2

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Förslag:

till

Lag

om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.

Härigenom förordnas, att i 7 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)

skall införas en ny paragraf, betecknad 29 a §, av nedan angiven lydelse,

samt att 7 kap. 34, 45, 46 och 55 §§, 11 kap. 17 § 18, 27 § 1 morn., 35 §

2 morn., 45 § 3 morn., 56 §, 62 § 3 morn., 63 och 65 §§ samt 14 kap. 2 §

samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 kap.

29 a §.

Beredes mark, tillhörig den, som sökt företaget eller enligt vad i 27 §

sägs är likställd med sökanden, genom dikning sådan båtnad, som i 29 §

första stycket avses, må han, om skäl därtill anses föreligga, förpliktas att

ställa säkerhet för kostnad, som på den grund belöper på honom.

34 §.

Dike, som enligt denna lag varder upptaget, skall, där någons rätt kan

vara därav beroende, underhållas av deltagarna i företaget. Beträffande un­

derhållsskyldighetens fördelning och skyldighet att ställa säkerhet skall vad

i 23—26, 29 och 29 a §§ är stadgat med avseende å kostnaden för dikets

upptagande äga motsvarande tillämpning.

Leder någon------------må föranledas.

45 §.

Vill någon------------må göras.

Ansökan örn vattenavledning skall ingivas till Konungens befallningsha-

vande och varde frågan härom därefter prövad vid syneförrättning, som i

10 kap. 32 § sägs. Är företagets huvudsakliga ändamål att vinna sådan

båtnad, som avses i 29 § första stycket i förevarande kap., må ansökningen

i stället ingivas till vattendomstolen och varde målet därefter prövat i den

ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål; dock att, där det finnes

lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äger förordna, att målet

skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 34, 45, 45 och 55 §§ se SFS 1920: 459, av 11 kap. 17, 27, 45, 56,

62, 63 och 65 §§ se SFS 1941: 614 samt av 11 kap. 35 § 2 mom. se SFS 1919: 425.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

3

Avser vattenavledningsföretag sänkning eller Släppning av sjö eller reg­

lering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vatt­

nets djup eller läge i vattendrag, där kungsådra eller allmän farled eller all­

män flottled finnes, skall utlåtande, som avgivits av synemän, under­

ställas vattendomstolens prövning; dock må ej vattendomstolen ingå i be­

dömande av frågor rörande ersättning i vidare mån än som föranledes av

anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande före­

tagets utförande. Om underställning i visst fall av särskild fråga stadgas

i 10 kap. 52 §.

46 §.

Är fråga örn företag, som avser sänkning av eller reglering av vattnets av­

rinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön

i Jämtland eller Siljan, skola bestämmelserna i 4 kap. 13 § om Konungens

prövningsrätt i vissa hänseenden och om skyldighet för vattendomstolen att

hemställa frågan Konungens avgörande äga motsvarande tillämpning; och

skall vad sålunda är stadgat jämväl gälla beträffande annat företag, varige­

nom vattnets avrinning i större omfattning regleras eller vattenförhållandena

eljest väsentligt förändras, såframt Konungen förbehåller sig sådan prövning

och besked därom före målets avgörande lämnas synemännen eller i fall,

då enligt 45 § underställning skall ske eller målet prövas i den för ansök-

ningsmål stadgade ordning, vattendomstolen.

Finner vattendomstolen — -—• — Konungens avgörande.

55 §.

Å invallning, som sker i eller vid sjö eller i eller vid sådant vattendrag, som

i 45 § tredje stycket sägs, skola bestämmelserna i nämnda § om underställ­

ning av synemännens utlåtande äga motsvarande tillämpning.

Vad i —----------sådan prövningsrätt.

11 kap.

17 §.

18. ansökan jämlikt 7 kap. 45 § andra stycket örn prövning, utan förut­

gången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavlednings-

eller invallningsföretag, så ock ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första stycket

om prövning, utan sådan förrättning, av fråga rörande företag, som avses i

8 kap.;

27 §.

1 mom. Ansökan enligt------------ anläggningen, uppgiven.

I fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10 och 18 skall vad i första

stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock vare ej er­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

forderlig! att i ansökan enligt 17 § 18 rörande företag, som avses i 8 kap.,

uppgiva fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening,

i annat fall än då fråga är örn bestämmande av ersättning därför.

35 §.

2 mom. Finnes i----------- - den myndighet.

Är fråga örn företag enligt 7 kap., skall vad i 10 kap. 42 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

45 §.

3 mom. Där vid undersökning jämlikt denna § i mål rörande företag en­

ligt 3, 7 eller 8 kap. någon sakägare vill förena sig med sökanden om före­

taget eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, gore det

skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrätta-

rens påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren.

56 §.

Vill sökanden------------ hos domstolen.

Har återkallelse —- — — bestämda ordning.

Vad i 10 kap. 48 § andra stycket stadgas i fråga om företag enligt 3, 7

eller 8 kap. skall i tillämpliga delar gälla jämväl, där sådant företag är före­

mål för behandling i den för ansökningsmål stadgade ordning.

62 §.

3 mom. Vad i------------ andra ansökningsmål.

I mål-------------handläggning bildad.

I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering,

varde angivet, om regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i

4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning. I fråga örn

meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag, som nu sagts,

eller företag enligt 7 eller 8 kap. skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna

i 10 kap. 67 §.

63 §.

I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller

anläggande av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3, 7 eller 8 kap.

medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år

eller, där fråga är om anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken

arbetet skall vara fullbordat.

Vad i------------ nämnda lagrum.

65 §.

Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra mot­

part sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvara­

tagande av hans rätt; dock att i mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson

,

ministern för utrikes ärendena

G

unther

,

statsråden

P

ehrsson

-B

ramstorp

, W

igforss

, M

öller

, S

köld

, E

riksson

, Q

uensel

,

B

ergquist

, A

ndersson

, D

omö

, R

osander

, G

jöres

, E

werlöf

, R

ubbestad

.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks-, handels- och

folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Bergquist, fråga om ändringar i vattenlagen i syfte att underlätta

tillgodogörandet av mineral fyndigheter.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse den 10 april 1943, nr 127, har riksdagen anhållit om utredning

dels beträffande frågan om rätt för gravinnehavare att i syfte att främja

gruvdrift påkalla tillämpning av vattenlagens bestämmelser rörande torr­

läggning av mark dels ock angående frågan, huruvida och i vad mån till­

stånd till torrläggningsföretag i angivna syfte må kunna meddelas efter så­

dan prövning som i vattenlagen stadgas för ansökningsmål.

Rörande de i riksdagens skrivelse nämnda frågorna har f. d. vattenrätts-

domaren greve H. A. Hamilton inom justitiedepartementet utarbetat en den

30 oktober 1943 dagtecknad promemoria i ämnet med förslag till lag om

ändring i vissa delar av vattenlagen.

