med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Kungl. Maj:ts proposition nr 10. 1
Nr 10.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); given Stockholms slott den 4 januari 1946.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sami. Nr 10. 1
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Nr 10.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); given Stockholms slott den 4 januari 1946.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att anga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommualskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
V
Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 10 1
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen d
28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 s tember 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
32 §.
3 mom. Såsom intäkt-------------avsedda utgifter. Förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård upptages icke såsom in " oavsett örn förmånen åtnjutits på grund av statlig eller på grund av ko munal eller enskild tjänst. Har sådan förmån åtnjutits på grund av ens tjänst och utgått efter väsentligt förmånligare grunder än som gälla befattningshavare i statens tjänst, skall dock förmånen upptagas såsom ' täkt till den del den utgått efter förmånligare grunder än de för nämnda fattningshavare gällande.
i
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddel uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen skall ä tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxe ' av beskattningsnämnd i första instans verkställes under år 1946.
1 Senaste lydelse, se 1940: 876.
.)
Kungl. Maj :ts gro position nr 10.
i-
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den i janu
ari 19iG.
N ä rvarande: Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Inden, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn skattefrihet för löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård och tandvård samt anför därvid följande.
Gällande författningsbestämmelser. Till intäkt av tjänst hänföras enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen bl. a. avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar, bostad eller annat, som utgått för tjänsten. Något undantagsstadgande i (råga örn löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård är icke meddelat. Enligt 33 § taxeringsförordningen skall arbetsgivare varje år beträffande person, som hos honom innehaft anställning eller uppdrag eller utfört tillfälligt arbete eller som av honom åtnjutit pension, lämna uppgift angående hans förmåner under nästföregående är i avlöning, arvode eller annan ersättning för utfört arbete eller i pension. I sådan löneuppgift skola vid angivandet av de åtnjutna förmånernas belopp däri inräknas skatter, försäkringsavgifter och dylikt, som arbetsgivaren erlagt för vederbörandes räkning, särskilda felräkningspenningar, ersättning för representationskostnad vid kommunal eller enskild tjänst ävensom gratifikationer i penningar eller annat; därjämte skall i uppgiften anteckning göras angående de förmåner i övrigt, som följt med anställning eller uppdrag, såsom fri kost, boställe, bostad eller löningsjord eller inkomst av sportler, expeditionslösen, böteseller beslagsandelar eller andra liknande, ej lill beloppet bestämda inkomster.
Ändringsförslag vid 11(45 års riksdag. I proposition den 0 februari 1945 (nr 83) med förslag till lag örn ändrad lydelse av 32 S 3 inom. komnninalskaltelagen föreslogs, all lill nämnda moment skulle fogas ett tillägg av innehåll, all förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård icke skulle upptagas såsom intäkt, oavsett örn förmånen åtnjutits på grund av statlig eller pä firund av kommunal eller enskild tjänst; dock afl, örn sådan förmån alli ju-
4 Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
tits på grund av enskild tjänst neli utgått elter väsentligt förmånligare grunder än suni gällde för befattningshavare i statens tjänst, förmånen skulle upptagas såsom intäkt till den del den algatt eller förmånligare grunder än de för nämnda befattningshavare gällande. Enligt förslaget skulle lagen träda i kraft dagen efter deli, då lagen enligt dara meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; och skulle lagen äga tillämpning jämväl med avseende a det beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställdes ar 1945.
Beträffande de omständigheter, som föranledde framläggandet av berörda förslag, torde jag få hänvisa till nyssnämnda proposition.
Vad angår motiveringen för förslaget i fråga torde jag här få erinra örn att jag vid min tillstyrkan av förslagets framläggande för riksdagen anförde bland annat att i de fall, då löntagares sjukdom varit av någon längre varaktighet, en beskattning av ifrågavarande förmån skulle märkbart strida mot den grundläggande principen om beskattning efter skatteförmågan samt att, i övriga fall, en sådan beskattning skulle förorsaka mycket merarbete och medföra åtskillig irritation utan att likväl resultera i någon mera betydande ökning av Skatteintäkterna. Med hänsyn härtill syntes det önskvärt att en sådan lagändring vidtoges, att löötagares förmån av fri sjukvård icke utgjorde skattepliktig inkomst. Konsekvensen av en dylik lagändring borde rätteligen vara, att skattskyldiga, som icke åtnjöte ifrågavarande förmån, berättigades att göra avdrag för erlagda sjukvårdskostnader. Det syntes emellertid i dåvarande läge finnas anledning att uppskjuta ett ståndpunktstagande i denna fråga. A ena sidan vöre en dylik reform förenad med vissa svårigheter och å andra sidan vöre det icke uteslutet, att ett genomförande av allmän sjukförsäkring kunde avsevärt ändra förutsättningarna för ett bedömande av frågan örn avdrag för sjukvårdskostnader. Jag förordade sålunda, att för det dåvarande annan ändring icke vidtoges än att löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård förklarades icke utgöra skattepliktig inkomst. Den inkonsekvens, som detta förslag innebure, borde icke tillmätas avgörande betydelse. Genom den föreslagna ändringen skapades nämligen icke i praktiken ett nytt liige ulan lagändringen endast konfirmerade den praxis, som länge varit radande och som brutits först genom ett utslag av regeringsrätten den - juni 1944. Det borde vidare beaktas att skattskyldiga, som icke åtnjöte törmänen av kostnadsfri sjukvård, kunde genom sjukförsäkring — mot premier som i viss utsträckning vore avdragsgilla vid taxeringen — bereda sig en motsvarande förmån. Jag förutsatte emellertid att, därest en allmän sjukförsäkring genomfördes, trugan örn storleken av de avdragsgilla premicbeloppen upp Ingés lill omprövning. 1 samband därmed borde jämväl reglerna örn avdrag för s. k. ömmande omständigheter (långvarig sjukdom lii. m.) bliva töremål för översyn. Med förmanen av fri sjukvård borde jämställas törmänen av fri tandvård.
