2

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag).

Härigenom förordnas som följer.

1 kap.

Om utlännings inresa.

1 §•

Utlänning som ankommer till riket skall vara försedd med pass eller an­

nan legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla så­

som pass.

Legitimationshandling skall, där Konungen det förordnar, vara försedd

med påteckning av svensk myndighet (visering). Erfordras ej enligt vad

nu sagts visering, skall legitimationshandlingen i fall som avses i 28 §

första stycket vara försedd med bevis om uppehållstillstånd.

2

§.

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet varför jämlikt 13 eller 14 §

erfordras arbetstillstånd, skall bevis örn sådant tillstånd finnas å legitima­

tionshandlingen.

3 §.

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket för polismyndighet i

den ort, dit han från utlandet först anländer, uppvisa sin legitimationshand­

ling ävensom meddela de upplysningar polismyndigheten begär; och är ut­

länning skyldig att på anfordran personligen inställa sig hos polismyndig­

heten.

2 kap.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §•

Utlänning som uppehåller sig här i riket skall vara försedd med legitima­

tionshandling som i 1 § sägs.

3

5 §.

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet som för utlänningars

övervakande må finnas nödiga meddelar Konungen.

6

§•

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyn­

dighet för meddelande av upplysningar som angå hans vistelse här i riket,

så ock att vid anfordran för polismyndighet eller polisman uppvisa sin legi-

timationshandling.

7 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (uppehållstillstånd) uppehålla

sig här i riket över tre månader; dock må utan sådant tillstånd utlänning

som på grund av födseln varit svensk medborgare ävensom dennes make och

ogifta barn i äktenskap under tjuguett år vistas härstädes intill sex månader

från ankomsten.

Konungen må förordna, att i stället för tid som i första stycket sägs skall

gälla annan tid som angives i förordnandet.

8

§.

Uppehållstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid samt må förbindas med de

förbehåll som finnas påkallade. Beslut om uppehållstillstånd må tillika inne­

hålla föreskrift, att utlänningen senast vid tiden för uppehållstillståndets ut­

gång skall utresa ur riket (utresebeslut).

Bevis örn uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

9 §.

Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut

rörande förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

10

§.

Vid bedömande av fråga örn uppehållstillstånd skall skälig hänsyn tagas

till vistelsens syfte och omständigheterna i övrigt, särskilt till längden av

den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket.

11

§•

Klagan över beslut i ärende angående uppehållstillstånd är ej tillåten i an­

nat fall än i 47 § sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

12

§.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han för polismyndighet i den ort,

där han lämnar riket, uppvisa sin legitimationshandling.

3 kap.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i riket antaga

eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning).

Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statens tjänst.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

14 §.

Utan arbetstillstånd må utlänning ej heller här i riket utöva verksamhet

som föranledes av anställning utomlands i annan egenskap än såsom handels­

resande.

Vad nedan i denna lag stadgas om arbetsanställning skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om verksamhet som nu är sagd.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten.

I ärende angående sådant tillstånd skall den centrala utlänningsmyndighe­

ten, där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda

omständigheter föreligga, inhämta utlåtande från den centrala arbetsmark­

nadsmyndigheten eller från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där

arbetsanställningen skall innehavas, ävensom bereda sammanslutningar av

arbetsgivare eller arbetstagare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att

uttala sig.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt

må förbindas med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga.

Bevis om arbetstillstånd skall, så snart det lämpligen kan ske, tecknas å

legitim ationshandlingen.

16 §.

Vad i 15 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut

rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl därtill föreligga, återkallas av den

centrala utlänningsmyndigheten.

18 §.

Klagan över beslut i ärende angående arbetstillstånd är ej tillåten i annat

fall än i 47 § sägs.

5

4 kap.

Om utlännings avvisning från riket.

19 §.

Utlänning som ankommer till riket må avvisas i följande fall, nämligen

1) om han är zigenare eller om han uppenbarligen har för avsikt att söka

sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan

vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan

dylik sysselsättning;

2) örn han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle samt det skäli­

gen bör antagas att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning;

3) om han varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads-, bedrägeri- eller för-

skingringsbrott eller för häleri eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasard­

spel, yrkesmässigt övande av otukt, utnyttjande av annans otuktiga levnads­

sätt eller yrkesmässigt bedrivande av olovlig in- eller utförsel av varor, samt

det skäligen kan antagas att han skulle komma att här i riket fortsätta sådan

brottslig eller osedlig verksamhet;

4) om han ej är försedd med legitimationshandling som i 1 § sägs;

5) om hans legitimationshandling icke är, där så erfordras, försedd med

bevis som i 2 § sägs;

6) om han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande

därav, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

7) örn han tidigare blivit härifrån utvisad samt icke erhållit Konungens

tillstånd att återvända, där sådant erfordras.

I fall varom ovan under 1)—3) sägs må ej den avvisas som tidigare varit

svensk medborgare; dock att den som vunnit medborgarskap i annat land må

avvisas på sådan grund som i 3) sägs.

Innehar utlänning legitimationshandling som är försedd med visering,

må han avvisas allenast på sådan grund som ovan i 6) sägs.

20

§.

Beslut örn avvisning meddelas av polismyndighet, där ej fall föreligger

sorn i andra eller tredje stycket sägs.

Finner polismyndighet anledning till avvisning men påstår utlänningen

att han av politiska orsaker flytt från annat land och att han ankommit

därifrån eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot

att bliva återsänd till förstnämnda land, skall polismyndigheten, där ej

påståendet uppenbarligen är oriktigt, ofördröjligen göra anmälan hos den

centrala utlänningsmyndigheten, som beslutar örn avvisning skall ske. I

avvaktan på den centrala myndighetens beslut äger polismyndigheten taga

utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt; och skall polismyn­

digheten därom ofördröjligen underrätta den centrala myndigheten.

Vad i andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, örn polis­

myndighet av särskilda skäl finner tveksamt huruvida avvisning bör ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Har avvisningsfråga jämlikt andra eller tredje stycket hänskjutits till

den centrala utlänningsmyndigheten, äger denna förordna, att utlänningen

skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

21

§.

Polismyndighets beslut om avvisning skall meddelas vid utlänningens an­

komst till riket eller omedelbart därefter.

22

§.

Beslut om avvisning skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och

skall däri tillika givas till känna, om klagan över beslutet må föras och vad

utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall

tillställas utlänningen så snart ske kan.

23 §.

Vill utlänning klaga över beslut om avvisning som meddelats av polismyn­

dighet, äger han hos den centrala utlänningsmyndigheten anföra besvär,

vilka skola ingivas eller med posten i betalt brev insändas till den centrala

myndigheten. Besvären skola vara den centrala myndigheten tillhanda sist

å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes klaganden.

Klagan över den centrala utlänningsmyndighetens beslut är ej tillåten i

annat fall än i 47 § sägs.

Beslut örn avvisning, som meddelats av polismyndighet, skall gå i verk­

ställighet utan hinder av anförda besvär.

24 §.

Avvisning skall, så snart ske kan, verkställas genom polismyndighetens

försorg. Har beslut om avvisning meddelats av den centrala utlännings­

myndigheten, äger denna lämna närmare anvisningar angående verkstäl­

ligheten.

Utlänningen *bör befordras till det land varifrån han hit ankommit, om ej

annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att

han utvisats eller av politiska orsaker flytt därifrån eller att han kan an­

tagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till land varifrån han

av politiska orsaker flytt.

Kan avvisning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, po­

lismyndigheten taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt;

och skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta den centrala

utlänningsmyndigheten. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för av­

visningens verkställande skall polismyndigheten överlämna frågan örn

verkställigheten till den centrala myndighetens avgörande. Har sådant över­

lämnande skett, äger den centrala myndigheten förordna, att utlänningen

skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

5 kap.

Om utlännings förpassning ur riket.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling som i 1 § sägs, eller kvarbliver

han efter utgången av den tid han äger rätt att vistas här i riket, må den

centrala utlänningsmyndigheten meddela förordnande, att han ofördröjli­

gen eller inom viss tid skall avresa från riket vid äventyr att han, därest

han ej avreser, skall förpassas ur riket (förpassningsbeslut).

Har den centrala utlänningsmyndigheten meddelat beslut varigenom ut­

lännings ansökan om uppehållstillstånd avslagits, må i samband därmed för-

passningsbeslut meddelas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

"

26 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten må jämväl, då särskilda skäl äro

därtill, meddela förpassningsbeslut beträffande utlänning, som i annat avse­

ende än varom i 25 § är fråga uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad

i denna lag eller med stöd därav blivit föreskrivet, eller som mot bättre ve­

tande lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller

eljest i ansökningsärende, varom är stadgat i denna lag eller i författning

som med stöd därav utfärdats.

Vid bedömande huruvida förpassningsbeslut enligt denna paragraf bör

meddelas skall skälig hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeför­

hållanden samt till längden av den tid han vistats i riket.

27 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, an­

ledning till utlännings förpassning ur riket föreligga, skall anmälan därom

göras hos den centrala utlänningsmyndigheten.

Uppkommer fråga om utlännings förpassning, äger den centrala utlän­

ningsmyndigheten, länsstyrelse eller, där det skäligen kan befaras att ut­

länningen avviker, polismyndighet taga utlänningen i förvar eller ställa ho­

nom under uppsikt. Vidtager polismyndighet sådan åtgärd, skall länsstyrel­

sen ofördröjligen underrättas. Länsstyrelse skall, så snart ske kan, under­

rätta den centrala utlänningsmyndigheten örn åtgärd som länsstyrelsen eller,

underordnad polismyndighet vidtagit.

28 §.

Förpassningsbeslut skall, när särskild anledning därtill föreligger, inne­

hålla förbud för utlänningen att återvända till riket, med mindre han, där

visering ej erfordras, före ankomsten till riket erhållit uppehållstillstånd.

Förpassningsbeslut skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och

skall däri tillika givas till känna, örn klagan över beslutet må förås och vad

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall

tillställas utlänningen så snart ske kan.

Klagan över förpassningsbeslut är ej tillåten i annat fall än i 47 § sägs.

29 §.

Utlänning som må klaga över förpassningsbeslut äger, där han så önskar,

inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsynings­

man eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller

landsfogde avgiva förklaring att han åtnöjes nied beslutet. Örn förklaring,

som ej avgivits inför länsstyrelsen, skall denna ofördröjligen underrättas.

Förklaring varom nu är sagt må ej återtagas.

30 §.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens försorg. Den centrala utlän-

ningsmyndigheten äger meddela närmare anvisningar angående verkställig­

heten.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, örn ej annat föranledes av

särskilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker

flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta

ej utrönas, bör han befordras till det land varifrån han inkommit i riket,

såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts, eller han utvisats

från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva

återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan förpassning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, läns­

styrelsen eller, där det skäligen kan befaras att utlänningen avviker, polis­

myndighet förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under

uppsikt. Vidtager polismyndighet sådan åtgärd, skall länsstyrelsen ofördröj­

ligen underrättas. Länsstyrelse skall, så snart ske kan, underrätta den centrala

utlänningsmyndigheten örn åtgärd som länsstyrelsen eller underordnad po­

lismyndighet vidtagit. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för förpass­

ningens verkställande skall länsstyrelsen överlämna frågan om verkställig­

heten till den centrala myndighetens avgörande. Har sådant överlämnande

skett, äger den centrala myndigheten förordna, att utlänningen skall tagas i

förvar eller ställas under uppsikt.

6 kap.

Örn utlännings utvisning från riket.

31 §.

Länsstyrelse må meddela förordnande örn utvisning från riket av följande

utlänningar, nämligen

1) zigenare ävensom den som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så

ock den som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom

utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

9

2) den som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övan­

de av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket ge­

nom utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande

vid dylik handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverk­

ning av brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller olovlig be­

fattning i andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig in- eller ut­

försel av varor eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under

kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering;

4) den som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat

brott än ovan avses dömd till straffarbete, fängelse ej under sex månader, in­

ternering eller förvaring, ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran eller ock

förklarats vara övertygad om gärning, varå straffarbete eller fängelse i sex

månader kan följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen befunnits strafflös,

allt såframt gärningens beskaffenhet föranleder till antagande att fara av

hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet;

dock att utvisning för gärningen ej må ske, där ej förhör som i 33 § sägs i

ärendet hållits innan sex månader förflutit från det han efter utståndet straff­

arbete eller fängelse blivit frigiven eller ock efter internering, förvaring, ung­

domsfängelse eller tvångsuppfostran blivit utskriven eller, där utlänningen

befunnits strafflös, inom ett år från det utslaget vann laga kraft;

5) den som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket

genom utslag, som äger laga kraft, blivit dömd till frihetsstraff för brott var­

för enligt gällande lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske eller

undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant brott.

Vid bedömande huruvida utvisning bör äga rum skall skälig hänsyn tagas

till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den

tid han vistats i riket. Har den som gjort sig skyldig till gärning, varom

i denna paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före gärningens begå­

ende närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för

den gärningen utvisas, om ej synnerliga skäl äro därtill.

Örn hemsändande av utlänning som faller fattigvården till last är särskilt

stadgat.

32 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på

grund av stadgande i 31 §, skall anmälan därom göras hos länsstyrelsen.

Uppkommer fråga om utlännings utvisning jämlikt 31 §, äger länsstyrel­

sen eller, där det skäligen kan befaras att utlänningen avviker, polismyndig­

het taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. Vidtager po­

lismyndighet sådan åtgärd, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

Länsstyrelse skall, så snart ske kan, underrätta den centrala utlänningsmyn-

digheten örn åtgärd som länsstyrelsen eller underordnad polismyndighet vid­

tagit.

10

33 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, an­

ledning till utvisning av utlänning föreligga på grund av stadgande i 31 §,

skall länsstyrelsen föranstalta därom att utlänningen, så snart ske kan, instäl-

les till förhör inför länsstyrelsen; dock må, där utlänning förvaras i krono­

häkte som står under lagfaren tillsyningsmans uppsikt, förhöret efter läns­

styrelsens beprövande kunna hållas av tillsyningsmannen.

Vid förhör varom nu är sagt äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta

hjälp. Länsstyrelsen skall, om utlänningen det begär, förordna lämplig per­

son att biträda honom, där han är på fri fot dock allenast örn han kan

antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

över förhöret skall förås protokoll; och skall noggrann utredning före­

tagas örn alla de omständigheter som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till

avgörande. Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart

ådömt frihetsstraff, skall iakttagas att, såframt ej särskilda hinder möta,

ärendet hos länsstyrelsen bringas till slut så tidigt att, där beslut om utvis­

ning meddelas, detsamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens ut­

gång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

34 §.

Utvisningsbeslut skall innehålla förbud för utlänningen, vid äventyr som

i 42 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända till riket; och skall läns­

styrelsen i beslutet giva till känna vad utlänningen har att iakttaga, där

han vill söka ändring i beslutet, samt tillställa honom skriftligt beslut så

snart ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall beslutet ock muntligen avkun­

nas för honom.

När beslut i ärende örn utvisning meddelats, skall den centrala utlän-

ningsmyndigheten, så snart ske kan, underrättas.

35 §.

Vill den som genom länsstyrelses beslut förklarats skola utvisas överklaga

beslutet, äger han till länsstyrelsen ingiva eller med posten i betalt brev in­

sända sina till Konungen ställda besvär. Besvären skola vara länsstyrelsen

tillhanda sist å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes utlänningen.

Förvaras klaganden i häkte, må besvären inom tid som nu sagts ingivas

till tillsyningsmannen vid häktet, som har att ofördröjligen insända besvä­

ren till länsstyrelsen. Vill utlänning som icke är på fri fot anföra besvär,

åligger det länsstyrelsen eller tillsyningsman vid häkte att tillse att utlän­

ningen därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall länsstyrelsen, så snart ske kan, jämte eget utlåtande

och övriga till ärendet hörande handlingar insända till nedre justitierevi-

sionen.

11

36 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med länsstyrelses beslut i

ärende rörande utvisning skall vad i 29 § stadgas äga motsvarande till-

lämpning. Utvisning verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, örn ej annat föranledes av sär­

skilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker

flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan

detta ej utrönas, bör han befordras till det land varifrån han inkommit i

riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga som nyss nämnts, eller han

utvisats från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot

att bliva återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan utvisningen ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske,

länsstyrelsen eller, där det skäligen kan befaras att utlänningen avviker,

polismyndighet förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas

under uppsikt. Vidtager polismyndighet sådan åtgärd, skall länsstyrelsen

ofördröjligen underrättas. Länsstyrelse skall, så snart ske kan, underrätta

den centrala utlänningsmyndigheten örn åtgärd som länsstyrelsen eller un­

derordnad polismyndighet vidtagit. I tvivelaktiga fall eller där svårighet

möter för utvisningens verkställande skall länsstyrelsen i ärendet göra an­

mälan hos den centrala utlänningsmyndigheten, som har att jämte eget

utlåtande överlämna ärendet till Konungens avgörande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

37 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes

påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning som vistas i ri­

ket. Uppstår fråga örn utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen

att förhör i ärendet skall hållas inför länsstyrelsen; och skola i fråga örn

sådant förhör bestämmelserna örn förhör som avses i 33 § äga motsvarande

tillämpning. När omständigheterna därtill föranleda, må utlänningen tagas

i förvar eller ställas under uppsikt.

I fråga örn verkställighet av beslut örn utvisning varom i denna paragraf

sägs äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänning­

en befordras till land varifrån han av politiska orsaker flytt eller till land

varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till först­

nämnda land.

38 §.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten eller länsstyrelse anledning till

utvisning jämlikt 37 § föreligga, skall anmälan därom göras hos Konungen.

Uppkommer fråga örn utlännings utvisning jämlikt 37 §, äger den centrala

utlänningsmyndigheten eller länsstyrelse taga utlänningen i förvar eller ställa

honom under uppsikt. Vidtager länsstyrelse sådan åtgärd, skall den centrala

utlänningsmyndigheten, så snart ske kan, underrättas.

7 kap.

Ansvarsbestämmelser.

39 §.

Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet som är stadgad i denna

lag eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes med dagsböter.

Har utlänning ej inom tid som i 7 § sägs sökt uppehållstillstånd, där sådant

erfordras, eller har utlänning, som förut erhållit uppehållstillstånd, ej inom

tiden för tillståndet sökt erforderlig förlängning därav, straffes med dagsbö­

ter. Överträder utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat, straffes likaledes med

dagsböter.

Till enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin

tjänst, utan att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

1-

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

40 §.

Uraktlåter utlänning i annat avseende än varom i 25 och 39 §§ är fråga att

ställa sig till efterrättelse vad i denna lag eller med stöd därav blivit föreskri­

vet, eller söker utlänning hindra verkställighet av beslut angående hans av­

visning, förpassning eller utvisning, straffes med dagsböter eller, där omstän­

digheterna äro försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid fullgörande av an­

mälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende varom är stadgat i denna

lag eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes såsom i första

stycket sägs.

41 §.

Där någon förhjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot föreskrift

som i denna lag eller med stöd därav blivit meddelad, straffes med dagsböter.

42 §.

Har utlänning som blivit härifrån utvisad återvänt utan att han därtill er­

hållit Konungens tillstånd, där sådant erfordras, och har han ej av politiska

orsaker flytt från det land, varifrån han hit ankommit, straffes med fängelse

i högst sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedel­

bart föras ur riket; och skall därvid förfaras enligt de i 36 § angivna grun­

derna.

Den som skäligen misstänkes för brott varom i denna paragraf sägs skall,

där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, tagas i häkte.

43 §.

^

Begår någon förseelse, varom i 39 § första stycket eller 41 § sägs, i avsikt

att bereda utlänningen möjlighet att obehörigen vistas i riket och äro omstän­

digheterna försvårande, vare straffet fängelse i högst sex månader.

14

Kungl. Mcij:ts proposition

nr

259.

tillsyningsmannen vid häktet. Besvären skola vara den centrala myndighe­

ten, länsstyrelsen eller tillsyningsmannen till handa sist å åttonde dagen efter

det beslutet tillställdes utlänningen. Länsstyrelse och tillsyningsman äro plik­

tiga afl ofördröjligen insända inkomna besvär till den centrala utlännings-

myndigheten. Vill utlänning som icke är på fri fot anföra besvär, åligger det

länsstyrelsen eller tillsyningsman vid häkte att tillse att utlänningen där­

vid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall den centrala utlänningsmyndigheten, så snart ske

kan, jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insän­

da till justitiedepartementet.

48 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger, om den finner särskilda skäl

därtill föreligga, överlämna ärende till Konungens avgörande. Sådant över­

lämnande skall ske, såframt utlänningsnämnden i avgivet yttrande hemställt

därom.

Överlämnas ärende till Konungens avgörande, skall den centrala utlän­

ningsmyndigheten bifoga eget utlåtande.

49 §.

Kan beslut örn utlännings avvisning, förpassning eller utvisning icke verk­

ställas eller yppas nya skäl efter det Konungen meddelat eller fastställt av­

visnings- eller förpassningsbeslut eller meddelat utvisningsbeslut enligt 37 g

eller efter det annat utvisningsbeslut vunnit laga kraft, må Konungen för­

ordna, att beslutet icke skall lända till efterrättelse, ävensom meddela de

föreskrifter med avseende å utlänningens uppehåll i riket som kunna prö­

vas erforderliga eller ock uppdraga åt den centrala utlänningsmyndigheten

att meddela sådana föreskrifter.

Har den centrala utlänningsmyndigheten meddelat avvisnings- eller för­

passningsbeslut, över vilket klagan ej förts, och hava nya skäl yppats, må

myndigheten efter utlänningsnämndens hörande förordna, att beslutet icke

skall lända till efterrättelse.

Finner på grund av föreskrift i denna lag den centrala utlänningsmyndig­

heten eller länsstyrelse behov föreligga att hålla utlänning i förvar utöver

en månad, skall frågan därom inom sagda tid underställas Konungen.

50 §.

Konungen äger att i ärende, som avses i denna lag eller med stöd därav

utfärdad författning, förordna om förhör med utlänning inför länsstyrelse.

I fråga örn sådant förhör skola bestämmelserna örn förhör som avses i 33 §

äga motsvarande tillämpning.

51 §.

Finnes i ärende som i 50 § sägs, att utredning vid domstol erfordras röran­

de viss omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen

Kungl. Alaj.ts proposition nr 259.

15

förordna, att förhör angående sådan omständighet skall äga rum vid den un­

derrätt, som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas

lämplig.

Vid förhöret skall för att tillvarataga statens intresse lämplig person, som

av länsstyrelsen därtill förordnas, vara närvarande. Rätten eller på landet

domaren skall inkalla utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och

eljest ombesörja att han inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning, som

är på fri fot, kallelse att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Rätten eller

på landet domaren skall, örn utlänningen det begär, förordna lämplig person

att biträda honom, där han är på fri fot dock allenast om han kan antagas

icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

Där omständigheterna det påkalla, förordne rätten att förhöret skall hållas

inom stängda dörrar. Angående förhöret skall i övrigt, där ej annat följer av

vad i 59 § stadgas, i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om brott­

mål däri talan örn ansvar föres.

Rätten eller domaren skall, sedan utredningen avslutats, skyndsamt insän­

da protokoll och övriga handlingar i ärendet till justitiedepartementet.

52 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 42 §

sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska

ort, dit han sändes.

53 §.

Har utlänning varom i 19 § sägs med fartyg eller luftfartyg ankommit till

riket och voro omständigheterna uppenbarligen sådana att befälhavaren bort

inse att utlänningen kunde komma alt härifrån avvisas, är befälhavaren, örn

sådan åtgärd vidtages, pliktig att utan ersättning från statsverkets sida åter­

föra honom till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse

icke äger rum, med mindre fartyget eller luftfartyget omedelbart eller inom

närmaste tiden återvänder till nämnda land.

54 §.

Den som låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom i sin

tjänst är pliktig att, där utlänningen avvisas eller ur riket förpassas på grund

därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, er­

sätta statsverket kostnaden för utlänningens befordrande till den utländska

ort, dit han sändes.

55 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i Stockholm chefen för kriminal­

avdelningen samt i övriga städer och å landet polischefen i orten eller lands­

fogden ävensom såväl i stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen

särskilt förordnats att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet.

16

Kungl. Majlis proposition nr 259.

så ock den som av polismyndigheten förordnats att granska legitimations-

handlingar och mottaga anmälningar, den sistnämnde dock endast så vitt an­

går fullgörande av det lämnade uppdraget.

56 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar

eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger

Konungen, med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla

sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket eller att här i riket antaga

eller innehava arbetsanställning, meddela de särskilda bestämmelser som

må finnas nödiga.

I fall varom i denna paragraf sägs må Konungen i fråga örn utlännings

avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständighe­

terna.

Med avseende å utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning

så ock utlännings hållande i förvar under längre tid gäller vad därom må

vara särskilt stadgat.

57 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade kon­

sulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna i

denna lag tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla örn dem de

föreskrifter Konungen meddelar.

58 §.

Konungen äger att under de särskilda villkor som prövas nödiga i visst fall,

eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar, medgiva undan­

tag från stadgandena i 1—4, 7, 13 och 14 §§, dock att utlänning över sexton

år städse skall vara pliktig att vid sin ankomst till riket meddela de upplys­

ningar polismyndigheten begär.

Rätten att i visst fall medgiva undantag från stadgandena i 2, 13 och

14 §§ må efter Konungens bemyndigande utövas av den centrala utlännings-

myndigheten.

Konungen förordnar vilken myndighet som skall vara central utlännings-

myndighet. Där så med hänsyn till särskilda förhållanden finnes påkallat,

må Konungen ock förordna, att med avseende å frågor örn arbetstillstånd

vad i denna lag stadgas om den centrala utlänningsmyndigheten i stället

skal! gälla den centrala arbetsmarknadsmyndigheten.

59 §.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad där­

med äger sammanhang meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter som i övrigt erford­

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Förslag

till

Lag

angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Möter mot verkställighet av utlännings avvisning, förpassning eller utvis­

ning hinder, som kan antagas bliva varaktigt, och bör utlänningen icke vis­

tas på fri fot, må han omhändertagas i fångvårdsanstalt (sluten eller öppen)

eller i särskild av den centrala utlänningsmyndigheten anordnad förlägg­

ning. Samma lag vare, där utlänning eljest med hänsyn till allmän ordning

och säkerhet eller annat statens intresse finnes icke böra vistas på fri fot.

Förordnande om utlännings omhändertagande meddelas av Konungen.

Förordnande om utlännings omhändertagande i förläggning må ock medde­

las av den centrala utlänningsmyndigheten.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar beslut örn utlännings

omhändertagande, skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden. Där syn­

nerliga skäl föreligga, må sådant beslut likväl meddelas utan att yttrande

inhämtats; beslutet må dock ej gälla längre än en månad, såvida icke frågan

inom denna tid hänskjutits till nämnden för yttrande.

2

§•

över beslut av den centrala utlänningsmyndigheten angående utlännings

omhändertagande må klagan föras allenast såframt utlänningsnämnden eller

någon dess ledamot yppat avvikande mening eller ock beslutet meddelats

utan att yttrande inhämtats från nämnden. Den centrala utlänningsmyndig­

heten skall giva till känna, om klagan över beslutet må föras, så ock vad

utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan, ävensom till­

ställa utlänningen beslutet så snart ske kan.

Klagan föres hos Konungen genom besvär, som skola ingivas eller med

posten i betalt brev insändas till den centrala utlänningsmyndigheten. Besvä­

ren skola vara den centrala utlänningsmyndigheten till handa sist å åttonde

dagen efter det beslutet tillställdes utlänningen. Besvären må ock, där ut­

länningen icke är på fri fot, inom sagda tid ingivas till tillsyningsmannen vid

häktet eller till föreståndaren vid anstalten eller förläggningen, och åligger

det tillsyningsmannen eller föreståndaren att ofördröjligen insända besvären

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

19

till den centrala utlänningsmyndigheten. Vill utlänning som icke är på fri

fot anföra besvär, åligger det tillsyningsmannen eller föreståndaren att tillse

att utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall den centrala utlänningsmyndigheten, så snart ske

kan, jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insän­

da till justitiedepartementet.

Beslutet går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

3 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, an­

ledning föreligga till utlännings omhändertagande enligt denna lag, skall an­

mälan därom göras hos den centrala utlänningsmyndigheten.

Uppkommer fråga örn utlännings omhändertagande enligt denna lag, äger

Konungen, den centrala utlänningsmyndigheten, länsstyrelse eller, där det

skäligen kan befaras att utlänningen avviker, polismyndighet taga utlänning­

en i förvar eller ställa honom under uppsikt. Vidtager polismyndighet sådan

åtgärd, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas. Länsstyrelse skall, så

snart ske kan, underrätta den centrala utlänningsmyndigheten om åtgärd

som länsstyrelsen eller underordnad polismyndighet vidtagit.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten behov föreligga att enligt

denna paragraf hålla utlänning i förvar utöver en månad, skall frågan där­

om inom denna tid underställas Konungen.

4 §■

Finnes i ärende som avses i denna lag särskild utredning erforderlig, må

Konungen eller den centrala utlänningsmyndigheten förordna, att förhör med

utlänningen skall hållas av utlänningsnämnden på sätt i 5 § sägs.

Konungen må ock förordna örn förhör vid domstol; och skall därvid vad

i 51 och 59 §§ utlänningslagen är stadgat med avseende å sådant förhör

äga motsvarande tillämpning.

5 §■

^ Utlänningsnämnden skall, när förhör jämlikt 4 § första stycket påkallas,

så snart ske kan föranstalta därom; och må nämnden, där så finnes lämp­

ligt, uppdraga åt ledamot av nämnden eller suppleant att hålla förhöret.

Vid förhöret skall, om den centrala utlänningsmyndigheten så finner er­

forderligt, lämplig person, som myndigheten därtill förordnar, vara när­

varande för att tillvarataga statens intresse. Utlänningen äger, där han så

äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Nämnden eller den som av nämnden ut­

setts att halla förhöret skall, om utlänningen det begär, förordna lämplig

person att biträda honom, där han är på fri fot dock allenast örn han kan

antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

Vid förhöret skall utredning företagas angående de omständigheter som

äro av betydelse för bedömandet av frågan örn utlänningens omhänderta­

20

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

gande. Utlänningen och hans biträde äga taga del av den utredning som

vid förhöret åberopas.

över förhöret skall förås protokoll, och skall nämnden, så snart ske

kan, med eget yttrande insända protokollet till den myndighet som påkal­

lat förhöret.

6

§■

Utlänning som omhändertagits enligt denna lag skall, örn anledning till

flans kvarhållande ej längre föreligger, med eller utan villkor utskrivas från

anstalten eller förläggningen.

Beslut örn utskrivning meddelas av Konungen. Är utlänningen omhänder­

tagen enligt beslut av den centrala utlänningsmyndigheten, över vilket kla­

gan ej förts, äger ock denna meddela beslut om utskrivning. Konungen äger

uppdraga åt den centrala utlänningsmyndigheten att meddela beslut om ut­

skrivning jämväl i annat fall än nu sagts.

7 §•

Varder utlänning ej utskriven inom fyra månader efter det han omhän­

dertagits enligt denna lag, skall frågan örn hans fortsatta kvarhållande prö­

vas på sätt i 8 § sägs. Hölls utlänningen vid beslutet om omhändertagandet

i förvar, skall tiden räknas från det han togs i förvar.

Innan prövning sker, skall förhör med utlänningen på sätt i 5 § sägs

hållas av utlänningsnämnden. Har förhör som i 4 § avses förut hållits eller

vistas utlänningen i förläggning för utlänningar som äro sinnessjuka eller

eljest till sin sinnesbeskaffenhet avvika från det normala och har läkare vid

förläggningen förklarat behov föreligga av fortsatt vistelse i sådan förlägg­

ning eller är utlänningen desertör, vare tillfyllest att inhämta utlännings­

nämndens yttrande rörande utlänningens fortsatta kvarhållande.

Den centrala utlänningsmyndigheten skall före utgången av den i första

stycket angivna tiden hos utlänningsnämnden begära förhör eller yttrande.

8

§•

Sedan utlänningsnämndens yttrande och protokoll i ärende som avses i

7 § inkommit till den centrala utlänningsmyndigheten, skall denna utan

dröjsmål upptaga frågan om utlänningen skall utskrivas eller kvarhållas.

Skall frågan om utskrivning prövas av Konungen, åligger det den centrala

utlänningsmyndigheten att med eget utlåtande överlämna ärendet till Ko­

nungen. Finner myndigheten i annat fall att utlänningen bör kvarhallas, skall

ock frågan underställas Konungens prövning.

9 §•

Har Konungen i fall som avses i 8 § funnit utlänning böra kvarhållas, skall

den centrala utlänningsmyndigheten senast var sjätte månad efter Konung­

ens beslut ånyo upptaga frågan. Finner myndigheten, efter att hava inhäm­

22

16 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller

eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt äger Konungen

utan hinder av denna lag meddela de bestämmelser angående omhänderta­

gande av utlänning som må finnas nödiga. Bestämmelser som nu sagts skola

dock underställas riksdagen, om den är samlad, inom trettio dagar och eljest

inom samma tid från nästföljande riksdags början. Sker det ej eller varda be­

stämmelserna ej godkända, skola de upphöra att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med den 30 juni

4946.

Ar utlänning vid lagens ikraftträdande på grund av föreskrift i utlännings­

lagen eller författning, som utfärdats med stöd därav, omhändertagen i för­

läggning eller enligt beslut, som meddelats av Konungen, i förvar, skall vad i

denna lag stadgas angående omhändertagen utlänning tillämpas å honom, och

skall såsom åtgärd enligt denna lag anses motsvarande åtgärd, som vidtagits

på grund av föreskrift som nyss sagts.

År utlänning vid lagens ikraftträdande omhändertagen i förläggning, vare

förhör enligt 7 § icke erforderligt, där fråga är örn utlänning som avses i 12 §

fjärde stycket första punkten kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599)

med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar1 eller där förhör

med utlänningen i anledning av omhändertagandet hållits inför länsstyrelse

eller sådant förhör påkallats. Angående förhör som enligt vad nu sagts före

lagens ikraftträdande påkallats hos länsstyrelse skola äldre bestämmellser

gälla.

Hålles utlänning vid lagens ikraftträdande i förvar, må den tid, inom vil­

ken frågan örn utlänningens fortsatta hållande i förvar enligt 3 § sista styc­

ket skall underställas Konungen, utsträckas till två månader, och må med

åtgärd, som enligt 10 § skall företagas för prövning av frågan örn hans kvar-

hållande, anstå tre månader efter dagen för ikraftträdandet, ändå att däri­

genom förvarstiden kommer att överstiga fyra månader.

Beslut, varigenom enligt hittills gällande bestämmelser förordnats att ut­

länning skall omhändertagas i förläggning eller tagas i förvar, skall utan

hinder av denna lag gå i verkställighet, där ej annorlunda förordnas.

1 Senaste lydelse se SFS 1944: 615.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Utlänningslagstiftningen intill 1938.

Vår första lagstiftning på förevarande område utgjorde lagen den 14 sep­

tember 1914 (nr 196) angående förbud för vissa utlänningar att här i riket

vistas. Lagstiftningen bröt icke den alltsedan år 1860 upprätthållna grundsat­

sen om fritt folkutbyte mellan staterna utan genomförde endast en reglering

av den administrativa maktens åtgärder mot kriminella och eljest asociala

utlänningar, vilka icke voro önskvärda här i landet. Sådana utlänningar kunde

enligt lagen avvisas eller utvisas. Rätt att förordna örn avvisning tillkom

polismyndighet, under det att meddelande av utslag om utvisning ankom på

länsstyrelse. Jämväl Kungl. Maj:t ägde förordna örn utvisning, där sådant

av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse fanns påkallat

(s. k. politisk utvisning).

Med stöd av ett i 1914 års lag meddelat fullmaktsstadgande utfärdade

Kungl. Maj:t under förra världskriget i administrativ ordning ett flertal

författningar, vilka liksom lagen endast avsågo att tillgodose allmänna ord­

nings- och säkerhetshänsyn men i detta syfte ytterligare reglerade utlän­

nings rätt att inkomma och vistas i riket. Sålunda föreskrevs anmälnings­

skyldighet för utlänningar och ett allmänt passviseringstvång.

Efter världskrigets slut avvecklades så småningom viseringstvånget i för­

hållande till många europeiska stater. Däremot infördes bestämmelser, vilka

åsyftade att bevara bosta dstillgången och arbetstillfällena åt landets egen

befolkning. Dessa bestämmelser meddelades i administrativ ordning.

Emellertid ansågs en reglering i lag önskvärd, och en sådan kom till stånd

genom utfärdandet av lagen den 2 augusti 1927 (nr 333) om utlännings rätt

att här i riket vistas. I lagen sammanfördes med vissa ändringar de ur­

sprungliga reglerna i 1914 års lag och sedermera i administrativ ordning

meddelade kontrollföreskrifter. Det främsta syftet med utlänningslagen var

att skydda den svenska arbetsmarknaden, så att denna bevarades åt den

inhemska arbetskraften, samt att förhindra bosättning här i landet av ej

önskvärda befolkningselement. Därjämte beaktades ordnings- och säker­

hetssynpunkter. I lagen upptogos regler om uppehållstillstånd och arbets­

tillstånd. Handläggningen av dylika tillståndsärenden uppdrogs åt socialsty­

relsen. För avlägsnande av utlänningar, som inkommit i riket och som ur­

aktlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna rörande vistelsen här,

infördes förpassning såsom en enklare procedur än utvisning. Rätt att be­

sluta örn förpassning tillädes länsstyrelse.

Med hänsyn till de förhoppningar, som hystes om en återgång till förkrigs­

tidens friare förhållanden, begränsades lagens giltighetstid till fem år. Genom

lag den 13 maj 1932 (nr 134) förordnades emellertid, att utlänningslagen

med smärre ändringar skulle äga fortsatt giltighet till utgången av år 1937.

I enlighet med en av 1936 års riksdag i skrivelse, nr 344, framförd anhållan

till Kungl. Majit tillkallade chefen för justitiedepartementet, enligt meddelat

bemyndigande, den 12 juni samma år sakkunniga med uppdrag att verkställa

utredning angående revision av bestämmelserna örn utlännings rätt att här i

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Från båda länderna fick Sverige övertaga några hundra tyska, österrikiska

och tjeckoslovakiska flyktingar, som förut åtnjutit asylrätt i nämnda länder.

Även ett antal statslösa judar har från Norge och Danmark kommit till Sve­

rige. Men de stora flyktingkategoriema utgjordes av norrmän och senare även

danskar.

Från Norge började flyktingströmmen i mindre omfattning redan år 1940

för att under de följande åren fortsätta i ökad grad. Bland flyktingarna ha åt­

skilliga varit politiska flyktingar i egentlig mening, d. v. s. personer som på

grund av sin politiska verksamhet i hemlandet varit utsatta för förföljelse

eller riskerat påföljd för politiska brott. I viss utsträckning ha de norska flyk­

tingarna utgjorts av personer, som utan att ha varit politiskt verksamma varit

allmänt missnöjda med förhållandena i sitt hemland och som i Sverige velat

avvakta en förändring i situationen. Andra ha velat via Sverige resa till allie­

rade länder; en stor del av de yngre norrmännen ha kommit hit i hopp att

kunna fortsätta sin resa för att göra tjänst hos den norska londonregeringen.

Slutligen ha på senare tid i ökat antal kommit personer, som i Norge varit

anhängare av quislingregimen men av en eller annan anledning icke längre

velat stanna i hemlandet. Vid utgången av år 1941 uppgick sammanlagda

antalet norska flyktingar i Sverige till omkring 3 000. Under 1942 steg an­

talet till cirka 10 000 och beräknades vid slutet av 1943 till omkring 20 000.

