2

Kungi. Maj:ts proposition nr 149.

Sammanfattning.

Propositionen innehåller anslagsäskanden för de organ — lantbruks­

nämnderna och lantbruksstyrelsen — vilka enligt 1947 års riksdagsbeslut

skola handhava den statliga verksamheten för jordbrukets yttre och inre

rationalisering.

Vidare hemställes om anvisande av medel för utlämnande av bidrag __

i form av avskrivningslån eller direkta bidrag — till yttre och inre ratio-

naliseringsåtgärder. I samband därmed föreslås även vissa mindre änd-

ringar i och tillägg till de av 1947 års riksdag beslutade bidragsgrunderna.

Det statliga stödet till finansiering av dylika rationaliseringsåtgärder

ävensom för utlämnande av driftslån till jordbrukare förutsättes skola

utgå i form av statlig kreditgaranti för lån, tagna i enskilda kreditinrätt­

ningar. Bemyndigande begäres att bevilja sådan kreditgaranti intill vissa

i propositionen angivna maximibelopp.

Slutligen innehåller propositionen hemställan om anvisande av medel

för utlämnande av producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av

mindre jordbruk ävensom förslag till utformningen av bidragsreglerna på

vissa punkter.

4

Berg, ledamoten av riksdagens andra kammare, disponenten N. O. Jönsson i

Rossbol, statskommissarien R. E. Norberg, biträdande överlantmätaren H.

C. B. Wetterhall samt överdirektören G. R. Ytterborn. Genom beslut den

15 juli 1947 tillkallade jag vidare jämlikt ovannämnda bemyndigande inom

varje hushållningssällskaps område fyra sakkunniga att utgöra lokalkom­

mitté under den centrala lantbrukskommittén. Centralkommittén har den

19 december 1947 avlämnat betänkande med utredning och förslag rörande

organisationen av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalise­

ring (SOU 1948: 2). I fråga om vissa av kommittén behandlade övergångs­

bestämmelser har egnahemsdirektören Berg på en punkt avgivit särskilt

yttrande.

Över kommitténs förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av stats­

kontoret, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogs-

styrelsen, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnads­

styrelsen, riksbanken, statens lönenämnd, statens byggnadslånebyrå, sta­

tens livsmedelskommission, bank- och fondinspektionen, samtliga länssty­

relser, samtliga egnahemsnämnder med undantag av egnahemsnämnderna

i Gotlands och Malmöhus län, samtliga hushållningssällskaps förvaltnings­

utskott med undantag av förvaltningsutskotten i Östergötlands, Gotlands,

Blekinge, Skaraborgs och Kopparbergs län, Svenska bankföreningen, Svens­

ka sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska jord­

bi ukskreditkassan, Svenska mejeriernas riksförening, Sveriges agronom-

och lantbrukslärareförbund, Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter,

Föreningen statens lantbruksingenjörer, Svenska lantbrukstjänstemanna-

föreningen, Svenska arkitekters riksförbund, Tjänstemännens centralor­

ganisation, Civilförvaltningens personalförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Lantbruksförbundets byggnadsförening, Riksförbundet landsbygdens folk,

Svenska landskommunernas förbund och Sveriges juristförbund.

Vid egnahemsstyrelsens yttrande har fogats en av styrelsens kamrerare

upprättad promemoria, och vid skogsstyrelsens yttrande ha fogats utlåtan­

den från samtliga skogsvårdsstyrelser ävensom skogssällskapet.

Vid det av Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund avgivna ytt­

randet har fogats skrivelse från Egnahemsdirektörernas förening.

Kommittén har i betänkandet i första rummet behandlat personal- och

medelsbehovet för de blivande organen för den statliga verksamheten för

yttre och inre rationalisering på jordbrukets område — lantbruksnämn­

derna och lantbruksstyrelsen. Kommittén har härvid varit nödsakad att

upptaga en rad frågor rörande det sätt, på vilket verksamheten bör bedri­

vas, särskilt under den första tiden. I detta sammanhang har kommittén

även funnit anledning ingå på vissa frågor rörande gränsdragningen mel­

lan lantbruksnämndernas och andra organs uppgifter ävensom angående

den närmare utformningen av de av 1947 års riksdag fattade besluten.

Flertalet av de spörsmål, som kommittén härvid behandlat, äro av sådan

art att det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att, i överensstämmelse med

de riktlinjer som angivits av 1947 års riksdag, fatta beslut i desamma. På

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

5

vissa punkter innebära kommitténs förslag emellertid mindre avvikelser

från sagda riktlinjer eller sådana tillägg till eller förtydliganden av desam­

ma. att frågorna synas böra hänskjutas till riksdagen.

I det följande komma endast att upptagas sådana avsnitt av kommitténs

förslag, som beröra frågor av beskaffenhet att böra underställas riksda­

gens prövning. Beträffande motiveringen för förslagen torde i huvudsak få

hänvisas till betänkandet.

Jag torde redan här få anmärka, att kommittén beträffande personal- och

medelsbehovet framlagt två olika beräkningar. Den ena avser det personal-

och medelsbehov, som enligt kommitténs uppfattning måste anses föreligga,

därest man bortser från de inskränkningar, som kunna behöva vidtagas i

nuvarande statsfinansiella läge. Den andra beräkningen, vilken upprättats

efter en under hand gjord framställning från jordbruksdepartementet och

avser budgetåret 1948/49, är utarbetad med hänsynstagande till sagda för­

hållande och särskilt angelägenheten av att under nästa budgetår i största

möjliga utsträckning avstå från sådana investeringar, som ej kunna väntas

leda till en omedelbar produktionsökning.

Innan jag redogör för kommitténs förslag torde jag vidare få något uppe­

hålla mig vid vissa frågor, vilka helt eller delvis legat utanför kommitténs

arbetsområde men äro av betydelse för nagra av de av kommittén behandla­

de spörsmålen.

Den första av dessa frågor avser organisationen av verksamheten för för­

bättring av bostadsförhållandena, såvitt gäller jordbruksfastigheter. Jag

torde här få erinra om att chefen för socialdepartementet i proposition nr

235/1947 angående vissa åtgärder för främjande av bostadsförsörjningen

föreslog, att samtliga arbetsuppgifter i fråga om bostadsförsörjningen, som

hittills ankommit på egnahemsorganisationen — alltså även i vad de avsågo

bostäder å jordbruksfastigheter — skulle överflyttas till den bostadspoli­

tiska organisationen. Härigenom skulle de statliga åtgärderna beträffande

bostadsförsörjningen i dess helhet komma att åvila en och samma organisa­

tion. Vid behandlingen av sagda proposition uttalade statsutskottet (utlå­

tande nr 241/1947), att handläggningen i länen av ärenden rörande lån och

bidrag till jordbrukets bostäder borde ankomma på lantbruksnämnderna.

Första kammaren följde utskottets förslag, under det att andra kammaren

biföll propositionen. Efter sammanjämkning enade sig kamrarna om ytt­

rande av innehåll, att det vid förberedandet av detaljerade förslag rörande

såväl den bostadspolitiska som den jordbrukspolitiska organisationen ytter­

ligare borde övervägas, vilket organ som lämpligen skulle omhänderhava

jordbrukets bostäder. Oavsett hur frågan komme att lösas, borde behovet av

och möjligheterna till effektivt samarbete mellan de blivande lantbruks­

nämnderna och länsbostadsnämnderna beaktas. Det uttalades även, att till­

räckliga skäl knappast syntes föreligga att skilja bebyggelsen på landsbyg­

dens tätorter från länsbostadsnämnderna (statsutskottets memorial nr

254/1947).

Kungl. Ma}:ts proposition nr 149.

6

Jämlikt bemyndigande den 26 juli 1947 har statsrådet och chefen för so­

cialdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga för utarbetande av förslag

till bostadspolitikens organisation. I direktiven för nämnda sakkunniga har

departementschefen uttalat, att bl. a. frågan om de bostadspolitiska läns­

organens ställning, arbetsuppgifter och organisation borde utredas under

beaktande av vad riksdagen därom uttalat. Dessa sakkunniga ha numera

avlämnat ett betänkande om den allmänna bostadspolitikens organisation.

Däri har föreslagits, att verksamheten för bostadsförbättring å jordbruks­

fastigheter liksom den statliga bostadsförbättringsverksamheten i övrigt å

landsbygden skall omhänderhavas av särskilda länsorgan — länsbostads­

nämnder — vilka skola stå under ledning av ett centralt organ. Lantbruks-

kommittén har däremot ansett sig böra föreslå, att ärenden rörande lån

och bidrag till jordbrukets bostäder skola handläggas av lantbruksnämnder­

na. Kommittén har emellertid gjort beräkningar angående personal- och

medelsbehovet in. m. såväl för det fall att bostadsförbättringsverksamheten

å jordbruksfastigheter skall ligga hos lantbruksnämnderna som för det fall

att sagda verksamhet skall omhänderhavas av länsbostadsnämnderna.

Kommittén har vidare erinrat om att vissa norrländska lantbruksnämn­

der skola handhava förvaltningen av en del lägenheter å kronomark ovan

odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt på renbetesfjäl-

len i Jämtland. Enligt gällande författningar ålåge det staten att helt eller

delvis svara för kostnaderna för uppförande eller förbättring av bostäder­

na å dylika lägenheter. Av praktiska skäl borde dylika bostadsärenden —

oavsett vilken ställning man intoge till spörsmålet om organisationen av

den statliga bostadsförbättringsverksamheten i övrigt — handläggas av

lantbruksnämnderna. Detsamma borde gälla bostadsärenden i samband

med den s. k. lappkolonisationen, vilken likaledes skulle handhavas av

lantbruksorganen, ävensom i samband med arrendeegnahemsverksamheten.

