Prop. 1946:196
('angående medgivande att vidtaga de åtgärder, som erfordras för Sveriges an\xad slutning till Förenta Nationerna',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
1
Nr 196.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående medgivande att
vidtaga de åtgärder, som erfordras för Sveriges an slutning till Förenta Nationerna; given Stockholms slott den 8 mars 1946.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riks dagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Östen Undén.
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet in
för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars 1946.
Närvarande:
Statsministern
Hansson,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför mi nistern för utrikes ärendena följande.
På konferensen i San Francisco i april—juni 1945 utarbetade de under det andra världskriget allierade staterna grundvalarna för en ny internatio nell säkerhetsorganisation, benämnd »Förenta Nationerna», med uppgift att upprätthålla internationell fred och säkerhet, utveckla vänskapliga förbin-
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sunil. Nr 196.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
delser mellan nationerna, åstadkomma internationell samverkan vid lösande av internationella problem av ekonomisk, social, kulturell och humanitär art samt utgöra en medelpunkt för samordnande av nationernas verksamhet för dessa gemensamma syften.
De grundläggande bestämmelserna för den nya organisationen återfinnas i »Förenta Nationernas stadga», vilket aktstycke den 26 juni 1945 under tecknades i San Francisco av representanter för 50 stater, nämligen de fem stormakterna Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, De Socialistiska Rådsrepublikernas Union och Storbritannien samt Argentina, Australien, Bel gien, Bolivia, Brasilien, Canada, Chile, Colombia, Costa Rica, Cuba, Danmark, Dominikanska Republiken, Ecuador, Egypten, Etiopien, Filippinerna, Grek land, Guatemala, Haiti, Honduras, Indien, Irak, Iran, Jugoslavien, Libanon, Liberia, Luxemburg, Mexico, Nederländerna, Nicaragua, Norge, Nya Zeeland, Panama, Paraguay, Peru, Salvador, Saud-Arabien, Sydafrikanska Unionen, Syrien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ukrainska Socialistiska Rådsrepubliken, Uruguay, Venezuela och Vitryska Socialistiska Rådsrepubliken. Till dessa har senare slutit sig Polen, som, ehuru icke representerat vid San Francisco- konferensen, enligt vissa särbestämmelser i stadgan skall räknas som ur sprunglig medlem av Förenta Nationerna.
Beträffande det närmare innehållet i Förenta Nationernas stadga tillåter jag mig hänvisa till den inom utrikesdepartementet med biträde av tillkalla de sakkunniga utarbetade kommentar till Förenta Nationernas stadga, vilken jämte nämnda stadga och stadgan för den nya internationella domstolen, bägge i engelsk och fransk avfattning med svensk översättning, som bilaga torde få fogas vid detta protokoll. Här må endast anföras, att Förenta Na tionernas huvudorgan äro en generalförsamling, vari i princip samtliga med lemsstater skola vara företrädda, ett säkerhetsråd med fem självskrivna, ständiga medlemmar och sex på två år valda medlemmar, ett ekonomiskt och socialt råd, ett förvaltarskapsråd för handhavande av ett internationellt förvaltarskapssystem för vissa territorier, sekretariat samt en internationell domstol. För den utveckling, vilken lett fram till San Francisco-konferensen, må hänvisas till det inledande kapitlet i nyssnämnda kommentar.
Sedan erforderligt antal ratifikationer ingått, trädde Förenta Nationernas stadga i kraft den 24 oktober 1945. Sedermera ha återstående signatärmakter jämte Polen ratificerat stadgan.
Vid San Francisco-konferensen undertecknades även en interimistisk över enskommelse, avseende inrättandet av en »Förenta Nationernas förberedan de kommission» med uppgift att förbereda församlingens och säkerhets rådets första möte. Kommissionen skulle hålla sitt första möte i San Fran cisco, omedelbart efter konferensens avslutande, samt därefter hava sitt säte i London. Representerade i kommissionen skulle vara samtliga regeringar, som undertecknat stadgan. När kommissionen ej i sin helhet sammanträdde, skulle en särskilt tillsatt kommitté, den s. k. exekutivkommittén, med repre sentanter för fjorton av signatärmakterna utöva dess funktioner.
Exekutivkommittén sammanträdde i London under tiden 16 augusti—27
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
3
oktober, varunder ett antal rekommendationer och förslag utarbetades rörande bland annat arbetsordningen för generalförsamlingens första möte.
Den förberedande kommissionen i sin helhet sammanträdde därefter i London under tiden 24 november—24 december och fortsatte beredningen av de organisatoriska och tekniska frågor, som upptagits av exekutivkom mittén.
Efter dessa förberedelser sammanträdde Förenta Nationernas generalför samling till sitt första möte, vilket öppnades i London den 10 januari 1946. Säkerhetsrådet konstituerades med de fem ständiga medlemmarna, Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, Sovjetunionen och Storbritannien och de sex icke ständiga, till vilka generalförsamlingen utsåg för en tid av två år Australien, Brasilien och Polen samt för en tid av ett år Egypten, Mexico och Nederländerna. Till medlemmar av det ekonomiska och sociala rådet valdes för en tid av tre år Belgien, Canada, Chile, Frankrike, Kina och Peru, för en tid av två år Cuba, Indien, Norge, Sovjetunionen, Storbritannien och Tjecko slovakien samt för en tid av ett år Amerikas Förenta Stater, Colombia, Grek land, Jugoslavien, Libanon och Ukraina.
De bägge råden upptogo omedelbart sin verksamhet. På förslag av säker hetsrådet valde generalförsamlingen dåvarande norske utrikesministern Lie till generalsekreterare. Under dennes ledning har sekretariatet börjat upp sättas. Säkerhetsrådet och generalförsamlingen skredo också till val av de femton ledamöterna i den internationella domstolen. Av Förenta Nationernas organ återstår sålunda endast att tillsätta förvaltarskapsrådet. Detta kan emellertid icke ske förrän territorier genom särskilda förvaltarskapsavtal underställts det internationella förvaltarskapssystemet.
På förslag av de fem ständiga medlemmarna av säkerhetsrådet beslöt ge neralförsamlingen att tillsätta en särskild kommission för behandling av frå gor, som aktualiserats genom utnyttjandet av atomenergien. Kommissionen skall bestå av en representant för envar av de makter, vilka äro företrädda i säkerhetsrådet, samt en representant för Canada, vare sig detta land är med lem av rådet eller icke.
Innan generalförsamlingen den 16 februari 1946 avslutade den första de len av sitt första möte, beslöt den, att den andra delen skall taga sin början den 3 september 1946 och förläggas till New York, som utsetts till organisa tionens tillfälliga säte. Vad angår frågan örn Förenta Nationernas permanenta säte hava förberedelserna fortskridit så långt, att principbeslut fattats örn att förlägga organisationen lill de nordöstra delarna av Förenta Staterna. Be träffande själva platsen pågår alltjämt utredning. Säkerhetsrådet, som i princip fungerar permanent, är för närvarande i färd med att överflytta sin verksamhet lill organisationens tillfälliga säte. Det ekonomiska och sociala rådet har beslutit att den 25 maj där sammanträda till sitt andra möte.
Vid andra delen av generalförsamlingens första möte torde frågan örn nya medlemmars upptagande i Förenta Nationerna komma upp på dagord ningen. Medlemskap i Förenta Nationerna står öppet för alla fredsälskande nationer utanför organisationen, vilka åtagit sig de förpliktelser, som Förenta
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Nationernas stadga ålägger, och enligt organisationens uppfattning kunna och vilja uppfylla dessa förpliktelser. Upptagande av sådan stat till medlem sker genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet. Till sistnämnda organ har redan ingått en ansökan om medlemskap, näm ligen från Albanien. Säkerhetsrådet beslöt emellertid att med bibehållande av ärendet på sin dagordning tills vidare uppskjuta behandlingen därav. En ligt vad som framgått av de överläggningar, vilka föregingo rådets beslut i frågan, motiverades detta närmast med att säkerhetsrådet förmodades kom ma att före generalförsamlingens fortsatta möte i september få mottaga ytter ligare dylika ansökningar, vilka i så fall borde tagas upp till avgörande sam tidigt.
Förenta Nationernas organisation är avsedd att ersätta Nationernas för bund vilket, örn icke förr så genom det andra världskriget, visat sig icke kunna fungera som en internationell säkerhetsorganisation. Inom Förenta Nationerna lia förslag upprättats angående övertagande av vissa av Natio nernas förbunds tillgångar och arbetsuppgifter och presidenten i Nationernas förbunds år 1939 ajournerade församling har inbjudit medlemsstaterna till möte med församlingen med början den 8 nästkommande april för behand ling av dessa frågor. Avsikten synes vara, att detta möte skall besluta örn förbundets upplösande.
För att närmare utreda de konsekvenser av militär art ett inträde i den nya säkerhetsorganisationen skulle innebära för vårt land, har jag inhämtat yttrande från överbefälhavaren angående de synpunkter, som enligt militärt bedömande böra läggas på frågan örn Sveriges anslutning till Förenta Na tionerna.
Överbefälhavaren
har därvid anfört:
Jämlikt Förenta Nationernas stadga äro organisationens ändamål att upp rätthålla internationell fred och säkerhet, att i övrigt utveckla vänskapliga förbindelser mellan nationerna och att åstadkomma internationell samverkan även på de ekonomiska, sociala, kulturella och humanitära områdena (art. 1).
Sveriges intressen sammanfalla helt med grundsyftet i Förenta Nationer nas stadga. Fred och säkerhet för hela världen och därmed också för det egna landet är ett mål, vars uppnående förvisso är värt de största ansträng ningar från alla staters sida. Betydelsen av att dessa strävanden krönas med framgång, understrykes av den utveckling mot allt större förstörande kraft, som stridsmedlen undergå. Särskilt det förhållandet, att numera atomkraften kan utnyttjas i förstörande syfte, gör, att under ett nytt stort krig förlusterna i liv och materiel måste beräknas bli väsentligt stegrade.
Förenta Nationernas stadga utgår från att makt måste kunna sättas bakom organisationens heslutande organ, för att fred och säkerhet skall kunna effektivt bevaras. För genomförandet av sina syften skola därför Förenta Nationerna enligt artikel 1 »dels vidtaga verksamma kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden och undertrycka angreppshand-
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
5
lingar Öller andra fredsbrott och dels genom fredliga medel och i överens stämmelse nied rättvisans och den internationella rättens principer tillrätta lägga eller lösa internationella tvister eller saklägen, som kunna leda till fredsbrott. Härvid skola medlemmarna lämna Förenta Nationerna allt erfor derligt bistånd» (art. 2, punkt 5).
Medlemskap i Förenta Nationerna innebär sålunda ett uppgivande av den neutralitetslinje, som under mer än ett sekel följts i svensk utrikespolitik. Medlemskapet innebär även i övrigt allvarliga inskränkningar i varje med lemsstats suveränitet, ehuruväl organisationen enligt art. 2, punkt 1, skall grunda sig på »principen örn samtliga medlemmars suveräna likställighet». Givetvis måste medlemmarna vara beredda att göra avkall på en del av vad som varit hävdvunna områden för fri självbestämmanderätt, för att en över statlig organisation skall bliva funktionsduglig och i stånd att trygga fred och säkerhet. De ingripande förändringar i vårt lands ställning, som med lemskapet måste medföra, göra dock, att ett ställningstagande i frågan örn ett eventuellt inträde i Förenta Nationerna måste föregås av en allvarlig pröv ning av problemet i hela dess vidd. Det räcker ej med att det stora syftet kan bejakas. En prövning måste ske, huruvida medlen för målets nående och formerna för Förenta Nationernas verksamhet äro sådana, att en anslutning från svensk sida är önskvärd.
När jag går att granska problemet ur militär synpunkt, är det naturligt att främst undersöka, örn medlemskap enligt Förenta Nationernas stadga i princip synes öka eller minska våra risker eller på annat sätt påverka om fattningen och arten av de svenska försvarsförberedelsema. Betydelsefullt är även att söka fastställa, i vad mån medlemskapet medför direkta inskränk ningar av militär betydelse i Sveriges suveränitet, t. ex. genom upplåtande av baser på svenskt territorium åt främmande krigsmakt.
Den nya organisationen för bevarandet av internationell lied och säkei- het är redan från begynnelsen starkare uppbyggd än föregångaren, Nationer nas förbund.
Det stora antalet medlemmar i FN och särskilt det förhållandet, att För enta Staterna, Storbritannien och Sovjetunionen medverkat vid organisatio nens tillkomst och från början anslutit sig till denna, utgör en styrka. Den realistiska prägel, som givits »Förenta Nationernas stadga», synes också böra öka organisationens effektivitet. I syfte att söka åstadkomma ett snabbt och effektivt ingripande för fredens och säkerhetens bevarande överlåtes det pri mära ansvaret härför åt säkerhetsrådet, som skall handla å medlemmarnas vägnar (art. 24, mom. 1). I säkerhetsrådet ha de ständigt representerade stor makterna givits en klart ledande ställning (art. 23, mom. 1). Till effektivite ten bör jämväl bidraga, att medan säkerhetsproblemet, då Nationernas för bund bildades, sammankopplades med tanken på en allmän rustningsbe- gränsning, utgå segermakterna denna gång från att världsfreden ytterst skall säkras med vapenmakt (art. 42). Den påtagliga koncentrationen av måklén inom FN lill säkerhetsrådet och inom detta till stormakterna kan ur de mind re staternas synpunkt te sig som en olägenhet. Den avser emellertid att giva önskvärd handlingskraft åt organisationen och då huvudansvaret måste lalla på de stater, som lia de slöra resurserna, kan det anses motiverat, alt dessa också erhålla maki i förhållande lil! ansvaret.
Då fråga är örn inskridande med tvångsåtgärder för alt bevara fred och sä kerhet, har var och en av de fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet, stor makterna, vetorätt (art. 27, mom. 3). Denna bestämmelse i stadgan innebären mycket betydelsefull begränsning av säkerhetsorganisationens räckvidd. Man har icke ansen det vara möjligt ali bygga upp en överstatlig organisation med
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
sådan styrka och sammanhållning, att den skulle kunna tvinga även de star kaste makterna att acceptera lösningar på politiska problem, som på väsent liga punkter gå deras önskningar emot. Hade FN utrustats med befogenhet att tillgripa tvångsåtgärder även mot en stormakt •— dvs örn vetorätten icke införts — skulle, örn denna befogenhet i ett konkret fall utnyttjades, följden sannolikt bliva ett storkrig av den art, som FN skall söka förhindra.
Nu gällande bestämmelse medför, att om aggression utföres av en stor makt eller av annan makt, som inom rådet erhåller en stormakts stöd. och FN sålunda icke kan fatta beslut örn ingripande med tvångsåtgärder, säker hetsorganisationen helt sättes ur spel beträffande den aktuella konflikten. Medlemmarna äga att handla obundna av förpliktelser till FN. För de mindre staterna blir den yttersta konsekvensen av vetorättsbestämmelsen, att ett offer för en sådan aggression icke kan erhålla stöd av FN. Bestämmelsen medför dock även den för mindre stater gynnsamma verkan, att de icke på grund av medlemskap kunna bliva förpliktade att deltaga i tvångsåtgärder riktade mot en stormakt, som är ständig medlem av rådet.
Rustningsläget lämnas tills vidare oförändrat vad beträffar FN:s medlem mar, även örn tanken på en framtida rustningsbegränsning framfördes i stad gan (art. 11, mom. 1, och art. 26). Då ett framtida system för reglering av rustningarna skall underställas medlemmarna av FN, synes denna bestäm melse icke medföra några allvarliga risker för dessas möjligheter att upprätt hålla erforderligt militärt försvar.
sDe väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, däribland rätt till pas sage, som äro nödvändiga för upprätthållande av internationell frod och sä kerhet», skola enligt art. 43 av medlemmarna ställas till förfogande på an modan av säkerhetsrådet och enligt därom ingånget särskilt avtal. Då avtal skall träffas mellan organisationen och medlemmen, är denne formellt säk rad mot att andra prestationer utkrävas än dem han själv önskar fullgöra. Att helt undandraga sig avsedda plikter, är dock icke möjligt. Det mäste vi dare antagas, att såväl moraliska förpliktelser mot organisationen från med lemmens sida som påtryckningar från organisationens sida kunna leda till att en medlemsstat måste gå med på avtal av vidare innebörd, än som är fören ligt med dess intressen. Det är därför av vikt att söka fastställa, vad som kan komma att begäras av de mindre medlemmarna.
I avtalet skall fastställas »styrkornas numerär och beskaffenhet, bered- skapsgrad och allmänna förläggning, samt arten av de förmåner och det bi stånd, som skola lämnas» (art. 43, mom. 2). De militära styrkorna äro icke begränsade till vissa slag utan förutsättas i art. 42 utgöras av »luft-, sjö- och lantstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta Nationerna».
Sannolikt komma höga krav att ställas på stridskrafternas utbildning, ut rustning och på kvalificerat befäl. Troligen kommer icke alt av de mindre staterna begäras styrkor till större omfattning än som är rimligt med hän syn till de olika ländernas personella och ekonomiska bärkraft. Snarare kan väntas att stormakterna i första hand bygger organisationens ingripande på egna styrkor. Härför tala hl. a. de svårigheter med hänsyn till skillnader i språk, utbildning och utrustning, som uppstå, om operationer skola utföras med styrkor från flera länder. Det kan dock icke anses helt uteslutet, att säkerhetsrådet finner det önskvärt att relativt starka stridskrafter kunna ut tagas ur de mindre nationerna för att minska stormakternas militära insat ser i vissa lägen.
Beträffande beredskapsgraden ger stadgan ingen ledning annat än i så måtto, att medlemmarna enligt art. 45 kunna åläggas av säkerhetsrådet att hålla vissa flygstridskrafter omedelbart tillgängliga för samordnad tvångs- aktion.
Kanyl. Maj:ts proposition nr 196.
7
Av de förmåner, som medlemmen skall i avtal förbinda sig att lämna, namnes särskilt »ridt till passage». De ytterligare förmåner, som kunna be gäras, torde främst vara dels leveranser av livsmedel eller materiel, dels upp låtandet av baser på eget territorium. Ur nationell synpunkt är ett upplå tande av baser åt stridskrafter från ett annat land i princip icke önskvärt, särskilt icke örn fråga är om en stormakts stridskrafter. Givet är dock att sådan hänsyn måste falla, när åtgärden erfordras för nåendet av etl mål, som är av väsentligt värde för FN:s syften. Av särskilt intresse bli därför de för hållanden, under vilka medlemskapet kan förplikta Sverige alt upplåta ba ser, om vilka överenskommelse avses träffas genom avtal enligt art. 43.
Enligt denna artikel skall upplåtande ske först efter anmodan av säker hetsrådet. Denna anmodan kan enligt samma artikel göras endast örn upp låtandet är nödvändigt för bevarande av internationell fred och säkerhet. Ett upplåtande av baser torde därför endast kunna komma i fråga under en akut kris. För vårt lands vidkommande synes den praktiska tillämpningen av dessa bestämmelser kunna bliva av stor betydelse.
Av vikt ur militär synpunkt är att vid förhandlingar med säkerhetsrådet örn avtal enligt art. 43 möjligheterna tillvaratagas att i avtalet inrymma sådana bestämmelser, som göra förbindelsen lättare alt uppfylla ur svensk synpunkt. Önskvärt är exempelvis, alt det område, inom vilket en väpnad insats med svenska förband kan komma i fråga, i möjligaste mån begränsas. Lämpligt är vidare att söka säkerställa, att svenska stridskrafter vid ett in gripande i möjligaste mån hållas samlade under svenskt befäl. I vissa lägen bör underhåll åt svenska förband delvis ankomma på det samordnande or ganet. Slutliga önskemål kunna icke uppställas förrän dels de principer bli kända, som komma att tillämpas vid uppgörande av dessa avtal, dels säker hetsrådet framlagt, vad som från dess sida önskas av vårt land. Även den synpunkten kan behöva beaktas vid avtalets ingående, att Sverige icke bör binda sig för att i större omfattning ställa till organisationens förfogande militära styrkor av sådan art, att de icke äro viii lämpade att ingå i den krigsmakt, som erfordras för vårt självförsvar. Med ali sannolikhet torde emellertid en svensk krigsmakt, som organiserats enbart för rikets självför svar, jämväl vara väl ägnad att ställa upp de styrkor, varom avtal enligt art. 43 kan komma att triiffas. Svenskt medlemskap i FN förutsätter dock en ändring av vämpliktslagen, då i § 28. mom. 2, av denna lag säges, att armén tilldelade värnpliktiga få användas utom riket endast till rikets försvar.
Det sätt, varpå förhandlingar rörande avtal enligt art. 43 komma att föras mellan säkerhetsrådet och medlemmarna, kan bli av stor betydelse ur natio nel! säkerhetssynpunkt. Risk föreligger att sådan inblick måste lämnas sä kerhetsrådets medlemmar i statens militära förhållanden, att de egna strids krafternas utnyttjande för självförsvar avsevärt försvåras. Uppgifter kunna sålunda komma att begäras rörande stridskrafternas organisation, utrustning och omfattning, lagerhållning av livsmedel och viktiga materielslag, indu striens och trafikmedlens kapacitet ni. m. Frågan, huruvida enligt art. 43 träffade avtal i likhet med övriga fördrag och avtal registreras och offent liggöras (art. 102), är däremot ur svensk militär synpunkt av föga betydelse.
Etl slabsulskott .skall enligt art. 47 bildas för planläggning av de väpnade styrkornas användning och för deras ledning. Detta utskott består av mili tära representanter för de fem stora — även häri kommer stormakternas dominans till uttryck. Svensk representation i stabsutskottet är icke obliga torisk vid svensk medverkan i militära sanktioner, utan kan påräknas en dast, när stabsutskottet finner, att den är en förutsättning för att utskottet skall kunna verksamt fullgöra sina åligganden (art. 47, p. 2). Då ledandet av militära operationer förutsätter snabbt fattade och snabbt genomförda
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
beslut, kan en utsvällning av stabsutskottet eller eventuellt organiserade re gionala underulskott (art. 47, mom. 4), sägas komma att i viss mån försvåra ledningen. Det är därför att befara, att denna möjlighet till komplettering av utskotten med representanter för ytterligare medlemmar kommer att be gagnas restriktivt eller att de inbjudnas möjligheter till aktiv insats begrän sas.
Även om Sverige medverkat vid beslut örn ingripande och även örn vårt land är representerat i stabsutskottet, kunna sådana lägen uppkomma, att svensk trupp ställes inför uppgifter, som synas främmande för vårt folk. Sedan lång tid tillbaka lia de flesta svenskar betraktat som självklart, att svensk krigsmakt endast kommer att användas för rikets direkta försvar. En upplysningsverksamhet blir erforderlig för alt allmän förståelse skall vinnas för de skyldigheter av militär art, som äro ovillkorligt förknippade med medlemskap i FN.
Därest svenska stridskrafter skulle komma att av säkerhetsrådet dispone ras utanför rikets gränser, kan följden bliva, att vårt eget lands direkta för svar försvagas i motsvarande grad. Då det icke är uteslutet, att en konflikt mellan stormakter kan utbryta eller vårt land bliva föremål för aggressiv politik efter det enighet nåtts i säkerhetsrådet om ingripande i en lokal kon flikt och medan ännu detta ingripande pågår, kan sålunda svenskt delta gande i militära sanktioner medföra avsevärda risker.
Även en anmodan från säkerhetsrådet till vårt land att ställa baser till för fogande för stridskrafter från ett annat land kan medföra militärpolitiska risker. Man har, som tidigare påpekats anledning förmoda, att rätt till sådan basering endast kan komma att begäras i direkt samband med en politisk kris. I sådant läge är emellertid vår skyldighet att, i den mån vårt avtal med rådet så bestämmer, upplåta baser och medge genomtransporter ofrånkomlig. Oavsett örn upplåtande av baser eller medgivande av genomtransport begäres först i direkt samband med en kris eller möjligen tidigare under hänvisning till mera allmänna krav på säkerhetsåtgärder, medför deras uppfyllande för en mindre stat ett militärpolitiskt beroende. Detta beroende är allvarligast, om förmånerna lämnas till en stormakt eller ett stormaktsblock. Särskilt be tänkliga bli konsekvenserna örn det ingripande, som skall underlättas genom dessa förmåner, drager långt ut på tiden. Skulle en brytning mellan stor makter uppstå under denna tid, kan en självständig svensk politik bli omöj liggjord.
Oavsett vilka förpliktelser Sverige kan komma att påtaga sig enligt avtal nied säkerhetsrådet, är det givet att. örn vårt land deltager i tvångsåtgärder, den militära insatsen liksom det bistånd och de förmåner, som Sverige läm nar, kan komma att med hänsyn till rikets eget försvar behöva drivas upp till ett maximum.
En medlem av FN, som icke är representerad i säkerhetsrådet, har mycket begränsade möjligheter att påverka beslut om tillgripande av tvångsåtgärder, även när det egna landet direkt beröres.
När säkerhetsrådet överväger att utkräva »förmåner» inom ramen för träf fat avtal av medlem, som ej är företrädd i rådet, beredes sådan medlem till fälle ali utan rösträtt deltaga i överläggningen, örn rådet finner, »att veder börande medlems intressen särskilt beröras» (art. 31). Innan säkerhetsrådet uppfordrar medlem, som ej är företrädd i rådet, att ingripa med vapenmakt, skall däremot sådan medlem inbjudas att deltaga i de beslut, som angå »an vändandet av förband tillhörande medlemmens väpnade styrkor» (art. 44). Denna rätt att deltaga i förhandlingar och beslut är dock av begränsat värde, då den sålunda inbjudna medlemmen icke kan med sin rösträtt inverka av görande med hänsyn till det sätt, varpå beslut i sådana frågor träffas inom
Kungl. Maj:ts proposition nr 196
9
säkerhetsrådet (art. 27, mom. 3). Dessa förhållanden understryka den all varliga karaktären av de inskränkningar i suveräniteten och de militära för pliktelser, som medlemskap i FN medför, främst genom bestämmelserna i artiklarna 42 och 43. Dessa uppoffringar äro emellertid en bestämd förut sättning för att organisationen skall bliva effektiv.
Beträffande rätten till självförsvar säger art. 51, att »ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna, intill dess alt säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upp rätthållande av internationell fred och säkerhet». I den brittiska kommenta ren till stadgan fastslås uttryckligen, att örn rådets aktion är påtagligen otill räcklig. rätten till självförsvar kan åberopas av en stat såsom rättfärdigande varje aktion den finner lämpligt att företaga.
Enligt art. 52 föreligga inga hinder för att regionala organisationer motsva rande FN:s församling, säkerhetsråd osv upprättas, under förutsättning att samarbetet avser sådana angelägenheter, som hänföra sig till vidmakthållan det av internationell fred och säkerhet. En sådan regional sammanslutning äger full rätt till kollektivt självförsvar; däremot äger den icke rätt att före taga tvångsåtgärder med anledning av ett hot mot freden (art. 53). Stadge- enligt förefinnes sålunda intet hinder för vårt land att deltaga i ett dylikt or ganiserat samarbete inom en regional grupp av stater, därest ett sådant ur allmänna politiska synpunkter skulle bliva möjligt och önskvärt.
Inom FN upprättas ett särskilt förvaltarskapssystem för förvaltning och övervakning av territorier, som genom särskilda avtal underställts FN (art. 77). Förvaltarskapsområde eller del av sådant kan fastställas som »strate giska områden» fart. 82). Förvaltarskapssystemet är endast tillämpligt på territorier, som för närvarande stå under mandatförvaltning, som kunna bli va avskilda från »fiendestaterna» eller som frivilligt ställas till förfogande av de stater, vilka äro ansvariga för deras förvaltning.
Ur ovan gjord granskning av FN:s stadgar kunna följande slutsatser dragas. De Förenta Nationerna ha erhållit en sådan utformning och säkerhetsrådet förfogar över sådana maktmedel, att organisationen synes redan från början äga goda möjligheter att förhindra fredsbrott från medelstora och små staters sida i de fall, då de fem stora nationerna äro eniga. Vårt land är knappast i nuvarande läge utsatt för risken av allvarliga konflikter med små eller me delstora stater. Därför får man emellertid icke underskatta värdet även för Sverige av att en mindre konflikt kan hindras sprida sig på ett sätt, som .skulle kunna föra vårt Iand in i farozonen.
Bestämmelserna för de Förenta Nationerna äro icke sådana, att organisa tionen kan direkt förhindra eller ens ingripa mot en stormakt, som hotar eller bryter freden. Det förhållandet, att Förenta Nationernas säkerhetsråd erbjuder tillfälle till förhandlingar mellan representanter för stormakterna i reglerade former vid periodiskt återkommande sammanträden, kan komma att under lätta samarbetet mellan stormakterna. 1 varje fall erbjuder säkerhetsrådet en god plattform för dem, sorn vilja arbeta för fredens bevarande. Generalför samlingen torde komma att få en icke obetydlig opinionsbildande betydelse och kan på sä sidi komma alt verka återhållande även gentemot en stormakt.
En anslutning från svensk sida lill Förenta Nationerna medför förpliktelser, vilkas konsekvenser ur militärpolitisk synpunkt ingiva betänkligheter. Så lunda kan vårt Iand bli nödgat
att bygga upp en krigsorganisation, som icke är den ur självförsvarssyn
punkt mest ändamålsenliga,
att ingripa med väpnade styrkor i sammanhang, sorn icke direkt berina
svenska intressen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
att upplåta baser och lämna andra förmåner åt främmande makt på så
dant sätt, att landet råkar i militärpolitiskt beroende av denna, samt
att utlämna viktiga uppgifter rörande rikets stridskrafter och försvarsför-
beredelser i övrigt.
Inför de allvarliga konsekvenser, som kunna följa med ett svenskt medlem skap i FN måste emellertid även betänkas att säkerhetsorganisationen enligt art. 2, punkt 6 skall tillse, att stater, som ej äro medlemmar av FN, handla i överensstämmelse med dess grundsatser, i den mån detta befinnes nödvän digt för att bevara internationell fred och säkerhet. Det är sålunda icke ge nom medlemskapet, som de angivna riskerna för vårt land uppkomma. De existera i och med tillkomsten av säkerhetsorganisationen och fastställandet av FN:s principer för uppehållande av fred och säkerhet. De möjligheter Sve rige kan få att som medlem i FN i viss mån inverka på de former, under vilka skyldigheterna komma att krävas av oss, göra olägenheterna mindre än de sannolikt skulle bliva, om vårt land ställde sig utanför organisationen. Dessa påtalade olägenheter böra därför icke föranleda att Sverige avstår från medlemskap. Helhe bör vårt land begagna det inflytande, som landet skulle vinna såsom medlem för att söka uppnå en ur svensk synpunkt fördelaktig tolkning av stadgan och för att få vårt lands berättigade intressen tillgodo sedda. Av vikt är
att vid träffande av avtal för Sveriges del enligt art. 43 vårt lands presta
tioner begränsas och specificeras samt kompletteras med förmåner för vårt land på ett sådant sätt, att för Sverige vitala intressen bli tillgodo sedda,
att förhandlingar i samband med sådant avtal föras så, att ur svensk syn
punkt önskvärd sekretess i möjligaste mån bevaras,
att rätten till självförsvar får den vidare tolkning, som förutsatts i den
brittiska kommentaren, samt
att upplåtelse av baser, medgivande av genomtransport eller andra för
måner enligt art. 45 icke komma att begäras förrän vid ett direkt och påtagligt hot mot freden.
Huruvida FN kommer att kunna nå syftemålet att bevara internationell fred och säkerhet, kommer främst att bli beroende av om stormakterna kunna enas om huvudlinjerna för organisationens verksamhet. En sådan enighet är helt enkelt en förutsättning för dess fortbestånd. De svårigheter, som mött på denna vitala punkt, framgå tydligt av det utrikespolitiska läget av i dag.
Militärpolitiskt karakteriseras läget i Europa av Tysklands fall, varmed följt att den tidigare maktbalansen på den europeiska kontinenten väsentligt rubbats och att gränsen för det område, som domineras av Sovjetunionen, kraftigt förskjutits västerut. Sammanbrottet av de statliga och ekonomiska organisationerna i Mellaneuropa är ägnat att öka den internationella poli tiska oron där, ehuru motsättningarna mellan stormakterna främst kommit till uttryck i fråga om andra delar av Europa och världen.
Det senaste världskriget har givit påtagliga bevis för att en stor konflikt numera medför oerhörda offer för båda parterna. Det är därför sannolikt, att de segrande stormakterna hysa en uppriktig önskan om ett fortsatt sam arbete med fredens — och därmed de nya maktpositionernas — bevarande som ett av de främsta målen, vilket dock icke hindrar, att samtidigt de egna intressena tillgodoses i hävdvunna riktningar. Det är också möjligt att ut vecklingen kommer att leda till en utjämning inom FN:s ram av motsättning arna mellan stormakterna, ehuru dessa hittills visat sig vara av allvarlig art. Icke minst för Sverige är det ett vitalt intresse, att en dylik utjämning kommer till stånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
11
Den internationella säkerhetsorganisationen utgör dock icke och kan icke komma att utgöra en garanti för ett fredligt samarbete mellan stormakterna. Ytterst blir därför världsfreden avhängig av klokheten och viljan till sam förstånd hos stormakternas ledande män, även örn tillkomsten av FN ökar möjligheterna för en fredlig lösning även av storpolitiska problem. Med des sa kvarstående risker som stormakterna själva på intet sätt sökt dölja, måste Sverige räkna.
Örn stormakternas samarbete brytes och därmed säkerhetsorganisationen, uppkommer även för vårt land en hotfull situation, sammanhängande med Sveriges strategiskt utsatta läge. I ett dylikt läge löper vårt land en uppen bar risk att redan i ett tidigt skede bli utsatt för påtryckningar eller direkta angreppshandlingar av en part, som vill skapa ett gynnsamt utgångsläge för en väntad sammandrabbning eller eljest av strategiska skäl begagna svenskt territorium. Redan önskan att förhindra, att en motståndare utnyttjar vårt land på sådant sätt, kan bli anledning till en omedelbar militär aktion mot Sverige från den andra partens sida — särskilt om man tvivlar på vår vilja eller militära förmåga att i ett dylikt läge upprätthålla neutralitet.
Medan en neutralitetspolitik är oförenlig med medlemskap i FN så länge organisationen fungerar, föreligger intet principiellt hinder för ett fullföl jande av den hävdvunna svenska neutralitetspolitiken vid en konflikt mellan stormakter. En förutsättning för att svensk neutralitet då skall respekteras är, att denna stödjes av en krigsmakt så organiserad, att den efter måttet av våra resurser medger försvar mot direkt anfall. För denna uppgift har vårt nuvarande försvar byggts upp. För att uppgiften alltjämt skall kunna lösas, måste detta försvar tillsvidare upprätthållas, vare sig Sverige är med lem av FN eller icke. Endast om säkerhetsorganisationen visar sig funk tionsduglig och om en påtaglig och varaktig utjämning kommer till stånd i fråga om intressemotsättningarna mellan stormakterna, kunna framdeles kraven på vårt lands krigsmakt komma att begränsas.
En förberedd politisk och militär samverkan mellan Sverige och andra mindre eller medelstora stater inom en regional grupp skulle vid en kon flikt mellan stormakter kunna skapa ökad respekt för en gemensam neu tralitetspolitik. Huruvida politiska förutsättningar för en sådan samverkan kunna komma att föreligga i framtiden är för närvarande icke möjligt att bedöma. En grundförutsättning även för ett försvarssamarbete från fall till fall är, att staterna inom en sådan grupp var för sig upprätthålla ett effek tivt försvar.
Ilar deftidigare varit ett svenskt intresse av första ordningen att freden i Europa kunnat tryggas, så är detta förhållandet i ännu högre grad, när stormaktsbalansen på den europeiska kontinenten upphört och vårt land kommit att ligga inom det utsatta gränsområdet mellan tvenne intressesfä rer. Det synes berättigat att till FN knyta förväntningen, att organisationen skall kunna framgångsrikt ingripa mot små och medelstora nationer, som söka bryta fred och säkerhet. Likaså synes man med fog kunna hoppas att samarbetet inom FN skall öka möjligheterna lill det samförstånd mellan stormakterna, som är den yttersta förutsättningen för världsfreden. Eli svensk positiv medverkan inom FN är därför önskvärd. De nackdelar för de smär re staterna, som äro förknippade med den nya säkerhetsorganisationen, bli ur militärpolitisk synpunkt sannolikt mindre för medlemmar av FN än för de länder, som komma att stå utanför organisationen.
FN:s tillkomst utgör icke någon garanti för världsfreden och en svensk anslutning till organisationen säkrar icke heller freden för vårt land. Sve rige mäste vara berett lill självförsvar även inom eli normalt fungerande
Departements
chefen.
FN, men framför allt i det svåra läge, som kan uppstå vid en stormakts- konflikt.
Sverige kan arbeta för fred i världen och därmed för frihet och fred åt vårt folk genom aktiv medverkan i arbetet inom FN och genom att föra en gentemot stormaktsblocken fri, på ett effektivt självständighetsförsvar stödd politik inom FN eller vid en stormaktskonflikt utanför denna organi sation. En sådan politik och ett sådant försvar synas ägnade att minska ris kerna för att motsättningarna mellan stormakterna få en våldsam utlösning just i våra trakter. Svensk militär svaghet skulle däremot öka riskerna för en ödesdiger politisk utveckling.
Ur de synpunkter, som jag har att företräda, tillstyrker jag, att Sverige begagnar sig av en eventuell möjlighet att inträda som medlem i Förenta Nationerna.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Ehuruväl frågan om Sveriges anslutning till Förenta Nationerna främst avgöres på allmän- och miiitärpolitiska grunder torde uppmärksamheten böra fästas på det vidgade internationella samarbete på de ekonomiska och sociala områdena, som enligt Förenta Nationernas stadga ingår i organisatio nens uppgifter. För detta ändamål har, som förut nämnts, skapats ett särskilt organ utan direkt motsvarighet inom Nationernas förbund, det ekonomiska och sociala rådet. Därjämte avses de internationella fackorgan och institu tioner, som upprättats genom olika mellanstatliga överenskommelser och som enligt sina statuter ha vittgående internationella åligganden på ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings-, hälsovårds- och närbesläktade områden, skola anknytas till Förenta Nationerna.
Här torde även i korthet böra beröras de ekonomiska förpliktelser av re guljär natur, som komma att följa med ett medlemskap i Förenta Natio nerna. Den nya säkerhetsorganisationens uppläggning, med det permanent fungerande säkerhetsrådet och dettas militära organ m. m., medför, att de ordinarie kostnaderna för organisationen komma att vara större än för Na tionernas förbund. Förenta Nationernas provisoriska budget för år 1946 slu tar på ett belopp av nära 25 miljoner dollars, medan Nationernas förbunds budget merendels höll sig mellan 20—35 miljoner schw. francs. Ehuru an talet medlemsstater i den nya organisationen kommer att vara något större än i Nationernas förbund, måste dock medlemmarnas bidrag till organisatio nens utgifter bliva avsevärt högre än i förbundet. Vid Nationernas förbunds upplösning torde likväl icke obetydliga tillgångar komma alt fördelas på medlemmarna. Eventuellt torde dessa tillgångar komma att överlämnas till Förenta Nationerna för att avräknas på denna organisations medlemmars och blivande medlemmars stadgeenliga bidrag. Därest Sveriges anslutning till För enta Nationerna kommer att förverkligas, torde Kungl. Majit få anledning att inför riksdagen återkomma till frågan örn det behov av personalförstärk ning inom utrikesförvaltningen, som må komma att erfordras för att rege ringen skall bliva i stånd att kontinuerligt följa arbetet inom säkerhetsorga nisationen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
13
För bedömandet av Förenta Nationernas struktur och innebörden för Sve rige av en anslutning till den nya världsorganisationen synes en viss ledning kunna vinnas genom en jämförelse med Nationernas förbund.
Den mest betydelsefulla skillnaden är rådets maktutvidgning och, genom omröstningsbestämmelserna i detta organ, den dominerande ställning, som i Förenta Nationerna tilldelats de fem stormakterna Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, Sovjetunionen och Storbritannien. Det har med andra ord skapats en relation mellan makt och ansvar, som saknades i Natio nernas förbund. Man har vid konferensen i San Francisco utgått från att de stater, på vilka världsfredens bibehållande i sista hand beror och som måste bära den tyngsta bördan vid tillämpandet av militära och andra sank tioner, också skola äga ett övervägande inflytande vid beslutens fattande. Ge nom stormakternas vetorätt i säkerhetsrådet i fråga örn militära och andra sanktioner har man emellertid gått ett steg längre. Man har skapat en ord ning, som sätter säkerhetssystemet ur funktion för det fall, att en av stor makterna direkt eller indirekt skulle stå som angripare. Denna mycket om debatterade vetorätt bör ses som en konsekvens därav, att ett säkerhetssys tem under nu rådande förhållanden i världen står och faller med enigheten och sammanhållningen stormakterna emellan beträffande vitala spörsmål eller sådana frågor, varpå krig eller fred beror. Förenta Nationerna erbjuder sålunda icke möjligheten av en medlemmarnas samfällda aktion mot en stor makt, som är medlem av rådet.
Därest en internationell motsättning skulle uppstå, vari en stormakt direkt eller indirekt äger intresse, kan Förenta Nationerna likväl komma att spela en betydelsefull roll, till och med för det fall att motsättningen utvecklar sig till en konflikt, som leder till krig och världsorganisationens sammanbrott. Detta synes vara så mycket viktigare att framhålla, som den roll Förenta Na tionerna i sådant fall kan komma att spela, utföres av församlingen, i vilken samtliga makter, stora som små, äga lika rösträtt. Församlingen utgör visser ligen icke, som i Nationernas förbund, en myndighet med även verkställande uppgifter, men den bildar genom sina befogenheter ett samlat organ för världsopinionen, vars åsidosättande också för en stormakt måste synas svårt och även riskfyllt. Församlingen kan nämligen både fastställa allmänna prin ciper och »föreslå medel för fredligt tillrättaläggande av varje sakläge oavsett dess ursprung, som församlingen anser vara ägnat att skada den allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan».
Församlingen har vidare i det av densamma valda ekonomiska och sociala rådet erhållit ett organ för behandling av sociala och ekonomiska missför hållanden, vilka skulle kunna skapa allvarliga internationella problem.
En betydande fördel hos Förenta Nationerna jämfört med Nationernas för bund är den nya organisationens universalitet. En av orsakerna till att Na tionernas förbund aldrig lyckades infria de stora förhoppningar, som ställ des på detsamma, var säkerligen, att Förenta Staterna redan från början
stod utanför; andra stormakter, såsom Sovjetunionen, kommo med först på ett senare stadium.
Såsom ett uppenbart framsteg får även betraktas, att Förenta Nationerna icke, såsom fallet var med Nationernas förbund, ingår som en del av fredsslu tet efter ett världskrig. Genom att denna del av fredsprogrammet ställts utan för de olika fredsavtalen, har organisationens tillkomst icke gjorts beroende av de långvariga och svåra förhandlingar, som måste föregå fredstraktaternas ut formande.
Tillkomsten av den nya säkerhetsorganisationen inverkar avsevärt på vårt lands utrikespolitiska ställning. De förpliktelser Sverige ikläder sig genom ett inträde i Förenta Nationerna äro i flera avseenden mera vittgående än de. vilka medlemskapet i Nationernas förbund medförde. Enligt förbundsakten förelåg ingen ovillkorlig plikt för medlemsstaterna att deltaga i militära sank tioner, i varje fall icke enligt den av Sverige och åtskilliga andra stater häv dade, av förbundet icke underkända tolkningen. Det ankom på medlemssta terna att pröva och avgöra, huruvida villkoren för ett sanktionsförfarande voro uppfyllda, och i avsevärd mån även att bestämma, vilka åtgärder de i händelse av plikt att deltaga i sanktioner borde vidtaga. Enligt Förenta Na tionernas stadga kan säkerhetsrådet utan medverkan av församlingen icke blott beordra medlemsstater att avbryta alla förbindelser av ekonomisk, kommunikationsteknisk eller diplomatisk natur med annan stat utan även att gripa till militära sanktioner. För att giva säkerhetsrådet möjlighet att in gripa med vapenmakt utfästa sig medlemsstaterna enligt stadgan att på sä kerhetsrådets anmodan, och i enlighet med specificerat avtal, som skall in gås snarast möjligt, till rådets förfogande ställa väpnade styrkor, annat bi stånd eller lättnader, som exempelvis passagerätt. Under säkerhetsrådet skall den strategiska ledningen av de väpnade styrkor, som ställts till rådets för fogande, handhavas av ett militärt stabsutskott sammansatt av militära re presentanter för de fem ständiga rådsmedlemmama.
Förenta Nationerna utgör intet fulländat instrument för världsfredens tryg gande, men dess stadga präglas av sinne för realiteter. Stormakternas för måga till samarbete blir utslagsgivande. Allt beror på den anda, i vilken dessa makter gå att tillämpa den nya organisationens principer. De ha liksom de mellanstora och små makterna funnit sig i vidsträckta begränsningar i sin handlingsfrihet. De ha genom sitt medlemskap avgivit högtidliga försäkringar att avstå från bruk av våld för uppnående av nationella syften. De ha vidare förbundit sig att genom de organ, som skapats för ändamålet, söka på fred lig väg lösa de tvister, vilka hota vidmakthållandet av internationell fred och frihet.
Förenta Nationerna får, såsom presidenten Truman sagt, uppfattas som ett första steg mot en varaktig fred. Det gäller att utan överdrivna förhoppningar eller misstro söka stödja den nya organisationen samt bidraga till att därav skapa ett arbetsdugligt fredsinstrument. Därpå beror, icke minst mot bak grunden av de nyaste krigstekniska uppfinningarna, vår civilisations framtid.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
15
Med stöd av vad sålunda anförts får jag förorda, att Sverige vidtager de åtgärder, som erfordras för vårt lands anslutning till Förenta Nationerna. Jag önskar därvid erinra om det uttalande av Förenta Staternas, Sovjetunio nens och Storbritanniens ledande statsmän i deras gemensamma kommuniké efter avslutandet den 2 augusti 1945 av konferensen i Potsdam, enligt vilket de tre regeringarna komma att stödja ansökningar om medlemskap i För enta Nationerna från de stater, som förblivit neutrala under kriget och som uppfylla de kvalifikationer, vilka uppställts i organisationens stadga.
Under den redan berörda debatten i säkerhetsrådet angående Albaniens ansökan om medlemskap framhölls, att rådet eventuellt borde ägna en sär skild session åt behandlingen av ansökningar om inträde i organisationen. Med hänsyn härtill och av allmänna lämplighetsskäl synes det mig vara mest ändamålsenligt, att Kungl. Maj:t får välja tidpunkten att inför vederbörande instans i Förenta Nationerna anmäla Sveriges ansökan om inträde i organi sationen. Det är naturligt, att i denna angelägenhet samråd dock alltid kom mer att äga rum med utrikesnämnden. Däremot måste förutsättas, att en an slutning omedelbart träder i kraft och icke erfordrar senare godkännande av riksdagen.
Med en anslutning till Förenta Nationerna uppstår frågan, huruvida de särskilda förpliktelser, Sverige därmed kommer att ikläda sig, medföra be hov av ändring i gällande svenska författningar. Hinder mot anslutningen synes icke föreligga i rikets grundlagar. Efter den år 1933 genomförda änd ringen i § 51 regeringsformen kan urtima riksdag sammankallas med ytter ligt kort varsel; vid fortsatt tillämpande av de senaste årens praxis att hålla riksdagen samlad till årets slut kan för övrigt i brådskande fall riksdagsbe handling av viktigt ärende äga rum praktiskt taget vid vilken tidpunkt som helst av året utan att urtima riksdag behöver inkallas. Vad åter angår övrig lagstiftning, må erinras om vad som anförts i överbefälhavarens förut åter givna yttrande angående erforderlig ändring i värnpliktslagen den 30 decem ber 1941.
Som redan framhållits, skola medlemsstats militära förpliktelser enligt För enta Nationernas stadga närmare angivas i ett mellan säkerhetsrådet och ifrå gavarande regering träffat avtal. Stadgan förutsätter, att sådan överenskom melse skall i vederbörlig ordning ratificeras. För Sveriges del innebär detta, att dylikt avtal enligt § 12 regeringsformen skall föreläggas riksdagen för godkännande. I samband därmed finnas möjligheter att vidtaga genom avtalet eventuellt erforderliga lagändringar.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att för sin del medgiva, att Kungl. Majit vid tidpunkt, som må befinnas lämplig, vidtager de åtgärder, som erfordras för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
Ur protokollet:
R. Hichens Bergström.
Bilaga.
KOMMENTAR
TILL
FÖRENTA NATIONERNAS STADGA
UTARBETAD INOM KUNGL. UTRIKESDEPARTEMENTET
MED BITRÄDE AV
TILLKALLADE SAKKUNNIGA
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.
2
■>
r <
f. t
f r
, •;.,
\
V;- •' • ■.. .'j.i.'ij1 U*
Till Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes Ärendena.
Genom beslut den 19 september 1945 bemyndigade Kungl. Majit ministern för utrikes ärendena att tillkalla två sakkunniga för att inom utrikesdeparte mentet biträda vid beredandet av frågan angående Sveriges anslutning till den av de under det andra världskriget allierade staterna bildade internatio nella säkerhetsorganisationen »Förenta Nationerna».
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Eders Excellens den 29 sep tember 1945 ledamoten av riksdagens första kammare, professorn N. Herlitz och professorn H. L. G. Tingsten för ifrågavarande uppdrag. Samtidigt upp drogs åt utrikesrådet och chefen för utrikesdepartementets politiska avdelning S. Hj:son Grafström, kanslirådet och chefen för departementets arkiv K. S. T. N. Gihl samt departementets t. f. sakkunnige i folkrätt, amanuensen G. A. Sandberg, att jämte de sakkunniga deltaga i frågans beredande ävensom åt Grafström att såsom ordförande leda arbetet samt åt numera t. f. byråche fen i departementet L. ö. M. Lundborg att biträda i egenskap av sekre terare. I enlighet med erhållna direktiv hava undertecknade inriktat sitt arbete på att utarbeta en kommentar till Förenta Nationernas stadga och den därvid fogade stadgan för den internationella domstolen. Därvid har ar betet fördelats så, att ingressen till stadgan och kapitlen I—V i första hand behandlats av Tingsten, kapitlen VI och XIV samt domstolsstadgan av Gihl, kapitlen VII, VIII och XVII av Herlitz samt kapitlen IX—XIII, XV, XVI, XVIII och XIX av Sandberg.
Sedan arbetet numera slutförts, få undertecknade härmed vördsamt över lämna bifogade kommentar till Förenta Nationernas stadga. Såsom bilaga härtill hava återgivits de engelska och franska texterna till ifrågavarande stadga ävensom till den internationella domstolens stadga jämte inom utri kesdepartementet utarbetade svenska översättningar av de bägge stadgorna.
Stockholm den 22 december 1945.
SVEN GRAFSTRÖM
NILS HERLITZ HERBERT TINGSTEN
TORSTEN GIHL GUNNAR SANDBERG
/
/
Östen Lundborg
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Inledning.............................................................................................................................. Ändamål och grundsatser. Ingressen samt kapitel I............................................. Medlemskap. Kapitel II................................................................................................... Organ. Kapitel III ......................................................................................................... Generalförsamlingen. Kapitel IV................................................................................. Säkerhetsrådet. Kapitel .. .............................................................................................. Fredlig lösning av internationella tvister. Kapitel VI ......................................... Inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott oeh angreppshandlingar.
Kapitel VII..................................................................................................................... Regionala avtal. Kapitel VIII ................................................................................. Internationellt ekonomiskt och socialt samarbete. Ekonomiska och sociala rå
det. Kapitlen IX och X ......................................................................................... Icke självstyrande territorier. Förvaltarskapssystemet. Förvaltarskapsrådet.
Kapitlen XI —XIII........................................................................................................ Internationella domstolen. Kapitel XIV.................................................................... Sekretariatet. Kapitel XV ............................................................................................ Särskilda bestämmelser. Kapitel XVI........................................................................ Övergångsbestämmelser rörande säkerheten. Kapitel XVII ................................ Stadgeändringar. Kapitel XVIII................................................................................... Ratifikation och undertecknande. Kapitel XIX..................................................... Stadgan för den internationella domstolen ................................................................
Bilaga.
Förenta Nationernas stadga ..................................................................................... Stadga för den internationella domstolen ..............................................................
Sid.
5 7 13 15 16
21
26
33 51
54
58 62 64 65
66 68
69 69
74 153
Inledning.
Förenta Nationernas organisation har framgått ur samarbetet mellan de stater vilka såsom allierade under det andra världskriget kämpade mot de till den s. k. tremaktspakten anslutna länderna. Det aktstycke som innehöll alliansförpliktelsen mellan de allierade staterna, »De förenade nationernas de klaration», undertecknades i Washington den 1 januari 1942. Deklarationen stadgade bl. a., att signatärmakterna anslöto sig till »det gemensamma pro gram för mål och principer» som framlagts i den s. k. Atlant-deklarationen. I denna sistnämnda, som offentliggjordes den 14 augusti 1941, angåvo För enta Staternas president (Roosevelt) och brittiske premiärministern (Churchill) som gemensamma riktlinjer för sina respektive länders politik bl. a., att de önskade se en fred upprättad, vilken skulle möjliggöra för alla nationer att leva i säkerhet inom sina gränser och att de förordade en avrustning av aggressiva nationer »i avvaktan på upprättandet av ett vidare och perma nent system av allmän säkerhet».
I det alliansavtal som den 26 maj 1942 slöts mellan Storbritannien och Sovjetunionen efter sistnämnda makts indragande i kriget uttalades bl. a. (art. III: § 1), att de fördragsslutande parterna önskade förena sig med andra stater för antagande av förslag till en gemensam aktion för att upprätthålla freden och motstå anfall under efterkrigsperioden.
Under åren 1942 och 1943 återkommo ledande statsmän inom de förena de nationerna i offentliga uttalanden till nödvändigheten av att efter det på gående krigets slut upprätta en allmän säkerhetsorganisation, och hösten 1943 an togo de bägge husen i Förenta Staternas kongress resolutioner av detta innehåll. Några av dessa uttalanden hava i relevanta delar återgivits i en bilaga till utrikesutskottets utlåtande nr 1/1944. Här må endast fram hållas, hurusom genomgående underströks betydelsen av att en blivande sä kerhetsorganisation utrustades med erforderliga maktmedel för att trygga en framtida fred.
Det första steget lill ett samordnande av de sålunda i olika sammanhang uttryckta önskemålen örn bildandet av en internationell säkerhetsorganisation togs vid utrikesministerkonferensen i Moskva i oktober 1943. I en därvid, den 30 oktober 1943, utfärdad deklaration förklarade amerikanska, brittiska, kinesiska och ryska regeringarna bl. a., att deras gemensamma ansträng ningar skulle fortsättas efter kriget för att organisera och bevara fred och säkerhet och att de insågo vikten av att snarast möjligt skapa en allmän in-
6
temationell organisation för upprätthållandet av den internationella freden och säkerheten, vilken skulle vara grundad på principen om alla fredsäls kande staters suveräna likställdhet och i vilken alla sådana stater — stora och små — skulle kunna vara medlemmar. I enlighet med en överenskom melse vid Moskva-konferensen underställde sedermera under juli och augusti månader 1944 amerikanska, brittiska, kinesiska och ryska regeringarna var andra av dem var för sig utarbetade planer för upprättandet av en interna tionell säkerhetsorganisation. Dessa planer Indes till grund för fortsatta för handlingar mellan representanter för de fyra regeringarna vid en konferens, som ägde rum på egendomen Dumbarton Oaks i Washington under tiden 21 augusti—7 oktober 1944. Därvid uppnåddes enighet om det förslag till stadga för en internationell säkerhetsorganisation som är känt under namnet »Dum barton Oaks-planen».
Denna offentliggjordes den 9 oktober 1944 för att giva den allmänna opinionen i världen tillfälle att taga ställning till de fyra stormakternas för slag till tryggande av framtida fred och förklarades skola läggas till grund för överläggningar vid en allmän konferens mellan de förenade nationerna. Dumbarton Oaks-planen upptog grundlinjerna för en internationell organisa tion bestående av en allmän församling, ett s. k. säkerhetsråd, ett ekonomiskt och socialt råd samt en internationell domstol. Planen lämnade emellertid vissa viktiga frågor öppna, bland dem frågan om sättet för besluts fattande inom säkerhetsrådet. Först vid den s. k. Jalta-konferensen i februari 1945 mellan representanter för Förenta Staterna, Storbritannien och Sovjetunio nen löstes denna fråga. Enligt vad som överenskoms vid Jalta-konferensen, borde säkerhetsrådets beslut fattas med minst sju av de elva ledamöternas röster och den beslutande majoriteten vid avgörandet av andra frågor än pro cedurfrågor innefatta samtliga ständiga rådsledamöters röster (den s. k. Jalta- formeln). Därmed skulle de permanenta ledamöterna, d. v. s. de fem stor makterna, Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, Storbritannien och Sovjetunionen, erhålla individuell vetorätt i rådet. Vid Jalta-konferensen ena des de tre deltagande stormakterna därjämte om att den blivande säkerhets organisationen i någon form skulle ha kontroll över förvaltningen av vissa icke självständiga territorier.
Den bebådade allmänna konferensen sammanträdde i San Francisco med början den 25 april 1945 och ledde till undertecknandet den 26 juni 1945 av »Förenta Nationernas stadga» jämte »Stadga för den internationella dom stolen» och en provisorisk överenskommelse rörande sättet för det tek niska upprättandet av organisationen »Förenta Nationerna». Signatärmakter- na äro femtio, nämligen (såsom skett vid avtalens undertecknande nämnas de fem stormakterna före övriga signatärmakter): Amerikas Förenta Stater. Frankrike, Kina, Sovjetunionen, Storbritannien samt Argentina, Australien, Belgien, Bolivia, Brasilien, Canada, Chile, Colombia, Costa Rica, Cuba, Dan mark, Dominikanska Republiken, Ecuador, Egypten, Etiopien, Filippinerna, Grekland, Guatemala, Haiti, Honduras, Indien, Irak, Iran, Jugoslavien, Liba non, Liberia, Luxemburg, Mexiko, Nederländerna, Nicaragua, Norge, Nya
7
Zeeland, Panama, Paraguay, Peru, Salvador, Saud-Arabien. Sydafrikanska Unionen, Syrien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ukraina, Uruguay, Venezuela och Vitryssland.
Dessa stater liksom andra, vilka utan att lia deltagit i San Francisco-kon- ferensen tidigare undertecknat de förenade nationernas deklaration den 1 januari 1942 och underteckna stadgan, bliva enligt dennas art. 3 ursprung liga medlemmar av Förenta Nationerna vid deponerandet av sina ratifika tionsinstrument. Polen tillhör den kategori som icke deltagit i konferensen men som enligt denna artikel dock räknas som ursprunglig medlem.
Medan sålunda endast stater, vilka under det andra världskriget tillhört de allierade nationernas krets, kunna vara ursprungliga medlemmar av orga nisationen, kunna, när den trätt i funktion, även andra regeringar ansluta sig till densamma. Som nedan närmare skall beröras, står nämligen enligt stad gans art. 4 medlemskap i organisationen öppet för varje annan fredsälskan de stat, som åtager sig de förpliktelser stadgan ålägger medlemmarna och som enligt organisationens uppfattning kan och vill uppfylla dessa.
Förenta Nationernas stadga föreligger i original på engelska, franska, ki nesiska, ryska och spanska språken. Enligt stadgans art. lil skola de fem texterna äga samma vitsord. Såsom bilaga till detta utlåtande återgivas de engelska och franska texterna till stadgan jämte en inom utrikesdepartemen tet utarbetad svensk översättning därav.
Stadgan skall enligt sin art. 110 träda i kraft, när de fem stormakter na och majoriteten av övriga signatärmakter deponerat sina ratifikations instrument i Washington. Med tillämpning av denna bestämmelse trädde stadgan i kraft den 24 oktober 1945, vilket fastställts i ett av Förenta Sta ternas utrikesminister nämnda dag upprättat protokoll.
Ändamål och grundsatser. Ingressen samt kapitel I.
I såväl Nationernas förbunds akt som Förenta Nationernas stadga dekla reras de allmänna synpunkter som lett till upprättandet av vederbörande organisation och de grundsatser som anses böra vara vägledande för den samma. Skillnaden mellan de båda grundläggande dokumenten är emellertid i detta hänseende betydande. I akten för Nationernas förbund innehålles principförklaringen i en kort ingress, vari »de höga fördrags slutande parter na» säga sig vilja främja samarbetet mellan nationerna samt trygga fred och säkerhet dem emellan och för den skull anse det vara av vikt att antaga vissa förpliktelser att icke gripa till krig, att underhålla öppna och på rätt och heder grundade internationella förbindelser samt att iakttaga den inter nationella rättens regler och ömsesidiga fördragsenliga skyldigheter. Dessa satser motsvaras i Förenta Nationernas stadga dels av en ingress, som moti verar organisationens upprättande, dels av kap. I, vars första artikel fast ställer förbundets ändamål, medan den andra klargör dess grundsatser. Den na skillnad beror icke blott på att i stadgan vissa synpunkter bliva fastare
8
preciserade och mera fullständigt utvecklade utan är väsentligen en följd av att denna stadga i förhållande till förbundsakten innehåller sakliga till- lägg av icke ringa principiell betydelse.
Själva
ingressen
är härvid av mindre intresse. »Vi, de förenade nationer
nas folk» ha, säges det, »överenskommit alt förena våra ansträngningar» för att förverkliga angivna syften. Detta uttryckssätt anknyter till den ame rikanska författningens inledande ord och föreslogs av Förenta Staternas delegation i San Francisco. Enligt delegationens rapport till presidenten (Re port to tile President, June 2(i, 1945) ville man härigenom betona statssty- relsens folkliga grundval och uttrycka de fördragsslutande staternas känsla tor folkens välfärd. Beträffande de ändamål som föranlett sammanslutning en gives en jämförelsevis utförlig deklaration. Man har velat förhindra fram tida krig, ånyo betyga tron på »de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt tor stora och små nationer», skapa förhållanden under vilka rättvisa och aktning för rättsliga förpliktelser kunna råda samt främ ja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor; för att nå dessa mål säges det vara nödvändigt att visa ömsesidig tolerans, att upprätthålla fred och sä kerhet och att alltså hindra användning av våld annat än i gemensamt in tresse samt att genom internationella organisationer främja sociala och eko nomiska framsteg. Ingressen stadgar tydligen icke några bestämda förplik telser för organisationens medlemmar; föreskrifter härom givas i andra de lar av stadgan. Man torde emellertid ha utgått från att ingressen kan bliva av betydelse vid stadgans tolkning såsom ett auktoritativt uttry ck för de för dragsslutande .staternas intentioner.
I första punkten i stadgans
art. 1
framhålles Förenta Nationernas cen
trala ändamål: att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Sedd i be lysning av bestämmelser i art. 2, sorn i det följande skola behandlas, inne bär denna deklaration, att organisationen är principiellt inriktad på att för hindra
alla
krig; den kategori av vad man kallat tillåtna krig som enligt
Nationernas förbunds akt förelåg existerar icke enligt det nya förbundets stadga. Det angivna ändamålet skall förverkligas genom två i stadgan för utsedda tillvägagångssätt. Dels har organisationen att »vidtaga verksamma kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden samt för att undertrycka angreppshandlingar eller andra fredsbrott», dels skall den »genom fredliga medel och i överensstämmelse med rättvisans och den internationella rättens principer tillrättalägga eller lösa internationella tvister eller saklägen, som kunna leda till fredsbrott». Den här gjorda distinktionen är av den största betydelse. Då det gäller att återställa freden eller att avvärja en omedelbar krigsfara, kan organisationen använda våld, och den kan här vid förfara på det sätt som synes lämpligast i det föreliggande fallet. »Rätt visans och den internationella rättens principer» utgöra i detta fall icke di rektiv, organisationen är icke skyldig att i förväg undersöka, vilken part som bär rätt eller vilka av parterna ställda anspråk som äro berättigade, ty det väsentliga är att enligt de speciella föreskrifter som givas i en annan del
9
av stadgan (kap. VII) säkra eller återställa det yttre lugnet. Men härav föl jer, att ett ingrepp av nu angiven art principiellt bör begränsas i överens stämmelse med det ändamål som avses. Detta ingrepp avses alltså icke skola innefatta eller föregripa en lösning av den tvistefråga, som ligger bakom krigshotet eller fredsbrottet, eller ett tillrättaläggande av den allmänna situa tion, ur vilken denna tvistefråga uppstått. (Jfr emellertid nedan s. 41.) I detta hänseende gäller det andra av de nyss angivna alternativen, varom närmare bestämmelser givas främst i kap. VI. Härvid skall organisationen i sina försök att genomföra en ur fredens och säkerhetens synpunkt tillfreds ställande ordning ledas av rättvisans och den internationella rättens princi per. Vad som menas med »rättvisa» är icke närmare bestämt, men i viss mån klarlägges innebörden av detta begrepp genom andra bestämmelser i stadgan, särskilt fortsättningen av art. 1 samt angivandet av organisationens principer i art. 2.
