2

Kungl. Majlis proposition nr 12.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Upplåtes kommun tillhörig jord, som lill någon del ligger utom fastställd

stadsplan, på arrende för jordbruksändamål och avser arrendet bruknings-

del, som omfattar högst femtio hektar odlad jord, skola, utöver vad örn

jordbruksarrende i allmänhet är föreskrivet i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom, stadgandena i 2 kap. 50—66 §§ samma lag lända till efterrättelse,

med de avvikelser som föranledas av bestämmelserna i 2 och 3 §§ här

nedan.

Med kommun förstås i denna lag landskommun, köping och stad samt

församling ävensom municipalsamhälle, landsting och annan, borgerlig eller

kyrklig, kommunal förvaltningsenhet.

Denna lag äger icke tillämpning å arrende, som regleras av ecklesiastika

arrendebestämmelser.

2

§•

I stället för den i 2 kap. 50 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

angivna arrendetiden av minst fem år skall gälla en arrendetid av minst

ett år; och skall den vid utgången av varje arrendeperiod enligt 51 § samma

kap. inträdande optionsrätten avse nytt arrende för en tid av ett år.

3 §•

Tillkännagivande av arrendator enligt 2 kap. 52 § lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom att han ej vill tillgodonjuta nytt arrende skall ske senast

sex månader före arrendetidens utgång. Sker ej sådant tillkännagivande inom

föreskriven tid, skall arrendatorn anses hava åtagit sig nytt arrende för en

tid av ett år.

Vill kommun göra gällande att arrendatorns rätt till nytt arrende bör för­

falla på grund av något förhållande som avses i 2 kap. 53 § förenämnda lag,

skall kommunen lämna arrendatorn meddelande därom i enlighet med vad

1 sagda lagrum sägs senast sex månader före arrendetidens utgång.

Tillkännagivande att ändring av arrendevillkoren påkallas skall på sätt i

2 kap. 54 § första stycket samma lag sägs ske senast fem månader före

arrendetidens utgång. Sker ej tillkännagivande såsom nu är sagt eller varder

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från

lagens ikraftträdande, över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras

i den ordning 4 § tredje stycket denna lag stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal som slutits före lagens ikraft­

trädande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

5

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjan­

derätt till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

49 §.

Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga

tillämpning å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst

femtio hektar odlad jord, såvida densamma

tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller

utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under hu­

vudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss; eller

ingår i häradsallmänning eller i sådan till socken hörande allmänning,

som avses i 63 § lagen den 13 maj 1932 örn häradsallmänningar, eller i all-

männingsskog, som omförmäles i lagen den 17 juni 1938 örn allmännings-

skogar i Norrland och Dalarna, eller utgöres av mark, som förvärvats av del­

ägarna i allmänning som nyss sagts men ej blivit med allmänningen inför­

livad; eller

äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller

å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter

fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst

av jordbruket; skolande vid bedömande av frågan, av vilken anledning fas­

tighet besittes, i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning, jord­

avsöndring eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägen­

het betraktas såsom en fastighet.

Stadgandena i------------ huvudsakliga bärgning.

Vad i------------ eller fideikommiss.

Om arrende av viss kommunal jord är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Har arrendeavtal med avseende å sådan i 2 kap. 49 § första stycket angi­

ven brukningsdel, för vilken bestämmelserna i 51—56 §§ samma kap. enligt

vad nu stadgats äro avsedda att gälla, slutits före lagens ikraftträdande, skola

sagda bestämmelser, dock med undantag av 55 § första stycket, tillämpas å

1 Senaste lydelse se 1943:883.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller ock arrendatorn

samt före honom någon av hans föräldrar, brukat fastigheten under samman­

lagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, arrendetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt

arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit

till stånd, örn arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft

på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med

avseende å nämnda arrende åge vardera parten påkalla ändring av arrende­

villkoren med iakttagande därav, att de i 2 kap. 54 § angivna tiderna skola

hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slu­

tits, ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat

sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrende­

villkor blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och

60 §§ avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan be­

frielse må ock, där sådana särskilda omständigheter som i 2 kap. 68 § avses

visas därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder,

dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från denna lags ikraft­

trädande. över jordbrukskommissionens beslut må klagan förås i den ord­

ning 2 kap. 68 § tredje stycket stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal,

som slutits före lagens ikraftträdande.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

vikens och Svartnäs, Venjans, Arjeplogs, Arvidsjaurs och Gällivare socknars

allmänningsstyrelser, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbyg­

dens folk (RLF).

II. 1943 års sociala arrendebestämmelsers innebörd.

Till 1943 års riksdag framlades genom proposition nr 346 förslag till lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom. Till grund för propositionen låg ett av 1936 års arrende­

utredning den 9 november 1938 avgivet betänkande (SOU 1938:38). Sedan

utlåtande över propositionen ävensom vissa i anledning av denna väckta

motioner avgivits av det vid riksdagen tillsatta tredje särskilda utskottet

(uti. nr 2), antog riksdagen i huvudsak propositionen. Den nya lagstiftningen

finnes upptagen i lagen den 22 december 1943 (nr 883) angående ändring

i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1944.

Andra kapitlet i nyttj anderattslagen innefattar efter antagandet av 1943

års lagändringar — liksom förhållandet var dessförinnan -—■ dels allmänna

bestämmelser om jordbruksarrende, gemensamma för alla under nyttjande-

rättslagen hörande jordbruksarrenden, och dels huvudsakligen av sociala

hänsyn betingade särbestämmelser för vissa kategorier av arrendejordbruk.

Beträffande särbestämmelserna, vilka innehållas i 2 kap. 49—69 §§, är

att märka dels att desamma ersätta de sociala arrendebestämmelser, som

förut funnits upptagna i lagen örn arrende av viss jord i Norrland och vissa

delar av Svealand, och dels att även i övrigt bestämmelserna erhållit ett i

förhållande till förut gällande lag avsevärt vidgat tillämpningsområde. Spe­

cialregleringen skall sålunda tillämpas, om den utarrenderade bruknings-

delen 1) tillhör bolag, förening eller stiftelse eller 2) utgöres av gård, torp

eller annan jordbrukslägenhet som lyder under huvudgård och tillhör en­

skild person eller fideikommiss eller 3) äges av enskild person, vilken icke

är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet som är i sambruk med den­

samma och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att

bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket.

I likhet med äldre lag stadgar även nya lagen det villkor för de speciella

bestämmelsernas tillämplighet att brukningsdelens storlek ej överskrider en

viss maximiareal. Denna s. k. övre arealgräns, som enligt äldre lag var satt

vid tjugofem hektar, är nu bestämd till femtio hektar odlad jord.

Däremot har i den nya lagstiftningen, i motsats till vad förut gällt, för

specialregleringens tillämplighet icke fastställts någon s. k. nedre arealgräns.

Under denna reglering falla numera även de allra minsta arrendena; grän­

sen nedåt för de sociala arrendena är sålunda bestämd på samma sätt som

gränsen mellan jordbruksarrende och hyra, varom avhandlas i 3 kap. 2 §

första stycket nyttjanderättslagen. Det bör dock i detta sammanhang anmär­

kas att enligt bestämmelse i 2 kap. 49 § andra stycket nyttjanderättslagen de

i specialregleringen inrymda stadgandena angående minimiarrendetid, op­

tionsrätt och förköpsrätt, vilka stadganden innehållas i 50—57 och 67 §§,

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

9

icke skola äga tillämpning, om med arrendeupplåtelsen väsentligen åsyftas

att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft för jordbruk, skogsbruk

eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan mindre brukningsdel

(huggartorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe), där arrendatorn

icke av jordbuket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Beträffande innebörden av de sociala arrendebestämmelserna må lämnas

följande kortfattade redogörelse.

I 50 § föreskrives, att arrendeupplåtelse för viss tid skall ske för minst fem

år; om kortare arrendetid är avtalad, gäller upplåtelsen likväl för fem år.

— I 51 § stadgas, att arrendatorn vid utgången av arrende som gäller för

viss tid äger rätt till nytt arrende för en tid av fem år, och sådan rätt, i la­

gen benämnd optionsrätt, tillkommer ånyo arrendatorn vid utgången av vart

femte år. Optionsrätten kan utövas hur länge som helst och den kan vid ar­

rendatorns frånfälle övergå till hans arvinge. Förbehåll enligt vilket arren­

det skall upphöra med arrendatorns död gäller icke. För det fall att arren­

datorn ej själv vill tillgodonjuta något nytt arrende stadgas i 52 §, att ar­

rendatorn skall tillkännagiva detta för jordägaren senast ett år före arrende­

tidens utgång på sätt örn uppsägning är stadgat. Örn sådant tillkännagivande

ej sker inom föreskriven tid, skall arrendatorn anses ha åtagit sig nytt

arrende för en tid av fem år. Under vissa förutsättningar kan, enligt stad­

gande i 53 §, jordägaren bryta optionsrätten. Sålunda kan detta ske först

och främst om arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt ar­

rendeavtalet. Vidare kan optionsrätten brytas därigenom att jordägaren av­

ser att han själv, hans make eller avkomling eller ock hans adoptivbarn

eller dess avkomling skall bruka fastigheten. Slutligen upptages såsom grund

för optionsrättens brytande att det på grund av särskilda förhållanden måste

anses medföra påtagligt men för jordägaren att arrendatorn kvarsitter å

fastigheten. Såsom exempel på fall då denna regel kan bliva tillämplig har

nämnts bl. a. det förhållandet att fastigheten förvärvats av kommun med

tanke på genomförande av stadsplan eller eljest för tillgodoseende av sam­

hälleliga intressen vid fortskridande bebyggelse. Genom i 53 § intagna sär­

skilda bestämmelser regleras de formella betingelser som skola iakttagas för

att optionsrätten skall kunna brytas. —- Enligt bestämmelser i 54 och 55 §§

skall, därest vid arrendeperiodens utgång överenskommelse örn arrendevill­

koren ej kan ernås, frågan därom avgöras av skiljemän. Har skiljeavtal mel­

lan parterna ej träffats, skola ledamöterna i den jordbrukskommission inom

vars verksamhetsområde fastigheten är belägen vara skiljemän. — För det

fall att vid arrendetidens utgång tvist örn rätt till nytt arrende eller om änd­

ring av arrendevillkoren ännu icke avgjorts skola, enligt 5G §, så länge frå­

gan är svävande eller, örn rätt till nytt arrende funnits ej tillkomma arren­

datorn, intill dess han blir skyldig att avflytta, de förut gällande arrende­

villkoren tillämpas. — Därest fastigheten eller del därav säljes, tillerkännes

arrendatorn örn han har optionsrätt, jämlikt 57 §, förköpsrätt enligt bestäm­

melserna i en särskild den 22 december 1943 utfärdad lag örn förköpsrätt.

Denna rätt innebär att arrendatorn, då försäljningen sker lill någon utom­

stående, äger lösa till sig fastigheten till det av köparen utfästa priset. För-

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

köpsrätt må utövas endast om försäljningen omfattar hela det arrenderade

området eller om den odlade jord som ingår i den försålda fastigheten till

större delen omfattas av arrenderätten. Förköpsrätt må icke utövas allenast

i fråga örn en del av den försålda fastigheten. — I syfte att hindra jord­

ägaren från att kringgå lagen har i 67 § upptagits ett stadgande, som inne­

bär att örn optionsrätten förfallit på den grund att jordägaren avsett att

själv bruka fastigheten, jordägaren skall vara skyldig inhämta jordbruks-

kommissionens tillstånd därest han vill sälja fastigheten innan två år för­

flutit från arrendets upphörande. Brott häremot straffas med dagsböter.

—• 58 § föreskriver, att arrendeavgiften skall vara till sin storlek bestämd. —-

Byggnadsskyldigheten vid sociala arrenden regleras i 59 och 60 §§. I avse­

ende härå gäller, att det åligger jordägaren att vid tillträdet avlämna ej mind­

re bostadshus i det skick som motsvarar vad enligt gällande hälsovårds-

stadga kräves än även för jordbruket nödiga ekonomibyggnader så beskaf­

fade, att ej därå oundgängligen påkallas ombyggnad eller annan än mindre

reparation. Byggnadsskyldighetens omfattning bestämmes vid tillträdessyn.

Verkställer ej jordägaren honom vid synen ålagt byggnadsarbete inom ut­

satt tid, äger arrendatorn utföra arbetet i jordägarens ställe med rätt till

gottgörelse därför av jordägaren. För den tid fastigheten är i bristfälligt

skick är arrendatorn berättigad ej blott till skälig nedsättning i arrende­

avgiften utan även till skadestånd. Nybyggnadsskyldighet föreligger även

med avseende å behov som kunna inställa sig efter tillträdet. Om under ar­

rendetiden erfordras, utan att vållande ligger arrendatorn till last, att ny­

byggnad eller ombyggnad sker av hus som är att hänföra till nödig bygg­

nad eller att å sådant hus verkställes annan än mindre reparation, är

jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom besörja. Byggnads-

föreläggande i det hänseende nu sagts kan under arrendetiden meddelas

vid särskild syn. — Arrendatorns hävde- och underhållsskyldighet är enligt

61 § bestämd på det sätt, att det åligger arrendatorn att väl hävda jor­

den, avhjälpa sådana brister å nödiga byggnader som föranleda blott mind­

re reparation samt vårda och underhålla övriga fastighetens tillhörigheter

så att icke något under arrendetiden försämras. Beträffande jordens hävd

och andra till fastigheten hörande inrättningar än egentliga byggnader gäl­

ler således samma regel som i fråga om arrenden i allmänhet, varemot i

fråga om egentliga byggnader underhållsskyldigheten är inskränkt till att

avse mindre reparationer, varmed förstås avhjälpande av smärre brister å

golv, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och

fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig

lagning. ■—- I 63 § upptages bestämmelse örn rätt för arrendatorn till hus­

behovsfiske, och 64 § reglerar, vad norra delen av riket angår, arrendatorns

rätt till skogsfång och bete. — I 62 § föreskrives dels att, om å fastigheten

finnes hus som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är att hänföra

till nödig byggnad, det skall anses undantaget från arrendet och dels att, örn

byggnaden ingår i arrendet, angående nybyggnads- och underhållsskyldig­

het skall gälla vad örn nödig byggnad är stadgat. — Samtliga de sociala ar­

rendebestämmelser för vilka redogörelse nu lämnats, med undantag för reg-

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

11

lema i 62 §, äro av tvingande karaktär enligt vad som föreskrives i 65 §.

