Prop. 1945:384

('med förslag till lag an\xad gående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 193i om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 384.

1

Kr 384.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag an­

gående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 193i om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.; given Stockholms slott den 15 november 19U5.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.

GUSTAF.

Gunnar Myrdal.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 384.

1

Kungl. Maj.ts proposition nr 384.

3

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 november 1945.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena U^{ndén ,} statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, G^jöres, E^rlander, D^anielson, M^yrdal, Z^etterberg, N^ilsson, E^ricsson, M^ossberg.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, anmäler efter ge­ mensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för justitie- och finansdepartementen fråga örn ändring av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. samt anför härvid följande.

Enligt 1 § första stycket lagen den 16 februari 1934 örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m., i det följande benämnd clearinglagen, må Konungen förordna, att den, som är betalnings­ skyldig för vara, härrörande från viss främmande stat, eller eljest är pliktig utgiva betalning för fordran, som tillkommer någon i den staten eller som från sådan fordringsägare övergått på annan, skall fullgöra betalningsskyl­ digheten på sätt, som närmare angives i paragrafen. Förutsättningar för att sådant förordnande skall kunna meddelas äro, att rätten att förfoga över betalningsmedel inskränkts i den främmande staten samt att förordnande prövas vara nödvändigt för vinnande av betalningsutjämning (clearing). In­ nan förordnande meddelas, skola fullmäktige i riksbanken höras. I fråga örn betalningssättet skiljes mellan å ena sidan det fall (a), att clearingavtal slu­ tits med den främmande staten, och å andra sidan det fall (b), att clearing­ avtal ej finnes. I det förra fallet skall beloppet på villkor, som stadgas i av­ talet, inbetalas i riksbanken eller i annan av Konungen angiven bank eller ock i särskild för ändamålet inrättad kassa. I senare fallet skall beloppet in­ sättas i bank eller kassa som nyss angivits på s. k. spärrkonto, det vill säga räkning, varöver förfogande icke må ske i vidare mån än Konungen bestäm­ mer. Enligt 1 § andra stycket äger Konungen i förordnande som nu sagts fö­ reskriva, i vilket myntslag betalningen skall fullgöras. Slutligen stadgas i pa­ ragrafens tredje stycke, att Konungen i fall, som under b) avses, äger, i stäl­ let för att förordna örn betalningsskyldighetens fullgörande i där stadgad ordning, föreskriva, att betalning må erläggas allenast med användande av vissi eller vissa slag av betalningsmedel eller fordringar. Enligt 2 § första stycket äger Konungen i fall, då förordnande meddelas örn insättning av me­

Kungl. Mcij.ts proposition nr 384.

del å räkning, sora avses i 1 § under b), tillika förordna, att borgenär, som har fordran hos någon i den främmande staten men på grund av där vid­ tagna valutarestriktioner ej kan erhålla betalning, skall äga utfå betalning av insatta medel. Såsom förutsättning härför gäller, att borgenären avstår så mycket av sin egen fordran, som svarar mot uppburet belopp, för clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar skett. Enligt 2 § andra styc­ ket, som tillkommit genom lag den 23 mars 1945, skall vad i första stycket är stadgat gälla i fråga om medel, som finnas insatta i bank eller kassa en­ ligt vad i 1 § under a) sägs, därest förhållanden inträffat, som medföra, att clearingavtalet icke kan tillämpas för medlens användande. Där för tillsyn ä efterlevnad av förordnande som nu angivits så finnes behövligt, äger Ko­ nungen jämlikt 3 § stadga skyldighet att förete handelsböcker och därtill hö­ rande handlingar. Därjämte äger Konungen befogenhet att jämväl i övrigt meddela erforderliga föreskrifter för verkställande av förordnande så ock till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att uppenbart motverka ett till­ godoseende av syftet med förordnandet.