Jämte det primära syftet alt bevara freden uppställas i art. 1 andra rikt linjer för organisationens verksamhet, varvid icke blott i mera egentlig me ning internationella frågor beaktas. Förenta Nationerna skall över huvud verka för utvecklandet av vänskapliga förbindelser mellan staterna, varvid man skall bygga på »aktning för principen örn folkens lika rättigheter och självbestämningsrätt». Vidare skall organisationen arbeta för »internationell samverkan vid lösande av internationella problem av ekonomisk, social, kul turell eller humanitär art samt vid befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion». I San Francisco föreslogs av flera delegationer, att dessa bestämmelser skulle erhålla en mera pre cis och detaljerad utformning, men man fann det lämpligast att stanna vid en allmän antydan om de synpunkter som böra vara vägledande för organisationen; i Dumbarton Oaks-förslaget voro motsvarande stadgande!1 än mera summariska. Vad beträffar innebörden av begreppet »grundläggande friheter», uttalades av Förenta Staternas delegation, att häri måste anses in gå yttrandefrihet och att denna på det internationella området innefattade frihet att utväxla meddelanden och upplysningar. Slutligen stadgas i art. 1, att Förenta Nationerna avses skola utgöra »en medelpunkt för samordnande av nationernas verksamhet för dessa gemensamma syften».
Enligt
art. 2
skall organisationen och dess medlemmar vid fullföljandet av
de angivna ändamålen handla i överensstämmelse med vissa i sju punkter fastställda grundsatser. Till stor del äro dessa omedelbara konsekvenser av förbundets ändamål, men på andra punkter innehåller principdeklarationen nya moment av betydelse.
Enligt första punkten i art. 2 är organisationen grundad på principen örn »samtliga medlemmars suveräna likställdhet». Denna sats har förklarats inne bära, att de till organisationen anslutna staterna äro legalt likställda oell ali de åtnjuta fulla suveränitetsrättigheter; den har jämväl ansetts uttrycka en sådan respekt för staternas integritet och oberoende som klarare fastställes i fjärde punkten av samma artikel. Tydligt synes emellertid vara, alt satsen
10
icke kan tillerkännas någon större konkret betydelse. Förenta Nationernas stadga ger i det följande bestämmelser, som innebära inskränkningar i den här fastställda grundsatsen. Staterna inom organisationen erhålla icke samma befogenheter; de stater som äro ständiga medlemmar av säkerhetsrådet få i skilda hänseenden en särställning, bl. a. därigenom att den vetorätt gent emot rådsbeslut, sorn inom Nationernas förbund tillkom alla rådets medlem mar, enligt Förenta Nationernas stadga bibehålies endast för de ständiga rådsmedlemmarna i särskilda fall. Under alla förhållanden måste innehållet i denna första punkt av principdeklarationen betecknas som synnerligen vagt — en naturlig konsekvens av försöket att förena en hävdvunnen terminologi med de nya förpliktelser som krävas inom en på fredens upprätthållande inriktad organisation.
Andra punkten understryker blott det i och för sig självklara förhållandet, alt organisationens medlemmar ärligt måste uppfylla sina förpliktelser en ligt stadgan och att detta är förutsättningen för att samtliga medlemmar skola få åtnjuta de rättigheter och förmåner som medlemskapet avses medföra. Härigenom har man velat betona den solidaritet medlemmarna emellan utan vilken organisationen icke kan fylla sitt ändamål. Staterna kunna icke draga nytta av organisationen, annat än örn de alla handla i överensstämmelse med dess grundsatser.
Enligt tredje punkten skola medlemmarna »lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara». Skilda tolkningar av denna bestämmelse ha häv dats. Den norska propositionen örn inträde i Förenta Nationerna betonar stad gandets positiva formulering och drager av denna slutsatsen, att statex-na äro förpliktade icke blott att avstå fxån andra än fredliga medel utan också att i varje tvist söka nå en verklig lösning. Enligt Förenta Staternas delegation i San Francisco skulle man däremot ha utgått från att bestämmelsen icke för pliktar staterna att komma till en uppgörelse i fråga örn alla sina interna tionella tvister. »Vissa tvister, som icke äventyra den internationella freden och säkerheten, kunna förbliva vilande, ehuru möjligheter givas att när som helst bringa dem inför organisationen. Del väsentliga i bestämmelsen är, att fredliga medel äro de enda, genom vilka internationella tvister skola lösas och vidare, att lösningen själv icke skall vara sådan, att den medför fara för internationell fred och säkerhet eller rättvisan.» Denna restriktiva tolkning synes vara den mera rimliga; stadgan kan icke gärna ålägga alla stater att åstadkomma en lösning av alla internationella tvistefrågor.
Enligt fjärde punkten skola medlemmarna »i sina internationella förbin delser avhålla sig från hot örn eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål». Här klargöres ytter ligare —- utöver vad som redan sagts i tredje punkten — att organisa tionens medlemmar icke få använda våld eller hot om våld, annat än i den mån stadgan berättigar härtill, d. v. s. då organisationen själv inskrider enligt kap. VII, vid självförsvar enligt art. 51, vid aktioner enligt regionala
11
avtal i vissa fall enligt art. 53 saint enligt stadgans övergångsbestämmelser. 1 San Francisco kompletterades Dumbarton Oaks-förslaget med den speciella föreskriften, att våld eller bot om våld icke får riktas mot en stats territo riella integritet eller politiska oberoende; denna bestämmelse, vars införande urgerades särskilt av en rad småstater, synes emellertid i realiteten icke inne bära något nytt, eftersom det allmänna förbudet mot våldsanvändning och hot härom måste anses inkludera jämväl detta särskilda fall. Av vikt är lik väl förhållandet, att på detta sätt respekten för staternas självständighet och existens bestämt inskärpes. I den officiella brittiska kommentaren till stad gan uttalas, att Förenta Nationerna icke härigenom ger någon garanti för staternas integritet och oberoende; härmed torde man lia velat fästa upp märksamheten på att någon motsvarighet till art. 10 i Nationernas förbunds akt icke finnes i stadgan för Förenta Nationerna. Att en stat skulle i enlighet med organisationens stadga kunna tvingas att uppgiva integritet eller obero ende, är uppenbarligen uteslutet.
Genom bestämmelsen förbjudas icke alla tvångsåtgärder, t. ex. påtryck ning av ekonomisk art, som icke kunna anses innebära hot om tillgripande av våld. Det är emellertid att märka, att användningen av dylika tvångsåt gärder begränsas genom stadgandet i tredje punkten, enligt vilket tvister måste lösas med fredliga medel och på sådant sätt, att internationell fred och .säkerhet samt rättvisan ej äventyras.
I femte punkten deklareras grundsatser, som måste anses vara konsekven ser av organisationens allmänna karaktär. Medlemmarna förklaras vara skyl diga att »lämna Förenta Nationerna allt bistånd i varje åtgärd, som organi sationen företager i överensstämmelse med denna stadga ...». De anslutna staterna måste alltså dels fullgöra de biståndsplikter som stadgan direkt ålägger dem, dels i allmänhet medverka till att organisationen blir i stånd att handla i överensstämmelse med stadgan. Ett korollarium till denna posi tiva sats är regeln, att medlemmarna skola »avhålla sig från att lämna bi stånd åt någon stat mot vilken Förenta Nationerna vidtager förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder».
Enligt sjätte punkten skall organisationen sörja för att stater, som ej äro medlemmar, handla i överensstämmelse med de angivna grundsatserna, »i den mån detta kräves för upprätthållande av internationell fred och säker het». När det gäller att säkerställa det centrala syftet, fredens och säker hetens upprätthållande, skall alltså organisationen förmå utanför densamma stående stater att handla, som örn de vore anslutna (jfr de liknande reg lerna i Nationernas förbunds akt); sålunda skall exempelvis säkerhetsrå dets befogenheter att ingripa enligt kap. VII gälla även gentemot utanför organisationen stående stater. Denna bestämmelse bar ansetts nödvändig, för att förbundet skall kunna förverkliga sina mål; man har utgått från tanken på »den odelbara freden» och sålunda stadgat ett slags förbud mot krig även utanför organisationens gränser. Uppenbart är också, att våldsamma konflik ter mellan stater, vare sig de tillhöra Förenta Nationerna eller ej, kunna inne bära stora risker för freden inom organisationen och att eli förhindrande av
12
sådana konflikter, även om man bortser från denna synpunkt, slår i över ensstämmelse med organisationens syften. I den norska propositionen utta las, att genom denna bestämmelse organisationen i realiteten blir en allians riktad mot alla utanförstående stater, och det påpekas, att principen medför allvarliga faror i en situation, då dylika stater äro tillräckligt starka för att trotsa organisationens makt. Ett sådant läge kan emellertid, såvitt nu kan bedömas, knappast tänkas inträffa, med mindre en eller flera stormakter med medlemskap i säkerhetsrådet lämna Förenta Nationerna, och i sådant fall kan, såsom i det följande närmare skall utvecklas, organisationen enligt sina egna regler icke längre fungera, i varje fall icke i nu berörda hänse enden.
Enligt sjunde punkten innehålla stadgans bestämmelser icke något som berättigar Förenta Nationerna »att ingripa i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet», ej heller kräves, »att medlem marna hänskjuta sådana frågor till lösning enligt denna stadga». Denna grundsats utgör dock icke hinder »för vidtagande av tvångsåtgärder jämlikt kapitel VII».
Med detta stadgande, vars motsvarighet fanns i åttonde stycket av art. 15 i Nationernas förbunds akt, ehuru det där hänförde sig blott till rådets för- likningsverksamhet enligt samma artikel, begränsas på ett betydelsefullt sätt den nya organisationens verksamhetsområde. Då en fråga är av angiven intern art, kan den icke göras till föremål för ingripande genom något av organisationens organ. Generalförsamlingen kan alltså i dylika fall icke jäm likt art. 10 framlägga förslag eller — eftersom förslagsrätten tänkes vara lika vidsträckt som rätten att debattera — upptaga saken till överläggning; detsamma gäller exempelvis det ekonomiska och sociala rådet. Säkerhetsrå det får icke heller i frågor av denna art föreslå lösningar eller över huvud giva rekommendationer av något slag. Att rådet däremot kan skrida till tvångsåtgärder enligt kap. VII, är en naturlig följd av organisationens all männa inriktning på fredens upprätthållande. Den i artikelns tredje och fjär de punkter fastslagna principen, att medlemmarna av organisationen måste lösa sina tvister med fredliga medel, begränsas icke genom stadgandet i punkt 7 och, i den mån denna princip icke efterleves, har säkerhetsrådet ovillkor lig rätt att begagna de maktmedel som ställas till dess förfogande.
Vad menas med »frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet» (»domestic questions» eller inre frågor)? Innebörden av här ifrågavarande traditionella begrepp har varit omstridd, och någon klar bestämning av detsamma kan icke givas. 1 den omnämnda amerikanska rap porten till presidenten säges: »Det är mycket möjligt, att en internationell tvist kan uppstå beträffande sådana frågor som tullar och immigration eller liknande spörsmål, men i den mån en sådan tvist gäller frågor, vilka väsent ligen falla inom vederbörande stats egen bestämmanderätt, kan någon lösning genom en internationell procedur icke krävas.» I det engelska parlamentet hävdades en liknande uppfattning under debatterna den 22 augusti 1945 (Lord Cecil of Chehvood); vid samma tillfälle gjorde emellertid brittiske
13
premiärministern gällande, att exempelvis en statligt organiserad judeför följelse på grund av dess långtgående konsekvenser icke borde kunna be traktas som en inre angelägenhet utan kunna leda till ingripande från För enta Nationernas sida. Sannolikt är att i anslutning till denna tankegång vederbörande frågors reella internationella betydelse kommer att påverka uppfattningen örn gränserna för organisationens rätt att intervenera.
Medlemskap. Kapitel II.
Enligt akten för Nationernas förbund gjordes en skillnad mellan ursprung liga och senare tillkomna medlemmar av förbundet. De förra voro dels de stater som bildat förbundet, dels sådana förut neutrala stater som inom viss tid anmälde sitt inträde. Andra stater, i främsta rummet de i det första världs kriget besegrade staterna, kunde, därest de uppfyllde vissa angivna villkor, upptagas i förbundet genom beslut av förbundsförsamlingen med två tredje delars majoritet. En motsvarande distinktion mellan ursprungliga och senare upptagna medlemmar göres i Förenta Nationernas stadga
(art. 3),
men den
har här utformats på annat sätt. Ursprungliga medlemmar äro dels de stater som deltagit i San Francisco-konferensen, dels de stater som under tecknat de förenade nationernas deklaration av den 1 januari 1942, självfal let under förutsättning av vederbörlig ratifikation enligt stadgans art. 110. Det andra av de båda alternativen gäller väsentligen Polen, som deltagit i deklarationen av år 1942 men icke var representerat i San Francisco. De neutrala staterna, som icke voro inbjudna till San Francisco-konferensen, kunna sålunda icke bliva ursprungliga medlemmar av organisationen. Med lemskap kan emellertid enligt
art. i,
mom. 1, sedermera erhållas av »alla
andra fredsälskande stater, vilka åtaga sig de förpliktelser som denna stad ga ålägger och enligt organisationens uppfattning kunna och vilja uppfylla dessa förpliktelser». Vilka stater som skola anses vara »fredsälskande», be stämmes givetvis av organisationen. Den kommission som vid San Francisco- konferensen behandlade hithörande frågor förklarade emellertid enhälligt, att stater, vilkas regimer upprättats med militärt stöd av de förenade natio nernas motståndare under kriget (såsom Spanien), icke skulle kunna upp tagas i organisationen, så länge dessa regimer stannade vid makten. Av större vikt äro d^ i samma artikels andra punkt införda reglerna örn sättet för upptagande av nya medlemmar. En stat blir medlem av organisationen ge nom ett beslut av generalförsamlingen, dock att delta beslut kan fattas endast efter tillstyrkan av säkerhetsrådet. Generalförsamlingens beslut kräver i detta fall enligt art. 18 två tredjedelars majoritet. För tillstyrkan av säkerhets rådet gälla de allmänna reglerna (art. 27), att sju medlemmar, däribland samtliga ständiga medlemmar, äro ense; var och en av de fem stormakterna i rådet kan alltså inlägga veto mot upptagandet av en ny medlem i organisa tionen.
14
Enligt
art. 5
kan generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet
(enligt nyss berörda ordning för beslut) avstänga en medlem från medlem skapet åtföljande rättigheter, då förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder av säkerhetsrådet vidtagits mot ifrågavarande medlem. En stat kan alltså jämlikt denna föreskrift förbliva medlem av organisationen men gå förlustig sin rätt att medverka vid beslut och sina rättigheter i övrigt. En dylik suspen sion kan upphävas av säkerhetsrådet ensamt genom i förut nämnd ordning fattat beslut; denna föreskrift förklaras av önskan att möjliggöra ett snabbt beslut örn återinsättande av en stat i dess rättigheter, t. ex. örn en ny rege ring, som är villig att följa organisationens grundsatser, efterträtt en treds- kande regering. — Några bestämmelser motsvarande de nu berörda funnos icke i Nationernas förbunds akt. Enligt denna kunde en medlem, som brutit mot sina förpliktelser enligt förbundsakten, uteslutas genom ett av rådet fattat beslut.
Art. 6
i Förenta Nationernas stadga bestämmer om uteslutning av medlem.
Sådan kan ske genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av sä kerhetsrådet (enligt förut berörda ordning för beslut), därest medlemmen »framhärdar i att kränka denna stadgas grundsatser». Vid San Francisco- konferensen motsatte man sig på flera håll denna bestämmelse, under beto nande av att suspension enligt art. 5 vore en mera effektiv form för reaktion mot en fördragsbrytande medlem; majoriteten ansåg dock, att en medlems stat, som systematiskt bröte mot sina förpliktelser, borde kunna helt uteslutas.
Enligt Nationernas förbunds akt kunde en medlem två år efter verkställd uppsägning utträda ur förbundet; den medlem, som icke antog beslutade ändringar i akten, upphörde därigenom att tillhöra förbundet.
Någon rätt att utträda ur organisationen stipuleras däremot icke i Förenta Nationernas stadga. Olika meningar gjordes i detta hänseende gällande på San Francisco-konferensen. Emellertid antog konferensen en resolution i frå gan, som kan betraktas som en auktoritativ tolkning av det enligt stadgan föreliggande rättsläget. Resolutionen framhåller, att medlemmarnas plikt är att stanna inom organisationen för att verka för dess syften, men förklarar tillika, att en medlem icke bör mot sin vilja tvingas att kvarstå. För vissa fall förutses ett utträde såsom naturligt. »Framför allt är det givet», heter det i resolutionen, »att utträden skulle bliva oundvikliga eller organisationen komma att upplösas, därest organisationen, svikande mänsklighetens för hoppningar, skulle visa sig ur stånd att upprätthålla freden eller kunde göra detta endast på rättens och rättvisans bekostnad. Ej heller skulle en medlem vara förpliktad att kvarstå i organisationen, örn hans rättigheter och skyldig heter ändrades genom en ändring i organisationens stadga, som han icke biträtt och som han finner sig ur stånd att antaga, eller om en stadgeändring, som på vederbörligt sätt antagits av erforderlig majoritet i generalförsam lingen eller vid en allmän konferens, icke uppnår den ratifikation som krä- ves för att giva ändringen laga kraft.» Den sista punkten torde särskilt taga sikte på den föreskrift i art. 109 enligt vilken en med två tredjedelars majori tet av medlemmarna antagen stadgeändring icke träder i kraft, med mindre
15
den ratificerats av alla ständiga medlemmar i säkerhetsrådet — en föreskrift som alltså åt varje ständig rådsmedlem ger vetorätt mot ändringar i orga nisationens stadgar.
Organ. Kapitel III.
Ur formellt organisatorisk synpunkt företer Förenta Nationerna stora lik heter med Nationernas förbund. Enligt förbundsakten utövades Nationernas förbunds verksamhet genom en församling, bestående av representanter för alla medlemsstater, ett råd med dels självskrivna och permanenta, dels av församlingen periodiskt valda medlemmar och ett ständigt sekretariat; här till kom senare den fasta mellanfolkliga domstolen, vars upprättande förut sågs i förbundsakten men som i viktiga hänseenden hade en i förhållande till förbundet fristående organisation. Enligt Förenta Nationernas stadga
(art. 1)
äro organisationens huvudorgan en generalförsamling, ett säkerhetsråd, ett ekonomiskt och socialt råd, ett förvaltarskapsråd, en internationell domstol samt ett sekretariat. De organ som måste betraktas som de mest centrala, generalförsamlingen och säkerhetsrådet, äro uppbyggda enligt i huvudsak samma grundsatser som motsvarande organ inom Nationernas förbund.
Beträffande församlingens och rådets inbördes förhållande äro emellertid skiljaktigheterna mellan Nationernas förbund och Förenta Nationerna bety dande. Huvudregeln i förbundsakten var, att församlingen och rådet ägde samma kompetensområden och kunde upptaga samma frågor till behand ling. Bestämmelserna örn de båda organens allmänna befogenheter voro lika lydande; båda förklarades behöriga »att till behandling upptaga varje fråga, som faller inom förbundets verksamhetsområde eller som berör världsfre den». Denna grundsats modifierades i vissa hänseenden genom förbunds- aktens specialbestämmelser, och man kunde därför skilja mellan fall, då båda organen voro behöriga (konkurrerande kompetens), fall, då samverkan dem emellan förutsattes (gemensam kompetens), och fall, då församlingen, respektive rådet i princip ägde exklusiv behörighet. Förenta Nationernas stadga utgår däremot, generellt och något förenklat uttryckt, från att säker hetsrådet har att handla, när det gäller upprätthållande av fred och säkerhet samt biläggande av mellanfolkliga tvister, medan generalförsamlingen, vad dessa viktiga områden beträffar, är ett huvudsakligen deliberativt organ. Säkerhetsrådet träder över huvud starkare i förgrunden inom Förenta Natio nerna än rådet inom Nationernas förbund. Det är emellertid att märka, att San Francisco-konferensen på flera punkter stärkte generalförsamlingens ställning utöver vad som föreslagits i Dumbarton Oaks, ett förhållande som är ägnat att väcka tillfredsställelse särskilt bland de mindre staterna.
Kap. lil innehåller ytterligare två bestämmelser örn organisationens upp byggnad. Enligt art. 7, mom. 2, kunna nya organ upprättas, då så befinnes nödvändigt. Principbeslut härom torde jämlikt ari. 18, i den mån nya utgif
ter icke uppstå för förbundet, kunna fattas av generalförsamlingen med enkel majoritet; därest en ändring i budgeten fordras, kriives två tredjedelars majo
16
ritet. I
art. 8
stadgas, att Förenta Nationerna icke skall fastställa några be
gränsningar i fråga om mäns och kvinnors befogenhet att på likställighetens grund medverka inom organisationen och dess särskilda institutioner. Där med bindes icke medlemsstaternas handlingsfrihet, men organisationen som sådan utgår från principen om lika rättigheter för män och kvinnor.
Generalförsamlingen. Kapitel IV.
Till generalförsamlingen höra samtliga medlemmar av Förenta Nationerna; varje medlem kan ha högst fem ombud i församlingen (mot tre i Nationer
nas förbunds församling) men har vid beslut en röst
(art. 9
och art. 18).
Medan i Nationernas förbunds församling i regel enhällighet krävdes för be slut utom i procedurfrågor och vid val, kunna i generalförsamlingen i regel beslut fattas med enkel majoritet, alltså av flertalet närvarande och röstande medlemmar
(art. 18).
1 »viktiga frågor» fordras dock enligt art. 18 två tred
jedelars majoritet. Till denna kategori höra en rad uppräknade frågor, av vilka flera i det föregående berörts: förslag rörande upprätthållandet av inter nationell fred och säkerhet, val av icke ständiga medlemmar i säkerhetsrådet, val av medlemmar i det ekonomiska och sociala rådet, val av vissa medlem mar i förvaltarskapsrådet (art. 86, mom. 1 c), upptagande av nya medlem mar i organisationen, suspenderande av medlemskapet åtföljande rättigheter och privilegier, uteslutning av medlemmar, frågor rörande förvaltarskaps- systemets tillämpning samt budgetfrågor. Genom beslut med enkel majoritet kan generalförsamlingen fastställa, att andra kategorier av frågor än de nu nämnda skola avgöras med två tredjedelars majoritet.
Enligt en speciell bestämmelse
(art. 19)
får medlem, som ej fullgjort sina
finansiella åligganden till organisationen, ej utöva rösträtt i generalförsam lingen, örn de oguldna beloppen sammanlagt uppgå till värdet av medlem mens fastställda bidrag till organisationen under de två sistförflutna hela åren, dock att generalförsamlingen kan medgiva en sådan medlem att rösta, därest uraktlåtenheten att betala föranletts av omständigheter över vilka ve derbörande stat ej kunnat råda.
Enligt bestämmelserna om förfarandet
(artiklarna 20
—
22)
skall generalför
samlingen regelbundet sammanträda varje år. Extra möten kunna därjämte hållas, då omständigheterna så kräva; dylika möten skola sammankallas av generalsekreteraren på hemställan av säkerhetsrådet eller flertalet av Förenta Nationernas medlemmar. Generalförsamlingen antager själv sin arbetsord ning och väljer president för varje möte; man utgick vid San Francisco- konferensen från att generalförsamlingens möten, utom i exceptionella fall, skulle vara offentliga. Församlingen kan tillsätta sådana biträdande organ som den anser nödvändiga för fullgörande av sina uppgifter.
Beträffande generalförsamlingens funktioner och befogenheter märkas i främsta rummet de bestämmelser enligt vilka församlingen har att behandla frågor rörande internationell fred och säkerhet och som sålunda på skilda
17
punkter avgränsa församlingens kompetens gentemot säkerhetsrådets. I hu vudsak är, såsom redan framhållits, generalförsamlingens verksamhet på detta område av deliberativ karaktär, medan handlandet, och särskilt avgö randet i fråga örn vidtagande av tvångsåtgärder, ankommer på säkerhets rådet.
Den första och mest centrala bestämmelsen rörande generalförsamlingens kompetens är
art. 10:
generalförsamlingen är behörig att dryfta varje fråga
eller angelägenhet, som faller inom stadgans ram eller hänför sig till befogen heter och uppgifter tillkommande något organ som avses i stadgan samt att, med visst undantag, framlägga förslag i dylika frågor och angelägenheter antingen för Förenta Nationernas medlemmar eller för säkerhetsrådet eller för både medlemmarna och säkerhetsrådet. Denna regel giver i princip gene ralförsamlingen de vidast tänkbara rättigheter att debattera och genom för slag uttala sin mening i frågor inom organisationens hela verksamhetsom råde. Särskilt ett viktigt undantag från den allmänna grundsatsen finnes dock. Enligt
art. 12, mom. 1,
får generalförsamlingen, under det att säker
hetsrådet fullgör sina stadgeenliga uppgifter i fråga örn viss tvist eller visst förhållande (sakläge), icke framlägga något förslag rörande denna tvist eller detta förhållande annat än på säkerhetsrådets egen hemställan. Detta innebär, för att nämna det mest väsentliga fallet, att generalförsamlingen är hindrad att framställa förslag beträffande en tvist, som är föremål för säker hetsrådets handläggning. Härigenom har man velat undvika en konkurrens mellan de båda organen i konkreta frågor, då en dylik konkurrens — såsom erfarenheterna från Nationernas förbund givit vid handen — skulle kunna leda till komplikationer och svårigheter. Generalförsamlingen är visserligen icke hindrad att överlägga om vederbörande fråga, men den kan icke genom att framlägga ett förslag uttala sin mening i densamma. Detta förbud faller bort, därest säkerhetsrådet självt begär ett förslag från generalförsamlingens sida och sålunda till församlingens förmån frivilligt avstår från sin mono polrätt. Till nu nämnda undantag från principen i art. 10 ansluter sig ett annat (art. 11, mom. 2), som skall beröras i det följande.
I
art. 11
givas i anslutning till det allmänna stadgandet i art. 10 ytterligare
bestämmelser rörande generalförsamlingens kompetens. Församlingen äger taga ställning till de allmänna grundsatserna för internationellt samarbete vid upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, däribland principer na för genomförande av nedrustning och reglering av rustningarna, samt att beträffande dessa grundsatser framlägga förslag till medlemmarna eller till säkerhetsrådet eller till bådadera. Här antydes alltså möjligheten av en in ternationell begränsning av rustningarna på Förenta Nationernas initiativ. Till denna bestämmelse anknyter ett stadgande i art. 26, som uppdrager åt säkerhetsrådet att utarbeta planer i rustningsfrågan. Ifrågavarande regler äro mindre positivt formulerade än motsvarande föreskrifter i Nationernas förbunds akt; i denna förklarades en begränsning av rustningarna nödvän dig, och rådet ålades afl taga initiativ härtill.
Enligt samma artikel (mom. 2) tiger generalförsamlingen dryfta värjo fråga
18
rörande upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, som hänskju ta till densamma av en medlemsstat, av säkerhetsrådet eller av stat, som ej är medlem (jfr art. 35, mom. 2); även här stadgas uttryckligen rätt för för samlingen att med det i art. 12 angivna undantaget framlägga förslag för berörda stat eller stater, för säkerhetsrådet eller både för vederbörande stat eller stater och säkerhetsrådet. Dock är generalförsamlingen skyldig att, före eller efter frågans dryftande, till säkerhetsrådet hänskjuta alla frågor, vilka kräva »handling» från organisationens sida. Därmed stadgas ännu ett un dantag från grundsatsen om generalförsamlingens generella förslagsrätt; un dantaget, som tydligen avser vidtagande av tvångsåtgärder enligt kap. VII, är en konsekvens av säkerhetsrådets i nämnda kapitel stadgade exklu siva befogenhet på detta område. I viss mån är stadgandet oklart; då det talas om frågor, »vilka påkalla handling», uppstår spörsmålet, huru ett konstaterande av denna nödvändighet skall komma till stånd. Denna svå righet löses emellertid genom en följande bestämmelse (morn. 3), enligt vilken generalförsamlingen äger fästa rådets uppmärksamhet på förhållan den, som äro ägnade att sätta internationell fred och säkerhet i fara. Nu berörda bestämmelser, jämte det förut refererade stadgandet i art. 12, tor de giva vid handen, att generalförsamlingen, därest en aktion enligt kap. VII bör ifrågakomma, antingen får fästa rådets uppmärksamhet på saken, eller också, örn frågan redan upptagits av rådet, måste underlåta att på nå got sätt taga ståndpunkt. Strängt taget synes alltså den diskuterade undan tagsbestämmelsen i slutet av art. 11, mom. 2, vara överflödig. — I art. 11 betonas slutligen (mom. 4) det självfallna förhållandet, att vad som i denna artikel sägs om generalförsamlingens befogenheter ej inskränker den all männa räckvidden av art. 10.
Som ett utförande i detalj av principen i art. 10 ter sig även
art. 14.
Enligt
denna artikel är generalförsamlingen — såsom alltid med iakttagande av bestämmelserna i art. 12 — behörig att föreslå åtgärder för fredlig reglering av varje sakläge, oavsett dess ursprung, som den anser kunna skada den allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan, däri inbegripet förhållanden, som uppkommit till följd av kränkning av de bestämmelser i stadgan som angiva Förenta Nationernas ändamål och grund satser. Församlingens förslagsrätt omfattar alla mellanfolkliga förhållanden, som kunna vara farliga för den allmänna välfärden eller nationernas förbin delser, oberoende av örn de sammanhänga med bestående fördrag eller icke.
Till de berörda bestämmelserna örn generalförsamlingens kompetens i frå gor rörande fred och säkerhet sluta sig andra, som giva församlingen rätt att- kontinuerligt behandla och uttala sig om säkerhetsrådets verksamhet på sam ma område. Enligt
art. 12, mom. 2,
skall generalsekreteraren med säkerhets
rådets samtycke vid varje sammanträde lämna generalförsamlingen medde lande om de ärenden rörande upprätthållande av fred och säkerhet som äro föremål för säkerhetsrådets behandling samt likaledes till församlingen eller, därest denna ej är samlad, till organisationens medlemmar omedelbart lämna uppgift örn de ärenden av denna art som av säkerhetsrådet slutbe
19
handlats. Vidare skall församlingen enligt
art. 15, mom. 1,
taga del av årliga
och särskilda rapporter från säkerhetsrådet; dessa rapporter skola inne fatta redogörelse för de åtgärder som säkerhetsrådet beslutit eller vidta git för att bevara internationell fred och säkerhet. Av de allmänna regler na örn generalförsamlingens kompetens framgår, att församlingen äger rätt att överlägga och framlägga förslag i anslutning till säkerhetsrådets rap porter med det beaktansvärda undantaget, att den icke får avgiva förslag i en fråga, som är under behandling i säkerhetsrådet. I San Francisco före slogs införandet av en speciell bestämmelse örn att generalförsamlingen, när den tager del av rapporterna, skulle kunna uttala sitt gillande, respektive ogillande av säkerhetsrådets verksamhet samt till rådet rikta särskilda re kommendationer. Häremot anfördes bl. a., att säkerhetsrådet, örn en så dan föreskrift antoges, skulle framstå som ett generalförsamlingen under ordnat organ. Det har emellertid allmänt framhållits, att generalförsamling en självfallet är oförhindrad att utnyttja sina allmänna befogenheter på det särskilda sätt, varom i förslagen var tal.
En sammanfattning av bestämmelserna örn generalförsamlingens befogen heter i frågor rörande fred och säkerhet ger följande resultat:
1) I princip är församlingen behörig att behandla alla dylika frågor, som falla inom stadgans ram, och att i desamma avgiva förslag (art. 10).
2) Genom särskilda bestämmelser understrykes församlingens rätt att taga ställning
a) till de allmänna principerna för internationellt samarbete inklu sive frågan örn rustningsreglering och nedrustning (art. 11, mom. 1),
b) till särskilda frågor om upprätthållande av fred och säkerhet (art. 11, mom. 2),
c) till förhållanden, som kunna skada den allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan (art. 14).
3) Säkerhetsrådet är skyldigt att avgiva rapporter över sin verksamhet till generalförsamlingen, och denna har rätt att taga ställning till rapporterna och i dessa behandlade frågor (art. 12, mom. 2; art. 15, mom. 1).
4) Ett undantag från dessa allmänna regler utgör bestämmelsen, att gene ralförsamlingen icke, örn ej säkerhetsrådet det begär, får framställa förslag beträffande bestämda tvister eller saklägen, som äro under behandling i sä kerhetsrådet (art. 12, mom. 1). Ett annat undantag ligger däri, att general församlingen icke kan besluta en »handling», en tvångsåtgärd, från organi sationens sida utan endast äger att fästa rådets uppmärksamhet på förhål landen, som synas farliga för internationell fred och säkerhet (art. 11, mom. 3).
Vissa bestämmelser i stadgan framhäva generalförsamlingens funktioner i fråga örn överläggning och framställande av förslag på andra områden än det nu berörda. Enligt
art. 13
skall generalförsamlingen taga initiativ lill ut
redningar och framlägga förslag i syfte dels att befordra internationellt sam arbete på det politiska området och främja den internationella rättens fort gående utveckling och dess kodifiering, dels alt befordra internationellt sam
20
arbete i fråga om ekonomiska, sociala och kulturella frågor, undervisning och hälsovård samt bidraga till att förverkliga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion. Generalförsamlingens befogenhet att upptaga dylika frågor framgår redan av art. 10, men här inskärpes alltså församlingens plikt att taga initiativ för att förverkliga organisationens ändamål i dessa hänseenden. Vidare erinras i kap. IV om de ytterligare befogenheter, som generalförsamlingen äger i avseende på organisationens sociala och ekono miska verksamhet samt förvaltarskapssystemet (art. 13, mom. 2;
art. 16);
bl. a. skall generalförsamlingen välja medlemmar i det ekonomiska och so ciala rådet och vissa medlemmar av förvaltarskapsrådet samt gentemot båda dessa råd utöva kontrollerande funktioner (jfr kapitlen IX, X, XII och XIII). Generalförsamlingen skall över huvud taga del av rapporter från alla Förenta Nationernas organ
(art. 15, morn. 2).
Åtskilliga av generalförsamlingens funk
tioner — t. ex. vid inval, suspenderande och uteslutning av medlem, vid val av icke ständiga medlemmar i säkerhetsrådet — lia redan berörts; andra funktioner — t. ex. vid ändringar i organisationens stadga — komma i det följande att behandlas. I detta sammanhang må ytterligare nämnas, att gene ralförsamlingen skall granska och fastställa organisationens budget och be stämma den proportion i vilken medlemmarna skola bidraga till kostna derna för organisationen
(art. 17,
momenten 1 och 2). Generalförsamlingen
skall också ha överinseendet över vissa i anslutning till organisationen verk samma fackorgans finanser (art. 17, mom 3; jfr art. 57).
Under debatterna kring den nya internationella organisationen har ofta hävdats, att generalförsamlingen, som innesluter alla medlemsstater, borde lia mera vidsträckt kompetens, särskilt i fråga örn upprätthållandet av inter nationell fred och säkerhet. I San Francisco framställdes i anslutning till denna tankegång förslag arn att generalförsamlingen skulle få samma befo genheter som säkerhetsrådet på detta område eller att säkerhetsrådet skulle underkastas en mera permanent och ingående kontroll från generalförsam lingens sida. Häremot anfördes behovet av att koncentrera makten att av värja våldsamma konflikter hos rådet, som genom sin fåtalighet, sin per manens och sitt starka stormaktsinslag ansågs kapabelt att handla snabbt och effektivt. Från skilda håll har understrukits, att generalförsamlingen, trots säkerhetsrådets primära roll vid fredens och säkerhetens upprätthål lande, har en utomordentligt stark ställning inom organisationen. Särskilt betonas, att församlingen genom sin sammansättning och sina — åtminstone i huvudsak offentliga — överläggningar bör kunna tjänstgöra som organ för eller skapare av en världsopinion och därigenom få ett avgörande inflytande på organisationens verksamhet. I den förut omnämnda amerikanska Tallpor ten till presidenten uttalas, att generalförsamlingen intager en central po sition inom organisationen. »Ehuru den icke kan inkräkta på de funktioner som i säkerhetsfrågor uttryckligen anförtrotts åt säkerhetsrådet kommer den icke desto mindre att utöva stor auktoritet och stort inflytande inom alla organisationens verksamhetsgrenar och att påverka utvecklingen av rikt
21
linjerna för hela organisationens politik.» Det påpekas vidare, att säkerhets rådets funktioner äro väsentligen politiska och innefatta rätt att, då så ford ras, genomföra tvångsåtgärder, medan generalförsamlingen skall bemöda sig örn konstruktiva lösningar av internationella problem, som beröra alla om råden av mänskliga förbindelser. »Generalförsamlingen kan därför antagas komma att av alla folk betraktas som det forum genom vilket deras intressen effektivt kunna klarläggas och befrämjas.» Den officiella engelska kommen taren, i vilken den holländska propositionen örn anslutning till Förenta Na tionerna instämmer, betonar, att generalförsamlingen har en dominerande ställning i allt utom i frågor rörande säkerhetens bevarande; församlingen kommer, om den klokt utnyttjar sina befogenheter, »att bliva ett viktigt medel för skapande av en världsopinion till vilken det för varje stat är farligt att icke taga hänsyn». Den norska propositionen i anslutningsfrågan hävdar, att generalförsamlingens förslag komma att få den största betydelse, trots att de icke äro rättsligen bindande. Även om dessa och andra liknande uttalanden i viss mån färgas av önskan att tillbakavisa den kritik som riktats mot generalförsamlingens jämförelsevis undanskjutna ställning i frågor rö rande fred och säkerhet, torde de i huvudsak riktigt angiva församlingens av sedda plats i den nya organisationen.
Säkerhetsrådet. Kapitel Y.
Enligt akten för Nationernas förbund skulle förbundets råd bestå av »om bud för de allierade och associerade huvudmakterna samt för fyra andra medlemmar av förbundet»; de senare skulle väljas av förbundets församling. Syftet var alltså, att de fem allierade stormakterna — Frankrike, Förenta Staterna, Italien, Japan och Storbritannien — skulle äga fasta rådsplatser. I realiteten kom rådet till en början, eftersom Förenta Staterna icke inträdde i förbundet, att bestå av lika många ständiga som tillfälliga medlemmar. Se dermera undergick rådets sammansättning en rad förändringar; enligt för- bundsakten kunde nya rådsplatser upprättas genom beslut av rådet med bifall av församlingens majoritet. Stormakter erhöllo vid inträde i förbundet ständiga rådplatser (Tyskland 1926, Sovjetunionen 1934). I huvudsak inne buro ändringarna emellertid, att antalet tillfälliga, av mindre stater inne havda rådsplatser ökades i förhållande till antalet ständiga, av stormakter besatta platser. Vid det andra världskrigets utbrott år 1939, sedan Tyskland, Japan och Italien utträtt ur förbundet, sutto i rådet tre stormakter ■—- Stor britannien, Frankrike och Sovjetunionen — samt tolv mindre stater. Vid de tillfälliga rådsplatsernas besättande tillämpades enligt år 1926 antagna regler i princip ett slags rotationssystem. Ett antal medlemmar i rådet valdes årligen för en period av tre år; omval omedelbart efter en valperiod kunde icke ske annat än efter särskilt beslut av församlingen, fattat med två tredje delars majoritet. I ett beslut av år 1922 sades det vara önskvärt, att försam lingen vid val av icke ständiga medlemmar i rådet toge hänsyn lill »världens
22
huvudsakliga geografiska uppdelning, till de stora etniska grupperna, till de skilda religiösa traditionerna, till de skilda civilisationstyperna och till de viktigaste ekonomiska tillgångarna». 1 praktiken omvaldes gång efter annan vissa mellanstora stater, såsom Polen och Spanien, varför en grupp av halvt permanenta rådsplatser faktiskt uppstod.
Efter i det stora hela samma principer är säkerhetsrådet i Förenta Natio nerna uppbyggt. »Säkerhetsrådet består», heter det i
art. 23, morn. 1,
»av
elva medlemmar av Förenta Nationerna. Republiken Kina, Frankrike, De Socialistiska Rådsrepublikemas Union, Det Förenade Konungariket Stor britannien och Nordirland och Amerikas Förenta Stater skola vara stän diga medlemmar av säkerhetsrådet. Generalförsamlingen utser sex andra med lemmar av Förenta Nationerna att vara icke ständiga medlemmar av säker hetsrådet, varvid särskild hänsyn skall tagas dels i första hand till medlem marnas insatser för upprätthållande av internationell fred och säkerhet samt för organisationens övriga ändamål, dels även till en skälig geografisk fördel ning.»
Art. 23, mom. 2,
stadgar, att de icke ständiga medlemmarna skola utses
för en tid av två år. Vid det första valet skola dock tre medlemmar utses för en tid av ett år; resultatet härav blir, att platserna sedermera komma att be sättas enligt principen om successiv förnyelse, med val av tre medlemmar varje år. Avgående medlem kan ej omedelbart omväljas.
Stormakterna, de ständiga medlemmarna, få alltså rent numerärt en syn nerligen stark ställning inom säkerhetsrådet, även örn de icke, såsom en ligt den ursprungliga planen för Nationernas förbund, utgöra majoritet i det samma; framför allt säkras emellertid dessa makters dominerande inflytande genom de omröstningsbestämmelser som längre fram skola behandlas. På konferensen i San Francisco gjorde vissa representanter gällande, att stän diga rådsplatser över huvud icke borde inrättas utan att rådet i sin helhet skulle väljas av generalförsamlingen. 1 allmänhet utgick man emellertid frän att en särställning för stormakterna i detta hänseende vore nödvändig, efter som de funktioner vilka tillkomma säkerhetsrådet kräva, att dettas samman sättning någorlunda motsvarar de reella maktförhållandena: ansvaret för fredens och säkerhetens bevarande måste i särskild grad åvila de stater som genom sina resurser äro i stånd att uppbära detta ansvar. Vad de icke stän diga rådsplatserna beträffar är främst att märka, att den s. k. rotationsprin- cipen är bestämdare fastslagen än i Nationernas förbund, så till vida som under inga förhållanden en stat, vars mandat utlöpt, omedelbart kan om väljas. Det primära direktivet för utseende av rådsmedlemmar, nämligen att hänsyn skall tagas till medlemmarnas insatser för förbundet, avser enligt debatten i San Francisco i främsta rummet att betona de mellanstora stater nas speciella anspråk på representation. Uppenbart är likväl, att enligt den ifrågavarande bestämmelsen hänsyn jämväl bör tagas till staternas lojalitet mot organisationen och deras aktivitet i överensstämmelse med organisatio nens syften. Föreskriften, att vid val av medlemmar i säkerhetsrådet även geografiska synpunkter böra beaktas, anknyter nära till Nationernas förbunds refererade beslut av år 1922. Slutligen må understrykas, att bestämmelserna
23
om rådets sammansättning äro mera fullständigt utformade i den nya orga nisationens stadga än i Nationernas förbunds akt. Säkerhetsrådet kan därför icke utökas, fördelningen av de ständiga rådsplatserna icke ändras, reglerna om val av tillfälliga rådsmedlemmar icke modifieras utan en revision av or ganisationens stadga.
Kap. V innehåller åtskilliga bestämmelser om säkerhetsrådets arbetssätt och därmed sammanhängande spörsmål. Varje medlem av rådet skall före trädas av ett ombud och har en röst
(art. 23, mom. 3; art. 27, mom. 1).
Sä
kerhetsrådet skall organiseras på så sätt, att det kan vara i oavbruten funk tion. Varje medlem av säkerhetsrådet skall för detta ändamål ständigt vara representerad vid organisationens säte
(art. 28, mom. t).
Detta stadgande,
som betingas av säkerhetsrådets plikt att ingripa för tryggande av fred och säkerhet, innebär, att rådet får en helt annan fasthet än Nationernas förbunds råd, som sammanträdde efter särskild kallelse minst en gång om året. Där jämte fastställes, att säkerhetsrådet skall hålla periodiska sammanträden, vid vilka medlemsstaterna kunna representeras av en medlem av regeringen eller av annan särskild representant
(art. 28, mom. 2);
karakteristiskt är, att
vid dessa sammanträden representation genom en regeringsledamot betraktas som det normala. Säkerhetsrådets sammanträden kunna, örn detta enligt rå dets mening är ägnat att underlätta dess verksamhet, hållas på annan plats, än där organisationen har sitt säte
(art. 28, mom. 3).
Säkerhetsrådet kan till
sätta de biträdande organ som det anser nödvändiga för fullgörande av sina uppgifter
(art. 29).
Det antager självt sin arbetsordning, däri inbegripet be
stämmelser örn sättet för utseende av ordförande (
art. 30).
I vissa fall äga
stater, som icke äro medlemmar av rådet, rätt att deltaga i förhandlingarna ehuru ej i besluten. Sålunda må varje medlem av Förenta Nationerna utan rösträtt deltaga i överläggningen om varje fråga vilken enligt rådets mening särskilt berör vederbörande medlems intressen
(art. 31).
Både medlem av or
ganisationen och utanför denna stående stat, som är part i av säkerhetsrådet behandlad tvist, skola inbjudas att utan rösträtt deltaga i säkerhetsrådets överläggning örn tvisten; säkerhetsrådet är behörigt att fastställa de betingel ser under vilka stater, som icke äro medlemmar av organisationen, på detta sätt skola få deltaga
(art. 32;
jfr även art. 44).
Mera konkreta och utförliga bestämmelser örn säkerhetsrådets funktioner givas icke i kap. V utan först i de följande avsnitten av stadgan (särskilt kapitlen VI, VII och VIII). Kap. V innehåller emellertid en allmän deklara tion örn de uppgifter och befogenheter som tillkomma säkerhetsrådet. »I syfte att trygga ett snabbt och effektivt inskridande från Förenta Nationernas sida överlåta medlemmarna på säkerhetsrådet huvudansvaret för upprätthål lande av internationell fred och säkerhet och samtycka till att säkerhets rådet vid fullgörandet av sina ur detta ansvar härrörande förpliktelser hand lar å medlemmarnas vägnar»
(art.
24,
morn. 1).
Härmed klargöres, att i lråga
örn fredens och säkerhetens tryggande Förenta Nationernas makt koncentre ras hos säkerhetsrådet och att detta får rätt att enligt organisationens syften leda medlemsstaternas handlande. De närmast följande bestämmelserna inne
24
bära huvudsakligen en följdriktig tillämpning av denna principförklaring. Enligt
art. 24, mom. 2,
skall säkerhetsrådet vid fullgörandet av sina förplik
telser handla i överensstämmelse med Förenta Nationernas ändamål och grundsatser; därjämte gives en hänvisning till de kapitel som närmare fast ställa säkerhetsrådets befogenheter. I
art. 24, mom. 3,
erinras örn säkerhets
rådets plikt att underställa generalförsamlingen rapporter.
Art. 25
förklarar,
att »Förenta Nationernas medlemmar samtycka till att godtaga och verkställa säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse med denna stadga». Enligt
art. 26
skall säkerhetsrådet, i syfte att främja upprättande och upprätthållande av internationell fred och säkerhet och under iakttagande av att världens mänsk liga och ekonomiska tillgångar i minsta möjliga mån tagas i anspråk för rustningsändamal, utarbeta planer för ett system till reglering av rustning arna att underställas Förenta Nationernas medlemmar; härvid skall säker hetsrådet erhålla bistånd av det militära stabsutskott varom stadgas i art. 47.
Fragan örn sättet för fattande av beslut inom säkerhetsrådet har varit det mest svårlösta och omstridda av alla spörsmål, som förelegat vid den nya organisationens utformning. I Nationernas förbund krävdes i regel enhällig het inom rådet för beslut, dock att i tvister behandlade enligt art. 15 par terna icke Engö deltaga i rådets avgörande. Dumbarton Oaks-förslaget läm nade frågan örn omröstning inom säkerhetsrådet öppen. Man har emellertid under förarbetena till Förenta Nationernas stadga varit ense örn att enhällig het icke borde fordras, då därmed säkerhetsrådets förmåga av effektiv hand ling i hög grad skulle beskäras. Det resultat som nåddes i San Francisco på basis av den s. k. Jalta-formeln (se s. 6) innebär
(art. 27, momenten 2
och 3),
att beslut i procedurfrågor kräva, att sju medlemmar äro ense; någon
skillnad göres på denna punkt icke mellan ständiga och andra rådsmedlem mar. För beslut av säkerhetsrådet i alla andra frågor kräves bifall av sju medlemmar, däribland alla de ständiga medlemmarna; alla stormakter och minst två andra stater måste sålunda vara eniga, för att ett resultat skall uppnås. Från denna regel stadgas undantag, så till vida som part i tvist skall avhålla sig från deltagande i omröstning vid fattande av beslut enligt kap. VI (om fredlig lösning av tvister) och art. 52, mom. 3 (lösning av lokala tvister).
Ett uttalande rörande tolkningen av dessa bestämmelser gjordes vid San Francisco-konferensen av samtliga stormakter. Att säkerhetsrådet i procedur frågor kan besluta med sju röster, avgivna av vilka medlemmar som helst, innebär, att på detta sätt avgöranden kunna komma till stånd i fråga örn exempelvis antagande eller ändring av säkerhetsrådets arbetsordning, regle ring av sättet för utseende av ordförande, bestämmande av tid och plats för sammanträden, inbjudan till en utanför säkerhetsrådet stående medlem av organisationen att deltaga i förhandlingar, som speciellt beröra denna med lems intressen, inbjudan till part i en tvist, som behandlas av säkerhetsrådet, att deltaga i överläggningen rörande denna tvist. Vidare är det klart, att i samma ordning beslut kunna fattas om upptagande till behandling och debatt av en fråga om ingripande enligt kapitlen VI och VII; ingen medlemsstat
25
kan hindra, att själva frågan om en aktion från säkerhetsrådets sida prövas. Däremot ha de ständiga medlemmarna var för sig vetorätt, så snart det gäl ler beslut om inskridande av något slag från rådets sida, t. ex. anordnande av en undersökning rörande en uppkommen tvist, avgivande av ett förslag till tvistens lösning, vidtagande av tvångsåtgärder enligt kap. VII. Man har utgått från att alla beslut, som i sina konsekvenser kunna leda till nödvändig heten av tvångsåtgärder, skola fordra samstämmighet bland de ständiga med lemmarna. Dock är medlem av säkerhetsrådet skyldig att avhålla sig från deltagande i omröstning beträffande vissa tvister, där han själv är part; om en ständig medlem är part, kan alltså i detta fall beslut fattas under anslut ning av fyra ständiga och tre andra medlemmar. Men då det gäller tvångs åtgärder enligt kap. VII, är anslutning från de fem ständiga medlemmarnas sida under alla förhållanden ett villkor för beslut. Om t. ex. en av de stän diga medlemmarna gör sig skyldig till hot mot freden, fredsbrott eller an- greppshandling, kan följaktligen säkerhetsrådet icke ingripa, och hela orga nisationens aktionssystem träder ur funktion.
Vid San Francisco-konferensen och i andra sammanhang har detta för hållande utsatts för kritik. Man har särskilt hävdat, att säkerhetsrådet borde kunna framställa förslag till lösning av tvister, även örn någon av de ständiga medlemmarna -— som icke är part i frågan — vägrar att ansluta sig; det har också hävdats, att tvångsåtgärder enligt kap. VII borde kunna komma till stånd utan enhälligt samtycke av de ständiga medlemmarna. Genom stormak ternas vetorätt blir säkerhetsrådet, har det sagts, urståndsatt att handla just i de fall, då handling med tanke på fredens och säkerhetens upprätthållande ter sig mest nödvändig. Å andra sidan har framhållits, att ett inskridande, och alldeles särskilt en tvångsåtgärd, som beslötes under motstånd från en ständig medlems sida, i realiteten skulle kunna vara liktydig med en upplösning av organisationen. Belysande är den officiella engelska kommentarens motive ring till stadgan på denna punkt: »Endast då en tvångsåtgärd är nödvändig, kräves alltid fullständig enhällighet bland stormakterna . . . Det är ofrånkom ligt, att stormakternas samtycke kräves vid åtgärder i fall där dessa makter icke äro parter, ty de skola bära det huvudsakliga ansvaret för dessa åtgärder. Det är också tydligt, att en tvångsåtgärd icke kan från organisationens sida vidtagas mot en stormakt, utan att följden blir ett stort krig...» Men upprät tandet av Förenta Nationerna avser, säges det vidare, att förhindra uppkoms ten av en sådan situation i vilken en tvångsåtgärd mot en av organisationens stormakter skulle kunna komma i fråga. Stormakterna, liksom andra stater, godtaga i och med organisationen inskränkningar i sin handlingsfrihet och ett forum skapas inför vilket deras handlingar kunna diskuteras och klarläggas. »Sålunda beror Förenta Nationernas framgångsrika verksamhet på bevaran det av samstämmighet stormakterna emellan, naturligtvis icke i alla detaljer men i fråga om politikens stora riktlinjer. Örn denna samstämmighet allvarligt rubbas, kan sannolikt ingen bestämmelse i stadgan bliva av något större vär de. I ett sådant fall återtaga medlemmarna sin handlingsfrihet, ehuru de här vid säkerligen skola influeras av det förhållandet, att de arbetat tillsammans i
26
nära samförstånd för vidmakthållandet av internationell fred och säkerhet. Men man kan på goda grunder antaga, att stormakterna äro beslutna att und vika handlingar, som skulle omintetgöra deras samstämmighet, och att upp fylla de förpliktelser vilka de påtagit sig som medlemmar av Förenta Na tionerna.»
I bestämmelserna örn säkerhetsrådet fastställas antalet medlemmar och de stater vilka skola äga ständiga rådsplatser; föreskrifterna om omröst- ningssättet utgå från detta förhållande. En självfallen konsekvens härav synes vara, att en förändring av säkerhetsrådets stadgeenliga sammansätt ning, närmast genom en stormakts utträde ur organisationen, medför, att rådets befogenheter och medlemmarnas förpliktelser att följa dess direktiv automatiskt bortfalla.
Fredlig lösning av internationella tvister. Kapitel YL
En världsorganisation för fred och säkerhet måste uppenbarligen innefatta anordningar för lösning av internationella tvister. Föreskrifter om dylika anordningar funnos i Nationernas förbunds akt, och föreskrifter av detta slag återfinnas också i Förenta Nationernas stadga.
Förbundsaktens bestämmelser om lösning av internationella tvister voro utformade efter två skilda linjer, som dock i praktiken icke alltid höllos i sär utan i viss mån sammanflöto. Enligt art. 11, mom. 2, ägde förbundets medlemmar fästa församlingens eller rådets uppmärksamhet på varje om ständighet, berörande de internationella förbindelserna, som hotade att störa freden eller det goda samförståndet mellan folken. På grund av denna be stämmelse kunde rådet eller församlingen till behandling medelst ett för likningsförfarande upptaga internationella tvister, även örn de icke inne- bure något direkt hot mot freden. Å andra sidan innefattade artiklarna 12—15 bestämmelser örn ett system för behandling av tvister, vilka syntes kunna leda till brytning. Det karakteristiska draget i detta system var dess nära samband med bestämmelsen i art. 16 om de sanktionsåtgärder som skulle vidtagas mot den stat som grep till krig i strid med sina förpliktelser enligt förbundsakten. Enligt art. 12 var medlem av förbundet skyldig att, innan den grep till krig, söka få tvisten löst på någon av de vägar förbundsakten anvisade: skiljedom, respektive rättsligt avgörande eller rådets prövning. Av art. 13 framgick, att tvists hänskjutande till skiljedom eller rättsligt avgöran de icke var obligatoriskt enligt förbundsakten ens i fråga om s. k. rättstvister men att, om en tvist avgjorts på dylikt sätt, det var förbjudet att gripa till krig mot stat, som ställde sig utslaget till efterrättelse. Enligt art. 15 skulle tvist, som icke lösts på annat sätt och som syntes kunna leda till brytning, hänskjutas till rådet, som hade att åvägabringa förlikning. Rådets förlik ningsförslag var lika litet som andra dylika bindande för parterna, men om det antagits enhälligt, de tvistande parternas röster icke inräknade, var det förbjudet att gripa till krig mot stat, som ställde sig förslaget till
27
efterrättelse. Sambandet mellan sanktionerna och det i artiklarna 12—15 anordnade systemet för fredlig lösning av internationella tvister var tyd ligen tvåfaldigt: å ena sidan skulle sanktionshotet förmå staterna att lösa sina tvister på fredlig väg, å andra sidan skulle den omständigheten, att en stat gripit till krig utan att först anlita någon av de metoder för fred lig lösning av tvister, som förbundsakten anvisade, elier gripit till krig mot en stat, som fogade sig efter det resultat som framkommit genom en av dessa metoder, tjäna som bevis för att förstnämnda stat brutit sina för pliktelser enligt förbundsakten och således skulle bliva föremål för sank- tionsåtgärder från förbundsmedlemmarnas sida. Ett sådant kriterium var desto nödvändigare, som det enligt förbundsakten ankom på medlemmarna själva att vid krigsutbrott bedöma, huruvida ett fall förelåge, då de voro skyldiga att tillgripa sanktioner (jfr s. 34).
I detta hänseende föreligger en betydelsefull skillnad mellan Nationernas förbunds akt och Förenta Nationernas stadga, i det att det enligt den sist nämnda lagts i säkerhetsrådets hand att med för medlemmarna bindande verkan bestämma, när och mot vem tvångsåtgärder skola tillgripas. Härav följer, att ett formellt samband mellan stadgans bestämmelser om tvångs åtgärder och om fredlig lösning av tvister icke är erforderligt liksom även att systemet för fredlig lösning av tvister i denna icke behöver vara så form- bundet eller förknippat med sådana rättsföljder som systemet i artiklarna 12—15 av förbundsakten. Detta hindrar icke, att ett visst reellt samband mel lan anordningarna för fredlig lösning av tvister och tvångsåtgärderna också inom den nya världsorganisationen torde vara ofrånkomligt. Hotet örn tvångsåtgärder lärer alltjämt tjäna som motiv för staterna att söka ernå lösning av sina inbördes tvister med fredliga medel, och man måste förut sätta, att säkerhetsrådet vid avgörandet av frågan, mot vilken stat even tuella tvångsåtgärder skola riktas, icke kan alldeles bortse från huru veder börande ställt sig till sin förpliktelse att anlita fredliga medel för lösning av den föreliggande tvisten (jfr s. 39).
I Förenta Nationernas stadga återfinnas bestämmelserna örn fredlig lösning av internationella tvister huvudsakligen i kap. VI (artiklarna 33—38). Be stämmelser, som beröra detta ämne, förekomma dock även på andra håll i stadgan, varvid särskilt bestämmelserna i kap. XIV örn den internationella domstolen äro att beakta. Vi skola här huvudsakligen uppehålla oss vid bestämmelserna i kap. VI med uppmärksammande av övriga bestämmel ser, i den mån detta för sammanhangets skull är nödvändigt.
Enligt
art. 33, mom. 1,
skola parterna i en tvist, vars fortbestånd är ägnat
att sälla upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i fara, i första hand söka uppnå en lösning därav genom förhandlingar, undersökningsförfa- rande, medling, förlikningsförfarande, skiljedom, rättsligt avgörande, anli tande av regionala organ eller avtal eller genom andra fredliga medel efter eget val.
Att Förenta Nationernas medlemmar skola lösa sina internationella tvis
28
ter med fredliga medel på sådant sätt att internationell fred och säkerhet samt rättvisan ej sättas i fara, är fastslaget redan i stadgans första kapitel, nämligen i art. 2, punkt 3. Förpliktelsen att lösa internationella tvister med fredliga medel åtogo sig staterna för övrigt också i Kellogg-pakten år 1928. I Nationernas förbunds akt motsvaras stadgans art. 33 närmast av art. 12. Att art. 33 i stadgan tillerkänner parterna frihet att välja mellan alla möjliga olika medel för fredlig lösning av tvister, under det att de i art. 12 av förbundsakten hänvisades till ett begränsat antal medel — skiljedom, rättsligt avgörande och rådets prövning •— innebär knappast någon verklig föränd ring, då art. 12 naturligtvis icke utgjorde hinder för att parterna anlitade vilka metoder som helst, om blott tvisten löstes på fredlig väg. De i art. 12 angivna metoderna voro de yttersta medel som medlemsstaterna hade att tillgripa, in nan de grepo till krig. Även enligt Förenta Nationernas stadga åligger det, såsom framgår av art. 37, parterna att hänskjuta tvisten till rådet, örn de ej lyckas lösa tvisten med andra fredliga metoder. En verklig skillnad, sammanhängande med att det enligt förbundsakten bestående formella sam bandet mellan systemet för fredlig lösning av tvister och sanktionssystemet icke förekommer i stadgan är, att inga rättsföljder i art. 33 äro stadgade för försummelse att använda de föreskrivna fredliga medlen för lösning av tvister.
I mom. 1 av art. 33 förutsättes, att parterna självmant skola begagna sig av fredliga medel för lösning av tvister. Enligt
art. 33, mom. 2,
åligger det
säkerhetsrådet att, örn det finner nödvändigt, uppfordra parterna att begagna sig av dylika medel i tvister av angiven beskaffenhet.
Enligt
art. 34
äger säkerhetsrådet utreda varje tvist liksom varje sakläge
som kan leda till internationella motsättningar eller giva upphov till en tvist i syfte att fastställa, huruvida tvistens eller saklägets fortbestånd är ägnat att sätta upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i fara. I motsats till vad som var förhållandet inom Nationernas förbund, där rådet endast på initiativ av part (art. 15) eller av medlem av förbundet (art. 11) kunde upp taga en tvist eller ett sakläge till prövning, kan säkerhetsrådet enligt art. 34 i stadgan på eget initiativ företaga undersökning av en tvist eller ett sakläge. Men i jämförelse med art. lii förbundsakten, där det ju förutsattes, att rådet eller församlingen skulle kunna till prövning upptaga varje omständighet berörande de internationella förbindelserna som hotade att störa freden eller det goda samförståndet mellan folken, har art. 34 i stadgan en ganska be gränsad räckvidd. Det är ej meningen, att säkerhetsrådet skall kunna upp taga till saklig prövning varje omständighet som hotar att störa samförstån det mellan folken. Syftet med rådets undersökning är endast att fastställa, huruvida tvistens eller saklägets fortbestånd kan sätta upprätthållandet av fred och säkerhet i fara. Befinnes detta icke vara fallet, skall säkerhetsrådet icke vidare taga befattning med saken. Det framgår nämligen av det följande, att säkerhetsrådet, med undantag för det fall varom talas i art. 38 endast tager befattning med sådana tvister vilkas fortbestånd kan sätta upprätthål landet av freden och säkerheten i fara, något som naturligtvis sammanhänger
29
med att säkerhetsrådets verksamhet är helt och hållet inriktad på fredens bevarande. Om ett aktuellt hot mot freden föreligger, träda bestämmelserna i kap. VII av stadgan i tillämpning, vilket dock icke hindrar, att säkerhets rådet kan jämsides med bestämmelserna i kap. VII tillämpa också bestäm melserna i kap. VI (jfr s. 41).
Enligt
art. 35, mom. 1,
äger varje medlem av Förenta Nationerna fästa sä
kerhetsrådets eller generalförsamlingens uppmärksamhet på varje tvist lik som på varje sakläge av den art som angives i art. 34. En viss motsvarighet till denna bestämmelse fanns i Nationernas förbunds akt, art. 11, morn. 2. I detta sammanhang bör också beaktas art. 99 i stadgan, enligt vilken general sekreteraren må fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på varje omständig het som enligt hans förmenande innebär hot mot bevarandet av internatio nell fred och säkerhet.
Enligt
art. 35, mom. 2,
äger en stat, som ej är medlem av Förenta Natio
nerna, fästa säkerhetsrådets eller generalförsamlingens uppmärksamhet på tvist i vilken den är part, därest vederbörande stat beträffande den ifråga varande tvisten på förhand underkastar sig de i stadgan fastställda förplik telserna till fredlig lösning av tvister. Vi erinra i detta sammanhang om be stämmelsen i art. 2, punkt 6, av stadgan, enligt vilken organisationen skall sörja för att stater, som ej äro medlemmar av Förenta Nationerna, hand la i överensstämmelse med organisationens principer, i den mån detta be- finnes nödvändigt för att bevara internationell fred och säkerhet. Betydel sen av bestämmelsen i art. 35, mom. 2, är att den ger utanför Förenta Nationerna stående stat rätt att underställa organisationen en tvist, vari den är inbegripen vare sig med medlem av organisationen eller med en utom stående stat. På initiativ av en av organisationens medlemsstater, av general sekreteraren eller av säkerhetsrådet kan dylik tvist upptagas av organisatio nen med stöd av stadgans övriga bestämmelser om fredlig lösning av tvister. Enligt Nationernas förbunds akt, art. 17, kunde tvister mellan förbundsmed- lem och utomstående stat eller mellan två utomstående stater upptagas till handläggning av förbundet.