Enligt vad jag inhämtat av chefen för socialdepartementet avser denne

att hos Kungl. Maj :t hemställa om avlåtande av förslag till årets riks­

dag angående den bostadspolitiska organisationen. Detta förslag skulle

beträffande jordbrukets bostäder innebära, att det slutliga avgörandet i

frågor om beviljande av lån eller bidrag till nybyggnad eller förbättring-

av bostad å jordbruksfastighet skulle ligga hos lantbruksnämnden, medan

däremot den tekniska granskningen av dylika låne- och bidragsärenden

skulle ankomma på länsbostadsnämnden. I de beräkningar angående lant­

bruksnämndernas personal- och medelsbehov för nästa budgetår, som jag

i det följande kommer att framlägga, utgår jag från att lantbruksnämnder­

na skola handhava den statliga bostadsförbättringsverksamheten beträffan­

de jordbrukets fastigheter allenast i den utsträckning som nu nämnts. En

dylik anordning torde icke medföra någon nämnvärd ökning av lantbruks­

nämndernas arbetsbörda och personalbehov i förhållande till den arbets­

börda och det personalbehov, som skulle ha förelegat, om avgörandet an­

kommit på länsbostadsnämnderna. Lantbruksnämnden skulle nämligen i

det senare fallet ha haft att i form av yttrande till sistnämnda organ till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

7

kännagiva sin uppfattning i frågan. Vid sådant förhållande torde jag i redo­

görelsen för kommitténs betänkande, såvitt angår personal- och medelsbe­

hovet, kunna inskränka mig till att upptaga de beräkningar, som kom­

mittén uppgjort med utgångspunkt från att denna verksamhet skall hand­

havas av länsbostadsnämnderna.

En annan fråga av stor betydelse för såväl personal- som medelsbehovet

är formen för det statliga stödet för finansiering av rationaliseringsåtgärder.

I propositionen nr 75/1947 förordade jag, att rationaliseringsorganen för att

främja den yttre och inre rationaliseringen skulle utlämna amorteringslån

till jordbrukarna för yttre eller inre rationaliseringsåtgärder. Jag framhöll

emellertid samtidigt, att stödet även kunde tänkas utgå på det sättet, att

rationaliseringsorganen skulle äga bevilja statlig kreditgaranti för lån, som

upptoges i enskilda kreditinrättningar. I anslutning härtill anförde jag att,

innan definitiv ståndpunkt toges, olika frågor av betydelse för utformning­

en av garantiförfarandet borde närmare övervägas. Bland annat borde över­

läggningar äga rum med de kreditinrättningar, vilka kunde komma i fråga

för här avsedd långivning. Jag hade därför för avsikt att efter närmare ut­

redning upptaga frågan till förnyad behandling i samband med anslagsäs-

kandena för rationaliseringsåtgärder för budgetåret 1948/49.

Frågan om formerna för den statliga kreditgivningen för bostadsförsörj­

ningen och för jordbrukets rationalisering har därefter utretts av 1945 års

bankkommitté, vilken den 24 november 1947 avgivit ett betänkande med för­

slag till omläggning av den statliga kreditgivningen för bostads- och jord-

bruksändamål till en statlig kreditgarantigivning (SOU 1947: 86). Förslaget

innebär beträffande jordbrukskreditgivningen i huvudsak följande:

Ett kreditgarantisystem bör tillämpas beträffande sådana lån, vilka eljest

avsetts skola utgå såsom statliga amorteringslån. För utlämnande av av­

skrivningslån böra de enskilda kreditinrättningarna däremot icke anlitas.

I första hand böra sådana krediter, som åsyfta yttre och inre rationalisering

på jordbrukets område, utlämnas mot statlig kreditgaranti. Emellertid böra

även andra krediter, såsom lån för driftsrationalisering, egnahem skrediter,

statens sekundärlån till jordbrukare, arrendelån, lån för sambruksförening­

ar och för gemensam maskinanvändning, med fördel kunna inordnas under

de enskilda kreditinrättningarnas verksamhet med statsgaranti. Garantin

förutsättes endast omfatta kreditbehovet utöver bottenlånegränsen. Såsom

kreditgivare böra godtagas sparbanker, affärsbanker, jordbrukskassor, hy-

poteksföreningar samt försäkringsbolag. Krediterna skola utlämnas mot

vanlig bottenlåneränta. Vid nuvarande ränteläge bör alltså krediten kunna

erhållas till eu ränta av 3 procent, vartill vid placering i hypoteksforening

eller eljest mot hunden ränta kommer förvaltningsbidrag eller motsvaran­

de räntetillägg av 0,i procent. Intet krav på ekonomisk konsolidering eller

organisatorisk utbyggnad bör uppställas som villkor för rätten att bevilja

statsgaranterade lån. Statsgarantin skall i rättsligt avseende innebära ett

statens borgensåtagande för gäldenärens skuld till kreditinrättningen. Kre­

Kungl. Maj:ts proposition nr U9.

8

ditinrättningarnas åtagande bör innefatta skyldighet att under lånetiden

sköta krediterna under bankmässiga former. Vidare böra kreditinrättningar­

na lämna lantbruksnämnderna förteckningar å lånerestantier samt efter

anmodan av lantbruksnämnderna vidtaga indrivningsåtgärder mot försum­

liga låntagare.

Centrala lantbrukskommittén har ansett sig böra ingå på ett bedömande

av bankkommitténs betänkande såtillvida, att kommittén sökt beräkna de

konsekvenser med avseende på organisationen av de blivande rationalise-

ringsorganen, som ett system med statlig kreditgaranti med den av bank­

kommittén föreslagna konstruktionen skulle innebära. Däremot har lant­

brukskommittén ej ansett sig ha anledning att i sitt betänkande yttra sig

över bankkommitténs förslag ur andra synpunkter. I enlighet med denna sin

ståndpunkt har kommittén i sina beräkningar rörande lantbruksnämnder­

nas och lantbruksstyrelsens personalbehov angivit dels det personalbehov,

som kan antagas komma att föreligga vid ett genomförande av förslaget om

statlig kreditgaranti, dels vilka förstärkningar av personalen som erfordras,

därest lånen i stället skola utlämnas av statsmedel och förvaltas av rationali-

seringsorganen. Chefen för finansdepartementet kommer, enligt vad jag in­

hämtat av denne, att hos Kungl. Maj :t hemställa om framläggande för riks­

dagen av förslag till införande av statlig kreditgaranti för vissa lån för jord­

brukets yttre och inre rationalisering ävensom för den sociala egnahems-

verksamheten. Jag utgår därför i det följande från att det statliga finansie­

ringsstödet på detta område skall lämnas i form av sådan garanti.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade jag den 21 februari

1947 dels ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren K. A.

M. Andersson, Löbbo, tillika ordförande, samt numera expeditionschefen i

jordbruksdepartementet E. H. Kling att verkställa en omarbetning av be­

stämmelserna för egnahemsverksamheten in. in., dels ock sex sakkunniga

personer att deltaga i överläggningar i ämnet med utredningsmännen. Dessa,

vilka antagit benämningen sociala jordbrukskreditutredningen, ha den 16

december 1947 avgivit betänkande med förslag till ordnandet av den sociala

jordbrukskreditgivningen in. in. (SOU 1947: 82). Betänkandet innehåller

vissa förslag av betydelse för bedömandet av lantbruksnämndernas personal-

och medelsbehov. Bland annat föreslås, att genom lantbruksnämnderna sko­

la kunna utlämnas driftslån för att i vissa fall tillgodose jordbrukarnas be­

hov av driftskrediter. Efter samråd mellan sociala jordbrukskreditutred-

ningen och 1947 års centrala lantbrukskommitté har det ansetts önskvärt, att

samtliga förslag rörande finansieringen av den låne- och bidragsverksamhet,

som lantbruksnämnderna skola handhava, skola framläggas i ett samman­

hang. Det har härvid befunnits mest ändamålsenligt, att dessa förslag upp­

tagas i lantbrukskommitténs betänkande. I enlighet härmed har lantbruks­

kommittén i sina kostnadsberäkningar även medtagit kostnaderna för ge­

nomförande av de förslag om jordbruksegnahemslån och driftslån, som

sociala jordbrukskreditutredningen framlagt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Kap. 1. Huvuddragen av kommitténs förslag och tidpunkten för

ikraftträdandet av den nya organisationen.

Kommitténs förslag.

Enligt 1947 års riksdags beslut skall omorganisationen av rationaliserings-

verksamheten genomföras från och med den 1 juli 1948. Kommittén har även

utgått härifrån vid framläggandet av sina förslag. Sålunda har kommittén

förutsatt, att lantbruksnämnderna från och med sagda dag skola övertaga

den av hushållningssällskapen bedrivna statsunderstödda verksamheten för

inre rationalisering ävensom egnahemsnämndernas verksamhet på jord­

brukets område. Likaså skola nämnderna vid sagda tidpunkt gripa sig an

med de nya uppgifter, som tillkomma enligt sagda riksdagsbeslut, främst

den utvidgade låne- och bidragsverksamheten för yttre och inre rationali­

sering, handhavandet av statens aktiva inköpspolitik, utövandet av statens

förköpsrätt och ledningen av planeringsverksamheten. Även det centralorgan

— lantbruksstyrelsen — som skall bildas genom en sammanslagning av den

nuvarande lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen, har förutsatts skola

träda i verksamhet den 1 juli 1948.