1 anledning av berörda proposition väcktes inom riksdagen de likalydande motionerna nr i första kammaren av herr Gustavson m. fl. oell nr 475 1 andra kammaren av herr Pellersson i Norregård lii. fl. 1 motionerna anfördes
Kunni. Maj :ts proposition nr 10.
bland annat, att motionärerna icke kunde godkänna den ståndpunkten, att skattefrihet skulle medgivas tor förman av kostnadsfri sjukvård, under det att avdrag för erlanda sjukvårdskostnader icke finge göras. Det vore icke 1 orenligt med rättvisa olika medborgargrupper emellan, att det forsta av dessa spörsmål avgjordes av Idla års riksdag, medan det andra uppskötes till en oviss framtid. Enligt motionärernas mening borde båda dessa frågor losas samtidigt, då de otvivelaktigt inginge i samma problemkomplex. Riksdagen borde därför avslå propositionen och i stället begära att vid en eventuell höstriksdag år 19-15 eller senast vid Id b) års riksdag proposition framlades med förslag örn skattefrihet för förmånen av kostnadsfri sjukvård oell ratt till avdrag för erlagda sjukvårdskostnader. Bevillningsutskottet anförde i sitt betänkande (nr 19) i förevarande fråga, att tidigare års bevillningsutskott vid flera tillfällen uttalat sig mot bifall till motionsvis framställda yrkanden örn införande av skattefrihet för intäkter av olika slag. För egen del hade även utskottet den uppfattningen, att intäkten, sorn principiellt sett vore av skattepliktig natur, borde vara underkastade beskattning samt att ett frångående av denna regel icke utan mycket vägande skäl borde äga rum. Mot införande av skattefrihet tor de nu ifrågavarande förmånerna talade även det förhållandet, att det måste anses inkonsekvent att införa bestämmelser örn sådan skattefrihet, medan däremot skattskyldiga, som ej atnjöte dessa förmåner, icke skulle äga åtnjuta avdrag för eilagda sjukvårds- och tandvårdskostnader. Utskottet anförde ytterligare följande: Syftet med de förevarande motionerna är att söka undanröja den inkonsekvens, sorn det i propositionen framlagda förslaget sålunda kan anses innebära. Ehuru utskottet ingalunda är främmande för den tanke, som kommit till uttryck i motionerna, måste utskottet dock uttala betänkligheter mot motionärernas förslag. ... . , , ... Enligt civila avlöningsreglementei och civila icke-ordinanereglementet, vilka reglementen äro tillämpliga å ett stort antal tjänstemän i statens tjänst, är tjänsteman berättigad att kostnadsfritt anlita vederbörande verksägare tor erhållande av läkarvård. Kostnader lör sjukhusvård ersättas a\ statsmedel i regel med hälften av kostnadernas belopp, vilket i allmänhet skall hendenäs enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften för plats a allman sal. Under vissa förutsättningar må emellertid vård meddelas i halvenskilt rum eller, om sådant ej finnes tillgängligt, i enskilt rum, varvid ersättningen av statsmedel littar med i re^el deli del av kostnaden, som överskjuter hana beloppet av legosängsavgiften för plats a allmän sal. Kostnader för tandvård ersättas av .statsmedel i regel endast örn sådan vind avser botande av sjukdom i tändernas omgivningar eller prövas vara av väsentlig betydelse lön botande av annan sjukdom, vilken star i orsakssammanhang nied tändernas tillstånd. Ersättning av statsmedel utgår i dylika lall med tie ljäidedelai a\
Med hänsyn lill den begränsning, sorn salunda 1 örefinnes i truga om ratten till fri sjukvård och fri tandvård för statsanställda, torde (let iä anses uppenbart, ali en avdragsnitt tor erlagda kostnader i sådant hänseende icke kan ulan vidare medgivas, f or astadkomniande av likställighet linål thån, som åtnjuta lörman av fri sjukvård eller lii tandvård, lar avdragsrälten icke sträcka sig längre lili dessa iörmaiirr. Inbärandet av eli avdiagsiätt av detta
(i Kuni/!. Maj:ts proposition nr 10.
skif» skulle därför otvivelaktigt medföra svårigheter vid gränsdragningen m lan avdragsgilla och icke avdragsgilla utgifter. Detaljerade uppgifter mäste av deri skattskyldige i varje särskilt fall lämnas angående beskaffenheten av den vård, varom fråga är, och för taxeringsmyndigheterna skulle bedömandet av de verkställda avdragens befogenhet föranleda ett besvärligt och tids’ ödande merarbete. Även bortsett från dessa praktiska svårigheter har utskottet— med hänsyn till de ojämna verkningarna i olika inkomstskikt av avd vid taxeringen — icke kunnat undgå att känna tveksamhet beträffande lämpligheten i och för sig av den nu ifrågasatta avdragsrätten. Utskottet kan fördenskull icke förorda bifall till de i motionerna framställda yrkandena. \ fe Vid sitt övervägande av det i den föreliggande propositionen framlagda förslaget har utskottet emellertid av skäl, som ovan anförts, hyst betänklig- ' heter i fråga örn lämpligheten överhuvud taget av att införa bestämmelser om skattefrihet för ovannämnda förmåner. För införande av sådana bestämmelser kan dock anses tala, att såsom framgår av propositionen, dessa förmåner enligt en mångårig praxis, som brutits först genom ett av regerings- i rätten under år 1944 meddelat utslag, tidigare icke torde ha tagits till beskattning. Vidare må framhållas, att, därest förmånerna skulle bliva beskattade, detta finge antagas komma att medföra ett betydande arbete för de myndigheter och enskilda, som hade att avlämna uppgifter till taxeringsmyndigheterna om värdet å åtnjutna sjukvårds- och tandvårdsförmåner, utan att därigenom någon större ökning av skatteintäkterna skulle uppkomma. I vissa fall skulle det, åtminstone med nuvarande anordningar på detta område — såsom exempelvis där den anlitade läkarens ersättning utgår i form ‘ av ackord och icke med särskilt belopp för varje prestation — uppenbarligen bereda stora svårigheter eller kanske rent av visa sig helt ogörligt att fastställa ett riktigt belopp för de åtnjutna förmånernas värde. Säkerligen kom- * me detta att leda till ojämnhet vid taxeringen olika skattskyldiga emellan.
