2

Kumjl. Maj:ts proposition nr 272.

dels till Lunds universitet: Avlöningar ett förslagsanslag av 5 000 000

kronor;

dels till Lunds universitet: Omkostnader ett förslagsanslag av 250 000

kronor;

dels till Lunds universitet: Materiel m. m. ett reservationsanslag av

1 000 000 kronor;

dels till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar ett förslags­

anslag av 2 500 000 kronor;

dels till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Omkostnader ett för­

slagsanslag av 150 000 kronor;

dels till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Materiel m. m. ett

reservationsanslag av 650 000 kronor;

dels till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Inredning och utrust­

ning av institutets nybyggnader ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor;

dels till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Engångsanslag för vissa

institutioner ett reservationsanslag av 1 000 000 kronor;

dels till Universitetssjukhus: Bidrag till utrustning av öronkliniken vid

akademiska sjukhuset i Uppsala ett reservationsanslag av 500 000 kronor;

dels till Gemensamma universitetsändamål: Bidrag till tryckning av dok­

torsavhandlingar ett förslagsanslag av 30 000 kronor;

dels till Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för främjande av

högre juridiska studier vid universiteten i Uppsala och Lund ett anslag

av 10 000 kronor;

dels till Gemensamma universitetsändamål: Forskarstipendier för do­

center vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-ki­

rurgiska institutet ett anslag av 114 800 kronor;

dels till Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för främjande av

högre medicinska studier vid universiteten m. fl. läroanstalter ett reserva­

tionsanslag av 75 000 kronor;

dels till Stockholms högskola: Bidrag till undervisning i folkrätt ett an­

slag av 6 500 kronor;

dels till Atomenergiforskning ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor;

dels ock till Understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läro­

böcker ett reservationsanslag av 200 000 kronor.

Vidare har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen (bilagan 29, Kapital­

budgeten, punkterna 3 och 5) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition, beräkna

dels till Nybyggnad för fysiologiska institutionen vid universitetet i

Lund ett investeringsanslag av 350 000 kronor;

dels ock till Nybyggnad för karolinska mediko-kirurgiska institutet ett

investeringsanslag av 1 700 000 kronor.

Jag torde nu ånyo för Kungl. Maj:t få anmäla dessa ärenden.

4

med syfte, bland annat, att klarlägga statens framtida förhållande till

ifrågavarande högskolor.

Ett aktuellt spörsmål, som väntar på en snar lösning, är även en refor-

mering av läkarutbildningen. I detta avseende föreligga av särskilda sak­

kunniga utarbetade förslag, vilka emellertid synas kräva ytterligare över-

arbetning, innan de bli föremål för slutligt ställningstagande. I avbidan

härpå har jag sett mig nödsakad till viss återhållsamhet vid min prövning

av det av medicinska högskolornas organisationskommitté framlagda be­

tänkandet.

I de förutnämnda betänkandena upptagas till behandling frågor rörande

professorernas undervisning sskyldighet, ledighet för forskning ra. ra., vilka

sammanhänga med det större spörsmålet om en blivande lönereglering för

universitetsprofessorer ra. fl. och som därför icke nu böra bli föremål för

prövning. Av samma skäl ingår jag icke närmare på föreliggande förslag

om beredande av pensionsrätt åt docent- och forskarstipendiater samt om

påbyggnad på forskarstipendierna.

Jag erinrar vidare om att förslag föreligger om statens övertagande av

det ekonomiska ansvaret för oceanografiska institutet från och med den 1

oktober 1948. Såsom framgår av uttalanden i propositionen 1946:273

(s. 435) samt riksdagens skrivelse med anledning av nämnda proposition,

har det i princip fastslagits, att staten skall ikläda sig ekonomiskt ansvar

för detta institut; då emellertid icke ifrågasatts anslag för ändamålet för

budgetåret 1947/48, torde slutligt förslag i ämnet böra underställas 1948

års riksdag.

Tillsvidare har jag uppskjutit ett ställningstagande även till frågan om

den marinbiologiska forskningens ordnande, som upptagits av naturveten­

skapliga forskningskommittén i dess förutnämnda betänkande del II samt

till ett nyligen framlagt förslag rörande upprättande av ett geofysiskt

observatorium i Kiruna m. m.

Slutligen må erinras om att 1945 års universitetsberedning och medicin­

ska högskolornas organisationskommitté alltjämt fortsätta sitt arbete. De

förslag, dessa sakkunnigkommittéer hittills framlagt, avse nämligen endast

delfrågor i de större problemkomplex, som befinna sig under utredning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Universitetsberedningens förslag innebär sammanfattningsvis följande:

L

ä g

r e stipend i e r

H

ö g

r e s t i p e n

d

i

i

e r

Uppsala

T

i Stock-

Lund , ,

holra

Göte­

borg

Uppsala

Lund

Stock­

holm

Göte-

borg

Teologiska...........

. 8

8 —

—

8

8

—

—

Juridiska ..............

. 5

5

5

—

5

5

5

—

Humanistiska ....

. 20

20

20

10

20

20

20

10

Naturvetenskapliga

. 10

10

10

—

10

10

10

—

43

43

35

10

43

43

35

10

131

131

De lägre stipendierna föreslås utgå med ett belopp av 2 500 kronor och

de högre stipendierna med ett belopp av 5 000 kronor. De till beloppet

lägre stipendierna (s. k. licentiandstipendier) äro avsedda att utdelas till

studerande, som efter att ha avlagt lägre akademisk examen fortsätta sina

studier för licentiatexamen. De till beloppet högre stipendierna (s. k. dok­

torandstipendier) äro avsedda att utdelas till studerande, som äro syssel­

satta med utarbetande av doktorsavhandlingar. Totalkostnaden för samt­

liga av beredningen föreslagna stipendier uppgår till 972 500 kronor.

Såsom allmän motivering för sitt förslag till stipendier för högre

vetenskapliga studier anför universitetsberedningen bland annat följande.

Beredningen finner det vara för forskningens främjande liksom för säker­

ställandet av rekryteringen till de högre befattningarna vid universitet,

högskolor och andra läroanstalter oundgängligt, att statsmakterna gå vidare

på den väg, som under senare tid beträtts genom inrättandet av stipendier

för högre juridiska, medicinska och tekniska studier. Om än beredningen

finner det naturligt, att tidigare särskilt stöd lämnats åt unga vetenskaps-

idkare på områden, där rekryteringen till universitetens lärartjänster med­

fört särskilda svårigheter, bör nu ett sådant stöd icke längre begränsas till

vissa fakulteter eller vetenskapsgrenar.

Emellertid vill beredningen tillika understryka, att stipendierna till antal

och storlek måste vara sådana, att teoretiskt begåvade unga studerande

verkligen erhålla erforderlig ekonomisk trygghet, om de för att ägna sig åt

de vetenskapliga studierna avstå från den säkrare utkomst, som snabbare

kan vinnas på levnadsbanor, där högre akademisk examen icke erfordras.

Det måste även ihågkommas, att de därmed göra samhället en tjänst av

bestående värde, och det synes icke rimligt, att de i samband därmed skola

ådraga sig betungande studieskulder eller eljest underkasta sig personliga

ekonomiska uppoffringar. Den långa och krävande utbildningen av forskare,

som är en följd av vetenskapernas fortgående specialisering och de veten­

skapliga metodernas utveckling mot större fulländning, ställer allt högre

krav på de studerandes ekonomiska resurser, om de skola kunna fullfölja

högre vetenskapliga studier. Statsmakterna måste därför ingripa för att

giva mindre bemedlade forskarbegåvningar ett effektivt stöd i form av

stipendier. Även om stipendiebeloppen icke kunna göras av sådan storlek,

att de ligga helt i nivå med den lön, som en sökande skulle kunna erhålla,

om han i stället för fortsatta studier valde en anställning i den öppna

8

beloppet böra ifrågakomma. Beredningen finner det emellertid önskvärt, att

detta belopp skall kunna tilldelas även medicine kandidater, som med upp­

skjutande av licentiatexamen ägna sig åt avhandlingsarbete inom de teore­

tiska medicinska ämnena, vilket ej sällan förekommer.

De sakkunniga understryka särskilt, att stipendierna icke vore avsedda

att förenas med någon tjänstgöringsskyldighet utan skulle utgöra skatte­

fria understöd för bedrivande av högre studier och forskning. Stipendierna

linge därmed en helt annan karaktär än amanuens- och assistentbefatt­

ningarna, vilka motiveras av behovet av biträde vid undervisning och forsk­

ning och vilkas arvode utgör ersättning för viss stipulerad tjänstgörings­

skyldighet.

Beträffande stipendiernas tillsättande framhåller bered­

ningen, att vid universiteten och Stockholms högskola borde stipendierna

utdelas av fakultet (sektion), vid karolinska institutet av dess lärarkolle­

gium och vid Göteborgs högskola av dess lärarråd. Doktorandstipendierna

borde utdelas för ett år med möjlighet till prolongation under ytterligare

högst två år i likhet med vad som nu gällde för doktorandstipendierna vid

de medicinska fakulteterna och karolinska institutet samt för stipendierna

för främjande av högre juridiska studier. Licentiandstipendiema borde lika­

ledes utdelas för ett år och med möjlighet till prolongation under ytterligare

ett år. Samma studerande borde enligt beredningen icke komma i åtnjutan­

de av licentiand- och doktorandstipendier under sammanlagt längre tid än

fyra år. Vidare borde stipendiat åläggas att vid slutet av varje termin till

den utdelande myndigheten inkomma med kortfattad skriftlig redogörelse

för under terminen bedrivna studier och vunna studieresultat. Befunnes en

sådan redogörelse vara otillfredsställande, borde stipendiat kunna avstängas

från vidare understöd.

Beträffande stipendiernas belopp anser sig universitetsbered-

ningen icke böra föreslå högre än 5 000 kronor för doktorandstipendium och

2 500 kronor för licentiandstipendium. Beredningen har därvid anfört

bland annat följande.

Beredningen anser det nödvändigt att ställa dessa stipendier i relation

till och beräkna dem något lägre än arvodena för assistenter och amanuen­

ser. Efter den år 1946 genomförda regleringen utgöra dessa 7 680 kronor

för förste assistent och 3 930 kronor för förste amanuens, och för dessa

befattningar torde kompetenskravet motsvara vad som ovan förutsatts för

doktorand- respektive licentiandstipendiat. Vid tillsättande av stipendie-

innehavare bör särskilt meritvärde tillmätas tidigare assistent- eller ama­

nuenstjänstgöring. Inom de ämnen, där sådan är möjlig, bör sålunda

sökande, som under minst ett år på ett tillfredsställande sätt fullgjort

tjänstgöring som amanuens eller assistent, erhålla företräde till licentiand-

eller doktorandstipendium. Inom dessa ämnen skulle det härigenom falla

sig naturligt för en begåvad student att genom tjänstgöring som amanuens

eller assistent kvalificera sig för innehav av licentiand- eller doktorand­

Kungl. Maj:ts proposition nr %72.

10

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

Antalet licentiander och doktorander inom de samhällsvetenskapliga

ämnena under läsåret 194-5—Sfi}

Licentiander

Doktorander

Uppsala universitet

Geografi................................

....................... 10

8

Praktisk filosofi................... ....................... 3

3

Nationalekonomi................ ....................... 5

4

Statistik.............................

...................... 4

2

Statskunskap....................... ....................... 8

4

Summa 30

21

Lunds universitet

Geografi................................ ...................... 12

8

Praktisk filosofi................... ....................... 4

1

Nationalekonomi................ ....................... 8

Statistik................................ ....................... 3

1

Statskunskap....................... ....................... 1

1

Summa 28

17

Stockholms högskola

Geografi.......................

Praktisk filosofi ....

Nationalekonomi . . .

Statistik.......................

Statskunskap.............

Göteborgs högskola

Geografi.......................

Praktisk filosofi . . . .

Nationalekonomi . . .

Statskunskap.............

8

6

7

0

5-8

2—3

1

Summa

32

17-21

7

o

1

i

3

2

10

4-5

Summa

21

9—10

Bland licentianderna och doktoranderna i geografi ingår även ett mindre antal naturgeografer.

Kommitténs förslag innebär inrättande av 9 licentiand- och 9 dokto­

randstipendier vid vartdera Uppsala och Lunds universitet samt Stockholms

högskola samt 5 licentiand- och 5 doktorandstipendier vid Göteborgs hög­

skola. Förslaget innebär sålunda inrättande av 32 lägre och 32 högre stipen­

dier. Omkring var tredje licentiand och omkring varannan doktorand skulle

alltså kunna ha möjlighet att erhålla stipendier. Kostnaden för av social­

vetenskapliga forskningskommittén föreslagna stipendier uppgår till 240 000

kronor.

De medicinska högskolornas organisationskommitté understryker, att en

avsevärd höjning av stipendiebeloppen syntes oundgängligen nödvändig,

om stipendierna skulle fylla det avsedda ändamålet att utgöra effektiva

understöd för högre medicinska studier. Kommittén erinrar i detta sam­

manhang om att såväl de sakkunniga för den medicinska forskningens

främjande som de medicinska lärosätena och universitetskanslern tidigare

uttalat att stipendiebeloppet borde sättas till 5 000 kronor per år. Något

preciserat förslag beträffande stipendiebeloppets storlek framlägger emeller­

tid icke kommittén. Liksom universitetsberedningen räknar kommittén en­

dast med s. k. doktorandstipendier för de medicinska fakulteternas del.

12

beloppen till 3 000 kronor respektive 6 000 kronor val motiverad. Förbun­

det instämmer i beredningens förslag, att innehav av licentiand- och dok­

torandstipendium ej borde kunna kombineras med en amanuens- eller

assistentbefattning. Innehav av andra biinkomster borde dock tillåtas.

Beträffande assistent- och amanuenstjänstgöringens

meritvärde vid tillsättandet av stipendieinnehavare instämmer ama­

nuensförbundet i beredningens förslag, medan däremot Sveriges yngre

naturvetares förening bestämt har avstyrkt förslaget, att förutvarande ama­

nuenser och assistenter skulle givas företräde vid stipendietillsättningen.

Endast studieresultat och vetenskapliga kvalifikationer borde tillmätas

meritvärde.

Av yttrandena må i övrigt återgivas följande.

Humanistiska sektionen i Uppsala har yttrat:

I fråga om beredningens förordande av stipendier för högre studier vill

sektionen särskilt understryka vikten av att sådana stipendier uteslutande

tilldelas studerande som ådagalagt utpräglad fallenhet för vetenskaplig

forskning, alltså efter grunder liknande dem som tillämpas vid utdelandet

av docentstipendier. Det av beredningen för humanistiska sektionens vid­

kommande föreslagna antalet stipendier inom vardera gruppen (lägre och

högre) understiger antalet inom sektionen företrädda ämnen och profes­

surer. Redan denna omständighet talar för att antalet är för lågt. Sek­

tionen anser att till beräkningsgrund för fördelningen av de för riket före­

slagna 140 humanistiska stipendierna bör läggas statistiken över de huma­

nistiska doktorsdisputationerna vid de olika lärosätena. För treårsperioden

1943/44—1945/46 visar denna statistik att cirka 5/^t av samtliga disputa-

tioner i humaniora ägt rum vid de två statsuniversiteten. På grund härav

skulle sektionen finna det skäligt, om 5/7 av de föreslagna stipendierna

tilldelades dessa att lika fördelas mellan humanistiska sektionerna i Uppsala

och Lund. Med denna utgångspunkt bleve fördelningen av de 140 före­

slagna stipendierna:

Uppsala

Lund

Stockholm

Göteborg

25 + 25

25 + 25

20 + 20

Beredningens förslag angående stipendiats skyldighet att avge redo­

görelse för sitt arbete bör enligt sektionens mening ändras så att dylik

redogörelse lämnas ej terminligen utan en gång för varje läsår, i vilket

fall stipendiaten dessutom borde åläggas skyldighet att avlämna närvaro­

intyg varje termin.

Sveriges förenade studentkårer har anfört bland annat följande.

Styrelsen vill, med hänvisning till beredningens uttalande, att förslagen

beträffande stipendiernas antal ej äro definitiva utan endast avsedda att

täcka behovet under de närmaste åren, uttala en förhoppning om att frågan

om en utökning av antalet stipendier inom en snar framtid kommer att

upptagas till behandling. Redan nu bör emellertid en höjning av det före­

slagna antalet stipendier inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen

komma till stånd. Som motivering för det relativt låga antalet stipendier

Kungl. Maj:ts proposition nr 2T2.

14

Departe­

mentschefen.

Jag delar sakkunnigkommittéernas och remissinstansernas uppfattning

om behovet av ett ökat antal stipendier för högre vetenskapliga studier.

Genom inrättandet av de nuvarande stipendierna för högre juridiska,

medicinska och tekniska studier ha statsmakterna velat stödja unga fors­

kare framför allt på områden, där rekryteringen till universitetens lärar­

tjänster medfört särskilda svårigheter. Även inom andra fakulteter synes

emellertid föreligga ett uppenbart behov av sådana stipendier, icke blott

för att säkerställa rekryteringen till de högre befattningarna vid universi­

tet, högskolor och andra läroanstalter utan även för att främja forsk­

ningen över huvud taget. Utan att äga stora ekonomiska resurser eller

ådraga sig betydande studieskulder torde en person icke kunna bedriva

högre vetenskapliga studier. Det synes mig därför vara ett betydande sam­

hällsintresse att giva även mindre bemedlade forskarbegåvningar ett effek­

tivt ekonomiskt stöd.

Beträffande stipendiebeloppen kan jag i stort sett ansluta mig till vad

universitetsberedningen föreslagit. Jag finner sålunda de föreslagna belop­

pen, 2 500 kronor för s. k. licentiandstipendier och 5 000 kronor för s. k.

doktorandstipendier, väl avvägda med hänsyn bland annat till de arvoden,

som utgå till assistenter och amanuenser. I likhet med de medicinska hög­

skolornas organisationskommitté förordar jag, att inom de medicinska fakul­

teterna endast doktorandstipendier med ett enhetligt belopp på 5 000 kro­

nor skola utgå, eftersom medicine licentiatexamen över huvud taget icke

lörutsätter någon självständig forskning. Även för högre juridiska studier

anser jag i likhet med kanslern, att endast det högre stipendiebeloppet

bör utgå. Inom den juridiska fakulteten kan nämligen licentiatexamen

icke användas för en kategoriklyvning av de studerande i licentiander

och doktorander.

Jag delar beredningens uppfattning, att stipendierna böra utdelas vid

universiteten och Stockholms högskola av fakultet (sektion), vid karolinska

institutet av dess lärarkollegium och vid Göteborgs högskola av dess lärar­

råd. Några särskilda organ för utdelning av dessa stipendier synas icke

vara erforderliga. Jag är i avvaktan på universitetsberedningens utredning

angående universitetens organisatoriska förhållanden icke heller beredd att

nu förorda socialvetenskapliga forskningskommitténs förslag, att de av

kommittén föreslagna samhällsvetenskapliga ämnesgrupperna vid univer­

sitet och högskolor skulle svara för stipendieutdelningen för de samhälls­

vetenskapliga ämnena. Dock förutsätter jag, att de av mig i det följande

förordade stipendierna för högre samhällsvetenskapliga studier i första hand

förbehållas den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen, ehuru de skola ut­

delas av den humanistiska sektionen. I fråga om övriga stipendier ifråga­

sätter jag icke för närvarande någon anknytning till vissa ämnen eller

ämnesgrupper.

Mot universitetsberedningens förslag beträffande tiden för innehav av

Kungl. Maj:ts proposition nr 27'2.

16

De nuvarande anslagen till Gemensamma universitetsändamål: Stipen­

dier för främjande av högre juridiska studier vid universiteten i Uppsala

och Lund samt Stipendier för främjande av högre medicinska studier vid

universiteten m. fl. läroanstalter, vilka nu äro uppförda med samman­

lagt 85 000 kronor, böra vid bifall till de av mig förordade förslagen om

inrättande av licentiand- och doktorandstipendier upphöra att utgå. I stäl­

let bör anvisas ett enda anslag under rubriken »Stipendier för främjande

av högre vetenskapliga studier», vilket anslag för nästa budgetår bör

uppföras med 1 325 000 kronor. Anslaget torde böra få karaktär av reserva­

tionsanslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

18

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

2. Formerna för doktorsavhandlingarnas

publicering.

Nuvarande förhållanden.

Naturvetenskapliga forskning skommittén har lämnat följande skildring

av de nuvarande formerna för doktorsarbetets publicering:

En vanlig form för en svensk doktorsavhandling är som bekant ett större,

ganska brett upplagt arbete på något hundratal trycksidor eller mer, mesta­

dels tryckt på egen bekostnad, ofta utgivet på eget förlag med tryckeriet

som distributör. De flesta naturvetenskapliga doktorsavhandlingar, som ej

behandla problem av utpräglat lokalt intresse, tryckas numera på något av

världsspråken, även om man fortfarande kan få se omfattande doktors­

avhandlingar i t. ex. kemi tryckta på svenska. De undersökningar, som

ligga till grund för avhandlingen, torde mestadels ta 3—4* år i anspråk efter

avlagd licentiatexamen. Det betyg vederbörande erhåller avser enbart dok­

torsavhandlingen.

Kommittén vill redan här framhålla, att den anser denna form för publi­

cering som regel olämplig i ett flertal naturvetenskapliga ämnen, särskilt

fysik, kemi, matematik, mekanik, meteorologi, fysiologi, experimentell bio­

logi, stora områden av geologien etc. I dessa ämnen publiceras numera de

viktigaste resultaten i form av kortare avhandlingar (storleksordningen

5—20 trycksidor) i tidskrifter med internationell spridning. En följd härav

är, att arbeten publicerade på annat sätt och i all synnerhet sådana, som

utgivas av författaren på eget förlag, riskera att förbises av den internatio­

nella vetenskapliga läsekretsen. Det har också blivit allt vanligare, att för­

fattaren till en doktorsavhandling av gängse typ anser det nödvändigt att

publicera ett koncentrat därav i någon av de internationella facktidskrif­

terna. I själva verket är han då inne på vägar, som prövats vid vissa ame­

rikanska universitet, där doktorsarbetet i sin utförliga form maskinskrives

och reproduceras i ett rätt begränsat antal exemplar, medan en kort sam­

manfattning publiceras i någon tidskrift.

Ovan ha några av de vetenskapsgrenar omnämnts, inom vilka publice­

ringen av vetenskapliga primärresultat till övervägande grad sker i form av

kortare uppsatser i tidskrifter. Inom andra viktiga områden av naturveten­

skapen dominerar alltjämt den bredare, mera utrymmeskrävande fram­

ställningen, och publiceringen sker i mera oregelbundet utkommande serier,

ofta tämligen lokalt betonade, i vissa fall till och med förbehållna arbeten

från en enda institution. Detta gäller i synnerhet de rent beskrivande gre­

narna av zoologi, botanik och geologi. Även här kan man dock skönja en

tendens till att i möjligaste mån närma sig ovan antydda publiceringsform.

Vad här anförts beträffande de naturvetenskapliga doktorsavhandling­

arna gäller i stort sett även de medicinska avhandlingarna. Inom de teo­

logiska, juridiska och humanistiska vetenskaperna publiceras däremot det

övervägande antalet avhandlingar såsom fristående sammanhängande

arbeten.

20

grafiformen för doktorsavhandlingar övergavs. Kommittén har vidare här­

om anfört i huvudsak följande.

Att den successiva publiceringen av vetenskapliga resultat i korta tid-

skriftsuppsatser alltmera kommit att dominera, speciellt inom vissa veten­

skaper, beror på flera faktorer. En väsentlig roll spelar det faktum, att det

blivit alltmera angeläget, att ett säkerställt vetenskapligt resultat utan

dröjsmål bringas till allmän kännedom, även om detta resultat endast skulle

utgöra ett led i en större pågående undersökning. Den moderna natur­

vetenskapen når mestadels sina resultat genom samverkan mellan många

olika institutioner och forskare, vilka arbeta inom något avgränsat problem­

komplex. Här duger det ej, att säkerställda resultat hemlighållas eller sparas

för att efter ett eller flera år publiceras i ett större sammanhang. Förutom

att detta strider mot forskningens förnuftiga organisation, löper veder­

börande författare en stor risk att bli förekommen och berövad prioriteten

till sina resultat.

Man måste med eftertryck framhålla, att speciellt ur denna synpunkt

den typ av doktorsavhandling, där doktoranden under flera år »lagrat»

resultaten av sitt arbete, ej motsvarar de krav, som nu måste ställas på

effektiv publicering. Då en sådan avhandling är alltför omfattande för att

i ett sammanhang accepteras av de mera spridda tidskrifterna måste den

publiceras antingen på eget förlag eller i lokalt betonade periodiska publi­

kationer, vanligen till ganska dryga kostnader för författaren. Publicering

i större tidskrifter med internationell spridning av vanliga vetenskapliga

uppsatser kan däremot numera oftast ske utan annan kostnad för författa­

ren än vad som kräves för särtryck. Oftast erhållas även dessa gratis upp

till ett begränsat antal om 50—100 st. Dylika tidskrifter finansieras näm­

ligen helt eller till övervägande del genom prenumerationsavgifter eller

genom understöd från staten, från akademier, lärda sällskap etc., som

begagna tidskrifterna som bytesobjekt för att förse vissa institutioner och

bibliotek med andra liknande publikationer. I varje fall är det sålunda

»konsumenten» och ej »producenten», som i en eller annan form står för

den väsentliga delen av publiceringskostnaderna.

Kommitténs uppfattning beträffande formerna för doktorsarbetets publi­

cering sammanfattas i följande förslag. Då en doktorand i upp­

satser i välkända vetenskapliga tidskrifter med till­

räcklig spridning framlagt resultat av vetenskap­

liga undersökningar, vilkas värde är sådant, att de

ur vetenskaplig synpunkt motivera, att han till­

delas doktorsvärdighet, bör han ha rättighet att dis­

putera pa dessa uppsatser utan att behöva samman­

ställa dessa till en särskild doktorsavhandling.

Kommittén framhåller vidare, att vissa krav på omfångets begränsning

och koncentration i framställningen måste ställas på ett vetenskapligt arbete,

som skall publiceras i en tidskrift eller periodisk publikation med ej enbart

lokal spridning. Detta vore ur flera synpunkter en fördel och skulle bland

annat motverka en tendens till alltför brett upplagda doktorsavhandlingar.

Kungl. Majrts 'proposition nr 272.

22

av ett antal doktorsavhandlingar för denna sida av problemet icke kan till­

mätas större betydelse.

Från Uppsala universitets bibliotek har framhållits bland annat:

Det är föga tilltalande, att disputander inom vissa ämnen skola draga

fördel av de ekonomiska uppoffringar för gemensam sak, vilka göras av

dem, som trycka avhandlingar i andra ämnen. Fara föreligger naturligtvis

dessutom, att även i dessa senare ämnen disputanderna snart nog söka

slå in på den nya i flera avseenden lättare vägen. Om så skulle bli fallet,

kunna verkningarna på bibliotekens bytesrörelse bli genomgripande, ja

katastrofala. Redan genom den förändring, som nu är på tal, skulle följ­

derna bli mycket avsevärda för härvarande universitetsbibliotek. Under

tidsperioden 1935/36—1944/45 disputerades i Uppsala på 316 avhand­

lingar, därav inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen på 83 och

inom medicinska fakulteten på 63. Av de matematisk-naturvetenskapliga

falla minst ett 50-tal inom den ämnessfär, där lättnader skulle beredas. Till­

sammans med de medicinska torde antalet kunna beräknas till omkring 115.

Redan i första hand kunde vårt bibliotek sålunda komma att gå miste om

cirka 36 procent av sitt bytesmaterial av avhandlingar, detta under förut­

sättning att alla disputander inom ifrågavarande ämnessfär valde den nu

förordade formen för förvärvande av doktorsgrad.

Bestämt avstyrkes »varje åtgärd, som är ägnad att minska bibliotekens

möjlighet att för bytesändamål disponera över den akademiska avhand-

lingslitteraturen».

Vederbörande vid Lunds universitets samt tekniska högskolans i Stock­

holm bibliotek framhålla, att de med hänsyn till den stora betydelse, som

en reform av doktorsavhandlingarna i antydd riktning måste få, anse, att

biblioteken icke kunna ställa sig avvisande, men att de måste kräva en viss

höjning av bibliotekens årsanslag såsom kompensation.

Det framgår av de refererade uttalandena, att med ett undantag biblio­

teken ställt sig förstående till den förordade reformen. Om den nya formen

för disputation blir en mera vanlig företeelse, bör hänsyn till de ekono­

miska verkningarna för biblioteken givetvis tagas vid fastställande av deras

årsanslag. Någon beräkning av dessa ökade anslagsbehov torde för när­

varande vara omöjlig att göra. I detta sammanhang vill kommittén emel­

lertid starkt understryka sin uppfattning, att bibliotekens litteraturanskaff­

ning icke till någon del bör bekostas genom ekonomisk belastning av dok­

torander eller andra vetenskapliga författare och att kommitténs förslag

även i detta avseende innebär ett framsteg jämfört med nuvarande förhål­

landen.

Kommittén har emellertid räknat med att doktorsavhandlingar av nu

gängse typ fortfarande måste förekomma i åtskilliga ämnen, särskilt inom

ämnesområden där lämpliga tidskrifter eller publikationsserier saknas. I

sådana fall borde givetvis skyldigheten att avlämna pliktexemplar bibe­

hållas oförändrad. Detta vore även i författarens eget intresse, då genom

bibliotekets bytesverksamhet hans arbete kunde få en spridning, som eljest

vore svår att ernå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

23

Remissyttranden.

Naturvetenskapliga forskningskommitténs förslag beträffande formerna

för doktorsarbetets publicering ha i princip tillstyrkts av de flesta myndig­

heter och sammanslutningar, vilka i sina yttranden berört kommitténs för­

slag i denna del. Flera remissinstanser ha emellertid förordat kommitténs

förslag under förutsättning, att 1945 års universitetsberednings uttalande

i denna fråga vunne beaktande. Universitetsberedningen har nämligen ytt­

rat följande.

Universitetsberedningen behj ärtar de synpunkter, som framförts av den

naturvetenskapliga forskningskommittén och av medicinska högskolornas

organisationskommitté beträffande formerna för doktorsavhandlingarnas

publicering, men vill samtidigt framhålla, att detta alternativ icke sa, ofta

torde kunna tillämpas inom de humanistiska vetenskaperna. Beredningen

vill därjämte understryka, att doktorsavhandlingen alltid måste utgöra pro­

vet på förmågan att behandla ett sammanhängande och betydelsefullt

vetenskapligt problemkomplex. Detta krav maste ställas även pa den nya

typen av doktorsspecimina. Utöver de skrifter, i vilka disputanden tidigare

publicerat sina forskningsresultat, bör enligt beredningens mening krävas

en kort sammanfattning bland annat innehållande en fixering av problem­

ställningen i dess helhet jämte redogörelse för de vunna resultaten. Fnligt

universitetsberedningens åsikt bör den sammanfattande skriften anses ut­

föra avhandlingen i formell mening, av vilken stadgat antal pliktexemplar

skall avlämnas. Dock böra även de undersökningar, -som tidigare publicerats

och som utgöra premisser till de i gradualavhandlingen framförda slutled­

ningarna, framläggas till offentlig granskning tillsammans med sjalva av­

handlingen.

I de av universitetsberedningen anförda synpunkterna ha sålunda bland

andra instämt styrelsen jör tekniska högskolan i Stockholm, lärarkollegiet

vid Chalmers tekniska högskola samt matematisk-naturvetenskapliga sek­

tionerna i Uppsala och Lund. Sektionen i Lund har dock anslutit sig till

kommitténs förslag, att möjlighet för befrielse från skyldighet att avlämna

pliktexemplar skulle kunna beviljas, om arbetet eller arbetena i fråga publi­

cerats i tidskrifter eller liknande serier med sådan spridning, att nödig

offentlighet därigenom kan anses ha vunnits.

Stockholms högskolas matematisk-naturvetenskapliga jakidtet har där­

emot helt anslutit sig till forskningskommitténs förslag och yttrat bland

annat följande.

Fakulteten delar helt kommitténs uppfattning, att det nuvarande syste­

met för publicering av doktorsavhandlingar för många naturvetenskapliga

ämnen är otidsenligt. Till de skäl, som kommittén anfört för denna upp­

fattning, vill fakulteten ytterligare påpeka ett, nämligen att fristående

doktorsavhandlingar, åtminstone inom vissa ämnen, t. ex. kemi, icke refe­

reras i de stora referattidskrifterna, varför avhandlingar i sådana ämnen

riskera att förbliva okiinda för världens vetenskapsmän Det hjälper därvid

icke om dessa avhandlingar genom bibliotekens bytesverksamhet hnnas till­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

24

gängliga på många bibliotek, då deras existens därstädes icke blir bekant.

Fakulteten vill understryka kommitténs mening, att bibliotekens bytes­

verksamhet icke till någon del bör bekostas genom ekonomisk belastning

av doktorander eller andra vetenskapliga författare. Då emellertid instituts-

och samlingsbibliotekens utveckling hittills varit starkt beroende av bytes­

verksamheten, är det angeläget att biblioteksanslagen i gengäld ökas.

Fakulteten ansluter sig sålunda till kommitténs förslag, att en doktorand

visserligen skall ha rätt att använda det gamla sättet för publicering av

doktorsarbete, men att han även skall kunna disputera på ett antal smärre,

i kända vetenskapliga tidskrifter publicerade uppsatser utan att behöva

sammanställa dessa till en särskild doktorsavhandling. Universitetsbered-

ningens förslag, att doktorand, när hans arbete publicerats i en rad smärre

tidskriftsuppsatser, skulle vara skyldig att för dessas framläggande vid dis­

putation utarbeta en särskild sammanfattning av hela arbetet, finner fakul­

teten vara en kompromiss, som icke skulle innebära några fördelar.

Det föreslagna antalet av 25 pliktexemplar anser fakulteten vara till­

räckligt för arbetets bedömande.

Ingeniörsvetenskapsakademien har framhållit bland annat följande.

Akademien vill ifrågasätta, om det inte ur rent praktisk synpunkt vore

lämpligt att doktoranden ålades att i samband med disputationen fram­

lägga en kort sammanfattning av de resultat han redovisat i de tidigare

publicerade uppsatser han önskar disputera på om dessa äro flera än en

och framför allt om de icke bilda en fortlöpande följd av redovisade resul­

tat inom ett begränsat specialområde utan omfatta skilda eller mera löst

sammanhängande ämnesområden, vilket enligt kommitténs uppfattning

icke skulle utgöra något hinder för att kunna disputera på dem.

Sveriges yngre naturvetares förening har beträffande avhandlingarnas

publiceringsform anslutit sig till forskningskommittén. Däremot har huma­

nistiska sektionen i Uppsala förkastat både forskningskonnnitténs och uni-

versitetsberedningens förslag och yttrat bland annat följande.