På sätt i det följande kommer att närmare angivas har kommittén upp­

skattat nämndernas personalbehov — lantbruksingenjörsorganisationen ej

inräknad — till omkring 510 personer. En betydande del av dessa motsvaras

givetvis av befattningshavare, som nu finnas i egnahemsnämnderna och hus­

hållningssällskapen. Kommittén har till jämförelse med den nyss angivna

siffran anfört, att omkring 190 befattningshavare för närvarande funnes

anställda i egnahemsnämnderna samt att av hushållningssällskapens perso­

nal i runt tal 200 befattningshavare hade sådana arbetsuppgifter, som kom-

me att överföras till lantbruksnämnderna. Även den nuvarande lantbruks-

ingenjörsorganisationens befattningshavare avses i enlighet med 1947 års

riksdags beslut i fortsättningen skola ingå i lantbruksnämnderna. Antalet

av dessa uppgår för närvarande till omkring 200. Kommittén har här ej

föreslagit annan utvidgning än som motsvarar inrättandet av två nya lant-

bruksingenjörsdistrikt, eller en utökning med 12 befattningshavare.

Det nu angivna personalbehovet för lantbruksnämnderna utgör närmast

vad kommittén ansett nödvändigt på längre sikt. Kommittén har emellertid

pekat på att man med hänsyn till den begränsade personaltillgången på

kvalificerad personal hade anledning förmoda, att lantbruksnämnderna icke

skulle vara fullt utbyggda i personalhänseende redan den 1 juli 1948. Om

medelsanvisningen för jordbrukets rationalisering under budgetåret 1948/49

begränsades i förhållande till vad man tidigare räknat med, skulle detta vi­

dare medföra, att verksamheten under sagda budgetår måste bedrivas i

försiktigare takt än som förut avsetts. Under dessa förutsättningar kunde

lantbruksnämndernas avlönings- och omkostnadsanslag för nästa budgetår

beräknas till något lägre belopp än som skulle erfordras vid full utbyggnad.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Den fråga, som i yttrandena tilldragit sig den största uppmärksamheten,

är den, huruvida verksamheten för förbättring av bostäder å jordbruksfas­

tigheter skall omhänderhavas av lantbruksnämnderna eller av andra organ.

Med allenast ett par undantag har i de yttranden, där detta spörsmål be­

handlats, uttalats den uppfattningen, att denna verksamhet borde handha­

vas av lantbruksnämnderna. Då, såsom förut nämnts, frågan om bostads­

politikens organisation i dess helhet kommer att upptagas av chefen för so­

cialdepartementet, torde det emellertid ej föreligga anledning att här när­

mare ingå på yttrandena i denna del.

Ej heller torde det här vara påkallat att ingå på den i vissa yttranden be­

rörda frågan, huruvida det statliga stödet för finansiering av yttre och inre

rationaliseringsåtgärder bör lämnas i form av lån eller statlig kreditga­

ranti.

I några yttranden har framförts den synpunkten, att genomförandet av

den år 1947 beslutade omorganisationen av rationaliseringsverksamheten

borde uppskjutas tillsvidare. En dylik uppfattning har uttalats av, bland

andra, Riksförbundet landsbygdens folk ävensom av några hushållnings­

sällskap och egnahemsnämnder.

Till belysande av de huvudsakliga skäl, som anförts för en dylik upp­

fattning, torde här få återgivas följande uttalande av Riksförbundet lands­

bygdens folk.

Kommittén framhåller, att de åtgärder, som vidtagas för att befrämja

jordbrukets utveckling, måste ses mot bakgrunden av näringslivets struk­

tur och utveckling över huvud taget, vilket i sin tur föranleder att lantbruks-

organen i sitt planeringsarbete måste intimt samverka med de övriga myn­

digheter och organ, som ha att planera eller på annat sätt främja olika

grenar av samhällslivet och näringslivet.

Åtskilliga av de problem, till vilka lantbruksnämnderna komma att få

taga ställning i sitt planeringsarbete, behandlas för närvarande av den un­

der fjolåret tillsatta utredningen angående näringslivets lokalisering. Vi­

dare pågå på speciella områden flera utredningar, vilka kunna komma att

inverka på lantbruksnämndernas arbete och uppgifter. Sålunda må erin­

ras om den pågående översynen av vissa frågor rörande den enskilda väg­

hållningen, utredningen rörande anläggnings- och bidragsverksamheten i

fråga om vattenförsörjning och avlopp, markutredningen samt fastighets-

bildningssalckunnigas överarbetning av jorddelningslagen m. in. Först se­

dan fastighetsbildningssakkunnigas arbete fortskridit längre, torde former­

na för samverkan mellan lantbruksnämnderna och lantmäteriorganen full­

ständigt kunna klarläggas. Av betydelse härutinnan äro även frågorna rö­

rande organisation och avlöningsförhållanden m. m. vid lantmäteristyrel-

sen och länslantmäterikontoren samt rörande utbildningen av lantmätare

och lantbruksingenjörer. Dessa frågor befinna sig ävenledes på utrednings-

stadiet.

Innan resultatet av de pågående utredningarna framlagts och statsmak­

terna tagit ställning härtill, synas lantbruksnämnderna delvis komma att

sakna hållpunkter för sitt arbete. Med hänsyn härtill samt till det statsfi-

nansiella läget synes det kunna övervägas, huruvida man icke borde låta

anstå någon tid med den nya organisationen. Den i nuvarande läge möj­

liga rationaliseringen såväl som den beslutade låne- och bidragsverksam-

14

Lantbruksstijrelsen har i detta sammanhang även framhållit, att tillgång­

en på utbildad personal för lantbruksnämndernas arbete vore synnerligen

begränsad och att det, om man i första hand sökte förse nämnderna med

en riklig personal, vore risk för att brist skulle uppstå på andra håll, där

likaledes betydelsefulla uppgifter förelåge, exempelvis inom lantbruksunder-

visningen.

Även i åtskilliga andra yttranden har — utan att uppskov med om­

organisationen förordats — påpekats, att man med hänsyn till de förhål­

landen, som nu förelåge, borde framgå med särskild varsamhet vid upp­

byggandet av den nya organisationen. Dylika uttalanden ha gjorts av, bland

andra, åtskilliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahems­

nämnder.

Departementschefen.

Ett av huvudsyftena med den av riksdagen år 1947 i princip beslutade

omorganisationen av rationaliseringsverlcsamheten var att samordna de in­

satser, som nu göras av olika organ, och att därigenom skapa garantier för

att de medel, som samhället ställer till förfogande för rationaliseringsända-

mål, utnyttjas på ett lämpligt sätt. Angelägenheten av en sådan samordning

minskas uppenbarligen i och för sig ej, om rationaliseringsverksamheten av

en eller annan anledning tills vidare måste bedrivas i en långsammare takt

än som i och för sig skulle ha varit önskvärt. De skäl, som anförts för upp­

skov med omorganisationen, finner jag därför icke bärande utan anser, att

densamma såsom ursprungligen avsetts bör genomföras från och med den

1 juli 1948. En annan sak är att rationaliseringsverksamhetens omfattning

givetvis måste anpassas efter de förutsättningar, som nu föreligga. Redan i

direktiven för kommitténs arbete angav jag, att verksamheten till följd av

bristen på arbetskraft och önskvärdheten av att i nuvarande konjunktur­

läge såvitt möjligt begränsa statsutgifterna icke kunde forceras utan till en

början måste bedrivas med viss återhållsamhet. Den utveckling, som sedan

dess ägt rum, har medfört, att dessa synpunkter nu måste tillmätas ännu

större betydelse än då direktiven meddelades. Jag finner det därför nöd­

vändigt, att anslagen såväl för rationaliseringsåtgärder som till organen för

dylika åtgärder begränsas kraftigt. I det senare hänseendet kommer jag bland

annat att föreslå, att lantbruksnämnderna tills vidare skola hållas inom en

ej oväsentligt snävare ram än kommittén avsett.

Bortsett härifrån kan jag — med en del jämkningar som i det följande

skola närmare angivas — i huvudsak godtaga de förslag, som kommittén

framlagt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Under fonden för låneunderstöd, egnahemsstyrelsens delfond ha in-

vesteringsanslag anvisats dels till lån för uppförande och förbättring av

lantarbetarbostäder, dels för lån till bostadsförbättringsverksamhet, dels

ock till ackordslön och hjälplån till jordbrukare.

Lantarbetarbostadslån kunna utgå till ägare eller brukare av jordbruks­

fastighet för uppförande å fastigheten av nya bostäder för fastighetens

lantarbetare samt för ombyggnad av och annat mera omfattande förbätt­

ringsarbete å dylika bostäder. Från investeringsanslagen till lån till bostads­

förbättringsverksamhet beviljas förbättringslån, vilka utgå för samma än­

damål som nybyggnadslånen. Ackordslån och hjälplån slutligen kunna

under vissa förutsättningar beviljas jordbrukare, som äro i trängande be­

hov av ekonomiskt bistånd.

