Prop. 1946:198

('angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

1

Nr 198.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående bemyndigande

att försälja viss kronan tillhörig fast egendom; given Stockholms slott den 8 mars 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bi­ falla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, G^jöres, E^rlander, D^anielson, V^ougt, M^yrdal, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter förslag till bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom och anför därvid följande.

I anledning av proposition nr 54 medgav 1945 års riksdag (jordbruksutsk. uti. nr 7, riksdagens skriv, nr 78), att Kungl. Majit finge under budgetåret 1945/46 utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta örn försälj­ ning av kronan tillhörig fast egendom, såframt taxeringsvärdet å egendo­ men uppginge till högst 25 000 kronor, eller, där taxeringsvärde icke vore åsatt, det vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet uppginge till högst nämnda belopp. Kungl. Majit ägde därvid att i huvudsaklig överensstämmel­ se med av mig vid anmälan av propositionen angivna riktlinjer föreskriva de former och villkor, under vilka försäljningarna skulle äga rum. Där så fun-

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 198.

1

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

nes lämpligt, skulle Kungl. Majit ha befogenhet att åt central förvaltnings­ myndighet överlämna beslutanderätten rörande försäljning av egendom, vars taxerings- eller uppskattningsvärde icke överstege 20 000 kronor.

Vidare förklarade riksdagen, att vad sålunda medgivits rörande försäljning av kronan tillhörig fast egendom skulle gälla jämväl beträffande byte samt upplåtelse under åborätt och tomträtt av sådan egendom, ävensom beträf­ fande avstående utan ersättning av kronomark, som kunde erfordras till järn­ väg eller allmän väg. Rätten att besluta om dylikt avstående finge dock av Kungl. Majit överlämnas till central förvaltningsmyndighet endast i avseende å obebyggt område av högst 5 hektars yta eller 2 000 kronors värde.

Genom cirkulär till statsmyndigheterna den 16 mars 1945 (nr 107) har Kungl. Majit till kännedom meddelat vad riksdagen sålunda beslutat.

Befogenheten att, med viss begränsning beträffande egendomens värde, åt central förvaltningsmyndighet överlämna försäljningsrätten har Kungl. Majit tagit i anspråk genom försäljningsbemyndiganden för telegrafstyrelsen, järn­ vägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Genom beslut den 16 mars 1945 har Kungl. Majit bemyndigat nämnda affärs- verksstyrelser, envar i vad angår dess ämbetsområde, samt väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen i avseende å styrelsens förrådsfond att under budgetåret 1945/46 försälja eller byta under deras förvaltning stående fastigheter, vilkas taxerings- eller uppskattningsvärden icke överstiga 20 000 kronor.

Kungl. Majit har för dessa bemyndiganden meddelat följande föreskrifter, att i huvudsak lända till efterrättelse vid försäljningarna.

Försäljning må endast ske av fastighet, som prövas icke vidare vara er­ forderlig för vederbörande verks behov. Finnes med hänsyn till fastighetens läge och beskaffenhet eller eljest sannolikt, att annan statlig myndighet kan hava behov av densamma, skall före försäljningsfrågans avgörande samråd med denna myndighet äga rum.

Från försäljningsmedgivandet undantagas fastigheter, vilka äro avsedda att i huvudsak användas för jordbruksändamål.

I syfte att tillgodose såväl statens som samtliga eventuella spekulanters in­ tressen bör försäljning normalt ske å offentlig auktion, som blivit på betryg­ gande sätt kungjord. Om tillfredsställande pris därvid icke uppnås, äger myn­ digheten utbjuda fastigheten under hand, exempelvis genom annonser i pres­ sen och genom förhandlingar med olika spekulanter. Därvid bör dock alltid tillfälle beredas den, som avgivit högsta budet vid auktionen, att inkomma med nytt bud, förutsatt att hans solvens är tillfredsställande.

Där med hänsyn till det ändamål, för vilket den till försäljning ifrågasatta fastigheten är avsedd att användas, eller andra särskilda förhållanden för­ säljning i nyss angiven ordning skulle ur vederbörande verks affärssynpunk­ ter eller eljest befinnas mindre ändamålsenlig, må försäljning ske i annan ordning, som verkets styrelse kan finna lämplig. Ifrågasatta försäljningar böra emellertid på ett betryggande sätt offentliggöras, därvid formerna för offentliggörandet må anpassas efter vad som kan befinnas lämpligt under olika förhållanden.