Sektionen kan sålunda icke ansluta sig till det av naturvetenskapliga

forskningskommittén framställda önskemålet om rättighet att disputera på

en samling tidigare publicerade »uppsatser utan att behöva sammanställa

dessa till en särskild doktorsavhandling». Icke heller anser sektionen det

möjligt att godtaga universitetsberedningens modifierade förslag inne­

bärande att till uppsatserna fogas en kort sammanfattning »bland annat

innehållande en fixering av problemställningen i dess helhet jämte redo­

görelse för de vunna resultaten». Då sektionen för sin del icke fäster något

avseende vid en avhandlings omfång utan blott ser till dess resultat och

framställningen därav finner sektionen det knappast föreligga något hinder

för att någon disputerar på den sista av de uppsatser i vilka han publicerat

en rad fortlöpande vetenskapliga rön; den nuvarande disputationsordningen

lägger i så fall icke något hinder för att formerna för framläggandet av

doktorsarbetets resultat bli desamma som för andra arbeten inom samma

vetenskapsgren, vilket synes vara naturvetenskapliga forskningskommit-

téns egentliga syfte med förslaget. Enligt sektionens mening är sålunda

ingen reform påkallad för att uppnå det åsyftade.

Kungl. Maj.ts -proposition nr 272.

26

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ‘272.

3. Tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar.

Nuvarande förhållanden.

Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse 1945:552 skall full ersättning utgå för

de 330 s. k. pliktexemplar av en doktorsavhandling, som varje doktorand är

skyldig att avlämna till vederbörande bibliotek. För innevarande budgetår

är till detta ändamål anvisat ett förslagsanslag å 30 000 kronor under rubri­

ken Gemensamma universitetsändamål: Bidrag till tryckning av doktors­

avhandlingar samt ett förslagsanslag å 3 000 kronor under rubriken Gemen­

samma ändamål vid de tekniska högskolorna: Bidrag till tryckning av dok­

torsavhandlingar. 19.f5 års universitetsberedning har emellertid framhållit,

att endast om denna fulla ersättning beräknas efter normala förlagsmässiga

grunder blir den en realitet. För närvarande är emellertid enligt beredningen

talet om full ersättning en fiktion. Härom har beredningen yttrat bland

annat följande.

Det nuvarande systemet med pliktexemplar i stort antal av akademiska

avhandlingar (i regel det dubbla antalet av författarens egen upplaga) med­

för, att författarens egen upplaga ur försäljningssynpunkt har ytterst ringa

värde. Det ekonomiska utbytet av upplagan tillfaller biblioteken. Om t. ex.

för de under kalenderåret 1945 i Uppsala ventilerade avhandlingarna s. k.

full ersättning enligt nu gällande bestämmelser skulle ha utgått, hade

ersättningsbeloppet uppgått till 12 200 kronor, medan de verkliga tryck­

ningskostnaderna för de nämnda avhandlingarna uppgingo till 161 517 kro­

nor 3 öre. Motsvarande siffror för Lund äro 9 960 kronor respektive 91 077

kronor 50 öre. Detta innebär i själva verket, att den s. k. fulla ersättningen

endast utgjorde 7 respektive 11 procent av författarens kostnader och att

biblioteken för detta belopp erhöllo en avhandlingsupplaga, som var större

än den författarna betalade med 93 respektive 89 procent av kostnads-

beloppet. Hela systemet innebär, att förvärvande av universitetens högsta

lärdomsgrad för den enskilde förenats med en extra utgift till det allmänna.

Principen om i möjligaste mån fri utbildning vid våra högre läroanstalter

är i här berörda avseenden alls icke genomförd.

För att närmare kunna ange de grunder, efter vilka det statliga bidraget

till tryckning av akademiska avhandlingar borde utgå, har universitets-

beredningen i en tabell givit en överblick av dessa avhandlingars antal och

storlek under tiden 1906—1946 vid alla högskolor utom fackhögskolor.

Universitetsberedningen anför såsom kommentar till nämnda tabell föl­

jande.

Någon verkan av 1919 års bestämmelser om understöd för doktorsav­

handlingar, som avsågo att få fram avhandlingar ej överstigande tio ark,

kan ej spåras. I allmänhet har under de senaste fyrtio åren en ökning av

avhandlingarnas längd ägt rum. Inom vissa naturvetenskaper är denna

ökning mindre framträdande och inom medicin obefintlig. Den största

28

eller sektion. Skulle mot beredningens bestämda mening kravet på doktors-

disputation som kompetensvillkor för erhållande av lektorat formellt tagas

bort, kommer konkurrensen om tjänsterna, i varje fall om de mera efter­

strävansvärda bland dessa, att framtvinga disputationer i stor utsträckning

liksom fallet varit inom medicinska och teologiska fakulteterna, oaktat

medicine eller teologie doktorsgrad icke är kompetensvillkor för någon

tjänst.

Erfarenheten har vidare visat, att det även inom det praktiska livet,

exempelvis inom olika industrier, föreligger ett starkt behov av personer

med klart ådagalagd förmåga till självständig vetenskaplig forskning. För

att tillmötesgå detta synbarligen mycket aktuella behov ha också de flesta

fackhögskolorna på senare tid infört eller begärt att få införa licentiat­

examen och doktorsdisputation.

Allt talar sålunda för att doktorsdisputationen även för framtiden kom­

mer att tillmätas största betydelse. Det gäller därför att finna utvägar att

underlätta dess finansierande, så att doktoranderna komma att representera

ett urval bjpnd de bästa begåvningarna. Beredningen ansluter sig helt till

en tidigare tankegång, som återgives av kanslern i 1944 års universitets-

petita. »Därest från statens sida inga åtgärder vidtoges i angivna hänseende,

kunde^ man befara, att den högre vetenskapliga utbildningen, i stället för

att stå öppen för alla, lätt nog kunde bliva ett privilegium för de ekono­

miskt mer välsituerade.» Själv framhåller kanslern att det i och för sig vore

rimligt, om tryckning av doktorsavhandlingar finge helt ske på allmän

bekostnad under förutsättning att avhandlingen godkännes.

Kommittén anser, att det nuvarande systemet med sär­

skilda anslag till ersättning för levererade plikt­

exemplar borde upphöra. Dessa ersättningar vore av övervägan­

de fiktiv natur, men förekomsten av anslag för ändamålet under åttonde

huvudtiteln kunna lätt bidraga till att hos allmänheten skapa den föreställ­

ningen, att en tillfredsställande ersättning verkligen utginge för pliktexem­

plaren. Beredningen har därför förordat ett enda anslag till bidrag för aka­

demiska avhandlingar över huvud taget, pliktexemplaren inräknade.

Tryckningsbidragets storlek. Beredningen föreslår, att tryck­

ningsbidraget i princip sättes till 75 procent av författarens egna tryck­

ningskostnader. Härom anföres i betänkandet följande.

Beredningen behjärtar till fullo de önskemål, som framförts under den

tidigare behandlingen av detta ärende, nämligen att de statliga stödåtgär­

derna erhålla en sådan utformning, att tendenserna till onödigt omfattande

och dyrbara avhandlingar motverkas. Det system, som redan tidigare fun­

nits och som nu från olika håll föreslagits ytterligare utformat, nämligen

att över hela linjen begränsa statsbidragen till ett visst, relativt lågt antal

ark (8—12), är emellertid enligt beredningens mening icke ändamålsenligt,

då det helt bortser från de olika krav i fråga om framställningssätt, som

ställas i skilda ämnen. Det är tydligt, att exempelvis matematik, fysik och

kemi liksom vissa medicinska discipliner och även de klassiska språken

medge avhandlingens begränsning till ett ganska ringa omfång, ända ned till

5 å G ark. Men det är lika klart, att i andra ämnen, särskilt de historiska

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Tioårsperioden

1936/37—1945/46

Läsåren 1944/45—1945/46

Antal

Mediana Totala

Antal

Totala

av-

sid-

mediana

avhandlingar

verkliga sidantal

lingar

antal

sidantal 1944/45|l945/46 1944/45|1945/46

Teologi.............................................

74

319

23 606

8

9

2 428

2 468

Juridik................................................

15

288

4 320

1

3

443

877

Engelska..........................................

17

303

5151

1

2

311

548

Finsk-ugriska språk......................

2

290

580

—

—

—

—

Klassiska språk................................

26

171

4 446

1

1

117

249

Nordiska språk................................

29

258

7 482

3

2

849

877

Komanska språk.............................

26

237

6162

3

2

1039

528

Semitiska språk m. m.....................

4

181

724

—

—

—

—

Slaviska språk................................

5

141

705

—

—

—

—

Tyska................................................

16

259

4144

5

—

1265

—

Historia.............................................

51

382

19 482

5

9

2 029

4 534

Statskunskap...................................

20

388

7 760

—

4

—

1509

Konsthistoria....................................

26

332

8 632

1

1

383

464

Litteraturhistoria.............................

39

333

12 987

4

4

1 168

1131

Lärdomshistoria................................

3

413

1239

—

—

—

—

Musikhistoria...................................

1

478

478

—

—

—

—

Nordisk fornkunskap......................

13

250

3 250

2

1

530

—

Klassisk fornkunskap...................

12

210

2 520

—

—

—

—

Nationalekonomi.............................

10

344

3 440

—

2

—

1140

Statistik.............................................

7

222

1 554

2

—

621

—

Filosofi................................................

13

268

3 484

4

—

1343

—

Pedagogik och psykologi.............

8

285

2 280

1

2

1319

518

Astronomi..........................................

14

163

2 282

1

1

190

166

Fysik................................................

29

86

2 494

2

1

170

79

Kemi ................................................

41

120

4 920

6

5

1038

584

Matematik.......................................

15

108

1620

4

—

448

—

Mekanik och teoretisk fysik . . .

4

100

400

1

1

186

—

Meteorologi.......................................

1

122

122

1

—

122

—

Botanik.............................................

42

156

6 552

3

5

517

775

Geografi.............................................

20

221

4 420

4

—

1005

—

Geologi.............................................

11

205

2 255

1

1

264

160

Zoologi.............................................

43

190

8170

5

4

1 054

642

Medicin.............................................

261

159

41 499

32

40

4 613

6126

Summa

898

—

199 253

101

100

23 102

23 631

Sammanfattning:

Teologi juridik + humaniora . . .

417

—

124 518

41

42

13 689

14 999

Naturvetenskap .............................

220

—

33 235

28

18

4 894

2 506

Medicin.............................................

261

—

41 499

32

40

4 519

6 126

Summa

898

—

199 253

101

100

23 102

23 631

Av tabellen framgår, att det totala mediana sidantalet för tioårsperioden

1936/37—1945/46 utgjorde för avhandlingar inom teologi, juridik och

humaniora 124 518 eller i årligt medeltal cirka 12 400 sidor; det verkliga

sidantalet för de två sista åren var 13 689 respektive 14 999, vilket vill säga

1 237 respektive 2 547 sidor över årliga medianvärdet för tioårsperioden.

Till grund för beräkningen av tryckningsanslag torde lämpligast läggas

medianvärdena. Efter ett sidpris av 20 kronor bli kostnaderna för ett års

avhandlingsproduktion inom teologi, juridik och humaniora 20 X 12 400

eller 248 000 kronor. Från denna summa torde böra avdragas bidrag till

32

Även naturvetenskapliga forskningskommittén har för naturvetenskaper­

nas vidkommande föreslagit en central instans i dylika anslagsfrågor, näm­

ligen en till det naturvetenskapliga forskningsområdet knuten publicerings­

nämnd. Jag återkommer härtill i det följande.

Remissyttranden.

De av universitetsberedningen förordade bidragsformerna för tryckning

av doktorsavhandlingar ha i stort sett tillstyrkts av de myndigheter och

organisationer, som yttrat sig i denna fråga. Beträffande den av bered­

ningen föreslagna centrala nämnden ha dock olika meningar gjort

sig gällande. Större akademiska konsistoriet i Uppsala anser, att det nu­

varande systemet för tryckningsbidragens fördelning visat sig fullt tillfreds­

ställande och att någon ändring av nuvarande bestämmelser icke vore

erforderlig eller önskvärd. Teologiska fakulteten i Uppsala anser, att den

föreslagna centrala nämnden komme att bli alltför tungrodd och att kans­

lern liksom nu borde fördela anslagen. I fråga om nämndens sam­

mansättning har humanistiska sektionen i Uppsala framhållit, att an­

talet humanistiska medlemmar i nämnden borde bli minst 4, av vilka två

borde representera den filosofisk-historiska ämnesgruppen, och två den

filologiska, för att skilda humanistiska discipliner och olika lärosäten sam­

tidigt skulle kunna bli företrädda i nämnden. Nämnden borde därför utvid­

gas till att omfatta 7 ledamöter, varav 4 humanistiska. Lärarrådet vid

Göteborgs högskola framhåller särskilt betydelsen av att samtliga lärosäten

bliva representerade i nämnden och föreslår följande ändrade bestämmelser:

»Bland de sålunda föreslagna tretton förordnar Kungl. Maj:t för tre år

fem till ledamöter av nämnden, varvid iakttages att en skall vara teolog,

en jurist och de övriga tre representera skilda humanistiska discipliner, dock

så att samtliga lärosäten därvid bliva representerade. Sålunda utsedd leda­

mots förordnande må omedelbart kunna förnyas endast två gånger.»

Rektorsämbetet och humanistiska fakulteten vid Stockholms högskola

anse däremot, att frågan om doktorsavhandlingarna borde bli föremål för

en särskild utredning. Fakulteten vitsordar anslagsbehovet men framhåller,

att frågan om anslag till doktorsavhandlingar ej kunde anses löst genom

universitetsberedningens förslag. Fakulteten har framhållit bland annat

följande.

Huvudfrågan i detta sammanhang är obestridligen bedömningen av av­

handlingarnas omfång. Fn efter uppgifternas art lämpad begränsning har

stor vikt i och för sig men blir givetvis särskilt angelägen när anslag be­

viljas. Det är ej nog med att överflödigt stort omfång drar för stora kost­

nader, det medför också positiva olägenheter med konsekvenser för det

vetenskapliga arbetet. Alltför stora avhandlingar äventyra resultatens över­

skådlighet och klarhet, varav följden blir onödiga svårigheter för avhand­

lingarnas användning vid fortsatt vetenskapligt arbete. Ännu viktigare är,

att det frestar till att låta kvantitet ersätta kvalitet och ej uppfordrar de

unga forskarna till att skilja huvudsak och bisak.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

33

En kontroll av avhandlingarnas längd kan tänkas ordnad på olika sätt,

men det är ej lätt att finna en ur alla synpunkter tillfredsställande ordning.

Universitetsberedningens förslag att anförtro uppgiften i detta hänseende

— liksom i fråga om avhandlingarnas typografiska utstyrsel — åt en

central nämnd kan befaras ej leda till målet, ty det är uteslutet, att en

sådan nämnd skulle äga tillräcklig sakkunskap i fråga om de ytterst mång­

skiftande ämnen som gradualavhandlingarna omfatta, för att kunna be­

döma deras lämpliga längd. Enda möjligheten synes vara att lägga upp­

giften i vederbörande akademiska myndigheters händer. En lösning vore

då att ställa fixerade belopp, fastställda exempelvis för en femårsperiod men

sedan reviderade efter omständigheterna, till de särskilda vetenskapliga

ämnenas förfogande. Det skall dock ej döljas, att också en sådan lösning

skulle stöta på vissa svårigheter, och en prövning därav borde ske genom

den nya utredning, varom nu hemställes.

Dessutom borde varje fakultet (sektion) utse en kompetent person för

att ge doktoranderna råd i fråga om avhandlingarnas typografiska behand­

ling och yttre beskaffenhet i övrigt. Det borde vara en obligatorisk förut­

sättning för statsbidrag till en avhandling, att författaren har rådfrågat

denne sakkunnige och beaktat hans anvisningar. Därmed skulle tillgodoses

också det andra av de önskemål som dikterat universitetsberedningens för­

slag, nämligen att motverka den kostnadsstegring som följer av författarnas

obekantskap med tryckeritekniska förhållanden.

Av yttrandena må i övrigt återgivas följande.

Universitetskanslern har anfört.

Till vad universitetsberedningen anfört och föreslagit beträffande tryck­

ningsbidrag till doktorsavhandlingar vill jag livligt ansluta mig. Vinner för­

slaget om statsbidrag, motsvarande 75 procent av tryckningskostnaderna,

statsmakternas gillande, föreslår jag, att detta bidrag måtte få utgå till

alla, som disputerat under kalenderåret 1947. Om de nya bidragsbestäm-

melserna däremot komma att gälla endast för avhandlingar, som framläg­

gas till offentlig granskning efter den 1 juli 1947, skulle ett sådant beslut

med största sannolikhet komma att innebära, att många doktorander av

rent ekonomiska skäl uppsköte sina disputationer till höstterminen 1947

för att med säkerhet kunna tillgodogöra sig de nya bidragen. Jag får dess­

utom erinra därom, att även de nuvarande statliga bidragen till tryckning

av doktorsavhandlingar utdelas för varje kalenderår och att sålunda bidrag

till avhandlingar under år 1947 utdelas först år 1948.

I likhet med universitetsberedningen finner jag det lämpligt och ända­

målsenligt, att en särskild gemensam instans, en central nämnd, för de

teologiska och juridiska fakulteterna samt de humanistiska sektionerna

handhaver själva utdelningen av tryckningsbidragen. För de naturveten­

skapliga sektionerna torde — såsom jag i annat sammanhang framhållit —

den av naturvetenskapliga forskningskommittén föreslagna, till det natur­

vetenskapliga forskningsrådet knutna publiceringsnämnden vara en lämp­

lig instans. Vad angår de medicinska fakulteterna har medicinska hög­

skolornas organisationskommitté ännu icke tagit ställning till motsvarande

spörsmål.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 19^7. 1 saml. Nr 272.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

Departe­

mentschefen.

Statskontoret har yttrat.

I fråga om statsbidrag till doktorsavhandlingar vill statskontoret allenast

uttala önskvärdheten av en sådan utformning av bidragsvillkoren, att en

automatisk minskning av bidragsandelen inträder beträffande avhandlingar

av större omfattning. Ämbetsverket är doek icke berett att framlägga för­

slag i detta syfte. Skulle villkoren icke kunna givas sådan utformning, bör

särskilt understrykas, att på den nämnd, som skall ha att utdela trycknings­

bidragen, skall ankomma att vidtaga vederbörlig reduktion, om avhand­

lingens omfång blivit större än ämnets natur krävt.

Universitetsberedningens förslag om bidrag till tryckning av doktorsav­

handlingar grundar sig i allt väsentligt på en av kanslern år 1944 gjord

framställning, som emellertid hittills icke föranlett någon Kungl. Maj:ts

åtgärd. Jag delar kanslerns och universitetsberedningens uppfattning, att

statsmakterna i en helt annan omfattning än hittills böra lämna bidrag till

tryckning av dylika avhandlingar. Doktorsavhandlingarna ha och komma

med all sannolikhet även för framtiden att få den största betydelse för

svensk vetenskap. Skola de högre vetenskapliga befattningarna verkligen

rekryteras bland ett urval av de bästa forskarbegåvningarna, är det emel­

lertid nödvändigt, att doktorsgradens förvärvande icke göres beroende av

privatekonomiska förutsättningar. Ett statligt ekonomiskt stöd till tryck­

ning av doktorsavhandlingar ligger dessutom helt i linje med de av mig

förordade stipendierna för högre vetenskapliga studier.

Jag biträder beredningens förslag, att det nuvarande systemet med sär­

skilda anslag till ersättning för levererade pliktexemplar bör upphöra och

att i stället ett enda anslag till tryckning av doktorsavhandlingar beviljas.

Jag vill även förorda förslaget, att tryckningsbidraget i princip sättes till

75 procent av författarens egna kostnader. Dock anser jag det vara en

svaghet i förslaget, att bidragsvillkoren icke fått en sådan utformning att

en automatisk minskning av bidragsandelen inträder beträffande avhand­

lingar av större omfattning. Samtidigt inser jag emellertid svårigheten att

finna en tillfredsställande ordning för kontroll av avhandlingarnas längd.

Beredningen har ju också efter anförda skäl avvisat tanken på såväl ark­

begränsning som ett visst fixerat maximibelopp för tryckningsbidraget.

Under sådana förhållanden vill jag understryka vikten av att den centrala

nämnd, som skall handhava utdelningen av tryckningsbidragen, har upp­

märksamheten riktad på denna fråga. Nämnden bör tillse, att författare

av sådana avhandlingar, som dragit en oskälig kostnad eller vilkas omfång

blivit större än ämnets natur krävt, få vidkännas vederbörlig reduktion

av tryckningsbidraget. Skulle emellertid denna form för kontroll av av-

handlingskostnaderna icke visa sig tillfredsställande, är jag beredd att hän­

visa detta speciella spörsmål till förnyad prövning.

I likhet med kanslern finner jag det lämpligt, att en särskild gemensam

instans — den av beredningen föreslagna centrala nämnden — handhaver

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 87%.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

IV. Naturvetenskaplig publiceringsverksamhet.

Nät urvetenskapliga forskning sk om mitten.

Naturvetenskapliga forskningskommittén erinrar, att statens understöd­

jande av den vetenskapliga publiceringsverksamheten för närvarande i

huvudsak inskränker sig till anvisande av medel till »Understöd för ut­

givande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker», vilket reservations­

anslag — vanligen benämnt »lärdaverksanslaget» — för innevarande bud­

getår är uppfört med 200 000 kronor.

Lärdaverksanslaget avser emellertid, påpekar kommittén, alla veten­

skapsgrenar, och naturvetenskapens andel däri uppginge innevarande bud­

getår till blott 36 300 kronor. Kommittén tillägger:

Ej ens detta belopp utgör det verkliga understödet på grund av den leve­

ransplikt, som är förknippad med understöd ur anslaget. Utom de direkta

kostnaderna för de levererade exemplaren medför leveransplikten i allmän­

het en direkt inkomstminskning för utgivaren, i det att de sålunda levere­

rade exemplaren till stor del överlämnas till bibliotek, vilka annars skulle

varit köpare, prenumeranter eller föreningsmedlemmar. De rena institu-

tionspublikationerna erhålla visserligen en viss kompensation genom de

pliktexemplar av andra statsunderstödda publikationer, som de kunna få

mottaga, men för pliktexemplar som överlämnas till skolbibliotek och lik­

nande kan aldrig någon kompensation erhållas. Lärdaverksanslaget är så­

lunda blott till en del ett verkligt publiceringsanslag; i övrigt är det ett

biblioteksanslag.

I övrigt bygger, framhåller kommittén vidare, den svenska vetenskapliga

publiceringsverksamheten i stor utsträckning på anslag från fonder och

stiftelser. De anslag, som kunde erhållas från dessa, vore dock numera på

intet sätt tillräckliga.

Fonderna ha ej ökat i samma takt, som penningvärdet fallit och ränte­

foten sjunkit, varför det antal sidor, som årligen kunna tryckas för dylika

medel, är vida mindre nu än för 10 eller 20 år sedan. På grund av den

vetenskapliga publikationsverksamhetens ständiga stegring har fondernas

procentuella andel i finansieringen avtagit i än snabbare tempo. Fonderna

ha också tvingats att behandla inkommande ansökningar allt mer restrik­

tivt, vilket särskilt gått ut över ansökningar avseende bidrag till doktors­

avhandlingar. Många synnerligen välmotiverade ansökningar ha måst upp­

repas flera år i följd, och de sökta beloppen måste numera i regel vidkännas

betydande nedprutningar. Viktiga vetenskapliga arbeten ha härigenom

hindrats att utkomma, eller ock ha de publicerats med stor tidsutdräkt

och i starkt beskuret skick, därest författaren ej velat och kunnat göra stora

egna ekonomiska uppoffringar.

De vetenskapliga resultaten kunna, framhåller kommittén vidare, offent­

liggöras i tidskrifter och seriepublikationer (actaserier eller monografiserier)

37

eller i form av fristående arbeten. I syfte att få en belysning av det publi­

cerade materialets fördelning på olika publikationsformer har kommittén

infordrat uppgifter från de naturvetenskapliga universitetsinstitutionerna,

avseende tioårsperioden 1/7 1929—80/6 1939. Svar ha — mer eller mindre

fullständiga — ingått från flertalet av dessa. En sammanställning av upp­

gifterna visar följande:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

Publicerat i

Sammanlagt sidantal und

perioden */7

192 9—s%

er t i o ^å r s-

1939

Svenska

Tyska

Engelska

Andra

språk

Summa

Sv. period, publ.-er.............

24 499

39 511

19 271

2 457

85 738

Nordiska d:o..........................

422

1413

160

70

2 065

Övr. uti. d:o..........................

146

18 448

7 010

841

26 443

114 246

Enstaka verk, utgivna

i Sverige.............................

7 018

5 793

4173

289

17 273 '

i utlandet..........................

62

5 502

684

246

6 494

23 767

S:a

32 147

70 665

31298

3 903

138 013

138 013

Av hela sidantalet utgjordes 25 655 av doktorsavhandlingar. Härav hade

den övervägande delen, 17 739 sidor, publicerats i periodiska publikationer,

så gott som uteslutande svenska. Endast 3 186 sidor hade publicerats på

svenska språket.

Kommittén framhåller med eftertryck, att siffrorna äro approximativa

och helt säkert alldeles för låga.

Kommittén betonar vidare, att vid bifall till dess förslag om doktorsav­

handlingarnas publicering bleve för framtiden fristående doktorsavhand­

lingar i naturvetenskapliga ämnen ännu sällsyntare än nu. Frågan om sättet

för finansiering av doktorsavhandlingarnas publicering bleve därför ej ett

isolerat problem utan blott en del av det frågekomplex, som rörde natur­

vetenskaplig publicering i allmänhet.

Under tiden 1933/34—1942/43 ha i medeltal 19 matematisk-naturveten-

skapliga avhandlingar årligen ventilerats. Dessas totala sidantal utgjorde i

medeltal omkring 3 200 per år. Kostnaderna per trycksida beräknas av kom­

mittén numera uppgå till i medeltal drygt 30 kronor. Tryckningskostna­

derna för ett års naturvetenskapliga avhandlingar beräknar kommittén där­

för till omkring 100 000 kronor. Allt som allt uppskattar kommittén den

naturvetenskapliga produktionen i vårt land till omkring 25 000 sidor per

år, motsvarande en tryckningskostnad av cirka 750 000 kronor.

Kommittén föreslår, att för nästa budgetår anvisas ett anslag av 300 000

kronor såsom bidrag till naturvetenskaplig publiceringsverlcsamhet. Från

detta anslag skulle bestridas även bidragen till tryckning av naturveten­

skapliga doktorsavhandlingar, i den mån särskilda sådana förekomme, samt

38

även kostnaderna för tryckning av naturhistoriska riksmuseets vetenskap­

liga avhandlingar. Sistnämnda kostnader beräknas till omkring 65 000 kro­

nor för år.

Såsom närmare motivering härför anföres i huvudsak följande.

Det är givet, att ej hela den naturvetenskapliga årsproduktionen kan,

eller ens bör, tryckas inom landet. Det är ett uppenbart svenskt intresse,

att våra prestationer på det vetenskapliga området bli publicerade i det

organ, som är bäst ägnat att ge dem möjligast vida spridning bland den

krets av fackmän, som respektive arbete vänder sig till. Men det är ett lika

uppenbart nationellt intresse, att våra vetenskapliga insatser framträda i

samlad form i högklassiga inhemska (eller skandinaviska) publikationsserier

med internationell spridning.

Tidigare ha otvivelaktigt en större del av den svenska naturvetenskapliga

produktionen än vad som varit lämpligt tryckts utom landet (och utom

Skandinavien). Orsaken härtill har främst varit otillräckliga publicerings-

möjligheter inom landet. I vissa fall ha lämpliga serier helt saknats, i andra

fall ha de existerande serierna av brist på medel ej haft tillräcklig kapacitet.

Förhållandena äro synnerligen bekymmersamma i vissa av de ämnen, där

en mera betydande del av produktionen tidigare tryckts i utlandet. De

tyska serierna ha upphört för en oviss framtid, de engelska och amerikanska

serierna äro överhopade med inländska bidrag och dessa länder lida liksom

nästan alla länder av svår pappersbrist. Detta bidrager till att de anglo­

saxiska serierna för närvarande äro mindre hågade än eljest att mottaga

bidrag från Sverige.

I Schweiz och Nederländerna ha under det senaste året vissa internatio­

nella tidskrifter startats med uppgift att fylla luckorna efter de tyska tid­

skrifterna. Det är önskvärt, att även vårt land gör insatser i detta avse­

ende och därigenom hävdar vår kulturella standard.

Vissa ledande internationella tidskrifter äro rena förlagsartiklar, för vilka

alla kostnader täckas av prenumerationsavgifter. Att emellertid rena för-

lagspublikationer ej alltid äro de ur vetenskapens synpunkt förmånligaste

framgår tydligt av utvecklingen i Tyskland under de senaste decennierna.

Till följd av att en rad vetenskapliga serier måste bära sig rent affärs­

mässigt, måste ett så högt pris åsättas dem, att de flesta privatpersoner och

många bibliotek tvungos upphöra abonnera å dem. Det sjunkande abon­

nentantalet medförde ytterligare stegring, och till slut hade priserna nått

en sådan höjd, att många bibliotek tvingades avstå från abonnemang. En

sådan utveckling är givetvis ur vetenskapernas synpunkt mycket beklag­

lig, ty även om arbetet sålunda teoretiskt finnes tillgängligt för varje fors­

kare, vållar alltid rekvisition från bibliotek å annan ort tidsspillan. Risken

ökas också, att publikationen kan vara utlånad till annan forskare. Det är

sålunda av stor vikt att de vetenskapliga publikationernas pris kan sättas

så lågt, att intresserade institutioner och bibliotek kunna hålla dem. Ett

understöd till en vetenskaplig publikationsserie innebär alltså samtidigt ett

indirekt stöd åt landets institutioner och bibliotek. Det är å andra sidan

att eftersträva, att tidskrifterna småningom i möjligaste mån komma att

bära sina egna kostnader. Även från spridningens synpunkt är ett stort

abonnentantal att eftersträva. Statsbidraget bör sålunda i fråga om prenu-

merationstidskrifterna successivt kunna nedbringas. Man kan dock knap­

past hoppas, att rent vetenskapliga tidskrifter annat än undantagsvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

39

kunna bli helt självförsörjande. Under de första åren måste en nystartad

tidskrift alltid vidkännas betydande utgifter för provtryck, provhäften och

liknande, varigenom tidskriften skall göras känd i den vetenskapliga

världen.

På ett publikationsområde har svensk naturvetenskap och svensk veten­

skap överhuvud alltid intagit en mera tillbakask juten plats än vad som

motsvarar vår vetenskapliga standard, nämligen i fråga om läro- och hand-

bokslitteraturen. Svenska vetenskapsmän ha sällan velat ägna sin tid och

sina krafter åt sådant författarskap, och om de gjort det, har produkten

oftast utgivits blott i kompendieform eller influtit som del i utländska (sär­

skilt tyska) handböcker. Att publikationssvårigheterna inom landet varit en

av huvudorsakerna härtill torde ej kunna betvivlas. Att åstadkomma en

förändring härutinnan är likaledes ej blott ett vetenskapligt utan också ett

allmänt nationellt intresse.

Då kommittén efter ingående överväganden stannar vid att förorda ett

statsanslag å 300 000 kronor för naturvetenskaplig publiceringsverksamhet,

har den bland annat vägletts av följande tankegång. Tryckningskostna­

derna efter nuvarande prisläge för de senaste förkrigsårens svenska natur­

vetenskapliga produktion kan efter grov uppskattning beräknas till 750 000

kronor per år. Om % av produktionen antages böra publiceras inom landet

eller ingå i skandinaviska serier — och detta torde få anses lågt räknat —

skulle tryckningskostnaderna härför nppgå till bortemot 600 000 kronor.

Hälften härav anses kunna finansieras genom försäljning (prenumeration,

medlemsavgifter eller dylikt), under det att den andra hälften måste täckas

genom understöd i ena'eller andra formen. Hur mycket, som bör och kan

erhållas från donationsfonder och dylikt, är omöjligt att med någon grad av

säkerhet uppskatta, De senaste åren ha fonder, för vilka understöd av

publicering är blott en bland flera uppgifter, i större omfång än som varit

förenligt med fondernas övriga syften måst lämna tryckningshjälp. Även

om den vetenskapliga produktiviteten under krigsåren av olika anledningar

visat en nedgående tendens, torde den innevarande år ha ej endast uppnått

utan även överstigit förkrigsnivån. En ökad produktivitet på läro- och

handbokslitteraturens område bör också eftersträvas.

De ovan anförda tryckningskostnaderna utgöra ej heller samtliga publi-

ceringskostnader, som åvila ett svenskt naturvetenskapligt arbete, utan

därtill kommer i regel kostnader för översättning (respektive språkgransk­

ning) och ofta kostnader för illustrationsmaterialets färdigställande. Kom­

mittén anser det självklart, att dessa kostnader ej skola behöva betunga

författaren, och förutsätter, att dessa kostnader som regel skola kunna be­

stridas av den institution, där arbetet utförts. För omfångsrikare arbeten

kunna dessa kostnader emellertid stiga till sådana belopp, att institutio­

nerna ej mäkta betala dem av sina ordinarie anslag. Fn viss del av pro­

duktionen härstammar också — särskilt inom de biologiska ämnena — från

vetenskapsmän, som ej äro knutna till någon institution, förfogande över

medel för dylikt ändamål. T viss utsträckning komma naturligtvis i fram­

tiden liksom hittills översättnings- och illustrationskostnader att täckas

genom bidrag från donationsfonder och liknande, men det synes kommittén

skäligt, att det föreslagna publiceringsanslaget i mån av behov skall få an­

vändas iivcn för dylikt ändamål.

Det må vidare erinras om att man till en början måste räkna med an­

sökningar till avsevärda belopp enbart för att bestrida kostnaderna för

Kungl. Maj ds proposition nr 272.

40

tryckning av de talrika och stora arbeten, som måst lagras i brist på medel

för publicering. Som exempel härpå kan nämnas, att geografiska institu­

tionen i Uppsala anmält behov av anslag för tryckning under åren 1946 och

1947 på sammanlagt cirka 51 000 kronor; motsvarande belopp för växt-

biologiska institutionen i Uppsala är 110 000 kronor. Det är dock knappast

troligt, att behovet senare kommer att minska, eftersom den ökade veten­

skapliga produktion, som blir följden av 1946 års riksdags beslut, varigenom

de naturvetenskapliga institutionernas sammanlagda materielanslag för­

dubblades och antalet vetenskapliga befattningar nära nog fördubblades,

inom få år kommer att skapa ytterligare ökat behov av tryekningsunder-

stöd. För kommittén står det därför klart, att även om ett anslag av här

förordad storlek beviljas, donationsfonder och dylikt alltjämt komma att i

största utsträckning behöva anlitas för understödjande av publiceringsverk­

samheten.

