Prop. 1946:196

('angående medgivande att vidtaga de åtgärder, som erfordras för Sveriges an\xad slutning till Förenta Nationerna',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

1

Nr 196.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående medgivande att

vidtaga de åtgärder, som erfordras för Sveriges an­ slutning till Förenta Nationerna; given Stockholms slott den 8 mars 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riks­ dagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Östen Undén.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern

Hansson,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför mi­ nistern för utrikes ärendena följande.

På konferensen i San Francisco i april—juni 1945 utarbetade de under det andra världskriget allierade staterna grundvalarna för en ny internatio­ nell säkerhetsorganisation, benämnd »Förenta Nationerna», med uppgift att upprätthålla internationell fred och säkerhet, utveckla vänskapliga förbin-

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sunil. Nr 196.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

delser mellan nationerna, åstadkomma internationell samverkan vid lösande av internationella problem av ekonomisk, social, kulturell och humanitär art samt utgöra en medelpunkt för samordnande av nationernas verksamhet för dessa gemensamma syften.

De grundläggande bestämmelserna för den nya organisationen återfinnas i »Förenta Nationernas stadga», vilket aktstycke den 26 juni 1945 under­ tecknades i San Francisco av representanter för 50 stater, nämligen de fem stormakterna Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, De Socialistiska Rådsrepublikernas Union och Storbritannien samt Argentina, Australien, Bel­ gien, Bolivia, Brasilien, Canada, Chile, Colombia, Costa Rica, Cuba, Danmark, Dominikanska Republiken, Ecuador, Egypten, Etiopien, Filippinerna, Grek­ land, Guatemala, Haiti, Honduras, Indien, Irak, Iran, Jugoslavien, Libanon, Liberia, Luxemburg, Mexico, Nederländerna, Nicaragua, Norge, Nya Zeeland, Panama, Paraguay, Peru, Salvador, Saud-Arabien, Sydafrikanska Unionen, Syrien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ukrainska Socialistiska Rådsrepubliken, Uruguay, Venezuela och Vitryska Socialistiska Rådsrepubliken. Till dessa har senare slutit sig Polen, som, ehuru icke representerat vid San Francisco- konferensen, enligt vissa särbestämmelser i stadgan skall räknas som ur­ sprunglig medlem av Förenta Nationerna.

Beträffande det närmare innehållet i Förenta Nationernas stadga tillåter jag mig hänvisa till den inom utrikesdepartementet med biträde av tillkalla­ de sakkunniga utarbetade kommentar till Förenta Nationernas stadga, vilken jämte nämnda stadga och stadgan för den nya internationella domstolen, bägge i engelsk och fransk avfattning med svensk översättning, som bilaga torde få fogas vid detta protokoll. Här må endast anföras, att Förenta Na­ tionernas huvudorgan äro en generalförsamling, vari i princip samtliga med­ lemsstater skola vara företrädda, ett säkerhetsråd med fem självskrivna, ständiga medlemmar och sex på två år valda medlemmar, ett ekonomiskt och socialt råd, ett förvaltarskapsråd för handhavande av ett internationellt förvaltarskapssystem för vissa territorier, sekretariat samt en internationell domstol. För den utveckling, vilken lett fram till San Francisco-konferensen, må hänvisas till det inledande kapitlet i nyssnämnda kommentar.

Sedan erforderligt antal ratifikationer ingått, trädde Förenta Nationernas stadga i kraft den 24 oktober 1945. Sedermera ha återstående signatärmakter jämte Polen ratificerat stadgan.

Vid San Francisco-konferensen undertecknades även en interimistisk över­ enskommelse, avseende inrättandet av en »Förenta Nationernas förberedan­ de kommission» med uppgift att förbereda församlingens och säkerhets­ rådets första möte. Kommissionen skulle hålla sitt första möte i San Fran­ cisco, omedelbart efter konferensens avslutande, samt därefter hava sitt säte i London. Representerade i kommissionen skulle vara samtliga regeringar, som undertecknat stadgan. När kommissionen ej i sin helhet sammanträdde, skulle en särskilt tillsatt kommitté, den s. k. exekutivkommittén, med repre­ sentanter för fjorton av signatärmakterna utöva dess funktioner.

Exekutivkommittén sammanträdde i London under tiden 16 augusti—27

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

3

oktober, varunder ett antal rekommendationer och förslag utarbetades rörande bland annat arbetsordningen för generalförsamlingens första möte.

Den förberedande kommissionen i sin helhet sammanträdde därefter i London under tiden 24 november—24 december och fortsatte beredningen av de organisatoriska och tekniska frågor, som upptagits av exekutivkom­ mittén.

Efter dessa förberedelser sammanträdde Förenta Nationernas generalför­ samling till sitt första möte, vilket öppnades i London den 10 januari 1946. Säkerhetsrådet konstituerades med de fem ständiga medlemmarna, Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, Sovjetunionen och Storbritannien och de sex icke ständiga, till vilka generalförsamlingen utsåg för en tid av två år Australien, Brasilien och Polen samt för en tid av ett år Egypten, Mexico och Nederländerna. Till medlemmar av det ekonomiska och sociala rådet valdes för en tid av tre år Belgien, Canada, Chile, Frankrike, Kina och Peru, för en tid av två år Cuba, Indien, Norge, Sovjetunionen, Storbritannien och Tjecko­ slovakien samt för en tid av ett år Amerikas Förenta Stater, Colombia, Grek­ land, Jugoslavien, Libanon och Ukraina.

De bägge råden upptogo omedelbart sin verksamhet. På förslag av säker­ hetsrådet valde generalförsamlingen dåvarande norske utrikesministern Lie till generalsekreterare. Under dennes ledning har sekretariatet börjat upp­ sättas. Säkerhetsrådet och generalförsamlingen skredo också till val av de femton ledamöterna i den internationella domstolen. Av Förenta Nationernas organ återstår sålunda endast att tillsätta förvaltarskapsrådet. Detta kan emellertid icke ske förrän territorier genom särskilda förvaltarskapsavtal underställts det internationella förvaltarskapssystemet.

På förslag av de fem ständiga medlemmarna av säkerhetsrådet beslöt ge­ neralförsamlingen att tillsätta en särskild kommission för behandling av frå­ gor, som aktualiserats genom utnyttjandet av atomenergien. Kommissionen skall bestå av en representant för envar av de makter, vilka äro företrädda i säkerhetsrådet, samt en representant för Canada, vare sig detta land är med­ lem av rådet eller icke.

Innan generalförsamlingen den 16 februari 1946 avslutade den första de­ len av sitt första möte, beslöt den, att den andra delen skall taga sin början den 3 september 1946 och förläggas till New York, som utsetts till organisa­ tionens tillfälliga säte. Vad angår frågan örn Förenta Nationernas permanenta säte hava förberedelserna fortskridit så långt, att principbeslut fattats örn att förlägga organisationen lill de nordöstra delarna av Förenta Staterna. Be­ träffande själva platsen pågår alltjämt utredning. Säkerhetsrådet, som i princip fungerar permanent, är för närvarande i färd med att överflytta sin verksamhet lill organisationens tillfälliga säte. Det ekonomiska och sociala rådet har beslutit att den 25 maj där sammanträda till sitt andra möte.

Vid andra delen av generalförsamlingens första möte torde frågan örn nya medlemmars upptagande i Förenta Nationerna komma upp på dagord­ ningen. Medlemskap i Förenta Nationerna står öppet för alla fredsälskande nationer utanför organisationen, vilka åtagit sig de förpliktelser, som Förenta

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Nationernas stadga ålägger, och enligt organisationens uppfattning kunna och vilja uppfylla dessa förpliktelser. Upptagande av sådan stat till medlem sker genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet. Till sistnämnda organ har redan ingått en ansökan om medlemskap, näm­ ligen från Albanien. Säkerhetsrådet beslöt emellertid att med bibehållande av ärendet på sin dagordning tills vidare uppskjuta behandlingen därav. En­ ligt vad som framgått av de överläggningar, vilka föregingo rådets beslut i frågan, motiverades detta närmast med att säkerhetsrådet förmodades kom­ ma att före generalförsamlingens fortsatta möte i september få mottaga ytter­ ligare dylika ansökningar, vilka i så fall borde tagas upp till avgörande sam­ tidigt.

Förenta Nationernas organisation är avsedd att ersätta Nationernas för­ bund vilket, örn icke förr så genom det andra världskriget, visat sig icke kunna fungera som en internationell säkerhetsorganisation. Inom Förenta Nationerna lia förslag upprättats angående övertagande av vissa av Natio­ nernas förbunds tillgångar och arbetsuppgifter och presidenten i Nationernas förbunds år 1939 ajournerade församling har inbjudit medlemsstaterna till möte med församlingen med början den 8 nästkommande april för behand­ ling av dessa frågor. Avsikten synes vara, att detta möte skall besluta örn förbundets upplösande.

För att närmare utreda de konsekvenser av militär art ett inträde i den nya säkerhetsorganisationen skulle innebära för vårt land, har jag inhämtat yttrande från överbefälhavaren angående de synpunkter, som enligt militärt bedömande böra läggas på frågan örn Sveriges anslutning till Förenta Na­ tionerna.

Överbefälhavaren

har därvid anfört:

Jämlikt Förenta Nationernas stadga äro organisationens ändamål att upp­ rätthålla internationell fred och säkerhet, att i övrigt utveckla vänskapliga förbindelser mellan nationerna och att åstadkomma internationell samverkan även på de ekonomiska, sociala, kulturella och humanitära områdena (art. 1).

Sveriges intressen sammanfalla helt med grundsyftet i Förenta Nationer­ nas stadga. Fred och säkerhet för hela världen och därmed också för det egna landet är ett mål, vars uppnående förvisso är värt de största ansträng­ ningar från alla staters sida. Betydelsen av att dessa strävanden krönas med framgång, understrykes av den utveckling mot allt större förstörande kraft, som stridsmedlen undergå. Särskilt det förhållandet, att numera atomkraften kan utnyttjas i förstörande syfte, gör, att under ett nytt stort krig förlusterna i liv och materiel måste beräknas bli väsentligt stegrade.

Förenta Nationernas stadga utgår från att makt måste kunna sättas bakom organisationens heslutande organ, för att fred och säkerhet skall kunna effektivt bevaras. För genomförandet av sina syften skola därför Förenta Nationerna enligt artikel 1 »dels vidtaga verksamma kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden och undertrycka angreppshand-

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

5

lingar Öller andra fredsbrott och dels genom fredliga medel och i överens­ stämmelse nied rättvisans och den internationella rättens principer tillrätta­ lägga eller lösa internationella tvister eller saklägen, som kunna leda till fredsbrott. Härvid skola medlemmarna lämna Förenta Nationerna allt erfor­ derligt bistånd» (art. 2, punkt 5).

Medlemskap i Förenta Nationerna innebär sålunda ett uppgivande av den neutralitetslinje, som under mer än ett sekel följts i svensk utrikespolitik. Medlemskapet innebär även i övrigt allvarliga inskränkningar i varje med­ lemsstats suveränitet, ehuruväl organisationen enligt art. 2, punkt 1, skall grunda sig på »principen örn samtliga medlemmars suveräna likställighet». Givetvis måste medlemmarna vara beredda att göra avkall på en del av vad som varit hävdvunna områden för fri självbestämmanderätt, för att en över­ statlig organisation skall bliva funktionsduglig och i stånd att trygga fred och säkerhet. De ingripande förändringar i vårt lands ställning, som med­ lemskapet måste medföra, göra dock, att ett ställningstagande i frågan örn ett eventuellt inträde i Förenta Nationerna måste föregås av en allvarlig pröv­ ning av problemet i hela dess vidd. Det räcker ej med att det stora syftet kan bejakas. En prövning måste ske, huruvida medlen för målets nående och formerna för Förenta Nationernas verksamhet äro sådana, att en anslutning från svensk sida är önskvärd.

När jag går att granska problemet ur militär synpunkt, är det naturligt att främst undersöka, örn medlemskap enligt Förenta Nationernas stadga i princip synes öka eller minska våra risker eller på annat sätt påverka om­ fattningen och arten av de svenska försvarsförberedelsema. Betydelsefullt är även att söka fastställa, i vad mån medlemskapet medför direkta inskränk­ ningar av militär betydelse i Sveriges suveränitet, t. ex. genom upplåtande av baser på svenskt territorium åt främmande krigsmakt.

Den nya organisationen för bevarandet av internationell lied och säkei- het är redan från begynnelsen starkare uppbyggd än föregångaren, Nationer­ nas förbund.

Det stora antalet medlemmar i FN och särskilt det förhållandet, att För­ enta Staterna, Storbritannien och Sovjetunionen medverkat vid organisatio­ nens tillkomst och från början anslutit sig till denna, utgör en styrka. Den realistiska prägel, som givits »Förenta Nationernas stadga», synes också böra öka organisationens effektivitet. I syfte att söka åstadkomma ett snabbt och effektivt ingripande för fredens och säkerhetens bevarande överlåtes det pri­ mära ansvaret härför åt säkerhetsrådet, som skall handla å medlemmarnas vägnar (art. 24, mom. 1). I säkerhetsrådet ha de ständigt representerade stor­ makterna givits en klart ledande ställning (art. 23, mom. 1). Till effektivite­ ten bör jämväl bidraga, att medan säkerhetsproblemet, då Nationernas för­ bund bildades, sammankopplades med tanken på en allmän rustningsbe- gränsning, utgå segermakterna denna gång från att världsfreden ytterst skall säkras med vapenmakt (art. 42). Den påtagliga koncentrationen av måklén inom FN lill säkerhetsrådet och inom detta till stormakterna kan ur de mind­ re staternas synpunkt te sig som en olägenhet. Den avser emellertid att giva önskvärd handlingskraft åt organisationen och då huvudansvaret måste lalla på de stater, som lia de slöra resurserna, kan det anses motiverat, alt dessa också erhålla maki i förhållande lil! ansvaret.

Då fråga är örn inskridande med tvångsåtgärder för alt bevara fred och sä­ kerhet, har var och en av de fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet, stor­ makterna, vetorätt (art. 27, mom. 3). Denna bestämmelse i stadgan innebären mycket betydelsefull begränsning av säkerhetsorganisationens räckvidd. Man har icke ansen det vara möjligt ali bygga upp en överstatlig organisation med

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

sådan styrka och sammanhållning, att den skulle kunna tvinga även de star­ kaste makterna att acceptera lösningar på politiska problem, som på väsent­ liga punkter gå deras önskningar emot. Hade FN utrustats med befogenhet att tillgripa tvångsåtgärder även mot en stormakt •— dvs örn vetorätten icke införts — skulle, örn denna befogenhet i ett konkret fall utnyttjades, följden sannolikt bliva ett storkrig av den art, som FN skall söka förhindra.

Nu gällande bestämmelse medför, att om aggression utföres av en stor­ makt eller av annan makt, som inom rådet erhåller en stormakts stöd. och FN sålunda icke kan fatta beslut örn ingripande med tvångsåtgärder, säker­ hetsorganisationen helt sättes ur spel beträffande den aktuella konflikten. Medlemmarna äga att handla obundna av förpliktelser till FN. För de mindre staterna blir den yttersta konsekvensen av vetorättsbestämmelsen, att ett offer för en sådan aggression icke kan erhålla stöd av FN. Bestämmelsen medför dock även den för mindre stater gynnsamma verkan, att de icke på grund av medlemskap kunna bliva förpliktade att deltaga i tvångsåtgärder riktade mot en stormakt, som är ständig medlem av rådet.

Rustningsläget lämnas tills vidare oförändrat vad beträffar FN:s medlem­ mar, även örn tanken på en framtida rustningsbegränsning framfördes i stad­ gan (art. 11, mom. 1, och art. 26). Då ett framtida system för reglering av rustningarna skall underställas medlemmarna av FN, synes denna bestäm­ melse icke medföra några allvarliga risker för dessas möjligheter att upprätt­ hålla erforderligt militärt försvar.

sDe väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, däribland rätt till pas­ sage, som äro nödvändiga för upprätthållande av internationell frod och sä­ kerhet», skola enligt art. 43 av medlemmarna ställas till förfogande på an­ modan av säkerhetsrådet och enligt därom ingånget särskilt avtal. Då avtal skall träffas mellan organisationen och medlemmen, är denne formellt säk­ rad mot att andra prestationer utkrävas än dem han själv önskar fullgöra. Att helt undandraga sig avsedda plikter, är dock icke möjligt. Det mäste vi­ dare antagas, att såväl moraliska förpliktelser mot organisationen från med­ lemmens sida som påtryckningar från organisationens sida kunna leda till att en medlemsstat måste gå med på avtal av vidare innebörd, än som är fören­ ligt med dess intressen. Det är därför av vikt att söka fastställa, vad som kan komma att begäras av de mindre medlemmarna.

I avtalet skall fastställas »styrkornas numerär och beskaffenhet, bered- skapsgrad och allmänna förläggning, samt arten av de förmåner och det bi­ stånd, som skola lämnas» (art. 43, mom. 2). De militära styrkorna äro icke begränsade till vissa slag utan förutsättas i art. 42 utgöras av »luft-, sjö- och lantstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta Nationerna».

Sannolikt komma höga krav att ställas på stridskrafternas utbildning, ut­ rustning och på kvalificerat befäl. Troligen kommer icke alt av de mindre staterna begäras styrkor till större omfattning än som är rimligt med hän­ syn till de olika ländernas personella och ekonomiska bärkraft. Snarare kan väntas att stormakterna i första hand bygger organisationens ingripande på egna styrkor. Härför tala hl. a. de svårigheter med hänsyn till skillnader i språk, utbildning och utrustning, som uppstå, om operationer skola utföras med styrkor från flera länder. Det kan dock icke anses helt uteslutet, att säkerhetsrådet finner det önskvärt att relativt starka stridskrafter kunna ut­ tagas ur de mindre nationerna för att minska stormakternas militära insat­ ser i vissa lägen.

Beträffande beredskapsgraden ger stadgan ingen ledning annat än i så måtto, att medlemmarna enligt art. 45 kunna åläggas av säkerhetsrådet att hålla vissa flygstridskrafter omedelbart tillgängliga för samordnad tvångs- aktion.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 196.

7

Av de förmåner, som medlemmen skall i avtal förbinda sig att lämna, namnes särskilt »ridt till passage». De ytterligare förmåner, som kunna be­ gäras, torde främst vara dels leveranser av livsmedel eller materiel, dels upp­ låtandet av baser på eget territorium. Ur nationell synpunkt är ett upplå­ tande av baser åt stridskrafter från ett annat land i princip icke önskvärt, särskilt icke örn fråga är om en stormakts stridskrafter. Givet är dock att sådan hänsyn måste falla, när åtgärden erfordras för nåendet av etl mål, som är av väsentligt värde för FN:s syften. Av särskilt intresse bli därför de för­ hållanden, under vilka medlemskapet kan förplikta Sverige alt upplåta ba­ ser, om vilka överenskommelse avses träffas genom avtal enligt art. 43.

Enligt denna artikel skall upplåtande ske först efter anmodan av säker­ hetsrådet. Denna anmodan kan enligt samma artikel göras endast örn upp­ låtandet är nödvändigt för bevarande av internationell fred och säkerhet. Ett upplåtande av baser torde därför endast kunna komma i fråga under en akut kris. För vårt lands vidkommande synes den praktiska tillämpningen av dessa bestämmelser kunna bliva av stor betydelse.

Av vikt ur militär synpunkt är att vid förhandlingar med säkerhetsrådet örn avtal enligt art. 43 möjligheterna tillvaratagas att i avtalet inrymma sådana bestämmelser, som göra förbindelsen lättare alt uppfylla ur svensk synpunkt. Önskvärt är exempelvis, alt det område, inom vilket en väpnad insats med svenska förband kan komma i fråga, i möjligaste mån begränsas. Lämpligt är vidare att söka säkerställa, att svenska stridskrafter vid ett in­ gripande i möjligaste mån hållas samlade under svenskt befäl. I vissa lägen bör underhåll åt svenska förband delvis ankomma på det samordnande or­ ganet. Slutliga önskemål kunna icke uppställas förrän dels de principer bli kända, som komma att tillämpas vid uppgörande av dessa avtal, dels säker­ hetsrådet framlagt, vad som från dess sida önskas av vårt land. Även den synpunkten kan behöva beaktas vid avtalets ingående, att Sverige icke bör binda sig för att i större omfattning ställa till organisationens förfogande militära styrkor av sådan art, att de icke äro viii lämpade att ingå i den krigsmakt, som erfordras för vårt självförsvar. Med ali sannolikhet torde emellertid en svensk krigsmakt, som organiserats enbart för rikets självför­ svar, jämväl vara väl ägnad att ställa upp de styrkor, varom avtal enligt art. 43 kan komma att triiffas. Svenskt medlemskap i FN förutsätter dock en ändring av vämpliktslagen, då i § 28. mom. 2, av denna lag säges, att armén tilldelade värnpliktiga få användas utom riket endast till rikets försvar.

Det sätt, varpå förhandlingar rörande avtal enligt art. 43 komma att föras mellan säkerhetsrådet och medlemmarna, kan bli av stor betydelse ur natio­ nel! säkerhetssynpunkt. Risk föreligger att sådan inblick måste lämnas sä­ kerhetsrådets medlemmar i statens militära förhållanden, att de egna strids­ krafternas utnyttjande för självförsvar avsevärt försvåras. Uppgifter kunna sålunda komma att begäras rörande stridskrafternas organisation, utrustning och omfattning, lagerhållning av livsmedel och viktiga materielslag, indu­ striens och trafikmedlens kapacitet ni. m. Frågan, huruvida enligt art. 43 träffade avtal i likhet med övriga fördrag och avtal registreras och offent­ liggöras (art. 102), är däremot ur svensk militär synpunkt av föga betydelse.

Etl slabsulskott .skall enligt art. 47 bildas för planläggning av de väpnade styrkornas användning och för deras ledning. Detta utskott består av mili­ tära representanter för de fem stora — även häri kommer stormakternas dominans till uttryck. Svensk representation i stabsutskottet är icke obliga­ torisk vid svensk medverkan i militära sanktioner, utan kan påräknas en­ dast, när stabsutskottet finner, att den är en förutsättning för att utskottet skall kunna verksamt fullgöra sina åligganden (art. 47, p. 2). Då ledandet av militära operationer förutsätter snabbt fattade och snabbt genomförda

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

beslut, kan en utsvällning av stabsutskottet eller eventuellt organiserade re­ gionala underulskott (art. 47, mom. 4), sägas komma att i viss mån försvåra ledningen. Det är därför att befara, att denna möjlighet till komplettering av utskotten med representanter för ytterligare medlemmar kommer att be­ gagnas restriktivt eller att de inbjudnas möjligheter till aktiv insats begrän­ sas.

Även om Sverige medverkat vid beslut örn ingripande och även örn vårt land är representerat i stabsutskottet, kunna sådana lägen uppkomma, att svensk trupp ställes inför uppgifter, som synas främmande för vårt folk. Sedan lång tid tillbaka lia de flesta svenskar betraktat som självklart, att svensk krigsmakt endast kommer att användas för rikets direkta försvar. En upplysningsverksamhet blir erforderlig för alt allmän förståelse skall vinnas för de skyldigheter av militär art, som äro ovillkorligt förknippade med medlemskap i FN.

Därest svenska stridskrafter skulle komma att av säkerhetsrådet dispone­ ras utanför rikets gränser, kan följden bliva, att vårt eget lands direkta för­ svar försvagas i motsvarande grad. Då det icke är uteslutet, att en konflikt mellan stormakter kan utbryta eller vårt land bliva föremål för aggressiv politik efter det enighet nåtts i säkerhetsrådet om ingripande i en lokal kon­ flikt och medan ännu detta ingripande pågår, kan sålunda svenskt delta­ gande i militära sanktioner medföra avsevärda risker.

Även en anmodan från säkerhetsrådet till vårt land att ställa baser till för­ fogande för stridskrafter från ett annat land kan medföra militärpolitiska risker. Man har, som tidigare påpekats anledning förmoda, att rätt till sådan basering endast kan komma att begäras i direkt samband med en politisk kris. I sådant läge är emellertid vår skyldighet att, i den mån vårt avtal med rådet så bestämmer, upplåta baser och medge genomtransporter ofrånkomlig. Oavsett örn upplåtande av baser eller medgivande av genomtransport begäres först i direkt samband med en kris eller möjligen tidigare under hänvisning till mera allmänna krav på säkerhetsåtgärder, medför deras uppfyllande för en mindre stat ett militärpolitiskt beroende. Detta beroende är allvarligast, om förmånerna lämnas till en stormakt eller ett stormaktsblock. Särskilt be­ tänkliga bli konsekvenserna örn det ingripande, som skall underlättas genom dessa förmåner, drager långt ut på tiden. Skulle en brytning mellan stor­ makter uppstå under denna tid, kan en självständig svensk politik bli omöj­ liggjord.

Oavsett vilka förpliktelser Sverige kan komma att påtaga sig enligt avtal nied säkerhetsrådet, är det givet att. örn vårt land deltager i tvångsåtgärder, den militära insatsen liksom det bistånd och de förmåner, som Sverige läm­ nar, kan komma att med hänsyn till rikets eget försvar behöva drivas upp till ett maximum.

En medlem av FN, som icke är representerad i säkerhetsrådet, har mycket begränsade möjligheter att påverka beslut om tillgripande av tvångsåtgärder, även när det egna landet direkt beröres.

När säkerhetsrådet överväger att utkräva »förmåner» inom ramen för träf­ fat avtal av medlem, som ej är företrädd i rådet, beredes sådan medlem till­ fälle ali utan rösträtt deltaga i överläggningen, örn rådet finner, »att veder­ börande medlems intressen särskilt beröras» (art. 31). Innan säkerhetsrådet uppfordrar medlem, som ej är företrädd i rådet, att ingripa med vapenmakt, skall däremot sådan medlem inbjudas att deltaga i de beslut, som angå »an­ vändandet av förband tillhörande medlemmens väpnade styrkor» (art. 44). Denna rätt att deltaga i förhandlingar och beslut är dock av begränsat värde, då den sålunda inbjudna medlemmen icke kan med sin rösträtt inverka av­ görande med hänsyn till det sätt, varpå beslut i sådana frågor träffas inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 196

9

säkerhetsrådet (art. 27, mom. 3). Dessa förhållanden understryka den all­ varliga karaktären av de inskränkningar i suveräniteten och de militära för­ pliktelser, som medlemskap i FN medför, främst genom bestämmelserna i artiklarna 42 och 43. Dessa uppoffringar äro emellertid en bestämd förut­ sättning för att organisationen skall bliva effektiv.

Beträffande rätten till självförsvar säger art. 51, att »ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna, intill dess alt säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upp­ rätthållande av internationell fred och säkerhet». I den brittiska kommenta­ ren till stadgan fastslås uttryckligen, att örn rådets aktion är påtagligen otill­ räcklig. rätten till självförsvar kan åberopas av en stat såsom rättfärdigande varje aktion den finner lämpligt att företaga.

Enligt art. 52 föreligga inga hinder för att regionala organisationer motsva­ rande FN:s församling, säkerhetsråd osv upprättas, under förutsättning att samarbetet avser sådana angelägenheter, som hänföra sig till vidmakthållan­ det av internationell fred och säkerhet. En sådan regional sammanslutning äger full rätt till kollektivt självförsvar; däremot äger den icke rätt att före­ taga tvångsåtgärder med anledning av ett hot mot freden (art. 53). Stadge- enligt förefinnes sålunda intet hinder för vårt land att deltaga i ett dylikt or­ ganiserat samarbete inom en regional grupp av stater, därest ett sådant ur allmänna politiska synpunkter skulle bliva möjligt och önskvärt.

Inom FN upprättas ett särskilt förvaltarskapssystem för förvaltning och övervakning av territorier, som genom särskilda avtal underställts FN (art. 77). Förvaltarskapsområde eller del av sådant kan fastställas som »strate­ giska områden» fart. 82). Förvaltarskapssystemet är endast tillämpligt på territorier, som för närvarande stå under mandatförvaltning, som kunna bli­ va avskilda från »fiendestaterna» eller som frivilligt ställas till förfogande av de stater, vilka äro ansvariga för deras förvaltning.

Ur ovan gjord granskning av FN:s stadgar kunna följande slutsatser dragas. De Förenta Nationerna ha erhållit en sådan utformning och säkerhetsrådet förfogar över sådana maktmedel, att organisationen synes redan från början äga goda möjligheter att förhindra fredsbrott från medelstora och små staters sida i de fall, då de fem stora nationerna äro eniga. Vårt land är knappast i nuvarande läge utsatt för risken av allvarliga konflikter med små eller me­ delstora stater. Därför får man emellertid icke underskatta värdet även för Sverige av att en mindre konflikt kan hindras sprida sig på ett sätt, som .skulle kunna föra vårt Iand in i farozonen.

Bestämmelserna för de Förenta Nationerna äro icke sådana, att organisa­ tionen kan direkt förhindra eller ens ingripa mot en stormakt, som hotar eller bryter freden. Det förhållandet, att Förenta Nationernas säkerhetsråd erbjuder tillfälle till förhandlingar mellan representanter för stormakterna i reglerade former vid periodiskt återkommande sammanträden, kan komma att under­ lätta samarbetet mellan stormakterna. 1 varje fall erbjuder säkerhetsrådet en god plattform för dem, sorn vilja arbeta för fredens bevarande. Generalför­ samlingen torde komma att få en icke obetydlig opinionsbildande betydelse och kan på sä sidi komma alt verka återhållande även gentemot en stormakt.

En anslutning från svensk sida lill Förenta Nationerna medför förpliktelser, vilkas konsekvenser ur militärpolitisk synpunkt ingiva betänkligheter. Så­ lunda kan vårt Iand bli nödgat

att bygga upp en krigsorganisation, som icke är den ur självförsvarssyn­

punkt mest ändamålsenliga,

att ingripa med väpnade styrkor i sammanhang, sorn icke direkt berina

svenska intressen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

att upplåta baser och lämna andra förmåner åt främmande makt på så­

dant sätt, att landet råkar i militärpolitiskt beroende av denna, samt

att utlämna viktiga uppgifter rörande rikets stridskrafter och försvarsför-

beredelser i övrigt.

Inför de allvarliga konsekvenser, som kunna följa med ett svenskt medlem­ skap i FN måste emellertid även betänkas att säkerhetsorganisationen enligt art. 2, punkt 6 skall tillse, att stater, som ej äro medlemmar av FN, handla i överensstämmelse med dess grundsatser, i den mån detta befinnes nödvän­ digt för att bevara internationell fred och säkerhet. Det är sålunda icke ge­ nom medlemskapet, som de angivna riskerna för vårt land uppkomma. De existera i och med tillkomsten av säkerhetsorganisationen och fastställandet av FN:s principer för uppehållande av fred och säkerhet. De möjligheter Sve­ rige kan få att som medlem i FN i viss mån inverka på de former, under vilka skyldigheterna komma att krävas av oss, göra olägenheterna mindre än de sannolikt skulle bliva, om vårt land ställde sig utanför organisationen. Dessa påtalade olägenheter böra därför icke föranleda att Sverige avstår från medlemskap. Helhe bör vårt land begagna det inflytande, som landet skulle vinna såsom medlem för att söka uppnå en ur svensk synpunkt fördelaktig tolkning av stadgan och för att få vårt lands berättigade intressen tillgodo­ sedda. Av vikt är

att vid träffande av avtal för Sveriges del enligt art. 43 vårt lands presta­

tioner begränsas och specificeras samt kompletteras med förmåner för vårt land på ett sådant sätt, att för Sverige vitala intressen bli tillgodo­ sedda,

att förhandlingar i samband med sådant avtal föras så, att ur svensk syn­

punkt önskvärd sekretess i möjligaste mån bevaras,

att rätten till självförsvar får den vidare tolkning, som förutsatts i den

brittiska kommentaren, samt

att upplåtelse av baser, medgivande av genomtransport eller andra för­

måner enligt art. 45 icke komma att begäras förrän vid ett direkt och påtagligt hot mot freden.

Huruvida FN kommer att kunna nå syftemålet att bevara internationell fred och säkerhet, kommer främst att bli beroende av om stormakterna kunna enas om huvudlinjerna för organisationens verksamhet. En sådan enighet är helt enkelt en förutsättning för dess fortbestånd. De svårigheter, som mött på denna vitala punkt, framgå tydligt av det utrikespolitiska läget av i dag.

Militärpolitiskt karakteriseras läget i Europa av Tysklands fall, varmed följt att den tidigare maktbalansen på den europeiska kontinenten väsentligt rubbats och att gränsen för det område, som domineras av Sovjetunionen, kraftigt förskjutits västerut. Sammanbrottet av de statliga och ekonomiska organisationerna i Mellaneuropa är ägnat att öka den internationella poli­ tiska oron där, ehuru motsättningarna mellan stormakterna främst kommit till uttryck i fråga om andra delar av Europa och världen.

Det senaste världskriget har givit påtagliga bevis för att en stor konflikt numera medför oerhörda offer för båda parterna. Det är därför sannolikt, att de segrande stormakterna hysa en uppriktig önskan om ett fortsatt sam­ arbete med fredens — och därmed de nya maktpositionernas — bevarande som ett av de främsta målen, vilket dock icke hindrar, att samtidigt de egna intressena tillgodoses i hävdvunna riktningar. Det är också möjligt att ut­ vecklingen kommer att leda till en utjämning inom FN:s ram av motsättning­ arna mellan stormakterna, ehuru dessa hittills visat sig vara av allvarlig art. Icke minst för Sverige är det ett vitalt intresse, att en dylik utjämning kommer till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

11

Den internationella säkerhetsorganisationen utgör dock icke och kan icke komma att utgöra en garanti för ett fredligt samarbete mellan stormakterna. Ytterst blir därför världsfreden avhängig av klokheten och viljan till sam­ förstånd hos stormakternas ledande män, även örn tillkomsten av FN ökar möjligheterna för en fredlig lösning även av storpolitiska problem. Med des­ sa kvarstående risker som stormakterna själva på intet sätt sökt dölja, måste Sverige räkna.

Örn stormakternas samarbete brytes och därmed säkerhetsorganisationen, uppkommer även för vårt land en hotfull situation, sammanhängande med Sveriges strategiskt utsatta läge. I ett dylikt läge löper vårt land en uppen­ bar risk att redan i ett tidigt skede bli utsatt för påtryckningar eller direkta angreppshandlingar av en part, som vill skapa ett gynnsamt utgångsläge för en väntad sammandrabbning eller eljest av strategiska skäl begagna svenskt territorium. Redan önskan att förhindra, att en motståndare utnyttjar vårt land på sådant sätt, kan bli anledning till en omedelbar militär aktion mot Sverige från den andra partens sida — särskilt om man tvivlar på vår vilja eller militära förmåga att i ett dylikt läge upprätthålla neutralitet.

Medan en neutralitetspolitik är oförenlig med medlemskap i FN så länge organisationen fungerar, föreligger intet principiellt hinder för ett fullföl­ jande av den hävdvunna svenska neutralitetspolitiken vid en konflikt mellan stormakter. En förutsättning för att svensk neutralitet då skall respekteras är, att denna stödjes av en krigsmakt så organiserad, att den efter måttet av våra resurser medger försvar mot direkt anfall. För denna uppgift har vårt nuvarande försvar byggts upp. För att uppgiften alltjämt skall kunna lösas, måste detta försvar tillsvidare upprätthållas, vare sig Sverige är med­ lem av FN eller icke. Endast om säkerhetsorganisationen visar sig funk­ tionsduglig och om en påtaglig och varaktig utjämning kommer till stånd i fråga om intressemotsättningarna mellan stormakterna, kunna framdeles kraven på vårt lands krigsmakt komma att begränsas.

En förberedd politisk och militär samverkan mellan Sverige och andra mindre eller medelstora stater inom en regional grupp skulle vid en kon­ flikt mellan stormakter kunna skapa ökad respekt för en gemensam neu­ tralitetspolitik. Huruvida politiska förutsättningar för en sådan samverkan kunna komma att föreligga i framtiden är för närvarande icke möjligt att bedöma. En grundförutsättning även för ett försvarssamarbete från fall till fall är, att staterna inom en sådan grupp var för sig upprätthålla ett effek­ tivt försvar.

Ilar deftidigare varit ett svenskt intresse av första ordningen att freden i Europa kunnat tryggas, så är detta förhållandet i ännu högre grad, när stormaktsbalansen på den europeiska kontinenten upphört och vårt land kommit att ligga inom det utsatta gränsområdet mellan tvenne intressesfä­ rer. Det synes berättigat att till FN knyta förväntningen, att organisationen skall kunna framgångsrikt ingripa mot små och medelstora nationer, som söka bryta fred och säkerhet. Likaså synes man med fog kunna hoppas att samarbetet inom FN skall öka möjligheterna lill det samförstånd mellan stormakterna, som är den yttersta förutsättningen för världsfreden. Eli svensk positiv medverkan inom FN är därför önskvärd. De nackdelar för de smär­ re staterna, som äro förknippade med den nya säkerhetsorganisationen, bli ur militärpolitisk synpunkt sannolikt mindre för medlemmar av FN än för de länder, som komma att stå utanför organisationen.

FN:s tillkomst utgör icke någon garanti för världsfreden och en svensk anslutning till organisationen säkrar icke heller freden för vårt land. Sve­ rige mäste vara berett lill självförsvar även inom eli normalt fungerande

Departements­

chefen.

FN, men framför allt i det svåra läge, som kan uppstå vid en stormakts- konflikt.

Sverige kan arbeta för fred i världen och därmed för frihet och fred åt vårt folk genom aktiv medverkan i arbetet inom FN och genom att föra en gentemot stormaktsblocken fri, på ett effektivt självständighetsförsvar stödd politik inom FN eller vid en stormaktskonflikt utanför denna organi­ sation. En sådan politik och ett sådant försvar synas ägnade att minska ris­ kerna för att motsättningarna mellan stormakterna få en våldsam utlösning just i våra trakter. Svensk militär svaghet skulle däremot öka riskerna för en ödesdiger politisk utveckling.

Ur de synpunkter, som jag har att företräda, tillstyrker jag, att Sverige begagnar sig av en eventuell möjlighet att inträda som medlem i Förenta Nationerna.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Ehuruväl frågan om Sveriges anslutning till Förenta Nationerna främst avgöres på allmän- och miiitärpolitiska grunder torde uppmärksamheten böra fästas på det vidgade internationella samarbete på de ekonomiska och sociala områdena, som enligt Förenta Nationernas stadga ingår i organisatio­ nens uppgifter. För detta ändamål har, som förut nämnts, skapats ett särskilt organ utan direkt motsvarighet inom Nationernas förbund, det ekonomiska och sociala rådet. Därjämte avses de internationella fackorgan och institu­ tioner, som upprättats genom olika mellanstatliga överenskommelser och som enligt sina statuter ha vittgående internationella åligganden på ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings-, hälsovårds- och närbesläktade områden, skola anknytas till Förenta Nationerna.

Här torde även i korthet böra beröras de ekonomiska förpliktelser av re­ guljär natur, som komma att följa med ett medlemskap i Förenta Natio­ nerna. Den nya säkerhetsorganisationens uppläggning, med det permanent fungerande säkerhetsrådet och dettas militära organ m. m., medför, att de ordinarie kostnaderna för organisationen komma att vara större än för Na­ tionernas förbund. Förenta Nationernas provisoriska budget för år 1946 slu­ tar på ett belopp av nära 25 miljoner dollars, medan Nationernas förbunds budget merendels höll sig mellan 20—35 miljoner schw. francs. Ehuru an­ talet medlemsstater i den nya organisationen kommer att vara något större än i Nationernas förbund, måste dock medlemmarnas bidrag till organisatio­ nens utgifter bliva avsevärt högre än i förbundet. Vid Nationernas förbunds upplösning torde likväl icke obetydliga tillgångar komma alt fördelas på medlemmarna. Eventuellt torde dessa tillgångar komma att överlämnas till Förenta Nationerna för att avräknas på denna organisations medlemmars och blivande medlemmars stadgeenliga bidrag. Därest Sveriges anslutning till För­ enta Nationerna kommer att förverkligas, torde Kungl. Majit få anledning att inför riksdagen återkomma till frågan örn det behov av personalförstärk­ ning inom utrikesförvaltningen, som må komma att erfordras för att rege­ ringen skall bliva i stånd att kontinuerligt följa arbetet inom säkerhetsorga­ nisationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

13

För bedömandet av Förenta Nationernas struktur och innebörden för Sve­ rige av en anslutning till den nya världsorganisationen synes en viss ledning kunna vinnas genom en jämförelse med Nationernas förbund.

Den mest betydelsefulla skillnaden är rådets maktutvidgning och, genom omröstningsbestämmelserna i detta organ, den dominerande ställning, som i Förenta Nationerna tilldelats de fem stormakterna Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, Sovjetunionen och Storbritannien. Det har med andra ord skapats en relation mellan makt och ansvar, som saknades i Natio­ nernas förbund. Man har vid konferensen i San Francisco utgått från att de stater, på vilka världsfredens bibehållande i sista hand beror och som måste bära den tyngsta bördan vid tillämpandet av militära och andra sank­ tioner, också skola äga ett övervägande inflytande vid beslutens fattande. Ge­ nom stormakternas vetorätt i säkerhetsrådet i fråga örn militära och andra sanktioner har man emellertid gått ett steg längre. Man har skapat en ord­ ning, som sätter säkerhetssystemet ur funktion för det fall, att en av stor­ makterna direkt eller indirekt skulle stå som angripare. Denna mycket om­ debatterade vetorätt bör ses som en konsekvens därav, att ett säkerhetssys­ tem under nu rådande förhållanden i världen står och faller med enigheten och sammanhållningen stormakterna emellan beträffande vitala spörsmål eller sådana frågor, varpå krig eller fred beror. Förenta Nationerna erbjuder sålunda icke möjligheten av en medlemmarnas samfällda aktion mot en stor­ makt, som är medlem av rådet.

Därest en internationell motsättning skulle uppstå, vari en stormakt direkt eller indirekt äger intresse, kan Förenta Nationerna likväl komma att spela en betydelsefull roll, till och med för det fall att motsättningen utvecklar sig till en konflikt, som leder till krig och världsorganisationens sammanbrott. Detta synes vara så mycket viktigare att framhålla, som den roll Förenta Na­ tionerna i sådant fall kan komma att spela, utföres av församlingen, i vilken samtliga makter, stora som små, äga lika rösträtt. Församlingen utgör visser­ ligen icke, som i Nationernas förbund, en myndighet med även verkställande uppgifter, men den bildar genom sina befogenheter ett samlat organ för världsopinionen, vars åsidosättande också för en stormakt måste synas svårt och även riskfyllt. Församlingen kan nämligen både fastställa allmänna prin­ ciper och »föreslå medel för fredligt tillrättaläggande av varje sakläge oavsett dess ursprung, som församlingen anser vara ägnat att skada den allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan».

Församlingen har vidare i det av densamma valda ekonomiska och sociala rådet erhållit ett organ för behandling av sociala och ekonomiska missför­ hållanden, vilka skulle kunna skapa allvarliga internationella problem.

En betydande fördel hos Förenta Nationerna jämfört med Nationernas för­ bund är den nya organisationens universalitet. En av orsakerna till att Na­ tionernas förbund aldrig lyckades infria de stora förhoppningar, som ställ­ des på detsamma, var säkerligen, att Förenta Staterna redan från början

stod utanför; andra stormakter, såsom Sovjetunionen, kommo med först på ett senare stadium.

Såsom ett uppenbart framsteg får även betraktas, att Förenta Nationerna icke, såsom fallet var med Nationernas förbund, ingår som en del av fredsslu­ tet efter ett världskrig. Genom att denna del av fredsprogrammet ställts utan­ för de olika fredsavtalen, har organisationens tillkomst icke gjorts beroende av de långvariga och svåra förhandlingar, som måste föregå fredstraktaternas ut­ formande.

Tillkomsten av den nya säkerhetsorganisationen inverkar avsevärt på vårt lands utrikespolitiska ställning. De förpliktelser Sverige ikläder sig genom ett inträde i Förenta Nationerna äro i flera avseenden mera vittgående än de. vilka medlemskapet i Nationernas förbund medförde. Enligt förbundsakten förelåg ingen ovillkorlig plikt för medlemsstaterna att deltaga i militära sank­ tioner, i varje fall icke enligt den av Sverige och åtskilliga andra stater häv­ dade, av förbundet icke underkända tolkningen. Det ankom på medlemssta­ terna att pröva och avgöra, huruvida villkoren för ett sanktionsförfarande voro uppfyllda, och i avsevärd mån även att bestämma, vilka åtgärder de i händelse av plikt att deltaga i sanktioner borde vidtaga. Enligt Förenta Na­ tionernas stadga kan säkerhetsrådet utan medverkan av församlingen icke blott beordra medlemsstater att avbryta alla förbindelser av ekonomisk, kommunikationsteknisk eller diplomatisk natur med annan stat utan även att gripa till militära sanktioner. För att giva säkerhetsrådet möjlighet att in­ gripa med vapenmakt utfästa sig medlemsstaterna enligt stadgan att på sä­ kerhetsrådets anmodan, och i enlighet med specificerat avtal, som skall in­ gås snarast möjligt, till rådets förfogande ställa väpnade styrkor, annat bi­ stånd eller lättnader, som exempelvis passagerätt. Under säkerhetsrådet skall den strategiska ledningen av de väpnade styrkor, som ställts till rådets för­ fogande, handhavas av ett militärt stabsutskott sammansatt av militära re­ presentanter för de fem ständiga rådsmedlemmama.

Förenta Nationerna utgör intet fulländat instrument för världsfredens tryg­ gande, men dess stadga präglas av sinne för realiteter. Stormakternas för­ måga till samarbete blir utslagsgivande. Allt beror på den anda, i vilken dessa makter gå att tillämpa den nya organisationens principer. De ha liksom de mellanstora och små makterna funnit sig i vidsträckta begränsningar i sin handlingsfrihet. De ha genom sitt medlemskap avgivit högtidliga försäkringar att avstå från bruk av våld för uppnående av nationella syften. De ha vidare förbundit sig att genom de organ, som skapats för ändamålet, söka på fred­ lig väg lösa de tvister, vilka hota vidmakthållandet av internationell fred och frihet.

Förenta Nationerna får, såsom presidenten Truman sagt, uppfattas som ett första steg mot en varaktig fred. Det gäller att utan överdrivna förhoppningar eller misstro söka stödja den nya organisationen samt bidraga till att därav skapa ett arbetsdugligt fredsinstrument. Därpå beror, icke minst mot bak­ grunden av de nyaste krigstekniska uppfinningarna, vår civilisations framtid.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

15

Med stöd av vad sålunda anförts får jag förorda, att Sverige vidtager de åtgärder, som erfordras för vårt lands anslutning till Förenta Nationerna. Jag önskar därvid erinra om det uttalande av Förenta Staternas, Sovjetunio­ nens och Storbritanniens ledande statsmän i deras gemensamma kommuniké efter avslutandet den 2 augusti 1945 av konferensen i Potsdam, enligt vilket de tre regeringarna komma att stödja ansökningar om medlemskap i För­ enta Nationerna från de stater, som förblivit neutrala under kriget och som uppfylla de kvalifikationer, vilka uppställts i organisationens stadga.

Under den redan berörda debatten i säkerhetsrådet angående Albaniens ansökan om medlemskap framhölls, att rådet eventuellt borde ägna en sär­ skild session åt behandlingen av ansökningar om inträde i organisationen. Med hänsyn härtill och av allmänna lämplighetsskäl synes det mig vara mest ändamålsenligt, att Kungl. Maj:t får välja tidpunkten att inför vederbörande instans i Förenta Nationerna anmäla Sveriges ansökan om inträde i organi­ sationen. Det är naturligt, att i denna angelägenhet samråd dock alltid kom­ mer att äga rum med utrikesnämnden. Däremot måste förutsättas, att en an­ slutning omedelbart träder i kraft och icke erfordrar senare godkännande av riksdagen.

Med en anslutning till Förenta Nationerna uppstår frågan, huruvida de särskilda förpliktelser, Sverige därmed kommer att ikläda sig, medföra be­ hov av ändring i gällande svenska författningar. Hinder mot anslutningen synes icke föreligga i rikets grundlagar. Efter den år 1933 genomförda änd­ ringen i § 51 regeringsformen kan urtima riksdag sammankallas med ytter­ ligt kort varsel; vid fortsatt tillämpande av de senaste årens praxis att hålla riksdagen samlad till årets slut kan för övrigt i brådskande fall riksdagsbe­ handling av viktigt ärende äga rum praktiskt taget vid vilken tidpunkt som helst av året utan att urtima riksdag behöver inkallas. Vad åter angår övrig lagstiftning, må erinras om vad som anförts i överbefälhavarens förut åter­ givna yttrande angående erforderlig ändring i värnpliktslagen den 30 decem­ ber 1941.

Som redan framhållits, skola medlemsstats militära förpliktelser enligt För­ enta Nationernas stadga närmare angivas i ett mellan säkerhetsrådet och ifrå­ gavarande regering träffat avtal. Stadgan förutsätter, att sådan överenskom­ melse skall i vederbörlig ordning ratificeras. För Sveriges del innebär detta, att dylikt avtal enligt § 12 regeringsformen skall föreläggas riksdagen för godkännande. I samband därmed finnas möjligheter att vidtaga genom avtalet eventuellt erforderliga lagändringar.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att för sin del medgiva, att Kungl. Majit vid tidpunkt, som må befinnas lämplig, vidtager de åtgärder, som erfordras för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

Ur protokollet:

R. Hichens Bergström.

Bilaga.

KOMMENTAR

TILL

FÖRENTA NATIONERNAS STADGA

UTARBETAD INOM KUNGL. UTRIKESDEPARTEMENTET

MED BITRÄDE AV

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

2

■>

r <

f. t

f r

, •;.,

\

V;- •' • ■.. .'j.i.'ij1 U*

Till Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes Ärendena.

Genom beslut den 19 september 1945 bemyndigade Kungl. Majit ministern för utrikes ärendena att tillkalla två sakkunniga för att inom utrikesdeparte­ mentet biträda vid beredandet av frågan angående Sveriges anslutning till den av de under det andra världskriget allierade staterna bildade internatio­ nella säkerhetsorganisationen »Förenta Nationerna».

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Eders Excellens den 29 sep­ tember 1945 ledamoten av riksdagens första kammare, professorn N. Herlitz och professorn H. L. G. Tingsten för ifrågavarande uppdrag. Samtidigt upp­ drogs åt utrikesrådet och chefen för utrikesdepartementets politiska avdelning S. Hj:son Grafström, kanslirådet och chefen för departementets arkiv K. S. T. N. Gihl samt departementets t. f. sakkunnige i folkrätt, amanuensen G. A. Sandberg, att jämte de sakkunniga deltaga i frågans beredande ävensom åt Grafström att såsom ordförande leda arbetet samt åt numera t. f. byråche­ fen i departementet L. ö. M. Lundborg att biträda i egenskap av sekre­ terare. I enlighet med erhållna direktiv hava undertecknade inriktat sitt arbete på att utarbeta en kommentar till Förenta Nationernas stadga och den därvid fogade stadgan för den internationella domstolen. Därvid har ar­ betet fördelats så, att ingressen till stadgan och kapitlen I—V i första hand behandlats av Tingsten, kapitlen VI och XIV samt domstolsstadgan av Gihl, kapitlen VII, VIII och XVII av Herlitz samt kapitlen IX—XIII, XV, XVI, XVIII och XIX av Sandberg.

Sedan arbetet numera slutförts, få undertecknade härmed vördsamt över­ lämna bifogade kommentar till Förenta Nationernas stadga. Såsom bilaga härtill hava återgivits de engelska och franska texterna till ifrågavarande stadga ävensom till den internationella domstolens stadga jämte inom utri­ kesdepartementet utarbetade svenska översättningar av de bägge stadgorna.

Stockholm den 22 december 1945.

SVEN GRAFSTRÖM

NILS HERLITZ HERBERT TINGSTEN

TORSTEN GIHL GUNNAR SANDBERG

/

/

Östen Lundborg

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Inledning.............................................................................................................................. Ändamål och grundsatser. Ingressen samt kapitel I............................................. Medlemskap. Kapitel II................................................................................................... Organ. Kapitel III ......................................................................................................... Generalförsamlingen. Kapitel IV................................................................................. Säkerhetsrådet. Kapitel .. .............................................................................................. Fredlig lösning av internationella tvister. Kapitel VI ......................................... Inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott oeh angreppshandlingar.

Kapitel VII..................................................................................................................... Regionala avtal. Kapitel VIII ................................................................................. Internationellt ekonomiskt och socialt samarbete. Ekonomiska och sociala rå­

det. Kapitlen IX och X ......................................................................................... Icke självstyrande territorier. Förvaltarskapssystemet. Förvaltarskapsrådet.

Kapitlen XI —XIII........................................................................................................ Internationella domstolen. Kapitel XIV.................................................................... Sekretariatet. Kapitel XV ............................................................................................ Särskilda bestämmelser. Kapitel XVI........................................................................ Övergångsbestämmelser rörande säkerheten. Kapitel XVII ................................ Stadgeändringar. Kapitel XVIII................................................................................... Ratifikation och undertecknande. Kapitel XIX..................................................... Stadgan för den internationella domstolen ................................................................

Bilaga.

Förenta Nationernas stadga ..................................................................................... Stadga för den internationella domstolen ..............................................................

Sid.

5 7 13 15 16

21

26

33 51

54

58 62 64 65

66 68

69 69

74 153

Inledning.

Förenta Nationernas organisation har framgått ur samarbetet mellan de stater vilka såsom allierade under det andra världskriget kämpade mot de till den s. k. tremaktspakten anslutna länderna. Det aktstycke som innehöll alliansförpliktelsen mellan de allierade staterna, »De förenade nationernas de­ klaration», undertecknades i Washington den 1 januari 1942. Deklarationen stadgade bl. a., att signatärmakterna anslöto sig till »det gemensamma pro­ gram för mål och principer» som framlagts i den s. k. Atlant-deklarationen. I denna sistnämnda, som offentliggjordes den 14 augusti 1941, angåvo För­ enta Staternas president (Roosevelt) och brittiske premiärministern (Churchill) som gemensamma riktlinjer för sina respektive länders politik bl. a., att de önskade se en fred upprättad, vilken skulle möjliggöra för alla nationer att leva i säkerhet inom sina gränser och att de förordade en avrustning av aggressiva nationer »i avvaktan på upprättandet av ett vidare och perma­ nent system av allmän säkerhet».

I det alliansavtal som den 26 maj 1942 slöts mellan Storbritannien och Sovjetunionen efter sistnämnda makts indragande i kriget uttalades bl. a. (art. III: § 1), att de fördragsslutande parterna önskade förena sig med andra stater för antagande av förslag till en gemensam aktion för att upprätthålla freden och motstå anfall under efterkrigsperioden.

Under åren 1942 och 1943 återkommo ledande statsmän inom de förena­ de nationerna i offentliga uttalanden till nödvändigheten av att efter det på­ gående krigets slut upprätta en allmän säkerhetsorganisation, och hösten 1943 an togo de bägge husen i Förenta Staternas kongress resolutioner av detta innehåll. Några av dessa uttalanden hava i relevanta delar återgivits i en bilaga till utrikesutskottets utlåtande nr 1/1944. Här må endast fram­ hållas, hurusom genomgående underströks betydelsen av att en blivande sä­ kerhetsorganisation utrustades med erforderliga maktmedel för att trygga en framtida fred.

Det första steget lill ett samordnande av de sålunda i olika sammanhang uttryckta önskemålen örn bildandet av en internationell säkerhetsorganisation togs vid utrikesministerkonferensen i Moskva i oktober 1943. I en därvid, den 30 oktober 1943, utfärdad deklaration förklarade amerikanska, brittiska, kinesiska och ryska regeringarna bl. a., att deras gemensamma ansträng­ ningar skulle fortsättas efter kriget för att organisera och bevara fred och säkerhet och att de insågo vikten av att snarast möjligt skapa en allmän in-

6

temationell organisation för upprätthållandet av den internationella freden och säkerheten, vilken skulle vara grundad på principen om alla fredsäls­ kande staters suveräna likställdhet och i vilken alla sådana stater — stora och små — skulle kunna vara medlemmar. I enlighet med en överenskom­ melse vid Moskva-konferensen underställde sedermera under juli och augusti månader 1944 amerikanska, brittiska, kinesiska och ryska regeringarna var­ andra av dem var för sig utarbetade planer för upprättandet av en interna­ tionell säkerhetsorganisation. Dessa planer Indes till grund för fortsatta för­ handlingar mellan representanter för de fyra regeringarna vid en konferens, som ägde rum på egendomen Dumbarton Oaks i Washington under tiden 21 augusti—7 oktober 1944. Därvid uppnåddes enighet om det förslag till stadga för en internationell säkerhetsorganisation som är känt under namnet »Dum­ barton Oaks-planen».

Denna offentliggjordes den 9 oktober 1944 för att giva den allmänna opinionen i världen tillfälle att taga ställning till de fyra stormakternas för­ slag till tryggande av framtida fred och förklarades skola läggas till grund för överläggningar vid en allmän konferens mellan de förenade nationerna. Dumbarton Oaks-planen upptog grundlinjerna för en internationell organisa­ tion bestående av en allmän församling, ett s. k. säkerhetsråd, ett ekonomiskt och socialt råd samt en internationell domstol. Planen lämnade emellertid vissa viktiga frågor öppna, bland dem frågan om sättet för besluts fattande inom säkerhetsrådet. Först vid den s. k. Jalta-konferensen i februari 1945 mellan representanter för Förenta Staterna, Storbritannien och Sovjetunio­ nen löstes denna fråga. Enligt vad som överenskoms vid Jalta-konferensen, borde säkerhetsrådets beslut fattas med minst sju av de elva ledamöternas röster och den beslutande majoriteten vid avgörandet av andra frågor än pro­ cedurfrågor innefatta samtliga ständiga rådsledamöters röster (den s. k. Jalta- formeln). Därmed skulle de permanenta ledamöterna, d. v. s. de fem stor­ makterna, Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, Storbritannien och Sovjetunionen, erhålla individuell vetorätt i rådet. Vid Jalta-konferensen ena­ des de tre deltagande stormakterna därjämte om att den blivande säkerhets­ organisationen i någon form skulle ha kontroll över förvaltningen av vissa icke självständiga territorier.

Den bebådade allmänna konferensen sammanträdde i San Francisco med början den 25 april 1945 och ledde till undertecknandet den 26 juni 1945 av »Förenta Nationernas stadga» jämte »Stadga för den internationella dom­ stolen» och en provisorisk överenskommelse rörande sättet för det tek­ niska upprättandet av organisationen »Förenta Nationerna». Signatärmakter- na äro femtio, nämligen (såsom skett vid avtalens undertecknande nämnas de fem stormakterna före övriga signatärmakter): Amerikas Förenta Stater. Frankrike, Kina, Sovjetunionen, Storbritannien samt Argentina, Australien, Belgien, Bolivia, Brasilien, Canada, Chile, Colombia, Costa Rica, Cuba, Dan­ mark, Dominikanska Republiken, Ecuador, Egypten, Etiopien, Filippinerna, Grekland, Guatemala, Haiti, Honduras, Indien, Irak, Iran, Jugoslavien, Liba­ non, Liberia, Luxemburg, Mexiko, Nederländerna, Nicaragua, Norge, Nya

7

Zeeland, Panama, Paraguay, Peru, Salvador, Saud-Arabien. Sydafrikanska Unionen, Syrien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ukraina, Uruguay, Venezuela och Vitryssland.

Dessa stater liksom andra, vilka utan att lia deltagit i San Francisco-kon- ferensen tidigare undertecknat de förenade nationernas deklaration den 1 januari 1942 och underteckna stadgan, bliva enligt dennas art. 3 ursprung­ liga medlemmar av Förenta Nationerna vid deponerandet av sina ratifika­ tionsinstrument. Polen tillhör den kategori som icke deltagit i konferensen men som enligt denna artikel dock räknas som ursprunglig medlem.

Medan sålunda endast stater, vilka under det andra världskriget tillhört de allierade nationernas krets, kunna vara ursprungliga medlemmar av orga­ nisationen, kunna, när den trätt i funktion, även andra regeringar ansluta sig till densamma. Som nedan närmare skall beröras, står nämligen enligt stad­ gans art. 4 medlemskap i organisationen öppet för varje annan fredsälskan­ de stat, som åtager sig de förpliktelser stadgan ålägger medlemmarna och som enligt organisationens uppfattning kan och vill uppfylla dessa.

Förenta Nationernas stadga föreligger i original på engelska, franska, ki­ nesiska, ryska och spanska språken. Enligt stadgans art. lil skola de fem texterna äga samma vitsord. Såsom bilaga till detta utlåtande återgivas de engelska och franska texterna till stadgan jämte en inom utrikesdepartemen­ tet utarbetad svensk översättning därav.

Stadgan skall enligt sin art. 110 träda i kraft, när de fem stormakter­ na och majoriteten av övriga signatärmakter deponerat sina ratifikations­ instrument i Washington. Med tillämpning av denna bestämmelse trädde stadgan i kraft den 24 oktober 1945, vilket fastställts i ett av Förenta Sta­ ternas utrikesminister nämnda dag upprättat protokoll.

Ändamål och grundsatser. Ingressen samt kapitel I.

I såväl Nationernas förbunds akt som Förenta Nationernas stadga dekla­ reras de allmänna synpunkter som lett till upprättandet av vederbörande organisation och de grundsatser som anses böra vara vägledande för den­ samma. Skillnaden mellan de båda grundläggande dokumenten är emellertid i detta hänseende betydande. I akten för Nationernas förbund innehålles principförklaringen i en kort ingress, vari »de höga fördrags slutande parter­ na» säga sig vilja främja samarbetet mellan nationerna samt trygga fred och säkerhet dem emellan och för den skull anse det vara av vikt att antaga vissa förpliktelser att icke gripa till krig, att underhålla öppna och på rätt och heder grundade internationella förbindelser samt att iakttaga den inter­ nationella rättens regler och ömsesidiga fördragsenliga skyldigheter. Dessa satser motsvaras i Förenta Nationernas stadga dels av en ingress, som moti­ verar organisationens upprättande, dels av kap. I, vars första artikel fast­ ställer förbundets ändamål, medan den andra klargör dess grundsatser. Den­ na skillnad beror icke blott på att i stadgan vissa synpunkter bliva fastare

8

preciserade och mera fullständigt utvecklade utan är väsentligen en följd av att denna stadga i förhållande till förbundsakten innehåller sakliga till- lägg av icke ringa principiell betydelse.

Själva

ingressen

är härvid av mindre intresse. »Vi, de förenade nationer­

nas folk» ha, säges det, »överenskommit alt förena våra ansträngningar» för att förverkliga angivna syften. Detta uttryckssätt anknyter till den ame­ rikanska författningens inledande ord och föreslogs av Förenta Staternas delegation i San Francisco. Enligt delegationens rapport till presidenten (Re­ port to tile President, June 2(i, 1945) ville man härigenom betona statssty- relsens folkliga grundval och uttrycka de fördragsslutande staternas känsla tor folkens välfärd. Beträffande de ändamål som föranlett sammanslutning­ en gives en jämförelsevis utförlig deklaration. Man har velat förhindra fram­ tida krig, ånyo betyga tron på »de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt tor stora och små nationer», skapa förhållanden under vilka rättvisa och aktning för rättsliga förpliktelser kunna råda samt främ­ ja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor; för att nå dessa mål säges det vara nödvändigt att visa ömsesidig tolerans, att upprätthålla fred och sä­ kerhet och att alltså hindra användning av våld annat än i gemensamt in­ tresse samt att genom internationella organisationer främja sociala och eko­ nomiska framsteg. Ingressen stadgar tydligen icke några bestämda förplik­ telser för organisationens medlemmar; föreskrifter härom givas i andra de­ lar av stadgan. Man torde emellertid ha utgått från att ingressen kan bliva av betydelse vid stadgans tolkning såsom ett auktoritativt uttry ck för de för­ dragsslutande .staternas intentioner.

I första punkten i stadgans

art. 1

framhålles Förenta Nationernas cen­

trala ändamål: att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Sedd i be­ lysning av bestämmelser i art. 2, sorn i det följande skola behandlas, inne­ bär denna deklaration, att organisationen är principiellt inriktad på att för­ hindra

alla

krig; den kategori av vad man kallat tillåtna krig som enligt

Nationernas förbunds akt förelåg existerar icke enligt det nya förbundets stadga. Det angivna ändamålet skall förverkligas genom två i stadgan för­ utsedda tillvägagångssätt. Dels har organisationen att »vidtaga verksamma kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden samt för att undertrycka angreppshandlingar eller andra fredsbrott», dels skall den »genom fredliga medel och i överensstämmelse med rättvisans och den internationella rättens principer tillrättalägga eller lösa internationella tvister eller saklägen, som kunna leda till fredsbrott». Den här gjorda distinktionen är av den största betydelse. Då det gäller att återställa freden eller att avvärja en omedelbar krigsfara, kan organisationen använda våld, och den kan här­ vid förfara på det sätt som synes lämpligast i det föreliggande fallet. »Rätt­ visans och den internationella rättens principer» utgöra i detta fall icke di­ rektiv, organisationen är icke skyldig att i förväg undersöka, vilken part som bär rätt eller vilka av parterna ställda anspråk som äro berättigade, ty det väsentliga är att enligt de speciella föreskrifter som givas i en annan del

9

av stadgan (kap. VII) säkra eller återställa det yttre lugnet. Men härav föl­ jer, att ett ingrepp av nu angiven art principiellt bör begränsas i överens­ stämmelse med det ändamål som avses. Detta ingrepp avses alltså icke skola innefatta eller föregripa en lösning av den tvistefråga, som ligger bakom krigshotet eller fredsbrottet, eller ett tillrättaläggande av den allmänna situa­ tion, ur vilken denna tvistefråga uppstått. (Jfr emellertid nedan s. 41.) I detta hänseende gäller det andra av de nyss angivna alternativen, varom närmare bestämmelser givas främst i kap. VI. Härvid skall organisationen i sina försök att genomföra en ur fredens och säkerhetens synpunkt tillfreds­ ställande ordning ledas av rättvisans och den internationella rättens princi­ per. Vad som menas med »rättvisa» är icke närmare bestämt, men i viss mån klarlägges innebörden av detta begrepp genom andra bestämmelser i stadgan, särskilt fortsättningen av art. 1 samt angivandet av organisationens principer i art. 2.

