Prop. 1946:59

('angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fri under\xad visningsmateriel åt folkskolebarn m. m.',)

Kungl. Majlis -proposition nr 59.

1

Nr 59.

Kungl. Marits proposition till riksdagen angående statsbidrag

till kostnaderna för tillhandahållande av fri under­ visningsmateriel åt folkskolebarn m. m.; given Stock­ holms slott den 8 februari 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande depar­ tementschefen hemställt.

GUSFAF.

Tage Erlander.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 februari 1946.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

W

igforss

, S

köld

, Q

uensel

, G

jöres

, E

rlander

, D

anielson

, V

ougt

,

Z ^etterberg , N ^ilsson , S ^träng , E ^ricsson , M ^ossberg .

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Erlander, frågan om bere­ dande av fria läroböcker och fri undervisningsmateriel åt lärjungar i folk- och småskolor. Departementschefen anför därvid följande.

Enligt den till 1946 års statsverksproposition fogade bilagan åttonde huvudtiteln, punkten 185, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i av- bidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1946/47 beräkna till Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fria läro­ böcker m. m. ett förslagsanslag av 5 500 000 kronor.

Sedan ärendets beredning numera slutförts, anhåller jag att få ånyo anmäla detsamma.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 59.

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 59.

I. Inledning.

Genom beslut den 14 augusti 1937 bemyndigade Kungl. Majit dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och av­ giva förslag angående beredande av fria läroböcker och fri annan materiel för folkskolans lärjungar.

I utredningsdirektiven erinrade departementschefen inledningsvis om att riksdagen vid upprepade tillfällen uppmärksammat frågan örn förbilligande av målsmännens kostnader för undervisningsmateriel, särskilt i vad anginge folkskolan, samt hos Kungl. Majit gjort framställning örn åtgärder i sådant syfte. Genom Kungl. Majits försorg hade frågan tidigare varit underkastad prövning av särskilda sakkunniga, nämligen 1920 års skolmaterielsakkunni- ga, vilka den 31 januari 1923 i ett betänkande i ämnet förordat, att fri skol­ materiel skulle tillhandahållas folkskolans barn. Detta förslag hade icke föranlett någon åtgärd från Kungl. Majits sida. Departementschefen ansåge emellertid tiden nu vara inne att för folkskolans del söka förverkliga den princip, på vilken 1920 års skolmaterielsakkunnigas förslag byggt.

Denna princip, fortsatte departementschefen, att fri undervisningsmateriel skall lämnas samtliga barn inom folkskolan, enär obligatorisk undervisning måste anses förutsätta, att skolmaterielen kostnadsfritt ställes till barnens förfogande, ger jag helt min anslutning. Folkskolans barn böra under, så långt sig göra låter, samma yttre villkor utbildas för att kunna fullgöra sin insats i samhället efter vars och en fallenhet och förmåga; åt dem alla bör, såvitt det är genomförbart, beredas samma möjligheter att inhämta denna grundläggande utbildning. Fri skolmateriel bör därför enligt min uppfatt­ ning icke utgöra någon särskild förmån, som under vissa förhållanden be­ viljas barnen eller, såsom nu kr fallet, äga karaktären av ett slags individuellt ekonomiskt understöd.

I fortsättningen framhölls i direktiven, att det vid tiden för dessas av­ fattande (1937) endast torde varit ett 80-tal skoldistrikt, som genomfört principen örn fri skolmateriel. Visserligen lämnades också för övrigt efter omprövning av skolmyndigheten i vederbörande distrikt i viss utsträckning fri skolmateriel åt barnen eller bereddes lättnader i omkostnader för detta ändamål. Men även om det intresse, som från skoldistriktens sida ägnats denna fråga, hade varit i hög grad lovvärt, vore det självfallet, att de me­ toder, som anlitats inom de omkring 2 500 skoldistrikten, kommit att vara i hög grad växlande och av olika effektivitet. Framför allt hade dock eko­ nomiska hänsyn hindrat att inom de återstående skoldistrikten, som voro belägna på landsbygden, på ett tillfredsställande sätt tillgodose ifrågavaran­ de önskemål.

Departementschefen fortsatte: Det ligger en fara i att de barn, som så­ lunda enligt behovsprincipen helt eller delvis erhållit fia skolmateriel, lätte­ ligen kunna komma att framstå som en grupp för sig i ekonomiskt och so­ cialt avseende. Därtill kommer, att själva den sovring, som måst läggas till grund för behovsprincipens tillämpning, givetvis är ytterst ömtålig och vansklig. Även örn alla de yttre omständigheter — arbetslöshet, barnantal

3

inom familjen, tillgångar av olika slag — vilka kunna äga betydelse, här­ vid tagas under omsorgsfull prövning, måste ett sådant urval bland de ifrå- gakommande eleverna bliva av subjektiv art. Det förtegna armodet blir säkerligen ofta lättlöst, och gränsfallen äro alltid svåra att bedöma. Härtill sälla sig även vissa olägenheter av pedagogisk art, som uppenbarligen vid­ låda det nu rådande systemet. Tydligt är sålunda, att en i och för sig be­ fogad hänsyn till målsmännens ekonomi ofta vållar, att skolmyndigheterna tveka att förnya undervisningsmaterielen även när en sådan förnyelse är synnerligen påkallad av pedagogiska skäl. Särskilt har omvittnats, att av denna grund många olikartade upplagor av samma lärobok få brukas inom en och samma klassavdelning, och att tiden starkt tages i anspråk för att rätta uppgifter i äldre upplagor till förfång för undervisningen. Tillämpas grundsatsen om fri skolmateriel möjliggöres, att, när så verkligen kräves, en samtidig förnyelse sker av underlaget för undervisningen.

I direktiven angavs vidare att man vid utredningen borde utgå ifrån att en ekonomisk samverkan mellan stat och kommun anordnades. Efter vilka närmare grunder detta skulle ske, skulle bli de sakkunnigas uppgift att nog­ grant överväga. Dock ville departementschefen framhålla, att han icke kunde biträda 1920 års sakkunniga i deras uppfattning att skoldistrikten borde äga rätt att själva bestämma huruvida de ville medverka i de ovan angivna åtgärderna eller icke.

Andra spörsmål, som de sakkunniga borde uppmärksamma, vore sättet för materierens anskaffning, inköpspris och användning. Övervägandena finge emellertid ej föranleda att mindervärdig materiel lädes till grund för un­ dervisningen. Därmed, fortsatte statsrådet, skulle nämligen själva syftet med införandet av fri skolmateriel äventyras, i det att barnens förutsätt­ ningar för vidare utbildning försämrades och förminskades. Standardise­ ringen och uniformeringen av läroböckerna får därför under inga omstän­ digheter bliva ett självändamål. Hur viktig den ekonomiska synpunkten på folkskolans läroboksfråga än är, får den likväl ej renodlas och ensidigt till- lämpas. Den fria pedagogiska utvecklingen får ej klavbindas. Beträffande läroböckerna är det därför av vikt, att jämsides med prisgranskningen en pedagogisk granskning försiggår.

Med stöd av nämnda beslut tillkallade departementschefen den 14 augusti 1937 såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Algot Åkesson-Törnkvist, ledamoten av riksdagens andra kammare, lant­ brukaren Viktor Julius Mattsson samt dåvarande läraren vid Stockholms stads tekniska mellanskola C. N. O. Forssell. Åt Törnkvist uppdrogs sam­ tidigt att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Forssell fungerade såsom sekreterare.

Den 20 juni 1939 avgåvo de sakkunniga — 1937 års skolmaterielsakkunniga — sitt förslag, vilket därefter blev föremål för remissbehandling.

Under remissbehandlingen utbröt andra världskriget. Ftt flertal myndig­ heter, som i princip tillstyrkte förslaget, ansågo det självklart, att detta i det då uppkomna statsfinansiella läget icke kunde upptagas till förverk­ ligande. Så har ej heller under de gångna krisåren skeft.