Å lånefonden för lantarbetarbostäder äro redovisade lantarbetarbostads­

lån, som beviljats enligt före den 1 juli 1939 gällande bestämmelser.

Förutom nu nämnda fonder, vilka ha karaktären av kapitalfonder, för­

valtas följande diversemedelsfonder av egnahemsstyrelsen, nämligen fon­

den för premielån till egnahemslåntagare, fonden för krislån till jordbru­

kare och fonden för lån till innehavare av s. k. lapplägenheter.

Från fonden för premielån till egnahemslåntagare utlämnas i samband

med egnahemslån till förvärv av jordbruksfastighet premielån till täckan­

de av kostnader för iordningställande av den egnahemsbelånade fastig­

heten.

Å fonden för krislån till jordbrukare äro redovisade under åren 1941

och 1942 utlämnade krislån till jordbrukare, vilka på grund av felslagen

skörd voro i trängande behov av ekonomiskt bistånd.

Fonden för lån till innehavare av s. k. lapplägenheter är inrättad för ut­

lämnande — i samband med upplåtelse av lapplägenhet — av inventarie-

lån till anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsäm­

nen, foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättan­

de av driften å lägenheten.

2. Av statskontoret förvaltade fonder.

Från statens avdikningslånefond utlämnas lån till utförande av torrlägg­

ningsföretag beträffande mark för jordbruksändamål om företaget befin-

nes ur allmän och enskild synpunkt nyttigt och önskvärt.

Från gödselvårdslånefonden kan till ägare eller brukare av jordbruksfas­

tighet utgå gödselvårdslån för att utföra ändamålsenliga gödselstäder samt

sådana anordningar inom vederbörande djurstallar, som betingas av en

rationell gödselvård.

Täckdikning slånefonden är avsedd för beviljande av täckdikningslån till

ägare eller brukare av jordbruksfastighet.

Allmänna ny odling sf onden och norrländska ny odling sfond en äro avsedda

för beviljande av dels nyodlingslån och dels betesförbättringslån.

Under fonden för låneunderstöd, statskontorets delfond, äro slutligen

anvisade investeringsanslag dels till lån för anskaffande av grästorkar

m. m., från vilket anslag beviljas lån till uppförande av siloanläggningar

för beredande av ensilagefoder, dels till tilläggslån till viss bostadsbygg-

nadsverksamhet, från vilket anslag beviljas tilläggslån till bostadsegna-

hemslån, dels ock till lån till underlättande av kolonisation för estlands-

svenska familjer. Sistnämnda lån ha utlämnats till estlandssvenska famil­

jer för täckande av kostnader för fastighetsförvärv och förvärv av inven­

tarier m. m.

18

till en början erinrats om att bankkommittén i sitt betänkande ifrågasatt,

att vid införande av ett system med statlig kreditgaranti för bostads- och

jordbrukskrediter förvaltningen av egnahemsnämndernas nuvarande låne-

stock med vissa undantag skulle överföras till riksbankens avdelningskon­

tor i länen. Kommittén har rörande denna fråga endast uttalat, att den in-

såge att lantbruksnämnderna i möjligaste mån måste befrias från förvalt­

ningen av de gamla lånen, om för deras del några nämnvärda fördelar

skulle vinnas med kreditgarantisystemet.

Motsvarande problem uppkomma även i fråga om de lån, som utlämnats

från gödselvårdslånefonden, täckdikningslånefonden, allmänna nyodlings-

fonden och norrländska nyodlingsfonden, ävensom beträffande de lån, vilka

från investeringsanslag under fonden för låneunderstöd beviljats för upp­

förande av siloanläggningar. Förvaltningen av dessa lån handhaves, såsom

förut nämnts, av hushållningssällskapen, medan själva fondförvaltningen

åvilar statskontoret. Hushållningssällskapens skuld till respektive lånefon­

der vid utgången av år 1946 framgår av följande av kommittén gjorda upp­

ställning:

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

Lånets art

Sammanlagt lånebelopp

i kronor

Gödselvårdslån....................................................... 1 087 990: 81

Täckdikningslån..................................................... 5 518 031:53

Nyodlings- och betesförbättringslån................. 14 507: 89

Lån för siloanläggningar...................................... 871 027:40

Summa kronor 7 491 557: 63

Antalet utestående, av hushållningssällskapen förvaltade lån uppgår en­

ligt kommittén för närvarande till omkring 10 000.

Kommittén har anfört, att den inhämtat yttrande från hushållningssäll­

skapen, huruvida de önskade fortsätta att förvalta ifrågavarande lån eller

ville överlämna låneförvaltningen till lantbruksnämnderna eller — därest

kreditgarantisystemet komnie att tillämpas — till riksbankens avdelnings­

kontor. Flertalet hushållningssällskap hade därvid förklarat, att de icke

ville fortsätta att förvalta lånen efter den 1 juli 1948, medan ett mindre

antal sällskap sagt sig önska behålla förvaltningen. Själv ansåge kommit­

tén, att det, om den verksamhet, som ifrågavarande lån avsåge att främja,

överfördes till lantbruksnämnderna, låge i sakens natur, att i vart fall de

hushållningssällskap, som icke längre önskade handhava låneförvaltningen,

skulle befrias därifrån, detta i all synnerhet som förvaltningsbidrag icke

komme att utgå till sällskapen efter den 1 januari 1948. Ur olika synpunk­

ter vore det emellertid önskvärt, att enhetliga bestämmelser skulle gälla

för samtliga sällskap i fråga om låneförvaltningen. Kommittén ansåge där­

för, att i princip alla ifrågavarande lån borde per den 1 juli 1948 i förvalt-

ningshänseende överföras till lantbruksnämnderna eller — vid införande av

statlig kreditgaranti — till riksbankens avdelningskontor. Skulle emellertid

några hushållningssällskap av särskild anledning önska utan kostnad för

statsverket behålla uppgiften att förvalta nuvarande lånestock eller viss del

därav, borde möjlighet lämnas öppen att ordna förvaltningen på dettr

sätt.

Hushållningssällskap, som överläte sina den 30 juni 1948 utestående lån,

borde i motsvarande omfattning frikallas från sin låneskuld till staten.

Överlåtelsen av lånestocken borde tillgå så, att representanter för vederbö­

rande hushållningssällskap, å ena, och lantbruksnämnden, å andra sidan,

omkring den 1 juli 1948 inventerade lånestocken. Lantbruksnämnden borde

därefter skriftligen erkänna mottagandet av densamma. Vid inventeringen

borde tillses, att lånehandlingar jämte säkerheter funnes, vilka täckte sta­

tens lånefordran hos sällskapet. Däremot syntes det icke vara nödvändigt,

att lånehandlingarna vid detta tillfälle skulle granskas ur formell synpunkt

eller att säkerhetens värde närmare skulle bedömas. Ränta eller amortering,

som utestode ogulden den 1 juli 1948, borde tillkomma staten. Där det

visades, att sällskapet redan till staten inbetalat motsvarande ränta och

amortering å vederbörligt statslån, borde dock beloppet tillgodoräknas säll­

skapet. Det kunde tänkas, att i samband med överflyttningen vissa frågor

av mer eller mindre detalj betonad art uppstode, vilka icke kunnat förut­

ses. I den mån dessa frågor icke kunde lösas under hand, syntes det böra

ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra dem.

Vad nu sagts rörande lån borde i princip även gälla de bidrag inom ifrå­

gavarande verksamhetsområde, vilka beviljats före den 1 juli 1948 men

ännu icke helt utbetalats vid nämnda tidpunkt, ävensom utbetalade bidrag,

för vilka särskild förbindelse utfärdats om återbetalningsskyldighet under

vissa förutsättningar. Hushållningssällskapen borde per den 1 juli 1948

redovisa samtliga ifrågavarande låne- och bidragsmedel.

Om riksbankens avdelningskontor — vid ett system med statlig kredit­

garanti — skulle övertaga de av egnahemsorganen och av hushållningssäll­

skapen förvaltade lånen, borde likaså inventering ske enligt i huvudsak de

grunder som nyss angivits. En sådan inventering borde även företagas vid

ett eventuellt överlämnande av lån från egnahemsorganisationen till de

blivande statliga organen för bostadsförsörjningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

19

Yttrandena.

Förslaget, att förluster till följd av garantiåtaganden skulle täckas ur ett

särskilt anslag, har ej föranlett någon erinran i yttrandena. Däremot ha

delade meningar uttalats beträffande sättet för den fortsatta förvaltningen

av de lån och bidrag till yttre och inre rationaliseringsåtgärder in. in., som

före den 1 juli 1948 utlämnats av egnahemsorganen eller av hushållnings­

sällskapen.

Vad kommittén här föreslagit har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av bland andra länsstyrelsen i Blekinge län, hushållningssällskapens förvalt­

ningsutskott i Kronobergs och Hallands län samt Göteborgs och Bohus län

ävensom av egnahemsnämnderna i Kronobergs län och Kalmar läns södra

lmshållningssällskapsområde. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Hallands län har därvid uttalat, att överföringen från hushållningssällska­

pen borde avse alla ifrågavarande lån och bidrag, således även outnyttjade

bidragsmedel för den inre rationaliseringen. Hushållningssällskapets förvalt­

ningsutskott i Kronobergs län har däremot förklarat, att sällskapet önskade

slutföra förvaltningen av de statsbidrag, som sällskapet beviljat före den

1 juli 1948 men icke utbetalat. Såsom skäl härför har anförts, att bidragen

utbetalades i samma mån som det genom avsyning kontrollerades, att de

företag bidragen avsåge slutförts. Då sällskapet genom sina befattningsha­

vare uppgjort planer till företagen, syntes det lämpligast, att sällskapet

också skulle tillse, att dessa planer följdes. Egnahemsnämnden i Krono­

bergs län har anfört, att från överföringen borde undantagas av egnahems-

organen utlämnade premielån, tilläggslån och krislån till jordbrukare.