Den 15 februari 1945 var antalet norska flyktingar omkring 36 100.

Den danska flyktingströmmen var av jämförelsevis mindre omfattning, tills

den tyska ockupationsmakten den 29 augusti 1943 införde undantagstillstånd

i Danmark och i samband därmed avväpnade den danska krigsmakten samt

satte sig i besittning av dess baser och fartyg m. m. Den tyska aktion mot

judarna i Danmark, som inleddes den 1 oktober 1943, blev signalen till en

massflykt till Sverige. Liksom i fråga örn flyktingar från Norge har storleken

av flyktingströmmen varierat, beroende på den politiska händelseutveckling­

en i Danmark. En stor del av de icke judiska flyktingarna har flytt därför att

de varit politiskt verksamma i sitt hemland. Andra ha begivit sig hit, enär de

känt vantrivsel med de rådande förhållandena i Danmark eller oro för vän­

tade händelser. Den 15 februari 1945 beräknades de danska flyktingarna i Sve­

rige till omkring 15 400.

Krigsförhållandena ha fört även andra grupper av flyktingar till Sverige.

Redan i samband med att de baltiska staterna uppgingo i Sovjetunionen år

1940 flydde åtskilliga personer från dessa länder, då de kände sig hotade av

de nya makthavarna. Jämväl under den tyska ockupationen av Balticum an­

lände flyktingar därifrån. Allt eftersom kriget åter fördes in i ifrågavarande

länder, ökades strömmen av baltiska flyktingar ständigt, och under hösten

1944 antog flykten därifrån panikartad karaktär. Särskilt från Estland men

även från Lettland och Litauen ha flyktingar anlänt i större eller mindre

grupper över sjön. Deras antal beräknades den 15 februari 1945 uppgå till

omkring 24 600.

Härtill komma omkring 6 500 s. k. estlandssvenskar, vilka delvis efter

svenskt initiativ och med svensk hjälp kommit lill Sverige.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

synpunkterna beträffade, erinrades i motionerna om att det vanligen vore

de ekonomiska mellanskikten, som svårast bleve lidande av en ökad invand­

ring. Oron i dessa kretsar inför det ökade invandringstrycket hade också

kraftigt kommit till uttryck i offentliga uttalanden av ett flertal organisatio­

ner. Beträffande den befolkningspolitiska sidan av saken kunde enligt mo­

tionärernas mening befolkningsutvecklingen i vårt land snart nog komma

att göra invandring i större skala påkallad, och det vore med hänsyn härtill

av vikt, att utlänningslagen gåve direkt stöd för en välvillig särpolitik i av­

seende på sådana utlänningar, som i kulturellt och andra avseenden stöde

oss nära och alltså lätt kunde assimileras. I motionerna förordades även en

mera enhetlig organisation för handläggning av utlänningsärendena. Första

lagutskottet erinrade i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 25, örn att

under senaste tiden väsentliga förändringar hade inträtt i de förhållanden

som sammanhängde med utlänningslagstiftningen och dess tillämpning. Utan

att taga ståndpunkt till de i motionerna framförda särskilda spörsmålen fann

utskottet det angeläget, att en allmän översyn över bestämmelserna på före­

varande område vidtoges för deras anpassning efter det rådande tidslägets

krav. I enlighet med hemställan av utskottet avlät riksdagen skrivelse till

Kungl. Maj:t, nr 264, vari anhölls, att Kungl. Majit måtte låta snarast verk­

ställa en allsidig utredning angående de ändrade anordningar för utlännings­

ärendenas behandling och utlänningskontrollen samt de ändringar i utlän­

ningslagen, som gjorda efarenheter under lagens tillämpning visat vara på­

kallade, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

För verkställande av den av riksdagen begärda utredningen tillkallades

enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 juni 1939 särskilda sakkunniga.

Det av de sakkunniga påbörjade utredningsarbetet avbröts emellertid till

följd av de förhållanden, som uppstodo genom krigsutbrottet. I proposition

till 1942 års riksdag, nr 303, föreslogs fortsatt giltighet av 1937 års utlän­

ningslag till och med den 31 december 1945. Därjämte föreslogos vissa änd­

ringar i lagen. I propositionen anförde föredragande departementschefen,

att av krisläget påkallade skärpningar i utlänningskontrollen borde, liksom

dittills hade skett, vidtagas genom Kungl. Maj:ts försorg enligt de i utlän­

ningslagen meddelade fullmakterna. Utlänningslagen borde bibehållas så­

som den grundval, till vilken återgång kunde ske när mera normala tider en

gång inträdde. Endast de jämkningar i lagen, som ägde sitt berättigande

jämväl sedan krisläget upphört, borde göras. De föreslagna ändringarna

avsågo väsentligen straffbestämmelserna samt införande av institutet ut-

resebeslut. Propositionen bifölls av riksdagen.

De föreskrifter, som utfärdats med stöd av utlänningslagens fullmakter, Ira

dels satt vissa bestämmelser i lagen ur tillämpning och dels kompletterat

lagens bestämmelser. De viktigaste av dessa föreskrifter äro upptagna i kun­

görelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om

tillsyn över utlänningar, här nedan kallad tillsynskungörelsen. Genom kun­

görelse den 16 februari 1940 (nr 92) meddelades däri bl. a. vissa bestämmel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

29

ser angående frihetsberövande ingripanden mot utlänningar genom omhän­

dertagande för vistelse i förläggning, varmed avsågs en mildare form för

dylika ingripanden än tagande i förvar. Vidare har, bland annat, genom sär­

skilda kungörelser utlännings rätt att vistas inom vissa områden av riket

väsentligt beskurits och gränskontrollen skärpts.

Den ‘28 april 1943 tillkallade jag enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande de i

inledningen nämnda sakkunniga — i det följande kallade 1943 års utlän-

ningssakkunniga — för att verkställa en översyn av gällande utlänningslag

jämte vad därmed ägde samband. I direktiven för utredningen anfördes

bland annat, att det torde vara uppenbart, att tidpunkten icke vore lämplig

för en genomgripande lagrevision. Under de senast gångna åren hade emel­

lertid åtskilliga betydelsefulla spörsmål på ifrågavarande område uppkom­

mit, vilka syntes böra närmare övervägas. Särskild uppmärksamhet förtjä­

nade i detta sammanhang frågorna örn sådana åtgärder mot utlänningar,

vilka innebure frihetsberövande i en eller annan form, och om den ordning,

i vilken ärenden av detta slag borde handläggas. Även syntes det påkallat,

att i samband med en översyn av lagstiftningen undersöktes, i vad mån

genom centralisering i vissa hänseenden eller på annat sätt förbättringar

kunde ernås i organisatoriskt hänseende.

I enlighet med direktiven upptogo de sakkunniga till omedelbar behand­

ling frågorna angående frihetsberövande åtgärder mot utlänningar. Den 1

augusti 1943 avgåvo de en promemoria angående utlännings omhänderta­

gande i förläggning eller tagande i förvar. I promemorian framlades förslag

till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen, till kungörelse angå­

ende ändring i vissa delar av tillsynskungörelsen samt till kungörelse med

vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar. På grundval av de

sakkunnigas förslag utfärdades den 18 september 1943 kungörelse (nr 714)

angående ändring i vissa delar av tillsynskungörelsen och kungörelse (nr

715) med vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar. I pro­

position, nr 352, till 1943 års riksdag (höstsessionen) med förslag till lag

örn ändring i utlänningslagen upptog Kungl. Maj:t de sakkunnigas förslag

i vad det avsåg öppnande av möjlighet för Kungl. Maj:t att i utlännings­

ärende föranstalta örn förhör vid domstol. 1 utlåtande, nr 53, över propo­

sitionen och en med anledning därav väckt motion förordade utskottet —

som underströk att enligt dess mening frågor örn frihetsberövande åtgärder

mot utlänningar, utöver vad redan vore förhållandet, till sina huvudgrunder

borde regleras i lag — i huvudsak bifall till propositionen, och riksdagen

biföll utskottets hemställan.

För 1944 års riksdag framlade Kungl. Majit efter förslag av utlännings-

sakkunniga två propositioner rörande utlänningslagstiftningen. I proposition

angående den centrala organisationen för utlänningskontrollen, nr 254, före­

slogs inrättande av statens utlänningskommission såsom central utlännings-

myndighet. Efter utlåtande av statsutskottet, nr 1(52, bifölls lörslaget av

riksdagen, och den 1 juli 1944 inrättades ullänningskominissionen, som

därvid med vissa undantag övertog utrikesdepartementets och socialstyrelsens

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

utlänningsärenden. I anslutning till nyssnämnda proposition hade avgivits

proposition, nr 257, med förslag till lag om ändrad lydelse av 54 och 56 §§

utlänningslagen. Ändringen i 56 § avsåg den organisatoriska frågan, under

det att ändringen i 54 § åsyftade att öppna möjlighet för Kungl. Maj:t att

förordna örn avsteg från vissa i lagen ingående bestämmelser örn arbetstill­

stånd. I enlighet med hemställan av första lagutskottet i dess utlåtande, nr

54, biföll riksdagen propositionen.

Gällande rätt.

Förutom av 1937 års utlänningslag regleras utlännings rätt att här i riket

vistas, såsom förut sagts, av åtskilliga administrativa författningar, vilka ut­

färdats med stöd av bestämmelser i lagen. Av dessa författningar ha i det fö­

regående omtalats utlänningskungörelsen den 26 november 1937 (nr 912)

och tjllsynskungörelsen den 1 september 1939 (nr 599), vilka båda vid olika

tillfällen ändrats, samt kungörelsen den 18 september 1943 (nr 715) med

vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar. Vidare må nämnas

kungörelsen den 16 februari 1940 (nr 96) örn passkontrollorter och kungörel­

sen den 30 april 1943 (nr 224) angående utlännings vistelse i vissa delar av

riket, båda sedermera ändrade, ävensdfn Trungörelsén den 12 augusti 1944

(nr 594) om förbud för norska medborgare att lämna riket utan särskilt till­

stånd, kungörelsen den 14 september 1944 (nr 614) örn förbud för danska med­

borgare att lämna riket utan särskilt tillstånd och kungörelsen den 20 oktober

1944 (nr 730) med vissa bestämmelser angående inresa och vistelse i område

intill riksgränsen mot Finland och Norge. För statens utlänningskommission

gäller instruktion den 22 juni 1944 (nr 489).

Utlänningslagen omfattar åtta kapitel. Av dem behandla de tre första för­

utsättningarna för utlännings inresa och vistelse i Sverige, under det att de

tre därpå följande kapitlen innehålla regler angående utlännings avlägsnande

härifrån. Sjunde kapitlet upptager ansvarsbestämmelser och åttonde kapit­

let särskilda bestämmelser. Beträffande de viktigare bestämmelserna i lagen

och de med stöd av denna utfärdade administrativa författningarna må bär

framhållas följande.

Vid inresa i riket skall utlänning legitimera sig. För detta ändamål gäller

passtvång och anmälningsskyldighet. Från stadgandena örn legitimations-

plikt kan Kungl. Majit dock för visst fall eller mera stadigvarande för vissa

grupper av utlänningar medgiva undantag. I enlighet med sådana medgivan­

den gällde tidigare vissa lättnader för danska, finska, isländska och norska

medborgare. Dessa lättnader lia emellertid upphävts.

Passtvånget innebär, att utlänning som ankommer till riket skall vara för­

sedd med pass eller annan legitimationshandling, som enligt Kungl. Maj:ts

förordnande må gälla såsom pass. Där Kungl. Maj:t så förordnar, skall legi-

timationshandlingen vara försedd med påteckning av svensk myndighet, s. k.

visering. För närvarande gäller i huvudsak allmänt viseringstvång. Visering

skall meddelas för viss tid. Beslutanderätt i viseringsärenden tillkommer, bort­

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

såsom handelsresande. För viseringspliktig utlänning må arbetstillstånd

meddelas i samband med viseringen. Sådan uppehållsvisering, som innefat­

tar tillstånd till arbetsanställning, brukar kallas arbetsvisering. Arbetstill­

stånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt må för­

bindas med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga.

Arbetstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten, vilken

även äger återkalla tillstånd när särskilda skäl därtill föreligga. Ivlagorätt

inträder under samma förutsättningar som gälla för klagan över beslut i

ärende om uppehållstillstånd. Jämväl beträffande arbetstillstånd äger Kungl.

Maj:t och, efter Kungl. Maj:ts förordnande, den centrala utlänningsmyndig­

heten dispensrätt och under det nu pågående kriget har räckvidden av före­

skrifterna därom avsevärt begränsats. Genom administrativa författningar

har sålunda förordnats, att utlänning utan hinder av bestämmelsen om

arbetstillstånd får antaga och inneha arbetsanställning i husligt arbete eller

såsom skogs-, jordbruks- eller torvarbetare, dock icke i befälsställning eller

med förvaltningsuppgifter. Förordnandet avser icke anställning såsom träd­

gårdsmästare eller arbete vid handelsträdgård. Vidare lia danska, finska, is­

ländska och norska medborgare erhållit rätt att taga vilken arbetsanställ­

ning som helst utan att behöva inneha arbetstillstånd. Detsamma gäller för

de s. k. estlandssvenskama samt för utlänning, som är medborgare eller stats­

lös förutvarande medborgare i Estland, Lettland eller Litauen och som inne­

har svenskt främlingspass.

Utlänning kan tvingas att lämna Sverige. Detta kan ske genom avvisning,

förpassning eller utvisning. Föreskrift att utlänning skall utresa ur riket kan

även meddelas genom utresebeslut.

Avvisning innebär, att utlänning avlägsnas vid gränsen eller omedelbart

efter det han inkommit på svenskt område. Åtgärden kan komma till an­

vändning, då de omständigheter, som kunna medföra förbud att vistas i riket,

äro mera påtagliga. Avvisning kan ifrågakomma dels beträffande vissa

kriminella eller eljest av sociala skäl icke önskvärda personer, dels gentemot

utvisade, som utan Kungl. Maj:ts tillstånd återvända, dels ock beträffande

utlänningar, som icke äro behörigen legitimerade eller icke fullgöra den stad­

gade anmälnings- och uppgiftsskyldigheten. Till kriminella, som må avvisas,

hänföres utlänning, som varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller be­

drägeribrott eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmäs­

sigt övande av otukt, utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt eller yr­

kesmässigt bedrivande av olovlig varuinförsel och som skäligen kan antagas

komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet. Till

eljest av sociala skäl icke önskvärda hänföres utlänning, som är zigenare eller

som uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande

eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utfö­

rande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning eller

som visserligen har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle men som

skäligen bör antagas sakna möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning.

Enligt tillsynskungörelsen lia avvisningsgrunderna utvidgats således, att ut-

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

att klaga hos Kungl. Maj :t gäller detsamma som enligt lagen är stadgat ifråga

om avvisning. Utlänning, som äger besvärsrätt, må tidigast å andra dagen

efter det beslutet tillställdes honom inför länsstyrelsen eller magistrat eller i

vittnens närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordfö­

rande i magistrat, polismästare eller landsfogde avgiva förklaring att han

åtnöjes med beslutet. Om förklaring, som ej avgivits inför länsstyrelsen, skall

denna ofördröjligen underrättas. Nöjdförklaring må ej återtagas.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utresebeslnt må, såsom förut sagts, meddelas i samband med uppehålls­

tillstånd och uppehållsvisering. Om föreskriften att senast vid tiden för till­

ståndets utgång resa ur riket icke följes, kan förpassningsbeslut meddelas

utan utlänningsnämndens hörande och utan klagorätt för utlänningen.

Utvisning är liksom förpassning avsedd för sådana fall, då utlänning

redan inkommit i landet, men företages enligt andra grunder, vilka delvis

motsvara grunderna för avvisning, och efter prövning i annan ordning. Ut­

visning är av två slag, vanlig utvisning och politisk utvisning.

Vanlig utvisning kan äga runi i fråga om fem grupper av utlänningar. Den

första gruppen omfattar zigenare ävensom den som beträdes med lösdriveri

eller bettlande och den som under vandring från ort till annan söker sin ut­

komst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik syssel­

sättning. Den andra gruppen avser den som gör sig skyldig till yrkesmässigt

hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande av annans otukti-

ga levnadssätt. De övriga tre grupperna inrymma kriminellt belastade. Så­

lunda kan den utvisas, som inom loppet av de närmast förflutna två åren

här i riket genom utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller

biträdande vid dylik handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser

om tillverkning av brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller

olovlig befattning i andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig

varuinförsel eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under

kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering.

Vidare kan utvisning ske av den, som här i riket genom utslag, som äger

laga kraft, blivit för annat brott dömd till straffarbete, till fängelse ej under

sex månader, till ungdomsfängelse eller (ill tvångsuppfostran, allt såframt

brottets beskaffenhet föranleder till antagande att fara av hans vistelse i ri­

ket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Slutligen må den

utvisas, som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket under­

gått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant brott, varför enligt

gällande lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Uppslår fråga örn vanlig utvisning, skall länsstyrelsen föranstalta om att

utlänningen, så snart ske kan, inställes till förhör inför länsstyrelsen. Dock

må, där utlänning förvaras i kronohäkte som står under lagfaren tillsynings-

mans uppsikt, förhöret efter länsstyrelsens beprövande kunna hållas av till-

syningsmannen. Vid förhöret äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta

hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde,

skall länsstyrelsen förordna lämplig person att biträda honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

35

Vanlig utvisning ankommer på länsstyrelse. Besvär över länsstyrelses be­

slut må anföras hos högsta domstolen. Angående förklaring, att utlänning

åtnöjes med länsstyrelses utslag örn utvisning, äga reglerna om nöjdförklaring

i fråga örn förpassning motsvarande tillämpning.

Politisk utvisning kan äga rum, där det finnes påkallat av hänsyn till ri­

kets säkerhet eller eljest i statens intresse. Politisk utvisning beslutas av Kungl.

Majit. Förhör skall äga rum inför länsstyrelse.

Utvisning verkställes genom länsstyrelses försorg. Beslut om utvisning

skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till riket utan Kungl.

Majits tillstånd.

I fråga örn verkställighet av beslut angående utlännings avlägsnande ur

riket äro i lagen meddelade bestämmelser, vilka taga särskild hänsyn till po­

litiska flyktingar. Avvisad person bör befordras lill det land, varifrån han

kommit, samt förpassad eller utvisad person i första hand till sitt hemland

och i andra hand till det land, varifrån han kommit; vid politisk utvisning

förordnar Kungl. Majit härom efter omständigheterna. För samtliga fall gäl­

ler, att utlänningen icke bör befordras till land, varifrån han av politiska or­

saker flytt, eller till land, varifrån han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot

att bli återsänd till land, varifrån han av politiska skäl flytt. Vidare stadgas

beträffande avvisning, förpassning och vanlig utvisning, att hänsyn skall tagas

till om landet är avlägset, samt att utlänningen ej bör befordras till land, var­

ifrån han utvisats. Ej sällan föreligger svårighet att verkställa ett beslut om

avlägsnande. Ärendet skall då anmälas för högre myndighet. Detsamma gäl­

ler sådana fall, då tvivel uppstår örn rätta förfarandet. Beträffande avvisning

skall sålunda polismyndighet underrätta länsstyrelsen, vilken i sin tur, då så

finnes erforderligt, skall överlämna frågan örn beslutets verkställande till den

centrala utlänningsmyndigheten. Beträffande förpassning skall verkställig­

hetsfrågan av länsstyrelsen överlämnas till den centrala utlänningsmyndig­

heten och beträffande vanlig utvisning till Kungl. Majit.

För att underlätta utlännings avlägsnande ur riket lia i utlänningslagen

meddelats föreskrifter örn utlännings tagande i förvar eller ställande under

uppsikt. Förfarandet avser ingripande av tillfällig art i avbidan på beslut om

avlägsnande eller på verkställighet av sådant beslut.

Beslut örn utlännings tagande i förvar må enligt gällande bestämmelser med­

delas av länsstyrelse eller polismyndighet i vissa i lagen särskilt angivna fall.

Meddelas sådant beslut av polismyndighet, .skall beslutet genast anmälas för

länsstyrelsen. Anser länsstyrelsen behov föreligga att kvarhålla utlänning

i förvar utöver två månader, skall frågan därom inom samma lid under­

ställas Kungl. Majits prövning.

Polismyndighet äger enligt utlänningslagen taga utlänning i förvar i avvak­

tan på beslut av den centrala utlänningsmyndigheten angående utlänningens

avvisning från riket ävensom då avvisningsbeslut ej genast kan verkställas.

Vidare må polismyndighet meddela sådant förordnande, när myndigheten

gjort anmälan att anledning föreligger till förpassning eller till vanlig ulvis-

ning och det skäligen kan befaras att utlänningen avviker.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Länsstyrelse må taga utlänning i förvar i samband med anmälan örn an­

ledning till förpassning eller till politisk utvisning eller där fråga uppstått om

vanlig utvisning. Vidare må länsstyrelse meddela sådant förordnande där be­

slut om förpassning eller vanlig utvisning ej genast kan verkställas.

I utlänningslagen ha icke meddelats föreskrifter om verkställighet av be­

slut om utlännings tagande i förvar. Enligt kungörelse den 18 september

1943 (nr 715) skall utlänning, som tagits i förvar, intagas i statens fång-

vårdsanstalt, polisarrest eller härads- eller stadsfängelse. Utlänning, som in­

tagits i annan anstalt än statens fångvårdsanstalt, skall med visst undantag

så snart förhållandena det medgiva överflyttas till sådan anstalt.

I utlänningslagen meddelas även vissa ansvarsbestämmelser. Dessa inne­

hålla i huvudsak följande.

Den som uraktlåter att fullgöra anmälningsskyldighet, som är stadgad i

utlänningslagen eller i författning som med stöd därav utfärdats, skall straf­

fas med dagsböter. Överträder utlänning vad i lagen är stadgat örn skyldig­

het att ha arbetstillstånd, straffas han likaledes med dagsböter. Till enahan­

da straff är den förfallen som anställer utlänning i sin tjänst utan att denne

har arbetstillstånd, där sådant erfordras. Utlänning, som i annat avseende

än nyss sagts uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i lagen stadgas

eller med stöd därav blivit i författning eller eljest föreskrivet, eller söker

hindra verkställighet av beslut angående hans avvisning, förpassning eller

utvisning, straffas med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvåran­

de, med fängelse i högst sex månader; undantagen från ansvar är dock ut­

länning, som saknar behörig legitimationshandling — viserad där så er­

fordras •—■ eller som kvarbliver efter utgången av den tid han äger rätt att

vistas här utan att ha sökt förlängning av tiden. Samma straff drabbar den

som mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmäl­

ningsskyldighet eller eljest i anmälningsärende varom är stadgat i lagen el­

ler i författning som med stöd därav utfärdats. Den som förhjälper utlän­

ning att inkomma i riket i strid mot föreskrift, som i utlänningslagen eller

med stöd därav blivit i författning eller eljest meddelad, skall straffas med

dagsböter. Slutligen skall utlänning, som efter att ha blivit härifrån utvisad

återvänt utan att ha erhållit erforderligt tillstånd, straffas med fängelse i

högst sex månader; misstänkes utlänning skäligen för sådant brott skall han

tagas i häkte. Vid uraktlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet eller vid

hjälp åt utlänning att obehörigen inkomma i riket inträder straffskärpning,

Om förseelsen begås i avsikt att bereda utlänning möjlighet att obehörigen

vistas i riket och omständigheterna äro försvårande.

Förseelse enligt utlänningslagen åtalas av allmän åklagare.

Utlänningslagen upptager härefter vissa närmare bestämmelser örn utlän­

ningsnämnden. Denna består av tre ledamöter, vilka jämte högst två supple­

anter för var och en av dem skola utses av Kungl. Maj:t för viss tid, högst

fem år. Av ledamöterna skall en vara eller ha varit innehavare av domar­

ämbete och en äga erfarenhet rörande internationella rättsfrågor. Suppleant

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

nande om omhändertagande i förläggning äro enligt kungörelse den 18 sep­

tember 1943 (nr 714), att beslut om avvisning, förpassning eller utvisning

ej kunnat verkställas eller att eljest särskild anledning föreligger.

Det åligger länsstyrelse att, när den — efter framställning av polismyn­

dighet eller eljest — finner anledning till utlännings omhändertagande i för­

läggning föreligga, därom underrätta den centrala myndigheten. I samband

därmed äger länsstyrelsen, när omständigheterna därtill föranleda, förordna

att utlänningen i avbidan på den centrala myndighetens beslut skall tagas

i förvar. Om förordnandet skall länsstyrelsen ofördröjligen underrätta den

centrala utlänningsmyndigheten. Finner denna eller länsstyrelsen behov fö­

religga att hålla utlänningen i förvar utöver två månader, skall frågan där­

om inom samma tid underställas Kungl. Maj:t.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten förordnar örn utlännings om­

händertagande i förläggning, skall den inhämta yttrande i ärendet från ut­

länningsnämnden. Där synnerliga skäl föreligga må dock förordnas om ut­

lännings omhändertagande i förläggning utan att yttrande inhämtats från

nämnden; sådant förordnande må likväl ej gälla längre tid än trettio dagar,

därest icke frågan örn utlänningens omhändertagande inom samma tid hän-

skjutits till nämnden.

Beslut av den centrala utlänningsmyndigheten örn omhändertagande skall

tillställas utlänningen så fort ske kan. I beslutet skall angivas anledningen

till åtgärden. Däri skall ock givas till känna, om klagan över beslutet må

föras samt vad utlänningen har att iakttaga, om han vill klaga.

Klagan må föras, där antingen utlänningsnämnden eller någon dess leda­

mot yppat avvikande mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande

inhämtats från nämnden. Klagan föres hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

Frågan om kvarhållande av omhändertagen skall å på visst sätt bestämda

tider upptagas till prövning. Denna skall, där beslut örn omhändertagandet

fattats av den centrala utlänningsmyndigheten, inledas inom fyra månader ef­

ter frihetsberövandet. Vid dylik s. k. efterprövning skall, med vissa undantag,

inom sagda tid av lyra månader påkallas förhör med utlänningen inför

länsstyrelse, varvid utlänningen äger anlita biträde av advokat. Vidare skall

undantagslöst utlänningsnämnden höras och ärendet, därest ej utskrivning

sker, överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande. Kvarhålles utlänningen, skall

frågan om hans fortsatta kvarhållande omprövas var sjätte månad. Sådan

omprövning skall även äga rum i fråga örn utlänning, som omhändertagits

i förläggning omedelbart på grund av beslut av Kungl. Maj:t. Omprövning

skall, efter utlänningsnämndens hörande, företagas av den centrala utlän­

ningsmyndigheten men hänskjutas till Kungl. Maj:t, därest den centrala ut­

länningsmyndigheten eller utlänningsnämnden eller någon nämndens leda­

mot funnit att vistelsen i förläggning bör upphöra.

De närmare bestämmelserna angående efterprövning med förhör och an­

gående omprövning äro följande. Den centrala utlänningsmyndigheten skall,

där den finner skäl föreligga att utlänning kvarhålles i förläggning utöver

fyra månader eller, där han vid omhändertagandet i förläggning hölls i för­

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

tande hos Kungl. Majit anmäla frågan om utlänningens kvarhållande i för­

var. Meddelas ej beslut att utlänningens hållande i förvar skall upphöra, skall

fångvårdsstyrelsen senast var sjätte månad göra förnyad anmälan av ären­

det. De anförda reglerna angående förhör inför länsstyrelse skola äga mot­

svarande tillämpning i fråga om sådant förhör, som Kungl. Majit funnit böra

hållas inför länsstyrelse före avgörande av på Kungl. Majit ankommande

ärende. Erinras må, att Kungl. Majit enligt utlänningslagen äger rätt förord­

na om domstolsförhör i utlänningsärende.

Utskrivning av omhändertagen kan självfallet äga rum utan samband med

efterprövning eller omprövning. Såvitt avser utlänning, vilken omhänderta­

gits jämlikt beslut av den centrala utlänningsmyndigheten, må denna, när

anledning därtill finnes, förordna örn upphörande av vistelse i förläggning,

med eller utan villkor. I fråga om utskrivning av utlänning, vilken jämlikt

beslut av Kungl. Majit omhändertagits i förläggning, beslutar Kungl. Majit.

Såsom disciplinär bestraffning äger den centrala utlänningsmyndigheten

förordna, att omhändertagen skall tagas i förvar. Förutsättning för sådant

beslut är, att utlänningen avvikit från förläggningen eller visat upprepad

ohörsamhet mot de för förläggningen gällande ordningsföreskrifterna eller

att eljest sådana särskilda omständigheter föreligga, att utlänningen bör för

kortare eller längre tid omhändertagas på annat sätt än i förläggning. Vad

som är stadgat örn efterprövning och omprövning av fråga örn i förläggning

omhändertagen utlännings kvarhållande skall gälla jämväl örn den som på

sätt nyss sagts tagits i förvar. Den centrala utlänningsmyndigheten skall, där

den finner behov föreligga att hålla utlänningen i förvar utöver två månader,

inom samma tid underställa Kungl. Majit frågan därom.

1943 års utlänningssakkunnigas förslag.

Det av 1943 års utlänningssakkunniga den 30 december 1944 avgivna be­

tänkandet (SOU 1945: 1) innefattar förslag dels till ny utlänningslag, avsedd

att ersätta 1937 års utlänningslag, dels ock till en särskild, provisorisk lag

angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning, var­

igenom huvudgrunderna för frihetsberövande ingripanden mot utlänningar

skulle bli, utöver vad för närvarande är förhållandet, reglerade i lag. De sak­

kunniga föreslå, att bägge lagarna skola träda i kraft den 1 juli 1945, från

och med vilken dag 1937 års utlänningslag borde upphävas, och äga giltighet

till utgången av år 1946. I samband med förslaget örn särskild lagstiftning

angående frihetsberövande åtgärder förordas en begränsning av den i utlän­

ningslagen meddelade fullmakten åt Kungl. Majit. A andra sidan föreslås,

att även i den särskilda lagen upptages en fullmaktsbestämmelse.

I anslutning till den åt de sakkunniga anförtrodda översynen av utlännings­

lagen och vad därmed äger samband infordrade de sakkunniga den 26 novem­

ber 1943 uttalanden från olika myndigheter, dels angående vilka ändringar i

utlänningslagen och de med stöd av denna utfärdade författningarna, som

syntes påkallade med hänsyn till dittills vunna erfarenheter, dels ock an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

41

gående de särskilda önskemål som, såvitt då kunde bedömas, borde ställas

på utlänningslagstiftningens utformning med hänsyn till efterkrigsförhållan-

dena. Av de inkomna svaren framgick, att myndigheterna i allt väsentligt fun­

nit den gällande lagstiftningen ändamålsenlig och lämplig för bemästrandet

av de utlänningsproblem som uppkommit eller kunde förväntas uppkomma

under den närmaste framtiden. Vissa ändringsförslag rörande särskilda delar

av lagstiftningen framfördes emellertid. Vad beträffar efterkrigsförhållandena

hade myndigheterna i allmänhet funnit utvecklingen på ifrågavarande område

så osäker, att några uttalanden icke ansetts böra göras om lämpligheten av

förändringar i lagstiftningen med hänsyn till då uppkommande problem.

Att den nu gällande lagen, vilken utfärdades före krigsutbrottet, kunnat

bibehållas i huvudsak oförändrad även under de väsentligt ändrade för­

hållanden, som utvecklat sig under kriget, har enligt de sakkunniga väsent­

ligen berott på två omständigheter. Den ena har varit, att lagen giver de be­

slutande organen en tämligen stor frihet vid handläggningen av utlännings­

ärenden. Den andra omständigheten, som möjliggjort bemästrandet av de

av krigsförhållandena föranledda särskilda utlänningsproblemen, har varit,

att Kungl. Maj:t i lagen erhållit vittgående fullmakter att dispensera från lagens

föreskrifter samt att meddela erforderliga tilläggsbestämmelser. Dessa fullmak­

ter ha i icke obetydlig omfattning tagits i anspråk. Med hänsyn till myndig­

heternas uttalanden rörande den nu gällande utlänningslagens ändamålsenlig­

het och till de även i direktiven berörda svårigheterna att förutse, vilka an­

språk som komma att ställas på lagstiftningen efter krigshandlingarnas avslu­

tande, lia de sakkunniga ansett, att någon principiell omläggning av utlän­

ningslagen icke bör vidtagas. Utgångspunkten vid den verkställda översynen

har av de sakkunniga angivits vara dels att söka tillgodose de önskemål, som

framförts örn ändringar i särskilda hänseenden utan rubbande av lagstiftning­

ens huvudprinciper, och dels att undersöka, örn och i vad mån de i admini­

strativ ordning utfärdade tilläggsbestämmelserna kunna anses vara av den

permanenta eller principiellt betydelsefulla natur, att de eller deras huvud­

grunder böra regleras i lag. I samband med sistnämnda undersökning ha de

sakkunniga granskat gällande bestämmelser örn frihetsberövande åtgärder. I

detta syfte riktade de den 10 maj 1944 till fångvårdsstyrelsen och social­

styrelsen samt länsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län — inom

vilka län samtliga då upprättade utlänningsförläggningar voro belägna — en

anhållan att erhålla uttalande angående de erfarenheter, som vunnits under

de den 18 september 1943 utfärdade bestämmelsernas tillämplighetstid och

örn i anledning därav ändringar syntes påkallade. I yttrandena framkommo

vissa förslag. I allmänhet ansågos dock bestämmelserna tillgodose utlänning­

arnas skäliga anspråk på rättssäkerhet, ehuru det påpekades att den tid, un­

der vilken erfarenhet av deras verkningar kunnat vinnas, varit för kort för

ett säkert bedömande därav.

De sakkunniga erinra, att bland de många utlänningar, som under kriget

inkommit i vårt land, funnits och finnas personer, som av olika grander icke

kunna anses önskvärda i landet. Under normala förhållanden hade dylika

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

utlänningar i allmänhet kunnat avlägsnas ur riket. Detta hade emellertid icke

längre varit möjligt, sedan förbindelserna med andra länder mer eller mindre

upphört och tillstånd att inkomma i andra länder för övrigt icke lämnades.

Utlänning kunde visserligen enligt gällande föreskrifter i utlänningslagen tagas

i förvar intill dess beslut örn avlägsnande ur riket kunde verkställas. Men det

vore uppenbarligen otillfredsställande och för övrigt icke i lagen förutsett, att

utlänning av sådan anledning för obestämbar tid skulle behöva hållas i förvar.

Vidare kunde behov även eljest uppkomma att på särskilt sätt omhändertaga

en utlänning, som icke uppfört sig så här i landet som man hade rätt att

fordra av honom. Därför tillskapades genom bestämmelser i tillsynskun-

görelsen en möjlighet att under vissa förutsättningar omhändertaga utlän­

ningar i särskilda för ändamålet inrättade förläggningar, alltså ett slags inter­

nering. De möjligheter till frihetsberövande ingripanden mot utlänningar som

sålunda tillskapats hade varit nödvändiga av säkerhets- och ordningssyn-

punkter och även betingade av det politiska läget. Internering hade skett av

skilda orsaker. Ett antal personer hade blivit omhändertagna på grund av att

de bedrivit otillåten politisk verksamhet här i landet, andra hade varit kri­

minellt belastade och farliga ur allmän ordningssynpunkt. Andra åter hade

överträtt för dem gällande viseringsbestämmelser eller visat tendens till vaga-

bondering. En särskild kategori utgjordes av sådana, som icke erhållit stöd

av sitt hemlands legation, därför att de i hemlandet samarbetat med ockupa­

tionsmakten. Det hade då ibland funnits skäl att under någon tid ställa dem

under observation, innan de erhölle uppehålls- eller arbetstillstånd. Så­

dana utlänningar slutligen, vilka hitkomme såsom desertörer, ansåges i regel

böra under någon tid observeras med hänsyn till motiven för deras hitkomst

och andra omständigheter av betydelse för behandlingen av dem.

De sakkunniga understryka, att antalet utlänningar, som genom förvars-

tagande på längre tid eller genom omhändertagande i förläggning berövats

friheten, utgjort och utgjorde allenast en synnerligen ringa del av hela an­

talet utlänningar, som hitkommit. Vid månadsskiftet oktoher/november 1944

uppgick sålunda antalet utlänningar, oberäknat 45 000 finska barn, till

130 000, av vilka 86 300 voro flyktingar. Omhändertagna i förläggning voro

679, och 18 voro för längre tid berövade friheten genom förvar.

De relativt låga talen på utlänningar, som vore berövade friheten, betydde

enligt vad de sakkunniga framhålla ej, att frågan örn regleringen av dylika

frihetsberövande åtgärder gentemot utlänningar icke ägde stor principiell bety­

delse med hänsyn till den enskildes rättsställning och statens intressen. Enär

sådana åtgärder visat sig påkallade under de av kriget skapade förhållan­

dena, kunde regler därom i rådande läge uppenbarligen icke undvaras och

icke mindre med hänsyn lill den utveckling, som syntes vara att vänta under

krigets avslutningsskede. Till följd av förhållandenas utveckling motsåges väl

avsevärda vanskligheter att nu genom lagstiftning uppställa fasta regler. På

grund av skiftningarna i det utrikespolitiska läget underginge flyktingklien­

telets storlek och sammansättning avsevärda förändringar, varom icke minst

den senare tidens erfarenhet vittnade. Dessa omständigheter talade för bibe­

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Då de förhållanden, vilka en lagstiftning angående frihetsberövande åt­

gärder avsåge att reglera, finge förutsättas vara av övergående natur, borde

deras reglerande i lag enligt de sakkunnigas mening icke föranleda ett var­

aktigt införlivande med svensk utlänningsrätt av de särskilda former för

ingripanden av frihetsberövande art som tillkommit under kriget. Med hän­

syn härtill har föreslagits, att ifrågavarande bestämmelser icke infogas i ut­

länningslagen utan sammanföras i en särskild lag. Denna borde erhålla be­

gränsad giltighetstid, vilken, under förutsättning att lagen trädde i kraft den

1 juli 1945, lämpligen syntes kunna bestämmas till ett och ett halvt år.

Ehuru vid tidigare behandling av utlänningslagstiftningen skilda upp­

fattningar kommit till uttryck med avseende på spörsmålet, huruvida giltig­

hetstiden överhuvud taget borde göras begränsad eller icke, lia de sakkunniga

i nuvarande labila läge funnit lämpligt att lagen erhåller begränsad, kort gil­

tighetstid. Med hänsyn till önskvärdheten av överensstämmelse med giltig­

hetstiden för den av de sakkunniga föreslagna särskilda lagen angående

omhändertagande föreslås utlänningslagens giltighetstid till ett och ett halvt

år räknat från den 1 juli 1945, från och med vilken dag nu gällande utlän­

ningslag borde upphävas.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas betänkande ha yttranden inhämtats från fångvårds­

styrelsen, socialstyrelsen, chefen för försvarsstaben, civilförsvarsstyrelsen,

säkerhetschefen, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, statens

arbetsmarknadskommission, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,

föreståndarna för passkontrollen i Stockholm, Trelleborg och Hälsingborg,

styrelsen för Sveriges advokatsamfund, landsorganisationen i Sverige, tjänste­

männens centralorganisation, svenska arbetsgivareföreningen och föreningen

Nordens centralstyrelse. Länsstyrelsen i Hallands län har därvid för egen

del åberopat ett av landsfogden i länet avgivet yttrande. I övrigt har yttrande

från landsfogden bifogats av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Krono­

bergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värm­

lands, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län. Vidare ha ytt­

randen inkommit från polismästaren i Stockholm, vilken åberopat det av

förste stadsfiskalen i egenskap av föreståndare för passkontrollen i Stock­

holm avgivna utlåtandet, från Stockholms länsavdelning av föreningen Sve­

riges landsfiskaler, poliskammaren i Norrköping, poliskammaren i Jönkö­

ping, polischefen i Kalmar, Blekinge läns avdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler och t. f. polismästaren i Karlskrona, vilken åberopat ett av

stadsfiskalen avgivet yttrande, från poliskammaren i Malifiö, vilken för be­

aktande hänvisat jämväl till ett av passkontrollen i Malmö avgivet yttrande,

och poliskammaren i Hälsingborg, poliskammaren i Göteborg, landsfiskalen

i Dals Eds distrikt samt polismästaren i Gävle.

