2

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

Förslag

till

Kungörelse

angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Statens postverk äger ensamrätt till regelbunden befordran mot avgift av

slutna brev ävensom öppna försändelser innehållande helt eller delvis skrivna

meddelanden.

2

§■

Den som driver regelbunden yrkesmässig trafik är skyldig att för postver­

kets räkning mot skälig ersättning befordra post.

3 §•

För befordran med trafikmedel i regelbunden yrkesmässig trafik må den

som betjänar sådant trafikmedel icke mottaga försändelse som i 1 § avses an-

norledes än för postverkets räkning eller för att avlämnas till postverket.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må dock med trafikmedel i regel­

bunden yrkesmässig trafik befordras

a) öppna försändelser innehållande skrivna meddelanden, vilka uteslutan­

de avse uppdrag för trafikföretaget att å ort som beröres av trafiken uträtta

ärenden för uppdragsgivarnas räkning, samt

b) försändelser, vilka i tjänsten utväxlas mellan befattningshavare inom

trafikföretaget, mellan trafikföretag, vilka sinsemellan hava samtrafik, mel­

lan trafikföretag och dess kommissionärer, agenter eller ombud eller mellan

militära myndigheter i samband med militärtransporter.

Å försändelse som i b) avses skall finnas anteckning om att den må be­

fordras utan postverkets anlitande, exempelvis genom anteckning å försän­

delsen av ordet »tjänstesak» eller annat motsvarande uttryck, jämte avsän­

darens namn.

4 §•

1 mom.

Den som för annans räkning än postverkets bedriver sådan post­

befordran som avses i 1 § straffes med dagsböter, och vare dessutom pliktig

att till postverket utgiva ersättning med belopp motsvarande postavgiften för

försändelse, som obehörigen befordrats.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 1 förordningen den

22

april 1932 (nr 75) angående

villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter.

Härigenom förordnas, att § 1 förordningen den 22 april 1932 angående

villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter skall

erhålla följande ändrade lydelse.

Gällande lydelse:

Föreslagen lydelse:

§

1

.

De stadganden, som meddelas i

denna förordning, gälla

endast

pe­

riodiska skrifter, som tryckas och ut­

givas i Sverige, samt

endast

postbe­

fordran inom riket. Med benämning­

en tidning avses i förordningen även

annan periodisk skrift.

§ ¹ .

De stadganden, som meddelas i

denna förordning, gälla periodiska

skrifter, som tryckas och utgivas i

Sverige, samt postbefordran inom ri­

ket;

duck att Kungl. Maj:t, då sär­

skilda omständigheter därtill föran­

leda, äger medgiva, att stadgande-

na må gälla även annan periodisk

skrift än nyss sagts.

Med benämningen tidning avses i

förordningen även annan periodisk

skrift.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I skrivelse den 28 augusti 1946 har styrelsen framlagt resultatet av den

verkställda översynen.

Generalpoststyrelsens skrivelse.

Postinonopolets uppkomst.

Den svenska postinrättningen har liksom de

flesta andra länders postverk ursprungligen inrättats för regeringens behov,

och först senare har denna statspost gjorts tillgänglig även för allmänheten.

Postverken ha på detta sätt av ålder kommit att tillhöra statens höghets-

rätter eller, som man också säger, blivit ett regale. I den författning, som

utgjorde grunden för ett verkligt svenskt postväsen, förordningen »om Post-

Båden» den 20 februari 1636, säges icke uttryckligen, att postverket skulle

vara ett kronans regale. Däremot finnas i flera författningar från postverkets

första tid klara uttryck härför. När år 1660 försök gjordes att inrätta en

enskild post, blev detta enligt riksrådets beslut den 20 september samma år

förbjudet, under förklaring att »det verket att driva bör ske indultu Regis»,

d. v. s. med Konungens medgivande. År 1669 uttalade riksrådet i en resolu­

tion att »postväsendet som ett regale och en inkomst för kronan härefter

bör konsidereras». I Johannes Loccenius berömda arbete »Synopsis juris

publici suecani», tryckt 1673, hävdas med dokumentariska bevis, att rätten

att inrätta post är en kunglig rättighet. Den 10 augusti 1693 förbjöd kansli­

kollegiet privat postbefordran med de ordinarie frakterna mellan Uppsala och

Stockholm, enär den utgjorde ett ingrepp i »Kungl. Majds höga postregal».