Vid 1942 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 121 och IT: 181), vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

5

Dessa bestämmelser innebära bland annat, att skoldistrikten böra till­ handahålla fri undervisningsmateriel åt obemedlade skolbarn efter behovs- prövning i varje särskilt fall.

Åtskilliga skoldistrikt tillhandahålla emellertid numera fri undervisnings­ materiel åt alla folkskolelever utan behovsprövning och ha sålunda över­ tagit hela kostnaden för ändamålet från föräldrar och målsmän. Antalet så­ dana skoldistrikt utgjorde år 1920 omkring 70 och hade vid tidpunkten för en av 1937 års skolmaterielsakkunniga gjord undersökning stigit till 245, varav 27 städer, 23 köpingar och municipalsamhällen samt 190 rena lands- bygdsskoldistrikt. Av dessa 245 skoldistrikt lämnade 191 läroböckerna som gåva och 54 som lån. Distrikt med helt fri materiel återfunnos över hela Sverige, i synnerhet representerades mellersta och södra Skåne men syste­ met ägde också fotfäste och befann sig på frammarsch i Värmland, Väst­ manland, Södermanland och Östergötland jämte Norrland. Västsverige före­ träddes däremot jämförelsevis sparsamt.

Jag har icke ansett erforderligt att föranstalta örn en ny undersökning, i vilken omfattning skoldistrikten för närvarande tillämpa principen om fri skolmateriel. Känt är, att utvecklingen, sedan undersökning sist gjordes, kom­ mit att omfatta allt flera skoldistrikt. Detta synes även bekräftat av en stickprovsundersökning, som skolöverstyrelsen hösten 1945 verkställde be­ träffande kostnaden för fri skolmateriel i de distrikt, som hitintills infört sådan. Därvid synes även klarlagt, att städer och samhällen i förhållande­ vis större utsträckning infört fri materiel än vad som varit, förhållandet i de rena landsbygdsdistrikten.

Sociala synpunkter.

De sakkunniga utgå ifrån såsom riktigt att, enär det allmänna ålägger barnen obligatorisk skolplikt, det allmänna också bör kostnadsfritt tillhan­ dahålla dem den undervisningsmateriel, som kräves för skolpliktens full­ görande.

Det är denna uppfattning, framhålla de sakkunniga, som medfört, att principen om fri undervisningsmateriel godtagits i våra nordiska grannlän­ der och även accepterats av de skoldistrikt, som här i landet på eget initia­ tiv infört fri materiel. Då målsmännen anbefallas att anskaffa undervis­ ningsmateriel åt barnen, innebär detta nämligen att offentligen ålägga dem vissa utgifter, d. v. s. en särskild form av beskattning. Denna skattebörda drabbar synnerligen ojämnt med hänsyn till familjernas storlek och med hänsyn till förhållandena på olika orter, i det att somliga kommuner i viss grad övertagit föräldrarnas kostnader, andra däremot icke. Rättelse i detta hänseende torde icke kunna åstadkommas förrän dessa kostnader liksom övriga utgifter för folkskoleväsendet genom det allmännas försorg bättre fördelas efter vars och ens bärkraft. Ätt de uppenbart meddellösa bland folkskolans elever redan nu generellt erhålla gratis undervisningsmateriel, vilja de sakkunniga icke tillmäta betydelse eller finna tillfredsställande, efter­ som detta understödssystem knappast fungerat på ett nöjaktigt sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

6

Om sålunda önskemålet om fri undervisningsmateriel är motiverat ur rättvisesynpunkt, kan det ifrågasättas, huruvida det bör tillhöra skoldistrik­ ten att var för sig fatta ståndpunkt till detta spörsmål. Givetvis måste di­ striktens växlande ekonomiska bärkraft i hög grad begränsa deras förmåga att införa fri undervisningsmateriel, även örn denna reform synes vara i hög grad påkallad.

Mot det system, som för närvarande råder i ett övervägande antal skol­ distrikt, nämligen att efter ansökan fri materiel lämnas åt medellösa barn, riktas med fog den kritiken, att en individuell understödsverksamhet utövas under former, som närmast äga karaktären av nådegåva. Redan på barna- stadiet framhäves därmed en viss klasskillnad. Det förefaller uppenbart, att denna understödsverksamhet icke passar i vår moderna svenska barn­ domsskola, vars centrala uppgift är att med för alla elever lika förutsätt­ ningar meddela en viss medborgerlig folkundervisning.

Alltsedan folkskolans grundläggning torde medellösa elever i allmänhet ha erhållit fri undervisningsmateriel på skoldistriktens bekostnad. Denna princip har kommit till uttryck i § 49 folkskolestadgan, som även föreskri­ ver, att denna understödsform icke må anses vara av fattigvårdsnatur. I praktiken är det emellertid mycket svårt att undvika, att understödet får karaktären av fattighjälp. Utlämnandet av fri undervisningsmateriel måste föresrus av en ofta indiskret undersöknings- och utredningsprocedur och kan lätt leda till friktioner mellan skola och hem av en icke önskvärd karaktiir. Dessa friktioner ökas även därav', att ju under alla förhållanden en bety­ dande flyttning av skolpliktiga barn äger rum mellan olika skoldistrikt. Den besvärliga undersökningsproceduren måste därvid upprepas, och friktions- anledningarna ökas, då såsom understundom är fallet olika skoldistrikt till- lämpa olika principer och många skoldistrikt övergå till en ny ordning för materielens bekostande och distribution.

I de distrikt, där principen om fri undervisningsmateriel endast åt medel­ lösa tillämpas, möta vidare betydande olägenheter också i fråga om de barn, som själva skola anskaffa materielen. Därmed avse de sakkunniga det rådande kreditsystemet. För att i möjligaste mån förbilliga materielen till lämpas nämligen i stor utsträckning den metoden, att skolan eller läraren inköper materiel, varvid leverantörerna lämna en rabatt, vilken kommer barnen till godo. Dels med hänsyn till målsmännens ekonomiska förhållan­ den, dels för att undervisningsarbetet så fort som möjligt skall komma i gång, utlämnar läraren sedan materielen på kredit till elever, som anhålla därom eller icke befinnas kunna erlägga betalningen. Barnen glömma sedan lätt, att de skola ha pengar med sig till den eller den boken, men ofta ligger ansvaret på föräldrarna. Det är tänkbart, att de icke för tillfället ha de nöd­ vändiga medlen. Lättheten att få kredit kan tänkas uppamma en mindre önskvärd inställning till detta affärssystem. Ofta nödgas lärarna påminna örn likvid, vilket skapar irritationsanledningar. Förhållandet mellan skolan och hemmet störes genom ständigt återkommande materielräkningar och krav för ej betalad materiel. Lärarna förlora ej sällan tiotals kronor årligen för ej betalad materiel.

Sammanfattningsvis framhålla de sakkunniga, att såväl då fri materiel lämnas åt medellösa på ansökan i varje särskilt fall som då skolan eller lärarna förmedla inköpen, varvid barnen erhålla vuss rabatt, så uppstå all­ varliga olägenheter av olika art. Utdelningen av undervisningsmateriel till

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

7

medellösa fungerar ur social synpunkt i det hela på ett mycket otillfreds­ ställande sätt. Den sker ofta under byråkratiska former och betraktas fak­ tiskt i vida kretsar såsom fattigunderstöd, vadan många behövande måls­ män ofta torde underlåta att ingiva dylik ansökan. Metoden att lämna fri undervisningsmateriel allenast åt medellösa är enligt sakens natur icke heller något system med objektiv och likformig tillämpning. Skolans och lärarnas förmedling av inköp av skolmateriel leder till ett kreditsystem, som måste anses vara förkastligt. Denna metod äger visserligen vissa fördelar men medför uppenbarligen också betydande olägenheter.

Pedagogiska synpunkter.