I
art. 35, mom. 3,
erinras örn bestämmelserna i artiklarna 11 och 12 örn
generalförsamlingens befogenheler i avseende på frågor örn upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, varpå dess uppmärksamhet fästs: för samlingen äger göra dem till föremål för diskussion och även för förslag, det sistnämnda dock icke så länge säkerhetsrådet handlägger dem, såvida icke säkerhetsrådet hemställer därom. Även då en tvist är föremål för säker hetsrådets handläggning, kan församlingen emellertid diskutera den.
Enligt
art. 36, mom. 1,
är säkerhetsrådet behörigt att när som helst ingripa
i en tvist eller i ett sakläge, vars fortbestånd är ägnat att sätta freden och säkerheten i fara, genom att föreslå lämpliga tillvägagångssätt eller metoder för sakens tillrättaläggande. Mellan bestämmelserna i art. 33, mom. 2, och i art. 36, mom. 1, föreligger således den skillnaden, att enligt art. 33, mom. 2, rådet skall tilldela parterna en allmänt hållen uppfordran att lösa tvisten med fredliga medel, varemot rådet enligt art. 36, mom. 1, skall föreslå en viss be
30
stämd metod för tvistens lösning. Det är icke fråga örn ett för parterna bin dande föreläggande, ulan örn en rekommendation, som parterna ej nödvän digtvis behöva efterkomma. Några påföljder äro ej stadgade för det fall, att parterna icke rätta sig efter förslaget.
Enligt
art. 36, mom. 2,
skall säkerhetsrådet taga i betraktande tillväga
gångssätt för den ifrågavarande tvistens lösning, som redan antagits av par terna. Detta torde innebära att, örn exempelvis mellan parterna består ett förliknings- eller skiljedomsfördrag, som är tillämpligt på tvisten, rådet bör uppmana parterna att begagna det i detta fördrag angivna tillvägagångs sättet.
Enligt
art. 36, mom. 3,
skall säkerhetsrådet vid framläggande av förslag till
tillvägagångssätt för lösning av tvister beakta, att rättstvister i regel böra av partenia hänskjutas till den internationella domstolen i enlighet med bestäm melserna i domstolens stadga. Då det redan av bestämmelsen i art. 36, mom. 2, torde framgå att, om parterna genom ett fördrag eller genom anslutning till den s. k. fakultativa klausulen i art. 36 av stadgan för den internationella domstolen eller motsvarande klausul i art. 36 ;iv stadgan för den fasta mellan- folkliga domstolen, för så vitt denna är mellan parterna gällande, förbundit sig att underkasta sig rättsligt avgörande i tvister sådana som den förelig gande, säkerhetsrådet skall rekommendera dem att begagna denna metod för tvistens lösning, måste bestämmelsen i art. 36, mom. 3, innebära, att rådet skall i förekommande fall rekommendera hänskjutande till domstols avgörande av rättstvister, även örn parterna icke på förhand förbundit sig att underkasta sig sådant avgörande. Lika litet som i Nationernas förbunds akt är i Förenta Nationernas stadga rättsligt avgörande eller skiljedom i inter nationella tvister obligatorisk. Säkerhetsrådet äger icke enligt art. 36 i stadgan befogenhet att besluta, att tvist skall upptagas vid den internationella domstolen, eller ålägga parterna att hänskjuta tvisten dit. Rådet kan endast rekommendera parterna att själva hänskjuta tvist av rättslig natur till domstolen, varefter det ankommer på parterna, huruvida de vilja efter komma denna uppmaning eller icke. En sak för sig är, att parterna kunna ha genom avtal förbundit sig att underkasta sig rättsligt avgörande eller skiljedom i rättstvister. De äro då naturligtvis skyldiga att ställa sig avtalet till efterrättelse. Men säkerhetsrådet äger endast att rekommendera dem att begagna denna metod för tvistens lösning, detta desto mer som ett skilje- domsavtal eller fakultativa klausulen eller annat avtal angående rättsligt avgörande av tvister väl i allmänhet icke innebär någon skyldighet att väcka talan utan endast skyldighet att inställa sig såsom svarande, om man in stämmes av den andra parten. Dock synes art. 36, mom. 3, innebära ett star kare framhållande av utvägen att lösa tvister genom rättsligt avgörande än den bestämmelse i Nationernas förbunds akt, som avser denna fråga. I art. 13 i förbundsakten hette det, att förbundsmedlemmarna överenskommo att i tvister, som »enligt deras mening» vore ägnade att underkastas skiljedom eller rättsligt avgörande, begagna sig av sådant förfarande. Enligt art. 36, mom. 3, i stadgan ankommer det tydligen på säkerhetsrådet att bedöma, hu
31
ruvida en tvist är av rättslig natur, och att, med beaktande av att tvister av sådan natur i regel böra av parterna hänskjutas till den internationella dom stolen, i förekommande fall rekommendera parterna att anlita denna utväg. Någon definition på »rättstvister» lämnas icke i art. 36 av stadgan, såvida man icke får antaga, att orden »i enlighet med bestämmelserna i domstolens stadga» innefatta en hänvisning till definitionen på rättstvister i fakultativa klausulen i art. 36 av domstolsstadgan.
Art. 37
reglerar det förfarande, som skall tillämpas, örn parterna ej lyckats
lösa en tvist, vars fortbestånd är ägnat att sätta upprätthållandet av inter nationell fred och säkerhet i fara, genom de i art. 33 angivna medlen. Enligt art. 37, mom. 1, skola parterna i så fall hänskjuta tvisten till säkerhets rådet. Om rådet finner, att tvistens fortbestånd faktiskt kan antagas sätta upprätthållandet av freden och säkerheten i fara, har rådet enligt artikelns mom. 2 två utvägar att välja mellan. Det kan använda det i art. 36 angivna förfarandet, d. v. s. rekommendera parterna en viss metod för tvistens lös ning, men det kan också upptaga tvisten till sakbehandling och framställa ett eget förslag till lösning av tvisten.
Detta förslag har tydligen karaktären av ett förlikningsförslag, som var dera parten kan antaga eller förkasta. Säkerhetsrådet är ingen domstol, som med bindande kraft avgör internationella tvister. Bestämmelsen i stadgans art. 1, punkt 1, att Förenta Nationerna skall åstadkomma lösning av inter nationella tvister »i överensstämmelse med rättvisans och den internationella rättens principer», synes icke heller böra tolkas så, att säkerhetsrådet vid avgivande av förslag till lösning skall vara bundet av den internationella rättens regler, såsom örn det gällde ett avgörande i en rättstvist. Det kan ej anses stridande mot internationell rätt att föreslå parterna i en tvist att frivilligt gå med på förändring i ett bestående rättsläge. Emellertid är säker hetsrådets befogenhet att avgiva förslag begränsad av bestämmelsen i art. 2, punkt 7, som förhindrar Förenta Nationerna att intervenera i s. k. inre frågor.
Av art. 37 framgår icke klart, om säkerhetsrådet kan inleda förfarande enligt denna artikel på eget initiativ eller om därför erfordras, att tvisten hänskjutes till rådet av part eller kanske t. o. m. av båda parterna. Ordala gen i artikeln synas snarast tala för sistnämnda tolkning, som dock vid jäm förelse med övriga bestämmelser i kap. VI förefaller något egendomlig. Den ena av de utvägar som rådet äger tillgripa enligt art. 37, nämligen att före slå en viss metod för fredlig lösning av tvisten, kan det ju tillgripa redan enligt art. 36, och enligt denna äger det uppenbarligen förfara på eget initia tiv. Örn en hemställan från håda partenia är erforderlig för att rådet skall få tillgripa den andra utvägen, eller att upptaga tvisten till behandling i sak, skulle förutsättningen för en dylik behandling av de tvister som avses i art. 37 vara likartad med förutsättningen för rådets behandling av tvister enligt art. 38. Art. 37 skulle då icke lia någon annan självständig bety delse, än att partenia enligt denna artikel äro skyldiga att hänskjuta tvisten till säkerhetsrådet. Men vad inträffar, örn parterna underlåta att fullgöra
32
denna skyldighet? Man frågar sig, om det skall ankomma på parterna att i sista hand bedöma, huruvida tvisten är av beskaffenhet att böra upptagas till behandling enligt art. 37. På sakliga grunder förefaller det, som om den rimliga tolkningen vore, att rådet enligt art. 37 äger förfara på eget initia tiv, ehuru artikelns ordalag snarast giva motsatsen vid handen.
Art. 37 i Förenta Nationernas stadga har som motsvarighet i Nationernas förbunds akt dess art. 15, där hänvändelse till rådet föreskrevs som den yttersta åtgärd parterna skulle tillgripa, om en tvist icke lösts på annat sätt, varvid tvistens handläggning av rådet skulle utmynna i ett förlik ningsförslag. Dock föreligger den skillnaden, att förlikningsförslaget en ligt art. 37 av stadgan icke är förknippat med några rättsliga påföljder, såsom var fallet med ett av rådet enhälligt antaget förslag enligt art. 15 i förbunds- akten. Detta sammanhänger naturligtvis med att tvångsåtgärderna enligt Förenta Nationernas stadga framstå som en från åtgärderna för lösning av internationella tvister helt skild fråga.
Slutligen heter det i
art. 38,
att säkerhetsrådet må utan intrång i bestäm
melserna i artiklarna 33—37 på begäran av samtliga parter i en tvist för parterna framlägga förslag i och för en fredlig lösning av tvisten. Rådet skall enligt denna bestämmelse tjänstgöra som ett internationellt förlikningsorgan, som står till förfogande, om samtliga parter i en tvist frivilligt ena sig om att anlita det. Enligt art. 38 kan rådet till handläggning upptaga tvister av mindre allvarlig natur än sådana vilkas fortbestånd sätter bevarandet av fred och säkerhet i fara.
Av art. 52, momenten 2 och 3, framgår vidare, att de i kap. VIII omför- mälda regionala avtalen och organen äro avsedda att användas för fredlig lösning av lokala tvister. Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till den följande framställningen.
Huru Förenta Nationernas system för fredlig lösning av internationella tvis ter tänkes komma att fungera i praktiken, framgår av åtskilliga bestämmelser, som finnas på andra håll i stadgan än i dess kap. VI. Dit höra artiklarna 18 och 27 angående omröstning inom generalförsamlingen, respektive säkerhets rådet. Varje ständig rådsmedlem kan genom sitt veto förhindra beslut rö rande tvist, vari den själv ej är part. Av den tidigare omnämnda, av de fem stormakterna vid San Francisco-konferensen framlagda förklaringen angåen de den s. k. Jalta-formelns rätta tolkning (se s. 24) framgår emellertid, att ing en enskild rådsmedlem kan förhindra, att en tvist av rådet upptages till över vägande och diskussion. Först då fråga uppstår om fattande av beslut enligt art. 34 ff. av kap. VI, inträder de ständiga rådsmedlemmamas vetorätt. I fråga örn tvångsåtgärder har varje ständig rådsmedlem, även den som är part i tvisten, vetorätt. Stat, som är part i en tvist men ej medlem av säkerhets rådet, skall enligt art. 32 inbjudas att deltaga i rådets överläggningar dock utan rösträtt. Detta gäller också, om staten i fråga icke är medlem av Förenta Na tionerna. Enligt Nationernas förbunds akt kunde medlemsstat, som var part i en tvist men ej medlem av rådet, vid tvistens behandling inom rådet taga säte
33
och stämma där. För beslut av rådet enligt art. 11 av förbundsakten krävdes enhällighet, således också medverkan av parterna i tvisten. För beslut av rådet enligt art. 15 med där angivna specifika rättsverkningar krävdes en hällighet, parternas röster dock ej medräknade. För beslut av församlingen enligt art. 11 krävdes enhällighet. Beslut med i art. 15 angivna särskilda rätts verkningar kunde i församlingen fattas med bifall av samtliga rådsmedlem mar och majoriteten av förbundets övriga medlemmar, parternas röster ej medräknade. Vid beslut inom Nationernas förbund angående internationella tvister hade således varje rådsmedlem vetorätt, med undantag för part vid beslut enligt art. 15.
Som ett allmänt direktiv för Förenta Nationernas handläggning av inter nationella tvister gäller den redan anförda satsen i stadgans art. 1, punkt 1, att Förenta Nationerna i denna sin verksamhet skall förfara »i överensstäm melse med rättvisans och den internationella rättens principer». I den mån detta iakttages, förhindras opportunistiska, av de rådande maktförhållan dena påverkade beslut.
En annan viktig regel, som begränsar Förenta Nationernas handlingsfrihet vid handläggningen av internationella tvister, föreligger i den redan i ett annat sammanhang behandlade ari. 2, punkt 7, enligt vilken stadgans be stämmelser icke berättiga Förenta Nationerna att intervenera i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet, och icke heller kräva, att medlemmarna hänskjuta sådana frågor till lösning enligt stadgan.
Den omständigheten, att s. k. inre frågor samt andra tvister än sådana vilkas fortbestånd kan utgöra en fara för upprätthållandet av fred och säker het, frånsett det i art. 38 angivna fallet, äro undantagna från handläggning av säkerhetsrådet och generalförsamlingen liksom det förhållandet, att par terna ej äga rösta vid fattandet av beslut, medför, att bestämmelserna örn fredlig lösning av internationella tvister i stadgans kap. VI står i närmare överensstämmelse med art. 15 än med art. 11 i Nationernas förbunds akt, ehuru visserligen sambandet mellan systemet för lösning av internationella tvister och sanktionssystemet, som är ett karakteristiskt drag i art. 15, saknas i stadgan.
Slutligen må erinras om att stadgan i den tidigare berörda art. 14 har en bestämmelse, som ligger helt utanför kap. VI men som, om den i motsats till motsvarande bestämmelse i Nationernas förbunds akt, art. 19, verkligen blir tillämpad, kan få avsevärd betydelse för lösningen eller förebyggandet av internationella konflikter.
Inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott och angrepps-
handlingar. Kapitel VII.
En särskilt betydelsefull plats i Förenta Nationernas stadga intaga de be stämmelser enligt vilka organisationen kan, i händelse av »hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling», ingripa »i syfte att upprätthålla eller åter-
Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 senni. Nr 196.
4
34
ställa internationell fred och säkerhet». Deras betydelse understrykes av att sådana ingripanden om vilka här är fråga i art. 1 nämnas först bland Förenta Nationernas ändamål.
Också för Nationernas förbund var tryggandet av freden och säkerheten ett huvudändamål. För detta ändamål föreskrev förbundsakten i vissa situa tioner tvångsåtgärder mot en fördragsbrytande stat genom samfällda aktio ner av förbundsmedlemmarna (vanligen kallade sanktioner). Tvångsåtgär derna voro huvudsakligen av två slag. För det första förbundo sig staterna att omedelbart avbryta alla förbindelser av kommersiell eller finansiell art med den fördragsbrytande staten, att förbjuda alla förbindelser mellan sina innebyggare och innebyggare i ifrågavarande stat samt att förhindra alla förbindelser av finansiell, kommersiell eller personlig art mellan denna stats innebyggare och innebyggare i varje annan stat (de »ekonomiska sanktio nerna»). För det andra skulle rådet föreslå de olika i saken intresserade re geringarna, med vilka lant-, sjö- eller luftstridskrafter var och en av för bundets medlemmar skulle bidraga till de väpnade styrkor som skulle an vändas till hävdande av förbundsförpliktelsema (de »militära sanktionerna»). Förbundsakten innehöll yttermera bestämmelser örn ömsesidigt stöd vid sanktionernas genomförande och om skyldighet för förbundsmedlemmarna att vidtaga erforderliga åtgärder för att underlätta fri passage genom deras territorier för varje medlem av förbundet som deltoge i gemensamma åt gärder.
Det är välbekant, att Nationernas förbund misslyckades just med sin upp gift att trygga freden och säkerheten. Å andra sidan har med hänsyn till er farenheterna från det andra världskriget tryggandet av fred och säkerhet genom internationell samverkan framstått som mera angeläget än någonsin. Med utgångspunkt från uppfattningen, att Nationernas förbunds misslyckande åtminstone delvis berodde på det sätt varpå dess säkerhetssystem var ut format i förbundsakten, har man bestämt sig för att vid avfattandet av mot svarande bestämmelser i den nya världsorganisationens stadga slå in på nya vägar.
Utmärkande för Nationernas förbunds säkerhetsapparat var, att det an kom på medlemsstaterna själva att bedöma, huruvida den situation före- låge, vari de hade att för fredens och säkerhetens hävdande inskrida med sanktioner. Intet förbundsorgan ägde att i detta hänseende besluta å med lemmarnas vägnar. Detta innebar icke, att sanktionernas vidtagande var en frivillig sak. Fullgörandet av militära sanktioner var visserligen frivilligt, men de ekonomiska sanktionerna voro otvivelaktigt obligatoriska. Varje för- bundsmedlem hade att på objektiva grunder bona fide pröva, huruvida för utsättningarna för vidtagandet av ekonomiska sanktioner förelåge, och handla därefter. Men för att denna prövning skulle vara möjlig, erfordrades, att förutsättningarna för sanktionsförpliktelsernas aktualisering skulle vara klart och noggrant angivna, så att man hade ett otvetydigt kriterium att rätta sig efter. Förutsättningarna voro, enligt art. 16, att medlemsstat grep »till krig i strid med sina förpliktelser enligt artiklarna 12, 13 eller 15». Sanktions-
förpliktelsernas inträde förutsatte alltså, att krig hade utbrutit genom angrepp från en stats sida mot en annan och att angriparen brutit mot föreskrifterna i artiklarna 12, 13 eller 15, vilka innefattade vissa bestämmelser örn fredlig lösning av internationella tvister samt därtill anknutna krigsförbud. Sanktio ner skulle sålunda tillämpas dels örn angreppet företogs utan föregående skil jedoms- eller domstolsförfarande eller förfarande inför förbundsrådet eller också förrän tre månader efter det skiljedomstols eller domstols utslag i så dan tvist fallit eller rådet avgivit yttrande därom, dels om det riktades mot en medlem, vilken fogat sig efter skiljedom, som fällts i tvist mellan denna medlem och angriparen, dels ock om krig tillgreps mot en part som, sedan tvisten underställts rådet (eller förbundsförsamlingen), ställt sig en av rådet enhälligt — med frånräknande av parlernas röster — antagen rapport (eller en av förbundsförsamlingen med viss majoritet antagen rapport) till efter rättelse. Under vissa förutsättningar kunde sanktioner även igångsättas mot stat, som icke var medlem av förbundet.
Dessa noggrant utformade regler kunde likvisst ingalunda skapa full klar het och uteslöto alltså icke möjligheten av olika meningar beträffande sank- tionsreglernas tillämplighet i konkreta fall.
En svårighet, som under Nationernas förbunds tid i hög grad tog upp märksamheten i anspråk, var, att det icke under alla omständigheter kunde väntas vara klart, huruvida en stat gått till angrepp. Härav de många för söken att finna en formel för att »bestämma angriparen», i akt och mening att förbundsmedlemmarnas sanktionsförpliktelser skulle vara fullt fixerade.
I Förenta Nationernas stadga har man, som redan antytts, gått en motsatt väg. Huvudintresset är här att åstadkomma ett snabbt och effektivt inskri dande för fredens och säkerhetens bevarande. I detta syfte överlåta organi sationens medlemmar, heter det i art. 24, »huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet» på säkerhetsrådet och »samtycka till att säkerhetsrådet vid fullgörande av sina ur detta ansvar härrörande förpliktel ser handlar å medlemmarnas vägnar». Rådet är också sammansatt med hän syn till denna sin viktigaste funktion: det består utom av stormakterna av medlemmar, som valts med hänsyn i första hand till deras »insatser för upp rätthållande av internationell fred och säkerhet» (art. 23: 1). Enligt art. 25 »samtycka» medlemmarna till att »godtaga och verkställa säkerhetsrådets be slut i överensstämmelse med denna stadga». Härmed följer en djupgående olikhet i tvångsapparatens verkningssätt inom Förenta Nationerna i jämförel se med Nationernas förbunds sanklionsregler. Såväl de militära som de eko nomiska tvångsåtgärderna liro enligt Förenta Nationernas stadga obligato riska, de militära dock inom de gränser som angivas i särskilda avtal, slutna mellan säkerhetsrådet och respektive stater. Någon prövning från medlems staternas sida av förutsättningarna för tvångsåtgärdernas verkställande fö rekommer icke längre; de äro skyldiga att ställa sig säkerhetsrådets i dessa avseenden fattade beslut lill efterrättelse. Säkerhetsrådet äger, jämförelsevis obundet av sådana strikta regler som bestämde såväl förutsättningarna för som beskaffenheten av sanktioner enligt Nationernas förbunds akt, fritt prö
36
va, huruvida och i vilken omfattning tvångsåtgärder skola anordnas och mot vem de skola riktas, och skall därvid uteslutande Ira det stora målet, fredens och säkerhetens upprätthållande, i sikte. Tvångsåtgärder kunna vidtagas icke blott vid fredsbrott och angreppshandlingar utan även vid hot mot freden, och problemet att bestämma angriparen har förlorat sin betydelse. Såsom ovan framhållits, har denna utformning av säkerhetssystemet också medfört, att intet direkt samband föreligger mellan kap. VI och kap. VII: de förslag rådet och församlingen enligt kap. VI avgiva beträffande fredlig lösning av internationella tvister äger vardera parten antaga eller förkasta, och partens antagande av eller underlåtenhet att antaga förslaget medför i och för sig inga rättsverkningar.
Förenta Nationernas säkerhetssystem bygger på en utomordentligt stark maktkoncentration i säkerhetsrådets hand i syfte att åstadkomma snabbhet och effektivitet i inskridandet för upprätthållande av fred och säkerhet. Den stat som hotas eller angripes får därför ett mycket effektivare bistånd än det som Nationernas förbund kunde bereda. Medan säkerheten inom Nationernas förbund helt och hållet fick byggas på förbundsmedlemmarnas beredvillighet att efter egen omprövning fullgöra sina förpliktelser, kan man nu, för den händelse rådet finner ett ingripande erforderligt, räkna på en samfälld aktion till den hotade eller angripna statens skydd.
Medan sålunda en hög grad av effektivitet karakteriserar en av rådet an ordnad tvångsaktion, följer av bestämmelserna om röstning i rådet, att så dana aktioner ingalunda kunna förväntas i alla de lägen där fred och säker het äventyras; så till vida är tvångsapparatens effektivitet högeligen begrän sad. Om rådsmedlem är part i konflikten, behåller den ändock rätt att del taga i rådets beslut, och om vederbörande är ständig rådsmedlem, erfordras under alla förhållanden dess medverkan, för att beslut skall komma till stånd. En stormakt, som innehar ständig rådsplats, kan med andra ord alltid för hindra, att tvångsåtgärder komma till stånd i en konflikt, vari den själv är in vecklad. Den imponerande apparat som uppbyggts för upprätthållande av in ternationell fred och säkerhet träder ur funktion i händelse av hot mot freden, fredsbrott eller angrepp av stormakt. I sådana lägen erbjuder organisationen ingen som helst säkerhet åt de utsatta staterna. Särskilt bör understrykas, att apparaten blir overksam vid ett krig mellan två stormakter, således i en situa tion, som måste medföra de mest katastrofala följder för alla länders välfärd och för civilisationen. Helt naturligt har, som redan i annat sammanhang berörts, mycken och allvarlig kritik riktats mot dessa bestämmelser. De ha emellertid försvarats med att tvångsåtgärder ändock icke kunna komma till stånd, om icke stormakterna äro eniga, att ett stormaktskrig medför organi sationens sprängning o. s. v. (jfr s. 25). Att säkerhetssystemet icke funge rar mot en stormakt innebär å andra sidan, att medlemsstaterna icke kom ma att åläggas att deltaga i tvångsåtgärder mot en sådan makt och att således de smärre staterna icke riskera att dragas in i ett stormaktskrig på grund av sitt medlemskap i organisationen utan äro oförhindrade att i ett dylikt krig iakttaga neutralitet i traditionell bemärkelse. Detta innebär natur
37
ligtvis icke, att en mindre stat icke löper någon risk att bliva indragen i ett stormaktskrig. Men örn så sker, är det icke en konsekvens av dess medlem skap i Förenta Nationerna.
För övrigt är det ej säkert, att ett ingripande med tvångsåtgärder kommer till stånd ens i en konflikt mellan smärre stater. Det beror, såsom redan an märkts, alltid av rådets bedömande, huruvida tvångsåtgärder skola vidtagas. Och beslut härom skall alltid fattas med samtliga de fem ständiga och två andra rådsmedlemmars röster.
En tvångsaktion blir, örn den kommer till stånd, av så djupt ingripande be tydelse för organisationens medlemmar, att reglerna därom måste anses för tjänta av särskild uppmärksamhet. Dock måste man härvid hålla i minnet, att mycket talar för antagandet, att ifrågavarande regler aldrig komma till tillämpning. Mot en stormakt eller i strid med dess vilja kunna de ej tilläm pas. Och vad andra fall angår, vila reglerna i varje fall på den tankegången, att säkerhetsapparaten skall äga en sådan överväldigande styrka och effek tivitet, att den genom sin blotta tillvaro kan säkerställa fred och säkerhet; varje hotfull och aggressiv politik skall, då säkerhetsrådet viii bekämpa den, på förhand framstå som utsiktslös.
Art. 39
innehåller de grundläggande bestämmelserna. »Om någon särskild
bestämmelse i stadgan» — har det sagts i förenämnda rapport från Förenta Staternas delegation vid San Francisco-konferensen — »har större räck vidd än de andra, så är det denna enda sats i vilken säkerhetsrådets mest betydelsefulla maktbefogenheter äro koncentrerade.»
Säkerhetsrådet fastställer enligt denna artikel förefintligheten av hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling och framlägger förslag eller fattar beslut om vilka åtgärder som skola vidtagas i överensstämmelse med artik larna 41 och 42 i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.
Beträffande beskaffenheten av de åtgärder som rådet kan vidtaga fram går av art. 39, att de kunna bestå antingen i framläggande av »förslag» i nu angivet syfte eller ock i »beslut» om åtgärder enligt artiklarna 41 och 42 (tvångsåtgärder). Tvångsåtgärderna kunna vara av två olika slag motsvaran de de ekonomiska sanktionerna (art. 41) och de militära (art. 42) enligt Na tionernas förbunds akt. Därjämte ifrågakomma enligt art. 40 »provisoriska åtgärder», rörande vilka uppmaningar kunna framställas till de berörda par terna. Dessa olika aktionsformer skola i fortsättningen analyseras i anslutning till artiklarna 40—42. Det hör emellertid framhållas, att en av de åsyftade ak- tionsformerna, nämligen framläggande av »förslag», varken i dessa artiklar eller annorstädes blivit närmare bestämd. Denna aktionsform särhålles i art. 40 från de provisoriska åtgärderna; därför måste något annat än dessa åtgär der avses, men det är svårt att angiva, i vad slags ämnen förslag enligt art. 39 kunna tänkas bliva avgivna.
Samtidigt som en aktion enligt kap. VII utvecklas, kan rådet, som ovan redan nämnts, vid sidan av denna utöva sådan verksamhet för fredlig lös ning av tvister som behandlas i kap. VT. Detta framhålles i en rapport av-
38
given av vederbörande utskott i Förenta Staternas senat: »Då säkerhetsrådet går till en tvångsaktion, kan det samtidigt vidtaga åtgärder för att utforma en lösning; det kan vidare fortsätta dessa ansträngningar, sedan fredshotet, fredsbrottet eller angreppet undanröjts.»
Förutsättningen för ett inskridande av rådet är, att det konstaterar före fintligheten av ett »hot mot freden», ett »fredsbrott» eller en »angreppshand- ling». En så beskaffad situation kan för det första uppkomma med anled ning av en tvist, eventuellt en sådan för vars lösning rådet varit verksamt enligt kap. Vf. Förutsättningen är i sådant fall, att den »fara» som berättigat rådet till sådan verksamhet skärpts till att utgöra ett »hot» eller ock att tvisten rent av givit upphov till ett fredsbrott eller en angreppsliandling. Men den i art. 39 åsyftade situationen kan också tänkas uppkomma utan att rå
det befattat sig med den förut bestående tvisten, ja utan att över huvud taget
någon tvist förelegat.
De situationer i vilka rådet kan inskrida äro av tre olika slag. Två av dessa erinra örn bestämmelserna i Nationernas förbunds akt: »fredsbrott» och »angreppshandling». Förenta Nationernas stadga möjliggör inskridande i alla dylika situationer som Nationernas förbunds akt avsåg men går också längre än förbundsakten, enligt vilken angreppshandlingar endast under vissa angivna förutsättningar skulle mötas med sanktioner. Den upprätthåller med andra ord icke den förut gällande skillnaden mellan till- låtna och otillåtna krig (jfr även art. 2, punkt 4). Begreppen »fredsbrott» och »angreppshandlingar» ha — mot vad som från flera håll föreslogs under San Francisco-konferensen — icke blivit närmare definierade. De försök i denna riktning som gjorts dels i vissa inom Nationernas förbund framkomna uppslag, dels i traktater ingångna under tiden mellan världskrigen hava sålunda icke fullföljts. Det har i stället ansetts riktigast att låta säkerhets rådet fritt bedöma varje läge efter dess art.
Ett ännu större steg utom den av Nationernas förbunds akt uppdragna ra men tager stadgan, då den bland de situationer som kunna utlösa ett inskri dande av rådet även nämner »hot mot freden». Härmed fullföijes på ett ra dikalt sätt den inom Nationernas förbund sedan mitten av 1920-talet fram trädande tendensen att i anslutning till förbundsakten om möjligt söka före bygga krig. Vad menas då med ett »hot mot freden»? Stadgan har icke in låtit sig på något försök att definiera denna företeelse utan helt och hållet överlåtit åt rådet att i varje särskilt fall avgöra, när ett hot är för handen. Uppenbarligen har man därför att räkna med att i de konkreta fallen mycket olika meningar härom kunna komma att göras gällande. Det är ogörligt att på förhand karakterisera och överblicka de mångahanda olikartade situatio ner i vilka ett hot mot freden kan komma att bliva konstaterat med stöd av art. 39. Några hållpunkter kunna dock uppställas.
För att ett »hot mot freden» skall anses föreligga måste det förutsättas, att det är fara för en blivande användning av militärt våld. Om annat hot är det ej fråga; jfr även art. 2, punkt 4, som uttryckligen talar om »hot om våld». Och faran skall, såsom redan anmärkts, vara mera överhängande än den »fara» som ger anledning till åtgärder enligt kap. VI (jfr art. 34).
39
Hotet måste ådagaläggas genom den hållning som staterna intaga. Faran för fredsbrott måste med andra ord framträda däri, att någon eller några stater på ett eller annat sätt lägga i dagen en vilja att, åtminstone under vissa förutsättningar, anlita militära maktmedel. En sådan vilja kan klart manifesteras genom uttalanden från den ifrågavarande statens ledning. Den kan också tänkas utläst ur militära dispositioner, som staten i fråga vidtager (upprustning, mobilisering, truppkoncentrationer o. s. v.). I detta samman hang bör art. 40 observeras. Välbekant från Nationernas förbund är idén att låta tvistande staters hållning till föreslagna krigsförebyggande åtgärder avgö ra utpekandet av en aggressiv part. Sådana tankar framfördes också i San Francisco, men man ville ej på detta sätt strängt binda rådets handlings frihet. I art. 40 har emellertid förklarats, att säkerhetsrådet skall taga »ve derbörlig hänsyn» till en stats underlåtenhet att ställa sig där berörda pro visoriska åtgärder (se nedan) till efterrättelse; man synes ha förutsatt, att den i regel skall bliva vägledande vid beslut om tvångsåtgärder.
Men även en stats politik i övrigt kan tjäna till att karakterisera den så som hotande freden. Det har i kommentarer till stadgan anmärkts, att — fastän stadgan icke säger något därom — rådet torde böra taga hänsyn till den hållning staterna visat gentemot förslag rörande konfliktfrågornas lösning framställda enligt art. 37 (eller möjligen art. 39). Detta kan icke innebära annat än att, om en stat avvisat enligt rådets mening rimliga och rättvisa förslag i anledning av en konflikt, denna hållning kan betraktas som ett argument för att tvångsåtgärderna riktas mot denna stat.
Redan av det nu sagda framgår, att det — särskilt vid hot mot freden — i hög grad beror av säkerhetsrådets bedömande, huruvida art. 39 är tillämplig. Men härtill kommer, att stadgan icke giver vid handen, att rådet skulle vara skyldigt att inskrida, när en i denna artikel avsedd situation inträtt; yrkanden framkommo visserligen i San Francisco om att rådets aktion i vissa lägen skulle vara »automatisk», men de avböjdes bl. a. av den anledningen, att en sådan regel kunde leda till att tvångsåtgärder kom- me att företagas i förtid. Här framträder starkt skillnaden mellan Förenta Nationernas stadga och Nationernas förbunds akt, som principiellt gjorde det till en skyldighet för staterna att i de — visserligen mera begränsade — fall som där avsågos gripa till sanktioner. Man saknar sålunda uttryck för den grundtanke som låg bakom förbundsakten: att vissa angrepp skulle mötas med tvångsåtgärder. Det är enligt Förenta Nationernas stadga tillåtet, att icke blott hot örn våld utan även fredsbrott och angreppshandlingar läm nas obeivrade. Givetvis bör man i detta sammanhang särskilt erinra sig möj ligheten av meningsskiljaktighet inom rådet. Om fem av dess medlemmar eller en enda av de ständiga medlemmarna icke anser något ingripande böra äga rum, kommer ett sådant ej till stånd. Och liksom det ankommer på rådet att bestämma, om över huvud ett ingripande skall äga ram, är det rådet, som — inom ramen för de avtal örn vilka nedan skall talas (under art. 43) — bestämmer vad som i det konkreta fallet skall göras.
Vid valet mellan olika aktionsformer har rådet icke bundits vid någon
40
viss ordningsföljd — nied det enda undantag, att provisoriska åtgärder (art. 40) endast kunna förekomma såsom ett första steg. I övrigt har rådet full frihet att avgöra, vilka vägar det vill gå (se vidare nedan). Det är t. ex. ej nödvändigt, att tvångsåtgärder enligt art. 41 eller art. 42 föregås av proviso riska åtgärder enligt art. 40; sådana kunna befinnas vara ändamålslösa. Allt efter lägets beskaffenhet kan rådet välja mellan ekonomiska och militära åt gärder eller tillämpa båda i förening. Nära till hands ligger, att rådet börjar med mindre kraftiga åtgärder för att sedan i mån av det motstånd som möter steg för steg intensifiera sin aktion. Tvångsåtgärderna kunna sålunda t. ex. tänkas bestå blott däri, att en stat drabbas av jämförelsevis begränsade av brott i sina ekonomiska förbindelser företagna med stöd av art. 41.
Det är vidare rådets sak att avgöra, mot vilken stat åtgärder av olika slag skola riktas. Enligt Nationernas förbunds akt var svaret på denna fråga i princip mycket enkelt: man skulle vända sig mot angriparen. Förenta Na tionernas stadga innehåller icke någon sådan föreskrift. Tanken är dock uppenbart den, att man skall rikta tvångsåtgärderna mot den som »hotar» eller »bryter» freden eller angriper. Kvar står emellertid den redan anmärkta, i många fall uppenbara svårigheten att på objektiva grunder avgöra, huru vida en stat kan sägas hota eller bryta freden eller angripa. Men härtill kom mer ytterligare ett ömtåligt ämne för rådets fria bedömande. Om två stater gentemot varandra fora en sådan politik, alt bådadera kunna anses som hotande freden, har rådet att avgöra, mot vilken av dessa stater tvånget skall sättas in. Stadgan ger inga bestämda hållpunkter för detta val. Den utsäger icke direkt, att tvångsåtgärderna skola riktas mot den stat som har den största skulden till att faran för fredsbrott uppkommit, med andra ord den stat som mest hotar freden och säkerheten. Icke heller giver den vid han den, huru skulden skall mätas, d. v. s. vilken betydelse som därvid skall tilläggas olika moment, vilka tjäna till att karakterisera en stats hållning som hotfull: dess militära dispositioner, dess hållning gentemot rådets fredsfräm jande verksamhet enligt kap. VI o. s. v. Med hänsyn till de allmänna prin ciperna för organisationens verksamhet vore det emellertid ett uppenbart missbruk av rådets makt, örn tvångsåtgärderna icke riktades mot den stat från vars sida enligt dess omdöme freden i främsta rummet hotas. Man bör i följd härav kunna räkna med att rådets verksamhet icke skall ledas av en tanke, som eljest, enligt vad erfarenheten utvisat, i farliga situationer ligger nära till hands: alt rikta tvånget mot den stat vars motstånd lättast kan böjas, därför att den har de svagare resurserna eller därför att den är mindre villig att inlåta sig på ett krig än motparten.
I vissa lägen kan det tänkas, att två stater, som befinna sig i konflikt med varandra, samtidigt bliva föremål för ingripande. Detta gäller såväl om de provisoriska åtgärderna enligt art. 40 som örn tvångsåtgärderna enligt artik larna 41 och 42. Man kan t. ex., särskilt medan ännu blott ett hot föreligger men eventuellt även efter ett fredsbrott, tänka sig ekonomiska tvångsåtgärder eller militära demonstrationer med syfte att utöva tryck på båda parterna.
Örn rådet finner sig böra ingripa, är det i syfte att »bevara eller återställa
41
internationell fred och säkerhet». Om krig kolar, skall det förhindras; om
krig utbrutit, skall freden och säkerheten återställas. Då nu fred och säkerhet
äventyrats genom hot eller våld, måste deras bevarande och återställande
innebära, att en ordning skapas, i vilken icke längre vare sig våld användes
eller hot utövas. Aktionen har bragls till slut, då detta mål uppnåtts.
Samtidigt får man emellertid erinra sig att, allt under det en tvångsaktion
äger rum, rådets verksamhet enligt kap. VI kan fullföljas. Rådet är alltså
oförhindrat att framlägga förslag beträffande den bakomliggande konflik
tens lösning. Det är uppenbart, att sådana förslag — som visserligen prin
cipiellt äro oförbindande — få en särskild tyngd, då de förbindas med en
tvångsaktion, detta i all synnerhet om denna genomföres framgångsrikt. Det
är alltså icke uteslutet, att en tvångsaktion kan begagnas som ett medel att
framkalla godtagandet av en av rådet föreslagen lösning.
Art. 40
handlar om »provisoriska åtgärder». Enligt den officiella ameri
kanska kommentaren är det här uteslutande fråga om åtgärder vidtagna av
de berörda parterna enligt rådets uppmaning. Det skulle sålunda, fast orda
lydelsen (»comply with») synes peka i annan riktning, icke kunna bliva
fråga om åtgärder av säkerhetsrådet, som parterna hade att foga sig i.
Det är »för att förebygga, att läget förvärras», som rådet kan uppfordra
staterna till provisoriska åtgärder; uppmaningen kan göras, innan det kom
mit till fientligheter men även sedan sådana utbrutit. Åtgärdernas art angives
icke närmare; utan tvivel har man haft i tankarna sådana åtgärder som —
liksom enligt 1931 års konvention för utvecklande av medlen för förekom
mande av krig — gå ut på att hindra väntade eller påbörjade krigshand
lingars utveckling: tillbakadragande av trupper, demobilisering o. s. v.
Rådets uppmaningar enligt art. 40 torde i och för sig icke vara att anse
som bindande för parterna. Men till parternas hållning inför dem skall rådet
taga »vederbörlig hänsyn»; den kan sålunda, såsom redan anmärkts, bliva
av största betydelse för dess beslut rörande eventuella tvångsåtgärder.
Art. 41
behandlar de tvångsåtgärder som motsvara de ekonomiska sank
tionerna enligt Nationernas förbunds akt: »åtgärder icke innebärande bruk
av vapenmakt». De åtgärder som ifrågakomma äro: »fullständigt eller par
tiellt avbrytande av ekonomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-, luft-, post-,
telegraf- och radioförbindelser samt annan samfärdsel ävensom avbrytande
av de diplomatiska förbindelserna». Artikeln utsäger icke — till skillnad
från art. 43 — att medlemmarna skola, såsom enligt förbundsakten, vara
skyldiga att deltaga i dessa åtgärder. Att så är fallet, framgår emellertid av
art. 25, enligt vilken medlemmarna äro skyldiga alt »godtaga och verkställa
säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse med denna Lstadga». Rådet skall
bestämma örn arten och måttet av de åtgärder sorn i värjo särskilt fall skola
vidtagas; särskilt uttalas, att det kan bliva fråga om antingen partiellt eller
fullständigt avbrytande av ekonomiska förbindelser och samfärdsel. Uppen
barligen är det avsett, att åtgärderna skola kunna så differentieras, att icke,
såsom i princip gällde enligt Nationernas förbunds akt, samma krav hävdas
gentemot alla stater. Ingenting synes hindra att, såsom avsågs nied Nationer
42
nas förbunds år 1921 fastställda program för sanktionsväsendet, till en bör jan jämförelsevis lindriga ingripanden i samfärdseln äga rum, med bibehål lande i övrigt av de fredliga förbindelserna. Men å andra sidan äger rådet, när det så finner erforderligt, fordra ett fullständigt avbrytande av de i artikeln åsyftade förbindelserna. Ingen planläggning på förhand av de icke-militära tvångsåtgärderna förutsätles. Än mindre skola staternas skyldigheter, såsom enligt art. 43, kunna begränsas genom i förväg ingångna avtal. Meningen är tydligen, att rådet efter behoven i varje särskilt fall skall planlägga och be sluta erforderliga åtgärder; värjo medlemsstat får finna sig i den omläggning av sitt ekonomiska liv som sålunda blir nödvändig. Om förhandlingar med staterna är det endast så till vida tal, som dessa enligt art. 50 kunna »rådföra sig» med säkerhetsrådet beträffande lösningen av problem, vilka uppkomma i samband med tvångsåtgärder (jfr även art. 31).
Om en stat av en eller annan anledning icke ställer sig rådets beslut till efterrättelse, vad händer då? Medlemmarna av Nationernas förbund voro principiellt skyldiga att förhindra förbindelser mellan en för sanktioner ut satt stat och vilken som helst annan stat; man erinrar sig, att det därför an sågs kunna vid sanktionsfall bliva fråga om ingripande med våld mot För enta Staternas utrikeshandel. Stadgan sysselsätter sig ej med detta problem; det finnes inga bestämmelser om tvångsaktioner i syfte att tvinga till delta gande i tvångsaktioner. Vissa antydningar om vad som kan göras lämnas emellertid i själva art. 41. Där utsäges nämligen icke, att avbrytandet av t. ex. staten A:s förbindelser med den för tvångsåtgärder utsatta staten B ankommer på staten A enbart. Det skulle sålunda kunna tänkas att, örn staten A upprätthåller av rådet förbjudna förbindelser, andra i tvångsaktio- nen deltagande stater vidtaga vissa åtgärder för deras förhindrande. Väpnat våld, t. ex. i form av en blockad mot staten B, som faktiskt hindrar staten A:s handel med denna, kan anordnas med stöd av art. 42.
Enligt
art. 42
kan rådet skrida till militär aktion: »inskridande medelst
luft-, sjö- eller lantstridskrafter». Inskridandet kan följa efter åtgärder enligt art. 41, om dessa visat sig otillräckliga, men det kan också äga rum, utan att sådana föregått, om de nämligen kunna antagas bliva otillräckliga. Den mili tära aktionen kan, såsom redan anmärkts, rikta sig mot en stat, som redan brutit freden, men också, på grund av »hot mot freden», mot annan stat. Åt gärderna »kunna innefatta demonstrationer, blockad samt andra operationer av luft-, sjö- och lantstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta Natio nerna». Aktionen kan sålunda för det första tänkas bestå enbart däri, att mi litära styrkor mobiliseras och förläggas på sådana punkter, att deras blotta förhandenvaro utgör ett verksamt tvång. Särskilt naturlig är denna aktions-
form, då rådet endast står inför ett hot mot freden, men intet hindrar, att den användes, även sedan det kommit till fientligheter. Men aktionen kan för det andra ulvecklas därhän, att krigshandlingar företagas. Evenluellt kom mer det till formlig krigföring mellan de i aktionen deltagande staterna och den stat som utsatts för densamma.
Syftet med tvångsaktionen är enligt art. 42 liksom eljest att »upprätthålla
43
eller återställa internationell fred och säkerhet». Den militära aktionen kan i enlighet därmed syfta till att förebygga krig eller åvägabringa fred.
Det ankommer på rådet att avgöra, vilka åtgärder som befinnas nödvän diga för det ändamål varom fråga är.
För aktioner har rådet att lita till prestationer, som medlemmarna äro skyldiga att på dess anmodan utföra. Härom handlar
art. A3:
de skola »ställa
till rådets förfogande de väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, där ibland rätt till passage, som äro nödvändiga för upprätthållande av interna tionell fred och säkerhet». Vad staterna ha att ställa till förfogande är sålunda för det första väpnade styrkor, att användas — enligt rådets beprövande — antingen i demonstrationssyfte eller för militär aktion. För det andra skall »bistånd» och »förmåner» för underlättande av rådets verksamhet ställas till dess förfogande.1 Stadgan angiver — på franskt initiativ — särskilt passage rätt såsom en form för underlättande av rådets verksamhet. Även i andra former kan emellertid rådet bistås och dess aktion underlättas. Man hal ldan tvivel tänkt sig tillhandahållande av transportmedel och andra förnö denheter, upplåtande av militära basel-, o. s. v.
Självklart är, att olika staters tjänster måste tagas i anspråk på olika sätt. »Bistånd» och »förmåner» få givetvis ankomma på sådana stater, som på grund av sin belägenhet lämpa sig härför. Att prestationernas storlek i viss mån måste bero av de olika staternas styrka, är givet (se nedan). I vad mån man tänkt sig en fördelning av de olika arterna av prestationer efter stater nas styrka, därom ger stadgan intet besked. Intressant är emellertid en an tydan från en person, som deltagit i utskottsarbetet i San Francisco örn att »de mindre staterna troligen komma att fullgöra större delen av sin plikt ge nom att tillhandahålla kommunikationer, baser och dylikt».
Det är emellertid — här framträder en beaktansvärd skillnad mellan ak tionerna enligt art. 41 och enligt art. 43 —- icke säkerhetsrådet som ensidigt bestämmer örn vad staterna hava att prestera. Deras skyldigheter skola näm ligen på förhand fastställas genom avtal med säkerhetsrådet.
Avtalsslutande part är säkerhetsrådet; enligt Dumbarton Oaks-förslaget skulle avtalen däremot slutas mellan staterna inbördes. Stadgan förutsätter möjligheten av ett enda avtal; härifrån bortses dock i det följande, då det är svårt att föreställa sig, huru ett sådant avtal skulle se ut, och då för övrigt all initierad diskussion synes utgå från att ett flertal avtal skola kom ma till stånd. Avtalen kunna ingås med enskilda stater eller grupper av så dana; måhända har man särskilt haft s. k. regionala grupper (jfr kap. VIII) i tankarna. Stadgan inskärper, att avtalen skola ingås så snart som möjligt och alt initiativ till dem skall tagas av säkerhetsrådet.
Anordningen med avtalen lämnar uppenbarligen en för medlemsstaterna betydelsefull möjlighet att avgöra, i vilken omfattning och på vad sätt de skola deltaga i aktioner enligt art. 42. Med visst fog har det därför sagts,
1
Deri i den engelska texten förekommande termen »facilities», som i den svenska översatts med »förmåner», syftar, exaktare uttryckt, på föranstaltningar till underlättande av rådets verk samhet.
44
att det först är genom avtalen, icke redan genom inträdet i Förenta Natio nerna, som staterna på allvar engagera sig i dess säkerhetsapparat. Om be tydelsen av det avgörande som sålunda återstår att träffa vittnar i sin mån den i Förenta Staterna förda, mycket livliga diskussionen, huruvida vid detta avgörande senatens samtycke (med två tredjedelars majoritet) behöver inhämtas. Vad Sverige angår kan intet tvivel råda örn att riksdagens sam tycke erfordras. Den konstitutionella ordning för avtalens ratifikation till vilken art. 43 hänvisar är nämligen för vår del utan varje tvivel den som angives i RF § 12.
Det nu sagda bör emellertid ej undanskymma betydelsen av det engage ment — även till deltagande i militära aktioner — som sker redan genom inträdet i Förenta Nationerna. Räckvidden av staternas möjligheter att ge nom avtalen begränsa sina insatser får nämligen ej överdrivas. Ty för det första är det uppenbarligen ej förslagets mening, att staterna skola äga att efter gottfinnande undandraga sig att ingå ifrågavarande avtal; de äro prin cipiellt skyldiga att medverka. För det andra ligger det i sakens natur att, även örn en stats avtalsmässiga prestationer blivit till sin art och sitt mått begränsade, dess deltagande i en militär aktion kan tvinga den att i eget intresse insätta mycket större krafter. För det tredje må erinras örn den av avtalen helt oberoende skyldigheten att lämna »bistånd» (art. 2, punkt 5, och art. 49).
Avtalen skola fastställa »styrkornas numerär och beskaffenhet, bered- skapsgrad och allmänna förläggning samt arten av de förmåner och det bi stånd som skola lämnas». Avtalen böra sålunda giva vid handen, i vad mån och på vad sätt passage skall medgivas, baser upplåtas, transportmedel ställas till förfogande o. s. v. Det naturliga är därvid, att skyldigheterna på ett eller annat sätt preciseras, så att vissa områden och genomtågsvägar an visas o. s. v. Det är en icke oviktig skillnad mellan förbundsakten och stad gan, att passagerättens beskaffenhet sålunda skall fastställas avtalsmässigt. Vidare skola militära styrkor av bestämd storlek hållas tillgängliga; even tuellt kunna bestämda förband avdelas för dylikt ändamål, men något tvång att förfara så har stadgan ej etablerat. Om man emellertid sålunda stannar vid att bestämma de militära styrkornas art och mått, skall i allt fall deras »beredskapsgrad och allmänna förläggning» fastslås. Det kan anmärkas, att det var på franskt förslag, som detta inskrevs i stadgan. Man ville därmed effektivisera den beredskap avtalen skola erbjuda. Med avseende på de mili tära styrkonias storlek föreligga inga auktoritativa uttalanden. Självfallet synes vara, att de utmätas så, att erforderlig styrka står till vederbörande stats disposition för andra militära uppgifter än de samfällda aktionerna; man måste ju erinra sig, att stadgan räknar med en rätt till självförsvar i de lägen (exempelvis angrepp från en stormakt), där säkerhetsrådet ej kan vän tas ingripa (jfr nedan under art. 51).
Mycket maktpåliggande är frågan, i vad mån avtalen kunna på sådant sätt bestämma de avtalade prestationerna, att de endast få uttagas för vissa på förhand bestämda ändamål, i vissa närmare angivna situationer, o. s. v.
45
Detta spörsmål har särskilt i Förenta Staterna såtillvida varit föremål för livlig diskussion, som man å ena sidan hävdat, att Förenta Staterna borde kunna förbehålla sig, att dess styrkor endast få tagas i anspråk inom en så som amerikansk betecknad intressesfär, medan å andra sidan hävdats, att en sådan begränsning av Förenta Staternas ansvar vore äventyrlig och otill- låtlig. Man har i detta sammanhang också berört de mindre staternas på tagliga och — efter vad som allmänt synes erkännas — berättigade intresse att icke behöva avstå militära styrkor för användning i vilken del av världen som helst. Tvistefrågan synes kvarstå olöst. Örn emellertid t. ex. en viss mindre eller medelstor stat skulle önska få fastslaget, att dess skyldigheter endast skola avse skydd för vissa stater, vilkas frihet och oavhängighet för nämnda stat äro av särskild betydelse, synes till stöd för en sådan ståndpunkt bl. a. kunna anföras, att det är en stor skillnad mellan stater av mindre stor leksordning och de ständiga rådsmedlemmarna med deras större inflytande och därmed naturligt sammanhängande större ansvar. På mycket auktorita tivt håll har man också i uttalanden inför amerikanska senatens utrikesut skott utgått ifrån att ett antal stater icke komma att gå med på att deras styrkor användas annorstädes än inom jämförelsevis närbelägna områden. Från samma håll har det uttalats, att även de stora staterna troligen vilja förbehålla sig att använda åtminstone den övervägande delen av sin styrka i närbelägna områden, och till yttermera visso förklarats, att artikeln »berät tigar staterna att uppställa de villkor som de önska».
Ett särskilt viktigt ämne för avtalen är att reglera styrkan och bered- skapsgraden av de luftstridskrafter örn vilka art. 45 talar (se nedan).
Det är endast i överensstämmelse med avtalen, som staterna kunna av rå det avkrävas de i art. 43 avsedda prestationerna. Å andra sidan är det icke sagt, att alltid alla de resurser som stå till buds tagas i anspråk. Av art. 48, mom. 1, framgår för det första, att rådet bestämmer, vilka stater som skola deltaga i aktionen; uteslutet är således ingalunda att, medan en stat får full göra mycket betungande prestationer, andras bistånd alls icke anlitas. Det är icke heller nödvändigt, att alla de prestationer som enligt avtal åvila en stat på en gång uttagas. Man kan t. ex. rekvirera en mindre styrka än den beräk nade. Särskilt bör framhållas, att rådet kan av en stat fordra passagerätt, upplåtande av baser o. s. v. utan att på samma gång begära, att den skall medverka med egna militära styrkor.
Enligt art. 43 kunna prestationerna utkrävas, när helst rådet anser det nödvändigt för »upprätthållande av internationell fred och säkerhet». Men artiklarna 39 och 42, lästa i sammanhang, måste så förstås, att ett inskri dande enligt sistnämnda artikel endast är tillåtet i de i förstnämnda artikel angivna situationerna. Och uppenbarligen är det avsett, att prestationer av staterna enligt ari. 43 endast skola förekomma såsom led i eli inskridande enligt art. 42. Örn man sålunda utgår ifrån att freden åtminstone måste vara botad, för att skyldigheterna enligt art. 43 skola kunna aktualiseras, måste man emellertid fasthålla, alt redan härigenom myckel vittgående befogen heter lagts i rådets hand. Till äventyrs kan rådet taga ett mycket avlägset
46
»hot» mot freden till utgångspunkt för krav på upplåtande av exempelvis baser; på sådant sätt kunde t. ex. en mindre stats territorium tänkas bliva under lång tid utnyttjat för förläggning av eller till stödjepunkter för mili tära styrkor under rådets disposition. Mot sådana krav kunna emellertid med fog två invändningar resas. För det första: hotet måste ha fått en viss kon kretion och aktualitet för att berättiga till aktion. För det andra: artiklarna 42 och 43 syfta endast och allenast till åtgärder av övergående natur, och de missbrukas, om de åberopas till stöd för anordningar av varaktigt slag.
Fullkomligt otvetydigt utsäger art. 43, alt staterna ha att ställa sig till efterrättelse vad rådet föreskriver. De lia att vidtaga de positiva åtgärder, som erfordras: att ställa styrkor och materiel till förfogande och att utan mot stånd tåla sådana ingripanden som passage, ianspråktagande av baser m. m. Även i stater, vilka såsom ständiga medlemmar av rådet äro väl tryggade mot att på sådant sätt mot sin vilja tvingas in i en aktion, har detta beroende av rådets beslut ingivit farhågor: detta har varit grunden till det i diskussio nen i Förenta Staterna framförda kravet, att åtgärder i nu ifrågavarande si tuation icke skulle kunna vidtagas av presidenten ensam. Det har emellertid häremot invänts, att en ovillkorlig skyldighet att efterkomma rådets anford ran utgör en nödvändig ingrediens i säkerhetssystemet. Givetvis måste emel lertid staterna äga full handlingsfrihet inför krav, som gå utöver vad avta len stipulera. En annan fråga är, vilka organ som ha att besluta om full görande av ifrågavarande skyldigheter; i den norska propositionen anmärkes med rätta, att det måste bero av varje lands interna rätt, vilka organ som skola medverka vid ett dylikt beslut. Det kan nämnas, att det, vad Förenta Staterna angår, numera fastslagits, att beslutanderätten ligger hos presiden ten. Om det läge som uppkommer, därest en stat av en eller annan anledning icke böjer sig för rådets anspråk, har stadgan intet att förmäla.
Nära till hands ligger tanken att i någon form tillerkänna de stater som skola deltaga i en av rådet anordnad aktion ett särskilt inflytande; i San Francisco dryftades denna tanke bl. a. i samband med frågan örn särskilda organisationsformer vid anordnandet av »regionala» tvångsåtgärder. Enligt art. 31 kan också en medlem få deltaga — utan rösträtt — i rådets överlägg ningar, när helst rådet anser, att vederbörande medlems intressen särskilt be röras. Men
art.
44 går ett steg längre. Medlemmarna ha här i vissa lägen
tillförsäkrats en rätt att deltaga i rådets beslut; deltagandet beror sålunda här ej av rådets bedömande. Det läge som åsyftas är det som uppstår, när rådet beslutit örn användande av våld. Skall i sådant fall en medlem »anmodas» att ställa väpnade styrkor till förfogande, skall den dessförinnan inbjudas att deltaga i säkerhetsrådets beslut rörande användningen av förband till hörande dess väpnade styrkor. I detta fall äger medlemmen — mot vad som gäller enligt art. 31 — rösträtt i rådet. Antalet röstande blir sålunda 12, men besluten fattas liksom eljest enligt art. 27, mom. 3, med sju röster (varibland de ständiga rådsmedlemmarna); den inbjudna staten har således ej möjlighet att rubba den majoritet som, då staten inbjöds, hade för avsikt att enligt art. 43 rikta en anmodan till den. Medbestämmanderätt enligt ari. 44 har emel
47
lertid den inbjudna staten icke endast vid själva beslutet, att den skall upp
fordras ställa styrkor lill förfogande, utan även vid varje tillfälle, då under
tvångsaktionens fortgång beslut fattas rörande användningen av förband ur
dess egna styrkor. Det bör betonas, att den inbjudna staten icke har någon
del i beslut rörande användningen av andra staters styrkor. Icke heller lia
de utom säkerhetsrådet stående staterna någon annan rätt än den som kan
härledas ur art. 31 vid behandlingen av frågor örn »förmåner» och »bistånd».
Förslag om att utsträcka medbestämmanderätten till sådana fall avvisades
vid San Francisco-konferensen. Stadgan har, måhända med tanke på att så
dana prestationer böra kunna utkrävas utan dröjsmål, icke ens givit staterna
någon rätt att höras i sådana frågor; jfr emellertid art. 50.
Art. 45
reglerar särskilda anordningar i syfte att sätta Förenta Nationerna
i tillfälle att vidtaga brådskande militära åtgärder. Staterna äro i detta syfte
skyldiga att hålla »förband ur sina luftstridskrafter omedelbart tillgängliga för
samordnad internationell tvångsaktion». De i art. 43 berörda avtalen skola
uppdraga de gränser, inom vilka säkerhetsrådet fastställer »dessa förbands
styrka och beredskapsgrad ävensom planer för deras samverkan». Det är här
fråga om prestationer, som vid behov skola utföras med en alldeles särskild
snabbhet. Meningen är däremot ej, att de ifrågavarande luftstridskrafterna
skulle redan på förhand sammandragas under säkerhetsrådets ledning. De
förbliva under sitt nationella befäl och kunna givetvis ej utan särskild över
enskommelse stationeras inom annan stats territorium. Art. 45 kan visserli
gen sägas anknyta till den gamla idén örn en för snabb aktion omedelbart
tillgänglig internationell militärmakt. Men så som idén här tillämpats, inne
bär beredskapen enligt art. 45 icke någonting som principiellt skiljer sig från
den vilken etableras genom avtal enligt art. 43. Skillnaden synes förnämli
gast ligga däri att, medan beredskapsgraden enligt art. 43 beror av vad sta
terna vilja åtaga sig, art. 45 direkt föreskriver en särskilt hög beredskap och
att rådet äger befogenhet att bestämma, huru denna skall gestaltas.
Planer för användande av vapenmakt skola enligt
art. 46
uppgöras av sä
kerhetsrådet; detta synes kunna ske såväl på förhand som under en pågående
aktion. Någon medverkan från utomstående staters sida är ej avsedd utom
såtillvida, att stabsutskottet (se nedan), som biträder säkerhetsrådet vid upp
görande av planerna, enligt art. 47 kan inbjuda sådana stater att deltaga i
dess arbete; jfr även art. 44.
Art. 41
innehåller bestämmelser örn det nyssnämnda, av de ständiga med
lemmarnas av säkerhetsrådet stabschefer bestående militära stabsutskottet,
vilket skall lämna säkerhetsrådet råd och bistånd »i alla frågor rörande rå
dets militära behov för upprätthållande av internationell fred och säkerhet,
rörande bruk av och befäl över styrkor, som ställts till dess förfogande,
rörande reglering av rustningarna och rörande eventuell nedrustning» (jfr
art. 26). När ett verksamt fullgörande av utskottets åligganden det kräver,
kan annan stat inbjudas att deltaga i dess arbete. På initierat håll har det
antagits, att en sådan inbjudan mäste ske var gång en stats styrkor, bistånd
eller lättnader lagas i anspråk. Någon rätt att deltaga har emellertid en så
48
dan stat ej enligt stadgan. Och frikostiga inbjudningar kunna knappast på räknas, om man fasthåller den strävan efter effektivitet och permanens, som föranledde, att i San Francisco förslag örn att flera stater än de fem ständiga rådsmedlemmarna skulle representeras i utskottet blevo avvisade. Stabsut- skottet är under säkerhetsrådet ansvarigt för den »strategiska ledningen» av alla väpnade styrkor, som ställts till rådets förfogande. Frågan om »befälet» över sådana styrkor har däremot ställts på framtiden. Ingenting synes hindra, att denna fråga regleras i avtal slutna enligt art. 43. — Regionala under utskott kunna enligt art. 47, mom. 4, inrättas. Det är stabsutskottet, som upprättar dessa underutskott, men detta kan icke ske, utan att dessförinnan »samråd med ifrågakommande regionala organ» ägt rum. Detta förbehåll utgör en av de i San Francisco vidtagna modifikationer i stadgetexten som åsyfta en förstärkning av de regionala institutionerna (se nedan s. 51).
Av
ari 48,
mörn.
1,
framgår, alt den aktion som »erfordras för att verk
ställa säkerhetsrådets beslut för upprätthållande av internationell fred och säkerhet» skall utföras av samtliga medlemmar eller endast vissa bland dem efter säkerhetsrådets bestämmande. Detta stadgandes innebörd har redan i någon mån belysts. Dess betydelse inskränker sig till att angiva rådets val frihet mellan olika tänkbara alternativ för utkrävande av annorstädes i stad gan fixerade skyldigheter. Det är sålunda ej i denna artikel, som skyldig heternas omfattning bestämmes. Stadgandet får därför ej läsas så, som om staterna förklarades skyldiga att, utöver vad artiklarna 40, 43 och 45 giva vid handen, vidtaga åtgärder för verkställande av säkerhetsrådets beslut.
Art. 48, mom. 2,
ger vid handen, att verkställigheten av rådets beslut icke
nödvändigtvis behöver ske genom direkta åtgärder av varje särskild stat. Den kan också ske genom att staterna deltaga i kollektivåtgärder »inom ifrågakom mande internationella organ, till vilka de äro anslutna». Såsom exempel har i den officiella amerikanska rapporten angivits, att staterna kunna använda sitt inflytande för att förmå den planerade internationella valutafonden att undandraga en angripare hjälp. Om begagnande av regionala överenskom melser eller organ för verkställande av tvångsåtgärder se art. 53, mom. 1.
En allmän skyldighet till inbördes bistånd vid verkställande av säkerhets rådets beslut har stipulerats i
art. 49.
Medan art. 2, punkt 5, närmast pekar
på bistånd för tvångsåtgärdernas effektiva genomförande, synes art. 49 före trädesvis taga sikte på inbördes bistånd de särskilda staterna emellan i de svårigheter, i vilka de kunna råka genom dessa åtgärder. På vad sätt och i vilken utsträckning bistånd skall lämnas, har ej utsagts. Men det är uppen bart, att artikeln på mycket goda grunder kan åberopas t. ex. av en stat, som har att medverka i militära åtgärder och i följd därav utsättes för särskilda förluster eller faror. Vilken reell innebörd skyldigheten till inbördes bistånd än får, synes den under alla förhållanden medföra att, om en tvångsaktion utvecklas till ett krig, en medlem av Förenta Nationerna, även örn den icke i någon mån deltager i aktionen, icke kan i allo åberopa de rättigheter och skyldigheter som enligt gällande folkrätt tillkomma en neutral stat. Att bi stånd ej får lämnas åt stat, som blir föremål för förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder, framgår av art. 2, punkt 5.