Sedan yttranden inhämtats över promemorian jämte därvid fogat lagför­

slag, anhåller jag att nu få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser.

I 7 kap. vattenlagen meddelas bestämmelser om torrläggning av mark ge­

nom dikning, vattenavledning eller invallning. Lagen giver icke någon defini­

tion å begreppet dikning men därmed torde i första hand avses sådana torr-

läggningsåtgärder, som låta sig genomföras utan någon mera väsentlig för­

ändring av vattenförhållandena i sjöar och vattendrag. Såsom vattenavled­

ning betecknas i lagen åtgärd, varigenom någon vill för torrläggning av sin

mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling, fördjupa, utvidga eller

räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda vatten därifrån. Invallning

åter angives innebära, att någon vill för sin marks torrläggning vid eller i

vattendrag, sjö eller annan vattensamling eller havet göra vall eller annan

byggnad till skydd mot vattnet.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

avseende å dikning — vilket stadgande äger motsvarande tillämpning be­

träffande vattenavledning och ^vallning — att örn båtnad utgöres av an­

nat än jordförbättring eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som

eljest huvudsakligen har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält

eller dylikt, delägare, som icke är sökande eller likställd med sökanden, icke

är pliktig att såvitt angår dylik båtnad taga del i kostnaden för företaget

förrän han begagnar sig av båtnaden.

Enligt 32 § räknas till kostnad för marks torrläggning förutom arbets­

kostnaden jämväl skadestånd och annan ersättning som föranledes av före­

taget. I 34 § stadgas vidare, att dike, som upptages enligt vattenlagen, skall

underhållas av delägarna i företaget, där någons rätt kan vara beroende

därav.

Beträffande det rättsliga förfarandet vid genomförande av torr­

läggningsföretag gäller, att om någon vill begagna sig av den tvångsrätt som

tillkommer honom eller fråga är om tvångsdelaktighet, besked skall på för­

hand inhämtas huru och under vilka villkor arbetet må göras. I fråga örn

vattenavlednings- och invallningsföretag skall sådant besked inhämtas även

då sannolika skäl föreligga att allmän eller enskild rätt förnärmas eller så

snart två eller flera skola med särskilda andelar taga del i företaget. An­

sökan örn tillstånd till torrläggningsföretag skall ingivas till länsstyrelsen,

varefter frågan prövas vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap.

Till förrättningsman skall förordnas statens lantbruksingenjör eller annan

som förklarats därtill behörig. Sedan alla vid syneförrättningen förefallande

frågor blivit utredda, skall utlåtande upprättas angående företaget. I vissa

fall skall utlåtandet underställas vattendomstolens prövning. Besvär över

utlåtandet anföres hos vattendomstolen.

I fråga örn företag, varmed avses att vinna ej allenast torrläggning av

mark utan även vissa andra ändamål, såsom beredande av ökad möjlighet

att utnyttja vattenkraft eller avledande av kloakvatten eller industriellt av­

loppsvatten, gälla särskilda regler. Beträffande företag för såväl torrlägg­

ning som beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft skall sålun­

da ansökan göras direkt hos vattendomstolen. I fråga om företag, som avse

både torrläggning och avledande av kloakvatten eller industriellt avlopps­

vatten, finnes valrätt mellan att göra ansökan direkt hos vattendomstolen

eller hos länsstyrelsen. När ansökan skett hos vattendomstolen, kan målet

utan syneförrättning prövas i den för ansökningsmål stadgade ordningen

men, där så finnes lämpligt, äger vattenrättsdomaren eller vattendomstolen

förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning enligt bestämmelser­

na i 10 kap. Det vid förrättningen upprättade utlåtandet skall i så fall un­

derställas vattendomstolens prövning, såvitt Konungen ej stadgar undantag

för vissa fall i fråga örn företag, som avse både torrläggning och avledande

av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten.

Enligt gruvlagen äger envar genom inmutning erhålla rätt att på de vill­

kor och med de inskränkningar i lagen stadgas undersöka och bearbeta å

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Kommittéernas förslag överarbetades sedermera av särskilda sakkunniga,

vilka 1919 avgåvo betänkande med förslag till ny lagstiftning angående torr­

läggning av mark m. m. 1 sistnämnda förslag utsträcktes rätten att påfordra

tvångsanslulning att avse samtliga de intressen, i fråga örn vilka tvångsrätt

ansetts böra medgivas av kommittéerna, eller alltså även då ändamålet med

torrläggningen vore vinnande av ökad möjlighet till torvtäkt eller eljest till

jord- eller bergarters tillgodogörande. Förslaget härutinnan överensstämmer

med gällande lag.

Framställning om lagändring.

Vid 1940 års lagtima riksdag hemställde herr Holmbäck i väckt motion

(11:189), att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning an­

gående rätt att företaga sjösänkning till förman för gruva. Motionen, som

behandlades av andra lagutskottet, föranledde emellertid icke någon åtgärd,

enär lagändring icke ansågs erforderlig lör ändamålet.

Vid 1943 års riksdag väckte herr Holmbäck ånyo motion (I: 176) med yr­

kande om utredning angående rätt att företaga sjösänkning till förmån för

gruva, varvid motionären hl. a. framhöll, att det sedan ar 1940 visat sig, att

den vattenrättsliga behandlingen av sjösänkningsföretag till förmån för gruva

stötte på så stora formella svårigheter, att man riskerade företagens genom­

förande.

I avgivet yttrande över motionen anförde vattenrätt sdomarna i österbyg­

dens och Söderbygdens vattendomstolar följande.

Ehuru i 7 kap. vattenlagen om torrläggning av mark icke direkt utsäges

att däri meddelade bestämmelser jämväl skola äga tillämpning i fråga om

torrläggning av mark till förmån för gruva, är likväl ställt utom allt tvivel

att detta varit avsett vid lagens tillkomst. Att så måste anses vara förhållandet

uttalades även av rikets vattenrättsdomare i avgivet yttrande till andra lag­

utskottet år 1940 i anledning av den samma år i andra kammaren väckta

motionen nr 189. Det må emellertid anmärkas att, då rätten till gruva icke

är att betrakta som äganderätt, lagens ordalag icke kunna anses otvetydigt

giva uttryck för den tanken att bestämmelserna i 7 kap. även avse marks

torrläggning för gruvdrift. I 35, 36, 37 och 49 §§ talas sålunda om den, som

för sin marks torrläggning vill avdika kärr, mosse eller annan dylik vatten-

dränkt mark, upptaga dike å annans mark, sänka eller uttappa sjö eller vid

eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eller havet göra vall eller

annan byggnad till skydd mot vattnet.

