2

Kungl. May.ts proposition nr 243.

lämnat betänkande med förslag angående ålderdomshem m. m. (SOU 1946:

52)-1 Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av ett stort antal

myndigheter och sammanslutningar.

Gällande bestämmelser om ålderdomshem.

De grundläggande bestämmelserna om ålderdomshem återfinnas i 31 §

fattigvårdslagen, vari föreskrives, att fattigvårdssamhälle skall hava anstalt

(ålderdomshem, försörjningshem, vårdhem) för mottagande av understöds-

tagare, vilka äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i

hemmet eller utackorderas.

Flera samhällen må förena sig om gemensam anstalt. Villkor och bestäm­

melser för sådan förening skola upptagas i ett reglemente, som fastställes

av länsstyrelsen. Fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet

understödstagare eller eljest kan anses icke vara i behov av egen anstalt eller

del i sådan, må efter länsstyrelsens beprövande kunna tills vidare befrias

från skyldighet härifrån. Om befrielse meddelas, fritages samhället dock icke

härigenom från skyldighet att bereda anstaltsvård åt understödstagare, som

är i behov därav. I 32 §, som innehåller bestämmelser om anordningar vid

anstalt, varom talas i 31 §, stadgas bland annat, att, därest sinnessjuka,

sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare sjukdom behäftade understödstaga­

re icke kunna erhålla vård å särskild anstalt utan måste intagas å fattig-

vårdsanstalten, dessa sjuka i allmänhet skola vårdas i särskilda rum eller

avdelningar. Vidare föreskrives att minderårig icke annat än tillfälligtvis och

till dess annan anordning hunnit träffas må intagas å anstalten, där ej en

från den övriga anstalten skild avdelning för barns omhändertagande och

vården inrättats samt blivit godkänd som barnhem.

översikt över socialvårdskommitténs förslag’.

Allmänna synpunkter.

Socialvårdskommittén framhåller inledningsvis, att i vårt land stor upp­

märksamhet hade ägnats den viktiga frågan att bereda medborgaren eko­

nomisk hjälp men att av lika stor betydelse vore att han garanterades till­

fälle till vård, när sådan vore av behovet påkallad. I detta senare avseende

företedde vår socialpolitik alltjämt allvarliga brister. Antalet vårdplatser på

sjukhus, vårdhem och abnormanstalter vore sålunda för vissa grupper av

vårdbehövande otillräckligt. Likaså funnes stora brister i fråga om vård-

möjligheter för ålderdomssvaga personer.

1 Vid betänkandets färdigställande har socialvårdskommittén utgjorts av f. d. landshövdingen

Bernh. Eriksson, ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare, lasarettssysslomannen

A. Hagård, fru Olivia Nordgren, ombudsmannen Fritz Persson, hemmansägaren Martin Skog­

lund och lantbrukaren Otto Wallén, redaktören Lennart Hartmann, generaldirektörerna Ernst

Bexelius och Karl J. Höjer samt fattigvårdsdirektören Otto Wangson. Utarbetandet av betän­

kandet har närmast omhänderhafts av generaldirektören Höjer.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

system vinner alltmera spridning även om det, framförallt beroende på ålder­

domshemmens skiftande beskaffenhet, är mycket ojämt förekommande. Ge­

nomsnittligt utgjordes beläggningen enligt socialvårdskommitténs undersök­

ning av ålderdomshemmen 1938 (SOU 1940: 22) till cirka 17 % av inackorde­

ringar, men denna siffra har sedan dess otvivelaktigt stigit avsevärt och torde

ligga omkring 25 °/o, kanske bortemot 30 °/o.

Det är till utvecklingen i detta senare avseende, som kommittén vill an­

knyta diskussionen om ålderdomshemmens framtida gestaltning. Kommittén

uttalar, att den icke hyser någon tvekan om att denna utveckling icke endast

bör tolereras utan även på lagstiftningens väg fullföljas. Kommunerna hade

i det praktiska arbetet gått lagstiftningen i förväg och utpekat den väg, som

borde följas. Ålderdomshemmen borde alltså enligt kommitténs uppfattning

upphöra att vara fattigvårdsanstalter. De borde ställas utanför fattigvårds­

lagen. De nuvarande fattigvårdsanstalterna borde i huvudsak förvandlas till

inackorderingshem för åldringar, som vore i behov av anslaltsvård men dock

icke av sjukvård på speciell vårdanstalt, samt reserveras för detta klientel.

Ett ståndpunktstagande till denna fråga fordrade emellertid ett klargörande

på vad sätt det i fortsättningen skulle sörjas för erforderlig anstaltsvård åt

den övriga delen av ålderdomshemmens nuvarande klientel.

För kommitténs uttalanden och förslag i dessa frågor redogöres i det föl­

jande.

Ålderdomshemmen och deras klientel.

Socialvårdskommittén har härefter övergått till att närmare redogöra för

ålderdomshemmen och deras klientel. Kommittén erinrar härvid till en bör­

jan om att kommittén i ett tidigare betänkande (SOU 1940: 22) redovisat

resultaten av en av kommittén verkställd statistisk undersökning angående

kommunernas ålderdomshem. Undersökningen avsåg visserligen förhållan­

dena år 1938, men de förändringar, som senare inträtt, anser kommittén icke

avsevärt minska resultatens användbarhet för ett bedömande av fattigvårdens

anstaltsfrågor.

Det framgick av undersökningen att det totala antalet ålderdomshem i

riket år 1938 uppgick till 1 433, varav 1 302 på landsbygden och 131 i stä­

derna. Platsantalet (inklusive platser vid godkända avdelningar för sinnessju­

ka och kroniskt sjuka) uppgick till sammanlagt 42 426, därav på landsbyg­

den 27 251 och i städerna 15 175. Å de egentliga ålderdomshemmen uppgick

platsantalet till 25 900 på landsbygden och 8 245 i städerna. Av landsbygdens

ålderdomshem inrymde 892 hem högst 20 samt 251 hem 21—30 platser

på egentliga ålderdomshemmet. Ungefär hälften av hemmen på landsbyg­

den hade tagits i bruk före år 1921. Genomsnittliga antalet platser på ålder­

domshemmen per 1 000 invånare utgjorde den 1 januari 1938 för lands­

bygden 6,7 samt för städerna 6,9.

Av en särskild undersökning, omfattande l 400 ålderdomshem, framgår

att den genomsnittliga beläggningssiffran för hela rikets landsbygd utgjorde

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 2io.

vore här fråga om ett klientel, som utan att behöva skötas på vårdhem lik­

väl på grund av sin höga ålder vore i behov av den tillsyn och omvårdnad,

som kunde lämnas endast på en anstalt eller i ett hem i egentlig mening.

Beträffande de tidigare nämnda 1 680 personerna i åldern 50—60 år och

1 695 personerna under 50 år har kommittén undersökt vårdtidens längd.

Dessa grupper har kommittén, som nämnts, antagit endast i begränsad ut­

sträckning höra hemma på ålderdomshemmen. Snarare borde de omhän­

dertagas på de anstalter, som i fattigvårdslagen benämnas försörjningshem.

Detta gällde i synnerhet gruppen under 50 år. Resultatet av undersökningen

utvisade, att den övervägande delen varit intagen på ålderdomshem under

lång tid, nämligen 86 °/o under minst ett halvt år och 82 °/o under minst ett

helt år. Klientelet kunde enligt kommittén således i sin helhet utan överdrift

betecknas som ett långtidsklientel. Dessa siffror avsåge förhållandena den 30

juni 1938, vid vilken tid på året beläggningen på ålderdomshemmen bru­

kade vara låg. Den starkare beläggning, som brukade förekomma på vin­

tern, föranleddes framförallt av att yngre personer, vilka denna årstid hade

svårt att reda sig på egen hand, under höstens lopp sökte sig till hemmen.

Kommittén räknade därför med att, om tvärsnittet genom klientelet lagts i

februari i stället för i juni, skulle framförallt gruppen försörjningsfall (under

50 år) ha ökat och dess karaktär av långtidsfall ej ha blivit fullt så markerad.

Beliovet av hem och höstäder för åldringar m. m.

Socialvårdskommittén har i betänkandet erinrat om att vid sidan av ål­

derdomshemmen samhället även på en annan linje sökt lösa bostadsfrågan

för de gamla, nämligen för sådana som kunde sköta sitt eget hushåll och

för vilka omvårdnads- och tillsynsproblemet ännu icke vore aktuellt. Detta

hade skett genom de s. k. pensionärshemmen, till vilka statsbidrag utginge

(endast byggnadsbidrag). Hittills hade emellertid pensionärshemmen spelat

en tämligen underordnad roll. Enligt uppgift i proposition till 1946 års riks­

dag angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen (nr 279)

beräknades, att cirka 11 000 lägenheter tillkommit genom pensionärshems -

verksamheten, varigenom omkring 17 000 åldringar fått sin bostadsfråga löst.

Enligt socialvårdskommitténs undersökning av folkpensionäremas bo­

stadsförhållanden i maj och juni 1944 (SOU 1944: 23) innehade av samt­

liga personer med tilläggspension, som bodde i av fastighetsägaren förhyrd

lägenhet, knappt 5 °/o lägenhet i pensionärshem. Härtill komme dock drygt

lV2 %>, boende i »församlingshem», och knappt 21U %>, boende i stiftelse

eller dylikt, vilka båda bostadsformer realiter vore av samma typ som pen­

sionärshem. Även om dessa siffror genom verksamhetens relativt sett kraf­

tiga utveckling numera vore avsevärt högre, kanske mer än fördubblade,

gällde det fortfarande att den stora massan av pensionärer, vilka bodde i

förhyrd lägenhet, ej haft tillfälle få dylik i pensionärshem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

7

Kommittén framhåller, att, när man ginge att pröva frågan om ålder­

domshemmens ställning och uppgifter, vore det ofrånkomligt, att man sam­

tidigt i viss utsträckning toge ställning till frågan om särskilda anordningar

från samhällets sida för ordnandet av enbart bostad för åldringar och där­

med även till frågan om avgränsningen av klientelet mellan

ålderdomshemmen å ena sidan samt pensionärshem­

men och liknande anordningar å andra sidan. Utgångs­

punkten borde härvid enligt kommitténs mening tagas i en analys av åld­

ringarnas behov på ifrågavarande område. Denna analys kunde i hög grad

byggas på erfarenheter från de nuvarande pensionärshemmen och ålder­

domshemmen.

Det framstode enligt kommittén för de flesta åldringarna som ett angeläget

önskemål att få bo kvar i den lägenhet eller åtminstone den trakt, där de

haft sitt hemvist under den verksamma perioden av sitt liv. Om emellertid

en åldring måste flytta, komme det för hans inställning härtill att bliva

avgörande, huruvida han kunde beredas eget rum att bo i eller icke. Vore

han relativt kry, ville han i regel helst ha egen lägenhet. Detta önskemål

vore värt uppmuntran och samhällets åtgärder måste i dylika fjäll ta sikte

på att ge åldringen tillfälle till att ha eget hushåll. Om däremot en åldring,

som vore skröplig och hade svårt att reda sig själv, sökte sig till pensionärs­

hem. komme han att bereda sig och andra mycket bekymmer.

Att många åldringar, som ha svårigheter att klara sig på egen hand, än­

dock söka sig till pensionärshem, finner kommittén bero på följande om­

ständigheter. Ofta sökte sig de gamla till pensionärshemmen — och icke till

ålderdomshemmen — därför att det på ålderdomshemmen vore ont om en­

rum. Mången toge risker och obehag av att bo ensam för sig själv hellre än

att tvingas dela rum med en eller flera människor på ett ålderdomshem.

Kunde enkelrum erbjudas, skulle vederbörande föredraga ålderdomshem­

met, om detta i övrigt vore tilltalande för den gamle. Icke enbart bristen på

enkelrum avskräckte utan härtill komme klientelblandningen, ålderdoms­

hemmets karaktär av fattigvårdsanstalt m. in., och för många vore måhända

de senare synpunkterna i och för sig avgörande. Kommittén fortsätter.

I diskussionen omkring dessa frågor synes de gamlas strävan efter eget

hushåll ha övervärderats. Man torde ha fäst sig vid det stora antalet ansök­

ningar till pensionärshemmen och därav dragit en felaktig slutsats, i det att

man förbisett, att detta ofta är den enda möjligheten, som erbjudes att få

lugn och trevnad och eget rum. Hade vi haft ålderdomshem med uteslutande

åldringar och med samma ställning som pensionärshemmen samt med god

tillgång på enrum, hade visserligen antalet sökande till pensionärshemmen

varit stort men dock betydligt mindre än nu.

I själva verket finnes mellan å ena sidan den del av ålderdomshemmens

klientel, som är sängliggande och behöver ständig omvårdnad, och å andra

sidan det renodlade pensionärshemsklientelet av pigga och krya åldringar

ett mellanskikt, som sannolikt är ganska betydande. Det är de som ha en

hel del krämpor, vilka då och då ansätta dem, och vilka därför allt emellan­

åt ha svårt atl komma ut eller som behöva ett handtag vid på- och avkläd-

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ning och vid toalett i övrigt, behöva hjälp med städning m. in. För denna

kategori — och flertalet pigga och raska åldringar kommer ju efterhand in

i densamma — erbjuder ålderdomshemmet en långt tryggare och bättre till­

varo än pensionärshemmet.