På grund av nu anförda omständigheter har utskottet trots nämnda be- : tänkligheter icke ansett sig böra avstyrka bifall till propositionen. Utskottet Isförutsätter emellertid, att, därest en allmän sjukförsäkring genomföres, frågan örn huruvida skattefrihet bör bibehållas för förmån av fri sjukvård och fri tandvård upptages till prövning samt att därvid tillses att elen inkonse- " kvens, som den föreslagna lagstiftningen innebär, undanröjes.
I enlighet härmed hemställde utskottet, att riksdagen måtte, med bifall till propositionen nr 83 och med avslag å de i anslutning därtill väckta motionerna, antaga det vid propositionen fogade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 32 g 3 mom. kommunalskattelagen.
Mot utskottets betänkande anfördes reservation av herr Ekman, som ansåg att utskottet hort föreslå riksdagen avslå propositionen nr 83.
Vid ärendets behandling i kamrarna biföll andra kammaren (utan debatt) bevillningsutskottets betänkande, medan första kammaren (med f>2 röster mot 40) avslog utskottets hemställan.
I följd härav hade (leii föreliggande frågan för 1945 års riksdag förfallit.
Senare utredning inom iinniiNdepurteincntel in. in. 1 en ehn ti juni 1945 dagteeknad cirkulärskrivelse- lill generaltullstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen neli järnvägsstyrelsen samt armé-, marin- neli flygförvaltningarna antonie jag sedan jag redogjort för del i propositionen nr 83 framlagda I<>rstaget neli riksdagens beslut i anledning av nämnda proposition —-
Kunni. Maj.ts proposition nr 10.
tt enligt ett från socialdepartementet dämera för yttrande utremitterat förslag till omläggning av sjukförsäkringen denna försäkring skulle göras obligatorisk och generell. Genomfördes detta förslag bomme nämnda skattefråga i ett annat läge. Den fria sjukvården bomme att försvinna sorn löneförmån och {(praktiskt taget alla medborgare bomme afl i stället beredas sjukvård på grundval av sjukförsäkringslagens bestämmelser. Skattelragan bomme alitsa, därest förslaget till omläggning av sjukförsäkringen genomfördes, att vara aktuell endast under tiden lill dess den nya sjuklörsäkriroslagen trädde i kraft, vilket i huvudsak avsåges skola ske den 1 januari 1947. Vid sådant förhållande uppställde sig frågan örn det kunde vara praktiskt eller lämpligt att för en dylik kortare tidsperiod — i överensstämmelse med regeringsrättens utslag av dea 2 juni 1944 men med ändring av tidigare långvarig praxis — beskatta löntagares förmån av fri sjukvård. Därest denna fråga besvarades nekande, erfordrades att ny proposition i skattefrågan framlades för 1946 års riksdag. I skrivelsen anförde jag vidare, att ett ståndpunkttagande till nyssberörda .spörsmål i viss män mäste bliva beroende av vilka praktiska olägenheter, som skulle uppkomma för de statliga verken och förvaltningarna därest av personalen åtnjutna fria sjukvårdsförmåner (läkarbesök, medicin o. s. v.) skulle redovisas i de jämlikt taxeringsförordningen för vederbörande avgivna löneuppgifterna. I anledning härav anmodade jag lbrenämnda myndigheter att till finansdepartementet inkomma med en redogörelse för deras synpunkter härutinnan. 1 de inkomna yttrandena har — med ett undantag uttalats, att det på grund av praktiska olägenheter icke syntes lämpligt att med ändring av tidigare praxis beskatta löntagares förmån av fri sjukvård. Generaltullstyrelsen bar till utveckling av sin mening anfört: De förmåner av fri sjukvård, som åtnjutas av tullverkets tjänstemän, linnas angivna i 5 kap. av civila avlöningsreglementet. Tullverkets kostnader tor sagda förmåner innefatta bland annat särskilda verkslåkai arv oden enligt 11 8 2 inom. kungörelsen den 22 juni 19.39 (nr 424) angående veiksläkare vid den civila statsförvaltningen, vilka arvoden utgå med visst ärligt belopp för varje tjänsteman, vare sig denne anlitar verkslåkaren eller ej. Då nämnda arvoden torde vara avsedda såsom gottgörelse huvudsakligen för de särskilda bestyr, som liro förenade nied verksläkartjänst, tiar styrelsen utgått fran att av tullverket utgivna sådana arvoden, utgörande sammanlagt omkring 10 500 kronor, icke böra medräknas bland de utgifter, som. därest fölmanen av fri sjukvård överhuvud laget bomme att beskattas, bora anses såsom skattepliktig intäkt för tjänstemännen. Tullverkets kostnader för sjukvård ät personalen lia under budgetaret 194 1/15 nied nyssberörda undantag uppgått till i runt bil 129 000 kronor, lia under samma budgetår förmanen av kostnadslri sjukvård i tullveikct åtnjutits av omkring .3 650 tjänstemän, motsvarar nämnda belopp eli medelvärde av något iner lin .35 kronor för varje tjänsteman. I lii resi till grund för en beskattning av sjuk vardsl ornianei lia skulle läggas ett sådant medelvärde neli della a lisli ges icke bora fastställas till ett för alla il rägakommande skattskyldiga lika belopp, skulle icke frän lii 11 verkets sida svårighet miila ali för varje kalenderår uträkna nedi a vederbörliga lhncupp-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
gifter påföra medelvärdet av de sjukvårdsförmåner, som under kalenderåret åtnjutits av tullverkets personal.
