2

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

givit, att nämnda skattegruppering finge, utan hinder av 48 § 1 mom. kom­

munalskattelagen, erhålla förlängd giltighet till och med utgången av år 1945.

Med stöd av detta bemyndigande har Kungl. Majit genom kungörelse den

23 mars 1945 (nr 101) förordnat, att den för åren 1935—1939 gällande in­

delningen för taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt kom­

munal inkomstskatt av samtliga orter i riket skulle äga förlängd giltighet till

och med utgången av år 1945.

Uppskovet sedan år 1939 med den lagstadgade allmänna omgrupperingen

av orterna i skattehänseende betingades till en början av uppfattningen, att

de efter krigsutbrottet inträdda förskjutningarna i de lokala prisförhållandena

icke lämpligen kunde läggas till grund för en sådan omgruppering, och se­

dermera av önskemålen att erhålla ytterligare utredningar i dyrorisgruppe-

ringsfrågan.

Socialstyrelsen hade sålunda på våren 1939 fått Kungl. Maj:ts uppdrag att

utföra en undersökning av de lokala olikheterna i levnadskostnaderna, avsedd

att läggas till grund för nya dyrortsgrupperingar beträffande såväl de skat­

tefria ortsavdragen som de statsanställdas löner och folkpensionerna. Under­

sökningen skulle grundas på de av 1936 års lönekommitté föreslagna, av riks­

dagen godkända metoderna för levnadskostnadsmätningen. Frågan om upp­

skov med den beslutade prisinsamlingen underställdes riksdagen (prop. nr

26/1939 U och 146/1940 L), som anslöt sig till uppfattningen, att grupperingar,

som grundades på de då inträdda prisförskjutningarna, skulle för en avse­

värd tid framåt binda löne- och skattesystemen vid en sannolikt tillfällig

lokal prissituation. Sådana grupperingar kunde näppeligen förväntas ge ett

tillfredsställande resultat eller ens leda till en rättvisare avvägning olika orter

emellan än vad gällande grupperingar innebure (skriv, nr 68/1939 U och

330/1940 L).

År 1941 igångsattes emellertid den avbrutna undersökningen av de lokala

olikheterna i levnadskostnaderna. Frågan huruvida på grundval därav skulle

företagas en fullständig omgruppering av orterna i riket eller endast mera

provisoriska omflyttningar av enstaka orter lämnades därvid öppen. Ställ­

ning till denna fråga ansågs icke kunna tagas, förrän den föreslagna pris­

undersökningen utförts (prop. nr 218/1941, skriv. 302/1941).

Vid anmälan av resultatet av 1941 års prisgeografiska undersökning (prop.

nr 68/1943) förordade jag, med hänsyn främst till konsekvenserna i dåva­

rande läge av en allmän omgruppering av orterna i lönehänseende, att man

skulle stanna vid att verkställa vissa provisoriska jämkningar i dyrortsgrup-

peringarna, varigenom de mest framträdande ojämnheterna i gällande grup­

peringar kunde avlägsnas. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning och

hemställde tillika örn en allsidig och förutsättningslös utredning i dyrorts-

grupperingsfrågan (skriv, nr 119/1943).

Sammansatta stats- och bevillningsutskottet hade i sitt av riksdagen seder­

mera godkända utlåtande (nr 1) framhållit, att den då verkställda levnads-

kostnadsundersökningen icke lämpligen kunde läggas till grund för en ny

dyrortsgruppering. Utskottet delade uppfattningen, att en sådan allmän om­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

De sakkunniga,1 som antagit benämningen 1943 års dgrortskommitté, ha

efter slutfört uppdrag avgivit ett den 5 maj 1945 dagtecknat betänkande an­

gående dyrortsgrupperingen (Statens off. utredn. 1945:32), innefattande ut­

redningar och förslag angående löne- och skattegrupperingarna samt angå­

ende metoderna för mätning av de lokala levnadskostnadsskillnaderna.

Till kommitténs betänkande ha fogats särskilda yttranden av fyra av kom­

mitténs ledamöter.

Över betänkandet ha infordrade utlåtanden avgivits av fångvårdsstyrelsen

(som överlämnat yttranden från svenska fångvårdssällskapet och Sveriges

fångvårdsmannaförbund), försvarets civilförvaltning, försvarets fabrikssty-

relse, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststy­

relsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret,

generaltullstyrelsen (som överlämnat yttranden från Sveriges allmänna tull­

tjänstemannaförening, svenska tullmannaförbundet och Sveriges kvinnliga

tulltjänstemannaförening), statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket,

allmänna lönenämnden, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, kommerskolle­

gium, lotsstyrelsen (som överlämnat yttranden från lotsverkets distriktsbe-

fälsförening, lotsförbundet och fyrpersonalens förening) och samtliga läns­

styrelser, varjämte följande organisationer avgivit utlåtanden, nämligen

svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, statstjänar-

kartellen, statstjänstemännens riksförbund, tjänstemännens centralorganisa­

tion, svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet. Yttranden ha

vidare inkommit från läroverkslärarnas riksförbund, riksförbundet rättvisa

åt landsorten samt olika lokala sammanslutningar.

Innan jag anmäler förslag angående skattegrupperingen för tid efter ut­

gången av år 1945, torde jag få lämna en redogörelse för de av dyrorts-

kommittén framlagda förslagen och de synpunkter, som framkommit vid

remissbehandlingen, samt angiva min uppfattning beträffande nämnda frå­

gor för att sålunda bereda riksdagen tillfälle att taga ställning till desamma.

Med hänsyn till det intresse riksdagen tidigare ägnat dessa spörsmål och till

den allmänna uppmärksamhet, som dyrortsfrågan varit föremål för under

senare år, synes denna redogörelse böra bli relativt ingående.

Dyrortsgrupperingens omfattning, syfte och allmänna betydelse,

Dyrortsgrupperingen i nutida mening infördes i det svenska förvaltnings­

systemet genom beslut vid 1919 års riksdag och har därefter vidgats till olika

områden.

I fråga örn statstjänstemännens löner hade redan tidigare förekommit

viss dyrortsgradering för några större personalgrupper, i det att särskilda

1 Vid betänkandets avgivande utgjordes de sakkunniga av ledamoten av första kammaren,

förre landshövdingen S. N. Linnér (ordf.), ledamoten av första kammaren Elon Andersson,

lektorn Einar Ekegård, ledamoten av första kammaren Herman Ericsson, överdirektören Ernst

Höijer, ledamöterna av andra kammaren J. W. Mårtensson, och Hj. R. Nilsson, rektorn Sven

E. Ohlon, folkskolläraren K.-G. Rosberg och stationsmästare.n Helge Rundlöw.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Vid dyrortsgraderingens genomförande i praktiken, d. v. s. vid bestäm­

mandet av dyrortstilläggen i löneplanen, hade det dock, enligt vad lönekom-

mittén framhöll, icke varit fråga örn att åstadkomma en precis utjämning

av reallönerna med utnyttjande av de resultat i fråga örn de relativa lev­

nadskostnaderna på olika orter, som man nått genom de tillämpade meto­

derna. I själva verket hade löneplanens spännvidd de olika ortsgrupperna

emellan i skilda löneklasser bestämts under inverkan av allehanda hänsyn

till »skälighet» -— naturligtvis även till statsfinansiella omständigheter —

utöver hänsynen till de kalkylerade olikheterna i levnadskostnader. Att dessa

senare icke gjorts ensamt normerande — trots det deklarerade syftet att ut­

jämna reallönerna — torde ha berott på att beräkningarna av levnadskost­

naderna på olika orter ansetts dels vila på ett i vissa stycken bräckligt un­

derlag, dels icke innefatta alla de moment, som vid jämförelser av »reallöner»

borde tagas med i beräkningen.

Enligt lönekommitténs mening vore det icke helt realistiskt att uppfatta

reallönen såsom bestämd enbart genom kvoten mellan penninglönen och de

i penningar mätbara levnadskostnaderna. De reella fördelar, som skulle mot­

svara en viss lön, berodde jämväl av miljön på tjänstgöringsorten samt de

levnadsvanor, som miljön mer eller mindre präglar. En större stad kunde

exempelvis erbjuda vissa fördelar och medföra vissa merutgifter, vilka icke

kunde uppskattas med numerisk exakthet. Utrymme för en skälighetspröv-

ning måste därför finnas, ehuru de statistiskt mätbara levnadskostnaderna

mellan olika orter borde tilldelas en dominerande vikt.

Vad angår skattegrupperingen angavs syftet med densamma redan från

början vara att gradera det skattefria existensminimum efter ortsdyrheten,

d. v. s. att ge ortsavdragen ungefär samma realvärde överallt. Att avdragen

snart förlorade sin karaktär av uttryck för existensminimum är en an­

nan sak.

Dyrortskommittén anser det sålunda angivna motivet vara en principiellt

riktig utgångspunkt och uttalar för sin del, att dgrortsgrupperingens uppgift

bär vara att utgöra underlag för en interlokal utjämning av realvärdet av

löner och vissa andra ekonomiska förmäner. En given förutsättning för detta

omdöme är dock enligt kommitténs uppfattning, att en interlokal spridning

i levnadskostnaderna av viss storlek föreligger. Av en inom kommittén ut­

förd undersökning rörande levnadskostnaderna på 545 orter i april 1944,

för vilken redogörelse lämnas i det följande, har kommittén bibragts upp­

fattningen att denna förutsättning är för handen.

Kommittén betonar att utjämningen av realvärdet av löner, skatteavdrag

m. m. är att anse såsom ett rättvisekrav. För den enskilde måste det enligt

kommitténs mening framstå såsom en gärd av rättvisa, att kontantlönen för

en viss arbetsprestation avpassas så, att den ger samma reella fördelar, oav­

sett på vilken ort arbetet utföres. Ortsgraderingen av de skattefria avdragen

finner kommittén önskvärd därför, att utan en sådan gradering icke funnes

möjlighet åstadkomma, att en viss skattesats träffade samma realinkomst

lika på alla orter.

Vidare uttalar kommittén, att en väl utförd dyrortsgruppering torde bidraga

till att upprätthålla lugnet på arbetsmarknaden genom att den bildar ett

sakligt underlag för bedömandet av skäligheten av lönerna på olika orter,

dock utan att kunna eller böra vara enda grunden för ett sådant bedömande.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

livet och särskilt diskuterat, huruvida flykten från landsbygden kan ha

betingats av dyroi-tsgrupperingen. Kommittén anför härom bland annat föl­

jande.

Överflyttningen från landsbygd till städer och andra tätorter samt från

jordbruk till andima näringar är icke en isolerad svensk utan en inteiuia-

tionell företeelse. I stort sett torde denna bero på, att industri, handel och

samfärdsel utvecklats starkare än jordbruket och därigenom haft större be­

hov ai'betski-aft och kunnat ei-bjuda bättre inkomster. För vårt land, som

jämförelsevis sent tagit del i den industidella utvecklingen, utgjorde ännu vid

sekelskiftet den del av befolkningen, som tillhörde jordbruket med binäringar,

55,1 procent, under det att densamma år 1940 nedgått till 33,9 procent. Den

stora utflyttningsströmmen fran jordbruket tog före den svenska industriens

uppsving formen av emigration, vilken ännu åren 1901—10 omfattade en år­

lig genomsnittssiffra av 25 767 personer men 1931—40 allenast 2 576 personer

årligen. Det torde således till stor del vara landsbygdens tidigare utvandrare­

grupper, som nu söka sig till städerna. För svenska förhållanden är det emel­

lertid karakteristiskt, att industrien icke uteslutande anhopats i storstäderna,

utan är utspridd på ett stort antal mindre samhällen, som också i regel förete

ökning i jämförelse med den rena landsbygden.

Efter att ha berört de stora svårigheter, som den pågående folkomflytt­

ningen medför för jordbrukets arbetskraftsförsörjning och familjebildningen

hos den jordbrukande befolkningen, uttalar kommittén, att den statliga löne-

grupperingen enligt dess mening har en underordnad inverkan på befolk-

ningsströmmens nuvarande riktning från landsbygden till städerna, och an­

för till stöd härför i huvudsak följande.

Vad först angår dyrortsgrupperingen för statens egna och därmed likställ­

da befattningshavare, ligger det i sakens natur, att deras stationering be­

stämmes efter helt andra hänsyn än löneläget på den ena eller andra orten.

I de lägsta ortsgi-uppema, vilkas missgynnande särskilt varit föremål för an­

märkning, äro befattningshavarna så fåtaliga i jämförelse med befolkningen

i övrigt, att deras avlöning, vare sig den behålles oförändrad eller höjes till

någon högre grupp, näppeligen kan utöva något inflytande på inkomstläget

för befolkningen i övrigt och därmed på dess kvarstannande eller bortflvtt-

ning.

I viss mån kan Stockholm anses intaga en särställning. Bortsett från de

dyrortsgrupperade arbetarna i statens tjänst uppgår antalet statliga befatt­

ningshavare jämte folkskollärare och med dessa likställda med stationeiång

i Stockholm till omkring 45 000 personer, varav cirka 29 000 tillhöra första—

tolfte lönegraderna eller därmed jämförliga lönelägen. Det kan icke anses

uteslutet, att lönesättningen för statens befattningshavare säi-skilt i de lägre

lönegraderna påverkar den allmänna marknadens löner. Det sannolika är

dock, att dessa båda områden ömsesidigt inverka på varandra och att därvid

den allmänna arbetsmarknaden med dess vida större personal är den star­

kare faktorn, som ur konkurrenssynpunkt föranleder en viss nivå för mot­

svarande grupper av statens befattningshavare.

Frågan sammanhänger med dyrortslönesystemets tillämpning inom den

allmänna arbetsmarknaden. Arbetslönerna i Sverige regleras numera i större

utsträckning än kanske i något annat land genom kollektivavtal. Under kol­

lektivavtalens utveckling uppkom redan tidigt och före den statliga löne-

grupperingen en variation av lönerna efter olika orter. Delvis torde detta ha

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Departements­

chefen.

avskaffas. Ett system med enhetliga löner borde dock kompletteras med sär­

skilda tillägg för tjänstemän på nordligare eller eljest mera isolerat belägna

orter. Ekegård har härutöver i sin omfattande reservation bl. a. utvecklat,

hurusom de nuvarande grupperingarna i löne- och skattehänseende enligt

hans mening innebure sociala vådor av oöverskådlig räckvidd. Ett föråldrat

och felaktigt beräkningsmaterial skulle ha verkat förvirrande och förryckande

på lönerna inom den enskilda arbetsmarknaden. Genom de högre skatteav­

dragen och de högre lönerna i storstäderna skulle staten ha stegrat fastighets­

värdena där, och den av dyrortsgrupperingen premierade avflyttningen från

landsbygden torde vidare enligt hans uppfattning komma att framkalla en

tendens till värdefall å jordbruksfastigheter.

Remissmyndigheterna ha, i den mån de berört frågan örn syftet med dyr-

ortsgrupperingarna, i regel biträtt principen om en interlokal utjämning av

realvärdet å löner och skatteavdrag. 1 några fall har tvekan dock uttalats om

det faktiska behovet i framtiden av en sådan utjämning. En närmare redo­

görelse för synpunkterna i detta hänseende torde få lämnas i samband med

förslagen angående löne- och skattegrupperingarna.

Vad kommittémajoriteten anfört om det principiella syftet med dyrortsgra-

deringen av löner, skatteavdrag och andra förmåner föranleder ingen erinran

från min sida. Även om tidigare dyrortsgrupperingar varit i olika avseenden

bristfälliga och den gällande grupperingen vid nuvarande prisförhållanden

framstår såsom betänkligt föråldrad, synas mig de motiv, som legat till grund

för grupperingarna, vara hållbara. Jag finner också uppenbart, att gruppe-

ringssystemet i praktiken, trots att enskilda orters placering och måhända

även spännvidden i den statliga löneskalan kunnat ge anledning till berätti­

gad kritik, i stort sett medfört större rättvisa medborgarna emellan än om

någon gradering av förmånerna efter orternas dyrhet alls icke skett.

Frågan örn behovet av en dyrortsgruppering i fortsättningen är uppenbar­

ligen beroende av de levnadskostnadsskillnader, som nu föreligga och som

kunna antagas komma att föreligga i framtiden. Jag delar kommittémajori­

tetens uppfattning, att dessa skillnader äro och under de år, för vilka en

reglering nu är aktuell, komma att förbli så betydande, att en dyrortsgra-

dering av de statsanställdas löner och skatteavdragen är påkallad. Jag åter­

kommer till denna fråga i det följande.

Dyrortsgrupperingssystemets principiella kritiker lia hävdat, att systemet

medfört betydande, ogynnsamma återverkningar på samhällslivet. De på­

ståenden härom, som av en reservant framförts, synas mig i det väsentliga

ostyrkta eller felaktiga. Kommittén har visserligen ingalunda i hela deras

vidd utrett de orsakssammanhang, som här kunna föreligga, utan endast i

förbigående berört dessa problem. Mot de synpunkter på frågan, som kom­

mittén anfört, har jag emellertid icke funnit anledning till erinran.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

på beräkningar rörande kostnaden för en viss konsumtion, icke nödvändigt­

vis är fullt rättvisande. Det är exempelvis tänkbart, att orter, på vilka den

totala kostnaden för en kvantitativt och kvalitativt fixerad konsumtion är

densamma, likväl icke äro lika i dyrhetshänseende i betydelsen att det skulle

kosta detsamma att på dem upprätthålla samma .standard. Genom att an­

passa sin konsumtion efter de lokala prisförhållandena är det nämligen

sannolikt, att hushållen på åtminstone några av dem kunde uppnå samma

standard för en lägre kostnad. Endast örn anpassningsmöjligheterna på alla

orterna vöre lika stora, skulle invändningen sakna betydelse. Emellertid är

det i praktiken omöjligt att avgöra, örn två eller flera konsumtionssamman-

sättningar motsvara samma standard eller i vilken mån den enas standard

avviker från den andras, emedan subjektiva uppfattningar måste spela in vid

värderingen. Man står sålunda vid det praktiska utförandet av levnadskost­

nads jämförelser inför ett dilemma, som icke kan lösas på ett invändnings-

fritt sätt.

Edligt vissa beräkningar som kommittén utfört, synes som om det fel, som

begås, då konsumtionen antages överallt lika, vore av underordnad praktisk

betydelse, så länge det gäller de materiella nyttigheterna, d. v. s. mat, kläder,

bostad, husgeråd o. s. v. För dessas vidkommande skulle alltså dilemmat icke

spela någon större roll, varför utvägen att identifiera standard och konsum­

tion vore väl försvarad.

Dilemmat betyder så mycket mera, då fråga blir om den del av hushålls-

budgeten, som användes för konsumtion av icke-materiella nyttigheter. För­

utsättningarna för skilda orter att här möjliggöra en till såväl kvantitet

som kvalitet lika konsumtion äro så väsentligt olika, att ett benhårt fast­

hållande vid metoden skulle leda till rent orimliga resultat. Metoden är

därför icke tillämplig för denna del av standarden. Här måste med andra ord

en viss variation i konsumtionen förutsättas. Å andra sidan kan man icke

bortse från, att en sådan förutsättning innebär ett betydande mått av god­

tycke.

Kommittén framhåller, att å ena sidan möjlighet icke föreligger att beräkna

en ekonomisk kompensation för de olikheter, som råda i miljön mellan lands­

bygd och städer, mellan söder och norr, men att det å andra sidan enligt dess

mening skulle innebära ett icke oväsentligt fel i dyrortskalkylen att helt läm­

na denna fråga åsido. Kommittén förordar en medelväg vid beräkningarna

och anför härom.

Från landsbygdens håll har i dyrortsdiskussionen med skärpa framhållits,

att hittills utförda dyrortsundersökningar icke tagit vederbörlig hänsyn till

nu berörda förhållanden. Visserligen förefaller det, som örn betydelsen av

denna fråga något överdrivits i den allmänna diskussionen — här torde

exempelvis föreligga en sammanblandning av å ena sidan de på landsbyg­

den bosatta konsumenternas i detta sammanhang fullt giltiga krav på till-

gang till tätorternas fördelar och å andra sidan det allmänna behov av om­

växling i miljön, som varje människa känner, vare sig hon bor på landet

eller i staden — men kommittén anser dock, att de från landsbygden fram­

förda synpunkterna i det väsentliga förtjäna beaktande.

Kommittén har därför efter ingående överväganden kommit till uppfatt­

ningen, att en medelväg måste beträdas, innebärande att dyrortskalkylen i

framtiden bör omfatta viss hänsyn till de särskilda kostnader, som lands­

bygdens befolkning måste vidkännas för att uppnå kontakt med tätorterna.

Dessa med isoleringen på landsbygden sammanhängande kostnader kunna

lämpligen beräknas i form av avståndstillägg i budgeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

13

Till levnadskostnaderna böra i detta sammanhang enligt kommitténs me­

ning räknas alla de utgifter, som normalt förekomma inom de folkgrupper,

dyrortsundersökningen närmast avser. Kommittén anför till stöd härför

följande.

Ortsgraderingens viktigaste användning i framtiden liksom hittills torde

komma att gälla löner och andra inkomstarter avsedda att täcka hushållens

totala konsumtion. Man bör sålunda medräkna såväl direkta och indirekta

skatter som utgifter för all slags privat konsumtion —- även sådan, som

icke hör till livets egentliga nödtorft — i den utsträckning, i vilken dylik

konsumtion genomsnittligt förekommer inom den folkgrupp, vars standard

tages till utgångspunkt för beräkningarna. Denna uppfattning av vad som

hör till levnadskostnaderna överensstämmer med den som tidigare kommit

till uttryck genom t. ex. 1936 års lönekommitté och socialstyrelsens dyrorts-

undersökningar, och den torde även stämma med den allmänna uppfatt­

ningen om hithörande ting.

Hushållsbudgeten.

Mätningen av levnadskostnaderna innebär i princip

en beräkning av, huru stora kostnaderna på olika orter skulle bli för en viss

familj, örn familjen levat vid en och samma standard på de olika orterna

och de vid tidpunkten för prisinsamlingen konstaterade priserna på olika orter

gällt hela året. Levnadskostnadstalen kunna sägas ange kostnaderna för

familjens årsförbrukning av olika nyttigheter och tjänster. Det första pro­

blemet vid levnadskostnadsmätningen gäller sålunda fastställandet av denna

årsförbrukning, vanligen benämnd hushållsbudgeten.

Beträffande den hushållsbudget, som bör läggas till grund för

levnadskostnadsmätningen, har dyrortskommittén framhållit följande.

Kommittén anser, att det viktsystem som bör läggas till grund för löne-

grupperingar och dylikt, liksom vid 1941 års prisgeografiska undersökning,

lämpligen kan avse hushållsbudgeten för familjehushåll om man, hustru

och ungefär två barn bosatta i städer och andra tätorter och åtnjutande en

inkomst motsvarande en tjänstemans i ungefär Ilie löneklassen enligt

civila avlöningsreglementet. Resultatet av beräkningar med hjälp av ett

sådant viktsystem torde — med den prisspridning, som åtminstone för när­

varande råder — bli tillämpligt för utredningar rörande skatteavdragen,

oaktat dessa gälla även andra samhällsgrupper.

Normalbudgetens användning vid skattegrupperingen kan väl diskuteras,

eftersom det är obestridligt, att skattegrupperingen rör mycket flera och mera

olikartade samhällsskikt än lönegrupperingen för statens tjänstemän och att

avsevärda skillnader i levnadsvanor och behov finnas mellan de olika skikten.

Det skulle dock vara praktiskt omöjligt att för alla dessa skikt göra särskilda

undersökningar och inrätta särskilda avdragsskalor. Övergången från den

ena till den andra skalan torde också möta så gott som oöverstigliga svårig­

heter. Det torde därför vara berättigat att låta dyrortskommitténs resultat

beträffande levnadskostnaderna gälla jämväl för variationerna i skattebeta­

larnas skattekraft, såvitt dessa bero på hemortens större eller mindre dyrhet.

Måttstock för den sammanpressning av ortsskalan, som liksom hittills

synes böra tillämpas vid avvägningen av lönen i höga lönelägen, bör vara

en särskild beräkning grundad på en budget avseende tjänsteman med

familj i ungefär 28 :e löneklassen.

Mot bibehållandet av en enhetlig hushållsbudget har man åberopat de skilda

individuella levnadsförhållandena för statens tjänstemän, ävensom olikheterna

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

för det stora antal personer på allmänna arbetsmarknaden, vilkas löner åt­

minstone influeras av de statliga levnadskostnadsundersökningarna. Det är

emellertid ofrånkomligt, att den officiella dyrortsgrupperingen grundar sig

på beräkningar avseende en enda hushållsbudget — exempelvis en genom -

snittsbudget för arbetare och tjänstemän i städer och andra tätorter — då

det måste anses praktiskt uteslutet att uppbygga en lönereglering på sär­

skilda beräkningar för olika familjetyper, inkomstgrupper o. s. v.

Mot att nu använda den senast — d. v. s. för 1941 års prisgeografiska

undersökning — konstruerade budgeten har anmärkts, att sannolikt vissa

förskjutningar ägt rum i själva konsumtionen, sedan denna budget fram­

kom, och vissa skäl tala för att så har skett. Å andra sidan får det icke

heller förbises, att även en budget, som upprättades nu, endast under en

begränsad tid skulle svara mot verkligheten. Dessutom har det visat sig,

att en undersökning angående den familjetyp, som borde användas så­

som normalfamilj vid levnadskostnadsundersökningarna, skulle taga så lång

tid, att kommittén icke ansett sig kunna stå till svars för det uppskov med

kommitténs arbete, som skulle vållas därigenom. Kommittén har därför vid

sina beräkningar i princip utgått från samma budget som socialstyrelsen

vid dess senaste utredning och endast vidtagit vissa smärre korrigeringar.

Kommittén har. i förevarande sammanhang icke behandlat frågan örn den

budget, som bör ligga till grund för grupperingen av tilläggspensionerna

m. fl. sociala förmåner.

Vid tidigare levnadskostnadsundersökningar har tillämpats en viss lokal

variation i hushållsbudgeten. Livsmedels- och bränslekvantiteterna va­

rierades sålunda vid 1934 års undersökning dels efter skilda vanor inom

olika landsdelar m. m., dels i grova drag efter det med klimatet växlande

kaloribehovet. Bränsleposten hade sålunda olika kalorivärde inom alla lands­

delar, medan födans kalorivärde praktiskt taget var detsamma utom för

övre Norrland, där kalorivärdet var 8 procent högre än för övriga lands­

delar. Vid 1941 års undersökning tilläts endast bränsleförbrukningen vari­

era.

Dyrortskommittén ställer sig i princip kritisk mot dylika variationer och

anför härom i huvudsak följande.

Den vid 1934 års undersökning använda metoden att modifiera budge­

ten efter de lokala växlingarna i konsumtionen av enstaka varuslag motive­

ras med att bristande hänsyn till sådana lokala särdrag medför risk, att orter

med från medelförbrukningen avvikande konsumtionsförhållanden komma

för högt på dyrortsskalan — örn nämligen de lokala särdragen innebära en

ekonomisk anpassning efter de lokala prisförhållandena. För Sveriges vid­

kommande gäller, att konsumtionen av livsmedel och bränsle i de mellersta

landsdelarna i stort sett överensstämmer med riksmedeltalet, medan de syd­

ligaste delarna och Norrland samt i vissa avseenden västkusten uppvisa

avvikelser. En tendens till höjning av sistnämnda landsdelars placering

skulle alltså eventuellt föreligga vid dyrortsberäkning med gemensam

budget.

Den hänsyn, som tages till lokala variationer i konsumtionen, då olika

budgeter användas för olika landsdelar, medför, att dyrhetsjämförelsen

kommer att inkludera icke blott pris- utan även konsumtionsolikheter. Detta

är en olägenhet, såvida man icke vet, att de skilda budgeterna repre­

sentera samma standard. Men detta kan man vanligen icke veta, då någon

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

sökningar. Kommittén anser, att denna fråga bör dansk julas för avgörande

av socialstyrelsen. En viss variation av bränsleförbrukningen allt efter kli­

matzoner synes utan vidare befogad.

Kommitléledamoten Nilsson har i sin reservation uttalat tvekan örn riktig­

heten att utgå från samma inkomstläge vid löne- och skattegrupperingarna

och härom anfört följande.

Med hänsyn till dyrortssystemets tillämpningsområden bör normalfamil­

jens inkomstläge motsvara ett genomsnitt av berörda folkgrupper. I fråga

örn lönegrupperingen, som har avseende på statens befattningshavare, synes

så i stort sett vara fallet. Vad återigen beträffar skattegrupperingen, som till-

lämpas för alla medborgare, torde normalfamiljens inkomster ligga på en

väsentligt högre nivå än vad som kan sägas motsvara genomsnittet för lan­

dets hela befolkning. För fastställande av skattegrupperingen borde man

strängt taget räkna med ett lägre inkomstläge och en annan hushållsbudget

än som använts i de föreliggande beräkningarna. Att lägga samma beräk­

ningar av levnadskostnadernas olikheter till grund för såväl lönegruppering­

en som skattegrupperingen, torde sålunda knappast vara fullt riktigt.

Frågan örn den hushållsbudget, som bör läggas till grund för levnadskost-

nadsmätningen, har berörts endast i ett fåtal remissutlåtanden.

Socialstyrelsen har erinrat örn att nya hushållskostnadsundersökningar, på

vilka en ny budget kan grundas, avsetts komma till utförande med början

omkring den 1 juli 1946. En budget grundad på dessa undersökningar kan

under sådana förhållanden, även om den skulle bygga endast på första kvar­

talets bokföring, icke föreligga förrän i början av år 1947. För närvarande

kan möjligen användas budgeten för beräkning av levnadskostnadsindex el­

ler också den nu sannolikt föråldrade budget, som kom till användning vid

1941 års undersökning.

Länsstyrelsen i Blekinge län har understrukit de svårigheter, som torde

föreligga att representativt för dyrortsjämförelsema utvälja förekommande

olika slag av varor. Den faktiska konsumtionen inom olika landsdelar, i all

synnerhet inom sådana standardhushåll, varom här närmast vore fråga, tor­

de i viss omfattning, jämväl beträffande livsmedel, anpassa sig efter de lokal-

betonade varorna och prisförhållandena, och länstyrelsen ansåge för sin

del, att ett bättre grupperingsresultat sannolikt skulle uppnås, därest hänsyn

kunde tagas till den faktiska variationen i förbrukningen.

Svenska landstingsförbundet, som funnit ett enhetligt viktsystem i princip

riktigt, har icke kunnat dela kommitténs tveksamhet rörande det berättigade

i att särskilda tillägg göras i budgeten för övre Norrland. I fråga om såväl

födoämnen som kläder och vissa inventarier borde hänsyn tagas till av kli­

matet betingade speciella förhållanden.

Riksförbundet rättvisa åt landsorten har anfört, att det vore oriktigt att

räkna med en s. k. normalfamilj, lika stor för hela riket. En familj på man,

hustru och två barn vore för stor för t. ex. Stockholm men alldeles för liten

för övre Norrlands landsbygd. Vid beräkningen av levnadskostnader, som be­

rodde på försörjningsplikt, borde enligt förbundets förmenande beaktas den

högre eller lägre nativitet, som olika orter visat under en följd av år.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Dgrortskommittén har ägnat uppmärksamhet åt detta varuurval och

örn det därvid tillämpade förfarandet anfört i huvudsak följande.

Då det gäller att avgöra, vilka varor som i prishänseende kunna repre­

sentera varandra, brukar man utgå från antagandet, att varor med samma

ursnrung (samma material, bearbetning o. s. v.), s. k. besläktade varor, också

förhålla sig på samma sätt vid den lokala nrissnridningen. d. v. s. ha unge­

fär samma prisdifferenser ii procent räknat). Som exempel på sådana va­

ror kunna nämnas olika sorter av socker (strösocker, bitsocker, krossocker)

eller av miöl (rågmjöl, rågsikt), kött från olika delar av samma djur (sid­

fläsk. skinka), kol och koks, ved av olika träslag, olika beklädnadsplagg

(kostymer, klänningar, rockar, kappor) o. s. v. Riktigheten av antagandet

har i en del fall kunnat styrkas genom praktiska prov, men någon systema­

tisk undersökning av prissambandet har icke utförts i vårt land.

Den noggrannaste avvägningen av representantvarorna med avseende på

dessas antal och vikt har kunnat ske inom livsmedels- och bränslekontona,

där man genom hushållsbudget- och konsumtionsundersökningar erhållit

väl specificerade uppgifter om förbrukningen att falla tillbaka på. Förekom­

mande brister inskränka sig här till fall, som sannolikt sakna praktisk be­

tydelse. Beklädnadspostens detaljer äro icke så väl kända, och sämst är

kännedomen örn de s. k. »övriga utgifterna», exempelvis utgifterna för^in­

ventarier, husgeråd, rengöringsmedel, fordon, resor, sjukvård, kroppsvård,

försäkringar m. m. För beklädnadsposten och »övriga utgifter» är ett hus-

hållsbudgetmaterial från år 1933 det senast anskaffade, som kan lämna några

upplysningar, och detta material är bearbetat på ett sätt som icke tillåter

en för dvrortsundersökningar fullt rationell specificering av detaljerna.

Vad kläderna beträffar, ha möjligheterna att välja representantvaror in­

skränkts ytterligare därigenom att variationerna i snitt och utförande av

dam- och barnkläder äro så stora, att man icke ansett sig kunna erhålla

jämförbara kvaliteter från olika orter på sådana plagg. Herrkläderna ha

därför i stort sett fått representera icke blott herrarnas utan även damernas

och barnens garderob. Observeras bör, att även dam- och barnklädernas

ekonomiska vikt medräknas, varigenom dock hela beklädnadsbudgeten kom­

mer med i dyrortsjämförelsen.

Örn inventarie- och husgerådspostema gäller något liknande. Mångfalden

av föremål och variationen beträffande kvalitet och utförande har här gjort,

att var och en av de utvalda representantvaroma fått vikten för en mycket

oenhetlig samling förnödenheter.

Det kunde förmodas, att dyrortsundersökningama skulle bli i avsevärd

mån lidande av nu berörda svagheter i viktsystemet. Så är emellertid knap­

past fallet, då den praktiska betydelsen av bristerna sannolikt icke är stor.

Det förhåller sig nämligen så, att de budgetposter, där en mera ingående

kännedom om sammansättningen saknas, äro i mycket stor utsträckning

sammansatta av förnödenheter, vilkas priser vart och ett för sig icke alls

företer någon variation från ort till ort eller en mycket ringa sådan. De

viktigaste undantagen härifrån torde vara kostnaden för reparationsarbeten

och hemhjälp, och det är därför ett önskemål, att den andel, varmed dessa

utgiftsposter ingå i budgeten blir noggrant utredd vid kommande budget­

undersökningar.

Icke ens de olika födoämnenas priser förete numera större interlokala

skillnader, än att rätt stora fel i varuslagens avvägning gent emot varandra

få begränsad betydelse. Det är i stället budgetens huvudposters inbördes

avvägning, som har betydelse i sammanhanget.

Kungl. Majus proposition nr 343.

19

Representantvarorna och deras vikter vid 1941 års prisgeografiska undersökning.

Representantvara

Räkne-

enhet

(prel.

budget)

Procentuell

andel

Representantvara

Räkne-

enhet

(prel.

budget)

Procentuell

andel

av

resp.

huvud­

post

(prel.

budget)

av

total-

utgif­

ten

(def.

budget)

av

resp

huvud­

post

(prel.

budget)

av

total­

utgif­

ten

(def.

budget)

Livsmedel.

100-00

4100

Apelsiner.....................

9 kg

1-00

0-41

Mjölk

911 1

14 7:

R*

ok

Citroner......................

81 st

1-00

0-41

41

9'22

3'78

Katrinplommon........

27 kg

2-49

1-02

19

2

h

9

1*10

Torkade äpplen........

22 »

2-49

1 02

35

.V39

2-91

Vitkål..........................

44 >

1-60

0-8 6

10

1* Q

Morötter......................

34 >

0-90

0-37

>

, soppkött ...

13 >

1.79

0-73

Socker..........................

in >

3'79

1-56

10

Kaffe............................

7 >

1-96

0*80

Gödkalvkött, stek ...

8 >

1-89

0-69

Pilsner........................

23 fl.

0-40

016

»

, malet..

8 >

1-60

0-86

Svagdricka..................

4 10-1

0-50

021

Fläsk, färskt sidfläsk

26 >

479

1-96

Kompletteringspost

» , salt

J

13 >

2’.9

1-02

(lika för alla orter)1

—

4-09

1-68

Fläskkorv....................

