angående omorganisation av folkbokföringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 2&2. 1

Nr 282.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation

av folkbokföringen; given Stockholms slott den 20

april 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, dels lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande departementschefen angivna huvudgrunderna för en omorganisation av folkbokföringen dels ock föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag ur protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 april

1945.

Närvarande: Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, social- och ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga angående omorganisation av folkbokföringen samt anför därvid.

I. Inledning.

Gällande bestämmelser. Enligt de bestämmelser örn folkbokföring, som nu gälla, sker en fortlöpande registrering av befolkningen och dess förändringar genom kyrkobokföring, i Stockholm och Göteborg därjämte genom civil folkbokföring. Vid mantalsskrivning varje år upprättas längder över befolkningen; samtidigt sker en registrering av fastigheterna i riket.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 282. 1

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

De huvudsakliga bestämmelserna om kyrkobokföringen innefattas i förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande. För kyrkobokföringen i Stockholm och Göteborg gälla i vissa avseenden särskilda stadgan den.

Enligt kyrkobokföringsförordningen skola i varje församling av svenska kyrkan föras följande kyrkoböcker, nämligen församlingsbok, bok över obefintliga, inflyttningsbok, utflvttningsbok jämte förteckning över ankomna aviser örn inflyttning, födelse- och dopbok,,konfirmationsbok, lysnings- och vigselbok samt död- och begravningsbok ävensom, där så erfordras, fastighetslängd, kommunionlängd samt särskild bok, innehållande anteckningar rörande personer, vilka äro till nattvardens begående förhindrade. Kyrkoböckerna äro i regel bundna böcker; i vissa församlingar föres dock församlingsboken eller fastighetslängden med särskilt medgivande enligt lösbladssystem. Några församlingar äro uppdelade i särskilda kyrkobokföringsdistrikt; sådant distrikt är med avseende å kyrkobokföringen likställt med församling. För kyrkoböckernas förande ansvarar pastor.

Församlingsboken är kyrkobokföringens huvudbok, i vilken även de väsentligaste anteckningarna i övriga kyrkoböcker införas. Församlingsboken utgör förteckning över dem, som äro bosatta i församlingen, och innehåller beträffande var och en anteckning om sådana personliga förhållanden, örn vilka kunskap befunnits böra inhämtas genom kyrkobokföringen. Församlingsboken skall som regel vara upplagd efter personernas bostad men kan efter vederbörande domkapitels medgivande föras i annan ordning, antingen kronologiskt efter tiden för personernas inflyttning eller nya familjero bildande eller ock alfabetiskt efter personernas tillnamn. I sistnämnda fall skall i församlingen föras jämväl fastighetslängd, upplagd efter personernas bostad.

Från församlingsboken till boken över obefintliga överföras de personer, om vilka tillförlitlig upplysning erhållits, att de utan uttagande av flyttningsbetyg bosatt sig å utrikes ort, eller om vilkas vistelse under tiden mellan två på varandra följande mantalsskrivningar upplysning ej vunnits.

I Stockholm föras ej församlingsbok och bok över obefintliga. Församlingsboken ersättes av inflyttningsboken, som här föres utförligare än i övriga församlingar, och av fortlöpande anteckningar å särskilda prästbevis, som av församlingsborna själva förvaras. Boken över obefintliga ersättes av årliga förteckningar över obefintliga, vilka upprättas vid den civila folkbokföringen i staden och av pastorsämbetena samlas till en bok.

De övriga kyrkoböckerna utgöra specialregister över befolkningens förändringar och kyrkliga förrättningar; deras huvudsakliga innehåll framgår av benämningarna. De förås i regel kronologiskt; in- och utflyttningsböckeina må dock föras alfabetiskt.

Nödiga underrättelser för kyrkobokföringen erhålla pastorsämbetena dels genom anmälningar från allmänheten om födelser, dödsfall och flyttningar dels ock genom avisering från olika myndigheter och befattningshavare. Flyttning från en församling till en annan anmäles både hos pastorsämbetet i

Kungl. Majlis proposition nr 282. 3

utflyttningsorten, därvid flyttningsbetyg uttages, och, med inlämnande av flyttningsbetyget, hos pastorsämbetet i inflyttningsorten. I flyttningsbetyget avskrives församlingsbokens huvudsakliga innehåll beträffande den flyttande; betyget ligger till grund för införingarna i inflyttningsortens församlingsbok. Pastor, som mottagit flyttningsbetyg, skall ofördröjligen därom underrätta pastorsämbetet i den församling, från vilken betyget är utfärdat. Flyttning till utrikes ort skall skriftligen anmälas; därvid utfärdas flyttningsbetyg till utlandet. Sker ej utflyttning skall betyget inom viss tid återlämnas. Den som inflyttar från utlandet skall vid anmälan härom, därest han tidigare varit bokförd i församling inom riket, inlämna flyttningsbetyg från församlingen men eljest förete de andra motsvarande handlingar han kan anskaffa. Skyldighet att anmäla flyttning inom församling föreligger endast i Stockholm och Göteborg.

Församlingsboken skall av pastor årligen, på landsbygden efter den 1 november och i stad efter den 8 oktober, särskilt för mantalsskrivningen rättas och kompletteras vid husförhör eller förskrivningar. Detsamma gäller om fastighetslängd. För detta ändamål åligger det varje fastighetsägare att lämna muntlig eller skriftlig uppgift örn de personer, som äro boende å fastigheten.

Pastors beslut i frågor rörande kyrkobokföring må överklagas hos vederbörande domkapitel. Över domkapitlets beslut må besvär anföras i frågor rörande rätt bokföringsort hos kammarrätten och i övriga frågor hos Kungl. Majit i ecklesiastikdepartementet.

Vid sidan av kyrkobokföringen äger jämlikt förordningarna den 18 december 1925 om civil folkbokföring och mantalsskrivning i Stockholm och den 17 november 1905 angående mantalsskrivning i Göteborg en löpande civil bokföring av befolkningen rum å vardera stadens mantalskontor. Mantalskontoret, som i Stockholm är en avdelning av Överståthållarämbetet, förestås där av en mantalsintendent och i Göteborg av en mantalsdircktör. I Stockholm användes för bokföringen huvudsakligen kortsystem. FIuvudregister är där folkregistret. I detta finnes ett kort för varje person med följande undantag. Äkta makar, som sammanbo, upptagas å ett gemensamt s. k. familjekort. Å familjekort uppföras, jämte föräldrarna eller en av dem, hemmavarande barn och adoptivbarn under 15 år. Folkregistret är ordnat efter församlingar, kvarter och fastigheter samt inom varje fastighet alfabetiskt efter personernas tillnamn. I Göteborg ombesörjes bokföringen av mantalsskrivare, vilka å mantalskontoret tjänstgöra envar för visst distrikt; för varje distrikt föres en efter rotar och kvarter, fasta egendomar och hushåll ordnad mantalsbok. Flyttning anmäles i båda städerna å mantalskontoret, som har att delgiva vederbörande pastorsämbete anmälningen. Å andra sidan åligger det pastorsämbetena att till mantalskontoret översända utdrag ur födelse-, vigsel- och Jödböckerna ävensom vissa andra för den civila bokföringen erforderliga uppgifter.

För mantalsskrivningen i riket gäller förordningen den (5 augusti 1894 angående mantalsskrivning. Enligt nyssnämnda förordningar den 18 december

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

1925 och den 17 november 1905 gälla i åtskilliga hänseenden särskilda föreskrifter för Stockholm och Göteborg.

Enligt förordningen den 6 augusti 1894 skall mantalsskrivning årligen mellan den 15 november och årets slut för det nästföljande året förrättas särskilt för varje stad och kommun å landet av häradsskrivaren eller, såvitt angår stad med magistrat, under dennas tillsyn av den tjänsteman, vilken debiteringen av kronoutskylder åligger eller till vilkens befattning förrättningen enligt särskilda föreskrifter hör. Konungen äger förordna, att i stad utan magistrat mantalsskrivningen skall förrättas av kommunalborgmästaren eller under dennes tillsyn av särskild tjänsteman. Därest på grund av fögderiets utsträckning eller folkmängd häradsskrivaren icke anses kunna medhinna mantalsskrivningen inom fögderiets samtliga distrikt, äger länsstyrelsen förordna särskild mantalsskrivningsförrältare för ett eller flera distrikt.

Före mantalsskrivning å landet skall häradsskrivaren hava upprättat stomme till mantalslängd, upptagande fastigheterna med deras ägare och innehavare enligt den senast fastställda mantalslängden. För stad saknas motsvarande föreskrift.

Mantalsskrivningen grundas å uppgifter från allmänheten och vissa myndigheter. Mantalsuppgift skall i regel avgivas skriftligen; på landsbygden äga dock allmoge och mindre skrivkunniga att antingen själva eller genom annan uppgiftspliktig person muntligen meddela sina uppgifter.

Vid mantalsskrivningen skola närvara pastor eller ombud för honom, vederbörande stadsfiskal eller fjärdingsman samt kommunalombud, vilka till det antal, som för vinnande av tillförlitliga uppgifter vid förrättningen erfordras och av länsstyrelsen bestämmes, för varje distrikt utses av den myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt. Pastor eller hans ombud skall vid förrättningen tillhandahålla församlingsboken samt lämna erforderliga upplysningar.

Mantalsskrivningen verkställes i enlighet med församlingsboken och efter granskning av mantalsuppgifterna samt med ledning jämväl av de upplysningar, som kunna meddelas av de vid förrättningen närvarande. Därvid upprättas mantalslängd, i vilken personerna upptagas efter bostad. Envar skall som regel mantalsskrivas där han är bosatt. Den som saknar stadigvarande hemvist upptages efteråt i längden under ett år men uteslutes därefter, om förhållandet fortfar, från mantalsskrivning. Skälen till meddelade beslut antecknas i protokoll.

Sedan förrättningen avslutats, skall mantalslängden rättas och kompletteras under medverkan av pastor samt efter skriftväxling mellan mantalsskrivningsförrättarna. Skriftväxlingen är föreskriven till förhindrande av att någon blir från mantalsskrivning obehörigen utesluten eller å mera än ett ställe mantalsskriven. Pastor skall bland annat lämna uppgift om förändringar, som enligt kyrkoböckerna inträffat mellan förrättningen och årets slut genom födelse, dödsfall och flyttning samt med avseende å civilstånd, och, jämlikt kungörelsen den 6 december 1935 angående särskild tilläggs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

förteckning till mantalsskrivningarna, å personer vilka till och med den 15 januari blivit kyrkobokförda inom distriktet såsom inflyttade från annat distrikt. Pastor har därjämte att verkställa en avslutande granskning av längden. Sedan vederbörliga rättelser och tillägg i anledning av pastors anmärkningar införts i längden anses denna justerad.

I fråga om vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd må ändring sökas genom besvär hos länsstyrelsen. Stanna mantalsskrivningsförrättare vid skriftväxling i olika beslut skall frågan underställas länsstyrelsens prövning. Talan mot länsstyrelses beslut fullföljes genom besvär hos kammarrätten.

I Stockholm förrättas mantalsskrivningen av mantalsintendenten, i Göteborg av mantalsskrivarna. Utöver de i allmänhet förekommande mantalsuppgifterna avlämnas i dessa städer av varje fastighetsägare en huvudförteckning å alla dem till vilka han upplåtit lägenhet. Huvudförteckningen skall dessutom innehålla uppgift örn icke upplåtna lägenheter, lägenheternas hyresvärde med mera. Vid mantalsskrivningen jämföras mantalsuppgifterna och huvudförteckningama med den löpande civila folkbokföringens huvudurkunder -—■ i Stockholm folkregisterkorten och i Göteborg mantalsböckerna. Mantalslängden tryckes i Stockholm med hjälp av s. k. adressplåtar och adresseringsmaskiner. Besvär angående mantalsskrivning prövas i Stockholm av Överståthållarämbetet och i Göteborg av polisdomstolen. Talan mot dessa myndigheters beslut fullföljes genom besvär hos kammarrätten.

Reformförslag, önskemål och förslag angående en mer eller mindre djupgående reformering av folkbokföringen hava framförts vid upprepade tillfällen under de två sistförflutna decennierna. Motioner i sådant syfte väcktes sålunda vid 1925, 1926 och 1928 års riksdagar men vunno ej bifall. De s. k. 1924 års uppbördssakkunniga, vilka år 1929 framlade betänkande angående rationell skatteuppbörd, föreslogo att vid sidan av kyrkobokföringen och mantalsskrivningen, vilka skulle bibehållas med vissa förändringar, skulle införas en civil löpande folkbokföring, centraliserad till de av de sakkunniga föreslagna uppbördsinyndigheterna, nämligen i Stockholm Överståthållarämbetet, i Göteborg och Malmö magistraten samt i länen i övrigt länsstyrelserna. Uppbördsmyndighelerna skulle utrustas med maskinella hjälpmedel för tryckning av längder. Vid 1930 års riksdag beslöts skrivelse till Konungen med hemställan örn en allsidig utredning rörande åtgärder för införande av folkregister och därmed i samband stående frågor. Chefen för generalstaben hemställde därefter i skrivelse den 10 oktober 1931, att denna utredning måtte komma till stånd snarast möjligt och taga sikte även på folkregistreringens användbarhet för den militära redovisningen. Förslag till förbättringar i mantalsskrivningen framlades vidare av Sveriges häradsskrivarförening i skrivelse till chefen för finansdepartementet den 1 mars 1934. Sedan 1934 års riksdag i skrivelse till Konungen anhållit örn utredning och förslag i syfte att åstadkomma förbättrad lagstiftning rörande mantalsskrivning och därmed sammanhängande frågor, verkställdes under år 1934

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

en förberedande undersökning inom finansdepartementet; som resultat av denna framgick, att en allmän utredning i ämnet icke boede föregripas av partiella reformer. En allmän utredning verkställdes sedermera av 1936 års uppbördskommitté, som år 1938 framlade förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen. Över förslaget avgåvos efter remisser yttranden av ett flertal centrala ämbetsverk, länsstyrelserna, domkapitlen, ett antal sammanslutningar samt åtskilliga städer, landskommuner, kyrkoråd och pastorsämbeten med flera. En närmare redogörelse för förslaget och yttrandena lämnas i olika sammanhang i det följande.

Som ett led i sin verksamhet föranstaltade besparingsberedningen år 1941 örn särskild sakkunnigutredning rörande den officiella statistiken. Sedan de för denna utredning tillkallade sakkunniga — under framhållande av, bland annat, att en avsevärd begränsning av kostnaderna för åtskilliga grenar av den officiella statistiken skulle kunna vinnas efter genomförande av en rationell, modern folkbokföring — hemställt om utredning angående folkbokföringen, beslöt besparingsberedningen den 26 september 1941 föranstalta om sådan utredning samt tillkalla följande sakkunniga att jämte beredningens ledamot direktören I. Sjögren deltaga däri, nämligen överdirektören E. J. Höijer, borgmästaren A. O. E. Rylander och professorn S. G. W. Wahlund. Sjögren frånträdde i februari 1943 utredningen. Den 10 december 1943 förordnade Kungl. Majit i samband med beslut örn besparingsberedningens upphörande, att utredningen om folkbokföringen skulle fullföljas. De sakkunniga, vilka antagit benämningen folkbokföringskommittén, avgåvo i november 1944 betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen (SOU 1944:52). — Då uttrycket »kommittén» användes i det följande avses, örn sammanhanget ej giver annat vid handen, nyssnämnda sakkunniga.

II. Allmän översikt över kommitté förslaget och däröver avgivna remissyttranden.

A. Rommittéförslaget.

Kommitténs utredning utmynnar i ett förslag till folkbokföringsförordning. I det följande lämnas en kort redogörelse för nämnda förslag, därvid redogörelsen i huvudsak följer författningstexten.

1. Inledande stadganden. Enligt kommittéförslaget skall bokföring av rikets befolkning ske genom kyrkobokföring och mantalsskrivning, den sistnämnda omfattande även de juridiska personerna i riket.

I varje län skall länsstyrelsen i egenskap av lånsbyrå för folkbokföringen utrustas med adresseringsmaskiner samt i överensstämmelse med kyrkoböcker och mantalslängder föra ett tryckande register — d. v. s. ett till ma­

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 7

skinerna hörande kartotek av tryckplåtar —- över fastigheterna, befolkningen och de juridiska personerna inom länet. Där med hänsyn till förhållandena i viss stad synnerliga skäl därtill äro, skall Konungen äga förordna, att det tryckande registret i vad det angår staden skall föras hos stadens manlalsskrivningsförrättare, vilken i dylikt fall har att fullgöra länsbyrås åligganden med avseende å staden. För dylik överflyttning av det tryckande registret erfordras stadens medgivande.

Statistiska centralbyrån skall i egenskap av riksby rå för folkbokföringen utöva den centrala ledningen av och tillsynen över folkbokföringen samt föra vissa register.

För envar i riket kyrkobokförd person skall finnas ett av länsbyrå eller riksbyrån fastställt födelsenummer, bestående av personens med siffror skrivna födelsedata med tillägg av ett tresiffrigt ordningsnummer, udda för man och jämnt för kvinna samt olika för alla samma dag födda, t. ex. 1925—01 —09—037 för en man, född den 9 januari 1925, och 1928—12—29—002 för en kvinna, född den 29 december 1928.

För kyrkobokföringen skall enligt förslaget pastor ansvara.

Kostnaderna för kyrkobokföringen skola åvila församlingen. Särskilt understrykes i förslaget församlingens skyldighet att i den mån förhållandena så påkalla tillhandahålla pastor skrivbiträde.

I varje territoriell församling skola finnas av församlingen utsedda roteombud, ett för varje rote, enligt en av länsstyrelsen fastställd indelning av församlingens område. Länsstyrelsen äger under vissa förutsättningar medgiva undantag från skyldigheten att utse roteombud. Roteombuden väljas för en period av fyra år. Förordnanden för de valda utfärdas av länsstyrelsen, som har att före förordnandet pröva vederbörandes lämplighet. Olämpligt roteombud kan när som helst av länsstyrelsen entledigas.

Roteombud har enligt kommittéförslaget att verka för att allmänheten ställer sig de för folkbokföringen meddelade bestämmelserna till noggrann efterrättelse och sålunda fullgör stadgad anmälnings- och uppgiftsskyldighet, att tillhandagå pastor och mantalsskrivningsförrättare med upplysningar och rapporter i folkbokföringsärenden, att himna allmänheten hjälp med ifyllande av mantalsblanketter samt att biträda vid förskrivnings- och mantalsskrivningsförrättningar. I samband med förberedelserna till mantalsskrivningen skola vissa arbetsuppgifter av expeditionell natur åligga roteombuden, såsom att mottaga, granska och ordna mantalsuppgifterna, att upprätta vissa handlingar över personer, vilka försummat sin uppgiftsskyldighet lill kyrkobokföringen eller mantalsskrivningen med mera. Roteombud är med avseende å rätt till gottgörelse och ersättning för kostnader i anledning av uppdraget likställd med vald ledamot av kommunalnämnd, som utsetts till ordförande.

Till ledning vid uppdragets fullgörande erhåller roteombud årligen en av länsbyrån tryckt förteckning över fastigheterna inom roten med deras ägare och innehavare samt de fysiska och juridiska personerna inom roten (roteförteckning).

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

2. Kyrkobokföringen. De nuvarande kyrkoböckerna skola enligt kommittéförslaget bibehållas, ehuru förda enligt i vissa hänseenden ändrade formulär, dock med undantag av utflyttningsboken vilken med hänsyn till föreslagna ändrade bestämmelser om förfarandet vid flyttning ansetts obehövlig. Såsom ny kyrkobok tillkommer den s. k. församlingsliggaren.

Kyrkoböckerna med undantag av församlingsliggaren skola, där ej Konungen för viss församling medgivit undantag, vara bundna; dock må till församlingsbok hörande fastighetslängd vara inrättad enligt lösbladssystem.

I församlingsliggaren skola bladen kunna utbytas. Varje person skall upptagas å särskilt upplägg. Till varje upplägg anslås ett blad, vartill vid behov fogas fortsättningsblad. Sådant upplägg kallas personakt. Endast en personakt får finnas i riket för varje person.

Envar skall med vissa närmare angivna undantag vara kyrkobokförd — varmed enligt förslagets definition förstås upptagen i församlingsboken — i den församling och å den fastighet, där han är bosatt; församlingen benämnes hans kyrkobokföringsort och fastigheten hans kyrkobokföringsfastighet. Den som ej är bosatt å någon fastighet i den församling, där han är kyrkobokförd, upptages i församlingsboken under rubriken »å församlingen skrivna».

Till ledning för tolkningen av begreppet »bosatt» lämnas i förslaget utförliga bestämmelser och anvisningar.

I församlingsboken får icke någon införas med mindre personakt för honom finnes i församlingsliggaren.

För nyfödd upprättas personakt av pastor i den nyföddes födelsehemort, d. v. s. som regel moderns kyrkobokföringsort vid nedkomsten. I andra fall, då någon skall kyrkobokföras i församlingen, har pastor att rekvirera personakt för honom från pastorsämbetet i den senaste kyrkobokföringsorten eller, örn personen inflyttat från utlandet eller är bokförd såsom obefintlig, från riksbyrån. Riksbyrån upprättar personakt, om sådan ej redan finnes. Personakterna för dem, som utflyttat till utlandet eller överförts till bok över obefintliga, skola från pastorsämbetena insändas till riksbyrån för att där förvaras i särskilda register. Så skall även ske med avlidnas personakter.

I varje församling skall, utom kyrkoböcker föras ett hjälpkortregist e r över personerna, bestående av avtryckskort d. v. s. kort vilkas text utgör avtryck av vederbörliga plåtar i det tryckande registret. Dessa kort skola av pastor användas, utom såsom register, även för avisering till länsbyrån, på det sätt att kortet för person, beträffande vilken någon förändring blivit anmäld, insändes till länsbyrån med anteckning örn förändringen. Länsbyrån tillställer pastor nytt avtryckskort, sedan ändringen införts i det tryckande registret.

Hjälpkorlregistret skall föras i två avdelningar, den ena — församlingsregistret — över de personer, som äro kyrkobokförda i församlingen, och den andra — avgångsregistret — över utflyttade, obefintliga och döda. Avgångsregistret skall vart tionde år eller, i vissa församlingar, oftare genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 9

länsbyråns försorg avskrivas i en aogångslängd, avsedd för arkivering. Avskrivna kort förstöras.

Envar i riket kyrkobokförd svensk medborgare, som fyllt 15 år, skall enligt förslaget innehava ett av länsbyrå för honom utfärdat medborg arkor t, bestående av pärm och tre blad. I medborgarkortet skola medelst avtryck av vederbörlig plåt i det tryckande registret angivas å såväl pärmen som bladen personens namn, födelsenummer och födelsehemort samt å varje blad därjämte personens titel eller yrke, civilstånd, kyrkobokföringsort och, med utsättande av mantalsåret, mantalsskrivningsort vid tiden för tryckningen. För gift person skall dessutom å bladen utsättas makens födelsenummer. Därjämte föreslås vissa bestämmelser örn medborgarkortets' förseende med namnteckning och fotografi.

För den, vars namn ändrats, skall länsbyrån utfärda nytt medborgarkort. Har någons kyrkobokföringsort ändrats, skall länsbyrån insätta nya blad i hans medborgarkort. övriga förändringar antecknas å medborgarkortet av pastor.

Medborgarkortet är avsett att användas som legitimationshandling och, på sätt i det följande angives, som hjälpmedel vid kyrkobokföringen. Medborgarkortet anses därjämte kunna ersätta vissa enklare prästbevis.

Angående anmälningar och andra uppgifter för kyrkobokföringen innehåller förslaget utförliga bestämmelser. Följande må här anmärkas.

Enskild person åliggande anmälningsskyldighet skall i regel fullgöras muntligen vid personlig inställelse för pastor av den anmälningsskyldige eller ombud för honom, pastor dock obetaget att godtaga anmälan som skett i annan ordning.

Underrättelser mellan myndigheter i kyrkobokföringsärenden böra enligt kommittén meddelas skriftligen och, såvitt angår underrättelser till eller från länsbyrå, om möjligt med användande av avtryckskort. Erfordras för underrättelses översändande kännedom örn var någon är eller varit bokförd, må upplysning därom inhämtas hos riksbyrån eller underrättelsen tillställas riksbyrån med anhållan örn dess översändande till vederbörande, där ej kännedom om bokföringsorten kan med mindre omgång vinnas på annat sätt.

Länsbyråerna avses skola från pastorsämbetena erhålla underrättelser angående:

1. barns födelse och förnamn;

2. barns efternamn, örn det avviker från det namn barnet skulle hava erhållit på grund av sin härstamning;

3. domstols förklaring, att barn saknar äktenskaplig börd;

4. domstols beslut, varigenom tillstånd givits till adoption eller adoplivförhållande förklarats hävt;

5. domstols beslut, varigenom någon förklarats omyndig eller omyndigförklarad återvunnit myndigheten;

6. giftermål;

7. ändring av barns efternamn till följd av föräldrarnas äktenskap;

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

8. anmälan om antagande av nytt släktnamn;

9. dödsfall och dödförklaring;

10. flyttning inom riket;

11. utvandring; samt

12. ändring av nationalitet.

Aviseringsplikten åligger i de fall, som avses under 1 och 3, pastor i barnets födelsehemort, i fall 6 som regel pastor i lysningsförsamlingen, i fall 4 pastor i adoptantens kyrkobokföringsort samt i övriga fall som regel pastor i vederbörandes kyrkobokföringsort. Pastor korresponderar städse endast med länsbyrån i det egna länet.

Pastorsämbetena och länsbyraerna skola erhålla dels från riksbyrån underrättelser angående äktenskapsskillnad, äktenskaps återgång, ogiltighet av vigsel, invandring och överföring från bok över obefintliga samt angående dödsfall och dödförklaring i vissa fall dels ock från vederbörande mantalsskrivningsförrättare förteckning å personer, som skola överföras till bok över obefintliga.

Vissa anteckningar, såsom om barns födelse eller namn, börds- eller adoptivförhållanden, giftermål, namnändring, dödsfall eller nationalitet, måste ej sällan göras i kyrkobok — utom för den som närmast avses med gjord anmälan — jämväl för en eller flera anhöriga till honom. Äro samtliga berörda personer icke kyrkobokförda i samma församling åligger det länsbyrån att vidarebefordra underrättelsen till övriga församlingar.

Flyttning skall enligt förslaget anmälas inom tio dagar; detta gäller även flyttning inom församling. För att möjliggöra övervakning härutinnan stadgar förslaget upplysningsplikt för fastighetsägare på förfrågan av folkbokföringsorgan eller polismyndighet ävensom skyldighet för den, som i stad, köping eller municipalsamhälle mot vederlag till annan upplåtit bostad för viss längre tid, att till pastor i församlingen avgiva skriftlig s. k. bostadsanmälan.

Flyttning mellan församlingar inom riket anmäles enligt förslaget endast hos pastor i inflyttningsorten. Därvid avlämnas den flyttandes medborgarkort, av vilket som förut nämnts kyrkobokföringsorten framgår. Pastor återställer till den flyttande ett av de tre bladen med påtecknat kvitto å kortets mottagande, behåller ett annat å sin expedition samt översänder det tredje, insatt i pärmen och försett med anteckning om den nya adressen, såsom rekvisition av personakt till pastor i kyrkobokföringsorten. Sedan denne översänt personakten och avfört den flyttande ur församlingsboken, insänder han medborgarkortet med anteckning å bladet örn utflyttningsdagen — vilken tillika räknas som inflyttningsdag i den andra församlingen — till länsbyrån i det egna länet. Länsbyrån, som i regel har den flyttandes personplåt i sitt tryckande register, ändrar plåten, trycker nya blad och insätter dem i medborgarkortet, översänder detta till den flyttande samt meddelar, örn inflyttningsorten tillhör annat län, länsbyrån därstädes underrättelse örn flyttningen.

Kungl. Maj.ls proposition nr 282.

Formulär till prästbevis skola enligt förslaget fastställas av riksbyrån. Den närmaste tillsynen över kyrkobokföringen skall enligt förslaget utövas av vederbörande domkapitel med biträde av en utav Konungen för en tid av fem år för varje stift förordnad kyrkoboletöringsinspektör. I stift, där så finnes erforderligt, må Konungen tillika förordna en biträdande kvrkobokföringsinspektör. Nämnda befattningshavare skola vara präster. De avses skola av statsmedel undfå dels årligt arvode dels ock rese- och traktamentsersättning.

3. Mantalsskrivningen. Mantalsskrivning skall årligen mellan den 15 oktober och den 20 december äga rum för det nästföljande kalenderåret (mantalsåret) ; på landsbygden må dock mantalsskrivningen ej påbörjas före den 15 november. Mantalsskrivningen förrättas av samma befattningshavare som enligt gällande rätt; magistrater och kommunalborgmästare äro dock enligt förslaget befriade från skyldighet att öva tillsyn över mantalsskrivningen. Mantalslängden skall uppläggas i två delar, en personell liggare för redovisning av fysiska och juridiska personer samt en fastiglietsliggare för redovisning av fastigheter. Den personella liggaren skall bestå av tre avdelningar, A-längd, B-längd och C-längd. I A-längden upptagas fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser, i B-längden svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter, som icke äro aktiebolag, sparbanker och sådana utländska juridiska personer, som icke äro oskifta dödsbon eller familjestiftelser, samt i C-längden övriga juridiska personer. 1 envar av dessa längder redovisas personerna antingen i ordning efter de fastigheter, varå de mantalsskrivas, eller i annan ordning som finnes lämplig. I fastighetsliggaren upplagas fastigheterna med deras ägare och innehavare i alfabetisk eller annan ordning, som finnes lämplig. Fysisk person skall mantalsskrivas i det distrikt, inom vilket han den 1 november året före mantalsåret rätteligen skall vara kyrkobokförd. Bestämmelserna om rätt mantalsskrivningsort för juridiska personer, likaledes hänförda till förhållandena den 1 november, överensstämma i huvudsak med kommunalskattelagens stadganden rörande hemortskommun. Av de i nästföregående års mantalslängd upptagna personer må — utom den som avlidit eller, där fråga är örn juridisk person, upphört eller som skall avföras ur församlingsboken såsom bosatt å utrikes ort eller skall överföras till bok över obefintliga — icke någon annan vid mantalsskrivning utelämnas än den, beträffande vilken vid förrättningen eller därefter innan den 25 januari under mantalsåret hos mantalsskrivningsförrättaren styrkes, att personen upptagits i mantalslängd för annat distrikt. Fysiska personer, som avflyttat till annat distrikt och blivit där kyrkobokförda, upptagas dock endast såvitt utredning vinnes örn att de icke blivit annorstädes i mantalslängd upptagna.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

Mantalsskrivningsförrättare skall i mantalslängdens ordning föra register, bestående av avtryckskort, över fastigheterna inom varje distrikt. Avtryckskort upprättas av länsbyrån. Konungen äger förordna, att hos mantalsskrivningsförrättare även skall föras register över personerna.

Skriftliga mantalsuppgifter skola enligt förslaget avlämnas för alla, såväl fysiska som juridiska personer; nu gällande undantag för allmoge och mindre skrivkunniga på landsbygden avses sålunda icke skola bibehållas.

De nuvarande förskrivningarna skola enligt förslaget bibehållas. Pastor skall vid förskrivningen äga tillgång till mantalsuppgifterna, vilka dessförinnan skola hava granskats och ordnats av roteombuden.

För varje mantalsskrivningsdistrikt skall länsbyrån i god tid före mantalsskrivningsförrättningen i distriktet hava medelst fullständiga avtryck av det tryckande registret — i vilket plåtarna då med avseende å inbördes ordning samt text skola hava bragts i överensstämmelse med de aktuella förhållandena — i två exemplar upplagt och till vederbörande häradsskrivare eller mantalsskrivningsförrättare i stad översänt stomme till mantalslängd.

I stommen införas de ändringar, som beslutas vid mantalsskrivningsförrättningen. Inom fjorton dagar efter förrättningen skall det ena exemplaret insändas till länsbyrån för att där ligga till grund för ändringar i det tryckande registret vid dettas förberedande för tryckning av den slutliga mantalslängden. Det andra exemplaret behåller förrättningsmannen till ledning för den skriftväxling med andra mantalsskrivningsförrättare, som därefter vidtager. Skriftväxlingens resultat antecknas i detta exemplar. För att så mycket som möjligt undvika arbetsanhopningar inom länsbyråerna har kommittén dessutom föreslagit, att inkomna besked över framställningar i skriftväxlingsärenden skola, med anteckning om mantalsskrivningsförrättarens beslut, successivt insändas till länsbyrån såsom förhandsmeddelanden örn den blivande mantalslängdens slutliga innehåll.

För kännedom om ändrade förhållanden, som kyrkobokföras efter mantalsskrivningsförrättningen, avlämnar pastor enligt gällande rätt till förrättningsmannen i januari månad under mantalsåret två s. k. t ill äggsförteckningar. Kommittén föreslår att i stället de underrättelser örn flyttning och ingångna äktenskap, som pastor enligt det nya systemet har att löpande meddela länsbyrån, under tiden mellan förrättningen och den 10 januari mantalsåret skola passera mantalsskrivningsförrättaren.

Tiden för skriftväxlingen har enligt förslaget begränsats så att slutdagen i princip satts till den 20 januari under mantalsåret.

Senast den 25 januari under mantalsåret skall det andra exemplaret av stommen till mantalslängden insändas till länsbyrån för kollationering mot det tryckande registret och rättelse och komplettering av det sistnämnda. Därefter tryckes mantalslängden, vilken senast den 15 februari skall överlämnas till förrättningsmannen för underskrift. Länsbyrån ansvarar för att mantalslängderna överensstämma med stommarna och de till byrån inkomna löpande underrättelserna om förändringar, vilka skola iakttagas i längden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 13

4. Länsbyråerua för folkbokföringen. Det tryckande registret skall bestå av tryckplåtar, en för varje fastighet eller person. Till plåt kan vid behov fogas fortsättningsplåt. Fastiglietsplåt skall enligt förslaget upptaga följande text: * 1) kommunens namn; 2) fastighetens namn och nummer; 3) beteckning för ägare och brukare eller innehavare; samt sådan persons 4) namn, titel eller yrke samt i vissa fall bostadsadress; ävensom i förekommande fall beteckningar för fastighetens belägenhet inom 5) municipalsamhälle, köping, rote eller befolkningsagglomeration. Slutligen kunna i texten ingå 6) hänvisningar till andra uppslag inom de längder, som skola tryckas med plåtarna. Plåt för vuxen person skall innehålla följande text: 1) efternamn samt för kvinna, som är eller varit gift, även flicknamn; 2) förnamn; 3) födelsenummer; 4) civilstånd; 5) dag för äktenskaps ingående och upplösning; 6) aktuellt och närmast förutvarande yrke; 7) nationalitet; 8) vämpliktsnummer eller frikallelse; 9) sjömanshus och nummer i dess register (för sjöfarande); 10) pensionsförhållanden; ävensom 11) kyrkobokföringsort och kyrkobokföringsfastighet med angivande av dess belägenhet inom rote eller befolkningsagglomeration samt inflyttningsår. Vid flyttning borttagas ej de senast aktuella uppgifterna örn kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet och inflyttningsår, utan de nya införas å annan plats å plåten. Anteckningen om inflyttningsår ger upplysning örn vilken ort och fastighet som är aktuell i mantalsskrivningshänseende. Personplåt skall vidare innehålla uppgift örn 12) födelsehemort; 13) postadress; 14) makes födelsenummer; 15) arbetsgivare; samt 16) näringsgren. Plåt för barn under 15 år skall ej upptaga fullständig text utan endast de uppgifter, som beträffande plåt för vuxen person omförmälts under siffrorna 1—4 samt 7, 10 och 12. Härtill komma uppgifter om föräldrarnas födelsenummer. Plåt för juridisk person skall enligt betänkandet innehålla följande uppgifter: 1) namn; 2) mantalsskrivningsort; 3) mantalsskrivningsfastighet;

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

4) närmast föregående mantalsskrivningsort, örn denna är annan än den aktuella;

5) postadress; samt

6) ort, där styrelsen har sitt säte, om orten är belägen utom mantalsskrivningsdistriktet.

Inom det tryckande registret ordnas plåtarna i avdelningar, motsvarande mantalslängdens fastighetsliggare och den personella liggarens A-, B- och Clängd, samt inom varje avdelning så att registret, sedan det beretts för tryckning av mantalslängden, exakt överensstämmer med denna.

Efter mantalslängden skola enligt förslaget tryckas stommar till inkomstlängd och fastighetslängd för taxeringen . . till omkring 15 mars;

Då nämnda handlingar skola upptaga personerna i samma ordning som mantalslängderna, får plåtarnas inbördes ordning intill den 1 juli icke rubbas; däremot vidtagas successivt ändringar i plåtarnas text med ledning av de ständigt inkommande rapporterna från pastorsämbetena. Under senare halvåret omsorteras plåtarna med ledning av de aktuella kyrkobokföringsadresserna och föres registret i fortsättningen löpande med dessa adresser som uppordningsgrund. Plåtar för personer, som flytta mellan länen, utväxlas mellan länsstyrelserna.

De föreslagna adresserings maskinerna utgöras av dels elektriskt drivna präglingsmaskiner, dels handtryckmaskiner för användning då enstaka avtryck skola göras t. ex. å avtryckskort eller medborgarkort, dels ock elektriskt drivna maskiner för tryckning i löpande följd från ett större antal plåtar av t. ex. längder och debetsedlar. De sistnämnda maskinerna hava stor hastighet, 4 000—6 000 avtryck i timmen; den effektiva tryckningshastigheten är dock betydligt lägre till följd av de avbrott i tryckningen, som måste göras för insättning av blanketter, transport till och från maskinerna av plåtar med mera, och beräknas vid tryckning av längder å skurna blad — om texten skall spridas i två kolumner, därvid maskinen gör två anslag för varje plåt — till 1 000 å 1 200 avtryckta plåtar i timmen och, örn tryckning sker i endast en kolumn, till 1 500 å 1 800 plåtar i timmen samt vid s. k. rulltryck, därvid papperet frammatas från en rulle och i maskinen skäres i lämpliga ark, till 3 000 å 3 500 plåtar i timmen. Kommittén förordar, att mantalslängden tryckes i en kolumn, men har vid kostnadsberäkningarna dimensionerat maskinerna för tryckning i två kolumner med hänsyn till att sådan tryckning möjligen kan visa sig lämpligare för andra längder.

De elektriskt drivna tryckmaskinerna kunna utrustas med s. k. automatisk väljare, vilken under påverkan av signaler från plåtarna, förmedlade av därå anbragta s. k. ryttare eller nockar, åstadkommer att vissa plåtar passera maskinen utan att lämna avtryck. Härigenom möjliggöres tryckning från

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 15

samma register av längder med delvis olika personbestånd, t. ex. mantalslängd och röstlängd.

Hos varje länsbyrå skall föras en förteckning över födelsenummer, som av byrån fastställas; förteckningen kan helt enkelt utgöras av ett kalendarium med ett uppslag för anteckningar under varje dag.

Vidare skola hos länsbyrån föras två hjälpkortregister, bestående av avtryckskort, nämligen ett alfabetiskt adressregister samt ett nummerregister, så benämnt därför att korten däri skola förvaras i ordning efter personernas födelsenummer.

Länsbyråernas huvudsakligaste arbetsuppgifter komma enligt förslaget att utgöras av ändringar och kompletteringar av plåtarnas text, signalmarkering, nyprägling av plåtar, omsortering av plåtar, som ändrats med avseende å de geografiska uppgifterna, tryckning av medborgarkort och avtryckskort, aktualisering av länsbyråns kortregister, periodiskt återkommande tryckning av roteförteckningar, stommar till inkomstlängder, fastighetslängder, pensionsavgiftsförteckningar, röstlängder, prästvallängder, uppbördsböcker och debetsedlar samt till mantalslängder ävensom av slutliga mantalslängder och — för pensionsstyrelsen — en uppsättning kontokort för den årsklass, som under året fyller 18 år. Vidare kan plåtregistret utnyttjas för årlig tryckning av skolkort, inskrivningskort för värnpliktiga samt registerkort till länsarbetsnämnderna för personer i vissa åldersklasser. Slutligen har länsbyrån att ombesörja den avskrift av pastors avgångsregister, som tidigare omnämnts, ävensom att biträda med årlig räkning av folkmängden; räkningen kan utföras manuellt eller med hjälp av de elektriska tryckmaskinerna, vilka förses med räkneverk för registrering av antalet passerande plåtar.

Antalet avtryck å pärmar och blad till medborgarkort beräknar kommittén till omkring 2 miljoner årligen för hela riket. Det årliga antalet medelst personplåtar utfärdade avtryckskort beräknas till omkring 10,5 miljoner, därav för länsarbetsnämnderna omkring 2,5 miljoner.

Kommittén utgår ifrån att rutinschemata för arbetet å länsbvråerna skola fastställas av riksbyrån.

Organisatoriskt avses länsbyrån skola inordnas under landskontoret såsom en särskild arbetsdetalj med en ordinarie landskontorist som föreståndare samt kansliskrivare, kontorsbiträden, skrivbiträden och kontorselever som övrig personal utöver den eller de befattningshavare, som mer eller mindre permanent må kunna dit överföras från annan arbetsdetalj inom landskontoret. Sammanlagt för riket räknar förslaget med en personalförstärkning å länsstyrelserna av 200 befattningshavare i ovannämnda personalkategorier.

5. Riksbyrån. Det åligger riksbyrån enligt förslaget att vaka över att folkbokföringen i riket ordnas och handhaves på ändamålsenligt sätt. Riksbyrån äger att för sådant ändamål undfå det biträde av kyrkobokföringsinspektörer och biträdande kyrkobokföringsinspektörer, som riksbyrån finner

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

nödigt, ävensom hos vederbörande kyrkobokförare, mantalsskrivningsförrättare, domkapitel och länsstyrelser påkalla erforderliga åtgärders vidtagande. Riksbyrån skall verka för enhetlighet i rättstillämpningen å folkbokföringens område och äger, där det för dylikt ändamål finnes vara av nöden, kalla kyrkobokföringsinspektörerna och vederbörande befattningshavare hos länsstyrelserna till förhandlingar inför riksbyrån eller någon, som av denna utses att leda förhandlingarna. Finnér riksbyrån att inom området för dess ämbetsutövning föreligga brister i författningarna eller att eljest någon på Kungl. Maj:t ankommande åtgärd är nödig till främjande av folkbokföringen, skall riksbyrån göra anmälan därom hos Kungl. Maj:t.

Hos riksbyrån skola föras förteckning över födelsenummer, som av riksbyrån fastställas eller efter rekvisition utlämnas till länsbyrå, dödregister, register över obefintliga och emigrantregister, bestående av de till riksbyrån insända personakterna för döda eller dödförklarade, obefintliga och utvandrare, dublettaktregister, upptagande i särskilda avdelningar dels personakter, som måst ersättas av nya till följd av uppkommen skada eller nötning eller på grund av ändring i nationalitet, dels kopior av de personakter, som måst nyupprättas på grund av att det äldre exemplaret förkommit, dels ock kopior av de personakter, som av riksbyrån upprättas eller eljest översändas vid immigration, samt sökregister, bestående av avtryckskort, över den i riket kyrkobokförda befolkningen.

Det åligger länsbyrå att, då ändring av personplåt skett, tillställa riksbyrån nya avtryckskort för vederbörande, ävensom att, enligt av riksbyrån lämnade anvisningar, meddela riksbyrån de underrättelser, som i övrigt må finnas erforderliga för riksbyråns registerföring.

Riksbyrån är avsedd att organiseras som en avdelning av statistiska centralbyrån med en byråchef som chef. Personalen föreslås skola i övrigt utgöras av en förste byråsekreterare och två icke ordinarie amanuenser samt 25 helårsanställda biträden ävensom en expeditionsvakt.

6. Ansvarsbestämmelser med mera. Skärpta straff föreslås för underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet. Därjämte föreslås bestämmelser örn anmaning att fullgöra försummad anmälan med mera, om åtal och örn rätt till samt förvandling av böter och vitén.

7. Klagan och underställning med mera. Förslagets processuella bestämmelser bygga på den gällande rättens stadganden, men innehålla förtydliganden och närmare reglering i viktiga hänseenden. En betydelsefull avvikelse gäller i fråga om besvär över pastors beslut rörande tillämpning av stadgandena om rätt kyrkobokföringsort. Medan sådana besvär enligt kyrkobokföringsförordningen anhängiggöras hos domkapitel, skola de enligt förslaget, liksom besvär i mantalsskrivningsmål, fullföljas hos länsstyrelse. I sista instans dömer, liksom enligt gällande rätt, kammarrätten.

8. Särskilda bestämmelser. I fråga örn kyrkobokföringen och mantalsskrivningen i Stockholm och Göteborg skola enligt förslaget i vissa hänseenden särskilda regler gälla.

Kungl. Majlis proposition nr 282. 17

Kommitténs förslag omfattar icke nämnda städer utan förutsätter, att de särskilda förhållandena därstädes göras till föremål för utredning under medverkan av representanter från städerna, sedan beslut fattats örn det system som skall tillämpas för folkbokföringen i allmänhet.

9. Övergångsbestämmelser. Kommittén utgår från att beslut örn en reform av folkbokföringen fattas av riksdagen under våren 1945. Den av kommittén framlagda planen för reformens genomförande åsyftar, att den föreslagna folkbokföringsförordningen skall träda i kraft i huvudsak den 1 januari 1947 men i vissa delar tidigare och i andra senare. I anslutning härtill anför kommittén, att kommittén av hänsyn till uttalade önskemål örn påskyndande av den väntade uppbördsreformen, vilken för sin tillämpning — åtminstone enligt de förslag som för närvarande vöre att räkna med — förutsatte ett moderniserat folk b o k f ö ri n g s s y s t e m, föranletts att föreslå en betydligt kortare övergångstid än den kommittén eljest skulle hava funnit lämplig. Kommittén har vidare räknat med att folkräkning kommer att äga rum vid årsskiftet 1945—1946.

Det första ledet i planen för reformens genomförande innefattar framställandet av präglingsunderlaget för de plåtar, som skola upprättas rörande fysiska personer. De för präglingen erforderliga uppgifterna införas av pastorsämbetena å kort enligt fastställda formulär. Arbetet påbörjas den 1 juli 1945 och fullföljes enligt ett av statistiska centralbyrån fastställt tidsschema, vari för varje församling angives när arbetet skall vara slutfört.

Korten överlämnas närmast till vederbörande mantalsskrivningsförrättare, vilken har att däri införa mantalslängdens fastighetsbeteckningar och vissa andra uppgifter, vilka skola ingå i plåtarnas text och vilka framgå av mantalslängderna men ej av kyrkoböckerna. Även för detta arbete skall ett tidsschema upprättas. Mantalsskrivningsförrättama överlämna materialet församlingsvis efter hand som deras arbete slutföres till länsstyrelsen, där födelsenummer utsättas.

Mantalslängdernas fastighetsbeteckningar måste införas jämväl i församlingsböckema för att pastor framdeles vid avisering skall kunna använda dessa beteckningar. Detta bör enligt förslaget ske vid mantalsskrivningarna på hösten 1945.

Sedan präglingsunderlaget avlämnats, skola pastorsämbetena och mantalsskrivningsförrättama löpande avisera länsstyrelsen om inträffade förändringar i de lämnade uppgifterna. Hos länsstyrelsen införas ändringarna löpande å präglingsunderlaget.

Uppgifter örn arbetsgivare, yrke, näringsfång och näringsgren inhämtas i samband med mantalsskrivningen på hösten 1945. Skriftliga mantalsuppgifter i två exemplar måste därvid avlämnas av alla. För granskningen anlitas granskningsnämnderna för folkräkningen. Det ena exemplaret av uppgifterna överlämnas av nämnderna lill länsstyrelsen, som inför uppgifterna i präglingsunderlaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1!H5. 1 sami. Nr 282. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

Uppgifterna om anställning aktualiseras därefter löpande med ledning av de till länsstyrelsen från arbetsgivare inkommande anställningskorten.

Vid mantalsskrivningen för år 1947 upprättas manuellt fastighetsliggare enligt folkbokföringsförordningens bestämmelser. Denna liggare utgör p r ä glingsunderlag för fastighetsplåtar.

Juridiska personer avlämna uppgifter (för folkräkningen) vid mantalsskrivningen på hösten 1945 men upptagas ej då i mantalslängd. Uppgifterna användas som präglingsunderlag för plåtar rörande juridiska personer.

Präglingen påbörjas så snart som möjligt och senast i början av januari 1946. Arbetet äger rum vid länsstyrelserna och bedrives så att de tryckande registren kunna vara i huvudsak uppställda beträffande fysiska personer den 1 juli 1946 samt beträffande fastigheter och juridiska personer under sommaren 1947.

Hjälpkortregister, bestående av avtrvckskort, uppställas hos pastorsämbetena och mantalsskrivningsförrättarna successivt efter hand som präglingen församlingsvis avslutas. Med upprättande av länsbyråns hjälpkortregister bör anstå till dess präglingen är helt avslutad för länet. Riksbyråns sökregister upprättas successivt efter hand som präglingen avslutas i länen.

Medborgarkort tryckas och utsändas under juni månad 1947.

Personakter upprättas av prästerna under tiden den 1 januari 1947— den 31 december 1949.

De nya kyrkoboksformulären fastställas till omedelbar efterrättelse men med tillåtelse för pastorsämbetena att fortfarande nyttja de böcker, som föras i överensstämmelse med förut gällande formulär, till dess de blivit fullskrivna eller eljest behöva förnyas.

Roteombud väljas första gången på hösten 1945 för tiden den 1 juli 1946—den 30 juni 1950.

Med hänsyn till uppläggningsarbetet utses kyrkobokföringsinspektörer och upprättas, åtminstone provisoriskt, riksbyrån och 1 änsbyråerna redan år 1945.

Det föreslagna förfarandet skall enligt kommittén tillämpas från och med den 1 januari 1947, dock med uppskov beträffande flyttningsförfarandet till den 1 juli 1947, då medborgarkorten beräknas vara utsända. Mantalsskrivning skall emellertid, utom beträffande juridiska personer, äga rum enligt den föreslagna ordningen första gången redan på hösten 1946; därvid tillämpas även bestämmelsen om den 1 november såsom avgörande tidpunkt för mantalsskrivningen. Länsbyråerna äro dock vid denna mantalsskrivning befriade från skyldighet att trycka stommar till fastighetsliggare och den slutliga liggaren. Såsom framgår av det förut sagda äro nämligen de tryckande registren över fastigheter då ännu icke uppställda utan arbetet måste göras manuellt. Mantalsskrivning av de juridiska personerna äger rum första gången för år 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 19

B. Remissyttrandena.

i Elter remiss hava yttranden över förslaget avgivits av fångvårdsstyrelsen, överbefälhavaren, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, civilförsvarsstvrelsen, statens kriminaltekniska anstalt, generalpoststyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd, riksarkivet, lantmäteristyrelsen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, statspolisintendenten, domkapitlen och hovkonsistoriet, allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfiskaler och Sveriges städers kronouppbördstjänstmän, Sveriges häradsskrivareförening, riksförbundet för fjärdingsman och polismän, socialvårdskommittén, den sakkunnige för utredning angående åtgärder för rationalisering av länsstyrelsernas verksamhet och arbetssätt (landssekreteraren O. Åkesson) samt 1944 års uppbördsberedning. Socialstyrelsens utlåtande åtföljdes av yttrande från svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, överståthållarämbetets av yttranden från Stockholms stadsfullmäktige samt mantalsintendenten och taxeringsintendenten i Stockholm, länsstyrelsernas av yttranden från åtskilliga magistrater, kommunalborgmästaie och kommunalnämnder samt ett antal häradsskrivare, kronouppbördstjänstemän i städer samt präster. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har därjämte bifogat yttranden av stadsfullmäktige och mantalsdirektören i Göteborg. Vid domkapitlens utlåtanden funnos fogade yttranden av åtskilliga pastorsämbeten.

Överbefälhavaren, socialstyrelsen, civil försvå ^styrelsen, riksräkenskapsverket och riksarkivet hava tillstyrkt förslaget i princip.

Riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, kammarkollegiet, kammarrätten, statistiska centralbyrån och statens organisationsnämnd hava jämväl i princip lämnat förslaget utan erinran. Arbetsmarknadskommissionen har därvid begränsat sitt utlåtande till de delar av förslaget, vilka vore av betydelse för kommissionens verksamhet.

Kammarrätten har emellertid ifrågasatt anstånd med genomförandet till normala tider men tillika förklarat, att de av kammarrätten uttalade betänkligheterna icke finge stå i vägen för förslagets antagande, därest det visade sig att genomförandet vore en förutsättning för förverkligandet av det väntade förslaget till uppbördsreform och att med sistnämnda förslag betydande fördelar vore att vinna. Vidare har statens organisationsnämnd framställt invändningar mot förslaget i vad angår den lokala folkbokföringen.

Statskontoret har ansett sig kunna i princip ansluta sig lill en lösning av folkbokföringsfrågan efter de föreslagna linjerna men har uttalat betänkligheter med hänsyn till kostnaderna och det nuvarande statsfinansiella lä­

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

get samt förklarat sig icke kunna ingå i närmare bedömande av den föreslagna organisationen, förrän förslag i uppbördsfrågan förelåge.

Övriga centrala myndigheter hava yttrat sig endast i detaljfrågor.

Överståthållarämbetet, som från sitt utlåtande undantagit frågan örn den egentliga kyrkobokföringen, har i övrigt i princip lämnat förslaget utan erinran men har i viktiga hänseenden framställt anmärkningar mot utformningen av förslaget.

Av länsstyrelserna hava nitton i princip tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan erinran — två av dem, nämligen länsstyrelserna i Östergötlands samt Göteborgs och Bohus länt dock endast under förutsättning att omläggningen visade sig erforderlig med hänsyn till uppbördsreformen. Länsstyrelserna i Skaraborgs, Gävleborgs och Västerbottens län hava däremot uttalat sig i övervägande negativ riktning, medan länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län förklarat sig icke kunna fatta definitiv ståndpunkt till frågan, förrän jämväl förslag till uppbördsreform framlagts.

I yttranden av tolv domkapitel samt av hovkonsistoriet har förslaget i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Domkapitlet i Karlstad har, efter en starkt kritisk granskning, förklarat sig likväl icke kunna intaga en övervägande negativ hållning men har dock förordat förenklingar.

Allmänna svenska präst!öreningen, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän och riksförbundet för fjärdingsmån och polismän hava i princip lämnat förslaget utan erinran.

Sveriges häradsskrivarförening har ansett sig böra avråda från att förslaget företoges till separat avgörande utan avbidan på förslag i uppbördsfrågan och har förordat ytterligare utredning genom praktiska prov inom ett län. Liknande synpunkter hava uttalats av föreningen Sveriges landsfiskaler, som tillika yttrat att förslaget knappast kunde anses innebära någon verkligt god lösning av frågan.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare hava uttalat sig endast i detaljspörsmål.

Den sakkunnige för rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt samt 19AA års uppbördsberedning hava lämnat förslaget utan principiell erinran; uppbördsberedningen säger sig dock hava granskat förslaget endast i de delar, som stöde i samband med uppbördsfrågan. Socialvårdskommittén har inskränkt sin granskning till detaljfrågor.

Av de kommunala instanserna hava stadsfullmäktige och mantalsintendenten i Stockholm ävensom stadsfullmäktige, magistraten och mantalsdirektören i Göteborg i huvudsak lämnat förslaget utan erinran. Av de 40 magistrater, 19 kommunalborgmästare och 89 kommunalnämnder, som yttrat sig i ärendet, hava 28 magistrater, 14 kommunalborgmästare och 65 kommunalnämnder uttalat sig i tillstyrkande riktning, medan 7 magistrater, 1 kommunalborgmästare och 12 kommunalnämnder tillkännagivit en övervägande negativ inställning till förslaget; de övriga hava ställt sig tvek­

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 21

samma eller ej ingått på ett mera allmänt bedömande. Taxeringsintendenten i Stockholm har begränsat sin granskning till vissa detaljfrågor.

Av 69 pastorsämbeten, som utlåtit sig, hava 54 i huvudsak lämnat förslaget utan erinran, 10 ställt sig avvisande och 5 uttalat tveksamhet eller uttalat sig endast örn detaljer.

Av 16 mantalsskrivningsförrättare i städer — förenämnda befattningshavare i Stockholm och Göteborg däri ej inräknade — hava 8 uttalat sig i tillstyrkande och 4 i avstyrkande riktning, 3 förordat ytterligare utredning genom anställande av praktiska prov inom ett län samt en uttalat sig endast i detaljspörsmål.

Slutligen hava av 7 häradsskrivare, som yttrat sig, 6 hävdat — i allmänhet på liknande grunder som häradsskrivarföreningen — att förslaget icke för närvarande borde upptagas till prövning, medan en uttalat tveksamhet

III. Behovet av en reform och allmänna riktlinjer härför.

Kommitténs framställning bygger i stor utsträckning på 1936 års uppbördskommittés utredning och yttrandena däröver. Det torde därför vara erforderligt att här lämna en redogörelse för vad därutinnan förekommit.