Generaltullstyrelsen har vidare framhållit, att örn beskattningen i stället skulle grundas på ett för värjo enskild tjänsteman med ledning av föreliggande utgiltsverifikationer kalenderårsvis beräknat verkligt värde av ifrågavarande förmåner — en beräkning, som syntes vara mera rättvis — kornme en dylik anordning att för tullverkets del medföra icke oväsentliga praktiska olägenheter. Tullverkets kostnader för den sjukvård, som meddelats under ett visst kalenderår, vore nämligen ofta icke kända vid den tidpunkt, då föreskrivna löneuppgifter för kalenderåret skulle avgivas till taxeringsmyndigheterna. En följd därav bleve, att löneuppgifterna, i vad de innefattade sjukvårdsersättningen, i vissa fall kunde bliva missvisande. Särskilt gällde detta lör de ersättningar, vilka enligt 11 g 1 mom. i förenämnda kungörelse angående verksläkare vid den civila statsförvaltningen utginge såsom gottgörelse lör av verksläkare meddelad vård, utfärdade intyg m. m. Dessa ersättningar utbetalades till de av tullverket anlitade verksläkarna kvartalsvis. Då ersättningarna i de fall, där flera än tio av verkets tjänstemän hänvisats till en och samma verksläkare, vore enligt det nyss åberopade författningsrummet pa visst satt maximerade, mäste icke sällan för något av budgetårets sista kvartal en reducering företagas av de ersättningsbelopp, som eljest skolat utgå. För att rättvist uppdela ifrågavarande kostnader på tjänstemännen alltefter den omfattning, i vilken de anlitat verksläkaren, måste nedräkning ske av de för budgetårets samtliga kvartal debiterade ersättningarna. Vid en beskattning av sjukvårdsförmånerna skulle emellertid dessa ersättningar för budgetarets båda törsta kvartal lia med oreducerat belopp ingått i de lönellPPSiftei, som tor ifrågavarande kalenderår redan avlämnats till taxeringsmyndigheterna. Löneuppgifterna bomme på grund därav att i detta avseende angiva tjänstemännens intäkter till för högt belopp, varigenom inkomsttaxeringen bleve för hög. Vid klagomål bos prövningsnämnd för erhållande av lättelse härutinnan måste nya, korrigerade löneuppgifter avgivas, vilket kunde ske först under juli eller augusti månad året näst efter det, som avsåges i uppgifterna. Enär vidare övriga sjukvårdskostnader likviderades först kortare eller längre tid efter den tidpunkt, då vården erhållits, bomme det i ett mycket stort antal lall att inträffa, att en del av de inkomster, som motsvarade under ett visst kalenderår erhållen sjukvård, hunne upptagas först å löneuppgifterna för det nästlöljande året. En sådan förskjutning av inkomster tran ett beskattningsår till eif annat .skulle för den enskilde tjänstemannen kunna medföra kännbara olägenheter ur skatlesynpunkt oell föranleda klagomal bos prövningsnämnd. Därvid bomme tullverkets vederbörande myndigheter alt få avgiva nya, korrigerade löneuppgifter. I åtskilliga fall, exempelvis då annan myndighets yl leande i visst sjukvardsärende mäste inhämtas, skulle delta kunna ske först sedan en längre lid förflutit, efter det de ursprungliga löneuppgifterna avgivits. - - lill inräknande av sjukvårdskoslna- ' 11-11,1 ' kiänstenlännens skattepliktiga inkomster syntes i ännu ett avseende
Kanal. Maj:ts proposition nr 10. 9
komma att för tullverkets elei medföra ett vissi merarbele. Sålunda bleve det nödvändigt att i utsträckt omfattning föra kortregister med för varje tjänsteman specificerade uppgifter å sjukvårdskostnader, suni för denne bestritts av tullmedel. Förandet av sådana register, \diket givetvis krävde stor noggrannhet, konnne att taga ej ringa tid i anspråk.
Slutligen har generaltullstyrelsen anfört.
Såsom förut nämnts lia i tullverket de sjukvårdsförmåner, vilka ansetts såsom eventuellt beskattningsbara, under budgetåret 1944/45 motsvarat ett värde av i runt tal 129 000 kronor. Tullverkets övriga löneutgifter ha för samma lid uppgått till omkring 17 800 000 kronor. Ilen höjning av skatteundeilaget, som bleve följden av att sjukvårdsförmånernas värde medräknades i den skattepliktiga inkomsten, skulle motsvara endast cirka 0,7 procent. A andra sidan .skulle enligt gjorda överslagsberäkningar kostnaderna för uträknandet av sagda värde komma att uppgå till så högt belopp, att de knappast kunna sägas stå i lämpligt förhållande till den däremot svarande ökningen i skatteintäkten. Det bör i avseende härå uppmärksammas, att beträffande en stor del av den tid, varunder det ifrågasatta systemet .skulle vara gällande, för arbetet med extraheringarna ur räkenskapsverilikationerna för värdets uträknande måste hos styrelsen avdelas särskild personal. Hos de olika tullanstaltema understundom disponibel överskottstid skulle nämligen icke kunna för ändamålet utnyttjas, enär tullanstaltema redan frånhänt sig verifikationerna för den gångna tiden.
Generalpoststyrelsen bär erinrat örn att vid postverket vore anställda cirka 12 000 befattningshavare och arbetare, vilka vore berättigade till fria sjukvårdsförmåner. För vården av dessa funktionärer vore anställda 354 läkare. At dessa uppbure 299 ersättning för varje konsultation, varvid antingen provinsialläkartaxan eller sjukkassetaxan tillämpades, och 55 visst belopp per år för varje i avtal med läkaren till honom hänvisad person (kollektivackord). Sistnämnda ersättningsform tillämpades i allmänhet i de fall, då ett större antal funktionärer hänvisats till läkaren. Ersättningen enligt ackord utginge till postläkarna i det inre Stockholm med 12 kronor per befattningshavare och år, till verksläkarna i Stockholms förorter med 15 kronor för envar av de 50 första till läkaren hänvisade befattningshavarna från telegraf-, post- och vattenfallsverken och 12 kronor för varje ytterligare befattningshavare, allt för år räknat, samt till övriga läkare med högst 10 kronor per befattningshavare och ar. — Befattningshavare med placering vid jämvägsposten vore berättigad att anlita postläkare å såväl stationerings- som överliggningsorten. Örn läkarna å båda orterna uppbure ersättning enligt ackord, betalade postverket således för en befattningshavare ackordsersättning till två läkare. Generalpoststyrelsen ansa ge, att det skulle bereda stora svårigheter eller kanske rent av visa sig ogörligt att, dä ersättningen utginge i form av ackord, fastställa eif riktigt belopp för de åtnjutna förmånernas värde. Antalet besök hos läkaren varierade nämligen myckel för olika befattningshavare. Ett stort anini konsulterade kikaren icke en ( iida gang under ett är medan andra nödkals rådfråga denne vid upprepade tillfällen. Ali under dylika förhållanden beräkna värde! av läkarbesöken torde vala synnerligen svårt. Visserligen skulle 1,1 an kunna fastställa eli medelvärde per befattningshavare och är tor draga
lil Kungl. Majlis proposition nr 10.
varande sjukvårdsförmåner, men att låta en befattningshavare erlägga skatt för värdet av en förmån, som han under kanske hela sin tjänstetid ej behövt begagna sig av, skulle säkerligen medföra åtskillig irritation utan att resultera i någon mera betydande ökning av skatteintäkterna, — I de fall då postläkaren uppbure ersättning leir varje konsultation, skulle redovisning i löneuppgifterna till taxeringsmyndigheterna av på vederbörande befattningshavare'belöpande läkararvode för postverkets vidkommande medföra ett avsevärt merarhete. Detsamma gällde i än högre grad ersättningen för medicin.