Utvecklingen på pensionärshemmen är i detta avseende lärorik. På grund

av åldringarnas motvilja mot ålderdomshemmen samt deras obenägenhet för

miljöbyte har man i viss utsträckning på pensionärshemmen fått ett klientel,

som i själva verket är i stort behov av omvårdnad och tillsyn. Där en sådan

situation uppstått, har den berett stora bekymmer. Man försöker reda sig

genom att anställa en sköterska, som kan se till de gamla och genom att till­

handahålla städhjälp, och det har åtminstone ifrågasatts, att man skulle ge

de gamla möjlighet att få beställa lagad mat. Likväl torde en lösning av

problemet svårligen kunna nås på den vägen, enär pensionärshemmen äro

byggda som bostadshus. Eu verklig tillsyn över de gamla skulle kräva en

mycket stor personal, och hur man än här ordnar, så blir dock pensionärs­

hemmet för sådana gamla, som behöva omvårdnad och tillsyn, aldrig så

ändamålsenligt som ett väl ordnat ålderdomshem.

Den enda lösning, som är på samma gång den bästa möjliga för de gamla

och ur ekonomisk och organisatorisk synpunkt rationell, är därför den, att

stat och kommun på olika sätt hjälpa de ännu krya och raska åldringarna

att lösa sin bostadsfråga, under det att de övriga tillhandahållas helinackor­

dering på ålderdomshem av god beskaffenhet.

Kommittén framhåller, att om man underläte att förbättra åldringarnas

möjligheter att hyra bostadslägenheter, under det att man avsevärt förbätt­

rade ålderdomshemsvården, komme dessa sannolikt att i betydande utsträck­

ning söka sig till ålderdomshemmen. Liksom det vore nödvändigt att ha till­

gång till sjukhus och vårdhem för att ålderdomshemmen ej skulle beläggas

med sjuka personer, vore det också nödvändigt att ha tillgång till smålägen­

heter i bostadshus för att ålderdomshemmen ej skulle beläggas med mera

krya åldringar. Parallellt med åtgärder för att förbättra ålderdomshems­

vården måste därför gå åtgärder för att öka tillgången på bostadslägenheter

för åldringar.

Kommittén har i detta sammanhang kommit in på frågan, om man så­

som hittills enbart skall göra detta genom att stödja produktionen av den

speciella typen av bostadshus för åldringar, pensionärshemmen, eller om man

även skall vidtaga särskilda åtgärder för att bereda de gamla goda bostäder

till rimliga hyror i vanliga bostadshus. Efter en redogörelse för behandling­

en av förevarande spörsmål i bostadssociala utredningens slutbetänkande

del 1 (SOU 1945:63) har kommittén diskuterat möjligheten och lämp­

ligheten av statlig subvention till hyran för åldringar, men har ej ansett sig

kunna framlägga något förslag. Däremot har kommittén framhållit, att be­

hov förelåge av en översyn av grunderna för statsbidrag till pensionärshem.

I förevarande sammanhang har kommittén gjort ett uttalande rörande ett

ofta framställt önskemål från de gamla att få medtaga egna möbler

till ålderdomshemmen. Kommittén anser det vara betydelsefullt för de gam­

las trivsel att dylika önskningar tillmötesgås, något som för närvarande icke

genomgående torde ske. I stort sett borde de gamla själva få bestämma över

vad de önskade medföra till sitt rum på ålderdomshemmet, även om av

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

dragning mellan skolöverstyrelsens och medicinalstyrelsens uppgifter och

befogenheter på sinnesslövårdens område. Riksdagen hade i motiveringen

för denna hemställan anfört, att i nämnda sammanhang, även borde utredas

frågan angående riktlinjerna för vården av obildbara sinnesslöa och äldre

bildbara sinnesslöa. Nämnda utredning hade av Kungl. Maj:t anförtrotts sär­

skilda sakkunniga.

Kommittén har för sin del föreslagit, att ålderdomshemmen efter eu lid av

fem år, räknat från det att statsmakternas beslut på grundval av nyssnämnda

utredning träder i kraft, icke vidare skola mottaga sinnesslöa samt att sin­

nesslöa som finnas där intagna inom sagda tid skola ha överförts till sinnes*

slöanstalt. Kommittén har vidare uttalat sig för att ansvaret för sinnesslövår-

den lägges på en huvudman, nämligen landstingen, eventuellt med undantag

för vården av de asociala imbecilla och de svårskötta.

I fråga om vården av de kroniskt sjuka hava de sakkunniga till eu början

redogjort för gällande statsbidragsbestämmelser och erinrat om att statsbidrag

till uppförande och drift av hem eller avdelning för kroniskt sjuka kunde

utgå till landsting och stad, som ej deltager i landsting samt, då särskilda

skäl därtill vore, jämväl till kommun eller kommunalförbund för anord­

nande av större från ålderdomshem fristående anstalt. Statsbidrag finge

dock utgå till högst 1 a/2 plats per 1 000 invånare i landstingsområde och

1 V² plats per 2 000 invånare i stad utanför landsting. I den proposition,

nr 113/1945, som låge till grund för gällande bestämmelser, hade föreslagits

en uppmjukning av intagningsbestämmelserna, så att även andra än de i den

fastslagna meningen kroniskt sjuka skulle kunna beredas plats, ehuru ulan

att driftbidrag därvid skulle utgå. Nämnda uppmjukning vore dock endast

ett provisorium och gällde under en tid av tre år. Riksdagen hade godtagit

detta förslag.

I fråga om förhållandena på detta område anför kommittén ytterligare

bland annat.

Enligt förut återgivna uppgifter funnos år 1938 på de egentliga ålderdoms­

hemmen cirka 1 200 personer som voro i behov av vård å hem för kroniskt

sjuka. 1 detta sammanhang måste uppmärksamheten också riktas på de

»godkända» avdelningarna för dylika sjuka vid ålderdomshemmen, vilka i

stort sett lämnades utanför kommitténs undersökning 1938 och vilkas klientel

sålunda icke ingår i nämnda siffra 1 200. Dessa avdelningar bestå av två

kategorier. En del av dem har icke uppfyllt de villkor, som gälla för stats­

bidrag, och har sålunda icke kunnat erhålla sådant, men är likväl icke sämre

än att vården därstädes kunnat »av förste provinsialläkaren intygas vara till­

fredsställande» (41 § fattigvårdslagen), varför fattigvårdsstyrelsen kunnat av

landstinget erhålla gottgörelse för halva vårdkostnaden. Om man bortser från

städer utanför landsting, uppgick antalet statsbidragsplatser till omkring

1 750 och antalet platser på övriga avdelningar till drygt 600. Med hänsyn

till arten av sistnämnda avdelningar torde det vara önskvärt, att dessas kli­

entel överflyttas i ungefär samma takt som övriga kroniskt sjuka på ålder­

domshemmen. Sammanlagt skulle alltså för evakuering av ålderdomshem­

men, exklusive avdelningar med statsbidrag, erfordras 1 800 (1 200 + 600)

nya platser.

Enligt medicinalstyrelsens anslagsskrivelse för 1946/47 kan platsantalet

(med statsbidrag) å vårdhem för kroniskt sjuka under första hälften av 1947

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Ej sällan finge ålderdomshemmen tjänstgöra som konvalescenthem. Detta

kunde icke vara en tillfredsställande ordning varken för de gamla eller för

konvalescenterna. Med hänsyn härtill ville socialvårdskommittén ur ålder -

domshemsvårdens synpunkt påkalla ståndpunktstagande till 1941 års reu-

matikervårdssakkunnigas förslag (SOU 1944: 28) även i de delar, som avsåge

inrättandet av efterbehandlingsavdelningar och konvalescenthem eller ock ny

utredning i ärendet.

Ytterligare framhåller kommittén, att även sedan samtliga specialvårdbe-

hövande frånskilts, kvarstode enligt 1938 års undersökning en grupp på

sammanlagt 328 vårdtagare, vilka betecknats som svårhanterliga eller för om­

givningen störande, men av vilka likväl endast ett fåtal ansetts böra överflyt­

tas till arbetshem. Närmast till hands låge därför att antaga, att det i hu­

vudsak gällde personer utan arbetsförmåga. Med hänsyn till att gruppen vore

så pass liten och sannolikt till sin art ganska skiftande borde en individuell

undersökning göras för utrönande av, huruvida och i så fall vart vederbö­

rande skulle flyttas. Sagda undersökning borde icke utföras förrän man ge­

nomfört sjukhus- och vårdhemsfallens förflyttning till respektive anstalter.

Eljest torde det icke vara möjligt att verkligen få fram restklientelet av svår­

hanterliga och störande. Sannolikt komme det att visa sig lämpligt att över­

föra dem till de statliga försörjningshem, varom kommittén i det följande

framlade förslag.

Det funnes slutligen vissa åldringar, behäftade med olika lyten, beträffan­

de vilka det kunde ifrågasättas, om de icke med hänsyn till sin egen trevnad

borde samlas på speciella ålderdomshem. Kommittén hade särskilt uppmärk­

sammat de dövstumma, vilka obehindrat kunde meddela sig med varandra

men ej med andra. Kommittén föreslår, att frågan om särskilda ålderdoms­

hem för de dövstumma och möjligen för någon annan liknande grupp måtte

göras till föremål för särskild utredning.

Hem för de s. k. försörjlringsfallen m. ni.

Socialvårdskommittén har i ett särskilt kapitel behandlat frågan om be­

hovet av hem för de s. k. försörjningsfallen, d. v. s. yngre och medelålders

tämligen arbetsföra men ej försörjningsdugliga personer. Detta klientel ut­

gjorde i de ålderdomshem, som 1938 års undersökning omfattade, 2 000 å

2 500 personer. Enligt vad erfarenheten utvisade rörde det sig i stor utsträck­

ning om personer, vilka utan att vara sinnesslöa dock vore intellektuellt un­

dermåliga (debila). De hade både förmåga till och behov av kroppsarbete,

men på grund av nedsättningen av själsförmögenhetema hade de svårt att er­

hålla och att få behålla en anställning. En annan grupp utgjorde sådana per­

soner, som förfallit till ett asocialt levnadssätt och därför måst lita till sam­

hällets hjälp i form av anstaltsvård. Det kunde här i många fall röra sig om

goda yrkesarbetare. En särskild grupp bildade de, som hade vandrar tenden­

ser. Under den varmare delen av året »voro de på luffen» men vände fram

16

Kunql. Maj.ts proposition nr 243.

ner. Kommittén, som har erinrat om att arbetshemmens klientel vore före­

mål för undersökning genom socialstyrelsens försorg, har framhållit, att det

bland annat med hänsyn till ovissheten om resultatet av denna utredning

icke vore möjligt att avgöra, i vilken omfattning hem för det störande klien­

telet från ålderdomshemmen bleve erforderligt. Två hem för män och ett

för kvinnor, varje hem på 25 å 30 platser, komme dock säkert att visa sig

erforderliga. Detta antal hem borde därför redan från början inrättas. Här

ifrågavarande hem böra enligt kommitténs mening icke benämnas arbets-

hem. Kommittén har stannat vid att förorda benämningen statens för-

sörjningshem. Hemmen borde erbjuda vissa arbetsmöjligheter.

Kommittén har ej ansett sig böra för närvarande framlägga förslag till lag­

bestämmelser rörande försörjningshemmen, då sådant förslag lämpligen bor­

de utarbetas i samband med förslaget till lag om socialhjälp. Det vore nu

tillräckligt om statsmakterna i princip toge ställning till vad kommittén

föreslagit.

Kommittén har i ett särskilt avsnitt till diskussion upptagit frågan om be­

handlingen av de övriga personer, som för närvarande omhändertagas på

arbetshem, nämligen försumliga försörjare samt vissa för skyddsuppfostran

omhändertagna ungdomar i åldern 18—21 år. Kommittén har ej framlagt

något definitivt förslag i denna del men har antytt lämpligheten av en kri­

minalisering av försummelse av försörjningsplikt. Ett genomförande härav

skulle enligt kommittén göra det onödigt att ha specialanstalter för försum­

liga försörjare. Då det enligt kommitténs uppfattning ej vore erforderligt el­

ler lämpligt att anlita arbetshemmen för personer, som omhändertagits för

skyddsuppfostran, borde denna vårdform i fortsättningen ej komma till an­

vändning.

Ålderdomshemmens uppgift som upptagningsanstalter. Upprätthållan­

det av deras karaktär av hem för åldringar.

Socialvårdskommittén erinrar om att fattigvårdsanstalterna i praktiken

tjänstgöra som upptagningsanstalter såtillvida att där intagas fall, vilka

omedelbart måste beredas anstaltsvård men för vilka dylik vård icke kan

ordnas på den specialanstalt, som lämpar sig i det särskilda fallet, eller vilka

endast för kort tid behöva tagas om hand i avvaktan på att annan vård

t. ex. i enskilt hem hinner ordnas.

Kommittén uttalar som sin mening, att det ur flera synpunkter icke vore

tilltalande att låta de nya, från socialhjälpen fristående, för åldringar avsedda

hemmen fungera som upptagningsanstalter. Den renodling av klientelet, som

på allt sätt borde eftersträvas, kunde då icke uppnås. Å andra sidan kunde

det icke förnekas, att det framför allt på landsbygden ofta icke funnes någon

annan vårdanstalt än ålderdomshemmet inom sådant håll, att vederbörande

genast kunde föras dit. Fråga vore om icke denna rent praktiska synpunkt

måste bli avgörande och leda till den slutsatsen, att trots olägenheterna ål-

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Ålderdomshemmens standard.

Socialvårdskommittén erinrar om att kommittén inledningsvis givit uttryck

åt den uppfattningen, att den på många håll påbörjade förvandlingen av de

nuvarande primärkommunala fattigvårdsanstalterna till goda, från social­

hjälpen fristående hem för åldringar borde fullföljas och legaliseras. Ålder­

domshemmens uppgift —- eller i vart fall deras huvuduppgift — skulle så­

lunda vara att mottaga åldringar, vilka utan alt vara i behov av vård på

sjukvårdsanstalt dock icke lämpligen kunde bo i eu bostad för sig själva

eller vilka ej bereddes bostad hos anhöriga. Till den normala uppgiften finge

även räknas att mottaga ett relativt ringa antal i förtid invalidiserade per­

soner, vilka icke behövde vård vare sig å sjukhus eller vårdhem men likväl

måste tagas om hand på anstalt.