A. 1936 års uppbördskommittés utredning och yttrandena däröver.

I sitt betänkande lämnar 1936 års uppbördskommitté en utförlig redogörelse för bristerna i den nuvarande folkbokföringen. Av redogörelsen må följande här återgivas:

Av anförda siffror, utvisande, att den kyrkobokförda folkmängden vid folkräkningarna under innevarande sekel med avsevärda ehuru minskande belopp överstigit såväl den mantalsskrivna som den på grundval av uppgifter om befolkningsrörelsen framräknade folkmängden, år 1935 med 4 280 respektive 5 987 personer, finner uppbördskommittén framgå, att vår nuvarande folkbokföring icke fungerar tillfredsställande. Till belysning av differensernas orsaker meddelar kommittén några erfarenheter från en eftergranskning av uppgiftsmaterialet till 1935 års allmänna folkräkning, vilken granskning, sedan nämnda material med vanliga metoder rättats, företagits under jämförelse med den partiella folkräkningens material och givit vid handen, bland annat, att i församlingsboksutdragen upptagits 459 personer, vilka bort utelämnas, därav 107 dubbelförda, 171 utflyttade, 56 avlidna och 125 obefintliga, samt utelämnats 398 personer, vilka bort upptagas. Kommittén meddelar även vissa detaljexempel på kyrkobokföringsfel, upptäckta i samband med granskningen av folkräkningsmaterielet, av vilka må nämnas underlåten avregistrering av utflyttade personer, försummad överföring till bok över obefintliga, dubbellöringar, uppkomna i samband med omskrivning av församlingsbok, samt felaktigheter, begångna med avseende å flyttningsbetyg. Kommittén finner antagligt, att differenserna bero på oupptäckta fel av liknande art, nion påvisar även andra möjliga orsaker. Vad särskilt angår överskottet av kyrkoboken! folkmängd över mantalsskriven, synes kommittén benägen att i viss utsträckning tillskriva detta förelupen underlåtenhet att verkställa vederbörlig överföring till bok över

2-2 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

obefintliga. Överskottet av kyrkobokförd folkmängd över framräknad är enligt de av kommittén framlagda tabellerna över åldersfördelningen för de fem yngsta årsklasserna förbytt i ett underskott, vilket i femårsklassen 10— 15 år återhämtas genom ett särskilt kraftigt överskott. Härav drar kommittén den slutsatsen, att födelser i många fall ej anmälas inom vederbörlig tid. Vid folkräkningarna verkställes en efterhandskontroll av uppgifterna om personer över 95 dr. Denna hade år 1935 till resultat att av hela antalet. 769, under 1936—1937 till bok över obefintliga överfördes 11. Analogivis antager uppbördskommittén, att i det ej särskilt kontrollerade antalet personer i åldrarna 90—95 år åtskilliga personer ingå, som rätteligen bort överföras till bok över obefintliga. Överskottet av kyrkobokförd folkmängd över framräknad i åldrama över 90 år (vilket dock vid 1935 års folkräkning var förbytt i ett underskott) förmodas till någon del bero på försummelse att ur församlingsboken avföra avlidna personer. Under rubrik: anmälning och bokföring av invandrare påpekar uppbördskommittén å ena sidan svårigheterna att förverkliga den slutna kyrkobokföringens princip beträffande återinvandrare, vilkas tidigare kyrkobokföring i riket är för pastor okänd och ej av dem själva yppas, och å andra sidan svårigheterna vid en sådan persons kyrkobokföring, då hans senaste kyrkobokföringsort före utvandringen ej kan utrönas. I fråga örn utlänningars kyrkobokföring vore effektiviteten god i Stockholm, tack vare samarbete med socialstyrelsens utlänningsbyrå, men sannolikt mindre i landsorten, där man på sina håll kunde spåra en viss obenägenhet hos prästerskapet att kyrkobokföra utlänningar. En anmärkningsvärd svaghet i kyrkobokföringssystemet i fråga örn bokföring av utvandrare vore, att den som uttagit flyttningsbetyg till utlandet genast avfördes ur församlingsboken och således upphörde att vara här kyrkobokförd redan innan han lämnat landet. Ben »olagliga utvandringen», d. v. s. den som ägde rum utan flyttningsbetyg, uppgick enligt av kommittén anförda siffror till sammanlagt 11 701 personer under åren 1901—14. Under tioårsperioden 1927—1936 visade däremot den av prästerskapet redovisade utvandringen ett överskott över den från emigranthamnarna rapporterade, vilket överskott blev procentuellt alltmera framträdande, i den mån de absoluta emigrationssiffrorna minskades. Överskottet förmodades bero dels på att resan i många fall inställts, sedan flyttningsbetyg uttagits, dels ock på att flyttningsbetyg uttagits i efterhand för personer, som under tidigare år utvandrat utan sådant betyg. Rörande de obefintliga framlägger och diskuterar uppbördskommittén ett omfattande siffermaterial, fidi större delen hämtat ur den officiella statistiken. De obefintligas antal (190 292 vid 1935 års slut) och de årliga siffrorna för överföring till (4 106 år 1935) och från (4 004 år 1935) boken över obefintliga kunde enligt kommittén med viss rätt tagas som värdemätare i fråga örn folkbokföringens effektivitet. De senare årens relativt låga överföringssiffror förmodades, sedan emigrationen numera praktiskt taget upphört, giva en ungefärlig bild av den inrikes omflyttningens bidrag till obefintlighetsklientelets rekrytering. I anslutning till redogörelsen för en av kommittén företagen stickprovsundersökning, berörande omkring 900 efter viss metod uttagna obefintliga och utvisande bl. a., att av 69 personer, som under en femårsperiod avförts ur obefintlighetsböckerna, 46 personer uttagit flyttningsbetyg, därav 42 på eget initiativ och 4 efter anmaning av pastor, framhåller kommittén såsom anmärkningsvärt i vilken ringa utsträckning sådant initiativ av folkbokföringsmyndighet förekommer. Skulden härför vore till stor del kyrkobokföringsförordningens, då denna icke stadgade någon undersökningsplikt beträffande de obefintliga. I fråga örn anmälning och bokföring av inrikes omflyttning påvisar kommittén med

Kungl. Maj.ts proposition nr 2S2. 23

siffror ur den officiella statistiken, hurusom pastorsämbetenas årliga folkmängdsredogörelser efter sammanräkning för riket städse utvisa ett överskott (2 492 år 1930) av inflyttade över utflyttade, ehuru siffrorna bort bliva lika. Såsom tänkbara ehuru osäkra förklaringsgrunder anföres dels att i vissa fall personer, som överförts från bok över obefintliga, kommit att bliva medräknade bland de inflyttade, dels att försummelse i en del fall förelupit i fråga örn inflyttningens avisering eller utflyttningens antecknande. Antagandet om sådan försummelse bestyrktes dock av pensionsstyrelsens erfarenheter i fråga om förekomsten av dubbelföringar i pensionsavgiftsförteckningama, enligt företagen räkning i 1931 års förteckningar betydligt överstigande 5 000. Beträffande storleken av den inrikes omflyttning, som äger rum utan uttagande av flyttningsbetyg, hänvisar kommittén dels till de årliga överföringssiffroma beträffande obefintliga, dels till antalet vid mantalsskrivning utfärdade förelägganden att avlämna flyttningsbetyg, vilket antal år 1934 utgjorde 16 441 i hela riket och 13 475 enbart i städerna. I detta sammanhang påtalar kommittén även frånvaron av skyldighet att anmäla flyttning inom församling.

De hittills omförmälda bristerna i kyrkobokföringen hava huvudsakligen haft avseende å redovisningen av befolkningen med hänsyn till antal och lokal fördelning. I fråga örn redovisningen av demografiska data åberopar kommittén dels erfarenheter inom pensionsstyrelsen örn talrik förekomst av felskrivningar i prästbevis rörande namn och födelsedata, dels en vid folkräkningen 1935/1936 upprättad granskningsstatistik, berörande sammanlagt 3 899 fall. i vilka av en eller annan anledning misstänkts, att felaktig anteckning förekomme i församlingsboksutdragen. De uppgifter, som i dessa fall kontrollerades, gällde i 1 708 fall födelseår, i 372 fall vigselår, i 232 fall år för äktenskaps upplösning, i 19 fall kön samt slutligen i 1 568 fall civilstånd. Därvid konstaterades, att felaktiga uppgifter förelågo om födelseår i 796, örn vigselår i 180, örn år för äktenskaps upplösning i 81, om kön i 19 samt örn civilstånd i 956 fall.

I fråga örn kyrkobokföringen påtalar uppbördskommittén slutligen bristen på verkligt effektiv kontroll samt folkbokföringsmaterialets svårtillgånglighet och bristande överskådlig het. Med sistnämnda uttryck åsyftar uppbördskommittén icke egentligen, att kyrkoböckerna eller mantalslängden^ skulle vara oöverskådligt uppställda eller förda, utan fastmera frånvaron av centrala upplysningskällor, varigenom bl. a. efterspaningen av restskyldiga för indrivning av deras utskylder bleve lidande till följd av den omgång och tidsutdräkt, som därav vållades.

Uppbördskommitténs kritik av mantalsskrivningen bygger i huvudsak på häradsskrivarföreningens förut omnämnda framställning den 1 mars 1934. Då denna åberopas även av folkbokföringskommittén, torde redogörelse för framställningen lämpligen kunna lämnas i samband med redogörelsen för sistnämnda kommittés uttalanden. (Jfr s. 37.)

De erinringar mot den nuvarande folkbokföringen, som uppbördskommittén funnit sig böra framställa, föranledde kommittén att framlägga förslag till en genomgripa n de o lii g e s t a 1 t n i n g a v folkbok f ör ingen. I förslaget gör kommittén skillnad mellan civil folkbokföring och kyrkobokföring; den sistnämnda skulle bibehållas allenast som en registrering av kyrkliga förrättningar.

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

Den civila folkbokföringen indelas därvid i löpande folkbokföring, mantalsskrivning och folkräkning.

Mantalsskrivningen och folkräkningen skulle handhavas av samma myndigheter som nu. Den löpande folkbokföringen skulle ombesörjas lokalt av folkregisterförare, regionalt av länsstyrelser och centralt av riksmyndigheten för folkbokföringen (statistiska centralbyrån). Pastor skulle i regel vara folkregisterförare och skulle i sådan egenskap såsom civil tjänsteman lyda under länsstyrelsen. I vissa större kommuner skulle dock efter Konungens förordnande denna befattning kunna uppdragas åt helt civil tjänsteman. Folkregisterförarens förvaltningsområde skulle benämnas folkbokföringsdistrikt.

I förslaget eftersträvades en viss centralisering av folkbokföringen, i det att länsstyrelserna och riksmyndigheten skulle föra vissa centrala register och de förra i regel även skulle löpande deltaga i den lokala folkbokföringen genom att i varje ärende handlägga ett visst led i förfarandet.

Förslaget avskaffar församlings- och obefintlighetsböckerna men bibehåller övriga kyrkoböcker, med undantag av inflyttnings- och konfirmationsböckerna, inom den civila folkbokföringen under namn av födelse-, äktenskaps-, avgångs- samt död- och begravningsböcker. Sådana böcker skulle föras såväl hos folkregisterförare som hos riksmyndigheten; den senare skulle även föra invandringsbok. Böckerna skulle vara bundna. Dessutom skulle hos folkregisterförare, länsstyrelser och riksmyndigheten föras ett flertal kortregister. För varje person skulle finnas ett huvudkort, avsett att upptaga sådana anteckningar som nu föras i församlingsbok. Huvudkorten skulle hos folkregisterförare ingå i register, motsvarande de nuvarande församlings- och obefintlighetsböckerna. Huvudkortet för person, som flyttat till annat distrikt, skulle på rekvisition, förmedlad av länsstyrelsen, översändas till folkregisterföraren därstädes. För avlidna och emigranter skulle huvudkorten insändas till riksmyndigheten och där ingå i särskilda register. Länsstyrelserna skulle utrustas med maskinella hjälpmedel för tryckning av längder med mera och föra ett alfabetiskt adressregister över länets befolkning.

Mantalsskrivning skulle alltjämt äga rum i hävdvunna former. Envar skulle mantalsskrivas där han vid ingången av mantalsåret rätteligen borde vara registrerad i den löpande folkbokföringen. Personer, vilkas hemvist blivit okänt, skulle under ett år upptagas efteråt i längden men därefter under tre år införas i särskild bilaga till längden och helt utelämnas först det femte året, då de skulle riksbokföras och deras huvudkort översändas till riksmyndigheten för att ingå i dess riksbokföringsregister.

I yttrandena över uppbo rdskom mittens betänkande uttalades i flertalet fall, att de i betänkandet påtalade bristerna i det nuvarande systemet, ehuru faktiska, dock överskattats till sin betydelse. Denna uppfattning företräddes av bland andra kammarkollegiet, kammarrätten, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksarkivet, Överståthållarämbetet samt ett flertal länsstyrelser, domkapitel och pastorsämbeten. I allmänhet ansåg man, att botemedel mot bristerna borde kunna vinnas genom reformer inom den nu­

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 25

varande ordningens ram. Även åsiklen, att längre gående reformer vore av nöden, hade emellertid förespråkare; i denna riktning uttalade sig sålunda bland andra chefen för försvarsstaben, rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, socialstyrelsen, Överståthållarämbetet och åtskilliga länsstyrelser.

Av yttrandena må vidare följande här återgivas.

Beträffande de av uppbördskommittén gjorda jämförelserna mellan kyrkobokförda mantalsskriven och framräknad folkmängd uttalade statistiska centralbyrån, att endast begränsade möjligheter förefunnes att på dylikt sätt komma fram till resultat, som kunde anses ådagalägga fel i folkbokföringen. Centralbyrån anförde vidare:

Detta sammanhänger med flera omständigheter, såsom bland annat att vid jämförelse mellan två folkmängdssiffror, vilka visserligen formellt avse samma tidpunkt men hämtas ur olika material, man alltid bar att räkna med en viss skillnad. Till stor del beror denna skillnad på att vid tidpunkten för uppgifternas avskrivande och insändande till den sammanräknande myndigheten, vilket i allmänhet måste ske tämligen snart efter räkningstidpunkten, tillståndsändringarna inom befolkningsmassan icke i registreringsavseende hunnit att framföras lika långt i det ena materialet som i det andra. Efter hand som registreringen fortskrider erhålles en bättre överensstämmelse, och skiljaktigheterna i bokföringen komma ofta endast att bestå under någon kortare tid. Klart är, att örn en mycket stor skillnad kan iakttagas mellan tvenne på så sätt erhållna folkmängdssiffror, detta måste betraktas såsom ett symptom på att systemet icke fungerar tillfredsställande. Då emellertid, såsom numera är fallet, skillnaden är mycket liten, får detta snarare anses utgöra ett indicium på det motsatta förhållandet eller i varje fall, att omdömet härom måste anstå, tills vid en prövning av individualfallen säker uppgift kunnat vinnas, örn skillnaden beror på felaktigheter i bokföringen eller kan tillskrivas sådana orsaker som nyss omnämnda eller andra själva bokföringen ovidkommande omständigheter, såsom mindre felsummeringar i ena eller andra materialet o. dyl.

Såsom en bland flera möjliga orsaker till divergenser mellan kyrkobokförd och mantalsskriven folkmängd framhöll centralbyrån jämväl det förhållandet, alt kyrkobokföringsorten och mantalsskrivningsorten icke ens legalt alltid sammanfalla.

Liknande synpunkter anfördes jämväl i vissa andra yttranden.

Under framhållande av att de anförda synpunkterna till en del blivit beaktade redan i uppbördskommilténs framställning betonade statistiska centralbyrån med avseende å den av uppbördskommittén åberopade granskningsstatistilcen svårigheterna att statistiskt komma till klarhet om förekomst och antal av felaktigheter i folkbokföringen. Centralbyrån bomme i sin ämbetsutövning icke i direkt beröring med själva folkbokföringsurkundema utan vore hänvisad till utdrag av dessa. Förekomsten av felaktigheter i utdragen behövde icke innebära, att felaktigheterna vöre att återfinna i urkunderna. Enligt centralbyråns erfarenhet vore som regel felaktigheterna begränsade lill utdragen, ehuru i andra fall sannolika skäl talade för deras förekomst även i urkunderna, medan åter i ytterligare andra fall frågan

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

helt undandragit sig säkert bedömande. Man kunde därför icke taga antalet i utdragen förekommande uppgifter, som givit anledning till anmärkning, som mätare på folkbokföringsurkundemas tillförlitlighet. Från denna synpunkt borde även de av uppbÖTdskommittén anförda siffrorna i förevarande hänseende bedömas. Centralbyrån tilläde emellertid i detta sammanhang:

Med beaktande av den begränsning i deras räckvidd, som inställer sig vid behandlingen av den föreliggande specialfrågan, äro de förtjänta att uppmärksammas ur synpunkten, huru lätt divergerande uppgifter örn till synes så enkla data som födelseår, civilstånd m. m. kunna uppkomma, då uppgiftslämnarna äro olika, såsom myndigheter av skilda slag, enskilda personer etc. För att belysa anmärkningsfrekvensen beträffande de årliga kyrkoboksutdragen, som sålunda icke får jämställas med påvisade felaktigheter i kyrkoböckerna, kan anföras, att i fråga om 1935 års födelse-, vigseloch dödboksutdrag respektive 4 430, 2 400 (efter avdrag för yrkesuppgifterna) och 3 280 anmärkningar framställdes, upptagande respektive 5,0, 4,7 och 4,5 °/o av antalet inskrivningar i motsvarande utdrag.

Jämväl i åtskilliga andra yttranden anfördes liknande synpunkter.

Till vad uppbördskommittén anfört beträffande anmälning och bokföring av inrikes omflyttning ansåg sig statistiska centralbyrån, i den mån kommittén funnit sig böra framhålla dessa förhållanden som bevis för bristfälligheter i kyrkobokföringen, böra anknyta den reflexionen, att det statistiska jämförelsematerialet icke medgåve säkra slutsatser i detta avseende, även om sannolika förmodanden kunde göras, att den för riket i dess helhet observerade skillnaden i in- och utflyttningens numerär till en del vore att tillskriva dylika orsaker.

Åtskilliga präster vitsordade, att användningen av böcker med fasta blad i kyrkobokföringen medförde arbetsökning och felrisker, särskilt i samband med omskrivning av församlingsboken. Ett pastorsämbete uppgav som sin erfarenhet att 90 °/o av alla fel uppkomme på detta sätt. Samtidigt betygades dock, att de fel som uppkommit på dylikt sätt i regel snabbt upptäcktes och rättades. Större betydelse som felkälla hade emellertid, enligt vad ett domkapitel anfört, den upprepade omskrivningen av namn vid flyttningsbetvgens utfärdande och inskrivning; det s. k. flyttande huvudkortet vore ur denna synpunkt en förtjänst hos förslaget. Såsom botemedel förordades i övrigt införande av ovillkorlig kollationeringsskyldighet.

Även statistiska centralbyrån fann det obestridligt, att systemet med bundna böcker till en viss grad skapade förutsättningar för uppkomsten av felaktigheter i kyrkobokföringen. Centralbyrån ifrågasatte dock, örn icke dessa brister kunde avhjälpas inom det nuvarande systemets ram genom en effektivare övervakning och ett bättre utnyttjande av mantalsskrivningen som tillrättaläggande instrument. Detsamma kunde sägas gälla beträffande de felaktigheter som uppkomme på grund av förbiseenden från prästerskapets sida, oberoende av bristerna i själva systemet. Toge man hänsyn till folkbokföringens betydande omfattning (det rörde sig om en befolkning på när­

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 27

mare 6V3 miljoner, cirka 55 000 äktenskap, 90 000 födda, 75 000 döda och 600 000 mellan olika församlingar flyttande årligen samt dessutom tillståndsändringar av annat slag, som oupphörligen inträffade) torde i stort sett få anses gälla, att prästerskapet handhaft sina bokföringsuppgifter på ett tillfredsställande sätt. Ett ytterligare nedbringande av den felfrekvens som förekomme vore dock en angelägenhet, åt vilken den största uppmärksamhet borde ägnas.

Gentemot vad uppbördskommittén anfört angående anmälning och bokföring av invandrare, utlänningars kyrkobokföring, anmälning och bokföring av utvandrare och olovlig utvandring fann statistiska centralbyrån icke anledning till någon egentlig invändning.

Ej heller i övriga yttranden hava i dessa hänseenden erinringar framställts.

Icke heller uppbördskommitténs framställning angående de obefintliga lämnade enligt statistiska centralbyrån rum för någon mera väsentlig erinran. Ämbetsverket yttrade härutinnan:

Den stora kontingenten obefintliga utgjorde otvivelaktigt en av folkbokföringssystemets avigsidor. Det kunde visserligen ifrågasättas, örn icke frågan i den allmänna diskussionen fått en något förstorad plats särskilt med hänsyn till det även av kommittén påpekade förhållandet att det i de obefintligas antal inginge ett betydande antal personer, som numera existerade endast på papperet. Självfallet kunde ej heller i något folkbokföringssystem de obefintliga helt undkommas, eftersom man alltid måste räkna med att en del personer komme att undandraga sig ordnad folkbokföring. Det kunde emellertid icke förnekas, att man kunde hysa berättigade farhågor för att den hittillsvarande redovisningen av de obefintliga ävenledes i sig inneslöte ett icke obetydligt antal i ena eller andra avseendet dubbelförda personer och oegentligheter av annat slag. Det ville nämligen förefalla, som om reglerna för avförandet av obefintliga mången gång icke tillämpades med tillräcklig noggrannhet och omsorg. Likaså funne sig centralbyrån kunna helt instämma i den av kommittén påtalade bristen i kyrkobokföringsförordningen, att föreskrifter örn undersökningsplikt rörande en gång överförda personer helt saknades. Det vore därför en angelägenhet av största vikt att nedbringa de obefintligas antal och att äga tillgång till ett centralregister över de obefintliga, med vars hjälp deras återförande till ordnad bokföring kunde underlättas och komma till stånd utan omständliga undersökningar.

I fråga örn de obefintliga uttalades dock i flertalet yttranden, att frågans betydelse överskattats av uppbördskommittén. Ett domkapitel framhöll därjämte, att en avsevärd nedgång ägt rum i överföringssiffrorna sedan 1915. Å andra sidan betonade rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap frågans betydelse i samband med en konsumtionsreglering vid krig eller kris. Såsom orsaker till rekryteringen av detta klientel nämndes av en del pastorsämbeten och häradsskrivare, förutom den olagliga utvandringen, socialvårdslagstiflningens bestämmelser örn hemortsrätt, vilka vore ägnade att i kommunerna minska intresset för de obefintligas efterspaning. Såsom botemedel rekommenderades bestämmelser örn avregistrering av dem som fyllt 100 år, dödförklaring, straffpåföljder och social hjälpverksamhet. I fråga

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

om den inrikes omflyttningens bidrag till rekryteringen av förevarande klientel betonades i yttranden av präster och mantalsskrivningsförrättare allmänhetens försumlighet och ohåga att fullgöra anmälningsskyldighet.

I anslutning till vad uppbördskommittén anfört örn den nuvarande folkbokföringens bristande överskådlighet och tillgänglighet erinrade chefen för marinen om de ökade arbetsuppgifter, som komme att åvila folkbokföringen, då landets icke värnpliktiga invånare i större eller mindre omfattning komme att åläggas tjänsteplikt vid inträffat undantagstillstånd, särskilt vid krig, samt uttalade, att de i samband härmed behövliga uppgifterna blott torde kunna åstadkommas genom en förbättrad civilbokföring. Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap utvecklade närmare i sitt utlåtande vad som i sådant hänseende borde krävas av folkbokföringen:

Otvivelaktigt vore. att de försvarsberedskapsarbeten, som behöva utföras i fråga örn arbetskraftens utnyttjande, skulle i hög grad gagnas, därest möjlighet tunnes att på bekvämt sätt erhålla utdrag och sammanställningar ur förefintliga folkregister och såmedelst vinna närmare kännedom örn personalförhållandena inom särskilt viktiga arbetsområden. Likaledes skulle det vara av värde att kunna på grundval av folkbokföringen verkställa tillförlitliga beräkningar av särskilda konsumentmassor inom olika delområden av riket eller olika yrkesgrupper till ledning vid utformandet av regleringsplaner på folkförsörjningsomradet. Såsom de vid den löpande folkbokföringen nu förda urkunderna (d. v. s. församlingsböcker och mantalslängder) vore beskaffade, måste sammanställningar och beräkningar av ovan angivet slag i stort sett grunda sig på den officiella befolkningsstatistiken, särskilt folkräkningarna. Dessa lämnade emellertid i många fall ej tillräckligt detaljerade uppgifter för här ifrågavarande ändamål och deras resultat vöre, då de framkomme, till följd av den långa tid bearbetningen krävde, dessutom flera år gamla. Viktigare än vad nu framhållits vore emellertid, att de krav kunde tillgodoses, vilka under krigs- eller kristid skäligen borde ställas på folkbokföringen i samband med verksamheten för arbetsmarknadens och folkförsörjningens ändamålsenliga ordnande. Vad som då framför allt komme att behövas torde vara dels att för arbetsmarknadens reglering snabbt erhålla tillförlitliga personaluppgifter för särskilda yrkeskategorier och områden av riket, dels att för konsumtionsregleringsändamål erhålla underlag för upprättande av behövliga förteckningar över konsumenter och hushåll. Uppenbart vore, att folkbokföringen i sitt nuvarande skick under här avsedda tidsförhållanden endast högst ofullständigt kunde fylla berättigade anspråk i ovan angivna hänseenden. Bland de brister, som ur dessa synpunkter vidlådde densamma, kunde nämnas, att materialet på grund av sin svårtillgänglighet och ohanterlighet vöre föga lämpat att utnyttjas för nu ifrågavarande syfte. För att kunna under krig på ett rationellt sätt tillvarataga den efter värnpliktsinkallelsema kvarvarande civila arbetskraften, särskilt i fråga om krigsmaterielindustrien och jordbruket, syntes det ofrånkomligt att på ett tidigt stadium upplägga register, upptagande medborgarna efter yrken, anställning m. m. (yrkesregister). Att på grund av nuvarande folkbokföringsurkunder verkställa detta måste vara törenat med stor tidsutdräkt, emedan dessa urkunder utgjordes av böcker eller längder, vilket omöjliggjorde en uppdelning av arbetet på ett flertal händer. De viktigaste fördelarna med det föreslagna nya systemet ur dessa synpunkter vore, att urkunderna skulle föras enligt kortsystem samt afl länsstyrelselsema skulle dels föra särskilda register över länets befolkning. dels i anslutning till dessa register utrustas med maskinella hjälpmedel

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 29

för tryckning av namn, adresser m. fl. uppgifter beträffande de i registren upptagna personerna. Denna möjlighet att för folkbokföringen utnyttja arbetsbesparande maskiner syntes i och för sig ur de synpunkter rikskommissionen hade att företräda utgöra ett starkt skäl för förslagets genomförande.

Liknande synpunkter framfördes även, ehuru mindre utförligt, i yttranden av ett par länsstyrelser.

Av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap och från militärt håll framhölls även, att folkbokföringsmaterialet i många fall vore ganska otillförlitligt med hänsyn till angivandet av yrke och sysselsättning.

Att behov av en starkare kontroll över folkbokföringsarbetet förelåge bestreds i allmänhet icke. Tvärtom framhölls i yttranden av riksarkivet, allmänna svenska prästföreningen och ett antal pastorsämbeten införandet av en ordnad inspektionsverksamhet såsom en av de reformer, vilka med fördel skulle kunna genomföras inom det nuvarande systemets ram. Dessutom påyrkades från skilda håll en förbättrad prästutbildning med avseende å kyrkobokföringen. För de präster, som redan kommit ut i tjänst, skulle det, enligt vad riksarkivet förmodade, vara nyttigt, örn tid efter annan särskilda konferenser anordnades, genom vilka — under utbyte av erfarenheter och synpunkter mellan präster, arkivtjänstemän, representanter för domkapitel och tjänstemän i statistiska centralbyrån — insikterna på dessa områden kunde vidmakthållas och förkovras. Sveriges häradsskrivareförening fann det påfallande, hur ringa uppmärksamhet kommittén ägnat åt den kontroll, som redan verkställdes och med en förbättrad lagstiftning ännu mera skulle kunna verkställas i samband med mantalsskrivningen.

Behovet av en förbättrad mantalsskrivning vitsordades i allmänhet i de yttranden, vari denna fråga berörts.

Den nu lämnade redogörelsen för remissyttrandena har avsett frågan om bristerna i det nuvarande systemet. En kortfattad redogörelse torde här böra lämnas jämväl för innehållet i yttrandena över uppbördskommitténs betänkande i vad avser förslagets allmänna riktlinjer. Härvid skola beröras följande frågor nämligen dels huruvida beträffande den löpande folkbokföringen åtskillnad bör göras mellan civil och kyrklig bokföring, dels huruvida urkunderna för den löpande folkbokföringen böra utgöras av böcker med fasta blad, lösbladsliggare eller kortregister, dels huruvida mantalsskrivningen bör bibehållas som särskild förrättning eller kan ersättas av ett årligt fixerande av befolkningsläget i längder med ledning av urkunderna för den löpande bokföringen, dels ock huruvida och i vilken omfattning en centralisering av folkbokföringen bör eftersträvas.

Principiell anslutning till tanken, att åtskillnad borde göras mellan civil och kyrklig folkbokföring, uttalades av länsstyrelsen i Västmanlands län och torde även kunna utläsas av de yttranden, som avgivits av socialstyrelsen, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län. Andra myndigheter

30 Kungl. Majlis proposition nr 282.

ansågo, att en sådan åtskillnad kunde behöva göras under vissa förutsättningar. Statistiska centralbyrån fann sålunda den av uppbördskommittén gjorda åtskillnaden i detta hänseende vara en naturlig konsekvens av den genomförda centraliseringen, vilken dock av ämbetsverket kritiserades. Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län ifrågasatte lämpligheten av att anförtro en folkbokföring enligt kortsystem åt prästerskapet. De kyrkliga myndigheterna syntes vara ense örn att folkbokföringen helst borde bibehållas hos prästerskapet. Örn dess handhavande skulle bliva alltför betungande ur arbetssynpunkt eller undergräva prästens ställning som kyrkans tjänare, ansågs dock, att prästerna borde befrias därifrån. Ur sistnämnda synpunkt kritiserades ganska allmänt av såväl kyrkliga som civila myndigheter kommitténs förslag, att prästerna såsom folkregisterförare skulle lyda under civila myndigheter. Kammarrätten fann den härigenom uppkommande dualismen i prästernas ställning ägnad att leda till konflikter. 1 fråga örn den av kommittén gjorda åtskillnaden mellan civil och kyrklig bokföring uttalade kammarrätten, att det vore en principiell brist, att systemets enhetlighet ej uppehållits. Folkbokföringen skulle väl i regel förbliva en den kyrkliga kommunens angelägenhet men skulle under vissa betingelser kunna övertagas av den borgerliga kommunen. Denna oregelbundenhet kunde draga med sig förväxlingar och andra praktiska olägenheter för såväl allmänheten som de korresponderande folkbokföringsorganen, lokala som centrala. Uppsala domkapitel fann att tillräckliga skäl ej anförts för den gjorda åtskillnaden och påpekade, att i en församling, där pastor såsom folkregisterförare ersatts av civil myndighet, kyrkobokföraren komme att sakna tillgång till församlingsbok och vissa andra böcker, som pastor i sin nämnda egenskap fört men måst lämna ifrån sig till den civile registerföraren. Linköpings domkapitel framhöll, att allmänheten i orter, där folkbokföringen på föreslaget sätt vore delad, vid begäran hos pastor örn dop, konfirmation, lysning eller jordfästning måste förete intyg från den civile registerföraren och sålunda i varje dylikt fall måste besväras med besök vid två tjänsteställen. Visby domkapitel hävdade, att staten, så länge den nyttjade kyrkan som organ för sin andliga omvårdnad örn folket, måste genom folkregistrering hålla prästerna underrättade örn vilka personer de av staten åläggas att ansvara för. Domkapitlet syntes förmena, att prästerna, även örn en civil folkbokföring infördes, icke kunde för församlingsvården undvara en kyrkobokföring av ungefärligen samma omfattning som hittills, och kom därför till den slutsatsen, att ett särskiljande av den civila och den kyrkliga bokföringen skulle medföra ett onödigt dubbelarbete. Socialstyrelsen och Överståthållarämbetet, vilka syntes förorda ett åtskiljande av den civila och den kyrkliga bokföringen, ansågo dock, att folkbokföringens lokala handhavande fortfarande borde anförtros åt prästerna. Överståthållarämbetet framhöll, att inrättandet av uteslutande civila folkregisterförare, vilka med nödvändighet måste erhålla rätt så stora distrikt, skulle medföra omgång och besvär särskilt för lantbefolkningen. Däremot uttalade sig länsstyrelsen i Malmöhus län för att det toges under övervägande, huruvida icke den civila folkbokföringen borde överlåtas åt polismyndigheten, och länsstyrelsen i Västmanlands län för­

Kunni. Maj.ts proposition nr 282. 31

ordade, under förutsättning av att antalet fögderier ökades, att den lokala civilbokföringen anförtroddes åt häradsskrivarna. Några kommuner framkastade tanken, huruvida icke den lokala folkbokföringen kunde anförtros åt kommunala förtroende- eller tjänstemän. Statistiska centralbyrån gillade, att kommittén velat lägga den lokala civilregistreringen i prästerskapets händer; detta sakförhållande ändrades icke av att kommittén, såsom det ville förefalla på goda grunder, förutsatt eif avsteg från denna regel beträffande de större städerna.

Ur sociala och socialstalisliska synpunkter tami socialstyrelsen kortsystem bättre än fasta böcker såsom urkunder för den löpande folkbokföringen. Även rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, pensionsstyrelsen och en länsstyrelse uttalade tillfredsställelse med kommitténs förslag i detta hänseende. Principiellt intog Överståthållarämbetet samma ståndpunkt. I fråga om systemets tillämpning påpekade ämbetet emellertid nödvändigheten av att registren handhades av personal med detta arbete som huvuduppgift och huvudintresse, varför kortregister hos prästerskapet borde förekomma endast i forin av hjälpregister till en, helst kronologiskt förd, församlingsbok. Däremot borde en civil folkregistrering anordnas hos länsstyrelserna med fullt utnyttjande av kortsystemets möjligheter. — Värdet av hjälpkortregister vid sidan av församlingsboken vitsordades i allmänhet jämväl i övriga yttranden. Några länsstyrelser och domkapitel samt allmänna svenska prästföreningen förordade en kombination av församlingsbok och huvudkort, de sistnämnda såsom ersättning för flyttningsbetygen. I fråga örn församlingsbokens ersättande med kortregister ställde man sig däremot i allmänhet synnerligen avvisande. Kammarrätten anställde följande jämförelse:

Väl vore det sant, att böckerna kunde medföra vissa olägenheter t. ex. vid överföringar till nya upplägg, då sidor blivit fullskrivna, bristande strykningar med dubbelföring som följd, anteckningar å felaktiga rader o. s. v. Men kortsystemet bleve ej heller riskfritt. Örn ett huvudkort skulle placeras fel, kunde dess tillrättafinnande, särskilt i stora församlingar, bliva mycket tidsödande och stundom visa sig omöjligt, och skulle av denna eller annan orsak ett huvudkort försvinna, torde det bliva så gott som ogörligt att åstadkomma så fullständiga anteckningar örn vederbörande, som skulle krävas för upprättande av ett nytt kort. Från forskningssynpunkt bleve församlingsböckernas borttagande ovillkorligen en förlust. Deras innehåll rörande personer och fastigheter måste anses vara av stor betydelse ej blott vid arvsrättslig eller annan privat släktforskning utan även från allmän kulturhistorisk synpunkt. Även örn det visat sig att i Stockholm man kunnat undvara fasta församlingsböcker, finge man ej bortse från landsbygdens helt olika förhållanden. I landskommunerna och de mindre och medelstora städerna torde de fasta böckerna vara såväl i expeditionsavseende lämpligast som ur utrymmessynpunkt att föredraga. Endast i de större städerna torde yppas behov av kortregister sorn ledning och hjälp vid det löpande expeditionsarbetet, och i sådana fall stöde det givetvis vederbörande fritt att anordna sådana vid sidan av de fasta böckerna.

Aven arkivmyndigheterna framhöllo församlingsböckemas fördelar framför kortregistren ur forskningssynpunkt. Såsom arkivmaterial vore kortregistren dessutom underlägsna församlingsböckema på grand av sin skrym­

32 Kungl. Maj:ts proposition nr

mande natur. -— Några länsstyrelser, ett domkapitel samt Sveriges häradsskrivarförening förordade, att församlingsboken fördes efter lösbladssystem.

Socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, åtskilliga länsstyrelser samt Sveriges häradsskrivarförening uttalade sin tillfredsställelse över att mantalsskrivningen bibehållits som särskild förrättning; länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län betecknade däremot detta såsom en anmärkningsvärd svaghet i förslaget. Socialstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län uttalade, att ett avgörande skäl för mantalsskrivningens bibehållande anförts genom hänvisningen till de rättsverkningar, som äro anknutna till mantalsskrivningen, varjämte socialstyrelsen framhöll mantalsskrivningens betydelse för inhämtande av statistiskt material. I åtskilliga yttranden underströks mantalsskrivningens betydelse för kontrollen å den löpande folkbokföringen. Länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län yttrade däremot, att folkbokföringssystemet borde vara så anordnat, att dylik kontroll bleve obehövlig.

Socialstyrelsen fann den centraliseringsprincip, som i förslaget kommit till uttryck, riktig och bärande; en förbättring av folkbokföringens effektivitet och användbarhet för samhällets syften torde på sådan väg kunna ernås och det moderna samhällets anpassning för sina sociala uppgifter underlättas. Styrelsen ifrågasatte dock, om icke en centralisering till riksmyndigheten med förbigående av länsstyrelserna varit en mera konsekvent tillämpning av principen och mindre kostnadskrävande. Även statistiska centralbyrån anslöt sig i princip till centraliseringstanken. Tvekan om behövligheten av centrala register kunde icke råda; särskilt borde sådana folkbok föringsangelägenheter, som icke hade en utpräglat lokal förankring, centraliseras och förvaltas av en riksmyndighet. Länsstyrelsernas register torde dock böra inskränkas till att omfatta de allra nödvändigaste identifieringsdata, så att deras egentliga uppgift bleve att tjäna som uppslagsregister med hänvisning till de lokala register, ur vilka de fullständiga uppgifterna kunde hämtas. — Betydelsen av den centrala registreringen hos länsstyrelserna vitsordades av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap och en länsstyrelse särskilt ur beredskapssynpunkt. Några länsstyrelser och domkapitel ansågo, att adressregister borde kunna upprättas hos länsstyrelserna utan att dessa behövde deltaga i det löpande folkbokföringsarbetet; pastorsämbetena borde åläggas att förse länsstyrelserna med aktuella uppgifter om förändringar i befolkningsläget. Även en centralisering av denna mera begränsade omfattning avstyrktes emellertid av kammarkollegiet, fyra länsstyrelser och tre domkapitel samt Sveriges häradsskrivarförening. Ett par av länsstyrelserna vitsordade dock, att de centrala registren kunde bliva till gagn för taxeringsarbetet, men detta förnekades av häradsskrivarföreningen.

Ett av syftemålen med uppbördskommitténs förslag, att länsstyrelserna skulle deltaga i det löpande folkbokföringsarbetet, var att vinna en fortlöpande kontroll av den lokala folkbokföringen. Häremot invändes från kyrkligt håll, att den eftersträvade kontrollen borde kunna ernås med enklare medel, att länen vore för stora enheter för det kontrollerande arbete man

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 33

ville hava utfört, samt att förfarandet korinne att medföra ökade felrisker och ett omfattande dubbelarbete ävensom verka fördröjande på ärendenas handläggning. Att en viss dubbelregistrering komme att äga runi ansåg även socialstyrelsen ofrånkomligt, men denna dubblering hade enligt styrelsens mening sin obestridliga betydelse ur kontrollsynpunkt. Mest konsekvent hade enligt styrelsens åsikt visserligen varit att begränsa prästernas befattning med folkbokföringen till att mottaga anmälningar, under det att registreringen skedde centralt; en ändring i sådan riktning ville styrelsen dock ej ifrågasätta.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap och Överståthållarämbetet rekommenderade förslaget örn länsstyrelsernas utrustande med adresseringsmaskiner. Statskontoret ansåg det däremot tvivelaktigt örn förslaget i denna del komme att motsvara förväntningarna.

B. Folkbokföringskommittén.

Genom folkbokföringen skola en mängd betydelsefulla uppgifter om de enskilda samhällsmedlemmarna insamlas och registreras. Resultaten av denna registrerande verksamhet skola tjäna som upplysningskälla och utnyttjas för olika ändamål, därvid förvaltningens behov av upplysningar om individer eller grupper under senare år trätt alltmera i förgrunden. Vid en undersökning om folkbokföringens effektivitet har man att tillse, hur folkbokföringen förmår fullgöra dessa båda led i sin arbetsuppgift. Denna tankegång ligger till grund för kommitténs uppdelning av ämnet. I enlighet med denna uppdelning lämnas i det följande en redogörelse för kommitténs synpunkter dels på frågan om materialets insamlande och registrering, dels ock på frågan om materialets utnyttjande. Slutligen lämnas en redogörelse för den principståndpunkt, som kommittén med stöd av sin utredning kommit till.

1. Kyrkobokföringen och mantalsskrivningen. Det utredningsmaterial kommittén i denna del åberopar utgöres huvudsakligen av 1936 års uppbördskommittés uttalanden och de över uppbördskommitténs betänkande avgivna yttrandena. De anmärkningar, som riktats mot uppbördskommitténs metod att med utgångspunkt från siffermaterial som hämtats från den officiella statistiken och från granskningen av de till folkräkningen avgivna kyrkoboksutdragen, söka komma till klarhet örn den nuvarande folkbokföringens brister, äro givetvis, yttrar folkbokföringskommittén, i och för sig riktiga. Kommittén framhåller emellertid, att det icke vore lätt att i praktiken finna någon lämplig ersättning för denna metod. En fullständig undersökning, byggd på självständigt material, måste nämligen, örn den skulle bliva tillräckligt belysande, göras så omfattande, att kommittén haft skäl att fråga sig, huruvida värdet därav skulle uppväga kostnaderna. Svaret hade för kommitténs del blivit nekande, och detta icke minst av det skälet, att tack vare uppbördskommitténs utredning och den diskussion den väckt till liv ett om-

Bihang till riksdagens protokoll IDAS. 1 sami. Nr 2S2. :t

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

fattande och mångsidigt belysande material numera förelåge i yttranden från initierade källor. Väl medgåve icke detta material en siffermässig belysning av vare sig vad som behövde bättras eller vad som med föreslagna botemedel vunnes, men detta syntes betyda mindre vid det förhållandet, att den diskussion som förekommit dock rätt väl klarlagt både vilka brister som funnes och deras betydelse såväl inbördes som för det hela.

Till komplettering av det sålunda föreliggande utredningsmaterialet har kommittén i särskilda skrivelser den 21 oktober 1941 hos bland andra pensionsstyrelsen och den sakkunnige för rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt hemställt örn yttrande angående i vilka hänseenden brister förmärkts beträffande den nuvarande folkbokföringen och i vilka avseenden en rationell folkbokföring skulle kunna möjliggöra förenkling och effektivisering av förvaltningsverksamheten.

Pensionsstyrelsen har i sitt svar å denna skrivelse uttalat, att styrelsen dagligdags hade tillfälle att konstatera, att folkbokföringen icke fungerade tillfredsställande. Felaktiga och ofullständiga identifieringsuppgifter etc. försvårade och fördröjde förandet av styrelsens register över personer i avgiftspliktig ålder, handläggningen av pensionsansökningar samt arbetet med utdrag ur död- och begravningsböcker. Det stora antalet dubbelföringar vore även en källa till komplikationer i arbetet. De nämnda felaktigheterna, som naturligen också medförde ett avsevärt osäkerhetsmoment, torde i flertalet fall ha uppkommit i samband med de omskrivningar av församlingsböckerna, som tid efter annan företoges.

Den sakkunnige för rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt framhöll i sitt svar å skrivelsen bland annat, att länsstyrelserna i en mångfald olika hänseenden skulle kunna draga påtaglig nytta av en rationalisering av folkbokföringen. Det vore i själva verket hart när ogörligt att fullständigt angiva alla de avseenden, i vilka länsstyrelsernas verksamhet i högre eller lägre grad försvårades eller tyngdes av det nuvarande systemets brister.

Föreliggande brister i kyrkobokföringen kunna, yttrar kommittén, uppdelas i sådana som avse 1) själva urkundernas beskaffenhet, därvid främst församlingsbokens vara eller icke vara är i fråga, 2) sättet för bokföringens handhavande samt 3) allmänhetens medverkan.

1. Beträffande de med urkundernas beskaffenhet sammanhängande bristerna anför kommittén:

Att församlingsboken föres som en bok med fasta blad medför olägenheter i skilda avseenden. Blad bliva fullskrivna och anteckningar, som skulle lia gjorts å dessa blad, måste föras å tillgängliga tomma blad på andra ställen i boken till men för överskådligheten. Då plats ej längre finnes för införande av nya anteckningar, måste boken omskrivas, vilket medför betydande arbete och felrisker; personer kunna sålunda bliva dubbelförda eller uteglömda, förekommande anteckningar kunna borttappas, införas i rum, där annan person än den anteckningen gäller är inskriven, eller förvanskas. Vid personers överförande till nytt upplägg i anledning av flyttning kunna motsvarande felaktigheter uppstå. Vid flyttning mellan församlingar kan inne­

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 35

hållet i utflyttningsortens församlingsbok icke på annat sätt överföras till inflyttningsortens än genom en dubbel avskrivning: först från församlingsbok till flyttningsbetyg och sedan från betyget till annan församlingsbok, därvid olika möjligheter till felskrivning föreligga.

Att brister i dessa hänseenden förekomma har i huvudsak vitsordats och torde icke kunna bestridas. Det har emellertid även framhållits, att åt deni icke tår tillmätas för stor betydelse, och otvivelaktigt torde vara, att felriskerna i viss utsträckning kunna kompenseras genom ökad noggrannhet i kyrkobokföringen. Tämligen allmänt har man motsatt sig församlingsböckernas borttagande men på sina håll förordat en kombination av församlingsbok och huvudkort, det sistnämnda såsom ersättning för flyttningsbetyg.

2. Vad därefter angår föreliggande brister i fråga om sättet för bokföringens handhavande erinrar folkbokföringskommittén örn att 1936 års uppbördskommitté ansett sig kunna konstatera, att de kyrkobokförda uppgifterna i många avseenden vore felaktiga på grund av förbiseenden från kyrkobokföramas sida — sålunda oberoende av bristerna i själva bokföringssystemet — och att uppbördskommittén som botemedel häremot föreslagit en skärpt kontroll, vilken särskilt skulle kunna vinnas sålunda, att centrala myndigheter — länsstyrelserna och i viss mån statistiska centralbyrån -— skulle deltaga i det löpande folkbokföringsarbetet, bland annat genom att i enskilda ärenden handlägga ett visst led i förfarandet. Kommittén yttrar vidare:

Att fel begås är obestridligt och behovet av en viss kontroll har även vitsordats av åtskilliga av de myndigheter, nämligen pastorsämbetena, vilka i sin verksamhet skulle vara underkastade en sådan. Det har emellertid framhållits, att felfrekvensen dock icke är av sådan omfattning, att den skulle kunna föranleda en så vidlyftig, arbetskrävande och dyrbar anordning, som de ovannämnda myndigheternas föreslagna deltagande i det löpande folkbokföringsarbetet skulle innebära, utan att tillräcklig kontroll borde kunna ernås med enklare medel. Felfrekvensen torde enligt statistiska centralbyråns yttrande ungefärligen motsvara vad man i ett verk av kyrkobokföringens omfattning har anledning att normalt räkna med. En mera intermittent kontroll genom särskilda inspektörer torde därför vara till fyllest.

3. Beträffande allmänhetens medverkan vid bokföringen anför kommittén:

För en effektiv folkbokföring är, oberoende av efter vilket system den är inrättad, allmänhetens medverkan genom olika slag av anmälningar oundgängligen nödvändig. Anmälningsskyldighet är också genom stadganden i kyrkobokföringsförordningen föreskriven i olika avseenden, men allmänt vitsordas att på detta område mycket brister i fråga örn efterlevnaden. Bristerna i detta hänseende hava av många tillvitats själva lagstiftningen, därvid införande av strängare straff för försummelse påyrkats, medan av andra betydelsen av en straffskärpning dragits i tvivelsmål.

Värdet av straff är givetvis ringa, örn straffen icke eller alltför sällan tilllämpas. Ur denna synpunkt torde det icke kunna betvivlas, alt en större effektivitet i övervakningen av anmälningspliktens vederbörliga fullgörande kunnat uppnås, örn folkbokföringens lokala handhavande legat hos civila myndigheter i stället för hos prästerna. Att dessa ogärna uppträda sorn angivare mot sina församlingsbor är erkänt och i viss mån naturligt. En sekularisering av kyrkobokföringen kan dock icke enbart ur denna synpunkt anses motiverad.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr

Uppbördskommittén har ansett sig kunna konstatera en viss obenägenhet hos pastorsämbeten i landsorten att kyrkobokföra utlänningar. Denna obenägenhet torde sammanhänga med de påpekade bristerna i fråga om fullgörandet av anmälningsskyldighet. Såsom uppbördskommittén framhållit torde den kunna tillskrivas de erfarenheter, som prästerskapet ofta får göra i fråga om svårigheter att få kyrkobokförda utlänningar, som lämnat orten, avförda ur kyrkoböckerna. I detta sammanhang har uppbördskommittén även framhållit, att det understundom brister i fråga om de kyrkobokförda uppgifterna angående nationalitet för personer som från utrikes ort inkommit i riket. I samtliga dessa hänseenden torde förbättring kunna vinnas genom lämpligt samarbete mellan folkbokföringsmyndighetema och de myndigheter som handhava utlänningskontrollen i riket.

Den s. k. olagliga utvandringen ägde såsom felkälla i kyrkobokföringen stor betydelse under de tidigare decennierna av innevarande sekel men spelar för närvarande, sedan emigrationen nästan upphört, en relativt blygsam roll i detta hänseende. Även med bibehållande av den metod för åstadkommande av en bättre ordning på förevarande område, som tidigare försökts, nämligen kontroll i emigranthamnarna, torde man icke vinna, att utvandrare bliva restlöst bokförda. Dessa åtgärder träffa nämligen endast dem, som utresa på emigrantbiljett, medan de, vilka såsom vanliga passagerare eller under yrkesutövning såsom sjömän lämna landet för att bosätta sig utrikes, alltjämt äro oåtkomliga. Straffstadganden torde vara verkningslösa. Huvudvikten torde i stället böra läggas vid åstadkommande av en efterföljande utredning örn vart sådana personer tagit vägen. Detta blir huvudsakligen en mantalsskrivningen tillkommande undersökningsuppgift, men åtskilligt kan även vara att vinna genom beaktande av de upplysningar, som kunna framkomma i samband med begäran om prästbetyg för dylika personer.

Den som erhåller flyttningsbetyg till utlandet införes samtidigt därmed i utflyttningsboken och strykes i församlingsboken, med andra ord, han upphör att vara kyrkobok! örd här i riket redan innan han lämnat landet. Som redan i motiven till 1915 års kyrkobokföringsförordning framhålles, föreligger bär en möjlighet til! missbruk. En person kan nämligen uttaga flyttningsbetyg till utlandet men kvarstanna inom landet med betyget »på fickan». En sådan person blir helt utesluten ur kyrkobokföringen. Här föreligger en anmärkningsvärd svaghet i det gällande kyrkobokföringssystemet.

Beträffande den omflyttning, som stannar inom landet, torde man hava mera att hoppas av en skärpt strafflagstiftning, möjligen i förening med förenkling i formerna för uppgiftsskyldighetens fullgörande. Kan dessutom pastors- och mantalsskrivningsförrättarens kännedom om befolkningsförhållandena och befolkningsrörelsen på lämpligt sätt kompletteras genom kompetenta lekmäns medverkan i kyrkobokföringen och mantalsskrivningen, torde de möjligheter, som praktiskt stå till buds för åstadkommande av förbättring i förevarande förhållanden, vara uttömda; såsom en åtgärd, vilken i detta hänseende kan komma att visa sig värdefull, torde dock även kunna nämnas införande av obligatorisk skyldighet att avlämna skriftlig mantalsuppgift.

Missförhållanden av olika slag inom kyrkobokföringen, särskilt med avseende å anmälningsskyldighetens fullgörande, torde på sätt uppbördskommittén anmärkt, taga sig uttryck i siffrorna angående antalet till bok över obefintliga överförda. I fråga örn det problem i folkbokföringen som de obefintliga utgöra, instämmer kommittén i vad därom anförts av statistiska centralbyrån (se s. 27).

Såsom redan i olika sammanhang omnämnts har Sveriges häradsskrivareförening i skrivelse den 1 mars 1934 till chefen för finansdepartementet

Kungl. Maj.ts proposition nr 2S2. 37

framfört vissa önskemål och förslag örn reformering av mantalsskrivningen. 1 skrivelsen framhöll föreningen inledningsvis, att folkbokföringen icke fungerade på ett tillfredsställande sätt. Till närmare utveckling av detta påstående anförde föreningen i huvudsak följande:

Ett yttre tecken härtill vore den starka ökningen av mantalsskrivningsmålens antal i första instans. Enligt av föreningen sammanbragta uppgifter hade detta antal stegrats från ett hundratal 1917 till över 14 900 år 1933. Vid tiden för 1918 års fattigvårdslags ikraftträdande hade antalet mantalsskrivningsmål sålunda varit helt obetydligt. Ehuru avsikten med anknytandet av hemortsrätten i fattigvårdsavseende till den faktiska mantalsskrivningen givetvis varit att därigenom minska antalet fattigvårdsmål samt de nya bestämmelserna härutinnan verkat hämmande på fattigvårdsmålens stegring, hade likväl, sedan verkningarna av nämnda bestämmelse angående hemortsrätten börjat göra sig märkbara, antalet mantalsskrivningsmål ökat i oroväckande omfattning. Enligt föreningens mening berodde denna ökning under senare år i någon mån på kommunernas önskan att draga till sig begärliga skatteobjekt men framför allt på deras intresse att förebygga blivande fattigvårdsfall. Under den ekonomiska krisens tryck hade detta senare intresse allt mera gjort sig gällande under de sista åren. Stegringen av antalet mantalsskrivningsmål medförde betydande olägenheter. Därav uppstod ett besvärande arbete för länsstyrelser, mantalsskrivningsförrättare, polismyndigheter och kommuner samt ett allmänt osäkerhetstillstånd beträffande den civila hemorten för alla de personer, som berördes av besvären. Härtill bomme de betydande kostnaderna för målens handläggning och utredning. Även örn fattigvårdslagens hemortsrättsregler vållat det rådande intresset för manlalsskrivningsprocessema, ansåg föreningen, att orsakerna till dessa läge djupare. Gällande författningar, som reglera folkbokföringen, motsvarade icke tidslägets krav och gåve icke medel att möta de svårigheter, som vållades av befolkningens inför de begränsade förvärvsmöjligheterna alltmer ökade rörlighet. Härtill komme, att gällande bestämmelser i många fall vore sådana, att de omöjliggjorde noggrann och effektiv folkbokföring och rent av genom sin avfattning inbjöde till felaktigheter. Reformer i själva mantalsskrivningsförfarandet vore därför nödvändiga. Härvid borde man i görligaste mån sträva mot en sådan anordning, att bosättningsort och mantalsskrivningsort bringades att sammanfalla, att dubbelskrivningar undvekes och att personer ej heller onödigt uteslötes från mantalsskrivning.

Föreningen föreslog i sin skrivelse åtskilliga reformer, genom vilka inom ramen för det bestående systemet en förbättrad ordning skulle kunna åvägabringas. Föreningen anförde härom:

Sålunda borde i större kommuner med mera rörlig befolkning och snabbt fortskridande fastighctsdelning, församlingsboken uppläggas efter annan grund än efter bostad. Förskrivningarna borde utförligare regleras i lcyrkobokföringslorojningen. Pastor borde vid förskrivningsförrättning äga tillgång lill förekommande mantalsuppgifter och sådan förrättning förty icke hållas tidigare än att berörda uppgifter hunnit inkomma. Kommunalombuden borde icke blott såsom nu gäller närvara vid själva sammanträdena för mantalsskrivningen utan även före dessa verkställa vissa undersökningar och samarbeta med mantalsskrivningsförrättaren för åstadkommande av en riktig mantalsskrivning. Utsträckt skyldighet alf lämna skriftliga mantalsuppgifter borde föreskrivas. Vidare borde hämnäs dels föreskrifter örn mera enhetliga och praktiska arbetsmetoder vid förarbetena lill mantalsskrivningen samt örn förfaringssättet därvid, dels ock vägledande bestämmelser angå­

38 Kungl. Majda proposition nr 282.

ende skriftväxlingen mellan mantalsskrivningsförrättama lill förebyggande av, att någon obehörigen uteslötes från mantalsskrivning eller på mer än eli ställe samtidigt mantalsskreves. Övervägas borde, huruvida icke medgivandet för vissa mantalsskrivningsdistrikt i Kopparbergs län ali uppdela mantalslängderna i en fastighetsliggare, som bibehölles under en femårsperiod, och en personell liggare, som årligen omskreves, kunde utsträckas jämväl till andra orter med livlig jordstyckning. För den, som trots påminnelse underläte att fullgöra sin kyrkobokföringsskyldighet, borde stadgas bötespåföljd. Vidare borde försöksvis inom något län uppläggas ett adressregister på grundval av mantalslängderna. Vidkommande slutligen de materiella reglerna för mantalsskrivningen vöre en del oklara, andra olämpliga. Sålunda tarvade bosättningsbegreppet i § 3 mantalsskrivningsförordningen närmare utveckling genom anvisningar i stil med dem, som fogats till vissa paragrafer i kommunalskal telagen. Medgivandet i samma lagrum för vissa personer att välja mantalsskrivningsort kunde leda till missbruk och vore knappast förenligt med milida samhällsbruk. Stadgandet i § 3 mom. 5 i förordningen ledde i praktiken till avsevärda olägenheter och syntes därför böra avskaffas. En folkbokföring, som medgåve så snabb uteslutning av en person från mantalsskrivning som enligt § 8 mom. 3 i förordningen utan att skyldighet förelåge för någon att efterforska personens vistelseort kunde knappast kallas effektiv. Möjlighet till ännu snabbare uteslutning förelåge i det tall, att en person efter att hava mantalsskrivits i en kommun kyrkligt utflyttade lill en annan kommun men utan att uttaga flyttningsbetyg från sistberörda kommun före nästa mantalsskrivning bosatte sig i en tredje. Såsom icke bosatt i den kommun, där han kyrkoskrivits, kunde han nämligen icke där mantalsskrivas, och örn han verkligen bleve mantalsskriven i den kommun, där han bosatt sig, vore under nuvarande förhållanden ganska ovisst. Slutligen rådde stor tveksamhet och ojämnhet i fråga örn tillämpningen av kvarskrivningsregeln i i; 8 mom. 3 mantalsskrivningsförordningen, och särskilt den omständigheten att utslag i mantalsskrivningsmål ofta ej kunde meddelas före nästa mantalsskrivning medförde betydande olägenheter.