Jämte det primära syftet alt bevara freden uppställas i art. 1 andra rikt­ linjer för organisationens verksamhet, varvid icke blott i mera egentlig me­ ning internationella frågor beaktas. Förenta Nationerna skall över huvud verka för utvecklandet av vänskapliga förbindelser mellan staterna, varvid man skall bygga på »aktning för principen örn folkens lika rättigheter och självbestämningsrätt». Vidare skall organisationen arbeta för »internationell samverkan vid lösande av internationella problem av ekonomisk, social, kul­ turell eller humanitär art samt vid befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion». I San Francisco föreslogs av flera delegationer, att dessa bestämmelser skulle erhålla en mera pre­ cis och detaljerad utformning, men man fann det lämpligast att stanna vid en allmän antydan om de synpunkter som böra vara vägledande för organisationen; i Dumbarton Oaks-förslaget voro motsvarande stadgande!1 än mera summariska. Vad beträffar innebörden av begreppet »grundläggande friheter», uttalades av Förenta Staternas delegation, att häri måste anses in­ gå yttrandefrihet och att denna på det internationella området innefattade frihet att utväxla meddelanden och upplysningar. Slutligen stadgas i art. 1, att Förenta Nationerna avses skola utgöra »en medelpunkt för samordnande av nationernas verksamhet för dessa gemensamma syften».

Enligt

art. 2

skall organisationen och dess medlemmar vid fullföljandet av

de angivna ändamålen handla i överensstämmelse med vissa i sju punkter fastställda grundsatser. Till stor del äro dessa omedelbara konsekvenser av förbundets ändamål, men på andra punkter innehåller principdeklarationen nya moment av betydelse.

Enligt första punkten i art. 2 är organisationen grundad på principen örn »samtliga medlemmars suveräna likställdhet». Denna sats har förklarats inne­ bära, att de till organisationen anslutna staterna äro legalt likställda oell ali de åtnjuta fulla suveränitetsrättigheter; den har jämväl ansetts uttrycka en sådan respekt för staternas integritet och oberoende som klarare fastställes i fjärde punkten av samma artikel. Tydligt synes emellertid vara, alt satsen

10

icke kan tillerkännas någon större konkret betydelse. Förenta Nationernas stadga ger i det följande bestämmelser, som innebära inskränkningar i den här fastställda grundsatsen. Staterna inom organisationen erhålla icke samma befogenheter; de stater som äro ständiga medlemmar av säkerhetsrådet få i skilda hänseenden en särställning, bl. a. därigenom att den vetorätt gent­ emot rådsbeslut, sorn inom Nationernas förbund tillkom alla rådets medlem­ mar, enligt Förenta Nationernas stadga bibehålies endast för de ständiga rådsmedlemmarna i särskilda fall. Under alla förhållanden måste innehållet i denna första punkt av principdeklarationen betecknas som synnerligen vagt — en naturlig konsekvens av försöket att förena en hävdvunnen terminologi med de nya förpliktelser som krävas inom en på fredens upprätthållande inriktad organisation.

Andra punkten understryker blott det i och för sig självklara förhållandet, alt organisationens medlemmar ärligt måste uppfylla sina förpliktelser en­ ligt stadgan och att detta är förutsättningen för att samtliga medlemmar skola få åtnjuta de rättigheter och förmåner som medlemskapet avses medföra. Härigenom har man velat betona den solidaritet medlemmarna emellan utan vilken organisationen icke kan fylla sitt ändamål. Staterna kunna icke draga nytta av organisationen, annat än örn de alla handla i överensstämmelse med dess grundsatser.

Enligt tredje punkten skola medlemmarna »lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara». Skilda tolkningar av denna bestämmelse ha häv­ dats. Den norska propositionen örn inträde i Förenta Nationerna betonar stad­ gandets positiva formulering och drager av denna slutsatsen, att statex-na äro förpliktade icke blott att avstå fxån andra än fredliga medel utan också att i varje tvist söka nå en verklig lösning. Enligt Förenta Staternas delegation i San Francisco skulle man däremot ha utgått från att bestämmelsen icke för­ pliktar staterna att komma till en uppgörelse i fråga örn alla sina interna­ tionella tvister. »Vissa tvister, som icke äventyra den internationella freden och säkerheten, kunna förbliva vilande, ehuru möjligheter givas att när som helst bringa dem inför organisationen. Del väsentliga i bestämmelsen är, att fredliga medel äro de enda, genom vilka internationella tvister skola lösas och vidare, att lösningen själv icke skall vara sådan, att den medför fara för internationell fred och säkerhet eller rättvisan.» Denna restriktiva tolkning synes vara den mera rimliga; stadgan kan icke gärna ålägga alla stater att åstadkomma en lösning av alla internationella tvistefrågor.

Enligt fjärde punkten skola medlemmarna »i sina internationella förbin­ delser avhålla sig från hot örn eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål». Här klargöres ytter­ ligare —- utöver vad som redan sagts i tredje punkten — att organisa­ tionens medlemmar icke få använda våld eller hot om våld, annat än i den mån stadgan berättigar härtill, d. v. s. då organisationen själv inskrider enligt kap. VII, vid självförsvar enligt art. 51, vid aktioner enligt regionala

11

avtal i vissa fall enligt art. 53 saint enligt stadgans övergångsbestämmelser. 1 San Francisco kompletterades Dumbarton Oaks-förslaget med den speciella föreskriften, att våld eller bot om våld icke får riktas mot en stats territo­ riella integritet eller politiska oberoende; denna bestämmelse, vars införande urgerades särskilt av en rad småstater, synes emellertid i realiteten icke inne­ bära något nytt, eftersom det allmänna förbudet mot våldsanvändning och hot härom måste anses inkludera jämväl detta särskilda fall. Av vikt är lik­ väl förhållandet, att på detta sätt respekten för staternas självständighet och existens bestämt inskärpes. I den officiella brittiska kommentaren till stad­ gan uttalas, att Förenta Nationerna icke härigenom ger någon garanti för staternas integritet och oberoende; härmed torde man lia velat fästa upp­ märksamheten på att någon motsvarighet till art. 10 i Nationernas förbunds akt icke finnes i stadgan för Förenta Nationerna. Att en stat skulle i enlighet med organisationens stadga kunna tvingas att uppgiva integritet eller obero­ ende, är uppenbarligen uteslutet.

Genom bestämmelsen förbjudas icke alla tvångsåtgärder, t. ex. påtryck­ ning av ekonomisk art, som icke kunna anses innebära hot om tillgripande av våld. Det är emellertid att märka, att användningen av dylika tvångsåt­ gärder begränsas genom stadgandet i tredje punkten, enligt vilket tvister måste lösas med fredliga medel och på sådant sätt, att internationell fred och .säkerhet samt rättvisan ej äventyras.

I femte punkten deklareras grundsatser, som måste anses vara konsekven­ ser av organisationens allmänna karaktär. Medlemmarna förklaras vara skyl­ diga att »lämna Förenta Nationerna allt bistånd i varje åtgärd, som organi­ sationen företager i överensstämmelse med denna stadga ...». De anslutna staterna måste alltså dels fullgöra de biståndsplikter som stadgan direkt ålägger dem, dels i allmänhet medverka till att organisationen blir i stånd att handla i överensstämmelse med stadgan. Ett korollarium till denna posi­ tiva sats är regeln, att medlemmarna skola »avhålla sig från att lämna bi­ stånd åt någon stat mot vilken Förenta Nationerna vidtager förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder».

Enligt sjätte punkten skall organisationen sörja för att stater, som ej äro medlemmar, handla i överensstämmelse med de angivna grundsatserna, »i den mån detta kräves för upprätthållande av internationell fred och säker­ het». När det gäller att säkerställa det centrala syftet, fredens och säker­ hetens upprätthållande, skall alltså organisationen förmå utanför densamma stående stater att handla, som örn de vore anslutna (jfr de liknande reg­ lerna i Nationernas förbunds akt); sålunda skall exempelvis säkerhetsrå­ dets befogenheter att ingripa enligt kap. VII gälla även gentemot utanför organisationen stående stater. Denna bestämmelse bar ansetts nödvändig, för att förbundet skall kunna förverkliga sina mål; man har utgått från tanken på »den odelbara freden» och sålunda stadgat ett slags förbud mot krig även utanför organisationens gränser. Uppenbart är också, att våldsamma konflik­ ter mellan stater, vare sig de tillhöra Förenta Nationerna eller ej, kunna inne­ bära stora risker för freden inom organisationen och att eli förhindrande av

12

sådana konflikter, även om man bortser från denna synpunkt, slår i över­ ensstämmelse med organisationens syften. I den norska propositionen utta­ las, att genom denna bestämmelse organisationen i realiteten blir en allians riktad mot alla utanförstående stater, och det påpekas, att principen medför allvarliga faror i en situation, då dylika stater äro tillräckligt starka för att trotsa organisationens makt. Ett sådant läge kan emellertid, såvitt nu kan bedömas, knappast tänkas inträffa, med mindre en eller flera stormakter med medlemskap i säkerhetsrådet lämna Förenta Nationerna, och i sådant fall kan, såsom i det följande närmare skall utvecklas, organisationen enligt sina egna regler icke längre fungera, i varje fall icke i nu berörda hänse­ enden.

Enligt sjunde punkten innehålla stadgans bestämmelser icke något som berättigar Förenta Nationerna »att ingripa i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet», ej heller kräves, »att medlem­ marna hänskjuta sådana frågor till lösning enligt denna stadga». Denna grundsats utgör dock icke hinder »för vidtagande av tvångsåtgärder jämlikt kapitel VII».

Med detta stadgande, vars motsvarighet fanns i åttonde stycket av art. 15 i Nationernas förbunds akt, ehuru det där hänförde sig blott till rådets för- likningsverksamhet enligt samma artikel, begränsas på ett betydelsefullt sätt den nya organisationens verksamhetsområde. Då en fråga är av angiven intern art, kan den icke göras till föremål för ingripande genom något av organisationens organ. Generalförsamlingen kan alltså i dylika fall icke jäm­ likt art. 10 framlägga förslag eller — eftersom förslagsrätten tänkes vara lika vidsträckt som rätten att debattera — upptaga saken till överläggning; detsamma gäller exempelvis det ekonomiska och sociala rådet. Säkerhetsrå­ det får icke heller i frågor av denna art föreslå lösningar eller över huvud giva rekommendationer av något slag. Att rådet däremot kan skrida till tvångsåtgärder enligt kap. VII, är en naturlig följd av organisationens all­ männa inriktning på fredens upprätthållande. Den i artikelns tredje och fjär­ de punkter fastslagna principen, att medlemmarna av organisationen måste lösa sina tvister med fredliga medel, begränsas icke genom stadgandet i punkt 7 och, i den mån denna princip icke efterleves, har säkerhetsrådet ovillkor­ lig rätt att begagna de maktmedel som ställas till dess förfogande.

Vad menas med »frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet» (»domestic questions» eller inre frågor)? Innebörden av här ifrågavarande traditionella begrepp har varit omstridd, och någon klar bestämning av detsamma kan icke givas. 1 den omnämnda amerikanska rap­ porten till presidenten säges: »Det är mycket möjligt, att en internationell tvist kan uppstå beträffande sådana frågor som tullar och immigration eller liknande spörsmål, men i den mån en sådan tvist gäller frågor, vilka väsent­ ligen falla inom vederbörande stats egen bestämmanderätt, kan någon lösning genom en internationell procedur icke krävas.» I det engelska parlamentet hävdades en liknande uppfattning under debatterna den 22 augusti 1945 (Lord Cecil of Chehvood); vid samma tillfälle gjorde emellertid brittiske

13

premiärministern gällande, att exempelvis en statligt organiserad judeför­ följelse på grund av dess långtgående konsekvenser icke borde kunna be­ traktas som en inre angelägenhet utan kunna leda till ingripande från För­ enta Nationernas sida. Sannolikt är att i anslutning till denna tankegång vederbörande frågors reella internationella betydelse kommer att påverka uppfattningen örn gränserna för organisationens rätt att intervenera.

Medlemskap. Kapitel II.

Enligt akten för Nationernas förbund gjordes en skillnad mellan ursprung­ liga och senare tillkomna medlemmar av förbundet. De förra voro dels de stater som bildat förbundet, dels sådana förut neutrala stater som inom viss tid anmälde sitt inträde. Andra stater, i främsta rummet de i det första världs­ kriget besegrade staterna, kunde, därest de uppfyllde vissa angivna villkor, upptagas i förbundet genom beslut av förbundsförsamlingen med två tredje­ delars majoritet. En motsvarande distinktion mellan ursprungliga och senare upptagna medlemmar göres i Förenta Nationernas stadga

(art. 3),

men den

har här utformats på annat sätt. Ursprungliga medlemmar äro dels de stater som deltagit i San Francisco-konferensen, dels de stater som under­ tecknat de förenade nationernas deklaration av den 1 januari 1942, självfal­ let under förutsättning av vederbörlig ratifikation enligt stadgans art. 110. Det andra av de båda alternativen gäller väsentligen Polen, som deltagit i deklarationen av år 1942 men icke var representerat i San Francisco. De neutrala staterna, som icke voro inbjudna till San Francisco-konferensen, kunna sålunda icke bliva ursprungliga medlemmar av organisationen. Med­ lemskap kan emellertid enligt

art. i,

mom. 1, sedermera erhållas av »alla

andra fredsälskande stater, vilka åtaga sig de förpliktelser som denna stad­ ga ålägger och enligt organisationens uppfattning kunna och vilja uppfylla dessa förpliktelser». Vilka stater som skola anses vara »fredsälskande», be­ stämmes givetvis av organisationen. Den kommission som vid San Francisco- konferensen behandlade hithörande frågor förklarade emellertid enhälligt, att stater, vilkas regimer upprättats med militärt stöd av de förenade natio­ nernas motståndare under kriget (såsom Spanien), icke skulle kunna upp­ tagas i organisationen, så länge dessa regimer stannade vid makten. Av större vikt äro d^ i samma artikels andra punkt införda reglerna örn sättet för upptagande av nya medlemmar. En stat blir medlem av organisationen ge­ nom ett beslut av generalförsamlingen, dock att delta beslut kan fattas endast efter tillstyrkan av säkerhetsrådet. Generalförsamlingens beslut kräver i detta fall enligt art. 18 två tredjedelars majoritet. För tillstyrkan av säkerhets­ rådet gälla de allmänna reglerna (art. 27), att sju medlemmar, däribland samtliga ständiga medlemmar, äro ense; var och en av de fem stormakterna i rådet kan alltså inlägga veto mot upptagandet av en ny medlem i organisa­ tionen.

14

Enligt

art. 5

kan generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet

(enligt nyss berörda ordning för beslut) avstänga en medlem från medlem­ skapet åtföljande rättigheter, då förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder av säkerhetsrådet vidtagits mot ifrågavarande medlem. En stat kan alltså jämlikt denna föreskrift förbliva medlem av organisationen men gå förlustig sin rätt att medverka vid beslut och sina rättigheter i övrigt. En dylik suspen­ sion kan upphävas av säkerhetsrådet ensamt genom i förut nämnd ordning fattat beslut; denna föreskrift förklaras av önskan att möjliggöra ett snabbt beslut örn återinsättande av en stat i dess rättigheter, t. ex. örn en ny rege­ ring, som är villig att följa organisationens grundsatser, efterträtt en treds- kande regering. — Några bestämmelser motsvarande de nu berörda funnos icke i Nationernas förbunds akt. Enligt denna kunde en medlem, som brutit mot sina förpliktelser enligt förbundsakten, uteslutas genom ett av rådet fattat beslut.

Art. 6

i Förenta Nationernas stadga bestämmer om uteslutning av medlem.

Sådan kan ske genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av sä­ kerhetsrådet (enligt förut berörda ordning för beslut), därest medlemmen »framhärdar i att kränka denna stadgas grundsatser». Vid San Francisco- konferensen motsatte man sig på flera håll denna bestämmelse, under beto­ nande av att suspension enligt art. 5 vore en mera effektiv form för reaktion mot en fördragsbrytande medlem; majoriteten ansåg dock, att en medlems­ stat, som systematiskt bröte mot sina förpliktelser, borde kunna helt uteslutas.

Enligt Nationernas förbunds akt kunde en medlem två år efter verkställd uppsägning utträda ur förbundet; den medlem, som icke antog beslutade ändringar i akten, upphörde därigenom att tillhöra förbundet.

Någon rätt att utträda ur organisationen stipuleras däremot icke i Förenta Nationernas stadga. Olika meningar gjordes i detta hänseende gällande på San Francisco-konferensen. Emellertid antog konferensen en resolution i frå­ gan, som kan betraktas som en auktoritativ tolkning av det enligt stadgan föreliggande rättsläget. Resolutionen framhåller, att medlemmarnas plikt är att stanna inom organisationen för att verka för dess syften, men förklarar tillika, att en medlem icke bör mot sin vilja tvingas att kvarstå. För vissa fall förutses ett utträde såsom naturligt. »Framför allt är det givet», heter det i resolutionen, »att utträden skulle bliva oundvikliga eller organisationen komma att upplösas, därest organisationen, svikande mänsklighetens för­ hoppningar, skulle visa sig ur stånd att upprätthålla freden eller kunde göra detta endast på rättens och rättvisans bekostnad. Ej heller skulle en medlem vara förpliktad att kvarstå i organisationen, örn hans rättigheter och skyldig­ heter ändrades genom en ändring i organisationens stadga, som han icke biträtt och som han finner sig ur stånd att antaga, eller om en stadgeändring, som på vederbörligt sätt antagits av erforderlig majoritet i generalförsam­ lingen eller vid en allmän konferens, icke uppnår den ratifikation som krä- ves för att giva ändringen laga kraft.» Den sista punkten torde särskilt taga sikte på den föreskrift i art. 109 enligt vilken en med två tredjedelars majori­ tet av medlemmarna antagen stadgeändring icke träder i kraft, med mindre

15

den ratificerats av alla ständiga medlemmar i säkerhetsrådet — en föreskrift som alltså åt varje ständig rådsmedlem ger vetorätt mot ändringar i orga­ nisationens stadgar.

Organ. Kapitel III.

Ur formellt organisatorisk synpunkt företer Förenta Nationerna stora lik­ heter med Nationernas förbund. Enligt förbundsakten utövades Nationernas förbunds verksamhet genom en församling, bestående av representanter för alla medlemsstater, ett råd med dels självskrivna och permanenta, dels av församlingen periodiskt valda medlemmar och ett ständigt sekretariat; här­ till kom senare den fasta mellanfolkliga domstolen, vars upprättande förut­ sågs i förbundsakten men som i viktiga hänseenden hade en i förhållande till förbundet fristående organisation. Enligt Förenta Nationernas stadga

(art. 1)

äro organisationens huvudorgan en generalförsamling, ett säkerhetsråd, ett ekonomiskt och socialt råd, ett förvaltarskapsråd, en internationell domstol samt ett sekretariat. De organ som måste betraktas som de mest centrala, generalförsamlingen och säkerhetsrådet, äro uppbyggda enligt i huvudsak samma grundsatser som motsvarande organ inom Nationernas förbund.

Beträffande församlingens och rådets inbördes förhållande äro emellertid skiljaktigheterna mellan Nationernas förbund och Förenta Nationerna bety­ dande. Huvudregeln i förbundsakten var, att församlingen och rådet ägde samma kompetensområden och kunde upptaga samma frågor till behand­ ling. Bestämmelserna örn de båda organens allmänna befogenheter voro lika­ lydande; båda förklarades behöriga »att till behandling upptaga varje fråga, som faller inom förbundets verksamhetsområde eller som berör världsfre­ den». Denna grundsats modifierades i vissa hänseenden genom förbunds- aktens specialbestämmelser, och man kunde därför skilja mellan fall, då båda organen voro behöriga (konkurrerande kompetens), fall, då samverkan dem emellan förutsattes (gemensam kompetens), och fall, då församlingen, respektive rådet i princip ägde exklusiv behörighet. Förenta Nationernas stadga utgår däremot, generellt och något förenklat uttryckt, från att säker­ hetsrådet har att handla, när det gäller upprätthållande av fred och säkerhet samt biläggande av mellanfolkliga tvister, medan generalförsamlingen, vad dessa viktiga områden beträffar, är ett huvudsakligen deliberativt organ. Säkerhetsrådet träder över huvud starkare i förgrunden inom Förenta Natio­ nerna än rådet inom Nationernas förbund. Det är emellertid att märka, att San Francisco-konferensen på flera punkter stärkte generalförsamlingens ställning utöver vad som föreslagits i Dumbarton Oaks, ett förhållande som är ägnat att väcka tillfredsställelse särskilt bland de mindre staterna.

Kap. lil innehåller ytterligare två bestämmelser örn organisationens upp­ byggnad. Enligt art. 7, mom. 2, kunna nya organ upprättas, då så befinnes nödvändigt. Principbeslut härom torde jämlikt ari. 18, i den mån nya utgif­

ter icke uppstå för förbundet, kunna fattas av generalförsamlingen med enkel majoritet; därest en ändring i budgeten fordras, kriives två tredjedelars majo­

16

ritet. I

art. 8

stadgas, att Förenta Nationerna icke skall fastställa några be­

gränsningar i fråga om mäns och kvinnors befogenhet att på likställighetens grund medverka inom organisationen och dess särskilda institutioner. Där­ med bindes icke medlemsstaternas handlingsfrihet, men organisationen som sådan utgår från principen om lika rättigheter för män och kvinnor.

Generalförsamlingen. Kapitel IV.

Till generalförsamlingen höra samtliga medlemmar av Förenta Nationerna; varje medlem kan ha högst fem ombud i församlingen (mot tre i Nationer­

nas förbunds församling) men har vid beslut en röst

(art. 9

och art. 18).

Medan i Nationernas förbunds församling i regel enhällighet krävdes för be­ slut utom i procedurfrågor och vid val, kunna i generalförsamlingen i regel beslut fattas med enkel majoritet, alltså av flertalet närvarande och röstande medlemmar

(art. 18).

1 »viktiga frågor» fordras dock enligt art. 18 två tred­

jedelars majoritet. Till denna kategori höra en rad uppräknade frågor, av vilka flera i det föregående berörts: förslag rörande upprätthållandet av inter­ nationell fred och säkerhet, val av icke ständiga medlemmar i säkerhetsrådet, val av medlemmar i det ekonomiska och sociala rådet, val av vissa medlem­ mar i förvaltarskapsrådet (art. 86, mom. 1 c), upptagande av nya medlem­ mar i organisationen, suspenderande av medlemskapet åtföljande rättigheter och privilegier, uteslutning av medlemmar, frågor rörande förvaltarskaps- systemets tillämpning samt budgetfrågor. Genom beslut med enkel majoritet kan generalförsamlingen fastställa, att andra kategorier av frågor än de nu nämnda skola avgöras med två tredjedelars majoritet.

Enligt en speciell bestämmelse

(art. 19)

får medlem, som ej fullgjort sina

finansiella åligganden till organisationen, ej utöva rösträtt i generalförsam­ lingen, örn de oguldna beloppen sammanlagt uppgå till värdet av medlem­ mens fastställda bidrag till organisationen under de två sistförflutna hela åren, dock att generalförsamlingen kan medgiva en sådan medlem att rösta, därest uraktlåtenheten att betala föranletts av omständigheter över vilka ve­ derbörande stat ej kunnat råda.

Enligt bestämmelserna om förfarandet

(artiklarna 20

22)

skall generalför­

samlingen regelbundet sammanträda varje år. Extra möten kunna därjämte hållas, då omständigheterna så kräva; dylika möten skola sammankallas av generalsekreteraren på hemställan av säkerhetsrådet eller flertalet av Förenta Nationernas medlemmar. Generalförsamlingen antager själv sin arbetsord­ ning och väljer president för varje möte; man utgick vid San Francisco- konferensen från att generalförsamlingens möten, utom i exceptionella fall, skulle vara offentliga. Församlingen kan tillsätta sådana biträdande organ som den anser nödvändiga för fullgörande av sina uppgifter.

Beträffande generalförsamlingens funktioner och befogenheter märkas i främsta rummet de bestämmelser enligt vilka församlingen har att behandla frågor rörande internationell fred och säkerhet och som sålunda på skilda

17

punkter avgränsa församlingens kompetens gentemot säkerhetsrådets. I hu­ vudsak är, såsom redan framhållits, generalförsamlingens verksamhet på detta område av deliberativ karaktär, medan handlandet, och särskilt avgö­ randet i fråga örn vidtagande av tvångsåtgärder, ankommer på säkerhets­ rådet.

Den första och mest centrala bestämmelsen rörande generalförsamlingens kompetens är

art. 10:

generalförsamlingen är behörig att dryfta varje fråga

eller angelägenhet, som faller inom stadgans ram eller hänför sig till befogen­ heter och uppgifter tillkommande något organ som avses i stadgan samt att, med visst undantag, framlägga förslag i dylika frågor och angelägenheter antingen för Förenta Nationernas medlemmar eller för säkerhetsrådet eller för både medlemmarna och säkerhetsrådet. Denna regel giver i princip gene­ ralförsamlingen de vidast tänkbara rättigheter att debattera och genom för­ slag uttala sin mening i frågor inom organisationens hela verksamhetsom­ råde. Särskilt ett viktigt undantag från den allmänna grundsatsen finnes dock. Enligt

art. 12, mom. 1,

får generalförsamlingen, under det att säker­

hetsrådet fullgör sina stadgeenliga uppgifter i fråga örn viss tvist eller visst förhållande (sakläge), icke framlägga något förslag rörande denna tvist eller detta förhållande annat än på säkerhetsrådets egen hemställan. Detta innebär, för att nämna det mest väsentliga fallet, att generalförsamlingen är hindrad att framställa förslag beträffande en tvist, som är föremål för säker­ hetsrådets handläggning. Härigenom har man velat undvika en konkurrens mellan de båda organen i konkreta frågor, då en dylik konkurrens — såsom erfarenheterna från Nationernas förbund givit vid handen — skulle kunna leda till komplikationer och svårigheter. Generalförsamlingen är visserligen icke hindrad att överlägga om vederbörande fråga, men den kan icke genom att framlägga ett förslag uttala sin mening i densamma. Detta förbud faller bort, därest säkerhetsrådet självt begär ett förslag från generalförsamlingens sida och sålunda till församlingens förmån frivilligt avstår från sin mono­ polrätt. Till nu nämnda undantag från principen i art. 10 ansluter sig ett annat (art. 11, mom. 2), som skall beröras i det följande.

I

art. 11

givas i anslutning till det allmänna stadgandet i art. 10 ytterligare

bestämmelser rörande generalförsamlingens kompetens. Församlingen äger taga ställning till de allmänna grundsatserna för internationellt samarbete vid upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, däribland principer­ na för genomförande av nedrustning och reglering av rustningarna, samt att beträffande dessa grundsatser framlägga förslag till medlemmarna eller till säkerhetsrådet eller till bådadera. Här antydes alltså möjligheten av en in­ ternationell begränsning av rustningarna på Förenta Nationernas initiativ. Till denna bestämmelse anknyter ett stadgande i art. 26, som uppdrager åt säkerhetsrådet att utarbeta planer i rustningsfrågan. Ifrågavarande regler äro mindre positivt formulerade än motsvarande föreskrifter i Nationernas förbunds akt; i denna förklarades en begränsning av rustningarna nödvän­ dig, och rådet ålades afl taga initiativ härtill.

Enligt samma artikel (mom. 2) tiger generalförsamlingen dryfta värjo fråga

18

rörande upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, som hänskju­ ta till densamma av en medlemsstat, av säkerhetsrådet eller av stat, som ej är medlem (jfr art. 35, mom. 2); även här stadgas uttryckligen rätt för för­ samlingen att med det i art. 12 angivna undantaget framlägga förslag för berörda stat eller stater, för säkerhetsrådet eller både för vederbörande stat eller stater och säkerhetsrådet. Dock är generalförsamlingen skyldig att, före eller efter frågans dryftande, till säkerhetsrådet hänskjuta alla frågor, vilka kräva »handling» från organisationens sida. Därmed stadgas ännu ett un­ dantag från grundsatsen om generalförsamlingens generella förslagsrätt; un­ dantaget, som tydligen avser vidtagande av tvångsåtgärder enligt kap. VII, är en konsekvens av säkerhetsrådets i nämnda kapitel stadgade exklu­ siva befogenhet på detta område. I viss mån är stadgandet oklart; då det talas om frågor, »vilka påkalla handling», uppstår spörsmålet, huru ett konstaterande av denna nödvändighet skall komma till stånd. Denna svå­ righet löses emellertid genom en följande bestämmelse (morn. 3), enligt vilken generalförsamlingen äger fästa rådets uppmärksamhet på förhållan­ den, som äro ägnade att sätta internationell fred och säkerhet i fara. Nu berörda bestämmelser, jämte det förut refererade stadgandet i art. 12, tor­ de giva vid handen, att generalförsamlingen, därest en aktion enligt kap. VII bör ifrågakomma, antingen får fästa rådets uppmärksamhet på saken, eller också, örn frågan redan upptagits av rådet, måste underlåta att på nå­ got sätt taga ståndpunkt. Strängt taget synes alltså den diskuterade undan­ tagsbestämmelsen i slutet av art. 11, mom. 2, vara överflödig. — I art. 11 betonas slutligen (mom. 4) det självfallna förhållandet, att vad som i denna artikel sägs om generalförsamlingens befogenheter ej inskränker den all­ männa räckvidden av art. 10.

Som ett utförande i detalj av principen i art. 10 ter sig även

art. 14.

Enligt

denna artikel är generalförsamlingen — såsom alltid med iakttagande av bestämmelserna i art. 12 — behörig att föreslå åtgärder för fredlig reglering av varje sakläge, oavsett dess ursprung, som den anser kunna skada den allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan, däri inbegripet förhållanden, som uppkommit till följd av kränkning av de bestämmelser i stadgan som angiva Förenta Nationernas ändamål och grund­ satser. Församlingens förslagsrätt omfattar alla mellanfolkliga förhållanden, som kunna vara farliga för den allmänna välfärden eller nationernas förbin­ delser, oberoende av örn de sammanhänga med bestående fördrag eller icke.

Till de berörda bestämmelserna örn generalförsamlingens kompetens i frå­ gor rörande fred och säkerhet sluta sig andra, som giva församlingen rätt att- kontinuerligt behandla och uttala sig om säkerhetsrådets verksamhet på sam­ ma område. Enligt

art. 12, mom. 2,

skall generalsekreteraren med säkerhets­

rådets samtycke vid varje sammanträde lämna generalförsamlingen medde­ lande om de ärenden rörande upprätthållande av fred och säkerhet som äro föremål för säkerhetsrådets behandling samt likaledes till församlingen eller, därest denna ej är samlad, till organisationens medlemmar omedelbart lämna uppgift örn de ärenden av denna art som av säkerhetsrådet slutbe­

19

handlats. Vidare skall församlingen enligt

art. 15, mom. 1,

taga del av årliga

och särskilda rapporter från säkerhetsrådet; dessa rapporter skola inne­ fatta redogörelse för de åtgärder som säkerhetsrådet beslutit eller vidta­ git för att bevara internationell fred och säkerhet. Av de allmänna regler­ na örn generalförsamlingens kompetens framgår, att församlingen äger rätt att överlägga och framlägga förslag i anslutning till säkerhetsrådets rap­ porter med det beaktansvärda undantaget, att den icke får avgiva förslag i en fråga, som är under behandling i säkerhetsrådet. I San Francisco före­ slogs införandet av en speciell bestämmelse örn att generalförsamlingen, när den tager del av rapporterna, skulle kunna uttala sitt gillande, respektive ogillande av säkerhetsrådets verksamhet samt till rådet rikta särskilda re­ kommendationer. Häremot anfördes bl. a., att säkerhetsrådet, örn en så­ dan föreskrift antoges, skulle framstå som ett generalförsamlingen under­ ordnat organ. Det har emellertid allmänt framhållits, att generalförsamling­ en självfallet är oförhindrad att utnyttja sina allmänna befogenheter på det särskilda sätt, varom i förslagen var tal.

En sammanfattning av bestämmelserna örn generalförsamlingens befogen­ heter i frågor rörande fred och säkerhet ger följande resultat:

1) I princip är församlingen behörig att behandla alla dylika frågor, som falla inom stadgans ram, och att i desamma avgiva förslag (art. 10).

2) Genom särskilda bestämmelser understrykes församlingens rätt att taga ställning

a) till de allmänna principerna för internationellt samarbete inklu­ sive frågan örn rustningsreglering och nedrustning (art. 11, mom. 1),

b) till särskilda frågor om upprätthållande av fred och säkerhet (art. 11, mom. 2),

c) till förhållanden, som kunna skada den allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan (art. 14).

3) Säkerhetsrådet är skyldigt att avgiva rapporter över sin verksamhet till generalförsamlingen, och denna har rätt att taga ställning till rapporterna och i dessa behandlade frågor (art. 12, mom. 2; art. 15, mom. 1).

4) Ett undantag från dessa allmänna regler utgör bestämmelsen, att gene­ ralförsamlingen icke, örn ej säkerhetsrådet det begär, får framställa förslag beträffande bestämda tvister eller saklägen, som äro under behandling i sä­ kerhetsrådet (art. 12, mom. 1). Ett annat undantag ligger däri, att general­ församlingen icke kan besluta en »handling», en tvångsåtgärd, från organi­ sationens sida utan endast äger att fästa rådets uppmärksamhet på förhål­ landen, som synas farliga för internationell fred och säkerhet (art. 11, mom. 3).

Vissa bestämmelser i stadgan framhäva generalförsamlingens funktioner i fråga örn överläggning och framställande av förslag på andra områden än det nu berörda. Enligt

art. 13

skall generalförsamlingen taga initiativ lill ut­

redningar och framlägga förslag i syfte dels att befordra internationellt sam­ arbete på det politiska området och främja den internationella rättens fort­ gående utveckling och dess kodifiering, dels alt befordra internationellt sam­

20

arbete i fråga om ekonomiska, sociala och kulturella frågor, undervisning och hälsovård samt bidraga till att förverkliga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion. Generalförsamlingens befogenhet att upptaga dylika frågor framgår redan av art. 10, men här inskärpes alltså församlingens plikt att taga initiativ för att förverkliga organisationens ändamål i dessa hänseenden. Vidare erinras i kap. IV om de ytterligare befogenheter, som generalförsamlingen äger i avseende på organisationens sociala och ekono­ miska verksamhet samt förvaltarskapssystemet (art. 13, mom. 2;

art. 16);

bl. a. skall generalförsamlingen välja medlemmar i det ekonomiska och so­ ciala rådet och vissa medlemmar av förvaltarskapsrådet samt gentemot båda dessa råd utöva kontrollerande funktioner (jfr kapitlen IX, X, XII och XIII). Generalförsamlingen skall över huvud taga del av rapporter från alla Förenta Nationernas organ

(art. 15, morn. 2).

Åtskilliga av generalförsamlingens funk­

tioner — t. ex. vid inval, suspenderande och uteslutning av medlem, vid val av icke ständiga medlemmar i säkerhetsrådet — lia redan berörts; andra funktioner — t. ex. vid ändringar i organisationens stadga — komma i det följande att behandlas. I detta sammanhang må ytterligare nämnas, att gene­ ralförsamlingen skall granska och fastställa organisationens budget och be­ stämma den proportion i vilken medlemmarna skola bidraga till kostna­ derna för organisationen

(art. 17,

momenten 1 och 2). Generalförsamlingen

skall också ha överinseendet över vissa i anslutning till organisationen verk­ samma fackorgans finanser (art. 17, mom 3; jfr art. 57).

Under debatterna kring den nya internationella organisationen har ofta hävdats, att generalförsamlingen, som innesluter alla medlemsstater, borde lia mera vidsträckt kompetens, särskilt i fråga örn upprätthållandet av inter­ nationell fred och säkerhet. I San Francisco framställdes i anslutning till denna tankegång förslag arn att generalförsamlingen skulle få samma befo­ genheter som säkerhetsrådet på detta område eller att säkerhetsrådet skulle underkastas en mera permanent och ingående kontroll från generalförsam­ lingens sida. Häremot anfördes behovet av att koncentrera makten att av­ värja våldsamma konflikter hos rådet, som genom sin fåtalighet, sin per­ manens och sitt starka stormaktsinslag ansågs kapabelt att handla snabbt och effektivt. Från skilda håll har understrukits, att generalförsamlingen, trots säkerhetsrådets primära roll vid fredens och säkerhetens upprätthål­ lande, har en utomordentligt stark ställning inom organisationen. Särskilt betonas, att församlingen genom sin sammansättning och sina — åtminstone i huvudsak offentliga — överläggningar bör kunna tjänstgöra som organ för eller skapare av en världsopinion och därigenom få ett avgörande inflytande på organisationens verksamhet. I den förut omnämnda amerikanska Tallpor­ ten till presidenten uttalas, att generalförsamlingen intager en central po­ sition inom organisationen. »Ehuru den icke kan inkräkta på de funktioner som i säkerhetsfrågor uttryckligen anförtrotts åt säkerhetsrådet kommer den icke desto mindre att utöva stor auktoritet och stort inflytande inom alla organisationens verksamhetsgrenar och att påverka utvecklingen av rikt­

21

linjerna för hela organisationens politik.» Det påpekas vidare, att säkerhets­ rådets funktioner äro väsentligen politiska och innefatta rätt att, då så ford­ ras, genomföra tvångsåtgärder, medan generalförsamlingen skall bemöda sig örn konstruktiva lösningar av internationella problem, som beröra alla om­ råden av mänskliga förbindelser. »Generalförsamlingen kan därför antagas komma att av alla folk betraktas som det forum genom vilket deras intressen effektivt kunna klarläggas och befrämjas.» Den officiella engelska kommen­ taren, i vilken den holländska propositionen örn anslutning till Förenta Na­ tionerna instämmer, betonar, att generalförsamlingen har en dominerande ställning i allt utom i frågor rörande säkerhetens bevarande; församlingen kommer, om den klokt utnyttjar sina befogenheter, »att bliva ett viktigt medel för skapande av en världsopinion till vilken det för varje stat är farligt att icke taga hänsyn». Den norska propositionen i anslutningsfrågan hävdar, att generalförsamlingens förslag komma att få den största betydelse, trots att de icke äro rättsligen bindande. Även om dessa och andra liknande uttalanden i viss mån färgas av önskan att tillbakavisa den kritik som riktats mot generalförsamlingens jämförelsevis undanskjutna ställning i frågor rö­ rande fred och säkerhet, torde de i huvudsak riktigt angiva församlingens av­ sedda plats i den nya organisationen.

Säkerhetsrådet. Kapitel Y.

Enligt akten för Nationernas förbund skulle förbundets råd bestå av »om­ bud för de allierade och associerade huvudmakterna samt för fyra andra medlemmar av förbundet»; de senare skulle väljas av förbundets församling. Syftet var alltså, att de fem allierade stormakterna — Frankrike, Förenta Staterna, Italien, Japan och Storbritannien — skulle äga fasta rådsplatser. I realiteten kom rådet till en början, eftersom Förenta Staterna icke inträdde i förbundet, att bestå av lika många ständiga som tillfälliga medlemmar. Se­ dermera undergick rådets sammansättning en rad förändringar; enligt för- bundsakten kunde nya rådsplatser upprättas genom beslut av rådet med bifall av församlingens majoritet. Stormakter erhöllo vid inträde i förbundet ständiga rådplatser (Tyskland 1926, Sovjetunionen 1934). I huvudsak inne­ buro ändringarna emellertid, att antalet tillfälliga, av mindre stater inne­ havda rådsplatser ökades i förhållande till antalet ständiga, av stormakter besatta platser. Vid det andra världskrigets utbrott år 1939, sedan Tyskland, Japan och Italien utträtt ur förbundet, sutto i rådet tre stormakter ■—- Stor­ britannien, Frankrike och Sovjetunionen — samt tolv mindre stater. Vid de tillfälliga rådsplatsernas besättande tillämpades enligt år 1926 antagna regler i princip ett slags rotationssystem. Ett antal medlemmar i rådet valdes årligen för en period av tre år; omval omedelbart efter en valperiod kunde icke ske annat än efter särskilt beslut av församlingen, fattat med två tredje­ delars majoritet. I ett beslut av år 1922 sades det vara önskvärt, att försam­ lingen vid val av icke ständiga medlemmar i rådet toge hänsyn lill »världens

22

huvudsakliga geografiska uppdelning, till de stora etniska grupperna, till de skilda religiösa traditionerna, till de skilda civilisationstyperna och till de viktigaste ekonomiska tillgångarna». 1 praktiken omvaldes gång efter annan vissa mellanstora stater, såsom Polen och Spanien, varför en grupp av halvt permanenta rådsplatser faktiskt uppstod.

Efter i det stora hela samma principer är säkerhetsrådet i Förenta Natio­ nerna uppbyggt. »Säkerhetsrådet består», heter det i

art. 23, morn. 1,

»av

elva medlemmar av Förenta Nationerna. Republiken Kina, Frankrike, De Socialistiska Rådsrepublikemas Union, Det Förenade Konungariket Stor­ britannien och Nordirland och Amerikas Förenta Stater skola vara stän­ diga medlemmar av säkerhetsrådet. Generalförsamlingen utser sex andra med­ lemmar av Förenta Nationerna att vara icke ständiga medlemmar av säker­ hetsrådet, varvid särskild hänsyn skall tagas dels i första hand till medlem­ marnas insatser för upprätthållande av internationell fred och säkerhet samt för organisationens övriga ändamål, dels även till en skälig geografisk fördel­ ning.»

Art. 23, mom. 2,

stadgar, att de icke ständiga medlemmarna skola utses

för en tid av två år. Vid det första valet skola dock tre medlemmar utses för en tid av ett år; resultatet härav blir, att platserna sedermera komma att be­ sättas enligt principen om successiv förnyelse, med val av tre medlemmar varje år. Avgående medlem kan ej omedelbart omväljas.

Stormakterna, de ständiga medlemmarna, få alltså rent numerärt en syn­ nerligen stark ställning inom säkerhetsrådet, även örn de icke, såsom en­ ligt den ursprungliga planen för Nationernas förbund, utgöra majoritet i det­ samma; framför allt säkras emellertid dessa makters dominerande inflytande genom de omröstningsbestämmelser som längre fram skola behandlas. På konferensen i San Francisco gjorde vissa representanter gällande, att stän­ diga rådsplatser över huvud icke borde inrättas utan att rådet i sin helhet skulle väljas av generalförsamlingen. 1 allmänhet utgick man emellertid frän att en särställning för stormakterna i detta hänseende vore nödvändig, efter­ som de funktioner vilka tillkomma säkerhetsrådet kräva, att dettas samman­ sättning någorlunda motsvarar de reella maktförhållandena: ansvaret för fredens och säkerhetens bevarande måste i särskild grad åvila de stater som genom sina resurser äro i stånd att uppbära detta ansvar. Vad de icke stän­ diga rådsplatserna beträffar är främst att märka, att den s. k. rotationsprin- cipen är bestämdare fastslagen än i Nationernas förbund, så till vida som under inga förhållanden en stat, vars mandat utlöpt, omedelbart kan om­ väljas. Det primära direktivet för utseende av rådsmedlemmar, nämligen att hänsyn skall tagas till medlemmarnas insatser för förbundet, avser enligt debatten i San Francisco i främsta rummet att betona de mellanstora stater­ nas speciella anspråk på representation. Uppenbart är likväl, att enligt den ifrågavarande bestämmelsen hänsyn jämväl bör tagas till staternas lojalitet mot organisationen och deras aktivitet i överensstämmelse med organisatio­ nens syften. Föreskriften, att vid val av medlemmar i säkerhetsrådet även geografiska synpunkter böra beaktas, anknyter nära till Nationernas förbunds refererade beslut av år 1922. Slutligen må understrykas, att bestämmelserna

23

om rådets sammansättning äro mera fullständigt utformade i den nya orga­ nisationens stadga än i Nationernas förbunds akt. Säkerhetsrådet kan därför icke utökas, fördelningen av de ständiga rådsplatserna icke ändras, reglerna om val av tillfälliga rådsmedlemmar icke modifieras utan en revision av or­ ganisationens stadga.

Kap. V innehåller åtskilliga bestämmelser om säkerhetsrådets arbetssätt och därmed sammanhängande spörsmål. Varje medlem av rådet skall före­ trädas av ett ombud och har en röst

(art. 23, mom. 3; art. 27, mom. 1).

Sä­

kerhetsrådet skall organiseras på så sätt, att det kan vara i oavbruten funk­ tion. Varje medlem av säkerhetsrådet skall för detta ändamål ständigt vara representerad vid organisationens säte

(art. 28, mom. t).

Detta stadgande,

som betingas av säkerhetsrådets plikt att ingripa för tryggande av fred och säkerhet, innebär, att rådet får en helt annan fasthet än Nationernas förbunds råd, som sammanträdde efter särskild kallelse minst en gång om året. Där­ jämte fastställes, att säkerhetsrådet skall hålla periodiska sammanträden, vid vilka medlemsstaterna kunna representeras av en medlem av regeringen eller av annan särskild representant

(art. 28, mom. 2);

karakteristiskt är, att

vid dessa sammanträden representation genom en regeringsledamot betraktas som det normala. Säkerhetsrådets sammanträden kunna, örn detta enligt rå­ dets mening är ägnat att underlätta dess verksamhet, hållas på annan plats, än där organisationen har sitt säte

(art. 28, mom. 3).

Säkerhetsrådet kan till­

sätta de biträdande organ som det anser nödvändiga för fullgörande av sina uppgifter

(art. 29).

Det antager självt sin arbetsordning, däri inbegripet be­

stämmelser örn sättet för utseende av ordförande (

art. 30).

I vissa fall äga

stater, som icke äro medlemmar av rådet, rätt att deltaga i förhandlingarna ehuru ej i besluten. Sålunda må varje medlem av Förenta Nationerna utan rösträtt deltaga i överläggningen om varje fråga vilken enligt rådets mening särskilt berör vederbörande medlems intressen

(art. 31).

Både medlem av or­

ganisationen och utanför denna stående stat, som är part i av säkerhetsrådet behandlad tvist, skola inbjudas att utan rösträtt deltaga i säkerhetsrådets överläggning örn tvisten; säkerhetsrådet är behörigt att fastställa de betingel­ ser under vilka stater, som icke äro medlemmar av organisationen, på detta sätt skola få deltaga

(art. 32;

jfr även art. 44).

Mera konkreta och utförliga bestämmelser örn säkerhetsrådets funktioner givas icke i kap. V utan först i de följande avsnitten av stadgan (särskilt kapitlen VI, VII och VIII). Kap. V innehåller emellertid en allmän deklara­ tion örn de uppgifter och befogenheter som tillkomma säkerhetsrådet. »I syfte att trygga ett snabbt och effektivt inskridande från Förenta Nationernas sida överlåta medlemmarna på säkerhetsrådet huvudansvaret för upprätthål­ lande av internationell fred och säkerhet och samtycka till att säkerhets­ rådet vid fullgörandet av sina ur detta ansvar härrörande förpliktelser hand­ lar å medlemmarnas vägnar»

(art.

24,

morn. 1).

Härmed klargöres, att i lråga

örn fredens och säkerhetens tryggande Förenta Nationernas makt koncentre­ ras hos säkerhetsrådet och att detta får rätt att enligt organisationens syften leda medlemsstaternas handlande. De närmast följande bestämmelserna inne­

24

bära huvudsakligen en följdriktig tillämpning av denna principförklaring. Enligt

art. 24, mom. 2,

skall säkerhetsrådet vid fullgörandet av sina förplik­

telser handla i överensstämmelse med Förenta Nationernas ändamål och grundsatser; därjämte gives en hänvisning till de kapitel som närmare fast­ ställa säkerhetsrådets befogenheter. I

art. 24, mom. 3,

erinras örn säkerhets­

rådets plikt att underställa generalförsamlingen rapporter.

Art. 25

förklarar,

att »Förenta Nationernas medlemmar samtycka till att godtaga och verkställa säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse med denna stadga». Enligt

art. 26

skall säkerhetsrådet, i syfte att främja upprättande och upprätthållande av internationell fred och säkerhet och under iakttagande av att världens mänsk­ liga och ekonomiska tillgångar i minsta möjliga mån tagas i anspråk för rustningsändamal, utarbeta planer för ett system till reglering av rustning­ arna att underställas Förenta Nationernas medlemmar; härvid skall säker­ hetsrådet erhålla bistånd av det militära stabsutskott varom stadgas i art. 47.

Fragan örn sättet för fattande av beslut inom säkerhetsrådet har varit det mest svårlösta och omstridda av alla spörsmål, som förelegat vid den nya organisationens utformning. I Nationernas förbund krävdes i regel enhällig­ het inom rådet för beslut, dock att i tvister behandlade enligt art. 15 par­ terna icke Engö deltaga i rådets avgörande. Dumbarton Oaks-förslaget läm­ nade frågan örn omröstning inom säkerhetsrådet öppen. Man har emellertid under förarbetena till Förenta Nationernas stadga varit ense örn att enhällig­ het icke borde fordras, då därmed säkerhetsrådets förmåga av effektiv hand­ ling i hög grad skulle beskäras. Det resultat som nåddes i San Francisco på basis av den s. k. Jalta-formeln (se s. 6) innebär

(art. 27, momenten 2

och 3),

att beslut i procedurfrågor kräva, att sju medlemmar äro ense; någon

skillnad göres på denna punkt icke mellan ständiga och andra rådsmedlem­ mar. För beslut av säkerhetsrådet i alla andra frågor kräves bifall av sju medlemmar, däribland alla de ständiga medlemmarna; alla stormakter och minst två andra stater måste sålunda vara eniga, för att ett resultat skall uppnås. Från denna regel stadgas undantag, så till vida som part i tvist skall avhålla sig från deltagande i omröstning vid fattande av beslut enligt kap. VI (om fredlig lösning av tvister) och art. 52, mom. 3 (lösning av lokala tvister).

Ett uttalande rörande tolkningen av dessa bestämmelser gjordes vid San Francisco-konferensen av samtliga stormakter. Att säkerhetsrådet i procedur­ frågor kan besluta med sju röster, avgivna av vilka medlemmar som helst, innebär, att på detta sätt avgöranden kunna komma till stånd i fråga örn exempelvis antagande eller ändring av säkerhetsrådets arbetsordning, regle­ ring av sättet för utseende av ordförande, bestämmande av tid och plats för sammanträden, inbjudan till en utanför säkerhetsrådet stående medlem av organisationen att deltaga i förhandlingar, som speciellt beröra denna med­ lems intressen, inbjudan till part i en tvist, som behandlas av säkerhetsrådet, att deltaga i överläggningen rörande denna tvist. Vidare är det klart, att i samma ordning beslut kunna fattas om upptagande till behandling och debatt av en fråga om ingripande enligt kapitlen VI och VII; ingen medlemsstat

25

kan hindra, att själva frågan om en aktion från säkerhetsrådets sida prövas. Däremot ha de ständiga medlemmarna var för sig vetorätt, så snart det gäl­ ler beslut om inskridande av något slag från rådets sida, t. ex. anordnande av en undersökning rörande en uppkommen tvist, avgivande av ett förslag till tvistens lösning, vidtagande av tvångsåtgärder enligt kap. VII. Man har utgått från att alla beslut, som i sina konsekvenser kunna leda till nödvändig­ heten av tvångsåtgärder, skola fordra samstämmighet bland de ständiga med­ lemmarna. Dock är medlem av säkerhetsrådet skyldig att avhålla sig från deltagande i omröstning beträffande vissa tvister, där han själv är part; om en ständig medlem är part, kan alltså i detta fall beslut fattas under anslut­ ning av fyra ständiga och tre andra medlemmar. Men då det gäller tvångs­ åtgärder enligt kap. VII, är anslutning från de fem ständiga medlemmarnas sida under alla förhållanden ett villkor för beslut. Om t. ex. en av de stän­ diga medlemmarna gör sig skyldig till hot mot freden, fredsbrott eller an- greppshandling, kan följaktligen säkerhetsrådet icke ingripa, och hela orga­ nisationens aktionssystem träder ur funktion.

Vid San Francisco-konferensen och i andra sammanhang har detta för­ hållande utsatts för kritik. Man har särskilt hävdat, att säkerhetsrådet borde kunna framställa förslag till lösning av tvister, även örn någon av de ständiga medlemmarna -— som icke är part i frågan — vägrar att ansluta sig; det har också hävdats, att tvångsåtgärder enligt kap. VII borde kunna komma till stånd utan enhälligt samtycke av de ständiga medlemmarna. Genom stormak­ ternas vetorätt blir säkerhetsrådet, har det sagts, urståndsatt att handla just i de fall, då handling med tanke på fredens och säkerhetens upprätthållande ter sig mest nödvändig. Å andra sidan har framhållits, att ett inskridande, och alldeles särskilt en tvångsåtgärd, som beslötes under motstånd från en ständig medlems sida, i realiteten skulle kunna vara liktydig med en upplösning av organisationen. Belysande är den officiella engelska kommentarens motive­ ring till stadgan på denna punkt: »Endast då en tvångsåtgärd är nödvändig, kräves alltid fullständig enhällighet bland stormakterna . . . Det är ofrånkom­ ligt, att stormakternas samtycke kräves vid åtgärder i fall där dessa makter icke äro parter, ty de skola bära det huvudsakliga ansvaret för dessa åtgärder. Det är också tydligt, att en tvångsåtgärd icke kan från organisationens sida vidtagas mot en stormakt, utan att följden blir ett stort krig...» Men upprät­ tandet av Förenta Nationerna avser, säges det vidare, att förhindra uppkoms­ ten av en sådan situation i vilken en tvångsåtgärd mot en av organisationens stormakter skulle kunna komma i fråga. Stormakterna, liksom andra stater, godtaga i och med organisationen inskränkningar i sin handlingsfrihet och ett forum skapas inför vilket deras handlingar kunna diskuteras och klarläggas. »Sålunda beror Förenta Nationernas framgångsrika verksamhet på bevaran­ det av samstämmighet stormakterna emellan, naturligtvis icke i alla detaljer men i fråga om politikens stora riktlinjer. Örn denna samstämmighet allvarligt rubbas, kan sannolikt ingen bestämmelse i stadgan bliva av något större vär­ de. I ett sådant fall återtaga medlemmarna sin handlingsfrihet, ehuru de här­ vid säkerligen skola influeras av det förhållandet, att de arbetat tillsammans i

26

nära samförstånd för vidmakthållandet av internationell fred och säkerhet. Men man kan på goda grunder antaga, att stormakterna äro beslutna att und­ vika handlingar, som skulle omintetgöra deras samstämmighet, och att upp­ fylla de förpliktelser vilka de påtagit sig som medlemmar av Förenta Na­ tionerna.»

I bestämmelserna örn säkerhetsrådet fastställas antalet medlemmar och de stater vilka skola äga ständiga rådsplatser; föreskrifterna om omröst- ningssättet utgå från detta förhållande. En självfallen konsekvens härav synes vara, att en förändring av säkerhetsrådets stadgeenliga sammansätt­ ning, närmast genom en stormakts utträde ur organisationen, medför, att rådets befogenheter och medlemmarnas förpliktelser att följa dess direktiv automatiskt bortfalla.

Fredlig lösning av internationella tvister. Kapitel YL

En världsorganisation för fred och säkerhet måste uppenbarligen innefatta anordningar för lösning av internationella tvister. Föreskrifter om dylika anordningar funnos i Nationernas förbunds akt, och föreskrifter av detta slag återfinnas också i Förenta Nationernas stadga.

Förbundsaktens bestämmelser om lösning av internationella tvister voro utformade efter två skilda linjer, som dock i praktiken icke alltid höllos i sär utan i viss mån sammanflöto. Enligt art. 11, mom. 2, ägde förbundets medlemmar fästa församlingens eller rådets uppmärksamhet på varje om­ ständighet, berörande de internationella förbindelserna, som hotade att störa freden eller det goda samförståndet mellan folken. På grund av denna be­ stämmelse kunde rådet eller församlingen till behandling medelst ett för­ likningsförfarande upptaga internationella tvister, även örn de icke inne- bure något direkt hot mot freden. Å andra sidan innefattade artiklarna 12—15 bestämmelser örn ett system för behandling av tvister, vilka syntes kunna leda till brytning. Det karakteristiska draget i detta system var dess nära samband med bestämmelsen i art. 16 om de sanktionsåtgärder som skulle vidtagas mot den stat som grep till krig i strid med sina förpliktelser enligt förbundsakten. Enligt art. 12 var medlem av förbundet skyldig att, innan den grep till krig, söka få tvisten löst på någon av de vägar förbundsakten anvisade: skiljedom, respektive rättsligt avgörande eller rådets prövning. Av art. 13 framgick, att tvists hänskjutande till skiljedom eller rättsligt avgöran­ de icke var obligatoriskt enligt förbundsakten ens i fråga om s. k. rättstvister men att, om en tvist avgjorts på dylikt sätt, det var förbjudet att gripa till krig mot stat, som ställde sig utslaget till efterrättelse. Enligt art. 15 skulle tvist, som icke lösts på annat sätt och som syntes kunna leda till brytning, hänskjutas till rådet, som hade att åvägabringa förlikning. Rådets förlik­ ningsförslag var lika litet som andra dylika bindande för parterna, men om det antagits enhälligt, de tvistande parternas röster icke inräknade, var det förbjudet att gripa till krig mot stat, som ställde sig förslaget till

27

efterrättelse. Sambandet mellan sanktionerna och det i artiklarna 12—15 anordnade systemet för fredlig lösning av internationella tvister var tyd­ ligen tvåfaldigt: å ena sidan skulle sanktionshotet förmå staterna att lösa sina tvister på fredlig väg, å andra sidan skulle den omständigheten, att en stat gripit till krig utan att först anlita någon av de metoder för fred­ lig lösning av tvister, som förbundsakten anvisade, elier gripit till krig mot en stat, som fogade sig efter det resultat som framkommit genom en av dessa metoder, tjäna som bevis för att förstnämnda stat brutit sina för­ pliktelser enligt förbundsakten och således skulle bliva föremål för sank- tionsåtgärder från förbundsmedlemmarnas sida. Ett sådant kriterium var desto nödvändigare, som det enligt förbundsakten ankom på medlemmarna själva att vid krigsutbrott bedöma, huruvida ett fall förelåge, då de voro skyldiga att tillgripa sanktioner (jfr s. 34).

I detta hänseende föreligger en betydelsefull skillnad mellan Nationernas förbunds akt och Förenta Nationernas stadga, i det att det enligt den sist­ nämnda lagts i säkerhetsrådets hand att med för medlemmarna bindande verkan bestämma, när och mot vem tvångsåtgärder skola tillgripas. Härav följer, att ett formellt samband mellan stadgans bestämmelser om tvångs­ åtgärder och om fredlig lösning av tvister icke är erforderligt liksom även att systemet för fredlig lösning av tvister i denna icke behöver vara så form- bundet eller förknippat med sådana rättsföljder som systemet i artiklarna 12—15 av förbundsakten. Detta hindrar icke, att ett visst reellt samband mel­ lan anordningarna för fredlig lösning av tvister och tvångsåtgärderna också inom den nya världsorganisationen torde vara ofrånkomligt. Hotet örn tvångsåtgärder lärer alltjämt tjäna som motiv för staterna att söka ernå lösning av sina inbördes tvister med fredliga medel, och man måste förut­ sätta, att säkerhetsrådet vid avgörandet av frågan, mot vilken stat even­ tuella tvångsåtgärder skola riktas, icke kan alldeles bortse från huru veder­ börande ställt sig till sin förpliktelse att anlita fredliga medel för lösning av den föreliggande tvisten (jfr s. 39).

I Förenta Nationernas stadga återfinnas bestämmelserna örn fredlig lösning av internationella tvister huvudsakligen i kap. VI (artiklarna 33—38). Be­ stämmelser, som beröra detta ämne, förekomma dock även på andra håll i stadgan, varvid särskilt bestämmelserna i kap. XIV örn den internationella domstolen äro att beakta. Vi skola här huvudsakligen uppehålla oss vid bestämmelserna i kap. VI med uppmärksammande av övriga bestämmel­ ser, i den mån detta för sammanhangets skull är nödvändigt.

Enligt

art. 33, mom. 1,

skola parterna i en tvist, vars fortbestånd är ägnat

att sälla upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i fara, i första hand söka uppnå en lösning därav genom förhandlingar, undersökningsförfa- rande, medling, förlikningsförfarande, skiljedom, rättsligt avgörande, anli­ tande av regionala organ eller avtal eller genom andra fredliga medel efter eget val.

Att Förenta Nationernas medlemmar skola lösa sina internationella tvis­

28

ter med fredliga medel på sådant sätt att internationell fred och säkerhet samt rättvisan ej sättas i fara, är fastslaget redan i stadgans första kapitel, nämligen i art. 2, punkt 3. Förpliktelsen att lösa internationella tvister med fredliga medel åtogo sig staterna för övrigt också i Kellogg-pakten år 1928. I Nationernas förbunds akt motsvaras stadgans art. 33 närmast av art. 12. Att art. 33 i stadgan tillerkänner parterna frihet att välja mellan alla möjliga olika medel för fredlig lösning av tvister, under det att de i art. 12 av förbundsakten hänvisades till ett begränsat antal medel — skiljedom, rättsligt avgörande och rådets prövning •— innebär knappast någon verklig föränd­ ring, då art. 12 naturligtvis icke utgjorde hinder för att parterna anlitade vilka metoder som helst, om blott tvisten löstes på fredlig väg. De i art. 12 angivna metoderna voro de yttersta medel som medlemsstaterna hade att tillgripa, in­ nan de grepo till krig. Även enligt Förenta Nationernas stadga åligger det, såsom framgår av art. 37, parterna att hänskjuta tvisten till rådet, örn de ej lyckas lösa tvisten med andra fredliga metoder. En verklig skillnad, sammanhängande med att det enligt förbundsakten bestående formella sam­ bandet mellan systemet för fredlig lösning av tvister och sanktionssystemet icke förekommer i stadgan är, att inga rättsföljder i art. 33 äro stadgade för försummelse att använda de föreskrivna fredliga medlen för lösning av tvister.

I mom. 1 av art. 33 förutsättes, att parterna självmant skola begagna sig av fredliga medel för lösning av tvister. Enligt

art. 33, mom. 2,

åligger det

säkerhetsrådet att, örn det finner nödvändigt, uppfordra parterna att begagna sig av dylika medel i tvister av angiven beskaffenhet.

Enligt

art. 34

äger säkerhetsrådet utreda varje tvist liksom varje sakläge

som kan leda till internationella motsättningar eller giva upphov till en tvist i syfte att fastställa, huruvida tvistens eller saklägets fortbestånd är ägnat att sätta upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i fara. I motsats till vad som var förhållandet inom Nationernas förbund, där rådet endast på initiativ av part (art. 15) eller av medlem av förbundet (art. 11) kunde upp­ taga en tvist eller ett sakläge till prövning, kan säkerhetsrådet enligt art. 34 i stadgan på eget initiativ företaga undersökning av en tvist eller ett sakläge. Men i jämförelse med art. lii förbundsakten, där det ju förutsattes, att rådet eller församlingen skulle kunna till prövning upptaga varje omständighet berörande de internationella förbindelserna som hotade att störa freden eller det goda samförståndet mellan folken, har art. 34 i stadgan en ganska be­ gränsad räckvidd. Det är ej meningen, att säkerhetsrådet skall kunna upp­ taga till saklig prövning varje omständighet som hotar att störa samförstån­ det mellan folken. Syftet med rådets undersökning är endast att fastställa, huruvida tvistens eller saklägets fortbestånd kan sätta upprätthållandet av fred och säkerhet i fara. Befinnes detta icke vara fallet, skall säkerhetsrådet icke vidare taga befattning med saken. Det framgår nämligen av det följande, att säkerhetsrådet, med undantag för det fall varom talas i art. 38 endast tager befattning med sådana tvister vilkas fortbestånd kan sätta upprätthål­ landet av freden och säkerheten i fara, något som naturligtvis sammanhänger

29

med att säkerhetsrådets verksamhet är helt och hållet inriktad på fredens bevarande. Om ett aktuellt hot mot freden föreligger, träda bestämmelserna i kap. VII av stadgan i tillämpning, vilket dock icke hindrar, att säkerhets­ rådet kan jämsides med bestämmelserna i kap. VII tillämpa också bestäm­ melserna i kap. VI (jfr s. 41).

Enligt

art. 35, mom. 1,

äger varje medlem av Förenta Nationerna fästa sä­

kerhetsrådets eller generalförsamlingens uppmärksamhet på varje tvist lik­ som på varje sakläge av den art som angives i art. 34. En viss motsvarighet till denna bestämmelse fanns i Nationernas förbunds akt, art. 11, morn. 2. I detta sammanhang bör också beaktas art. 99 i stadgan, enligt vilken general­ sekreteraren må fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på varje omständig­ het som enligt hans förmenande innebär hot mot bevarandet av internatio­ nell fred och säkerhet.