36 >

5-09

2-09

Bostad.

14-00

Blodpudding..............

12 >

ilo

0-45

Gädda...........................

9 >

1 10

0-43

Bränsle.2

—

600

Sill, färsk.....................

9 »

0-65

0"27

Strömming, färsk___

11

»

0-85

0 27

Barrved......................

Torsk ..........................

15 I

1-10

045

Makrill........................

16 >

1-10

0-45

Kol

Salt sill ......................

18 »

1'40

0‘67

Koksgas......................

_

_

Vetemjöl......................

142 >

3-59

1-47

Rågmjöl......................

33 >

- 0'60

0-28

Lyse.

100-oo

l-oo

Rågsiktmjöl................

49

il

0'4 5

130 k Wh 100-00

1'00

Havregryn...................

44

Iso

0-66

Makaroner..................

14 >

0'60

025

Beklädnadsartiklar.

100-oo

11-00

Hårt rågbröd, spis-

Ylletyger till dam-

22

1-00

0 41

9-86 m

7-88

0-87

Knäckebröd ..............

19 >

100

0-41

Bomullstyg till dam-

Soth inpå......................

22 >

1-00

0-41

klänning..................

27-63 »

5-60

0-60

Mjukt grovbröd........

28 1

1-10

0-45

Ullgarn........................

0*68 kg

1-40

015

Matbröd av vete och

Herrkostym................

1-60 st

26-46

2-91

vatten......................

9

>

0-50

021

Vinteröverrock..........

0*H5 >

10-81

1-17

Matbröd av vete och

Herrhatt......................

2-49 >

4-06

0-44

mjölk ......................

6

>

0'40

0-18

Herrskjorta................

4-84 >

6-63

0-72

Kaffebröd....................

22 >

1-90

0- 8

Herrkalsonger............

5 06 >

3'tfO

0-4U

Skorpor ......................

8 >

tino

0-33

Damstrumpor............

7'93 par

418

0-46

Potatis ......................

435 >

389

1-47

Herrstrumpor............

9’8f> >

4-36

0-48

Gula ärter..................

8

0'40

018

Arbetsblus..................

1-27 st

0-90

010

Ärter på burk..........

12

kg

0*50

0-21

Herrkängor................

1-89 par

524

0-58

1 I detina post ingå följande varuslag (procentuell andel av livsmedelsposten anges inom parentes)

margarin (H-81), kaffesurrogat (1-38) och kakao (1'I0.) Härifrån avgår malfettsrabatten (2'15).

a Kvantileterna varierades efter ransoneringsbestämmelserna och vissa klimatzoner.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Representantvara

Räkne-

enhet

(prel.

budget

Procentuell

andel

Representantvara

Räkne-

enhet

(prel.

budget)

Procentuell

andel

av

resp.

huvud­

post

(prel.

budget)

av

total­

utgif­

ten

(def.

budget)

av

resp.

huvud­

post

(prel

budget)

av

total-

utgif­

ten

(def.

budget)

5*24

0*58

Kaffegods ..................

1*24 duss.

0*59

0*11

2*17

>

5*24

0*58

Dricksglas..................

3’44 »

0*59

0*11

Halvsulning och

Mjölkfat......................

2*84 st

0*59

0*11

kläckning, herr___

3*22 st

)

Hink............................

1*58 >

0*34

0*06

Halvsulning och

6*19

0*68

Aluminiumkastrull ..

1*24 »

0*34

0*06

kläckning, dam ... 3*97 >

J

Stekgryta....................

0*81 >

0*34

0*06

Komplett eringsp ost

Trådspik......................

3*12 paket

0 34

0*06

(lika för alla orter)1

—

2*62

0*28

Hushållshammare ...

1*99 st

0*34

0*06

Vedsåg med stålbåge

0*59 »

0*34

0*06

Skatter.

—

9*00

Elektriskt strykjärn..

0*31 »

0*34

0*06

Bordsknivar..............

0*37 duss.

0*59

0*11

Övriga utgifter.

100* oo

18*00

Såpa............................. 18*95 kg

1*44

0*26

Matbord......................

0*21 st

1*47

0*26

Tvålflingor................

5-71 >

1*44

0*26

Stolar av björk........

0*14^ duss.

1*47

0*26

Rakning......................

12*50 st

0*41

0*07

Pinnstolar av björk..

0*49

»

1 47

0*26

Hårklippning, herr .. 10*13 >

1*27

0 23

Säng.............................

0 93 st

1*47

0*26

Biljettpris, biograf .. 28*25 >

2*63

0*47

Trådgardiner..............

4*36 m

0*69

0*12

Omnibus, enkel resa 22*05 >!

1*65

0*30

Vaddmadrass..............

0*39 st

0*69

0*12

»

, tur o. ret

13*84 »2

1*65

0*30

Sängfilt ......................

0‘57 >

0*69

0*12

Hyrbil, enkel resa...

3*54 >a

1*65

0*30

Handdukar................

0*55 duss.

0*59

0*11

Arbetshjälp i hemmet 10*06 dagar

4*04

0*73

Lakansväv..................

3*32 m

0*59

0*11

Kompletteringspost

Porslinstallrikar........

1*09 duss.

0*59

0*11

(lika för alla orter)3

—

69*36

12*49

Efter att ha verkställt en specialbearbetning av 1941 års prismaterial för

att bedöma behovet av representantvaror uttalar kommittén, att det vid 1941

års prisgeografiska undersökning tillämpade urvalet av representantvaror —

varulistan återgives å föregående tabell — enligt kommitténs mening i stort

sett är tillräckligt och väl sammansatt. Kommittén anför vidare följande.

Det är visserligen troligt, att ett sakligt sett lika säkert och välmotiverat

grupperingsresultat skulle kunna uppnås med färre representantvaror, men

med hänsyn till de ökade krav, som i så fall måste ställas på prismaterialet,

anser kommittén det icke tillrådligt att mera avsevärt reducera varornas an­

tal. De utredningar som kommittén utfört angående sammanhanget i pris-

1 I denna post ingå följande varuslag (procentuell andel av beklädnadsposten anges inom

parentes): bomullsgarn (1'40) och galoscher (1'22).

2 10 km per resa.

3 I denna post ingå följande förnödenheter (procentuell andel av posten »övriga utgifter»

anges inom parentes!: linoleummatta (1*38), symaskin (0*34\ glödlampa (0*35), handtvål (1'44),

tandkräm, rakblad m. m. (0*92), medicin (2'f>81, läkararvode (2*35), skolböcker (0*40), skolavgifter

(1*65), böcker och tidningar (5*48), förenings- och försäkringsavgifter (16*32), radiolicens (0*82),

leksaker (0*56), grammofonskiva (0*42), velociped (1*59), järnvägsresor (1*65), ränta å lån (0*76),

telefon och telegram (1*18), postporto (0 58), skrivmaterial (0*42), tobak (4*39), spritdrycker

(8*74) samt övriga ej specificerade utgifter (14*08).

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 343

Prisuppgifterna lämnades av de kommunala myndigheterna i orterna. Des­

sa priser böra icke sammanblandas med de noteringar, som av socialstyrel­

sens ombud på ett mindre antal orter insamlas för de fortlöpande beräk­

ningarna av levnadskostnadsindex.

Även en uppskattning av hyrespriserna på orten gjordes av de kommu­

nala myndigheterna på det allmänna prisinsamlingsformuläret. Dessutom

anskaffades uppgifter om hyrespriserna vid den allmänna hyresräkning, som

beträffande flertalet orter med utpräglad hyresnivå vidtogs i samband med

mantalsskrivningen för år 1934. Såsom orter med utpräglad hyresnivå be­

traktades orter med åtminstone något hundratal i den fria marknaden ut­

hyrda lägenheter. Därjämte inhämtades genom ett flertal statliga verk upp­

lysningar om de hyror, som befattningshavare vid dessa verk betalat för

sina bostäder i den fria hyresmarknaden.

Uppgifter om de direkta statliga och kommunala skatterna erhöllos till

större delen från statistiska centralbyrån. Skatteutjämningsbidragen för olika

orter meddelades från finansdepartementet.

Vid 1941 års levnadskostnadsundersökning föreskrev

Kungl. Maj:t, i anledning av framställningar från personalhåll och med till­

styrkan av socialstyrelsen, att särskilda prisinsamlingsnämnder skulle med­

verka vid de kommunala myndigheternas prisinsamling. I kommuner (inkl.

köpingar och municipalsamhällen) med över 1 500 invånare skulle prisin-

samlingsnämnd under opartisk ordförande och med lika antal representan­

ter för löntagare och arbetsgivare vara obligatorisk. Pä mindre orter skulle

sådan nämnd tillsättas, om detta av kommunmedlem skriftligen påkallades

hos den kommunala myndigheten före 1 juni 1941. Prisuppgifter insamlades

endast under en period, nämligen den 16—21 juni 1941. Granskningstiden

för allmänheten var denna gång 8 dagar.

Uppgifter om priser på livsmedel, bränsle och lyse erhöllos år 1941 från

3 850 orter och bearbetades för var och en av dessa. Priser på beklädnads-

artiklar och varor och tjänster tillhörande posten »övriga utgifter» erhöllos

från lika många orter men utnyttjades icke för den slutliga dyrortsberäk-

ningen. I stället tillämpade socialstyrelsen för dessa poster ett system med

s. k. huvudorter. Städer och vissa andra större tätorter antogos sålunda vara

inköpsorter och dessas priser lingö gälla icke blott för den på dessa orter bo­

satta befolkningen utan även för den kringliggande landsbygdens invånare.

Antalet huvudorter var 197.

För komplettering av insända uppgifter till 1941 års undersökning avlätos

529 anmärknings- och frågeskrivelser, varav 505 blevo vederbörligen besva­

rade. Beträffande prisuppgifter från 2 750 lokalmyndigheter ansåg man sig

inom socialstyrelsen nödsakad att, med ledning av uppgifter från grann­

kommuner eller annat prismaterial, i någon punkt ifrågasätta avvikelser från

de av de kommunala myndigheterna insända prisuppgifterna. Enligt före­

skrift i kungl, kungörelsen den 9 maj 1941 underställdes de sålunda ifråga­

satta avvikelserna skriftligen vederbörande uppgiftslämnare, varvid medde­

lades, att uteblivet svar skulle tolkas som godkännande av ändringen. En­

dast 190 kommuner besvarade ifrågavarande anmärkningsskrivelser, varvid

svaret i 151 fall innebar vidhållande av tidigare lämnade uppgifter. I sådana

fall har frågan om avvikelse tagits under förnyat övervägande inom social­

styrelsen.

Socialstyrelsens förfarande att i vissa fall avvika från de lämnade prisupp­

gifterna har mött åtskillig kritik. Dyrortskommittén har funnit angeläget

att pröva det berättigade häri och för den skull undersökt några av de mest

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

manget men torde få anses onödigt dyrbart och tidsödande i förhållande

till vinsten med detsamma. Det synes räcka med att beskrivningen på varu-

listan göres utförligare och kompletteras med illustrationer av föremålen

till ledning för de lokala myndigheterna. Vid varulistans uppgörande är det

vidare angeläget, att vederbörande inom socialstyrelsen beredas möjlighet

att i samråd med sakkunniga inom olika branscher grundligt studera mark­

naden beträffande speciellt kläder, husgeråd och möbler, icke minst för

att möjliggöra en säkrare bedömning av det sedermera inkommande pris-

materialet.

Vid bearbetningen av prismaterialet bör socialstyrelsen liksom hittills änd­

ra de av orternas myndigheter lämnade uppgifterna allenast efter korrespon­

dens med dessa myndigheter.

Om mellan orter tillhörande samma län eller prisgeografiska område pris­

olikheter skulle framkomma, vilka enligt styrelsens bedömande måste vara

att anse som slumpvariationer eller beroende av missuppfattningar beträf­

fande de för notering avsedda kvaliteterna, bör styrelsen liksom hittills äga

frihet utjämna dessa olikheter genom att beräkna medeltal för den orts-

typ och det område, som kan komma i fråga, och åsätta detta medelpris

de berörda enskilda orterna. Denna metod synes vara att rekommendera

särskilt då fråga är dels om varor, vilkas priser snabbt förändras i tiden, så­

som potatis och rotfrukter, dels om sådana varor beträffande vilka kvalitets-

föreskriftema kunna vara svåra att upprätthålla.

Vid remissbehandlingen har frågan om varuurvalet icke närmare berörts.

Däremot ha flertalet myndigheter understrukit vikten av största möjliga om­

sorg och noggrannhet vid prisinsamlingen, så att prismaterialet blir så till­

förlitligt som möjligt och med säkerhet avser varor av samma kvaliteter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att de metoder, som vid uppskatt­

ning av kostnaden för livsmedel tillämpades vid 1941 års undersökning, varit

behäftade med betydande brister, och upprepar den av dyrortskommittén grans­

kade kritiken. Från flera håll hade anmärkts på att de prisinsamlande myn­

digheterna icke ägnat insamlingen det intresse och den omsorg, som veder­

bort, och för övrigt icke ägt den erforderliga varukunskapen. De medelpriser,

som lämnats för olika varuslag, hade sålunda icke avsett samma kvaliteter.

Länsstyrelsen uttalar helt allmänt, att frågan om prismaterialets insamling

och granskning borde göras till föremål för ny omprövning.

Tjänstemännens centralorganisation uttrycker i avseende å prisinsamlingen

önskemålet, att tiden för allmänhetens granskning av prismaterialet måtte

utsträckas till fjorton dagar i likhet med förhållandet år 1934. De sju dagar,

som anslogos härför vid 1941 års undersökning, hade visat sig alltför knappt

tillmätta. Vidare anser organisationen, att de lokala uppgiftslämnarna böra

åläggas namnge de affärer eller leverantörer, som tillämpa de noterade pri­

serna,

Statstjänstemännens riksförbund framhåller, att tillämpningen av stadgan­

det om prisinsamlingsnämndemas sammansättning — lika antal represen­

tanter för arbetgivare och löntagare — givit anledning till klagomål. Då lönta­

gare mycket väl kan innefatta en chefstjänsterpan i ett större företag med

intresse av en låg dyrortsplacering av vederbörande ort, borde stadgas att

representation i varje fall alltid skulle beredas för statstjänstemännen, vilka

dyrortsgrupperingen i första hand angår.

25

Förslaget om inrättandet av en dyrortsnämnd har vid remissbehandlingen

från flera håll hälsats med tillfredsställelse och icke mött principiell erin­

ran i något av yttrandena.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget och erinrar örn att styrelsen redan år

1933 föreslagit inrättande av en s. k. riksprisnämnd med ungefär samma

uppgift som den nu föreslagna dyrortsnämnden.

Allmänna lönenämnden understryker, att mycket av den oro, som på sina

håll uppstått kring dyrortsgrupperingen, kunde hänföras till missuppfattning

av dess syfte. Inrättandet av en dyrortsnämnd syntes härvid vara av visst

värde för åstadkommande av ökad förståelse, i synnerhet som man genom

det föreliggande betänkandet erhållit en ingående genomarbetning av dyr-

ortsfrågan i dess helhet.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Kristianstads län ifrågasätta, om antalet

ledamöter i nämnden icke borde ökas, så att exempelvis olika landsdelar,

olika löneklasser och andra intressen bleve mera representerade. Även stats­

tjänst e männens riksförbund finner det föreslagna antalet ledamöter väl

knappt.

En vidgning av nämndens uppgifter har föreslagits av svenska landstings­

förbundet och tjänstemännens centralorganisation. Landstingsförbundet för­

ordar, att frågor om utbyte av varor och kompletteringar i den upprättade

listan över representantvaror skola underställas nämnden. Härigenom skulle

misstankar om tendentiösa justeringar i viss utsträckning kunna undanröjas.

Den senare organisationen, som förutsätter att den skall bli representerad i

dyrortsnämnden, anser, att nämnden jämväl bör äga befogenhet att behandla

principiella anmärkningar mot dyrortsgrupperingen, besvara förfrågningar

och för Kungl. Majit eller socialstyrelsen framlägga motiverade förslag till så­

dana ändringar, som kunna föranledas av framkomna erinringar. I

I listan över de varor, för vilka lokala prisuppgifter skola inhämtas, hav DepartemenU-

dyrortskommittén föreslagit den kompletteringen, att vissa ytterligare slag

che,en'

av personliga tjänster skola noteras, medan noteringen av priset för biograf­

besök skulle upphöra och motsvarande kostnad i stället medräknas i det för

alla orter lika beloppet. Mot dessa ändringar har jag ingen erinran.

Kommitténs förslag i avseende å prisinsamlingsproceduren synas mig väl

ägnade att förbättra denna procedur, framförallt genom att begränsa ris­

kerna för noteringar av skiljaktiga kvaliteter av varuslagen på olika orter.

Jag delar uppfattningen att den år 1941 stadgade medverkan vid de kommu­

nala myndigheternas prisinsamling av de närmast berörda parterna i form

av prisinsamlingsnämnder bör bibehållas. Det framstår som ett naturligt

önskemål, att åtminstone en av löntagarrepresentanterna i dessa nämnder

tillhör de personalgrupper, vilkas löner bestämmas av lönegrupperingen. Hu­

ruvida den från personalhåll begärda utsträckningen av tiden för allmänhe­

tens granskning av prismaterialet skall vidtagas, bör bli beroende av om den

närmast ansvariga myndigheten anser en ökad tidsutdräkt möjlig ulan att

äventyra den avsedda tidpunkten för dyrorlsgrupperingens ikraftträdande.

Efter tillkomsten av prisinsamlingsnämnderna bör ju en mera begränsad

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

granskningstid än förut vara tillfyllest för allmänhetens del. Beträffande öns­

kemålet att de lokala uppgiftslämnarna skola åläggas namnge de affärer,

som tillämpa de noterade priserna, utgår jag ifrån, att uppgifter härom skola

vara tillgängliga för vederbörande prisinsamlingsnämnd.

Jag kan även biträda förslaget om inrättande av en dyrortsnämnd med

representanter för de av grupperingen närmast intresserade parterna under

ledning av en opartisk ordförande. Nämndens uppgift synes utan olägen­

het kunna vidgas så, att nämnden skall ha att avgiva remissutlåtanden icke

endast angående tveksamma fall av lokal natur utan även i fråga om änd­

ring av varulistan och principiella spörsmål angående dyrortsgruppering-

en. Jag vill icke motsätta mig en mindre ökning av antalet ledamöter i nämn­

den och torde sedermera få underställa Kungl. Maj:t förslag angående nämn­

dens sammansättning och sättet för bestridande av kostnaderna för dess

verksamhet.

Särskilda poster i budgeten.

Dyrortskommittén har ägnat särskild upp­

märksamhet åt två av huvudposterna i 1941 års budget, nämligen bostads-

posten och skatteposten, och dessutom framlagt förslag beträffande en prin­

cipiellt ny post, avståndskostnaderna.

a. Bostadsposten.

Dyrortskommittén framhåller inledningsvis den stora

betydelsen av att finna en invändningsfri metod för beräkning av bostads­

posten. Denna hade i den allmänna debatten varit föremål för mycken upp­

märksamhet. Anledningen härtill läge enligt kommitténs mening knappast

i postens stora vikt i budgeten; enligt 1941 års undersökning representerade

den allenast 14 procent av normalhushållets utgifter och levnadskostnadsin-

dexberäkningarna tydde snarast på en minskning av postens relativa vikt.

Större betydelse hade det förhållandet, att bostadskostnaden med dess stora

periodiska utbetalningar vore kännbar för var och en, samtidigt som kost­

naden på olika orter lätt kunde exemplifieras.

Beträffande tidigare beräkningssätt anför kommittén i huvudsak följande.

Vid 1934 års dyrortsundersökning införskaffades liksom ti­

digare uppgifter på prisinsamlingsformuläret om det genomsnittliga hyres­

beloppet för »medelgoda lägenheter efter ortens förhållanden».

För landsbygdens del beräknades med ledning av dessa de kommunala

myndigheternas hyresuppskattningar och, i förekommande fall, uppgifter om

tjänstemannahyrorna (d. v. s. de hyror som betalades av vissa tjänstemän

för av dem i fria marknaden hyrda lägenheter) en generell bostadskostnads-

nivå å alla orter, med uppdelning allenast i orter med tämligen allenarådan-

de jordbruksbygd och sådana av mera »blandad» eller mera industriellt be­

tonad karaktär. I samtliga jordbrukskommuner uppskattades sålunda bo­

stadskostnaderna till 250 kronor; i flertalet »blandade» och industrikommu­

ner till 300 kronor.

För tättbebyggda samhällen med utbildad hyresmarknad införskaffades

därjämte uppgifter genom hyresräkning. Men icke heller detta material var

av den beskaffenhet, att man på grund därav kunde beräkna kostnaden för

en bostad av samma kvalitet på olika orter. Vissa grupper av bostäder med­

räknades dock icke. I första hand utsöndrades lägenheter, som utdömts av

hälsovårdsmyndighet, men i övrigt lämnades kvalitetsförhållandena utan be-

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

(med centralvärme, utan enskilt badrum) och 3 (utan centralvärme). Som

lägenheter med brist betraktades de lägenheter, vilka brusto i fråga örn

minst en av följande fordringar: a) golvets nivå minst 30 cm över angrän­

sande mark, b) rumshöjden i varje rum ej lägre än 2,1 m, c) alla boningsrum

möjliga att uppvärma samt d) tillgång till både vatten- och avloppsledning.

Beträffande var och en av de undersökta orterna (tillhopa 327) beräk­

nades medelhyran (exklusive värmekostnad) för var och en av de 9 nyss­

nämnda lägenhetskategorierna (lägenheter om 1, 2 och 3 rum och kök in­

om kvalitetsgrupperna 1, 2 och 3). 1 de fall, då den redovisade luran för

centraluppvärmda lägenheter innefattade ersättning för värme (och even­

tuellt varmvatten), erhölls nettohyran genom att den sålunda redovisade

bruttohyran minskades med en uppskattad värmekostnad, därvid uppskatt­

ningen baserade sig dels på socialstyrelsens statistik över minuthandelspriser

å koks, dels på uppgifter från fastighetsägareföreningar i vissa städer om

kokspriserna i juni 1939.

Å orter, där hyresuppgifter saknades för en eller flera av de 9 angivna

lägenhetskategorierna eller där en eller flera av dessa kategorier i materialet

representerades av mindre än 4 bostadslägenheter, uppskattades medelhy­

ran för respektive lägenhetsgrupper med ledning av de relationer, som kon­

staterats mellan medelhyroma för de olika kategorierna inom vissa större

landsdelar.

Sedan sålunda för varje ort beräknats (respektive uppskattats) medelhy­

ran per eldstad inom vardera av de 9 angivna lägenhetskategorierna, erhölls

en standardräknad medelhyra per eldstad för varje ort genom att medel-

hyrorna för respektive lägenhetskategorier sammanvägdes med hänsyn till

den relativa frekvensen av varje kategori i samtliga de 327 orter, för vilka

hyrestal beräknades.

För var och en av de 327 undersökta orterna beräknades en (standard­

räknad) medelhyra för 3 eldstäder (motsvarande 2 rum och kök). Beträf­

fande orter med 50—100 hyreslägenheter (utan brist) beräknades vidare

medeltal för den standardräknade medelhyran för 3 eldstäder inom var­

dera av följande områden: Stockholms förortsområde (655 kronor), östra

Sverige i övrigt (455 kronor), Småland och öarna (365 kronor), södra Sve­

rige (430 kronor), västra Sverige (480 kronor), norra Sverige (450 kronor).

För samtliga icke hgresräknade orter antogos nyssnämnda medeltal re­

presentera hyreskostnaden för en bostad örn 3 eldstäder. Undersökningen rö­

rande byggnadskostnadema för en egnahemsbostad av enhetlig standard dels

på 124 hyresräknade orter, dels på 65 icke hyresräknade orter med övervä­

gande jordbruksbefolkning gav nämligen vid handen, att skillnaden mellan

byggnadskostnadema på de båda slagen av orter var så liten att det ansågs

befogat bortse ifrån den. Den konstaterade genomsnittliga kostnaden inom

de olika landsdelarna på hyresräknade och andra orter var följande.

Beräknad genomsnittlig

byggnadskostnad (kr) i

Östra

Sverige

Småland

och öarna

Södra

Sverige

Västra

Sverige

Norra

Sverige

Hela

riket

a) hyresräknade orter

med 50— 100 lag utan

brist..............................

14 789

13 918

14 483

14 493

14 580

14 450

b) icke hyreräknade orter

14 445

13 35')

14 319

13 817

14 576

14 083

b) i * av a) ..............

97-7

95-9

93*9

95-S

99-9

97-5

Då man sålunda fastställt bostadskostnaderna i de icke hyresräknade

orterna m. m. inom varje landsdel lika med ett medeltal av de standard­

räknade medelhyroma i vissa hyresräknade orter, kommer den sålunda be-

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

29

räknade bostadskostnaden att överstiga den standardräknade medelhyran

i vissa av de orter, som ingå i medeltalsberäkningen. Det har ansetts lämp­

ligt att göra uppskattningen av bostadskostnaderna i de mindre orterna

enhetlig så till vida, att man icke för någon hyresräknad ort fastställer

en lägre bostadskostnad än på den kringliggande landsbygden. I de orter,

där den standardräknade medelhyran varit lägre än den för landsbygden

1 samma region bestämda bostadskostnaden, har man därför insatt den

sistnämnda kostnaden i stället för ortens standardräknade medelhyra.

Dyrortskommittén anser, att bostadspostens beräkning genom lönekommit-

téns metod i princip förts upp på samma nivå som beräkningen av övriga

poster och sålunda kommit att avse kostnaden för en och samma standard.

Kommittén har emellertid lagt sig vinn om att utröna, huruvida metoden kun­

de ytterligare förbättras. Efter att i sådant syfte ha underkastat 1939 års

hyresräkningsmaterial en grundlig specialbearbetning — som redovisas i bil.

2 till betänkandet — uttalar kommittén, att den vid 1941 års undersökning

tillämpade metoden vore så väl utvecklad, att kommittén icke funnit nödvän­

digt påyrka någon förändring av densamma. Härutöver anför kommittén

emellertid följande synpunkter och önskemål.

Kommittén har visserligen övervägt att föreslå hänsyn vid en komman­

de dyrortsundersökning till lägenheternas ytstorlek och vissa kvalitetsegen­

skaper utöver dem som vid 1941 års beräkning renodlades vid jämförelsen

av bostadskostnaden på hyresräknade orter. Dessa kvalitetsegenskaper äro:

1) förekomsten av vattenledning eller avlopp inom respektive utom lägen­

heten, 2) förekomsten av gemensamt badrum, 3) köksspisens egenskap att

vara vedspis eller gas- (elektrisk) spis, 4) golvbeläggningens art (skurgolv,

parkett, av husvärden bekostad linoleum o. s. v.) Men då utredningarna

rörande dessa förhållanden givit vid handen, att sådan hänsyn skulle givit

dels mycket små utslag, dels i viss mån utslag åt olika håll — i det hän­

synen till ytstorleken skulle verkat att höja jämförelsetalen för de större

städerna och hänsynen till kvalitetsegenskaperna att höja talen för de

mindre orterna — medan samtidigt dessa förfiningar av metoderna verkat

fördröjande på materialets bearbetning, har kommittén ansett sig icke böra

förorda desamma.

Kommittén vill dock fästa uppmärksamheten vid att en undersökning av

hithörande förhållanden är av visst intresse även ur dyrortssynpunkt, varför

kommittén gärna ser, att den kommer till stånd i samband med den allmänna

hyresräkningen.

Kommittén har observerat, att bostadsrättsföreningslägenheter och äga­

relägenheter blivit allt vanligare under senare år och vill därför ifrågasätta,

om icke viss hänsyn till sådana lägenheter borde tagas vid kommande dyr-

ortsundersökningar. Tyvärr torde det vara ogörligt att beräkna den mot

hyran svarande årliga kostnaden för dylika lägenheter, varför dessa icke

direkt skulle kunna påverka orternas hyrestal. Det synes dock rimligt, att

man tager vederbörlig hänsyn till antalet av desamma, då proportionerna

av lägenheter tillhörande olika kvalitetsgrupper uträknas i och för stan­

dardräkningen av hyresmedeltalen. Huruvida och i vad mån en beräkning

av antalet av dessa grupper av lägenheter kan genomföras, får bedömas

i samband med frågan örn den tid som får användas för bostadsundersök­

ningen.

I fråga örn beräkningen av bostadskostnaden på landsbygden har kom­

mittén icke funnit anledning föreslå ändring i själva huvudprincipen, d. v. s.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

att generella hyrestal beräknas för vissa landsdelar med ledning av hyres-

talet för viss kategori av hyresräknade orter inom respektive landsdel. Vissa

justeringar i indelningen ha dock synts kommittén motiverade, framför allt

en uppdelning av norra Sverige i två kostnadsområden. För anknytningen

till de hyresräknade orterna har kommittén alternativt till 1941 års metod

prövat en grafisk metod, som synts kommittén i princip överlägsen, emedan

den grundar sig på materialet från samtliga hyresräknade orter inom varje

landsdel och icke enbart på det relativt knappa material, som kan föreligga

för den minsta typen av hyresräknade orter. Avgörandet, om denna metod

skall användas i framtiden, torde dock få åvila socialstyrelsen, sedan denna

eventuellt ytterligare prövat den nya metoden vid en kommande hyresräk-

ning.

Kommittén har uppmärksammat möjligheten, att en viss skevhet kan in­

komma i kalkylen, då man jämställer bostadskostnaden på hyresräknade

orter med kostnaden på icke hyresräknade orter, därigenom att driftskost­

naden på de senare i vissa avseenden blir större. Detta gäller kostnaden för

vatten, avlopp m. m. på orter, som sakna kommunalt eller annat allmänt

ledningsnät. Emellertid torde sådana merkostnader vanligen uppvägas av

lägre tomtkostnader. Efter de nu verkställda undersökningarna torde det

finnas ali anledning antaga, att dessa omständigheter ägnas vederbörlig upp­

märksamhet vid kommande dyrortsjämförelser.

Kommittéledamoten Nilsson har i sin reservation uttalat, att en rättvisare

uppskattning av bostadsposten sannolikt skulle erhållas om till grund lades

hyreskostnaden på olika orter för en nybyggd standardlägenhet och att åt­

minstone alternativt en sådan beräkning borde göras. Till stöd härför an-

föres följande.

Beträffande bostadsposten synas beräkningarna vara synnerligen inveck­

lade, i varje fall synes det vara omöjligt för en lekman att konstatera deras

riktighet. Kommittén har på ett ställe uttalat, att beräkningarna böra göras

så enkla och lättförståeliga som möjligt för att dyrortsgrupperingen skall

betraktas med förtroende av den stora allmänheten. I konsekvens härmed

borde bostadsposten, åtminstone alternativt ha beräknats på ett enklare, och

måhända också mera rättvisande sätt. Vad först angår bostadspostens bety­

delse är det otvivelaktigt så, att hyreskostnaden utgör den mest betydande

skillnaden i dyrhet, sådan den framgår av kommitténs beräkningar. På grund

härav är det därför av synnerlig vikt, att beräkningarna göras så riktiga

och noggranna som möjligt. Ett ovillkorligt krav måste vara, att hyreskost­

naderna avse bostäder av samma kvalitet och standard på alla orter. Det nu­

varande beräkningssättet synes icke fullt utfylla detta krav, även om det är

överlägset det som använts vid tidigare dyrortsundersökningar. Många skäl

tala för att kommittén åtminstone som ett alternativ borde ha beräknat hy­

reskostnaden för en nybyggd standardlägenhet på alla orter i riket, och icke

enbart lågt 1939 års hyresräkning till grund för beräkningarna. Härigenom

hade man sannolikt åstadkommit en rättvisare uppskattning av hyreskost­

naderna för en bostad av samma kvalitet på skilda orter.

En nyinflyttad tjänsteman eller den »rörliga» normalfamiljen har mera

sällan möjlighet att hyra en lägenhet i de äldre husen, utan måste även på

platser med ringa nybyggnadsverksamhet oftast bosätta sig i nybyggda hus.

Utgifterna på olika orter för en nybyggd bostad torde skilja sig väsentligt

mindre än utgifterna för äldre bostäder, och då även de senare ingå i hvres-

medeltalen sänkas dessa på de mindre orterna med åtföljande verkan på or­

ternas dyrortsplacering, vilket för en tjänsteman, som inflyttar till en »billig»

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

på lediga lägenheter. Tanken att på här antytt sätt vid bostadspostens be­

räkning endast taga hänsyn till förhållanden av betydelse för en speciell

mindre grupp av befolkningen synes strida mot de grundprinciper, som

hittills tillämpats vid dyrortsgrupperingarna och som även i liknande sam­

manhang uttryckligen knäsatts av kommittén i dess helhet.

Några myndigheter framhålla i anledning av de bostadskostnadstal, som

kommittén använt vid sin levnadskostnadsundersökning, behovet av en ny

hyresräkning. Domänstyrelsen anser det kunna ifrågasättas, huruvida de

angivna kostnadsbeloppen verkligen avse bostäder av samma standard. Det

torde i varje fall för närvarande råda en tendens till utjämning i och med

att nya bostäder uppföras eller gamla moderniseras, en tendens, som en­

ligt styrelsens mening borde kunna få utöva inflytande redan vid den stun­

dande dyrortsgraderingen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att del hade

varit lyckligast, om en ny hyresräkning kunnat ligga till grund för kommit­

téns förslag, då större hänsyn kunnat tagas till under senare år uppförda

fastigheter. Detta vöre av stor betydelse, särskilt för nyinflyttade tjänste­

män, som oftast vore hänvisade till nybyggda fastigheter. Vidare framhåller

länsstyrelsen, att de senare årens prispolitik kan ha åstadkommit en utjäm­

ning av byggnadskostnaderna olika orter emellan. Med förståelse för kom­

mitténs strävan att icke försena sitt betänkande genom att avvakta en hy­

resräkning uttalar allmänna lönenåmnden farhågor för att skilda befatt-

ningshavargruppers —- bland annat i storstäderna — intressen icke bli i till­

börlig utsträckning beaktade, därest man icke vid en definitiv nyorganisa­

tion av dyrortsgrupperingen blir i tillfälle att betrakta bostadsfrågan i dess

verkliga aktuella läge. Det hade enligt nämndens mening varit av stort in­

tresse att erfara, vilken hyra tjänstemän på olika orter för närvarande fak­

tiskt erlade för sin bostäder.

Den ifrågasatta ytterligare förfiningen vid hyresmedeltalens beräkning ge­

nom hänsynstagande till fler kvalitetsegenskaper och ytstorleken hos lägen­

heterna har beaktats i flera remissutlåtanden och tillstyrkts särskilt av per­

sonalorganisationerna.

Socialstyrelsen anför härom följande.

I vad mån ytterligare kvalitetsegenskaper böra beaktas vid en kommande

dyrortsgruppering, synes böra bestämmas med hänsyn till de olika bostads­

kvaliteternas förekomst inom olika orter samt till de praktiska möjlighe­

terna att erhålla tillförlitliga primärupp gifter örn desamma och att genom­

föra ett mera komplicerat beräkningsförfarande. Det bör framhållas, att i

den mån vissa kvalitets- och storleksgrupper icke äro representerade å en

ort, kan en »standardräkning» av hyresmedeltalet för orten verkställas en­

dast med hjälp av vissa antaganden. Enligt programmet för 1945 års all­

männa bostadsräkning skola uppgifter om lägenheternas golvytor icke in­

hämtas beträffande samtliga berörda lägenheter. Däremot har det ifrågasatts

att verkställa en intensivundersökning av ett representativt utvalt bostads­

bestånd å vissa orter, varvid bl. a. ytuppgifter skulle inhämtas genom sär­

skilda lokalbesökare. Resultaten av denna undersökning synas — för den

händelse de kunna färdigställas i tid — böra bli utslagsgivande för frågan,

huruvida hyrestalen inom olika ortsgrupper böra justeras med hänsyn till

lägenheternas växlande ytstorlek. Det bör framhållas, att en dylik justering

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

genhet. Länsstyrelsen anser lämpligt, att de av prövningsnämnd godkända

hyresvärdena för föreningslägenheter och andra ägarelägenheter bearbetas

vid kommande undersökning, så att de komma att påverka orternas hy-

restal.

Statstjcinarkartellen anför följande skäl för föreningslägenheternas med­

räknande.