1936 års uppbördskommitté framförde i huvudsak samma kritik mot mantalsskrivningen som häradsskrivareföreningen tidigare gjort. Uppbördskommittén påvisade därjämte, alt bestämmelserna örn rätt kyrkobokföringsort och rätt mantalsskrivningsort i vissa närmare angivna hänseenden icke överensstämde, varjämte kommittén påtalade vissa brister i det processuella förfarandet i mantalsskrivningsmål bl. a. förfarandets långsamhet.

Folkbokföringskommittén har icke haft något att tillägga i denna del. Kommittén yttrar:

Vid sin utredning angående folkbokföringen hade 1936 års uppbördskommitté tillgång till en detaljerad och dokumenterad kritik av den nuvarande mantalsskrivningen, nämligen den som framförts av Sveriges häradsskrivareförening i dess skrivelse den 1 mars 1934 och därefter understötts av 1934 års riksdag samt slutligen överarbetats inom finansdepartementet. Vad i uppbördskommitténs betänkande lagts mantalsskrivningen till last i fråga örn brister väckte föga genmäle men erhöll åtskilliga instämmanden i den över betänkandet anförda kritiken samt lärer alltjämt få anses stå fast.

2. Det bokförda materialets utnyttjande. Folkbokföringskommittén erinrar till en början örn att 1936 års uppbördskommitté i sitt betänkande såsom en brist hos den nuvarande folkbokföringen framhållit det bokförda materia­

Kungl. Maj:ls proposition nr 282- 39

lets svårtillgänglighet och bristande överskådlighet. Därvid hade uppbördskommittén hänvisat till materialets uppdelning på ett stort antal lokala tjänsteställen och frånvaron av centrala upplysningskällor. I avgivna yttranden över betänkandet hade, erinrar folkhokföringskommittén vidare, åtskilliga myndigheter instämt häri och hade från skilda håll vitsordats behovet av centrala register, bl. a. adressregister hos länsstyrelserna, samt angelägenheten av att länsstyrelserna utrustades med maskinella anordningar för tryckning av folkbokföringsuppgifter med mera.

Folkbokföringskommittén behandlar därefter frågan örn folkbokföringens betydelse för arbetsmarknadens och civilförsvarets registrering s be ho v. De farhågor beträffande svårigheterna att upprätta erforderliga register, som tidigare uttalats av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, hade, framhåller kommittén, besannats under det nu pågående världskriget. Kommittén återger i detta sammanhang ett i februari 1942 dagtecknat uttalande av statens arbetsmarknadskommission i anledning av en av kommittén gjord förfrågan angående i vilka avseenden brister förmärkts i folkbokföringen. Enligt detta uttalande hade kommissionen, ehuru verklig kunskap örn arbetskraftstillgången uppenbarligen endast kunde vinnas genom en tämligen omfattande registrering, tills vidare stannat vid vissa partiella registreringar, detta framför allt av det skälet att en mera allmän registrering av arbetskraft, genomförd med maskinella hjälpmedel, i realiteten skulle hava utgjort en lika stor och vansklig uppgift som en ny och modernare folkbokföring. Helt annorlunda hade, uttalade arbetsmarknadskommissionen vidare, frågan ställt sig om registreringen kunnat genomföras som en avläggare av den ordinarie folkbokföringen. Av särskilt intresse vore, alt under denna förutsättning den speciella registreringen för arbetsmarknadsändamål syntes kunna utan risk göras mindre vidlyftig, t. ex. omfattande endast vissa kategorier eller orter, för att sedermera vid behov utvidgas. Kommissionen förutsatte att för en rationellt upplagd folkbokföring skulle användas något av de maskinella system, som möjliggjorde tids- och arbetsbesparande metoder för utskrivning av förteckningar med mera.

Med avseende å rekryteringen av personal till hemortsförsvaret hava 19A1 års hemortsförsvarssakkunniga, på förfrågan av kommittén, uttalat liknande synpunkter som de -av arbetsmarknadskommissionen anförda.

I betänkandet har även återgivits en skrivelse till kommittén från statens utrgmningskommission med svar å en liknande förfrågan. Kommissionen har i skrivelsen påpekat, att en utrymning av stor omfattning och under ogynnsamma omständigheter komme att ställa stora krav på folkbokföringssystemet i fråga örn arbetskapacitet och smidighet.

1 betänkandet erinras vidare örn att en allmän registrering av den icke värnpliktiga manliga samt den kvinnliga befolkningen i de arbetsföra åldrarna kom till stånd genom 1943 års beredskapsmönstring, sedan arbetsmarknadskommissionen funnit sig nödsakad konstatera, att det uppgiftsmaterial som genom olika- regi s t re r i ngså I gä reier ställts lill kommissionens förfogande icke

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

vöre tillfyllest. Det därvid insamlade materialet hade uppställts i register hos länsarbetsnämnderna och utnyttjades främst som underlag för uttagning och registrering av ersättningspersonal till näringslivet i händelse av allmän mobilisering eller krig (s. k. reservarbetskraft) och för rekryteringen av personal till civilförsvaret. Det hölles numera aktuellt med hjälp av flyttningsuppgifter från prästerskapet, vigsel och dödboksutdrag, vilka till länsarbetsnämnderna utlånades från statistiska centralbyrån och pensionsstyrelsen, dit de för andra ändamål insändes av pastorsämbetena, årliga beredskapsmönstringar för nytillträdande årsklasser o. s. v. Huvudsakligen av kostnadsskäl registrerades för närvarande icke ombyte av yrke eller arbetsanställning, barns födelse och vissa andra personalia. — Behovet av uttagningsregister vore sålunda tillgodosett tills vidare. Dessa register torde böra vidmakthållas åtminstone till dess fred åter blivit sluten.

Kommittén anför vidare:

Huruvida behov av dylika allmänna uttagningsregister kommer att föreligga jämväl efter ett fredsslut, är uppenbarligen väsentligen beroende därav, huruvida beredskap på arbetsmarknadens och civilförsvarets områden även då skall upprätthållas. Såvitt angår civilförsvaret, är denna fråga t. v. reglerad genom civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536), vilken gäller till och med den 30 juni 1949.------------ Personal, som är avsedd att under civilförsvarsberedskap fullgöra viss tjänst i civilförsvaret, uttages på förhand därtill genom inskrivning.------------ -

Enligt civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646) innefattar personaluttagningen två särskilda spörsmål, nämligen dels bestämmandet av ramen för organisationen (personalram), d. v. s. antalet personer, som skola ingå i civilförsvaret, och dels uttagningen av de personer, som erfordras för ramens fyllande.-------- — Förslag till personalram och uppgift på de personer, som under fred önskas uttagna, skola underställas vederbörande länsarbetsnämnd för prövning ur arbetsmarknadssynpunkt m. m.------------

Länsarbetsnämndernas förenämnda prövning av personalramarna och den fredsmässiga personaluttagningen för civilförsvaret lärer förutsätta, att jämsides med den fredsmässiga personaluttagningen för civilförsvaret sker en uttagning och speciell registrering jämväl av ersättningspersonal till näringslivet i händelse av allmän mobilisering eller krig. Endast därest så sker, kunna arbetsmarknadsintressena behörigen tillgodoses vid avvägningen gentemot civilförsvarets och övriga beredskapsorganisationers intressen i fråga om fördelningen av den samlade personella tillgången. Man synes sålunda f. n. ha att utgå från, att — åtminstone intill dess förhållandena efter ett fredsslut åter blivit stabiliserade — behov kommer att föreligga av allmänna uttagningsregister, vilka givetvis liksom hittills kunna betjäna jämväl den fredsmässiga rekryteringen lill civilförsvaret och övriga beredskapsorganisationer.-------------

Förutom för uttagningar av personal för arbetsmarknads- och civilförsvarsändamål kunna dylika allmänna uttagningsregister under fredstid komma att tagas i bruk även för vissa andra ändamål. Av arbetsmarknadskommissionen har således i skrivelse den 11 november 1943 till statsrådet och chefen för socialdepartementet framhållits, att registren kunde bli av betydelse även för bemästrande av sådana arbetsmarknadsproblem, som kunde uppkomma i samband med den under åren närmast efter ett fredsslut nödvändiga driftsomställningen inom vissa grenar av näringslivet. Örn så är fallet, kunna registren tydligen komma att bli av betydelse jämväl i andra fall, då arbetslös­

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 41

het hotar att uppkomma å en ort, genom den möjlighet de innebära att erhålla sådana uppgifter rörande den berörda arbetskraftens kvalifikationer, ålder, försörjningsbörda m. lii., som kunna tjäna till ledning vid överväganden redan på ett förberedande stadium av behovet och möjligheten av en omfördelning eller omskolning av arbetskraften. Nämnas må vidare, att från arbetsmarknadskommissionen inhämtats, att de lokala arbetsförmedlingarnas erfarenheter syntes utvisa, att registren kunde tänkas vinna praktisk användning även för tillhandahållande åt industriföretag, som vöre under bildande eller ämnade avflytta från orten, av anvisningar rörande den lämpligaste lokaliseringen av företaget med hänsyn till tillgången på tjänlig arbetskraft. Ett utnyttjande för ovan angivna ändamål synes emellertid förutsätta, att registren utvidgas till att omfatta även den värnpliktiga arbetskraften.

Kommittén tillägger, att man sålunda för närvarande synes hava att utgå ifrån att även viss tid efter ett fredsslut behov kommer att föreligga av allmänna uttagningsregister. För att de nuvarande registren skola kunna vidmakthållas i funktionsdugligt skick erfordras emellertid, framhåller kommittén, särskilda åtgärder utöver dem som för registrens aktualisering nu vidtagas. Härom anför kommittén:

För att så skall kunna ske erfordras nämligen, att en aktualisering kommer till stånd jämväl av uttagningsregistrens ur uttagningssynpunkt betydelsefulla uppgifter om yrke, näringsgren och arbetsgivare, något som hittills främst av kostnadsskäl ansetts uteslutet att genomföra. —-------- Med hänsyn till den starka förslitning mönstringsblanketterna utsättas för såväl vid registrens utnyttjande som även — och måhända framför allt — vid aktualiseringen, lärer det vidare inom förloppet av några år bli ofrånkomligt att successivt eller såsom en engångsåtgärd helt eller i väsentliga delar ersätta dessa med nya registerhandlingar.

Sedan fred inträtt och förhållandena stabiliserat sig kan det, enligt vad kommittén vidare uttalar, möjligen komma i fråga att nedlägga de nuvarande registren. Kommittén anser emellertid att detta icke bör ske utan vidare och yttrar härom:

Även om efter en mera långvarig allmän fredsperiod dylika uttagningar av reservarbetskraft skulle befinnas icke vidare böra äga rum, kan dock läget snabbt förändras och behovet av allmänna uttagningsregister för arbetsmarknadsändamål åter hastigt aktualiseras. På grund därav synes det, därest en fortsatt beredskap icke skulle böra permanent upprätthållas å arbetsmarknaden, angeläget att i allt fall blir sörjt därför att allmänna uttagningsregister snabbt kunna iordningställas, så att en sådan beredskap vid behov skyndsamt åter kan reorganiseras. Ur beredskapssynpunkt skulle en sådan möjlighet otvivelaktigt även innebära minskad risk att framdeles under fredsmässiga förhållanden helt eller delvis nedlägga de nuvarande registren.

Kommittén uttalar härjämte att man, med hänsyn till den betydelse hemorten erhållit i det moderna kriget, av liknande skäl som man förutsätter upprätthållandet under fredstid av ett militärt försvar och en för detsamma fortgående militär folkregistrering kan hava anledning att räkna med eli under fredstid bestående civil registreringsberedskap, så att man icke vid en eventuell ny kris skulle befinna sig i samma ogynnsamma utgångsläge som 1939. Den utväg ur svårigheterna, som kommittén anvisar, är densamma

42 Kungl. Majlis proposition nr 282-

som antytts av arbetsmarknadskommissionen i dess förut återgivna uttalande, nämligen att länsstyrelserna utrustas med adresseringsmaskiner nied därtill hörande på folkbokföringen grundade register över befolkningen. För de syften, varom bär särskilt är fråga, är det, framhåller kommittén, nödvändigt att personplåtens text innehåller noggranna och detaljerade uppgifter om nuvarande och åtminstone ett förutvarande yrke, näringsgren och arbetsgivare, samt att även dessa uppgifter hållas ständigt aktuella, åtminstone såvitt angår den icke värnpliktiga befolkningen, möjligen nied undantag för personer tillhörande näringsgruppen jordbruk nied binäringar.

Kommittén anför vidare:

Med denna utformning och aktualisering av texten skulle personplåtarna i varje ögonblick befinna sig i sådant skick, att avtryck av desamma kunde helt ersätta länsarbetsnämndernas nuvarande register såsom underlag för uttagningar av personal för arbetsmarknads- och civilförsvarsändamål. Helt eller delvis nya allmänna uttagningsregister skulle således vid förefallande behov snabbt kunna iordningställas medelst avtryck av personplåtarna och nya beredskapsmönstringar icke behöva anordnas för att i ett kristiskt läge tillskapa erforderlig beredskap på arbetsmarknadens område. Otvivelaktigt skulle nämnda möjlighet innebära avsevärt minskad risk ur beredskapssynpunkt att efter en mera långvarig fredsperiod helt nedlägga de nuvarande allmänna uttagningsregistren. Det synes emellertid även, för såvitt fortsatt beredskap på arbetsmarknadens område även då anses böra upprätthållas, kunna tänkas bli möjligt att, sedan förhållandena efter ett fredsslut åter stabiliserats och behovet av reservarbetskraft blivit i huvudsak täckt genom en under flera år fortgående rekrytering, vidmakthålla en viss grad av sådan beredskap även utan stödet av så omfattande register som de nuvarande, vilkas vidmakthållande i aktuellt skick drager avsevärda kostnader, genom att grunda fortsatta uttagningar av reservarbetskraft enbart på det uppgiftsmaterial, som kan erhållas genom att hos länsbyrå rekvirera plåtavtryck beträffande exempelvis endast nytillträdande årsklasser, såsom från värnpliktens fullgörande frikallade, ur värnpliktsåldern utträdande m. fl., eller en viss yrkesgrupp eller årsklass eller deri icke värnpliktiga arbetskraften inom en viss kommun o. s. v.

Länsbyråernas personplåtar skulle därjämte, så länge det befunnes erforderligt ur beredskapssynpunkt att vidmakthålla de nuvarande allmänna uttagningsregistren i funktionsdugligt skick, kunna utnyttjas för en fortlöpande aktualisering av desamma i samtliga erforderliga avseenden. Speciellt för genomförandet av en aktualisering av registrens uppgifter om yrke, näringsgren och arbetsgivare, vilket såsom tidigare framhållits utgör en förutsättning för att registrens funktionsduglighet skall kunna under längre tid vidmakthållas. vore detta av betydelse, då det synes kunna ifrågasättas, huruvida en dylik aktualisering överhuvud kan komma till stånd i annan ordning. Ett ersättande av förslitet blankettmaterial kan uppenbarligen genomföras till en betydligt billigare kostnad för arbelsmarknadsorganen med utnyttjande av särskilda plåtavtryck, vilka kunna direkt insättas i registren i stället för den förslitna blanketten, än örn manuellt avskriftsförfarande måste tillgripas för ändamålet. Särskilt förtjänar uppmärksammas, att samtidigt med ett i dylik ordning verkställt ersättande av förslitna registerhandlingar även en aktualisering av registrens uppgifter örn yrke, näringsgren och arbetsgivare skulle komma till stånd.

Ett utnyttjande av plåtavtryck vid aktualiseringens genomförande skulle vidare innebära, att länsarbetsnämnderna till sitt förfogande erhölle ett mera

Kungl. Majds proposition nr 282. 43

lätthanterligt och lältolkat material än de nuvarande i regel handskrivna utdragen ur kyrkoböcker saint flyttningsuppgifterna m. m. Bl. a. torde därigenom elimineras den vid ett manuellt avsked tsarbete förefintliga risken för felskrivningar och ofullständigheter, vilka vid den följande bearbetningen av uppgiftsmaterialet kunna vålla åtskillig tidsutdräkt. Överhuvud skulle ett för ändamålet tjänligare och bättre avpassat uppgittsmaterial erhållas än genom det nuvarande systemet, vilket i möjligaste mån bygger på respektive pastorsämbeten redan för andra ändamål ålagd uppgittsskyldighet. Det nuvarande relativt tidsödande arbetet med tillskrift å den redan förefintliga registerhandlingen av de inkomna aktuella uppgifterna synes vidare i regel kunna onödiggöras. Slutligen synes möjligt att slopa de nuvarande årliga beredskap smönstringarna av nytillträdande årsklasser (barn, som under året fylla femton år, samt vissa kategorier f. d. värnpliktiga och fast anställda vid krigsmakten), varigenom skolstyrelsernas och de militära truppregistreringsmyndigheternas nuvarande befattning med dessa mönstringar liksom även det särskilda tillkännagivandet i ortspressen skulle kunna upphöra.

Rörande den arbetsminskning, som skulle kunna beredas länsarbetsnämnderna i deras nuvarande bestyr med uttagningsregistrens vidmakthållande i aktuellt skick genom att de för ändamålet till sitt förfogande erhölle avtryck av länsbyråernas personplåtar, är icke möjligt att göra något uttalande. Det synes dock antagligt, att arbetsminskningen — relativt sett — icke skulle bli av mera avsevärd omfattning. Tillkomsten av tryckande register torde således, såvitt det gäller ett vidmakthållande i funktionsdugligt skick av de nuvarande uttagningsregistren, komma att erhålla sin väsentligaste betydelse genom möjliggörandet av en aktualisering jämväl av registrens uppgifter örn yrke, näringsgren och arbetsgivare samt av ett ersättande av förslitna registerhandlingar till en begränsad kostnad.

Genom det förut anförda har kommittén ansett sig kunna påvisa ett behov av en centralisering av folkbokföringsuppgifterna. Oavsett detta, anför kommittén vidare, har man — därest en uppbördsreform, åsyftande skattens uttagande vid källan kommer lill stånd i enlighet med de riktlinjer, efter vilka reformarbetet nu bedrives — att förutse ett ökat behov av mer eller mindre centralt inrättade register till debiteringsmyndigheternas tjänst, vilka register måste föras löpande på grundval av rapporter från kyrkobokföringen.

Angående nämnda riktlinjer har kommittén, efter samråd med 194i års uppbördsberedning, lämnat följande redogörelse:

Enligt vad folkbokföringskommittén av uppbördsberedningen inhämtat överväger denna att framlägga alternativa förslag. Gemensamt för dessa är, bl. a., att kommunalutskylderna debiteras och uppbäras i samband med kronoutskylderna ävensom att beträffande samtliga förvärvskällor i anslutning till inkomstförvärvet uttages preliminär skatt så beräknad, alt den så nära som möjligt motsvarar den slutliga skatt, som påföres efter verkställd taxering och å vilken preliminärskatten avräknas.

Enligt det första förslaget (alternativ 1) skola de skattskyldiga påföras dels preliminär skatt, dels slutlig skatt, dels ock kvarstående skatt.

Den preliminära skatten skall omfatta de utskylder, vilka grunda sig på taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, till särskild skatt å förmögenhet saint till kommunal inkomstskatt (ej fastighetsskatt), ävensom pensionsavgifter och skall — beräknad enligt den utdebitering, som för inkomståret bestämmes av stat och kommun — i första hand fastställas med ledning

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

av den senast verkställda årliga taxeringen. Där den preliminära skatten icke kan så beräknas, beroende antingen därpå, att den skattskyldige icke påförts taxering för inkomst eller för förmögenhet under året före inkomståret, eller därpå, att inkomsten under inkomståret väntas i viss omfattning understiga eller överstiga den inkomst, som legat till grund för nyss nämnda taxering, fastställes skatten med ledning av preliminär deklaration, som den skattskyldige har att avlämna. Vid beräknandet av skatten i mantalsskrivningskommunen skall hänsyn tagas till den ortsgrupp enligt skatteförfattningarna, dit den ort hör, där den skattskyldige upptages i mantalslängd för inkomståret, ävensom till den skattskyldiges civilstånd och barnantal enligt samma mantalslängd.

Om den inkomst, som i verkligheten uppbäres under inkomståret, skiljer sig från den inkomst, som legat till grund för beräknandet av preliminärskatten, kan skattskyldig under inkomståret under vissa förutsättningar erhålla jämkning i nämnda skatt, så att den bringas i närmare överensstämmelse med den slutliga skatt, som beräknas utgå å den verkliga inkomsten under inkomståret. Jämkning kan även ske, om under inkomståret ändring äger rum i fråga om den skattskyldiges civilstånd eller barnantal.

Fastställande av preliminär skatt enligt avlämnad deklaration (preliminär taxering) ävensom jämkning av sådan skatt ankommer på häradsskrivare eller, i de större magistratsstäderna, på särskild tjänsteman.

Den slutliga skatten avser i huvudsak de utskylder och avgifter, som för närvarande debiteras i kronouppbördsbok samt kommunal debiterings- och uppbördslängd.

Den kvarstående skatten slutligen avser den skatt, som för skattskyldig återstår att erlägga, sedan preliminärskatten avräknats från den slutliga skatten.

Skatten debiteras i uppbördsbok, anordnad enligt kortsystem (uppbördskort). Ett uppbördskort upplägges för varje skattskyldig och upptager all skatt, som i vederbörlig kommun påförts att erläggas under ett uppbördsår, omfattande tiden februari månad ett år—januari månad året därefter. Slutlig och kvarstående skatt på grund av taxering visst år samt preliminär skatt för nästföljande år upptagas sålunda på samma uppbördskort, därest skattskyldig för båda nämnda år mantalsskrivits i samma kommun; i annat fall upptagas slutlig och kvarstående skatt för sig samt preliminär skatt för sig å särskilda uppbördskort i de olika kommunerna.

Uppbördskorten uppläggas i två exemplar utom i större magistratsstäder, där endast ett exemplar erfordras.

Vad ovan sagts om upptagande av slutlig och kvarstående samt preliminär skatt å uppbördskort har motsvarande tillämpning å upptagande av nämnda skatter å debetsedel. Debetsedlarna skola senast den 18 december under året före uppbördsåret tillställas de skattskyldiga under .senast kända adress.

Debitering av skatt verkställes för fögderi, omfattande eventuellt jämväl mindre magistratsstäder, antingen inom länsstyrelsen av därtill förordnad tjänsteman eller av häradsskrivare. De större magistratsstäderna torde själva böra ombesörja debiteringen genom särskild tjänsteman (uppbördskommissarie) .

Skatt, såväl preliminär som kvarstående, erlägges under uppbördsåret vid tolv uppbördsterminer. Dessa infalla under samma dagar i varje månad.

Arbetsgivare med ett visst minimiantal arbetare är skyldig att vid löneutbetalning till arbetstagare verkställa löneavdrag för preliminär och kvarstående skatt. Då sådan skyldighet föreligger, har arbetstagaren att inom viss tid före inkomstårets ingång till arbetsgivaren överlämna debetsedel eller, örn preliminär och kvarstående skatt upptagits å olika debetsedlar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 282- 45

nämnda debetsedlar. Underlåtes detta, skall arbetsgivaren verkställa löneavdrag med viss procent av det belopp, som utbetalas vid varje avlöningstillfälle.

Med belopp, som innehållits genom löneavdrag, skall arbetsgivaren gälda arbetstagarens under uppbördstermin förfallande skatt.

Möjligen kan finnas lämpligt att för vissa kategorier ay arbetstagare uttaga preliminärskatten enligt tabeller i stället för enligt preliminär debetsedel.

Enligt alternativ 11 skall den preliminära skatten icke omfatta särskild skatt å fömögenhet. I övrigt skiljer sig detta alternativ från alternativ I huvudsakligen därutinnan, att enligt alternativ II den preliminära skatten för arbetstagare beräknas med ledning av skattetabeller, vilka av Kungl. Maj:t fastställas för varje inkomstår. I särskilt fall skall löneavdrag verkställas med viss procent av den utbetalda lönen. Skattetabellerna skola upprättas så, att de för olika lönebelopp, beräknade för vecka eller månad eller annan tid, samt för skilda civilstånd och barnantal angiva den å lönen belöpande skatten. Olika tabeller upprättas för dels i skatteförfattningarna angivna olika ortsgrupper, dels ock olika kommunala utdebiteringar. Avgörande för vilken skattetabell, som skall användas, är den ortsgrupp, dit den ort hör, där den skattskyldige upptages i mantalslängd för inkomståret, samt den för nämnda ort för inkomståret bestämda kommunala utdebiteringen. Civilstånd och barnantal bedömas med hänsyn till förhållandena enligt samma mantalslängd.

Arbetstagaren erhåller genom debjteringsförrättarens försorg före inkomstårets ingång ett skattekort, angivande bland annat den skattetabell, som skall tillämpas; vid skattekortet fogas tillika ifrågavarande tabell. Skattekortet överlämnas till arbetsgivaren, vilken det åligger att enligt tabellen verkställa löneavdrag vid varje avlöningstillfälle. Underlåter arbetstagaren överlämna skattekort, skall arbetsgivaren verkställa löneavdrag nied viss procent av lönen.

En förutsättning för att alternativ II skall kunna genomtöras torde vara, att samtliga arbetsgivare äro skyldiga verkställa löneavdrag.

Innehållna belopp inlevereras månatligen till länsstyrelsen respektive uppbördskommissarien.

Efter verkställd taxering påföres arbetstagaren under året efter inkomståret slutlig skatt i vanlig ordning. Den efter avdrag för av arbetsgivaren innehållna belopp kvarstående skatten upptages å debetsedel och antecknas därjämte å skattekortet. Därvid skall å skattekortet angivas, att för gäldande av den kvarstående skatten löneavdrag skall av arbetsgivaren verkställas under en eller flera månader under året efter taxeringsåret. Arbetsgivaren har då att vid avlöningstillfällena under ifrågavarande månader avpassa löneavdragen så, alt de komma att täcka även ifrågavarande skatt.

Uppbördsberedningen har vidare upplyst, att beredningen torde komma att avgiva sitt förslag under våren 1945. Även örn proposition med förslag i anslutning till beredningens betänkande förelägges riksdagen under en eventuell höstsession samma år och riksdagen då bifaller Kungl. Majas förslag, torde med hänsyn till det förberedande arbetet för beräkning av den preliminära skatten det nya uppbördsförfarandet icke kunna genomföras förrän från och med den 1 januari 1947. Till en senare tidpunkt bör å andra sidan icke få anstå med ikraftträdandet, då det av flera skäl är önskvärt, att uppbördsfrågan snarast möjligt vinner sin lösning.

Efter denna redogörelse övergår kommittén lill frågan om sambandet mell a n u p p b ö rdsrefor m e n o c b e n folkbokföringsrefor lii. Inledningsvis anför kommittén:

Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

Ett uppbördsförtarande enligt ettdera av uppbördsberedningens alternativ kräver såsom uppbördsberedningen framhållit och vilket jämväl framgår av det ovan sagda en förbättrad folkbokföring. Enligt beredningens förslag skall den preliminära skatten beräknas bl. a. med hänsyn till den ortsgrupp, vartill den kommun hör, där den skaltskyldige manialsskrives för inkomståret, samt till den kommunala utdebiteringen för samma kommun och inkomstår ävensom till den skattskyldiges civilstånd och antal barn vid den tidpunkt, som i fråga om bosättningen är avgörande för var den skattskyldige skall mantalsskrivas för inkomståret. Vidare skall den skattskyldige uppföras i uppbördsbok för inkomståret i den kommun, där han mantalsskrives för samma år. En förutsättning härför är, att debiteringsförrättaren i största möjliga utsträckning och i god tid före inkomstårets ingång får kännedom örn mantalsskrivningsorten för nämnda år, så att debetsedlar och, enligt alternativ 11, skatteköp hinna färdigställas och utsändas i föreskriven tid före inkomstårets början.

Enligt mantalsskrivnings!örordningen skall envar som regel mantalsskrivas där han är bosatt. Ehuru detta stadgande .saknar en tidsbestämning, är det en allmänt vedertagen uppfattning, att det i regel är bosättningsförhållandena vid slutet av det år, under vilket mantalsskrivningen förrättas, som äro avgörande då det gäller att bestämma mantalsskrivningsorten. Även förändringar i andra hänseenden — genom födelser, dödsfall, giftermål o. s. v. — beaktas vid mantalsskrivningen i den mån de inträffat före årsskiftet.

Kommittén anser, alt med hänsyn till uppbördsreformen behov föreligger av att ändra den tidpunkt, som sålunda äger avgörande betydelse vid mantalsskrivningen, från den 31 december till den 1 november det år under vilket mantalsskrivningen äger rum. Härom yttrar kommittén:

Skall uppbördsförlarandet omläggas på sätt ovan angivits, måste tydligen i första hand den tidpunkt, som i fråga om bosättningen skall vara avgörande för varest en person skall mantalsskrivas, fastställas så, att den infaller tidigare än nu. Med hänsyn till det relativt stora antal flyttningar, som på landet inträffar under oktober månad i samband med anställdas ombyte av tjänst, bör ifrågavarande tidpunkt, för att mantalsskrivningen för det kommande året skall avse så aktuella förhållanden som möjligt, icke fastställas tidigare än till den 1 november. Till senare dag bör tidpunkten i fråga ej heller bestämmas, enär före årets slut i största möjliga utsträckning bör vara avgjort, vilka personer som skola för nästkommande år mantalsskrivas inom en kommun.

Kommittén utgår emellertid ifrån att, även örn nyssberörda förändring vidtages, mantalsskrivnings förrättningarna icke kunna avslutas förrän omkring mitten av december och mantalslängderna icke kunna slutjusteras förrän viss ytterligare tid förflutit. För att debiteringsarbetet skall kunna medhinnas, är det, framhåller kommittén, därför icke tillräckligt med denna förändring.

Det är därjämte erforderligt, anför kommittén, att debiteringsförrättaren på något sätt erhåller löpande underrättelser örn inträffade flyttningar, så att han vid arbetet med preliminär debitering eller utfärdande av skattekort är i stånd att med tillhjälp av nämnda underrättelser bedöma, vilken den nya mantalsskrivningsorten kommer alt bliva, med sådan grad av säkerhet, att omdebitering endast i undantagsfall blir nödvändig till följd av det för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 47

hållandet, att mantalsskrivningsorten enligt den justerade mantalslängden blir en annan än den vid debiteringen antagna. För en riktig beräkning av preliminärskatten är det vidare erforderligt, att debiteringsförrättaren på sätt förut sagts erhåller löpande underrättelser örn inträffade förändringar i civilstånd och barnantal. Kommittén gör gällande, att för tillgodoseende av dessa behov ständigt aktuella kortregister över befolkningen måste föras hos debiteringsförrättarna. Detta skulle, anför kommittén, möjliggöras genom införande av adresseringsmaskiner och plåtregister som hjälpmedel i folkbokföringen; att åstadkomma tillförlitliga register på annat sätt torde knappast vara möjligt.

Kommittén har vidare sökt påvisa, att vissa möjligheter till förenklingar i pensionsstyrelsens register för ing skulle kunna vinnas genom rationalisering av folkbokföringen.

Enligt en i betänkandet lämnad redogörelse bokföras erlagda pensionsavgifter hos pensionsstyrelsen i ett enligt kortsystem fört avgiftsregister. Till grund härför ligga pensionsavgiftsförteckningar, vilka årligen för varje kommun upprättas över alla där mantalsskrivna personer i de avgiftspliktiga åldrarna 18—65 år och vilka, sedan de efter hand kompletterats med anteckningar om påförda avgifter, restantier och indrivningsresultat, insändas till styrelsen, där de granskas och ytterligare kompletteras med ledning av successivt inkommande tilläggsuppgifter rörande indrivningen; först under tredje året efter upprättandet äro förteckningarna i allmänhet färdiga att läggas till grund för bokföringen. Avgiftsregistrets huvuddel, det s. k. huvudregistret, redovisar samma personbestånd som de pensionsavgiftsförteckningar, från vilka anteckningar senast införts i registret; huvudregistret innehåller omkring 4 250 000 kort. Dessutom består avgiftsregistret av tvenne mindre avdelningar, nämligen dels det s. k. slutregistret, till vilket överförts korten för personer över 65 år (för närvarande omkring 500 000) dels ock den s. k. »rikssumpen», upptagande kort för personer i avgiftspliktig ålder, vilka av en eller annan orsak icke kunnat återfinnas eller säkert identifieras i de senast behandlade pensionsavgiftsförteckningarna (för närvarande sammanlagt omkring 220 000 kort, därav inemot 160 000 för emigranter och obefintliga).

Den med hänsyn till bokföringsarbetet mest rationella uppordhingsgrunden för korten i huvudregistret skulle vara mantalsskrivningsadressen. Då uppgift örn denna tillföres registret från pensionsavgiftsförteckningarna i samband med bokföringen av avgifter och denna uppgift, såsom framgår av det förut sagda, i allmänhet är tre år gammal, har det emellertid — för att registret skall kunna anlitas vid prövning av pensionsansökningar, vilka i många fall befunnits innehålla ofullständiga eller felaktiga adressuppgifter .— ansetts nödvändigt att vid sidan av en geografisk indelning tillämpa en annan mera konstant indelningsgrund. Huvudregistret har sålunda efter geografiska grunder indelats i fyra avdelningsregister, varje sådant i länsregister och varje länsregister i kortdistrikt, vart och ett motsvarande en

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

eller flera kommuner. För kortdistxikten tillämpas födelsetid och kön som uppordningsgrund i fråga om cirka 3 400 000 kort. Beträffande övriga 850 000 kort, avseende personer bosatta i vissa större städer, bland andra Stockholm, Göteborg och Malmö, har det av särskilda skäl visat sig möjligt att använda mantalsskrivningsadressen som uppordningsgrund. Ett sådant skäl har för Stockholms vidkommande varit, att där årligen tryckas och i bokform utgivas alfabetiska register över den mantalsskrivna befolkningen i ålder över 18 år, vilka register väsentligen underlätta framletandet av kort för pensionssökande.

Kommittén framhåller, att arbetet med bokföringen av pensionsavgifterna underlättas om mantalsskrivningsadressen anlitas som uppordningsgrund. Som ett mått på denna arbetsförenkling uppger kommittén, att beträffande Göteborg och Malmö, där omläggning i sådan riktning nyligen ägt rum, omläggningen medfört att antalet biträdesmånader för det egentliga kortordningsarbetet minskat från 42 till 34. I anledning härav har kommittén undersökt, huruvida icke årliga alfabetiska mantalsregister skulle kunna utgivas även för länen, men kommittén har funnit sig icke böra framlägga förslag därom. Det hade nämligen visat sig, anför kommittén, att registren skulle komma att draga synnerligen dryga kostnader, vilka icke kunde anses motsvara den nytta som registren skulle kunna medföra för statliga och kommunala myndigheter.

Enligt kommitténs redogörelse för bokföringen av pensionsavgifterna bedrives detta arbete så, att avgiftsförteckningarna kortdistriktvis jämföras med huvudregistret. Då arbetet påbörjas, innehåller varje kortdistrikt korten för de personer, vilka i nästföregående års pensionsavgiftsförteckningar upptagits såsom mantalsskrivna inom motsvarande kommuner. Vid jämförelsen återfinnes ett stort antal personer såväl i förteckningarna som i korten inom motsvarande distrikt. För andra åter saknas kort —- det gäller bland andra nyinflyttade — eller bliva kort över, t. ex. för sådana personer som utflyttat eller beträffande vilka någon brist i längdföringen föreligger. För tillrättaskaffande av saknade kort, vilka i allmänhet ingå bland de överblivna korten i annat kortdistrikt, utskrivas och utväxlas mellan kortdistrikten s. k. rekvisitionskort. Efter det rekvisitionsförfarandet avslutats återstår i regel dels ett antal överblivna avgiftskort, som ej kunnat placeras och ej heller kunnat utgallras såsom avseende överåriga, avlidna etc., dels ock ett antal rekvisitionskort, som ej satisfierats. Genom successiva omsorteringar på olika identifieringsdetaljer söker man eliminera bristerna i längdföringen och sammanpara de överblivna avgifts- och rekvisitionskorten.

Beträffande de förenklingar, som genom en rationalisering av folkbokföringen med införande av adresseringsmaskiner och plåtregister skulle kunna åstadkommas på förevarande område, anför kommittén i huvudsak följande.

1) Pensionsavgiftsförteckningarna skulle kunna tryckas. Härigenom skulle man ernå, att personalia bleve återgivna med betydligt större tydlighet än i de nuvarande manuellt skrivna förteckningarna och med absolut större

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 49

tillförlitlighet. Vid hundraprocentig tillförlitlighet beträffande personalia skulle alla andra omsorteringar av korten bortfalla än de, vilka föranleddes av den inrikes omflyttningen jämte dubbelföring och obehöriga uteslutningar vid mantalsskrivningen.

2) Därest efter varje ändring av personplåt i anledning av flyttning från en kommun till en annan kort i lämpligt format trycktes och sedermera, sorterade i mantalslängdsordning efter inflyttningskommunen, översändes till pensionsstyrelsen, skulle utskriften av rekvisitioner, vilka nu uppginge till omkring 270 000 årligen och krävde en beräknad arbetstid av omkring 50 biträdesmånader, kunna inskränkas till kompletterande anmärkningar på dessa kort. Uppgifterna örn flyttning skulle då också bli mycket tillförlitligare och fullständigare än nu. En med detta förfaringssätt förknippad svårighet vore emellertid att det troligen av praktiska skäl bleve nödvändigt att trycka och överlämna sådana kort vid samtliga flyttningar, medan styrelsen behövde rekvisitionskort endast vid flyttningar mellan olika kortdistrikt (alltså ej vid flyttning inom samma kommun eller mellan kommuner inom samma kortdistrikt). Om en person flyttat flera gånger under samma år, hade styrelsen ej heller behov av uppgift om annan adress än mantalsskrivningsadress. Först genom praktiska försök torde kunna avgöras i vad mån dessa svårigheter skulle kunna bemästras.

3) Avgiftskort för nytillkommande årsklass skulle kunna tryckas. Antalet för år 1941 under år 1943 utskrivna kort för den nya årsklassen vöre 100 000.

Kommittén åberopar även ett uttalande av pensionsstyrelsen av innehåll, att om länsstyrelserna utrustades med adressregister skulle åtgärder för indrivning kumla vidtagas tidigare än vad nu vore fallet. I anslutning härtill har kommittén vidare framhållit, att pensionsavgiftsförteckningarna vore två till tre år gamla, då bokföringen av avgifterna i pensionsstyrelsen påbörjades. Den reducering av denna eftersläpning, som kunde komma till stånd vid införande av källbeskattning, innebure icke oväsentliga fördelar därigenom att pensionsavgifterna borde inflyta tidigare och arbetet med införandet av avgifter från tilläggsuppgifter skulle förekomma i mindre utsträckning än nu.

Kommittén framhåller vidare att, oberoende av frågan örn en folkbokföringsreform, utvecklingen antagligen kommer att föra med sig att adressregister inrättas vid länsstyrelserna. Kommittén erinrar om att sådana register försöksvis upprättats hos tre länsstyrelser. Dessa hade på kommitténs förfrågan vitsordat, att registren ägde stort praktiskt värde för handläggningen av ärenden av olika slag. Två av länsstyrelserna hade emellertid såsom en brist framhållit, att komplettering av registren för närvarande skedde allenast en gång om året i samband med mantalsskrivningen, samt uttalat önskemål örn att registren kunde aktualiseras undan för undan. Kommittén omnämner slutligen, alt önskemål framkommit örn att sådana register även skulle upprättas vid övriga länsstyrelser.

Bihang till riksdagens protokoll 19-i5. / sami. Nr 282. 4

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

Vidare framhåller kommittén, att förefintligheten av centrala register skulle få betydelse även för statistiken, främst befolknings- och socialstatistiken. Förefintligheten av dylika register skulle medföra vidgade möjligheter att ersätta totala undersökningar med sådana av partiell karaktär med de betydande vinster i såväl tid som kostnader som på detta sätt kunde göras. De framtida folkräkningarna syntes komma att utformas efter ett system, i vilket inginge såväl räkningar av total karaktär som räkningar, omfattande endast ett representativt urval av befolkningen. Även för utredningar i socialekonomiska frågor torde representativa undersökningar komma att få ökad betydelse. Genom tidsomständighetema och sin beröring med bostadsbyggande, stadsplanefrågor m. m. hade tätortsstatistiken — icke allenast den, som avsåge de administrativa tätorterna utan också den, som behandlade de talrika icke administrativa tätorterna å landsbygden — kommit att alltmera träda i förgrunden. Även för denna gren av statistiken komme tillkomsten av centrala kortregister att få betydelse, förutsatt att agglomerationsbeteckning inginge bland uppgifterna å korten. Årligen meddelade statistiska centralbyrån med användande av framskrivningsmetoden uppgifter örn befolkningens fördelning efter kön, ålder och civilstånd inom landet i dess helhet. Den nödtvungna begränsningen av denna framskrivning till landet i dess helhet hade medfört, att man blott för rolkräkningsår hade tillgång till de i olika sammanhang så betydelsefulla sammanställningarna över befolkningens fördelning efter kön, ålder och civilstånd inom regionala enheter av olika slag. Även örn man för icke folkräkningsår måste avstå från fullständiga sammanställningar i detta avseende, skulle representativa siffror över dessa fördelningar för vissa enheter (riksområden, län) och typgrupper av kommuner eller större befolkningsgrupper (jordbruksbefolkning, övrig landsbygdsbefolkning och stadsbefolkning) in nebära betydande vinster. Frånsett deras värde för administrativa ändamål skulle dessa uppgifter möjliggöra att i ett flertal statistiska frågor, exempelvis observationen av befolkningsrörelsens faktorer, analysen kunde göras fullständigare och utsträckas till differentiella förhållanden. För åstadkommandet av sådana representativa fördelningar utgjorde de centrala registren ett lämpligt underlag.

Kommittén framhåller slutligen, att införandet av adresseringsmaskiner vid folkbokföringen skulle få stor betydelse, utom för upprättandet och aktualiseringen av kortregister, jämväl för aviseringsförfarandet i övrigt. En motivering för införande av dylika mekaniska hjälpmedel förelåge dessutom redan i de bekväma möjligheter de erbjöde för upprättande av de olika längder med i huvudsak samma personbestånd, som nu manuellt framställdes av häradsskrivare och vederbörande tjänstemän i magistratsstäderna, samt för utskrivning av debetsedlar. För dylikt ändamål vore sådana hjälpmedel redan med gott resultat enligt vederbörande myndigheters vitsord i användning vid man talskontoret i Stockholm och uppbördsverket i Borås.

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 51

3. Allmänna riktlinjer för en folkbokföringsreform. Folkbokföringskommittén uttalar, att de bristfälligheter i kyrkobokföringen och mantalsskrivningen, som omförmälts i det föregående under rubriken »Kyrkobokföringen och mantalsskrivningen», måste anses vara av den beskaffenhet att de väl läte sig avhjälpas inom det nuvarande systemets ram. I överensstämmelse härmed har kommittén i sitt förslag bibehållit de grundläggande principerna i nu gällande kyrkobokförings- och mantalsskrivningsförordningar. Kommittén föreslår sålunda, att den löpande folkbokföringen alltjämt skall såsom kyrkobokföring handhavas av prästerskapet, att församlingsboken bibehålies som kyrkobokföringens huvudurkund, dock i kombination med en enligt lösbladssystem förd s. k. församlingsliggare, vars upplägg (personakterna) äro avsedda att —- liksom de av 1936 års uppbördskommitté föreslagna huvudkorten — vid flyttning utväxlas mellan pastorsämbetena, att kyrkoböckerna utom församlingsliggaren fortfarande skola utgöras av böcker med fasta blad, samt att mantalsskrivningen bibehålies som särskild förrättning.

För avhjälpande av de brister, som sammanhänga med det bokförda materialets svårtillgänglighet och bristande överskådlighet, har kommittén däremot funnit nödigt att till det nuvarande systemet fogas ett nytt led, innefattande en till s. k. länsbyråer och en riksbyrå för folkbokföringen förlagd central registrering av befolkningen, väsentligen grundad på avisering från de lokala folkbokföringsorganen: kyrkobokförare och mantalsskrivningsförrättare.

Kommittén anför beträffande frågan örn civil eller kyrklig folkbokföring:

Enligt förslaget skall den lokala löpande folkregistreringen alltjämt handhavas av prästerskapet utan att därvid ändring göres i prästernas ställning såsom uteslutande kyrkans ämbetsmän. Länsbyråema deltaga icke i kyrkobokföringen. Bortsett från det förhållandet, att länsbyråerna i vissa fall hava att förmedla avisering mellan pastorsämbetena, äro kyrkobokföringsärendena slutbehandlade då de genom underrättelse från pastor bringas till länsbyråns kännedom. Länsstyrelserna hava endast såsom instanser för besvär och underställning att fatta beslut i kyrkobokföringsfrågor, låt vara att därvid en viss officialprincip äger tillämpning. Disciplinärt lyda prästerna endast under domkapitlen. Det innebär självfallet icke något avsteg från denna princip, att länsstyrelserna i denna sin egenskap eller såsom länsbyråer för folkbokföringen liksom för närvarande envar myndighet eller enskild person äga att för pastor påvisa upptäckta kyrkobokföringsfel för vinnande av rättelse.

Kommittén anför vidare, att ett skäl av principiell betydelse för frågan örn den lokala folkregistreringens bibehållande hos prästerskapet i full utsträckning vore det, som av Visby domkapitel i yttrande över 1936 års uppbördskommittés betänkande (se s. 30) framhållits under hänvisning till svenska kyrkans alltjämt fortbestående egenskap av statskyrka. I detta sammanhang erinrar kommittén även örn ett uttalande i ett den 4 juni 1910 av tillkallade

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

sakkunniga avgivet betänkande rörande kyrkobokföringen i icke territoriella församlingar; det åsyftade uttalandet, som närmast har avseende å kyrkobokföringen i sådana församlingar men har räckvidd även därutöver, lyder:

Vad då först angår de icke territoriella församlingarna av svenska kyrkan, så torde ett upphävande av deras kyrkobokföringsrätt medföra, att själva församlingarna måste indragas, alldenstund enligt kyrkolagens andemening, om också uttrycklig bestämmelse därom saknas, kyrkoböcker synas böra föras för varje församling.

Kommittén erinrar vidare örn vad av Överståthållarämbetet samt Linköpings domkapitel i yttranden över uppbördskommitténs betänkande (se s. 30) anförts örn olägenheterna för allmänheten vid uteslutande civil folkbokföring eller vid en uppdelning av den lokala registreringen på dels civila dels kyrkliga tjänsteställen samt citerar med instämmande följande uttalande i ett den 2 december 1890 avgivet betänkande med förslag rörande kyrkoskrivningen i riket:

Då hos oss lysning till äktenskap är obligatorisk för vigsel, då i de allra flesta fall dop följer på varje födelse och då begravning efter dödsfall ytterst sällan utebliver, har prästerskapet i de av detsamma utförda prästerliga förrättningarna en kontroll att vigde, födde och döde anmälas, vilket är ett oeftergivligt villkor för att en ordentlig civilståndsregistration skall kunna äga rum. Även örn anmälningsskyldigheten hos oss kunde lagbindas så fullständigt som förhållandet är i de utländska stater, där civilståndsregistrationen ombesörjes av andra myndigheter än prästerskapet, möta stora svårigheter att hos oss åstadkomma en liknande anordning i de kostnader en sådan förändring skulle kräva och vilka måste bliva högst betydliga, helst de personer, åt vilka kunde anförtros ett så grannlaga värv som de både för samhället och isynnerhet för de enskilde viktiga civilståndsregistrens förande, måste vara män nied ej ringa bildning och beprövad duglighet. Tydligtvis kan ej ifrågasättas att kommunernas valde förtroendemän skulle bliva civilståndsregistratorer, även om de därför erforderliga förutsättningarna allestädes vore för handen. Det bleve utan tvivel nödigt att en särskild klass av tjänstemän inrättades, till antalet lika med antalet av de distrikt, i vilka riket för ifrågavarande ändamål borde indelas. För allmänhetens bekvämlighet torde det finnas nödigt, att varje distrikt inskränktes till ett pastorat, varigenom uppkomme omkring 1 300 distrikt. Kunde möjligen i vissa folkrika orter två eller tre mindre pastorat sammanslås till ett distrikt, skulle dock antalet troligen icke komma att understiga 1 000. Så mångå hundra kronor en var sådan tjänstebefattnings innehavare erhölle så många hundra tusen kronor skulle denna personal komma att kosta det allmänna. Och örn allt detta med stora svårigheter och kostnader komme till stånd, vore vinsten ingen annan än den, att visst icke hela bokföringen utan blott en del därav vore lyft från prästerskapet.

Kommittén berör jämväl två andra i kritiken över uppbördskommitténs betänkande framförda argument för en sekularisering av den löpande folkbokföringen, nämligen dels att kortregister av urkundskaraktär över huvud icke borde anförtros åt prästerskapet, dels att arbetet med folkbokföringen icke finge över hövan ökas, om prästerskapet fortfarande skulle kunna åtaga sig bestyret därmed. Beträffande det första argumentet erinrar kommittén, att dylika kortregister enligt dess förslag icke skola föras. Beträffande det

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 53

senare argumentet anmärker kommittén, att de föreslagna nya tjänsteåligganden, som i detta hänseende kunde tänkas medföra ökning, i huvudsak torde vara de, som hänförde sig till förandet av de s. k. personakterna och till aviseringen från pastorsämbetena till länsstyrelserna. I fråga örn personakterna innefattade emellertid förslaget endast ett genomförande av den i yttranden över uppbördskommitténs förslag av bland andra vissa domkapitel och allmänna svenska prästföreningen rekommenderade kombinationen av församlingsbok och huvudkort. Beträffande aviseringsskyldigheten ville kommittén hänvisa till att bland andra fyra domkapitel i sina yttranden över det tidigare kommittéförslaget ansett, att pastorsämbetena borde åläggas att förse länsstyrelsernas adressregister med aktuella uppgifter örn förändringar i befolkningsläget och sålunda tydligen utgått ifrån att pastorsämbetena kunde åtaga sig sådan skyldighet. Kommittén ville också framhålla, att kommittén i förslaget sökt skapa garantier för att prästerna skulle erhålla erforderlig arbetshjälp för kyrkobokföringen.

Vad till slut angår frågan örn en civil folkbokföring vid sidan av en kyrklig anför kommittén:

Kommittén har icke funnit skäl att, såsom i vissa yttranden över 1936 års uppbördskommittés betänkande påyrkats, föreslå inrättande av centrala civila folkregister med urkundskaraktär vid sidan av de lokalt förda kyrkoböckerna. De sekundära register, vilka enligt förslaget skola föras hos länsbyråerna och riksbyrån, torde jämte de lokala urkunderna vara tillfyllest för de ändamål, vilka den ifrågasatta civilregistreringen skulle tjäna. Med större skäl kunde måhända ifrågasättas, huruvida icke vid sidan av kyrkobokföringen i vissa större städer borde inrättas en civilbokföring efter mönster av Stockholm och Göteborg. Kommittén har dock ej aktat nödigt att härutinnan framlägga något förslag. Något synnerligt behov därav synes icke för närvarande föreligga. Det av kommittén föreslagna allmänna systemet lägger ej hinder i vägen för genomförandet av en dylik undantagsanordning, därest den framdeles skulle befinnas önskvärd.

Vidkommande spörsmålet om församlingsbokens bibehållande i kombination med försa mlingsliggare erinrar kommittén till en början örn de felrisker som ansetts följa med församlingsbokens egenskap av bok med fasta blad (se s. 26) samt örn den dubbla avskrivning, som flyttningsbetygens utfärdande och inskrivning innebär. Därefter anför kommittén:

Teox-eliskt sett föreligger möjlighet att i avsevärd omfattning eliminera felriskerna genom församlingsböckernas ersättande med de av uppbördskommittén föreslagna registren, bestående av huvudkort, vilka upptaga endast originalanteckningar och icke behöva omskrivas, men otvivelaktigt torde vara, såsom även i kritiken av förslaget framhållits, att kortregistren medföra nya felrisker, och att omskrivning åtminstone någon gång under en persons livstid av hans huvudkort icke torde kunna undvikas med hänsyn till den nötning dessa kort bliva utsatta för vid handhavandet. Därtill kommer, såsom jämväl påpekats, att församlingsböckerna såväl ur forskningssynpunkt som med hänsyn till utrymmesbehovet ävensom ur rent pastorala synpunkter liro kortregistren överlägsna. Tämligen allmänt har man därför motsatt sig församlingsböckernas borttagande men på sina håll förordat en kombination av försam-

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

lingsbok och huvudkort, det sistnämnda såsom ersättning för flyttningsbetyg. Ett sålunda utnyttjat huvudkort medför väl ej alla de fördelar, som följa av det ursprungligen föreslagna huvudkortet — bland annat bortfaller ej den ena av de två ovannämnda avskrivningarna vid flyttning — och man kan mot den föreslagna kompromisslösningen även anmärka, att den icke går fri från felrisker, t. ex. i händelse av glömska att jämväl å huvudkortet införa en i församlingsboken införd anteckning, men dess betydelse till förekommande av dubbel kyrkobokföring eller mantalsskrivning torde vara obestridlig, om man nämligen föreskriver, att endast den får vara upptagen i församlingsboken för vilken sådant kort finnes hos pastor, och de möjligheter ett sådant system erbjuder till central registrering av obefintliga och utvandrade torde även vara av värde; en sådan registrering medför bland annat också viss säkerhet mot dubbelskrivning.

Rörande frågan örn kyrkobokföringsurkunderna skola utgöras av kor tregister, lös blad eller bundna böcker anför kommittén:

Kommittén har, övertygad av den kritik, som mötte 1936 års uppbördskommittés förslag, bibehållit det nuvarande systemet med kyrkobokföring i fasta böcker. Böckerna skola vara bundna. Kommittén har väl insett de s. k. lösbladssystemens stora företräden ur arbetssynpunkt och har även tillämpat sådant system med avseende å fastighetslängden och den s. k. församlingsliggaren ävensom hållit möjligheten av en sådan tillämpning öppen — genom att Kungl. Maj:ts medgivande inhämtas — med avseende å övriga böcker, därvid det väl huvudsakligen kan komma att röra sig om församlingsboken, men då kommittén vid sitt förslag om församlingsbokens bibehållande lagt stor vikt vid säkerhetssynpunkten och en bunden bok ur denna synpunkt torde vara överlägsen en bok med utbytbara blad, har kommittén i princip fastslagit, att denna bok skall vara bunden, och förutsatt, att den ovannämnda möjligheten till undantag från principen begagnas restriktivt, i första hand endast för de församlingar, i vilka en enligt lösbladssystem inrättad församlingsbok nu föres.

För mantalsskrivningens bibehållande som särskild förrättning anförde 1936 års uppbördskommitté följande skäl:

Till mantalsskrivningen hava hänförts rättsverkningar i en mångfald olika hänseenden. Det torde ligga i sakens natur, att dessa rättsverkningar i stort sett icke skulle kunna i stället anknytas till den löpande folkbokföringen på annat sätt, än att de ställdes i beroende av det av denna vid en viss tidpunkt redovisade befolkningsläget. Mantalslängden^ skulle i sådant fall ersättas med utdrag av de urkunder enligt kommitténs förslag, som motsvara de nuvarande församlingsböckerna. Med hänsyn till de ifrågavarande rättsverkningarnas synnerliga vikt torde emellertid i allt fall ett särskilt förfarande icke kunna undvaras, i vilket den löpande folkbokföringen, innan befolkningsläget fixeras i längder, underkastas en ingående granskning för avhjälpande av eventuellt förekommande ofullständigheter och felaktigheter. I detta avseende fyller i det gällande systemet mantalsskrivningen en viktig uppgift. Otvivelaktigt har nämligen den samverkan mellan befolkningen, prästerskapet och mantalsskrivningsförrättarna, som äger rum vid mantalsskrivningarna, visat sig vara av stor betydelse för främjande av en riktig folkbokföring. Det har därför synts kommittén motiverat att bibehålla mantalsskrivningen, ehuru i något förändrat skick beträffande vissa detaljer, som ett särskilt folkbokföringsinstitut vid sidan av den löpande folkbokföringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 55

Folkbokförings kommittén yltrar härom:

Folkbokföringskommittén kan i huvudsak instämma i vad uppbördskommittén anfört. Det ina dock nämnas, att under senare tid fråga uppkommit, huruvida icke hemortsrättsförvärvet enligt socialvårdslagstiftningen borde anknytas till kyrkobokföringen i stället för till mantalsskrivningen. Även om så sker, bortfaller emellertid icke värdet av mantalsskrivningens kontrollfunktion. Viktiga rättsverkningar i andra hänseenden komma alltjämt att vara anknutna till mantalsskrivningen, och även med avseende å hemortsrättsförvärvel torde det fortfarande vara av stor betydelse, att tillämpningen av bestämmelsenia örn rätt kyrkobokföringsort underkastas en årlig översyn under samråd mellan pastor och mantalsskrivningsförrättare.