Om ålderdomshemmens klientel begränsades på nu angivet sätt, återstode

frågan, vilka fordringar som borde uppställas på anordningarna vid dylikt

hem. I fråga om detta spörsmål anför kommittén bland annat.

Denna fråga vore under prövning i särskild ordning, nämligen av »1945

års vårdhemssakkunniga», vilka behandlade frågan om föreskrifter rörande

planläggning och utförande av byggnader för bland annat ålderdomshem.

Socialvårdskommittén ville för sin del göra det principuttalandet, att ålder­

domshemmen i avseende på anordningar för bekvämlighet, hygien m. m. dy­

likt icke finge utrustas sämre än pensionärshemmen. Det vore nämligen, om

den av kommittén angivna klienteluppdelningen skulle kunna upprätthållas,

synnerligen angeläget, att ålderdomshemmen icke framstode som i något avse­

ende av sämre klass än pensionärshemmen. Vad beträffar den viktiga frågan

om ett åldersdomshems utrustning med enrum önskade kommittén uttala, att

varje medborgare, som på gamla dagar önskade få ett rum för sig själv, borde

kunna få detta, oavsett om han bereddes plats i pensionärshem (annan bo­

stadslägenhet) eller på ålderdomshem.

Härav följde emellertid icke att det skulle vara en regel att alla platser på

ett ålderdomshem skulle vara i enkelrum. Det vore nämligen icke så att åld­

ringarna alltid önskade bo ensamma. Särskilt på landsbygdens ålderdoms­

hem kunde man stundom iakttaga att åldringarna satte värde på en rums­

kamrat. Detta kunde i viss mån även vara praktiskt i det de kunde hjälpa

varandra med det ena och det andra. Understundom hände det också att man

och hustru båda bleve intagna på ålderdomshem och ville ha ett rum ihop.

I viss utsträckning finge man vidare alltid räkna med en grupp vårdta-

gare, vilka vore varaktigt sängliggande. Dessa, liksom personer som mera

tillfälligt insjuknade, vårdades lämpligast i rum för 2 eller 4 (sjukrum).

Med hänsyn till dessa omständigheter kunde det fastslås, att behovet av

enrum vore mycket stort, men att likväl ett efter förhållandena starkt skif­

tande antal platser kunde vara i dubbelrum och att ett mindre antal platser

borde vara i rum för 2 eller 4 (sjukrum).

Om en regel för hela landet skulle uppställas, måste den få karaktären av

ett angivande av minimiantalet enkelrum, vilket antal emellertid icke borde

bliva normgivande. En dylik regel borde dock givas och innebära, att antalet

platser i enkelrum skulle uppgå till minst hälften av hela platsantalet. Kom­

mittén hade i denna fråga samrått med vårdhemssakkunniga, vilka förklarat

sig icke ha något att erinra mot denna regel. Givetvis måste ålderdomshem­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

mittén lagt tillgängliga siffror rörande beläggningen å ålderdomshemmen

samt hänvisar härvid till, att kommittén i betänkandet SOU 1940: 22 å s. 19—

25 lämnat en redogörelse för sina undersökningar i denna fråga. Kommittén

påpekar, att undersökningen vilade på uppgifter från fattigvårdsstyrelserna.

Undersökningen hade avsett perioden 1 juli 1937—30 juni 1938.

Kommittén har sammanfattat resultatet av undersökningen sålunda.

Den genomsnittliga årsbeläggningen vid samtliga anstalter var för lands­

bygdens del 76,1 %> och för städernas 77,3 %>. Beläggningen var emellertid

ytterst varierande från anstalt till anstalt. Av landsbygdens 1 302 hem hade

17 stått tomma hela året, 10 hade en beläggning under 20 %> samt 170 mellan

20 och 50 %>. Överbelagda voro 146 eller 11 °/o av anstalterna och av dessa

hade 60 mer än 10 % överbeläggning. Såsom man kunde vänta var sprid­

ningen i beläggningsfrekvensen störst på de små ålderdomshemmen, och ge­

nomsnittligt var den där lägre än i övrigt. Landsbygdens 192 hem med mindre

än 10 platser hade en genomsnittsbeläggning på endast 64,5 % och de 700

hemmen med 11—20 platser en dylik beläggning av 75,2 %, under det att

genomsnittsbeläggningen på t. ex. hem med 31—40 platser var 81,0 %>.

Med hänsyn dels till nödvändigheten av att ha en viss marginal för varia­

tioner i antalet vårdtagare, dels till vad nyss sagts om fattig vårdsstyrelsernas

uppskattning av platsantalet har kommittén kommit till upplattningen, all

det 1938 icke förefanns något platsöverskott på ålderdomshemmen i stort

sett. Snarare kan man tala om en viss platsbrist på hem av just den storleks­

ordning, som man anser önskvärd och vill tänka sig hestå. På de små an­

stalterna däremot fanns ett genomsnittligt platsöverskott, men detta får anses

vara fiktivt, enär svängningarna i beläggningen här äro så stora, alt den

genomsnittliga reserven måste vara betydande. Härtill kommer, att dessa små

hem tillhöra en kategori, som bör försvinna.

Kommittén framhåller, att tillgången på platser på ålderdomshemmen vore

beroende av dels den omfattning, i vilken ålderdomshemmen evakuerades

med avseende på visst klientel, dels den sannolika ökningen av antalet per­

soner, som behövde och önskade beredas vård på ålderdomshem, dels den

minskning av platsantalet på hemmen, som kunde föranledas av kravet på

höjd standard.

Kommittén anför härom ytterligare i huvudsak följande.

Om den nämnda evakueringen verkställes i fråga om det klientel, vilket

enligt vad tidigare nämnts bör beredas vård i annan ordning, skulle — för­

farande med utgångspunkt från 1938 års förhållanden — sammanlagt om­

kring 7 000 platser bliva lediga på hemmen, vartill efter hand skulle komma

ett eller annat tusental platser på de särskilda avdelningar, vilka efter en

övergångstid skulle stå till kommunens förfogande för åldersdomshemmets

eller annat behov. Detta överskott blir emellertid inom en begränsad tid för­

brukat.

Självfallet växer det behövliga antalet ålderdomshemsplatser med antalet

åldringar. Enligt Statistisk årsbok uppgick år 1940 antalet personer över 67

års ålder till 503 000. Samma siffra kan 1938 antagas ha legat^ omkring

490 000. De av professor Wahlund utförda beräkningarna, vilka återfinnas

som bilaga till socialvårdskommitténs folkpensioneringsbetänkande, utvisa

att antalet personer, äldre än 67 år, år 1947 kan beräknas vara 560 000, år

1950 590 000, år 1955 640 000 och år 1960 690 000. De följande decennierna

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

De grundläggande bestämmelserna om ålderdomshemmen föreslår kom­

mittén böra införas i en särskild lag om ålderdomshem. (Kommitténs förslag

till sådan lag torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.)

Liksom nu är det enligt kommitténs mening angeläget, att genom ett legalt

huvudmannaskap en viss samfällighet ålägges alt ansvara för att ålder­

domshem i tillräcklig utsträckning komma till stånd. Primärkommunerna

föreslås sålunda alltjämt vara huvudmän för ålderdomshemmen även efter

den föreslagna omläggningen.

Enligt lagförslaget skulle föreskrivas skyldighet för kommun att själv

eller genom kommunalförbund gemensamt med en eller flera andra kom­

muner ha ålderdomshem. Däremot borde kommun icke ha möjlighet att som

nu är fallet fritagas från sin skyldighet att själv anordna ålderdomshem, om

den träffat avtal med annan kommun om att få disponera vissa platser å

dess ålderdomshem. Denna ordning försvårade enligt kommitténs uppfatt­

ning genomförandet av mindre kommuners gruppering i kommunalförbund

av lämplig storlek. Behov av dylik samverkan koinme nämligen säkerligen

att föreligga även efter förverkligandet av den av 1946 års riksdag beslutade

sammanläggningen av små kommuner till större.

Vid bedömandet av behovet av dylik samverkan hade man enligt social-

vårdskommittén till att börja med att taga ställning till frågan, huru stort

platsbehovet skulle vara för att en kommun på egen hand skulle kunna

lösa sin ålderdomshemsfråga. Kommittén har givit uttryck åt den meningen,

att ett ålderdomshem icke borde ha mindre än 25 platser. Kommittén uttalar

dock, att även om ett hem på 20 platser vore mindre än vad som ur vård- och

driftsynpunkt kunde anses tillfredsställande, vore olägenheterna av en sådan

storlek på hemmet dock icke så betydande, att man borde söka förmå en

kommun, som behövde 20 platser men ej flera, att förena sig med annan

om ett större hem. Man kunde med denna utgångspunkt räkna med att det

stora flertalet kommuner efter kommunreformen bleve i tillfälle att var

för sig lösa sin ålderdomshemsfråga, något som kommittén säger sig hälsa

med den största tillfredsställelse.

Emellertid räknade kommittén med att kommuner med mindre än 2 000

invånare och med 2 000 å 3 000 invånare i allmänhet icke kunde antagas

bliva i behov av ålderdomshem med 20 platser. I dessa fall torde ett sam­

gående om gemensamt ålderdomshem ofta bliva ofrånkomligt. Denna sam­

verkan borde få formen av kommunalförbund.

Kommittén har vidare till behandling upptagit frågan, huruvida det skulle

helt läggas på kommunerna att genom förhandlingar besluta om samgående

i kommunalförbund eller om Kungl. Maj:t, när särskilda omständigheter

föreligga i dylikt avseende, skulle kunna giva bindande föreskrifter. Kom­

mittén har härvid stannat för att förorda, att Kungl. Maj:t tillägges en sådan

befogenhet. Som skäl härför har anförts, att om tvingande bestämmelser i

här avsett hänseende icke funnes, kommun, som behövde exempelvis 10 eller

15 platser, kunde komma att sakna möjlighet att fullgöra lagens föreskrift.

Hemmen böra enligt kommittén stå under samma tillsyn som barnhem­

Kungl. Maj:ts proposition nr 24o.

23

men, alltså av länsstyrelserna och socialstyrelsen. Länsstyrelserna skulle

övervaka verksamheten vid hemmen medan högsta tillsynen över dem skulle

utövas av socialstyrelsen. Innan ålderdomshem uppfördes, skulle Konungen

eller där Konungen så bestämt, socialstyrelsen ha godkänt såväl den för

hemmet avsedda tomten som ritningar för den byggnad, vari hemmet skulle

inrymmas.

I lagförslaget har vidare föreslagits att för ålderdomshem skulle finnas eu

styrelse, vilken utsåges av kommunens beslutande organ. Kommittén har ut­

gått från att den av kommittén i dess betänkande om socialvårdens organi­

sation (SOU 1942: 56) föreslagna socialnämnden i regel skall vara styrelse

för hemmet, åtminstone i mindre kommuner. Det borde dock överlämnas

åt kommunen att själv besluta att så skulle ske.

Statsbidrag till ålderdomshem. Aygifter på dylika hem.

Om man bortser från avdelningar för kroniskt sjuka utgår icke statsbi­

drag till kommunala fattigvårdsanstalter. I detta avseende föreligger emeller­

tid enligt socialvårdskommitténs mening anledning att intaga en annan stånd­

punkt i fråga om de nya ålderdomshemmen. Icke minst ur skatteutjämnings-

synpunkt vore det angeläget att statsbidrag kunde utgå till anordnandet

av ålderdomshem liksom vore fallet i fråga om anordnandet av folkskole-

byggnader.

Kommittén uttalar, att mellan åldersdomshem och pensionärshem skulle

finnas en principiellt klar åtskillnad i fråga om klientelet. Denna gräns vore

dock ofta svår att närmare fastställa i praktiken. Nu gällande ordning med

stora statsbidrag till pensionärshemmen och inga eller obetydliga till ålder­

domshemmen innebure en frestelse för kommunerna att bygga pensionärs­

hem för ålderdomshemsklientelet, en ur de gamlas synpunkt olycklig utveck­

ling. Det vore därför fördelaktigt att göra statsbidragsbestämmelserna för

de båda bostadsformerna likartade.

Kommittén har emellertid ej föreslagit enahanda statsbidragsbestämmelser.

som gälla beträffande pensionärshemmen (statsbidrag med lägst 25 och högst

80 procent av kostnaderna beroende på uttaxeringen) utan har i stället ansett,

att de statsbidragsbestämmelser, som gälla beträffande folkskolebyggnader

(SFS 882/1945), böra tjäna som förebild i fråga om statsbidrag till ålderdoms­

hem. Kommittén anför härom:

Enligt dessa bestämmelser skall statsbidraget varieras efter kommunens

ekonomiska bärkraft. Därvid tages antalet skattekronor per invånare till ut­

gångspunkt, men på dylikt sätt fastställes bidragsprocenten endast inom vissa

latituder. Mellan dessa fixeras bidragsprocenten genom prövning och beslut

i varje särskilt fall, och därvid skall man utgå ifrån andra faktorer, som in­

verka på kommunens bärkraft, än antalet skattekronor per invånare. Såsom

sådana faktorer framhålles i författningen det totala kommunala skattetryc­

ket, skoldistriktets ekonomiska ställning i övrigt samt dess ekonomiska och

geografiska struktur.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 243.

25

Kostnad per vårddag

Landsbygd Städer Hela riket

kr.

kr.

kr.