Detta synes väl motiverat, dels ur skälighetssynpunkt för att åstadkom­

ma ett jämförbarare material de olika orterna emellan och dels för att den

å landsbygden eftersträvade förbättringen av bostadsstandarden även skall

bliva beaktad vid prisinsamlingarna. Visserligen kunna svårigheter tänkas

uppstå i fråga örn beräkningen av årskostnaderna för lägenheter i bostads-

rättsföreningshus och med dem jämställda fastigheter, men då det å fler­

talet orter eller i dessas närhet torde finnas bostadslägenheter i allmänna

hyresmarknaden av motsvarande standard, bör hyresberäkningen kunna ut­

föras genom jämförelser med dessa sistnämnda lägenheter. Under alla för­

hållanden synes det vara önskvärt, att här omnämnda bostadslägenheter till­

mätas sitt värde även på de mindre orterna vid de bostadsundersökningar,

som skola läggas till grund för dyrortsgrupperingen.

Landsorganisationen framhåller liknande synpunkter samt ifrågasätter vi­

dare, att standardräkning efter varje orts eget lägenhetsbestånd i olika kva-

litetsklasser skall ske. Organisationen anför följande.

En brist är, att någon hänsyn inte tas till annat än hyreslägenheter, alltså

icke till bostadsrättslägenheter och egnahem. Kommittén hänvisar här till

de mycket stora svårigheterna att genomföra rättvisande beräkningar. Det

är möjligt att ett fullständigt hänsynstagande till kostnadsolikhetema för

dylika lägenheter inte är möjligt. Men en beräkning baserad på olikheterna

åtminstone i själva byggnadskostnaderna borde måhända kunna åstadkom­

mas, särskilt numera då statens byggnadslånebyrå utövar en omfattande

kontroll över dessa.

Kommitténs metod att undvika ett för lågt hyrestal i en ort med huvud­

sakligen låga kvalitetsgrupper representerade i bostadsbeståndet går ut på

att man inom samtliga hyresräknade orter antar en och samma fördelning

av antalet lägenheter i vissa kvalitetsgrupper. Denna metod är visserligen

bättre än den gamla, men ändå i vissa avseenden otillfredsställande. Detta

kan åskådliggöras med följande påpekande. I vissa orter har byggnadsverk­

samheten varit ovanligt livlig under kriget på grund av krigsindustriens ut­

byggnad el. dyl. Dessa orter har fått ett ovanligt stort antal moderna lägen­

heter, som är dyra inte endast i förhållande till lägenhetstyper av lägre kva­

litet utan också i förhållande till andra moderna lägenheter. Vid ortens

dyrortsplacering kommer detta relativt stora och dyrbara lägenhetsbestånd

endast att få påverka ortens dyrhetstal i proportion till förekomsten av mo­

derna lägenheter i landet i sin helhet. Beräkningen av varje orts relativa hyres­

nivå i förhållande till ett genomsnitt för hela landet bör därför i stället ske

på grundval av ortens eget bestånd av lägenheter i olika kvalitetsgrupper

under antagande att beståndet hade samma sammansättning i hela landet

som på orten i fråga. Förutom att detta synes vara en principiellt riktigare

metod har den även den fördelen, att man slipper göra mer eller mindre

godtyckliga antaganden örn hyresnivån i sådana kvalitetsgrupper av lägen­

heter, som inte eller endast i otillräcklig omfattning äro representerade på

en viss ort.

Den föreslagna principen beträffande bostadspostens beräkning för icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

35

hyresräknade orter bär i flertalet fall tillstyrkts. Frågan om anslutningen

till hyresräkningens resultat bör göras med utgångspunkt från hyrestalen

för de mindre hyresräknade orterna eller för samtliga hyresräknade orter

inom regionen har endast berörts av socialstyrelsen, som anför följande.

Socialstyrelsen vill för sin del tillstyrka, att generella bostadskostnadstal

beräknas för icke hyresräknade orter inom olika regioner på grundval av

hyresräkningens resultat beträffande samtliga orter inom vederbörande re­

gioner. Det synes icke nödvändigt att i och för dylika beräkningar verkställa

särskilda undersökningar rörande byggnadskostnaderna eller årskostnaderna

för egna hem i olika orter. Skillnaderna i fråga om dessa kostnader mellan

olika typer av smärre orter torde vara små, jämfört med skillnaderna mel­

lan de alternativa bostadskostnadstal, som kunna fastställas med utgångs­

punkt från den nyss angivna huvudprincipen.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter starkt riktigheten av den nya

metoden för bostadshyrans beräkning på landsbygden, som alltför mycket

avlägsnats från de faktiska förhållandena. Föreningen anser siffrorna vara

rena fiktioner och anför härom följande.

Örn man skall erhålla ett statistiskt mått på orternas relativa dyrhet, kan

det enligt föreningens mening icke vara riktigt alt på sätt som skett i be­

tänkandet bortse från vilka hyror som faktiskt betalas på landsbygden. De

vid undersökningen använda hyresvärdena på landsbygden äro uppenbarli-

gen att betrakta såsom rena fiktioner och böra enligt föreningens mening

såsom sådana icke ligga till grund för dyrortsgrupperingen. Det må i detta

sammanhang erinras örn att med hänsyn till brandfara och sanitära för­

hållanden den stadsmässiga bebyggelsen måste hållas på en högre standard

än som är behövlig på landsbygden. Det är därför oriktigt att såsom orätt­

vist beteckna det förhållandet, att man tidigare icke räknat med fullt ut

samma bostadsstandard pa landsbygden som i städerna. Av dessa skäl måste

åtminstone för den privata arbetsmarknaden gälla, att om man vid lönesätt­

ningen skall kunna ha någon verklig vägledning av de officiella jämförelse­

talen, metoden för bostadspostens beräkning måste väsentligt korrigeras i

riktning mot bättre överensstämmelse med de faktiska förhållandena, även.

om vi vilja medgiva att viss hänsyn må tagas till bostädernas kvalitet.

Dyrortskommittén har ansett den metod för bostadspostens beräkning,Departemcnt*-

som utarbetades av 1936 års lönekommitté och tillämpades vid 1941 års c^f“-

levnadskostnadsundersökning, innebära en väsentlig förbättring i förhållande

till tidigare beräkningssätt. Härigenom bragtes bostadsposten enligt kom­

mitténs mening upp i nivå med övriga budgetposter, i det att hyrestalen

kommo att i princip avse kostnaden för en bostad av samma standard på

olika orter.

Omläggningen innebar för hyresräknade orter att mera noggrann hän­

syn än tidigare togs till bostädernas kvalitet, i det att man helt bortsåg från

det sämsta bostadsbeståndet och av de övriga bostäderna medräknade hy­

restalen för olika kvalitetsgrupper av lägenheter i samma proportioner för

alla orter. För landsbygden och andra orter, där ingen eller för liten hyres­

marknad fanns att hyresräkna, ersattes den tidigare av vederbörande kom­

munalmyndigheter verkställda uppskattningen av hyran för medelgoda lä-

36

Kimot- Maj.ts proposition nr 343.

genheter efter ortens förhållanden av en hyresberäkning, som grundar sig

på en jämförelse mellan byggnadskostnaderna på landsbygden och på de

mindre, hyresräknade orterna för en enhetlig egnahemsbostad. Då bvggnads-

kostnadema på landsbygden visade sig ligga endast obetydligt lägre än kost­

naderna på ifrågavarande hyresräknade orter, ansåg sig socialstyrelsen kun­

na bortse från denna skillnad och för landsbygden sätta samma hyrestal som

vid hyresräkningen erhållits för de mindre, hyresräknade orterna inom ve­

derbörande landsdel.

Dyrortskommittén, som lagt sig vinn örn att utröna möjligheterna av yt­

terligare förbättringar av metoden, har icke funnit anledning framlägga

några förslag till förändringar. Kommittén har endast förordat att uppmärk­

samhet ägnades vissa spörsmål vid kommande hyresräkning, bland annat

vilken betydelse ett hänsynstagande dels till den mellan olika orter varie­

rande ytstorleken av lägenheterna, dels till vissa andra kvalitetsegenskaper,

som bostaden kunde ha. Vidare har kommittén ansett att socialstyrelsen

borde överväga en modifikation i sättet för anknytningen mellan landsbygd

och hyresräknade orter.

Mot den angivna metoden lia principiella invändningar vid remissbehand­

lingen gjorts av svenska arbetsgivareföreningen, som ansett, att beräkningen

för landsbygdens del alltför mycket avlägsnat sig från de hyror, som fak­

tiskt betalas där. Föreningen har karakteriserat hyrestalen som rena fik­

tioner, vilka icke kunde ge någon verklig vägledning för lönesättningen, åt­

minstone ej på den privata arbetsmarknaden. Det är onekligen riktigt, att

de beräknade hyrestalen i regel betydligt avvika från de faktiska kostna­

derna för landsbygdens genomsnittligt rätt dåliga bostäder, men detta torde

icke vara en avgörande invändning. Örn levnadskostnadsberäkningen såsom

avsetts skall läggas till grund för den statliga lönesättningen, där kravet på

lika reallön för samma arbete på olika orter är allmänt godtaget, synas

mig hyrestal, avseende samma standard, vara ofrånkomliga fiktioner vid

beräkningen. I annat fall kan med fog från landsbygdens tjänstemän resas

den invändningen, att de få lägre löner, därför att de bo sämre. Huruvida

i praktiken den använda metoden så att säga något överdriver kravet på

lika standard till förmån för den tidigare missgynnade landsbygden, kan

givetvis diskuteras. Arbetsgivareföreningens påpekande att den stadsmässiga

bebyggelsen på grund av brandfara och sanitära olägenheter måste hållas

på en högre standard än bebyggelsen på landsbygden, synes icke sakna fog.

Även kan erinras att man vid kostnadsjämförelsen bortsett från de högre

tomtkostnaderna i tätorter. Å andra sidan bör mot dessa omständigheter vä­

gas, att hänsyn icke tagits till de av kommittén berörda löpande kostnaderna

för vatten och avlopp på landsbygden. Det synes mig under alia förhållanden

obestridligt, att denna metod ger väsentligt mera rättvisande resultat än det

tidigare förfaringssättet.

Av en reservant inom kommittén har, åtminstone för tillämpning för­

söksvis, ifrågasatts en metod att för städer och stadsliknande samhällen

grunda bostadsposten icke på allmän hyresräkning utan på en beräkning

Kungl. Majlis proposition nr 343

37

av hyran för en nybyggd standardlägenhet å olika orter. Härigenom skulle

visserligen mera påtagligt kravet på lika standard tillgodoses och förfaran­

det skulle rätt väl svara mot förhållandena för en tjänstemannafamilj, som

flyttar från en stationeringsort till en annan och måste söka sig bostad i ny­

byggt hus. Metoden synes mig likväl utesluten redan därför, att dess till-

lämpning måste inrymma alltför mycket av godtycklig prövning för veder­

börande myndighet, exempelvis i fråga örn valet av läge i en storstad. Detta

val bleve ju helt avgörande för den tomtkostnad, som skulle inräknas i hy­

ran för standardlägenheten. Metoden skulle också, såsom socialstyrelsen

påpekat, ge ett resultat, som icke vöre representativt för hyresnivån på olika

orter, eftersom tillbörlig hänsyn icke skulle tagas till de faktiska kostnads­

skillnader, som föreligga mellan olika orter för icke nybyggda lägenheter av

enahanda kvalitet. Att endast taga hänsyn till en flyttande tjänstemanna­

familjs, alltså en speciell grupps, förhållanden synes vidare, såsom styrel­

sen även framhållit, strida mot de grundprinciper, som hittills tillämpats

vid dyrortsgrupperingarna. För min del kan jag av dessa skäl icke god­

taga denna metod utan finner nödvändigt att bostadspostens beräkning

även i fortsättningen bygger på hyresräkning för sådana orter, där hyres­

marknad av viss omfattning föreligger.

I vissa yttranden ha önskemål framställts därom, att de vid hyresräkningen

framkomna hyrestalen skulle omräknas med hänsyn till rummens ytstorlek.

Det har gjorts gällande, att kravet på samma standard icke är uppfyllt, så

länge jämförelsen icke avser lägenheter av samma ytstorlek. Dyrortskom-

mittén har, som förut nämnts, även varit inne på detta spörsmål och fram­

hållit såsom önskvärt att få betydelsen därav belyst genom en undersökning.

Trots de svårigheter, som föreligga att införskaffa uppgiftsmaterial på detta

område, vill jag i anledning av de framkomna önskemålen förorda, att en

representativ undersökning verkställes. För närvarande saknas underlag för

en bedömning, huruvida så stora skillnader i bostädernas ytstorlek verkligen

föreligga, att hänsyn därtill bör tagas.

Vidare har vid remissbehandlingen påyrkats, att hänsyn skulle tagas till

bostadsrättslägenheter m. m. vid bostadspostens beräkning. Sådana lägen­

heter torde dock icke kunna medtagas vid hyresräkningen, eftersom man

beträffande dem icke har några avtalsmässigt fastställda hyror att utgå

från och de av taxeringsmyndigheterna årligen fastställda hyresvärdena knap­

past synas lämpade som underlag. Däremot synes man, som dyrortskommit-

tén antytt, vid fastställandet av de proportioner, i vilka hyrestalen för olika

kvalitetsgrupper av lägenheter på de olika orterna skola medräknas, kunna

taga hänsyn till bostadsrättslägenheterna. Nämnda proportioner för standard­

räkningen grundades vid 1941 års levnadskostnadsundersökning på fördel­

ningen av hela det hyresräknade materialet. Även örn åtgärden icke kan an­

tagas få någon större betydelse för hyrestalen, vill jag tillstyrka, att bostads­

rättslägenheterna i så måtto medräknas vid nästa dyrortsgruppering.

Slutligen har vid remissbehandlingen föreslagits en ytterligare modifikation

beträffande slandardräkningen av hyrestalen. Förslaget innebär, att varje

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

•orts relativa hyresnivå skulle beräknas i förhållande till genomsnittet för

samtliga hyresräknade older i riket på grundval av ortens egna proportioner

av lägenheter i olika kvalitetsgrupper under antagande att samma proportio­

ner gällde för hela rikets bestånd av hyresräknade lägenheter. Jämförelsen

mellan olika orter inbördes skulle sedan grundas på dessa relationstal. Den

år 1941 tillämpade standardräkningen innebär däremot, som förut nämnts,

att hyrestalen för varje enskild ort beräknas under antagande att proportio­

nerna av lägenheter i olika kvalitetsgrupper inom hela rikets bestånd av hy­

resräknade lägenheter gällt för orten. Konsekvenserna i olika avseenden av

den föreslagna modifikationen synas mig svåra att överblicka. Jag finner mig

för den skull icke nu kunna förorda dess tillämpning. Den år 1941 använda

metoden synes mig ha åtminstone ett psykologiskt företräde framför den

föreslagna, så till vida att den på ett enkelt sätt markerar kravet på lika stan­

dard mellan olika orter. Jag förutsätter emellertid, att socialstyrelsen ägnar

uppmärksamhet åt spörsmålet och till Kungl. Maj :t inkommer med det förslag

i ämnet, vartill övervägandena kunna föranleda.

I anledning av att ett antal myndigheter uttryckt farhågor för att det

aktuella läget på hyresmarknaden icke skulle få påverka den kommande

dyrortsgrupperingen, vill jag erinra örn att en ny hyresräkning är avsedd att

verkställas i samband med årets mantalsskrivning och att den nya gruppe­

ringen skall bygga på resultaten av denna hyresräkning.

b. Skatteposten.

Frågan om de direkta skatterna böra medräknas vid mät­

ningen av de lokala levnadskostnadsskillnaderna besvarar dyrortskommittén

jakande och anför som motivering härtill följande.

Lämpligheten av att medräkna de direkta skatterna vid en dyrortsundersök-

ning har stundom ifrågasatts, och kommittén vill därför närmare motivera

sitt ställningstagande på denna punkt. Förutsatt att man vid beräkningen

önskar taga hänsyn till alla de ändamål, för vilka medborgarna normalt ge

ut sina inkomster, följer, att även alla slag av skatter på ett eller annat sätt

böra inkalkyleras, eftersom de äro lika ofrånkomliga utgifter som flera andra

poster i budgeten.

Detta är så mycket viktigare, som skatteutgiften starkt varierar mellan

olika orter och numera uppnått en sådan höjd, att skatteposten understun­

dom inverkar på grupperingen. Den starka variationen beror framförallt

på det svenska samhällets organisation med primärkommuner och landsting

såsom bärare av viktiga uppgifter. I en utredning angående dyrortsgruppe­

ringen har man endast att utgå från detta såsom ett faktum, icke att ingå i

prövning av själva organisationen. Härvid har man att konstatera, att en

och samma skatt icke alltid ger samma förmån. Sannolikheten talar för, att

tätorterna lia större möjligheter än den rena landsbygden att under i övrigt

lika förhållanden — d. v. s. vid bland annat likartat skatteunderlag — ut­

nyttja beskattningen till standardhöjande ändamål. Men denna omständighet

bör icke föranleda, att man genom utelämnande av skatteposten sänker löner

och skatteavdrag på vissa orter, vilket särskilt skulle drabba skattebetalarna

i en del norrlandskommuner och andra starkt skattelyngda kommuner. I vad

mån en sådan åtgärd skulle inverka på skatteunderlaget och förhållandet

mellan olika grupper av skattskyldiga, kan icke bedömas utan en mycket in­

gående undersökning, som kommittén icke ansett sig lia tillräckliga skäl att

anordna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

39

Beträffande beräkningen av skatteposten — vilken vid 1941 års levnads-

kostnadsundersökning utgjorde 9 procent av budgetsumman och enligt beräk­

ningar för år 1944 skulle utgöra omkring 10 procent av motsvarande summa

— framhåller kommittén såsom angeläget att finna en metod, som icke ger

anledning till anmärkningar och anför följande om tidigare beräkningssätt.

Skatteutgiftens storlek beror — bortsett från statens och kommunernas

utgiftsbehov — på den skattskyldiges inkomst (inklusive förmögenhetsde-

len), de allmänna avdragen och de för stats- och kommunalskatten fast­

ställda ortsavdragen. Vid 1935 års dyrortsgruppering (som i stort sett ännu

gäller) har för hela riket inkomsten för normalfamiljen beräknats till sam­

ma belopp (3 400 kronor) och avdragen enligt reglerna för skattegrupp lil.

Häremot har särskilt från tjänstemannahåll anmärkts, att metoden endast

vore rättvisande för medeldyra orter, medan orter med högre allmänna lev­

nadskostnader missgynnades och orter med lägre allmänna levnadskostnader

gynnades, eftersom de beskattningsbara inkomsterna och således även skatte-

utgifterna på de förra orterna borde vara större och på de senare mindre än

i det vid dyrortsgrupperingen använda medelläget.

I anledning av dessa anmärkningar föreslog 1936 års lönekommitté, att

inkomsten skulle variera på samma sätt som lönerna i gällande löneskala

för respektive ortsgrupper. Avdragen för kommunala utskylder, vilka äro

de viktigaste av de allmänna avdragen, skulle beräknas efter utdebiteringen

under uppgiftsåret och ortsavdragen enligt reglerna för skatteavdrag vid

då gällande skattegruppering. Denna metod har tillämpats vid 1941 års

prisgeografiska undersökning och vid kommitténs beräkningar för år 1944.

Även mot denna metod har riktats kritik. Innebörden därav torde i hu­

vudsak vara, att det är orättvist att räkna med olika inkomstbelopp på

olika orter och att det för skattedragarna utanför de statsanställdas krets

saknas anledning att beräkna skatteunderlaget efter statstjänarnas löne­

skala. Den tillämpade beräkningen av skatteutgiften efter gällande dyrorts­

gruppering anses också kunna medföra en så lågt beräknad skatteutgift på

vissa orter, att dessa kvarhållas i en alltför låg ortsgrupp eller till och med

sänkas till lägre ortsgrupp.

Såvitt inkomsten angår, har den nu framförda kritiken upptagit samma

principfråga som diskuterades av lönekommittén, nämligen om skatteutgiften

bör beräknas på samma eller varierande inkomstbelopp. Utöver de argu­

ment för det senare alternativet, som anfördes av lönekommittén, må här

framhållas följande.

Kritiken av den numera använda metoden har icke, såvitt kommittén kun­

nat finna, föreslagit, med vilket belopp man skulle räkna såsom gemensam

inkomst. Det torde också vara synnerligen svårt att motivera ett sådant för

hela riket gemensamt belopp. Då däremot enligt den numera använda me­

toden inkomsten beräknas efter lönerna i den dyrortsgraderade skalan, inne­

bär detta självfallet icke, att samtliga skattskyldiga ha inkomster efter denna

skala, utan allenast ett antagande, att de skattskyldigas inkomster på olika

orter variera på ungefär samma sätt som levnadskostnaderna och de på

dessa uppbyggda löneskalorna, varigenom skatten efter vederbörliga avdrag

kommer att stå i relation till ungefär samma realinkomst på varje ort.

Dyrortskommittén föreslår beträffande inkomstens oell avdragens

bestämmande, att den vid 1941 års undersökning tillämpade metoden i prin­

cip bibehålies men med rätt för socialstyrelsen till viss skälighetsprövning i

sådana fall, då inkomstens fastställande eller nu gällande lönegruppering skulle

bli alltför schablonmässigt. Till stöd härför framhåller kommittén följande.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Då alltjämt en ganska stark spridning av levnadskostnaderna råder på olika

orter, innebärande att realvärdet av en och samina inkomst företer motsva

rande variationer, skulle det efter all sannolikhet leda till mindre rättvist

resultat att lägga ett för hela riket enhetligt inkomstbelopp till grund för

skattepostens beräkning än att tillämpa 1941 års metod.

Kommittén vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att enligt de upp­

gifter, som insamlats vid 1944 års prisundersökning, utgiftssummorna säl-

skilt på de billigare landsbygdsorterna växla ganska starkt (upp till om­

kring 10 procent). Om lönegruppernas antal minskas, såsom dyrortskom-

mittén ifrågasätter, kan det tänkas, att spännvidden inom vissa grupper

ökas och att därför, särskilt inom orter, vilkas utgifter ligga vid "gränsen

till högre eller lägre grupp, beräkningen av skatteutgiften blir alltför scha­

blonmässig. För att förebygga att orättvisa uppstår härigenom, vill kom­

mittén förorda, alt socialstyrelsen erhåller rätt att i dylika fall efter skälig-

lietsprövning jämka skatteutgiften.

Då summorna för levnadskostnaderna enligt såväl 1941 sorn 1944 års

uppgifter beräknats pa grundval av den genomsnittliga konsumtionen inom

hushåll tillhörande löntagare med inkomst ungefär som i Ilie löneklassen

enligt civila avlöningsreglementet inklusive faktiskt utgående rörliga till-

lägg och kristillägg är det självklart, att sistnämnda två tillägg böra med­

räknas också vid skatteberäkningen.

Vad härefter angår beräkningen av själva skatteavdragen, följer av det

föregående, att dyrortskommittén ej kan ansluta sig till tanken att använ­

da ett tor hela riket lika skatteavdrag vid skatteutgiftens beräkning. Det

torde ej heller vara möjligt att på det stadium, då uppgifterna samman­

ställas för en dyrortsundersökning, avgöra, örn den pågående undersök­

ningen kommer att leda till ändrade avdragsregler eller till överflyttning av

en viss ort från en skattegrupp till en annan inom den gällande skatte-

grupperingen. Varje sadant antagande mäste bli godtyckligt. Kommittén

ansluter sig därför till lönekommitténs förslag att tillämpa avdragen enligt

den vid beräkningen gällande skal tegrupperingen.

Beträffande den kommunala skattesats, varmed skall räknas, an­

ser kommittén risk föreligga, alt en tillfälligt hög eller låg utdebitering för

vederbörande primärkommun skall inverka under grupperingens hela gil­

tighetstid och förordar för den skull, att genomsnittsdebiteringen för de

sista fem åren skall läggas till grund.

Mot kommitténs förslag lia avvikande meningar anmälts av herrar Eke­

gård och Nilsson. Den senare anför härom i huvudsak följande.

Det av kommittén föreslagna tillvägagångssättet kan icke sägas vara till­

fredsställande. Såsom kommittén konstaterat, har en betydande samman­

pressning av de interlokala levnadskostnadsolikheterna inträtt. Det betyder,

att löner och skatteavdrag i de gällande grupperingarna ej längre motsvaras

av rådande skillnader i dyrhet. En skattepost beräknad på en inkomst, som

svarar mot de i dag konstaterade skillnaderna, hade uppenbarligen minskat

prisskillnaden mellan dyraste och billigaste ort ytterligare. Ej heller har kom­

mittén tagit hänsyn till de förmåner av social och kulturell art, sorn de olika

kommunerna kunna bereda sina invånare för de utgående kommunalskatter­

na. Vid sådant förhållande synes det vara tveksamt, huruvida skatteposten

skall inräknas i en undersökning av dyrortsskillnaderna.

Ekegård framhåller bland annat följande.

Örn en dyrortsgruppering även framdeles skall tillämpas, bör skatteposten

givetvis ingå i de utgifter, på vilka ortsdyrheten beräknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

41

Nu är emellertid att märka, att skatteposten är en mycket svårbestämbar

faktor i en familjs samlade utgiftssumma. Dels växla avdragens storlek myc­

ket starkt vid olika inkomstlägen och för skilda familjetyper, dels äro orts-

avdragen inom skattegruppema väsentligt olika och stå icke i relation till nu

förefintliga dyrhetsskillnader. Särskilt i avseende på skattepostens beräkning

måste därför stora svårigheter uppstå, när det gäller att söka visa, att en

dyrortsgruppering, som är uppbyggd på beräkningar av den lokala varia­

tionen av en normalfamiljs utgifter, verkligen återspeglar reella förhållanden.

Då full proportionalitet icke råder mellan inkomst och skatt vare sig å skilda

orter, vid skilda tider eller i fråga om olika inkomstlägen eller familjetyper,

måste avvikelserna från en viss norm bli mycket stora. Det måste därför un­

der alla förhållanden bli en mera teoretisk än praktisk tillämpning av dyr-

ortsgrupperingens idé, när skatteutgifterna inräknas bland övriga poster i

budgeten för en viss löneklass och familjetyp.

Då det gäller att åstadkomma en objektivt rättvisande metod att mäta

lokal dyrhet, kan det enligt min mening icke vara rikligt att låta ett nu å

högre dyrorter för högt löneläge i jämförelse med lönerna å lägre dyrorter

komma att återverka på en blivande dyrortsgrupperings utformning. Däri­

genom komme något av nu tillämpade oriktiga lönesättning att åter fram­

träda i en ny lönereglering.

Jag finner därför, att det endast återstår att beräkna skatterna propor­

tionellt på de av kommittén nu konstaterade levnadskostnadsskillnaderna

utan hänsyn till örn i lag stadgade avdrag kunna tillämpas eller ej.

Ekegård har i betänkandet (sid. 376) algebraisk angivit den metod, enligt

vilken skatteposten enligt hans mening borde beräknas. Jag får härutinnan

hänvisa till reservationen.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag beträffande skatteposten

lämnats utan erinran av flertalet myndigheter och organisationer. I ett pär

fall har dock ifrågasatts, att posten skulle helt uteslutas vid dyrortsjämfö-

relsen, och i några yttranden påyrkas modifikationer i beräkningen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att den utjämning, som i skatte-

avseende kan befinnas skälig, bör ske i annan ordning än genom dyrorts-

grupperingen. Av samma mening är länsstyrelsen i Kronobergs län, som mo­

tiverar sin ståndpunkt med att skatteutgifterna vid normalfamiljens inkomst­

läge lämna ett mycket ringa utslag och att därför en skev bild erhålles av

skattetryckets inverkan på levnadskostnadernas höjd på de olika orterna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det icke vara möjligt alt låta skatter

ingå i dyrortsberäkningen, enär kommunalskattens hela belopp principiellt

icke bör medräknas utan endast den del, som motsvarar kommunala ut­

gifter, som äro beroende av statliga föreskrifter och ålägganden. Länssty­

relsen i Värmlands län har icke ansett sig böra framställa något ändrings­

förslag, men velat ifrågasätta förnyat övervägande av skatteposten, därvid

måhända även kunde förtjänas att tagas i beaktande, huruvida posten över

huvud borde medtagas. Bidragande till länsstyrelsens tveksamhet hade varit

skattepostens högst avsevärda variation för familjer av olika storlek. Skäl

kunde enligt länsstyrelsens mening också anföras för att utgå från ett och

samma inkomstbelopp. Samma skall gåve, som kommittén framhållit, icke

heller alltid samma förmån. A andra sidan befarade länsstyrelsen, alt skalle-

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

postens uteslutande kunde leda till orättvisa resultat just för orter, där

.skatteposten vöre förhållandevis betydande till följd av hög kommunal ut­

debitering och låga skattefria avdrag.

En modifikation i metoden för skattepostens beräkning har till övervägan­

de framlagts av socialstyrelsen, som strukit under det otillfredsställande i

att till grund lägga ett inkomstbelopp och ett skatteavdrag, som bestämts ge­

nom de numera föråldrade löne- och skattegrupperingama. Styrelsen anför

i huvudsak följande.

Enligt de av kommittén angivna principerna för dyrortsundersökningen

skola kostnaderna för en och samma konsumtion jämföras. De totalutgifter,

som skola beräknas, måste sålunda förutom kostnaden för den direkta kon­

sumtionen jämväl täcka den skatt, som utgår på det erforderliga beloppet.

Den inkomst, på vilken skatten bör beräknas, är sålunda beroende på lev­

nadskostnaderna på ifrågavarande ort och icke på den faktiskt förefintliga

inkomstnivån. Kommittén är även medveten om, att för åtskilliga orter an­

vändningen av lönebeloppen enligt nuvarande lönereglemente skulle ge miss­

visande resultat, och förordar, att socialstyrelsen erhåller rätt att i dylika

fall efter skälighetsprövning jämka skatteutgiften. Icke ens såsom en ge­

nomsnittlig approximation kunna emellertid de nuvarande lönebelopnen sä­

gas återspegla skillnaderna i levnadskostnader. Medan för de löneklasser,

jämförelsen gäller, lönen i orter tillhörande nuvarande grupp A understiger

stockholmslönen med 25 procent, kan skillnaden i levnadskostnaden på

grundval av kommitténs utredning beräknas uppgå till blott 18,9 procent.

Man kan förutse, att antalet fall, där en skälighetsprövning bleve påkal­

lad vid tillämpning av den av kommittén förordade metoden, bleve rätt be­

tydande.

Skattebeloppen bestämmas emellertid icke blott av det inkomstbelopp, som

ligger till grund för beräkningen, utan även av det avdragsbelopp, som till-

lämpas. Kommittén förordar, att de för närvarande gällande avdragsbeloppen

för taxering till statlig resp. kommunal inkomstskatt användas. Under förut­

sättning att kommitténs förslag, att de gällande avdragen visserligen bibehål­

las, men att orterna omplaceras mellan grupperna i enlighet med föränd­

ringarna i levnadskostnaderna, vinner tillämpning, bli de beräknade skatte­

beloppen i och med detta missvisande, och de orter, som flyttats, kunna med

fog göra gällande, att beräkningen för deras del bör förnyas. Detta skulle

medföra, att även av denna anledning skatteposten skulle behöva räknas om

för ett stort antal orter. Detta skulle behöva ske efter det att placeringen i

ortsgrupper fastställts.

Man kommer därvid att finna följande förhållande. Beräknar man för en

ort, som befunnits ligga nära eller på gränsen mellan två grupper, såsom

styrelsen finner riktigt, skatten på en inkomst, som motsvarar den totala

levnadskostnaden med användning av avdragen för den lägre gluppen, för-

skjutes orten uppåt på dyrhetsskalan och passerar eventuellt gränsen till den

högre gruppen. Räknar man däremot med avdragen för denna, förskjutes

orten däremot ner i den lägre gruppen. För dessa orter är problemet om den

»riktiga» beräkningen uppenbarligen teoretiskt olösbart. Beträffande de av­

drag, som skola tillämpas vid beräkningen, har kommittén icke föreslagit

rätt till skälighetsprövning för socialstyrelsen. Socialstyrelsen finner, att det

vöre naturligt, att skälighetsprövningen utsträckes även att gälla dessa, och

att riktlinjerna för denna prövning böra klarläggas.

Styrelsen har för sin del övervägt ett annat tillvägagångssätt, som ger sam­

ma resultat, som den av kommittén föreslagna metoden leder fram till först

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

43

efter talrika omräkningar. Metoden utgår från den principiella uppfattning,

sorn förut anförts, att skatten bör beräknas på det inkomstbelopp, som täc­

ker de totala levnadskostnaderna. Som en approximation härtill kan enligt

styrelsens mening den enligt nu gällande gruppering utgående lönen icke an­

vändas, däremot möjligen lönen enligt en på en kommande gruppering grun­

dad löneskala. Sistnämnda fråga blir beroende på, i vilken relation lönen

ställs till de funna levnadskostnaderna. Skatteavdragen skola enligt kom­

mitténs förslag, som nyss nämnts, tills vidare bibehållas till sina belopp, men

orterna omgrupperas, så att de för varje ort gällande beloppen komma att

stå i viss genomsnittlig relation till de funna levnadskostnaderna. Då antalet

grupper föreslås bibehållas vid fem, kan relationen mellan avdragen och

levnadskostnaderna för de orter, som icke efter levnadskostnaderna räknat

ligga i mitten av resp. grupp, endast utgöra en approximation av den ge­

nomsnittliga relationen. Vid beräkningens genomförande känner man icke,

till vilken grupp de enskilda orterna komma att hänföras. Man blir därför

nödsakad att beräkna de för varje ort tillämpliga avdragsbeloppen på så

sätt, att de komma att stå i samma relation till levnadskostnaderna som den,

i vilken de faktiska avdragsbeloppen stå till de vid undersökningen funna

levnadskostnaderna vid resp. grupps mitt.

Det säger sig självt, att de skattebelopp, som man erhåller med denna räk-

netekniska metod, icke komma att helt överensstämma med dem, som man i

efterhand kan räkna fram med kännedom örn de avdrag, som fastställts för

ifrågavarande ort. Metoden medför emellertid, att de skattebelopp, som så­

lunda sedermera kunna beräknas på grundval av de faktiska avdragen och

på en inkomst, motsvarande den faktiska lönen för den ortsgrupp, till vilken

orten vid grupperingen hänförts, för orter, som befunnits ligga i övre delen

av en grupp, blir mindre än de, som framräknas med hjälp av den här av

styrelsen föreslagna metoden, medan för orter, som ligga i undre delen av

en grupp, det omvända är fallet. Orternas placering i grupper blir sålunda

densamma i bägge fallen. Metodens fördel ligger i, att den omräkning av

skattebeloppen och omplacering av orterna, som det eljest bleve nödvändigt

att företaga i efterhand, kan undvikas,

Det sagda gäller i första hand de statliga ortsavdragen. På grund av det

nära sambandet mellan storleken av de kommunala ortsavdragen och den

kommunala utdebiteringen torde man däremot vid beräkningen av kommu­

nalskatten kunna begagna de avdrag, som för närvarande gälla för varje ort.

Styrelsen är icke nu beredd att taga definitiv ställning till vilket förfarings­

sätt, som drager den minsta arbetskostnaden, innan vissa provundersökningar

utförts i samband med beräkning av skatteposten.

Aven landsorganisationen framhåller, att skattekostnaden bör beräknas un­

der förutsättning av lika reallön och därtill avpassade ortsavdrag på alla

orter. Vidare anser organisationen böra övervägas, om icke på något summa­

riskt sätt hänsyn kunde tagas till skillnaden i de förmåner, som skattebetalar­

na på olika orter kunna erhålla för en och samma kommunala skattesats. I

yttrandet anföres härom följande.

Det påpekas i betänkandet, alt en hög skattesats kan bero på antingen hög

kommunal standard med stora kollektiva förmåner för kommunens inne­

byggare eller på lågt skatteunderlag pr person. I det förra fallet representerar

den höga skattesatsen tydligen inte i och för sig någon hög levnadskostnad.

Kommittén har dock inte ansett sig kunna föreslå någon metod för hän­

synstagande till detta förhållande. Delta är beklagligt, eftersom skatteposten

spelar en relativt stor roll vid framkallandet av olikhet i levnadskostnaderna

44

Kungl. Maj.-ts proposition nr 343.

på olika orter. Det torde kunna övervägas, om man icke på ett summariskt

sätt skulle kunna omräkna skattekostnaden i viss relation till antalet skatte­

kronor pr invånare i varje kommun, och alltså inte enbart rätta sig efter

själva utdebiteringssiffran. På så sätt skulle en hög kommunalskatt, av vil­

ken kommunens innebyggare på grund av deras allmänna fattigdom inte

kunde beräknas ha någon större nytta, komma att räknas såsom en starkare

fördyringsfaktor än motsvarande utdebitering i en kommun, där skatten

räcker till att bekosta större förmåner åt skattebetalarna.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att skatten bör beräknas enligt den

lönegrupp, till vilken en ort hör på grund av det nya beräkningssätt och

system, som kan komma att tillämpas.