Vid försäljning bör tillses, att köpeskillingen blir så fördelaktig för staten som möjligt och i varje fall icke understiger det värde, som egendomen kan anses hava. Därest vid avhändelse av mark för jämvägsändamål eller för all­

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

3

män väg fråga uppkommer örn att ersättningen skall nedsättas under nämn­ da värde eller helt slopas, skall ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning. Vid försäljning till bostadsegnahem må köpeskillingen fastställas i anslutning till de försäljningsvillkor, som gälla för statens egnahemsorganisation.

Beträffande köpeskillingens erläggande äger vederbörande styrelse utan eftersättande av kronans rätt och skäliga anspråk på säkerhet besluta efter vad i vax-je särskilt fall prövas lämpligt.

På sätt vid utverkande av försäljningsbemyndigandet har förutsatts skall riksdagen årligen erhålla en redogörelse för de försäljningar, som med stöd av bemyndigandet verkställts under närmast föregående kalenderår. I så­ dant syfte ha upprättats sammanställningar departementsvis över de under kalenderåret 1945 försålda fastigheterna. Dessa sammanställningar torde få överlämnas till vederbörande riksdagsutskott.

I avseende å försäljningsbemyndigandet för nästa budgetår får jag anmäla en framställning av järnvägsstyrelsen, åsyftande viss vidgning av det åt Kungl. Maj :t lämnade bemyndigandet.

I skrivelse den 8 februari 1946 har järnvägsstyrelsen anhållit, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen en höjning av värdegränsen för det ål Kungl. Maj:t givna försäljningsbemyndigandet från nuvarande 25 000 kronor till 50 000 kronor. Samtidigt borde Kungl. Maj:ts befogenhet att åt central förvalt­ ningsmyndighet överlämna beslutanderätten rörande försäljning av kronan tillhörig fast egendom vidgas, varvid för järnvägsstyrelsens vidkommande syn­ tes lämpligt att gränsen droges vid egendomar med ett taxerings- eller upp- skattningsvärde av 40 000 kronor.

Järnvägsstyrelsen ifrågasätter örn icke en utsträckning av sagda bemyn­ digande kunde tillämpas redan före ingången av budgetåret 1946/47.

I detta sammanhang har jag vidare att anmäla en till socialdepartementet inkommen framställning från statens byggnadslånebyrå rörande den av stat­ liga m. fl. myndigheter bedrivna markförsäljningspolitiken.

Inledningsvis må i korthet erinras om de regler, som för närvarande gälla beträffande prissättningen vid fastighetsförsäljningar med stöd av föreva­ rande bemyndigande. Dessa regler underställdes riksdagen år 1942, då ett generellt försäljningsbemyndigande av detta slag första gången utverkades

(prop. nr 241; skriv, nr 388). Beträffande formerna och villkoren vid fastig-

hetsförsäljningama förutsattes vid bemyndigandet att bland annat följande allmänna riktlinjer skulle tillämpas (se nyssnämnda prop. sid. 50 ff.).

Sättet för försäljningen bör vara sådant, att det behörigen tillgodoser både statens och alla eventuella spekulanters intressen. Såsom riksräkenskaps- verket anfört, synes försäljning på offentlig auktion, som blivit på betryg­ gande sätt kungjord, böra vara det förfarande, som i första hand kommer i fråga. Örn icke tillfredsställande pris därvid uppnås, bör myndigheten äga utbjuda fastigheten under hand, exempelvis genom annonser i pressen och genom förhandlingar med olika spekulanter. Dock bör alltid den, som avgivit högsta hudet vid auktionen, beredas tillfälle att inkomma med nytt bud, för- såvilt hans solvens är tillfredsställande I likhet med riksräkenskapsverket

4

Kungl. Majlis proposition nr 198.

anser jag önskvärdheten av ett i första hand formbundet förfarande icke böra hindra att i undantagsfall tillämpas ett enklare förfarande, exempelvis vid avyttring av smärre områden av helt ringa värde.

Myndigheterna böra tillse, att försäljningarna i prishänseende bli så fördel­ aktiga för staten som möjligt, och försäljning till underpris bör icke få äga rum. Principen om full affärsmässighet bör sålunda gälla för försäljningarna. Undantag härifrån torde i huvudsak få göras endast vid avhändelser av mark för vissa i det föregående angivna expropriationsändamål —• anläggande av järnväg eller allmän väg, där ersättningen liksom för närvarande bör kunna få nedsättas efter vad som befinnes skäligt eller helt slopas — samt vid möj­ ligen förekommande försäljningar för egnahemsändamål och för komplette­ ring av ofullständiga jordbruk.