Liknande uttryck förekomma ofta i författningar från 1700-talet, och vid

flera tillfällen stadgas förbud mot att med fartyg samt »frakt- och forvagnsin-

rättningar» befordra förseglade brev. Under 1800-talet utformades postregalet

särskilt genom kungörelsen den 7 mars 1835 angående de villkor, varunder

brev må med ångfartyg, seglande fartyg och diligenser fortskaffas. Denna

kungörelse, som utfärdades »enär Kungl. Maj:t funnit angeläget att genom

lämpliga föreskrifter söka förekomma den minskning i postverkets inkomster,

som kunde uppstå genom avsändande av förseglade brev med ångfartyg,

seglande fartyg och diligenser», ersattes den 26 oktober 1860 av en annan

kungörelse, som omfattade postbefordran även å järnväg.

Det anförda torde vara tillräckligt för att visa, att postregalet ägde verk­

ligt stöd i tid efter annan utfärdade bestämmelser. Däremot saknades länge

en grundläggande författning, som reglerade postmonopolets omfattning. Att

ett postregale fanns accepterades allmänt, men dess närmare innebörd hade

aldrig klart formulerats. Först med kungörelsen den 21 december 1888 till­

kom en sådan författning.

Den direkta anledningen till 1888 års kungörelse var frågan om den pri­

vata lokalposten. Detta spörsmål hade tagits upp till ingående behandling

vid 1888 års riksdag. Konstitutionsutskottet vid denna riksdag gjorde näm­

ligen anmärkning mot regeringens åtgärd att fastställa bolagsordning för

»Aktiebolaget Stadsposten». Bolaget skulle bl. a. ombesörja distribution av

brev och brevkort inom Stockholm. Innan Kungl. Maj:t fattade sitt beslut,

hade yttrande i ärendet infordrats från generalpoststyrelsen. Styrelsen för­

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

grund av vad sålunda blivit anfört får riksdagen, som anser det vara av vikt,

att stadgandena om statens höghetsrätt över postväsendet omarbetas och ut­

sträckas även till den lokala postbefordringen, anhålla, att Eders Kungl. Maj:t

måtte, så snart ske kan, vidtaga de åtgärder, som kunna finnas erforderliga

för att staten må äga att, utan intrång från annat håll, genom sitt postverk

mot avgift verkställa all regelbunden befordran av förseglade eller eljest till­

slutna brev samt av brevkort såväl emellan in- och utrikes samt emellan in­

rikes orter som ock å de särskilda inrikes orter, där statens postverk har an­

ordnat lokal brevbefordran.»

Med anledning av riksdagens skrivelse utfärdade Kungl. Maj:t, efter gene­

ralpoststyrelsens hörande, förenämnda kungörelse den 21 december 1888.

Kungörelsen trädde i kraft den 1 oktober 1889.

Postmonopolets innehåll.

Omfattningen av postverkets ensamrätt angavs

i 1888 års kungörelse med ordalag, som överensstämde med riksdagens nyss­

nämnda skrivelse. Någon ändring har därefter icke skett, beroende framför­

allt på att frågor om postmonopolet så sällan varit aktuella. Det är egentligen

först under de senaste åren som enskilda företagare sökt konkurrens med

postverket under utnyttjande av kungörelsens formulering.