Enligt

art. 35, mom. 2,

äger en stat, som ej är medlem av Förenta Natio­

nerna, fästa säkerhetsrådets eller generalförsamlingens uppmärksamhet på tvist i vilken den är part, därest vederbörande stat beträffande den ifråga­ varande tvisten på förhand underkastar sig de i stadgan fastställda förplik­ telserna till fredlig lösning av tvister. Vi erinra i detta sammanhang om be­ stämmelsen i art. 2, punkt 6, av stadgan, enligt vilken organisationen skall sörja för att stater, som ej äro medlemmar av Förenta Nationerna, hand­ la i överensstämmelse med organisationens principer, i den mån detta be- finnes nödvändigt för att bevara internationell fred och säkerhet. Betydel­ sen av bestämmelsen i art. 35, mom. 2, är att den ger utanför Förenta Nationerna stående stat rätt att underställa organisationen en tvist, vari den är inbegripen vare sig med medlem av organisationen eller med en utom­ stående stat. På initiativ av en av organisationens medlemsstater, av general­ sekreteraren eller av säkerhetsrådet kan dylik tvist upptagas av organisatio­ nen med stöd av stadgans övriga bestämmelser om fredlig lösning av tvister. Enligt Nationernas förbunds akt, art. 17, kunde tvister mellan förbundsmed- lem och utomstående stat eller mellan två utomstående stater upptagas till handläggning av förbundet.

I

art. 35, mom. 3,

erinras örn bestämmelserna i artiklarna 11 och 12 örn

generalförsamlingens befogenheler i avseende på frågor örn upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, varpå dess uppmärksamhet fästs: för­ samlingen äger göra dem till föremål för diskussion och även för förslag, det sistnämnda dock icke så länge säkerhetsrådet handlägger dem, såvida icke säkerhetsrådet hemställer därom. Även då en tvist är föremål för säker­ hetsrådets handläggning, kan församlingen emellertid diskutera den.

Enligt

art. 36, mom. 1,

är säkerhetsrådet behörigt att när som helst ingripa

i en tvist eller i ett sakläge, vars fortbestånd är ägnat att sätta freden och säkerheten i fara, genom att föreslå lämpliga tillvägagångssätt eller metoder för sakens tillrättaläggande. Mellan bestämmelserna i art. 33, mom. 2, och i art. 36, mom. 1, föreligger således den skillnaden, att enligt art. 33, mom. 2, rådet skall tilldela parterna en allmänt hållen uppfordran att lösa tvisten med fredliga medel, varemot rådet enligt art. 36, mom. 1, skall föreslå en viss be­

30

stämd metod för tvistens lösning. Det är icke fråga örn ett för parterna bin­ dande föreläggande, ulan örn en rekommendation, som parterna ej nödvän­ digtvis behöva efterkomma. Några påföljder äro ej stadgade för det fall, att parterna icke rätta sig efter förslaget.

Enligt

art. 36, mom. 2,

skall säkerhetsrådet taga i betraktande tillväga­

gångssätt för den ifrågavarande tvistens lösning, som redan antagits av par­ terna. Detta torde innebära att, örn exempelvis mellan parterna består ett förliknings- eller skiljedomsfördrag, som är tillämpligt på tvisten, rådet bör uppmana parterna att begagna det i detta fördrag angivna tillvägagångs­ sättet.

Enligt

art. 36, mom. 3,

skall säkerhetsrådet vid framläggande av förslag till

tillvägagångssätt för lösning av tvister beakta, att rättstvister i regel böra av partenia hänskjutas till den internationella domstolen i enlighet med bestäm­ melserna i domstolens stadga. Då det redan av bestämmelsen i art. 36, mom. 2, torde framgå att, om parterna genom ett fördrag eller genom anslutning till den s. k. fakultativa klausulen i art. 36 av stadgan för den internationella domstolen eller motsvarande klausul i art. 36 ;iv stadgan för den fasta mellan- folkliga domstolen, för så vitt denna är mellan parterna gällande, förbundit sig att underkasta sig rättsligt avgörande i tvister sådana som den förelig­ gande, säkerhetsrådet skall rekommendera dem att begagna denna metod för tvistens lösning, måste bestämmelsen i art. 36, mom. 3, innebära, att rådet skall i förekommande fall rekommendera hänskjutande till domstols­ avgörande av rättstvister, även örn parterna icke på förhand förbundit sig att underkasta sig sådant avgörande. Lika litet som i Nationernas förbunds akt är i Förenta Nationernas stadga rättsligt avgörande eller skiljedom i inter­ nationella tvister obligatorisk. Säkerhetsrådet äger icke enligt art. 36 i stadgan befogenhet att besluta, att tvist skall upptagas vid den internationella domstolen, eller ålägga parterna att hänskjuta tvisten dit. Rådet kan endast rekommendera parterna att själva hänskjuta tvist av rättslig natur till domstolen, varefter det ankommer på parterna, huruvida de vilja efter­ komma denna uppmaning eller icke. En sak för sig är, att parterna kunna ha genom avtal förbundit sig att underkasta sig rättsligt avgörande eller skiljedom i rättstvister. De äro då naturligtvis skyldiga att ställa sig avtalet till efterrättelse. Men säkerhetsrådet äger endast att rekommendera dem att begagna denna metod för tvistens lösning, detta desto mer som ett skilje- domsavtal eller fakultativa klausulen eller annat avtal angående rättsligt avgörande av tvister väl i allmänhet icke innebär någon skyldighet att väcka talan utan endast skyldighet att inställa sig såsom svarande, om man in­ stämmes av den andra parten. Dock synes art. 36, mom. 3, innebära ett star­ kare framhållande av utvägen att lösa tvister genom rättsligt avgörande än den bestämmelse i Nationernas förbunds akt, som avser denna fråga. I art. 13 i förbundsakten hette det, att förbundsmedlemmarna överenskommo att i tvister, som »enligt deras mening» vore ägnade att underkastas skiljedom eller rättsligt avgörande, begagna sig av sådant förfarande. Enligt art. 36, mom. 3, i stadgan ankommer det tydligen på säkerhetsrådet att bedöma, hu­

31

ruvida en tvist är av rättslig natur, och att, med beaktande av att tvister av sådan natur i regel böra av parterna hänskjutas till den internationella dom­ stolen, i förekommande fall rekommendera parterna att anlita denna utväg. Någon definition på »rättstvister» lämnas icke i art. 36 av stadgan, såvida man icke får antaga, att orden »i enlighet med bestämmelserna i domstolens stadga» innefatta en hänvisning till definitionen på rättstvister i fakultativa klausulen i art. 36 av domstolsstadgan.

Art. 37

reglerar det förfarande, som skall tillämpas, örn parterna ej lyckats

lösa en tvist, vars fortbestånd är ägnat att sätta upprätthållandet av inter­ nationell fred och säkerhet i fara, genom de i art. 33 angivna medlen. Enligt art. 37, mom. 1, skola parterna i så fall hänskjuta tvisten till säkerhets­ rådet. Om rådet finner, att tvistens fortbestånd faktiskt kan antagas sätta upprätthållandet av freden och säkerheten i fara, har rådet enligt artikelns mom. 2 två utvägar att välja mellan. Det kan använda det i art. 36 angivna förfarandet, d. v. s. rekommendera parterna en viss metod för tvistens lös­ ning, men det kan också upptaga tvisten till sakbehandling och framställa ett eget förslag till lösning av tvisten.

Detta förslag har tydligen karaktären av ett förlikningsförslag, som var­ dera parten kan antaga eller förkasta. Säkerhetsrådet är ingen domstol, som med bindande kraft avgör internationella tvister. Bestämmelsen i stadgans art. 1, punkt 1, att Förenta Nationerna skall åstadkomma lösning av inter­ nationella tvister »i överensstämmelse med rättvisans och den internationella rättens principer», synes icke heller böra tolkas så, att säkerhetsrådet vid avgivande av förslag till lösning skall vara bundet av den internationella rättens regler, såsom örn det gällde ett avgörande i en rättstvist. Det kan ej anses stridande mot internationell rätt att föreslå parterna i en tvist att frivilligt gå med på förändring i ett bestående rättsläge. Emellertid är säker­ hetsrådets befogenhet att avgiva förslag begränsad av bestämmelsen i art. 2, punkt 7, som förhindrar Förenta Nationerna att intervenera i s. k. inre frågor.

Av art. 37 framgår icke klart, om säkerhetsrådet kan inleda förfarande enligt denna artikel på eget initiativ eller om därför erfordras, att tvisten hänskjutes till rådet av part eller kanske t. o. m. av båda parterna. Ordala­ gen i artikeln synas snarast tala för sistnämnda tolkning, som dock vid jäm­ förelse med övriga bestämmelser i kap. VI förefaller något egendomlig. Den ena av de utvägar som rådet äger tillgripa enligt art. 37, nämligen att före­ slå en viss metod för fredlig lösning av tvisten, kan det ju tillgripa redan enligt art. 36, och enligt denna äger det uppenbarligen förfara på eget initia­ tiv. Örn en hemställan från håda partenia är erforderlig för att rådet skall få tillgripa den andra utvägen, eller att upptaga tvisten till behandling i sak, skulle förutsättningen för en dylik behandling av de tvister som avses i art. 37 vara likartad med förutsättningen för rådets behandling av tvister enligt art. 38. Art. 37 skulle då icke lia någon annan självständig bety­ delse, än att partenia enligt denna artikel äro skyldiga att hänskjuta tvisten till säkerhetsrådet. Men vad inträffar, örn parterna underlåta att fullgöra

32

denna skyldighet? Man frågar sig, om det skall ankomma på parterna att i sista hand bedöma, huruvida tvisten är av beskaffenhet att böra upptagas till behandling enligt art. 37. På sakliga grunder förefaller det, som om den rimliga tolkningen vore, att rådet enligt art. 37 äger förfara på eget initia­ tiv, ehuru artikelns ordalag snarast giva motsatsen vid handen.

Art. 37 i Förenta Nationernas stadga har som motsvarighet i Nationernas förbunds akt dess art. 15, där hänvändelse till rådet föreskrevs som den yttersta åtgärd parterna skulle tillgripa, om en tvist icke lösts på annat sätt, varvid tvistens handläggning av rådet skulle utmynna i ett förlik­ ningsförslag. Dock föreligger den skillnaden, att förlikningsförslaget en­ ligt art. 37 av stadgan icke är förknippat med några rättsliga påföljder, såsom var fallet med ett av rådet enhälligt antaget förslag enligt art. 15 i förbunds- akten. Detta sammanhänger naturligtvis med att tvångsåtgärderna enligt Förenta Nationernas stadga framstå som en från åtgärderna för lösning av internationella tvister helt skild fråga.

Slutligen heter det i

art. 38,

att säkerhetsrådet må utan intrång i bestäm­

melserna i artiklarna 33—37 på begäran av samtliga parter i en tvist för parterna framlägga förslag i och för en fredlig lösning av tvisten. Rådet skall enligt denna bestämmelse tjänstgöra som ett internationellt förlikningsorgan, som står till förfogande, om samtliga parter i en tvist frivilligt ena sig om att anlita det. Enligt art. 38 kan rådet till handläggning upptaga tvister av mindre allvarlig natur än sådana vilkas fortbestånd sätter bevarandet av fred och säkerhet i fara.

Av art. 52, momenten 2 och 3, framgår vidare, att de i kap. VIII omför- mälda regionala avtalen och organen äro avsedda att användas för fredlig lösning av lokala tvister. Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till den följande framställningen.

Huru Förenta Nationernas system för fredlig lösning av internationella tvis­ ter tänkes komma att fungera i praktiken, framgår av åtskilliga bestämmelser, som finnas på andra håll i stadgan än i dess kap. VI. Dit höra artiklarna 18 och 27 angående omröstning inom generalförsamlingen, respektive säkerhets­ rådet. Varje ständig rådsmedlem kan genom sitt veto förhindra beslut rö­ rande tvist, vari den själv ej är part. Av den tidigare omnämnda, av de fem stormakterna vid San Francisco-konferensen framlagda förklaringen angåen­ de den s. k. Jalta-formelns rätta tolkning (se s. 24) framgår emellertid, att ing­ en enskild rådsmedlem kan förhindra, att en tvist av rådet upptages till över­ vägande och diskussion. Först då fråga uppstår om fattande av beslut enligt art. 34 ff. av kap. VI, inträder de ständiga rådsmedlemmamas vetorätt. I fråga örn tvångsåtgärder har varje ständig rådsmedlem, även den som är part i tvisten, vetorätt. Stat, som är part i en tvist men ej medlem av säkerhets­ rådet, skall enligt art. 32 inbjudas att deltaga i rådets överläggningar dock utan rösträtt. Detta gäller också, om staten i fråga icke är medlem av Förenta Na­ tionerna. Enligt Nationernas förbunds akt kunde medlemsstat, som var part i en tvist men ej medlem av rådet, vid tvistens behandling inom rådet taga säte

33

och stämma där. För beslut av rådet enligt art. 11 av förbundsakten krävdes enhällighet, således också medverkan av parterna i tvisten. För beslut av rådet enligt art. 15 med där angivna specifika rättsverkningar krävdes en­ hällighet, parternas röster dock ej medräknade. För beslut av församlingen enligt art. 11 krävdes enhällighet. Beslut med i art. 15 angivna särskilda rätts­ verkningar kunde i församlingen fattas med bifall av samtliga rådsmedlem­ mar och majoriteten av förbundets övriga medlemmar, parternas röster ej medräknade. Vid beslut inom Nationernas förbund angående internationella tvister hade således varje rådsmedlem vetorätt, med undantag för part vid beslut enligt art. 15.

Som ett allmänt direktiv för Förenta Nationernas handläggning av inter­ nationella tvister gäller den redan anförda satsen i stadgans art. 1, punkt 1, att Förenta Nationerna i denna sin verksamhet skall förfara »i överensstäm­ melse med rättvisans och den internationella rättens principer». I den mån detta iakttages, förhindras opportunistiska, av de rådande maktförhållan­ dena påverkade beslut.

En annan viktig regel, som begränsar Förenta Nationernas handlingsfrihet vid handläggningen av internationella tvister, föreligger i den redan i ett annat sammanhang behandlade ari. 2, punkt 7, enligt vilken stadgans be­ stämmelser icke berättiga Förenta Nationerna att intervenera i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet, och icke heller kräva, att medlemmarna hänskjuta sådana frågor till lösning enligt stadgan.

Den omständigheten, att s. k. inre frågor samt andra tvister än sådana vilkas fortbestånd kan utgöra en fara för upprätthållandet av fred och säker­ het, frånsett det i art. 38 angivna fallet, äro undantagna från handläggning av säkerhetsrådet och generalförsamlingen liksom det förhållandet, att par­ terna ej äga rösta vid fattandet av beslut, medför, att bestämmelserna örn fredlig lösning av internationella tvister i stadgans kap. VI står i närmare överensstämmelse med art. 15 än med art. 11 i Nationernas förbunds akt, ehuru visserligen sambandet mellan systemet för lösning av internationella tvister och sanktionssystemet, som är ett karakteristiskt drag i art. 15, saknas i stadgan.

Slutligen må erinras om att stadgan i den tidigare berörda art. 14 har en bestämmelse, som ligger helt utanför kap. VI men som, om den i motsats till motsvarande bestämmelse i Nationernas förbunds akt, art. 19, verkligen blir tillämpad, kan få avsevärd betydelse för lösningen eller förebyggandet av internationella konflikter.

Inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott och angrepps-

handlingar. Kapitel VII.

En särskilt betydelsefull plats i Förenta Nationernas stadga intaga de be­ stämmelser enligt vilka organisationen kan, i händelse av »hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling», ingripa »i syfte att upprätthålla eller åter-

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 senni. Nr 196.

4

34

ställa internationell fred och säkerhet». Deras betydelse understrykes av att sådana ingripanden om vilka här är fråga i art. 1 nämnas först bland Förenta Nationernas ändamål.

Också för Nationernas förbund var tryggandet av freden och säkerheten ett huvudändamål. För detta ändamål föreskrev förbundsakten i vissa situa­ tioner tvångsåtgärder mot en fördragsbrytande stat genom samfällda aktio­ ner av förbundsmedlemmarna (vanligen kallade sanktioner). Tvångsåtgär­ derna voro huvudsakligen av två slag. För det första förbundo sig staterna att omedelbart avbryta alla förbindelser av kommersiell eller finansiell art med den fördragsbrytande staten, att förbjuda alla förbindelser mellan sina innebyggare och innebyggare i ifrågavarande stat samt att förhindra alla förbindelser av finansiell, kommersiell eller personlig art mellan denna stats innebyggare och innebyggare i varje annan stat (de »ekonomiska sanktio­ nerna»). För det andra skulle rådet föreslå de olika i saken intresserade re­ geringarna, med vilka lant-, sjö- eller luftstridskrafter var och en av för­ bundets medlemmar skulle bidraga till de väpnade styrkor som skulle an­ vändas till hävdande av förbundsförpliktelsema (de »militära sanktionerna»). Förbundsakten innehöll yttermera bestämmelser örn ömsesidigt stöd vid sanktionernas genomförande och om skyldighet för förbundsmedlemmarna att vidtaga erforderliga åtgärder för att underlätta fri passage genom deras territorier för varje medlem av förbundet som deltoge i gemensamma åt­ gärder.

Det är välbekant, att Nationernas förbund misslyckades just med sin upp­ gift att trygga freden och säkerheten. Å andra sidan har med hänsyn till er­ farenheterna från det andra världskriget tryggandet av fred och säkerhet genom internationell samverkan framstått som mera angeläget än någonsin. Med utgångspunkt från uppfattningen, att Nationernas förbunds misslyckande åtminstone delvis berodde på det sätt varpå dess säkerhetssystem var ut­ format i förbundsakten, har man bestämt sig för att vid avfattandet av mot­ svarande bestämmelser i den nya världsorganisationens stadga slå in på nya vägar.

Utmärkande för Nationernas förbunds säkerhetsapparat var, att det an­ kom på medlemsstaterna själva att bedöma, huruvida den situation före- låge, vari de hade att för fredens och säkerhetens hävdande inskrida med sanktioner. Intet förbundsorgan ägde att i detta hänseende besluta å med­ lemmarnas vägnar. Detta innebar icke, att sanktionernas vidtagande var en frivillig sak. Fullgörandet av militära sanktioner var visserligen frivilligt, men de ekonomiska sanktionerna voro otvivelaktigt obligatoriska. Varje för- bundsmedlem hade att på objektiva grunder bona fide pröva, huruvida för­ utsättningarna för vidtagandet av ekonomiska sanktioner förelåge, och handla därefter. Men för att denna prövning skulle vara möjlig, erfordrades, att förutsättningarna för sanktionsförpliktelsernas aktualisering skulle vara klart och noggrant angivna, så att man hade ett otvetydigt kriterium att rätta sig efter. Förutsättningarna voro, enligt art. 16, att medlemsstat grep »till krig i strid med sina förpliktelser enligt artiklarna 12, 13 eller 15». Sanktions-

förpliktelsernas inträde förutsatte alltså, att krig hade utbrutit genom angrepp från en stats sida mot en annan och att angriparen brutit mot föreskrifterna i artiklarna 12, 13 eller 15, vilka innefattade vissa bestämmelser örn fredlig lösning av internationella tvister samt därtill anknutna krigsförbud. Sanktio­ ner skulle sålunda tillämpas dels örn angreppet företogs utan föregående skil­ jedoms- eller domstolsförfarande eller förfarande inför förbundsrådet eller också förrän tre månader efter det skiljedomstols eller domstols utslag i så­ dan tvist fallit eller rådet avgivit yttrande därom, dels om det riktades mot en medlem, vilken fogat sig efter skiljedom, som fällts i tvist mellan denna medlem och angriparen, dels ock om krig tillgreps mot en part som, sedan tvisten underställts rådet (eller förbundsförsamlingen), ställt sig en av rådet enhälligt — med frånräknande av parlernas röster — antagen rapport (eller en av förbundsförsamlingen med viss majoritet antagen rapport) till efter­ rättelse. Under vissa förutsättningar kunde sanktioner även igångsättas mot stat, som icke var medlem av förbundet.

Dessa noggrant utformade regler kunde likvisst ingalunda skapa full klar­ het och uteslöto alltså icke möjligheten av olika meningar beträffande sank- tionsreglernas tillämplighet i konkreta fall.

En svårighet, som under Nationernas förbunds tid i hög grad tog upp­ märksamheten i anspråk, var, att det icke under alla omständigheter kunde väntas vara klart, huruvida en stat gått till angrepp. Härav de många för­ söken att finna en formel för att »bestämma angriparen», i akt och mening att förbundsmedlemmarnas sanktionsförpliktelser skulle vara fullt fixerade.

I Förenta Nationernas stadga har man, som redan antytts, gått en motsatt väg. Huvudintresset är här att åstadkomma ett snabbt och effektivt inskri­ dande för fredens och säkerhetens bevarande. I detta syfte överlåta organi­ sationens medlemmar, heter det i art. 24, »huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet» på säkerhetsrådet och »samtycka till att säkerhetsrådet vid fullgörande av sina ur detta ansvar härrörande förpliktel­ ser handlar å medlemmarnas vägnar». Rådet är också sammansatt med hän­ syn till denna sin viktigaste funktion: det består utom av stormakterna av medlemmar, som valts med hänsyn i första hand till deras »insatser för upp­ rätthållande av internationell fred och säkerhet» (art. 23: 1). Enligt art. 25 »samtycka» medlemmarna till att »godtaga och verkställa säkerhetsrådets be­ slut i överensstämmelse med denna stadga». Härmed följer en djupgående olikhet i tvångsapparatens verkningssätt inom Förenta Nationerna i jämförel­ se med Nationernas förbunds sanklionsregler. Såväl de militära som de eko­ nomiska tvångsåtgärderna liro enligt Förenta Nationernas stadga obligato­ riska, de militära dock inom de gränser som angivas i särskilda avtal, slutna mellan säkerhetsrådet och respektive stater. Någon prövning från medlems­ staternas sida av förutsättningarna för tvångsåtgärdernas verkställande fö­ rekommer icke längre; de äro skyldiga att ställa sig säkerhetsrådets i dessa avseenden fattade beslut lill efterrättelse. Säkerhetsrådet äger, jämförelsevis obundet av sådana strikta regler som bestämde såväl förutsättningarna för som beskaffenheten av sanktioner enligt Nationernas förbunds akt, fritt prö­

36

va, huruvida och i vilken omfattning tvångsåtgärder skola anordnas och mot vem de skola riktas, och skall därvid uteslutande Ira det stora målet, fredens och säkerhetens upprätthållande, i sikte. Tvångsåtgärder kunna vidtagas icke blott vid fredsbrott och angreppshandlingar utan även vid hot mot freden, och problemet att bestämma angriparen har förlorat sin betydelse. Såsom ovan framhållits, har denna utformning av säkerhetssystemet också medfört, att intet direkt samband föreligger mellan kap. VI och kap. VII: de förslag rådet och församlingen enligt kap. VI avgiva beträffande fredlig lösning av internationella tvister äger vardera parten antaga eller förkasta, och partens antagande av eller underlåtenhet att antaga förslaget medför i och för sig inga rättsverkningar.

Förenta Nationernas säkerhetssystem bygger på en utomordentligt stark maktkoncentration i säkerhetsrådets hand i syfte att åstadkomma snabbhet och effektivitet i inskridandet för upprätthållande av fred och säkerhet. Den stat som hotas eller angripes får därför ett mycket effektivare bistånd än det som Nationernas förbund kunde bereda. Medan säkerheten inom Nationernas förbund helt och hållet fick byggas på förbundsmedlemmarnas beredvillighet att efter egen omprövning fullgöra sina förpliktelser, kan man nu, för den händelse rådet finner ett ingripande erforderligt, räkna på en samfälld aktion till den hotade eller angripna statens skydd.

Medan sålunda en hög grad av effektivitet karakteriserar en av rådet an­ ordnad tvångsaktion, följer av bestämmelserna om röstning i rådet, att så­ dana aktioner ingalunda kunna förväntas i alla de lägen där fred och säker­ het äventyras; så till vida är tvångsapparatens effektivitet högeligen begrän­ sad. Om rådsmedlem är part i konflikten, behåller den ändock rätt att del­ taga i rådets beslut, och om vederbörande är ständig rådsmedlem, erfordras under alla förhållanden dess medverkan, för att beslut skall komma till stånd. En stormakt, som innehar ständig rådsplats, kan med andra ord alltid för­ hindra, att tvångsåtgärder komma till stånd i en konflikt, vari den själv är in­ vecklad. Den imponerande apparat som uppbyggts för upprätthållande av in­ ternationell fred och säkerhet träder ur funktion i händelse av hot mot freden, fredsbrott eller angrepp av stormakt. I sådana lägen erbjuder organisationen ingen som helst säkerhet åt de utsatta staterna. Särskilt bör understrykas, att apparaten blir overksam vid ett krig mellan två stormakter, således i en situa­ tion, som måste medföra de mest katastrofala följder för alla länders välfärd och för civilisationen. Helt naturligt har, som redan i annat sammanhang berörts, mycken och allvarlig kritik riktats mot dessa bestämmelser. De ha emellertid försvarats med att tvångsåtgärder ändock icke kunna komma till stånd, om icke stormakterna äro eniga, att ett stormaktskrig medför organi­ sationens sprängning o. s. v. (jfr s. 25). Att säkerhetssystemet icke funge­ rar mot en stormakt innebär å andra sidan, att medlemsstaterna icke kom­ ma att åläggas att deltaga i tvångsåtgärder mot en sådan makt och att således de smärre staterna icke riskera att dragas in i ett stormaktskrig på grund av sitt medlemskap i organisationen utan äro oförhindrade att i ett dylikt krig iakttaga neutralitet i traditionell bemärkelse. Detta innebär natur­

37

ligtvis icke, att en mindre stat icke löper någon risk att bliva indragen i ett stormaktskrig. Men örn så sker, är det icke en konsekvens av dess medlem­ skap i Förenta Nationerna.

För övrigt är det ej säkert, att ett ingripande med tvångsåtgärder kommer till stånd ens i en konflikt mellan smärre stater. Det beror, såsom redan an­ märkts, alltid av rådets bedömande, huruvida tvångsåtgärder skola vidtagas. Och beslut härom skall alltid fattas med samtliga de fem ständiga och två andra rådsmedlemmars röster.

En tvångsaktion blir, örn den kommer till stånd, av så djupt ingripande be­ tydelse för organisationens medlemmar, att reglerna därom måste anses för­ tjänta av särskild uppmärksamhet. Dock måste man härvid hålla i minnet, att mycket talar för antagandet, att ifrågavarande regler aldrig komma till tillämpning. Mot en stormakt eller i strid med dess vilja kunna de ej tilläm­ pas. Och vad andra fall angår, vila reglerna i varje fall på den tankegången, att säkerhetsapparaten skall äga en sådan överväldigande styrka och effek­ tivitet, att den genom sin blotta tillvaro kan säkerställa fred och säkerhet; varje hotfull och aggressiv politik skall, då säkerhetsrådet viii bekämpa den, på förhand framstå som utsiktslös.

Art. 39

innehåller de grundläggande bestämmelserna. »Om någon särskild

bestämmelse i stadgan» — har det sagts i förenämnda rapport från Förenta Staternas delegation vid San Francisco-konferensen — »har större räck­ vidd än de andra, så är det denna enda sats i vilken säkerhetsrådets mest betydelsefulla maktbefogenheter äro koncentrerade.»

Säkerhetsrådet fastställer enligt denna artikel förefintligheten av hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling och framlägger förslag eller fattar beslut om vilka åtgärder som skola vidtagas i överensstämmelse med artik­ larna 41 och 42 i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.

Beträffande beskaffenheten av de åtgärder som rådet kan vidtaga fram­ går av art. 39, att de kunna bestå antingen i framläggande av »förslag» i nu angivet syfte eller ock i »beslut» om åtgärder enligt artiklarna 41 och 42 (tvångsåtgärder). Tvångsåtgärderna kunna vara av två olika slag motsvaran­ de de ekonomiska sanktionerna (art. 41) och de militära (art. 42) enligt Na­ tionernas förbunds akt. Därjämte ifrågakomma enligt art. 40 »provisoriska åtgärder», rörande vilka uppmaningar kunna framställas till de berörda par­ terna. Dessa olika aktionsformer skola i fortsättningen analyseras i anslutning till artiklarna 40—42. Det hör emellertid framhållas, att en av de åsyftade ak- tionsformerna, nämligen framläggande av »förslag», varken i dessa artiklar eller annorstädes blivit närmare bestämd. Denna aktionsform särhålles i art. 40 från de provisoriska åtgärderna; därför måste något annat än dessa åtgär­ der avses, men det är svårt att angiva, i vad slags ämnen förslag enligt art. 39 kunna tänkas bliva avgivna.

Samtidigt som en aktion enligt kap. VII utvecklas, kan rådet, som ovan redan nämnts, vid sidan av denna utöva sådan verksamhet för fredlig lös­ ning av tvister som behandlas i kap. VT. Detta framhålles i en rapport av-

38

given av vederbörande utskott i Förenta Staternas senat: »Då säkerhetsrådet går till en tvångsaktion, kan det samtidigt vidtaga åtgärder för att utforma en lösning; det kan vidare fortsätta dessa ansträngningar, sedan fredshotet, fredsbrottet eller angreppet undanröjts.»

Förutsättningen för ett inskridande av rådet är, att det konstaterar före­ fintligheten av ett »hot mot freden», ett »fredsbrott» eller en »angreppshand- ling». En så beskaffad situation kan för det första uppkomma med anled­ ning av en tvist, eventuellt en sådan för vars lösning rådet varit verksamt enligt kap. Vf. Förutsättningen är i sådant fall, att den »fara» som berättigat rådet till sådan verksamhet skärpts till att utgöra ett »hot» eller ock att tvisten rent av givit upphov till ett fredsbrott eller en angreppsliandling. Men den i art. 39 åsyftade situationen kan också tänkas uppkomma utan att rå­

det befattat sig med den förut bestående tvisten, ja utan att över huvud taget

någon tvist förelegat.

De situationer i vilka rådet kan inskrida äro av tre olika slag. Två av dessa erinra örn bestämmelserna i Nationernas förbunds akt: »fredsbrott» och »angreppshandling». Förenta Nationernas stadga möjliggör inskridande i alla dylika situationer som Nationernas förbunds akt avsåg men går också längre än förbundsakten, enligt vilken angreppshandlingar endast under vissa angivna förutsättningar skulle mötas med sanktioner. Den upprätthåller med andra ord icke den förut gällande skillnaden mellan till- låtna och otillåtna krig (jfr även art. 2, punkt 4). Begreppen »fredsbrott» och »angreppshandlingar» ha — mot vad som från flera håll föreslogs under San Francisco-konferensen — icke blivit närmare definierade. De försök i denna riktning som gjorts dels i vissa inom Nationernas förbund framkomna uppslag, dels i traktater ingångna under tiden mellan världskrigen hava sålunda icke fullföljts. Det har i stället ansetts riktigast att låta säkerhets­ rådet fritt bedöma varje läge efter dess art.

Ett ännu större steg utom den av Nationernas förbunds akt uppdragna ra­ men tager stadgan, då den bland de situationer som kunna utlösa ett inskri­ dande av rådet även nämner »hot mot freden». Härmed fullföijes på ett ra­ dikalt sätt den inom Nationernas förbund sedan mitten av 1920-talet fram­ trädande tendensen att i anslutning till förbundsakten om möjligt söka före­ bygga krig. Vad menas då med ett »hot mot freden»? Stadgan har icke in­ låtit sig på något försök att definiera denna företeelse utan helt och hållet överlåtit åt rådet att i varje särskilt fall avgöra, när ett hot är för handen. Uppenbarligen har man därför att räkna med att i de konkreta fallen mycket olika meningar härom kunna komma att göras gällande. Det är ogörligt att på förhand karakterisera och överblicka de mångahanda olikartade situatio­ ner i vilka ett hot mot freden kan komma att bliva konstaterat med stöd av art. 39. Några hållpunkter kunna dock uppställas.

För att ett »hot mot freden» skall anses föreligga måste det förutsättas, att det är fara för en blivande användning av militärt våld. Om annat hot är det ej fråga; jfr även art. 2, punkt 4, som uttryckligen talar om »hot om våld». Och faran skall, såsom redan anmärkts, vara mera överhängande än den »fara» som ger anledning till åtgärder enligt kap. VI (jfr art. 34).

39

Hotet måste ådagaläggas genom den hållning som staterna intaga. Faran för fredsbrott måste med andra ord framträda däri, att någon eller några stater på ett eller annat sätt lägga i dagen en vilja att, åtminstone under vissa förutsättningar, anlita militära maktmedel. En sådan vilja kan klart manifesteras genom uttalanden från den ifrågavarande statens ledning. Den kan också tänkas utläst ur militära dispositioner, som staten i fråga vidtager (upprustning, mobilisering, truppkoncentrationer o. s. v.). I detta samman­ hang bör art. 40 observeras. Välbekant från Nationernas förbund är idén att låta tvistande staters hållning till föreslagna krigsförebyggande åtgärder avgö­ ra utpekandet av en aggressiv part. Sådana tankar framfördes också i San Francisco, men man ville ej på detta sätt strängt binda rådets handlings­ frihet. I art. 40 har emellertid förklarats, att säkerhetsrådet skall taga »ve­ derbörlig hänsyn» till en stats underlåtenhet att ställa sig där berörda pro­ visoriska åtgärder (se nedan) till efterrättelse; man synes ha förutsatt, att den i regel skall bliva vägledande vid beslut om tvångsåtgärder.

Men även en stats politik i övrigt kan tjäna till att karakterisera den så­ som hotande freden. Det har i kommentarer till stadgan anmärkts, att — fastän stadgan icke säger något därom — rådet torde böra taga hänsyn till den hållning staterna visat gentemot förslag rörande konfliktfrågornas lösning framställda enligt art. 37 (eller möjligen art. 39). Detta kan icke innebära annat än att, om en stat avvisat enligt rådets mening rimliga och rättvisa förslag i anledning av en konflikt, denna hållning kan betraktas som ett argument för att tvångsåtgärderna riktas mot denna stat.

Redan av det nu sagda framgår, att det — särskilt vid hot mot freden — i hög grad beror av säkerhetsrådets bedömande, huruvida art. 39 är tillämplig. Men härtill kommer, att stadgan icke giver vid handen, att rådet skulle vara skyldigt att inskrida, när en i denna artikel avsedd situation inträtt; yrkanden framkommo visserligen i San Francisco om att rådets aktion i vissa lägen skulle vara »automatisk», men de avböjdes bl. a. av den anledningen, att en sådan regel kunde leda till att tvångsåtgärder kom- me att företagas i förtid. Här framträder starkt skillnaden mellan Förenta Nationernas stadga och Nationernas förbunds akt, som principiellt gjorde det till en skyldighet för staterna att i de — visserligen mera begränsade — fall som där avsågos gripa till sanktioner. Man saknar sålunda uttryck för den grundtanke som låg bakom förbundsakten: att vissa angrepp skulle mötas med tvångsåtgärder. Det är enligt Förenta Nationernas stadga tillåtet, att icke blott hot örn våld utan även fredsbrott och angreppshandlingar läm­ nas obeivrade. Givetvis bör man i detta sammanhang särskilt erinra sig möj­ ligheten av meningsskiljaktighet inom rådet. Om fem av dess medlemmar eller en enda av de ständiga medlemmarna icke anser något ingripande böra äga rum, kommer ett sådant ej till stånd. Och liksom det ankommer på rådet att bestämma, om över huvud ett ingripande skall äga ram, är det rådet, som — inom ramen för de avtal örn vilka nedan skall talas (under art. 43) — bestämmer vad som i det konkreta fallet skall göras.

Vid valet mellan olika aktionsformer har rådet icke bundits vid någon

40

viss ordningsföljd — nied det enda undantag, att provisoriska åtgärder (art. 40) endast kunna förekomma såsom ett första steg. I övrigt har rådet full frihet att avgöra, vilka vägar det vill gå (se vidare nedan). Det är t. ex. ej nödvändigt, att tvångsåtgärder enligt art. 41 eller art. 42 föregås av proviso­ riska åtgärder enligt art. 40; sådana kunna befinnas vara ändamålslösa. Allt efter lägets beskaffenhet kan rådet välja mellan ekonomiska och militära åt­ gärder eller tillämpa båda i förening. Nära till hands ligger, att rådet börjar med mindre kraftiga åtgärder för att sedan i mån av det motstånd som möter steg för steg intensifiera sin aktion. Tvångsåtgärderna kunna sålunda t. ex. tänkas bestå blott däri, att en stat drabbas av jämförelsevis begränsade av­ brott i sina ekonomiska förbindelser företagna med stöd av art. 41.

Det är vidare rådets sak att avgöra, mot vilken stat åtgärder av olika slag skola riktas. Enligt Nationernas förbunds akt var svaret på denna fråga i princip mycket enkelt: man skulle vända sig mot angriparen. Förenta Na­ tionernas stadga innehåller icke någon sådan föreskrift. Tanken är dock uppenbart den, att man skall rikta tvångsåtgärderna mot den som »hotar» eller »bryter» freden eller angriper. Kvar står emellertid den redan anmärkta, i många fall uppenbara svårigheten att på objektiva grunder avgöra, huru­ vida en stat kan sägas hota eller bryta freden eller angripa. Men härtill kom­ mer ytterligare ett ömtåligt ämne för rådets fria bedömande. Om två stater gentemot varandra fora en sådan politik, alt bådadera kunna anses som hotande freden, har rådet att avgöra, mot vilken av dessa stater tvånget skall sättas in. Stadgan ger inga bestämda hållpunkter för detta val. Den utsäger icke direkt, att tvångsåtgärderna skola riktas mot den stat som har den största skulden till att faran för fredsbrott uppkommit, med andra ord den stat som mest hotar freden och säkerheten. Icke heller giver den vid han­ den, huru skulden skall mätas, d. v. s. vilken betydelse som därvid skall tilläggas olika moment, vilka tjäna till att karakterisera en stats hållning som hotfull: dess militära dispositioner, dess hållning gentemot rådets fredsfräm­ jande verksamhet enligt kap. VI o. s. v. Med hänsyn till de allmänna prin­ ciperna för organisationens verksamhet vore det emellertid ett uppenbart missbruk av rådets makt, örn tvångsåtgärderna icke riktades mot den stat från vars sida enligt dess omdöme freden i främsta rummet hotas. Man bör i följd härav kunna räkna med att rådets verksamhet icke skall ledas av en tanke, som eljest, enligt vad erfarenheten utvisat, i farliga situationer ligger nära till hands: alt rikta tvånget mot den stat vars motstånd lättast kan böjas, därför att den har de svagare resurserna eller därför att den är mindre villig att inlåta sig på ett krig än motparten.

I vissa lägen kan det tänkas, att två stater, som befinna sig i konflikt med varandra, samtidigt bliva föremål för ingripande. Detta gäller såväl om de provisoriska åtgärderna enligt art. 40 som örn tvångsåtgärderna enligt artik­ larna 41 och 42. Man kan t. ex., särskilt medan ännu blott ett hot föreligger men eventuellt även efter ett fredsbrott, tänka sig ekonomiska tvångsåtgärder eller militära demonstrationer med syfte att utöva tryck på båda parterna.

Örn rådet finner sig böra ingripa, är det i syfte att »bevara eller återställa

41

internationell fred och säkerhet». Om krig kolar, skall det förhindras; om

krig utbrutit, skall freden och säkerheten återställas. Då nu fred och säkerhet

äventyrats genom hot eller våld, måste deras bevarande och återställande

innebära, att en ordning skapas, i vilken icke längre vare sig våld användes

eller hot utövas. Aktionen har bragls till slut, då detta mål uppnåtts.

Samtidigt får man emellertid erinra sig att, allt under det en tvångsaktion

äger rum, rådets verksamhet enligt kap. VI kan fullföljas. Rådet är alltså

oförhindrat att framlägga förslag beträffande den bakomliggande konflik­

tens lösning. Det är uppenbart, att sådana förslag — som visserligen prin­

cipiellt äro oförbindande — få en särskild tyngd, då de förbindas med en

tvångsaktion, detta i all synnerhet om denna genomföres framgångsrikt. Det

är alltså icke uteslutet, att en tvångsaktion kan begagnas som ett medel att

framkalla godtagandet av en av rådet föreslagen lösning.

Art. 40

handlar om »provisoriska åtgärder». Enligt den officiella ameri­

kanska kommentaren är det här uteslutande fråga om åtgärder vidtagna av

de berörda parterna enligt rådets uppmaning. Det skulle sålunda, fast orda­

lydelsen (»comply with») synes peka i annan riktning, icke kunna bliva

fråga om åtgärder av säkerhetsrådet, som parterna hade att foga sig i.

Det är »för att förebygga, att läget förvärras», som rådet kan uppfordra

staterna till provisoriska åtgärder; uppmaningen kan göras, innan det kom­

mit till fientligheter men även sedan sådana utbrutit. Åtgärdernas art angives

icke närmare; utan tvivel har man haft i tankarna sådana åtgärder som —

liksom enligt 1931 års konvention för utvecklande av medlen för förekom­

mande av krig — gå ut på att hindra väntade eller påbörjade krigshand­

lingars utveckling: tillbakadragande av trupper, demobilisering o. s. v.

Rådets uppmaningar enligt art. 40 torde i och för sig icke vara att anse

som bindande för parterna. Men till parternas hållning inför dem skall rådet

taga »vederbörlig hänsyn»; den kan sålunda, såsom redan anmärkts, bliva

av största betydelse för dess beslut rörande eventuella tvångsåtgärder.

Art. 41

behandlar de tvångsåtgärder som motsvara de ekonomiska sank­

tionerna enligt Nationernas förbunds akt: »åtgärder icke innebärande bruk

av vapenmakt». De åtgärder som ifrågakomma äro: »fullständigt eller par­

tiellt avbrytande av ekonomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-, luft-, post-,

telegraf- och radioförbindelser samt annan samfärdsel ävensom avbrytande

av de diplomatiska förbindelserna». Artikeln utsäger icke — till skillnad

från art. 43 — att medlemmarna skola, såsom enligt förbundsakten, vara

skyldiga att deltaga i dessa åtgärder. Att så är fallet, framgår emellertid av

art. 25, enligt vilken medlemmarna äro skyldiga alt »godtaga och verkställa

säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse med denna Lstadga». Rådet skall

bestämma örn arten och måttet av de åtgärder sorn i värjo särskilt fall skola

vidtagas; särskilt uttalas, att det kan bliva fråga om antingen partiellt eller

fullständigt avbrytande av ekonomiska förbindelser och samfärdsel. Uppen­

barligen är det avsett, att åtgärderna skola kunna så differentieras, att icke,

såsom i princip gällde enligt Nationernas förbunds akt, samma krav hävdas

gentemot alla stater. Ingenting synes hindra att, såsom avsågs nied Nationer­

42

nas förbunds år 1921 fastställda program för sanktionsväsendet, till en bör­ jan jämförelsevis lindriga ingripanden i samfärdseln äga rum, med bibehål­ lande i övrigt av de fredliga förbindelserna. Men å andra sidan äger rådet, när det så finner erforderligt, fordra ett fullständigt avbrytande av de i artikeln åsyftade förbindelserna. Ingen planläggning på förhand av de icke-militära tvångsåtgärderna förutsätles. Än mindre skola staternas skyldigheter, såsom enligt art. 43, kunna begränsas genom i förväg ingångna avtal. Meningen är tydligen, att rådet efter behoven i varje särskilt fall skall planlägga och be­ sluta erforderliga åtgärder; värjo medlemsstat får finna sig i den omläggning av sitt ekonomiska liv som sålunda blir nödvändig. Om förhandlingar med staterna är det endast så till vida tal, som dessa enligt art. 50 kunna »rådföra sig» med säkerhetsrådet beträffande lösningen av problem, vilka uppkomma i samband med tvångsåtgärder (jfr även art. 31).

Om en stat av en eller annan anledning icke ställer sig rådets beslut till efterrättelse, vad händer då? Medlemmarna av Nationernas förbund voro principiellt skyldiga att förhindra förbindelser mellan en för sanktioner ut­ satt stat och vilken som helst annan stat; man erinrar sig, att det därför an­ sågs kunna vid sanktionsfall bliva fråga om ingripande med våld mot För­ enta Staternas utrikeshandel. Stadgan sysselsätter sig ej med detta problem; det finnes inga bestämmelser om tvångsaktioner i syfte att tvinga till delta­ gande i tvångsaktioner. Vissa antydningar om vad som kan göras lämnas emellertid i själva art. 41. Där utsäges nämligen icke, att avbrytandet av t. ex. staten A:s förbindelser med den för tvångsåtgärder utsatta staten B ankommer på staten A enbart. Det skulle sålunda kunna tänkas att, örn staten A upprätthåller av rådet förbjudna förbindelser, andra i tvångsaktio- nen deltagande stater vidtaga vissa åtgärder för deras förhindrande. Väpnat våld, t. ex. i form av en blockad mot staten B, som faktiskt hindrar staten A:s handel med denna, kan anordnas med stöd av art. 42.

Enligt

art. 42

kan rådet skrida till militär aktion: »inskridande medelst

luft-, sjö- eller lantstridskrafter». Inskridandet kan följa efter åtgärder enligt art. 41, om dessa visat sig otillräckliga, men det kan också äga rum, utan att sådana föregått, om de nämligen kunna antagas bliva otillräckliga. Den mili­ tära aktionen kan, såsom redan anmärkts, rikta sig mot en stat, som redan brutit freden, men också, på grund av »hot mot freden», mot annan stat. Åt­ gärderna »kunna innefatta demonstrationer, blockad samt andra operationer av luft-, sjö- och lantstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta Natio­ nerna». Aktionen kan sålunda för det första tänkas bestå enbart däri, att mi­ litära styrkor mobiliseras och förläggas på sådana punkter, att deras blotta förhandenvaro utgör ett verksamt tvång. Särskilt naturlig är denna aktions-

form, då rådet endast står inför ett hot mot freden, men intet hindrar, att den användes, även sedan det kommit till fientligheter. Men aktionen kan för det andra ulvecklas därhän, att krigshandlingar företagas. Evenluellt kom­ mer det till formlig krigföring mellan de i aktionen deltagande staterna och den stat som utsatts för densamma.

Syftet med tvångsaktionen är enligt art. 42 liksom eljest att »upprätthålla

43

eller återställa internationell fred och säkerhet». Den militära aktionen kan i enlighet därmed syfta till att förebygga krig eller åvägabringa fred.

Det ankommer på rådet att avgöra, vilka åtgärder som befinnas nödvän­ diga för det ändamål varom fråga är.

För aktioner har rådet att lita till prestationer, som medlemmarna äro skyldiga att på dess anmodan utföra. Härom handlar

art. A3:

de skola »ställa

till rådets förfogande de väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, där­ ibland rätt till passage, som äro nödvändiga för upprätthållande av interna­ tionell fred och säkerhet». Vad staterna ha att ställa till förfogande är sålunda för det första väpnade styrkor, att användas — enligt rådets beprövande — antingen i demonstrationssyfte eller för militär aktion. För det andra skall »bistånd» och »förmåner» för underlättande av rådets verksamhet ställas till dess förfogande.1 Stadgan angiver — på franskt initiativ — särskilt passage­ rätt såsom en form för underlättande av rådets verksamhet. Även i andra former kan emellertid rådet bistås och dess aktion underlättas. Man hal­ ldan tvivel tänkt sig tillhandahållande av transportmedel och andra förnö­ denheter, upplåtande av militära basel-, o. s. v.

Självklart är, att olika staters tjänster måste tagas i anspråk på olika sätt. »Bistånd» och »förmåner» få givetvis ankomma på sådana stater, som på grund av sin belägenhet lämpa sig härför. Att prestationernas storlek i viss mån måste bero av de olika staternas styrka, är givet (se nedan). I vad mån man tänkt sig en fördelning av de olika arterna av prestationer efter stater­ nas styrka, därom ger stadgan intet besked. Intressant är emellertid en an­ tydan från en person, som deltagit i utskottsarbetet i San Francisco örn att »de mindre staterna troligen komma att fullgöra större delen av sin plikt ge­ nom att tillhandahålla kommunikationer, baser och dylikt».

Det är emellertid — här framträder en beaktansvärd skillnad mellan ak­ tionerna enligt art. 41 och enligt art. 43 —- icke säkerhetsrådet som ensidigt bestämmer örn vad staterna hava att prestera. Deras skyldigheter skola näm­ ligen på förhand fastställas genom avtal med säkerhetsrådet.

Avtalsslutande part är säkerhetsrådet; enligt Dumbarton Oaks-förslaget skulle avtalen däremot slutas mellan staterna inbördes. Stadgan förutsätter möjligheten av ett enda avtal; härifrån bortses dock i det följande, då det är svårt att föreställa sig, huru ett sådant avtal skulle se ut, och då för övrigt all initierad diskussion synes utgå från att ett flertal avtal skola kom­ ma till stånd. Avtalen kunna ingås med enskilda stater eller grupper av så­ dana; måhända har man särskilt haft s. k. regionala grupper (jfr kap. VIII) i tankarna. Stadgan inskärper, att avtalen skola ingås så snart som möjligt och alt initiativ till dem skall tagas av säkerhetsrådet.

Anordningen med avtalen lämnar uppenbarligen en för medlemsstaterna betydelsefull möjlighet att avgöra, i vilken omfattning och på vad sätt de skola deltaga i aktioner enligt art. 42. Med visst fog har det därför sagts,

1

Deri i den engelska texten förekommande termen »facilities», som i den svenska översatts med »förmåner», syftar, exaktare uttryckt, på föranstaltningar till underlättande av rådets verk­ samhet.

44

att det först är genom avtalen, icke redan genom inträdet i Förenta Natio­ nerna, som staterna på allvar engagera sig i dess säkerhetsapparat. Om be­ tydelsen av det avgörande som sålunda återstår att träffa vittnar i sin mån den i Förenta Staterna förda, mycket livliga diskussionen, huruvida vid detta avgörande senatens samtycke (med två tredjedelars majoritet) behöver inhämtas. Vad Sverige angår kan intet tvivel råda örn att riksdagens sam­ tycke erfordras. Den konstitutionella ordning för avtalens ratifikation till vilken art. 43 hänvisar är nämligen för vår del utan varje tvivel den som angives i RF § 12.

Det nu sagda bör emellertid ej undanskymma betydelsen av det engage­ ment — även till deltagande i militära aktioner — som sker redan genom inträdet i Förenta Nationerna. Räckvidden av staternas möjligheter att ge­ nom avtalen begränsa sina insatser får nämligen ej överdrivas. Ty för det första är det uppenbarligen ej förslagets mening, att staterna skola äga att efter gottfinnande undandraga sig att ingå ifrågavarande avtal; de äro prin­ cipiellt skyldiga att medverka. För det andra ligger det i sakens natur att, även örn en stats avtalsmässiga prestationer blivit till sin art och sitt mått begränsade, dess deltagande i en militär aktion kan tvinga den att i eget intresse insätta mycket större krafter. För det tredje må erinras örn den av avtalen helt oberoende skyldigheten att lämna »bistånd» (art. 2, punkt 5, och art. 49).

Avtalen skola fastställa »styrkornas numerär och beskaffenhet, bered- skapsgrad och allmänna förläggning samt arten av de förmåner och det bi­ stånd som skola lämnas». Avtalen böra sålunda giva vid handen, i vad mån och på vad sätt passage skall medgivas, baser upplåtas, transportmedel ställas till förfogande o. s. v. Det naturliga är därvid, att skyldigheterna på ett eller annat sätt preciseras, så att vissa områden och genomtågsvägar an­ visas o. s. v. Det är en icke oviktig skillnad mellan förbundsakten och stad­ gan, att passagerättens beskaffenhet sålunda skall fastställas avtalsmässigt. Vidare skola militära styrkor av bestämd storlek hållas tillgängliga; even­ tuellt kunna bestämda förband avdelas för dylikt ändamål, men något tvång att förfara så har stadgan ej etablerat. Om man emellertid sålunda stannar vid att bestämma de militära styrkornas art och mått, skall i allt fall deras »beredskapsgrad och allmänna förläggning» fastslås. Det kan anmärkas, att det var på franskt förslag, som detta inskrevs i stadgan. Man ville därmed effektivisera den beredskap avtalen skola erbjuda. Med avseende på de mili­ tära styrkonias storlek föreligga inga auktoritativa uttalanden. Självfallet synes vara, att de utmätas så, att erforderlig styrka står till vederbörande stats disposition för andra militära uppgifter än de samfällda aktionerna; man måste ju erinra sig, att stadgan räknar med en rätt till självförsvar i de lägen (exempelvis angrepp från en stormakt), där säkerhetsrådet ej kan vän­ tas ingripa (jfr nedan under art. 51).

Mycket maktpåliggande är frågan, i vad mån avtalen kunna på sådant sätt bestämma de avtalade prestationerna, att de endast få uttagas för vissa på förhand bestämda ändamål, i vissa närmare angivna situationer, o. s. v.

45

Detta spörsmål har särskilt i Förenta Staterna såtillvida varit föremål för livlig diskussion, som man å ena sidan hävdat, att Förenta Staterna borde kunna förbehålla sig, att dess styrkor endast få tagas i anspråk inom en så­ som amerikansk betecknad intressesfär, medan å andra sidan hävdats, att en sådan begränsning av Förenta Staternas ansvar vore äventyrlig och otill- låtlig. Man har i detta sammanhang också berört de mindre staternas på­ tagliga och — efter vad som allmänt synes erkännas — berättigade intresse att icke behöva avstå militära styrkor för användning i vilken del av världen som helst. Tvistefrågan synes kvarstå olöst. Örn emellertid t. ex. en viss mindre eller medelstor stat skulle önska få fastslaget, att dess skyldigheter endast skola avse skydd för vissa stater, vilkas frihet och oavhängighet för nämnda stat äro av särskild betydelse, synes till stöd för en sådan ståndpunkt bl. a. kunna anföras, att det är en stor skillnad mellan stater av mindre stor­ leksordning och de ständiga rådsmedlemmarna med deras större inflytande och därmed naturligt sammanhängande större ansvar. På mycket auktorita­ tivt håll har man också i uttalanden inför amerikanska senatens utrikesut­ skott utgått ifrån att ett antal stater icke komma att gå med på att deras styrkor användas annorstädes än inom jämförelsevis närbelägna områden. Från samma håll har det uttalats, att även de stora staterna troligen vilja förbehålla sig att använda åtminstone den övervägande delen av sin styrka i närbelägna områden, och till yttermera visso förklarats, att artikeln »berät­ tigar staterna att uppställa de villkor som de önska».

Ett särskilt viktigt ämne för avtalen är att reglera styrkan och bered- skapsgraden av de luftstridskrafter örn vilka art. 45 talar (se nedan).

Det är endast i överensstämmelse med avtalen, som staterna kunna av rå­ det avkrävas de i art. 43 avsedda prestationerna. Å andra sidan är det icke sagt, att alltid alla de resurser som stå till buds tagas i anspråk. Av art. 48, mom. 1, framgår för det första, att rådet bestämmer, vilka stater som skola deltaga i aktionen; uteslutet är således ingalunda att, medan en stat får full­ göra mycket betungande prestationer, andras bistånd alls icke anlitas. Det är icke heller nödvändigt, att alla de prestationer som enligt avtal åvila en stat på en gång uttagas. Man kan t. ex. rekvirera en mindre styrka än den beräk­ nade. Särskilt bör framhållas, att rådet kan av en stat fordra passagerätt, upplåtande av baser o. s. v. utan att på samma gång begära, att den skall medverka med egna militära styrkor.

Enligt art. 43 kunna prestationerna utkrävas, när helst rådet anser det nödvändigt för »upprätthållande av internationell fred och säkerhet». Men artiklarna 39 och 42, lästa i sammanhang, måste så förstås, att ett inskri­ dande enligt sistnämnda artikel endast är tillåtet i de i förstnämnda artikel angivna situationerna. Och uppenbarligen är det avsett, att prestationer av staterna enligt ari. 43 endast skola förekomma såsom led i eli inskridande enligt art. 42. Örn man sålunda utgår ifrån att freden åtminstone måste vara botad, för att skyldigheterna enligt art. 43 skola kunna aktualiseras, måste man emellertid fasthålla, alt redan härigenom myckel vittgående befogen­ heter lagts i rådets hand. Till äventyrs kan rådet taga ett mycket avlägset

46

»hot» mot freden till utgångspunkt för krav på upplåtande av exempelvis baser; på sådant sätt kunde t. ex. en mindre stats territorium tänkas bliva under lång tid utnyttjat för förläggning av eller till stödjepunkter för mili­ tära styrkor under rådets disposition. Mot sådana krav kunna emellertid med fog två invändningar resas. För det första: hotet måste ha fått en viss kon­ kretion och aktualitet för att berättiga till aktion. För det andra: artiklarna 42 och 43 syfta endast och allenast till åtgärder av övergående natur, och de missbrukas, om de åberopas till stöd för anordningar av varaktigt slag.

Fullkomligt otvetydigt utsäger art. 43, alt staterna ha att ställa sig till efterrättelse vad rådet föreskriver. De lia att vidtaga de positiva åtgärder, som erfordras: att ställa styrkor och materiel till förfogande och att utan mot­ stånd tåla sådana ingripanden som passage, ianspråktagande av baser m. m. Även i stater, vilka såsom ständiga medlemmar av rådet äro väl tryggade mot att på sådant sätt mot sin vilja tvingas in i en aktion, har detta beroende av rådets beslut ingivit farhågor: detta har varit grunden till det i diskussio­ nen i Förenta Staterna framförda kravet, att åtgärder i nu ifrågavarande si­ tuation icke skulle kunna vidtagas av presidenten ensam. Det har emellertid häremot invänts, att en ovillkorlig skyldighet att efterkomma rådets anford­ ran utgör en nödvändig ingrediens i säkerhetssystemet. Givetvis måste emel­ lertid staterna äga full handlingsfrihet inför krav, som gå utöver vad avta­ len stipulera. En annan fråga är, vilka organ som ha att besluta om full­ görande av ifrågavarande skyldigheter; i den norska propositionen anmärkes med rätta, att det måste bero av varje lands interna rätt, vilka organ som skola medverka vid ett dylikt beslut. Det kan nämnas, att det, vad Förenta Staterna angår, numera fastslagits, att beslutanderätten ligger hos presiden­ ten. Om det läge som uppkommer, därest en stat av en eller annan anledning icke böjer sig för rådets anspråk, har stadgan intet att förmäla.

Nära till hands ligger tanken att i någon form tillerkänna de stater som skola deltaga i en av rådet anordnad aktion ett särskilt inflytande; i San Francisco dryftades denna tanke bl. a. i samband med frågan örn särskilda organisationsformer vid anordnandet av »regionala» tvångsåtgärder. Enligt art. 31 kan också en medlem få deltaga — utan rösträtt — i rådets överlägg­ ningar, när helst rådet anser, att vederbörande medlems intressen särskilt be­ röras. Men

art.

44 går ett steg längre. Medlemmarna ha här i vissa lägen

tillförsäkrats en rätt att deltaga i rådets beslut; deltagandet beror sålunda här ej av rådets bedömande. Det läge som åsyftas är det som uppstår, när rådet beslutit örn användande av våld. Skall i sådant fall en medlem »anmodas» att ställa väpnade styrkor till förfogande, skall den dessförinnan inbjudas att deltaga i säkerhetsrådets beslut rörande användningen av förband till­ hörande dess väpnade styrkor. I detta fall äger medlemmen — mot vad som gäller enligt art. 31 — rösträtt i rådet. Antalet röstande blir sålunda 12, men besluten fattas liksom eljest enligt art. 27, mom. 3, med sju röster (varibland de ständiga rådsmedlemmarna); den inbjudna staten har således ej möjlighet att rubba den majoritet som, då staten inbjöds, hade för avsikt att enligt art. 43 rikta en anmodan till den. Medbestämmanderätt enligt ari. 44 har emel­

47

lertid den inbjudna staten icke endast vid själva beslutet, att den skall upp­

fordras ställa styrkor lill förfogande, utan även vid varje tillfälle, då under

tvångsaktionens fortgång beslut fattas rörande användningen av förband ur

dess egna styrkor. Det bör betonas, att den inbjudna staten icke har någon

del i beslut rörande användningen av andra staters styrkor. Icke heller lia

de utom säkerhetsrådet stående staterna någon annan rätt än den som kan

härledas ur art. 31 vid behandlingen av frågor örn »förmåner» och »bistånd».

Förslag om att utsträcka medbestämmanderätten till sådana fall avvisades

vid San Francisco-konferensen. Stadgan har, måhända med tanke på att så­

dana prestationer böra kunna utkrävas utan dröjsmål, icke ens givit staterna

någon rätt att höras i sådana frågor; jfr emellertid art. 50.

Art. 45

reglerar särskilda anordningar i syfte att sätta Förenta Nationerna

i tillfälle att vidtaga brådskande militära åtgärder. Staterna äro i detta syfte

skyldiga att hålla »förband ur sina luftstridskrafter omedelbart tillgängliga för

samordnad internationell tvångsaktion». De i art. 43 berörda avtalen skola

uppdraga de gränser, inom vilka säkerhetsrådet fastställer »dessa förbands

styrka och beredskapsgrad ävensom planer för deras samverkan». Det är här

fråga om prestationer, som vid behov skola utföras med en alldeles särskild

snabbhet. Meningen är däremot ej, att de ifrågavarande luftstridskrafterna

skulle redan på förhand sammandragas under säkerhetsrådets ledning. De

förbliva under sitt nationella befäl och kunna givetvis ej utan särskild över­

enskommelse stationeras inom annan stats territorium. Art. 45 kan visserli­

gen sägas anknyta till den gamla idén örn en för snabb aktion omedelbart

tillgänglig internationell militärmakt. Men så som idén här tillämpats, inne­

bär beredskapen enligt art. 45 icke någonting som principiellt skiljer sig från

den vilken etableras genom avtal enligt art. 43. Skillnaden synes förnämli­

gast ligga däri att, medan beredskapsgraden enligt art. 43 beror av vad sta­

terna vilja åtaga sig, art. 45 direkt föreskriver en särskilt hög beredskap och

att rådet äger befogenhet att bestämma, huru denna skall gestaltas.

Planer för användande av vapenmakt skola enligt

art. 46

uppgöras av sä­

kerhetsrådet; detta synes kunna ske såväl på förhand som under en pågående

aktion. Någon medverkan från utomstående staters sida är ej avsedd utom

såtillvida, att stabsutskottet (se nedan), som biträder säkerhetsrådet vid upp­

görande av planerna, enligt art. 47 kan inbjuda sådana stater att deltaga i

dess arbete; jfr även art. 44.

Art. 41

innehåller bestämmelser örn det nyssnämnda, av de ständiga med­

lemmarnas av säkerhetsrådet stabschefer bestående militära stabsutskottet,

vilket skall lämna säkerhetsrådet råd och bistånd »i alla frågor rörande rå­

dets militära behov för upprätthållande av internationell fred och säkerhet,

rörande bruk av och befäl över styrkor, som ställts till dess förfogande,

rörande reglering av rustningarna och rörande eventuell nedrustning» (jfr

art. 26). När ett verksamt fullgörande av utskottets åligganden det kräver,

kan annan stat inbjudas att deltaga i dess arbete. På initierat håll har det

antagits, att en sådan inbjudan mäste ske var gång en stats styrkor, bistånd

eller lättnader lagas i anspråk. Någon rätt att deltaga har emellertid en så­

48

dan stat ej enligt stadgan. Och frikostiga inbjudningar kunna knappast på­ räknas, om man fasthåller den strävan efter effektivitet och permanens, som föranledde, att i San Francisco förslag örn att flera stater än de fem ständiga rådsmedlemmarna skulle representeras i utskottet blevo avvisade. Stabsut- skottet är under säkerhetsrådet ansvarigt för den »strategiska ledningen» av alla väpnade styrkor, som ställts till rådets förfogande. Frågan om »befälet» över sådana styrkor har däremot ställts på framtiden. Ingenting synes hindra, att denna fråga regleras i avtal slutna enligt art. 43. — Regionala under­ utskott kunna enligt art. 47, mom. 4, inrättas. Det är stabsutskottet, som upprättar dessa underutskott, men detta kan icke ske, utan att dessförinnan »samråd med ifrågakommande regionala organ» ägt rum. Detta förbehåll utgör en av de i San Francisco vidtagna modifikationer i stadgetexten som åsyfta en förstärkning av de regionala institutionerna (se nedan s. 51).

Av

ari 48,

mörn.

1,

framgår, alt den aktion som »erfordras för att verk­

ställa säkerhetsrådets beslut för upprätthållande av internationell fred och säkerhet» skall utföras av samtliga medlemmar eller endast vissa bland dem efter säkerhetsrådets bestämmande. Detta stadgandes innebörd har redan i någon mån belysts. Dess betydelse inskränker sig till att angiva rådets val­ frihet mellan olika tänkbara alternativ för utkrävande av annorstädes i stad­ gan fixerade skyldigheter. Det är sålunda ej i denna artikel, som skyldig­ heternas omfattning bestämmes. Stadgandet får därför ej läsas så, som om staterna förklarades skyldiga att, utöver vad artiklarna 40, 43 och 45 giva vid handen, vidtaga åtgärder för verkställande av säkerhetsrådets beslut.

Art. 48, mom. 2,

ger vid handen, att verkställigheten av rådets beslut icke

nödvändigtvis behöver ske genom direkta åtgärder av varje särskild stat. Den kan också ske genom att staterna deltaga i kollektivåtgärder »inom ifrågakom­ mande internationella organ, till vilka de äro anslutna». Såsom exempel har i den officiella amerikanska rapporten angivits, att staterna kunna använda sitt inflytande för att förmå den planerade internationella valutafonden att undandraga en angripare hjälp. Om begagnande av regionala överenskom­ melser eller organ för verkställande av tvångsåtgärder se art. 53, mom. 1.

En allmän skyldighet till inbördes bistånd vid verkställande av säkerhets­ rådets beslut har stipulerats i

art. 49.

Medan art. 2, punkt 5, närmast pekar

på bistånd för tvångsåtgärdernas effektiva genomförande, synes art. 49 före­ trädesvis taga sikte på inbördes bistånd de särskilda staterna emellan i de svårigheter, i vilka de kunna råka genom dessa åtgärder. På vad sätt och i vilken utsträckning bistånd skall lämnas, har ej utsagts. Men det är uppen­ bart, att artikeln på mycket goda grunder kan åberopas t. ex. av en stat, som har att medverka i militära åtgärder och i följd därav utsättes för särskilda förluster eller faror. Vilken reell innebörd skyldigheten till inbördes bistånd än får, synes den under alla förhållanden medföra att, om en tvångsaktion utvecklas till ett krig, en medlem av Förenta Nationerna, även örn den icke i någon mån deltager i aktionen, icke kan i allo åberopa de rättigheter och skyldigheter som enligt gällande folkrätt tillkomma en neutral stat. Att bi­ stånd ej får lämnas åt stat, som blir föremål för förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder, framgår av art. 2, punkt 5.