Enligt vattenlagen skola frågor om utförande av dikning, vattenavledning

och invallning handläggas vid syneförrättning. Då fråga är om torrläggning

av mark för gruva, torde emellertid ett dylikt förfarande icke alltid vara er­

forderligt utan ofta nog lämpligare, om frågan finge handläggas av vatten­

domstolen såsom första instans. Detta synes särskilt vara förhållandet, då en

innehavare av en gruva önskar åvägabringa ett torrläggningsföretag utan att

påfordra förpliktande för annan än möjligen innehavare av annan gruva att

deltaga i kostnaden därför, för vilket fall någon särskild kartläggning av

mark icke erfordras för beräknande av båtnad genom företaget. En ändring

i vattenlagen i angivna hänseende synes därför önskvärd. En dylik ändring

bör emellertid icke inskränka sig till allenast sjösänkning utan omfatta även

dikning och invallning till förmån för gruva.

Försl i och nied det att utmål erhållits kan det sägas föreligga någon sä­

kerhet för att det förefinnes en mineralfyndighet, soln är av sådan bety­

delse att densamma kan med fördel utnyttjas, och först i och med erhållan­

de av utmål får den, som vill tillgodogöra sig en mineralfyndighet, den

säkra ställning, som måste krävas för att honom skola kunna tillerkännas

de rättigheter eller åläggas de skyldigheter, som tillkomma en delägare uti

ett företag enligt vattenlagen. Detta ställningstagande till förevarande spörs­

mål står också i överensstämmelse med i vattenlagen tillämpade principer.

För de många olika företag, beträffande vilka i vattenlagen meddelas be­

stämmelser, gäller nämligen såsom en så gott som undantagslös regel att

endast ägaren av fastighet eller en anläggning äger att i vad angår tillstånd

till eller skyldighet att deltaga uti ett sådant företag föra talan för fastighe­

ten eller anläggningen.------------Understrykas bör härvid särskilt att det är

fråga icke allenast örn rättigheter utan även örn skyldigheter.

Härefter påpekades i promemorian, att mot ställningstagandet till nu be­

handlade spörsmål kunde invändas, att det just för den, som väl erhållit

inmutningsrätt men ej tilldelats utmål, kunde vara av betydelse att fa ett

torrläggningsföretag genomfört, enär först genom sänkning av vattenstån­

det vid en mineralfyndighet kunde visa sig om densamma vore av sådan

beskaffenhet att den borde bliva föremål för bearbetning. Även om det ej

vore uteslutet att i vissa fall förhållandet kunde vara det nu angivna, borde

dock detta icke föranleda att i vattenlagen infördes en bestämmelse, som

stöde i bestämd strid mot vattenlagens principer. I detta sammanhang er­

inrades i promemorian örn bestämmelsen i 14 kap. 5 § vattenlagen, enligt

vilket lagrum den, som för uppgörande av plan eller eljest såsom förbe­

redelse till företag enligt vattenlagen ville verkställa mätningar, avvägning­

ar eller andra undersökningsarbeten å fastighet som ägdes eller innehades

av annan, kunde av länsstyrelsen utverka föreskrift att erforderligt tillträde

till fastigheten skulle lämnas under viss tid. I promemorian framhölls, att

enligt denna bestämmelse syntes den, som erhållit inmutningsrätt men ej

fått utmål sig tilldelat, äga möjlighet att redan på ett tidigt stadium utföra

undersökningsarbeten för planerande av ett för honom önskvärt torrlägg­

ningsföretag.

Med utgångspunkt från den sålunda hävdade uppfattningen, att endast

den som fått utmål anvisat skulle i nu ifrågavarande hänseende likställas

med ägare, behandlades härefter i promemorian vissa gränsfall. Härom

anfördes följande.

Det ena av dessa gränsfall föreligger då vid en i vederbörlig ordning sökt

torrläggningsförrättning beräknas komma att vinnas förbättrad torrläggning

för ett område, beträffande vilket väl meddelats inmutningsrätt, men som

däremot icke såsom utmål tilldelats den som erhållit inmutningsrätten. Man

kan då fråga sig huru vid sådant förhållande bör förfaras vid förrättningen.

Att den, som erhållit inmutningsrätten, lämpligen, fastän han kanske icke

direkt kan anses vara sakägare, dock bör lämnas tillfälle inkomma med

yttrande synes obestridligt. Vidare synas i det utlåtande, som skall medde­

las vid förrättningen, kunna meddelas alternativa bestämmelser, nämligen

dels under förutsättning att den meddelade inmutningsrätten icke kommer

att leda till något tilldelande av utmål och dels under förutsättning att så

kommer att bliva förhållandet. Härvid möter visserligen den svårigheten att

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

företag för sjösänkning utan borde medtaga samtliga torrläggningsföretag

med här avsett ändamål, anfördes i promemorian följande.

Att så bör ske torde utan vidare vara uppenbart; oell bör härvid tydligen

icke allenast vara fråga örn sådana företag, som endast avse förbättrad torr­

läggning, utan även om kombinerade företag eller dels företag enligt 3 kap.

vattenlagen för reglering av vattenframrinningen såväl för vinnande av för­

bättrad torrläggning som för åstadkommande av bättre hushållning med

vattnet och dels företag enligt 8 kap. vattenlagen för såväl torrläggning som

avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten. Man torde emel­

lertid böra gå längre. Flera andra företag enligt vattenlagen kunna nämli­

gen vara av betydelse för en gruvinnehavare eller beröra honom tillkom­

mande rätt. Sålunda kan såsom framgår av vattenrättsdomarnas gemensam­

ma yttrande till 1940 års riksdag ett för kraftändamål genomfört vatten-

regleringsföretag vara till båtnad för en gruvinnehavare så till vida att där­

igenom vinnes minskad pumpningskostnad vid hans gruva; och kunna fle­

ra andra liknande fall förekomma. Man synes således böra åt nu ifråga­

varande stadgande giva sådan omfattning att detsamma avser alla olika

företag enligt vattenlagen. Detta syfte synes enklast kunna vinnas genom

att giva ändrad lydelse åt nu i 2 § i 14 kap. vattenlagen förefintliga be­

stämmelser. I detta lagrum finnes nu stadgat, att i avseende å rättigheter

och skyldigheter, som enligt vattenlagen äro förenade med äganderätt till

fastighet, skall med ägare vara likställd den, som med stadgad åborätt be­

sitter hemman eller lägenhet, tillhörande kronan eller allmän inrättning, så

ock den, som under fideikommissrätt innehar fast egendom. Lagrummet

synes nu böra ändras så att detsamma kommer att gälla för gruvinnehavare

beträffande honom tillkommande rätt till mineralfyndigheter inom honom

tilldelat utmål. Med gruvinnehavare torde härvid utan att detta behöver

särskilt utsägas vara likställd den, som enligt lagen den 28 maj 1886 erhållit

koncession att inom närmare angivet område tillgodogöra sig stenkolsfyn-

digheter m. m. eller för utvinnande av olja alunskifferfyndighet.