Påksförbundet rättvisa åt landsorten anser, att skatteposten bör beräknas

på ett för hela riket enhetligt inkomstbelopp.

Departements-

Dyrortskommittén kan sägas vara enhällig örn uppfattningen att skatterna

chefen. • princip böra medräknas vid levnadskostnadsjämförelsen. Denna mening

kan jag biträda, även om jag icke finner skälen för medräknandet av stats­

skatten lika bärande som skälen för kommunalskattens medtagande. Då stats­

skatten icke nämnvärt kan påverka levnadskostnadstalens relationer — i vart

fall icke med den metod för skattepostens beräkning, som jag i det följande

förordar — har jag icke funnit anledning ifrågasätta någon avvikelse från

kommitténs nyssnämnda ståndpunkt. Vad kommunalskatten angår varierar

den, trots av staten vidtagna åtgärder för utjämning av skattetrycket, fort­

farande så starkt, att ett borttagande av skatteposten skulle framstå som en

betydande orättvisa mot invånarna i de skattetyngda kommunerna. Till dessa

kommuner höra som regel icke storstäderna. Naturligtvis anser jag i likhet

med en del länsstyrelser, att det i och för sig vore bättre, om det kommu­

nala skattetrycket kunde helt eller i det närmaste utjämnas i riket, men

detta är i föreliggande situation icke ett praktiskt alternativ.

Beräkningen av skatteposten innefattar emellertid betydande vanskligbe­

ter. Det gäller att fastställa i första hand de inkomst- och avdragsbelopp,

som skola läggas till grund för beräkningen, och vidare den kommunala

skattesats, som man skall räkna med i olika kommuner. Dyrortskommittén

synes vara enig örn att det inkomstbelopp, på vilket skatten beräknas, icke

bör vara enhetligt för hela riket utan principiellt bör variera med levnads­

kostnaderna, och att ortsavdragen likaså böra variera. Kommittémajoriteten,

som velat anknyta beräkningen till existerande förhållanden, har såsom en

lämplig approximation förordat, att inkomsten och avdragen på varje ort

skulle bestämmas efter nu gällande löne- och skattegrupperingar. För att

motverka de orättvisor, som kunde uppkomma genom detta schablonmässiga

sätt att bestämma inkomsten, skulle socialstyrelsen enligt förslaget äga rätt

att jämka efter skälighetsprövning. Häremot ha reservanterna gjort gällan­

de, att beräkningssättet bleve felaktigt, eftersom gällande lönegrupp ering

ingalunda motsvarade de nu föreliggande dyrhetsskillnaderna. I stället bär

den ene reservanten föreslagit, att skatterna skulle beräknas proportionellt

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

45

mot de av kommittén konstaterade levnadskostnadsskillnaderna. Vid remiss­

behandlingen lia liknande kritiska synpunkter mot kommittéförslaget gjorts

gällande av socialstyrelsen och landsorganisationen. Jag delar uppfattning­

en, att nu gällande grupperingar äro så föråldrade, att den av kommittén

föreslagna metoden för ett mycket stort antal orter skulle till en början ge

påtagligt felaktiga resultat i fråga örn levnadskostnadstalen. En justering

efteråt av dessa levnadskostnadstal, i den mån de medfört placering inom

en felaktig ortsgrupp, skulle på grund av de kanske talrika omräkningar

och skälighetsprövningar, som bleve erforderliga, vara rätt betungande och

dessutom måhända verka mindre förtroendeingivande hos allmänheten. I

princip bör skatteposten enligt min mening beräknas på ett inkomstbelopp,

som motsvarar de totala levnadskostnaderna. Den av socialstyrelsen angiv­

na metoden tillgodoser detta önskemål och synes jämväl beträffande de stat­

liga ortsavdragen ge ett mera tillfredsställande resultat än en tillämpning av

kommittéförslaget. Styrelsen har visserligen ansett sig icke kunna utan vissa

provundersökningar taga definitiv ställning till frågan, örn detta förfarings­

sätt bleve mindre arbetskrävande än kommitténs metod med skälighetspröv­

ningar. Även om det administrativa arbetet eventuellt skulle bli något ökat

enligt den av styrelsen angivna metoden, synes mig dock denna metod vara

att föredraga både av principiella och psykologiska skäl.

Vad slutligen angår den kommunala skattesatsen har ifrågasatts, att en

avräkning skulle ske för den skillnad i förmåner, som skattebetalarna på

olika orter kunna erhålla för en och samma skatt. Teoretiskt synes mig detta

önskemål icke obefogat, men dess praktiska genomförande torde möta bety­

dande vanskligheter och påkalla skönsmässiga avgöranden i sådan utsträck­

ning, att det troligen icke skulle öka tilltron till dyrortsgrupperingen. Kom­

mitténs förslag, att man skall utgå från den kommunala genomsnittsdebite-

ringen för de sista feni åren för att därmed undgå risken för att de tillfäl­

ligheter, som sista årets debitering kan innefatta, få i högre grad påverka den

kommande dyrortsgrupperingen, vill jag icke motsätta mig, även om värdet

av denna omläggning kan diskuteras. Det är ju icke osannolikt, att man där­

igenom avlägsnar sig från det skattetryck, som kommer att gälla under

grupperingens giltighetstid.

c. Avståndskostnaderna.

Vid tidigare dyrortsundersökningar har hänsyn

icke tagits till avståndskostnaderna. Som förut nämnts har dyrortskommittén

kommit till uppfattningen, att en allsidig utredning av levnadskostnadsskill-

naderna icke kan begränsas till att avse priserna vid inköpskällan på de för­

nödenheter, varom fråga är, utan bör omfatta hänsynstagande till även andra

omständigheter, främst klimatets inverkan på livsmedels- och bränsleförbruk­

ningen och de rese- och transportkostnader, som uppstå till följd av avstån­

den mellan bostaden och den plats, där varor och tjänster inköpas eller eljest

övertagas av konsumenterna.

Dyrortskommittén framhåller i huvudsak följande allmänna synpunkter

på avståndsfrågan.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

Resor och transporter företagas dels då konsumenterna anskaffa livsmedel,

husgeråd m. m., som krävas för den egentliga hushållsdriflen, dels när de

själva förflytta sig inom orten eller till andra orter för att komma till sitt

arbete eller för att komma i åtnjutande av behövlig sjukvård, rekreation

o. s. v. Kostnaderna härför kunna utgå i form av penningutlägg eller (och)

som kraft- och tidsförlust.

Principiellt förefaller det klart, att man vid en dyrortsundersökning bör

taga skälig hänsyn till alla med hushållningen förenade kostnader för resor

och transporter, som krävas för att den levnadsstandard skall kunna upp­

rätthållas, som ligger till grund för dyrortsjämförelsen.

Med uttrycket »skälig hänsyn» menas, att hänsynen bör tagas under för­

utsättning att en viss anpassning efter orternas växlande förhållanden äger

rum på de punkter, där anpassning är möjlig, t. ex. då det gäller inköp av

förnödenheter till hushållet. Den anpassning det här är fråga om gäller an­

talet inköpstillfällen. Väl är det sannolikt, att de täta inköpstillfällen, som

de korta avstånden i tätorterna möjliggöra, verka till att där höja standar­

den i jämförelse med vad fallet är på landsbygden, men betydelsen härav

torde i den allmänna föreställningen vara avsevärt överdriven. Utrymmet

för klok anpassning synes tvärt om tämligen stort på denna punkt. Att för­

utsätta, att den enhetliga standard, som dyrortsjämförelsen avser, endast

kunde uppnås genom tillämpning av tätortsbefolkningens vanor i fråga om

butiksbesök synes därför icke logiskt nödvändigt. En sådan förutsättning

skulle också leda till orimliga resultat. Vid en dyrortsjämförelse bör och kan

man icke rimligen förutsätta att tätorternas frekvens är nödvändig för att

uppnå tätorternas standard.

Hur många resor och transporter som skola anses erforderliga på orter

med långa avstånd för att levnadsstandarden icke skall bli lägre än på orter

med korta avstånd och hur kostnaden för dessa resor och transporter skall

beräknas, torde emellertid kunna avgöras endast efter skälighetspröv-

ning. Frågan om avståndskostnadema blir härigenom i väsentlig mån av

annan beskaffenhet än övriga problem, som måste lösas vid en dyrortsjäm­

förelse.

Det sagda gäller sådana resor och transporter, beträffande vilka en viss

anpassning till orternas förhållanden kan anses rimlig. Beträffande de övriga

t. ex. resor i samband med sjukdomsfall — kan den allmänna regeln

formuleras, att antalet resor och transporter lämpligen bör svara mot det

genomsnittliga behovet av desamma. Att här förutsätta färre resor

än genomsnittsbehovet, vöre obilligt, och att räkna med flera, synes heller

icke motiverat. En beräkning efter individuella behov är icke möjlig.

Detta innebär, alt de enskilda hushåll, vilka till äventyrs lia större behov

av resor och transporter än genomsnittet, icke kunna genom den dyrorts-

graderade lönen uppnå samma standard som personer med det genomsnitt­

liga behovet av resor. De som lia behov av färre resor och transporter än ge­

nomsnittet återigen kunna nå en högre standard än genomsnittet.

Av dessa omständigheter har kommittén dragit slutsatsen, att det vid en dvr-

ortsgruppering är praktiskt taget ogörligt att på ett rimligt sätt taga hänsyn

till andra avståndskostnader än sådana, som avse resor och trans­

porter, som alla behöva räkna med. Vidare framhåller kommit­

tén följande.

Det är intet tvivel underkastat, att de avståndskostnader, som uppstå vid

de dagliga inköpen av livsförnödenheter, äro de som i stort sett betunga hus­

hållen mest. Det är emellertid här icke fråga örn den absoluta kostnaden

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

47

utan om den olikhet i kostnaderna, som kan råda mellan olika orter, varför

anförda omständighet icke ensam kvalificerar för hänsynstagande vid en

dyrortsberäkning. Även örn man tager hänsyn till att hushållen höra under­

kasta sig en skälig anpassning till orternas skiftande förhållanden, är det

dock otvivelaktigt, att kostnaderna väga tyngre på landsbygden, i synnerhet

i landets norra, glest bebyggda delar. Till en viss grad kunna kostnaderna

utjämnas genom biltransporter, såsom skedde under förkrigstiden. I sådant

fall ingå kostnaderna i varupriset.

Samma principfrågor möta, när det gäller inköp av kläder, möbler och

dylikt, ehuru frågan här får andra proportioner. Då det gäller sistnämnda

varuslag, saknas nämligen i regel försäljningsställen på landsbygden, och

även på smärre tätorter är ofta sorteringen så liten, att man vid en dyrorts-

jämförelse knappast kan räkna med dem. Det är sålunda vanligt, att köparna

för att förvärva ifrågavarande förnödenheter måste företaga resor med järn­

väg, buss, båt o. s. v., vilka orsaka kontanta utlägg och tidsförlust.

Analoga fall äro då hushållen nödgas anlita läkare, sjukhus och specia­

lister för reparation av hem och bohag eller vilja besöka inrättningar för

rekreation eller andlig kultur. I dessa fall få invånarna på skilda orter vid­

kännas helt olika kostnader, därför att lill arvodena åt de anlitade personerna

respektive inträdesavgifterna, resekostnad av varierande storlek tillkommer.

Avståndskostnader för skolbarns resor och inackordering

på skolorter för erhållande av högre undervisning skola enligt kommit­

téns förslag icke medräknas vid dyrortsjämförelsen. Dessa kostnader höra till

det slags avståndskostnader, som drabba somliga hushåll hårt och andra icke

alls, framhåller kommittén, och generell hänsyn till dessa kostnader, som

skulle innebära att ersättningen sloges ut på alla hushåll, skulle medföra ett

så litet tillägg, att de som verkligen hade sådana skolbarn icke skulle bli

hjälpta därav. Kommittén anför i huvudsak följande.

Dyrortskommittén har övervägt, huruvida man borde medräkna sådana

kostnader som uppstå för barns skolgång på annan ort, då undervisningsan­

stalt utöver bottenskolan — t. ex. allmänt läroverk, kommunal mellanskola

eller yrkesskola — saknas på hemorten. Ehuru kommittén livligt behjärtar

önskemålet att alla barn oavsett bostadsorten beredas samma möjligheter till

utbildning, har kommittén ansett, att tanken att sådana möjligheter skulle

kunna åvägabringas med dyrortsgrupperingens hjälp icke kan realiseras. Det

ligger nämligen i dyrortssystemets natur, att det i tillämpningen måste göras

lika för mycket stora medborgargrupper, och det får av praktiska skäl anses

uteslutet att införa olika grupperingar för t. ex. familjer med skolbarn och

familjer utan sådana barn. Man skulle — örn man vill taga hänsyn till skol-

resekostnaderna vid dvrortsgrupperingen — därför vara hänvisad att göra

det inom den allmänna lönegrupperingens ram. 1 följd härav skulle enligt

kommitténs undersökningar skolresor och dylikt medföra ett så litet lönetill-

lägg flir avståndsorternas tjänstemän — även örn proportionen av skolbarn

hämtas från städerna — att detta vore till praktiskt taget ingen hjälp för dem.

som hade resande eller inackorderade skolbarn. Kostnaden skulle nämligen

slås ut på alla hushåll och fördelas på det antal år, som löntagarna äro yrkes­

verksamma, eftersom praktiskt taget inga lia skolbarn hela elen tid de äro i

arbetsför ålder. Vad statstjänstemännen beträffar, skulle ett sådant system in­

nebära, att staten som löneförhöjning till tjänstemännen på landsbygden finge

i summa betala ut ett belopp ungefär motsvarande totalkostnaden för barnens

resor oell inackordering men att detta belopp fördelades lika på alla tjänste-

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

männen oavsett behovet. De som icke hade behov av hjälp med skolbarns rese-

och inackorderingskostnader skulle sålunda få större delen av de bidrag, som

skolbarnsfamiljerna behövde. Andra än familjer med ortsgraderade löner el­

ter det statliga systemet skulle icke alls tillgodoses på detta sätt. Dyrortskom-

mittén vill icke medverka till att frågan örn ekonomiskt stöd åt landsbygdens

studerande ungdom löses så otillfredsställande som inräknandet i en dyrorts-

gruppering av skolresor och inackordering på skolorten skulle innebära.

Kommittén finner det däremot synnerligen angeläget, att frågan löses i annan

ordning och erinrar om det förslag, som förelagts 1945 års riksdag.

Kommittén förordar å andra sidan att hänsyn icke skall tagas till resor

till och från arbetet eller rekreationsresor för tätor­

ternas befolkning. Kommittén anför härom följande.

I samband med nu nämnda för landsbygden typiska kostnadspost kan

nämnas den kostnad, som tätorternas befolkning får vidkännas för att er­

hålla rekreation på landsbygden. Ju större tätort, desto större avstånd att

övervinna och desto större kostnad för att rekreationen skall komma till

stånd. Till avståndskostnaderna böra i detta sammanhang räknas den sär­

skilt för hushållen i tätorternas centrala områden ganska betydande arbets-

och tidsåtgången för att skaffa barnen i förskolåldern frisk luft och motion.

icke heller till dessa slag av avståndskostnader anser dyrortskommittén att

hänsyn lämpligen kan tagas genom en dyrortsgruppering.

I diskussionen örn dessa ting brukar anföras, att också kostnaderna för

resor till och från arbetet borde räknas med vid dyrortsjämförelser. Sådana

kostnader ha betydelse särskilt för befolkningen i storstäderna, på vissa in­

dustriorter och på rena landsbygden, framför allt i Norrland.

Betraktar man till en början förhållandena i en storstad som Stockholm,

Göteborg eller Malmö, inser man, att det vore orimligt förutsätta, att hela den

kontorsarbetare befolkningen skulle vara bosatt inom gånghåll från affärs­

centrum och hela den fabriksarbetande inom gånghåll var och en från sina

fabriker. En viss grad av åkande till och från arbetet måste anses vara natur­

ligt inom sådana orter. Önskar en arbetsgivare, som där har anställda, ge

dessa samma reallön, som löntagarna på en mindre ort, är det tydligen nöd­

vändigt, att han tar hänsyn till ett visst tillägg till arbetsresor. Det förefaller

lika naturligt, att för en landskommun räkna arbetsresorna som en särskilt

fördyrande omständighet, örn det t. ex. visar sig, att de anställda icke kunna

få bostäder annat än på stort avstånd från arbetsplatsen. Det är minst lika

orimligt att förutsätta, att dessa skola bygga sig nya bostäder intill arbets­

platsen som att storstadsborna skola tränga sig samman kring sina arbets­

ställen. I bägge fallen är det ortens beskaffenhet, som framtvingar arbets­

resorna — i .storstaden den täta bebyggelsens vidsträckthet och på landsbyg­

den bebyggelsens splittring.

Som exempel på orter med dryga kostnader för arbetsresor lia anförts

skogskommuner. Skogsarbetarna och vissa tjänstemän (jägmästare och dy­

lika) ha nämligen lång väg till sina arbetsplatser. I detta fall är det dock

uppenbart, att avståndskostnaderna principiellt icke tillhöra dyrortsberäk-

nmgen. Det är i detta lall icke ortens beskaffenhet, som utgör orsaken till

resorna, utan arbetets art. Resorna äro i detta fall en omkostnad för inkoms­

tens forvarvande, som i högre eller lägre grad uppstår överallt, där skogsar­

bete bednves.

Av samma skäl som anförts beträffande skolresorna anser kommittén att

hänsyn icke bor tagas till arbetsresor vid dyrortsjämförelsen. Som komplet­

terande grund for denna sm ståndpunkt vill kommittén anföra, att de teknis-

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

Ekegård framhåller för sin del bland annat följande.

De försök, som kommittén gjort att kompensera sådana förmåner, som de

större tätorternas sociala och kulturella privilegier innebära, genom att dels

inräkna vissa belopp för resor till dylika tätorter och dels föreslå en sam­

manpressning av löneskalan jämfört med dyrortsskalan, skänka enligt min

mening icke rättvisa åt den egentliga landsbygden. Ty det är att märka att de

belopp, 50 å 350 kronor, som ansetts böra läggas till budgetsiffrorna vid be­

räknandet av vissa orters lokala dyrhet, i alltför många fall icke alls komma

att föranleda någon verklig löneförbättring för ortens löntagare. Beloppen äro

för ringa för att på avsett vis kunna inverka på dyrortsplaceringen. Endast

om man kan konstatera, att de generellt och effektivt påverka placeringen

äro dessa »avståndskostnader» berättigade. Detta är emellertid uteslutet.

Det kan ej sägas, att man räknat med fullständig budget, eftersom prak­

tiskt taget alla kulturella behovs bestridande lämnats obeaktade vid budge­

tens konstruerande. De nyss berörda beloppen, som såsom »avståndskostna­

der» förutsatts skola läggas till den lokala familjebudgeten, äro antingen i allt­

för många fall ineffektiva eller svara icke alls mot isoleringens olägenheter.

Särskilt är därvid att märka, att skolkostnader för en tjänstemannafamilj,

som är bosatt å ort, där högre skolform icke finnes, ej medräknats. De högst

betydande utgifter, i genomsnitt 1 000 kronor per år, som en familjeförsörjare

måste vidkännas för resor och inackordering för ett barn å annan ort än bo­

stadsorten, göra, att för hans förhållanden dyrortsgrupperingen blir alldeles

missvisande under den tid, då han har barn i skolåldern. Då denna tid i regel

kan antagas utgöra ett avsevärt antal år, är en löneavvägning, som icke avser

berörda förhållanden, ej rättvis för en tjänsteman i denna ställning.

Men detta gäller ej blott kostnaderna för skolstudier. Hela kulturbudgeten

har synbarligen ansetts vara en relativt ovidkommande sak eller befunnits

inrymma statistiskt icke beräkningsbara faktorer. Under sådana förhållanden

måste en dyrortsjämförelse bli tämligen godtycklig. Denna godtycklighet kan

givetvis icke kompenseras genom relativt godtyckligt avvägda »avståndskost­

nader». Den noggranna statistiska metod, som kommittén eljest sökt använda,

har sin ofrånkomliga begränsning och är tillämplig väsentligen endast, när det

gäller rent materiella värden. Men detta förhållande visar också, hur orimligt

det är att bygga en dyrortsgruppering på sådana förutsättningar. Frågan om

skolkostnadernas och övriga kulturbehovs medräknande bör i själva verket

bli avgörande för dyrortsgrupperingens berättigande.

Nilsson anser, att den uppskattningsvis fastställda summan för kost­

nader för inköp och resor upptagits till för låga belopp. För deni, som bo på

landsbygden, lia kulturella utgifter av olika slag icke tillräckligt beaktats.

Ett tillbörligt beaktande av dessa m. fl. omständigheter vid levnadskostnads-

jämförelsen skulle enligt både Ekegårds och Nilssons uppfattning ge vid

handen, att dyrortsgrupperingen vore överflödig. Inom ett system av enhets-

löner kunde dock erfordras särskilda tillägg för att täcka isoleringsdyrheten.

Kommittéledamoten Rosberg, med instämmande av Rundlöw, anför i hu­

vudsak följande.

De s. k. avståndskostnaderna lia icke genom beräkningar kunnat till skälig­

heten bestämt fixeras och torde få anses såsom alltför låga, i synnerhet om

man tager hänsyn till den tidsförlust, som vid nödvändiga resor är ofrån­

komlig.

Även om exempelvis 50 eller 100 kronor läggas till övriga levnadskostnader

på landsbygden, torde endast ett tämligen litet antal av de glest bebyggda

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

53

orterna därigenom komma att uppflyttas till högre ortsgrupp än den de eljest

skulle ha tillhört. Medräknandet av avståndstilläggen bidrager visserligen att

minska spännvidden mellan dyraste ort och billigaste grupp av orter, men

den därigenom erhållna kompensationen synes alltför ringa för de orter, som

kvarstå i lägsta grupp. Detta anföres till stöd för ett yrkande att kommittén

mera bestämt borde fia förordat en spännvidd av 15 procent för löneskalan.

Det hade varit önskvärt, om kommittén kunnat finna någon form för in­

räknande av utgifter för barns skolundervisning utom hemorten. På i betän­

kandet angivna grunder har detta icke kunnat ske.

Den till 1945 års riksdag avgivna propositionen om anslag för bidrag till

täckande av skolkostnader avser att på annat sätt lätta familjeförsörjarnas

ekonomiska svårigheter i berörda avseende. Förslaget förutsätter behovspröv-

ning från fall till fall. Enligt min uppfattning borde sådan prövning lia kun­

nat undvikas. Det föreligger risk för att befattningshavare i löneskalans mel­

lan- och högre lönegrader kunna komma att utestängas från erhållande

av skolkostnadsbidrag, vilket icke bör få ske.

Då det inte kan förutsättas, att statsmakterna vilja ikläda sig kostnader dels

genom direkta bidrag till ungdomens studier och dels genom inräknande av

sådana kostnader i dyrortsgraderade löner, har jag — fastän med stor tvekan

—• på i betänkandet angivna grunder biträtt kommittémajoritetens uttalande

på denna punkt.

Jag anser mig emellertid böra starkt understryka nödvändigheten av att

den föreslagna behovsprövningen vid beviljande av skolkostnadsbidrag inte

sker på sådant sätt, att landsbygdens tjänstemän komma att missgynnas. I

detta sammanhang må fördenskull framhållas angelägenheten av att anslag

av för ändamålet tillräcklig storlek anvisas av statsmakterna.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag beträffande avstånds-

kostnaderna tillstyrkts av flertalet myndigheter. I flera fall har direkt ut­

talats tillfredsställelse med att sådana kostnader skola medräknas vid lev-

nadskostnadsmätningen, vilket betecknats som ett betydande framsteg. I

åtskilliga yttranden ha dock ändringar och tillägg till förslaget ifrågasatts

i olika avseenden, och meningarna ha varit rätt delade beträffande frågorna,

huruvida icke även kostnader för resor till och från arbetet samt för skol­

undervisning å annan ort borde medräknas, och vidare beträffande belop­

pens storlek och förfarandet vid tilläggens fördelning vid dyrortsjämförelsen.

Principen örn avståndskostnadernas medräknande har ej mött gensaga

från något håll, men i ett par yttranden lia svårigheterna att nå ett rättvist

resultat på den angivna vägen ansetts vara för stora och andra utvägar

ifrågasatts. Sålunda anser länsstyrelsen i Jämtlands län, att beräkningen

måste bli alltför schematisk och subjektiv, och uttalar, att det vore lyckligt

om en lösning av frågan kunde åstadkommas i annan ordning. En mera in­

dividuell, ehuru dock icke full utjämning i förevarande avseende skulle en­

ligt länsstyrelsens mening möjligen kunna vinnas genom utvidgad avdrags-

rätt vid inkomstbeskattningen för vissa nödvändiga resor och transporter.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har som sin mening framhållit, att de

kostnader och besvär som äro förenade med en slalionsorts avsides läge

lämpligare kompenserades regionalt, exempelvis genom särskilda lönetillägg

för Norrland, än medelst eli ortsgruppssystem.

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

Svenska arbetsgivareföreningen ställer sig frågande till förslaget att i bud­

geten upptaga avståndskostnader för orter å landsbygden och anför i huvud­

sak därom.

Även om tanken är principiellt riktig, måste man säga sig, att vistelsen

i städerna medför en hel del kostnader, till vilka hänsyn icke tagits eller

överhuvud taget kunnat tagas vid dyrortsgraderingen. Det kan pekas på

resorna till och från arbetsplatserna och kanske framför allt på de betydligt

högre utgifterna för rekreation under semester, å sön- och helgdagar etc.

Det är enligt föreningens mening mest tillfredsställande att helt bortse från

dessa kostnader. Blott om man gör detta, kan man också bortse från sådana

faktorer som resekostnader till och från arbetsplatserna i städerna och den

högre kostnaden för rekreation för städernas invånare.

Ett medräknande av kostnaderna för resor till och från arbetsplatsen

m. m. har förordats även av några myndigheter och tjänstemannaorganisa­

tioner.

Allmänna lönenämnden anför följande.

Lönenämnden, som för sin del icke funnit anledning till erinran mot grund­

tanken i kommitténs förslag, ifrågasätter, om utformningen av detsamma

kommer att få så stor betydelse i praktiken. Att märka är nämligen, dels att

en kommuns befolkningscentrum ej sällan torde sammanfalla med huvudor­

tens centrum, dels ock att i många fall de lägre avståndstilläggen icke kom­

ma att påverka placeringen i dyrort. I samband med frågan örn särskilt

hänsynstagande till landsbygdens avståndsförhållanden anser sig lönenämn­

den böra erinra örn den avsevärda sammanlagda kostnad, för år räknat, som

ett tjänstemannahushåll i en storstad normalt måste räkna med för nödvän­

diga resor och transporter av olika slag inom orten. Enligt lönenämndens

förmenande har nämnda omständighet knappast tillräckligt beaktats vid ut­

formningen av kommitténs föreliggande förslag.

Överståthållarämbetet säger sig ha svårt att erkänna riktigheten i kom­

mitténs ståndpunkt att bortse från kostnaderna för arbetsresor å större tät­

orter. Alla å sådana orter bosatta behöva visserligen icke företaga sådana re­

sor, men för det flertal som äro därtill nödsakade uppkommer ju resekost­

nad antingen i form av penningutlägg eller (och) som kraft- och tidsförlust,

vilket kommittén själv jämställt med penningutlägg.

Telegrafstyrelsen anför följande.

Styrelsen finner kommittéförslaget örn avståndstillägg vila på en riktig

princip, men vill dock erinra därom, att för tjänstemännen i de största

städerna och deras familjer uppkomma särskilda kostnader — bortsett från

de s. k. arbetsresorna — för spårvägs-, buss- och bilresor på grund av be­

byggelsens stora utbredning. Ifrågavarande kostnader kunna antagas för ett

genomsnittshushåll uppgå till relativt betydande belopp. Det kan ifrågasät­

tas, huruvida icke viss hänsyn borde tagas även till dessa oundvikliga ut­

gifter, vilka icke direkt sammanhänga med valet av bostad inom städernas

centrala delar eller i ytterområdena.

Statstjänstemannens riksförbund framhåller, efter att ha tillstyrkt försla­

get örn avståndstillägg för landsbygden, följande.

Jämväl sådana resor, som dagligen företagas till och från arbetsplatsen,

böra av samma skäl komma till synes i budgeten, även örn icke alla tjänste-

57

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att de föreslagna avståndstilläggen

borde något höjas, särskilt med hänsyn till att länsstyrelsen förordat bibehål­

lande av flera ortsgrupper än fem. Härför talade också den omständigheten,

att hänsyn borde tagas även lill resekostnader för kulturella behov.

Tjänstemännens centralorganisation har anfört i huvudsak följande om till­

läggens storlek.

De avståndskostnader, till vilka hänsyn skall tagas, bli enligt kommitténs

förslag dels sådana som uppstå i samband med den egentliga hushållsdrif-

ten och som äro oundvikliga, om den levnadsstandard skall kunna upprätt­

hållas, som ligger till grund för dvrortsjämförelsen, och dels sådana som upp­

stå i samband med sjukdom och tandvård, varjämte en och annan resa för

rekreation skulle anses berättiga till hänsyn. TCO har intet att invända mot

dessa synpunkter men vill ifrågasätta, om icke det antal resor och transporter

som kommittén tänkt sig — sammanlagt 24 resor och 52 pakettransporter

per år -— är väl litet, med tanke på att det skall räcka för en hel familj. Sär­

skilt med hänsyn till att dyrortsjämförelsen, som kommittén själv framhåller,

trots allt torde komma att i någon mån missgynna landsbygdens orter, där­

igenom att det finns vissa på levnadsstandarden inverkande förhållanden, som

icke kunna pressas in i en ekonomisk kalkyl, skulle det förefalla rimligt, dels

om rese- och transportfrekvensen räknades högre, dels om den av kommittén

föreslagna regeln om avståndstilläggens maximering uppåt (vid 350 kr. enligt

kommitténs förslag) slopades. TCO anser en ökning av avståndstilläggen prin­

cipiellt riktigare än den föreslagna sammanpressningen av löneskalan utöver

de konstaterade levnadskostnadsskillnaderna och föreställer sig att en ök­

ning med 50 procent vore skälig.

Beträffande tillämpningen av avståndstilläggen vid den kommande dyr­

ortsjämförelsen har socialstyrelsen anfört följande.

Det torde kunna förutses, att förslaget vid sin tillämpning kommer att

mötas av åtskilliga invändningar. Kritik kan riktas dels mot antalet av de

resor och transporter, som ligga till grund för beräkningen, vilket —- som

kommittén framhållit — är i viss mån godtyckligt men som — byggt på hus-

hållsbudgetmaterial — förefaller styrelsen i stort sett rimligt, dels på den

praktiska tillämpningen. Metoden medför nämligen, att valet av huvudort

och avgränsningen av inköpsområden erhåller en ökad betydelse för orter­

nas inbördes placering. Det blir för varje ort av intresse att hänföras till ett

inköpsområde, vars huvudort är så avlägsen från orten som möjligt och att

i varje fall icke själv bli betraktad som huvudort. Om än för kanske fler­

talet orter inga tvivel behöva råda, torde det likväl i ett stort antal fall fin­

nas utrymme för tveksamhet, huruvida en ort är att anse såsom huvudort

eller ej. Några objektiva kriterier —- förutom att läkare och tandläkare skola

finnas på orten samt att butikshandeln och vad därmed sammanhänger nått

en viss utveckling — torde icke kunna uppställas. Styrelsen förutsätter emel­

lertid, att det lämnas styrelsen tämligen fria händer att pröva vilka avstånds­

kostnader, som skola beräknas för de olika orterna. Vid prövning av belop­

pen bör självfallet hänsyn tagas till huru tandvården och sjukvården ordnats

å skilda orter. I vissa fall torde man böra frångå såväl de fixerade beloppen

som de föreslagna avstånden. Styrelsen vill emellertid understryka, att be­

räkning av dessa kostnader torde förorsaka betydande svårigheter och att

full rättvisa i dessa hänseenden näppeligen kan åstadkommas.

Svenska landstingsförbundet har med hänsyn lill de svårigheter och me-

ningsskiljaktighetcr, som i vissa fall måste uppkomma när det gällde alt ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

välja huvudinköpsort, ifrågasatt om icke de fall, då närmaste stad icke kom-

me att utses till huvudinköpsort, borde bli föremål för prövning av den före­

slagna dyrortsnämnden.

Lotsstyrelsen anser, att den summariska metoden för beräkning av av-

ståndskostnaderna måste verka ganska ojämnt, och betonar vikten av att so­

cialstyrelsen äger vidtaga skäliga, av särförhållanden påkallade jämkningar.

I anslutning till uttalanden från lots- och fyrpersonalens organisationer an-

föres följande om de speciella omständigheter, som råda inom styrelsens för­

valtningsområde.

Tjänstgöringsorterna för lotsverkets personal — särskilt fyrplatserna —

intaga i stor utsträckning genom sin belägenhet i havsbandet en särställning

i avståndshänseende. Olägenheterna härutinnan för personalen mildras dock

i viss mån därigenom, att personalen vanligen äger möjlighet att begagna

tjänstebåt för förbindelserna med trakter, där inköp kunna verkställas, samt

i fall då tjänstebåt icke står till förfogande, av styrelsen plägar tillerkännas

kontant ersättning för dylika förbindelsers uppehållande. I anledning av vad

fyrpersonalens förening anfört därom att den föreslagna metoden för av-

ståndsberäkningen — avståndet fågelvägen från kommunens befolkningscen-

trum till huvudortens centrum — icke kan giva rättvisa åt fyrpersonalen av

den anledningen, att fyrplatserna äro belägna avlägset från kommunernas be-

folkningscentrum, framhåller styrelsen, att denna erinran, om de isolerat be­

lägna fyrplatserna liksom hittills vid dyrortsgrupperingen regelmässigt upp­

tagas såsom särorter, icke kan komma att äga giltighet. Fall kunna dock

föreligga, då de besvärliga kommunikationsförhållandena påkalla en gynn­

sammare behandling i fråga om avståndstillägg än som följer av direkt til­

lämpning av den av kommittén föreslagna regeln. Under förutsättning att

socialstyrelsen erhåller befogenhet vidtaga skäliga jämkningar anser styrel­

sen dock tillräcklig anledning icke föreligga att för närvarande påkalla sär­

bestämmelser för lotsverkets vidkommande.

Länsstyrelsen i Gotlands län förutsätter, att jämkningar och ändringar få

vidtagas i den föreslagna metoden, icke minst av hänsyn till busskommuni­

kationerna, när dessa i normal utsträckning återupptagits. Vidare hemställer

länsstyrelsen, i anledning av en framställning från Gotlands statsanställdas

centralorganisation, att kostnaderna och besvärligheterna för resor till och

från fastlandet skola medräknas vid dyrortsgrupperingen eller, därest så ej

lämpligen kan ske, att ersättning beredes befattningshavarna genom särskilda

lönetillägg.

Tjänstemännens centralorganisation förordar, att tidsavstånden skola läg­

gas till grund för beräkningen i stället för avstånden i kilometer samt att sär­

skild uppmärksamhet skall ägnas åt avståndstilläggens beräkning i de stora

norrlandskommunerna. Organisationen anför följande.

Av de bägge metoder för avståndskostnademas beräkning som kommittén

diskuterar —- avstånd i kilometer och tidsavstånd — vill TCO bestämt för­

orda tidsavstånden såsom de mest rättvisa. För befolkningen i skärgården,

t. ex. för där stationerad fyr- och lotspersonal, är det av vitalt intresse, att

tidsavstånden läggas till grund och att därvid hänsyn tages icke blott till tids­

åtgången den årstid, då sjön ligger öppen, utan även till förhållandena under

64

Kungl. May.ts proposition nr 343.

Följande omständigheter beträffande materialet äro av vikt att observe­

ra. I den för april 1944 beräknade livsmedelskostnaden ingå vissa priser,

som av brist på aktuella uppgifter måst hämtas från 1941 års undersök­

ning. Detta gäller hela posten fisk och dessutom kalvkött, kaffebröd, skor­

por, frukt m. m., alltsammans till ett värde av nära 20 procent av hela

livsmedelsposten. Bostadsposten och priset på elektrisk ström, skolagning

(ingår i beklädnadsposten) och arbetshjälp i hemmet (ingår bland »övriga

utgifter») äro likaledes oförändrade överförda från 1941 års undersökning.