De centrala register, som enligt förslaget skola föras, äro i första hand de tryckande registren samt register, bestående av så kallade avtryckskort d. v. s. kort, som framställts medelst plåtavtryck och äro avsedda att ingå i kortregister eller användas för avisering. Registren hava i förhållande till kyrkoböcker och mantalslängder en sekundär karaktär, i det att de hämta sitt huvudsakliga textinnehåll från dessa. Kommittén framhåller, att värdet av dylika sekundära register hos centrala myndigheter, särskilt adressregister hos länsstyrelserna, syntes vara väl vitsordat i yttrandena över 1936 års uppbördskommittés betänkande.

Enligt förslaget skola primärurkunderna icke föras centralt; kommittén hänvisar härutinnan till sitt uttalande beträffande frågan om den löpande folkbokföringen skall vara civil eller kyrklig. Enligt förslaget förekommer dock ett undantag från denna princip såtillvida att personaktema för avlidna, emigranter och obefintliga skulle av pastorsämbetena insändas till riksbyrån för att där förvaras i register. Kommittén påpekar att härigenom samtidigt vinnes en registrering av utlandssvenskar, som efter systemets ikraftträdande utvandrat eller överförts till bok över obefintliga.

Kommittén har stannat vid en uppdelning av de tryckande registren på länsby råer. Ett annat alternativ, nämligen att samla dem hos riksbyrån, har dock varit under övervägande. Kommittén anför härom:

Kommittén har varit i hög grad tveksam, huruvida icke de maskinella anordningarna för folkbokföringen och därmed även de tryckande registren borde för hela riket samlas hos riksbyrån i Stockholm, och har ej blott noggrant undersökt detta alternativ utan även utarbetat ett fullständigt författningsförslag enligt detsamma. Detta förslag var kommitténs första. Det företer en i många hänseenden enklare bild än det till länen decentraliserade system, vid vilket kommittén i sitt nu framlagda förslag slutligen stannat. Skillnaden kan kortast antydas med en hänvisning till det förhållandet, att genom sistnämnda system de i folkbokföringsarbetet deltagande myndigheterna utökats med länsstyrelsernas antal. Med det centraliserade systemet följa fördelarna av en starkare koncentration i arbetet, en enklare aviseringsgång — bland annat därigenom att rapportvägarna mellan länsstyrelserna bortfalla — större möjligheter att rationalisera arbetet, ett något minskat maskin- och personalbehov, tillgång lill storstadens och den centrala statsförvaltningens större arbetskraftreserv, lättare tillgång till maskinservice o. s. v.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

Ett sådant ämbetsverk skulle emellertid bliva relativt svåradministrerbart. Sannolikt skulle flera eller högre chefstjänster behöva inrättas än som befunnits nödvändiga vid det föreslagna systemet. Verkets stora in- och utgående korrespondens skulle medföra en merbelastning för kommunikationsverkens inrättningar i huvudstaden, som kan befaras framtvinga kostnadskrävande organisatoriska åtgärder. Oavsett detta skulle kommunikationsverkens eller folkbokföringens kostnader för korrespondens per post eller telefon sannolikt bliva större som en följd av de längre rapportvägarna; exempelvis må anföras, att av det beräknade totalantalet flyttningar inom och mellan församlingarna, 800 000 enligt 1943 års siffror, mer än tre fjärdedelar torde äga rum inom ett och samma län. De kortare rapportvägarna vid det decentraliserade systemet medföra även en tidsbesparing för försändelser och telefonsamtal, vilken särskilt under den del av året då mantalsskrivning pågår är av synnerligen stor betydelse på grund av den knappt tillmätta tiden för tryckning av längder för mantalsskrivningen. Överhuvudtaget försvåras den nödvändiga kontakten med de lokala myndigheterna med växande avstånd. Tryckningsarbetet i och för mantalsskrivningarna måste noggrant planläggas med hänsyn till förekommande olikheter i församlingarnas folkmängd, befolkningens växlande rörlighet och de därav och av andra omständigheter beroende tiderna för mantalsskrivningsförrättningarnas hållande. Denna planläggning sker lättast i länen. Där kunna även erforderliga ändringar i planerna i anledning av oförutsedda omständigheter lättast och smidigast genomföras. Förandet av det tryckande registret såvitt avser fastigheter torde i residensstäderna underlättas genom där föreliggande möjligheter till direkt kontakt med vederbörande lantmäterikontor. Lokal-och lönekostnader äro större i huvudstaden än i allmänhet i residensstäderna. Befolkningspolitiska hänsyn tala emot att till huvudstaden förlägges ett nytt ämbetsverk med stort behov av kvinnlig arbetskraft.

För kommitténs slutliga ståndpunktstagande talar emellertid framför allt det skälet, att anläggningarna komma till den bästa nyttan, örn de förläggas till de myndigheter, vilkas förvaltningsuppgifter de skola betjäna, eller i varje fall så nära dessa myndigheter som möjligt. Ur denna synpunkt vore under vissa förutsättningar måhända en ännu starkare decentralisering av maskinanläggningarna i och för sig önskvärd. En naturlig undre gräns dragés emellertid av maskinernas stora arbetskapacitet. Myndighet med mindre förvaltningsområde än ett län kan därför — frånsett de största städerna — ej gärna komma i fråga i detta avseende.

Under hänvisning till sitt nyss återgivna uttalande framhåller kommittén, att riksbyrån ej heller enligt kommitténs tidigare förslag var avsedd såsom en enbart registerförande myndighet. Härom anför kommittén ytterligare:

Kommittén fann vidare, att åt denna myndighet borde anförtros jämväl andra och mera kvalificerade arbetsuppgifter än de åligganden av huvudsakligen rutinmässig karaktär, som är förknippade med registerföringen. För att folkbokföringssystemet skulle vinna nödig stadga, ansåg kommittén det erforderligt, att det på olika lokala organ fördelade folkbokföringsarbetet samordnades under ledning och tillsyn av en central myndighet. Vidare borde denna myndighet hava att verka för enhetlighet i rättstillämpningen och med uppmärksamhet följa utvecklingen inom samhällslivet, såvitt denna ägde beröring med folkbokföringen, utfärda anvisningar för folkbokföringsarbetet och vid behov hos Kungl. Maj :t göra framställning örn utfärdande av nya eller ändrade författningsföreskrifter. Redan under nuvarande folkbokföringssystem förekomma ofta hänvändelser till statistiska centralbyrån med

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 57

begäran om råd och anvisningar i folkbokföringsärenden. Utredningar i folkbokföringsfrågor, som lämpligen utföras centralt, t. ex. i ärende angående kyrkobokföring av invandrare örn dennes nationalitet eller i ärende rörande utlännings kyrkobokföring örn den sannolika varaktigheten av dennes vistelse i riket, borde lämpligen anförtros åt riksbyrån. Slutligen borde denna vara remissinstans i folkbokföringsfrågor.

Då kommittén sedermera beslöt föreslå, att de tryckande registren skulle förläggas till länsstyrelserna, hade kommittén även att fatta ståndpunkt lill frågan om det fortfarande kunde anses nödvändigt eller lämpligt, att en riksbyrå inrättades, vare sig som särskild myndighet eller i anslutning till annat ämbetsverk.

Som av det ovan sagda torde framgå, äro de arbetsuppgifter av mera kvalificerad art, som enligt kommitténs första förslag borde anförtros åt riksbyrån, i allmänhet icke av den beskaffenhet, att de kunna decentraliseras. Örn man ej vill avstå från de fördelar med avseende å en förbättrad folkbokföring, som därmed åsyftats, torde man ej kunna undgå att räkna med dessa arbetsuppgifter. Vad särskilt angår behovet av en samordnande ledning av folkbokföringsarbetet, torde detta snarare ökas lin minskas genom att det tryckande registret uppdelats på länsbvråer. De regionala avdelningarna av detta register äro ju icke inom sig slutna enheter — sorn de kommunalt förda registren i vissa främmande länder eller som de nuvarande registren i Stockholm och Borås — utan bilda ett sammanhängande system, som för att kunna tillförlitligt och friktionsfritt fungera kräver ett fullgott samarbete på alla bänder under central ledning. Enligt kommitténs ursprungliga förslag skulle riksbyrån — liksom enligt det nu framlagda förslaget — i särskilda register förvara personakterna för utvandrare och obefintliga. Då en sådan person åter skall kyrkobokföras, rekvireras personakten hos riksbyrån. Härigenom förebygges i görligaste mån dubbelbokföring av dylika personer. Dessa register kunna icke uppdelas på länsbyråerna utan att syftet med dem förfelas. Ej heller kan man avstå från dessa register; det skulle innebära en avsevärd minskning av värdet med den planerade folkbokföringsreformen. En av de anmärkningar som framställts mot det nuvarande folkbokföringssystemet är den ofta avsevärda omgång som kan erfordras för fastställande av en persons kyrkobokföringsort, då uppgifter ur kyrkoböckerna om honom önskas. Det hos riksbyrån förda sökregistret avser att underlätta sådana efterforskningar och torde även komma att få stor betydelse såsom upplysningskälla för de centrala ämbetsverken och såsom grundval för specialundersökningar av statistisk natur, vilka kunna befinnas önskvärda men nu ofta ej komma till stånd på grund av att de med det nuvarande systemet icke kunna utföras utan alt uppgiftsskyldighet ålägges myndigheter eller enskilda. De hos länsbyråerna förda registren torde i dessa hänseenden icke erbjuda samma fördelar, ehuru även dessa register medgiva större möjligheter än det nuvarande systemet. Enligt förslaget till folkbokföringsförordning är riksbyrån avsedd att tjänstgöra såsom clearingcentral mellan folkbokföringsmyndigheterna, när till följd av ofullständigheter eller felaktigheter i den löpande folkbokföringen en identifiering i något avseende behöver göras och hänvändelse till riksbyrån är den bekvämaste utvägen. Det erforderliga underlaget för att lösa denna uppgift besitter riksbyrån genom sökregistret samt genom specialregistren, av vilka registret över obefintliga träder i förgrunden.

På grund av det anförda bar kommittén även i sill nu framlagda förslag räknat med en riksbyrå leir folkbokföringen. Då riksbyrån enligt det ursprungliga förslaget skulle flira de tryckande registren kunde med hänsyn till storleken av den för sådant ändamål erforderliga personalorganisationen tvekan råda, huruvida riksbyrån icke borde bliva eli siirskilt ämbetsverk; kom­

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

mittén fattade dock i detta hänseende icke någon bestämd ståndpunkt, innan förslaget övergavs. Enligt det nu framlagda förslaget har kommittén däremot ansett, att riksbyråns arbetsuppgifter lämpligen böra anförtros åt ett redan bestående ämbetsverk. Enligt kommitténs förmenande är statistiska centralbyrån, som enligt sin instruktion redan för närvarande har till uppgift bland annat att fullgöra vissa åligganden beträffande kyrkobokföringen och att handhava befolkningsstatistiken, synnerligen väl skickad att handhava riksbyråns arbetsuppgifter.

Enligt gällande rätt hava pastorsämbetena att genom en omfattande a vise r i n g hålla ett flertal civila och militära myndigheter underrättade om förhållanden, som antecknas i kyrkoböckerna. Dessutom förekommer en icke obetydlig avisering mellan pastorsämbetena inbördes för själva kyrkobokföringen.

Kommittén framhåller, att tillkomsten av nya register hos olika myndigheter kan ytterligare utöka prästerskapets aviseringsbörda, samt tillägger:

Måttet av det ökade aviseringsbehovet kan icke förutses, men väl däremot kan det befaras, att den yttersta gränsen för prästerskapets förmåga att utan men för sina övriga uppgifter fylla detsamma snart måste vara nådd. I själva verket torde man här icke kunna räkna med någon större marginal. Då utvecklingen, oberoende av frågan om en folkbokföringsreform, antagligen kommer att föra med sig, att adressregister inrättas vid länsstyrelserna, till vilka prästerna måste löpande rapportera ändringar i kyrkobokföiingen, anmäler sig osökt den tanken: varför icke göra denna avisering så fullständig som behövs ur olika synpunkter men begränsa aviseringsskyldigheten till denna enda och lägga all annan avisering på den myndighet, som för det centrala registret? Efter denna idé har kommittén uppbyggt sitt förslag.

Kommittén framhåller vidare, att såsom idén närmare utformats i förslaget avisering från länsbyrå sker genom översändande av avtryckskort. De från pastorsämbetena inkommande underrättelserna vidarebefordras i regel, antingen direkt eller över viss annan myndighet för dennas underättande, till statistiska centralbyrån såsom primärmaterial för befolkningsstatistiken. En fördel med detta aviseringssystem vore, att prästerskapets aviseringsbörda därigenom bleve i stort sett för framtiden fixerad, i det att inträffande ökningar i aviseringsbehovet komme att drabba länsbyrån men ej pastorsämbetena. Vad särskilt beträffade statistiken torde det nya uppgiftsmaterialet i fråga om tillförlitlighet komma att mer än väl mäta sig med de nuvarande utdragen ur kyrkoböckerna. Man kunde till följd härav för statistikens vidkommande räkna med ett förenklat granskningsarbete och en minskad skriftväxling för att tillrättalägga fel och ofullständigheter. Denna omständighet i förening med den tidsvinst, som gjordes genom att materialet översändes i löpande följd, vore ägnat att underlätta ett snabbare färdigställande av statistiken åtminstone i vissa delar.

I yttranden över 1936 års uppbördskommittés betänkande hade några myndigheter, erinrar kommittén, ifrågasatt en centralisering av mantalsskriv ningsför rättningarna till länsstyrelserna. Beträffande detta spörsmål anför kommittén vidare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 59

Spörsmålet Ilar beröringspunkter med den sedan många år vilande frågan om en omorganisaion av häradsskrivarkåren, därvid häradsskrivaruppgifternas inflyttning till länsstyrelserna ifrågasatts, men är icke kongruent nied denna fråga: lokala mantalsskrivningsförrättningar kunna —• såsom redan undantagsvis torde ske, då jämlikt § 1 moni. 2 mantalsskrivningsförordningen såsom särskild förrättningsman förordnas tjänsteman hos länsstyrelse — hållas av länsstyrelsernas tjänstemän, liksom det å andra sidan icke är otänkbart, att häradsskrivamas befattning nied mantalsskrivningen inskränkes till de förberedande åtgärder, som enligt ovanberörda yttranden förutsattes alltjämt skola äga runi.

Kommittén har för sin del icke ansett sig kunna förorda en dylik centralisering. Härom yttrar kommittén vidare:

Liksom mantalsskrivningen innefattar en kontroll av den löpande folkbokföringen så utgör jämförelsen med denna å andra sidan en nödvändig förutsättning för mantalsskrivningens riktighet. Genom att enligt förslaget mantalsskrivningen förrättas nied ledning av en å länsbyrån tryckt stomme, vilken fullständigas och rättas samt återställes till länsbyrån, medger mantalsskrivningen även en årlig kontroll av de tryckande registren. En sådan kontroll är nödvändig örn än ej i allmänhet nied avseende å tryckplåtamas textinnehåll så dock med hänsyn till registrens fullständighet och ordningen för personernas upptagande. Den nuvarande jämförelsen med församlingsboken kan därför ej ersättas med en jämförelse nied det tryckande registret eller nied något av detta härlett register vare sig hos länsbyrån eller hos pastor. Då det ej skulle vara lämpligt, att församlingsboken för sådant ändamål insändes till länsstyrelsen, måste denna jämförelse ske lokalt. Därest lokala mantalsskrivningsförrättningar ej skulle hållas, funnes ingen annan lokal förrättning att anknyta detta arbete till än förskrivningarna. Det skulle då komma att åligga pastorsämbetena att rätta och komplettera stommen till mantalslängd, en anordning, som kraftigt avstyrktes i yttrandena över 1936 års uppbördskommiltés förslag. Såsom ytterligare skäl mot en centralisering av mantalsskrivningsförrättningarna må understrykas vad uppbördskommittén anfört om betydelsen av den samverkan mellan befolkningen, prästerskapet och mantalsskrivningsförrättarna, som för närvarande äger rum. Även för den vid mantalsskrivning skeende redovisningen av fastigheter och av juridiska personer torde det vara av värde, att förrättningarna äga rum lokalt.

C. Remissyttrandena över folkbokföringskonnnitténs förslag.

I remissyttrandena har behovet av en omläggning av folkbokföringen så gott som enhälligt vitsordats. I allmänhet åberopas, utan tillägg eller gensagor, de av kommittén anförda skälen, vilka anses övertygande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län erinrar dock örn att länsstyrelsen i sitt yttrande över 1936 års uppbördskommittés betänkande anfört, att folkbokföringens bristfällighet vore mera skenbar än verklig och att en omläggning av densamma icke för det dåvarande vore nödvändig eller önskvärd. Länsstyrelsen tillägger, att detta uttalande alltjämt syntes äga giltighet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län synes anse ett omedelbart ingripande med lagstiftningsåtgärder erforderligt endast med avseende å mantals­

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

skrivningen. De i betänkandet påpekade, kända och sedan länge beklagade bristerna i mantalsskrivningsförordningen borde, framhåller länsstyrelsen, skyndsamt avhjälpas medelst en genomgripande omarbetning av författningen. Därvid borde förfarandet så anordnas, att mantalslängdernas uppgifter bleve noggranna och tillförlitliga, varjämte häradsskrivarnas och prästernas mantalsskrivningsgöromål borde underkastas kontroll, exempelvis genom periodiska inventeringar, företagna av överordnade myndigheter.

I anslutning till vad kommittén anfört om arbetsmarknadens och civilförsvarets registreringsbehov understryker arbetsmarknadskommissionen, att det nuvarande systemets bristande kapacitet och otillfredsställande yrkesredovisning i hög grad komplicerat och försvårat arbetet med upprättandet av en under rådande förhållanden ofrånkomlig beredskap på arbetsmarknadens område. Ett vidmakthållande av det genom 1943 års beredskapsmönstring införskaffade uppgiftsmaterialet i aktuellt skick i samtliga avseenden hade vidare, framhåller kommissionen, icke med det nuvarande folkbokföringssystemet kunnat genomföras, och aktualiseringen hade dessutom otvivelaktigt avsevärt fördyrats. Tillskapandet av en ökad registreringsberedskap hos folkbokföringen framstode därför med hänsyn till vunna erfarenheter ur arbetsmarknadssynpunkt såsom en trängande angelägenhet icke endast såvitt det gällde upprättandet av helt nya uttagningsregister i ett eventuellt framtida krisläge utan även med hänsyn till de nuvarande uttagningsregistrens fortsatta förande under den ytterligare tid, som sådant kunde bliva erforderligt, d. v. s. så länge som upprätthållandet av en viss beredskap även på arbetsmarknadens område ansåges nödvändig. I fråga om betydelsen av den föreslagna omläggningen av folkbokföringen ur arbetsmarknadssynpunkt kunde kommissionen i huvudsak instämma i vad därom anförts i betänkandet.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller, att rekryteringen till civilförsvarets olika grenar komme att avsevärt underlättas genom att i enlighet med förslaget tillförlitliga och detaljerade register över hela den civilförsvarspliktiga befolkningen kunde uppläggas. Även med avseende å möjligheterna att registrera evakuerade och utbombade samt identifiera personer, som omkommit vid fientliga luftanfall, torde det nya folkbokföringssystemet få stor betydelse. Styrelsen ville understryka angelägenheten av att de nuvarande, hos länsarbetsnämnderna förda uttagningsregistren vidmakthölles i aktuellt skick icke blott intill dess normala utrikespolitiska förhållanden åter inträtt utan även därefter fram till den tidpunkt, då säkra garantier vunnits för att nya allmänna uttagningsregister snabbt kunde iordningställas medelst avtryck av länsbyråernas personplåtar.

Jämväl överbefälhavaren har betonat vikten av en omläggning av folkbokföringen med hänsyn till den civila beredskapen. Även med hänsyn till den militära registreringen komme emellertid, enligt vad överbefälhavaren vidare anfört, förläggandet av särskilda centrala register till länsbyråer att ha stort värde. Dessa register gåve nämligen möjligheter till sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 61

kompletteringar eller rekonstrueringar av de militära registren, som kunde bliva nödvändiga på grund av åverkan eller förstöring genom flyganfall o. s. v. Länsregistren torde även bliva till god hjälp vid det identifieringsarbete, som i krig vore lika ofrånkomligt som viktigt.

Socialstyrelsen betonar, att det moderna samhällets anpassning för sina sociala uppgifter av skilda slag komme att väsentligt underlättas genom folkbokföringens rationella organisation. Som exempel nämner styrelsen de genom tillkomsten av centrala löpande register ökade möjligheterna att tillgodose de utomäktenskapliga barnens intressen i fråga om fullgörande av underhållsskyldighet samt fastställande av faderskap i vissa fall.

Såsom framgår av den förut lämnade översikten över remissyttrandena har i vissa yttranden frågan om en folkbokföringsreform ansetts beroende av den vidare utvecklingen av frågan om en uppbördsreform. I allmänhet har man i dessa yttranden beträffande förevarande spörsmål allenast framhållit svårigheterna att grunda ett omdöme på det kortfattade förhandsreferatet av det blivande förslaget i uppbördsfrågan. Länsstyrelsen i Jönköpings län har emellertid tillagt att, såvitt länsstyrelsen kunde bedöma, en central folkbokföring icke syntes vara en oavvislig förutsättning för ett sådant uppbördsförfarande som angivits i uppbördsberedningens alternativ I. Länsstyrelserna i Örebro och Gävleborgs län hava, för den händelse uppbördsförfarandet skulle komma att anordnas enligt något av uppbördsberedningens alternativ, ifrågasatt en framflvttning av uppbördsårets början till mars eller april. Det syntes, framhåller sistnämnda länsstyrelse, icke vara nödvändigt att mantalslängderna färdigställdes så tidigt som ifrågasatts, eftersom någon tid sannolikt måste vara fri från preliminär skatt, om möjlighet skulle föreligga att utfå den kvarstående skatten, samt sistnämnda skatt lämpligen syntes kunna uttagas under årets två första månader.

I sitt yttrande över folkbokföringskommitténs betänkande anmärker 19AA ärs uppbördsberedning till en början, att de alternativa förslag, som beredningen ämnade avgiva, i några avseenden torde komma att skilja sig från de i betänkandet återgivna. Detta förändrade emellertid intet i vad som sagts i fråga örn behovet av en förbättrad folkbokföring. Efter att hava erinrat om att det enligt beredningens förslag vore erforderligt dels att den tidpunkt, som i fråga örn bosättningen skulle vara avgörande för varest en person skulle mantalsskrivas, fastställdes till den 1 november, dels ock att debiteringsförrättarna erhölle löpande underrättelser örn inträffade flyttningar samt förändringar i civilstånd och barnantal, anför beredningen vidare:

Skulle man försöka lösa uppbördsfrågan efter de av uppbördsberedningen förordade linjerna utan att samtidigt reformera folkbokföringen i de avseenden, som ovan nämnts, nödgades man vid debiteringen av preliminär skatt och vid bestämmandet av skattetabell för inkomståret utgå från de uppgifter angående bosättning, civilstånd och barnantal, som grundade sig på mantalsskrivningen för året näst före inkomståret. Detta skulle visserligen medföra vissa fördelar. Sålunda skulle man vid debiteringsarbetet kunna i viss mån

62 Kungl. Alaj.ts proposition nr 282.

undvika den forcering mot slutet av året, som enligt uppbördsberedningens förslag kommer att föranledas därav, att senast den 1 november inträffade ändringar i fråga om bosättning, civilstånd och barnantal skola iakttagas vid debiteringen av preliminär skatt och fastställande av skattetabell för inkomståret. Vidare skulle kvarstående skatt på grund av taxering visst år alltid komma att påföras i samma kommun som preliminär skatt för nästföljande år, i följd varav nämnda skatter alltid kunde upptagas å samma debetsedel och redovisas till samma uppbördsmyndighet.

Emellertid skulle ett genomförande av uppbördsberedningens förslag utan ändring i folkbokföringen i de ovan omfönnälda avseendena föra med sig högst betydande olägenheter. Då den preliminära skatten skulle beräknas på grundval av ett civilstånd och barnantal, som hänförde sig till förhållandena ett år före inkomstårets ingång, vore skattskyldig, för att erhålla ändring i nämnda skatt på grund av under året näst före inkomståret inträffade förändringar i civilståndet och barnantalet, tvungen att särskilt söka jämkning av skatten. En dylik ordning skulle säkerligen av de skattskyldiga uppfattas som mycket otillfredsställande. Den skulle därjämte komma att föranleda ett avsevärt antal jämkningsfall under inkomståret med motsvarande hårda belastning av jämkningsmyndigheten. Vidare skulle man vid utsändandet av debetsedlar och skatlekort som regel nödgas använda ett år gamla adresser, varför ett stort antal debetsedlar och skattekort skulle komma vederbörande tillhanda först lång tid efter avsändandet; detta skulle vara särskilt olägligt, då löneavdrag enligt debetsedel eller skattekort skulle börja verkställas omedelbart efter inkomstårets ingång. Slutligen skulle stora svårigheter uppstå vid avräkningen av preliminär skatt från slutlig skatt i de fall, då vederbörande för taxeringsåret vore mantalsskriven i annan kommun än den, där han mantalsskrivits för det år, som läge två år tillbaka i tiden, d. v. s. det år, då debitering eller fastställande av skattetabell för inkomståret ägt rum. För att möjliggöra för debiteringsförrättaren att i dylika fall erhålla uppgift örn debiterad eller erlagd preliminärskatt, måste i mantalslängden för envar där upptagen person uppgivas hans mantalsskrivningsort för det andra året före taxeringsåret. Uppbördsberedningen hyser emellertid farhågor för att även med en dylik komplettering av mantalslängden stora svårigheter skulle föreligga att utan ytterligare förbättring av den nuvarande folkbokföringen införskaffa ifrågavarande uppgifter; i varje fall skulle inhämtandet därav komma att föranleda en synnerligen betungande skriftväxling.

Uppbördsberedningen har funnit de ovan nämnda olägenheterna vara av den art, att beredningen icke anser sig kunna förorda ett nytt uppbördssystem med mindre en ändring av folkbokföringen kommer till stånd i de avseenden, som ovan framhållits. Ett genomförande av folkbokföringskommitténs förslag skulle därjämte verksamt bidraga till ett förbättrat uppbördsförfarande såtillvida, att till följd av den noggrannare registrering av befolkningen, vilken en reformerad folkbokföring komme att innebära, den dubbelföring eller det uteslutande av person vid mantalsskrivningen, som nu stundom äger rum, icke vidare borde förekomma.

Riksräkenskapsverket anför för sin del:

Införandet av maskinella hjälpmedel vid länsstyrelserna utgör enligt riksräkenskapsverkets mening en i det närmaste nödvändig förutsättning för att länsstyrelserna skola kunna på ett fullt rationellt sätt handhava sina betydelsefulla åligganden i avseende på skatteuppbörden m. m. De kunna uppenbarligen utnyttjas för ett flertal olika ändamål och medföra bland annat den fördelen, att i längder av olika slag fullständigare uppgifter än för närvä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 63

rande kunna medtagas utan extra kostnad. Detta synes kunna bliva av stort värde exempelvis vid restindrivningen.

Den föreslagna anordningen med de till länsstyrelsen förlagda tryckande registren och den härmed sammanhängande tillgången till aktuella uppgifter om befolkningen skulle medföra den stora fördelen, att hos länsstyrelserna sammanföres ett aktuellt material, innehållande data av största vikt för skatteuppbördens effektiva bedrivande inom länet. Härigenom kumla länsstyrelserna få ett fastare grepp över skatteuppbörden. Den blivande organisationen av uppbörden är visserligen för närvarande föremål för särskild utredning och riksräkenskapsverket saknar därför anledning att här närmare ingå på dessa frågor. Ämbetsverket vill emellertid i detta sammanhang erinra om att enligt 1936 års uppbördskommittés förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m. förutsattes, att länsstyrelsernas på liknande sätt förbättrade möjligheter att överblicka flyttningar från ort till annan skulle tillvaratagas för ernående av en rationellare organisation av restindrivningen. Sålunda skulle enligt nämnda förslag länsstyrelserna i en helt annan omfattning än för närvarande dirigera indrivningsarbetet. Bland annat skulle handräckningsförfarandet koncentreras till länsstyrelserna. En sådan organisation står enligt riksräkenskapsverkets mening väl i överensstämmelse med länsstyrelsernas ställning som centrala uppbördsverk.

Pensionsstgrelsen vitsordar att, på sätt kommittén anfört, vissa möjligheter till förenklingar i pensionsst yreisens registerför i n g skulle kunna vinnas vid en omläggning av folkbokföringen. Maskinell utskrift av pensionsavgiftsförteckningarna skulle, framhåller styrelsen, bli till betydande fördel för styrelsen, då förteckningarna därigenom bleve avsevärt mera tillförlitliga och tydliga än vad nu understundom vore fallet. Styrelsen förklarar sig vidare villig att pröva det av kommittén föreslagna systemet med maskinellt utskrivna rekvisitionskort och framhåller, att det jämväl ur en annan synpunkt vore önskligt att styrelsen erhölle uppgift om flyttningar mellan kommuner. Styrelsen skulle nämligen härigenom erhålla större möjligheter till prövning av frågan örn nedsättning av folkpension vid pensionstagares flyttning från dyrare till billigare ortsgrupp. Det vore även av intresse för styrelsen alt erhålla kännedom örn flyttningar från billigare till dyrare ort och mellan kommuner i samma ortsgrupp, detta emedan flyttningarna icke sällan orsakades av förändringar i pensionstagarnas hälsotillstånd eller försörjningsförhållanden. Slutligen vitsordar styrelsen, att maskinell utskrift av avgiftskort för nytillkommande årsklass skulle åstadkomma en icke oväsentlig arbetsbesparing.

Pensionsstgrelsen har även granskat kommittéförslaget med utgångspunkt från s j u k försäkringens behov och ö n s k e m å 1. Sett inden nuvarande statsunderstödda sjukförsäkringens synpunkt syntes, yttrar styrelsen, några erinringar icke finnas alt framställa mot förslaget. Örn åter social vår dskommitténs förslag till lag örn allmän sjukförsäkring genomfördes, torde däremot viss komplettering av folkbokföringsförslaget kunna ii rågasättas. På grund av de av socialvårdskommittén föreslagna bestämmelserna rörande avgiltsuppbörd genom arbetsgivarna bleve sjukkassorna i hög grad beroende av arbetsgivarna för sin avgiltsuppbörd. Inom kassorna kom-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

me därför otvivelaktigt att föreligga ett starkt behov av kännedom om vilka som vore arbetsgivare. En kommunvis uppgjord förteckning över arbetsgivarna bleve ett önskvärt eller nödvändigt hjälpmedel inom varje kassa för underlättande av olika bestyr i samband med uppbörden. Jämväl inom arbetslöshetsförsäkringen, rörande vars omorganisation förslag vore att vänta, torde arbetsgivareförteckningar komma att bli behövliga. Såvitt bedömas kunde borde möjlighet föreligga att inom ramen för folkbokföringen med ledning av mantalsuppgifter och de till länsstyrelserna från arbetsgivarna inkommande uppgifterna örn arbetsanställning upprätta arbetsgivaveregister för såväl sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringarnas organ som eventuellt andra institutioner. Skulle emellertid, på sätt styrelsen ifrågasatt i yttrande över socialvårdskommitténs förslag, vid genomförande av ett förslag till källbeskattning sjukkasseavgiften komma att uttagas i samband med skatten, torde ur sjukkassesynpunkt icke finnas anledning påkalla förande av ett arbetsgivareregister inom folkbokföringen.

De allmänna riktlinjer för en folk bokförings reform, som kommittén uppdragit, hava blivit föremål för gillande uttalanden i det övervägande antalet remissyttranden. Sålunda yttrar t. ex. statskontoret, att en förtjänst hos förslaget vore att de grundläggande principerna i nu gällande kyrkobokförings- och mantalsskrivningsförordningar bibehållits. Helt allmänt torde om förslaget kunna sägas, anför statskontoret vidare, att dess genomförande skulle möjliggöra en betydligt förbättrad och mera mångsidigt användbar folkbokföring.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län är däremot av annan mening. Länsstyrelsen erinrar örn att länsstyrelsen i sitt utlåtande över 1936 års uppbördskommittés betänkande anfört, att den föreslagna likriktningen av folkbokföringen för riket i dess helhet med hänsyn till de väsentligt olikartade förhållandena — å ena sidan landsbygdens små och medelstora kommuner med deras i regel fastare befolkning samt å andra sidan de större städerna med deras rörligare befolkning — innebure en överorganisation, som länsstyrelsen redan på grund av de därmed förenade kostnaderna icke ansåge sig böra tillstyrka. Länsstyrelsen kunde icke finna, att detta blivit vederlagt i det nu föreliggande betänkandet.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län åberopar sitt yttrande över uppbördskommitténs betänkande. I nämnda yttrande hade länsstyrelsen framhållit, att ett mycket stort antal fel skulle undvikas, därest enhetliga bestämmelser, exempelvis i särskild instruktion för mantalsskrivningsförrättare, utfärdades. En bestämmelse om att en person, som kyrkobokförts i en kommun, icke finge vid mantalsskrivningen uteslutas med mindre förrättningsmannen vunnit bekräftelse på att samme person upptagits i annat distrikts mantalslängd, skulle förhindra obehöriga uteslutningar. Dubbelskrivningar skulle förebyggas genom motsvarande föreskrift om att person, som ej vore kyrkobokförd inom kommunen, icke finge mantalsskrivas där med mindre förrättningsmannen övertygat sig örn att samme person icke upptagits i annat

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 65

distrikts mantalslängd. Detta syntes länsstyrelsen alltjämt äga giltighet. Länsstyrelsen ville därjämte ifrågasätta, huruvida icke en nöjaktig kyrkobokföring skulle kunna uppnås på det sätt, alt i födelseförsamlingen upplades särskild akt beträffande varje utflyttad person och att kyrkobokförare i andra församlingar ålades att till födelseförsamlingen rapportera nuvarande kyrkoskrivningsförhållanden och inträffande ändringar. Härigenom skulle vinnas, att i födelseförsamlingen städse skulle kunna erhållas uppgift om en persons nuvarande kyrkoskrivningsort m. m. Födelseförsamlingens födelsebok skulle sålunda komma att bliva ett centralt register över alla inom församlingen födda personer och sålunda kunna på visst sätt ersätta av kommittén föreslagna register. Huruvida folkbokföringen i de största städerna i riket vore i större behov av reformering ville länsstyrelsen ej yttra sig om, men örn så skulle vara fallet syntes en reform böra vidtagas för sådana orter och icke för riket i övrigt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar: Det borde övervägas, om icke åtskilliga och kanske de flesta av de eftersträvade fördelarna stöde att vinna genom en effektiviserad församlingsbokföring, ett reglerat fast samarbete mellan kyrkliga och civila statliga och kommunala lokala myndigheter och en utvidgad rapportskyldighet från lokala folkbokföringsorgan till statistiska centralbyrån i och för den erforderliga riksbokföringen.

Kammarrätten framhåller i sitt utlåtande, att det med hänsyn till åtskilliga omständigheter vore önskvärt, att liksom i uppbördskommitténs förslag skillnad gjordes mellan civil folkbokföring och kyrkobokföring, varav den förstnämnda skulle avse en rent borgerlig registrering av befolkningen och den sistnämnda en registrering av kyrkliga förrättningar. I enlighet härmed borde åt församlingsboken och församlingsliggaren givas benämningar av borgerlig karaktär, till exempel befolkningsbok och befolkningsliggare, vilket ju också skulle stå i överensstämmelse med deras funktion av för den civila folkbokföringen grundläggande urkunder. Övriga av prästerskapet förda böcker, som vore av mera sakral karaktär, skulle däremot bibehålla benämningen kyrkoböcker.

Socialstyrelsen framför liknande synpunkter. Visserligen borde, enligt vad styrelsen yttrar, prästerskapet alltjämt bibehållas vid sin befattning med folkbokföringen; prästerskapets erfarenhet på området och förtrogenhet med folkbokföringsärenden ävensom den kontakt mellan församlingsprästerna och befolkningen i orterna, som härvidlag genom tradition och hävd hade skapats, representerade värden som borde bevaras. Men dessa synpunkter talade på intet sätt emot en sådan anordning, som den 1936 års uppbördskommitté på sin tid föreslagit, nämligen alt prästerna i fråga örn sin befattning med folkbokföringen skulle vara civila tjänstemän och såsom folkregisterförare lyda under länsstyrelserna. Styrelsen funne detta förslag avgjort vara att föredraga framför folkbokföringskommitténs. Då det ansetts erforderligt med en till en riksmyndighet och länsstyrelserna centraliserad folkbokföring, syntes nämligen konsekvensen böra bli den, att

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 282. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

överinseendet över den lokala folkbokföringen tillkomme dessa myndigheter.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län har ifrågasatt lämpligheten av att ställa länsstyrelserna helt utanför det aktiva folkbokföringsarbetet. Erfarenheten torde komma att visa, anför länsstyrelsen, att detta i längden icke vore lyckligt. Åtminstone gällde detta tillsynen över den lokala folkbokföringen. Även örn länsstyrelserna icke skulle deltaga i den aktiva folkbokföringen, komme länsstyrelserna dock genom registerföringen att bäst kunna iakttaga, om fel beginges av de lokala folkbokförarna eller örn de enskilda medborgarna försummade sin anmälningsskyldighet.

Länsstyrelsen i örebro län föreslår ett fortlöpande samarbete mellan pastor och mantalsskrivningsförrättare under hela året. Helst borde, anför länsstyrelsen, kyrkobokföringsfrågorna avgöras fortlöpande under året i samråd mellan pastor och häradsskrivare, varvid den senares mening borde äga vitsord framför den förres. Få befattningshavare torde genom kunnighet och erfarenhet vara mera skickade för hithörande uppgifter än dessa. För pastor vore ett dylikt samarbete med häradsskrivare ett värdefullt stöd i denna del av hans verksamhet. Med ett sådant samarbete kunde det ock ifrågasättas, huruvida icke mantalsskrivningsinstitutet kunde slopas.

Jämväl domkapitlet i Karlstad förordar ett visst mått av samarbete mellan pastor och häradsskrivare. Enligt domkapitlet borde sålunda pastor och mantalsskrivningsförrättare under hela året stå i kontakt med varandra och mantalsskrivningsförrättaren alltså kontinuerligt följa de ändringar, som inträffade i fråga om kyrkobokföringen. En dylik anordning hade redan flerstädes praktiserats och visat sig medföra även den fördelen, att arbetsbörden lättats både för mantalsskrivningsförrättaren och för vederbörande pastor.

I de utlåtanden, som hittills berörts, har ej ifrågasatts annat än att den lokala löpande folkbokföringen fortfarande skulle handhavas av prästerskapet även till den del den kunde anses fullgöra rent borgerliga funktioner. Emellertid hava sympatier uttalats jämväl för en längre gående sekularisering av den löpande folkbokföringen. Sålunda har länsstyrelsen i Västmanlands län anfört, att länsstyrelsen hellre hade sett att den lokala folkbokföringen anförtroddes åt en civil tjänstemannakår, t. ex. en väsentligt utökad häradsskrivarkår. Enär emellertid även folkbokföringskommitténs förslag fyllde rätt högt ställda krav och dessutom såväl folkbokföringsfrågan som frågan om en källskatteuppbörd trängde till sin lösning, framställde länsstyrelsen intet ändringsyrkande i denna del. — Av liknande skäl har styrelsen för svenska stadsförbundet avstått från att framställa något ändringsyrkande. Styrelsen har i övrigt anfört, att styrelsen icke vöre övertygad om att man i längden kunde med fördel låta den lokala löpande folkregistreringen ankomma på prästerskapet. För närvarande syntes ett dylikt förfaringssätt dock ej innebära några mera betydande olägenheter. — Svenska landskommunernas förbund har framhållit, att inom förbundet funnes en

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 67

icke obetydlig opinion för folkbokföringsbestyrets överflyttning från prästerskapet till civila myndigheter och närmast då kommunala organ. Förbundsstyrelsen hade emellertid beaktat att frågan om en källskattereform, vilken icke tålde uppskov, vore beroende av att folkbokföringsfrågan snarast bragtes till sin lösning. Skulle andra myndigheter än prästerna föreslås att handhava folkbokföringen, torde nya tidsödande utredningar bliva nödvändiga, vilka skulle komma att avsevärt fördröja uppbördsreformen. Skulle folkbokföringen anförtros åt borgerligt kommunala myndigheter, vore styrelsen övertygad om att den nuvarande kommunindelningen ej kunde garantera kvalificerade krafter för ändamålet. 1 de smärre kommunerna torde nämligen långt ifrån alltid kunna uppbringas personer, som vore lämpliga. En rationaliserad kommunindelning syntes således vara nödvändig, men det vöre en öppen fråga, när en sådan kunde komma till stånd. Styrelsen ville även framhålla, att en övergång till ett system med civila befattningshavare för folkbokföringen torde komma att medföra i synnerligen hög grad ökade kostnader icke blott för staten utan även för kommunerna, medan ett bibehållande av prästerskapet såsom handhavare av folkbokföringen icke torde komma att åsamka kommunerna några nämnvärt ökade kostnader.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har tagit steget fullt ut och yttrar, att det vore organisatoriskt olämpligt att taga prästerskapet i anspråk för en rent civil folkbokföring. Mot kommitténs argumentering — vilken syntes stödja sig på Visby domkapitels utlåtande över 1936 års uppbördskommittés betänkande ,vari utsagts att staten, så länge den nyttjade kyrkan som organ för sin andliga omvårdnad om folket, måste genom folkregistrering hålla prästerna underrättade örn vilka personer de av staten ålades att ansvara för — ville länsstyrelsen invända, att själavården vore en personlig angelägenhet, som för sitt rätta fullgörande torde vara beroende av helt andra omständigheter än förandet av ett namnregister, och att själavården snarare bleve lidande på att prästernas bestyr med folkbokföringen utökades. Lämpligast syntes vara, att prästerskapets folkbokföring endast omfattade sådant som ägde samband med kyrkliga förrättningar. Ej ens ur kostnadssynpunkt torde det kunna beräknas bliva fördelaktigare att överlåta den civila folkbokföringen åt prästerskapet.

Även mantalsdirektören i Göteborg, med vilken Göteborgs magistrat instämt, vänder sig mot nyssnämnda uttalande av Visby domkapitel, i vad det åberopats av kommittén. Prästerna skulle, anför mantalsdirektören, mycket väl kunna undvara kyrkobokföringen, därest varje medborgare över 15 år försåges med ett medborgarkort, varigenom han kunde identifiera sig vid prästerliga förrättningar. Ett sådant medborgarkort hade även föreslagits av kommittén. I medborgarkortet skulle mantalsskrivningsförrättare, om sådan utsåges att handhava jämväl den löpande folkbokföringen, kunna teckna bevis örn fullgjord anmälan angående dödsfall, barns födelse m. m. till företeende inför pastor vid begäran örn begravning, dop o. s. v. Vid sådant förhållande och då prästernas arbetsuppgifter i övrigt vore i hög grad väsensskilda

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 282

från folkbokföringsarbetet, vore det synnerligen olämpligt alt bibehålla prästerna vid detta arbete. I stället borde såväl den löpande som den periodiska folkbokföringen anförtros åt mantalsskrivningsförrättarna, vilka vore i administrativa värv väl förfarna tjänstemän och vilkas huvudsakliga arbetsuppgifter redan för närvarande utgjordes av sysslandet med den periodiska folkbokföringen. Dessa tjänstemäns relativa fåtalighet och stora arbetsområden kunde visserligen ingiva vissa betänkligheter, då det gällde kommunikationen med allmänheten, men vore å andra sidan till fördel i vad anginge kommunikationen med länsbyråerna och riksbyrån. Enligt förslaget skulle för övrigt till allmänhetens betjänande utses s. k. roteombud, vilka hade att icke blott tillhandagå med råd och upplysningar utan jämväl biträda vid blanketters ifyllande. Vid en sådan anordning skulle även tillsynen över folkbokföringen kunna anförtros åt civila förvaltningsorgan. I Stockholm och Göteborg hade mantalsskrivningsförrättarna redan att i viss utsträckning ombesörja den löpande folkbokföringen, vilket likväl icke föranlett att prästerskapet befriats från kyrkobokföringsskyldighet. Detta förhållande hade föranlett ett tidsödande och onödigt dubbelarbete och borde tillrättaläggas vid genomförandet av kommitténs förslag. Då detta icke kunde tänkas ske på annat sätt än att prästerskapet befriades från kyrkobokföringsskyldighet, torde härutinnan föreligga ytterligare ett starkt vägande skäl för att samma ordning vunne tilllämpning i landet i övrigt.

Mot magistratens och mantalsdirektörens nyss återgivna uttalanden har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört, att en anordning sådan som den föreslagna möjligen skulle kunna genomföras i Göteborg men däremot icke utan stora organisatoriska förändringar, varom utredning emellertid icke framlagts, för länet i övrigt.

En sekularisering av den löpande folkbokföringen förordas även av Överståthållarämbetet. En sådan omläggning borde dock, anför ämbetet, i varje fall till en början begränsas till de större städerna och vore knappast ändamålsenlig för befolkningen å landsbygden. Det ville synas som om folkregistreringen i nämnda städer, där en betydande omflyttning mellan olika församlingar ägde rum, med fördel kunde helt anförtros åt de icke-kyrkliga organen; de kyrkliga organen skulle då endast avisera folkbokförarna om verkställda förrättningar. Därigenom skulle den dubbelbokföring undvikas, som redan nu på sina håll ägde rum och som efter förslagets genomförande ytterligare skulle ökas, varjämte kostnader skulle sparas och ökad effektivitet vinnas.

Föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän har även uttalat sympatier för en överflyttning av den löpande folkbokföringen från prästerskapet till mantalsskrivningsförrättarna. Aviseringen till länsbyråerna från de lokala folkbokföringsorganen krävde, framhåller föreningen, noggrannhet, exakthet och snabbhet. Även örn sådana egenskaper förefunnes hos många präster, läge dock den dominerande delen av deras livsgärning på ett annat plan än det kontorsmässiga. Särskilt i större stadsförsamlingar torde den andliga omvårdnaden örn församlingsborna taga så stor del av prästernas arbetskraft i anspråk, att folkbokföringen kunde ägnas endast mera periferiskt in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 69

tresse. Det torde även vara berättigat att ifrågasätta, huruvida pastorsämbetena med hänsyn till den arbetsökning i övrigt, som enligt förslaget otvivelaktigt pålades dem, kunde förväntas ägna kontrollen av flyttningsanmälningar mera tid och uppmärksamhet än hittills. Även av detta skäl inställde sig frågan, om icke en ytterligare förbättring vore möjlig genom att lägga folkbokföringen på civil myndighet. Mantalsskrivningsförrättaren och honom underställd personal torde dessutom hava rikare erfarenhet av undersökningsarbete i folkbokföringsärenden och bättre kännedom om författningar och praxis. Rent teoretiskt talade sålunda skäl för en sådan överflyttning som förut nämnts. Det vöre också principiellt riktigast, att såväl löpande som periodisk folkbokföring ombesörjdes av en och samma myndighet. De invändningar mot en sådan överflyttning, som framställts av kommittén, kunde dock, framhåller föreningen vidare, ej frånkännas berättigande. Dessa invändningar beaktade emellertid icke möjligheten av en civil folkbokföring vid sidan av den kyrkliga. En sådan kombination hade sedan länge prövats i Stockholm och Göteborg och syntes med fördel kunna användas i övriga magistratsstäder, framför allt de större och medelstora. En löpande civil folkregistrering av här åsyftad art borde anförtros åt mantalsskrivningsförrättaren, vilken borde föra den av kommittén föreslagna församlingsliggaren samt boken över obefintliga. I städer med mer än en församling skulle härvid en ganska betydande arbetsbesparing vinnas därigenom, att personakterna icke behövde rekvireras vid flyttningar inom staden. Pastor skulle ombesörja kyrkobokföring i samma omfattning som nu, varvid uppgifter örn flyttningar m. m. finge tillhandahållas honom i form av avtryckskort. Från skilda håll inom föreningen hade, yttrar föreningen slutligen, röster höjts för genomförandet av en sådan anordning. Kommittén hade emellertid uttalat uppfattningen, att något synnerligt behov därav ej förelåge. Kommittén hade samtidigt uttalat, att det föreslagna allmänna systemet ej lade hinder i vägen för genomförande av ifrågavarande undantagsanordning, därest den framdeles skulle befinnas önskvärd. Med hänsyn härtill och till det läge, vari folkbokföringsfrågan nu befunne sig, hade föreningen icke velat direkt motsätta sig kommitténs förslag i nu ifrågavarande hänseende, men utginge föreningen från att de framförda synpunkterna bleve föremål för bedömande vid förslagets fortsatta omprövning.

Kommitténs förslag om bibehållande av församlingsboken i ko mbination med den s. k. församlingsliggaren har i det övervägande antalet yttranden vunnit tillstyrkan eller i allt fall lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller sålunda, att det vore en obestridlig fördel ur säkerhetssynpunkt, att kyrkobokföringen skulle som hittills ske i fasta församlingsböcker. Anordningen med de såsom blad i församlingsliggaren ingående personakterna, vilka skulle ersätta flyttningshetygen ulan att dock utlämnas till allmänheten men vid flyttning översändas direkt mellan pastorsämbetena, funne länsstyrelsen synnerligen praktisk och effektiv. Möjligheterna till skrivfel vid utskrivande av flyttningsbe-

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

tygen uteslötes och i personakten kunde även upptagas sådant, som icke lämpade sig för offentlig kännedom. Domkapitlet i Strängnäs anser, att genom personakterna en betydligt större säkerhet i kyrkobokföringen torde uppnås. Domkapitlet i Skara yttrar att, även om fullkomligheten ej heller på detta sätt uppnåddes, antalet felaktigheter dock torde bli betydligt färre än med nuvarande ordning.

Riksräkenskapsverket anmärker emellertid, att man icke torde kunna komma ifrån att systemet medförde ett visst dubbelarbete. Å andra sidan syntes systemet medföra den fördelen, att man finge tillfälle att med samtidigt bibehållande av den äldre riskfriare ordningen bilda sig en uppfattning om hur en efter lösbladssystem upplagd bokföring verkade. Visade den sig fungera tillfredsställande, borde man enligt ämbetsverkets mening så småningom kunna nå fram till att dubbelarbete undvekes därigenom att. den fasta församlingsboken avskaffades eller till sitt innehåll begränsades.

Överståthållarämbetet har däremot icke ansett sig kunna tillstyrka förslaget i denna del. Systemet hade sin svaghet däri, att dessa viktiga akter skulle sändas mellan pastorsämbetena och därvid ofta behandlas av personer, som av naturliga skäl saknade tillräcklig erfarenhet av ett dylikt systems tillämpning. Dessutom komme systemet att medföra ökat lokalbehov, i Stockholm förslagsvis beräknat till 300 kvm.

Riksarkivet konstaterar med tillfredsställelse, att det nuvarande systemet med kyrkobokföring i böcker med fasta blad bibehållits utom i fråga om församlingsliggaren. En kyrkobokföring, i vilken de grundläggande anteckningarna gjordes på lösa blad, kunde icke skänka den trygghet för forskningen, som riksarkivet ansåge vara dess oavvisliga skyldighet att påyrka. Icke heller gåve det den rättssäkerhet, som den enskilde ägde fordra. Liksom kommittén förutsatte därför riksarkivet, att den möjlighet till undantag från denna regel, som enligt förslaget komme att föreligga, tillämpades restriktivt.

Liknande synpunkter hava anförts i ett flertal andra yttranden, särskilt från kyrkligt håll.

Statens organisationsnämnd yttrar däremot:

Kyrkoböcker, som skola föras i kronologisk ordning — exempelvis sådana som avse kyrkliga förrättningar — kunna kanske lämpligen vara bundna. Vad däremot sådana böcker beträffar, som föras i annan ordning, exempelvis alfabetiskt efter personnamn eller efter bostad, synes lösbladssystem vara att föredraga, enär därvid omskrivningar ävensom hänvisningar till fortsättning å annat ställe i boken m. m. undvikas, övergång från en indelningsgrund till annan underlättas även vid lösbladssystem. Numera finnas lösbladssystem med betryggande låsanordningar för förhindrande av att blad förkomma. Det synes följaktligen kunna övervägas, örn icke folkbokföringskommitténs förslag i här behandlade avseende bör modifieras, så att även för församlingsbok medgives lösbladssystem och, där nyuppläggning av församlingsbok äger rum, denna alltid anordnas enligt lösbladssystem.

Förslaget har, i vad det avser mantalsskrivningens bibehållande, mött gensagor endast i ett fåtal yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 71

Domkapitlet i Visby ifrågasätter, huruvida icke mantalsskrivningsförrättningen kunde utbytas mot en formell akt å vederbörande länsbyrå, därvid konstaterades vilka personer som å viss dag vore kyrkobokförda i viss församling.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län invänder, att en löpande folkbokföring borde kunna ordnas så att fullgod kontroll kunde vinnas inom vederbörande ämbetsverk, därvid särskild mantalsskrivningsförrättning ur kontrollsynpunkt bleve obehövlig. Om vidare den löpande folkbokföringen anordnades efter ett system, som skänkte bokföringen erforderlig tillförlitlighet, syntes även de rättsverkningar, som nu tillkomme mantalsskrivningen, utan risk kunna överföras på den löpande bokföringen.

Länsstyrelsen i Örebro län — vilken såsom förut nämnts föreslagit ett under hela året fortlöpande samarbete mellan pastor och mantalsskrivningsförrättare — invänder i anslutning härtill beträffande mantalsskrivningens kontrollfunktion, att kontrollen inträdde väl sent, i vissa fall ett belt år efter det den kontrollerade åtgärden vidtagits i kyrkobokföringen. Med hänsyn därtill syntes det oegentligt, anför länsstyrelsen vidare, att vid förekommande skiljaktigheter kyrkobokföringen skulle rättas efter mantalsskrivningen. Genom fortlöpande samarbete mellan pastor, häradsskrivare och de av kommittén föreslagna s. k. roteombuden samt strängare påföljder för underlåtenhet att fullgöra anmälnings- och uppgiftsskyldighet skulle folkbokföringen ständigt kunna hållas i säkrast möjliga skick och behovet av mantalsskrivning ur kontrollsynpunkt bortfalla. Mantalsskrivningens rättsverkningar skulle lika väl kunna hänföras till den löpande folkbokföringen, sådan denna förelåge vid viss tidpunkt; i skatteförfattningarna kunde t. ex. såsom hemortskommun stadgas den kommun, där den skattskyldige vid viss tidpunkt vore rätteligen kyrkobokförd Någon motsvarighet till mantalslängden syntes åtminstone för taxeringsarbetets del ej erforderlig, utan det vore tillräckligt och samtidigt tidsbesparande, örn de uppgifter, som nu måste inhämtas ur mantalslängden, inflöte direkt i den med hjälp av det tryckande registret upprättade stommen till taxeringslängd. Besparing av tid och kostnader samt förenklingar i det tryckande registrets förande skulle härigenom vinnas. Mantalsuppgifterna borde i dylikt fall ersättas med årliga kyrkobokföringsuppgifter och översynen av folkbokföringen ske i samband med granskningen av dessa i närvaro av pastor, häradsskrivare och roteombud vid en gemensam folkbokföringsförrättning, omfattande vad enligt förslaget skulle utföras vid såväl förskrivning som mantalsskrivningsförrättning. Genom mantalsskrivningens slopande skulle slutligen den oformligheten kunna undvikas, att i högre instans mantalsskrivningsorten bestämdes till annan kommun än den, vilken i ett tidigare mål örn samma persons kyrkobokföring förklarats vara dennes rätta kyrkobokföringsort.

Kommitténs förslag, att lill kyrkobokföringen och mantalsskrivningen skulle fogas ett nytt led, innefattande central registrering med maskinella hjälpmedel, bar i allmänhet vitsordats som välbetänkt. Kommitténs uttalande, att de centrala registren i stort sett och med

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

undantag för de hos riksbyrån samlade personakterna för personer, vilka upphört att redovisas i den aktuella folkbokföringen, skulle hava allenast sekundär karaktär i förhållande till kyrkoböcker och mantalslängder har icke mött gensagor. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller dock det invecklade och månghövdade aviseringsförfarande, som denna de centrala registrens egenskap nödvändiggör. I anslutning därtill uttalar länsstyrelsen, under betonande av de därmed följande felriskerna, farhågor för att dessa register icke skulle komma att förete den bild av tillförlitlighet, som den nuvarande folkbokföringen ansetts sakna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län vill överlämna åt kommunerna att anskaffa maskinella hjälpmedel för folkbokföringen och åberopar i detta sammanhang, att sådana hjälpmedel redan anskaffats av Borås stad.

Statens organisationsnämnd är däremot av annan mening. Nämnden framhåller, att frågan om anskaffande av adresseringsmaskiner för folkbokföringsändamål och därmed sammanhörande arbeten för närvarande torde vara aktuell i några av de större städerna och i vissa andra större kommuner. Det vore därför av stor betydelse, om ett generellt införande av sådana maskiner kunde ske i ett sammanhang. Skulle undan för undan lokala förändringar i arbetsmetoderna förekomma och därvid mer eller mindre individuellt utformade system införas för ifrågavarande ändamål, komme ett totalt genomförande att avsevärt fördyras. Av anförda skäl ansåge sig nämnden böra förorda inrättandet av länsbyråer, till vilka centraliserades så mycket av arbetet för folkbokföringen och uppbördsväsendet, att en rationell arbetsgång möjliggjordes. Länsbyråerna borde i enlighet med kommitténs förslag utrustas med adresseringsmaskiner.