Såvitt hushållningssällskapen angår, har förslaget vidare avstyrkts av

hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Malmöhus och Kristianstads

län. Det förra utskottet har ansett, att de, som önskade behålla förvaltning­

en av utav dem utlämnade lån berörande yttre och inre rationalisering, borde

få göra detta. I yttrandet har särskilt framhållits, att Malmöhus läns hus­

hållningssällskap i avsevärd utsträckning inlöst dylika statslån och själv

finansierat den fortsatta utlåningen till jordbrukarna. Skulle nu uteståen­

de statslån överföras till annan låneförmedlare, komme en olämplig och

oförutsedd skillnad att uppstå mellan sällskapets nuvarande låntagare allt­

eftersom motsvarande statslån redan inlösts eller fortfarande kvarstode.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län har anfört

att, därest sällskapen ville behålla redan beviljade lån, tills dessa slutamor-

terats, borde de erhålla något bidrag till kostnaderna för denna låneförmed-

ling. Frågan om överlåtande av en del av hushållningssällskapens arbete

till lantbruksnämnderna borde kunna lösas under hand genom underhand­

lingar mellan dessa båda organ.

Fullmäktige i riksbanken ha förklarat att de, därest statsmakterna skulle

anse sig böra besluta övergång till ett system med statlig garanti för jord­

brukskrediter, icke ville motsätta sig att riksbanken, om och i den mån så

befunnes lämpligt, skulle övertaga den av egnahemsorganen och hushåll­

ningssällskapen förvaltade lånestocken. Fullmäktige förutsatte emellertid

därvid, att riksbanken skulle beredas skälig ersättning för sina av låne­

förvaltningen föranledda kostnader.

Svenska jordbrukskreditkassan har hänvisat till ett av kassan avgivet ytt­

rande över 1945 års bankkommittés förslag i ämnet, däri anförts följande.

Mot bankkommitténs förslag rörande avvecklingen av byggnadslånebyråns

och egnahemsinstitutionens nuvarande lånestockar har jordbrukskreditkas­

san i och för sig intet att invända. Skulle en med egnahemslån belastad jord­

bruksfastighet framdeles bli föremål för rationalisering, förbunden^ med

statsgaranterad kredit i enskild kreditinrättning, torde det dock mången

gång ur både låntagarens och kreditinrättningens synpunkt vara ändamåls­

enligt, att egnahemslånet överflyttades till kreditinrättningen för att sam­

manläggas med rationaliseringskrediten. Möjlighet till sådan överflyttning

bör beredas låntagaren på skäliga villkor.

22

I fråga om ackords- och hjälplånen till jordbrukare har kommittén fram­

hållit, att det enligt dess uppfattning kunde övervägas, om ej denna låne-

verksamhet kunde avskaffas, da den hittills haft mycket ringa användning

och då från och med den 1 juli 1948 väsentligt ökade lånemöjligheter i andra

former komme att stå jordbrukarna till buds. Kommittén har emellertid

stannat för att förorda, att ackords- och hjälplånen tills vidare skulle bibe­

hållas men att kreditgarantiformen skulle tillämpas även för dessa lån.

För att möjliggöra detta borde vissa ändringar vidtagas i nu gällande låne-

bestämmelser.

För min del är jag ej för närvarande beredd att taga ställning till frågan

om ett slopande av ackords- och hjälplånen. Å andra sidan finner jag det ej

heller lämpligt att nu ändra villkoren för dessa lån. Det är vidare med hän­

syn till det ringa antalet dylika lån ur arbetsbelastningssynpunkt ganska

likgiltigt, huruvida lånen utlämnas av lantbruksnämnderna eller av enskild

kreditinrättning mot statlig garanti. Jag förordar därför, att dessa lån tills

vidare skola utlämnas i samma ordning och på samma villkor som hittills.

Skulle det vid en senare företagen prövning av mera definitiv karaktär be­

finnas, att ifrågavarande lånemöjlighet bör bibehållas, torde man då även

kunna överväga att övergå till ett system med statlig kreditgaranti jämväl

för dessa lån.

En tillämpning av ett system med statlig kreditgaranti medför, såsom

kommittén framhållit, att ett flertal statliga lånefonder icke längre behöva

tagas i anspråk för utlämnande av nya lån. Av de av kommittén särskilt

nämnda fonder, vilka förvaltas av egnahemsstyrelsen eller statskontoret,

behöva sålunda — förutom avdikningslånefonden — endast jordfonden, ar-

rendeegnahemsfonden samt fonden för lån till innehavare av s. k. lapplägen­

heter användas för sådan verksamhet, som i fortsättningen skall omhänder-

havas av lantbruksnämnderna. Dessa fonder böra alltså bibehållas. Likaså

bör egnahemsstyrelsens delfond av fonden för låneunderstöd under den

ändrade benämningen la,ntbruksstyrelsens delfond bibehållas för utläm­

nande av ackordslån och hjälplån till jordbrukare. Till vissa med jord­

fonden sammanhängande frågor återkommer jag i det följande.

Ur egnahemslånefonden, jordförmedlingslånefonden, arrendelånefonden,

arbetarsmåbrukslånefonden, fonden för premielån till egnahemslåntagare,

fonden för krislån till jordbrukare, gödselvårdslånefonden, täckdiknings-

lånefonden, allmänna nyodlingsfonden och norrländska nyodlingsfonden

böra däremot lån ej utlämnas efter den 30 juni 1947; dock att fonderna

böra användas för utbetalande av redan beviljade men ej utlämnade lån.

Å fonderna vid utgången av budgetåret 1947/48 innestående medel böra, i

den mån de ej tagas i anspråk för nyssnämnda utbetalningar, tillgodoföras

riksstatstiteln övriga diverse inkomster, i vad avser diversemedelsfonderna

för premielån och krislån, samt inlevereras till riksgäldskontoret, i vad

avser övriga fonder, vilka alla ha karaktären av statliga kapitalfonder. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga bestämmelser

för överföringen. Under fonden för låneunderstöd, statskontorets delfond,

bör vidare i fortsättningen ej utlämnas lån till uppförande av siloanlägg­

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

24

komma i samband med ifrågavarande överföring. Den av riksbanken be­

rörda frågan om ersättning till banken för förvaltningen av lånen torde icke

behöva redan nu upptagas till behandling.

Nu angivna förfaringssätt torde däremot ej böra tillämpas i fråga om de

bidrag till yttre och inre rationaliseringsåtgärder, som hushållningssällskap

och egnahemsorgan kunna ha utlämnat före den 1 juli 1948 med förbehåll

om återbetalningsskyldighet under vissa förutsättningar. Enligt min mening

är det knappast påkallat, att även tillsynen över dessa bidragsärenden även­

som rätten att återkräva bidragen skall överflyttas till riksbankens avdel­

ningskontor. Det väsentliga arbetet i dessa ärenden blir att kontrollera att

de företag, till vilka bidragen lämnats, utförts på tillfredsställande sätt och

att pröva, huruvida sådana förhållanden föreligga, som kunna föranleda

skyldighet att återbetala uppburet bidrag. Dessa uppgifter synas icke lämp­

ligen kunna läggas på avdelningskontoren. Nu nämnda ärenden torde alltså

i fortsättningen böra handläggas av lantbruksnämnderna.

Hittills har endast berörts förvaltningen av redan utlämnade lån och bi­

drag. Då egnahemsstyrelsen eller egnahemsnämnd före den 1 juli 1948 be­

viljat sådant lån, vars förvaltning enligt det nyss anförda bör överföras på

riksbankens avdelningskontor, men lånet ej helt utbetalats före sagda dag,

synes det lämpligen böra ankomma på lantbruksnämnden att verkställa

lesterande utbetalningar. Sedan detta skett, bör lånet överföras till veder­

börande avdelningskontor och förvaltas av detta. Förvaltningen av de lån

för inre rationaliseringsåtgärder, som kunna ha beviljats av hushållnings­

sällskap före den 1 juli 1948 men ej helt utbetalats före sagda dag, bör

från och med den 1 juli 1948 övertagas av lantbruksnämnderna. I samband

härmed bör förvaltningen av de för utlåningen använda fyra utlånings-

fonderna överflyttas från statskontoret till lantbruksstyrelsen. Lantbruks­

nämnden får därefter verkställa resterande utbetalningar och, sedan lånet

utbetalats i sin helhet, överlämna den fortsatta förvaltningen av detta till

riksbankens avdelningskontor. Vad åter angår bidrag, som av sällskapet

beviljats före den 1 juli 1948 men ej helt utbetalats före sagda dag, bör

sällskapet äga självt avgöra, huruvida det vill omedelbart överlåta den fort­

satta handläggningen av bidragsärendet till lantbruksnämnden eller självt

verkställa resterande utbetalning och först därefter överlämna förvaltningen

till lantbruksnämnden.