Som ett viktigt önskemål att i framtiden beaktas vid utdelningen av

publiceringsunderstöd måste framhållas en reglering av leveranspliktens

omfång. För närvarande äro vissa utgivare förpliktade att avgiftsfritt av­

lämna några få (ned till två) exemplar, i andra fall kan leveransplikten

uppgå till 100 och ända till 250 exemplar. Då leveransplikten är stor, kan

det lätteligen inträffa, att statsbidraget knappast täcker kostnaden för

framställning av merupplagan. Om man ytterligare tar i beräkning den

inkomstminskning, som uppstår därigenom att vissa mottagare av gratis-

exemplar annars skulle ha varit abonnenter, kan statsbidraget i realiteten

förvandlas till en ekonomisk börda. Kommittén anser, att leveransplikten

principiellt bör inskränkas till ett fåtal exemplar, avsedda för närmast be­

rörda myndigheter och möjligen även för vissa inhemska institutioners och

biblioteks eget bruk, detta även därför att tillräcklig garanti icke finnes

för att de exemplar leveransplikten innefattar fördelas till institutioner,

som ha största nyttan av dem. Det rör sig alltså här om en olämplig och

opraktisk form för distribution av vetenskaplig litteratur. Under alla för­

hållanden bör den leveranspliktige vara berättigad att erhålla full ersättning

för alla sådana kostnader, som han kan styrka sig ha haft. Kommittén

anser, att dessa kostnader böra bestridas av det mottagande bibliotekets

inköpsanslag. Då det emellertid för bibliotekens byte är av största vikt,

att det ej sker något avbrott i leveransen av de serier, som för närvarande

ha en sådan leveransskyldighet, vill kommittén icke ställa sig helt av­

visande mot möjligheten att tills vidare låta ersättningen till dessas utgivare

för levererade bytesexemplar utgå ur publiceringsanslaget. Kommittén för­

utsätter, att den anslagsfördelande myndigheten kommer att ha sin upp­

märksamhet riktad på dessa förhållanden och att den, så snart de blivit

tillräckligt utredda, till statsmakterna inkommer med preciserat förslag

till en rationell lösning, varigenom understöden till bibliotekens bytesverk­

samhet bli helt frikopplade från det egentliga publiceringsanslaget.

En annan synpunkt, som ävenledes måste noga beaktas, är, att anslaget

hädanefter icke — såsom hittills varit fallet — får helt eller nästan helt

disponeras för årligen med samma belopp återkommande bidrag till vissa

seriepublikationer. Hänsyn bör bland annat tagas vid medlens fördelning

till växlingar i seriepublikationernas omfång, vilka exempelvis kunna bero

på växlande tillströmning av doktorsarbeten. Vidare måste tillses, att an­

slaget i tillämpningen blir tillgängligt för bidrag även till läro- och hand­

böcker.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 272.

42

slaget till årsanslag för publikationsserierna. För tillstyrkande av speciella

anslag vid andra tider på året, exempelvis till fristående publikationer,

torde i regel beslut kunna fattas genom överläggningar i annan ordning

mellan medlemmarna.

Vissa principer böra enligt kommitténs mening vara vägledande för

nämndens verksamhet i följd av den utredning och de synpunkter, som

ovan framlagts. Nämnden bör sålunda söka främja rationella publicerings­

former, uppställa krav på en koncentrerad framställning och motverka en

onödigt dyrbar utstyrsel. Stor vikt bör läggas vid att främst stödja sådana

publikationer, som söka hålla en internationell standard och som ha en

internationell spridning. Härvid får givetvis icke förbises, att vissa områden

av naturvetenskapen ha ett mera utpräglat lokalt intresse, även om det

beträffande dessa — liksom beträffande övriga vetenskapsgrenar — bör

tillses, att skrifter, avsedda för en relativt liten läsekrets, ej få taga en

oproportionerligt stor del av publiceringsanslaget i anspråk. Lämpliga for­

mer för arkivering av särskilt omfattande primärmaterial böra noga över­

vägas som ett alternativ i vissa fall till tryckning. Lokala publikationer

förbehållna vissa institutioner böra stödjas endast i den män övertygande

skäl kunna presteras för deras berättigande, varvid publikationernas effek­

tiva spridning och ekonomi i jämförelse med gemensamma publikations-

serier bör vara avgörande. Vad prenumerationstidskrifter beträffar bör möj­

ligheten till samgående med övriga nordiska länder prövas, såsom en väg

att underlätta spridningen speciellt utomlands.

Anslagshöjningar till biblioteken böra snarast företagas för att sätta dem

i stånd att inlösa de hittillsvarande pliktexemplaren av diverse seriepubli­

kationer.

Ett anslag bör slutligen beviljas för att bestrida kostnaderna för den ovan

föreslagna publiceringsnämndens sammanträden. Traktamenten, reseersätt­

ningar och arvoden för särskilda uppdrag böra utgå till nämndens leda­

möter enligt samma grunder som gälla för naturvetenskapliga forsknings­

rådet. Härför torde böra beräknas ett anslag på 3 000 kronor per år.

Kommittén har icke ingått i en uttömmande detaljgranskning av de olika

naturvetenskapliga ämnenas behov av publiceringsserier. I vissa fall har

kommittén dock rekommenderat åtgärder för startande av nya tidskrifter

nämligen dels för ämnen, där antingen sådana tidigare saknats hos oss eller

där tryckning tidigare huvudsakligen skett i tyska serier, dels ock för

ämnesgrenar, som ansetts behöva speciella publikationsserier. Sålunda till-

styrkes startandet av skandinaviska tidskrifter för cellfysiologi, ekologi,

kemi, paleontologi och växtfysiologi. Vidare rekommenderas en reorganise-

ring av den nuvarande »Acta Zoologica». Nu nämnda tidskrifter syntes

böra komma i åtnjutande av ett sammanlagt årligt statsbidrag å 66 000

kronor. Kostnaderna härför vore inräknat i det förutnämnda, av kommit­

tén förordade anslaget. Beträffande nämnda ämnestidskrifter anför kommit­

tén bland annat följande.

I samtliga ovan nämnda fack ha önskemål framlagts om grundande av

skandinaviska tidskrifter, d. v. s. tidskrifter, utgivna och redigerade av en

redaktionskommitté, bestående av medlemmar från de olika skandinaviska

länderna och med företräde till publicering för skandinaviska eller i Skan­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

43

dinavien verksamma forskare men i övrigt av fullt internationell läggning.

Tidskrifter av denna typ ha tidigare blott i mycket ringa utsträckning före­

kommit inom naturvetenskaperna men äro inom medicinen välbekanta och

ha där visat sig på ett utomordentligt sätt fylla viktiga uppgifter. Kommit­

tén är också förvissad om att de skola visa sig lämpliga för de ämnen,

där sådana tidskrifter nu föreslagits. Tidskrifterna äro tänkta att i främsta

rummet finansieras genom prenumerationsavgifter, men äro dock, särskilt

vid starten, i behov av statsbidrag. I flera fall torde sådant ej heller senare

kunna helt undvaras. Principiellt är kommittén av den uppfattningen, att

bidrag böra utgå från samtliga i tidskriftens redaktion företrädda länder

och att bidragen till storleken böra vara någorlunda proportionella mot

respektive länders andel i tidskriftens totala sidantal. När det gäller vissa

tidskrifter, såsom i cellfysiologi och zoologi, är det ännu svårt att överblicka

hur stor del av dessa, som komma att tagas i anspråk av grannländerna.

Det förefaller därför lämpligt, att i avvaktan på vidare erfarenheter och

fortsatta förhandlingar tidskrifterna startas med uteslutande svenskt bidrag.

Kommittén rekommenderar i vissa fall en rationalisering av de nuvarande

formerna för publicering och anför i detta hänseende bland annat:

Det synes i allmänhet eftersträvansvärt att söka koncentrera arbetena

inom ett visst ämne eller ett ämnesområde till huvudsakligen en central

tidskrift, vilken tidskrift bör ha utsikt — därest den är väl redigerad — att

ernå en betydande spridning genom prenumeration och att ge svensk (re­

spektive skandinavisk) vetenskap bättre möjligheter än hittills att hävda

sin internationella ställning.

I fråga om publikationsserier, som väsentligen bygga på spridning genom

byte, kunna sammanslagningar medföra olägenheter genom att försvara

bibliotekens och institutionernas bytesförvärv av främmande publikationer.

Vidare kan en sammanslagning till större tidskrifter ibland medföra ökade

redigeringskostnader, då mindre tidskrifters redaktörer ofta ha intet eller

ett mycket anspråkslöst arvode, under det att en större tidskrift däremot

givetvis måste lämna redaktören en verklig ersättning för hans arbete. De

ökade redigeringskostnaderna kunna emellertid motverkas genom att en

större tidskrift kan ernå större spridning och därigenom få ökade inkomster.

I vad mån fördelar och nackdelar överväga torde behöva noggrant prövas

i varje enskilt fall.

Publikationsserier från enstaka institutioner synas endast bora lore-

komma, då särskilda skäl därtill föreligga. Om det i framtiden blir bättre

sörjt för den vetenskapliga publiceringen, torde behovet av sådana serier

bli i hög grad minskat. Det synes självklart, att dylika institutionssencr

böra vara av monografiseriekaraktär och salunda endast upptaga arbeten,

som på grund av ämnets natur maste bli omfångsrika. Övriga arbeten böra

sålunda ingå i tidskrifter.

Kommittén framhåller vidare, att den föreslagna centrala naturveten­

skapliga publiceringsnämnden borde komma att erhålla en god överblick

över de naturvetenskapliga publiceringsproblemen, och det syntes böra an­

komma på denna att, där den sa funne påkallat, taga initiativ till detalj-

utredningar av dylika frågor och att framlägga de förslag, vartill dessa

kunde ge anledning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

44

Kungl. Maj:ts -proposition nr 272.

Remissyttranden.

Lppsala universitets matematisk-naturvetenskapliga sektion tillstyrker

livligt kommitténs förslag. Sektionen föreslår, att översättningskostnaderna

mera regelbundet måtte få bestridas från publiceringsanslaget och att detta

med hänsyn härtill måtte från början sättas högre än som föreslagits. Sek­

tionen skulle finna det föga rationellt, om de publikationsserier, som vissa

institutioner i Uppsala sedan gammalt utgåve, skulle nedläggas.

Lunds universitets matematisk-naturvetenskapliga sektion instämmer

helt i kommittéförslaget. Detsamma gör matematisk-naturvetenskapliga

avdelningen vid Stockholms högskola, dock under framhållande, att kost­

nader för översättning och illustrationsmateriel i regel ej kunde bestridas

av vederbörande institutioner själva.

Kanslern, som i huvudsak ansluter sig till kommitténs förslag, anför

bland annat följande.

, anser mig i allt väsentligt kunna giva min anslutning till kommit­

téns ifrågavarande förslag och vill understryka, att det av kommittén före­

slagna anslaget icke synes mig vara för högt utmätt. I anslutning till vad

matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid universitetet i Uppsala därom

anfört finner även jag skäl tala för att jämväl kostnaderna för översätt­

ningar mera regelbundet komma att bestridas från publiceringsanslaget.

Någon höjning på grund härav av anslaget anser jag mig likväl icke för

närvarande böra ifrågasätta. Erfarenheten torde få utvisa huruvida an­

slaget med ett belopp av 300 000 kronor för budgetår befinnes lämpligt

avvägt eller om höjning framdeles kan anses befogad.

Forskningskommittén har ansett, att fördelningen av ifrågavarande

publiceringsanslag borde försöksvis anförtros åt det naturvetenskapliga

forskningsrådet. Ärendena borde emellertid förberedas av en särskild nämnd

— naturvetenskapliga publiceringsnämnden — bestående av förutom rådets

ordförande, en till tre av rådets ledamöter, en av rådet utsedd biblioteks-

man, statskontorets tryckerikonsulent och ytterligare så många av rådet

utsedda naturvetenskapsmän, företrädande i nämnden eljest orepresente­

rade ämnesgrupper eller ämnen, att totala medlemsantalet bleve sju.

Rådets sekreterare skulle tillika fungera som nämndens sekreterare.

. Gränsen för rådets egen beslutanderätt beträffande storleken av publice­

ringsbidrag skulle sättas vid 15 000 kronor. Beviljande av högre belopp

skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Jag har för min del icke funnit anledning till erinran mot kommitténs

ifrågavarande förslag. I detta sammanhang anser jag mig böra erinra, att

Kungl. Maj:t föreslagit innevarande års riksdag (sjunde huvudtiteln) att

i stället för befattningen som tryckerikonsulent hos statskontoret skulle hos

ämbetsverket inrättas en befattning som tryckeriintendent. Därest detta

förslag vinner riksdagens bifall torde alltså innehavaren av sistnämnda be­

fattning böra tillhöra publiceringsnämnden.

Vetenskapsakademien finner kommitténs förslag synnerligen välbetänkt.

Det föreslagna beloppet borde betraktas som ett minimibelopp. Nu rådande

publikationssvårigheter gjorde det synnerligen angeläget, att det föreslagna

anslaget ställdes till förfogande snarast möjligt. Inom den föreslagna kost-

45

nadsramen borde naturvetenskapliga forskningsrådet sedermera få träffa

erforderliga avgöranden angående publikationsformerna under medverkan

av den föreslagna publikationsnämnden, vars inrättande akademien livligt

tillstyrkte. Beträffande riksmuseets skrifter ville akademien betona vikten

av att medel snarast beviljades men att formen för publiceringen icke fast­

ställdes förrän samråd ägt rum mellan akademien och forskningsrådet om

förhållandet till akademiens nuvarande publikationsserier. Under tiden

borde det erforderliga beloppet av 65 000 kronor tills vidare få användas

för publikation i de nuvarande serierna.

Statskontoret anför i huvudsak följande.

Vad angår frågan om åtgärder för stödjande av vetenskaplig publice­

ringsverksamhet, vill statskontoret framhålla, att detta spörsmål icke bör

lösas isolerat för naturvetenskapernas del. 1945 års universitetsberedning

har inskränkt sig till att behandla frågan om statsbidrag till tryckning av

doktorsavhandlingar. En utredning med förslag om statsanslag till andra

publikationer inom de av beredningen närmast företrädda vetenskaperna

torde dock vara att förvänta. De medicinska högskolornas organisations­

kommitté har förklarat sig vilja avvakta naturvetenskapliga forsknings-

kommitténs nu framlagda och universitetsberedningens kommande utred­

ningar, innan förslag om publiceringsverksamhetens ordnande vid de medi­

cinska lärosätena utarbetas. Med hänsyn till vikten av att förevarande

spörsmål avgöres i ett sammanhang för samtliga berörda ämnesområden,

synes det önskvärt, att universitetsberedningens och organisationskommit­

téns ifrågavarande undersökningar avslutas snarast möjligt.

Rätten att besluta om fördelningen av det föreslagna naturvetenskaper­

nas publiceringsanslag skulle enligt kommitténs mening tillkomma natur­

vetenskapliga forskningsrådet; beslut om beviljande av anslag å mer än

15 000 kronor skulle dock underställas Kungl. Maj:t. Med anledning härav

vill statskontoret — liksom tidigare vid olika tillfällen, då liknande förslag

framkommit — framhålla, att beslutanderätten i fråga om anslagsdispo-

sitionen under alla omständigheter bör förbehållas Kungl. Maj:t.

Statskontoret framhåller vidare, att frågan om statsbidrag till natur­

historiska riksmuseet för publicering av dess vetenskapliga produktion i

vetenskapsakademiens skriftserier, vilka huvudsakligen finansierades genom

inkomsterna av almanacksprivilegiet, icke borde upptagas till prövning

förrän akademiens egna ekonomiska resurser klarlagts genom särskild

utredning.

1945 års universitetsberedning, som tillstyrker det föreslagna anslaget å

300 000 kronor, påpekar, att naturvetenskapliga forskningskommittén —

liksom beredningen — ej ingått på frågan om bidrag till tryckning av natur­

vetenskapliga doktorsavhandlingar av nu gängse typ, i den mån dylika

alltjämt komme att publiceras, vilket säkerligen bleve fallet inom vissa

ämnen, såsom biologi och geografi. Härom anför beredningen bland annat:

Beredningen vill erinra om att den för de teologiska, juridiska och huma­

nistiska avhandlingarna föreslagit ett statligt tryckningsbidrag motsva­

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

46

rande 75 procent av författarens tryckningskostnader, varvid det nuvaran­

de systemet med särskilda anslag till ersättning för pliktexemplar skulle

upphöra. Samma normer böra enligt beredningens mening gälla för avhand­

lingar i naturvetenskapliga och medicinska ämnen, och för avhandlingar av

nu gängse typ torde dessa normer även inom dessa områden kunna till-

lämpas utan större svårighet. Någon utredning rörande storleken av det

anslag som skulle erfordras härför föreligger emellertid icke och torde för

de naturvetenskapliga avhandlingarnas vidkommande ej heller erfordras,

emedan forskningskommittén i den utredning över de naturvetenskapliga

publiceringsförhållandena, som ligger till grund för kommitténs förslag an­

gående ett gemensamt statsanslag för den naturvetenskapliga publicerings­

verksamheten, inkluderat gradualavhandlingarna. Enär man kan utgå ifrån,

att det stora flertalet naturvetenskapliga avhandlingar av nu gängse typ

kommer att publiceras i de förefintliga publikationsserierna, synes stats­

bidraget till dessa avhandlingar i överensstämmelse med forskningskom-

mitténs principiella ståndpunkt lämpligen böra utgå i form av ett effektivt

stöd åt publikationsserierna. Enligt beredningens uppfattning böra publi­

kationsserierna med statsmedel svara för 75 procent av de totala tryck­

ningskostnaderna för de i dem ingående gradualavhandlingarna, varvid

även pliktexemplaren inräknats i upplagan. I de säkerligen fåtaliga fall, då

en naturvetenskaplig gradualavhandling icke har kunnat publiceras i en

statsunderstödd tidskrift eller publikationsserie, synes bidraget böra ut-

anordnas direkt till författaren efter prövning av den naturvetenskapliga

publiceringsnämnden.

Om statsbidraget till doktorsavhandlingar av nuvarande typ i enlighet

med beredningens förslag fastställes utgöra 75 procent av tryckningskost­

naderna, måste gradualavhandlingar som publicerats successivt i detta

hänseende intaga en särställning. Det torde nämligen vara omöjligt att för

sådana tidskriftsuppsatser, som senare komma att tillsammans utgöra en

doktorsavhandling, tillämpa andra principer än för vetenskapliga tidskrifts-

publikationer överhuvud, i synnerhet som en doktorand icke alltid kan

förutse, vilka arbeten han senare skall framlägga vid sin disputation. Be­

redningen vill därför biträda forskningskommitténs förslag att dessa arbeten

publiceras utan särskilda kostnader för författaren. Å andra sidan har

beredningen i annat sammanhang föreslagit, att utöver de tidigare publice­

rade uppsatserna vid disputationen skulle krävas en kort sammanfattning

bland annat innehållande en fixering av problemställningen i dess helhet

jämte redogörelse för de vunna resultaten. Enligt universitetsberedningens

åsikt borde den sammanfattande skriften anses utgöra avhandlingen i for­

mell mening, av vilken stadgat antal pliktexemplar skulle avlämnas.

Enär författare till gradualavhandlingar av nu gängse typ enligt det

ovan framförda förslaget generellt böra erlägga 25 procent av trycknings­

kostnaderna för hela upplagan inklusive pliktexemplaren, synes det syn­

nerligen skäligt att doktorand, som utan egna kostnader disputerar på

etappvis framlagda resultat, i gengäld får helt bekosta tryckningen av sam­

manfattningen för pliktexemplaren. Trots detta torde den senare bli eko­

nomiskt gynnad i jämförelse med dem som disputera på en avhandling av

nuvarande typ. Inom områden, i vilka det successiva publiceringssättet

överhuvud är möjligt, synes emellertid denna uppmuntran vara enbart

av godo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

47

Även styrelsen för Sveriges förenade studentkårer förutsätter, att dok­

torsavhandlingar av hittills gängse typ i naturvetenskapliga ämnen komma

i åtnjutande av de förmåner, som universitetsberedningen förordat för

doktorsavhandlingar i humanistiska ämnen. Styrelsen anser önskvärt, att

en av styrelsen utsedd representant för doktoranderna skall ingå i den före­

slagna publiceringsnämnden.

Tillstyrkande remissyttranden ha vidare inkommit från styrelserna för

de tekniska högskolorna, ingeniörsvetenskapsakademien, Sveriges docent-

förbund med flera sammanslutningar. Geologiska föreningen har framhållit

behovet av väsentligt ökade bidrag av allmänna medel för uppehållande av

föreningens »förhandlingar» som ledande geologisk tidskrift.

De genomgripande åtgärder för främjande av vetenskaplig forskning

inom landet, som inletts, måste givetvis även innefatta åtgärder för forsk­

ningsresultatens publicering. I detta avseende föreligger utredning och för­

slag för närvarande — om man bortser från den specialfråga som doktors­

avhandlingarna utgöra — endast beträffande det naturvetenskapliga om­

rådet. Såsom statskontoret framhållit, hade det givetvis varit fördelaktigt,

om ställning i ett sammanhang kunnat tagas till spörsmålet om den veten­

skapliga publiceringsverksamheten i hela dess vidd. Med hänsyn till det

brydsamma läge, som för närvarande råder, icke minst till följd av de

starkt ökade tryckningskostnaderna och det totala bortfallet av publice-

ringsmöjligheterna i tyska tidskrifter och seriepublikationer, anser jag mig

dock icke kunna underlåta att redan nu till prövning upptaga naturveten­

skapliga forskningskommitténs ifrågavarande förslag. Jag vill också i detta

sammanhang erinra om, att upprustningen för de naturvetenskapliga uni­

versitetsinstitutionernas del inletts tidigare än för de övriga.

Behovet av ett kraftigt ökat understöd från statens sida till främjande

av den naturvetenskapliga publiceringsverksamheten har icke från något

håll bestritts i samband med remissbehandlingen av kommittéförslaget.

Tvärtom understrykes allmänt den trängande angelägenheten av genom­

gripande åtgärder och betonas, att det föreslagna anslagsbeloppet, 300 000

kronor, snarare vore för lågt än för högt beräknat. Jag har för egen del

icke ansett mig kunna rikta någon erinran mot beloppets storlek utan till­

styrker, att för nästa budgetår anvisas ett reservationsanslag av 300 000

kronor för ifrågavarande ändamål.

Jag förutsätter härvid, att särskilda medel utöver nämnda anslag icke an­

visas såsom bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar i naturvetenskap­

liga ämnen. Vid bifall till vad jag i det föregående förordat med avseende

på formerna för doktorsavhandlingars publicering torde det komma att bli

vanligt, att naturvetenskapliga doktorsavhandlingar i monografiform av

hittills gängse typ ersättas med ett större eller mindre antal smärre avhand­

lingar, som inflyta i tidskrifter och andra periodiska publikationer utan

Kungl. Maj:ts proposition nr ‘2,12.

Departe­

mentschefen.

48

särskilda tryckningskostnader för författaren. Jag förutsätter, att den sam­

manfattning av tidigare publicerade arbeten, som i sådant fall kan komma

att krävas såsom »doktorsavhandling», icke kommer att draga mera be­

tydande tryckningskostnader. Jag är ense med universitetsberedningen

därom, att dessa kostnader böra avila doktoranden; detta lärer i varje

fall böra bli regel. Hinder bör dock ej föreligga för att undantags­

vis bidrag till tryckningskostnaderna lämnas i dessa fall, om särskilda

skäl därtill föreligga. Bidraget bör i så fall maximeras till högst 75 procent

av kostnaderna. I vissa fall — kanske icke så få — torde doktorsavhand­

lingar av nu vanlig typ emellertid alltjämt komma att publiceras i natur­

vetenskapliga ämnen. Liksom universitetsberedningen förordar jag, att

tryckningsbidrag i dylika fall lämnas efter samma grunder som jag i det

föregående förordat i fråga om avhandlingar i humanistiska med flera

ämnen, både när avhandlingen inflyter i en tidskrift eller annan serie­

publikation och när den tryckes fristående.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till de av kommittén angivna allmänna

riktlinjerna för statens understöd åt naturvetenskaplig publiceringsverk­

samhet. Det synes sålunda rationellt, att en koncentration till centrala fack­

tidskrifter eftersträvas i syfte att söka ernå en så stabil ekonomisk grund­

val som möjligt för publikationen i fråga och samtidigt vinna en erkänd

internationell ställning åt vederbörande publikation. Ett interskandinaviskt

samarbete synes även i hög grad eftersträvansvärt. Även i fråga om önsk­

värdheten av en reglering av leveransplikten ansluter jag mig till vad kom­

mittén anfört och förutsätter sålunda, att den anslagsfördelande myndig­

heten har sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål.

Kostnaderna för tryckning av vetenskapliga avhandlingar åtföljas ofta

av dryga kostnader för översättning eller språkgranskning samt för illu­

strationsmaterial in. in. Jag räknar liksom kommittén med, att vederböran­

de institutioner i allmänhet skola kunna svara för dessa kostnader, vilket

emellertid icke bör utesluta, att bidrag till kostnader även av denna typ

kunna få lämnas från det av mig förordade anslaget, om skäl därtill visas

föreligga.

. yj

Kommittén har räknat med, att en relativt betydande del — omkring

65 000 kronor — av det förordade anslaget skulle erfordras för publicering

av arbeten från naturhistoriska riksmuseet. Kommittén har härvid utgått

från, att nämnda belopp skulle avse bidrag till utgivande av vetenskaps­

akademiens publikationsserier, vari omkring % av riksmuseets vetenskap­

liga produktion ansetts böra redovisas. Statskontoret har invänt, att stats­

bidrag till vetenskapsakademien icke borde lämnas med mindre det genom

särskild utredning visades, att akademiens egna ekonomiska resurser vore

otillräckliga. Invändningen har givetvis fog för sig. Å andra sidan är riks­

museet en statlig forskningsanstalt och det synes böra ankomma på stats­

makterna att tillse, att museet förfogar över tillräckliga publikationsmöjlig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

49

heter. Med hänsyn härtill anser jag, att akademien icke bör uteslutas från

möjligheten att erhålla bidrag från ifrågavarande anslag. Dock bör den

anslagsbeviljande myndigheten kräva en noggrann utredning rörande aka­

demiens egna ekonomiska resurser, innan bidrag beviljas.

Kommittén har föreslagit, att det ifrågasatta anslaget skulle fördelas av

naturvetenskapliga forskningsrådet, varvid dock beslut om bidrag på över

15 000 kronor skulle underställas Kungl. Maj:t. Anslagsfrågorna skulle

beredas av en särskild naturvetenskaplig publiceringsnämnd, bestående av

representanter för rådet och i rådet orepresenterade ämnen eller ämnes­

grupper jämte tryckeriteknisk sakkunskap. Ifrågavarande förslag, som vun­

nit allmän anslutning, anser jag mig böra biträda. Med anledning av vad

statskontoret anfört förordar jag dock, att gränsen för forskningsrådets

beslutanderätt sättes vid 10 000 kronor.

Det centrala organet för naturvetenskapliga publiceringsfrågor torde kun­

na få en avsevärd betydelse för främjande av en rationalisering av publi­

ceringsverksamheten. Centralorganet bör kunna tjäna som rådgivande och

initiativtagande instans och bör icke blott se som sin uppgift att fördela

ifrågavarande anslagsmedel. Icke minst bör det kunna främja en välbehöv­

lig ökning av det svenska läroboks- och handboksbeståndet.

Kostnaderna för den ökade verksamhet, som vid bifall till vad jag så­

lunda förordat kommer att falla på naturvetenskapliga forskningsrådet och

den till rådet anknutna naturvetenskapliga publiceringsnämnden, torde få

bestridas från förslagsanslaget till Statens naturvetenskapliga forsknings­

råd: Förvaltningskostnader i enlighet med grunder, som fastställas av

Kungl. Maj:t på förslag av rådet.

Det av mig tillstyrkta anslaget å 300 000 kronor torde böra anvisas så­

som reservationsanslag under rubriken »Statens naturvetenskapliga forsk­

ningsråd: Naturvetenskaplig publiceringsverksamhet». Jag förutsätter, att

anslaget till tidskrifter, lärda verk och läroböcker icke hädanefter belastas

med utgifter för understöd åt naturvetenskapliga publikationer av den typ,

för vilket det ifrågasatta nya anslaget är avsett. Jag återkommer härtill i

det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

4

—

Dihang till riksdagens ■protokoll lDIfl.

1 samt. Nr 272.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Departe­

mentschefen.

V. Biträdande lärare.

Inledning.

Såväl universitetsberedningen som socialvetenskapliga forskningskom-

mittén och de medicinska högskolornas organisationskommitté ha behand­

lat frågan om biträdande lärare. Socialvetenskapliga forskningskommittén

har emellertid icke funnit anledning att mer i detalj ingå på frågan om

de regler, som borde gälla för dessa lärares anställningsförhållanden, löne­

förmåner etc., utan har hänvisat till universitetsberedningens förslag be­

träffande dessa spörsmål. De av forskningskommittén föreslagna biträdande

lärartjänsterna avse samtliga samma befattningskategori, som av universi­

tetsberedningen benämnts »preceptorer». De biträdande lärarna inom de

medicinska fakulteterna äro däremot på ett mycket växlande sätt inord­

nade i högskoleorganisationen. Redan nu finnes ett stort antal sådana

lärare med växlande arvoden alltefter undervisningens omfattning.

I detta sammanhang ämnar jag anmäla universitetsberedningens förslag

beträffande olika typer av biträdande lärarbefattningar. Däremot torde de

av medicinska högskolornas organisationskommitté föreslagna biträdande

lärartjänsterna, vilka icke motsvara de av universitetsberedningen före­

slagna preceptoraten, böra upptagas till behandling i samband med orga­

nisationskommitténs övriga förslag till befattningar inom de medicinska

fakulteterna. Jag återkommer härtill i ett följande avsnitt.

Nuvarande förhållanden.

Lärarstaben vid universiteten är för närvarande sammansatt av huvud­

sakligen följande befattningstyper:

professorer,

laboratorer (i vissa fall benämnda prosektorer, observatörer etc.),

docenter (docentstipendiater),

biträdande lärare,

universitetslektorer i främmande språk,

assistenter och

amanuenser.

Därjämte äro under avlöningsanslagens arvodesposter uppförda åtskil­

liga arvoden för ledande av kurser av skiftande slag. Befattningar av spe­

ciell typ äro vidare universitetslektoraten i svenska språket (»pedagogiska

lektorat»).

Professurerna samt befattningarna som amanuenser behöva i detta sam­

manhang icke närmare beröras. Till docenterna återkommer jag senare.

1

Laboraturerna (prosekturerna etc.) äro ordinarie befattningar. De äro för­

enade med tjänste- och familjepension och tillsättas efter i stort sett samma

grunder som professurer. Lönen är 6 000 kronor, vartill komma 3 000

kronor i tjänstgöringspenningar. Två ålderstillägg finnas å vartdera 500

kronor, vilka utgå efter 5 respektive 10 år. Härtill komma dyrtidstillägg,

kristillägg, provisorisk avlöningsförstärkning och — för innevarande bud­

getår — provisoriskt lönetillägg. Begynnelselönen utgör med nämnda till-

lägg, beräknade efter indexläget under första kvartalet 1947, 13 454 kro­

nor eller, om pensionsavdragen (693 kronor) frånräknas, 12 761 kronor.

Slutlönen utgör ett 1 000 kronor högre belopp.

Befattningar av laboratorstyp finnas för när­

varande endast i medicinska och naturvetenskap­

liga ämnen.

Biträdande lärartjänster finnas av två typer: sådana som ha karaktär av

huvudsyssla och sådana som avsetts utgöra en b i s y s s 1 a. De senare

skola här icke närmare beröras; de äro jämförbara med förutnämnda kurs­

arvoden och förekomma särskilt inom medicinska fakulteterna. Huvud­

typen av tjänsterna som biträdande lärare bildas av dem, som ha karaktär

av huvudsyssla. Dylika befattningar förekomma inom alla fakulteter. Till

de medicinska fakulteterna återkommer jag i det följande. Vid övriga

fakulteter finnas för närvarande följande befattningar av ifrågavarande

slag:

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

T7

7

Arvode

Uppsala.

kronor

Biträdande lärare i religionshistoria................................................. 8 600

»

» i nationalekonomi................................................ 8 600

»

»i geografi................................................................ 8 600

»

»i matematik........................................................... 8 600

»

»i botanik, särskilt fysiologi och anatomi ....

8 600

»

»i fysik ................................................................... 8 600

»

» i mekanik och matematisk fysik....................... 8 600

»

»i zoologi, särskilt jämförande anatomi och

histologi............................................................. 8 600

Lund.

Biträdande lärare i nationalekonomi och finansrätt..................... 10 900

»

» i geografi................................................................ 8 600

»

»i matematik........................................................... 8 600

»

» i botanik, särskilt fysiologi och anatomi ....

8 600

»

»i fysik...................................................................... 8 600

»

» i allmän genetik.................................................. 8 600

»

» i fysikalisk kemi.................................................. 8 600

»

» i analytisk kemi.................................................. 8 600

»

» i mekanik och matematisk fysik....................... 8 600

52

Samtliga nu uppräknade biträdande lärare, av vilka flertalet tillkommit

genom beslut av 1946 års riksdag, åtnjuta för innevarande budgetår ett

provisoriskt lönetillägg av 660 kronor, varför arvodet uppgår till 9 260

kronor (i ett fall 11 560 kronor). Före den i fjol beslutade höjningen av

docentstipendierna voro de biträdande lärarna (utom i vissa undantagsfall)

i lönehänseende jämställda med docentstipendiaterna.

De biträdande lärarna förordnas av kanslern för högst 3 år (för när­

varande 1 år) i sänder på förslag av vederbörande sektion eller fakultet.

Kanslern meddelar även bestämmelser rörande deras tjänstgöringsskyldig­

het, som för närvarande uppgår till 6 veckotimmar. Undervisningen är

huvudsakligen av propedeutisk art.

Vid framläggandet i propositionen 1946: 273 av förslag om inrättande av

ett antal biträdande lärarbefattningar i naturvetenskapliga ämnen uttalade

dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet som sin uppfattning, att

biträdande lärare borde anställas i de fall då behov förelåge av att från en

professor avlasta en del av den rent elementära undervisningen. Däremot

uppsköt departementschefen sitt ställningstagande till frågan om eventuell

ändring av de biträdande lärarnas anställningsvillkor och undervisnings-

skyldighet samt förfarandet vid tillsättning av dessa befattningar i av­

vaktan på utredning och förslag av universitetsberedningen.

En speciell grupp av typen biträdande lärare, fattad i mera vidsträckt

bemärkelse, utgöres av universitetslektorerna i främmande språk. Dylika

lektorat finnas i tyska, engelska och franska språken, vid universitetet i

Uppsala därjämte i danska och ryska språken. Deras arvoden uppgå till

9 500 kronor, vartill kommer provisoriskt arvodestillägg med 660 kronor.