Överståthållarämbetet vitsordar under åberopande av åtta års erfarenhet, att systemet med adresseringsmaskiner i Stockholm visat sig fungera väl och alt det i väsentlig grad underlättat arbetet vid skatteverket.

Sveriges häradsskrivareförening anför, att kommitténs uttalanden icke övertygade om att någon av de nu tänkta maskintyperna — var för sig säkerligen förträfflig — besutte sådana samlade egenskaper som kunde göra den avpassad för de talrika uppgifter, som yppade sig på folkbokföringens och uppbördsväsendets olika skikt.

Frågan om de maskinella anordningarnas förläggning till riksbyrån eller till länsbyråer har, såsom förut nämnts, av kommittén föreslagits löst i enlighet med det senare alternativet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län och den sakkunnige för rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt hava, huvudsakligen på de av kommittén anförda skälen, anslutit sig till samma ståndpunkt. Den sakkunnige betonar, att den oundgängligen erforderliga kontakten med de lokala myndigheterna vid en förläggning till riksbyrån skulle komma att försvåras på ett sätt, som allvarligt komme att äventyra — för att icke säga praktiskt taget omöjliggöra —- folkbokföringsapparatens nöjaktiga funktion.

Socialstyrelsen åberopar däremot de goda erfarenheterna från pensionsstyrelsens stora register. Där hade personalen uppdelats regionalt och på så

Kunell. Maj:ts proposition nr 282. 73

sätt mycket snart förvärvat en betydande ortskännedom och god kontakt med respektive lokala myndigheter. I fråga örn denna kontakt torde det för övrigt vara utan större betydelse, om det vore 10 mil eller till exempel 40 mil mellan de respektive myndigheterna. Mantalsskrivningarna kunde därför enligt istyrelsens mening lika väl planläggas centralt som av länsstyrelserna. En avsevärd nackdel vid det helt centraliserade systemet utgjorde dock de höga kostnader för telefonsamtal, som säkerligen skulle uppkomma, och den stora belastningen på telefonledningarna till huvudstaden, särskilt vissa tider på året, till exempel i samband med mantalsskrivningarna. Dessa olägenheter skulle dock delvis motverkas av att telefonsamtalen komme att bli färre, då de lokala myndigheterna endast hade riksbyrån att vända sig till. Ej heller i övrigt har socialstyrelsen funnit de skäl övertygande, som kommittén anfört emot en total centralisering av systemet. De goda erfarenheterna från penSonsstyrelsen talade även mot vad kommittén andragit örn den centrala institutionens svåradministrerbarhet. Att denna skulle kräva flera eller högre chefstjänster än det decentraliserade systemet kunde styrelsen ej finna. Mot inrättandet av länsbyråer talade enligt styrelsens mening även den delvis föga rationella länsindelningen, som i åtskilliga fall skilde nära sammanhörande kommuner från varandra, ävensom länsstyrelsernas redan förut stora arbetsbelastning. Såsom skäl för en helt genomförd centralisering har socialstyrelsen vidare anfört, att detta system innefattade en mera konsekvent tillämpning av centraliseringsprincipen och erbjöde ett mera överskådligt och lättillgängligt material för statistisk bearbetning. För socialvårdens del däremot torde det ena alternativet ställa sig lika gynnsamt som det andra. -—- Oaktat vad socialstyrelsen sålunda anfört har styrelsen dock ej velat påyrka en helt genomförd centralisering.

Ett vikande örn en genomförd centralisering har däremot framställts av Uppsala domkapitel. Domkapitlet har därvid hänvisat till den förenklade aviseringsgång och de större möjligheter att effektivt utnyttja maskinerna, som därigenom skulle vinnas.

Statistiska centralbyrån yttrar:

Goda skäl kunna anföras för såväl det ena som andra alternativet. Det måste dock medgivas, att det av kommittén bl. a. åberopade skälet för decentraliserad förläggning, nämligen att anläggningarna komma till den bästa nyttan, om de förläggas till de myndigheter, vilkas förvaltningsuppgifter, de i första hand skola betjäna, starkt talar för en sådan förläggning. Mot denna kan man anföra, att tillrättaläggandet av uppkomna fel och ofullständigheter kan ske med mindre omgång, därest det härför erforderliga uppgiftsmaterialet samlas centralt och icke fördelas på 25 länsbyråer. Till följd av mängden av tillståndsändringar, som skola registreras, får man nämligen räkna med, att aviseringsgången icke kommer att förlöpa helt friktionsfritt, utan att felaktigheter uppkomma, vilkas avlägsnande kräver efterforskningar och kompletterande rapportföring. För att undkomma olägenheterna i detta avseende föreslår kommittén upprättandet av ett sökregister hos riksbyrån med uppgift bl. a. att tjänstgöra såsom clearingregister medan folkbokföringsmyndigheterna, och för centralbyrån framstår en sådan åtgärd såsom en oundgänglig förutsättning för att det decentraliserade systemet skall kunna fungera tillfredsställande.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

Enligt kommittéförslaget skulle under vissa förutsättningar städer kunna utbrytas ur länsorganisationen och utrustas med egna tryckande register.

Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse uttalar, att härvid stor återhållsamhet bör iakttagas.

Föreningen Sveriges städers kronouppbördstjånstemån anför däremot, att den av kommittén hävdade ståndpunkten, att anläggningarna komme till den bästa nyttan örn de förlädes till de myndigheter, vilkas förvaltningsuppgifter de skulle betjäna, talade för en icke alltför restriktiv inställning.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att alla större och medelstora städer borde utrustas med egna tryckande register.

En dylik särställning har förordats beträffande Göteborg, Malmö, Norrköping och Borås av dessa städers magistrater samt beträffande förstnämnda två städer ävensom Hälsingborg jämväl av vederbörande länsstyrelser. I fråga om Borås stad framhåller länsstyrelsen i Älvsborgs län, under hänvisning till magistratens yttrande, att staden, som redan genomfört en maskinell organisation av sin folkbokföring, borde hållas skadeslös, därest folkbokföringen skulle ordnas i enlighet med kommittéförslaget.

Såsom skäl för den förordade utbrytningen framhålles i allmänhet, dels att därigenom värdefull avlastning skulle vinnas i länsstyrelsernas arbetsbörda, dels ock att anläggningarna skulle kunna av städerna utnyttjas även för ändamål, som icke vore att hänföra till den allmänna folkbokföringen.

Frågan om riksbyråns inrättande och arbetsuppgifter beröres endast i ett fåtal yttranden. Dess berättigande sättes i allmänhet ej i fråga.

överbefälhavaren finner dock riksbyråns värde i dess föreslagna form diskutabelt. Införande av ett riksregister enligt hålkortssystemet och med möjligheter till maskinell bearbetning av kortmaterialet borde enligt överbefälhavarens mening utgöra ett viktigt led i omorganisationen. Härigenom skulle möjligheter skapas till en central överblick i statistiskt och annat syfte av betydligt effektivare slag än man för närvarande hade.

Statistiska centralbyrån ifrågasätter, om icke riksbyrån borde bliva besvärsinstans i andra folkbokföringsmål än sådana, som gällde frågor om rätt kyrko- och mantalsskrivningsort, och på så sätt tillerkännas medinflytande vid utformandet av praxis. Man hade eljest svårt att se, tillägger centralbyrån, hur riksbyrån skulle kunna ge erforderlig tyngd åt de råd och anvisningar, med vilka byrån enligt förslaget hade att tillhandagå folkbokföringsmyndigheterna.

Kommitténs förslag rörande centralisering av aviseringen, enligt vilket den pastorsämbetena för närvarande åliggande aviseringsbördan skulle överflyttas på länsbyråerna, har hälsats med tillfredsställelse särskilt i yttranden från kyrkligt håll.

Även överbefälhavaren, som understryker att det militära redovisningssystemet i hög grad vore beroende av att folkbokföringsmyndigheternas rap­

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 75

portering skedde så snabbt och säkert som möjligt, ansluter sig till förslaget. Det ville synas som örn förslaget härutinnan lämnade större möjligheter än som för närvarande förelåge.

Länsstyrelsen i Blekinge län varnar däremot för att pålägga länsstyrelserna andra arbetsuppgifter än sådana som oundgängligen borde överflyttas för vinnande av det med förslaget avsedda syftet. I annat fall riskerade man att länsbyråemas arbetsuppgifter bleve allt för tyngande med hänsyn till länsstyrelsernas övriga arbetsuppgifter.

Kommittén bar för sin del avvisat tanken på en centralisering av mantalsskrivningen till länsstyrelserna.

Statens organisationsnämnd framhåller emellertid, att en sådan anordning skulle möjliggöra bl. a. ett bättre utnyttjande av arbetskraften och en jämnare arbetsfördelning. Med hänsyn till den väntade uppbördsreformen och de uppgifter, som denna kunde komma att pålägga häradsskrivarna, vöre det emellertid icke möjligt för nämnden att uttala sig om, huruvida en sådan centralisering borde äga rum.

Även den sakkunnige för rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt har uttalat sympatier för en dylik anordning men har likaledes ansett, att frågan borde lämnas öppen i avbidan på uppbördsreformen.

Beträffande det föreslagna systemets praktiska funktionsduglighet yttrar den sakkunnige för rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt att, ehuru det förordade systemet i största utsträckning byggde på nu gällande principer för kyrkobokföring och mantalsskrivning, vore det rätt vanskligt att i förväg fälla något säkrare omdöme om funktionsdugligheten. Förslaget förutsatte en fortlöpande, intim samverkan mellan ett mycket stort antal myndigheter av olika slag med ett oavlåtligt sändande kors och tvärs av ett synnerligen stort antal akter och uppgifter. EU på detta sätt uppbyggt system bomme förvisso att ställa mycket stora krav på de samarbetande organens snabbhet och precision. Det hela stöde och tolle med det sätt, varpå de olika myndigheternas och funktionärernas respektive insatser i praktiken bomme att kugga i varandra under den fortskridande arbetsprocessen. Det vore emellertid att befara, att åtskilliga av de medverkande befattningshavarna ej ägde den expeditionella färdighet och fallenhet, som förslaget närmast syntes förutsätta. Vid dessa förhållanden måste den föreslagna folkbokföringen i varje fall och alldeles särskilt den första tiden komma att bli en i drift mycket känslig apparat. Sett ur nyss berörda synpunkter framstode förslaget som en aning väl teoretiskt. Måhända kunde det rent av ej helt fritagas från ett eller annat mindre realitetsbetonat drag. Till detta intryck bidroge bland annat en del i förslaget upptagna med stor sannolikhet alltför snävt utmätta tidsfrister för verkställande av olika åtgärder.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uppmärksammat aviseringens grundläggande betydelse för systemets användbarhet i praktiken. En svaghet kunde, anför länsstyrelsen, sägas ligga däri att såväl avtryckskorten som personaktema i vissa fall skulle uttagas och sändas mellan myndighe­

76 Kungl. Majlis proposition nr 282.

terna. Enbart en sådan detalj krävde minutiös noggrannhet och fullgott arbete på alla händer för att rubbningar i arbetet icke skulle inträda. Länsstyrelsen kritiserar i detta sammanhang även det föreslagna förfarandet vid flyttning såsom betungande för vederbörande.

Statistiska centralbyrån anför:

En på nuvarande stadium uppgjord plan över det ifrågavarande arbetets organisation måste av naturliga skäl förses med den reservationen, att större eller mindre jämkningar kunna bliva erforderliga, när erfarenheterna från den praktiska tillämpningen kunna tillgodogöras. En av de största svårigheterna synes bliva att koordinera de system, enligt vilka aviseringen mellan pastorsämbetena och länsbyråerna skall förlöpa. Man torde nämligen få räkna med en viss skiljaktighet i aviseringsgången under olika tider av året. Under den tid, som tryckningen pågår, måste de tryckande registren bibehållas i sina positioner, men samtidigt måste oberoende av flyttningarna de fortlöpande tillståndsändringarna av olika slag införas och registreras under beaktande av att längderna icke härigenom tillföras uppgifter, som utöva inflytande på den status, längderna avse att fastställa.

Kyrkoherden A. Wihlborg, som biträtt kommittén i egenskap av expert, befarar i sitt yttrande över betänkandet, att länsbyråerna belastats med för mycket arbete.

Angående nödvändigheten av en avlastning i förenämnda hänseende yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Det synes länsstyrelsen vara på sin plats att här varna för tron på att länsbyrån skulle ha resurser för utförande av arbeten av de mest skilda slag. Enligt länsstyrelsens mening borde man exempelvis i fråga om primärstatistiken vid årsskiftena lita till de lokala pastorsämbetena med deras goda förutsättningar att snabbt lämna erforderliga uppgifter. Andra i och för sig önskvärda men ändock sekundära arbeten borde icke få undanskymma länsbyråns centrala arbetsuppgifter. Till dessa hör vid varje årsskifte bland annat uppgiften att bearbeta och sammanföra tillgängligt material för mantalslängdens färdigställande. På grund av det tryckande registrets mångsidiga användning är nämnda arbete i och för sig av den storleksordning och av den vikt, att alla resurser torde få koncentreras härpå.

Överståthållarämbetet anför, att det vore av största vikt att uppgifterna å plåtarna bleve så få som möjligt, varigenom också de besvärliga och tidskrävande ändringarna å plåtarna bleve i möjligaste mån begränsade. Ur denna synpunkt avstyrkte ämbetet det av kommittén framlagda förslaget beträffande de uppgifter, som skulle upptagas på plåtarna. Ett arbetsprogram av den föreslagna storleken skulle i hög grad försvåra, kanske omöjliggöra de tryckande registrens färdigställande ens inom tillnärmelsevis den beräknade tiden. Det syntes ämbetet böra vara en grundläggande princip för ett tryckande register, avsett för folkbokföringen, att däri förekommande uppgifter helt begränsades till sådana, som vore påkallade av folkbokföringen. Icke minst gällde detta vid uppläggandet av register av denna storleksordning. I en framtid, sedan registret väl upplagts, kunde naturligen övervägas en utökning av uppgifternas antal; det vöre dock ämbetets uppfattning, att en sådan utökning icke skulle visa sig genomförbar, och att det komme att kräva den avsedda

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 77

personalens hela arbetskraft att inom avsedd tid fullgöra präglingen av de för folkbokföringen nödvändiga uppgifterna.

I mera allmänt hållna ordalag uttalas av kammarkollegiet och ett pär länsstyrelser farhågor för, att det föreslagna systemet i praktiken skulle komma att visa sig tungrott och komplicerat.

D. Departementschefen.

Den nu gällande kyrkobokföringsförordningen utfärdades år 1915 men ansluter sig i fråga örn grunderna för kyrkobokföringen till förordningen den 6 augusti 1894 angående kyrkoböckers förande. Sistnämnda dag utfärdades jämväl den ännu gällande mantalsskrivningsförordningen. Under de femtio år, som förflutit sedan folkbokföringssystemet sålunda fastställdes, hava genomgripande förändringar i samhällsförhållandena ägt rum. Befolkningens rörlighet har kraftigt ökats under inflytande av trafikmedlens snabba utveckling och av djupgående omgestaltningar i det ekonomiska livets struktur. Samtidigt har det allmännas behov av uppgifter av olika slag från folkbokföringen undergått en betydande ökning, orsakad bl. a. av skärpta krav på social omvårdnad, effektivitet och rättvisa i skyldigheters utkrävande samt på ändamålsenlighet i vidtagna dispositioner. Dessa förhållanden hava medfört stora påfrestningar på folkbokföringssystemet. Yrkanden örn en modernisering av folkbokföringen hava också framkommit vid upprepade tillfällen under de sistförflutna decennierna.

Vad till en början angår kyrkobokföringen är denna otvivelaktigt behäftad med brister i åtskilliga hänseenden. Såsom kommittén anfört, medför församlingsbokens natur av bunden bok, att överföringar och omskrivningar måste ske med därav följande felrisker, varjämte förfarandet med flyttningsbetyg inrymmer en felkälla av betydenhet. Av utredningen lärer emellertid framgå, att det även av andra anledningar brister i fråga om de kyrkobokförda uppgifternas tillförlitlighet. En väsentligt bidragande orsak härtill torde vara frånvaron av tillräckligt effektiv kontroll över kyrkobok- 1'öringsarbetet. Den inspektion av kyrkobokföringen, som enligt kyrkolagen skall företagas vid biskopsvisitationerna, lärer — enligt vad som även från kyrkligt håll torde medgivas — icke i detta hänseende kunna tillmätas någon större betydelse. Ej heller den kontrollerande verksamhet, som utövas av statistiska centralbyrån i samband med granskningen av uppgiftsmaterialet till befolkningsstatisliken, eller den kontroll, som äger rum vid mantalsskrivningarna, torde kunna anses tillräcklig. Vad slutligen angår allmänhetens medverkan vid kyrkobokföringen genom anmälningar av olika slag torde kunna fastslås, såväl ali anmälningsskyldigheten enligt gällande rätt i vissa hänseenden icke är tillräckligt omfattande — särskilt beträffande flyttningar inom en församling — som ock att anmälningspliktens fullgörande i stor utsträckning försummas och att systemet ej erbjuder tillräckligt effektiva tvångsmedel för genomförande av en bättre ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

Jämväl i fråga om mantalsskrivningen torde behovet av en reform allmänt vitsordas. Antalet mantalsskrivningsmål är, såsom framhållits redan i häradsskrivarföreningens förut omförmälda skrivelse den 1 mars 1934, synnerligen stort. Till komplettering av de i skrivelsen lämnade sifferuppgifterna kan nämnas, att enligt 1936 års uppbördskommittés utredning antalet mantalsskrivningsmål år 1937 alltjämt uppgick till omkring 14 000 — det exakta antalet var 13 665. Såsom uppbördskommittén framhållit, föreligger dock härvid en viss dubbelräkning i det att samma mål, örn det förevarit vid flera länsstyrelser, räknats flera gånger. Primärmålens antal var sålunda 8 556 år 1933 och 8 325 år 1937. Då underlaget för mantalsskrivningen enligt mantalsskrivningsförordningen utgöres av kyrkobokföringen, komma tydligen brister i denna att i viss omfattning återverka på mantalsskrivningen. Detta måste helt naturligt i särskild grad bliva fallet på de orter, där befolkningen icke avgiver skriftliga uppgifter till mantalsskrivningen. Det må i detta sammanhang nämnas, att enligt en inom finansdepartementet år 1934 gjord sammanställning skriftliga uppgifter inom fögderierna avlämnades endast i ett mindre antal kommuner med en sammanlagd folkmängd, obetydligt överstigande en halv miljon. Inom 59 av landets 119 fögderier fanns överhuvud icke någon kommun, där skriftliga uppgifter allmänt avlämnades. En samtidigt inom departementet verkställd statistisk utredning angående den i § 9 mantalsskrivningsförordningen påbjudna skriftväxlingen, avseende mantalsskrivningen för år 1934, gav till resultat bl. a. att 12 031 av mantalsskrivningsförrättare enligt nämnda författningsrum avsända underrättelser godkänts av den mottagande mantalsskrivningsförrättaren. Denna höga siffra, vilken innebär att ungefärligen lika många felaktiga mantalsskrivningar blivit rättade, visar i sin mån, att behov föreligger av en förbättrad ordning för framtvingande av ett noggrannare fullgörande av stadgad anmälningsskyldighet vid mantalsskrivningarna och kyrkobokföringen. Att pastor vid förskrivningarna ofta nog icke äger tillgång till mantalsuppgifterna, där sådana avgivits, och att kommunalombudens medverkan vid mantalsskrivningen enligt författningen är begränsad till själva sammanträdena, har i praktiken visat sig som brister i förfarandet med menlig inverkan på mantalsskrivningens tillförlitlighet. Behovet av vägledande bestämmelser för skriftväxlingen och till hjälp vid tolkningen av det för fastställandet av den rätta mantalsskrivningsorten avgörande bosättningsbegreppet har ofta framhållits. Även i övrigt torde en översyn av förordningens bestämmelser rörande mantalsskrivningsorten vara behövlig. Det må sålunda nämnas, att kammarrätten redan år 1916 framhöll behovet av en bestämmelse med avseende å kommuns eller fattigvårdssamhälles möjlighet att processuellt bevaka sina intressen därutinnan, att en person, vilken för visst år varit mantalsskriven inom kommunen men utflyttat till annan kommun, verkligen bleve för följande år där mantalsskriven. Likaledes har kammarrätten vid upprepade tillfällen givit uttryck åt önskemål örn förtydligande bestämmelser angående forum i mantalsskrivningsprocessen. Viss osäkerhet synes jämväl råda om behörigheten att såsom part föra talan i mantalsskriv-

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 79

ningsmål och om länsstyrelsernas processledande verksamhet i dylika mål. Större snabbhet i det processuella förfarandet synes också vara ett angeläget önskemål.

De rådande krisförhållandena, vilka medfört ökade krav på folkbokföringsuppgifter för reglerande åtgärder särskilt på arbetsmarknadens och civilförsvarets områden, hava blottat en annan brist hos folkbokföringssystemet nämligen dess otillräckliga kapacitet. De gångna årens erfarenheter torde sålunda hava ådagalagt, att erforderlig beredskap i vad avser regleringen av arbetskraftens användning icke kan upprätthållas utan stöd av tämligen omfattande uttagningsregister, samt att det rådande folkbokföringssystemets brister i hög grad komplicera och försvåra arbetet med sådana registers upprättande. Registrens vidmakthållande i aktuellt skick möter ävenledes svårigheter och fördyras som en följd av bristerna i folkbokföringen. Även om kriget nu lider mot sitt slut, torde dessa spörsmål icke hava förlorat sin aktualitet. Av skäl som kommittén anfört torde man nämligen böra räkna med att registren måste föras ytterligare någon —- kanske avsevärd — tid efter ett fredsslut, och att de i sådan händelse måste genomgå en omfattande förnyelse beträffande förslitet blankettmaterial och beträffande uppgifter, vilka hittills icke hållits aktuella. Detta arbete torde med nuvarande folkbokföringssystem kunna utföras endast till priset av relativt betydande kostnader. Av vida större betydelse är emellertid, att man — av liknande skäl som man förutsätter upprätthållandet under fredstid av ett militärt försvar och en fortgående militär folkregistrering — torde hava anledning att räkna med en under fredstid bestående civil registreringsberedskap för att icke vid en ny kris befinna sig i samma ogynnsamma utgångsläge som vid den nuvarande krisperiodens början. I likhet med folkbokföringskommittén, arbetsmarknadskommissionen och civilförsvarsstyrelsen finner jag därför en sådan omorganisation av folkbokföringen erforderlig, att en dylik beredskap möjliggöres.

Jämväl hänsynen till den väntade omläggningen av uppbörd sförfarandet gör en omorganisation av folkbokföringen erforderlig. Därest en uppbördsrefoiun kommer till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer efter vilka 1944 års uppbördsberedning för närvarande arbetar, har man nämligen — enligt vad jag inhämtat av utredningsmännen och på sätt jämväl framgår av kommitténs förhandsredogörelse för det blivande förslaget samt av uppbördsberedningens remissyttrande — att emotse ett ökat behov för debiteringsmyndigheterna av mer eller mindre centralt inrättade register, vilka måste förås löpande på grundval av rapporter från folkbokföringen. Tydligen måste även för dessa registers upprättande och vidmakthållande den av arbetsmarknadskommissionen påtalade otillräckliga kapaciteten bos det nuvarande folkbokföringssystemet komma att vara till binders. Jag kan därför ansluta mig till kommitténs och uppbördsberedningens åsikt, att en cffektivisering av folkbokföringen i den av kommittén föreslagna riktningen iir en förutsättning för uppbördsreformens genomförande.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

Jag vill emellertid tillägga att, även om en uppbördsreform icke inom en snar framtid skulle komma till stånd i enlighet med uppbördsberedningens väntade förslag, man likväl torde hava anledning att förse länsstyrelserna med adressregister över länens befolkning, förda såsom avläggare av tryckplåtregister eller i annan ordning. Dylika registers betydelse för uppbörden har framhållits redan av 1924 års uppbördssakkunniga, därefter av 1936 års uppbördskommitté och nu slutligen av riksräkenskapsverket i dess remissyttrande; att registren skulle hållas ständigt aktuella med ledning av fortlöpande rapporter från den lokala folkbokföringen är i samtliga åsyftade uttalanden en given förutsättning. Adressregister hava redan under ett par år försöksvis forts — dock ej löpande — vid tre länsstyrelser och befunnits värdefulla, förutom för uppbörden, jämväl för andra till den regionala förvaltningen hörande arbetsuppgifter. Önskemål hava även framkommit om ett generellt införande vid länsstyrelserna av motsvarande anordningar, dock med fortlöpande aktuallisering. Liksom kommittén håller jag för troligt att en utveckling i denna riktning är att vänta — med de ökade krav på folkbokföringen, som en sådan utveckling måste medföra.

Jag vill slutligen med instämmande erinra om vad i betänkandet och yttrandena anförts om de fördelar, som en centraliserad folkregistrering med maskinella hjälpmedel skulle medföra med avseende å pensionsstyrelsens verksamhet och i övrigt i socialvårdshänseende samt med avseende å den officiella statistiken och den militära registreringen.

På grund av det anförda finner jag behovet av en folkbokföringsreform styrkt. Kommitténs förslag till en sådan reform har, som framgår av den lämnade översikten över remissyttrandena, vunnit anslutning från huvudparten av de hörda remissinstanserna. Frågan örn en reform av folkbokföringen synes därför nu böra bringas till sin lösning.

På grund av ärendets omfattning och den förhållandevis korta tid som stått till förfogande för dess behandling inom finansdepartementet är jag emellertid icke beredd att nu framlägga ett i detalj utarbetat förslag. Däremot torde ett ställningstagande till förslagets huvudgrunder bliva erforderligt redan nu. Såsom framgår av det förut anförda, torde nämligen en reform av uppbördsförfarandet i enlighet med uppbördsberedningens väntade förslag, enligt vilket de nya bestämmelserna skulle tillämpas från den 1 januari 1947, icke kunna förverkligas utan stöd av ett moderniserat folkbokföringssystem. Detta innebär bland annat, att de av kommittén föreslagna tryckande registren — åtminstone såvitt angår fysiska personer — måste vara färdiga att tagas i bruk redan under hösten 1946. För att så skall kunna ske måste åtgärder omedelbart vidtagas för anskaffning av maskiner och lokaler samt för utskrift av präglingsmanuskript med mera. En första förutsättning för att dessa åtgärder skola kunna vidtagas är givetvis att statsmakterna i princip tagit ställning till frågan om folkbokföringsreformen. Med hänsyn härtill och då det är angeläget att uppbördsreformen icke fördröjes anser jag mig

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 81

redan nu böra framlägga ett principförslag rörande en omorganisation av folkbokföringen.

Vad härefter angår riktlinjerna för en folkbok! öringsr ef orm må till en början erinras örn att enligt kommitténs förslag den lokala löpande folkbok- 1 öringen alltjämt skall ske i form av kyrkobokföring. Att kyrkobokföringen sålunda i princip bibehållits oförändrad har i det övervägande antalet yttranden hälsats med tillfredsställelse.

Kommitténs förslag beträffande frågan örn civil eller kyrklig folkbok! öring har dock i några yttranden mött kritik. Därvid har gjorts gällande, att kyrkobokföringen helt bör ersättas med en hos civila myndigheter verkställd folkbokföring eller att kyrkobokföringen i vart fall bör bibehållas endast såsom en registrering av kyrkliga förrättningar. Såsom skäl för denna överflyttning av bokföringsbestyret till civila organ har anförts, att det vore organisatoriskt olämpligt att taga prästerskapet i anspråk för en rent civil bokföring. Prästernas övriga arbetsuppgifter vore väsensskilda från folkbokföringsarbetet och läge på ett annat plan än det kontorsmässiga. Prästerna kunde därför ej förväntas besitta den expeditionella färdighet, den erfarenhet av undersökningsarbete i folkbokföringsärenden samt den kännedom om författningar och praxis, som vöre erforderliga; ej heller kunde de förväntas hava möjlighet att ägna erforderlig tid åt folkbokföringsarbetet.

I anledning av de sålunda gjorda uttalandena vill jag till en början erinra om statistiska centralbyråns i betänkandet återgivna uttalande, att felfrekvensen i kyrkobokföringen icke vore större än man normalt hade att räkna med och att prästerskapet finge anses hava handhaft sina bokföringsuppgifter på ett tillfredsställande sätt. Mot dessa uttalanden hava inga avgörande invändningar anförts vid remissbehandlingen.

Det nyss sagda innebär självfallet icke, att icke vissa förbättringar skulle kunna vinnas i förhållande till det nuvarande systemet, om folkbokföringen kunde anförtros åt särskilda tjänstemän såsom deras enda eller huvudsakliga syssla. En dylik anordning skulle emellertid, såsom i betänkandet och en del yttranden framhållits, icke kunna förverkligas utan stora svårigheter. .Sålunda uppkommer till en början frågan till vilka tjänstemän bestyret i så fall skulle överflyttas. Det bör i detta sammanhang även framhållas att, örn folkbokföringen skulle anförtros åt särskilda tjänstemän såsom enda eller huvudsaklig syssla, dessa tjänstemän måste bliva relativt få till antalet och bokföringsdistrikten i motsvarande grad ökas. Distriktens ökade .storlek måste ur allmänhetens synpunkt innebära en försämring.

Tanken att förvandla folkbokföringsbestyret till en å den borgerliga kommunen vilande arbetsuppgift har även framkommit. Såsom kommunalt förtroendeuppdrag torde folkbokföringen emellertid icke lämpa sig och för övrigt torde, såsom landskommunernas förbund anfört, i de smärre kommunerna lämpliga personer långt ifrån alltid kunna uppbringas. Ej heller den från vissa håll föreslagna anordningen med central registrering men lokal

Bihang till riksdagens protokoll 1l)'i5. 1 sami. Nr 282. (i

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

insamling av uppgifter torde vara godtagbar; bortsett från risken att insamlade uppgifter förkomma innan de registrerats, måste det befaras att utredningen i ärendena bleve lidande av att den som mottoge anmälningarna icke hade tillgång till registret och icke heller vore behörig att fatta beslut.

En överflyttning av den löpande folkbokföringen till civila myndigheter skulle vidare, såsom i betänkandet framhållits, medföra ökat besvär för allmänheten därigenom att besök i åtskilliga fall — såsom vid begäran om dop, konfirmation, lysning eller jordfästning — finge göras vid två tjänsteställen i stället för, såsom enligt nuvarande ordning, hos endast en befattningshavare. Aven om man kunde finna utvägar för undanröjande av sistnämnda olägenheter, skulle emellertid alltjämt kvarstå en annan nackdel. Jag åsyftar härvid det förhållandet att, om den löpande folkbokföringen överflyttades till civila myndigheter, man icke torde kunna undgå en dubbelbokföring; trots överflyttningen torde nämligen relativt fullständiga kyrkoböcker alltjämt få föras. I detta sammanhang bör erinras om att några mera genomgripande inskränkningar i kyrkobokföringen ej kunna göras utan ändring av kyrkolagen.

Utöver det nu anförda bör vidare framhållas att, såsom svenska landskommunernas förbund yttrat, en övergång till ett system med civila befattningshavare för folkbokföringen kommer att medföra ökade kostnader icke blott för staten utan även för kommunerna. Jag vill även understryka att en sådan övergång överhuvud icke lärer kunna komma till stånd utan särskilda utredningar, vilka kommittén med sitt ståndpunktstagande saknat anledning att verkställa.

Med hänsyn till de i det föregående anförda synpunkterna — och under särskilt beaktande av att frågan örn folkbokföringsreformen med hänsyn till den väntade omläggningen av uppbördsförfarandet icke bör ytterligare förhalas — anser jag mig böra tillstyrka, att den lokala löpande folkbokföringen alltjämt skall ankomma på prästerskapet.

Därest prästerskapet, på sätt jag nyss förordat, bibehålies vid sin befattning med folkbokföringen, uppställer sig frågan huruvida prästerna såsom registerförare skola vara civila tjänstemän och lyda under länsstyrelserna, samt huruvida överinseendet över den lokala folkbokföringen skall tillkomma sistnämnda myndigheter. Ett förslag i sådan riktning bär framlagts av socialstyrelsen. Beträffande denna fråga torde jag få erinra om att jag förut framhållit behovet av en förbättrad kontroll över kyrkobokföringen. Vissa skäl torde även tala för att tillsynen anförtros åt länsstyrelserna. Emellertid synes det ur principiella synpunkter mindre lämpligt att försätta prästerna i en sådan ställning som genomförandet av ett dylikt förslag skulle innebära; prästerna skulle såsom handhavare av den civila folkbokföringen stå under länsstyrelsernas förmanskap på samma gång som de eljest i tjänsten skulle lyda under vederbörande domkapitel. En sådan dualism kan förväntas leda till konflikter, varför en ensartad ledning synes vara att föredraga. Jag anser mig därför böra biträda kommitténs förslag, att tillsynen liksom nu skall tillkomma domkapitlen ensamma. — Att länsstyrelserna därigenom, såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 83

länsstyrelsen i Kronobergs län befarat, skulle ställas utanför allt inflytande på kyrkobokföringen, kan jag icke finna. Jag vill i detta sammanhang erinra om det inflytande å folkbokföringen som redan nu utövas av statistiska centralbyrån, i samband med byråns granskning av det statistiska primärmaterialet, genom den omfattande skriftväxling som äger rum för rättelse av upptäckta fel; detta inflytande utövas utan att centralbyrån äger disciplinär myndighet över prästerna. På sätt kommittén anfört, äga länsstyrelserna i denna sin egenskap eller såsom länsbyråer för folkbokföringen att för pastor påvisa upptäckta kyrkobokföringsfel för vinnande av rättelse. I händelse att rättelse icke därigenom vinnes kan givetvis anmälan göras till vederbörande domkapitel för åtgärders vidtagande.

Domkapitlet i Karlstad har framhållit värdet av ett fortlöpande samarbete under hela året mellan pastor och mantalsskrivningsförrättare. Till detta uttalande kan jag ansluta mig, ehuru jag ej är beredd att nu taga ställning vare sig till frågan örn detta samarbete bör göras till föremål för reglering i lagstiftningsväg eller till de riktlinjer, som härvid böra följas. Jag vill dock redan i detta sammanhang anmärka, att jag icke anser mig böra förorda den form för samarbetet, som föreslagits av länsstyrelsen i Örebro län, nämligen att pastor skulle underställa alla kyrkobokföringsfrågor mantalsskrivningsförrättarens prövning och att pastor skulle vara skyldig att rätta sin mening efter mantalsskrivningsförrättarens. Bortsett från den vantrevnad i arbetet som kan förväntas följa av en sådan anordning, kan jag ej finna att de fördelar, som därigenom vore att vinna, skulle motivera en så tyngande arbetsmetod. Möjligt är emellertid att ett sådant förfaringssätt skulle kunna anses motiverat under den korta period, då mantalsskrivningen pågår; till denna fråga torde jag dock få återkomma i samband med framläggandet av detaljerat förslag i ämnet.

Huruvida såsom från några håll påyrkats en civil folkbokföring bör i vissa städer inrättas vid sidan av kyrkobokföringen är en fråga, som bör prövas under beaktande av de särskilda förhållandena i dessa städer. För närvarande anser jag mig böra i denna fråga inskränka mig till att erinra om kommitténs yttrande, att det föreslagna systemet ej lägger hinder i vägen för en dylik anordning. Jag vill tillägga, att jag med det nu sagda icke avsett att taga ståndpunkt till frågan örn kyrkobokföringens ordnande i Stockholm och Göteborg, vilken fråga icke omfattas av kommitténs utredning.

Folkbokföringskommittén har i sitt förslag bibehållit församlingsboken i kombination med en s. k. försa mlingsliggare. Uppbördskommitténs tidigare förslag att ersätta församlingsboken med kortregister har sålunda icke upptagits. Församlingsliggaren motsvarar emellertid det av uppbörd skommittén föreslagna kortregistret, omändrat till lösbladssystem; församlingsliggarens blad, personakterna, motsvara huvudkorten enligt uppbördskommitténs förslag. I personakterna avses skola införas i stort sett samma anteckningar sorn i församlingsboken.

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

Kommitténs förslag alt församlingsboken skall bibehållas tillstyrkes med stor majoritet av remissinstanserna. En nästan lika stor majoritet har tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om inrättande av församlingsliggare och personakter i kombination med församlingsboken.

Som riksrälcenskapsverket påpekat i sitt yttrande medför kommitténs förslag ett visst dubbelarbete, dock att detta i ej ringa mån kompenseras genom att flyttningsbetyg ej behöva utfärdas. Med hänsyn till nämnda dubbelarbete bör emellertid särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om församlingsliggaren kan helt ersätta församlingsboken. Mot ett dylikt förslag kunna dock i stort sett riktas samma invändningar som mot de av uppbördskommittén på sin tid föreslagna kortregistren. Särskilt vill jag framhålla svårigheterna att rekonstruera förkomna personakter. Från forskningssynpunkt bleve dessutom, såsom kammarrätten anfört i sitt utlåtande över uppbördskommitténs betänkande, församlingsböckernas borttagande en förlust. Församlingsböckema måste anses vara av stor betydelse ej blott vid arvsrättslig eller annan personhistorisk forskning utan även från allmän kulturhistorisk synpunkt. Det bör i detta sammanhang framhållas, att församlingsliggaren visar endast det aktuella befolkningsläget; dess innehåll förändras med befolkningen och medger ej någon återblick på gångna tiders förhållanden.

Med hänsyn till det anförda anser jag församlingsboken böra bibehållas, åtminstone tillsvidare. Huruvida det, såsom riksräkenskapsverket uttalat, i en framtid kan bliva möjligt att minska dubbelarbetet genom att begränsa församlingsbokens innehåll eller genom att låta denna bok helt ersättas av församlingsliggaren lärer få bliva beroende av erfarenheterna av det nya systemet.

Såsom redan nämnts bygger folkbokföringskommitténs förslag på att vid sidan av församlingsboken skall finnas en församlingsliggare med personakter. Överståthållarämbetet har avstyrkt förslaget i denna del av bl. a. det skälet, att vissa risker vore förbundna med att personaktema komme att försändas mellan pastorsämbetena. De risker, som må vara förenade därmed, torde dock knappast vara av mera framträdande art. I vart fall synes den antydda nackdelen vara obetydlig vid sidan av de fördelar systemet erbjuder. Härvid är främst att märka, att personaktema skola ersätta flyttningsbetygen. Såsom jag tidigare anmärkt, äro betydande felrisker förbundna med den dubbla avskrivning av anteckningar, som flyttningsbetygens utfärdande och återinskrivning innebär. Anteckningarna i personaktema skola däremot grundas omedelbart på inkomna anmälningar och andra uppgifter för kyrkobokföringen och hava således karaktär av originalanteckningar. Den avskrivning av församlingsbokens innehåll, som nu äger rum i utflyttningsorten, bortfaller sålunda. Även i övrigt lära personaktema vara av värde. Som kommittén anfört är deras betydelse till förekommande av dubbel kyrkobokföring eller mantalsskrivning obestridlig. I kombination med medborgarkort eller motsvarande handling möjliggöra de även en viss lättnad i anmälningsskyldigheten vid flyttning genom att anmälan behöver göras endast i inflyttningsorten. Genom den översikt över vederbörandes personliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 85

förhållanden, som personakten erbjuder, torde denna bliva en värdefull upplysningskälla för åtskilliga ändamål; dess samlade uppgifter om tidigare kyrkobokföringsorter och örn inflyUningsdagen i varje ort torde t. ex. vara ägnade att bereda socialvårdsorganen arbetslättnad vid bedömandet av hemortsrätt och liknande frågor. Därigenom att personaktema för obefintliga och utvandrare samlas hos riksbyrån, vinnes en värdefull central registrering av obefintlighetsklientelet och av utlandssvenskarna. De avlidnas personakter torde slutligen komma att utgöra ett fullgott primärmaterial för dödsfallsstatistiken och ett värdefullt personhistoriskt forskningsmaterial.

På grund av vad sålunda anförts ansluter jag mig till folkbokföringskommitténs förslag, att i kombination med församlingsboken skall föras en församlingsliggare med personakter.

Jag torde i detta sammanhang få beröra frågan örn vad som i övrigt kan åtgöras för att undanröja de felrisker, som på sätt jag förut anfört äro förenade med församlingsboken i dess nuvarande gestaltning.

Såsom kommittén anfört, torde felriskerna i viss utsträckning kunna elimineras genom ökad noggrannhet i kyrkobokföringen. Det torde därför vara önskvärt att sörja för en effektivare tillsyn över kyrkobokföringsarbetet. Till denna fråga torde jag emellertid få återkomma i samband med framläggande av detaljförslag i ämnet.

I anslutning till det nyss sagda må även beröras frågan om församlingsboken lämpligen bör föras enligt lösbladssystem. Därvid åsyftas icke motsvarande anordning som föreslagits beträffande församlingsliggaren — där ett blad anslås åt varje person och bladen insättas, uttagas eller omflyttas allteftersom församlingens befolkning undergår förändringar — utan endast en sådan omändring av den nuvarande församlingsboken, att bladen icke äro bundna utan kunna uttagas. Fullskrivna blad kunde därvid, då de ej längre upptoge aktuella anteckningar, överföras till arkivband med iakttagande av deras inbördes ordning i den ursprungliga liggaren, i vilken de efter hand skulle ersättas med nya blad.

Därest församlingsboken fördes enligt ett dylikt system kunde, såsom statens organisationsnämnd framhållit, omskrivningar och hänvisningar till annat blad undvikas. Vidare skulle man med ett dylikt system bevara den möjlighet till historisk återblick, som enligt vad förut sagts går förlorad i fråga örn församlingsliggaren. Emellertid kan det icke bestridas, att även eif enligt nämnda principer utformat lösbladssystem innefattar vissa risker. Kommittén har därför, med instämmande av riksarkivet och ett flertal av de kyrkliga myndigheterna, ansett sig böra föreslå, att församlingsböckerna i princip skola vara bundna men att Kungl. Maj:t skall äga att medgiva undantag härifrån; kommittén förutsätter därvid att befogenheten att medgiva undantag utnyttjas restriktivt.

I många, särskilt mindre församlingar torde befolkningsförhållandena vara sådana, att en övergång till lösbladsystem ej skulle innebära någon egentlig fördel. Om vidare alla flyttningar inom församlingen skola bokföras, kan

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

detta beträffande många församlingar medföra, att församlingsboken lämpligen bör förås kronologiskt; en så förd bok kan, som organisationsnämnden yttrat, utan olägenhet vara bunden. Det synes alltså under alla förhållanden fortfarande finnas ett vidsträckt utrymme för användning av bundna församlingsböcker. På grund härav biträder jag förslaget att församlingsboken principiellt skall vara bunden men att undantag skall kulma medgivas av Kungl. Majit. Att nu taga ställning till frågan i vilken utsträckning dylika undantag böra medgivas torde icke vara erforderligt.

Beträffande andra kyrkoböcker än församlingsboken bör enligt mitt förmenande gälla detsamma som beträffande sistnämnda bok; dock bör i enlighet med vad kommittén föreslagit den till församlingsboken hörande fastighetslängden utan särskilt medgivande få föras enligt lösbladssystem.

Från vissa håll har gjorts invändningar mot mantalsskrivningens bibehållande som särskild förrättning. Dessa invändningar synas emellertid knappast bärande. Även örn man skulle kunna åstadkomma ett system för den löpande folkbokföringen, som fyllde mycket stränga krav, förefaller det knappast troligt att man skulle kunna undvara mantalsskrivningen såsom ett tillrättaläggande instrument. Befattningshavarnas åtgärder och urkundernas beskaffenhet torde nämligen icke kunna anses som de enda föremålen för mantalsskrivningens kontrollfunktion. Mantalsskrivningen är av stor betydelse även för utövandet av kontroll å allmänhetens medverkan vid folkbokföringen; och i sistnämnda hänseende torde brister komma att förefinnas oavsett vilket system som väljes.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om att länsstyrelsen i Örebro län anfört, att mantalsskrivningens rättsverkningar skulle kunna anknytas till den löpande folkbokföringen, sådan denna förelåge vid viss tidpunkt. I detta yttrande kan jag instämma, dock endast under förutsättning att den löpande folkbokföringen vid angivna tidpunkt riktigt utvisar befolkningsläget. Att nian därvid genom ett särskilt förfarande förvissar sig örn att så är fallet synes mig med hänsyn till rättsverkningarnas synnerliga vikt helt naturligt. Länsstyrelsen synes även hava beaktat detta och räknar i sitt förslag med såväl årliga »folkbokföringsuppgifter», motsvarande mantalsuppgifterna, som »folkbokföringsförrättningar», motsvarande för- och mantalsskrivningsförrättningama. Vid sådant förhållande synes länsstyrelsens förslag knappast innebära någon egentlig förenkling.

I anledning av det nu anförda och på de skäl kommittén i övrigt åberopat anser jag mig böra föreslå, att mantalsskrivningen alltjämt bibehålies som särskild förrättning.

De brister i mantalsskrivningen, som jag tidigare berört, torde kunna i huvudsak avhjälpas utan att grunderna för förfarandet ändras.

Jag torde härefter få övergå lill frågan om adresseringsmaskiner för folkbokföringen. Härvid torde jag till en början få erinra om att inkomstlängder, uppbördsböcker, debetsedlar, röstlängder och pen-

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 87

sionsavgiftsförteckningar innehålla ett urval av det totala personbestånd, som upptages i mantalslängderna. De viktigare personuppgifterna för större delen av befolkningen omskrivas sålunda årligen ett flertal gånger. Trots noggrannhet och kollationering är det vid ett manuellt utfört arbete av denna omfattning uppenbarligen omöjligt att undvika, att personer uteglömmas eller data förvanskas.

1 utlandet, där man haft liknande svårigheter, har man i betydande omfattning börjat använda adresseringsmaskiner för folkbokföringen. Både 1924 års uppbördssakkunniga och 1936 års uppbördskommitté föreslogo på sin tid liksom nu folkbokföringskommittén, att dylika maskiner även i vårt Iand skulle införas som hjälpmedel för folkbokföringen och uppbördsväsendet. Hittills har så skett endast i mindre omfattning; för närvarande användas adresseringsmaskiner vid mantalskontoret i Stockholm och uppbördsverket i Borås samt för den militära registreringen. Som statens organisationsnämnd anfört i sitt utlåtande över kommittébetänkandet torde emellertid fråga om anskaffning av dylika maskiner vara under övervägande i ytterligare ett antal städer.

Olika typer av maskiner saluföras i vårt land, men enligt den för de flesta gemensamma idén inpräglas den text, som skall förekomma i de olika handlingarna, i en plåt, från vilken texten sedermera avtryckes; är den inpräglade texten riktig, vilket noggrant kontrolleras, måste sålunda även avtrycken bliva riktiga. Tryckningen verkställes medelst elektriskt drivna tryckmaskiner, vilka arbeta med stor hastighet. Genom att anbringa vissa signalmarkeringar å plåtarna och låta markeringarna påverka en väljaranordning i tryckmaskinen kan man åstadkomma, att det urval i mantalslängdens personbestånd, som skall göras för varje längd, sker automatiskt; maskinen avtrycker endast plåtarna för de personer som höra till den särskilda längden. Man kan därför använda samma plåtkartotek för tryckning av längder med delvis olika personbestånd.

Tillskrivning av längder och debetsedlar kan sålunda ske med ökad säkerhet mot fel samt med inbesparing av tid och mänsklig arbetskraft. Vid förefallande behov kunna dessutom med stor snabbhet och relativt ringa kostnader kortregister framställas och tillhandahållas varhelst de finnas behövliga. Härmed vinner man sålunda den ökade beredskap hos folkbokföringen, som betecknats som en trängande nödvändighet ur arbetsmarknads- och civilförsvarssynpunkt, och som enligt civilförsvarsstyrelsens yttrande utgör en ovillkorlig förutsättning för att länsarbetsnämndernas nuvarande uttagningsregister skola kunna nedläggas. Även uppbördsväsendets registreringsproblem vinna med adresseringsmaskinemas hjälp en rationell lösning. Vidare må erinras om de lättnader i pensionsstyrelsens verksamhet, som med nämnda maskiners hjälp kunna vinnas.

Sammanfattningsvis torde man kunna säga, att den ökade säkerhet, rörlighet och lättillgänglighet, som vinnes genom den maskinella registreringen, möjliggöra ett vida mer rationellt utnyttjande av det genom folkbokföringen

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

insamlade materialet än vad för närvarande är fallet. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag om införande av adressmaskinanläggningar för folkbokföringen. Därvid förutsätter jag, att plåtar skola iordningställas även för fastigheter och åtminstone de juridiska personer, vilka böra upptagas i taxeringslängd.

Lika med kommittén anser jag, att anläggningarna komma till den bästa nyttan örn de förläggas till länsstyrelserna. Vid valet mellan alternativen total centralisering eller uppdelning på län, ansluter jag mig därför till det som förutsätter inrättande av länsbyråer. Där med hänsyn till förhållandena i viss stad synnerliga skäl därtill äro, bör Kungl. Maj:t, såsom kommittén föreslagit, kunna med stadens medgivande förordna att det tryckande registret, såvitt angår staden, skall föras hos mantalsskrivningsförrättaren därstädes. Sådant medgivande torde i första hand ifrågakomma med avseende å Göteborg och Malmö. Jag vill emellertid erinra örn att kommitténs förslag bygger på den enligt min mening riktiga principen, att de särskilda registren ej skola vara inom sig slutna enheter utan stå i oavlåtlig korrespondens med varandra bl. a. på det sättet, att plåtar för flyttande utväxlas. Det är därför angeläget, att organisationen ej alltför starkt splittras, varför återhållsamhet i fråga om dylika medgivanden torde böra iakttagas; särskilt gäller detta under den närmaste tiden innan tillräckliga erfarenheter av det nya systemet vunnits.

Såsom Överståthållarämbetet yttrat kommer arbetet med de tryckande registren att bliva allt tyngre ju flera uppgifter plåtarna skola innehålla. Innan präglingsschemat fastställes, bör därför noggrant övervägas, huruvida någon eller några av de av kommittén föreslagna uppgifterna kulma utmönstras ur texten. Med hänsyn till de ändamål registren avses skola tjäna kunna dock uppgifterna om förutvarande yrke och näringsgren, vilka uppgifter Överståthållarämbetet ansett böra utgå, icke uppoffras utan att registren avsevärt förlora i värde ur arbetsmarknads- och civilförsvarssynpunkt. Det förefaller mig även, som om ämbetet skulle hava något överskattat det arbete, som är förenat med registreringen av nämnda uppgifter. Bortsett från den första uppläggningen erhålles nämligen uppgiften om förutvarande yrke på så sätt att man vid registrering av yrkesförändring i stället för att borttaga den äldre yrkesbeteckningen låter denna stå kvar vid sidan av den nya, tillika med en sifferbeteckning, som visar att den är äldre. Beteckningen för näringsgren inpräglas samtidigt med arbetsgivarens namn och ingår för övrigt ej sällan i firmanamn.

För att maskinanläggningarna skola medföra avsedda fördelar böra de tryckande registren hållas ständigt aktuella med stöd av fortlöpande avisering från pastorsämbetena. Redan nu är en betungande aviseringsskyldighet ålagd prästerskapet; underrättelser om bokförda fall skola löpande eller periodiskt tillställas militära inskrivningsehefer, sjömanshusombudsmän, pensionsstyrelsen, statistiska centralbyrån, domstolar, indrivningsförrättare, barnavårdsnämnder, skolmyndigheter m. fl. Skola prästerna fullgöra denna aviseringsskyldighet vid sidan av den, som förslagets förverkligande medför,

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 89

kan det befaras att deras arbetsbörda ökas över hövan. Bortsett från att delta förhållande måste menligt påverka deras övriga arbete, föreligger allvarlig risk för att det kan äventyra systemets funktionsduglighet. Kommittén har därför föreslagit en centralisering av a viseringen. Enligt förslaget skola pastorsämbetena sålunda meddela länsbyråerna underrättelser om praktiskt taget alla tillståndsändringar, som bokförts. Länsbyråerna mångfaldiga underrättelserna med hjälp av de tryckande registren och distribuera dem till vederbörande myndigheter. Mångfaldigandet sker i allmänhet så att den ändring, som underrättelsen föranleder, införes å vederbörandes personplåt, varefter avtryckskort tryckas.

Det kan ej bestridas, att det arbete, som sålunda avses skola påläggas länsbyråerna, är av stor omfattning. Arbetsmängden är emellertid i och för sig given genom det behov av uppgifter, som föreligger, och blir ej mindre om den uppdelas på pastorsämbetena. För arbetets utförande sakna pastorsämbetena de tekniska resurser, som stå till länsbyråernas förfogande. Vid bedömandet av länsbyråernas arbetsbörda bör emellertid beaktas ej blott själva tryckningsarbetet utan även de betydande uppgifter, som komma att åvila arbetsledningen med avseende å bestämmandet i varje särskilt fall av antalet och beskaffenheten av de avtryck, som skola göras, och i fråga örn distributionen. I likhet med kommittén tror jag dock, att dessa problem i största utsträckning kunna lösas på förhand genom att, såsom kommittén förutsatt, noggranna rutinschemata upprättas för det löpande arbetet å länsbyråerna.

På grund av det anförda biträder jag i princip kommitténs förslag även i denna del. Däremot anser jag mig icke för närvarande böra taga ställning till de olika detaljfrågor, som uppkomma i samband med bestämmandet av vilka särskilda åligganden, som böra överföras från pastorsämbetena till länsbyråerna.

I likhet med den sakkunnige för rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt anser jag, att en betydelsefull ledande och samordnande funktion måste komma att åvila den föreslagna rik sby rån. Utan att nu gå närmare in på byråns arbetsuppgifter vill jag därför i princip ansluta mig till kommitténs förslag, att de åligganden beträffande kyrkobokföringen, som statistiska centralbyrån redan nu enligt sin instruktion har alt fullgöra, utvidgas i riktning mot en allmän tillsyn över och ledning av rikets folkbokföring. Att en viss registrerande verksamhet dessutom bör åligga riksbyrån framgår redan av vad jag anfört rörande förfarandet med utvandrares, avlidnas och obefintligas personakter. Däremot kan det synas tveksamt örn det av kommittén föreslagna sökregistret, bestående av avtryckskort över hela rikets befolkning, bör komma lill stånd. Till denna fråga torde jag emellertid senare få återkomma.

I det föregående har jag lämnat en allmän motivering för bl. a. den kyrkliga bokföringens bibehållande samt de föreslagna personakterna, maskinanläggningarna, länsbyråerna och riksbyrån. Däremot torde det icke vara erforderligt att redan nu taga ställning till den mångfald detaljspörsmål, som

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

därutöver behandlas i kommittébetänkandet. Ett godtagande i princip av kommittéförslaget innebär naturligen icke att förslaget måste godtagas även i dess detaljer. Man kan t. ex. finna roteombud, kyrkobokföringsinspektörer eller födelsenummer obehövliga, godtaga eller avstå från förslaget rörande mantalsskrivning av juridiska personer, giva förslaget angående medborgarkort en annan utformning eller med bibehållande av nuvarande flyttningsbetyg avstå från dess förverkligande, införa andra hjälpmedel än avtryckskorten för aviseringen från pastorsämbetena till länsbyråema, från genomförandet undantaga pastorsämbetenas eller ettdera av länsbyråemas hjälpkortregister eller riksbyråns sökregister o. s. v.; det må sedan visa sig, att man därmed vunnit eller avstått från väsentliga fördelar, men i vart fall beröres icke härav de huvudprinciper på vilka systemet bygger och som i detta sammanhang böra prövas av riksdagen.

Enligt kommitténs förslag skola redan i höst roteombud väljas, kyrkobokföringsinspektörer förordnas samt födelsenummer utdelas. Kommittén utgår därvid från att folkbokföringsförordningen utfärdas i år på grundval av beslut vid riksdagens vårsession, vilket emellertid, som jag förut framhållit, icke kan medhinnas.

Roteombuden torde emellertid som nyss sagts icke utgöra en nödvändig beståndsdel i systemet, varför denna fråga kan uppskjutas. Vad kyrkobokföringsinspektörerna beträffar torde dessa icke lämpligen böra utses, förrän deras arbetsuppgifter blivit i detalj bestämda; detta bör emellertid icke ske förrän i samband med detaljutformningen av förslaget i övrigt.

Enligt det av kommittén föreslagna präglingsschemat skall personplåtens text innehålla uppgift om bland annat födelsenummer och kyrkobokföringsfastighets belägenhet i rote. Ingen av dessa beteckningar har dock omedelbar betydelse för uppbördsförfarandet. I anledning härav och för att möjliggöra en avlastning i fråga om det hårt pressade tidsschemat torde med inpräglingen av dessa uppgifter under alla förhållanden böra anstå till dess systemet färdigställts i den omfattning, som kräves för omläggningen av uppbördsförfarandet. På grund härav torde med avgörandet av dessa frågor kunna tillsvidare anstå. Jag förutsätter dock därvid, att å plåtens textyta rum lämnas i vederbörliga positioner för senare införande av berörda uppgifter.

I övrigt måste däremot textens innehåll och fördelning över tryckytan fastställas utan dröjsmål. Emellertid torde det få ankomma på Kungl. Majit att i administrativ ordning meddela beslut härutinnan

Att förslaget i delar av huvudsakligen rättsligt innehåll, såsom angående rätt kyrko- och mantalsskrivningsort, ansvar, tvångsmedel och processförfarande, icke nu kräver ställningstagande torde vara uppenbart.