Denna paragraf innehåller även föreskrift därom att vissa uppräknade i

den allmänna avdelningen av arrendekapitlet upptagna stadganden skola

vara tvingande vid de arrenden för vilka specialregleringen är tillämplig.

De avsedda stadgandena äro upptagna i: 8 § andra stycket — som reglerat

arrendatorns rätt att lämna från sig arrendet då avtalet är slutet för viss

tid ej understigande tio år —; 9 § — som innehåller föreskrift örn vad i av­

seende å arrendeavtalet skall gälla i händelse av arrendatorns död —; 12 §

sista stycket — som bestämmer att jordägaren och arrendatorn skola gemen­

samt vidkännas kostnaden för tillträdes- och avträdessyn —; 17 § — som

reglerar arrendatorns rätt till ersättning för förbättringsarbeten —; 18 § tredje

och fjärde styckena utom vad angår elektrisk anläggning — vilka lagrum

innehålla vissa föreskrifter i avseende å det fall att jordägaren ej vill inlösa

överloppshus m. m. —; samt 20 § första stycket -— som reglerar arrenda­

torns rätt till nyodling —. Viktigast av de nu nämnda tvingande stadgandena

äro de som reglera arrendatorns rätt till ersättning för förbättringsarbeten

(17 §). I detta hänseende tillerkännes arrendatorn under vissa i lagen an­

givna förutsättningar rätt till ersättning för verkställd täckdikning och göd­

selstadanläggning, för anläggning av markväg, inrättande av silo för kon­

servering av foder eller utförande av annan varaktig, för jordbruket nyttig

anläggning, som ej är att hänföra till åbyggnad eller elektrisk anläggning,

samt för nyodling, särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk eller an­

nan jordförbättring än sådan som avser bättrande av tillträdesbrist, för så­

vitt fastighetens värde därigenom blivit på ett varaktigt sätt förökat. — Emel­

lertid kan, därest särskilda omständigheter visas böra föranleda därtill, dis­

pens erhållas från en eller flera av de tvingande lagbestämmelserna. Före­

skrift härom finnes upptagen i 68 §. För att dispens skall kunna erhållas för-

utsättes att arrendeavtal upprättats och att i detta intagits förbehåll att med­

givande till dispens må sökas. Dispens sökes hos jordbrukskommissionen,

över vars beslut klagan kan föras hos länsstyrelsen. —- Slutligen må nämnas,

att det enligt stadgande i 66 § ankommer på jordbrukskommissionen att på

begäran av jordägaren eller arrendatorn granska dem emellan slutet arrende­

avtal. Örn jordbrukskommissionen vid granskningen finner, att avtalet inne­

håller bestämmelse som enligt lagen är utan verkan, skall kommissionen där­

om lämna jordägaren och arrendatorn skriftligt besked.

III. Arrendebestämmelser för kommunal jord.

1. Den sociala arrendelagstiftningens förhållande till arrenden av

kommunal jord.

1936 års arrendeulredning, vars betänkande såsom förut nämnts legat till

grund för den år 1943 antagna nya arrendelagstiftningen, hade i samband

med prövning av frågan örn vilka arrenden som borde falla under special­

regleringen under övervägande huruvida dit borde hänföras arrenden av

kommunal jord. I avseende härå yttrade emellertid arrendeutredningen att

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

något egentligt behov av skärpta regler för dylika arrenden ej torde före­

ligga samt att det även skulle möta särskilda svårigheter att genomföra så­

dana regler enär kommunernas arrendeupplåtelser mycket ofta vore av till­

fällig karaktär.

Lagrådet fann vad arrendeutredningen sålunda anfört icke kunna lämnas

utan beaktande och tilläde, att det av rättstekniska skäl icke syntes låta sig

göra att inom gruppen av kommunala arrenden utskilja sådana, vilka kunde

sägas vara permanenta, samt att ett överförande av alla arrenden å kom­

munal jord till de speciella reglernas tillämpningsområde, med hänsyn till

behovet av dispens för de tillfälliga upplåtelserna, knappast torde te sig ända­

målsenligt.

I propositionen nr 346 till 1943 års riksdag upptogos ej heller de kom­

munala arrendeupplåtelserna bland de arrenden å vilka de sociala bestäm­

melserna ansågos böra tillämpas. Tredje särskilda utskottet, som hade pro­

positionen till behandling, uttalade emellertid i sitt utlåtande, att utskottet

för sin del ansåge, att särskild utredning borde komma till stånd beträffande

bland annat sådana arrenden å kommunal jord vilka besutte en mera var­

aktig karaktär. Utskottets utlåtande i denna del godkändes av riksdagen (r.

skr. 533).

2. Omfattningen av kommunala arrenden.

För erhållande av upplysning om i vilken omfattning arrenden av kommu­

nal jord förekomma lia utredningsmännen dels från samtliga städer inför­

skaffat vissa uppgifter enligt översända formulär angående städerna tillhörig

utarrenderad jordbruksjord och dels anmodat landstingens förvaltningsut­

skott att till utredningsmännen inkomma med uppgift, om landstingen äro

ägare av jordbruksjord, som är upplåten på arrende, samt att, i händelse

så är förhållandet, meddela brukningsdelarnas antal m. m. Vidare ha utred­

ningsmännen i skrivelse till stiftsnämnderna anmodat dessa att till utrednings­

männen lämna uppgift å antalet klockarlönefastiglieter, som enligt Kungl.

Maj:ts beslut överlämnats till vederbörande församling för att av försam­

lingen disponeras på sätt om kommunal jord i allmänhet gäller. Uppgifter

i sistnämnda hänseende ha av utredningsmännen införskaffats, enär de an­

sett det kunna antagas, att dylika förutvarande klockarlönefastigheter i den

mån de ännu innehavas av de församlingar till vilka de överlämnats i all­

mänhet icke brukas av församlingarna själva utan äro upplåtna på arrende.

Utredningsmännen ha funnit det icke uteslutet, att det även funnes andra

kommunala fastigheter, som brukades av arrendatorer, än de som avsåges

med de begärda uppgifterna, men då dessas antal icke torde vara stort ha

utredningsmännen icke ansett erforderligt att införskaffa uppgift angående

dem. För erhållande av fullständig upplysning angående förekomsten av-

kommunala arrenden vore det enligt utredningsmännens uppfatlning nöd­

vändigt att tillskriva, förutom städerna och landstingen, även samtliga lands­

kommuner i riket, vilket dock av nyss anfört skäl befunnits icke böra ske.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

vilka innehölles i 50—69 §§ i berörda kapitel, väsentligen kännetecknades där­

av att de så gott som undantagslöst vore av tvingande natur. Då huvudsyftet

med arrendelagstiftningen i dess helhet uppenbarligen vore jordbruksnäring­

ens befrämjande, hade givetvis, enligt vad utredningsmännen vidare yttrat,

både de allmänna och de särskilda arrendereglerna utformats på det sätt som

funnits vara mest förenligt med nämnda huvudsyfte. Men därjämte hade vad

särbestämmelserna anginge socialpolitiska synpunkter varit i hög grad med­

bestämmande vid sidan av de rent nationalekonomiska grunderna. De kate­

gorier av arrendatorer för vilka dessa särbestämmelser gällde hade ansetts i

sitt rättsförhållande till jordägaren böra komma i åtnjutande av ett särskilt

stöd från lagstiftningens sida. Med hänsyn härtill hade å jordägaren lagts vissa

förpliktelser, som eljest icke ansetts böra genom lag åläggas honom och om

vilka sålunda vid arrenden i allmänhet avtalsfrihet rådde, och hade även i öv­

rigt åt arrendatorn beretts vissa fördelar i förhållandet till jordägaren, huvud­

sakligen ägnade att tillförsäkra arrendatorn en mera tryggad och varaktig be­

sittningsrätt än som följde av de allmänna arrendebestämmelserna. Härom ha

utredningsmännen vidare anfört följande.

Att på ett fullt tillfredsställande och rationellt sätt fastslå vilka arrenda­

torer som böra komma i åtnjutande av de med de sociala arrendebestäm­

melserna förenade förmånerna lärer knappast vara möjligt. 1 avseende härå

ha, så snart frågan om införandet i nyttjanderättslagstiftningen av dylika sär­

bestämmelser kommit på tal, väsentligen skilda åsikter gjort sig gällande. Från

början har såsom huvudmotiv beträffande erforderligheten för vissa katego­

rier arrendatorer av särskilda tvingande arrendebestämmelser åberopats den

omständigheten, att de avsedda arrendatorerna skulle befinna sig i en ställning

av underlägsenhet i förhållande till jordägarna, en ställning som vore ägnad

att försvåra deras möjlighet att på egen hand hävda sina befogade önskemål

vid avtalets avslutande. Det kan härutinnan vara tillräckligt att erinra om att

den norrländska arrendelagen av den 25 juni 1909, vilken lag tillkom på ini­

tiativ av den år 1901 tillsatta norrlandskommittén, motiverades huvudsakligen

av en förefintlig oförmåga hos arrendatorer av trävarubolagens och skogsspe-

kulanternas fastigheter att utan stöd av lagstiftningen uppnå arrendevillkor,

som satte dem i stånd att med intresse ägna sig åt en tillfredsställande sköt­

sel av arrendegårdarna. Den anförda synpunkten hade vid norrlandslagens

tillkomst säkerligen sitt fulla berättigande. Den sammanhängde med det för­

hållandet, att arrendatorerna i allmänhet icke kunde erhålla sin fulla för­

sörjning av jordbruket utan för sitt uppehälle även voro hänvisade till ar­

bete i bolagsskogarna, varför de för att vara säkra om sådant arbete kunde

bliva nödsakade att i allt finna sig i de arrendevillkor som bolagen bjödo.

Vid uppbyggandet av den arrendelagstiftning som nu gäller och som fick

sin utformning genom de år 1943 genomförda lagändringarna synes för

gränsdragningen mellan de allmänna och de särskilda bestämmelserna, även

om därvid naturligtvis sociala synpunkter spelat in, någon avgörande be­

tydelse icke ha tillmätts en antagen underlägsenhet från arrendatorernas

sida i deras förhållande till jordägarna. Det har i detta hänseende framhål­

lits att en dylik underlägsenhet kunde tänkas förekomma jämväl inom andra

grupper av arrenden än dem som kunde ifrågakomma att föras in under sär­

bestämmelserna, varjämte det erinrats att arrendatorerna numera såsom följd

av organisationsväsendets utveckling och tidsomständigheterna i övrigt måste

antagas besitta större möjlighet att hävda sina befogade intressen gentemot

jordägarna.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

arrendena av de minsta brukningsdelarna är betingat av lämplighetsskäl och

innebär icke något avkall på den omförmälda principen.

Om sålunda det synes av omständigheterna betingat att i det hänseende

nyss nämnts inskränka på de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning

såvitt angår kommunala arrenden, uppstår frågan var gränsen bör dra­

gas för de arrenden som skola anses såsom »de minsta». Härom kunna

helt naturligt olika meningar göra sig gällande. Utredningsmännen hålla

för sin del före, att gränsen bör ansluta sig till en viss areal å de utarren­

derade brukningsdelarna och att denna areal bör bestämmas till ett hektar

odlad jord. Godtages denna gräns, komma 899 utarrenderade brukningsdelar

i städerna eller mer än en fjärdedel av alla dylika brukningsdelar att vara un­

dantagna från tillämpningen av de sociala arrendebestämmelserna. Härvid

bortses från att vissa av brukningsdelarna kunna vara undantagna redan på

den grund att de ligga inom fastställd stadsplan.

Beträffande den övre arealgränsen uttalade föredragande departements­

chefen till statsrådsprotokollet, då beslut fattades om utredningens igångsät­

tande att anledning icke syntes föreligga att vid arrenden av ifrågakomna slag

upprätthålla den för de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning stadgade

arealgränsen av femtio hektar. Denna departementschefens uppfattning står

otvivelaktigt i full överensstämmelse med syftemålet med specialregleringen,

vilket ej blott ligger på det socialpolitiska planet utan även hänför sig till det

nationalekonomiska intresset av jordbrukets förkovran på de utarrenderade

fastigheterna. I det förslag som utredningsmännen finna sig böra framlägga

har också någon övre arealgräns för de utarrenderade fastigheter som an­

setts böra specialregleras icke upptagits. Det må anmärkas att då antalet stä­

derna tillhöriga utarrenderade brukningsdelar, som innehålla åkerjord med en

areal överstigande femtio hektar, endast uppgår till 108 den olikhet mellan

kommunala arrenden och sociala arrenden i allmänhet som uppkommer där­

igenom, att någon övre arealgräns icke finnes för de förra arrendena, ej spe­

lar någon betydande roll såvitt stadsjorden angår. Beträffande annan kom­

munal jord torde olikhetens betydelse uppenbarligen vara än mindre.

Ehuruväl det enligt utredningsmännens mening kunde antagas, alt åtskilliga

av de olägenheter som städerna i sina svar till utredningsmännen framhållit

skola uppstå, därest de kommunala arrendena lades under den sociala ar­

rendelagstiftningen, bleve borteliminerade genom de föreslagna undantagen

dels för arrenden av jord som läge inom fastställd stadsplan dels ock för de

minsta arrendena av annan jord, vore dock alltjämt de av städerna fram­

förda erinringarna mot den ifrågasatta lagstiftningen överhuvud taget ove­

dersägligen av den räckvidd att de icke kunde utan vidare avvisas. Utred­

ningsmännen ha därför tagit under övervägande örn icke genom ytter­

ligare jämkningar av lagstiftningen de av städerna fram­

hållna olägenheterna kunde undanröjas eller åtminstone mildras. 1 detta hän­

seende lia utredningsmännen anfört följande.