Förslaget att i lag upptaga huvudgrunderna för frihetsbe­

rövande åtgärder mot utlänningar har, enligt vad som framgår av

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

och riksdagen i vanlig ordning stiftad lag. Fullmaktsstadgandet bör vidare

enligt styrelsens mening kompletteras med samma bestämmelse, som influtit

i 17 § i de sakkunnigas förslag till lag angående omhändertagande av utlän­

ning i anstalt eller förläggning, nämligen att de av Kungl. Majit med stöd av

fullmaktsstadgandet meddelade bestämmelserna skola inom viss tid under­

ställas riksdagens prövning.

Fullmaktsregeln i förslaget till lag angående omhändertagande av utlänning

i anstalt eller förläggning bör enligt advokatsamfundets mening utgå ur för­

slaget. Härom anför styrelsen för samfundet följande.

Då det huvudsakliga motivet till den föreslagna lagen ligger just däri, att

bestämmelser om frihetsberövande åtgärder böra meddelas i lag och icke i

administrativ väg, framstår det såsom betänkligt, att förslaget i 17 § upptager

ett fullmaktsstadgande, som ger Kungl. Majit möjlighet att i administrativ

ordning sätta hela lagen ur kraft. De skäl, som synas nödvändiggöra ett full­

maktsstadgande i utlänningslagen, göra sig ej med samma styrka gällande be­

träffande det nu ifrågavarande lagförslaget. Skulle det visa sig önskvärt att få till

stånd en ändring av reglerna om omhändertagande av utlänning i anstalt eller

förläggning, torde frågan därom näppeligen bliva mera brådskande än att

densamma kan i vanlig ordning lösas i lagstiftningsväg. Styrelsen vill sålunda

hemställa, att det föreslagna fullmaktsstadgandet måtte utgå ur förslaget.

I andra yttranden har framhållits, att bibehållandet av en fullmaktsregel i

utlänningslagen och införandet av en dylik bestämmelse i den särskilda lagen

öppnar möjlighet för Kungl. Majit att vid en förskjutning till följd av den vi­

dare utrikespolitiska utvecklingen föreskriva de ytterligare åtgärder mot ut­

länningar som i varje utrikespolitiskt läge kunna bli erforderliga. Beträffan­

de fullmaktsbestämmelsen i den särskilda lagen finner landsorganisationen,

att några avgörande betänkligheter mot denna bestämmelse icke kunde anfö­

ras med hänsyn till de garantier för riksdagens kontroll och medinflytande,

varmed dispensrätten vore kringgärdad.

Socialstyrelsen har förbundit spörsmålet angående sistnämnda fullmakts-

bestämmelse med frågan angående ett lagfästande av huvudgrunderna för

frihetsberövanden och uttalar därom följande.

I likhet med de sakkunniga finner socialstyrelsen det vara lämpligt, att be­

stämmelserna rörande omhändertagande av utlänning i anstalt eller förlägg­

ning meddelas i form av lag. Man torde visserligen lia anledning att räkna med

att behov av ändrade bestämmelser i detta avseende snabbt kan komma att

göra sig gällande, men detta behov torde kunna tillgodoses genom det före­

slagna fullmaktsstadgandet. Genom föreskriften, att bestämmelser, som med­

delas med stöd av detta stadgande, inom viss kortare tid skola underställas

riksdagen, skapas dock garanti för att sådana frågor komma att prövas i den

ordning, som gäller för allmän lag.

Med avseende på giltighetstiden för den särskilda lagen har sta­

tens utlänningskommissiori uttalat, att lagen icke borde vara gällande längre

än som vore oundgängligen nödvändigt och att varje riksdag herde pröva, om

förutsättningarna vore för handen för en dylik lag.

48

Kimot. Majlis proposition nr 259.

Departementschefen.

1937 års utlänningslag har även under krigsåren kunnat utgöra grunden

för den svenska utlänningspolitiken. Vid lagens tillkomst hade förutsetts, att

under utomordentliga förhållanden vissa bestämmelser i lagen kunde be­

höva utbyggas eller modifieras genom särskilda föreskrifter meddelade i

administrativ ordning med stöd av 54 § i lagen, och i olika avseenden ha

dylika föreskrifter utfärdats under åren efter krigsutbrottet i september

1939. De nya problem som därvid mött ha medfört att avvikelserna från

lagen utsträckts mycket långt. Sin nuvarande utformning ha de ifrågava­

rande administrativa bestämmelserna erhållit efter flera ändringar och till-

lägg, varvid utlänningarnas rättsskydd kunnat i växande utsträckning till­

godoses utan eftersättande av nödig hänsyn till statens inre och yttre säker­

het samt allmän ordning. Det är likväl såsom riksdagen understrukit ett

viktigt önskemål att såvitt möjligt lagfästa de frihetsberövande åtgärder som

måste anses nödvändiga.

De sakkunnigas förslag till ny utlänningslag innebär icke någon genom­

gripande omarbetning av den nuvarande lagstiftningen på området. I fråga

örn frihetsberövande åtgärder innehåller betänkandet emellertid förslag till en

helt ny lag. I överensstämmelse med den av riksdagen uttalade meningen

skulle således de administrativa författningar som nu reglera sådana åtgär­

der komma att i huvudsakliga delar ersättas av bestämmelser som antagits

av Konungen och riksdagen gemensamt. Mot en sådan åtgärd kan invändas,

att flyktingströmmen alltjämt kan komma att plötsligt till storlek och sam­

mansättning undergå avsevärda förskjutningar, vilka påkalla ändrade regler

för behandlingen av flyktingarna. Möjlighet måste därför finnas att snabbt

vidtaga de ändrade anordningar som prövas nödvändiga. Icke desto mindre

vill jag biträda förslaget, att en lagstiftning i ämnet, varigenom huvud­

grunderna för frihetsberövande åtgärder i fråga örn utlänningar fastställas,

nu kommer till stånd. Den erfarenhet som under de gångna åren vunnits

synes ägnad att utgöra underlag för en sådan lagstiftning. Då frihetsberövan­

de åtgärder av den natur som här är i fråga ej böra ifrågakomma under

fredstid, synes också lämpligt att reglerna därom icke intagas i utlännings­

lagen utan sammanföras i en särskild lag, avsedd att tillämpas allenast intill

dess mera normala förhållanden inträtt. Beträffande åter den egentliga utlän­

ningslagen torde endast vissa jämkningar av begränsad innebörd nu böra

vidtagas. Jag är ense med de sakkunniga örn att någon principiell omlägg­

ning av utlänningslagen icke för närvarande bör övervägas.

Såsom jag nyss framhållit innehåller gällande utlänningslag i 54 § ett full-

maktsstadgande, enligt vilket Kungl. Majit — i händelse av krig eller fara

för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda

omständigheter prövas erforderligt — äger rätt dels meddela nödiga bestäm­

melser med avseende på utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i

riket eller att vistas å viss ort inom riket eller att här antaga eller innehava

arbetsanställning, dels ock förordna efter omständigheterna i fråga örn ut­

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

sakkunniga anser jag dock nödvändigt, att en sådan bestämmelse finnes. Den

framtida utvecklingen är svår att bedöma och en anpassning av bestäm­

melserna till plötsligt uppkomna lägen av oförutsedd art måste kunna äga

rum. På grund av de frihetsberövande ingripandenas rättsligt och politiskt

betydelsefulla natur böra dock undantagsbestämmelser underställas riksda­

gen på sätt de sakkunniga föreslagit. Jag förordar alltså jämväl med avseende

på fullmaktsstadgandet i den särskilda lagen de sakkunnigas förslag.

Olika (meningar ha kommit till uttryck beträffande giltighetstiden för den

särskilda lagen och utlänningslagen. Liksom utlänningskommissionen finner

jag mindre lämpligt, att den nya utlänningslagen erhåller så kort giltighets­

tid, att förslag örn ny lagstiftning skulle behöva föreläggas redan nästa års

riksdag. Jag kan därför icke biträda de sakkunnigas förslag att giva lagen

giltighet allenast till utgången av år 1946. Ä andra sidan torde, såsom förut

nämnts, en allmän översyn av utlänningslagen kunna komma att bli erforder­

lig. när normala förhållanden åter inträtt. Jag kan därför icke heller för­

orda de i vissa yttranden framkomna förslagen, att utlänningslagens giltighets­

tid överhuvud icke begränsas eller bestämmes till en så jämförelsevis lång

period som fem år, utan hemställer, att lagen får gälla till den 1 juli 1947.

Den särskilda lagen vilken sammanhänger med rådande utomordentliga för­

hållanden torde däremot böra gälla allenast till den 1 juli 1946. Då det är

önskvärt att sistnämnda lag träder i tillämpning utan onödigt dröjsmål, före­

slår jag, att lagen får träda i kraft den 1 juli 1945. Även den nya utlännings­

lagen torde lämpligen böra träda i kraft sistnämnda dag.

Jag övergår nu till närmare behandling av de lagförslag som de sakkunniga

framlagt.

Förslaget till utlänningslag.

De sakkunniga.

Beträffande utlänningslagen ha de sakkunniga jämte den förut anförda änd­

ringen i fullmaktsbestämmelsen föreslagit ett antal ändringar i särskilda hän­

seenden. Ändringsförslagen avse bland annat införande av ensartade kontroll­

bestämmelser beträffande utlänningar — viseringsskyldiga och icke vise-

ringsskyldiga — vilka vistas här längre tid, vidare överförande från läns­

styrelserna till den centrala utlänningsmyndigheten av rätten att besluta om

vanlig utvisning och av prövningen av besvär över polismyndighets avvis-

ningsbeslut, förkortande från två månader till en månad av den tid, under

vilken utlänning må hållas i förvar utan att frågan därom underställes Kungl.

Maj:ts prövning, meddelande av befogenhet åt den centrala utlänningsmyndig­

heten att förordna örn utlännings tagande i förvar samt tilldelande av befogen­

het åt vissa mera kvalificerade polismyndigheter att vid anledning till po­

litisk utvisning taga utlänning i förvar. I vissa hänseenden ha de sakkun­

niga övervägt ändringar i lagen men icke föreslagit sådana. Detta gäller

bland annat reglerna örn politiska flyktingar.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

samt härvarande utlänningars berättigade intressen kunde i stort sett sägas

ha tillgodosetts genom nu verksamma organ och gällande bestämmelser.

Angående de sakkunnigas betänkande uttalar länsstyrelsen i Blekinge län,

att det vore med dess i detalj utformade återgivande av praktiskt taget alla

utlänningsspörsmål mycket förtjänstfullt och av särskilt värde för alla de

myndigheter, som hade att taga befattning med utlänningsspörsmål av skilda

slag.

Utlänningsnämnden uttalar, att den delade de sakkunnigas uppfattning, att

tidpunkten ännu icke vore inne för en mera genomgripande revision av lag­

stiftningen. Enligt vad länsstyrelsen i Kristianstads län uttalat syntes så­

vitt läget nu kunde överblickas de sakkunnigas förslag väl motiverade och

de i desamma upptagna bestämmelserna, där dessa innebure avvikelse från

vad för närvarande gällde, vara ägnade alt åstadkomma en ändamålsenlig

reformering av gällande lagstiftning beträffande utlänningsfrågorna. Läns­

styrelsen i Norrbottens län anser, att förslaget i stort sett innefattade en

betydande förbättring av de på ifrågavarande område nu gällande för­

fattningsbestämmelserna, som vöre behäftade med många inkonsekvenser

och luckor. Flera andra myndigheter beteckna de föreslagna ändringarna

såsom i stort sett ändamålsenliga.

I allmänhet ha anmärkningar och ändringsyrkanden gentemot de sak­

kunnigas förslag framförts endast i särskilda hänseenden. Ett generellt av­

styrkande av att förslagen i befintligt skick upphöjas till lag har gjorts av

länsstyrelsen i Älvsborgs län. Länsstyrelsen uttalar, att då de sakkunniga

företagit sig att ingående överarbeta själva utlänningslagen, hade de haft till

utgångspunkt den enligt direktiven synbarligen mera sekundära rekommen­

dationen att tillika vid översyn av hithörande lagstiftning undersöka om

organisatoriska förbättringar vore att vinna utan egentlig revision av utlän­

ningslagstiftningen. Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, hade de sakkunniga

i denna del betänkligt extenderat sitt uppdrag. Visserligen kunde det, en­

ligt vad länsstyrelsen anför, finnas goda skäl för att i utlänningslagen in­

föra vissa i administrativ ordning tillkomna jämkningar i den mån dessa

befunnits i praktiken avgjort lämpliga. Däremot syntes det länsstyrelsen,

att förslagets åtskilliga nyheter beträffande särskilt de olika myndigheter­

nas befogenheter dels vore onödigt vittgående dels direkt opåkallade. En

omisskännelig strävan till centralisering för dess egen skull syntes läns­

styrelsen genomgå förslaget. Man misstoge sig knappast om den underför­

stådda avsikten att åt utlänningskommissionen — en kristidsmyndighet med

av krigsförhållandena väsentligen föranledda uppgifter —< garantera en

dominerande central ställning såsom permanent ämbetsverk.

Utan att avstyrka de sakkunnigas lagförslag i dess helhet framföra även

ett stort antal andra myndigheter kritik gentemot den tendens till centralise­

ring som kunde anses ligga i länsstyrelsernas skiljande från befattningen med

utlänningsärenden. Kritiken avser i främsta rummet överförandet till den

centrala utlänningsmyndigheten av befogenheten att besluta örn vanlig ut­

visning och, i mindre mån, överflyttandet till sagda myndighet av uppgif­

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

dem. De sakkunniga räkna emellertid med att ansökningarnas direkta insän­

dande från sökanden till den centrala myndigheten skulle vara det normala.

Även örn borttagandet av yttrandeplikten beträffande uppehållstillstånden

skulle för länsstyrelsen innebära en minskning i arbetsbördan, kan länssty­

relsen alltså icke tillstyrka detta borttagande.

Liknande synpunkter kunna läggas på de sakkunnigas förslag, att i 23 § av

utlänningslagen skulle göras den ändringen, att besvär över lokal polismyn­

dighets avvisningsbeslut skulle anföras hos den centrala utlänningsmyndig-

heten i stället för såsom nu hos länsstyrelsen. Frågan är här av mindre bety­

delse, då dylika besvärsmål äro relativt sällsynta. Länsstyrelsen kan emeller­

tid icke finna, att någon verklig fördel skulle vinnas genom den av de sak­

kunniga föreslagna centraliseringen.

Av större vikt är frågan örn rätten att besluta örn annan utvisning än s. k.

politisk utvisning. Här finns nämligen ett mycket starkt skäl mot beslutande­

rättens överflyttning från länsstyrelserna till den centrala myndigheten, näm­

ligen länsstyrelses möjlighet att döma i direkt anslutning till ett av länsstyrel­

sen själv hållet muntligt förhör. Den centrala utlänningsmyndigheten skulle

i dessa utvisningsärenden som grund för sitt beslut endast ha tillgång till ett

av annan myndighet upprättat förhörsprotokoll. Den föreslagna reformen

synes stå helt i strid mot moderna processprinciper. Såvitt länsstyrelsen kan

finna, skulle också det av de sakkunniga föreslagna förfarandet vara långt

mera omständligt än det som nu tillämpas. Önskvärd enhetlighet i behand­

lingen av fallen torde väl få anses tillräckligt tillgodosedd genom besvärsrätt

hos Konungen.

Även länsstyrelsen i Värmlands län förklarar att den är av den uppfatt­

ningen, att ett centralt handläggande av ifrågavarande utlänningsärenden

bomme alt medföra dröjsmål vid frågornas behandling och minskad tillgång

på för ärendenas bedömande nödvändig lokalkännedom, varför länsstyrelsen

avstyrker förslaget till utlänningslag i vad avser föreslagen centralisering av

beslutanderätten.

I sitt förenämnda utlåtande anför länsstyrelsen i Älvsborgs län ytterligare

bland annat följande.

De skäl, som anförts t. ex. för länsstyrelsernas skiljande från den självstän­

diga befattningen med utlänningsärendena, synas icke övertygande. Andra

mot centraliseringen direkt talande omständigheter hava icke ens upptagits

till diskussion, vilket särskilt gäller den nära till hands liggande möjligheten

att vid ett skärpt utrikesläge uppgifterna och komplikationerna kunna växa

en central myndighet över huvudet, i synnerhet då förbindelsen med orts-

myndigheter måste förutsättas huvudsakligen gå över telegraf och telefon,

för att icke tala om den situation, som skulle uppkomma vid en främmande

makts aktion mot vår huvudstad. Det synes icke tillfyllest att fullmaktspara-

grafen i ett dylikt läge skulle kunna begagnas för att åter koppla in läns­

styrelsernas mera självständiga handläggning av utlänningsärendena, medan

de normalt skulle vara begränsade till ställningen såsom enbart mellanhand

åt den centrala myndigheten.

Landsfogden i Älvsborgs län anser, att utlänningskommissionen kunde

komma att i vissa situationer bli så överhopad av ärenden, att en handlägg­

ning inom rimlig tid icke skulle medhinnas. Även andra myndigheter be­

röra i samband med frågan örn centralisering spörsmålet örn utlännings-

kommissionens arbetsbelastning.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

ärenden rörande placering av utlänningar, att vederbörande myndighet oför­

dröjligen skall lämna länsstyrelsen besked, då sådan placering är avsedd att

företagas inom länet. Länsstyrelsen uppgiver, att underlåtenhet härutinnan

i upprepade fall förekommit.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län, som tillstyrkt förslaget örn centra­

lisering av vanliga utvisningsärendens handläggning, framhåller vikten av att

länsstyrelserna underrättas örn belägenheten och karaktären av de förlägg­

ningar för flyktingars omhändertagande, som upprättas inom respektive

län.

Även i andra avseenden ha erinringar gjorts mot de sakkunnigas för­

slag. Sålunda ifrågasättes bland annat, huruvida icke ärenden angående ar­

betstillstånd borde behandlas såsom i främsta rummet arbetsmarknads­

frågor och avgöras av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten i stället för

av den centrala utlänningsmyndigheten. Övriga erinringar gälla mera spe­

ciella spörsmål.

I det följande lämnas en mera fullständig och ingående framställning av

de i yttrandena gjorda anmärkningarna och ändringsförslagen. Här skall

ytterligare blott anföras, att föreningen Nordens centralstyrelse i sitt yttrande

hemställt, att i förslaget till utlänningslag sådana ändringar göras, att de

nordiska grannländernas medborgare erhålla alla de lättnader som omstän­

digheterna medgiva.

Departementschefen.

Med anledning av de allmänna synpunkter som i yttrandena uttalats be­

träffande de sakkunnigas förslag till ny utlänningslag vill jag framhålla, att

även jag anser att de sakkunniga i vissa hänseenden alltför mycket utökat

den centrala utlänningsmyndighetens befogenheter med åsidosättande av läns­

styrelserna. På vissa punkter har jag fördenskull ansett, att förslaget bör jäm­

kas till närmare överensstämmelse med gällande lag. I detta sammanhang vill

jag även framhålla, att jag ansett mig böra biträda yrkandet att frågor om

arbetstillstånd skola handläggas av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten

såtillvida som jag ansett Kungl. Maj :t böra erhålla befogenhet att, om förhål­

landena därtill föranleda, överflytta handläggningen av dylika ärenden å

sistnämnda myndighet. Jag återkommer till dessa spörsmål i det följande.

Föreningen Nordens centralstyrelse har i sitt yttrande uttalat en önskan,

att utlänningslagen borde stadga särskilda lättnader för de nordiska grann­

ländernas medborgare. Ehuru 1937 års utlänningslag icke upptager särbe­

stämmelser för medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge, har det

varit möjligt att vid lagens tillämpning tillgodose det berättigade önskemålet

att underlätta en friare samfärdsel mellan de närstående nordiska folken och

Sverige. Även under nuvarande utomordentliga förhållanden har ifrågava­

rande önskemål kunnat beaktas, exempelvis genom generella arbetstillstånd.

Samma strävan bör enligt min mening göra sig gällande vid tillämpningen

av den nu föreslagna utlänningslagen. Vid en framtida förnyad översyn av

utlänningslagstiftningen kan det vara lämpligt att överväga att, efter ingående

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

sakkunnigas mening ej längre de skäl, som anfördes år 1927 mot att upp­

ställa enhetliga kontrollbestämmelser beträffande utlänningar, som vistas här

längre lid. De sakkunniga ha därför ansett sig böra förorda genomförandet

av det av socialstyrelsen år 1927 framförda förslaget, att samtliga utlänningar,

som önska kvarstanna längre tid här i landet, skola vara skyldiga att ha

uppehållstillstånd samt att visering för viseringsskyldiga utlänningar endast

skall avse inresa och uppehåll här den tid, de äga vistas i riket utan att ha

uppehållstillstånd.

Den tid icke viseringsskyldiga utlänningar äga uppehålla sig här i riket

utan att ha uppehållstillstånd är i lagen bestämd till tre månader. De sakkun­

niga anföra, att ehuru någon olägenhet icke försports av denna tidsbestäm­

ning, sådana förhållanden kunde inträda, att en förkortning eller en förläng­

ning av tiden kunde visa sig lämplig. En dylik möjlighet att anpassa ifrågava­

rande tidslängd efter förhållandena kunde bli av betydelse icke minst vid av­

veckling av det nu gällande allmänna viseringstvånget. Då en förändring av

den fria vistelsetidens längd icke kunde anses innebära någon väsentlig änd­

ring av principerna för utlänningars rätt att vistas i vårt land borde därför

enligt de sakkunnigas mening i lagen inrymmas rätt för Kungl. Maj:t att för­

orätta, att skyldigheten att lia uppehållstillstånd skulle inträda tidigare eller

senare än efter tre månaders vistelse här.

Uppdelningen av utlänningar i grupperna viseringsskyldiga och icke-vise-

ringsskyldiga berör även formerna för beviljande av tillstånd till arbetsan-

ställning. Vid inresa i riket och första uppehållet här skola sålunda viserings-

fria utlänningar, som här ämna antaga arbetsanställning, alltid lia arbets­

tillstånd, under det att för de viseringspliktiga gäller, att viseringen kan inne­

fatta tillstånd till arbetsanställning. Även i detta avseende kunde enligt vad de

sakkunniga anföra en förenkling utan olägenhet åstadkommas. Det naturliga

syntes därvid vara att föreskriva, att även viseringsskyldiga utlänningar, som

ämnade taga arbetsanställning, skulle lia arbetstillstånd.

Genom kungörelse den 15 juli 1944 (nr 527) har Kungl. Majit förordnat,

att vad i utlänningslagen sägs om skyldighet för länsstyrelse att avgiva ytt­

rande i ärende angående uppehållstillstånd icke skall äga tillämpning med

mindre den centrala utlänningsmyndigheten i särskilt fall därom förordnar.

Den vidtagna ändringen, vilken avsåg att minska de berörda myndigheternas

arbetsbörda samt att möjliggöra en förkortning av uppehållstillståndsären-

denas behandlingstid, vore enligt de sakkunniga icke av rent tillfällig natur

utan kunde bli påkallad även av framdeles uppkommande förhållanden, var­

för det icke syntes lämpligt att i lagen bibehålla bestämmelserna om obliga­

toriskt remissförfarande i uppehållstillståndsärenden. Borttagandet av dessa

bestämmelser innebure icke, att länsstyrelsernas och polismyndigheternas

medverkan vid behandlingen av dessa ärenden avskaffades utan endast att

det skulle ankomma på Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majlis bemyndigan­

de, på den centrala utlänningsmyndigheten att meddela efter de rådande för­

hållandena avpassade föreskrifter i ämnet. Enligt förslaget skall ur lagen

jämväl uteslutas bestämmelsen om att svensk representation utom riket skall

höras i vissa fall.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

gående meddelande av arbetstillstånd utlåtande inhämtas från central ar­

betsmarknadsmyndighet eller från offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Jag an­

ser att härigenom ordnings- och säkerhetssynpunkterna på ärendenas hand­

läggning skjutits alltför mycket i bakgrunden, ehuru dessa böra hava minst

lika stor betydelse som arbetsmarknadssynpunkterna. Den centrala utlän-

ningsmyndigheten kan icke äga den kännedom om de lokala förhållandena

ute i landet, vartill all möjlig hänsyn bör tagas i hithörande frågor. Såsom

ett exempel bland flera härpå vill jag nämna, att från nordligaste Sverige

helt nyligen hitsänts fyra utlänningar, vilka enligt i efterhand erhållna upp­

lysningar skola stå under särskild polisbevakning. De hava utan länsstyrel­

sens eller polismyndighetens hörande placerats på en plats inom länet helt

nära för utlänningar förbjudet område. Inom socknen finnes blott en polis­

man, och då denne är boende omkring 1 V2 mil därifrån, torde det vara

uppenbart, att han icke är i stånd att i någon nämnvärd grad öva uppsikt

över dem. Saken blev icke bättre till följd av det förhållandet, att länsar­

betsnämnden i Värmlands län redan tidigare hänvisat ett 40-tal utlänningar

av skilda nationaliteter och politiska åskådningar till samma plats, även

detta utan att de för ordningen inom detta län ansvariga myndigheterna bli­

vit hörda eller ens i förväg underrättade härom. I samband med att de fyra

ovannämnda utlänningarna anlände till platsen inträffade ett orostillbud

därstädes, vilket föranlett mig att frånvända mig till länsarbetsnämnden här­

städes, med vilken ett gott samarbete i hithörande frågor etablerats, och

hemställa örn dess medverkan till att få utlänningarna förflyttade. Även i

en del andra fall har jag varit nödsakad att begära förflyttning av utlän­

ningar, vilka placerats på olämpliga platser ur ordnings- och säkerhets­

synpunkt. Även örn på grund av det stora antalet utlänningar i landet för­

hållandena nödvändiggjort ett förenklat förfarande beträffande handlägg­

ningen a\ ärendena rörande uppehållstillstånd, vilket enligt min mening icke

är tillfredsställande ur ordnings- och säkerhetssynpunkt, så bör i vart fall

i lagen den principen finnas fastslagen, att länsstyrelserna skola äga fram­

hålla sina synpunkter på hithörande frågor, innan ärendena företagas till

avgörande.

Även vissa andra myndigheter ha anfört kritik mot förevarande ändrings­

förslag. Jag har tidigare redogjort för länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus

län uttalande i detta hänseende.

Utlänningskommissionen understryker, att borttagandet av föreskriften

örn länsstyrelses hörande sammanhänger med att Kungl. Majit i administ­

rativ ordning ålagt länsstyrelserna och polismyndigheterna att till kommis­

sionen anmäla varje sådan omständighet beträffande utlänning, som kunde

vara av betydelse vid prövning av fråga örn uppehållstillstånd för denne.

Kommissionen anser, att dessa bestämmelser, vilka icke kunde anses vara

av tillfällig natur, vore av sådan principiell betydelse, att deras huvudgrun­

der borde intagas i lagen, och föreslår eif tillägg till 8 § i enlighet härmed.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län har för sin del angivit såsom den

lämpligaste lösningen, att uppehållstillståndens meddelande anförtros åt

länsstyrelserna samt att sålunda meddelade tillstånd underställas den cen­

trala myndighetens prövning.

Utöver det anförda ha ett par påpekanden gjorts i anslutning till de sakkun­

nigas förslag i nu ifrågavarande avseenden. Poliskammaren i Hälsingborg

anför sålunda följande.

62

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

säkerhetssynpunkter, som kunde inverka på frågor om arbetstillstånd, vore

dels sådana, som avsåge alla utlänningar, dels individuellt motiverade. Vissa

delar av riket vore »förbjudna områden» och motsvarande gällde för vissa

arbetsområden, vilka räknades till krigsindustrien. En tillämpning av dessa

och liknande, mera allmängiltiga begränsningar för utlänningarnas rörelse­

frihet kunde ske lika väl genom arbetsmarknadsmyndigheterna. Vad särskilt

anginge krigsindustrien, vore det i själva verket arbetsmarknadskommissionen,

som hade förstahandskännedom om vilka företag det gällde och kunde under­

rätta utlänningskommissionen därom. Vad åter beträffar de individuellt moti­

verade säkerhetssynpunkterna anför arbetsmarknadskommissionen, att det

måste hållas i minnet, att det här vore fråga om en liten bråkdel av hela

utlänningsklientelet. Det vore icke rimligt att för den stora massan utländska

arbetssökande kräva en individuell prövning hos utlänningskommissionen —

med de olägenheter som följde därav — endast för att konstatera, örn veder­

börande vore »prickad». Antalet »prickade» vore veterligen icke större än att

utlänningskommissionen kunde hålla arbetsmarknadsorganen underrättade

örn dem.

Vidare framhåller arbetsmarknadskommissionen, att olägenheterna av nu­

varande ordning icke komme till synes för närvarande, dels enär kravet på

arbetstillstånd tills vidare suspenderats för det alldeles övervägande antalet

utlänningar, dels enär bristen på arbetskraft inom de flesta områden vore så

utpräglad, att bedömningen ur arbetsmarknadssynpunkt av frågor örn arbets­

tillstånd i allmänhet vöre mycket enkel. Båda dessa förutsättningar kunde

emellertid, enligt vad kommissionen betonar, snabbt ändras. Kommissionen

föreslår följande formulering av 15 § utlänningslagen, under påpekande att

motsvarande ändringar borde vidtagas i 17 och 44 §§.

Arbetstillstånd meddelas av statens arbetsmarknadskommission.

Där det med hänsyn till allmän ordning och säkerhet prövas erforderligt,

äger den centrala utlänningsmyndigheten allmänt eller beträffande viss utlän­

ning föreskriva, att visst slag av arbete icke må omfattas av arbetstillstån­

det.

I ärende angående arbetstillstånd skall arbetsmarknadskommissionen, där

ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omstän­

digheter föreligga, bereda sammanslutningar av arbetsgivare eller arbets­

tagare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig.

Kommissionen understryker särskilt, att detta förslag icke förutsatte över­

flyttning av någon personal från utlänningskommissionen till arbetsmark­

nadskommissionen. Därest detta kommissionens förslag icke skulle bifallas,

ville kommissionen mot den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 15 §

anföra följande.

Föreskriften om obligatoriskt hörande av den centrala arbetsmarknads­

myndigheten blir av mycket ringa värde, om remiss må underlåtas, där »ären­

det är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter

föreligga». Regeln måste vara undantagslös. Vidare bör alternativet om re­

miss till offentlig arbetsförmedlingsanstalt utgå. Man behöver för framtiden

icke räkna med det alternativet, att någon central arbetsmarknadsmyndighet

icke skulle vara organiserad, och så länge sådan myndighet finnes, bör remiss

till denna vara obligatorisk. Självfallet samarbetar denna myndighet därvid

Kungl. Maj-.ts proposition nr 259.

63

med de lokala arbetsförmedlingsorganen. I praxis ha förekommit fall, där

den centrala utlämiingsmyndigheten på förslag från ett lokalt arbetsförmed­

lingsorgan nekat arbetstillstånd för en utlänning, som på en annan ort med

lätthet skulle kunnat placeras i sitt yrke.

Kommissionen tillstyrker de sakkunnigas förslag till sådan ändring av 46 §

utlänningslagen, att utlänningsnämnden icke behöver höras i frågor om ar­

betstillstånd.

Även tjänstemännens centralorganisation anser det lämpligt att frågor rö­

rande meddelande av arbetstillstånd avgöras av statens arbetsmarknadskom­

mission. Till stöd för denna åsikt anför organisationen väsentligen samma

skäl som arbetsmarknadskommissionen. Svenska arbetsgivareföreningen fin­

ner det angeläget, att frågan om utlännings rätt till arbetsanställning i de fles­

ta fall behandlas med skyndsamhet. Det syntes föreningen därför önskvärt,

att handläggningen av hithörande ärenden koncentrerades lill en myndighet

och då närmast till statens arbetsmarknadskommission eller ett detta under­

ställt organ. Föreningen anför i huvudsak följande.

Erfarenheten har visat, att arbetsgivare, som efter påtryckning av arbets­

förmedling eller av annan anledning medgivit anställning av viss utlänning

i sin tjänst, nödgats vänta avsevärd tid på beslut, huruvida utlänningen er­

håller arbetstillstånd för anställningen i fråga. Ofta har resultatet blivit, att

arbetstillståndet vägrats. Härigenom ha arbetsgivarna gripits av en olust mot

att överhuvud taget anställa utlänningar. Det kan också framhållas, att frå­

gan om tillsättande av en viss befattning ofta måste avgöras relativt snabbt,

varför det hittills praktiserade förfarandet med anlitande av såväl arbetsför­

medlingsorgan som utlänningskommissionen är alltför tidsödande. De betänk­

ligheter, som en koncentration av handläggningen till en myndighet skulle

kunna ge anledning till, synas kunna elimineras, om ett effektivt samarbete

i enkla och praktiska former anordnas mellan arbetsmarknadsorganet och

den centrala utlänningsmyndigheten. Faran för att utlänning skulle erhålla

ur svensk synpunkt olämplig anställning torde kunna reduceras genom att

uppehållstillståndet förses med inskränkningar rörande utlänningens rörelse­

frihet inom landet.

Jämväl statens utlånningskommission har i sitt yttrande uttalat sig örn

förevarande fråga. Kommissionen anför följande.

Utlänningskommissionen får för sin del framhålla, att den centrala arbets­

marknadsmyndigheten uppenbarligen i regel bör lia ett avgörande infly­

tande på besluten i ärenden angående arbetstillstånd. Detta syfte bör emel­

lertid kunna nås, om en intim kontakt upprätthålles mellan arbetsmarknads-

och utlänningsmyndigheten på sätt som nu sker med täta konferenser mel­

lan myndigheternas tjänstemän. Självfallet är, att arbetsmarknadsmyndig­

heten bör på remiss erhålla de ärenden, där någon som helst tveksamhet ur

arbetsmarknadssynpunkt kan tänkas föreligga. Den formella bestämmande­

rätten måste dock kvarligga hos den centrala utlänningsmyndigheten. I åt­

skilliga fall äro nämligen omständigheterna sådana, att frågorna örn arbets­

tillstånd och uppehållstillstånd måste avgöras gemensamt. Det kan emellertid

bli sådana ändrade förhållanden, att det kan vara lämpligt att i viss utsträck­

ning uppdela beslutanderätten mellan olika myndigheter. För att möjliggöra

detta synes fullmaktsstadgandet i 56 g böra giva Kungl. Majit rätt att med­

dela särskilda bestämmelser även beträffande de förhållanden, som regleras

i 15 §.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Gentemot utlänningskommissionens yttrande i denna fråga anmälde en

ledamot av kommissionen, statssekreteraren Mossberg, skiljaktig mening.

Denne ansåg, att ärenden om arbetstillstånd borde handläggas av arbets­

marknadskommissionen med rätt för denna att för vissa grupper av fall,

t. ex. vid tillfälligt överförande av utlänningar till jordbruksarbete under

den s. k. betkampanjen, delegera beslutanderätten på underordnat arbets-

marknadsorgan.

övriga ändringsyrkanden med avseende på de sakkunnigas förslag rörande

utlännings rätt till arbetsanställning äro följande.

Utlänningskommissionen föreslår, att bestämmelsen att arbetstillstånd skall

tecknas å legitimationshandlingen utgår, för att arbetstillstånd vid behov-

snabbt skall kunna beviljas, även om tillgång till utlänningens pass icke

föreligger.

Landsfogden i Norrbottens län ifrågasätter, om icke utländska handels­

resandes befrielse från skyldigheten att innehava arbetstillstånd enligt 14 §

utlänningslagen borde väsentligt begränsas.

Utlänningskommissionen erinrar om att enligt gällande lag och de sakkun­

nigas förslag anställning i statens tjänst icke vore att hänföra till arbets­

anställning i utlänningslagens mening, varför arbetstillstånd icke vore erfor­

derligt vid sådan anställning. Enligt vad kommissionen uppgiver ha fall före­

kommit, då statlig myndighet velat anställa viss utlänning i sin tjänst, ehuru

utlänningen på grund av för kommissionen kända förhållanden icke kunnat

anses lämplig därtill. Kommissionen vill icke föreslå, att arbetstillstånd skulle

erfordras för anställning i statens tjänst, men hemställer, att Kungl. Majit

måtte i cirkulär till samtliga statliga myndigheter föreskriva, att dessa före

anställandet av utländsk medborgare skola samråda med den centrala utlän-

ningsmyndigheten.

Säkerhetschefen anser, att i 15 § borde föreskrivas skyldighet att höra för­

svarsstaben och eventuellt säkerhetschefen, då fråga vore om anställning för

utlänning i krigsviktigt företag. Det hade i ett flertal fall inträffat att ut­

länning, som fått tillstånd till arbete i viss bransch, erhållit anställning vid

krigsviktigt företag.

Departementschefen.

Behovet av en omfattande utlänningskontroll torde komma att kvarstå

åtminstone under den nya utlänningslagens giltighetstid. I likhet med de sak­

kunniga finner jag därför, att i lagen böra upptagas den nu gällande lagens

bestämmelser örn anmälningsskyldighet och passtvång.

Sedan numera viseringsärenden med vissa begränsade undan­

tag och ärenden rörande uppehållstillstånd handläggas av sam­

ma myndighet, utlänningskommissionen, torde det vara möjligt att såsom

de sakkunniga föreslagit förenkla kontrollbestämmelserna för viseringsplik-

tiga och viseringsfria utlänningar, vilka vistas här längre tid. Förenklingen

torde böra genomföras sålunda, att visering i regel icke må gälla för uppehåll

under längre tid än tre månader och att för såväl viseringspliktiga som vise-

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

65

ringsfria utlänningar stadgas, att de icke utan uppehållstillstånd äga uppe­

hålla sig här i riket över nämnda tid. Ifrågavarande tidrymd bör dock

kunna av Kungl. Maj:t förlängas eller förkortas. Efter denna omläggning

torde i enlighet med de sakkunnigas förslag visering icke vidare böra, på sätt

nu stadgas i 13 §, innefatta tillstånd att här i riket antaga eller inneha arbets -

anställning. Rätt därtill synes böra medgivas endast genom meddelande av

särskilt arbetstillstånd.

Med anledning av landsorganisationens uttalande, att uppehållstillstånd

efter längre tids. vistelse här i riket skulle kunna erhålla giltighet tills vidare,

vill jag påpeka, att rätt att meddela uppehållstillstånd med giltighet tills vi­

dare förutsätter som komplement en befogenhet att återkalla dylikt tillstånd.

En sådan befogenhet finnes icke upptagen i nu gällande lag. Enligt en i ad­

ministrativ ordning meddelad bestämmelse äger däremot den centrala ut-

länningsmyndigheten för närvarande befogenhet att återkalla uppehållstill­

stånd. Med hänsyn till önskvärdheten av att under normala förhållanden ut­

länning, som erhållit uppehållstillstånd, skall äga trygghet mot att bli av­

lägsnad ur riket av andra skäl än sådana, som medgiva förpassning eller

utvisning, kan jag icke förorda, att en bestämmelse om återkallelse av uppe­

hållstillstånd upptages i lagen. Vad angår ändring i gällande uppehållstill­

stånd må påpekas, att i den mån på grund av undantagsbestämmelser före­

ligger befogenhet att återkalla uppehållstillstånd, möjlighet naturligtvis ock­

så finnes att ändra villkoren för meddelat tillstånd.