Någon anledning synes ej föreligga för det allmänna att, såsom i ett ytt­

rande angivits, vid övertagandet av bidragsstocken ersätta sällskapen kost­

naderna för upprättande av planer till de företag bidragen avse, i den mån

dessa kostnader ej redan guldits av vederbörande jordbrukare.

Ett annat spörsmål, som uppkommer vid en övergång till systemet med

statlig kreditgaranti, är huruvida denna stödform skall få användas även för

omplacering av tidigare beviljade lån. Denna fråga kan väntas bliva aktuell

särskilt av den anledningen, att räntan för de nya lån, som kunna komma

att beviljas mot statlig kreditgaranti, i regel torde bliva lägre än den, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

26

I fråga om förvaltningen av lantbruksnämndernas fastigheter har kom­

mittén bland annat uttalat, att dessa fastigheter ur skogsvårdssynpunkt

borde falla under skogsvårdslagens bestämmelser. Det borde vidare i möj­

ligaste mån undvikas, att lantbruksnämnderna brukade fastigheterna i egen

regi. I stället borde jordbruks]orden utarrenderas till lämplig jordbrukare

och skogen ställas under sakkunnig persons eller myndighets tillsyn. Kom­

mittén hade ansett sig kunna räkna med att skogsvårdsstyrelserna kunde

vara lantbruksnämnderna behjälpliga med alla de åtgärder beträffande sko­

gen å nämndernas fastigheter, som normalt fölle under skogsvårdsstyrel-

sernas arbetsuppgifter beträffande enskilda skogar. (Frågan om ersättning

härför till skogsvårdsstyrelserna beröres i ett senare avsnitt.)

Kommittén har icke heller ansett det nödvändigt, att särskilda tjänstemän

nu skulle anställas enbart för att omhänderhava lantbruksnämndernas fas­

tighetsförvaltning. Ansvaret för tillsynen över lantbruksnämnds fastigheter

borde läggas å någon av nämndens konsulenter, som för sina övriga arbets-

uppgifter ofta vore på resande fot. I övrigt borde fastighetsförvaltningen

kunna anförtros åt en eller flera sakkunniga personer utanför nämnden,

exempelvis åt härför särskilt lämpade ortsombud. Dessa borde i så fall upp­

bära särskild ersättning enligt överenskommelse. Räkenskaper och bokfö­

ring borde anförtros åt nämndens kamerala personal. Bokföringen borde

vara så upplagd, att inkomster och utgifter för varje särskild fastighet kunde

överblickas. Kostnaderna för fastighetsförvaltningen borde påföras jord­

fonden.

Kommittén har emellertid även framhållit, att de föreslagna anordningar­

na för fastighetsförvaltningen kunde komma att visa sig otillräckliga, då

rationaliseringsverksamheten nått full omfattning och lantbruksnämnder­

na bedrivit sin inköpsverksamhet några år. Kommittén ansåge dock, att man

borde avvakta närmare erfarenheter rörande förvaltningsuppgifterna, innan

någon mera vidlyftig organisation tillskapades för ändamålet.

Yttrandena.

Vad kommittén anfört rörande lantbruksnämndernas fastighetsförvärv

m. m. har i allmänhet lämnats utan erinran. I åtskilliga yttranden ha emel­

lertid betonats de svårigheter, som kunde uppkomma för nämnderna vid

inköp av fastigheter, vilka ej omedelbart eller efter en kortare tid kunde

disponeras för rationaliseringsverksamheten. Största försiktighet vid dylika

inköp har därför förordats. Sveriges lantbruks förbund och Riksförbundet

landsbygdens folk ha funnit det oklart, vilka arrendebestämmelser som

vore avsedda att tillämpas vid arrendering av nämnden tillhöriga fastig­

heter. Lantbruksförbundet har i detta sammanhang påpekat, att arrende

borde kunna bringas att upphöra, då fastigheten behövde disponeras för

rationaliseringsähdamål. Bestämmelserna i gällande arrendelag tillgodo-

såge emellertid ej detta behov.

I en vid egnahemsstyrelsens yttrande fogad, av styrelsens kamrerare upp­

rättad promemoria ha vidare berört vissa frågor angående bokföringen av

Kungi. Maj:ts proposition nr 149.

28

Vid utarrendering av här avsedda fastigheter komma de allmänna be­

stämmelserna om jordbruksarrende att bliva tillämpliga. Skulle olägenhe­

ter uppstå härav, torde frågan om införande av speciella arrendebestäm­

melser få övervägas.

Vad kamreraren i egnahemsstyrelsen anfört angående bokföringen av vissa

inkomster och utgifter för lantbruksnämndens fastigheter synes böra över­

vägas vid detaljutformningen av bokföringsbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

C, Bidragsverksamheten,

Kommitténs förslag.

Kommittén har föreslagit, att bidragen skola utgå ur särskilda anslag till

bidrag till jordbrukets yttre respektive inre rationalisering (alternativt ur

ett gemensamt anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering). I den män:

bidrag utlämnades i form av avskrivningslån, borde, med hänsyn till att

bidragen formellt hade karaktären av lån och bidragstagarna alltså häftade

i skuld till statsverket för icke avskrivna belopp, ett motsvarande belopp

överföras till en diversemedelsfond, förslagsvis benämnd jordbrukets avskriv-

ningslånefond.

Bidrag till yttre rationalisering.

I tråga om bidragen till yttre rationalisering har kommittén endast ifråga­

satt vissa mindre tillägg till de tidigare fattade principbesluten. Kommittén

har sålunda diskuterat frågan, i vad mån bidrag borde kunna utgå för att

bestrida kostnader för lantmäteriförrättningar och sammanläggningar.

Kommittén har anfört, att dessa kostnader stundom vore så höga, att de

avskräckte jordbrukarna från att genomföra önskvärda förbättringar i fas-

tighetsförhållandena. De borde då betraktas som ekonomiska hinder för

rationaliseringen, vilka borde undanröjas med hjälp av bidrag. Kommittén

har särskilt nämnt det fallet, att en lantbruksnämnd — för att få till stånd

en tillräckligt genomgripande yttre rationalisering — måste rekommendera

betydligt mera vittgående åtgärder än som varit nödvändiga, om endast be­

gränsade förbättringsåtgärder vidtagits. Vid dylika tillfällen borde lant­

bruksnämnd ha möjlighet att påtaga sig lantmäterikostnaderna och därmed

sammanhängande kostnader, såvida icke det rationaliseringsprojekt, som

lantbruksnämnden ville stödja, ändock vore uppenbart lönsamt för de be­

rörda jordägarna.

Kostnaderna för lantmäteriförrättningar på fastigheter i nämndens ägo

— exempelvis för att dela upp ett större jordkomplex på lämpliga bruk-

ningsenheter för försäljning till enskilda jordbrukare — borde däremot på­

föras jordfonden.

Kommittén har i detta sammanhang även framhållit, att genomgripande

fastighetsregleringar berörande större områden knappast kunde överblic­

kas förrän efter ett omfattande utredningsarbete, vilket mången gång måste

30

sådant arbete, som beräknades bliva utfört av brukaren själv eller av i den­

nes tjänst ar sanställd arbetskraft, borde få inräknas. Enligt kommitténs

uppfattning borde detta endast ifrågakomma, då särskilda skäl därtill före-

låge. Detta kunde exempelvis vara fallet, då brukaren genom att själv ut­

föra en betydande del av arbetet skulle få vidkännas ekonomiska uppoff­

ringar i form av uteblivna inkomster från arbete utom det egna jordbruket.

Utformningen av avskrivningslånen.

Beträffande utformningen av avskrivningslånen har kommittén förordat,

att lantbruksnämnderna skulle få rätt att i särskilda fall fastställa annan

löptid och avskrivningstakt för avskrivningslån än den normala. Vidare har

föreslagits, att lantbruksnämnderna skulle få en viss befogenhet att, då vill­

koren för avskrivning ej vore uppfyllda, medgiva anstånd med återbetal-

ningsskyldighet ävensom att, i stället för att omedelbart fordra återbetal­

ning, förelägga vederbörande att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder

för att avhjälpa bristerna.

Särskilda frågor angående bidrag till vissa slag av förbättringsåtgärder.

Vad angår nyodling har kommittén uttalat, att alla åtgärder, som i sam­

band med odling vidtoges för att bringa den odlade marken i ett kulturtill­

stånd, som vore avsett att i fortsättningen bibehållas, borde räknas såsom

odlingsåtgärd eller ock hänföras till annan åtgärd, för vilken bidrag kunde

ifrågakomma. Såväl grundgödsling som grundkalkning borde innefattas i

nyodlingsåtgärder. Kommittén ansåge vidare starka skäl tala för att kost­

nader för anläggning av vägar i samband med odling skulle jämställas med

övriga odlingskostnader, i den mån vägarna erfordrades för den nyodlade

markens rationella brukande.