Städernas anmärkningar rikta sig med skärpa mot de sociala bestämmel­

serna om optionsrätt och förköpsrätt. Det har i avseende härå framhållits,

att de sålunda arrendatorn tillerkända rättigheterna skulle kunna helt om­

intetgöra en tilltänkt exploatering av den utarrenderade jorden för något kom­

munalt ändamål. Emellertid synes härvid från städernas sida icke tillräckligt

ha beaktats de möjligheter till optionsrättens brytande som föreligga enligt 2

kap. 53 § nyttjanderättslagen. Jämlikt stadgande i nämnda lagrum kan, då på

22

Enligt de sociala arrendebestämmelserna har arrendatorns underhålls­

skyldighet beträffande nödiga byggnader å den arrenderade .jorden be­

stämts till att avse avhjälpandet av sådana brister som föranleda blott

mindre reparation. Vid angivandet av riktlinjerna för förevarande utred­

ning uttalade föredragande departementschefen att det, i varje fall såvitt

anginge något större fastigheter, borde övervägas att i viss mån begränsa

jordägarens skyldigheter i fråga om underhållet av åbyggnader på sådant

sätt, att arrendatorn skulle svara för det normala underhållet. Utrednings­

männen hålla också före, att beträffande byggnaderna å sådana kommunala

fastigheter som innehålla mer än femtio hektar odlad jord — vilka fastig­

heter i motsats till vad som gäller för övriga sociala arrenden även funnits

böra falla under speciallagstiftningen — skäl saknas att ålägga kommunerna

såsom en tvingande förpliktelse samma stränga underhållsskyldighet som

gäller för övriga sociala arrenden. Vid dessa större och mera affärsmässiga

arrenden — det rör sig för övrigt om endast ett mindretal fastigheter —-

synes avtalsfrihet i avseende å underhållsskyldigheten böra råda.

I 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen äro upptagna dispensregler för sociala

arrenden i allmänhet. Enligt dessa regler kan, då särskilda omständigheter

visas böra föranleda därtill, beträffande visst arrendeavtal dispens erhållas

från tillämpning av något av stadgandena i 50—61 eller 63—65 §§ av

sagda kapitel. Én förutsättning för beviljande av dispens är, att i avtalet

gjorts förbehåll att dispens må sökas. Dispensansökan prövas i första hand

av vederbörande jordbrukskommission. Klagan över kommissionens beslut

föres hos länsstyrelsen och över dess beslut hos Kungl. Maj:t. Avslås dispens­

ansökan skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses för­

fallet.

Särskilt vad städernas utarrenderade jord beträffar torde de omförmälda

reglerna icke vara tillfyllest för tillgodoseende av dispensbehovet. Med hän­

syn till vad av städerna åberopats särskilt därom, att arrendeupplåtelserna

vad den kommunala jorden angår i så många fall äro tillfälliga och tillgri­

pas endast i avvaktan på att jorden skall användas för ändamål som icke

ha med jordbruk att göra, böra dispensreglerna icke begränsas till att avse

endast visst ingånget arrendeavtal, i vilket gjorts förbehåll att dispens må

sökas, utan böra dispensmöjligheterna utsträckas sålunda, att tillfälle hero­

des kommunerna att få ansökan örn dispens prövad redan innan upplå­

telse på arrende skett. Med en dylik utvidgning av dispensreglerna torde

garanti kunna vinnas för att ett lagbud örn de tvingande arrendebestämmel­

sernas tillämpning å kommunala arrenden icke skall träda kommunernas

berättigade intressen för nära. Förmenar sålunda kommun, att viss jord av

större eller mindre omfattning, som den har för avsikt att upplåta på arrende,

inom den närmaste tiden kan bliva behövlig exempelvis för genomförande

av stadsplan eller eljest för tillgodoseende av samhälleliga intressen vid fort­

satt bebyggelse eller ock för något annat allmänt kommunalt ändamål samt

att förty de tvingande arrendebestämmelserna örn minimitid, optionsrätt,

byggnadsskyldighet m. m. icke lämpligen böra bliva gällande i avseende å

arrendeupplåtelserna, bör kommunen äga söka dispens i den mån så finnes

av förhållandena påkallat. Intet hindrar att en dispensansökan avser all den

jord som kommun har för avsikt att upplåta på arrende.

Vad angår de i 2 kap. 67 § nyttjanderättslagen upptagna bestämmelserna

örn inhämtande av jordbrukskommissionens tillstånd till försäljning eller

utarrendering av jordbruk, som jordägaren efter föregående utarrendering

själv övertagit till brukande, torde desamma sakna betydelse vid kommu­

nala arrenden. Förty bör icke sagda lagrum liksom ej heller den därmed

sammanhängande 69 § göras tillämplig å dylika arrenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

la dispens i den ordning som i 4 § sägs utesluten. Däremot torde det böra stå

kommunen fritt att med avseende å sådant nytt arrende som uppkomme ge­

nom arrendatorns utövande av optionsrätt under åberopande av 2 kap. 54 §

nyttjanderättslagen hos skiljemän påkalla sådan ändring i arrendevillkoren

för den nya arrendeperioden att i desamma infördes förbehåll att dispens

skulle sökas. Därest ej mellan parterna träffats skiljeavtal, bleve det jord-

brukskommissionens ledamöter, som konnne att taga ställning till såväl frå­

gan om införande av förbehåll i arrendeavtalet som frågan om dispensens be­

viljande. Med anlitande av nu angivna förfarande kunde kommun, som vid

arrendeperiodens utgång icke ansåge sig kunna binda sig för en femårsperiod

på grund av utsikten till en snar exploatering av den utarrenderade jorden,

få det jämlikt 2 kap. 51 § nyttjanderättslagen förnyade arrendet bestämt till

en kortare tid än fem år. Att bereda kommun möjlighet att dispensvägen få

de i 2 § bestämda tiderna ytterligare förkortade hade icke ansetts erforderligt.

övergångsbestämmelserna hade utformats i anslutning till de stadganden

som reglerade övergångsförhållandena vid 1943 års sociala arrendelagstift­

ning.

En av de sakkunniga, fastighetsdirektören F. Persson, har i särskilt ytt­

rande förklarat sig icke kunna giva sin anslutning åt utredningsmännens för­

slag samt anfört i huvudsak följande.

Enligt vad som framginge av 1936 års arrendeutrednings betänkande vore

det avsett, att de strängare och tvingande särbestämmelserna skulle tillämpas

endast å sådana arrenden, vilka kunde betraktas såsom permanenta, medan

i motsats härtill tillfälliga arrenden skulle falla utanför särbestämmelserna

och regleras uteslutande genom de allmänna arrendebestämmelserna. Arren­

deutredningens motiv och exemplifiering utvisade, att begreppet tillfällig hän­

fördes till orsaken till markens utarrendering: det förelåge en tillfällig orsak

till utarrenderingen och denna utarrendering komme att upphöra så snart

den tillfälliga orsaken ej längre förelåge. I motsats härtill folie inom de per­

manenta arrendena alla sådana arrenden, beträffande vilka jordägarens av­

sikt vore, att marken allt framgent skulle förbliva utarrenderad.

Med den innebörd som sålunda inlagts i begreppen tillfälliga respektive per­

manenta arrenden måste givetvis arrenden av kommunal jord, bortsett från

vissa undantagsfall, betraktas såsom tillfälliga arrenden och icke rimligen

hänföras till arrenden av permanent natur.

Utredningsmännen hade helt naturligt icke sett sig i stånd att förklara de

kommunala arrendena vara av så varaktig natur, att de borde inbegripas

bland de arrenden, för vilka de sociala arrendebestämmelserna gälla, utan

lagt upp problemet efter en annan linje. Av de båda i och för sig ostridiga

förhållanden, att städernas jordbruksfastigheter endast i sällsynta undan­

tagsfall brukades av ägarna själva och att upphörandet av utarrendering icke

berodde på att kommunen själv ämnade övertaga jordbruksdriften, hade ut­

redningsmännen ansett sig kunna draga den slutsatsen, att arrenden av kom­

munal jordbruksjord vore att anse som likställda med de sociala arrendena.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

munal jord såsom varande permanenta eller i varje fall i berörda avseende

fullt likställda med permanenta arrenden under de sociala arrendebestäm­

melsernas tillämpningsområde, visserligen med vissa inskränkningar och

jämkningar, och samtidigt medgiva ett allmänt dispensförfarande från sam­

ma bestämmelser vore otillfredsställande. En lag i huvudsaklig överensstäm­

melse med utredningsmännens förslag skulle rättstekniskt framstå som en

oformlighet, då den skulle till allmän princip upphöja vad som i verklig­

heten allenast utgjordes av ett ringa antal undantagsfall samt till undan­

tagsfall från denna fiktiva princip hänföra vad som i realiteten framstode

som allmänna regeln. Redan detta förhållande måste väcka betänkligheter,

men viktigare vore, att en dylik lag skulle medföra olyckliga konsekvenser

för städerna. Alla detaljinvändningar mot utredningsmännens förslag kun­

de synbarligen mötas med en hänvisning till de föreslagna dispensmöjlig­

heterna. Dispensförfarandet innebure emellertid stora olägenheter för stä­

derna. Med hänsyn till det mycket stora antal ärenden, som skulle ankom­

ma på varje jordbrukskommission, måste man räkna med att en avsevärd

tid skulle behöva förflyta, innan kommissionen kunde fatta ett avgörande.

För att tillgodose sina intressen skulle vidare kommunerna utan tvivel bliva

nödsakade att i åtskilliga fall överklaga jordbrukskommissionernas beslut.

Man måste därför räkna med en betydande tidsutdräkt, innan kommunerna

skulle kunna taga slutlig ställning till frågor, som ofta krävde ett snabbt av­

görande.

Beträffande de framlagda lagförslagens detaljer har direktör Persson rik­

tat anmärkning dels mot att begreppet brukningsdel icke kommit till an­

vändning i 1 § av förslaget till lag med vissa bestämmelser angående arrende

av kommunal jord, dels ock mot att den för närvarande gällande övre areal­

gränsen av femtio hektar icke skulle upprätthållas med avseende å sådant

arrende. Härom har den sakkunnige anfört i huvudsak följande.

Bestämmelserna i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen bygger på begreppet

brukningsdel, vilket begrepp även utredningsmännnen synas i princip ha

lagt till grund för sina överväganden. Vid utformningen av 1 § i den föreslag­

na speciallagen, vilken paragraf i förevarande hänseende motsvarar 49 § i

nyttjanderättslagen, har emellertid brukningsdel icke kommit till användning.

Oavsett vilken innebörd, som rätteligen bör inläggas i begreppet bruknings­

del — och härom synas meningarna vara delade — kommer nämnda för­

hållande att medföra otillfredsställande konsekvenser. I fråga om nu gällan­

de arrendelag kommer säkerligen en viss rättspraxis att utbildas på grundval

av begreppet brukningsdel, vilken praxis emellertid, därest utredningsmän­

nens förslag på denna punkt godtages oförändrat, icke kommer att gälla be­

träffande kommunala arrenden. Av helt naturliga skäl är det av vikt, att en

och samma praxis blir gällande för alla arrenden, vare sig de hänföra sig till

jord i enskild ägo eller till kommunal jord. I 1 § i lagförslaget bör därför vid­

tagas härav påkallad ändring.

Bestämmelserna i 1 § i lagförslaget innebära vidare, att den för närvarande

gällande övre arealgränsen av femtio hektar icke skall upprätthållas med

avseende å arrende av kommunal jord. Till stöd för denna anmärkningsvärda

åtskillnad vid behandlingen av kommunal jord och jord i enskild ägo ha ut­

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

landsting tillhörig jord, stadsfullmäktige eller drätselkammaren i 72 av ri­

kets städer, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas för­

bund. Av städerna har flertalet åberopat direktören Perssons skiljaktiga me­

ning och bestämt uttalat sig mot lagförslagets genomförande. Därvid har i hu­

vudsak framhållits, att något behov av särbestämmelser för kommunernas

del icke förelåge samt att lagförslaget icke tillgodosåge städernas berättigade

behov att utan svårighet kunna disponera över sin jord för kommunala än­

damål. I några yttranden har antytts att, då en lagstiftning i enlighet med

förslaget uppenbart korame att strida mot kommunernas intressen, kommu­

nerna bleve nödsakade finna möjligheter att undgå verkningarna av den­

samma.

Ur yttrandena må här återgivas följande.

Frågorna om behovet och lämpligheten av den före­

slagna lagstiftningen.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att kommunernas jordinnehav i vissa

fall vore av den omfattning att en del av jorden icke under den närmaste ti­

den kunde förväntas komma att tagas i anspråk för speciella kommunala

ändamål utan under avsevärd tid torde komma att utnyttjas för jordbruks­

ändamål. Härpå tydde jämväl det förhållandet, att arrendena i ej obetydlig

utsträckning avsåge längre tidsperioder. För drygt en tiondel av de utav stä­

derna utarrenderade bebyggda brukningsdelarna gällde sålunda en arrende­

tid av över tio år. Det syntes därför skäligt, alt arrendatorer av kommunal

jord icke försattes i ogynnsammare ställning än innehavare av andra jäm­

förliga arrenden. Lantbruksstyrelsen ville fördenskull principiellt förorda ut­

redningsmännens förslag angående införande av vissa bestämmelser av .social

natur vid arrende av kommunal jord.

Jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra del har anfört bland annat.

Det är ganska vanligt att sådana jordbruk, som ägas av kommuner eller

landsting, brukas av samma släkt i generationer och de äro i regel väl skötta.

De torde därför utan olägenhet kunna ställas under samma bestämmelser som

gälla i 1943 års arrendelag.