Förordnanden jämlikt clearinglagen lia av Kungl. Maj:t meddelats i för­ hållande till ett antal länder, beträffande vilka betalningsöverenskommelser avslutats, bl. a. Tyska riket (kungörelse den 28 augusti 1934, nr 464; ändr. 1934 nr 510 och 549, 1940 nr 1022, 1942 nr 54 samt den 6 april 1945, nr 114). Vidare har med stöd av clearinglagen betalningsspärr upprättats i förhål­ lande till vissa länder.

Enligt § 1 i nyssnämnda kungörelse den 28 augusti 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till Tyska riket skall den, som köpt tysk vara från någon i utlandet, fullgöra betalningsskyldigheten genom inbetalning av köpeskillingen hos svensk bank i svenskt myntslag. Därest någon, som förmedlat försäljning av tysk vara för någon i utlandet, är skyldig att till denne eller till annan redovisa betalning för varan, är även han pliktig att hos svensk bank i svenskt myntslag inbetala vad som skall redovisas. Genom inbetalning i enahanda ordning skall enligt § 2 fullgörande av betalningsskyldighet ske i vissa andra, i paragrafen närmare angivna fall. I § 2 a, vilket stadgande tillkommit genom kungörelsen den 6 april 1945, föreskrives, att därest någon på annan grund än i §§ 1 och 2 sägs är pliktig att utgiva betalning för fordran, som tillkommer nå­ gon i Tyska riket eller som från sådan fordringsägare övergått å annan, skall även sådan betalningsskyldighet fullgöras genom inbetalning hos svensk bank i svenskt myntslag. Vad som jämlikt kungörelsen inbetalats hos svensk bank skall enligt § 6 av banken insättas å ett för sådana inbetalning­ ar avsett konto i riksbanken. Om inbetalning skall banken ofördröjligen läm­ na meddelande till clearingnämnden.

I skrivelse den 19 september 1945 har clearingnämnden hemställt, att till clearinglagen måtte fogas ett tillägg, enligt vilket Konungen ägde förordna, att den, som vore skyldig verkställa betalning till i lagen nämnd bank eller kassa, icke finge uppskjuta betalningen med mindre myndighet, som Ko­ nungen bestämde, prövade giltig anledning till uppskovet vara för handen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 384.