1939 ...............................................1:82

3:27

2:40

1940 ............... 1:93

3:56

2:59

1941 ........................................ 2:19

3:50

2:70

1942 ........................................ 2:34

3:69

2:88

1943 ........................................ 2:46

3:88

3:04

1944 ......................................... 2:61

4:37

3:34

Kommittén påpekar, att de från varje kommun uppgivna kostnaderna vore

starkt varierande. I Stockholms stad uppginge de till icke mindre än 7 kronor

20 öre för år 1944. Av olika anledningar hade man vidare all anledning räkna

med att medeltalen för de verkliga kostnaderna låge högre än de beräknade

medeltalen. Under alla förhållanden kunde man på dessa siffror bygga den

slutsatsen, att de verkliga kostnaderna låge icke obetydligt över de nyss före­

slagna avgifterna.

Kommittén, som beräknat, att på de rena landsbygdskommunerna skulle

komma att falla en kostnad av närmare en krona per dag och pensionär, har

diskuterat frågan, huruvida statsbidrag borde utgå till dessa kostnader. Denna

fråga borde enligt kommitténs mening bedömas mera ur rent finansiella

synpunkter än ur soeialvårdssynpunkter. Kommittén vore för sin del icke för

närvarande beredd att förorda bidrag till driftkostnaderna vid ålderdoms­

hem men finge anledning återkomma därtill i samband med frågan om stats­

bidrag till socialhjälpen.

Till slut har kommittén behandlat frågan, huruvida inackordering å ålder­

domshem till angivna avgifter skall lämnas, oavsett pensionärens ekonomiska

ställning, eller om kommunen bör tillerkännas rätt att för bemedlade perso­

ner betinga sig en avgift, som motsvarar kommunernas självkostnad. För den

förstnämnda ståndpunkten talar enligt kommittén önskvärdheten av att ål­

derdomshemmen få ställningen som för alla medborgare på samma villkor

tillgängliga hem, varmed också skulle motverkas alla tendenser från mera

bemedlade pensionärer att för sig begära bättre förmåner än de övriga er­

hålla. Å andra sidan kunde det förefalla tveksamt, huruvida man obligato­

riskt borde på kommunerna lägga kostnad för inackordering å ålderdoms­

hem för mera bemedlade personer.

Kommittén har stannat för att de förut angivna avgifterna obligatoriskt böra

gälla för obemedlade och mindre bemedlade, men att kommunen skulle äga

rätt debitera övriga högst vad som motsvarar kommunens självkostnad. Nå­

gon närmare avgränsning av den grupp, för vilken sålunda högst självkost­

nad finge debiteras, syntes icke erforderlig. Kommittén räknade för sin del

med att rättigheten att debitera avgift, högre än minimiavgiften, komme att

av kommunerna utnyttjas med stor försiktighet.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Tidpunkten för reformens ikraftträdande.

Enligt övergångsbestämmelserna till socialvårdskommitténs förslag till lag

om ålderdomshem skulle sedan fem år förflutit från den dag då lagen

trädde i kraft, såsom ålderdomshem ej få användas anstalt, vilken icke i

enlighet med föreskrifterna i lagen blivit av Konungen eller efter Konungens

bestämmande av socialstyrelsen godkänd såsom ålderdomshem.

Antagandet av lagen anser kommittén dock ej nödvändigtvis böra ske nu.

I själva verket kunde ålderdomshem av den föreslagna typen icke genom­

gående åstadkommas, förrän frågan om special vårdans taltema erhållit sin

lösning, vilket komme att taga avsevärd tid. Det vore lagstiftning beträf­

fande de senare, som omedelbart behövde genomföras. I samband härmed

vore det dock nödvändigt att ställning toges till riktlinjerna för anordnandet

av ålderdomshem och försörjningshem. Kommunerna behövde få klara be­

sked om statsmakternas avsikter. Icke minst viktigt vore detta med hänsyn

till den förestående sammanläggningen av småkommuner till större. Med

hänsyn härtill ansåge kommittén det vara angeläget att särskild lag om ål­

derdomshem snarast antoges, att sättas i kraft vid den tidpunkt, Konungen

bestämde. Kommittén tänkte sig att avgörande beslut om utbyggnad av

specialvårdsanstalterna skulle fattas vid 1947 års riksdag och att samtidigt

lag om ålderdomshem antoges. Denna lag skulle sättas i kraft först sedan

den nya kommunindelningen blivit gällande. Den tid, inom vilken ålder­

domshemmen skulle vara fullständigt ordnade, borde bestämmas till fem år

från tiden för lagens ikraftträdande.

Samtidigt med att lagen om ålderdomshem trädde i kraft, borde nya la­

gar om socialhjälp samt om försörjningshem, till vilka kommittén under

loppet av 1947 komme att framlägga förslag, bli gällande.

Yttranden över socialvårdskommitténs förslag.

Över socialvårdskommitténs betänkande ha efter remiss yttranden avgivits

av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, statskontoret, sta­

tens byggnadslånebyrå, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län,

flertalet av landstingens förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i städer, som ej

deltaga i landsting, svenska landskommunernas förbund, svenska landstings­

förbundet, svenska stadsförbundet, svenska fattigvårds- och bamavårdsför-

bundet samt svenska dövstumförbundet.

Socialstyrelsen har överlämnat yttranden från statens fattigvårds- och

bamavårdskonsulenter. Länsstyrelserna ha inkommit med yttranden från ett

antal kommuner i varje län, sammanlagt 169, varav 63 städer.

Yttranden hava härjämte inkommit från styrelsen för Kopparbergs läns

fattigvårds- och barnavårdsförbund samt Jämtlands läns fattigvårdsförbund.

I de inkomna yttrandena vitsordas undantagslöst behovet av en höj­

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

På grund av vad sålunda anförts anser sig styrelsen, som i övrigt ger sin

anslutning till de tankegångar, på vilka socialvårdskommitténs förslag vilar,

vara ur stånd att tillstyrka förslaget. Under ytterligare några år framåt torde

det bli nödvändigt att söka sig fram till mera improviserade lösningar. Det är

emellertid nödvändigt med ett auktoritativt uttalande från statsmakternas

sida till vägledning för kommunernas fortsatta handlande i denna angelä­

genhet.

Även svenska stadsförbundets styrelse har ansett, att det bör anstå med

utfärdande av en särskild lag beträffande ålderdomshemmen. Kommunerna

behövde visserligen i god tid få klara besked om statsmakternas avsikter,

men det vore tillräckligt, om detta skedde genom beslut om riktlinjer för re­

formen.

Kommitténs synpunkter i fråga om det klientel, för vilket ål­

derdomshemmen framdeles böra avses, ha i allmänhet ej

mött någon gensaga.

Kommitténs åsikt att till det egentliga ålderdomshemsklientelet bör räknas

gruppen mera varaktigt sängliggande anser sig medicinalstyrelsen emellertid

ej kunna dela. Styrelsen hänvisar till att de sakkunniga, vilkas betänkande

låg till grund för statsmakternas beslut rörande statsbidrag till hem för kro­

niskt sjuka, uttalat, att sådana sjuka, vilka lede av patologisk senilitet, ovill­

korligen måste vårdas på sjukhem, då de tarvade en sakkunnig och synner­

ligen tröttande skötsel. Styrelsen hade vid angivandet av riktlinjerna i fråga

om intagningen å hem för kroniskt sjuka i cirkulärskrivelse den 27 mars

1930 till samtliga förste provinsialläkare och med dem likställda stadsläkare

åberopat och anslutit sig till de sakkunnigas uttalande. Det vore uppenbart,

att personer, som vore mera varaktigt sängliggande, borde hänföras till dem,

som behövde vård på hem för kroniskt sjuka. Genom den av styrelsen före­

slagna striktare uppdelningen av klientelet med hänsyn till gruppen kroniskt

sjuka vunnes den fördelen, att socialvården för de gamla tarvade mindre

personal med sjukvårdande uppgifter.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att man ej bör driva differentieringen

för långt. Sjuka åldringar, som utan men för sin hälsa fortfarande kunde

vårdas på ålderdomshem, borde få stanna kvar där.

Vad beträffar frågan om gränsdragningen mellan klientelet på pensionärs­

hemmen och ålderdomshemmen förutsätter socialstyrelsen, att en bestämd

skillnad göres mellan de båda typerna av hem. Uppförande av pensionärs­

hem med direkt avsikt att använda dem som annex till eller ersättning för

ålderdomshem borde icke få förekomma.

Statens byggnadslånebyrå framhåller, att ett avskiljande från ålderdoms­

hemmen av sådana personer, som vore i behov av specialvård, otvivelaktigt

skulle inverka förmånligt även på pensionärshemsklientelet, så till vida att

därigenom pensionärernas motstånd mot en förr eller senare nödvändig över­

flyttning från pensionärshem till ålderdomshem skulle avtaga.

Behovet av en utbyggnad av special vår danst al ter, vil­

ka närmast skulle taga hand om det sjukvårdshehövande klientelet på ålder­

domshemmen, bar allmänt vitsordats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

29

Socialstyrelsen anför bland annat.

Om resurserna för vård av sjuka åldringar icke kraftigt utbyggas inom

den allra närmaste framtiden, komma allt flera sådana patienter att bli hän­

visade till att vistas i sina hem eller hos anhöriga i avsaknad av den sak­

kunniga vård och tillsyn, som deras sjukdomstillstånd kräver. Vad detta be­

tyder av ökat arbete, nattvak och depression i tusentals hem i hela vårt land

behöver icke närmare utvecklas. Vidare komma ålderdomshemmen att till

bristningsgränsen utnyttjas för att bereda platser åt sjuka åldringar. Plats­

bristen på sjukhus och sjukhem medför icke blott att folkpensionsreformen

för talrika sjuka pensionärer är på ett ödesdigert sätt ofullständig utan omöj­

liggör även genomförandet av den av socialvårdskommittén föreslagna ål-

derdomshemsreformen. Det sistnämnda är socialstyrelsen synnerligen ange­

lägen att kraftigt understryka.

t anslutning härtill har styrelsen för att möjliggöra en så snabb ökning

som möjligt av antalet vårdhemsplatser förordat en systematisk inventering

av bestående ålderdomshemsbyggnader, vilka, ehuru de ej fylla de krav,

som numera böra ställas på ålderdomshem, enligt styrelsens uppfattning med

fördel skulle kunna användas till vårdhem av det ena eller andra slaget.

Medicinalstyrelsen, som ansett sig böra anlägga allenast medicinska och

medicinskt-organisatoriska synpunkter på kommitténs förslag, understryker

behovet av en kraftig ökning av antalet vårdplatser å de statliga sinnessjuk­

husen samt tillstyrker, att takten i utbyggandet av vårdhem för lättskötta

sinnessjuka ökas. En sammanslagning av organisationen för vård av sådana

sinnessjuka med organisationen för kvalificerad vård av sinnessjuka syntes i

princip vara eftersträvansvärd. Beträffande de olika sinnesslövårdsfrågor,

som socialvårdskommittén berört, ansåge sig styrelsen ej kunna göra något

uttalande, då dessa spörsmål vore föremål för särskild utredning. Att även

här krävdes en avsevärd utvidgning av vårdmöjligheterna låge dock i öppen

dag.

Styrelsen har förklarat sig intet ha att erinra mot kommitténs förslag att

utbyggnaden av vården av de kroniskt sjuka skall ske efter en fastställd plan

samt att landstingen göras till legala huvudmän för denna vårdgren. Ej

heller vill styrelsen motsätta sig en höjning av statsbidragen och en väsent­

lig utökning av kvoten för erhållande av statsbidrag. Till förslaget att låta

den provisoriskt medgivna uppmjukningen av intagningsbestämmelserna för

vård å hem för kroniskt sjuka bliva bestående ställer sig däremot styrelsen

tveksam.

Svenska landstingsförbundets styrelse förklarar sig vara fullt ense med so­

cialvårdskommittén om att sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka måste

omhändertagas på särskilda vårdanstalter och att det för den skull är nöd­

vändigt, att samhällets vårdresurser i dessa hänseenden snarast möjligt ut­

byggas.

Förbundsstyrelsen anför i denna fråga härutöver bland annat följande.

Styrelsen har ej funnit anledning alt, då frågan om huvudmannaskapet

för sinnessjukvården är föremål för utredning inom medicinalstyrelsen, nu

taga ställning till denna fråga. Ej heller i den under utredning varande frå­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

gan om vården av de obildbara sinnesslöa samt de bildbara sinnesslöa över

21 års ålder anser sig styrelsen för närvarande böra taga ställning.

Vad angår vården av de kroniskt sjuka bör det även enligt styrelsens me­

ning ankomma på landstingen att utbygga denna vård i sådan omfattning,

att den kan taga hand om alla kroniskt sjuka, som nu vårdas å de vanliga

ålderdomshemmen. I andra hand böra även de särskilda avdelningar för

kroniskt sjuka, som nu drivas av primärkommunema, avvecklas och lands­

tingen taga hand om deras klientel.

Det högst betydande antal nya vårdplatser, som därför måste tillskapas,

kommer att ställa landstingen inför en rad svårbemästrade problem.

Trots att något obligatoriskt åläggande för landstingen att taga hand om

denna vårdfråga ej finnes för närvarande ha redan omkring 2 000 vårdplat­

ser av dem inrättats och ytterligare ett par tusental äro beslutade eller pla­

nerade. Man kan under sådana förhållanden ifrågasätta, huruvida ett legalt

huvudmannaansvar för landstingen är påkallat. I och för sig vill styrelsen

emellertid icke motsätta sig, att ett dylikt huvudmannaansvar pålägges lands­

tingen, under förutsättning att detta icke förbindes med rigorösa föreskrifter,

som komma att leda till en byråkratisering av arbetsformerna. Även enligt

styrelsens mening är del lämpligt att en plan för utbyggnaden av vården av

de kroniskt sjuka upprättas för varje landstingsområde, men styrelsen har

svårt att inse att denna skall behöva godkännas av statlig myndighet.