Något annorlunda är förhållandet med de jordegendomar som ägas av stä­

der. I regel torde sådana ha inköpts för att trygga stadens behov av jord för

tomtmark och framtida utvecklingsmöjligheter för industriell verksamhet

m. m. Det kan mycket väl tänkas att det kunde vålla ägarna olägenheter och

förlust om de ej skulle mera fritt, än vad arrendelagen medgiver, få förfoga

över sin egendom. Men med bestämmelsen örn att lagen ej skall gälla för

jord inom fastställd stadsplan och med de möjligheter som föreslagits, att

dispensvägen kunna erhålla befrielse från lagens tillämpning för sådana jor­

dar, kan lagförslaget även i denna del tillstyrkas.

Jordbrukskommissionen i Älvsborgs läns norra del har framhållit följande.

Arrendatorer av kommunal jord stå som regel i en mycket svag rättslig

ställning gentemot jordägaren. Av de enquétesvar som avgivits av olika stä­

der framgår att dessa icke blott förbehålla sig vidsträckt dispositionsrätt över

den jord de utarrendera utan även på olika sätt söka förhindra förbättrings­

arbeten å sådana jordbruk. Med avseende på jord, som inom relativt snar

framtid kommer att tagas i anspråk för bostadsbebyggelse e. d. är måhända

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

punkt hade behov av sin jord samt alltså icke läge med större reserver. Det

förefaller emellertid som örn i verkligheten så icke vore fallet, utan att jor­

den ligger så att säga i lager relativt lång tid. Därmed försvagas i hög grad

den motivering för handlingsfrihet, som kommunerna presterat. Det före­

slagna dispenssystemet kommer säkerligen att efter en tid avslöja detta.

Kommunerna förutsätta, att en »lagerhållning av jord» skäligen bör ske

utan kostnader, d. v. s. utan byggnadsskyldighet och utan skyldighet att in­

lösa av arrendator gjorda förbättringar. Förbundet bestrider riktigheten av

detta samt vill i stället påpeka, att kommunerna på grund av jordvärdesteg­

ringen å deras välplacerade jord ha större förutsättningar än de flesta andra

jordägare att uppfylla de skyldigheter, som åligga varje annan jordägare i

vårt land.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att några vägande skäl mot att

principiellt hänföra den kommunala jorden under tillämpningsområdet för

de sociala arrendebestämmelserna icke torde föreligga.

Jorclbrukskommissionen i Jönköpings lein har avstyrkt förslaget och som

skäl härför anfört i huvudsak följande. Då det gällde att söka tillämpa 1943

års arrendelags sociala bestämmelser på kommunala arrenden uppstode svå­

righeter om man icke ville på ett alltför rigoröst sätt beskära de intressen

som kommunerna främst avsåge att tillgodose genom förvärvandet av jord­

bruksfastigheter i sin närhet, nämligen att tillse att kommunens framtida ut­

veckling icke måtte försvåras genom brist på utrymme. Även med de undan­

tag och dispensbestämmelser som föreslagits kunde det ifrågasättas om icke

lagstiftningen komme att visa sig alltför stel för en rimlig anpassning efter

de förhållanden som kunde uppkomma inom en kommun med starka ex­

pansionsmöjligheter. Utredningsmännen hade framhållit, att det vore myc­

ket svårt för en kommun att på förhand beräkna den tidpunkt då frågan örn

exploatering bleve aktuell och att å andra sidan läget ej sällan vore det att,

när nämnda fråga väl uppkommit, det krävdes ett snabbt avgörande. Därest

icke meddelande örn optionsrättens brytning givits arrendatorn innan den nya

arrendetidens ingång, komme det emellertid enligt förslaget att dröja fem år

innan avgörandet kunde ske. Det syntes knappast rimligt att på detta sätt

kringskära den rörelsefrihet som kommunerna kunde ha legitima skäl att få

behålla. Vidare måste kommissionen göra sig frågan, vilket syfte som kunde

vinnas genom att inrama de obebyggda fastigheterna i lagstiftningen. Den

sociala arrendelagens bestämmelser syftade främst till att trygga arrendatorns

besuttenhet på gården, byggnadernas skäliga förnyelse och underhåll samt

annat som vore knutet till trivselns och hemkänslans stärkande. En arrende-

tor, som endast innehade jorden men vore bosatt på annat, eget eller arren­

derat ställe, kunde näppeligen göra anspråk på sådana sociala bestämmelser

som här vore i fråga. Om man av de i tabell 1 redovisade fastigheterna un-

dantoge de 2 326 obebyggda brukningsdelarna och de 64 under 1 hektar av

de bebyggda, återstode 819 brukningsdelar, för vilka lagen skulle ha egentlig

betydelse. Om av dessa ett 100-tal läge inom stadsplanerat område återstode,

enligt kommissionens mening, ett så ringa antal att det syntes föga motiverat

att för denna lilla grupp kommunala arrenden tillgripa en lagstiftning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

31

det slag utredningsmännen föreslagit. Kommissionen förordade en ny utred­

ning örn möjligheterna att på andra vägar söka åstadkomma bestämmelser

för kommunala arrenden, för vilka behov av social innebörd verkligen kunde

anses föreligga.

Jordbrukskommissionen i Hallands län har framhållit följande. Man måste

räkna med att det icke vore utan anledning som en stor del av städernas

fastigheter utarrenderats på kortare tid än fem år. Tillämpning av bestäm­

melserna om byggnadsskyldighet och optionsrätt m. m. vore olämplig i fråga

örn brukningsdelar, som snart skulle disponeras för annat ändamål. Dispens

skulle säkerligen komma att få beviljas i så stor utsträckning att hela la­

gens andemening därigenom äventyrades. Kommissionen kunde därför icke

biträda det föreliggande förslaget men hade icke något att erinra mot att

de sociala arrendebestämmelserna bleve tillämpliga på mera permanenta ar­

renden av kommunal jord.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott har uttalat, att det syn­

tes som om tillräcklig hänsyn icke tagits till den egenart som präglade av

landsting innehavd jord med avseende å de särskilda allmänna intressen

som landstingen företrädde i sin sjukvårdande och hälsovårdande uppgift.

Sålunda syntes ur landstingets synpunkt starka skäl tala för ett bibehål­

lande av ägarens relativa handlingsfrihet och dispositionsrätt till fastigheter,

som avsetts eller reserverats för sjukvårdande ändamål, så mycket mer som

landstingen i denna sin verksamhet icke kunde sägas företräda vare sig en­

skilda eller företagsmässiga intressen. Landstingen hade icke intresse av

att vidtaga andra åtgärder, varigenom arrendatorns möjligheter att skaffa

sig säker bärgning beskures, än som kunde anses nödvändigt för tillgodo­

seende av sjukvårdens och hälsovårdens behov. Den föreslagna arrendeti­

den av fem år syntes alltför lång evad det gällde en stor del av den kom­

munala jorden. Då utarrenderingen av kommunal jord ofta tillgrepes som

en tillfällig åtgärd i väntan på övergång till en uppgjord plans förverkli­

gande, borde icke en social arrendelag med bestämmelser om fem års arren­

detid få lägga hinder i vägen för en sådan utveckling. Beträffande byggnads­

skyldighet för jordägaren vore det synnerligen tveksamt örn dylik borde

förordas. Många av de kommunala jordar som komme att inrymmas i den

sociala arrendelagen hade dåliga byggnader. Genom byggnadsskyldighet

komme kommunerna i vissa fall att fråntagas rätten att bestämma om

byggnaderna skulle restaureras, nyuppföras eller helt rivas. Under senaste

åren hade kommunerna i många fall ansett det vara mera ekonomiskt att

utarrendera jorden utan åbyggnader, särskilt med hänsyn lill att jorden inom

en snar framtid kunde komma att användas för kommunalt ändamål t. ex.

exploateras för byggnadstomter. En i arrendelagen intagen bestämmelse örn

optionsrätt för arrendatorn torde icke få lägga hinder i vägen härför.

Svenska stadsförbundet har förklarat sig vilja på det bestämdaste av­

styrka den föreslagna lagstiflningen. Denna skulle medföra svåra olägen­

heter för städerna, den vore icke påkallad för att avhjälpa några missför­

hållanden och den vore därför både olämplig och onödig. Förbundet har

vidare yttrat bland annat följande.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Städernas mark förvärvas icke för jordbruk utan för exploatering. Även

mark som till synes icke behöver exploateras förrän i framtiden, kan kom­

ma att tagas i anspråk för exploatering långt tidigare än beräknat. Städer­

nas arrendeupplåtelser äro sålunda praktiskt taget alla tillfälliga. Någon an­

ledning att på dem tillämpa regler avsedda att utveckla bärkraftiga jord­

bruk finnes icke. Däremot finnes all anledning att underlätta försöken att

utnyttja marken till jordbruk i avvaktan på dess exploatering. Detta sker

bäst genom att i minsta möjliga utsträckning betunga städerna med före­

skrifter av de sociala arrendebestämmelsernas karaktär. Något behov att

trygga stadsarrendatorernas ställning kan icke anses föreligga. Dä stä­

derna icke behöva lägga ensidigt ekonomiska synpunkter på sina arrenden,

föreligger här icke den motsatsställning mellan jordägare och arrendator

som kan tänkas, när jordägaren är en privatperson, vilken betraktar sitt

jordbruk som en inkomstkälla. Det förhåller sig säkerligen tvärtom så, att

städerna regelmässigt behandla sina arrendatorer väl och äro generösa när

det gäller att reglera uppkommande ekonomiska mellanhavaliden.

Det skall ej bestridas att i ett litet antal fall städernas arrendeupplåtelser

kunna betecknas som permanenta och man skulle kunna tänka sig, att de

sociala arrendebestämmelserna, såsom fastiglietsdirektören Persson föresla­

git, gjordes tillämpliga på sådana arrenden. Örn en undersökning visar, att

det av honom härför anvisade tillvägagångssättet icke skulle vara fram­

komligt, torde emellertid ingen skada vara skedd, om man även här avstår

från att tillämpa de sociala bestämmelserna.

Utredningsmännens förslag betyder emellertid att dispens kommer att få

sökas för så gott som alla upplåtelser av stadsjord. Detta dispensförfarande

kommer att förorsaka städerna mycket besvär och ge upphov till en mängd

skriverier och administrativt arbete. En sådan byråkratisering är av ondo

och bör undvikas.

Svenska landskommunernas förbund har likaledes bestämt avstyrkt för­

slaget samt framhållit, att utredningsmännen borde i sitt förslag lia begrän­

sat tillämpningen av särbestämmelserna till sådana kommunala arrenden,

som verkligen vore av permanent beskaffenhet. Förbundet bär vidare ytt­

rat bland annat följande.

Någon undersökning av förekomsten och naturen av de kommunala ar­

rendena på landsbygden lia utredningsmännen icke utfört och tiden har

icke medgivit förbundet att komplettera utredningen på denna punkt. Även

örn de kommunala arrendena icke äro av samma betydelse för landskom­

munerna som för städerna, tala även för landskommunernas del starka skäl

mot det framlagda förslagets upphöjande till lag. Detta förslag innebär ju ett

klart och till synes helt omotiverat avsteg från den princip, att de sociala

arrendebestämmelserna endast skola tillämpas på permanenta arrenden,

som låg till grund för 1943 års lagstiftning. Landskommunerna lia lika stor

anledning som städerna att fråga sig varför denna diskriminering av kom­

munerna såsom jordägare skall vara av behovet påkallad. Regeln att även

större jordområden än femtio hektar skola föras under de sociala arrende­

bestämmelserna kommer att försätta vederbörande kommun i ett sämre läge

än enskild jordägare. I regel ha landskommunerna samma intresse som stä­

derna av att snabbt kunna ändra sina dispositioner rörande dem tillhörig

mark. För sådana arrendefastigheter, som förvärvats för att i sinom tid ge

plats åt kommunala byggnader, anstalter, inflyttande industrier eller ökad

bebyggelse i utkanterna av inom kommunerna befintliga tätorter ligger detta

i sakens natur. Men även beträffande annan arrendejord skulle bestäm-

Kungl. Majlis proposition nr 12.

33

melsor av det slag, som utredningsmännen föreslagit, bliva hindersamma.

För en landskommun eller församling, som på ett eller annat sätt genom

testamentsförvärv, gåva eller annan överlåtelse, vartill initiativet icke tagits

av kommunen respektive församlingen, blivit ägare till mark, som måste

utarrenderas tor jordbruksändamål, blir förvaltningen av fastigheterna re­

dan nu ofta nog ett besvärligt och föga lönande företag. Ofta har kommu­

nen-församlingen med hänsyn till svårigheterna att få ett tillfredsställan­

de ekonomiskt utbyte av marken ingen högre önskan än att, där detta låter

sig göra och icke donationsbestämmelser lägga hinder i vägen, sälja jorden,

om ett förmånligt anbud skulle yppa sig. Såvitt styrelsen förstår skulle emel­

lertid en lagstiftning av det slag, som här avses, med optionsrätt och förköps­

rätt för arrendatorn ytterligare försvåra försäljningar i dylika fall.

Av samma skäl som fastighetsdirektör Persson anser styrelsen den dispens­

regel, som utredningsmännen föreslagit, icke tillräcklig för tillgodoseende

av kommunernas berättigade intressen. Denna dispensregel förutsätter för

att vara effektiv icke endast en kunskap om gällande författningar, som

man icke alltid kan vänta att finna hos de förtroendemän, som styra våra

kommuner, utan även en vidsynthet från myndigheternas sida, som tyvärr

icke heller alltid kan antagas vara för handen. Anses en lagstiftning för

kommunala arrenden av den innebörd, som här planeras, böra genom­

föras, synes dispensregeln böra utformas enligt de grunder, som herr Pers­

son antytt. Vidare bör från lagens tillämpning undantagas, förutom stads-

planelagd mark och jordparceller av mindre storlek än ett hektar, mark för

vilken byggnadsplan upprättats ävensom fastigheter med större jordareal än

femtio hektar.

Drätselkammaren i Borås har uttalat sin bestämda gensaga mot försla­

get samt vidare anfört i huvudsak följande.