Frågan, vilken pedagogisk betydelse införandet av fri undervisningsmate­ riel bär, tillmätes av de sakkunniga en central betydelse. De pedagogiska fördelar, som fri undervisningsmateriel torde medföra, sammanfattas av de sakkunniga på följande sätt:

1) Materielen ställes omedelbart vid läsårets början till elevernas för­ fogande och kompletteras och ersättes sedermera i mån av behov. Den fria materielen är tidsbesparande. Arbetet kommer genast i gång, i det att ele­ verna ej behöva vänta på materielen. Alla böcker finnas tillgängliga från första läsdagen.

2) Undervisningen grundas på lika läroböcker (samma upplaga) och ensartad förbrukningsmateriel.

Detta innebär enligt de sakkunniga, att den förbistring, som hittills rått inom klassavdelningarna i fråga örn läroböcker och läroboksupplagor, upp- häves. Särskilt i sistnämnda avseende torde kravet på en radikal förändring vara allmänt erkänt, även om mycket blivit bättre, sedan offentlig kontroll införts på utgivandet av nya omarbetade läroboksupplagor. Ofta påpekas det, att en lärare har svårt att fordra, att barn som inflytta från andra skoldistrikt inköpa samma materiel, som övriga barn bruka. Då olika om­ arbetade upplagor av en och samma lärobok användas sida vid sida i samma klassavdelning, inträder förvirring, och det blir nödvändigt att lärarna ägna mycken tid åt att skapa en något så när enhetlig grundval för undervisning och läxläsning. Den gängse företeelsen, att barn av samma familj använda samma lärobok, bidrager naturligtvis också till förbistring i fråga om ma­ terielen.

3) Garanti finnes för att undervisningsmaterielens kvalitet blir god och tillfredsställande.

Detta förhållande sammanhänger, framhålla de sakkunniga, med vad som ovan sagts örn fordran på att materielen skall vara likartad eller ensartad. De sakkunniga anföra för att angiva vad som härmed åsyftas ett yttrande ifrån ett skoldistrikt: »Materielen rättar sig efter undervisningssättet och ej tvärtom, vilket ofta varit fallet, då föräldrarna ha olika uppfattningar örn, vilken materiel de ha råd att köpa och vilken som är oundgängligen nöd­ vändig». Denna fordran på god kvalitet, framhålla de sakkunniga, bör emellertid betonas ej blott gentemot målsmännen utan också gentemot

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 59.

8

producenterna och leverantörerna av undervisningsmateriel. Inom de skol­ distrikt, där fri materiel lämnas, har det visat sig möjligt att tillförsäkra sig i kvalitativt avseende tillfredsställande materiel för ett skäligt pris.

4) På grundval av fri undervisningsmateriel kan undervisningen bedri vas mer effektivt och med större frihet.

Möjlighet att på en gång och fullständigt förnya undervisningsmaterielen skapas. Alla elever inom en klassavdelning äga samma förutsättningar i fråga om läromedel att följa och tillgodogöra sig undervisningens gång. Påståen­ det har emellertid, framhålla de sakkunniga, sin giltighet endast under för­ utsättningen, att den förut antydda standardiseringen av undervisningsma­ terielen ej kommer i strid med undervisningens legitima krav.

5) Lärarnas kontroll över undervisningsmaterielen kan bliva mera syste­ matisk och effektiv.

En understundom framförd invändning mot den fria skolmaterielen består däri, att man framhåller, att eleverna kunna tänkas bli mindre aktsamma om den materiel, som de få gratis, än den som de nödgas betala för. Gent­ emot detta framhålla de sakkunniga, att eleverna själva ju icke betala för materielen. I skoldistrikt med fri skolmateriel få de den från skolan, i andra distrikt få de den av sina målsmän. Man torde också med skäl kunna göra gällande, att lärarna ha större befogenhet att uppmana barnen till försik­ tighet och omtanke om skolmaterielen, örn de erhålla den ifrån skolan än då föräldrarna svara för kostnaderna. Från flera skoldistrikt, som infört fri materiel, omvittnas också, att skolans egendom över huvud taget vårdas bättre än den egna och att genom den fria materielen barnen uppfostras till »sparsamhet med och omvårdnad örn allmän egendom». De sakkunniga understryka, att systemet med fri undervisningsmateriel innebär många fördelar också med hänsyn till det befogade kravet, att barnen böra fostras till aktsamhet och ordentlighet. Kritiken mot tanken att införa helt fri materiel kommer från de distrikt, som icke infört sådan. Förespråkarna för densamma återfinnas i de distrikt, där detta system tillämpas.

Lån eller gåva.

Förutsättes det, att all undervisningsmateriel gratis bör tillhandahållas eleverna, uppställer sig frågan, om och i vilken utsträckning materielen bör ställas till deras förfogande såsom gåva eller såsom lån. Följande olika grup­ per av undervisningsmateriel anse de sakkunniga härvid i huvudsak komma i betraktande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

I. Läro- och läseböcker.

Folkskolan.

Kristendomskunslcap: Bibel, psalmbok, textbok, kyrkohistoria. Modersmålet: Läseböcker för de två första skolåren jämte bredvidläs- ningsböcker, folkskolans läseböcker samt bredvidläsningsböcker av olika slag, läroböcker i språklära och rättskrivning, övningsbok för skriftliga ar­ betsuppgifter, ordlista.

Räkning: Lärobok i räkning och geometri. Övriga ämnen: Lärobok i allmän geografi och näringsgeografi, lärobok i historia och samhällslära, lärobok i naturkunnighet, kartbok, sångbok.

11

erhålla egna läroböcker. Vad angår frågan, huruvida skolbarn böra övertaga böcker efter syskon, som slutat att begagna dessa, anse de sakkunniga, att om ett dylikt övertagande skall äga rum, det bör vara frivilligt. Möjligheten föreligger nämligen, att en elev, som använt boken, önskar behålla densamma som kunskapskälla även framdeles. De sakkunniga finna ett dylikt önske­ mål till fullo befogat. Dessutom bör en lärobok, som på detta sätt övertages, vara fullt användbar, d. v. s. vara fullt lik den som för övrigt användes i klassavdelningen (samma upplaga) dels befinna sig i ett skick, som är i allo tillfredsställande. Ett barn skall, anse de sakkunniga, ej tvingas att bruka en i ett eller annat avseende skamfilad lärobok och på så sätt få olägenhet av det slarv eller den vårdslöshet, som visats av äldre syskon, eller av den vanvård, som kan ha övergått boken i hem med torftiga förhållanden.

På grund härav föreslå de sakkunniga, att principen med fri undervis­ ningsmateriel åt varje elev tillämpas jämväl på barn av samma familj. Dock bör i de planer och förebilder för reglemente och arbetsstadga för skol­ undervisningen, som utarbetas, lämnas föreskrift om, att undervisningsmate­ riel, som förut utlämnats, bör i den mån så ske kan utnyttjas av yngre syskon inom familjen. Detta bör emellertid dels ske frivilligt, dels endast avse materiel, som är fullt användbar vid undervisningen och befinner sig i tillfredsställande skick.

Remissyttranden.

Över de sakkunnigas betänkande avgå vos yttranden av vederbörande stats­ myndigheter samt av vissa lärarsammanslutningar, förlag m. fl.

I nästan alla yttranden godkändes de sakkunnigas princip, att folksko­ lans och fortsättningsskolans elever skola erhålla helt fri undervisningsma­ teriel. Endast i 4 yttranden avstyrktes förslaget, varvid behovsprincipen förordades.

I övrigt framhöllos i remissyttrandena bland annat följande synpunkter.

Skolöverstyrelsen, som, med en reservant, vilken förordade behovsprin­ cipen, anslöt sig till de sakkunnigas principförslag, förmenade, att de sakkun­ niga överdrivit de svårigheter av social natur, vilka äro förenade med det nuvarande sättet att tillhandahålla materiel i skolorna. Däremot under­ strök överstyrelsen i stort sett de skäl av pedagogisk art, som de sakkun­ niga anfört och som även enligt överstyrelsens mening talade för att det allmänna borde tillhandahålla skolmateriel utan kostnad för målsmännen.