I överensstämmelse med det nu anförda upptogs i 14 kap. 2 § i det vid pro­

memorian fogade lagförslaget den bestämmelsen, att i avseende å rättigheter

och skyldigheter, som enligt vattenlagen äro förenade med äganderätt till fast

egendom, skall med ägare vara likställd •—• förutom åborätts- och fideikom­

missrättsinnehavare — även gruvinnehavare, såvitt angår den rätt som till­

kommer honom med avseende å honom tilldelat utmål.

I promemorian uppmärksammades härefter det fall, att rätten till gruva

förverkas efter det ett torrläggningsföretag till förmån för gruvan genom­

förts. Härom anfördes följande.

Om man tänker sig att efter framställning av en gruvinnehavare ett torr­

läggningsföretag blivit genomfört och att därvid andra, som beräknats vinna

båtnad av företaget, antingen frivilligt eller med tillämpning av bestämmel­

serna om tvångsdelaktighet även mot sin vilja blivit pliktiga taga del i före­

taget, så skulle dessa andra, därest gruvföretaget nedlades, bliva, om de fort­

farande vilja vidmakthålla företaget och komma i åtnjutande av den båtnad,

för vars vinnande de fått vidkännas kostnader, tvungna att ensamma vid­

kännas hela underhålls- (och drift-)kostnaden. Detta skulle tydligen icke

vara överensstämmande med rättvisa och billighet och skulle även i vissa

fall, särskilt då den på gruvinnehavaren belöpande andelen av båtnaden är

avsevärd, kunna bliva för dem betungande. Enahanda är ju förhållandet då

16

Kungl. Majlis proposition nr 63.

för ansökningsmål stadgade ordningen. Då emellertid i en del fall en tidsvinst

torde kunna ernås och då man torde äga rätt utgå från att en gruvinnehavare

kommer att begagna sig av honom beredd möjlighet att få frågan örn tillstånd

till ett torrläggningsföretag behandlad i den för ansökningsmål stadgade ord­

ningen endast i fall, då han kan beräkna att härigenom vinna tid, synas dock

övervägande skäl föreligga för att tillmötesgå det i förevarande hänseende

uttalade önskemålet, därvid dock såsom ovan framhållits icke torde böra

medtagas rena dikningsmål. Då det icke synes uteslutet att det jämväl för

annan, som avser att vinna båtnad av nu berörd beskaffenhet, än gruvinne­

havare kan vara av betydelse att kunna få frågan örn tillstånd till ett torr­

läggningsföretag behandlad uti den i vattenlagen för ansökningsmål stadgade

ordningen, torde det nu ifrågasatta stadgandet böra givas sådan avfattning att

detsamma kommer att omfatta alla de fall, då fråga är om båtnad, som av­

ses i första stycket av 7 kap. 29 § vattenlagen.

I enlighet med det anförda har i det lagförslag, som bifogats promemorian,

efter det nuvarande stadgandet i 7 kap. 45 § andra stycket första punkten om

ansöknings ingivande till länsstyrelsen upptagits bestämmelse av innehåll, att

i fråga örn företag för vinnande av båtnad, som i 7 kap. 29 § första stycket

avses, ansökningen må ingivas till vattendomstolen och målet därefter prövas

i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål; dock att, där det

finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äger förordna, att

målet skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs. De nu i

andra punkten av samma stycke återgivna bestämmelserna om underställ­

ning i vissa fall av vid syneförrättning upprättat utlåtande ha i lagförslaget

i stället upptagits som ett tredje stycke i paragrafen. I lagförslaget har där­

jämte den i 11 kap. 17 § förefintliga förteckningen över ansökningsmål kom­

pletterats i enlighet härmed.

Yttranden.

över promemorian jämte därvid fogat lagförslag ha efter remiss yttranden

avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, kammar­

kollegiet, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, 1942 års torrläggnings-

sakkunniga, järnkontoret, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksför-

bund och föreningen statens lantbruksingenjörer. Kommerskollegium har vid

sitt yttrande fogat utlåtanden från samtliga bergmästare.

Det genom promemorian framlagda förslaget har i allt väsentligt vunnit

anslutning eller lämnats utan erinran i de över promemorian avgivna ytt­

randena. Därvid har i några yttranden särskilt framhållits, att genomföran­

det av förslaget vore av stor praktisk betydelse för gruvhanteringen och att

man i vissa fall avvaktade ikraftträdandet av de förordade lagändringarna

för att kunna vidtaga åtgärder för tillgodogörandet av vissa mineralfyndig-

heter, vilka särskilt under nuvarande förhållanden vore av stort värde för

landet.

I ett par yttranden har uttalats tvekan angående riktigheten av den i pro­

memorian hävdade uppfattningen att redan enligt gällande lag gruvinne­

havare måste anses likställd med jordägaren såvitt anginge den honom till­

kommande rätten till gruvan. Kammarkollegiet har härom i samband med

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

dock endast driva vertikala borrhål. Vattendjupet kan förorsaka vissa svå­

righeter. Borrningen i sjöar med ett vattendjup om upp till 20 meter ha dock

förekommit och kunnat genomföras, och det är ej uteslulet att borrningar

kunna utföras i ännu djupare sjöar. Grundförhållandena under sjön spela

dock härvidlag en stor roll.

Något tvingande behov att företaga sänkning av vattenståndet för att möj­

liggöra undersökningsarbetet har, såvitt bekant, hittills ej förelegat. Vid dy­

likt förhållande och då det för gruvhanteringen framstår såsom ett primärt

intresse, att en innehavare av utmål får rätt att i fall av behov erhålla sjö­

sänkning för att möjliggöra fyndighetens tillgodogörande, har förbundet ej

ansett sig för närvarande böra yrka på införandet av en dylik rätt för en in-

mutare.

Beträffande det i promemorian avhandlade fallet, då en mineralfyndig­

het blir känd först i samband med ett påbörjat torrläggningsföretag, har

bergmästaren i norra distriktet uttalat, att skyldighet att deltaga i kostnaden

för företaget ej borde inträda för inmutaren innan han fått utmål sig an­

visat. I denna fråga har vidare bergmästaren i västra distriktet anfört följande.

Den genom torrläggningsföretaget nyvordne gruvägaren synes ej böra del­

taga i kostnaden för detsamma i annan mån än som motsvarar hans båtnad

därav genom förbilligad produktionskostnad av malmen (exempelvis ge­

nom minskad ortdrivning på grund av att schaktanläggningen kan för­

läggas intill malmen i stället för på sjöns strand, möjligen billigare vatten-

länsning etc.). Däremot synes ej gruvägaren böra vara pliktig deltaga i kost­

naden för torrläggningen för den båtnad, han vunnit genom själva upptäck­

ten av fyndigheten, helst denna kan inträffa långt efter sedan torrlägg­

ningen ägt rum. I enlighet härmed bör båtnaden för gruvägaren beräknas

på samma sätt oavsett en under vatten belägen fyndighet tidigare varit känd

eller okänd.