5

Clearingnämnden har i framställningen framhållit, att genom stadgandet i 2 § andra stycket clearinglagen möjlighet skapats att anordna s. k. tvångs- clearing även i förhållande till stat, med vilken clearingavtal slnlits. Sedan nämnden efter stadgandets tillkomst hos Kungl. Maj:t anmält, att såsom följd av de inom Tyskland rådande förhållandena det svensk-tyska clearing- avtalet icke vidare tillämpades på sätt som enligt avtalet vore förutsatt, hade Kungl. Majit vidtagit vissa åtgärder som förberedelser till genomförande av fullständig tvångsclearing i förhållande till Tyskland. Sålunda gällde bl. a. numera, efter införandet av stadgandet i § 2 a i kungörelsen örn 1 ullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till Tyska riket, att betal­ ning av alla slags skulder till Tyskland utan undantag skulle fullgöras genom inbetalning i föreskriven ordning till nämnden. För befordrande av ett för Sverige gynnsamt resultat av tvångsclearingen med den svensk-tyska ciea- ringens slutliga avveckling som syfte funne nämnden det vara av största betydelse, att skulderna till Tyskland bleve i största möjliga omfattning och utan onödigt uppskov inbetalda till nämnden. Läget vore sådant, att även i bästa fall de medel, som på sådant sätt kunde insamlas av nämnden, bleve mycket otillräckliga för täckning av de tyska skulderna till Sverige. Det förekomme i stor utsträckning uppskov med inbetalningar av svenska skul­ der till Tyskland. Uppskoven vore stundom påverkade av förhoppningar om vinst genom framtida devalvering av den tyska valutan. Framför allt och ej minst i fråga om de i Sverige verksamma tyska dotterbolagen torde under­ låtenheten att betala vara föranledd av gäldenärernas vilja att tillmötesgå de tyska borgenärernas önskan att alltjämt behålla sina fordringar i Sve­ rige. Clearinglagen gåve icke stöd för föreskrift, att betalningsskyldighet i förhållande till främmande stat skulle fullgöras inom viss tid eller på clea- ringnämndens anfordran. I valutaförordningen den 25 februari 1940 funnes emellertid en bestämmelse med innebörd i nu antydd riktning. I förordning­ ens 13 § stadgades nämligen, att här i riket bosatt person, som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet, ej finge uppskjuta betalningen eller träffa avtal örn betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel med mindre det följde av handelsbruk eller annan sedvänja eller eljest betinga­ des av omständigheterna. Efter samråd med valutakontoret hade nämnden, under åberopande av nämnda stadgande, anmana! dem, som nämnden ve­ terlig! häftade i skuld i förhållande till Tyskland, att utan uppskov betala sina skulder. Resultatet hade emellertid blivit ganska dåligt. Enligt nämn­ dens uppfattning kunde det näppeligen antagas, att stadgandet skulle visa sig i tillräcklig mån användbart vid försök att fullfölja nämndens indrivnings- åtgärder. Ett stadgande med den innebörd, som nämnden föresloge, syntes därför vara erforderligt. Ehuru stadgandet möjligen kunde anses betänk­ ligt ur den synpunkten, att därigenom det allmänna domstolsförfarandet i visst hänseende skulle bliva ersatt med i särskild ordning träffade avgöran­ den, torde dock de utomordentliga förhållanden, som rådde, få anses vara tillräcklig motivering för detsamma. Nämnden föresloge, att befogenheten att pröva, huruvida en av gäldenär åberopad anledning till betalningsupp-

Kungl. Muj:ts proposition nr 384.

skov skulle anses giltig, borde överlämnas till flyktkapitalbyrån, som skulle ha att fatta beslut i frågan. Beträffande tysk egendom, varom det föreliggan­ de spörsmålet närmast rörde sig, vore byråns möjligheter att i olika avseen­ den ingripa redan omfattande.

över clearingnämndens framställning ha efter remiss yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken och flyktkapitalbyrån.

Riksbanksfullmäktige ha i sitt yttrande förklarat, att fullmäktige funne det ur principiella synpunkter ingiva betänkligheter att införa en lagstift­ ning av den art, som föreslagits av clearingnämnden. Clearingförfarandet hade nämligen hittills betraktats som ett rent betalningsteknislct arrange­ mang. Det hade däremot ansetts ligga utanför det svenska clearingorganets arbetsområde att påtaga sig sådana uppgifter av bankmässig art som exem­ pelvis inkassering av utestående fordringar. Med hänsyn till de särskilda omständigheter, som numera förelåge beträffande de finansiella förhållan­ dena gentemot Tyskland, ville fullmäktige dock icke motsätta sig den av nämnden föreslagna lagstiftningen. Det syntes emellertid önskvärt, att lag­ stiftningsåtgärderna utformades på sådant sätt, att det klart framginge, att de vore betingade av och toge sikte på det speciella läge, som rådde med avseende på förhållandena gentemot Tyskland.

I flyktkapitalbyråns yttrande har bl. a. anförts följande. I likhet med clearingnämnden finner flyktkapitalbyrån det vara av be­ tydelse att skulder till i Tyskland bosatta eller domicilierade borgenärer i största möjliga omfattning och utan onödigt uppskov bliva betalade till clearingnämnden samt att möjlighet skapas att framtvinga sådan betalning. Härigenom befordras ett för Sverige gynnsamt resultat av tvångsclearingen i förhållande till Tyskland. De betänkligheter, som ur olika synpunkter kun­ na möta mot att utbygga clearinglagstiftningen med stadganden som syfta till en tvångsindrivning, synas med hänsyn till nu rådande utomordentliga förhållanden icke böra tillmätas någon avgörande betydelse, såvitt gäller skulder i förhållande till Tyskland. Flyktkapitalbyrån finner sig därför, så­ vitt gäller skulder i förhållande till Tyskland, böra tillstyrka lagstiftning i det av clearingnämnden avsedda syftet.