Universitetslektorerna i svenska språket åtnjuta i arvode 9 500 kronor

samt, därest de äro lärare vid andra läroanstalter (vilket för närvarande är

fallet) arvodesfyllnad med så stort belopp som svarar mot vad de avstå

vid sistnämnda befattningar. Beträffande dessa befattningar yttrar univer­

sitetsberedningen:

Lektorerna i svenska språket ha till uppgift att bestrida den del av under­

visningen i ämnet nordiska språk, som har till föremål den muntliga och

skriftliga behandlingen av modersmålet. De skola under lästerminerna

undervisa 12 timmar i veckan, varvid dock humanistiska sektionen på

framställning av vederbörande ämnesprofessorer, därest ur undervisningens

synpunkt dubblering av de av lektorn hållna kurserna ej är erforderlig eller

av annan anledning undervisning i denna utsträckning icke kräves, kan

medgiva nedsättning i undervisningsskyldigheten intill 6 timmar i veckan.

Dylik nedsättning är för närvarande i full utsträckning medgiven de båda

lektorerna i Uppsala och Lund. För behörighet till befattningen fordras att

ha avlagt disputationsprov inom området för nordiska språk, att äga erkänt

framstående undervisningsskicklighet som modersmålslärare vid gymna­

sium eller seminarium samt att äga utmärkt förmåga att behandla svenska

språket i tal och skrift. Lektorn förordnas av kanslern för en tid av högst

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

53

3 år i sänder på förslag av humanistiska sektionen, som äger att dessför­

innan kungöra befattningen ledig till ansökan, men blott om den finner

skäl därtill föreligga. Sedan dessa befattningar inrättades 1935, har ingen

av dem bytt innehavare.

Assistenter åtnjuta, om de äro förste assistenter, arvoden å 7 200 kronor

jämte provisoriskt arvodestillägg å 480 kronor. Andre assistenternas arvode

uppgår till 6 000 kronor jämte 480 kronor i provisoriskt arvodestillägg.

Tjänstgöringsskyldigheten utgör i medeltal 5 timmar om dagen under

arbetsåret.

Tidigare förslag.

Naturvetenskapliga forskning skommittén föreslog i sitt första betänkande

(stat, off. utr. 1945: 48) en ökning av antalet biträdande lärare under hän­

visning till nödvändigheten att skapa befattningar, som kunde avlasta de

högst kvalificerade forskarna från en del av den elementära undervisningen.

Enligt forskningskommittén borde vid tillsättningen av dessa lärarbefatt-

ningar undervisningsskickligheten som befordringsgrund jämställas med de

vetenskapliga meriterna. All universitetsundervisning måste vara förknip­

pad med aktiv forskning, varför de biträdande lärarnas ej borde överstiga

4 föreläsningstimmar i veckan. Befattningarna borde enligt kommitténs

mening konstrueras så, att de ej bytte innehavare för ofta, och de borde

vara förenade med tjänste- och familjepension. I sina kostnadsberäkningar

utgick kommittén från de år 1945 gällande arvodena (8 600 kronor), men

ansåg, att man måste giva de biträdande lärarna en avsevärt bättre ställ­

ning än hittills.

Till universitetsberedningen ha vidare från lärare och studenter vid uni­

versitet och högskolor framförts flera förslag om upprättande av biträ­

dande lärarbefattningar. De biträdande lärare, som härvid åsyftats, ha

emellertid varit av ganska olika typ. En sådan typ kunde närmast hänföras

till assistentklassen vad beträffar undervisning och kompetensgrad. En

annan typ motsvarade närmast de nuvarande biträdande lärarna i snävare

mening. I allmänhet har man krävt relativt kvalificerad undervisning av

de föreslagna befattningshavarna och lön motsvarande storleken av ett

docentstipendium efter den av 1946 års riksdag företagna provisoriska för­

höjningen av docentstipendierna. Man har i allmänhet förutsatt förordnan­

de på viss tid. I några enstaka fall har man dock tänkt sig fast anställda

biträdande lärare av laboratorstyp inom den humanistiska sektionen.

Dessa tjänster voro då tänkta såsom ersättning för professurer. Några

ämnesrepresentanter ha även uttryckt önskemål om lektorer för viss grund­

läggande del av undervisningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

54

Sakkunnig förslag et.

Universitetsberedningen liar funnit behovet av akademiska lärare av

olika kompetensgrader och med olika arbetsuppgifter vid sidan av profes­

sorerna vara betydande inom de av beredningen behandlade fakulteterna.

Även socialvetenskapliga forskning skommittén har understrukit det starka

behovet av biträdande lärare inom de socialvetenskapliga ämnena. Enligt

beredningen behövas dylika hjälpkrafter dels för att ombesörja en del av

den undervisning och examination, som nu åligger professorerna, dels även

för att bestrida rent elementär undervisning. Utom det gagn dessa befatt­

ningar avses att medföra för undervisningen, skola de även främja den

vetenskapliga forskningen, ej minst genom att giva yngre vetenskapsmän

möjlighet att uppehålla sig vid universitet och högskolor, även då de icke

äro stipendiater.

Utöver laboratorsgruppen har beredningen ansett sig kunna urskilja tre

önskvärda typer av lägre akademiska lärare, nämligen biträdande lärare

(»preceptorer») på ett något mera kvalificerat plan än de nuvarande,

assistenter och lektorer, de senare avsedda för pedagogisk utbildning på ett

elementärt vetenskapligt plan.

Biträdande lärare eller preceptorer. Universitetsbered­

ningen föreslår, att de nuvarande biträdande lärarbefattningarna med en

avlöning av 9 260 kronor för år ombildas till befattningar av en typ, som

hittills icke finnes företrädd. Innehavarna av dessa befattningar föreslås

erhålla titeln »preceptor». Befattningarna kunde även betecknas såsom bi­

trädande lärarbefattningar och innehavarna, när de hava docentkompetens,

tituleras docenter. Beredningen uppställer icke några formellt angivna

kompetensfordringar. Önskvärt anses dock vara, att till preceptorer för­

värvas personer, som ådagalagt både framstående vetenskaplig skicklighet

och framstående undervisningsskicklighet. Som allmän norm angives god

docentkompetens.

Preceptoraten föreslås bli arvodesbefattningar, som skulle tillsättas för

3 år av kanslern efter yttrande av vederbörande fakultet eller sektion, och

med en lön, som inklusive dyrtidstillägg och kristillägg skulle överstiga

docentstipendium för nytillträdande stipendiat med 1 800 kronor för år.

Beredningen förutsätter emellertid, att utredning kommer till stånd rörande

befattningarnas förenande med tjänste- och familjepension. Beträffande pre-

ceptorerna har beredningen vidare anfört i huvudsak följande.

De nuvarande biträdande lärarbefattningarna äro enligt beredningens

uppfattning ej av den karaktär, att de kunna fylla den viktiga uppgiften

att övertaga en avsevärd del av professorernas undervisningsbörda. De äro

nästan helt inriktade på propedeutisk undervisning, 6 timmar i veckan.

Detta och den därmed sammanhängande blygsamma avlöningen gör ifråga­

varande lärarbefattningar mindre tilldragande för kvalificerade vetenskaps­

män än som är önskvärt ur universitetsundervisningens synpunkt. Härtill

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

55

har även bidragit, att undervisningen varit relativt krävande utan att detta

kompenserats av motsvarande förmåner i de biträdande lärarnas tjänste­

ställning. Man kan konstatera en viss utvecklingstendens i riktning mot ett

sänkande av de biträdande lärarnas kompetens, då såväl docentstipendier

som läroverkslektorat måste te sig avsevärt mera lockande än dessa befatt­

ningar. Under de senaste åren har det i flertalet fall icke visat sig möjligt

att besätta biträdande lärarposterna med personer, som avlagt disputa-

tionsprov.

För att kunna fylla de uppgifter, som äro tilltänkta preceptorerna, måste

dessa äga ganska höga kvalifikationer. Då de skola övertaga en del av pro­

fessorernas nuvarande undervisning, måste de vara aktiva vetenskapsmän,

som i likhet med docentstipendiater och professorer kunna låta undervis­

ning och forskning växelvis stimulera varandra. Härav följer, att deras

undervisningsbörda ej får vara alltför betungande. Slutligen måste det även

åligga preceptorerna att utöver föreläsningar och kurser förrätta examina­

tion i erforderlig omfattning. Med hänsyn till dessa omständigheter har be­

redningen tvekat, om icke den av naturvetenskapliga forskningskommittén

föreslagna undervisningen av 4 föreläsningstimmar i veckan vore väl dryg.

Då emellertid samma antal föreläsningstimmar åligger professorerna, vilkas

undervisning och examination delvis måste vara mera krävande än precep-

torernas, anser sig beredningen kunna stanna för förslaget, att precepto­

rerna böra åläggas en undervisning motsvarande 4 föreläsningstimmar i

veckan samt skyldighet att förrätta examination inom sitt ämne i den ut­

sträckning vederbörande fakultet eller sektion bestämmer. I enlighet med

de bestämmelser, som nu gälla för biträdande lärare i nationalekonomi och

geografi, skall en propedeutisk undervisning av 6 timmar i veckan anses

motsvara de 4 timmarna vetenskaplig undervisning. I undantagsfall, om den

propedeutiska undervisningen har en särskilt rutinmässig karaktär och upp­

repas år från år, skall 8 timmars dylik undervisning anses motsvara 4 före­

läsningstimmar. Beredningen vill uttala sin förhoppning, att preceptorernas

undervisning under inga förhållanden skall läggas så att den blir alltför

tidsödande, utan att den skall ge utrymme till vetenskaplig verksamhet.

Beträffande kompetenskraven för preceptorerna har tidigare framhållits,

att beredningen ansett god docentkompetens önskvärd. Beredningen anför i

detta hänseende vidare följande.

Beredningen anser, att vad som i universitetsstatuternas § 72 mom. 2

stadgas om förordnande till docentur även bör äga tillämpning för förord­

nande till preceptorat, dock med den skillnaden, att sistnämnda förord­

nande bör prövas nyttigt både för den vetenskapliga forskningen och för

undervisningen, ej blott för endera.

Beredningen anser, att de föreslagna preceptoraten icke skola utgöra

fullmaktstjänster, men har å andra sidan ej velat föreslå förbud mot för­

nyande av förordnande som preceptor efter ett visst antal år. Härom an-

föres i betänkandet.

Beredningen har allvarligt övervägt möjligheten att göra preceptoraten

till tjänster på livstid. För denna anordning skulle tala den trygghet, som

därmed bereddes preceptorerna, liksom lättheten att rekrytera dessa befatt­

ningar vid vakanser. Mot den talar återigen vanskligheten att definitivt

Kungl. May.ts proposition nr 272.

56

utse personer till universitetsmän på detta relativt tidiga stadium i deras

vetenskapliga utveckling. Man kunde hos sådana preeeptorer, som icke

vore särskilt framstående vetenskapsmän, riskera en tilltagande liknöjdhet

gentemot vetenskaplig forskning, vilket ej i samma grad som hos profes­

sorerna kunde motvägas av forskningsundervisning, som tvingar till veten­

skaplig aktivitet. Detta skulle leda till en sänkning av kvaliteten i precep-

torernas undervisning. Vidare skulle, såsom erfarenheterna av en äldre tids

universitetsadjunkter visa, vanskligheter uppstå, då äldre män skulle kom­

ma i underordnad ställning till professorer, som kanske vore yngre och

rentav tidigare konkurrenter till preceptorerna. I en verksamhet, där det

personliga förtroendet och den personliga kontakten är av så stor betydelse

som inom universitetsundervisningen, utgöra dessa vanskligheter en realitet

att räkna med. Beredningen har funnit de faktorer, som tala mot inrättan­

det av livstidstjänster, mera vägande än dem, som tala för detsamma.

Beredningen har även övervägt möjligheten att föreslå förbud mot för­

nyande av förordnande som preceptor efter exempelvis 6 års tjänstgöring.

Detta skulle definitivt avlägsna varje risk att mindre lämpliga befattnings­

havare finge kvarstå mer eller mindre permanent av personliga hänsyn från

fakultetens eller sektionens sida. A andra sidan skulle detta medföra en

sådan osäkerhet för verkligt kvalificerade preeeptorer, att rekryteringen till

befattningarna säkerligen komme att menligt påverkas därav. Då tidigare

docentstipendiater utgöra de önskvärdaste preceptorerna både med hänsyn

till vetenskapliga kvalifikationer och undervisningserfarenhet, skulle en

tidsmaximering av ovan angiven art innebära, att personer med upp till

13 års universitetstjänstgöring ovillkorligen och vid en tidpunkt, som ej

kunde rubbas av praktiska hänsyn, dreves över till annan verksamhet, då

de normalt uppnått en ålder, vid vilken denna övergång bleve ytterst

vansklig. Universiteten skulle därvid icke äga möjlighet att ytterligare till­

godogöra sig deras tjänster. Enligt beredningens mening måste kanslern,

som i sista hand avgör förnyandet av förordnandena, utöva nödig kontroll

över fakulteters och sektioners behandling av preceptoraten. Den anser allt­

för bundna bestämmelser rörande dessa befattningar av ondo, då det är

önskvärt, att universiteten i största möjliga utsträckning bevara lämpliga

förmågor, samtidigt som de mindre lämpliga i tid hänvisas till annan verk­

samhet. Förhållandet att denna typ av befattningar är ny och oprövad

motiverar även, att de så litet som möjligt bindas av ovillkorliga bestäm­

melser rörande anställningstiden.

Beträffande tillsättningen av preceptorstjänster anför beredningen:

Då preceptorsbefattning blivit ledigförklarad, skall den enligt beredning­

ens uppfattning besättas efter ansökan. Till ansökningarna skola fogas de

sökandes vetenskapliga skrifter och övriga merithandlingar, och dessa skola

underkastas en sakkunniggranskning av samma omfattning som den, vilken

förekommer vid tillsättning av forskarstipendier. Minst två sakkunniga

skola utses, av vilka en icke skall vara knuten till det universitet eller den

högskola, där preceptoratet skall tillsättas. De sakkunniga böra erhålla visst

arvode efter grunder, som beredningen framdeles ämnar upptaga till be­

handling i samband med andra sakkunniguppdrag. De sakkunniga skola

avgiva ett kortfattat utlåtande, vari de yttra sig över de sökandes kompe­

tens och gradera dem inbördes med avseende å vetenskaplig skicklighet.

Betygsnämnden inom vederbörande fakultet eller ämnesgrupp skall därefter

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

57

till fakulteten eller sektionen avgiva yttrande över de sökande, varvid den

graderar dem med hänsyn dels till ådagalagd vetenskaplig skicklighet, dels

till ådagalagd undervisningsskicklighet. För att utröna den sistnämnda böra

obligatoriska lärarprov anställas, vilka erhalla den form fakulteten eller

sektionen besluter.

,

Efter utgånget treårsförordnande har preceptorn att till vederbörande

fakultet eller sektion anmäla, om han önskar förnyat förordnande. Fakul­

teten eller sektionen bör därefter till kanslern avgiva motiverat förslag, om

förordnandet bör förnyas eller befattningen förklaras till ansökan ledig.

T. f. preceptorer. Beredningen säger sig förutse, att preceptors-

befattningarna tidvis komme att upprätthållas genom tillförordnade inne­

havare och att dessa förordnanden komme att kräva särskilda bestämmel­

ser. I vissa ämnen, särskilt samhällsvetenskaperna och vissa naturveten­

skapliga discipliner, rådde stark avgång från den akademiska banan på

grund av konkurrens från andra yrken. Inom dessa ämnen torde tillgängen

på kompetenta sökande till preceptorat tidvis bli knapp. Enligt beied-

ningens mening vore det därvid önskvärt, att befattningarna pa tillfälligt

förordnande upprätthölles av yngre vetenskapsmän, som kunde väntas

inom en nära framtid förvärva kompetens att förordnas till ordinarie pre­

ceptorer. Det vore uppenbart, att dylika provisorier icke vore önskvärda,

men annan rimlig utväg syntes ej stå att finna. De t. f. preceptorernas

undervisning komme att vara av mera kvalificerad karaktär än förste

assistenternas.

Tillfälligt förordnande som preceptor borde givas för varje läsår, och

ersättningen för förordnandet utgå med ett belopp, som understege de

ordinarie preceptorernas arvode med 2 400 kronor för ar.

Assistenter. Dessa befattningar ha nyligen reglerats genom kungl.

brev den 29 juni 1945. Beredningen anser sig därför icke behöva föreslå

ändringar i nu rådande avlöningsförhållanden, tjänstgöringsskyldighet och

kompetensfordringar för befattningarna som förste eller andre assistent.

Beredningen framhåller vidare, att assistenterna som undervisare blott böra

anlitas i sådana ämnen, där elementära kurser eller föreläsningar av pro-

pedeutisk natur äro påkallade. De kunna således icke ersätta de av be­

redningen föreslagna preceptorerna.

Universitetslektorer. Beredningen föreslår, att särskilda peda­

gogiska lektorat inrättas framför allt inom sådana ämnen, som utbilda

läroverkslärare. Befattningarna skulle inrättas helt efter mönster av de nu­

varande lektoraten i svenska språket vad beträffar anställnings- och av­

löningsförhållanden. De föreslagna lektorerna skulle i sin undervisning

speciellt tillgodose lärarutbildningen.

I betänkandet anföres vidare bland annat följande.

Den undervisning, som härvid asyftas, är av väsentligen samma art som

den av universitetslektorerna i svenska språket bedrivna. Innehavarna av

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

58

dessa befattningar böra äga docentkompetens. I främsta rummet böra dessa

pedagogiska lektorsbefattningar besättas med skickliga och erfarna under­

visare. Med hänsyn till dessa lärares uppgift att anknyta det vid universite­

ten meddelade kunskapsstoffet till skolundervisningens krav torde universi­

tetslektora ten böra rekryteras ur läroverks- och seminarielärarnas led.

För den händelse det skulle visa sig möjligt att i en universitets- eller

högskolestad finna flera läroverkslärare, som äro kompetenta till en dylik

befattning, kan det vara lämpligt att denna halveras mellan två innehavare

med hänsyn till möjligheten för de studerande att auskultera på lektorns

skoltimmar och därvid inhämta praktisk erfarenhet jämsides med lektorns

akademiska undervisning. Önskemål i denna riktning ha framförts i skri­

velse till beredningen av styrelsen för läraraspiranternas förening i Uppsala.

Dylik uppdelning av lektorat bör beslutas av kanslern för högst 3 år i

sänder efter ansökan av vederbörande sektion.

Med hänsyn till önskvärdheten av att de heltidsanställda lektorerna be­

vara en levande kontakt med skolarbetet kan det vara önskvärt, att samme

man icke får sitt förordnande förnyat under en alltför lång följd av år

utan i sinom tid avlöses av en ny kraft. Beredningen hänvisar i detta sam­

manhang till den möjlighet till förnyelse, som gällande bestämmelser med­

föra och som enligt dess mening böra effektivt utnyttjas för den händelse

icke universitet et eller högskolan lyckats knyta vid sig en lektor av alldeles

speciell duglighet, vars kapacitet det gäller att utnyttja så länge som möj­

ligt. Beredningen vill vidare framhålla önskvärdheten av att de i nu gäl­

lande föreskrifter rörande lektorerna i svenska språket givna möjligheterna

att inhämta yttrande av skolöverstyrelsen och att kungöra befattningarna

lediga till ansökan, vid nytillsättning av tjänster av denna typ komma till

användning i största möjliga utsträckning.

Universitetslektorer i främmande språk. Beträffande

universitetslektoraten i moderna språk, vilka äro avsedda att innehavas av

utländska lärarkrafter, förutsätter beredningen, att de nya befattningar

som den förordat i likhet med hittillsvarande lektorat av detta slag helt

bekostas av svenska staten.

Remissyttrande n.

De av universitetsberedningen föreslagna nya biträdande lärarbefattning-

arna, de s. k. preceptoraten, tillstyrkas i stort sett i de av universi­

teten och högskolorna avgivna yttrandena. Allmänt har framhållits behovet

av relativt högt kvalificerade biträdande lärarkrafter. Kravet på docent­

kompetens har sålunda understrukits från flera håll. Beträffande lämplig­

heten av den föreslagna benämningen »preceptor» har tvekan uttalats av

medicinska fakulteten i Lund samt Stockholms högskolas lärarråd, som

föreslår benämningen »biträdande lärare, docent». En delvis avvikande

åsikt beträffande preceptorernas anställningsförhållanden har dock fram­

förts av Göteborgs högskolas lärarråd, som anfört följande:

Lärarrådet har med intresse tagit del av beredningens förslag om inrät­

tande av vissa nya biträdande lärarbefattningar, vilkas innehavare förslags­

Kungl. Maj ds proposition nr 272.

60

mer da att väckas önskemålet, att han far söka någon av de extra profes­

surer, som föreslås inrättade som påbyggnad på forskarstipendierna. Men

därmed skulle åter dessa tjänster förryckas.

Md den prövning jag ägnat förevarande spörsmål har jag kommit till

den uppfattningen, att universitetsberedningens förslag på denna punkt

giver rum för sådana invändningar, att jag icke funnit mig kunna tillstyrka

detsamma. Så vitt jag funnit, låter det sig icke, såsom beredningen tänkt

sig, lämpligen förenas, att av preceptoratens innehavare fordra betydande

vetenskapliga kvalifikationer samtidigt som befattningarna —■ åtminstone

formellt — givas en tillfällig karaktär. Då det synes uppenbart och även

torde ha framstått så för beredningen, att rörligheten å de föreslagna befatt­

ningarna i realiteten blir en chimär, anser jag det riktigare, att för sådana

fall, då en lärarbefattning av högre vetenskaplig kvalitet befinnes erfor­

derlig, för ändamålet inrätta en ordinarie tjänst. Så synes mig vara för­

hållandet beträffande relativt självständiga ämnesområden inom en av

professor företrädd disciplin samt i fråga om ämnen, där professur av en

eller annan anledning icke finnes. Preceptorerna torde enligt min mening

böra erhålla samma ställning som de nuvarande laboratorerna (prosek-

torerna). Benämningen preceptor bör lämpligen förbehållas de teologiska

och juridiska fakulteterna samt humanistiska sektionerna, medan benäm­

ningen laborator bör tillkomma medicinska fakulteterna och matematisk­

naturvetenskapliga sektionerna.

Med hänsyn till dels den väntade bristen på kompetenta sökande i många

ämnen till de av mig ovan angivna ordinarie preceptorsbefattningarna, dels

ock önskvärdheten av ett successivt inrättande av dessa befattningar anser

jag, att för närvarande endast ett mindre antal dylika tjänster bör komma

till stånd.

I propositionen 1946:273 framlades förslag om inrättandet av ett antal

biträdande lärartjänster för de matematisk-naturvetenskapliga sektionernas

vidkommande med arvoden av 8 600 kronor (med provisoriskt lönetillägg

9 260 kronor), vilket förslag av riksdagen bifölls. Vid sin anmälan av denna

fråga framhöll föredragande departementschefen att han icke för det då­

varande vore beredd att ingå på frågorna om en eventuell ändring av an­

ställningvillkoren, tillsättningsförfarandet etc.; med dryftandet av dessa

spörsmål syntes enligt departementschefen böra anstå^till dess 1945 års

universitetsberedning framlagt resultatet av sin utredning rörande dessa

förhållanden.

Beredningen har för sådana fall, då de av den föreslagna preceptorsbefatt­

ningarna icke på grund av brist på kompetenta sökande kunde tillsättas,

förordat, att tjänsterna skulle på tillfälligt förordnande upprätthållas av

yngre vetenskapsmän, som kunde väntas inom en nära framtid förvärva

erforderlig kompetens till ett preceptorat. Den tillförordnade preceptorn

skulle enligt beredningens förslag erhålla en avlöning för år av i runt tal

10 400 kronor. Några biträdande lärare i nuvarande bemärkelse skulle icke

vidare förefinnas vid universiteten, frånsett de medicinska fakulteterna.

Av den ståndpunkt jag i det föregående intagit beträffande preceptoraten

följer, att typen biträdande lärare enligt min mening alltjämt bör bibe­

hållas. Jag finner emellertid övervägande skäl tala för att åt denna kategori

av akademiska lärare tillförsäkras en sådan löneställning, att utsikt före­

finnes att till befattningarna förvärva yngre, ostipendierade docenter. Med

hänsyn härtill anser jag mig böra förorda, att arvodet till de biträ­

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

61

dande lärarna fastställes till det av beredningen för t. f. preceptorerna före­

slagna beloppet av 10 400 kronor för år. Härå torde några extra lönetillägg

icke böra utgå. När större erfarenhet vunnits beträffande de biträdande

lärarna, torde det kunna övervägas, huruvida icke arvodet för sådana, som

innehava docentkompetens, bör höjas närmast till samma belopp som utgår

till docentstipendiater.

De biträdande lärarna torde liksom hittills framför allt böra svara för den

mer elementära undervisningen och de propedeutiska kurserna och härtill

svarande examination. De böra i första hand övertaga den kursundervis­

ning, som docentstipendiater nu ofta upprätthålla, varigenom dessa i sin

tur kunna frigöras för övertagande av en del av professorernas mera kvali­

ficerade undervisning. I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla,

att beredningen enligt mitt förmenande alltför litet beaktat docentstipen­

diaternas medverkan i den akademiska undervisningen.

Mot vad beredningen anfört och föreslagit beträffande preceptorernas

och de biträdande lärarnas (= beredningens t. f. preceptorers) undervis-

ningsskyldighet har jag icke funnit anledning till erinran.

Vad jag här ovan anfört angående universitetsberedningens förslag i

fråga om preceptorerna gäller i det väsentliga även om socialvetenskapliga

forskningskommitténs förslag beträffande biträdande lärare, vilka lärar­

tjänster avse samma befattningskategori som de av universitetsberedningen

föreslagna preceptoraten.

Även docentjörbundet anser, att preceptoraten borde göras till ordinarie

befattningar, eftersom de fylla ett permanent ordinarie behov. Preceptorer­

nas ställning borde närmast jämställas med laboratorernas. Sveriges yngre

naturvetares jörening anser däremot, att preceptorerna borde förordnas för

5 år men med obligatoriskt ledigförklarande av befattningarna vid perio­

dens slut. Styrelsen för Sveriges jörenade studentkårer understryker lika­

ledes, att preceptoraten alltid borde ledigförklaras efter utgånget förord­

nande. Styrelsen har vidare framhållit, att undervisningsskickligheten som

befordringsgrund borde jämställas med de vetenskapliga meriterna. Docent­

kompetenta läroverkslärare borde enligt styrelsen kunna beredas möjlighet

att innehava preceptorat med bibehållande av sina lärarbefattningar

enligt samma grunder, som för närvarande gälla i fråga om universitets-

lektoraten i svenska språket. Tjänstgöring som preceptor borde dessutom

ha samma meritvärde vid sökande av läroverkslärarbefattningar som lek­

torst jänstgöring vid läroverken.

Statskontoret anför:

Statskontoret vill framhålla det betänkliga i den utvidgning av systemet

med biträdande lärare, som beredningens förslag i fråga om preceptorer

innebär. De skäl mot att göra preceptoraten till tjänster på livstid som

beredningen anfört har ämbetsverket funnit bärande. Förslaget, att de

skola tillsättas på förordnande för tre år bör emellertid av samma skäl

kompletteras med en bestämmelse, varigenom antalet sådana förordnande­

perioder för en och samma person maximeras. Statskontoret vill ifrågasätta,

huruvida icke innehav av preceptorat bör i fråga om tidsbegränsning helt

likställas med innehav av docentstipendium.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

62

Det förefaller statskontoret knappast motiverat att inrätta preceptorat,

särskilt avsedda för undervisning, därest icke större undervisningsskyldig-

het än vad som motsvarar 4 föreläsningar i veckan ålägges deras innehavare.

Ehuru preceptoraten föreslagits såsom arvodesbefattningar, föreslås att

de skola förenas med rätt till tjänste- och familjepension. Såsom chefen för

ecklesiastikdepartementet anfört i propositionen 1946: 273, sid. 159, böra

dock icke utan tvingande skäl tillskapas nya, med pensionsrätt förenade

anställningsformer, varför preceptorerna böra inordnas på löneplan. Vilken

av de av 1945 års lönekommitté föreslagna anställningsformer, som därvid

bör ifrågakomma, torde böra bedömas i samband med den blivande regle­

ringen av docent- och forskarstipendiaternas avlönings- och pensionsför-

hållanden.

Allmänna lönenämnden har icke haft något att erinra mot vad bered­

ningen föreslagit beträffande löneställningen för preceptor och tillförordnad

preceptor.

Beträffande de av beredningen föreslagna s. k. pedagogiska lek­

toraten ifrågasätter statskontoret, huruvida icke befattningshavarnas

undervisningsskyldighet torde böra omprövas. Humanistiska sektionen i

Lund anser sig böra avvisa tanken, att universiteten skulle meddela någon

sådan lärarutbildning, som hittills skett under provåret. Sektionen fram­

håller vidare betydelsen av att de biträdande lärarna även i språkliga

ämnen beredas tillfälle till självständig vetenskaplig verksamhet. Göteborgs

högskolas lärarråd anser i motsats mot beredningen, att de pedagogiska

lektoraten icke borde vara heltidstjänster och icke innehavas någon längre

följd av år. Den »pedagogiske» lektorn borde dessutom under sin tjänst­

göring behålla kontakten med det praktiska skolarbetet. Önskvärt vore

därför, att lämpliga läroverkslärare med docentkompetens anställdes som

»pedagogiska» universitetslektorer med bibehållen högst halv tjänstgöring

vid läroverk och med bibehållna löneförmåner som läroverkslärare, jämte

visst tillägg. Enligt lärarrådet skulle därigenom sambandet mellan högskolor

och läroverk stärkas. Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer anser, att

inrättandet av de pedagogiska lektoraten torde kunna betraktas som ett

led i reformeringen av läroverkslärarutbildningen. Styrelsen tillstyrker in­

rättandet av de föreslagna befattningarna samt föreslår även ett universi-

tetslektorat i ämnet litteraturhistoria. Frågan om inrättande av ytterligare

pedagogiska lektorat borde däremot upptagas till prövning i samband med

pågående utredningar om lärarutbildningen.

Skolöverstyrelsen, som yttrat sig angående de av beredningen föreslagna

pedagogiska lektoraten i engelska, franska och tyska språken samt i klas­

siska språk, har bland annat anfört följande.

I romanska språk, engelska språket och tyska språket föreslår bered­

ningen omedelbart inrättande av s. k. pedagogiska lektorat vid de båda

statsuniversiteten och förordar därjämte inrättande av lektorat i engelska

språket vid högskolorna i Stockholm och Göteborg. Överstyrelsen finner

Kungl. Maj:ts -proposition nr 272.

63

beredningens strävan att på detta sätt tillgodose lärarutbildningssynpunk-

terna mycket tacknämlig. Tills vidare föreligger emellertid icke någon ut­

redning om de ifrågasatta lektorernas arbetsuppgifter och tjänstgöringsför­

hållanden. Överstyrelsen håller för sannolikt, att det kommer att visa sig

behov av heltidstjänster, men utan en fullständig utredning om lektorernas

arbetsuppgifter framstår det icke fullt klart, om icke även en halvtids­

tjänst kunde i vissa fall anses tillfredsställande. Överstyrelsen är vidare

tveksam, huruvida samtliga föreslagna sex lektorat omedelbart böra in­

rättas. Överstyrelsen föreslår fördenskull, att tills vidare under en försöks-

tid fyra lektorsbefattningar, därav minst två heltidsbefattningar, inrättas,

nämligen två i engelska, en i franska och en i tyska, och att medel för detta

ändamål sålunda beviljas för budgetåret 1947/48. På grundval av vunna

erfarenheter och gjorda utredningar bör sedan frågan om ett mer definitivt

inrättande av pedagogiska lärarbefattningar upptagas till avgörande, så

snart omständigheterna det medgiva.

I fråga om universitetslektoraten i främmande mo­

derna språk ha såväl lektorernas förening som Sveriges yngre akade­

mikers centralorganisation hänvisat till ett utlåtande i ämnet av lektor

Axel Wijk, som bland annat framhållit betydelsen av praktiska språk­

övningar och som föreslagit, att ett antal assisterande konversationslärare

utan akademisk grad borde anställas vid sidan av de ordinarie lektorerna.

Om lektorernas undervisning finge utgöras endast av vanliga språklektio­

ner, borde det icke vålla några betänkligheter att utsträcka deras tjänst­

göringsskyldighet till cirka 15 timmar per vecka jämte skyldighet att rätta

förslagsvis intill 50 skrivningar per vecka eller alternativt 20 timmar under­

visning plus 25 skrivningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Professurerna ha alltid varit och bilda alltjämt grundvalen för universi­

tetens och högskolornas verksamhet i den högre undervisningens och forsk­

ningens tjänst. Det synes angeläget att i dagens situation, då statsmakterna

äro i färd med att systematiskt rusta upp vårt lands akademiska organi­

sation icke minst i personellt avseende, understryka, att någon ändring av

denna fundamentala princip icke nu kan eller bör ifrågasättas. I skilda sam­

manhang ha också de sakkunnigkommittéer, som sysslat med de aktuella

universitetsreformerna, betonat vikten av att professurer finnas i tillräck­

ligt antal såsom företrädare för forskningens och den akademiska undervis­

ningens viktigare ämnen och ämnesgrenar. Jag delar för egen del denna

uppfattning och har vid ställningstagandet till de aktuella universitets-

frågorna sökt följa denna princip. Det är å andra sidan klart, att de

senaste decenniernas snabba utveckling i riktning mot en allt starkare

uppsplittring av de vetenskapliga disciplinerna i specialvetenskaper och mot

ett väsentligt ökat elevantal nödvändiggör, att forsknings- och undervis-

ningstjänster av lägre grad än professurer inrättas i allt större omfattning.

Frågan om genomgripande åtgärder i detta hänseende är i själva verket i

Departe­

mentschefen.

64

nuvarande läge ett av universitetens mest brännande problem, som kräver

en omedelbar lösning.

När det gäller att finna lösningen på nyssnämnda problem måste

vissa huvudsynpunkter hållas i sikte. Till en början bör vid valet

av befattningstyper även för de lägre akademiska tjänsterna beaktas, att

med hänsyn till arbetsuppgifternas art kraven på innehavarnas kompetens

måste ställas högt. I fråga om undervisningsuppgifterna bör i detta sam­

manhang betonas, att de för olika fall kunna variera inom en relativt vid

ram från högt kvalificerade till mera elementära eller propedeutiska. En

annan huvudsynpunkt är mera socialt betonad: det måste tillses, att inne­

havarna av ifrågavarande befattningar kan beredas rimlig trygghet be­

träffande anställningsvillkor och framtidsutsikter; befattningarna böra med

andra ord såvitt möjligt vara förenade med tjänste- och familjepensionsrätt

och — därest anställningstiden begränsas — på ett så smidigt sätt som

möjligt inordnas i ett system för befordringsgång på den akademiska banan

eller inom andra yrken.