Förslaget att gruvinnehavare bör likställas med fastighetsägare med avse­

ende å alla företag enligt vattenlagen har tillstyrkts eller lämnats utan erin­

ran i yttrandena. I samband härmed har emellertid kammarkollegiet uttalat

tvekan örn stadgandet i 7 kap. 54 § vattenlagen — enligt vilket delägare i

invallningsföretag, som ej är sökande eller likställd med sökanden, äger

påfordra att honom tillhörig i samfälligheten ingående mark löses för före­

tagets räkning — borde äga motsvarande tillämpning beträffande gruvinne­

havare, något som skulle kunna medföra skyldighet för invallningsföretag

att inlösa gruvan.

19A2 års torrläggningssakkunniga ha behandlat frågan om rätt att påford­

ra tvångsanslutning bör finnas vid torrläggningsföretag till förmån för gru­

va samt härom anfört följande.

En fråga som synes oviss är den huruvida tvångsdelaktighet bör före­

ligga vid torrläggningsföretag till förmån för gruva. Skälet till tveksamhet

i detta avseende är den uppenbara svårighet som föreligger att något så när

tillförlitligt uppskatta båtnaden för gruvinnehavaren. Detta förhållande be­

rördes redan under förarbetena till vattenlagen. I sitt betänkande den 17

december 1910 påpekade vattenrätts- och dikningslagskommittéerna, i vad

avsåg icke odlingsbara torvmossar, de vanskligheter, som mötte vid båtnads-

uppskattningen, och därav följande svårighet att erhålla någon tillförlitlig

grund för fördelning av kostnaderna mellan ägare av torvmosse å ena samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

19

jordägare som vunne båtnad i jordbrukshänseende å andra sidan. Att vad

sålunda anförts ännu mera gällde i fråga om den båtnad, som undantags­

vis kunde beredas ägaren av en mineralfyndighet, funno kommittéerna på­

tagligt. De uttalade den slutsatsen, att för en båtnad av sistnämnda slag

icke kunde sättas i fråga att stadga tvungen delaktighet. — I de sakkunnigas

betänkande den 19 december 1919 intogs däremot den motsatta ståndpunk­

ten, nämligen att tvångsdelaktigheten borde utsträckas till att avse samtliga

de intressen för vilka tvångsrätt ansetts böra medgivas. De sakkunniga åbe­

ropade uttalanden av statens lantbruksingenjörer, vilka framhållit bland

annat, att uppskattning av värdestegring borde ske i alla särskilda fall där

nytta kunde äga rum, och att större svårighet icke förelåge att uppskatta

båtnaden för torvmossar än för tomtmark och dylikt. Vattenlagens före­

skrift överensstämmer med de sakkunnigas förslag. Till skydd för den, som

icke är i stånd eller i tillfälle att tillgodogöra sig båtnad varom nu är frå­

ga har införts bestämmelsen i 7 kap. 29 g vattenlagen örn att bidragsskyl-

dighet i vissa fall skall föreligga först då båtnaden begagnas.

I den mån frågan örn tvångsdelaktighet vid torrläggningsföretag som be­

röra gruva sålunda var föremål för uppmärksamhet, diskuterades den till

synes endast ur synpunkten om krav på delaktighet borde få göras gällan­

de mot gruvinnehavare. Att gruvinnehavares rätt att av annan kräva del­

aktighet i kostnaderna för ett torrläggningsföretag ej behandlades är så

mycket naturligare som i förslaget till vattenlag icke utsädes, att torrlägg­

ning skulle kunna ske i ändamål att underlätta gruvdrift. Då nu avses att

lagfästa en sådan rätt — vilken enligt den verkställda utredningen redan

anses förefinnas — synes det icke obefogat att på nytt skärskåda frågan

huruvida tvångsdelaktighet under alla förhållanden bör föreligga vid före­

tag som berör gruva. När det gäller att på förhand uppskatta den båtnad

ett torrläggningsföretag kommer att medföra för en gruva, uppstå frågor

rörande bland annat mineralfyndighetens värde och övriga ekonomiska för­

utsättningar för gruvdriften, om vilka frågor säkerligen mången gång föga

eller intet då kan vara med visshet känt. Oftast torde ett någorlunda exakt

bedömande kunne ske först sedan omfattande undersökningar vidtagits eller

rent av efter det torrläggningsföretaget genomförts och mineralfyndigheten

en tid bearbetats. Det måste då synas föga tilltalande att vid en förrättning,

som sökts av en gruvinnehavare, till grund för kostnadsfördelningen lägga

en båtnadsberäkning vid vilken, å ena sidan, för den i företaget ingående

jordbruksjorden båtnad beräknats i detalj för ägofigur efter ägofigur me­

dan, å andra sidan, för gruvan endast en mycket approximativ uppskatt­

ning av båtnaden kunnat ske, en uppskattning som kanske sedermera kom­

mer att visa sig uppenbart oriktig. I sistnämnda fall föreligger visserligen

möjlighet att vinna rättelse genom ny uppskattning av båtnaden enligt 10

kap. 77 § vattenlagen, men mera tillfredsställande synes vara om dylika

osäkra båtnadsuppskattningar sida vid sida med mera exakta över huvud

taget icke behövde äga ruin. Detta mål torde kunna nås örn visst undantag

göres från vattenlagens allmänna bestämmelser örn tvångsdelaktighet. En

föreskrift synes i varje fall påkallad alt tvångsdelaktighet icke skall föreligga

vid torrläggningsföretag lill förmån för gruva i det fall att båtnaden för an­

nan mark lin den som hör lill gruvområdet kan antagas vara ringa i för­

hållande till båtnaden för gruvan. Med hänsyn till alt i trakter där gruvor

förekomma odlings jorden och den mera värdefulla betesmarken som regel

torde vara av förhållandevis obetydlig omfattning, synes man kunna för-

vänta, alt med en sådan bestämmelse tvångsdelaktighet vid torrläggning till

förmån för gruva endast sällan skall komma i fråga.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Om en föreskrift av nu ifrågasatt innehåll införes, uppställer sig naturli­

gen spörsmålet huruvida en gruvinnehavare som vinner båtnad av ett för

annat ändamål än mineralfyndighetens tillgodogörande igångsatt torrlägg­

ningsföretag, alltid skall vara pliktig deltaga i kostnaderna för detta företag,

eller med andra ord, örn tvångsdelaktighet under vissa förhållanden bör vara

utesluten även då kravet riktas mot gruvinnehavaren. Vad som ovan anförts

om svårigheten vid båtnadsuppskattningen gäller tydligtvis även för detta

fall. Det kan jämväl synas stötande för rättskänslan örn ömsesidighet icke

skulle föreligga beträffande torrläggningsintressenternas skyldigheter. Genom

bestämmelsen i 7 kap. 29 § vattenlagen örn ersättningsskyldighet först när

båtnad begagnas synes dock ett betryggande skydd redan hava bereus gruv­

innehavare, och vidare torde man kunna räkna med att gruvinnehavare icke

ålägges bidragsskyldighet i fall då båtnaden för gruvan är oviss eller tvivel­

aktig.