Hur lagstiftningen bör utformas för vinnande av detta syfte synes böra bliva föremål för ingående överväganden. Den av clearingnämnden före­ slagna lagstiftningen vållar, såsom clearingnämnden ock anfört, vissa be­ tänkligheter. Den innebär nämligen att en administrativ myndighet skulle givas befogenhet att träffa avgöranden, varigenom betalning av en på pri­ vaträttslig grund uppkommen skuld skulle — kanske mot borgenärens öns­ kan — kunna framtvingas. Mot dessa betänkligheter kunna anföras rådande utomordentliga förhållanden. Å andra sidan kan det möjligen finnas anled­ ning att befara, att genom lagstiftning utformad på det av clearingnämnden föreslagna sättet syftet med densamma icke kommer att uppnås i avsedd ut­ sträckning. Det kan komma alt inträffa, att gäldenär i mål örn ansvar för överträdelse av det föreslagna förbudet genom obefogade invändningar på grund av bevisbördans fördelning i brottmål frias från ansvar, varav torde följa att skulden ej heller kommer att hetalas.

Clearingnämnden har föreslagit att flyktkapitalbyrån skulle tilläggas be­ fogenheten att avgöra, huruvida av gäldenär åberopad anledning till upp­ skov med fullgörande av betalningsskyldighet bör anses vara av giltig be­ skaffenhet. Detta torde i varje fall allenast böra komma i fråga örn lag­

7

stiftningen begränsas till att avse skulder i förhållande till Tyskland. Även om så sker, synes det tveksamt örn icke clearingnämnden åtminstone i de flesta fallen är den myndighet, som har den lämpligaste organisationen och den största erfarenheten att avgöra sådana frågor. Flyktkapitalbyrån torde i huvudsak endast beträffande gäldenärer, beträffande vilka bestämmande tyskt inflytande gjort sig gällande, t. ex. dotterbolag till tyskt rättssubjekt, kunna tänkas i en del fall anlägga andra synpunkter än clearingnämnden eller äga tillförlitligare kännedom om omständigheter som böra inverka på frågans avgörande. Därest clearingnämnden blir beslutande organ, torde böra föreskrivas, att clearingnämnden skall inhämta flyktkapitalbyrans ytt­ rande, då med hänsyn till gäldenärens beroende av tyska medborgare eller juridiska personer eller eljest anledning att inhämta sådant yttrande synes föreligga. Skulle beslutanderätten anses böra anförtros flyktkapitalbyrån, torde böra föreskrivas, att clearingnämnden vid hänskjutandet av frågan till flyktkapitalbyrån skall avgiva eget yttrande.

I en inom flyktkapitalbyrån upprättad promemoria, som fogats vid byråns yttrande, har bl. a. framhållits, att det syntes ur många synpunkter betänk­ ligt att straffbelägga underlåtenhet att gälda skuld, varjämte beträffande den prövning av åberopad anledning till betalningsuppskov, som enligt clearing- nämndens förslag skulle komma att äga rum, anförts följande.

Det av clearingnämnden föreslagna stadgandet angiver icke närmare vilka anledningar till uppskov som må anses giltiga. Med hänsyn till de varie­ rande anledningar som kunna tänkas torde detta vara ändamålsenligt. Vid prövningen av invändningar örn anledning till uppskov torde bland annat dels böra beaktas vikten av att icke genom stränga krav på inbetalning även­ tyra att fordringsbeloppet till någon del icke kan utfås dels ock hänsyn böra tagas till de allmänna svenska intressen som böra föranleda att gäldenär ej hindras fortsätta bedriven rörelse. Sålunda synes anstånd böra beviljas då gäldenär har likviditetssvårigheter som skäligen kunna antagas upphöra örn inneliggande lager kunna säljas i vanlig ordning medan eventuell snabb­ realisation icke skulle giva motsvarande valuta för lagret. Vidare skulle an­ stånd kunna beviljas gäldenär, som visserligen skulle kunna betala sin skuld men som därvid skulle få sitt rörelsekapital så minskat att en rörelse- gren sysselsättande en stor personal måste inskränkas eller nedläggas.