49
På de ekonomiska problem som kunna uppkomma för en stat i samband
med förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder tager
art. 50
sikte. Naturligt
är att sådana ekonomiska problem exempelvis kunna uppstå genom handels
blockad eller annan aktion enligt art. 41 eller genom de rubbningar i ekono
mien som ett genomtåg enligt art. 42 medför. Vad en stat i sådana lägen kan
påräkna, giver stadgan ej vid handen; det torde väl kunna bliva fråga örn
ändring — till förebyggande av ekonomisk skada — i uppgjorda planer, örn
export- och importlättnader, om finansiell hjälp i olika former (t. ex. lån), om
ersättning för liden skada, o. s. v. Stadgan inskränker sig till att föreskriva,
att staterna »äga rätt att rådföra sig med säkerhetsrådet beträffande lösning
en av dessa problem».
Art. 51
— tillkommen under förhandlingarna i San Francisco — garante
rar rätten till självförsvar i händelse av »väpnat angrepp»; självklart är att
en rådets aktion aldrig kan betraktas som ett sådant. Närmast framstår detta
självförsvar — vi ha till en början i sikte det självförsvar som utövas av en
stat ensam — som en provisorisk åtgärd; det får utövas, »intill dess att
säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upprätthållande av internationell
fred och säkerhet». Det kan vara tvivelaktigt, i vad mån stadgandet också är
tillämpligt, sedan en rådsaktion kommit i gång. Det heter uttryckligen, att de
till självförsvar vidtagna åtgärderna icke skola inverka på säkerhetsrådets
rätt och skyldighet att enligt stadgan vidtaga åtgärder för fred och säkerhet.
En rådsaktion skulle utan tvivel under vissa förhållanden hämmas genom att
en stat fortsätter sitt självförsvar, så t. ex. om detta självförsvar fortsättes,
sedan rådet inskridit med ett försök att hejda konfliktens utveckling genom
provisoriska åtgärder enligt art. 40. Måhända kunna också lägen tänkas, i vil
ka en stat, som i och för sig har rätt till självförsvar, icke får för detta ända
mål taga i anspråk sådana styrkor som enligt art. 43 skola stå till förfogande
för annat ändamål. Men i den brittiska kommentaren till stadgan fastslås ut
tryckligen att, örn rådets aktion är påtagligen otillräcklig, rätten till själv
försvar kan åberopas av en stat såsom rättfärdigande varje aktion den finner
lämpligt att företaga.
Självklart är att rätten till självförsvar gäller utan inskränkning i sådana
fall, då någon tvångsaktion av rådet icke kommer till stånd, kanske icke ens
ifrågasättes. Om sålunda t. ex. en ständig rådsmedlem skulle företaga ett an
grepp, utan att detta ingår som ett led i en av rådet ledd aktion, är den an
gripna statens rätt till självförsvar helt obeskuren.
Självförsvaret behöver icke vara individuellt; det kan också vara »kollek
tivt». Att detta inskrivits i stadgan, är ett utslag av en från skilda håll yppad
misstro mot säkerhetsrådets effektivitet och av ett i samband därmed stå
ende intresse att bevara möjligheten för andia kollektiva aktioner än dem
som stadgan reglerar. Det blir anledning att återkomma lill denna strömning
vid behandlingen av kap. VIII, där den satt starka spår. Här är det nog att
nämna, att man särskilt var angelägen om att gardera de amerikanska stater
nas rätt alt avvärja ett mot den amerikanska kontinenten riktat angrepp även
som verkningskraften hos de biståndspakter, som slutits under världskriget.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.
5
50
Rätten till självförsvar betyder, att i sådana situationer som ovan berörts även andra stater få komma till den angripna statens försvar. Självförsvaret måste, det bör i detta sammanhang understrykas, rikta sig mot »militär aggression». Man talar i Amerika även örn »politisk aggression», i bety delsen av försök att påtvinga de amerikanska staterna ett icke-amerikanskt styrelseskick. Men art. 51 lämnar dem ingen lätt att i ett sådant läge gripa till vapen. Rätten till kollektivt självförsvar måste antagas gälla för varje stat som uppfattar ett angrepp mot en annan stat såsom äventyrande dess egen säkerhet. Intet ger vid handen, att rätten till självförsvar skulle vara beroende av därom på förhand träffade avtal mellan staterna, men stadgan innehåller icke heller något hinder för att sådana avtal ingås; det är också, såsom nyss nämndes, ej minst med tanke på vissa sådana redan bestående avtal, som stadgandet tillkommit. Om det kollektiva självförsvaret torde i högre grad än örn det individuella gälla, att rätten därtill måste få vika, när den kommer i kollision med en av rådet ledd aktion. Det är sålunda t. ex. högst tvivelaktigt, i vad mån det kan fullföljas, sedan rådet gripit in i mellan- havandet med en efter andra riktlinjer utstakad aktion. Det kan emellertid i detta sammanhang förtjäna erinras örn att -— såsom den osriella kanaden siska rapporten framhåller —- varje stormakt kan förhindra en sådan tvångs- aktion av rådet som kan ifrågakomma, sedan en regional självförsvarsaktion satts igång.
Medlemmarna av Förenta Nationerna ha sålunda rätt icke blott att för svara sig, då de angripas, utan även — åtminstone under vissa förutsättning ar — att biträda en annan stat i dess självförsvar. Men de lia å andra sidan full frihet att i en sådan situation välja andra vägar. Om det t. ex. kommer till ett krig mellan två stater, i vilket säkerhetsrådet icke ingriper, finnes det ingenting som hindrar, att andra stater förbliva neutrala i detta krig; i en sådan situation återtaga medlemmarna — för att citera den officiella brit tiska kommentaren — sin handlingsfrihet. Man har här särskilt att beakta möjligheten av ett krig, som begynnes genom ett angrepp av en ständig råds medlem, eventuellt gentemot en annan sådan. Utbryter en konflikt mellan stormakterna — så har saken i auktoritativ form framställts från dansk syn punkt — återuppstår neutralitetspolitiken. Örn icke art. 27 gjort tvångsaktio- ners igångsättande beroende av samtliga ständiga rådsmedlemmars samtycke, kunde ett angrepp från en stormakts sida hava utlöst en rådets aktion med därav följande, ovan beskrivna skyldigheter för alla till Förenta Nationerna hörande stater. Men så som omröstningsreglerna nu gestaltats, kan ingen tvångsaktion komma att igångsättas mot en stormakt på grund av att den griper till krig. Därav följer också, att de utom konflikten stående staterna äga, som ovan redan omnämnts, intaga en neutral hållning; inträdet i För enta Nationerna ålägger dem ej att i ett sådant läge uppgiva sin neutralitet. Gentemot de krigförande kunna de med andra ord, under förutsättning att de fullgöra, vad som kräves av en neutral stat, göra anspråk på en sådan stats rättigheter. Stadgan hindrar ej heller överenskommelser staterna emel lan, som gå ut på att i ett sådant läge som här avses under samverkan hävda neutraliteten.
51
Regionala avtal. Kapitel VIII.
Koncentrationen i säkerhetsrådets hand av Förenta Nationernas verksam het i fredens och säkerhetens intresse modifieras genom reglerna i kap. VIII om regionala avtal, vilka avse att lämna utrymme för en verksamhet i samma riktning av särskilda grupper av stater.
Da termen »regional» kommit till användning vid beskrivningen av här ifrågakommande företeelser, ledes tanken närmast till geografiska enheter, d. v. s. grupper av stater, som gränsa till varandra. Bestämmelserna i kap. VIII hava också bland annat kommit til! för att inom organisationen bereda ut- lymme för de amerikanska staternas sedan lång tid bestående samarbete. Så som ett annat exempel har nämnts det i mars 1945 bildade förbundet av arabstater. Men den geografiska affiniteten har icke betraktats såsom väsent lig för begreppet »regional». Man har också betraktat vissa under det andra världskriget tillkomna allianser av annat slag, t. ex. mellan å ena sidan Sov jetunionen, a andra sidan t. ex. Storbritannien, Frankrike och Jugoslavien, såsom »regionala», och man måste också hava förutsatt, att sådana allianser skola kunna ingås framdeles.
Även ur en annan synpunkt sett rymmer kategorien »regionala avtal» olik artade företeelser. Man har tagit i ögonsikte sådana arrangemang som, base rade på de deltagande staternas solidaritet, väsentligen syfta till att mot utom stående stater, eventuellt med våld, hävda gemensamma intressen. Men man har också tänkt på sådana grupper som, med inbördes motsättningar för ögonen, skapa anordningar för fredlig lösning av tvister och för samfällt inskridande mot en till gruppen hörande stat, som hotar eller bryter freden. Man har också räknat med gruppbildningar, som på en gång fullfölja dessa olika syften.
Ingenting synes hindra, att en stat tillhör flera olika regionala grupper. Det förklaras i
art. 52, mom. 1,
att ingen bestämmelse i stadgan utesluter re
gionala avtal eller organ av nu angiven art. Med »organ» torde härvid åsyftas sådana fasta institutioner som staterna kunna vilja genom inbördes träffade avtal upprätta, exempelvis motsvarigheter till Förenta Nationernas general församling, säkerhetsråd och domstol samt det ekonomiska och sociala rådet. Jfr även art. 47, mom. 4, örn regionala underutskott till stabsutskottet.
Förutsättningarna för att de regionala avtalen och organen skola anses för enliga med stadgan äro: för det första att de handhava »angelägenheter röran de upprätthållandet av fred och säkerhet», för det andra att dessa angelä genheter »lämpa sig för regionala åtgärder», för det tredje att avtalen och organen och dessas verksamhet »äro förenliga mod Förenta Nationernas än damål och grundsatser» (jfr artiklarna 1 och 2). Huruvida dessa förutsätt ningar äro uppfyllda eller icke, kan naturligen bliva föremål för tvist. Från säkerhetsrådets sida lär emellertid en regional anordnings oförenllighet med stadgan endast kunna göras gällande genom beslut fattat enligt art. 27, morn. 3. Intet ger nämligen vid handen, alt de regionala anordningarna skulle
52
behöva säkerhetsrådets godkännande för att betraktas såsom förenliga med stadgan.
Art. 52, momenten 2
—4, sysselsätter sig med regionala anordningar såsom
led i verksamheten för fredlig lösning av tvister. Förbundsmedlemmar, som tillhöra en regional grupp, skola göra sitt yttersta för att åstadkomma fred lig lösning av »lokala» tvister genom sådana »avtal eller organ», innan de hänskjutas till rådet. Detta stadgande synes vara av jämförelsevis ringa bety delse; det innebär egentligen intet annat än att de förbindelser som staterna inbördes ingått tillika konstituera förpliktelser — låt vara av mycket obe stämd art — gentemot Förenta Nationerna. Mera beaktansvärt synes stadgan det, att rådet å sin sida skall främja sådant fredligt biläggande, eventuellt ge nom att tvister av rådet hänskjutas till regional handläggning. Med dessa be stämmelser har man velat tillgodose önskemål, som gått ut på att i möjligaste mån främja regionala former för tvisters biläggande. Men samtidigt förklarar art. 52, mom. 4, att bestämmelserna i intet avseende inskränka tillämpningen av artiklarna 34 och 35; såväl rådet som generalförsamlingen äga sålunda utan hinder av dem upptaga »varje tvist, liksom varje sakläge som kan leda till internationella motsättningar eller giva upphov till en tvist».
Art. 53
sysselsätter sig med frågan om regionala tvångsåtgärder. Stadgan
utgår uppenbarligen från den tanken, att det i åtskilliga lägen kan vara na turligt, att sådana tvångsåtgärder som enligt kap. VII ankomma på rådet i stället anordnas av regionala grupper. Grundsatsen är dock den, att regionala tvångsåtgärder endast få förekomma antingen i den form, att rådet använder regionala avtal eller organ för verkställande av tvångsåtgärder under dess myndighet, eller ock så, att rådets bemyndigande gives till tvångsåtgärder, som en regional grupp vill sätta i gång. I förstnämnda fall äga de regionala åtgärderna rum på det sätt, att rådet, i stället för att påfordra prestationer av de särskilda staterna, kräver insatser i regional form, exempelvis militära operationer under ledning av för ändamålet skapade regionala organ (jfr art. 48, mom. 2).
Emellertid hava från olika håll och ur olika synpunkter betänkligheter yp pats mot att på detta sätt göra allt vad tvångsåtgärder heter beroende av sä kerhetsrådet. Man har sålunda pekat på de risker som kunna uppkomma genom att rådet icke kan ingripa med tillräcklig snabbhet och framför allt erinrat örn möjligheten av att rådet över huvud taget icke ingriper, fastän freden hotas eller rentav ett angrepp äger rum. Med hänsyn härtill har för budet mot regionala tvångsåtgärder utan rådets medverkan på olika sätt modifierats.
För det första genom det uttryckliga erkännandet av rätten till kollektivt självförsvar (art. 51; se ovan); denna rättighet kan bl. a. utövas just av en såsom regional betraktad statsgrepp. Det är emellertid endast till försvar mot väpnat angrepp denna rätt får utövas; art. 51 berättigar icke en regional grupp att företaga tvångsåtgärder med anledning av ett hot mot freden.
För det andra auktoriserar stadgan i två fall regionala åtgärder riktade mot sådana stater som under det andra världskriget varit fiender till någon
53
av stadgans signatärmakter (»fiendestater», art. 53, morn. 2). Härvid bör observeras att, för den händelse en sådan stat vinner inträde i Förenta Na tionerna, den officiella brittiska kommentaren förutsätter, att genom sådant inträde nödvändigheten att vidtaga särskilda åtgärder mot den ifrågavaran de statens angreppspolitik bortfaller.
Stadgans bestämmelser örn åtgärder mot fiendestater kunna sägas inne bära, att det system av traktater örn ömsesidigt bistånd som består eller kan komma att utvecklas segrarmakterna emellan fogas in i stadgans system som mycket vittgående och betydelsei ulla undantag fran huvudreglerna i kap. VII. Dessa tvångsåtgärders vidtagande är ej beroende av att angrepp eller ens hot i den betydelse som avses i art. 39 föreligger. Helt oberoende av stadgan avgöra de agerande staterna, huruvida ett ingripande behöves. Själv klart är, att här ifrågavarande, såsom »regionala» betecknade tvångsåtgärder företagas utan rådets medverkan och att utomstående medlemmar av Förenta Nationerna icke vid dem hava några av de skyldigheter som angivas i
kap. VII.
Det första av de åsyftade undantagen anknyter till art. 107, som förklarar, att åtgärder gentemot en »fiendestat», vilka »som följd av» det andra världs kriget vidtagas eller godkännas av de regeringar som bära ansvaret för dy lika åtgärder icke genom stadgan göras ogiltiga eller äro uteslutna. Av art. 53, mom. 1, framgår, att till dessa åtgärder även höra tvångsåtgärder. Seg rarmakterna eller grupper av dem kunna i följd härav vidtaga alla sådana åtgärder som i kap. VII beskrivas såsom tvångsåtgärder. Av formuleringen i art. 53, mom. 1, framgår, att icke endast redan vidtagna tvångsåtgärder (t. ex. ockupationer) utan även sådana som framdeles kunna befinnas erforderliga förklaras giltiga såsom en form för tillåten regional tvångsaktion. En be gränsning ligger emellertid däri, att aktionen skall vidtagas »som följd av» det andra världskriget.
Det andra undantaget går ut på att tvångsåtgärder mot fiendestater äro tillåtliga, om de företagas i enlighet med regionala avtal och rikta sig mot en »förnyad angreppspolitik» från en sådan stats sida. Här fordras alltså ej, att tvångsåtgärderna vidtagas »som följd av» världskriget. De äro strängt taget möjliga under obegränsad tid.
Endast såtillvida kunna de båda här berörda undantagen betecknas så som tidsbegränsade, som möjligheten alt enligt dem vidtaga tvångsåtgärder bortfaller, när de därtill bemyndigade staterna därom hemställa och rådet är i stånd att övertaga »uppgiften att förebygga ytterligare angrepp från sådan stat». Det ligger sålunda helt i segrarmakternas hand att bestämma, når de ras speciella fullmakt att företaga tvångsaktioner skall bortfalla. Det an tagandet har framställts, att de skola vara intresserade av att snarast möjligt komma i detta läge.
En vittgående anmälningsskyldighet har stipulerats i
art 54.
Det har, vad
regionala grupper angår, icke ansetts nog med den allmänna skyldigheten att registrera traktater hos sekretariatet (art. 102). Därutöver har föreskrivits, att rådet skall hållas »fullständigt underrättat örn den verksamhet för upp
54
rätthållande av internationell fred oell säkerhet som bedrives eller planeras jämlikt regionala avtal eller av regionala organ». Håller man fast vid den tolkning av begreppen »regionalt avtal» och »regionalt organ» som kommit till synes under förarbetena till stadgan och som särskilt påtagligt ligger till grund för art. 53 lär man icke undgå den slutsatsen, att art. 54 bör få till- lämpning på de allra flesta engagemang av politisk innebörd.
Internationellt ekonomiskt och socialt samarbete. Ekonomiska och
sociala rådet. Kapitlen IX och X.
Organisationens verksamhet för ekonomiskt och socialt framåtskridande ägnades mycket stort intresse på San Francisco-konferensen. Det stod klart, att under tiden närmast efter kriget och även senare mycket omfattande och svårbemästrade problem mäste lösas på detta område, för att freden och sä kerheten inom och mellan nationerna skulle kunna tryggas. Tillika var det uppenbart, att dessa svåra problem icke skulle kunna lösas utan ett omfat tande och intimt internationellt samarbete. För att detta arbete skulle kunna giva största möjliga utbyte, måste vidare de gemensamma ansträngningarna på olika hithörande fält omsorgsfullt samordnas och verksamheten stimule ras genom nya uppslag och initiativ. Det var främst med tanke på att organi sationen skulle kunna fylla dessa båda funktioner, att samordna och att taga initiativ, som stadgans bestämmelser om Förenta Nationernas verksamhet i ekonomiskt och socialt avseende utarbetades. Dumbarton Oaks-planens stadganden fingo även här utgöra grundstommen, men de preciserades och utbyggdes på flera punkter som resultat av det livliga meningsutbytet på konferensen.
De mera allmänt hållna, hithörande föreskrifter som återgivits i samband med behandlingen av organisationens ändamål och generalförsamlingens uppgifter kompletteras av stadgans kapitel IX och X. Det förra kapitlet upp drager riktlinjerna för verksamheten, medan kap. X innefattar detaljerade bestämmelser angående det ekonomiska och sociala rådet och dess funk tioner.
Art. 55
angiver bevekelsegrunderna och området för Förenta Nationernas
arbete i ifrågavarande hänseende. Ändamålet är att skapa den stadga i sam hällslivet och det välstånd som äro nödvändiga för fredliga och vänskapliga förbindelser mellan nationerna. I detta syfte skall organisationen främja hög re levnadsstandard, full sysselsättning samt framåtskridande och utveckling i ekonomiskt och socialt avseende. Den skall vidare främja lösandet av spörs mål av internationell karaktär på de ekonomiska och sociala områdena, inom hälsovården och på närbesläktade områden samt tillika befordra internatio nellt samarbete i kultur- och uppfostringsfrågor. Slutligen skall organisatio nen verka för att de mänskliga rättigheterna och allas grundläggande fri heter allmänt respekteras och iakttagas, utan att skillnad göres på grund av ras, kön, språk eller religion. Sistnämnda uppgift innefattar tydligen bl. a.
55
verksamhet till förmån för rasliga, språkliga eller religiösa minoriteter, ehuru själva ordet minoritet icke nämnes. Nationernas förbunds minoritetsskydd led av den väsentliga svagheten, att det blott gällde ett fåtal länder, som vid fredsuppgörelsen efter det första världskriget fått åtaga sig särskilda för pliktelser till skydd för sina minoriteter. Dessa länder kände detta förhållan de som en orättvisa och betraktade minoritetsskyddet med misstro, vilket inverkade i hög grad menligt på skyddets effektivitet. Förenta Nationernas stadga syftar till universell respekt för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna och undviker därmed det partiella minoritetsskyddets påtagliga nackdelar. I vilken mån de uppställda målen kunna realiseras, återstår emel lertid att se. Enligt
art. 56
förbinda sig alla medlemsstater att såväl samfällt
som var för sig vidtaga åtgärder för att i samarbete med organisationen för verkliga de syften som angivas i art. 55. Åtagandet i art. 56 utgör ett tillägg till Dumbarton Oaks-planens bestämmelser och har sin upprinnelse i ett för slag av Australiens delegation. Detta förslag ansågs på en del håll giva ut rymme för en tolkning, som kunde göra det möjligt för organisationen att inblanda sig i en medlemsstats inre angelägenheter. Artikeln utformades där för med tanke på att utesluta en sådan eventualitet, och till yttermera visso intogs i konferensens protokoll ett uttalande, att ingen bestämmelse i kap. IX får anses giva organisationen befogenhet att ingripa i medlemsstaternas inre frågor (»domestic affairs»). Därmed underströks i själva verket för detta spe ciella område den allmänna grundsatsen i art. 2, punkt 7, att Förenta Natio nerna icke har befogenhet att intervenera i frågor, som huvudsakligen falla inom en stats egen behörighet (»domestic jurisdiction»), och att det icke kräves av medlemsstaterna, att de hänskjuta sådana frågor till avgörande enligt stadgan.
Allmänna föreskrifter örn organisationens samordnande funktion givas i
artiklarna 57 och 58.
Enligt den förra skola de olika »fackorgan» som upp
rättats genom mellanstatliga överenskommelser och som enligt de statuter som gälla för dem ha vidsträckta internationella åligganden på här ifråga varande områden, anknytas till Förenta Nationerna i överensstämmelse med vissa närmare föreskrifter i art. 63 rörande det ekonomiska och sociala rådet. Art. 58 stadgar, att organisationen skall framlägga förslag angående samord nandet av dessa fackorgans arbetsprogram (»policies») och verksamhet. Bland de talrika fackorgan som här kunna komma i fråga må nämnas å ena sidan sådana sedan länge existerande sammanslutningar som världspostunionen och telegrafunionen, å andra sidan under kriget tillkomna eller planerade institutioner såsom den internationella jordbruks- och livsmedelsorganisatio- nen och den internationella valutafonden. Även den internationella arbetsor ganisationen torde höra till de här åsyftade fackorganen. När så befinnes lämpligt skall vidare, enligt
art. 59,
Förenta Nationerna taga initiativ till
upprättandet av nya fackorgan, i den mån sådana erfordras för realiserandet av de syften som angivas i art. 55.
Även Nationernas förbunds akt innefattade i sin art. 24 föreskrifter örn anslutning av internationella institutioner (»bureaux internationaux»), men
56
i övrigt synas bestämmelserna i stadgans kap. IX ha en vidare räckvidd än motsvarande stadganden i förbundsakten. Denna uppräknade i art. 23 ett begränsat antal ekonomiska och sociala områden, såsom arbetsförhållandena, vita slavhandeln, opiumhandeln, kommunikationerna och hälsovården, vilka skulle göras till föremål för förbundets, respektive medlemmarnas reforme rande eller kontrollerande verksamhet. Förenta Nationernas stadga däremot anger i så allmänna ordalag de ekonomiska och sociala frågor som falla inom organisationens verksamhetsområde, att uppräkningen blir praktiskt taget uttömmande. En annan viktig skillnad mellan akten och stadgan är, att den senare inrättar ett centralt organ för verksamheten. I första hand vilar, enligt
art. 60,
ansvaret för organisationens i kap. IX angivna uppgifter på
generalförsamlingen, men under dess myndighet skall det effektiva arbetet bedrivas av det ekonomiska och sociala rådet. För att betona betydelsen av dess åligganden har rådet i stadgan gjorts till ett av organisationens huvud organ.
Bestämmelserna i kap. X om det ekonomiska och sociala rådet inledas med reglerna för rådets sammansättning. Det skall enligt
art. 61
bestå av aderton
medlemmar av organisationen, vilka väljas av generalförsamlingen. Valet sker med två tredjedelars majoritet av församlingens närvarande och röstande medlemmar (art. 18). Sex medlemmar av rådet skola årligen väljas för tre ar, dock att vid det första valet aderton medlemmar skola utses, av vilka sex skola avgå efter ett år och sex efter två år i den ordning generalförsam lingen besluter. En avgående medlem kan omedelbart återväljas. Varje med lem av rådet skall företrädas av ett ombud och äga en röst. Rådets beslut fat tas med enkel majoritet bland närvarande och röstande medlemmar
(art. 67).
I det ekonomiska och sociala rådet göres sålunda ingen skillnad mellan stor makter och mindre stater. Inga ständiga rådsplatser finnas här, ej heller någon vetorätt.
Rådets uppgifter äro främst att taga initiativ till internationellt samarbete på det ekonomiska och sociala området samt att fullgöra huvudparten av organisationens åligganden enligt kap. IX med avseende på fackorganen. Rå det äger sålunda utarbeta eller taga initiativ till undersökningar och rappor ter avseende internationella frågor på de ekonomiska, sociala och kulturella områdena, rörande undervisning och hälsovård samt på därmed samman hängande områden. Det kan även framställa förslag i dessa frågor såväl till generalförsamlingen som till medlemsstaterna och vederbörande fackorgan. Vidare äger rådet framlägga förslag rörande det skydd för de mänskliga rättigheterna som organisationen har till syfte att befrämja. I fråga om an gelägenheter, som falla inom rådets behörighet, kan det underställa general församlingen förslag till internationella avtal samt sammankalla internatio nella konferenser i enlighet med av organisationen fastställda föreskrifter
(art. 62).
Med fackorganen kan rådet ingå överenskommelser för att fast
ställa de villkor på vilka dessa organ skola anknytas till Förenta Nationerna. Sådana avtal skola underställas generalförsamlingen för godkännande (jfr även art. 17, mom. 3). Rådet äger också öppna underhandlingar med fack
57
organen och avgiva förslag till dem, generalförsamlingen och medlemssta
terna i syfte att samordna organens verksamhet
(art. 63).
Det kan vidtaga
lämpliga åtgärder för att erhålla regelbundna rapporter från fackorganen
samt träffa överenskommelser med dem och medlemsstaterna i syfte att in
förskaffa rapporter angående vad som gjorts för att sätta i verket rådets
egna förslag och generalförsamlingens inom rådets behörighetsområde fal
lande förslag. De erinringar som rådet önskar göra med anledning av rap
porterna äger det delgiva generalförsamlingen
(art. 64-).
Jämte dessa funktioner har det ekonomiska och sociala rådet att fullgöra*
uppgifter, som falla inom dess kompetens i samband med genomförandet av
generalförsamlingens förslag, eller som tilldelas rådet av generalförsamlingen
(art. 66, momenten 1 och 3).
Det äger även lämna upplysningar till säker
hetsrådet och skall på dess begäran biträda detta
(art. 65).
Slutligen kan det
ekonomiska och sociala rådet med generalförsamlingens godkännande full
göra särskilda uppgifter på begäran av något fackorgan eller av medlemmar
i organisationen
(art. 66, mom. 2).
Beträffande förfarandet i det ekonomiska och sociala rådet givas bestäm
melser i
artiklarna 68
—72. Rådet skall tillsätta de utskott som erfordras för
fullgörande av dess åligganden, bl. a. ett för främjande av de mänskliga rät
tigheterna. Den uttryckliga föreskriften om ett sådant utskott tillkom på San
Francisco-konferensen, och syftet synes bl. a. vara, att detta utskott skall
utarbeta en internationell rättighetsförklaring. I Dumbarton Oaks-planen
stadgades, att utskotten skulle bestå av experter, men denna bestämmelse
ströks på konferensen för att lämna rådet friare händer vid valet av utskotts-
ledamöter. Vid behandlingen av angelägenheter som speciellt beröra någon
medlemsstats intressen skall rådet inbjuda denna att utan rösträtt deltaga
i överläggningarna. Rådet äger även bereda representanter för fackorganen
tillfälle att utan rösträtt deltaga i dess och utskottens överläggningar samt
självt låta sig representera vid fackorganens sammankomster. För att ytter
ligare stärka rådets samordnande funktion har vidare stadgats, att det må
vidtaga lämpliga anstalter för att rådpläga även med icke statliga (»non-
governmental») organisationer inom sitt kompetensområde. Bestämmelsen
avser såväl internationella som nationella organisationer, men beträffande
de senare är det ett villkor, att arrangemanget föregås av samråd med veder
börande medlemsstat.
I övrigt fastställer rådet självt sin arbetsordning, inbegripet sättet för ut
seende av ordförande. Det sammanträder, när så erfordras i enlighet med
arbetsordningen, vilken skall innefatta bestämmelser örn rådets samman
kallande på begäran av flertalet av dess medlemmar.
58
Icke självstyrande territorier. Förvaltarskapssystemet. Förvaltarskaps-
rådet. Kapitlen XI—XIII.
Kap. XI utgör en deklaration angående riktlinjerna för förvaltningen av icke självstyrande territorier i allmänhet, medan kapitlen XII och XIII inne hålla föreskrifter örn upprättande av ett speciellt förvaltarskapssystem för vissa territorier. Den allmänna principförklaringen saknar motsvarighet i Nationernas förbunds akt. Däremot har förvaltarskapssystemet en förebild i förbundets mandatsystem, även örn skiljaktigheterna äro avsevärda.
Deklarationens huvuddel återfinnes i
art. 73.
Den avser alla »territorier,
vilkas befolkning ännu ej uppnått full självstyrelse», och den avges i de med lemsstaters namn vilka nu bära eller i framtiden övertaga ansvaret för så dana territoriers förvaltning. Som ledande grundsats i deklarationen upp ställes principen, att befolkningens intressen i första hand skola tillgodoses. Innevånarnas välfärd skall till det yttersta främjas, inom ramen av stadgans internationella freds- och säkerhetssystem. I anslutning till denna allmänna målsättning åtaga sig vederbörande medlemsstater vissa mera preciserade förpliktelser. De lova sålunda att trygga befolkningens politiska, ekonomiska, sociala och kulturella framåtskridande, under tillbörligt hänsynstagande till dess inhemska kultur. De ämna tillse, att innevånarna behandlas rättvist och skyddas mot övergrepp. De vilja beakta befolkningens politiska strävanden, utveckla dess självstyrelse och befordra uppbyggandet av fria politiska insti tutioner, alltjämt med vederbörlig hänsyn tagen till de särskilda förhållan dena och den kulturella nivån inom varje territorium. Konstruktiva åtgärder skola vidtagas för territoriernas utveckling, forskning uppmuntras, och in ternationellt samarbete inledas i syfte att förverkliga de mål som uppställas i deklarationen. I överensstämmelse med Förenta Nationernas huvudända mål åtaga sig medlemsstaterna att även såsom förvaltare av icke självsty rande territorier medverka till att upprätthålla internationell fred och sä kerhet. Slutligen stadgas i deklarationen en viss skyldighet att lämna statis tiska och andra upplysningar av teknisk natur rörande de ekonomiska och sociala förhållandena och uppfostran i territorierna. Sådana uppgifter skola av vederbörande medlemsstat regelbundet tillställas generalsekreteraren, »med de inskränkningar som må betingas av säkerhetsskäl eller av konstitutionella hänsyn». Någon befogenhet för Förenta Nationerna att inblanda sig i med lemsstaternas tillämpning av de i deklarationen uppställda grundsatserna finnes emellertid ej.
Åtagandena i art. 73 kompletteras med en förklaring i
art. 74,
att Förenta
Nationernas medlemmar äro ense om att deras politik även i fråga om icke självstyrande territorier måste grunda sig på den goda grannsämjans prin cip i sociala, ekonomiska och kommersiella angelägenheter och taga hänsyn till den övriga världens intressen och välfärd.
Bestämmelserna i kap. XII om förvaltarskapssystemet inledas med
art. 75,
vari stadgas, att »Förenta Nationerna skall under sin myndighet upprätta
59
ett internationellt förvaltarskapssystem för förvaltning och övervakning av territorier, som må komma att underställas detta genom senare särskilda av tal». Sådana territorier kallas i stadgan »förvaltarskapsområden» och kunna enligt
art.
77,
mom. 1,
tillhöra någon av följande tre kategorier: 1) mandat
områden; 2) territorier, som till följd av det andra världskriget kunna komma att avskiljas från fiendestaterna; 3) territorier, som frivilligt ställas under förvaltarskapssystemet av de för deras förvaltning ansvariga staterna. Enligt uttrycklig bestämmelse i
art. 78
kan föi~valtarskapssystemet däremot icke till-
lämpas på territorier, som blivit medlemmar av Förenta Nationerna. Genom själva stadgan ställas emellertid inga territorier under förvaltarskapssystemet
(art.
77,
mom. 2),
och bestämmelserna i kap. XII medföra icke i och för sig
någon ändring i bestående rättsförhållanden
(art. 80).
Först genom avslutan
det av särskilda förvaltarskapsavtal blir förvaltarskapssystemet tillämpligt på de i avtalen angivna territorierna och i enlighet med däri fastställda före skrifter. Mellan vilka parter förvaltarskapsavtalen skola slutas, framgår icke klart av stadgans bestämmelser. Det säges endast, att bestämmelserna örn förvaltarskap för varje territorium och ändringar i dem fastställas genom överenskommelse mellan de direkt berörda staterna, bland dem vederbörande mandatärmakt, när det gäller mandatområde, som förvaltas av en medlems stat (Japan uteslutes sålunda). Därjämte föreskrives, att de mellan vederbö rande stater slutna avtalen skola godkännas av Förenta Nationerna
(art. 79).
Förvaltarskapssystemets grundläggande syften äro, i anslutning till orga nisationens allmänna ändamål, följande enligt
art. 76:
»a) att främja internationell fred och säkerhet;
b) att befordra förvaltarskapsområdenas innevånares framåtskridande i politiskt, ekonomiskt och socialt avseende samt på uppfostrans område även som deras fortskridande utveckling emot självstyrelse eller oberoende, under hänsynstagande till varje områdes och dess befolknings särskilda förhållan den och befolkningens fritt uttryckta önskemål samt enligt bestämmelserna i varje särskilt förvaltarskapsavtal;
c) att stärka aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande fri heter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion, samt främja insikten om alla folks inbördes beroende;
d) att tillförsäkra alla Förenta Nationernas medlemmar och dessas med borgare lika behandling i sociala, ekonomiska och kommersiella angelägen heter, ävensom åt sagda medborgare trygga lika behandling vid rättsskip ningen, dock utan förfång för förverkligandet av förvaltarskapssystemets ovan angivna syften samt med förbehåll för vad i artikel 80 stadgas.»
Huru dessa grundsatser skola förverkligas i fråga örn varje särskilt för- valtarskapsområde, därom skola närmare föreskrifter givas i vederbörande förvaltarskapsavtal. Avtalet skall enligt
art. 81
innefatta de bestämmelser
som skola gälla för områdets förvaltning och tillika angiva den myndighet som har att utöva förvaltningen. Denna s. k. förvaltande myndighet kan vara en eller flera stater eller också organisationen själv.
Såsom en särskild förpliktelse ålägger
art. 84
den förvaltande myndighe
60
ten att tillse, att förvaltarskapsområdet bidrager till att upprätthålla interna
tionell fred och säkerhet. I detta syfte ger artikeln den förvaltande myndig
heten befogenhet att använda från området härrörande frivilligstyrkor, för
måner och bistånd såväl för fullgörandet av egna åtaganden gentemot säker
hetsrådet som för det lokala försvaret och för vidmakthållande av lag och
ordning inom området. Härjämte kan enligt
art. 82
varje förvaltarskapsav-
tal innehålla särskilda bestämmelser angående ett eller flera såsom strate
giska betecknade områden, omfattande en del av eller hela det förvaltar-
skapsområde som avtalet avser. Även beträffande de strategiska områdenas
befolkning gälla emellertid de i art. 76 angivna allmänna grundsatserna
(art.
83, mom. 2).
Förenta Nationernas uppgifter beträffande strategiska områden fullgöras
enligt
art. 83, mom. 1,
av säkerhetsrådet. Detta skall sålunda med den i art 27,
morn. 3, föreskrivna majoriteten godkänna hithörande bestämmelser i för-
valtarskapsavtalen liksom eventuella ändringar i dessa bestämmelser. Be
träffande politiska, ekonomiska och sociala angelägenheter samt uppfost
ringsfrågor skall säkerhetsrådet anlita förvaltarskapsrådets bistånd, utan att
dock därigenom säkerhetshänsyn eller föreskrifterna i vederbörande förval-
tarskapsavtal åsidosättas
(art. 83, inom. 3).
I fråga om förvaltarskapsavtal för områden, vilka ej betecknats som stra
tegiska, åligger det enligt
art. 85, mom. 1,
generalförsamlingen att fullgöra
Förenta Nationernas uppgifter. Bl. a. skola sådana avtal liksom ändringar
däri godkännas av församlingen med två tredjedelars majoritet (jfr art. 16
och art. 18, mom. 2). Generalförsamlingen skall i sin hithörande verksam
het biträdas av förvaltarskapsrådet
(art. 85, mom. 2).
Närmare bestämmelser rörande förvaltarskapsrådet givas i kap. XIII.
Föreskrifterna i
art. 86
om rådets sammansättning gå ut på dels att tillför
säkra de ständiga medlemmarna av säkerhetsrådet en permanent representa
tion även i förvaltarskapsrådet, dels att lika fördela antalet platser i detta
råd mellan stater, som administrera förvaltarskapsområden, och stater, som
icke göra det. Förvaltarskapsrådet skall därför bestå av:
a) de medlemsstater som omhänderha förvaltarskapsområden;
b) de ständiga medlemmar av säkerhetsrådet som icke omhänderha för
valtarskapsområden ;
c) så många andra, av generalförsamlingen för tre år valda medlemsstater,
att antalet medlemmar i förvaltarskapsrådet, vilka styra förvaltarskapsom
råden, blir lika stort som antalet medlemmar, vilka icke göra det. General
församlingens val sker med två tredjedelars majoritet (jfr art. 18, mom. 2).
Varje medlem av förvaltarskapsrådet skall utse en särskilt kvalificerad per
son som sin representant i rådet och har enligt
art. 89
en röst i rådet. Beslu
ten fattas med enkel majoritet av närvarande och röstande medlemmar. Nå
gon form av vetorätt förekommer alltså icke här.
Angående rådets uppgifter stadgas i
art. 87,
att generalförsamlingen och,
under dess myndighet, förvaltarskapsrådet äga befogenhet att i samband
med fullgörandet av sina funktioner
61
a) granska rapporter från den förvaltande myndigheten;
b) mottaga petitioner och granska dem i samråd med den förvaltande myn
digheten;
c) anordna periodiska besök i förvaltarskapsområdena på tider, som fast
ställas genom överenskommelse med den förvaltande myndigheten;
samt i övrigt
d) vidtaga åtgärder i enlighet med vederbörande förvaltarskapsavtals be
stämmelser.
Vidare ålägges förvaltarskapsrådet i
art. 88
att utarbeta ett frågeformulär
rörande befolkningens framsteg i politiskt, ekonomiskt och socialt avseende
och på uppfostrans område. På grundval av detta frågeformulär skall veder
börande förvaltande myndighet avgiva en årlig rapport till generalför
samlingen angående förvaltarskapsområde, som står under församlingens
överinseende.
Förvaltarskapsrådet antager självt sin arbetsordning, däri inbegripet regler
för utseende av ordförande. Rådet sammanträder, när så erfordras i enlighet
med föreskrifterna i aibetsordningen, som skall innefatta bestämmelser om
rådets sammankallande på begäran av flertalet av dess medlemmar
(art. 90).
Då det befinnes lämpligt, skall förvaltarskapsrådet anlita det ekonomiska
och sociala rådets samt de särskilda fackorganens bistånd i frågor, som falla
inom dessas verksamhetsområden
(art. 91).
I förhållande till Nationernas förbunds mandatsystem företer förvaltar-
skapssystemet, såsom antytts, åtskilliga avvikelser. Sålunda är det nya syste
met mera elastiskt än det gamla. Det avser icke som mandatsystemet blott
kolonialområden som fråntagits besegrade fiendestater utan kan utsträckas
till varje territorium som genom avtal göres till förvaltarskapsområde. Å
andra sidan innefattar själva stadgan ingen förpliktelse att lägga något terri
torium under förvaltarskapssystemet. Systemets omfattning blir alltså helt
beroende på de avtal som i denna sak komma att slutas mellan de intresse
rade staterna. Dessa avtal bliva vidare bestämmande för den konkreta till-
lämpningen av förvaltarskapssystemets allmänna grundsatser på de olika
förvaltarskapsområdena. Härigenom öppnas större möjligheter att anpassa
förvaltningsföreskrifterna efter omständigheterna i det enskilda fallet än ge
nom den gamla, mera stela indelningen i A-, B- och C-mandat. Till skillnad
från mandaten kunna förvaltarskapsområdena vidare förvaltas av flera sta
ter gemensamt eller av organisationen själv. En annan avvikelse består i att
förvaltarskapsområdena kunna och skola militärt utnyttjas vid upprätthållan
det av internationell fred och säkerhet. Även i fråga örn kontrollen över om
rådenas förvaltning föreligga olikheter. Beträffande mandaten utövades kon
trollen, åtminstone i huvudsak, av Nationernas förbunds råd med biträde av
en mandatkommission, beslående av experter, som icke voro regeringsrepre-
sentanter. Förvaltarskapsområdena däremot stå — med undantag av de stra
tegiska områdena -— under generalförsamlingens överinseende, och försam
lingen har vid sin sida det av rcgeringsrepresentanter sammansatta förvaltar
skapsrådet. Den i praxis beträffande mandaten accepterade petitionsrätten
62
har i fråga om förvaltarskapsområden under generalförsamlingens kontroll inskrivits i stadgan och kompletterats med möjligheten att anordna perio diska besök i områdena.
Internationella domstolen. Kapitel XIV.
Kap. XIV (artiklarna 92—96) av stadgan innehåller bestämmelser rörande den internationella domstolen, vars stadga dessutom är fogad till Förenta Nationernas stadga.
Att en internationell domstol med uppgift alt på rättsliga grunder avgöra tvister mellan stater måste ingå som ett led i den nya världsorganisationen, torde ha ansetts tämligen självklart. Dumbarton Oaks-planen upptog en in ternationell domstol som ett av organisationens huvudorgan, och samma be stämmelse återkommer i stadgans ari. 7. Enligt Dumbarton Oaks-planen, som i detta hänseende följts i stadgan, skulle domstolen vara betydligt närmare knuten till Förenta Nationerna än den av Nationernas förbund upprättade fasta mellanfolkliga domstolen var till förbundet. Sistnämnda domstol var i viss mån organisatoriskt förenad med Nationernas förbund, framför allt såtillvida som dess ledamöter valdes av Nationernas förbunds råd och för samling, men i övrigt var den en i förhållande till förbundet fristående insti tution. En fråga, till vilken varken Dumbarton Oaks-planen eller den av de förenade nationerna för behandling av domstolsstadgan tillsatta juristkom mitté, som sammanträdde i Washington i april 1945, tagit ställning, var, huruvida den nya världsorganisationens internationella domstol skulle utgö ras av den redan bestående fasta mellanfolkliga domstolen (Haag-domstolen) eller av en ny domstol. Frågan var av vikt särskilt med hänsyn till de många under mellankrigsåren avslutna skiljedomsfördrag, vari den fasta mellanfolk liga domstolen insatts som den instans som skulle avdöma rättstvister mel lan de fördragsslutande partenia. Dessa fördrag kunde icke i och för sig giva någon behörighet åt en ny internationell domstol utan måste tvärtom anses ha i ifrågavarande delar förfallit, om den fasta mellanfolkliga domstolen upp hörde att existera. San Francisco-konferensen stannade vid att Förenta Na tionernas internationella domstol skulle vara en ny domstol. Skälen härför torde ha varit, att åtskilliga av de vid konferensen representerade staterna icke varit anslutna till den fasta mellanfolkliga domstolen och framför allt, att några till denna anslutna stater — innefattande icke blott stater, som un der kriget varit de vid konferensen företrädda makternas motståndare, utan även några under kriget neutrala stater — icke voro representerade vid konfe rensen. Man ansåg sig icke kunna genomföra en så betydande organisatorisk förändring i fråga om Haag-domstolen, som dess anknytning till Förenta Nationerna skulle innebära, utan dessa staters medverkan. Frågan om de ovan åsyftade skiljedomsfördragens fortsatta tillämplighet sökte man lösa ge nom att i domstolsstadgan införa vissa bestämmelser, vartill det blir anled ning att nedan återkomma. Kontinuiteten mellan den nya internationella
63
domstolen och den fasta mellanfolkliga domstolen understryk.es också på det sätt, att det i
art. 92
av Förenta Nationernas stadga framhålles, att den nya
domstolens stadga är grundad på den äldre domstolens stadga.
Av art. 92 framgår för övrigt den nära förbindelsen mellan domstolen och världsorganisationen. Den internationella domstolen säges vara Förenta Na tionernas främsta rättsskipande organ, och dess stadga säges utgöra en inte grerande del av Förenta Nationernas stadga Förbindelsen framgår ytter mera av
art. 93,
vilken föreskriver, att Förenta Nationernas medlemmar skola
vara ipso facto anslutna till den internationella domstolens stadga. Motsva rande gällde icke för Nationernas förbunds medlemmar. Även utanför För enta Nationerna stående stater skola dock enligt art. 93 ha möjlighet att an sluta sig till domstolsstadgan, på villkor som i varje särskilt fall fastställas av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.
Enligt
art. 9i
förpliktar sig varje medlem av Förenta Nationerna att ställa
sig den internationella domstolens beslut till efterrättelse. Motsvarande för pliktelse var stadgad i Nationernas förbunds akt, art. 13. En dylik förpliktelse måste för övrigt anses vara innefattad i de avtal mellan parterna varpå dom stolens behörighet i varje särskilt fall grundar sig. Någon obligatorisk juris diktion för domstolen är nämligen icke stadgad rare sig i Förenta Nationer nas stadga eller i domstolsstadgan. Dessutom ger art. 94 säkerhetsrådet en viss exekutiv befogenhet för det fall, att part i ett mål underlåter att full göra förpliktelser, som följa av domstolens utslag i målet. På anhållan av den andra parten äger säkerhetsrådet då, därest det finner nödvändigt, fram lägga förslag eller fatta beslut om vidtagande av åtgärder för utslagets verk ställande. En viss exekutiv myndighet tillkom redan Nationernas förbunds råd enligt förbundsaktens art. 13, enligt vilken rådet, örn part underlät att ställa sig domstolsutslag till efterrättelse, skulle föreslå åtgärder för att åväga bringa dess verkställighet. Då ingen skyldighet att efterkomma rådets förslag var föreskriven, var denna bestämmelse till sin verkan tämligen oviss. Någon säkerhet för att exekution skall komma till stånd erbjuder icke heller stad gans art. 94. Det ankommer på säkerhetsrådets beprövande, örn det skall befatta sig med saken, och det är något oklart, vilka åtgärder som skola till gripas. Tvångsåtgärder enligt kap. VII av stadgan kunna endast ifrågakomma under den i art. 39 angivna förutsättningen: att hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling föreligger. Härav lär följa, att en parts vägran att ställa sig domstolens utslag till efterrättelse kan föranleda tvångsåtgärder en dast under förutsättning, att säkerhetsrådet finner denna vägran utgöra ett hot mot freden.
I
art. 95
förklaras, att stadgans bestämmelser icke utgöra hinder för att
Förenta Nationernas medlemmar anlita andra domstolar för lösande av sina tvister på grundval av redan gällande eller framtida avtal.
Art. 96
föreskriver först och främst, att generalförsamlingen och säkerhets
rådet — i likhet med Nationernas förhunds råd och församling enligt art. 14 av förbundsakten — äga att begära rådgivande yttranden av domstolen i var je rättsfråga. Denna bestämmelse har bland annat den betydelsen, att det
64
:
blir möjligt att erfara domstolens mening om den rättsliga sidan av en in ternationell tvist, som handlägges av generalförsamlingen eller säkerhets rådet. Art. 96 har emellertid därjämte en bestämmelse, vartill motsvarighet saknades i förbundsakten och varigenom tillfälle beredes icke blott general församlingen och säkerhetsrådet utan ock Förenta Nationernas övriga organ samt fackorgan att efter bemyndigande av generalförsamlingen begära råd givande yttranden från domstolen i rättsfrågor, som falla inom ramen för deras verksamhet.
Sekretariatet. Kapitel XV.
Förenta Nationernas sekretariat består jämlikt
art. 97
i stadgan av en
generalsekreterare och erforderlig personal. Generalsekreteraren, som är or ganisationens högste ämbetsman, tillsättes av generalförsamlingen på förslag av säkerhetsrådet. Rådets beslut fattas i denna fråga enligt bestämmelsen i art. 27, mom. 3, och samtliga permanenta rådsmedlemmar måste sålunda vara ense om förslaget. Huruvida församlingens beslut kräver enkel eller två tredjedelars majoritet, framgår icke klart av stadgan, men val av gene ralsekreterare förekommer i varje fall icke bland de i art. 18, mom. 2, upp räknade exemplen på ärenden, beträffande vilka kvalificerad majoritet är erforderlig. Det må erinras om att Nationernas förbunds generalsekreterare enligt akten utsågs av rådet (varvid enhälligt beslut krävdes) med godkän nande av församlingens majoritet. Någon bestämmelse om den tid för vilken generalsekreteraren skall utses finnes icke i stadgan. Enligt den amerikanska San Francisco-delegationens rapport till Förenta Staternas president inne bär detta, att en överenskommelse mellan generalförsamlingen och säker hetsrådet angående mandattiden förutsättes komma till stånd. Generalsek reteraren skall fungera i denna egenskap vid generalförsamlingens, säker hetsrådets, det ekonomiska och sociala rådets och förvaltarskapsrådets samt liga möten och skall även fullgöra de övriga uppgifter som dessa organ till dela honom. Han skall avgiva en årlig rapport till generalförsamlingen angående organisationens verksamhet
(art. 98).
I motsats till Nationernas
förbunds generalsekreterare har han vidare fått den viktiga befogenheten att fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på varje omständighet, som enligt hans mening kan utgöra ett hot mot upprätthållandet av internationell fred och säkerhet
(art. 99).
Vid San Francisco-konferensen väcktes förslag örn att även ett antal bi trädande generalsekreterare skulle tillsättas i samma ordning som den ordi narie. Förslaget förkastades, bl. a. därför att genom ett sådant förfarande de biträdande generalsekreterarna skulle bliva ansvariga icke inför den ordi narie generalsekreteraren utan liksom denne inför de tillsättande organen. Man skulle få ett kollegium i spetsen för sekretariatet i stället för en enda chef, och effektiviteten skulle bliva lidande därpå.
Art. 101
föreskriver i
stället, att all personal i sekretariatet skall tillsättas av generalsekreteraren enligt ett reglemente, som fastställes av generalförsamlingen. Särskild personal
65
skall stadigvarande tilldelas det ekonomiska och sociala rådet, förvaltar- skapsrådet och, om erforderligt, andra Förenta Nationernas organ, men även dessa personalgrupper skola ingå i sekretariatet. Vid tillsättandet av perso nal liksom vid utformningen av tjänstevillkoren skall hänsyn i främsta rum met tagas till nödvändigheten av att tillföra sekretariatet arbetskraft, som fyller de högsta krav på duglighet, kunnighet och rättrådighet. Därjämte skall även beaktas, att rekryteringen bör ske på en så vid geografisk grund val som möjligt.
Sekretariatets medlemmar skola utgöra en internationell tjänstemannakår i ordens fulla bemärkelse.
Art. 100,
som tillädes på San Francisco-konfBren
sen, stadgar sålunda, att generalsekreteraren och sekretariatets personal vid fullgörandet av sina åligganden icke få begära eller mottaga instruktioner från någon regering eller från någon myndighet utanför organisationen. De skola över huvud avhålla sig från varje handling som kan menligt inverka på deras ställning som internationella tjänstemän, ansvariga endast inför orga nisationen. Ä andra sidan förbinda sig medlemsstaterna att icke söka påverka generalsekreteraren eller sekretariatets personal i deras verksamhet.
Stadgans bestämmelser örn sekretariatspersonalens privilegier och immuni teter behandlas nedan.
Särskilda bestämmelser. Kapitel XVI.
I kap. XVI har sammanförts en rad bestämmelser av blandat innehåll, vilka samtliga sakna motsvarighet i Dumbarton Oaks-planen.
Art. 102
rör registrering av internationella avtal. Den har till förebild art.
18 i Nationernas förbunds akt, som ålade varje medlem av förbundet att hos förbundssekretariatet inregistrera sina internationella överenskommelser, vid äventyr att dessa annars icke skulle bliva bindande. Art. 18 gick tillbaka på den första av president Wilson’s fjorton punkter, riktad mot den hemliga diplomatien och avslutandet av hemliga fördrag. Även om stadgandet icke blev ett fullt effektivt medel mot hemliga fördrag, fick det i varje fall till följd, att ett mycket stort antal fördrag publicerades i Nationernas förbunds traktatsamling och därmed blevo lätt tillgängliga. Redan detta betraktades som en sådan fördel, att Förenta Staterna år 1934 frivilligt började registrera sina fördrag hos sekretariatet. Art. 102 har fått en från art. 18 något av vikande utformning. Den stadgar, att varje fördrag och varje internationellt avtal sorn ingås av någon medlem av Förenta Nationerna efter stadgans ikraftträdande skall så snart som möjligt inregistreras hos sekretariatet och av detta publiceras. Försummas registreringen, blir påföljden, att avtalet icke av någon part i detsamma kan åberopas inför något av Förenta Nationernas organ. Medan elt oregistrerat avtal enligt art. 18 i förbundsakten förklara des vara icke bindande, nöjer sig sålunda art. 102 med att föreskriva, att det icke kan av parterna åberopas inför organisationens organ, exempel vis inför den internationella domstolen, säkerhetsrådet eller generalförsam lingen. Det kan emellertid ifrågasättas, örn registrering och publicering i prak-
liihang till riksdagens protokoll 1046. 1 saini. Xr 106.
66
liken kan krävas beträffande alla slags avtal. Särskilda svårigheter måste en strikt tillämpning av art. 102 möta i fråga om sådana militäravtal som enligt art. 43 skola slutas mellan säkerhetsrådet och medlemsstaterna. Sa ken uppmärksammades på San Francisco-konferensen, och att döma av de brittiska och amerikanska kommentarerna till stadgan förutsattes även, alt generalförsamlingen i sinom tid skulle utarbeta närmare regler för ar tikelns tillämpning på olika typer av avtal. Det må tilläggas, att på kon ferensen förutsattes, att även icke medlemsstater skulle beredas möjlighet att inregistrera sina avtal, vare sig dessa slutits med annan icke medlemsstat eller med medlemsstat.
Art. 103
föreskriver att, om medlemsstaternas förpliktelser enligt stadgan
skulle komma i konflikt med deras förpliktelser enligt något annat interna tionellt avtal, förpliktelserna enligt stadgan skola gälla. Artikeln motsvarar i stort sett art. 20 i förbundsakten men ålägger icke som denna medlemssta terna att vidtaga åtgärder för att frigöra sig från sådana förpliktelser gent emot icke medlemsstater som äro oförenliga med stadgans bestämmelser. Även enligt art. 103 är emellertid klart, att en medlemsstat icke kan undan draga sig en skyldighet enligt stadgan med motiveringen, att fullgörandet av skyldigheten icke låter sig förena med statens förpliktelser gentemot en utomstående stat. Så t. ex. kan en medlemsstat icke vägra deltaga i ekono miska tvångsåtgärder mot en icke medlemsstat på den grund, att dess del tagande skulle innebära ett brott mot ett mellan de båda staterna gällande handelsavtal.
Enligt
art. 104
skall organisationen inom varje medlemsstats område tiller
kännas den rättskapacitet som är erforderlig för fullgörandet av dess upp gifter. Organisationen måste för sin verksamhet kunna ingå privaträttsliga avtal och föra talan inför rätta, den måste kunna köpa förnödenheter, hyra lokaler, träffa arbetsavtal etc. Det är detta behov av rättslig handlingsförmåga som art. 104 avser att tillgodose. Någon liknande bestämmelse fanns icke i Nationernas förbunds akt, men i praxis åtnjöt Nationernas förbund erfor derlig rättskapacitet.
Art. 105
stadgar, att organisationen och dess tjänstemän samt medlemssta
ternas representanter skola åtnjuta för sin verksamhet nödvändiga privilegier och immuniteter. Dessa företrädesrättigheters innehåll angives icke närmare, det talas icke ens som i förbundsaktens motsvarande bestämmelse örn diplo matiska privilegier och immuniteter. I stället överlåtes åt generalförsamling en att uppgöra förslag om tillämpningsföreskrifter att underställas med lemsstaterna, eventuellt för avslutande av konventioner i ämnet.
Övergångsbestämmelser rörande säkerheten. Kapitel XVII.
Verksamheten för upprätthållande av fred och säkerhet bygger, såsom förut (s. 43) utvecklats, till väsentlig del på de särskilda avtal örn »väpnade styrkor, bistånd och förmåner» som staterna skola ingå med säkerhetsrådet
67
(art. 43). Stadgan förutsätter därför, att säkerhetsrådet ej från början kan »utöva sina uppgifter enligt art. 42». För att detta skall kunna ske, torde det dock ej anses vara nödvändigt, att alla åsyftade avtal komma till stånd. Sä kerhetsrådet skall självt bilda sig en uppfattning örn när avtalsapparaten är tillfyllestgörande. Det torde få förutsättas, att en formlig deklaration härom i sinom lid skall avgivas.
Art. 106
förbjuder ej uttryckligen rådet att före denna tidpunkt, med be
gagnande av de mera begränsade resurser över vilka det då förfogar, igång sätta en aktion enligt art. 42. Men man har förutsatt, att så ej kommer att ske. Därför bemyndigas de fem makter som äro ständiga rådsmedlemmar att rådgöra med varandra i överensstämmelse med Moskva-deklarationen den 30 oktober 1943, punkt 5,1 och, när omständigheterna så påkalla, med andra medlemmar »i och för sådant samfällt inskridande på organisationens vägnar som må krävas för att upprätthålla internationell fred och sä kerhet»; för en sådan aktion står t. ex. art. 2, punkt 4, icke i vägen. Aktionen kan riktas mot vilken stat som helst, det behöver icke vara en »fiendestat» (jfr örn detta begrepp art. 53, inom. 2). Att inskridandet sker »på orga nisationens vägnar» innebär givetvis ej, att medlemmarna skulle vara för pliktade att deltaga i ett sådant företag, upplåta baser, lämna passagerätt o. s. v.; icke heller gäller plikten till ömsesidigt bistånd (art. 49). Aktionen bygger helt på frivillig medverkan (och eventuellt särskilda traktater). Men den måste vara »samfälld»; art. 106 auktoriserar inga sådana aktioner som en stormakt kunde vilja företaga på egen hand.
Övergångsbestämmelsen i art. 106 avser rådets verksamhet enligt art. 42. Den hänför sig däremot ej till dess verksamhet för fredlig lösning av tvister (kap. VI) och befriar ej heller rådet från uppgiften att vid behov skrida till provisoriska åtgärder enligt art. 40 och föreskriva »åtgärder icke innebärande bruk av vapenmakt» enligt art. 41. Det synes på grund härav ej uteslutet, att i en och samma konfliktsituation aktioner enligt art. 106 kunna på olika sätt kombineras med aktioner under rådets ledning enligt kap. VII.
Art. 107
har redan berörts i annat sammanhang, nämligen såsom stöd för
»regionala» tvångsåtgärder (se ovan under art. 53). Den har emellertid en mycket större räckvidd. Den utsäger generellt, att stadgan icke lägger hin der i vägen för åtgärder, som segrarmakterna vidtaga eller godkänna gent emot »fiendestaterna» (jfr art. 53: 2). Med godkända åtgärder torde här vid förstås åtgärder, som segrarmakterna bemyndiga andra stater att vid taga. De åtgärder som art. 107 sålunda åsyftar — och mot vilka alltså ingen bestämmelse i stadgan kan åberopas — kunna vara av vad slag som helst. Den enda inskränkningen ligger däri, att åtgärden skall vidtagas eller god kännas »som följd av» det andra världskriget. Såsom redan framhållits (se * i
1 Ifrågavarande punkt av Moskva-deklarationen lyder i översättning: »Förenta Staternas, Storbritanniens, Sovjetunionens och Kinas regeringar, — — — förklara samfällt: — — —- 5) att de skola rådgöra med varandra och, i den mån omständigheterna så påfordra, med övriga medlemmar av de förenade nationerna med tanke på gemensamma åtgärder i samtliga nationers intresse för upprätthållande av internationell fred och säkerhet, intill dess lag och ordning åter upprättats och ett system för allmän säkerhet införts.»
68
s. 53), är det icke enbart fråga om åtgärder, som vidtagits eller godkänts redan vid den tidpunkt, då stadgan träder i kraft. Artikeln avser även handlingar, som en eller flera segrarmakter finna sig föranlåtna att framdeles föranstalta. Handlingarna kunna företagas samfällt — det är i sådant fall de kunna få karaktären av »regionala» tvångsåtgärder, men ingenting hindrar, att en segrarmakt ensam företager en handling under åberopande av art. 107. In nebörden av förbehållet i art. 107 är, att inga där åsyftade åtgärder gentemot fiendestater bliva ogiltiga eller förhindras. Vad som ligger häri, är ej fullt tydligt. Det kan knappast vara meningen att, örn t. ex. en av segrarmak terna skulle gå till aktion mot en »fiendestat» och hävda att detta sker som följd av världskriget, säkerhetsrådet skulle under alla förhållanden vara förhindrat att ingripa mot denna aktion enligt de allmänna reglerna om tvångsåtgärder i kap. VII.
Ingen bestämd tidpunkt, vid vilken art. 107 skall upphöra att gälla, fin nes angiven. Härutinnan synes en viss motsägelse föreligga mellan denna artikel och art. 53, enligt vilken befogenheten att företaga regionala tvångs åtgärder med stöd av art. 107 upphör att gälla, när »organisationen på begä ran att vederbörande regeringar må bliva ålagd uppgiften att förebygga yt terligare angrepp från sådan stat» (d. v. .s. fiendestat).
Stadgeändringar. Kapitel XVIII.
I jämförelse med Nationernas förbunds akt har stadgan utförliga bestäm melser örn stadgeändringar. Förbundsakten föreskrev i art. 26, att ändringar i akten trädde i kraft, sedan de ratificerats av samtliga i rådet företrädda medlemmar samt majoriteten av de medlemmar som voro representerade i församlingen. Ingenting stadgades emellertid om formerna för ändringsbe slutets tillkomst, ett förhållande, som gav upphov till åtskillig osäkerhet. Förenta Nationernas stadga öppnar två vägar för genomförande av änd ringar i densamma. Enligt
art. 108
skola sådana ändringar träda i kraft för
alla medlemsstater, när de antagits med två tredjedelars majoritet av gene ralförsamlingens medlemmar och ratificerats av två tredjedelar av med lemsstaterna, bland dem samtliga ständiga medlemmar av säkerhetsrådet. Ändringsbeslutet skall synbarligen här normalt fattas av generalförsamling en, ehuru den kvalificerade majoriteten i detta fall räknas efter hela antalet medlemmar i församlingen, icke som i vanliga fall efter antalet närvarande och röstande medlemmar. För att tillmötesgå önskemål från åtskilliga mind re stater infördes emellertid på San Francisco-konferensen en bestämmelse, sorn ger möjlighet att i särskild ordning företaga en mera omfattande över syn av stadgan.
Art. 109
föreskriver sålunda, att en allmän konferens av
organisationens medlemmar med ändamål att taga stadgan under ompröv ning må hållas å tid och plats, som fastställas genom beslut med två tredje delars majoritet av församlingens medlemmar och ett samstämmande beslut av sju medlemmar, oavsett vilka, av säkerhetsrådet. Skulle en sådan konfe
69
rens ej ha kommit till stånd före generalförsamlingens tionde årliga möte efter
stadgans ikraftträdande, inträder automatiskt en viss lättnad i villkoren för
konferensens sammankallande. Frågan om sammankallandet skall då ex
officio upptagas på dagordningen för generalförsamlingens nyssnämnda möte,
och för beslut om konferensens hållande är det då tillräckligt med en enkel
majoritet av församlingens medlemmar samt bifall av sju medlemmar, oavsett
vilka, av säkerhetsrådet. På konferensen har varje medlemsstat en röst. Be
slut om ändringar i stadgan fattas där med två tredjedelars majoritet, och
ändringen blir giltig, sedan den ratificerats på samma sätt som enligt art.
108 tillkomna ändringar. Envar av de ständiga medlemmarna i säkerhets
rådet kan sålunda hindra ikraftträdandet av varje ändring i stadgan.
Förhållandet mellan stadgeändringar och utträdesrätt har behandlats ovan
i samband med bestämmelserna om medlemskap (s. 14).
Ratifikation och undertecknande. Kapitel XIX.