Beträffande härefter förslaget, att stadgandet i 8 § om skyldighet för

länsstyrelse att avgiva yttrande i ärende angående uppehållstillstånd skulle

utgå ur lagen, ha de sakkunniga framhållit, att detta icke innebär att läns­

styrelsernas och polismyndigheternas medverkan vid behandlingen av dessa

ärenden avskaffas, utan endast att det skall ankomma på Kungl. Majit eller

efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den centrala utlänningsmyndigheten att

meddela föreskrifter i ämnet. En dylik ordning synes mig möjliggöra en

efter ärendenas antal och förhållandena i övrigt avpassad handläggning. Jag

förordar därför, att utlänningslagen icke vidare skall upptaga stadgande örn

obligatoriskt yttrande av länsstyrelse. Anledning torde ej föreligga att, på sätt

utlänningskommissionen ifrågasatt, i lagen införa föreskrift om skyldighet

för länsstyrelserna och polismyndigheterna att till den centrala utlännings­

myndigheten anmäla varje sådan omständighet beträffande utlänning, som

kan vara av betydelse vid prövning av fråga om uppehållstillstånd för ut­

länningen. Förslaget örn borttagande av bestämmelsen, att svensk represen­

tation utom riket i vissa fall skall höras, har ej mött erinran och torde böra

genomföras.

Med anledning av uttalandena i yttrandena vill jag framhålla, att den

centrala utlänningsmyndigheten givetvis skall underrätta länsstyrelserna örn

beslut eller åtgärder som äro av betydelse för deras verksamhet.

Av de sakkunniga har föreslagits, att de synpunkter, som föranlett bestäm­

melsen i 8 § gällande lag örn ali vid meddelande av uppehållstillstånd må upp­

ställas förbehåll med hänsyn till vistelsens syfte och därmed sammanhäng-

II i hang lill riksdagens protokoll 19A5. 1 sami. Nr 259.

5

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

ande omständigheter, i stället skola beaktas vid det allmänna bedömandet

enligt 10 § av frågan örn meddelande av uppehållstillstånd. Denna ändring

synes mig lämplig.

Frågan om handläggningen av ärenden angående arbetstillstånd be­

handlades senast av 1944 års riksdag men har nu åter upptagits till diskus­

sion. De sakkunniga ha icke föreslagit ändring i den år 1944 beslutade ord­

ningen, enligt vilken det tillkommer den centrala utlänningsmyndigheten att

meddela arbetstillstånd, men i vissa yttranden, främst arbetsmarknadskom­

missionens, har frågan utförligt behandlats. I huvudsak har anförts, att dessa

ärenden till sin natur företrädesvis äro arbetsmarknadsfrågor, varför de

böra handläggas av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten, och att det

även med en dylik ordning vore möjligt att tillgodose de säkerhetssynpunkter

som må vara att beakta i dylika ärenden. För egen del finner jag icke anled­

ning föreligga att beträffande normala förhållanden göra avsteg från den

ordning som godkändes av 1944 års riksdag. Liksom de sakkunniga finner

jag dock lämpligt, att i lagen stadgas skyldighet för den centrala utlännings­

myndigheten att inhämta utlåtande antingen från central arbetsmarknads­

myndighet eller från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där ar-

betsanställningen skall innehavas. Undantag från sagda skyldighet torde

liksom nu böra medgivas för fall, då ärendet är av synnerligen brådskande

natur eller andra särskilda omständigheter föreligga. Emellertid torde det

föreligga vägande praktiska skäl att under särskilda förhållanden kunna över­

låta beslutanderätten åt det centrala arbetsmarknadsorganet. Jag vill för­

denskull föreslå att under 58 § i lagen införes en bestämmelse som ger

möjlighet därtill.

De sakkunnigas förslag om upphävande av stadgandet i 46 §, att utlän­

ningsnämndens yttrande skall inhämtas i ärende, som avser arbetstillstånd

för ett större antal utlänningar eller som kan antagas vara av synnerlig be­

tydelse utöver det föreliggande fallet, vill jag biträda. Säkerhetschefen har

föreslagit, att i lagen skulle föreskrivas, att försvarsstaben och eventuellt

säkerhetschefen skulle höras i ärende som avser anställning i krigsviktigt

företag. Ett dylikt stadgande synes dock icke påkallat.

I likhet med utlänningskommissionen finner jag lämpligt, att till statliga

myndigheter utfärdas cirkulär angående kontroll å anställning av utlänningar

i statlig tjänst.

I detta sammanhang torde böra vidtagas den redaktionella ändringen i

lagen att uttrycket »arbetare» ersättes med »arbetstagare», som motsvarar

språkbruket i nya lagar när avsikten är att inbegripa såväl kroppsarbetare

som tjänstemän.

Nu gällande bestämmelse i 15 §, enligt vilken bevis om arbetstillstånd

skall tecknas å passet, synes med anledning av vad utlänningskommissionen

anfört böra jämkas därhän, att det är tillfyllest om arbetstillstånd så fort

det lämpligen kan ske tecknas å legitimationshandlingen. I övrigt finner jag

ej anledning föreligga till ändring av nu gällande bestämmelser om arbets­

tillstånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

67

Utlännings avlägsnande ur riket.

Dc sakkunniga.

De sakkunniga lia övervägt, huruvida en förenkling av reglerna om utlän­

ningars avlägsnande ur riket kunde ske genom sammanförande av några av

de olika instituten utresebeslut, avvisning, förpassning och utvisning men lia

icke ansett sig böra föreslå någon principiell förändring av de olika formerna

för utlänningars avlägsnande ur riket.

Beslutanderätten i utvisningsärenden föreslås av de sak­

kunniga skola överflyttas från länsstyrelserna till den centrala utlännings-

myndigheten. Som skäl härför anföres, att den år 1937 genomförda centra­

liseringen av utlänningsärendenas handläggning visat sig lämplig och ägnad

att åstadkomma en snabbare och mera enhetlig behandling av ärendena. Så­

som en särskild anledning betecknas, att den centrala myndighetens under

årens lopp samlade erfarenheter örn bedömandet av såväl allmänna utlän-

ningsproblem som enskilda utlänningars förhållanden genom en dylik över­

flyttning bättre kunde utnyttjas. Ett överflyttande av beslutanderätten i ifrå­

gavarande utvisningsärenden från länsstyrelserna till den centrala utlän-

ningsmyndigheten borde enligt de sakkunnigas mening icke medföra änd­

ring i utlännings rätt att över sådant utvisningsbeslut klaga hos högsta dom­

stolen.

Med hänsyn till den föreslagna centraliseringen av ärendena om vanlig

utvisning till den centrala utlänningsmyndigheten borde enligt de sakkun­

niga föreskrift meddelas, att verkställighetsfrågan även i sådana ärenden

— liksom för närvarande vore fallet beträffande avvisnings- och förpass-

ningsärenden — vid tveksamhet eller svårighet skulle överlämnas till den

centrala utlänningsmyndigheten. Fall kunde givetvis föreligga, där den cen­

trala utlänningsmyndigheten själv i samband med meddelande av avvis­

nings-, förpassnings- eller vanligt utvisningsbeslut funne särskilda omstän­

digheter föreligga, vilka gjorde verkställighetsfrågan tveksam eller där det

kunde antagas att svårigheter bomme att föreligga att verkställa beslutet.

Att i sådant fall den verkställande myndigheten först skulle göra ett formellt

verkställighetsförsök vore en onödig omgång. De sakkunniga föreslå därför

införande av bestämmelser om att den centrala utlänningsmyndigheten äger

meddela närmare föreskrifter angående verkställighet av avvisnings-, för­

passnings- eller utvisningsbeslut.

De sakkunniga ha även till överläggning upptagit fråga om överflyttning

av avvisningsärendena till länsstyrelserna. De ha emellertid funnit, att

därest i utlänningslagen infördes en bestämmelse örn hänskjutande av

tveksamma fall till den centrala utlänningsmyndigheten, anledning saknades

alt överföra avvisningsärendena, vilka i regel vore enkla och brådskan­

de, från polismyndigheternas avgörande lill länsstyrelsernas. Emellertid vore

det önskvärt, att enhetlig praxis så vitt möjligt skapades. Då det icke kunde

komma i fråga att överflytta beslutanderätten i alla dessa ärenden till central

myndighet funne dc sakkunniga lämpligt att överföra avgörandet

av besvärsärenden rörande avvisning från länsstyrelserna till

den centrala utlännings myndig bete n.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

En anledning lill avvisning är enligt 1937 års lag, att utlänning dömts

för visst brott eller gjort sig skyldig till viss osedlig verksamhet samt att det

skäligen kan antagas, att han skall komma att här i riket fortsätta sådan

brottslig eller osedlig verksamhet. De sakkunniga lia föreslagit, att den ifrå­

gavarande brottsuppräkningen i 19 § 3) utökas med förskingringsbrott och

häleri samt olovlig varuutförsel, vilka brottsarter vore av samma karaktär

som de nu i paragrafen upptagna.

De sakkunniga påpeka, att enligt lagens nuvarande avfattning avvisning

skall kunna ske även om utlänning innehar gällande visering. Att i sådant

fall förordna örn avvisning kunde emellertid icke anses lämpligt. De omstän­

digheter som kunde föranleda viseringsberättigad myndighet att meddela

visering för en utlänning vöre av den art, att de förutsatte en diskretionär

prövning av varje individuellt ärende. Avvisningsreglerna åter avsåge ett

summariskt förfarande och eif sådant förfarande borde icke tillgripas, då

individuell prövning redan företagits av kvalificerad myndighet. Föreskrift

borde därför meddelas därom, att utlänning, som vore försedd med gällan­

de visering, icke finge avvisas. Ett undantag härifrån borde dock göras för

det i gällande bestämmelser upptagna fallet, att utlänningen uraktläte att

fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet vid inresan eller, vid fullgörande

därav, mot bättre vetande lämnade oriktig uppgift.

Enligt gällande bestämmelser skall avvisningsfråga överlämnas till den

centrala utlänningsmyndigheten endast i det fall, att anledning finnes före­

ligga till avvisning av utlänningen men denne uppgiver politiskt flykting­

skap och påståendet ej med skäl kan antagas vara oriktigt. De sakkunniga

anse, att även andra avvisningsfrågor än de, där politiskt flyktingskap åbe­

ropades, trots bestämmelsernas detaljerade avfattning kunde giva anledning

till viss tveksamhet. I sådana fall syntes lämpligt, att frågan överlämnades

till den centrala utlänningsmyndighetens avgörande.

I fråga örn verkställighet av meddelat avvisningsbeslut fästa de sakkun­

niga uppmärksamheten på att de svårigheter som, bortsett från krigsförhål-

landena, kunde uppkomma för verkställandet numera i regel icke vore av

kommunikationsteknisk art utan vore beroende av frågan huruvida utlän­

ningen mottoges av annat land. För lösandet av sådana frågor fordrades

ofta förhandlingar med det andra landets härvarande representation. Föran­

det av sådana förhandlingar, varvid utrikesdepartementets medverkan kunde

erfordras, skedde bäst genom central myndighet i Stockholm. Då därjämte

genom verkställighetsfrågas överlämnande direkt till den centrala utlän­

ningsmyndigheten onödig tidsutdräkt i många fall skulle kunna undvikas,

ha de sakkunniga funnit sig böra förorda, att länsstyrelses medverkan att

bringa verkställighetsfråga under den centrala myndighetens prövning upp­

hörde. Polismyndighet skulle i stället direkt överlämna frågan örn beslutets

verkställande till den centrala utlänningsmyndighetens avgörande.

Med avseende på förpassning erinra de sakkunniga, att enligt 25 §

andra stycket utlänningslagen beslut av den centrala utlänningsmyndigheten,

varigenom utlännings ansökan om rätt att vistas här i riket avslagits, till­

lika skall innehålla förpassningsbeslut, om utlänningen befinner sig här i

Kungl. Majda proposition nr 259.

69

riket. De sakkunniga ha funnit denna bestämmelse om obligatoriskt förpass­

ningsbeslut under vissa förutsättningar vara en onödigt betungande åtgärd.

Bestämmelsen omfattade nämligen även sådana fall, där en ansökan av ut­

länning om kortare förlängning av några dagars visering avslagits. Med hän­

syn härtill föreslås, alt stadgandet om obligatoriskt förpassningsbeslut göres

tillämpligt endast då fråga är örn ärenden rörande uppehållstillstånd. Här­

igenom undantagas från tillämpningsområdet alla sådana fall, där fråga

är om förbud för utlänning att kvarstanna den kortare tid, under vilken enligt

7 § uppehållstillstånd icke erfordras. Vidare må nämnas, att enligt förslaget

förpassning — i motsats till gällande lag — skall kunna ske även om utlänning

inom tid, då han har rätt att vistas här i riket, sökt tillstånd att kvarstanna.

De sakkunniga ha ansett, att bestämmelsen att nöjdförklaring i avseende å

förpassningsbeslut må avgivas tidigast å andra dagen efter det beslutet till­

ställdes utlänningen icke vore erforderlig, och föreslå alt den får utgå ur

lagen.

De sakkunniga ha funnit vissa kompletteringar av grunderna för vanlig

utvisning motiverade. De föreslå sålunda, att även olovlig varuutförsel

skall utgöra utvisningsgrund, att med undergående av frihetsstraff för brott,

varför utlämning kan ske, skall likställas att sådant straff ådömts samt att

såsom utvisningsanledning införes, att utlänning blivit dömd till internering

eller förvaring i säkerhetsanstalt eller ock förklarats övertygad örn någon med

straffarbete eller fängelse ej under sex månader belagd gärning men jäm­

likt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats vara straffri.

Yttrandena.

Förslaget att överföra beslutanderätten i fråga örn vanlig

utvisning till den centrala utlänningsmyndigheten tillstyrkes bland an­

nat av socialstyrelsen, utlänningskommissionen, länsstyrelsen i Västmanlands

län och föreståndaren för passkontrollen i Stockholm. Jämväl utlännings­

nämnden anser sig kunna biträda de skäl som av de sakkunniga anförts för

den föreslagna ändringen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarar sig

finna den föreslagna centraliseringen av utvisningsärendena principiellt

mindre lämplig men anser sig dock med hänsyn till rådande exceptionella

förhållanden och lagens korta giltighetstid ej böra motsätta sig den föreslagna

anordningen.

Å andra sidan har mot nämnda förslag, som förutsätter att länsstyrelse

alltjämt skulle vara förhörsmyndighet i vanliga utvisningsärenden, av flera

myndigheter åberopats, att en dylik ordning står i strid nied inom processrät­

ten numera godtagna grundsatser om omedelbarhet och muntlighet i förfa­

randet och att försening av ärendenas avgörande måste befaras. Utöver vad

länsstyrelserna i Kalmar och Göteborgs och Bohus län, för vilkas ytlranden

jag förut redogjort, anfört härom må återgivas följande yttrande av Över­

ståthållarämbetet.

Överståthållarämbetet har på anmodan av de sakkunniga i eli den 24

januari 1944 avgivet yttrande uttalat sig angående vilka ändringar i utlän­

ningslagen och de med stöd av denna utfärdade författningarna, som syntes

påkallade med hänsyn lill dittills vunna erfarenheter.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

I anledning av ifrågasatt överflyttning till central myndighet av länssty­

relsernas beslutanderätt i utvisningsärenden fann sig ämbetet böra fram­

hålla följande synpunkter. En sådan överflyttning kunde icke anses önsk­

värd, emedan den för ärendets avgörande betydelsefulla personliga kontak­

ten mellan den beslutande myndigheten och vederbörande utlänning därvid

skulle gå förlorad. Enligt ämbetets förmenande läte det sig nämligen av

praktiska skäl icke göra att jämväl uppdraga åt den centrala myndigheten

att i länsstyrelses ställe hålla förhör med utlänningen. I föreliggande be­

tänkande föreslås emellertid ett sådant överflyttande av beslutanderätten i

utvisningsärenden till den centrala utlänningsmyndigheten, oaktat jämväl de

sakkunniga funnit det icke vara möjligt att uppdraga åt samma myndighet

att bålla förhören i fråga. Med hänsyn härtill finner sig ämbetet i berörda

fråga än vidare böra framhålla följande. Utvisningsförfarandet är i lagen

kringgärdat med särskilt starka garantier för tillvaratagande av utlännings

rättssäkerhet. Sålunda äger utlänning alltid besvärsrätt och besvären prövas

av högsta domstolen. Till skillnad mot vad som gäller vid avvisning och

förpassning, där proceduren är av mera summarisk natur, förutsätter lagen,

att det i utvisningsärendena företages en mycket ingående undersökning och

prövning, huruvida nied hänsyn till utlänningens person och övriga omstän­

digheter utvisning må äga rum. Vid sådant bedömande synes, såsom ämbetet

tidigare anfört, den personliga kontakten med utlänningen vara av väsent­

lig betydelse för den beslutande myndigheten. Enligt ämbetets erfarenhet

är detta i alldeles särskilt hög grad fallet i de utvisningsärenden, där fråga

är om utvisning av utlänning jämlikt bestämmelserna i 31 § utlännings­

lagen, punkterna 1—3, där utlänningen vid förhöret ofta befinner sig på

fri fot. Mot förslaget i denna del synes emellertid kunna resas betänkligheter

jämväl ur principiell synpunkt. Förslagets genomförande skulle nämligen

enligt ämbetets förmenande innebära ett markant avsteg från den inom rätts­

utvecklingen i övrigt numera fastslagna principen om muntlighet och ome­

delbarhet, vilken princip ligger till grund för den nyligen antagna nya rätte­

gångsbalken.

De av de sakkunniga anförda skälen för överflyttningen av beslutande­

rätten kunna enligt överståthållarämbetets förmenande icke anses överty­

gande. Ämbetet anför härom följande.

Vad till en början angår anmärkningen att praxis vid ett bibehållande av

gällande ordning skulle vara vacklande, får ämbetet ifrågasätta, huruvida

icke rättsenheten får anses tillgodosedd genom möjligheten att anföra be­

svär hos en gemensam överinstans, som givetvis har att beakta angelägen­

heten av en fast praxis. Då såsom ovan anmärkts besvärsrätt alltid förelig­

ger i utvisningsärende, torde de flesta tveksamma fall komma under över­

instansens bedömande. Erfarenheterna rörande den år 1937 genomförda

centraliseringen av utlänningsärendenas handläggning synes icke kunna åbe­

ropas såsom grund för en överflyttning till den centrala myndigheten jäm­

väl av utvisningsärendena. Den tidigare centraliseringen omfattade nämligen

huvudsakligen ärenden, i vilka, till skillnad mot i utvisningsärendena, den

personliga kontakten med utlänningen icke är av så stor betydelse, exem­

pelvis förpassningsärenden. I den mån vederbörande centrala myndighet

verkligen har något erfarenhetsmaterial rörande den utlänning, varom fråga

är, synes detta kunna komma beslutande länsstyrelse till godo genom att

länsstyrelsen beredes tillfälle att efter rekvisition taga del av utlänningsmyn-

dighetens akt rörande utlänningen.

Det kan med fog ifrågasättas, örn den centrala utlänningsmyndigheten

kan anses i fråga om den ömtåliga lagstiftning, varom det här ofta nog

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

71

rör sig, äga samma kompetens som länsstyrelserna, vilka i sin verksam­

het hava en mera allsidig erfarenhet av svensk rättstillämpning överhuvud

taget.

Under åberopande av ovan anförda överväganden och då anmärkning icke

anförts mot det sätt, varpå länsstyrelserna handlagt utvisningsärendena, får

Överståthållarämbetet hemställa, att förslaget i berörda del icke måtte för­

anleda ändring i nu gällande ordning.

I stort sett samma synpunkter anläggas av länsstyrelsen i Gotlands lån.

Länsstyrelsen framhåller bland annat följande.

Någon snabbare handläggning kan i allt fall icke vinnas. Icke heller det

andra skälet — önskan att åstadkomma enhetlig behandling — synes kun­

na åberopas för beslutanderättens överflyttning. Det är visserligen sant, att

ärendenas behandling medgiva en viss grad av diskretionär prövning, i det

att hänsyn skall tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden

m. m. Detta medför emellertid att ärendena måste behandlas med hänsyn

till de speciella förhållanden, som föreligga i varje särskilt fall. Någon sche­

matisk behandling av ärendena kan icke förekomma. Betydelsen av enhet­

lighet vid dessa ärendens behandling får därför icke överskattas, så att en­

bart denna omständighet bör medföra beslutanderättens överflyttning.

Länsstyrelsen avstyrker förslaget om beslutanderättens överförande till den

centrala utlänningsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Örebro län anför bland annat följande.

Att utvisningsärendenas handläggning icke komme att förkortas genom

den förslagna ändringen lärer vara uppenbart. Enligt nu gällande ordning

meddelar länsstyrelsen beslut omedelbart efter förhörets avslutande. Enligt

förslaget skall förhörsprotokoll först upprättas och expedieras till den cen­

trala myndigheten. Ärendet blir därefter föremål för denna myndighets

fortsatta handläggning och beslut.

Det har anmärkts, att bestämmelserna om utvisning i stor utsträckning

medgiva diskretionär prövning och att praxis vid dessa ärendens avgörande

kunde bli vacklande, eftersom vid bedömande, huruvida utvisningsanled-

ning föreligger, uppfattningen kunde skifta inom olika länsstyrelser. Mot­

svarande invändning kan med samma rätt göras beträffande alla ärenden,

i vilka utrymme lämnats för diskretionär prövning. Invändningen får emel­

lertid icke övervärderas, då genom besvärsinstitutet sörjts för att ärendena

kunna bringas under enhetlig och prejudicerande prövning i högre instans.

En allvarlig brist i det föreslagna systemet är — såsom ock i betänkandet

framhållits —- att den personliga kontakten mellan den beslutande myn­

digheten och vederbörande utlänning skulle gå förlorad.

Under åberopande av det anförda vill länsstyrelsen allvarligt ifrågasätta,

om de fördelar, som må vinnas genom den föreslagna överflyttningen av

beslutanderätten i utvisningsärenden, verkligen överväga de med överflytt­

ningen förenade olägenheterna.

1 stort sett samma kritiska synpunkter åberopas av länsstyrelserna i Kro­

nobergs, Malmöhus, Skaraborgs och Kopparbergs län, vilka icke finna kom­

petensöverflyttningen lämplig. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att

de sakkunniga icke förebragt bärande skäl för att överflytta befogenheten

från länsstyrelserna till den centrala myndigheten, och anför följande.

En överflyttning av dessa ärenden från lokal till central handläggning

kan icke anses nödvändig för att erhålla önskvärd likformighet i ärendenas

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

behandling. Det kan heller icke anses rationellt att länsstyrelse, som finner

anledning till utlännings utvisning jämlikt 31 § utlänningslagen föreligga,

först skall göra anmälan därom till den centrala myndigheten, som därefter,

därest denna myndighet delar länsstyrelsens uppfattning, hos länsstyrelsen

skall påkalla att utlänningen inställes till förhör inför länsstyrelsen, var­

efter länsstyrelsen sedan förhör hållits skall insända förhörsprotokollet till

den centrala myndigheten, som därefter fattar beslut i ärendet.

9

Ej heller länsstyrelsen i Jönköpings län anser sig kunna tillstyrka för­

slaget. Länsstyrelsen anser det sålunda olämpligt att centralisera utvisnings-

ärendena under normala, fredliga förhållanden samt ifrågasätter, om icke

utlänningarna hysa större förtroende till länsstyrelserna än till en avlägset

belägen centralmyndighet.

Även länsstyrelserna i Östergötlands och Jämtlands län avstyrka kompe­

tensöverflyttningen. De uttala därjämte, att därest denna likväl skulle kom­

ma att genomföras, länsstyrelse icke bör kvarstå såsom förhör smyndig­

het i vanliga utvisningsärenden. I sådant fall bör det enligt länsstyrelsen i

Östergötlands län jämväl uppdragas åt den centrala utlänningsmyndigheten

att hålla förhör, under det att enligt länsstyrelsen i Jämtlands län skyldig­

heten att vara förhörsorgan bör uppdragas åt vissa särskilt kvalificerade

polismyndigheter, såsom landsfogde samt i Stockholm chefen för kriminal­

avdelningen och i stad, som är undantagen från landsfogdens polisverksam­

het, polismästaren respektive stadsfiskalen.

Även vissa myndigheter, som anslutit sig lill förslaget om kompetensöver­

flyttningen, vilja befria länsstyrelserna från skyldigheten att hålla förhör.

Förslaget att överföra avgörandet av besvär i avvisning s-

ärenden från länsstyrelse till den centrala utlänningsmyndigheten har

föranlett länsstyrelserna i Kronobergs och Skaraborgs län samt landsfog­

darna i Göteborgs och Bohus ävensom Älvsborgs län till vissa yrkanden eller

uttalanden. Länsstyrelsen i Kronobergs län, som avstyrker förslaget, anser

att det av de sakkunniga framställda önskemålet om en så enhetlig praxis

som möjligt beträffande dessa frågor skulle kunna tillgodoses genom

ett mindre tillägg till 23 § andra stycket gällande utlänningslag, enligt vil­

ket länsstyrelse ålades att efter besvär undanröja avvisningsbeslut och

överlämna ärendet till den centrala utlänningsmyndigheten jämväl där läns­

styrelsen funne sådana omständigheter föreligga, att polismyndighet bort

anse avvisningsfrågan tveksam. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter,

om den föreslagna överflyttningen av besvär över avvisningsbeslut till den

centrala utlänningsmyndigheten vore påkallad. Landsfogden i Göteborgs och

Bohus län förordar, att länsstyrelserna bibehållas såsom besvärsinstans

och att för ernående av likformighet i bedömningen länsstyrelses beslut i

besvärsärenden underställas den centrala myndigheten för prövning. Även

landsfogden i Älvsborgs län anser, att besvär över avvisningsbeslut fortfa­

rande böra anföras hos länsstyrelse. I

I övrigt har i yttrandena beträffande instituten avvisning, förpassning och

utvisning anförts följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

73

^Avvisning.. De sakkunnigas förslag till utvidgning av polismyn­

dighets skyldighet att överlämna prövningen av av-

visningsärende till den centrala utlänningsmyndig-

heten har mött invändningar av länsstyrelsen i Uppsala län. Anmälnings­

skyldigheten omfattar nu fall, då utlänningen påstår sig vara politisk flyk­

ting, och skall enligt förslaget avse jämväl fall, då polismyndigheten finner

avvisningsfråga tveksam. Länsstyrelsen uttalar, att med stöd av ett sådant

stadgande polismyndigheterna skulle kunna i mycket stor utsträckning un­

dandraga sig prövningen av avvisningsfrågor. Centralmyndigheten skulle

därigenom belastas med en mängd avvisningsärenden, vilkas behandling ble­

ve onödigtvis fördröjd, liksom även med ett betydande antal ärenden rö­

rande prövning av polismyndighets beslut örn utlännings tagande i förvar i

avvaktan på beslut om avvisning.

Skyldigheten för polismyndighet att vid påstående om politiskt flykting­

skap hänskjuta avvisningsärende till den centrala myndigheten omfattar en­

ligt förslaget liksom i gällande lag icke fall, där det med skäl kan antagas

att påståendet är oriktigt. Denna begränsning av anmälningsskyldigheten på­

talas av landsorganisationen och advokatsamfundet.

Landsorganisationen yttrar bland annat följande.

Det kan sättas i fråga örn överhuvud lokal polismyndighet bör äga möjlig­

het att besluta om avvisning i fall då utlänningen påstår politiskt flykting­

skap. Själva det obestämda och relativa begreppet politisk flykting och an­

gelägenheten av en enhetlig uttolkning utgöra skäl däremot. Fall kunna gi­

vetvis förekomma, där redan vid polismyndighetens prövning påståendet

kan visas vara uppenbart oriktigt, men dessa måste enligt sakens natur vara

utomordentligt sällsynta. Det är då näppeligen välbetänkt att ge det här

ifrågavarande undantaget en så vag avfattning som skett. Samma anmärk­

ning kan visserligen riktas mot den »tveksamhet», vid vilken polismyndig­

heten enligt den nya bestämmelsen i 20 § tredje stycket skall hänskjuta ären­

det till centralmyndigheten; i dessa fall förefinnes dock ej någon motsvarande

risk för den avvisade i händelse av en felbedömning från polisens sida. Bibe-

liålles den nuvarande regeln i andra stycket, torde åtminstone undantag för

där reglerade fall böra ske från bestämmelsen i 23 § att polismyndighets

avvisningsbeslut skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Med den generösa flyktingspolitik vårt land kunnat föra under den nu­

varande lagens giltighetstid, har utformningen av den nu berörda regeln i

20 § varit utan praktisk betydelse. I samma mån vi fortsättningsvis nödgas

övergå till en restriktivare politik framträder emellertid behovet av en regle­

ring av förutsättningarna för avvisning, så långt möjligt ägnad att garantera

en enhetlig praxis på detta utlänningspolitikens kanske ömtåligaste område.

Enligt advokatsamfundets mening bör prövningen i vad mån påståendet

örn politiskt flyktingskap är oriktigt eller ej helt anförtros åt den centrala

utlänningsmyndigheten, varigenom ökade garantier för enhetlighet i bedö­

mandet skulle vinnas. Samfundet hemställer, att orden »där ej med skäl

kan antagas att påståendet är oriktigt» måtte utgå ur förslaget. I likhet med

landsorganisationen upptager advokatsamfundet tiven frågan om verkställig­

het i fall, då politiskt flyktingskap åberopats. Samfundet anser, all icke heller

på verkställighetsstadiet utrymme borde finnas för olika bedömande från

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

olika polismyndigheters sida. Frågorna, i vad mån politiskt flyktingskap

förelåge samt huruvida och på vad sätt avvisningsbeslut kunde, utan åsido­

sättande av det i den föreslagna 24 § andra stycket upptagna stadgandet till

politiska flyktingars skydd, verkställas borde enligt samfundets mening städ­

se avgöras av den centrala utlänningsmyndigheten. Detsamma borde gälla i

förpassnings- och utvisningsärenden, därest utlänningen påstått, att han flytt

av politiska orsaker.

Beträffande de av de sakkunniga upptagna avvisni ngsg runde r-

n a uttalar utlänningsnämnden, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke av-

visningsanledning borde anses föreligga även i vissa andra fall, då utlän­

ning blivit dömd för grövre brott. Nämnden påpekar, att utvisning på

grund av brott kunde äga rum i långt större utsträckning än avvisning. Po­

liskammaren i Hälsingborg och föreståndaren för passkontrollen därstädes

anse starka skäl tala för en generell avfattning av ifrågavarande stadgande

och föreslå, att ådömd urbota bestraffning blir avvisningsgrund jämte do­

mar för olovlig in- och utförsel av varor samt ådagalagt lösdriveri.

Föreståndaren för passkontrollen i Hälsingborg anser, att till avvisnings-

gruppen bettlare borde räknas även de utlänningar, som uppenbarligen icke

ägde tillräckliga resurser, penningar eller försänkningar för att försörja sig

i landet. Han avsåge därmed närmast s. k. Wandervögel och liknande ut­

länningar.

De sakkunnigas förslag att utlänning som företer visering

icke skall kunna avvisas har framkallat betänkligheter hos

vissa myndigheter. Föreståndaren för passkontrollen i Stockholm anför där­

om följande.

Det torde givetvis kunna hända, att viseringsmyndigheten icke har vet­

skap om att sådana omständigheter föreligga, som skulle kunna utgöra skäl

för avvisning, eller att sådana omständigheter inträffa efter det visering med­

delats. Att ett avvisningsförfarande i sådana fall icke skall kunna tillgri­

pas förefaller otillfredsställande. Stadgandet synes därför åtminstone böra

givas ett sådant innehåll, att frågan angående avvisning av utlänning, som

innehar gällande inresevisering, skall för avgörande hänskjutas till utlän-

ningskommissionen samt att polismyndighet skall äga rätt att taga sådan ut­

länning i förvar i avvaktan på utlänningskommissionens beslut i saken.

Med stöd av i huvudsak samma skäl framställa föreståndaren för pass­

kontrollen i Trelleborg och poliskammaren i Malmö samma ändringsförslag

som föreståndaren för passkontrollen i Stockholm. Poliskammaren i Häl­

singborg meddelar, att över Hälsingborgs passkontrollort ingen avvisats, som

haft visering, även örn skäl därtill förelegat enligt de skilda momenten i 19 §

i lagen.

Förpassning. En utvidgning av de i lagen angivna grunderna för förpass­

ning föreslås av Överståthållarämbetet, som anför följande.

Enligt 7 § i kungörelsen den 1 september 1939 med vissa särskilda före­

skrifter om tillsyn över utlänningar (tillsynskungörelsen) må förpassning

av utlänning förutom i fall varom i 25 och 26 §§ utlänningslagen sägs, jäm­

väl ske, där det med hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse

icke kan anses önskvärt att han vistas i riket. Till grund härför torde ligga

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

75

samma överväganden som de, vilka betingat stadgandet i 37 § utlännings­

lagen. Det synes ämbetet, som om kongruensen betingade att ett stadgande

av samma lydelse som 7 § tillsynskungörelsen infogades i utlänningslagen.

I 25 § andra stycket ha de sakkunniga som förut nämnts föreslagit, att den

nuvarande skyldigheten att i samband med avslag på utlännings ansökan om

rätt att här i riket vistas meddela förpassningsbeslut skulle begränsas till så­

dana fall, då ansökan avsåge uppehållstillstånd. Utlänningskommissionen

finner, att genom den av de sakkunniga föreslagna ändringen den omständ­

liga proceduren med obligatoriskt förpassningsbeslut undvikits i de fall, då

ansökan om förlängning avsåge uppehållsvisering. Kommissionen anser

emellertid, att ifrågavarande förenkling borde omfatta även ärenden angå­

ende uppehållstillstånd.

Förklaring av utlänning, alt han åtnöjes med beslut om hans förpassning,

bör enligt uttalande av länsstyrelsen i Örebro län få avgivas tidigast å dagen

efter det beslutet tillställts honom.

Under 27 § föreslå de sakkunniga, att polismyndighet skall, om den fin­

ner anledning till förpassning, göra anmälan därom hos den centrala ut-

länningsmyndigheten; under 30 § föreskrives, att förpassning verkställes

genom länsstyrelses försorg. Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det

mindre lämpligt, att länsstyrelse sålunda kunde komma att få taga befatt­

ning med verkställighet i ett ärende, om vilket länsstyrelsen förut icke hade

kännedom, och finner det icke behövligt, att länsstyrelsen ombesörjde verk­

ställigheten av beslut av denna art, i synnerhet som den centrala ullännings-

myndigheten såsom det förutsattes i 30 § skulle äga meddela närmare före­

skrifter angående verkställandet.

^{Utvisning. I} förslaget stadgas, att länsstyrelse eller polismyndighet som

finner anledning till vanlig utvisning, skall göra anmälan därom hos den

centrala utlänningsmyndigheten. Frågan, vilken polismyndighet sådan an­

mälningsskyldighet åligger, beröres av ullänningskommissionen och förestån­

daren för passkontrollen i Stockholm. Kommissionen anser, att frågan bör

regleras i tillämpningsförfattning. Föreståndaren berör särskilt sådana fall,

då det gäller utvisning på grund av här i riket begångna brott och brotten

förövats å ett flertal orter. Han föreslår, att bestämmelser utfärdas av innebörd

att utvisningsförfarande skall påkallas av den polismyndighet som sist haft

att verkställa utredning angående brott som kan medföra utvisning.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Södermanlands län framhålla

betydelsen av att länsstyrelse i god lid erhåller kännedom örn utvisningsan-

ledning på grund av brott. Överståthållarämbetet föreslår, att Kungl. Majit

måtte meddela föreskrift innefattande åläggande för domstol, som fäller

utlänning lill ansvar för brott, som omförmäles i 31 § 3) och 4) utlännings­

lagen, att till länsstyrelsen insända utslag i målet. Länsstyrelsen i Söderman­

lands län ifrågasätter, huruvida icke i utlänningslagen bör föreskrivas skyl­

dighet för direktör eller föreståndare för vederbörande anstalt alt göra an­

mälan örn utlännings undergående av frihetsstraff eller annat i 31 § 4)

angivet frihetsberövande. Därest den centrala utlänningsmyndigheten skall

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

avgöra frågor om vanlig utvisning, bör anmälan enligt länsstyrelsens förslag

göras direkt till sagda myndighet.

En utvidgning av grunderna för vanlig utvisning före­

slås av länsstyrelsen i Jönköpings län. Denna finner det mindre tillfreds­

ställande, att exempelvis stöld, bedrägeri, oredlighet och dylika brott icke

skulle medföra utvisning, om fängelsestraffet understege sex månader, medan

däremot vissa andra förseelser, där straffet i regel blott vore böter, kunde

medföra dylik påföljd. Med hänsyn härtill ifrågasätter länsstyrelsen, huru­

vida icke skäl föreligga för en skärpning av föreskrifterna örn utvisning vid

ådömt fängelsestraff enligt 31 § 4).

En annan utvidgning av grunderna för vanlig utvisning anses av länssty­

relsen i Jämtlands län påkallad av införandet i svensk rätt av s. k. kvali­

ficerad villkorlig dom. Länsstyrelsen anför följande.

Enligt förslaget kan förordnande om utvisning meddelas bland annat i de

fall, då en utlänning dömts till frihetsstraff av viss art eller under viss tid.

För att utvisning skall kunna äga rum fordras sålunda, att i domen ett visst

straff utmätts. Sedan i den nya lagen om villkorlig dom den 22 juni 1939,

vilken lag trätt i kraft den 1 januari 1944, i svensk rätt införts en ny form

av villkorlig dom, den s. k. kvalificerade villkorliga domen, innebärande an­

stånd med straffets ådömande, d. v. s. den tilltalade förklaras saker till ett

brott och förordnande meddelas samtidigt, att med ådömande av straff för

brottet skall villkorligt anstå, skulle i dylika fall, enär lagen om villkorlig

dom icke äger tillämpning endast å svenska medborgare, utvisning ej kunna

äga rum. Detta förefaller mindre tilltalande. Utvisningsgrunderna föreslås

på grund härav bliva utökade sålunda, att med ådömande av straffarbete

eller fängelse ej under sex månader jämställes i nu förevarande avseende

domstols sakerförklaring och meddelande av villkorligt anstånd med straffs

ådömande enligt 1 § lagen om villkorlig dom i fall, där den ifrågavarande

gärningen är belagd med straffarbete eller fängelse ej under sex månader.

Ett förtydligande av 31 § anses av länsstyrelsen i Jämtlands län

önskvärt för att undanröja all tveksamhet vid beräkningen av den tid av

två år, inom vilken utlännings fällande till ansvar för vissa brott eller för­

seelser utgör grund för vanlig utvisning. I brist på närmare föreskrift syntes

dagen för utlänningsmyndighetens beslut vara avgörande för beräkningen.

De sakkunnigas förslag att utesluta föreskriften, att nöjdförklaring

över förpassningsbeslut må avgivas tidigast å andra dagen efter det beslutet

tillställdes utlänningen, skulle, enligt vad Överståthållarämbetet påpekar, bli

gällande jämväl såvitt angår beslut om vanlig utvisning. Ämbetet uttrycker

tveksamhet, huruvida icke i denna del nu gällande bestämmelser åtminstone

beträffande utvisning borde bibehållas.