När statsmakterna i fjol hade att taga ställning till frågan om de natur­

vetenskapliga sektionernas personalorganisation med hänsyn till forskning­

ens behov, intog dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet och även

riksdagen den ståndpunkten, att de akademiska lärar- och forskarbefatt-

ningarna av lägre grad än professurer inom dessa sektioner borde utgöras

huvudsakligen av ordinarie laboratorer, biträdande lärare och assistenter.

(Jag bortser i detta sammanhang från docenter och amanuenser.) De först­

nämnda befattningarna borde förekomma i fråga om särskilda ämnesgrenar

av sådan vikt, att de rimligen borde få fast anställda företrädare utan att

likväl professurer för närvarande kunde anses motiverade. Det betonades

i detta sammanhang såsom i hög grad angeläget, att antalet fasta forskar-

befattningar ökades. Biträdande lärare borde anställas i de fall, då behov

förelåge att från en professor avlasta en del av den rent elementära under­

visningen. Assistenterna slutligen avsågos skola biträda professorerna vid

forskning och den mindre kvalificerade undervisningen på lågstadiet.

Universitetsberedningen har i sitt nu föreliggande betänkande till pröv­

ning upptagit icke blott behovet av nya lärar- och forskarbefattningar

särskilt inom de teologiska och juridiska fakulteterna samt de filosofiska

fakulteternas humanistiska sektioner utan även frågan om de biträdande

lärarnas ställning i fråga om anställningsvillkor, undervisningsskyldighet,

tillsättning m. m., till vilken fråga statsmakterna i fjol icke togo slutlig

ställning. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen fram­

gått, har universitetsberedningen tänkt sig en ombildning av de bi­

trädande lärarbefattningar, med vilka äro förenade »huvudsysslearvoden»

(8 600 kronor), till en hittills icke företrädd typ av lärartjänster, som borde

benämnas preceptorat. Preceptoraten skulle enligt beredningens förslag vara

såväl undervisningsbefattningar som forskarbefattningar. Innehavarna av

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 27%.

65

dessa befattningar skulle sålunda dels svara för den rent elementära under­

visningen, ofta av propedeutisk karaktär, dels kunna övertaga en del av

professorernas mera kvalificerade undervisning på lågstadiet, dels ock för­

rätta examination i erforderlig utsträckning. Till preceptorer borde därför

— anser beredningen — förvärvas personer, som ådagalagt både framstå­

ende vetenskaplig skicklighet och framstående undervisningsskicklighet.

Som allmän norm syntes böra uppställas god docentkompetens och såsom

lämpligaste kandidater till preceptoraten angiver beredningen tidigare

docentstipendiater. Preceptorerna borde få bättre ekonomiska villkor än

dessa.

Universitetsberedningens förslag synes ur de synpunkter man enligt min

nyss angivna uppfattning bör anlägga icke i allo tillfredsställande. Kans­

lern har i sitt yttrande på ett enligt min mening övertygande sätt påvisat

de svagheter, som vidlåda förslaget. Det synes mig sålunda vara svårt att

av preceptorerna fordra betydande vetenskapliga kvalifikationer — bered­

ningen har själv angivit tidigare docentstipendiater såsom lämpligaste kan­

didater — samtidigt som befattningarna överlag skulle givas en tillfällig

karaktär. I realiteten skulle nog också, såsom kanslern framhållit, rörlig­

heten hos de föreslagna befattningarna i praktiken icke kunna upprätthål­

las. Beredningen har tydligen själv varit medveten härom, då den avvisat

tanken på en maximering av anställningstiden med hänvisning till det orim­

liga i »att personer med upp till 13 års universitetstjänstgöring ovillkorligen

och vid en tidpunkt, som ej kunde rubbas av praktiska hänsyn, skulle

drivas över till annan verksamhet, då de normalt uppnått en ålder, vid

vilken denna övergång bleve ytterst vansklig».

Grunden till, att universitetsberedningens förslag sålunda icke ur alla

synpunkter framstår såsom tillfredsställande, synes vara att söka i den

omständigheten, att beredningen sökt få till stånd en enhetlig tjänstetyp

för arbetsuppgifter, vilka med större fördel borde kunna fördelas på två

kategorier av befattningshavare. Principiellt sett synas sålunda mera kvali­

ficerade uppgifter i undervisningens och forskningens tjänst, i den mån

professurer icke inrättas för ändamålet, böra anförtros åt innehavare av

fasta befattningar, medan för mindre kvalificerade uppgifter mera rörliga

befattningar inrättas. Kanslerns förslag i detta hänseende förefaller mig

utgöra en lämplig lösning av problemet och ansluter sig nära till det förslag,

som i fjol accepterades för de naturvetenskapliga disciplinernas vidkom­

mande. Jag anser mig således böra förorda, att befattningar i laborators

löne- och tjänsteställning inrättas även för andra än naturvetenskapliga och

medicinska discipliner. Dessa nya tjänster synas lämpligen såsom kanslern

föreslagit böra benämnas preceptorat.

Ordinarie preceptorat synas för närvarande böra inrättas endast i be­

gränsad omfattning med hänsyn till den väntade bristen på fullt kompe-

5 -— Bihang till riksdagens protokoll 19^7. 1 samt. Nr 272.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27%.

66

tenta sökande i många ämnen. Ett successivt inrättande av dessa befatt­

ningar torde även öka möjligheterna för en god rekrytering. Preceptors-

befattningar torde böra i första hand komma i fråga för att representera

ett relativt självständigt ämnesområde inom en av professor företrädd

disciplin eller ersätta professor i sådana ämnen, där professur av en eller

annan anledning icke finnes.

Av vad jag i det föregående anfört torde framgå, att jag i likhet med

kanslern anser, att den nuvarande typen av biträdande lärare alltjämt bör

bibehållas. Enligt min mening böra dock även dessa lärare — till skillnad

från assistenterna, vilka som regel torde vara licentiater — såvitt möjligt

ha docentkompetens, ehuru sådan kompetens i nuvarande rekryteringsläge

icke torde kunna föreskrivas såsom undantagslöst villkor. Med hänsyn

härtill torde man tills vidare böra räkna med två kategorier av biträdande

lärare — docentkompetenta och icke docentkompetenta. Den sistnämnda

kategorien, som närmast motsvarar de nuvarande biträdande lärarna och

de av beredningen föreslagna t. f. preceptorerna, torde böra erhålla ett

arvode av 9 660 kronor, motsvarande det arvodesbelopp, som med hänsyn

till den i årets statsverksproposition förordade arvodesregleringen borde

tillkomma de nuvarande biträdande lärarna med ett grundarvode av 8 600

kronor. Till docentkompetenta biträdande lärare torde dessutom böra utgå

ett tilläggsarvode av sådan storlek, att det totala arvodet för denna kate­

gori av befattningshavare kommer att motsvara de löneförmåner, som till­

komma en docentstipendiat.

Frågan om tjänste- och familjepension för de biträdande lärarnas vid­

kommande synes mig böra upptagas först i samband med en kommande

reglering av docent- och forskarstipendiaternas avlönings- och pensionsför-

hållanden.

Beträffande tillsättningen av arvodesavlönade biträdande lärare samt

deras tjänstgöringsskyldighet torde i stort sett nuvarande bestämmelser

alltjämt böra gälla. Liksom nu bör det emellertid ankomma på kanslern

att meddela de ytterligare föreskrifter, som i detta avseende kunna bli

erforderliga.

Frågan om inrättande av särskilda s. k. pedagogiska lektorat anser jag

icke för närvarande böra upptagas till prövning. Detta torde böra ske först

i samband med pågående utredningar angående lärarutbildningen.

Jag återkommer i det följande till frågan om inrättande av nya lektorat

i främmande språk samt nya assistent- och amanuenstjänster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

67

VI. Teologiska fakulteterna.

Under denna rubrik behandlar jag universitetsberedningens förslag med

avseende på lärarkrafterna inom de teologiska fakulteterna vid universi­

teten i Uppsala och Lund.

Universitetsberedningen har icke ingått på frågan om den praktiska ut­

bildning för blivande präster, som meddelas inom de teologiska fakulte­

terna. Med avseende på denna utbildning föreligga förslag av särskilda sak­

kunniga. Till sistnämnda förslag återkommer jag under nästfoljande

avsnitt.

De teoretiska ämnena inom de teologiska fakulteterna äro för närvaran­

de — bortsett från docenter — representerade på sätt som framgår av föl­

jande sammanställning:

Uppsala

Lund

Professurer: 2 i exegetik

1 i dogmatik med symbolik

1 i teologisk etik med reli­

gionsfilosofi

1 i religionshistoria med re­

ligionspsykologi

1 i kyrkohistoria

1 i praktisk teologi

2 i exegetisk teologi

1 i systematisk teologi med un­

dervisnings- och examina-

tionsskyldighet i dogmatik

1 i systematisk teologi med un­

dervisnings- och examinations-

skyldighet i teologisk etik

1 i teologisk encyklopedi och

teologiska prenotioner1

1 i kyrkohistoria och symbolik

1 i praktisk teologi med kyrko­

rätt

1 i missionshistoria och ost- —

asiatisk religionshistoria,

personlig för K. B. West­

man

Bitr. lärare: 1 i religionshistoria (gemen- —

sam med filosofiska fakul­

tetens humanistiska sek­

tion)

Vid Stockholms högskola finnes en till dess humanistiska avdelning knu­

ten professur i religionshistoria.

Religionshistoria, religionsfilosofi och religionspsykologi.

Religionshistoria.

Professorerna i religionshistoria vid de teologiska fakulteterna äro exami-

nationsskyldiga i ämnet religionshistoria även inom de filosofiska fakul­

teterna.

Den befattning som biträdande lärare i religionshistoria, vilken är gemen­

sam för teologiska fakulteten i Uppsala och humanistiska sektionen där­

1 Ämnesområdet är, trots den olika benämningen, detsamma som i Uppsala.

68

städes, tillkom genom beslut av 1946 års riksdag. Teologiska fakulteten i

Uppsala har hos universitetsberedningen framställt önskemål om att denna

befattning förvandlas till en professur i religionshistoria inom filosofiska

fakulteten. Till stöd härför åberopas ett av professorn i religionshistoria

med religionspsykologi G. Widengren avgivet yttrande, vari anföres:

Ämnet religionshistoria står i nära förbindelse med ett stort antal histo­

riska, filosofiska, filologiska och etnologiska ämnen, vilka behöva religions­

historia som hjälpdisciplin. Samtidigt har religionshistorien behov av dessa

discipliner som sina hjälpvetenskaper. Ur ren forskningssynpunkt borde

religionshistorien snarast ha en ännu starkare ställning i filosofiska fakul­

teten än i den teologiska, såsom varande ett gammalt humanistiskt ämne.

1933 års universitetsberedning påpekar också, att i grannländerna religions­

historien är företrädd inom de filosofiska men däremot icke inom de teolo­

giska fakulteterna. I den teologiska fakulteten måste religionshistorien sna­

rast, vetenskapligt sett, ansluta sig till de båda exegeserna och kyrkohisto­

rien. Detta vållar, att tyngdpunkten i professorns forskningar måste komma

att ligga på andra områden än som i allmänhet kan bli fallet i filosofiska

fakulteten. Enär religionshistorien är ett oerhört omfattande ämne med

anknytning särskilt till ett otal filologiska discipliner och till den allmänna

etnografien, är en dylik arbetsfördelning enbart av godo ur ämnets egen

synpunkt. Olika områden ha därigenom större utsikt att bli företrädda i

vårt land. Representanter för filologiska och arkeologiska vetenskaper ha

hittills i stor utsträckning med lysande framgång bedrivit även religions-

historisk forskning och härigenom i någon mån undanröjt olägenheterna

med att religionshistorien icke varit representerad bland de humanistiska

ämnena. De tilltagande kraven på specialisering torde emellertid snart för­

svåra eller rent av omöjliggöra sådana forskningar, och en avgjord nedgång

i antalet på detta sätt i vårt land producerade religionshistoriska arbeten

har också på senare år kunnat konstateras. Detta är i och för sig så mycket

mera beklagligt, som svensk religionshistorisk forskning genom sina stora

företrädare åtnjutit ett grundmurat anseende utomlands och torde kunna

betecknas som en av de humanistiska vetenskaper, genom vilka det svenska

namnet gjorts mest känt utom landet.

Framlidne professorn i teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner

vid Lunds universitet E. Briem har ansett det viktigare, att religions­

psykologien, vilket ämne representerades av samma professur, bereddes en

självständig ställning. Professor Briem anförde i en skrivelse till universi­

tetsberedningen bland annat:

Såsom det absolut viktigaste önskemålet beträffande mitt ämne skulle

jag med styrka vilja framhålla inrättandet av en lärarbejattning i religions­

psykologi inom teologiska fakulteten. Från flera håll har framförts önske­

mål om inrättandet av en ny professur i religionshistoria inom filosofiska

fakulteten. Enligt min uppfattning komme därmed icke mycket att vinnas

för avlastandet av arbetsbördan för professuren i religionshistoria med

religionspsykologi i teologiska fakulteten. För det första är antalet av de

studenter, som bedriva religionshistoriska studier inom filosofiska fakul­

teten, inte så stort. För forskningen själv är naturligtvis inrättandet av

varje ny professur i ett ämne till fördel, då forskningsarbetet därigenom

utvidgas. Detta gäller i synnerhet ett så oerhört omspännande ämne som

religionshistoria, som i sig innesluter utforskningen av religioner på de mest

Kungl. Maj:ts -proposition nr 272.

69

skilda språkområden, som en enda man omöjligt kan behärska. Äro inne­

havarna av de båda professurerna specialister på skilda religionsområden,

bleve detta givetvis en vinst vid handledningen av studierna på licentiat­

området. Ha de däremot specialiserat sig inom samma religionsområde,

bortfaller denna fördel, och man kan omöjligen uppställa några fordringar

på olika forskningsområden för de olika professurerna.

För närvarande finnas i vårt land tre professurer i religionshistoria, och

skulle ytterligare två professurer i de filosofiska fakulteterna i Uppsala och

Lund inrättas, skulle antalet lärostolar bliva fem, vilket måste anses vara

synnerligen väl tilltaget för ett ämne med icke större elevantal. Men alltfort

komme dock religionshistorien att bli själva huvudämnet även inom de

teologiska fakulteterna. Detta ämne är så stort, att det tar en mans hela

arbetsförmåga i anspråk. Detta gör att professorn i religionshistoria omöj­

ligen kan få tid att ägna det intresse han bör åt religionspsykologien. Detta

ämne har under de gångna decennierna trätt allt mer och mer i förgrunden,

och dess uppgift är synnerligen betydelsefull. Det är också intressant att se,

vilket intresse det väcker hos de studerande och hur gärna många vilja

fortsätta sina studier på detta område för högre examina. ITär behöves ovill­

korligen en särskild liirarkraft, som dels kan hålla regelbundna föreläsningar

i religionspsykologi, dels omhänderhava examinationen och handleda stu­

dierna på mera framskridet stadium. Detta skulle betyda en verklig av­

lastning, ytterligt välbehövlig, för innehavaren av professuren i religions­

historia och religionspsykologi, betydligt mera än vad inrättandet av en

ny professur i religionshistoria inom filosofiska fakulteten skulle innebära.

Professorn i religionshistoria vid Stockholms högskola E. Arbman har

framhållit följande.

Ämnet religionshistoria kan enligt min erfarenhet från undervisnings- och

examinationssynpunkt hjälpligt behärskas av en person. Man kan till och

med gå längre och säga: det bör på grund av den enhetlighet, som trots

den enorma rikedomen och mångfalden kännetecknar de religiösa företeel­

serna överallt och i alla skeden av mänsklig utveckling, liksom också med

hänsyn till den vikt, som i all religionsvetenskaplig forskning tillkommer

den jämförande synpunkten, som helhet företrädas av en person eller, vid

en eventuell uppdelning, ifråga om allmän orientering av var och en av

representanterna för de olika särskilda religionsområdena.

Universitet sberedningen uttalar, att den haft en vansklig uppgift, när det

gällt att taga ställning till ämnesrepresentanternas sinsemellan avvikande

uppfattning beträffande dubblering eller differentiering av professurerna

i religionshistoria med religionspsykologi. Beredningen har emellertid ansett,

att den icke vore bunden av 1946 års beslut att inrätta en biträdande lärar-

befattning, gemensam för teologiska och filosofiska fakulteterna i Uppsala.

Denna lösning vore enligt beredningens mening icke lycklig med hänsyn

till olikheten i kursfordringar vid de båda fakulteterna. Beredningen före­

slår för sin del, att ifrågavarande befattning förändras till en professur i

religionshistoria inom den filosofiska fakultetens humanistiska sektion.

Vid Lunds universitet föreslås tills vidare endast ett preceptorat i reli­

gionshistoria, gemensamt för teologiska och filosofiska fakulteterna.

Teologiska fakulteten och humanistiska sektionen i Uppsala tillstyrka

beredningens förslag. Teologiska fakulteten i Lund betecknar förslaget som

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

70

ett provisorium och ifrågasätter, om icke en professur i religionshistoria

redan nu borde inrättas även vid Lunds universitet. Humanistiska sektio­

nen i Lund, som även ansluter sig till fakultetens uppfattning, uttalar att

antalet studerande i religionshistoria snarast är större i Lund än i Uppsala.

Kanslern tillstyrker beredningens förslag.

Religionsfilosofi och religionspsykologi.

Universitetsheredningen föreslår, att en professur i religionsfilo­

sofi inrättas vid Lunds universitet, där viktiga insatser gjorts inom denna

vetenskap. Beredningen anför:

Ämnet religionspsykologi är för närvarande inrymt inom pro­

fessurens i religionshistoria med religionspsykologi ämnesområde. Då detta

icke synes vara någon lycklig anordning och kraftigt bidrager till den rå­

dande svårigheten att få lärarkrafterna i religionshistoria att räcka till för

hela ämnesområdet, ha både teologiska fakulteten i Uppsala och professorn

i religionshistoria med religionspsykologi i Lund begärt en särskild lärar-

befattning i ämnet. Teologiska fakulteten i Uppsala tänker sig denne lärare

företrädande både religionspsykologi och religionsfilosofi, medan professor

Briem icke valt denna möjlighet.

Enligt universitetsberedningens uppfattning är religionspsykologi en

vetenskapsgren, som kan väntas få en alltmera central betydelse både ur

forskningssynpunkt och för prästutbildningen. Detta gör det önskvärt att

lösgöra religionspsykologien från beroendet av religionshistorien, som måste

arbeta med huvudsakligen historiska och filologiska metoder, och giva den

en mera självständig ställning. Beredningen vill därför förorda, att ett pre-

eeptorat i religionspsykologi inrättas vid Uppsala universitet inom dess teo­

logiska fakultet. Inrättandet av denna befattning bör dock enligt bered­

ningens mening ställas på framtiden.

Religionsfilosofien sorterar för närvarande under professurerna

i teologisk etik med religionsfilosofi. Även beträffande religionsfilosofien

gäller, att denna vetenskap skulle vara betjänt av en mera framskjuten

och självständig ställning, än vad den nuvarande anordningen gör möjligt.

Professorerna i teologisk etik med religionsfilosofi i Uppsala och Lund,

S. von Engeström och A. Nygren, samt professorn i dogmatik med symbolik

i Uppsala Hj. Lindroth ha alla förordat upprättande av en särskild pro­

fessur i religionsfilosofi.

Teologiska fakulteten i Uppsala tillstyrker förslaget men framhåller till­

lika, att fakulteten gärna skulle ha sett att denna professur förlagts till

Uppsala universitet.

Teologiska fakulteten i Lund anför bland annat:

Religionsfilosofien har hittills icke erhållit den ställning inom fakulteten,

som motsvarar dess betydelse. Det är av allra största betydelse för den

teologiska forskningen, att religionens problem i hela dess vidd blir upptaget

till undersökning och icke begränsas till kristendomens aspekt på religionen.

En dylik allmän och omfattande behandling av religionsproblemet kräver,

såsom beredningen framhållit, en självständig professur i religionsfilosofi

inom teologiska fakulteten.

Kanslern tillstyrker beredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

71

Det synes erforderligt, att ämnena religionshistoria, religionspsykologi

och religionsfilosofi erhålla en förstärkt ställning vid universiteten. Bland

ämnesrepresentanterna råder oenighet om vilka vägar, som böra beträdas

vid utbyggandet av lärarkrafterna i dessa ämnen. Beredningen framhåller

också svårigheten att förutse religionspsykologiens och religionsfilosofiens

framtida utveckling. Beredningen har därför icke för närvarande velat före­

slå uppbyggandet av en större lärarorganisation med särskild hänsyn till

dessa ämnen.

För egen del anser jag varken ämnets omfattning eller antalet studerande

för närvarande nödvändiggöra en dubblering av professurerna i religions­

historia. Jag kan därför icke biträda beredningens förslag om inrättande

av en professur i detta ämne vid Uppsala universitet. I stället vill jag för­

orda, att den befintliga befattningen som biträdande lärare i religions­

historia, gemensam för teologiska och filosofiska fakulteterna, omvandlas

till ett ordinarie preceptorat i religionshistoria likaledes gemensamt för

bägge fakulteterna.

För tillgodoseende av föreliggande behov av en lärartjänst i religions­

historia vid Lunds universitet synes det mig för närvarande vara tillfyllest

med en befattning som biträdande lärare i religionshistoria, gemensam för

teologiska och filosofiska fakulteterna. Jag förordar därför inrättande av en

dylik befattning därstädes.

Vad åter angår beredningens förslag om inrättande av en professur i

religionsfilosofi vid Lunds universitet, vilket tillstyrkts av universitets-

myndigheterna, så finner jag mig böra biträda detsamma. Det synes näm­

ligen vara av stor vikt, att utforskandet av de religiösa företeelserna erhåller

det stöd, som en självständig lärostol i religionsfilosofi skulle innebära.

Benämningen på den nuvarande professuren i religionshistoria vid Lunds

universitet — »teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner» — torde

i enlighet med en av större akademiska konsistoriet gjord särskild fram­

ställning böra ändras till att avse »religionshistoria med religionspsykologi».

Beträffande professurens tillsättning torde böra gälla enahanda bestäm­

melser som för motsvarande professur i Uppsala.

Samtliga av mig här förordade åtgärder torde böra vidtagas från och med

nästa budgetår.

Kungl. Maj.ts •proposition nr 272.

Exegetik.

Från båda de teologiska fakulteterna ha framställts önskemål om utökad

undervisning i exegetik vid vartdera universitetet. Behovet härav har fram­

hållits jämväl i de sakkunnigutredningar, som framlagt förslag rörande

ändring av gällande bestämmelser rörande prästutbildningen, på sätt fram­

gå av den av mig för dessa förslag i det följande liimnade redogörelsen.

Departe­

mentschefen.

72

Departe­

mentschefen.

Universitetsberedningen finner det styrkt, att ytterligare lärarkrafter

äro erforderliga för bestridande av undervisningen, som dock icke synes

beredningen vara av den art att för dess meddelande torde böra krävas

docentkompetens.

Beredningen föreslår därför inrättandet av en förste assistentbefattning

i exegetik vid vardera av de teologiska fakulteterna.

Förslaget tillstyrkes av båda de teologiska falmlteterna och av kanslern.

I likhet med kanslern tillstyrker jag universitetsberedningens förslag om

inrättande av en befattning som förste assistent i exegetik vid vartdera

universitetet. Innehavaren av befattningen synes böra meddela undervis­

ning och leda övningar av rent filologisk art med huvudsaklig inriktning

på nya testamentets exegetik.

Kyrkohistoria med missionshistoria.

Önskemål om upprättande av nya professurer i kyrkohistoria ha fram­

förts såväl av professorerna i kyrkohistoria i Uppsala och Lund som av

teologiska fakulteten i Uppsala. Samma fakultet har även framfört önske­

mål om en professur i missionshistoria. Professorn i kyrkohistoria vid Lunds

universitet har föreslagit, att nämnda professur skulle uppdelas, varvid den

ena professuren skulle inrättas i kyrkohistoria med symbolik och den andra

skulle taga särskild hänsyn till missionshistorien.

Ämnet missionshistoria finnes för närvarande endast företrätt vid Upp­

sala universitet genom den för professorn K. B. Westman inrättade person­

liga professuren i missionshistoria och ostasiatisk religionshistoria, vilken

helt bekostas av svenska kyrkans missionsstyrelse. I Lund har undervisning

och examination i missionshistoria bestritts genom medel, som ställts till

förfogande av svenska kyrkans missionsstyrelse. På privat väg ha medel in­

samlats för en professur i missionshistoria i Uppsala till ett belopp av

285 000 kronor och i Lund till ett belopp av 320 000 kronor.

Universitetsberedningen anför:

Enligt gällande examensstadga är ämnet missionshistoria i Uppsala för­

enat med praktisk teologi, i Lund med kyrkohistoria. Till sin allmänna

vetenskapliga struktur hör missionshistorien närmast till kyrkohistorien

och kan som teologisk disciplin karakteriseras som vetenskapen om kristen­

domens expansion bland icke-kristna folk. Den har alltså till uppgift att

ge en framställning av den kristna kyrkans mission under olika tider och

av de framväxande missionskyrkornas historia med särskilt aktgivande dels

på de religionspsykologiska problem, som brytningen mellan kristendomen

och de främmande religionerna innebär, dels på dessa kyrkors sociologiska

struktur, kult och fromhetsliv.

Missionshistorien måste emellertid även ägna en ingående uppmärksam­

het åt studiet av de religioner, som missionären möter i sin verksamhet.

Härigenom träder missionshistorien i nära kontakt med religionshistorien.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Samarbetet mellan dessa båda discipliner har också visat sig vara till ömse­

sidigt gagn.

.

..................

På många håll har ämnet missionshistoria banat sig väg in i den teolo­

giska undervisningen och forskningen. Före den nationalsocialistiska regi­

men funnos sålunda professurer i detta ämne vid universiteten i Ilalle, Ber­

lin, Tiibingen, Marburg och Hamburg-Kiel. I Amerikas förenta stater är

missionsvetenskapen representerad vid de flesta större universitet och teo­

logiska högskolor. I England upprättades på 1930-talet en missionsprofessur

vid Selly Oak Colleges, Birmingham, och i den engelska kyrkans prästut­

bildning har missionshistorien nyligen fått plats som huvudlinjen i den

nyaste kyrkohistorien. Vid universitetet i Köpenhamn finns sedan någja år

tillbaka en ordinarie professur i missionshistoria, och i Norge är man på god

väg att säkerställa missionsvetenskapens vidare utveckling.

Universitetsberedningen anser det ådagalagt, att missionshistonens ställ­

ning behöver tryggas. Då emellertid missionshistorien i Sverige är en ganska

ung disciplin, bör den enligt beredningens mening tills vidare knytas till

ämnet kyrkohistoria.

Beredningen föreslår därför att professor Westmans personliga professur

vid Uppsala universitet vid dennes avgång år 1948 förändras till en ordi­

narie professur i kyrkohistoria med missionshistoria. Om donationsfonderna

inom överskådlig tid kunna bära särskilda professurer i missionshistoria

borde den nu föreslagna professuren ändras till en professur i enbart kyrko­

historia. För undervisningen i missionshistoria i Lund föreslås ett särskilt

kursanslag.

Teologiska fakulteten i Uppsala anför:

Fakulteten hade med hänsyn till kyrkohistoriens centrala ställning bland

de teologiska disciplinerna och betydelse även för vissa humanistiska stu­

dier samt till omöjligheten för en enda professor att från forsknings- och

undervisningssynpunkt helt behärska detta stora ämne, som för modern tid

— vartill också den nyare missionshistorien hör —har antagit en hart när

oöverskådlig omfattning och differentiering, begärt en ny professur i »kyrko­

historia med symbolik» och därjämte även en professur i missionshistoria,

ett nyare ämne, vars upptagande bland fakultetens ordinarie ämnen fakul­

teten på grund av dess stora och stigande betydelse i forskning och under­

visning funnit högeligen av behovet pakallat. Beredningen har i sa matto

tillgodosett dessa önskemål, att den föreslagit inrättande av en ny profes­

sur i »kyrkohistoria med missionshistoria», varjämte symboliken skall till-

godoses genom kursanslag. Beredningen har härmed visat sig uppskatta

nödvändigheten av att missionshistorien får en fast ställning vid universi­

tetet. Fakulteten vill uttala sin stora tillfredsställelse över det steg framåt

som härigenom tagits och sin varma förhoppning, att den av beredningen

förordade professuren måtte komma till stånd.

Teologiska fakulteten i Lund uttalar sin tillfredsställelse över beredning­

ens ifrågavarande förslag samt anför därvid bland annat:

Ävenledes finner fakulteten förslaget, att missionshistorien tills vidare

knytes till ämnet kyrkohistoria vara väl övervägt, då missionshistorien i

vårt land ännu är en ganska ung disciplin och i själva verket utgör eu del

av den nyaste tidens kyrkohistoria. Den starka tonvikt, som beredningen

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

73

74

i sin motivering (sid. 39 f.) med rätta lagt på behovet av ökad forskning och

undervisning just i missionshistoria, föranleder fakulteten att ifrågasätta

om icke den föreslagna professurens namn rätteligen borde vara »kyrko­

historia, särskilt missionshistoria» i stället för det nu föreslagna »kyrkohis­

toria med missionshistoria».

Styrelsen för Sveriges förenade studentkårer framhåller likaledes såsom

mest önskvärt, att professuren benämnes »professur i kyrkohistoria, sär­

skilt missionshistoria».

Kanslern tillstyrker förslaget men ifrågasätter likaledes, huruvida icke

professuren borde benämnas »professur i kyrkohistoria, särskilt missions­

historia» med hänsyn till den ställning man önskar bereda just missions-

historien.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

Departe­

mentschefen.

id vara akademiska lärosäten finnes för närvarande endast en professur,

i vilken ämnet missionshistoria ingår, nämligen den förut omförmälda per­

sonliga professuren för professorn K. B. Westman i missionshistoria och ost­

asiatisk religionshistoria vid teologiska fakulteten i Uppsala. Denne torde

komma att avgå från sin professur senast med utgången av juni månad 1948.

Av den i ärendet förebragta utredningen har jag blivit övertygad om

angelägenheten av att ämnet missionshistoria vid Westmans avgång be-

redes en fastare ställning som forsknings- och undervisningsämne vid uni­

versitetet genom inrättande av en ordinarie professur i ämnet. Med hänsyn

till det nära sambandet mellan detta ämne och ämnet kyrkohistoria torde

en dylik professur böra omfatta bada dessa ämnen. Lämpligheten härav

har öcksa allmänt vitsordats. Däremot ha delade meningar framträtt rö­

rande professurens avvägning mellan dessa båda ämnesområden. För egen

del ansluter jag mig till universitetsberedningens förslag, att professuren

bör benämnas »kyrkohistoria med missionshistoria», varvid sålunda det

bör ankomma pa professurens innehavare att meddela undervisning och

förrätta examination jämväl i sistnämnda ämne. Vid mitt här angivna ställ­

ningstagande har jag beaktat det förhållandet, att — enligt vad jag under

hand inhämtat — vissa garantier numera lära ha ställts för att genom den

av beredningen omförmälda insamlingen en professur i enbart missions­

historia i en framtid skall kunna komma till stånd.

Den av mig sålunda förordade professuren torde — såsom av det anförda

framgår — böra inrättas först från och med budgetåret 1948/49. Med hän­

syn till den tidsutdräkt, varmed tillsättningar av professorsbefattningar ofta

är förenad, har jag emellertid ansett frågan härom redan nu böra under­

ställas riksdagen.

Kyrklig folklivsforskning.

Hos beredningen har professorn vid Lunds universitet II. Pleijel före­

slagit inrättandet av en befattning som förste och en befattning som tredje

amanuens vid universitetets institution för kyrklig folklivsforskning.

75

Beredningens förslag synes avse inrättandet av en befattning som förste

amanuens vid nämnda institution, vilket förordats av kanslern.

I likhet med kanslern förordar jag inrättandet av en befattning som

förste amanuens vid omförmälda institution från och med nästa budgetar.

Viss kursverksamhet.

Beredningen har till vissa kurser vid de teologiska fakulteterna med

reservation för eventuellt erforderlig medelsanvisning även till undervisning

i paleografi å 1 000 kronor vid vardera fakulteten föreslagit ett anslag

av 7 550 kronor till fakulteten i Lund och 5 750 kronor till fakulteten i

Uppsala. Till stöd härför har beredningen anfört:

Även sedan docentstipendiernas antal ökats inom teologiska fakulteten

och även om de av beredningen föreslagna nya befattningarna inrättas,

kommer behov av kursanslag inom fakulteten att föreligga. De kurser, som

nu kunna beräknas såsom behövliga, äro:

i symbolik, 1 timme i veckan under läsåret.......................... kronor 1 500

i kyrklig konst, 15 timmar per läsår.................... ;............... »

750

i biblioteks- och arkivkunskap, 10 timmar per läsår..........

»

500

Om den undervisning i paleografi, som ges i humanistiska sektionen, icke

skulle kunna utnyttjas av de teologie studerandena, kräves för denna under­

visning ett årligt kursanslag på 1 000 kronor till vardera teologiska fakul­

teten.

. .

.

,

.

Vid Lunds universitet tillkommer en kurs i missionshistona med 1 timme

i veckan under läsåret samt examination, för vilken kurs far beräknas en

kostnad av 1 800 kronor för år. Kurser hållas även regelbundet i religions­

historia, exegetik, kyrkohistoria och dogmatik, stundom även i etik och

praktisk teologi. Dessa ombesörjas normalt av docenter, stipendierade eller

ostipendierade, och i den mån de icke kunna bestridas med docentstipen­

dier, behövas särskilda medel för deras bekostande. Då kurserna variera

mellan ämnena, är ett gemensamt anslag av 3 000 kronor, fördelat varje

år efter kanslerns medgivande, det mest ändamålsenliga.

De teologiska jakulteterna i Uppsala och Lund tillstyrka beredningens

förslag, därvid den förra fakulteten framhållit, att det redan nu visat sig,

att de teologie studerandena icke finge rum inom de av humanistiska

sektionen givna kurserna i paleografi, varför för universitetets del bland

de fasta anslagen även borde uppföras ett belopp på 1 000 kronor för an­

ordnande av en årlig kurs i paleografi och arkivkännedom inom ämnet

kyrkohistoria.

Jämväl kanslern har tillstyrkt beredningens förslag och därvid — i likhet

med fakulteten i Uppsala — förordat en medelsanvisning av 1 000 kronor

även till en kurs i paleografi vid vardera fakulteten.

Det synes mig principiellt riktigt, att den nödvändiga undervisning vid

ifrågavarande fakulteter, som bedrives utanför ramen för den undervisning

Kungl. Maj:ts proposition nr 27"2.