49

På de ekonomiska problem som kunna uppkomma för en stat i samband

med förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder tager

art. 50

sikte. Naturligt

är att sådana ekonomiska problem exempelvis kunna uppstå genom handels­

blockad eller annan aktion enligt art. 41 eller genom de rubbningar i ekono­

mien som ett genomtåg enligt art. 42 medför. Vad en stat i sådana lägen kan

påräkna, giver stadgan ej vid handen; det torde väl kunna bliva fråga örn

ändring — till förebyggande av ekonomisk skada — i uppgjorda planer, örn

export- och importlättnader, om finansiell hjälp i olika former (t. ex. lån), om

ersättning för liden skada, o. s. v. Stadgan inskränker sig till att föreskriva,

att staterna »äga rätt att rådföra sig med säkerhetsrådet beträffande lösning­

en av dessa problem».

Art. 51

— tillkommen under förhandlingarna i San Francisco — garante­

rar rätten till självförsvar i händelse av »väpnat angrepp»; självklart är att

en rådets aktion aldrig kan betraktas som ett sådant. Närmast framstår detta

självförsvar — vi ha till en början i sikte det självförsvar som utövas av en

stat ensam — som en provisorisk åtgärd; det får utövas, »intill dess att

säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upprätthållande av internationell

fred och säkerhet». Det kan vara tvivelaktigt, i vad mån stadgandet också är

tillämpligt, sedan en rådsaktion kommit i gång. Det heter uttryckligen, att de

till självförsvar vidtagna åtgärderna icke skola inverka på säkerhetsrådets

rätt och skyldighet att enligt stadgan vidtaga åtgärder för fred och säkerhet.

En rådsaktion skulle utan tvivel under vissa förhållanden hämmas genom att

en stat fortsätter sitt självförsvar, så t. ex. om detta självförsvar fortsättes,

sedan rådet inskridit med ett försök att hejda konfliktens utveckling genom

provisoriska åtgärder enligt art. 40. Måhända kunna också lägen tänkas, i vil­

ka en stat, som i och för sig har rätt till självförsvar, icke får för detta ända­

mål taga i anspråk sådana styrkor som enligt art. 43 skola stå till förfogande

för annat ändamål. Men i den brittiska kommentaren till stadgan fastslås ut­

tryckligen att, örn rådets aktion är påtagligen otillräcklig, rätten till själv­

försvar kan åberopas av en stat såsom rättfärdigande varje aktion den finner

lämpligt att företaga.

Självklart är att rätten till självförsvar gäller utan inskränkning i sådana

fall, då någon tvångsaktion av rådet icke kommer till stånd, kanske icke ens

ifrågasättes. Om sålunda t. ex. en ständig rådsmedlem skulle företaga ett an­

grepp, utan att detta ingår som ett led i en av rådet ledd aktion, är den an­

gripna statens rätt till självförsvar helt obeskuren.

Självförsvaret behöver icke vara individuellt; det kan också vara »kollek­

tivt». Att detta inskrivits i stadgan, är ett utslag av en från skilda håll yppad

misstro mot säkerhetsrådets effektivitet och av ett i samband därmed stå­

ende intresse att bevara möjligheten för andia kollektiva aktioner än dem

som stadgan reglerar. Det blir anledning att återkomma lill denna strömning

vid behandlingen av kap. VIII, där den satt starka spår. Här är det nog att

nämna, att man särskilt var angelägen om att gardera de amerikanska stater­

nas rätt alt avvärja ett mot den amerikanska kontinenten riktat angrepp även­

som verkningskraften hos de biståndspakter, som slutits under världskriget.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

5

50

Rätten till självförsvar betyder, att i sådana situationer som ovan berörts även andra stater få komma till den angripna statens försvar. Självförsvaret måste, det bör i detta sammanhang understrykas, rikta sig mot »militär aggression». Man talar i Amerika även örn »politisk aggression», i bety­ delsen av försök att påtvinga de amerikanska staterna ett icke-amerikanskt styrelseskick. Men art. 51 lämnar dem ingen lätt att i ett sådant läge gripa till vapen. Rätten till kollektivt självförsvar måste antagas gälla för varje stat som uppfattar ett angrepp mot en annan stat såsom äventyrande dess egen säkerhet. Intet ger vid handen, att rätten till självförsvar skulle vara beroende av därom på förhand träffade avtal mellan staterna, men stadgan innehåller icke heller något hinder för att sådana avtal ingås; det är också, såsom nyss nämndes, ej minst med tanke på vissa sådana redan bestående avtal, som stadgandet tillkommit. Om det kollektiva självförsvaret torde i högre grad än örn det individuella gälla, att rätten därtill måste få vika, när den kommer i kollision med en av rådet ledd aktion. Det är sålunda t. ex. högst tvivelaktigt, i vad mån det kan fullföljas, sedan rådet gripit in i mellan- havandet med en efter andra riktlinjer utstakad aktion. Det kan emellertid i detta sammanhang förtjäna erinras örn att -— såsom den osriella kanaden­ siska rapporten framhåller —- varje stormakt kan förhindra en sådan tvångs- aktion av rådet som kan ifrågakomma, sedan en regional självförsvarsaktion satts igång.

Medlemmarna av Förenta Nationerna ha sålunda rätt icke blott att för­ svara sig, då de angripas, utan även — åtminstone under vissa förutsättning­ ar — att biträda en annan stat i dess självförsvar. Men de lia å andra sidan full frihet att i en sådan situation välja andra vägar. Om det t. ex. kommer till ett krig mellan två stater, i vilket säkerhetsrådet icke ingriper, finnes det ingenting som hindrar, att andra stater förbliva neutrala i detta krig; i en sådan situation återtaga medlemmarna — för att citera den officiella brit­ tiska kommentaren — sin handlingsfrihet. Man har här särskilt att beakta möjligheten av ett krig, som begynnes genom ett angrepp av en ständig råds­ medlem, eventuellt gentemot en annan sådan. Utbryter en konflikt mellan stormakterna — så har saken i auktoritativ form framställts från dansk syn­ punkt — återuppstår neutralitetspolitiken. Örn icke art. 27 gjort tvångsaktio- ners igångsättande beroende av samtliga ständiga rådsmedlemmars samtycke, kunde ett angrepp från en stormakts sida hava utlöst en rådets aktion med därav följande, ovan beskrivna skyldigheter för alla till Förenta Nationerna hörande stater. Men så som omröstningsreglerna nu gestaltats, kan ingen tvångsaktion komma att igångsättas mot en stormakt på grund av att den griper till krig. Därav följer också, att de utom konflikten stående staterna äga, som ovan redan omnämnts, intaga en neutral hållning; inträdet i För­ enta Nationerna ålägger dem ej att i ett sådant läge uppgiva sin neutralitet. Gentemot de krigförande kunna de med andra ord, under förutsättning att de fullgöra, vad som kräves av en neutral stat, göra anspråk på en sådan stats rättigheter. Stadgan hindrar ej heller överenskommelser staterna emel­ lan, som gå ut på att i ett sådant läge som här avses under samverkan hävda neutraliteten.

51

Regionala avtal. Kapitel VIII.

Koncentrationen i säkerhetsrådets hand av Förenta Nationernas verksam­ het i fredens och säkerhetens intresse modifieras genom reglerna i kap. VIII om regionala avtal, vilka avse att lämna utrymme för en verksamhet i samma riktning av särskilda grupper av stater.

Da termen »regional» kommit till användning vid beskrivningen av här ifrågakommande företeelser, ledes tanken närmast till geografiska enheter, d. v. s. grupper av stater, som gränsa till varandra. Bestämmelserna i kap. VIII hava också bland annat kommit til! för att inom organisationen bereda ut- lymme för de amerikanska staternas sedan lång tid bestående samarbete. Så­ som ett annat exempel har nämnts det i mars 1945 bildade förbundet av arabstater. Men den geografiska affiniteten har icke betraktats såsom väsent­ lig för begreppet »regional». Man har också betraktat vissa under det andra världskriget tillkomna allianser av annat slag, t. ex. mellan å ena sidan Sov­ jetunionen, a andra sidan t. ex. Storbritannien, Frankrike och Jugoslavien, såsom »regionala», och man måste också hava förutsatt, att sådana allianser skola kunna ingås framdeles.

Även ur en annan synpunkt sett rymmer kategorien »regionala avtal» olik­ artade företeelser. Man har tagit i ögonsikte sådana arrangemang som, base­ rade på de deltagande staternas solidaritet, väsentligen syfta till att mot utom­ stående stater, eventuellt med våld, hävda gemensamma intressen. Men man har också tänkt på sådana grupper som, med inbördes motsättningar för ögonen, skapa anordningar för fredlig lösning av tvister och för samfällt inskridande mot en till gruppen hörande stat, som hotar eller bryter freden. Man har också räknat med gruppbildningar, som på en gång fullfölja dessa olika syften.

Ingenting synes hindra, att en stat tillhör flera olika regionala grupper. Det förklaras i

art. 52, mom. 1,

att ingen bestämmelse i stadgan utesluter re­

gionala avtal eller organ av nu angiven art. Med »organ» torde härvid åsyftas sådana fasta institutioner som staterna kunna vilja genom inbördes träffade avtal upprätta, exempelvis motsvarigheter till Förenta Nationernas general­ församling, säkerhetsråd och domstol samt det ekonomiska och sociala rådet. Jfr även art. 47, mom. 4, örn regionala underutskott till stabsutskottet.

Förutsättningarna för att de regionala avtalen och organen skola anses för­ enliga med stadgan äro: för det första att de handhava »angelägenheter röran­ de upprätthållandet av fred och säkerhet», för det andra att dessa angelä­ genheter »lämpa sig för regionala åtgärder», för det tredje att avtalen och organen och dessas verksamhet »äro förenliga mod Förenta Nationernas än­ damål och grundsatser» (jfr artiklarna 1 och 2). Huruvida dessa förutsätt­ ningar äro uppfyllda eller icke, kan naturligen bliva föremål för tvist. Från säkerhetsrådets sida lär emellertid en regional anordnings oförenllighet med stadgan endast kunna göras gällande genom beslut fattat enligt art. 27, morn. 3. Intet ger nämligen vid handen, alt de regionala anordningarna skulle

52

behöva säkerhetsrådets godkännande för att betraktas såsom förenliga med stadgan.

Art. 52, momenten 2

—4, sysselsätter sig med regionala anordningar såsom

led i verksamheten för fredlig lösning av tvister. Förbundsmedlemmar, som tillhöra en regional grupp, skola göra sitt yttersta för att åstadkomma fred­ lig lösning av »lokala» tvister genom sådana »avtal eller organ», innan de hänskjutas till rådet. Detta stadgande synes vara av jämförelsevis ringa bety­ delse; det innebär egentligen intet annat än att de förbindelser som staterna inbördes ingått tillika konstituera förpliktelser — låt vara av mycket obe­ stämd art — gentemot Förenta Nationerna. Mera beaktansvärt synes stadgan­ det, att rådet å sin sida skall främja sådant fredligt biläggande, eventuellt ge­ nom att tvister av rådet hänskjutas till regional handläggning. Med dessa be­ stämmelser har man velat tillgodose önskemål, som gått ut på att i möjligaste mån främja regionala former för tvisters biläggande. Men samtidigt förklarar art. 52, mom. 4, att bestämmelserna i intet avseende inskränka tillämpningen av artiklarna 34 och 35; såväl rådet som generalförsamlingen äga sålunda utan hinder av dem upptaga »varje tvist, liksom varje sakläge som kan leda till internationella motsättningar eller giva upphov till en tvist».

Art. 53

sysselsätter sig med frågan om regionala tvångsåtgärder. Stadgan

utgår uppenbarligen från den tanken, att det i åtskilliga lägen kan vara na­ turligt, att sådana tvångsåtgärder som enligt kap. VII ankomma på rådet i stället anordnas av regionala grupper. Grundsatsen är dock den, att regionala tvångsåtgärder endast få förekomma antingen i den form, att rådet använder regionala avtal eller organ för verkställande av tvångsåtgärder under dess myndighet, eller ock så, att rådets bemyndigande gives till tvångsåtgärder, som en regional grupp vill sätta i gång. I förstnämnda fall äga de regionala åtgärderna rum på det sätt, att rådet, i stället för att påfordra prestationer av de särskilda staterna, kräver insatser i regional form, exempelvis militära operationer under ledning av för ändamålet skapade regionala organ (jfr art. 48, mom. 2).

Emellertid hava från olika håll och ur olika synpunkter betänkligheter yp­ pats mot att på detta sätt göra allt vad tvångsåtgärder heter beroende av sä­ kerhetsrådet. Man har sålunda pekat på de risker som kunna uppkomma genom att rådet icke kan ingripa med tillräcklig snabbhet och framför allt erinrat örn möjligheten av att rådet över huvud taget icke ingriper, fastän freden hotas eller rentav ett angrepp äger rum. Med hänsyn härtill har för­ budet mot regionala tvångsåtgärder utan rådets medverkan på olika sätt modifierats.

För det första genom det uttryckliga erkännandet av rätten till kollektivt självförsvar (art. 51; se ovan); denna rättighet kan bl. a. utövas just av en såsom regional betraktad statsgrepp. Det är emellertid endast till försvar mot väpnat angrepp denna rätt får utövas; art. 51 berättigar icke en regional grupp att företaga tvångsåtgärder med anledning av ett hot mot freden.

För det andra auktoriserar stadgan i två fall regionala åtgärder riktade mot sådana stater som under det andra världskriget varit fiender till någon

53

av stadgans signatärmakter (»fiendestater», art. 53, morn. 2). Härvid bör observeras att, för den händelse en sådan stat vinner inträde i Förenta Na­ tionerna, den officiella brittiska kommentaren förutsätter, att genom sådant inträde nödvändigheten att vidtaga särskilda åtgärder mot den ifrågavaran­ de statens angreppspolitik bortfaller.

Stadgans bestämmelser örn åtgärder mot fiendestater kunna sägas inne­ bära, att det system av traktater örn ömsesidigt bistånd som består eller kan komma att utvecklas segrarmakterna emellan fogas in i stadgans system som mycket vittgående och betydelsei ulla undantag fran huvudreglerna i kap. VII. Dessa tvångsåtgärders vidtagande är ej beroende av att angrepp eller ens hot i den betydelse som avses i art. 39 föreligger. Helt oberoende av stadgan avgöra de agerande staterna, huruvida ett ingripande behöves. Själv­ klart är, att här ifrågavarande, såsom »regionala» betecknade tvångsåtgärder företagas utan rådets medverkan och att utomstående medlemmar av Förenta Nationerna icke vid dem hava några av de skyldigheter som angivas i

kap. VII.

Det första av de åsyftade undantagen anknyter till art. 107, som förklarar, att åtgärder gentemot en »fiendestat», vilka »som följd av» det andra världs­ kriget vidtagas eller godkännas av de regeringar som bära ansvaret för dy­ lika åtgärder icke genom stadgan göras ogiltiga eller äro uteslutna. Av art. 53, mom. 1, framgår, att till dessa åtgärder även höra tvångsåtgärder. Seg­ rarmakterna eller grupper av dem kunna i följd härav vidtaga alla sådana åtgärder som i kap. VII beskrivas såsom tvångsåtgärder. Av formuleringen i art. 53, mom. 1, framgår, att icke endast redan vidtagna tvångsåtgärder (t. ex. ockupationer) utan även sådana som framdeles kunna befinnas erforderliga förklaras giltiga såsom en form för tillåten regional tvångsaktion. En be­ gränsning ligger emellertid däri, att aktionen skall vidtagas »som följd av» det andra världskriget.

Det andra undantaget går ut på att tvångsåtgärder mot fiendestater äro tillåtliga, om de företagas i enlighet med regionala avtal och rikta sig mot en »förnyad angreppspolitik» från en sådan stats sida. Här fordras alltså ej, att tvångsåtgärderna vidtagas »som följd av» världskriget. De äro strängt taget möjliga under obegränsad tid.

Endast såtillvida kunna de båda här berörda undantagen betecknas så­ som tidsbegränsade, som möjligheten alt enligt dem vidtaga tvångsåtgärder bortfaller, när de därtill bemyndigade staterna därom hemställa och rådet är i stånd att övertaga »uppgiften att förebygga ytterligare angrepp från sådan stat». Det ligger sålunda helt i segrarmakternas hand att bestämma, når de­ ras speciella fullmakt att företaga tvångsaktioner skall bortfalla. Det an­ tagandet har framställts, att de skola vara intresserade av att snarast möjligt komma i detta läge.

En vittgående anmälningsskyldighet har stipulerats i

art 54.

Det har, vad

regionala grupper angår, icke ansetts nog med den allmänna skyldigheten att registrera traktater hos sekretariatet (art. 102). Därutöver har föreskrivits, att rådet skall hållas »fullständigt underrättat örn den verksamhet för upp­

54

rätthållande av internationell fred oell säkerhet som bedrives eller planeras jämlikt regionala avtal eller av regionala organ». Håller man fast vid den tolkning av begreppen »regionalt avtal» och »regionalt organ» som kommit till synes under förarbetena till stadgan och som särskilt påtagligt ligger till grund för art. 53 lär man icke undgå den slutsatsen, att art. 54 bör få till- lämpning på de allra flesta engagemang av politisk innebörd.

Internationellt ekonomiskt och socialt samarbete. Ekonomiska och

sociala rådet. Kapitlen IX och X.

Organisationens verksamhet för ekonomiskt och socialt framåtskridande ägnades mycket stort intresse på San Francisco-konferensen. Det stod klart, att under tiden närmast efter kriget och även senare mycket omfattande och svårbemästrade problem mäste lösas på detta område, för att freden och sä­ kerheten inom och mellan nationerna skulle kunna tryggas. Tillika var det uppenbart, att dessa svåra problem icke skulle kunna lösas utan ett omfat­ tande och intimt internationellt samarbete. För att detta arbete skulle kunna giva största möjliga utbyte, måste vidare de gemensamma ansträngningarna på olika hithörande fält omsorgsfullt samordnas och verksamheten stimule­ ras genom nya uppslag och initiativ. Det var främst med tanke på att organi­ sationen skulle kunna fylla dessa båda funktioner, att samordna och att taga initiativ, som stadgans bestämmelser om Förenta Nationernas verksamhet i ekonomiskt och socialt avseende utarbetades. Dumbarton Oaks-planens stadganden fingo även här utgöra grundstommen, men de preciserades och utbyggdes på flera punkter som resultat av det livliga meningsutbytet på konferensen.

De mera allmänt hållna, hithörande föreskrifter som återgivits i samband med behandlingen av organisationens ändamål och generalförsamlingens uppgifter kompletteras av stadgans kapitel IX och X. Det förra kapitlet upp­ drager riktlinjerna för verksamheten, medan kap. X innefattar detaljerade bestämmelser angående det ekonomiska och sociala rådet och dess funk­ tioner.

Art. 55

angiver bevekelsegrunderna och området för Förenta Nationernas

arbete i ifrågavarande hänseende. Ändamålet är att skapa den stadga i sam­ hällslivet och det välstånd som äro nödvändiga för fredliga och vänskapliga förbindelser mellan nationerna. I detta syfte skall organisationen främja hög­ re levnadsstandard, full sysselsättning samt framåtskridande och utveckling i ekonomiskt och socialt avseende. Den skall vidare främja lösandet av spörs­ mål av internationell karaktär på de ekonomiska och sociala områdena, inom hälsovården och på närbesläktade områden samt tillika befordra internatio­ nellt samarbete i kultur- och uppfostringsfrågor. Slutligen skall organisatio­ nen verka för att de mänskliga rättigheterna och allas grundläggande fri­ heter allmänt respekteras och iakttagas, utan att skillnad göres på grund av ras, kön, språk eller religion. Sistnämnda uppgift innefattar tydligen bl. a.

55

verksamhet till förmån för rasliga, språkliga eller religiösa minoriteter, ehuru själva ordet minoritet icke nämnes. Nationernas förbunds minoritetsskydd led av den väsentliga svagheten, att det blott gällde ett fåtal länder, som vid fredsuppgörelsen efter det första världskriget fått åtaga sig särskilda för­ pliktelser till skydd för sina minoriteter. Dessa länder kände detta förhållan­ de som en orättvisa och betraktade minoritetsskyddet med misstro, vilket inverkade i hög grad menligt på skyddets effektivitet. Förenta Nationernas stadga syftar till universell respekt för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna och undviker därmed det partiella minoritetsskyddets påtagliga nackdelar. I vilken mån de uppställda målen kunna realiseras, återstår emel­ lertid att se. Enligt

art. 56

förbinda sig alla medlemsstater att såväl samfällt

som var för sig vidtaga åtgärder för att i samarbete med organisationen för­ verkliga de syften som angivas i art. 55. Åtagandet i art. 56 utgör ett tillägg till Dumbarton Oaks-planens bestämmelser och har sin upprinnelse i ett för­ slag av Australiens delegation. Detta förslag ansågs på en del håll giva ut­ rymme för en tolkning, som kunde göra det möjligt för organisationen att inblanda sig i en medlemsstats inre angelägenheter. Artikeln utformades där­ för med tanke på att utesluta en sådan eventualitet, och till yttermera visso intogs i konferensens protokoll ett uttalande, att ingen bestämmelse i kap. IX får anses giva organisationen befogenhet att ingripa i medlemsstaternas inre frågor (»domestic affairs»). Därmed underströks i själva verket för detta spe­ ciella område den allmänna grundsatsen i art. 2, punkt 7, att Förenta Natio­ nerna icke har befogenhet att intervenera i frågor, som huvudsakligen falla inom en stats egen behörighet (»domestic jurisdiction»), och att det icke kräves av medlemsstaterna, att de hänskjuta sådana frågor till avgörande enligt stadgan.

Allmänna föreskrifter örn organisationens samordnande funktion givas i

artiklarna 57 och 58.

Enligt den förra skola de olika »fackorgan» som upp­

rättats genom mellanstatliga överenskommelser och som enligt de statuter som gälla för dem ha vidsträckta internationella åligganden på här ifråga­ varande områden, anknytas till Förenta Nationerna i överensstämmelse med vissa närmare föreskrifter i art. 63 rörande det ekonomiska och sociala rådet. Art. 58 stadgar, att organisationen skall framlägga förslag angående samord­ nandet av dessa fackorgans arbetsprogram (»policies») och verksamhet. Bland de talrika fackorgan som här kunna komma i fråga må nämnas å ena sidan sådana sedan länge existerande sammanslutningar som världspostunionen och telegrafunionen, å andra sidan under kriget tillkomna eller planerade institutioner såsom den internationella jordbruks- och livsmedelsorganisatio- nen och den internationella valutafonden. Även den internationella arbetsor­ ganisationen torde höra till de här åsyftade fackorganen. När så befinnes lämpligt skall vidare, enligt

art. 59,

Förenta Nationerna taga initiativ till

upprättandet av nya fackorgan, i den mån sådana erfordras för realiserandet av de syften som angivas i art. 55.

Även Nationernas förbunds akt innefattade i sin art. 24 föreskrifter örn anslutning av internationella institutioner (»bureaux internationaux»), men

56

i övrigt synas bestämmelserna i stadgans kap. IX ha en vidare räckvidd än motsvarande stadganden i förbundsakten. Denna uppräknade i art. 23 ett begränsat antal ekonomiska och sociala områden, såsom arbetsförhållandena, vita slavhandeln, opiumhandeln, kommunikationerna och hälsovården, vilka skulle göras till föremål för förbundets, respektive medlemmarnas reforme­ rande eller kontrollerande verksamhet. Förenta Nationernas stadga däremot anger i så allmänna ordalag de ekonomiska och sociala frågor som falla inom organisationens verksamhetsområde, att uppräkningen blir praktiskt taget uttömmande. En annan viktig skillnad mellan akten och stadgan är, att den senare inrättar ett centralt organ för verksamheten. I första hand vilar, enligt

art. 60,

ansvaret för organisationens i kap. IX angivna uppgifter på

generalförsamlingen, men under dess myndighet skall det effektiva arbetet bedrivas av det ekonomiska och sociala rådet. För att betona betydelsen av dess åligganden har rådet i stadgan gjorts till ett av organisationens huvud­ organ.

Bestämmelserna i kap. X om det ekonomiska och sociala rådet inledas med reglerna för rådets sammansättning. Det skall enligt

art. 61

bestå av aderton

medlemmar av organisationen, vilka väljas av generalförsamlingen. Valet sker med två tredjedelars majoritet av församlingens närvarande och röstande medlemmar (art. 18). Sex medlemmar av rådet skola årligen väljas för tre ar, dock att vid det första valet aderton medlemmar skola utses, av vilka sex skola avgå efter ett år och sex efter två år i den ordning generalförsam­ lingen besluter. En avgående medlem kan omedelbart återväljas. Varje med­ lem av rådet skall företrädas av ett ombud och äga en röst. Rådets beslut fat­ tas med enkel majoritet bland närvarande och röstande medlemmar

(art. 67).

I det ekonomiska och sociala rådet göres sålunda ingen skillnad mellan stor­ makter och mindre stater. Inga ständiga rådsplatser finnas här, ej heller någon vetorätt.

Rådets uppgifter äro främst att taga initiativ till internationellt samarbete på det ekonomiska och sociala området samt att fullgöra huvudparten av organisationens åligganden enligt kap. IX med avseende på fackorganen. Rå­ det äger sålunda utarbeta eller taga initiativ till undersökningar och rappor­ ter avseende internationella frågor på de ekonomiska, sociala och kulturella områdena, rörande undervisning och hälsovård samt på därmed samman­ hängande områden. Det kan även framställa förslag i dessa frågor såväl till generalförsamlingen som till medlemsstaterna och vederbörande fackorgan. Vidare äger rådet framlägga förslag rörande det skydd för de mänskliga rättigheterna som organisationen har till syfte att befrämja. I fråga om an­ gelägenheter, som falla inom rådets behörighet, kan det underställa general­ församlingen förslag till internationella avtal samt sammankalla internatio­ nella konferenser i enlighet med av organisationen fastställda föreskrifter

(art. 62).

Med fackorganen kan rådet ingå överenskommelser för att fast­

ställa de villkor på vilka dessa organ skola anknytas till Förenta Nationerna. Sådana avtal skola underställas generalförsamlingen för godkännande (jfr även art. 17, mom. 3). Rådet äger också öppna underhandlingar med fack­

57

organen och avgiva förslag till dem, generalförsamlingen och medlemssta­

terna i syfte att samordna organens verksamhet

(art. 63).

Det kan vidtaga

lämpliga åtgärder för att erhålla regelbundna rapporter från fackorganen

samt träffa överenskommelser med dem och medlemsstaterna i syfte att in­

förskaffa rapporter angående vad som gjorts för att sätta i verket rådets

egna förslag och generalförsamlingens inom rådets behörighetsområde fal­

lande förslag. De erinringar som rådet önskar göra med anledning av rap­

porterna äger det delgiva generalförsamlingen

(art. 64-).

Jämte dessa funktioner har det ekonomiska och sociala rådet att fullgöra*

uppgifter, som falla inom dess kompetens i samband med genomförandet av

generalförsamlingens förslag, eller som tilldelas rådet av generalförsamlingen

(art. 66, momenten 1 och 3).

Det äger även lämna upplysningar till säker­

hetsrådet och skall på dess begäran biträda detta

(art. 65).

Slutligen kan det

ekonomiska och sociala rådet med generalförsamlingens godkännande full­

göra särskilda uppgifter på begäran av något fackorgan eller av medlemmar

i organisationen

(art. 66, mom. 2).

Beträffande förfarandet i det ekonomiska och sociala rådet givas bestäm­

melser i

artiklarna 68

—72. Rådet skall tillsätta de utskott som erfordras för

fullgörande av dess åligganden, bl. a. ett för främjande av de mänskliga rät­

tigheterna. Den uttryckliga föreskriften om ett sådant utskott tillkom på San

Francisco-konferensen, och syftet synes bl. a. vara, att detta utskott skall

utarbeta en internationell rättighetsförklaring. I Dumbarton Oaks-planen

stadgades, att utskotten skulle bestå av experter, men denna bestämmelse

ströks på konferensen för att lämna rådet friare händer vid valet av utskotts-

ledamöter. Vid behandlingen av angelägenheter som speciellt beröra någon

medlemsstats intressen skall rådet inbjuda denna att utan rösträtt deltaga

i överläggningarna. Rådet äger även bereda representanter för fackorganen

tillfälle att utan rösträtt deltaga i dess och utskottens överläggningar samt

självt låta sig representera vid fackorganens sammankomster. För att ytter­

ligare stärka rådets samordnande funktion har vidare stadgats, att det må

vidtaga lämpliga anstalter för att rådpläga även med icke statliga (»non-

governmental») organisationer inom sitt kompetensområde. Bestämmelsen

avser såväl internationella som nationella organisationer, men beträffande

de senare är det ett villkor, att arrangemanget föregås av samråd med veder­

börande medlemsstat.

I övrigt fastställer rådet självt sin arbetsordning, inbegripet sättet för ut­

seende av ordförande. Det sammanträder, när så erfordras i enlighet med

arbetsordningen, vilken skall innefatta bestämmelser örn rådets samman­

kallande på begäran av flertalet av dess medlemmar.

58

Icke självstyrande territorier. Förvaltarskapssystemet. Förvaltarskaps-

rådet. Kapitlen XI—XIII.

Kap. XI utgör en deklaration angående riktlinjerna för förvaltningen av icke självstyrande territorier i allmänhet, medan kapitlen XII och XIII inne­ hålla föreskrifter örn upprättande av ett speciellt förvaltarskapssystem för vissa territorier. Den allmänna principförklaringen saknar motsvarighet i Nationernas förbunds akt. Däremot har förvaltarskapssystemet en förebild i förbundets mandatsystem, även örn skiljaktigheterna äro avsevärda.

Deklarationens huvuddel återfinnes i

art. 73.

Den avser alla »territorier,

vilkas befolkning ännu ej uppnått full självstyrelse», och den avges i de med­ lemsstaters namn vilka nu bära eller i framtiden övertaga ansvaret för så­ dana territoriers förvaltning. Som ledande grundsats i deklarationen upp­ ställes principen, att befolkningens intressen i första hand skola tillgodoses. Innevånarnas välfärd skall till det yttersta främjas, inom ramen av stadgans internationella freds- och säkerhetssystem. I anslutning till denna allmänna målsättning åtaga sig vederbörande medlemsstater vissa mera preciserade förpliktelser. De lova sålunda att trygga befolkningens politiska, ekonomiska, sociala och kulturella framåtskridande, under tillbörligt hänsynstagande till dess inhemska kultur. De ämna tillse, att innevånarna behandlas rättvist och skyddas mot övergrepp. De vilja beakta befolkningens politiska strävanden, utveckla dess självstyrelse och befordra uppbyggandet av fria politiska insti­ tutioner, alltjämt med vederbörlig hänsyn tagen till de särskilda förhållan­ dena och den kulturella nivån inom varje territorium. Konstruktiva åtgärder skola vidtagas för territoriernas utveckling, forskning uppmuntras, och in­ ternationellt samarbete inledas i syfte att förverkliga de mål som uppställas i deklarationen. I överensstämmelse med Förenta Nationernas huvudända­ mål åtaga sig medlemsstaterna att även såsom förvaltare av icke självsty­ rande territorier medverka till att upprätthålla internationell fred och sä­ kerhet. Slutligen stadgas i deklarationen en viss skyldighet att lämna statis­ tiska och andra upplysningar av teknisk natur rörande de ekonomiska och sociala förhållandena och uppfostran i territorierna. Sådana uppgifter skola av vederbörande medlemsstat regelbundet tillställas generalsekreteraren, »med de inskränkningar som må betingas av säkerhetsskäl eller av konstitutionella hänsyn». Någon befogenhet för Förenta Nationerna att inblanda sig i med­ lemsstaternas tillämpning av de i deklarationen uppställda grundsatserna finnes emellertid ej.

Åtagandena i art. 73 kompletteras med en förklaring i

art. 74,

att Förenta

Nationernas medlemmar äro ense om att deras politik även i fråga om icke självstyrande territorier måste grunda sig på den goda grannsämjans prin­ cip i sociala, ekonomiska och kommersiella angelägenheter och taga hänsyn till den övriga världens intressen och välfärd.

Bestämmelserna i kap. XII om förvaltarskapssystemet inledas med

art. 75,

vari stadgas, att »Förenta Nationerna skall under sin myndighet upprätta

59

ett internationellt förvaltarskapssystem för förvaltning och övervakning av territorier, som må komma att underställas detta genom senare särskilda av­ tal». Sådana territorier kallas i stadgan »förvaltarskapsområden» och kunna enligt

art.

77,

mom. 1,

tillhöra någon av följande tre kategorier: 1) mandat­

områden; 2) territorier, som till följd av det andra världskriget kunna komma att avskiljas från fiendestaterna; 3) territorier, som frivilligt ställas under förvaltarskapssystemet av de för deras förvaltning ansvariga staterna. Enligt uttrycklig bestämmelse i

art. 78

kan föi~valtarskapssystemet däremot icke till-

lämpas på territorier, som blivit medlemmar av Förenta Nationerna. Genom själva stadgan ställas emellertid inga territorier under förvaltarskapssystemet

(art.

77,

mom. 2),

och bestämmelserna i kap. XII medföra icke i och för sig

någon ändring i bestående rättsförhållanden

(art. 80).

Först genom avslutan­

det av särskilda förvaltarskapsavtal blir förvaltarskapssystemet tillämpligt på de i avtalen angivna territorierna och i enlighet med däri fastställda före­ skrifter. Mellan vilka parter förvaltarskapsavtalen skola slutas, framgår icke klart av stadgans bestämmelser. Det säges endast, att bestämmelserna örn förvaltarskap för varje territorium och ändringar i dem fastställas genom överenskommelse mellan de direkt berörda staterna, bland dem vederbörande mandatärmakt, när det gäller mandatområde, som förvaltas av en medlems­ stat (Japan uteslutes sålunda). Därjämte föreskrives, att de mellan vederbö­ rande stater slutna avtalen skola godkännas av Förenta Nationerna

(art. 79).

Förvaltarskapssystemets grundläggande syften äro, i anslutning till orga­ nisationens allmänna ändamål, följande enligt

art. 76:

»a) att främja internationell fred och säkerhet;

b) att befordra förvaltarskapsområdenas innevånares framåtskridande i politiskt, ekonomiskt och socialt avseende samt på uppfostrans område även­ som deras fortskridande utveckling emot självstyrelse eller oberoende, under hänsynstagande till varje områdes och dess befolknings särskilda förhållan­ den och befolkningens fritt uttryckta önskemål samt enligt bestämmelserna i varje särskilt förvaltarskapsavtal;

c) att stärka aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande fri­ heter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion, samt främja insikten om alla folks inbördes beroende;

d) att tillförsäkra alla Förenta Nationernas medlemmar och dessas med­ borgare lika behandling i sociala, ekonomiska och kommersiella angelägen­ heter, ävensom åt sagda medborgare trygga lika behandling vid rättsskip­ ningen, dock utan förfång för förverkligandet av förvaltarskapssystemets ovan angivna syften samt med förbehåll för vad i artikel 80 stadgas.»

Huru dessa grundsatser skola förverkligas i fråga örn varje särskilt för- valtarskapsområde, därom skola närmare föreskrifter givas i vederbörande förvaltarskapsavtal. Avtalet skall enligt

art. 81

innefatta de bestämmelser

som skola gälla för områdets förvaltning och tillika angiva den myndighet som har att utöva förvaltningen. Denna s. k. förvaltande myndighet kan vara en eller flera stater eller också organisationen själv.

Såsom en särskild förpliktelse ålägger

art. 84

den förvaltande myndighe­

60

ten att tillse, att förvaltarskapsområdet bidrager till att upprätthålla interna­

tionell fred och säkerhet. I detta syfte ger artikeln den förvaltande myndig­

heten befogenhet att använda från området härrörande frivilligstyrkor, för­

måner och bistånd såväl för fullgörandet av egna åtaganden gentemot säker­

hetsrådet som för det lokala försvaret och för vidmakthållande av lag och

ordning inom området. Härjämte kan enligt

art. 82

varje förvaltarskapsav-

tal innehålla särskilda bestämmelser angående ett eller flera såsom strate­

giska betecknade områden, omfattande en del av eller hela det förvaltar-

skapsområde som avtalet avser. Även beträffande de strategiska områdenas

befolkning gälla emellertid de i art. 76 angivna allmänna grundsatserna

(art.

83, mom. 2).

Förenta Nationernas uppgifter beträffande strategiska områden fullgöras

enligt

art. 83, mom. 1,

av säkerhetsrådet. Detta skall sålunda med den i art 27,

morn. 3, föreskrivna majoriteten godkänna hithörande bestämmelser i för-

valtarskapsavtalen liksom eventuella ändringar i dessa bestämmelser. Be­

träffande politiska, ekonomiska och sociala angelägenheter samt uppfost­

ringsfrågor skall säkerhetsrådet anlita förvaltarskapsrådets bistånd, utan att

dock därigenom säkerhetshänsyn eller föreskrifterna i vederbörande förval-

tarskapsavtal åsidosättas

(art. 83, inom. 3).

I fråga om förvaltarskapsavtal för områden, vilka ej betecknats som stra­

tegiska, åligger det enligt

art. 85, mom. 1,

generalförsamlingen att fullgöra

Förenta Nationernas uppgifter. Bl. a. skola sådana avtal liksom ändringar

däri godkännas av församlingen med två tredjedelars majoritet (jfr art. 16

och art. 18, mom. 2). Generalförsamlingen skall i sin hithörande verksam­

het biträdas av förvaltarskapsrådet

(art. 85, mom. 2).

Närmare bestämmelser rörande förvaltarskapsrådet givas i kap. XIII.

Föreskrifterna i

art. 86

om rådets sammansättning gå ut på dels att tillför­

säkra de ständiga medlemmarna av säkerhetsrådet en permanent representa­

tion även i förvaltarskapsrådet, dels att lika fördela antalet platser i detta

råd mellan stater, som administrera förvaltarskapsområden, och stater, som

icke göra det. Förvaltarskapsrådet skall därför bestå av:

a) de medlemsstater som omhänderha förvaltarskapsområden;

b) de ständiga medlemmar av säkerhetsrådet som icke omhänderha för­

valtarskapsområden ;

c) så många andra, av generalförsamlingen för tre år valda medlemsstater,

att antalet medlemmar i förvaltarskapsrådet, vilka styra förvaltarskapsom­

råden, blir lika stort som antalet medlemmar, vilka icke göra det. General­

församlingens val sker med två tredjedelars majoritet (jfr art. 18, mom. 2).

Varje medlem av förvaltarskapsrådet skall utse en särskilt kvalificerad per­

son som sin representant i rådet och har enligt

art. 89

en röst i rådet. Beslu­

ten fattas med enkel majoritet av närvarande och röstande medlemmar. Nå­

gon form av vetorätt förekommer alltså icke här.

Angående rådets uppgifter stadgas i

art. 87,

att generalförsamlingen och,

under dess myndighet, förvaltarskapsrådet äga befogenhet att i samband

med fullgörandet av sina funktioner

61

a) granska rapporter från den förvaltande myndigheten;

b) mottaga petitioner och granska dem i samråd med den förvaltande myn­

digheten;

c) anordna periodiska besök i förvaltarskapsområdena på tider, som fast­

ställas genom överenskommelse med den förvaltande myndigheten;

samt i övrigt

d) vidtaga åtgärder i enlighet med vederbörande förvaltarskapsavtals be­

stämmelser.

Vidare ålägges förvaltarskapsrådet i

art. 88

att utarbeta ett frågeformulär

rörande befolkningens framsteg i politiskt, ekonomiskt och socialt avseende

och på uppfostrans område. På grundval av detta frågeformulär skall veder­

börande förvaltande myndighet avgiva en årlig rapport till generalför­

samlingen angående förvaltarskapsområde, som står under församlingens

överinseende.

Förvaltarskapsrådet antager självt sin arbetsordning, däri inbegripet regler

för utseende av ordförande. Rådet sammanträder, när så erfordras i enlighet

med föreskrifterna i aibetsordningen, som skall innefatta bestämmelser om

rådets sammankallande på begäran av flertalet av dess medlemmar

(art. 90).

Då det befinnes lämpligt, skall förvaltarskapsrådet anlita det ekonomiska

och sociala rådets samt de särskilda fackorganens bistånd i frågor, som falla

inom dessas verksamhetsområden

(art. 91).

I förhållande till Nationernas förbunds mandatsystem företer förvaltar-

skapssystemet, såsom antytts, åtskilliga avvikelser. Sålunda är det nya syste­

met mera elastiskt än det gamla. Det avser icke som mandatsystemet blott

kolonialområden som fråntagits besegrade fiendestater utan kan utsträckas

till varje territorium som genom avtal göres till förvaltarskapsområde. Å

andra sidan innefattar själva stadgan ingen förpliktelse att lägga något terri­

torium under förvaltarskapssystemet. Systemets omfattning blir alltså helt

beroende på de avtal som i denna sak komma att slutas mellan de intresse­

rade staterna. Dessa avtal bliva vidare bestämmande för den konkreta till-

lämpningen av förvaltarskapssystemets allmänna grundsatser på de olika

förvaltarskapsområdena. Härigenom öppnas större möjligheter att anpassa

förvaltningsföreskrifterna efter omständigheterna i det enskilda fallet än ge­

nom den gamla, mera stela indelningen i A-, B- och C-mandat. Till skillnad

från mandaten kunna förvaltarskapsområdena vidare förvaltas av flera sta­

ter gemensamt eller av organisationen själv. En annan avvikelse består i att

förvaltarskapsområdena kunna och skola militärt utnyttjas vid upprätthållan­

det av internationell fred och säkerhet. Även i fråga örn kontrollen över om­

rådenas förvaltning föreligga olikheter. Beträffande mandaten utövades kon­

trollen, åtminstone i huvudsak, av Nationernas förbunds råd med biträde av

en mandatkommission, beslående av experter, som icke voro regeringsrepre-

sentanter. Förvaltarskapsområdena däremot stå — med undantag av de stra­

tegiska områdena -— under generalförsamlingens överinseende, och försam­

lingen har vid sin sida det av rcgeringsrepresentanter sammansatta förvaltar­

skapsrådet. Den i praxis beträffande mandaten accepterade petitionsrätten

62

har i fråga om förvaltarskapsområden under generalförsamlingens kontroll inskrivits i stadgan och kompletterats med möjligheten att anordna perio­ diska besök i områdena.

Internationella domstolen. Kapitel XIV.

Kap. XIV (artiklarna 92—96) av stadgan innehåller bestämmelser rörande den internationella domstolen, vars stadga dessutom är fogad till Förenta Nationernas stadga.

Att en internationell domstol med uppgift alt på rättsliga grunder avgöra tvister mellan stater måste ingå som ett led i den nya världsorganisationen, torde ha ansetts tämligen självklart. Dumbarton Oaks-planen upptog en in­ ternationell domstol som ett av organisationens huvudorgan, och samma be­ stämmelse återkommer i stadgans ari. 7. Enligt Dumbarton Oaks-planen, som i detta hänseende följts i stadgan, skulle domstolen vara betydligt närmare knuten till Förenta Nationerna än den av Nationernas förbund upprättade fasta mellanfolkliga domstolen var till förbundet. Sistnämnda domstol var i viss mån organisatoriskt förenad med Nationernas förbund, framför allt såtillvida som dess ledamöter valdes av Nationernas förbunds råd och för­ samling, men i övrigt var den en i förhållande till förbundet fristående insti­ tution. En fråga, till vilken varken Dumbarton Oaks-planen eller den av de förenade nationerna för behandling av domstolsstadgan tillsatta juristkom­ mitté, som sammanträdde i Washington i april 1945, tagit ställning, var, huruvida den nya världsorganisationens internationella domstol skulle utgö­ ras av den redan bestående fasta mellanfolkliga domstolen (Haag-domstolen) eller av en ny domstol. Frågan var av vikt särskilt med hänsyn till de många under mellankrigsåren avslutna skiljedomsfördrag, vari den fasta mellanfolk­ liga domstolen insatts som den instans som skulle avdöma rättstvister mel­ lan de fördragsslutande partenia. Dessa fördrag kunde icke i och för sig giva någon behörighet åt en ny internationell domstol utan måste tvärtom anses ha i ifrågavarande delar förfallit, om den fasta mellanfolkliga domstolen upp­ hörde att existera. San Francisco-konferensen stannade vid att Förenta Na­ tionernas internationella domstol skulle vara en ny domstol. Skälen härför torde ha varit, att åtskilliga av de vid konferensen representerade staterna icke varit anslutna till den fasta mellanfolkliga domstolen och framför allt, att några till denna anslutna stater — innefattande icke blott stater, som un­ der kriget varit de vid konferensen företrädda makternas motståndare, utan även några under kriget neutrala stater — icke voro representerade vid konfe­ rensen. Man ansåg sig icke kunna genomföra en så betydande organisatorisk förändring i fråga om Haag-domstolen, som dess anknytning till Förenta Nationerna skulle innebära, utan dessa staters medverkan. Frågan om de ovan åsyftade skiljedomsfördragens fortsatta tillämplighet sökte man lösa ge­ nom att i domstolsstadgan införa vissa bestämmelser, vartill det blir anled­ ning att nedan återkomma. Kontinuiteten mellan den nya internationella

63

domstolen och den fasta mellanfolkliga domstolen understryk.es också på det sätt, att det i

art. 92

av Förenta Nationernas stadga framhålles, att den nya

domstolens stadga är grundad på den äldre domstolens stadga.

Av art. 92 framgår för övrigt den nära förbindelsen mellan domstolen och världsorganisationen. Den internationella domstolen säges vara Förenta Na­ tionernas främsta rättsskipande organ, och dess stadga säges utgöra en inte­ grerande del av Förenta Nationernas stadga Förbindelsen framgår ytter­ mera av

art. 93,

vilken föreskriver, att Förenta Nationernas medlemmar skola

vara ipso facto anslutna till den internationella domstolens stadga. Motsva­ rande gällde icke för Nationernas förbunds medlemmar. Även utanför För­ enta Nationerna stående stater skola dock enligt art. 93 ha möjlighet att an­ sluta sig till domstolsstadgan, på villkor som i varje särskilt fall fastställas av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Enligt

art. 9i

förpliktar sig varje medlem av Förenta Nationerna att ställa

sig den internationella domstolens beslut till efterrättelse. Motsvarande för­ pliktelse var stadgad i Nationernas förbunds akt, art. 13. En dylik förpliktelse måste för övrigt anses vara innefattad i de avtal mellan parterna varpå dom­ stolens behörighet i varje särskilt fall grundar sig. Någon obligatorisk juris­ diktion för domstolen är nämligen icke stadgad rare sig i Förenta Nationer­ nas stadga eller i domstolsstadgan. Dessutom ger art. 94 säkerhetsrådet en viss exekutiv befogenhet för det fall, att part i ett mål underlåter att full­ göra förpliktelser, som följa av domstolens utslag i målet. På anhållan av den andra parten äger säkerhetsrådet då, därest det finner nödvändigt, fram­ lägga förslag eller fatta beslut om vidtagande av åtgärder för utslagets verk­ ställande. En viss exekutiv myndighet tillkom redan Nationernas förbunds råd enligt förbundsaktens art. 13, enligt vilken rådet, örn part underlät att ställa sig domstolsutslag till efterrättelse, skulle föreslå åtgärder för att åväga­ bringa dess verkställighet. Då ingen skyldighet att efterkomma rådets förslag var föreskriven, var denna bestämmelse till sin verkan tämligen oviss. Någon säkerhet för att exekution skall komma till stånd erbjuder icke heller stad­ gans art. 94. Det ankommer på säkerhetsrådets beprövande, örn det skall befatta sig med saken, och det är något oklart, vilka åtgärder som skola till­ gripas. Tvångsåtgärder enligt kap. VII av stadgan kunna endast ifrågakomma under den i art. 39 angivna förutsättningen: att hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling föreligger. Härav lär följa, att en parts vägran att ställa sig domstolens utslag till efterrättelse kan föranleda tvångsåtgärder en­ dast under förutsättning, att säkerhetsrådet finner denna vägran utgöra ett hot mot freden.

I

art. 95

förklaras, att stadgans bestämmelser icke utgöra hinder för att

Förenta Nationernas medlemmar anlita andra domstolar för lösande av sina tvister på grundval av redan gällande eller framtida avtal.

Art. 96

föreskriver först och främst, att generalförsamlingen och säkerhets­

rådet — i likhet med Nationernas förhunds råd och församling enligt art. 14 av förbundsakten — äga att begära rådgivande yttranden av domstolen i var­ je rättsfråga. Denna bestämmelse har bland annat den betydelsen, att det

64

:

blir möjligt att erfara domstolens mening om den rättsliga sidan av en in­ ternationell tvist, som handlägges av generalförsamlingen eller säkerhets­ rådet. Art. 96 har emellertid därjämte en bestämmelse, vartill motsvarighet saknades i förbundsakten och varigenom tillfälle beredes icke blott general­ församlingen och säkerhetsrådet utan ock Förenta Nationernas övriga organ samt fackorgan att efter bemyndigande av generalförsamlingen begära råd­ givande yttranden från domstolen i rättsfrågor, som falla inom ramen för deras verksamhet.

Sekretariatet. Kapitel XV.

Förenta Nationernas sekretariat består jämlikt

art. 97

i stadgan av en

generalsekreterare och erforderlig personal. Generalsekreteraren, som är or­ ganisationens högste ämbetsman, tillsättes av generalförsamlingen på förslag av säkerhetsrådet. Rådets beslut fattas i denna fråga enligt bestämmelsen i art. 27, mom. 3, och samtliga permanenta rådsmedlemmar måste sålunda vara ense om förslaget. Huruvida församlingens beslut kräver enkel eller två tredjedelars majoritet, framgår icke klart av stadgan, men val av gene­ ralsekreterare förekommer i varje fall icke bland de i art. 18, mom. 2, upp­ räknade exemplen på ärenden, beträffande vilka kvalificerad majoritet är erforderlig. Det må erinras om att Nationernas förbunds generalsekreterare enligt akten utsågs av rådet (varvid enhälligt beslut krävdes) med godkän­ nande av församlingens majoritet. Någon bestämmelse om den tid för vilken generalsekreteraren skall utses finnes icke i stadgan. Enligt den amerikanska San Francisco-delegationens rapport till Förenta Staternas president inne­ bär detta, att en överenskommelse mellan generalförsamlingen och säker­ hetsrådet angående mandattiden förutsättes komma till stånd. Generalsek­ reteraren skall fungera i denna egenskap vid generalförsamlingens, säker­ hetsrådets, det ekonomiska och sociala rådets och förvaltarskapsrådets samt­ liga möten och skall även fullgöra de övriga uppgifter som dessa organ till­ dela honom. Han skall avgiva en årlig rapport till generalförsamlingen angående organisationens verksamhet

(art. 98).

I motsats till Nationernas

förbunds generalsekreterare har han vidare fått den viktiga befogenheten att fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på varje omständighet, som enligt hans mening kan utgöra ett hot mot upprätthållandet av internationell fred och säkerhet

(art. 99).

Vid San Francisco-konferensen väcktes förslag örn att även ett antal bi­ trädande generalsekreterare skulle tillsättas i samma ordning som den ordi­ narie. Förslaget förkastades, bl. a. därför att genom ett sådant förfarande de biträdande generalsekreterarna skulle bliva ansvariga icke inför den ordi­ narie generalsekreteraren utan liksom denne inför de tillsättande organen. Man skulle få ett kollegium i spetsen för sekretariatet i stället för en enda chef, och effektiviteten skulle bliva lidande därpå.

Art. 101

föreskriver i

stället, att all personal i sekretariatet skall tillsättas av generalsekreteraren enligt ett reglemente, som fastställes av generalförsamlingen. Särskild personal

65

skall stadigvarande tilldelas det ekonomiska och sociala rådet, förvaltar- skapsrådet och, om erforderligt, andra Förenta Nationernas organ, men även dessa personalgrupper skola ingå i sekretariatet. Vid tillsättandet av perso­ nal liksom vid utformningen av tjänstevillkoren skall hänsyn i främsta rum­ met tagas till nödvändigheten av att tillföra sekretariatet arbetskraft, som fyller de högsta krav på duglighet, kunnighet och rättrådighet. Därjämte skall även beaktas, att rekryteringen bör ske på en så vid geografisk grund­ val som möjligt.

Sekretariatets medlemmar skola utgöra en internationell tjänstemannakår i ordens fulla bemärkelse.

Art. 100,

som tillädes på San Francisco-konfBren­

sen, stadgar sålunda, att generalsekreteraren och sekretariatets personal vid fullgörandet av sina åligganden icke få begära eller mottaga instruktioner från någon regering eller från någon myndighet utanför organisationen. De skola över huvud avhålla sig från varje handling som kan menligt inverka på deras ställning som internationella tjänstemän, ansvariga endast inför orga­ nisationen. Ä andra sidan förbinda sig medlemsstaterna att icke söka påverka generalsekreteraren eller sekretariatets personal i deras verksamhet.

Stadgans bestämmelser örn sekretariatspersonalens privilegier och immuni­ teter behandlas nedan.

Särskilda bestämmelser. Kapitel XVI.

I kap. XVI har sammanförts en rad bestämmelser av blandat innehåll, vilka samtliga sakna motsvarighet i Dumbarton Oaks-planen.

Art. 102

rör registrering av internationella avtal. Den har till förebild art.

18 i Nationernas förbunds akt, som ålade varje medlem av förbundet att hos förbundssekretariatet inregistrera sina internationella överenskommelser, vid äventyr att dessa annars icke skulle bliva bindande. Art. 18 gick tillbaka på den första av president Wilson’s fjorton punkter, riktad mot den hemliga diplomatien och avslutandet av hemliga fördrag. Även om stadgandet icke blev ett fullt effektivt medel mot hemliga fördrag, fick det i varje fall till följd, att ett mycket stort antal fördrag publicerades i Nationernas förbunds traktatsamling och därmed blevo lätt tillgängliga. Redan detta betraktades som en sådan fördel, att Förenta Staterna år 1934 frivilligt började registrera sina fördrag hos sekretariatet. Art. 102 har fått en från art. 18 något av­ vikande utformning. Den stadgar, att varje fördrag och varje internationellt avtal sorn ingås av någon medlem av Förenta Nationerna efter stadgans ikraftträdande skall så snart som möjligt inregistreras hos sekretariatet och av detta publiceras. Försummas registreringen, blir påföljden, att avtalet icke av någon part i detsamma kan åberopas inför något av Förenta Nationernas organ. Medan elt oregistrerat avtal enligt art. 18 i förbundsakten förklara­ des vara icke bindande, nöjer sig sålunda art. 102 med att föreskriva, att det icke kan av parterna åberopas inför organisationens organ, exempel­ vis inför den internationella domstolen, säkerhetsrådet eller generalförsam­ lingen. Det kan emellertid ifrågasättas, örn registrering och publicering i prak-

liihang till riksdagens protokoll 1046. 1 saini. Xr 106.

66

liken kan krävas beträffande alla slags avtal. Särskilda svårigheter måste en strikt tillämpning av art. 102 möta i fråga om sådana militäravtal som enligt art. 43 skola slutas mellan säkerhetsrådet och medlemsstaterna. Sa­ ken uppmärksammades på San Francisco-konferensen, och att döma av de brittiska och amerikanska kommentarerna till stadgan förutsattes även, alt generalförsamlingen i sinom tid skulle utarbeta närmare regler för ar­ tikelns tillämpning på olika typer av avtal. Det må tilläggas, att på kon­ ferensen förutsattes, att även icke medlemsstater skulle beredas möjlighet att inregistrera sina avtal, vare sig dessa slutits med annan icke medlemsstat eller med medlemsstat.

Art. 103

föreskriver att, om medlemsstaternas förpliktelser enligt stadgan

skulle komma i konflikt med deras förpliktelser enligt något annat interna­ tionellt avtal, förpliktelserna enligt stadgan skola gälla. Artikeln motsvarar i stort sett art. 20 i förbundsakten men ålägger icke som denna medlemssta­ terna att vidtaga åtgärder för att frigöra sig från sådana förpliktelser gent­ emot icke medlemsstater som äro oförenliga med stadgans bestämmelser. Även enligt art. 103 är emellertid klart, att en medlemsstat icke kan undan­ draga sig en skyldighet enligt stadgan med motiveringen, att fullgörandet av skyldigheten icke låter sig förena med statens förpliktelser gentemot en utomstående stat. Så t. ex. kan en medlemsstat icke vägra deltaga i ekono­ miska tvångsåtgärder mot en icke medlemsstat på den grund, att dess del­ tagande skulle innebära ett brott mot ett mellan de båda staterna gällande handelsavtal.

Enligt

art. 104

skall organisationen inom varje medlemsstats område tiller­

kännas den rättskapacitet som är erforderlig för fullgörandet av dess upp­ gifter. Organisationen måste för sin verksamhet kunna ingå privaträttsliga avtal och föra talan inför rätta, den måste kunna köpa förnödenheter, hyra lokaler, träffa arbetsavtal etc. Det är detta behov av rättslig handlingsförmåga som art. 104 avser att tillgodose. Någon liknande bestämmelse fanns icke i Nationernas förbunds akt, men i praxis åtnjöt Nationernas förbund erfor­ derlig rättskapacitet.

Art. 105

stadgar, att organisationen och dess tjänstemän samt medlemssta­

ternas representanter skola åtnjuta för sin verksamhet nödvändiga privilegier och immuniteter. Dessa företrädesrättigheters innehåll angives icke närmare, det talas icke ens som i förbundsaktens motsvarande bestämmelse örn diplo­ matiska privilegier och immuniteter. I stället överlåtes åt generalförsamling­ en att uppgöra förslag om tillämpningsföreskrifter att underställas med­ lemsstaterna, eventuellt för avslutande av konventioner i ämnet.

Övergångsbestämmelser rörande säkerheten. Kapitel XVII.

Verksamheten för upprätthållande av fred och säkerhet bygger, såsom förut (s. 43) utvecklats, till väsentlig del på de särskilda avtal örn »väpnade styrkor, bistånd och förmåner» som staterna skola ingå med säkerhetsrådet

67

(art. 43). Stadgan förutsätter därför, att säkerhetsrådet ej från början kan »utöva sina uppgifter enligt art. 42». För att detta skall kunna ske, torde det dock ej anses vara nödvändigt, att alla åsyftade avtal komma till stånd. Sä­ kerhetsrådet skall självt bilda sig en uppfattning örn när avtalsapparaten är tillfyllestgörande. Det torde få förutsättas, att en formlig deklaration härom i sinom lid skall avgivas.

Art. 106

förbjuder ej uttryckligen rådet att före denna tidpunkt, med be­

gagnande av de mera begränsade resurser över vilka det då förfogar, igång sätta en aktion enligt art. 42. Men man har förutsatt, att så ej kommer att ske. Därför bemyndigas de fem makter som äro ständiga rådsmedlemmar att rådgöra med varandra i överensstämmelse med Moskva-deklarationen den 30 oktober 1943, punkt 5,1 och, när omständigheterna så påkalla, med andra medlemmar »i och för sådant samfällt inskridande på organisationens vägnar som må krävas för att upprätthålla internationell fred och sä­ kerhet»; för en sådan aktion står t. ex. art. 2, punkt 4, icke i vägen. Aktionen kan riktas mot vilken stat som helst, det behöver icke vara en »fiendestat» (jfr örn detta begrepp art. 53, inom. 2). Att inskridandet sker »på orga­ nisationens vägnar» innebär givetvis ej, att medlemmarna skulle vara för­ pliktade att deltaga i ett sådant företag, upplåta baser, lämna passagerätt o. s. v.; icke heller gäller plikten till ömsesidigt bistånd (art. 49). Aktionen bygger helt på frivillig medverkan (och eventuellt särskilda traktater). Men den måste vara »samfälld»; art. 106 auktoriserar inga sådana aktioner som en stormakt kunde vilja företaga på egen hand.

Övergångsbestämmelsen i art. 106 avser rådets verksamhet enligt art. 42. Den hänför sig däremot ej till dess verksamhet för fredlig lösning av tvister (kap. VI) och befriar ej heller rådet från uppgiften att vid behov skrida till provisoriska åtgärder enligt art. 40 och föreskriva »åtgärder icke innebärande bruk av vapenmakt» enligt art. 41. Det synes på grund härav ej uteslutet, att i en och samma konfliktsituation aktioner enligt art. 106 kunna på olika sätt kombineras med aktioner under rådets ledning enligt kap. VII.

Art. 107

har redan berörts i annat sammanhang, nämligen såsom stöd för

»regionala» tvångsåtgärder (se ovan under art. 53). Den har emellertid en mycket större räckvidd. Den utsäger generellt, att stadgan icke lägger hin­ der i vägen för åtgärder, som segrarmakterna vidtaga eller godkänna gent­ emot »fiendestaterna» (jfr art. 53: 2). Med godkända åtgärder torde här­ vid förstås åtgärder, som segrarmakterna bemyndiga andra stater att vid­ taga. De åtgärder som art. 107 sålunda åsyftar — och mot vilka alltså ingen bestämmelse i stadgan kan åberopas — kunna vara av vad slag som helst. Den enda inskränkningen ligger däri, att åtgärden skall vidtagas eller god­ kännas »som följd av» det andra världskriget. Såsom redan framhållits (se * i

1 Ifrågavarande punkt av Moskva-deklarationen lyder i översättning: »Förenta Staternas, Storbritanniens, Sovjetunionens och Kinas regeringar, — — — förklara samfällt: — — —- 5) att de skola rådgöra med varandra och, i den mån omständigheterna så påfordra, med övriga medlemmar av de förenade nationerna med tanke på gemensamma åtgärder i samtliga nationers intresse för upprätthållande av internationell fred och säkerhet, intill dess lag och ordning åter upprättats och ett system för allmän säkerhet införts.»

68

s. 53), är det icke enbart fråga om åtgärder, som vidtagits eller godkänts redan vid den tidpunkt, då stadgan träder i kraft. Artikeln avser även handlingar, som en eller flera segrarmakter finna sig föranlåtna att framdeles föranstalta. Handlingarna kunna företagas samfällt — det är i sådant fall de kunna få karaktären av »regionala» tvångsåtgärder, men ingenting hindrar, att en segrarmakt ensam företager en handling under åberopande av art. 107. In­ nebörden av förbehållet i art. 107 är, att inga där åsyftade åtgärder gentemot fiendestater bliva ogiltiga eller förhindras. Vad som ligger häri, är ej fullt tydligt. Det kan knappast vara meningen att, örn t. ex. en av segrarmak­ terna skulle gå till aktion mot en »fiendestat» och hävda att detta sker som följd av världskriget, säkerhetsrådet skulle under alla förhållanden vara förhindrat att ingripa mot denna aktion enligt de allmänna reglerna om tvångsåtgärder i kap. VII.

Ingen bestämd tidpunkt, vid vilken art. 107 skall upphöra att gälla, fin­ nes angiven. Härutinnan synes en viss motsägelse föreligga mellan denna artikel och art. 53, enligt vilken befogenheten att företaga regionala tvångs­ åtgärder med stöd av art. 107 upphör att gälla, när »organisationen på begä­ ran att vederbörande regeringar må bliva ålagd uppgiften att förebygga yt­ terligare angrepp från sådan stat» (d. v. .s. fiendestat).

Stadgeändringar. Kapitel XVIII.

I jämförelse med Nationernas förbunds akt har stadgan utförliga bestäm­ melser örn stadgeändringar. Förbundsakten föreskrev i art. 26, att ändringar i akten trädde i kraft, sedan de ratificerats av samtliga i rådet företrädda medlemmar samt majoriteten av de medlemmar som voro representerade i församlingen. Ingenting stadgades emellertid om formerna för ändringsbe­ slutets tillkomst, ett förhållande, som gav upphov till åtskillig osäkerhet. Förenta Nationernas stadga öppnar två vägar för genomförande av änd­ ringar i densamma. Enligt

art. 108

skola sådana ändringar träda i kraft för

alla medlemsstater, när de antagits med två tredjedelars majoritet av gene­ ralförsamlingens medlemmar och ratificerats av två tredjedelar av med­ lemsstaterna, bland dem samtliga ständiga medlemmar av säkerhetsrådet. Ändringsbeslutet skall synbarligen här normalt fattas av generalförsamling­ en, ehuru den kvalificerade majoriteten i detta fall räknas efter hela antalet medlemmar i församlingen, icke som i vanliga fall efter antalet närvarande och röstande medlemmar. För att tillmötesgå önskemål från åtskilliga mind­ re stater infördes emellertid på San Francisco-konferensen en bestämmelse, sorn ger möjlighet att i särskild ordning företaga en mera omfattande över­ syn av stadgan.

Art. 109

föreskriver sålunda, att en allmän konferens av

organisationens medlemmar med ändamål att taga stadgan under ompröv­ ning må hållas å tid och plats, som fastställas genom beslut med två tredje­ delars majoritet av församlingens medlemmar och ett samstämmande beslut av sju medlemmar, oavsett vilka, av säkerhetsrådet. Skulle en sådan konfe­

69

rens ej ha kommit till stånd före generalförsamlingens tionde årliga möte efter

stadgans ikraftträdande, inträder automatiskt en viss lättnad i villkoren för

konferensens sammankallande. Frågan om sammankallandet skall då ex

officio upptagas på dagordningen för generalförsamlingens nyssnämnda möte,

och för beslut om konferensens hållande är det då tillräckligt med en enkel

majoritet av församlingens medlemmar samt bifall av sju medlemmar, oavsett

vilka, av säkerhetsrådet. På konferensen har varje medlemsstat en röst. Be­

slut om ändringar i stadgan fattas där med två tredjedelars majoritet, och

ändringen blir giltig, sedan den ratificerats på samma sätt som enligt art.