Vad angår verksamheten för betesförbättring (inbegripet betesanläggning),

vilken enligt de av 1947 års riksdag fattade besluten skall hänföras till

inre rationalisering och handhavas av lantbruksnämnderna, har kommit­

tén till en början uppehållit sig vid gränsdragningen mellan denna verk­

samhet och det arbete på samma område, som för närvarande bedrives av

skogsvårdsstyrelserna, särskilt med stöd av anslaget till åtgärder för ökad

skogsproduktion i Norrland m. in. Kommittén har anfört, att inom lapp­

markerna och skyddsskogsområdena betesproblemen i så hög grad framstode

såsom specifikt skogliga problem, att all bidragsgivning och planering av­

seende betesanläggningar och betesförbättringar inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker samt inom skyddsskogarna i Kopparbergs och

Jämtlands län borde ankomma på skogsvårdsstyrelserna. Inom övriga de­

lar av landet borde däremot sagda verksamhet omhänderhavas enbart av

lantbruksnämnderna. Den betesverksamhet, som nu bedreves av skogs­

vårdsstyrelserna inom övriga delar av Norrland, borde således övertagas av

lantbruksnämnderna. Dessa borde också övertaga en del av den personal,

som nu sysselsattes med denna verksamhet. Då det emellertid kunde förut­

ses, att lantbruksnämnderna under det första året av sin verksamhet skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

31

komma alt i hög grad be Lungas med arbetsuppgifter av organisatorisk art,

hade kommittén ansett det önskvärt, att övertagandet icke skulle ske ome­

delbart. I samförstånd med skogsstyrelsen föresloge kommittén därför i

stället, att övertagandet skulle ske först den 1 juli 1949 men att lantbruks­

nämnderna dock skulle kopplas in såsom rådgivande organ redan från och

med den 1 juli 1948.

Kommittén har i anslutning härtill även berört frågan, hur i de delar av

Norrland, där enligt dess förslag all betesverksamhet i fortsättningen skulle

handhavas av skogsvårdsorganen, bidragsgivningen och handläggningen i

övrigt av ärendena borde ske i fråga om beten å mark, varå bestämmelserna

för det norrländska skogsproduktionsanslaget ej vore tillämpliga. Kommit­

tén har föreslagit, att lantbruksnämnderna skulle bevilja lån och bidrag till

ifrågavarande betesanläggningar men att ärendena i övrigt skulle handläg­

gas av skogsvårdsstyrelserna. Skogsvårdsstyrelserna borde äga uppbära den

ersättning för upprättandet av betesplanerna, som eljest skulle ha tillkom­

mit lantbruksnämnderna efter den taxa, som kunde komma att gälla för så­

dant arbete. Skulle erfarenheten visa, att denna taxa icke täckte skogs-

vårdsstyrelsernas merkostnader för arbetet med upprättande av dessa pla­

ner, borde det övervägas, om därutöver särskilda bidrag skulle utgå till

skogsvårdsstyrelserna för deras förvaltningskostnader.

Kommittén har vidare upptagit frågan, hur en tillräcklig stimulans till

betesfredning skulle kunna uppnås, särskilt i de fall då gemensamt bete

förekonnne. Kommittén har här föreslagit, att utöver de bidrag i form av

avskrivningslån, som normalt skulle kunna utgå till betesanläggningar, vissa

tilläggsbidrag, likaledes i iorm av avskrivningslån, skulle kunna lämnas un­

der villkor av betesfredning. Dessa tilläggsbidrag borde utgå med högre

belopp än eljest, då gemensamt bete förekomine. Tilläggsbidrag borde kun­

na utgå till alla jordbruk, oberoende av brukningsdelens storlek och bru­

karens ekonomiska ställning. Tilläggsbidragen borde normalt utgöra 10 pro­

cent av kostnaden för betesanläggningen, då gemensamt bete icke förekom-

me, och eljest 30 procent. Dessa normer borde kunna överskridas, då sär­

skilda skäl förelåge, exempelvis då nuvarande bestämmelser skulle inne­

bära fördelaktigare villkor för sakägarna eller då en större del av bruknings-

enhetens betesbehov redan täckts genom tidigare betesanläggningar och be­

loppet av tilläggsbidraget därför skulle bliva relativt litet. Inom de områden,

där bestämmelserna om det norrländska skogsproduktionsanslaget nu gäll­

de men förutsattes komma att upphöra, borde vidare frågan om bidrag till

sådana förrättningar, som påbörjats eller till vilka bidrag sökts före den 1

januari 1948, få bedömas efter skogsproduktionsanslagets grunder, om detta

skulle vara till fördel för sakägarna.

Av det totala anslaget för bidrag till inre rationalisering borde viss del

beräknas i första hand komma till användning såsom tilläggsbidrag till be­

tesanläggningar. För budgetåret 1948/49 borde ett belopp av 100 000 kro­

nor avses för detta ändamål. En sådan beräkning borde dock ej utgöra hin­

der för lantbruksstyrelsen att, om skäl därtill förelåge, medgiva, att till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

läggsbidrag finge utlämnas till högre sammanlagt belopp än det på förhand

uppskattade.

Beträffande åtgärder för att underlätta betesfredning har kommittén slut­

ligen föreslagit sådan ändring av 12 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred,

att förordnande om betesreglering inom ett område skulle kunna meddelas

efter framställning av lantbruksnämnden. En förutsättning härför skulle

emellertid vara, att nämnden beviljat flertalet fastigheter inom området

statsbidrag till betesanläggningar under villkor av skogsmarkens fredande

från bete.

I fråga om avskrivningslån för anläggning av ägovägar har kommittén

till en början anfört, att ett flertal myndigheter för närvarande handlade

frågor om planläggning av vägföretag och bidrag till dylika företag. För­

utom vägmyndigheterna i länen, vilka handhade de allmänna vägarna,

lämnades eller förmedlades sålunda bidrag av länsstyrelserna respektive

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande enskilda vägar i allmänhet,

skogsvårdsstyrelserna respektive skogsstyrelsen beträffande skogsvägar,

lantmäteristyrelsen beträffande vägar i samband med laga skiften samt

egnahemsnämnderna beträffande odlingsvägar samt vägar i samband med

arrendeegnahemsverksamheten. Enligt de av 1947 års riksdag fattade be­

sluten skulle vidare lantbruksnämnderna kunna utlämna bidrag för an­

läggande av ägovägar.

Kommittén har anfört, att samtliga de slag av enskilda vägar, som nu

berörts, torde kunna ifrågakomma vid åtgärder för ren inre rationalisering.

Därmed vore dock icke givet, att all bidragsgivning till enskilda vägar borde

samlas hos ett organ. I vart fall förelåge emellertid starka skäl för en sam­

ordning av verksamheten genom inbördes överläggningar mellan olika bi-

dragsgivande organ och ej minst för en samordning av bidragsreglerna, så

att dessa så långt möjligt skulle bringas i överensstämmelse med varandra.

Då detta spörsmål vore föremål för särskild utredning, hade kommittén dock

nu saknat anledning att närmare ingå därpå.

Det väsentliga i detta sammanhang vore enligt kommitténs uppfattning,

att även lantbruksnämnderna jämsides med andra myndigheter kunde kom­

ma att lämna bidrag till väganläggningar. Då lantbruksnämndernas bidrags­

givning förutsatts tills vidare endast böra avse ägovägar, uppstode spörs­

målet om gränsdragningen mellan dylika vägar och övriga enskilda vägar.

I fråga om denna gränsdragning har kommittén anfört, att såsom ägovägar

borde anses sådana vägar, vilka huvudsakligen skulle tjäna de inre kom­

munikationerna å en eller flera fastigheter. Däremot borde ej dit hänföras

sådana vägar, som i större omfattning tjänade förbindelsen utåt, vare sig

denna förbindelse avsåge brukningscentrum (utfartsvägar) eller visst pro­

duktionsområde av fastigheten (exempelvis skogsvägar).

Kommittén har ansett 1947 års riksdags beslut om grunderna för avskriv­

ningslån icke innefatta något avgörande i fråga om den norm, efter vilken

avskrivningslån borde utgå för ägovägar. Denna norm har av kommittén

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

33

föreslagits till 40 procent av den beräknade anläggningskostnaden. Då bi­

drag till ägovägar vid laga skifte för närvarande utginge med 50 procent av

den godkända kostnaden, borde lantbruksnämnderna dock — som ett pro­

visorium i avbidan på resultatet av den pågående revisionen av bestämmel­

serna om bidrag i samband med lantmäteriförrättningar — ha möjlighet att

från fall till fall avväga bidragen med hänsyn till de regler, som skulle ha

gällt, om bidragsfrågan i stället uppkommit vid en skiftesförrättning.

Kommittén har i detta sammanhang även förordat, att nu gällande sär­

skilda bestämmelser angående statsbidrag till byggande av odlingsvägar i

Norrland och Dalarna skulle upphöra att gälla den 1 juli 1948. I fråga om

sådana odlingsvägar, som inrymdes under begreppet ägovägar, sådant detta

preciserats av kommittén, borde bidrag i fortsättningen utgå enligt bestäm­

melserna om bidrag till inre rationalisering. Om odlingsvägarna sam tidigt

hade karaktär av utfartsvägar eller skogsvägar, borde bedömningen i prin­

cip ske efter samma grunder, som gällde för respektive typer av vägar,

d. v. s. i regel efter förmånligare bidragsgrunder än högst 40 procent.

Beträffande upphävandet av de nu gällande bestämmelserna om bidrag

till odlingsvägar har kommittén vidare påpekat, att i regel en avsevärd tid

förflöte från det bidrag beviljats till dess detsamma utbetalats. Då bidragen

dessutom utginge ur förslagsanslag, komme medel för redan beviljade väg-

företag att behövas under en avsevärd tid framåt. Då bidrag beviljats före

1 juli 1948 men icke helt utbetalats före sagda dag, borde bidraget utgå ur

lantbruksnämndernas anslag för inre rationalisering men med tillämpning

av de bestämmelser, som gällt vid tiden för bidragets beviljande. Utbetal­

ningen borde alltså ske under formen av rent bidrag och icke såsom avskriv­

ningslån.