Det synes styrelsen rimligt, att landstingen sträva efter att snarast möjligt

utbygga vården för de kroniskt sjuka, så att de sjuka, som nu vårdas å

ålderdomshemmen kunna överflyttas till landstingens vårdhem. Därest nu­

varande restriktioner på byggnadsmarknaden lättades, torde det kunna för­

utses, att landstingen skulle kunna omhändertaga de å ålderdomshemmen

vårdade kroniskt sjuka inom ej alltför avlägsen framtid.

Den nuvarande kvotbegränsningen av statsbidragen till den kroniska sjuk­

vården bör även enligt styrelsens mening slopas, då den kommer att verka

hindrande på vårdens utbyggnad. I likhet med socialvårdskommittén vill sty­

relsen livligt understryka behovet av att de uppmjukningar beträffande in­

tagning å hem för kroniskt sjuka, som nu provisoriskt vidtagits, få en per­

manent karaktär.

Landstingens förvaltningsutskott ha allmänt uttalat sig för borttagandet

eller en utvidgning av den nuvarande kvotbegränsningen för statsbidrag till

hem för vården av kroniskt sjuka. Vad angår frågan om legalt huvudmanna­

skap för landstingen i fråga om nämnda vård ha flertalet utskott tillstyrkt

eller i varje fall ej ställt sig avvisande härtill. Förvaltningsutskotten i Upp­

sala och Älvsborgs län ha däremot avstyrkt en sådan bestämmelse, vilken

de ansett onödig med hänsyn till landstingens redan visade stora intresse för

denna vårdgren.

Svenska stadsförbundets styrelse avstyrker kommitténs förslag att lands­

tingen skulle åläggas att inom viss tid ha anordnat erforderligt antal platser

för vården av kroniskt sjuka. Styrelsen anser vidare, att all sinnessjukvård

bör läggas under en enhetlig ledning, vilken bör anförtros landstingen och i

landsting ej deltagande städer.

I många yttranden har yppats tvivel i fråga om möjligheterna att

genomföra utbyggnaden av de olika vårdanstalterna inom

den av socialvårdskommittén förutsatta tiden.

Socialstyrelsen finner det tveksamt, om det av kommittén framlagda för­

32

Kungl. Mcij:ts proposition

nr

2i3.

Kommitténs förslag att särskilda f ör sö r j ningsh em borde inrättas

dels för yngre och medelålders tämligen arbetsföra men ej försörjningsdug-

liga personer, de s. k. försörjningsfallen, dels ock för störande personer har

i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Socialstyrelsen säger sig i princip kunna tillstyrka förslagen, men anser,

att hithörande frågor lämpligen borde behandlas i samband med frågan om

arbetshemmens fortsatta tillvaro.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att en överflyttning av det störande

klientelet till annan lämplig anstalt bör äga rum i lika snabb takt som be­

träffande de sinnessjuka och de sinnesslöa. Just de störande personerna

hade i särskilt hög grad bidragit till att nedsätta ålderdomshemmens an­

seende.

I en del yttranden ha emellertid gjorts vissa invändningar.

Medicinalstyrelsen framhåller, att enligt styrelsens förmenande huvudpar­

ten av de störande understödstagama ledo av psykisk ohälsa eller invalidi­

tet och att därför hem för sådana personer på något sätt borde anslutas till

vårdhemsorganisationen för lättskötta sinnessjuka.

Svenska landstingsförbundets styrelse anför, alt det vore sannolikt att eu

del av försörjningsfallen vore att hänföra till kategorien partiellt arbetsföra,

vars inlemmande i arbetslivet vore aktuell. Frågan om inrättande av försörj-

ningshem för de övriga försörjningsfallen vore i behov av en mera ingående

utredning. Dessa hem borde anordnas och drivas i statlig regi. För sistnämn­

da förslag ha även förvaltningsutskotten i Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Västmanlands, Kopparbergs samt Västernorrlands läns landsting uttalat sig.

Stadsfullmäktige i Norrköping framhålla, att de arbetsföra bland försörj­

ningsfallen i staden minskat avsevärt under de senaste åren. Det kunde där­

för ifrågasättas, huruvida det ur arbetssynpunkt vore nödvändigt att inrätta

några kommunala försörjningshem, i synnerhet som socialvårdskommittén

själv ansett det vara förenat med vissa fördelar att ha ett eller annat för-

sörjningsfall på ålderdomshemmen för utförande av vissa handräcknings-

arbeten o. d.

Stadsfullmäktige i Gävle anse, att försörjningsfallen i avsevärd omfattning

böra kunna utan olägenhet vårdas åtminstone på större ålderdomshem, där

de i den mån så erlordrades kunde sammanföras i särskilda avdel­

ningar. Särskilda försörjningshem för de mera besvärliga syntes dock er­

forderliga.

Stadsfullmäktige i Göteborg ha även uttalat sig för att i de större städerna

en kombination av ålderdomshem och försörjningshem må bibehållas.

Gotlands läns landstings förvaltningsutskott har föreslagit, att flera lands­

ting borde kunna förena sig om ett försörjningshem.

Socialvårdskommilténs uttalande rörande ålderdomshemmens

funktion som upptagningsanstalter även framdeles har givit

anledning till erinringar i några yttranden.

Länsstyrelsen i Örebro län ställer sig tveksam till förslaget med hänsyn

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Enligt förbundets uppfattning är det eu allvarlig brist, att kommitténs ut­

redning icke nu gjorts så omfattande, att kommittén kunnat göra ett mera

bestämt uttalande om det behövliga antalet platser per 1 000 invånare. För

planerande av ny- och ombyggnader av ålderdomshem behöva kommunerna

hjälp och ledning i detta avseende. Kommitténs uttalande att kommuner

med 2 000—3 000 invånare i allmänhet icke kunna antagas bliva i behov av

ålderdomshem av den storlek, som kommun enligt kommitténs uppfattning

bör hava, är enligt förbundets uppfattning missvisande. Förbundet vågar

nämligen hålla före, att platsbehovet numera närmar sig 9—10 per 1 000

invånare.

Stadsfullmäktige i Göteborg och Halmstad samt kommunalfullmäktige i Vi-

restads och Hemse kommuner ha ävenledes ansett, att skäl tala för att beho­

vet av ålderdomshemsplatser kommer att öka. Som grund för denna uppfatt­

ning framhålles bland annat, att den allt större bristen på kvinnlig arbetskraft

till hemmen komme att föra med sig att ett större antal bemedlade åldringar

än hittills komme att söka vård på ålderdomshem.

Å andra sidan har i några yttranden uttryckts förmodan att de ökade folk­

pensionerna komma att medföra att åldringarna kunna klara sig själva och

att på så sätt minskat behov av vård å ålderdomshemmen skulle kunna upp­

stå. Denna uppfattning delas av bland andra länsstyrelsen i Norrbottens län,

som därjämte anser att de vuxna barnen numera i större utsträckning än

tidigare vilja taga hand om sina föräldrar, av vilka de kunde påräkna en

eller annan med rådande brist på arbetskraft värdefull handräckning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhåller, att det nu

vore svårare än någonsin att söka bedöma det framtida platsbehovet på ål­

derdomshemmen, då man ej visste något om den inverkan, som bland annat

de förhöjda folkpensionerna och den obligatoriska sjukförsäkringen komme

att få.

Förslaget att statsbidrag skulle kunna utgå till anordnande samt om-

eller tillbyggnad av ålderdomshem ävensom de föreslagna statsbidragsgrun-

derna ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Socialstyrelsen säger sig i stort sett kunna gilla kommitténs förslag. Styrel­

sen förutsätter, att bidragen komma att utgå helt enligt den föreslagna stats-

bidragsskalan och att i anskaffningskostnaden inkluderas kostnaderna för ar­

kitektens arbete. Statsbidrag borde få åtnjutas av kommunen så länge bygg­

naden användes såsom åldersdomshem och hölles i gott skick.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört, att eftersom

statsbidrag utginge till med ålderdomshem besläktade ändamål, framstode

det som naturligt att statsbidrag skulle utgå också till om- och nybyggnad av

ålderdomshem.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i andra distriktet har avstyrkt

statsbidrag till anordnandet av ålderdomshem under motivering, att den

prövning av kostnaderna för hemmen, som bleve en följd av statsbidrag,

skulle medföra en sänkning av standarden. Den tävlan om det mest trivsam­

ma ålderdomshemmet, som nu rådde mellan kommunerna komme att för­

stinna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

39

Fattigvårdsstyrelsen i Jönköping och stadsfullmäktige i Ljungby föreslå,

att statsbidrag måtte utgå retroaktivt till ålderdomshem, som färdigställts

eller tagits i bruk efter den 1 juli 1946.

Stadsfullmäktige i Nynäshamn föreslå, att statsbidrag måtte utgå retroak­

tivt för byggnadsföretag, som vore under arbete den 1 juli 1946.

I åtskilliga yttranden har framförts förslag om statsbidrag jäm­

väl till driften av ålderdomshem.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar, att det vore synnerligen önskvärt, att

statsbidrag utginge till åtminstone en del av driftkostnaderna och att- sagda

bidrag bestämdes på sådant sätt, att de billigare dyrortema erhölle kompen­

sation för de lägre avgifter, som de skulle äga uppbära. Skillnaden mellan

de faktiska vårdkostnaderna å högre och lägre dyrorter torde nämligen ofta

vara betydligt mindre än skillnaden mellan de föreslagna dagavgifterna å

motsvarande dyrorter.

Statsbidrag till driften har vidare påyrkats i yttranden från några av

statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, några städer (Uppsala,

Strängnäs och Eslöv) samt ett ganska stort antal landskommuner.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser, att i stället för stats­

bidrag till hemmens anordnande bidrag till löner åt den kvalificerade per­

sonalen vid hemmen skulle vara ett mera rättvist och ur ekonomisk synpunkt

verkningsfullt stöd till kommunerna.

Socialvårdskommitténs förslag att i en lag om ålderdomshemmen införa

bestämmelser om avgifter för inackordering på ålder­

domshem har avstyrkts eller varit föremål för tvekan i ett stort antal ytt­

randen.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter, huruvida sådana bestämmelser redan nu

böra upptagas i lagen. Då denna väntades träda i kraft först efter år 1950,

vore det lämpligare att endast föreskriva, att högre avgift än den, som kom-

me att fastställas av Kungl. Maj:t, ej finge uttagas.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter lämpligheten av att i en för­

fattning av lags karaktär upptaga bestämmelser om storleken av vårdavgif­

ter, vilka helt säkert på grund av fluktuationer i penningvärdet och andra

omständigheter då och då måste bliva föremål för ändring. Jämväl länssty-

styrelserna i Blekinge, Västernorrlands och Västerbottens lån liksom ett stort

antal av de hörda kommunerna ha ställt sig avvisande till förslaget att i en

lag fixera vårdavgifterna. Förstnämnda länsstyrelse har ansett det vara lämp­

ligare att i lagen angiva maximiavgifterna genom ett stadgande om deras

förhållande till folkpensionen än att angiva avgifterna i kronor och ören. Det

sistnämnda kunde ske genom en av Kungl. Maj:t eller socialstyrelsen utfär­

dad följdförfattning.

Vad angår vårdavgiftens storlek ha många av de hörda myn­

digheterna uttalat sig för att avgiften borde fastställas till lika belopp för

alla vårdtagare, oberoende av deras ekonomiska ställning. Länsstyrelsen i

Stockholms län anför, att lika avgifter för alla skulle överensstämma med så­

väl rådande förhållanden beträffande vården å sjukhus som med de pågå­

40

Kungi. Mcij.ts proposition nr 243.

ende strävandena att så långt möjligt frigöra den moderna socialvården från

behovsprövning. I förevarande fall kunde behovsprövningen i stället taga

sikte på att giva de obemedlade och mindre bemedlade företrädesrätt till in­

tagning å ålderdomshem.

Liknande synpunkter ha anförts av bland andra länsstyrelsen i Gotlands

län, styrelsen för landskommunernas förbund och kommunalfullmäktige i

några kommuner. Jämväl svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har

uttalat sig för en enhetlig avgift oberoende av pensionärernas inkomst- och

förmögenhetsförhållanden.

I flera yttranden, däribland i yttrandet från socialstyrelsen, har påpekats,

att vårdavgiften enligt lagförslaget beräknats med utgångspunkt från att

vårdtagaren vore ogift. Om vårdtagaren vore gift, borde med hänsyn till att

folkpensionen för envar make bleve lägre än för den ogifte jämkning ske av

vårdavgiften i sådan grad, att vårdtagaren finge behålla 200 kronor av folk­

pensionen för egna behov.

Stockholms stadsfullmäktige ha under åberopande av ett av fattigvårds-

direktören i Stockholm avgivet yttrande framhållit, att kommittén ej ingått

på frågan hur avgift skulle erläggas för dem, som sakna medel härtill. Man

kunde givetvis tänka sig att dessa finge söka socialhjälp i vanlig ordning.

Lämpligare vore dock måhända, att anstaltsstyrelsen erhölle befogenhet att

allt efter behovet bevilja helt fri vård eller vård mot nedsatt avgift. Fullmäk­

tige anföra härutöver bland annat.

I lagförslaget preciseras ej omfattningen av de förmåner, som skola till­

komma ålderdomshemspensionärerna i vidare mån än att de erhålla inackor­

dering samt i samband därmed viss tillsyn och vård. Begreppet inackorde­

ring utgör enligt vanligt språkbruk en sammanfattande beteckning för »mat

och husrum». Frågan blir då på vad sätt de skola erhålla kläder. Det torde

i alla händelser vara uppenbart, att det belopp, som en folkpensionär kommer

att förfoga över för sitt personliga bruk, oftast inte räcker till kläder och det

torde väl ej heller vara avsett för detta ändamål. Skall folkpensionären som

regel nödgas vända sig till socialhjälpen för erhållande av kläder, synas ål­

derdomshemmens avskiljande från socialhjälpen inte fullt få den betydelse,

som varit avsett. Ifrågavarande spörsmål synes vara av sådan vikt, att det

bör ägnas särskild uppmärksamhet vid statsmakternas granskning av för­

slaget.