108 tillkomna ändringar. Envar av de ständiga medlemmarna i säkerhets­

rådet kan sålunda hindra ikraftträdandet av varje ändring i stadgan.

Förhållandet mellan stadgeändringar och utträdesrätt har behandlats ovan

i samband med bestämmelserna om medlemskap (s. 14).

Ratifikation och undertecknande. Kapitel XIX.

Av slutkapitlets båda artiklar rör

art. 110

stadgans ratificering och ikraft­

trädande. Stadgan skall ratificeras av signatärmakterna i överensstämmelse

med deras respektive författningsregler. Ratifikationsinstrumenten skola de­

poneras hos Förenta Staternas regering, som skall notificera samtliga signa-

tärmakter samt generalsekreteraren, sedan denne utsetts, om varje deposi­

tion. Stadgan träder i kraft, när Kina, Frankrike, Sovjetunionen, Storbritan­

nien och Förenta Staterna samt flertalet övriga signatärmakter deponerat

sina ratifikationsinstrument (jfr s. 7). Ett protokoll över depositionerna skall

därefter upprättas av Förenta Staternas regering och i avskrift tillställas öv­

riga signatärmakter. Signatärmakt, som ratificerar stadgan, sedan denna

trätt i kraft, blir ursprunglig medlem av organisationen från och med den

dag, då ratifikationsinstrumentet deponeras.

Stadgan är utformad på fem språk: kinesiska, franska, ryska, engelska och

spanska, och samtliga dessa texter äga enligt

art. lil

lika vitsord. Artikeln

föreskriver vidare, att stadgan skall förbliva deponerad i Förenta Staternas

regerings arkiv samt att behörigen bestyrkta avskrifter skola överlämnas till

övriga signatärmakter.

Stadgan för den internationella domstolen.

Den internationella domstolens stadga utgör, såsom framgår av art. 92 i

Förenta Nationernas stadga, en integrerande del av denna. Den engelska och

franska texten till domstolsstadgan jämte en inom utrikesdepartementet ut­

arbetad svensk översättning därav finnes återgiven i härefter intagen bilaga.

Till sitt innehåll ansluter sig den nya domstolsstadgan nära till stadgan för

den fasta mellanfolkliga domstolen. Ett flertal ändringar äro av formell na­

tur och bero bl. a. på att bestämmelser i den gamla stadgan, som åsyftade

70

Nationernas förbund, i den nya stadgan motsvaras av bestämmelser, som åsyfta Förenta Nationerna. Förändringar av större saklig betydelse äro yt­ terst fåtaliga.

Domstolsledamöternas antal är, enligt art. 3, detsamma som tidigare, eller femton. En uttrycklig bestämmelse har tillagts om att två medborgare i sam­ ma stat icke få vara ledamöter av domstolen.

Med avseende på sättet för val av domare ha de tidigare bestämmelserna i stort sett bibehållits (art. 4 ff.). Domarna väljas sålunda av generalförsam­ lingen och säkerhetsrådet som två vid sidan av varandra stående valkorpora­ tioner. Med avseende på kandidatnomineringen hade den i Washington för­ samlade juristkommittén föreslagit två alternativ: nominering av regering­ arna och nominering, liksom förut, av den permanenta skiljedomstolens s. k. nationella grupper. San Francisco-konferensen bestämde sig för bibehållande av den hittillsvarande metoden, vilken ansågs giva domstolen en mera opoli­ tisk karaktär. Ledamöterna väljas liksom förut för nio år och kunna omväl­ jas. För att förhindra, att hela domstolen ställes under omval på en gång, har man genomfört en anordning, som skall möjliggöra dess successiva förnyan­ de: vid det första valet väljes en tredjedel av ledamöterna för tre år, en tred­ jedel för sex år och de återstående för nio år. Bestämmelser örn de villkor varpå en stat, som är ansluten till domstolsstadgan men icke medlem av Förenta Nationerna, skall beredas tillfälle att deltaga i domarevalen, skola fastställas av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Domstolen skall ha sitt säte i Haag. En i art. 22 införd ny bestämmelse bemyndigar emellertid domstolen att sammanträda på annan ort, örn den i något fall finner detta önskvärt. Härmed har man i någon mån tillmötes­ gått de stundom framkomna önskemålen örn en »regional» organisation av domstolen. De i den fasta mellanfolkliga domstolens stadga (artiklarna 26 och 27) förekommande bestämmelserna, att domstolen skulle tillsätta sär­ skilda kamrar för mål rörande arbetsförhållanden samt angående transitering och samfärdsel, vilka aldrig erhöllo någon praktisk betydelse, lia ersatts med bestämmelser (art. 26) om att domstolen, när den finner lämpligt, äger till­ sätta kammare för särskilda slag av mål eller för ett särskilt mål.

Den i stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen medgivna rätten för part att i domstolen insätta en »nationell domare», örn bland domstolens ledamöter icke finnes någon som är medborgare i staten i fråga, har bibe­ hållits (art. 31).

I avseende på domstolens kompetens, som behandlas i kap. II av stadgan (artiklarna 34—38), upptager art. 34 först en regel motsvarande den i art. 34 av den tidigare domstolsstadgan innehållna, att endast stater kunna vara parter inför domstolen. Härtill har emellertid fogats en ny bestämmelse, enligt vilken domstolen äger begära upplysningar från offentliga internatio­ nella organisationer rörande vid domstolen anhängiga mål, varjämte dylika organisationer också skola äga på eget initiativ lämna upplysningar till dom­ stolen.

Enligt art. 35, som i huvudsak överensstämmer med art. 35 i den tidigare

71

domstolsstadgan, skall domstolen stå öppen för till stadgan anslutna stater,

varjämte säkerhetsrådet skall fastställa de villkor varpå domstolen skall stå

öppen för andra stater.

Huvudbestämmelsen om domstolens kompetens återfinnes i den nya stad­

gan, liksom i den gamla, i art. 36. Liksom vid den fasta mellanfolkliga dom­

stolens tillkomst rådde under de överläggningar varvid den nya domstols­

stadgan förbereddes stridiga meningar om huruvida domstolens jurisdik­

tion skulle vara obligatorisk, d. v. s. huruvida de stater som anslöto sig

till domstolsstadgan därmed också skulle vara skyldiga att svara inför dom­

stolen, eller huruvida sådan skyldighet endast skulle följa av särskilt åta­

gande från respektive staters sida. Juristkommittén i Washington framlade

två alternativa förslag, det ena innebärande att domstolens jurisdiktion

skulle vara obligatorisk för Förenta Nationernas medlemmar samt andra till

domstolsstadgan anslutna stater i rättstvister, vilka definierades på samma

sätt som i den s. k. fakultativa klausulen i art. 36 av stadgan för den fasta

mellanfolkliga domstolen, det andra anslutande sig till det i den gamla dom-

stolsstadgan antagna systemet, enligt vilket domstolens behörighet förutsät­

ter särskilt åtagande från parternas sida men staterna bereus tillfälle att

genom antagande av en fakultativ klausul ikläda sig förpliktelse att svara

inför domstolen i rättstvister rörande vissa uppräknade ämnen. Vid San

Fi-ancisco-konferensen var man icke villig att taga steget fullt ut och göra

den internationella domstolens domsrätt obligatorisk för Förenta Nationernas

medlemsstater. Bestämmelserna angående domstolens behörighet i art. 36 av

den nya domstolsstadgan avfattades därför i huvudsaklig överensstämmelse

med motsvarande bestämmelser i den gamla: domstolen är behörig i mål,

som underställas den av parterna, samt i de fall som särskilt angivas i

Förenta Nationernas stadga och i gällande traktater och konventioner; där­

jämte kunna till domstolsstadgan anslutna stater genom att godtaga en be­

stämmelse, överensstämmande med den gamla fakultativa klausulen, gent­

emot stater, som åtaga sig samma förpliktelse, erkänna domstolens domsrätt

utan särskild överenskommelse i rättstvister av närmare angiven beskaffen­

het.

Det förhållandet, att den internationella domstolen organiseras som en

ny domstol och den fasta mellanfolkliga domstolen upphör, medför emeller­

tid, att de förklaringar om erkännande av sistnämnda domstols behörighet

som avgivits enligt den fakultativa klausulen i den tidigare domstolsstadgan

ävensom de talrika traktater — däribland också kap. II av den i Genéve

1928 antagna generalakten angående fredligt avgörande av internationella

tvister — vari den fasta mellanfolkliga domstolen insatts som den instans

som skall avgöra rättstvister mellan de kontraherande parterna icke längre

äro tillämpliga.

Delta var uppenbarligen en allvarlig olägenhet. För alt råda bot härpå in­

fördes i art. 36 av den nya domstolsstadgan en bestämmelse, enligt vilken

de förklaringar som avgivits jämlikt den gamla fakultativa klausulen fort­

farande skola gälla i förhållandet mellan stater, som anslutit sig till den nya

72

domstolsstadgan, med den skillnaden, att de skola anses innebära erkän­

nande av den nya internationella domstolens behörighet i stället för den

fasta mellanfolkliga domstolens, varjämte i art. 37 föreskrives, att gällande

traktater, enligt vilka mål skola hänskjutas till den fasta mellanfolkliga dom­

stolen, skola anses innebära, att ifrågavarande mål i stället skola hänskjutas

till den nya internationella domstolen, likaledes under förutsättning att par­

terna äro anslutna till den nya domstolsstadgan. För övriga stater, som av­

givit förklaringar jämlikt den gamla fakultativa klausulen eller äro parter

i traktater, vari stadgas hänskjutande av tvister till den fasta mellanfolkliga

domstolen, gälla dessa förklaringar eller traktatbestämmelser icke längre,

sedan den fasta mellanfolkliga domstolens verksamhet upphört. De kunna

således icke göras gällande vare sig av eller gentemot Sverige, förrän Sverige

inträtt i Förenta Nationerna eller eljest anslutit sig till den nya domstols­

stadgan och även därefter endast av eller gentemot till denna stadga an­

slutna stater.

Med avseende på de regler som domstolen har att tillämpa överensstäm­

mer den nya domstolsstadgan (art. 38) med den gamla. I art. 38 återfinnes

jämväl den bestämmelse enligt vilken parterna i en tvist kunna bemyndiga

domstolen att avgöra tvisten ex aequo et bono.

Av stadgans övriga bestämmelser äro endast de helt nya bestämmelserna

angående sättet för ändring av stadgan, vilka införts såsom artiklarna 69

och 70, av mera anmärkningsvärd beskaffenhet. Ändringar i stadgan skola

kunna genomföras på samma sätt som ändringar i Förenta Nationernas stad­

ga, med förbehåll för de bestämmelser som generalförsamlingen efter till­

styrkan av säkerhetsrådet kan antaga rörande deltagande från sådana sta­

ters sida som äro anslutna till domstolsstadgan utan att vara medlemmar av

Förenta Nationerna. Domstolen äger själv framställa förslag örn ändringar

i domstolsstadgan.

Bilaija

FÖRENTA NATIONERNAS STADGA

JÄMTE

STADGA FÖR DEN INTERNATIONELLA

DOMSTOLEN

ENGELSK OCH FRANSK TEXT MED

SVENSK ÖVERSÄTTNING

74

Charter of the United Nations

.1

WE THE PEOPLES OF THE UNITED NATIONS DETERMINED

to säve succeeding generations from the scourge of war, which twice in our lifetime has brought untold sor- row to mankind, and

to reaffirm faith in fundamental human rights, in the dignity and worth of the human person, in the equal rights of men and women and of nations large and small, and

to establish conditions under which justiee and respect for the obligations arising from treaties and other sour- ces of international law can be main- tained, and

to promote social progress and bet­ ter standards of life in larger free- dom,

AND FOR THESE ENDS to practice tolerance and live to- gether in peace with one another as good neighbors, and

to unite our strength to maintain international peace and security, and

to ensure, by the acceptance of principles and the institution of methods, that armed force shall not be used, säve in the cominon interest, and

to employ international machinery for the promotion of the economic and social advancement of all peo- ples,

HAVÉ RESOLVED TO GOMBINE OUR EFFORTS TO ACCOMPLISH THESE AIMS.

Charte des Nations Unies

.1

NOUS, PEUPLES DES NATIONS UNIES, RESOLUS

å préserver les générations futures du fléau de la guerre qui deux fois en 1’espace d’une vie humaine a infligé å l’humanité d’indicibles souffrances,

å proclamer å nouveau notre foi dans les droits fondamentaux de Thomine, dans la dignité et la valeur de la per­ sonne humaine, dans 1’égalité de droits des hommes et des femmes, ainsi que des nations, grandes et petites,

å créer les conditions nécessaires au maintien de la justiee et du respect des obligations nées des traités et autres sources du droit international,

å favoriser le progrés social et in- staurer de meilleures conditions de vie dans une liberté plus grande,

ET A CES FINS å pratiquer la tolérance, å vivre en paix Tun avec Tautre dans un esprit de bon voisinage,

å unir nos forces pour maintenir la paix et la sécurité internationales,

å accepter des principes et instituer des méthodes garantissant qu’il ne sera pas fait usage de la force des armes, saul' dans 1’intérét commun,

ä recourir aux institutions interna­ tionales pour favoriser le progrés éco- nomique et social de tous les peuples,

AVONS DECIDE D’ASSOCIER NOS EFFORTS POUR REALISER CES DESSEINS.

Accordingly, our respective Gov- En conséquence, nos Gouverne- ernments, through representatives ments respectifs, par 1’intermédiaire assembled in the city of San Fran- de leurs representants, réunis en la

1 De engelska och franska texterna överensstämma till uppställning, stavning och avstavning med en av amerikanska utrikesministeriet utgiven faesimile-edition (>Department of State Publication 2368, Conference Series 46») med i vad avser den franska texten vissa ortografiska justeringar efter den franska promulgationsförfattningen (»Journal Officiel de la République Franfaise» den 13 januari 1946).

Förenta Nationernas stadga.

VI, DE FÖRENADE NATIONER­ NAS FOLK, BESLUTNA

att rädda kommande släktled un­ dan krigets gissel, som två gånger un­ der vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden,

att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheter­ na, på den enskilda människans vär­ dighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer,

att skapa de villkor, som äro nöd­ vändiga för upprätthållande av rätt­ visa och aktning för förpliktelser, här­ rörande ur fördrag och andra källor till den internationella rätten,

att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större fri­ het,

OCH ATT I DESSA SYFTEN öva fördragsamhet och leva tillsam­ mans i fred med varandra såsom goda grannar,

förena våra krafter till upprätthål­ lande av internationell fred och sä­ kerhet,

godtaga grundsatser och införa me­ toder, som giva säkerhet för att va­ penmakt icke kommer till användning annat än i gemensamt intresse, samt

anlita internationella verksamhets­ former för att främja sociala och eko­ nomiska framsteg för alla folk;

HAVA ÖVERENSKOMMIT ATT FÖRENA VÄRA ANSTRÄNGNING­ AR FÖR ATT FÖRVERKLIGA DES­ SA SYFTEMÅL.

I enlighet härmed hava våra rege­ ringar genom sina i San Francisco församlade ombud, vilka företett full-

76

cisco, who havé exhibited theil- full powers found to be in good and due form, havé agreed to the present Charter of the United Nations and do hereby establish an international or- ganization to be known as the United Nations.

CHAPTER I.

PURPOSES AND PRINCIPLES.

Article 1.

The Purposes of the United Nations are:

1. To maintain international peace and security, and to that end: to take effective collective measures for the prevention and removal of threats to the peace, and för the suppression of nets of aggression or other breaches of the peace, and to bring about by peaceful means, and in conformity with the principles of justiee and in­ ternational law, adjustment or settle- ment of international disputes or situations which might lead to a breach of the peace;

2. To develop friendly relations among nations based on respect for the principle of equal rights and self- determination of peoples, and to take other appropriate measures to streng- then universal peace;

3. To achieve international co­ operation in solving international problems of an economic, social, cul- tural, or humanitarian character, and in promoting and encouraging respect for human rights and for fundamental freedoms for all with- out distinetion as to race, sex, language, or religion; and

4. To be a center for harmonizing the actions of nations in the attain- ment of these common ends.

Article 2.

The Organization and its Members, in pursuit of the Purposes stated in

ville de San Francisco, et munis de pleins pouvoirs reconnus en bonne et due forme, ont adopté la présente Charte des Nations Unies et établissent par les présentes une organisation internationale qui prendra le nom de Nations Unies.

CHAPITRE Ier.

BUTS ET PRINCIPES.

Article premier.

Les Buts des Nations Unies sont les suivants:

1. Maintenir la paix et la sécurité internationales et å cette fin: prendre des mesures collectives efficaces en vue de prévenir et d’écarter les me- naces å la paix et de réprimer tout aete digression ou autre rupture de la paix, et réaliser, par des moyens pacifiques, conformément aux prin- cipes de la justiee et du droit interna­ tional, 1’ajustement ou le réglement de différends ou de situations, de carac- tére international, susceptibles de mener å une rupture de la paix;

2. Développer entre les nations des relations amicales fondées sur le respect du principe de 1’égalité de droits des peuples et de leur droit å disposer d’eux-mémes, et prendre toutes autres mesures propres å con- solider la paix du monde;

3. Réaliser la coopération interna­ tionale en résolvant les problémes in- ternationaux d’ordre économique, so­ cial, intellectuel ou humanitaire, en développant et en encourageant le respect des droits de Thomine et des libertés fondamentales pour tous sans distinetion de race, de sexe, de langue ou de religion;

4. Etre un centre ou s’harmonisent les efforts des nations vers ees fins communes.

Article 2.

L’Organisation des Nations Unies et ses Membres, dans la poursuite des

makter, som befunnits i god och be­ hörig form, enats örn föreliggande Fö­ renta Nationernas stadga och upprätta härmed en internationell organisation, som skall bära namnet Förenta Na­ tionerna.

KAPITEL I.

ÄNDAMÅL OCH GRUNDSATSER.

Artikel 1.

Förenta Nationernas ändamål äro:

1) att upprätthålla internationell fred och säkerhet och att i detta syfte dels vidtaga verksamma kollektiva åt­ gärder för att förebygga och undan­ röja hot mot freden samt för att un­ dertrycka angreppshandlingar eller andra fredsbrott, dels genom fredli­ ga medel och i överensstämmelse med rättvisans och den internationella rät­ tens principer tillrättalägga eller lösa internationella tvister eller saklägen, som kunna leda till fredsbrott;

2) att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämningsrätt samt vidtaga andra lämpliga åtgär­ der för att befästa världsfreden;

3) att åstadkomma internationell samverkan vid lösande av internatio­ nella problem av ekonomisk, social, kulturell eller humanitär art samt vid befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion;

4) att utgöra en medelpunkt för samordnande av nationernas verksam­ het för dessa gemensamma syften.

Artikel 2.

Organisationen och dess medlem­ mar skola vid fullföljandet av de i ar-

78

Artide 1, shall act in accordance with

the following Principles.

1. The Organization is based on

the principle of the sovereign equal-

ity of all its Members.

2. All Members, in order to ensure

to all of them the rights and benefits

resulting from membership, shall ful­

fil in good faith the obligations as-

sumed by them in accordance with

the present Charter.

3. All Members shall sedie theil’

international disputes by peaceful

means in suell a manner that inter­

national peace and security, and jus­

tiee, are not endangered.

4. All Members shall refrain in

their international relations from the

threat or use of force against the

territorial integrity of political inde-

pendence of any stafe, or in any

other manner inconsistent with the

Purposes of the United Nations.

5. All Members shall give the

United Nations every assistance in

any action it fabes in accordance with

the present Charter, and shall refrain

from giving assistance to any stafe

against which the United Nations is

taking preventive or enforcement ac­

tion.

6. The Organization shall ensure

that States which are not Members of

the United Nations act in accordance

with these Principles so far as may

be necessary for the maintenance of

international peace and security.

7. Nodling contained in the pres­

ent Charter shall authorize the

United Nations to intervene in mat­

ters which are essentially within the

domesdc jurisdiction of any stafe or

shall require the Members to submit

suell matters to settlement under the

present Charter; but tilis principle

shall not prejudice the application of

enforcement measures under diop­

ter VII.

Buts énoncés å 1’article ler, doivent

agir conformément alix principes sui-

vants:

1. ^Organisation est fondée sur le

principe de 1’égalité souveraine de tous

ses Membres.

2. Les Membres de 1’Organisation,

afin d’assurer å tous la jouissance des

droits et avantages résultant de leur

qualité de Membre, doivent remplir de

bonne foi les obligations qu’ils ont as-

sumées aux tennes de la présente

Charte.

3. Les Membres de 1’Organisation

réglent leurs différends internationaux

par des moyens pacifiques, de telle

maniére que la paix et la sécurité

internationales ainsi que la justiee ne

soient pas mises en danger.

4. Les Membres de 1'Organisation

s’abstiennent, dans leurs relations in­

ternationales, de recourir ä la menace

ou å 1’emploi de la force, soit contre

l’intégrité territoriale ou 1’indépen-

dance politique de tout Etat, soit de

toute autre maniére incompatible avec

les Buts des Nations Unies.

5. Les Membres de l’Organisation

donnent ä celle-ci pleine assistance

dans toute action entreprise par elle

conformément aux dispositions de la

présente Charte et s’abstiennent de

préter assistance å un Etat contre

lequel l’Organisation entreprend une

action préventive ou coercitive.

6. ^Organisation falt en sorte que

les Etats qui ne sont pas Membres des

Nations Unies agissent conformément

ä ees Principes dans la mesure né-

cessaire au maintien de la paix et de

la sécurité internationales.

7. Aucune disposition de la présente

Charte n’autorise les Nations Unies å

intervenir dans des affaires qui re-

lévent essentiellement de la compétence

nationale d’un Etat ni n’oblige les

Membres ä soumettre des affaires de

ce genre ä une procédure de réglement

aux tennes de la présente Charte;

toutefois, ce principe ne pörte en rien

atteinte å 1’application des mesures de

coercition prévues au chapitre VII.

79

tikel 1 angivna ändamålen handla i överensstämmelse med följande grundsatser:

1) Organisationen grundar sig på principen örn samtliga medlemmars suveräna likställdhet.

2) Alla medlemmar skola för att samtliga skola komma i åtnjutande av de rättigheter och förmåner, som följa av medlemskapet, ärligt fullgöra de förpliktelser, som de åtagit sig en­ ligt denna stadga.

3) Alla medlemmar skola lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internatio­ nell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara.

4) Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot örn eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oför­ enligt med Förenta Nationernas än­ damål.

5) Alla medlemmar skola lämna Förenta Nationerna allt bistånd i var­ je åtgärd, som organisationen företa­ ger i överensstämmelse med denna stadga, samt avhålla sig från att läm­ na bistånd åt någon stat, mot vilken Förenta Nationerna vidtager förebyg­ gande åtgärder eller tvångsåtgärder.

6) Organisationen skall sörja för, att stater, som ej äro medlemmar av Förenta Nationerna, handla i över­ ensstämmelse med dessa grundsatser, i den mån detta kräves för upprätt­ hållande av internationell fred och säkerhet.

7) Ingen bestämmelse i denna stad­ ga berättigar Förenta Nationerna alt ingripa i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behö­ righet, eller kräver, att medlemmar­ na hänskjuta sådana frågor till lös­ ning enligt denna stadga. Denna grundsats skall dock ej utgöra hinder för vidtagande av tvångsåtgärder jäm­ likt kapitel VII.

80

CHAPTER II.

MEMBERSHIP.

Artide 3.

The original Members of the United Nations shall be the States which, har­ ing participated in the United Nations Conference on International Organi- zation at San Francisco, or having previously signed the Declaration by United Nations of January 1, 1942, sign the present Charter and ratify it in accordance with Artide 110.

Artide 4.

1. Membership in the United Na­ tions is open to all other peace-loving States which accept the obligations contained in the present Charter and, in the judgment of the Organization, are ahle and willing to carry out these obligations.

2. The admission of any suell state to membership in the United Nations will be effeeted by a decision of the General Assembly upon the recommendation of the Security Council.

Artide 5.

A Member of the United Nations against which preventive or enforce- ment action has been taken by the Security Council may be suspended from the exercise of the rights and privileges of membership by the General Assembly upon the recom­ mendation of the Security Council. The exercise of these rights and pri­ vileges may be restored by the Se­ curity Council.

Artide 6.

A Member of the United Nations which has persistently violated the Principles contained in the present Charter may be expelled from the Organization by the General Assem­ bly upon the recommendation of the Security Council.

CHAPITRE II.

MEMBRES.

Artide 3.

Sont Membres originaires des Na­ tions Unies les Etats qui, ayant parti- cipé å la Conférence des Nations Unies pour rOrganisation Internationale å San Francisco ou ayant antérieure- ment signé la Déclaration des Nations Unies, en date du ler janvier 1942, signent la présente Charte et la rati- fient conformément å 1’article 110.

Artide 4.

1. Peuvent devenir Membres des Nations Unies tous autres Etats paci- fiques qui acceptent les obligations de la présente Charte et, au jugement de 1’Organisation, sont capables de les remplir et disposés å le faire.

2. L’admission comme Membre des Nations Unies de tout Etat remplis- sant ees conditions se fait par dé- cision de 1’Assemblée Générale sur re- commandation du Conseil de Sécu- rité.

Artide 5.

Un Membre de 1’Organisation contre lequel une action préventive ou coercitive a été entreprise pär le Conseil de Sécurité, peut étre sus- pendu par 1’Assembléé Générale, sur recommandation du Conseil de Sécu­ rité, de 1’exercice des droits et privi- léges inhérents å la qualité de Mem­ bre. L’exercice de ees droits et privi- léges peut étre rétabli par le Conseil de Sécurité.

Artide 6.

Si un Membre de 1’Organisation en- freint de maniére persistante les Prin- cipes énoncés dans la présente Charte, il peut étre exclu de 1’Organisation par l’Assemblée Générale sur recom­ mandation du Conseil de Sécurité.

KAPITEL II.

MEDLEMSKAP.

81

Artikel 3.

Ursprungliga medlemmar av För­ enta Nationerna äro de stater sorn, se­ dan de deltagit i de förenade natio­ nernas konferens om internationell organisation i San Francisco eller ti­ digare undertecknat de förenade na­ tionernas deklaration av den 1 janu­ ari 1942, underteckna föreliggande stadga och ratificera den i överens­ stämmelse med artikel 110.

Artikel 4.

1. Medlemskap i Förenta Nationer­ na står öppet för alla andra fredsäls­ kande stater, vilka åtaga sig de för­ pliktelser som denna stadga ålägger och enligt organisationens uppfatt­ ning kunna och vilja uppfylla dessa förpliktelser.

2. Upptagande av sådan stat till medlem av Förenta Nationerna sker genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Artikel 5.

Medlem av Förenta Nationerna, mot vilken förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder vidtagits av säkerhets­ rådet, kan avstängas från utövande av medlemskapet åtföljande rättighe­ ter och privilegier genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet kan återinsätta vederbörande stat i ut­ övandet av dessa rättigheter och pri­ vilegier.

Artikel 6.

Medlem av Förenta Nationerna, som framhärdar i alt kränka denna stadgas grundsatser, kan uteslutas från organisationen av generalförsam­ lingen efter tillstyrkan av säkerhets­ rådet.

82

CHAPTER III.

ORGANS.

CHAPITRE III.

ORGANES.

Artide 7.

1. There are established as tile principal organs of the United Na­ tions: a General Assembly, a Security Council, an Economic and Social Council, a Trusteeship Council, an International Court of Justiee, and a Secretariat.

2. Such subsidiary organs as may be found necessary may be established in accordance with the present Char­ ter.

Artide 8.

The United Nations shall place no restrictions on the eligibility of men and women to participate in any ca- pacity and under conditions of equali- ty in its principal and subsidiary organs.

CHAPTER IV.

THE GENERAL ASSEMBLY.

Composition.

Artide 9.

1. The General Assembly shall consist of all the Members of the United Nations.

2. Each Member shall havé not more thån five representatives in the General Assembly.

Functions and Powers.

Artide 10.

The General Assembly may diseuss any questions or any matters within the seope of the present Charter or relating to the powers and functions of any organs provided for in the pres­ ent Charter, and, except as provided in Artide 12, may make recommen- dations to the Members of the United Nations or to the Security Council or to both on any such questions or matters.

Artide 7.

1. Il est créé comme organes prin- cipaux de 1’Organisation des Nations Unies: une Assemblée Générale, un Conseil de Sécurité, un Conseil Eco- nomique et Social, un Conseil de Tu­ tein, une Cour Internationale de Justiee et un Secrétariat.

2. Les organes subsidiaires qui se révéleraient nécessaires pourront étre créés conformément å la présente Charte.

Artide 8.

Aucune restriction ne sera imposée par 1’Organisation ä l’accés des hom- mes et des femmes, dans des condi­ tions égales, a toutes les fonetions, dans ses organes principaux et subsidiaires.

CHAPITRE IV.

ASSEMBLEE GENERALE.

Composition.

Artide 9.

1. L’Assemblée Générale se compose de tous les Membres des Nations Unies.

2. Chaque Membre a cinq représen- tants au plus å 1’Assemblée Générale.

Fonetions et Pouvoirs.

Artide 10.

L’Assemblée Générale peut discuter toutes questions ou affaires rentrant dans le cadre de la présente Charte ou se rapportant aux pouvoirs et fone­ tions de 1’un queleonque des organes prévus dans la présente Charte, et, sous réserve des dispositions de l’ar- ticle 12, formuler sur ees questions ou affaires des recommandations aux Membres de 1’Organisation des Na­ tions Unies, au Conseil de Sécurité, ou aux Membres de 1’Organisation et au Conseil de Sécurité.

KAPITEL III.

ORGAN.

83

Artikel 7.

1. Som Förenta Nationernas hu­ vudorgan upprättas: en generalför­ samling, ett säkerhetsråd, ett ekono­ miskt och socialt råd, ett förvaltar- skapsråd, en internationell domstol samt ett sekretariat.

2. De biträdande organ, som be­ finnas nödvändiga, må upprättas i överensstämmelse med denna stadga.

Artikel 8.

Förenta Nationerna skall icke göra någon inskränkning i mäns och kvin­ nors behörighet att i varje ställning och på lika villkor deltaga i arbetet inom Förenta Nationernas huvudor­ gan och biträdande organ.

KAPITEL IV.

GENERALFÖRSAMLINGEN.

Sammansättning.

Artikel 9.

1. Generalförsamlingen består av samtliga medlemmar av Förenta Na­ tionerna.

2. Medlem må hava högst fem om­ bud i generalförsamlingen.

Uppgifter och befogenheter.

Artikel 10.

Generalförsamlingen äger dryfta varje fråga eller angelägenhet, som faller inom ramen för denna stadga eller hänför sig till befogenheter och uppgifter tillkommande något av de organ, som avses i denna, samt äger, med förbehåll för vad i artikel 12 stadgas, framlägga förslag i dylika frågor eller angelägenheter

för För­

enta Nationernas medlemmar eller för säkerhetsrådet eller för bådadera.

84

Artide 11.

1. The General Assembly may con-

sider the general principles of cooper­

ation in the maintenance of interna­

tional peace and security, including

the principles governing disarmament

and the regulation of armaments,

and may make recommendations with

regard to such principles to the Mem-

bers or to the Security Council or to

both.

2. The General Assembly may dis-

cuss any questions relating to the

maintenance of international peace

and security brought before it by any

Member of the United Nations, or by

the Security Council, or by a state

which is not a Member of the United

Nations in accordance with Article

35, paragraph 2, and, except as pro­

vided in Article 12, may make recom­

mendations with regard to any such

questions to the state or States con-

cerned or to the Security Council or to

both. Any such question on which ac-

tion is necessary shall be referred to

the Security Council by the General

Assembly either before or after dis-

cussion.

3. The General Assembly may call

the attention of the Security Council

to situations which are likely to en-

danger international peace and se­

curity.

4. The powers of the General

Assembly set forth in this Article shall

not limit the general scope of Article

10

.

Article 12.

1. White the Security Council is

exercising in respect of any dispute

or situation the functions assigned to

it in the present Charter, the General

Assembly shall not make any recom-

mendation with regard to that dispute

or situation unless the Security Coun­

cil so requests.

2. The Secretary-General, with the

consent of the Security Council, shall

Article 11.

1. L’Assemblé Générale peut étu-

dier les principes généraux de coopé-

ration pour le maintien de la paix et

de la sécurité internationales, y com-

pris les principes régissant le désar-

niement et la réglementation des ar-

mements, et faire, sur ees principes,

des recommandations soit aux Mem-

bres de 1'Organisation. soit au Conseil

de Sécurité, soit aux Membres de 1’Or­

ganisation et au Conseil de Sécurité.

2. L’Assemblée Générale peut discu-

ter toutes questions se rattachant au

maintien de la paix et de la sécurité

internationales, dont elle aura été

saisie par 1'une queleonque des Na­

tions Unies, ou par le Conseil de Sé­

curité, ou par un Etat quill n’est pas

Membre de l'Organisation, conformé-

ment aux dispositions de 1’article 35,

paragraphe 2, et, sous réserve de l’ar-

ticle 12, faire sur toutes questions de

ce genre des recommandations soit å

l’Etat ou aux Etats intéressés, soit au

Conseil de Sécurité, soit aux Etats et

au Conseil de Sécurité. Toute question

de ce genre qui appelle une action est

renvoyée au Conseil de Sécurité par

1’Assemblée Générale, avant ou apres

diseussion.

3. L’Assemble Générale peut attirer

1’attention du Conseil de Sécurité sur

les situations qui semblent devoir

mettre en dangel- la paix et la sécurité

internationales.

4. Les pouvoirs de 1’Assemblée Gé­

nérale énumérés dans le présent ar­

ticle ne limitent pas la portée générale

de 1'article 10.

Article 12.

1. Tant que le Conseil de Sécurité

remplit, å 1’égard d’un différend ou

d’une situation queleonque, les fonc-

tions qui lui sont attribuées par la pré-

sente Charte, 1’Assemblée Générale ne

doit faire aucune recommandation sur

ce différend ou cette situation, å moins

que le Conseil de Sécurité ne le lui

demande.

2. Le Secrétaire Général, avec l’as-

sentiment du Conseil de Sécurité,

1. Generalförsamlingen äger över­

väga de allmänna grundsatserna för

samarbete vid upprätthållandet av in­

ternationell fred och säkerhet, där­

ibland principerna för nedrustning

och reglering av rustningarna, samt

äger framlägga förslag rörande dessa

grundsatser för medlemmarna eller

för säkerhetsrådet eller för bådadera.

Artikel 11.

2. Generalförsamlingen äger dryf­

ta varje fråga rörande upprätthållan­

det av internationell fred och säker­

het, som hänskjutits till den av nå­

gon medlem av Förenta Nationerna

eller av säkerhetsrådet eller ock enligt

artikel 35, moment 2, av stat, som ej

är medlem av Förenta Nationerna,

samt äger, med förbehåll för vad i

artikel 12 stadgas, framlägga förslag

i dylika frågor till vederbörande stat

eller stater eller till säkerhetsrådet el­

ler till både rådet och vederbörande

stat eller stater. Varje dylik fråga,

som påkallar handling, skall av ge­

neralförsamlingen hänskjutas till sä­

kerhetsrådet före eller efter frågans

dryftande.

3. Generalförsamlingen äger fästa

säkerhetsrådets uppmärksamhet på

saklägen, som äro ägnade att sätta in­

ternationell fred och säkerhet i fara.

4. Vad i denna artikel stadgas örn

generalförsamlingens befogenheter in­

nebär ej någon inskränkning i den all­

männa räckvidden av artikel 10.

Artikel 12.

1. Under det att säkerhetsrådet i

fråga om viss tvist eller visst sakläge

fullgör de uppgifter som tillkomma

det enligt denna stadga skall general­

församlingen ej framlägga något för­

slag angående ifrågavarande tvist el­

ler sakläge, med mindre säkerhets­

rådet därom hemställer.

2. Generalsekreteraren skall med

säkerhetsrådets samtycke underrätta

86

notify the General Assembly at each

session of any matters relative to the

maintenance of international peace

and security which are being dealt

with by the Security Council and shall

similarly notify the General Assembly,

or the Members of the United Nations

if the General Assembly is not in ses­

sion, immediately the Security Coun­

cil ceases to deal with such matters.

Article 13.

1. The General Assembly shall ini-

tiate studies and make recommenda-

tions for the purpose of:

a. promoting international cooper­

ation in the political field and en-

couraging the progressive develop-

ment of international law and its

codification;

b. promoting international cooper­

ation in the economic, social, Gut­

tural, educational, and health fields,

and assisting in the realization of hu­

man rights and fundamental free-

doms for all without distinction as to

race, sex, language, or religion.

2. The further responsibilities,

functions, and powers of the General

Assembly with respect to matters

mentioned in paragraph 1 (b) above

are set forth in Chapters IX and X.

Article 14.

Subject to the provisions of Article

12, the General Assembly may recom-

mend measures for the peaceful ad-

justment of any situation, regardless

of origin, which it deems likely to im-

pair the general welfare of friendly

relations among nations, including

situations resulting from a violation

of the provisions of the present Char­

ter setting forth the Purposes and

Principles of the United Nations.

Article 15.

1. The General Assembly shall re-

ceive and consider annual and special

pörte å la connaissance de l’Assem-

blée Générale, lors de chaque session,

les affaires relatives au maintien de

la paix et de la sécurité internationa-

les dont s’occupe le Conseil de Sécu­

rité; il avise de méme l’Assemblée Gé­

nérale ou, si l’Assemblée Générale ne

siége pas, les Membres de 1’Organisa-

tion, des que le Conseil de Sécurité

cesse de s’occuper desdites affaires.

Article 13.

1. L’Assemblée Générale provoque

des études et fait des recommanda-

tions en vue de:

a. développer la coopération inter-

nationale dans le domaine politique

et encourager le développement pro-

gressif du droit international et sa

codification;

b. développer la coopération inter-

nationale dans les domaines écono-

mique, social, de la culture intellec-

tuelle et de 1’éducation, de la santé

publique, et faciliter pour tous, sans

distinction de race, de sexe, de langue

ou de religion, la jouissance des droits

de Thomine et des libertés fondamen-

tales.

2. Les autres responsabilités, fonc-

tions et pouvoirs de 1’Assemblée Gé­

nérale, relativement aux questions

mentionnées au paragraphe 1 b ci-

dessus sont énoncés aux chapitres IX

et X.

Article 14.

Sous réserve des dispositions de

1’article 12, T Assemblé Générale peut

recommander les mesures propres å

assurer 1’a.justement pacifique de toute

situation, quelle qu’en soit Torigine,

qui lui sembla de nature å nuire au

bien général ou å compromettre les

relations amicales entre nations, y

compris les situations résultant d’une

infraction aux dispositions de la pré-

sente Charte ou sont énoncés les Buts

et les Principes des Nations Unies.

Article 15.

1. L’Assemblé Générale rekolt et

étudie les rapports annuels et les rap-

87

generalförsamlingen vid varje möte

om de ärenden rörande internationell

fred och säkerhet, som äro föremål

för säkerhetsrådets behandling, och

likaledes underrätta generalförsam­

lingen eller, om denna ej är samlad,

Förenta Nationernas medlemmar, så

snart säkerhetsrådet slutar sin be­

handling av dessa ärenden.

Artikel 13.

1. Generalförsamlingen skall taga

initiativ till utredningar och fram­

lägga förslag i syfte att

a) befordra internationellt samar­

bete på det politiska området och

främja den internationella rättens

fortgående utveckling och dess kodi-

fiering;

b) befordra internationellt samar­

bete på de ekonomiska, sociala och

kulturella områdena samt inom upp­

fostran och hälsovård ävensom bidra­

ga till att förverkliga mänskliga rät­

tigheter och grundläggande friheter

för alla utan åtskillnad med avseen­

de på ras, kön, språk eller religion.

2. Generalförsamlingens övriga å-

ligganden, uppgifter och befogenheter

med avseende på ovan i moment 1 b)

omnämnda angelägenheter, framgå

av kapitlen IX och X.

Artikel 14.

Med iakttagande av bestämmelser­

na i artikel 12 äger generalförsam­

lingen föreslå åtgärder för fredligt till­

rättaläggande av varje sakläge, oavsett

dess ursprung, som församlingen an­

ser vara ägnat att skada den allmän­

na välfärden eller de vänskapliga för­

bindelserna nationerna emellan, däri

inbegripet saklägen uppkomna genom

kränkning av de bestämmelser i den­

na stadga, som angiva Förenta Na­

tionernas ändamål och grundsatser.

Artikel 15.

1. Generalförsamlingen skall taga

del av årliga och särskilda rapporter

88

reports from the Security Council; these reports shall include an account of the measures that the Security Council has decided upon or taken to maintain international peace and security.

2. The General Assembly shall re- ceive and consider reports from the other organs of the United Nations.

Article 16.

The General Assembly shall per­ form such functions with respect to the international trusteeship system as are assigned to it under Chapters XII and XIII, including the approval jf the trusteeship agreements for areas not designated as strategic.

Article 17.

1. The General Assembly shall con­ sider and approve the budget of the Organization.

2. The expenses of the Organiza­ tion shall be borne by the Members as apportioned by the General As­ sembly.

3. The General Assembly shall consider and approve any financial and budgetary arrangements with specialized agencies referred to in Article 57 and shall examine the ad­ ministrative budgets of such spe­ cialized agencies with a view to making recommendations to the agencies concerned.

V oting.

Article 18.

1. Each member of the General Assembly shall havé one vote.

2. Decisions of the General As­ sembly on important questions shall be made by a two-thirds majority of the members present and voting. These questions shall include: re­ commendations with respect to the maintenance of international peace and security, the election of the non- permanent members of the Security Council, the election of the members

ports spéciaux du Conseil de Sécurité; ees rapports comprennent un compte- rendu des mesures que le Conseil de Sécurité a décidées ou prises pour maintenir la paix et la sécurité inter- nationales.

2. L’Assemblée Générale regoit et étudie les rapports des autres organes de 1’Organisation.

Article 16.

L’Assemblée Générale remplit, en ce qui concerne le régime interna­ tional de Tutelle, les fonetions qui lui sont dévolues en vertue des cha- pitres XII et XIII; entre autres, elle approuve les accords de Tutelle re- latifs aux zones non désignées comme zones stratégiques.

Article 17.

1. L’Assemblée Générale examine et approuve le budget de 1’Organisa- tion.

2. Les dépenses de 1’Organisation sont supportées par les Membres selon la répartition fixée par 1’Assemblée Générale.

3. L’Assemblée Générale examine et approuve tous arrangements finan- ciers et budgétaires passés avec les institutions spécialisées visées å l’ar- ticle 57 et examine les budgets admi- nistratifs desdites institutions en vue de leur adresser des recommandations.

Vote.

Article 18.

1. Chaque membre de 1’Assemblé Générale dispose d’une voix.

2. Les décisions de 1’Assemblée Gé­ nérale sur les questions importantes sont prises å la majorité des deux- tiers des membres présents et votant. Sont considérées comme questions im­ portantes: les recommandations rela- tives au maintien de la paix et de la sécurité internationales, 1’élection des membres non permanents du Conseil de Sécurité, 1’élection des membres

89

från säkerhetsrådet. Dessa rapporter

skola innefatta redogörelse för de åt­

gärder, som säkerhetsrådet beslutit

eller vidtagit för att upprätthålla in­

ternationell fred och säkerhet.

2. Generalförsamlingen skall taga

del av rapporter från Förenta Natio­

nernas övriga organ.

Artikel 16.

Generalförsamlingen skall fullgöra

sådana uppgifter i fråga om det in­

ternationella förvaltarskapssystemet,

som tillkomma den jämlikt kapitlen

XII och XIII, däri inbegripet god­

kännande av förvaltarskapsavtal av­

seende områden, vilka ej angivits så­

som strategiska.

Artikel 17.

1. Generalförsamlingen skall grans­

ka och fastställa organisationens bud­

get.

2. Kostnaderna för organisationen

skola bestridas av medlemmarna en­

ligt av generalförsamlingen uppgjord

fördelning.

3. Generalförsamlingen skall grans­

ka och godkänna alla uppgörelser be­

träffande finanser och budget med

de i artikel 57 omförmälda fackorga­

nen samt granska varje sådant organs

förvaltningsbudget för att framlägga

förslag därom för vederbörande or­

gan.

Omröstning.

Artikel 18.

1. Varje medlem av generalför­

samlingen har en röst.

2. Generalförsamlingens beslut i

viktiga frågor fattas med två tredje­

dels majoritet av närvarande och rös­

tande medlemmar. Till sådana frå­

gor höra förslag, som angå upprätt­

hållande av internationell fred och

säkerhet, val av icke ständiga med­

lemmar i säkerhetsrådet, val av med­

lemmar i det ekonomiska och sociala

rådet, val av medlemmar i förvaltar-

90

of the Economic and Social Council,

the election of members of the

Trusteeship Council in accordance

with paragraph 1 (c) of Article 86,

the admission of new Members to the

United Nations, the suspension of the

rights and privileges of membership,

the expulsion of Members, questions

relating to the operation of the

trusteeship system, and budgetår^

questions.

3. Decision^ on other questions,

including the determination of addi­

tional categories of questions to be

decided by a two-thirds majority,

shall be made by a majority of the

members present and voting.

Article 19.

A Member of the United Nations

which is in arrears in the payment of

its financial contributions to the Or-

ganization shall havé no vote in the

General Assembly if the amount of its

arrears equals or exceeds the amount

of the contributions due from it for

the preceding two full years. The

General Assembly may, nevertheless,

permit such a Member to vote if it is

satisfied that the failure to pay is due

to conditions beyond the control of

the Member.

Procedure.

Article 20.

The General Assembly shall meet

in regular annual sessions and in such

special sessions as occasion may re-

quire. Special sessions shall be con-

voked by the Secretary-General at the

request of the Security Council or of

a majority of the Members of the

United Nations.

Article 21.

The General Assembly shall adopt

its own rules of procedure. It shall

elect its President for each session.

Article 22.

The General Assembly may estab-

lish such subsidiary organs as it

deems necessary for the performance

of its functions.

du Conseil Economique et Social,

l’élection des membres du Conseil de

Tutelle conformément au paragraphe

1 c de 1’article 86, 1’admission de nou-

veaux Membres dans 1’Organisation,

la suspension des droits et privileges

de Membres, 1’exclusion de Membres,

les questions relatives au fonctionne-

ment du régirne de Tutelle et les

questions budgétaires.

3. Les décisions sur d’autres ques­

tions, y compris la détermination de

nouvelles catégories de questions å

trancher å la majorité des deux-tiers,

sont prises å la majorité des membres

présents et votant.

Article 19.

Un Membre des Nations Unies en

retard dans le paiement de sa contri-

bution aux dépenses de 1’Organisation

ne peut participer au vote å l’Assem-

blée Générale si le montant de ses

arriérés est egal ou supérieur å la con-

tribution due par lui pour les deux

années complétes écoulées. L’Assem-

blée Générale peut néanmoins auto-

riser ce Membre ä participer au vote

si elle constate que le manquement

est du å des circonstances indépen-

dantes de sa volonté.

Procédure.

Article 20.

L’Assemblée Générale tient une ses­

sion annuelle réguliére et, lorsque les

circonstances 1’exigent, des sessions

extraordinaires. Celles-ci sont convo-

quées par le Secrétaire Général sur la

demande du Conseil de Sécurité ou de

la majorité des Membres des Nations

Unies.

Article 21.

L’Assemblée Générale établit son

réglement intérieur. Elle désigne son

Président pour chaque session.

Article 22.

L’Assemblée Générale peut créer

les organes subsidiaires quille juge

nécessaires å 1’exercice de ses fonc-

tions.

skapsrådet enligt artikel 86, moment

1 c), upptagande av nya medlemmar

i Förenta Nationerna, suspenderande

av medlemskapet åtföljande rättighe­

ter och privilegier, uteslutning av

medlemmar, frågor rörande förval-

tarskapssystemets tillämpning samt

budgetfrågor.

3. Beslut i andra frågor, däribland

fastställande av ytterligare slag av

frågor, som skola avgöras med två

tredjedelars majoritet, fattas med bi­

fall av flertalet av närvarande och

röstande medlemmar.

Artikel 19.

Medlem av Förenta Nationerna,

som häftar för finansiella bidrag till

organisationen, äger ej rösträtt i ge­

neralförsamlingen, örn de oguldna be­

loppen sammanlagt uppgå till eller

överstiga medlemmens fastställda bi­

drag till organisationen för de två

sistförflutna hela åren. Generalför­

samlingen äger dock medgiva dylik

medlem rösträtt, örn den finner, alf

uraktlåtenheten att betala beror av

omständigheter, över vilka vederbö­

rande stat ej kunna råda.

Förfarande.

Artikel 20.

Generalförsamlingen sammanträder

till årliga ordinarie möten och, när

omständigheterna så kräva, till extra

möten. Extra möten sammankallas

av generalsekreteraren på begäran av

säkerhetsrådet eller flertalet medlem­

mar av Förenta Nationerna.

Artikel 21.

Generalförsamlingen antager själv

sin arbetsordning. Den väljer presi­

dent för värjo möte.

Artikel 22.

Generalförsamlingen äger tillsätta

sådana biträdande organ, som den

anser nödvändiga för fullgörande av

sina uppgifter.

92

CHAPTER V.

CHAPITRE V.

THE SECURITY COUNCIL.

Composition.

Artide 23.

1. The Security Council shall con-

sist of eleven Members of the United

Nations. The Republic of China,

France, the Union of Soviet Socialist

Republics, the United Kingdom of

Great Britain and Northern Ireland,

and the United States of America

shall be permanent members of the

Security Council. The General As-

sembly shall elect six other Members

of the United Nations to be non-per-

manent members of the Security

Council, due regard being specially

paid, in the first instance to the con-

tribution of Members of the United

Nations to the maintenance of inter­

national peace and security and to

the other purposes of the Organiza-

tion, and also to equitable geographic-

al distribution.

2. The non-permanent members of

the Security Council shall be elected

for a term of two years. In the first

election of the non-permanent mem­

bers, however, three shall be chosen

for a term of one year. A retiring

member shall not be eligible for im-

mediate re-election.

3. Each member of the Security

Council shall havé one representative.

Functions and Powers.

Article 24.

1. In order to ensure prompt and

effective action by the United Na­

tions, its Members confer on the Se­

curity Council primary responsibility

for the maintenance of international

peace and security, and agrée that

in carrying out its duties under this

responsibility the Security Council

acts on their behalf.

CONSEIL DE SECURITE.

Composition.

Article 23.

1. Le Conseil de Sécurité.se compose

de onze Membres de 1’Organisation.

La République de Chine, la France,

1’Union des Républiques Soviétiques

Socialistes, le Royaume-Uni de Grande

Bretagne et dTrlande du Nord et

les Etats-Unis d’Amérique sont mem­

bres permanents du Conseil de Sé-

curité. Six autres Membres de l’Orga-

nisation sont élus, ä titre de membres

non permanents du Conseil de Sécu-

rité, par 1’Assemblée Générale qui tient

spécialement compte, en premier lieu,

de la contribution des Membres de

1’Organisation au maintien de la paix

et de la securité internationales et aux

autres fins de 1’Organisation, et aussi

d'une répartition géographique équi-

table.

2. Les membres non permanents du

Conseil de Sécurité sont élus pour line

période de deux ans. Toutefois, lors

de la premiére élection des membres

non permanents, trois seront élus pour

une période d’un an. Les membres

sortants ne sont pas immédiatement

rééligibles.

3. Chaque membre du Conseil de

Sécurité a un représentant au Conseil.

Fonctions et Pouvoirs.

Article 24.

1. Åtin d’assurer faction rapide et

efficace de 1’Organisation, ses Mem­

bres conférent au Conseil de Sécu­

rité la responsabilité principale du

maintien de la paix et de la sécurité

internationales et reconnaissent qu’en

s’acquittant des devoirs que lui im-

pose cette responsabilité, le Conseil de

Sécurité agit en leur norn.

2. In discharging Riese duties the 2. Dans 1’accomplissement de ees

Security Council shall act in accord- devoirs, le Conseil de Sécurité agit con-

ance with the. Purposes and Prin- formément aux Buts et Principes des

ciples of the United Nations. The spe- Nations Unies. Les pouvoirs spécifi-

SÄKERHETSRÅDET.

Sammansättning.

Artikel 23.

1. Säkerhetsrådet består av elva medlemmar av Förenta Nationerna. Republiken Kina, Frankrike, De So­ cialistiska Rådsrepublikemas Union, Det Förenade Konungariket Storbri­ tannien och Nordirland och Ameri­ kas Förenta Stater skola vara stän­ diga medlemmar av säkerhetsrådet. Generalförsamlingen utser sex andra medlemmar av Förenta Nationerna att vara icke ständiga medlemmar av säkerhetsrådet, varvid särskild hän­ syn skall tagas dels i första hand till medlemmarnas insatser för upp­ rätthållande av internationell fred och säkerhet samt för organisationens öv­ riga ändamål, dels även till en skä­ lig geografisk fördelning.

KAPITEL V.

2. De icke ständiga medlemmarna av säkerhetsrådet väljas för en tid av två år. Vid det första valet av icke ständiga medlemmar skola dock tre väljas för en tid av ett år. Avgående medlem kan ej omedelbart omväljas.

3. Varje medlem av säkerhetsrådet skall där företrädas av ett ombud.

Uppgifter och befogenheter.

Artikel 24.

1. I syfte att trygga ett snabbt och effektivt inskridande från Förenta Nationernas sida överlåta medlem­ marna på säkerhetsrådet huvudan­ svaret för upprätthållande av interna­ tionell fred och säkerhet och sam­ tycka till att säkerhetsrådet vid full­ görande av sina ur detta ansvar här­ rörande förpliktelser handlar å med­ lemmarnas vägnar.

2. Vid fullgörande av dessa för­ pliktelser skall säkerhetsrådet handla i överensstämmelse med Förenta Na­ tionernas ändamål och grundsatser.

94

cific powers granted to the Security

Council för the decharge of these

duties are laid down in Chapters VI,

VII, VIII, and XII.

3. The Security Council shall sub-

mit annual and, when necessary, spe­

cial reports to the General Assembly

for its consideration.

Article 25.

The Members of the United Na­

tions agrée to accept and carry out

the decisions of the Security Council

in accordance with the present Char­

ter.

Article 26.

In order to promote the establish-

ment and maintenance of internation­

al peace and security with the least

diversion for armaments of the

world’s human and economic re-

sources, the Security Council shall be

responsible for formulating, with the

assistance of the Military Staff Com-

mittee referred to in Article 47, plans

to be submitted to the Members of

the United Nations for the establish-

ment of a system för the regulation

of armaments.

V oting.

Article 27.

1. Each member of the Security

Council shall havé one vote.

2. Decisions of the Security Coun­

cil on procedural matters shall be

made by an affirmative vote of seven

members.

3. Decisions of the Security Coun­

cil on all other matters shall be made

by an affirmative vote of seven mem­

bers including the concurring votes

of the permanent members; provided

that, in decisions under Chapter VI,

and under paragraph 3 of Article 52,

a party to a dispute shall abstain

from voting.

Procedure.

Article 28.

1. The Security Council shall be

so organized as to be ahle to function

ques accordés au Conseil de Sécurité

pour lui permettre d’accomplir les-

dits devoirs sont définis aux chapitres

VI, VII, VIII et XII.

3. Le Conseil de Sécurité soumet

pour examen des rapports annuels et,

le cas échéant, des rapports spéciaux å

1’Assemblée Générale.

Article 25.

Les Membres de reorganisation con-

viennent d’accepter et d’appliquer les

décisions du Conseil de Sécurité con-

formément å la présente Charte.

Article 26.

Afin de favoriser 1’établissement et

le maintien de la paix et de la sécu­

rité internationales en ne détournant

vers les armements que le minimum

des ressources humaines et économi-

ques du monde, le Conseil de Sécurité

est chargé, avec l’assistance du Co­

mité d’Etat-Ma.jor prévu å 1’article 47,

d’élaborer des plans qui seront soumis

aux Membres de 1’Organisation en vue

d’établir un systéme de réglementation

des armements.

Vote.

Article 27.

1. Chaque membre du Conseil de

Sécurité dispose d’une voix.

2. Les décisions du Conseil de Sé­

curité sur des questions de procédure

sont prises pär un vote affirmatif de

sept membres.

3. Les décisions du Conseil de Sé­

curité sur toutes autres questions sont

prises par un vote affirmatif de sept

de ses membres dans lequel sont com-

prises lex voix de tous les membres

permanents étant entendu que, dans

les décisions prises aux tennes du

chapitre VI et du paragraphe 3 de

1’article 52, une partie å un différend

s’abstient de voter.

Procédure.

Article 28.

1. Le Conseil de Sécurité est orga-

nisé de maniére å pouvoir exercer ses

95

De särskilda befogenheter, som tiller­

kännas säkerhetsrådet för fullgöran­

de av dessa förpliktelser, finnas an­

givna i kapitlen VI, VII, VIII och

XII.

3. Säkerhetsrådet skall till gene­

ralförsamlingen för granskning avgi­

va årliga samt, när så befinnes er­

forderligt, särskilda rapporter.

Artikel 25.

Förenta Nationernas medlemmar

samtycka till att godtaga och verk­

ställa säkerhetsrådets beslut i över­

ensstämmelse med denna stadga.

Artikel 26.

I syfte att främja upprättande och

upprätthållande av internationell fred

och säkerhet med minsta möjliga

uppoffring av världens mänskliga och

ekonomiska tillgångar för rustnings-

ändamål, har säkerhetsrådet att, med

biträde av det i artikel 47 omförmäl-

da militära stabsutskottet, utarbeta

planer för ett system till reglering av

rustningarna att underställas Förenta

Nationernas medlemmar.

Omröstning.

Artikel 27.

1. Varje medlem av säkerhetsrå­

det har en röst.

2. För säkerhetsrådets beslut i pro­

cedurfrågor kräves bifall av sju med­

lemmar.

3. För beslut av säkerhetsrådet i

alla andra frågor kräves bifall av sju

medlemmar, bland dem de ständiga

medlemmarna; dock att vid fattande

av beslut enligt kapitel VI samt en­

ligt artikel 52, moment 3, part i tvist

skall avhålla sig från att rösta.

Förfarande.

Artikel 28.

1. Säkerhetsrådet skall så organi­

seras, att det kan fungera oavbrutet.

96

continuously. Each member of the

Security Council shall för this pur­

pose be represented at all times at the

seat of the Organization.

2. The Security Council shall hold

periodic meetings at which each of its

members may, if it so desires, be

represented hy a member of the

government or by some other speci-

ally designated representative.

3. The Security Council may hold

meetings at such places other thån

ilie seat of the Organization as in its

judgment will best facilitate its work.

Artide 29.

The Security Council may establish

such subsidiary organs as it deems

necessary for the performance of its

functions.

Article 30.

The Security Council shall adopt

its own rules of procedur, including

the method of selecting its President.

Article 31.

Any Member of the United Nations

which is not a member of the Secu­

rity Council may participate, without

vote, in the discussion of any question

brought before the Security Council

whenever the latter considers that the

interests of that Member are specially

affected.

Article 32.

Any Member of the United Nations

which is not a member of the Security

Council or any State which is not a

Member of the United Nations, if it is

a party to a dispute under considera-

tion by the Security Council, shall be

invited to participate, without vote,

in the discussion relating to the

dispute. The Security Council shall

lay down such conditions as it deems

just for the participation of a stafe

which is not a Member of the United

Nations.

fonctions en permanence. A cet effet,

chaque membre du Conseil de Sécu-

rité doit avoir en tout temps un repré-

sentant au siége de 1’Organisation.

2. Le Conseil de Sécurité tient des

réunions périodiques auxquelles cha-

cun de ses membres peut, s’il le désire,

se faire représenter par un membre de

son gouvernement ou par quelque

autre representant spécialement dé-

signé.

3. Le Conseil de Sécurité peut tenir

des réunions å tous endroits autres

que le siége de 1’Organisation qu’il

juge les plus propres å faciliter sa

täche.

Article 29.

Le Conseil de Sécurité peut créer

les organes subsidiaires qu’il juge

nécessaires

a

1’exercice de ses fonc­

tions.

Article 30.

Le Conseil de Sécurité établit son

réglement intérieur, dans lequel il fixe

le mode de désignation de son Pre­

sident.

Article 31.

Tout Membre de 1’Organisation qui

n’est pas membre du Conseil de Sé­

curité, peut participer, sans droit de

vote, å la discussion de toute question

soumise au Conseil de Sécurité, chaque

fois que celui-ci estime que les intéréts

de ce Membre sont particuliérement

affectés.

Article 32.

Tout Membre des Nations Unies qui

n’est pas membre du Conseil de Sécu­

rité ou tout Etat qui n’est pas Mem­

bre des Nations Unies, s’il est partie

å un différend examiné par le Conseil

de Sécurité, est convié å participer,

sans droit de vote, aux discussions

relatives å ce différend. Le Conseil de

Sécurité détermine les conditions qu’il

estime juste de mettre å la partici­

pation d’un Etat qui n’est pas Membre

de 1’Organisation.

97

Varje medlem av säkerhetsrådet skall

därför vara ständigt företrädd vid or­

ganisationens säte.

2. Säkerhetsrådet håller periodis­

ka möten, vid vilka envar av dess

medlemmar må, efter egen önskan,

företrädas av regeringsmedlem eller

av annat särskilt utsett ombud.

3. Säkerhetsrådet må hålla möten

på annan ort än organisationens säte,

örn detta enligt rådets uppfattning är

ägnat att underlätta dess verksamhet.

Artikel 29.

Säkerhetsrådet äger tillsätta såda­

na biträdande organ, som det anser

nödvändiga för fullgörande av sina

uppgifter.

Artikel 30.

Säkerhetsrådet antager självt sin

arbetsordning, innefattande även be­

stämmelser om sättet för utseende av

ordförande.

Artikel 31.

Envar medlem av Förenta Natio­

nerna, som ej tillhör säkerhetsrådet,

äger utan rösträtt deltaga i överlägg­

ningen om varje säkerhetsrådet före­

lagd fråga, när helst detta anser, att

vederbörande medlems intressen sär­

skilt beröras.

Artikel 32.

Envar medlem av Förenta Natio­

nerna, som ej tillhör säkerhetsrådet,

liksom envar stat, som ej är medlem

av Förenta Nationerna, skall, örn ve­

derbörande är part i tvist, som är fö­

remål för säkerhetsrådets behandling,

inbjudas att ulan rösträtt deltaga i

överläggningen örn denna tvist. Sä­

kerhetsrådet fastställer de villkor,

som det anser rättvisa för deltagande

av stat, vilken ej är medlem av För­

enta Nationerna.

miuinij riksdagens protokoll 194G. 1 sami. Nr 196.

8

98

CHAPTER VI.

PACIFIC SETTLEMENT OF

DISPUTES.

Artide 33.

1. The parties to any dispute, the

continuance of winch is likely to

endanger the maintenance of inter­

national peace and security, shall, first

of all, seek a solution by negotiation,

enquiry, mediation, conciliation, arbi-

tration, judicial settlement, resort to

regional agencies or arrangements,

or other peaceful means of their own

choice.

2. The Security Council shall,

when it deems necessary, call upon

the parties to settle their dispute by

such means.

Article 34.

The Security Council may investi-

gate any dispute, or any situation

which might lend to international

friction or give rise to a dispute, in

order to determine wrhether the con­

tinuance of the dispute or situation is

likely to endanger the maintenance of

international peace and security.

Article 35.

1. Any Member of the United Na­

tions may bring any dispute, or any

situation of the nature referred to in

Article 34, to the attention of the Se­

curity Council or of the General As-

sembly.

2. A state which is not a Member

of the United Nations may bring to

the attention of the Security Council

or of the General Assembly any dis­

pute to which it is a party if it accepts

in advance, for the purposes of the

dispute, the obligations of pacific

settlement provided in the present

Charter.

3. The proceedings of the General

Assembly in respect of matters

brought to its attention under this Ar­

ticle will be subject to the provisions

of Artides 11 and 12.

CHAPITRE VI.

REGLEMENT PACIFIQUE DES

DIFFERENDS.

Article 33.

1. Les parties å tout différend dont

la prolongation est susceptible de me-

nacer le maintien de la paix et de la

sécurité internationales, doivent en

rechercher la solution, avant tout, par

voie de négociation, d’enquéte, de mé-

diation, de conciliation, d’arbitrage,

de réglement judiciaire, de recours

aux organismes ou accords régionaux,

ou par d’autres moyens pacifiques de

leur choix.

2. Le Conseil de Sécurité, s’il le juge

nécessaire, invite les parties å régler

leur différend par de tels moyens.

Article 34.

Le Conseil de Sécurité peut en-

quéter sur tout différend ou taute si­

tuation qui pourrait entrainer un

désaccord entre nations ou engendrer

un différend, afin de déterminer si

la prolongation de ce différend ou de

cette situation semble devoir menacer

le maintien de la paix et de la sécurité

internationales.

Article 35.

1. Tout Membre de 1’Organisation

peut attirer 1’attention du Conseil de

Sécurité ou de 1’Assemblée Générale

sur un différend ou une situation de

la nature visée dans 1’article 34.

2. Un Etat qui n’est pas Membre de

1’Organisation peut attirer 1’attention

du Conseil de Sécurité ou de l’As-

semblée Générale sur tout différend

auquel il est partie, pourvu qu’il ac-

cepte préalablement, aux fins de ce

différend, les obligations de réglement

pacifique prévues dans la présente

Charte.

3. Les actes de 1’Assemblée Générale

relativement aux affaires portées å son

attention en vertu du présent article

sont soumis aux dispositions des ar­

tides 11 et 12.

KAPITEL VI.

FREDLIG LÖSNING AV TVISTER.

9ft

Artikel 33.

1. I varje tvist, vars fortbestånd

är ägnat att sätta upprätthållandet av

internationell fred och säkerhet i

fara, skola parterna i första hand sö­

ka uppnå en lösning genom förhand­

lingar, undersökningsförfarande, med­

ling, förlikningsförfarande, skiljedom,

rättsligt avgörande, anlitande av re­

gionala organ eller avtal eller genom

andra fredliga medel efter eget val.