Departe­

mentschefen.

Departe­

mentschefen.

76

Departe­

mentschefen.

som ankommer på professorer, docenter och andra för ändamålet särskilt

anställda lärarkrafter, bestrides med statsmedel. Till en del brukar denna

kursverksamhet, såsom beredningen framhållit, utan särskild kostnad be­

stridas av docentstipendiater. Med hänsyn härtill kan jag icke tillstyrka,

att särskilda medel anvisas för uppehållande av hela den kursverksamhet,

som ansetts böra ifrågakomma, Därtill kommer, att universiteten äga till­

gång till medel för undervisningens behov även i annan ordning. Jag erinrar

sålunda om att besparade docentstipendiemedel i viss utsträckning kunna

anlitas för ifrågavarande ändamål. De kursanslag, som synas erforderliga

för de teologiska fakulteternas behov torde sålunda kunna fastställas till

lägre belopp än som ifrågasatts och jag tillstyrker för egen del en medels­

anvisning av 4 000 kronor för fakulteten i Uppsala och 5 000 kronor för

fakulteten i Lund. Kursanslagen torde böra fördelas av kanslern.

Teologiska seminariet i Uppsala.

Till bibliotekarie vid teologiska fakultetens i Uppsala seminariebibliotek

utgår för närvarande av statsmedel ett årligt arvode av 500 kronor.

I anslagsäskandena för nästa budgetår har teologiska fakulteten i Upp­

sala hemställt om inrättande av en befattning som förste amanuens vid

seminariet.

Kanslern har för sin del förordat inrättandet av en andre amanuenstjänst.

Jag biträder kanslerns förslag om inrättande från och med nästa budgetår

av en befattning som andre amanuens vid ifrågavarande seminarium. Vid

bifall härtill bortfaller alltså det för närvarande till en bibliotekarie utgå­

ende årsarvodet av 500 kronor.

Sammanfattning.

Ett bifall till vad jag här förordat innebär för de teologiska fakulteternas

del, att följande frågor böra underställas riksdagen:

1. Teologiska fakulteten i Uppsala.

Förändring från och med nästa budgetår av en befattning som biträ­

dande lärare i religionshistoria, gemensam för de teologiska och filosofiska

fakulteterna, med ett grundarvode av 8 600 kronor till en ordinarie pre-

ceptorstjänst i ämnet;

inrättande från och med nästa budgetår av en befattning som förste

assistent i exegetik;

inrättande från och med budgetaret 1948/49 av en professur i kyrko­

historia med missionshistoria;

inrättande från och med nästa budgetår av en befattning som andre

amanuens vid det teologiska seminariet, därvid ett nu utgående årligt

bibliotekariearvode å 500 kronor bortfaller; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

77

en ökad medelsanvisning från och med nästa budgetår under veder­

börande anslagspost i avlöningsstaten med 4 000 kronor för bestridande av

kostnader för viss kursverksamhet.

2. Teologiska fakulteten i Lund.

Inrättande från och med nästa budgetår av en befattning som biträdande

lärare i religionshistoria, gemensam för teologiska och filosofiska fakulte­

terna;

inrättande från och med nästa budgetår av en professur i religions­

filosofi;

omändring av professuren i teologisk encyklopedi och teologiska preno-

tioner till en professur i religionshistoria med religionspsykologi;

inrättande från och med nästa budgetår av en befattning som förste

assistent i exegetik;

inrättande från och med nästa budgetår av en befattning som förste

amanuens vid institutionen för kyrklig folklivsforskning; samt

en ökad medelsanvisning från och med nästa budgetår under vederböran­

de anslagspost i avlöningsstaten med 5 000 kronor för bestridande av kost­

nader för viss kursverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

78

Kungl. Majrts proposition nr 272.

VII. Förbättring av den praktiska utbildningen

för blivande präster.

Utbildningen av svenska kyrkans präster är förlagd till universiteten

och består av dels en teoretisk och dels en praktisk utbildning. Den teore­

tiska utbildningen, gemensam för blivande präster och kristendomslärare vid

allmänna läroverk och därmed jämförliga skolformer, synes i medeltal taga

i anspråk minst 10 å 12 terminer, d. v. s. 5 å 6 år. Den praktiska präst­

utbildningen är koncentrerad till en akademisk termin. Utbildningen, såväl

den teoretiska som den praktiska, regleras, såvitt angår den del av utbild­

ningen som sker inom teologiska fakulteten, genom bestämmelserna i Kungl.

Majrts stadga den 30 mars 1935 (nr 85) angående teologiska examina.

1938 års kyrkomöte anhöll i sin skrivelse den 25 november 1938 (nr 21),

att Kungl. Majrt måtte låta verkställa en allsidig utredning angående de

teologie studerandenas praktisk-teologiska utbildning, varvid även den teo­

retiska utbildningen borde upptagas till prövning.

Genom beslut den 7 juni 1940 uppdrog Kungl. Majrt åt biskopen i Växjö

stift Yngve Brilioth att verkställa utredning rörande ändring av gällande

bestämmelser i fråga om prästutbildningen. Med skrivelse den 14 juli 1942

överlämnade Brilioth betänkande i ämnet (stat. off. utr. 1942: 33).

Sedan nämnda betänkande varit föremål för remissbehandling, tillkalla­

des jämlikt Kungl. Majrts den 11 februari 1944 givna bemyndigande sex

sakkunniga — de s. k. prästutbildning ssakkunniga — för att inom ecklesia­

stikdepartementet verkställa fortsatt beredning och avgiva förslag angående

prästutbildningens reformering. De sakkunniga (biskopen Yngve Brilioth,

ordförande, professorn vid universitetet i Uppsala Sigfrid von Engeström,

professorn vid universitetet i Lund Anders Nygren, direktorn hos svenska

kyrkans diakonistyrelse Sam. Palm, direktorn vid Fjellstedtska skolan Yngve

Rudberg och professorn vid universitetet i Uppsala Knut B. Westman) av­

gå vo den 1 december 1944 betänkande i ämnet (stat. off. utr. 1944:67).

Sistnämnda betänkande har därefter varit föremål för remissbehandling.

Nuvarande förhållanden.

Utbildningen av präster inom svenska kyrkan sker för närvarande i föl­

jande ordning.

1. Efter studentexamen avlägges en förberedande examen inom filoso­

fiska fakultetens humanistiska sektion, teologisk-filosofisk examen, eller

också filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen eller filosofie li­

centiatexamen.

2. Därefter sker inskrivning i teologisk fakultet; där avlägges teologie

kandidatexamen.

3. Inom den teologiska fakulteten sker därefter genomgång av en prak­

tisk övningskurs, omspännande en termin och avseende de studerandes fost­

ran till prästämbete inom svenska kyrkan; den praktiska övningskursen av­

slutas med de s. k. praktiska proven.

4. Slutligen avlägges prästexamen inför vederbörande biskop och dom­

kapitel.

Teologisk-filosofisk examen avlägges i minst tre av ämnena grekiska,

hebreiska (dessa två ämnen äro obligatoriska), teoretisk filosofi och latin.

Studietiden för denna examen är beräknad till 2 terminer men synes i

medeltal utgöra omkring 3 ä 4 terminer. I ganska stor utsträckning av­

lägges i stället filosofie kandidatexamen.

Teologie kandidatexamen omfattar följande sju examensämnen:

1. religionshistoria med religionspsykologi,

2. gamla testamentets exegetik,1

3. nya testamentets exegetik,

4. kyrkohistoria,

5. dogmatik med symbolik,

6. teologisk etik med religionsfilosofi samt

7. praktisk teologi med kyrkorätt.

Studietiden för teologie kandidatexamen angives i medeltal vara cirka

7 å 8 terminer.

Den praktiska övningskursen omspänner, som redan nämnts, en termin.

Den innefattar kateketiska,1

2 liturgiska, homiletiska3 och kyrkorättsliga öv­

ningar. De liturgiska övningarna skola avse såväl tal som sång, dock skola

de kursdeltagare, som befunnits sakna anlag för sångkonst, vara befriade

från deltagande i sångövningarna. Professorn i praktisk teologi eller annan

ledamot av teologiska fakulteten, som kanslern för rikets universitet på

fakultetens förslag förordnar, handhar såsom föreståndare uppsikten över

de praktiska övningarna. Dessa ledas av de på fakultetens praktiska linje

tjänstgörande lärarna enligt av kanslern meddelade bestämmelserna. De av­

slutande praktiska proven utgöras av skriftligt homiletiskt prov, prov

ådagaläggande den studerandes kateketiska, liturgiska och homiletiska fär­

dighet samt kyrkorättsliga prov.

Statens nuvarande kostnader för undervisningen i den praktisk-teologiska

övningskursen uppgå till följande belopp (jfr statsliggaren sid. 507 och 526):

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

79

1 Exeges = utläggande, d. v. s. förklaring, tolkning.

2 Kalcketik = läran om den kyrkliga undervisningen (t. ex. konfirmationsundervisning).

8 Ilomilctik = teorien för den kristna predikan, predikokonst.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Kostnadsfri undervisning och examination i

kyrkosång ......................................................... kronor

Uppsala

2 900

Lund

2 4Ö01

Arvode till direktor (undervisningsskyldighet 6

veckotimmar jämte examination) ..................

»

4800

4 800

Arvode till assistent (undervisningsskyldighet

4 å ⁵ timmar i veckan jämte examination) . .

»

3 600

3 000

Ledare av de kyrkorättsliga övningarna (under­

visningsskyldighet 2 veckotimmar jämte exa­

mination) ...........................................................

»

1 000

1 200

Undervisning i liturgisk läsning, talteknik samt

psykologi och psykiatri......................................

»

__

1 600

Summa kronor 12 300

13 000.

I Uppsala leder direktorn de homiletiska övningarna under tillhopa

6 veckotimmar varje termin. Assistenten leder kateketiska övningar 4 vecko­

timmar. En särskild lärare svarar för de kyrkorättsliga övningarna. Vissa

kurser utöver den obligatoriska undervisningen ha vidare anordnats på en­

skild väg. I Lund svarar direktorn likaledes för den homiletiska under­

visningen under sammanlagt 6 veckotimmar. Dessutom leder han de kyrko­

rättsliga övningarna. De kateketiska övningarna äro uppdelade mellan pro­

fessorn i praktisk teologi (2 veckotimmar) och assistenten (3 veckotimmar).

Assistenten leder dessutom under två veckotimmar homiletiska och litur­

giska övningar.

Föreliggande förslag.

De föreliggande sakkunnigbetänkandena rörande ändring av gällande

bestämmelser i fråga om prästutbildningen avse såväl den teoretiska som

den praktiska utbildningen. De förslag till ändringar beträffande den teore­

tiska utbildningen, som därvid framförts, kunna — i den mån de ej till­

godoses genom inrättande av den i det föregående förordade förste assistent­

befattningen i exegetik vid vardera av de teologiska fakulteterna i Upp­

sala och Lund — genomföras utan att riksdagens samtycke inhämtas. Där­

emot erfordras riksdagens medverkan för ett genomförande av det väsent­

ligaste av sakkunnigförslagen, i vad de avse åtgärder till förbättrande av

den praktiska prästutbildningen. Med hänsyn härtill inskränker jag mig

till att i det följande lämna en redogörelse för huvuddragen av sakkunnig­

förslagen beträffande den sistnämnda frågan.

I det av biskopen Y. Brilioth avgivna betänkandet anföres beträffande

den kritik av nuvarande förhållanden, som framkommit, och beträffande

resta reformkrav bland annat följande.

En mycket allvarlig anmärkning, som från flera håll med stort eftertryck

riktats mot den svenska prästutbildningen, är frånvaron av vidare social

orientering. Prästen saknar, menar man, då han börjar sin verksamhet, ofta

den exakta kunskap om samhällets struktur, som är behövlig för hans gär­

ning. Detta påstående torde icke kunna avvisas. Inom de praktiska övning­

1 Dessutom 500 kronor från docentstipendiefonden.

81

arnas ram meddelas väl en viss författningskunskap genom den undervis­

ning i kyrkorätt, som där förekommer. Men denna är dock begränsad till

sådant, som behöves för att kunna sköta en pastorsexpedition. Kanske där­

jämte det väsentliga av folkskolestadgan och barnavårdslags tiftningen kan

medhinnas — dock knappast utan att extra undervisning anordnas. Där­

emot saknas helt möjlighet att införa den blivande prästen i den borgerliga

kommunens funktioner i övrigt. Ej heller får han genom den akademiska

undervisningen någon kännedom om det nutida samhällets ekonomiska och

sociala struktur. I regel vinner väl prästen med åren den sociala orientering,

som han från början saknat, men han — och församlingarna — få betala

dryga lärpenningar. Effektiviteten i hans prästerliga gärning måste bli

lidande härpå. Det är icke rimligt, att prästutbildningen ignorerar den

ofantliga omvälvning, som under de sista mansåldrarna gått fram över värl­

den och över det svenska folket.

Om sålunda behovet av en vidare social orientering för den blivande präs­

ten står fast, är det dock icke alldeles lätt att säga, vad en sådan orientering

närmast bör omfatta, och huru den bör meddelas. En verkligt grundlig

social skolning, sådan som nu meddelas exempelvis av socialpolitiska insti­

tutet, skulle kräva en så avsevärd förlängning av studietiden, att den redan

av detta skäl icke kan ifrågasättas. Det återstår då knappast annat än att

tänka på en kurs av rimlig omfattning, som skulle ge en nödtorftig känne­

dom om de viktigaste hithörande problemen. »Rimlig omfattning» måste

innebära en begränsning till ett tjugotal timmar. Detta medför nödvändig­

heten av en ganska stark gallring bland de materier, som här kunna kräva

uppmärksamhet. De områden, som i varje fall synas böra, om än i korthet,

beröras, äro: allmän kommunalkunskap; social hjälpverksamhet samt fat-

tigvårdslagstiftning; det nutida samhällets ekonomiska och sociala struktur,

med särskild hänsyn till facklig organisation, kooperation och föreningsverk­

samhet; samhällets åtgärder för ungdomsvård samt undervisningsväsendets

organisation. Då det även med stark beskärning icke kan bli möjligt att

inom den tid, som kan stå till förfogande, meddela en ingående framställ­

ning av dessa ämnen, borde undervisningen särskilt inriktas på att stimu­

lera intresset och möjliggöra fortsatta självstudier. För detta ändamål vore

det önskvärt, att de föreläsningar och demonstrationer, som kunna komma

i fråga, så långt som möjligt anförtroddes icke i första hand åt akademiska

lärare, utan åt personer med praktisk erfarenhet på de olika områden, som

skola behandlas. Där så lämpligen kan ske, borde även några exkursioner

anordnas inom kursens ram. Erfarenheten visar, att det är av särskild vikt,

att prästkandidaterna redan under sina studier vinna kontakt med det prak­

tiska livets förhållanden, och att den undervisning, som förmedlar sådan

kontakt, omfattas med stort intresse och är ägnad att på ett välgörande

sätt motverka den isolering från det levande livet, som hör till den rent

akademiska utbildningens avigsidor.

Den kurs i socialkunskap, som sålunda skisserats, kan svårligen direkt

inordnas i det teoretiskt teologiska studiet. Det återstår därför endast att

låta den ingå som en del i den praktiska kursen eller bli en förutsättning

för dennas genomgående. Den måste givetvis medföra vissa kostnader, an­

tingen för det allmänna eller för studenterna själva. Man torde kunna räkna

med att ett belopp av 1 000 kronor kunde vara tillräckligt. Önskvärt vore

givetvis, att kursen kunde bli avgiftsfri. Det borde bli fakulteternas sak att

på förslag av professorn i praktisk teologi fastställa planen för denna kurs.

6 — Bihang till riksdagens protokoll lOJfi. 1 sand. Nr

272

.

Kungl. Maj:ts proposition nr ‘272.

82

Ett annat område, där man ganska allmänt krävt en grundligare utbild­

ning, är det psykologiska, framför allt med avseende på själavårdens psyko­

logiska förutsättningar. Detta krav har fått ökad tyngd genom de senaste

årtiondenas livliga forskningsverksamhet på det psykologiska området. Den

rent psykiatriskt betonade skolning, som man stundom velat underkasta de

blivande prästerna, kan icke inpressas inom en rimlig utbildningstid utan

våldsamma inskränkningar på den rent teologiska fackutbildningens om­

råde. Det kan icke heller vara önskvärt att ge prästerna anledning att in­

gripa på ett område, som måste vara läkaren förbehållet. Det är däremot

förvisso värdefullt, om prästen äger tillräcklig sakkunskap för att klart se

gränsen mellan den prästerliga själavårdens och den medicinska behandling­

ens områden. Att ett verkligt behov här föreligger, framgår av en skrivelse,

som Sällskapet för psykologi och psykoterapi avlåtit till chefen för ecklesia­

stikdepartementet. Här påyrkas, »att vid omdaningen av den praktisk-teolo-

giska utbildningen måtte införas obligatorisk undervisning i psykologi som

grundval för ett bättre tillgodoseende av allmänhetens krav på allsidig och

tidsenlig själavård och som väg till ett befruktande och för folkhälsan betydel­

sefullt samarbete mellan präst och läkare». Det skulle väl kunna diskuteras,

vad som i detta sammanhang avses med »allsidig och tidsenlig själavård».

Prästen är kallad att vara själsläkare i en annan mening än psykiatrikern.

Men att det är önskvärt, att prästens själavård kan bidra till den psykiska

folkhälsans förbättring, skall också från teologiskt håll oreserverat erkännas.

Det är emellertid ingalunda lätt att här finna en tillfredsställande lösning.

Det är emellertid ofrånkomligt, att varken den egentliga själa vårdsläran

eller dess psykologiska förutsättningar äro på ett tillfredsställande sätt till­

godosedda inom den nuvarande utbildningens ram. Det gäller här två olika

uppgifter, inbördes sammanhängande, men dock så olikartade, att de icke

lämpligen kunna anförtros åt samme lärare. Den egentliga undervisningen

i själavård hör utan tvivel hemma i den rent praktisk-teologiska utbild­

ningen och borde där tillgodoses bättre än hittills. Men det är knappast

möjligt att i direkt sammanhang härmed de rent psykologiska, frågorna

kunna i tillfredsställande grad uppmärksammas. Det är sålunda svårt att

här komma ifrån ett mellanled, bestående i en kurs i psykologi, meddelad av

fackman. Även om det icke närmast är en undervisning i psykiatri, som

avses, bör dock här särskild uppmärksamhet ägnas just gränsområdet mel­

lan det friska och det sjuka själslivet. Den blivande prästen behöver framför

allt ha möjlighet att igenkänna de begynnande sjukliga förändringarna på

själslivets område. Han bör känna botemedlen för de lindrigare fallen, men

han bör framför allt förstå, i vilka fall läkare bör anlitas. Den kunskap,

som härför är av nöden, skall förvisso bli honom till stort gagn också i hans

egentliga själavård, liksom det bör stimulera hans intresse för det mänsk­

liga själslivets funktioner och problem överhuvudtaget. Den undervisning,

som härför är av nöden, bör snarast meddelas av en läkare med specialut­

bildning på psykiatriens område. Någon svårighet att finna en sådan bland

lärarna vid de medicinska fakulteterna torde icke föreligga. Då det icke kan

bli fråga om annat än bibringande av den nödvändigaste orienteringen, kan

tiden för en sådan kurs icke bli alltför rikligt tillmätt; mer än exempelvis

tolv föreläsningstimmar — med någon utökning för det fall att demonstra­

tioner ingå — torde knappast kunna anslås härtill. Kostnaden torde då

kunna beräknas till omkring 600 kronor.

Medan de nu behandlade områdena, det sociologiska och det psykolo­

Kungl. Maj:ts proposition nr '272.

83

giska, ha en fristående ställning till den egentliga praktiska utbildningen, och

den undervisning, som inom dessa områden är behövlig, kan tänkas med­

delad antingen i samband med den praktiska kursen eller före densamma,

berör den kritik, som riktats mot den praktiska utbildningen i övrigt, mer

interna områden. Detta gäller visserligen endast i viss utsträckning den

musikaliska utbildningen, undervisningen i kyrkosång, och den härmed sam­

manhängande utbildningen i talteknik och liturgisk diktion, helt däremot

undervisningen och övningarna i homiletik, kateketik och tillämpad kyrko­

rätt samt själavård. På intet av dessa områden kan den nuvarande utbild­

ningen anses motsvara berättigade anspråk. Minst har kanske den homile-

tiska utbildningen drabbats av kritiken. Dock saknar man här den tillämp­

ning av exegetikens resultat på predikan, som skulle kunna ges genom ett

exegetiskt-homiletiskt seminarium. Det behövs en brygga mellan det exe-

getiska studiet och den homiletiska utbildningen.

Man saknar också tillräcklig övning i det egentliga talets, icke minst det

fria föredragets konst. Den kateketiska utbildningen är för närvarande allt­

för svagt tillgodosedd. Framför allt äro övningstillfällena fullkomligt otill­

räckliga. Om man bortser från de mycket sporadiska tillfällen till övning,

som beretts i samband med den nu alltför inskränkta auskulteringen i folk­

skolor, har man endast haft tillgång till en liten grupp av elever, som sär­

skilt vidtalats och erhållit någon liten gottgörelse. Såväl i Uppsala som i

Lund har man sålunda haft grupper på cirka fem elever från folkskolorna.

Varje student har under övningsterminen fått hålla två ä tre, stundom

(i Uppsala) endast en övningslektion med denna lilla grupp före den av­

slutande provlektionen. Det är uppenbart, att någon egentlig övningsunder­

visning sålunda knappast kan sägas ha förekommit, och den, som ägt rum,

har haft en ganska artificiell prägel. Fn jämförelse med den utbildning,

som lämnas blivande lärare, ger vid handen, att en förbättring på denna

punkt är ofrånkomligen nödvändig, om de utgående prästerna skola bli

något så när förberedda för sin viktiga uppgift som lärare i konfirmations-

skolan. Den kateketiska utbildningens svaghet är måhända den allra påtag­

ligaste bristen i den nuvarande ordningen.

Om undervisningen i själavård har förut talats. De speciella problem, som

här framträda för den teologiska likaväl som för den psykologiska under­

visningen, kunna icke i detta sammanhang beröras. Här gäller det endast

att fastställa, att en brist föreligger. Den musikaliska och taltekniska utbild­

ningen har också alltför kort tid till sitt förfogande. Särskilt menligt inver­

kar det här, att undervisningen måste sammanpressas inom den korta perio­

den av en universitetstermin; den övning, som här behöves, vinner givetvis

i effektivitet, om den kan fortgå under en längre tid.

Utom de nu påtalade bristerna i de ämnen, som dock ingå i den nuvarande

utbildningen, finnas områden, som icke äro omnämnda i gällande föreskrif­

ter, men där ledarna av de praktiska kurserna dock försökt tillgodose på­

tagliga behov. Det gäller för det nutida kyrkolivet så viktiga områden som

barn- och ungdomsvård, ej minst söndagsskolan. Det gäller sådana för hela

kyrkan gemensamma områden som diakoni och mission. I den mån som det

varit möjligt att i dessa ämnen anordna föredrag av präster och andra,

som ha personlig erfarenhet inom de behandlade områdena, har detta visat

sig vara synnerligen nyttigt.

Den sakkunnige föreslår, alt den praktiska utbildningen för blivande präs­

ter omliigges på så sätt, alt den delvis påbörjas före avläggandet av teologie

Kungl. May.ts proposition nr 272.

84

kandidatexamen och alltså till en del fortgår parallellt med den teoretiska

undervisningen, varefter återstoden av den praktiska utbildningen skulle

koncentreras till en termin efter avslutandet av de teoretiska studierna.

De moment i den praktiska utbildningen, som skulle kunna helt eller del­

vis förläggas före den avslutande praktiska terminen anser den sakkunnige

vara följande.

1. En kurs i samhällslära (socialkunskap),

2. en kurs i psykologi (och psykiatri),

3. auskultering, eventuellt övningsundervisning i skolor,

4. ett exegetiskt-homiletiskt seminarium,

5. undervisning i talteknik och liturgisk sång.

Dessutom skulle enligt förslaget till tiden före den avslutande praktiska

terminen förläggas en obligatorisk praktisk tjänstgöring.

Beträffande kurserna i samhällslära och psykologi hänvisas till det före­

gående. I fråga om de under 3.—5. omnämnda utbildningsmomenten har

den sakkunnige anfört i huvudsak följande.

Ordnandet av auskultering och övningsundervisning ställer sig icke lätt.

I viss utsträckning ingår auskultering i den nuvarande ordningen. I Upp­

sala är det regel, att skilda folkskollärare ur olika folkskolor mottaga 1—5

praktare, vilka i regel avlyssna fem lektioner och därefter själva hålla fem

lektioner. Intet samarbete med seminariets övningsskolor förekommer. I

Lund har tidigare förekommit en auskulteringskurs om 24 timmar vid se­

minariets övningsskola, men denna kurs har sedermera dels väsentligen in­

skränkts, dels överflyttats från seminariet till stadens folkskolor.

Den avsedda auskulteringskursen skulle tjäna flera ändamål. Den skulle

ge prästkandidaterna en uppfattning av folkskolans kristendomsundervis-

ning i de olika klasserna. Detta är av största värde för den blivande kon­

firmandläraren, som bör veta vilka kunskaper han rimligen kan förutsätta

hos den ungdom, som genomgått folkskolan. Men det är även av värde, att

den blivande prästen får en viss förtrogenhet med folkskolans arbete och

organisation överhuvud. En sådan förtrogenhet är en stor tillgång för den

blivande församlingsprästen, vare sig han kommer att fungera som ordfö­

rande i skolråd (skolstyrelse) eller ej. Från dessa synpunkter är det icke

önskvärt, att auskulteringen begränsas till kristendomsundervisningen. Det

skulle också vara betydelsefullt, om i samband med auskulteringskursen en

orientering kunde givas om folkskolans arbetsvillkor, särskilt med avseende

på hithörande författningar. Framför allt skulle kursen dock avse att ge

deltagarna en viss pedagogisk erfarenhet och att öppna deras ögon för un­

dervisningens konst. Här kräves det dels åhörande av lektioner av skickliga

lärare — varvid just urvalet av lärare är av stor betydelse — dels icke allt­

för knappt tillmätta övningstillfällen. Den kännbaraste bristen i nuvarande

utbildning är just frånvaron av sådana tillfällen, då prästkandidaten på egen

hand kunde få pröva sina krafter på en vanlig skolklass, så vitt möjligt på

elever i det åldersstadium, som han kommer att få att göra med vid kon­

firmationsundervisningen. Först sedan han blivit prästvigd får han nu möj­

lighet att vinna den »katedervana», som är en av de viktigaste förutsätt­

ningarna för en effektiv undervisning. Så långt som möjligt borde övnings­

undervisningen förläggas till folkskolans högsta klasser, helst till sjunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 372.

85

klassen, där eleverna stå på i huvudsak samma åldersstadium som i kyr­

kans undervisning.

Det lägsta timantal, som kan ifrågakomma för auskultering och övnings­

undervisning tillsammans, är 40 timmar, varav i regel omkring 10 timmar

borde anslås till övningsundervisning. Härtill borde komma några föreläs­

ningar om folkskolans organisation och undervisningens allmänna metodik.

Fem timmar måste anses som ett absolut minimum för denna undervis­

ning. Den skulle kunna tänkas meddelad antingen av akademisk lärare (pro­

fessor eller docent) i pedagogik eller av lärare vid folkskoleseminarium.

För auskultering och övningsundervisning borde i första hand folkskole-

seminarierna i Uppsala och Lund anlitas och i andra hand såsom komplette­

ring andra skolor.

De kostnader, som en sålunda anordnad kurs skulle komma att medföra,

behövde icke bli stora. Vissa arvoden måste väl förekomma, särskilt för de

av seminariets lärare, som skulle komma att tagas i anspråk, eventuellt

också för lärare i andra skolor. Ett årligt anslag om 600 kronor, alltså för

två terminskurser, torde i regel vara tillräckligt.

Behovet av ett exegetiskt-homiletiskt seminarium som ett led i präst­

utbildningen har redan tidigare framhållits. Det är en mycket påtaglig erfa­

renhet, att det exegetiska studiet icke för närvarande blir så fruktbärande

för det homiletiska arbetet, som det borde. Detta beror på den isolering, som

exegetiken och bibelstudiet kommit att intaga som studiefack bland andra.

Viktigt för den direkt homiletiska utbildningen vore, att de studerande,

innan det rena predikoskrivandet och övningspredikandet tar sin början,

kunde få en vetenskapligt underbyggd och systematiskt bedriven övning

i textanalys. Denna borde lämpligen meddelas i form av seminarieundervis-

ning. Det skulle härvid möjligen kunna anmärkas, att det av professorn

i regel ledda seminariet i praktisk teologi skulle kunna tjäna denna uppgift.

Det är icke uteslutet, att detta stundom kunde ske. Också den homiletiska

textbehandlingen från mer teoretisk synpunkt bör kunna falla inom ramen

för hans för kandidatstadiet avsedda undervisning. Men detta seminarium

måste dock ha en vidare uppgift. Möjlighet måste beredas att här upptaga

ämnen från samtliga områden av den praktiska teologiens vida fält. Detta

är nödvändigt för att uppehålla undervisningens vetenskapliga standard

och för att väcka intresse för självständigt arbete. Erfarenheten visar, att

återväxten av vetenskapsidkare inom ett ämne till väsentlig del beror på

seminariernas insats. Ej heller skulle ett vanligt universitetsseminarium, som

knappast kan förutsättas omfatta mera än en dubbeltimme varannan vecka,

svara emot behovet av exegetiskt-homiletisk textbehandling. För att bli

effektiv borde en sådan övningsundervisning fortgå med åtminstone en dub­

beltimme varje vecka under en termin. Den kan därför icke heller i regel

bestridas av professorn i praktisk teologi. Den kan tänkas komma att till­

fälligt åvila en docent, icke nödvändigtvis i praktisk teologi, den kan också

tillfälligt komma att ledas av en professor i annat teologiskt ämne, som kan

ha intresse och förutsättningar för denna säregna undervisning. Men för att

kunna regelbundet upprätthållas och konsekvent drivas, måste man kunna

räkna på en lärare, som hade denna undervisning som en av sina huvud­

uppgifter. Båda de krav på ökad bibelundervisning, som här framställts

i fråga om föreläsningar och seminarieövningar, peka mot inrättandet av

en ny lärartjänst, ett lektorat i exegetik. Vad det senast omniimnda exe-

gctiskt homiletiska seminariet angår, borde detta kunna få en central be

86

tydelse som den viktigaste bryggan från de teoretiska studierna, till den prak­

tiska förberedelsen för kallet. Ett av seminariets främsta syften skulle vara

att motverka den mekaniska predikofabrikation, som är det förnämsta hind­

ret för en verklig predikans renässans inom vår kyrka, och som den nuva­

rande utbildningen kanske snarare främjar än förebygger.

Om den avslutande praktiska kursen skulle komma att fortfarande om­

fatta endast en termin, borde givetvis detta seminarium föregå denna kurs.

Det borde i varje fall komma efter tentamen i de exegetiska ämnena, men

det kunde lämpligen genomgås under tiden för studiet av de systematiska

ämnena. Inom de nu angivna gränserna borde tiden för dess genomgång

kunna fritt väljas. Under tider av normal tillströmning till den teologiska

banan torde det bli nödvändigt att hålla ett sådant seminarium varje ter­

min, då det skulle passeras av samtliga blivande präster, och själva semi­

narieformen är oförenlig med ett alltför högt deltagarantal.

Den sakkunnige föreslår på anförda skäl inrättande av en lektorstjänst i

exegetik med ett arvode av 9 000 kronor.

Beträffande den föreslagna undervisningen i talteknik och liturgisk sång före­

slår den sakkunnige, att läraren i kyrkosång ålägges meddela frivillig undervis­

ning i kyrkosång för teologie studerande under tiden för deras kandidatstudier,

samt ifrågasätter anordnande i början av de teologiska studierna av en kurs i

skriftlig och muntlig framställning. Den sakkunnige beräknar icke särskilda

medel för sistnämnda kurs utan synes förutsätta, att densamma skall kunna

anordnas utan särskild kostnad, exempelvis genom lektorn i svenska. Genom­

gång av denna kurs förutsättes bli obligatorisk för avläggande av tentamen

för teologie kandidatexamen.

Prästutbildningssakkunniga framhålla i sitt år 1944 avgivna betänkande,

att den skildring, som i den av biskopen Brilioth verkställda utredningen (av

de sakkunniga benämnd »Betänkandet 1942») givits av den nuvarande prak­

tiska utbildningens brister, helt syntes motsvara verkligheten. De inkomna

remissyttrandena hade understrukit, hur föga den nuvarande utbildningen på

denna punkt motsvarade de krav, man med skäl kunde ställa på densamma.

Prästutbildningssakkunniga föreslå, att den praktiska prästutbildningen ut-

sträckes från en till två terminer, vilka dock icke med nödvändighet skulle

behöva förläggas omedelbart efter varandra. För tillträde till den andra

terminens övningar skulle emellertid fordras avlagd teologie kandidatexa­

men ävensom viss tids praktisk tjänstgöring. Till nämnda båda terminer

skulle hela den praktiska utbildningen koncentreras, dock att en talteknisk

kurs på 10 timmar skulle obligatoriskt genomgås redan i begynnelsen av

de teologiska studierna, varjämte frivillig undervisning i kyrkosång skulle

äga rum under tiden före de praktiska terminerna. Beträffande utbildning­

ens innehåll innebär de sakkunnigas förslag i sammandrag följande.

Första terminen:

1. Kurs i praktisk bibelkunskap (seminarium) med 4 veckotimmar eller till­

sammans omkring 48 timmar;

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

87

2. Pedagogisk auskidterings- och övningskurs med 40 timmar, av vilka

högst 5 timmar anslås till föreläsningar och minst 8 timmar för varje deltagare

till övningsundervisning samt de övriga timmarna användas till auskultering

vid därtill anvisad läroanstalt eller konfirmandavdelning;

3. Undervisning i kyrkomusik och liturgisk sång med 4 veckotimmar eller

tillsammans omkring 48 timmar. Härtill böra föreläsningar i lämplig omfatt­

ning anknyta;

4. Kurs i samhällslära med 25 timmar;

5. Kurs i psykologi och psykiatri med 20 timmar;

6. Orienterande föreläsningar beträffande den kyrkliga verksamhetens olika

grenar. Föreläsningarna hållas av genom fakulteten tillkallade sakkunniga på

skilda områden.

Andra terminen:

1. Homiletiska övningar 6 veckotimmar, tillsammans omkring 72 timmar;

2. Kateketiska övningar 5 veckotimmar, tillsammans omkring 60 timmar;

3. Undervisning i själavård 1 veckotimme, tillsammans omkring 12 timmar;

4. Liturgiska övningar 6 veckotimmar, tillsammans omkring 72 timmar;

5. Kurs i kyrkorätt 2 veckotimmar, tillsammans omkring 24 timmar.

De sakkunniga ha förutsatt, att varje akademisk termin skulle anordnas

undervisning, avseende den praktiska utbildningens såväl första som andra

termin.