I yttranden från vissa kommuner, däribland från Laholms stad och IJkna

socken, har anförts, att skillnaden i de föreslagna vårdavgifterna i högsta re­

spektive lägsta bostadskostnadsgrupp vore väl stor.

Svenska stadsförbundets styrelse har ansett det vara meningslöst att så

långt i förväg innan den föreslagna lagstiftningen vore avsedd att träda i

kraft söka precisera högsta dagavgifterna för mindre bemedlade och obemed­

lade.

Pcnsionsstyrelsen har påpekat, att ålderdomshemmen enligt förslaget till

lag om ålderdomshem vore avsedda för inom kommunen bosatta åldringar

och invalider under det att pensionsberättigad enligt nya lagen om folkpen­

sionering ansåges tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vilken han vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

41

mantalsskriven. I sistnämnda lag stadgades härjämte, att för tillhörighet till

någon av bostadskostnadsgrupperna II—V fordrades, att den pensionsberät-

tigade även de tre närmast föregående åren varit mantalsskriven å ort i den

gruppen eller i grupp med högre nummer, såvida icke på grund av omstän­

digheterna prövades skäligt i särskilt fall medgiva undantag härifrån. Enligt

motsvarande stadgande i den nu gällande folkpensioneringslagen medgåves

för närvarande i regel sådant undantag, när pensionsberättigad flyttat till

kommun, där han hade hemortsrätt, och samtidigt intagits å ålderdomshem

för stadigvarande vård och försörjning på det allmännas bekostnad.

Komitténs förslag att primärkommunerna alltjämt skola

vara huvudmän för ålderdomshemmen har allmänt till­

styrkts eller lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Hallands län anser emellertid, att ett åläggande för kom­

munerna att anordna ålderdomshem ej vore tillräcklig garanti för att de med­

borgare, som äro i behov av vård, verkligen erhålla sådan. Länsstyrelsen ytt­

rar vidare.

Man måste nämligen räkna med dels att en del kommuner ej uppföra till­

räckligt stora ålderdomshem, dels ock att det även eljest emellanåt förekom­

mer att ålderdomshemmen äro så fullbelagda, att ytterligare vårdbehövande

ej kunna mottagas. Förslaget synes i detta avseende lämpligen böra komplet­

teras med en föreskrift om skyldighet för kommunerna att, då vårdbehövan­

de ej kunna erhålla vård å kommunens ålderdomshem, i stället bekosta ve-

derbörandes vård å annat ålderdomshem eller inackorderingshem eller ock

på annat sätt sätta vederbörande i samma ställning, vari han skulle kommit,

därest plats funnits på ålderdomshemmet. En dylik skyldighet för kommu­

nerna synes emellertid böra uppställas endast i de fall, då det är uppenbart

att vederbörande är i behov av sådan omvårdnad och tillsyn, som kan erbju­

das av ålderdomshemmen. En liknande utformning av huvudmannaansvaret

för olika anstalter synes för övrigt befogad även beträffande sjukhus och en

del andra inrättningar.

Länsstyrelsen i Kristianstads län kan ej dela kommitténs åsikt att enda

sättet för ordnandet av ett för två eller flera kommuner gemensamt ålder­

domshem skulle vara bildandet av kommunalförbund. På många platser hade

kommuner träffat avtal med annan kommun om ett antal vårdplatser och på

så sätt erhållit befrielse från skyldighet att hålla eget ålderdomshem, en an­

ordning som icke längre skulle tillåtas. Länsstyrelsen funne icke de skäl, som

kommittén anfört för sitt förslag, vara övertygande. Länsstyrelsen hyste ock­

så vissa betänkligheter mot att införa den nyheten i fråga om den kommu­

nala förvaltningen, att Kungl. Maj:t skulle kunna mot kommunernas vilja

förordna om bildandet av kommunalförbund för ifrågavarande ändamål. Lik­

nande invändningar ha rests av länsstyrelsen i Gävleborgs län, kommunal­

fullmäktig i Häverö och Åtvids kommuner samt stadsfullmäktige i Bollnäs.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att kommunerna böra ha möjlig­

het att träffa avtal med annan kommun eller kommunalförbund om disposi­

tionsrätt över vissa platser. Beslutanderätten härom borde dock tillkomma

Kungl. Maj:t.

42

Kungi. Mcij:ts proposition nr 243.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar sin förvåning över förslaget att läns­

styrelserna skulle fråntas rätten att förordna om kommunalförbund för dri­

vande av ålderdomshem. Kommittén hade icke förebragt några som helst skäl

för förslaget, vilket utgjorde ett nytt uttryck för de olyckliga tendenser till

centralisering inom förvaltningen, vilka ständigt och jämt gjordes gällande.

Liknande synpunkter ha anförts av bland andra länsstyrelsen i Söderman­

lands län, som påpekat, att av kommitténs förslag ej fullt tydligt framginge,

om Kungl. Maj:ts förordnande skulle erfordras jämväl för det fall, att enig­

het melian kommunerna skulle föreligga.

Styrelsen för landskommunernas förbund framhåller, att de genom kom­

munsammanslagningen förstorade landskommunerna i regel torde bliva så

stora, ad ett ålderdomshem borde finnas i varje kommun. Under sådana för­

hållanden syntes det styrelsen opåkallat att nu tilldela Kungl. Maj :t befogen­

het att törordna om bildande av kommunalförbund.

Samma mening har framförts av kommunalfullmäktige i Almunge, Askim

samt i Slite köping. Härvid har framhållits, att för att ålderdomshemmen

skola komma till sin rätt borde de förankras i bygden och vara belägna inom

den egna kommunen, även om det därigenom bleve nödvändigt att bygga

några hem med ett lägre vårdplatsantal än det av kommittén föreslagna mi­

nimiantalet.

Socialvårdskommitténs förslag rörande styrelse för ålderdoms­

hemmen har föranlett uttalanden i en del yttranden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår, att skötseln av ålderdomshemmen

alltid bör anförtros den föreslagna socialnämnden, varigenom man skulle

undvika att splittra kommunernas verksamhet på det sociala området på

flera styrelser eller nämnder än nödvändigt. Förslag i denna riktning ha även

framlagts av länsstyrelsen i Värmlands län ävensom i yttrandena från stä­

derna Enköping, Gävle och Karlskoga.

Länsstyrelsen i Hallands lån föreslår, att stadgandet om styrelse för ålder­

domshemmen gives den innebörden att socialnämnden skall vara styrelse,

därest kommunens beslutande organ ej annorlunda bestämmer.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser förvaltningen av hem­

men böra anförtros ett socialvårdande organ med möjlighet för detta organ

att uppdraga den direkta förvaltningen åt en särskild styrelse.

Länsstyrelsen i Jönköpings län samt stadsfullmäktige i Hälsingborg och

Göteborg anse, att en gemensam styrelse bör utses för pensionärshemmen och

ålderdomshemmen.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller, att ett organisatoriskt sam­

manförande av pensionärshem och ålderdomshem under gemensam kom­

munal myndighet skulle vara till stort gagn för den rätta avvägningen av

platstillgången på de båda slagen av hem och för en ändamålsenlig fördelning

av åldringarna mellan hemmen.

I fråga om de av socialvårdskommittén föreslagna bestämmelserna att Ko­

nungen eller där Konungen så bestämmer socialstyre 1-

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

43

sen skall hava godkänt såväl den för ålderdomshemmet

avsedda tomten som ritningar till hemmet anför socialsty­

relsen, att detta innebure ett lagfästande av en praxis, som utvecklats i fria

former för kontakten mellan kommunerna och fattigvårdsinspektionen. Nu­

mera vore det praktiskt taget regel, att fattigvårdsstyrelser direkt eller genom

förmedling av konsulenterna påkallade upplysningar, samråd och biträde av

statens fattigvårdsinspektör vid planering av ändringar eller nybyggnad av

ålderdomshem. Därigenom kunde inspektionen ställa sin samlade erfarenhet

och sakkunskap till förfogande på ett tidigt stadium.

Här avsedda förslag har även tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det

alldeles övervägande antalet yttranden från kommunerna.

I yttranden från ett tiotal kommuner, av vilka flertalet äro belägna i Gö­

teborgs och Bohus samt Skaraborgs län, liksom i yttrandet från Jämtlands

läns fattigvårdsförbund har ifrågavarande förslag emellertid avstyrkts.

Länsstyrelserna i samtliga län, med undantag av tre — Blekinge, Örebro

och Kopparbergs — ha ävenledes avstyrkt eller ställt sig tveksamma till för­

slaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför i huvudsak.

Det torde icke kunna undvikas, att den ifrågasatta centraliseringen i många

fall kommer att medföra tidspillan och merkostnader för kommunala myn­

digheter. Därtill kommer, att förhållandena i olika landsändar äro i hög

grad växlande, varför en absolut likformighet beträffande en sådan sak som

ålderdomshemmen icke ens kan anses eftersträvansvärd. De lokala myndig­

heterna torde vara i flera avseenden bäst skickade att bedöma de frågor, som

i nämnda hänseende uppkomma. Länsstyrelsen finner följaktligen för sin

del, att ett avgörande i dessa ärenden med större fördel alltjämt bör förläg­

gas till länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att enhetlighet i behandlingen

av här avsedda ärenden även om de handläggas av länsstyrelserna mycket

väl syntes kunna åstadkommas genom att standardritningar till ålderdoms­

hem utarbetades och tillhandahölles av central myndighet och att närmare

anvisningar rörande riktlinjerna för hemmens utförande ävenledes medde­

lades.

Stadsfullmäktige i Göteborg ha under åberopande av ett yttrande från

fattigvårdsstyrelsen anfört, att erfarenheterna från den nu gällande ord­

ningen, som praktiserats sedan fattigvårdslagen trädde i kraft, vore goda och

motiverade ett bibehållande härav. Kommitténs ändringsförslag syntes vara

ett utslag av de centraliseringssträvanden, som på olika sätt numera så ofta

gjorde sig gällande på olika områden. Denna uppfattning delas av styrelsen

för svenska landskommunernas förbund samt svenska fattigvårds- och bar­

navårds förbundet.

Vad angår förslaget att högsta tillsynen över ålderdoms­

hemmen skulle tillkomma socialstyrelsen ha stadsfullmäk­

tige i Göteborg invänt, att den föreslagna uppdelningen på två myndigheter

av tillsynen ur praktiska synpunkter vore förkastlig. Det vore ingalunda sä­

Kungi. Maj:ts proposition nr 243.

45

domshem blir aktuell i många orter. Det är härvid av största vikt, att hem­

men utformas på sådant sätt att de motsvara nutida fordringar. Enligt sty­

relsens erfarenhet är det därvid ej tillräckligt att antalet enkelrum ökas.

Vissa under senare tid uppförda ålderdomshem giva, trots att de utrustats

med enbart enkelrum och dubbelrum, intryck av anstalt, främst till följd

av rummens gruppering kring ofta långa och mörka korridorer. Några för­

slag till ålderdomshem, som icke i större eller mindre grad vidlåtts av dessa

olägenheter, ha hittills ej framkommit.

Styrelsen anser, att enda möjliga sättet att få fram lämpliga ritningsför-

slag till ålderdomshem är att utlysa en pristävlan. Genom denna bör man

i främsta rummet söka få fram förslag till ålderdomshem utan anstaltska-

raktär. De ritningar, som uppfylla detta krav och även eljest äro förtjänst­

fulla, böra kunna tjäna som förebilder för kommunerna och användas av

socialstyrelsen vid styrelsens xådgivningsverksamhet i kommunerna vid pla­

nering av ålderdomshem. Styrelsen anser, att kostnaderna för en sådan

pristävlan böra bestridas av staten, då man ej kan förutsätta, att kommu­

nerna själva skola vilja bekosta en sådan pristävlan. Därest, såsom social-

vårdskommittén föreslagit, statsbidrag kommer att utgå till kommunerna för

uppförande av ålderdomshem, bör det även vara ett ekonomiskt intresse för

statsverket att hemmen utformas på sådant sätt, att de komma att så länge

som möjligt fylla de krav, som kunna ställas på ålderdomshemsvården. Ute­

slutet är ej heller, att en pristävlan bör kunna ge anvisning på sådana bygg­

nadssätt, som kunna vara ägnade att nedbringa kostnaderna.

Styrelsen vill föreslå, att pristävlan omfattar hem av tre olika storleks­

ordningar, nämligen för 25, 50 och 75 pensionärer. För att erhålla så stort

antal tävlande som möjligt anser styrelsen ett belopp för pris och inköp å

sammanlagt 25 000 kronor välbehövligt. Därtill torde erfordras ett belopp

av 10 GOD kronor för tryckning av program, annonsering, expertiskostnader

och prisdomarearvoden m. m. samt för bestridande av andra utgifter i sam­

band med tävlingen.

Bedömningen av de inkomna tävlingsförslagen synas böra uppdragas åt en

särskild av Kungl. Maj:t utsedd nämnd med representanter för bland andra

socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen samt kommunerna.

Departementschefen.

Nu gällande bestämmelser om ålderdomshemmen återfinnas i 1918 års fat­

tigvårdslag och ha utformats i samband med tillkomsten av denna lag. Enligt

lagen ankommer det helt på kommunerna att själva ordna ålderdomshems­

vården. Kommunerna ha att var för sig eller gemensamt i kommunalförbund

anordna och driva ålderdomshem i den mån befrielse från denna skyldighet

ej medgivits av vederbörande länsstyrelse. Kommunerna ha i allmänhet visat

intresse för denna angelägenhet och merendels efter måttet av sina ekono­

miska resurser sökt ordna här avsedda vård.