I skrivelse den 15 juni 1945 har byggnadslånebyrån anmärkt på att vissa myndigheter, vilka förvalta kronan och kyrkan samt Uppsala universitet till­ hörig jord, vid försäljning och värdering av mark tillämpade principer, som icke stöde i överensstämmelse med statsmakternas intresse av att underlätta bostadsproduktionen och förhindra stegring av hyresnivån.

Byggnadslånebyrån erinrar i skrivelsen om att riktlinjerna för prissättning å tomtmark, avsedd för bostadsbyggande under statens finansiella medverkan, uppdragits i Kungl. Maj:ts proposition nr 251 till 1941 års riksdag. Härvid ut­ talade sig chefen för socialdepartementet i princip för en tomtprisnivå högst motsvarande den år 1935 gällande nivån.

Beträffande tillämpningen av de sålunda uppdragna riktlinjerna anför bygg­ nadslånebyrån följande.

De sålunda uppdragna riktlinjerna för prissättning å tomtmark ha varit bestämmande för statens byggnadslånebyrå vid de tomtmarksvärderingar byrån haft att företaga i samband med prövning av ansökningar örn tertiärlån och tilläggslån. Byråns erfarenheter låta emellertid förmoda, att vissa av de myn­ digheter, vilka förvalta kronan och kyrkan tillhörig jord, vid markförsälj­ ningar betingat sig högre priser än den år 1935 gällande tomtprisnivån mo­ tiverar. Samma förhållande torde gälla beträffande av Uppsala universitet företagna markförsäljningar. En sådan försäljningspolitik torde ha medfört svårigheter vid finansiering av bostadshus, uppförda å dylik mark. Statlig subvention i form av tilläggslån, avseende den ökning i anskaffningskost­ naderna, som föranledes av tomtkostnader överstigande de enligt 1935 års tomtprisnivå normala, kan nämligen med hänsyn till de av departements­ chefen uppdragna riktlinjerna för prissättning å tomtmark icke beviljas av byggnadslånebyrån. Därest ett byggnadsföretag, vars tomtkostnad är för hög i förhållande till 1935 års tomtprisnivå, skall finansieras med tertiär- och tilläggslån, torde företaget således få bära den förlust, som föranledes av den högre tomtkostnaden. I det fall att byggnadsföretaget finansieras utan anli­ tande av statliga lån, ha hyresnämnderna i enlighet med av statens hyresråd utfärdade direktiv att pröva tomtkostnadernas skälighet.

Efter att ha lämnat några exempel till belysande av det senast anförda framhåller byggnadslånebyrån, att vissa myndigheters försäljningspolitik hade föranlett missförhållanden som vore ägnade att skapa irritation mellan å ena sidan byggnadslånebyrån samt å andra sidan kommuner och enskilda, vilka av myndigheterna i fråga förvärvat mark till högre pris än byrån kunnat godtaga. Byggnadslånebyrån hemställer därför örn utredning avseende dels

Kungl. Majlis proposition nr 198.

5

frågan om en översyn av statliga myndigheters försäljningspolitik i syfte att skapa en bättre överensstämmelse mellan denna och de av statsmakterna upp­ dragna riktlinjerna för den statliga bostadspolitiken, dels ock frågan om till- lämpning av rationellare grunder vid värdering av utav statliga myndigheter förvaltad jord.

Över byggnadsstyrelsens skrivelse ha utlåtanden avgivits av domänstyrel­ sen, kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen, universitetskanslern (efter hörande av drätselnämnderna och de större konsistorierna vid universiteten i Uppsala och Lund), djurgårdskommissionen och svenska kommunal-tekniska för­ eningen.

Domänstyrelsen meddelar, att den först våren 1944 uppmärksamgjordes på uttalandena i propositionen nr 251 till 1941 års riksdag. Samtliga försälj- ningsfrågor av här förevarande slag ha därefter beretts i samråd med bygg- nadslånebyrån, och i överensstämmelse härmed har också samförstånd upp­ nåtts med vederbörande lokala myndigheter angående försäljningsvillkoren.