Skolöverstyrelsen ansåg också, att fri materiel i den obligatoriska barn­ domsskolan stöde i god samklang med tidens strävanden att i allmänhet söka lätta de ekonomiska bördorna för familjer med barn.

1 fortsättningen av sitt yttrande vände sig överstyrelsen mot den ofta i den allmänna diskussionen anförda invändningen, att ett dylikt system skulle föra med sig slöseri. Överstyrelsen kunde icke tillmäta denna invändning

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

13

ansåge, att läseböcker i den egentliga folkskolan, bredvidläsningsböcker och biblar kunde lämnas som lån åt eleverna. I fråga om psalmböcker, egentliga läroböcker, s. k. arbetsböcker samt småskolans läseböcker förordade central­ styrelsen, att formen gåva tillämpades.

Centralstyrelsen för Sveriges folkskollar alinne förbund anslöt sig helt till de sakkunnigas princip men framhöll även önskvärdheten av att det ökade statliga inflytandet över folkskolan och dess arbete, som ett genomförande av de sakkunnigas förslag komme att medföra, icke måtte verka standardi­ serande i en sådan grad, att det hämmade den fria pedagogiska utvecklingen inom skolan. Samma synpunkt underströk även styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening i sitt tillstyrkande yttrande.

Sveriges överlärareförbund underströk de sakkunnigas förslag, att varje barn borde få sin egen lärobok. Beträffande frågan om vilka böcker, som borde hänföras till läroböcker, framhöll förbundet i likhet med skolöversty­ relsen, att statsanslag borde utgå till en läsebok i tredje klassen såsom till lärobok.

Styrelsen för städernas folkskolinspektörers förbund, som ansåg bärande skäl föreligga för den föreslagna reformen, fann att de sakkunniga överdrivit den psykologiska verkan av att endast de mindre bemedlade barnen erhålla fri materiel, medan andra få betala densamma. Däremot anslöt sig styrelsen till de synpunkter beträffande de pedagogiska fördelarna av den fria mate- rielen som de sakkunniga anfört.

Styrelsen för Sveriges folkskollär are för hund anslöt sig helt till de sakkun­ nigas förslag.

Statskontoret hade ingen erinran att göra mot principen om fri undervis­ ningsmateriel i den utsträckning de sakkunniga föreslagit. Icke heller riksräkenskapsverket, medicinalstyrelsen eller statens institut för folkhälsan hade någon sådan invändning att göra. I statens läroboksnämnd var majori­ teten i princip ense med de sakkunniga örn betydelsen ur pedagogiska och sociala synpunkter av systemet fri skolmateriel.

Länsstyrelserna tillstyrkte i allmänhet de sakkunnigas förslag. I en del yttranden gjordes dock vissa erinringar.

Länsstyrelsen i Kalmar ville sålunda icke godkänna de sakkunnigas prin­ cip att det allmänna, då det ålägger barnen obligatorisk skolplikt, också borde tillhandahålla undervisningsmaterielen. Länsstyrelsen vore därför icke beredd att utan reservation godtaga de sakkunnigas huvudargument för fri undervisningsmateriel. Däremot kunde det måhända från andra av de sak­ kunniga framförda synpunkter av social och pedagogisk art få anses berät­ tigat, att fri undervisningsmateriel på det allmännas bekostnad tillhanda- hölles samtliga ifrågavarande elever, varför länsstyrelsen icke ville mot­ sätta sig att så skedde.

Länsstyrelsen i Kristianstad kunde icke dela de sakkunnigas uppfattning, att alla lärjungar, oavsett huru deras målsmäns ekonomiska förhållanden gestaltade sig, skulle tilldelas fri undervisningsmateriel. Vad de sakkunniga anfört mot behovsprincipen hade icke övertygat länsstyrelsen om att denna icke vore lämplig och genomförbar ulan alltför stora olägenheter.

Länsstyrelsen i Göteborg avböjde att taga ståndpunkt till förslaget, enär den fann, att den ekonomiska krissituationen vid remissvarets avgivande un­

Kungl. Marits 'proposition nr 59.

14

dergått en så genomgripande förändring, att ett antagande av förslaget redan på denna grund måste anses vara uteslutet.

Länsstyrelsen i Vänersborg vände sig emot de sakkunnigas uttalande, att det förelåge principiell skyldighet för samhället att till alla delar bekosta folk­ skolundervisningen, skolmaterielen däri inbegripen, därför att folkskolundervis­ ningen vore obligatorisk. Föga övertygande ansåg länsstyrelsen det kraftigt framförda motivet för reformen vara, att det skulle möta hart när oöverstig­ liga svårigheter att efter prövning av behovet i det enskilda fallet fördela mate- rielen. Behovsprövning vore ingen angenäm uppgift, men det hade ej gjorts sannolikt, att en sådan prövning skulle vara svårare i detta fall än i andra, där den dock allt framgent måste företagas. Länsstyrelsen ansåg dock att de sak­ kunniga framlagt andra synpunkter och redogjort för erfarenheter från skolan, vilka tillfredsställande motiverade deras förslag.

Länsstyrelsen i Örebro kunde icke biträda de sakkunnigas förslag. Det vöre principiellt oriktigt, att statligt understöd lämnades personer, som själva kunde betala för sig. De olägenheter av en differentiering mellan beta­ lande och icke betalande barn, som de sakkunniga framhållit, syntes läns­ styrelsen överdrivna. I överensstämmelse härmed ansåg länsstyrelsen, att fri undervisningsmateriel i folk- och fortsättningsskolor borde på statens bekostnad tillhandahållas barn endast för det fall, att föräldrarna voro obe­ medlade eller mindre bemedlade.

Samtliga domkapitel tillstyrkte de sakkunnigas principförslag, varvid tvenne domkapitel, nämligen Uppsala och Luleå, redovisade vardera en reservant.

Uppsala domkapitel ansåg, att betydelsen av reformens genomförande i socialt och pedagogiskt hänseende syntes vara något överskattad. Med av­ seende på fri läseboksmateriel, inklusive biblar, skulle domkapitlet med till­ fredsställelse hälsat ett förslag, åsyftande att bereda lättnad åt de många skoldistrikt på landsbygden, vilkas skolväsende alltjämt vore organiserat med lägre skolformer. Därest skoldistrikten själva utan bidrag av statsmedel skulle svara för anskaffandet av fri läseboksmateriel, komme detta att inne­ bära en väsentligen mycket större ekonomisk tunga för landsbygdsdistrik­ ten med gles befolkning och lägre skolformer än för stadsdistrikten med högre skolformer.

Luleå domkapitel föreslog, att till läroböckerna skulle få räknas jämväl nya testamentet och psalmboken med evangeliebok. Härigenom skulle nya testamentet och psalmboken komma att tillhöra eleverna efter slutad skol­ gång, vilket domkapitlet fann vara av stort värde.

Styrelsen för landskommunernas förbund anslöt sig till de sakkunnigas förslag.

Styrelsen för svenska stadsförbundet, vilken icke hade någon principiell invändning att göra mot förslaget, ansåg dock, att den föreslagna tilldel­ ningen av materiel utan varje behovsprövning finge konsekvenser också i fråga om den kommunalt bedrivna socialvården. I vilken omfattning be­ hovsprövning skulle bibehållas i avseende på förmåner i samband med un­ dervisningen, syntes styrelsen vara en principfråga, som med hänsyn till sin betydelse för socialvården borde bedömas i sin helhet och icke enbart för den ena eller andra prestationens del.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 59.