Emellertid måste man konstatera, att detta oaklat ålderdomshemsvården

är behäftad med allvarliga brister. Anledningen härtill torde i främsta rum­

met vara att tillskriva den klientelblandning, som fortfarande förekommer

på flertalet ålderdomshem. Härtill kommer vidare att byggnaderna flerstädes

äro gamla och omoderna och ej fylla de krav, som man numera anser sig

böra ställa i fråga om trivsel och ändamålsenlighet. Rummen äro mångenstä­

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

des avsedda för flera personer, stora och ogästvänliga och ge härigenom hela

hemmet anstaltskaraktär. Tillkomsten av pensionärshemmen med dessa hems

relativt höga standard har bidragit till att uppmärksamheten kommit att riktas

på behovet av en förbättring av förhållandena för de vårdbehövande åld­

ringarna.

Vid tiden för fattigvårdslagens tillkomst torde man ha räknat med att per­

soner, som vore i stånd att försörja sig själva, skulle kunna på egen hand till­

godose det behov av vård, som kunde uppstå för dem som gamla. Man synes

sålunda ha förutsatt, att vård som regel skulle kunna erhållas genom hjälp i

hemmet. De åldringar, som vistats på ålderdomshemmen, ha sålunda tidi­

gare i huvudsak varit personer, som saknat andra medel för sin försörjning

än folkpensionen. Pensionsbeloppet har helt eller så gott som helt lämnats

som ersättning för vården. Då folkpensionen endast täckt en mindre del av

vårdkostnaden har vården även för folkpensionärerna erhållit karaktär av

understöd.

De allt större svårigheterna för ålderstigna personer att erhålla nödig

hjälp i sitt hem, ha emellertid medfört att under senare år ålderdomshemmen

kommit att anlitas av personer, som haft möjlighet att erlägga viss, av kom­

munen fastställd avgift för vården. Även om denna avgift ofta ej motsvarat

hela vårdkostnaden, ha dessa personer ej betraktats som understödstagare

utan närmast som inackorderingsgäster.

Genom de av 1946 års riksdag beslutade förbättringarna av folkpensioner­

na, ha ökade möjligheter skapats för att även folkpensionärer skola kunna

erlägga en skälig avgift för vård på ålderdomshemmen, även om de ej ha

annan inkomst än folkpensionen. Härigenom föreligga förutsättningar för

ett fullföljande av nyss berörda utveckling. I och med att en avgift erlägges,

vilken täcker en förhållandevis stor del av vårdkostnaden, finnes ej längre

anledning att icke likställa vården på ålderdomshem med den vård, som läm­

nas på andra av det allmänna drivna vårdinrättningar. Jag delar social-

vårdskommitténs uppfattning, att ålderdomshemmen böra få karaktären av

kommunala inackorderingshem för åldringar och invalider, som äro i behov

av omvårdnad och tillsyn. Ålderdomshemmen skulle härigenom förlora sin

fattigvårdskaraktär. Av denna uppfattning följer, att bestämmelser om ål­

derdomshemmen icke längre böra höra hemma i fattigvårdslagen utan upptagas

i särskild lagstiftning. Socialvårdskommittén har utarbetat förslag till lag om

ålderdomshem. Av skäl som framgår av det följande anser jag mig dock icke

böra för närvarande tillstyrka att lagförslag i detta ämne förelägges riksda­

gen för antagande. Däremot finner jag det vara angeläget, att statsmakterna

i princip taga ställning till riktlinjerna för ålderdomshemsvårdens anordnan­

de och utbyggnad.

Socialvårdskommittén har funnit, att en nödvändig förutsättning för ge­

nomförandet av den förordade reformen av vården av åldringar är att ålder­

domshemmen befrias från de olika kategorier av sjuka och lytesbehäftade

personer, som för närvarande utgöra en betydande del av deras klientel. Ål­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Kungl. Maj:t. Från landstingshåll har framhållits, att sådana åtgärder ej vore

erforderliga, då landstingen redan nu visade stort intresse för utbyggnaden

av denna vårdgren. Detta är ävenledes fallet i fråga om flertalet landsting.

Inom ett landsting ha emellertid några planer på utbyggnad av hemmen för

kroniskt sjuka överhuvud ej upprättats. Inom vissa andra landsting omfatta

planerna endast en mindre del av de platser, som anses erforderliga. Sanno­

likt har detta samband med att primärkommunema i dessa län tidigare i

betydande omfattning tagit sig an vården av de kroniskt sjuka. För att på­

skynda utbyggnaden av vården av de kroniskt sjuka i dessa län torde en

klarläggande bestämmelse om huvudmannaskapet vara av väsentlig betydelse.

Jag anser mig därför böra i princip tillstyrka kommitténs förslag härutinnan.

Förslag till härav påkallade lagstiftningsåtgärder torde dock böra anstå till

en kommande riksdag.

Vad angår socialvårdskommitténs förslag att helt borttaga gällande kvot­

begränsning för statens bidrag till ifrågavarande hem vill jag erinra om att

jag i proposition nr 113/1945 angående statsbidrag till hem för kroniskt sjuka

uttalat, att några allvarligare betänkligheter ej behövde möta häremot. Med

hänsyn till bland annat läget inom byggnadsverksamheten och då någon

utredning om det totala platsbehovet icke förebragts, som gjorde det möj­

ligt alt bedöma konsekvenserna av en sådan åtgärd, stannade jag för att

föreslå en höjning av kvoten från 1 till F^/2 plats per 1 000 invånare i

landstingsområde och F/2 plats per 2 000 invånare i stad utanför landsting.

Med hänsyn till rådande situation på byggnadsmarknaden och då utbyggan­

det av här ifrågavarande vårdgren inom landstingsområdena i allmänhet

ej uppnått det enligt kvoten medgivna platsantalet torde med prövning

av frågan om kvotbegränsningens slopande böra tills vidare anstå. Detsam­

ma gäller det av socialvårdskommittén berörda spörsmålet om avgränsningen

av den kroniska sjukvården, vilket för närvarande är föremål för över­

vägande inom statens sjukhusutredning.

Mot vad socialvårdskommittén anfört i fråga om vården av vissa andra

personer, som äro i behov av vård å specialanstalt (vissa obotligt sjuka, kon­

valescenter samt vissa lytesbelastade åldringar) har jag intet att erinra. Vad

angår sistnämnda grupp, till vilken de dövstumma höra, synes en särskild

utredning böra verkställas om lämpligheten av att samla dessa till särskilda

ålderdomshem.

Vad slutligen angår frågan om behandlingen av de s. k. försörjningsfallen

samt störande personer ansluter jag mig i princip till kommitténs uppfatt­

ning, att dessa personer -— frånsett en mindre del av förstnämnda kategori,

som kan beredas lämplig sysselsättning på ålderdomshemmen — böra om­

händertagas på särskilda hem, vilka äro så anordnade att lämpligt arbete kan

beredas de intagna. Emellertid anser jag i likhet med socialstyrelsen, att hit­

hörande frågor lämpligen böra behandlas i samband med frågan om arbets-

hemmens framtida ställning. Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 18 januari

1946 har socialstyrelsen erhållit i uppdrag att verkställa en individuell under­

sökning av klientelet å dessa hem. Sedan resultatet av denna utredning blivit

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

len av platsantalet bör vara förlagt till enkelrum. Det torde få ankomma på

myndighet, som har att granska ritningar till ålderdomshemmen, att i varje

särskilt fall pröva i vad mån undantag bör göras från huvudregeln. Givetvis

bör, vid förläggandet av ett större antal platser än hälften till enkelrum,

statsbidrag i enlighet med vad i det följande föreslås utgå till kostnaderna

härför.

Den andra frågan avser hemmens storlek. Jag delar i denna fråga social-

vårdskommitténs uppfattning, att hemmen ej böra vara för små med hänsyn

till de olägenheter ur driftsynpunkt, som detta för med sig. Den av kommit­

tén förordade minimistorleken, 20 å 25 platser, synes mig i regel böra upp­

rätthållas. Med ledning av de erfarenheter rörande platsbehovet i de kom­

muner, som redan anordnat hem med i stort sett den standard som här före­

slagits, torde man enligt vad jag inhämtat kunna räkna med ett genomsnitt­

ligt platsbehov på ålderdomshem av omkring tio platser per ettusen invånare.

Sedan den nya kommunindelningen genomförts, synas därför förutsättningar

komma att föreligga för det övervägande antalet kommuner att anordna eget

ålderdomshem av önskvärd storlek. I detta sammanhang anser jag mig i an­

ledning av påpekanden i vissa remissvar böra framhålla, att de här anförda

synpunkterna beträffande ålderdomshemmens storlek och antalet enkelrum

tills vidare endast böra avse hem, för vars uppförande eller om- eller till­

byggnad statsbidrag är avsett att utgå. Befintliga hem, som ej fylla de an­

givna fordringarna, böra under förutsättning att de i övrigt motsvara skä­

liga anspråk på ett gott hem ej slopas omedelbart enbart på grund av sin

ringa storlek. Även om jag anser, att dessa mindre hem undan för undan

böra ersättas med större och mera moderna, torde med hänsyn till läget

på byggnadsmarknaden ej kunna nu uppställas någon viss tidsfrist för det

fortsatta utnyttjandet av dessa äldre hem.

Hinder bör icke möta att i en kommun uppföra mer än ett ålderdoms­

hem, där detta kan anses önskvärt och lämpligt med hänsyn till kommu­

nens invånarantal eller ytvidd.

Vad angår namnfrågan anser jag tillräcklig anledning ej föreligga att

frångå den nuvarande benämningen ålderdomshem.

Av vad jag förut anfört torde ha framgått, att jag är ense med socialvårds-

kommittén om att primärkommunerna skola vara huvudmän för ålderdoms­

hemmen. Det av länsstyrelsen i Hallands län framförda yrkandet att kom­

munerna skulle åläggas att, om vårdbehövande ej kunde erhålla vård å den

egna kommunens ålderdomshem, på annat sätt ordna vårdfrågan, anser jag

mig för närvarande ej kunna biträda.

Även om kommunerna efter den nya kommunindelningens genomföran­

de i allmänhet torde komma att hava behov av eget ålderdomshem, måste

man likväl räkna med att lösandet av ålderdomshems frågan i vissa mindre

kommuner lämpligast sker genom samverkan med en eller flera andra

kommuner. Kommittén har ansett, att sådan samverkan bör komma till

stånd i form av kommunalförbund mellan de berörda kommunerna. Det

hittills i förhållandevis stor omfattning tillämpade systemet att en kommun,

som saknar ålderdomshem, inackorderar åldringar i andra kommuners hem,

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

51

har kommittén ansett böra upphöra. För egen del är jag ense med kommit­

tén om att denna ordning, som ofta medfört att en åldring kommit att in­

ackorderas avlägset från hemorten, bör efter hand avvecklas. Detta bör emel­

lertid ej hindra att kommun, som har eget ålderdomshem av tillfredsställan­

de beskaffenhet, sluter avtal med en grannkommun om inackordering av

pensionär, som själv är villig att inackordera sig på grannkommunens hem.

Mot kommitténs förslag, att Kungl. Maj:t skulle tillerkännas befogenhet

att förordna om bildande av kommunalförbund för anordnande och drift

av ålderdomshem ha rests invändningar i ett stort antal yttranden, därvid

anförts, att en sådan åtgärd borde ankomma på länsstyrelserna att besluta.

Jag vill med anledning härav framhålla, att kommittén torde ha avsett att

kommunerna själva liksom hittills skulle äga sluta överenskommelse om

bildande av kommunalförbund för här avsett ändamål, och att med stöd

härav upprättad förbundsordning liksom nu skulle fastställas av länssty­

relsen. Beslut av Kungl. Maj :t skulle erfordras endast i sådana fall där kom­

munerna själva ej kunna nå överenskommelse om bildande av sådant för­

bund och man därför kunde riskera att någon kommun ej skulle kunna

erhålla en tillfredsställande lösning av sin ålderdomshemsfråga. Jag finner

att kommitténs förslag i detta avseende bör upptagas till övervägande men

anser mig icke i detta sammanhang böra föreslå ändring i gällande lag an­

gående kommunalförbund.

Kommitténs förslag att Konungen eller efter Konungens bestämmande

socialstyrelsen skall godkänna såväl den för ålderdomshem avsedda tomten

som ritningar till hemmet har i flera yttranden ansetts innebära en onödig

centralisering av handläggningen av dessa ärenden. Den nu rådande ordning­

en, enligt vilken vederbörande länsstyrelse efter inhämtande av yttrande från

statens inspektör för fattigvård och barnavård godkänner ritningar til! ny-,

om- eller tillbyggnad av ålderdomshem, har i några yttranden ansetts böra

bibehållas.

För egen del anser jag att man bör sträva efter att i möjligaste mån lägga

statens gransknings- och beslutanderätt i bär avsedda ärenden liksom över­

huvud i sociala ärenden av lokal natur hos länsstyrelserna. Fn förutsättning

för att detta skall kunna ske är emellertid att länsstyrelserna ha tillgång till

kvalificerade tjänstemän med särskild kompetens för handläggning av olika

sociala frågor. Detta torde som regel för närvarande icke vara fallet. Med

den fortgående snabba utbyggnaden av socialvården har bristen i detta hän­

seende gjort sig alltmer kännbar. Bland annat ha de centrala ämbetsverk,

som äro tillsynsmyndigheter för de särskilda .sociala verksamhetsgrenarna,

kommit att belastas med detaljfrågor, som med fördel borde kunna hand­

läggas av det lokala länsorganet. Socialstyrelsen har i utlåtande över be-

folkningsutredningens betänkande om befolkningspolitikens organisation

framhållit, att länsstyrelsernas organisation ur socialvårdssynpunkt redan nu

framstode som mindre ändamålsenlig samt att man borde eftersträva en

organisation med byråindelning, varvid en särskild byrå för socialvården,

i vidsträckt bemärkelse, borde komma till stånd. Enligt styrelsens mening

borde övervägas, huruvida och i vilken utsträckning lekmän borde få del­

52

Kungi. Mctj:ts proposition nr 243.

taga i avgörandet av ärenden rörande socialvården. I anledning härav vill

jag framhålla, att vid den översyn av länsstyrelsernas nuvarande organisa­

tion, vilken, såsom i årets statsverksproposition (V hl, p. 211) angivits, torde

böra verkställas inom en nära framtid, särskilt beaktande bör skänkas orga­

nisationens utformning ur socialvårdssynpunkt.