Av arrendatorerna till Borås stads 72 arrendeegendomar med en areal

överstigande 0,25 hektar utgöras ungefärligen fyra femtedelar av sådana,

som lia sin huvudsakliga bärgning från annan förvärvskälla än den arren­

derade jorden. Något mera än hälften av arrendatorerna bruka egendomar,

som alls icke äro bebyggda. De verkliga arrendegårdarnas antal utgör icke

flera än 15. En mångfald olika yrken äro representerade bland arrendato­

rerna. Talrikast förekommande äro åkare, boskapshandlare, slaktare, arbe­

tare inom olika företag samt jordbrukare, vilka sistnämnda av staden en­

dast arrendera viss tillskottsjord, som oftast nyttjas för slåtter eller beten. Un­

der angivna betingelser utarrenderade jordar ha ofta, för att icke säga mer­

endels, utnyttjats på ett sätt, som icke står i överensstämmelse med ett tids­

enligt och rationellt bedrivet jordbruk. Ur stadens synpunkt har detta varit

av underordnad betydelse, då staden förvärvat jorden med tanke på annat

användande än för jordbruk och nyttjanderätten till densamma dessutom

varit kortvarig.

De obebyggda brukningsdelarna inom landets samtliga städer äro enligt

utredningsmännens statistik i det närmaste tre gånger så många som de, vil­

ka äro försedda med för jordbruksdriften erforderliga byggnader. Att den­

na omständighet icke påtagligt återspeglas i det lagförslag, som de sakkun­

niga framlagt, förefaller i hög grad anmärkningsvärt. För alt säkerställa sig

mot byggnadsskyldigheten sådan som densamma utformats i den sociala

arrendelagstiftningen skulle kommunerna vara tvungna att använda sig av

ett dispensförfarande. Detta skulle säkerligen med den omsättning på arren­

datorer, som råder beträffande städernas jordar, visa sig synnerligen be­

tungande. För städernas vidkommande synes det till grund för den sociala

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 12.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

arrendelagstiftningen bland annat åberopade motivet att bibehålla arrenda-

torerna och deras familjer vid hem och härd till övervägande del sakna be­

tydelse.

Beträffande nu angivna typer av jordbruksarrenden torde näppeligen kun­

na anföras skäl, som motivera arrendenas inordnande under en kommunalt-

social arrendelagstiftning. Här kan icke såsom vid övriga mindre arrenden

göras gällande sådana rent sociala önskemål som förbättring av en viss grupps

ställning i socialt hänseende. Kommunerna ha ett helt annat intresse än en

enskild fastighetsägare att icke blottställa sina arrendatorer, då dessa eljest

i sista hand skulle falla det allmänna till last. En lagstiftning beträffande

utarrendering av kommunal jord skulle vara till föga nytta för de kommu­

nala arrendatorerna men till mycken skada för kommunerna, speciellt stä­

derna.

Drätselkammaren i Enköping har uppgivit, att dess jord vore utarrende­

rad i 27 större och 142 mindre lotter. Staden hade strävat efter att få arren­

dekontrakten på de mindre brukningsdelarna löpande för ett år i taget med

rätt för staden att vid behov taga marken i anspråk för tomtförsäljning. De

nu föreslagna lagbestämmelserna försvårade en smidig anpassning efter den

ofta konjunkturbetonade efterfrågan på tomter för industri- och bostadsän­

damål. De komme att gynna privata markexploatörer runt omkring staden

samtidigt som de för staden medförde stora olägenheter och skador ur såväl

sanitär som social synpunkt.

Drätselkammaren i Halmstad, som bestämt avstyrkt lagförslaget, har

framhållit, att utredningsmännen som skäl för att tillämpa de sociala arren­

debestämmelserna på kommunernas jord icke kunnat åberopa annat än de

helt naturliga och självfallna omständigheterna, att kommunerna endast i

undantagsfall själva brukade sin jord och att utarrendering icke upphörde

på grund av att kommunen ämnade själv övertaga jordbruksdriften. För

en sådan beskärning som detta innebure i fråga om kommunernas förfo­

gande över den till allmänt ändamål avsedda jorden för enskild arrendators

intressen borde fordras sakskäl av helt annan styrka. När det gällde städer­

nas jord kunde intresset av jordbrukets förkovran icke tillgodoses utan ska­

da för städerna och förfång för tyngre vägande allmänna intressen. För att

undgå olägenheterna av en sådan lagstiftning komme städerna att, i den

mån det vore möjligt, underlåta att utarrendera sina fastigheter, varigenom

åstadkommes motsatsen mot vad man velat vinna med lagstiftningen. En­

ligt utredningsmännens förslag skulle kommun kunna göra gällande, att ar­

rendatorns rätt till nytt arrende förfallit, när frågan om exploatering av jor­

den för något kommunalt ändamål blivit aktuell. Därvid vore dock att mär­

ka, att arrendatorn enligt 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen ägde rätt att inom

en månad efter erhållen underrättelse instämma talan till domstol örn bibe­

hållande av rätten till nytt arrende. Sålunda kunde arrendatorn genom att

inleda rättegång i saken, fördröja avgörandet av frågan om stadens rätt att

taga jorden i anspråk för det aktuella behovet på sådant sätt, att den i lagen

angivna möjligheten för staden att tillgodose det ifrågavarande behovet ble­

ve helt illusorisk. Här finge i stället arrendatorn ett tillfälle att utnyttja sta­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

eller dylikt och sålunda undandraga marken från jordbruksnäringen utan

att detta i och för sig vore nödvändigt. Man måste också komma ihåg, att

arrendatorer av centralt belägen kommunal jord, som innehade långa kon­

trakt, kunde genom stadens utveckling göra sig icke obetydliga förtjänster

genom att uthyra mark till upplagsändamål, kiosker, bensinstationer m. m.,

förtjänster som rätteligen borde tillfalla staden.

Drätselkammaren i Norrköping har påpekat, att för stadens del kunde en­

dast omkring 10 av 99 arrenden hänföras till permanenta arrenden. Stads-

planegränsen kunde ej betraktas som gräns mellan permanenta och tillfälliga

arrenden och endast i undantagsfall utgjorde den gräns mellan egendomar

eller brukningsdelar, varför, om lagförslaget antoges, det egendomliga för­

hållandet skulle uppstå, att ett arrende delvis bleve permanent och folie un­

der lagens bestämmelser och delvis vore att betrakta som tillfälligt. Staden

instämde till alla delar i vad fastighetsdirektören Persson yttrat och avstyrk­

te sålunda förslaget men hade icke något att erinra mot att särbestämmel­

serna gjordes tillämpliga på de fåtaliga permanenta arrendena, om det vore

rättstekniskt möjligt att utbryta dessa.

Stockholms stadskollegium, som avstyrkt förslaget, har yttrat bland annat

följande.

Även den föreslagna begränsade tillämpningen av de sociala arrendebe­

stämmelserna ger anledning till allvarliga betänkligheter ur stadskommunal

synpunkt. I första hand är härvid att märka, att det i en växande stad all­

tid måste bliva utomordentligt svårt att med någon säkerhet avgöra, huru­

vida och vid vilken tidpunkt ett visst jordområde kan behöva tagas i anspråk

för exploatering eller för något allmänt förvaltningsändamål. Att — såsom

föreslagits — hänskjuta avgörandet i dylika svårbedömliga frågor till de för

helt andra uppgifter länsvis inrättade jordbrukskommissionerna eller andra

icke-kommunala organ synes icke godtagbart. Överhuvudtaget synes man

från städernas sida med fog kunna göra gällande, att de uppgifter, som stä­

dernas markpolitik har att tillgodose, äro av den stora allmänna sociala be­

tydelse, att stadsförvaltningarna vid fullgörandet av dessa uppgifter icke böra

påläggas andra inskränkningar än sådana, som äro av ett starkt dokumen­

terat behov motiverade. Att något sådant behov i nu förevarande hänseende

skulle föreligga har icke påvisats.

Även i de relativt sällsynta fall, där kommunala jordegendomar på längre

sikt upplåtas för jordbruksdrift, kunna motsättningar befaras uppkomma

mellan de föreslagna sociala arrendebestämmelserna och det förvaltningsbe-

hov, som egendomen är avsedd att trygga. Enligt nämnda bestämmelser är

sålunda exempelvis en arrendator berättigad till ersättning för vissa av ho­

nom utförda, för jordbruket nyttiga anläggningar, även om jordägaren ej

därtill givit tillstånd, men sakkunniga, t. ex. jordbrukskonsulent och två sy­

nemän, godkänna anläggningen. Stadgandet gäller även andra arrenden än

de sociala, men bestämmelserna äro endast för de sociala arrendena tving­

ande. Beträffande de av staden för tryggande av vattentäkt förvärvade Born-

sjöegendomarna har vattenledningsverket hittills i arrendekontrakten kunnat

inskränka arrendatorns befogenhet att verkställa dylika anläggningar, sorn

visserligen kunna vara till gagn för jordbruket, men också kunna strida mot

verkets intresse av att bibehålla vattnets renhet i Bomsjön och i dess till­

flöden. Skulle Bornsjöegendomarna hänföras till socialarrenden, betyder det­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Drätselkammaren i Malmö har för det fall, att den utarrenderade jorden

läge delvis inom och delvis utom fastställd stadsplan, ansett särbestämmel­

serna icke böra vara tillämpliga på avtalet utan endast de allmänna arrende­

bestämmelserna. I fråga örn jord, som icke vid arrendets tillkomst läge inom

stadsplan men som sedermera intoges i sådan plan, syntes i blivande lagtext

böra föreskrivas att de särskilda bestämmelserna icke vidare skulle tilläm­

pas vid den arrendeperiods utgång, som läge närmast efter den tidpunkt, då

stadsplanen blivit fastställd. Detta innebure bland annat, att vid arrendepe­

riodens slut optionsrätt icke skulle förekomma.

Beträffande den föreslagna nedre arealgränsen har jordbrulcs-

kommissionen i Älvsborgs läns södra del framhållit, att det syntes innebära en

alltför stor eftergift för kommunintresset att undantaga alla brukningsdelar

med mindre areal odlad jord än ett hektar; vore en sådan brukningsdel för­

sedd med åbyggnader, borde den vara undei-kastad särbestämmelserna.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott har ansett det icke påkallat

att undantaga arrenden omfattande mindre areal än ett hektar. Drätselkam­

maren i Gävle har uttalat, att gränsdragningen vid ett hektar föi’efölle helt

godtycklig men att om däremot gränsen dragits vid exempelvis 8 hektar, det

skulle blivit någon mening därmed, enär man i allmänhet torde räkna med

denna areal för att ett självständigt jordbruk skulle kunna bära sig. Drät­

selkammaren i Halmstad har ansett lagstiftningen, om den skulle komma till

stånd, icke böra tillämpas på jord av så obetydlig areal som föreslagits utan

begränsas till jordbruksarrenden av sådan omfattning, att arrendatorn därå

kunde ha sin huvudsakliga försörjning. I annat fall komme denna lagstift­

ning att vålla städerna så många hinder och besvärligheter att den komme att

framstå som en sannskyldig tvångströja.

Emot förslaget att vid de kommunala arrendena icke upprätthålla den för

de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning stadgade övre areal­

gränsen femtio hektar har invändning gjorts i några yttranden. Sålunda

ha jordbruksko,nimissionerna i Skaraborgs och Västmanlands län, drätsel­

kammaren i Norrköping och Svenska landskommunernas förbund ansett an­

ledning icke föreligga till avvikelse från den regel som i förevarande avse­

ende gäller för enskilda tillhörig jord.

I fråga om optionsrätten ha, som förut berörts, drätselkamrarna i

Halmstad och Malmö uttalat betänkligheter mot att frågan om arrendatorns

rätt till nytt arrende skulle kunna bliva föremål för prövning av domstol,

varigenom en långvarig process kunde hindra kommunen att inom rimlig

tid komma i besittning av sin jord.

Förslaget om förkortande för de kommunala ai-rendena av den i 2 kap. 53 §

nyttjanderättslagen angivna uppsägningstiden från ett år till sex må­

nader har föranlett erinringar av lantbruksstyrelsen och Stockholms läns lands­

tings förvaltningsutskott. Lantbiuksstyrelsen, som tillika motsatt sig förkort­

ning av de i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen angivna tidsfiåsterna har utta­

lat, att icke minst med hänsyn till arrendetidens omfattning det kunde ifråga­

sättas, om en förkortning av nämnda tidsperioder vore av den betydelse för

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

är förenad rätt till delaktighet i allmänning. Ägarna av omförmälda fastig­

heter äga del i samfälligheten efter fastigheternas oförmedlade mantal eller

i fråga om fastigheter för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddel­

ning efter den grund som därvid stadgats. Häradsallmänning förvaltas av

en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse. I några fall har häradsallmän­

ning enligt Kungl, Maj:ts medgivande delats mellan socknarna i häradet

under villkor att den varje socken tilldelade allmänningslotten ej finge skif­

tas mellan hemmanen i socknen. Enligt stadgande i 63 § häradsallmännings-

lagen skall denna lag i tillämpliga delar gälla även för dylik till socken hö­

rande allmänning.

I den s. k. skogslagstiftningskommitténs år 1918 avgivna betänkande upp­

gives att häradsallmänningarnas antal uppgår till 55, därav

i Uppsala län 10, i Södermanlands län 8, i Östergötlands län 13, i vartdera

av Örebro och Västmanlands län 6, i vartdera av Stockholms och Skaraborgs

län 4, i Älvsborgs län 2 samt i vartdera av Jönköpings och Kalmar län en.