15

I den allmänna diskussionen har man under det senaste decenniet kunnat konstatera en allt större enighet omkring kravet, att samhället bör påtaga sig kostnaderna för barnens elementära skolutbildning. Denna växande enighet beror givetvis till en del på den ökade förståelsen för nödvändigheten av eko­ nomiska stödåtgärder till barnfamiljernas fromma. Det är emellertid uppen­ bart, att även starka pedagogiska och praktiska skäl tala för att föräldrarna befrias från kostnader, som följa med den obligatoriska skolundervisningen.

Ett stort antal skoldistrikt har vidtagit åtgärder för att helt eller delvis övertaga kostnaderna för barnens skolmateriel. I nämnda distrikt tillämpas emellertid olika principer vid tilldelandet av materiel, varjämte det för fattiga, kommuner är svårt att bära denna utgift. Utan statens medverkan torde det ej vara möjligt att ernå en tillfredsställande ordning på detta område.

Frågan om införande av fri undervisningsmateriel under statens medverkan för folkskolans barn har varit under diskussion under avsevärd tid utan att likväl ha nått definitivt avgörande. Senast ha 1937 års skolmaterielsakkun- riiga framlagt förslag i nämnda hänseende. Förslaget innebär i stort sett, att skoldistrikten skola vara skyldiga att utan behovsprövning tillhandahålla fria läroböcker och fri förbrukningsmateriel till samtliga elever. Genom ett fri­ kostigt utmätt statsbidrag skulle kostnaderna väsentligen bestridas av stats­ verket. Jag har ansett mig nu böra taga upp frågan om statsmakternas med­ verkan till genomförande av denna anordning över hela linjen.

Mot de sakkunnigas förslag, att det allmänna skulle helt svara för kost­ naderna för undervisningsmateriel åt folkskolans lärjungar, lia i vissa remiss­ yttranden framförts erinringar av principiell natur. Man har nämligen icke ansett riktigt, att undervisningsmaterielen skulle tillhandahållas kostnads­ fritt utan behovsprövning. Jag är emellertid för egen del övertygad örn, att man vid ställningstagandet till de sakkunnigas förslag kan och bör bortse från dessa erinringar. Oavsett vilken ståndpunkt man må intaga till nämnda principfråga, synas nämligen starka skäl, såväl socialpolitiska och pedagogiska som rent praktiska, tala för att folkskolorna böra kostnadsfritt för eleverna tillhandahålla den för undervisningen nödvändiga materielen. Jag ansluter mig således till de sakkunnigas förslag på denna punkt, vilket tillstyrkts i det övervägande flertalet remissyttranden. Jag erinrar, att även riksdagen nyligen uttalat sig för genomförandet av en dylik ordning.

Beträffande frågan örn den fria undervisningsmaterielen bör lämnas så­ som lån eller gåva, anföra de sakkunniga, att det numera icke råder någon meningsskiljaktighet örn, att arbetsböcker och förbrukningsmateriel böra utlämnas helt som gåva, örn man överhuvudtaget tillämpar principen örn fri materiel. Detta synes självklart. Beträffande läroböcker, vilka lämp­ ligen kunna indelas i tvenne grupper, egentliga läroböcker och läseböc­ ker, ansluter jag mig även till de sakkunnigas mening, att egentliga läro­ böcker böra lämnas som gåva samt att läseböcker för folkskolan även­ som bredvidläsningsböcker och biblar lämnas såsom lån. Dock instämmer

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Departe­ mentschefen.

17

stämmelser härom torde böra införas i § 5 av kungörelsen den 10 decem­ ber 1937 angående statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småsko­ lor m. m.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 59.

2. Statsbidragets storlek.

Kostnader för skolmateriel.

1937 års skolmaterielsakkunniga läto på sin tid verkställa en del beräk­ ningar beträffande kostnaderna för införande av fri skolmateriel. Dessa be­ räkningar utfördes dels vid några skoldistrikt, som vid ifrågavarande tid­ punkt infört fri materiel, dels läto de sakkunniga verkställa en beräkning på grundval av en undersökning av det skolmateriel, som användes i några av de sakkunniga undersökta skolor. På grundval av dessa beräkningar kommo de sakkunniga fram till en medelkostnad av 8 kronor 20 öre per barn och år för tillhandahållandet av fria läroböcker och fri skolmateriel i folk­ skolor.

Sedan 1937 års sakkunniga utförde sina beräkningar, har läget i betydan­ de avseenden förskjutit sig och avsevärda prisförändringar inträtt. Det har därför icke ansetts motiverat att nu gå närmare in på de sakkunnigas kost­ nadsberäkningar.

Nya kostnadsberäkningar ha i stället utförts. Dessa ha så tillgått, att ge­ nom skolöverstyrelsens försorg uppgifter erhållits från ett antal skoldistrikt, i regel två inom varje inspektionsområde, som för närvarande tillämpa principen om fri skolmateriel till folkskolornas elever. I de infordrade upp­ gifterna ha kostnaderna uppdelats på läroböcker och förbrukningsmateriel per barn, och likaledes har en uppdelning skett på de olika klasserna i dels 7-årig, dels 6-årig folkskola.

Kostnaderna i de skoldistrikt, som insänt uppgifter, ha sammanförts i efterföljande tabeller, varvid är att märka att ur tabellerna uteslutits uppgif­ ter från några skoldistrikt, vilkas uppgifter antingen varit ofullständiga, eller vilka tillämpat beräkningsgrunder, som uppenbarligen avvika från i andra skoldistrikt tillämpade.

Statsbidrag enligt de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga framhålla, att frågan örn fördelningen av det allmännas kostnader för elevernas undervisningsmateriel kan avgöras enligt tre olika alternativ:

1) kostnaderna bäras helt av kommunerna; 2) kostnaderna bäras helt av staten; 3) kostnaderna bestridas av kommunerna och staten gemensamt. De sakkunniga anse uteslutet, att skoldistrikten skulle kunna åläggas att var för sig och oberoende av sin ekonomiska bärkraft bekosta utgifterna för helt fri skolmateriel. Icke heller anse de lämpligt med ett statsbidrag, gra­ derat efter skoldistriktens ekonomiska bärkraft. Valet bör enligt de sakkun-

18

Kungl. Majlis proposition nr 59,

Medelkostnad för läroböcker och förbrukningsmateriel inom skoldistrikt

med 7-klassig folkskola läsåret 1944/49-

Skoldistrikt

Medelkostnad för läroböcker

per barn i

klasserna

I—VII Kronor

Medelkostnad

för förbruk­

ningsmateriel

per barn i

klasserna

1-VII Kronor

Summa medel­ kostnad för läro­

böcker och för­

brukningsmateriel per barn i klas­

serna I—VII

Kronor

Sundbyberg.............

4:65

4:83

9: 48

Sollentuna................

4:59

7:24

11:83

Norrtälje................

6:65

6:80

13: 45

Häverö....................

4: 88

5:36

10: 24

Enköping................

6:34

6:57

12:91

Sigtuna....................

4: 72

5: 98

10: 70

Södertälje................

2:21

9:82

12:03

Katrineholm . . .

7:06

5:91

12:97

Kullerstad................

6: —

7:88

13:88

Ekeby.......................

3:89

6: 70

10:59

Veta..........................

5:21

5:21

10:42

Västervik................ 5:70

9:50

15:20

Bodafors................ 4: 99

6: 36

11:35

Norrahammar .... 4: 57

5:48

10: 05

Huskvarna............. 7:35

4:93

12: 28

Ljungby ....................

5:55

7: 10

12: 65

Lessebo...................

4: 66

6: 49

11: 15

Emmaboda............. 5: 44

4: 51

9: 95

Botkyrka................ 5: 64

4:24

9: 88

Nynäshamn.............

5:91

8:38

14:29

Sölvesborg................ 8: 89

6: 70

15: 59

Hässleholm............. 6: 69

6:97

13: 66

Björnekulla............. 4: 89

5:86

10: 75

Bjuv..........................

5: 68

9:35

15:03

Simrishamn............. 5:86

7: 62

13:48

Oja.............................

6:78

7:46

14:24

Eslöv.......................