Såsom uttalats av clearingnämnden och flyktkapitalbyrån skulle en gynn­ sam utveckling av tvångsclearingen mot Tyskland befordras, örn skulder till Tyskland bleve betalade lill clearingnämnden utan onödigt uppskov och i största möjliga omfattning. Av olika anledningar, vilka huvudsakligen ha samband med de rådande förhållandena i Tyskland, uppskjuta emellertid gäldenärer i Sverige i stor utsträckning betalningen av dessa skulder. De ansträngningar, som hittills gjorts för att förmå gäldenärerna att betala, ha lämnat dåligt resultat. Ett försök att fullfölja dessa ansträngningar med hjälp av valutaförordningens bestämmelser torde, såsom ock clearingnämn­ den antytt, komma att visa sig utsiktslöst. Med hänsyn härtill finner jag det vara av vikt, att clearinglagstiftningen kompletteras med stadganden, som möjliggöra tvångsindrivning. Till följd av de ovissa och oroliga förhål­ landen, som nu råda i ett flertal stater, böra åtgärderna därvid icke begrän­ sas så, att lagstiftningen kan tillämpas allenast på Tyskland.

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

Departements.

dieten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 384.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande

till utlandet m. rn.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 februari 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.1 skall er­ hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1

§•

Har i------------Konungen bestämmer. I förordnande — — — skall fullgöras. I fall------------ eller fordringar. Har förordnande, som avses i första stycket, meddelats, åge Konungen, om det finnes erforderligt för vinnande av det med förordnandet avsedda ändamålet, tillika förordna, att myndighet, som Konungen bestämmer, må förelägga den, som bär att fullgöra betalningsskyldighet på sätt i nämnda stycke sägs, vid vite att, om giltig anledning till uppskov ej föreligger, verk­ ställa betalningen inom viss tid. Vite, som ådömes på grund av sådant före­ läggande, skall tillfalla kronan. Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 1 §, se 1940: 234.

Vad angår förslagets utformning kunna de valda ordalagen giva anled­ ning till den tolkningen, att på förenämnda myndighet skall ankomma att fastställa fordringens existens men att prövningen, huruvida anledning före­ ligger att uppskjuta betalningen, skall ske i efterhand, d. v. s. först örn det vid domstol blir fråga om att utdöma förelagt vite. Sådan prövning skall emellertid, såsom järnvä! understrukits av föredragande departements­ chefen, äga ram redan hos den vitesföreläggande myndigheten, och till klargörande härav synes en jämkning böra företagas i lagtexten. För att utmärka, att domstol, då den har att pröva yrkande om utdömande av förelagt vite, jämväl må ingå i bedömande av förutsättningarna för vites­ föreläggandet, synes det lämpligt att upptaga uttrycklig föreskrift härom (jfr 144 § 3 mom. 1928 års taxeringsförordning).