Spörsmålet angående besvärsinstans har upptagits av utlännings-

kommissionen. I syfte att vinna enhetlighet i högsta instans beträffande alla

frågor om utlännings avlägsnande ur riket föreslår kommissionen, att be­

svären i utvisningsärenden liksom i ärenden angående avvisning och för­

passning skola föras hos Kungl. Majit i statsrådet. En ledamot av kommissio­

nen, statssekreteraren Mossberg, förordar dock de sakkunnigas förslag, enligt

vilket besvär i utvisningsärenden, liksom nu är fallet, skola prövas av högsta

domstolen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

77

Enligt förslaget skall, liksom nu, länsstyrelse befordra utslag om utlän­

nings utvisning till verkställighet. I tvivelaktiga fall eller där

svårighet möter för utslagets verkställande, har länsstyrelsen att göra an­

mälan därom hos Kungl. Maj:t. Enligt förslaget skall motsvarande anmälan

i stället göras hos den centrala utlänningsmyndigheten, som även i övrigt skal]

äga att meddela närmare föreskrifter om utvisnings verkställande. Utlännings­

nämnden uppgiver, att under nuvarande förhållanden anmälan hos Kungl

Maj :t i regel torde äga rum, och anför följande.

Verkställande av utvisning innefattar i främsta rummet den för utlän­

ningen synnerligen ingripande frågan, huruvida utlänningen bör befordras

till sitt hemland eller örn på grund av hans politiska asylrätt hinder härför

skulle anses föreligga. Tillvaratagande av utlännings politiska asylrätt torde

ha varit ett av huvudskälen för utlänningsnämndens tillkomst. Det synes

därför ej följdriktigt att, såsom skett i förslaget, bibehålla utlänningsnämn­

dens nuvarande befogenhet i fråga om avvisning och förpassning men helt

utesluta den vid utvisnings verkställande. Såvitt nämnden kunnat finna,

innehåller ej heller förslaget någon bestämmelse örn klagorätt för utlän­

ningen i nu åsyftade fråga. Denna fråga torde nämligen icke ingå i de ären­

den, som genom lagen må dragas under högsta domstolens prövning. En­

ligt nämndens mening tala övervägande skäl för att centralmyndigheten,

innan beslut örn verkställighet meddelas, i nu berörda fråga inhämtar ytt­

rande från utlänningsnämnden samt att klagorätt tillerkännes den utvisade

enligt samma grunder som gälla i fråga om överklagande av avvisnings-

och förpassningsbeslut, som varit föremål för nämndens yttrande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län är av den meningen, att därest länsstyrelse

fortfarande skulle komma att äga besluta örn vanlig utvisning, frågan om

verkställighet i tveksamma fall alltjämt bör hänskjutas till Kungl. Maj:t.

Departementschefen.

Vad först angår beslutanderätten i fråga örn vanlig utvis­

ning finner jag, i likhet med åtskilliga remissmyndigheter, mindre lämp­

ligt att överlåta densamma åt den centrala utlänningsmyndigheten. Då det

icke bör ifrågakomma att uppdraga åt denna myndighet att vara förhörs-

organ, utan skyldigheten att hålla förhören fortfarande torde böra åvila läns­

styrelserna, synes även beslutanderätten alltjämt böra tillkomma dessa. Så­

som i remissyttrandena framhållits skulle beslutanderättens överförande till

den centrala utlänningsmyndigheten medföra omgång och tidsutdräkt. För

upprätthållandet av enhetlighet i tillämpningen av lagens bestämmelser örn

förutsättningarna för vanlig utvisning torde besvärsrätten till högsta dom­

stolen vara tillfyllest. En viss varsamhet i fråga örn centralisering av utlän­

ningsärenden synes även vara påkallad av att frågan örn organisationen av

utlänningsärendenas centrala handläggning i fredstid icke reglerats. På grund

av det anförda föreslår jag, att det alltjämt skall tillkomma länsstyrelse att

meddela förordnande örn vanlig utvisning.

De sakkunnigas förslag att från länsstyrelserna till den centrala utlän­

ningsmyndigheten överföra prövningen av besvär över polis­

myndighets avvisnings beslut synes mig däremot icke möta be­

tänkligheter. Från praktiska synpunkter kunna goda skäl anföras för över­

78

Kungl. Maj:ls proposition nr 259.

flyttningen, vilken synes ägnad att medföra en välbehövlig förenkling av ord­

ningen för avvisningsärendens handläggning. Redan enligt gällande lag är

länsstyrelses befogenhet att pröva besvär över avvisningsbeslut begränsad

genom att avvisningsärende i regel skall hänskjutas till den centrala utlän-

ningsmyndigheten, när politiskt flyktingskap åberopas. Vidare må framhål­

las, att i sådana fall, i vilka politiskt flyktingskap icke påståtts, klagan över

länsstyrelsens beslut enligt nu gällande regler icke må föras hos högre myn­

dighet. I dylika fall föreligger sålunda icke någon garanti för ett enhetligt

bedömande. Från denna synpunkt innebär det en vinst, örn den centrala ut-

länningsmyndigheten inträder som överinstans. Jag förordar därför, att be­

svär över polismyndighets beslut om avvisning skola anföras hos den centrala

utlänningsmyndigheten.

De i 19 § gällande lag stadgade grunderna för avvisning ha i de

sakkunnigas förslag i ett avseende utvidgats, i ett annat avseende begränsats.

Utvidgningen innebär, att utlänning skall kunna avvisas jämväl om han

varit dömd för förskingringsbrott eller för häleri eller för olovlig utförsel

av varor samt det skäligen kan antagas att han skulle komma att här i riket

fortsätta sådan brottslig verksamhet. En begränsning av avvisningsgrunder-

nas tillämplighet sker enligt de sakkunnigas förslag såtillvida, att utlänning

som är underkastad viseringsplikt må avvisas endast nm han saknar vise-

jing eller om han uraktlåter att vid ankomsten till riket fullgöra föreskriven

anmälningsskyldighet eller vid fullgörande därav mot bättre vetande lämnar

oriktig uppgift.

De sakkunnigas förslag till utökning av avvisningsgrunderna har icke för­

anlett invändning i något yttrande och synes böra godtagas. Däremot finner

jag icke bärande skäl föreligga för sådana ytterligare utvidgningar av avvis­

ningsgrunderna som ifrågasatts i vissa yttranden. Såväl tanken att bringa

avvisningsgrunderna att mera fullständigt motsvara grunderna för vanlig

utvisning som förslaget att giva ifrågavarande stadgande en generell avfatt-

ning synes mig icke tillräckligt beakta avvisningens egenskap att vara ett

summariskt förfarande, som icke medger en mera ingående prövning. Ej

heller finner jag det lämpligt att uppställa någon utförligare bestämning av

avvisningsgruppen bettlare.

Mot de sakkunnigas förslag till begränsning av avvisningsgrundernas till­

lämplighet har invänts, att viseringsbeviljande myndighet kan ha varit okun­

nig om viss omständighet som utgör avvisningsgrund eller att avvisningsan-

ledning uppkommit efter det visering meddelats och att det i sådana fall är

otillfredsställande att icke kunna tillgripa avvisning vid utlänningens ankomst

till riket. Denna invändning torde dock icke böra föranleda ändring i för­

slaget. Det synes mig icke lämpligt, att utlänning, som av svensk myndighet

erhållit visering för inresa i riket, skall vid ankomsten hit kunna av annan

svensk myndighet hindras att inresa. Givetvis böra viseringsmyndigheterna

underkasta ansökningar om visering noggrann prövning, så att icke vise­

ring meddelas, när sådan omständighet föreligger som utgör avvisningsan-

ledning. Den tidsutdräkt, som en noggrann undersökning härom kan med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

79

föra torde icke behöva bli lång och lär i varje fall få anses innebära en

mindre olägenhet för utlänningen än risken att efter fotresa bli avvisad vid

gränsen. På grund av det sagda tillstyrker jag de sakkunnigas förslag.

Enligt 20 § i utlänningslagen skall polismyndighet överlämna avvisnings-

fråga till den centrala utlänningsmyndigheten, när anledning finnes föreligga

till avvisning men utlänningen uppgiver ^politiskt flyktingskap och påstå­

endet ej med skäl kan antagas vara oriktigtTTJe sakkunniga ha föreslagit, att

dylikt överlämnande skall äga rum även när polismyndighet finner avvis-

ningsfråga tveksam. Denna utsträckning har givit upphov till farhågor, att

polismyndigheterna i mycket stor omfattning skola undandraga sig att själva

pröva avvisningsfrågor och att den centrala utlänningsmyndigheten skall

belastas med en mängd avvisningsärenden, vilkas behandling blir onödigt

fördröjd. För min del anser jag förslagets strävan att åstadkomma en en­

hetlig praxis beaktansvärd. Det torde emellertid vara önskvärt att med hänsyn

till de anförda betänkligheterna stadga att det skall föreligga särskilda skäl

till tvekan för att ärendet skall få hänskjutas till den centrala utlännings­

myndigheten.

Av landsorganisationen och advokatsamfundet har ifrågasatts, huruvida

polismyndighet borde bibehållas vid befogenhet att själv avgöra åvvisnings-

ärende, vari politiskt flyktingskap påstås men det anses kunna antagas att

påståendet är oriktigt. Därvid har förordats, att denna befogenhet borde

anförtros åt den centrala utlänningsmyndigheten. Med hänsyn till frågans vikt

och ömtåliga beskaffenhet vill jag föreslå, att 20 § utlänningslagen jämkas

därhän att avvisningsfråga skall överlämnas till den centrala utlänningsmyn­

digheten, när utlänningen uppgiver politiskt flyktingskap och påståendet ej

uppenbarligen är oriktigt.

Även beträffande verkställigheten av avvisningsbeslut har i ett yttrande

uttalats, att frågan i händelse av påstående om politiskt flyktingskap borde

avgöras av den centrala utlänningsmyndigheten. Med anledning härav vill

jag anmärka, att enligt de sakkunnigas förslag, som jag i delta hänseende vill

biträda, den centrala utlänningsmyndigheten äger lämna närmare föreskrifter

angående verkställigheten av avvisningsbeslut som meddelats av myndigheten.

Eftersom frågor om politiskt flyktingskap enligt vad jag förordat skola hän­

skjutas till den centrala myndighetens avgörande, där ej påståendet uppen­

barligen är oriktigt, blir myndigheten i tillfälle att giva föreskrifter jämväl

angående verkställigheten och det kan förutsättas, alt myndigheten icke kom­

mer att underlåta detta.

Enligt gällande lag skall polismyndighet i vissa fall anmäla verkställighets­

fråga till länsstyrelsen, vilken i sin tur har att, där så finnes erforderligt,

överlämna frågan lill den centrala utlänningsmyndigheten. Detta gäller tvivel­

aktiga fall och sådana fall, då svårighet möter för beslutets verkställande. En­

ligt de sakkunnigas förslag skall länsstyrelsernas medverkan i verkställighets­

frågor beträffande avvisning upphöra. För min del finner jag den nuvarande

ordningen innebära onödig omgång och förordar de sakkunnigas förslag.

Gällande lag upptager i 25 8 andra stycket stadgande örn skyldighet för den

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

centrala utlänningsmyndigheten att i vissa fall meddela beslut om förpass­

ning. Sådan skyldighet föreligger, när myndigheten meddelat beslut, var­

igenom utlännings ansökan örn rätt att vistas här i riket avslagits, och ut­

länningen befinner sig här i riket. I detta stadgande ha de sakkunniga före­

slagit den ändringen att förpassningsbeslut obligatoriskt skall meddelas endast

då uppehållstillstånd vägras. Genom denna ändring undantagas sådana fall,

då utlänning som är underkastad viseringsplikt får avslag på ansökan om

förlängning av viseringstiden. Att i sistnämnda fall städse skall meddelas för­

passningsbeslut ha de sakkunniga funnit onödigt och, med hänsyn till att

utlänningsnämnden skall höras om dylikt beslut, alltför omständligt. De

sakkunnigas förslag har icke föranlett erinran i yttrandena. Utlänningskom-

missionen anser emellertid, att skyldigheten att meddela förpassningsbeslut

skall upphävas även i fråga om ärenden angående uppehållstillstånd. Jag

vill för min del biträda kommissionens förslag att skyldigheten upphäves,

ehuru möjlighet torde böra bibehållas att, örn skäl därtill äro, i samband med

avslag å ansökan om rätt till fortsatt vistelse här i riket kunna meddela för­

passningsbeslut.

Den av de sakkunniga föreslagna möjligheten att meddela beslut om för­

passning även om utlänning inom tid, då han har rätt att vistas i riket, sökt

tillstånd att kvarstanna, synes böra upptagas.

I ett yttrande har ifrågasatts utvidgning av förpassningsgrunderna så, att

förpassning förutom i de fall som angivas i 25 och 26 §§ skall få äga rum

jämväl då det med hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse

icke kan anses önskvärt att utlänning vistas i riket. En dylik utvidgning fin­

ner jag för normala förhållanden icke lämplig. Under normala tider bör

under de nyssnämnda förutsättningarna ifrågakomma allenast politisk ut­

visning, varom blott Kungl. Maj:t äger besluta. Jag kan därför icke förorda

ifrågavarande förslag.

I enlighet med vad de sakkunniga förordat föreslår jag, att bestämmelsen

i 29 §, att nöjdförklaring med avseende på förpassningsbeslut må avgivas

tidigast å andra dagen efter det beslutet tillställdes utlänningen, får utgå. En

tidsbestämning av detta slag synes icke påkallad.

Enligt 27 § i lagen skall länsstyrelse underrätta den centrala utlännings­

myndigheten, när anledning till förpassning finnes föreligga. Polismyndighet,

som finner dylik anledning vara för handen, har att därom underrätta läns­

styrelsen. Enligt de sakkunnigas förslag skall polismyndighet direkt under­

rätta den centrala utlänningsmyndigheten. I anslutning till detta förslag har

i ett yttrande erinrats om att verkställighet av förpassning enligt 30 § åligger

länsstyrelse, varför det efter ett genomförande av de sakkunnigas förslag

skulle kunna inträffa, att länsstyrelse finge taga befattning med verkställighet

i

ett ärende, om vilket länsstyrelsen förut icke hade kännedom. På grund härav

har yrkats, att länsstyrelse icke skulle ombesörja verkställighet av beslut av

denna art. För min del finner jag ej skäl upptaga de sakkunnigas förslag

örn att i lagen införa stadgande att polismyndighet skall direkt underrätta

den centrala utlänningsmyndigheten, utan vill förorda bibehållande av be­

stämmelsen om att anmälan till den centrala myndigheten skall göras av

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

att förordna biträde åt utlänningen utvidgas till att gälla även där utlän­

ningen är på fri fot, dock allenast örn han kan antagas icke äga tillgång till

gäldande av biträdesersättning. Med avseende å fullföljd mot länsstyrelses

beslut får jag hänvisa till vad jag förut anfört vid behandling av frågan om

beslutanderätten i utvisningsärenden.

När länsstyrelse eller högsta domstolen meddelat beslut i utvisnings-

ärende, torde den centrala utlänningsmyndigheten böra underrättas därom.

Därest föreskriften örn viss tidigaste dag för avgivande av nöjdförklaring

över förpassningsbeslut borttages såsom jag tidigare förordat, torde ej heller

i fråga örn vanlig utvisning böra gälla någon sådan föreskrift.

Bibehålies — på sätt torde följa av vad jag förordat — regeln i 36 § tredje

stycket av gällande lag, enligt vilken verkställighetsfrågan i tvivelaktiga

fall eller där svårighet möter skall anmälas till Kungl. Majit, torde garanti

föreligga för att asylrättens krav beaktas. Utlänningsnämndens synpunkt i

detta hänseende torde alltså få anses tillgodosedd. För att den centrala utlän­

ningsmyndigheten skall få tillfälle att uttala sig synes ärendet lämpligen böra

passera denna myndighet.

Utlännings tagande i provisoriskt förvar.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i sitt betänkande upptagit fråga om utvidgning av befo­

genheten att taga utlänning i förvar, där anledning finnes föreligga till po­

litisk utvisning. Sådan befogenhet tillkommer enligt gällande lag — förutom

Kungl. Majit — allenast länsstyrelse. De ha ansett, att betänkligheter icke

borde möta mot att dylik befogenhet tillerkändes vissa särskilt kvalifice­

rade polismyndigheter. De sakkunniga föreslå därför, att ifrågavarande be­

fogenhet tillerkännes landsfogde samt i Stockholm chefen för kriminalav­

delningen och i stad, som är undantagen från landsfogdes polisverksamhet,

polismästaren.

Till förhindrande av att sådana utlänningar, som icke äro önskvärda här

i riket, genom att avvika och hålla sig dolda inom landet undandraga sig

myndigheternas åtgärder anse de sakkunniga erforderligt, att den myndighet,

som föranstaltar om utredning angående utlännings avlägsnande, i förekom­

mande fall äger befogenhet att redan innan frågan bringas under beslutande

myndighets prövning försäkra sig om utlänningens person. De sakkunniga ha

därför funnit sig böra tillstyrka, att polismyndighet berättigas att taga utlän­

ning i förvar, så snart fråga uppkommer örn hans förpassning eller vanlig ut­

visning ur landet, dock endast örn fara anses föreligga att han avviker. Polis­

myndighet har även tillerkänts befogenhet att i händelse av flyktfara taga ut­

länning i förvar i samband med verkställighet av förpassning eller vanlig ut­

visning.

Vid bedömandet av fråga, huruvida en utlännings vistelse på fri fot kan

försvåra utredningen eller medföra fara för ordning och säkerhet eller eljest

icke kan tillåtas, fordras enligt vad de sakkunniga anföra ofta en närmare

kännedom om utlänningens person och hans tidigare förehavanden i riket.

Kunni. Maj:ts proposition nr 259.

83

Såsom utlänningskontrollen numera vore anordnad, vore polismyndigheterna

skyldiga att till utlänningskommissionen anmäla varje omständighet beträf­

fande utlänning, som kunde vara av betydelse vid prövning av fråga örn

uppehållstillstånd för denne. Den centrala utlänningsmyndigheten syntes re­

gelmässigt ha större möjlighet än länsstyrelse att bedöma frågan om utlän­

nings kvarhållande i förvar. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga funnit

sig böra förorda, att prövning av upprätthållandet av beslut om utlännings

tagande i förvar skall företagas av den centrala utlänningsmyndigheten i

stället för såsom nu av länsstyrelse. I utlänningslagen borde därför föreskri­

vas, att länsstyrelse eller polismyndighet, som tagit utlänning i förvar, oför­

dröjligen skulle insända underrättelse därom till den centrala utlännings­

myndigheten. Å denna skulle därefter ankomma att pröva, huruvida utlän­

ningen skulle kvarhållas i förvar eller försättas på fri fot.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger enligt utlänningslagen icke själv

taga utlänning i förvar. De sakkunniga föreslå, att den centrala utlännings­

myndigheten får befogenhet att själv förordna om utlännings tagande i för­

var.

Där förvarshållandet överskrider viss tid, skall frågan underställas Kungl.

Maj :t. Denna tid är nu bestämd till två månader. Med hänsyn till utlänning­

arnas intresse av att inom så kort tid som möjligt få sin sak prövad av

högsta myndighet, skall denna tid enligt de sakkunnigas förslag begränsas

till en månad. Några nämnvärda olägenheter därav för Kungl. Maj:t eller för

den centrala utlänningsmyndigheten syntes icke behöva uppkomma, då un­

der normala förhållanden fråga om utlännings avlägsnande ur riket borde

kunna vara avgjord och, därest beslut därom meddelades, detta vara verk­

ställt inom nämnda tid.

De sakkunniga anmärka, att vad de sagt om befogenhet att taga i förvar

i viss mån gällde även utlännings ställande under uppsikt. Samma myndig­

heter som ägde taga i förvar borde alltså äga befogenhet att ställa utlän­

ning under uppsikt.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag, att vissa särskilt kvalificerade polismyndigheter

skola erhålla initiativrätt i fråga örn politisk utvisning, har länsstyrelsen i

Västmanlands län sagt sig icke kunna tillstyrka med hänsyn till dessa frå­

gors i de allra flesta fall synnerligen ömtåliga natur.

Utlänningskommissionen hälsar med tillfredsställelse, att de sakkunniga

velat tillerkänna den centrala utlänningsmyndigheten rätt att i avvisnings-

liksom i en del andra ärenden taga utlänningen i förvar.

Angående uppställandet av flyktfara som förutsättning för polismyn­

dighets rätt att taga i förvar anför Överståthållarämbetet följande.

I 38 § utlänningslagen i dess föreslagna ändrade lydelse gives kvalificerad

polismyndighet — landsfogde och i Stockholm chef för kriminalavdelningen

samt i stad, som är undantagen från landsfogdens polisverksamhet, polis­

mästaren — samma befogenhet, som tillerkänts länsstyrelse, att i samband

med uppkommen fråga örn utvisning jämlikt 37 § utlänningslagen (s. k.

politisk utvisning) taga utlänning i förvar eller ställa honom under uppsikt.

84

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

I detta sammanhang uttala de sakkunniga den åsikten att, när fråga är örn

provisoriskt tagande i förvar genom länsstyrelse eller särskilt kvalificerad

polismyndighet, flyktfara icke ansetts behöva upptagas såsom förutsättning

för åtgärden. I motsvarande stadgande rörande vanlig utvisning (enligt 31 §)

samt förpassning stadgas rätt för polismyndighet att taga utlänning i för­

var endast om det skäligen kan befaras att han avviker (27 och 32 §§).

Överståthållarämbetet finner sig böra påpeka att man med den av de sak­

kunniga intagna ståndpunkten, därest omständigheterna i fall av senast om-

förmälda slag kunna anses betinga ett omedelbart ingripande utan att egent­

lig flyktfara kan sägas föreligga, synes böra tillerkänna särskilt kvalificerad

polismyndighet samma befogenhet som enligt 38 §.

Förslaget örn nedsättning till en månad av den tid, utöver vilken

utlänning icke må hållas i förvar utan att frågan där­

om hänskjutes till Kungl. Maj:t, har föranlett utlånningskom-

missionen att yttra följande.

Kommissionen finner för sin del det synnerligen angeläget, att garantier

lämnas, att ärende angående omhändertagen utlänning blir föremål för

skyndsammast möjliga behandling. Det kan dock befaras, att ärenden an­

gående förpassning i många fall kunna komma att draga ut på tiden över

en månad. Man må observera att, därest den föreslagna ändringen i 27 §

andra stycket genomföres, utlänning kan tagas i förvar redan då fråga örn

förpassning uppkommer. Inom en månad skall därefter medhinnas polis­

utredning, preliminär handläggning av ärendet hos den centrala utlännings-

myndigheten, behandling hos utlänningsnämnden, slutligt avgörande hos den

centrala myndigheten samt verkställighet, vilken av någon anledning kanske

icke omedelbart kan äga rum. Kommissionen vill emellertid icke påyrka

någon utsträckning av den föreslagna tiden men vill fästa uppmärksamheten

på att bestämmelsen kan komma att medföra, att förhållandevis många

ärenden om fortsatt förvar komma att underställas Kungl. Maj:t.

Underställningsskyldigheten skall enligt förslaget komma att åligga den

centrala utlänningsmyndigheten, i stället för nu länsstyrelserna. Denna över­

flyttning synes Överståthållarämbetet rationell. Skulle beslutanderätten i ut-

visningsfrågor fortfarande kvarbliva hos länsstyrelserna, syntes det emeller­

tid ämbetet, att åliggandet, vad beträffar utlänningar som tagits i förvar i

avbidan på utvisningsfrågas prövning, borde ankomma på länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att nu gällande föreskrift bör bibe­

hållas.

Enligt förslaget skall polismyndighet, som tagit utlänning i förvar, under­

rätta den centrala utlänningsmyndigheten därom. Lands­

fogden i Värmlands län anser, att länsstyrelsen liksom nu bör få underrät­

telse härom, då länsstyrelsen har överinseendet beträffande fångvårdsanstalt,

där utlänning kunde tagas i förvar. Under hänvisning till vad landsfogden

anfört framhåller länsstyrelsen i Värmlands län, att den nödgats ägna en

oavlåtlig uppmärksamhet åt de utlänningar, som för utlänningskommissio-

nens vidare förordnande tagits i förvar i länet, för att förekomma, att ut­

länningarnas förvaring bleve alltför långvarig.

När polismyndighet ställt utlänning under uppsikt, har detta, enligt

vad föreståndaren för passkontrollen i Hälsingborg yttrar, kommit att in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

85

nebära, att utlänningen ålägges regelbunden anmälningsskyldighet inför po­

lismyndigheten. Då denna anmälningsskyldighet fått en viss praxis, syntes

det passkontrollföreståndaren fördelaktigt att en dylik form av utlännings­

kontroll lagfästes.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag att i 20, 27, 30 och 38 §§ intaga föreskrift om att

den centrala utlänningsmyndigheten må taga utlänning i förvar i vissa fall,

då fråga är om avvisning, förpassning eller politisk utvisning, synes lämpligt.

Motsvarande befogenhet torde i 24 § böra tillerkännas den centrala myndig­

heten i fall, då fråga om avvisnings verkställande är tvivelaktig eller hinder

möter för verkställandet, om ock en sådan utvidgning icke har större praktisk

betydelse. Beträffande vanlig utvisning, varom det enligt vad jag föreslår allt­

jämt skall tillkomma länsstyrelse att besluta, synes det mig däremot icke på­

kallat att giva den centrala myndigheten befogenhet att vidtaga ifrågavarande

provisoriska åtgärd. Den föreskrift härom som de sakkunniga upptagit i 32 §

torde alltså höra utgå ur förslaget.

De sakkunnigas förslag alt rätten att taga utlänning i förvar i de fall som

avses i 27 § andra stycket, 32 § andra stycket och 38 § andra stycket skall

inträda, så snart fråga uppkommer om utlännings förpassning eller utvis­

ning, vill jag biträda. Beträffande underrättelser örn vidtagna åtgärder i fall

som nu sagts synes böra stadgas, att polismyndighet skall underrätta länssty­

relsen, som därvid i sin egenskap av chefsmyndighet får tillfälle taga under

övervägande huruvida åtgärden är motiverad. Länsstyrelsen bör åläggas un­

derrätta den centrala utlänningsmyndigheten örn åtgärd som länsstyrelsen

eller underordnad polismyndighet vidtagit. Jag vill anmärka att, oaktat läns­

styrelsen underrättat den centrala utlänningsmyndigheten, det formella an­

svaret för åtgärdens bestånd alltjämt torde åvila länsstyrelsen.

Såsom förut nämnts ha de sakkunniga även föreslagit, att polismyndighet

skulle tillerkännas befogenhet att i händelse av flyktfara taga utlänning i för­

var i samband med verkställighet av förpassning eller vanlig utvisning. En

sådan befogenhet har visat sig av behovet påkallad och torde fördenskull

böra upptagas.

De sakkunnigas förslag under 38 §, att landsfogde och vissa med landsfogde

jämställda polismyndigheter skulle erhålla rätt att taga initiativ till politisk

utvisning, med rätt jämväl att taga utlänningen i förvar, har avstyrkts av en

länsstyrelse. Även jag finner det opåkallat att utvidga kretsen av myndig­

heter som äga befogenheter på ifrågavarande från flera synpunkter ömtåliga

område.

Liksom i fråga örn häktning är det beträffande förvarstagande av utlän­

ning angeläget, att tiden för frihetsberövandet så långt möjligt begränsas. En­

ligt 49 § tredje stycket i gällande lag skall fråga örn utlännings hållande i för­

var utöver två månader inom samma tid underställas Kungl. Maj:t. De sak­

kunniga ha föreslagit, att tiden nedsättes till en månad. Även detta förslag

vill jag tillstyrka. I nämnda lagrum torde i .samband härmed böra vidtagas

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

den ändringen att frågan om utlännings hållande i förvar under längre tid

må underställas Konungen antingen av den centrala utlänningsmyndigheten

eller av vederbörande länsstyrelse.

Vad här sagts om tagande i förvar gäller i tillämpliga delar även beträf­

fande ställande under uppsikt. Befogenhet att ställa utlänning under uppsikt

torde böra införas jämväl vid fråga om politisk utvisning enligt 37 §. Någon

närmare bestämning i lagen av innebörden av ställande under uppsikt finner

jag icke av behovet påkallad.

Ansvarsbestämmelser.

De sakkunniga.

Med avseende på utlänningslagens ansvarsbestämmelser föreslå de sakkun­

niga två ändringar. Den ena ändringen avser i huvudsak, alt straff stadgas för

den, som uppehåller sig här i riket utan erforderligt uppehållstillstånd. Den

andra ändring som föreslås hänför sig till bestämmelsen, att häktning skall

äga rum av utlänning, som efter att ha blivit härifrån utvisad återvänt utan

att därtill ha erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd, där sådant erfordras.

Frågan huruvida underlåtenhet att söka tillstånd att vistas här i riket bör

straffbeläggas ställer sig enligt de sakkunnigas mening olika i nuvarande läge

och under normala förhållanden. För närvarande hade svårigheten att verk­

ställa beslut om utlännings avlägsnande ur riket i många fall medfört, att

utlänningar mindre beflitat sig om att i tid söka vederbörligt tillstånd att

vistas här. För att vinna rättelse i detta avseende fordrades möjlighet till re­

aktion åtminstone i sådana fall, där uppenbar tredska visas. Under sådana

tider, då förpassnings- och utresebeslut m. m. ånyo kunde verkställas, syntes

åter risken att bli ålagd att lämna riket vara tillräcklig för att förmå utlän­

ningarna att i tid ingiva sina ansökningar, varför något straffansvar vid för­

summelse icke skulle erfordras. Emellertid framhålla de sakkunniga, att en

utlännings avlägsnande ur landet i många fall kunde vara en alltför sträng

åtgärd för underlåtenhet att söka vistelsetillstånd. Det kunde därför även

under normala tider finnas behov av en mildare bestraffning av försum­

melse i förevarande avseende. De sakkunniga ha med hänsyn härtill föror­

dat, att i utlänningslagen stadgas straff (dagsböter) för den, som uppehåller

sig här i riket utan uppehållstillstånd, där sådant erfordras. Emellertid anse

de sakkunniga, att åtal för förseelse av denna art icke bör ske annat än då

den centrala utlänningsmyndigheten finner åtal lämpligt och erforderligt. I

samband härmed bör enligt de sakkunnigas mening föreskrivas, att ej heller

åtal för underlåtenhet att ha erforderligt arbetstillstånd får ske utan denna

myndighets godkännande.

De sakkunniga beröra vidare frågan, huruvida stadgandet i 42 §, att utlän­

ning, som efter att ha blivit härifrån utvisad återvänt utan att därtill ha er­

hållit Kungl. Maj:ts tillstånd där sådant erfordras, skulle straffas med fäng­

else i högst sex månader, vore tillämpligt å politiska flyktingar. De sakkun­

niga anföra, att örn en härifrån utvisad utlänning utan tillstånd återvände

Kimot. Maj.ts proposition nr 259.

87

hit såsom politisk flykting, ofta sådan nödsituation förelegat att straffan­

svar icke borde inträda. Så hade bestämmelsen också tillämpats i praktiken

och någon undantagsbestämmelse för dylika fall syntes därför ej erfordras.

Att, såsom ifrågasatts, generellt undantaga politiska flyktingar från straffpå­

följd, vore enligt de sakkunniga mindre lämpligt, då detta skulle kunna verka

avtrubbande på uppfattningen av utvisningens innebörd. Däremot syntes

bestämmelsen örn obligatorisk häktning vara väl sträng. Utrymme borde fin­

nas för en skälighetsprövning, därvid särskilt förhandenvaron av politiskt

flyktingskap borde kunna giva anledning till att häktning icke verkställdes.

De sakkunniga ha föreslagit en ändring i detta syfte.

Yttrandena.

Stockholms länsavdelning av landsfiskalsföreningen upptager i sitt yttran­

de till övervägande den principiella frågan, huruvida vid vissa överträdelser

endast utlänningen skall straffas. Enligt avdelningens mening talade lämp-

lighetsskäl för, att straff även stadgades för person, som, utan att förvissa

sig om att utlänning erhållit tillstånd att beträda förbjudet område, föran­

ledde att han dit inkomme eller som där härbärgerade honom. Landsfogden

i Värmlands län anför följande.

Beträffande ansvarsbestämmelserna i 7 kap. utlänningslagen vill jag före­

slå, att i straffskalan i 39 § även intages fängelse i högst 6 månader. Jag

har haft några fall under åtal, där person i stor utsträckning hyst utlän­

ningar å för utlänningar förbjudet område utan att anmäla dem till veder­

börande myndighet. Jag yrkade ansvar jämlikt 39 och 43 §§ utlänningsla­

gen men i dessa fall kunde vederbörande ej dömas efter 43 § utlänningslagen,

enär det ej kunde visas, att vederbörande obehörigen vistats i riket. Det

synes mig sålunda påkallat att kunna med fängelsestraff bestraffa personer,

som exempelvis gjort sig skyldiga till upprepade förseelser mot bestämmel­

serna angående anmälningsplikten.

Jämväl föreståndaren för passkontrollen i Hälsingborg behandlar frågan

örn bestraffning av svensk medborgare, ehuru i annat hänseende. Han an­

för följande.

De i 40, 41 och 43 §§ angivna straffbestämmelserna synas mig behöva

kompletteras och icke vara i en del viktiga avseenden fullt tydliga. Jämlikt

40 § kan utlänning dömas till visst straff, om han söker hindra verkstäl­

lighet av honom berörande beslut att lämna landet. Det synes mig tvivelak­

tigt, örn exempelvis svensk medborgare, som därvid går honom till handa, kan

dömas delaktig i utlänningens brott i annat fall än jämlikt 43 §. Det tinnes

emellertid åtskilliga andra sätt, exempelvis ekonomiskt understöd, tillhanda-

gående av trafikmedel m. lii., att hjälpa en utlänning att undkomma myn­

digheterna. Med hänsyn lill de labila förhållandena, som kunna väntas efter

kriget, synes det mig lämpligt att lagstiftarna gardera sig mot dylika fall.

Därjämte bör urbota bestraffning stadgas för brott jämlikt 41 §, där brottet

är yrkesmässigt eller eljest sker i stor omfattning. Redan under detta krig

ha sådana fall som skenäktenskap för vinnande av svenskt medborgarskap

kunnat misstänkas. Genom sådana äktenskap kunna många personer, som

eljest skulle vara eller genom en restriktiv inställning till vissa flyktingkate­

gorier skulle bliva rena avvisnings- eller utvisningsfall, få möjlighet att kvar-

88

Kungl. Majlis proposition nr 259.

stanna i landet. I sådana fall bör en kraftig reaktion drabba den, som är

förmedlare, helst örn det sker mot ersättning. Därjämte bör den som gör

sig skyldig till brott jämlikt 41 och 43 §§ vara skyldig ersätta statsverket

de kostnader, utlänningen åsamkar statsverket för underhåll, transport m. m.

i analogi med stadgandena i 53 och 54 §§.

Ett i huvudsak med det anförda överensstämmande uttalande har gjorts

av poliskammaren i Hälsingborg.

De sakkunniga ha som förut nämnts föreslagit stadgande örn straff för ut­

länning, som vistas i riket utan att ha erforderligt uppehållstillstånd. För­

seelsen skall dock enligt förslaget åtalas endast efter medgivande av den

centrala utlänningsmyndigheten. Sådant medgivande uppställes av de sak­

kunniga såsom förutsättning jämväl för åtal mot utlänning, som såsidosät-

ter skyldighet att lia arbetstillstånd, vilken underlåtenhet redan i gällande

lag är straffbelagd.

Advokatsamfundet finner det orimligt, att straff skall kunna inträda i

det fall, att en utlänning i vederbörlig ordning sökt uppehållstillstånd men

fått avslag, varefter hinder tills vidare mött för hans avlägsnande ur riket.

Samfundet föreslår därför, att straff skall inträda allenast i det fall, att ut­

länning uppehåller sig här i riket utan att lia sökt uppehållstillstånd.

I vissa myndigheters yttranden riktas anmärkningar mot föreskriften örn

åtalsmedgivande. Sålunda anför landsfogden i Jämtlands län, med instäm­

mande av länsstyrelsen i länet, följande.

Jag ställer mig något frågande till stadgandet i 44 §, enligt vilken förse­

else i vissa fall må åtalas endast efter medgivande av den centrala utlän­

ningsmyndigheten. Härigenom inför man en ny instans för beslut örn åtal.

Jag ifrågasätter, örn det ej både principiellt och eljest skulle vara riktigare

att bestämma, att åtal för ifrågavarande förseelser finge ske först efter det

den centrala utlänningsmyndigheten yttrat sig örn åtal lämpligen borde ske.

såsom fallet är i t. ex. 19 § lagen om ungdomsfängelse och 49 a § alkoholist­

lagen.

Även landsfogden i Värmlands län anser det olämpligt med ett sådant

stadgande om åtalsmedgivande som föreslagits. Poliskammaren i Malmö

uttalar följande.

Något dylikt förbehåll har icke föreslagits med avseende å den, som an­

ställt utlänning i sin tjänst utan att denne varit berättigad att antaga an­

ställningen. Erfarenheten har emellertid visat, att arbetsgivaren i flertalet

dylika fall varit i god tro genom att han antingen saknat kännedom om

gällande bestämmelser rörande utlännings rätt att taga arbetsanställning

eller blivit vilseledd av denne. Det torde därför kunna ifrågasättas, örn det

kan vara lämpligt att utlänningen, som beträffande sin skyldighet att inneha

arbetsvisering i regel är bättre underrättad än arbetsgivaren, sättes i någon

undantagsställning.

Stadgande örn straff yrkas av länsstyrelsen i Norrbottens län för den som

efter förpassning återvänder till riket utan att dessförinnan ha erhållit uppe­

hållstillstånd, såframt förbud mot återvändandet stadgats.

Frågan huruvida utvisad utlänning, som återvänt utan erforderligt till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

89

stånd och därvid varit politisk flykting, bör straffas upptages av länsstyrel­

sen i Jönköpings län, som anför följande.

I 42 § förslaget till utlänningslag stadgas bl. a. att om utlänning, som

blivit härifrån utvisad, återvänt till riket utan att han därtill erhållit Ko­

nungens tillstånd, där sådant erfordras, han skall straffas med fängelse i

högst sex månader. Trots vad de sakkunniga i motiven härom anfört (s.

37), torde övervägande skäl tala för att i lagrummet meddelas uttryckligt

stadgande därom, att straffbestämmelsen ej är tillämplig på politiska flyk­

tingar. De sakkunniga framhålla att i praktiken straffansvar icke ådömts

politisk flykting, som på sådant sätt hit återvänt. Länsstyrelsen har emeller­

tid kännedom om åtminstone ett fall då en sådan utvisad utlänning (dansk

medborgare), som 1943 återvänt till Sverige av politiska orsaker, ådömts

fängelse. En undantagsbestämmelse för dylika fall synes därför erforderlig,

även örn detta måhända för en eller annan utlänning skulle kunna verka

avtrubbande på uppfattningen av utvisningens innebörd.

Departementschefen.

Att, såsom de sakkunniga föreslagit i 39 § andra stycket, straffbelägga

att utlänning vistas här utan erforderligt uppehållstillstånd synes kunna

medföra obilliga verkningar, t. ex. under tid då ansökan om uppehålls­

tillstånd är under prövning eller närmast efter det ansökan därom avslagits.