4: 73

5:37

10: 10

Lund..........................

4:41

5: 17

9:58

Svedala...................

2: 26

11:09

13:35

Trelleborg................ 6:89

6:02

12:91

Eldsberga ................ 4:36

6: 27

10: 63

Varberg................... 6:30

5: 90

12: 20

Falkenberg............. 4:56

4: 87

9: 43

Råda.......................... 6: 56

6: 59

13: 15

Partille................... 5: 98

7:25

13:23

Lysekil................... 5: 12

5:64

10: 76

Steneby ................... 5: 82

6: 75

12:57

Tj ärnö ....................

5: 11

5: 96

11:07

Trollhättan............. 4:51

4:40

8:91

Ulricehamn............. 4: 47

5:66

10: 13

Gällstad.................... 2: 80

5:89

8:69

Kungl. Majlis proposition nr 59.

19

Skoldistrikt

Medelkostnad för läroböcker

per barn i

klasserna

I-VII

Kronor

Medelkostnad

för förbruk­

ningsmateriel

per barn i

klasserna

I-VII Kronor

Summa medel­ kostnad för läro­

böcker och för­

brukningsmateriel per barn i klas­

serna I—VII

Kronor

Skövde .............

6: 28

4: 64

10: 92

Levene.............

5: 15

5: 62

10:77

Glava.............

4: 87

9: 30

14: 17

Järnskog ....

4: 67

9: 62

14: 29

Säffle.............

5: 28

5:08

10:36

Vitsand ....

3: 91

5: 42

9:33

Filipstad ....

7: 23

4:01

11: 24

N. Råda . . .

5: 55

5: 99

1U 54

Kumla.............

5: 98

8: 40

14: 38

Örebro.............

4: 83

fl: 53

11:36

Hällefors . . .

6: 92

5: 42

12: 34

Lindesberg . .

6: 32

6:08

12:40

Sala................

6: 87

4: 70

11:57

Ludvika socken

5: 52

4: 63

10: 15

» siad .

6: 47

7:30

13:77

Falun.............

6: 01

5: 29

11:30

Sandviken . . .

4: 65

8: 63

13: 28

Ovansjö ....

4: 57

7: 33

11:90

Arbrå.............

7: 94

8: 93

16: 87

Ljusdal . . . .

4: 98

6: 58

11:56

Njutånger . . .

4: 41

4: 86

9: 27

Timrå.............

6. 11

7:57

13: 68

Härnösand . .

4: 48

8:31

12: 79

Högsjö.............

6: 41

7: 75

14: 16

Bräcke .............

5 15

6: 80

11: 95

Umeå.............

6 29

6:30

12: 59

Lövånger . . .

5 63

7:66

13: 29

Piteå landskom mun

7 26

6:40

13: 66

Hortlax ....

3 91

7:36

11:27

Luleå.............

6 19

6: 39

12: 58

Edefors . . . .

7 29

4: 21

11:50

Jukkasjärvi . .

5 01

9:23

14: 24

Råneå.............

4 30

8: 70

13: —

Överkalix . . .

4 56

6: 17

10: 73

Nederkalix

2 61

G: 48

9:09

Medeltal för ovan­

stående 7G skol­ distrikt ................ 5 42

6: 58

12: —

Medelkostnad för läroböcker och förbrukningsmateriel inom skoldistrikt

med 6-klassig folkskola läsåret 1944/45.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Skoldistrikt

Medelkostnad för läroböcker

per barn i

klasserna

I-VI

Kronor

Medelkostnad

för förbruk­

ningsmateriel

per barn i

klasserna

I-VI

Kronor

Summa medel­ kostnad för läro­

böcker och för­ brukningsmateriel

per barn i klas­

serna I—VI

Kronor

Lommaryd............. 6: 77

5: 92

12: 69

Bäckebo...................

5: 87

6:40

12: 27

Ronneby landskom­

mun ................... 5:03

5:55

10: 58

Söndrum...................

5:94

6: 37

12:31

Kyrkefalla................ 4: 64

5:09

9: 73

Sura..........................

6: 49

5:37

11:86

Orsa.......................... 2: 79

6: 60

9: 39

Ovanåker................

3- 46

5: 62

9: 08

Nätra....................... 6: 05

5: 86

11:91

Sidensjö................... 6: 04

6:19

12: 23

Ragunda...................

4:88

5:28

10:16

Hörnefors................ 5:49

7:13

12: 62

Jörn..........................

4: 60

4: 73

9:33

Bureå...................... 6: 40

4:30

10: 70

Medeltal för ovan­

stående 14 skol­ distrikt ..................

5:32

5: 74

11:06

nigas mening stå mellan att statsbidrag generellt och likformigt utgår med en viss procent av en beräknad medelkostnad per barn och år till samtliga skoldistrikt respektive olika huvudgrupper av skoldistrikt eller att bidraget utmätes så att det täcker hela nämnda medelkostnad. För egen del förorda de sakkunniga sistnämnda alternativ och föreslå i enlighet härmed, att statsbidraget bestämmes till 8 kronor 20 öre för folkskolebarn och år. Av de sakkunnigas motivering inhämtas bland annat följande.

1920 års sakkunniga anslöto sig till tanken på ett procentuellt statsbidrag och föreslogo, att staten skulle bidraga med

%o

av kostnaden. De utgingo

därvid från, att skoldistrikten efter eget skön skulle ansluta sig till eller av­ visa systemet med helt fri materiel. 1937 års sakkunniga finna det vara uppenbart, att en anordning enligt vilken de skoldistrikt, som så önska, skulle kunna undandraga sig skyldigheten att lämna helt fri materiel, skulle leda till orimliga konsekvenser. Denna möjlighet att undandraga sig kom- me i synnerhet att utnyttjas av distrikt med klen ekonomisk bärkraft, var­ igenom elever från fattigare distrikt skulle bli sämre tillgodosedda än de som tillhörde bättre lottade distrikt. Till stöd för uppfattningen, att skol­ distrikten skulle till en viss procent gälda kostnaden, åberopade 1920 års sakkunniga, att skoldistrikten borde äga visst intresse av att sparsamhet iakttoges beträffande skolmaterielen. 1937 års sakkunniga, vilka hävda, att sparsamhetskravet givetvis borde röna största möjliga beaktande, finna det

21

icke motiverat att låta distrikten gälda en viss procent för att befrämja detta sparsamhetsintresse. Kravet på sparsamhet borde vägas mot kravet, att materielen inom samtliga skoldistrikt borde vara av fullt tillfredsställande kvalitet. Om en skälig summa per barn och läsår fixerades, vilken helt eller delvis gäldades av staten, lage det i statens intresse att denna summa också komme till användning för sitt givna syfte. Det grundläggande motivet till att lämna statsbidrag till införande av fri skolmateriel vore önskemålet att åvägabringa en utjämning i kvalitativt hänseende av materielens stan­ dard. Sparsamhet och omsorg skulle under alla omständigheter bli i hög grad påkallade från distriktens sida vid medlens administration. Däremot motiverade icke sparsamhetens krav, att distrikten skulle åläggas att betala en viss procent till helt fri skolmateriel.

Med hänsyn till distriktens olika ekonomiska bärkraft anse icke de sak­ kunniga det vara lämpligt att generellt och likformigt låta dem betala en viss andel i kostnaden. Skulle så ske, kunde det förväntas, att denna utgift i ett stort antal fall komme att överstiga de ofta mycket sparsamt tillmätta anslag, som för närvarande utginge till fri materiel åt medellösa elever. I svagt lottade distrikt kunde givetvis en siffermässigt obetydlig ökning av budgetens utgiftssumma komma att medföra en kännbar ökning av skatte­ trycket.