Av slutkapitlets båda artiklar rör
art. 110
stadgans ratificering och ikraft
trädande. Stadgan skall ratificeras av signatärmakterna i överensstämmelse
med deras respektive författningsregler. Ratifikationsinstrumenten skola de
poneras hos Förenta Staternas regering, som skall notificera samtliga signa-
tärmakter samt generalsekreteraren, sedan denne utsetts, om varje deposi
tion. Stadgan träder i kraft, när Kina, Frankrike, Sovjetunionen, Storbritan
nien och Förenta Staterna samt flertalet övriga signatärmakter deponerat
sina ratifikationsinstrument (jfr s. 7). Ett protokoll över depositionerna skall
därefter upprättas av Förenta Staternas regering och i avskrift tillställas öv
riga signatärmakter. Signatärmakt, som ratificerar stadgan, sedan denna
trätt i kraft, blir ursprunglig medlem av organisationen från och med den
dag, då ratifikationsinstrumentet deponeras.
Stadgan är utformad på fem språk: kinesiska, franska, ryska, engelska och
spanska, och samtliga dessa texter äga enligt
art. lil
lika vitsord. Artikeln
föreskriver vidare, att stadgan skall förbliva deponerad i Förenta Staternas
regerings arkiv samt att behörigen bestyrkta avskrifter skola överlämnas till
övriga signatärmakter.
Stadgan för den internationella domstolen.
Den internationella domstolens stadga utgör, såsom framgår av art. 92 i
Förenta Nationernas stadga, en integrerande del av denna. Den engelska och
franska texten till domstolsstadgan jämte en inom utrikesdepartementet ut
arbetad svensk översättning därav finnes återgiven i härefter intagen bilaga.
Till sitt innehåll ansluter sig den nya domstolsstadgan nära till stadgan för
den fasta mellanfolkliga domstolen. Ett flertal ändringar äro av formell na
tur och bero bl. a. på att bestämmelser i den gamla stadgan, som åsyftade
70
Nationernas förbund, i den nya stadgan motsvaras av bestämmelser, som åsyfta Förenta Nationerna. Förändringar av större saklig betydelse äro yt terst fåtaliga.
Domstolsledamöternas antal är, enligt art. 3, detsamma som tidigare, eller femton. En uttrycklig bestämmelse har tillagts om att två medborgare i sam ma stat icke få vara ledamöter av domstolen.
Med avseende på sättet för val av domare ha de tidigare bestämmelserna i stort sett bibehållits (art. 4 ff.). Domarna väljas sålunda av generalförsam lingen och säkerhetsrådet som två vid sidan av varandra stående valkorpora tioner. Med avseende på kandidatnomineringen hade den i Washington för samlade juristkommittén föreslagit två alternativ: nominering av regering arna och nominering, liksom förut, av den permanenta skiljedomstolens s. k. nationella grupper. San Francisco-konferensen bestämde sig för bibehållande av den hittillsvarande metoden, vilken ansågs giva domstolen en mera opoli tisk karaktär. Ledamöterna väljas liksom förut för nio år och kunna omväl jas. För att förhindra, att hela domstolen ställes under omval på en gång, har man genomfört en anordning, som skall möjliggöra dess successiva förnyan de: vid det första valet väljes en tredjedel av ledamöterna för tre år, en tred jedel för sex år och de återstående för nio år. Bestämmelser örn de villkor varpå en stat, som är ansluten till domstolsstadgan men icke medlem av Förenta Nationerna, skall beredas tillfälle att deltaga i domarevalen, skola fastställas av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.
Domstolen skall ha sitt säte i Haag. En i art. 22 införd ny bestämmelse bemyndigar emellertid domstolen att sammanträda på annan ort, örn den i något fall finner detta önskvärt. Härmed har man i någon mån tillmötes gått de stundom framkomna önskemålen örn en »regional» organisation av domstolen. De i den fasta mellanfolkliga domstolens stadga (artiklarna 26 och 27) förekommande bestämmelserna, att domstolen skulle tillsätta sär skilda kamrar för mål rörande arbetsförhållanden samt angående transitering och samfärdsel, vilka aldrig erhöllo någon praktisk betydelse, lia ersatts med bestämmelser (art. 26) om att domstolen, när den finner lämpligt, äger till sätta kammare för särskilda slag av mål eller för ett särskilt mål.
Den i stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen medgivna rätten för part att i domstolen insätta en »nationell domare», örn bland domstolens ledamöter icke finnes någon som är medborgare i staten i fråga, har bibe hållits (art. 31).
I avseende på domstolens kompetens, som behandlas i kap. II av stadgan (artiklarna 34—38), upptager art. 34 först en regel motsvarande den i art. 34 av den tidigare domstolsstadgan innehållna, att endast stater kunna vara parter inför domstolen. Härtill har emellertid fogats en ny bestämmelse, enligt vilken domstolen äger begära upplysningar från offentliga internatio nella organisationer rörande vid domstolen anhängiga mål, varjämte dylika organisationer också skola äga på eget initiativ lämna upplysningar till dom stolen.
Enligt art. 35, som i huvudsak överensstämmer med art. 35 i den tidigare
71
domstolsstadgan, skall domstolen stå öppen för till stadgan anslutna stater,
varjämte säkerhetsrådet skall fastställa de villkor varpå domstolen skall stå
öppen för andra stater.
Huvudbestämmelsen om domstolens kompetens återfinnes i den nya stad
gan, liksom i den gamla, i art. 36. Liksom vid den fasta mellanfolkliga dom
stolens tillkomst rådde under de överläggningar varvid den nya domstols
stadgan förbereddes stridiga meningar om huruvida domstolens jurisdik
tion skulle vara obligatorisk, d. v. s. huruvida de stater som anslöto sig
till domstolsstadgan därmed också skulle vara skyldiga att svara inför dom
stolen, eller huruvida sådan skyldighet endast skulle följa av särskilt åta
gande från respektive staters sida. Juristkommittén i Washington framlade
två alternativa förslag, det ena innebärande att domstolens jurisdiktion
skulle vara obligatorisk för Förenta Nationernas medlemmar samt andra till
domstolsstadgan anslutna stater i rättstvister, vilka definierades på samma
sätt som i den s. k. fakultativa klausulen i art. 36 av stadgan för den fasta
mellanfolkliga domstolen, det andra anslutande sig till det i den gamla dom-
stolsstadgan antagna systemet, enligt vilket domstolens behörighet förutsät
ter särskilt åtagande från parternas sida men staterna bereus tillfälle att
genom antagande av en fakultativ klausul ikläda sig förpliktelse att svara
inför domstolen i rättstvister rörande vissa uppräknade ämnen. Vid San
Fi-ancisco-konferensen var man icke villig att taga steget fullt ut och göra
den internationella domstolens domsrätt obligatorisk för Förenta Nationernas
medlemsstater. Bestämmelserna angående domstolens behörighet i art. 36 av
den nya domstolsstadgan avfattades därför i huvudsaklig överensstämmelse
med motsvarande bestämmelser i den gamla: domstolen är behörig i mål,
som underställas den av parterna, samt i de fall som särskilt angivas i
Förenta Nationernas stadga och i gällande traktater och konventioner; där
jämte kunna till domstolsstadgan anslutna stater genom att godtaga en be
stämmelse, överensstämmande med den gamla fakultativa klausulen, gent
emot stater, som åtaga sig samma förpliktelse, erkänna domstolens domsrätt
utan särskild överenskommelse i rättstvister av närmare angiven beskaffen
het.
Det förhållandet, att den internationella domstolen organiseras som en
ny domstol och den fasta mellanfolkliga domstolen upphör, medför emeller
tid, att de förklaringar om erkännande av sistnämnda domstols behörighet
som avgivits enligt den fakultativa klausulen i den tidigare domstolsstadgan
ävensom de talrika traktater — däribland också kap. II av den i Genéve
1928 antagna generalakten angående fredligt avgörande av internationella
tvister — vari den fasta mellanfolkliga domstolen insatts som den instans
som skall avgöra rättstvister mellan de kontraherande parterna icke längre
äro tillämpliga.
Delta var uppenbarligen en allvarlig olägenhet. För alt råda bot härpå in
fördes i art. 36 av den nya domstolsstadgan en bestämmelse, enligt vilken
de förklaringar som avgivits jämlikt den gamla fakultativa klausulen fort
farande skola gälla i förhållandet mellan stater, som anslutit sig till den nya
72
domstolsstadgan, med den skillnaden, att de skola anses innebära erkän
nande av den nya internationella domstolens behörighet i stället för den
fasta mellanfolkliga domstolens, varjämte i art. 37 föreskrives, att gällande
traktater, enligt vilka mål skola hänskjutas till den fasta mellanfolkliga dom
stolen, skola anses innebära, att ifrågavarande mål i stället skola hänskjutas
till den nya internationella domstolen, likaledes under förutsättning att par
terna äro anslutna till den nya domstolsstadgan. För övriga stater, som av
givit förklaringar jämlikt den gamla fakultativa klausulen eller äro parter
i traktater, vari stadgas hänskjutande av tvister till den fasta mellanfolkliga
domstolen, gälla dessa förklaringar eller traktatbestämmelser icke längre,
sedan den fasta mellanfolkliga domstolens verksamhet upphört. De kunna
således icke göras gällande vare sig av eller gentemot Sverige, förrän Sverige
inträtt i Förenta Nationerna eller eljest anslutit sig till den nya domstols
stadgan och även därefter endast av eller gentemot till denna stadga an
slutna stater.
Med avseende på de regler som domstolen har att tillämpa överensstäm
mer den nya domstolsstadgan (art. 38) med den gamla. I art. 38 återfinnes
jämväl den bestämmelse enligt vilken parterna i en tvist kunna bemyndiga
domstolen att avgöra tvisten ex aequo et bono.
Av stadgans övriga bestämmelser äro endast de helt nya bestämmelserna
angående sättet för ändring av stadgan, vilka införts såsom artiklarna 69
och 70, av mera anmärkningsvärd beskaffenhet. Ändringar i stadgan skola
kunna genomföras på samma sätt som ändringar i Förenta Nationernas stad
ga, med förbehåll för de bestämmelser som generalförsamlingen efter till
styrkan av säkerhetsrådet kan antaga rörande deltagande från sådana sta
ters sida som äro anslutna till domstolsstadgan utan att vara medlemmar av
Förenta Nationerna. Domstolen äger själv framställa förslag örn ändringar
i domstolsstadgan.
Bilaija
FÖRENTA NATIONERNAS STADGA
JÄMTE
STADGA FÖR DEN INTERNATIONELLA
DOMSTOLEN
ENGELSK OCH FRANSK TEXT MED
SVENSK ÖVERSÄTTNING
74
Charter of the United Nations
.1
WE THE PEOPLES OF THE UNITED NATIONS DETERMINED
to säve succeeding generations from the scourge of war, which twice in our lifetime has brought untold sor- row to mankind, and
to reaffirm faith in fundamental human rights, in the dignity and worth of the human person, in the equal rights of men and women and of nations large and small, and
to establish conditions under which justiee and respect for the obligations arising from treaties and other sour- ces of international law can be main- tained, and
to promote social progress and bet ter standards of life in larger free- dom,
AND FOR THESE ENDS to practice tolerance and live to- gether in peace with one another as good neighbors, and
to unite our strength to maintain international peace and security, and
to ensure, by the acceptance of principles and the institution of methods, that armed force shall not be used, säve in the cominon interest, and
to employ international machinery for the promotion of the economic and social advancement of all peo- ples,
HAVÉ RESOLVED TO GOMBINE OUR EFFORTS TO ACCOMPLISH THESE AIMS.
Charte des Nations Unies
.1
NOUS, PEUPLES DES NATIONS UNIES, RESOLUS
å préserver les générations futures du fléau de la guerre qui deux fois en 1’espace d’une vie humaine a infligé å l’humanité d’indicibles souffrances,
å proclamer å nouveau notre foi dans les droits fondamentaux de Thomine, dans la dignité et la valeur de la per sonne humaine, dans 1’égalité de droits des hommes et des femmes, ainsi que des nations, grandes et petites,
å créer les conditions nécessaires au maintien de la justiee et du respect des obligations nées des traités et autres sources du droit international,
å favoriser le progrés social et in- staurer de meilleures conditions de vie dans une liberté plus grande,
ET A CES FINS å pratiquer la tolérance, å vivre en paix Tun avec Tautre dans un esprit de bon voisinage,
å unir nos forces pour maintenir la paix et la sécurité internationales,
å accepter des principes et instituer des méthodes garantissant qu’il ne sera pas fait usage de la force des armes, saul' dans 1’intérét commun,
ä recourir aux institutions interna tionales pour favoriser le progrés éco- nomique et social de tous les peuples,
AVONS DECIDE D’ASSOCIER NOS EFFORTS POUR REALISER CES DESSEINS.
Accordingly, our respective Gov- En conséquence, nos Gouverne- ernments, through representatives ments respectifs, par 1’intermédiaire assembled in the city of San Fran- de leurs representants, réunis en la
1 De engelska och franska texterna överensstämma till uppställning, stavning och avstavning med en av amerikanska utrikesministeriet utgiven faesimile-edition (>Department of State Publication 2368, Conference Series 46») med i vad avser den franska texten vissa ortografiska justeringar efter den franska promulgationsförfattningen (»Journal Officiel de la République Franfaise» den 13 januari 1946).
Förenta Nationernas stadga.
VI, DE FÖRENADE NATIONER NAS FOLK, BESLUTNA
att rädda kommande släktled un dan krigets gissel, som två gånger un der vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden,
att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheter na, på den enskilda människans vär dighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer,
att skapa de villkor, som äro nöd vändiga för upprätthållande av rätt visa och aktning för förpliktelser, här rörande ur fördrag och andra källor till den internationella rätten,
att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större fri het,
OCH ATT I DESSA SYFTEN öva fördragsamhet och leva tillsam mans i fred med varandra såsom goda grannar,
förena våra krafter till upprätthål lande av internationell fred och sä kerhet,
godtaga grundsatser och införa me toder, som giva säkerhet för att va penmakt icke kommer till användning annat än i gemensamt intresse, samt
anlita internationella verksamhets former för att främja sociala och eko nomiska framsteg för alla folk;
HAVA ÖVERENSKOMMIT ATT FÖRENA VÄRA ANSTRÄNGNING AR FÖR ATT FÖRVERKLIGA DES SA SYFTEMÅL.
I enlighet härmed hava våra rege ringar genom sina i San Francisco församlade ombud, vilka företett full-
76
cisco, who havé exhibited theil- full powers found to be in good and due form, havé agreed to the present Charter of the United Nations and do hereby establish an international or- ganization to be known as the United Nations.
CHAPTER I.
PURPOSES AND PRINCIPLES.
Article 1.
The Purposes of the United Nations are:
1. To maintain international peace and security, and to that end: to take effective collective measures for the prevention and removal of threats to the peace, and för the suppression of nets of aggression or other breaches of the peace, and to bring about by peaceful means, and in conformity with the principles of justiee and in ternational law, adjustment or settle- ment of international disputes or situations which might lead to a breach of the peace;
2. To develop friendly relations among nations based on respect for the principle of equal rights and self- determination of peoples, and to take other appropriate measures to streng- then universal peace;
3. To achieve international co operation in solving international problems of an economic, social, cul- tural, or humanitarian character, and in promoting and encouraging respect for human rights and for fundamental freedoms for all with- out distinetion as to race, sex, language, or religion; and
4. To be a center for harmonizing the actions of nations in the attain- ment of these common ends.
Article 2.
The Organization and its Members, in pursuit of the Purposes stated in
ville de San Francisco, et munis de pleins pouvoirs reconnus en bonne et due forme, ont adopté la présente Charte des Nations Unies et établissent par les présentes une organisation internationale qui prendra le nom de Nations Unies.
CHAPITRE Ier.
BUTS ET PRINCIPES.
Article premier.
Les Buts des Nations Unies sont les suivants:
1. Maintenir la paix et la sécurité internationales et å cette fin: prendre des mesures collectives efficaces en vue de prévenir et d’écarter les me- naces å la paix et de réprimer tout aete digression ou autre rupture de la paix, et réaliser, par des moyens pacifiques, conformément aux prin- cipes de la justiee et du droit interna tional, 1’ajustement ou le réglement de différends ou de situations, de carac- tére international, susceptibles de mener å une rupture de la paix;
2. Développer entre les nations des relations amicales fondées sur le respect du principe de 1’égalité de droits des peuples et de leur droit å disposer d’eux-mémes, et prendre toutes autres mesures propres å con- solider la paix du monde;
3. Réaliser la coopération interna tionale en résolvant les problémes in- ternationaux d’ordre économique, so cial, intellectuel ou humanitaire, en développant et en encourageant le respect des droits de Thomine et des libertés fondamentales pour tous sans distinetion de race, de sexe, de langue ou de religion;
4. Etre un centre ou s’harmonisent les efforts des nations vers ees fins communes.
Article 2.
L’Organisation des Nations Unies et ses Membres, dans la poursuite des
makter, som befunnits i god och be hörig form, enats örn föreliggande Fö renta Nationernas stadga och upprätta härmed en internationell organisation, som skall bära namnet Förenta Na tionerna.
KAPITEL I.
ÄNDAMÅL OCH GRUNDSATSER.
Artikel 1.
Förenta Nationernas ändamål äro:
1) att upprätthålla internationell fred och säkerhet och att i detta syfte dels vidtaga verksamma kollektiva åt gärder för att förebygga och undan röja hot mot freden samt för att un dertrycka angreppshandlingar eller andra fredsbrott, dels genom fredli ga medel och i överensstämmelse med rättvisans och den internationella rät tens principer tillrättalägga eller lösa internationella tvister eller saklägen, som kunna leda till fredsbrott;
2) att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämningsrätt samt vidtaga andra lämpliga åtgär der för att befästa världsfreden;
3) att åstadkomma internationell samverkan vid lösande av internatio nella problem av ekonomisk, social, kulturell eller humanitär art samt vid befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion;
4) att utgöra en medelpunkt för samordnande av nationernas verksam het för dessa gemensamma syften.
Artikel 2.
Organisationen och dess medlem mar skola vid fullföljandet av de i ar-
78
Artide 1, shall act in accordance with
the following Principles.
1. The Organization is based on
the principle of the sovereign equal-
ity of all its Members.
2. All Members, in order to ensure
to all of them the rights and benefits
resulting from membership, shall ful
fil in good faith the obligations as-
sumed by them in accordance with
the present Charter.
3. All Members shall sedie theil’
international disputes by peaceful
means in suell a manner that inter
national peace and security, and jus
tiee, are not endangered.
4. All Members shall refrain in
their international relations from the
threat or use of force against the
territorial integrity of political inde-
pendence of any stafe, or in any
other manner inconsistent with the
Purposes of the United Nations.
5. All Members shall give the
United Nations every assistance in
any action it fabes in accordance with
the present Charter, and shall refrain
from giving assistance to any stafe
against which the United Nations is
taking preventive or enforcement ac
tion.
6. The Organization shall ensure
that States which are not Members of
the United Nations act in accordance
with these Principles so far as may
be necessary for the maintenance of
international peace and security.
7. Nodling contained in the pres
ent Charter shall authorize the
United Nations to intervene in mat
ters which are essentially within the
domesdc jurisdiction of any stafe or
shall require the Members to submit
suell matters to settlement under the
present Charter; but tilis principle
shall not prejudice the application of
enforcement measures under diop
ter VII.
Buts énoncés å 1’article ler, doivent
agir conformément alix principes sui-
vants:
1. ^Organisation est fondée sur le
principe de 1’égalité souveraine de tous
ses Membres.
2. Les Membres de 1’Organisation,
afin d’assurer å tous la jouissance des
droits et avantages résultant de leur
qualité de Membre, doivent remplir de
bonne foi les obligations qu’ils ont as-
sumées aux tennes de la présente
Charte.
3. Les Membres de 1’Organisation
réglent leurs différends internationaux
par des moyens pacifiques, de telle
maniére que la paix et la sécurité
internationales ainsi que la justiee ne
soient pas mises en danger.
4. Les Membres de 1'Organisation
s’abstiennent, dans leurs relations in
ternationales, de recourir ä la menace
ou å 1’emploi de la force, soit contre
l’intégrité territoriale ou 1’indépen-
dance politique de tout Etat, soit de
toute autre maniére incompatible avec
les Buts des Nations Unies.
5. Les Membres de l’Organisation
donnent ä celle-ci pleine assistance
dans toute action entreprise par elle
conformément aux dispositions de la
présente Charte et s’abstiennent de
préter assistance å un Etat contre
lequel l’Organisation entreprend une
action préventive ou coercitive.
6. ^Organisation falt en sorte que
les Etats qui ne sont pas Membres des
Nations Unies agissent conformément
ä ees Principes dans la mesure né-
cessaire au maintien de la paix et de
la sécurité internationales.
7. Aucune disposition de la présente
Charte n’autorise les Nations Unies å
intervenir dans des affaires qui re-
lévent essentiellement de la compétence
nationale d’un Etat ni n’oblige les
Membres ä soumettre des affaires de
ce genre ä une procédure de réglement
aux tennes de la présente Charte;
toutefois, ce principe ne pörte en rien
atteinte å 1’application des mesures de
coercition prévues au chapitre VII.
79
tikel 1 angivna ändamålen handla i överensstämmelse med följande grundsatser:
1) Organisationen grundar sig på principen örn samtliga medlemmars suveräna likställdhet.
2) Alla medlemmar skola för att samtliga skola komma i åtnjutande av de rättigheter och förmåner, som följa av medlemskapet, ärligt fullgöra de förpliktelser, som de åtagit sig en ligt denna stadga.
3) Alla medlemmar skola lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internatio nell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara.
4) Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot örn eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oför enligt med Förenta Nationernas än damål.
5) Alla medlemmar skola lämna Förenta Nationerna allt bistånd i var je åtgärd, som organisationen företa ger i överensstämmelse med denna stadga, samt avhålla sig från att läm na bistånd åt någon stat, mot vilken Förenta Nationerna vidtager förebyg gande åtgärder eller tvångsåtgärder.
6) Organisationen skall sörja för, att stater, som ej äro medlemmar av Förenta Nationerna, handla i över ensstämmelse med dessa grundsatser, i den mån detta kräves för upprätt hållande av internationell fred och säkerhet.
7) Ingen bestämmelse i denna stad ga berättigar Förenta Nationerna alt ingripa i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behö righet, eller kräver, att medlemmar na hänskjuta sådana frågor till lös ning enligt denna stadga. Denna grundsats skall dock ej utgöra hinder för vidtagande av tvångsåtgärder jäm likt kapitel VII.
80
CHAPTER II.
MEMBERSHIP.
Artide 3.
The original Members of the United Nations shall be the States which, har ing participated in the United Nations Conference on International Organi- zation at San Francisco, or having previously signed the Declaration by United Nations of January 1, 1942, sign the present Charter and ratify it in accordance with Artide 110.
Artide 4.
1. Membership in the United Na tions is open to all other peace-loving States which accept the obligations contained in the present Charter and, in the judgment of the Organization, are ahle and willing to carry out these obligations.
2. The admission of any suell state to membership in the United Nations will be effeeted by a decision of the General Assembly upon the recommendation of the Security Council.
Artide 5.
A Member of the United Nations against which preventive or enforce- ment action has been taken by the Security Council may be suspended from the exercise of the rights and privileges of membership by the General Assembly upon the recom mendation of the Security Council. The exercise of these rights and pri vileges may be restored by the Se curity Council.
Artide 6.
A Member of the United Nations which has persistently violated the Principles contained in the present Charter may be expelled from the Organization by the General Assem bly upon the recommendation of the Security Council.
CHAPITRE II.
MEMBRES.
Artide 3.
Sont Membres originaires des Na tions Unies les Etats qui, ayant parti- cipé å la Conférence des Nations Unies pour rOrganisation Internationale å San Francisco ou ayant antérieure- ment signé la Déclaration des Nations Unies, en date du ler janvier 1942, signent la présente Charte et la rati- fient conformément å 1’article 110.
Artide 4.
1. Peuvent devenir Membres des Nations Unies tous autres Etats paci- fiques qui acceptent les obligations de la présente Charte et, au jugement de 1’Organisation, sont capables de les remplir et disposés å le faire.
2. L’admission comme Membre des Nations Unies de tout Etat remplis- sant ees conditions se fait par dé- cision de 1’Assemblée Générale sur re- commandation du Conseil de Sécu- rité.
Artide 5.
Un Membre de 1’Organisation contre lequel une action préventive ou coercitive a été entreprise pär le Conseil de Sécurité, peut étre sus- pendu par 1’Assembléé Générale, sur recommandation du Conseil de Sécu rité, de 1’exercice des droits et privi- léges inhérents å la qualité de Mem bre. L’exercice de ees droits et privi- léges peut étre rétabli par le Conseil de Sécurité.
Artide 6.
Si un Membre de 1’Organisation en- freint de maniére persistante les Prin- cipes énoncés dans la présente Charte, il peut étre exclu de 1’Organisation par l’Assemblée Générale sur recom mandation du Conseil de Sécurité.
KAPITEL II.
MEDLEMSKAP.
81
Artikel 3.
Ursprungliga medlemmar av För enta Nationerna äro de stater sorn, se dan de deltagit i de förenade natio nernas konferens om internationell organisation i San Francisco eller ti digare undertecknat de förenade na tionernas deklaration av den 1 janu ari 1942, underteckna föreliggande stadga och ratificera den i överens stämmelse med artikel 110.
Artikel 4.
1. Medlemskap i Förenta Nationer na står öppet för alla andra fredsäls kande stater, vilka åtaga sig de för pliktelser som denna stadga ålägger och enligt organisationens uppfatt ning kunna och vilja uppfylla dessa förpliktelser.
2. Upptagande av sådan stat till medlem av Förenta Nationerna sker genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.
Artikel 5.
Medlem av Förenta Nationerna, mot vilken förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder vidtagits av säkerhets rådet, kan avstängas från utövande av medlemskapet åtföljande rättighe ter och privilegier genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet kan återinsätta vederbörande stat i ut övandet av dessa rättigheter och pri vilegier.
Artikel 6.
Medlem av Förenta Nationerna, som framhärdar i alt kränka denna stadgas grundsatser, kan uteslutas från organisationen av generalförsam lingen efter tillstyrkan av säkerhets rådet.
82
CHAPTER III.
ORGANS.
CHAPITRE III.
ORGANES.
Artide 7.
1. There are established as tile principal organs of the United Na tions: a General Assembly, a Security Council, an Economic and Social Council, a Trusteeship Council, an International Court of Justiee, and a Secretariat.
2. Such subsidiary organs as may be found necessary may be established in accordance with the present Char ter.
Artide 8.
The United Nations shall place no restrictions on the eligibility of men and women to participate in any ca- pacity and under conditions of equali- ty in its principal and subsidiary organs.
CHAPTER IV.
THE GENERAL ASSEMBLY.
Composition.
Artide 9.
1. The General Assembly shall consist of all the Members of the United Nations.
2. Each Member shall havé not more thån five representatives in the General Assembly.
Functions and Powers.
Artide 10.
The General Assembly may diseuss any questions or any matters within the seope of the present Charter or relating to the powers and functions of any organs provided for in the pres ent Charter, and, except as provided in Artide 12, may make recommen- dations to the Members of the United Nations or to the Security Council or to both on any such questions or matters.
Artide 7.
1. Il est créé comme organes prin- cipaux de 1’Organisation des Nations Unies: une Assemblée Générale, un Conseil de Sécurité, un Conseil Eco- nomique et Social, un Conseil de Tu tein, une Cour Internationale de Justiee et un Secrétariat.
2. Les organes subsidiaires qui se révéleraient nécessaires pourront étre créés conformément å la présente Charte.
Artide 8.
Aucune restriction ne sera imposée par 1’Organisation ä l’accés des hom- mes et des femmes, dans des condi tions égales, a toutes les fonetions, dans ses organes principaux et subsidiaires.
CHAPITRE IV.
ASSEMBLEE GENERALE.
Composition.
Artide 9.
1. L’Assemblée Générale se compose de tous les Membres des Nations Unies.
2. Chaque Membre a cinq représen- tants au plus å 1’Assemblée Générale.
Fonetions et Pouvoirs.
Artide 10.
L’Assemblée Générale peut discuter toutes questions ou affaires rentrant dans le cadre de la présente Charte ou se rapportant aux pouvoirs et fone tions de 1’un queleonque des organes prévus dans la présente Charte, et, sous réserve des dispositions de l’ar- ticle 12, formuler sur ees questions ou affaires des recommandations aux Membres de 1’Organisation des Na tions Unies, au Conseil de Sécurité, ou aux Membres de 1’Organisation et au Conseil de Sécurité.
KAPITEL III.
ORGAN.
83
Artikel 7.
1. Som Förenta Nationernas hu vudorgan upprättas: en generalför samling, ett säkerhetsråd, ett ekono miskt och socialt råd, ett förvaltar- skapsråd, en internationell domstol samt ett sekretariat.
2. De biträdande organ, som be finnas nödvändiga, må upprättas i överensstämmelse med denna stadga.
Artikel 8.
Förenta Nationerna skall icke göra någon inskränkning i mäns och kvin nors behörighet att i varje ställning och på lika villkor deltaga i arbetet inom Förenta Nationernas huvudor gan och biträdande organ.
KAPITEL IV.
GENERALFÖRSAMLINGEN.
Sammansättning.
Artikel 9.
1. Generalförsamlingen består av samtliga medlemmar av Förenta Na tionerna.
2. Medlem må hava högst fem om bud i generalförsamlingen.
Uppgifter och befogenheter.
Artikel 10.
Generalförsamlingen äger dryfta varje fråga eller angelägenhet, som faller inom ramen för denna stadga eller hänför sig till befogenheter och uppgifter tillkommande något av de organ, som avses i denna, samt äger, med förbehåll för vad i artikel 12 stadgas, framlägga förslag i dylika frågor eller angelägenheter
för För
enta Nationernas medlemmar eller för säkerhetsrådet eller för bådadera.
84
Artide 11.
1. The General Assembly may con-
sider the general principles of cooper
ation in the maintenance of interna
tional peace and security, including
the principles governing disarmament
and the regulation of armaments,
and may make recommendations with
regard to such principles to the Mem-
bers or to the Security Council or to
both.
2. The General Assembly may dis-
cuss any questions relating to the
maintenance of international peace
and security brought before it by any
Member of the United Nations, or by
the Security Council, or by a state
which is not a Member of the United
Nations in accordance with Article
35, paragraph 2, and, except as pro
vided in Article 12, may make recom
mendations with regard to any such
questions to the state or States con-
cerned or to the Security Council or to
both. Any such question on which ac-
tion is necessary shall be referred to
the Security Council by the General
Assembly either before or after dis-
cussion.
3. The General Assembly may call
the attention of the Security Council
to situations which are likely to en-
danger international peace and se
curity.
4. The powers of the General
Assembly set forth in this Article shall
not limit the general scope of Article
10
.
Article 12.
1. White the Security Council is
exercising in respect of any dispute
or situation the functions assigned to
it in the present Charter, the General
Assembly shall not make any recom-
mendation with regard to that dispute
or situation unless the Security Coun
cil so requests.
2. The Secretary-General, with the
consent of the Security Council, shall
Article 11.
1. L’Assemblé Générale peut étu-
dier les principes généraux de coopé-
ration pour le maintien de la paix et
de la sécurité internationales, y com-
pris les principes régissant le désar-
niement et la réglementation des ar-
mements, et faire, sur ees principes,
des recommandations soit aux Mem-
bres de 1'Organisation. soit au Conseil
de Sécurité, soit aux Membres de 1’Or
ganisation et au Conseil de Sécurité.
2. L’Assemblée Générale peut discu-
ter toutes questions se rattachant au
maintien de la paix et de la sécurité
internationales, dont elle aura été
saisie par 1'une queleonque des Na
tions Unies, ou par le Conseil de Sé
curité, ou par un Etat quill n’est pas
Membre de l'Organisation, conformé-
ment aux dispositions de 1’article 35,
paragraphe 2, et, sous réserve de l’ar-
ticle 12, faire sur toutes questions de
ce genre des recommandations soit å
l’Etat ou aux Etats intéressés, soit au
Conseil de Sécurité, soit aux Etats et
au Conseil de Sécurité. Toute question
de ce genre qui appelle une action est
renvoyée au Conseil de Sécurité par
1’Assemblée Générale, avant ou apres
diseussion.
3. L’Assemble Générale peut attirer
1’attention du Conseil de Sécurité sur
les situations qui semblent devoir
mettre en dangel- la paix et la sécurité
internationales.
4. Les pouvoirs de 1’Assemblée Gé
nérale énumérés dans le présent ar
ticle ne limitent pas la portée générale
de 1'article 10.
Article 12.
1. Tant que le Conseil de Sécurité
remplit, å 1’égard d’un différend ou
d’une situation queleonque, les fonc-
tions qui lui sont attribuées par la pré-
sente Charte, 1’Assemblée Générale ne
doit faire aucune recommandation sur
ce différend ou cette situation, å moins
que le Conseil de Sécurité ne le lui
demande.
2. Le Secrétaire Général, avec l’as-
sentiment du Conseil de Sécurité,
1. Generalförsamlingen äger över
väga de allmänna grundsatserna för
samarbete vid upprätthållandet av in
ternationell fred och säkerhet, där
ibland principerna för nedrustning
och reglering av rustningarna, samt
äger framlägga förslag rörande dessa
grundsatser för medlemmarna eller
för säkerhetsrådet eller för bådadera.
Artikel 11.
2. Generalförsamlingen äger dryf
ta varje fråga rörande upprätthållan
det av internationell fred och säker
het, som hänskjutits till den av nå
gon medlem av Förenta Nationerna
eller av säkerhetsrådet eller ock enligt
artikel 35, moment 2, av stat, som ej
är medlem av Förenta Nationerna,
samt äger, med förbehåll för vad i
artikel 12 stadgas, framlägga förslag
i dylika frågor till vederbörande stat
eller stater eller till säkerhetsrådet el
ler till både rådet och vederbörande
stat eller stater. Varje dylik fråga,
som påkallar handling, skall av ge
neralförsamlingen hänskjutas till sä
kerhetsrådet före eller efter frågans
dryftande.
3. Generalförsamlingen äger fästa
säkerhetsrådets uppmärksamhet på
saklägen, som äro ägnade att sätta in
ternationell fred och säkerhet i fara.
4. Vad i denna artikel stadgas örn
generalförsamlingens befogenheter in
nebär ej någon inskränkning i den all
männa räckvidden av artikel 10.
Artikel 12.
1. Under det att säkerhetsrådet i
fråga om viss tvist eller visst sakläge
fullgör de uppgifter som tillkomma
det enligt denna stadga skall general
församlingen ej framlägga något för
slag angående ifrågavarande tvist el
ler sakläge, med mindre säkerhets
rådet därom hemställer.
2. Generalsekreteraren skall med
säkerhetsrådets samtycke underrätta
86
notify the General Assembly at each
session of any matters relative to the
maintenance of international peace
and security which are being dealt
with by the Security Council and shall
similarly notify the General Assembly,
or the Members of the United Nations
if the General Assembly is not in ses
sion, immediately the Security Coun
cil ceases to deal with such matters.
Article 13.
1. The General Assembly shall ini-
tiate studies and make recommenda-
tions for the purpose of:
a. promoting international cooper
ation in the political field and en-
couraging the progressive develop-
ment of international law and its
codification;
b. promoting international cooper
ation in the economic, social, Gut
tural, educational, and health fields,
and assisting in the realization of hu
man rights and fundamental free-
doms for all without distinction as to
race, sex, language, or religion.
2. The further responsibilities,
functions, and powers of the General
Assembly with respect to matters
mentioned in paragraph 1 (b) above
are set forth in Chapters IX and X.
Article 14.
Subject to the provisions of Article
12, the General Assembly may recom-
mend measures for the peaceful ad-
justment of any situation, regardless
of origin, which it deems likely to im-
pair the general welfare of friendly
relations among nations, including
situations resulting from a violation
of the provisions of the present Char
ter setting forth the Purposes and
Principles of the United Nations.
Article 15.
1. The General Assembly shall re-
ceive and consider annual and special
pörte å la connaissance de l’Assem-
blée Générale, lors de chaque session,
les affaires relatives au maintien de
la paix et de la sécurité internationa-
les dont s’occupe le Conseil de Sécu
rité; il avise de méme l’Assemblée Gé
nérale ou, si l’Assemblée Générale ne
siége pas, les Membres de 1’Organisa-
tion, des que le Conseil de Sécurité
cesse de s’occuper desdites affaires.
Article 13.
1. L’Assemblée Générale provoque
des études et fait des recommanda-
tions en vue de:
a. développer la coopération inter-
nationale dans le domaine politique
et encourager le développement pro-
gressif du droit international et sa
codification;
b. développer la coopération inter-
nationale dans les domaines écono-
mique, social, de la culture intellec-
tuelle et de 1’éducation, de la santé
publique, et faciliter pour tous, sans
distinction de race, de sexe, de langue
ou de religion, la jouissance des droits
de Thomine et des libertés fondamen-
tales.
2. Les autres responsabilités, fonc-
tions et pouvoirs de 1’Assemblée Gé
nérale, relativement aux questions
mentionnées au paragraphe 1 b ci-
dessus sont énoncés aux chapitres IX
et X.
Article 14.
Sous réserve des dispositions de
1’article 12, T Assemblé Générale peut
recommander les mesures propres å
assurer 1’a.justement pacifique de toute
situation, quelle qu’en soit Torigine,
qui lui sembla de nature å nuire au
bien général ou å compromettre les
relations amicales entre nations, y
compris les situations résultant d’une
infraction aux dispositions de la pré-
sente Charte ou sont énoncés les Buts
et les Principes des Nations Unies.
Article 15.
1. L’Assemblé Générale rekolt et
étudie les rapports annuels et les rap-
87
generalförsamlingen vid varje möte
om de ärenden rörande internationell
fred och säkerhet, som äro föremål
för säkerhetsrådets behandling, och
likaledes underrätta generalförsam
lingen eller, om denna ej är samlad,
Förenta Nationernas medlemmar, så
snart säkerhetsrådet slutar sin be
handling av dessa ärenden.
Artikel 13.
1. Generalförsamlingen skall taga
initiativ till utredningar och fram
lägga förslag i syfte att
a) befordra internationellt samar
bete på det politiska området och
främja den internationella rättens
fortgående utveckling och dess kodi-
fiering;
b) befordra internationellt samar
bete på de ekonomiska, sociala och
kulturella områdena samt inom upp
fostran och hälsovård ävensom bidra
ga till att förverkliga mänskliga rät
tigheter och grundläggande friheter
för alla utan åtskillnad med avseen
de på ras, kön, språk eller religion.
2. Generalförsamlingens övriga å-
ligganden, uppgifter och befogenheter
med avseende på ovan i moment 1 b)
omnämnda angelägenheter, framgå
av kapitlen IX och X.
Artikel 14.
Med iakttagande av bestämmelser
na i artikel 12 äger generalförsam
lingen föreslå åtgärder för fredligt till
rättaläggande av varje sakläge, oavsett
dess ursprung, som församlingen an
ser vara ägnat att skada den allmän
na välfärden eller de vänskapliga för
bindelserna nationerna emellan, däri
inbegripet saklägen uppkomna genom
kränkning av de bestämmelser i den
na stadga, som angiva Förenta Na
tionernas ändamål och grundsatser.
Artikel 15.
1. Generalförsamlingen skall taga
del av årliga och särskilda rapporter
88
reports from the Security Council; these reports shall include an account of the measures that the Security Council has decided upon or taken to maintain international peace and security.
2. The General Assembly shall re- ceive and consider reports from the other organs of the United Nations.
Article 16.
The General Assembly shall per form such functions with respect to the international trusteeship system as are assigned to it under Chapters XII and XIII, including the approval jf the trusteeship agreements for areas not designated as strategic.
Article 17.
1. The General Assembly shall con sider and approve the budget of the Organization.
2. The expenses of the Organiza tion shall be borne by the Members as apportioned by the General As sembly.
3. The General Assembly shall consider and approve any financial and budgetary arrangements with specialized agencies referred to in Article 57 and shall examine the ad ministrative budgets of such spe cialized agencies with a view to making recommendations to the agencies concerned.
V oting.
Article 18.
1. Each member of the General Assembly shall havé one vote.
2. Decisions of the General As sembly on important questions shall be made by a two-thirds majority of the members present and voting. These questions shall include: re commendations with respect to the maintenance of international peace and security, the election of the non- permanent members of the Security Council, the election of the members
ports spéciaux du Conseil de Sécurité; ees rapports comprennent un compte- rendu des mesures que le Conseil de Sécurité a décidées ou prises pour maintenir la paix et la sécurité inter- nationales.
2. L’Assemblée Générale regoit et étudie les rapports des autres organes de 1’Organisation.
Article 16.
L’Assemblée Générale remplit, en ce qui concerne le régime interna tional de Tutelle, les fonetions qui lui sont dévolues en vertue des cha- pitres XII et XIII; entre autres, elle approuve les accords de Tutelle re- latifs aux zones non désignées comme zones stratégiques.
Article 17.
1. L’Assemblée Générale examine et approuve le budget de 1’Organisa- tion.
2. Les dépenses de 1’Organisation sont supportées par les Membres selon la répartition fixée par 1’Assemblée Générale.
3. L’Assemblée Générale examine et approuve tous arrangements finan- ciers et budgétaires passés avec les institutions spécialisées visées å l’ar- ticle 57 et examine les budgets admi- nistratifs desdites institutions en vue de leur adresser des recommandations.
Vote.
Article 18.
1. Chaque membre de 1’Assemblé Générale dispose d’une voix.
2. Les décisions de 1’Assemblée Gé nérale sur les questions importantes sont prises å la majorité des deux- tiers des membres présents et votant. Sont considérées comme questions im portantes: les recommandations rela- tives au maintien de la paix et de la sécurité internationales, 1’élection des membres non permanents du Conseil de Sécurité, 1’élection des membres
89
från säkerhetsrådet. Dessa rapporter
skola innefatta redogörelse för de åt
gärder, som säkerhetsrådet beslutit
eller vidtagit för att upprätthålla in
ternationell fred och säkerhet.
2. Generalförsamlingen skall taga
del av rapporter från Förenta Natio
nernas övriga organ.
Artikel 16.
Generalförsamlingen skall fullgöra
sådana uppgifter i fråga om det in
ternationella förvaltarskapssystemet,
som tillkomma den jämlikt kapitlen
XII och XIII, däri inbegripet god
kännande av förvaltarskapsavtal av
seende områden, vilka ej angivits så
som strategiska.
Artikel 17.
1. Generalförsamlingen skall grans
ka och fastställa organisationens bud
get.
2. Kostnaderna för organisationen
skola bestridas av medlemmarna en
ligt av generalförsamlingen uppgjord
fördelning.
3. Generalförsamlingen skall grans
ka och godkänna alla uppgörelser be
träffande finanser och budget med
de i artikel 57 omförmälda fackorga
nen samt granska varje sådant organs
förvaltningsbudget för att framlägga
förslag därom för vederbörande or
gan.
Omröstning.
Artikel 18.
1. Varje medlem av generalför
samlingen har en röst.
2. Generalförsamlingens beslut i
viktiga frågor fattas med två tredje
dels majoritet av närvarande och rös
tande medlemmar. Till sådana frå
gor höra förslag, som angå upprätt
hållande av internationell fred och
säkerhet, val av icke ständiga med
lemmar i säkerhetsrådet, val av med
lemmar i det ekonomiska och sociala
rådet, val av medlemmar i förvaltar-
90
of the Economic and Social Council,
the election of members of the
Trusteeship Council in accordance
with paragraph 1 (c) of Article 86,
the admission of new Members to the
United Nations, the suspension of the
rights and privileges of membership,
the expulsion of Members, questions
relating to the operation of the
trusteeship system, and budgetår^
questions.
3. Decision^ on other questions,
including the determination of addi
tional categories of questions to be
decided by a two-thirds majority,
shall be made by a majority of the
members present and voting.
Article 19.
A Member of the United Nations
which is in arrears in the payment of
its financial contributions to the Or-
ganization shall havé no vote in the
General Assembly if the amount of its
arrears equals or exceeds the amount
of the contributions due from it for
the preceding two full years. The
General Assembly may, nevertheless,
permit such a Member to vote if it is
satisfied that the failure to pay is due
to conditions beyond the control of
the Member.
Procedure.
Article 20.
The General Assembly shall meet
in regular annual sessions and in such
special sessions as occasion may re-
quire. Special sessions shall be con-
voked by the Secretary-General at the
request of the Security Council or of
a majority of the Members of the
United Nations.
Article 21.
The General Assembly shall adopt
its own rules of procedure. It shall
elect its President for each session.
Article 22.
The General Assembly may estab-
lish such subsidiary organs as it
deems necessary for the performance
of its functions.
du Conseil Economique et Social,
l’élection des membres du Conseil de
Tutelle conformément au paragraphe
1 c de 1’article 86, 1’admission de nou-
veaux Membres dans 1’Organisation,
la suspension des droits et privileges
de Membres, 1’exclusion de Membres,
les questions relatives au fonctionne-
ment du régirne de Tutelle et les
questions budgétaires.
3. Les décisions sur d’autres ques
tions, y compris la détermination de
nouvelles catégories de questions å
trancher å la majorité des deux-tiers,
sont prises å la majorité des membres
présents et votant.
Article 19.
Un Membre des Nations Unies en
retard dans le paiement de sa contri-
bution aux dépenses de 1’Organisation
ne peut participer au vote å l’Assem-
blée Générale si le montant de ses
arriérés est egal ou supérieur å la con-
tribution due par lui pour les deux
années complétes écoulées. L’Assem-
blée Générale peut néanmoins auto-
riser ce Membre ä participer au vote
si elle constate que le manquement
est du å des circonstances indépen-
dantes de sa volonté.
Procédure.
Article 20.
L’Assemblée Générale tient une ses
sion annuelle réguliére et, lorsque les
circonstances 1’exigent, des sessions
extraordinaires. Celles-ci sont convo-
quées par le Secrétaire Général sur la
demande du Conseil de Sécurité ou de
la majorité des Membres des Nations
Unies.
Article 21.
L’Assemblée Générale établit son
réglement intérieur. Elle désigne son
Président pour chaque session.
Article 22.
L’Assemblée Générale peut créer
les organes subsidiaires quille juge
nécessaires å 1’exercice de ses fonc-
tions.
skapsrådet enligt artikel 86, moment
1 c), upptagande av nya medlemmar
i Förenta Nationerna, suspenderande
av medlemskapet åtföljande rättighe
ter och privilegier, uteslutning av
medlemmar, frågor rörande förval-
tarskapssystemets tillämpning samt
budgetfrågor.
3. Beslut i andra frågor, däribland
fastställande av ytterligare slag av
frågor, som skola avgöras med två
tredjedelars majoritet, fattas med bi
fall av flertalet av närvarande och
röstande medlemmar.
Artikel 19.
Medlem av Förenta Nationerna,
som häftar för finansiella bidrag till
organisationen, äger ej rösträtt i ge
neralförsamlingen, örn de oguldna be
loppen sammanlagt uppgå till eller
överstiga medlemmens fastställda bi
drag till organisationen för de två
sistförflutna hela åren. Generalför
samlingen äger dock medgiva dylik
medlem rösträtt, örn den finner, alf
uraktlåtenheten att betala beror av
omständigheter, över vilka vederbö
rande stat ej kunna råda.
Förfarande.
Artikel 20.
Generalförsamlingen sammanträder
till årliga ordinarie möten och, när
omständigheterna så kräva, till extra
möten. Extra möten sammankallas
av generalsekreteraren på begäran av
säkerhetsrådet eller flertalet medlem
mar av Förenta Nationerna.
Artikel 21.
Generalförsamlingen antager själv
sin arbetsordning. Den väljer presi
dent för värjo möte.
Artikel 22.
Generalförsamlingen äger tillsätta
sådana biträdande organ, som den
anser nödvändiga för fullgörande av
sina uppgifter.
92
CHAPTER V.
CHAPITRE V.
THE SECURITY COUNCIL.
Composition.
Artide 23.
1. The Security Council shall con-
sist of eleven Members of the United
Nations. The Republic of China,
France, the Union of Soviet Socialist
Republics, the United Kingdom of
Great Britain and Northern Ireland,
and the United States of America
shall be permanent members of the
Security Council. The General As-
sembly shall elect six other Members
of the United Nations to be non-per-
manent members of the Security
Council, due regard being specially
paid, in the first instance to the con-
tribution of Members of the United
Nations to the maintenance of inter
national peace and security and to
the other purposes of the Organiza-
tion, and also to equitable geographic-
al distribution.
2. The non-permanent members of
the Security Council shall be elected
for a term of two years. In the first
election of the non-permanent mem
bers, however, three shall be chosen
for a term of one year. A retiring
member shall not be eligible for im-
mediate re-election.
3. Each member of the Security
Council shall havé one representative.
Functions and Powers.
Article 24.
1. In order to ensure prompt and
effective action by the United Na
tions, its Members confer on the Se
curity Council primary responsibility
for the maintenance of international
peace and security, and agrée that
in carrying out its duties under this
responsibility the Security Council
acts on their behalf.
CONSEIL DE SECURITE.
Composition.
Article 23.
1. Le Conseil de Sécurité.se compose
de onze Membres de 1’Organisation.
La République de Chine, la France,
1’Union des Républiques Soviétiques
Socialistes, le Royaume-Uni de Grande
Bretagne et dTrlande du Nord et
les Etats-Unis d’Amérique sont mem
bres permanents du Conseil de Sé-
curité. Six autres Membres de l’Orga-
nisation sont élus, ä titre de membres
non permanents du Conseil de Sécu-
rité, par 1’Assemblée Générale qui tient
spécialement compte, en premier lieu,
de la contribution des Membres de
1’Organisation au maintien de la paix
et de la securité internationales et aux
autres fins de 1’Organisation, et aussi
d'une répartition géographique équi-
table.
2. Les membres non permanents du
Conseil de Sécurité sont élus pour line
période de deux ans. Toutefois, lors
de la premiére élection des membres
non permanents, trois seront élus pour
une période d’un an. Les membres
sortants ne sont pas immédiatement
rééligibles.
3. Chaque membre du Conseil de
Sécurité a un représentant au Conseil.
Fonctions et Pouvoirs.
Article 24.
1. Åtin d’assurer faction rapide et
efficace de 1’Organisation, ses Mem
bres conférent au Conseil de Sécu
rité la responsabilité principale du
maintien de la paix et de la sécurité
internationales et reconnaissent qu’en
s’acquittant des devoirs que lui im-
pose cette responsabilité, le Conseil de
Sécurité agit en leur norn.
2. In discharging Riese duties the 2. Dans 1’accomplissement de ees
Security Council shall act in accord- devoirs, le Conseil de Sécurité agit con-
ance with the. Purposes and Prin- formément aux Buts et Principes des
ciples of the United Nations. The spe- Nations Unies. Les pouvoirs spécifi-
SÄKERHETSRÅDET.
Sammansättning.
Artikel 23.
1. Säkerhetsrådet består av elva medlemmar av Förenta Nationerna. Republiken Kina, Frankrike, De So cialistiska Rådsrepublikemas Union, Det Förenade Konungariket Storbri tannien och Nordirland och Ameri kas Förenta Stater skola vara stän diga medlemmar av säkerhetsrådet. Generalförsamlingen utser sex andra medlemmar av Förenta Nationerna att vara icke ständiga medlemmar av säkerhetsrådet, varvid särskild hän syn skall tagas dels i första hand till medlemmarnas insatser för upp rätthållande av internationell fred och säkerhet samt för organisationens öv riga ändamål, dels även till en skä lig geografisk fördelning.
KAPITEL V.
2. De icke ständiga medlemmarna av säkerhetsrådet väljas för en tid av två år. Vid det första valet av icke ständiga medlemmar skola dock tre väljas för en tid av ett år. Avgående medlem kan ej omedelbart omväljas.
3. Varje medlem av säkerhetsrådet skall där företrädas av ett ombud.
Uppgifter och befogenheter.
Artikel 24.
1. I syfte att trygga ett snabbt och effektivt inskridande från Förenta Nationernas sida överlåta medlem marna på säkerhetsrådet huvudan svaret för upprätthållande av interna tionell fred och säkerhet och sam tycka till att säkerhetsrådet vid full görande av sina ur detta ansvar här rörande förpliktelser handlar å med lemmarnas vägnar.
2. Vid fullgörande av dessa för pliktelser skall säkerhetsrådet handla i överensstämmelse med Förenta Na tionernas ändamål och grundsatser.
94
cific powers granted to the Security
Council för the decharge of these
duties are laid down in Chapters VI,
VII, VIII, and XII.
3. The Security Council shall sub-
mit annual and, when necessary, spe
cial reports to the General Assembly
for its consideration.
Article 25.
The Members of the United Na
tions agrée to accept and carry out
the decisions of the Security Council
in accordance with the present Char
ter.
Article 26.
In order to promote the establish-
ment and maintenance of internation
al peace and security with the least
diversion for armaments of the
world’s human and economic re-
sources, the Security Council shall be
responsible for formulating, with the
assistance of the Military Staff Com-
mittee referred to in Article 47, plans
to be submitted to the Members of
the United Nations for the establish-
ment of a system för the regulation
of armaments.
V oting.
Article 27.
1. Each member of the Security
Council shall havé one vote.
2. Decisions of the Security Coun
cil on procedural matters shall be
made by an affirmative vote of seven
members.
3. Decisions of the Security Coun
cil on all other matters shall be made
by an affirmative vote of seven mem
bers including the concurring votes
of the permanent members; provided
that, in decisions under Chapter VI,
and under paragraph 3 of Article 52,
a party to a dispute shall abstain
from voting.
Procedure.
Article 28.
1. The Security Council shall be
so organized as to be ahle to function
ques accordés au Conseil de Sécurité
pour lui permettre d’accomplir les-
dits devoirs sont définis aux chapitres
VI, VII, VIII et XII.
3. Le Conseil de Sécurité soumet
pour examen des rapports annuels et,
le cas échéant, des rapports spéciaux å
1’Assemblée Générale.
Article 25.
Les Membres de reorganisation con-
viennent d’accepter et d’appliquer les
décisions du Conseil de Sécurité con-
formément å la présente Charte.
Article 26.
Afin de favoriser 1’établissement et
le maintien de la paix et de la sécu
rité internationales en ne détournant
vers les armements que le minimum
des ressources humaines et économi-
ques du monde, le Conseil de Sécurité
est chargé, avec l’assistance du Co
mité d’Etat-Ma.jor prévu å 1’article 47,
d’élaborer des plans qui seront soumis
aux Membres de 1’Organisation en vue
d’établir un systéme de réglementation
des armements.
Vote.
Article 27.
1. Chaque membre du Conseil de
Sécurité dispose d’une voix.
2. Les décisions du Conseil de Sé
curité sur des questions de procédure
sont prises pär un vote affirmatif de
sept membres.
3. Les décisions du Conseil de Sé
curité sur toutes autres questions sont
prises par un vote affirmatif de sept
de ses membres dans lequel sont com-
prises lex voix de tous les membres
permanents étant entendu que, dans
les décisions prises aux tennes du
chapitre VI et du paragraphe 3 de
1’article 52, une partie å un différend
s’abstient de voter.
Procédure.
Article 28.
1. Le Conseil de Sécurité est orga-
nisé de maniére å pouvoir exercer ses
95
De särskilda befogenheter, som tiller
kännas säkerhetsrådet för fullgöran
de av dessa förpliktelser, finnas an
givna i kapitlen VI, VII, VIII och
XII.
3. Säkerhetsrådet skall till gene
ralförsamlingen för granskning avgi
va årliga samt, när så befinnes er
forderligt, särskilda rapporter.
Artikel 25.
Förenta Nationernas medlemmar
samtycka till att godtaga och verk
ställa säkerhetsrådets beslut i över
ensstämmelse med denna stadga.
Artikel 26.
I syfte att främja upprättande och
upprätthållande av internationell fred
och säkerhet med minsta möjliga
uppoffring av världens mänskliga och
ekonomiska tillgångar för rustnings-
ändamål, har säkerhetsrådet att, med
biträde av det i artikel 47 omförmäl-
da militära stabsutskottet, utarbeta
planer för ett system till reglering av
rustningarna att underställas Förenta
Nationernas medlemmar.
Omröstning.
Artikel 27.
1. Varje medlem av säkerhetsrå
det har en röst.
2. För säkerhetsrådets beslut i pro
cedurfrågor kräves bifall av sju med
lemmar.
3. För beslut av säkerhetsrådet i
alla andra frågor kräves bifall av sju
medlemmar, bland dem de ständiga
medlemmarna; dock att vid fattande
av beslut enligt kapitel VI samt en
ligt artikel 52, moment 3, part i tvist
skall avhålla sig från att rösta.
Förfarande.
Artikel 28.
1. Säkerhetsrådet skall så organi
seras, att det kan fungera oavbrutet.
96
continuously. Each member of the
Security Council shall för this pur
pose be represented at all times at the
seat of the Organization.
2. The Security Council shall hold
periodic meetings at which each of its
members may, if it so desires, be
represented hy a member of the
government or by some other speci-
ally designated representative.
3. The Security Council may hold
meetings at such places other thån
ilie seat of the Organization as in its
judgment will best facilitate its work.
Artide 29.
The Security Council may establish
such subsidiary organs as it deems
necessary for the performance of its
functions.
Article 30.
The Security Council shall adopt
its own rules of procedur, including
the method of selecting its President.
Article 31.
Any Member of the United Nations
which is not a member of the Secu
rity Council may participate, without
vote, in the discussion of any question
brought before the Security Council
whenever the latter considers that the
interests of that Member are specially
affected.
Article 32.
Any Member of the United Nations
which is not a member of the Security
Council or any State which is not a
Member of the United Nations, if it is
a party to a dispute under considera-
tion by the Security Council, shall be
invited to participate, without vote,
in the discussion relating to the
dispute. The Security Council shall
lay down such conditions as it deems
just for the participation of a stafe
which is not a Member of the United
Nations.
fonctions en permanence. A cet effet,
chaque membre du Conseil de Sécu-
rité doit avoir en tout temps un repré-
sentant au siége de 1’Organisation.
2. Le Conseil de Sécurité tient des
réunions périodiques auxquelles cha-
cun de ses membres peut, s’il le désire,
se faire représenter par un membre de
son gouvernement ou par quelque
autre representant spécialement dé-
signé.
3. Le Conseil de Sécurité peut tenir
des réunions å tous endroits autres
que le siége de 1’Organisation qu’il
juge les plus propres å faciliter sa
täche.
Article 29.
Le Conseil de Sécurité peut créer
les organes subsidiaires qu’il juge
nécessaires
a
1’exercice de ses fonc
tions.
Article 30.
Le Conseil de Sécurité établit son
réglement intérieur, dans lequel il fixe
le mode de désignation de son Pre
sident.
Article 31.
Tout Membre de 1’Organisation qui
n’est pas membre du Conseil de Sé
curité, peut participer, sans droit de
vote, å la discussion de toute question
soumise au Conseil de Sécurité, chaque
fois que celui-ci estime que les intéréts
de ce Membre sont particuliérement
affectés.
Article 32.
Tout Membre des Nations Unies qui
n’est pas membre du Conseil de Sécu
rité ou tout Etat qui n’est pas Mem
bre des Nations Unies, s’il est partie
å un différend examiné par le Conseil
de Sécurité, est convié å participer,
sans droit de vote, aux discussions
relatives å ce différend. Le Conseil de
Sécurité détermine les conditions qu’il
estime juste de mettre å la partici
pation d’un Etat qui n’est pas Membre
de 1’Organisation.
97
Varje medlem av säkerhetsrådet skall
därför vara ständigt företrädd vid or
ganisationens säte.
2. Säkerhetsrådet håller periodis
ka möten, vid vilka envar av dess
medlemmar må, efter egen önskan,
företrädas av regeringsmedlem eller
av annat särskilt utsett ombud.
3. Säkerhetsrådet må hålla möten
på annan ort än organisationens säte,
örn detta enligt rådets uppfattning är
ägnat att underlätta dess verksamhet.
Artikel 29.
Säkerhetsrådet äger tillsätta såda
na biträdande organ, som det anser
nödvändiga för fullgörande av sina
uppgifter.
Artikel 30.
Säkerhetsrådet antager självt sin
arbetsordning, innefattande även be
stämmelser om sättet för utseende av
ordförande.
Artikel 31.
Envar medlem av Förenta Natio
nerna, som ej tillhör säkerhetsrådet,
äger utan rösträtt deltaga i överlägg
ningen om varje säkerhetsrådet före
lagd fråga, när helst detta anser, att
vederbörande medlems intressen sär
skilt beröras.
Artikel 32.
Envar medlem av Förenta Natio
nerna, som ej tillhör säkerhetsrådet,
liksom envar stat, som ej är medlem
av Förenta Nationerna, skall, örn ve
derbörande är part i tvist, som är fö
remål för säkerhetsrådets behandling,
inbjudas att ulan rösträtt deltaga i
överläggningen örn denna tvist. Sä
kerhetsrådet fastställer de villkor,
som det anser rättvisa för deltagande
av stat, vilken ej är medlem av För
enta Nationerna.
miuinij riksdagens protokoll 194G. 1 sami. Nr 196.
8
98
CHAPTER VI.
PACIFIC SETTLEMENT OF
DISPUTES.
Artide 33.
1. The parties to any dispute, the
continuance of winch is likely to
endanger the maintenance of inter
national peace and security, shall, first
of all, seek a solution by negotiation,
enquiry, mediation, conciliation, arbi-
tration, judicial settlement, resort to
regional agencies or arrangements,
or other peaceful means of their own
choice.
2. The Security Council shall,
when it deems necessary, call upon
the parties to settle their dispute by
such means.
Article 34.
The Security Council may investi-
gate any dispute, or any situation
which might lend to international
friction or give rise to a dispute, in
order to determine wrhether the con
tinuance of the dispute or situation is
likely to endanger the maintenance of
international peace and security.
Article 35.
1. Any Member of the United Na
tions may bring any dispute, or any
situation of the nature referred to in
Article 34, to the attention of the Se
curity Council or of the General As-
sembly.
2. A state which is not a Member
of the United Nations may bring to
the attention of the Security Council
or of the General Assembly any dis
pute to which it is a party if it accepts
in advance, for the purposes of the
dispute, the obligations of pacific
settlement provided in the present
Charter.
3. The proceedings of the General
Assembly in respect of matters
brought to its attention under this Ar
ticle will be subject to the provisions
of Artides 11 and 12.
CHAPITRE VI.
REGLEMENT PACIFIQUE DES
DIFFERENDS.
Article 33.
1. Les parties å tout différend dont
la prolongation est susceptible de me-
nacer le maintien de la paix et de la
sécurité internationales, doivent en
rechercher la solution, avant tout, par
voie de négociation, d’enquéte, de mé-
diation, de conciliation, d’arbitrage,
de réglement judiciaire, de recours
aux organismes ou accords régionaux,
ou par d’autres moyens pacifiques de
leur choix.
2. Le Conseil de Sécurité, s’il le juge
nécessaire, invite les parties å régler
leur différend par de tels moyens.
Article 34.
Le Conseil de Sécurité peut en-
quéter sur tout différend ou taute si
tuation qui pourrait entrainer un
désaccord entre nations ou engendrer
un différend, afin de déterminer si
la prolongation de ce différend ou de
cette situation semble devoir menacer
le maintien de la paix et de la sécurité
internationales.
Article 35.
1. Tout Membre de 1’Organisation
peut attirer 1’attention du Conseil de
Sécurité ou de 1’Assemblée Générale
sur un différend ou une situation de
la nature visée dans 1’article 34.
2. Un Etat qui n’est pas Membre de
1’Organisation peut attirer 1’attention
du Conseil de Sécurité ou de l’As-
semblée Générale sur tout différend
auquel il est partie, pourvu qu’il ac-
cepte préalablement, aux fins de ce
différend, les obligations de réglement
pacifique prévues dans la présente
Charte.
3. Les actes de 1’Assemblée Générale
relativement aux affaires portées å son
attention en vertu du présent article
sont soumis aux dispositions des ar
tides 11 et 12.
KAPITEL VI.
FREDLIG LÖSNING AV TVISTER.
9ft
Artikel 33.
1. I varje tvist, vars fortbestånd
är ägnat att sätta upprätthållandet av
internationell fred och säkerhet i
fara, skola parterna i första hand sö
ka uppnå en lösning genom förhand
lingar, undersökningsförfarande, med
ling, förlikningsförfarande, skiljedom,
rättsligt avgörande, anlitande av re
gionala organ eller avtal eller genom
andra fredliga medel efter eget val.
2. Säkerhetsrådet skall, när det
finner nödvändigt, uppfordra parter
na att lösa tvisten genom sådana me
del.
Artikel 34.
Säkerhetsrådet äger utreda varje
tvist, liksom varje sakläge som kan
leda till internationella motsättning
ar eller giva upphov till en tvist, i
syfte att fastställa, huruvida tvistens
eller saklägets fortbestånd är ägnat
att sätta upprätthållandet av interna
tionell fred och säkerhet i fara.
Artikel 35.