I fråga om det i lagförslaget upptagna tillägget till 14 kap. 2 § — enligt

vilket med ägare likställes gruvinnehavare, såvitt angår den rätt som till­

kommer honom med avseende å honom tilldelat utmål —- har kommerskol­

legium anfört:

I motiveringen till förslaget uttalas, att det icke behövde särskilt utsägas,

att koncessionshavare å stenkol eller alunskiffer enligt stenkolslagen skulle

anses i förevarande avseende likställd med gruvinnehavare. Kollegium fin­

ner emellertid icke utan vidare klart, att innehavaren av koncession på alun­

skiffer, som brytes mestadels i vidsträckta dagbrott av ganska ringa djup,

inbegripes under termen »gruvinnehavare». Ett förtydligande synes därför

önskvärt.

Kollegium finner vidare den föreslagna formuleringen kunna föranleda

till det missförståndet att gruvinnehavare för det honom tilldelade utmålet

skulle i förevarande avseende få samma rätt som fastighetsägare för sin fasta

egendom. Att detta icke avses framgår av motiveringen, där det uttalas, att

ifrågavarande likställighet avser gruvinnehavare endast beträffande honom

tillkommande rätt till mineralfyndigheter inom utmålet. Detta borde komma

till uttryck även i lagtexten, därvid det torde böra beaktas, att även örn enligt

52 § i gruvlagen gruvinnehavaren har en viss rätt till icke inmutbara mine-

raliska ämnen, inmutningsrätten icke får missbrukas så, att gruvägaren under

förevändning att utvinna inmutbara mineral huvudsakligen bryter icke in­

mutbara mineral, som måste uttagas för att de inmutbara skola åtkommas.

Kollegium får på grund härav föreslå följande lydelse av denna paragraf.

»I avseende------------innehar fast egendom ävensom gruvinnehavare såvitt

angår den rätt till inmutningsbara mineral som tillkommer honom med

avseende å honom tilldelat utmål samt innehavare av koncession enligt lagen

den 28 maj 1886 angående stenkolsfvndigheter m. m. i vad avser de mine-

raliska ämnen, som äro föremål för koncessionen.»

Beträffande det föreslagna stadgandet i 7 kap. 29 § örn skyldighet för sö­

kande att ställa säkerhet för kostnaderna, då båtnaden av företaget utgöres

av annat än jordförbättring eller värdeökning av tomtmark eller därmed lik­

ställd mark, har vattenrcittsdomaren i Norrbygdens vattendomstol yttrat föl­

jande.

Beträffande det förslagna tillägget till 7 kap. 29 § vattenlagen må fram­

hållas. I 32 § i samma kap. anges vad som räknas till kostnad för marks

torrläggning. Bestämmelserna örn underhåll av dike återfinnas i 34 §. Det

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

instans har utredningsmannen i fråga om vattenavledningsföretag efter tve­

kan föreslagit frihet för sökande att välja förfarande. — Det torde utan syn

icke vara möjligt att ålägga den, som anses vinna båtnad i jordbrukshänse-

ende, skyldighet att deltaga i kostnaden för ett torrläggningsföretag. Då en

gruvinnehavare, som begagnat möjligheten att med sin ansökan vända sig

till vattendomstol, fordrar jordbrukares deltagande i kostnaderna, måste man

följaktligen förutsätta att vattenrättsdomaren eller vattendomstolen regel­

mässigt hänvisar ärendet till syneförrättning. Det kan därför ifrågasättas

huruvida i dylika fall något är att vinna med ärendets handläggande som

ansökningsmål.

Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har — efter att lia på­

pekat att enligt det föreslagna tillägget till 45 § andra stycket mål som an-

hängiggjorts vid vattendomstolen som ansökningsmål kunde av domstolen el­

ler domaren hänvisas till behandling vid syneförrättning — anfört följande.

Föreskrifter, motsvarande det föreslagna tillägget, finnas i 3 kap. 11 §, 6

kap. 21 § och 8 kap. 38 § vattenlagen. Det är emellertid att märka, att i

dessa fall stadganden föreligga därom att synemännens utlåtande alltid —- i

fråga örn företag enligt 8 kap. såvitt ej Konungen för vissa fall stadgar un­

dantag— skall underställas vattendomstolens prövning (se 3 kap. 11 § tredje

stycket, 6 kap. 21 § jfrd med 3 § 1 mom. andra stycket och 8 kap. 38 §

tredje stycket). Beträffande vattenavlednings- och invallningsföretag är där­

emot underställning av synemännens utlåtande föreskriven allenast i de fall,

som närmare angivas i 7 kap. 45 § andra stycket vattenlagen —• motsva­

rande 7 kap. 45 § tredje stycket i föreliggande förslag — samt 7 kap. 55 §

första stycket samma lag. Då emellertid ansökan gjorts hos vattendomstol

och saken därefter hänskjuta till syneförrättning, bör väl utlåtandet därvid

oavsett företagets beskaffenhet alltid underställas domstolens prövning, och

dylikt förfarande synes också i promemorian hava förutsatts. Uttryckliga be­

stämmelser härutinnan synas emellertid erforderliga och torde lämpligen kun­

na upptagas i 7 kap. 45 § tredje stycket lagförslaget och 7 kap. 55 § första

stycket vattenlagen.

Med avseende å syneförrättningar rörande företag till förmån för gruva

har föreningen statens lantbruksingenjörer framhållit, att särskilda svårig­

heter kunde uppstå vid sådana förrättningar av den orsak att lantbruks-

ingenjörerna, vilka komme att handlägga förrättningarna, i allmänhet sak­

nade utbildning och praktisk erfarenhet i fråga om värdering av malmfyn­

digheter och gruvor. Föreningen har emellertid tillika påpekat, att dessa svå­

righeter torde kunna lösas genom att där så erfordras sakkunnig person i en­

lighet med bestämmelserna i 10 kap. 3 och 46 §§ vattenlagen tillkallades för

att biträda vid förrättningen.

Departementschefen.

Bestämmelserna i lagen den 20 juni 1879 örn dikning och annan avled­

ning av vatten hade avseende endast å torrläggningsföretag för jords odling

eller förbättring, varmed torde lia åsyftats höjande av jordens alstringsför-

måga såsom åker, äng eller skogbärande mark. I den nu gällande vatten­

lagen finnes däremot ej någon motsvarande inskränkning utan stadgandena

om marks torrläggning äga i princip tillämpning oberoende av örn syftet

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

ningen av denna fråga för att kunna vidtaga åtgärder i ändamål att genom

torrläggning av marken underlätta eller möjliggöra mineralbrytningen. Det

bör enligt min mening tillses, att torrläggningslagstiftningen möjliggör utnytt­

jande i full utsträckning av mineralfyndigheterna i landet Då tvekan yppats

med avseende å spörsmålet om den rättsställning som enligt denna lagstiftning

tillkommer innehavare av rätt till gruva, torde denna fråga böra klarläggas

genom uttrycklig lagbestämmelse.