Jag har hittills endast berört frågor av huvudsakligen materiell innebörd. Ett principbeslut förutsätter emellertid jämväl ett bedömande av möjligheterna att i praktiken genomföra systemet ävensom erforderlig utredning angående förslagets organisatoriska och ekonomiska konsekvenser. Jag skall i det följande närmare redogöra för dessa spörsmål och även beröra frågan om folkbokföringen i Stockholm och Göteborg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28!. 91

IV. Organisationsfrågor.

Inledande anmärkningar. Det organisationsförslag kommittén framlägger är icke i alla avseenden fullständigt och definitivt. Härom anför kommittén:

De utredningar, som verkställdes av 1924 års uppbördssakkunniga och 1936 års uppbördskommitté, omfattade ej blott folkbokföringen utan även uppbördsväsendet. Sammankopplingen av dessa frågor har varit motiverad icke minst ur organisationssynpunkt; de tjänstemän, som förrätta mantalsskrivning, handlägga i stor utsträckning även ärenden tillhörande uppbördslörvallningen. Den omständigheten att de båda frågorna denna gång icke åtföljas i utredningsuppdraget har i åtskilliga hänseenden berett kommittén svårigheter. Uppbördsfrågan har utretts av olika varandra efterträdande sakkunniga och liandlägges nu av 1944 års uppbördsberedning. ------------- Uppbördsberedningens arbete är ännu ej avslutat. Pa grund härav hava viktiga frågor i förslaget kunnat erhålla endast en preliminär lösning, t. ex. angående de hjälpkortregister, som böra föras för debiteringen, eller måst lämnas olösta; det sistnämnda gäller närmast frågorna örn fögderiförvaltningens organisation och om folkbokförings- och uppbördsförvaltningens organisation i städerna. A andra sidan har det icke kunnat^ anstå med förslaget, då åtskilliga av de i detta ifrågasatta anordningarna måste vara vidtagna, innan uppbördsreformen kan träda i kraft, och då en relativt lång övergångstid för dylikt ändamål är behövlig. Att sålunda förslaget till folkbokföringsreform måste framläggas i ett delvis ofärdigt skick inverkar i någon mån menligt på kostnadsberäkningarna och på möjligheterna att bedöma förslaget ur besparingssynpunkt. Möjligt är även, att förslaget jämväl i övrigt kan behöva undergå vissa jämkningar, sedan det blivit fastställt hur uppbörden skall ordnas.

Pastorsämbetena. Att kyrkobokföringen bibehålies i stort sett oförändrad innebär, att den lokala organisationen för den löpande folkbokföringen är i huvudsak given.

Vad särskilt angår församlingsindelningen anför kommittén:

Förslaget räknar med den nuvarande församlingsindelningen. Kommittén vill dock framhålla angelägenheten av att kyrkobokföringsdistrikten ej tilllåtas bliva för stora; detta gäller oavsett huruvida förslaget kommer till genomförande eller kyrk ollok för i agen bibehålies vid den nuvarande ordningen. Folkmängden bör ej gärna få överstiga ett invånarantal av 20 000 i församling på landet och 30 000 i församling i stad. Kommittén har övervägt att i förfatlningsförslaget intaga en bestämmelse härom men har funnit detta ur olika synpunkter mindre lämpligt. Genom andra bestämmelser i förslaget har kommittén sörjt för att frågan i det enskilda fallet kommer under prövning. Vid sin tillsyn över kyrkobokföringen hava nämligen kyrkobokföringsinspektörema, domkapitlen och riksbyrån jämväl att beakta frågan om församlingarnas lämpliga storlek.

I en redogörelse för reformens inverkan på pastors arbetsbörda lämnar kommittén lill en början en uppställning över tillkommande och bortfallande arbetsuppgifter samt lättnader i kvarstående arbetsuppgifter. Kommittén anför därefter, att det vore synnerligen vanskligt att bedöma, liu-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

ruvida den tolala arbetsbördan för pastor komme att ökas eller minskas till följd av förslagets genomförande. I början av sin verksamhet hade kommittén hos ett antal pastorsämbeten hemställt om en uppskattning av vissa nuvarande arbetsuppgifters procentuella andel i den samlade arbetsbördan, men de uppskattade procenttalen hade blivit synnerligen divergerande. Kommittén gör därefter för egen del följande uttalande: Med framhållande av den osäkerhet, som måste komma att vidlåda omdömet, vilket självfallet ej kan grundas på det ovannämnda siffermaterialet, är kommittén för sin del närmast böjd att antaga, att pastors arbetsbörda enligt förslaget ej blir väsentligt större eller mindre än den, som nu åvilar pastor, men väl däremot avsevärt mindre än den, som i framtiden med samhällslivets växande krav på folkbokföringen kan komma att läggas på pastor, örn ej förslaget genomföres. Oavsett detta har emellertid kommittén sökt skapa garantier för att pastor skall erhålla tillräcklig arbetshjälp. Med sitt yttrande örn garantier för att pastor skall erhålla tillräcklig arbetshjälp åsyftar kommittén i första hand ett i förslaget till folkbokföringsförordning intaget stadgande örn församlings skyldighet att tillhandahålla skrivhjälp. Kommittén anför i motiveringen till detta stadgande bl. a. att det torde förhålla sig så att församling redan nu ansåges hava sådan skyldighet, men att kommittén med det föreslagna stadgandet velat undanröja varje tvekan därom. Såsom en ytterligare garanti i nämnda hänseende omnämner kommittén ett föreslaget stadgande om skyldighet för kyrkobokföringsinspektör att genom föreställningar eller framställningar hos vederbörande myndigheter verka för att erforderliga medel till anställande av skrivbiträde anvisas pastor. Kommittén uttalar härom, att kyrk obokföringsinspek tor ens ingripande närmast hade betydelse som en åtgärd för behovets styrkande. Skulle församlingen oaktat behovet påvisats ej anslå erforderliga medel till dess täckande torde, framhåller kommittén slutligen, med hänsyn till församlingens lagliga skyldighet att bestrida kostnaderna för kyrkobokföringen länsstyrelse på ansökan av pastor vara befogad ålägga församlingen prestationsskyldighet. För att undanröja varje tvekan om dylik befogenhet för länsstyrelse föreslår kommittén vissa ändringar i landshövdinginstruktionen. Kommittén framhåller vidare, att genom ökad användning av skrivmaskiner arbetet skulle ytterligare underlättas, särskilt i de större församlingarna.

I en del remissyttranden hava nu förevarande spörsmål upptagits till behandling. Sålunda uttalar kammarkollegiet som sin åsikt, att förslagets förverkligande komme att medföra en betydande ökning av pastors arbetsbörda. Domkapitel och pastorsämbeten synas i allmänhet antaga, att en ökning vöre att förvänta, ehuru många framhålla svårigheterna att komma fram till ett säkert omdöme. Domkapitlet i Stockholm yttrar dock att kommitténs mening, att arbetsbördan ungefärligen skulle stanna vid det gamla måttet, måhända torde vara riktig. Härvid borde ock betänkas, uttalar domkapitlet vidare, att det nya systemet med tanke på framtidens vidgade behov och ökade krav säkerligen torde för prästerskapet innebära en klar tids- och

Kungl. Majlis proposition nr 282. 93

kraftbesparing i jämförelse med det gamla systemet. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida icke de pastorsämbetena enligt förslaget tilldelade arbetsuppgifterna i vissa fall kunde bliva alltför krävande vid sidan av den andliga omvårdnaden om församlingen. Det borde knappast vara ägnat att förvåna örn åtminstone tidvis äskanden skulle framkomma örn hjälp till arbetets behöriga fullgörande.

Kammarkollegiet anför vidare, att ökningen av arbetsbördan kunde tänkas komma att åtföljas av krav på ytterligare prästerliga tjänster och på delning av folkrika församlingar m. m., allt konsekvenser vartill förslaget ej syntes hava tagit hänsyn. Kyrkoherden .1. Wihlborg, vilken som expert biträtt kommittén, framhåller för sin del önskvärdheten av bestämmelser örn det maximiantal församlingmedlemmar, som varje kyrkobokföringsdistrikt finge omfatta. Med det nya arbete, som enligt förslaget ålades pastor och vilket kunde betecknas som precisionsarbete, torde folkbokföringsdistrikt på 20 000 invånare och därutöver kunna betecknas som otympliga. Ehuru nied en viss tvekan inför konsekvenserna ville Wihlborg därför hemställa örn sådana bestämmelser, att en församling, som överskrede ett visst mått av storlek i areal eller invånarantal, skulle delas i två eller flera folkbokföringsdistrikt även om detta icke omedelbart skulle omfatta jämväl en delning i motsvarande antal kyrkoförsamlingar. Domkapitlet i Lund yttrar i anslutning till detta uttalande, att det även ur kyrklig synpunkt vore ett viktigt krav att alltför folkrika församlingar uppdelades. Emellertid ansåge domkapitlet ej att dylika församlingar borde uppdelas i kyrkobokföringsdistrikt utan borde församlingsdelning komma till stånd. Domkapitlet ville därför hemställa, att det måtte fastslås, att en församling i allmänhet ej borde omfatta mer än högst 20 000 medlemmar, och att undersökning verkställdes om och i vad mån församlingar med större invånarantal kunde uppdelas på flera församlingar.

Kammarkollegiet har vidare ansett sig böra fästa uppmärksamheten på de kostnader, som kunde åsamkas församlingarna genom att dessa skulle tillhandahålla pastor nödiga inventarier, materiel och skrivbiträden m. m. Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att det vore ofrånkomligt att pastor erhölle rutinerat och i folkbokföringsfrågor kunnigt skrivbiträde, och att detta torde bliva nödvändigt i betydligt större utsträckning än kommittén tänkt sig. Behovet av skrivhjälp framhålles även av andra länsstyrelser. I yttranden från kyrkligt håll uttalas allmänt tillfredsställelse över att kommittén sökt skapa garantier för en förbättrad ordning i förevarande hänseende. Sveriges häradsskrivare för ening finner det anmärkningsvärt, att kommittén förklarat, att pastors arbetsbörda icke komrac att undergå någon väsentlig ökning, men likväl ansett erforderligt dels att församlings skyldighet att bekosta arbetshjälp lagfästes dels ock att två olika myndigheter ålades att vaka över bestämmelsens efterlevnad. Domkapitlet i Uppsala understryker däremot, att svårigheterna för pastorsämbetena all erhålla skrivhjälp för närvarande vore mycket stora. Vid framställning örn anslag hade pastor till styrkande av behovet ej annan auktoritet att åberopa än sin egen. De arbetsgivande myndigheterna hade varit för många för att någon enda av dem skulle lia känt

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

som sin speciella uppgift att stödja pastors strävanden i detta avseende och de författningar, berörande kyrkobokföringen, som under årens lopp utkommit, hade ingenting nämnt om behovet av skrivhjälp.

Förslagets genomförande kunde, yttrar kammarkollegiet till slut. även i andra hänseenden tänkas komma att återverka på uppkommande frågor örn den kyrkliga indelningen och organisationen samt prästerskapets löneförmåner m. m. Det anförda torde i allt fall giva vid handen, att förslagets realiserande komme att medföra kostnadsökningar, som för församlingarna och prästlöneväsendet kunde bliva nog så betungande.

Mantalsskrivningsförrättarna. Mantalsskrivningen förrättas för närvarande på landet av häradsskrivare samt i magistratsstäder under magistratens inseende och ansvar av särskilda tjänstemän, vanligtvis benämnda kronouppbördskassörer eller kronokamrerare. Härutinnan innebär kommitténs förslag ingen annan ändring än att i magistratsstad magistraten befrias från ansvaret för mantalsskrivningen, vilket i stället helt lagts på den tjänsteman, som förrättar mantalsskrivningen. Däremot medför förslaget betydande förändringar i nämnda befattningshavares arbetsförhållanden.

Beträffande arbetet å härad sskrivarkontoren anför kommittén:

1 fråga örn häradsskrivare ha uppgifter angående dem åvilande göromål införskaffats från eif antal tjänsteinnehavare, representerande skilda landsdelar och befolkningsförhållanden. Med ledning av dessa uppgifter ävensom med beaktande av gällande föreskrifter och i övrigt kända förhållanden lämnas här en summarisk redogörelse för arbetet under ett år på häradsskrivarkontoren.

Under tiden från och med den 15 november till omkring den 20 december utföra häradsskrivarna mantalsskrivningsförrättningar. I anslutning till dessa påbörjas med ledning av de vid förrättningarna rättade stommarna till mantalslängd^- arbetet med utskrift av nya mantalslängden Från mitten av januari påföljande ar till omkring den 20 februari äger skriftväxling rum mellan mantalsskrivningsförrättarna. Med anledning av vad härvid framkommit ävensom med ledning av från pastor mottagna uppgifter införas rättelser och tillägg i mantalslängden^. Dessa föreligga kollationerade och slutjusterade i slutet av februari. I de flesta fögderier utskrivas samtidigt med de nya längderna med genomslag stommar för nästa års mantalsskrivningar. Granskning av inskrivningskort enligt inskrivningsförordningen verkställes omkring årsskiftet. Under tiden 20 november—15 januari upprätta häradsskrivarna enligt överenskommelse med riksförsäkringsanstalten förteckningar för varje uppbördsdistrikt över arbetsgivare, vilka skola erlägga avgift enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Under tiden 1 februari—25 mars uppläggas stommar till inkomst- och fastighetslängder. Delvis parallellt härmed fram till början av april upprättas röstlängder, vilka därefter under senare hälften av juni kompletteras med uppgifter om rösträttshinder samt ulsiffras. Taxeringsnämndernas ordförande skola till häradsskrivama överlämna fastighetslängderna senast den 30 april, inkomstlängderna och förmögenhetslängderna senast den 20 maj och skogsaccislängderna senast den 5 juni. I fråga örn särskild taxeringsnämnd skola dock inkomstlängderna och förmögenhetslängderna avlämnas först sistnämnda dag, varjämte anstånd kan av länsstyrelsen lämnas till den 20 juni med avlämnandet av samtliga längder utom fastighetslängderna. Ofördröjligen efter

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. (J5

mottagandet av fastighetslängderna och inkomstlängderna skola häradsskrivarna dels uträkna och i fastighetslängderna införa det antal skattekronor och skalteören, som på grund av taxeringsnämndens beslut skall påföras envar skattskyldig, dels ock beträffande inkomstlängderna uträkna och i avd. A av längderna införa ortsavdrag samt beskattningsbart belopp och beskattningsbar inkomst ävensom summera nämnda belopp och inkomst. Vidare skola avskrifter av taxeringslängderna verkställas, av förmögenhetslängderna i ett samt av fastighetslängderna och inkomstlängderna i två exemplar. Arbetet härmed skall vara avslutat senast den 15 juli. Inom samma tid skola häradsskrivarna vidare upprätta skogsvårdsavgiftslängder ävensom verkställa en avskrift av dessa längder. Före den 15 juli skola häradsskrivama hava uträknat och i huvudskrifterna till resi), taxeringslängder infört statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt, särskild skatt å förmögenhet samt skogsvårdsavgift, varjämte före nämnda dag särskilda sammandrag över taxeringarna skola hava upprättats och insänts lill länsstyrelsen. Innan arbetet med de från taxeringsnämnderna mottagna taxeringslängderna tager sin början, pläga häradsskrivarna låta upprätta stommar till upphördsböcker och pensionsavgiftsförteckningar. Arbetet härmed torde merendels pågå under tiden 1 mars—20 maj. Debiteringsarbetet, omfattande då också påförande av pensionsavgifter i pensionsavgiftsförteckningarna, utföres huvudsakligen under tiden 1 maj—31 oktober. Färdigställandet (omfattande jämväl kuvertering) av debetsedlarna, vilka merendels tillskrivits d. v. s. försetts med uppgift om de skattskyldigas namn och adresser, under liden 1 juli—15 september, sker under liden därefter till den 3 november, vilken dag debetsedlarna senast skola hava avlämnats för postbefordran till de skattskyldiga. Häradsskrivarna hava därjämte bl. a. att upprätta och till statistiska centralbyrån överlämna vissa statistiska uppgifter, att till landsting, tingshusstyrelser och stiftsnämnder överlämna uppgift å antal skattekronor inom respektive områden, att lill länsstyrelsen samtidigt med uppbördsboken insända vissa sammandrag av årets taxeringslängder m. m., att taga viss befattning med upprättande av priskuranter för den årliga markegångssättningen samt alt avgiva yttranden i mantalsskrivningsmål. Härutöver tillkomma löpande expeditionsgöromål (utfärdande av utdrag ur mantals- och taxeringslängder på begäran av myndigheter och enskilda m. m ), vilket arbete särskilt i de större fögderierna kan vara rätt betungande.

Det torde i detta sammanhang höra framhållas, att i de olika fögderierna vissa avvikelser kunna förekomma från den lämnade redogörelsen. Densamma avser endast att visa ett genomsnitt för hela riket.

Enligt kommitténs förslag skola häradsskrivarna i god tid före mantalsskrivningarna erhålla av länsbyråerna tryckta stommar till mantalslängden Dessa skola under mantalsskrivningsförrättningarna och därefter av häradsskrivarna rättas och kompletteras samt insändas till länsbyråerna för tryckande av slutliga längder. Arbetet med själva mantalsskrivningsförrättningarna och ändringarna i stommarna i samband därmed äger motsvarighet jämväl i nu gällande ordning men kan förväntas bliva mindre omfattande, enär de tryckta stommarna komma att vara mera aktuella lin de stommar, som nu användas och vilka endast utgöra en avskrift av det löpande årets mantalslängd. Visserligen tillkommer mantalsskrivning av juridiska personer men arbetet härmed kan sannolikt icke bliva .särdeles betungande. Arbetet med utskrift och kollationering av mantalslängd kommer enligt förslaget att i huvudsak bortfalla. Arbetet med skriftväxling lii. m. kvarstår, ehuru i minskad omfattning.

Arbetsgivarförleckningama torde icke lämpa sig för tryckning. Svårigheter miila nämligen med hänsyn lill alt dessa förteckningar och mantalsläng-

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

derna avse olika år; redovisningsåret för olycksfallsförsäkringsavgiftema är nämligen året före mantalsåret.

Tryckningen av röstlängder medför däremot inga svårigheter. Det gäller endast att vid tryckningen välja bort plåtarna för personer i icke röstberättigad ålder, vilket kan ske helt automatiskt. Arbetet med upprättande av stomme till röstlängd bortfaller. Anteckning örn rösträttshinder samt utsiffring bör dock liksom nu verkställas av häradsskrivare.

Även stommar till uppbördsbok och debetsedlar kunna lämpligen tryckas. Man torde kunna utgå ifrån att arbetet härmed till huvudsaklig del bortfaller.

Tryckningen av pensionsavgiftsförteckningarna medför icke heller några större svårigheter. Man måste dock räkna med att uppgifter örn befrielseorsaker i viss utsträckning måste införas manuellt. En del av arbetet med upprättande av stomme till pensionsavgiftsförteckningar kommer därför att kvarstå. För dessa manuella anteckningar torde dock ej något avsevärt antal arbetsdagar bliva erforderligt.

Stommar till taxeringslängder slutligen kunna även med lätthet tryckas. Arbetet härmed bortfaller emellertid icke helt, enär stommarna till fastighetslängder måste rättas och kompletteras av häradsskrivarna med hänsyn till de förändringar, som kunna inträffa under tiden 2 november—31 december före mantalsårets ingång. Detta kvarstående arbete kan dock förväntas bliva av ringa omfattning.

Övriga arbetsuppgifter kvarstå.

Sammanfattningsvis och i stort sett torde kunna sägas, att de arbeten, som avse

utskrift och kollationering av mantalslängd, stomme till röstlängd, stomme till uppbördsbok och debetsedlar, stomme till pensionsavgiftsförteckningar samt stomme till taxeringslängder,

komma att i huvudsak bortfalla.

Härigenom kan arbetet å häradsskrivarkontoren förväntas bliva jämnare fördelat under året än för närvarande. Fortfarande kvarstår dock en markerad arbetsanhopning under maj och juni. Denna, som närmast är föranledd av de från och med i år genomförda förändringarna i taxeringsförfattningarna, torde dock icke kunna undvikas. Under mars och april uppstår å andra sidan en avsevärd minskning i arbetet. Eventuellt kan en del av personalen under denna tid beredas arbete vid länsstyrelserna. Häradsskrivarnas egna arbetskrafter kunna lämpligen utnyttjas för taxeringsgöromål.

Jämväl 1936 års uppbördskommitté förutsatte, att ovannämnda längder m. m. — dock icke fastighetslängderna — skulle kunna tryckas. Uppbördskommittén har emellertid icke i sitt betänkande närmare utrett arbetsminskningens storlek. Sveriges häradsskrivarförening har berört denna fråga i sitt yttrande över uppbördskommitténs förslag, därvid föreningen uppgivit, att för utförande av dessa arbeten i ett fögderi av genomsnittsstorlek, 35 000 invånare, kunde beräknas åtgå 295 arbetsdagar årligen. Detta skulle motsvara för samtliga fögderier endast ca 36 000 arbetsdagar, vilket synes vara alltför lågt beräknat.

Med ledning av de från vissa häradsskrivare infordrade uppgifterna har folkbokföringskommittén sökt få fram motsvarande uppgifter med hänsyn till förhållandena under år 1943 (beträffande taxeringslängderna år 1944). Beräkningarna ha utförts med hänsyn till befolkningsmängden i dessa fögderier, jämförd med sammanlagda befolkningen i rikets samtliga fögderier.

Enligt dessa beräkningar skulle för närvarande för samtliga fögderier i

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 97

följande uppställning omförmälda arbetsuppgifter taga i anspråk nedan angivna antal arbetsdagar:

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

februari—25 mars uppläggas stommar till inkomst- och fastighetslängder. Stomme till röstlängd upprättas under månaderna mars—maj och kompletteras med rösträttshinder m. m. under senare hälften av juni. Sedan taxeringsnämndens ordförande avlämnat taxeringslängderna, åligger det vederbörande tjänsteman att uträkna och i fastighetslängden införa det antal skattekronor och skatteören, som skall påföras envar skattskyldig, att upprätta skogsvårdsavgiftslängd samt att därefter låta verkställa en avskrift av dessa längder ävensom av inkomst- och förmögenhetslängderna. Arbetet härmed skall vara avslutat den 15 juli. Senast sistnämnda dag skall tjänstemannen i fråga även hava uträknat och i huvudskriften till respektive längder infört statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt, särskild skatt å förmögenhet samt skogsvårdsavgift ävensom upprättat och till länsstyrelsen insänt sammandrag över taxeringarna. Stommar till pensionsavgiftsförteckning, uppbördsbok och debetsedlar upprättas under mars—september. Debiteringsarbetet slutligen pågår under juli—oktober. För magistratsstäderna tillkommer arbetet med uppbörd av kronoutskylder och värnskatt, åtföljt av upprättande av restlängder. Arbetet härmed pågår under februari—mars, april—juni och november—december. Biträde vid taxeringsarbetet lämnas under januari— april. I flertalet magistratsstäder, åtminstone i de större och medelstora, finnes ett register över stadens mantalsskrivna befolkning. Arbetet med komplettering av detta register brukar vara avslutat senast under juni månad. Härtill kommer sedan en mängd löpande göromål dels av samma beskaffenhet som de, vilka häradsskrivama enligt tidigare lämnad redogörelse hava att handlägga, samt dels och framförallt förande av kassajournal, avgivande av månadsräkning samt upprättande av avkortnings-, avskrivnings- och balanslängder m. m., allt avseende kronorestantier och böter m. fl. medel.

I fråga om kommunalutskylderna pågår arhetet med upprättande av stommar till den kommunala debiterings- och uppbördslängden samt till debetsedlar under augusti—december och själva debiteringsarbetet under decemberjanuari. Debetsedlarna pläga merendels vara färdigställda och expedierade i mitten av februari. Uppbörd och upprättande av restlängder pågår i tre olika omgångar under mars—november. Arbetet med avprickning i restlängderna av influtna, avkortade och avskrivna medel m. fl. hithörande arbetsuppgifter fortgår löpande under hela året.

Mantalsskrivningsarbetet samt arbetet med kronoutskylderna m. m. förorsaka för närvarande markerade »toppar» under februari och mars månader samt under tiden juni—augusti. I fråga örn kommunalutskylderna föreligger arbetsanhopning under månaderna oktober januari, då debiteringsaibetet pågår, samt under tiderna för uppbörderna, vanligtvis manaderna mars, juli och september. Här kommer dock icke ojämnheten i arbetets gång på samma sätt till synes som i fråga örn övriga här ovan omförmälda arbetsuppgifter Förutom vid debiteringsarbetet, för vilket därjämte tillfälliga arbetskrafter merendels torde anlitas, utnyttjas nämligen för arbetet med kommunalutskylderna personal från drätselkontoren, vilken personal dessemellan har att utföra övriga i tjänsten förekommande göromål.

Enligt kommitténs förslag skola magistratsstäderna tillhandahallas stommar till mantalslängder, röstlängder, uppbördsböcker, pensionsavgiftsforteckningar och taxeringslängder samt kronodebetsedlar. Avenså kunna staderna erhålla avtrvckskort för det alfabetiska mantalsregistret och om sa erfordras stommar 'till kommunal debiterings- och uppbördslängd samt kommunaldebctsedlar. Sistnämnda stommar bortfalla dock vid ett genomförande av det förslag, som är att vänta från 1944 års uppbördsberedning, innebarande att de kommunala utskylderna skola debiteras och uppbäras i samband med kronoutskylderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 99

Detta medför en minskning i arbetsbördan särskilt under de enligt ovan mera arbetstyngda tiderna, vilket torde komma att hälsas med tillfredsställelse. I fråga om kommunalutskyldema innebär förslaget, att behovet av tillfälliga arbetski-after kan avsevärt nedbringas.

Folkbokföringskommittén har med ledning av ovan omförmälda, från vissa städer inhämtade arbetsuppgifter sökt få fram en ungefärlig beräkning av den minskning i arbetet, som tryckningen av nämnda längder och förteckningar m. m. skulle medföra för magistratsstäderna, med undantag för Stockholm, varvid arbetsminskningen kunnat uppskattas till 25 000 arbetsdagar per år. Härvid har icke medräknats någon tryckning av stommar till kommunal debiterings- och uppbördslängd eller till kommunala debetsedlar. Skulle tryckning även av dessa stommar hliva aktuell, synes en ytterligare arbetsminskning om 5 000 dagar böra beräknas.

Den uppskattade arbetsminskningen kan måhända synas något hög vid jämförelse med den tidigare angivna arbetsminskningen för häradsskrivarna om 55 000 dagar. Invånareantalet i nämnda magistratsstäder var den 1 januari 1943 1 571 687 mot i fögderierna tillhopa 4 272 759. Emellertid bör här bemärkas, att bland magistratsstäderna det övervägande flertalet har ett invånareantal, som avsevärt understiger de minsta fögderiernas. Detta torde medföra att i dessa städer de arbetsmoment, varom här är fråga, icke kunna organiseras så tidsbeparande som hos häradsskrivarna med deras större arbetsmaterial.

Beträffande innehållet av remissyttrandena i denna del må följande här nämnas.

Sveriges häradsskrivare förening framhåller, att i stort sett hela arbetet för mantalsskrivningsförrättarens och hans personals vidkommande tydligen vore avsett att till tiden sammanfalla med en toppbelastning i arbetet med preliminär taxering och skattedebitering. Detta förhållande komme givetvis att dels medföra vissa konsekvenser beträffande krav på den anställda personalens antal och duglighet dels ock i motsvarande mån påverka kostnadsberäkningarna. Därest debiteringsarbetet i dess väntade förändrade och utökade gestaltning skulle bibehållas hos häradsskrivaren, nödgades föreningen på grund härav erinra, att denne självfallet icke kunde samtidigt handlägga och övervaka så omfattande och viktiga arbetsområden som folkbokföring och debitering. En tvingande nödvändighet vore därför, att statsavlönade assistenter till erforderligt antal anställdes å häradsskrivarkontoren. Dylika assistenter borde, enligt föreningens åsikt, placeras i samma lönegrad som vid länsstyrelserna anställda landskontorister, varigenom vunnes den fördelen, att nöjaktigt utbildade aspiranter vore att tillgå vid återbesättande av ledig häradsskrivartjänst.

Statskontoret framhåller nödvändigheten av en omreglering av häradsskrivarnas lönevillkor, så att icke den av kommittén angivna inbesparingen av biträdespersonal resulterade i en motsvarande löneökning för häradsskrivarna.

Även från länsstyrelsehåll betonas angelägenheten av en omreglering av ifrågavarande befattningar.

Kronokamreraren i Uppsala anför, med instämmande av magistraten i staden, att det icke vore lämpligt eller önskvärt, att mantalskontoren gjorde sig

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

av med en stor del av den tränade och med kontorens övriga arbetsuppgifter förtrogna personalen på grund av minskningen av arbetsmaterial under månaderna mars—maj och i stället under årets återstående nio månader arbetade med tillfälliga arbetskrafter, som säkerligen komme att växla från det ena året till det andra och därför aldrig hunne lära sig arbetsuppgifterna ordentligt. Frånsett olägenheterna för arbetets bedrivande kunde en sådan ordning icke heller rent ekonomiskt bli förmånlig; tillfällig personal kostade i löner mera än fast personal och utförde ett sämre arbete. I de flesta städerna vore förvaltningarna icke så stora, att den vid kronouppbördskontoren under sagda månader övertaliga personalen alltid kunde utlånas till annat stadens verk.

Liknande synpunkter framhållas av ett antal andra magistrater och kronouppbördstjänstemän.

Länsstyrelserna. Enligt kommitténs förslag till folkbokföringsförordning skola länsstyrelserna i deras egenskap av länsbyråer för folkbokföringen handlägga —■ förutom de arbetsuppgifter som omförmälts i samband med den redan lämnade översikten över kommittéförslaget (s. 13—15) -— åtskilliga andra med folkbokföringen sammanhängande ärenden. En del av dessa motsvaras av sådana, som redan nu höra lill länsstyrelsernas ämbetsbefattning. Länsstyrelse har sålunda enligt förslaget att fastställa församlingarnas indelning i rotar och i förekommande fall medgiva undantag från skyldighet att utse roteombud, att fastställa instruktioner för roteombud, att förordna och entlediga roteombud, att i länskungörelserna intaga underrättelse om pastorsämbetenas expeditionstider, att förordna örn sättet för de hos pastor förda avgångsregistrens tillhandahållande för avskrivning i avgångslängder, att bestämma huruvida mantalsskrivningsförrättning må hållas å ställe beläget utom distriktet, att förordna biträdande mantalsskrivningsförrättare, att avgöra huruvida för visst distrikt rörelse, som bedrives å fastigheterna inom distriktet, skall redovisas i mantalslängd, att förordna om mantalsuppgifts avlämnande i två exemplar, att bestämma vilka samhällen å landet som böra i avseende å mantalsuppgifters avlämnande likställas med stad, att bestämma i vilka orter utom stad och köping huvudförteckning bör av fastighetsägare avlämnas, att kungöra tider och ställen för mantalsskrivningarnas förrättande, att i vissa fall föreskriva annan ordning än den i förordningen stadgade för mantalsskrivningens förberedande, att där sådant finnes påkallat för stad förordna att förskrivning må hållas i samband med mantalsskrivningsförrättningen, att bevilja anstånd med insändande av stomme till länsbyrån, att medgiva utsträckning av tiden för avlämnande av utdrag av mantalslängden beträffande vissa skattskyldiga, att verkställa gallring av mantalsuppgifter, att i åtskilliga fall förelägga vite för utkrävande av uppgiftsskyldighet med mera samt att efter besvär eller underställning avgöra folkbokföringsärenden.

För att länsstyrelserna skola mäkta fullgöra de ökade arbetsuppgifterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 101

föreslår kommittén en förstärkning av organisationen. Inledningsvis lämnas i betänkandet följande redogörelse för den nuvarande organisationen:

Vid länsstyrelserna ha från och med år 1944 genomförts vissa rationaliseringsåtgärder, innebärande bland annat att arbetet å de båda avdelningarna, landskansliet och landskontoret, uppdelats i särskilda arbetsdetaljer; varje detalj med en ordinarie landskanslist, respektive landskontorist som föreståndare under vederbörande föredragande. Föreståndaren leder arbetet inom detaljen, ombesörjer i lämplig utsträckning ärendenas beredning, överlägger med föredragandena, länsstyrelsens experter m. fl. angående ärendena samt upprättar förslag till beslut i sådana fall, där detta ej bör ankomma på jurist eller kan anförtros åt detaljföreståndaren underställd personal. Åt detaljerna gives sådan storlek, att det arbete inom desamma, som bör ankomma å landskanslist eller landskontorist, giver denne full sysselsättning.

Dc ordinarie landskanslisterna och landskon loristema äro placerade i 17 lönegraden. Därjämte finnas — här bortses helt från vissa högre befattningar — å de båda avdelningarna inrättade ordinarie biträdesbefattningar som kansliskrivare, kontorister, kanslibiträden och kontorsbiträden i respektive 11, 9, 7 och 4 lönegraderna.

Å landskontoren finnas anställda ett mindre antal icke ordinarie landskontorister och kanslibiträden i lönegraderna Eo 17 respektive Eo 7. Dessa tjänstgöra å arbetsdetaljerna för taxeringsgöromål (taxeringsavdelningama).

I övrigt finnas anställda icke ordinarie landskanslister och landskontorisler samt kontors- och skrivbiträden till det antal, som för varje län årligen bestämmes av Kungl. Maj:t. För denna personal äro särskilda lönebestämmelser meddelade i nådigt brev den 22 december 1943 med däri den 19 maj 1944 vidtagna ändringar. Enligt dessa lönebestämmelser må befattningshavare, som antagits till extra landskanslist eller extra landskontorist, placeras högst i lönegraden Ex 4. Efter att under eif år hava varit placerad i denna lönegrad och därefter ett år i lönegraden Ex 7, ett år i lönegraden Ex 11 och ett år i lönegraden Ex 14 må befattningshavaren antagas till extra ordinarie landskanslist, respektive extra ordinarie landskontorist med placering högst i lönegraden Eo 15.

Befattningshavare, sorn antagits till extra skrivbiträde å landskontor för arbete med omsättningsskatt eller taxering, må placeras högst i lönegraden Ex 2. Efter två år må befattningshavaren antagas till extra ordinarie skrivbiträde med placering högst i lönegraden Eo 2. Befattningshavare, som antagits till extra skrivbiträde för annat arbete än ovan sagts, må placeras högst i lönegraden Ex 2. Efter ett år må befattningshavaren antagas till extra ordinarie skrivbiträde med placering högst i lönegraden Eo 2 och efter ytterligare två år till extra ordinarie kontorsbiträde med placering högst i lönegraden Eo 4.

Slutligen finnas inrättade ordinarie befattningar som förste expeditionsvakter i 7 och som expeditionsvakter i 5 lönegraden, varjämte i åtskilliga län icke-ordinarie expeditionsvakter finnas anställda. Dessa åtnjuta enligt ovannämnda nådiga brev den 22 december 1943 lön under de Ire första anställningsåren som extra tjänstemän i lönegraden Ex 5 och därefter som extra ordinarie tjänstemän i lönegraden Eo 5.

Härefter anför kommittén:

Det arbete, som enligt folkbokföringskommitténs förslag skall läggas på länsstyrelserna, synes lämpligen böra utföras å en särskild arbetsdetalj inom landskontoret. Till denna arbetsdetalj, förslagsvis benämnd folkbokfö-

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

ringsavdelningen, böra i samband därmed överföras de mantals- och ltyrkoskrivningsärenden, som för närvarande handläggas å landskontoret. Härigenom kan en viss lättnad i arbetet förväntas uppkomma å den arbetsdetalj, där dessa ärenden nu utföras. Arbetslättnaden, som icke torde bliva av sådan omfattning, att denna arbetsdetalj kan indragas, regleras i stället lämpligen därigenom, att personalen i motsvarande utsträckning får tjänstgöra även å folkbokföringsavdelningen eller, där förhållandena det medgiva, att någon befattningshavare helt överföres till denna avdelning. Någon beräkning av den omfattning, vari detta kan ske, har icke verkställts. I stället har vid beräkningen av behovet av ny personal å folkbokföringsavdelningarna icke medtagits den arbetskraft, som erfordras för här ifrågavarande, på länsstyrelserna redan nu ankommande ärenden.

Vid länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och Västernorrlands län förås för närvarande särskilda alfabetiska adressregister över inom respektive län mantalsskrivna personer. Förandet av dessa adressregister ombesörjes huvudsakligen av tillfälliga arbetskrafter. Årliga kostnaderna härför kunna uppskattas till 15 000 kronor. Adressregistren komma vid ett genomförande av kommitténs förslag att ersättas av hjälpkortregister vid länsbyråerna. I följd härav skulle måhända vid angivandet av det ökade personalbehovet vid länsstyrelserna avdrag ske för den vid adressregistren sysselsatta personalen. Med hänsyn till att som nyss nämnts tillfälliga arbetskrafter härför i huvudak anlitas har dock så ej skett, utan har kommittén i stället vid angivandet av de årliga lönekostnaderna tagit hänsyn till här ifrågavarande kostnadsminskning.

Kommittén anför—efter en redogörelse för 1924 års uppbördssakkunnigas och 1936 års uppbördskommittés organisationsförslag —- för egen del följande:

I likhet med uppbördskommittén anser folkbokföringskommittén några nya föredragandetjänster icke vara erforderliga. Däremot bör för en arbetsledare och föreståndare för avdelningen vid varje länsstyrelse inrättas en ny ordinarie landskontoristbefattning i lönegraden A 17. Vid folkbokföringsavdelningen bör vidare, med undantag för Gotlands län, finnas anställd en biträdande arbetsledare samt biträdespersonal i erforderlig utsträckning. Den biträdande arbetsledaren synes lämpligen böra utgöras av en kansliskrivare i 11 lönegraden; tills vidare placerad i extra ordinarie tjänsteställning. Även flertalet övriga biträden hava tills vidare ansetts icke böra erhålla ordinarie anställning. För de icke-ordinarie biträdena böra med nedan nämnda undantag bestämmelserna i ovannämnda nådiga brev den 22 december 1943 gälla, därvid biträdena synas böra jämställas med sådana biträden, som anställts för arbete med omsättningsskatt och taxering. Inrättandet av de tryckande registren medför, att arbetet med expedierande av postförsändelser, budskickning, kuvertering och andra liknande göromål avsevärt utökas. Att täcka det ökade pei*sonalbehovet härvidlag genom anställande av ytterligare expeditionsvakter har kommittén funnit mindre lämpligt. I stället bör till varje länsstyrelses förfogande ställas erforderligt belopp, som möjliggör anställande av yngre pojkar eller flickor, en eller två vid varje länsstyrelse, för utförande av dessa göromål. Dessa biträden, vilka förslagsvis kunna benämnas kontorselever, torde kunna avlönas med arvoden å i medeltal 150 kr. i månaden. Möjlighet bör naturligtvis beredas dessa att så småningom, om de visa sig härför lämpliga, vinna fastare anställning vid länsstyrelserna som kontors- och skrivbiträden eller expeditionsvakter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 103

Omfattningen av den ökade arbetsbörda, som genom förslaget lägges på länsstyrelserna, står i förhållande till framför allt antalet plåtar i de tryckande registren och antalet ändringar på plåtarna. Antalet plåtar och antalet per år ändrade plåtar har för hela riket uppskattats till omkring 9 900 000 resp. 2 600 000. Med ledning härav och efter verkställda arbetsstudier har kommittén beräknat det i anledning av folkbokföringsavdelningarnas inrättande ökade personalbehovet vid samtliga länsstyrelser till 200 personer. Denna personal har därefter fördelats på de olika länen. Vid fördelningen har huvudsakligen hänsyn tagits till folkmängden i länen och antalet flyttningar mellan församlingarna, enligt tillgänglig statistik ca 520 000 för hela riket, ävensom till antalet flyttningar inom församlingarna, av kommittén uppskattat till ca 280 000 för hela landet. Utöver folkmängd och flyttningar inverka uppenbarligen åtskilliga andra faktorer på personalbehovet, bland annat ombyte av yrke och arbetsanställning (antalet sådana ändringar uppskattade till 300 000 resp. 800 000 per år för hela riket), därest uppgifter om dessa förhållanden skola medtagas på plåten. Att med någon större grad av tillförlitlighet uppskatta, hur dessa uppgifter fördela sig på länen, har dock icke varit möjligt. En okänd faktor är även i vad mån olika ändringstyper låta sig kombineras i samma arbetsmoment. Ändringsarbetet kräver nämligen kortare tid såväl i vad avser själva ändringspräglingen som tryckningen av avi ryck skor t och skötseln av kortregistren, örn flera ändringar, som avse samma plåt, kunna sammanföras i en arbetsoperation. Efter hand som förhållandena stabilisera sig, bör därför en förnyad prövning av personalbehovet äga rum, därvid omflyttning av personal bör kunna vidtagas, örn så blir erforderligt. I samband därmed bör också på nytt övervägas, i vilken ytterligare utsträckning ordinarie anställning kan beredas biträdena.

Av det ovan anförda framgår, att folkbokföringskommittén frångått uppbördskommitténs förslag örn anställande av särskilda maskinoperatörer för skötsel av maskinerna. Enligt folkbokföringskommitténs förmenande torde det vara tillräckligt med de föreslagna kontors- och skrivbiträdesbefattningama. Dessa böra besättas med icke allenast kvinnor utan även män. Erfarenheten har visat, att särskilt yngre män äro väl lämpade att ombesörja såväl präglings- som tryckningsarbetet. För erforderlig översyn och rengöring samt för reparationer av maskinerna torde särskilda avtal böra träffas med det företag, som får leveransen av maskinerna om hand.

Uppbördsberedningens förslag till omläggning av uppbördsförfarandet, vilket förslag kan förväntas bliva framlagt våren 1945, torde komma att medföra behov av ytterligare personalförstärkning vid länsstyrelserna. Då folkbokföringen och uppbördsväsendet hava nära samband med varandra och då uppbördsberedningens folkslag kan medföra förändringar i fråga om de arbetsuppgifter, som vid folkbokföringskommitténs överväganden beräknats ankomma på folkbokföringsavdelningama, finnes anledning antaga, att det nu framlagda förslaget beträffande organisationen av folkbokföringsavdelningarna måste justeras i olika avseenden, när uppbördsberedningens förslag framlägges.

Den av kommittén föreslagna fördelningen av de nya befattningarna mellan de olika länsstyrelserna framgår av följande tablå:

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

Nya belattningar å de föreslagna folkbobföringsa vdelningarna vid landskontoren.

Lands­ Kansli­ Kontors- Skriv­ KontorsLänsstyrelsen i kontorist skrivare b iträden biträden elever S:a län A 17 Eo 11 A 4 Ex 2—Eo 2 Arvode

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 105

Kommittén anför vidare:

Kommittén föreslår därjämte, att arbetet bedrives i skift vid de mest arbetstyngda tidsperioderna, varigenom maskinbehovet ytterligare minskas.

För att något underlätta arbetet med personregistrens förande för alla de myndigheter, som beröras därav kan lämpligen förfaras så att pastor under större delen av året, exempelvis under månaderna januari—juli, insänder rapporter örn inträffade förändringar veckovis på för respektive församlingar fastställda olika dagar, varigenom arbetet å länsbyrån blir mindre splittrat. Under den övriga delen av året bör däremot med hänsyn dels till nödvändigheten att hålla plåtregistret å jour för efter hand inträdande tryckningar av roteförteckningar och stommar till mantalslängden dels till att flyttningsfrekvensen kraftigt ökar under hösten, pastors rapporter insändas efter hand som ändringarna inträffa.

En jämnare arbetsfördelning å länsbyråema kan vinnas, örn man får låta anstå med genomförandet av de ändringar beträffande arbetsgivare, yrke och näringsgren utan samband med flyttning, om vilka anmälningar inkomma till länsbyrån under månaderna oktober—december, till nästa års början, då de ändringar, som föranledas av höstflyttningarna, slutförts.

Kommittén anmärker slutligen, att arbetsmängden betydligt nedginge under månaderna juni och juli, och att denna tid lämpligen kunde utnyttjas för semestrar, utskrift av avgångslängder samt korrigering av vissa signalmarkeringar för väljaranordningen.

I remissyttrandena göras i nu förevarande del följande uttalanden.

I fråga om personalbehovet uttalar den sakkunnige för rationalisering au länsstyrelsernas arbetssätt, att det vore möjligt att den beräknade personalramen kunde hålla, men att detta ingalunda kunde anses säkert.

Den allmänna meningen bland de övriga remissinstanser — huvudsakligen länsstyrelserna — vilka uttalat sig i denna fråga, är att personalbehovet på förevarande stadium svårligen kan tillförlitligen bedömas. Som en konsekvens härav understrykes i några yttranden, att personalorganisationen ej borde slutligen fastställas förrän erfarenhet vunnits, utan att möjlighet borde lämnas öppen för omprövning. Bland dem som uttalat sig i angiven riktning framhålla länsstyrelserna i Kristianstads och Älvsborgs län tillika angelägenheten av att personalen ej från början tilltages med sådan knapphet, att frågan örn utökning blir aktuell redan efter kort tid. Dessa båda länsstyrelser anse det för övrigt — liksom även länsstyrelserna i Blekinge. Värmlands, örebro, Västerbottens och Norrbottens län — kunna ifrågasättas, örn ej kommittén bedömt personalbehovet för snävt och örn ej en utökning vöre nödvändig. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller vidare, att förslaget missgynnade de båda nordligaste länen i förhållande till de övriga. Efter att hava jämfört den föreslagna tilldelningen av kontors- och skrivbiträden åt envar av länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs, örebro, Västerbottens och Norrbottens län samt dessa läns folkmängd, anför länsstyrelsen sålunda, att även örn hänsyn loges lill att de fyra förstnämnda kinon hade något större folkmängd än de båda senare länen länsstyrelserna i sistnämnda båda län måste anses hava erhållit relativt ringa personal. Under hänvisning

106 Kungl. Maj.-ts proposition nr 282-

vidare till den livliga omflyttningen och den i förhållande till riket i övrigt starka folkökningen i Norrbottens län, hemställer länsstyrelsen, att dess personal måtte utökas med ett kontorsbiträde och ett skrivbiträde utöver den personal som föreslagits av kommittén. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar för sitt vidkommande, att den föreslagna personalen sannolikt komme att få en dryg arbetsbörda, och länsstyrelsen i Uppsala län yttrar att den för länet föreslagna fast anställda personalen med all säkerhet finge anses som ett minimum. Sistnämnda länsstyrelse framhåller även, att arbetsbördan syntes komma att variera väsentligt under olika tider av året och att anställande av tillfällig kompetent arbetskraft vid sådana tillfällen, då den fast anställda personalen icke räckte till, enligt vad erfarenheten visade mötte stora svårigheter.

Kommitténs uttalande, att någon utökning av antalet föredragande å landskontoren icke erfordrades, har mött gensagor i ett flertal yttranden. Föredragningsskyldigheten i ärenden, som an ginge kyrko- och mantalsskrivning, åvilade, framhåller länsstyrelsen i Kalmar län, för närvarande assessorn å landskontoret och det kunde därför synas naturligt, att denne befattningshavare pålades jämväl bestyret med föredragning av folkbokföringsärenden. Dessa ärenden komme emellertid att innebära en betydligt större arbetsvolym än vad kyrko- och mantalsskrivningsärendena för närvarande innefattade och det torde därför icke vara rimligt att ålägga nämnde befattningshavare den ökade föredragningsskyldighet, som folkbokföringen skulle föra med sig. Detta borde så mycket mindre ske som assessorn å landskontoret fått sin arbetsbörda väsentligt utökad genom den nyligen genomförda ändringen av taxeringsorganisationen. Därjämte vore nämnde befattningshavare föredragande i ärenden angående skatteuppbörd och restindrivning, vilken arbetsuppgift komme att betydligt ökas vid den väntade uppbördsreformens genomförande. Länsstyrelsen såge därför ingen annan utväg än inrättandet av en tjänst i länsbokhållares lönesättning, åt vars innehavare föredragningen av folkbokföringsärenden kunde anförtros. Man skulle då i stället för de av kommittén föreslagna befattningarna i lönegraderna A 17 och e. o. 11 åtnöjas med befattningar i lönegraderna e. o. 15 och A 9. Även länsstyrelserna i Östergötlands, Örebro och Norrbottens län anse en utökning av antalet föredragande erforderlig; då denna personalfråga emellertid i viss mån kunde anses vara avhängig av det sätt, varpå den väntade uppbördsreformen komme att ordnas, har dock sistnämnda länsstyrelse ansett sig böra uppskjuta det närmare bedömandet till dess uppbördsberedningen framlade sitt förslag till omläggning av uppbördsförfarandet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län instämmer visserligen med kommittén i att nya föredragandetjänster icke vore erforderliga, men ifrågasätter i stället, huruvida icke föreståndarna för folkbokföringsavdelningarna borde placeras i högre tjänsteställning än den som motsvarade lönegraden A 17 för att länsstyrelserna därigenom skulle tillförsäkras så kvalificerade befattningshavare som möjligt. Denna mening omfattas även av länsstyrelsen i Blekinge län, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 107

förordar placering i lönegrad A 24 och vidare föreslår, att föreståndaren erhåller ställning som föredragande. Länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings och Kristianstads län uttala, att folkbokföringsärendena borde tillhöra länsassessorns föredragning men att det därvid vore ofrånkomligt att bereda assessorn lättnad genom att överflytta en del av hans nuvarande göromål å någon annan; då emellertid även övriga juridiskt utbildade befattningshavare å landskontoret vore svårt arbetstyngda, bleve det nödvändigt att anställa ytterligare juridiskt skolad arbetskraft.

Med hänsyn till omfattningen och arten av de arbetsuppgifter, som skulle komma att åvila länsbyråerna — bland annat skriftväxlingen med pastorsämbetena i länet — torde länsbyråerna enligt vad socialstyrelsen anför vara i behov av föreståndare i mera kvalificerad tjänsteställning än den en landskontorist innehade. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är av samma mening och föreslår A 21 som lämplig lönegrad för föreståndaren. Å byrån torde därjämte, yttrar länsstyrelsen vidare, behövas arbetskraft i landskontorists tjänsteställning. Denna lönefråga komme sannolikt att få ökad aktualitet vid en omläggning av uppbördsförfarandet med eventuellt inrättande av en uppbördsbvrå å länsstyrelserna. Även här bleve säkerligen en tjänst i 21 lönegraden nödvändig för den närmaste ledningen av och tillsynen över byråns arbete. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det anmärkningsvärt, att endast en landskontoristtjänst föreslagits för folkbokföringsavdelningen i länet. Någon fullgod ersättare för arbetsledaren borde väl vid uppkommande ledigheter förefinnas. Örn avdelningen skulle rekryteras med blandad manlig och kvinnlig personal, kunde innehavaren av en tjänst i lönegraden e. o. 11 knappast anses fullt lämplig såsom ersättare för föreståndaren. Arbetet torde i övrigt bliva så pass krävande alt två ordinarie landskontoristtjänster kunde anses väl motiverade.

I anledning av kommitténs förslag att tillgodose behovet av handräckningshjälp genom anställning av yngre pojkar eller flickor såsom kontorselever mot månadsarvoden av i medeltal 150 kronor anför länsstyrelsen i Stockholms lån, att möjligheter härtill för närvarande icke förelåge beträffande huvudstaden. För länsstyrelsens vidkommande kunde man icke utgå från att dylik arbetskraft under de närmaste åren skulle stå till förfogande för ändamålet. Även länsstyrelsen i Örebro län befarar rekryteringssvårigheter. Länsstyrelsen i Blekinge län finner förslaget i denna del mindre lämpligt dels med hänsyn till arbetets art, dels till att de täta ombytena av personal skulle menligt inverka på arbetets behöriga gång. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar att mängden av in- och utgående post samt övrigt expeditionsarbete utan tvivel förde med sig, att under stora delar av året tillfällig arbetskraft måste anlitas, tidvis i mycket stor omfattning. Så kunde fallet vara även beträffande andra avdelningar inom länsstyrelsen. Att för länsbyrån tillskapa andra rekryteringsformer än för länsstyrelsen i övrigt syntes mindre lämpligt. I förevarande hänseende borde likartade principer komma till användning. I den mån ansvällningen av post och expeditio-

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

nella göromål framtvingade nya stadigvarande tjänster borde sådana givetvis komma till stånd och rekryteringen för övrigt ske enligt de för ämbetsverket i dess helhet gällande normerna. Länsstyrelsen ansåge sig därför böra avstyrka, att kontorselever anställdes i den form kommittén föreslagit.

I fråga om skrivbiträdenas avlöningsförhållanden yttrar den sakkunnige för rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt, att befogad erinran härutinnan kunde göras emot organisationsplanen. Dessa biträden vöre avsedda att i lönehänseende jämställas med skrivbiträden, som anställts för arbete med omsättningsskatt eller taxering. Detta innebure, att ett dylikt biträde vid antagandet till extra skrivbiträde finge placeras högst i lönegraden Ex 2 för att efter två år kunna antagas till extra ordinarie skrivbiträde med placering högst i lönegraden Eo 2. De gällande bestämmelserna angående avlöning åt den lägre biträdespersonalen å taxeringsavdelningarna och omsätlningsskattedetaljerna å länsstyrelserna vore emellertid mindre tillfredsställande ur såväl skälighets- som rationaliseringssynpunkt. Det nuvarande ovillkorliga sambandet mellan den lägre biträdeskategorien och vissa särskilda delar av länsstyrelsen syntes lämpligen böra brytas och befattningarna fördelas på hela verket. Samtidigt borde tillses, att även dessa lägre biträden bereddes någon om ock blygsam (normal) befordringsmöjlighet genom att det bestämdes, att de efter vissa, ej alltför många tjänsteårs förlopp finge uppflyttas åtminstone i lönegraden Eo 4. Statens organisationsnämnd framhåller, att befordran till lönegraden Eo 2 borde ske redan efter ett års tjänst. Länsstyrelsen i Malmöhus län befarar, att den otillfredsställande lönegradssättningen komme att medföra en ständig omsättning på personal och att sannolikt ej andra än oerfarna nybörjare komme att aspirera på befattningarna. Känt vore ju också, yttrar länsstyrelsen, att det i regel vöre de bästa biträdena, som först erhölle mera välavlönade befattningar på annat håll. Länsstyrelsen skulle i stället för de av kommittén föreslagna 11 kontors- och skrivbiträdena vilja föreslå 6 kontorsbiträden i lönegraden A 4 och 5 i lönegraden Eo 4.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter, huruvida icke för maskinernas skötsel och vård särskilda maskinoperatörer borde anställas eller, om detta icke läte sig göra, huruvida icke åtminstone någon av de å byrån anställda manliga befattningshavarna borde bibringas sådan teknisk utbildning, att mindre reparationer å maskinbeståndet och dylikt kunde utföras å länsbyrån utan anlitande av utomstående reparatör. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar tvivel om, att präglings- och tryckningsarbetet kunde utföras av den outbildade kontors- och skrivbiträdespersonalen, och erinrar örn att 1936 års uppbördskommilté för maskinernas skötsel föreslagit anställande av särskilda maskinoperatörer.

Maskinstopp, som icke utan tidsuträkt avhjälptes, kunde, anför länsstyrelsen i Kristianstads län, medföra betänkliga konsekvenser. Det syntes därför vara av utomordentlig vikt, att den service, som komme att stå till

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 109

länsbyråemas förfogande, vore av sådan beskaffenhet att alla osäkerhetsmoment i berörda hänseende eliminerades. Då det bl. a. av kostnadshänsyn icke ifrågasattes att förse varje länsbyrå med reservmaskiner, torde andra utvägar för en tillfredsställande service böra sökas. Sålunda kunde ifrågakomma att förse vissa länsbyråer med reservmaskiner och teknisk personal, vilka vid behov stöde till övriga närliggande länsbyråers förfogande. Ur denna synpunkt syntes det böra övervägas, huruvida icke —- utöver erforderlig kontorspersonal — jämväl sakkunnig maskinteknisk personal borde fast anknytas åtminstone till vissa länsbyråer.