2. Säkerhetsrådet skall, när det

finner nödvändigt, uppfordra parter­

na att lösa tvisten genom sådana me­

del.

Artikel 34.

Säkerhetsrådet äger utreda varje

tvist, liksom varje sakläge som kan

leda till internationella motsättning­

ar eller giva upphov till en tvist, i

syfte att fastställa, huruvida tvistens

eller saklägets fortbestånd är ägnat

att sätta upprätthållandet av interna­

tionell fred och säkerhet i fara.

Artikel 35.

1. Envar medlem av Förenta Na­

tionerna äger fästa säkerhetsrådets

eller generalförsamlingens uppmärk­

samhet på varje tvist, liksom på varje

sakläge av den ari som angives i arti­

kel 34.

2. Stat, som ej är medlem av För­

enta Nationerna, äger fästa säkerhets­

rådets eller generalförsamlingens upp­

märksamhet på varje tvist, i vilken

den är part, därest den med avseende

på tvisten på förhand underkastar

sig de i denna stadga fastställda för­

pliktelserna till fredlig lösning av

tvister.

3. För generalförsamlingens hand­

läggning av ärenden, varpå dess upp­

märksamhet fästs enligt denna ar­

tikel, gälla bestämmelserna i artiklar­

na 11 och 12.

100

Artide 36.

1. The Security Council may, at any stage of a dispute of the nature referred to in Article 33 or of a situ­ ation of like nature, recommend ap- propriate procedures or methods of adjustment.

2. The Security Council should take into consideration any procedures for the settlement of the dispute which havé already been adopted by the parties.

3. In making recommendations under this Article the Security Council should also take into consideration that legal disputes should as a gen­ eral Tule be referred by the parties to the International Court of Justiee in accordance with the provisions of the Sta tu te of the Court.

Article 37.

1. Should the parties to a dispute of the nature referred to in Article 33 fail to settle it by the means indicated in that Article, they shall refer it to the Security Council.

2. If the Security Council deems that the continuance of the dispute is in fact likely to endanger the main- tenance of international peace and se­ curity, it shall decide whether to take action under Article 36 or to recom­ mend such terms of settlement as it may consider appropriate.

Article 38.

Without prejudice to the provisions of Artides 33 to 37, the Security Council may, if all the parties to any dispute so request, make recommen­ dations to the parties with a view to a pacific settlement of the dispute.

Article 36.

1. Le Conseil de Sécurité peut, å tout moment de revolution d’un dif- férend de la nature mentionnée ä 1’article 33 ou d’une situation ana­ logi, recommander les procédures ou méthodes d’ajustement appropriées.

2. Le Conseil de Sécurité devra prendre en considération toutes procé­ dures déjå adoptées par les parties pour le réglement de ce différend.

3. En faisant les recommandations prévues au présent article, le Conseil de Sécurité doit aussi tenir compte du fait que, d’une maniére générale, les différends d’ordre juridique devraient étre soumis par les parties å la Cour Internationale de Justiee conformé- ment aux dispositions du Statut de la Cour.

Article 37.

1. Si les parties å un différend de la nature mentionnée å 1’article 33 ne réussissent pas å le régler par les moyens indiqués audit article, elles le soumettent au Conseil de Sécurité.

2. Si le Conseil de Sécurité estime que la prolongation du différend semble, en fait, menacer le maintien de la paix et de la sécurité interna- tionales, il décide s’il doit agir en application de 1’article 36 ou recom­ mander tels tennes de réglement qu’il juge appropriés.

Article 38.

Sans préjudice des dispositions des artides 33 å 37, le Conseil de Sécu­ rité peut, si toutes les parties å un différend le demandent, faire des re­ commandations å celles-ci en vue d’un réglement pacifique de ce différend.

Artikel 36.

1. Säkerhetsrådet äger i varje

skede av en tvist av den art, som av­

ses i artikel 33, eller av ett sakläge av

motsvarande natur, föreslå lämpliga

tillvägagångssätt eller metoder för sa­

kens tillrättaläggande.

2. Säkerhetsrådet bör taga i betrak­

tande varje tillvägagångssätt för tvis­

tens lösande, som redan antagits av

parterna.

3. Vid framläggande av förslag en­

ligt denna artikel bör säkerhetsrå­

det ävenledes beakta, att rättstvister i

regel böra av parterna hänskjutas till

den internationella domstolen i enlig­

het med bestämmelserna i domstolens

stadga.

Artikel 37.

1. Skulle parterna i en tvist av den

art, som avses i artikel 33, ej förmå

lösa den genom de medel, som angi­

vas i sagda artikel, skola de hänskju­

ta den till säkerhetsrådet.

2. Örn säkerhetsrådet finner, att

tvistens fortbestånd faktiskt kan an­

tagas sätta upprätthållandet av inter­

nationell fred och säkerhet i fara,

skall det besluta, huruvida det skall

vidtaga i artikel 36 angivna åtgärder

eller föreslå sådana villkor för tvis­

tens lösning som det finner lämpliga.

Artikel 38.

Utan intrång i bestämmelserna i ar­

tiklarna 33—37 må säkerhetsrådet,

örn i en tvist, vilken som helst, samt­

liga parter det begära, för parterna

framlägga förslag i och för fredlig

lösning av tvisten.

102

CHAPTER VII.

ACTION WITH RESPECT TO

THREATS TO THE PEACE,

BREAGHES OF THE PEACE,

AND ACTS OF AGGRESSION.

Article 39.

The Security Council shall deter-

mine the existence of any threat to

the peace, breach of the peace, or act

of aggression and shall make recom-

mendations, or decide what measures

shall be taken in accordance with

Artides 41 and 42, to maintain or

restore international peace and se­

curity.

Article 40.

In order to prevent an aggravation

of the situation, the Security Council

may, before making the recommen-

dations or deciding upon the measures

provided for in Article 39, call upon

the parties concemed to comply with

such provisional measures as it deems

necessary or desirable. Such provision-

al measures shall be without preju-

dice to the rights, claims, or position

of the parties concemed. The Security

Council shall duly take account of

failure to comply with such provi­

sional measures.

Article 41.

The Security Council may decide

what measures not involving the use

of armed forne are to be employed to

give effect to its decisions, and it may

call upon the Members of the United

Nations to apply such measures.

These may include complete or partial

interruption of economic relations

and of rall, sea, air, postal, tele-

graphic, radio, and other means of

communication, and the severance of

diplomatic relations.

Article 42.

Should the Security Council con-

sider that measures provided for in

Article 41 would be inadequate or

CHAPITRE VII.

ACTION EN CAS DE MENACE

CONTRE LA PAIX, DE RUPTURE

DE LA PAIX ET D’ACTE

DIGRESSION.

Article 39.

Le Conseil de Sécurité constate

1’existence d’une menace contre la

paix, d’une rupture de la paix ou d’un

aete digression et fait des recomman-

dations ou décide quelles mesures

seront prises conformément aux arth­

ies 41 et 42 pour maintenir ou rétablir

la paix et la sécurité internationales.

Article 40.

Afin d’empécher la situation de

s’aggraver, le Conseil de Sécurité,

avant de faire les recommandations ou

de décider des mesures å prendre con­

formément å 1’article 39, peut inviter

les parties intéressées å se conformer

aux mesures provisoires qu’il juge né-

cessaires ou souhaitables. Ces mesures

provisoires ne préjugent en rien les

droits, les prétentions ou la position

des parties intéressées. En cas de non

exécution de ces mesures provisoires,

le Conseil de Sécurité tient dument

compte de cette défaillance.

Article 41.

Le Conseil de Sécurité peut décider

quelles mesures n’impliquant pas

1’emploi de la forne armée doivent

étre prises pour donner effet å ses

décisions, et peut inviter les Membres

des Nations Unies å appliquer ces

mesures. Celles-ci peuvent comprendre

1’interruption complete ou partielle

des relations économiques et des Com­

munications ferroviaires, maritimes,

aériennes, postales, télégraphiques,

radio-électriques et des autres moyens

de communication, ainsi que la rup­

ture des relations diplomatiques.

Article 42.

Si le Conseil de Sécurité estime que

les mesures prévues å 1’article 41 se-

raient inadéquates ou qu’elles se sont

103

INSKRIDANDE I HÄNDELSE AV

HOT MOT FREDEN, FREDSRROTT

OCH ANGREPPSHANDLINGAR.

KAPITEL VII.

Artikel 39.

Säkerhetsrådet fastställer förefint­

ligheten av hot mot freden, fredsbrott

eller angreppshandling och framläg­

ger förslag, eller fattar beslut örn vil­

ka åtgärder som skola vidtagas i

överensstämmelse med artiklarna 41

och 42 i syfte att upprätthålla eller

återställa internationell fred och sä­

kerhet.

Artikel 40.

För att förebygga, att läget förvär­

ras, äger säkerhetsrådet, innan det

framlägger förslag eller beslutar örn

åtgärder enligt artikel 39, uppfordra

vederbörande parter att foga sig ef­

ter sådana provisoriska åtgärder, som

rådet anser nödvändiga eller önsk­

värda. Dylika provisoriska åtgärder

skola ej inverka på vederbörande par­

ters rättigheter, anspråk eller ställ­

ning. Säkerhetsrådet skall taga ve­

derbörlig hänsyn till underlåtenhet att

foga sig efter dylika provisoriska åt­

gärder.

Artikel 41.

Säkerhetsrådet äger besluta, vilka

åtgärder, icke innebärande bruk av

vapenmakt, som skola användas för

att giva verkan åt dess beslut, och äger

uppfordra Förenta Nationernas med­

lemmar att vidtaga sådana åtgärder.

Åtgärderna kunna innefatta fullstän­

digt Öller partiellt avbrytande av eko­

nomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-,

luft-, post-, telegraf- och radioförbin­

delser samt annan samfärdsel även­

som avbrytande av de diplomatiska

förbindelserna.

Artikel 42.

Finner säkerhetsrådet, att åtgärder

enligt artikel 41 skulle bliva otillräck­

liga eller redan visat sig otillräckliga,

104

havé proved to be inadequate, it may

tahe suell action by air, sea, or land

forces as may be necessary to main-

tain or restore international peace and

security. Suell action may inelude de­

monstrations, blockade, and other

operations by air, sea, or land forces

of Members of the United Nations.

Article 43.

1. All Members of the United Na­

tions, in order to contribute to the

maintenance of international peace

and security, undertake to make

available to the Security Council, on

its call and in accordance with a spe­

cial agreement or agreements, armed

forces, assistanceand facilities, includ-

ing rights of passage, necessary for

the purpose of maintaining interna­

tional peace and security.

2. Such agreement or agreements

shall govem the numbers and types

of forces, their degree of readiness

and general location, and the nature

of the facilities and assistance to be

provided.

3. The agreement or agreements

shall be negotiated as soon as possible

on the initiative of the Security Coun­

cil. They shall be concluded between

the Security Council and Members or

between the Security Council and

groups of Members and shall be sub-

ject to ratification by the signatory

States in accordance with their respec-

tive constitutional processes.

Article 44.

When the Security Council has de-

cided to use force it shall, before

calling upon a Member not represent-

ed on it to provide armed forces in

fulfilment of the obligations assumed

under Article 43, invite that Member,

if the Member so desires, to parti-

cipate in the decisions of the Security

Council concerning the employment

of contingents of that Member’s armed

forces.

révélées telles, il peut entreprendre,

au moyen de forces aériennes, navales

ou terrestres, toute action qu’il juge

nécessaire au maintien ou au rétablis-

sement de la paix et de la sécurité

internationales. Cette action peut com-

prendre des demonstrations, des me-

sures de blocus et d’autres opérations

exécutées par des forces aériennes,

navales ou terrestres de Membres des

Nations Unies.

Article 43.

1. Tous les Membres des Nations

Unies, arin de contribuer au maintien

de la paix et de la sécurité interna­

tionales, s’engagent å mettre å la dis­

position du Conseil de Sécurité, sur

son invitation et conformément å un

accord spécial ou å des accords spé-

ciaux, les forces armées, 1’assistance

et les facilités, y compris le droit de

passage, nécessaires au maintien de la

paix et de la sécurité internationales.

2. L’accord ou les accords susvisés

fixeront les effeetifs et la nature de

ees forces, leur degré de préparation

et leur emplacement général, ainsi que

la nature des facilités et de 1’assistance

å fournir.

3. L’accord ou les accords seront

négociés aussitöt que possible, sur

1’initiative du Conseil de Sécurité. Ils

seront conclus entre le Conseil de Sé-

curite et des Membres de 1’Organisa-

tion, ou entre le Conseil de Sécurité

et des groupes de Membres de 1’Orga­

nisation, et devront étre ratifiés par

les Etats signataires selon leurs régles

constitutionnelles respectives.

Article 44.

Lorsque le Conseil de Sécurité a

décidé de recourir å la force, il doit,

avant d’inviter un Membre non re-

présenté au Conseil å fournir des obli­

gations contractées en vertu de l’ar-

ticle 43, convier ledit Membre, si celui-

ci le désire, å participer aux décisions

du Conseil de Sécurité touchant l’em-

ploi de contingents des forces armées

de ce Membre.

äger rådet företaga sådant inskridan­

de medelst luft-, sjö- eller ^^strids­

krafter, som må befinnas nödvändigt

för att upprätthålla eller återställa

internationell fred och säkerhet. Des­

sa åtgärder kunna innefatta demonst­

rationer, blockad samt andra opera­

tioner av luft-, sjö- och lantstrids-

krafter tillhörande medlemmar av

Förenta Nationerna.

Artikel 43.

1. För att bidraga till upprätthål­

lande av internationell fred och sä­

kerhet utfästa sig Förenta Nationer­

nas samtliga medlemmar att, på sä­

kerhetsrådets anmodan och enligt

särskilt avtal eller särskilda avtal,

ställa till rådets förfogande de väpna­

de styrkor, det bistånd och de förmå­

ner, däribland rätt till passage, som

äro nödvändiga för upprätthållande

av internationell fred och säkerhet.

2. Detta eller dessa avtal skola

fastställa styrkornas numerär och be­

skaffenhet, beredskapsgrad och all­

männa förläggning samt arten av de

förmåner och det bistånd, som skola

lämnas.

3. Avtalet eller avtalen skola på

säkerhetsrådets initiativ träffas så

snart som möjligt. De skola slutas

mellan säkerhetsrådet och medlem­

mar eller mellan säkerhetsrådet och

grupper av medlemmar och skola ra­

tificeras av signatärstatema i den

ordning, som deras statsförfattningar

föreskriva.

Artikel 44.

När säkerhetsrådet beslutit bruka

vapenmakt, skall rådet, innan det

anmodar medlem, som ej är före­

trädd däri, att ställa väpnade styrkor

till förfogande för fullgörande av dess

förpliktelser enligt artikel 43, inbjuda

sådan medlem att, örn den så önskar,

deltaga i säkerhetsrådets beslut röran­

de användandet av förhand ur med­

lemmens väpnade styrkor.

106

Ar tide 45.

In order to enable the United Na­

tions to take urgent military meas-

ures, Members shall hold immediate-

ly available national air-force con-

tingents for combined international

enforcement action. The strength

and degree of readiness of these con-

tingents and plans for their combined

action shall be determined, within

the limits laid down in the special

agreement or agreements referred to

in Artide 43, by the Security Council

with the assistance of the Military

Staff Committee.

Artide 46.

Plans för the application of armed

force shall be made by the Security

Council with the assistance of the

Military Staff Committee.

Artide 47.

1. There shall be established a Mi­

litary Staff Committee to advise and

assist the Security Council on all

questions relating to the Security

Council’s military requirements for

the maintenance of international

peace and security, the employment

aud command of forces placed at its

disposal, the regulation of armaments,

and possible disarmament.

2. The Military Staff Committee

shall consist of the Chiefs of Staff of

the permanent members of the Secu­

rity Council or their representatives.

Any Member of the United Nations

not permanently represented on the

Committee shall be invited by the

Committee to be associated with it

wilen the efficient discharge of the

Committee’s responsibilities requires

the participation of that Member in

its work.

3. The Military Staff Committee

shall be responsible under the Secu­

rity Council for the strategic direction

of any armed forces placed at the

disposal of the Security Council.

Questions relating to the command of

such forces shall be worked out sub-

sequently.

Artide 45.

Afin de permettre ä 1’Organisation

de prendre d’urgence des mesures

d’ordre militaire, des Membres des

Nations Unies maintiendront des con-

tingents nationaux de forces aériennes

immédiatement utilisables en vue de

l’exécution combinée d’une action

coercitive internationale. Dans les li-

mites prévues par 1’accord spécial ou

les accords spéciaux mentionnés å

1’article 43, le Conseil de Sécurité, avec

l’aide du Comité d’Etat-Major, fixe

1’importance et le degré de prépara-

tion de ees contingents et établit des

plans prévoyant leur action combinée.

Artide 46.

Les plans pour 1’emploi de la force

armée sont établis par le Conseil de

Sécurité avec 1’aide du Comité d’Etat-

Major.

Artide 47.

1. Il est établi un Comité d’Etat-

Major chargé de conseiller et d’assis-

ter le Conseil de Sécurité pour tout ce

qui concerne les moyens d’ordre mili­

taire nécessaires au Conseil pour main-

tenir la paix et la sécurité internatio-

nales, 1’emploi et le commandement

des forces mises å sa disposition, la

réglementation des armements et le

désarmement éventuel.

2. Le Comité d’Etat-Major se com-

pose des chefs d’Etat-Ma.jor des

membres permanents du Conseil de

Sécurité ou de leurs représentants. Il

convie tout Membre des Nations Unies

qui n’est pas représenté au Comité

(Tune fason permanente å s’associer

å lui, lorsque la participation de ce

Membre ä ses travaux lui est néces-

saire pour la bonne exécution de sa

täche.

3. Le Comité d’Etat-Major est res-

ponsable, sous 1’autorité du Conseil de

Sécurité, de la direction stratégique

de toutes forces armées mises å la

disposition du Conseil. Les questions

relatives au commandement de ees

forces seront réglées ultérieurement.

107

Artikel 45.

I syfte att sätta Förenta Nationer­

na i stånd att vidtaga brådskande mi­

litära åtgärder skola medlemmarna

hålla förband ur sina luftstridskraf­

ter omedelbart tillgängliga för sam­

ordnad internationell tvångsaktion.

Dessa förbands styrka och bered-

skapsgrad ävensom planer för deras

samverkan skola, inom de gränser,

vilka upp dragits i det eller de sär­

skilda avtal som avses i artikel 43,

fastställas av säkerhetsrådet med bi­

träde av det militära stabsutskottet.

Artikel 46.

Planer för användande av vapen­

makt skola uppgöras av säkerhetsrå­

det med biträde av det militära stabs­

utskottet.

Artikel 47.

1. Ett militärt stabsutskott skall

upprättas med uppgift att lämna sä­

kerhetsrådet råd och bistånd i alla

frågor rörande rådets militära behov

för upprätthållande av internationell

fred och säkerhet, rörande bruk av

och befäl över styrkor, som ställts till

dess förfogande, rörande reglering av

rustningarna och rörande eventuell

nedrustning.

2. Det militära stabsutskottet består

av de ständiga medlemmarnas i säker­

hetsrådet stabschefer eller ombud för

dessa. Varje medlem av Förenta Na­

tionerna, som ej är ständigt företrädd

i utskottet, skall inbjudas av utskot­

tet att ansluta sig till detsamma, när

ett verksamt fullgörande av utskottets

åligganden kräver att ifrågavarande

medlem deltager i dess arbete.

3. Det militära stabsutskottet är

under säkerhetsrådet ansvarigt för

den strategiska ledningen av alla väp­

nade styrkor, som ställts till rådets

förfogande. Frågor rörande befälet

över dylika styrkor skola senare av­

göras.

108

4. The Military Staff Committee,

with the authorization of the Security

Council and after consultation with

appropriate regional agencies, may

establish regional subcommittees.

Aloicie 48.

1. The action required to carry out

the decisions of the Security Council

for the maintenance of international

peace and security shall be taken by

all the Members of the United Nations

or by some of them, as the Security

Council may determine.

2. Suell decisions shall be carried

out by the Members of the United

Nations directly and through their

action in the appropriate international

agencies of winch they are members.

Artide 49.

The Members of the United Nations

shall joln in affording mutual assist-

ance in carrying out the measures

decided upon by the Security Coun­

cil.

Artide 50.

If preventive or enforcement meas­

ures against any state are taken by

the Security Council, any other state,

whether a Member of the United Na­

tions or not, which finds itself con-

fronted with special economic prob­

lems arising from the carrying out

of those measures shall havé the right

to consult the Security Council with

regard to a solution of those prob­

lems.

Artide 51.

Nothing in the present Charter shall

impair the inherent right of indivi-

dual or collective self-defense if an

armed attack occurs against a Mem­

ber of the United Nations, until the

Securitv Council has taken the meas­

ures necessary to maintain interna­

tional peace and security. Measures

taken by Members in the exercise of

this right of self-defense shall be im-

mediately reported to the Security

Council and shall not in any way

4. Des sous-comités régionaux du

Comité d’Etat-Major peuvent étre

établis par lui avec 1’autorisation du

Conseil de Sécurité et apres consul­

tation des organismes régionaux ap-

propriés.

Artide 48.

1. Les mesures nécessaires å l’exé-

cution des décisions du Conseil de Sé­

curité pour le maintien de la paix et

de la sécurité internationales sont

prises par torn les Membres des Na­

tions Unies ou certains d’entre eux,

selon 1’appréciation du Conseil.

2. Ces décisions sont exécutées par

les Membres des Nations Unies di-

reetement et grace å leur action dans

les organismes internationaux appro-

priés dont ils font partie.

Artide 49.

Les Membres des Nations Unies

s’associent pour se préter mutuelle-

ment assistance dans 1’exécution des

mesures arrétées par le Conseil de

Sécurité.

Artide 50.

Si un Etat est 1’objet de mesures

préventives ou coercitives prises par

le Conseil de Sécurité, tout autre Etat,

qu’il soit ou non Membre des Nations

Unies, s’il se trouve en présence de

diffieultés économiques particuliéres

dues å 1’exécution desdites mesures,

a le droit de consulter le Conseil de

Sécurité au sujet de la solution de ces

diffieultés.

Artide 51.

Aucune disposition de la présente

Chade ne pörte atteinte au droit na-

turelle de légitime défense, individuel^

ou collective, dans le cas ou un

Membre des Nations Unies est 1’objet

d’une agression armée, jusqu’å ce que

le Conseil de Sécurité ait pris les me­

sures nécessaires pour maintenir la

paix et la sécurité internationales. Les

mesures prises par des Membres dans

1’exercice de ce droit de légitime dé­

fense sont immédiatement portées å

109

4. Det militära statsutskott^ äger

med säkerhetsrådets bemyndigande

och efter samråd med ifrågakomman-

de regionala organ tillsätta regionala

underutskott.

Artikel 48.

1. Åtgärd, som erfordras för att

verkställa säkerhetsrådets beslut för

upprätthållande av internationell fred

och säkerhet, skall vidtagas av samt­

liga medlemmar av Förenta Nationer­

na eller av vissa bland dem, allt efter

säkerhetsrådets bestämmande.

2. Sådana beslut skola verkställas

av Förenta Nationernas medlemmar

direkt och genom deras verksamhet

inom ifrågakommande internationella

organ, till vilka de äro anslutna.

Artikel 49.

Förenta Nationernas medlemmar

skola inbördes lämna varandra bi­

stånd vid verkställande av de åtgär­

der vilka säkerhetsrådet beslutat.

Artikel 50.

Därest förebyggande åtgärder eller

tvångsåtgärder mot någon stat vidta­

gas av säkerhetsrådet, skall varje an­

nan stat, vare sig medlem av Förenta

Nationerna eller icke, som finner sig

ställd inför särskilda ekonomiska pro­

blem, uppkomna som följd av verk­

ställandet av dessa åtgärder, äga rätt

att rådföra sig med säkerhetsrådet be­

träffande lösningen av dessa problem.

Artikel 51.

Ingen bestämmelse i denna stadga

inskränker den naturliga rätten till

individuellt eller kollektivt självför­

svar i händelse av ett väpnat angrepp

mot någon medlem av Förenta Natio­

nerna, intill dess att säkerhetsrådet

vidtagit nödiga åtgärder för upprätt­

hållande av internationell fred och sä­

kerhet. Åtgärder vidtagna av medlem­

mar under utövande av denna rätt

lil! självförsvar skola omedelbart in-

berällas till säkerhetsrådet och skola

Ilo

affect the authority and responsibility

of the Security Council under the

present Charter to take at any time

such action as it deems necessary in

order to maintain or restore interna­

tional peace and security.

CHAPTER VIII.

REGIONAL ARRANGEMENTS.

Ar tide 52.

1. Nothing in the present Charter

precludes the existence of regional

arrangements or agencies for dealing

with such matters relating to the

maintenance of international peace

and security as are appropriate for

regional action, provided that such

arrangements or agencies and their

activities are consistent with the Pur-

poses and Principles of the United

Nations.

2. The Members of the United Na­

tions entering into such arrangements

or constituting such agencies shall

make every effort to achieve pacific

settlement of local disputes through

such regional arrangements or by such

regional agencies before referring

them to the Security Council.

3. The Security Council shall en-

courage the development of pacific

settlement of local disputes through

such regional arrangements or by such

regional agencies elther on the initia-

tive of the States concemed or by

reference from the Security Council.

4. Tilis Article in no way impairs

the application of Artides 34 and 35.

Article 53.

1. The Security Council shall,

where appropriate, utilize such region­

al arrangements or agencies för en-

forcement action under its authority.

But no enforcement action shall be

taken under regional arrangements or

bv regional agencies without the

authorization of the Security Council,

la connaissance du Conseil de Sécu-

rité et n’affectent en rien le pouvoir

et le devoir qu’a le Conseil, en vertu

de la présente Charte, d’agir å tout

moment de la maniére qu’il juge né-

cessaire pour maintenir ou rétablir la

paix et la sécurité internationales.

CHAPITRE VIII.

ACCORDS REGIONAUX.

Article 52.

1. Aucune disposition de la présente

Charte ne s’oppose å 1’existence d’ac-

cords ou d’organismes régionaux des-

tinés å régler les affaires qui, touchant

au maintien de la paix et de la sécurité

internationales, se prétent å une action

de caractére régional, pourvu que ees

accords ou ees organismes et leur ac-

tivité soient compatibles avec les Buts

et les Principes des Nations Unies.

2. Les Membres des Nations Unies

qui concluent ees accords ou consti-

tuent ees organismes doivent faire tous

leurs efforts pour régler d’une ma­

niére pacifique, par le moyen desdits

accords ou organismes, les différends

d’ordre local, avant de les soumettre

au Conseil de Sécurité.

3. Le Conseil de Sécurité encourage

le développement du réglement paci­

fique des différends d’ordre local par

le moyen de ees accords ou de ees

organismes régionaux, soit sur l’ini-

tiative des Etats intéressés, soit sur

renvoi du Conseil de Sécurité.

4. Le présent article n’affecte en

rien 1’application des artides 34 et 35.

Article 53.

1. Le Conseil de Sécurité utilise,

s’il y a lieu, les accords ou organismes

régionaux pour 1’application des me-

sures coercitives prises sous son auto-

rité. Toutefoäs, aucune action coerci-

tive ne sera entreprise en vertu d’ac-

cords régionaux ou par des or­

ganismes régionaux sans 1’autorisation

ej i något avseende inverka på säker­

hetsrådets rätt och skyldighet enligt

denna stadga att vid varje tillfälle

handla på sätt, som rådet anser nöd­

vändigt för att upprätthålla eller åter­

ställa internationell fred och säker­

het.

KAPITEL VIII.

REGIONALA AVTAL.

Artikel 52.

1. Ingen bestämmelse i denna stad­

ga utesluter regionala avtal eller or­

gan för behandling av sådana ange­

lägenheter rörande upprätthållandet

av internationell fred och säkerhet,

som lämpa sig för regionala åtgärder,

under förutsättning att dessa avtal el­

ler organ och deras verksamhet äro

förenliga med Förenta Nationernas

ändamål och grundsatser.

2. De medlemmar av Förenta Na­

tionerna, vilka träffa sådana avtal el­

ler upprätta sådana organ, skola göra

sitt yttersta för att åstadkomma fred­

lig lösning av lokala tvister genom

dylika regionala avtal eller organ, in­

nan de hänskjuta dem till säkerhets­

rådet.

3. Säkerhetsrådet skall främja ut­

vecklingen av fredlig lösning av lokala

tvister genom sådana regionala avtal

eller organ, vare sig på vederbörande

staters initiativ elller efter hänvisning

från säkerhetsrådet.

4. Genom denna artikel inskränkes

icke i något avseende tillämpningen

av artiklarna 34 och 35.

Artikel 53.

1. Säkerhetsrådet skall, när så är

lämpligt, använda sådana regionala

avtal eller organ för tvångsåtgärder

under dess myndighet. Utan säker­

hetsrådets bemyndigande må dock

tvångsåtgärder ej företagas enligt re­

gionala avtal eller av regionala organ,

med undantag av åtgärder mot fien-

112

with the exception of measures

against any enemy State, as defined

in paragraph 2 of this Artide, pro­

vided för pursuant to Article 107 or

in regional arrangements directed

against renewal of aggressive policy

on the part of any such stafe, until

suell time as the Organization may,

on request of the Governments con-

cerned, be charged with the responsi-

bility för preventing further aggress-

sion by such a stafe.

2. The term enemy stafe as med

in paragraph 1 of this Article applies

to any State which during the Second

World War has been an enemy of

any signatory of the present Charter.

Article 54.

The Security Council shall at all

times be kept tully informed of ac-

tivities undertaken or in contempla-

tion under regional arrangements or

by regional agencies for the mainte-

nance of international peace and secu­

rity.

CHAPTER IX.

INTERNATIONAL ECONOMIC AND

SOCIAL COOPERATION.

Article 55.

With a view to the ereation of con-

ditions of stability and well-being

which are necessary for peaceful and

friendly relations among nations based

on respect for the principle of equal

rights and self-determination of peo-

ples, the United Nations shall promote:

a. liigher standards of living, full

employment, and conditions of eco-

nomic and social progress aud de-

velopment;

b.

Solutions

of

international eco-

nomic, social, health, and related

du Conseil de Sécurité; sont exceptées

les mesures contre tout Etat ennemi au

sens de la définition donnée au para-

graphe 2 du present article, prévues

en application de 1’article 107 ou dans

les accords régionaux dirigés contre

la reprise, par un tel Etat, dine poli-

tique digression, jusqu’au moment

ou 1’Organisation pourra, å la de­

mande des gouvemements intéressés,

étre chargée de la tåche de prévenir

toute nouvelle agression de la part

din tel Etat.

2. Le terme “Etat ennemi,” em­

ployé au paragraphe 1 du present ar­

ticle, sipplique å tout Etat qui, au

cours de la seconde guerre mondiale,

a été 1’ennemi de lin queleonque des

signataires de la présente Charge.

Article 54.

Le Conseil de Sécurité doit, en tout

temps, étre tenu pleinement au cou­

rant de toute action entreprise ou en-

visagée en vertu d’accords régionaux

ou par des organismes régionaux,

pour le maintien de la paix et de la

sécurité internationales.

CHAPITRE IX.

COOPERATION ECONOMIQUE ET

SOCIALE INTERNATIONALE.

Article 55.

En vue de erder les conditions de

stabilité et de bien-étre nécessaires

pour assurer entre les nations des re­

lations pacifiques et amicales fondées

sur le respect du principe de 1’égalité

des droits des peuples et de leur droit

å disposer d’eux-mémes, les Nations

Unies favoriseront:

a. le relévement des niveaux de vie,

le plein emploi et des conditions de

progrés et de développement dans

1 ordre économique et social;

b. la solution des problémes inter-

nationaux dans les domaines écono-

113

destat i den i moment 2 av denna ar­

tikel angivna mening, vilka avses en­

ligt artikel 107 eller i regionala avtal

riktade mot en förnyad angrepp spo­

litik från sådan stats sida, intill dess

organisationen på begäran av veder­

börande regeringar må bliva ålagd

uppgiften att förebygga ytterligare

angrepp från sådan stat.

2. Den i moment 1 av denna ar­

tikel brukade benämningen fiendestat

avser varje stat, som under det andra

världskriget varit fiende till någon av

denna stadgas signatärmakter.

Artikel 54.

Säkerhetsrådet skall städse hållas

fullständigt underrättat örn den verk­

samhet för upprätthållande av inter­

nationell fred och säkerhet, som be-

drives eller planeras jämlikt regiona­

la avtal eller av regionala organ.

KAPITEL IX.

INTERNATIONELLT EKONO­

MISKT OCH SOCIALT

SAMARBETE.

Artikel 55.

I syfte att skapa de stadgade för­

hållanden och det välstånd, som äro

nödvändiga för fredliga och vänskap­

liga, på aktning för principen örn fol­

kens lika rättigheter och självbestäm­

manderätt grundade förbindelser mel­

lan nationerna, skall Förenta Natio­

nerna främja:

a) högre levnadsstandard, full sys­

selsättning samt framåtskridande och

utveckling i ekonomiskt och socialt

avseende;

b) lösandet av internationella eko­

nomiska, sociala, hälsovårds- och när-

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 196.

9

114

problems; and international cultural

and educational cooperation; and

c. universal inspect for, and ob-

servance of, human rights and funda­

mental freedoms for all without dis­

tichon as to race, sex, language, or

religion.

Artide 56.

All Members pledge themselves to

take joint and separate adlon in co­

operation with the Organization for

the achievement of the purposes set

forth in Artide 55.

Artide 57.

1. The various specialized agencies,

established by intergovemmental

agreement and having wide interna­

tional responsibilities, as defined in

their hasie instruments, in economic,

social, cultural, educational, health,

and related fields, shall be brought

into relationship with the United Na­

tions in accordance with the pro­

visions of Artide 63.

2. Such agencies thus brought into

relationship with the United Nations

are hereinafter referred to as special­

ized agencies.

Artide 58.

The Organization shall make re-

commendations för the coordination

of the policies and activities of the

specialized agencies.

Artide 59.

The Organization shall, where ap-

propriate, initiate negotiations among

the states concerned for the ereation

of any new specialized agencies re-

quired for the accomplishment of the

purposes set forth in Artide 55.

Artide 60.

Responsibility for the discharge of

the funetions of the Organization set

forth in this Chapter shall be vested

mique, social, de la santé publique et

autres problémes connexes; et la coo-

pération internationale dans les do-

maines de la eulture intellectuelle et

de l’éducation;

c. le respect universel et effeetif des

droits de Thomine et des libertés fon-

damentales pour tous, sans distinetion

de race, de sexe, de langue ou de re­

ligion.

Artide 56.

Les Membres s’engagent, envue d’at-

teindre les buts énoncés å T artide 55,

å agir, tant conjointement que sépa-

rément, en coopération avec 1’Orga-

nisation.

Artide 57.

1. Les diverses institutions spécia-

lisées créées par accords intergouver-

nementaux et pourvues, aux termes

de leurs statuts, d’attributions inter-

nationales étendues dans les domaines

économique, social, de la eulture in­

tellectuelle et de 1’éducation, de la

santé publique et autres domaines con­

nexes, sont reliées å 1’Organisation

conformément aux dispositions de

1’article 63.

2. Les institutions ainsi reliées å

1’Organisation sont désignées ci-aprés

pär 1’expression »Institutions spécia-

lisées».

Artide 58.

L’Organisation fait des recomman-

dations en vue de coordonner les pro­

grammes et activités des institutions

spécialisées.

Artide 59.

L’Organisation provoque, lorsqu’il

y a lieu, des négociations entre les

Etats intéressés en vue de la création

de toutes nouvelles institutions spécia­

lisées nécessaires pour atteindre les

buts énoncés ä 1’article 55.

Artide 60.

L’Assemblée Générale et, sous son

autorité, le Conseil Économique et So­

cial qui dispose å cet effet des pou-

besläktade problem; internationellt

samarbete i kultur- och uppfostrings­

frågor; samt

115

c) allmän aktning för och respek­

terande av mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter för alla utan

åtskillnad med avseende på ras, kön,

språk eller religion.

Artikel 56.

Alla medlemmar förbinda sig att

såväl samfällt som var för sig vidtaga

åtgärder i samarbete med organisa­

tionen för att uppnå i artikel 55 an­

givna ändamål.

Artikel 57.

1. De olika fackorgan, som upprät­

tats genom mellanstatliga överens­

kommelser och hava vittgående, i de­

ras statuter fastställda internationella

åligganden på ekonomiska, sociala,

kulturella, uppfostras-, hälsovårds-

och närbesläktade områden, skola

anknytas till Förenta Nationerna i

överensstämmelse med föreskrifterna

i artikel 63.

2. Organ, som på detta sätt anknu­

tits till Förenta Nationerna, benämnas

i det följande »fackorgan».

Artikel 58.

Organisationen skall framlägga

förslag angående samordnande av

fackorganens arbetsprogram och

verksamhet.

Artikel 59.

Organisationen skall, där så är

lämpligt, taga initiativ till förhand­

lingar mellan ifrågakommande stater

i syfte att upprätta sådana nya fack­

organ, som må erfordras för uppnå­

ende av de ändamål, vilka angivas i

artikel 55.

Artikel 60.

Ansvaret för fullgörande av orga­

nisationens i detta kapitel angivna

uppgifter åvilar generalförsamlingen

116

in the General Assemblé' and, under

the authority of the General Assem-

bly, in the Economic and Social Coun­

cil, which shall havé for this pur­

pose the powers set forth in Chap-

ter X.

CHAPTER X.

THE ECONOMIC AND SOCIAL

COUNCIL.

Composition.

Article 61.

1. The Economic and Social

Council shall consist of eighteen Mem-

bers of the United Nations elected

by the General Assembly.

2. Subject to the provisions of

paragraph 3, six members of the Eco­

nomic and Social Council shall be

elected each year for a term of three

years. A retning member shall be eli-

gible for immediate re-election.

3. At the first election, eighteen

members of the Economic and Social

Council shall be chosen. The term

of office of six members so chosen

shall expire at the end of one year,

and of six other members at the end

of two years, in accordance with ar-

rangements made by the General As­

sembly.

4. Each member of the Economic

and Social Council shall havé one

representative.

Functions and Powers.

Article 62.

1. The Economic and Social Coun­

cil may make or initiate studies and

reports with respect to international

economic, social, cultural, education-

al, health, and related matters and

may make recommendations with

respect to any such matters to the

General Assembly to the Members of

the United Nations, and to the special-

ized agencies concerned.

voirs qui lui sont attribués aux termes

du Chapitre X, sont chargés de rem-

plir les fonctions de 1’Organisation

énoncées au présent chapitre.

CHAPITRE X.

CONSEIL ECONOMIQUE ET

SOCIAL.

Composition.

Article 61.

1. Le Conseil Economique et So­

cial se compose de dix-huit Membres

des Nations Unies, élus par 1’Assem-

blée Générale.

2. Sous réserve des dispositions du

paragraphe 3, six membres du Conseil

Economique et Social sont élus chaque

année pour une période de trois

ans. Les membres sortants sont im-

médiatement rééligibles.

3. Dix-huit membres du Conseil

Economique et Social sont désignés

lors de la premiére élection. Le man­

dat de six de ees membres expirera au

bout d’un an et celui de six autres

membres au bout de deux ans, selon

les dispositions prises par l’Assemblée

Générale.

4. Chaque membre du Conseil Eco­

nomique et Social a un représentant

au Conseil.

Fonctions et Pouvoirs.

Article 62.

1. Le Conseil Economique et Social

peut faire ou provoquer des études et

des rapports sur des questions inter-

nationales dans les domaines écono-

mique, social, de la eulture intellec-

tuelle et de 1’éducation, de la santé

publique et autres domaines connexes

et peut adresser des recommandations

sur toutes ees questions å 1’Assemblée

Générale, aux Membres de 1’Organisa-

tion et aux institutions spécialisées

intéressées.

och under dess myndighet det ekono­

miska och sociala rådet, som för detta

ändamål skall hava i kapitel X när­

mare angivna befogenheter.

KAPITEL X.

EKONOMISKA OCH SOCIALA

RÅDET.

Sammansättning.

Artikel 61.

1. Det ekonomiska och sociala rå­

det består av aderton medlemmar av

Förenta Nationerna, som väljas av

generalförsamlingen.

2. Med förbehåll för vad i mo­

ment 3 stadgas skola sex medlemmar

av det ekonomiska och sociala rådet

årligen väljas för en tid av tre år.

Avgående medlem kan omedelbart

återväljas.

3. Vid det första valet skola ader­

ton medlemmar av det ekonomiska

och sociala rådet utses. Mandattiden

för sex av de sålunda valda medlem­

marna skall utlöpa efter ett år och

för sex andra medlemmar efter två

år, i den ordning varom generalför­

samlingen beslutar.

4. Varje medlem av det ekonomis­

ka och sociala rådet skall där före­

trädas av ett ombud.

Uppgifter och befogenheter.

Artikel 62.

1. Det ekonomiska och sociala rå­

det äger utarbeta eller taga initiativ

till undersökningar och rapporter av­

seende internationella ekonomiska,

sociala, kulturella, uppfostrings-, häl­

sovårds- och närbesläktade angelä­

genheter samt äger framställa förslag

i alla sådana angelägenheter till gene­

ralförsamlingen, Förenta Nationernas

medlemmar och vederbörande fack­

organ.

118

2. It may make recommendations 2. Il peut faire des recommanda-

for the purpose of promoting respect tions en vue d’assurer le respect effec-

for, and observance of, human rights tif des droits de Thomine et des liber-

and fundamental freedoms for all. tés fondamentales pour tous.

3. It may prepare draft conven- 3. Il peut, sur des questions de sa

tions for submission to the General compétence, préparer des projets de

Assembly with respect to matters fall- convention pour les soumettre å 1’As-

ing within its competence.

semblée Générale.

4. It may call, in accordance with 4. Il peut convoquer, conformément

the rules prescribed by the United aux régles fixées pär 1’Organisation,

Nations, international conferences on des conférences internationales sur des

matters falling within its competence. questions de sa compétence.

Ar tide 63.

1. The Economic and Social Coun­

cil may enter into agreements with

any of the agencies referred to in Ar-

ticie 57, defining the terms on which

the agency concerned shall be brought

into relationship with the United Na­

tions. Such agreements shall be sub-

ject to approval by the General As­

sembly.

2. It may coordinate the activities

of the specialized agencies through

consultation with and recommenda­

tions to such agencies and through

recommendations to the General As­

sembly and to the Members of the

United Nations.

Article 64.

1. The Economic and Social Coun­

cil may take appropriate steps to ob-

tain regular reports from the special­

ized agencies. It may make arrange-

ments with the Members of the

United Nations and with the special­

ized agencies to obtain reports on the

steps taken to give effect to its own re­

commendations and to recommenda­

tions on matters falling within its com­

petence made by the General assem­

bly.

2. It may communicate its obser­

vations on these reports to the Gener­

al Assembly.

Article 65.

The Economic and Social Council

may furnish information to the Se-

curity Council and shall assist the

Security Council upon its request.

Article 63.

1. Le Conseil Economique et Social

peut conclure avec toute institution

visée å Tarticle 57, des accords fixant

les conditions dans lesquelles cette

institution sera reliée å 1’Organisation.

Ces accords sont soumis å Tapproba-

tion de TAssemblée Générale.

2. Il peut coordonner 1’activité des

institutions spécialisées en se concer-

tant avec elles, en leur adressant des

recommandations, ainsi qu’en adres­

sant des recommandations å TAssem­

blée Générale et aux Membres des Na­

tions Unies.

Article 64.

1. Le Conseil Economique et Social

peut prendre toutes mesures utiles

pour recevoir des rapports réguliers

des institutions spécialisées. Il peut

s’entendre avec les Membres de T Or­

ganisation et avec les institutions spé­

cialisées afin de recevoir des rapports

sur les mesures prises en exécution de

ses propres recommandations et des

recommandations de TAssemblée Gé­

nérale sur des objets relevant de la

compétence du Conseil.

2. Il peut communiquer å TAssem­

blée Générale ses observations sur ces

rapports.

Article 65.

Le Conseil Economique et Social

peut fournir des informations au Con­

seil de Sécurité et 1’assister si celui-ci

le demande.

2. Rådet äger framställa förslag i

syfte att främja aktning för och re­

spekterande av mänskliga rättigheter

och grundläggande friheter för alla.

3. Rådet äger utarbeta och under­

ställa generalförsamlingen förslag till

internationella avtal rörande angelä­

genheter, som falla inom dess behö­

righet.

4. Rådet äger enligt av Förenta

Nationerna fastställda föreskrifter

sammankalla internationella konfe­

renser i angelägenheter, som falla in­

om dess behörighet.

Artikel 63.

1. Det ekonomiska och sociala rå­

det äger med ettvart av de organ, som

omförmälas i artikel 57, sluta avtal,

vari de villkor fastställas, på vilka

ifrågavarande organ skall anknytas

till Förenta Nationerna. Sådana avtal

skola underställas generalförsamling­

en för godkännande.

2. Rådet må samordna fackorga­

nens verksamhet genom att samråda

med och framlägga förslag för dylika

organ samt genom förslag till gene­

ralförsamlingen och till Förenta Na­

tionernas medlemmar.

Artikel 64.

1. Det ekonomiska och sociala rå­

det äger vidtaga lämpliga åtgärder för

att erhålla regelbundna rapporter

från fackorganen. Rådet äger träffa

uppgörelse med Förenta Nationernas

medlemmar och med fackorganen för

att erhålla rapporter rörande de åt­

gärder som vidtagits för genomföran­

de av rådets egna förslag samt av

generalförsamlingens förslag i ange­

lägenheter, som fålla inom rådets be­

hörighet.

2. Rådet må delgiva generalför­

samlingen sina erinringar med anled­

ning av dessa rapporter.

Artikel 65.

Det ekonomiska och sociala rådet

äger ställa upplysningar till säkerhets­

rådets förfogande och skall biträda

säkerhetsrådet på dess begäran.

120

Artide 66.

1. The Economic and Social Coun­

cil shall perform suell funetions as

fall within its competence in connec-

tion with the carrying out of the re-

commendations of the General As-

sembly.

2. It may, with the approval of the

General Assembly, perform services

at the request of Members of the

United Nations and at the request of

specialized agencies.

3. It shall perform such other

funetions as are specified elsewhere

in the present Charter or as may be

assigned to it by the General Assem­

bly.

V oting.

Article 67.

1. Each member of the Economic

and Social Council shall havé one

vote.

2. Decisions of the Economic and

Social Council shall be made by a

majority of the members present and

voting.

Procedure.

Article 68.

The Economic and Social Council

shall set up commissions in econom­

ic and social fields and for the pro­

motion of human rights, and such

other commissions as may berequir-

ed for the performance of its fune­

tions.

Article 69.

The Economic and Social Council

shall invite any Member of the United

Nations to participate, without vote,

in its deliberations on any matter of

particular concern to that Member.

Article 66.

1. Le Conseil Economique et Social,

dans 1’exécution des recommandations

de l’Assemblée Générale, s’acquitte de

toutes les fonetions qui entrent dans

sa compétence.

2. Il peut, avec 1’approbation de

1’Assemblée Générale, rendre les ser­

vices qui lui seraient demandés par

des Membres de 1’Organisation ou par

des institutions spécialisées.

3. Il s’acquitte des autres fonetions

qui lui sont dévolues dans d’autres

parties de la présente Charte ou qui

peuvent lui étre attribuées par l’As-

semblée Générale.

Vote.

Article 67.

1. Chaque membre du Conseil Eco­

nomique et Social dispose d’une voix.

2. Les décisions du Conseil Econo­

mique et Social sont prises å la majo-

rité des membres présents et votant.

Procédure.

Article 68.

Le Conseil Economique et Social

institue des commissions pour les

questions économiques et sociales et le

progrés des droits de 1’homme ainsi

que toutes autres commissions néces-

saires å 1’exercice de ses fonetions.

Article 69.

Le Conseil Economique et Social,

lorsqu’il examine une question qui in-

téresse particuliérement un Membre

de 1’Organisation, convie celui-ci å

participer, sans droit de vote, å ses

délibérations.

Article 70.

The Economic and Social Council

may make arrangements for repre­

sentatives of the specialized agencies

to participate, without vote, in its de­

liberations and in those of the commis­

sions established by it, and for its

Article 70.

Le Conseil Economique et Social

peut prendre toutes dispositions pour

que dep représentants des institutions

spécialisées participent, sans droit de

vote, å ses délibérations et å celles des

commissions instituées pär lui, et pour

121

1. Det ekonomiska och sociala rå­

det skall i samband med genomföran­

det av generalförsamlingens förslag

fullgöra sådana uppgifter, som falla

inom rådets behörighet.

2. Rådet må med generalförsam­

lingens godkännande utföra tjänster

på begäran av Förenta Nationernas

medlemmar och av fackorgan.

Artikel 66.

3. Rådet skall i övrigt fullgöra de

uppgifter, som äro angivna annor­

städes i denna stadga eller som må

tilldelas det av generalförsamlingen.

Omröstning.

Artikel 67.

1. Varje medlem av det ekonomis­

ka och sociala rådet har en röst.

2. Det ekonomiska och sociala

rådets beslut fattas av flertalet av

närvarande och röstande medlemmar.

Förfarande.

Artikel 68.

Det ekonomiska och sociala rådet

skall tillsätta utskott för ekonomiska

och sociala frågor samt för främjan­

de av mänskliga rättigheter ävensom

de övriga utskott, sorn må erfordras

för fullgörande av dess uppgifter.

Artikel 69.

Det ekonomiska och sociala rådet

skall inbjuda medlem av Förenta

Nationerna att utan rösträtt deltaga i

rådets överläggningar i varje ange­

lägenhet av särskilt intresse för ifrå­

gavarande medlem.

Artikel 70.

Det ekonomiska och sociala rådet

äger träffa anstalter för att bereda re­

presentanter för fackorganen tillfälle

att utan rösträtt deltaga i rådets och

i de av detta upprättade utskottens

överläggningar samt för att bereda rå-

122

representatives to participate in the

deliberations of the specialized agen-

cies.

Articie 71.

The Economic and Social Council

may make suitable arrangements for

consultation with non-governmental

organizations which are concemed

with matters within its competence.

Such arrangements may be made

with international organizations and,

where appropriate, with national or­

ganizations after consultation with

the Member of the United Nations

concerned.

Ar tide 72.

1. The Economic and Social Coun­

cil shall adopt its own rules of pro-

cedure, including the method of se-

lecting its President.

2. The Economic and Social Coun­

cil shall meet as required in accord-

ance with its rules, which shall in-

clude provision för the convening of

meetings on the request of a majori-

ty of its members.

CHAPTER XI.

DECLARATION REGARDING

NON-SELF-GOVERNING

TERRITORIES.

Article 73.

Members of the United Nations

which havé or assume responsibili-

ties for the administration of territo-

ries whose peoples havé not yet at­

tared a full measure of self-govern-

ment recognize the principle that the

interests of the inhabitants of these

territories are paramount, and accept

as a sacred trust the obligation to

promote to the utmost, within the

system of international peace and se-

curity established by the present

Charter, the well-being of the inhabit­

ants of these territories, and, to this

end:

que ses propres représentants partici-

pent aux délibérations des institutions

spécialisées.

Article 71.

Le Conseil Economique et Social

peut prendre toutes dispositions utiles

pour consulter les organisations lion

gouvernementales qui s’occupent de

questions relevant de sa compétence.

Ces dispositions peuvent s’appliquer å

des organisations internationales et,

s’il y a lieu, å des organisations natio­

nal apres consultation du Membre

intéressé de 1’Organisation.

Article 72.

1. Le Conseil Economique et Social

adopte son réglement intérieur dans

lequel il fixe le mode de désignation

de son Président.

2. Il se réunit selon les besoins con-

formément å son réglement; celui-ci

comportera des dispositions prévoyant

la convocation du Conseil sur la de­

mande de la majorité de ses membres.

CHAPITRE XI.

DECLARATION RELATIVE AUX

TERRITOIRES NON AUTONOMES.

Article 73.

Les Membres des Nations Unies qui

ont ou qui assument la responsabilité

d’administrer des territoires dont les

populations ne s’administrent pas en-

core complétement elles-mémes, re-

connaissent- le principe de la primau-

té des intéréts des habitants de ces

territoires. Ils acceptent comme une

mission sacrée 1’obligation de favori-

ser dans toute la mesure du possible

leur prospérité, dans le cadre du sys-

téme de paix et de sécurité interna­

tionales établi par la présente Charte

et, å cette fin:

dets representanter tillfälle att delta­

ga i fackorganens överläggningar.

Artikel 71.

Det ekonomiska och sociala rådet

äger träffa lämpliga anstalter för sam­

råd med icke statliga organisationer,

som handhava angelägenheter, vilka

falla inom rådets behörighet. Sådana

uppgörelser må träffas med interna­

tionella organisationer samt, där så

är lämpligt, med nationella organisa­

tioner efter samråd med vederböran­

de medlem av Förenta Nationerna.

Artikel 72.

1. Det ekonomiska och sociala rå­

det antager självt sin arbetsordning,

innefattande även bestämmelser örn

sättet för utseende av ordförande.

2. Det ekonomiska och sociala rå­

det sammanträder, när så erfordras

i enlighet med föreskrifterna i ar­

betsordningen, vilken skall innehålla

bestämmelser örn sammankallande

av rådet på begäran av flertalet av

dess medlemmar.

KAPITEL XI.

FÖRKLARING ANGÅENDE ICKE

SJÄLVSTYRANDE TERRITORIER.

Artikel 73.

Medlemmar av Förenta Nationerna,

som bära eller ikläda sig ansvar för

förvaltningen av territorier, vilkas

befolkning ännu ej uppnått full själv­

styrelse, erkänna grundsatsen, att in­

nevånarnas intressen komma i främs­

ta rummet, och åtaga sig såsom ett

heligt värv förpliktelsen att, inom ra­

men av det system för internationell

fred och säkerhet som upprättats ge­

nom denna stadga, till det yttersta

främja deras välfärd samt att i delta

syfte:

124

a. to ensure, with due respect för

the culture of the peoples concerned,

theil- political, economic, social, and

educational advancement, their just

treatment, and their protection

against abuses;

b. to develop self-government, to

tahe due account of the political as­

pirations of the peoples, and to assist

them in the progressive development

of their free political institutions, ac-

cording to the particular circum-

stances of each territory and its

peoples and their varying stages of

advancement;

c. to further international peace

and security;

d. to promote constructive meas-

ures of development, to encourage re-

search, and to cooperate with one

another and, when and where ap-

propriate, with specialized interna­

tional bodies with a view to the prac-

tical achievement of the social, eco­

nomic, and scientific purposes set

forth in this Article; and

e. to transmit regularly to the Sec-

retary-General for information pur­

poses, subject to suell limitation as

security and constitutional consider-

ations may require, statistical and

other information of a technical na­

tura relating to economic, social, and

educational conditions in the territo-

ries for which they are respectively

responsible other thån those territo-

ries to which Chapters XII and XIII

apply.

Article 74.

Members of the United Nations

also agrée that their policy in respect

of the territories to which this Chap-

ter applies, no less thån in respect of

their metropolitan areas, must be

based on the general principle of good-

neighborliness, due account being ta­

ken of the interests and well-being of

the rest of the world, in social, eco­

nomic, and commercial matters.

a. d’assurer, en respeetant la cul­

ture des populations en question, leur

progrés politique, économique et so­

cial, ainsi que le développement de

leur instruetion, de les traiter avec

équité et de les protéger contra les

abus;

b. de développer leur capacité de

s’administrer elles-mémes, de tenir

compte des aspirations politiques des

populations et de les aider dans le dé-

veloppement progressif de leurs libres

institutions politiques, dans la mesure

approprieé aux conditions particulié-

res de chaque territoire et de ses popu­

lations et å leurs degres variables de

développement;

c. d’affermir la pais et la sécurité

internationales;

d. de favoriser des mesures con-

struetives de développement, d’encou-

rager des travaux de recherche, de

coopérer entra eux et, quand les cir-

constances s’y préteront, avec les or-

ganismes internationaux spécialisés,

en vue d’atteindre effeetivement les

buts sociaux, économiques et scien-

tifiques énoncés au présent article;

e. de communiquer réguliérement

au Secrétaire Général, å titre d’in-

formation, sous réserve des exigences

de la sécurité et de considérations

d’ordre constitutionnel, des rensei-

gnements statistiques et autres de na­

tura technique relatifs aux conditions

économiques, sociales et de 1’instruc-

tion dans les territoires dont ils sont

respectivement responsables, autres

que ceux auxquels s’appliquent les

chapitres XII et XIII.

Article 74.

Les Membres de 1’Organisation re-

connaissent aussi que leur politique

doit åtra fondée, autant dans les ter­

ritoires auxquels s’applique le présent

chapitre que dans leurs territoires

métropolitains, sur le principe géné­

ral du bon voisinage dans le domaine

social, économique et commercial,

compte tenu des intéréts et de la pros-

périté du reste du monde.

125

a) trygga de ifrågavarande folkens

framåtskridande i politiskt, ekono­

miskt och socialt avseende samt på

uppfostrans område, allt med skyl­

dig hänsyn till deras egen kultur, lik­

som ock åt dem trygga rättvis be­

handling och skydd mot övergrepp;

b) främja självstyrelse, vederbörli­

gen beakta folkens politiska strävan­

den samt bistå dem i den fortskridan­

de utvecklingen av deras fria politis­

ka institutioner, i överensstämmelse

med varje territoriums och dess be­

folknings särskilda förhållanden och

skiftande utvecklingsstadier;

c) befästa internationell fred och sä­

kerhet;

d) befordra uppbyggande och ut­

vecklande åtgärder, uppmuntra forsk­

ning samt samarbeta inbördes och,

där så är lämpligt, med internatio­

nella fackorganisationer för att för­

verkliga de sociala, ekonomiska och

vetenskapliga ändamål, som angivits

i denna artikel;

e) med de inskränkningar, som må

betingas av säkerhetsskäl eller av

konstitutionella hänsyn, regelbundet

för kännedom tillställa generalsekre­

teraren statistiska och andra upplys­

ningar av teknisk natur rörande eko­

nomiska och sociala förhållanden och

uppfostran inom de territorier, för

vilka de äro ansvariga, med undantag

för territorier på vilka kapitlen XII

och XIII äro tillämpliga.

Artikel 74.

Förenta Nationernas medlemmar

äro tillika ense om att deras politik

beträffande de territorier på vilka

detta kapitel äger tillämpning måste,

ej mindre än beträffande moderlan­

det, grundas på den allmänna princi­

pen örn god grannsämja i sociala,

ekonomiska och kommersiella ange­

lägenheter, dock med skyldig hän­

syn tagen till den övriga världens in­

tressen och välfärd.

126

CHAPTER XII.

INTERNATIONAL TRUSTEESHIP

SYSTEM.

Article 75.

The United Nations shall establish

under its authority an international

trusteeship system for the adminis­

tration and supervision of such terri-

tories as may be placed thereunder

by subsequent individual agreements.

These territories are hereinafter re-

ferred to as trust territories.

Article 76.

The hasie objectives of the trustee­

ship system, in accordance with the

Purposes of the United Nations laid

down in Article 1 of the present

Charter, shall be:

a. to further international peace

and security;

b. to promote the political, econom-

ic, social, and educational advance-

ment of the inhabitants of the trust

territories, and their progressive de-

velopment towards self-govemment or

independence as may be appropriate

to the partieular circumstances of

each territory and its peoples and the

freely expressed wishes of the peo­

ples concerned, and as may be pro­

vided by the terms of each trustee­

ship agreement;

c. to encourage respect for human

rights and for fundamental freedoms

for all without distinetion as to race,

sex, language, or religion, and to en­

courage recognition of the interde-

pendence of the peoples of the world;

and

d. to ensure equal treatment in so­

cial, economic, and commercial mat­

ters for all Members of the United

Nations and their nationals, and also

equal treatment for the lader in the

administration of justiee, without

prejudice to the attainment of the

CHAPITRE XII.

REGIME INTERNATIONAL DE

TUTELLE.

Article 75.

L’Organisation des Nations Unies

établira, sous son autorité, un régime

international de Tutelle pour 1’admi-

nistration et la surveillance des terri-

toires qui pourront étre placés sous ce

régime en vertu d’accords partieuliers

ultérieurs. Ces territoires sont désignés

ci-aprés pär 1’expression “territoires

sous Tutelle”.

Article 76.

Conformément aux Buts des Na­

tions Unies, énoncés å T article 1 de la

présente Charte, les fins essentielles

du régime de Tutelle sont les suivan-

tes:

a. affermir la paix et la sécurité in-

ternationales;

b. favoriser le progrés politique,

économique et social des populations

des territoires sous Tutelle ainsi que

le développement de leur instruetion;

favoriser également leur évolution pro­

gressive vers la capacité å s’adminis-

trer eux-mémes ou 1’indépendance,

compte tenu des conditions particu-

liéres å chaque territoire et å ses popu­

lations, des aspirations librement ex-

primées des populations intéressées et

des dispositions qui pourront étre pré-

vues dans chaque accord de Tutelle;

c. encourager le respect des droits

de Thomine et des libertés fondamen-

tales pour tous, sans distinetion de

race, de sexe, de langue ou de religion,

et développer le sentiment de 1’inter-

dépendance des peuples du nionde;

d. assurer Tégalité de traitement

dans le domaine social, économique

et commercial å tous les Membres de

I’Organisation et å leurs ressortissants;

assurer de méme å ces derniers Téga­

lité de traitement dans Tadministra-

tion de la justiee, sans porter préju-

127

KAPITEL XII.

INTERNATIONELLT FÖRVALTAR-

SKAPSSYSTEM.

Artikel 75.

Förenta Nationerna skall under sin

myndighet upprätta ett internationellt

förvaltarskapssystem för förvaltning

och övervakning av territorier, som

må komma att underställas detta ge­

nom senare särskilda avtal. Dessa

territorier benämnas i det följande

»förvaltarskapsområden».

Artikel 76.

Förvaltarskapssystemets grundläg­

gande syften äro, i överensstämmelse

med Förenta Nationernas i artikel 1

av denna stadga angivna ändamål, föl­

jande:

a) att främja internationell fred

och säkerhet;

b) att befordra förvaltarskapsom-

rådenas innevånares framåtskridande

i politiskt, ekonomiskt och socialt av­

seende samt på uppfostrans område

ävensom deras fortskridande utveck­

ling emot självstyrelse eller oberoen­

de, under hänsynstagande till varje

områdes och dess befolknings särskil­

da förhållanden och befolkningens

fritt uttryckta önskemål samt enligt

bestämmelserna i varje särskilt för-

valtarskapsavtal;

c) att stärka aktningen för mänsk­

liga rättigheter och grundläggande fri­

heter för alla utan åtskillnad med av­

seende på ras, kön, språk eller reli­

gion samt främja insikten örn alla

folks inbördes beroende;

d) att tillförsäkra alla Förenta Na­

tionernas medlemmar och dessas med­

borgare lika behandling i sociala,

ekonomiska och kommersiella ange­

lägenheter, ävensom åt sagda med­

borgare trygga lika behandling vid

rättsskipningen, dock utan förfång

128

foregoing objectives and subject to

the provisions of Article 80.

Article 77.

1. The trusteeship system shall

apply to such territories in the fol-

lowing categories as may be placed

thereunder by means of trusteeship

agreements:

a. territories now held under man­

da te;

b. territories winch may be de-

tached from enemy states as a result

of the Second World War; and

c. territories voluntarily placed

under the system by states responsible

for their administration.

2. It will be a matter for subse-

quent agreement as to which territo­

ries in the foregoing categories will

be brought under the trusteeship sys­

tem and upon what terms.

Article 78.

The trusteeship system shall not

apply to territories which havé be-

come Members of the United Nations,

relationship among which shall be

based on respect for the principle of

sovereign equality.

Article 79.

The terms of trusteeship for each

territory to be placed under the trus­

teeship system, including any altera­

tion or amendment, shall be agreed

upon by the states directly concern-

ed, including the mandatory power

in the case of territories held under

mandate by a Member of the United

Nations, and shall be approved as

provided for in Artides 83 and 85.

Article 80.

1. Except as may be agreed upon

in individual trusteeship agreements,

made under Artides 77, 79, and 81,

placing each territory under the trus­

teeship system, and until such agree-

dice å la réalisation des fins énoncées

ci-dessus, et sous réserve des disposi­

tions de 1’article 80.

Article 77.

1. Le régime de Tutelle s’appliquera

aux territoires entrant dans les caté-

gories ci-dessous et qui viendraient å

étre placés sous ce régime en vertu

d’accords de Tutelle:

a. territoires actuellement sous

mandat;

b. territoires qui peuvent étre dé-

tachés d’Etats ennemis par suite de

la seconde guerre mondiale;

c. territoires volontairement placés

sous ce régime par les Etats respon-

sables de leur administration.

2. Un accord ultérieur déterminera

quels territoires, entrant dans les caté-

gories susmentionnées, seront placés

sous le régime de Tutelle, et dans

quelles conditions.

Article 78.

Le régime de Tutelle ne s’applique-

ra pas aux pays devenus Membres

des Nations Unies, les relations entre

celles-ci devant étre fondées sur le

respect du principe de 1’égalité souve-

raine.

Article 79.

Les termes du régime de Tutelle,

pour chacun des territoires å placer

sous ce régime, de méme que les

modifications et amendements qui

peuvent y étre apportés, feront 1’objet

d’un accord entre les Etats directe-

ment intéressés, y compris la Puis-

sance mandataire dans le cas de terri­

toires sous mandat d’un Membre des

Nations Unies, et seront approuvés

conformément aux artides 83 et 85.

Article 80.

1. A 1’exception de ce qui peut étre

convenu dans les accords particuliers

de Tutelle conclus conformément aux

artides 77, 79 et 81 et plagant chaque

territoire sous le régime de Tutelle, et

129

för förverkligandet av förvaltarskaps-

systemets ovan angivna syften samt

med förbehåll för vad i artikel 80

stadgas.