Föremål för ensamrätten äro förseglade eller eljest tillslutna brev samt

brevkort. Den tolkningen har gjorts gällande, att ett skriftligt meddelande,

som har egenskapen av verklig och personlig skriftväxling, skulle, om det

tecknades å ett brevkort, omfattas av postmonopolet, medan det, om brev­

kortet inlades i ett öppet kuvert, som försåges med adressbeteckning, skulle

kunna befordras utan hinder av postmonopolet. Generalpoststyrelsen har här­

emot gjort gällande, att åt postverket förbehållits rätten till befordran av alla

skriftliga meddelanden, som ha egenskapen av verklig och personlig skrift­

växling, oberoende av om dessa meddelanden befordras öppna eller slutna.

Styrelsens uppfattning har godkänts av underrätterna, men i intet fall ha

målen fullföljts till högsta domstolen.

Nyligen har erhållits en auktoritativ tolkning av innebörden av kungörel­

sens uttryck »regelbunden befordran mot avgift». Medlemmar i Karlstads

handelsförening hade bildat Köpmännens Budsändningscentral Aktiebolag,

med ändamål att verkställa transporter inom staden samt att i samband där­

med även distribuera slutna brev från köpmännen till deras kunder. Före­

taget arbetade på så sätt, att föreningens medlemmar kunde vid behov tele­

fonera efter bud från bolaget. Vissa köpmän, som i större utsträckning an­

litade bolaget för transporter, besöktes dagligen å bestämda tider av bolagets

bud för avhämtning av försändelser. Bolaget, vars huvudsakliga verksamhet

torde ha varit varudistribution, hade särskilda brevbärare anställda för själva

brevbefordringen. Generalpoststyrelsen ansåg intrång i postmonopolet före­

ligga och anmälde saken till åtal. Vederbörande underdomstol, Karlstads råd­

husrätt, yttrade i sitt utslag, att rörelsen bedrivits för medlemmarnas egen

räkning, och då avgiften för distributionen av breven — 10 öre per försän­

delse — satts så att vinst för bolaget icke skulle uppstå, fann rådhusrätten

verksamheten icke stå i strid mot postmonopolet.

10

Kungl. May.ts proposition nr 180.

het, varför post frankerad med postverkets frankotecken nedlägges i privat­

företagens brevlådor och tvärtom. Av till postverket ingångna reklamationer

har bl. a. framgått att avsändare antagit, att den benämning »Lokalpost», med

vilken de enskilda postföretagens brevlådor i allmänhet äro försedda, avsett

postverkets lokalbrevbefordran. Följden härav blir försening av posten med

därav följande olägenheter. Det har också visat sig, att de privata lokalpost-

företagen ofta missköta sin verksamhet. Sålunda har exempelvis polisen i

Västerås efter anmälan låtit uppbryta av lokalposten där uppsatta brevlådor,

som icke tömts på lång tid. Det konstaterades därvid, att ett större antal

försändelser, försedda med postverkets frankotecken, nedlagts i dessa lådor.

Även på andra håll ha polisundersökningar verkställts på grund av klago­

mål över lokalpostföretags verksamhet, bl. a. i Jönköping, Kalmar och Tran­

ås. Av intervjuer i tidningarna med innehavare av lokalpostföretag har fram­

gått att slutna brev, som nedlagts för befordran i lokalpostföretags brev­

lådor, öppnats av företaget samt därefter vidarebefordrats.

Av större betydelse i ekonomiskt hänseende torde emellertid vara att en­

skilda affärsmän och vissa större företag anse det lönande att med nuva­

rande lokalporto inom en stads inre område genom egna bud låta distri­

buera sina försändelser. En sådan konkurrens synes endast kunna mötas

med nedsättning av lokalportot, så att den privata distributionen icke kan

bli lönande.