Vidare har generalpoststyrelsen anfört.
Vad beträffar nyss omnämnda läkarersättningar vore det nödvändigt att på vederbörandes beskattningskort efter hand som räkning betalades göra anteckningar örn de belopp, som hänförde sig till viss befattningshavare. I de fall då befattningshavare anlitat läkare utom stationeringsorten, måste den redogörare, som likviderat räkningen, meddela uppgift till det tjänsteställe, där befattningshavaren uppbär sin avlöning.
Liknande anteckningar skulle ock erfordras beträffande kostnader för medicin. Arbetet härmed bleve emellertid av än större omfattning. Ersättning för medicin utanordnas för närvarande i allmänhet kvartalsvis från det tjänsteställe. som har att utbetala avlöning till den funktionär, som erhållit medicinen. I Stockholm och Göteborg utanordnas emellertid av praktiska skäl här ifrågavarande ersättning från vederbörande postdirektionskassa. Därest förmånen av fri medicin skulle upptagas på löneuppgifterna till taxeringsmyndigheterna, skulle sagda postdirektioner få sända ett stort antal ersättningsuppgifter till vederbörande avlöningsförrättare. Detta gäller framför allt postdirektionen i Stockholm, som likviderar räkningar å medicin jämväl för det stora antal funktionärer, som erhålla sin lön genom generalpoststyrelsen samt postkontoren och postexpeditionema i Stockholm. Antalet funktionärer berättigade till fri läkarvård vid dessa tjänsteställen uppgår till cirka 5 500.
Slutligen får styrelsen meddela, att anslaget för sjukvård, begravningshjälp m. m. i postverkets driftkostnadsstat för år 1945 är upptaget till 475 000 kronor. Såsom framgår av titelns benämning avföras under anslaget icke endast sjukvårdskostnader utan även begravningshjälp till dödsbo efter avliden tjänsteman. Det torde jämväl bemärkas, att under ifrågavarande titel redovisas även sjukvårdskostnader, som jämlikt lagen örn olycksfall i arbete utgår till funktionärer i postverket (post- och brevbärarhiträden, poststationsföreståndare, lant- och ^brevbärare m. fl.), vilka eljest icke äro berättigade till sjukvård på verkets bekostnad.
Generalpoststyrelsen har lill slut anfört ali med hänsyn till det betydande merarbete, som skulle komma att uppstå för postverket, därest av personalen åtnjutna fria sjukvårdsförmåner .skulle upptagas i de jämlikt taxeringsförordningen för vederbörande avgivna löneuppgifterna, det enligt generalpoststyrelsens mening icke vore lämpligt all med lindring av tidigare långvarig praxis beskatta löntagares förmån av fri sjukvård.
Järnvägsstyrelsen har uttalat, alf ersättning för sjukvårdsförmåner till befattningshavare vid statens järnvägar icke hade brukat upptagas å de löneuppgifter, sorn avlämnades lill taxeringsmyndigheterna. En ändring härutinnan skulle med statens järnvägars lill mer än 50 000 uppgående personalstyrka, vilken, vid olycksfall i arbete i sin helhet, och eljest lill allra största delen
Kunni. Maj:ts proposition nr 10.
vöre berättigad till berörda förmåner, komma att medföra ett mycket tidsödande arbete med därav föranledda kostnader. Härefter bär järnvägsstyrelsen anfört följande. Det torde först böra framhållas, att i nu ifrågavarande .sjukvårdsförmåner ingär icke blott värd av verksläkare och specialister (även tandläkare) eller å sjukhus, utan även behandling av sjukgymnaster och å badinrättningar saint fysikaliska anstalter m. m., vartill kommer medicin. För att kunna lämna uppgift ä nämnda förmåner bleve nödvändigt att föra särskilda liggare över desamma å varje t jänsteställe, där avlöningslistor upprättas. Till dessa tjänsteställen måste verksläkaren — vad beträffar den mera fast anställda personalen — genom styrelsen respektive distriktschef, verkstadsföreståndare eller förrådsintendent tor varje man, som anlitade honom liksom ock för varje av samma person avlagt besök lämna särskild uppgift å uppkomna kostnader. Till all därmed förenad omgång och ali bokföring kominer att, då ersättningen till verksläkaren här i regel utgår med visst belopp per befattningshavare och är, det givetvis .skulle medföra stora svårigheter — örn det i vissa fall ens vöre möjligt — att beräkna värdet av läkarens särskilda prestationer. Vidkommande hail- och byggnadsarbetare och vissa andra rent tillfälliga arbetare kunde uppgifter angående dem av järnvägsläkare lämnad sjukvård erhållas endast med ledning av de av läkarna utfärdade räkningarna, fran vilka utdrag måste verkställas. Vid konsultation av annan läkare lin den, vederbörande befattningshavare tilldelats, måste räkning å kostnaden för konsultationen, efter verksläkarens attest, delgivas tjänsteställe, där förberörda liggare fores. Fran detta stalie måste även. då fråga är örn specialistvård och vård å sjukhus utöver arsskifte, i början av året införskaffas uppgift fran specialisten respektive sjukhuset angående kostnaderna för vården under nästföregående år, vilket i sin tur förutsätter, att samma tjänsteställe underrättas örn alla speciahstvardsremisser och alla intagningar å sjukhus. Ej mindre tidskrävande och omständligt skulle förvisso bil att redovisa tor kostnaderna för medicin. Apoteksräkningarna bruka nämligen insändas till statens järnvägar kvartalsvis, och av dari upptagna tusentals poster skulle en uppsortering få lov att ske på de enskilda befattningshavarna. Räkningar för årets sista kvartal torde icke heller alltid inkomma till statens järnvägar i sådan tid, att hänsyn till desamma skulle kunna tågås vid upprättandet av löneuppgiftema till taxeringsmyndigheterna. Telegrafstyrelsen har framhållit att — även örn bidrag utginge av statsmedel till kostnaderna för sjukvård och medicin — en sjukdom, särskilt en långvarig sådan, likväl ofta för löntagaren medförde, förutom själva sjukvårdskostnaden, vissa andra kostnader och mern t gift er samt även löneavdrag. Löntagarens skatteförmåga bleve härigenom till följd av sjukdomen nedsatt. En beskattning av erhällen ersättning för sjukvård komme därför att strida mot elen grundläggande principen örn beskattning etter skatteföi mägan. Stålka skid syntes salunda tala för att förmånen av fri sjukvård undantoges från beskattning. Aven praktiska skäl syntes tala tor att skattefrihet mrdgnves för ifrågavarande förmän. I motsatt lall mäste nämligen, därest beskattningen skulle avse de ersättningar för sjukvård, medicin lii. lii., som erhållits under eli visst är, dessa poster upptagas a dt' loneuppgil tor, som enligt .k! 8