Styrelsen anför härefter följande. Genom ett dylikt samarbete mellan den försäljande myndigheten och sta­ tens byggnadslånebyrå torde garantier skapas för att den av försäljningsmyn- digheten bedrivna prispolitiken bringas i överensstämmelse med den av stats­ makterna bedrivna bostadspolitiken. Å andra sidan kan det icke förnekas, att genom avsaknaden av direktiv för bedömningen av områdenas värde upp­ skattningen av marken blir omständlig och tidsödande. Skulle man kunna lämna några enhetliga grunder för markens värdering och därigenom erhålla ett enklare uppskattningsförfarande, komme säkerligen arbetet med dessa försäljningar att underlättas och i jämförelse med nuvarande förhållanden att medföra en önskvärd tidsvinst.

Domänstyrelsen förordar därför för sin del en utredning.

Kammarkollegiet finner det, med hänsyn till den stora sociala och eko­ nomiska betydelse som bostadsproduktionen äger, självfallet, att genomföran­ det av statsmakternas bostadsprogram icke bör motverkas genom den kyrk­ liga eller statliga försäljningspolitiken utan att programmets genomförande bör underlättas, i den mån hinder icke möter i lag eller eljest. Dock fram­ håller kollegiet, att de i anslutning till statsmakternas bostadspolitik upp­ dragna riktlinjerna för tomtpolitiken icke äro tillämpliga vid försäljning av kyrklig jord. Härvid gälla enligt den kyrkliga försäljningslagen den 4 januari 1927 särskilda regler, enligt vilka vid utbyte eller försäljning av kyrklig jord skall iakttagas, att avhändelsen icke är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget motsvarar jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris.

Beträffande begreppet 1935 års tomtprisnivå framhåller kollegiet följande. Den utredning, varur begreppet framkommit, har omfattat de kommunala tomtförsäljningarna i vissa större och medelstora städer. Att få något grepp om förändringarna i tomtprisnivån på den privata tomtmarknaden i de stä­ der, som utredningen berört, har däremot icke varit möjligt. Det material, utredningen omfattat, är därför icke fullständigt. Härtill kommer att, vilket år man än väljer, tomtpriserna kunna uppvisa stora variationer beroende på samtliga de faktorer, som kunna inverka på en tomts värde såsom byggnads-

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

Departements­

chefen.

plats. Ett påstående från byggnadslånebyråns sida, att ett tomtpris icke är överensstämmande med 1935 års tomtprisnivå, rymmer därför ett stort sub­ jektivt och godtyckligt moment. Fråga borde, synes det kollegiet, icke så mycket vara, huruvida ett tomtpris överensstämmer med 1935 års prisnivå eller icke, utan mera, örn ett givet tomtpris är så högt, att en önskvärd bo­ stadsproduktion förhindras.

Byggnadsstyrelsen, som ansluter sig till byggnadslånebyråns hemställan örn en samordning av det statliga bostadsbyggnadsprogrammet och myndig­ heternas försäljningspolitik, anför följande.

Under de senare åren har behovet av tomtmark för olika statliga byggna­ der i hög grad stegrats. Såväl i samband med förvärv av erforderlig sådan mark som vid byte eller försäljning av kronan tillhörig mark har byggnads­ styrelsen haft samråd med byggnad slånebyrån i syfte att i görligaste mån tillse, att priset stått i rimligt förhållande till det pris, byggnadslånebyrån anser sig kunna godtaga i samband med den statliga stödverksamheten inom bostadsbyggandet.

I likhet med byggnadslånebyrån finner byggnadsstyrelsen angeläget, att myndigheter, som förvalta kronan och kyrkan tillhörig jord, icke bedriva en sådan tomtförsäljningspolitik, att statens strävan att underlätta och förbil­ liga bostadsproduktionen motarbetas, varför styrelsen tillstyrker den begärda utredningen.

Uppsala universitets drätselnämnd, till vars yttrande universitetskanslern hänvisar, säger sig till fullo inse vikten av att tomtmark till rimliga priser står till förfogande för bostadsproduktionen. Nämnden har dock städse ansett det vara universitetets självklara plikt att vid försäljning av mark betinga sig priser, som överensstämma med de i öppna marknaden rådande.

Djurgårdskommissionen, som icke har något att erinra mot bifall lill bygg­ nadslånebyråns hemställan, meddelar, att samtliga av kronan verkställda tomtförsäljningar i Stockholm från och med år 1940 skett under hand och till priser, som ansetts motsvara 1935 års tomtprisnivå. Tomtpriserna hade under senare år satts efter samråd med statens byggnadslånebyrå.

Svenska kommunal-tekniska föreningen tillstyrker byggnadslånebyråns hemställan.