Till stöd för sitt förslag ha de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Kurs i praktisk bibelkunskap. Betänkandet 1942 konstaterar, att man i den

homiletiska utbildningen saknar »den tillämpning av exegetikens resultat på

predikan, som skulle kunna ges genom ett exegetiskt-homiletiskt seminarium».

Betänkandet skisserar, hur en dylik kurs i praktisk bibelkunskap tänkes vara

organiserad och arbeta. Den bör »få en central betydelse som den viktigaste

bryggan från de teoretiska studierna till den praktiska förberedelsen för kal­

let». Som ledare föreslås den nya lärarkraft, lektorn i exegetik, vilken även

skulle omhänderha den utökade elementära undervisningen i Nya testamentets

exegetik.

Enligt de inkomna yttrandena har ovanstående förslag väckt livligt intresse.

Teologiska fakulteten i Uppsala betecknar kursen i praktisk bibelkunskap »så­

som särdeles viktig för de blivande prästernas gärning». Fakulteten betonar,

»att det är ett stort behov av en biträdande lärarkraft i exegetik». Teologiska

fakulteten i Lund understryker behovet av praktisk bibelkunskap och önskar

en utförlig kurs häri under de två terminer, som den anser, att den praktiska

utbildningen bör omfatta. Att inrätta en särskild tjänst synes däremot fakulte­

ten varken nödvändigt eller önskvärt. Undervisningen bör efter fakultetens

förslag av kanslern uppdragas »åt en person, som genom på en gång grundlig

teologisk insikt och erfarenhet av det kyrkliga livets behov är skickad att med­

dela denna säregna form av undervisning».

De sakkunniga konstatera, att en mer effektiv undervisning i praktisk bibel­

kunskap är ett allmänt och djupt känt önskemål. Lämpligen synes en kurs i

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

88

praktisk bibelkunskap böra inläggas i den praktiska utbildningen och där om­

fatta en termin med 4 veckotimmar eller sammanlagt omkring 48 timmar.

Ledningen av kursen bör anförtros åt en assistent i exegetik.

De sakkunniga förorda, att en ny lärartjänst, benämnd »assistent i exege­

tik», inrättas med uppdrag att, utöver ledningen av nyssnämnda praktiska

kurs, svara för en utökad elementär undervisning i Nya testamentets exegetik

inom ramen för studierna i detta ämne för teologie kandidatexamen. De sak­

kunniga fastslå, att det föreligger ett starkt behov av utökad sådan undervis­

ning.

Pedagogisk auskulterings- och övningskurs. Den nuvarande kateketiska ut­

bildningen är otillfredsställande. Övningarna behöva väsentligt utökas. Prästen

måste ha kännedom om folkskolans kristendomsundervisning, på vilken hans

egen under konfirmationstiden skall bygga. Betänkandet 1942 föreslår en peda­

gogisk auskulterings- och övningskurs före den egentliga kateketiska utbild­

ningen. De sakkunniga ansluta sig till detta förslag. En dylik kurs bör omfatta

40 timmar, varav högst 5 timmar böra anslås till föreläsningar och minst 8

timmar för varje deltagare till övningsundervisning. De övriga timmarna an­

vändas till auskultering. Betänkandet 1942 ifrågasätter, att kursen förlägges

till de till folkskoleseminarierna i Uppsala och Lund knutna övningsskolorna.

Då emellertid både elevantalet vid folkskoleseminarierna, det av nya skolfor­

mer föranledda kravet på auskultering och efterprövningarna för höjda betyg

synas komma att ökas, kunna knappast dessa skolor tänkas ombesörja den

föreslagna kursen. Däremot torde auskultering kunna ske där i ganska stor

utsträckning, varjämte även de inledande föreläsningarna torde kunna förläg­

gas dit. Härigenom skulle.även en viss önskvärd kontakt med folkskollärarut-

bildningen kunna ernås. Direkt övningsundervisning bör lämpligen förläggas till

folkskolorna i eller omedelbart utanför universitetsstäderna. Då auskultering

hittills förekommit, har den i regel skett vid folkskola. I Lund har dock under

senare tid auskultering skett vid konfirmandavdelning 3 timmar under termi­

nen. Den kan även tänkas vara förlagd till allmänt läroverk. Önskvärt är att

den förbindes med någon kommentar från lektionsgivarens sida. Viss ersätt­

ning måste i så fall utgå. För den händelse möjlighet kan beredas deltagare i

den praktiska utbildningen att följa någon församlingsprästs konfirmandun­

dervisning, bör detta hälsas med tillfredsställelse.

Undervisning i kyrkomusik och liturgisk sång. Beträffande den nuvarande

musikaliska och taltekniska utbildningen har med skäl anmärkts, att den för

närvarande är sammanpressad inom en alltför kort tidrymd. De sakkunniga

föreslå, att möjlighet till frivillig undervisning i kyrkosång bör förekomma före

den praktisk-teologiska kursen. Dylik undervisning bör ingå i lärarens under-

visningsskyldighet. Denne har även att tillse, att undervisning i orgelspelning,

som torde få bekostas av deltagarna själva, kan erhållas. Ehuru någon direkt

föreskrift givetvis ej kan göras härom, är ett — om möjligt — aktivt delta­

gande i domkyrkornas rikt utvecklade gudstjänst- och musikliv synnerligen

önskvärt. Den kyrkom u sikal iska utbildningen bör givetvis ske under båda de

praktiska terminerna.

Kurs i samhällslära. Beträffande frånvaron av vidare social orientering be­

tonar socialstyrelsen, att om man i fortsättningen liksom hittills obligatoriskt

skall ha prästerna med i socialvårdsarbetet (fattigvårdsstyrelse, barnavårds­

nämnd, enligt socialvårdskommitténs förslag i december i942 socialnämnd),

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

90

som ämnet i Lund kommit att benämnas — pastoralpsykiatri. En kurs häri

har vid bägge universiteten letts av medicinsk fackman samt i Lund omfattat

minst 10 timmar och i Uppsala fem sammankomster på vardera 2 timmar

och 20 minuter per termin. Föreläsningarna ha hållits parallellt med demonstra­

tion av patienter. I Uppsala kompletterades denna undervisning vårterminen

1944 med tre föreläsningar av läkare, behandlande psykologi i allmänhet och

barnpsykologi i synnerhet.

De sakkunniga föreslå, att inom den praktiska utbildningens ram plats

beredes för en kurs i psykologi och psykiatri på förslagsvis 20 timmar. Om­

kring hälften härav bör lämpligen anslås till psykiatri i stil med vad som hit­

tills förekommit utom schemat. Olika lärare böra kunna anlitas vid denna

undervisning och vid den övriga delen av kursen, som främst bör behandla

ungdomspsykologien.

Orienterande föreläsningar. De sakkunniga önska starkt framhålla behovet

av en vidare orientering i kyrkans liv och verksamhet. För dem som ej vuxit

upp i kyrklig miljö är detta behov påtagligt. Redan nu förekomma under

den praktiska utbildningen utanför det ordinarie schemat ett antal föreläs­

ningar om hithörande ämnen. Även studiebesök vid kyrkliga institutioner ha

företagits. Det vore av betydelse, att denna välbehövliga komplettering till

den praktiska utbildningen finge en direkt föreskriven plats på schemat. Här

bör även utrymme beredas för en orientering i kyrklig konst och kyrkovård

samt i arkivvård. Behovet av en dylik orientering har från olika håll be­

tonats, bland annat av humanistiska sektionen i Uppsala. Riksarkivet skulle

helst vilja se en särskild till landsarkiven i respektive universitetsstäder för­

lagd kurs i arkivkunskap. För att fylla dessa olika brister i den nuvarande

prästutbildningen föreslå de sakkunniga, att orienterande föreläsningar i här

berörda ämnen i tillräcklig utsträckning hållas av genom teologiska fakul­

teten tillkallade fackmän.

Beträffande den andra terminens övningar anföra de sakkunniga:

Homiletiska övningar (6 veckotimmar). De ledas av direktorn. En timme

per vecka bör anslås till föreläsningar. I övrigt avse övningarna att i anslut­

ning till den tidigare genomgångna kursen i praktisk bibelkunskap lära del­

tagarna textanalys samt vidare att utarbeta predikningar och kasualtal samt

utkast till dylika. Det är av vikt att övningar även förekomma i fritt fram­

förande utan manuskript. Såsom Betänkandet 1942 riktigt framhåller, brister

det alltför ofta i den akademiska ungdomens förmåga att tala fritt. Denna

brist är särskilt kännbar, när det gäller de blivande prästernas utbildning.

Såsom redan nämnts är det önskvärt att några föreläsningar ägnas åt sti-

listik. Det har också nämnts, att man från ämnet praktisk teologi i teologie

kandidatexamen lämpligen till den praktiska utbildningen bör överflytta den

principiella delen av homiletiken. Den kan i så fall lämpligen få sin plats i

de här föreslagna föreläsningarna. Framställningen kompletteras med någon

lämplig handbok.

I Lund har hittills varje deltagare fått hålla en predikan vid offentlig guds­

tjänst i någon kyrka. I viss utsträckning har detta även tillämpats i Upp­

sala. Anordningen har slagit väl ut och synes böra föreskrivas som allmän

regel.

Katéketiska övningar (5 veckotimmar). En timme per vecka bör anslås

till föreläsningar. Utbildningen ledes av assistenten för de praktiska övning­

arna, vilken till skillnad från assistenten i exegetik föreslås böra benämnas

Kungl. Maj:ts proposition nr '272.

92

I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär de sakkunnigas förslag

en kostnadsökning med (34 800 — 12 300 =) 22 500 kronor vid universitetet

i Uppsala och med (34 800 — 13 000 =) 21 800 kronor vid universitetet i

Lund.

Beträffande kostnadsberäkningarna inhämtas av de sakkunnigas förslag

vidare bland annat.

Kompetensfordringarna för den nya lärartjänsten i exegetik anse de sak­

kunniga böra bestämmas till »grundliga teologiska insikter jämte praktisk

erfarenhet av prästerlig tjänst». Höjningen av arvodet för direktorn från

4 800 kronor till 6 000 kronor motiveras med den väsentligt ökade arbets­

bördan. Tilläggsarvode å 2 500 kronor föreslås skola utgå för den händelse

direktorn skulle vara bosatt å avlägsen ort eller icke innehava annan tjänst.1

Arvodeshöjningama för assistenter i kateketik och läraren i kyrkosång mo­

tiveras med den ökade arbetsbördan. Posten »diverse föreläsningar m. m.»,

av de sakkunniga benämnd »expenser», har avsetts för bekostande av orien­

terande föreläsningar, exkursioner, vaktmästare m. m.

Remissyttranden m. m.

Prästutbildmngssakkunnigas förslag rörande den praktiska prästutbild­

ningens anordnande har i de avgivna remissyttrandena i allt väsentligt till­

styrkts, dock med vissa detaljerinringar. Sålunda synes en allmän åsikt vara,

bland annat, att den praktiska utbildningen i dess helhet bör förläggas till

tiden efter avläggandet av teologie kandidatexamen.

Teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala tillstyrker i det väsent­

liga prästutbildmngssakkunnigas förslag med vissa detaljerinringar.

Fakulteten avstyrker, att genomgång av en kurs i talteknik skulle upp­

ställas som villkor för tentamen, i teologie kandidatexamen. En obligatorisk

kurs i talteknik borde däremot ingå i den praktiska kursen. Ett trängande

behov av en assistent i exegetik säges föreligga. Likaså erfordras för den

praktiska utbildningen en kurs i praktisk bibelkunskap. Däremot anser fa­

kulteten icke, att assistenten obligatoriskt skulle leda sistnämnda kurs. Assi­

stentens arvode borde bestämmas till 6 000 kronor. För anordnande av kur­

sen i praktisk bibelkunskap borde anvisas ett särskilt belopp av 3 000 kronor.

Teologiska fakulteten vid universitetet i Lund har likaledes i det väsent­

liga tillstyrkt prästutbildmngssakkunnigas förslag med avseende på den

praktiska utbildningens anordnande. Fakulteten motsätter sig doek — i

likhet med fakulteten i Uppsala — den av de sakkunniga förordade sam­

mankopplingen av assistentbefattningen i exegetik med undervisningen i

praktisk bibelkunskap och föreslår att särskilda medel anvisas för nämnda

undervisning.

Kanslern för nkets universitet har lämnat prästutbildmngssakkunnigas

förslag med avseende på den praktiska utbildningen utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

1 Nuvarande innehavare av direktorsbefattningarna äro båda innehavare av kyrkoherdetjänster.

93

Domkapitlet i Uppsala hävdar med bestämdhet, att de båda praktiska

terminerna sammanhållas och finner en sammankoppling av den föreslagna

nya lärartjänsten i exegetik med den praktiska kursen mindre välbetänkt.

Domkapitlet i Linköping anmärker allenast, att den inom ramen för aus-

kulteringskursen anslagna tiden, 5 timmar, för föreläsningar i allmän peda­

gogik, synes för kort och borde utsträckas till minst 12 timmar..

Domkapitlet i Skara riktar icke någon erinran mot innehållet i den prak­

tiska övningskursen, sådan denna av de sakkunniga utformats.

Domkapitlet i Strängnäs har ansett de föreslagna arvodena åt direktor och

särskilt läraren i kyrkosång för låga.

Domkapitlet i Västerås beklagar, att de sakkunniga icke förordat upprät­

tandet av ett särskilt institut för den praktiska utbildningen men förordar

likväl i huvudsak de sakkunnigas förslag.

Domkapitlet i Växjö förordar utredning rörande omläggning av präst­

examen inför stiftsstyrelserna till att avse en för den praktiska utbildningen

sammanfattande examen.

Domkapitlet i Lund varnar för den ifrågasatta sammankopplingen av en

ny lärartjänst i exegetik med kursen i praktisk bibelkunskap..

Domkapitlet i Göteborg förordar, att även kursen i talteknik förlägges till

den praktiska kursen. Kursen i själavård syntes böra få större timantal till

sitt förfogande.

.

Domkapitlet i Karlstad hävdar, att undervisningen i praktisk bibelkun­

skap icke bör bindas vid en särskild tjänst.

Domkapitlet i Härnösand förordar en överarbetning av prästutbildnings-

sakkunnigas förslag i syfte att garantier må vinnas för att en utökning av den

praktiska kursen till två terminer kommer att kompenseras genom nedsätt­

ning av fordringarna för de teoretiska studierna.

Domkapitlet i Luleå finner timantalet för den föreslagna undervisningen i

själavård för knappt tillmätt.

Domkapitlet i Visby anser önskvärt, att timantalet för kursen i psykologi

och psykiatri avsevärt ökas, förslagsvis med 12 timmar.

Domkapitlet i Stockholm har funnit önskvärt, att timantalet för undervis­

ningen i själavård ökas. Domkapitlet finner tanken på ett särskilt institut

för den praktiska prästutbildningen vara värd en allvarlig prövning.

Socialstyrelsen anser, att kursen i socialkunskap (samhällslära) bör ut­

sträckas till 30 timmar samt att planen för de sociala kurserna och övning­

arna bör utformas i samråd med socialpolitiska institutet i Stockholm.

Skolöverstyrelsen anför i fråga om den föreslagna auskulteringskursen i

huvudsak följande.

Överstyrelsen har inhämtat yttrande av rektorerna vid folkskolesemina-

riema i Uppsala och Lund rörande denna punkt i det föreliggande förslaget.

Båda avstyrka, att auskulteringen huvudsakligen förlägges till seminarierna.

Att föreläsningarna, i den mån seminariernas lärare vore villiga att bestrida

dem, förläggas där och eventuellt förbindas med viss begränsad auskultering

vilja de emellertid icke motsätta sig. Därest man måste räkna med ersätt­

ning för särskilda föreläsningar för prästkandidaterna, torde det föreslagna

anslaget å 1 000 kronor ej förslå till detta ändamål jämte utgifterna för led­

ningen av undervisningen vid vissa folkskolor. Vad ledningen angar, föreslår

rektorn vid folkskoleseminariet i Lund, att den anförtros åt rektorn vid ve­

derbörande folkskoleseminarium, även om kursen endast delvis förlägges dit.

Överstyrelsen ansluter sig till de båda rektorernas synpunkter och finner,

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

94

att någon utökning i folkskoleseminariernas organisation med hänsyn till

annat ändamål än deras eget, för närvarande knappast är tänkbar. Översty­

relsen avstyrker sålunda, att auskulteringen huvudsakligen förlägges till se­

minarierna och tillstyrker, att den liksom undervisningsövningarna anord­

nas vid folkskolor i universitetsstädernas närhet. Mot föreläsningarnas för­

läggning till folkskoleseminarierna i Uppsala och Lund, eventuellt i samband

med viss, begränsad auskultation och under de förutsättningar de båda rek­

torerna angivit i sina yttranden — har överstyrelsen intet att erinra. Därest

varken auskulteringens huvuddel eller undervisningsövningarna anknytas

till folkskoleseminarierna, finner överstyrelsen knappast tillräckliga skäl för

att lägga den pedagogiska kursens ledning i seminarierektorernas händer.

Föreläsningarna och med dem förbunden auskultation torde kunna organise­

ras genom samverkan mellan den praktiska teologutbildningens föreståndare

och vederbörande seminariums ledning.

Musikaliska akademien

framhåller, att undervisningen i talteknik med väl­

läsning borde omfatta minst 30 timmar. Av dem skulle 2 användas till föreläs­

ningar och demonstrationer, 4 till individuella prov och 24 till övningar av olika

slag. Övningarna borde omfatta profant tal, bibelläsning, liturgisk läsning

och predikan samt även någon versläsning. Akademien tillstyrker förslaget,

i vad det avser undervisning i kyrkomusik och liturgisk sång.

Statskontoret

har riktat erinran mot vissa av de föreslagna arvodesbelop­

pen. Ämbetsverket har i sådant hänseende anfört:

I 1942 års betänkande beräknades kostnaderna för en kurs i samhällslära,

omfattande ett 20-tal timmar, till 1 000 kronor, under det desamma i nu

föreliggande förslag ha för en kurs å 25 timmar upptagits till det dubbla

beloppet eller 2 000 kronor. Föreläsningsarvodet skulle med denna beräk­

ningsgrund uppgå till 80 kronor per timme.1 Då ett timarvode av 40 kronor

måste anses tillfyllest, torde kostnaderna för denna kurs böra beräknas alle­

nast till det tidigare föreslagna beloppet eller 1 000 kronor.

Med hänsyn till den då föreslagna utsträckta tjänstgöringstiden har ar­

vodet till direktor, nu utgående med 4 800 kronor, i 1942 års betänkande

uppräknats till 5 000 kronor. Det förutsattes därvid, att direktor skulle svara

för undervisning i själavårdslära. Enligt det nu föreliggande förslaget skulle

däremot denna undervisning meddelas av särskilt förordnad lärare. Kost­

naderna härför ha beräknats till 600 kronor för kurs. Det oaktat har arvo­

det till direktor beräknats till ett till 6 000 kronor förhöjt belopp, vartill

kommer, att ett särskilt tilläggsarvode å 2 500 kronor ansetts böra utgå i de

fall, då direktor är bosatt å avlägsen ort eller icke innehar annan tjänst.

Därest direktor finnes böra tillerkännas ett till 6 000 kronor förhöjt års­

arvode, torde särskild ersättning för meddelande av undervisning i själavård

icke böra ifrågakomma. Vidare måste ämbetsverket bestämt avstyrka det

föreslagna tilläggsarvode, som skulle tillkomma direktor under vissa ovan

angivna betingelser. Därest i något fall skäl skulle anses föreligga för en av-

löningsförstärkning, torde i stället framställning härom böra göras till Kungl.

Maj :t.

1 Statskontoret har utgått från att endast en kurs av ifrågavarande slag skulle hållas årligen.

De sakkunnigas förslag innebär emellertid, att den undervisning, som hänförts till den praktiska

utbildningens »första termin» respektive dess »andra termin», skall anordnas under såväl höst­

som vårterminen vid universiteten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

96

denna utbildning bör utsträckas till att omfatta två terminer, anser likväl

1 motsats till de sakkunniga att dessa terminer i regel böra följa på var­

andra. Undervisningen i kyrkorätt, som de sakkunniga avsett skola omfatta

2 veckotimmar under den andra terminen, sammanlagt omkring 24 tim­

mar, bör vidare enligt utskottet utökas till det dubbla eller 4 veckotim­

mar, varför kostnaden för denna undervisning bör beräknas till 2 400 kro­

nor vid vardera fakulteten i stället för av de sakkunniga föreslagna 1 200

kronor. För att bereda fakulteterna möjlighet att kunna dubblera övnings­

kurserna i den praktiskt-teologiska utbildningen bör även till vardera

fakultetens förfogande ställas ett särskilt anslag, förslagsvis beräknat till

3 000 kronor. För den av de sakkunniga föreslagna assistentbefattningen i

exegetik har utskottet föreslagit ett arvode motsvarande docentstipendiats.

Den till utskottsbetänkandet fogade reservationen innefattar inga av­

vikande meningsyttranden såvitt gäller den praktiska utbildningen.

Vid den inom kyrkomötet i ärendet hållna överläggningen har behovet

av en förbättring av den praktiska prästutbildningen allmänt vitsordats.

Till övervägande delen innefatta de därvid gjorda uttalandena liksom ut­

skottets betänkande ett förordande av åtgärder i sådant syfte i huvud­

saklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

Departe­

mentschefen.

De här berörda sakkunnigutredningarna rörande ändring av gällande

bestämmelser i fråga om prästutbildningen avse — såsom förut nämnts —

såväl den teoretiska som den praktiska utbildningen. De ändringsförslag,

som därvid framförts med avseende å den teoretiska utbildningen äro emel­

lertid — frånsett den befattning som förste assistent i exegetik, vars inrät­

tande från och med nästa budgetår jag i det föregående förordat vid vart­

dera universitetet — icke av sådan beskaffenhet, att riksdagens medverkan

erfordras för deras genomförande. Med hänsyn härtill har jag ej ansett mig

här böra ingå på innehållet av dessa förslag, vilka för övrigt icke äro av

mera genomgripande natur. Vad åter den praktiska utbildningen beträffar,

så kräves för ett genomförande av det väsentligaste av vad de sakkunniga

därutinnan föreslagit riksdagens samtycke till följd av det ökade anslags­

behov, som därvid uppkommer. Ehuru jag icke för närvarande är beredd

att taga slutlig ställning till de föreliggande förslagen till reformering av

prästutbildningen, har jag funnit frågan om den praktiska utbildningens

anordnande nu böra i princip underställas riksdagen.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen torde framgå, att den

praktiska prästutbildningen för närvarande lider av vissa betänkliga bris­

ter. Prästutbildningen fram till teologie kandidatexamen är helt teoretiskt

inriktad. Den är brett upplagd och utmärker sig för stor grundlighet. Den

beräknas för närvarande draga en tid av i genomsnitt 10—12 terminer.

Den praktiska övningskursen däremot, vilken är inskränkt till en akade­

misk termin, d. v. s. 12 å 14 veckor, ger icke för närvarande utrymme

97

för en så allsidig och grundlig utbildning, som måste anses önskvärd.

Stadgeenligt avser den praktiska övningskursen att fostra de studerande

till förvaltande av prästämbeten inom svenska kyrkan. I utbildningen in­

går emellertid icke obligatoriskt någon egentlig undervisning i för en för­

samlingspräst så viktiga ämnen som samhällslära och psykologi med

psykiatri. Även utbildningen i homiletik, kateketik, liturgik och vad där­

med sammanhänger framstår såsom otillräcklig.

De sakkunniga samt de i ämnet hörda myndigheterna synas i stort sett

vara eniga om behovet av en förbättring av den praktiska prästutbildningen

ävensom därom, att en önskvärd förbättring icke kan vinnas med mindre

de praktiska övningarna utsträckas till att omfatta två terminer i stället

för — såsom för närvarande är fallet — endast en. Jag ansluter mig för

egen del till denna ståndpunkt. Härvid bör emellertid enligt min mening

eftersträvas att få till stånd en dylik förlängning av den praktiska utbild­

ningen utan någon utsträckning av den nuvarande sammanlagda studie­

tiden. De sakkunnigas förslag rörande ändringar i fråga om den teoretiska

utbildningen syfta även till en motsvarande begränsning av tiden för denna

utbildning. Med avseende å dessa förslag ha emellertid vid remissbehand­

lingen starka meningsmotsättningar gjort sig gällande, därvid särskilt frå­

gan om hebreiskans ställning som obligatoriskt ämne i den teologisk-filo-

sofiska examen trätt i förgrunden. Det torde därför böra ankomma på

Kungl. Maj:t att framdeles närmare överväga, vilka åtgärder som kunna

befinnas möjliga och lämpliga att vidtaga ifråga om en avkortning av

studietiden för de teoretiska ämnena med beaktande av de olika synpunk­

ter, som härutinnan blivit framförda. Med hänsyn härtill och till behovet

av en viss övergångstid för genomförandet av ifrågakommande ändringar

av gällande examensstadgar in. m. utgår jag ifrån, att en ny studieordning

för prästutbildningen icke bör vinna tillämpning förrän från och med bud­

getåret 1948/49.

Vid en utökning av den praktiska övningskursen till två terminer skulle

kostnaderna för densamma enligt prästutbildningssakkunnigas förslag kom­

ma att uppgå till ett belopp av 34 800 kronor vid vartdera universitetet. De

sakkunnigas kostnadsberäkningar torde i huvudsak kunna läggas till grund

för en uppskattning av det för ändamålet erforderliga medelsbehovet. Med

hänsyn till vad vid remissbehandlingen anförts,torde dock vissa jämkningar

härutinnan böra ifrågakomma. Mitt ställningstagande i det föregående med

avseende å förste assistentbefattningarna i exegetik innebär till en början,

att jag i anslutning till de teologiska fakulteternas förslag anser mig böra

räkna med anvisande av ett särskilt arvodesbelopp för en lärare i praktisk

bibelkunskap. Detta belopp synes — såsom fakulteten i Uppsala förordat

__lämpligen kunna beräknas till 3 000 kronor. Härigenom minskas anslags­

behovet för den praktiska kursens vidkommande med 0 000 kronor. I detta

sammanhang erinrar jag, att jag i det föregående jämväl förordat an­

visandet av ett belopp av 750 kronor till vartdera universitetet till bestri-

7 — Bihang till riksdagens protokoll 19^7. 1 sand. Nr 272.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

98

dande av en kurs i kyrklig konst. Det lärer kunna antagas, att inom denna

kurs jämväl skall kunna inrymmas den undervisning, avseende allmän

orientering i kyrklig konst och kyrkovård, som de sakkunniga förordat.

Detta bör vara ägnat att minska de av de sakkunniga till 2 000 kronor

beräknade kostnaderna för diverse föreläsningar in. in. Vidare torde på av

statskontoret anförda skäl det av de sakkunniga föreslagna tilläggsarvodet

i vissa fall åt direktorn för den praktiska övningskursen å 2 500 kronor ej

böra ifrågakomma. Å andra sidan torde man i en del hänseenden få räkna

med en viss ökning av de av de sakkunniga beräknade kostnaderna. Jag

erinrar härvid om kyrkomötets andra särskilda utskotts förslag om en ut­

ökning av undervisningen i kyrkorätt från av de sakkunniga föreslagna

24 till 48 timmar. Därest en dylik utökning av undervisningen i detta

ämne vid frågans fortsatta beredning finnes böra komma till stånd, torde

sålunda kostnaderna härför böra beräknas till 2 400 kronor i stället för

1 200 kronor enligt de sakkunnigas förslag. Vidare har utskottet funnit erfor­

derligt, att — för att bereda möjlighet till en dubblering av övningskurserna

i viss utsträckning — ett belopp av förslagsvis 3 000 kronor ställes till var­

dera fakultetens förfogande. Jämväl i övrigt torde man med hänsyn till

vid remissbehandlingen framförda synpunkter få räkna med möjligheten

av mindre kostnadsökningar i förhållande till sakkunnigförslaget i vissa fall.

I den mån här ifrågasatta jämkningar i de av de sakkunniga uppskattade

kostnaderna för den praktiska utbildningen nu kunna närmare angivas,

skulle de föranleda en minskning av nämnda kostnader med sammanlagt

(6 000 -f- 2 500 — 1 200 — 3 000 =) 4 300 kronor. Detta skulle innebära

en årlig kostnad av (34 800 — 4 300 =) 30 500 kronor för den praktiska

prästutbildningen vid vardera fakulteten. Såsom förut nämnts uppgå de

nuvarande kostnaderna för denna utbildning till 12 300 kronor för Uppsala

universitet och 13 000 kronor för Lunds universitet. En förbättring av den

praktiska prästutbildningen enligt här angivna riktlinjer kan sålunda anta­

gas komma att medföra en höjning av statsverkets årliga utgifter för denna

utbildning med (30 500 — 12 300 =) 18 200 kronor för det förra och

(30 500 — 13 000 —) 17 500 kronor för det senare universitetets vidkom­

mande. Den sammanlagda ökningen av anslagsbehovet skulle sålunda

approximativt kunna uppskattas till omkring 36 000 kronor.

Med stöd av vad sålunda anförts förordar jag, att Kungl. Maj:t måtte

inhämta riksdagens medgivande att — med tillämpning tidigast från och

med budgetåret 1948/49 — vidtaga erforderliga åtgärder för en utsträck­

ning av den praktiska prästutbildningen i huvudsaklig enlighet med vad

jag i det föregående angivit. Som nämnts förutsätter jag härvid, att en

förbättring av denna utbildning såvitt möjligt bör genomföras utan för­

längning av den nuvarande sammanlagda tiden för de teoretiska och de

praktiska studierna.

Slutligt förslag beträffande merkostnaderna för den ifrågasatta reformen

torde få underställas 1948 års riksdag.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

99

VIII. Juridiska fakulteterna.

Lärarkrafterna vid de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund äro för

närvarande — bortsett från docenter — följande:

Uppsala

Professurer: 1 i rättshistoria

1 i nationalekonomi med

finansrätt

1 i förvaltningsrätt och stats­

rätt med folkrätt

1 i civilrätt

1 i civilrätt med romersk rätt

1 i civilrätt med internatio­

nell privaträtt

1 i straffrätt och juridisk en-

cyklopedi

1 i processrätt

Bitr. lärare: 1 i nationalekonomi (gemen­

sam med filosofiska fakul­

teten)

Kursanslag: 4 900 kronor

Lund.

1 i romersk rätt och rättshis­

toria

1 i nationalekonomi med

finansrätt

1 i förvaltningsrätt och stats­

rätt med folkrätt

2 i civilrätt

1 i civilrätt med internatio­

nell privaträtt

1 i straffrätt och juridisk en-

cyklopedi

1 i processrätt

1 i nationalekonomi och fi­

nansrätt (gemensam med

filosofiska fakulteten)

4 900 kronor.

Enligt beslut av 1938 års riksdag skall dessutom vid tidpunkt, som

Kungl. Maj:t bestämmer, inrättas en professur i internationell rätt vid

universitetet i Uppsala.

De biträdande lärarna åtnjuta i arvode i Uppsala 8 600 kronor och i

Lund 10 900 kronor, vartill komma provisoriska arvodestillägg å 660 kro­

nor. Såsom bidrag till avlöningen tagas för närvarande vid vartdera univer­

sitetet ett av juridiska fakultetens docentstipendier i anspråk.

Antalet studerande vid de juridiska fakulteterna utgjorde enligt senast

publicerade uppgifter i Uppsala 502 och i Lund 469.

Universitetsberedningen framhåller inledningsvis, att en väsentlig ut­

ökning av lärarpersonalen vore påkallad. Beredningen anför:

Antalet studerande är i proportion till antalet lärare synnerligen stort.

Detta föranleder betydande olägenheter i flera avseenden. Först och främst

är det uppenbart, att tentamensbördan för flertalet professorer måste bil

särdeles tyngande. Vissa av universitetens professorer, vilka svara för två

examensämnen, ha att förrätta omkring 200 tentamina om året, medan

professorer med sådana ämneskombinationer vid Stockholms högskola

kunna ha att förrätta ända till 400 tentamina om året. För professorer, som

endast svara för ett ämne, är tentamensbördan visserligen mindre men

100

Departe­

mentschefen.

uppgår dock för somliga av dem till omkring 100, respektive i Stockholm

omkring 200 tentamina om året. Att professorerna genom en så omfat­

tande tentamensskyldighet hindras i sin vetenskapliga verksamhet är ofrån­

komligt. Härtill komma de olägenheter, som framträda vid undervisningens

anordnande. Dessa äro av mindre betydelse i den del av undervisningen,

som meddelas genom katederföreläsningar, men göra sig i avsevärd mån

gällande redan i den undervisning, som har formen av kursmässig genom­

gång av lärostoffet. Alldeles särskilt visar sig emellertid bristen på lärar-

krafter hinderlig, då det gäller att anordna seminarieövningar. Det är

uppenbart att seminarieövningar med auditorier på ända till 100 personer

eller flera, svårligen kunna givas den form, som dessa övningar kräva för

att bliva verkligt effektiva. Såväl från ett stort antal professorer som icke

minst från studenternas representanter har också framförts önskemålet,

att deltagarna i seminarieövningarna skola kunna fördelas på ett flertal

smärre grupper, varvid man nämnt maximisiffror, varierande från 10 till

30 personer.

Aled hänsyn till vad ovan anförts torde det vara tydligt, att en väsentlig

utökning av de juridiska fakulteternas lärarpersonal är starkt påkallad.

Det kunde, framhåller beredningen vidare, i första hand synas motiverat

att ifrågasätta en uppdelning av alla de nuvarande dubbelprofessurerna

eller åtminstone ett flertal av dessa. Denna utväg stode dock icke öppen.

Alan syntes under lång tid ha att räkna med svårigheter att besätta de

juridiska lärostolarna, särskilt vid universiteten, på grund av att fakulte­

terna icke kunde erbjuda tillräckliga ekonomiska förmåner åt rättsveten­

skap!^ verksamhet.

Beredningens förslag är för de juridiska fakulteternas del icke avsett att

vara slutgiltigt. Beredningen framhåller sålunda, att frågan om de juri­

diska examina enligt dess mening bör bli föremål för utredning, varvid

samtidigt en översyn över de juridiska studiernas närmare utformning och

därmed undervisningens anordnande samt fakulteternas verksamhet i

Övrigt synes böra företagas. Efter en sådan översyn kunna enligt vad be­

redningen anför ytterligare förstärkningar av de juridiska fakulteternas

personal av forskare och lärare komma att visa sig erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Universitetsberedningen har vid utarbetandet av sina förslag med av­

seende å de juridiska fakulteterna utgått från den nuvarande examens­

ordningen. I likhet med beredningen är jag av den uppfattningen, att en

särskild utredning rörande de juridiska studiernas utformning och under­

visningens anordnande är motiverad. De av beredningen framlagda försla­

gen äro emellertid i allt väsentligt av sådan natur, att ett genomförande av

desamma synes påkallat, vilken gestaltning de juridiska studierna fram­

deles än kan komma att erhålla. Aled hänsyn härtill har jag i det följande

funnit mig böra i huvudsak förorda beredningens förslag med avseende på

ifrågavarande fakulteter.