12 Kungl. Maj.-ts proposition nr 10.
taxeringsförordningen skulle av arbetsgivare lämnas varje år beträffande anställd person. För telegrafverket med dess stora personal komme detta givet' vis att innebära ett omfattande administrativt merarbete. Därjämte komme vissa svårigheter att uppstå, då det gällde att på ett riktigt och rättvist sätt påföra vederbörande löntagare de utgivna ersättningar, som skulle upptagas å berörda löneuppgift. Då jämlikt stadgandet i 19 g kommunalskattelagen till skattepliktig inkomst enligt denna lag icke räknades vad som i annan form än livränta tillfallit någon såsom ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, syntes det bliva nödvändigt alt skilja mellan belopp, som av statsmedel utbetalts såsom bidrag vid vanlig sjukdom, å ena, samt såsom ersättning vid olycksfall i arbete respektive yrkessjukdom, å andra sidan. Beträffande vidare de av apoteken översända räkningarna å medicin måste varje å dylik räkning uppförd post påföras vederbörande löntagare, varvid åtskillnad behövde göras mellan kostnad för medicin som ordinerats vid vanlig sjukdom eller i anledning av olycksfall i arbete respektive yrkessjukdom. Härutöver ville telegrafstyrelsen erinra örn att arvode till telegrafverkets verksläkare för vård av till läkaren hänvisad och till läkarvård på telegrafverkets bekostnad berättigad personal utginge antingen med vissi belopp per år för varje i avtalet med läkaren till honom hänvisad person eller ock med ersättning för värjo konsultation. Beträffande förstnämnda kategori uppstode då frågan, huruvida det till verksläkaren utbetalta arvodet skulle påföras löntagaren, även om denne under året i fråga icke konsulterat verksläkaren, eller örn en fördelning av det till verksläkaren för året utbetalta sammanlagda arvodet .skulle ske å respektive löntagare, exempelvis efter det antal gånger vederbörande konsulterat läkaren. Även i detta sammanhang bleve det nödvändigt att skilja mellan konsultation som föranletts av vanlig sjukdom eller av olycksfall i arbete respektive yrkessjukdom. Av nu angivna skäl syntes det telegrafstyrelsen icke vara praktiskt eller lämpligt att för den korta tidsperiod, varom, därest den planerade allmänna sjukförsäkringen genomfördes, det här kunde vara fråga, bryta den praxis, som länge varit rådande och enligt vilken löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård icke betraktades såsom .skattepliktig inkomst. — Därest förmånen av fri sjukvård emellertid skulle betraktas såsom skattepliktig intäkt och värdet härav upptagas å de löneuppgifter, som avlämnades till taxeringsmyndigheterna, syntes enligt telegrafstyrelsens mening förmånen böra beräknas till ett för alla ifrågakoinmande löntagare, vilka vore tillförsäkrade enahanda förmån av fri sjukvård, lika värde och fixeras till det belopp, sorn med hänsyn till statsverkets beräknade utgifter för ifrågavarande sjukvård kunde prövas skäligt.
A rine jörn ult ning en har anfört.
Vid granskning av de från apoteken inkommande räkningarna å medicin, utlämnad enligt verks- oell tjänsleläkarrekvisitioner, har framkommit, att personalen i relativt stor omfattiyng begagnar möjligheten alt eridina fri medicin men att de för respektive befattningshavare a räkningarna upptagna delposterna i regel avse relativt sina belopp, (iodiyekligl utvalda, ännu icke likviderade (blikå räkningar för lia neli 2:a kvartalen ar lillö a sammanlagt bi l kronor 81 öre lia visat sig avse SS personer • val jr befallnings- (beställnings-) haverö har därvid endast räknats en gang även olli lian förekommit
Kalml. Majlis proposition nr 10. Lii
flera franser — motsvarande en medelkostnad per person av 6 kronor 19 öre. Förstnämnda belopp fördelade sig a Idb delbelopp. Arbetet med annotering av belopp av denna ringa storleksordning i samband med löneuppgif terna torde salunda i förhållande lill de ökade skatter, som kunna beräknas inflyta, ställa sig jämförelsevis dyrbart och tidsödande. Detsamma torde vara förhållandet beträffande ersättningar lill verks- och tjänsteläkare. Den senast inkomna rekvisitionen a ersättning till verksläkare avsäg exempelvis — förutom verksläkararvodet ä loit kronor — <>76 kronor, fördelade a 193 poster. Även de relativt ofta återkommande fallen, dä vård vid poliklinik vid allmänt sjukhus bekostas av statsmedel, avse som regel små belopp (3—5 kronor). Därest löneuppgifterna skulle omfatta samtliga åtnjutna 1 armaner av in läkarvård skulle detta oundgängligen medföra ökning i avlöningskoslnaderna. Med hänsyn till det synnerligen stora antalet småposter, varom här är fråga, torde kostnaderna lägst få beräknas motsvara årsavlöning till ett extra ordinarie skrivbiträde. Då — såsom i propositionen nr 83 till 1945 års riksdag anförts — en beskattning av ifrågavarande förmån skulle förorsaka mycket merarbele och medföra åtskillig irritation utan alt likväl resultera i någon mera betydande höjning av skatteintäkterna, synes det önskvärt alt ny proposition i skattefrågan 1'ramlägges för 1916 års riksdag.