Jag vill därför förorda, att straff stadgas allenast vid underlåtenhet att inom

behörig tid söka uppehållstillstånd, där så erfordras, eller förlängning av

tiden för uppehållstillstånd. De sakkunnigas förslag under 44 § att för

nyssnämnda och vissa andra fall uppställa medgivande av den centrala ut-

utlänningsmyndigheten såsom förutsättning för åtal finner jag av principiella

skäl mindre lämpligt. Någon särskild begränsning av åtalsrätten torde icke

heller vara påkallad, om utvidgningen av det straffbelagda området ej

sträckes längre än jag föreslagit. Jag vill framhålla, att — i den mån vis­

telsen ej utsträckes utöver den i 7 § bestämda tiden, för vanliga fall tre

månader — straff ej kommer att inträda örn utlänning som erhållit visering

kvarstannar utan att ha erhållit förlängning av viseringen eller uppehålls­

tillstånd. För sådant fall synes tillfyllest med möjligheten till förpassning.

Enligt 42 § i gällande lag skall utlänning, som efter att lia blivit härifrån

utvisad återvänt utan att därtill ha erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd där så­

dant erfordras, straffas med fängelse i högst sex månader. Fråga har upp­

kommit, huruvida dylikt ansvar inträder även om utlänningen återvänt

såsom politisk flykting. Enligt de sakkunnigas mening är detta, åtminstone i

regel, icke fallet. Emellertid har även den motsatta uppfattningen hävdats.

För att skingra varje tvekan örn att i dylika fall politiskt flyktingskap skall

beaktas finner jag ett undantagsstadgande erforderligt, varigenom straff­

bestämmelsen icke erhåller tillämpning på den som återvänt såsom politisk

flykting. Invändningen, att ett dylikt undantagsstadgande kan verka av­

trubbande på uppfattningen av utvisningens innebörd, synes mig icke böra

tillmätas avgörande betydelse. Även örn nu nämnda undantag stadgas torde

den av de sakkunniga föreslagna begränsningen beträffande häktning vid

misstanke för brott av ifrågavarande slag böra upptagas.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Enär poliskammare med domsrätt numera icke finnes, torde bestämmel­

sen om poliskammares behörighet i 44 § andra stycket böra utgå.

I övrigt finner jag ej anledning föreslå ändring av utlänningslagens an­

svarsbestämmelser.

Särskilda bestämmelser.

De sakkunniga.

De sakkunniga erinra om att i förutnämnda motioner nr 44 i första kam­

maren och nr 90 i andra kammaren vid 1939 års riksdag anfördes, att starka

skäl talade för att utlänningsnämnden avskaffades, enär den utgjorde ett

hinder för vinnande av den erforderliga snabbheten i ärendenas avgörande,

motverkade nödig centralisering av frågornas behandling och bedömande

samt strede mot grundläggande principer inom svenskt förvaltningsväsen. De

sakkunniga anse, att det under nu rådande förhållanden icke kunde komma

i fråga att avskaffa utlänningsnämnden och att sålunda ändra det gällande

systemet, enligt vilket besvärsrätt över den centrala utlänningsmyndighetens

beslut förelåge endast om utlänningsnämnden icke enhälligt instämde med

den beslutande myndigheten. Även om den centrala utlänningsmyndigheten

under senare år i mindre omfattning än tidigare meddelat beslut i sådana

ärenden, däri utlänningsnämndens yttrande skulle inhämtas, kunde antalet

sådana ärenden beräknas bli större under fredliga förhållanden. Skäl fun­

nes också till antagande, att redan dessförinnan en ökning kunde komma

att inträda. Vad åter beträffar utlänningsnämndens rådgivande funktion,

d. v. s. att avgiva yttrande i ärenden, som avsåge arbetstillstånd för ett större

antal utlänningar eller som kunde antagas vara av synnerlig betydelse utöver

det föreliggande fallet, syntes denna aldrig ha fått praktisk betydelse. De

sakkunniga föreslå såsom förut nämnts att bestämmelsen skall utgå ur

lagen.

De sakkunniga ha ansett att viss jämkning bör ske i bestämmelserna om

utlänningsnämndens sammansättning. De föreslå sålunda, att den av leda­

möterna, som är eller varit innehavare av domarämbete, skall vara ordfö­

rande i nämnden, samt påpeka, att enligt deras förslag till lag örn omhän­

dertagande förhör med utlänning under vissa förutsättningar skall hållas av

utlänningsnämnden. Vidare har, då lagens giltighetstid enligt de sakkunni­

gas förslag begränsa^ till ett och ett halvt år, den nuvarande bestämmelsen

att ledamöterna av utlänningsnämnden må förordnas på högst fem år an­

setts böra utgå.

I fråga örn förfarandet vid besvär till Kungl. Maj :t i statsrådet äro bestäm­

melser meddelade i 47 § andra och tredje styckena. I dessa bestämmelser fö­

reslå de sakkunniga, förutom vissa redaktionella jämkningar, i ett par hän­

seenden ändringar. Sålunda böra besvär icke vidare ingivas eller insändas

direkt till justitiedepartementet utan till den centrala utlänningsmyndighe­

ten. De böra däremot alltjämt kunna ingivas eller insändas till länsstyrelsen

ävensom, där klaganden förvaras i häkte, ingivas till tillsyningsmannen vid

häktet. Länsstyrelsen och tillsyningsmannen skola vara skyldiga att till den

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

91

centrala utlänningsmyndigheten insända till dem inkomna besvär. Den cen­

trala utlänningsmyndigheten skall så fort ske kan jämte eget utlåtande och

övriga till ärendet hörande handlingar insända besvären till justitiedeparte­

mentet.

Beträffande förfarandet vid besvär till högsta domstolen föreslå de sak­

kunniga vissa smärre ändringar. Sålunda skola besvär få ingivas eller in­

sändas icke endast till länsstyrelsen utan även till den centrala utlännings­

myndigheten. Till denna skola länsstyrelser och tillsyningsmän vid häkten

vidarebefordra till dem inkomna besvär, och det skall åligga den centrala ut­

länningsmyndigheten att så fort ske kan till nedre justitierevisionen insända

inkomna besvär jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande hand­

lingar.

De sakkunniga ha upptagit frågan, huruvida beslut om utlännings utvis­

ning fortfarande gäller, örn han efter att ha återkommit hit uppehållit sig

här så länge, att straffet för att han återvänt utan erforderligt tillstånd bli­

vit preskriberat. De sakkunniga ha ansett, att beslutet alltjämt gäller men

att anledning ofta torde föreligga att förordna att det icke skall lända till

efterrättelse. Jämväl i andra fall kunde anledning därtill föreligga, när nya

skäl yppats. Med hänsyn härtill skall Kungl. Maj:t enligt de sakkunnigas

förslag erhålla befogenhet att, även om hinder för utvisningsbeslutets verk­

ställighet ej föreligger, förordna att beslutet icke skall lända till efterrättelse.

Detsamma skall gälla beträffande avvisningsbeslut. Har sådant beslut med­

delats av den centrala utlänningsmyndigheten och klagan ej förts, skall den

centrala utlänningsmyndigheten ha samma befogenhet.

Bestämmelsen om rätt för Kungl. Maj:t att förordna örn domstolsförhör

i ärende enligt utlänningslagen eller med stöd därav utfärdad författning

skall enligt de sakkunnigas förslag bibehållas oförändrad. Angående förhör

inför administrativ myndighet innehåller nu gällande utlänningslag icke

andra bestämmelser än dem som avse förhör inför länsstyrelse i utvisnings-

ärende. Ehuru Kungl. Majit redan nu syntes äga förordna örn administra­

tivt förhör i andra utlänningsärenden, ha de sakkunniga likväl funnit lämp­

ligt föreslå, att i lagen upptages uttryckligt stadgande, enligt vilket Kungl.

Majit äger att i ärende, som avses i lagen eller med stöd därav utfärdad

författning, förordna örn förhör med utlänning inför länsstyrelse.

Yttrandena.

Frågan örn utlänningsnämndens sammansättning beröres

i några av remissyttrandena. Landsfogden i Uppsala län finner kompetens­

villkoren för nämndens ordförande vara väl stränga och ifrågasätter, örn

det icke vore tillräckligt med en lagfaren ordförande. Advokatsamfundet fin­

ner önskvärt, att nämnden erhåller en mera allsidig sammansättning, varför

en utökning till fem ledamöter föreslås.

Advokatsamfundet föreslår jämväl stadgande, att till biträde åt utlän­

ning företrädesvis skall utses advokat i fall då enligt förslaget myndighet

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

har att tillse, att utlänning ej saknar nödigt biträde vid anförande av besvär,

liksom där lämplig person skulle förordnas att vid förhör biträda utlänning.

I analogi med sitt förslag att förhör i fråga örn vanlig utvisning skall

hållas av landsfogde i stället för, såsom föreslagits, av länsstyrelse hem­

ställer länsstyrelsen i Blekinge län, att den föreslagna 50 § utlänningslagen,

enligt vilken Kungl. Majit äger att i ärende, som avses i lagen eller med

stöd därav utfärdad författning, förordna örn förhör nied utlänning inför

länsstyrelsen, ändras därhän, att landsfogde förordnas att hålla förhöret.

Utlänningslagens bestämning av polismyndighet har föranlett ett

par påpekanden. Sålunda anmärker landsfogden i örebro län, att lands­

fogde enligt förslaget betrotts med en såsom mera kvalificerad ansedd befo­

genhet i fråga om politisk utvisning men icke vore polismyndighet i utlän­

ningslagens mening. Eftersom emellertid landsfogde, enligt vad i yttrandet

framhålles, i mycket hög grad toge befattning med utlänningsklientelet, borde

med polismyndighet enligt lagen avses jämväl landsfogde. Samma uppfatt­

ning utvecklas av poliskammaren i Malmö, som bland annat erinrar örn att

landsfogde jämlikt gränsövervakningskungörelsen den 20 oktober 1944 (nr

728) erhållit vidsträckta befogenheter i fråga om den utlänningsärenden

närstående frågan om gränsövervakningen.

Departementschefen.

Genom de ändringar som föreslås i utlänningslagen undergår utlännings­

nämndens ställning icke någon väsentlig förändring. Enligt den föreslagna

särskilda lagen angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller för­

läggning erhåller däremot nämnden nya uppgifter av stor vikt. Emellertid

torde gällande utlänningslags regler om nämndens sammansättning i 46 §

fjärde stycket vara betryggande. Jag finner icke påkallat att upptaga de

sakkunnigas förslag, att nämndens ordförande skall vara eller ha varit inne­

havare av domarämbete. Ehuru sagda kompetenskrav bör bibehållas för en

av ledamöterna, torde möjligheten att till ordförande utse en person, som

utan att fylla nyssnämnda krav besitter goda allmänna kvalifikationer för

uppdraget, böra bibehållas. I övrigt synes det mig med hänsyn till den upp­

gift att hålla förhör som enligt den särskilda lagen skall åläggas nämnden

nödvändigt att vid behov kunna utöka antalet suppleanter åtminstone för

den lagfarne ledamoten utöver det nu tillåtna antalet, två för varje ledamot.

Föreskriften örn högsta tillåtna antal suppleanter torde därför böra utgå.

Nu gällande bestämmelse, att ledamöterna och suppleanterna i utlännings­

nämnden skola utses för viss tid, högst fem år, bör med hänsyn till lagens

kortare giltighetstid lämpligen ersättas med föreskrift, att de skola utses på

viss tid.

De ändringar i fråga örn det i 47 § reglerade förfarandet vid besvär hos

Kungl. Majit som de sakkunniga föreslagit synas böra genomföras. Besvär

till högsta domstolen i ärenden rörande utvisning synas däremot icke, såsom

de sakkunniga från sina utgångspunkter föreslagit under 35 §, behöva pas­

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

I anledning av det nya straffstadgandet i 39 § torde även böra upptagas en

motsvarande bestämmelse med avseende å övergångsförhållandena.

De av de sakkunniga i olika sammanhang föreslagna bestämmelserna lia

vid överarbetningen inom departementet i vissa fall jämkats i redaktionellt

hänseende. Närmare redogörelse härför torde icke vara erforderlig.

Förslag till lag angående omliändertairande av utlänning i anstalt eller

förläggning.

De sakkunniga.

Förevarande lagförslag upptager i huvudsak följande bestämmelser. Ut­

länning skall kunna omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande

fångvården eller i förläggning anordnad av den centrala utlänningsmyndig-

heten. Som förutsättning för omhändertagande uppställes, att utlänning med

hänsyn till att beslut örn avvisning, förpassning eller utvisning av honom ej

kunnat verkställas eller eljest med hänsyn till allmän ordning och säkerhet

eller statens intresse i övrigt finnes icke böra vistas på fri fot. Rätt att besluta,

att utlänning skall omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande fång­

vården, skall tillkomma endast Kungl. Maj:t, under det att såväl den centrala

utlänningsmyndigheten som Kungl. Majit skall äga besluta örn omhänderta­

gande i förläggning anordnad av den centrala utlänningsmyndigheten. Denna

skall i regel vara skyldig höra utlänningsnämnden, och om utlänningsnämn­

den icke hörts eller icke enhälligt tillstyrkt omhändertagande erhåller utlän­

ningen klagorätt. Den centrala utlänningsmyndigheten skall kunna utskriva

utlänning, även örn denne omhändertagits enligt beslut av Kungl. Majit. Un­

dantag från denna regel föreslås dock för fall beträffande vilka Kungl. Majit

förbehållit sig att besluta om utskrivning. Inom viss tid skall med omhänder­

tagen anställas förhör inför utlänningsnämnden. Sådant förhör skall, i sam­

band med efterprövning av frågan om utlänningens kvarhållande, äga rum

om utlänningen ej utskrives inom fyra månader efter frihetsberövandet, och

det skall påkallas inom samma tid av fyra månader. Sedan utlänningsnämn­

den hållit förhör, skall den avgiva yttrande till den centrala utlänningsmyn­

digheten, huruvida den omhändertagne bör kvarhållas. Finner den centrala

utlänningsmyndigheten vid dylik s. k. efterprövning, att utlänningen bör kvar­

hållas, skall frågan underställas Kungl. Majits prövning. Detsamma skall gäl­

la, om Kungl. Majit förbehållit sig att besluta örn utlännings utskrivande. Har

Kungl. Majit funnit utlänning böra vara underkastad fortsatt omhänderta­

gande, skall senast var sjätte månad efter Kungl. Majits beslut ny prövning

av frågan örn hans fortsatta kvarhållande företagas (s. k. omprövning). Den

centrala utlänningsmyndigheten skall därvid höra utlänningsnämnden och

därefter pröva frågan enligt reglerna örn efterprövning.

Jämfört med vad som nu gäller innefattar de sakkunnigas förslag ändring

huvudsakligen i följande hänseenden. Tagande i förvar skall förekomma en­

dast som en rent provisorisk säkerhetsåtgärd i avvaktan på beslut, huru det

skall förfaras med utlänning. Den centrala utlänningsmyndighetens befogen­

Kungl■ Maj:ts proposition nr 259.

95

het att utskriva omhändertagen utlänning utvidgas att, med visst undantag,

avse också fall, där omhändertagandet beslutats av Kungl. Majit. Skyldighe­

ten att inom viss tid anställa förhör med omhändertagen utsträckes att om­

fatta även sådana fall, då Kungl. Majit beslutat om frihetsberövandet. Utlän­

ningsnämnden blir förhörsmyndighet i stället för länsstyrelsen. Endast Kungl.

Majit skall enligt förslaget äga besluta fortsatt kvarhållande av omhänderta­

gen utlänning, under det att sådan befogenhet för närvarande tillkommer den

centrala utlänningsmyndigheten beträffande utlänning, som omhändertagits

omedelbart på grund av beslut av Kungl. Majit.

Lagförslaget torde böra fogas som bilaga till protokollet i detta ärende

(bilaga A).

Yttrandena.

De i yttrandena anförda allmänna synpunkterna på frågan om lagfästande

av huvudgrunderna för frihetsberövande åtgärder mot utlänningar ha åter-

givits i det föregående.

Utformningen av lagen har i allmänhet icke mött erinran. Flera myndig­

heter framhålla, att förslaget icke innebär några genomgripande föränd­

ringar i nu gällande, på administrativ väg upprättade ordning. De föränd­

ringar som föreslås betecknas av några myndigheter såsom framsteg inom

utlänningslagstiftningen. Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att de fö­

reslagna bestämmelserna syntes såväl skapa ökade garantier för en allsidig

och rättvis prövning av interneringsfrågor som tillfredsställa berättigade krav

på utlänningars rättsskydd. Advokatsamfundet finner bestämmelserna i för­

slaget vara i stort sett väl avvägda med hänsyn till å ena sidan det allmän­

nas intresse av att kunna vidtaga frihetsberövande åtgärder och å andra si­

dan den enskildes behov av rättsskydd.

I särskilda avseenden har i vissa yttranden uttalats tveksamhet gentemot de

sakkunnigas förslag eller ock framställts ändringsyrkanden. I ett yttrande

har sålunda uttalats, att »statens intresse i övrigt» icke borde utgöra grund

för frihetsberövande. Delade meningar ha kommit till uttryck i frågan, huru­

vida utlänningsnämnden borde göras till förhörsmyndighet vid efterprövning

av fråga om utlännings kvarhållande, och tveksamhet har uttalats, huruvida

icke den föreslagna skyldigheten att hålla sådana förhör blivit alltför vid­

sträckt. Kritik har från flera håll framförts mot förslaget att den centrala

utlänningsmyndigheten i regel skall äga utskriva utlänning även i fall då

omhändertagandet beslutats av Kungl. Majit.

I fråga örn tillämplighetsområdet för den särskilda lagen påpekar civilför-

svarsstyrelsen, att lagen ej är tillämplig på sådana frihetsberövande åtgärder,

som avse flyktingars omhändertagande i karantäns- eller liknande för­

läggningar. Sådant ingripande mot utlänning kan ske med stöd av 14 §

epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443). Emellertid har det, enligt vad civil-

försvarsstyrelsen anför, å civilförsvarets förläggningar förekommit, att ka-

rantänsliden förlängts i och för hållande av polisundersökning med de om­

händertagna. Styrelsen yttrar i anslutning därtill följande.

96

Kungl. Majlis proposition nr 259.

Civilförsvarsstyrelsen förutsätter, att erforderliga bestämmelser rörande fri­

hetsberövande åtgärder av detta slag i samband med flyktingars omhänder­

tagande i karantäns- och liknande förläggningar kunna utfärdas i admini­

strativ väg med stöd av fullmaktsstadgandet i 56 § i förslaget till utlän­

ningslag, oaktat det tillägg till gällande lagtext, som föranletts av förslaget

till lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning.

Styrelsen anser nämligen icke att sistnämnda lag kan komma i tillämpning för

verkställande av dylika polisundersökningar.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag synes i stort sett tillfredsställa de anspråk som

kunna ställas på en lagstiftning av denna art. Endast i särskilda hänseenden

har förslaget föranlett erinran från de hörda myndigheterna och sammanslut­

ningarna.

Beträffande tillämplighetsområdet för den särskilda lagen föranledes jag

framhålla, att det av civilförsvarsstyrelsen berörda spörsmålet om utlän­

nings omhändertagande i karantän eller liknande förläggning, varvid för­

utom medicinsk undersökning även polisundersökning företages, icke är

att bedöma såsom en fråga örn frihetsberövande ingripande. Sedan länge

förekommer att uppehållsvisering för utlänning med stöd av tillsynskungö-

relsen begränsas till viss ort eller visst område. Tillkomsten av den särskilda

lagen torde icke utgöra hinder att under särskilda förhållanden begränsa ut­

lännings visering till visst karantänsläger för erforderliga undersökningar i

samband med hans ankomst till riket.

Jag övergår härefter till de särskilda spörsmål som behandlas i sakkun­

nigförslaget.

Omhändertagandets innebörd och former.

De sakkunniga.

De sakkunniga säga sig icke ha kunnat undgå att uppmärksamma, huru­

som förvarstagande såsom en strängare form av övervakning under en nå­

got längre tid i själva verket uppbäres av samma syfte som omhänderta­

gande i förläggning, nämligen att medgiva särskild övervakning av utlän­

ningar, som vistas här i landet och icke kunnat avlägsnas härifrån. Från

denna art av förvar skilde sig påtagligt det förvarstagande, vilket vore av­

sett att utgöra en allenast kortvarig säkerhetsåtgärd i avvaktan på beslut i

ärende angående utlännings avlägsnande ur riket eller då sådant beslut

icke genast kunde verkställas. De sakkunniga finna därför riktigast, att det

förstnämnda slaget av förvarstagande och omhändertagande i förläggning

sammanföras till ett gemensamt institut, förslagsvis benämnt omhänderta­

gande. Såsom tagande i förvar borde endast betecknas dylik åtgärd som

utgjorde en utpräglat provisorisk säkerhetsåtgärd. De bägge sålunda an­

givna instituten, omhändertagande och förvarstagande, syntes de sakkun­

niga vara så artskilda, att de borde regleras vart för sig. Då institutet ta­

gande i förvar såsom provisorisk säkerhetsåtgärd upptagits redan i tidigare

utlänningslagstiftning och icke syntes kunna undvaras ens under fredliga för­

hållanden, borde bestämmelser därom kvarstå i utlänningslagen. Bestämmel-

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

97

ser angående omhändertagande hade däremot befunnits påkallade enbart till

följd av de av kriget skapade förhållandena och borde icke bibehållas längre

än dessa bestå, varför de lämpligen borde sammanföras i den särskilda la­

gen. I avseende på efterprövning och omprövning föreslås emellertid den sär­

skilda lagens bestämmelser bli tillämpliga även på utlänning som tagits i för­

var enligt utlänningslagen. Å andra sidan syntes provisoriska säkerhetsåt­

gärder i form av förvarstagande kunna bli erforderliga även i vissa fall, då

fråga vore om tillämpning av den särskilda lagen. Till följd därav uppkom-

me spörsmålet om upptagande jämväl i den särskilda lagen av vissa bestäm­

melser om förvarstagande. Såsom verkställighetsformer för omhänderta­

gande borde ifrågakomma vistelse i anstalt eller förläggning tillhörande

fångvården och vistelse i förläggning anordnad av den centrala utlännings-

myndiglieten. Den senare och mildare formen borde komma till användning

i regel, den förra och strängare formen endast mera undantagsvis.

De sakkunniga ha av principiella skäl funnit angeläget, att i lagen uttryck­

ligen stadgas, att omhändertagen utlänning ej må underkastas större in­

skränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhänderta­

gandet, ordningen inom anstalten eller förläggningen eller allmän säkerhet.

Med iakttagande härav borde det tillkomma Kungl. Majit att utfärda erfor­

derliga närmare föreskrifter angående skötseln av anstalterna och förlägg­

ningarna ävensom behandlingen av däri omhändertagna utlänningar. Någon

avvikelse från den ordning, som i dessa hänseenden nu gäller, ha de sak­

kunniga icke funnit anledning föreslå.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga sålunda anfört föranleder icke någon erinran från min

sida. I stället för uttrycket »anstalt eller förläggning tillhörande fångvården»

torde emellertid böra användas »fångvårdsanstalt (sluten eller öppen)».

Grunderna för omhändertagande.

De sakkunniga.

Som förutsättningar för omhändertagande uppställer lagförslaget såsom

förut nämnts, att utlänning finnes antingen med hänsyn till att beslut örn av­

visning, förpassning eller utvisning av honom ej kunnat verkställas eller el­

jest med hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller ock statens intresse

i

övrigt icke böra vistas på fri fot.

Till motivering härav lia de sakkunniga anfört följande.

De sakkunniga upptaga först frågan, i vilken omfattning det är möjligt

att vid reglering i lag av institutet omhändertagande uppställa preciserade

rekvisit för åtgärdens vidtagande. Åtgärder av denna art ha tidigare i all­

mänhet tillgripits antingen enär meddelat beslut örn utlännings avlägsnande

ur riket icke kunnat verkställas eller ock enär ett beslut örn avlägsnande vis­

serligen icke ansetts nödvändigt men en kortare eller längre tids frihetsbe­

rövande befunnits påkallat av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Nu­

mera gälla vidare förbud för utlänningar av dansk och norsk nationalitet

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. I sami. Nr

259.

7

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

att utresa ur riket, och för att detta förbud skall kunna upprätthållas torde

i vissa fall erfordras, att utlänningen berövas friheten.

På grund av det sagda bör i lagen först och främst upptagas det rekvisi-

tet, att utlänning med hänsyn till att beslut om avvisning, förpassning eller

utvisning ej kunnat verkställas finnes icke böra vistas på fri fot i landet.

Det i tillsynskungörelsen angivna alternativa rekvisitet, att eljest särskild an­

ledning föreligger, synes vidare böra i lagen närmare bestämmas såsom ett

krav på att eljest med hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller statens

intresse i övrigt utlänningen finnes icke böra vistas på fri fot. Detta rekvi-

sit, vilket utformats till huvudsaklig överensstämmelse med de enligt 37 §

utlänningslagen gällande grunderna för politisk utvisning, torde bli tillämp­

ligt bland annat på vissa sådana utlänningar, för vilka utreseförbud gäller.

De sakkunniga förorda, att de här föreslagna förutsättningarna för omhän­

dertagande uppställas icke blott för fall då den centrala utlänningsmyndig-

heten äger beslutanderätt, utan även för fall då beslut fattas av Kungl.

Majit.

Prövningen av behovet att beröva en utlänning friheten måste alltid grun­

da sig på ett bedömande av faran av hans vistelse på fri fot här i riket.

Detta bedömande är i många fall mycket svårt. Å ena sidan bör gälla, alt

av hänsyn till rikets intresse och statens säkerhet onödiga risker icke tagas,

men å andra sidan är det av humanitära skäl och av hänsyn till utlänning­

ens Pers°nliga intresse önskvärt, att en åtgärd av detta allvarliga slag örn

möjligt undvikes. Genom den föreslagna mer utförliga bestämningen av­

grunderna för omhändertagande torde sistnämnda önskemål komma till ut­

tryck i lagen. De sakkunniga äro visserligen medvetna om att den föreslagna

bestämningen av rekvisiten är mycket vidsträckt. Det synes emellertid ej

vara möjligt att nu uppställa mera detaljerade bestämningar. De sakkunniga

ha därför sökt att även genom garantier av annan art än noggrannare angi­

vande av grundema för omhändertagande söka skydda utlänningarnas rätts­

säkerhet. Såsom sådana garantier mot obefogade frihetsberövanden torde få

anses att ärendet prövas av kvalificerad myndighet och att utredningen i

ärendet är fullständig och objektiv, varunder innefattas att utlänningen fått

tillfälle föra sin talan.

Yttrandena.

Advokatsamfundet finner bestämmelsen om att omhändertagande må äga

rum, om det med hänsyn till »statens intresse i övrigt» anses erforderligt,

ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter. Samfundet uttalar härom följande!

Att i lag införa ett stadgande av innebörd att enskild person får berövas

sin frihet, när detta anses ligga i statens intresse, synes flagrant strida mot

hävdvunnen svensk rättsåskådning och innebära införande i vår rätt av en

främmande rättsideologi, som säkerligen saknar resonans i vårt rätlsmedve-

^.n^.e" hänsyn härtill, och da alla fall, där ett frihetsberövande rimligen

bör ifrågakomma, torde gå in under de två förstnämnda, i förslaget angivna

grunderna för omhändertagande, hemställer samfundet, att orden »eller sta­

tens intresse i övrigt» måtte utgå ur förslaget.

Departementschefen.

Betänkligheterna mot att medgiva omhändertagande endast på den grund,

att ett statens icke närmare angivna intresse anses påkalla att utlänningen

icke vistas på fri fot, finner jag naturliga. Jag vill emellertid framhålla, att

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

99

ifrågavarande omständighet enligt utlänningslagen gäller såsom grund för

politisk utvisning. Med hänsyn till att den särskilda lagen avses medgiva fri­

hetsberövande ingripanden i fall då utlänning till följd av bestämmelserna

örn politiskt flyktingskap eller eljest icke kan avlägsnas ur riket, synes det

följdriktigt att uppställa samma bestämmelse i den särskilda lagen. Uppen­

bart är emellertid, att bestämmelsen måste handhavas med den yttersta var­

samhet.

Ordalagen i stadgandet torde böra jämkas något för att bättre utmärka,

att hinder för verkställighet av beslut örn avvisning, förpassning eller ut­

visning ej i och för sig är tillfyllest för omhändertagande.

Beslut om omhändertagande m. m.

De sakkunniga.

De sakkunniga påpeka med avseende å frågan om beslutanderätten, att

beträffande svenska medborgare administrativ myndighet äger rätt att be­

sluta om frihetsberövande åtgärder enligt ett flertal författningar. Med hän­

syn härtill kunde det i och för sig icke anses oförenligt med svenska rätts­

grundsatser, att frihetsberövande åtgärder mot utlänningar beslötes av admi­

nistrativ myndighet. I betraktande av beskaffenheten av de ärenden, varom

nu är fråga, anse de sakkunniga en dylik ordning vara att föredraga fram­

för avgörande vid domstol. Prövningen av frågor örn frihetsberövande av

utlänningar måste äga rum under hänsynstagande till omständigheter, vilka

det icke lämpligen borde åläggas domstol att bedöma, såsom t. ex. utrikes­

politiska förhållanden. Däremot borde det finnas möjlighet att erhålla dom­

stols medverkan vid utredningen av vissa faktiska omständigheter.

För att prövningen av intemeringsärendet skall vara så kvalificerad, som

hänsyn till ärendets principiellt betydelsefulla natur och utlänningens berät­

tigade intresse påkalla, borde den, enligt vad de sakkunniga anföra, förbehål­

las central myndighet. Därigenom vunnes ock garantier för en i möjligaste

mån enhetlig behandling av dylika ärenden. Omhändertagande i anstalt eller

förläggning tillhörande fångvården borde blott beslutas av Kungl. Maj:t. Där­

emot borde det tillkomma icke blott Kungl. Majit utan även den centrala ut­

länningsmyndigheten att besluta om den mildare åtgärd, som omhänderta­

gande i särskild av sistnämnda myndighet anordnad förläggning utgjorde. Så­

väl antalet dylika ärenden som vikten av deras skyndsamma avgörande gjorde

det nödvändigt att tillägga även den centrala utlänningsmyndigheten sagda be­

fogenhet. För det fall, då beslut örn omhändertagande icke meddelades av

Kungl. Majit utan av den centrala utlänningsmyndigheten, syntes ytterligare

garantier kunna liksom hittills ernås genom att medverkan av utlännings­

nämnden vid prövningen föreskreves. De sakkunniga förutsätta jämväl, att

den centrala utlänningsmyndigheten, när den med hänsyn till ärendes pre-

judicerande natur eller eljest finner skäl därtill föreligga, överlämnar ären­

det till Kungl. Majits avgörande. Såframt utlänningsnämnden i yttrande hem­

ställt därom, borde den centrala utlänningsmyndigheten vara skyldig hänskju­

ta ärende till Kungl. Majit. De sakkunniga lia funnit lämpligt, att uttryckligt

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

stadgande om dylikt överlämnande av ärende till Kungl. Maj:ts avgörande

införes i den särskilda lagen såsom en motsvarighet till 48 § i gällande ut­

länningslag.

De sakkunniga föreslå, att i lagen upptages gällande kungörelses bestäm­

melse, att beslut om omhändertagande skall tillställas utlänningen så snart

ske kan. Även föreskriften, att i beslutet skall angivas anledningen till åt­

gärden, borde enligt vad de sakkunniga anse intagas i lagen. Det kunde, säga

de sakkunniga vidare, måhända ifrågasättas, huruvida icke i beslut borde

tillkännagivas, under hur lång tid omhändertagandet beräknas vara. Läng­

den av denna tid berodde emellertid icke minst av de nya upplysningar an­

gående utlänningen, som kunde framkomma under hans vistelse i förlägg­

ningen. Med hänsyn härtill och till åtgärdens natur överhuvud taget syntes

det de sakkunniga icke vara möjligt att uppställa fordran på att i beslut om

omhändertagande skulle angivas, hur långvarigt frihetsberövandet kunde för­

väntas bli. Beslut om omhändertagande skall enligt förslaget gå i verkställig­

het utan hinder av anförda besvär.

De sakkunniga ha funnit det vara önskvärt, att vid lagstiftning angående

omhändertagande meddelas stadgande, som möjliggör smidigt överförande

av utlänning från strängare form av frihetsberövande till lindrigare. Över­

förande från anstalt eller förläggning tillhörande fångvården till förläggning

anordnad av utlänningsmyndigheten utgjorde för utlänning en lindring i be­

handlingen. För hans skull behövde därför beslut om sådant överförande

icke kringgärdas med särskilda garantier avseende exempelvis prövning av

Kungl. Maj:t. Emellertid kunde fall förekomma, då Kungl. Majit vöre ange­

lägen om att utlänningen skulle vara omhändertagen i anstalt eller förlägg­

ning tillhörande fångvården. De sakkunniga förorda därför, att den centrala

utlänningsmyndigheten erhåller befogenhet att, när omständigheterna där­

till föranleda, meddela dylikt beslut, dock ej där Kungl. Majit i särskilt fall

annorlunda föreskrivit.

Yttrandena.

Av länsstyrelsen i Uppsala län har framhållits önskvärdheten av att ut­

länning underrättas om hur lång tid omhändertagandet kan beräknas vara,

åtminstone när det gäller omhändertagande i fångvårdsanstalt. Länsstyrelsen

yttrar härom följande.

Ett sådant omhändertagande uppfattas av utlänningen vanligen som ett

straff. Då han icke begått någon brottslig gärning, betraktar han omhänder­

tagandet som ett övergrepp. För den omhändertagne måste det innebära en

synnerligen svår psykisk påfrestning att hållas i ovisshet örn hur länge in­

spärrningen kan väntas vara.

Departementschefen.

I och för sig är det önskvärt, att utlänning som omhändertages erhåller kän­

nedom örn frihetsberövandets sannolika tidslängd. Med hänsyn till åtgärdens

natur och då dess varaktighet ofta nog beror av omständigheter, som fram­

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

101

träda under interneringen, torde det dock i regel icke vara möjligt att i för­

väg bestämma tidslängden av frihetsberövandet och att därom intaga under­

rättelse i beslutet örn åtgärden. Stadgande örn skyldighet härtill för den be­

slutande myndigheten lärer därför icke böra meddelas.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att i beslut angående omhänderta­

gande bör angivas grunden därtill. Föreskrift härom torde emellertid lämp­

ligen böra meddelas i administrativ ordning.

Jag återkommer i det följande till frågan örn utlännings överförande från

fångvårdsanstalt till förläggning.

Besvärsrätt.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia ansett den nu gällande ordningen, enligt vilken utlän­

ning tillerkännes rätt till klagan över den centrala utlänningsmyndighetens

beslut, där utlänningsnämnden antingen icke hörts i ärendet eller ock icke

enhälligt tillstyrkt interneringsåtgärden, tillfredsställande med hänsyn till ut­

lännings rättsställning och föreslå, att bestämmelser av detta innehåll upp­

tagas i lagen.

Vad beträffar utformningen av erforderliga bestämmelser, hur klagan må

föras, förorda de sakkunniga, att nu gällande rätt att ingiva besvären till

förläggningsföreståndaren bibehålies. Samma rätt föreslås gälla med avseen­

de på tillsyningsmannen vid häkte samt föreståndaren för anstalt.

Departementschefen.

De föreslagna bestämmelserna synas mig lämpliga.

Provisoriskt förvarstagande m. in.

De sakkunniga.

Skyldighet att underrätta den centrala utlänningsmyndigheten örn anledning

till omhändertagande åligger enligt nu gällande bestämmelser endast länssty­

relse. Polismyndighet, som finner anledning till omhändertagande, har att

därom underrätta länsstyrelsen, vilken i sin tur gör anmälan till den centrala

myndigheten. För att undvika denna omgång föreslå de sakkunniga åläggan­

de icke blott för länsstyrelse utan även för polismyndighet att lämna dylik

underrättelse till den centrala utlänningsmyndigheten.

Enligt gällande bestämmelser förekommer förvarstagande såsom proviso­

risk säkerhetsåtgärd i samband med anmälan örn anledning till omhänder­

tagande. Ett sådant provisoriskt ingripande lär enligt vad de sakkunniga på­

peka även framdeles i vissa fall visa sig påkallat. Med ändring av gällande

administrativa föreskrifter föreslås reglerna utformade i huvudsaklig över­

ensstämmelse med motsvarande stadganden i den föreslagna nya utlännings­

lagen. Förvarstagande skall sålunda få äga rum, redan då fråga uppkommit

örn omhändertagande, ej först i samband med anmälan örn anledning

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

till omhändertagande. Befogenhet att taga utlänning i förvar tillägges även

Kungl. Majit och skall vidare tillkomma icke blott länsstyrelse utan även

den centrala utlänningsmyndigheten och polismyndighet, den senare dock

endast under förutsättning att det skäligen kan befaras att utlänningen av­

viker. Polismyndighet skall, i likhet med länsstyrelse, ofördröjligen till den

centrala utlänningsmyndigheten insända underrättelse angående förordnan­

de om förvarstagande. Den tid, under vilken utlänning i förevarande fall må

hållas i förvar utan att frågan underställes Kungl. Majit, begränsas till en

månad. Enligt förslaget skola myndigheterna äga möjlighet att, när fråga

örn omhändertagande uppkommit, tillgripa lindrigare provisorisk säkerhets­

åtgärd än tagande i förvar. De föreslå därför, under 11 §, stadgande om befo­

genhet för Kungl. Majit, den centrala utlänningsmyndigheten, länsstyrelse

och, där det skäligen kan befaras att utlänningen avviker, polismyndighet att

ställa utlänning under uppsikt.

Yttrandena.

Av Överståthållarämbetet och föreståndaren för passkontrollen i Stockholm

ifrågasättes, huruvida icke särskilt kvalificerad polismyndighet bör tillerkän­

nas rätt att taga utlänning i förvar enligt 11 § i lagförslaget även utan att

flyktfara kan sägas föreligga.

Överståthållarämbetet har vidare påpekat, att begreppet polismyndighet

enligt de sakkunnigas förslag bleve att fatta annorlunda i den särskilda lagen

än i utlänningslagen. Ämbetet anför härom följande.

Enligt lag den 15 juli 1944 om vad i allmänhet skall med polismyndighet

avses skall, därest i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan

att i lagen eller författningen särskild föreskrift meddelats om vad med polis­

myndighet avses, sådan uppgift tillkomma i stad med poliskammare denna

och i övriga delar av riket polischefen på orten. Då nu ifrågavarande lag

icke innehåller föreskrift av ifrågavarade innehåll, skulle det i 11 § i lagen

använda uttrycket polismyndighet vara att förstå på det i lagen den 15 juni

1944 angivna sättet. .1 utlänningslagen gives emellertid en från bestämmelsen

i 1944 års lag avvikande definition på vad som avses med polismyndighet.

Det förefaller emellertid som örn begreppet polismyndighet borde vara att

förstå på samma sätt i två lagar som äro varandra så närstående som utlän­

ningslagen och lagen om omhändertagande av utlänning. Såvitt betänkandet

giver vid handen, har denna fråga icke varit föremål för de sakkunnigas

uttryckliga övervägande.

Departementschefen.

I anslutning till vad jag förordat med avseende å förslaget tiil utlännings­

lag synes det mig från administrativ synpunkt lämpligast att polismyndighet

får göra anmälan hos länsstyrelsen som, där polismyndighet tagit någon i för­

var eller förordnat om uppsikt, får tillfälle att pröva huruvida åtgärden skall

bestå. Länsstyrelsen bör åläggas att anmäla anledning till omhändertagande

till den centrala utlänningsmyndigheten samt att underrätta denna om even­

tuellt vidtagen åtgärd. Förevarande stadganden torde böra upptagas såsom

3 § i lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

103

Bestämmelser angående befogenhet för kvalificerad polismyndighet att

taga utlänning i förvar synas mig icke påkallade.

Med anledning av överståthållarämbetets påpekande vill jag förorda, att

såsom 14 § i lagen upptages ett stadgande, varigenom begreppet polismyn­

dighet bestämmes i anslutning till utlänningslagen.