I ärendet hava ytterligare inkommit tre inom statens byggnadslånebyrå upprättade promemorior, dagtecknade den 28 september 1945, den 31 decem­ ber 1945 och den 6 februari 1946. Härjämte har en promemoria i ärendet inkommit från vattenfallsstyrelsen.

Det av 1945 års riksdag lämnade generella medgivandet för Kungl. Maj:t att utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta om försäljning m. m. av kronan tillhörig fast egendom avsåg budgetåret 1945/46. Nytt be­ myndigande, gällande för nästa budgetår, bör nu utverkas.

Vid anmälan av fjolårets proposition framhöll jag, att en höjning av vär­ degränsen för Kungl. Maj:ts försäljningsbemyndigande kunde vara befogad, därest vid den då pågående allmänna fastighetstaxeringen även de statliga jordbruksfastigheternas taxeringsvärden komme att höjas. En formellt sett oförändrad värdegräns av 25 000 kronor skulle i så fall i realiteten innebära

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

7

en begränsning av försäljningsbemyndigandet, som skulle föranleda atl ett ökat antal smärre försäljningsfrågor måste föreläggas riksdagen. Jag för­ ordade dock, att värdegränsen för det dåvarande skulle bibehållas vid 25 000 kronor, vilket icke föranledde någon erinran från riksdagens sida.

Järnvägsstyrelsens nu framlagda förslag att värdegiänsen för det Kungl. Maj:t givna försäljningsbemyndigandet skulle höjas till 50 000 kronor och i samband därmed gränsen för den till central förvaltningsmyndighet delege­ rade försäljningsrätten höjas till 40 000 kronor går avsevärt längre än den av mig i fjolårets proposition antydda höjningen. Även om vissa praktiska skäl onekligen kunna anses tala till förmån för styrelsens förslag, anser jag mig icke nu böra biträda detsamma. Mot en mera begränsad höjning av värdegränserna synes mig dock icke kunna göras någon erinran. En snab­ bare och smidigare handläggning av åtskilliga försäljningsärenden, som nu kunna taga relativt lång tid i anspråk före ett slutligt beslut, kunde därige­ nom åstadkommas. Då emellertid riksdagen så sent som år 1942 begränsade det av mig förordade försäljningsbemyndigandet från 40 000 till 25 000 kro­ nor, har jag icke ansett mig böra framlägga förslag örn en höjning.

De allmänna riktlinjer som hittills gällt beträffande förfarandet vid fastig- hetsförsäljningarna och beträffande försäljningsvillkoren torde jämväl i hu­ vudsak böra erhålla fortsatt tillämpning under qästa budgetår. 'En viss upp­ mjukning torde dock vara erforderlig i syfte att provisoriskt i möjlig mån tillgodose de syftemål, som föranlett statens byggnadslånebyrås förut berör­ da framställning. Byrån avser med sitt förslag att få till stånd en sam­ ordning mellan prissättningen vid de statliga försäljningarna och de tomtpri­ ser, som av byggnadslånebyrån skola läggas till grund vid beviljandet av subventionslån för bostadsbyggandet. Det av byrån upptagna spörsmålet är enligt min mening av stor vikt. Det är givet, att staten icke bör driva en försäljningspolitik, som motverkar eller försvårar den socialt motiverade bo- stadsförsörjningspolitiken. Frågan örn på vad sätt och i vilka former en anpassning skall kunna komma till stånd vid försäljning av olika slag av kronojord och av kyrklig jord är emellertid relativt komplicerad och kan, såsom byggnadslånebyrån förutsatt, icke lösas utan närmare utredning. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning vill jag förorda, att Kungl. Majit tills vidare erhåller befogenhet att vid försäljning jämlikt förevarande bemyndigande av fastigheter för bostadsbyggnadsändamål göra avsteg, där så finnes av förut angivna skäl påkallat och garantier finnas för att det lägre försäljningspriset icke föranleder enskild spekulationsvinst, från den allmän­ na regeln, att priserna skola ur affärssynpunkt vara så fördelaktiga för sta­ ten som möjligt. Det torde därvid böra förutsättas, att dylika försäljningar icke må omfattas av den till central förvaltningsmyndighet delegerade rätten att försälja fastigheter, utan att alla ärenden, som avse försäljning till lägre pris än det aktuella marknadsvärdet, bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Beträffande fastighetsförsäljningar, som ligga utanför nu ifrågavarande försäljningsbemyndigande, torde en lösning av frågan väsentligen få bli be­