Artikel 77.

1. Förvaltarskapssystemet skall

tillämpas på sådana territorier inom

följande kategorier som genom för-

valtarskapsavtal underställas syste­

met:

a) territorier, som för närvarande

stå under mandatförvaltning;

b) territorier, som till följd av det

andra världskriget kunna bliva avskil­

da från fiendestater;

c) territorier, som frivilligt ställas

under förvaltarskapssystemet av de

stater vilka äro ansvariga för deras

förvaltning.

2. Genom senare överenskommelse

skall fastställas vilka områden inom

nämnda kategorier som skola under­

ställas förvaltarskapssystemet även­

som villkoren härför.

Artikel 78.

Förvaltarskapssystemet skall ej till-

lämpas på territorier, som blivit med­

lemmar av Förenta Nationerna, vil­

kas inbördes förhållanden skola vara

grundade på aktning för principen örn

medlemmarnas suveräna likställdhet.

Artikel 79.

Bestämmelserna rörande förvaltar­

skap för varje territorium, som skall

underställas förvaltarskapssystemet,

liksom ock varje jämkning eller änd­

ring, skola fastställas genom överens­

kommelse mellan de direkt berörda

staterna, däribland mandatärmakten

i fråga örn territorium, som under

mandat förvaltas av medlem av För­

enta Nationerna, samt skola godkän­

nas på sätt föreskrives i artiklarna

83 och 85.

Artikel 80.

1. Med förbehåll för vad som må

överenskommas i de enligt artiklarna

77, 79 och 81 ingångna särskilda för-

valtarskapsavtal, genom vilka respek­

tive territorier ställas under förvaltar-

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

10

130

ments havé been concluded, nothing

in this Chapter shall be construed in

or of itself to alter in any manner the

rights whatsoever of any states or

any peoples or the terms of existing

international instruments to which

Members of the United Nations may

respectivelv be parties.

2. Paragraph 1 of this Article shall

not be interpreted as giving grounds

for delav or postponement of the ne-

gotiation and conclusion of agree-

ments for placing mandated and other

territories under the trusteeship sys­

tem as provided for in Article 77.

Article 81.

The trusteeship agreement shall in

each case include the terms under

which the trust territory will be ad-

ministered and designate the authori-

ty which will exercise the adminis­

tration of the trust territory. Such

authority, hereinafter called the ad-

ministering authority, may be one or

more states or the Organization itself.

Article 82.

There may be designated, in any

trusteeship agreement, a strategi

area or areas which may include part

or all of the trust territory to which

the agreement applies, without preju-

dice to any special agreement or

agreements made under Article 43.

Article 83.

1. All functions of the United Na­

tions relating to strategi areas, in-

cluding the approval of the terms of

the trusteeship agreements and of

their alteration or amendment, shall

be exercised by the Security Coun­

cil.

2. The hasie objectives set forth

in Article 76 shall be applicable to

the people of each strategic area.

jusquå ce que ees accords aient été

conclus, aucune disposition du présent

chapitre ne sera interprétée comme

modifiant direetement ou indirec-

tement en aucune maniére, les droits

queleonques d’aucun Etat ou d’aucun

peuple ou les dispositions d’actes in-

ternationaux en vigueur auxquels des

Membres de 1’Organisation peuvent

étre parties.

2. Le paragraphe 1 du présent ar­

ticle ne doit pas étre interprété comme

motivant un retard ou un ajour-

nement de la négociation et de la con­

clusion d’accords destinés ä placer sous

le régime de Tutelle des territoires sous

mandat ou d’autres territoires ainsi

qu’il est prévu å 1’article 77.

Article 81.

L’accord de Tutelle comprend dans

chaque cas, les conditions dans les-

quelles le territoire sous Tutelle sera

administré et désigne 1’autorité qui en

assurera 1’administration. Cette auto-

rité, désignée ci-aprés par 1’expression

“autorité chargée de 1’administra-

tion”, peut étre constituée par un ou

plusieurs Etats ou pär FOrganisation

elle-méme.

Article 82.

Un accord de Tutelle peut désigner

une ou plusieurs zones stratégiques

pouvant comprendre tout ou parti du

territoire sous Tutelle auquel 1’accord

s’applique, sans préjudice de tout ac­

cord spécial ou de tous accords spé-

ciaux conclus en application de Får­

bete 43.

Article 83.

1. En ce qui concerne les zones

stratégiques, toutes les fonetions dé-

volues ä FOrganisation, y compris

Fapprobation des termes des accords

de Tutelle ainsi que de la modifica-

tion ou de Famendement éventuels de

ceux-ci, sont exercées par le Conseil

de Sécurité.

2. Les fins essentielles énoncées å

1’article 76 valent pour la population

de chacune des zones stratégiques.

131

skapssystemet, och intill dess sådana

avtal slutits, skall icke någon bestäm­

melse i detta kapitel anses på något

sätt, direkt eller indirekt, ändra nå­

gon stats eller något folks rättigheter,

vilka de vara må, eller innehållet av

något bestående internationellt avtal

i vilket medlem av Förenta Nationer­

na må vara part.

2. Moment 1 av denna artikel må

ej tolkas, som gåve det grund för

dröjsmål eller uppskov med förhand­

lingar örn och avslutande av överens­

kommelser enligt vilka, på sätt i ar­

tikel 77 sägs, mandatområden och

andra territorier ställas under förval-

tarskapssystemet.

Artikel 81.

Varje förvaltarskapsavtal skall in­

nehålla föreskrifter för förvaltningen

av området i fråga samt angiva vil­

ken myndighet som skall förvalta

området. Dylik myndighet, nedan be­

nämnd »förvaltande myndighet» må

vara en eller flera stater eller organi­

sationen själv.

Artikel 82.

I varje förvaltarskapsavtal må fast­

ställas ett eller flera strategiska om­

råden, vilka kunna innefatta del av

eller hela det förvaltarskapsområde,

som avtalet avser, dock utan intrång

i avtal, som ingåtts enligt artikel 43.

Artikel 83.

1. Förenta Nationernas samtliga

uppgifter med avseende på strategis­

ka områden, däri inbegripet godkän­

nande av förvaltarskapsavtalens be­

stämmelser och av jämkning eller

ändring däri, skola fullgöras av sä­

kerhetsrådet.

2. De grundläggande syften, som

angivas i artikel 7(5, skola gälla för

befolkningen inom varje strategiskt

område.

132

3. The Security Council shall, sub-

ject to the provisions of the trustee-

ship agreements and without preju-

dice to security considerations, avail

itself of the assistance of the Trustee-

ship Council to perform those func-

tions of the United Nations under the

trusteeship system relating to politie -

al, economic, social, and educational

matters in the strategi areas.

Ar tide 84.

It shall be the duty of the adminis-

tering authority to ensure that the

trust territory shall play its part in

the maintenance of international

peace aud security. To this end the

administering authority may make

use of volunteer forces, facilities, and

assistance from the trust territory in

carrying out the obligations towards

the Security Council undertaken in

this regard by the administering au­

thority, as well as for local defense

and the maintenance of law and or­

der within the trust territory.

Artide 85.

1. The functions of the United Na­

tions with regard to trusteeship agree­

ments for all areas not designated as

strategi^ including the approval of

the terms of the trusteeship agree­

ments and of their alteration or

amendment, shall be exercised by the

General Assembly.

2. The Trusteeship Council, oper­

ating under the authority of the Gen­

eral Assembly, shall assist the Gen­

eral Assembly in carrying out these

functions.

CHAPTER XIII.

THE TRUSTEESHIP COUNCIL.

Compositiort.

Artide 86.

1. The Trusteeship Council shall

consist of the following Members of

the United Nations:

3. Le Conseil de Sécurité, eu égard

aux dispositions des accords de Tu-

telle et sous réserve des exigences de la

sécurité, aura recours å 1’assistance du

Conseil de Tutelle dans 1’exercice des

fonctions assumées par 1’Organisation

au titre du régime de Tutelle, en ma­

tim politique, économique et sociala,

et en matiére d’instruction, dans les

zones stratégiques.

Artide 84.

L’autorité chargée de 1’administra-

tion a le devoir de veiner å ce que le

territoire sous Tutelle apporte sa con-

tribution au maintien de la paix et

de la sécurité internationales. A cette

fin, elle peut uliliser des contingents

de volontaires, les facilités et l’aide

du territoire sous Tutelle pour remplir

les obligations quille a contractées å

cet égard envers le Conseil de Sécu­

rité amsi que pour assurer la défense

locale et le maintien de l’ordre å l’in-

térieur du territoire sous Tutelle.

Artide 85.

1. En ce qui concerne les accords

de Tutelle relatifs å toutes les zones

qui ne sont pas désignées comme

zones stratégiques, les fonctions de

1’Organisation, y compris 1'approba-

tion des termes des accords de Tutelle

et de leur modification ou amende­

ment, sont exercées par 1’Assemblée

Générale.

2. Le Conseil de Tutelle, agissant

sous 1’autorité de 1’Assemblée Géné­

rale, assiste celle-ci dans 1’accomplis-

sement de ees tåches.

CHAPITRE XIII.

CONSEIL DE TUTELLE.

Composition.

Artide 86.

1. Le Conseil de Tutelle se com-

pose des Membres suivants des Na­

tions Unies:

133

3. Säkerhetsrådet skall, med iakt­

tagande av förvaltarskapsavtalens fö­

reskrifter och utan åsidosättande av

säkerhetshänsyn, anlita förvaltar-

skapsrådets bistånd för fullgörande

av sådana Förenta Nationerna till­

kommande uppgifter under förvaltar -

skapssystemet som hänföra sig till

politiska, ekonomiska och sociala an­

gelägenheter och uppfostringsfrågor

inom de strategiska områdena.

Artikel 84.

Det åligger den förvaltande myn­

digheten att tillse, att förvaltarskaps­

området för sin del bidrager till upp­

rätthållande av internationell fred och

säkerhet. I detta syfte äger sagda

myndighet begagna sig av frivillig­

styrkor, förmåner och bistånd från

förvaltarskapsområdet, såväl för full­

görande av de förpliktelser gentemot

säkerhetsrådet, vilka myndigheten i

detta hänseende iklätt sig, som för

det lokala försvaret och för vidmakt­

hållande av lag och ordning inom

förvaltarskapsområdet.

Artikel 85.

1. Förenta Nationernas uppgifter!

avseende på förvaltarskapsavtal för

alla områden, vilka ej betecknats som

strategiska, däri inbegripet godkän­

nande av förvaltarskansavtalens be­

stämmelser och av jämkning eller

ändring däri, skola fullgöras av ge­

neralförsamlingen.

2. Förvaltarskapsrådet, som utövar

sin verksamhet under generalförsam­

lingens myndighet, skall biträda ge­

neralförsamlingen vid fullgörandet av

dessa uppgifter.

KAPITEL XIII.

FÖRVALTARSKAPSRÅDET.

Sammansättning.

Artikel 86.

1. Förvaltarskapsrådet består av

följande medlemmar av Förenta Na­

tionerna:

134

a. those Members administering

trust territories;

b. such of those Members mention-

ed by name in Artide 23 as are not

administering trust territories; and

c. as many other Members elected

for three-year terms by the General

Assembly as may be necessary to en­

sure that the total number of mem­

bers of the Trusteeship Council is

ecjually divided between those Mem­

bers of the United Nations which ad-

minister trust territories and those

which do not.

2. Each member of the Trustee­

ship Council shall designate one spe-

cially qualified person to represent it

therein.

Functions and Powers.

Article 87.

The General Assembly and, under

its authority, the Trusteeship Coun­

cil, in carrying out their functions,

may:

a. consider reports submitted by

the administering authority;

b. accept petitions and examine

them in consultation with the ad­

ministering authority;

c. provide for periodic visits to the

respective trust territories at times

agreed upon with the administering

authority; and

d. tahe these and other actions in

conformity with the terms of the

trusteeship agreements.

Article 88.

The Trusteeship Council shall

formulate a questionnaire on the poli-

tical, economic, social, and educa-

tional advancement of the inhabitants

of each trust territory, and the ad­

ministering authority for each trust

territory within the competence of

the General Assembly shall make an

annual report to the General Assem­

bly upon the basis of such question­

naire.

a. les Membres chargés d’adminis-

trer des territoires sous Tutelle;

b. ceux des Membres désignés nom-

mément å 1’article 23 qui n’adminis-

trent pas de territoires sous Tutelle;

c. autant d’autres Membres élus

pour trois ans, par 1’Assemblée Géné-

rale, qu’il sera nécessaire pour que le

nombre total des membres du Conseil

de Tutelle se partage également entre

les Membres des Nations Unies qui ad-

ministrent des territoires sous Tutelle

et ceux qui n’en administrent pas.

2. Chaque membre du Conseil de

Tutelle désigne une personne particu-

liérement qualifiée pour le représen-

ter au Conseil.

Fonctions et Pouvoirs.

Article 87.

L’Assemblée Générale et, sous son

autorité, le Conseil de Tutelle, dans

1’exercice de leurs fonctions, peuvent:

a. examiner les rapports soumis par

1’autorité chargée de ^administration;

b. recevoir des pétitions et les exa­

miner en consultation avec ladhé au­

torité;

c. faire procéder å des visites pério-

diques dans les territorires.administrés

par ladite autorité, ä des dates con-

venues avec elle;

d. prendre ees dispositions et toutes

autres conformément aux termes des

accords de Tutelle.

Article 88.

Le Conseil de Tutelle établit un

questionnaire portant sur les progrés

des habitants de chaque territoire sous

Tutelle dans les domaines politique,

économique et social et dans celui de

1’instruction; 1’autorité chargée de

1’administration de chaque territoire

sous Tutelle relevant de la compétence

de l’Assemblée Générale adresse å

celle-ci un rapport annuel fondé sur

le questionnaire précité.

a) de medlemmar, som omhänder -

hava förvaltarskapsområden;

b) sådana i artikel 23 namngivna

medlemmar, som icke omhänderhava

förvaltarskapsområden; samt

c) ett så stort antal andra, av ge­

neralförsamlingen för tre år valda

medlemmar, att sammanlagda anta­

let platser i förvaltarskapsrådet lika

fördelas mellan sådana medlemmar

av Förenta Nationerna som omhän­

derhava förvaltarskapsområden, och

sådana som icke göra det.

2. Varje medlem av förvaltarskaps­

rådet skall utse en särskilt kvalifice­

rad person att företräda den i rådet.

Uppgifter och befogenheter.

Artikel 87.

Generalförsamlingen och under dess

myndighet förvaltarskapsrådet äga

vid fullgörandet av sina uppgifter:

a) granska rapporter från den för­

valtande myndigheten;

b) mottaga petitioner och granska

dessa i samråd med den förvaltande

myndigheten;

c) ombesörja regelbundna besök i

vederbörande förvaltarskapsområde

vid tidpunkter, som fastställas i sam­

förstånd med den förvaltande myn­

digheten; samt

d) vidtaga dylika och andra åtgär­

der i enlighet med föreskrifterna i

vederbörande förvaltarskapsavtal.

Artikel 88.

Förvaltarskapsrådet skall utarbeta

ett frågeformulär avseende innevånar­

nas i varje förvaltarskapsområde

framåtskridande i politiskt, ekono­

miskt och socialt hänseende och på

uppfostrans område. Den förvaltan­

de myndigheten för varje under ge­

neralförsamlingen stående förvaltar­

skapsområde skall avgiva en årlig

rapport till församlingen på grundval

av detta frågeformulär.

136

Voting.

Artide 89.

1. Each member of the Trusteeship

Council shall havé one vote.

2. Decisions of the Trusteeship

Council shall be made by a majority

of the members present and voting.

Procedure.

Article 90.

1. The Trusteeship Council shall

adopt its own rules of procedure,

including the method of selecting its

President.

2. The Trusteeship Council shall

med as required in accordance with

its rules, which shall include pro­

vision for the convening of meetings

on the request of a majority of its

members.

Article 91.

The Trusteeship Council shall,

when appropriate, avad itself of the

assistance of the Economic and Social

Council and of the specialized agen-

cies in regard to matters with which

they are respectively concerned.

CHAPTER XIV.

THE INTERNATIONAL COURT

OF JUSTICE.

Article 92.

The International Court of Justiee

shall be the principal judicial organ

of the United Nations. It shall func-

tion in accordance with the annexed

Statute, which is based upon the

Statute of the Permanent Court of

International Justiee and forms an

integral part of the present Charter.

Article 93.

1. All Members of the United

Nations are

ipso facto

parties to the

Statute of the International Court of

Justiee.

2. A stafe which is not a Member

of the United Nations may become

Vote.

Article 89.

1. Chaque membre du Conseil de

Tutelle dispose d'une voix.

2. Les décisions du Conseil de Tu­

telle sont prises å la majorité des

membres présents et votant.

Procédure.

Article 90.

1. Le Conseil de Tutelle adopte son

réglement intérieur dans lequel il fixe

le mode de désignation de son Presi­

dent.

2. Il se réunit selon les besoins, con-

formément å son réglement; celui-ci

comprend des dispositions prévoyant

la convocation du Conseil å la de­

mande de la majorité de ses membres.

Article 91.

Le Conseil de Tutelle recourt, quand

il y a lieu, å 1’assistance du Conseil

Economique et Social et å celle des

institutions spécialisées, pour les ques-

tions qui relévent de kurs compé-

tences respectives.

CHAPITRE XIV.

COUR INTERNATIONALE DE

JUSTICE.

Article 92.

La Cour Internationale de Justiee

constitue 1’organe judiciaire principal

des Nations Unies. Elle fonetionne

conformément å un Statut établi sur

la base du Statut de la Cour Perma-

nente de Justiee Internationale et an-

nexé å la présente Charte dont il fait

partie intégrante.

Article 93.

1. Tous les Membres des Nations

Unies sont

ipso facto

parties au Statut

de la Cour Internationale de Justiee.

2. Les conditions dans lesquelles

les Etats qui ne sont pas Membres de

Omröstning.

1. Varje medlem av förvaltarskaps-

rådet har en röst.

2. Förvaltarskapsrådets beslut fat­

tas av flertalet av närvarande och

röstande medlemmar.

Förfarande.

Artikel 90.

1. Förvaltarskapsrådet antager självt

sin arbetsordning, innefattande även

bestämmelser örn sättet för utseende

av ordförande.

2. Förvaltarskapsrådet sammanträ­

der när så erfordras i enlighet med

föreskrifterna i arbetsordningen, vil­

ken skall innehålla bestämmelser om

sammankallande av rådet på begäran

av flertalet av rådets medlemmar.

Artikel 91.

Förvaltarskapsrådet skall, när så

är lämpligt, anlita det ekonomiska

och sociala rådets samt fackorganens

bistånd i frågor, som tillhöra deras

verksamhetsområden.

Artikel 89.

KAPITEL XIV.

INTERNATIONELLA DOM­

STOLEN.

Artikel 92.

Den internationella domstolen är

Förenta Nationernas främsta rättsski-

pande organ. Den skall utöva sin

verksamhet i enlighet med bifogade

domstolsstadga, som bygger på den

fasta mellanfolkliga domstolens stad­

ga och utgör en integrerande del av

Förenta Nationernas stadga.

Artikel 93.

1. Alla medlemmar av Förenta Na­

tionerna äro ipso facto anslutna till

den internationella domstolens stadga.

2. Stat, som ej är medlem av För­

enta Nationerna, må ansluta sig till

138

a party to the Statute of the Interna­

tional Court of Justiee on conditions

to be determined in each case by the

General Assembly upon the recom-

mendation of the Security Council.

Article 94.

1. Each Member of the United

Nations undertakes to comply with

the decision of the International

Court of Justiee in any case to which

it is a party.

2. If any party to a case fails to

perform the obligations ineumbent

upon it under a judgment rendered

by the Court, the other party may

havé recourse to the Security Coun­

cil, which may, if it deems necessary,

make recommendations or decide

upon measures to be taken to give

effeet to the judgment.

Article 95.

Nothing in the present Charter shall

prevent Members of the United Na­

tions from entrusting the solution of

their differences to other tribunals

by virtue of agreements already in

existence or which may be concluded

in the future.

Article 96.

1. The General Assembly or the

Security Council may request the

International Court of Justiee to give

an advisory opinion on any legal

question.

2. Other organs of the United Na­

tions and specialized agencies, which

may at any time be so authorized by

the General Assembly, may also re­

quest advisory opinions of the Court

on legal questions arising within the

seope of their activities.

1’Organisation peuvent devenir parties

au Statut de la Cour Internationale de

Justiee sont déterminées, dans chaque

cas, par 1’Assemblée Générale sur re-

commandation du Conseil de Sécurité.

Article 94.

1. Chaque Membre des Nations

Unies s’engage å se conformer å la

décision de la Cour Internationale de

Justiee dans tout litige auquel il est

partie.

2. Si une partie å un litige ne satis-

fait pas aux obligations qui lui

incombent en vertu d’un arrét rendu

par la Cour, l’autre partie peut recou-

rir au Conseil de Sécurité et celui-ci,

s’il le juge nécessaire, peut faire des

recommandations ou décider des me-

sures å prendre pour faire exécuter

1’arrét.

Article 95.

Aucune disposition de la présente

Charte n’empéche les Membres de

1’Organisation de confier la solution

de leurs différends å d’autres tribu-

naux en vertu d’accords déjå existants

ou qui pourront étre conclus å l’ave-

nir.

Article 96.

1. L’Assemblée Générale ou le Con­

seil de Sécurité peut demander å la

Cour Internationale de Justiee un avis

consultatif sur toute question juri-

dique.

2. Tous autres organes de 1’Organi-

sation et institutions spécialisées qui

peuvent, å un moment queleonque,

recevoir de l’Assemblée Générale une

autorisation å cet effet, ont également

le droit de demander å la Cour des

avis consultatifs sur des questions

juridiques qui se poseraient dans le

endre de leur activité.

139

den internationella domstolens stadga

på villkor, som fastställas i varje sär­

skilt fall av generalförsamlingen efter

tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Artikel 94.

1. Varje medlem av Förenta Na­

tionerna förpliktar sig att ställa sig

den internationella domstolens beslut

till efterrättelse i alla mål i vilka ve­

derbörande medlem är part.

2. Därest någon part i ett mål un­

derlåter att fullgöra de förpliktelser,

som åligga parten jämlikt ett av dom­

stolen fällt utslag, må andra parten

liänvända sig till säkerhetsrådet, som

äger, om det finner nödvändigt, fram­

lägga förslag eller fatta beslut örn

vidtagande av åtgärder för utslagets

verkställande.

Artikel 95.

Ingen bestämmelse i denna stadga

skall utgöra hinder för Förenta Na­

tionernas medlemmar att på grundval

av redan gällande eller framdeles träf­

fade avtal till arman domstol hän­

skjuta sina tvister.

Artikel 96.

1. Generalförsamlingen eller säker­

hetsrådet äger av den internationella

domstolen begära rådgivande yttran­

de i varje rättsfråga.

2. Förenta Nationernas övriga or­

gan och fackorganen äga, när helst

de av generalförsamlingen därtill be­

myndigats, jämväl rätt att begära råd­

givande yttranden av domstolen i

rättsfrågor, som kunna uppkomma

inom ramen för deras verksamhet.

140

CHAPTER XV.

THE SECRETARIAT.

Artide 97.

The Secretariat shall comprise a

Secretary-General and such staff as

the Organization may require. The

Secretary-General shall be appointed

by the General Assembly upon the

recommendation of the Security

Council. He shall be the chief ad­

ministrative officer of the Organiza­

tion.

Artide 98.

The Secretary-General shall act in

thut capacity in all meetings of the

General Assembly, of the Security

Council, of the Economic and Social

Council, and of the Trusteeship Coun­

cil, and shall perform such other

functions as are entrusted to him by

these organs. The Secretary-General

shall make an annual report to the

General Assembly on the work of the

Organization.

Artide 99.

The Secretary-General may bring

to the attention of the Security Coun­

cil any matter which in his opinion

may threaten the maintenance of

international peace and security.

Artide 100.

1. In the performance of their

duties the Secretary-General and the

staff shall not seek or receive instruc-

tions from any government or from

any other authority external to the

Organization. They shall refrain from

any action which miglit reflect on

their position as international officials

responsible only to the Organization.

2. Each Member of the United

Nations undertakes to respect the ex-

clusively international character of

the responsibilities of the Secretary-

General and the staff and not to seek

to influence them in the discharge

of their responsibilities.

CHAPITRE XV.

SECRETARIAT.

Artide 97.

Le Secrétariat comprend un Sec-

rétaire Général et le personnel que

peut exiger 1’Organisation. Le Secré-

taire Général est nommé par l’Assem-

blée Générale sur recommandation

du Conseil de Sécurité. Il est le plus

haut fonctionnaire de 1’Organisation.

Artide 98.

Le Secrétaire Général agit en cede

qualité å toutes les réunions de l’As-

semblée Générale, du Conseil de Sé­

curité, du Conseil Economique et So­

cial et du Conseil de Tutelle. Il remplit

toutes autres fonctions dont il est

chargé par ees organes. Il présente å

1’Assemblé Générale un rapport an­

nuel sur 1’activité de T Organisation.

Artide 99.

Le Secrétaire Général peut attirer

1’attention du Conseil de Sécurité sur

toute affaire qui, å son avis, pourrait

mettre en danger le maintien de la

paix et de la sécurité internationales.

Artide 100.

1. Dans 1'accomplissement de leurs

devoirs, le Secrétaire Général et le per­

sonnel ne solliciteront ni n’accepteront

d’instructions d’aucun gouvernement

ni d’aucune autorité extérieure å 1’Or­

ganisation. Ils s’abstiendront de tout

aete incompatible avec leur situation

de fonetionnaires internationaux et ne

sont responsables qu’envers 1’Organi­

sation.

2. Chaque Membre de 1’Organisa-

tion s’engage å respeeter le caractére

exelusivement international des fonc­

tions du Secrétaire Général et du per­

sonnel et å ne pas chercher å les in-

fluencer dans 1’exécution de leur tåche.

141

KAPITEL XV.

SEKRETARIATET.

Artikel 97.

Sekretariatet består av en general­

sekreterare jämte den personal, som

organisationen behöver. Generalsekre­

teraren tillsättes av generalförsam­

lingen på förslag av säkerhetsrådet.

Generalsekreteraren är organisatio­

nens högste tjänsteman.

Artikel 98.

Generalsekreteraren skall tjänstgöra

i denna egenskap vid generalförsam­

lingens, säkerhetsrådets, det ekono­

miska och sociala rådets samt för-

valtarskapsrådets samtliga möten och

skall fullgöra de andra uppgifter, som

tilldelas honom av dessa organ. Ge­

neralsekreteraren skall avgiva en år­

lig rapport till generalförsamlingen

angående organisationens verksam­

het.

Artikel 99.

Generalsekreteraren äger fästa sä­

kerhetsrådets uppmärksamhet på var­

je omständighet, som enligt hans åsikt

kan hota upprätthållandet av interna­

tionell fred och säkerhet.

Artikel 100.

1. Generalsekreteraren och sekre­

tariatets personal skola vid fullgöran­

det av sina åligganden icke begära el­

ler mottaga instruktioner från någon

regering eller från någon myndighet

utanför organisationen. De skola av­

hålla sig från varje handling, som kan

inverka menligt på deras ställning

som internationella tjänstemän, an­

svariga endast inför organisationen.

2. Varje medlem av Förenta Na­

tionerna förbinder sig att respektera

den uteslutande internationella karak­

tären hos generalsekreterarens och

personalens uppgifter och att ej söka

påverka dem vid fullgörandet av de­

ras värv.

142

Article 101.

1. The staff shall be appointed by

the Secretary-General under regula-

tions established by the General As-

sembly.

2. Appropriate staffs shall be per­

manen tly assigned to the Economic

and Social Council, the Trasteeship

Council, and, as required, to other

organs of the United Nations. These

staffs shall form a part of the Se-

cretariat.

3. The paramount consideration

in the employment of the staff and

in the determination of the condi-

tions of service shall be the necessity

of securing the highest standards of

efficiency, competence, and integTity.

Due regard shall be paid to the im-

portance of recruiting the staff on as

wide a geographical basis as possible.

CHAPTER XVI.

MISCELLANEOUS PROVISIONS.

Article 102.

1. Every treaty and every inter­

national agreement entered into by

any Member of the United Nations

after the present Charter comes into

force shall as soon as possible be

registered with the Secretariat and

published by it.

2. No party to any such treaty or

international agreement which has

not been registered in accordance

with the provisions of paragraph 1

of this Article may invoke that treaty

or agreement before any organ of the

United Nations.

Article 103.

In the event of a conflict between

the obligations of the Members of the

United Nations under the present

Charter and their obligations under

any other international agreement,

their obligations under the present

Charter shall prevail.

Article 101.

1. Le personne! est nömme par le

Secrétaire Général conformément alix

régles fixées par 1’Assemblée Générale.

2. Un personnel spécial est affecté

d’une maniére permanente au Conseil

Economique et Social, au Conseil de

Tutelle et, s’il y a lieu, å d’autres or-

ganes de reorganisation. Ce personnel

fait partie du Secrétariat.

3. La considération dominante dans

le recrutement et la fixation des con-

ditions d’emploi du personnel doit

étre la nécessité d’assurer å reorgani­

sation les services de personnes pos-

sédant les plus hautes qualités de tra­

vail, de compétence et d’intégrité. Sera

dument prise en considération l’im-

portance d’un recrutement effeetué

sur une base géographique aussi large

que possible.

CHAPITRE XVI.

DISPOSITIONS DIVERSES.

Article 102.

1. Tout traité ou accord internatio­

nal conclu par un membre des Na­

tions Unies apres l’entrée en vigueur

de la présente Charle sera, le plus töt

possible, enregistré au Secrétariat et

publié par lui.

2. Aucune partie å un traité ou ac­

cord international qui n’aura pas été

enregistré conformément aux dispo­

sitions du paragraphe 1 du présent ar­

ticle ne pourra invoquer ledit traité ou

accord devant un organe de 1’Organi-

sation.

Article 103.

En cas de conflit entre les obliga­

tions des Membres des Nations Unies

en vertu de la présente Charte et leurs

obligations en vertu de tout autre ac­

cord international, les premiéres pré-

vaudront.

1. Sekretariatets personal tillsät­

tes av generalsekreteraren enligt före­

skrifter, som fastställas av general­

församlingen.

2. Lämplig personal skall stadig­

varande knytas till det ekonomiska

och sociala rådet, förvaltarskapsrådet

och, i den mån så erfordras, till and­

ra Förenta Nationernas organ. Denna

personal skall ingå i sekretariatet.

3. Vid personalens anställning och

fastställandet av tjänstevillkoren skall

hänsyn i främsta rummet tagas till

nödvändigheten av att tillförsäkra or­

ganisationen personal, som fyller de

högsta krav på duglighet, kunnighet

och rättrådighet. Vederbörlig hänsyn

skall tagas till betydelsen av att re­

krytera personalen på en så vid­

sträckt geografisk grundval som möj­

ligt.

Artikel 101.

KAPITEL XVI.

/

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER.

Artikel 102.

1. Varje fördrag eller internationell

överenskommelse, som ingås av med­

lem av Förenta Nationerna efter den­

na stadgas ikraftträdande, skall så

snart som möjligt registreras hos sek­

retariatet och av detta offentliggöras.

2. Part i dylikt fördrag eller dy­

lik internationell överenskommelse,

som ej registrerats i enlighet med be­

stämmelserna i moment 1 av denna

artikel, äger ej åberopa detta fördrag

eller denna överenskommelse inför

något av Förenta Nationernas organ.

Artikel 103.

1 händelse av konflikt mellan med­

lemmarnas förpliktelser enligt denna

stadga och deras förpliktelser enligt

någon annan internationell överens­

kommelse skola förpliktelserna enligt

stadgan gälla.

144

Article 104.

The Organization shall enjoy in

the territory of each of its Members

such legal capacity as may be neces-

sary för the exercise of its func-

tions and the fulfillment of its pur­

poses.

Article 105.

1. The Organization shall enjoy in

the territory of each of its Members

such privileges and immunities as

are necessary for the fulfillment of

its purposes.

2. Representatives of the Members

of the United Nations and officials of

the Organization shall similarly en­

joy such privileges aud immunities

as are necessary for the independent

exercise of their functions in connec-

tion with the Organization.

3. The General Assemblé’ may

make recommendations with a view

to determining the details of the ap­

plikation of paragraphs 1 and 2 of

this Article or may propose conven-

tions to the Members of the United

Nations for this purpose.

CI4APTER XVII.

TRANSITIONAL SECURITY

ARRANGEMENTS.

Article 106.

Pending the coming into force of

such special agreements referred to

in Article 43 as in the opinion of the

Security Council enable it to begin

the exercise of its responsibilities

under Article 42, the parties to the

Four-Nation Declaration, signed at

Moscow, October 30,

1943, and

France, shall, in accordance with the

provisions of paragraph 5 of that

Declaration, consul! with one another

and as occasion requires with other

Members of the United Nations with

a view to such joint action on behalf

of the Organization as may be neces-

Article 104.

^Organisation jouit, sur le terri-

toire de chacun de ses Membres, de la

capacité juridique qui lui est néces-

saire pörn- exercer ses fonctions et at-

teindre ses hufs.

Article 105.

1. L’Organisation jouit, sur le ter-

ritoire de chacun de ses Membres, des

privileges et immunités qui lui sont

nécessaires poul- atteindre ses buts.

2. Les représentants des Membres

des Nations Unies et les fonctionnaires

de 1’Organisaiion jouissent égale-

ment des privileges et immunités qui

leur sont nécessaires pour exercer en

taute indépendance leurs fonctions en

rapport avec 1’Organisation.

3. L’Assemblée Générale peut faire

des recommandations en vue de fixer

les détails d’application des para-

graphes 1 et 2 du présent article ou

proposer aux Membres des Nations

Unie^ des conventions å cet effet.

CHAPITRE XVII.

DISPOSITIONS TRANSITOIRES

DE SECURITE.

Article 106.

En attendant 1’entrée en vigueur des

accords spéciaux mentionnés å l’ar-

ticle 43, qui, de l’avis du Conseil de

Sécurité, lui permettront de commen-

cer å assumer les responsabilités lui

incombant en application de 1’article

42, les parties å la Déclaration des

Quatre Nations signée

ä

Moscou le 30

octobre 1943 et la France se concer-

teront entre elles et, s’il y a lieu, avec

d’autres Membres de 1’Organisation,

conformément aux dispositions du pa-

ragraphe 5 de cette Déclaration, en

vue d’entreprendre en commun, au

nom des Nations Unies, toute action

145

Artikel 104.

Organisationen skall inom varje

medlems territorium åtnjuta sådan

rättskapacitet som må vara erforder­

lig för fullgörande av dess uppgifter

och fullföljande av dess ändamål.

Artikel 105.

1. Organisationen skall inom varje

medlems territorium åtnjuta de pri­

vilegier och immuniteter som äro nöd­

vändiga för fullföljande av dess än­

damål.

2. Medlemmarnas ombud och or­

ganisationens tjänstemän skola lika­

ledes åtnjuta de privilegier och immu­

niteter som äro nödvändiga för att de

i fullt oberoende må kunna fullgöra

sina i samband med organisationen

stående uppgifter.

3. Generalförsamlingen äger fram­

lägga förslag i och för fastställande

av närmare bestämmelser rörande

tillämpningen av momenten 1 och 2 i

denna artikel eller underställa med­

lemmarna av Förenta Nationerna för­

slag till avtal därom.

KAPITEL XVII.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

RÖRANDE SÄKERHETEN.

Artikel 106.

I avvaktan på ikraftträdandet av

sådana i artikel 43 avsedda särskilda

avtal, som enligt säkerhetsrådets upp­

fattning sätta rådet i stånd att börja

utöva sina uppgifter enligt artikel 42,

skola undertecknarna av fyrmakts-

deklara lionen i Moskva av den 30 ok­

tober 1943 samt Frankrike i enlighet

med bestämmelserna i deklarationens

punkt 5 rådgöra med varandra och,

när omständigheterna så påkalla,

med andra medlemmar av Förenta

Nationerna i och för sådant samfällt

inskridande på organisationens väg­

nar, som må krävas för att upprätt-

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

11

146

sary for Ihe purpose of maintaining

international peace anel security.

Article 107.

Nothing in the present Charter shall

invalidate or preelude action, in rela­

tion to any state winch during the

Second World War has been an

enemy of any signatory to the pres­

ent Charter, taken or authorized as

a result of that war by the Govem-

ments having responsibility for such

action.

CHAPTER XVIII.

AMENDMENTS.

Article 108.

Amendments to the present Charter

shall coine into force for all Members

of the United Nations when they havé

been adopted by a vote of two thirds

of the members of the General As-

sembly and ratified in accordance

with their respective constitutional

processes by two thirds of the Mem­

bers of the United Nations, includ-

ing all the permanent members of

the Security Council.

Article 109.

1. A General Conference of the

Members of the United Nations för

the purpose of reviewing the present

Charter may be held at a date and

place to be fixed by a two-thirds vote

of the members of the General As-

sembly and by a vote of any seven

members of the Security Council.

Each Member of the United Nations

shall havé one vote in the conference.

2. Any alteration of the present

Charter recommended by a two-thirds

vote of the conference shall take ef-

feet when ratified in accordance with

their respective constitutional pro­

cesses by two thirds of the Members

of the United Nations ineluding all

the permanent members of the Secu­

rity Council.

qui pourrait étre nécessaire pour

maintenir la paix et la sécurité inter-

nationales.

Article 107.

Aucune disposition de la présente

Charte n’affecte ou n’interdit vis-å-vis

d’un Etat qui, au cours de la seconde

guerre mondiale, a été 1’ennemi de l’un

queleonque des signataires de la pré­

sente Charte, une action entreprise ou

autorisée, comme suite de cette guerre,

par les gouvernements qui ont la res-

ponsabilité de cette action.

CHAPITRE XVIII.

AMENDEMENT.

Article 108.

Les amendements å la présente

Charte entreront en vigueur pour tous

les Membres des Nations Unies quand

ils auront été adoptés å la majorité des

deux-tiers des membres de l’Assem-

blée Générale et ratifiés, conformé-

ment å leurs régles constitutionelles

respectives, par les deux-tiers des

Membres de 1’Organisation, y com-

pris tous les Membres permanents du

Conseil de Sécurité.

Article 109.

1. Une Conférence Générale des

Membres des Nations Unies, aux fins

d’une révision de la présente Charte,

pourra étre réunie aux lieu et date qui

seront fixés par un vote de l’Assem-

blée Générale ä la majorité des deux-

tiers et par un vote de sept quelcon-

ques des membres du Conseil de Sé­

curité. Chaque Membre de 1’Organisa­

tion disposera d’une voix å la confé­

rence.

2. Toute modification å la présente

Charte recommandée par la confé­

rence å la majorité des deux-tiers pren-

dra effet lorsqu’elle aura été ratifiée,

conformément å leurs régles constitu-

tionnelles respectives, par les deux-

tiers des Membres des Nations Unies,

y compris tous les membres perma­

nents du Conseil de Sécurité.

hålla internationell fred och säker­

het.

Artikel 107.

Ingen bestämmelse i denna stadga

medför ogiltighet av eller utesluter in­

gripande avseende stat, vilken under

det andra världskriget varit fiende till

någon av denna stadgas signatärmak-

ter, och vidtaget eller godkänt som

följd av detta krig av de regeringar

som bära ansvaret för dylika åtgär­

der.

KAPITEL XVIII.

ÄNDRINGAR.

Artikel 108.

Ändringar i denna stadga träda i

kraft för alla medlemmar av Fören­

ta Nationerna, när de antagits med

två tredjedelars majoritet av general­

församlingens medlemmar och i den

ordning, som de olika staternas för­

fattningar föreskriva, ratificerats av

två tredjedelar av Förenta Nationer­

nas medlemmar, bland dem alla stän­

diga medlemmar av säkerhetsrådet.

Artikel 109.

1. En allmän konferens av Förenta

Nationernas medlemmar med ändamål

att taga denna stadga under ompröv­

ning må hållas å tid och plats, som

fastställas genom beslut med två tred­

jedelars majoritet av generalförsam­

lingens medlemmar och beslut av sju

medlemmar av säkerhetsrådet, oavsett

vilka. Varje medlem av Förenta Na­

tionerna skall på konferensen hava

en röst.

2. Varje förändring av denna stad­

ga, som föreslagits av konferensen

med två tredjedelars majoritet, skall

träda i kraft, när den i den ordning,

som de olika staternas författningar

föreskriva, ratificerats av två tredje­

delar av Förenta Nationernas med­

lemmar, bland dem alla ständiga

medlemmar av säkerhetsrådet.

148

3. If such a conference has not

been held before the tenth annual

session of the General Assembly fol-

lowing the coming into force of the

present Charter, the proposal to call

sueh a conference shall be placed on

the agenda of thal session of the Gen­

eral Assembly, and the conference

shall be held if so decided by a ma-

jority vote of the members of the

General Assembly and by a vote of

anv seven members of the Security

Council.

CHAPTER XIX.

RATIFICATION AND SIGNATURE.

Ar tide 110.

1. The present Charter shall be

ratified by the signatory states in ac-

cordance with their respective consti-

tutional processes.

2. The ratifications shall be de-

posited with the Government of the

United States of America, which shall

notify all the signatory states of each

deposit as well as the Secretary-Gen-

eral of the Organization when he has

been appointed.

3. The present Charter shall come

into force upon the deposit of ratifi­

cations by the Republic of China,

France, the Union of Soviet Socialist

Republics, the United Kingdom of

Great Britain and Northern Ireland,

and the United States of America, and

by a majority of the other signatory

states. A protocol of the ratifications

deposited shall thereupon be drawn

up by the Government of the United

States of America which shall com-

municate copies thereof to all the

signatory states.

4. The states signatory to the pres­

ent Charter which ratify it after it

has come into force will become orig­

inal Members of the United Nations

on the date of the deposit of their

respective ratifications.

3. Si cette conférence n’a pas été

réunie avant la dixiéme session an­

nelle de l’Assemblée Générale qui

suivra 1’entrée en vigueur de la pré-

sente Charte, une proposition en vue

de la convoquer sera inscrite å 1’ordre

du jour de cette session, et la confé­

rence sera réunie, s’il en est ainsi déci-

dé par un vote de la majorité de l’As-

semblée Générale et par un vote de

sept queleonques des membres du Con­

seil de Sécurité.

CHAPITRE XIX.

RATIFICATION ET SIGNATURE.

Article 110.

1. La présente Charte sera ratifiée

par les Etats signataires conformé-

ment å leurs régles constitutionnelles

respectives.

2. Les ratifications seront déposées

auprés du Gouvernement des Etats-

Unis d’Amérique, qui notifiera chaque

dépöt å tous les Etats signataires ainsi

qu’au Secrétaire Général de 1’Organi­

sation, lorsque celui-ci aura été

nommé.

3. La présente Charte entrera en

vigueur apres le dépöt des ratifications

par la République de Chine, la France,

l’Union des Républiques Soviétiques

Socialistes, le Royaume-Uni de Grande-

Bretagne et dTrlande du Nord, les

Etats-Unis d’Amérique et par la ma­

jorité des autres Etats signataires. Un

procés-verbal de dépöt des ratifica­

tions sera ensuite dressé par le Gou­

vernement des Etats-Unis d’Amérique

qui en communiquera copie å tous les

Etats signataires.

4. Les Etats signataires de la pré­

sente Charte qui la ratifieront apres

son entrée en vigueur deviendront

Membres originaires des Nations Unies

å la date du dépöt de leurs ratifica­

tions respectives.

149

3. Därest en sådan konferens ej

hållits före generalförsamlingens ti­

onde årliga möte efter denna stadgas

ikraftträdande, skall förslag att sam­

mankalla en sådan konferens uppta­

gas på dagordningen för detta möte;

konferensen skall hållas, örn beslut

därom fattas med bifall av flertalet

av generalförsamlingens medlemmar

samt av sju medlemmar av säker­

hetsrådet, oavsett vilka.

KAPITEL XIX.

RATIFIKATION OCH UNDER­

TECKNANDE.

Artikel 110.

1. Denna stadga skall ratificeras av

signatärmakterna i den ordning, som

de olika staternas författningar före­

skriva.

2. Ratifikationsinstrumenten skola

deponeras hos Amerikas Förenta Sta­

ters regering, vilken om varje deposi­

tion skall notificera samtliga signatär-

makter ävensom organisationens ge­

neralsekreterare, sedan denne utsetts.

3. Stadgan skall träda i kraft, när

Republiken Kina, Frankrike, De Socia­

listiska Rådsrepublikernas Union, Det

Förenade Konungariket Storbritan­

nien och Nordirland samt Amerikas

Förenta Stater ävensom flertalet av

övriga signatärmakter deponerat sina

ratifikationsinstrument. Ett protokoll

över de deponerade ratifikationsin­

strumenten skall därefter upprättas

av Amerikas Förenta Staters regering,

som skall tillställa alla signatärmak­

ter avskrifter av detsamma.

4. Signatärmakt, som ratificerar

denna stadga efter dess ikraftträdan­

de, blir ursprunglig medlem av För­

enta Nationerna den dag, å vilken

dess ratifikationsinstrument depone­

ras.

150

Artide lil.

The present Charter, of which the

Chinese, French, Russlan, English,

and Spanish texts are equally authen-

tic, shall remain deposited in the ar-

chives of the Government of the Unit­

ed States of America. Duly certified

copies thereof shall be transmitted

by that Government to the Govem-

ments of the other signatory States.

In faith whereof the representa­

tives of the Governments of the Unit­

ed Nations havé signed the present

Charter.

Done at the city of San Francisco

the twentysixth day of June, one

thousand nine hundred and forty-

five.

Artide lil.

La présente Chade, dont les textes

chinois, francis, russe, anglais et es-

pagnol feront également foi, sera dé-

posée dans les archives du Gouverne-

ment des Etats-Unis d’Amérique. Des

copies dument certifiées conformes en

seront remises par lui aux Gouverne-

ments des autres Etats signataires.

En foi de quoi, les représentants des

Gouvernements des Nations Unies ont

signé la présente Charte.

Fait å San Francisco, le vingt-six

juin mil neuf cent quarante cinq.

151

Artikel lil.

Denna stadga, vars kinesiska, frans­

ka, ryska, engelska och spanska tex­

ter äga dika vitsord, skall förbliva de­

ponerad i Amerikas Förenta Staters

regerings arkiv. Behörigen bestyrkta

avskrifter av stadgan skola av denna

regering tillställas övriga signa tär-

makters regeringar.

TILL BEKRÄFTELSE HÄRAV ha­

va ombuden för de förenade natio­

nernas regeringar undertecknat denna

stadga.

SOM SKEDDE i San Fransisco den

tjugosjätte juni nittonhundrafyrtio-

fem.

152

Statute of the International

Court of Justiee.

Article 1.

The

international

court

of

justice

established by the Charter of the Uni­

ted Nations as the principal judicial

organ of the United Nations shall be

constituted and shall funetion in ac-

cordance with the provisions of the

present Statute.

CHAPTER I.

ORGANIZATION OF THE COURT.

Article 2.

The Court shall be composed of a

body of independent judges, eleeted

regardless of their nationality from

among persons of high moral char-

aeter, who possess the qualifications

required in their respective countries

för appointment to the highest judi­

cial offices, or are jurisconsults of

recognized competence in internation­

al law.

Article 3.

1. The Court shall consist of fif-

teen members, no two of whom may

be nationals of the same state.

2. A person who för the purpose

of membership in the Court could be

regarded as a national of more thån

one state shall be deemed to be a

national of the one in which he or-

dinarily exercises civil and political

rights.

Article 4.

1. The members of the Court shall

be eleeted by the General Assembly

and by the Security Council from a

Statut de la Cour Internationale

de Justice.

Article premier.

La COUR INTERNATIONALE DE JUSTICE

instituée par la Charte des Nations

Unies comme organe judiciare prin­

cipal de 1’Organisation sera constituée

et fonetionnera conformément aux dis­

positions du présent Statut.

CHAPITRE Ier.

ORGANISATION DE LA COUR.

Article 2.

La Cour est un corps de magistrats

indépendants, élus, sans égard å leur

nationalité, parmi les personnes jouis-

sant de la plus haute considération

morale, et qui réunissent les condi-

tions requises pour 1’exercice, dans

leurs pays respectifs, des plus hautes

fonetions judiciaires, ou qui sont des

jurisconsultes possédant une compé-

tence notoire en matiére de droit in­

ternational.

Article 3.

1. La Cour se compose de quinze

membres. Elle ne pourra comprendre

plus d’un ressortissant du méme Etat.

2. A cet égard celui qui pourrait

étre considéré comme le ressortissant

de plus d’un Etat, sera censé étre res­

sortissant de celui ou il exerce habi-

tuellement ses droits civils et poli-

tiques.

Article 4.

1. Les membres de la Cour sont

élus par l’Assemblée Générale et pär

le Conseil de Sécurité sur une bste de

153

Stadga för den internationella

domstolen.

Artikel 1.

Den

internationella

domstolen,

vil­

ken genom Förenta Nationernas stad­

ga upprättats såsom Förenta Natio­

nernas främsta rättsskipande organ,

skall bildas och utöva sin verksamhet

enligt bestämmelserna i denna stadga.

KAPITEL I.

DOMSTOLENS ORGANISATION.

Artikel 2.

Domstolen består av oberoende do­

mare, valda utan hänsyn till natio­

nalitet bland personer, som åtnjuta

det högsta moraliska anseende och

uppfylla de villkor, vilka i deras res­

pektive hemland fordras för utövan­

de av de högsta domarämbetena, eller

som äro rättslärda med erkänd sak­

kunskap på den internationella rät­

tens område.

Artikel 3.

1. Domstolen består av femton le­

damöter, av vilka icke flera än en må

vara medborgare i en och samma

stat.

2. En person, som när det gäller

medlemskap i domstolen skulle kun­

na betraktas som medborgare i mer

än en stat, skall anses vara medbor­

gare i den stat, där han vanligen ut­

övar sina borgerliga och politiska rät­

tigheter.

Artikel 4.

1. Domstolens ledamöter väljas av

generalförsamlingen och säkerhetsrå­

det bland personer, som föreslagits

154

list of persons nominated by the na­

tional groups in the Permanent Court

of Arbitration, in accordance with

the following provisions.

2. In the case of Members of the

United Nations not represenled in the

Permanent Court of Arbitration, can-

didates shall be nominated by na­

tional groups appointed for tilis pur­

pose by their governments under the

same conditions as those prescribed

for members of the Permanent Court

of Arbitration by Artide 44 of the

Convention of The Hague of 1907 for

the pacific settlement of international

disputes.

3. The conditions under which a

stafe which is a party to the present

Statute but is not a Member of the

United Nations may participate in

electing the members of the Court

shall, in the absence of a special

agreement, be laid down by the Gen­

eral Assembly upon recommendation

of the Security Council.

Article 5.

1. At least three months before the

date of the election, the Secretary-

General of the United Nations shall

address a wiatten request to the mem­

bers of the Permanent Court of Arbit­

ration belonging to the States which

are parties to the present Statute, and

to the members of the national groups

appointed under Article 4, paragraph

2, inviting them to undertake, within

a given time, by national groups, the

nomination of persons in a position

to accept the duties of a member of

the Court.

2. No group may nominate more

thån four persons, not more thån two

of whom shall be of their own na-

tionality. In no case may the num-

ber of candidates nominated by a

group be more thån double the num-

ber of seats to be filled.

Article 6.

Before making these nominations,

each national group is recommended

to consult its highest court of justiee,

its legal faeulties and schools of law,

personnes présentées par les groupes

nationaux de la Cour Permanente

d’Arbitrage, conformément aux dispo­

sitions suivantes.

2. En ce qui concerne les Membres

des Nations Unies qui ne sont pas

représentés å la Cour Permanente

d’Arbitrage, les candidats seront pré-

sentés par des groupes nationaux, dé-

signés å cet effet par leurs gouverne-

ments, dans les mörnes conditions que

celles stipulées pour les membres de

la Cour Permanente d’Arbitrage pär

Tarticle 44 de la Convention de La

Haye de 1907 sur le regement paci-

fique des conflits internationaux.

3. En 1’absence d’accord spécial,

1’Assemblée Générale, sur la recom-

mandation du Conseil de Sécurité, reg­

lera les conditions auxquelles peut

participer ä 1’élection des membres de

la Cour un Etat qui, tout en étant par-

tie au present Statut, n’est pas Mem­

bro des Nations Unies.

Article 5.

1. Trois mois au moins avant la

date de 1’élection, le Secrétaire Géné-

ral des Nations Unies invite par écrit

les membres de la Cour Permanente

d’Arbitrage appartenant aux Etats qui

sont parties au present Statut, amsi

que les membres des groupes natio­

naux désignés conformément au pa-

ragraphe 2 de 1’article 4, å procéder

dans un délai déterminé, pär groupes

nationaux, å la présentation de per­

sonnes en situation de remplir les

fonetions de membre de la Cour.

2. Chaque groupe ne peut, en aucun

cas, présenter plus de quatre person­

nes dont deux au plus de sa nationa-

lité. En aucun cas, il ne peut étre pré-

senté un nombre de candidats plus

élevé que le double des siéges å pour-

voir.

Article 6.

Avant de procéder å cette désigna-

tion il est recommandé å chaque

groupe national de consulter la plus

haute cour de justiee, les faeultés et

155

av den permanenta skiljedomstolens

nationella grupper i enlighet med föl­

jande bestämmelser.

2. I fråga om medlemmar av För­

enta Nationerna, vilka icke äro före­

trädda i den permanenta skiljedom­

stolen, skola kandidater föreslås av

nationella grupper, vilka för ändamå­

let utses av vederbörande regeringar

i samma ordning, som enligt artikel

44 av 1907 års Haag-konvention om

avgörande på fredlig väg av interna­

tionella tvister gäller för utseende av

ledamöter av den permanenta skilje­

domstolen.

3. Därest icke annat särskilt över-

enskommes, skall generalförsamling­

en efter tillstyrkan av säkerhetsrådet

bestämma den ordning, vari en stat,

som anslutit sig till denna stadga men

icke är medlem av Förenta Natio­

nerna, må deltaga i val av domstolens

ledamöter.

Artikel 5.

1. Minst tre månader före dagen

för valet skall Förenta Nationernas

generalsekreterare skriftligen anmoda

ledamöterna av den permanenta skil­

jedomstolen från de stater, som an­

slutit sig till denna stadga, ävensom

ledamöterna av de nationella grup­

per, vilka utsetts jämlikt artikel 4,

moment 2, att i nationella grupper

inom en viss tidsfrist upprätta förslag

på personer, som äro behöriga att ut­

öva befattning såsom domstolsleda-

mot.

2. En och samma grupp må ej

föreslå mer än fyra personer, bland

dem högst två av dess egen nationa­

litet. I intet fall må flera kandidater

föreslås, än som motsvarar dubbla an­

talet av de platser, som skola besättas.

Artikel 6.

Det är önskvärt, att varje nationell

grupp, innan den uppgör detta förslag,

rådfrågar sitt lands högsta domstol,

dess juridiska fakulteter och andra

156

and its national academies and na­

tional sections of international acad­

emies devoted to tile study of law.

Artide 7.

1. The Secretary-General shall

prepare a list in alphabetical order

of all the persons thus nominated.

Säve as provided in Article 12, para-

graph 2, these shall be the only per­

sons eligible.

2. The Secretary-General shall

submit this list to the General Assem­

bly and to the Security Council.

Article 8.

The General Assembly and the Se­

curity Council shall proceed inde-

pendently of one another to elect the

members of the Court.

Article 9.

At every election, the electors shall

bear in mind not only that the per­

sons to be elected should individ-

ually possess the qualifications re-

quired, but also that in the body as a

whole the representation of the main

forms of civilization and of the prin­

cipal legal systems of the world should

be assured.

Article 10.

1. Those candidates who obtain

an absolute majoritv of votes in the

General Assembly and in the Security

Council shall be considered as elected.

2. Any vote of the Security Coun­

cil, whether for the election of judges

or for the appointment of members

of the conference envisaged in Article

12, shall be taken without any dis-

tinction between permanent and non-

permanent members of the Security

Council.

3. In the event of more thån one

national of the same State obtaining

an absolute majority of the votes both

of the General Assembly and of the

Security Council, the eldest of these

only shall be considered as elected.

écoles de droit, les academies natio-

nales et les sections nationales d’aca-

démies internationales, vouées å

l’étude du droit.

Article 7.

1. Le Secrétaire Général dresse, par

ordre alphabétique, une bste de toutes

les personnes ainsi désignées; seules

ees personnes sont éligibles, sauf le

cas prévu å 1’article 12, paragraphe 2.

2. Le Secrétaire Général communi-

que cette Uste å 1’Assemblée Générale

et au Conseil de Sécurité.

Article 8.

L’Assemblée Générale et le Conseil

de Sécurité procédent indépendam-

ment l’un de l’autre å 1’élection des

membres de la Cour.

Article 9.

Dans toute élection, les électeurs

auront en vue que les personnes ap-

pelées ä faire partie de la Cour, non

seulement réunissent individuellement

les conditions requises, mais assurent

dans 1’ensemble la representation des

grandes formes de civilisation et des

principaux systenus juridiques du

nionde.

Article 10.

1. Sont élus ceux qui ont réuni la

majorité absolue des voix dans F As­

semblé Générale et dans le Conseil

de Sécurité.

2. Le vote au Conseil de Sécurité,

soit pour 1’élection des juges, soit pour

la nomination des membres de la com-

mission visée å 1’article 12 ci-aprés, ne

comportera aucune distinetion entre

membres permanents et membres non-

permanents du Conseil de Sécurité.

3. Au cas oii le double sendin de

1’Assemblée Générale et du Conseil de

Sécurité se porterait sur plus d’un

ressortissant du méme Etat, le plus

ägé est seul élu.

157

undervisningsanstalter för rättsveten­

skap samt dess åt rättens studium

ägnade nationella akademier och dess

nationella sektioner av internationella

akademier.

Artikel 7.

1. Generalsekreteraren skall upp­

rätta en förteckning i alfabetisk ord­

ning över alla sålunda föreslagna per­

soner. Med undantag för det fall, som

avses i artikel 12, moment 2, äro en­

dast dessa personer valbara.

2. Generalsekreteraren skall del­

giva generalförsamlingen och säker­

hetsrådet denna förteckning.

Artikel 8.

Generalförsamlingen och säkerhets­

rådet skrida oberoende av varandra

till val av domstolens ledamöter.

Artikel 9.

Vid varje val skola väljarna hava i

åtanke icke blott, att de personer, som

väljas, böra var för sig uppfylla de

erforderliga förutsättningarna, utan

även att säkerhet vinnes för att dom­

stolen som helhet företräder civilisa­

tionens olika huvudformer och värl­

dens främsta rättssystem.

Artikel 10.

1. De kandidater, som uppnå abso­

lut röstövervikt i generalförsamlingen

och i säkerhetsrådet, skola anses

valda.

2. Vid omröstning i säkerhetsrådet

skall, vare sig det gäller val av do­

mare eller val av medlemmar av det

i artikel 12 omförmälda utskottet,

skillnad ej göras mellan ständiga och

icke-ständiga medlemmar av säker­

hetsrådet.

3. I händelse mer än en medbor­

gare i en och samma stat uppnår ab­

solut röstövervikt både i generalför­

samlingen och i säkerhetsrådet, skall

endast den äldste av dem anses vald.

158

Artide 11.

If, after the first meeting held for

the purpose of the election, one or

more seats remain to be filled, a sec­

ond and, if necessary, a third meeting

shall tahe place.

Artide 12.

1. If, after the third meeting, one or

more seats still remain unfilled, a

joint conference consisting of six

members, three appointed by the Gen­

eral Assembly and three by the Se-

curity Council, may be formed at any

time at the request of elther the Gen­

eral Assembly or the Security Coun­

cil, for the purpose of choosing by

the vote of an absolute majority one

name for each seat still vacant, to

submit to the General Assembly and

the Security Council for their respec-

tive acceptance.

2. If the joint conference is un-

animously agreed upon any person

who fulfils the required conditions,

he may be included in its list, even

though he was not included in the

list of nominations referred to in Ar­

tide 7.

3. If the joint conference is satis-

fied t hat it will not be successful in

procuring an election, those members

of the Court who havé already been

elected shall, whithin a period to be

fixed by the Security Council, proceed

to till the vacant seats by selection

from among those candidates who

havé obtained votes either in the Gen­

eral Assembly or in the Security Coun­

cil.

4. In the event of an equality of

votes among the judges, the eldest

jugde shall havé a casting vote.

Artide 13.

1. The members of tile Court shall

be elected for nine years and may be

re-elected; provided, however, that of

the jugdes elected at the first elec­

tion, the terms of five judges shall

expire at the end of three years and

the terms of five more judges shall

expire at the end of six years.

Artide 11.

Si, apres la premiére séance d’élec-

tion, il reste encore des siéges å pour-

voir, il est procédé, de la méme ma-

niére, å une seconde et, s’il est néces-

saire, å une troisiéme.

Artide 12.

1. Si, apres la troisiéme séance

d’élection, il reste encore des siéges

å pourvoir, il peut étre å tout moment

formé sur la demande, soit de l’As-

semblée Générale, soit du Conseil de

Sécurité, une Commission médiatrice

de six membres, nommés trois pär

l’Assemblée Générale, trois par le

Conseil de Sécurité, en vue de choisir

par un vote å la majorité absolue,

pour chaque siége non pourvu, un

nom å présenter å 1’adoption séparée

de l’Assemblée Générale et du Conseil

de Sécurité.

2. La Commission médiatrice peut

porter sur sa Uste le nom de toute

personne satisfaisant aux conditions

requises et qui recueille 1’unanimité de

ses suffrages, lors méme qu’il n’aurait

pas figuré sur la bste de presentation

visée å 1’article 7.

3. Si la Commission médiatrice con-

state quille ne peut réussir å assurer

1’élection, les membres de la Cour déjå

nommés pourvoient aux siéges va­

cans, dans un délai å fixer par le

Conseil de Sécurité, en choississant

parmi les personnes qui ont obtenu

des suffrages soit dans 1’Assemblée

Générale, soit dans le Conseil de Sé­

curité.

4. Si, parmi les juges, il y a partage

egal des voix, la voix du juge le plus

ågé 1’emporte.

Article 13.

1. Les membres de la Cour sont élus

pour neuf ans et ils sont rééligibles;

toutefois, en ce qui concerne les juges

nommés å la premiére élection de la

Cour, les fonctions de cinq juges

prendront fin au bouf de trois ans, et

Gelles de cinq autres juges prendront

fin au bouf de six ans.

Om efter det första valsamman­

trädet en eller flera platser återstå att

besätta, skall i samma ordning ett

andra och, om så erfordras, ett tredje

sammanträde äga rum.

Artikel 12.

1. Om efter det tredje valsamman­

trädet en eller flera platser alltjämt

återstå att besätta, må när som helst

på begäran av generalförsamlingen

eller av säkerhetsrådet tillsättas ett

medlingsutskott om sex ledamöter,

utsedda tre av generalförsamlingen

och tre av säkerhetsrådet, med upp­

gift att för varje ledig plats med ab­

solut röstövervikt föreslå ett namn att

antagas av generalförsamlingen för

sig och säkerhetsrådet för sig.

Artikel 11.

2. Genom enhälligt beslut må

medlingsutskottet i sitt förslag uppta­

ga varje person, som uppfyller de

stadgade fordringarna, även örn den­

ne icke förekommit på den i artikel 7

omförmälda förteckningen.

3. Örn medlingsutskottet finner, att

det icke är i stånd att åstadkomma ett

val, skola de ledamöter av domstolen,

som redan utsetts, inom en tidsfrist,

som fastställes av sägerhetsrådet, fyl­

la de lediga platserna genom val bland

de personer, som erhållit röster an­

tingen i generalförsamlingen eller i

säkerhetsrådet.

4. Vid lika röstetal bland domar­

na äger den äldste utslagsröst.

Artikel 13.

1. Domstolens ledamöter väljas för

nio år och kunna återväljas; dock

skola av de domare, som utses vid

det första valet, fem avgå efter tre år

och fem andra efter sex år.

160

2. The judges whose terms are to

expire at the end of the above-men-

tioned initial periods of three and six

years shall be elmsén by lot to be

drawn by tile Secretary-General im-

mediately after the first election has

been completed.

3. The members of the Court shall

continue to decharge their duties

until their places havé been filled.

Though replaced, they shall finish

any cases which they may havé be-

gun.

4. In the case of the resignation of

a member of the Court, the resigna­

tion shall be addressed to the Presi­

dent of the Court for transmission to

the Secretary-General. This last no-

tification makes the place vacant.

Ar tide 14.

Vacancies shall be filled by the

same method as that laid down for

the first election, subject to the fol-

lowing provision: the Secretary-Gen­

eral shall, within one month of the

occurrence of the vacancy, proceed

to issue the invitations provided for in

Artide 5, aud the date of the election

shall be fixed by the Security Coun­

cil.

Artide 15.

A member of the Court eleeted to

replace a member whose term of

Of­

fice lias not expired shall hold office

for the remainder of his predecessor’s

term.

Artide 16.

1. No member of the Court may

exercise any political or administra­

tive funetion, or engage in any other

occupation of a professional nature.

2. Any doubt on this point shall

be settled by the decision of the Court.

Artide 17.

1. No member of the Court may

act as agent, counsel. or advocate in

any case.

2. Les .juges dont les fonetions

prendront fin au terme des périodes

initiales de trois et six ans mention-

nées ci-dessus seront désignés par ti-

rage au sort effeetué par le Secrétaire

Général, immédiatement apres qu’il

aura été procédé å la premiére élec-

tion.

3. Les membres de la Cour restent

en fonetion jusqu’å leur remplace-

ment. Apres ce remplacement, ils con-

tinuent de connaitre des affaires dont

ils sont déjå saisis.