1. Envar medlem av Förenta Na
tionerna äger fästa säkerhetsrådets
eller generalförsamlingens uppmärk
samhet på varje tvist, liksom på varje
sakläge av den ari som angives i arti
kel 34.
2. Stat, som ej är medlem av För
enta Nationerna, äger fästa säkerhets
rådets eller generalförsamlingens upp
märksamhet på varje tvist, i vilken
den är part, därest den med avseende
på tvisten på förhand underkastar
sig de i denna stadga fastställda för
pliktelserna till fredlig lösning av
tvister.
3. För generalförsamlingens hand
läggning av ärenden, varpå dess upp
märksamhet fästs enligt denna ar
tikel, gälla bestämmelserna i artiklar
na 11 och 12.
100
Artide 36.
1. The Security Council may, at any stage of a dispute of the nature referred to in Article 33 or of a situ ation of like nature, recommend ap- propriate procedures or methods of adjustment.
2. The Security Council should take into consideration any procedures for the settlement of the dispute which havé already been adopted by the parties.
3. In making recommendations under this Article the Security Council should also take into consideration that legal disputes should as a gen eral Tule be referred by the parties to the International Court of Justiee in accordance with the provisions of the Sta tu te of the Court.
Article 37.
1. Should the parties to a dispute of the nature referred to in Article 33 fail to settle it by the means indicated in that Article, they shall refer it to the Security Council.
2. If the Security Council deems that the continuance of the dispute is in fact likely to endanger the main- tenance of international peace and se curity, it shall decide whether to take action under Article 36 or to recom mend such terms of settlement as it may consider appropriate.
Article 38.
Without prejudice to the provisions of Artides 33 to 37, the Security Council may, if all the parties to any dispute so request, make recommen dations to the parties with a view to a pacific settlement of the dispute.
Article 36.
1. Le Conseil de Sécurité peut, å tout moment de revolution d’un dif- férend de la nature mentionnée ä 1’article 33 ou d’une situation ana logi, recommander les procédures ou méthodes d’ajustement appropriées.
2. Le Conseil de Sécurité devra prendre en considération toutes procé dures déjå adoptées par les parties pour le réglement de ce différend.
3. En faisant les recommandations prévues au présent article, le Conseil de Sécurité doit aussi tenir compte du fait que, d’une maniére générale, les différends d’ordre juridique devraient étre soumis par les parties å la Cour Internationale de Justiee conformé- ment aux dispositions du Statut de la Cour.
Article 37.
1. Si les parties å un différend de la nature mentionnée å 1’article 33 ne réussissent pas å le régler par les moyens indiqués audit article, elles le soumettent au Conseil de Sécurité.
2. Si le Conseil de Sécurité estime que la prolongation du différend semble, en fait, menacer le maintien de la paix et de la sécurité interna- tionales, il décide s’il doit agir en application de 1’article 36 ou recom mander tels tennes de réglement qu’il juge appropriés.
Article 38.
Sans préjudice des dispositions des artides 33 å 37, le Conseil de Sécu rité peut, si toutes les parties å un différend le demandent, faire des re commandations å celles-ci en vue d’un réglement pacifique de ce différend.
Artikel 36.
1. Säkerhetsrådet äger i varje
skede av en tvist av den art, som av
ses i artikel 33, eller av ett sakläge av
motsvarande natur, föreslå lämpliga
tillvägagångssätt eller metoder för sa
kens tillrättaläggande.
2. Säkerhetsrådet bör taga i betrak
tande varje tillvägagångssätt för tvis
tens lösande, som redan antagits av
parterna.
3. Vid framläggande av förslag en
ligt denna artikel bör säkerhetsrå
det ävenledes beakta, att rättstvister i
regel böra av parterna hänskjutas till
den internationella domstolen i enlig
het med bestämmelserna i domstolens
stadga.
Artikel 37.
1. Skulle parterna i en tvist av den
art, som avses i artikel 33, ej förmå
lösa den genom de medel, som angi
vas i sagda artikel, skola de hänskju
ta den till säkerhetsrådet.
2. Örn säkerhetsrådet finner, att
tvistens fortbestånd faktiskt kan an
tagas sätta upprätthållandet av inter
nationell fred och säkerhet i fara,
skall det besluta, huruvida det skall
vidtaga i artikel 36 angivna åtgärder
eller föreslå sådana villkor för tvis
tens lösning som det finner lämpliga.
Artikel 38.
Utan intrång i bestämmelserna i ar
tiklarna 33—37 må säkerhetsrådet,
örn i en tvist, vilken som helst, samt
liga parter det begära, för parterna
framlägga förslag i och för fredlig
lösning av tvisten.
102
CHAPTER VII.
ACTION WITH RESPECT TO
THREATS TO THE PEACE,
BREAGHES OF THE PEACE,
AND ACTS OF AGGRESSION.
Article 39.
The Security Council shall deter-
mine the existence of any threat to
the peace, breach of the peace, or act
of aggression and shall make recom-
mendations, or decide what measures
shall be taken in accordance with
Artides 41 and 42, to maintain or
restore international peace and se
curity.
Article 40.
In order to prevent an aggravation
of the situation, the Security Council
may, before making the recommen-
dations or deciding upon the measures
provided for in Article 39, call upon
the parties concemed to comply with
such provisional measures as it deems
necessary or desirable. Such provision-
al measures shall be without preju-
dice to the rights, claims, or position
of the parties concemed. The Security
Council shall duly take account of
failure to comply with such provi
sional measures.
Article 41.
The Security Council may decide
what measures not involving the use
of armed forne are to be employed to
give effect to its decisions, and it may
call upon the Members of the United
Nations to apply such measures.
These may include complete or partial
interruption of economic relations
and of rall, sea, air, postal, tele-
graphic, radio, and other means of
communication, and the severance of
diplomatic relations.
Article 42.
Should the Security Council con-
sider that measures provided for in
Article 41 would be inadequate or
CHAPITRE VII.
ACTION EN CAS DE MENACE
CONTRE LA PAIX, DE RUPTURE
DE LA PAIX ET D’ACTE
DIGRESSION.
Article 39.
Le Conseil de Sécurité constate
1’existence d’une menace contre la
paix, d’une rupture de la paix ou d’un
aete digression et fait des recomman-
dations ou décide quelles mesures
seront prises conformément aux arth
ies 41 et 42 pour maintenir ou rétablir
la paix et la sécurité internationales.
Article 40.
Afin d’empécher la situation de
s’aggraver, le Conseil de Sécurité,
avant de faire les recommandations ou
de décider des mesures å prendre con
formément å 1’article 39, peut inviter
les parties intéressées å se conformer
aux mesures provisoires qu’il juge né-
cessaires ou souhaitables. Ces mesures
provisoires ne préjugent en rien les
droits, les prétentions ou la position
des parties intéressées. En cas de non
exécution de ces mesures provisoires,
le Conseil de Sécurité tient dument
compte de cette défaillance.
Article 41.
Le Conseil de Sécurité peut décider
quelles mesures n’impliquant pas
1’emploi de la forne armée doivent
étre prises pour donner effet å ses
décisions, et peut inviter les Membres
des Nations Unies å appliquer ces
mesures. Celles-ci peuvent comprendre
1’interruption complete ou partielle
des relations économiques et des Com
munications ferroviaires, maritimes,
aériennes, postales, télégraphiques,
radio-électriques et des autres moyens
de communication, ainsi que la rup
ture des relations diplomatiques.
Article 42.
Si le Conseil de Sécurité estime que
les mesures prévues å 1’article 41 se-
raient inadéquates ou qu’elles se sont
103
INSKRIDANDE I HÄNDELSE AV
HOT MOT FREDEN, FREDSRROTT
OCH ANGREPPSHANDLINGAR.
KAPITEL VII.
Artikel 39.
Säkerhetsrådet fastställer förefint
ligheten av hot mot freden, fredsbrott
eller angreppshandling och framläg
ger förslag, eller fattar beslut örn vil
ka åtgärder som skola vidtagas i
överensstämmelse med artiklarna 41
och 42 i syfte att upprätthålla eller
återställa internationell fred och sä
kerhet.
Artikel 40.
För att förebygga, att läget förvär
ras, äger säkerhetsrådet, innan det
framlägger förslag eller beslutar örn
åtgärder enligt artikel 39, uppfordra
vederbörande parter att foga sig ef
ter sådana provisoriska åtgärder, som
rådet anser nödvändiga eller önsk
värda. Dylika provisoriska åtgärder
skola ej inverka på vederbörande par
ters rättigheter, anspråk eller ställ
ning. Säkerhetsrådet skall taga ve
derbörlig hänsyn till underlåtenhet att
foga sig efter dylika provisoriska åt
gärder.
Artikel 41.
Säkerhetsrådet äger besluta, vilka
åtgärder, icke innebärande bruk av
vapenmakt, som skola användas för
att giva verkan åt dess beslut, och äger
uppfordra Förenta Nationernas med
lemmar att vidtaga sådana åtgärder.
Åtgärderna kunna innefatta fullstän
digt Öller partiellt avbrytande av eko
nomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-,
luft-, post-, telegraf- och radioförbin
delser samt annan samfärdsel även
som avbrytande av de diplomatiska
förbindelserna.
Artikel 42.
Finner säkerhetsrådet, att åtgärder
enligt artikel 41 skulle bliva otillräck
liga eller redan visat sig otillräckliga,
104
havé proved to be inadequate, it may
tahe suell action by air, sea, or land
forces as may be necessary to main-
tain or restore international peace and
security. Suell action may inelude de
monstrations, blockade, and other
operations by air, sea, or land forces
of Members of the United Nations.
Article 43.
1. All Members of the United Na
tions, in order to contribute to the
maintenance of international peace
and security, undertake to make
available to the Security Council, on
its call and in accordance with a spe
cial agreement or agreements, armed
forces, assistanceand facilities, includ-
ing rights of passage, necessary for
the purpose of maintaining interna
tional peace and security.
2. Such agreement or agreements
shall govem the numbers and types
of forces, their degree of readiness
and general location, and the nature
of the facilities and assistance to be
provided.
3. The agreement or agreements
shall be negotiated as soon as possible
on the initiative of the Security Coun
cil. They shall be concluded between
the Security Council and Members or
between the Security Council and
groups of Members and shall be sub-
ject to ratification by the signatory
States in accordance with their respec-
tive constitutional processes.
Article 44.
When the Security Council has de-
cided to use force it shall, before
calling upon a Member not represent-
ed on it to provide armed forces in
fulfilment of the obligations assumed
under Article 43, invite that Member,
if the Member so desires, to parti-
cipate in the decisions of the Security
Council concerning the employment
of contingents of that Member’s armed
forces.
révélées telles, il peut entreprendre,
au moyen de forces aériennes, navales
ou terrestres, toute action qu’il juge
nécessaire au maintien ou au rétablis-
sement de la paix et de la sécurité
internationales. Cette action peut com-
prendre des demonstrations, des me-
sures de blocus et d’autres opérations
exécutées par des forces aériennes,
navales ou terrestres de Membres des
Nations Unies.
Article 43.
1. Tous les Membres des Nations
Unies, arin de contribuer au maintien
de la paix et de la sécurité interna
tionales, s’engagent å mettre å la dis
position du Conseil de Sécurité, sur
son invitation et conformément å un
accord spécial ou å des accords spé-
ciaux, les forces armées, 1’assistance
et les facilités, y compris le droit de
passage, nécessaires au maintien de la
paix et de la sécurité internationales.
2. L’accord ou les accords susvisés
fixeront les effeetifs et la nature de
ees forces, leur degré de préparation
et leur emplacement général, ainsi que
la nature des facilités et de 1’assistance
å fournir.
3. L’accord ou les accords seront
négociés aussitöt que possible, sur
1’initiative du Conseil de Sécurité. Ils
seront conclus entre le Conseil de Sé-
curite et des Membres de 1’Organisa-
tion, ou entre le Conseil de Sécurité
et des groupes de Membres de 1’Orga
nisation, et devront étre ratifiés par
les Etats signataires selon leurs régles
constitutionnelles respectives.
Article 44.
Lorsque le Conseil de Sécurité a
décidé de recourir å la force, il doit,
avant d’inviter un Membre non re-
présenté au Conseil å fournir des obli
gations contractées en vertu de l’ar-
ticle 43, convier ledit Membre, si celui-
ci le désire, å participer aux décisions
du Conseil de Sécurité touchant l’em-
ploi de contingents des forces armées
de ce Membre.
äger rådet företaga sådant inskridan
de medelst luft-, sjö- eller ^^strids
krafter, som må befinnas nödvändigt
för att upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet. Des
sa åtgärder kunna innefatta demonst
rationer, blockad samt andra opera
tioner av luft-, sjö- och lantstrids-
krafter tillhörande medlemmar av
Förenta Nationerna.
Artikel 43.
1. För att bidraga till upprätthål
lande av internationell fred och sä
kerhet utfästa sig Förenta Nationer
nas samtliga medlemmar att, på sä
kerhetsrådets anmodan och enligt
särskilt avtal eller särskilda avtal,
ställa till rådets förfogande de väpna
de styrkor, det bistånd och de förmå
ner, däribland rätt till passage, som
äro nödvändiga för upprätthållande
av internationell fred och säkerhet.
2. Detta eller dessa avtal skola
fastställa styrkornas numerär och be
skaffenhet, beredskapsgrad och all
männa förläggning samt arten av de
förmåner och det bistånd, som skola
lämnas.
3. Avtalet eller avtalen skola på
säkerhetsrådets initiativ träffas så
snart som möjligt. De skola slutas
mellan säkerhetsrådet och medlem
mar eller mellan säkerhetsrådet och
grupper av medlemmar och skola ra
tificeras av signatärstatema i den
ordning, som deras statsförfattningar
föreskriva.
Artikel 44.
När säkerhetsrådet beslutit bruka
vapenmakt, skall rådet, innan det
anmodar medlem, som ej är före
trädd däri, att ställa väpnade styrkor
till förfogande för fullgörande av dess
förpliktelser enligt artikel 43, inbjuda
sådan medlem att, örn den så önskar,
deltaga i säkerhetsrådets beslut röran
de användandet av förhand ur med
lemmens väpnade styrkor.
106
Ar tide 45.
In order to enable the United Na
tions to take urgent military meas-
ures, Members shall hold immediate-
ly available national air-force con-
tingents for combined international
enforcement action. The strength
and degree of readiness of these con-
tingents and plans for their combined
action shall be determined, within
the limits laid down in the special
agreement or agreements referred to
in Artide 43, by the Security Council
with the assistance of the Military
Staff Committee.
Artide 46.
Plans för the application of armed
force shall be made by the Security
Council with the assistance of the
Military Staff Committee.
Artide 47.
1. There shall be established a Mi
litary Staff Committee to advise and
assist the Security Council on all
questions relating to the Security
Council’s military requirements for
the maintenance of international
peace and security, the employment
aud command of forces placed at its
disposal, the regulation of armaments,
and possible disarmament.
2. The Military Staff Committee
shall consist of the Chiefs of Staff of
the permanent members of the Secu
rity Council or their representatives.
Any Member of the United Nations
not permanently represented on the
Committee shall be invited by the
Committee to be associated with it
wilen the efficient discharge of the
Committee’s responsibilities requires
the participation of that Member in
its work.
3. The Military Staff Committee
shall be responsible under the Secu
rity Council for the strategic direction
of any armed forces placed at the
disposal of the Security Council.
Questions relating to the command of
such forces shall be worked out sub-
sequently.
Artide 45.
Afin de permettre ä 1’Organisation
de prendre d’urgence des mesures
d’ordre militaire, des Membres des
Nations Unies maintiendront des con-
tingents nationaux de forces aériennes
immédiatement utilisables en vue de
l’exécution combinée d’une action
coercitive internationale. Dans les li-
mites prévues par 1’accord spécial ou
les accords spéciaux mentionnés å
1’article 43, le Conseil de Sécurité, avec
l’aide du Comité d’Etat-Major, fixe
1’importance et le degré de prépara-
tion de ees contingents et établit des
plans prévoyant leur action combinée.
Artide 46.
Les plans pour 1’emploi de la force
armée sont établis par le Conseil de
Sécurité avec 1’aide du Comité d’Etat-
Major.
Artide 47.
1. Il est établi un Comité d’Etat-
Major chargé de conseiller et d’assis-
ter le Conseil de Sécurité pour tout ce
qui concerne les moyens d’ordre mili
taire nécessaires au Conseil pour main-
tenir la paix et la sécurité internatio-
nales, 1’emploi et le commandement
des forces mises å sa disposition, la
réglementation des armements et le
désarmement éventuel.
2. Le Comité d’Etat-Major se com-
pose des chefs d’Etat-Ma.jor des
membres permanents du Conseil de
Sécurité ou de leurs représentants. Il
convie tout Membre des Nations Unies
qui n’est pas représenté au Comité
(Tune fason permanente å s’associer
å lui, lorsque la participation de ce
Membre ä ses travaux lui est néces-
saire pour la bonne exécution de sa
täche.
3. Le Comité d’Etat-Major est res-
ponsable, sous 1’autorité du Conseil de
Sécurité, de la direction stratégique
de toutes forces armées mises å la
disposition du Conseil. Les questions
relatives au commandement de ees
forces seront réglées ultérieurement.
107
Artikel 45.
I syfte att sätta Förenta Nationer
na i stånd att vidtaga brådskande mi
litära åtgärder skola medlemmarna
hålla förband ur sina luftstridskraf
ter omedelbart tillgängliga för sam
ordnad internationell tvångsaktion.
Dessa förbands styrka och bered-
skapsgrad ävensom planer för deras
samverkan skola, inom de gränser,
vilka upp dragits i det eller de sär
skilda avtal som avses i artikel 43,
fastställas av säkerhetsrådet med bi
träde av det militära stabsutskottet.
Artikel 46.
Planer för användande av vapen
makt skola uppgöras av säkerhetsrå
det med biträde av det militära stabs
utskottet.
Artikel 47.
1. Ett militärt stabsutskott skall
upprättas med uppgift att lämna sä
kerhetsrådet råd och bistånd i alla
frågor rörande rådets militära behov
för upprätthållande av internationell
fred och säkerhet, rörande bruk av
och befäl över styrkor, som ställts till
dess förfogande, rörande reglering av
rustningarna och rörande eventuell
nedrustning.
2. Det militära stabsutskottet består
av de ständiga medlemmarnas i säker
hetsrådet stabschefer eller ombud för
dessa. Varje medlem av Förenta Na
tionerna, som ej är ständigt företrädd
i utskottet, skall inbjudas av utskot
tet att ansluta sig till detsamma, när
ett verksamt fullgörande av utskottets
åligganden kräver att ifrågavarande
medlem deltager i dess arbete.
3. Det militära stabsutskottet är
under säkerhetsrådet ansvarigt för
den strategiska ledningen av alla väp
nade styrkor, som ställts till rådets
förfogande. Frågor rörande befälet
över dylika styrkor skola senare av
göras.
108
4. The Military Staff Committee,
with the authorization of the Security
Council and after consultation with
appropriate regional agencies, may
establish regional subcommittees.
Aloicie 48.
1. The action required to carry out
the decisions of the Security Council
for the maintenance of international
peace and security shall be taken by
all the Members of the United Nations
or by some of them, as the Security
Council may determine.
2. Suell decisions shall be carried
out by the Members of the United
Nations directly and through their
action in the appropriate international
agencies of winch they are members.
Artide 49.
The Members of the United Nations
shall joln in affording mutual assist-
ance in carrying out the measures
decided upon by the Security Coun
cil.
Artide 50.
If preventive or enforcement meas
ures against any state are taken by
the Security Council, any other state,
whether a Member of the United Na
tions or not, which finds itself con-
fronted with special economic prob
lems arising from the carrying out
of those measures shall havé the right
to consult the Security Council with
regard to a solution of those prob
lems.
Artide 51.
Nothing in the present Charter shall
impair the inherent right of indivi-
dual or collective self-defense if an
armed attack occurs against a Mem
ber of the United Nations, until the
Securitv Council has taken the meas
ures necessary to maintain interna
tional peace and security. Measures
taken by Members in the exercise of
this right of self-defense shall be im-
mediately reported to the Security
Council and shall not in any way
4. Des sous-comités régionaux du
Comité d’Etat-Major peuvent étre
établis par lui avec 1’autorisation du
Conseil de Sécurité et apres consul
tation des organismes régionaux ap-
propriés.
Artide 48.
1. Les mesures nécessaires å l’exé-
cution des décisions du Conseil de Sé
curité pour le maintien de la paix et
de la sécurité internationales sont
prises par torn les Membres des Na
tions Unies ou certains d’entre eux,
selon 1’appréciation du Conseil.
2. Ces décisions sont exécutées par
les Membres des Nations Unies di-
reetement et grace å leur action dans
les organismes internationaux appro-
priés dont ils font partie.
Artide 49.
Les Membres des Nations Unies
s’associent pour se préter mutuelle-
ment assistance dans 1’exécution des
mesures arrétées par le Conseil de
Sécurité.
Artide 50.
Si un Etat est 1’objet de mesures
préventives ou coercitives prises par
le Conseil de Sécurité, tout autre Etat,
qu’il soit ou non Membre des Nations
Unies, s’il se trouve en présence de
diffieultés économiques particuliéres
dues å 1’exécution desdites mesures,
a le droit de consulter le Conseil de
Sécurité au sujet de la solution de ces
diffieultés.
Artide 51.
Aucune disposition de la présente
Chade ne pörte atteinte au droit na-
turelle de légitime défense, individuel^
ou collective, dans le cas ou un
Membre des Nations Unies est 1’objet
d’une agression armée, jusqu’å ce que
le Conseil de Sécurité ait pris les me
sures nécessaires pour maintenir la
paix et la sécurité internationales. Les
mesures prises par des Membres dans
1’exercice de ce droit de légitime dé
fense sont immédiatement portées å
109
4. Det militära statsutskott^ äger
med säkerhetsrådets bemyndigande
och efter samråd med ifrågakomman-
de regionala organ tillsätta regionala
underutskott.
Artikel 48.
1. Åtgärd, som erfordras för att
verkställa säkerhetsrådets beslut för
upprätthållande av internationell fred
och säkerhet, skall vidtagas av samt
liga medlemmar av Förenta Nationer
na eller av vissa bland dem, allt efter
säkerhetsrådets bestämmande.
2. Sådana beslut skola verkställas
av Förenta Nationernas medlemmar
direkt och genom deras verksamhet
inom ifrågakommande internationella
organ, till vilka de äro anslutna.
Artikel 49.
Förenta Nationernas medlemmar
skola inbördes lämna varandra bi
stånd vid verkställande av de åtgär
der vilka säkerhetsrådet beslutat.
Artikel 50.
Därest förebyggande åtgärder eller
tvångsåtgärder mot någon stat vidta
gas av säkerhetsrådet, skall varje an
nan stat, vare sig medlem av Förenta
Nationerna eller icke, som finner sig
ställd inför särskilda ekonomiska pro
blem, uppkomna som följd av verk
ställandet av dessa åtgärder, äga rätt
att rådföra sig med säkerhetsrådet be
träffande lösningen av dessa problem.
Artikel 51.
Ingen bestämmelse i denna stadga
inskränker den naturliga rätten till
individuellt eller kollektivt självför
svar i händelse av ett väpnat angrepp
mot någon medlem av Förenta Natio
nerna, intill dess att säkerhetsrådet
vidtagit nödiga åtgärder för upprätt
hållande av internationell fred och sä
kerhet. Åtgärder vidtagna av medlem
mar under utövande av denna rätt
lil! självförsvar skola omedelbart in-
berällas till säkerhetsrådet och skola
Ilo
affect the authority and responsibility
of the Security Council under the
present Charter to take at any time
such action as it deems necessary in
order to maintain or restore interna
tional peace and security.
CHAPTER VIII.
REGIONAL ARRANGEMENTS.
Ar tide 52.
1. Nothing in the present Charter
precludes the existence of regional
arrangements or agencies for dealing
with such matters relating to the
maintenance of international peace
and security as are appropriate for
regional action, provided that such
arrangements or agencies and their
activities are consistent with the Pur-
poses and Principles of the United
Nations.
2. The Members of the United Na
tions entering into such arrangements
or constituting such agencies shall
make every effort to achieve pacific
settlement of local disputes through
such regional arrangements or by such
regional agencies before referring
them to the Security Council.
3. The Security Council shall en-
courage the development of pacific
settlement of local disputes through
such regional arrangements or by such
regional agencies elther on the initia-
tive of the States concemed or by
reference from the Security Council.
4. Tilis Article in no way impairs
the application of Artides 34 and 35.
Article 53.
1. The Security Council shall,
where appropriate, utilize such region
al arrangements or agencies för en-
forcement action under its authority.
But no enforcement action shall be
taken under regional arrangements or
bv regional agencies without the
authorization of the Security Council,
la connaissance du Conseil de Sécu-
rité et n’affectent en rien le pouvoir
et le devoir qu’a le Conseil, en vertu
de la présente Charte, d’agir å tout
moment de la maniére qu’il juge né-
cessaire pour maintenir ou rétablir la
paix et la sécurité internationales.
CHAPITRE VIII.
ACCORDS REGIONAUX.
Article 52.
1. Aucune disposition de la présente
Charte ne s’oppose å 1’existence d’ac-
cords ou d’organismes régionaux des-
tinés å régler les affaires qui, touchant
au maintien de la paix et de la sécurité
internationales, se prétent å une action
de caractére régional, pourvu que ees
accords ou ees organismes et leur ac-
tivité soient compatibles avec les Buts
et les Principes des Nations Unies.
2. Les Membres des Nations Unies
qui concluent ees accords ou consti-
tuent ees organismes doivent faire tous
leurs efforts pour régler d’une ma
niére pacifique, par le moyen desdits
accords ou organismes, les différends
d’ordre local, avant de les soumettre
au Conseil de Sécurité.
3. Le Conseil de Sécurité encourage
le développement du réglement paci
fique des différends d’ordre local par
le moyen de ees accords ou de ees
organismes régionaux, soit sur l’ini-
tiative des Etats intéressés, soit sur
renvoi du Conseil de Sécurité.
4. Le présent article n’affecte en
rien 1’application des artides 34 et 35.
Article 53.
1. Le Conseil de Sécurité utilise,
s’il y a lieu, les accords ou organismes
régionaux pour 1’application des me-
sures coercitives prises sous son auto-
rité. Toutefoäs, aucune action coerci-
tive ne sera entreprise en vertu d’ac-
cords régionaux ou par des or
ganismes régionaux sans 1’autorisation
ej i något avseende inverka på säker
hetsrådets rätt och skyldighet enligt
denna stadga att vid varje tillfälle
handla på sätt, som rådet anser nöd
vändigt för att upprätthålla eller åter
ställa internationell fred och säker
het.
KAPITEL VIII.
REGIONALA AVTAL.
Artikel 52.
1. Ingen bestämmelse i denna stad
ga utesluter regionala avtal eller or
gan för behandling av sådana ange
lägenheter rörande upprätthållandet
av internationell fred och säkerhet,
som lämpa sig för regionala åtgärder,
under förutsättning att dessa avtal el
ler organ och deras verksamhet äro
förenliga med Förenta Nationernas
ändamål och grundsatser.
2. De medlemmar av Förenta Na
tionerna, vilka träffa sådana avtal el
ler upprätta sådana organ, skola göra
sitt yttersta för att åstadkomma fred
lig lösning av lokala tvister genom
dylika regionala avtal eller organ, in
nan de hänskjuta dem till säkerhets
rådet.
3. Säkerhetsrådet skall främja ut
vecklingen av fredlig lösning av lokala
tvister genom sådana regionala avtal
eller organ, vare sig på vederbörande
staters initiativ elller efter hänvisning
från säkerhetsrådet.
4. Genom denna artikel inskränkes
icke i något avseende tillämpningen
av artiklarna 34 och 35.
Artikel 53.
1. Säkerhetsrådet skall, när så är
lämpligt, använda sådana regionala
avtal eller organ för tvångsåtgärder
under dess myndighet. Utan säker
hetsrådets bemyndigande må dock
tvångsåtgärder ej företagas enligt re
gionala avtal eller av regionala organ,
med undantag av åtgärder mot fien-
112
with the exception of measures
against any enemy State, as defined
in paragraph 2 of this Artide, pro
vided för pursuant to Article 107 or
in regional arrangements directed
against renewal of aggressive policy
on the part of any such stafe, until
suell time as the Organization may,
on request of the Governments con-
cerned, be charged with the responsi-
bility för preventing further aggress-
sion by such a stafe.
2. The term enemy stafe as med
in paragraph 1 of this Article applies
to any State which during the Second
World War has been an enemy of
any signatory of the present Charter.
Article 54.
The Security Council shall at all
times be kept tully informed of ac-
tivities undertaken or in contempla-
tion under regional arrangements or
by regional agencies for the mainte-
nance of international peace and secu
rity.
CHAPTER IX.
INTERNATIONAL ECONOMIC AND
SOCIAL COOPERATION.
Article 55.
With a view to the ereation of con-
ditions of stability and well-being
which are necessary for peaceful and
friendly relations among nations based
on respect for the principle of equal
rights and self-determination of peo-
ples, the United Nations shall promote:
a. liigher standards of living, full
employment, and conditions of eco-
nomic and social progress aud de-
velopment;
b.
Solutions
of
international eco-
nomic, social, health, and related
du Conseil de Sécurité; sont exceptées
les mesures contre tout Etat ennemi au
sens de la définition donnée au para-
graphe 2 du present article, prévues
en application de 1’article 107 ou dans
les accords régionaux dirigés contre
la reprise, par un tel Etat, dine poli-
tique digression, jusqu’au moment
ou 1’Organisation pourra, å la de
mande des gouvemements intéressés,
étre chargée de la tåche de prévenir
toute nouvelle agression de la part
din tel Etat.
2. Le terme “Etat ennemi,” em
ployé au paragraphe 1 du present ar
ticle, sipplique å tout Etat qui, au
cours de la seconde guerre mondiale,
a été 1’ennemi de lin queleonque des
signataires de la présente Charge.
Article 54.
Le Conseil de Sécurité doit, en tout
temps, étre tenu pleinement au cou
rant de toute action entreprise ou en-
visagée en vertu d’accords régionaux
ou par des organismes régionaux,
pour le maintien de la paix et de la
sécurité internationales.
CHAPITRE IX.
COOPERATION ECONOMIQUE ET
SOCIALE INTERNATIONALE.
Article 55.
En vue de erder les conditions de
stabilité et de bien-étre nécessaires
pour assurer entre les nations des re
lations pacifiques et amicales fondées
sur le respect du principe de 1’égalité
des droits des peuples et de leur droit
å disposer d’eux-mémes, les Nations
Unies favoriseront:
a. le relévement des niveaux de vie,
le plein emploi et des conditions de
progrés et de développement dans
1 ordre économique et social;
b. la solution des problémes inter-
nationaux dans les domaines écono-
113
destat i den i moment 2 av denna ar
tikel angivna mening, vilka avses en
ligt artikel 107 eller i regionala avtal
riktade mot en förnyad angrepp spo
litik från sådan stats sida, intill dess
organisationen på begäran av veder
börande regeringar må bliva ålagd
uppgiften att förebygga ytterligare
angrepp från sådan stat.
2. Den i moment 1 av denna ar
tikel brukade benämningen fiendestat
avser varje stat, som under det andra
världskriget varit fiende till någon av
denna stadgas signatärmakter.
Artikel 54.
Säkerhetsrådet skall städse hållas
fullständigt underrättat örn den verk
samhet för upprätthållande av inter
nationell fred och säkerhet, som be-
drives eller planeras jämlikt regiona
la avtal eller av regionala organ.
KAPITEL IX.
INTERNATIONELLT EKONO
MISKT OCH SOCIALT
SAMARBETE.
Artikel 55.
I syfte att skapa de stadgade för
hållanden och det välstånd, som äro
nödvändiga för fredliga och vänskap
liga, på aktning för principen örn fol
kens lika rättigheter och självbestäm
manderätt grundade förbindelser mel
lan nationerna, skall Förenta Natio
nerna främja:
a) högre levnadsstandard, full sys
selsättning samt framåtskridande och
utveckling i ekonomiskt och socialt
avseende;
b) lösandet av internationella eko
nomiska, sociala, hälsovårds- och när-
Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 196.
9
114
problems; and international cultural
and educational cooperation; and
c. universal inspect for, and ob-
servance of, human rights and funda
mental freedoms for all without dis
tichon as to race, sex, language, or
religion.
Artide 56.
All Members pledge themselves to
take joint and separate adlon in co
operation with the Organization for
the achievement of the purposes set
forth in Artide 55.
Artide 57.
1. The various specialized agencies,
established by intergovemmental
agreement and having wide interna
tional responsibilities, as defined in
their hasie instruments, in economic,
social, cultural, educational, health,
and related fields, shall be brought
into relationship with the United Na
tions in accordance with the pro
visions of Artide 63.
2. Such agencies thus brought into
relationship with the United Nations
are hereinafter referred to as special
ized agencies.
Artide 58.
The Organization shall make re-
commendations för the coordination
of the policies and activities of the
specialized agencies.
Artide 59.
The Organization shall, where ap-
propriate, initiate negotiations among
the states concerned for the ereation
of any new specialized agencies re-
quired for the accomplishment of the
purposes set forth in Artide 55.
Artide 60.
Responsibility for the discharge of
the funetions of the Organization set
forth in this Chapter shall be vested
mique, social, de la santé publique et
autres problémes connexes; et la coo-
pération internationale dans les do-
maines de la eulture intellectuelle et
de l’éducation;
c. le respect universel et effeetif des
droits de Thomine et des libertés fon-
damentales pour tous, sans distinetion
de race, de sexe, de langue ou de re
ligion.
Artide 56.
Les Membres s’engagent, envue d’at-
teindre les buts énoncés å T artide 55,
å agir, tant conjointement que sépa-
rément, en coopération avec 1’Orga-
nisation.
Artide 57.
1. Les diverses institutions spécia-
lisées créées par accords intergouver-
nementaux et pourvues, aux termes
de leurs statuts, d’attributions inter-
nationales étendues dans les domaines
économique, social, de la eulture in
tellectuelle et de 1’éducation, de la
santé publique et autres domaines con
nexes, sont reliées å 1’Organisation
conformément aux dispositions de
1’article 63.
2. Les institutions ainsi reliées å
1’Organisation sont désignées ci-aprés
pär 1’expression »Institutions spécia-
lisées».
Artide 58.
L’Organisation fait des recomman-
dations en vue de coordonner les pro
grammes et activités des institutions
spécialisées.
Artide 59.
L’Organisation provoque, lorsqu’il
y a lieu, des négociations entre les
Etats intéressés en vue de la création
de toutes nouvelles institutions spécia
lisées nécessaires pour atteindre les
buts énoncés ä 1’article 55.
Artide 60.
L’Assemblée Générale et, sous son
autorité, le Conseil Économique et So
cial qui dispose å cet effet des pou-
besläktade problem; internationellt
samarbete i kultur- och uppfostrings
frågor; samt
115
c) allmän aktning för och respek
terande av mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter för alla utan
åtskillnad med avseende på ras, kön,
språk eller religion.
Artikel 56.
Alla medlemmar förbinda sig att
såväl samfällt som var för sig vidtaga
åtgärder i samarbete med organisa
tionen för att uppnå i artikel 55 an
givna ändamål.
Artikel 57.
1. De olika fackorgan, som upprät
tats genom mellanstatliga överens
kommelser och hava vittgående, i de
ras statuter fastställda internationella
åligganden på ekonomiska, sociala,
kulturella, uppfostras-, hälsovårds-
och närbesläktade områden, skola
anknytas till Förenta Nationerna i
överensstämmelse med föreskrifterna
i artikel 63.
2. Organ, som på detta sätt anknu
tits till Förenta Nationerna, benämnas
i det följande »fackorgan».
Artikel 58.
Organisationen skall framlägga
förslag angående samordnande av
fackorganens arbetsprogram och
verksamhet.
Artikel 59.
Organisationen skall, där så är
lämpligt, taga initiativ till förhand
lingar mellan ifrågakommande stater
i syfte att upprätta sådana nya fack
organ, som må erfordras för uppnå
ende av de ändamål, vilka angivas i
artikel 55.
Artikel 60.
Ansvaret för fullgörande av orga
nisationens i detta kapitel angivna
uppgifter åvilar generalförsamlingen
116
in the General Assemblé' and, under
the authority of the General Assem-
bly, in the Economic and Social Coun
cil, which shall havé for this pur
pose the powers set forth in Chap-
ter X.
CHAPTER X.
THE ECONOMIC AND SOCIAL
COUNCIL.
Composition.
Article 61.
1. The Economic and Social
Council shall consist of eighteen Mem-
bers of the United Nations elected
by the General Assembly.
2. Subject to the provisions of
paragraph 3, six members of the Eco
nomic and Social Council shall be
elected each year for a term of three
years. A retning member shall be eli-
gible for immediate re-election.
3. At the first election, eighteen
members of the Economic and Social
Council shall be chosen. The term
of office of six members so chosen
shall expire at the end of one year,
and of six other members at the end
of two years, in accordance with ar-
rangements made by the General As
sembly.
4. Each member of the Economic
and Social Council shall havé one
representative.
Functions and Powers.
Article 62.
1. The Economic and Social Coun
cil may make or initiate studies and
reports with respect to international
economic, social, cultural, education-
al, health, and related matters and
may make recommendations with
respect to any such matters to the
General Assembly to the Members of
the United Nations, and to the special-
ized agencies concerned.
voirs qui lui sont attribués aux termes
du Chapitre X, sont chargés de rem-
plir les fonctions de 1’Organisation
énoncées au présent chapitre.
CHAPITRE X.
CONSEIL ECONOMIQUE ET
SOCIAL.
Composition.
Article 61.
1. Le Conseil Economique et So
cial se compose de dix-huit Membres
des Nations Unies, élus par 1’Assem-
blée Générale.
2. Sous réserve des dispositions du
paragraphe 3, six membres du Conseil
Economique et Social sont élus chaque
année pour une période de trois
ans. Les membres sortants sont im-
médiatement rééligibles.
3. Dix-huit membres du Conseil
Economique et Social sont désignés
lors de la premiére élection. Le man
dat de six de ees membres expirera au
bout d’un an et celui de six autres
membres au bout de deux ans, selon
les dispositions prises par l’Assemblée
Générale.
4. Chaque membre du Conseil Eco
nomique et Social a un représentant
au Conseil.
Fonctions et Pouvoirs.
Article 62.
1. Le Conseil Economique et Social
peut faire ou provoquer des études et
des rapports sur des questions inter-
nationales dans les domaines écono-
mique, social, de la eulture intellec-
tuelle et de 1’éducation, de la santé
publique et autres domaines connexes
et peut adresser des recommandations
sur toutes ees questions å 1’Assemblée
Générale, aux Membres de 1’Organisa-
tion et aux institutions spécialisées
intéressées.
och under dess myndighet det ekono
miska och sociala rådet, som för detta
ändamål skall hava i kapitel X när
mare angivna befogenheter.
KAPITEL X.
EKONOMISKA OCH SOCIALA
RÅDET.
Sammansättning.
Artikel 61.
1. Det ekonomiska och sociala rå
det består av aderton medlemmar av
Förenta Nationerna, som väljas av
generalförsamlingen.
2. Med förbehåll för vad i mo
ment 3 stadgas skola sex medlemmar
av det ekonomiska och sociala rådet
årligen väljas för en tid av tre år.
Avgående medlem kan omedelbart
återväljas.
3. Vid det första valet skola ader
ton medlemmar av det ekonomiska
och sociala rådet utses. Mandattiden
för sex av de sålunda valda medlem
marna skall utlöpa efter ett år och
för sex andra medlemmar efter två
år, i den ordning varom generalför
samlingen beslutar.
4. Varje medlem av det ekonomis
ka och sociala rådet skall där före
trädas av ett ombud.
Uppgifter och befogenheter.
Artikel 62.
1. Det ekonomiska och sociala rå
det äger utarbeta eller taga initiativ
till undersökningar och rapporter av
seende internationella ekonomiska,
sociala, kulturella, uppfostrings-, häl
sovårds- och närbesläktade angelä
genheter samt äger framställa förslag
i alla sådana angelägenheter till gene
ralförsamlingen, Förenta Nationernas
medlemmar och vederbörande fack
organ.
118
2. It may make recommendations 2. Il peut faire des recommanda-
for the purpose of promoting respect tions en vue d’assurer le respect effec-
for, and observance of, human rights tif des droits de Thomine et des liber-
and fundamental freedoms for all. tés fondamentales pour tous.
3. It may prepare draft conven- 3. Il peut, sur des questions de sa
tions for submission to the General compétence, préparer des projets de
Assembly with respect to matters fall- convention pour les soumettre å 1’As-
ing within its competence.
semblée Générale.
4. It may call, in accordance with 4. Il peut convoquer, conformément
the rules prescribed by the United aux régles fixées pär 1’Organisation,
Nations, international conferences on des conférences internationales sur des
matters falling within its competence. questions de sa compétence.
Ar tide 63.
1. The Economic and Social Coun
cil may enter into agreements with
any of the agencies referred to in Ar-
ticie 57, defining the terms on which
the agency concerned shall be brought
into relationship with the United Na
tions. Such agreements shall be sub-
ject to approval by the General As
sembly.
2. It may coordinate the activities
of the specialized agencies through
consultation with and recommenda
tions to such agencies and through
recommendations to the General As
sembly and to the Members of the
United Nations.
Article 64.
1. The Economic and Social Coun
cil may take appropriate steps to ob-
tain regular reports from the special
ized agencies. It may make arrange-
ments with the Members of the
United Nations and with the special
ized agencies to obtain reports on the
steps taken to give effect to its own re
commendations and to recommenda
tions on matters falling within its com
petence made by the General assem
bly.
2. It may communicate its obser
vations on these reports to the Gener
al Assembly.
Article 65.
The Economic and Social Council
may furnish information to the Se-
curity Council and shall assist the
Security Council upon its request.
Article 63.
1. Le Conseil Economique et Social
peut conclure avec toute institution
visée å Tarticle 57, des accords fixant
les conditions dans lesquelles cette
institution sera reliée å 1’Organisation.
Ces accords sont soumis å Tapproba-
tion de TAssemblée Générale.
2. Il peut coordonner 1’activité des
institutions spécialisées en se concer-
tant avec elles, en leur adressant des
recommandations, ainsi qu’en adres
sant des recommandations å TAssem
blée Générale et aux Membres des Na
tions Unies.
Article 64.
1. Le Conseil Economique et Social
peut prendre toutes mesures utiles
pour recevoir des rapports réguliers
des institutions spécialisées. Il peut
s’entendre avec les Membres de T Or
ganisation et avec les institutions spé
cialisées afin de recevoir des rapports
sur les mesures prises en exécution de
ses propres recommandations et des
recommandations de TAssemblée Gé
nérale sur des objets relevant de la
compétence du Conseil.
2. Il peut communiquer å TAssem
blée Générale ses observations sur ces
rapports.
Article 65.
Le Conseil Economique et Social
peut fournir des informations au Con
seil de Sécurité et 1’assister si celui-ci
le demande.
2. Rådet äger framställa förslag i
syfte att främja aktning för och re
spekterande av mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter för alla.
3. Rådet äger utarbeta och under
ställa generalförsamlingen förslag till
internationella avtal rörande angelä
genheter, som falla inom dess behö
righet.
4. Rådet äger enligt av Förenta
Nationerna fastställda föreskrifter
sammankalla internationella konfe
renser i angelägenheter, som falla in
om dess behörighet.
Artikel 63.
1. Det ekonomiska och sociala rå
det äger med ettvart av de organ, som
omförmälas i artikel 57, sluta avtal,
vari de villkor fastställas, på vilka
ifrågavarande organ skall anknytas
till Förenta Nationerna. Sådana avtal
skola underställas generalförsamling
en för godkännande.
2. Rådet må samordna fackorga
nens verksamhet genom att samråda
med och framlägga förslag för dylika
organ samt genom förslag till gene
ralförsamlingen och till Förenta Na
tionernas medlemmar.
Artikel 64.
1. Det ekonomiska och sociala rå
det äger vidtaga lämpliga åtgärder för
att erhålla regelbundna rapporter
från fackorganen. Rådet äger träffa
uppgörelse med Förenta Nationernas
medlemmar och med fackorganen för
att erhålla rapporter rörande de åt
gärder som vidtagits för genomföran
de av rådets egna förslag samt av
generalförsamlingens förslag i ange
lägenheter, som fålla inom rådets be
hörighet.
2. Rådet må delgiva generalför
samlingen sina erinringar med anled
ning av dessa rapporter.
Artikel 65.
Det ekonomiska och sociala rådet
äger ställa upplysningar till säkerhets
rådets förfogande och skall biträda
säkerhetsrådet på dess begäran.
120
Artide 66.
1. The Economic and Social Coun
cil shall perform suell funetions as
fall within its competence in connec-
tion with the carrying out of the re-
commendations of the General As-
sembly.
2. It may, with the approval of the
General Assembly, perform services
at the request of Members of the
United Nations and at the request of
specialized agencies.
3. It shall perform such other
funetions as are specified elsewhere
in the present Charter or as may be
assigned to it by the General Assem
bly.
V oting.
Article 67.
1. Each member of the Economic
and Social Council shall havé one
vote.
2. Decisions of the Economic and
Social Council shall be made by a
majority of the members present and
voting.
Procedure.
Article 68.
The Economic and Social Council
shall set up commissions in econom
ic and social fields and for the pro
motion of human rights, and such
other commissions as may berequir-
ed for the performance of its fune
tions.
Article 69.
The Economic and Social Council
shall invite any Member of the United
Nations to participate, without vote,
in its deliberations on any matter of
particular concern to that Member.
Article 66.
1. Le Conseil Economique et Social,
dans 1’exécution des recommandations
de l’Assemblée Générale, s’acquitte de
toutes les fonetions qui entrent dans
sa compétence.
2. Il peut, avec 1’approbation de
1’Assemblée Générale, rendre les ser
vices qui lui seraient demandés par
des Membres de 1’Organisation ou par
des institutions spécialisées.
3. Il s’acquitte des autres fonetions
qui lui sont dévolues dans d’autres
parties de la présente Charte ou qui
peuvent lui étre attribuées par l’As-
semblée Générale.
Vote.
Article 67.
1. Chaque membre du Conseil Eco
nomique et Social dispose d’une voix.
2. Les décisions du Conseil Econo
mique et Social sont prises å la majo-
rité des membres présents et votant.
Procédure.
Article 68.
Le Conseil Economique et Social
institue des commissions pour les
questions économiques et sociales et le
progrés des droits de 1’homme ainsi
que toutes autres commissions néces-
saires å 1’exercice de ses fonetions.
Article 69.
Le Conseil Economique et Social,
lorsqu’il examine une question qui in-
téresse particuliérement un Membre
de 1’Organisation, convie celui-ci å
participer, sans droit de vote, å ses
délibérations.
Article 70.
The Economic and Social Council
may make arrangements for repre
sentatives of the specialized agencies
to participate, without vote, in its de
liberations and in those of the commis
sions established by it, and for its
Article 70.
Le Conseil Economique et Social
peut prendre toutes dispositions pour
que dep représentants des institutions
spécialisées participent, sans droit de
vote, å ses délibérations et å celles des
commissions instituées pär lui, et pour
121
1. Det ekonomiska och sociala rå
det skall i samband med genomföran
det av generalförsamlingens förslag
fullgöra sådana uppgifter, som falla
inom rådets behörighet.
2. Rådet må med generalförsam
lingens godkännande utföra tjänster
på begäran av Förenta Nationernas
medlemmar och av fackorgan.
Artikel 66.
3. Rådet skall i övrigt fullgöra de
uppgifter, som äro angivna annor
städes i denna stadga eller som må
tilldelas det av generalförsamlingen.
Omröstning.
Artikel 67.
1. Varje medlem av det ekonomis
ka och sociala rådet har en röst.
2. Det ekonomiska och sociala
rådets beslut fattas av flertalet av
närvarande och röstande medlemmar.
Förfarande.
Artikel 68.
Det ekonomiska och sociala rådet
skall tillsätta utskott för ekonomiska
och sociala frågor samt för främjan
de av mänskliga rättigheter ävensom
de övriga utskott, sorn må erfordras
för fullgörande av dess uppgifter.
Artikel 69.
Det ekonomiska och sociala rådet
skall inbjuda medlem av Förenta
Nationerna att utan rösträtt deltaga i
rådets överläggningar i varje ange
lägenhet av särskilt intresse för ifrå
gavarande medlem.
Artikel 70.
Det ekonomiska och sociala rådet
äger träffa anstalter för att bereda re
presentanter för fackorganen tillfälle
att utan rösträtt deltaga i rådets och
i de av detta upprättade utskottens
överläggningar samt för att bereda rå-
122
representatives to participate in the
deliberations of the specialized agen-
cies.
Articie 71.
The Economic and Social Council
may make suitable arrangements for
consultation with non-governmental
organizations which are concemed
with matters within its competence.
Such arrangements may be made
with international organizations and,
where appropriate, with national or
ganizations after consultation with
the Member of the United Nations
concerned.
Ar tide 72.
1. The Economic and Social Coun
cil shall adopt its own rules of pro-
cedure, including the method of se-
lecting its President.
2. The Economic and Social Coun
cil shall meet as required in accord-
ance with its rules, which shall in-
clude provision för the convening of
meetings on the request of a majori-
ty of its members.
CHAPTER XI.
DECLARATION REGARDING
NON-SELF-GOVERNING
TERRITORIES.
Article 73.
Members of the United Nations
which havé or assume responsibili-
ties for the administration of territo-
ries whose peoples havé not yet at
tared a full measure of self-govern-
ment recognize the principle that the
interests of the inhabitants of these
territories are paramount, and accept
as a sacred trust the obligation to
promote to the utmost, within the
system of international peace and se-
curity established by the present
Charter, the well-being of the inhabit
ants of these territories, and, to this
end:
que ses propres représentants partici-
pent aux délibérations des institutions
spécialisées.
Article 71.
Le Conseil Economique et Social
peut prendre toutes dispositions utiles
pour consulter les organisations lion
gouvernementales qui s’occupent de
questions relevant de sa compétence.
Ces dispositions peuvent s’appliquer å
des organisations internationales et,
s’il y a lieu, å des organisations natio
nal apres consultation du Membre
intéressé de 1’Organisation.
Article 72.
1. Le Conseil Economique et Social
adopte son réglement intérieur dans
lequel il fixe le mode de désignation
de son Président.
2. Il se réunit selon les besoins con-
formément å son réglement; celui-ci
comportera des dispositions prévoyant
la convocation du Conseil sur la de
mande de la majorité de ses membres.
CHAPITRE XI.
DECLARATION RELATIVE AUX
TERRITOIRES NON AUTONOMES.
Article 73.
Les Membres des Nations Unies qui
ont ou qui assument la responsabilité
d’administrer des territoires dont les
populations ne s’administrent pas en-
core complétement elles-mémes, re-
connaissent- le principe de la primau-
té des intéréts des habitants de ces
territoires. Ils acceptent comme une
mission sacrée 1’obligation de favori-
ser dans toute la mesure du possible
leur prospérité, dans le cadre du sys-
téme de paix et de sécurité interna
tionales établi par la présente Charte
et, å cette fin:
dets representanter tillfälle att delta
ga i fackorganens överläggningar.
Artikel 71.
Det ekonomiska och sociala rådet
äger träffa lämpliga anstalter för sam
råd med icke statliga organisationer,
som handhava angelägenheter, vilka
falla inom rådets behörighet. Sådana
uppgörelser må träffas med interna
tionella organisationer samt, där så
är lämpligt, med nationella organisa
tioner efter samråd med vederböran
de medlem av Förenta Nationerna.
Artikel 72.
1. Det ekonomiska och sociala rå
det antager självt sin arbetsordning,
innefattande även bestämmelser örn
sättet för utseende av ordförande.
2. Det ekonomiska och sociala rå
det sammanträder, när så erfordras
i enlighet med föreskrifterna i ar
betsordningen, vilken skall innehålla
bestämmelser örn sammankallande
av rådet på begäran av flertalet av
dess medlemmar.
KAPITEL XI.
FÖRKLARING ANGÅENDE ICKE
SJÄLVSTYRANDE TERRITORIER.
Artikel 73.
Medlemmar av Förenta Nationerna,
som bära eller ikläda sig ansvar för
förvaltningen av territorier, vilkas
befolkning ännu ej uppnått full själv
styrelse, erkänna grundsatsen, att in
nevånarnas intressen komma i främs
ta rummet, och åtaga sig såsom ett
heligt värv förpliktelsen att, inom ra
men av det system för internationell
fred och säkerhet som upprättats ge
nom denna stadga, till det yttersta
främja deras välfärd samt att i delta
syfte:
124
a. to ensure, with due respect för
the culture of the peoples concerned,
theil- political, economic, social, and
educational advancement, their just
treatment, and their protection
against abuses;
b. to develop self-government, to
tahe due account of the political as
pirations of the peoples, and to assist
them in the progressive development
of their free political institutions, ac-
cording to the particular circum-
stances of each territory and its
peoples and their varying stages of
advancement;
c. to further international peace
and security;
d. to promote constructive meas-
ures of development, to encourage re-
search, and to cooperate with one
another and, when and where ap-
propriate, with specialized interna
tional bodies with a view to the prac-
tical achievement of the social, eco
nomic, and scientific purposes set
forth in this Article; and
e. to transmit regularly to the Sec-
retary-General for information pur
poses, subject to suell limitation as
security and constitutional consider-
ations may require, statistical and
other information of a technical na
tura relating to economic, social, and
educational conditions in the territo-
ries for which they are respectively
responsible other thån those territo-
ries to which Chapters XII and XIII
apply.
Article 74.
Members of the United Nations
also agrée that their policy in respect
of the territories to which this Chap-
ter applies, no less thån in respect of
their metropolitan areas, must be
based on the general principle of good-
neighborliness, due account being ta
ken of the interests and well-being of
the rest of the world, in social, eco
nomic, and commercial matters.
a. d’assurer, en respeetant la cul
ture des populations en question, leur
progrés politique, économique et so
cial, ainsi que le développement de
leur instruetion, de les traiter avec
équité et de les protéger contra les
abus;
b. de développer leur capacité de
s’administrer elles-mémes, de tenir
compte des aspirations politiques des
populations et de les aider dans le dé-
veloppement progressif de leurs libres
institutions politiques, dans la mesure
approprieé aux conditions particulié-
res de chaque territoire et de ses popu
lations et å leurs degres variables de
développement;
c. d’affermir la pais et la sécurité
internationales;
d. de favoriser des mesures con-
struetives de développement, d’encou-
rager des travaux de recherche, de
coopérer entra eux et, quand les cir-
constances s’y préteront, avec les or-
ganismes internationaux spécialisés,
en vue d’atteindre effeetivement les
buts sociaux, économiques et scien-
tifiques énoncés au présent article;
e. de communiquer réguliérement
au Secrétaire Général, å titre d’in-
formation, sous réserve des exigences
de la sécurité et de considérations
d’ordre constitutionnel, des rensei-
gnements statistiques et autres de na
tura technique relatifs aux conditions
économiques, sociales et de 1’instruc-
tion dans les territoires dont ils sont
respectivement responsables, autres
que ceux auxquels s’appliquent les
chapitres XII et XIII.
Article 74.
Les Membres de 1’Organisation re-
connaissent aussi que leur politique
doit åtra fondée, autant dans les ter
ritoires auxquels s’applique le présent
chapitre que dans leurs territoires
métropolitains, sur le principe géné
ral du bon voisinage dans le domaine
social, économique et commercial,
compte tenu des intéréts et de la pros-
périté du reste du monde.
125
a) trygga de ifrågavarande folkens
framåtskridande i politiskt, ekono
miskt och socialt avseende samt på
uppfostrans område, allt med skyl
dig hänsyn till deras egen kultur, lik
som ock åt dem trygga rättvis be
handling och skydd mot övergrepp;
b) främja självstyrelse, vederbörli
gen beakta folkens politiska strävan
den samt bistå dem i den fortskridan
de utvecklingen av deras fria politis
ka institutioner, i överensstämmelse
med varje territoriums och dess be
folknings särskilda förhållanden och
skiftande utvecklingsstadier;
c) befästa internationell fred och sä
kerhet;
d) befordra uppbyggande och ut
vecklande åtgärder, uppmuntra forsk
ning samt samarbeta inbördes och,
där så är lämpligt, med internatio
nella fackorganisationer för att för
verkliga de sociala, ekonomiska och
vetenskapliga ändamål, som angivits
i denna artikel;
e) med de inskränkningar, som må
betingas av säkerhetsskäl eller av
konstitutionella hänsyn, regelbundet
för kännedom tillställa generalsekre
teraren statistiska och andra upplys
ningar av teknisk natur rörande eko
nomiska och sociala förhållanden och
uppfostran inom de territorier, för
vilka de äro ansvariga, med undantag
för territorier på vilka kapitlen XII
och XIII äro tillämpliga.
Artikel 74.
Förenta Nationernas medlemmar
äro tillika ense om att deras politik
beträffande de territorier på vilka
detta kapitel äger tillämpning måste,
ej mindre än beträffande moderlan
det, grundas på den allmänna princi
pen örn god grannsämja i sociala,
ekonomiska och kommersiella ange
lägenheter, dock med skyldig hän
syn tagen till den övriga världens in
tressen och välfärd.
126
CHAPTER XII.
INTERNATIONAL TRUSTEESHIP
SYSTEM.
Article 75.
The United Nations shall establish
under its authority an international
trusteeship system for the adminis
tration and supervision of such terri-
tories as may be placed thereunder
by subsequent individual agreements.
These territories are hereinafter re-
ferred to as trust territories.
Article 76.
The hasie objectives of the trustee
ship system, in accordance with the
Purposes of the United Nations laid
down in Article 1 of the present
Charter, shall be:
a. to further international peace
and security;
b. to promote the political, econom-
ic, social, and educational advance-
ment of the inhabitants of the trust
territories, and their progressive de-
velopment towards self-govemment or
independence as may be appropriate
to the partieular circumstances of
each territory and its peoples and the
freely expressed wishes of the peo
ples concerned, and as may be pro
vided by the terms of each trustee
ship agreement;
c. to encourage respect for human
rights and for fundamental freedoms
for all without distinetion as to race,
sex, language, or religion, and to en
courage recognition of the interde-
pendence of the peoples of the world;
and
d. to ensure equal treatment in so
cial, economic, and commercial mat
ters for all Members of the United
Nations and their nationals, and also
equal treatment for the lader in the
administration of justiee, without
prejudice to the attainment of the
CHAPITRE XII.
REGIME INTERNATIONAL DE
TUTELLE.
Article 75.
L’Organisation des Nations Unies
établira, sous son autorité, un régime
international de Tutelle pour 1’admi-
nistration et la surveillance des terri-
toires qui pourront étre placés sous ce
régime en vertu d’accords partieuliers
ultérieurs. Ces territoires sont désignés
ci-aprés pär 1’expression “territoires
sous Tutelle”.
Article 76.
Conformément aux Buts des Na
tions Unies, énoncés å T article 1 de la
présente Charte, les fins essentielles
du régime de Tutelle sont les suivan-
tes:
a. affermir la paix et la sécurité in-
ternationales;
b. favoriser le progrés politique,
économique et social des populations
des territoires sous Tutelle ainsi que
le développement de leur instruetion;
favoriser également leur évolution pro
gressive vers la capacité å s’adminis-
trer eux-mémes ou 1’indépendance,
compte tenu des conditions particu-
liéres å chaque territoire et å ses popu
lations, des aspirations librement ex-
primées des populations intéressées et
des dispositions qui pourront étre pré-
vues dans chaque accord de Tutelle;
c. encourager le respect des droits
de Thomine et des libertés fondamen-
tales pour tous, sans distinetion de
race, de sexe, de langue ou de religion,
et développer le sentiment de 1’inter-
dépendance des peuples du nionde;
d. assurer Tégalité de traitement
dans le domaine social, économique
et commercial å tous les Membres de
I’Organisation et å leurs ressortissants;
assurer de méme å ces derniers Téga
lité de traitement dans Tadministra-
tion de la justiee, sans porter préju-
127
KAPITEL XII.
INTERNATIONELLT FÖRVALTAR-
SKAPSSYSTEM.
Artikel 75.
Förenta Nationerna skall under sin
myndighet upprätta ett internationellt
förvaltarskapssystem för förvaltning
och övervakning av territorier, som
må komma att underställas detta ge
nom senare särskilda avtal. Dessa
territorier benämnas i det följande
»förvaltarskapsområden».
Artikel 76.
Förvaltarskapssystemets grundläg
gande syften äro, i överensstämmelse
med Förenta Nationernas i artikel 1
av denna stadga angivna ändamål, föl
jande:
a) att främja internationell fred
och säkerhet;
b) att befordra förvaltarskapsom-
rådenas innevånares framåtskridande
i politiskt, ekonomiskt och socialt av
seende samt på uppfostrans område
ävensom deras fortskridande utveck
ling emot självstyrelse eller oberoen
de, under hänsynstagande till varje
områdes och dess befolknings särskil
da förhållanden och befolkningens
fritt uttryckta önskemål samt enligt
bestämmelserna i varje särskilt för-
valtarskapsavtal;
c) att stärka aktningen för mänsk
liga rättigheter och grundläggande fri
heter för alla utan åtskillnad med av
seende på ras, kön, språk eller reli
gion samt främja insikten örn alla
folks inbördes beroende;
d) att tillförsäkra alla Förenta Na
tionernas medlemmar och dessas med
borgare lika behandling i sociala,
ekonomiska och kommersiella ange
lägenheter, ävensom åt sagda med
borgare trygga lika behandling vid
rättsskipningen, dock utan förfång
128
foregoing objectives and subject to
the provisions of Article 80.
Article 77.
1. The trusteeship system shall
apply to such territories in the fol-
lowing categories as may be placed
thereunder by means of trusteeship
agreements:
a. territories now held under man
da te;
b. territories winch may be de-
tached from enemy states as a result
of the Second World War; and
c. territories voluntarily placed
under the system by states responsible
for their administration.
2. It will be a matter for subse-
quent agreement as to which territo
ries in the foregoing categories will
be brought under the trusteeship sys
tem and upon what terms.
Article 78.
The trusteeship system shall not
apply to territories which havé be-
come Members of the United Nations,
relationship among which shall be
based on respect for the principle of
sovereign equality.
Article 79.
The terms of trusteeship for each
territory to be placed under the trus
teeship system, including any altera
tion or amendment, shall be agreed
upon by the states directly concern-
ed, including the mandatory power
in the case of territories held under
mandate by a Member of the United
Nations, and shall be approved as
provided for in Artides 83 and 85.
Article 80.
1. Except as may be agreed upon
in individual trusteeship agreements,
made under Artides 77, 79, and 81,
placing each territory under the trus
teeship system, and until such agree-
dice å la réalisation des fins énoncées
ci-dessus, et sous réserve des disposi
tions de 1’article 80.
Article 77.
1. Le régime de Tutelle s’appliquera
aux territoires entrant dans les caté-
gories ci-dessous et qui viendraient å
étre placés sous ce régime en vertu
d’accords de Tutelle:
a. territoires actuellement sous
mandat;
b. territoires qui peuvent étre dé-
tachés d’Etats ennemis par suite de
la seconde guerre mondiale;
c. territoires volontairement placés
sous ce régime par les Etats respon-
sables de leur administration.
2. Un accord ultérieur déterminera
quels territoires, entrant dans les caté-
gories susmentionnées, seront placés
sous le régime de Tutelle, et dans
quelles conditions.
Article 78.
Le régime de Tutelle ne s’applique-
ra pas aux pays devenus Membres
des Nations Unies, les relations entre
celles-ci devant étre fondées sur le
respect du principe de 1’égalité souve-
raine.
Article 79.
Les termes du régime de Tutelle,
pour chacun des territoires å placer
sous ce régime, de méme que les
modifications et amendements qui
peuvent y étre apportés, feront 1’objet
d’un accord entre les Etats directe-
ment intéressés, y compris la Puis-
sance mandataire dans le cas de terri
toires sous mandat d’un Membre des
Nations Unies, et seront approuvés
conformément aux artides 83 et 85.
Article 80.
1. A 1’exception de ce qui peut étre
convenu dans les accords particuliers
de Tutelle conclus conformément aux
artides 77, 79 et 81 et plagant chaque
territoire sous le régime de Tutelle, et
129
för förverkligandet av förvaltarskaps-
systemets ovan angivna syften samt
med förbehåll för vad i artikel 80
stadgas.
Artikel 77.
1. Förvaltarskapssystemet skall
tillämpas på sådana territorier inom
följande kategorier som genom för-
valtarskapsavtal underställas syste
met:
a) territorier, som för närvarande
stå under mandatförvaltning;
b) territorier, som till följd av det
andra världskriget kunna bliva avskil
da från fiendestater;
c) territorier, som frivilligt ställas
under förvaltarskapssystemet av de
stater vilka äro ansvariga för deras
förvaltning.