De tal, som rubricerats såsom gällande april 1944, äro således icke helt

från detta datum.

Samma viktsystem (hushållsbudget), som socialstyrelsen begagnade vid

1941 års undersökning, har använts vid kommitténs beräkningar för år

1944, varför resultaten blivit direkt jämförbara. Endast för bränsleposten

har den komplikationen tillstött, att ransoneringsbestämmelserna och med

dem proportionen mellan olika bränsleslag ändrats mellan beräkningstill-

fällena.

Huvudresultatet av provundersökningen framgår av nedanstående tabell, som

anger fördelningen av de 545 orterna efter de totala levnadskostnadernas

De provgrupperade 545 orternas fördelning efter levnadskostnadernas höjd i

juni 1941 och april 1944.

Den beräknade

totalutgiften,

kronor

Å

r 19 4 1

Å

r 19 4 4

Antal orter

Index för

klassmitt

(Stock­

holm =

=

1 000)

Antal orter

Index för

klassmitt

(Stock­

holm =

=

1 0O0)

L

an

d

s

­

k

o

m

m

u

n

er

S

tä

d

er

,

k

ö

p

in

g

ar

,

m

u

n

i-

ci

p

al

sa

m

b

äl

le

n

Samtliga

L

an

d

s

­

k

o

m

m

u

n

er

S

tä

d

er

,

k

ö

p

in

g

ar

,

m

u

n

i-

ci

p

al

sa

m

h

äl

le

n

Samtliga

An­

tal

%

An­

tal

%

3 800-3 899

2

2

0-4

734

3 900-3 999

28

1

29

5-3

753

—

—

—

—

—

4 000

—

4 099

57

5

62

11-4

772

—

—

—

—

—

4 100—4199

92

19

lil

20-4

791

—

—

—

—

—

4 200—4 2 <9

88

37

125

22-9

810

1

—

i

0'2

761

4 300—4 399

46

26

72

13-2

829

18

—

18

3-3

779

4 400-4 499

25

23

48

8-8

848

58

1

59

10-8

796

4 500—4 599

10

25

35

6-4

867

lil

25

136

25" 0

814

4 600-4 699

8

14

22

4-1

886

87

23

110

20-2

832

4 700-4 799

4

13

17

3-1

905

49

27

76

I3'9

850

4 800-4 899

2

8

10

1-8

925

19

29

48

8-8

868

4 900—4 999

—

4

4

0-7

944

11

25

36

6-6

886

5 000 -5099

—

6

6

1-1

963

5

15

20

3-5

904

5 100—5 199

—

1

1

0'2

982

3

15

18

3-5

922

5 200—5 299

—

1

1

02

1001

—

11

11

2-0

940

5 300-5 399

—

—

—

—

—

—

4

4

0

7

958

5400—5 499

—

—

—

—

—

—

3

3

o-«

975

55U0—5 599

—

—

—

—

—

—

5

5

0-9

993

Summa

362

183

545

100-0

—

362

183

545

100-0

—

Medeltal,

kr.

4 220

4 457

4 300

—

4 614

4 836

4 705

—

—

66

Kungl. Majlis proposition nr 343.

Totalutgifterna år 1944 utgjorde sålunda i medeltal för de s. k. jordbruks­

on blandade kommunerna i hela riket 4 593 kronor men för de större stä­

derna (utom storstäderna) 5 097 kronor. Om landsbygd och städer inom sam­

ma landsdelar jämföras, blir skillnaden 7 å 10 procent av levnadskostna­

derna i städerna. Storstäderna avvika mera. Skillnaden mellan Malmö,

Göteborg och Stockholm och de jordbruks- och blandade kommuner­

na inom vederbörande landsdelar uppgår till respektive 10,4, 13,1 och 18,0

procent.

Av intresse är vidare att jämföra skillnaden mellan de olika landsdelar­

na beträffande kommuner av samma typ. Den dyraste landsdelen är utan

jämförelse norra Sverige och den billigaste »Småland och öarna». För jord­

bruks- och blandade kommuner ligger medeltalet något mer än 8 procent

högre i norra Sverige. För köpingar och municipalsamhällen ävensom för

städer under 20 000 invånare var skillnaden något över 11 procent. Då dyr-

ortsjämförelsen beträffande tätorterna, för vilka prismaterialet torde vara

mera representativt, synes mest tillförlitligt, kan man räkna med en levnads-

kostnadsskillnad på drygt 10 procent såsom uteslutande betingad av regio­

nala förhållanden. Hänsyn till de speciella avståndskostnaderna torde icke

nämnvärt kunna påverka denna kostnadsskillnad, eftersom de få antagas

vara ungfär lika stora inom tätorter av samma slag.

Den billigaste gruppen orter är jordbruks- och blandade kommuner inom

landsdelen »Småland och öarna» med totalutgiften (år 1944) 4 402 kronor,

eller 21 procent lägre än beloppet för Stockholm, som enligt tabellen uppgår

till 5 587 kronor. Denna spännvidd kan till allra största delen hänföras till

Stockholms karaktär av storstad. Skillnaden mellan östra Sverige å ena si­

dan och »Småland och öarna» å den andra uppgår nämligen till endast ett

fåtal (högst 7) procent, örn man gör jämförelsen inom ortstyperna. Även

denna skillnad skulle vara icke obetydligt lägre, om icke Stockholms för­

orter med höga hyresbelopp inginge bland orterna i alla ortstyper.

Närmast efter huvudstaden framträder gruppen städer med under 20 000

invånare i norra Sverige som den dyraste ortsgruppen. Den billigaste orts-

gruppens belopp ligger 958 kronor, eller 18 procent, lägre än denna grupps.

En jämförelse med levnadskostnadstalen för år 1941 ger vid handen, att

en måttlig sammanpressning av prisnivån ägt rum sedan dess. Spännvidden

mellan Stockholm och billigaste grupp av orter — bortsett från de fåtaliga

orterna med extremt låga tal — var då 25 procent mot 22 procent år 1944.

Någon sammanpressning mellan landsbygd och städer (exkl. storstäder) har

därvid icke inträtt. År 1944 ligga dock Stockholm och Göteborg närmare

övriga städer inom respektive landsdelar än år 1941. Den sammanpressning

av prisnivån, som ägt rum mellan nämnda år, har i stället huvudsakligen

träffat regionalt. Skillnaden mellan landsbygden i norra Sverige och »Små­

land och öarna» har sålunda minskats liksom skillnaden mellan städerna

inbördes i nämnda båda landsdelar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

67

En belysning av huru budgetens olika huvudposter bidragit till den för

år 1944 konstaterade spridningen i de totala levnadskostnaderna lämnas i

följande tabell.

Jordbruks-

och blan­

dade kom­

muner

Städer

(exkl.

storstä­

der)

Skill­

nad

Små­

land ⁰.

öarna

Norra

Sverige

Skill­

nad

Billi­

gaste

orts-

grupp

Dyraste

ort

(Stock­

holm!

Skill­

nad

Livsmedel............ kr.

1993

2 024

31

1944

2 093

149

1928

2 090

162

Bostad ................ >

439

654

215

410

558

148

365

1168

803

Bränsle................ >

238

345

107

269

312

43

218

328

110

Lyse ..................... >

47

46

-1

55

49

-6

52

41

-11

Beklädnad ....

>

539

545

6

540

544

4

538

550

12

Skatter................ >

452

544

92

450

599

149

421

'495

74

Övriga utgifter >

8S5

895

10

883

898

15

830

915

35

Totalutgift >

4 593

5053

460

4 551

5053

502

4 402

5 5S7

1 185

Innehållet i denna tabell har dyrortskommittén kommenterat på följande

sätt.

I första jämförelseledet finner man den egentliga landsbygden ställd

gentemot städerna. Den sammanlagda skillnaden på 460 kronor, som här

framträder, förklaras till 47 procent (215 kronor) av bostadsposten, medan

resten har sin orsak i skatte- och bränsleposten. På livsmedlen komma en­

dast 31 kronor, eller knappt 7 procent av hela skillnaden. Det bör obser­

veras, att i stadsgruppen ingår vid denna jämförelse icke Stockholm. Vill

man se, hur landsbygden ställer sig i förhållande till denna ort, bör man

lägga märke till kolumnen näst längst till höger. Skillnaden mellan total­

utgiften enligt denna kolumn (5 587 kronor) och landsbygdsgruppen (4 593

kronor) är 994 kronor, varav 729 kronor på bostads- och 97 på livsmedels-

posten, medan skatteposten avviker med blott 43 kronor.

Det andra jämförelseledet ställer iden billigaste landsdelen (»Småland

och öarna») gentemot den dyraste (»norra Sverige»). Totalskillnaden, 502

kronor, är av ungefär samma storleksordning som skillnaden mellan lands­

bygden och städerna i första jämförelseledet men annorlunda fördelad. Livs­

medel, bostad och skatter bidra med ungefär lika mycket, vilket innebär,

att bostadens andel är betydligt lägre och livsmedlens betydligt större än i

förra jämförelseledet. I förhållande till respektive posters hela storlek är dock

skillnaden i livsmedelsposten mycket mindre än i bostads- och skatteposterna.

Man finner lätt, att beloppen för den billigaste landsdelen understiga beloppen

för den dyraste med 7 procent för livsmedlen, 27 procent för bostaden och

25 procent för skatterna.

I det tredje jämförelseledet i tablån står den dyraste orten (Stockholm)

gentemot den billigaste gruppen av landskommuner. Skillnaden är här 1 185

kronor, varav 803 kronor, eller 68 procent, förorsakas av bostadsposten och

162 kronor, eller 14 procent, av livsmedelsutgifterna. Den skillnad, som or­

sakas av priserna för beklädnad och »övriga utgifter», är, som man ser, obe­

tydlig, och skattepostens bidrag är skäligen ringa.

Kombinerar man kolumnen för dyraste landsdel (norra Sverige) med ko­

lumnen för dyraste ort (Stockholm) finner man, att skillnaden mellan ko­

lumnerna praktiskt taget helt faller på bostadsposten, som är 610 kronor

högre i Stockholm, och skatteposten, som är 104 kronor högre i norra

Sverige.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Dyrortskommittén har även gjort beräkningar huru stora levnadskostnads-

olikheterna skulle bli på grundval av några olika hushållsbudgeter, nämligen

en alternativ budget i samma inkomstläge som 1941 års budget, en budget i

inkomslläget 12 000 å 13 000 kronor, en budget i inkomstläget 3 500 kronor

och en pensionärsbudget. Kommittén framhåller om dessa undersökningar i

huvudsak följande.

På grundval av indexbudgeten, d. v. s. den budget, som socialstyrelsen

använder för sina löpande levnadskostnadsindexberäkningar, har verkställts

en alternativ beräkning av de lokala levnadskostnadsskillnaderna. Indexbud­

geten har i likhet med 1941 års dyrortsbudget konstruerats på grundval av

en i november 1941 utförd hushållsbudgetundersökning, men på det definitiva

resultatet av denna undersökning. Den avviker från dyrortsbudgeten huvud­

sakligen såtillvida, att den har lägre livsmedels-, bostads-, bränsle- och skatte-

poster men större beklädnadspost och större post »övriga utgifter». Det al­

lätt att förutse, när man vet detta, att spännvidden melian orterna kommer

att te sig mindre, då detta viktsystem användes, än då dyrortsbudgeten från

år 1941 lägges till grund, eftersom de mest varierande posterna fått mindre

vikt men de synnerligen jämna posterna beklädnad och övriga utgifter fått

ökad betydelse.

Skillnaden blev i verkligheten tämligen ringa. Spännvidden mellan Stock­

holm och billigaste grupp av orter (jordbruks- och blandade kommuner i

»Småland och öarna») stannade vid 19,6 procent mot 21,2 procent enligt dyr­

ortsbudgeten.

Kommittén anser indexbudgeten vara en förbättring av dyrortsbudgeten,

men med hänsyn till den ringa skillnaden i resultatet har kommittén ansett

det berättigat att begagna den senare för huvudkalkylerna på 1944 års

material. Bättre jämförbarhet med 1941 års beräkningar har därigenom

uppnåtts. Detta hindrar likväl icke, att kommittén vid sin uppfattning

om den maximala spännviddens storlek låtit sig vägledas även av resultatet

av den alternativa budgeten.

Beräkningen på grundval av budgeten i inkomstlaget 12 000 ä 13 000 kro­

nor har verkställts för att erhålla en hållpunkt vid bedömningen av dyrorts-

beräkningarnas tillämplighet för högre inkomsttagare. Inkomsten motsvarar

ungefär lönenivån för en statstjänsteman i 28 :e löneklassen. Budgeten har er­

hållits från en inom socialstyrelsen utförd bearbetning av uppgifter från vissa

postsparbankens hushållsbokförare. Med hänsyn till det begränsade materia­

let hushållsböcker får budgetens sammansättning och därmed även resultatet

anses vara relativt osäkert.

Beräkningen har tillgått så, att var och en av de sex huvudposterna i

normalbudgeten ökats med olika tal, så att de erhållit den storlek och de

inbördes proportioner, som gälla för en familj i 12 000 å 13 000-kronorsläget.

För skatten har en särskild beräkning gjorts med utgångspunkt från inkoms­

terna på skilda orter för en tjänsteman i 28 :e löneklassen. Summan av de så

omräknade posterna visar för olika ortsgrupper de nya relationerna mellan

dessa.

Kalkylen visar, att spännvidden mellan Stockholm och billigaste orts-

grupp är endast 15,1 procent mot 21,2 procent enligt beräkningarna för 4 000

å 5 000-kronorsläget. Det rör sig alltså örn en betydande sammanpressning av

den interlokala spridningen jämfört med normalinkomstlägets förhållanden.

Sammanpressningen är en följd av den relativt stora vikt, som posten »övriga

utgifter» har i de högre inkomsttagarnas budget, och den lägre vikt, som de

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

69

från ort till ort mera varierande posterna livsmedel och bränsle intaga. Skatte-

posten, som har en delvis annan interlokal variation än övriga varierande

poster, bidrar till att minska spännvidden mellan ytterlighetsgrupperna men

åstadkommer i många enskilda fall en omflyttning av orternas inbördes

ordning. Trots detta är sammanpressningen i stort sett ganska jämn. Fyra

orter (Gällivare, Boden, Östersund och Luleå) skulle ligga högre än Stock­

holm — huvudsakligen beroende på de höga skatterna på dessa orter.

Ytterligare skall nämnas, att ett försök gjorts att beräkna levnadskostnader­

nas olikheter för en familj med lägre inkomst än normalhushållet, eller cirka

3 500 kronor — ungefär motsvarande nivån för en statstjänstemans i 5:e lö­

neklassen. Försöket har utförts efter samma metod som övriga hittills be­

skrivna alternativa beräkningar, nämligen genom sammanvägning av bud­

getens huvudposter i ändrade proportioner. I detta fall har man minskat

vikten för bostad och »övriga utgifter» och ökat densamma för livsmedel.

Skatteposten har beräknats särskilt på en inkomst som för en statstjänsteman

i 5:e löneklassen. Den maximala spännvidden blev ungefär densamma som

för Ilie löneklassen, eller noggrannare angivet, obetydligt mindre. Huruvida

detta resultat är riktigt måste anses ovisst. Den lärdomen kan otvivelaktigt

dragas av beräkningen, att i varje fall ingen väsentligt ökad spännvidd gene­

rellt råder för inkomsttagare i 3 000-kronorsläget jämfört med 4 000-kronors-

läget.

Slutligen har spridningen i levnadskostnaderna för en pensionårsbudget,

baserad på en hushållsundersökning i november 1943, beräknats. Huvudpos­

terna i budgeten för Ilie löneklassen har därvid sammanvägts i de propor­

tioner, som pensionärsbudgeten angivit. Livsmedelsposten har dock först om­

räknats så till vida, att hänsyn tagits till den större roll, som mjölk- och mat-

fettsrabatterna spela i pensionärernas budget. Skatteposten har helt uteläm­

nats. De använda budgeterna gälla närmast åldriga makar (utan barn) bo­

satta i städer och andra tätorter.

Resultatet visar, att om hänsyn endast tages till de kontanta utgifterna, före­

ligger en skillnad i levnadskostnaderna mellan dyraste ort — som även i detta

fall var Stockholm — och billigaste grupp av orter — jordbruks- och blandade

kommuner i landsdelen »Småland och öarna» — på 24,4 procent (räknat på

Stockholms tal). Häremot svarar enligt det föregående en skillnad för nor­

malhushållet på 21,2 procent. Tilläggas naturaposterna, ökas spännvidden, så

att de 24,4 procenten stiga till omkring 27 procent.

Dessa beräkningar visa, att levnadskostnadernas spridning är större för

pensionärer än för hushåll i mera normalt inkomstläge. Förklaringen är givet­

vis den, att de mellan olika landsdelar och ortstyper starkt varierande pos­

terna bostad och bränsle, ävensom livsmedelsposten, ha relativt stor andel i

pensionärernas budget.

Resultatet beror emellertid i väsentlig mån på, vilken budget man väljer.

För exempelvis en ensamboende pensionär är spännvidden ännu större än

den angivna. Kommittén anser, att spännvidden i levnadskostnaderna för det

genomsnittliga pensionärshushållet med säkerhet är större än den som fram­

kommit vid denna beräkning.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Riktlinjer för en ny lönegruppering.

Med utgångspunkt från de vid provgrupperingen konstaterade skillnader­

na i levnadskostnader mellan olika orter har dyrortskommittén gått att

pröva principerna för utformningen i dyrortshänseende av löneplanerna i

de statliga avlöningsreglementena. Enligt direktiven skulle kommittén taga

ställning endast till frågan om behovet av en omreglering, den lämpliga tid­

punkten och riktlinjerna för en sådan omreglering, medan den närmare ut­

formningen skulle upptagas till behandling i särskild ordning, sedan genom

kommitténs arbete en utgångspunkt erhållits för erforderliga förhandlingar

angående löneplanernas utformning.

En fortsatt lönegruppering har kommittén funnit utan tvekan vara moti­

verad med hänsyn till nu föreliggande levnadskostnadsskillnader. Kommittén

sammanfattar skälen sålunda.

Trots det utjämnande inflytandet från den statliga prisregleringen består

för närvarande en olikhet mellan dyraste och billigaste ort på omkring 24

procent, om tillägg för rese- och transportkostnader icke inräknas. Bortser

man från extremfall, kvarstår en skillnad på omkring 21 procent, räknat på

den dyrare ortens tal. Tilläggas skäliga belopp för rese- och transportkost­

nader — av kommittén uppskattade till 50 å 100 kronor för de billigaste

orterna — sjunker sistnämnda differens till omkring 20 procent. För extre­

ma fall synes man böra räkna med en spännvidd på omkring 22 procent.

Dessa skillnader anser kommittén vara så betydande, att en fortsatt löne­

gruppering utan tvekan är motiverad.

Den angivna skillnaden i levnadskostnaderna —• 20 procent — gäller i

första hand tjänstemän i lägre löneklasser och upp till omkring Ilie löne-

klassen. För högre placerade tjänstemän torde skillnaden vara mindre och

i 28 :e löneklassen vara av en storleksordning av ungefär 15 procent. Även

denna spännvidd är enligt kommitténs mening stor nog att motivera en orts-

differentiering av lönerna.

Lönegrupperingen bör liksom tidigare vara en enda och grunda sig på

levnadskostnadsberäkningar närmast avseende arbetar- och tjänstemanna­

familjer vid en inkomstnivå ungefär motsvarande Ilie löneklassen i det nu­

varande statliga lönesystemet. Vid tillämpningen på löneskalan bör dock lik­

som hittills iakttagas, att den procentuella spännvidden är mindre för högre

än för lägre inkomsttagare. En minskning av skillnaden i lön mellan olika

ortsgrupper synes därför motiverad för de högre löneklassema. Det erinras

örn att löneskalan för närvarande är så konstruerad, att den procentuella

spännvidden är praktiskt taget lika för Ira till och med 13:e löneklassema,

därefter minskas den successivt för att i 24 :e klassen uppgå till omkring

80 procent och i 32 :a klassen till omkring 55 procent av den procentuella

spännvidden i l:a—13:e klasserna, då denna beräknas på I-ortslönen.

Kommittén avvisar tanken på ett lönesystem med endast regionala tillägg

under hänvisning till den betydande skillnad, som levnadskostnadstalen visa

mellan städer och landsbygd, och anför följande.

Kommunens beskaffenhet och det geo,grafiska läget utgöra enligt utred­

ningsmaterialet två faktorer, som på ett stadigvarande sätt bidraga till pris­

spridningen. En lönereglering efter kommuntyper eller regioner torde emel-

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

71

lertid icke kunna ifrågasättas, då den skulle komma att innefatta alltför stora

prisskillnader inom varje typ eller region. En individuell inplacering av

tjänstemännens stationeringsorter i lönegrupperna är således fortfarande nöd­

vändig, om en dyrortsgruppering överhuvud taget bibehålies.

Kommittén behandlar först frågan, huru gruppgränserna på dyr-

hetsskalan skola dragas, och förordar, att Stockholm skall placeras mitt i

den dyraste ortsgruppen och nedre gränsen av den lägsta gruppen vid den

punkt på skalan, där — med bortseende från extremorter — billigare orter

ligga till ett icke obetydligt antal, eller 20 procent lägre än Stockholm. Ge­

nom att vid sistnämnda punkt placera nedre gruppgränsen och icke mitten

av gruppen erhålles, i viss mån godtyckligt, en automatisk sammanpress­

ning av den maximala levnadskostnadsskillnaden motsvarande halva den

nedre gruppen. Kommittén anför härom följande.

Principen vid gruppgränsemas dragande kan förslagsvis vara, att man till

en början konstaterar, huru stor spännvidden i levnadskostnaderna är mel­

lan de bägge orter eller snarare grupper av orter med någorlunda stor bety­

delse, vilka anses böra ligga på nedre gränsen av den lägsta respektive övre

gränsen av den högsta dyrortsgruppen. I intervallet mellan dessa inplaceras

därefter med jämna mellanrum gränserna mellan det antal grupper man

önskar indela orterna i. Lämpligen uttryckas gruppgränserna såsom krontal,

som härletts från det vid dyrortsundersökningen framkomna talet för dy­

raste eller billigaste ort (grupp av orter). I de så uppställda ortsgrupperna

kunna de enskilda orterna utan vidare insättas med ledning av det vid dyr­

ortsundersökningen framkomna totalbeloppet.

I praktiken torde i detta system behöva göras vissa modifikationer be­

tingade av att antalet orter i dyraste gruppen under alla omständigheter

kommer att bli så litet, att man på förhand kan säga, att Stockholm blir

den dominerande orten bland dem. På denna grund, och då dessutom Stock­

holm av praktiska skäl bör tagas till utgångspunkt för övergången från en

gruppering till nästa, blir det lämpligt, att utan vidare placera Stockholm

mitt i den dyraste ortsgruppen. Från denna punkt bestämmes därefter den

lägsta ortsgruppens nedre gräns. Enligt kommitténs utredningar skulle den­

na gräns ligga 20 procent under mitten av högsta grupp (Stockholm).

Då grupperna anordnas på detta sätt, äger vid lönesättningen automa­

tiskt en viss sammanpressning av löneskalan rum i förhållande till dyrorts-

spännvidden. Detta sammanhänger med det självklara förhållandet, att

löntagare på orter, som ligga i nedre delen av sina grupper, få^ högre lön

och löntagare på orter, som ligga i övre delen av grupperna, få lägre lön

än som deras dyrortsplacering egentligen motiverade. Mitten av den hög­

sta ortsgruppen och mitten av den lägsta komma alltså att skilja sig mindre

än spännvidden mellan dyraste och billigaste ort (ortsgrupp). Enligt kom­

mitténs förslag kan denna automatiska sammanpressning visserligen äga

rum endast från ett håll, eftersom dyraste ort placerats i mitten av högsta

gruppen, men den är ändock icke oväsentlig.

Hur stor sammanpressningen blir, beror på hur många lönegrupper man

önskar ha. Ju färre grupper som den totala spännvidden indelas i, desto

större blir avståndet från lägsta gruppens nedre gräns lill samma grupps

mitt och desto .större följaktligen sammanpressningen.

Enligt kommitténs förslag, vilket innebär fem grupper, blir den maximala

spännvidden sammanpressad från 20 till omkring 18 procent (noga räknat

17,8 procent).

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Etet må tilläggas, att det här föreslagna sättet för gruppernas anordning

är i viss mån godtyckligt. Man kunde alternativt placerat även den billi­

gaste orten eller gruppen av orter i mitten av lägsta grupp. Att kommittén

valt den föreslagna anordningen motiveras med att det av flera skäl an­

setts olämpligt att utsträcka dyrortsskalan hur långt ned som helst — i

detta fall till 22 procent under dyraste ort — blott därför att enstaka orter

linnas med mycket låga jämförelsetal. Bland annat är det ur praktisk syn-

fördel att begränsa skalan, därför att stegen mellan ortsgrupperna

därigenom kunna göras mindre eller antalet grupper färre. Anordningens

innebörd blir tydligen, att alla orter, vilkas levnadskostnader med mer än

18 procent understiga levnadskostnaderna i Stockholm, höjas vid lönesätt­

ningen och behandlas, som örn deras jämförelsetal vore blott 18 procent

lägre än Stockholms.

Sedan man fastställt, örn spännvidden i levnadskostnaderna och spänn­

vidden i lönebeloppen helt skola motsvara varandra, eller i vilket förhållande

de eljest skola stå, kan lönen i högsta och lönen i lägsta ortsgrupp bestäm-

mas. Beloppen i övriga grupper avpassas med jämna melllanrum inom inter-

vallet mellan lönerna i högsta och lägsta grupp. De så uträknade beloppen

kunna sagas representera mitten av varje grupp.

Beträffande spännvidden i löneskalan framhåller kommittén,

att avgörandet bör bli beroende av huruvida full hänsyn skall tagas till den

konstaterade levnadskostnadsskillnaden eller om lönespännvidden endast till

en del skall svara mot levnadskostnadsskillnaden. Om den avvägning, som

tidigare gjorts, anför kommittén följande.

Spännvidden i lönen mellan ortsgrupperna I och A enligt nu gällande

lönereglemente är 25 procent i t. ex. Ilie löneklassen, ehuru den genomsnitt­

liga skillnaden i ortsindextalen för i dessa granner ingående orter enligt 1934

års dyrortsundersökning, som ligger till grund för gällande gruppering, var

mycket större (39 procent). Man tillämpar sålunda en löneskillnad, ’som

är mindre än den konstaterade dyrortsskillnaden. Huruvida detta medve­

tet anordnats, därför att levnadskostnadsberäkningarna år 1934 icke om-

fattade hela hushallsbudgeten, varvid vissa utjämnande delar utelämnats, är

ovisst, då någon motivering veterligen icke givits. 1936 års lönekommitté,

som ägnat denna fråga ingående behandling, antyder, att det är möjligt, att

systemet uppkommit därigenom att man från början icke ansåg att syftet

med dyrortsgraderingen av lönerna var att genomföra en fullständig ut­

jämning av reallönerna, utan blott att man ville ge ett »skälighetstillägg»

at de dyrare orternas tjänstemän. Uppfattningen att grupperingen borde in-

nebära en fullständig utjämning av reallönerna skulle framträtt senare.

I det rådande systemet för rörliga tillägg och kristillägg efter levnadskost­

nadernas förändringar i tiden utgår icke full kompensation, utan löne­

tilläggen utgöra 50—75 procent av den konstaterade olikheten i levnads­

kostnaderna (räknat från basen). Motiveringen härtill torde vara, att syftet

med tilläggen icke är att åstadkomma full täckning för levnadskostnadernas

växlingar, då en sådan princip vöre »såväl sakligt obefogad och till sina

allmänna konsekvenser vansklig som praktiskt omöjlig att helt realisera».

Under kristider skulle ett lönesystem med full kompensation kunna omintet­

göra sin egen grundval, som är ett något så när stabilt penningvärde.

Den principiella motivering för endast partiell kompensation, som sålun­

da anförts beträffande rörliga tillägg och kristillägg, kan icke anföras till

stod for att dyrortsgraderingen av lönerna icke skulle helt motsvara den kon-

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

73

staterade levnadskostnadsskillnaden. Den praxis, som råder på sistnämnda

område, har uppstått vid en tidpunkt, då situationen vad angår de för grup­

peringen grundläggande undersökningarna var en helt annan än den som

blir rådande, örn kommitténs förslag vinner tillämpning.

Kommittén, som velat pröva sakskälen för och emot full överensstäm­

melse mellan löneskala och dyrhetsskillnader med hänsyn uteslutande till

vad som kunde anses skäligt gentemot löntagarna på olika orter, föreslår,

att löneskalans spännvidd sättes till 18 procent — alltså mindre än den sif­

fermässigt konstaterade dyrhetsskillnaden — men uttalar tillika, att en yt­

terligare sammanpressning till 15 procent bör kunna övervägas. Kommittén

anför härom följande.

Med vistelsen på orter av vissa typer följa olägenheter, som icke siffer­

mässigt komma till uttryck vid en dyrortsjämförelse, varvid den allmänna

tendensen är, att de glest bebyggda landskommunerna — trots medräknan­

det av vissa avståndskostnader i dvrortskalkylen — bli något för lågt place­

rade i förhållande till tätorterna. Då landskommunerna i allmänhet tillhöra

de låga dyrortsgruppema, talar denna omständighet för en viss samman­

pressning av löneskalan, varigenom dessa orters tjänstemän skulle få en

relativt högre lönesättning än den som anges av den siffermässigt framräk-

nade kostnadsskillnaden.

Den anförda anmärkningen att dvrortssystemet missgynnar vissa orter

gäller emellertid endast, då orter av olika typ ställas mot varandra, såsom

då en landskommun jämföres med en tätort. Den gäller icke, då de jäm­

förda orterna äro av samma typ, vilket kan vara fallet, då en landskommun

i södra Sverige jämföres med en landskommun i norra Sverige, eller då en

tätort i södra Sverige jämföres med en tätort i norra. I sådana fall är full

överensstämmelse mellan löneskalan och kostnadsskillnaderna motiverad.

En lösning av denna fråga kan endast åstadkommas genom en inbördes

avvägning av olägenheterna av den ena och den andra utvägen. För sin

del vill kommittén göra följande uttalande.

Beräkningsmetoden vid dyrortsjämförelsen efter de förbättringar, som

föreslagits av 1936 års lönekommitté och av dyrortskommittén, torde få

anses väsentligt mera fullständig än den, varpå nuvarande lönegruppering

vilar. Redan dyrortsskalans konstruktion enligt kommitténs förslag inne­

bär en sammanpressning av den konstaterade dyrortsskillnaden från — örn

man tar hänsyn även till de extrema fallen — 22 procent till 18 procent.

Det torde dock vara ovisst, huruvida denna sammanpressning möjliggör

skälig kompensation för nyssberörda i dyrortsjämförelsen ej inrymda om­

ständigheter. Kommittén anser därför, att en ytterligare sammanpressning

av löneskalan till en spännvidd, som dock ej bör understiga 15 procent, bör

kunna övervägas. Resultatet skulle således bli, att kommittén — i rådande

situation vad angår levnadskostnadernas variationer — räknar med en

maximal skillnad på 18 procent i levnadskostnaderna vid orternas inplace­

ring i dyrortsgrupper men anser att en sammanpressning av spännvidden mel­

lan lönebeloppen i yttergrupperna till 15 procent ändock kan övervägas.

Vid bedömandet av denna fråga måste givetvis hänsyn tagas även till

de statsfinansiella verkningarna. Enligt senare åberopade kostnadsberäk­

ningar, vilka dock äro mycket osäkra, skulle verkningarna härav i förhål­

lande till sammanlagda lönekostnaden icke vara synnerligen betydande.

Frågan örn antalet orts gr upp er anser kommittén vara en ren

lämplighetsfråga, som tillmätts en alltför stor betydelse i den allmänna diskus-

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

sionen. Kommittén finner fem lönegrupper vara det lämpligaste antalet vid

den föreslagna lönespännvidden 18 procent och åberopar till stöd för minsk­

ningen från nio till fem dels att antalet närliggande orter, som komme att

hänföras till skilda ortsgrupper, kunde antagas bli färre än vid nuvarande

gruppantal, dels att det skulle vara en administrativ förenkling, om löne-

och skattegrupperingama praktiskt taget överensstämde. Kommittén anför

i huvudsak följande.

Principiellt sett skulle det idealiska vara, att lönen för varje ort avpassades

efter det för densamma uträknade dyrortstalet. Man skulle med ett sådant

system undvika de olägenheter, som nu uppstå blott genom att orter, som

sins emellan uppvisa rätt betydande levnadskostnadsskillnader, samman­

föras till en grupp och behandlas lika. En ringa skillnad i levnadskostnader­

na mellan två närliggande orter kan vara nog att föra dessa till olika dyrorts-

grupper och medföra en betydande olikhet i lönen, vilket därav berörda be­

fattningshavare med skäl kunna betrakta som omotiverat. Framför allt är

emellertid systemet med gruppindelning ett svårt hinder för revisioner vid

ändrade dyrortsförhållanden, i det detta ger anledning till svåra komplikatio­

ner, då orter blott genom en ringa sänkning av levnadskostnaderna flyttas ner

en hel grupp på löneskalan.

En noggrann följsamhet mellan levnadskostnader och lön är emellertid

av praktiska skäl utesluten.

I den allmänna diskussionen har frågan örn lönegruppernas antal tillmätts

en mycket större betydelse än den egentligen förtjänar. Detta förklaras av

att utgångspunkten för diskussionen varit de tidigare genomförda automa­

tiska övergångarna mellan löneregleringarna. En minskning av antalet grup­

per måste under dessa omständigheter framstå som den enklaste metoden

att minska spännvidden mellan lönerna i högsta och lägsta grupp. Det sist­

nämnda — att minska spännvidden — är uppenbarligen det väsentliga i sam­

manhanget.

Då emellertid en ny lönegruppering enligt förutsättningen för dyrorts-

kommitténs arbete icke bör ske utan en samtidig lönereglering, kommer

frågan i ett annat läge. Man blir då mindre bunden av det rådande sys­

temet och får möjlighet att angripa problemet från rätt håll och kan ställa

frågan sålunda: Hur många lönegrupper äro lämpliga, då en total spännvidd

i levnadskostnaderna på så och så mycket konstaterats? Å ena sidan har

man att ställa det ideala kravet på största möjliga antal grupper, å andra

sidan det praktiska kravet att det »möjliga antalet» icke göres så stort, att

tillämpningen blir onödigt tungrodd. Utgår man — för att få ett konkret

exempel för ögonen — från nuvarande årslön i ll:e löneklassen på I-ort

(exklusive rörligt tillägg och kristillägg) och en spännvidd mellan billigaste

och dyraste grupp av orter på 20 procent, erhålles det resultat, som framgår

av följande tabell, i vars sista rad (e) lönebeloppen enligt nu gällande regle­

mente medtagits för jämförelse.

Gruppens nummer

1

2

3

4

5

6

7

8

9

a) Nio grupper................................

3 571

3 674

3 777

3 880

3 983

4 086

4189

4 292

4 395

b) Sju

>

.................................

—

—

3 585

3 720

3 855

3 990

4 125

4 2«0

4 395

3 615

3 810

4 005

3 693

4 200

4 044

4 395

4 395

d) Tre

>

.................................

—

—

—

—

e) Gällande reglemente..............

3 291

3 429

3 567

3 705

3 843

3 981

4 119

4 257

4 395

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Stockholm har placerats i mitten av högsta gruppen och nedre gränsen av

lägsta gruppen på 20 procents avstånd från Stockholm. Spännvidden mellan

högsta och lägsta belopp är enligt alternativ a) 18,8 procent och minskas då

antalet grupper blir färre, så att den i alternativ b) är 18,5 procent, alternativ

c) 17,8 procent och alternativ d) 16,0 procent. Skillnaden i kronor mellan

ortsgrupperna är i alternativ a) 103, alternativ b) 135, alternativ c) 195 och

alternativ d) 351. Höjda med nu utgående rörligt tillägg och kristillägg (till­

hopa 31 procent) stiga de till respektive 135, 177, 255 och 460 kronor. En­

ligt nu gällande lönereglemente är skillnaden (inklusive tilläggen) 181 kronor.

Med utgångspunkt från dessa tal kan lämpligheten av olika gruppantal

bestämmas. Helst borde man som komplement ha uppgifter om hur grän­

serna mellan ortsgrupperna gå på kartan, därför att antalet fall, da orter

tillhörande skilda grupper gränsa intill varandra, också är av betydelse.