Marinförvaltningen Ilar uppgivit, att ämbetsverket efter erhållen kännedom örn regeringsrättsutslaget den 2 juni 1914 företog inventering av sina räkenskaper för ar 1944, varjämte utgifterna för de fria sjukvårdsförmånerna började fortlöpande annoteras. För kalenderåret 1944 hade sedermera till skattemyndigheterna i vanlig ordning härom lämnats uppgifter. Marinförvaltningen har härefter anfört följande. Under år 1944 (motsvarande siffror för första halvåret 1945 återgivas inom parentes) hava i medeltal 375 (375) befattningshavare ägt rätt lill fri sjukvård. Av dessa hava 228 (186) utnyttjat ifrågavarande förmån. I medeltal hava 10 (5) taxeringsanteckningar gjorts för varje befattningshavare. För varje sådan anteckning åtgår i medeltal 3 minuter. Med en beräknad arbetsvecka av 42 timmar har således åtgått 2,71 (1,1) arbetsveckor för en befattningshavare. I medeltal hava för varje befattningshavare utbetalats 60 (38) kronor. För år 1944 hava sammanlagt utbetalats i avrundat tal 14 000 kronor och för första halvåret 1945 i likaledes avrundat tal 7 000 kronor. Sammanlagt hava för taxeringsannoteringen för tiden Vi 1914 1945 åtgått 3,81 arbetsveckor eller nära en månads arbete för en heltidsanställd person. Enligt vad som inhämtats hava ytterst få verk och förvaltningar ställt sig det omförmälda regeringsrättsutslaget av den 2 juni 1944 till efterrättelse. Med hänsyn härtill torde1 vissa statstjänstemän komma att beskattas för förmåner, för vilka det stora flertalet statstjänstemän möjligen icke skulle behöva erlägga någon skatt. Doresi samtliga statliga myndigheter och inrättningar, leir all åvägabringa dea likställighet i skattehänseende, soia torde fä anses vara en grundläggande Princip, mi skulle nödgas företaga en inventering av sina räkenskaper för en eventuell efIerius],a11ning, skulle della arbete säkerligen förorsaka stora Praktiska olägenheter samt medföra nimi]lort innerligt stora kostnader jain häri med inflytande skattebelopp. Skulle en sadan inventering ur nämnda synpunkter anses olämplig, kvarstår dock del I örliallandel alt vissa ämbets verks tjänstemän, bland annai de tillhörande ina lin torval I ningen, kommit i en olin-delaktig särställning.
14 Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
Marinförval t ningen får således såsom sill synpunkt framhålla, att, enär beskattning av merherörda förmåner i sakens nuvarande liige måste betraktas såsom ett provisorium intill den 1 januari 1947, det med hänsyn till praktiska olägenheter och kostnader icke torde medföra sådan fördel för statsverket att en inventering av räkenskaperna i flertalet statliga verk och förvaltningar tor att i el ha lland beskatta utgivna belopp för fria sjukvårdsförmåner kan anses motiverad. Slutligen tiar flya förvaltningen anfört, att å ämbetsverkets kameralkontor för varje befattningshavare fördes särskilda avlöningshtad, vilka skulle ligga till grund för uppgifterna enligt 33 § a) taxeringsförordningen. Å dessa avlöningsblad infördes fortlöpande befattningshavarnas för månad uppburna löneförmåner. Avlöningsbladen utgjorde sålunda en sammanfattning av befattningshavarnas tinder kalenderåret uppburna löneförmåner. I vad avsåge utbetald övertidsersättning brukade uppgifter härom införas å ifrågavarande avlöningsblad sedan genomgång av verifikationerna skett å kameralkontoret. jVIed hänsyn till att genomgång av verifikationer sålunda ägde rum för att erhålla uppgifter örn utbetald övertidsersättning syntes utan större olägenhet i samband härmed jämväl anteckningar örn åtnjutna sjukvårdsförmåner kunna verkställas. Någon olägenhet av betydelse skulle sålunda enligt flygforvaltnmgens mening icke vara förknippad med ett angivande i löneuppgiftema jämväl av åtnjutna sjukvårdsförmåner.
I detta sammanhang må vidare omnämnas, att statstjänstemannens riksförbund i en den 14 november 1945 dagtecknad, til] Kungl. Majit ställd skrift hemställt, att Kungl. Majit måtte ånyo föreslå riksdagen medgiva, att av anstallmngshavare på grund av tjänsten åtnjutna sjukvårdsförmåner icke skulle betraktas såsom skattepliktig inkomst. Såsom motivering för denna hemställan bär statstjänstemännens riksförbund särskilt framhållit det obilliga i, att tjänstemän, som enligt gällande avloningsreglemente vore berättigade till vissa bidrag till kostnader för läkar- och sjukhusvård ävensom läkemedel, skulle drabbas av extra beskattning i den mån dessa förmåner på grund av sjukdom måst utnvttjas Då i regel redan sjukdomen i och för sig medförde kännbara ekonomiska påfrestningar tor den enskilde tjänstemannen, kunde det icke vara med billighet förenat att låta honom ett påföljande år genom beskattning återbetala en del av de för sjukvården åtnjutna bidragen. Härtill bomme den administrativa synpunkten, att skyldigheten för respektive redogörare att underrätta taxeringsmyndigheterna örn åtnjutna sjukvårdsförmåner medförde en alltför kostsam apparat, som emellertid vid ett bibehållande av nuvarande bestämmelser vöre ofrånkomligt örn rättvisekravet skulle tillgodoses. — Statstjänsemannens sjukvardslörmäner kunde i princip betecknas som en utfallande orsa ring. janstemannen betalade själv försäkringspremien genom att lönesättningen skett med hänsynstagande till bland annat förekomsten av sju vards!onnaner. Dä vid vanliga försäkringar av jämförligt slag — exempe vis i sjukkassa - utbetalade belopp icke beskattades sorn inkomst, syntes (hila liehe, icke rätteligen böra ske beträffande statstjänstemans sjukvårdsiormaner.