Förhör.

Dc sakkunniga.

Gällande författningar innehålla föreskrifter om förhör av två olika slag,

förhör inför domstol och förhör inför länsstyrelse. Där förhör av sistnämn­

da slag är föreskrivet, skall det påkallas inom fyra månader efter frihets­

berövande! i samband med efterprövning av frågan om utlänningens kvar-

hållande.

De sakkunniga ha i betänkandet lämnat vissa uppgifter angående antalet

hållna förhör m. m. och understryka angelägenheten av att utredningen i

ärende angående omhändertagande blir fullständig och tillförlitlig och att i

detta syfte utlänningen beredes tillfälle att i den omfattning, det av praktiska

skäl låter sig göra, få inför auktoritativ myndighet personligen framföra sina

upplysningar och synpunkter med avseende på interneringsfrågan.

De i utlänningslagen ingående föreskrifterna angående utredning vid dom­

stol ha de sakkunniga funnit böra oförändrade kvarstå. I samband med

stiftandet av en särskild lag örn omhändertagande borde däri införas mot­

svarande föreskrifter. Detta syntes de sakkunniga lämpligen kunna ske ge­

nom att i den särskilda lagen hänvisades till ifrågavarande lagrum i utlän­

ningslagen. I den särskilda lagen ha de sakkunniga vidare upptagit be­

stämmelser örn förhör inför administrativ myndighet.

Skyldighet för den centrala utlänningsmyndigheten att inom viss tid på­

kalla förhör med omhändertagen utlänning innebär enligt de sakkunnigas

mening ett värdefullt rättsskydd för utlänningen. Sådan skyldighet har där­

för stadgats i förslaget. Den skall, till skillnad från vad som nu gäller, avse

även fall, där beslutet om omhändertagande meddelats av Kungl. Majit.

Örn hänsyn kunde tagas uteslutande till önskemålet om rättsskydd för

utlänning, vore det enligt de sakkunniga självfallet i och för sig önskvärt,

att sådant förhör, varom här är fråga, anordnades före omhändertagandet

eller omedelbart därefter. Även andra omständigheter måste likväl, fram­

hålla de, beaktas. Antalet interneringsfrågor hade lill följd av flyktingström­

mens stora omfattning blivit så betydande, att det icke läte sig göra att med

alla omhändertagna flyktingar hålla förhör, som här avsåges. Icke heller

syntes del erforderligt att underkasta alla flyktingar förhör varom nu vore

fråga, eftersom de allra flesta av dem enligt vad erfarenheten visat kunde

utskrivas efter en jämförelsevis kort tids observation. Förhörsskyldigheten

borde därför alltjämt begränsas med hänsyn till frihetsberövandets tidslängd.

I fråga örn den lid efter omhändertagandet, inom vilken förhöret skall

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

påkallas, lia de sakkunniga funnit, att den i lagen alltjämt borde bestäm­

mas till fyra månader. I denna tid av fyra månader skall, liksom enligt

gällande bestämmelser, inräknas tid, varunder utlänningen omedelbart före

beslutet om omhändertagande må ha hållits i förvar.

De sakkunniga anföra vidare, att behovet av utredning för bedömandet

av ärende om omhändertagande kunde göra det lämpligt eller erforderligt,

att förhör hölles tidigare än i samband med efterprövning av fråga om kvar-

hållande. På grund härav föreslå de sakkunniga, att i den särskilda lagen

stadgas rätt såväl för Kungl. Majit som för den centrala utlänningsmyndig-

heten att i ärende angående omhändertagande, utan samband med efter­

prövning, förordna om förhör, där i ärendet särskild utredning funnes er­

forderlig. I de fall, då sådant förhör hållits utan samband med efterpröv­

ning eller inför domstol, syntes nytt förhör icke vara av behovet påkallat i

samband med efterprövning av fråga örn kvarhållande. Undantag från skyl­

digheten att anordna förhör syntes vidare, i överensstämmelse med vad som

för närvarande gällde, böra uppställas i fråga om utlänning, som vistades i

förläggning för sinnessjuka eller sinnesabnorma utlänningar och beträffande

vilken läkare vid förläggningen förklarat behov föreligga av fortsatt vistelse

i sådan förläggning. Beträffande de för närvarande i fråga om kriminella

och desertörer gällande undantagen från föreskriften om förhör ha de sak­

kunniga framhållit, att de icke borde anses giva uttryck åt principiella syn­

punkter utan vara motiverade av svårigheter av praktisk art, vilka ansetts

göra det omöjligt att anställa förhör med ifrågavarande jämförelsevis stora

grupper av omhändertagna. Med hänsyn till beskaffenheten och storleken

av det nuvarande förläggningsklientelet av kriminella funne de sakkuniga

påkallat föreslå, att den nya lagens bestämmelser örn obligatoriskt förhör

icke skulle erhålla tillämpning på till denna kategori hänförlig utlänning,

vilken berövats friheten före lagens ikraftträdande. Däremot borde undan­

tag icke stadgas i fråga örn utlänningar, som framdeles berövades friheten,

även om brottslighet tidigare legat dem till last. I fråga om desertörer syn­

tes det icke vara möjligt att nu förutse utvecklingen ens på kort sikt. De

sakkunniga ha därför icke ansett sig böra föreslå, att i lagen stadgas un­

dantag beträffande desertörer från föreskriften om förhör. Frågan därom

syntes emellertid böra prövas, när den faktiska situationen vid tidpunkten

för den föreslagna lagstiftningens genomförande kunde bedömas med större

säkerhet. De sakkunniga ha i detta hänseende även hänvisat till befogen­

heten för Kungl. Majit att under vissa förutsättningar dispensera från lagens

bestämmelser.

Beträffande spörsmålet inför vilket organ förhör bör äga rum ha de sak­

kunniga uttalat, att det vore önskvärt, örn förhören kunde hållas inför ut­

länningsnämnden. En sådan anordning måste äga vissa påtagliga fördelar.

Sålunda vore det uppenbart, att det vore lämpligare att utlänningsnämnden

— som skulle avgiva yttrande rörande frågan örn utlänningens omhänder­

tagande eller kvarhållande — själv holle förhöret, än om detta hölles av

annan myndighet. Därigenom att förhören alltid ägde rum inför en och

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

105

samma myndighet, skulle enhetlighet i förfarandet säkerställas. Med hänsyn

till grunderna för utlänningsnämndens sammansättning och till den enhet­

liga bestämningen av dess verksamhetsområde syntes nämnden även äga

särskilda förutsättningar att vara förhörsorgan i ifrågavarande utlännings­

ärenden. Det syntes icke vara av praktiska skäl ogenomförbart att låta ut­

länningsnämnden hålla förhören. Först och främst hade det visat sig, att

förhören i icke obetydlig utsträckning kunde sammanföras till ett och sam­

ma tillfälle. Enligt vad de sakkunniga inhämtat företoge vidare utlännings­

nämnden ofta resor till förläggningarna för att göra sig underrättad om för­

hållandena där och hålla förhör med interner. Under besöken vid förlägg­

ningarna hade nämnden hållit förhör även med sådana omhändertagna, med

vilka förhör enligt gällande bestämmelser ägt rum inför länsstyrelse. Här­

igenom hade utförts dubbelarbete, vilket borde undvikas. De sakkunniga

erinra dessutom om att för varje ledamot i utlänningsnämnden utsåges två

suppleanter, varigenom en viss arbetsfördelning inom nämnden syntes kunna

genomföras. De sakkunniga föreslå, att uppgiften att vara förhörsorgan över­

flyttas från länsstyrelserna till utlänningsnämnden.

En nödvändig följd av att utlänningsnämnden göres till förhörsmyndighet

syntes enligt de sakkunniga vara, att inom utlänningskommissionen ett fast

kansli inrättades för nämnden. Kansliet borde bestå av en sekreterare —

som åtminstone med nuvarande arbetsbelastning syntes komma att få helt

ägna sig åt uppgiften — samt skrivhjälp i erforderlig omfattning.

I fråga om förfarandet vid förhör inför utlänningsnämnden ha de sak­

kunniga funnit, att gällande bestämmelser angående förhör inför länsstyrelse

kunde med vissa jämkningar bibehållas och intagas i lagen. De sakkunniga

föreslå att i lagen utsäges, att utlänningsnämnden skall föranstalta om för­

hör så snart ske kan, sedan förhör av vederbörande myndighet påkallats.

Liksom vid förhör inför domstol syntes lämplig person böra förordnas att

vid förhör inför utlänningsnämnden tillvarataga statens intresse. Sådant

förordnande borde meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten. Ut­

länningen borde alltjämt äga rätt att, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta

hjälp. Förordnande av biträde åt utlänning borde meddelas av utlännings­

nämnden och rätten att erhålla biträde borde bestämmas i överensstäm­

melse med vad som gällde enligt utlänningslagen. Biträde borde sålunda

förordnas även där utlänningen vore på fri fot, ehuru i sådant fall allenast

örn han kunde antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

Förhöret borde avse utredning angående de omständigheter som vore av

betydelse för bedömandet av frågan örn utlänningens omhändertagande. An­

gående ersättning åt biträde eller åt den, som förordnats att vid förhöret

tillvarataga statens intresse, eller åt tolk borde Kungl. Majit äga förordna.

De sakkunniga lia i detta sammanhang berört spörsmålet angående ut­

lännings rätt att vid förhör inför utlänningsnämnden taga del av den utred­

ning, som föreligger mot honom. De anföra härom följande. Olika synpunk­

ter hade framkommit på frågan, huruvida enligt gällande sekretessbestäm­

melser och allmänna rättsgrundsatser part ägde taga del av utredning vid

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

förfarande inför förvaltningsmyndighet. Utan att taga ståndpunkt till ifråga­

varande principiella spörsmål föreslå de sakkunniga, att enär rätt för ut­

länningen och hans biträde att taga del av den utredning, som vid förhöret

åberopades, utgjorde förutsättning för att utlänningen skulle kunna utföra

sin talan, stadgande av sådant innehåll upptages i lagen.

Slutligen understryka de sakkunniga, att det föreslagna åläggandet för ut­

länningsnämnden att under vissa förutsättningar hålla förhör självfallet icke

avsåge att begränsa nämndens rätt att även eljest hålla förhör. Vid dylika

förhör skulle dock lagens regler angående förfarande och angående ersätt­

ning åt biträde m. fl. icke äga tillämpning.

Yttrandena.

Angående förslaget att från länsstyrelse till utlänningsnämnden överföra

åliggandet att hålla förhör i samband med efterprövning av fråga om om­

händertagen utlännings kvarhållande utöver viss tid ävensom att utvidga

förhörsskyldighetens omfattning anför utlänningsnämnden följande.

Det yttrande i dessa ärenden, som nämnden har att avgiva, föregås redan

nu, såsom ock framhållits i förslagets motiv, i regel av ett av nämnden

företaget förhör. Denna praxis har föranletts därav, att bedömandet av frå­

gan örn utlänningens kvarhållande i förläggning är i hög grad beroende av

den kännedom, som nämnden vid förhöret erhåller om utlänningens person

och trovärdigheten i hans uppgifter. Otvivelaktigt är förslaget i denna del

ägnat att avlägsna det dubbelarbete, som nu i viss mån förekommer, då

utlänningen höres av såväl länsstyrelsen som nämnden. Nämnden bar alltså

icke ur principiell synpunkt något att erinra mot förslaget.

Såsom de sakkunniga framhållit är en nödvändig följd av att nämnden

göres till förhörsmyndighet att erforderlig personal ställes till nämndens

förfogande. Det nu sagda gäller i främsta rummet anställande hos nämnden

av särskild protokollförare. Även örn redan nu förhören inför nämnden

protokolleras, har dock denna uppgift väsentligen underlättats genom till­

gång till länsstyrelsens protokoll. Då dessutom vid ifrågavarande förhör så­

väl representant för statliga intressen som ock biträde åt utlänningen i re­

gel komma att närvara och deltaga i förhandlingen, kunna förhören väntas

komma att draga väsentligt längre tid och mera arbete än de nuvarande

förhören inför nämnden. Ått med någon säkerhet bedöma omfattningen av

det arbete, som kommer att åvila nämnden, är i nuvarande ovissa läge yt­

terst vanskligt. Nämnden anser sig emellertid i detta sammanhang böra

framhålla, att en mera betydande utökning av nämndens arbetsuppgifter

kan leda till, att de grunder för nämndens sammansättning, som tidigare

tillämpats, icke kunna bibehållas oförändrade. Flertalet av nämndens leda­

möter och suppleanter har sin huvudsakliga verksamhet inom andra om­

råden. Vid bestämmande av de arvoden, som nu utgå till nämndens leda­

möter, har ock hänsyn tagits till detta förhållande.

Även ur andra synpunkter synes angeläget att skyldighet att hålla förhör

icke föreskrives i större omfattning än som kan anses påkallat för att be­

reda omhändertagna utlänningar erforderligt rättsskydd. De förläggningar,

å vilka utlänningar äro omhändertagna, äro belägna på stort avstånd från

Stockholm och de resor, som för hållande av förhör måste företagas, kom­

ma att kräva betydande tid och kostnader. Med hänsyn härtill anser nämn­

den utvidgningen av förhören till vissa kategorier utlänningar, som nu äro

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

107

undantagna från förhör, ägnad att väcka betänkligheter. Från föreskriften

om förhör äro nu bl. a. krigsdesertörer undantagna. Nämnden ifrågasätter

huruvida tillräckliga skäl föreligga att nu inordna denna grupp under före­

skrifterna örn förhör. Antalet krigsdesertörer kan inom en nära framtid

bliva högst betydande och deras kvarhållande i förläggning under en tid,

överstigande fyra månader, kan från olika synpunkter visa sig nödvändigt.

Mot ett sådant kvarhållande synes ej heller ur rättssäkerhetssynpunkt några

vägande erinringar kunna framställas.

Jämväl utlänningskommissionen säger sig dela de sakkunnigas uppfatt­

ning, att utlänningsnämnden borde övertaga länsstyrelsernas uppgift som

förhörsmyndighet, men har ansett sig böra framhålla, att nämndens arbets­

börda härigenom komme att ökas högst avsevärt. Kommissionen betonar

även, att ett kansli måste inrättas för nämnden. Länsstyrelsen i Gävleborgs

län vitsordar med stöd av egen erfarenhet, att gällande praxis innefattade

ett dubbelarbete, som borde undvikas, varför länsstyrelsen anslöte sig till

de sakkunnigas uppfattning. -—- Förslaget att överföra åliggandet att hålla

förhören tillstyrkes även av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i

Jönköpings, Blekinge och Kopparbergs län. Som skäl anföres i allmänhet

lämpligheten av att den myndighet, som skall avgiva yttrande i ärendet,

också håller förhöret.

Tveksamhet angående lämpligheten av förhörsåliggandets överflyttning

uttalas av socialstyrelsen. Styrelsen anser risk föreligga, att skyldigheten att

hålla förhör under vissa tider skall medföra en alltför stor arbetsbelastning

för nämnden. Föreskrift syntes därför styrelsen böra meddelas av innehåll,

alt nämnden ägde rätt alt uppdraga åt länsstyrelsen att hålla ifrågavarande

förhör.

Å andra sidan uttala sig länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Gotlands

och Älvsborgs län mot den föreslagna kompetensöverflyttningen. Länssty­

relsen i Kronobergs län yttrar följande.

Länsstyrelsen finner de praktiska svårigheter, som de sakkunniga tidi­

gare ansett anordningen med utlänningsnämnden såsom förhörsmyndighet

innebära, vara sådana, att förslaget i denna del icke bör genomföras. Mot

anordningen talar jämväl den omständigheten, att förhållandena på ifråga­

varande område äro så labila, att man icke nu med någon grad av säkerhet

kan förutse, hur det faktiska läget kan gestalta sig. En ökning av förlägg-

ningsklientelet bör örn möjligt icke få medföra den konsekvensen, att ytter­

ligare grupper måste undantagas från det skydd mot obefogat frihetsberö­

vande, som det efter- eller omprövning föregående förhöret får anses ut­

göra. Försiktigheten torde därför böra bjuda till att icke nu vidtaga någon

ändring i fråga örn den myndighet, inför vilken förhören skola hållas. Det

må jämväl framhållas, att någon anmärkning mot det sätt på vilket för­

hören inför länsstyrelse handhafts icke framställts. I detta sammanhang

torde även böra beaktas, alt 5 § i lagförslaget ger möjlighet att när så fin­

nes erforderligt verkställa förhör med utlänning inför utlänningsnämnden.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller bland annat, att den nuvarande

ordningen vore att föredraga ur kostnadssynpunkt, och länsstyrelsen i Älvs­

borgs län uttalar, afl utlänningsnämndens utbyggande lill ett fast organ vid

utlänningskommissionens sida med eget kansli syntes böra undvikas.

108

Kungl. Majda proposition nr 259.

Beträffande rätten att åtnjuta hjälp vid förhöret anser länsstyrelsen i Älvs­

borgs län, att utlänning, om han icke vöre på fri fot, borde i god tid före

förhöret underrättas om denna förmån. Advokatsamfundet hemställer, att för­

slaget kompletteras med föreskrift om att till biträde åt utlänning företrädes­

vis skall utses advokat.

Spörsmålet om utlänningens rätt att taga del av den utredning i ärendet

som åberopas vid förhöret beröres av utlänningskommissionen, säkerhets­

chefen, länsstyrelserna i Malmöhus och Älvsborgs län samt föreståndaren

för passkontrollen i Stockholm.

Utlänningskommissionen anser det icke lämpligt, att utlänningen alltid

erhåller en sådan rätt, och anför följande.

Utredningen berör ofta även andra personer än den, som ifrågasättes böra

omhändertagas. Ett avslöjande av myndigheternas sagesmän och de vägar,

varpå upplysningar erhållits, kunna försvåra eller omöjliggöra fortsatta ut­

redningar. Vidare beröras ibland i utredningen sådana förhållanden som

icke gärna böra blottas för utlänningen. Det torde därför böra an­

komma på utlänningsnämnden att bedöma, i vilken utsträckning utlän­

ning eller hans biträde bör få taga del av den föreliggande utredningen. Där­

vid synes nämnden böra samråda med den myndighet, som ingivit hand­

lingarna till den centrala utlänningsmyndigheten.

Säkerhetschefen yttrar följande.

Det inträffar ofta vid utredningar angående utlänningar, atl personer

måste höras, vilka lämna upplysningar endast under förutsättning att deras

namn icke yppas. Dessutom framkommer vid dylika utredningar ibland

upplysningar, som erhållits vid kommunikationskontroll. Utredningen kan

även röra andra personer än dem, som ifrågasättas böra omhändertagas, och

beträffande dessa personer icke vara avslutad. I samtliga nu nämnda fall

bör utlänningen icke utan vidare få taga del av utredningen. I stadgandet

synes därför lämpligen böra inrymmas rätt för utlänningsnämnden att, efter

vederbörande polismyndighets hörande, avgöra, örn utlänningen skall få

taga del av utredningen.

I huvudsak samma synpunkter och förslag framläggas av föreståndaren

för passkontrollen i Stockholm. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar bland

annat följande.

Hur önskvärt det ur rättssäkerhetssynpunkt än kan vara att här medgiva

rätten att utan inskränkning taga del av föreliggande utredning, får man

likväl icke bortse från att härav kunna uppstå konsekvenser av allvarligaste

slag. Till en början komma därigenom obehöriga att kunna erhålla känne­

dom om vår säkerhetstjänst och vad därmed sammanhänger. Vidare har

man anledning befara, att utländska medborgare, som lämnat de svenska

myndigheterna upplysningar i hithörande ärenden, och deras anhöriga kun­

na bli föremål för repressalieåtgärder, sedan deras bidrag till utredningen

blivit röjt. Länsstyrelsen anser sig fördenskull icke kunna tillstyrka en så

generellt avfattad regel i förevarande avseende som den av de sakkunniga

föreslagna.

Ett rent kontradiktoriskt förfarande vid ifrågavarande förhör, med åkla­

gare å ena och utlänningen å andra sidan, finner utlänningskommissionen

vara en icke erforderlig anordning. De sakkunnigas förslag till stadgande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

109

enligt vilket vid förhöret lämplig person, som den centrala utlänningsmyn-

digheten därtill förordnar, skall vara närvarande för att tillvarataga statens

intresse, föreslår kommissionen därför ändrat så, att vid förhöret en repre­

sentant för den centrala utlänningsmyndigheten skall närvara.

Departementschefen.

Enär utlänningsnämnden har att avgiva yttrande i efterprövningsärenden,

finner jag det lämpligt att det överlämnas åt nämnden att hålla förhör i dylika

ärenden. Genom en överflyttning av förhören från länsstyrelserna till ut­

länningsnämnden kommer även, på sätt de sakkunniga utvecklat och nämn­

den vitsordat, ett nu förekommande dubbelarbete att upphöra. Emellertid

ha farhågor uttalats att nämnden skulle få en alltför stor arbetsbörda, sär­

skilt örn skyldigheten att hålla förhör utvidgas att omfatta även vissa så­

dana kategorier utlänningar, vilka den för närvarande icke avser. Dessa be­

tänkligheter kunna icke anses obefogade. Det synes mig därför önskvärt

att underlätta nämndens verksamhet såsom förhörsorgan genom att med­

giva, att förhör må efter nämndens förordnande hållas jämväl av ledamot

av nämnden eller suppleant. För att förebygga att skyldigheten att hålla för­

hör blir alltför omfattande genom att inbegripa nya kategorier av utlänningar

förordar jag även en sådan begränsning av den föreslagna skyldigheten att

hålla förhör, att från densamma liksom hittills undantagas desertörer. Dessas

antal kan måhända komma att plötsligt ökas väsentligt. Dessa fall äro för

övrigt lättbedömda, varför ett obligatoriskt förhörsförfarande i fråga örn dem

är mindre påkallat. Det må påpekas, att enligt vad jag i likhet med de sak­

kunniga föreslår förhör inför nämnden alltid skall hållas, när Kungl. Maj:t

eller den centrala utlänningsmyndigheten så finner erforderligt. Till följd

av övertagandet av förhörsskyldigheten bör nämnden erhålla erforderlig

kanslipersonal.

Vid förhör inför nämnden bör utlänning, enligt vad de sakkunniga föresla­

git, äga taga del av den utredning som vid förhöret åberopas. Mot förslaget

härom ha i vissa utlåtanden gjorts invändningar. Dessa synas mig dock icke

tillräckligt beakta skäliga hänsyn till utlänningens rättsställning. Jag vill

erinra om att i rättegångar ofta torde företes utredningsmaterial av den art

som lärer kunna förekomma vid förhör varom här är fråga. För min del vill

jag under anslutning till de sakkunnigas förslag förutsätta, att vid förhöret

framläggas alla omständigheter som avses skola ligga till grund för ärendets

prövning.

Utlänningskommissionen har ansett ett rent kontradiktoriskt förfarande

vid förhör inför utlänningsnämnden icke erforderligt. Även enligt min me­

ning torde ett dylikt förfarande icke vara behövligt i alla fall, varför jag för­

ordar föreskrift av innehåll alt, där den centrala utlänningsmyndigheten så

finner erforderligt, lämplig person som myndigheten därtill förordnar skall

vara närvarande vid förhöret för att tillvarataga statens intresse.

Särskild föreskrift, att utlänning på fri fot som äger åtnjuta biträde vid

förhöret skall erhålla underrättelse örn sagda förmån, finner jag icke erfor­

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

derlig. Någon föreskrift om att till biträde åt utlänning företrädesvis skall

utses advokat torde icke böra meddelas.

I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot ifrågavarande be­

stämmelser i de sakkunnigas förslag.

Utskrivning.

De sakkunniga.

I konsekvens med sin allmänna uppfattning, att åtgärder som innebära

en ökning av utlännings rörelsefrihet böra få beslutas av lägre myndighet

än Kungl. Maj:t, föreslå de sakkunniga, att den centrala utlänningsmyndig-

heten tillägges generell befogenhet att besluta om utskrivning, vare sig beslu­

tet om omhändertagandet meddelats av myndigheten eller av Kungl. Maj:t.

Undantag från denna kompetensregel borde uppställas endast för fall, där

Kungl. Majit vid prövning av fråga om utlännings omhändertagande eller

kvarhållande förbehållit sig att besluta om utskrivning.

Yttrandena.

Den föreslagna befogenheten för den centrala utlänningsmyndigheten att

besluta om utskrivning från anstalt eller förläggning även i det fall att Kungl.

Majit förordnat om omhändertagandet eller kvarhållandet, för så vitt ej

Kungl. Majit vid ärendets prövning förbehållit sig att få besluta om ut­

skrivningen, har väckt betänkligheter. Sålunda uttalar utlänningskommis-

sionen följande.

Det synes icke kommissionen lämpligt och förenligt med administrativ

praxis, att en underordnad myndighet skall ha formell rätt att upphäva ett

beslut av Kungl. Majit. Önskemålet om en smidig handläggning av ären­

dena synes lika väl kunna nås genom att Kungl. Majit, när anledning där­

till föreligger, i samband med sitt beslut förklarar, att den centrala utlän­

ningsmyndigheten må kunna förordna örn vederbörande utlännings ut­

skrivning.

Innan beslut örn utskrivning meddelas, bör, enligt vad föreståndaren för

passkontrollen i Stockholm föreslår, yttrande inhämtas från vederbörande

länsstyrelse och polismyndigheter.

Departementschefen.

Mot de sakkunnigas förslag att den centrala utlänningsmyndigheten i regel

skall äga rätt att utskriva omhändertagen även i fall, då omhändertagandet

beslutats av Kungl. Majit, har invänts, att det icke är lämpligt och förenligt

med administrativ praxis att underordnad myndighet skall ha formell rätt att

upphäva beslut av Kungl. Maj :t. Denna invändning är enligt min mening grun­

dad. Jag kan därför icke förorda, att en dylik befogenhet för den centrala ut­

länningsmyndigheten stadgas. Självfallet bör emellertid Kungl. Majit kunna

bemyndiga den centrala utlänningsmyndigheten att förordna örn utskrivning

jämväl i nu ifrågavarande fall. Vad nu sagts gäller även utlännings över­

förande från fångvårdsanstalt till förläggning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

lil

Anledning synes mig icke föreligga att i lagen föreskriva skyldighet att in­

nan beslut om utskrivning meddelas höra vederbörande länsstyrelse och po­

lismyndighet.

Prövning av fråga örn kvarhållande.

De sakkunniga.

Enligt för närvarande gällande regler skall vid efterprövning fråga örn ut­

lännings fortsatta kvarhållande alltid av den centrala utlänningsmyndigheten

överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande. Omprövningsärende skall hänskju-

tas till Kungl. Maj:t där den centrala utlänningsmyndigheten, utlännings­

nämnden eller någon nämndens ledamot funnit, att förordnandet örn utlän­

ningens vistelse i förläggning bör upphöra. Omprövningsärende, som avser

kvarhållande i förvar, skall städse av fångvårdsstyrelsen anmälas hos Kungl.

Maj:t.

De sakkunniga framhålla, att en grundsats vid utlännings berövande av

friheten givetvis borde vara, att ingripandet icke varade längre, än som kun­

de anses oundgängligen nödvändigt med hänsyn till grunden för åtgärdens

vidtagande. Denna grundsats hade i växande omfattning beaktats i författ­

ningarna. Enligt de sakkunnigas mening borde det vara lämpligt och möj­

ligt att nu ytterligare förstärka garantierna mot obefogade kvarhållanden.

De sakkunniga anse, att det icke borde tillkomma annan myndighet än

Kungl. Maj:t att i samband med prövning av fråga örn fortsatt omhänder­

tagande föreskriva, att utlänningen skulle kvarhållas. I övrigt föreslås icke

några väsentliga ändringar i nu gällande bestämmelser. Det må dock fram­

hållas, att de sakkunniga, såsom antytts vid behandlingen av reglerna för

administrativt förhör, föreslå obligatorisk efterprövning av fråga om kvar­

hållande ej blott beträffande utlänningar, som omhändertagits efter beslut

av den centrala utlänningsmyndigheten, utan jämväl i fråga om utlänningar,

som omhändertagits enligt förordnande av Kungl. Majit. De sakkunniga ha

vidare genomgående ställt sig på den ståndpunkten, att åtgärder, vilka inne­

bära ökad rörelsefrihet för utlänning, principiellt borde få beslutas av den

centrala utlänningsmyndigheten. I enlighet med denna uppfattning föreslå

de sakkunniga, att det skall tillkomma den centrala utlänningsmyndigheten

att såväl i efterprövnings- och omprövningsärende som eljest besluta om ut­

skrivning, där icke Kungl. Majit förbehållit sig att besluta därom.

Ett särskilt spörsmål avser bestämningen av den tid, inom vilken fråga

skall upptagas örn kvarhallande av utlänning, som omedelbart före omhän­

dertagandet undergått frihetsstraff. De sakkunniga lia icke funnit anled­

ning att för sådana fall föreslå särskilda bestämmelser, enär Kungl. Majit

numera meddelar beslut om omhändertagande kort tid före straffets avtjä­

nande.

De sakkunniga föreslå sålunda, alt i den särskilda lagen upptagas bestäm­

melser av i huvudsak följande innehåll. Varder omhändertagen utlänning

ej utskriven inom fyra månader efter omhändertagandet, skall frågan om

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

hans fortsatta kvarhållande bli föremål för prövning i närmare angiven

ordning; hölls utlänningen vid beslutet om omhändertagandet i förvar, skall

förvarstiden inräknas i nämnda tid av fyra månader. Innan prövning sker

skall, med vissa undantag, förhör med utlänningen hållas inför utlännings­

nämnden. Sedan utlänningsnämndens yttrande och protokoll inkommit, skall

den centrala utlänningsmyndigheten utan dröjsmål pröva frågan om utlän­

ningens fortsatta omhändertagande. Finner den centrala utlänningsmyndig­

heten vid prövning av ärendet att han bör kvarhållas, skall frågan under­

ställas Kungl. Maj:ts prövning. Har Kungl. Maj:t förbehållit sig att besluta

om utlännings utskrivande, skall den centrala utlänningsmyndigheten städse

med eget yttrande överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande. Har

Kungl. Maj:t funnit utlänning böra vara underkastad fortsatt omhänderta­

gande, skall senast var sjätte månad efter Kungl. Maj:ts beslut ny prövning

av frågan om hans fortsatta kvarhållande företagas. Den centrala utlännings­

myndigheten skall därvid höra utlänningsnämnden och därefter pröva frå­

gan enligt nyss anförda regler om efterprövning.

De sakkunniga föreslå vidare med hänsyn särskilt till övergångsförhållan-

dena, att i den särskilda lagen föreskrives, att lagens bestämmelser angåen­

de efter- och omprövning skola i tillämpliga delar gälla, där utlänning hål­

les i förvar och han icke varder satt på fri fot inom fyra månader efter

förvarstagandet. De sakkunniga understryka, att sedan den föreslagna lagen

om omhändertagande av utlänning trätt i kraft, förvar vore avsett att ute­

slutande vara en provisorisk säkerhetsåtgärd, vilken väl i undantagsfall efter

Kungl. Maj:ts beslut kunde utsträckas utöver en månad men icke borde

erhålla mera varaktig karaktär utan hållas inom mycket trånga tidsgränser.

Yttrandena.

Spörsmålet om beräkning av tiden för omprövning beträffande från straff­

anstalt frigiven utlänning, vilken omhändertagits i förläggning, upptages av

utlunningskommissionen. Kommissionen finner ett stadgande erforderligt,

enligt vilket tiden skall anses börja löpa från dagen för det faktiska omhänderta­

gandet.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag, att den centrala utlänningsmyndighetens beslut

alltid skall underställas Kungl. Maj:t i samband med omprövning, såframt

myndigheten anser att utlänningen bör kvarhållas, synes mig innebära en

alltför tyngande anordning och icke heller påkallat av vägande skäl. Det

torde vara tillfyllest, att underställning i omprövningsärende äger rum i de

fall som för närvarande stadgas, nämligen om den centrala utlänningsmyn­

digheten, utlänningsnämnden eller någon nämndens ledamot funnit att ut­

länningen bör utskrivas. Det må framhållas, att utlänningen har möjlighet

att själv hos Kungl. Maj:t göra framställning om utskrivning och att Kungl.

Majit är oförhindrad att förordna därom närhelst anledning att kvarhålla ut­

länningen ej längre anses föreligga. Av förut anförda skäl torde icke den

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

113

centrala utlänningsmyndigheten böra tillerkännas befogenhet att utskriva

utlänning, som är omhändertagen enligt Kungl. Maj:ts beslut.

Det synes mig icke påkallat att meddela uttryckligt stadgande beträffande

beräkningen av den tid, inom vilken omprövning skall företagas i fråga om

utlänning vilken omhändertagits efter frigivande från straffanstalt. Jag fin­

ner nämligen självfallet —- och så torde för närvarande ske — att tiden beräk­

nas löpa från dagen för det faktiska omhändertagandet, icke från dagen för

beslutet därom.

Disciplinära åtgärder.

De sakkunniga.

I samband med införandet i februari 1940 av den särskilda formen för

utlännings berövande av friheten genom hans omhändertagande i förläggning

erhöllo den centrala utlänningsmyndigheten och förläggningsledningarna vis­

sa befogenheter att tillrättavisa sådana interner, som överträdde meddelade

föreskrifter eller eljest visade indisciplinärt uppträdande. Såsom former av

tillrättavisning vid lindrigare förseelser angåvos indragning av fickpengar, för­

lust av rätt att emottaga besök eller annan förmån ävensom varning. Vidare

medgav Kungl. Maj:t den centrala utlänningsmyndigheten rätt att såsom dis­

ciplinär bestraffning förordna om utlännings tagande i förvar.

De sakkunniga ha funnit ett ofrånkomligt behov föreligga av skilda for­

mer för reaktion mot omhändertagna vilka uppträda indisciplinärt. Oavsett

vilken verkställighetsform av omhändertagande, som utlänning vore under­

kastad, borde vederbörande myndighet äga befogenhet att såsom disciplin­

åtgärd bestämma om inskränkningar i omhändertagens friheter och förmå­

ner. Sådan befogenhet syntes alltjämt lämpligen kunna meddelas i regle­

menten för ifrågavarande anstalter och förläggningar. Därutöver borde, i

likhet med vad nu gäller, den centrala utlänningsmyndigheten äga befogen­

het att med anledning av allvarligare förseelser tillgripa strängare åtgärd

gentemot dem, som vore omhändertagna i förläggning anordnad av den

centrala utlänningsmyndigheten. Såsom sådan strängare disciplinåtgärd syn­

tes böra tillgripas överförande till anstalt eller förläggning tillhörande fång­

vården. Självfallet borde dylik åtgärd företagas endast då starka skäl därtill

förelåge. Vid övervägande av åtgärden borde särskilt beaktas, att nu ifråga­

varande reaktion på lämpligt sätt differentierades efter förseelsens svårig­

hetsgrad.

De sakkunniga framhålla, att utlänning, som på grund av indisciplinärt

uppträdande överföres från förläggning anordnad av den centrala utlän­

ningsmyndigheten till anstalt eller förläggning tillhörande fångvården, borde

få meddelande icke blott örn anledningen till det sålunda skärpta omhänder­

tagandet utan även att detta icke komme att vara utöver viss längsta tid,

såframt icke nya omständigheter till annat föranledde. Ullryckligt stadgan­

de härom syntes dock icke vara erforderligt.

På grund av det anförda föreslå de sakkunniga, att i lagen upptages stad­

gande, enligt vilket den centrala utlänningsmyndigheten må, örn utlänning,

Dilian!) litt riksdagens protokoll lili5. I sami. Nr 259.

8

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

som omhändertagits i särskild av den centrala utlänningsmyndigheten an­

ordnad förläggning, avvikit från förläggningen eller visat upprepad ohörsam­

het mot de för förläggningen gällande ordningsföreskrifterna eller om eljest

sådana särskilda omständigheter föreligga, att utlänningen bör för kortare

eller längre tid omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande fång­

vården, förordna därom. Sådant förordnande skall dock ej få gälla längre

tid än två månader, med mindre frågan därom inom sagda tid underställts

Kungl. Majit.

Yttrandena.

Spörsmål avseende disciplinär bestraffning av omhändertagen utlänning

behandlas av fångvårdsstyrelsen samt av länsstyrelserna i Västmanlands och

Norrbottens län.

Fångvårdsstyrelsen yttrar bland annat följande.

Styrelsen noterar med tillfredsställelse de sakkunnigas uttalande, att

utlänning, som på grund av indisciplinärt uppträdande överföres från

förläggning anordnad av den centrala utlänningsmyndigheten till an­

stalt eller förläggning, tillhörande fångvården, bör få meddelande icke

blott om anledningen till det skärpta omhändertagandet utan även om att

detta icke kommer att vara utöver viss längsta tid, såframt icke nya om­

ständigheter till annat föranleda. Hittills tillämpat tillvägagångssätt i sam­

band med omhändertagen utlännings överförande till fångvårdsanstalt har

nämligen icke alltid varit tillfredsställande. I vissa fall har vederbörande

efter ankomsten till fängelset mer eller mindre sanningsenligt påstått sig

sakna vetskap örn anledningen till överförandet. När han vänt sig till fäng­

elsets styresman med förfrågan, huruvida denne känner till hur hans sak

ligger till, har denne vanligtvis nödgats svara, att han saknar varje infor­

mation i ärendet. Ett bättre samarbete mellan förläggningsledningar och

fängelsemyndigheter torde komma att befrämjas genom de sakkunnigas ut­

talande.

Enligt styrelsens mening torde även den centrala utlänningsmyndigheten

behöva få kännedom om huru en utlänning, som enligt bestämmelserna i

13 § i förslaget till lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt

eller förläggning överförts till fångvårdsanstalt, uppfört sig under vistelsen

där. Därest så befinnes önskvärt kommer fångvårdsstyrelsen att ålägga sty­

resmännen för fångvårdsanstalten^ att lämna den centrala utlänningsmyn­

digheten sådana meddelanden i god tid före vederbörandes återförande till

förläggning.

För närvarande finnes endast en utlänningsförläggning — Säterförlägg-

ningen, ansluten till Säters sjukhus — avsedd att mottaga psykiskt sjuka

utlänningar. Där finnes plats för 48 interner, varav 8 för mera svårhanter­

liga. För närvarande överföras ofta på grund av platsbrist å Säterförlägg-

ningen dylika interner (matstrejkare m. fl.) från utlänningsförläggningarna

till fångvårdsanstalterna. Fångvårdsstyrelsen har vid flera tillfällen sett sig

nödsakad att låta överflytta dessa utlänningar till fångvårdens sinnessjuk­

avdelningar, varigenom den redan förut svåra platsbristen på dessa sinnes­

sjukavdelningar ytterligare förvärrats. Det synes önskvärt att ytterligare nå­

gon förläggning för psykiskt sjuka inrättades.

Länsstyrelsen i Västmanlands län understryker önskvärdheten av att den

centrala utlänningsmyndigheten vid beslut om skärpt omhändertagande för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

115

ordnade, om huru lång tid ett sådant omhändertagande skulle vara, och

icke blott meddelade, att detta icke komme att vara utöver två månader.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om tillräckliga skäl förefin­

nas för att underställa Kungl. Maj:t fråga om skärpt omhändertagande under

längre tid än två månader. Om likväl rättssäkerheten ansåges kräva prövning

av en högre instans, syntes det länstyrelsen vara lämpligare att medgiva kla­

gan över beslutet.

Departementschefen.

Med hänsyn till utlänningens intresse finner jag, i likhet med de sakkun­

niga, lämpligt att lagen stadgar underställning hos Kungl. Maj:t av fråga örn

skärpt omhändertagande under längre tid än två månader.