I fråga örn möjligheten till överflyttning av personal yttrar länsstyrelsen i Södermanlands län, att kommittén utgått från att en viss arbetslättnad kunde förväntas å den arbetsdetalj, där mantals- och kyrkoskrivningsärendena nu handlades. Med hänsyn till den omfattande arbetsbörda, som åvilade landskontoren, kunde emellertid enligt länsstyrelsens mening den tidsbesparing, som därigenom uppstode, endast i mycket ringa grad komma till nytta å folkbokföringsavdelningen. Om någon överflyttning av personal kunde det därför icke bliva tal. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller för sitt vidkommande, att personalen å den avdelning, som hittills sysslat med mantals- och kyrkoskrivningsärenden, hade en så stor arbetsbörda att den betydande avlastning, som dessa ärendens överflyttning otvivelaktigt innebure, likväl blott komme att nedbringa arbetsbördan till en mera normal nivå, varemot det icke torde kunna påräknas någon överflödig arbetskraft, som skulle komma folkbokföringsavdelningen till godo. Med hänsyftning på den av kommittén alternativt förutsatta möjligheten, att personalen i stället för att överflyttas skulle kunna tjänstgöra växelvis på de olika avdelningarna, yttrar länsstyrelsen i Uppsala län, att det torde bliva nödvändigt att sådan personal helt överfördes till den nya avdelningen; plats för den nya avdelningen torde nämligen knappast vid någon länsstyrelse kunna beredas inom nuvarande lokaler. I Uppsala län skulle en landskontorist på övergångsstat lämpligen kunna överföras. Överståthållarämbetet framhåller, att vad särskilt anginge erforderlig personal till de tryckande registren sådana åtgärder givetvis borde vidtagas, att personalen kunde av länsstyrelserna utnyttjas under året i dess helhet. En nödvändig förutsättning härför bleve, att personalens arbete om möjligt förlädes till de tider, då icke samtidigt andra krävande uppgifter toge länsstyrelsernas arbetskraft i anspråk. Problemet i fråga vore för Stockholms vidkommande särskilt aktuellt. Där hade ju förhållandet varit sådant, att personal, sorn sysslat med taxcringsarbetet under övriga delar av året, från och med november månad ena året till och med februari månad påföljande år överflyttats från taxeringskontoren lill mantalskontoret för att där fullgöra arbetsuppgifter i samband med mantalsskrivningen och de tryckande registrens ordnande. Under normala förhållanden, då det egentliga taxeringsarbetet avslutades i oktober månad, bade detta system fungerat väl. Under krigsåren däremot bade på grund av arbetet med krigskonjunkturskatten vissa svårigheter uppstått. Skulle emel­

Ilo Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

lertid, på sätt nu föreslagits, mantalsskrivningen börja redan den 15 oktober och vara avslutad den 15 december samtidigt som debitering m. m. ägde rum under december månad, bleve det för Överståthållarämbetet omöjligt att i fortsättningen vidbliva det hittillsvarande arrangemanget. I stället bleve det nödvändigt att helt nyanställa erforderlig personal för att samtidigt med taxeringsarbetet verkställa mantalsskrivningen. Den i så fall erforderliga personalen beräknades uppgå till ett antal av omkring 190 och lönekostnaderna skulle uppgå till betydande belopp. Härtill komme, att nya lokaler måste anskaffas åt hela denna personal, som då icke längre kunde utnyttja taxeringsavdelningens lokaler, vilket medförde ett ytterligare behov av lokalutrymme å 1 320 m2. Motsvarande svårigheter med personal och lokaler torde säkerligen komma att om än i mindre omfattning inträda även vid länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför beträffande kommitténs förslag örn kontorsarbete i skift, att övertidsarbete tidvis vore ofrånkomligt men att det icke kunde anses välbetänkt att bygga upp organisationen på arbete i skift. Länsstyrelsen föreställde sig att endast sådan personal, som hade svårigheter att annorstädes finna sysselsättning, kunde aspirera på befattningar med sådan tjänstgöring. — Såsom en mycket betänklig brist i organisationen måste också, framhåller länsstyrelsen vidare, karakteriseras kommitténs förslag att för vinnande av en jämnare arbetsfördelning vissa arbetsuppgifter skulle skjutas framåt i tiden. Ett dylikt arrangemang vore knappast att rekommendera i samband med en ny organisation.

Den sakkunnige för rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt avger följande totalomdöme om organisationsförslaget: Ur speciellt länsstyrelseorganisatorisk synpunkt framstode förslaget på det hela taget såsom lyckligt upplagt och ändamålsenligt utformat. Förslaget syntes i denna del genomgående vila på moderna och affärsmässiga principer i såväl organisatoriskt som arbetstekniskt hänseende. Med tillfredsställelse hade den sakkunnige konstaterat, att folkbokföringsavdelningen uppbyggts som en självständig arbetsdetalj med en ordinarie landskontorist som närmaste chef, samt att man konsekvent sökt undvika användande av överkvalificerad arbetskraft för utförande av de olika arbetsmomenten. Ändamålsenlig vore för visso även den förordade anordningen med tryckningsarbetets bedrivande i skift under de tider på året, då personalen vid maskinerna vore som mest arbetstyngd. I enlighet med kommitténs förslag syntes Kungl. Majit böra utfärda instruktionella föreskrifter för länsbyråerna. Ur rationaliseringssynpunkt måste det ock anses vara synnerligen angeläget att, i överensstämmelse med de sakkunnigas rekommendationer, detaljerade arbetsschemata centralt fastställdes för åtminstone de mera väsentliga av de olika momenten i arbetet.

Statistiska centralbyrån. Med hänsyn till de arbetsuppgifter, som enligt förslaget skulle tillkomma statistiska centralbyrån i dess egenskap av riksbyrå för folkbokföringen, har kommittén ansett sig böra föreslå en förstärkning jämväl av centralbyråns organisation. Härom anför kommittén:

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. lil

Förstärkningen synes lämpligast kunna ske genom tillskapande av en ny avdelning hos ämbetsverket. Som chef för denna avdelning torde böra sättas en byråchef i lönegraden A 30. Därjämte torde det vara erforderligt med dels en förste byråsekreterare i lönegraden A 26 och två icke-ordinarie amanuenser i 18 lönegraden, dels ock biträdespersonal i tillräcklig omfattning. Då riksbyrån enligt förslaget skall verka för en enhetlig rättstillämpning på folkbokföringens område och i övrigt handlägga åtskilliga ärenden av juridisk natur, synes det vara önskvärt, att byråchefen och förste byråsekreteraren avlagt juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen.

Den registrerande verksamhet, som skall åligga riksbyrån, är synnerligen omfattande. Sålunda torde enbart förandet av sökregistret enligt verkställda beräkningar nödvändiggöra inemot 2 300 000 kortplaceringar årligen. Dessutom skall på riksbyrån förås dödregister, emigrantregister, register över obefintliga samt dublettaktregister. Enligt förslaget är riksbyrån vidare avsedd att med hjälp av sitt sökregister, som omfattar hela befolkningen, tjänstgöra såsom upplysningscentral för folkbokföringsmyndigheterna, när till följd av ofullständigheter eller felaktigheter i den löpande folkbokföringen en identifiering i något avseende behöver göras. På riksbyrån skall ytterligare ankomma bl. a. att verkställa den avisering till pastorsämbetena rörande äktenskapskillnader samt återgång av äktenskap och ogiltighet av vigsel, vilken för närvarande åligger äktenskapsregistret. För fullgörandet av alla dessa jämte åtskilliga andra på riksbyrån ankommande göromål erfordras enligt av kommittén gjorda beräkningar minst 25 helårsanställda biträden. Av dessa synes en böra vara ordinarie kansliskrivare i 11 lönegraden, två ordinarie kontorister i 9 lönegraden, fyra ordinarie kontorsbiträden i 4 lönegraden samt aderton icke-ordinarie skrivbiträden. Slutligen torde vara ofrånkomligt att nyanställa en ordinarie expeditionsvakt i 5 lönegraden.

Statistiska centralbyrån anför i sitt remissyttrande, att kommitténs beräkningar i fråga om personalbehovet torde få fattas såsom en förhandskalkyl med marginal öppen för jämkningar i avseende på personalens storlek och lönegradsplaceringar m. m., när arbetsuppgifterna närmare preciserats till sin omfattning och erfarenhet kunnat förvärvas angående systemets tillämpning i praktiken. Med denna reservation ansåge sig centralbyrån kunna godtaga kommitténs kalkyler.

Socialstyrelsen finner det knappast erforderligt, att såväl byråchefen som förste byråsekreteraren skola hava avlagt juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig juridisk examen.

Statskontoret anser det tveksamt, örn den centrala ledningen av folkbokföringen påkallade inrättandet av en ny byrå inom statistiska centralbyrån. Statskontoret erinrar i detta sammanhang örn att ämbetsverket i utlåtande över 1936 års uppbördskommittés betänkande beträffande där föreslagna motsvarande arbetsuppgifter uttalat, att dessa åtminstone till en början skulle kunna inordnas under byrån för befolkningsstatistik för att handläggas under överinseende av en aktuarie eller förste aktuarie, därvid byrån i övrigt borde utrustas med erforderligt antal amanuenser och kontorsbiträden.

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

Departementschefen. Inledningsvis vill jag förutskicka, att de i detta sammanhang berörda organisationsfrågorna komma att behandlas endast i den utsträckning, som kan anses erforderlig för att möjliggöra ett ställningstagande till de i det föregående omlörmälda huvudgrunderna för folkbokföringsreformen. Jag avser sålunda icke att redan nu framlägga detaljerade förslag i dessa ämnen.

Vad först angår frågan om delning av folkrika församlingar i flera församlingar eller i flera kyrkobokföringsdistrikt delar jag kommitténs uppfattning att olägenheter med avseende å folkbokföringen kunna uppstå, därest folkmängden i en församling är alltför stor. Emellertid synes det icke lämpligt att som från några håll föreslagits bestämma en viss folkmängdssiffra, vid vars överskridande församlingsdelning skulle vara obligatorisk. Även andra omständigheter än folkmängdens storlek förtjäna i detta sammanhang beaktande. Därest svårigheter med avseende å folkbokföringen uppkomma till följd av en församlings folkrikedom, torde därför de organisatoriska åtgärder böra vidtagas som i varje särskilt fall befinnas vara de lämpligaste. Jag vill tillägga, att jag med det nu sagda icke avsett att taga avstånd från kommitténs uttalande att de myndigheter, som utöva tillsyn över kyrkobokföringen, därvid hava att beakta jämväl frågan örn församlingarnas lämpliga storlek.

I anslutning till den diskussion, som i betänkandet och remissyttrandena förekommit om den föreslagna reformens inverkan på pastors arbetsbörda, vill jag erinra om vad jag förut anfört cm angelägenheten av att denna arbetsbörda ej alltför mycket ökas. Vid detaljutformningen av förslaget bör därför eftersträvas en sådan utformning av pastorsämbetenas åligganden, att arbetsbördan örn möjligt bibehålies ungefärligen vid sitt nuvarande mått. Emellertid må erinras om att omdömena om den arbetsbörda, som enligt kommittéförslaget skulle åvila pastor, i såväl betänkandet som yttrandena präglas av osäkerhet. Den allmännast omfattade meningen synes dock vara, att en ökning vore att förvänta. Det torde dock ej vara uteslutet, att förenklingar kunna genomföras med arbetsbesparing som följd.

Liksom kommittén vill jag understryka angelägenheten av att pastorsämbetena erhålla den skrivhjälp, som är erforderlig för att systemet skall fungera friktionsfritt. Att döma av kommitténs och Uppsala domkapitels uttalanden har kravet på arbetshjälp i en del församlingar haft svårt att vinna beaktande. Kommittén har därför ansett det motiverat att föreslå vissa åtgärder i syfte att garantera erforderlig arbetshjälp. Denna fråga torde emellertid få upptagas till vidare behandling vid framläggandet av det blivande detaljförslaget.

Tiden för mantalsskrivningarna har av ålder bestämts med hänsyn till å ena sidan att det övervägande antalet flyttningar äger rum i oktober och november och å andra sidan att mantalslängden måste föreligga färdig vid taxeringsarbetets början nästföljande vår. För att mantalslängden skall kunna redovisa befolkningen i så nära överensstämmelse med det faktiska be-

Kungl. Alaj.ts proposition nr 282. lia

folkningsläget sorn möjligt men likväl hiima färdigställas i rätt tid måste sålunda mantalsskrivningsarbetet förläggas till det ena årets sista och det påföljande årets första kvartal. Så är förhållandet enligt mantalsskrivningsförordningen, och förslaget gör härutinnan ingen väsentlig ändring. Jag har ansett mig böra erinra härom i anledning av Sveriges häradsskrivareförenings anmärkning, att i stort sett hela arbetet för mantalsskrivningsförrättarens och hans personals vidkommande avsåges sammanfalla med en toppbelastning i arbetet med preliminär taxering och skattedebitering.

Vilka konsekvenser nyssnämnda förhållande kan medföra med avseende å häradsskrivarnas ställning kan ej nu definitivt angivas. Frågan om fögderiförvaltningens organisation har nämligen, såsom kommittén anfört, på grund av det nära sambandet med uppbördsfrågan måst lämnas olöst i avbidan på resultatet av 1944 års uppbördsberednings ännu pågående utredningsarbete. Enligt vad jag inhämtat kommer emellertid förslag rörande fögderiförvaltningen att framläggas av uppbördsberedningen. I samband därmed torde även den i några yttranden berörda frågan örn lönereglering för häradsskrivarna komma att upptagas till behandling.

Det blivande förslaget till omläggning av uppbördsförfarandet kan förväntas innebära genomgripande förändringar jämväl i fråga om städernas uppbördsförvaltning. Först i samband med behandlingen av nämnda förslag synes det bliva möjligt att taga ståndpunkt till det av kronokamreraren i Uppsala berörda spörsmålet, hur man i magistratsstäderna skall förfara med arbetskraft, som kan komma att frigöras till följd av folkbokföringsrefonnen.

Lika med den sakkunnige för rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt finner jag kommitténs förslag till utbyggnad av länsstyrelseorganisationen i princip godtagbart. Vad åter angår de härmed sammanhängande detalj spörsmålen är ett definitivt ställningstagande i dessa frågor givetvis omöjligt, så länge länsbyråernas arbetsuppgifter ej i detalj bestämts. Även örn man utgår från den arbetsbörda, som enligt kommittéförslaget skulle åvila länsbyråerna, är personalbehovet, såsom några länsstyrelser framhållit, svårbedömt. Med verklig säkerhet torde denna fråga kunna bedömas först sedan erfarenhet vunnits genom någon tids tillämpning av det nya systemet. I yttrandena synes den allmännast omfattade meningen vara att kommittén underskattat personalbehovet. Jag vill emellertid framhålla, att kommitténs beräkningar i viss utsträckning bygga på verkställda arbetsstudier. Preliminärt torde man därför kunna utgå från kommitténs beräkningar, samtidigt som man dock försiktigtvis torde böra räkna med att vid detaljutformningen av förslaget en viss ökning kan befinnas önskvärd.

Då kommittén föreslagit en landskontorist som föreståndare för folkbokföringsavdelningen, bar kommittén följt den princip som gäller beträffande arbetsledningen inom landskontorets övriga arbetsdetaljer. Såvitt nu kan bedömas komma avdelningens arbetsuppgifter huvudsakligen att bliva av expeditionell och rutinmässig karaktär. Arbetet kommer nämligen i stort sett

Diliang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 282. 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

att utföras enligt direktiv och rutinschemata, som fastställas av riksbyrån. Jag anser mig därför icke för närvarande kunna biträda den från vissa håll framförda meningen, att föreståndaren borde vara en tjänsteman i mera kvalificerad ställning.

Den ökning i arbetsbördan, som till följd av folkbokföringens omläggning kan uppkomma för vederbörande föredragande i folkbokföringsärenden å landskontoret, torde icke vara så betydande, att den i och för sig kan motivera en ökning av antalet juristtjänster på landskontoren. Med hänsyn till att dessa tjänstemän redan äro arbetstyngda, är dock ökningen ägnad att ingiva betänkligheter. Enligt vad jag inhämtat kommer emellertid 1944 års uppbördsberedning att föreslå inrättande av en ny assessorstjänst å landskontoret, vars innehavare skulle vara föredragande i uppbörds- och folkbokföringsärenden. Ett definitivt ställningstagande till frågan torde därför tillsvidare böra uppskjutas.

Beträffande frågorna örn anställande av särskilda maskinoperatörer och örn service instämmer jag i vad kommittén anfört. Den biträdespersonal, som anställes för tjänstgöring vid adresseringsmaskinerna, bör vara utbildad för sådant ändamål; den erforderliga färdigheten är ej svår att inhämta och vinnes efter kort tids undervisning.

I sitt yttrande över kommitténs betänkande har Överståthållarämbetet redogjort för vissa personalsvårigheter, som skulle uppkomma om mantalsskrivningen i städerna skulle börja redan den 15 oktober. Med anledning härav må framhållas, att kommitténs förslag visserligen förutsätter, att mantalsskrivningen i städerna skall kunna äga rum i oktober, men att kommittén icke avsett att detta skulle vara obligatoriskt.

Därest man »i stället för de föreslagna kontorseleverna skulle för tillgodoseende av de ifrågavarande arbetsuppgifterna anlita personal med annan anställningsform eller därest man med beaktande av den kritik, som riktats mot kommitténs förslag rörande skrivbiträdenas lönesättning, skulle för dem medgiva den snabbare befordringsgång, som inom länsstyrelsens övriga avdelningar tillämpas beträffande motsvarande tjänster, torde man få räkna med något ökade kostnader för statsverket vid förslagets genomförande. Ökningen torde emellertid icke bliva av sådan storleksordning, att den kan förväntas påverka ställningstagandet till reformförslaget såsom sådant. Det torde därför icke vara nödigt att nu gå närmare in på dessa frågor utan torde därmed få anstå till dess det detaljerade förslaget i ämnet framlägges.

Såvitt nu kan bedömas torde man ej behöva räkna med större personalökning för statistiska centralbyrån än kommittén föreslagit. I övrigt är jag emellertid ej beredd att nu taga ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål, för vars slutliga bedömande torde erfordras att riksbvråns arbetsuppgifter blivit i detalj bestämda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 115

V. Vissa frågor avseende övergången till det nya systemet.

FolkbokföringskommiUén. Kommittén anför i nu förevarande sammanhang:

Av hänsyn till uttalade önskemål om påskyndande av den väntade uppbördsreformen, vilken för sin tillämpning, åtminstone enligt de förslag som för närvarande äro att räkna med, förutsätter ett moderniserat folkbokföringssystem, har kommittén föranletts att för folkbokföringsförordningens ikraftträdande föreslå en betydligt kortare tid, nämligen — under förutsättning att 1945 års riksdag meddelar beslut örn folkbokföringsreformen — till den 1 januari 1947, än den övergångstid kommittén, frånsett sådana hänsyn, skulle hava funnit lämplig. Kommittén hade givetvis ej föreslagit denna korta övergångstid, om kommittén ej trott på möjligheten av förslagets genomförande, men anser sig även böra framhålla, att riskerna ökas med snabbheten och att sannolikt även kostnaderna bliva större än vid ett i lugnare takt bedrivet förfarande. I detta hänseende må följande tilläggas.

Utredningen visar väl, alt en så snabb uppläggning av systemet som den föreslagna är praktiskt genomförbar, men det är uppenbart, att det forcerade arbetstempot ställer betydligt större krav på att allt, även i detaljer, förlöper normalt enligt beräkningarna än man under vanliga förhållanden brukar förutsätta. Det sagda gäller framför allt den maskinella uppläggningen. Detaljerade planer för detta arbete måste i förväg och med största omsorg utarbetas av särskilt sakkunniga personer. Planerna måste följas med stor precision. Till den centrala arbetsledningen måste löpande rapporter insändas om fullgjorda arbetsprestationer, om använd tid, om hinder i arbetet o. s. v. Arbetsledningen måste oavlåtligt följa arbetsgången och örn intensiteten på en arbetsplats tenderar att nedgå under den beräknade ofördröjligen ingripa för att uppdaga och rätta vad som brister. Maskinleveranser måste fullgöras utan dröjsmål enligt de fastställda leveranstiderna, i rätt tid måste tillräcklig och välutbildad personal stå till förfogande, reservarbetskraft och reservmaskiner måste hållas i beredskap för att sättas in vid behov, tempoförlusterna till följd av sådana utbyten, reparationer, sjukdomsfall eller annan nedsättning i personalens arbetsförmåga måste hållas inom de erfarenhetsmässigt beräknade gränserna o. s. v. Tiderna för maskinleveranserna kunna, såvitt angår maskiner, vilka finnas eller tillverkas inom landet, beräknas på grundval av någorlunda säkra faktorer, ehuru oförutsedda händelser, t. ex. stridsåtgärder på arbetsmarknaden, icke kunna helt uteslutas, men bliva i fråga om maskiner, som måste importeras, mera utsatta för oberäkneliga inflytelser, särskilt örn krigsförhållandena fortsätta.

Det skulle dessutom hava varit av värde, örn systemet, innan det för hela riket genomfördes, kunnat för justering av föreslagna bestämmelser, anordningar och förfaringssätt efter gjorda erfarenhetsrön utprovas under ett år vid en anläggning för ett mindre län. Kommittén har visserligen vid förslagets utformande sökt att så långt som möjligt tillgodogöra sig den praktiska erfarenhet, som stått till buds, och värdefulla synpunkter kunna väl också framkomma genom 'den kritik, för vilken förslaget kommer alt utsättas, men kvar står dock, att åtskilligt av vad som föreslås är så i väsentliga delar nytt, att ingen erfarenhet därom står att vinna på annat sätt än det nämnda. —--------Möjligen kan man även inom deli föreslagna kortare övergångstiden få rum med praktiska prov, t. ex. om man från början koncentrerar sig på att omedelbart färdigställa registren för provlänet, men tiden medger icke, att arbetet i övrigt vilar i avbidan på resultatet av proven.

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

Kommittén räknar med att folkräkning kommer att äga rum vid årsskiftet 1945—1946.

En översikt över de av kommittén i denna del föreslagna åtgärderna och anordningarna har förut lämnats (se s. 17—18).

Kommittén beräknar, att som präglingsunderlag hos pastor borde kunna utskrivas kort för omkring 200 personer per dag och skrivare. Detta innebure, anför kommittén, att redan efter 14 dagar icke mindre än 1 821 församlingar av 2 553 (siffrorna enligt 1940 års folkräkning) skulle vara färdiga med arbetet.

Beträffande Stockholm och Göteborg, för vilka städer som inledningvis omnämnts vissa särbestämmelser angående folkbokföringen gälla, möta särskilda problem med avseende å det nya systemets genomförande. Kommittén anför härom:

Beträffande folkbokföringen i Stockholm och Göteborg torde, därest kommitténs förslag till folkbokföringens ordnande lägges till grund för en ny lagstiftning, erfordras särskilda bestämmelser. Givetvis bör folkbokföringen i dessa städer regleras enligt samma materiella bestämmelser, som gälla för riket i övrigt. Då det av kommittén föreslagna systemet bygger på att personakterna allt eftersom personerna flytta mellan olika orter skola kunna överföras från den ena ortens församlingsliggare till den andra ortens, böra personakter upprättas även för de båda städernas befolkning enligt samma formulär som för riket i övrigt. Även medborgarkort böra utfärdas för dessa städers befolkning i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för riket i övrigt. Jämväl de tryckande registren böra örn möjligt vara lika och bestå av samma slags plåtar som i länen, så att utväxling av plåtmaterial kan ske med andra länsbyråer; med avseende å Göteborg möter detta inga svårigheter men väl i fråga om Stockholm, där maskinella anordningar för folkbokföringen redan finnas och den använda tryckplåten, oavsett vilken maskintyp som väljes för folkbokföringen i landsorten, väsentligt avviker från den av kommittén föreslagna. Däremot bör givetvis hinder ej möta att i sagda städer vid sidan av de urkunder som måste vara gemensamma för riket föra andra urkunder för särskilda ändamål. Likaledes kunna, om så befinnes lämpligt, delvis andra regler än de i folkbokföringsförordningen föreslagna stadgas angående det tekniska förfarandet vid folkbokföringen och befolkningens medverkan. Kommittén har efter övervägande av de nu föreliggande skiljaktigheterna i folkbokföringshänseende mellan de ifrågavarande städerna och riket i övrigt funnit de föreslagna bestämmelserna kunna i allt väsentligt göras tillämpliga även å städerna. Med avseende å de maskinella anordningarna i Stockholm kan dock ifrågasättas, huruvida icke det nuvarande systemet tillsvidare bör bibehållas såsom en i sig sluten enhet, vilken icke deltager i utväxlingen av plåtar mellan länsbyråerna; förr eller senare kommer emellertid en anslutning till det större systemet att framtvingas av förhållandena. De särskilda bestämmelser, som i detta eller övriga hänseenden må erfordras beträffande folkbokföringen i de båda städerna, torde böra utarbetas först efter det dessa städer hörts över det nu framlagda förslaget, och torde representanter för städerna lämpligen böra deltaga i förarbetena till sådana bestämmelser; därvid bör för Göteborgs vidkommande jämväl uppmärksammas frågan, huruvida det tryckande registret såvitt angår staden skall enligt den föreslagna folkbokföringsförordningen föras å mantalskontoret eller vid länsstyrelsen. På grund härav har kommittén icke ansett lämpligt att nu framlägga förslag i dessa hänseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 117

Remissyttrandena. Under åberopande av vunnen erfarenhet har Överståthållarämbetet ansett sig böra uttala, att någon möjlighet icke torde föreligga att på ett tillfredsställande sätt genomföra den föreslagna betydande omläggningen till den 1 januari 1947. Ett forcerat framdrivande skulle säkerligen medföra betydande felaktigheter och därigenom oförtjänt misskreditera hela systemet.

Kommitténs uttalanden gåve, yttrar statistiska centralbyrån, ett starkt intryck av att kommittén endast på grund av ett nödtvunget läge med hänsyn till uppbördsreformens genomförande ansett sig kunna föreslå en så kort övergångstid som till den 1 januari 1947. Uppenbart vöre, att genomförandet av hela det av kommittén skisserade arbetsprogrammet under en tid av sex månader innebure en stark påfrestning på de berörda myndigheterna, helst som dessa måste lägga ned mycket arbete och mycken tid på kontrollen av uppgifterna, då det måste anses vara en angelägenhet av siörsta vikt, att de vid första präglingen införda uppgifterna bleve absolut tillförlitliga.

Även statens organisationsnamnet har funnit sig böra uttala allvarliga farhågor. Erfarenheterna från omläggningen av värnpliktsredovisningen styrkte uppfattningen, att kommitténs optimism icke vore alldeles berättigad. Såsom kommittén framhållit hade man att räkna med en mängd olika faktorer, som kunde verka förryckande på tidsschemat. Man kunde nämligen icke fordra, att en så omfattande omläggning skulle kunna ske friktionsfritt, utan omständigheter torde efter hand framkomma, som påkallade kostnadskrävande förändringar.

Liknande betänkligheter uttalas i ett flertal andra yttranden. Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker sålunda, att allvarliga risker måste anses vara förenade med alltför forcerat arbetstempo. Uttalanden av denna innebörd göras även av länsstyrelsen i Älvsborgs län samt domkapitlet i Karlstad. Nyssnämnda länsstyrelse och länsstyrelsen i.Hallands län erinra om att grundliga och välox-dnade förberedelser måste vidtagas och understryka behovet av en ej alltför snävt tilltagen övergångstid för att systemet skulle fungera fiåktionsfrilt. Önskvärdheten av en förlängning av övergångstiden framhålles även av domkapitlen i Göteborg, Härnösand och Luleå, av vilka det sistnämnda föreslår uppskov med ikraftträdandet till den 1 januari 1949.

Sveriges häradsskrivareförening yttrar att mot ett förhastat genomförande av kommitténs förslag talade bl. a. erfarenheten beträffande de betydande olägenheter, vilka vållats genom försenade blankettleveranser. En enda dylik fatalitet — försenat blankettryck, en oprövad maskindetalj, ett eventuellt uppkommande binder för rättidig anskaffning och omstansning av tryckplåtar etc. — kunde vara tillräcklig att helt äventyra en på sådan sakrikedom uppbyggd folkbokföring som den ifrågasatta.

Rilcsräkenskapsverket uttalar, alt kommittén syntes hava tagit alltför lätt på flugan örn kostnaderna för länsstyrelsernas ökade uti;ymmesbehov liksom även på möjligheterna att inom erforderlig tid åstadkomma en ändamålsenlig lösning av lokalfrågorna. Många länsstyrelser hava i sina ytti-anden anmält omöjlighet att inom nuvarande lokaler inrymma den föi-eslagna 1'olkbokföringsavdelningen, och åtskilliga av deni hava jämväl framhållit, att

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

lämpliga lokaler ej heller stöde att uppbringa på hyresmarknaden. Länsstyrelsen i Norrbottens län har nied hänsyn härtill funnit sig böra enträget hemställa, att tidpunkten för förslagets genomförande icke fixerades förrän man förvissat sig om att erforderliga lokaler kunde anskaffas. Andra länsstyrelser hava understrukit nödvändigheten av att möjlighet gåves länsstyrelserna att vidtaga alla behövliga åtgärder i tid.

Luleå domkapitel framhåller, att det för många pastorsämbeten, som redan nu hade det ytterst trångt, kunde vara svårt eller rentav ogenomförbart att bereda plats för församlingsliggare och hjälpkortregister.

överståthållarämibetet och åtskilliga länsstyrelser framhålla, att stor personal måste anskaffas och utbildas och att detta sannolikt komme att möta avsevärda svårigheter. Länsstyrelsen i Örebro län befarar, att dessa svårigheter komme att bli för stora för att kunna övervinnas.

Vad kommittén anfört beträffande frågan örn maskinleveranserna understrykes av Överståthållarämbetet och en länsstyrelse. Statistiska centralbyrån anför, att de farhågor centralbyrån hyste i fråga om uppläggningstidens tillräcklighet vore oberoende av nämnda leveransfråga, vilken undandroge sig säkert bedömande från centralbyråns sida. Försiktigheten syntes emellertid bjuda, att man räknade med att störningar till följd av tidsläget kunde inträffa även härutinnan.

För prästerna torde det, anför domkapitlet i Härnösand, komma att medföra hart när oöverstigliga svårigheter att jämsides med det löpande arbetet under ett och samma vinterhalvår medhinna det vidlyftiga arbetet med granskning av mantalsuppgifter, komplettering av församlingsboken, genomförande av folkräkning samt utskrivning och komplettering av kort till präglingsunderlag. Arbetet komme, enligt vad domkapitlet vidare uttalar, att menligt påverkas av att prästerskapet ej finge tid och tillfälle att sätta sig in i det nya systemet och erhålla instruktion i dess handhavande. Domkapitlet i Karlstad anser, att kommitténs beräkning att hos pastor skulle kunna utskrivas kort för omkring 200 personer per dag och skrivare med till visshet gränsande sannolikhet icke kunde realiseras. I större församlingar vore det svårt för att icke säga omöjligt för pastor att få extra hjälp av kompetenta skrivare, vilket man i Karlstad fått erfara upprepade gånger under de senare åren. På landsbygden torde det bliva ännu svårare. Stockholms domkapitel yttrar däremot, att den av kommittén föreslagna ordningen för övergången syntes väl genomtänkt och ändamålsenlig, och att den för arbetet tillmätta tiden för pastorsämbetenas del finge anses vara tillräcklig.

Häradsskrivarna och länsstyrelsen i Västmanlands län framhålla, att det med hänsyn till den tid, som stöde till förfogande lör mantalsskrivningsförrättningarna, vore omöjligt att vid mantalsskrivningen hösten 1945 medhinna att tillse, att församlingsböckernas fastighetsbeteckningar vore eller bragtes i överensstämmelse med de i mantalslängden förekommande; detta arbete kunde, yttra häradsskrivarna vidare, likaväl utföras under tiden den 10—den 20 februari 1946, då pastor hade mantalslängden för granskning.

Kammarrätten ifrågasätter med hänsyn till kostnaderna m. m. uppskov till normala tider med reformens genomförande och yttrar i anslutning därtill,

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 119

att man i en situation som den nu rådande örn möjligt borde undvika att betunga allmänhet och myndigheter med tillämpningen av en ny författning av det omfång och den allmänna betydelse som den ifrågavarande.

Med hänsyn till att även uppbördsreformen torde komma att pålägga myndigheter och tjänstemän många och svårbemästrade problem borde, yttrar föreningen Sveriges städers kronouppbördstjånstemän, folkbokföringsreformen dessförinnan hava passerat experimentstadiet. Betänkligheter, som anförts mot det föreslagna systemet, hade därför kommit flera av föreningsmedlemmarna att ansluta sig till uppfattningen, att systemet borde utstå en prövotid, innan det fördes ut i praktiken. Statens organisationsnåmnd anför, att det allmänna genomförandet skulle försiggå på bättre sätt och säkrare resultat skulle vinnas, om försök anordnades inom någon länsstyrelse så att man genom praktiska prov i större skala kunde vinna erfarenheter rörande systemets funktion i mera väsentliga delar och vidtaga de justeringar och förbättringar, som funnes erforderliga. Kostnaderna för genomförandet torde även i så fall kunna nedbringas. Även på länsstyrelsehåll har tanken att låta systemets genomförande föregås av en dylik utprövning vunnit anslutning. Länsstyrelserna i Gotlands och Västernorrlands län, vilka uttala sympatier för denna tanke, framhålla dock att förslagets genomförande med hänsyn till uppbördsreformen icke torde kunna uppskjutas.

Uppbördsreformen borde, betonar statens organisationsnämnd vidare, icke helt bygga på att en omläggning av folkbokföringen enligt kommittéförslaget ginge programenligt i lås. Åtgärder borde i förväg planeras, som kunde vidtagas därest något skulle brista i övergångsanordningarna.

Statistiska centralbyrån uttalar för sin del, att man kan ställa frågan om det icke med hänsyn till tidsbegränsningen blir nödvändigt att modifiera den ursprungliga planen på sådant sätt, att arbetet med införandet i det tryckande registret av en del data, vilkas behövlighet under den närmaste tiden icke framstår såsom oundgängligt, fördelas på en något längre tidsperiod än som avsetts, oaktat en del olägenheter i tekniskt avseende äro förknippade härmed.

Efter att hava lämnat en översikt över de mest närliggande arbetsuppgifterna yttrar centralbyrån vidare:

Möjligheten att i uppläggningens begynnelseskede låta anstå med präglingen av vissa data synes begränsa sig till födelsenumreringen och yrkesuppgifterna. Beträffande de sistnämnda lär i sådant fall något annat alternativ icke stå öppet än att uppskjuta införskaffandet av dessa uppgifter till någon senare tidpunkt. Gent emot en sådan åtgärd talar likväl, att yrkesuppgifterna även äro avsedda att utnyttjas för den folkräkning, som planerats till den 31 december 1945.

I fråga örn födelsenumreringen synes en sådan uppdelning av arbetet möjlig, att den första präglingen begränsas till ett införande av födelseår, -månad och -dag, varefter den återstående delen av numret instansas vid en omprägling av plåten i ett senare sammanhang med anledning av någon ändring av uppgifterna å denna. Förfaringssättet erbjuder den fördelen, att avtryckskort från de tryckande maskinerna skulle kunna utnyttjas för den sortering, som är erforderlig för fastställandet av födelsenumret.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

Departementschefen. Enligt det av kommittén föreslagna tidsschemat äro de åtgärder, vilka skola förmedla övergången till det nya systemet, fördelade över en tidrymd av ej fullt fem år, nämligen från den 1 juli 1945 till den 1 januari 1950. Genom att uppskjuta vad som tål uppskov har kommittén sökt bereda möjlighet att från början koncentrera ansträngningarna på mera brådskande åtgärder. Såsom brådskande har därvid i första hand ansetts genomförandet av systemet i de delar, som äro av betydelse för uppbördsreformen. Häremot synas i princip inga berättigade invändningar kunna göras. Den inbördes ordning, i vilken de olika arbetsmomenten avsetts skola utföras, förefaller också i stort sett lämplig.

Då övergångstiden i flera yttranden betecknats som för kort, åsyftas närmast den tidrymd, som utmätts för en viss del av förfarandet, nämligen upprättandet av de tryckande registren över fysiska personer. Detta arbete skall enligt planen vara i huvudsak slutfört den 1 juli 1946 och innefattar flera olika moment, av vilka det första — att prästerna upprätta präglingsmanuskript genom att i viktigare delar överföra församlingsbokens innehåll å kort, ett för varje hushåll eller ensamstående person — skall taga sin början i juli i år. Arbetsgången innebär i övrigt huvudsakligen dels att präglingsmanuskripten granskas, kompletteras och ordnas av mantalsskrivningsförrättarna samt därefter ytterligare kompletteras och — med ledning av fortlöpande avisering från de lokala folkbokföringsorganen — aktualiseras vid länsstyrelserna, dels ock att plåtar präglas och vid flyttning utväxlas mellan länsstyrelserna samt att plåtarna — i stället för motsvarande präglingsmanuskript — hållas aktuella. Av de kompletteringsåtgärder, som skola företagas å länsstyrelserna, äro två särskilt tidsödande nämligen utsättandet av födelsenummer och införandet av beteckningar för nuvarande och förutvarande yrke, arbetsgivare och näringsgren; dessa åtgärder avses skola vidtagas med ledning av uppgifterna till mantalsskrivningen i höst. Man torde därför ej kunna påräkna, att präglingen skall kunna påbörjas eller i vart fall icke bedrivas med full kraft förrän omkring årsskiftet.

Den tillmätta tiden kan visserligen förefalla knapp men längre tid står överhuvud icke till förfogande, om man vill utnyttja de maskinella anläggningarna för att möjliggöra uppbördsreformens genomförande den 1 januari 1947. Farhågor hava emellertid uttalats för att det ej skulle vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt genomföra arbetsprogrammet på den korta tiden.

Vissa av de framkomna farhågorna äro av mera allmän eller obestämd natur. Man framhåller, att felrisker vore förbundna med den starka forceringen av arbetet, att myndigheterna kanske ej skulle medhinna att kontrollera arbetsresultatets tillförlitlighet med önskvärd omsorg, att arbetets omfattning gjorde det omöjligt att på förhand överblicka alla omständigheter och förebygga störningar, att tekniska missöden kunde verka förryckande o. s. v.

Till en början torde jag emellertid få framhålla, att en viss koncentration i tiden vid arbeten av denna art i och för sig innebär en fördel. Ju kortare uppläggningstiden är, desto färre bliva de ompräglingar, som föranledas av

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 121

de ständigt skeende förändringarna i befolkningsläget, och desto förr kommer man ifrån övergångstidens provisoriska anordningar och förfaringssätt med de besvärligheter av skilda slag, som oundvikligen äro förbundna därmed. Med det sagda har jag likväl ej velat förringa värdet av de betänkligheter, som anförts. Säkerligen har man att räkna med åtskilliga risker och svårigheter. Dessa böra dock å andra sidan icke överskattas. Jag är övertygad om att åtskilligt står att vinna redan genom en förutseende planläggning av arbetets detaljer samt genom god organisation och fast ledning. De av kommittén uppdragna riktlinjerna äro för närvarande, enligt av Kungl. Maj:t lämnat uppdrag, föremål för omprövning och detaljutformning inom statistiska centralbyrån, som vid nämnda arbete biträdes av tillkallade experter. Den sakkunskap, som statens organisationsnämnd företräder, synes även böra på ett eller annat sätt utnyttjas vid den föreliggande arbetsuppgiften.

Oavsett vad sålunda anförts torde det emellertid vara angeläget att en viss avlastning av arbetsuppgifter sker från det hårt pressade tidsschemat för första uppläggningsåret. Som jag i annat sammanhang redan omnämnt, anser jag sålunda att det bör anstå med inpräglingen å plåtarna av födelsenummer och uppgifter om fastighets belägenhet i rote. I sitt yttrande över kommitténs betänkande uttalar statistiska centralbyrån, att även med inpräglingen av yrkesuppgifter borde kunna anstå. Därmed åsyftar centralbyrån uppenbarligen de uppgifter angående yrke och arbetsgivare m. m., vilka såsom jag förut omnämnt skulle inhämtas i samband med höstens mantalsskrivning. Från 1944 års uppbördsberedning har jag inhämtat, att ett uppskov med inpräglingen av nämnda uppgifter visserligen skulle medföra vissa olägenheter med avseende å det nya uppbördsförfarandet, men att man är beredd att söka övervinna dessa, om därigenom större säkerhet kunde vinnas för att folkbokföringsreformen skall kunna träda i kraft inom avsedd tid. Jag är därför benägen att ansluta mig till centralbyråns förslag. Skulle vid den utredning, som pågår inom statistiska centralbyrån, ytterligare möjligheter till förenkling av den närmaste tidens arbetsuppgifter yppa sig, böra dessa möjligheter givetvis utnyttjas.

Utöver de nyssnämnda mera allmänt hållna betänkligheterna beträffande möjligheterna att programenligt förverkliga förslaget innehålla remissyttrandena jämväl påpekanden angående svårigheter av mera speciell natur.

Sålunda framhålles från olika håll bristen på lokaler i residensstäderna. Kommittén har enligt vad jag erfarit räknat med att lämpliga utrymmen i allmänhet ej skulle kunna påräknas inom länsstyrelsernas ordinarie lokaler och har därför utgått från att lokaler för folkbokföringsavdelningama måste förhyras. Även detta synes emellertid bereda svårigheter i mångå residensstäder. Det torde därför bliva erforderligt att på sina håll lösa lokalfrågan genom att uppföra provisoriska byggnader. Dessa spörsmål äro för närvarande, enligt Kungl. Maj:ts uppdrag, föremål för utredning inom byggnadsstyrelsen.

De farhågor, som uttalats med avseende å möjligheterna att anskaffa och utbilda erforderlig personal, synas däremot något överdrivna. Vad särskilt

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

utbildningsfrågan angår vill jag nämna, att denna torde kunna erhålla en tillfredsställande lösning genom avtal med den firma, som kommer att leverera adresseringsmaskinerna.

Efter samråd med vissa experter, representerande olika åsiktsriktningar, har jag kommit till uppfattningen, att bland de konkurrerande maskintyperna det svenska fabrikatet bör givas företräde. I enlighet härmed och för att icke reformens planenliga genomförande skall förhindras till följd av försenad maskinleverans har preliminärt avtal — som för sin giltighet är beroende av att riksdagen anvisar medel för ändamålet — träffats med vederbörande maskinfirma. Möjligheten av långvarig arbetskonflikt torde vid nämnda utgång av frågan om maskinvalet kvarstå som det enda allvarligare riskmomentet med avseende å maskinanskaffningen.

Med hänsyn till de särskilda förhållandena i Stockholm och Göteborg anser jag i likhet med kommittén, att det föreslagna systemet där bör genomföras först efter viss ytterligare utredning. Vid utredningen böra, såsom kommittén anfört, representanter för städerna medverka. Jag torde få återkomma till denna fråga, sedan detaljutformningen av förslaget i övrigt fortskridit så långt, att systemet kan med erforderlig bestämdhet överblickas även i fråga om dess enskildheter.

Med avseende å de maskinella anordningarna för registret i Stockholm har kommittén ifrågasatt, huruvida icke det nuvarande systemet tillsvidare borde bibehållas såsom en i sig sluten enhet. I och för sig anser jag detta icke lämpligt. Men då, såsom kommittén framhållit, en anslutning till det för riket i övrigt planerade systemet kräver att nya plåtar upprättas och detta är en arbetsuppgift av betydande omfattning, torde det likväl vara lämpligt att därmed tillsvidare får anstå. Det bör härvid beaktas, att hänsynen till uppbördsreformen icke i och för sig kräver en omläggning av det tryckande registret i Stockholm. Anslutning till det för riket gällande systemet bör dock åvägabringas så snart ske kan.

Jag har i ett tidigare sammanhang ifrågasatt att de tryckande registren beträffande Göteborg och Malmö skulle föras hos mantalsskrivningsförrättama i dessa städer. Därigenom skulle en välbehövlig avlastning vinnas i den arbetsbörda, som eljest skulle komma att åvila vederbörande länsstyrelser, samtidigt som man tillmötesginge vissa från städerna uttalade önskemål. önskvärt hade varit, att beslut redan nu kunnat fattas härom. Ett dylikt beslut måste emellertid föregås av underhandlingar med städerna angående bl. a. de ekonomiska frågor, som härvid uppkomma. Man torde därför tillsvidare böra utgå från att de tryckande registren även i dessa städer anläggas genom statens försorg. Underhandlingar med städerna om registrens överförande i kommunal ägo torde emellertid böra upptagas snarast möjligt.

Såsom jag tidigare anfört böra de åligganden beträffande kyrkobokföringen, som statistiska centralbyrån redan nu enligt sin instruktion har att fullgöra, utvidgas i riktning mot en allmän tillsyn över och ledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

rikets folkbokföring. Icke minst under övergångstiden kommer detta att medföra nya maktpåliggande arbetsuppgifter för centralbyrån. Detaljerade planer för den maskinella uppläggningen måste, som även kommittén framhållit, i förväg utarbetas. Detta arbete torde böra litt öras av centralbyrån under medverkan av experter. Till den centrala arbetsledningen, vilken bör förläggas till centralbyrån, måste löpande rapporter insändas från de olika arbetsställena ute i landet angående fullgjorda arbetsprestationer, använd tid, hinder i arbetet o. s. v. Arbetsgången på varje uppläggningsställe måste oavlåtligen följas å centralbyrån, så att erforderliga ingripanden kunna ske utan dröjsmål. Noggrann tillsyn måste utövas över att träffade avtal angående maskinleveranser ordentligen fullgöras och att tillräcklig och välutbildad personal ständigt står till förfogande. Utöver denna övervakning av det pågående uppläggningsarbetet måste en omfattande och ingående planläggning för framtiden äga rum. Detta arbete måste utföras jämsides och under ständig kontakt med det fortsatta arbetet inom finansdepartementet med upprättande av förslag till folkbokföringsförordning. De arbetsuppgifter, som sålunda komma att åvila centralbyrån, innefatta bl. a. upprättande av de anvisningar, instruktioner, rutinschemata och formulär m. m., som måste utarbetas till ledning för de underordnade folkbokföringsorganen. Även i fråga örn sådana formulär, som böra fastställas i författningsväg, torde det bliva erforderligt att i avsevärd utsträckning anlita centralbyråns medverkan. Utöver detta torde man hava att räkna med en betydande korrespondens, bl. a. för besvarande av rådfrågningar från präster, mantalsskrivningsförrältare och länsstyrelser.

En utvidgning av centralbyråns arbetsuppgifter efter här angivna linjer förutsätter en förstärkning av verkets personal. Denna förstärkning torde böra genomföras från och med den 1 juli 1945. Omfattningen av den behövliga personalförstärkningen är svår att bedöma, men torde man tillsvidare böra räkna med ett nytillkommande personalbehov av en byråchef, en förste byråsekreterare, en förste amanuens, ett kontorsbiträde och ett skrivbiträde. Dessutom torde centralbyrån böra förses med tvenne tekniska experter.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om vad jag förut anfört angående omöjligheten att i nuvarande läge fastställa vilka förändringar som de nya arbetsuppgifterna med avseende å folkbokföringen kunna slutligen föranleda i centralbyråns organisation. Det omedelbart föreliggande behovet av personalförstärkning bör därför tillgodoses med ieke-ordinarie personal.

En omläggning av folkbokföringen förutsätter vidare en förstärkning av personalen vid länsstyrelserna. Enligt vad jag inhämtat rörande den planläggning av uppläggningsarbetet, som för närvarande pågår inom statistiska centralbyrån, torde man kunna räkna med att arbetet vid länsstyrelserna mera allmänt kommer i gång omkring den 1 oktober innevarande år. Med avseende å vissa länsstyrelser eller i fråga om viss mindre del av den nytillkommande personalen kunna dock smärre avvikelser ifrågakomma i

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

riktning mot ett tidigare igångsättande av arbetet. I stort sett torde man dock kunna räkna med alt möjlighet till personalförstärkning bör förefinnas från och med den 1 oktober 1945.

Vad angår den nytillkommande personalens anställningsförhållanden kommer den övervägande delen av den underordnade biträdespersonalen att behövas endast under själva uppläggningstiden. Denna personal bör sålunda anställas endast tillfälligtvis.

Enligt kommitténs förslag skulle länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar upporganiseras redan under senare halvåret 1945 och skulle därefter jämväl dessa avdelningars personal deltaga i uppläggningsarbetet. Emellertid är det, såsom jag förut anfört, i nuvarande läge icke möjligt att taga definitiv ståndpunkt till dessa anställningsfrågor. Med hänsyn härtill torde, i avbidan på det slutliga ställningstagandet, det av folkbokföringsarbetet föranledda ökade personalbehovet vid länsstyrelserna tillsvidare böra tillgodoses med arvodesanställd personal. En del av denna torde komma att tjänstgöra som ersättare för sådana vid länsstyrelserna redan nu anställda befattningshavare i landskontorists eller lägre tjänsteställning, som förutsättas komma att tjänstgöra vid folkbokföringsavdelningama under tiden för registrens uppläggande. Nyanställningen av personal bör beträffande såväl antal som kvalifikationer hållas inom den ram, som angives i folkbokföringskommitténs förslag (se tablån s. 104).

VI. Kostnadsfrågor.

A. Kommittén. Beträffande principerna för fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för det föreslagna folkbokföringssystemet anför kommittén:

Förslaget bygger i huvudsak på principerna i nu gällande kyrkobokförings- och mantalsskrivningsförordningar. Någon förändring i den fördelning mellan statsverket och kommunerna av kostnaderna för folkbokföringen, som är historiskt given, har kommittén därför ansett sig sakna anledning att upptaga till övervägande. Förslaget vilar i sådant hänseende således på en redan gällande grundprincip, nämligen att kostnaderna för kyrkobokföringen alltjämt böra åvila den kyrkliga kommunen samt kostnaderna för mantalsskrivningen statsverket eller i magistratsstäderna dessa städer. I överensstämmelse härmed har det synts kommittén ligga i sakens natur att även sådana kostnader, som kunna föranledas av förslaget örn inrättande av ny kyrkobok ävensom förandet av vissa hjälpkortregister hos pastor, böra liksom övriga av kyrkobokföringen härflytande kostnader bestridas av den kyrkliga kommunen. Hit höra även kostnader för nya blanketter ävensom för skåp och andra inventarier, vilka kunna föranledas av förslaget. Däremot böra kostnaderna för avtryckskorten i pastors hjälpkortregister bestridas av statsmedel. Även i fråga om de kostnader av engångsnatur för åtgärder eller anordningar, vilka icke direkt avse att tillgodose enbart den egentliga kyrkobokföringen, synas övervägande skäl tala för att dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 125

kostnader böra belasta statsverket. Härmed åsyftar kommittén framförallt kostnaderna för folkbokföringens utrustande med adresseringsmaskiner men även kostnaderna för åstadkommande av erforderligt präglingsunderlag för de tryckande registren. Även engångskostnaderna för upprättandet av behövliga avtryckskort till pastors hjälpkortregister synas kommittén böra gäldas av statsmedel. Kostnaderna för uppläggande av personakter och inrättande av församlingsliggare böra däremot, såsom av det anförda framgår, bestridas av den kyrkliga kommunen.

i samband med frågan örn de allmänna grunderna för kostnadsfördelningen behandlar kommittén vissa särskilda spörsmål, nämligen dels frågan örn vem som skall bära de med roteombudens verksamhet förenade kostnaderna dels ock frågan örn magistratsstädernas ansvar för mantalsskrivning och uppbörd.

Frågan om kostnaderna för roteombudens verksamhet torde tillsvidare få lämnas åt sidan. Vad angår frågan om magistratsstädernas nyssberörda ansvar aktualiseras denna fråga genom att kommittén föreslår, att även mantals-, taxerings- och röstlängder, pensionsavgiftsförteckningar, uppbördsböcker och debetsedlar för dessa städer skola tryckas å länsbyråerna. Kommittén anför härom:

Det åligger magistratsstäderna att bekosta mantalsskrivning och kronouppbörd. Uppstå besparingar i kostnaderna härför, komma besparingarna direkt det allmänna tillgodo, örn än ej i statens så dock i kommunens budget. Betala städerna statens självkostnadspris, sker ej heller någon överflyttning på statsverket av kostnaderna för dessa förrättningar. Så blir däremot fallet, därest städerna skulle erhålla tryckningen gratis. I så fall upprullas det principiella spörsmålet örn magistratsstädernas ansvar för uppbörden.

I betänkandet återgives i förevarande sammanhang följande uttalanden av 1924- års uppbördssakkunniga:

Magistratsstäderna hava för det närvarande sig ålagt att ombesörja mantalsskrivning och kronouppbörd. Denna anordning sammanhänger med städernas privilegier. Städerna åtnjuta i stället vissa förmåner; till vissa av dem utgår bland annat tolagsersättning, som ansetts ulgöra vederlag bland annat för dessa städers omhändertagande av rättsskipningen, mantalsskrivningen och kronouppbörden. Skulle statsverket övertaga kostnaderna för dessa göromål eller vissa av dem, måste med nödvändighet fråga uppkomma örn reglering av de till städerna utgående ersättningarna. Att närmare ingå på denna vidlyftiga och svårlösta fråga hava de sakkunniga ansett icke böra tillkomma dem. Frågan torde böra upptagas i ett vidare sammanhang. I stället föreslå de sakkunniga, att, till dess frågan örn tolagsersättningarnas upphörande eller minskande vinner sin lösning, magistratsstäder skola lillförbindas lämna bidrag lill kostnaderna för uppbördsförvaltningen. De sakkunniga hava på flera sätt sökt komma till rälta med frågan örn åstadkommande av en rättvis grund för bestämmande av denna bidragsskyldighet. Närmast till hands skulle väl vara, att städerna i fortsättningen till statsverket betalade ett belopp, motsvarande städernas nuvarande kostnader härför. Emellertid torde denna utväg befinnas mindre ändamålsenlig.------------- De sakkunniga hava------- - — stannat för alt föreslå, att magistratsstädernas bidrag beräknas utgå efter 1 krona 25 öre för mantalsskriven innevånare, varav 1 krona beräknas för mantalsskrivning och kronouppbörd samt 25

12G Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

öre för kommunaluppbörden.-------------Emellertid torde för städerna Stockholm, Göteborg och Malmö ersättning efter 1 krona 25 öre per person ställa sig förhållandevis hög. Då för dessa städer även av andra skäl torde vara att föredraga den anordningen, att städerna själva ombesörja mantalsskrivning och kronouppbörd, såsom redan nu sker, men efter de metoder, som i det föregående föreslagits för länen i övrigt, hava de sakkunniga ansett sig böra utgå från att i dessa städer självständiga uppbördsförvaltningar inrättas, förlagda, i Stockholm såsom hittills till Överståthållarämbetet samt i Göteborg och Malmö till magistraten. Något bidrag från dessa städer bör därför ej beräknas.

I anslutning härtill anför folkbokföringskommittén, att de uppbördssakkunniga tydligen i fråga om de sistnämnda tre städerna ansett principen om städernas ansvar för mantalsskrivning och uppbörd innefatta även skyldighet för städerna att underkasta sig en omorganisation av uppbördsväsendet med därav följande nya kostnader.

Folkbokföringskommittén erinrar vidare örn att jämväl 1936 års uppbördskommitté lämnat principfrågan åt framtiden och återgiver följande uttalande av uppbördskommittén:

För att den nu gällande principen om magistratsstädernas skyldighet att bestrida kostnaderna för uppbörden och mantalsskrivningen skall upprätthållas, böra magistratsstäder, som få stommarna till längder av olika slag och debetsedlar tryckta å länsstyrelsernas tryckningsavdelningar, utgiva ersättning till staten för denna förmån med belopp, som efter förslag av länsstyrelsen torde bestämmas av Kungl. Majit för varje år.

För egen del anför folkbokföringskommittén, att kommittén lika litet som de tidigare kommittéerna funnit sig böra upptaga principfrågan örn magistratsstädernas ansvar för mantalsskrivning och uppbörd till behandling. I fråga örn kostnaderna för tryckning av längder, förteckningar och debetsedlar syntes övervägande skäl tala för att städerna ersatte dessa nied belopp, motsvarande städernas nuvarande kostnader härför.

Beträffande Stockholm yttrar kommittén:

I Stockholm, där en från förhållandena i övriga magistratsstäder starkt avvikande ordning räder, ha under åtskilliga år adresseringsmaskiner för tryckande av erforderliga längder m. m. varit i bruk. Även efter folkbokföringsreformens genomförande bör staden ha ett eget tryckande register. Vissa kostnader synas emellertid ofrånkomliga för att bringa systemet i Stockholm i överensstämmelse med den för övriga riket gällande ordningen. Dessa kostnader, vilkas storlek i mycket hög grad blir beroende på huruvida valet av maskintyp för adresseringsmaskinerna vid länsbyråema faller på det fabrikat, som för närvarande är i bruk i Stockholm, eller på något annat system, torde böra bäras av staden.

Resultaten av sina kostnadsberäkningar har kommittén framlagt dels i betänkandet dels ock i en till finansdepartementet ingiven konfidentiell promemoria. Angående kostnadsberäkningarna anför kommittén följande:

Som grundval för kostnadsberäkningarna hava tjänat dels av kommittén medelst arbetsstudier verkställda jämförelser mellan olika maskintypers prestationsförmåga, dels den med hjälp av tillgänglig statistik beräknade ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 127

betsmängden vad angår nyprägling och ändring av adressplåtar och därmed sammanhängande arbetsuppgifter, dels ock slutligen av respektive firmor lämnade preliminära prisuppgifter. I kostnadsberäkningarna innefattas icke Stockholms stad.

Då ett offentliggörande av de olika företagens prisuppgifter av olika skäl icke kan ske och kommittén därjämte icke ansett sig böra taga ståndpunkt till vilket maskinsystem som bör givas företräde, hava anskaffnings- och driftskostnaderna för maskiner ävensom anskaffningskostnader för adressplåtar och förvaringsskåp m. m. upptagits till ett uppskattat medelvärde. Detta belopp kan därför antingen nedbringas eller höjas, beroende på det system som slutligen väljes.

Till bedömande av kostnaden för de olika ifrågakomna systemen har kommittén låtit upprätta en konfidentiell promemoria, innefattande ytterligare detaljundersökningar.

Den följande redogörelsen innefattar en sammanställning av uppgifterna i betänkandet och i promemorian. Därvid hava de av kommittén i betänkandet angivna medelvärdena — vilka beträffande flertalet kostnadsposter äro avsevärt högre än de i promemorian för det svenska maskinsystemet angivna värdena — ersatts med sistnämnda värden.

Kommittén uppdelar kostnaderna i dels anläggningskostnader (engångskostnader för inventarier, maskiner, adressplåtar, ryttare och blanketter av olika slag m. m.), dels årliga driftskostnader och dels uppläggningskostnader (merkostnader under uppläggningstiden, såsom kostnader för utskrift av präglingsmanuskript och personakter, uppläggning av plåt- och kortregister m. m.).