2. Genom senare överenskommelse
skall fastställas vilka områden inom
nämnda kategorier som skola under
ställas förvaltarskapssystemet även
som villkoren härför.
Artikel 78.
Förvaltarskapssystemet skall ej till-
lämpas på territorier, som blivit med
lemmar av Förenta Nationerna, vil
kas inbördes förhållanden skola vara
grundade på aktning för principen örn
medlemmarnas suveräna likställdhet.
Artikel 79.
Bestämmelserna rörande förvaltar
skap för varje territorium, som skall
underställas förvaltarskapssystemet,
liksom ock varje jämkning eller änd
ring, skola fastställas genom överens
kommelse mellan de direkt berörda
staterna, däribland mandatärmakten
i fråga örn territorium, som under
mandat förvaltas av medlem av För
enta Nationerna, samt skola godkän
nas på sätt föreskrives i artiklarna
83 och 85.
Artikel 80.
1. Med förbehåll för vad som må
överenskommas i de enligt artiklarna
77, 79 och 81 ingångna särskilda för-
valtarskapsavtal, genom vilka respek
tive territorier ställas under förvaltar-
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.
10
130
ments havé been concluded, nothing
in this Chapter shall be construed in
or of itself to alter in any manner the
rights whatsoever of any states or
any peoples or the terms of existing
international instruments to which
Members of the United Nations may
respectivelv be parties.
2. Paragraph 1 of this Article shall
not be interpreted as giving grounds
for delav or postponement of the ne-
gotiation and conclusion of agree-
ments for placing mandated and other
territories under the trusteeship sys
tem as provided for in Article 77.
Article 81.
The trusteeship agreement shall in
each case include the terms under
which the trust territory will be ad-
ministered and designate the authori-
ty which will exercise the adminis
tration of the trust territory. Such
authority, hereinafter called the ad-
ministering authority, may be one or
more states or the Organization itself.
Article 82.
There may be designated, in any
trusteeship agreement, a strategi
area or areas which may include part
or all of the trust territory to which
the agreement applies, without preju-
dice to any special agreement or
agreements made under Article 43.
Article 83.
1. All functions of the United Na
tions relating to strategi areas, in-
cluding the approval of the terms of
the trusteeship agreements and of
their alteration or amendment, shall
be exercised by the Security Coun
cil.
2. The hasie objectives set forth
in Article 76 shall be applicable to
the people of each strategic area.
jusquå ce que ees accords aient été
conclus, aucune disposition du présent
chapitre ne sera interprétée comme
modifiant direetement ou indirec-
tement en aucune maniére, les droits
queleonques d’aucun Etat ou d’aucun
peuple ou les dispositions d’actes in-
ternationaux en vigueur auxquels des
Membres de 1’Organisation peuvent
étre parties.
2. Le paragraphe 1 du présent ar
ticle ne doit pas étre interprété comme
motivant un retard ou un ajour-
nement de la négociation et de la con
clusion d’accords destinés ä placer sous
le régime de Tutelle des territoires sous
mandat ou d’autres territoires ainsi
qu’il est prévu å 1’article 77.
Article 81.
L’accord de Tutelle comprend dans
chaque cas, les conditions dans les-
quelles le territoire sous Tutelle sera
administré et désigne 1’autorité qui en
assurera 1’administration. Cette auto-
rité, désignée ci-aprés par 1’expression
“autorité chargée de 1’administra-
tion”, peut étre constituée par un ou
plusieurs Etats ou pär FOrganisation
elle-méme.
Article 82.
Un accord de Tutelle peut désigner
une ou plusieurs zones stratégiques
pouvant comprendre tout ou parti du
territoire sous Tutelle auquel 1’accord
s’applique, sans préjudice de tout ac
cord spécial ou de tous accords spé-
ciaux conclus en application de Får
bete 43.
Article 83.
1. En ce qui concerne les zones
stratégiques, toutes les fonetions dé-
volues ä FOrganisation, y compris
Fapprobation des termes des accords
de Tutelle ainsi que de la modifica-
tion ou de Famendement éventuels de
ceux-ci, sont exercées par le Conseil
de Sécurité.
2. Les fins essentielles énoncées å
1’article 76 valent pour la population
de chacune des zones stratégiques.
131
skapssystemet, och intill dess sådana
avtal slutits, skall icke någon bestäm
melse i detta kapitel anses på något
sätt, direkt eller indirekt, ändra nå
gon stats eller något folks rättigheter,
vilka de vara må, eller innehållet av
något bestående internationellt avtal
i vilket medlem av Förenta Nationer
na må vara part.
2. Moment 1 av denna artikel må
ej tolkas, som gåve det grund för
dröjsmål eller uppskov med förhand
lingar örn och avslutande av överens
kommelser enligt vilka, på sätt i ar
tikel 77 sägs, mandatområden och
andra territorier ställas under förval-
tarskapssystemet.
Artikel 81.
Varje förvaltarskapsavtal skall in
nehålla föreskrifter för förvaltningen
av området i fråga samt angiva vil
ken myndighet som skall förvalta
området. Dylik myndighet, nedan be
nämnd »förvaltande myndighet» må
vara en eller flera stater eller organi
sationen själv.
Artikel 82.
I varje förvaltarskapsavtal må fast
ställas ett eller flera strategiska om
råden, vilka kunna innefatta del av
eller hela det förvaltarskapsområde,
som avtalet avser, dock utan intrång
i avtal, som ingåtts enligt artikel 43.
Artikel 83.
1. Förenta Nationernas samtliga
uppgifter med avseende på strategis
ka områden, däri inbegripet godkän
nande av förvaltarskapsavtalens be
stämmelser och av jämkning eller
ändring däri, skola fullgöras av sä
kerhetsrådet.
2. De grundläggande syften, som
angivas i artikel 7(5, skola gälla för
befolkningen inom varje strategiskt
område.
132
3. The Security Council shall, sub-
ject to the provisions of the trustee-
ship agreements and without preju-
dice to security considerations, avail
itself of the assistance of the Trustee-
ship Council to perform those func-
tions of the United Nations under the
trusteeship system relating to politie -
al, economic, social, and educational
matters in the strategi areas.
Ar tide 84.
It shall be the duty of the adminis-
tering authority to ensure that the
trust territory shall play its part in
the maintenance of international
peace aud security. To this end the
administering authority may make
use of volunteer forces, facilities, and
assistance from the trust territory in
carrying out the obligations towards
the Security Council undertaken in
this regard by the administering au
thority, as well as for local defense
and the maintenance of law and or
der within the trust territory.
Artide 85.
1. The functions of the United Na
tions with regard to trusteeship agree
ments for all areas not designated as
strategi^ including the approval of
the terms of the trusteeship agree
ments and of their alteration or
amendment, shall be exercised by the
General Assembly.
2. The Trusteeship Council, oper
ating under the authority of the Gen
eral Assembly, shall assist the Gen
eral Assembly in carrying out these
functions.
CHAPTER XIII.
THE TRUSTEESHIP COUNCIL.
Compositiort.
Artide 86.
1. The Trusteeship Council shall
consist of the following Members of
the United Nations:
3. Le Conseil de Sécurité, eu égard
aux dispositions des accords de Tu-
telle et sous réserve des exigences de la
sécurité, aura recours å 1’assistance du
Conseil de Tutelle dans 1’exercice des
fonctions assumées par 1’Organisation
au titre du régime de Tutelle, en ma
tim politique, économique et sociala,
et en matiére d’instruction, dans les
zones stratégiques.
Artide 84.
L’autorité chargée de 1’administra-
tion a le devoir de veiner å ce que le
territoire sous Tutelle apporte sa con-
tribution au maintien de la paix et
de la sécurité internationales. A cette
fin, elle peut uliliser des contingents
de volontaires, les facilités et l’aide
du territoire sous Tutelle pour remplir
les obligations quille a contractées å
cet égard envers le Conseil de Sécu
rité amsi que pour assurer la défense
locale et le maintien de l’ordre å l’in-
térieur du territoire sous Tutelle.
Artide 85.
1. En ce qui concerne les accords
de Tutelle relatifs å toutes les zones
qui ne sont pas désignées comme
zones stratégiques, les fonctions de
1’Organisation, y compris 1'approba-
tion des termes des accords de Tutelle
et de leur modification ou amende
ment, sont exercées par 1’Assemblée
Générale.
2. Le Conseil de Tutelle, agissant
sous 1’autorité de 1’Assemblée Géné
rale, assiste celle-ci dans 1’accomplis-
sement de ees tåches.
CHAPITRE XIII.
CONSEIL DE TUTELLE.
Composition.
Artide 86.
1. Le Conseil de Tutelle se com-
pose des Membres suivants des Na
tions Unies:
133
3. Säkerhetsrådet skall, med iakt
tagande av förvaltarskapsavtalens fö
reskrifter och utan åsidosättande av
säkerhetshänsyn, anlita förvaltar-
skapsrådets bistånd för fullgörande
av sådana Förenta Nationerna till
kommande uppgifter under förvaltar -
skapssystemet som hänföra sig till
politiska, ekonomiska och sociala an
gelägenheter och uppfostringsfrågor
inom de strategiska områdena.
Artikel 84.
Det åligger den förvaltande myn
digheten att tillse, att förvaltarskaps
området för sin del bidrager till upp
rätthållande av internationell fred och
säkerhet. I detta syfte äger sagda
myndighet begagna sig av frivillig
styrkor, förmåner och bistånd från
förvaltarskapsområdet, såväl för full
görande av de förpliktelser gentemot
säkerhetsrådet, vilka myndigheten i
detta hänseende iklätt sig, som för
det lokala försvaret och för vidmakt
hållande av lag och ordning inom
förvaltarskapsområdet.
Artikel 85.
1. Förenta Nationernas uppgifter!
avseende på förvaltarskapsavtal för
alla områden, vilka ej betecknats som
strategiska, däri inbegripet godkän
nande av förvaltarskansavtalens be
stämmelser och av jämkning eller
ändring däri, skola fullgöras av ge
neralförsamlingen.
2. Förvaltarskapsrådet, som utövar
sin verksamhet under generalförsam
lingens myndighet, skall biträda ge
neralförsamlingen vid fullgörandet av
dessa uppgifter.
KAPITEL XIII.
FÖRVALTARSKAPSRÅDET.
Sammansättning.
Artikel 86.
1. Förvaltarskapsrådet består av
följande medlemmar av Förenta Na
tionerna:
134
a. those Members administering
trust territories;
b. such of those Members mention-
ed by name in Artide 23 as are not
administering trust territories; and
c. as many other Members elected
for three-year terms by the General
Assembly as may be necessary to en
sure that the total number of mem
bers of the Trusteeship Council is
ecjually divided between those Mem
bers of the United Nations which ad-
minister trust territories and those
which do not.
2. Each member of the Trustee
ship Council shall designate one spe-
cially qualified person to represent it
therein.
Functions and Powers.
Article 87.
The General Assembly and, under
its authority, the Trusteeship Coun
cil, in carrying out their functions,
may:
a. consider reports submitted by
the administering authority;
b. accept petitions and examine
them in consultation with the ad
ministering authority;
c. provide for periodic visits to the
respective trust territories at times
agreed upon with the administering
authority; and
d. tahe these and other actions in
conformity with the terms of the
trusteeship agreements.
Article 88.
The Trusteeship Council shall
formulate a questionnaire on the poli-
tical, economic, social, and educa-
tional advancement of the inhabitants
of each trust territory, and the ad
ministering authority for each trust
territory within the competence of
the General Assembly shall make an
annual report to the General Assem
bly upon the basis of such question
naire.
a. les Membres chargés d’adminis-
trer des territoires sous Tutelle;
b. ceux des Membres désignés nom-
mément å 1’article 23 qui n’adminis-
trent pas de territoires sous Tutelle;
c. autant d’autres Membres élus
pour trois ans, par 1’Assemblée Géné-
rale, qu’il sera nécessaire pour que le
nombre total des membres du Conseil
de Tutelle se partage également entre
les Membres des Nations Unies qui ad-
ministrent des territoires sous Tutelle
et ceux qui n’en administrent pas.
2. Chaque membre du Conseil de
Tutelle désigne une personne particu-
liérement qualifiée pour le représen-
ter au Conseil.
Fonctions et Pouvoirs.
Article 87.
L’Assemblée Générale et, sous son
autorité, le Conseil de Tutelle, dans
1’exercice de leurs fonctions, peuvent:
a. examiner les rapports soumis par
1’autorité chargée de ^administration;
b. recevoir des pétitions et les exa
miner en consultation avec ladhé au
torité;
c. faire procéder å des visites pério-
diques dans les territorires.administrés
par ladite autorité, ä des dates con-
venues avec elle;
d. prendre ees dispositions et toutes
autres conformément aux termes des
accords de Tutelle.
Article 88.
Le Conseil de Tutelle établit un
questionnaire portant sur les progrés
des habitants de chaque territoire sous
Tutelle dans les domaines politique,
économique et social et dans celui de
1’instruction; 1’autorité chargée de
1’administration de chaque territoire
sous Tutelle relevant de la compétence
de l’Assemblée Générale adresse å
celle-ci un rapport annuel fondé sur
le questionnaire précité.
a) de medlemmar, som omhänder -
hava förvaltarskapsområden;
b) sådana i artikel 23 namngivna
medlemmar, som icke omhänderhava
förvaltarskapsområden; samt
c) ett så stort antal andra, av ge
neralförsamlingen för tre år valda
medlemmar, att sammanlagda anta
let platser i förvaltarskapsrådet lika
fördelas mellan sådana medlemmar
av Förenta Nationerna som omhän
derhava förvaltarskapsområden, och
sådana som icke göra det.
2. Varje medlem av förvaltarskaps
rådet skall utse en särskilt kvalifice
rad person att företräda den i rådet.
Uppgifter och befogenheter.
Artikel 87.
Generalförsamlingen och under dess
myndighet förvaltarskapsrådet äga
vid fullgörandet av sina uppgifter:
a) granska rapporter från den för
valtande myndigheten;
b) mottaga petitioner och granska
dessa i samråd med den förvaltande
myndigheten;
c) ombesörja regelbundna besök i
vederbörande förvaltarskapsområde
vid tidpunkter, som fastställas i sam
förstånd med den förvaltande myn
digheten; samt
d) vidtaga dylika och andra åtgär
der i enlighet med föreskrifterna i
vederbörande förvaltarskapsavtal.
Artikel 88.
Förvaltarskapsrådet skall utarbeta
ett frågeformulär avseende innevånar
nas i varje förvaltarskapsområde
framåtskridande i politiskt, ekono
miskt och socialt hänseende och på
uppfostrans område. Den förvaltan
de myndigheten för varje under ge
neralförsamlingen stående förvaltar
skapsområde skall avgiva en årlig
rapport till församlingen på grundval
av detta frågeformulär.
136
Voting.
Artide 89.
1. Each member of the Trusteeship
Council shall havé one vote.
2. Decisions of the Trusteeship
Council shall be made by a majority
of the members present and voting.
Procedure.
Article 90.
1. The Trusteeship Council shall
adopt its own rules of procedure,
including the method of selecting its
President.
2. The Trusteeship Council shall
med as required in accordance with
its rules, which shall include pro
vision for the convening of meetings
on the request of a majority of its
members.
Article 91.
The Trusteeship Council shall,
when appropriate, avad itself of the
assistance of the Economic and Social
Council and of the specialized agen-
cies in regard to matters with which
they are respectively concerned.
CHAPTER XIV.
THE INTERNATIONAL COURT
OF JUSTICE.
Article 92.
The International Court of Justiee
shall be the principal judicial organ
of the United Nations. It shall func-
tion in accordance with the annexed
Statute, which is based upon the
Statute of the Permanent Court of
International Justiee and forms an
integral part of the present Charter.
Article 93.
1. All Members of the United
Nations are
ipso facto
parties to the
Statute of the International Court of
Justiee.
2. A stafe which is not a Member
of the United Nations may become
Vote.
Article 89.
1. Chaque membre du Conseil de
Tutelle dispose d'une voix.
2. Les décisions du Conseil de Tu
telle sont prises å la majorité des
membres présents et votant.
Procédure.
Article 90.
1. Le Conseil de Tutelle adopte son
réglement intérieur dans lequel il fixe
le mode de désignation de son Presi
dent.
2. Il se réunit selon les besoins, con-
formément å son réglement; celui-ci
comprend des dispositions prévoyant
la convocation du Conseil å la de
mande de la majorité de ses membres.
Article 91.
Le Conseil de Tutelle recourt, quand
il y a lieu, å 1’assistance du Conseil
Economique et Social et å celle des
institutions spécialisées, pour les ques-
tions qui relévent de kurs compé-
tences respectives.
CHAPITRE XIV.
COUR INTERNATIONALE DE
JUSTICE.
Article 92.
La Cour Internationale de Justiee
constitue 1’organe judiciaire principal
des Nations Unies. Elle fonetionne
conformément å un Statut établi sur
la base du Statut de la Cour Perma-
nente de Justiee Internationale et an-
nexé å la présente Charte dont il fait
partie intégrante.
Article 93.
1. Tous les Membres des Nations
Unies sont
ipso facto
parties au Statut
de la Cour Internationale de Justiee.
2. Les conditions dans lesquelles
les Etats qui ne sont pas Membres de
Omröstning.
1. Varje medlem av förvaltarskaps-
rådet har en röst.
2. Förvaltarskapsrådets beslut fat
tas av flertalet av närvarande och
röstande medlemmar.
Förfarande.
Artikel 90.
1. Förvaltarskapsrådet antager självt
sin arbetsordning, innefattande även
bestämmelser örn sättet för utseende
av ordförande.
2. Förvaltarskapsrådet sammanträ
der när så erfordras i enlighet med
föreskrifterna i arbetsordningen, vil
ken skall innehålla bestämmelser om
sammankallande av rådet på begäran
av flertalet av rådets medlemmar.
Artikel 91.
Förvaltarskapsrådet skall, när så
är lämpligt, anlita det ekonomiska
och sociala rådets samt fackorganens
bistånd i frågor, som tillhöra deras
verksamhetsområden.
Artikel 89.
KAPITEL XIV.
INTERNATIONELLA DOM
STOLEN.
Artikel 92.
Den internationella domstolen är
Förenta Nationernas främsta rättsski-
pande organ. Den skall utöva sin
verksamhet i enlighet med bifogade
domstolsstadga, som bygger på den
fasta mellanfolkliga domstolens stad
ga och utgör en integrerande del av
Förenta Nationernas stadga.
Artikel 93.
1. Alla medlemmar av Förenta Na
tionerna äro ipso facto anslutna till
den internationella domstolens stadga.
2. Stat, som ej är medlem av För
enta Nationerna, må ansluta sig till
138
a party to the Statute of the Interna
tional Court of Justiee on conditions
to be determined in each case by the
General Assembly upon the recom-
mendation of the Security Council.
Article 94.
1. Each Member of the United
Nations undertakes to comply with
the decision of the International
Court of Justiee in any case to which
it is a party.
2. If any party to a case fails to
perform the obligations ineumbent
upon it under a judgment rendered
by the Court, the other party may
havé recourse to the Security Coun
cil, which may, if it deems necessary,
make recommendations or decide
upon measures to be taken to give
effeet to the judgment.
Article 95.
Nothing in the present Charter shall
prevent Members of the United Na
tions from entrusting the solution of
their differences to other tribunals
by virtue of agreements already in
existence or which may be concluded
in the future.
Article 96.
1. The General Assembly or the
Security Council may request the
International Court of Justiee to give
an advisory opinion on any legal
question.
2. Other organs of the United Na
tions and specialized agencies, which
may at any time be so authorized by
the General Assembly, may also re
quest advisory opinions of the Court
on legal questions arising within the
seope of their activities.
1’Organisation peuvent devenir parties
au Statut de la Cour Internationale de
Justiee sont déterminées, dans chaque
cas, par 1’Assemblée Générale sur re-
commandation du Conseil de Sécurité.
Article 94.
1. Chaque Membre des Nations
Unies s’engage å se conformer å la
décision de la Cour Internationale de
Justiee dans tout litige auquel il est
partie.
2. Si une partie å un litige ne satis-
fait pas aux obligations qui lui
incombent en vertu d’un arrét rendu
par la Cour, l’autre partie peut recou-
rir au Conseil de Sécurité et celui-ci,
s’il le juge nécessaire, peut faire des
recommandations ou décider des me-
sures å prendre pour faire exécuter
1’arrét.
Article 95.
Aucune disposition de la présente
Charte n’empéche les Membres de
1’Organisation de confier la solution
de leurs différends å d’autres tribu-
naux en vertu d’accords déjå existants
ou qui pourront étre conclus å l’ave-
nir.
Article 96.
1. L’Assemblée Générale ou le Con
seil de Sécurité peut demander å la
Cour Internationale de Justiee un avis
consultatif sur toute question juri-
dique.
2. Tous autres organes de 1’Organi-
sation et institutions spécialisées qui
peuvent, å un moment queleonque,
recevoir de l’Assemblée Générale une
autorisation å cet effet, ont également
le droit de demander å la Cour des
avis consultatifs sur des questions
juridiques qui se poseraient dans le
endre de leur activité.
139
den internationella domstolens stadga
på villkor, som fastställas i varje sär
skilt fall av generalförsamlingen efter
tillstyrkan av säkerhetsrådet.
Artikel 94.
1. Varje medlem av Förenta Na
tionerna förpliktar sig att ställa sig
den internationella domstolens beslut
till efterrättelse i alla mål i vilka ve
derbörande medlem är part.
2. Därest någon part i ett mål un
derlåter att fullgöra de förpliktelser,
som åligga parten jämlikt ett av dom
stolen fällt utslag, må andra parten
liänvända sig till säkerhetsrådet, som
äger, om det finner nödvändigt, fram
lägga förslag eller fatta beslut örn
vidtagande av åtgärder för utslagets
verkställande.
Artikel 95.
Ingen bestämmelse i denna stadga
skall utgöra hinder för Förenta Na
tionernas medlemmar att på grundval
av redan gällande eller framdeles träf
fade avtal till arman domstol hän
skjuta sina tvister.
Artikel 96.
1. Generalförsamlingen eller säker
hetsrådet äger av den internationella
domstolen begära rådgivande yttran
de i varje rättsfråga.
2. Förenta Nationernas övriga or
gan och fackorganen äga, när helst
de av generalförsamlingen därtill be
myndigats, jämväl rätt att begära råd
givande yttranden av domstolen i
rättsfrågor, som kunna uppkomma
inom ramen för deras verksamhet.
140
CHAPTER XV.
THE SECRETARIAT.
Artide 97.
The Secretariat shall comprise a
Secretary-General and such staff as
the Organization may require. The
Secretary-General shall be appointed
by the General Assembly upon the
recommendation of the Security
Council. He shall be the chief ad
ministrative officer of the Organiza
tion.
Artide 98.
The Secretary-General shall act in
thut capacity in all meetings of the
General Assembly, of the Security
Council, of the Economic and Social
Council, and of the Trusteeship Coun
cil, and shall perform such other
functions as are entrusted to him by
these organs. The Secretary-General
shall make an annual report to the
General Assembly on the work of the
Organization.
Artide 99.
The Secretary-General may bring
to the attention of the Security Coun
cil any matter which in his opinion
may threaten the maintenance of
international peace and security.
Artide 100.
1. In the performance of their
duties the Secretary-General and the
staff shall not seek or receive instruc-
tions from any government or from
any other authority external to the
Organization. They shall refrain from
any action which miglit reflect on
their position as international officials
responsible only to the Organization.
2. Each Member of the United
Nations undertakes to respect the ex-
clusively international character of
the responsibilities of the Secretary-
General and the staff and not to seek
to influence them in the discharge
of their responsibilities.
CHAPITRE XV.
SECRETARIAT.
Artide 97.
Le Secrétariat comprend un Sec-
rétaire Général et le personnel que
peut exiger 1’Organisation. Le Secré-
taire Général est nommé par l’Assem-
blée Générale sur recommandation
du Conseil de Sécurité. Il est le plus
haut fonctionnaire de 1’Organisation.
Artide 98.
Le Secrétaire Général agit en cede
qualité å toutes les réunions de l’As-
semblée Générale, du Conseil de Sé
curité, du Conseil Economique et So
cial et du Conseil de Tutelle. Il remplit
toutes autres fonctions dont il est
chargé par ees organes. Il présente å
1’Assemblé Générale un rapport an
nuel sur 1’activité de T Organisation.
Artide 99.
Le Secrétaire Général peut attirer
1’attention du Conseil de Sécurité sur
toute affaire qui, å son avis, pourrait
mettre en danger le maintien de la
paix et de la sécurité internationales.
Artide 100.
1. Dans 1'accomplissement de leurs
devoirs, le Secrétaire Général et le per
sonnel ne solliciteront ni n’accepteront
d’instructions d’aucun gouvernement
ni d’aucune autorité extérieure å 1’Or
ganisation. Ils s’abstiendront de tout
aete incompatible avec leur situation
de fonetionnaires internationaux et ne
sont responsables qu’envers 1’Organi
sation.
2. Chaque Membre de 1’Organisa-
tion s’engage å respeeter le caractére
exelusivement international des fonc
tions du Secrétaire Général et du per
sonnel et å ne pas chercher å les in-
fluencer dans 1’exécution de leur tåche.
141
KAPITEL XV.
SEKRETARIATET.
Artikel 97.
Sekretariatet består av en general
sekreterare jämte den personal, som
organisationen behöver. Generalsekre
teraren tillsättes av generalförsam
lingen på förslag av säkerhetsrådet.
Generalsekreteraren är organisatio
nens högste tjänsteman.
Artikel 98.
Generalsekreteraren skall tjänstgöra
i denna egenskap vid generalförsam
lingens, säkerhetsrådets, det ekono
miska och sociala rådets samt för-
valtarskapsrådets samtliga möten och
skall fullgöra de andra uppgifter, som
tilldelas honom av dessa organ. Ge
neralsekreteraren skall avgiva en år
lig rapport till generalförsamlingen
angående organisationens verksam
het.
Artikel 99.
Generalsekreteraren äger fästa sä
kerhetsrådets uppmärksamhet på var
je omständighet, som enligt hans åsikt
kan hota upprätthållandet av interna
tionell fred och säkerhet.
Artikel 100.
1. Generalsekreteraren och sekre
tariatets personal skola vid fullgöran
det av sina åligganden icke begära el
ler mottaga instruktioner från någon
regering eller från någon myndighet
utanför organisationen. De skola av
hålla sig från varje handling, som kan
inverka menligt på deras ställning
som internationella tjänstemän, an
svariga endast inför organisationen.
2. Varje medlem av Förenta Na
tionerna förbinder sig att respektera
den uteslutande internationella karak
tären hos generalsekreterarens och
personalens uppgifter och att ej söka
påverka dem vid fullgörandet av de
ras värv.
142
Article 101.
1. The staff shall be appointed by
the Secretary-General under regula-
tions established by the General As-
sembly.
2. Appropriate staffs shall be per
manen tly assigned to the Economic
and Social Council, the Trasteeship
Council, and, as required, to other
organs of the United Nations. These
staffs shall form a part of the Se-
cretariat.
3. The paramount consideration
in the employment of the staff and
in the determination of the condi-
tions of service shall be the necessity
of securing the highest standards of
efficiency, competence, and integTity.
Due regard shall be paid to the im-
portance of recruiting the staff on as
wide a geographical basis as possible.
CHAPTER XVI.
MISCELLANEOUS PROVISIONS.
Article 102.
1. Every treaty and every inter
national agreement entered into by
any Member of the United Nations
after the present Charter comes into
force shall as soon as possible be
registered with the Secretariat and
published by it.
2. No party to any such treaty or
international agreement which has
not been registered in accordance
with the provisions of paragraph 1
of this Article may invoke that treaty
or agreement before any organ of the
United Nations.
Article 103.
In the event of a conflict between
the obligations of the Members of the
United Nations under the present
Charter and their obligations under
any other international agreement,
their obligations under the present
Charter shall prevail.
Article 101.
1. Le personne! est nömme par le
Secrétaire Général conformément alix
régles fixées par 1’Assemblée Générale.
2. Un personnel spécial est affecté
d’une maniére permanente au Conseil
Economique et Social, au Conseil de
Tutelle et, s’il y a lieu, å d’autres or-
ganes de reorganisation. Ce personnel
fait partie du Secrétariat.
3. La considération dominante dans
le recrutement et la fixation des con-
ditions d’emploi du personnel doit
étre la nécessité d’assurer å reorgani
sation les services de personnes pos-
sédant les plus hautes qualités de tra
vail, de compétence et d’intégrité. Sera
dument prise en considération l’im-
portance d’un recrutement effeetué
sur une base géographique aussi large
que possible.
CHAPITRE XVI.
DISPOSITIONS DIVERSES.
Article 102.
1. Tout traité ou accord internatio
nal conclu par un membre des Na
tions Unies apres l’entrée en vigueur
de la présente Charle sera, le plus töt
possible, enregistré au Secrétariat et
publié par lui.
2. Aucune partie å un traité ou ac
cord international qui n’aura pas été
enregistré conformément aux dispo
sitions du paragraphe 1 du présent ar
ticle ne pourra invoquer ledit traité ou
accord devant un organe de 1’Organi-
sation.
Article 103.
En cas de conflit entre les obliga
tions des Membres des Nations Unies
en vertu de la présente Charte et leurs
obligations en vertu de tout autre ac
cord international, les premiéres pré-
vaudront.
1. Sekretariatets personal tillsät
tes av generalsekreteraren enligt före
skrifter, som fastställas av general
församlingen.
2. Lämplig personal skall stadig
varande knytas till det ekonomiska
och sociala rådet, förvaltarskapsrådet
och, i den mån så erfordras, till and
ra Förenta Nationernas organ. Denna
personal skall ingå i sekretariatet.
3. Vid personalens anställning och
fastställandet av tjänstevillkoren skall
hänsyn i främsta rummet tagas till
nödvändigheten av att tillförsäkra or
ganisationen personal, som fyller de
högsta krav på duglighet, kunnighet
och rättrådighet. Vederbörlig hänsyn
skall tagas till betydelsen av att re
krytera personalen på en så vid
sträckt geografisk grundval som möj
ligt.
Artikel 101.
KAPITEL XVI.
/
SÄRSKILDA BESTÄMMELSER.
Artikel 102.
1. Varje fördrag eller internationell
överenskommelse, som ingås av med
lem av Förenta Nationerna efter den
na stadgas ikraftträdande, skall så
snart som möjligt registreras hos sek
retariatet och av detta offentliggöras.
2. Part i dylikt fördrag eller dy
lik internationell överenskommelse,
som ej registrerats i enlighet med be
stämmelserna i moment 1 av denna
artikel, äger ej åberopa detta fördrag
eller denna överenskommelse inför
något av Förenta Nationernas organ.
Artikel 103.
1 händelse av konflikt mellan med
lemmarnas förpliktelser enligt denna
stadga och deras förpliktelser enligt
någon annan internationell överens
kommelse skola förpliktelserna enligt
stadgan gälla.
144
Article 104.
The Organization shall enjoy in
the territory of each of its Members
such legal capacity as may be neces-
sary för the exercise of its func-
tions and the fulfillment of its pur
poses.
Article 105.
1. The Organization shall enjoy in
the territory of each of its Members
such privileges and immunities as
are necessary for the fulfillment of
its purposes.
2. Representatives of the Members
of the United Nations and officials of
the Organization shall similarly en
joy such privileges aud immunities
as are necessary for the independent
exercise of their functions in connec-
tion with the Organization.
3. The General Assemblé’ may
make recommendations with a view
to determining the details of the ap
plikation of paragraphs 1 and 2 of
this Article or may propose conven-
tions to the Members of the United
Nations for this purpose.
CI4APTER XVII.
TRANSITIONAL SECURITY
ARRANGEMENTS.
Article 106.
Pending the coming into force of
such special agreements referred to
in Article 43 as in the opinion of the
Security Council enable it to begin
the exercise of its responsibilities
under Article 42, the parties to the
Four-Nation Declaration, signed at
Moscow, October 30,
1943, and
France, shall, in accordance with the
provisions of paragraph 5 of that
Declaration, consul! with one another
and as occasion requires with other
Members of the United Nations with
a view to such joint action on behalf
of the Organization as may be neces-
Article 104.
^Organisation jouit, sur le terri-
toire de chacun de ses Membres, de la
capacité juridique qui lui est néces-
saire pörn- exercer ses fonctions et at-
teindre ses hufs.
Article 105.
1. L’Organisation jouit, sur le ter-
ritoire de chacun de ses Membres, des
privileges et immunités qui lui sont
nécessaires poul- atteindre ses buts.
2. Les représentants des Membres
des Nations Unies et les fonctionnaires
de 1’Organisaiion jouissent égale-
ment des privileges et immunités qui
leur sont nécessaires pour exercer en
taute indépendance leurs fonctions en
rapport avec 1’Organisation.
3. L’Assemblée Générale peut faire
des recommandations en vue de fixer
les détails d’application des para-
graphes 1 et 2 du présent article ou
proposer aux Membres des Nations
Unie^ des conventions å cet effet.
CHAPITRE XVII.
DISPOSITIONS TRANSITOIRES
DE SECURITE.
Article 106.
En attendant 1’entrée en vigueur des
accords spéciaux mentionnés å l’ar-
ticle 43, qui, de l’avis du Conseil de
Sécurité, lui permettront de commen-
cer å assumer les responsabilités lui
incombant en application de 1’article
42, les parties å la Déclaration des
Quatre Nations signée
ä
Moscou le 30
octobre 1943 et la France se concer-
teront entre elles et, s’il y a lieu, avec
d’autres Membres de 1’Organisation,
conformément aux dispositions du pa-
ragraphe 5 de cette Déclaration, en
vue d’entreprendre en commun, au
nom des Nations Unies, toute action
145
Artikel 104.
Organisationen skall inom varje
medlems territorium åtnjuta sådan
rättskapacitet som må vara erforder
lig för fullgörande av dess uppgifter
och fullföljande av dess ändamål.
Artikel 105.
1. Organisationen skall inom varje
medlems territorium åtnjuta de pri
vilegier och immuniteter som äro nöd
vändiga för fullföljande av dess än
damål.
2. Medlemmarnas ombud och or
ganisationens tjänstemän skola lika
ledes åtnjuta de privilegier och immu
niteter som äro nödvändiga för att de
i fullt oberoende må kunna fullgöra
sina i samband med organisationen
stående uppgifter.
3. Generalförsamlingen äger fram
lägga förslag i och för fastställande
av närmare bestämmelser rörande
tillämpningen av momenten 1 och 2 i
denna artikel eller underställa med
lemmarna av Förenta Nationerna för
slag till avtal därom.
KAPITEL XVII.
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER
RÖRANDE SÄKERHETEN.
Artikel 106.
I avvaktan på ikraftträdandet av
sådana i artikel 43 avsedda särskilda
avtal, som enligt säkerhetsrådets upp
fattning sätta rådet i stånd att börja
utöva sina uppgifter enligt artikel 42,
skola undertecknarna av fyrmakts-
deklara lionen i Moskva av den 30 ok
tober 1943 samt Frankrike i enlighet
med bestämmelserna i deklarationens
punkt 5 rådgöra med varandra och,
när omständigheterna så påkalla,
med andra medlemmar av Förenta
Nationerna i och för sådant samfällt
inskridande på organisationens väg
nar, som må krävas för att upprätt-
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.
11
146
sary for Ihe purpose of maintaining
international peace anel security.
Article 107.
Nothing in the present Charter shall
invalidate or preelude action, in rela
tion to any state winch during the
Second World War has been an
enemy of any signatory to the pres
ent Charter, taken or authorized as
a result of that war by the Govem-
ments having responsibility for such
action.
CHAPTER XVIII.
AMENDMENTS.
Article 108.
Amendments to the present Charter
shall coine into force for all Members
of the United Nations when they havé
been adopted by a vote of two thirds
of the members of the General As-
sembly and ratified in accordance
with their respective constitutional
processes by two thirds of the Mem
bers of the United Nations, includ-
ing all the permanent members of
the Security Council.
Article 109.
1. A General Conference of the
Members of the United Nations för
the purpose of reviewing the present
Charter may be held at a date and
place to be fixed by a two-thirds vote
of the members of the General As-
sembly and by a vote of any seven
members of the Security Council.
Each Member of the United Nations
shall havé one vote in the conference.
2. Any alteration of the present
Charter recommended by a two-thirds
vote of the conference shall take ef-
feet when ratified in accordance with
their respective constitutional pro
cesses by two thirds of the Members
of the United Nations ineluding all
the permanent members of the Secu
rity Council.
qui pourrait étre nécessaire pour
maintenir la paix et la sécurité inter-
nationales.
Article 107.
Aucune disposition de la présente
Charte n’affecte ou n’interdit vis-å-vis
d’un Etat qui, au cours de la seconde
guerre mondiale, a été 1’ennemi de l’un
queleonque des signataires de la pré
sente Charte, une action entreprise ou
autorisée, comme suite de cette guerre,
par les gouvernements qui ont la res-
ponsabilité de cette action.
CHAPITRE XVIII.
AMENDEMENT.
Article 108.
Les amendements å la présente
Charte entreront en vigueur pour tous
les Membres des Nations Unies quand
ils auront été adoptés å la majorité des
deux-tiers des membres de l’Assem-
blée Générale et ratifiés, conformé-
ment å leurs régles constitutionelles
respectives, par les deux-tiers des
Membres de 1’Organisation, y com-
pris tous les Membres permanents du
Conseil de Sécurité.
Article 109.
1. Une Conférence Générale des
Membres des Nations Unies, aux fins
d’une révision de la présente Charte,
pourra étre réunie aux lieu et date qui
seront fixés par un vote de l’Assem-
blée Générale ä la majorité des deux-
tiers et par un vote de sept quelcon-
ques des membres du Conseil de Sé
curité. Chaque Membre de 1’Organisa
tion disposera d’une voix å la confé
rence.
2. Toute modification å la présente
Charte recommandée par la confé
rence å la majorité des deux-tiers pren-
dra effet lorsqu’elle aura été ratifiée,
conformément å leurs régles constitu-
tionnelles respectives, par les deux-
tiers des Membres des Nations Unies,
y compris tous les membres perma
nents du Conseil de Sécurité.
hålla internationell fred och säker
het.
Artikel 107.
Ingen bestämmelse i denna stadga
medför ogiltighet av eller utesluter in
gripande avseende stat, vilken under
det andra världskriget varit fiende till
någon av denna stadgas signatärmak-
ter, och vidtaget eller godkänt som
följd av detta krig av de regeringar
som bära ansvaret för dylika åtgär
der.
KAPITEL XVIII.
ÄNDRINGAR.
Artikel 108.
Ändringar i denna stadga träda i
kraft för alla medlemmar av Fören
ta Nationerna, när de antagits med
två tredjedelars majoritet av general
församlingens medlemmar och i den
ordning, som de olika staternas för
fattningar föreskriva, ratificerats av
två tredjedelar av Förenta Nationer
nas medlemmar, bland dem alla stän
diga medlemmar av säkerhetsrådet.
Artikel 109.
1. En allmän konferens av Förenta
Nationernas medlemmar med ändamål
att taga denna stadga under ompröv
ning må hållas å tid och plats, som
fastställas genom beslut med två tred
jedelars majoritet av generalförsam
lingens medlemmar och beslut av sju
medlemmar av säkerhetsrådet, oavsett
vilka. Varje medlem av Förenta Na
tionerna skall på konferensen hava
en röst.
2. Varje förändring av denna stad
ga, som föreslagits av konferensen
med två tredjedelars majoritet, skall
träda i kraft, när den i den ordning,
som de olika staternas författningar
föreskriva, ratificerats av två tredje
delar av Förenta Nationernas med
lemmar, bland dem alla ständiga
medlemmar av säkerhetsrådet.
148
3. If such a conference has not
been held before the tenth annual
session of the General Assembly fol-
lowing the coming into force of the
present Charter, the proposal to call
sueh a conference shall be placed on
the agenda of thal session of the Gen
eral Assembly, and the conference
shall be held if so decided by a ma-
jority vote of the members of the
General Assembly and by a vote of
anv seven members of the Security
Council.
CHAPTER XIX.
RATIFICATION AND SIGNATURE.
Ar tide 110.
1. The present Charter shall be
ratified by the signatory states in ac-
cordance with their respective consti-
tutional processes.
2. The ratifications shall be de-
posited with the Government of the
United States of America, which shall
notify all the signatory states of each
deposit as well as the Secretary-Gen-
eral of the Organization when he has
been appointed.
3. The present Charter shall come
into force upon the deposit of ratifi
cations by the Republic of China,
France, the Union of Soviet Socialist
Republics, the United Kingdom of
Great Britain and Northern Ireland,
and the United States of America, and
by a majority of the other signatory
states. A protocol of the ratifications
deposited shall thereupon be drawn
up by the Government of the United
States of America which shall com-
municate copies thereof to all the
signatory states.
4. The states signatory to the pres
ent Charter which ratify it after it
has come into force will become orig
inal Members of the United Nations
on the date of the deposit of their
respective ratifications.
3. Si cette conférence n’a pas été
réunie avant la dixiéme session an
nelle de l’Assemblée Générale qui
suivra 1’entrée en vigueur de la pré-
sente Charte, une proposition en vue
de la convoquer sera inscrite å 1’ordre
du jour de cette session, et la confé
rence sera réunie, s’il en est ainsi déci-
dé par un vote de la majorité de l’As-
semblée Générale et par un vote de
sept queleonques des membres du Con
seil de Sécurité.
CHAPITRE XIX.
RATIFICATION ET SIGNATURE.
Article 110.
1. La présente Charte sera ratifiée
par les Etats signataires conformé-
ment å leurs régles constitutionnelles
respectives.
2. Les ratifications seront déposées
auprés du Gouvernement des Etats-
Unis d’Amérique, qui notifiera chaque
dépöt å tous les Etats signataires ainsi
qu’au Secrétaire Général de 1’Organi
sation, lorsque celui-ci aura été
nommé.
3. La présente Charte entrera en
vigueur apres le dépöt des ratifications
par la République de Chine, la France,
l’Union des Républiques Soviétiques
Socialistes, le Royaume-Uni de Grande-
Bretagne et dTrlande du Nord, les
Etats-Unis d’Amérique et par la ma
jorité des autres Etats signataires. Un
procés-verbal de dépöt des ratifica
tions sera ensuite dressé par le Gou
vernement des Etats-Unis d’Amérique
qui en communiquera copie å tous les
Etats signataires.
4. Les Etats signataires de la pré
sente Charte qui la ratifieront apres
son entrée en vigueur deviendront
Membres originaires des Nations Unies
å la date du dépöt de leurs ratifica
tions respectives.
149
3. Därest en sådan konferens ej
hållits före generalförsamlingens ti
onde årliga möte efter denna stadgas
ikraftträdande, skall förslag att sam
mankalla en sådan konferens uppta
gas på dagordningen för detta möte;
konferensen skall hållas, örn beslut
därom fattas med bifall av flertalet
av generalförsamlingens medlemmar
samt av sju medlemmar av säker
hetsrådet, oavsett vilka.
KAPITEL XIX.
RATIFIKATION OCH UNDER
TECKNANDE.
Artikel 110.
1. Denna stadga skall ratificeras av
signatärmakterna i den ordning, som
de olika staternas författningar före
skriva.
2. Ratifikationsinstrumenten skola
deponeras hos Amerikas Förenta Sta
ters regering, vilken om varje deposi
tion skall notificera samtliga signatär-
makter ävensom organisationens ge
neralsekreterare, sedan denne utsetts.
3. Stadgan skall träda i kraft, när
Republiken Kina, Frankrike, De Socia
listiska Rådsrepublikernas Union, Det
Förenade Konungariket Storbritan
nien och Nordirland samt Amerikas
Förenta Stater ävensom flertalet av
övriga signatärmakter deponerat sina
ratifikationsinstrument. Ett protokoll
över de deponerade ratifikationsin
strumenten skall därefter upprättas
av Amerikas Förenta Staters regering,
som skall tillställa alla signatärmak
ter avskrifter av detsamma.
4. Signatärmakt, som ratificerar
denna stadga efter dess ikraftträdan
de, blir ursprunglig medlem av För
enta Nationerna den dag, å vilken
dess ratifikationsinstrument depone
ras.
150
Artide lil.
The present Charter, of which the
Chinese, French, Russlan, English,
and Spanish texts are equally authen-
tic, shall remain deposited in the ar-
chives of the Government of the Unit
ed States of America. Duly certified
copies thereof shall be transmitted
by that Government to the Govem-
ments of the other signatory States.
In faith whereof the representa
tives of the Governments of the Unit
ed Nations havé signed the present
Charter.
Done at the city of San Francisco
the twentysixth day of June, one
thousand nine hundred and forty-
five.
Artide lil.
La présente Chade, dont les textes
chinois, francis, russe, anglais et es-
pagnol feront également foi, sera dé-
posée dans les archives du Gouverne-
ment des Etats-Unis d’Amérique. Des
copies dument certifiées conformes en
seront remises par lui aux Gouverne-
ments des autres Etats signataires.
En foi de quoi, les représentants des
Gouvernements des Nations Unies ont
signé la présente Charte.
Fait å San Francisco, le vingt-six
juin mil neuf cent quarante cinq.
151
Artikel lil.
Denna stadga, vars kinesiska, frans
ka, ryska, engelska och spanska tex
ter äga dika vitsord, skall förbliva de
ponerad i Amerikas Förenta Staters
regerings arkiv. Behörigen bestyrkta
avskrifter av stadgan skola av denna
regering tillställas övriga signa tär-
makters regeringar.
TILL BEKRÄFTELSE HÄRAV ha
va ombuden för de förenade natio
nernas regeringar undertecknat denna
stadga.
SOM SKEDDE i San Fransisco den
tjugosjätte juni nittonhundrafyrtio-
fem.
152
Statute of the International
Court of Justiee.
Article 1.
The
international
court
of
justice
established by the Charter of the Uni
ted Nations as the principal judicial
organ of the United Nations shall be
constituted and shall funetion in ac-
cordance with the provisions of the
present Statute.
CHAPTER I.
ORGANIZATION OF THE COURT.
Article 2.
The Court shall be composed of a
body of independent judges, eleeted
regardless of their nationality from
among persons of high moral char-
aeter, who possess the qualifications
required in their respective countries
för appointment to the highest judi
cial offices, or are jurisconsults of
recognized competence in internation
al law.
Article 3.
1. The Court shall consist of fif-
teen members, no two of whom may
be nationals of the same state.
2. A person who för the purpose
of membership in the Court could be
regarded as a national of more thån
one state shall be deemed to be a
national of the one in which he or-
dinarily exercises civil and political
rights.
Article 4.
1. The members of the Court shall
be eleeted by the General Assembly
and by the Security Council from a
Statut de la Cour Internationale
de Justice.
Article premier.
La COUR INTERNATIONALE DE JUSTICE
instituée par la Charte des Nations
Unies comme organe judiciare prin
cipal de 1’Organisation sera constituée
et fonetionnera conformément aux dis
positions du présent Statut.
CHAPITRE Ier.
ORGANISATION DE LA COUR.
Article 2.
La Cour est un corps de magistrats
indépendants, élus, sans égard å leur
nationalité, parmi les personnes jouis-
sant de la plus haute considération
morale, et qui réunissent les condi-
tions requises pour 1’exercice, dans
leurs pays respectifs, des plus hautes
fonetions judiciaires, ou qui sont des
jurisconsultes possédant une compé-
tence notoire en matiére de droit in
ternational.
Article 3.
1. La Cour se compose de quinze
membres. Elle ne pourra comprendre
plus d’un ressortissant du méme Etat.
2. A cet égard celui qui pourrait
étre considéré comme le ressortissant
de plus d’un Etat, sera censé étre res
sortissant de celui ou il exerce habi-
tuellement ses droits civils et poli-
tiques.
Article 4.
1. Les membres de la Cour sont
élus par l’Assemblée Générale et pär
le Conseil de Sécurité sur une bste de
153
Stadga för den internationella
domstolen.
Artikel 1.
Den
internationella
domstolen,
vil
ken genom Förenta Nationernas stad
ga upprättats såsom Förenta Natio
nernas främsta rättsskipande organ,
skall bildas och utöva sin verksamhet
enligt bestämmelserna i denna stadga.
KAPITEL I.
DOMSTOLENS ORGANISATION.
Artikel 2.
Domstolen består av oberoende do
mare, valda utan hänsyn till natio
nalitet bland personer, som åtnjuta
det högsta moraliska anseende och
uppfylla de villkor, vilka i deras res
pektive hemland fordras för utövan
de av de högsta domarämbetena, eller
som äro rättslärda med erkänd sak
kunskap på den internationella rät
tens område.
Artikel 3.
1. Domstolen består av femton le
damöter, av vilka icke flera än en må
vara medborgare i en och samma
stat.
2. En person, som när det gäller
medlemskap i domstolen skulle kun
na betraktas som medborgare i mer
än en stat, skall anses vara medbor
gare i den stat, där han vanligen ut
övar sina borgerliga och politiska rät
tigheter.
Artikel 4.
1. Domstolens ledamöter väljas av
generalförsamlingen och säkerhetsrå
det bland personer, som föreslagits
154
list of persons nominated by the na
tional groups in the Permanent Court
of Arbitration, in accordance with
the following provisions.
2. In the case of Members of the
United Nations not represenled in the
Permanent Court of Arbitration, can-
didates shall be nominated by na
tional groups appointed for tilis pur
pose by their governments under the
same conditions as those prescribed
for members of the Permanent Court
of Arbitration by Artide 44 of the
Convention of The Hague of 1907 for
the pacific settlement of international
disputes.
3. The conditions under which a
stafe which is a party to the present
Statute but is not a Member of the
United Nations may participate in
electing the members of the Court
shall, in the absence of a special
agreement, be laid down by the Gen
eral Assembly upon recommendation
of the Security Council.
Article 5.
1. At least three months before the
date of the election, the Secretary-
General of the United Nations shall
address a wiatten request to the mem
bers of the Permanent Court of Arbit
ration belonging to the States which
are parties to the present Statute, and
to the members of the national groups
appointed under Article 4, paragraph
2, inviting them to undertake, within
a given time, by national groups, the
nomination of persons in a position
to accept the duties of a member of
the Court.
2. No group may nominate more
thån four persons, not more thån two
of whom shall be of their own na-
tionality. In no case may the num-
ber of candidates nominated by a
group be more thån double the num-
ber of seats to be filled.
Article 6.
Before making these nominations,
each national group is recommended
to consult its highest court of justiee,
its legal faeulties and schools of law,
personnes présentées par les groupes
nationaux de la Cour Permanente
d’Arbitrage, conformément aux dispo
sitions suivantes.
2. En ce qui concerne les Membres
des Nations Unies qui ne sont pas
représentés å la Cour Permanente
d’Arbitrage, les candidats seront pré-
sentés par des groupes nationaux, dé-
signés å cet effet par leurs gouverne-
ments, dans les mörnes conditions que
celles stipulées pour les membres de
la Cour Permanente d’Arbitrage pär
Tarticle 44 de la Convention de La
Haye de 1907 sur le regement paci-
fique des conflits internationaux.
3. En 1’absence d’accord spécial,
1’Assemblée Générale, sur la recom-
mandation du Conseil de Sécurité, reg
lera les conditions auxquelles peut
participer ä 1’élection des membres de
la Cour un Etat qui, tout en étant par-
tie au present Statut, n’est pas Mem
bro des Nations Unies.
Article 5.
1. Trois mois au moins avant la
date de 1’élection, le Secrétaire Géné-
ral des Nations Unies invite par écrit
les membres de la Cour Permanente
d’Arbitrage appartenant aux Etats qui
sont parties au present Statut, amsi
que les membres des groupes natio
naux désignés conformément au pa-
ragraphe 2 de 1’article 4, å procéder
dans un délai déterminé, pär groupes
nationaux, å la présentation de per
sonnes en situation de remplir les
fonetions de membre de la Cour.
2. Chaque groupe ne peut, en aucun
cas, présenter plus de quatre person
nes dont deux au plus de sa nationa-
lité. En aucun cas, il ne peut étre pré-
senté un nombre de candidats plus
élevé que le double des siéges å pour-
voir.
Article 6.
Avant de procéder å cette désigna-
tion il est recommandé å chaque
groupe national de consulter la plus
haute cour de justiee, les faeultés et
155
av den permanenta skiljedomstolens
nationella grupper i enlighet med föl
jande bestämmelser.
2. I fråga om medlemmar av För
enta Nationerna, vilka icke äro före
trädda i den permanenta skiljedom
stolen, skola kandidater föreslås av
nationella grupper, vilka för ändamå
let utses av vederbörande regeringar
i samma ordning, som enligt artikel
44 av 1907 års Haag-konvention om
avgörande på fredlig väg av interna
tionella tvister gäller för utseende av
ledamöter av den permanenta skilje
domstolen.
3. Därest icke annat särskilt över-
enskommes, skall generalförsamling
en efter tillstyrkan av säkerhetsrådet
bestämma den ordning, vari en stat,
som anslutit sig till denna stadga men
icke är medlem av Förenta Natio
nerna, må deltaga i val av domstolens
ledamöter.
Artikel 5.
1. Minst tre månader före dagen
för valet skall Förenta Nationernas
generalsekreterare skriftligen anmoda
ledamöterna av den permanenta skil
jedomstolen från de stater, som an
slutit sig till denna stadga, ävensom
ledamöterna av de nationella grup
per, vilka utsetts jämlikt artikel 4,
moment 2, att i nationella grupper
inom en viss tidsfrist upprätta förslag
på personer, som äro behöriga att ut
öva befattning såsom domstolsleda-
mot.
2. En och samma grupp må ej
föreslå mer än fyra personer, bland
dem högst två av dess egen nationa
litet. I intet fall må flera kandidater
föreslås, än som motsvarar dubbla an
talet av de platser, som skola besättas.
Artikel 6.
Det är önskvärt, att varje nationell
grupp, innan den uppgör detta förslag,
rådfrågar sitt lands högsta domstol,
dess juridiska fakulteter och andra
156
and its national academies and na
tional sections of international acad
emies devoted to tile study of law.
Artide 7.
1. The Secretary-General shall
prepare a list in alphabetical order
of all the persons thus nominated.
Säve as provided in Article 12, para-
graph 2, these shall be the only per
sons eligible.
2. The Secretary-General shall
submit this list to the General Assem
bly and to the Security Council.
Article 8.
The General Assembly and the Se
curity Council shall proceed inde-
pendently of one another to elect the
members of the Court.
Article 9.
At every election, the electors shall
bear in mind not only that the per
sons to be elected should individ-
ually possess the qualifications re-
quired, but also that in the body as a
whole the representation of the main
forms of civilization and of the prin
cipal legal systems of the world should
be assured.
Article 10.
1. Those candidates who obtain
an absolute majoritv of votes in the
General Assembly and in the Security
Council shall be considered as elected.
2. Any vote of the Security Coun
cil, whether for the election of judges
or for the appointment of members
of the conference envisaged in Article
12, shall be taken without any dis-
tinction between permanent and non-
permanent members of the Security
Council.
3. In the event of more thån one
national of the same State obtaining
an absolute majority of the votes both
of the General Assembly and of the
Security Council, the eldest of these
only shall be considered as elected.
écoles de droit, les academies natio-
nales et les sections nationales d’aca-
démies internationales, vouées å
l’étude du droit.
Article 7.
1. Le Secrétaire Général dresse, par
ordre alphabétique, une bste de toutes
les personnes ainsi désignées; seules
ees personnes sont éligibles, sauf le
cas prévu å 1’article 12, paragraphe 2.
2. Le Secrétaire Général communi-
que cette Uste å 1’Assemblée Générale
et au Conseil de Sécurité.
Article 8.
L’Assemblée Générale et le Conseil
de Sécurité procédent indépendam-
ment l’un de l’autre å 1’élection des
membres de la Cour.
Article 9.
Dans toute élection, les électeurs
auront en vue que les personnes ap-
pelées ä faire partie de la Cour, non
seulement réunissent individuellement
les conditions requises, mais assurent
dans 1’ensemble la representation des
grandes formes de civilisation et des
principaux systenus juridiques du
nionde.
Article 10.
1. Sont élus ceux qui ont réuni la
majorité absolue des voix dans F As
semblé Générale et dans le Conseil
de Sécurité.
2. Le vote au Conseil de Sécurité,
soit pour 1’élection des juges, soit pour
la nomination des membres de la com-
mission visée å 1’article 12 ci-aprés, ne
comportera aucune distinetion entre
membres permanents et membres non-
permanents du Conseil de Sécurité.
3. Au cas oii le double sendin de
1’Assemblée Générale et du Conseil de
Sécurité se porterait sur plus d’un
ressortissant du méme Etat, le plus
ägé est seul élu.
157
undervisningsanstalter för rättsveten
skap samt dess åt rättens studium
ägnade nationella akademier och dess
nationella sektioner av internationella
akademier.
Artikel 7.
1. Generalsekreteraren skall upp
rätta en förteckning i alfabetisk ord
ning över alla sålunda föreslagna per
soner. Med undantag för det fall, som
avses i artikel 12, moment 2, äro en
dast dessa personer valbara.
2. Generalsekreteraren skall del
giva generalförsamlingen och säker
hetsrådet denna förteckning.
Artikel 8.
Generalförsamlingen och säkerhets
rådet skrida oberoende av varandra
till val av domstolens ledamöter.
Artikel 9.
Vid varje val skola väljarna hava i
åtanke icke blott, att de personer, som
väljas, böra var för sig uppfylla de
erforderliga förutsättningarna, utan
även att säkerhet vinnes för att dom
stolen som helhet företräder civilisa
tionens olika huvudformer och värl
dens främsta rättssystem.
Artikel 10.
1. De kandidater, som uppnå abso
lut röstövervikt i generalförsamlingen
och i säkerhetsrådet, skola anses
valda.
2. Vid omröstning i säkerhetsrådet
skall, vare sig det gäller val av do
mare eller val av medlemmar av det
i artikel 12 omförmälda utskottet,
skillnad ej göras mellan ständiga och
icke-ständiga medlemmar av säker
hetsrådet.
3. I händelse mer än en medbor
gare i en och samma stat uppnår ab
solut röstövervikt både i generalför
samlingen och i säkerhetsrådet, skall
endast den äldste av dem anses vald.
158
Artide 11.
If, after the first meeting held for
the purpose of the election, one or
more seats remain to be filled, a sec
ond and, if necessary, a third meeting
shall tahe place.
Artide 12.
1. If, after the third meeting, one or
more seats still remain unfilled, a
joint conference consisting of six
members, three appointed by the Gen
eral Assembly and three by the Se-
curity Council, may be formed at any
time at the request of elther the Gen
eral Assembly or the Security Coun
cil, for the purpose of choosing by
the vote of an absolute majority one
name for each seat still vacant, to
submit to the General Assembly and
the Security Council for their respec-
tive acceptance.
2. If the joint conference is un-
animously agreed upon any person
who fulfils the required conditions,
he may be included in its list, even
though he was not included in the
list of nominations referred to in Ar
tide 7.
3. If the joint conference is satis-
fied t hat it will not be successful in
procuring an election, those members
of the Court who havé already been
elected shall, whithin a period to be
fixed by the Security Council, proceed
to till the vacant seats by selection
from among those candidates who
havé obtained votes either in the Gen
eral Assembly or in the Security Coun
cil.
4. In the event of an equality of
votes among the judges, the eldest
jugde shall havé a casting vote.
Artide 13.
1. The members of tile Court shall
be elected for nine years and may be
re-elected; provided, however, that of
the jugdes elected at the first elec
tion, the terms of five judges shall
expire at the end of three years and
the terms of five more judges shall
expire at the end of six years.
Artide 11.
Si, apres la premiére séance d’élec-
tion, il reste encore des siéges å pour-
voir, il est procédé, de la méme ma-
niére, å une seconde et, s’il est néces-
saire, å une troisiéme.
Artide 12.
1. Si, apres la troisiéme séance
d’élection, il reste encore des siéges
å pourvoir, il peut étre å tout moment
formé sur la demande, soit de l’As-
semblée Générale, soit du Conseil de
Sécurité, une Commission médiatrice
de six membres, nommés trois pär
l’Assemblée Générale, trois par le
Conseil de Sécurité, en vue de choisir
par un vote å la majorité absolue,
pour chaque siége non pourvu, un
nom å présenter å 1’adoption séparée
de l’Assemblée Générale et du Conseil
de Sécurité.
2. La Commission médiatrice peut
porter sur sa Uste le nom de toute
personne satisfaisant aux conditions
requises et qui recueille 1’unanimité de
ses suffrages, lors méme qu’il n’aurait
pas figuré sur la bste de presentation
visée å 1’article 7.
3. Si la Commission médiatrice con-
state quille ne peut réussir å assurer
1’élection, les membres de la Cour déjå
nommés pourvoient aux siéges va
cans, dans un délai å fixer par le
Conseil de Sécurité, en choississant
parmi les personnes qui ont obtenu
des suffrages soit dans 1’Assemblée
Générale, soit dans le Conseil de Sé
curité.
4. Si, parmi les juges, il y a partage
egal des voix, la voix du juge le plus
ågé 1’emporte.
Article 13.
1. Les membres de la Cour sont élus
pour neuf ans et ils sont rééligibles;
toutefois, en ce qui concerne les juges
nommés å la premiére élection de la
Cour, les fonctions de cinq juges
prendront fin au bouf de trois ans, et
Gelles de cinq autres juges prendront
fin au bouf de six ans.
Om efter det första valsamman
trädet en eller flera platser återstå att
besätta, skall i samma ordning ett
andra och, om så erfordras, ett tredje
sammanträde äga rum.
Artikel 12.
1. Om efter det tredje valsamman
trädet en eller flera platser alltjämt
återstå att besätta, må när som helst
på begäran av generalförsamlingen
eller av säkerhetsrådet tillsättas ett
medlingsutskott om sex ledamöter,
utsedda tre av generalförsamlingen
och tre av säkerhetsrådet, med upp
gift att för varje ledig plats med ab
solut röstövervikt föreslå ett namn att
antagas av generalförsamlingen för
sig och säkerhetsrådet för sig.
Artikel 11.
2. Genom enhälligt beslut må
medlingsutskottet i sitt förslag uppta
ga varje person, som uppfyller de
stadgade fordringarna, även örn den
ne icke förekommit på den i artikel 7
omförmälda förteckningen.
3. Örn medlingsutskottet finner, att
det icke är i stånd att åstadkomma ett
val, skola de ledamöter av domstolen,
som redan utsetts, inom en tidsfrist,
som fastställes av sägerhetsrådet, fyl
la de lediga platserna genom val bland
de personer, som erhållit röster an
tingen i generalförsamlingen eller i
säkerhetsrådet.
4. Vid lika röstetal bland domar
na äger den äldste utslagsröst.
Artikel 13.
1. Domstolens ledamöter väljas för
nio år och kunna återväljas; dock
skola av de domare, som utses vid
det första valet, fem avgå efter tre år
och fem andra efter sex år.
160
2. The judges whose terms are to
expire at the end of the above-men-
tioned initial periods of three and six
years shall be elmsén by lot to be
drawn by tile Secretary-General im-
mediately after the first election has
been completed.
3. The members of the Court shall
continue to decharge their duties
until their places havé been filled.
Though replaced, they shall finish
any cases which they may havé be-
gun.
4. In the case of the resignation of
a member of the Court, the resigna
tion shall be addressed to the Presi
dent of the Court for transmission to
the Secretary-General. This last no-
tification makes the place vacant.
Ar tide 14.
Vacancies shall be filled by the
same method as that laid down for
the first election, subject to the fol-
lowing provision: the Secretary-Gen
eral shall, within one month of the
occurrence of the vacancy, proceed
to issue the invitations provided for in
Artide 5, aud the date of the election
shall be fixed by the Security Coun
cil.
Artide 15.
A member of the Court eleeted to
replace a member whose term of
Of
fice lias not expired shall hold office
for the remainder of his predecessor’s
term.
Artide 16.
1. No member of the Court may
exercise any political or administra
tive funetion, or engage in any other
occupation of a professional nature.
2. Any doubt on this point shall
be settled by the decision of the Court.
Artide 17.
1. No member of the Court may
act as agent, counsel. or advocate in
any case.
2. Les .juges dont les fonetions
prendront fin au terme des périodes
initiales de trois et six ans mention-
nées ci-dessus seront désignés par ti-
rage au sort effeetué par le Secrétaire
Général, immédiatement apres qu’il
aura été procédé å la premiére élec-
tion.
3. Les membres de la Cour restent
en fonetion jusqu’å leur remplace-
ment. Apres ce remplacement, ils con-
tinuent de connaitre des affaires dont
ils sont déjå saisis.
4. En cas de démission d un mem-
bre de la Cour, la démission sera
adressée au Président de la Cour, pour
étre transmise au Secrétaire Général.
Cette derniére notification emporte va
rancé de siége.
Artide 14.
Il est pourvu aux siéges devenus
vacants selon la méthode suivie pour
la premiére élection, sous réserve de
la disposition ci-aprés: dans le mois
qui suivra la vacance, le Secrétaire
Générale procédera å 1’invitation pres-
crite par 1’article 5, et la date d’élec-
tion sera fixée par le Conseil de Sé-
curité.