Såsom generalpoststyrelsen vid flera tidigare tillfällen framhållit, är ett en-

hetsporto ur rent postal-teknisk synpunkt att föredraga. Taxeringen av brev

underlättas väsentligt. Man måste nu ur taxesynpunkt alltid skilja lokalbre­

ven från övriga inrikes brev. Om postverket förbättrar en orts postförhål­

landen genom inrättandet av en postanstalt, blir det nu ofta klagomål, därför

att orten då i regel mister rätten till lokalporto med den postanstalt, som

tidigare varit adressort. Allmänheten har vidare svårt att hålla reda på,

när lokalporto utgår, varför brev ofta underfrankeras. Följden blir lösenbe­

läggning med dess besvär för både postverket och allmänheten. Gränserna

för ett lokalportoområde kan heller aldrig fastställas fullt rättvist. Därom

vittna bl. a. de talrikt förekommande framställningarna om utvidgning av

exempelvis Stockholms lokalportoområde.

Nu angivna förhållanden tala alltså för ett enhetsporto för inrikes brev.

Men andra skäl tala däremot. Den enskilde konkurrenten måste alltid fråga

sig, var det lönar sig att sätta in sin verksamhet. Det kan endast vara på

de större orterna och under förutsättning att postavgiften är högre än själv-

kostnadema. Och detta måste alltid bli fallet vid tillämpning av enhets­

porto, eftersom det alltid måste vara dyrare att befordra ett brev exempelvis

från Ystad till Haparanda än t. ex. inom en stad. Skall man ha ett enhets­

porto, måste tydligen postmonopolet ha en omfattning, som omöjliggör kon­

kurrens om lokalförsändelserna.

Frågan om portosättningen hör samman med postverkets ekonomi. Det

kan därför vara av intresse att i detta sammanhang anföra några aktuella

uppgifter härom.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

lokalbrev måste anses överstiga hälften av kostnaderna för befordran av ett

riksbrev, vill styrelsen icke förorda en sänkning av lokalportot till hälften

av riksportot. På styrelsens ställningstagande till denna portofråga har även

medverkat statsmakternas inställning — vid förevarande utredning ytterligare

accentuerad av de sakkunniga riksdagsmännen — till frågan om införandet

av enhetsporto för brev.

Förslaget till kungörelse om postmonopolet.

I vissa länder omfattar postmonopolet även befordran av ett eller flera

av följande försändelseslag, nämligen pengar, paket under 5 kg samt tid­

ningar. En utvidgning av det svenska postmonopolet att omfatta jämväl nå­

got eller några av dessa försändelseslag synes icke böra komma i fråga. En­

ligt den tolkning av 1888 års kungörelse, som här hävdats, måste postver­

kets ensamrätt anses innefatta regelbunden befordran mot avgift av alla

skriftliga meddelanden, som ha egenskapen av verklig och personlig skrift­

växling, oberoende av om dessa meddelanden befordras öppna eller slutna.

Denna tolkning har godkänts av underdomstolama. Frågan har emellertid,

såsom förut nämnts, icke bragts under högsta domstolens prövning. Vid ut­

formningen av den nya kungörelsen i ämnet är uppenbarligen angeläget att

tillse, att bestämmelserna om postverkets ensamrätt äro klaxd avfattade, så att

bl. a. expressbyråer och liknande företag liksom även den allmänhet, som

vill anlita dessa företag för distribution av försändelser, lätt kunna inhämta

kännedom om vad som fader under postmonopolet.

Generalpoststyrelsen har utarbetat förslag till ny kungörelse angående

postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m. Rörande motiven för de före­

slagna bestämmelserna må här anföras följande.