Även örn rätten till gruva lärer böra uppfattas som en sakrätt av särskilt

slag, vilken ej kan anses härledd ur jordäganderätten, är dock alt märka,

att gruvrätten hänför sig till jorden såsom det reella underlaget för rättig­

hetens utövande. Såsom förut antytts kan alltså, på samma sätt som ett torr­

läggningsföretag medför nytta för marken för jordbruksändamål, torrlägg­

ningen vara till gagn även för den till marken i fråga anknutna gruvrätten.

Tydligast framträder denna likhet vid en jämförelse mellan det fallet, att

båtnaden av marks torrläggning består i ökad möjlighet att utnyttja mar­

ken till stentäkt eller såsom lertag eller dylikt, och det fallet att genom torr­

läggningen tillgodogörandet av de i jorden befintliga mineraltillgångarna un­

derlättas. Skillnaden i förevarande avseende är endast den, att i det förra

fallet förmånen tillkommer jordägaren medan det i det senare fallet är

gruvinnehavaren som har nytta av torrläggningen. Med hänsyn härtill synes

det ligga nära till hands att beträffande rättigheter och skyldigheter i fråga

örn torrläggningsföretag med jordägare jämställa den som erhållit rätt till

mineralbrytning. Uti den i ämnet upprättade promemorian har även före­

slagits införande i vattenlagen av ett stadgande av sådan innebörd. Då emel­

lertid på sätt i promemorian uttalas — även om företag i torrläggningssyfte

tilldraga sig största intresset i förevarande sammanhang — jämväl andra

företag enligt vattenlagen kunna vara av betydelse för en gruvinnehavare eller

beröra honom tillkommande rätt, har enligt förslaget detta stadgande icke

begränsats att avse endast torrläggningsföretag utan givits sådan räckvidd

att det äger avseende å samtliga företag enligt vattenlagen. Mot detta förslag

har någon erinran av principiell innebörd icke riktats i de över förslaget

avgivna yttrandena. Även jag finner en regel i syfte att vinna likställighet i

förevarande avseende mellan gruvinnehavare och ägare av fast egendom ut­

göra en godtagbar lösning av det föreliggande problemet. Såsom i prome­

morian föreslagits torde man härvid icke böra begränsa sig till att medtaga

endast den som erhållit rätt till fyndighet av inmutningsbar beskaffenhet utan

regeln torde böra ha avseende även å den som enligt bestämmelserna i lagen

den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. på grund av konces­

sion erhållit rätt att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet eller annan

i lagen avsedd fyndighet. Till frågan, örn i följd av förhållandenas natur

undantag i vissa avseenden bör ske från en regel med nu angivet syfte, tor­

de jag senare få återkomma.

I promemorian har ingående behandlats spörsmålet, örn den som efter

vederbörlig ansökan erhållit rätt att inom anvisat område anställa undersök­

ningsarbete å inmutningsbara mineral skall likställas med markägare, eller

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

ägare vilkas mark beredes båtnad av torrläggningen, samt, å andra sidan,

att en gruvinnehavare, vilkens gruva vinner båtnad av ett för annat ändamål

än mineralfyndighetens tillgodogörande sökt företag, kan åläggas skyldighet

att deltaga i kostnaderna för detta. 1942 års torrläggningssakkunniga ha be­

träffande förslaget i denna del ifrågasatt, om bestämmelserna örn tvångsdel-

aktighet borde äga tillämpning då torrläggning sökts i syfte att vinna båtnad

för gruva. I varje fall vore enligt de sakkunnigas mening en föreskrift på­

kallad av innebörd, att tvångsdelaktighet icke skulle föreligga vid företag

till förmån för gruva i det fall att båtnaden för annan mark än den som

hörde till gruvområdet kunde antagas vara ringa i förhållande till båtnaden

för gruvan. Som skäl för sin ståndpunkt i detta hänseende ha de sakkun­

niga framhållit, att uppenbara svårigheter förelåge att på förhand något så

när tillförlitligt uppskatta båtnaden för gruvinnehavare samt att det under

sådant förhållande syntes föga tilltalande att vid en förrättning, som sökts

av gruvinnehavaren, till grund för kostnadsfördelningen lägga en båtnads-

beräkning, vid vilken å ena sidan för den i företaget ingående jordbruksjor-

den båtnad beräknats i detalj för ägofigur efter ägofigur medan å andra

sidan för gruvan endast en mycket approximativ uppskattning av båtnaden

kunnat ske. Såsom de sakkunniga framhållit möta givetvis svårigheter att

på förhand beräkna den båtnad som en gruva kan erhålla av ett torrlägg­

ningsföretag. Det må emellertid framhållas, att svårigheter av liknande art

förefinnas även när i andra fall fråga är om uppskattning av båtnad som icke

utgöres av jordförbättring, t. ex. värdeökning av tomtmark eller sådan vär­

deökning, som genom torrläggning beredes mark till följd av ökade möj­

ligheter till torvtäkt, grustäkt eller dylikt. Med hänsyn till svårigheterna att

i dessa fall med tillförlitlighet bestämma den genom torrläggningen åväga-

bragta värdehöjningens belopp var även under förarbetena till vattenlagen

fråga om utsträckning av reglerna om tvångsdelaktighet att avse fall, då båt­

naden utgöres av annat än jordförbättring, föremål för ingående övervägan­

den. Härvid stannade man slutligen för den nu gällande ordningen, enligt

vilken i fråga om rätt att påkalla tvångsanslutning likställighet råder oav­

sett om sökanden avser att vinna jordförbättring eller om sökanden åsyftar

annan av markens torrläggning beroende förmån. Några särskilda olägen­

heter av lagens ståndpunkt i detta hänseende ha ej under tillämpningen för­

sports. Enligt min mening föreligga näppeligen tillräckliga skäl för att nu

med avseende å gruva frångå denna grundsats genom att betaga gruvinne­

havare rätt att påkalla tvångsanslutning av sådana markägare för vilkas

mark torrläggningen medför båtnad. Det må i detta sammanhang erinras

örn att den som med tillämpning av reglerna örn tvångsdelaktighet blivit

skyldig att inträda som delägare i ett torrläggningsföretag icke är pliktig att

vidkännas större bidrag till kostnaden för företaget än som svarar mot vär­

det å den båtnad som beredes hans mark.