101

Finansrätt med finansvetenskap.

De juridiska fakulteterna tillhörande professurerna i nationalekonomi

med finansrätt äro gemensamma för dessa fakulteter och de filosofiska

fakulteternas humanistiska sektioner i det att professurernas innehavare

även svara för undervisning och examination i ämnet nationalekonomi inom

nämnda sektioner.

Universitetsberedningen föreslår,

att från och med nästa budgetår vid Lunds universitet inrättas

en professur i finansrätt med finansvetenskap och att den nuvarande pro­

fessuren i nationalekonomi med finansrätt i samband därmed förändras till

en professur i enbart nationalekonomi,

samt att principbeslut fattas om motsvarande åtgärd framdeles vid

Uppsala universitet.

Socialvetenskapliga jorskningskommittén har för sin del förordat,

att de av universitetsberedningen föreslagna nya professurerna benämnas

finansrätt »och» finansvetenskap,

att nuvarande professur vid Lunds universitet i samband med

den nya professurens tillkomst överföres till filosofiska fakulteten och änd­

ras till att avse enbart nationalekonomi,

samt att för Uppsala universitets vidkommande en professur

i nationalekonomi omedelbart inrättas vid filosofiska fakulteten.

Socialvetenskapliga forskningskommittén har även berört de nuvarande

befattningarna som biträdande lärare.

Till stöd för sitt förslag anför universitetsberedningen:

Hos beredningen har juridiska fakulteten i Lund framställt begäran om

en professur i nationalekonomi och finansrätt.

Finansrätten är för närvarande sammankopplad i Uppsala och Lund med

nationalekonomi och i Stockholm med speciell privaträtt. I dessa ämnes­

kombinationer torde finansrätten av gammalt hava betraktats som ett bi­

ämne. Vad universitetsfakulteternas professurer beträffar har detta förhål­

lande från och med år 1942 särskilt starkt markerats, i det, i uttryckligen

angivet syfte att förstärka nationalekonomiens ställning inom professurer­

nas läroområde och tilldela finansrätten en mera undanskjuten plats, dessa

professurer, vilka dittills benämnts professurer i nationalekonomi och

finansrätt, nämnda år erhöllo benämningen professurer i nationalekonomi

med finansrätt.

Det är naturligt, att innehavarna av ifrågavarande professurer i allmän­

het kommit att inrikta sin forskning framför allt på professurens huvud­

ämne, medan åter biämnet, finansrätten, i regel endast i mindre utsträck­

ning blivit föremål för vetenskaplig bearbetning. Finansrätten har här­

igenom kommit att intaga en i det stora hela undanskymd ställning. Den

har utgjort ett relativt litet examcnsämne i juris kandidatexamen och i

statsvetenskaplig-juridisk examen, och den har mycket sällan lockat någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

102

studerande till högre studier. Detta förhållande måste med hänsyn till den

stora och ständigt ökande betydelse skattelagstiftningen har i nutiden anses

beklagligt. Ju större betydelse skattelagstiftningen fått för de enskilda med­

borgarna, för näringslivet och för samhället i dess helhet, desto mer har

behovet av skolade skatte jurister gjort sig gällande. Icke minst framträder

behovet av finansrättsexperter vid skattelagstiftningens utformning. Det

har från flera håll gjorts gällande, att denna lagstiftning är synnerligen

svåröverskådlig och att åtskilliga delar av densamma lida av tekniska brist-

fälligheter. Om så är fallet, torde det sammanhänga med, bland annat, att

de finansrättsligt skolade krafterna i vårt land varit för få.

Även det ämne, som utgör huvudämne i de nuvarande professurerna,

måste för övrigt bli lidande på att professurens innehavare samtidigt skall

bedriva undervisning och forskning i finansrätt. Särskilt gäller detta profes­

surerna i nationalekonomi med finansrätt, där det rör sig om skilda veten­

skaper med helt skilda frågeställningar och metoder.

Slutsatsen av det nu anförda måste bliva den, att åtgärder böra vidtagas

för att uppmuntra icke blott till högre studier på finansrättens område utan

även och framför allt till mer djupgående finansrättslig forskning. Båda

dessa önskemål peka i riktning mot upprättandet av särskilda lärostolar i

finansrätt. Blott genom att sålunda säkerställa forskning och undervisning

i detta ämne kan man skapa den stab av teoretiskt skolade skattejurister,

som samhället behöver. Vad särskilt angår önskemålet att åstadkomma en

vetenskaplig bearbetning av finansrätten måste man räkna med att knap­

past någon jurist med förutsättningar för rättsvetenskapligt författarskap

skall vilja offra kapital och möda på forskning inom finansrättens område,

om han icke kan påräkna, att det kommer att finnas professurer i detta

ämne, som han kan söka utan att riskera att bliva utslagen av den, som

speciminerat inom ett helt annat ämne, såsom nationalekonomi eller

civilrätt.

Är det sålunda önskvärt, att det inrättas särskilda lärostolar i finansrätt,

avsedda att innehavas av jurister, innebär detta emellertid icke, att sam­

bandet mellan finansrätten och nationalekonomien borde helt avklippas.

Kombinationen av dessa båda ämnen i universitetens ifrågavarande pro­

fessurer har, ehuru mindre lycklig ur ovan angivna synpunkter, haft en

saklig motivering i ett inre sammanhang mellan å ena sidan de national­

ekonomiska och å andra sidan de finansrättsliga synpunkter, ur vilka

skattelagstiftningen vetenskapligt bör betraktas. En rättsvetenskap!^ be­

arbetning av skattelagstiftningen förutsätter utan tvivel för att bliva verk­

ligt fruktbar en icke alltför ringa insikt i de nationalekonomiska samman­

hang, som hava betydelse för beskattningens utformande. Vad som härvid

kräves är emellertid knappast mer än en vetenskaplig orientering inom en

mindre del av nationalekonomien, finansvetenskapen, och icke ens i denna

del torde erfordras en så kvalificerad vetenskaplig utbildning, att den fyller

de krav, som bruka uppställas, då det är fråga om professorskompetens.

Finansvetenskapen har i förhållande till finansrätten karaktären avenhjälp-

vetenskap, och de krav på kompetens man på grund därav har att uppställa

böra avpassas med hänsyn till detta förhållande. Detta synes, därest sär­

skilda professurer i finansrätt inrättas, lämpligen kunna ske genom att dessa

professurer få omfatta finansvetenskapen såsom ett biämne och sålunda

benämnas professurer i finansrätt med finansvetenskap. Ginge man härut­

över och angåve professurernas ämnesområde som finansrätt och finans­

Kungl. Maj ds proposition nr 272.

rätt tills vidare bibehålies samt att en professur i nationalekonomi nyinrät-

tas inom den filosofiska fakulteten. Beträffande Lunds universitet vill jag

däremot ansluta mig till universitetsberedningens förslag, att en professur

inom den juridiska fakulteten i finansrätt med finansvetenskap omedelbart

inrättas. Den nuvarande professuren i nationalekonomi med finansrätt bör

omändras till en professur i enbart nationalekonomi samt överföras till den

filosofiska fakulteten.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Departe­

mentschefen.

För egen del har jag blivit övertygad om angelägenheten av åtgärder för

att stimulera till högre studier på finansrättens område och till mer djup­

gående finansrättslig forskning. För ändamålet har universitetsberedningen

föreslagit inrättande av professurer i finansrätt »med» finansvetenskap vid

båda universitetens fakulteter. Vid en dylik bestämning av de ifrågasatta

professurernas ämnesområden skulle den rent juridiska karaktären hos

dessa lärostolar fasthallas samtidigt som det betydelsefulla sambandet mel­

lan finansrätt och finansvetenskap i erforderlig mån bleve tillgodosett.

I enlighet med universitetsberedningens förslag förordar jag, att pro­

fessuren i nationalekonomi med finansrätt vid Uppsala universitet vid

den nuvarande innehavarens avgång omvandlas till en professur i finansrätt

med finansvetenskap. Likaledes biträder jag förslaget att en motsvarande

professur redan från och med nästa budgetår inrättas vid universitetet i

Lund. Med hänsyn till de bestämda önskemål, som därom framförts från

fakulteten i Lund, och då det synes ändamålsenligt att en något starkare

ställning beredes åt finansvetenskapen vid ett av universiteten, tillstyrker

jag, att professuren i Lund får omfatta »finansrätt och finansvetenskap».

Vid bifall till vad jag nu förordat bör den nuvarande professuren i natio­

nalekonomi med finansrätt vid juridiska fakulteten i Lund från och med

nästa budgetår förändras till att avse en professur i enbart nationalekonomi

och i samband därmed överföras till den filosofiska fakulteten. I annat

sammanhang förordar jag inrättande av en dylik professur i national­

ekonomi även i Uppsala.

Socialvetenskapliga forskningskommitténs förslag med avseende å de

förut omförmälda befattningarna som biträdande lärare kan jag ävenledes

tillstyrka. Härvid bör alltså den för de juridiska och filosofiska fakulteterna

i Uppsala gemensamma befattningen som biträdande lärare i nationaleko­

nomi från och med nästa budgetår erhålla ett särskilt arvode, vilket —

jämlikt av mig i det föregående förordade grunder för bestämmande av

dylika arvoden — bör utgå med ett grundbelopp av 9 660 kronor för år

räknat. I enlighet härmed bör vidare från och med nästa budgetår befatt­

ningen som biträdande lärare i nationalekonomi och finansrätt i Lund

omvandlas till en dylik befattning i enbart nationalekonomi, gemensam

för ifragavarande fakulteter. Arvodet för denna befattning bör ävenledes

utgå med ett grundbelopp av 9 660 kronor för år. Härvid förutsätter jag,

att ifrågavarande arvoden framdeles icke — såsom nu — till en del skola

bestridas av till vederbörande fakultet anslaget docentstipendium.

105

Socialrätt.

Universitetsberedningen, hos vilken juridiska fakulteten i Lund gjort

framställning om en professur i socialrätt, har av särskilda skäl icke ansett

sig kunna utan ytterligare utredning förorda att en dylik professur inrättas.

I sitt remissyttrande hemställer emellertid juridiska jakulteten i Lund,

att principbeslut måtte fattas om inrättande av en professur i socialrätt

eller att, om så icke sker, frågan snarast göres till föremål för utredning.

Åtgärder för att främja forskningen på socialrättens område synas mig i

hög grad önskvärda. Denna fråga kräver emellertid även enligt min mening

ytterligare utredning, varför jag sålunda icke för närvarande är beredd att

förorda inrättande av den i ämnet ifrågasatta professuren.

Allmän rättslära med rättsfilosofi.

Den allmänna rättsläran är en disciplin, som i främsta rummet studerar

rättsvetenskapens grundläggande begrepp och principer och analyserar de

juridiska metodernas innebörd och räckvidd. Under de senaste årtiondena

har både i Sverige och utlandet ett växande intresse för dessa frågor gjort

sig gällande. Allmän rättslära studeras för närvarande inom examensämnet

juridisk encyklopedi, som är förenat med ämnet straffrätt i en professur.

Rättsfilosofien är icke examensämne inom juridiska fakulteten utan ingår

i examensämnet praktisk filosofi.

Universitetsberedningen föreslår, att principbeslut nu fattas om inrättan­

de av professurer i förevarande ämne. Beredningen framhåller, att fram­

ställning härom hos beredningen gjorts av de juridiska fakulteterna i Upp­

sala och Lund.

Professorn vid Uppsala universitet V. Lundstedt har i skrivelse till bered­

ningen anfört bland annat följande.

Ämnet juridisk encyklopedi, som omfattar den allmänna rättsläran, är

som ett biämne av tämligen underordnad natur förenat med straffrätten.

Helt naturligt lägger professorn i straffrätt regelmässigt den största vikten

vid sitt huvudämne. Det beror väsentligen på hans personliga läggning, om

han kommer att ägna sig mer än sina kolleger åt vetenskaplig forskning

inom den allmänna rättslärans område. Situationen blir realiter densamma

för honom som för dessa, nämligen att dylika forskningar måste bedrivas

vid sidan av den krävande uppgiften att representera en omfattande juri­

disk specialdisciplin.

Den nuvarande fakultetsorganisationen bereder diirför icke den allmänna

rättsläran det utrymme, som bör tillkomma den i dess egenskap av veten­

skaplig forskningsgren. Man kan heller icke säga, att bristen på denna

punkt fylles genom existensen av den gamla professuren i praktisk filosofi.

Flera omständigheter medverka härtill. Denna professur omfattar vida mer

än rättsfilosofien, och det finns ingen garanti för att dess innehavare be­

drivit något eget forskningsarbete inom denna del av filosofien. Sedan

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

Departe­

mentschefen.

106

namnet praktisk filosofi försvunnit och professuren blivit en professur i

filosofi rätt och slätt, finns det risk för att rättsfilosofiens relativa betydelse

kommer att minskas. Framför allt märkes emellertid, att ett för juridiken

fruktbärande forskningsarbete rörande de grundläggande problemen inom

rättsvetenskapen endast kan bedrivas av den, som själv är fullt förtrogen

med det juridiska materialet. Det är en tillfällighet, om den ena professuren

i filosofi någon gäng får en innehavare med en sådan utrustning. För övrigt

märkes, att den praktiska filosofien här i Sverige — man må gilla eller

ogilla denna utveckling — faktiskt tenderar att övergå till sociologi.

Slutsatsen blir därför, att den allmänna rättsläran icke kan tänkas bli

varaktigt tillgodosedd så som den med hänsyn till sin betydelse förtjänar,

med mindre en professur i allmän rättslära upprättas inom de juridiska

fakulteterna eller någon av dem.

Universitetsberedningen anför för egen del följande.

Universitetsberedningen ansluter sig i väsentliga delar till professor

Lundstedts synpunkter. Det synes synnerligen önskvärt, att den betydelse­

fulla forskningen rörande rättsvetenskapens begrepp och allmänna principer

erhåller stödet av en på sådan forskning speciellt inriktad professur. Detta

skulle bliva till största gagn för den rättsvetenskapliga forskningen över­

huvud. Icke minst betydelsefullt skulle en sådan professur kunna bliva

genom att de viktiga delar av den allmänna rättsläran, vilka röra rätts­

källorna och principerna för lagtolkningen, skulle komma att bliva föremål

för ingående uppmärksamhet. Därigenom skulle forskningen rörande rät­

tens grundbegrepp även kunna bliva av direkt praktisk betydelse, i det dess

resultat pa nyss nämnda område skulle kunna omedelbart utnyttjas av

domstolar och andra rättstillämpande myndigheter.

Det nu anförda ger vid handen, att det enligt beredningens mening är

synnerligen önskvärt, att vid de juridiska fakulteterna inrättas professurer

i allmän rättslära. Dessa böra i främsta rummet vara forskningsprofessurer.

Behovet av dylika professurer inom fakulteterna måste — ej minst med

tanke på vad ovan sagts om tentamensbördan för fakulteternas professorer

—- anses vara mycket stort. En viss undervisnings- och examinationsskyl-

dighet bör emellertid åligga dessa professurers innehavare. Först och främst

synes det naturligt, att de omhänderhava undervisning och examination i

juridisk encvklopedi. Detta ämne bör därför utbrytas från professurerna i

straffrätt och juridisk encyklopedi. Då så sker bör ock övervägas, om icke

ämnet borde få större utrymme inom studieplanen för juris kandidatexamen

och eventuellt förläggas till senare stadium av studierna, såsom är fallet

flerstädes utomlands. Denna fråga torde beredningen komma att taga upp

i annat sammanhang. Fn annan särskild undervisningsuppgift, som bör

kunna omhänderhavas av nu ifrågavarande professurers innehavare, avser

seminarier eller annan undervisning av inledande och metodologisk karaktär

för dem som bedriva studier för juris licentiatexamen. Det är för licentian-

derna betydelsefullt, att de vid påbörjandet av sina vetenskapliga studier

erhålla orientering och handledning i avseende å vetenskaplig juridisk

metod och rättsvetenskapens allmänna problemställningar. För att giva en

sådan orientering och handledning skulle en professor i allmän rättslära

vara särskilt skickad.

Den forskning, som skall bedrivas inom en professur i allmän rättslära

förutsätter, att dennas innehavare genom utbildning och vetenskaplig verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

108

tagande innebär sålunda, att jag icke nu är beredd att förorda ett inrät­

tande av den för universitetet i Lund avsedda professuren redan från och

med nästa budgetår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Internationell rätt.

Såsom förut erinrats skall vid Uppsala universitet vid tidpunkt, som av

Kungl. Maj:t framdeles bestämmes, inrättas en professur i internationell

rätt. Professuren, varom principbeslut fattades redan år 1938, har hittills

icke kommit till stånd. För Stockholms högskolas vidkommande är inrät­

tandet av en professur i samma ämne genom Stockholms stads försorg

aktuell.

Universitetsberedningen anför:

Någon möjlighet att för närvarande besätta en professur i internationell

rätt vid Lunds universitet synes icke föreligga. Då i framtiden såväl Upp­

sala universitet som Stockholms högskola måhända komma att förfoga över

var sin professur i detta ämne, synes det emellertid beredningen rimligt, att

även de från Lunds universitet framförda önskemålen om inrättandet av en

dylik professur tillgodoses. Såväl folkrätten som den internationella privat­

rätten äro betydelsefulla ämnen, och deras vikt torde i framtiden alltmera

ökas. Om en lärostol i internationell rätt vid Lunds universitet i framtiden

inrättas och blir besatt, kommer det även att innebära en avlastning i

arbetsbörda dels för professorn i förvaltningsrätt och statsrätt med folkrätt,

dels även för den av civilrättsprofessorerna, med vars professur den inter­

nationella privaträtten nu är förenad.

Beredningen föreslår, under åberopande av vad sålunda anförts, att prin­

cipbeslut nu fattas om inrättande av en professur i internationell rätt vid

Lunds universitet.

Beredningens förslag tillstyrkes av de juridiska fakulteterna i Uppsala

och Lund.

Kanslern framhåller, att det synes honom lämpligt, att professuren i Upp­

sala nu uppföres pa stat och besättes med ordinarie innehavare. Kanslern

erinrar vidare om att en professur i ämnet torde — med bidrag av stats­

medel komma att upprättas vid Stockholms högskola och framhåller

beträffande beredningens förslag:

Med hänsyn till förutsedda svårigheter att för närvarande med kompe­

tenta krafter rekrytera tre lärostolar i internationell rätt finner jag försik-

tigheten bjuda att ännu någon tid ställa frågan om professuren i Lund

på framtiden. Med ett principbeslut härom torde alltså enligt min mening

tills vidare böra anstå. I

Departe­

mentschefen.

I likhet med universitetskanslern finner jag tiden ännu icke vara inne

att fatta principbeslut om ytterligare en professur i internationell rätt, av­

sedd för Lunds universitet, och kan alltså ej tillstyrka det av universitets­

beredningen härom framförda förslaget.

109

I det följande ämnar jag förorda, att statsbidrag för nästa budgetår an­

visas till upprättande av förutnämnda professur i internationell rätt vid

Stockholms högskola. Med hänsyn härtill framstår det enligt min mening

såsom mindre lämpligt, att ungefär samtidigt härmed å Uppsala universi­

tets stat uppföra den professur i internationell rätt, om vars inrättande

principbeslut fattades vid 1938 års riksdag. Jag är därför icke beredd att

nu biträda kanslerns förslag härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr '272.

Omreglering av vissa professurer vid juridiska fakulteten

i Uppsala.

I skrivelse den 25 juli 1946 har universitetskanslern — med överläm­

nande av från vederbörande universitetsmyndigheter i ämnet gjorda fram­

ställningar — hemställt om en omreglering av vissa professurer vid juridiska

fakulteten i Uppsala, därvid kanslern i huvudsak anfört:

De professorsbefattningar inom juridiska fakulteten vid universitetet i

Uppsala, vilka beröras av de gjorda framställningarna, äro:

professuren i rättshistoria, innehavare professorn H. Munktell;

professuren i civilrätt med romersk rätt, innehavare professorn V. Lund­

stedt;

professuren i civilrätt med internationell privaträtt, innehavare profes­

sorn P. Hult.

Jag vill erinra om att professorn Lundstedt uppnår pensionsåldern den

11 september 1947, samt att professorn Munktell enligt bestämmelse i sin

fullmakt är skyldig att, därest Kungl. Maj:t meddelar föreskrift därom,

övertaga jämväl undervisning och examination i ämnet romersk rätt.

Såväl inom juridiska fakulteten som inom det större konsistoriet har

enighet rått därom, att rättshistorien och den romerska rätten böra sam­

manföras under en lärostol. Däremot ha meningarna varit delade rörande

benämningen på den sålunda bildade professuren. Vissa ledamöter ha an­

sett, att benämningen borde vara professur i rättshistoria och romersk rätt,

andra ha förordat benämningen professur i rättshistoria med romersk rätt.

I likhet med universitetsmyndigheterna håller jag före, att här ifråga­

varande två ämnen lämpligen kunna sammanföras till en professur.

Med hänsyn till att den romerska rätten icke ingår som obligatoriskt

ämne i någon juridisk examen och över huvud taget från examenssynpunkt

måste tillmätas en jämförelsevis underordnad betydelse, samt att det endast

i siillsynta fall torde kunna påräknas en sökande med full och ostridig pro-

fessorskompetens inom båda ämnesområdena, anser jag övervägande skäl

tala för benämningen professur i rättshistoria med romersk rätt.

Mot fakultetens förslag, att den efter professorn Lundstedt ledigblivande

lärostolen skall ledigförklaras som professur i civilrätt med internationell

privaträtt samt att den av professorn Hult innehavda professuren skall om­

fatta allenast civilrätt, har jag ingen erinran att göra.

Den romerska rättens överförande till professuren i rättshistoria torde

böra äga rum vid ingången av budgetåret 1947/48. Från samma tidpunkt

torde de av professorerna Lundstedt och Hult innehavda lärostolarna böra

Departe­

mentschefen.

erhålla ändrade benämningar: professur i civilrätt med internationell privat­

rätt, respektive professur i civilrätt.

Såvitt gäller den nuvarande professuren i rättshistoria har det större aka­

demiska konsistoriet — i likhet med kanslern — föreslagit dess ombildning

till en professur i rättshistoria »med» romersk rätt, under det att den juri­

diska jakulteten för sin del förordat en förändring av ifrågavarande pro­

fessur till att omfatta rättshistoria »och» romersk rätt. Såväl inom kon­

sistoriet som fakulteten ha emellertid skilda meningar rörande den sålunda

omvandlade professurens benämning gjort sig gällande.

För egen del är jag i likhet med universitetsmyndigheterna av den upp­

fattningen, att ämnet romersk rätt från och med nästa budgetår bör inord­

nas under professuren i rättshistoria. Denna professur synes i överensstäm­

melse med universitetskanslerns och det större akademiska konsistoriets

åsikt böra erhålla benämningen »rättshistoria med romersk rätt». Jag er­

inrar härvid, att förbehåll om en dylik utvidgning av professuren i rätts­

historia intagits i den för dess nuvarande innehavare utfärdade fullmakten.

Ett bifall till vad jag här förordat innebär ett utbrytande av den romerska

rätten ur den nuvarande professuren i civilrätt med romersk rätt. I sam­

band därmed torde från och med nästa budgetår nu ifrågavarande profes­

sur i enlighet med universitetsmyndigheternas förslag böra ändras till en

professur i civilrätt med internationell privaträtt, därvid den vid fakulteten

redan förefintliga professuren i civilrätt med internationell privaträtt bör

omvandlas till en professur i enbart civilrätt.

Innehavaren av den nuvarande professuren i civilrätt med romersk rätt

uppnår pensionsåldern under nästkommande september månad. Jag förut­

sätter, att intill dennes avgång — utan hinder av den omreglering av före-

nämnda professurers ämnesområden, som jag i det föregående förordat

— de av omregleringen berörda professorerna skola svara för den undervis­

ning och examination som tillkommer dem vid nuvarande ämnesfördelning.

Det bör ankomma å Kungl. Maj:t att meddela de särskilda föreskrifter,

som erfordras vid bifall till vad jag sålunda förordat.

Kompletterande undervisning i examensämnena.

Sedan lång tid tillbaka har utöver den ordinarie undervisningen inom de

juridiska fakulteterna meddelats så kallad enskild undervisning. Universi-

tetsstatuterna ålägga professorerna att mot särskild ersättning meddela

undervisning i sitt ämne utöver den ordinarie undervisningsskyldigheten.

Under senare tid har emellertid från olika håll framförts stark kritik mot

denna avgiftsbelagda undervisning.

Universitetsberedningen utgår ifrån, att all avgiftsbelagd undervisning

bör försvinna. Den föreslår därför, att medel ställas till förfogande för an­

110

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

112

teter mot skyldighet för dem att även framdeles åtaga sig en omfattande

och för deras vetenskapliga forskning menlig undervisningsbörda. Jag fin­

ner denna fråga böra göras till föremål för en närmare prövning i annat

sammanhang.

Av här anförda skäl har jag ansett mig icke för närvarande kunna till­

styrka universitetsberedningens förevarande förslag.

Viss kursverksamhet.

Liksom inom de teologiska fakulteterna föreligger även inom de juri­

diska behov av viss undervisning utöver den som meddelas i examens-

ämnena av vederbörande professorer respektive biträdande lärare och do­

center. I fråga om de sistnämnda är att märka, att endast ett av den juri­

diska fakultetens docentstipendier vid varje universitet för närvarande

tages i anspråk till följd av bristen på docenter i juridiska ämnen.

Såsom förut erinrats förfoga var och en av ifrågavarande fakulteter över

kursanslag å tillhopa 4 900 kronor. Härav utgå vid vardera fakulteten 2 100

kronor till en praktisk kurs och 2 800 kronor till en propedeutisk kurs.

Universitetsberedningen föreslår anvisande av kursanslag till de juridiska

fakulteterna med 33 100 kronor vid Uppsala universitet och 29 100 kronor

vid Lunds universitet.

Beträffande ifrågavarande förslag inhämtas av universitetsberedningens

betänkande följande.

Kurs i finansrätt i Uppsala. I Uppsala finnes för närvarande

en särskild lärare i finansrätt med ett årligt arvode av 1 600 kronor, som

utgår ur reservfonden. Beredningen har med hänsyn till behovet av ökad

undervisning och till examinationsbördan funnit det nuvarande anslaget

för lågt och föreslår ett årligt anslag på 4 000 kronor per år för bestridande

av ifrågavarande kursundervisning.

Kurs i privaträtt. Examinator i privaträtt vid Uppsala univer­

sitet har framhållit önskvärdheten av att en biträdande lärare i privat­

rätt kunde anställas för undervisning och examination i detta ämne, som

ingår i stats vetenskaplig-juridisk examen. Samma önskemål har framförts

av juridiska fakulteten i Lund.

Beredningen framhåller:

Enligt gällande examensstadga avser ämnet privaträtt i statsvetenskaplig-

juridisk examen huvudgrunderna av civilrätt och speciell privaträtt. Ämnet

omfattar således olika delar av tre särskilda i juris kandidatexamen ingående

examensämnen, obligationsrätt, familje- och sakrätt samt speciell privat­

rätt. Vilka särskilda delar av dessa examensämnen som skola anses ingå i

ämnet privaträtt är emellertid ganska oklart. Då sålunda detta icke blott

saknar särskild företrädare inom juridiska fakulteten utan även är till sitt

innehåll mycket vagt bestämt och för de studerande synnerligen svåröver­

skådligt, måste det anses särskilt angeläget att ställa till fakultetens för­

fogande en särskild lärare, som kan meddela den behövliga undervisningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

113

och handledningen i ämnet samt examinera däri. Emellertid föreligger för

närvarande ett förslag till ändrade bestämmelser angående statsvetenskap­

lig examen, vilket i hög grad berör även ämnet privaträtt. Det är på grund

härav icke möjligt att nu beräkna det behov av undervisning i detta ämne,

som framdeles kan komma att föreligga. Vid sådant förhållande synes det

icke heller böra komma i fråga att nu inrätta särskilda lärarbefattningar

för att tillgodose ifrågavarande undervisningsbehov. I stället böra kurs­

anslag anvisas.

Beredningen föreslår därför, att ett anslag på 7 500 kronor ställes till

vardera av de juridiska fakulteternas förfogande för anordnande av under­

visning och examination i detta ämne. Undervisningen beräknas komma att

omfatta 75 timmar för år, därav 50 timmars föreläsningar och 25 timmar

seminarieövningar.

Propedeutiska kursen. Professorn vid Uppsala universitet

H. Munktell har gjort framställning om tre biträdande lärare av assistent-

typ för bestridande av denna kurs. Från fakulteten i Lund har även fram­

förts önskemål om en biträdande lärarbefattning för samma kurs. Syftet

med båda dessa framställningar har varit, att kursen skulle kunna uppdelas

på flera smärre avdelningar.

Universitetsberedningen anför för egen del:

Beredningen delar helt uppfattningen, att den propedeutiska kursen be­

höver uppdelas på smärre grupper. Den undervisning, som meddelas å den

propedeutiska kursen, måste mera påminna om skolans undervisningsfor­

mer än om universitetets och utformas som en övergång mellan dessa under­

visningsformer. Fn dylik undervisning kan aldrig bli effektiv, om den skall

meddelas i grupper på etthundra eller än flera deltagare. Beredningen vill

för sin del förorda en uppdelning av deltagarna på kurser med omkring ett

trettiotal deltagare i varje avdelning. Om så skulle befinnas lämpligt, kunde

en av kurserna förläggas till vårterminen.

Beredningen tar däremot avstånd från tanken att tillskapa fasta tjänster

för bestridande av denna undervisning. Då det här rör sig om en undervis­

ning, som enligt gällande examensstadga är obligatorisk och årligen åter­

kommande, och som kommer att krävas även i en fullt utbyggd juridisk

fakultet, vore fasta tjänster i och för sig behövliga. Men det torde vara

mindre lyckligt att inrätta en preceptorstjänst eller annan lägre befattning

för denna undervisning. Ingen person med tillräcklig kompetens torde re­

flektera på en dylik befattning, som skulle binda honom vid en mycket

betungande elementär undervisning.

För närvarande bekostas den propedeutiska kursen såväl i Uppsala som

i Lund genom ett anslag på 2 800 kronor. Beredningen förordar, att denna

undervisning, som icke torde kunna inordnas i professorernas ordinarie

undervisning och endast i undantagsfall torde kunna bestridas av stipen-

dierad docent, även i fortsättningen bekostas genom särskilda kursanslag.

Dessa anslag böra bestämmas till så stort belopp, att en uppdelning av

kursdeltagarna på tre avdelningar möjliggöres. Beredningen, som utgår

från att det nu till statsfakulteterna utgående anslaget är väl avvägt, finner

sålunda ett anslag å 3 X 2 800 = 8 400 kronor för varje fakultet erforder­

ligt. För denna undervisning bör kunna tagas i anspråk ej blott professorer

eller docenter utan även mera framskridna licentiander eller personer, verk­

samma i det praktiska rättslivet.

8 — Bihang till riksdagens 'protokoll 19%7. 1 sand. Nr 272.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 272.

114

Beredningen föreslår därför, att de båda fakulteterna i Uppsala och Lund

erhålla ett anslag på 8 400 kronor per år för anordnandet av den propedeu-

tiska kursen. För att fakulteterna skola få förbruka anslaget i dess helhet

torde enligt beredningen böra krävas, att tredelning av den nuvarande kur­

sen verkligen kommer till stånd. Om detta skulle visa sig omöjligt att

genomföra borde det ankomma på kanslern att bestämma till vilket belopp

anslaget finge tagas i anspråk.

Praktiska kursen. Enligt gällande examensstadga ha de stude­

rande, vilka avse att avlägga juris-kandidatexamen, att genomgå en av

fakulteten ordnad praktisk kurs om minst 60 timmar. Kursen gives varje

läsår i såväl Uppsala som Lund. Ändamålet med kursen är att göra de

studerande förtrogna med olika slag av juridiska handlingar och i övrigt

tillhandahålla dem för studierna erforderligt studiematerial. Till uppehål­

lande av den praktiska kursen har för innevarande budgetår av statsmedel

anvisats ett belopp av 2 100 kronor till vardera fakulteten.

1943 års domarutredning framhöll såsom önskvärt att det åskådnings-

materiel som tillhandahålles å den praktiska kursen framlades i direkt an­

slutning till de rättsregler, som det skulle åskådliggöra. Den nu å praktiska

kursen meddelade handledningen borde därför i den mån detta är möjligt

sammanföras med undervisningen i övrigt i examensämnena. Domarutred­

ningen hänvisar i detta sammanhang till möjligheten att anställa praktiskt

verksamma jurister med uppgifter att undervisa i vissa delar av å praktiska

kursen berörda ämnen.

Universitetsberedningen anför för egen del:

Såsom en av de väsentligaste bristerna i den nuvarande praktiska kursen

har anmärkts, att denna är koncentrerad till två terminer och att den därför

endast i begränsad utsträckning sammanfaller med studiet av de särskilda

examensämnen, vilka undervisningen på kursen berör. Även domarutred­

ningen framhåller särskilt denna brist och förordar med hänsyn därtill, att

den praktiska kursen snarast möjligt uppdelas i olika delar, motsvarande

i första hand de civilrättsliga ämnena vart för sig och processrätten. En

sådan uppdelning förutsätter emellertid, såsom domarutredningen också

framhåller, att varje del av kursen upprepas åtminstone en gång varje ter­

min i stället för, såsom den nuvarande kursen, en gång varje år.

En annan brist i den praktiska kursen föranledes av att antalet deltagare

i varje kurs är alltför stort. Även med hänsyn härtill har domar utred­

ningen funnit en uppdelning av kursen på nyss nämnt sätt behövlig och har

även ifrågasatt, om icke kursen behöver ytterligare dubbleras för att antalet

deltagare skall kunna bringas ned till önskvärd nivå. Därvid har domar­

utredningen även framhållit att sannolikt flera kursledare komma att be­

hövas för en sålunda uppdelad och dubblerad kurs.

Vad domarutredningen anfört om möjligheten att begränsa den praktiska

kursens omfattning genom att låta den praktiska handledningen av de stu­

derande sammanföras med undervisningen i övrigt i de särskilda ämnena

finner universitetsberedningen värt allt beaktande. Frågan om möjligheten

att åstadkomma en dylik kombination av praktisk och teoretisk undervis­

ning sammanhänger emellertid på det närmaste med det vidsträcktare

spörsmålet om behovet av reformer i det juridiska examensväsendet. Bered­

ningen finner det därför för närvarande icke möjligt att närmare ingå på

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.