Också administrativt sett anse de sakkunniga, att det från effektivitetens och enkelhetens synpunkter vore mest ändamålsenligt, att staten gäldade hela medelkostnaden för barn och år. Om däremot en procentuell andel av medelkostnaden skulle erläggas av skoldistrikten, bleve det den statliga myndighetens uppgift att tillse, att varje skoldistrikt verkligen betalade sin procentuella andel i den fixerade totalsumman per barn och år. Den stats­ kontroll, som därmed komme att utövas, skulle bli omfattande i bland annat de över 2 000 landsbygdsdistrikten. Riktpunkten för en sådan reglering bleve givetvis att tillse, att distrikten ej finansierade skolmaterielen på så sätt, att staters andel av det allmänna bidraget täckte utgifterna så att distriktens andel ej behövde tagas i anspråk. Kontrollen skulle säkerligen företrädesvis komma att avse de fattigare landsbygdsdistrikten och bleve för den skull en både omfattande och föga tilltalande uppgift.

På dessa grunder förordade de sakkunniga, att staten principiellt skall svara för samtliga kostnader för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriel till eleverna i folk- och fortsättningsskolor, att det skall åläggas skoldistrikten dels att sörja för anskaffning av ifrågavarande undervisningsmateriel, dels ock att tillse, att erforderlig undervisningsmateriel ständigt står till förfo­ gande till varje i förenämnda skolor undervisat barn, samt att statsbidrag till skoldistrikten skall utgå med ett visst medelbelopp för elev och under­ visningsår.

Remissyttranden.

I de remissyttranden, i vilka uttalanden gjordes om de sakkunnigas för­ slag till grunder för statsbidraget, uttalades ett betydande antal instämman­ den i sakkunnigförslaget. I åtskilliga yttranden uttalades dock, att stats­ bidraget icke borde avse hela kostnaden.

Riksräkenskapsverket ansåg det lämpligt, att kommunerna i viss ut­ sträckning deltoge i kostnaderna, varigenom medverkan från deras sida till utgifternas begränsning kunde påräknas. Riksräkenskapsverket fann vidare,

Kungl. Majlis proposition nr 59.

22

att statens medverkan borde få formen av ett bidrag med ett visst bestämt belopp för barn och år. För att ge erforderligt utrymme åt kommunernas medverkan borde detta belopp icke sättas för högt utan förslagsvis till unge­ fär 2/s av en beräknad medelkostnad för barn och år. Detta belopp ville riksräkenskapsverket med utgångspunkt ifrån de sakkunnigas kostnadsbe­ räkningar sätta till sex kronor för barn i folkskola och två kronor för barn i fortsättningsskola.

Statskontoret ansåg det också vara att föredraga, att kostnaderna förde­ lades mellan statsverket och skoldistrikten. Därvid borde skoldistrikten åläggas skyldighet att tillhandahålla behövlig materiel mot att statsverket bidroge till kostnadernas bestridande med visst för elev och läsår beräknat belopp. Genom en sådan anordning skulle skoldistrikten få ett bestämt in­ tresse av att tillse, att vederbörlig sparsamhet iakttoges, varjämte särskild kontroll från statsverkets sida av skoldistriktens utgifter för ifrågavarande ändamål bleve obehövlig. Anordningen förutsatte dock, att ett statligt organ övervakade, att skoldistrikten i tillbörlig omfattning fullgjorde sina skyldig­ heter. Denna eftersyn ansåge statskontoret kunna utan olägenhet anförtros åt folkskolinspektörerna. Även statskontoret föreslog, att statsbidraget skulle utgå efter sex kronor för lärjunge i folkskola och två kronor i fortsättnings­ skola.

Skolöverstyrelsen delade de sakkunnigas uppfattning, att bidraget prin­ cipiellt borde utgå lika till alla skoldistrikt. Däremot kunde överstyrelsen icke godkänna vare sig att staten skulle svara för hela materielkostnaden eller att beloppen skulle fixeras till de siffror som de sakkunniga anfört. Eftersom de sakkunnigas beräkningar vore grundade på en uppskattad medelkostnad, följde härav, att kostnaderna stundom voro avsevärt större och ibland något lägre än de föreslagna statsbidragen. Frågan uppställde sig då, vem som skulle betala merkostnaden för de distrikt, där statsbidraget icke vore tillräckligt, och huruvida man skulle tillåta vissa distrikt att göra sig in­ komst på de bidrag, som de icke ansåge sig helt behöva använda för de angivna ändamålen. Dessa frågor ansåge överstyrelsen, att de sakkunniga icke behandlat på ett tillfredsställande sätt.

I detta sammanhang ville överstyrelsen understryka, att man aldrig kun­ de ernå en lika kostnad för skolmateriel i barndomsskola. Frånsett att för­ brukningen torde ställa sig olika i de skilda skolformerna, sammanhängde också kostnaden med själva arbetssättet. Det vore därför icke endast fråga om en större eller mindre sparsamhet med materielen, när man konstate­ rade den växlande åtgången.

Överstyrelsen anförde vidare: Möjligen ha de sakkunniga tänkt sig, att skoldistrikten kunna tänkas vil­ liga att betala kostnaderna för materiel, i den mån statsbidraget icke räcker. Häremot står dock de sakkunnigas starka understrykande av, att staten

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 59.

23

skall bära hela kostnaden för det avsedda ändamålet. Måhända ha de sak­ kunniga vidare utgått ifrån, att folkskolinspektörerna skola vid sin kon­ troll se till, att materielkostnaderna icke tillåtas sjunka under den standard, som angives av statsbidragets storlek. En dylik kontroll måste dock vara så detaljerad, att den knappast kan läggas på de redan hårt arbetstyngda inspektörerna. Rent principiellt kan man icke heller lämna den möjligheten ur räkningen, att i ett skoldistrikt kan för en relativt liten materielkostnad bedrivas en fullt tillfredsställande undervisning. Av de i betänkandet redo­ visade skoldistrikten ha åtskilliga en medelkostnad, som understiger det ifrågasatta statsbidraget. Man vågar dock icke härav draga den slutsatsen, att de på något sätt vanskött sitt åtagande att tillhandahålla fri materiel.

Enligt överstyrelsens mening vore den lämpligaste lösningen, att man icke uppställde kravet, att staten skulle betala hela materielkostnaden. Om man, såsom de sakkunniga föresloge, förordade ett mera schematiskt stats- bidragsförfarande, måste statsbidraget ligga i underkant av den verkliga kostnaden och skoldistrikten vara skyldiga att betala den merkostnad för utgifterna, som i regel måste beräknas uppkomma. Däremot borde stats­ bidraget vara så beskaffat, att det väsentligen täckte skoldistriktens kost­ nader. Även om det vore svårt att angiva ett belopp, ville dock överstyrel­ sen hålla före, att ett belopp av sex kronor för barn och år i folkskolan och två kronor för barn och år i fortsättningsskolan vore väl avvägt. Det borde sedan ankomma på skoldistrikten att tillskjuta ytterligare erforderliga medel till behovet.

Överstyrelsen, som påpekat, att materielkostnaden kunde ställa sig olika i de olika skolformerna, hade också övervägt, huruvida bidraget borde vara mindre för elever i halvtidsläsande skolor. Med hänsyn till att överstyrel­ sen generellt förordat ett avsevärt lägre bidrag än de sakkunniga, ansåge sig överstyrelsen dock icke nödsakad att göra undantag för sistnämnda skolor.

Statens läroboksnämnd ansåg, att om systemet med fri skolmateriel skulle ha obligatorisk karaktär det måhända vore oundvikligt, att staten iklädde sig hela kostnaden. Vid tillämpningen i praktiken torde emellertid vissa svå­ righeter uppstå. Då det icke vore möjligt att få en sådan ordning till stånd, att kostnaden per barn och år bleve exakt densamma i alla skoldistrikt, kunde det icke undvikas, att den verkliga kostnaden i vissa distrikt under­ stege och i andra distrikt överstege medeltalet (statsbidraget). I förra fallet skulle skoldistrikten få en inkomst av statsbidraget och i det senare skulle distrikten nödgas lämna tillskott av kommunala medel. Regler erfordrades, vilka medgåve en noggrann kontroll över statsbidragets användning och vilka därjämte kunde åstadkomma en sådan utjämning att staten svarade för den verkliga kostnaden för den fria skolmaterielen, varken mer eller mindre.