Mycket av den kritiska inställning, som försports mot dyrortsgrupperingen,

har ju som redan antytts kommit från löntagare i närliggande orter, vilka

hänförts till olika lönegrupper. Tyvärr saknas dock sådana uppgifter, varför

man har att hålla sig till sannolikheten, att antalet »gränsfall» är färre, ju

färre grupper man har.

...

.

•

Dyrortskommittén har, som redan antytts, för sin del funnit, alternativet

med fem lönegrupper vara det mest lämpliga. Steget mellan intilliggande

dyrortsgrupper är här visserligen så högt som 255 kronor (inklusive rörligt

tillägg och kristillägg), vilket med 74 kronor överstiger nu gällande differens,

men med hänsyn till att antalet fall, då intilliggande kommuner (orter) kom­

ma att tillhöra olika dyrortsgrupper, kan antagas bli avsevärt färre än vid

nu gällande system med dess nio grupper, synes alternativet dock kunna re­

kommenderas. Kommittén har vid detta sitt ställningstagande vägletts även

av hänsynen till den förenkling i administrativt hänseende, som en ned­

skärning av nuvarande nio ortsgrupper till fem innebär, icke minst därige­

nom att löne- och skattegrupperingarna kunna göras praktiskt taget över­

ensstämmande.

Örn löneskalan enligt föregående avsnitt alternativt sammanpressas till

15 procents spännvidd, minskas steget mellan ortsgrupperna från 255 till

217 kronor (d. v. s. ungefär i relationen 15/18). Beloppen i de fem orts­

grupperna te sig vid 15 och 18 procents spännvidd sålunda:

15 °/o spännvidd

18 % »

Gruppens nummer:

1

2

3

4

5

3 736

3 901

4 065

4 230

4 395

3 615

3 810

4 005

4 200

4 395

Huruvida lönen i Stockholm skall vara oförändrad, som förutsatts i här

anförda exempel, eller hur den i annat fall skall ändras, blir beroende pa

den realprövning av lönenivån, som förutsättes äga rum, innan omgruppe­

ringen av orterna genomföres vid lönesättningen. Det är uppenbart, att de

av dyrortskommittén här ovan angivna riktlinjerna för en ny lönegruppe-

ring icke kunna tillämpas för automatisk övergång till den nya gruppe­

ringen, utan att omgrupperingen måste kombineras med en lönereglering.

Kommittén har vidare gjort en grovt approximativ kalkyl över statens

kostnader för de ifrågasatta förändringarna i lönegrupperingen. Beräk­

ningen är grundad på förutsättningen, att nuvarande löner på I-ort skola bi­

behållas oförändrade i högsta ortsgruppen och att alltså den minskade spänn­

vidden skall taga sig uttryck i en höjning av lönerna för de lägre grupperna,

men kommittén betonar, att denna förutsättning icke innebäi något ställ-

76

ningstagande till frågan, huru den framtida löneregleringen skall utföras.

Vid en löneskala av 18 procents spännvidd ha merkostnaderna beräknats till

omkring 19 miljoner kronor för tjänstemännen (exklusive rörliga tillägg och

kristillägg) och omkring 6 miljoner kronor för statsanställda arbetare med

löner enligt kollektivavtal, som reglerats i anslutning till lönegrupperingen.

Med inräknande av kostnadsökningen för rörliga tillägg och kris tillägg, 6 mil­

joner kronor, skulle kostnaderna enligt denna beräkning bli 31 miljoner kro­

nor. Örn löneskalan ytterligare sammanpressades till 15 procent, skulle den

beräknade kostnadsökningen stiga till 45 miljoner kronor.

Beträffande anknytningen mellan olika dyrortsgruppe-

r ing ar har dyrortskommittén instämt i den av 1936 års lönekommitté

framförda kritiken mot att taga den s. k. riksmedeldyrheten till utgångs­

punkt och i likhet med lönekommittén förordat, att Stockholm skall väljas till

anknytningspunkt mellan grupperingarna. Kommittén framhåller såsom ett

pedagogiskt önskemål, att övergången mellan de olika dyrortsgrupperingarna

skall bli ordentligt klargjord, och anför bland annat följande.

Då man i stället för att beräkna indextal presenterar resultatet av dyrorts-

undersökningar i form av kronbelopp — vilket enligt lönekommitténs lika­

väl som dyrortkommitténs mening är det lämpligaste — synes följa, att en

viss omtanke måste ägnas frågan om jämförbarheten mellan de olika under­

sökningarna, för att icke missförstånd skola uppstå. Kommittén syftar här­

med på den omständigheten, att ändringar i beräkningsmetoden eller i valet

av hushållsbudget kan verka till att de vid olika dyrortsundersökningar fram-

räknade kostnadsbeloppen icke bli jämförbara utan, ställda bredvid varandra,

alstra föreställningar örn förändringar i levnadskostnaderna, vilka icke inträf­

fat. Vid en dyrortsundersökning är valet av hushållsbudget inom vissa gränser

av ringa betydelse för orternas inbördes placering men påverkar starkt själva

krontalen.

Då budgeten alltid torde böra ansluta sig till den aktuella verkligheten,

mäste man räkna med att budgetläget kommer att undergå förändringar.

De krontal, som framkomma vid en dyrortsberäkning, kunna därför avvika

från tidigare antingen på grund av ändrade levnadskostnader, på grund av

en förändring i metoderna eller helt enkelt på grund av ett ändrat inkomst-

lage för budgeten. Då en förskjutning i löneplaceringen endast bör föranledas

av de bägge första faktorerna, torde den sistnämnda faktorns inverkan böra

klargöras. Detta lär bäst ske därigenom att man utgår från förhållandena på

en viss ort och för denna ort fastställer, hur stor skillnaden i budgetläget är.

Då ett dylikt fastställande icke torde kunna ske utan hänsyn till diverse

omständigheter rörande priser och konsumtion på berörda ort, följer att man

måste välja en ort, där tillgången till uppgifter om dessa ting är mycket god.

Av dessa skäl är Stockholm otvivelaktigt den bästa orten att välja till an­

knytningspunkt för dyrortsgrupperingarna.

Det må påpekas, att det givetvis icke kan vara vare sig någon speciell för­

del eller olägenhet för en ort att bli utsedd till anknytningspunkt för dyrorts-

systemet. Da Stockholm pa nyss anförda skäl föreslagits härtill, innebär detta

alltså icke, att statstjänstemännens löner i Stockholm förutsättas stå utanför

diskussionen. Proceduren vid den lönereglering, som enligt kommitténs upp­

fattning hör samman med en allmän omgruppering av orterna, bör självfallet

också omfatta realprövning av lönenivån i Stockholm.

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

77

I fråga om tidpunkten för den föreslagna ändringen i lönegruppe-

ringen anser kommittén, att omläggningen bör genomföras, så snart omstän­

digheterna det medgiva, och anför till stöd härför följande.

Nu gällande ortsgruppering vilar på ett mer än 10 år gammalt material och,

sedan det insamlades, lia förändringar i budgetens sammansättning och i kost­

naderna ägt rum. De nuvarande lönebestämmelserna framstå därför icke

utan skäl för ett stort antal befattningshavare såsom orättvisa. En omregle­

ring bör ur rättvisans synpunkt icke uppskjutas i avvaktan på en förbättrad

varutillgång. I vad mån det statsfinansielfa läget hindrar en lönereglering,

faller utanför kommitténs bedömande. Kommittén kan allenast förorda, att

den av kommittén föreslagna förändringen genomföres så snart omständighe­

terna det medgiva.

Avvikande meningar lia anmälts av fyra ledamöter, herrar Ekegård, Nils­

son, Rosberg och Rundlöw.

Ekegård har i sin omfattande reservation — dennas innehåll i olika avseen­

den är icke möjligt att här referera utan torde jag beträffande denna i stort

sett få hänvisa till betänkandet (s. 351—393) -— gjort dyrortsgrupperingssys-

temet till föremål för en kritisk granskning. Reservationen utmynnar i ett yr­

kande på dy rortsgr upp eringens avskaffande och införande i stället av enhet­

liga löner i hela riket, motsvarande lägst nuvarande E-ort och högst nuvaran­

de F-ort. Ett system av regionaltillägg för nordligare eller eljest isolerat beläg­

na orter skulle dock fogas härtill. Ekegård framhåller bland annat följande.

År 1934 förutsattes högsta dyrort vara i det närmaste dubbelt så dyr som

lägsta dyrort. Den beräknade skillnaden utgjorde 92 procent. Enligt förelig­

gande utredning har genom provgruppering av 545 orter ådagalagts, att sagda

levnadskostnadsskillnad nu utgör 29.9 procent. Dessa procenttal äro beräk­

nade på lägsta dyrorts värde. Levnadskostnadsskillnaden är sålunda f. n.

mindre än en tredjedel av den skillnad, på vilken gällande löneplan för civil­

förvaltningens tjänsteinnehavare och nu tillämpad skattegruppering äro grun­

dade. Likväl ha varken löneplanerna eller skattegrupperingen ändrats. Detta

gynnar på ett — i jämförelse med de lägre dyrorternas statstjänares och

skattebetalares därav betingade villkor — oskäligt sätt motsvarande parter

å högre dyrorter.

En mycket stor relativ överkompensation har, om hänsyn tages till lönepla-

nens procentuella löneavvägning och till levnadskostnadsutjämningen, åtnju­

tits av statstjänare å de högsta dyrorterna F—I. Under tiden från den 1 janua­

ri 1941 till utgången av innevarande år torde denna överkompensation i jäm­

förelse med lönerna på lägsta dyrort komma att ha uppgått till icke mindre

än 440 å 550 miljoner kronor. Därav kan ett belopp av över 235 miljoner kro­

nor anses lia utgått enbart till statstjänare i Stockholm. Motsvarande under­

kompensation för statsavlönade inkomsttagare å de tre lägsta dyrorterna

A—C synes uppgå till omkring 200 miljoner, jämfört med å högsta dyrort

gällande lönesatser. Det bör emellertid här understrykas, att dessa jämförel­

ser avse en relativ över- och underkompensation och icke hänföra sig till real­

lönens storlek tidigare och nu. Vidare är att märka, att en förutsättning för

jämförelsen är, att endast löneplanens relationer för kompensation för mer-

dyrhet, beräknad på s. k. avkortad budget, här tagits i betraktande. Hänsyn

har icke tagits till tanken, att ökning av kompensationen bör ske, när kost­

nadsskillnaderna beräknas på fullständig budget.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Dyrortsgrupperingen saknar enligt min mening reellt underlag och berätti­

gande. Man har bland annat sammanblandat tätortsdyrhet och isolerings-

dyrhet. Icke heller 1943 års dyrortskommitté har gjort en sådan distinktion.

Man har sålunda icke tagit vederbörlig hänsyn till de mångahanda kulturella

och sociala fördelar, som urbaniseringen medför för befolkningen å tätorter

och särskilt i de större städerna. Den större sociala trygghet, som livet i en

stad skänker, har icke heller tidigare tillräckligt beaktats vid dyrortsgruppe-

ringarna. Detta gäller, därest icke den hittills ofullständiga kompensationen

för merdyrheten får tänkas ha föranletts just av tanken på urbaniseringens

fördelar.

En felaktighet är ytterligare, att man icke beaktat skillnaden i den kommu­

nala standarden å skilda orter, vilken möjliggöres av ett rikligare skatte­

underlag. Detta kommer särskilt till synes i storstäderna, såsom nyss nämnts.

Man kan icke bortse ifrån att ett skatteunderlag, som per invånare är

cirka tre gånger så stort i Stockholm och omkring två gånger så stort i stä­

derna i genomsnitt som på landsbygden, möjliggör en helt annan kommunal

standard i förstnämnda kommuntyper än i landsbygdskommunerna. Bort­

ser man alldeles från de kulturella fördelar, som städernas befolkning därige­

nom åtnjuta framför landsbygdsbefolkningen, kvarstår likväl som ett ofrån­

komligt faktum, att även många rent materiella sociala fördelar skänkas skat­

tebetalaren i och genom tätbebyggelsen. Jag kan icke finna, att en dyrorts-

gruppering, enligt vilken dessa omständigheter ej tagas i betraktande, är be­

rättigad.

En bestämd åtskillnad synes därför påkallad beträffande sådan ortsdyrhet,

som förorsakas av tätortsbebyggelse å den ena sidan och sådan, som beror på

isolerat läge å den andra. För städer och andra tätorter torde sålunda merdyr­

heten böra kompenseras endast i den mån, som en allmän, regional merdyr-

het kan påvisas.

För isolerade orter och orter, som eljest ligga avlägset i förhållande till

södra Sveriges överskottsområden för livsmedel, erfordras däremot kompen­

sation för dyrheten genom särskilda regionaltillägg.

Även reservanten Nilsson påyrkar, att den nuvarande lönegrupperingen

skall avskaffas, och framhåller härom bland annat följande.

De undersökningar rörande prisutvecklingen, som skett genom kommitténs

försorg, ha visat, att olikheterna i levnadskostnaderna ytterligare minskats

sedan undersökningen 1941. Sammanpressningen har skett genom att lev-

nadskostnadsstegringen varit starkare på de s. k. billigare orterna. Skillnaden

mellan dyraste och billigaste grupper av orter uppgår numera enligt kom­

mitténs beräkningar allenast till cirka 20 procent, varav en avsevärd del kom­

mer på olikheter mellan städer och landsbygd. Flera av de kostnader, som

denna dyrortsskillnad bygger på, äro emellertid icke exakt kända utan ha

endast uppskattningsvis kunnat fastställas. Därtill kommer, att vissa poster

såsom kulturella utgifter av olika slag för dem, som bo på landsbygden,

enligt min mening icke tillräckligt beaktats och att den uppskattningsvis

fastställda summan för kostnader för inköp och resor upptagits för lågt.

Om tillbörligt beaktande ägnats dessa och vissa andra omständigheter vid

kommitténs dyrortsundersökning, skulle skillnaden mellan städer och lands­

bygd krympt ytterligare avsevärt samman. Med hänsyn till detta och till

det faktum, att städerna och främst storstäderna i flera hänseenden medföra

stora fördelar som inte kunna inkalkyleras i en dyrortsjämförelse, då de inte

exakt kunna värdesättas i pengar, har jag kommit till den slutsatsen, att

dyrortsgrupperingen beträffande löner bör avskaffas i sin nuvarande form.

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

79

Hur den enhetslön, som skulle ersätta de utgående dyrortsgrupperadé lönerna,

skall fastställas, bör utredas av den kommande lönekommittén.

Då ett avskaffande av dyrortsgrupperingen av löner skulle innebära ökade

svårigheter för löntagarna i de delar av främst Norrland, där dyrhelen kan

betecknas som isoleringsdyrhet, torde frågan om hur denna dyrhet skall

kompenseras böra upptagas till förnyade överväganden. Eventuellt kunde

man tänka sig, att nu tillämpade system med närmast av klimatförhållan­

dena betingade lönetillägg (kallortstillägg) ytterligare utvidgades.

Rosberg har, med instämmande av Rundlöw, uttalat, att kommittén mera

bestämt borde ha förordat tillämpning av 15 procents spännvidd i löneskalan.

Detta har motiverats med att avståndstilläggen enligt deras mening beräk­

nats alltför lågt, samt att löntagarna på de lägre dyrortema eljest ej erhölle

skälig kompensation för i dyrortsjämförelsen icke inrymda omständigheter.

Härom anföres följande.

Medräknandet av avståndstilläggen bidrager visserligen att minska spänn­

vidden mellan dyraste ort och billigaste grupp av orter, men den därigenom

erhållna kompensationen synes alltför ringa för de orter, som kvarstå i

lägsta grupp.

.

, ,

De lägre dyrortemas tjänstemän ha i likhet med övriga statsavlonade be­

fattningshavare erhållit en alltför låg kompensation för levnadskostnadsök­

ningen under innevarande kristid och dessutom starkt missgynnats på grund

av att dyrortsgrupperingen inte anpassats efter den av socialstyrelsen genom

^1941—1942 års prisundersökning konstaterade sammanpressningen av lev­

nadskostnaderna mellan skilda orter. Av kommitténs egna undersökningar

har dessutom framgått, att en ytterligare sammanpressning av nämnda kost­

nader skett under tiden efter år 1941.

Vid remissbehandlingen ha flertalet myndigheter tillstyrkt kommittémajo­

ritetens förslag, men delade meningar ha kommit fram både om lämpligheten

att lägga nuvarande prisförhållanden till grund för en ny lönegruppering,

om den lämpliga spännvidden på löneplanen och om antalet orlsgrupper.

Tvekan om lämpligheten att på nuvarande prisförhållanden grunda en ny

lönegruppering, i varje fall en mera definitiv sadan, har bland annat ut­

tryckts i följande remissyttranden.

Försvarets fabriksstyrelse vill biträda kommitténs förslag endast såsom ett

provisorium, i avbidan på förnyad utredning, sedan prisförhållandena stabili­

serats efter kriget.

Statskontoret anför i huvudsak följande.

Det är angeläget, att de nya lönerna baseras på en prisgeografisk under­

sökning, som något så när riktigt avspeglar de normala levnadskostnaderna

på skilda orter. Det måste då anses tvivelaktigt, om prisförhållandena under

ett krisår lämpligen kunna läggas till grund för löneavvägningen. En jäm­

förelse mellan förhållandena under och efter förra världskriget ger vid han­

den, att spännvidden mellan billigaste och dyraste orter tämligen snabbt ten­

derar att utvidgas efter återgång till normala fredsförhållanden. Statskontoret

måste under sådana förhållanden inskärpa angelägenheten av stor försik­

tighet vid bestämmande av den nya fredslöneplanens spännvidd. En alltför

stark sammanpressning av spännvidden med Stockholmsorlen som anknyt­

ningspunkt för dyrorlsgrupperingen leder lätt till betydande och sakligt knap-

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

past motiverade löneökningar för tjänstemän å billigare orter med åtföl­

jande stark stegring av statens samlade löneutgifter. I den mån sedan den

statistiskt konstaterbara skillnaden i levnadskostnader mellan dyraste och

billigaste orter mera påtagligt ökar, lära krav knappast utebliva på en extra

dyrortskompensation för de högsta dyrorterna, på sätt skedde efter förra

världskriget. Innan den nu sittande lönekommittén framlägger förslag till ny

löneplan, synes därför prisutvecklingstendensen böra kontrolleras genom en

lill omfattningen begränsad men representativ prisgeografisk undersökning

efter den statliga prisregleringens upphörande. Med denna viktiga reserva­

tion, som dikteras icke minst av lönefrågans betydande statsekonomiska räck­

vidd, är statskontoret berett att instämma i dyrortskommitténs uttalande,

att en omreglering av gällande dyrortsgruppering bör genomföras så snart

omständigheterna det medgiva.

Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar örn att den nu konstaterade skill­

naden i levnadskostnader framkommit på basis av ett material, som i hög

grad influerats av prisutjämnande regleringsåtgärder, och anser det kunna

ifragasättas, örn icke med genomförandet av en ny dyrortsgruppering borde

få anstå någon tid.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför följande.

Den nuvarande stabiliteten i varupriserna samt den kraftiga prisutjäm-

ningen orterna emellan torde till stor del kunna tillskrivas de statligt pris-

kontrollerande åtgärderna. Huru förhållandena komma att gestalta sig, då

priskontrollen upphör, kan givetvis icke nu bedömas. Troligt är dock att

den nuvarande jämnheten icke konnne att fortbestå. Det kan därför icke vara

lämpligt att nu verkställa ny dyrortsgruppering med någon längre giltighets­

tid. A andra sidan är gällande dyrortsgruppering så bristfällig, att den omedel­

bart bör upphöra. Någon större orättvisa torde icke behöva uppstå, om dyr-

ortssystemet för tillfället sattes ur funktion, då levnadskostnaderna, riktigt

uträknade, torde vara betydligt jämnare orterna emellan än dyrortskom-

mitténs utredning utvisar och de orter, som eventuellt kunde bliva lidande

härpå, i gengäld i regel blivit överkompenserade under ett flertal år. Därest

behov av fortsatt dyrortsgruppering anses föreligga bör denna givas proviso­

risk karaktär och för underlättandet av utredningsarbetet göras så enkel

som möjligt genom nedskärning av budgeten till att endast omfatta sådana

poster, som öva något större inflytande på grupperingen.

Svenska arbetsgivareföreningen finner angeläget att man i det längsta drö­

jer med en ny dyrortsundersökning och gör denna först då lönereglerings-

arbetet kommit in i sitt avgörande skede. Föreningen anför bland annat föl­

jande.

Man måste räkna med att en dyrortsgruppering, som nu verkställes, måste

galla under ett relativt stort antal år framåt. Det nuvarande tidsläget är föga

lämpat för en dyrortsundersökning, vars resultat får verkningar på längre

sikt. I bilaga 7 till betänkandet uttalas, att så långt man kan bedöma det

föreliggande materialet, det förefaller övervägande sannolikt, att de lokala

prisskillnaderna relativt taget komma att öka vid det prisfall, som väntas

efter krigets slut. Det är enligt föreningens mening alldeles otvivelaktigt, att

detta uttalande är riktigt. Den sammanpressning av dyrortsskalan, som nu

kunnat konstateras, kan icke väntas i oförändrad utsträckning fortbestå un­

der de närmaste åren. Klokheten bjuder därför att icke vidtaga en ny dyr-

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

81

ortsgruppering under nuvarande övergångsperiod utan låta anstå därmed

till dess prisförhållandena någorlunda stabiliserats.

Kommittén har tydligen närmast varit av den meningen, att det nuvarande

dyrortsgrupperingssystemet innebär sådana orättvisor, att en ändring enbart

av detta skäl snarast måste komma till stånd. Föreningen kan icke finna detta.

Det är därför framför allt att märka, att spännvidden i den nuvarande löne­

skalan icke på långt när motsvarar den spännvidd, som år 1934 konstatera­

des beträffande dyrortsskalan. Tvärtom överensstämmer ju löneskalans

spännvidd rätt nära med den spännvidd på dyrortsskalan, som nu kunnat

konstateras, och torde i själva verket understiga den spännvidd, som kan

komma att konstateras vid en dyrortsundersökning, företagen om några år.

Beträffande den lämpliga spännvidden på löneplanen ha mycket motsatta

synpunkter kommit till uttryck i remissyttrandena. Flertalet myndigheter ha

stannat vid 18 procents spännvidd, därvid de anförda motiven för ytterligare

sammanpressning stundom utsatts för kritik, i ett par fall har behovet av en

fortsatt lönegruppering ifrågasatts, ett antal myndigheter har förordat 15

procent, medan slutligen några ansett en större spännvidd än 18 procent

erforderlig. I ett antal yttranden, särskilt från personalorganisationerna, har

ställningstagandet till löneplanens utformning ansetts böra anstå i avvaktan

på förhandlingar och avgörande i samband med löneregleringen.

Det fortsatta behovet av en lönegruppering har ifrågasatts av några läns­

styrelser och riksförbundet rättvisa åt landsorten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län säger sig med stort intresse ha tagit del

av reservanten Ekegårds synpunkter. Länsstyrelsen kan visserligen icke helt

ansluta sig till dessa, men anser dock starka skäl tala för dyrortsgruppering-

ens utbytande mot en regionalindelning med särskilda tillägg för nordligare

eller eljest mera isolerat liggande orters statstjänare.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Skaraborgs län anse, att med hänsyn till

den inträdda prisutjämningen och till svårigheterna att få tillförlitliga och

rättvisa grunder för dyrortssystemets tillämpning bör en avveckling över­

vägas.

Länsstyrelsen i Örebro län biträder i huvudsak kommitténs förslag men

ifrågasätter, att dyrortsgrupperingen för befattningshavare i de högsta löne­

graderna skall slopas. Länsstyrelsen åberopar därvid osäkerheten i beräk­

ningarna i detta inkomstläge, det ringa ardalet dylika befattningshavare i

landsorten och deras placering i huvudsakligen ortsgrupperna E—G, där

skattetrycket ofta är högt i jämförelse med Stockholm, och vidare de senare

årens löneregleringar utan dyrortsgruppering för häradshövdingar, vägdirek­

törer och länsarkitekter.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län tillstyrker kommitténs förslag som ett pro­

visorium i avvaktan på en önskvärd mera genomgripande reform och anför

härom följande.

I princip vill länsstyrelsen ansluta sig till tankegången i det särskilda ytt­

rande som avgivits av kommittéledamoten Nilsson, i vilket förslag framstäl-

les örn dyrortssystemets avskaffande. Dyrortskommitténs undersökningar ge

vid handen, att en viss utjämning av levnadskostnaderna pågått under de

Bihang till riksdagens protokoll 1045. 1 sami. Nr 343.

6

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

sista årtiondena, och det finns goda skäl för antagandet att denna utjämning

kommer att fortskrida, måhända i snabbare takt än hittills. Det synes därför

vara möjligt att nu på allvar överväga en successiv återgång till enhetlighet

i löner och skatteavdrag olika orter emellan.

De invecklade metoder som användas för beräkning av levnadskostnaderna

göra det omöjligt att klart bedöma skäligheten av de framkalkylerade resul­

taten. I betraktande av den långt drivna standardiseringen av varor och för­

packningar samt av att ett stort antal varupriser nu äro enhetligt reglerade

genom myndighetsbeslut, verka dock de framkomna talen för prisspridning­

en icke fullt övertygande. Det vore onekligen en vida enklare och för behovet

måhända tillräcklig metod, örn beräkningarna toge sikte allenast på några få

mera betydelsefulla poster i hushållsbudgeten, exempelvis kostnaderna för

bostad och bränsle. Ett särskilt system med lönetillägg måste dock alltid fin­

nas för att kompensera svårigheterna på i klimatiskt och geografiskt hänse­

ende oförmånligt belägna orter.

_ Vid en avveckling av dyrortssystemet kan det vara lämpligt att framgå steg­

vis, varför en plan borde utformas för en dylik successiv avskrivning.

Riksförbundet rättvisa åt landsorten anser, att de av reservanterna Eke­

gård och Nilsson avgivna yttrandena böra läggas lii! grund för frågans be­

dömande.

Den ifrågasatta sammanpressningen av löneskalans spännvidd till 15 pro­

cent har biträtts i ett icke obetydligt antal yttranden, stundom dock med

reservation för de statsfinansiella möjligheterna eller för att åtgärden icke

må ske på bekostnad av andra personalgruppers rimliga anspråk på löneför­

bättringar.

Fångvårdsstyrelsen anser skäl tala för att en sammanpressning till 15 pro­

cent bör tagas i övervägande.

Medicinalstyrelsen finner spännvidden böra sättas till 12 eller högst 15

procent och gruppantalet till 3.

Generalpoststyrelsen vill icke ställa sig direkt avvisande till en samman­

pressning utöver 18 procent under förutsättning, att denna ekonomiskt sett

visar sig genomförbar och att en rättvis och lämplig avvägning av löneskalan

i dess helhet därigenom icke äventyras.

Länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge och Älvsborgs län förorda 15 procents

spännvidd. Länsstyrelsen i Hallands län, som helst sett en ytterligare minsk­

ning av spännvidden, har samma yrkande med hänsyn bland annat till att

grupperingen är avsedd att verka under en följd av år och tendesen till

ytterligare prisutjämning enligt länsstyrelsens mening »icke bör uteslutas».

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför följande

Ehuru kostnaderna för statsverket helt naturligt bliva högre ju mindre

spännvidd det räknas med, tvekar länsstyrelsen icke att förorda 15 procents

spännvidd, detta så mycket mindre, som av den av kommittén sammanställ­

da tabellen (se s. 74) synes framgå, att även med denna spännvidd skulle upp­

komma sänkningar av lönebeloppen för de tilltänkta grupperna 2, 3 och 4, om

lönenivån å högsta dyrort bibehålies oförändrad.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har för sin del intet att erinra mot en

tillämpning av 15 procents spännvidd, därest av statsfinansiella skäl så an­

ses kunna ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

83

Statstjänstemannens riksförbund framhåller, att spännvidden bör i prin­

cip fastställas först efter avslutandet av dyrortsgrupperingsarbetet, men an­

för vidare.

Då det emellertid synes erforderligt att för det kommande lönereglerings-

arbetet bestämda direktiv lämnas angående storleken av löneplanens spänn­

vidd i dyrortsavseende, anser sig förbundet med hänsyn till nu föreliggande

uppgifter om levnadskostnadernas interlokala spridning kunna förorda, att

denna spännvidd i Ilie löneklassen sättes till 15 procent, räknat å lönen i

högsta dyrortsgrupp. Förbundet utgår dock härvid från att den merkostnad,

som detta innebär i förhållande till alternativet med 18 procent spännvidd,

icke kommer att tagas till intäkt för en motsvarande minskning av den all­

männa löneförbättring, som statstjänstemännen lia anledning vänta bliva ge­

nomförd inom den närmaste tiden.

I vilken mån spännvidden i löneplanen skall minska i de högre lönekias-

serna torde icke få anses tillfredsställande fastslaget. Det av kommittén in­

samlade materialet på denna punkt synes alltför bräckligt för att medgiva

en tillförlitlig bedömning av levnadskostnadernas spridning i högre lönelä­

gen. Förbundet skulle härvidlag vilja förorda en mera noggrann budgetun­

dersökning för familjer i inkomstlägena 8 000 och 12 000 kronor. Det torde

härvid böra särskilt framhållas önskvärdheten av en utförligare specificering

av posten »övriga utgifter» än vad i normalfamiljens budget är fallet. I den

utsträckning tiden nu medgiver bör med utnyttjande av tillgängligt material

en översyn av budgetens sammansättning för familjer i dessa inkomstlägen

snarast vidtagas och slutföras i så god tid, att arbetet med upprättande av

förslag till nya löneplaner kan bygga på undersökningens resultat.

Tjänste,männens centralorganisation anför följande.

TCO noterar med tillfredsställelse den omsorg örn de lägre dyrorterna, som

kommittén ådagalagt, och är för sin del positivt inställd till en förbättring av

där stationerade tjänstemäns belägenhet. Det torde emellertid kunna ifråga­

sättas, örn den sammanpressning av löneskalan till 15 %, som kommittén

anser kunna övervägas, är den mest rationella metoden för uppnående av den

önskade effekten. Kommittén påpekar själv, att en krympning av löneska­

lan relativt till den konstaterade dyrortsskalan visserligen höjer landsbygden

i förhållande till städerna men också södra Sverige i förhållande till norra

Sverige, vilket icke vore befogat. Med hänsyn till att syftet med samman-

krympningen skulle vara att gynna glest bebyggda orter på landsbygden, blir

effekten dessutom den motsatta vid jämförelse mellan olika landsbygdsorter

i det icke ringa antal fall, då orter med stora avstånd, t. ex. i Norrland — -

kanske just på grund av avståndstilläggen — blivit placerade högre än i

lägsta gruppen. Därför synes det principiellt riktigare, att man i första hand

ökar avståndstilläggen. Delta bör, som redan angivits, dels ske genom att

maximeringen borttages och dels genom att antalet resor och transporter tän-

kes ökat. TCO föreställer sig, alt en ökning med omkring 50 ö/o vore skälig.

Skulle emellertid en väsentlig ökning av avståndskostnaderna icke anses

möjlig eller lämplig, vill TCO alternativt förorda, att spännvidden i löneska­

lan generellt krympes i förhållande till dyrortsskalan. I det aktuella fallet

bör spännvidden i löneskalan vara ungefär 15 °/'o.

Mot den föreslagna sammanpressningen av löneskalan lill mindre än 18

procent, respektive mindre än den konstaterade dyrortsskillnaden lia ett an­

tal myndigheter och även enskilda organisationer uttalat sig.

84

:

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Socialstyrelsen anför i huvudsak följande.

Den ifrågasatta sammanpressningen av löneskalan till 15 procent skulle

innebära, att de billigare orterna, oavsett sin karaktär, skulle erhålla ett till-

lägg utöver det föreslagna avståndstillägget av samma storleksordning som

detta, medan för de dyrare orterna detta extra tillägg skulle bli högst obe­

tydligt. Socialstyrelsen kan i detta avseende icke dela kommitténs stånd­

punkt.

Under förutsättning att olägenheterna av en placering i en glest befolkad

landsbygdskommun anses medföra större olägenheter än vad som kompenseras

genom de föreslagna avståndstilläggen, bör detta förhållande gälla såväl bil­

liga som dyra landsbygdskommuner. Anser man, att de billiga landsbygds­

kommunerna i södra Sverige böra tillerkännas ett lönetillägg utöver avstånds­

tilläggen, bör enligt styrelsens mening ett dylikt tillägg tillfalla även de dyra

landsbygdskommunerna i landets nordligaste delar. För det avsteg från denna

uppfattning, som kommitténs ståndpunkt innebär, har kommittén icke heller

anfört någon motivering. Något skäl att tillerkänna de relativt billiga tätor­

terna i södra och mellersta Sverige ett extra tillägg har icke heller förebragts.

En blivande löneskala bör ge full kompensation för de levnadskostnads-

skillnader, som framträda vid tillämpning av de av kommittén förordade be­

räkningsmetoderna. Lönedifferenserna mellan ortsgrupperna böra sålunda

överensstämma med de genomsnittliga levnadskostnadsskillnaderna. Med

hänsyn till den av kommittén konstaterade skillnaden i levnadskostnader får

socialstyrelsen som sin mening uttala, att spännvidden i löneskalan icke bör

göras mindre än 18 °/o. 1 den mån de av kommittén föreslagna avstånds­

tilläggen anses otillräckliga för täckande av landsbygdens merkostnader, bör

en bättre kompensation åstadkommas genom höjning av dessa tillägg, där­

emot icke genom generella tillägg för billiga orter, oavsett deras karaktär.

Med detta ståndpunktstagande vill styrelsen emellertid icke ha utsagt,

att gruppintervallerna med nödvändighet böra väljas så, att inga enstaka

orter falla under den billigaste gruppens nedre gräns. Ett förfarande i en­

lighet med kommitténs förslag i detta hänseende kan tvärtom anses motive­

rat, på grund av att dyrhetstalen för de extremt billiga orterna kunna anses

tämligen osäkra, framför allt avståndstilläggen, som kommittén för dessa

orter uppskattat till 50 å 100 kronor. Det förefaller icke osannolikt, att sist­

nämnda kostnader för ifrågavarande orter komma att visa sig överstiga

nämnda belopp.

Järnvägsstyrelsen har anfört följande.

Då den sammankrympning av dyrortsskillnaderna, som skett under se­

nare år, till en betydande del beror på kristidens prisregleringar och sanno­

likheten talar för att man har att vänta en ökning i spännvidden, när pris­

regleringarna upphöra, synes en så stark sammanpressning av dyrortsska-

lan som ned till 15 procent icke vara förenligt med det syfte dyrortsgruppe-

ringen skall tillgodose, nämligen att åstadkomma en utjämning av reallöner­

na mellan orter med skilda levnadskostnader.

Allmänna lönenämnden finner sig för närvarande icke böra, i avvaktan

på ställningstagandet till förslag om löneplan från 1945 års lönekommitté,

gå längre än till en mera allmän anslutning till kommitténs uttalanden an­

gående grunderna för lönegrupperingen. Dock vill lönenämnden reservera

sig mot den ifrågasatta sammanpressningen till 15 procent.

Lotsstyrelsen framhåller att bland »i dyrortsjämförelsen ej inrymda om­

ständigheter» även ingå förhållanden, som innebära i dyrortshänseende icke

Kunni. Mnj:ts proposition nr 343.

85

betydelselösa fördelar för landsbygdsorterna i jämförelse med tätorterna».

Styrelsen anser den föreliggande utredningen icke lämna tillräckligt allsidig

ledning för ett definitivt ståndpunktstagande till frågan örn jämkning av

löneskalans spännvidd med hänsyn till dylika siffermässigt icke konstaterade

omständigheter.

Överståthållarämbetet framhåller, att utvägen att sammanpressa löne­

skalan dels icke skänker kompensation åt alla dem, som kommittén anser

vara i behov därav, dels ger kompensation åt sådana som enligt kommittén

icke anses behöva någon kompensation. Denna metod anser Överståthållar­

ämbetet förty vara en utväg som icke leder till målet och medför dryga

kostnader utan grund. Särskilt betänkligt finner ämbetet det förhållandet, att

kommittén grundar sitt förslag om sammanpressning på omständigheter,

som kommittén icke bestämt funnit vara för handen, och något som helst

motiv för valet av just 15 procent synes icke ha angivits.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner för sin del tveksamt, huruvida den

ytterligare sammanpressningen är påkallad. Då de ifrågavarande faktorerna

sannolikt måste föranleda en viss växelverkan mellan olika orter, synes över­

vägande skäl enligt länsstyrelsens uppfattning tala för att lämna desamma

ur räkningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner starka skäl tala för att en på kom­

mitténs prismateriel grundad lönegruppering icke sammandrages i större

mån än dyrortsskillnaden motiverar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser en sammanpressning längre än till

18 procent icke försvarbar ur rättvisesynpunkt.