Kuivjl. Muj.is proposition nr 10. 15
Departementschefen. Såsom framhår av elen lämnade redogörelsen föreslogs i propositionen nr 83 lill lillö ars riksdag, att löntagares förmån av fri sjukvård eller fri tandvård skulle anses utgöra icke skattepliktig inkomst. Genom detta förslag — som så tillrida var av provisorisk innebörd att det förutsatte en omprövning av vissa hithörande spörsmål i samband med den planerade sjukförsäkringsreformen — avsågs att konfirmera tidigare rådande, men genom ett regeringsrätIsutslag av den 2 juni 1944 bruten praxis. Då kamrarna vid behandlingen av nämnda förslag stannade i olika beslut, förföll emellertid ärendet för lillö års riksdag.
Löntagares förmån av fri .sjukvård elter fri tandvård torde endast i rena undantagsfall lia blivit föremål för beskattning vid 1945 års taxering. Med hänsyn härtill och då den planerade lagstiftningen örn allmän sjukförsäkring nu icke beräknas träda i kraft förrän tidigast den 1 januari 1948, är utgångsläget för bedömande av frågan, huruvida lagstadgad skattefrihet för nämnda förmåner- bör införas eller icke, praktiskt taget detsamma som vid den tid, då förslag härom framlades för 1945 års riksdag.
Vid sistnämnda tillfälle motiverades från min sida förslaget om skattefrihet för löntagares förmån av fri sjukvård eller fri tandvård i huvudsak därmed, att i de fall, då löntagares sjukdom varit av någon längre varaktighet, en beskattning av ifrågavarande förmåner skulle märkbart strida mot den grundläggande principen örn beskattning efter skatteförmågan samt att, i övriga fall, en sådan beskattning skulle förorsaka mycket merarbete och medföra åtskillig irritation utan afl likväl resultera i någon mera betydande ökning av skatteintäkterna. De sålunda anförda skälen till stöd för att ifrågavarande förmåner borde undantagas från beskattning — vilka skäl i och för sig lämnades utan erinran av 1945 års riksdag — torde fortfarande äga full giltighet.
Emellertid har det synts angeläget att få närmare utrett, i vad mån statliga verk och förvaltningar, särskilt sådana hos vilka antalet anställda är förhållandevis stort, äro i stånd att till taxeringsmyndigheterna lämna uppgifter örn ifrågavarande förmåner på sätt och inom tid som i taxeringsförordningen föreskrives. I en lillot härmed har jag låtit föranstalta örn en undersökning härutinnan.
Av denna undersökning får anses framgå, att betydande svårigheter skulle uppstå för statliga myndigheter, hos vilka antalet anställda är förhållandevis stort, att för varje särskild löntagare fastställa, lill vilket belopp förmånerna av tri sjukvård och fri tandvård böra beräknas. Svårigheter skulle föreligga bland annat i det hänseendet, alt myndigheterna bleve nödsakade att beträffande varje särskild utgiftspost, avseende sjukvård eller tandvård, linderska huruvida utbetalningen kunde anses såsom ersättning i anledning av olycksfall i arbete, i vilket fall ersättningen enligt gällande beskattningsregler H'ke skall tagas till beskattning. Vidan* skulle särskilda svårigheter uppstå då d°t gällde att avgöra, efter vilka grunder ersättning till verksläkare, sorn littar i lorm av ackord, skall fördelas pä befattningshavare som anlitat denne läkare. Såsom generaltullstyrelsen framhållit är det i vissa fall icke möjligt att definitivt fastställa värdet av linder kalenderåret åtnjutna sjukvårdsförmåner
f
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
förrän den 30 juni året därefter, varför några exakta uppgifter om dylik förmåner icke skulle kunna lämnas förrän taxeringsnämnderna redan avsl tat sitt arbete. För att få klarlagt i vilken utsträckning ersättning för sj vård och tandvård utbetalats för olika befattningshavare skulle vidare i mång fall en omfattande skriftväxling bliva nödvändig mellan olika medelsförv tare hos de statliga myndigheterna. Jämväl i övrigt torde arbetet med lärn nandet av uppgifter rörande dylika förmåner föranleda ett omfattande mer arbete för myndigheterna. Motsvarande svårigheter skulle självfallet uppkomma för större enskil företag, i de fall då personalen tillförsäkrats ifrågavarande förmåner. Den verkställda undersökningen torde sålunda, ehuru den varit av begrä säd omfattning, få anses hava på ett otvetydigt sätt ådagalagt de praktisk olägenheter, som skulle uppkomma därest löntagares förmån av fri sjukvå eller fri tandvård skulle tagas till beskattning. Med hänsyn till vad nu anförts anser jag mig ånyo böra framlägga försl örn sådan ändring i gällande beskattningsregler, att löntagares förmån av f sjukvård eller fri tandvård förklaras icke utgöra skattepliktig inkomst. Ja
vill understryka att den sålunda föreslagna lagändringen bör betraktas so ett provisorium i avbidan på den omprövning av hithörande spörsmål, som
bör ske i samband med en sjukförsäkringsreform. Jag är alltjämt av d uppfattningen, att vid angivna förhållande lagändringen kan genomföras u hinder av att avdragsrätt för av skattskyldig erlagda sjukvårdskostnader ick samtidigt medgives. Jag vill i detta sammanhang även erinra om att enli övergångsbestämmelserna till den nya uppbördsförordningen de skatter, so skulle hava utgått på grund av 1946 och 1947 års taxeringar, i princip efter skänkas, förstnämnda skatter dock endast i den mån de skolat erlägga under år 1947.
I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet upprättats
förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370). Förslaget överensstämmer i sak med det förslag
som framlades för 1945 års riksdag.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att det nu upprättade författningsförslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen. Ur protokollet:
Erik Skiöld.
•1 SKO Slockholm, Isaac Marcus Hoklryckcri-Akticbolug, 1040.