Även vissa länsstyrelser och domkapitel gåvo uttryck för åsikten, att skoldistrikten borde bidraga till kostnaderna för skolmaterielen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

24

Departe­ mentschefen.

1937 års sakkunniga ha förordat, att staten principiellt skall svara för samtliga kostnader för fria läroböcker och fri undervisningsmateriel. Då riks­ dagen 1942 i anledning av motioner behandlade frågan, uttalade den, att övervägande skäl talade för att, därest staten iklädde sig utgifter för under­ visningsmateriel, även en medverkan i viss utsträckning från kommunernas sida komme till stånd. Denna mening har även företrätts av flera remissmyn­ digheter, bland annat statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöversty­ relsen.

Enligt min mening bör ett statsbidrag för genomförande av fri undervis­ ningsmateriel i skoldistrikten icke konstrueras på så sätt, att staten betalar ett visst procenttal av skoldistriktens redovisade verkliga kostnader. Detta skulle, såsom i annat sammanhang närmare belyses, draga med sig en alltför omständlig och kostsam kontrollapparat. Bidraget synes i stället böra utgå i form av ett visst fixerat belopp per barn och år. Detta belopp synes mig till storleken böra avpassas så, att det täcker största delen av kostnaden för fri materiel till eleverna. Distriktens andel i kostnaderna bör därvid icke göras större, än att nödig marginal finnes för variationerna i kostnader mellan olika skoldistrikt och att i sparsamhetens intresse åtminstone något utrymme läm­ nas för kommunal medverkan. Viktigt är, att statsbidragsbeloppet icke be­ traktas såsom en gång för alla fixerat, utan att det tid efter annan underkastas revision i anslutning till prisutvecklingen och den pedagogiska erfarenhetens krav på ny undervisningsmateriel. I sistnämnda hänseende är det av syn­ nerlig vikt, att den fria pedagogiska utvecklingen ej klavbindes av ett såsom fixt betraktat kostnadsbelopp.

De förnyade kostnadsberäkningar, vars resultat redovisats i det föregående, ge vid handen, att genomsnittskostnaderna för tillhandahållande av fria läro­ böcker och fri förbrukningsmateriel för närvarande ligga mellan 11 och 12 kronor per barn och år. I betraktande härav förefaller det mig, att ett stats­ bidrag på 10 kronor per barn och år för närvarande bäst skulle motsvara be­ hovet och de förut uttalade önskemålen. Jag förordar därför, att statsbidraget till ifrågavarande ändamål för närvarande fastställes till nämnda belopp för samtliga skoldistrikt, att utgå för alla folkskolelever, som fullgöra obligatorisk skolgång, således även för elever i obligatorisk åttonde klass, i den mån sådan förekommer. Några bärande skäl för en differentiering av bidraget efter skol- pliktstidens längd i de särskilda kommunerna synas icke föreligga.

I detta sammanhang erinrar jag, att vissa årliga bidrag till anskaffande av undervisningsmateriel plägar beviljas åt de skoldistrikt, som komma i åtnju­ tande av statsbidrag från förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjan­ de i rikets nordligaste gränsorter m. m. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter prövning av de särskilda förhållandena avgöra, huruvida och i vad mån det av mig förordade nya statsbidraget bör föranleda ändrad praxis ifråga om medelstilldelningen från nämnda anslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

25

I det följande ämnar jag förorda, att statsbidrag till kostnaderna för till­ handahållande av fria läroböcker och fri förbrukningsmateriel från och med läsåret 1946/47 skall utbetalas till skoldistrikten i början av det läsår, var­ under materielen skall användas. Vid bifall till vad jag förordat erfordras så­ ledes anslag för ändamålet redan för nästa budgetår. Barnantalet i folkskolan uppgick vårterminen 1945 till 524 000. Med hänsyn till födelsetalets föränd­ ringar och skolpliktens successiva utsträckning till 7 eller 8 år torde man böra räkna med att detta för innevarande läsår stigit till omkring 540 000. I det följande kommer jag att förorda, att det statsbidragsbelopp, som vid läsårets början utbetalas till skoldistrikten, grundas på elevantalet näst före­ gående läsår. Det förslagsanslag till »Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker m. m.», som för nästa budgetår torde böra anvisas, därest de av mig tillstyrkta statsbidragsgrunderna godtagas, synes alltså böra uppföras med ett belopp av 5 400 000 kronor.

27

räkenskapsverket erforderlig till förebyggande av att eventuellt överskjutande del av statsbidraget kunde tagas i anspråk för bestridande av andra kostnader än dem, till vilka bidraget vore avsett.

Frågan om de administrativa bestämmelser och föreskrifter om kontroll, som skola reglera användningen av det föreslagna statsbidraget, är utan tvivel syn­ nerligen betydelsefull. Riktpunkten för anordningarna på detta område synes mig emellertid böra vara, att alla bestämmelser göras enkla och lätta att utan onödig omgång tillämpa. Den statliga kontrollen över skoldistriktens använd­ ning av statsbidraget till fri undervisningsmateriel synes mig därför böra in­ skränkas till att folkskolinspektörerna få i uppdrag att i samband med den all­ männa inspektionen kontrollera dels att undervisningsmaterielen tillhanda- hålles utan kostnad för eleverna och dels att denna materiel motsvarar rimliga anspråk ifråga örn omfattningen och kvaliteten. Någon ytterligare detaljkon­ troll och detaljredovisning på sätt de sakkunniga och riksräkenskapsverket föreslagit finner jag icke erforderlig. Den skulle också bli synnerligen tids- och arbetskrävande och svår att i praktiken genomföra. Något ståndpunktst ägan­ de till de sakkunnigas yttrande örn omläggning av skoldistriktens räkenskaps- föring finner jag för närvarande icke erforderligt. Beträffande tidpunkten för rekvisitionernas ingivande och grunderna för beräknande av antalet statsbi- dragsberättigade barn ansluter jag mig till de synpunkter skolöverstyrelsen framfört. Statsbidragssummans storlek torde sålunda för varje läsår böra be­ stämmas med hänsyn till barnantalet vid nästföregående vårtermins slut.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser rörande statsbidraget och villkoren för dess åtnjutande, som må befinnas er­ forderliga.

I enlighet med sina direktiv behandlade 1937 års skolmaterielsakkunniga utförligt frågorna om skolmaterielens anskaffning och prissättningen å densam­ ma. De förslag de sakkunniga i detta avseende framlagt, har jag icke ansett erforderligt att upptaga till behandling i förevarande sammanhang, enär dessa spörsmål hänskjutits till förnyat övervägande av de sakkunniga, som jag den 19 oktober 1945 tillkallat med uppgift att utreda läroboksfrågan i dess helhet. Enligt direktiven för nämnda sakkunniga skola de utreda frågan om möjlig­ heterna att nedbringa utgifterna för skolmateriel, varvid även tanken på ett statligt läroboksförlag hänskjutits till kommittén. Bland övriga spörsmål, vilka denna kommitté har att utreda, framhålles frågan om distributionen av Skolmateriel, varvid möjligheterna av en direkt distribution av skolmateriel en från producenterna till skolorna bör särskilt uppmärksammas.

Tillsvidare utgår jag därför från, att skoldistrikten vid inköp av undervis­ ningsmateriel för skolorna skola förfara såsom hitintills och verkställa inköpen och träffa överenskommelser med producenter och distributörer enligt nu gäl­ lande principer.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 59.

Departe­ mentschefen.

28

Kungl. Majlis ‘proposition nr 59.

lil. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att statsbidrag må utgå till bestridande av kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående förordat;

dels ock till Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker m. m. för budgetaret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 5 400 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Bäck.

Stockholm 1946 Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

460426