Den nuvarande ordningen för handläggning av ärenden rörande godkän­

nande av ålderdomshemsbyggnader synes böra tills vidare bibehållas.

Vad angår tillsynen över ålderdomshemmen anser jag ej erforderligt att nu

föreslå att denna ordnas på annat sätt än enligt de regler härom, som i fråga

om de nuvarande ålderdomshemmen innefattas i fattigvårdslagen (43 och

44 §§). Frågan torde böra upptagas till förnyad prövning i samband med

behandlingen av det förslag till socialhjälpslagstiftning, som socialvårdskom-

mittén avser att framlägga.

I några yttranden har understrukits betydelsen av en förbättrad utbild­

ning av personalen på ålderdomshem samt berörts frågan om personalan­

skaffningen. Jag vill erinra om att utbildning av föreståndarinnor vid ålder­

domshem hittills omhänderhafts av svenska fattigvårds- och barnavårdsför-

bundet, som härför åtnjutit bidrag av statsmedel. Förbundet har utbildat ca

20 föreståndarinnor årligen. Enligt vad jag inhämtat förslår detta antal en­

dast för att tillgodose behovet vid de största hemmen. En ökad utbildning

synes därför erforderlig, varjämte kompletterande kurser för de förestånda­

rinnor, som ej erhållit särskild utbildning, synes böra komma till stånd. En

närmare utredning om dessa frågor torde emellertid vara erforderlig. Jag har

därför för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att uppdraga åt socialstyrelsen att

verkställa en sådan och så snart sig göra låter inkomma med därav föranled­

da förslag.

Socialvårdskommitténs förslag atl kommunerna för nybyggnad samt om-

eller tillbyggnad av ålderdomshem skola erhålla bidrag av statsmedel har så

gott som enhälligt tillstyrkts. Emellertid ha de föreslagna statsbidragsbe-

stämmelsema givit anledning till erinringar i vissa yttranden och förslag har

framställts att statsbidragsgrunderna borde fixeras först efter det ställning

i princip tagits till reformen. Vidare har påpekats, alt ingen utredning före-

låge rörande de ekonomiska konsekvenser för statsverket samt kommunerna,

vilka bleve en följd av reformen.

Vad angår sistnämnda påpekande vill jag framhålla, att det givetvis varit

önskvärt, att beräkningar rörande kostnaderna för erforderliga nybyggnader

samt om- eller tillbyggnader varit tillgängliga. Då en någorlunda tillförlitlig

kostnadskalkyl skulle förutsätta en inventering av samtliga ålderdomshems­

byggnader, har en sådan icke nu kunnat medhinnas. Emellertid bär inom

socialstyrelsen verkställts en preliminär överslagsberäkning av byggnadsbe-

hovet. Denna beräkning har givit vid handen att byggnadsarbeten för tillhopa

lägst omkring 200 miljoner kronor och högst cirka 400 miljoner kronor hör­

de komma till utförande. Att närmare angiva den tidrymd, inom vilken bygg­

nadsarbeten av denna omfattning kunna komma till utförande, låter sig för

närvarande icke göra, då detta måste bliva beroende av dels tillgången på

material och arbetskraft, dels ock det allmänna ekonomiska läget.

Kungl. Moj:ts proposition nr 24-1.

53

Allmän enighet torde råda om behövligheten av den höjning av ålderdoms­

hemmens standard, som jag i det föregående förordat. Frågan om fördel­

ningen av kostnaderna mellan stat och kommun är därför närmast ett avväg-

ningsspörsmål. För egen del finner jag skäligt att kommunerna erhålla stats­

bidrag för nybyggnad samt om- eller tillbyggnad av ålderdomshem, då detta

bör underlätta för kommunerna att genomföra reformen. Det hade varit

önskvärt, att statsbidragsbestämmelserna kunnat närmare utformas redan

nu. Emellertid är jag icke beredd att för närvarande laga ställning till bi-

dragsbestämmelserna. Bland annat synes slutförandet av den nu pågående

översynen av grunderna och villkoren för statens bidrag till hälso- och sjuk­

vården böra avvaktas. Enligt min mening bör den omständigheten att beslut

nu ej fattas om statsbidragsgrunderna icke hindra att statsmakterna i detta

sammanhang uttala sig till förmån för .statsbidrag till ålderdomshem. Det

väsentliga torde nämligen vara, att kommunerna redan nu erhålla kännedom

om att statsbidrag kan påräknas ävensom de huvudsakliga villkoren härför.

Därest så sker, torde några mera avsevärda olägenheter ej vållas av att grun­

derna för bidragen fixeras först senare. I enligliet med vad socialvårdskom-

mittén föreslagit vill jag förorda, att statsbidrag skall kunna utgå till kom­

mun eller kommunalförbund för nybyggnad samt om- eller tillbyggnad av

ålderdomshem. I likhet med vad som gäller beträffande statsbidrag till skol­

lokaler torde statsbidrag även böra utgå, därest ur allmänt ekonomiska syn­

punkter befinnes uppenbart fördelaktigt, att för ålderdomshem tages i an­

språk kommunal byggnad eller annan befintlig byggnad.

Som förutsättning för statsbidrag bör gälla, att byggnaderna fylla de i det

föregående angivna kraven ävensom de övriga villkor, som komma att ställas

av myndighet i samband med granskning och godkännande av byggnadsför-

slagen. Statsbidrag torde i enlighet med vad socialvårdskommittén föreslagit

böra utgå till byggnadsföretag, som påbörjats efter den 1 juli 194fi.

Vad angår storleken av de avgifter, som skola få uttagas av de på ålder­

domshemmen inackorderade, ansluter jag mig i princip till den av flera re­

missinstanser uttalade tanken att avgifterna böra vara lika för alla, oberoende

av inkomst- och förmögenhetsställning. Emellertid torde frågan om utfärdan­

de av för kommunerna bindande föreskrift härom böra närmare prövas i

samband med det från socialvårdskommittén väntade förslaget om statsbi­

drag till kommunernas kostnader för socialvården överhuvud. Tills vidare bör

det därför ankomma på de kommunala myndigheterna att själva fatta be­

slut i denna fråga. Ej heller anser jag någon föreskrift erforderlig om den

högsta dagavgift, som skall få uttagas av obemedlade och mindre bemedlade,

till vilken grupp kommittén torde ha hänfört dem, som ej hava annan in­

komst än folkpension. Som kommittén själv framhållit finnes i 18 § 2 mom.

lagen om folkpensionering fastslaget huru stor del av folkpensionen, som av

fattigvårdssamhälle högst må uppbäras såsom gottgörelse för kostnaderna

för den, som är intagen å sådant samhälle tillhörig anstalt. Med anledning av

det av Stockholms stadsfullmäktige framförda spörsmålet, huruvida det be­

lopp, som pensionsberättigad äger behålla för eget behov, vore avsett att

förslå jämväl för inköp av kläder vill jag framhålla, att enligt nyssnämnda

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

stadgande i lagen om folkpensionering det belopp, som fattigvårdssamhälle

äger uppbära, är avsett för bestridande av kostnaderna för vården eller för­

sörjningen. Detta bör enligt min mening tolkas så att fattigvårdssamhälle

skall hava att av den andel av folkpensionen som behälles av samhället be­

strida utgifterna för anskaffande i skälig omfattning av kläder åt den pen-

sionsberättigade.

Av vad jag tidigare anfört torde ha framgått, att det för närvarande ej låter

sig göra att närmare söka fixera den tidpunkt, då den föreslagna reforme­

ringen av ålderdomshemsvården kan beräknas vara till fullo genomförd. Med

hänsyn till storleksordningen av den utbyggnad av vissa sjukvårdsgrenar

in. m. som måste föregå reformen synes den av socialvårdskommittén beräk­

nade tiden vara för knappt tilltagen. Antagandet av en särskild lag om ålder­

domshem nu skulle därför närmast hava principiell betydelse. Då vissa skäl

tala för att utformningen av de bestämmelser, som framdeles skola gälla för

ålderdomshemmen, prövas i samband med det förslag till lag om socialhjälp,

med vars utarbetande socialvårdskommittén nu är sysselsatt, anser jag mig

ej för närvarande böra föreslå utfärdandet av en särskild lag om ålderdoms­

hemmen. Detta bör emellertid ej utgöra något hinder för att omdaningen av

ålderdomshemmen fortsätter i den mån de reala resurserna medgiva detta.

Med hänsyn till den stora betydelse, som byggnadernas utformning har

lör skapandet av en önskvärd hemmiljö å ålderdomshemmen, anser jag mig

böra tillstyrka socialstyrelsens förslag att medel ställas till förfogande för

arkitektpristävlan för framskapande av lämpliga typritningar till ålderdoms­

hem. Mot de av styrelsen härför beräknade kostnaderna 35 000 kronor synes

intet vara att erinra. Ett särskilt anslag torde böra anvisas för ändamålet

under rubriken Arkitektpristävlan om ålderdomshem. Anslaget bör givas

karaktären av reservationsanslag.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och föreslagit får

jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

clels godkänna de grunder för ålderdomshemsvårdens ord­

nande och utbyggnad, som av mig förordats,

dels ock till Arkitektpristävlan om ålderdomshem för bud­

getåret 1047/48 anvisa ett reservationsanslag

av .................................................................................. kronor 35 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riks­

dagen.

Ur protokollet:

Sven Sigurdson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

55

Bilaya.

Socialvårdskommitténs förslag­

till

Lag om ålderdomshem.

1 §•

Kommun åligger att, i den mån icke annan drager försorg därom, anordna

och driva hem för inom kommunen bosatta åldringar och invalider, vilka äro

i behov av omvårdnad och tillsyn å anstalt men för vilka dock icke erfordras

vård å sjukvårdsanstalt eller annan därmed jämförlig vårdanstalt. Sådant

hem benämnes i denna lag ålderdomshem. Angående omhändertagande av

dylika åldringar och invalider, vilka på ålderdomshemmet äro störande för

de övriga vårdtagarna, föreskriver Konungen.

Där så för tillgodoseende av kommunens behov av ålderdomshem finnes

nödvändigt, må Konungen förordna, att två eller flera kommuner skola för

anordnande och drift av ålderdomshem bilda kommunalförbund. Kan enig­

het icke uppnås om förbundsordningen, äger Konungen därom förordna.

Sedan kommunalförbund enligt Konungens förordnande kommit till stånd,

må Konungen på ansökan av förbundsmedlem förordna om ändring av för­

bundsordningen. Ej må utan Konungens medgivande kommunalförbund, som

nu sagts, upplösas eller förbundsmedlem vinna utträde.

2

§■

Innan ålderdomshem uppföres, skall Konungen eller, där Konungen så

bestämmer, socialstyrelsen hava godkänt såväl den för hemmet avsedda tom­

ten som ritningar för den byggnad, vari hemmet skall inrymmas.

Vad sålunda stadgats om uppförande av ålderdomshem skall i tillämpliga

delar gälla i avseende å inrättandet av dylikt hem i byggnad, som tidigare

uppförts för annat ändamål, så ock i fråga om avsevärd om- eller tillbygg­

nad av förefintligt hem.

3

§'

Till anordnandet av ålderdomshem samt till om- eller tillbyggnad av dylikt

hem utgår statsbidrag enligt vad därom är särskilt stadgat.

⁴ §■

Länsstyrelsen åligger att övervaka verksamheten vid de inom länet befint­

liga ålderdomshemmen.

Högsta tillsynen över ålderdomshemmen utövas av socialstyrelsen.

t

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

5

§.

Ålderdomshem skall vara så inrättat och utrustat, att trevnaden och hygie­

nen befordras samt en lämplig fördelning av de inackorderade främjas. Till­

fredsställande anordningar till skydd mot eldfara skola hava vidtagits. Minst

hälften av vårdplatserna skall förläggas till enkelrum. Ej må mer än fyra

vårdplatser anordnas i samma rum.

Inom hemmet skola i erforderlig utsträckning finnas anordnade dagrum

och andra gemensamhetsutrymmen.

6

§•

För ålderdomshem skall finnas en styrelse, vilken utses av kommunens

beslutande organ.

Vid ålderdomshem skola finnas anställda befattningshavare till det antal

och med sådan utbildning, att de i hemmet inackorderade kunna erhålla en

tillfredsställande vård.

7 §•

Inackordering i ålderdomshem beviljas av hemmets styrelse eller av den

som därtill förordnats av styrelsen.

8 §\

För inackordering i ålderdomshem må uttagas avgift, som av kommunen

bestämmes. Avgiften för dag räknat för obemedlade och mindre bemedlade

får icke överstiga de belopp, som framgå av nedanstående tabell:

Hemmets belägenhet

enligt folkpensioneringens

bostadskostnadsgruppering.

Bostadskostnadsgrupp

Högsta

dagavgift

Kr.

I

2:15

II

2:60

III

3: —

IV

3:40

V

3:80

I övrigt må avgiften icke överstiga belopp, motsvarande kommunens kost­

nader för ändamålet.

9 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konung­

en eller efter Konungens bestämmande av socialstyrelsen.

10

§.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Sedan fem år förflutit från sagda dag, må såsom ålderdomshem ej använ­

das anstalt, vilken icke i enlighet med föreskrifterna i denna lag blivit av

Konungen eller efter Konungens bestämmande av socialstyrelsen godkänd

såsom ålderdomshem.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470992