4. En cas de démission d un mem-

bre de la Cour, la démission sera

adressée au Président de la Cour, pour

étre transmise au Secrétaire Général.

Cette derniére notification emporte va­

rancé de siége.

Artide 14.

Il est pourvu aux siéges devenus

vacants selon la méthode suivie pour

la premiére élection, sous réserve de

la disposition ci-aprés: dans le mois

qui suivra la vacance, le Secrétaire

Générale procédera å 1’invitation pres-

crite par 1’article 5, et la date d’élec-

tion sera fixée par le Conseil de Sé-

curité.

Artide 15.

Le membre de la Cour élu en

remplacement d’un membre dont le

mandat n’est pas expiré achéve le

terme du mandat de son prédécesseur.

Artide 16.

1. Les membres de la Cour ne peu-

vent exercer aucune fonetion politique

ou administrative, ni se livrer å au­

cune autre occupation de caractére

professionnel.

2. En cas de doute, la Cour décide.

Artide 17.

1. Les membres de la Cour ne peu-

vent exercer les fonetions d’agent, de

conseil ou d’avocat dans aucune af-

faire.

161

2. De domare, som skola avgå med

utgången av ovannämnda begynnelse­

perioder örn tre och sex år, utväljas

genom lottdragning, som företages av

generalsekreteraren omedelbart efter

att det första valet avslutats.

3. Domstolens ledamöter kvarstå i

ämbetet, intill dess efterträdare ut­

setts. Även därefter skola de fullfölja

behandlingen av mål, som de redan

börjat handlägga.

4. önskar ledamot av domstolen

avgå, skall avsägelsen ställas till dom­

stolens president för att tillställas ge­

neralsekreteraren. Detta senare med­

delande medför ledighet i domstolen.

Artikel 14.

Ledigblivna platser skola återbesät­

tas i den för det första valet stadgade

ordningen med förbehåll för följan­

de bestämmelse: inom en månad ef­

ter det ledigheten uppstått, skall ge­

neralsekreteraren utsända i artikel 5

föreskrivna anmodan, och dagen för

valet skall bestämmas av säkerhets­

rådet.

Artikel 15.

Ledamot av domstolen, som valts

efter ledamot, vars ämbetstid icke ut-

lupit, innehar ämbetet under återsto­

den av företrädarens ämbetstid.

Artikel 16.

1. Ledamot av domstolen må icke

innehava någon politisk eller admi­

nistrativ funktion eller utöva någon

annan yrkesmässig verksamhet.

2. I tvivelaktiga fall tillkommer

avgörandet domstolen.

Artikel 17.

1. Ledamot av domstolen må icke

vara ombud, rådgivare eller advokat

i något mål.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

12

162

2. No member may participate in

the decision of any case in which he

has previously taken part as agent,

counsel, or advocate för one of the

parties, or as a member of a national

or international court, or of a com-

mission of enquiry, or in any other

capacity.

3. Any doubt on this point shall

be settled by the decision of the Court.

Article 18.

1. No member of the Court can

he dismissed unless, in the unani-

mous oponion of the other members,

he has ceased to fulfil the required

conditions.

2. Formal notification thereof shall

be made to the Secretary-General by

the Register.

3. This notification makes the

place vacant.

Article 19.

The members of the Court, wilen

engaged on the business of the Court,

shall enjoy diplomati privileges and

immunities.

Article 20.

Every member of the Court shall,

before taking up his duties, make a

solemn declaration in open court that

he will exercise his powers imparti-

ally and conscientiously.

Article 21.

1. The Court shall elect its Pre­

sident and Vice-President för three

years; they may be re-elected.

2. The Court shall appoint its

Registrar and may provide for the

appointment of such other officers as

may be necessary.

Article 22.

1. The seat of the Court shall be

established at The Hague. This,

however, shall not prevent the Court

from sitting and exercising its func-

tions elsewhere whenever the Court

considers it desirable.

2. Ils ne peuvent participer au rég-

lement d’aucune affaire dans laquelle

ils sont antérieurement intervenus

comme agents, conseil ou avocats de

1’une des parties, membres d’un tri­

bunal national ou international, d’une

commission d’enquéte, ou å tout autre

titre.

3. En cas de doute, la Cour décide.

Article 18.

1. Les membres de la Cour ne peu­

vent étre relevés de leurs fonctions

que si, au jugement unanime des

autres membres, ils ont cessé de ré-

pondre aux conditions requises.

2. Le Secrétaire Général en est offi-

ciellement informé par le Greffier.

3. Cette communication emporte va­

rancé de siége.

Article 19.

Les membres de la Cour jouissent,

dans 1’exercice de leurs fonctions, des

privileges et immunités diplomatiques.

Article 20.

Tout membre de la Cour doit, avant

d’entrer en fonction, en séance pu-

blique, prendre l’engagement solennel

d’exercer ses attributions en pleine

impartialité et en toutes conscience.

Article 21.

1. La Cour nömme, pour trois ans,

son Président et son Vice-Président;

ils sont rééligibles.

2. Elle nömme son Greffier et peut

pourvoir åda nomination de tels autres

fonctionnaires qui seraient néces-

saires.

Article 22.

l.Le siége de la Cour est fixé å La

Haye. La Cour peut toutefois siéger

et exercer ses fonctions ailleurs lors-

quille le juge désirable.

2. Ledamot av domstolen må icke

deltaga i avgörandet av något mål, i

vilket han tidigare uppträtt såsom

endera partens ombud, rådgivare el­

ler advokat, såsom medlem av en na­

tionell eller internationell domstol, så­

som medlem av en undersöknings-

nämnd eller i någon annan egenskap.

3. I tvivelaktiga fall tillkommer

avgörandet domstolen.

Artikel 18.

1. Ledamot av domstolen kan icke

skiljas från ämbetet, med mindre han

enligt övriga ledamöters enhälliga

mening upphört att fylla de stadgade

förutsättningarna.

2. Officiell underrättelse härom

skall av domstolens sekreterare till­

ställas generalsekreteraren.

3. Dylikt meddelande medför le­

dighet i domstolen.

Artikel 19.

Domstolens ledamöter åtnjuta vid

fullgörandet av sina uppgifter diplo­

matiska privilegier och immuniteter.

Artikel 20.

Varje ledamot av domstolen skall,

innan han tillträder sitt ämbete, vid

offentligt sammanträde avgiva en

högtidlig förklaring, att han skall

opartiskt och samvetsgrant utöva sina

befogenheter.

Artikel 21.

1. Domstolen väljer sin president

och sin vicepresident för tre år; de

kunna återväljas.

2. Domstolen utnämner sin sekre­

terare och äger förordna örn utnäm­

ning av sådana andra tjänstemän,

som må erfordras.

Artikel 22.

1. Domstolen har sitt säte i Haag.

Detta utgör dock icke hinder för att

domstolen sammanträder och fullgör

sina uppgifter annorstädes, närhelst

den anser detta önskvärt.

164

2. The President and the Registret

shall reside at the seat of the Court.

Article 23.

1. The Court shall remain perma-

nently in session, except during the

judicial vacations, the dates and

duration of which shall be fixed by

the Court.

2. Members of the Court are en-

titled to periodic leave, the dates and

duration of which shall be fixed by

the Court, having in mind the dis-

tance between The Hague and the

home of each judge.

3. Members of the Court shall be

bound, unless they are on leave or

prevented from attending by illness

or other serious reasons duly ex-

plained to the President, to hold

themselves permanently at the dispo-

sal of the Court.

Article 24.

1. If, for some special reason, a

member of the Court considers that

he should not take part in the deci­

sion of a particular case, he shall so

inform the President.

2. If the President considers that

for some special reason one of the

members of the Court should not sit

in a particular case, he shall give him

notice accordingly.

3. If in any such case the member

of the Court and the President dis-

agree, the matter shall be settled by

the decision of the Court.

Article 25.

1. The full Court shall sit except

when it is expressly provided other-

wise in the present Statute.

2. Subject to the condition that the

number of judges available to consti-

tute the Court is not thereby reduced

below eleven, the Rules of the Court

may provide for allowing one or more

judges, according to circumstances

and in rotation, to be dispensed from

sitting.

2. Le Président et le Greffier rési

dent au siége de la Cour.

Article 23.

1. La Cour reste tou jours en fonc-

tion, excepté pendant les vacances ju-

diciaires, dont les périodes et la durée

sont fixées par la Cour.

2. Les membres de la Cour ont droit

å des congés périodiques dont la date

et la durée seront fixées pär la Cour,

en tenant compte de la distance qui

sépare La Haye de leurs foyers.

3. Les membres de la Cour sont

tenus, å moms de congé, d’empéche-

ment pour cause de maladie ou autre

motif grave dument justifié auprés

du Président, d’étre å tout moment å

la disposition de la Cour.

Article 24.

1. Si, pour une raison spéciale, l’un

des membres de la Cour estime devoir

ne pas participer au jugement d’une

affaire déterminée, il en fait part au

Président.

2. Si le Président estime qu’un des

membres de la Cour ne doit pas, pour

une raison spéciale, siéger dans une

affaire déterminée, il en avertit ce-

lui-ci.

2. Si, en pareils cas, le membre de

la Cour et le Président sont en dés-

accord, la Cour décide.

Article 25.

l.Sauf exception expressément pré-

vue par le present Statut, la Cour

exerce ses attributions en séance plé-

niére.

2. Sous la condition que le nombre

des juges disponibles pour constituer

la Cour ne soit pas réduit å moins de

onze, le Réglement de la Cour pourra

prévoir que, selon les circonstances et

å tour de röle, un ou plusieurs juges

pourront étre dispensés de siéger.

2. Presidenten och sekreteraren

skola vara bosatta, där domstolen har

sitt säte.

Artikel 23.

1. Domstolen skall ständigt förbli­

va i session utom under sina ferier,

vilkas tid och längd bestämmas av

domstolen.

2. Domstolens ledamöter äga åt­

njuta regelbunden semester, vars tid

och längd bestämmas av domstolen

under hänsynstagande till avståndet

mellan Haag och vederbörande do­

mares hemort.

3. Domstolens ledamöter äro skyl­

diga att, med mindre de åtnjuta se­

mester eller äro förhindrade på grund

av sjukdom eller andra allvarliga, in­

för presidenten vederbörligen styrk­

ta orsaker, ständigt stå till domstolens

förfogande.

Artikel

24.

1. Örn av särskild anledning leda­

mot av domstolen anser sig icke böra

deltaga i avgörandet av visst mål, har

han att därom underrätta presiden­

ten.

2. Örn presidenten anser, att leda­

mot av domstolen av särskild anled­

ning icke bör deltaga i behandlingen

av visst mål, skall han därom under­

rätta denne.

3. Om i ett dylikt fall domstols-

ledamoten och presidenten hysa skil­

da meningar, tillkommer avgörandet

domstolen.

Artikel 25.

1. Därest ej annorlunda uttryckli­

gen föreskrives i denna stadga, utövar

domstolen sina befogenheter i ple­

num.

2. Under förutsättning att antalet

domare, som äro tillgängliga för att

konstituera domstolen, icke därigenom

minskas till mindre än elva, må i

domstolens reglemente stadgas, att en

eller flera domare, alltefter omstän­

digheterna och i tur och ordning, må

befrias från att närvara.

166

3. A quorum of nine judges shall

suffice to constitute the Court.

Artide 26.

1. The Court may from time to time

form one or more chambers, composed

of three or more judges as the Court

may determine, for dealing with

particular categories of cases; for

example, labor cases and cases relat-

ing to transit and Communications.

2. The Court may at any time

form a chamber for dealing with a

particular case. The number of judges

to constitute such a chamber shall be

determined by the Court with the

approval of the parties.

3. Cases shall be heard and deter­

mined by the chambers provided for

in this Artide if the parties so

request.

Artide 27.

A judgment given by any of the

chambers provided for in Artides 26

and 29 shall be considered as ren-

dered by the Court.

Artide 28.

The chambers provided för in Ar­

tides 26 and 29 may, with the consent

of the parties, sit and exercise their

functions elsewhere thån at The

Hague.

Artide 29.

With a view to the speedy despatch

of business, the Court shall form

annually a chamber composed of five

judges which, at the request of the

parties, may hear and determine cases

by summary procedure. In addition,

two judges shall be selected for the

purpose of replacing judges who find

it impossible to sit.

Artide 30.

1. The Court shall frame rules for

carrying out its functions. In par­

ticular, it shall lay down rules of

procedure.

2. The Rules of the Court may

provide for assessors to sit with the

3. Le quorum de neuf est suffisant

pour constituter la Cour.

Artide 26.

1. La Cour peut, ä toute époque,

constituer une ou plusieurs chambres

composées de trois juges au moms

selon ce quille décidera, pour con-

naitre de catégories déterminées d’af-

faires, par exemple d’affaires de tra­

vail et d’affaires concernant le transit

et les Communications.

2. La Cour peut, å toute époque,

constituer une chambre pour con-

naitre d’une affaire déterminée. Le

nombre des juges de cette chambre

sera fixé par la Cour avec 1’assenti-

ment des parties.

3. Les chambres prévues au présent

artide statueront, si les parties le de-

mandent.

Artide 27.

Tout arrét rendu par bune des

chambres prévues aux artides 26 et

29 sera considéré comme rendu par

la Cour.

Artide 28.

Les chambres prévues aux artides

26 et 29 peuvent, avec le consentement

des parties, siéger et exercer leurs

fonctions ailleurs qu’å La Haye.

Artide 29.

En vue de la prompte expédition

des affaires, la Cour compose annu-

ellement une chambre de cinq juges,

appelés å statuer en procédure som­

mare lorsque les parties le deman-

dent. Deux juges seront, en outre, dé-

signés pour remplacer celui des juges

qui se trouverait dans 1’impossibilité

de siéger.

Aloicie 30.

1. La Cour détermine par un régle-

ment le mode suivant lequel elle exerce

ses attributions. Elle regie notamment

sa procédure.

2. Le Réglement de la Cour peut

prévoir des assesseurs siégeant å la

167

3. Domstolen är domför med nio

domare.

Artikel 26.

1. Domstolen må vid behov till­

sätta en eller flera kamrar, bestående

av tre eller flera domare alltefter

domstolens beprövande, för att hand­

lägga särskilda slag av mål, exempel­

vis rörande arbetsförhållanden och

mål rörande transitering och sam­

färdsel.

2. Domstolen må när som helst

tillsätta en kammare för att hand­

lägga ett särskilt mål. Antalet domare

i en dylik kammare bestämmes av

domstolen med parternas samtycke.

3. Mål handläggas av i denna ar­

tikel avsedda kamrar, örn parterna

framställa begäran därom.

Artikel 27.

Utslag avkunnat av någon av de

kamrar, om vilka stadgas i artiklar­

na 26 och 29, skall anses såsom av­

kunnat av domstolen.

Artikel 28.

De kamrar, om vilka stadgas i ar­

tiklarna 26 och 29, må med parternas

samtycke sammanträda och utöva sin

verksamhet annorstädes än i Haag.

Artikel 29.

För att främja en snabb handlägg­

ning av målen skall domstolen årli­

gen tillsätta en kammare av fem do­

mare, vilka på begäran av partema

må handlägga mål enligt summariskt

förfarande. Dessutom skola två do­

mare utses att ersätta domare, som

må bliva förhindrade.

Artikel 30.

1. Domstolen fastställer ett regle­

mente för utövningen av sin verksam­

het. Särskilt fastställer den regler för

förfarandet.

2. I domstolsreglementet må givas

bestämmelser om bisittare med säte

168

Court or with any of its chambers,

without the right to vote.

Article 31.

1. Judges of the nationality of

each of the parties shall retain their

right to sit in the case before the

Court.

2. If the Court includes upon the

Bench a judge of the nationality of

one of the parties, any other party

may choose a person to sit as judge.

Suell person shall be chosen prefer-

ably from among those persons who

havé been nominated as candidates as

provided in Articles 4 and 5.

3. If the Court includes upon the

Bench no judge of the nationality of

the parties, each of these parties may

proceed to choose a judge as provided

in paragraph 2 of this Article.

4. The provisions of this Article

shall apply to the case of Articles 26

and 29. In such cases, the President

shall request one or, if necessary, two

of the members of the Court forming

the chamber to give place to the

members of the Court of the national­

ity of the parties concemed, and, fall­

ing such, or if they are unable to be

present, to the judges specially chosen

by the parties.

5. Should thero be several parties

in the same interest, they shall, för

the purpose of the preceding provi­

sions, be reckoned as one party only.

Any doubt upon this point shall be

settled by the decision of the Court.

6. Judges chosen as laid down in

paragraphs 2, 3, and 4 of this Article

shall fulfil the conditions required by

Articles 2, 17 (paragraph 2), 20, and

24 of the present Statute. They shall

take part in the decison on terms of

complete equality with their col-

leagues.

Article 32.

1. Each member of the Court shall

receive an annual salary.

2. The President shall receive a

special annual allowance.

Cour ou dans ses chambres, sans droit

de vote.

Article 31.

1. Les juges de la nationalité de

chacune des parties conservent le droit

de siéger dans 1’affaire dont la Cour

est saisie.

2. Si la Cour compte sur le siége

un juge de la nationalité d’une des

parties, toute autre partie peut de­

signer une personne de son choix pour

siéger en qualité de juge. Celle-ci devra

étre prise de préférence parmi les per-

sonnes qui ont été l’objet d’une pre­

sentation en conformité des articles

4 et 5.

3. Si la Cour compte sur le siége

aucun juge de la nationalité des par­

ties, chacune de ees parties peut pro-

céder å la désignation d’un juge de la

méme maniére qu’au paragraphe pré-

cédent.

4. Le present article s’applique

dans le cas des articles 26 et 29. En

pareils cas, le Président priera un,

ou, s’il y a hevi, deux des membres de

la Cour composant la chambre, de

céder leur place aux membres de la

Cour de la nationalité des parties in-

téressées et, å défaut ou en cas d’em-

péchement, aux juges spécialement dé-

signés par les parties.

5. Lorsque plusieurs parties font

cause commune, elles ne comptent,

pour 1’application des dispositions qui

précédent, que pour une seule. En cas

de doute, la Cour décide.

6. Les juges désignés, comme il est

dit aux paragraphes 2, 3 et 4 du

présent article, doivent satisfaire aux

prescriptions des articles 2, 17, pa­

ragraphe 2, 20 et 24 du présent

Statut. Ils participent å la décision

dans des conditions de complete éga-

lité avec kurs collégues.

Article 32.

1. Les membres de la Cour re-

Coivent un traitement annuel.

2. Le Président rekolt une alloca-

tion annuelle spéciale.

i domstolen eller i dess kamrar utan

rösträtt.

169

Artikel 31.

1. Domare av parternas nationa­

litet bibehålla sin rätt att deltaga i

handläggningen av det mål, som an-

hängiggjorts vid domstolen.

2. Örn i domstolen sitter en do­

mare av samma nationalitet som en

av parterna, må varje annan part utse

en person att vara domare. Denna

person skall företrädesvis utses bland

de personer, som föreslagits i enlig­

het med artiklarna 4 och 5.

3. Örn i domstolen icke finnes nå­

gon domare av parternas nationalitet,

må envar av parterna utse en domare

i enlighet med vad som stadgas i mo­

ment 2 av denna artikel.

4. Bestämmelserna i denna artikel

skola gälla i fall, som avses i artiklar­

na 26 och 29. I dylika fall skall pre­

sidenten uppmana en eller, om så er­

fordras, två av de domstolsledamö-

ter, av vilka kammaren består, att av­

stå sina platser åt domstolsledamöter

av vederbörande parters nationalitet,

och, örn sådana saknas eller äro för­

hindrade, åt av parterna särskilt ut­

sedda domare.

5. Då flera parter göra gemensam

sak, räknas de, i vad angår tillämp­

ningen av ovanstående bestämmelser,

såsom en enda part. I tvivelaktiga

fall tillkommer avgörandet domsto­

len.

6. Domare, som utsetts enligt reg­

lerna i momenten 2, 3 och 4 av den­

na artikel, måste uppfylla de i artik­

larna 2, 17 moment 2, 20 och 24 av

denna stadga föreskrivna fordringar.

De deltaga i beslutet fullt jämställda

med andra domare.

Artikel 32.

1. Domstolens ledamöter åtnjuta

årlig avlöning.

2. Presidenten erhåller ett särskilt

årligt arvode.

170

3. The Vice-President shall receive

a special allowance for every day on

which he acts as President.

4. The judges chosen under Article

31, other thån members of the Court,

shall receive compensation for each

day on which they exercise their

functions.

5. These salaries, allowances, and

compensation shall be fixed by the

General Assembly. They may not be

decreased during the term of office.

6. The salary of the Registrar shall

be fixed by the General Assembly on

the proposal of the Court.

7. Regulations made by the Gen­

eral Assembly shall fix the conditions

under which retirement pensions may

be given to members of the Court and

to the Registrar, and the conditions

under which members of the Court

aud the Registrar shall havé their

traveling expenses refunded.

8. The above salaries, allowances,

and compensation shall be free of all

taxation.

Article 33.

The expenses of the Court shall be

borne by the United Nations in such

a manner as shall be decided by the

General Assembly.

CHAPTER II.

COMPETENCE OF THE COURT.

Article 34.

1. Only States may be parties in

cases before the Court.

2. The Court, subject to and in

conformity with its Rules, may re-

quest of public international organiza-

tions information relevant to cases be­

fore it, and shall receive such infor­

mation presented by such organiza-

tions on their own initiative.

3. Whenever the construction of

the constituent instrument of a public

international organization or of an in-

3. Le Vice-Président regoit une allo-

cation spéciale pörn- chaque jour ou

il remplit les fonctions de President.

4. Les juges désignés par applica-

tion de 1’article 31, autres que les

membres de la Cour, regoivent une in-

demnité pour chaque jour ou ils

exercent leurs fonctions.

5. Ces traitements, allocations et in-

demnités sont fixés par 1’Assemblée

Générale. Ils ne peuvent étre diminués

pendant la durée des fonctions.

6. Le traitement du Greffier est fixé

par 1’Assemblée Générale sur la pro­

position de la Cour.

7. Un réglement adopté par l’As-

semblée Générale fixe les conditions

dans lesquelles des pensions sont al-

louées aux membres de la Cour et au

Greffier, ainsi que les conditions dans

lesquelles les membres de la Cour et

le Greffier regoivent le remboursement

de leurs frais de voyage.

8. Les traitements, allocations et

indemnités sont exempts de tout im-

pöt.

Artides 33.

Les frais de la Cour sont supportés

par les Nations Unies de la maniére

que 1’Assemblée Générale décide.

CHAPITRE II.

COMPETENCE DE LA COUR.

Article 34.

1. Seuls les Etats ont qualité pour

se présenter devant la Cour.

2. La Cour, dans les conditions pres-

crites par son Réglement, pourra de­

mander aux organisations internatio-

nales publiques des renseignements

relatifs aux affaires portées devant

elle, et recevra également les dits ren­

seignements qui lui seraient présentés

par ces organisations de leur propre

initiative.

3. Lorsque 1’interprétation de 1’acte

constitutif d’une organisation interna-

tionale publique ou celle d’une con-

3. Vicepresidenten erhåller ett sär­

skilt arvode för varje dag, under vil­

ken han fullgör presidentens uppgif­

ter.

4. De enligt artikel 31 utsedda do­

mare, som icke äro ledamöter av

domstolen, erhålla ersättning för var­

je dag, under vilken de fullgöra sina

uppgifter.

5. Dessa avlönings-, arvodes- och

ersättningsbelopp fastställas av gene­

ralförsamlingen. De kunna icke mins­

kas under ämbetstiden.

6. Sekreterarens avlöning faststäl­

les av generalförsamlingen på förslag

av domstolen.

7. I ett av generalförsamlingen an­

taget reglemente bestämmas de vill­

kor, på vilka pensioner må tillerkän­

nas domstolens ledamöter och sekre­

teraren, ävensom de villkor, på vil­

ka domstolens ledamöter och sekre­

teraren erhålla ersättning för sina re­

sekostnader.

8. Ovannämnda avlöningar, arvo­

den och ersättningar äro befriade från

all beskattning.

Artikel 33.

Kostnaderna för domstolen bestri­

das av Förenta Nationerna på sätt

generalförsamlingen bestämmer.

KAPITEL II.

DOMSTOLENS BEHÖRIGHET.

Artikel 34.

1. Endast stater kunna vara par­

ter inför domstolen.

2. Domstolen må, i överensstäm­

melse med sitt reglemente, hos offent­

liga internationella organisationer be­

gära upplysningar i mål inför dom­

stolen, och har att emottaga dylika

upplysningar, som sådana organisa­

tioner lämna på eget initiativ.

3. Närhelst i ott mål inför domsto­

len fråga uppstår örn tolkningen av

en urkund, varigenom en offentlig in-

172

ternational convention adopted thele­

ander is in question in a case before

the Court, the Registrar shall so notify

the public international organization

concerned and shall communicate to

it copies of all the written proceed-

ings.

Article 35.

1. The Court shall be open to

the States parties to the present Stat-

ute.

2. The conditions under which the

Court shall be open to other States

shall, subject to the special provisions

contained in treaties in force, be laid

down by the Security Council, but in

no case shall suell conditions place

the parties in a position of inequality

before the Court.

3. When a State which is not a

Member of the United Nations is a

party to a case, the Court shall fix

the amount which that party is to

contribute towards the expenses of the

Court. This provision shall not apply

if such stafe is hearing a share of

the expenses of the Court.

Article 36.

1. The jurisdiction of the Court

comprises all cases which the parties

refer to it and all matters specially

provided for in the Charter of the

United Nations or in treaties and

conventions in force.

2. The States parties to the present

Statute may at any time declare that

they recognize as compulsory

ipso

facto

and without special agreement,

in relation to any other State ac-

cepting the same obligation, the juris­

diction of the Court in all legal dis-

putes concerning:

a. the interpretation of a trea ty;

b. any question of international

law;

c. the existence of any fact which,

if established, would constitute a

breach of an international obligation;

vention internationale adoptée en

vertu de cet aete est mise en question

dans une affaire soumise å la Cour, le

Greffier en avise cette organisation et

lui communique tolde la procédure

écrite.

Article 35.

1. La Cour est ouverte aux Etats

parties au présent Statut.

2. Les conditions auxquelles elle est

ouverte aux autres Etats sont, sous

réserve des dispositions particuliéres

des traités en vigueur, réglées par le

Conseil de Sécurité, et, dans tous les

cas, sans qu’il puisse en résulter pour

les parties aucune inégalité devant la

Cour.

3. Lorsqu’un Etat, qui n’est pas

Membre des Nations Unies, est partie

en cause, la Cour fixera la contribu-

tion aux frais de la Cour que cette

partie devra supporter. Toutefois,

cette disposition ne s’appliquera pas,

si cet Etat participe aux dépenses de

la Cour.

Article 36.

1. La compétence de la Cour s’étend

å toutes les affaires que les parties lui

soumettront, ainsi qu’å tous les cas

spécialement prévus dans la Charte

des Nations Unies ou dans les traités

et conventions en vigueur.

2. Les Etats parties au présent Sta­

tut, pourront, å n’importe quel mo­

ment, déclarer reconnaitre comme

obligatoire de plein droit et sans con­

vention spéciale, å 1’égard de tout

autre Etat acceptant la méme obliga­

tion, la juridiction de la Cour sur

tous les différends d’ordre juridique

ayant pour objet:

a. 1’interprétation d’un traité;

b. tout point de droit international;

c. la réalité de tout fait qui, s’il

était établi, constituerait la violation

d’un engagement international;

173

temationell organisation upprättats,

eller av en internationell överenskom­

melse, som ingåtts i anslutning till

denna urkund, skall sekreteraren här­

om underrätta vederbörande offent­

liga internationella organisation och

tillställa organisationen avskrifter av

hela skriftväxlingen i målet.

Artikel 35.

1. Domstolen skall stå öppen för

de stater, som äro anslutna till den­

na stadga.

2. De villkor, på vilka domstolen

må anlitas av andra stater, faststäl­

las, med förbehåll för särskilda be­

stämmelser i gällande traktater, av

säkerhetsrådet, men sådana villkor

må ej i något fall medföra, att par­

terna icke bliva jämställda inför dom­

stolen.

3. Då en stat, som icke är medlem

av Förenta Nationerna, är part i ett

mål, skall domstolen bestämma det

bidrag till kostnaderna för domsto­

len, som denna part har att vidkän­

nas. Dock gäller icke denna bestäm­

melse, om ifrågavarande stat delta­

ger i kostnaderna för domstolen.

Artikel 36.

1. Domstolen är behörig i alla mål,

som underställas densamma av par­

terna, ävensom i alla fall, som sär­

skilt angivas i Förenta Nationernas

stadga eller i gällande traktater och

konventioner.

2. De stater, som äro anslutna till

denna stadga, må när som helst för­

klara, att de i förhållande till varje

annan stat, som åtager sig samma

förpliktelse, erkänna domstolen så­

som ipso facto och utan särskild över­

enskommelse behörig i alla rättstvis-

ter avseende:

a) tolkningen av ett fördrag;

b) varje internationellträttsligt

spörsmål;

c) förefintligheten av någon om­

ständighet, som, därest den konsta­

terades, skulle innebära åsidosättan­

det av en internationell förpliktelse;

174

d. the nature or extent of the

reparation to be made for the breach

of an international obligation.

3. The declarations referred to

above may be made unconditionally

or on condition of reciprocity on the

part of several or certain States, or

för a certain time.

4. Such declarations shall be de-

posited with the Secretary-General of

the United Nations, who shall trans-

mit copies thereof to the parties to

the Statute and to the Registrar of the

Court.

5. Declarations made under Artide

36 of the Statute of the Permanent

Court of International Justiee and

which are still in force shall be

deenied, as between the parties to

the present Statute. to be acceptances

of the compulsory jurisdiction of the

International Court of Justiee for the

period which they still havé to run

aud in accordance with their terms.

6. In the event of a dispute as to

whether the Court has jurisdiction,

the matter shall be settled by the

decision of the Court.

Article 37.

Whenever a treaty or convention in

force provides för reference of a

matter to a tribunal to havé been

instituted by the League of Nations,

or to the Permanent Court of In­

ternational Justiee, the matter shall,

as between the parties to the present

Statute, be referred to the Interna­

tional Court of Justiee.

Article 38.

1. The Court, whose funetion is to

decide in accordance with interna­

tional law such disputes as are sub-

mitted to it, shall apply:

a. international conventions, wheth­

er general or partieular, establishing

niles expressly recognized by the

contesting States;

d. la nature ou Tétendue de la re­

paration due pour la rupture d’un

engagement international.

3. Les déclarations ci-dessus visées

pourront étre fabes purement et

simplement ou sous condition de ré-

ciprocité de la part de plusieurs ou

de certains Etats, ou pour un délai

déterminé.

4. Ces déclarations seront remises

au Secrétaire Général des Nations

Unies qui en transmettra copie aux

parties au présent Statut ainsi qu’au

Greffier de la Cour.

5. Les déclarations faites en appli-

cation de Farticle 36 du Statut de la

Cour Permanente de Justiee Interna­

tionale pour une durée qui n’est pas

encore expirée seront considérées,

dans les rapports entra parties au pré­

sent Statut, comme comportant accep-

tation de la juridiction obligatoire de

la Cour Internationale de Justiee pour

la durée restant å courir d’aprés ces

déclarations et conformément å leurs

tennes.

6. En cas de contestation sur le point

de savoir si la Cour est compétente, la

Cour décide.

Article 37.

Lorsqu’un traité ou une convention

en vigueur prévoit le renvoi å une

juridiction que devait instituer la So-

ciété des Nations ou å la Cour Perma­

nente de Justiee Internationale, la

Cour Internationale de Justiee cons-

tituera cette juridiction entre les par­

ties au présent Statut.

Article 38.

1. La Cour, dont la mission est de

régler conformément au droit inter­

national les différends qui lui sont

soumis, applique:

a. les conventions internationales,

soit générales, soit spéciales, établis-

sant des régles expressément recon-

nues par les Etats en litige;

175

d) arten eller omfattningen av den

gottgörelse, som bör givas i fall av en

internationell förpliktelses åsidosät­

tande.

3. Ovan avsedda förklaringar må

avgivas antingen utan villkor eller

under förutsättning av ömsesidighet

från flera eller vissa staters sida eller

för viss bestämd tid.

4. Dessa förklaringar skola depo­

neras hos Förenta Nationernas ge­

neralsekreterare, som har att tillställa

de till denna stadga anslutna staterna

och domstolens sekreterare avskrifter

därav.

5. Förklaringar, som avgivits jäm­

likt artikel 36 i stadgan för den fasta

mellanfolkliga domstolen och som

ännu äro i kraft, skola i förhållanden

mellan de till denna stadga anslutna

staterna anses utgöra ett erkännande

av den internationella domstolens ob­

ligatoriska behörighet för den tid för­

klaringarna ännu skola gälla och i

enlighet med deras bestämmelser.

6. I händelse av meningsskiljak­

tighet rörande domstolens behörighet,

tillkommer avgörandet domstolen.

Artikel 37.

Då en gällande traktat eller kon­

vention föreskriver en saks hänskju-

tande till en av Nationernas förbund

upprättad domstol eller till den fasta

mellanfolkliga domstolen, skall i för­

hållanden mellan de till denna stadga

anslutna staterna saken hänskjutas

till den internationella domstolen.

Artikel 38.

1. Domstolen, vars uppgift är att

i överensstämmelse med internatio­

nell rätt avgöra sådana tvister, som

hänskjutas till densamma, skall till-

lämpa:

a) allmänna eller speciella inter­

nationella överenskommelser, vilka

fastställa av de tvistande staterna ut­

tryckligen erkända regler;

176

b. international custom, as evi-

dence of a general practice accepted

as law;

c. the general principles of law

recognized by civilized nations;

d. subject to the provisions of

Article 59, judicial decisions and the

teachings of the möst highly qualified

publicists of the various nations, as

subsidiary means for the determina-

tion of rules of law.

2. Tilis provision shall not preju-

dice the power of the Court to decide

a case

ex aequo et bono,

if the parties

agrée thereto.

CHAPTER lil.

PROCEDURE.

Article 39.

1. The official languages of the

Court shall be French and English. If

the parties agrée that the case shall

be conducted in French, the judgment

shall be delivered in French. If the

parties agrée that the case shall be

conducted in English, the judgment

shall be delivered in English.

2. In the absence of an agreement

as to which language shall be em-

ployed, each party may, in the plead-

ings, use the language which it pre-

fers; the decision of the Court shall

be given in French and English. In

this case the Court shall at the same

time determine which of the two texts

shall be considered as authoritative.

3. The Court shall. at the request

of any party, authorize a language

other thån French or English to be

used by that party.

Article 40.

1. Cases are brought before the

Court, as the case may be, either by

the notification of the special agree­

ment or by a written application

addressed to the Registrar. In either

case the subject of the dispute and

the parties shall be indicated.

b. la coutume internationale comme

preuve d’une pratique générale accep-

tée comme étant le droit;

c. les principes généraux de droit

reconnus par les nations civilisées;

d. sous réserve de la disposition de

1’article 59, les décisions judiciaires et

la doctrine des publicistes les plus

qualifiés des différentes nations,

comme moyen auxiliaire de déter-

mination des régles de droit.

2. La présente disposition ne pörte

pas atteinte å la faculté pour la Cour,

si les parties sont d’accord, de stabler

ex aequo et bono.

CHAPITRE lil.

PROCEDURE.

Article 39.

1. Les langues officielles de la Cour

sont le francis et 1’anglais. Si les

parties sont d’accord pour que toute

la procédure ait lieu en francis, le

jugement sera prononcé en cette

langue. Si les parties sont d’accord

pour que toute la procédure ait lieu

en anglais, le jugement sera prononcé

en cette langue.

2. A défaut d’un accord fixant la

langue dont il sera fait usage, les

parties pourront employer pour les

plaidoiries celle des deux langues

qu’elles préféreront, et barret de la

Cour sera rendu en francais et en

anglais. En ce cas, la Cour désignera

en méme temps celui des deux textes

qui fera foi.

3. La Cour, å la demande de toute

partie, autorisera 1’emploi par cette

partie d’une langue autre que le fran­

cis ou Fanglais.

Article 40.

1. Les affaires sont portées devant

la Cour, selon le cas, soit par notifica­

tion du compromis, soit par une re-

quéte, adressées au Greffier; dans les

deux cas, l’objet du différend et les

parties doivent étre indiqués.

177

b) internationell sedvänja, utgöran­

de bevis för en allmän praxis, god­

tagen såsom gällande rätt;

c) allmänna, av de civiliserade fol­

ken erkända rättsgrundsatser;

d) med förbehåll för bestämmel­

sen i artikel 59 rättsliga avgöranden

och de olika ländernas mest sakkun­

niga författares lärosatser, såsom

hjälpmedel för fastställande av gäl­

lande rätt.

2. Detta stadgande skall icke in­

skränka domstolens befogenhet att

avgöra ett mål ex aequo et bono, örn

parterna äro ense därom.

KAPITEL lil.

FÖRFARANDE.

Artikel 39.

1. Domstolens officiella språk äro

franska och engelska. Om parterna

äro ense örn att hela förfarandet skall

äga rum på franska, skall utslaget

avkunnas på detta språk. Om parter­

na äro ense örn att hela förfarandet

skall äga rum på engelska, skall ut­

slaget avkunnas på detta språk.

2. Har överenskommelse icke träf­

fats rörande det språk, som skall an­

vändas, kan envar av parterna för

utvecklande av sin talan använda det

av de båda språken, som parten fö­

redrager, och domstolens utslag skall

avkunnas på franska och engelska. I

dylikt fall skall domstolen samtidigt

angiva, vilkendera av texterna skall

äga vitsord.

3. Domstolen skall på begäran av

part tillåta denna part att använda

annat språk än franska eller engelska.

Artikel 40.

1. Mål anhängiggöras vid domsto­

len alltefter omständigheterna genom

meddelande örn skiljeavtal eller ge­

nom ansökan, riktad till sekretera­

ren. I båda fallen skola tvistens fö­

remål och parterna i målet angivas.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

13

178

2. The Registrar shall forthwith

communicate the application to all

concerned.

3. He shall also notify the Members

of the United Nations through the

Secretary-General, and also any other

states entitled to apper before the

Court.

Article 41.

1. The Court shall havé the power

to indicate, if it considers that cir-

cumstances so require, any provisional

measures which ought to be taken to

preserve the respective rights of

either party.

2. Pending the final decision, no-

tice of the measures suggested shall

forthwith be given to the parties and

to the Security Council.

Article 42.

1. The parties shall be represented

by agents.

2. They may havé the assistance

of counsel or advocates before the

Court.

3. The agents, counsel, and advo­

cates of parties before the Court shall

enjoy the privileges and immunities

necessary to the independent exercise

of their duties.

Article 43.

1. The procedure shall consist of

two parts: written and oral.

2. The written proceedings shall

consist of the communication to the

Court and to the parties of memorials,

counter-memorials and, if necessary,

replies; also all papers and documents

in support.

3. These Communications shall be

made through the Registrar, in the

order and within the time fixed by

the Court.

4. A certified copy of every do-

cument produced by one party shall

be communicated to the other party.

5. The oral proceedings shall con­

sist of the hearing by the Court of

witnesses, experts, agents, counsel,

and advocates.

2. Le Greffier donne immédiate-

ment communication de la requéte å

tous intéressés.

3. Il en informe également les Mem-

bres des Nations Unies pär 1’entremise

du Secrétaire Général, ainsi que les

autres Etats admis å ester en justiee

devant la Cour.

Article 41.

1. La Cour a le pouvoir d’indiquer,

si elle estime que les circonstances

1’exigent, quelles mesures conserva-

toires du droit de chacun doivent étre

prises å titre provisoire.

2. En attendant 1’arrét définitif,

1’indication de ees mesures est immé-

diatement notifiée aux parties et au

Conseil de Sécurité.

Article 42.

1. Les parties sont représentées pär

des agents.

2. Elles peuvent se faire assister

devant la Cour par des conseils ou

des avocats.

3. Les agents, conseils et avocats

des parties devant la Cour jouiront

des privileges et immunités nécessaires

å 1’exercice indépendant de leurs fonc-

tions.

Article 43.

1. La procédure a deux phases:

1’une écrite, l’autre orale.

2. La procédure écrite comprend la

communication å juge et å partie des

mémoires, des contre-mémoires, et

éventuellement, des répliques, ainsi

que de toute piéce et document å

l’appui.

3. La communication se fait pär

1’entremise du Greffier dans l’ordre et

les délais déterminés par la Cour.

4. Toute piéce produite par 1’une

des parties (loit étre communiquée å

l’autre en copie certifiée conforme.

5. La procédure orale consiste dans

1’audition par la Cour des témoins,

experts, agents, conseils et avocats.

179

2. Sekreteraren skall omedelbart

underrätta alla vederbörande om an­

sökningen.

3. Han skall likaledes därom un­

derrätta Förenta Nationernas med­

lemmar genom generalsekreteraren

ävensom varje annan stat, som är

berättigad att uppträda inför dom­

stolen.

Artikel 41.

1. Domstolen äger, örn den anser

omständigheterna så fordra, angiva,

vilka provisoriska förebyggande åt­

gärder som böra vidtagas för tillva­

ratagande av vardera partens rättig­

heter.

2. I avvaktan på det slutliga utsla­

get skall meddelande örn de angivna

åtgärderna omedelbart tillställas par­

terna och säkerhetsrådet.

Artikel 42.

1. Partenia företrädas av ombud.

2. De må inför domsolen biträdas

av rådgivare eller advokater.

3. Ombud, rådgivare och advoka­

ter åt parter inför domstolen skola

åtnjuta de privilegier och immunite­

ter, som erfordras för ett oberoende

utövande av deras uppgifter.

Artikel 43.

1. Förfarandet består av två delar,

en skriftlig och en muntlig.

2. Det skriftliga förfarandet inne­

fattar delgivning till domstolen och

parter av inlagor, motinlagor och

eventuellt svarsinlagor, ävensom till­

hörande aktstycken och handlingar.

3. Delgivningen äger rum genom

sekreterarens förmedling i den ord­

ning och inom de tidsfrister, som

fastställas av domstolen.

4. Varje av part ingiven handling

skall delgivas den andra parten i be­

styrkt avskrift.

5. Det muntliga förfarandet består

i hörandet inför domstolen av vitt­

nen, {sakkunniga, ombud, rådgivare

och advokater.

180

Artide 44.

1. For the service of all notices

upon persons other thån the agents,

counsel, and advocates, the Court

shall apply direct to the govemment

of the state upon whose territory the

notice has to be served.

2. The same provision shall apply

whenever steps are to be taken to pro-

cure evidence on the spot.

Article 45.

The hearing shall be under the

control of the President or, if he is

unable to preside, of the Vice-Presi-

dent; if neither is ahle to preside, the

senior judge present shall preside.

Article 46.

The hearing in Court shall be pub­

lic, unless the Court shall decide

otherwise, or unless the parties de­

mand that the public be not admitted.

Article 47.

1. Minu tes shall be made at each

hearing and signed by the Registrar

and the President.

2. These minutes alone shall be

authentic.

Article 48.

The Court shall make orders for

the conduct of the case, shall decide

the form and time in which each

party must conclude its arguments,

and make all arrangements connected

with the takäng of evidence.

Article 49.

The Court may, even before the

hearing begins, call upon the agents

to produce any document or to supply

any explanations. Formal note shall

be taken of any refusal.

Article 50.

The Court may, at any time, entrust

any individual, body, bureau, com-

Article 44.

1. Pour toute notification å faire å

d’autres personnes que les agents,

conseils et avocats, la Cour s’adresse

directement au.gouvernement de l’Etat

sur le territoire duquel la notification

doit produire effet.

2. Il en est de méme s’il s’agit de

faire procéder sur place å 1’établisse-

ment de tous moyens de preuve.

Article 45.

Les débats sont dirigés par le Pre­

sident et, å défaut de celui-ci, par le

Vice-Président; en cas d’empéchement,

par le plus ancien des juges présents.

Article 46.

L’audience est publique, å moms

qu’il n’en soit autrement décidé par la

Cour ou que les deux parties ne de-

mandent que le public ne soit pas

admis.

Article 47.

1. Il est tenu de chaque audience

un procés-verbal signé par le Greffier

et le Président.

2. Ce procés-verbal a seul caractére

authentique.

Article 48.

La Cour rend des ordonnances pour

la direction du procés, la détermina-

tion des formes et délais dans lesquels

chaque partie doit finalement con-

clure; elle prend toutes les mesures

que comporte 1’administration des

preuves.

Article 49.

La Cour peut, méme avant tout

débat, demander aux agents de pro­

duire tout document et de fournir

toutes explications. En cas de refus,

elle en prend aete.

Article 50.

A tout moment, la Cour peut confier

une enquéte ou une expertise å toute

181

1. För ali delgivning till andra

personer än ombud, rådgivare och

advokater hänvänder sig domstolen

direkt till den stats regering, inom

vars område delgivningen skall äga

rum.

2. Detsamma gäller, när fråga är

om att på platsen upptaga bevisning.

Artikel 44.

Artikel 45.

De muntliga förhandlingarna ledas

av presidenten och vid förfall för

denne av vicepresidenten, eller, örn

båda äro förhindrade, av den äldste

närvarande ledamoten.

Artikel 46.

Domstolens sammanträden äro of­

fentliga, för så vitt icke annorlunda

bestämmes av domstolen, eller båda

parterna begära, att allmänheten icke

skall äga tillträde.

Artikel 47.

1. över varje sammanträde skall

föras protokoll, som undertecknas av

sekreteraren och presidenten.

2. Endast dessa protokoll äro au­

tentiska.

Artikel 48.

Domstolen fastställer föreskrifter

för processens förande, bestämmer

den form och de tidsfrister, inom vil­

ka vardera parten har att slutföra sin

talan, och vidtager alla åtgärder, som

påkallas för upptagande av bevisning.

Artikel 49.

Domstolen äger, även före de munt­

liga förhandlingarna, anmoda ombu­

den att förete visst aktstycke eller

lämna viss förklaring. I händelse av

vägran tager domstolen detta till pro­

tokollet.

Artikel 50.

Domstolen äger när som helst åt

vilken person, korporation, byrå,

182

mission, or other organization that

it may select, with the task of cann­

ing out an enquiry or giving an expert

opinion.

Articie 51.

During the hearing any relevant

questions are to be put to the wit-

nesses and experts under the condi-

tions laid down by the Court in the

rules of procedure referred to in

Articie 30.

Articie 52.

After tile Court has received the

proofs and evidence whitin the time

specified for the purpose, it may

refuse to accept any further oral or

written evidence that one party may

desire to present unless the other side

concents.

Articie 53.

1. Whenever one of the parties

does not appear before the Court, or

fails to defend its case, the other

party may call upon the Court to

decide in favor of its claim.

2. The Court must, before doing

so, satisfy itself, not only that it lias

jurisdiction in accordance with Ar­

tides 36 and 37, but also that the

claim is well founded in fact and

law.

Articie 54.

1. When, subject to the control of

the Court, the agents, counsel, and

advocates havé completed their pre­

sentation of the case, the President

shall declare the hearing closed.

2. The Court shall withdraw to

consider the judgment.

3. The deliberations of the Court

shall take place in private and remain

secret.

Articie 55.

1. All questions shall be decided

by a majority of the judges present.

2. In the event of an equality of

votes, the President or the judge who

acts in his place shall havé a casling

vote.

personne, corps, bureau, commission

ou organe de son choix.

Articie 51.

Au cours des débats, toutes ques­

tions utiles sont posées aux témoins

et experts dans les conditions que

fixera la Cour dans le réglement visé

å 1’article 30.

Articie 52.

Apres avoir re<;u les preuves et

témoignages dans les délais déterminés

par elle, la Cour peut écarter toutes

dépositions ou documents nouveaux

qu’une des parties voudrait lui pre­

senter sans 1’assentiment de l’autre.

Articie 53.

1. Lorsqu’une des parties ne se pré-

sente pas, ou s’abstient de faire valoir

ses moyens, l’autre partie peut de­

mander å la Cour de lui adjuger ses

conclusions.

2. La Cour, avant d’y faire droit,

doit s’assurer non seulement quille

a compétence aux termes des artides

36 et 37, mais que les conclusions sont

fondées en fait et en droit.

Articie 54.

1. Quand les agents, conseils et

avocats ont fait valoir, sous le con-

tröle de la Cour, tous les moyens

qu’ils nugent utiles, le Président pro-

nonce la clöture des débats.

2. La Cour se retire en Chambre du

Conseil pour délibérer.

3. Les délibérations de la Cour sont

et restent secrétes.

Articie 55.

1. Les décisions de la Cour sont

prises å la majorité des juges presents.

2. En cas de partage des voix, la

voix du Président ou de celui qui le

remplace est prépondérante.

kommission eller organisation den än

må därtill utse, uppdraga att utföra

en undersökning eller avgiva ett sak­

kunnigutlåtande.

Artikel 51.

Under den muntliga förhandlingen

riktas till vittnen och sakkunniga al­

la erforderliga frågor i den ordning,

som av domstolen fastställts i det i

artikel 30 omförmälda reglementet.

Artikel 52.

Sedan bevisning och vittnesmål av­

givits inom därför fastställda tidsfris­

ter, äger domstolen avvisa all ny

muntlig eller skriftlig bevisning, som

endera parten skulle önska framläg­

ga utan den andres samtycke.

Artikel 53.

1. Därest endera parten icke instäl­

ler sig eller underlåter att utveckla

sin talan, må den andra parten begä­

ra, att domstolen skall avgöra tvis­

ten till hans förmån.

2. Innan domstolen lämnar sitt

bifall härtill, skall den övertyga sig,

icke blott örn att den är behörig i

enlighet med artiklarna 36 och 37,

utan även örn att yrkandena äro så­

väl sakligt som rättsligt grundade.

Artikel 54.

1. Sedan ombud, rådgivare och

advokater under domstolens kontroll

framlagt alla de skäl och bevis, som

de önska anföra, förklarar presiden­

ten förhandlingarna avslutade.

2. Domstolen drager sig tillbaka

för överläggning.

3. Domstolens överläggningar äro

och förbliva hemliga.

Artikel 55.

1. Domstolens beslut fattas av

närvarande domare medelst röstöver­

vikt.

2. I fall av lika röstetal har pre­

sidenten eller hans ställföreträdare

utslagsröst.

IM

Article 56.

1. The judgment shall State the

reasons on which it is based.

2. It shall contain the names of

the judges who havé taken part in

the decision.

Article 57.

If the judgment does not represent

in whole or in part the unanimous

opinion of the judges, any judge shall

be entitled to deliver a separate

opinion.

Article 58.

The judgment shall be signed by

the President and by the Registrar. It

shall be read in open court, due

notice having been given to the agents.

Article 59.

The decision of the Court has no

binding force except betwreen the

parties and in respect of that partic-

ular case.

Article 60.

The judgment is final and without

appeal. In the event of dispute as to

the meaning or scope of the judment,

the Court shall construe it upon the

request of any party.

Article 61.

1. An application for revision of a

judgment may be made only when it

is based upon the discovery of some

fact of such a nature as to be a de-

cisive factor, which fact was, when

the judgment was given, unknown to

the Court aud also to the party claim-

ing revision, always provided that

such ignorance was not due to neg-

ligence.

Article 56.

1. L’arrét est motivé.

2. Il mentionne les norns des juges

qui y ont pris part.

Article 57.

Si l’arrét n’exprime pas en tout ou

en partie 1’opinion unanime des juges,

tout juge aura le droit d’y joindre

1’exposé de son opinion individuelle.

Article 58.

L’arrét est signé par le Président et

par le Greffier. Il est lu en séance pub-

lique, les agents dument prévenus.

Article 59.

La décision de la Cour mest obliga-

toire que pour les parties en litige et

dans le cas qui a été décidé.

Article 60.

L’arrét est définitif et sans recours.

En cas de contestation sur le sens et

la portée de 1’arrét, il appartient å la

Cour de 1’interpréter, å la demande de

toute partie.

Article 61.

1. La revision de 1’arrét ne peut

étre éventuellement demandée å la

Cour qu’en raison de la découverte

d’un fait de nature å exercer une in-

fluence décisive et qui, avant le pro-

noncé de l’arrét, était inconnu de la

Cour et de la partie qui demande la

revision, sans qu’il y ait, de sa part,

taute å 1’ignorer.

2. The proceedings for revision 2. La procédure de revision s'ouvre

shall be opened by a judment of the par un arrét de la Cour consta-

Court expressly recording the exist- tant expressément 1’existence du fait

ence of the new fact, recognizing that nouveau, lui reconnaissant les carac-

it has such a character as to lay the téres qui donnent ouverture å la revi-

case open to revision, and declaring sion, et déclarant de ce chef la de­

filé application admissible on this mande recevable.

ground.

Artikel 56.

1. Utslaget skall motiveras.

2. Det skall angiva namnen å de

domare, som deltagit i beslutet.

Artikel 57.

Om utslaget helt eller delvis icke

uttrycker en enhällig mening bland

domarna, är envar av domarna be­

rättigad att vid utslaget foga en redo­

görelse för sin särskilda mening.

Artikel 58.

Utslaget undertecknas av presiden­

ten och av sekreteraren. Det skall

uppläsas vid offentligt sammanträde,

sedan parternas ombud vederbörligen

underrättats.

Artikel 59.

Domstolens beslut är bindande en­

dast för de tvistande partenia och i

fråga om det mål, som avdömts.

Artikel 60.

Utslaget är slutgiltigt och kan icke

överklagas. I händelse av tvist röran­

de utslagets innebörd och räckvidd,

tillkommer det domstolen att nå

framställning av part tolka detsamma.

Artikel 61.

1. Framställning örn ändring av

utslaget kan sedermera göras till dom­

stolen, endast om den grundas på

upptäckten av en ny omständighet,

som är ägnad att utöva ett avgöran­

de inflytande och som före utslagets

avkunnande var okänd för domsto­

len och för den part, som begär änd­

ring, under förutsättning att denna

okunnighet icke kan läggas parten till

last.

2. Ändringsförfarandet inledes ge­

nom ett beslut av domstolen, vari ut­

tryckligen fastställes, att en ny om­

ständighet föreligger, att densamma

är av beskaffenhet att kunna giva an­

ledning till ändring samt att på denna

grund framställningen kan upptagas

till prövning.

3. The Court may require previous

compliance with the terms of the

judgment before it admits proceed-

ings in revision.

4. The application for revision

must be made at latest within six

months of the discovery of the new

fact.

5. No application for revision may

be made after the lapse of ten years

from the date of the judgment.

Article 62.

1. Should a stafe consider that it

has an interest of a legal nature which

may be affected by the decision in

the case, it may submit a request to

the Court to be permitted to inter-

vene.

2. It shall be for the Court to de-

cide upon this request.

Article 63.

1. Whenever the construction of a

convention to which states other thån

those concerned in the case are par­

tus is in question, the Registrar shall

notify all such states forthwith.

2. Every

State

so notified has the

right to intervene in the proceedings;

but if it uses this right, the construc­

tion given by the judgment will be

equally binding upon it.

Article 64.

Unless otherwise decided by the

Court, each party shall bear its own

costs.

CHAPTER IV.

ADVISORY OPINIONS.

Article 65.

1. The Court may give an advisory

opinion on any legal question at the

request of whatever body may be

authorized by or in accordance with

the Charter of the United Nations to

make such a request.

3. La Cour peut subordonner l’ou-

verture de la procédure en revision å

1’exécution préalable de 1’arrét.

4. La demande en revision devra

étre formée au plus färd dans le délai

de six mois apres la découverte du fait

nouveau.

5. Aucune demande de revision ne

pourra étre formée apres 1’expiration

d un délai de dix ans å dater de

1’arrét.

Article 62.

1. Lorsqu’un Etat estime que, dans

un différend, un intérét d’ordre juri-

dique est pour lui en cause, il peut

adresser å la Cour une requéte, å fin

d’intervention.

2. La Cour décide.

Article 63.

1. Lorsqu’il s’agit de Tinterprétation

d’une convention å laquelle ont parti-

cipé d’autres Etats que les parties en

litige, le Greffier les avertit sans délai.

2. Chacun d’eux a le droit d’inter-

venir au procés, et s’il exerce cette

faculté, 1’interprétation contenue dans

la sentence est également obligatoire

å son égard.

Article 64.

S’il n’en est autrement décidé par la

Cour, chaque partie supporte ses frais

de procédure.

CHAPITRE IV.

AVIS CONSULTATIFS

Article 65.

1. La Cour peut donner un avis con-

sultatif sur toute question juridique, å

la demande de tout organe ou institu­

tion qui aura été autorisé par la

Charte des Nations Unies ou confor-

mément å.ses dispositions, å demander

cet avis.

187

3. Domstolen äger göra ändrings-

förfarandets inledande beroende av

att utslaget först verkställes.

4. Framställning örn ändring skall

ingivas senast sex månader efter upp­

täckten av den nya omständigheten.

5. Framställning örn ändring må

icke ingivas efter utgången av tio år

från dagen för utslaget.

Artikel 62.

1. Därest en stat finner, att en

tvist berör ett densamma tillkomman­

de rättsligt intresse, äger den hos

domstolen begära att få uppträda så­

som mellankommande part.

2. Det tillkommer domstolen att

besluta om denna begäran.

Artikel 63.

1. När fråga är örn tolkning av

en överenskommelse, i vilken andra

stater än de tvistande parterna tagit

del, underrättar sekreteraren oför­

dröjligen sagda stater.

2. Envar av dessa har rätt att upp­

träda såsom mellankommande part,

och, om den begagnar sig av denna

rätt, är den tolkning utslaget innehål­

ler bindande även för dess vidkom­

mande.

Artikel 64.

Örn annorlunda ej bestämmes av

domstolen, skall varje part bestrida

sina rättegångskostnader.

KAPITEL IV.

RÅDGIVANDE YTTRANDEN.

Artikel 65.

1. Domstolen må avgiva rådgivan­

de yttrande i varje rättsfråga på be­

gäran av varje sammanslutning, som

genom eller i överensstämmelse med

Förenta Nationernas stadga bemyndi­

gas att framställa dylik begäran.

188

2. Questions upon which the ad-

visory opinion of the Court is asked

shall be laid before the Court by

means of a written request containing

an exact statement of the question

upon which an opinion is required,

and accompanied by all documents

likely to throw light upon the ques­

tion.

Artide 66.

1. The Registrar shall forthwith

give notice of the request for an ad-

visory opinion to all states entitled

to appear before the Court.

2. The Registrar shall also, by

means of a special and direct com-

munication, notify any State entitled

to appear before the Court or inter­

national organization considered by

the Court, or, should it not be sitting,

by the President, as likely to be ahle

to furnish information on the ques­

tion, that the Court will be prepared

to receive, within a time limit to be

fixed by the President, written state-

ments, or to hear, at a public sitting

to be held for the purpose, oral state-

ments relating to the question.

3. Should any such State entitled

to appear before the Court havé failed

to receive the special communication

referred to in paragraph 2 of this Ar­

tide, such stafe may express a desire

to submit a written statement or to

be heard; and the Court will decide.

4. States and orginizations having

presented written or oral statements

or both shall be permitted to com-

ment on the statements made by

other states or organizations in the

form, to the extent, and within the

time limits which the Court, or,

should it not be sitting, the President,

shall decide in each particular case.

Accordingly, the Registrar shall in

due time communicate any such writ­

ten statements to states and organiza­

tions having submitted similar state­

ments.

2. Les questions sur lesquelles l avis

consultatif de la Cour est demandé

sont exposées å la Cour par une re-

quéte écrite qui formule, en tennes

précis, la question sur laquelle l’avis

de la Cour est demandé. Il y est joint

tout document pouvant servir å élu-

cider la question.

Artide 66.

1. Le Greffier notifie immédiatement

la requéte demandant Lavis consul­

tatif å tous les Etats admis å ester en

.justiee devant la Cour.

2. En outre, å tout Etat admis å

ester devant la Cour et å toute orga­

nisation internationale jugés, par la

Cour ou par le Président si elle ne

siége pas, susceptibles de foumir des

renseignements sur la question, le

Greffier fait connaitre, par communi­

cation spéciale et direete, que la Cour

est disposée ä recevoir des exposés

écrits dans un délai å fixer par le

Président, ou å entendre des exposés

oraux au cours d’une audience pu-

blique tenue å cet effet.

3. Si un de ees Etats, fayant pas

été l’objet de la communication spé­

ciale visée au paragraphe 2 du présent

artide, exprime le désir de soumet-

tre un exposé écrit ou d’étre entendu,

la Cour statue.

4. Les Etats ou organisations qui

ont présenté des exposés écrits ou

oraux sont admis å discuter les ex­

posés fahs pär d‘autres Etats et orga­

nisations dans les formes, mesures et

délais fixés, dans chaque cas d’espéce,

par la Cour ou, si elle ne siége pas,

par le Président. A cet effet, le Greffier

communique, en temps voulu, les ex­

posés écrits aux Etats ou organisa­

tions qui en ont eux-mémes présenté.

2. De frågor, rörande vilka dom­

stolens rådgivande yttrande begäres,

skola framställas till domstolen me­

delst en skriftlig ansökan, som skall

noggrant angiva den fråga, rörande

vilken yttrande begäres, och åtföljas

av alla aktstycken, som kunna tjäna

till att belysa frågan.

Artikel 66.

1. Sekreteraren skall omedelbart

om ansökningen örn rådgivande ytt­

rande underrätta alla stater, som äro

berättigade att uppträda inför dom­

stolen.

2. Dessutom skall sekreteraren ge­

nom särskilt och direkt meddelande

underrätta varje stat, som är berätti­

gad att uppträda inför domstolen, och

varje internationell organisation, vil­

ken av domstolen eller mellan ses­

sionerna av presidenten anses kunna

lämna upplysningar i frågan, örn att

domstolen är beredd att mottaga

skriftliga inlagor inom en tidsfrist,

som bestämmes av presidenten, eller

att höra muntliga framställningar i

frågan under ett för ändamålet hål­

let offentligt sammanträde.

3. Om någon dylik stat, som icke

erhållit det särskilda meddelande, som

avses i moment 2 av denna artikel,

uttrycker en önskan om att få ingiva

en skriftlig inlaga eller att bliva hörd,

besluter domstolen härom.

4. De stater och organisationer,

som avgivit skriftliga eller muntliga

inlagor, äga att yttra sig om av andra

stater eller organisationer avgivna

inlagor i den ordning och omfattning

samt inom de tidsfrister, som i varje

särskilt fall bestämmas av domstolen

eller mellan sessionerna av presiden­

ten. I sådant syfte skola skriftliga in­

lagor av sekreteraren i god tid delgi­

vas stater och organisationer, som

själva avgivit sådana.

190

The Court shall deliver its advisory

opinions in open court, notice havin#

been given to the Secretary-General

and to the representatives of Members

of the United Nations, of other states

and of international organizations

immediately concerned.

Artide 67.

Article 68.

In the exercise of its advisory func-

tions the Court shall further be gui­

ded by the provisions of the present

Statute winch apply in contentious

cases to the extent to winch it rec-

ognizes them to be applicable.

CHAPTER V.

AMENDMENT.

Article 69.

Amendments to the present Statute

shall be effected by the same proce­

dur as is provided by the Charter of

the United Nations for amendments

to that Charter, subject however to

any provisions which the General As-

sembly upon recommendation of the

Security Council may adopt concern-

ing the participation of States which

are parties to the present Statute but

are not Members of the United Na­

tions.

Article 70.

The Court shall havé power to

propose such amendments to the pres­

ent Statute as it may deem necessa-

ry, through written Communications

to the Secretary-General, for consider-

ation in conformity with the provi­

sions of Article 69.

Article 67.

La Cour prononcera ses avis con-

sultatifs en audience publique, le Sec-

rétaire Général et les représentants des

Membres des Nations Unies, des autres

Etats et des organiastions internatio-

nales directement intéressés étant

prévenus.

Article 68.

Dans 1’exercice de ses attributions

consultatives, la Cours s’inspirera en

outre des dispositions du présent Sta­

tut qui s’appliquent en matiére con-

tentieuse, dans la mesure ou elle les

reconnaitra applicables.

CHAPITRE V.

AMENDEMENTS.

Article 69.

Les amendements au présent Statut

seront effectués par la méme procé-

dure que celle prévue pour les amen­

dements å la Chane des Nations

Unies, sous réserve des dispositions

qu’adopterait 1’Assemblée Générale,

sur la recommandation du Conseil de

Sécurité, pour régler la participation

å cede procédure des Etats qui, tout

en ayant accepté le présent Statut de

la Cour, ne sont pas Membres des Na­

tions Unies.

Article 70.

La Cour pourra proposer les amen­

dements quille jugera nécessaire

d’apporter au présent Statut, par la

voie de Communications écrites adres-

sées au Secrétaire Général, aux fins

d’examen conformément aux disposi­

tions de 1’article 69.

Artikel 67.

Domstolen skall avgiva sina råd­

givande yttranden vid offentligt sam­

manträde, sedan generalsekreteraren

och ombuden för de medlemmar av

Förenta Nationerna, för de andra sta­

ter och för de internationella orga­

nisationer, som direkt beröras, blivit

hnderrättadte.

Artikel 68.

Vid utövandet av sina rådgivande

befogenheter skall domstolen dess­

utom följa de bestämmelser i denna

stadga, som äga tillämpning i tviste­

mål, i den mån den anser dem till­

lämpliga.

KAPITEL V.

ÄNDRINGAR.

Artikel 69.

Ändringar av denna stadga skola

företagas i den ordning, som före-

skrives i Förenta Nationernas stadga

beträffande ändringar av sistnämnda

stadga, med förbehåll för de bestäm­

melser, som generalförsamlingen på

tillstyrkan av säkerhetsrådet må an­

taga angående deltagande av stater,

vilka äro anslutna till denna stadga

men icke äro medlemmar av Förenta

Nationerna.

Artikel 70.

Domstolen äger att genom skriftlig

hänvändelse till generalsekreteraren

för prövning enligt föreskrifterna i

artikel 69 föreslå sådana ändringar i

denna stadga, som den må anse er­

forderliga.