Kammarkollegiet har i ett annat avseende ifrågasatt, örn gruvinnehavare

med avseende å honom tillkommande rätt till gruvan borde i allo likställas

med ägare av fast egendom. I sådant hänseende har kollegiet påpekat, att

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

De bidrag som fastighetens ägare sålunda bär att gälda kunna självfallet

om så erfordras uttagas ur fastigheten. Därest gruva på sätt föreslagits lik­

ställes med fast egendom kommer gruvan att på motsvarande sätt svara för

gruvinnehavarens skyldigheter beträffande företaget. Gruvrätten kan emeller­

tid på sätt framhållits i promemorian förverkas, varför den ej har samma

värde som underlag för en fortlöpande skyldighet som en jordbruksfastig­

het. Motsvarande gäller i viss mån även beträffande fastighet, vars huvud­

sakliga värde utgöres av därå befintlig torvmosse, stenbrott eller dylik till­

gång som på jämförelsevis kort tid kan förbrukas. I den mån kostnaden för

ett gemensamt företag belöper på gruva eller fastighet av angiven beskaf­

fenhet kunna nu anförda omständigheter medföra, att övriga intressenter

utsättas för särskilda risker. Med hänsyn härtill har i promemorian föresla­

gits införande i 7 kap. 29 § av ett fjärde stycke av innehåll, att om sökande

till företaget eller den som är likställd med sökanden vinner sådan båtnad

som i första stycket avses — d. v. s. båtnad som utgöres av annat än jord­

förbättring eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som eljest huvud­

sakligen har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt

— han må om skäl därtill anses föreligga förpliktas att ställa säkerhet för

den kostnad som på sådan grund belöper på honom. Detta förslag torde

böra genomföras, varvid dock bestämmelsen, som saknar närmare samband

med innehållet i övrigt i 29 §, torde böra upptagas såsom en med 29 a be­

tecknad paragraf. Genom en sådan bestämmelse synas delägare i ett torr­

läggningsföretag kunna i nu avsedda fall erhålla säkerhet för att icke på

grund av initiativtagarnas insolvens behöva svara för de sistnämndas an­

del av kostnaderna. Någon erinran av saklig innebörd mot förslaget i denna

del har ej framställts i yttrandena. Däremot har anmärkts, att med hänsyn

till stadgandets placering ej fullt tydligt framginge om skyldigheten att ställa

säkerhet omfattade även kostnad för underhåll av dike, varom stadgas i

34 § under rubriken »Om förbättring och underhåll av dike». Att bestäm­

melsen bör avse även sådan kostnad torde vara uppenbart. För att detta

klart skall framgå torde i 34 § lämpligen böra intagas en hänvisning till

29 a §. I anledning av vad kammarkollegiet yttrat därom att säkerheten

borde omfatta även exempelvis fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § må framhållas,

att detta lagrum icke äger tillämpning å torrläggningsföretag. I övrigt vill

jag anmärka att till torrläggningskostnad räknas enligt 7 kap. 32 § förutom

arbetskostnaden jämväl skadestånd och annan ersättning som föranledes av

företaget.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har i samband med behandlingen

av det föreslagna stadgandet örn skyldighet att ställa säkerhet framhållit, att

det sedan en malmfyndighet blivit slutbruten kunde visa sig att vidmakthål­

landet av företaget icke längre vöre lönande. I sådant fall kunde det ställa

sig billigare för gruvinnehavaren att betala övriga delägare i företaget ett

belopp motsvarande deras kostnader för företaget i stället för att för fram­

tiden erlägga på gruvan belöpande del av underhållskostnaden. Häremot må

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

alltid synas böra handläggas vid syneförrättning såsom första instans, torde

däremot någon ändring icke vara påkallad. Det synes ligga i sakens natur,

att prövning av ansökan örn vattenavledning eller invallning utan förutgång­

en syneförrättning företrädesvis torde komma i fråga i de fall då företaget

berör endast ett fåtal intressenter eller tvångsanslutning icke påfordras.

Med det genom promemorian framlagda förslaget torde vara avsett, att —

i fall vattenrättsdomaren eller vattendomstolen föreskrivit att genom ansök­

ning hos vattendomstolen anhängiggjort mål skulle behandlas vid syneför­

rättning — synemännens utlåtande städse skall underställas vattendomstolens

prövning. I ett yttrande har anmärkts, att detta emellertid icke kommit till

uttryck i den föreslagna ändringen av 7 kap. 45 §. Anmärkningen synes i

och för sig riktig. Emellertid bör enligt min mening den omständigheten att

ansökningen ingivits till vattendomstolen icke utan vidare föranleda därtill

att underställning alltid skall ske. Det bör i stället övervägas, huruvida skäl

av saklig innebörd tala för att underställning i dessa fall skall ske i vidare

omfattning än som nu är förhållandet i fråga örn utlåtande som avgivits vid

syneförrättning vilken verkställts efter ansökan som ingivits till länsstyrel­

sen. Då sådana skäl icke synas föreligga, torde underställning av synemän­

nens utlåtande — oavsett om detta avgivits sedan vattenrättsdomaren eller

vattendomstolen förordnat om syneförrättningen eller ej — böra ske endast

i de fall som nu finnas angivna i 45 § andra stycket. I enlighet härmed har

paragrafen omarbetats, i samband varmed vissa följdändringar vidtagits

i 46 och 55 §§.

De bestämmelser som i 11 kap. meddelats rörande förfarandet vid vatten­

domstol i ansökningsmål torde i allmänhet vara väl ägnade att tillämpas jäm­

väl i de fall då i enlighet med vad förut anförts mål som avses i 7 kap. prövas

i den för ansökningsmål stadgade ordningen. Vissa mindre jämkningar ha

dock ansetts böra vidtagas i följd av förslaget, alt ansökan om vattenavled­

ning eller invallning må kunna prövas utan förutgången syneförrättning. I

fråga om underrättelse till kammarkollegiet m, m. har sålunda i 35 § 2 mom.

intagits en hänvisning till 10 kap. 42 §. Vidare har vad i 45 § 3 mom. stadgas

för det fall, att någon sakägare vill förena sig med sökanden om företag en­

ligt 3 eller 8 kap. eller yrka att däråt gives större omfattning, utvidgats att

gälla jämväl företag enligt 7 kap. Bestämmelsen i 56 § tredje stycket angåen­

de återkallelse av ansökan, när sökandena äro flera, har likaledes utvidgats att

omfatta ansökningsmål rörande företag enligt 7 kap. Även stadgandena i 62 §

3 mom. tredje stycket örn meddelande av bestämmelser rörande delaktighe­

ten i vissa företag och i 63 § första stycket om bestämmande av viss tid för

arbetes utförande ha ändrats så att de bliva tillämpliga jämväl beträffande

företag enligt 7 kap. Slutligen har i 11 kap. 65 § gjorts en hänvisning beträf­

fande företag enligt 7 kap. till 10 kap. 79 § tredje stycket, varjämte en re­

daktionell följdändring vidtagits i 11 kap. 27 § 1 mom.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 april 1944.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 feb­

ruari 1944.

Närvarande:

justitieråden A^lsén,

L^ind,

regeringsrådet E^klund,

justitierådet E^ricsson.

Enligt lagrådet den 31 januari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­

rådet den 21 januari 1944, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlå­

tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn S. Å. Edling.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.