I samband med en utredning rörande lägenhetsägarnas å allmänningama

rättsliga ställning infordrades under år 1926 uppgifter från vederbörande

allmänningsstyrelser och jägmästare rörande antalet och beskaffenheten av

de å häradsallmänningama belägna jordbruks- och bostadslä­

genheterna. Enligt dessa uppgifter funnos å sagda allmänningar sam­

manlagt 353 dylika lägenheter, därav 234 jordbrukslägenheten Cirka hälften

av lägenheterna disponerades såsom boställen för skogvaktare, tillsyningsmän

eller skogsarbetare eller för annat ändamål avseende delägarnas gemensam­

ma intressen. Allenast 4 lägenheter innehades enligt uppgifterna med ständig

eller ärftlig besittningsrätt under det att övriga lägenheter, med undantag av 2,

som vid tiden för uppgifternas avlämnande ej disponerades för något ända­

mål, upplåtits under nyttjanderätt för bestämd eller obestämd tid. Lägenhe­

terna uppgåvos i regel vara försedda med boningshus; 49 lägenheter saknade

dock dylika hus. Beträffande äganderätten till boningshusen å lägenheterna

uppgavs att dessa hus tillhörde å 205 lägenheter allmänningsdelägama, å 90

lägenhetshavama och å 9 kronan.

År 1942 verkställdes inom jordbruksdepartementet utredning rörande dis­

positionen av kronoskogvaktarboställena å häradsallmänningama. Av denna

utredning framgick, att boställena voro 83 till antalet. Sammanlagda taxerings­

värdet för boställena uppgick till ungefär 625 000 kronor. Boställenas areal

utgjorde tillhopa omkring 2 300 hektar. Av boställena hade 25 inägor till en

vidd av högst 5 hektar, 24 till en vidd av över 5 men ej över 10 hektar,

29 till en vidd av över 10 men ej över 20 hektar och 5 slutligen till en

vidd av över 20 hektar. De voro belägna: 18 i Östergötlands län, 19 i Upp­

sala län, 15 i Södermanlands län, 1 i Örebro län, 10 i Västmanlands län,

9 i vartdera av Stockholms och Skaraborgs län samt 2 i Jönköpings län.

Vid 1942 års riksdag beslöts i enlighet med en då framlagd proposition att

på vissa villkor å vederbörande häradsallmänningsdelägare överlåta statens

rätt till de å eller invid häradsallmänningama belägna kronoskogvaktarbo­

ställena.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

sockenallmänningarna alltjämt ägde bestånd och i så fall om å desamma

funnes några utarrenderade jordbrukslägenheter ha utred­

ningsmännen gjort förfrågningar hos skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads,

Östergötlands, örebro, Kopparbergs, Skaraborgs och Södermanlands län

ävensom Kalmar läns södra skogsvårdsstyrelse och hos länsstyrelsen i Got­

lands län. Av de inkomna svaren framginge, enligt vad utredningsmännen

anfört, följande.

Sockenallmänningarna inom Kristianstads och Gotlands liin hade blivit

skiftade. — På Öland funnes numera ej några sockenallmänningar. — Å

sockenallmänningarna i örebro och Södermanlands län dreves ej något jord­

bruk. — T Kopparbergs län funnes fastigheter som syntes vara av socken-

allmännings natur i Stora Skedvi. Hedemora. Malung. Rättvik och Säter,

men på ingen av dessa allmänningar funnes utarrenderade jordbro kslägen-

heter. — I Östergötlands län ägdes Hällemons IHulemons) allmänning inom

Stora Åby .socken av i mantal satta hemman i Heda och Västra Tollstads

socknar samt Snavens allmänning i Stjernorps socken av hemmansägarna

i Stjernorps och Vreta Klosters socknar, medan Vårdsbergs sockenallmän­

ning, från vilken avkastningen uppbures av Vårdsbergs kommun, syntes till­

höra hemmansägarna i samma socken. Å Hällemons allmänning, som hu­

vudsakligen bestode av skogsmark, brukades befintlig åkerjord utan ersätt­

ning av skogsbevakaren. Å Snavens allmänning utarrenderades lägenheten

Klastorp på fem års tid mot ett arrende av 225 kronor; underhållsskyldig­

heten av å lägenheten befintliga byggnader ålåge styrelsen för allmänningen.

Å Vårdsbergs sockenallmänning funnes en lägenhet som utarrenderades på

tio år för 480 kronor; för underhållet av lägenhetens åbyggnader svarade

kommunen. — Skogsvårdsstvrelsen i Skaraborgs län hade, då några upp­

gifter örn i länet förekommande sockenallmänningar icke kunnat erhållas

vare sig hos länsstyrelsen eller å lantmäterikontoret, låtit verkställa under­

sökning av det ekonomiska kartverket för länet från 1880-talet. Härefter

hade skogsvårdsstvrelsen tillskrivit kommunalnämndsordförandena i de 22

socknar, för vilka kartverkets beskrivningar upptoge anteckningar örn soc­

kenallmänning. med begäran om uppgift huruvida allmänning av ifråga­

varande slag alltjämt förefunnes och därest så vore fallet om närmare upp­

lysningar rörande densamma. Från 20 socknar hade inkommit svarsskrivel-

ser till skogsvårdsstyrelsen. Svaren utvisade, att sockenallmänningar före-

komme inom Leksbergs, Amnehärads, Borgunda, Slöta, Lyrestads, Götlunda,

Älgarås, Brunnhems, Öglunda och Flistads socknar. A Leksbergs, Amnehä­

rads, Brunnhems och Öglunda sockenallmänningar funnes ej några jord-

brukslägenheter. Allmänningen i Borgunda socken, som vore belägen å fastig­

heten Hjälsbo 181 och ej vore försedd med åbyggnader, hade en areal av

omkring 0,5 hektar och vore för närvarande utarrenderad mot 10 kronor om

året men skulle inom den närmaste tiden avyttras av delägarna. Å Slöta

sockenallmänning funnes sex lägenheter, som vore utarrenderade, en tills

vidare och de övriga antingen på fem eller tio år mot arrendebelopp från 3

till 50 kronor årligen. Å de lägenheter som vore bebyggda tillhörde byggna­

derna arrendatorema. Lyrestads sockenallmänning utgjordes av tre mossar,

Hässlemossen, Råglandsmossen och Håmossen. Å Hässlemossen funnes någ­

ra mindre åkerlappar, som utarrenderades mot 15 kronor om året. Grässlåt-

tem å Råglandmossen vore likaledes utarrenderad. Å Götlunda sockenall­

männing, benämnd Digerö, vöre den odlade jorden eller omkring 3 hektar

åker utarrenderad på tio år för ett årligt arrende av 62 kronor; åbyggnader

saknades. Älgarås sockenallmänning utgjordes av Myrhults mosse örn cirka

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

ningar eliel' allmänningsskogar för vederbörande jordägares räkning. Där­

jämte avsattes vid den särskilda avvittring som efter den allmänna avvitt-

ringens slutförande verkställdes i fråga örn nybyggen å odisponerade över-

loppsmarker inom vissa socknar av länet dels allmänningar för respektive

nybyggares räkning dels ock — på det nybyggarna skulle erhålla delaktighet

i de vid den allmänna avvittringen avsatta allmänningsskogarna — vissa om­

råden av nybyggarnas skogsanslag, vilka områden tillädes berörda skogar.

De allmänningsskogar som sålunda avsattes vid den allmänna och särskilda

avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens län vörö följande: inom

Västerbottens län Dorotea övre, Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt

Sorsele övre allmänningsskogar och inom Norrbottens län Arvidsjaurs, Arje­

plogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi allmänningsskogar, Pajala, Juno­

suando och Tärendö socknars allmänningsskogar samt nybyggarnas särskilda

allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar.

Enligt 1 § i förberörda lag den 17 juni 1938 tillhöra allmänningsskogarna

ägarna av de fastigheter för vilka skogen vid storskifte eller avvittring blivit

avsatt eller med vilka enligt vad som bestämts vid jorddelning är förenad

rätt till delaktighet i skogen. Allmänningsskogarna förvaltas i det stora hela

efter samma grunder som häradsallmänningarna.

För utredning om i vilken utsträckning å allmänningsskogarna i fråga

finnas utarrenderade jordbrukslägenheter och huru a r-

rendevillkoren för dessa lägenheter äro reglerade ha utredningsmän­

nen införskaffat vissa upplysningar från ordförandena i vederbörande all-

männingsstyrelser.

För de inkomna svaren ha utredningsmännen lämnat följande redogörelse.

Kopparbergs län.

Beträffande Lima sockens besparingsskog upplyses: Å allmänningen finnas

icke några utarrenderade jordbrukslägenheter i egentlig mening. Dock ha

för odling av myrmark upplåtits lägenheter på 50 års avgiftsfritt nyttjande

med rätt för innehavarna under viss förutsättning till fortsatt nyttjande vid

nämnda tids utgång. Sådana upplåtelser ha sedan år 1907 skett i omkring

50 fall, varav icke alla fullföljts. Lägenheternas areal växlar mellan 1 och

6 hektar men är i de flesta fall 2 eller 3 hektar.

I fråga om Transtrands sockens besparingsskog uppgives: Å skogen finnas

icke några jordbrukslägenheter. En del småbrukare har dock medgivits rätt

till odlingslägenheter avgiftsfritt under en tid av 50 år. Efter arrendetidens

utgång kunna avtalen förnyas. Lägenheterna, som icke äro taxerade, äro icke

bebyggda på annat sätt än att å dem i vissa fall uppförts lador för foder­

skörden; odlingarna tjäna endast som stöd för jordbruk i bygden.

Å Orsa sockens besparingsskog finnas tolv utarrenderade jordbrukslägen­

heter med en areal åker och slåtteräng växlande mellan 18,74 och 0,24 hektar.

Lägenheterna bruka utarrenderas på en tid av 5 eller 15 år. I allmänhet

tillförsäkras arrendatorerna rätt till nytt arrende vid löpande arrendeperio­

ders utgång. Arrendeavtalen innehålla ej några bestämmelser om nybygg­

nadsskyldighet för arrendatorerna; däremot skola dessa enligt avtalen ut­

föra smärre reparationer å byggnaderna.

Å övriga besparingsskogar inom länet finnas ej några utarrenderade jord­

brukslägenheter.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

4. Utredningsmännens förslag till arrendebestämmelser för viss

allmännings jord.

Utredningsmännen ha kommit till den uppfattningen, att de sociala arren­

debestämmelserna böra göras tillämpliga på arrendeupplåtelser från fyra slag

av allmänningsjord, nämligen å arrende av brukningsdel, som ingår i härads­

allmänning eller i sådan till socken hörande allmänning, som avses i 63 §

lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar, eller i allmänningsskog, som

omförmäles i lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna, eller ock utgöres av mark, som förvärvats av delägarna i allmänning

som nyss sagts utan att den blivit med allmänningen införlivad. Den härav

betingade lagändringen ha utredningsmännen ansett lämpligen kunna ske på

det sätt, att till 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen fogas ett nytt stycke av nu

angivet innehåll. Förslag till lag härom har uppgjorts av utredningsmännen

och torde få fogas som bilaga till detta protokoll (Bilaga C).

I anslutning härtill ha utredningsmännen anfört, att det föreliggande lag-

stiftningsspörsmålet komme att i första hand avse frågan huruvida dessa

arrendeupplåtelser, som hittills fallit under nyttjanderättslagens allmänna ar­

rendebestämmelser, kunde anses vara av sådan permanent natur att de borde

likställas med de sociala arrendena och därför dragas under specialregle­

ringens tillämpningsområde. Vad anginge den tid, för vilken utarrendering

av den nu omförmälda allmänningsjorden brukade ske, utvisade de från liä-

radsallmänningförbundet och styrelserna för allmänningsskogarna inkomna

svaren, att den sedvanliga arrendetiden för lägenheter å häradsallmänningar-

na utgjorde tio år samt att arrendeavtalen för lägenheter å allmänningsskogar­

na icke avsåge kortare tid än fem år men ofta inginges för längre tidsperiod.

Vidare hade i vissa svar uppgivits, att arrendatorerna brukade tillförsäkras

rätt till nytt arrende vid löpande arrendeperiods utgång. Med hänsyn till vad

sålunda framkommit örn de villkor, på vilka allmänningsjordtn plägade upp­

låtas, syntes det kunna göras gällande, att förevarande arrendeupplåtelser

vore permanenta redan så till vida som avtalen slötes för längre tidsperioder.

Emellertid förelåge en ytterligare likhet mellan de fastigheter, som genom

bestämmelserna i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen hänföras under specialreg­

leringen, och jordbrukslägenhetema å den allmänningsjord varom nu vore

fråga. Beträffande förstnämnda fastigheter torde det nämligen regelmässigt

förhålla sig så, att de ej brukades av jordägarna själva utan att i stället ut­

arrendering framstode såsom den sedvanliga brukningsformen. Vad sålunda

sagts torde självfallet i ännu högre grad gälla den allmänningsjord som vore

lämpad för jordbruksdrift. Här framstode överhuvud taget arrendeformen så­

som det enda möjliga och användbara brukningssättet. I det hänseende som

nu nämnts vore de åsyftade arrendena otvivelaktigt att anse såsom perma­

nenta. De sålunda anförda synpunkterna på arrendeförhållandenas varaktig­

het syntes i lika mån gälla beträffande utarrendering av sådan mark som av

delägare i allmänning som nyss sagts förvärvats för införlivning nied den­

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

med hänsyn till den ringa förekomsten av arrenden å sådan mark. Orsa

sockens allmänningsstyrelse har avstyrkt förslaget under framhållande att

de små jordbruken på allmänningarna upplätes i huvudsak för att tillför­

säkra skogsbruket en god arbetarstam samt att lagen därför ej fyllde något

praktiskt behov och skulle få ringa tillämpning.