Liksom de sakkunniga och fångvårdsstyrelsen vill jag understryka betydel­

sen av att utlänning, vilken såsom disciplinbestraffning överföres till fång-

vårdsanstalt, erhåller meddelande såväl om anledningen till bestraffningen

som ock om att denna icke kommer att vara utöver viss längsta tid, så framt

icke nya omständigheter föranleda till annat.

Övergångsbestämmelser.

De sakkunniga.

Den av de sakkunniga föreslagna särskilda lagen avser att tillförsäkra ut­

länning ökat rättsskydd mot obefogade frihetsberövanden. Med hänsyn härtill

anse de sakkunniga önskvärt, att den som regel erhölle tillämpning på ut­

länningar, vilka vid tiden för lagens ikraftträdande vore enligt utlänningslagen

eller med stöd därav utfärdad författning berövade friheten. Av praktiska

skäl syntes likväl för sådana fall vissa modifikationer av lagens bestämmelser

bli erforderliga. De sakkunniga föreslå härom följande.

Är utlänning vid lagens ikraftträdande omhändertagen i förläggning en­

ligt tillsynskungörelsen eller eljest efter Kungl. Maj:ts förordnande, skall för­

hör i samband med efterprövning icke erfordras, där fråga är om utlänning,

som omhändertagits såsom kriminell eller desertör, eller förhör med utlän­

ningen i anledning av omhändertagandet hållits inför länsstyrelse eller så­

dant förhör påkallats. Angående förhör som enligt vad nu sagts före lagens

ikraftträdande påkallats hos länsstyrelse, skola äldre bestämmelser gälla.

Hålles utlänning vid lagens ikraftträdande i förvar, må enligt de sakkun­

nigas förslag med åtgärd, som enligt 10 § skall företagas för prövning av

frågan örn hans fortsatta kvarhållande, anstå tre månader efter dagen för

ikraftträdandet, ändå att därigenom förvarstiden komme att överstiga fyra

månader. Vidare må den tid, inom vilken frågan örn fortsatt hållande i för­

var av utlänning, som enligt beslut av den centrala utlänningsmyndigheten

provisoriskt hålles i förvar i avvaktan på beslut örn hans omhändertagande,

skall underställas Kungl. Majit, utsträckas intill två månader.

116

Kunni. Maj.ts proposition nr 259.

Departementschefen.

De föreslagna övergångsbestämmelserna synas mig lämpliga. Det torde

emellertid böra direkt utsägas, att den nya lagen är tillämplig på den som

vid lagens ikraftträdande är omhändertagen i förläggning eller enligt Kungl.

Maj :ts beslut hålles i förvar och att nya lagen ej i och för sig skall upphäva

beslut som meddelats med stöd av äldre bestämmelser. Såsom jag förut

nämnt torde lagen böra gälla under ett år från och med den 1 juli 1945.

I de sakkunnigas lagförslag torde i redaktionellt hänseende utöver vad

förut nämnts böra vidtagas vissa omplaceringar av de särskilda bestämmel­

serna, varjämte vissa jämkningar i övrigt bl. a. i förtydligande syfte synas

böra ske.

Frågan om behandlingen av politiska flyktingar.

De sakkunniga.

I en särskild avdelning av sitt betänkande ha de sakkunniga upptagit flyk­

tingfrågan till behandling. De ha därvid något närmare berört innebörden

av de med flyktingproblemen nära sammanhängande begreppen asylrätt och

politisk flykting samt övervägt, huruvida utlänningslagens bestämmelser i

dessa avseenden behövde göras till föremål för ändring. De sakkunniga an­

föra härom i huvudsak följande.

Begreppet asylrätt innebär enligt den folkrättsliga doktrinen och den

praktiska flyktingpolitiken i olika länder en stats rätt i förhållande till andra

stater att på sitt område mottaga och hysa flyktingar från andra länder. I

den folkrättsliga bemärkelsen förstår man däremot icke med asylrätt en ovill­

korlig rätt för en flykting att åtnjuta asyl i det land, dit han flytt. En stat

kan icke vara förpliktad att på sitt territorium hysa utlänningar, vilka den

anser såsom icke önskvärda, och det måste tillkomma varje särskild stat

att avgöra, i vilken utsträckning den vill lämna asyl åt flyktingar. Staten

kan emellertid i sin interna lagstiftning, kanske till och med i sin konstitu-

tionsförfattning, ha infört bestämmelser, som uttryckligen giva flyktingar

rätt att åtnjuta asyl. Om så skett kan man möjligen tala om en asylrätt för

flyktingen.

Asylrättsbegreppet har sin egentliga betydelse beträffande s. k. politiska

flyktingar. Men definitionerna på vad som avses med politisk flykting variera.

Vid överenskommelser, som träffas om utlämning av förbrytare, liksom i lag­

stiftning därom stadgas numera allmänt, att utlämning icke får ske för poli­

tiskt brott. De äldre standardauktorerna på folkrättens område menade med

politisk flykting en person, som flytt till utlandet därför att han i sitt hem­

land sannolikt skulle bli tilltalad eller straffad för politiskt brott. Den sena­

re tidens utveckling har emellertid medfört en utvidgning av denna defini­

tion. Sålunda betecknades i ett år 1936 av 1’Institut de droit international

antaget förslag till reglering av flyktingproblem politisk flykting såsom »den

som på grund av politiska tilldragelser i hemlandet frivilligt eller icke läm­

nat sitt land eller är därifrån utestängd och icke förvärvat nytt medborgar­

skap eller åtnjuter diplomatiskt skydd av någon annan stat». I de under

1920- och 1930-talen avslutade flyktingkonventionerna förekommo liknan­

de definitioner. Det är klart, att man därmed högst väsentligt vidgat kretsen

av sådana flyktingar, som kunna betecknas som politiska.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

gel lämnats utan föregående prövning av politiskt flyktingskap. Blott i fall,

där fråga uppkommit örn avvisning av icke önskvärda personer, har hänsyn

naturligtvis måst tagas till lagens föreskrifter örn politiska flyktingar.

Situationen kan emellertid snart nog förändras. Det torde vara uteslutet,

att vårt land i längden skall vara berett att utan gallring mottaga alla ut­

länningar, vilka av skilda orsaker önska lämna sitt hemland. Vid utövandet

av asylrätt måste för övrigt hänsyn också tagas till mängden av asylrätts-

sökande flyktingar. Ändrade politiska förhållanden i andra länder kunna

åstadkomma nya flyktingströmmar av en karaktär att de icke finnas önsk­

värda i vårt land. Det är anledning befara sådana nya flyktingkategorier i

samband med ett annalkande slut av det pågående världskriget. Det är san­

nolikt, att Sverige i ett sådant läge skall vara nödsakat att övergå till en rela­

tivt restriktiv flyktingpolitik. En dylik politik kan finnas nödvändig bl. a.

redan ur arbetsmarknads- och immigrationspolitisk synpunkt. Jämväl vårt

förhållande till andra stater kan kräva en sådan politik.

De sakkunniga ha övervägt, huruvida de bestämmelser i utlänningslagen,

vilka syfta på politiska flyktingar, äro väl avvägda för att möjliggöra en an­

passning av vår flyktingpolitik efter de skiftande situationer, som kunna upp­

komma. De gångna årens erfarenhet har givit vid handen, att bestämmelser­

nas utformning icke utgör hinder mot en generös flyktingpolitik. Annorlunda

kunna förhållandena gestalta sig, om man önskar mer eller mindre stänga

våra gränser för utlänningar, som av olika skäl anses icke önskvärda. Därest

en sådan utlänning påstår sig ha flytt från annat land av politiska orsaker,

kan han icke avlägsnas till sådant land eller annat land, varest han kan an­

tagas icke åtnjuta trygghet mot att bli återsänd till förstnämnda land. Dessa

bestämmelser ha tillkommit vid en tidpunkt, då de olika länderna ännu icke

stängt sina gränser för utlänningar och möjligheter därför i allmänhet funnos

att trots nämnda föreskrift avlägsna en icke önskvärd utlänning. Men för­

hållandena kunna vara sådana, att det faktiskt är omöjligt att med iaktta­

gande av lagens nämnda bestämmelser avlägsna en utlänning ur riket, som på­

stått politiskt flyktingskap.

De sakkunniga fästa uppmärksamheten på att Kungl. Majit jämlikt 54 §

utlänningslagen äger befogenhet att, i händelse av krig eller fara för krig

eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omstän­

digheter prövas erforderligt, meddela särskilda bestämmelser för utlännings

rätt att inkomma i riket ävensom förordna efter omständigheterna i fråga

om utlännings avvisning, förpassning eller utvisning. Under de förhållanden,

som lagrummet avser, äger således Kungl. Majit befogenhet att meddela be­

stämmelser, vilka möjliggöra avlägsnande ur riket av icke önskvärda per­

soner, även om de åberopa politiskt flyktingskap för sin önskan att inkomma

eller kvarstanna i landet. Under mera normala förhållanden torde de svå­

righeter, vilka enligt vad nyss anförts kunna möta mot ett sådant avlägsnan­

de, icke behöva befaras.

De sakkunniga finna på grund av det anförda önskvärt, att lagens asyl-

rättsstadganden, vilka vore utformade för mera normala förhållanden, såvitt

möjligt bibehållas. Med hänsyn till omöjligheten att nu överblicka de svårig­

heter, som i förevarande avseende kunde möta på flyktingpolitikens område,

vöre det knappast lämpligt att utforma nya lagregler om asylrätt. De sak­

kunniga ha därför stannat vid att icke föreslå någon ändring av utlännings­

lagens bestämmelser örn politiska flyktingar.

De sakkunniga lia vidare framhållit, att bland de många efterkrigsproblem,

som sökte sin lösning i samband med krigets avslutning, vore också frågan

Kimot. Majlis proposition nr 259.

119

om de olika flyktingarnas framtida öde. Även för vårt land bleve givetvis åt­

skilliga spörsmål i avseende å härvarande flyktingar aktuella i samband med

att kriget avvecklas och förbindelsenia lill andra länder åter öppnas. De sak­

kunniga anföra vidare härom i huvudsak följande.

Beträffande vissa grupper av flyktingar har det hela tiden stått klart, att

de skola återvända till de länder, varifrån de kommit, så snart möjligheter

därtill öppna sig. Detta gäller i första rummet de danska och norska flyk­

tingarna. Det gäller också de mindre grupper av olika nationaliteter, närmast

från de av tyskarna ockuperade länderna, vilka i regel kommit hit såsom

rymda krigsfångar eller rymda sjömän. För vissa andra grupper flyktingar

kunna med avseende på deras hemresa svårigheter av olika slag förefinnas,

vilka skäligen böra beaktas vid avgörandet om deras rätt att stanna kvar i

riket. Att redan nu uppdraga mera bestämda riktlinjer för de avgöranden, vil­

ka hli nödvändiga i ifrågavarande hänseende, torde knappast vara möjligt.

Hänsyn måste i vid utsträckning tagas till de förhållanden, som bli rådande så­

väl i vårt eget land som i andra länder vid tiden för frågornas aktualiserande.

Förhållandena på den svenska arbetsmarknaden, särskilt på sådana områden,

där flyktingarna vunnit anställning, måste tilläggas största betydelse vid pröv­

ning av frågor örn flyktingarnas fortsatta vistelse i riket. Den svenska arbets­

kraften bör äga företräde till arbete i Sverige, där ej särskilda förhållanden

föranleda till annat, såsom t. ex. betydande yrkesskicklighet eller specialut­

bildning. En annan synpunkt, som bör beaktas vid dessa avgöranden, är att

vi icke böra behålla sådana flyktingar, som med hänsyn till deras personliga

egenskaper icke kunna anses önskvärda i vårt land. Bland de hit anlända

flyktingarna finnas åtskilliga, som på grund av antingen sin föregående verk­

samhet eller sitt uppförande under vistelsen här måste hänföras till kategorien

icke önskvärda utlänningar.

Yttrandena.

Med anledning av de sakkunnigas ställning till frågan örn ett närmare be­

stämmande av begreppen asylrätt och politisk flykting yttrar utlänningsko,m-

missionen följande.

Ur de myndigheters synpunkt, som lia alt taga ställning till den prak­

tiska utformningen av dessa begrepp, skulle det lia varit synnerligen be­

tydelsefullt — särskilt nied tanke på efterkrigstidens väntade svårigheter

på detta område — därest de sakkunniga lyckats fastställa några regler för

bedömandet av dessa frågor. I likhet med tidigare auktorer ha de sakkun­

niga emellertid nödgats konstatera, att begreppen asylrätt och politisk flyk­

ting icke låta sig en gång för alla bestämmas utan äro föremål för olika

uppfattning vid skilda tidpunkter. Kommissionen, som delar de sakkunnigas

uppfattning i denna fråga, finner, att betänkandets motivering för denna

.ståndpunkt är så uttömmande, att kommissionen icke har något att tillägga.

Beträffande slutligen de frågor, som beröra svensk flyktingpolitik efter

kriget, anser kommissionen, liksom de sakkunniga, det ännu vara för ti­

digt att uppdraga några mera bestämda riktlinjer i detta avseende. För

närvarande torde nian endast kunna uttala, att sådana flyktingar, som kun­

na rubriceras som icke önskvärda utlänningar, böra lämna landet, när om­

ständigheterna i deras hemland medge, att de kunna sändas dit.

Landsorganisationen delar de sakkunnigas mening, att det i nuvarande

läge knappast är möjligt att utforma nya lagregler örn asylrätt, samt anför

följande.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

För den förhållandevis korta giltighetstid, som föreslås för den nya lagen,

torde behov därav ej heller föreligga. Gällande lags bestämmelser i förening

med Kungl. Maj:ts förordnanderätt enligt lagens fullmaktsstadgande synas

medgiva en flyktingpolitik med tillgodoseende håde av landets egna intres­

sen och rimliga asylrättsanspråk. Den utvidgning av flyktingbegreppet, som

accepterades 1937, liksom hela den då genomförda särbehandlingen av

flyktingsärenden betydde en utbyggnad av rättsskyddet — i skarp kontrast

till den skärpta främlingspolitiken i andra länder — men regleringen gavs

icke sådan form att den förhindrar en anpassning till förändrade lägen.

Å andra sidan ha även vissa kritiska uttalanden gjorts. Landsfogden i

Älvsborgs län anser, att det förfaringssätt, enligt vilket från fall till fall av-

göres, huruvida politiskt flyktingskap skall anses föreligga, måhända vore

smidigt men otvivelaktigt gåve rum för godtycke. Föreståndaren för passkon­

trollen i Hälsingborg anför i anslutning till stadgandet örn politisk utvisning

följande.

Jag vill beklaga, att förslagsställarna icke närmare ansett sig böra utreda

begreppet politisk flykting och att det fortfarande skall behövas en sådan om­

gång, som ett utvisningsförfarande innebär, för att ur landet kunna avlägsna

icke önskvärda element. Det är troligt, att lagens brist härutinnan kommer

att bereda de svenska gränsmyndigheterna stora svårigheter vid nu pågående

världskrigs slut. Visserligen är det möjligt att i ett sådant läge stifta nya la­

gar, men det viktigaste är att icke önskvärda element, redan innan de an­

komma till landet, ha klart för sig, att Sverige icke kommer att bjuda dem

någon frihet. Därtill kommer, att en ny flyktingström kan komma lika över­

raskande som den danska flyktingströmmen hösten 1943 och plötsligt ställa

gränspolisen inför de vanskligaste situationer jämväl visavi den svenska

gränsbefolkningen.

Departementschefen.

Såsom de sakkunniga framhållit innebär asylrätten enligt den folkrättsliga

doktrinen och den praktiska flyktingpolitiken i olika länder allenast en rätt

för staten i förhållande till andra stater att på sitt område mottaga och hysa

flyktingar från andra länder. Däremot avses med asylrätt icke en ovillkorlig

rätt för en flykting att åtnjuta asyl i det land dit han flytt.

Vårt land har under de senaste åren fört en mot flyktingar välvillig po­

litik. Vi lia därunder av flera skäl nödgats mottaga även icke önskvärda

personer, såsom quislingar från Norge och danska samarbetsmän från Dan­

mark. Redan i början av september 1944 har emellertid givits offentligt ut­

tryck däråt, att vi icke ämna bereda en fristad åt personer som i sin gär­

ning utmanat den civiliserade världens samvete eller uppträtt som förrädare

mot sitt eget land.

Vad angår den fortsatta flyktingpolitiken är det icke för närvarande möjligt

att förutse utvecklingen eller uppdraga några närmare riktlinjer än som följer

av nyssnämnda deklaration. Det lärer sålunda som de sakkunniga framhållit

vara nödvändigt att kunna anpassa tillvägagångssättet efter växlande förhål­

landen. I fråga om s. k. krigsförbrytare, som sökt sin tillflykt här, har inom

justitiedepartementet undersökts i vad mån detta begrepp kan på ett ända­

Kunni. Maj:ts proposition nr 259.

121

målsenligt sätt avgränsas från begreppet politisk flykting. Den verkställda

utredningen har emellertid givit vid handen, att det knappast är möjligt att

vinna en begreppsbestämning som lämpar sig för alt införas i utlännings­

lagstiftningen. De försök till en precisering som gjorts i intresserade främ­

mande stater lia icke heller veterligen lett till något mera slutgiltigt resul­

tat och frågan befinner sig alltså fortfarande i ett svävande läge. Det synes

troligt, att vi under slutskedet i det pågående stormaktskriget måste skydda

oss mot en invasion av icke önskvärda flyktingar utan den mera omsorgsfulla

granskning av deras förhållanden som bör äga rum under normala förhål­

landen. Härav följer att en lösning under detta skede måste sökas efter delvis

andra linjer.

Beträffande möjligheten att låta föra ur landet sådana icke önskvärda per­

soner som faktiskt lyckats komma in i riket vill jag framhålla, att den om­

ständigheten att de eventuellt åberopa politiskt flyktingskap icke skäligen

bör utgöra hinder mot att avlägsna dem till det land varifrån de kommit,

därest det före eller vid deras ankomst tydligt givits till känna att vårt land

icke vill ge dem skydd eller en varaktig fristad. Sådan deklaration har så­

som nyss nämnts blivit offentligen avgiven. Denna ståndpunkt bör vidare

komma till uttryck genom att vederbörande formellt blir föremål för av­

visnings- eller förpassningsbeslut, även om detta ej kan gå i omedelbar verk­

ställighet. Ett sådant beslut torde tydligt giva till känna att vi ej tagit an­

svar för vederbörande utlänning utan ha för avsikt att när så lämpligen kan

ske avlägsna honom ur riket. Det tillvägagångssätt som nu antytts förutsät­

ter, att Kungl. Maj:t för ändamålet tager i bruk fullmaktsstadgandet i ut­

länningslagen.

Jag vill även något närmare beröra frågan, hur det angivna tillvägagångs­

sättet enligt min mening bör tillämpas, om en mera talrik flyktingström från

Norge eller Danmark söker sig hit under krigets slutskede. En sådan flyk­

tingström kan antagas till övervägande del bestå av — förutom tyskar —

quislingar eller danska samarbetsmän. Särskilt från Norge kan det dock tän­

kas att även patrioter till större antal kan komma att fly över gränsen un­

der slutskedet. På grund av svårigheterna att omedelbart med säkerhet skilja

quislingar eller samarbetsmän från patrioter torde flyktingarna så gott som

undantagslöst formellt böra bli föremål för avvisningsbeslut. Av samma skäl

kunna besluten svårligen annat än i alldeles särskilda fall omedelbart verkstäl­

las. Avvisade norrmän och danskar böra därför omhändertagas i läger var­

efter i samförstånd med härvarande norska och danska myndigheter före­

tages en närmare undersökning av flyktingarnas förhållanden. Sådana per­

soner som vid denna noggrannare undersökning befinnas vara patrioter

böra givetvis omedelbart frigivas och avvisningsbesluten beträffande dem

böra hävas, under det att quislingar och samarbetsmän kvarhållas till dess

de efter Norges och Danmarks frigörelse kunna omhändertagas av myndig­

heterna därstädes. Vad härefter angår tyska flyktingar från Norge eller Dan­

mark torde militärer böra omhändertagas av militär myndighet, andra böra

omhändertagas av civil myndighet. 1 båda fallen bör det genom avvisnings-

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

beslut eller på därmed jämförligt sätt klargöras, att de icke kunna påräkna

någon fristad i vårt land.

I enlighet med vad jag förut anfört ha inom justitiedepartementet upprät­

tats förslag till

1) lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag); och

2) lag angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsfor­

men omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kunni. Maj.ts proposition nr 259.

123

Bilaga A.

Utlänningssakkunnigas förslag

till

Lag

angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning.

1

§•

Finnes utlänning med hänsyn till att beslut om avvisning, förpassning eller ut­

visning av honom ej kunnat verkställas eller eljest med hänsyn till allmän ordning

och säkerhet eller statens intresse i övrigt icke böra vistas på fri fot, må Konungen

förordna, att utlänningen skall omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande

fångvården eller i särskild av den centrala utlänningsmyndigheten anordnad för­

läggning. Förordnande att utlänning skall omhändertagas i förläggning av sistnämn­

da slag må ock meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Utlänning som omhändertagits skall, då anledning till hans kvarhållande icke

längre föreligger, med eller utan villkor utskrivas från anstalten eller förläggningen.

Om utskrivning beslutar den centrala utlänningsmyndigheten, där ej Konungen vid

prövning av fråga om utlännings omhändertagande eller kvarhållande förbehållit

sig att besluta därom.

2

§•

Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar beslut angående omhänder­

tagande av utlänning skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden. Där synner­

liga skäl föreligga, må sådant beslut meddelas utan att yttrande inhämtats från

nämnden; beslutet må dock ej gälla längre tid än trettio dagar, såvida licke frågan

inom samma tid hänskjutits till nämnden.

3 §.

I beslut örn omhändertagande skall angivas anledningen till åtgärden samt, där

beslutet meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten, tillika givas till känna,

örn klagan över beslutet må förås och vad utlänningen har att iakttaga därest han

vill föra sådan klagan. Beslutet, som skall tillställas utlänningen så snart ske kan,

skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

4

§•

över den centrala utlänningsmyndighetens beslut angående omhändertagande av

utlänning må klagan föras, där antingen utlänningsnämnden eller någon dess leda­

mot yppat avvikande mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhäm­

tats från nämnden.

Klagan föres hos Konungen genom besvär, som skola ingivas eller med posten i

betalt brev insändas till den centrala utlänningsmyndigheten. Besvären skola vara

den centrala utlänningsmyndigheten till handa sist å åttonde dagen efter det be­

slutet tillställdes utlänningen. Besvären må ock, där utlänningen icke är på fri

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

fot, inom sagda tid ingivas till tillsyningsmannen vid häktet eller till föreståndaren

vid anstalten eller förläggningen, och åligger det tillsyningsmannen eller förestånda­

ren att ofördröjligen insända besvären till den centrala utlänningsmyndigheten. Vill

utlänning som icke är på fri fot anföra besvär, åligger det tillsyningsmannen eller

föreståndaren att tillse att utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall den centrala utlänningsmyndigheten så snart ske kan med

eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända till justitiedeparte­

mentet.

5 §•

Finnes i ärende angående omhändertagande av utlänning särskild utredning er­

forderlig, må Konungen eller den centrala utlänningsmyndigheten förordna att för­

hör med utlänningen skall hållas inför utlänningsnämnden på sätt i 6 § sägs. Ko­

nungen må ock i fall som nu avses förordna om förhör vid underrätt enligt 51 §

utlänningslagen.

6

§•

Utlänningsnämnden skall, när förhör inför nämnden jämlikt 5 § påkallas, så

snart ske kan föranstalta därom. Vid förhöret skall för att tillvarataga statens in­

tresse lämplig person, som den centrala utlänningsmyndigheten därtill förordnar,

vara närvarande. Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp.

Nämnden skall, örn utlänningen det begär, förordna lämplig person att biträda

honom, där han är på fri fot dock allenast om han kan antagas icke äga tillgång

till gäldande av biträdesersättning.

Vid förhöret skall utredning företagas angående de omständigheter som äro av

betydelse för bedömandet av frågan örn utlänningens omhändertagande. Utlänningen

och hans biträde äga taga del av den utredning som vid förhöret åberopas.

över förhöret skall föras protokoll, och skall nämnden så snart ske kan med

eget yttrande insända protokollet till den myndighet, som påkallat förhöret.

7

§•

Varder omhändertagen utlänning ej utskriven inom fyra månader efter omhän­

dertagandet, skall frågan om hans fortsatta kvarhållande prövas på sätt i 8 § sägs.

Hölls utlänningen vid beslutet om omhändertagandet i förvar, skall förvarstiden in­

räknas i nämnda tid av fyra månader.

Innan prövning sker skall förhör med utlänningen på sätt i 6 § sägs hållas inför

utlänningsnämnden. Har förhör som i 5 § avses förut hållits eller vistas utlän­

ningen i förläggning för sinnessjuka eller sinnesabnorma utlänningar och har läkare

vid förläggningen förklarat behov föreligga av fortsatt vistelse i sådan förläggning,

skall i stället för förhör yttrande från utlänningsnämnden inhämtas rörande utlän­

ningens fortsatta kvarhållande. Den centrala utlänningsmyndigheten skall före ut­

gången av nämnda tid av fyra månader hos utlänningsnämnden begära förhör eller

yttrande.

8

§■

Sedan utlänningsnämndens yttrande och protokoll inkommit skall den centrala

utlänningsmyndigheten utan dröjsmål pröva frågan örn utlänningens fortsatta om­

händertagande. Finner den centrala utlänningsmyndigheten därvid att han bör kvar-

hållas, skall frågan underställas Konungens prövning.

Har Konungen förbehållit sig att besluta örn utlännings utskrivande, skall den

centrala utlänningsmyndigheten med eget yttrande överlämna ärendet till Konung­

ens avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

125

9

§•

Har Konungen i fall som avses i 8 § funnit utlänning böra vara underkastad

fortsatt omhändertagande, skall den centrala utlänningsmyndigheten senast var

sjätte månad efter Konungens beslut föranstalta om ny prövning av frågan om ut­

länningens kvarhållande. Därvid skall myndigheten inhämta yttrande från utlän­

ningsnämnden och skall i övrigt vad i 8 § sägs äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Hålles utlänning i förvar enligt utlänningslagen eller denna lag och varder han

icke satt på fri fot inom fyra månader efter förvarstagandet, skola bestämmelserna

i 7, 8 och 9 §§ i tillämpliga delar gälla.

11

§•

Finner länsstyrelse eller polismyndighet anledning föreligga till omhändertagande

av utlänning, skall den centrala utlänningsmyndigheten underrättas därom.

Har fråga uppkommit om utlännings omhändertagande, äger Konungen, den

centrala utlänningsmyndigheten, länsstyrelse eller, där det skäligen kan befaras att

utlänningen avviker, polismyndighet taga utlänningen i förvar eller ställa honom

under uppsikt; och skall, därest länsstyrelse eller polismyndighet vidtager sådan

åtgärd, meddelande därom ofördröjligen insändas till den centrala utlänningsmyn­

digheten.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten behov föreligga att enligt denna pa­

ragraf hålla utlänning i förvar utöver en månad, skall frågan därom inom sagda

tid underställas Konungen.

12

§.

Har Konungen förordnat att utlänning skall omhändertagas i anstalt eller för­

läggning tillhörande fångvården, må den centrala utlänningsmyndigheten, där ej

Konungen i särskilt fall annorlunda föreskrivit, när omständigheterna därtill för­

anleda besluta att utlänningen skall överföras till förläggning anordnad av den

centrala utlänningsmyndigheten.

13 §.

Har utlänning, som omhändertagits i särskild av den centrala utlänningsmyndig­

heten anordnad förläggning, avvikit från förläggningen eller visat upprepad ohörsam­

het mot de för förläggningen gällande ordningsföreskrifterna eller föreligga eljest

sådana särskilda omständigheter att utlänningen bör för kortare eller längre tid

omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande fångvården, må den centrala ut­

länningsmyndigheten förordna därom. Sådant förordnande må dock ej gälla längre

tid än två månader, med mindre frågan därom inom sagda tid underställts Konungen.

14 §.

Omhändertagen utlänning må ej underkastas större inskränkningar i sin frihet än

som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen inom anstalten eller

förläggningen eller allmän säkerhet.

15 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger, örn den finner särskilda skäl därtill

föreligga, överlämna ärende till Konungens avgörande. Sådant överlämnande skall

ske, såframt utlänningsnämnden i sitt yttrande hemställt därom.

126

16 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelar Konungen.

Konungen förordnar ock huru ersättning må bestämmas åt biträde, varom i 4

eller 6 § sägs, eller åt den, som förordnats att vid förhör enligt 6 § tillvarataga sta­

tens intresse, eller åt tolk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

17 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant eljest på grund av särskilda

omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen utan hinder av denna lag med­

dela de bestämmelser angående omhändertagande av utlänning, som må finnas nö­

diga; dock skola sådana bestämmelser, om riksdagen är samlad, inom trettio dagar

och eljest inom samma tid från nästföljande riksdags början underställas riksdagens

prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med den 31 december

1946.

Är utlänning vid lagens ikraftträdande omhändertagen i förläggning enligt kun­

görelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om till­

syn över utlänningar1 eller eljest efter Konungens förordnande, vare förhör enligt

7 § icke erforderligt där fråga är om utlänning, som avses i 12 § fjärde stycket

första punkten nämnda kungörelse, eller förhör med utlänningen i anledning av

omhändertagandet hållits inför länsstyrelse eller sådant förhör påkallats. Angående

förhör som enligt vad nu sagts före lagens ikraftträdande påkallats hos länssty­

relse skola äldre bestämmelser gälla.

Hålles utlänning vid lagens ikraftträdande i förvar, må med åtgärd, som enligt

10 § skall företagas för prövning av frågan örn hans fortsatta kvarhållande, anstå

tre månader efter dagen för ikraftträdandet, ändå att därigenom förvarstiden kom­

mer att överstiga fyra månader; samt må den tid, inom vilken frågan om utlänning­

ens fortsatta hållande i förvar enligt 11 § sista stycket skall underställas Konungen,

utsträckas intill två månader.

1 Senaste lydelse se S. F. S. 1944: 615.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 259.

127

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag).

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

*

Härigenom förordnas som följer.

1 kap.

Om utlännings inresa.

¹ §•

Utlänning som ankommer till riket skall vara försedd med pass eller annan legi-

timationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla såsom pass.

Legitimationshandling skall vara för­

sedd med påteckning av svensk myn­

dighet (visering), där Konungen det för­

ordnar, så ock i fall som avses i 28 §

första stycket med bevis örn uppehålls­

tillstånd.

2

§•

Ämnar utlänning här i riket utöva verk­

samhet varför jämlikt 13 eller 14 § iean

erfordras arbetstillstånd, skall bevis örn

sådant tillstånd finnas å legitimations-

handlingen, såframt denna icke är försedd

med visering som i 13 § sägs.

Legitimationshandling skall, där Ko­

nungen det förordnar, vara försedd med

påteckning av svensk myndighet (vise­

ring). Har förordnande som nu sagts icke

meddelats, skall legitimationshandlingen

i fall som avses i 28 § första stycket vara

försedd med bevis örn uppehållstillstånd.

2 §•

Ämnar utlänning här i riket utöva verk­

samhet varför jämlikt 13 eller 14 § erford­

ras arbetstillstånd, skall bevis örn sådant

tillstånd finnas å legitimationshandlingen.

3 §•

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket för polismyndighet i den

ort, dit han -från utlandet först anländer, uppvisa sin legitimationshandling även­

som meddela de upplysningar polismyndigheten begär; och är utlänning skyldig att

på anfordran personligen inställa sig hos polismyndigheten.

2 kap.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §•

Utlänning som uppehåller sig här i riket skall vara försedd med legitimationshand­

ling som i 1 § sägs.

6 §•

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet som för utlänningars övervakande

må finnas nödiga meddelar Konungen.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

6

§•

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyndighet

för meddelande av upplysningar som angå hans vistelse här i riket, så ock att vid

anfordran för polismyndighet eller polisman uppvisa sin legitimationshandling.

7 §•

över tre månader äger utlänning icke

uppehålla sig här i riket utan särskilt till­

stånd (uppehållstillstånd), med mindre

visering för honom fortfarande gäller;

dock må utan sådant tillstånd utlänning

som på grund av födseln varit svensk

medborgare ävensom dennes make och

ogifta barn i äktenskap under tjuguett

år vistas härstädes intill sex månader

från ankomsten.

7 §•

Utlänning äger icke utan särskilt till­

stånd (uppehållstillstånd) uppehålla sig

här i riket över tre månader; dock må

utan sådant tillstånd utlänging som på

grund av födseln varit svensk medbor­

gare ävensom dennes make och ogifta

barn i äktenskap under tjuguett år vistas

härstädes intill sex månader från an­

komsten.

Konungen må förordna, att i stället för

tid som i första stycket sägs skall gälla

annan tid som angives i förordnandet.

8

§■

Uppehållstillstånd meddelas av social­

styrelsen.

1 ärende angående sådant tillstånd skall,

där ej ärendet år av synnerligen bråd­

skande natur eller andra särskilda om­

ständigheter föreligga, yttrande avgivas av

länsstyrelsen i det län, där utlänningen

vistas, eller, örn han befinner sig utom

riket, av svensk beskickning eller kon­

sul, vilken är behörig meddela visering.

Uppehållstillstånd skall meddelas för

viss tid samt må förbindas med de förbe­

håll, som med hänsyn till vistelsens syfte

och därmed sammanhängande omständig­

heter finnas påkallade. Beslut om uppe­

hållstillstånd må tillika innehålla före­

skrift, att utlänningen senast vid tiden för

uppehållstillståndets utgång skall utresa

ur riket (utresebeslut).

Bevis örn uppehållstillstånd skall tecknas

8 §.

Uppehållstillstånd meddelas av den

centrala utlänning smyndigheten.

Uppehållstillstånd skall meddelas för

viss tid samt må förbindas med de förbe­

håll som finnas påkallade. Beslut örn

uppehållstillstånd må tillika innehålla

föreskrift, att utlänningen senast vid ti­

den för uppehållstillståndets utgång skall

utresa ur riket (utresebeslut).

å legitimationshandlingen.

9

§•

Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut rörande

förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

10

§.

10

§.

Vid bedömande såväl huruvida uppe- Vid bedömande av fråga örn uppehålls-

hållstillstånd skall meddelas eller tiden tillstånd skall skälig hänsyn tagas till

därför förlängas som ock vilken tid till- vistelsens syfte och omständigheterna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

129

ståndet eller förlängningen skall avse,

övrigt, särskilt till längden av den tid

skall skälig hänsyn tagas,

förutom

till utlänningen utan längre avbrott vistats i

omständigheterna i övrigt, särskilt till riket,

längden av den tid utlänningen utan läng­

re avbrott vistats i riket.

11

§•

Klagan över beslut i ärende angående uppehållstillstånd är ej tillåten i annat

fall än i 47 § sägs.

12

§.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han för polismyndighet i den ort, där han

lämnar riket, uppvisa sin legitimationshandling.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

3 kap.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §.

Utlänning äger icke utan särskilt till­

stånd (arbetstillstånd) här i riket antaga el­

ler innehava anställning i annans tjänst

(arbetsanställning),

med mindre för ho­

nom gäller visering som innefattar till­

stånd därtill.

Till arbetsanställning är ej att hänföra

13 §.

Utlänning äger icke utan särskilt till­

stånd (arbetstillstånd) här i riket antaga

eller innehava anställning i annans tjänst

(arbetsanställning).

anställning i statens tjänst.

14 §•

Utan arbetstillstånd

14 §.

må utlänning ej

heller här i riket utöva verksamhet som

föranledes av anställning utomlands i an­

nan egenskap än såsom handelsresande,

med mindre för honom gäller visering

som i 13 § sägs.

Vad nedan i denna lag stadgas örn arbetsanställning skall äga motsvarande till

tampning i fråga om verksamhet som nu är sagd.

Utan arbetstillstånd må utlänning ej

heller här i riket utöva verksamhet som

föranledes av anställning utomlands i an­

nan egenskap än såsom handelsresande.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av

socialsty­

relsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall

socialstyrelsen,

där ej ärendet är av syn­

nerligen brådskande natur eller andra sär­

skilda omständigheter föreligga, inhämta

utlåtande från offentlig arbetsförmed-

lingsanstalt för den ort, där arbetsanställ-

ningen skall innehavas, ävensom bereda

sammanslutningar av arbetsgivare eller

arbetare

inom verksamhetsområdet i frå­

ga tillfälle att uttala sig.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av

den centra­

la utlänningsmyndigheten.

I ärende angående sådant tillstånd skall

den centrala utlänningsmyndigheten,

där

ej ärendet är av synnerligen brådskan­

de natur eller andra särskilda omstän­

digheter föreligga, inhämta utlåtande

från

den centrala arbetsmarknadsmyndigheten

eller

från offentlig arbetsförmedlingsan-

stalt för den ort, där arbetsanställningen

skall innehavas, ävensom bereda sam­

manslutningar av arbetsgivare eller

ar­

betstagare

inom verksamhetsområdet i

fråga tillfälle att uttala sig.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 259.

9

130

Kungl. Maj-.ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt må

förbindas med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga.

Bevis örn arbetstillstånd skall tecknas Bevis om arbetstillstånd skall,

så fort

å legitimationshandlingen.

det lämpligen kan ske,

tecknas å legiti-

mationshandlingen.

16 §.

Vad i 15 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut rörande

förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §.

17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl Arbetstillstånd må, när särskilda skäl

därtill föreligga, återkallas av

socialsty-

därtill föreligga, återkallas av

den centra-

relsen.

la utlänning smyndighet en.

18 §.

Klagan över beslut i ärende angående arbetstillstånd är ej tillåten i annat fall än

i 47 § sägs.

4 kap.

Om utlännings avvisning från riket.

19 §.

Utlänning som ankommer till riket må avvisas i följande fall:

1) örn han är zigenare eller örn han uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppe­

hälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan vinna sin ut­

komst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsätt­

ning;

2) om han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle samt det skäligen bör

antagas att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning;

3) örn han varit dömd för förfalsk- 3) örn han varit dömd för förfalsk­

nings-, tjuvnads-

eller bedrågeribrott

el- niings-, tjuvnads-,

bedrägeri- eller för-

ler gjort sig skyldig till yrkesmässigt ha­

sardspel, yrkesmässigt övande av otukt,

utnyttjande av annans otuktiga levnads­

sätt eller yrkesmässigt bedrivande av

olovlig

varuinförsel,

samt det skäligen

kan antagas att han skulle komma att

här i riket fortsätta sådan brottslig eller

osedlig verksamhet;

skingringsbrott eller för häleri

eller gjort

sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel,

yrkesmässigt övande av otukt, utnyttjan­

de av annans otuktiga levnadssätt eller

yrkesmässigt bedrivande av olovlig

in-

eller utförsel av varor,

samt det skäligen

kan antagas att han skulle komma att

här i riket fortsätta sådan brottslig eller

osedlig verksamhet;

4) örn han ej är försedd med legitimationshandling som i 1 § sägs;

5) om hans legitimationshandling icke 5) örn hans legitimationshandling icke

är, där så erfordras, försedd med bevis är, där så erfordras, försedd nied bevis

eller visering

som i 2 § sägs;

som i 2 § sägs;

6) örn han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande därav,

mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

7) örn han tidigare blivit härifrån utvisad samt icke erhållit Konungens tillstånd

att återvända, där sådant erfordras.

I fall varom ovan under 1)—3) sägs må ej den avvisas som tidigare varit svensk

medborgare; dock att den som vunnit medborgarskap i annat land må avvisas på

sådan grund som i 3) sägs.