1 §. Någon allmängiltig definition rörande vad som skall förstås med brev

finnes icke. I allmänna poststadgan sammanfattas under begreppet brevför­

sändelser brev, brevkort och korsband. Man skulle i första hand kunna ifrå­

gasätta, om icke poststadgans bestämmelser om vad som är att hänföra till

de postala försändelseslagen brev och brevkort skulle få bli avgörande för

omfattningen av postverkets ensamrätt till brevbefordran. Dessa bestämmel­

ser äro emellertid synnerligen detaljerade, beroende på att de avse att ur

taxesynpunkt avgränsa från varandra de skilda men sinsemellan mycket när­

stående slagen av brevförsändelser. Såväl av hänsyn till mängden av dylika

bestämmelser som med anledning av att dessa — särskilt på grund av beslut

vid internationella postkongresser — ofta kunna bli ändrade, synes det föga

ändamålsenligt att återge dem i den föreslagna nya kungörelsen. Det lärer

heller icke vara lämpligt att i en sådan författning hänvisa till de för post­

verket gällande bestämmelserna i ämnet. Poststadgans föreskrifter om de

förutsättningar, under vilka en försändelse kan befordras mot brevporto, sy­

nas icke heller lämpligen böra läggas till grund för omfattningen av post­

verkets ensamrätt till brevbefordran. Det synes fast mera riktigare att såsom

monopolets innehåll ange den generella bestämning, som enligt poststadgan

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

fordra jämväl post — synes det likväl kunna ifrågasättas, om icke vid ett

upphörande av 1888 års kungörelse en generell bestämmelse i ämnet borde

finnas. Det kan synas tveksamt, om en sådan bestämmelse bör ha sin plats

i en författning om postverkets ensamrätt till brevbefordran, men dess före­

komst här kan förklaras av historiska skäl.

3 §. I 1888 års kungörelse äro intagna stadganden avseende rätt för far-

tygsbefälhavare, järnvägskonduktör och diligensforman att mottaga postför­

sändelser för befordran. Befälhavare å icke postförande fartyg må sålunda

mottaga »förseglat eller eljest tillslutet brev», men han är skyldig att utan er­

sättning ombesörja, att brevet avlämnas till postanstalt. Enahanda bestäm­

melse gäller för järnvägskonduktör och diligensforman samt befälhavare å

postförande fartyg, men bestämmelsen avser även »sådant paket, som, ho­

nom veterligen, innehåller tillslutna brev». Brevkort nämnas icke. Vidare

stadgas förbud för person, som åtföljer tåg, fartyg eller diligens men ej är

passagerare, att till befordran medföra brev.

Med den utveckling, som trafiken numera fått, äro ifrågavarande bestäm­

melser icke längre tillfyllest, även om de tolkats såsom gällande jämväl fö­

rare och konduktörer å bl. a. nya trafikmedel såsom luftfartyg och spårvag­

nar. Det synes icke finnas någon anledning att göra åtskillnad på olika tra­

fikmedel i detta sammanhang. Om trafikmedlet är postförande eller icke

torde också vara utan betydelse. Bestämmelserna om förbud för personal å

vissa trafikmedel mot brevbefordran annorledes än för postverkets räkning

torde fördenskull lämpligen kunna sammanföras i en paragraf. Därvid bör

om möjligt, i stället för uppräkning av olika slag av trafikmedel, för dessa

användas en kollektiv benämning, som icke så snart behöver kompletteras.

Andra trafikmedel än bantåg, spårvägar, motorfordon, fartyg till sjöss och

luftfartyg torde i förevarande sammanhang kunna lämnas ur räkningen.

Med sådana nämnda trafikmedel, som gå i regelbunden trafik, böra brev

icke få av tjänstepersonalen fortskaffas annat än för postverkets räkning.

Såsom gemensam benämning för åsyftade trafikmedel har föreslagits »tra­

fikmedel i regelbunden yrkesmässig trafik». Uttrycket inrymmer alla trafik­

medel, även t. ex. mjölkbilar, som regelbundet trafikera vägsträckor men

icke tillhöra linjetrafiken.