V. Departementschefen.

Vid den revision av arrendelagstiftningen som företogs år 1943 genomför­

des bland annat en avsevärd utvidgning av de sociala arrendebestämmelsernas

tillämpningsområde. Samtidigt härmed gavs genom dessa bestämmelser åt

arrendatorerna en mera tryggad och förbättrad ställning. Sålunda infördes

bland annat en minsta arrendetid av fem år med options- och förköps­

rätt för arrendatorn. Efter denna lagstiftnings genomförande omfatta de so­

ciala bestämmelserna liksom tidigare jord, som äges av bolag, ekonomiska

föreningar och s. k. skogsspekulanter, men därjämte även jord tillhörig annan

förening ävensom stiftelse, enskild ägare till under huvudgård lydande gård,

torp eller annan jordbrukslägenhet samt enskild person, vilken icke är man­

talsskriven å den utarrenderade fastigheten och uppenbarligen besitter den­

samma av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av

jordbruket. Vid gränsdragningen mellan arrenden som skulle falla under de

sociala bestämmelserna och dem, å vilka de allmänna bestämmelserna skulle

tillämpas, utgick man från att under de förra borde hänföras sådana arrenden

som hade mera permanent karaktär. Genom senare tillkomna författningar

ha arrendebestämmelser angående kronohemman och ecklesiastika jordbruks­

fastigheter anslutits till de sociala bestämmelserna.

Vid 1943 års riksdags behandling av förslaget till nya arrendebestämmelser

ifrågasattes om icke även de kommunala arrendena borde underkastas de

sociala arrendebestämmelserna. Såsom framgår av vad förut anförts utta­

lade tredje särskilda utskottet, som behandlade lagstiftningsfrågan, att sär­

skild utredning borde komma till stånd beträffande bland annat de arrenden

av kommunal jord vilka besutte en mera varaktig karaktär. Detta utskottets

uttalande godkändes sedermera av riksdagen.

I det nu föreliggande förslaget till reglering av de kommunala arrendena lia

samtliga sådana arrenden, som omfatta odlad jord till större vidd än ett

hektar, ansetts böra lyda under i stort sett samma bestämmelser som de so­

ciala arrendena.

Vid avgörandet av frågan om lämpliga lagbestämmelser för de kommunala

arrendena gäller det främst att söka få till stånd en skälig avvägning mellan

kommunernas och arrendatorernas intressen. I den mån de kommunala arren­

dena äro av permanent natur torde någon bärande erinran icke kunna göras

mot att dessa underkastas i huvudsak samma reglering som de sociala arren­

dena. Beträffande de arrenden som icke äro av sådan natur äro förhållan­

dena, såsom även utredningsmännen framhållit, något annorlunda. Den jord

50

Kungl, ftlaj.ts proposition nr 12.

tressen kräva, att de sociala bestämmelserna gälla så snart någon del av den

utarrenderade jorden ligger utom stadsplan. Utsträckes stadsplan så att ut­

arrenderad brukningsdel kommer att i sin helhet ligga inom densamma, böra

de sociala arrendebestämmelserna upphöra att tillämpas vid utgången av

den arrendeperiod under vilken stadsplanen fastställes. Att från de nya be­

stämmelserna undantaga jord, för vars bebyggande endast vidtagits mera

förberedande åtgärder såsom att stomplan eller byggnadsplan upprättats eller

utomplansbestämmelser meddelats, torde vara varken ändamålsenligt eller

av förhållandena påkallat. Genom att undantaga dylik jord från ifrågava­

rande stadganden skulle nämligen uteslutas betydande områden, som säker­

ligen under avsevärd framtid komma att nyttjas för jordbruk.

Med hänsyn till den inskränkning av minimitiden för utarrendering av

kommunal jord jag i det följande kommer att föreslå torde anledning icke

heller föreligga att från den nya lagstiftningens tillämpningsområde utesluta

jord, som avses skola användas till flygplats.

I fråga örn lagstiftningens omfattning med hänsyn till den utarrenderade

jordens storlek ha utredningsmännen föreslagit vissa avvikelser från vad

som gäller vid arrenden som nu äro underkastade de sociala arrendebestäm­

melserna. Enligt utredningsmännens förslag lia de nya bestämmelserna an­

setts i princip böra tillämpas å alla kommunala arrenden som omfatta odlad

jord till större vidd än ett hektar. För de sociala arrendebestämmelserna i

nyttjanderättslagen gäller ingen nedre arealgräns men däremot har fastställts

en övre arealgräns så att stadgandena ej äro tillämpliga på brukningsdel med

mer än femtio hektar odlad jord. Otvivelaktigt tala vissa skäl för en regle­

ring i överensstämmelse med utredningsmännens förslag. Behovet av att ut­

tryckligen undantaga de minsta och att utsträcka lagstiftningen även till de

större arrendena synes mig dock icke vara så stort, att det överväger önske­

målet örn såvitt möjligt enhetliga regler för kommunal och annan jord. Med

hänsyn härtill har jag icke funnit skäl att i förevarande avseende föreslå

bestämmelser som avvika från de i nyttjanderättslagen upptagna.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört kan jag icke biträda utrednings­

männens förslag, att den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser örn

arrendatorns besittningstid oförändrade skola tillämpas på kommunala arren­

den. Ehuru detta endast i förhållandevis få av yttrandena direkt framhållits,

torde det ha varit stadgandet, att arrendeupplåtelse för viss tid skall gälla för

minst fem år, som framkallat de allvarligaste betänkligheterna mot den ifrå­

gasatta lagstiftningens genomförande. Det synes icke heller kunna bestridas,

att en dylik föreskrift med avseende å kommunala arrenden skulle komma att

föranleda icke obetydliga olägenheter för kommunerna. Uppenbarligen kan

det ofta ställa sig svårt att på förhand med någon säkerhet avgöra, om viss

jord kan komma att inom de närmaste fem åren behöva tagas i anspråk för

sådana ändamål som kommunerna i första hand anse sig böra främja. Under

dessa förhållanden måste kommunerna helt naturligt ofta ställa sig tveksam­

ma till frågan om deras jordbruksjord bör utarrenderas eller ej, och icke

sällan torde då försiktigheten anses bjuda att jorden icke upplåtes på arrende.

52

Kunni Maj:ts proposition nr 12.

trahenterna möjlighet att erhålla godkännande av ett ingånget avtal om ar­

rendevillkor, som avvika från de tvingande lagbud specialregleringen inne­

håller. En förutsättning för beviljande av dispens är att i avtalet gjorts förbe­

håll örn att dispens må sökas. För kommunerna torde det ofta vara av vikt

att, innan beslut fattas örn utarrendering av jord, erhålla klarhet i frågan

huruvida sådana avvikelser från de sociala arrendebestämmelserna, som kom­

munen i det särskilda fallet anser nödvändiga eller önskvärda, kunna bliva

godkända. Det torde också vara av betydelse för kommun att för alla arren­

den inom ett jordområde, som kanske avses snart skola användas för annat

ändamål än jordbruk, kunna uppställas enhetliga villkor, som i ett eller flera

avseenden avvika från de sociala arrendebestämmelserna. Det synes mig där­

för lämpligt att, som utredningsmännen föreslagit, så utsträcka dispensmöj-

hgheterna i fråga örn kommunal jord, att kommunerna erhålla möjlighet att

få ansökan om dispens prövad redan innan arrendeupplåtelse skett. Dispens­

medgivande bör genom tids- och ändamålsbestämmelser kunna modifieras till

sin räckvidd.

Med hänsyn till de möjligheter till dispens från de nu föreslagna arrende-

bestämmelserna, som sålunda böra finnas, anser jag helt obefogade de i

några yttranden gjorda uttalandena, att den kommunerna enligt förslaget åvi­

lande byggnadsplikten och skyldigheten att ersätta förbättringar ur städer­

nas synpunkter skulle vara oskäliga. Likaså finner jag den i några av städer

avgivna yttranden framställda anmärkningen, att jordbrukskommissioner-

na icke ägde förutsättningar att rätt bedöma behovet av dispens i fråga om

stadsjord, sakna grund. Erinras må ock att, till följd av den förkortning av

minimitiden för arrendeupplåtelser jag i det föregående förordat, det torde

kunna förutsättas, att dispens icke skall behöva förekomma annat än i ett

förhållandevis ringa antal fall.

Vad angår formen för ifrågavarande lagstiftning delar jag utredningsmän­

nens uppfattning att bestämmelserna rörande de kommunala arrendena

lämpligen böra upptagas i en särskild lag. Inarbetning av dessa stadganden

i nyttjanderättslagen torde nämligen komma att medföra att bestämmelserna

däri bleve mindre överskådliga. I

I fråga om de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning på arren­

den av viss allmänningsjord har jag funnit utredningsmännens

förslag väl avvägt. Jag vill därför förorda, att de sociala arrendebestämmel­

serna göras tillämpliga å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som ingår

i häradsallmänning eller i sådan till socken hörande allmänning, som avses

i 63 § lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänning^!-, eller i allmännings-

skog, som omförmäles i lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i

Norrland och Dalarna, eller ock utgöres av mark som förvärvats av del­

ägarna i allmänning som nyss sagts utan att den blivit med allmänningen

införlivad.

Anledning synes mig icke föreligga att undantaga eller jämka någon av

särbestämmelserna vid dessas tillämpning på allmänningsjord. De nu ifråga-

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

med särskil4a»bestämmelser om arrende av viss kommunal jord.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Upplåtes kommun tillhörig jord, som till någon del ligger utom fastställd

stadsplan, på arrende för jordbruksändamål och avser arrendet bruknings-

del, som omfattar högst femtio hektar odlad jord, skola stadgandena i 2 kap.

50—66 §§ lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom lända

till efterrättelse, med de avvikelser som föranledas av bestämmelserna i 2 och

3 §§ här nedan.

Med kommun skola vid tillämpningen av denna lag likställas municipal­

samhälle, särskilt skoldistrikt, fattigvårdssamhälle som avses i 6 § lagen örn

fattigvården, kommunalförbund och landsting ävensom församling, när fråga

är örn arrende, som icke regleras av ecklesiastika arrendebestämmelser.

2

§.

I stället för den i 2 kap. 50 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom i

fråga om upplåtelse för viss tid bestämda arrendetiden av minst fem år skall

gälla en arrendetid av minst ett år; och skall den vid utgången av varje arren­

deperiod enligt 51 § samma kap. inträdande rätten till nytt arrende avse

en tid av ett år.

3 §•

Tillkännagivande av arrendator enligt 2 kap. 52 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom att han ej vill tillgodonjuta nytt arrende, skall ske senast

sex månader före arrendetidens utgång. Det nya arrende, som arrendatorn

skall anses hava åtagit sig om sådant tillkännagivande ej skett inom tid som

nu sagts, skall avse en tid av ett år.

Vill kommun göra gällande att på grund av något förhållande som avses

i 2 kap. 53 § förenämnda lag arrendatorns rätt till nytt arrende bör förfalla,

skall kommunen lämna arrendatorn meddelande därom i enlighet med vad

i sagda lagrum sägs senast sex månader före arrendetidens utgång.

Tillkännagivande i enlighet med vad i 2 kap. 54 § första stycket samma

lag stadgas om påkallande av ändring av arrendevillkoren skall ske senast

sex månader före arrendetidens utgång. Sker ej tillkännagivande såsom nu

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

lagens ikraftträdande. Över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras

i den ordning 4 § tredje stycket denna lag stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal som slutits före lagens ikraft­

trädande.

Kungl. Majlis proposition nr 12.

57

Bilaga A.

Utredningsmännens förslag till lag med vissa bestämmelser

angående arrende av kommunal jord.

1

§•

Upplåtes kommun tillhörig jord som icke ingår i fastställd stadsplan på

arrende för jordbruksändamål, skola, därest arrendet omfattar odlad jord

till större vidd än ett hektar, stadgandena i 2 kap. 50—66 §§ lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom lända till efterrättelse, med

den inskränkning som föranledes av bestämmelserna i 2—4 §§ här nedan.

2

§•

Vill kommun göra gällande att på grund av något förhållande som avses

i 2 kap. 53 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom arrendatorns rätt till

nytt arrende bör förfalla, skall kommunen lämna arrendatorn meddelande

därom i enlighet med vad i sagda lagrum sägs senast sex månader före ar­

rendetidens utgång.

Tillkännagivande i enlighet med vad i 2 kap. 54 § första stycket förenämn-

da lag stadgas örn påkallande av ändring av arrendevillkoren skall ske senast

sex månader före arrendetidens utgång, och skall frågan därom senast fem

månader före samma tids utgång vara hänskjuten till skiljemän vid äventyr

att arrendevillkoren eljest skola förbliva oförändrade, där ej annorledes över-

enskommes.

3 §.

Arrendator av kommunal jord må, om arrendet omfattar odlad jord till

större vidd än femtio hektar, tillförbindas underhållsskyldighet beträffande

fastighetens nödiga byggnader i vidsträcktare omfattning än som följer av

stadgandena i 2 kap. 60 och 61 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

4 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill att arrendeavtal som

slutits rörande kommun tillhörig jord undantages från tillämpning av något

av stadgandena i 2 kap. 50—61 §§ eller 63—65 §§ lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom, i den mån nämnda stadganden eljest skulle lända till

efterrättelse, och innehåller avtalet förbehåll att medgivande därtill må sökas,

ankomme på jordbrukskommissionen att efter ansökning av kommunen

medgiva sådant undantag. Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund

ansökningen, skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses

förfallet.

58

Kungl. Mcij.ts proposition nr 12.

Undantag som i första stycket avses må efter ansökning av kommun av

jordbrukskommissionen medgivas även i avseende å tillämnade arrendeavtal.

Över jordbrukskommissionens beslut i ärende som ovan sagts må besvär

anföras hos Konungens befallningshavande inom en månad, räknat från det

klaganden erhöll del av beslutet. Den som ej åtnöjes åt Konungens befall-

ningshavandes beslut åge föra klagan däröver i den ordning som är bestämd

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Har arrendeavtal slutits före lagens ikraftträdande, skola bestämmelserna

i 2 kap. 51 och 52 §§, 53 och 54 §§ med iakttagande av vad i 2 § denna

lag finnes stadgat, 55 § andra stycket och 56 § lagen om nyttjanderätt till

fast egendom tillämpas å avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrenda­

torn eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar brukat

fastigheten under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall varom i andra stycket är nämnt arrendetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt

arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit till

stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft på

sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med

avseende å nämnda arrende åge vardera parten påkalla ändring av arrende­

villkoren med iakttagande därav att de i 2 § andra stycket denna lag an­

givna tiderna skola hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelser i andra eller tredje stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slu­

tits, ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat

sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevill­

kor blivit bestämda, medgiva kommunen befrielse från de i 2 kap. 59 och

60 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom avsedda skyldigheterna be­

träffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där särskilda om­

ständigheter visas böra därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande

arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från

lagens ikraftträdande, över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras

i den ordning 4 § tredje stycket denna lag stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal som slutits före lagens ikraft­

trädande.