Landsorganisationen, som icke nu velat taga direkt ställning till frågan

om löneskalans spännvidd, framhåller följande örn förslaget att samman­

pressa löneskalan mer än som svarar mot den framräknade olikheten i lev­

nadskostnaderna.

Detta skulle bl. a. ta sig uttryck däri, att de allra billigaste orterna skulle

få falla nedanför vad som strängt taget skulle anses som lägsta dyrortsgrup-

pens nedre gräns, men ändå lönemässigt hänföras till denna grupp. Denna

metod står dock inte i överensstämmelse med det resonemang som lett fram

till förslaget örn löneskalans sammanpressning. De orter, för vilka de omta­

lade ovägbara nackdelarna måste anses vara störst, nämligen i huvudsak or­

ter på den norrländska landsbygden, skulle inte ha någon fördel av den före­

slagna anordningen. Dessa orter ligger ju i allmänhet i högre ortsgrupper

än den lägsta. Det synes då vara mera konsekvent att skänka ökad vikt åt

dc av kommittén föreslagna avståndskostnaderna, men sedan låta lönegrup-

peringen täcka den faktiskt konstaterade dyrhetsskalan. Delta utesluter inte

möjligheten att låta löneskalans spännvidd — alltså olikheten i lön mellan

högsta och lägsta ortsgrupp — vai’a en annan än den som föreligger i själva

dyrhetsskalan.

En spännvidd av 18 procent har av två affärsverksstyrelser och svenska

arbetsgivareföreningen ansetts vara för liten.

Telegrafstyrelsen föreslår en utbyggnad av löneplanen, dock med möjlig­

het att efter levnadskostnadernas växlingar hålla vissa grupper »vakanta».

Styrelsen anför följande.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Det får anses sannolikt, att den under krisåren uppkomna prisutjämningen

i icke ringa mån har sin grund i de statliga regleringarna. Uteslutet är där­

för icke, att levnadskostnaderna å skilda orter efter en återgång till mera

fri prisbildning komma att uppvisa betydligt större olikheter än de nu konsta­

terade. Det är fara värt, att en ortsgruppering upptagande 5 grupper och

med en maximal spännvid av 18 procent i sådant fall kommer att visa sig

oanvändbar och kräva utbyggnad. En sådan utbyggnad kan — såsom erfa­

renheten visat — näppeligen ske på annat sätt än genom tillägg av nya orts-

grupper ovanför den högsta.

Enligt förslaget skulle indextalet för Stockholm bliva den fixa punkt, i för­

hållande till vilken gränserna mellan de olika ortsgrupperna skulle bestäm­

mas. Denna metod för gränsdragningen har onekligen vissa fördelar, spe­

ciellt på grund av dess enkelhet och åskådlighet. Det förtjänar dock fram­

hållas, att örn — såsom är att förmoda — indextalet för Stockholm fram­

deles stiger och samtidigt indextalen för de billigare orterna sjunka, så kom­

mer vid oförändrad ortsgruppering och lönesättning reallönen för de dyraste

orternas tjänstemän att sjunka samtidigt som för tjänstemännen å de billi­

gaste orterna förhållandet blir det motsatta.

Så länge ransoneringen av viktiga förnödenheter bibehålies samt prisstopp

och priskontroll kvarstå, torde någon klarhet om den kommande relativa

prisutvecklingen å skilda orter icke kunna vinnas. Vid uppdragandet i ett

sådant läge av nya riktlinjer för ortsgrupperingen synes försiktigheten bjuda

att för framtida behov räkna med ett större antal ortsgrupper (lönegrupper)

än fem. Detta kan enklast och utan rubbning av det föreliggande förslagets

grundtanke ske genom att nedanför den föreslagna lägsta gruppen införas ett

antal — högst 4 — grupper med mittpunkterna förlagda respektive 22,6,

27,0, 31,5 och 36,0 procent under indextalet för Stockholm. Så länge orts-

indexskalan är så sammanpressad som för närvarande synes vara fallet,

skulle de tillagda grupperna bliva »vakanta», men möjligt och troligt är,

att de redan vid en efter några år företagen ny dyrortsundersökning kunna

behöva tagas i bruk.

Vattenfallsstyrelsen framhåller följande.

En så kraftig sammanpressning av gällande löneskillnad som föreslagits

kan vattenfallsstyrelsen icke anse vara tillrådlig. Man torde nämligen kunna

räkna med att den av kristidsförhållandena föranledda utjämningen av lev­

nadskostnaderna å olika orter icke kommer att bliva bestående i full ut­

sträckning efter krigets slut utan kommer att efterföljas av något större

skiljaktigheter i nämnda kostnader. Spännvidden mellan den högsta och den

lägsta ortsgruppen å löneskalan för statstjänstemän i de lägre löneklasserna

bör därför enligt vattenfallsstyrelsens mening icke sättas mindre än 20 å

21 procent av lönen i högsta ortsgruppen.

Svenska arbetsgivareföreningen anför följande.

Redan sammanpressningen av skalan till 18 procent är synnerligen disku­

tabel och föreningen kan för sin del icke finna några sakliga skäl för den

ytterligare sammanpressningen till 15 procent. Kommitténs ställningstagan­

de bär tydligen kompromissens prägel. Sammanpressningen bör inskränka

sig till vad som blir nödvändigt på grund av själva konstruktionen av dyr-

ortsskalan. I synnerhet örn man, som föreningen vill föreslå, sätter antalet

ortsgrupper högre än vad kommittén gjort, bör denna sammanpressning

kunna begränsas till ett par procent.

87

Den föreslagna minskningen av antalet grupper till feni har tillstyrkts

i det övervägande antalet remissyttranden. I ett par yttranden ha tre orts-

grupper ansetts vara tillfyllest. Ett antal myndigheter och några personal­

organisationer ha å andra sidan ifrågasatt lämpligheten av en så stark be­

gränsning av gruppantalet som den föreslagna. Ståndpunkt har i flera fall

icke ansetts böra tagas till frågan om gruppantalet under hänvisning till att

prövningen härav borde ske i samband med löneregleringen.

En begränsning av gruppantalet till tre förordas av medicinalstyrelsen, som

anser såväl kommitténs argumentation som erfarenheterna från styrelsens

eget verksamhetsområde tala för en sådan anordning, både på löne- och

skatteområdet. Som skäl åberopar styrelsen även att härigenom i många fall

skulle ernås en avsevärd, arbetsbesparande förenkling vid uträknandet av

löner och skatter.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår tre ortsgrupper såsom en övergångs­

form vid dyrortssystemets avskrivande. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län

anser det böra övervägas att redan nu minska antalet ortsgrupper utöver vad

kommittén föreslagit.

Lämpligheten av en så stark minskning av antalet ortsgrupper som till

fem ifrågasättes av Överståthållarämbetet, som i huvudsak anför följande.

Enligt kommitténs förslag blir lönesteget mellan ortsgruppema större än

för närvarande. Oppositionen mot erforderliga överflyttningar av orter från

högre grupp till lägre kan därför väntas bli än starkare örn kommitténs för­

slag till antal ortsgrupper genomföres. Den i och för sig önskvärda överens­

stämmelsen mellan antal ortsgrupper för lönegruppering och för skatte-

gruppering kan vinnas även genom ökning av antalet ortsgrupper enligt

skattelagstiftningen i samband med en mindre omfattande reduktion av an­

talet löneortsgrupper än kommittén föreslagit.

Järnvägsstyrelsen anser vissa skäl tala för en minskning av det nuvarande

gruppantalet men ifrågasätter, örn man bör gå så långt som till fem. Denna

fråga bör dock liksom frågan om spännvidden enligt styrelsens mening

upptagas av lönekommittén till behandling.

Sistnämnda synpunkt framhålles även av telegrafstyrelsen, som anser

försiktigheten bjuda, att man för framtiden räknar med ett större antal

ortsgrupper än fem. Detta kan enligt styrelsens mening ske genom att nedan­

för den föreslagna lägsta gruppen införas nya grupper till ett antal av högst

fyra, vilka må vara »vakanta», så länge ortsindexskalan förblir så samman­

pressad som för närvarande.

Vattenfallsstyrelsen anför i huvudsak följande.

Kommitténs förslag örn minskning av antalet ortsgrupper från nuvarande

9 till 5 innebär en relativt stor ökning av de hittillsvarande löneintervallerna

mellan ortsgruppema — från 3,14 till 4,5 procent av lönen i högsta ortsgrupp

—■ vilken ökning synes vattenfallsstyrelsen vara mindre lämplig.

Styrelsen anser visserligen, att någon minskning av antalet ortsgrupper är

motiverad på grund av att skillnaden mellan levnadskostnaderna å dyraste

och billigaste orter numera visats vara mindre än tidigare beräknats. Enligt

styrelsens mening bör emellertid denna minskning icke göras större än så,

att antalet ortsgrupper bestämmes till det ursprungliga antalet 7. Häremot

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

svarar, vid en spännvidd å löneskalan av 20 å 21 procent en löneintervall

mellan ortsgrupperna av

3,33

å 3,5 procent av lönen i högsta ortsgrupp.

Allmänna lönenämnden vill med hänsyn till numera föreliggande utred­

ningsmaterial ävensom till omständigheterna i övrigt icke motsätta sig, att

någon minskning i nuvarande antal vidtages, eventuellt till fem grupper, även

örn olägenheterna av gränsdragningen härigenom torde komma att bliva

mera markerade än för närvarande.

Generaltullstyrelsen föreslår, under förutsättning att kommitténs förslag

lägges till grund för en dyrorlsgruppering, att nio ortsgrupper fortfarande

skola upptagas i löneskalan, och hänvisar därvid till att ojämnheterna vid

en lönegruppering bli större ju färre antal grupper löneskalan upptager.

Statstjänstemannens riksförbund framhåller följande.

Det synes tvivelaktigt, huruvida en minskning av gruppantalet från nio

till fem innebär en lycklig lösning, då härigenom avståndet i löneavseende

mellan två närliggande ortsgrupper — trots föreslagen sammanpressning av

löneskalan — blir större än för närvarande. Ett antal ortsgrupper av sju

eller åtta vore måhända att föredraga. Med hänsyn emellertid till de förde­

lar, som skulle vinnas genom att ortsgrupperingen sammanfölle i såväl

skatte- som löneavseende, vill förbundet icke motsätta sig vad kommittéma­

joriteten i detta avseende föreslagit.

Tjänstemännens centralorganisation anser tvivelaktigt, örn den föreslagna

minskningen av gruppantalet innebär en fördel, och anför följande.

Löntagarna i gemen ha intet speciellt intresse av att se gruppantalet mins­

kat, då det icke är gruppantalet, som bestämmer lönen, utan spännvidden

mellan grupperna. Ju stöi’re gruppantal, desto mindre spännvidd mellan in­

tilliggande grupper och vice versa. Däremot är det ett allmänt intresse, att

dyrortssystemet fungerar smidigt och utan slitningar olika orters löntagare

emellan. Förhållandet torde vara, att ett stort gruppantal å ena sidan möj­

liggör en smidigare anpassning av lönebeloppet efter dyrortsskillnaderna och

såtillvida undanröjer missnöjesanledningar. Å andra sidan ökas antalet

gränsfall, då gruppantalet är stort, vilket ger anledning till överklagande av

dyrortsplaceringen. Anledningen härtill är i sin tur större, ju mer som står

att vinna på ett överklagande, d. v. s. ju större steget mellan grupperna är,

och stegets storlek växer, då gruppantalet minskas. Enligt kommitténs illu­

stration skulle steget ökas från nuvarande 181 kronor till 255 (eller alterna­

tivt 217) kronor i ll:e löneklassen, om gruppantalet minskas från nio till

fem. Att under dessa omständigheter förutse, hur en ändring av gruppanta­

let kommer att verka, är givetvis mycket svårt. Dyrortskommitténs ställ­

ningstagande förefaller ha skett utan mera djupgående undersökningar av

dessa förhallanden. I varje fall lämnas ingen närmare motivering till för­

slaget om gruppantalets minskning. Med anledning härav synes det TCO

angeläget, att en sådan minskning av gruppernas antal, som medför ökning

av steget mellan närliggande grupper, icke genomföres, förrän en ingående

undersökning utförts av hur gruppgränserna geografiskt sett komma att

falla.

Statstjänarkartellen anser, att skäl kunna anföras både för och emot kom­

mitténs förslag om gruppantalet, och framhåller i huvudsak följande.

Att med den av kommittén konstaterade minskningen i spännvidden mel­

lan dyraste och billigaste ort behålla nuvarande nio grupper kan dock icke

89

längre vara erforderligt. Däremot kommer en allt för stark beskärning av

gruppernas antal att medföra större avstånd och därmed även större dif­

ferenser i lönehänseende mellan grupperna, varav givetvis följer en mera

markerad skillnad i gränsfallen. Då emellertid skillnadsbeloppen i 11 :e löne-

klassen med sju grupper, beräknat på 18 5 % spännvidd, närmast motsvara

nuvarande skillnader mellan ortsgrupperna, skulle för bibehållande av hit­

tillsvarande lönedifferenser nämnda antal grupper givetvis vara att föredra­

ga. Härvid har dock även uppmärksammats, att en lägre spännvidd i löne-

planen, på exempelvis 15 %>, minskar avstånden i lönehänseende. Då dyr-

ortskommittén vid sitt ställningstagande emellertid utgått från, att antalet

gränsfall bliva avsevärt färre med fem dyrortsgrupper än med ett större an­

tal och att socialstyrelsen föreslås erhålla befogenhet till skälighetsprövning

av vissa gränsorters placering samt påtagliga fördelar även vore att vinna

i administrativt avseende, har statstjänarkartellen intet att erinra emot fö­

reslagen indelning i fem dyrortsgrupper.

Svenska arbetsgivareföreningen anför följande.

Kommittén har föreslagit, att antalet ortsgrupper minskas från nio till

fem. Det är enligt föreningens mening icke lyckligt att göra en så radikal

förändring. Ju färre ortsgrupperna bliva, desto större bliva löneskillnaderna

mellan de olika grupperna. Detta är givetvis ägnat att medföra missnöje hos

tjänstemännen på orter, som i dyrortshänseende ligga på gränsen till en hög­

re grupp. Det är onekligen ur såväl sakliga som psykologiska synpunkter

motiverat att bibehålla ett relativt stort antal ortsgrupper.

Beträffande tidpunkten för genomförandet av en ny dyrortsgruppering

lia vid remissbehandlingen merendels uttryckts önskemål örn åtgärder sna­

rast möjligt. Som förut nämnts har dock i några yttranden ifrågasatts ett

uppskov, i vart fall med den definitiva grupperingen, i avvaktan på inträ­

dandet av mera normala prisförhållanden. Av yttrandena i övrigt må näm­

nas följande.

Socialstyrelsen stryker under dyrortskommitténs uttalande, att den nu­

varande dyrortsgrupperingen måste anses vara föråldrad och bör ersättas

av en ny, så snart omständigheterna det medgiva. Styrelsen har beräknat

den tidpunkt, vid vilken den nya grupperingen tidigast skulle kunna träda

i kraft, om styrelsen erhölle Kungl. Maj:ts uppdrag att utföra erforderliga

undersökningar i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag.

Efter att lia behandlat den i det föregående berörda frågan om ny hushålls-

budget framhåller styrelsen följande.

Prisuppgifter erfordras dels för bostadsposten (hyresräkning), dels för

övriga i budgeten ingående huvudposter (allmän prisinsamling).

Enligt uppgjord plan skall allmän hyresräkning äga runi i samband med

mantalsskrivningen innevarande höst. Hyresräkningsmaierialet beräknas in­

komma till socialstyrelsen under loppet av första halvåret 1946, varefter

bearbetningen successivt kan företagas. De för dyrortsgrupperingen erlord-

derliga eldstadshyrorna för olika lägenhetsgrupper torde, med ledning av

den erfarenhet man har från föregående hyresräkning, kunna föreligga fär­

diga vid utgången av december månad 1946, varefter en sammanvägning av

ortshyrestalen och beräkning av de generella hyrestalcn lör landsbygden

omedelbart kan påbörjas. Detta arbete torde kunna vara slutfört omkring

den 1 februari 1947.

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

En allmän prisundersökning torde kunna företagas tidigast under febru­

ari månad 1946, vilken tidpunkt i vissa fall dock icke är särskilt lämplig,

t. ex. för insamling av priser på fisk, grönsaker och andra säsongvaror. För­

teckning över orter, som jämte samtliga städer, köpingar, municipalsamhäl-

len och landskommuner skola särskilt undersökas, måste i så fall faststäl­

las redan innevarande år. Bearbetningen av prismaterialet torde i huvudsak

kunna vara slutfört under januari månad 1947.

Samtidigt som bearbetningen av prismaterialet pågår, bör beräkning av

avståndskostnader, skatter, lyse m. m. utföras. Under februari månad 1947

torde den slutliga uträkningen av krontalen kunna slutföras, varefter tabel­

ler över orternas dyrhetsspridning kunna upprättas som underlag för fast­

ställande av gruppgränser. Därest sådana gränser fastställas av Kungl. Majit

senast den 15 mars, torde orternas inplacering i dyrortsgrupper kunna fär­

digställas till den 1 maj 1947. Under nämnda tidsperiod 15 mars—1 maj

1947 bör även skälighetsprövning av orternas placering, eventuellt beroende

på ändrad skatteberäkning eller av andra orsaker vara företagen. Omkring

den 1 maj 1947 skulle således socialstyrelsens förslag till ny lönegruppering

kunna föreligga färdigt.

Detta nu skisserade tidsschema kan hållas endast under den förutsätt­

ningen, att härför lämplig kvalificerad personal i tillräckligt antal samt

lämpliga arbetslokaler kunna erhållas.

Vid tidigare dyrortsgrupperingstillfällen har det av socialstyrelsen utar­

betade förslaget ^ till ny dyrortsgruppering hållits för allmänheten tillgäng­

ligt under en månad. Eventuella klagomål över förslaget skola efter social­

styrelsens yttranden över desamma behandlas av dyrortsnämnden och se­

dan slutgiltigt avgöras av Kungl. Majit.

Under sådana förhållanden kan en definitiv kungörelse angående löne-

grupperingen näppeligen utfärdas förrän kort tid efter den 1 juli 1947,

ehuru, som förut nämnts, socialstyrelsens definitiva förslag torde kunna

föreligga redan den 1 maj samma år.

Styrelsen förutsätter, att ny skattegruppering under alla förhållanden icke

skall träda i kraft förrän den 1 januari 1948.

Ny hyresgruppering för bestämmande av hyresavdrag för tjänstebostäder

åt folk- och småskollärare bör lämpligen träda i kraft samtidigt som ny

lönegruppering.

Statstjänstemannens riksförbund anför följande.

Det är helt naturligt ett starkt önskemål, att den omläggning av dyrorts-

systemet, som inträdda förskjutningar i den interlokala prisspridningen se­

dan åtskilliga år gjort nödvändig, kommer till stånd så snart som möjligt.

Förbundet utgår från att detta skall kunna ske redan från och med den 1

juli 1947 och anser sig under denna förutsättning kunna underlåta att nu

upprepa sitt tidigare krav på en av förhållandena eljest påkallad proviso­

risk omgruppering för ett omedelbart avhjälpande av de svåraste av de

missförhållanden, som det nuvarande systemet medfört.

Tjänstemännens centralorganisation vill starkt betona, att en snar omreg­

lering av dyrortsförhållandena framstår som synnerligen angelägen, och för­

utsätter, att denna skall kunna genomföras under år 1947. Skulle så icke

bli förhållandet, anser sig organisationen böra ingå med framställning om

provisoriska åtgärder snarast möjligt.

Statstjänarkartellen hemställer, att omgruppering enligt de föreslagna

grunderna snarast genomföres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

91

Genom dyrortskommitténs utredning och förslag angående riktlinjer för enDepartements-

ny lönegruppering har, såsom avsetts, erhållits en utgångspunkt för en över- cAe/«*-

arbetning av löneplanerna. På min föredragning har Kungl. Majit den 29

sistlidne juni tillsatt en lönekommitté, benämnd 1945 års lönekommitté, med

uppdrag att verkställa revision av gällande avlöningsbestämmelser för befatt­

ningshavare vid den civila och militära statsförvaltningen och det statsunder­

stödda kommunala skolväsendet. Åt denna kommitté har överarbetningen

av löneplanerna anförtrotts.

Vid kommitténs tillsättande framhöll jag såsom angeläget, att tjänstemän­

nens löner så snart som möjligt, sedan det europeiska kriget upphört, av­

vägdes efter den standard, som kunde anses skälig med hänsyn till efter-

krigslägets förhållanden. Vid löneutredningen skulle, med aktgivande på ut­

vecklingen av det ekonomiska läget och löneutvecklingen på den enskilda

arbetsmarknaden, prövas i vilken mån och på vilka vägar den genomsnitt­

liga lönenivån kunde återföras till förkrigstidens reallönestandard. Den cen­

trala uppgiften för löneutredningen komme att bli utarbetandet av nya löne-

planer. Fastställandet av däri ingående lönebelopp och löneplanernas kon­

struktion i övrigt finge göras beroende på de resultat, som erhölles vid pröv­

ning av såväl frågan om den allmänna lönestandarden och lönernas dyrorts-

gradering som olika andra lönespörsmål, vilkas lösning i större eller mindre

utsträckning bleve bestämmande för den verkliga löneställningen.

Beträffande lönebeloppens dyrortsgradering framhöll jag, att dyrortskom­

mitténs förslag jämte däröver avgivna yttranden — utom vad anginge me­

toderna för fastställandet av levnadskostnadernas variationer olika orter

emellan, vilken fråga avsågs skola jämte frågan om skattegrupperingen upp­

tagas i det nu förevarande propositionsärendet — borde tagas till utgångs­

punkt vid de överväganden i dyrortsfrågan, som skulle äga rum vid löne­

planernas omarbetning. Jag ansåg mig dock redan då kunna fastslå, att en

dyrortsgradering alltfort borde ingå i lönesystemet och att den kommande

dyrortsgraderingen borde innebära en minskning av den nuvarande spänn­

vidden å löneskalan. Graden av denna minskning och sättet för dess genom­

förande komme att starkt påverka löneställningen för de av frågan närmast

berörda löntagargrupperna och även lönenivån i genomsnitt. De närmare av­

vägningarna härutinnan ävensom bestämmandet av antalet ortsgrupper bor­

de vid löneregleringen bli föremål för vidare prövning med ledning av det

föreliggande utredningsmaterialet.

Vad som förekommit vid remissbehandlingen av dyrortskommitténs be­

tänkande synes icke giva anledning till avvikelse från de riktlinjer för dyr-

ortsfrågans behandling i samband med löneregleringen, vilka uppdragits i

direktiven för lönekommittén. Förrän denna kommitté — vilken skall fun­

gera icke blott som sakkunnigutredning utan jämväl som delegation för

löneförhandlingar med representanter för av utredningen berörda personal­

grupper — framlagt förslag i ämnet, bör sålunda närmare ståndpunkt till

löneplanernas utformning icke tagas.

Vad angår den tidpunkt, då en lönereglering med ny allmän dyrortsgrup-

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

pering kan genomföras, är det avsett att lönekommitténs arbete skall bedri­

vas i sådan takt, att av riksdagen godkända nya löneplaner skola kunna träda

i tillämpning så snart det är tekniskt möjligt att genomföra en ny ortsgrup-

pering enligt de metoder, varom förslag nu föreligger. Av socialstyrelsens

yttrande framgår, att prisinsamlingen och det egentliga grupperingsarbetet

skulle, under förutsättning av en ytterligare pressning av tidsmarginalerna

i jämförelse med vad som skett vid tidigare grupperingar, kunna färdigstäl­

las på sådan tid, att den nya grupperingen kunde träda i kraft den 1 juli

1947. Givetvis hade det varit önskvärt att kunna grunda den nya gruppe­

ringen på ett statistiskt material hänförande sig till mera stabiliserade för­

hållanden än som blir möjligt vid ett påskyndande av grupperingsarbetet

på sätt nu angivits. I anslutning till den uppfattning, som uttalats av dyr-

ortskommittén, vill jag emellertid med hänsyn till angelägenheten av att

snarast få en omreglering av lönerna till stånd icke förorda så långt ytter­

ligare uppskov med löneregleringsfrågan, som bleve nödvändigt, örn man

skulle avvakta ett förbättrat tekniskt utgångsläge för dyrortsgrupperingens

genomförande.

Skattegruppe ringen.

Till en början må i anslutning till dyrortskommitténs framställning läm­

nas en kort redogörelse för nu gällande skattegruppering och de motiv, som

ligga till grund för denna.

Ortsgrupperingen infördes i det svenska skattesystemet i avseende å

den statliga beskattningen ar 1919 och i avseende å kommunalskatten på­

följande år. Avdragsreglernas principer och utformning ha upprepade gång­

er varit föremål för sakkunnigutredningar och överväganden inom riksda­

gen. Därvid har man gått ut ifrån att medborgaren för sig och — om han

har försörjningsplikt — för de försörjda behöver ett belopp, som icke får

minskas genom beskattningen. Storleken av detta s. k. existensminimum

har ansetts bero dels på de efter bosättningsorten varierande kostnaderna

för nödvändiga varor och dels på antalet personer, som medborgaren har att

försörja. Att avväga den av dessa faktorer beroende skatteförmågan genom

en individuel! prövning i varje särskilt fall har befunnits praktiskt omöj­

ligt. I stället ha rikets olika orter efter dyrheten indelats i fem grupper med

olika avdrag. Försörjningsbördans inverkan på existensminimum har fått

uttryck i avdragsskalan och reduktionen av den efter avdragen återstående

inkomsten, den s. k. bankningen, som innebär att viss del av inkomsten icke

beräknas mer än till hälften.

Med avseende å den kommunala beskattningen har vid upprepade till­

fällen framhävts, att icke endast hänsyn till skatteförmågan utan även frå­

gan om avdragens inverkan på skatteunderlaget i kommunerna och skatte­

belastningen för olika grupper av skattskyldiga måste beaktas. Därjämte har

även den synpunkten framhållits, att den förskjutning av skattebördan,

som kunde uppstå mellan fastighetsägare och löntagare, icke finge lämnas

ur sikte.

93

De statliga avdrag för familjeförsörjare, som tillämpats från och med den

1 januari 1939, framgå av följande tabell, vari även angives avdragens rela­

tiva storlek i förhållande till de i högsta ortsgrupp gällande avdragen (Stock­

holm - 1 000).

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

—

Skatteortsgrupp

I

II

III

IV

V

Grundavdrag.......................................................................................... kr

600

640

680

720

760

Familjeavdrag tor hustru.............................................................. ’

600

640

680

720

760

Familjeavdrag för vartdera av de två första barnen... >

460

500

540

580

620

Familjeavdrag för vart och ett av övriga barn................ »

700

760

820

880

940

Relationstal (Grupp V = 1 000):

Grundavdrag (och hustruavdrag).....................................................

789

842

895

947

1000

| De två första barnen ............................................................................

742

806

871

935

1000

Övriga barn.................................................................................................

745

809

872

936

1000

| Avdrag för man, hustru och två barn..........................................

768

826

884

942

1000

Utöver dessa avdrag, gemensamt kallade ortsavdrag, skall genom s. k.

bankning ytterligare avdrag tillgodoräknas familjeförsörjare. Bankningen

innebär, att det taxerade beloppet skall förutom med ortsavdrag minskas,

om beloppet uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla summa, med

ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget, och om det taxerade be­

loppet ej uppgår till dubbla summan av ortsavdraget, med hälften av det

belopp, varmed taxerade beloppet överstiger ortsavdraget. Bankningen änd­

rar icke relationerna mellan ortsgrupperna.

För ensamstående utgår ortsavdrag efter särskilda grunder, för vilka här

ej torde behöva redogöras (KF den 17 juni 1938). Dock bör nämnas, att

ortsavdrag upphör att utgå, då det taxerade beloppet uppgår till minst i

grupp I 14 000 kronor, i grupp II 14 300 kronor, i grupp III 14 600 kronor,

i grupp IV 14 900 kronor och i grupp V 15 200 kronor samt att i inkomst­

skikt under dessa belopp avdraget sjunker successivt med ökad inkomst.

De sedan den 1 januari 1939 tillämpade kommunala avdragen, vilka gälla

för samtliga skattskyldiga fysiska personer, ej endast familjeförsörjare, fram­

gå av följande tabell, vari även angives avdragens relativa storlek i förhål­

lande till avdragen i högsta ortsgrupp (Stockholm = 1 000).

Skatteortsgrupp

I

II

III

IV

V

340

380

420

460

500

Familjeavdrag för hustru och varje barn................

...

D

160

160

180

180

200

Relationstal (grupp V

=

1 000):

680

760

810

920

1 ODD

800

800

900

900

l 000

Avdrag för man, hustru och två barn..........................................

745

782

873

909

1000

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 343-

Med avseende å bankningen gälla samma regler som beträffande den stat­

liga beskattningen för familjeförsörjare.

Dessutom skall på landsbygden inom ortsgrupp I och II ytterligare 20

kronor fråndragas den taxerade inkomsten, om denna efter bankning upp­

går till högst 500 kronor.

Till skattegrupp I höra landskommunerna till alldeles övervägande del.

Blott 337 landskommuner falla inom grupp II, 43 inom grupp lil, 4 inom

grupp IV och ingen landskommun i grupp V. Bland städerna tillhöra 12

grupp I, 60 grupp II, 39 grupp III, 18 grupp IV och 5 grupp V.

Dyrortskommittén har till en början ägnat uppmärksamhet åt de mo­

tiv, som legat till grund för införandet av de skattefria ortsavdragen och

olika förslag örn ändringar i desamma. Beträffande de uttalanden och syn­

punkter, som kommittén anfört ur förarbetena till 1919, 1920 och 1928 års

riksdagsbeslut i ämnet samt örn kommunalskatteberedningens förslag an­

gående de kommunala avdragen (Stat. off. utredn. 1942: 34) och familje-

beskattningssakkunnigas förslag angående de statliga avdragen (Stat. off.

utredn. 1943: 3), torde jag få hänvisa till betänkandet (s. 144 ff.).

Dyrortskommittén har haft i uppdrag att i första hand pröva frågan om

skattegrupperingens avskaffande. Teoretiskt sett skulle ett sådant avskaf­

fande kunna ske antingen i den formen att skatteavdragen överhuvud taget

avlägsnas ur skattelagstiftningen eller så att ett för alla orter lika skatteav­

drag införes, varvid exempelvis kan väljas skatteavdraget för någon av nu­

varande ortsgrupper. Ett gemensamt avdrag efter någon helt ny regel kan

också tänkas.

Det första alternativet, avskaffandet av avdragssystemet överhuvud, av­

böjer kommittén helt kort med följande motivering.

Avdragen äro enligt sin tillkomsthistoria avsedda att skydda ett visst mi­

nimum av inkomst från att tagas i anspråk för skatteändamål. Även örn det

nuvarande systemet blott bristfälligt fyller denna uppgift, är det dock tydligt,

att örn skatteavdragen skulle avskaffas utan att ersättas av något annat,

skulle detta medföra att skattskyldighet komme att inträda i många fall,

där skatteförmaga saknas. En förpliktelse till formen, som icke kan uppe­

hållas i verkligheten, kan icke vara lämplig ur principiell synpunkt.

Kommitténs undersökningar ha icke speciellt inriktats på denna fråga.

Det framgår dock indirekt av de utredningar, som gjorts av kommittén, att

en väsentlig utvidgning av skatteenheternas antal skulle komma att äga rum,

i händelse avdragen helt avskaffas, samt att denna ökning framför allt

skulle omfatta inkomsttagare i de lägsta inkomstskikten, icke minst familje­

försörjare, som för närvarande tack vare avdragen äro fria från s.katt. Inom

kommunerna skulle borttagandet av avdragen på flera håll, särskilt i de

största städerna, medföra en avsevärd överflyttning av skattebelastningen

från de högre till de lägre inkomsttagarna. Örn dessa följder skulle kunna

förebyggas, skulle säkerligen en ganska ingripande förändring av beskatt­

ningsreglerna bli nödvändig. Varken kommunalskatteberedningen eller fa-

miljebeskattningssakkunniga ha ifrågasatt avdragens avskaffande. Dyrorts­

kommittén anser sig icke heller kunna förorda en sådan åtgärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

95

Beträffande det andra alternativet, avskaffandet av skaltegrupperingen ge

nom införande av enhetliga avdrag för hela riket, har kommittén låtit verk­

ställa undersökningar beträffande verkningarna dels för den statliga och dels

för den kommunala beskattningen. Undersökningarna ha verkställts på det

sätt att för ett material av skattskyldiga, som torde få anses vara represen­

tativt, lika avdrag för hela riket beräknats enligt reglerna för var och en av

nu gällande fem skattegrupper och jämförts med resultatet av nu gällande

fem olika avdrag för de särskilda skattegrupperna (för en viss del har be­

räkningen endast genomförts med avdrag enligt skattegrupper I, III och V).

Något alternativ med avdrag enligt helt nya grunder har kommittén icke

ansett i detta sammanhang erforderligt att undersöka.

Undersökningen beträffande de statliga skatteavdragen har grundats

på ett slumpvis uttaget material från 1940 års folkräkning, omfattande cirka

U²⁰⁰ av befolkningen, vilket kommittén anser vara statistiskt tillfredsställan­

de. Beräkningarna, som hänföra sig till 1941 års taxeringar, avse de fem

olika alternativ av enhetliga avdrag för hela riket, som skulle följa av en

generell tillämpning av envar av reglerna för de nuvarande skattegrupper­

na I—V, och benämnas efter vederbörande skattegrupps nummer. Kommit­

tén sammanfattar resultatet av denna undersökning sålunda.

Beträffande skatteutfallet medför, vid oförändrad utdebitering, alterna­

tiv I en ökning av hela det utdebiterade beloppet med omkring 40 miljoner

kronor, alternativ III en minskning med omkring 3 miljoner och alternativ

V en minskning med omkring 41 miljoner kronor. Antalet skattskyldiga

ökas enligt alternativ I med omkring 100 000 samt minskas enligt alterna­

tiv III med omkring 115 000 och enligt alternativ V med omkring 340 000

personer.

Beträffande fördelningen av skattebördan mellan olika familjegrupper

visar utredningen bland annat, att alternativ I medför en skatteöverflytt-

ning från ensamstående och makar utan barn till familjer med barn, alter­

nativ III likaledes en minskning för ensamstående men ökning för makar

utan barn och familjer med barn samt alternativ V den största minskningen

för ensamstående, den största ökningen för familjer utan barn och någon

minskning för familjer med barn. Både absolut och relativt äro dock de

inträdda förskjutningarna ganska obetydliga.

I fråga om inkomstklasserna visar alternativ I en skatteökning för inkomst­

klasserna under 6 000 kronor och en skatteminskning för inkomstklassen

över 15 000 kronor, alternativ III en minskning för inkomstklassen under

3 000 kronor men ökning för övriga inkomstklasser, alternativ V minskning

för inkomstklasserna under 6 000 kronor och ökning för övriga inkomst­

klasser, framför allt för inkomstklassen över 15 000 kronor.

Undersökningar beträffande de kommunala skatteavdragen lia icke

kunnat genomföras med avseende å olika familjetypers och inkomstgruppers

beskattning, jämförliga med den förutnämnda undersökningen beträffande

den statliga beskattningen. Kommittén framhåller, att en sådan undersökning

skulle kiliva en så långt gående uppdelning och bearbetning av taxeringsläng-

der från ett stort antal kommuner med olika befolkningsstruktur och in­

komstfördelning samt tillhörande olika skattegrupper, att kommittén icke

för sin räkning ansett sig kunna påkalla en sådan undersökning. Kommittén

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

anser dock sannolikt, att förändringar i de kommunala skatteavdragen verka

på samma sätt som förändringar i avdragen vid statsbeskattningen, i den mån

inkomstfördelningen lämnar utrymme därtill.