Det har synts tveksamt, om förbudet borde omfatta alla i 1 § nämnda

försändelser och icke endast tillslutna brev. Bestämmelsen i denna paragraf

skulle nämligen komma att gälla även bussar samt person- och lastbilar i

linjetrafik. Med dylika trafikmedel torde i mycket stor utsträckning sändas

rekvisitioner å varor (bl. a. spirituösa) samt handlingar avseende bank- och

apoteksärenden. Det är här fråga om budsändning och icke om brevbeford­

ran, och det är icke avsett, att dylik trafik skall hindras. Om vederbörande

skulle nödgas sända dylika meddelanden med post, skulle rekvisitioner etc.

försenas, varigenom betydande olägenheter kunde uppkomma. Undantag i

detta hänseende bör lämpligen kunna meddelas.

4

§. Ansvars- och ersättningsbestämmelserna ha sammanförts i denna pa­

ragraf.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

na ifrågasätter statskontoret, huruvida Kungl. Maj:t icke borde föreslå riks­

dagen sådan ändring av § 1 postbefordringsförordningen, att möjlighet be-

redes Kungl. Maj:t att för särskilt fall utan riksdagens hörande meddela

dispens från villkoret om tryckning i Sverige. I detta sammanhang anser

ämbetsverket vidare böra tagas under övervägande, om icke motsvarande

lättnader med avseende å postbefordran kunde medgivas även för tidskrifter

av internordisk karaktär, som tryckas och utgivas i något av de nordiska

länderna. En förutsättning för sådan portolättnad bör givetvis vara, att re-

ciproka bestämmelser bliva gällande i övriga nordiska länder.

Departementschefen.

Det härvid fogade förslaget till kungörelse angående postverkets ensam­

rätt till brevbefordran m. in. innefattar icke någon förändring av postmono­

polets innehåll. Den av generalpoststyrelsen verkställda utredningen rörande

monopolets omfattning har nämligen givit vid handen, att några förändringar

i detta hänseende icke äro av förhållandena påkallade. Då kungörelsen alltså

endast innebär en formell omarbetning av 1888 års kungörelse i ämnet, kan

ifrågasättas, huruvida anledning överhuvud taget förefinnes att underställa

ärendet riksdagens prövning. Att jag likväl anser att så bör ske, beror därpå,

att gällande kungörelse tillkommit på riksdagens initiativ. Jag anser emel­

lertid, att riksdagens medverkan icke bör krävas i vidare omfattning än att

riksdagens yttrande över kungörelseförslaget inhämtas.

Det av generalpoststyrelsen framlagda författningsförslaget har undergått

en formell överarbetning inom kommunikationsdepartementet. Därvid har

ifrågasatts huruvida även exempelvis mjölknotor och liknande meddelanden,

som medtagas i öppen försändelse vid transport av mjölkflaskor, falla in

under undantagsbestämmelserna i 3 § andra stycket. Enligt min mening är

detta förhållandet, och jag har därför ej ansett erforderligt att särskild

föreskrift meddelas härom. I övrigt föranleder vad i ärendet förekommit icke

annat uttalande från min sida än att jag i anslutning till vad styrelsen anfört

rörande nuvarande brevporton vill tillägga, att ej heller jag anser mig för

närvarande böra ifrågasätta någon ändring av de från och med den 1 juli

1944 gällande portosatserna. Möjligt är emellertid att utvecklingen kan ge an­

ledning till att detta spörsmål framdeles får upptagas till omprövning.

De skäl, som anförts för tillämpning i angivna fall av bestämmelserna i

1932 års förordning, synas mig övertygande. Såsom statskontoret framhållit

kräves emellertid riksdagens medgivande härtill. Jag delar också statskonto­

rets uppfattning, att den för tidningar och periodiska skrifter, som tryckas

och utgivas i Sverige, medgivna taxan för postbefordran bör kunna tilläm­

pas även för tidskrifter av internordisk karaktär, som tryckas och utgivas

i något av de nordiska länderna, under förutsättning självfallet att reciproka

bestämmelser utfärdas i övriga nordiska länder. Då även andra fall kunna

inträffa, då en tillämpning av bestämmelserna i 1932 års förordning kan