Vad till en början angår anläggningskostnaderna har kommittén såsom tidigare nämnts ansett anskaffningskostnaderna för förvaringsskåp hos pastor och pärmar till församlingsliggare samt blanketter till personakter böra åvila den kyrkliga kommunen. Dessa kostnader utgöra enligt kommitténs beräkningar för

Summa kronor 524 000.

De förvaringsskåp för avtryckskort, vilka skola anskaffas för mantalsskrivningsförrättarna i magistratsstäderna, skola enligt kommitténs förslag bekostas av respektive städer. Kostnaderna härför Ilar kommittén ansett kunna uppskattas till 15 000 kronor.

Återstående anläggningskostnader, vilka skola belasta statsverket, hava av kommittén beräknats sålunda:

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

Varav å joeiopp kr. statistiska länsstyrelserna centralbyrån

A. Inventarier.

Kungl. Majlis proposition nr 282. 129

Angående dessa beräkningar anför kommittén:

Med utgångspunkt från erforderligt lokalutrymme lia lokalkostnaderna beräknats efter ett pris av 30 kr. per kvm jämte tillägg för uppvärmning m. m.

Vid beräkning av de årliga lönekostnaderna för den av kommittén föreslagna personalutökningen vid länsstyrelserna, varom redogörelse tidigare lämnats, har kommittén ifråga om befattningshavare placerade i lönegrad utgått från lägsta löneklassen inom respektive lönegrader. Ifråga om de icke-ordinarie skrivbiträdena har lönen beräknats enligt lägsta löneklassen i lönegrad Ex 2. Kommittén har även låtit beräkna den kostnad, som skulle uppstå,«därest lönen utginge enligt näst högsta löneklassen inom vederbörlig lönegrad, för de icke-ordinarie skrivbiträdena i näst högsta löneklassen inom lönegrad Eo 2. Kostnadsberäkningarna lia verkställts med utgångspunkt från lönen å F-ort. Nio av länsstyrelserna äro belägna å denna, fem å högre och tio å lägre dyrort. För kontorseleverna har beräknats ett genomsnittligt arvode örn 1 800 kr. för år och elev. Lön har för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän uträknats under förutsättning, att vederbörliga pensionsavdrag verkställts. För den lönegradsplacerade personalen har rörligt tillägg beräknats efter 15% och kristillägg efter 16%. För tjänstemännen vid länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län har beaktats dem tillkommande kallortstillägg.

Enligt de sålunda angivna grunderna beräknar kommittén avlöningskostnaderna för den vid länsstyrelserna nytillkommande personalen till följande belopp, därvid de först angivna summorna avse lön beräknad enligt lägsta och de inom parentes upptagna summorna avse lön beräknad enligt näst högsta löneklassen inom respektive lönegrader: Lön jämte kallortstillägg minskad med pensionsavdrag 556 146 (659 763) kr,

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

I kolumnen »i övrigt» upptagna personalkostnader, 32 000 kr., avse arvoden jämte rese- och traktamentsersättningar åt kyrkobokföringsinspektörer och biträdande kyrkobokföringsinspektörer. Årliga kostnaden för envar inspektör har uppskattats till ca 2 000 kr.

Vid beräkningen av ptortokostnaderna har förutsatts, att försändelser innehållande personakter och medborgarkort skola sändas under rekommendation, övriga försändelser innehållande avtryckskort, avier och plåtar ( i mindre antal) sändas som vanliga brev. Plåtar (i större antal), längder och förteckningar sändas såsom vanliga postpaket.

I diverse driftskostnader inräknas anskaffningskostnader för det årliga behovet av adressplåtar, registerkort, pärmar till medborgarkort och insättsblad till medborgarkort, kostnader för förbrukningsartiklar såsom färgband, karbonpapper och övriga kontorsutensilier ävensom kostnader för reparationer och underhåll av maskinerna samt, i kolumnen »i övrigt», kostnader för det årliga behovet av blanketter till mantalsuppgift.

Utöver härovan omförmälda på statsverket belöpande driftskostnader komma en del årliga kostnader, vilka skola bestridas av kommunala medel, nämligen dels kostnader för blanketter för personakter och förvaringspärmar för dessa, beräknade till 11 000 kr., dels ock kapitalkostnader (avskrivningar å förvaringsskåp och räntor) beräknade till 8 500 kr. Än vidare tillkomma kostnaderna för roteombudens verksamhet. Något belopp härför har kommittén dock icke ansett sig böra angiva. Antalet roteombud kan knappast för närvarande beräknas. Någon medelkostnad per roteombud kan icke heller uppskattas, då den ersättning, som bör utgå, måste i hög grad differentieras med hänsyn till rotarnas storlek och struktur.

Till uppläggningskostnader, d. v. s. kostnader av engångsnatur under uppläggningstiden, hänför kommittén dels kostnaderna för utskrift av personakter, av kommittén beräknade till 490 000 kr., vilka kostnader kommittén anser böra belasta kommunerna, dels ock följande kostnader, vilka enligt kommitténs mening böra åvila statsverket, nämligen

» prägling av plåtar samt tryckning av avtryckskort och

Summa kronor 2 305 100.

Angående uppläggningskostnaderna och övriga kostnader under övergångstiden anför kommittén:

Uppläggningskostnaderna för personakterna hava uppskattats till 7 öre per person och för präglingsmanuskripten till 18 öre per utskrivet kort, varje kort omfattande samtliga till ett hushåll hörande medlemmar. Antalet hushåll ha beräknats till ca 2 000 000. Ersättningen, 18 öre, synes förslagsvis böra fördelas så, att pastor tillerkännes 15 öre för utskrift av kort samt mantalsskrivningsförrättare 3 öre för granskning, rättelse, komplettering och sortering m. m. Vid fastställande av ersättningen för utskriften av korten bör hänsyn tagas till att uppgifterna angående kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet och postadress äro gemensamma för i samma fastighet boende personer, vilka uppgifter således behöva angivas endast en gång.

För det omfattande uppläggningsarbetet måste ett betydande antal personer anställas. Därest med uppläggningen av fastighetsplåtarna anstår till år

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 131

1947 och endast personplåtarna iordningställas under år 1946, torde under uppläggningstiden ca 700 personer utöver länsbyråernas personal erfordras. Härvid förutsättes, att arbetet i huvudsak skall vara slutfört under en tid av sex månader och att länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar helt biträda i arbetet under denna tid.

Under den som nyss nämnts till sex månader uppskattade uppläggningstiden kommer förutom folkbokföringsavdelningarna vid länsstyrelserna även riksbyrån att vara till större delen organiserad, varjämte kyrkobokföringsinspektörer skola finnas förordnade. Totala driftskostnaderna för statsverket under uppläggningstiden komma därför att omfatta dels de härovan angivna uppläggningskostnaderna ------------- dels ock närmare hälften av årliga driftskostnaderna, i den mån de belöpa på länsstyrelserna, statistiska centralbyrån och kyrkobokföringsinspektörerna,--------— vartill komma portokostnader under samma tid, vilka kostnader kunna beräknas till 150 000 kr.

Totala kostnaderna för statsverket under uppläggningstiden skulle sålunda enligt de av kommittén angivna principerna och enligt förut anförda siffror kunna beräknas till i runt tal (2 305 100 + 553 625 + 80 400 + + 16 000+150 000=) 3 100 000 kronor.

I anslutning till kostnadsberäkningarna söker kommittén påvisa, att åtskilliga nu förefintliga kostnader minskas eller bortfalla, om det föreslagna systemet införes. Kommittén hävdar emellertid, att möjligheterna till kostnadsbesparingar vore obetydliga beträffande själva folkbokföringen. Kyrkobokföringen arbetade med så ringa omkostnader för det allmänna som tänkbart vore med hänsyn lill dess omfattning; besparingsmöjligheterna torde begränsa sig till vad som kunde vinnas genom en omarbetning av kyrkoboksformulären och en översyn av övrigt blankettmaterial. I fråga om mantalsskrivningen syntes väsentligare besparingar kunna vinnas endast genom att helt avskaffa densamma. Genom införandet av de föreslagna maskinella anläggningarna torde emellertid kostnaderna för framställning av längder m. m. kunna nedbringas. Detta torde gälla åtminstone om jämförelsen finge avse de belopp, vartill kostnaderna, örn det nuvarande systemet bibehölles, komme att stiga vid en förr eller senare ofrånkomlig reglering av häradsskrivarnas löner med åtföljande förbättring av biträdenas villkor. I fråga örn själva folkbokföringen eftersträvade förslaget därför huvudsakligen en effektivitetsökning, ehuru föreliggande besparingsmöjligheter givetvis beaktats. Detta torde också vara i överensstämmelse med vad som åsyftats då kommittén tillsattes. Det bade nämligen då enligt kommitténs uppfattning närmast avsetts, att genom reformer på folkbokföringens område besparingar skulle vinnas inom andra förvaltningsgrenar. Kommittén hade därför sökt utbygga folkbokföringssystemet så att största möjliga båtnad skulle vinnas för de förvaltningsgrenar, vilka betjänade sig av uppgifter från folkbokföringen.

Kommittén framhåller vidare, att vinsten emellertid vore svår att fullständigt ådagalägga och att kommittén därför ej kunde redovisa för sitt arbete genom att bigga franf en bokslutstablå, vars saldo utvisade de vunna besparingarna. 1 anslutning härtill anför kommittén ytterligare:

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

Kommittén är visserligen övertygad om att besparingar vinnas genom det föreslagna systemet. För att få fram det rätta måttet på dessa måste man emellertid taga hänsyn till de vidgade arbetsuppgifter, som tilldelats folkbokföringen, och tillse med vilka kostnader motsvarande behov skulle kunnat tillgodoses med nuvarande system. Svårigheterna att här framlägga beräkningar, även sådana med mycket blygsamma anspråk på riktighet, torde vara uppenbara, så mycket mera som en del behov antingen alls icke eller endast ofullständigt kunna tillgodoses utan tillgång till de anordningar för folkbokföringen av olika slag, som av kommittén föreslås. I den mån kommittén trott sig kunna uppskatta väntad besparing har beloppet dock angivits.

Kommittén inleder sin redogörelse för de besparingar, vilkas belopp kommittén ansett sig kunna uppskatta, med att erinra om sina beräkningar (se s. 97), att hos liäradsskrivarna sparades omkring 55 000 arbetsdagar årligen därigenom att länsbyråema skulle tillhandahålla dem tryckta stommar till mantalslängder m. m. I penningar uppskattar kommittén denna besparing till lågt räknat 400 000 kronor för år. Angående grunderna för uppskattningen anför kommittén:

Häradsskrivamas sammanlagda utgifter lör avlöningar lia, enligt infordrade uppgifter, under år 1943 uppgått till 791 257 kronor för den fast anställda personalen och till 234 592 kronor för de tifffälliga arbetskrafterna, motsvarande en medetutgift per arbetskraft om, för den fast anställda personalen något över 2 100 kronor för år och för de tillfälliga arbetskrafterna kr. 7: 60 för dag.

Härtill anknyter kommittén följande anmärkningar:

Den här ovan angivna lönekostnaden för de hos häradsskrivarna anställda biträdena är låg. Det är att förvänta, att biträdeslönema komma att höjas, om icke förr så i varje fall i samband nied den reglering av häradsskrivamas löner, som 1944 års uppbördsberedning förklarat sig hava för avsikt att upptaga till behandling. Att härvid biträdena beredas statsanställning som kontors- eller skrivbiträden nied lön enligt 4 eller 2 lönegraden i civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinariereglementet är sannolikt. Utgående ifrån att biträdena åtnjöte dessa bättre löneförmåner, skulle då i stället besparingarna kunna uppskattas till omkring 550 000 kronor. Lönen föi biträdena bär därvid beräknats enligt lönegrad och löneklass Ex 2: b i ortsgrupp E. Lägre lönegrad synes icke kunna komma ifråga. Den angivna ortsgruppen utgör ett medeltal för samtliga fögderier.

Kommittén framhåller, att besparingarna, vilka om det nuvarande avlöningssystemet bibehölles skulle komma endast häradsskrivarna till godo, böra överföras på statsverket genom omreglering av häradsskrivamas löner. Frågan härom komme, anför kommittén vidare, att utredas av 1944 års uppbördsberedning. Besparingen borde emellertid krediteras folkbokföringsreformen. I den mån minskningen i arbetstid uppvägdes av ökat personalbehov med anledning av uppbördsreformen finge beloppet i stället debiteras denna reform.

För magistrcitsstädernas vidkommande har kommittén uppskattat motsvarande arbetsbesparing till 25 000 arbetsdag^ årligen. Kommittén påpekar, att Stockholm ej ingår i beräkningarna, samt anför vidare:

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 133

Då det härefter gäller att beräkna minskningen i städernas kostnader, torde man i första hand kunna fastställa att det huvudsakligen är bland biträdespersonalen, som minskningen i arbetet gör sig gällande. Vidare torde man vara berättigad utgå ifrån, att denna personal, i den mån den icke kan entledigas, kan beredas annan sysselsättning i stadens tjänst. Den lösgjorda arbetskraften kommer därför att motsvaras av en verklig minskning i stadens avlöningskostnader. Så är också fallet i de städer, där vederbörande kronouppbördsman eller motsvarande befattningshavare har att på egen bekostnad ombesörja utskrift av ifrågavarande längder och förteckningar m. m. I flertalet av dessa städer åtnjuter nämligen befattningshavaren i fråga förutom lön och sportler även större eller mindre anslag till biträdeshjälp, vilka anslag efter reformens genomförande helt eller delvis kunna indragas.

Besparingen i städernas avlöningskostnader beräknar kommittén approximativt till 250 000 kr. eller, vid hänsynstagande jämväl till den kommunala debiterings- och uppbördslängden samt de kommunala debetsedlarna, till 300 000 kr.

I anslutning till kommitténs förut återgivna uttalande, att städerna borde ersätta statsverket för tryckningen med belopp, motsvarande städernas nuvarande kostnader för ifrågavarande längder och debetsedlar m. m., anför kommittén:

Hur denna ersättning skall fastställas, bör göras till föremål för närmare överväganden. Lämpligen torde till grund för beräkningarna böra läggas de olika städernas medelkostnader för avlöning av här ifrågavarande personal under en fem- eller tioårsperiod, förslagsvis åren 1935—1939 eller 1931— 1910. Viss procentuell andel härav fastställes av Kungl. Majit såsom motsvarande kostnader för utskrivandet av de stommar till längder m. m., varom här är fråga. Enligt de arbetsuppgifter, som införskaffats från vissa släder, skulle detta arbete motsvara 15—18 % av hela arbetet med mantalsskrivning och uppbörd och vad därmed äger samband. Mera ingående undersökningar beträffande ett större antal magistratsstäder torde emellertid här vara erforderliga. Vid dessa undersökningar torde böra beaktas, att det medelprocenttal, som därvid framkommer, skäligen bör reduceras något med hänsyn därtill, att hela personalen, även sådan i chefsställning och sålunda högre avlönad, ingår i medelkostnaderna, under det att kostnadsbesparingarna huvudsakligen hänföra sig till den lägre avlönade biträdeskalegorien.

Skulle härvid framkomma, att divergenserna mellan olika grupper städer äro alltför stora, måste måhända olika procenttal fastställas för de olika grupperna. Mest önskvärt vore dock, om ett enhetligt procenttal kunde fastställas för samtliga städer.

För närvarande äga magistratsstäderna uppbära ersättning för upprättande av stommar till avd. A av inkomstlängden med två öre för varje i längden upptagen person. Denna ersättning bör naturligtvis indragas, när stommarna tryckas, men det belopp, städerna enligt ovan skola utgiva, bör samtidigt nedsättas i motsvarande grad.

Några mera detaljerade kostnadsberäkningar har folkbokföringskommittén inte ansett sig böra framlägga i denna fråga. Det förslag till omläggning av uppbördsförfarandet, som 1944 års uppbördsberedning kommer att framlägga, kan förväntas medföra genomgripande förändringar i fråga om städernas uppbördsförvaltning. Först i samband därmed kunna ersättningsfrågorna slutgiltigt lösas.

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

Kommittén framhåller vidare, att även i fråga örn kostnaderna för den omfattande registrering för arbetsmarknads- och civilförsvarsändamål, som ägde rum hos länsarbetsnämnderna (se s. 39—43), besparingar torde kunna vinnas genom en omläggning av folkbokföringen. Härom anför kommittén:

Därigenom skulle således bl. a. anordnandet av allmänna beredskapsmönstringar för iordningställandet av nya dylika allmänna uttagningsregister hos nämnderna för framtiden onödiggöras. I den mån genom den föreslagna omläggningen av folkbokföringen den tid. varunder de nuvarande uttagningsregistren anses böra upprätthållas, utan risk ur beredskapssynpunkt kunde avkortas, skulle vidare kostnaderna för dessa registers fortsatta förande komma att bortfalla. Det fortsatta förandet av registren skulle slutligen otvivelaktigt väsentligt underlättas genom omläggningen av folkbokföringen under den tid desamma anses ur beredskapssynpunkt alltjämt böra vidmakthållas i funktionsdugligt skick. Därigenom skulle ock bl. a. möjliggöras en aktualisering jämväl av registrens ur uttagningssynpunkt betydelsefulla uppgifter om yrke, näringsgren och arbetsgivare, vilket hittills främst av kostnadsskäl icke ansetts kunna ifrågakomma men är en förutsättning för registrens vidmakthållande i funktionsdugligt skick under längre tid.

Till belysande av den ungefärliga storleken av de här ovan berörda kostnadsbesparingar, som skulle kunna vinnas genom en omläggning av folkbokföringen, må nämnas, att kostnaderna för anordnandet av 1943 års beredskapsmönstring samt för bearbetningen och ordnandet av det influtna uppgiftsmaterialet till särskilda uttagningsregister hos länsarbetsnämnderna beräknats till mer än 900 000 kronor, varav inemot 400 000 kronor för uppgiftsmaterialets införskaffande och granskning genom prästerskapets försorg samt något mer än 500 000 kronor för uppgiftsmaterialets bearbetning och ordnande till register genom länsarbetsnämndernas försorg. I sistnämnda kostnadspost ingå dock vissa säkerligen relativt betydande poster för revidering av beredskapsregistren med stöd av det införskaffade uppgiftsmaterialet, vilka rätteligen icke böra belasta »mönstringskontot». Upprättande hos länsarbetsnämnderna av nya uttagningsregister medelst avtryck av länsbyråemas personplåtar torde således kunna ske till en kostnad, som med väsentligt mer än 400 000 kronor understiger kostnaderna för den nämnda beredskapsmönstringen.

Rörande kostnaderna för uttagningsregistrens aktualisering i nuvarande utsträckning föreligga inga tillförlitliga uppgifter, enär den för ändamålet anlitade personalen i stor utsträckning tages i anspråk jämväl för andra länsarbetsnämnderna åvilande arbetsuppgifter. Med stöd av uppgifter om lönekostnaderna för den nämnda personalen m. m. ävensom vissa på arbetsstudier och erfarenhetsmässiga uppskattningar grundade uppgifter från en länsarbetsnämnd rörande den arbetstakt, i vilken vissa mera betydelsefulla arbetsmoment i de olika aktualiseringsåtgärderna av biträdespersonalen kunna utföras, ha dock vissa beräkningar kunnat gilias, enligt vilka det synes sannolikt, att kostnaderna för en årlig aktualisering av uttagningsregistren i den omfattning, som för närvarande sker, efter den nu tilländagångna övergångstiden kunna uppskattas till omkring 100 000 kronor för år. Därest registren skola bibehållas under längre tid, erfordras dock, såsom förut berörts, aktualisering jämväl av registrens uppgifter rörande yrke, näringsgren och arbetsgivare. Även om kostnaderna för en sådan aktualisering, på sätt i annat sammanhang redogjorts för, kunna nedbringas genom en samtidig registrering av flyttning och ombyte av arbetsanställning i de fall, då ombyte av anställning skett i samband med flyttning, synes dock sannolikt, att de icke skulle komma att understiga 50 000 kronor för år, såvitt gäl­

Kungl. Maj.ts proposition nr 28:.’. 135

ler en löpande aktualisering från år till år. Den totala årliga kostnadsbesparing, som skvdle kunna vinnas, därest de allmänna uttagningsregistren icke behövde vidmakthållas i aktuellt skick, torde således -—- förutsatt att i betraktande tagas kostnaderna för en aktualisering jämväl av registrens yrkesuppgifter m. m. — kunna uppskattas till åtminstone omkring 150 000 kronor.

Vad slutligen angår de kostnadsbesparingar, vilka skulle kunna vinnas vid en fortsatt aktualisering av uttagningsregistren genom den föreslagna omläggningen av folkbokföringen, synes det sannolikt, att desamma icke skulle komma att, relativt sett, uppgå till någon mera avsevärd del av kostnaderna för de aktualiseringsåtgärder, som för närvarande verkställas. Totalt torde de årliga kostnaderna för en fortsatt aktualisering av uttagningsregistren komma att överstiga de nuvarande kostnaderna därför, eftersom framdeles en aktualisering jämväl av registrens yrkesuppgifter, såsom nämnts, skulle bliva erforderlig.

Sammanfattningsvis anför kommittén till slut:

Summeras det ovan anförda, skulle genom den föreslagna omläggningen av folkbokföringen besparingar kunna göras till ett belopp av lågt räknat 800 000 kr. eller — därest även de besparingar medräknas, vilka skulle kunna vinnas genom ett avlysande av den nuvarande aktualiseringen av länsarbetsnämndernas allmänna uttagningsregister -— åtminstone omkring 950 000 kr. för år. Vid ett uppläggande av helt nya dylika register skulle engångsbesparingar kunna ske av sannolikt minst 400 000 kronor.

Utöver det nu sagda må även erinras örn vad-------------- anförts angående möjligheter till besparingar i pensionsstyrelsens verksamhet i fråga om befolkningsstatistiken. Dessa besparingar hava icke kunnat till beloppet angivas. På grund av folkbokföringens djupt ingripande betydelse inom olika grenar av förvaltningen är det överhuvud taget omöjligt att nu överblicka och i belopp sammanfatta de besparingsmöjligheter, som kunna uppkomma. Därtill kommer, att kommittén------------ jämväl med sitt förslag eftersträvat ökad effektivitet i skilda hänseenden. Till en del kan denna ökade effektivitet giva upphov till ekonomiska vinster, t. ex. genom en förbättrad taxering och uppbörd av skattemedel. Erfarenheten har dessutom, icke minst under de sista åren, visat, att behovet av beredskap på olika områden anmäler sig med allt större styrka ju mera samhällslivet utvecklas och att brister härutinnan, då de på kort tid måste fyllas, få dyrt betalas, örn de under sådana omständigheter ens kunna botas. I fråga örn beredskap på den mångfald områden, där en överblick över befolkningen eller de enskilda medborgarnas förhållanden är av betydelse, måste det nu föreslagna folkbokföringssystemet anses fylla alla rimliga anspråk.

B. Remissyttrandena. I det övervägande antalet av de yttranden, som avgivits över kommitténs förslag, beröras kostnaderna för reformen ej alls eller uppmärksammas de endast på det sätt, att man nied hänsyn till deras storlek ifrågasätter, huruvida reformen bör komma till stånd eller huruvida ej kostnaderna skulle kunna nedbringas genom förenklingar i systemet.

Beträffande frågan om kostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna yttrar statskontoret, att de principer, enligt vilka kommittén funnit fördelningen böra genomföras, icke gåve ämbetsverket anledning till annan erinran än att arvoden jämte rese- och traktamentsersätlningar åt kyrkobokföringsinspektörer oell biträdande kyrkobokföringsinspektörer, belöpande sig lill sammanlagt 32 000 kronor flir år, syntes böra åvila den kyrkliga kommunen.

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

Svenska stadsförbundet kritiserar kommitténs uttalande, att övervägande skäl syntes tala för att magistratsstädema skulle gottgöra statsverket kostnaderna för de längder m. m., vilka för städernas räkning trycktes på länsbyråema, med belopp motsvarande städernas nuvarande kostnader för motsvarande arbete med ifrågavarande handlingar. Kommitténs resonemang, att om städerna betalade statens självkostnadspris någon överflyttning på statsverket av kostnaderna för mantalsskrivning och uppbörd icke ägde rum, men att så däremot bleve fallet om städerna erhölle tryckningen gratis, finner förbundet däremot godtagbart.

Föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän ifrågasätter, örn icke städerna kunde erhålla ifrågavarande längder m. m. avgiftsfritt men finner ej anledning att nu gå närmare in på frågan, enär denna komme att få sin slutliga lösning först i samband med omläggningen av uppbördsförfarandet.

Kronokamreraren i örebro yttrar, med instämmande av stadens magistrat, att då magistraternas befattning med mantalsskrivningen enligt förslaget skulle upphöra och mantalsskrivningsförrättarna sannolikt komme att direkt underställas länsstyrelserna, det syntes vara mest konsekvent att alla kostnader, som stöde i samband med mantalsskrivningsarbetet, åvilade statsverket.

Stadsfullmäktige i Göteborg åberopa ett av stadens drätselkammare avgivet yttrande, att ur stadens synpunkt någon invändning icke syntes vara att göra mot principerna för kostnadsfördelningen.

Stadsfullmäktige i Stockholm uttala, att en av statsmakterna påkallad omläggning av det ur stadens synpunkt fullt tillfredsställande nuvarande systemet för folkbokföring i Stockholm icke borde få medföra, att staden belastades med proportionsvis högre kostnader än andra kommuner. I ett av stadsfullmäktige åberopat utlåtande av drätselnämnden i Stockholm anföres beträffande denna fråga ytterligare följande:

Förslagets realiserande komme att förorsaka staden betydande merkostnader utan att för stadens vidkommande några motsvarande fördelar torde kunna påvisas. Det syntes därför vara ett berättigat önskemål, att dessa kostnader så långt möjligt begränsades och att staten i vart fall bestrede kostnaderna för ett eventuellt utbyte av den nuvarande maskinella anläggningen vid mantalskontoret. Till jämförelse finge nämnas, alt medan kostnaderna för den kyrkliga bokföringen principiellt ansetts böra alltjämt åvila den kyrkliga kommunen, hade kommittén funnit övervägande skäl tala för att kostnader av engångsnatur för åtgärder eller anordningar, vilka icke direkt avsåge att tillgodose enbart den egentliga kyrkobokföringen, borde påföras statsverket. Samma skäl torde kunna åberopas som stöd för uppfattningen att icke heller Stockholms stad borde belastas med uppkommande kostnader av motsvarande slag.

Magistraten i Borås instämmer i ett av kronouppbördskassören i staden avgivet yttrande av huvudsakligen följande innehåll:

Vid förslagets genomförande borde staden få behålla den maskinanläggning, som staden med eminent intresse för folkbokföringen anskaffat. Härför talade bl. a. det skälet, alt staden, som vöre den största i länet, hade relativt dåliga kommunikationer med residensstaden. Härvid måste en uppgörelse med statsverket komma till stånd angående de ekonomiska betingel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 137

sema. Orri riktlinjerna för en sådan uppgör else kunde ur betänkandet ej utläsas annat än vad sorn franninge av kommitténs ståndpunkt beträffande Stockholm. Denna ståndpunkt måste anses otillfredsställande. Det vore icke skäligt att de båda städerna skulle bestraffas för den initiativkraft de visat i fråga om folkbokföringens förbättrande genom att staten komme att pålägga dem långt ifrån obetydliga kostnader för omprägling av plåtar, eventuellt även utbyte av maskiner. De befintliga anläggningarna vore fullt effektiva, och örn de helt eller delvis onyttiggjordes genom statsmakternas avgöranden, borde statsverket lämna motsvarande kompensation. Detta gällde även för det fall att staden åsamkades förlust genom att dess folkbokföringsanläggning till följd av statligt ingripande måste helt uppgivas, överhuvud taget vore det att beklaga, att förslaget icke närmare reglerade de förhållanden, som sammanhängde med förande av tryckande register hos mantalsskrivningsförrättare i stad. Ehuru registret närmast komme att betjäna staden, måste dock med dess handhavande förenas vissa länsbyråuppgifter av riksomfattande karaktär. Åtminstone något bidrag av statsmedel för dess anskaffande och förande kunde fördenskull ifmgasättas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län understryker vad sålunda anförts beträffande de ekonomiska konsekvenserna för Borås stad av förslagets genomförande och framhåller, att staden så långt sig göra läte borde hållas skadeslös.

Vidkommande kommitténs beräkning av kostnads belopp och kostnadsbesparingar anför statskontoret, att statskontoret hade det intrycket att kommittén i sin allmänna kostnadskalkyl snarare underskattat än överskattat föreliggande besparingsmöjligheter. Vissa utgiftsposter — däribland portokostnader — hade vidare upptagits till belopp, som torde väsentligt överstiga de faktiska utgifterna för statsverket. Även om alltså det ekonomiska slutresultatet skulle visa sig gynnsammare än kommitténs siffror utvisade, bleve dock alltid kostnaderna för reformens genomförande högst betydande. Nuvarande statsfinansiella läge torde fördenskull mana till en viss försiktighet vid ställningstagande till kommitténs förslag.

Sveriges häradsskrivare förening anmärker, att kommittén i huvudsak verkställt beräkningar endast av den på statsverket belöpande andelen av kostnaderna. Till de direkta kostnaderna för reformens genomförande torde dock jämväl böra hänföras ej mindre arvoden till roteombuden än även avlöning till skrivhjälp å pastorsexpeditionerna, vilka kostnader torde stiga till betydande belopp.

Även i ett flertal andra yttranden beklagas, att kommittén ej beräknat kostnaderna för roteombuden.

Statens organisationsnämnd befarar i likhet med kommittén, att kostnaderna komme att bliva betydande. Nämnden framhåller vidare, att örn skrivbiträdena vid länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar på sätt av nämnden föreslagits finge befordran från lönegraden Ex 2 till lönegraden Eo 2 redan efter ett år i stället för efter två år, som kommittén avsett, en avsevärd böjning av årskostnadsbeloppen bleve följden. Slutligen anmärker nämnden

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

på att kommittén icke upptagit några anläggningskostnader för lokaler. Av utredningen framginge icke, huruvida förefintliga byggnader möjliggjorde ett inrymmande därstädes av den utökade organisationen eller om tillbyggnader eller ändringsarbeten behövde äga rum för att tillgodose dess lokalbehov. I detta avseende vore komplettering av utredningen erforderlig.

Riksräkenskapsverket uttalar, att det synes sannolikt, att de utgifter, som kunde föranledas av det ökade utrymmesbehovet vid länsstyrelserna bomme att bli av en helt annan storleksordning än kommittén antagit.

Generalpoststyrelsen anmärker, att det material, på vilket kommittén byggt sina beräkningar av portokostnaderna, icke redovisats i betänkandet, varför styrelsen ej kunde yttra sig om beräkningarnas tillförlitlighet.

Magistraten i Falun anser den av kommittén beräknade besparingen för städerna uppenbart överdriven. Städerna torde, yttrar magistraten, i stor utsträckning och för lång tid vara låsta beträffande personal, som skulle komma att syssla med folkbokföringen, och denna personals löner. I Falun kunde någon besparing icke tänkas inom de närmaste femton åren. Liknande synpunkter framhållas av flera andra magistrater och av svenska stadsförbundet. Därvid framhålles, att detta förhållande borde beaktas, då det gällde att bestämma efter vilka grunder städerna skulle gottgöra statsverket för tryckning av längder m. m.

Beträffande kommitténs uttalanden om besparingsmöjligheterna hos länsarbetsnämnderna anför statens arbetsmarknadskommission:

Att angiva med vilket belopp kostnaderna för den aktualisering, som för närvarande ägde rum beträffande uttagningsregistren, skulle kunna nedbringas i händelse av en omläggning av folkbokföringen vöre nu icke möjligt. Tillkomsten av en ny aktualiseringsåtgärd, avseende registrens yrkesuppgifter m. m., skulle dock, såsom kommittén framhållit, med all sannolikhet medföra att de totala kostnaderna för aktualiseringen komme att överskrida de nuvarande. Vad anginge kostnaderna för upprättandet av helt nya uttagningsregister torde dessa såsom kommittén anfört kunna nedbringas med omkring 400 000 kr., motsvarande i huvudsak kostnaderna för anordnandet av 1943 års beredskapsmönstring. Av vida större betydelse vore emellertid den ökade registreringsberedskapen och det därmed följande oberoendet av allmänna beredskapsmönstringar med all den tidsutdräkt och de kostnader, som vore förbundna därmed.

C. Departementschefen. Vad angår principerna för fördelningen mellan stat och kommun av de med reformen förenade kostnaderna torde, såsom kommittén anfört, de ökade kostnaderna för kyrkobokföringen böra åvila församlingarna. Till kostnader för kyrkobokföringen torde böra hänföras bl. a. kostnaderna för personakter och pärmar till församlingsliggare samt för personaktemas upprättande. Pastors åligganden med avseende å aviseringen till länsstyrelserna lärer såväl under uppläggningstiden som därefter få anses tillhöra pastors tjänsteåligganden. Föranledas därav ökade kostnader, t. ex. för arbetshjälp — vilket troligen blir fallet åtminstone under övergångstiden — torde dessa kostnader böra drabba församlingen; dock torde statsverket

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 139

böra bekosta det nödvändiga blankettmaterialet. Kostnaderna för utskrivning av präglingsmanuskripten böra, som kommittén anfört, likaledes drabba statsverket. Vad åter angår frågan huruvida kostnaderna för roteombud skola anses som kostnader för kyrkobokföringen torde, med hänsyn till att frågan om inrättandet av dylika befattningar tillsvidare lämnats öppen, nämnda kostnadsfråga för närvarande kunna lämnas åsido. Jämväl frågan huruvida kostnaderna för kyrkobokföringsinspektörer samt för avtryckskort till pastors hjälpkortsregister och förvaringsskåp till dessa skola anses som kostnader för kyrkobokföringen torde lämpligen kunna anstå till dess detaljförslag i ämnet framlägges.

Kostnaderna för adresseringsmaskinerna böra, såsom kommittén anfört, bäras av statsverket.

Mantalsskrivningen bekostas för närvarande av statsverket, med undantag dock för magistratsstäderna. Vad nämnda städer angår har önskemål framkommit örn befrielse från skyldigheten att gälda ifrågavarande kostnader. För egen del vill jag icke bestrida, att det ur vissa synpunkter vore mest rationellt örn staten bekostade mantalsskrivningen även i nyssnämnda städer. Såsom i betänkandet framhållits skulle en dylik anordning emellertid aktualisera svårlösta ersättningsfrågor med hänsyn till åtskilliga förmåner, vilka städerna enligt sina privilegier åtnjuta och som ansetts utgöra vederlag för bl. a. bestyret med mantalsskrivningen och kronouppbörden. Det torde därför vara oundvikligt att vidbliva den nuvarande ordningen till dess nämnda ersättningsfrågor kunna slutligen lösas. Vid sådant förhållande uppkommer emellertid fråga om ersättning till statsverket för tryckningskostnaderna för de längder m. m., vilka enligt förslaget skola tillhandahållas städerna av länsbyråema i stället för att som nu utskrivas av städernas befattningshavare. Kommittén har framlagt ett förslag till lösning av frågan men uttalat, att den slutliga lösningen vore beroende av uppbördsberedningens förslag, vilket komme att medföra genomgripande förändringar i städernas uppbördsår valtning. Med hänsyn till vad kommittén sålunda anfört torde med detaljutformningen av ifrågavarande ersättningsregler tillsvidare böra anstå.

Då jag tidigare förordat, att det tryckande registret beträffande viss stad skulle kunna föras hos mantalsskrivningsförrättaren i staden i stället för hos länsstyrelsen, har jag förutsatt att beslut härom skulle föregås av underhandlingar med staden angående fördelningen av kostnaderna. Magistratsstädernas ansvar för mantalsskrivningen och uppbörden torde ej kunna motivera att städerna åläggas att gälda hela kostnaden för maskinanläggningarna och deras drift. Anläggningarna tjäna nämligen även statliga uppgifter vid sidan av mantalsskrivningen och uppbörden. Härav torde böra följa att kostnaderna delas mellan statsverket och vederbörande stad. En rättvis avvägning erbjuder emellertid svårigheter och dessa ökas ytterligare därigenom, att anläggningarna kunna och böra utnyttjas även för rent kommunala ändamål. Storleken av detta kommunala intresse kan vara olika i skilda städer, varför det näppeligen låter sig göra att fasllå en generell norm för koslnadsfördelningcn. Vid underhandlingarna med vederbörande

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

stad bör under hänsynstagande till alla omständigheter eftersträvas en så rättvis avvägning som möjligt.

I Stockholm finnes sedan flera år tillbaka en maskinanläggning för folkbokföringen. Då staden anslutes till det för riket i övrigt föreslagna systemet, måste maskiner och plåtar, vilka äro av annat fabrikat än det jag förordar, utbytas. Det torde vara skäligt att utbytet bekostas av statsverket.

Frågan huruvida Borås stad bör erhålla ersättning för den av staden anskaffade maskinanläggningen torde tillsvidare få lämnas öppen. Innan frågan avgöres torde nämligen böra undersökas, huruvida med hänsyn till de skäl staden anfört en särskild maskinanläggning för staden alltjämt bör finnas. Det torde även böra övervägas vilken betydelse som bör tillmätas den omständigheten att anläggningen anskaffats efter det kommitténs utredning påbörjats. Med hänsyn till anläggningens ringa storlek kan ersättningen i vart fall icke komma att uppgå till sådant belopp att ersättningsfrågan kan påverka ställningstagandet till reformens huvudgrunder.

Jag torde härefter få redogöra för kommitténs kostnadsberäkningar i syfte att möjliggöra en överblick över de med förslaget förenade, på staten respektive kommunerna fallande kostnaderna.

Härvid torde jag till en början få erinra örn att Stockholms stad icke inbegripes i de gjorda kostnadsberäkningarna. Man har därför att räkna med en ökning av kostnadsbeloppen, då staden anslutes till systemet. Hur stor denna ökning blir låter sig svårligen bedöma på grundval av det föreliggande materialet. Anläggnings- och uppläggningskostnaderna för Stockholm torde dock bliva mindre än en tiondel av kostnaderna för hela riket, eftersom åtskilliga nu befintliga anordningar torde kunna bibehållas. Vad angår de årliga kostnaderna lärer man ej behöva räkna med någon mera betydande ökning. Då förslaget utgår från att Stockholm tillsvidare icke anslutes till systemet, torde man emellertid för nästkommande budgetår överhuvud icke hava anledning att räkna med särskilda kostnader för Stockholms vidkommande.

Kommitténs kostnadsberäkningar, som sålunda avse riket med undantag av Stockholm, hava i huvudsak lämnats utan erinran i remissyttrandena. Med vissa undantag, för vilka jag torde få redogöra närmare i det följande, finner jag även för egen del kommitténs beräkningar godtagbara. Självfallet kunna beloppen dock endast vara approximativt riktiga; i viss utsträckning, särskilt såvitt angår arbetsmängden, måste man nämligen röra sig med rätt osäkra antaganden. Jag anser mig även böra erinra om att jag för närvarande tagit ställning endast till de allmänna riktlinjerna för reformen och att avvikelser från kommittéförslaget vid detaljutformningen givetvis måste inverka på kostnadsbeloppen. Någon nämnvärd höjning av dessa torde man dock ej behöva räkna med.

Anläggningskostnaderna beräknar kommittén för kommunernas del till 539 000 kronor, därav 524 000 kronor för församlingarna (110 000 kronor för förvaringsskåp för avtryckskort, 94 000 kronor för pärmar till församlingsliggare och 320 000 kronor för blanketter till personakter) samt 15 000 kronor

Kungl. Majda proposition nr 282. 141

för magistratsstäderna. Mot denna beräkning har jag i och för sig intet att anmärka. Jag vill emellertid beträffande posten å 110 000 kronor erinra om att frågan örn inrättande av hjälpkortregister hos pastorsämbetena tillsvidare lämnats öppen.

De å statsverket belöpande anläggningskostnaderna beräknar kommittén till sammanlagt 2 517 275 kronor. Mot denna kostnadsberäkning har jag intet att erinra. Till nämnda belopp bör emellertid, om tryckmaskinerna skola förses med aggregat för dubbelkolumntryck, läggas ytterligare 133 650 kronor motsvarande kostnaderna för inköp av dylika aggregat. Utredning om aggregatens behövlighet pågår för närvarande inom statistiska centralbyrån. Med hänsyn härtill och då aggregaten i vart fall icke äro erforderliga förrän tidigast under budgetåret 1946/47 torde med ett slutligt ståndpunktstagande till frågan om nämnda aggregat tillsvidare böra anstå. Preliminärt torde man emellertid böra inräkna jämväl kostnaderna för de ifrågavarande aggregaten 1 anläggningskostnaderna.

Kommittén har, som redan nämnts, utgått från att folkbokföringsavdelningarna i allmänhet finge tillsvidare inrymmas i provisoriska lokaler. För att bereda mera stadigvarande lokaler åt nämnda avdelningar kunna måhända vid en del länsstyrelser ny- eller tillbyggnader bliva erforderliga. Denna fråga kan dock för närvarande knappast överblickas. I detta sammanhang bör beaktas bl. a. att inom de närmaste åren ledigt utrymme kan uppstå inom länsstyrelsernas nuvarande lokaler genom att vissa med krisförhållandena sammanhängande arbetsuppgifter bortfalla. Frågan om eventuella nveller tillbyggnader av mera permanent natur torde därför framdeles få upptagas till prövning.

Med förbehåll med avseende å eventuella avvikelser från kommittéförslaget vid detaljutformningen av systemet synas alltså de å statsverket belöpande anläggningskostnaderna kunna beräknas till (2 517 275 + 133 650=) 2 650 925 kronor eller i runt tal 2 651 000 kronor.

Vad härefter angår de årliga driftskostnaderna torde statsverkets kostnader för tjänstelokaler kunna beräknas ungefär till det av kommittén angivna beloppet eller lill 169 000 kronor årligen, därav 153 000 kronor för länsbyråemas och 16 000 kronor för riksbyråns lokaler. Jag vill emellertid anmärka, att de nu angivna siffrorna icke avse lokalkostnaderna under uppläggningstiden; till dessa kostnader torde jag få återkomma i det följande.

Vidkommande personalkostnaderna torde jag få erinra örn mitt tidigare uttalande att det icke vöre möjligt att nu taga definitiv ställning till frågan örn länsstyrelseorganisationen men att man preliminärt torde kunna utgå från kommitténs beräkningar. Jag torde i förevarande sammanhang även få hänvisa till mitt uttalande, att därest kommitténs förslag örn anställande av s. k. kontorselever och örn lönesättningen lör lolkboklöringsavdelningarnas skrivbiträden icke godtoges, man torde få räkna med något ökade kostnader men att ökningen icke torde bliva av sådan storleksordning, att den kunde förväntas påverka ställningstagandet till reformförslaget såsom sådant. Slutligen vill jag erinra örn att jag icke heller ansett det möjligt att nu taga defini­

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

tiv ställning till frågan om personalökning för statistiska centralbyrån men funnit det antagligt, att ökningen ej blir större än kommittén föreslagit.

Med de reservationer, som följa av det nyss sagda, anser jag det av kommittén för personalkostnader beräknade beloppet 872 000 kronor —- varav 704 000 kronor belöpa å länsstyrelserna, 136 000 kronor å statistiska centralbyrån och 32 000 kronor å kyrkobokföringsinspektorenia — böra i och för sig godtagas. Jag vill emellertid erinra om att jag icke tagit definitiv ställning till kommitténs förslag angående kyrkobokföringsinspektörer.

Kommitténs beräkning av portokostnaderna grundar sig enligt vad jag inhämtat på en uppskattning av antalet försändelser. Jag håller det visserligen i likhet med statskontoret ej för otroligt att denna utgiftspost beräknats till för högt belopp, men med hänsyn till svårigheterna att komma fram till en säkrare siffra torde kostnaden likväl böra beräknas till det av kommittén angivna beloppet 575 000 kronor.

I fråga örn kommitténs beräkning av övriga under rubriken årliga driftskostnader upptagna poster har jag intet att erinra.

De årliga driftskostnaderna för statsverket torde sålunda i enlighet med kommitténs förslag kunna beräknas till i runt tal 1 915 000 kronor.

Kommitténs beräkningar rörande kommunernas årliga kostnader för vissa blanketter och pärmar samt för avskrivningar och räntor, tillhopa 19 500 kronor, torde jämväl böra godtagas. Till dessa belopp torde emellertid, därest kommitténs förslag i fråga om roteombud och gäldande av ersättningar till dem godtages, böra läggas kostnaderna för roteombudens verksamhet. Därjämte torde man böra räkna med ökade utgifter för församlingarna till skrivhjälp åt pastorsämbetena. Dessa kostnader låta sig emellertid för närvarande knappast beräkna.

Vidkommande slutligen uppläggningskostnaderna torde ersättning åt pastorsämbetena för utskrift av personakter böra utgå med det av kommittén föreslagna beloppet, 7 öre för varje personakt. Kostnaderna för detta arbete, vilka enligt vad jag förut anfört böra belasta församlingarna, kunna sålunda beräknas till i runt tal 490 000 kronor.

De uppläggningskostnader, som enligt kommitténs förslag skola åvila statsverket, hava av kommittén beräknats till 2 305 100 kronor. I detta belopp ingår en post å 120 000 kronor för födelsenumrering. Sistnämnda post torde emellertid böra utgå. Som jag redan anfört bör med ifrågavarande arbete anstå till dess de tryckande registren upprättats. Om födelsenumrering verkställes efter det registren upprättats, torde arbetet kunna ske efter en enklare metod. Kostnaderna kunna därvid också förväntas bliva lägre. Hur mycket som kan inbesparas låter sig för närvarande ej överblicka men det torde icke vara uteslutet, att de erforderliga kompletteringarna skola kunna i huvudsak utföras inom ramen för de ordinarie driftskostnaderna.

Kostnaderna för utskrift av präglingsmanuskript synas tillsvidare böra beräknas enligt de av kommittén angivna grunderna. Enligt vad jag inhämtat pågår för närvarande inom statistiska centralbyrån utredning av fragan, huruvida nämnda arbete skulle kunna i sin helhet utföras av pastor, därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 143

alltså mantalsskrivningsförrättamas medverkan skulle bortfalla; i dylikt fall torde hela ersättningen böra tillfalla pastor. Det av kommittén beräknade beloppet, 360 000 kronor, torde därför böra ställas till Kungl. Maj:ts förfogande med rätt för Kungl. Majit att meddela närmare föreskrifter örn beloppets användning för ifrågavarande ändamål.

I de såsom uppläggningskostnader upptagna kostnaderna för prägling av plåtar samt tryckning av a v tryck sk or t och medborgarkort första gången ingå kostnader för personal, elektrisk kraft, belysning och värme, förhyrning av möbler och maskiner, diverse förbrukningsartiklar, ändring av plåtar under uppläggningstiden samt instruktion av personal, resor och dagtraktamenten m. m. under uppläggningstiden. Det av kommittén härför beräknade kostnadsbeloppet 1 825 100 kronor torde böra godtagas.

De i det föregående omförmälda, å statsverket belöpande uppläggningskostnaderna torde sålunda böra beräknas till (360 000 + 1 825 100 =) 2 185 100 kronor eller i runt tal till 2 185 000 kronor. Därmed är emellertid ej hela engångskostnaden för systemets genomförande angiven. Kommittén räknar för sin del med att länsstyrelsernas och statistiska centralbyråns folkbokföringsavdelningar skola deltaga i uppläggningsarbetet under ett halvt år. Därjämte räknar kommittén med att även kyrkobokföringsinspektörer skola finnas under uppläggningstiden och under ett halvt år vara verksamma med avseende å förberedelserna för systemets genomförande. Till uppläggningskostnaderna böra därför enligt vad kommittén anför läggas hälften av de årliga driftskostnaderna, i den mån de belöpa på länsstyrelserna, statistiska centralbyrån och kyrkobokföringsinspektörema jämte ett belopp av 150 000 kronor för portokostnader. Ett belopp av 800 025 kronor skulle alltså enligt kommitténs beräkningar tillkomma.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört räknar jag emellertid för egen del med att verksamheten för uppläggningsarbetet påbörjas i statistiska centralbyrån den 1 juli och vid länsstyrelserna den 1 oktober 1945. Det torde vidare enligt min mening få anses lämpligt, att uppläggningstiden beräknas omfatta tiden fram till den 1 juli 1946; fr. o. m. sistnämnda dag torde däremot såväl kostnaderna för nämnda myndigheters folkbokföringsavdelningar som kostnaderna för kyrkobokföringsinspektörer — därest dylika befattningar komma att inrättas — böra räknas som »årlig driftskostnad». Det nu angivna betraktelsesättet innebär självfallet en viss schematisering. Även efter den 1 juli 1946 måste nämligen folkbokföringsavdelningarnas personal utföra en del uppläggningsarbete; och även kyrkohokföringsinspektöremas verksamhet lärer i viss utsträckning kunna hänföras lill sådant arbete. Jag torde vidare få erinra örn att, som jag förut framhållit, arbetet vid länsstyrelserna i viss utsträckning kan komma att påbörjas tidigare än den 1 oktober 1945.

Med utgångspunkt från det nyss anförda kunna uppläggningskostnaderna beräknas till, utöver det förut angivna beloppet å 2 185 000 kronor, de i följande tablå upptagna beloppen. Till jämförelse meddelas i tablån även kommitténs motsvarande siffror.

144 Kungl. Marits proposition nr 282.

Departements­

Kommittén

chefen

Lokalkostnader.

Kungl. Muj:ts proposition nr 282. 145

närvarande utgår från finansdepartementets anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. Med utgångspunkt från oförändrade ersättmngsgrunder kunna kostnaderna för experternas avlöning, därest båda skulle erfordras under hela nästa budgetår, beräknas till i runt tal 2(5 000 kronor. Sammanlagt bör alltså avlöningen lill statistiska centralbyrån nytillkommande personal under uppläggningstiden beräknas till 6(5 000 kronor. Kostnaden torde böra bestridas från den å avlöningsstaten för statistiska centralbyrån uppförda anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal. Riksdagens medgivande till överskridande av ifrågavarande anslagspost torde böra utverkas.

Nyanställningen av personal vid länsstyrelserna bör, som jag tidigare framhållit, beträffande såväl antal som kvalifikationer hållas inom den ram, som angives i kommitténs förslag. Jag har därför i tablån upptagit en personalkostnad, beräknad enligt samma grunder som det av kommittén angivna beloppet, men avseende en tid av ytterligare tre månader. Kostnadsberäkningen är emellertid osäker med avseende å nu förevarande post. Svårigheter möta särskilt vid bedömandet av frågan under huru lång tid den föreslagna personalen kan behöva anlitas i full utsträckning.

Kostnaderna för avlöning åt den nytillkommande personalen vid länsstyrelserna böra bestridas från den å avlöningsstaten för länsstyrelserna uppförda anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. Med hänsyn till den osäkerhet, som enligt vad nyss sagts vidlåder kostnadsberäkningen, torde frågan örn det överskridande av anslagsposten, som till följd av nyanställningen visar sig erforderligt, senare få underställas riksdagen.

I posten diverse driftskostnader för statistiska centralbyrån ingå anskaffningskostnader för förbrukningsartiklar, såsom färgband, karbonpapper och övriga kontorsutensilier, m. m. Då någon registerföring icke lärer komma att åligga centralbyråns folkbokföringsavdelning under uppläggningstiden men å andra sidan en synnerligen omfattande korrespondens torde vara att förvänta under nämnda tid, har jag uppskattat kostnadsposten till samma belopp, som kommittén beräknat för den av kommittén föreslagna uppläggningstiden örn sex månader. Kostnaden torde böra bestridas från statistiska centralbyråns omkostnadsanslag.

1 motsvarande post för länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar ingå, förutom kostnader av nyss angiven art, jämväl anskaffningskostnader för det årliga behovet av adressplåtar, ryttare, registerkort och plåtemballage. De av kommittén beräknade kostnaderna för ett år avse bl. a. anskaffning av plåtar för utbyte av förbrukade sådana samt anskaffning av regislerkorl för aktualisering av två kortregister hos länsstyrelsen, riksbyråns sökregister, pastorsämbetenas och mantalsskrivningsförrättarnas hjälpkortregister samt länsarbetsnämndernas uttagningsregister oell eventuellt de register, som skola föras hos debiteringsförrättare; vidare avses från nämnda anslagspost skola läckas kostnaderna för en vidlyftig aviseringsverksamhet samt för inköp av färgband och karbonpapper för tryckning i flera exemplar av längder, förteckningar, uppbördsböcker, debetsedlar och avlryckskorl m. lii. Under upp-

liihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 282. 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

iäggningstiden lärer man emellertid icke behöva räkna med att några plåtar skola hava hunnit ompräglas så många gånger, att de kunna anses förbrukade. Behovet av registerkort lärer vidare komma att i huvudsak inskränka sig till vad som åtgår för ett alfabetiskt adressregister hos länsstyrelserna. Även behovet av färgband och karbonpapper lärer bliva väsentligt mindre under uppläggningstiden än under tiden därefter, då folkbokföringsavdelningama i full omfattning övertagit sina arbetsuppgifter. Under beaktande av dessa synpunkter har jag uppskattat förevarande kostnadspost till 40 000 kronor. Kostnaden torde få bestridas från länsstyrelsernas expensanslag.

Vid beräkningen av kapitalkostnaderna under uppläggningstiden har jag dels utgått från ett något mindre inventariebestånd under det närmaste budgetåret än det kommittén räknat med dels ock beaktat, att kalkylen bör avse i fråga om statistiska centralbyrån ett år och i fråga om länsstyrelserna tre kv.artal. Särskild medelsanvisning för ifrågavarande ändamål ifrågakommer icke.

Resultaten av de i det föregående gjorda beräkningarna kunna sammanfattas på följande sätt.

Engångskostnaderna för reformens genomförande kunna beräknas uppgå till 1) för kommunerna:

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 147

De förut angivna kostnaderna hava karaktären av merkostnader, i det alt de nuvarande kostnaderna för mantalsskrivning och kyrkobokföring i allt väsentligt kvarstå.

Kommittén har emellertid ansett sig kunna påvisa vissa besparingar i fråga örn nuvarande kostnader. Besparingarna, vilka endast till en mindre, ej bestämbar del hänföra sig till kostnaderna för själva folkbokföringen, hava av kommittén uppskattats till ett årligt belopp av minst 800 000 eller, under vissa förutsättningar, minst 950 000 kronor.

Det synes för närvarande ej möjligt att tillförlitligt bedöma dessa beräkningar. I likhet med statskontoret har jag dock ett intryck av att besparingarna komma att bliva större än de anförda siffrorna giva vid handen. Denna uppfattning vinner även stöd av kommitténs uttalanden, vilka utvisa att kommittén räknat med besparingsmöjligheter som ej kunnat siffermässigt påvisas.

Vad härefter angår anslagsbehovet a riksstaten för nästa budgetår torde endast en del av det för anläggningskostnaderna beräknade beloppet då bliva erforderligt. Som av det redan anförda framgår har jag icke tagit definitiv ställning till kommitténs förslag örn införande av medborgarkort samt om inrättande av bjälpkortregister hos pastorsämbetena, avtryckskortregister över fastigheter hos mantalsskrivningsförrättama, födelsenummerregister hos länsstyrelserna och sökregister hos statistiska centralbyrån; ej heller har jag tagit definitiv ståndpunkt till frågan örn anskaffande av aggregat för dubbelkolumnlryck. Vid sådant förhållande och då beträffande de tryckande registren över fastigheter och juridiska personer uppsättningen av nämnda register enligt den föreslagna arbetsplanen skall ske först år 1947, torde vid anslagsäskandet från det för anläggningskostnader beräknade beloppet, 2 651 000 kronor, böra avräknas följande delposter, nämligen 354 000 kronor för förvaringsskåp och förvaringslådor till registren, 220 000 kronor för plåtar, 75 000 kronor för register- och ledkort, 277 000 kronor för blan-« kettmaterial till medborgarkort samt 133 650 kronor för nyssnämnda aggregat eller tillhopa (354 000 + 220 000 + 75 000 + 277 000 + 133 650 ==) 1 059 650 kronor. För anläggningskostnader kan alltså medelsbehovet för budgetåret 1945/46 beräknas till (2 651 000 — 1 059 650 =) 1 591 350 kronor. Med hänsyn till osäkerheten i fråga örn kostnadernas fördelning å de olika budgetåren synes anslaget för nästa budgetår emellertid böra upptagas till något högre belopp, 1 800 000 kronor, och anvisas såsom reservationsanslag.

Vad angår uppläggningskostnaderna bör, såsom framgår av den lämnade redogörelsen, särskilda anslag nu äskas endast såvitt angår posterna å 360 000 kronor, avseende utskrift av präglingsmanuskript, samt 1 825 000 kronor, avseende prägling av plåtar m. m. Av enahanda skäl som nyss anförts beträffande anläggningskostnaderna bör emellertid endast viss del av sistnämnda belopp äskas för nästkommande budgetår. Boloppet 1 825 000 kronor bör sålunda minskas med de däri ingående delposterna 45 000 kronor, utgörande hyra för präglingsmaskiner, 280 000 kronor, avseende vissa per­

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 282.

sonalkostnader, 30 000 kronor, avseende viss arbetskostnad, samt 120 000 kronor, likaledes avseende personalkostnad, eller med tillhopa 475 000 kronor. Av nyssnämnda belopp 1 825 000 kronor bör alltså för nästkommande budgetår äskas (1 825 000 — 475 000 =) 1 350 000 kronor.

VII. Departementschefens hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

dels lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående

de av mig angivna huvudgrunderna för en omorganisation av

folkbokföringen;

dels föreslå riksdagen att för budgetåret 1945/46 anvisa

följande anslag, nämligen till

Folkbokföringen: Anläggningskostnader ett reservationsan­

Kungl. Maj.ts proposition nr 282. 119

Innehållsförteckning.

Sid.