Vitesföreläggande skall uppenbarligen icke användas mot gäldenär, som saknar betalningsförmåga. Enligt motiveringen kunna även likviditetssvå- ligheter och liknande omständigheter medföra, att föreläggande ej meddelas. Beträffande sådana omständigheter, som nu nämnts, kan dock icke sägas, att de utgöra giltig anledning till uppskov. Det är följaktligen nödvändigt att använda ett uttryck, som bättre karakteriserar de fall, då vitesföreläg­ gande ej skall ifrågakomma. Med hänsyn till de skiftande situationer, som kunna komma i betraktande, möta svårigheter att finna en gemensam formel, men en lämpligare avfattning skulle erhållas, om såsom förutsätt­ ning för heslutet angives, att det ej föreligger skälig anledning för under­ låtenhet att fullgöra betalningsskyldighet, varom i förevarande paragrafs första stycke sägs.

o Särskilt beaktande kräver emellertid ett fall, i vilket efter ordalagen __ saväl de i förslaget använda som de nu förordade — vitesföreläggande skulle vara uteslutet, oaktat behov därav kan föreligga. Den föreslagna lagänd­ ringen har föranletts av att gäldenärer av olika anledningar, som stå i samband med utomlands rådande förhållanden, uppskjuta betalningen av förfallna skulder. Till försvar för sådant uppskov lärer ej sällan kunna åberopas, att anstånd med gäldens betalning medgivits. Är anståndet be­ tingat endast av de exceptionella förhållandena, bör detsamma icke vara hinder för vitesföreläggande; i annat fall riskeras syftet med det föreliggande förslaget. Eftersom ett dylikt anstånd enligt vanligt språkbruk innebär skä­ lig anledning för underlåtenhet att infria skulden, erfordras en bestämmelse, enligt vilken anståndet kan lämnas utan avseende. Sålunda kan stadgas, att anstånd ej skall vara hinder för vitesföreläggande. Även om stadgandet får denna allmänna innebörd, är deri beslutande myndigheten oförhindrad och enligt lagens mening förpliktad att avstå från åtgärd, då anståndet framstår såsom ett normalt led i affärsförhållandet mellan borgenär och gäldenär.

Justitierådet Ekberg:

Det är, såsom under den förberedande utredningen till ifrågavarande lag­ förslag erinrats, förenat med betänkligheter alt utbygga clearingförfarandet, som till sin natur är en betalningsteknisk anordning, med tvångsåtgärder av

Kungl. Maj.ts proposition nr 384.

göra klander mot beslutet antingen efter stämning vid domstol eller, örn den vanliga domstolsordningen anses vara för tidsödande, inför en’sär­ skild nämnd, vid vars beslut bör förbli. Domstolen eller den särskilda nämn­ den bör kunna, örn skäl därtill föreligga, förordna om inhibition i avvaktan på sakens slutliga prövning. Mot clearingnämndens beslut i fråga, som nu sagts, må klagan ej föras i annan ordning.

Vidkommande utformningen i övrigt av det remitterade förslaget instäm­ mer jag i huvudsak med lagrådets flesta ledamöter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 384.

15

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 november 19U5.

N ärvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena U^{ndén ,} statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, G^jöres, E^rlander, D^anielson, V^ougt, M^yrdal, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, anmäler efter gemen­ sam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för justi­ tie- och finansdepartementen lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det till lagrådet den 2 november 1915 remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 193b (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande. Lagrådets samtliga ledamöter ha erinrat örn att den föreslagna lagstift­ ningen, såsom under den förberedande utredningen framhållits, är ägnad att ingiva betänkligheter. Tre ledamöter ha likväl på anförda skäl ansett, att förslaget kunde läggas till grund för lagstiftning i ämnet. En ledamot har uttalat, att det borde tagas under övervägande, huruvida utformningen icke kunde ske på annat sätt. Vad denne ledamot anfört finner jag dock icke innefatta anledning att frångå den av mig hävdade uppfattningen om lag­ stiftningens sakliga innehåll.

Vidare har lagrådet hemställt, att vissa förtydligande ändringar måtte vid tagas i det remitterade förslaget. Vad lagrådet härom anfört torde böra be aktas. Förslaget har därför omarbetats i enlighet med lagrådets hemställan, därvid jämväl några ändringar av rent redaktionell natur verkställts.

Föredraganden hemställer, att det sålunda ändrade lagförslaget måtte jäm­ likt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till an­ tagande.

Med bifall lill denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Kihlstrand.