Kommitténs undersökningar beträffande förändringar i kommunalskatte­

avdragen ha i stället inriktats på att belysa verkningar på det kommunala

skatteunderlaget och utdebiteringen samt på överflyttningen av skattebelast­

ningen mellan fastighetsägare och andra skattebetalare. Kommittén har be­

lyst dessa frågor på grundval av dels ett för kommunalskatteberedningens

räkning införskaffat material från 77 landskommuner och 4 städer, avseen­

de 1936 års taxeringar, dels nytt material från 191 kommuner, varav 16 stä­

der, avseende 1944 års taxeringar. Den förstnämnda undersökningen har

utförts efter tre alternativ, samtliga med lika ortsavdrag för hela riket, näm­

ligen enligt nuvarande regler för nuvarande kommunala skattegrupp I, III

och V. Den senare undersökningen har räknat med avdrag enligt reglerna

för var och en av nuvarande fem kommunala skattegrupper. Bland resul­

taten av dessa undersökningar framhåller kommittén särskilt följande.

Verkan av ändrade avdrag är mest påfallande i de små landskommunerna.

Ett utbyte av avdragsreglerna för grupp I mot grupp III åstadkommer en

minskning av skatteunderlaget med i många fall 5—10 procent och en ökad

utdebitering med 50 öre till en krona, i enstaka fall än högre belopp, per

skattekrona. Skulle avdrag enligt grupp V införas, kan detta i de till grupp

I hörande kommunerna medföra en minskning av skatteunderlaget med över

15 procent, i vissa fall nära 18 procent, och en ökning av utdebiteringen i

mångå fall med en ä två kronor upp till 2 kronor 88 per skattekrona.

Ökningen av skattebelastningen för fastighetsägarna i grupp I rör sig ofta

i alternativ III om 2,5—5 procent upp till omkring 8 procent och i alternativ

V om 5—10 procent upp till 17 procent.

I Stockholm, som för närvarande tillhör skattegrupp V, bli verkningarna

de motsatta. Enligt alternativ I ökas skatteunderlaget i ett distrikt med 14,4

procent och i ett annat med 4,9 procent, enligt alternativ III med respektive

7,0 och 2,4 procent. Ökningen skulle drabba de lägsta inkomsttagarna.

Förskjutningarna inom kommunerna göra sig starkare gällande vid ett all­

mänt lågt än vid ett mera gynnsamt inkomstläge.

Beträffande verkningarna för de enskilda av ändrade avdragsregler har

kommittén funnit, att dessa både procentuellt och absolut äro ojämna och i

åtskilliga fall ganska obetydliga.

Vid sitt ståndpunktstagande till skattegrupperingen har dyrortskommittén

konstaterat, att denna vilar på två principer, vilka kommittén finner fort­

farande äga giltighet, nämligen dels att skattskyldigheten skall rätta sig

efter skatteförmågan, sådan denna bestämmes av försörjningsbördan och

beskattningsortens dyrhet, dels att vid den kommunala beskattningen hän­

syn skall tagas till skatteunderlaget och skattebelastningen i kommunerna,

därvid särskilt fastighetsägarnas beskattning bör beaktas.

Kommittén har funnit det nuvarande avdragssystemet behäftat med bris­

ter, men ansett att önskemålet ur rättvisans synpunkt måste bli en reforme­

ring, icke ett avskaffande av systemet. Kommittén framhåller i huvudsak

härom följande.

Jämför man nu prisspridningen sådan den framgår av kommitténs lev-

nadskostnadsundersökningar med gällande skatteavdragsskalor, kan man

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

97

konstatera, att full analogi icke råder. Mellan avdragen i skattegrupp I och

skattegrupp V äro skillnaderna i vissa fall större, i andra mindre än den

konstaterade prisskillnaden. Inom avdragsskalorna äro intervallerna ojäm­

na, vilket delvis torde förklaras genom avdragsreglernas tillkomst. De skatte-

utgifter, som uppkomma i olika ortsgrupper för samma penninginkomster,

visa också skillnader, vilka ibland äro större, ibland mindre än prissprid­

ningen mellan grupperna. Dessa anmärkningar ge i sin mån stöd åt upp­

fattningen att nuvarande avdragssystem är behäftat med åtskilliga brister,

såsom också kommunalskatteberedningen och familjebeskattningssakkun-

niga konstaterat. Å andra sidan synes det obestridligt, att när en spridning i

levnadskostnaderna på omkring 22 procent kvarstår oell när de direkta skat­

terna nått en sådan tyngd som för närvarande även för de lägre inkomst­

tagarna, skulle införandet av lika skatteavdrag i hela riket strida mot av-

dragssystemets syfte att utjämna den reella skattebelastningen. Ett bortta­

gande av skattegrupperingen skulle således icke bidraga till rättvisa i skatte­

lagstiftningen. En sadan ändring att lägre skattegrupp skulle uppflyttas till

högre, skulle öka antalet av dem, som icke kunde fullt utnyttja skatteav­

dragen.

Vad det skattefria existensminimum beträffar visa både kommitténs egna

undersökningar och de utredningar, som skett i annat sammanhang, att av-

dragssystemet såsom det för närvarande är utformat icke fyller sin uppgift.

Det verkar ojämnt och bereder icke större familjer med små inkomster den

lättnad, som åsyftats med avdragen. Att härav draga den slutsatsen, att skatte­

grupperingen ur skatteutjämningssynpunkt är värdelös, vore dock förhastat.

Ett existensminimum, som beräknas efter enhetliga grunder för hela riket, kan

icke vara rättvist, då levnadskostnaderna skilja sig med över 20 procent av

levnadskostnadssiffran på dyraste ort. Härvid förbises ingalunda, att det exi­

stensminimum, som skatteförfattningarna konstruera, i de flesta fall ligger

väsentligt under den normalbudget (konsumtionstyp), som kommittén använt

för sina prisundersökningar, men det är dock uppenbart, att de viktigaste hu­

vudposterna i nonnalbudgeten lia sin motsvarighet bland de nödvändiga ut­

gifterna för en skattskyldig och hans familj och att den nyssnämnda kost­

nadsskillnaden därför anger storleksordningen för det skattelättnadsbehov,

som föreligger på olika orter.

Beträffande det ifrågasatta utbytet av nuvarande varierande avdrag mot

ett för riket enhetligt avdrag anför kommittén bland annat följande.

Ett blott utbyte av nuvarande varierande avdrag mot något av de för

en viss skattegrupp gällande, vilket skulle tillämpas för hela riket, har visat

sig i åtskilliga fall medföra en tendens lill överflyttning av beskattning från

ensamstående och makar utan barn till makar nied harn och från högre till

lägre inkomsttagare, således ett understrykande av vissa svagheter i nuva­

rande system. Den lättnad i beskattningen för de lägsta ortsgruppernas befolk­

ning, som nian måhända trott sig kunna förvänta, .skulle icke komma att in­

träffa, örn man ej övergår till något av de högsta avdragen.

Ur allmän synpunkt och såvitt angår stat sbeskattning en synes den starka

reduktionen av beskattningsenhelernas antal i de högre alternativen er­

bjuda de största betänkligheterna, och detta så mycket mera som skatte­

befrielsen särskilt skulle komma att gälla de ensamstående. För att und­

vika detta icke önskvärda resultat torde krävas en omprövning av reglerna

för skattskyldighet även ur andra synpunkter än deni dyrortskommittén har

att beakta.

I fråga örn den kommunala beskattningen medför ett slopande av skatte­

grupperingen medelst införande av avdrag för någon av nu gällande kom-

Bihang lill riksdagens protokoll /.'M5. 1 sami. Nr 3(13.

7

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

finmala skattegrupper särskilt betydelsefulla, men i den allmänna diskus­

sionen ofta förbisedda verkningar. Vikten ligger här på kommunerna, icke

på den enskilde skattebetalaren. Landskommunerna tillhöra för närvarande

till alldeles övervägande del skattegrupp I. Ett utbyte av där gällande skatte­

avdrag mot avdrag för högre grupp skulle framför allt för de små kommu­

nerna medföra en understundom betydande minskning av skatteunderlaget

för icke-fastighetsägare och övervältring av beskattningen från dem till fastig­

hetsägarna samt en ofta avsevärd ökning av utdebiteringen per skattekrona. I

de städer, som tillhöra högsta skattegruppen, skulle ett minskat skatteavdrag

överflytta en mängd nu skattefria till skattskyldiga samt medföra ökat skatte­

underlag och minskad debitering, vilken torde komma särskilt de högre in­

komsterna tillgodo. Då hela den kommunala skattelagstiftningen för närva­

rande är föremål för utredning, torde det icke kunna ifrågakomma att isolerat

vidtaga så ingripande åtgärder.

Kommittén har sålunda kommit till slutsatsen att på grund av det nära

sambandet mellan nuvarande skattegrupperingssystem och andra tekniska

skattefrågor, som äro under utredning, hela frågekomplexet bör bli föremål

för behandling i annat sammanhang. Kommittén anser sig icke heller kunna

föreslå en minskning av skattegruppernas antal men förordar en allmän om­

placering av orterna på samma sätt som vid lönegrupperingen. Kommittén

anför härom följande.

Den sammanpressning av levnadskostnaderna, som dyrortskommittén kon­

staterat, har föranlett kommittén att föreslå en minskning av lönegrupper­

nas antal till fem. En tillämpning av samma prisunderlag på indelningen av

kommunerna i skattegrupper kommer automatiskt att medföra en överflytt­

ning av ett antal kommuner, särskilt på landet, från nuvarande skattegrupp

I till högre grupp, varvid en enhetlig gruppering för både löner och skatter

kommer i tillämpning. Kommittén har likväl övervägt, huruvida den mins­

kade spridningen i levnadskostnaderna borde föranleda en minskning av

skattegruppernas antal. De ogynnsamma verkningarna i flera avseenden,

framför allt för de små landskommunerna, synas dock starkt tala mot en

sådan åtgärd annat än eventuellt i samband med en mera ingripande översyn

av skattesystemet.

Kommittén har därför stannat vid den ståndpunkten, att det nu konsta­

terade läget icke bör föranleda ändring i skattegruppernas antal eller avdrags-

beloppen, men väl en omplacering inom grupperna i analogi med placeringen

i lönegrupper.

Avvikande meningar mot kommitténs förslag, såvitt angår statsbeskattning-

en, ha anmälts av herrar Ekegård och Nilsson, vilka båda ansett, att orts-

graderingen av de skattefria avdragen vid nämnda beskattning omedelbart

borde avskaffas.

Ekegård anför bland annat följande.

Redan med hänsyn till det förhållandet, att skatteposten inräknats i de bud­

getkostnader, på vilka en dyrortsgruppering förutsättes skola vara uppbyggd,

måste det synas omotiverat att därutöver bibehålla eller upprätta en särskild

skattegruppering.

Man har vid tidigare utredningstillfällen framhållit, att skattetungan endast

bör drabba den del av inkomsten, som överstiger en å viss ort konstaterad

allmän levnadskostnad, som skulle kunna kallas existensminimum för orten.

99

Det är emellertid att märka, att de gällande skatteavdragen numera icke stå

i

något direkt samband med levnadskostnadsminimum. Det är också uppen­

bart, att den anförda tankegången är grundad, endast örn skatteposten ej

inräknats i budgeten vid en levnadskostnadsundersökning. Har detta skett,

är ju i och med detta konstaterat, att genom skattepostens medtagande i

budgetberäkningarna de lokala levnadskostnaderna lia en viss höjd. Den på

dyrortsundersökning grundade lönesättningen förutsättes ju samtidigt vara

avpassad på ett sådant sätt, att en löntagare skall lia betalat sina statliga och

kommunala skatter med en del av lönen. Det finnes då givetvis intet skäl att

därutöver bereda skattelättnader åt vissa dyrorters invånare. Av denna an­

ledning måste en på lokala levnadskostnadsundersökningar grundad skatte-

gruppering anses omotiverad.

Det synes icke kunna förebringas några bärande grunder för bibehållande

av den statliga skattegrupperingen.

Däremot måste det efter de undersökningar, som verkställts inom kom­

mittén anses ådagalagt, att ett avskaffande av den kommunala, skattegrup­

peringen skulle medföra stora och svåröverskådliga följder såväl för en­

skilda skattebetalare inom kommunerna som för kommunerna själva. Det

synes därför nödvändigt, att den kommunala skattegrupperingen åtminstone

tills vidare bibehålies. Detta innebär intet erkännande av att en lokal mer-

dyrhet i storstäderna skulle motivera en sådan kommunal skattegruppering.

Vittgående ändringar i skatteunderlaget genom förändrade grunder för det

kommunala skatteuttaget skulle givetvis främst äventyra den kommunala

standarden i kommuner med relativt svagt skatteunderlag. För kommuner

med ett större och starkare skatteunderlag skulle däremot riskerna bli av­

gjort mindre. Det synes sålunda ligga i landsbygdens eget intresse, att för

närvarande inga större förskjutningar ske i grunderna för skatteuttaget för

kommunala ändamål.

Med ledning av de inom kommittén verkställda undersökningarna rörande

verkningarna av olika alternativ för övergång till en enhetlig gruppering av

alla rikets orter för statlig beskattning torde man kunna konstatera, att

>'Alternativ V» vore ur såväl allmän rättvisesynpunkt som ur befolknings-

polilisk synpunkt ändamålsenligast. Det torde dock vara ofrånkomligt, att

avdragsbeloppen ändras till att motsvara nu allmänna inkomstnivåer. En

allmän översyn av skattelagstiftningen, särskilt beträffande de skattefria

avdragens storlek och avvägning, synes vara av behovet påkallad.

Nilsson anför följande.

Den nu gällande skattegrupperingen synes böra avskaffas. En uppfatt­

ning av en ort från en dyrortsgrupp till en annan högre ort innebär visser­

ligen vad statsskatten beträffar en lindring i skattebördan för de flesta

skattskyldiga i den lägre ortsgruppen, men vad kommunalskattebördan be­

träffar, inträder en ökad belastning för fastighetsägarna. Genom de större

skattefria avdragen för del stora flertalet inkomsttagare minskas det sam­

lade skatteunderlaget, oell då uppstår en procentuellt högre belastning av

fastighetsunderlaget, som för fastighetsägarna mer eller mindre motväger

lättnaden ifråga örn statsskatten. Ett avskaffande av ortsgraderingen av

skatteavdragen kan sålunda få olika verkningar för stats- respektive kommu­

nalskatteunderlaget.

Vad kommunalbeskattningen beträffar, torde med hänsyn till den väntade

kommunalskattereformen ett avskaffande av skattegrupperingen av lämplig-

hetsskäl kunna anstå, tills den nya kommunalbeskattningen införts. Någon

anledning att uppskjuta avskaffandet av ortsgraderingen av skatteortsgrup-

peringen, vad angår statsskatten, synes däremot icke föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Vid remissbehandlingen har i det övervägande antalet fall godtagits kom­

mittémajoritetens ståndpunkt, att en isolerad omläggning av ortsavdragen

icke borde vidtagas. Ändringar i de statliga avdragen ha dock ifrågasatts i

några yttranden. Från flera håll har vidare uttalats, att svårigheterna för

justeringar i avdragen med hänsyn till det kommunala skatteunderlaget

överdrivits av kommittén. Farhågorna i nämnda hänseende stöde i vart

fall icke i god konsekvens med den föreslagna allmänna omgrupperingen

av orterna, vilken för ett stort antal kommuner skulle medföra sådana för­

skjutningar.

Socialstyrelsen anför bland annat följande.

Enligt styrelsens mening är det att beklaga, att kommittén icke ansett sig

böra upptaga till prövning den justering av de statliga avdragen, som skulle

erfordrats för att bringa deras inbördes relationer i överensstämmelse med

de konstaterade dyrhetsskillnaderna. De nuvarande avdragen uppvisa näm­

ligen en spännvidd mellan högsta och lägsta gruppen, som genomgående

överstiger spännvidden i levnadskostnader, vare sig man betraktar den nu­

varande fördelningen av orterna på skattegrupper eller den av kommittén

föreslagna.

De sekundära verkningarna av en sådan justering torde, vad de statliga

skatteavdragen beträffar, sannolikt vara skäligen betydelselösa. I fråga örn

de kommunala avdragen torde de vara något mera beaktansvärda. Farhå­

gorna böra dock enligt styrelsens mening icke överdrivas. I samma mån som

det framstår som önskvärt att realisera den kommunala skattegrupperingens

syftemål att på ett för olika orter enhetligt sätt avväga den kommunala

skattebelastningen mellan olika samhällsgrupper och denna avvägning —

som kommitténs utredning visar ■— är beroende av avdragens storlek, före­

faller det styrelsen omotiverat att bibehålla avdragsbelopp, som icke stå i

den avsedda relationen till levnadskostnaderna, och som därmed icke med­

föra den avsedda avvägningen. En justering av avdragen förutsätter emeller­

tid en realgranskning av avdragens absoluta höjd, vilken legat utanför kom­

mitténs uppdrag. Endast de inbördes relationerna mellan avdragsbeloppen

för de olika grupperna skulle enligt styrelsens mening ha upptagits till pröv­

ning. En dylik prövning skulle, förefaller det styrelsen, ha varit så mycket

naturligare, som kommittén, enligt vad nyss nämndes, förordar en omplace­

ring av orterna mellan grupperna. Den omfattning i vilken en omplacering

kan väntas ske, har icke undersökts av kommittén. På grundval av de i

betänkandet redovisade uppgifterna kan det emellertid beräknas, att omkring

30 % av de 545 orter, som ingingo i kommitténs provgruppering, skulle flyt­

tas från en grupp till en annan. Av samtliga orter torde andelen vara något

mindre. Omplaceringen torde emellertid i många fall för ifrågavarande ort

medföra större verkningar av den art, som kommittén diskuterat, än en

justering av avdragsbeloppens inbördes relationer efter levnadskostnadsdif-

ferenserna. Med hänsyn till att såväl den statliga som den kommunala skatte­

lagstiftningen för närvarande är föremål för revision, vill styrelsen dock icke

föreslå, att en förändring av nu gällande avdrag företages, utan tillstyrker,

att de tills vidare bibehållas, ävensom att vid den kommande skattegruppe-

ringen orterna omgrupperas i enlighet med de då konstaterade levnadskost­

naderna. Styrelsen vill emellertid betona vikten av att vid en kommande

ändring av avdragsbeloppen vederbörlig hänsyn tages till rådande olik­

heter i levnadskostnader.

101

Överståthållarämbetet har, såvitt angår skattegrupperingen, överlämnat

yttranden från t. f. skattedirektören Waller och t. f. skatteintendenten Hjol­

man vid skatteverket. Båda understryka behovet av en omprövning av orts-

avdragens absoluta storlek med hänsyn till att avdragen numera icke täcka

vad som vid indrivningen anses utgöra existensminimum.

Waller anför bland annat följande.

Med de nuvarande avdragen kommer skatt ofta att paföras personer, som

måste anses sakna verklig skatteförmåga. Detta förhållande blir mest fram­

trädande i de fall, då skatten icke frivilligt erlägges, utan indrivnmgsatgar-

der måste vidtagas. Det belopp, som vid införsel i lön i införselbeslutet fast­

ställes som den skattskyldiges existensminimum, överstiger som regel den

del av inkomsten, beträffande vilken på grund av ortsavdraget skattefrihet

åtnjutes. Icke sällan inträffar det därför, att en person blir taxerad för

inkomst och påförd skatt, men att skatten —- oaktat vederbörandes ekono­

miska förhållanden icke undergått någon försämring — icke kan uttagas,

enär inkomsterna understiga det belopp, som vid indrivningen anses utgöra

existensminimum.

. .

Även om nuvarande uppbördssystem bibehålies, synes en revision av orts-

avdragens storlek böra ske. Därest ater 1944 ars uppbördsutrednings förslag

till omläggning av uppbördsförfarandet blir genomfört, synes behovet av en

sådan revision bliva ännu större, eftersom det föreslagna systemet med

avdrag för skatt i samband med utbetalning av lön icke synes komma att

medgiva samma hänsynstagande till den verkliga betalningsförmågan, som

nu kan ske vid införsel.

Vid en omprövning av ortsavdragens storlek bör även övervägas en ut­

sträckning av beskattningsmyndigheternas befogenhet att efter individuell

prövning medgiva extra avdrag utöver ortsavdragen.

Hjolman framhåller liknande synpunkter och anför vidare.

Såsom skäl för beskattning av personer i de lägsta inkomstskikten har bl. a.

anförts, dels hänsyn till det allmännas behov av skatteinkomster, dels den

ökade känsla av ansvar mot det allmänna, som skattebetalning skulle med­

föra hos skattebetalarna. Enligt min mening kunna dessa skäl dock icke

motivera uttagande av skatt hos exempelvis en person, som skall leva i.

Stockholm på en årsinkomst av 600 kronor. Det rör sig här förvisso om

obetydliga skattebelopp, men att en sådan person icke har möjlighet att be­

tala ens det minsta skattebelopp ligger i öppen dag. Då inkomsttagarna av

detta slag i allmänhet torde åtnjuta understöd från det allmänna i åtminstone

någon form, lärer beskattningen komma att av dem betraktas såsom än

orimligare. Enligt min erfarenhet har taxering av skattskyldiga, som under

nöd och umbäranden draga sig fram på obetydliga inkomster, hos dem

utlöst känslor av förtvivlan och icke av ansvar.

Beträffande hänsyn till statens och kommunernas ekonomiska intresse vill

jag starkt ifrågasätta, örn icke taxeringen av de inkomsttagare, det här är

fråga om, snarare förorsakar det allmänna kostnader, som överstiga de

skattebelopp, som lill äventyrs inflyta.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller liknande synpunkter.

Beträffande skatteavdragen måste länsstyrelsen särskilt understryka de all­

varliga olägenheter som orsakas av att dessa avdrag — speciellt vid den

kommunala beskattningen — numera icke på långt när motsvara existens­

minimum å vederbörande ort. Vid införselbeslut måste helt andra belopp

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

— väsentligt högre — undantagas såsom skattefritt existensminimum å veder­

börande ort. Ett system som innebär att den ordentlige skattebetalaren er­

håller lägre skatteavdrag än den försumlige kan icke i längden bibehållas.

Länsstyrelsen förbiser ingalunda, att lösandet av detta problem erbjuder be­

tydande svårigheter, vilka beröra även andra områden än dyrortsgruppe­

ringen, men anser sig dock — med avseende å angelägenheten av att dessa

frågor snarast vinna en lösning — böra hemställa att detta problem beak­

tas vid de fortsatta övervägandena beträffande dyrortsgrupperingen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att den inträdda prisutjämningen

motiverar en omprövning av avdragsbeloppens storlek, särskilt vid den

statliga beskattningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, örn ej — icke minst av psykolo­

giska skäl — någon minskning av skattegruppernas antal bör åstadkommas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förefaller det, som om man kunde gå till

omedelbart avskaffande av dyrortsgrupperingen i fråga om avdragen vid

den statliga beskattningen. Olägenheterna i avseende å fördelningen av skatte­

bördorna mellan olika inkomstskikt kunna enligt länsstyrelsens mening

givetvis motverkas genom en samtidigt företagen revision av skatteska­

lorna.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att hänsynstagandet till det kom­

munala skatteunderlaget, som av kommittén betraktats såsom särskilt käns­

ligt, kan bli alltför dominerande och därigenom hindra en rationell lösning.

Frågan örn utjämning av större förändringar i en kommuns skatteunderlag

anser länsstyrelsen i stället böra beaktas som ett skatteutjämningsproblem.

Tjänstemännens centralorganisation finner sig icke övertygad av de skäl,

som förebragts mot en omprövning av ortsavdragens storlek olika ortsgrupper

emellan, och anför följande.

TCO delar kommitténs uppfattning, att skattegrupperingen bör bibehållas

så länge det nuvarande skattesystemet i övrigt får bestå och att en omflytt­

ning av orterna med det snaraste bör äga rum men känner sig icke helt över­

tygad av de skäl som kommittén förebragt mot att taga ställning jämväl till

ortsavdragens avvägning olika ortsgrupper emellan. Då en omflyttning av

orterna mellan grupperna av allt att döma torde komma att beröra ett ganska

stort antal orter och detta icke ingivit betänkligheter, är det svårt att förstå,

att en justering av avdragsbeloppen skulle anses medföra så betänkliga konse­

kvenser. TCO vill emellertid i avsaknad av expertis inskränka sig till att stryka

under, att den ifrågasatta omprövningen av skattesystemet icke ensam bör få

utgöra anledning att uppskjuta den omreglering av avdragens dyrortsgra-

dering, som påkallas i rättvisans intresse.

Riksförbundet rättvisa åt landsorten anser det vara en brist i dyrortskom-

mitténs utredning att ändringar i ortsavdragen undersökts isolerat och att

kommittén icke upptagit till behandling även andra ändringar i beskattnings­

reglerna. Förbundet anför vidare.

Då man år 1938 bestämde avdragen, blevo differenserna ca 25 procent av

högsta talet för de maximala avdragen inom tvåbarnsfamiljen (man, hustru

och två minderåriga barn) och 20 procent för makar utan barn. När nu index­

differensen för levnadskostnaderna sjunkit till 24 procent enligt betänkandet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

103

så borde man taga konsekvenserna. De skattefria avdragen borde även mins­

ka i proportion till sammankrympningen av dyrortsskalan. De nämnda diffe­

renserna för skatteavdragen borde nu justeras till 12, respektive 10 procent.

Dyrortsbetänkandet föreslår ej detta och härigenom frikopplas de skattefria

ortsavdragen från dyrortsundersökningarna.

Kommittén synes ha velat visa, att ingen som helst rubbning av dessa av­

drag är tillrådlig. Systemet skulle således med andra ord vara fastlåst. Och

kommittémajoriteten tillkännager, att inga förändringar i skattegrupperingen

eller ortsavdragens storlek böra företagas.

Men i samma andetag rekommenderar den, att vissa orter böra omplaceras.

Därigenom synes den genast vara beredd att bryta mot sina tidigare uttalan­

den, att en ändring av en kommuns ortsgrupp skulle medföra förmåner för vissa

skattedragare, t. ex. ensamstående, och nackdelar för andra, bl. a. familjeför­

sörjare med barn i vissa fall och fastighetsägare, om kommunen flyttades

i en högre skattegrupp. Det är svårt att förstå konsekvensen i ett sådant för­

slag.

Men det märkliga är nu, att ortsavdragen för statsskatterna ökades år 1938,

de maximala med 25—30 procent för makar med två barn, räknat på avdrags-

beloppen från år 1928. Härigenom övervältes en större relativ skattebörda på

de lägre dyrorterna av principiellt samma art, mot vilken man nu reser in­

vändningar.

Dyrortskommitténs majoritet har kommit till uppfattningen, att de motiv,

Departements•

som legat till grund för införandet av dyrortsgraderade ortsavdrag, alltjämt chtf^n-

böra tillerkännas giltighet. Så länge en spridning i levnadskostnaderna på

omkring 22 procent kvarstår, skulle ett avskaffande av skattegrupperingen

genom införandet av lika avdrag å alla orter alltför mycket strida mot syste­

mets syfte att utjämna den reella skattebelastningen för att kunna godtagas.

Flertalet remissyttranden har biträtt denna uppfattning, och för egen del kan

jag ansluta mig till densamma. Ett slopande av skatteavdragens principiella

anpassning efter den lokala dyrheten synes mig med de nu föreliggande

levnadskostnadsskillnaderna icke stå i överensstämmelse med önskemålet om

rättvisa eller likställighet medborgarna emellan vid beskattningen.

De båda reservanterna mot majoritetens förslag, vilka påyrkat, att skatte­

grupperingen vid statsbeskattningen omedelbart skulle avskaffas, men funnit

skäl föreligga att låta grupperingen av de kommunala avdragen kvarstå

tills vidare, ha vid sitt ståndpunktstagande utgått ifrån alt den verkliga lev-

nadskostnadsskillnaden skulle vara väsentligt mindre än kommittén beräk­

nat. Denna utgångspunkt kan enligt min mening icke vara riktig, såsom

framgår av vad jag i det föregående anfört vid behandlingen av spörsmålen

angående levnadskostnadsmätningen. Den ene reservanten har emellertid

mot skattegrupperingen åberopat även en principiell synpunkt, som icke bör

förbigås här, nämligen alt skattepostens medräknande vid levnadskostnads­

mätningen skulle göra det omotiverat att därutöver upprätthålla en särskild

skattegruppering. Att kombinera en lönegruppering, som avser alt ge full

kompensation för sålunda beräknade levnadskostnadsskillnader, med dyrorts-

differentierade skatteavdrag skulle innebära en dubbelräkning av skatten.

Resonemanget, sorn givetvis endast kan gälla för statsanställda och andra

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

löntagare med dyrortsgraderade löner, synes mig icke hållbart såsom argu­

ment för ett slopande av skattegrupperingen vid den statliga beskattningen.

Medräknandet av statsskatten vid levnadskostnadsmätningen kan nämligen

icke nämnvärt påverka den relativa dyrhet, som ligger till grund för lönebe­

loppens bestämmande. Med den metod, som jag i det föregående tillstyrkt i

fråga om skattepostens beräkning, kommer skatten att räknas i förhållande

till beskattningsbara belopp, som för orter med lika kommunal utdebitering

bli praktiskt taget proportionella mot övriga levnadskostnader på orterna.

Även själva skattebeloppen komma att inbördes förhålla sig på samma sätt,

eftersom progressionen icke träffar normalfamiljens inkomstläge, vare sig å

billigare orter eller dyrare. Däremot kan medräknandet av kommunalskatten

vid levnadskostnadsmätningen avsevärt påverka grupperingsresultatet, vilket

för övrigt varit det avgörande skälet för mig att tillstyrka medtagandet av

skatteposten vid levnadskostnadsmätningen. I avseende å kommunalskatten

kan man tala om dubbelräkning i viss mening av skatten för statsanställda

och andra löntagare med ortsgraderade löner genom föreliggande kombina­

tion av löne- och skattegrupperingarna, nämligen i betydelsen av ett tvåsidigt

hänsynstagande till den höga kommunalskatten. Man eftersträvar ju att ge­

nom högre löner och högre avdrag neutralisera de ogynnsamma verkningarna

för statstjänstemannen av hans placering på en skattetyngd ort. I och för

sig innebär detta emellertid icke en överkompensation, eftersom det högre

avdraget i princip förutsättes vid beräknandet av de levnadskostnader, vilka

ligga till grund för lönens bestämmande. På grund av de komplicerade verk­

ningarna av ändringar i kommunalskatteavdragen är det visserligen tänkbart,

att den höga kommunalskatten i något löneläge skulle kunna överkompen­

seras. Men det kan icke göras gällande, att detta skulle äga rum i större ut­

sträckning för statstjänstemän i allmänhet, så att det blivit eftertraktansvärt

att placeras på sådana orter. Att avskaffa dyrortsgraderingen av avdragen på

grund av nyssnämnda möjlighet till någon överkompensation i enstaka fall

för statstjänstemän å skattetyngda orter kan icke vara rimligt, eftersom en

sådan åtgärd skulle drabba skattebetalarna i allmänhet och åstadkomma en

orättvisa av helt annan räckvidd.

Med principiellt godtagande av skatteavdragens dyrortsgradering har dyr-

ortskommitténs majoritet emellertid strukit under bristerna i den nuvarande

skattegrupperingen och instämt i den kritik, som tidigare framförts av bland

andra kommunalskatteberedningen och familjebeskattningssakkunniga. Kom­

mittén har även framhållit den bristande överensstämmelsen mellan de nu

föreliggande skillnaderna i levnadskostnader och i avdragsbelopp för olika

ortsgrupper. Under hänvisning till avdragssystemets samband med andra

aktuella frågor om skattskyldighet och skattebelastning har kommittén likväl

icke framlagt något förslag örn ändringar vare sig i skattegruppernas antal

eller avdragsbeloppen vid den statliga och kommunala beskattningen utan

stannat vid att förorda en omplacering av orterna i samband med den all­

männa omgrupperingen för löneändamål.

Denna ståndpunkt har vid remissbehandlingen blivit föremål för kritik

105

ur olika synpunkter. För min del finner jag befogat, att kommittén icke

upptagit frågan om ortsavdragens otillräcklighet i allmänhet. Även en om­

prövning av avdragens relativa storlek föll vid sidan av kommitténs omedel­

bara uppgifter. Efter den framlagda utredningen framstår det dock såsom

ett önskemål, att ortsavdragen liksom lönerna i olika grupper bringas i en

riktig relation till de konstaterade levnadskostnadsskillnadema. Åtminstone

i fråga om de statliga avdragen torde svårigheterna att realisera detta önske­

mål vara relativt begränsade. De komplicerade verkningarna av rubbningar

i de kommunala avdragen kunde tänkas motivera att omläggningen upp-

skjutes att ske i samband med lösningen av övriga kommunala beskatt-

ningsfrågor. Olägenheterna av måttliga förändringar i avdragsbeloppen böra

dock icke överdrivas. Om den kommunala skattegrupperingens syftemål att

på ett för olika orter enhetligt sätt avväga den kommunala skattebelastning­

en mellan olika samhällsgrupper skall kunna realiseras, måste man vara be­

redd att godtaga de förskjutningar i skattebördan mellan större och mindre

inkomsttagare samt mellan fastighetsägare och andra, vilka bli en följd av

att avdragen på ett riktigt sätt avvägas efter levnadskostnaderna. Förskjut­

ningar av denna art ha dock icke ansetts utgöra hinder för kommitténs till­

styrkan av en allmän omgruppering av orterna, trots att därav skulle följa

ändringar i avdragen, vanligen i höjande riktning, för en betydande del av

alla orter. Enligt socialstyrelsens beräkning skulle av de 545 orter, för vilka

kommittén undersökt levnadskostnaderna, icke mindre än omkring 30 pro­

cent flyttas i ortsgrupp vid en allmän omgiuppering enligt kommitténs

förslag, och i många fall skulle förskjutningarna i skattebördan bli större än

som följer av en jämkning i avdragsbeloppens inbördes relationer.

Även utan att dyrortskommittén framlagt förslag till riktlinjer för en

reform på området, torde det dock icke vara uteslutet, att den jämkning i av­

dragsbeloppen, som finnes skälig med hänsyn till nu föreliggande interlokala

levnadskostnadsskillnader, kan, eventuellt i samband med lösningen av andra

skattespörsmål, verkställas och bli färdig att genomföras till den tidpunkt, då

den allmänna omgrupperingen av orterna kan äga rum. Som förut nämnts

har socialstyrelsen beräknat, att grupperingsarbetet såvitt angår lönegruppe-

ringen kan vara klart tidigast den 1 juli 1947. Då förändringar i skatteavdra­

gen av taxeringsskäl måste äga rum vid kalenderårsskifte, har styrelsen för­

utsatt, att den nya skattegrupperingen skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Enligt min uppfattning är det ett befogat önskemal, att reviderade avdrags-

bestämmelser samtidigt skola träda i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Hemställan.

En förlängning av nu gällande skattegruppering, vars giltighet utgår den

31 december 1945, är, såsom framgår av det förut anförda, påkallad för

tiden intill utgången av år 1947. Frågan bör av denna anledning under­

ställas riksdagen. Jag förordar, att Kungl. Maj:t genom proposition inhämtar

Bihang lill riksdagens protokoll 1945. 1 sand. Nr 343.

106

riksdagens medgivande att gällande skattegruppering må erhålla förlängd gil­

tighet intill utgången av år 1947.

Vid motsvarande bemyndigande för innevarande år förutsattes, att Kungl.

Maj:t skulle äga vidtaga de smärre provisoriska jämkningar i dyrortsgruppe-

ringen, som kunde befinnas erforderliga för att avlägsna de mest framträ­

dande ojämnheterna i gällande grupperingar i avseende å såväl löner som

beskattning. Jag utgår ifrån att motsvarande befogenhet för Kungl. Maj:t

skall innefattas jämväl i det nu ifrågasatta medgivandet om förlängd giltighet

av gällande skattegruppering.

Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att gällande skattegruppering må, utan hinder av 48 § 1

mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),

erhålla förlängd giltighet till och med utgången av år 1947.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Ur protokollet:

Erik Westerlind.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

107

Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning................................................................................................................................... 1

Dyrortsgrupperingens omfattning, syfte och allmänna betydelse................ 4

Metoderna för mätning av levnadskostnaderna på olika orter.................... 11

Innebörden av levnadskostnadsjämförelsen, sid.

11. —

Hushållsbudgeten, sid.

13.

— Varu-

urvalet och prisinsamlingen, sid.

17. —

Bostadsposten, sid. 26.

—

Skatteposten, sid.

38. —

Avståndskostnaderna, sid. 45.

—

Dyrorternas antal och avgränsning, sid. 60.

De år 1944 föreliggande interlokala levnadskostnadsskillnaderna................ 63

Riktlinjer för en ny lönegruppering ......................................................................... 70

Skattegrupperingen............................................................................................................. 92

Hemställan............................................................................................................................... 105