Artide 15.
Le membre de la Cour élu en
remplacement d’un membre dont le
mandat n’est pas expiré achéve le
terme du mandat de son prédécesseur.
Artide 16.
1. Les membres de la Cour ne peu-
vent exercer aucune fonetion politique
ou administrative, ni se livrer å au
cune autre occupation de caractére
professionnel.
2. En cas de doute, la Cour décide.
Artide 17.
1. Les membres de la Cour ne peu-
vent exercer les fonetions d’agent, de
conseil ou d’avocat dans aucune af-
faire.
161
2. De domare, som skola avgå med
utgången av ovannämnda begynnelse
perioder örn tre och sex år, utväljas
genom lottdragning, som företages av
generalsekreteraren omedelbart efter
att det första valet avslutats.
3. Domstolens ledamöter kvarstå i
ämbetet, intill dess efterträdare ut
setts. Även därefter skola de fullfölja
behandlingen av mål, som de redan
börjat handlägga.
4. önskar ledamot av domstolen
avgå, skall avsägelsen ställas till dom
stolens president för att tillställas ge
neralsekreteraren. Detta senare med
delande medför ledighet i domstolen.
Artikel 14.
Ledigblivna platser skola återbesät
tas i den för det första valet stadgade
ordningen med förbehåll för följan
de bestämmelse: inom en månad ef
ter det ledigheten uppstått, skall ge
neralsekreteraren utsända i artikel 5
föreskrivna anmodan, och dagen för
valet skall bestämmas av säkerhets
rådet.
Artikel 15.
Ledamot av domstolen, som valts
efter ledamot, vars ämbetstid icke ut-
lupit, innehar ämbetet under återsto
den av företrädarens ämbetstid.
Artikel 16.
1. Ledamot av domstolen må icke
innehava någon politisk eller admi
nistrativ funktion eller utöva någon
annan yrkesmässig verksamhet.
2. I tvivelaktiga fall tillkommer
avgörandet domstolen.
Artikel 17.
1. Ledamot av domstolen må icke
vara ombud, rådgivare eller advokat
i något mål.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.
12
162
2. No member may participate in
the decision of any case in which he
has previously taken part as agent,
counsel, or advocate för one of the
parties, or as a member of a national
or international court, or of a com-
mission of enquiry, or in any other
capacity.
3. Any doubt on this point shall
be settled by the decision of the Court.
Article 18.
1. No member of the Court can
he dismissed unless, in the unani-
mous oponion of the other members,
he has ceased to fulfil the required
conditions.
2. Formal notification thereof shall
be made to the Secretary-General by
the Register.
3. This notification makes the
place vacant.
Article 19.
The members of the Court, wilen
engaged on the business of the Court,
shall enjoy diplomati privileges and
immunities.
Article 20.
Every member of the Court shall,
before taking up his duties, make a
solemn declaration in open court that
he will exercise his powers imparti-
ally and conscientiously.
Article 21.
1. The Court shall elect its Pre
sident and Vice-President för three
years; they may be re-elected.
2. The Court shall appoint its
Registrar and may provide for the
appointment of such other officers as
may be necessary.
Article 22.
1. The seat of the Court shall be
established at The Hague. This,
however, shall not prevent the Court
from sitting and exercising its func-
tions elsewhere whenever the Court
considers it desirable.
2. Ils ne peuvent participer au rég-
lement d’aucune affaire dans laquelle
ils sont antérieurement intervenus
comme agents, conseil ou avocats de
1’une des parties, membres d’un tri
bunal national ou international, d’une
commission d’enquéte, ou å tout autre
titre.
3. En cas de doute, la Cour décide.
Article 18.
1. Les membres de la Cour ne peu
vent étre relevés de leurs fonctions
que si, au jugement unanime des
autres membres, ils ont cessé de ré-
pondre aux conditions requises.
2. Le Secrétaire Général en est offi-
ciellement informé par le Greffier.
3. Cette communication emporte va
rancé de siége.
Article 19.
Les membres de la Cour jouissent,
dans 1’exercice de leurs fonctions, des
privileges et immunités diplomatiques.
Article 20.
Tout membre de la Cour doit, avant
d’entrer en fonction, en séance pu-
blique, prendre l’engagement solennel
d’exercer ses attributions en pleine
impartialité et en toutes conscience.
Article 21.
1. La Cour nömme, pour trois ans,
son Président et son Vice-Président;
ils sont rééligibles.
2. Elle nömme son Greffier et peut
pourvoir åda nomination de tels autres
fonctionnaires qui seraient néces-
saires.
Article 22.
l.Le siége de la Cour est fixé å La
Haye. La Cour peut toutefois siéger
et exercer ses fonctions ailleurs lors-
quille le juge désirable.
2. Ledamot av domstolen må icke
deltaga i avgörandet av något mål, i
vilket han tidigare uppträtt såsom
endera partens ombud, rådgivare el
ler advokat, såsom medlem av en na
tionell eller internationell domstol, så
som medlem av en undersöknings-
nämnd eller i någon annan egenskap.
3. I tvivelaktiga fall tillkommer
avgörandet domstolen.
Artikel 18.
1. Ledamot av domstolen kan icke
skiljas från ämbetet, med mindre han
enligt övriga ledamöters enhälliga
mening upphört att fylla de stadgade
förutsättningarna.
2. Officiell underrättelse härom
skall av domstolens sekreterare till
ställas generalsekreteraren.
3. Dylikt meddelande medför le
dighet i domstolen.
Artikel 19.
Domstolens ledamöter åtnjuta vid
fullgörandet av sina uppgifter diplo
matiska privilegier och immuniteter.
Artikel 20.
Varje ledamot av domstolen skall,
innan han tillträder sitt ämbete, vid
offentligt sammanträde avgiva en
högtidlig förklaring, att han skall
opartiskt och samvetsgrant utöva sina
befogenheter.
Artikel 21.
1. Domstolen väljer sin president
och sin vicepresident för tre år; de
kunna återväljas.
2. Domstolen utnämner sin sekre
terare och äger förordna örn utnäm
ning av sådana andra tjänstemän,
som må erfordras.
Artikel 22.
1. Domstolen har sitt säte i Haag.
Detta utgör dock icke hinder för att
domstolen sammanträder och fullgör
sina uppgifter annorstädes, närhelst
den anser detta önskvärt.
164
2. The President and the Registret
shall reside at the seat of the Court.
Article 23.
1. The Court shall remain perma-
nently in session, except during the
judicial vacations, the dates and
duration of which shall be fixed by
the Court.
2. Members of the Court are en-
titled to periodic leave, the dates and
duration of which shall be fixed by
the Court, having in mind the dis-
tance between The Hague and the
home of each judge.
3. Members of the Court shall be
bound, unless they are on leave or
prevented from attending by illness
or other serious reasons duly ex-
plained to the President, to hold
themselves permanently at the dispo-
sal of the Court.
Article 24.
1. If, for some special reason, a
member of the Court considers that
he should not take part in the deci
sion of a particular case, he shall so
inform the President.
2. If the President considers that
for some special reason one of the
members of the Court should not sit
in a particular case, he shall give him
notice accordingly.
3. If in any such case the member
of the Court and the President dis-
agree, the matter shall be settled by
the decision of the Court.
Article 25.
1. The full Court shall sit except
when it is expressly provided other-
wise in the present Statute.
2. Subject to the condition that the
number of judges available to consti-
tute the Court is not thereby reduced
below eleven, the Rules of the Court
may provide for allowing one or more
judges, according to circumstances
and in rotation, to be dispensed from
sitting.
2. Le Président et le Greffier rési
dent au siége de la Cour.
Article 23.
1. La Cour reste tou jours en fonc-
tion, excepté pendant les vacances ju-
diciaires, dont les périodes et la durée
sont fixées par la Cour.
2. Les membres de la Cour ont droit
å des congés périodiques dont la date
et la durée seront fixées pär la Cour,
en tenant compte de la distance qui
sépare La Haye de leurs foyers.
3. Les membres de la Cour sont
tenus, å moms de congé, d’empéche-
ment pour cause de maladie ou autre
motif grave dument justifié auprés
du Président, d’étre å tout moment å
la disposition de la Cour.
Article 24.
1. Si, pour une raison spéciale, l’un
des membres de la Cour estime devoir
ne pas participer au jugement d’une
affaire déterminée, il en fait part au
Président.
2. Si le Président estime qu’un des
membres de la Cour ne doit pas, pour
une raison spéciale, siéger dans une
affaire déterminée, il en avertit ce-
lui-ci.
2. Si, en pareils cas, le membre de
la Cour et le Président sont en dés-
accord, la Cour décide.
Article 25.
l.Sauf exception expressément pré-
vue par le present Statut, la Cour
exerce ses attributions en séance plé-
niére.
2. Sous la condition que le nombre
des juges disponibles pour constituer
la Cour ne soit pas réduit å moins de
onze, le Réglement de la Cour pourra
prévoir que, selon les circonstances et
å tour de röle, un ou plusieurs juges
pourront étre dispensés de siéger.
2. Presidenten och sekreteraren
skola vara bosatta, där domstolen har
sitt säte.
Artikel 23.
1. Domstolen skall ständigt förbli
va i session utom under sina ferier,
vilkas tid och längd bestämmas av
domstolen.
2. Domstolens ledamöter äga åt
njuta regelbunden semester, vars tid
och längd bestämmas av domstolen
under hänsynstagande till avståndet
mellan Haag och vederbörande do
mares hemort.
3. Domstolens ledamöter äro skyl
diga att, med mindre de åtnjuta se
mester eller äro förhindrade på grund
av sjukdom eller andra allvarliga, in
för presidenten vederbörligen styrk
ta orsaker, ständigt stå till domstolens
förfogande.
Artikel
24.
1. Örn av särskild anledning leda
mot av domstolen anser sig icke böra
deltaga i avgörandet av visst mål, har
han att därom underrätta presiden
ten.
2. Örn presidenten anser, att leda
mot av domstolen av särskild anled
ning icke bör deltaga i behandlingen
av visst mål, skall han därom under
rätta denne.
3. Om i ett dylikt fall domstols-
ledamoten och presidenten hysa skil
da meningar, tillkommer avgörandet
domstolen.
Artikel 25.
1. Därest ej annorlunda uttryckli
gen föreskrives i denna stadga, utövar
domstolen sina befogenheter i ple
num.
2. Under förutsättning att antalet
domare, som äro tillgängliga för att
konstituera domstolen, icke därigenom
minskas till mindre än elva, må i
domstolens reglemente stadgas, att en
eller flera domare, alltefter omstän
digheterna och i tur och ordning, må
befrias från att närvara.
166
3. A quorum of nine judges shall
suffice to constitute the Court.
Artide 26.
1. The Court may from time to time
form one or more chambers, composed
of three or more judges as the Court
may determine, for dealing with
particular categories of cases; for
example, labor cases and cases relat-
ing to transit and Communications.
2. The Court may at any time
form a chamber for dealing with a
particular case. The number of judges
to constitute such a chamber shall be
determined by the Court with the
approval of the parties.
3. Cases shall be heard and deter
mined by the chambers provided for
in this Artide if the parties so
request.
Artide 27.
A judgment given by any of the
chambers provided for in Artides 26
and 29 shall be considered as ren-
dered by the Court.
Artide 28.
The chambers provided för in Ar
tides 26 and 29 may, with the consent
of the parties, sit and exercise their
functions elsewhere thån at The
Hague.
Artide 29.
With a view to the speedy despatch
of business, the Court shall form
annually a chamber composed of five
judges which, at the request of the
parties, may hear and determine cases
by summary procedure. In addition,
two judges shall be selected for the
purpose of replacing judges who find
it impossible to sit.
Artide 30.
1. The Court shall frame rules for
carrying out its functions. In par
ticular, it shall lay down rules of
procedure.
2. The Rules of the Court may
provide for assessors to sit with the
3. Le quorum de neuf est suffisant
pour constituter la Cour.
Artide 26.
1. La Cour peut, ä toute époque,
constituer une ou plusieurs chambres
composées de trois juges au moms
selon ce quille décidera, pour con-
naitre de catégories déterminées d’af-
faires, par exemple d’affaires de tra
vail et d’affaires concernant le transit
et les Communications.
2. La Cour peut, å toute époque,
constituer une chambre pour con-
naitre d’une affaire déterminée. Le
nombre des juges de cette chambre
sera fixé par la Cour avec 1’assenti-
ment des parties.
3. Les chambres prévues au présent
artide statueront, si les parties le de-
mandent.
Artide 27.
Tout arrét rendu par bune des
chambres prévues aux artides 26 et
29 sera considéré comme rendu par
la Cour.
Artide 28.
Les chambres prévues aux artides
26 et 29 peuvent, avec le consentement
des parties, siéger et exercer leurs
fonctions ailleurs qu’å La Haye.
Artide 29.
En vue de la prompte expédition
des affaires, la Cour compose annu-
ellement une chambre de cinq juges,
appelés å statuer en procédure som
mare lorsque les parties le deman-
dent. Deux juges seront, en outre, dé-
signés pour remplacer celui des juges
qui se trouverait dans 1’impossibilité
de siéger.
Aloicie 30.
1. La Cour détermine par un régle-
ment le mode suivant lequel elle exerce
ses attributions. Elle regie notamment
sa procédure.
2. Le Réglement de la Cour peut
prévoir des assesseurs siégeant å la
167
3. Domstolen är domför med nio
domare.
Artikel 26.
1. Domstolen må vid behov till
sätta en eller flera kamrar, bestående
av tre eller flera domare alltefter
domstolens beprövande, för att hand
lägga särskilda slag av mål, exempel
vis rörande arbetsförhållanden och
mål rörande transitering och sam
färdsel.
2. Domstolen må när som helst
tillsätta en kammare för att hand
lägga ett särskilt mål. Antalet domare
i en dylik kammare bestämmes av
domstolen med parternas samtycke.
3. Mål handläggas av i denna ar
tikel avsedda kamrar, örn parterna
framställa begäran därom.
Artikel 27.
Utslag avkunnat av någon av de
kamrar, om vilka stadgas i artiklar
na 26 och 29, skall anses såsom av
kunnat av domstolen.
Artikel 28.
De kamrar, om vilka stadgas i ar
tiklarna 26 och 29, må med parternas
samtycke sammanträda och utöva sin
verksamhet annorstädes än i Haag.
Artikel 29.
För att främja en snabb handlägg
ning av målen skall domstolen årli
gen tillsätta en kammare av fem do
mare, vilka på begäran av partema
må handlägga mål enligt summariskt
förfarande. Dessutom skola två do
mare utses att ersätta domare, som
må bliva förhindrade.
Artikel 30.
1. Domstolen fastställer ett regle
mente för utövningen av sin verksam
het. Särskilt fastställer den regler för
förfarandet.
2. I domstolsreglementet må givas
bestämmelser om bisittare med säte
168
Court or with any of its chambers,
without the right to vote.
Article 31.
1. Judges of the nationality of
each of the parties shall retain their
right to sit in the case before the
Court.
2. If the Court includes upon the
Bench a judge of the nationality of
one of the parties, any other party
may choose a person to sit as judge.
Suell person shall be chosen prefer-
ably from among those persons who
havé been nominated as candidates as
provided in Articles 4 and 5.
3. If the Court includes upon the
Bench no judge of the nationality of
the parties, each of these parties may
proceed to choose a judge as provided
in paragraph 2 of this Article.
4. The provisions of this Article
shall apply to the case of Articles 26
and 29. In such cases, the President
shall request one or, if necessary, two
of the members of the Court forming
the chamber to give place to the
members of the Court of the national
ity of the parties concemed, and, fall
ing such, or if they are unable to be
present, to the judges specially chosen
by the parties.
5. Should thero be several parties
in the same interest, they shall, för
the purpose of the preceding provi
sions, be reckoned as one party only.
Any doubt upon this point shall be
settled by the decision of the Court.
6. Judges chosen as laid down in
paragraphs 2, 3, and 4 of this Article
shall fulfil the conditions required by
Articles 2, 17 (paragraph 2), 20, and
24 of the present Statute. They shall
take part in the decison on terms of
complete equality with their col-
leagues.
Article 32.
1. Each member of the Court shall
receive an annual salary.
2. The President shall receive a
special annual allowance.
Cour ou dans ses chambres, sans droit
de vote.
Article 31.
1. Les juges de la nationalité de
chacune des parties conservent le droit
de siéger dans 1’affaire dont la Cour
est saisie.
2. Si la Cour compte sur le siége
un juge de la nationalité d’une des
parties, toute autre partie peut de
signer une personne de son choix pour
siéger en qualité de juge. Celle-ci devra
étre prise de préférence parmi les per-
sonnes qui ont été l’objet d’une pre
sentation en conformité des articles
4 et 5.
3. Si la Cour compte sur le siége
aucun juge de la nationalité des par
ties, chacune de ees parties peut pro-
céder å la désignation d’un juge de la
méme maniére qu’au paragraphe pré-
cédent.
4. Le present article s’applique
dans le cas des articles 26 et 29. En
pareils cas, le Président priera un,
ou, s’il y a hevi, deux des membres de
la Cour composant la chambre, de
céder leur place aux membres de la
Cour de la nationalité des parties in-
téressées et, å défaut ou en cas d’em-
péchement, aux juges spécialement dé-
signés par les parties.
5. Lorsque plusieurs parties font
cause commune, elles ne comptent,
pour 1’application des dispositions qui
précédent, que pour une seule. En cas
de doute, la Cour décide.
6. Les juges désignés, comme il est
dit aux paragraphes 2, 3 et 4 du
présent article, doivent satisfaire aux
prescriptions des articles 2, 17, pa
ragraphe 2, 20 et 24 du présent
Statut. Ils participent å la décision
dans des conditions de complete éga-
lité avec kurs collégues.
Article 32.
1. Les membres de la Cour re-
Coivent un traitement annuel.
2. Le Président rekolt une alloca-
tion annuelle spéciale.
i domstolen eller i dess kamrar utan
rösträtt.
169
Artikel 31.
1. Domare av parternas nationa
litet bibehålla sin rätt att deltaga i
handläggningen av det mål, som an-
hängiggjorts vid domstolen.
2. Örn i domstolen sitter en do
mare av samma nationalitet som en
av parterna, må varje annan part utse
en person att vara domare. Denna
person skall företrädesvis utses bland
de personer, som föreslagits i enlig
het med artiklarna 4 och 5.
3. Örn i domstolen icke finnes nå
gon domare av parternas nationalitet,
må envar av parterna utse en domare
i enlighet med vad som stadgas i mo
ment 2 av denna artikel.
4. Bestämmelserna i denna artikel
skola gälla i fall, som avses i artiklar
na 26 och 29. I dylika fall skall pre
sidenten uppmana en eller, om så er
fordras, två av de domstolsledamö-
ter, av vilka kammaren består, att av
stå sina platser åt domstolsledamöter
av vederbörande parters nationalitet,
och, örn sådana saknas eller äro för
hindrade, åt av parterna särskilt ut
sedda domare.
5. Då flera parter göra gemensam
sak, räknas de, i vad angår tillämp
ningen av ovanstående bestämmelser,
såsom en enda part. I tvivelaktiga
fall tillkommer avgörandet domsto
len.
6. Domare, som utsetts enligt reg
lerna i momenten 2, 3 och 4 av den
na artikel, måste uppfylla de i artik
larna 2, 17 moment 2, 20 och 24 av
denna stadga föreskrivna fordringar.
De deltaga i beslutet fullt jämställda
med andra domare.
Artikel 32.
1. Domstolens ledamöter åtnjuta
årlig avlöning.
2. Presidenten erhåller ett särskilt
årligt arvode.
170
3. The Vice-President shall receive
a special allowance for every day on
which he acts as President.
4. The judges chosen under Article
31, other thån members of the Court,
shall receive compensation for each
day on which they exercise their
functions.
5. These salaries, allowances, and
compensation shall be fixed by the
General Assembly. They may not be
decreased during the term of office.
6. The salary of the Registrar shall
be fixed by the General Assembly on
the proposal of the Court.
7. Regulations made by the Gen
eral Assembly shall fix the conditions
under which retirement pensions may
be given to members of the Court and
to the Registrar, and the conditions
under which members of the Court
aud the Registrar shall havé their
traveling expenses refunded.
8. The above salaries, allowances,
and compensation shall be free of all
taxation.
Article 33.
The expenses of the Court shall be
borne by the United Nations in such
a manner as shall be decided by the
General Assembly.
CHAPTER II.
COMPETENCE OF THE COURT.
Article 34.
1. Only States may be parties in
cases before the Court.
2. The Court, subject to and in
conformity with its Rules, may re-
quest of public international organiza-
tions information relevant to cases be
fore it, and shall receive such infor
mation presented by such organiza-
tions on their own initiative.
3. Whenever the construction of
the constituent instrument of a public
international organization or of an in-
3. Le Vice-Président regoit une allo-
cation spéciale pörn- chaque jour ou
il remplit les fonctions de President.
4. Les juges désignés par applica-
tion de 1’article 31, autres que les
membres de la Cour, regoivent une in-
demnité pour chaque jour ou ils
exercent leurs fonctions.
5. Ces traitements, allocations et in-
demnités sont fixés par 1’Assemblée
Générale. Ils ne peuvent étre diminués
pendant la durée des fonctions.
6. Le traitement du Greffier est fixé
par 1’Assemblée Générale sur la pro
position de la Cour.
7. Un réglement adopté par l’As-
semblée Générale fixe les conditions
dans lesquelles des pensions sont al-
louées aux membres de la Cour et au
Greffier, ainsi que les conditions dans
lesquelles les membres de la Cour et
le Greffier regoivent le remboursement
de leurs frais de voyage.
8. Les traitements, allocations et
indemnités sont exempts de tout im-
pöt.
Artides 33.
Les frais de la Cour sont supportés
par les Nations Unies de la maniére
que 1’Assemblée Générale décide.
CHAPITRE II.
COMPETENCE DE LA COUR.
Article 34.
1. Seuls les Etats ont qualité pour
se présenter devant la Cour.
2. La Cour, dans les conditions pres-
crites par son Réglement, pourra de
mander aux organisations internatio-
nales publiques des renseignements
relatifs aux affaires portées devant
elle, et recevra également les dits ren
seignements qui lui seraient présentés
par ces organisations de leur propre
initiative.
3. Lorsque 1’interprétation de 1’acte
constitutif d’une organisation interna-
tionale publique ou celle d’une con-
3. Vicepresidenten erhåller ett sär
skilt arvode för varje dag, under vil
ken han fullgör presidentens uppgif
ter.
4. De enligt artikel 31 utsedda do
mare, som icke äro ledamöter av
domstolen, erhålla ersättning för var
je dag, under vilken de fullgöra sina
uppgifter.
5. Dessa avlönings-, arvodes- och
ersättningsbelopp fastställas av gene
ralförsamlingen. De kunna icke mins
kas under ämbetstiden.
6. Sekreterarens avlöning faststäl
les av generalförsamlingen på förslag
av domstolen.
7. I ett av generalförsamlingen an
taget reglemente bestämmas de vill
kor, på vilka pensioner må tillerkän
nas domstolens ledamöter och sekre
teraren, ävensom de villkor, på vil
ka domstolens ledamöter och sekre
teraren erhålla ersättning för sina re
sekostnader.
8. Ovannämnda avlöningar, arvo
den och ersättningar äro befriade från
all beskattning.
Artikel 33.
Kostnaderna för domstolen bestri
das av Förenta Nationerna på sätt
generalförsamlingen bestämmer.
KAPITEL II.
DOMSTOLENS BEHÖRIGHET.
Artikel 34.
1. Endast stater kunna vara par
ter inför domstolen.
2. Domstolen må, i överensstäm
melse med sitt reglemente, hos offent
liga internationella organisationer be
gära upplysningar i mål inför dom
stolen, och har att emottaga dylika
upplysningar, som sådana organisa
tioner lämna på eget initiativ.
3. Närhelst i ott mål inför domsto
len fråga uppstår örn tolkningen av
en urkund, varigenom en offentlig in-
172
ternational convention adopted thele
ander is in question in a case before
the Court, the Registrar shall so notify
the public international organization
concerned and shall communicate to
it copies of all the written proceed-
ings.
Article 35.
1. The Court shall be open to
the States parties to the present Stat-
ute.
2. The conditions under which the
Court shall be open to other States
shall, subject to the special provisions
contained in treaties in force, be laid
down by the Security Council, but in
no case shall suell conditions place
the parties in a position of inequality
before the Court.
3. When a State which is not a
Member of the United Nations is a
party to a case, the Court shall fix
the amount which that party is to
contribute towards the expenses of the
Court. This provision shall not apply
if such stafe is hearing a share of
the expenses of the Court.
Article 36.
1. The jurisdiction of the Court
comprises all cases which the parties
refer to it and all matters specially
provided for in the Charter of the
United Nations or in treaties and
conventions in force.
2. The States parties to the present
Statute may at any time declare that
they recognize as compulsory
ipso
facto
and without special agreement,
in relation to any other State ac-
cepting the same obligation, the juris
diction of the Court in all legal dis-
putes concerning:
a. the interpretation of a trea ty;
b. any question of international
law;
c. the existence of any fact which,
if established, would constitute a
breach of an international obligation;
vention internationale adoptée en
vertu de cet aete est mise en question
dans une affaire soumise å la Cour, le
Greffier en avise cette organisation et
lui communique tolde la procédure
écrite.
Article 35.
1. La Cour est ouverte aux Etats
parties au présent Statut.
2. Les conditions auxquelles elle est
ouverte aux autres Etats sont, sous
réserve des dispositions particuliéres
des traités en vigueur, réglées par le
Conseil de Sécurité, et, dans tous les
cas, sans qu’il puisse en résulter pour
les parties aucune inégalité devant la
Cour.
3. Lorsqu’un Etat, qui n’est pas
Membre des Nations Unies, est partie
en cause, la Cour fixera la contribu-
tion aux frais de la Cour que cette
partie devra supporter. Toutefois,
cette disposition ne s’appliquera pas,
si cet Etat participe aux dépenses de
la Cour.
Article 36.
1. La compétence de la Cour s’étend
å toutes les affaires que les parties lui
soumettront, ainsi qu’å tous les cas
spécialement prévus dans la Charte
des Nations Unies ou dans les traités
et conventions en vigueur.
2. Les Etats parties au présent Sta
tut, pourront, å n’importe quel mo
ment, déclarer reconnaitre comme
obligatoire de plein droit et sans con
vention spéciale, å 1’égard de tout
autre Etat acceptant la méme obliga
tion, la juridiction de la Cour sur
tous les différends d’ordre juridique
ayant pour objet:
a. 1’interprétation d’un traité;
b. tout point de droit international;
c. la réalité de tout fait qui, s’il
était établi, constituerait la violation
d’un engagement international;
173
temationell organisation upprättats,
eller av en internationell överenskom
melse, som ingåtts i anslutning till
denna urkund, skall sekreteraren här
om underrätta vederbörande offent
liga internationella organisation och
tillställa organisationen avskrifter av
hela skriftväxlingen i målet.
Artikel 35.
1. Domstolen skall stå öppen för
de stater, som äro anslutna till den
na stadga.
2. De villkor, på vilka domstolen
må anlitas av andra stater, faststäl
las, med förbehåll för särskilda be
stämmelser i gällande traktater, av
säkerhetsrådet, men sådana villkor
må ej i något fall medföra, att par
terna icke bliva jämställda inför dom
stolen.
3. Då en stat, som icke är medlem
av Förenta Nationerna, är part i ett
mål, skall domstolen bestämma det
bidrag till kostnaderna för domsto
len, som denna part har att vidkän
nas. Dock gäller icke denna bestäm
melse, om ifrågavarande stat delta
ger i kostnaderna för domstolen.
Artikel 36.
1. Domstolen är behörig i alla mål,
som underställas densamma av par
terna, ävensom i alla fall, som sär
skilt angivas i Förenta Nationernas
stadga eller i gällande traktater och
konventioner.
2. De stater, som äro anslutna till
denna stadga, må när som helst för
klara, att de i förhållande till varje
annan stat, som åtager sig samma
förpliktelse, erkänna domstolen så
som ipso facto och utan särskild över
enskommelse behörig i alla rättstvis-
ter avseende:
a) tolkningen av ett fördrag;
b) varje internationellträttsligt
spörsmål;
c) förefintligheten av någon om
ständighet, som, därest den konsta
terades, skulle innebära åsidosättan
det av en internationell förpliktelse;
174
d. the nature or extent of the
reparation to be made for the breach
of an international obligation.
3. The declarations referred to
above may be made unconditionally
or on condition of reciprocity on the
part of several or certain States, or
för a certain time.
4. Such declarations shall be de-
posited with the Secretary-General of
the United Nations, who shall trans-
mit copies thereof to the parties to
the Statute and to the Registrar of the
Court.
5. Declarations made under Artide
36 of the Statute of the Permanent
Court of International Justiee and
which are still in force shall be
deenied, as between the parties to
the present Statute. to be acceptances
of the compulsory jurisdiction of the
International Court of Justiee for the
period which they still havé to run
aud in accordance with their terms.
6. In the event of a dispute as to
whether the Court has jurisdiction,
the matter shall be settled by the
decision of the Court.
Article 37.
Whenever a treaty or convention in
force provides för reference of a
matter to a tribunal to havé been
instituted by the League of Nations,
or to the Permanent Court of In
ternational Justiee, the matter shall,
as between the parties to the present
Statute, be referred to the Interna
tional Court of Justiee.
Article 38.
1. The Court, whose funetion is to
decide in accordance with interna
tional law such disputes as are sub-
mitted to it, shall apply:
a. international conventions, wheth
er general or partieular, establishing
niles expressly recognized by the
contesting States;
d. la nature ou Tétendue de la re
paration due pour la rupture d’un
engagement international.
3. Les déclarations ci-dessus visées
pourront étre fabes purement et
simplement ou sous condition de ré-
ciprocité de la part de plusieurs ou
de certains Etats, ou pour un délai
déterminé.
4. Ces déclarations seront remises
au Secrétaire Général des Nations
Unies qui en transmettra copie aux
parties au présent Statut ainsi qu’au
Greffier de la Cour.
5. Les déclarations faites en appli-
cation de Farticle 36 du Statut de la
Cour Permanente de Justiee Interna
tionale pour une durée qui n’est pas
encore expirée seront considérées,
dans les rapports entra parties au pré
sent Statut, comme comportant accep-
tation de la juridiction obligatoire de
la Cour Internationale de Justiee pour
la durée restant å courir d’aprés ces
déclarations et conformément å leurs
tennes.
6. En cas de contestation sur le point
de savoir si la Cour est compétente, la
Cour décide.
Article 37.
Lorsqu’un traité ou une convention
en vigueur prévoit le renvoi å une
juridiction que devait instituer la So-
ciété des Nations ou å la Cour Perma
nente de Justiee Internationale, la
Cour Internationale de Justiee cons-
tituera cette juridiction entre les par
ties au présent Statut.
Article 38.
1. La Cour, dont la mission est de
régler conformément au droit inter
national les différends qui lui sont
soumis, applique:
a. les conventions internationales,
soit générales, soit spéciales, établis-
sant des régles expressément recon-
nues par les Etats en litige;
175
d) arten eller omfattningen av den
gottgörelse, som bör givas i fall av en
internationell förpliktelses åsidosät
tande.
3. Ovan avsedda förklaringar må
avgivas antingen utan villkor eller
under förutsättning av ömsesidighet
från flera eller vissa staters sida eller
för viss bestämd tid.
4. Dessa förklaringar skola depo
neras hos Förenta Nationernas ge
neralsekreterare, som har att tillställa
de till denna stadga anslutna staterna
och domstolens sekreterare avskrifter
därav.
5. Förklaringar, som avgivits jäm
likt artikel 36 i stadgan för den fasta
mellanfolkliga domstolen och som
ännu äro i kraft, skola i förhållanden
mellan de till denna stadga anslutna
staterna anses utgöra ett erkännande
av den internationella domstolens ob
ligatoriska behörighet för den tid för
klaringarna ännu skola gälla och i
enlighet med deras bestämmelser.
6. I händelse av meningsskiljak
tighet rörande domstolens behörighet,
tillkommer avgörandet domstolen.
Artikel 37.
Då en gällande traktat eller kon
vention föreskriver en saks hänskju-
tande till en av Nationernas förbund
upprättad domstol eller till den fasta
mellanfolkliga domstolen, skall i för
hållanden mellan de till denna stadga
anslutna staterna saken hänskjutas
till den internationella domstolen.
Artikel 38.
1. Domstolen, vars uppgift är att
i överensstämmelse med internatio
nell rätt avgöra sådana tvister, som
hänskjutas till densamma, skall till-
lämpa:
a) allmänna eller speciella inter
nationella överenskommelser, vilka
fastställa av de tvistande staterna ut
tryckligen erkända regler;
176
b. international custom, as evi-
dence of a general practice accepted
as law;
c. the general principles of law
recognized by civilized nations;
d. subject to the provisions of
Article 59, judicial decisions and the
teachings of the möst highly qualified
publicists of the various nations, as
subsidiary means for the determina-
tion of rules of law.
2. Tilis provision shall not preju-
dice the power of the Court to decide
a case
ex aequo et bono,
if the parties
agrée thereto.
CHAPTER lil.
PROCEDURE.
Article 39.
1. The official languages of the
Court shall be French and English. If
the parties agrée that the case shall
be conducted in French, the judgment
shall be delivered in French. If the
parties agrée that the case shall be
conducted in English, the judgment
shall be delivered in English.
2. In the absence of an agreement
as to which language shall be em-
ployed, each party may, in the plead-
ings, use the language which it pre-
fers; the decision of the Court shall
be given in French and English. In
this case the Court shall at the same
time determine which of the two texts
shall be considered as authoritative.
3. The Court shall. at the request
of any party, authorize a language
other thån French or English to be
used by that party.
Article 40.
1. Cases are brought before the
Court, as the case may be, either by
the notification of the special agree
ment or by a written application
addressed to the Registrar. In either
case the subject of the dispute and
the parties shall be indicated.
b. la coutume internationale comme
preuve d’une pratique générale accep-
tée comme étant le droit;
c. les principes généraux de droit
reconnus par les nations civilisées;
d. sous réserve de la disposition de
1’article 59, les décisions judiciaires et
la doctrine des publicistes les plus
qualifiés des différentes nations,
comme moyen auxiliaire de déter-
mination des régles de droit.
2. La présente disposition ne pörte
pas atteinte å la faculté pour la Cour,
si les parties sont d’accord, de stabler
ex aequo et bono.
CHAPITRE lil.
PROCEDURE.
Article 39.
1. Les langues officielles de la Cour
sont le francis et 1’anglais. Si les
parties sont d’accord pour que toute
la procédure ait lieu en francis, le
jugement sera prononcé en cette
langue. Si les parties sont d’accord
pour que toute la procédure ait lieu
en anglais, le jugement sera prononcé
en cette langue.
2. A défaut d’un accord fixant la
langue dont il sera fait usage, les
parties pourront employer pour les
plaidoiries celle des deux langues
qu’elles préféreront, et barret de la
Cour sera rendu en francais et en
anglais. En ce cas, la Cour désignera
en méme temps celui des deux textes
qui fera foi.
3. La Cour, å la demande de toute
partie, autorisera 1’emploi par cette
partie d’une langue autre que le fran
cis ou Fanglais.
Article 40.
1. Les affaires sont portées devant
la Cour, selon le cas, soit par notifica
tion du compromis, soit par une re-
quéte, adressées au Greffier; dans les
deux cas, l’objet du différend et les
parties doivent étre indiqués.
177
b) internationell sedvänja, utgöran
de bevis för en allmän praxis, god
tagen såsom gällande rätt;
c) allmänna, av de civiliserade fol
ken erkända rättsgrundsatser;
d) med förbehåll för bestämmel
sen i artikel 59 rättsliga avgöranden
och de olika ländernas mest sakkun
niga författares lärosatser, såsom
hjälpmedel för fastställande av gäl
lande rätt.
2. Detta stadgande skall icke in
skränka domstolens befogenhet att
avgöra ett mål ex aequo et bono, örn
parterna äro ense därom.
KAPITEL lil.
FÖRFARANDE.
Artikel 39.
1. Domstolens officiella språk äro
franska och engelska. Om parterna
äro ense örn att hela förfarandet skall
äga rum på franska, skall utslaget
avkunnas på detta språk. Om parter
na äro ense örn att hela förfarandet
skall äga rum på engelska, skall ut
slaget avkunnas på detta språk.
2. Har överenskommelse icke träf
fats rörande det språk, som skall an
vändas, kan envar av parterna för
utvecklande av sin talan använda det
av de båda språken, som parten fö
redrager, och domstolens utslag skall
avkunnas på franska och engelska. I
dylikt fall skall domstolen samtidigt
angiva, vilkendera av texterna skall
äga vitsord.
3. Domstolen skall på begäran av
part tillåta denna part att använda
annat språk än franska eller engelska.
Artikel 40.
1. Mål anhängiggöras vid domsto
len alltefter omständigheterna genom
meddelande örn skiljeavtal eller ge
nom ansökan, riktad till sekretera
ren. I båda fallen skola tvistens fö
remål och parterna i målet angivas.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.
13
178
2. The Registrar shall forthwith
communicate the application to all
concerned.
3. He shall also notify the Members
of the United Nations through the
Secretary-General, and also any other
states entitled to apper before the
Court.
Article 41.
1. The Court shall havé the power
to indicate, if it considers that cir-
cumstances so require, any provisional
measures which ought to be taken to
preserve the respective rights of
either party.
2. Pending the final decision, no-
tice of the measures suggested shall
forthwith be given to the parties and
to the Security Council.
Article 42.
1. The parties shall be represented
by agents.
2. They may havé the assistance
of counsel or advocates before the
Court.
3. The agents, counsel, and advo
cates of parties before the Court shall
enjoy the privileges and immunities
necessary to the independent exercise
of their duties.
Article 43.
1. The procedure shall consist of
two parts: written and oral.
2. The written proceedings shall
consist of the communication to the
Court and to the parties of memorials,
counter-memorials and, if necessary,
replies; also all papers and documents
in support.
3. These Communications shall be
made through the Registrar, in the
order and within the time fixed by
the Court.
4. A certified copy of every do-
cument produced by one party shall
be communicated to the other party.
5. The oral proceedings shall con
sist of the hearing by the Court of
witnesses, experts, agents, counsel,
and advocates.
2. Le Greffier donne immédiate-
ment communication de la requéte å
tous intéressés.
3. Il en informe également les Mem-
bres des Nations Unies pär 1’entremise
du Secrétaire Général, ainsi que les
autres Etats admis å ester en justiee
devant la Cour.
Article 41.
1. La Cour a le pouvoir d’indiquer,
si elle estime que les circonstances
1’exigent, quelles mesures conserva-
toires du droit de chacun doivent étre
prises å titre provisoire.
2. En attendant 1’arrét définitif,
1’indication de ees mesures est immé-
diatement notifiée aux parties et au
Conseil de Sécurité.
Article 42.
1. Les parties sont représentées pär
des agents.
2. Elles peuvent se faire assister
devant la Cour par des conseils ou
des avocats.
3. Les agents, conseils et avocats
des parties devant la Cour jouiront
des privileges et immunités nécessaires
å 1’exercice indépendant de leurs fonc-
tions.
Article 43.
1. La procédure a deux phases:
1’une écrite, l’autre orale.
2. La procédure écrite comprend la
communication å juge et å partie des
mémoires, des contre-mémoires, et
éventuellement, des répliques, ainsi
que de toute piéce et document å
l’appui.
3. La communication se fait pär
1’entremise du Greffier dans l’ordre et
les délais déterminés par la Cour.
4. Toute piéce produite par 1’une
des parties (loit étre communiquée å
l’autre en copie certifiée conforme.
5. La procédure orale consiste dans
1’audition par la Cour des témoins,
experts, agents, conseils et avocats.
179
2. Sekreteraren skall omedelbart
underrätta alla vederbörande om an
sökningen.
3. Han skall likaledes därom un
derrätta Förenta Nationernas med
lemmar genom generalsekreteraren
ävensom varje annan stat, som är
berättigad att uppträda inför dom
stolen.
Artikel 41.
1. Domstolen äger, örn den anser
omständigheterna så fordra, angiva,
vilka provisoriska förebyggande åt
gärder som böra vidtagas för tillva
ratagande av vardera partens rättig
heter.
2. I avvaktan på det slutliga utsla
get skall meddelande örn de angivna
åtgärderna omedelbart tillställas par
terna och säkerhetsrådet.
Artikel 42.
1. Partenia företrädas av ombud.
2. De må inför domsolen biträdas
av rådgivare eller advokater.
3. Ombud, rådgivare och advoka
ter åt parter inför domstolen skola
åtnjuta de privilegier och immunite
ter, som erfordras för ett oberoende
utövande av deras uppgifter.
Artikel 43.
1. Förfarandet består av två delar,
en skriftlig och en muntlig.
2. Det skriftliga förfarandet inne
fattar delgivning till domstolen och
parter av inlagor, motinlagor och
eventuellt svarsinlagor, ävensom till
hörande aktstycken och handlingar.
3. Delgivningen äger rum genom
sekreterarens förmedling i den ord
ning och inom de tidsfrister, som
fastställas av domstolen.
4. Varje av part ingiven handling
skall delgivas den andra parten i be
styrkt avskrift.
5. Det muntliga förfarandet består
i hörandet inför domstolen av vitt
nen, {sakkunniga, ombud, rådgivare
och advokater.
180
Artide 44.
1. For the service of all notices
upon persons other thån the agents,
counsel, and advocates, the Court
shall apply direct to the govemment
of the state upon whose territory the
notice has to be served.
2. The same provision shall apply
whenever steps are to be taken to pro-
cure evidence on the spot.
Article 45.
The hearing shall be under the
control of the President or, if he is
unable to preside, of the Vice-Presi-
dent; if neither is ahle to preside, the
senior judge present shall preside.
Article 46.
The hearing in Court shall be pub
lic, unless the Court shall decide
otherwise, or unless the parties de
mand that the public be not admitted.
Article 47.
1. Minu tes shall be made at each
hearing and signed by the Registrar
and the President.
2. These minutes alone shall be
authentic.
Article 48.
The Court shall make orders for
the conduct of the case, shall decide
the form and time in which each
party must conclude its arguments,
and make all arrangements connected
with the takäng of evidence.
Article 49.
The Court may, even before the
hearing begins, call upon the agents
to produce any document or to supply
any explanations. Formal note shall
be taken of any refusal.
Article 50.
The Court may, at any time, entrust
any individual, body, bureau, com-
Article 44.
1. Pour toute notification å faire å
d’autres personnes que les agents,
conseils et avocats, la Cour s’adresse
directement au.gouvernement de l’Etat
sur le territoire duquel la notification
doit produire effet.
2. Il en est de méme s’il s’agit de
faire procéder sur place å 1’établisse-
ment de tous moyens de preuve.
Article 45.
Les débats sont dirigés par le Pre
sident et, å défaut de celui-ci, par le
Vice-Président; en cas d’empéchement,
par le plus ancien des juges présents.
Article 46.
L’audience est publique, å moms
qu’il n’en soit autrement décidé par la
Cour ou que les deux parties ne de-
mandent que le public ne soit pas
admis.
Article 47.
1. Il est tenu de chaque audience
un procés-verbal signé par le Greffier
et le Président.
2. Ce procés-verbal a seul caractére
authentique.
Article 48.
La Cour rend des ordonnances pour
la direction du procés, la détermina-
tion des formes et délais dans lesquels
chaque partie doit finalement con-
clure; elle prend toutes les mesures
que comporte 1’administration des
preuves.
Article 49.
La Cour peut, méme avant tout
débat, demander aux agents de pro
duire tout document et de fournir
toutes explications. En cas de refus,
elle en prend aete.
Article 50.
A tout moment, la Cour peut confier
une enquéte ou une expertise å toute
181
1. För ali delgivning till andra
personer än ombud, rådgivare och
advokater hänvänder sig domstolen
direkt till den stats regering, inom
vars område delgivningen skall äga
rum.
2. Detsamma gäller, när fråga är
om att på platsen upptaga bevisning.
Artikel 44.
Artikel 45.
De muntliga förhandlingarna ledas
av presidenten och vid förfall för
denne av vicepresidenten, eller, örn
båda äro förhindrade, av den äldste
närvarande ledamoten.
Artikel 46.
Domstolens sammanträden äro of
fentliga, för så vitt icke annorlunda
bestämmes av domstolen, eller båda
parterna begära, att allmänheten icke
skall äga tillträde.
Artikel 47.
1. över varje sammanträde skall
föras protokoll, som undertecknas av
sekreteraren och presidenten.
2. Endast dessa protokoll äro au
tentiska.
Artikel 48.
Domstolen fastställer föreskrifter
för processens förande, bestämmer
den form och de tidsfrister, inom vil
ka vardera parten har att slutföra sin
talan, och vidtager alla åtgärder, som
påkallas för upptagande av bevisning.
Artikel 49.
Domstolen äger, även före de munt
liga förhandlingarna, anmoda ombu
den att förete visst aktstycke eller
lämna viss förklaring. I händelse av
vägran tager domstolen detta till pro
tokollet.
Artikel 50.
Domstolen äger när som helst åt
vilken person, korporation, byrå,
182
mission, or other organization that
it may select, with the task of cann
ing out an enquiry or giving an expert
opinion.
Articie 51.
During the hearing any relevant
questions are to be put to the wit-
nesses and experts under the condi-
tions laid down by the Court in the
rules of procedure referred to in
Articie 30.
Articie 52.
After tile Court has received the
proofs and evidence whitin the time
specified for the purpose, it may
refuse to accept any further oral or
written evidence that one party may
desire to present unless the other side
concents.
Articie 53.
1. Whenever one of the parties
does not appear before the Court, or
fails to defend its case, the other
party may call upon the Court to
decide in favor of its claim.
2. The Court must, before doing
so, satisfy itself, not only that it lias
jurisdiction in accordance with Ar
tides 36 and 37, but also that the
claim is well founded in fact and
law.
Articie 54.
1. When, subject to the control of
the Court, the agents, counsel, and
advocates havé completed their pre
sentation of the case, the President
shall declare the hearing closed.
2. The Court shall withdraw to
consider the judgment.
3. The deliberations of the Court
shall take place in private and remain
secret.
Articie 55.
1. All questions shall be decided
by a majority of the judges present.
2. In the event of an equality of
votes, the President or the judge who
acts in his place shall havé a casling
vote.
personne, corps, bureau, commission
ou organe de son choix.
Articie 51.
Au cours des débats, toutes ques
tions utiles sont posées aux témoins
et experts dans les conditions que
fixera la Cour dans le réglement visé
å 1’article 30.
Articie 52.
Apres avoir re<;u les preuves et
témoignages dans les délais déterminés
par elle, la Cour peut écarter toutes
dépositions ou documents nouveaux
qu’une des parties voudrait lui pre
senter sans 1’assentiment de l’autre.
Articie 53.
1. Lorsqu’une des parties ne se pré-
sente pas, ou s’abstient de faire valoir
ses moyens, l’autre partie peut de
mander å la Cour de lui adjuger ses
conclusions.
2. La Cour, avant d’y faire droit,
doit s’assurer non seulement quille
a compétence aux termes des artides
36 et 37, mais que les conclusions sont
fondées en fait et en droit.
Articie 54.
1. Quand les agents, conseils et
avocats ont fait valoir, sous le con-
tröle de la Cour, tous les moyens
qu’ils nugent utiles, le Président pro-
nonce la clöture des débats.
2. La Cour se retire en Chambre du
Conseil pour délibérer.
3. Les délibérations de la Cour sont
et restent secrétes.
Articie 55.
1. Les décisions de la Cour sont
prises å la majorité des juges presents.
2. En cas de partage des voix, la
voix du Président ou de celui qui le
remplace est prépondérante.
kommission eller organisation den än
må därtill utse, uppdraga att utföra
en undersökning eller avgiva ett sak
kunnigutlåtande.
Artikel 51.
Under den muntliga förhandlingen
riktas till vittnen och sakkunniga al
la erforderliga frågor i den ordning,
som av domstolen fastställts i det i
artikel 30 omförmälda reglementet.
Artikel 52.
Sedan bevisning och vittnesmål av
givits inom därför fastställda tidsfris
ter, äger domstolen avvisa all ny
muntlig eller skriftlig bevisning, som
endera parten skulle önska framläg
ga utan den andres samtycke.
Artikel 53.
1. Därest endera parten icke instäl
ler sig eller underlåter att utveckla
sin talan, må den andra parten begä
ra, att domstolen skall avgöra tvis
ten till hans förmån.
2. Innan domstolen lämnar sitt
bifall härtill, skall den övertyga sig,
icke blott örn att den är behörig i
enlighet med artiklarna 36 och 37,
utan även örn att yrkandena äro så
väl sakligt som rättsligt grundade.
Artikel 54.
1. Sedan ombud, rådgivare och
advokater under domstolens kontroll
framlagt alla de skäl och bevis, som
de önska anföra, förklarar presiden
ten förhandlingarna avslutade.
2. Domstolen drager sig tillbaka
för överläggning.
3. Domstolens överläggningar äro
och förbliva hemliga.
Artikel 55.
1. Domstolens beslut fattas av
närvarande domare medelst röstöver
vikt.
2. I fall av lika röstetal har pre
sidenten eller hans ställföreträdare
utslagsröst.
IM
Article 56.
1. The judgment shall State the
reasons on which it is based.
2. It shall contain the names of
the judges who havé taken part in
the decision.
Article 57.
If the judgment does not represent
in whole or in part the unanimous
opinion of the judges, any judge shall
be entitled to deliver a separate
opinion.
Article 58.
The judgment shall be signed by
the President and by the Registrar. It
shall be read in open court, due
notice having been given to the agents.
Article 59.
The decision of the Court has no
binding force except betwreen the
parties and in respect of that partic-
ular case.
Article 60.
The judgment is final and without
appeal. In the event of dispute as to
the meaning or scope of the judment,
the Court shall construe it upon the
request of any party.
Article 61.
1. An application for revision of a
judgment may be made only when it
is based upon the discovery of some
fact of such a nature as to be a de-
cisive factor, which fact was, when
the judgment was given, unknown to
the Court aud also to the party claim-
ing revision, always provided that
such ignorance was not due to neg-
ligence.
Article 56.
1. L’arrét est motivé.
2. Il mentionne les norns des juges
qui y ont pris part.
Article 57.
Si l’arrét n’exprime pas en tout ou
en partie 1’opinion unanime des juges,
tout juge aura le droit d’y joindre
1’exposé de son opinion individuelle.
Article 58.
L’arrét est signé par le Président et
par le Greffier. Il est lu en séance pub-
lique, les agents dument prévenus.
Article 59.
La décision de la Cour mest obliga-
toire que pour les parties en litige et
dans le cas qui a été décidé.
Article 60.
L’arrét est définitif et sans recours.
En cas de contestation sur le sens et
la portée de 1’arrét, il appartient å la
Cour de 1’interpréter, å la demande de
toute partie.
Article 61.
1. La revision de 1’arrét ne peut
étre éventuellement demandée å la
Cour qu’en raison de la découverte
d’un fait de nature å exercer une in-
fluence décisive et qui, avant le pro-
noncé de l’arrét, était inconnu de la
Cour et de la partie qui demande la
revision, sans qu’il y ait, de sa part,
taute å 1’ignorer.
2. The proceedings for revision 2. La procédure de revision s'ouvre
shall be opened by a judment of the par un arrét de la Cour consta-
Court expressly recording the exist- tant expressément 1’existence du fait
ence of the new fact, recognizing that nouveau, lui reconnaissant les carac-
it has such a character as to lay the téres qui donnent ouverture å la revi-
case open to revision, and declaring sion, et déclarant de ce chef la de
filé application admissible on this mande recevable.
ground.
Artikel 56.
1. Utslaget skall motiveras.
2. Det skall angiva namnen å de
domare, som deltagit i beslutet.
Artikel 57.
Om utslaget helt eller delvis icke
uttrycker en enhällig mening bland
domarna, är envar av domarna be
rättigad att vid utslaget foga en redo
görelse för sin särskilda mening.
Artikel 58.
Utslaget undertecknas av presiden
ten och av sekreteraren. Det skall
uppläsas vid offentligt sammanträde,
sedan parternas ombud vederbörligen
underrättats.
Artikel 59.
Domstolens beslut är bindande en
dast för de tvistande partenia och i
fråga om det mål, som avdömts.
Artikel 60.
Utslaget är slutgiltigt och kan icke
överklagas. I händelse av tvist röran
de utslagets innebörd och räckvidd,
tillkommer det domstolen att nå
framställning av part tolka detsamma.
Artikel 61.
1. Framställning örn ändring av
utslaget kan sedermera göras till dom
stolen, endast om den grundas på
upptäckten av en ny omständighet,
som är ägnad att utöva ett avgöran
de inflytande och som före utslagets
avkunnande var okänd för domsto
len och för den part, som begär änd
ring, under förutsättning att denna
okunnighet icke kan läggas parten till
last.
2. Ändringsförfarandet inledes ge
nom ett beslut av domstolen, vari ut
tryckligen fastställes, att en ny om
ständighet föreligger, att densamma
är av beskaffenhet att kunna giva an
ledning till ändring samt att på denna
grund framställningen kan upptagas
till prövning.
3. The Court may require previous
compliance with the terms of the
judgment before it admits proceed-
ings in revision.
4. The application for revision
must be made at latest within six
months of the discovery of the new
fact.
5. No application for revision may
be made after the lapse of ten years
from the date of the judgment.
Article 62.
1. Should a stafe consider that it
has an interest of a legal nature which
may be affected by the decision in
the case, it may submit a request to
the Court to be permitted to inter-
vene.
2. It shall be for the Court to de-
cide upon this request.
Article 63.
1. Whenever the construction of a
convention to which states other thån
those concerned in the case are par
tus is in question, the Registrar shall
notify all such states forthwith.
2. Every
State
so notified has the
right to intervene in the proceedings;
but if it uses this right, the construc
tion given by the judgment will be
equally binding upon it.
Article 64.
Unless otherwise decided by the
Court, each party shall bear its own
costs.
CHAPTER IV.
ADVISORY OPINIONS.
Article 65.
1. The Court may give an advisory
opinion on any legal question at the
request of whatever body may be
authorized by or in accordance with
the Charter of the United Nations to
make such a request.
3. La Cour peut subordonner l’ou-
verture de la procédure en revision å
1’exécution préalable de 1’arrét.
4. La demande en revision devra
étre formée au plus färd dans le délai
de six mois apres la découverte du fait
nouveau.
5. Aucune demande de revision ne
pourra étre formée apres 1’expiration
d un délai de dix ans å dater de
1’arrét.
Article 62.
1. Lorsqu’un Etat estime que, dans
un différend, un intérét d’ordre juri-
dique est pour lui en cause, il peut
adresser å la Cour une requéte, å fin
d’intervention.
2. La Cour décide.
Article 63.
1. Lorsqu’il s’agit de Tinterprétation
d’une convention å laquelle ont parti-
cipé d’autres Etats que les parties en
litige, le Greffier les avertit sans délai.
2. Chacun d’eux a le droit d’inter-
venir au procés, et s’il exerce cette
faculté, 1’interprétation contenue dans
la sentence est également obligatoire
å son égard.
Article 64.
S’il n’en est autrement décidé par la
Cour, chaque partie supporte ses frais
de procédure.
CHAPITRE IV.
AVIS CONSULTATIFS
Article 65.
1. La Cour peut donner un avis con-
sultatif sur toute question juridique, å
la demande de tout organe ou institu
tion qui aura été autorisé par la
Charte des Nations Unies ou confor-
mément å.ses dispositions, å demander
cet avis.
187
3. Domstolen äger göra ändrings-
förfarandets inledande beroende av
att utslaget först verkställes.
4. Framställning örn ändring skall
ingivas senast sex månader efter upp
täckten av den nya omständigheten.
5. Framställning örn ändring må
icke ingivas efter utgången av tio år
från dagen för utslaget.
Artikel 62.
1. Därest en stat finner, att en
tvist berör ett densamma tillkomman
de rättsligt intresse, äger den hos
domstolen begära att få uppträda så
som mellankommande part.
2. Det tillkommer domstolen att
besluta om denna begäran.
Artikel 63.
1. När fråga är örn tolkning av
en överenskommelse, i vilken andra
stater än de tvistande parterna tagit
del, underrättar sekreteraren oför
dröjligen sagda stater.
2. Envar av dessa har rätt att upp
träda såsom mellankommande part,
och, om den begagnar sig av denna
rätt, är den tolkning utslaget innehål
ler bindande även för dess vidkom
mande.
Artikel 64.
Örn annorlunda ej bestämmes av
domstolen, skall varje part bestrida
sina rättegångskostnader.
KAPITEL IV.
RÅDGIVANDE YTTRANDEN.
Artikel 65.
1. Domstolen må avgiva rådgivan
de yttrande i varje rättsfråga på be
gäran av varje sammanslutning, som
genom eller i överensstämmelse med
Förenta Nationernas stadga bemyndi
gas att framställa dylik begäran.
188
2. Questions upon which the ad-
visory opinion of the Court is asked
shall be laid before the Court by
means of a written request containing
an exact statement of the question
upon which an opinion is required,
and accompanied by all documents
likely to throw light upon the ques
tion.
Artide 66.
1. The Registrar shall forthwith
give notice of the request for an ad-
visory opinion to all states entitled
to appear before the Court.
2. The Registrar shall also, by
means of a special and direct com-
munication, notify any State entitled
to appear before the Court or inter
national organization considered by
the Court, or, should it not be sitting,
by the President, as likely to be ahle
to furnish information on the ques
tion, that the Court will be prepared
to receive, within a time limit to be
fixed by the President, written state-
ments, or to hear, at a public sitting
to be held for the purpose, oral state-
ments relating to the question.
3. Should any such State entitled
to appear before the Court havé failed
to receive the special communication
referred to in paragraph 2 of this Ar
tide, such stafe may express a desire
to submit a written statement or to
be heard; and the Court will decide.
4. States and orginizations having
presented written or oral statements
or both shall be permitted to com-
ment on the statements made by
other states or organizations in the
form, to the extent, and within the
time limits which the Court, or,
should it not be sitting, the President,
shall decide in each particular case.
Accordingly, the Registrar shall in
due time communicate any such writ
ten statements to states and organiza
tions having submitted similar state
ments.
2. Les questions sur lesquelles l avis
consultatif de la Cour est demandé
sont exposées å la Cour par une re-
quéte écrite qui formule, en tennes
précis, la question sur laquelle l’avis
de la Cour est demandé. Il y est joint
tout document pouvant servir å élu-
cider la question.
Artide 66.
1. Le Greffier notifie immédiatement
la requéte demandant Lavis consul
tatif å tous les Etats admis å ester en
.justiee devant la Cour.
2. En outre, å tout Etat admis å
ester devant la Cour et å toute orga
nisation internationale jugés, par la
Cour ou par le Président si elle ne
siége pas, susceptibles de foumir des
renseignements sur la question, le
Greffier fait connaitre, par communi
cation spéciale et direete, que la Cour
est disposée ä recevoir des exposés
écrits dans un délai å fixer par le
Président, ou å entendre des exposés
oraux au cours d’une audience pu-
blique tenue å cet effet.
3. Si un de ees Etats, fayant pas
été l’objet de la communication spé
ciale visée au paragraphe 2 du présent
artide, exprime le désir de soumet-
tre un exposé écrit ou d’étre entendu,
la Cour statue.
4. Les Etats ou organisations qui
ont présenté des exposés écrits ou
oraux sont admis å discuter les ex
posés fahs pär d‘autres Etats et orga
nisations dans les formes, mesures et
délais fixés, dans chaque cas d’espéce,
par la Cour ou, si elle ne siége pas,
par le Président. A cet effet, le Greffier
communique, en temps voulu, les ex
posés écrits aux Etats ou organisa
tions qui en ont eux-mémes présenté.
2. De frågor, rörande vilka dom
stolens rådgivande yttrande begäres,
skola framställas till domstolen me
delst en skriftlig ansökan, som skall
noggrant angiva den fråga, rörande
vilken yttrande begäres, och åtföljas
av alla aktstycken, som kunna tjäna
till att belysa frågan.
Artikel 66.
1. Sekreteraren skall omedelbart
om ansökningen örn rådgivande ytt
rande underrätta alla stater, som äro
berättigade att uppträda inför dom
stolen.
2. Dessutom skall sekreteraren ge
nom särskilt och direkt meddelande
underrätta varje stat, som är berätti
gad att uppträda inför domstolen, och
varje internationell organisation, vil
ken av domstolen eller mellan ses
sionerna av presidenten anses kunna
lämna upplysningar i frågan, örn att
domstolen är beredd att mottaga
skriftliga inlagor inom en tidsfrist,
som bestämmes av presidenten, eller
att höra muntliga framställningar i
frågan under ett för ändamålet hål
let offentligt sammanträde.
3. Om någon dylik stat, som icke
erhållit det särskilda meddelande, som
avses i moment 2 av denna artikel,
uttrycker en önskan om att få ingiva
en skriftlig inlaga eller att bliva hörd,
besluter domstolen härom.
4. De stater och organisationer,
som avgivit skriftliga eller muntliga
inlagor, äga att yttra sig om av andra
stater eller organisationer avgivna
inlagor i den ordning och omfattning
samt inom de tidsfrister, som i varje
särskilt fall bestämmas av domstolen
eller mellan sessionerna av presiden
ten. I sådant syfte skola skriftliga in
lagor av sekreteraren i god tid delgi
vas stater och organisationer, som
själva avgivit sådana.
190
The Court shall deliver its advisory
opinions in open court, notice havin#
been given to the Secretary-General
and to the representatives of Members
of the United Nations, of other states
and of international organizations
immediately concerned.
Artide 67.
Article 68.
In the exercise of its advisory func-
tions the Court shall further be gui
ded by the provisions of the present
Statute winch apply in contentious
cases to the extent to winch it rec-
ognizes them to be applicable.
CHAPTER V.
AMENDMENT.
Article 69.
Amendments to the present Statute
shall be effected by the same proce
dur as is provided by the Charter of
the United Nations for amendments
to that Charter, subject however to
any provisions which the General As-
sembly upon recommendation of the
Security Council may adopt concern-
ing the participation of States which
are parties to the present Statute but
are not Members of the United Na
tions.
Article 70.
The Court shall havé power to
propose such amendments to the pres
ent Statute as it may deem necessa-
ry, through written Communications
to the Secretary-General, for consider-
ation in conformity with the provi
sions of Article 69.
Article 67.
La Cour prononcera ses avis con-
sultatifs en audience publique, le Sec-
rétaire Général et les représentants des
Membres des Nations Unies, des autres
Etats et des organiastions internatio-
nales directement intéressés étant
prévenus.
Article 68.
Dans 1’exercice de ses attributions
consultatives, la Cours s’inspirera en
outre des dispositions du présent Sta
tut qui s’appliquent en matiére con-
tentieuse, dans la mesure ou elle les
reconnaitra applicables.
CHAPITRE V.
AMENDEMENTS.
Article 69.
Les amendements au présent Statut
seront effectués par la méme procé-
dure que celle prévue pour les amen
dements å la Chane des Nations
Unies, sous réserve des dispositions
qu’adopterait 1’Assemblée Générale,
sur la recommandation du Conseil de
Sécurité, pour régler la participation
å cede procédure des Etats qui, tout
en ayant accepté le présent Statut de
la Cour, ne sont pas Membres des Na
tions Unies.
Article 70.
La Cour pourra proposer les amen
dements quille jugera nécessaire
d’apporter au présent Statut, par la
voie de Communications écrites adres-
sées au Secrétaire Général, aux fins
d’examen conformément aux disposi
tions de 1’article 69.
Artikel 67.
Domstolen skall avgiva sina råd
givande yttranden vid offentligt sam
manträde, sedan generalsekreteraren
och ombuden för de medlemmar av
Förenta Nationerna, för de andra sta
ter och för de internationella orga
nisationer, som direkt beröras, blivit
hnderrättadte.
Artikel 68.
Vid utövandet av sina rådgivande
befogenheter skall domstolen dess
utom följa de bestämmelser i denna
stadga, som äga tillämpning i tviste
mål, i den mån den anser dem till
lämpliga.
KAPITEL V.
ÄNDRINGAR.
Artikel 69.
Ändringar av denna stadga skola
företagas i den ordning, som före-
skrives i Förenta Nationernas stadga
beträffande ändringar av sistnämnda
stadga, med förbehåll för de bestäm
melser, som generalförsamlingen på
tillstyrkan av säkerhetsrådet må an
taga angående deltagande av stater,
vilka äro anslutna till denna stadga
men icke äro medlemmar av Förenta
Nationerna.
Artikel 70.
Domstolen äger att genom skriftlig
hänvändelse till generalsekreteraren
för prövning enligt föreskrifterna i
artikel 69 föreslå sådana ändringar i
denna stadga, som den må anse er
forderliga.