60

Kungl. Mcij.ts proposition nr 12.

Bilaga C.

Utredningsmännens i promemorian den 27 augusti 1945 intagna

förslag till lag örn ändring av 2 kap. 49 § i lagen den 14 juni 1907

(nr 86 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas att till 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 om nytt­

janderätt till fast egendom skall fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

Beträffande upplåtelse på arrende av brukningsdel, som ingår i härads­

allmänning eller i sådan till socken hörande allmänning, som avses i

63 § lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar, eller i allmännings-

skog, som omförmäles i lagen den 17 juni 1938 örn allmänningsskogar i Norr­

land och Dalarna, eller ock utgöres av mark, som förvärvats av delägarna i

allmänning som nyss sagts men ej blivit med allmänningen införlivad, skola

ock, därest brukningsdelen icke omfattar odlad jord till större vidd än fem­

tio hektar, bestämmelserna i 50—69 §§ med det undantag som angives i andra

stycket här ovan äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

Har arrendeavtal med avseende å sådan i denna lag angiven fastighet, för

vilken bestämmelserna i 2 kap. 51—56 §§ lagen om nyttjanderätt till fast

egendom äro avsedda att gälla, slutits före lagens ikraftträdande, skola sagda

bestämmelser, dock med undantag av 55 § första stycket, tillämpas å avta­

let, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller ock arrendatorn samt

före honom någon av hans föräldrar, brukat fastigheten under sammanlagt

minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, arrendetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt

arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit

till stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft

på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med

avseende å nämnda arrende åge vardera parten påkalla ändring av arrende­

villkoren med iakttagande därav, att de i 2 kap. 54 § lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den

ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slu­

tits, ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat

sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrende­

villkor blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och

62

Kunpl. Maj:ts proposition nr 12.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 2 januari

1946.

Närvarande:

regeringsrådet K^ellberg,

justitieråden G^uldberg,

E^kberg,

S^antesson.

Enligt lagrådet den 5 december 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23

november 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till

dels lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord,

dels ock lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av revisionssekreteraren G. U. Schirén.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss

kommunal jord.

1

§•

Det remitterade förslaget har tydligen icke till uppgift att uttömmande

reglera de arrendeavtal, som däri avses, utan åsyftar — liksom de i lagen

om nyttjanderätt till fast egendom meddelade särskilda bestämmelserna för

vissa jordbruksarrenden — allenast att i vissa avseenden giva speciella reg­

ler utöver vad om jordbruksarrende i allmänhet är föreskrivet i nämnda lag.

Denna förslagets innebörd har emellertid icke kommit till klart uttryck ge­

nom den avfattning, som förevarande paragrafs första stycke erhållit. En

komplettering i angivet hänseende bör fördenskull vidtagas.

Enligt andra stycket i paragrafen skola vid tillämpningen av den föreslag­

na lagen med kommun likställas municipalsamhälle, särskilt skoldistrikt, fat-

tigvårdssamhälle, som avses i 6 § lagen om fattigvården, kommunalförbund

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

63

och landsting ävensom församling, när fråga är om arrende, som icke regle­

ras av ecklesiastika arrendebestämmelser. Uppräkningen, som nära ansluter

sig till stadgandena i 10 § lagen den 12 juni 1936 örn kommunal fondbild­

ning samt i lagen samma dag angående användning i vissa fall av kommun

eller annan samfällighet tillhörig egendom, inbegriper ej alla kommunala sam­

manslutningar. Beträffande omfattningen av ifrågavarande lagstiftning funno

utredningsmännen i sin promemoria det vara klart, att därest en särskild reg­

lering av de kommunala arrendena ansåges böra företagas, denna reglering

borde gälla alla dylika arrenden, oavsett om ägaren av den arrenderade fas­

tigheten vore stadskommun, landsting, landskommun eller kommun av annan

karaktär såsom köping, municipalsamhälle eller dylikt. Vid remissen till lag­

rådet anförde föredragande departementschefen emellertid, att han i huvud­

saklig anslutning till vad utredningsmännen föreslagit ansåge, att lagstift­

ningen borde avse arrende av jord, som tillhör kommun, municipalsamhälle,

särskilt skoldistrikt och fattigvårdssamhälle, kommunalförbund och landsting

ävensom församling i den mån arrendet icke vore underkastat de ecklesia­

stika arrendebestämmelserna. Tvekan kan råda örn lämpligheten av att så­

lunda begränsa lagens tillämpningsområde. Visserligen torde den gjorda be­

gränsningen icke äga nämnvärd praktisk betydelse; men tillräckliga skäl att

från lagstiftningen utesluta andra kommunala arrenden än dem, som regleras

av ecklesiastika arrendebestämmelser, lära knappast föreligga. Då i lagen

den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfas­

tighet begreppet kommun avsetts innefatta samtliga kommunala samman­

slutningar, kan dessutom angelägenheten av att enhetlighet i största möjliga

omfattning vinnes inom den sociala jordlagstiftningens olika delar anföras

som stöd för att sagda begrepp får samma innehåll i förevarande lag. Anses

detta böra iakttagas, synes för tydlighets skull vara lämpligt, att uttrycket

kommun i lagen erhåller en sammanfattande beskrivning. Därvid kan stad­

gandet i 1 § lagen den 17 maj 1940 örn förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän tjäna till förebild.

Finnes det erforderligt att begränsa tillämpningsområdet på sätt i för­

slaget skett, är i allt fall att märka, att avfattningen av ifrågavarande bestäm­

melse är mindre tillfredsställande. Av det sammanhang, vari begreppet kom­

mun här förekommer, framgår nämligen, att detta brukas i inskränkt bemär­

kelse d. v. s. åsyftar landskommun, köping med egen kommunalförvaltning

samt stad. Till undvikande av alt nämnda ord här användes i annan mening

än i den besläktade lagen den 21 december 1945, bör avfallningen jämkas.

Lämpligen kan stadgas, alt med kommun förstås i denna lag landskommun,

köping och stad samt församling ävensom municipalsamhälle, särskilt skol­

distrikt, fattigvårdssamhälle som avses i 6 § lagen örn fattigvården, kommu­

nalförbund och landsting.

Vare sig det förra eller det senare alternativet väljes, bör i ett särskilt stycke

tilläggas, att lagen icke äger tillämpning å arrende, som regleras av ecklesia­

stika arrendebestämmelser.

64

2

§•

Stadgandet i 2 kap. 50 § nyttjanderättslagen innehåller i första punkten,

att upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år, samt i andra punkten,

att om kortare arrendetid är avtalad, upplåtelsen likväl skall gälla för tid

som nyss är sagd. Enligt förevarande paragraf skall i stället för den i nämn­

da lagrum i fråga örn upplåtelse för viss tid bestämda arrendetiden av minst

fem år gälla en arrendetid av minst ett år. Med den lydelse, som sålunda

föreslagits, kan måhända tvekan uppkomma, huruvida hänvisningen avser

allenast första punkten i 50 § eller nämnda paragraf i dess helhet och såle­

des huruvida en arrendeupplåtelse, som skett för kortare tid än ett år, skall

gälla för fem år eller, som meningen är, för ett år. Denna otydlighet kan

undvikas genom en mindre jämkning av ordalagen.

3 §•

Beträffande inträdet av optionsrätt stadgas i 2 kap. 52 och 53 §§ nyttjan­

derättslagen bland annat, att nytt arrende skall anses ha kommit till stånd,

därest ej senast ett år före arrendetidens utgång tillkännagivande på sätt örn

uppsägning är stadgat gjorts av arrendatorn, att han ej vill tillgodonjuta

nytt arrende, eller av jordägaren, att han finner rätten till nytt arrende ha

förfallit. Vill någon av dem med avseende å det nya arrendet påkalla ändring

av arrendevillkoren, har han enligt 54 § i sagda kapitel att på samma sätt

giva det den andre tillkänna senast åtta månader före arrendetidens utgång;

har sådant tillkännagivande skett men kan ej överenskommelse träffas, skall

tvistefrågan hänskjutas till skiljemän senast sju månader före arrendetidens

utgång vid äventyr, att arrendevillkoren förbli oförändrade. Det sätt, varpå

de olika tidsfristerna sålunda avvägts mot varandra, medför den särskilt för

arrendatorn betydelsefulla fördelen, att den, som önskar, att arrendet för-

länges men att villkoren ändras, kan avvakta den tidpunkt, då det är klart,

att nytt arrende kommer till stånd, innan han framställer sitt ändringsan-

språk. Han behöver således icke utsätta sig för risken, att detta anspråk

mötes med yrkande från motsidan om optionsrättens upphävande. I anled­

ning av ett under riksdagsbehandlingen av 1943 års arrendelagstiftning mo-

tionsvis framfört yrkande, att krav om ändrade arrendevillkor borde delgi­

vas andra parten senast ett år före arrendetidens utgång, åberopades också

nyss återgivna förhållande av vederbörande utskott som grund för dess se­

dermera av riksdagen gillade hemställan örn avslag å yrkandet (se NJA

II 1944 s. 269). Förslaget inrymmer dock ej motsvarande fördel, eftersom

både fristen för uppsägning av optionsrätten och fristen för påkallande av

ändring i arrendevillkoren satts till sex månader före arrendetidens slut. Det

synes därför önskvärt att vidtaga ändring härutinnan i syfte att bringa för­

slaget i överensstämmelse med den förut intagna ståndpunkten. Sådan änd­

ring kan lämpligen åstadkommas på det sätt, att de i förevarande paragrafs

tredje stycke angivna fristerna minskas med en månad till fem, respektive

fyra månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

65

4

§.

Första stycket i denna paragraf innehåller, att det skall ankomma på jord-

brukskommissionen att efter ansökning av kommunen medgiva undantag

trän någon av de tvingande bestämmelserna. Härutinnan avviker förslaget

från 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen, enligt vilket stadgande jämväl arrenda­

tor kan söka dispens. Då något sakligt skäl för denna avvikelse ej torde före-

ligga, hemställes örn sådan jämkning, att förslaget i detta hänseende överens­

stämmer med nyttjanderättslagen.

Enligt nyssnämnda stadgande i nyttjanderättslagen kan dispens ej bevil­

jas, med mindre arrendeavtalet innehåller förbehåll, att dispens må sökas.

Detta villkor, som tydligen tillkommit i arrendatorns intresse, innebär, att

innan tillstånd lill avvikelse fran en tvingande rättsregel må medgivas, arren­

datorns samtycke därtill måste föreligga. Förslaget har i första stycket i fö­

revarande paragraf upptagit en motsvarande föreskrift. Emellertid innehål­

ler andra stycket ett undantag härifrån. Enligt sistnämnda stycke får dispens

medgivas även i avseende å tillämnat arrendeavtal. Härigenom öppnas för

kommun, som avser att upplåta ett flertal brukningsdelar genom skilda ar­

rendeavtal, möjlighet att på en gång, innan avtalen slutas, erhålla dispens,

som gäller beträffande samtliga avtal. Denna möjlighet är uppenbarligen till

fördel för kommunerna och minskar i någon mån de olägenheter, som ifrå­

gavarande lagstiftning medför för dessa. Ur en annan synpunkt möta emel­

lertid vissa betänkligheter mot bestämmelsen i dess föreslagna lydelse. Det

kan nämligen icke förutsättas, att det undantag från de tvingande stadgan-

dena, som tillkommit under angivna förhållanden, alltid är känt för arren­

datorn vid arrendeavtalets slutande. För att skydda denne mot rättsförlust

synes därför erforderligt, att bestämmelsen förbindes med föreskrift, att örn

undantag, varom här är fråga, medgivits, det dock ej skall vara gällande,

med mindre erinran därom göres i avtalet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § Jagen

den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 12.

f>

Kalml. Maj.ts proposition nr 12.

⁽ 5(5

Utdrag ao protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4

januari 1946.

N ii r varande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena

U^{ndén ,} statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, G^jöres, E^rlander, D^anielson, V^ougt,

M^yrdal, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg.

dieten för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 2 januari 1946

avgivna utlåtande över de den 23 november 1945 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord

samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907

(nr .36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departements­

chefen följande.

De erinringar lagrådet framställt med avseende å förslaget till lag med sär­

skilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord ha synts mig böra

beaktas och lia följaktligen i förslaget vidtagits därav föranledda jämkning­

ar. Vad särskilt angår frågan om lagens tillämpningsområde torde, såsom

lagrådet framhållit, vid bestämmande därav hänsyn böra tagas till att i den

numera utfärdade lagen den 21 december 1945 örn inskränkning i rätten att

förvärva jordbruksfastighet begreppet kommun begagnats i en mera omfat­

tande bemärkelse än i förevarande till lagrådet remitterade förslag. För att

åstadkomma överensstämmelse härutinnan ävensom största möjliga enhet­

lighet i fråga örn dessa båda lagars tillämpningsområden har andra stycket

i t § blivit ersatt av två nya stycken med något ändrat innehåll. Bestämmel­

serna om kommunala arrenden göras därigenom tillämpliga på arrendeupp­

låtelser från kommunala förvaltningsenheter av alla slag, borgerliga och

kyrkliga, allenast med den begränsningen att undantag göres för arrenden,

som regleras av ecklesiastika arrendebestämmelser.

Utöver vad nu berörts lia i lagförslagen vidtagits vissa smärre jämkningar

av redaktionell innebörd.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande två lagförslag, med de änd­

ringar som angivits, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen lill antagande.