Beträffande avskrivningslån till ekonomibyggnader har kommittén till

en början föreslagit, att bidrag till silos och gödselvårdsanläggningar (in­

klusive urinbrunnar) icke skulle inbegripas i den för ekonomibyggnader i

övrigt gällande maximeringen av bidragsbeloppen utan i stället utgå efter

en norm av 25 procent av hela den beräknade kostnaden. De beslutade reg­

lerna för avskrivningslån till ekonomibyggnader, enligt vilka sådant lån

normalt skulle utgå med 25 procent upp till en sammanlagd kostnadssum-

ma av 10 000 kronor och därefter med 15 procent, normalt dock högst med

5 000 kronor, borde sålunda endast gälla andra byggnadsföretag än de nyss

nämnda.

I fråga om det belopp, med vilket avskrivningslån till ekonomibyggnader

bör utgå, har kommittén vidare anfört, att högre bidrag än det normala

kunde behövas, då det gällde att flytta brukningscentrum eller vissa bygg­

nader å en brukningsenhet, som bildats genom sammanläggning av flera

brukningsenheter eller genom anskaffning av tillskottsjord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

3

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 149.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Yttrandena.

Mot kommitténs förslag om inrättande av en jordbrukets avskrivnings-

lånefond samt om bidrag till täckande av kostnaderna för vissa lantmäteri-

förrättningar, avseende yttre rationalisering, har någon erinran ej gjorts

i yttrandena. I åtskilliga fall ha emellertid i detta sammanhang gjorts utta­

landen av innebörd, att hela verksamheten för främjande av den yttre ra­

tionaliseringen i viss mån borde anses ha karaktären av en försöksverk­

samhet och att de regler, som nu kunde komma att fastställas för denna

verksamhet, därför närmast borde betraktas som ett provisorium.

Vad angår bidragsverksamheten för inre rationalisering har någon er­

inran ej gjorts mot vad kommittén anfört angående fördelningen av an­

slagsmedlen.

Ifråga om grunderna för kostnadsberäkningarna ha bland andra hus­

hållningssällskapens förvaltningsutskott i Kalmar läns norra och södra

områden ävensom i Västerbottens län, egnahemsnämnden i Hallands län

samt Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter uttalat, att i kostnaderna

för visst företag borde inräknas kostnaden för sådant arbete, som kunde

beräknas bliva utfört av brukaren själv eller av dennes familjemedlemmar

eller av årsanställd arbetskraft i brukarens tjänst.

Rörande utformningen av avskrivningslånen har lantbruksstgrelsen fram­

hållit, att det syntes vara avsett att besiktning i någon form skulle ske årli­

gen under avskrivningstiden. En sådan kontroll skulle emellertid bliva allt­

för tidsödande och kostsam. Det borde vara tillräckligt med en besikt­

ning före utgången av det tionde året. Frågan om avskrivning borde så­

lunda hållas öppen till sagda tidpunkt. Hushållningssällskapets förvalt­

ningsutskott i Västerbottens län har framhållit, att flera grupper av arbeten

för inre rationalisering vore sådana att de ej erfordrade något egentligt un­

derhåll. En besiktning i dylika fall skulle vara ganska meningslös. Som

exempel härpå har förvaltningsutskottet nämnt täckdiknings-, stenröj-

nings- och jordkörningsarbeten ävensom i vissa fall arbeten för förbättring

av ekonomibyggnaderna.

Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har föreslagit, att avskriv­

ningslån till sådana arbeten, som ej krävde nämnvärt underhåll under tio­

årsperioden, ävensom avskrivningslån till belopp om högst 1 000 kronor

skulle få avskrivas så snart arbetena vore utförda, avsynade och godkända.

Mot kommitténs förslag om bidrag till nyodling har erinran gjorts en­

dast av egnahemsnämnden i Örebro län. Sagda egnahemsnämnd har an­

märkt, att det oftast vore svårt att i efterhand konstatera, om grundgöds­

ling eller grundkalkning verkligen utförts. Det vore därför lämpligast, att

dessa arbeten •— i överensstämmelse med vad som för närvarande gällde

— icke finge inräknas i nyodlingsarbete. I gengäld kunde möjligen tänkas,

att normen för avskrivningslån till nyodling skulle höjas från 40 till 50

procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

35

Lantmäteristijrelsen har i detta sammanhang ifrågasatt ändring i de be­

stämmelser, som för närvarande gälla om bidrag till odlingskostnader i

sammanhang med skifte och ägoutbyte. Härom har styrelsen anfört i hu­

vudsak följande. Enligt kungörelsen den 22 juni 1928 angående villkor för

erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen om delning av

jord å landet utginge sådant bidrag för närvarande med högst hälften av

de uppskattade kostnaderna, dock högst med 250 kronor för hektar av

jord, som vore avsedd att odlas till åker, och 125 kronor för hektar av jord,

som vore avsedd att odlas till äng. Maximeringen av hektarersättningen

hade oförändrat kvarstått sedan bestämmelsernas tillkomst år 1928. Den vore

emellertid numera uppenbarligen icke lämpligt avvägd. En anpassning till de

blivande bestämmelserna om avskrivningslån för nyodling i samband med

inre rationalisering borde kunna ske så, att begränsningen per hektar finge

utgå ur kungörelsen och ersättas med anvisningar, utfärdade av lantmäte-

ristyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen. Regeln om att bidrag finge

utgå med högst hälften av de uppskattade odlingskostnaderna borde dock

bibehållas. En dylik ändring av bidragsreglerna skulle på grund av den

ofrånkomliga eftersläpningen i bidragsutbetalningen icke medföra någon

nämnvärd ökning av medelsbehovet för budgetåret 1948/49.

Rörande lämpligheten av kommitténs förslag om bidragsverksamheten

för betesförbättring .(inbegripet betesanläggning) ha meningarna varit de­

lade. Förslaget har uttryckligen tillstyrkts av bland andra Gävleborgs läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna i Kal­

mar läns södra hushållningssällskapsområde och i Jämtlands län. Sist­

nämnda egnahemsnämnd har understrukit angelägenheten av att skogsvårds-

styrelsen i länet skulle, som kommittén föreslagit, få behålla betesförbätt-

ringsverksamheten inom skyddsskogarna i länet. Norrbottens läns hushåll­

ningssällskaps förvaltningsutskott har lämnat förslaget utan erinran men

anfört, att avskrivningslån borde få lämnas även för anordnande av ge­

mensamma fårbeten på därtill lämpliga markområden.

Även skogsstyrelsen har i princip anslutit sig till kommitténs förslag i

denna del. Vad angår det område, inom vilket betesförbättringsverksamhe-

ten borde handhavas av skogsvårdsstyrelserna, har skogsstyrelsen emel­

lertid anfört, att det syntes kunna övervägas om icke kommitténs för­

slag borde justeras så, att skogsvårdsstyrelserna endast skulle omhänder-

hava betesförbättringsverksamheten i lappmarkerna. Skogsstyrelsen har

som ett skäl för en sådan justering framhållit, att enligt förslaget till ny

skogsvårdslag de nuvarande skyddsskogarna i Jämtlands och Kopparbergs

län skulle hänföras till svårföryngrad skog och i skogligt avseende jäm­

ställas med övrig svårföryngrad skog i dessa län. Det föreslagna uppskovet

till den 1 juli 1949 med överförandet av betesförbättringsverksamheten i

övrigt från skogsvårdsstyrelser till lantbruksnämnder syntes motiverat. En­

ligt skogsstyrelsens uppfattning kunde det måhända befinnas lämpligt att

skjuta på tiden ytterligare något år. Intill dess verksamheten övertoges av

lantbruksnämnderna borde nu gällande grunder för bidrag ur norrländska

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

skogsproduktionsanslaget tillämpas. Det vore nämligen ej lämpligt, att

skogsvårdsstyrelserna under den korta tid, som återstode till dess överfö­

ringen skedde, skulle tillämpa nya bidragsgrunder.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att nu gällande bestämmelser beträffande

skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med betesförbättring ej borde ändras.

Styrelsen har även ifrågasatt lämpligheten av den av kommittén föreslagna

ändringen i 12 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred.

Förslaget, att särskilda tilläggsbidrag skulle kunna utbetalas under vill­

kor om betesfredning, har avstyrkts av egnahemsnämnden i Jönköpings

län. Nämnden har uttalat, att redan avskrivningslån efter en norm av 40

procent av kostnaden borde utgöra en stimulans till ökat intresse för betes­

anläggningar och att ifråga om betesfredningen mera än genom tilläggs­

bidrag torde kunna vinnas, därest jordbrukarna genom upplysning överty­

gades om att skogsbete ej vore förenligt med ekonomiskt jordbruk och skogs­

bruk. Även egnahemsnämnden i Västmanlands län har uttalat tveksamhet

beträffande lämpligheten av tilläggsbidrag och ansett en effektivare åtgärd

för vinnande av betesfred vara att i mån av behov höja avskrivningslånen

till betesanläggningar och samtidigt som villkor för avskrivningslån före­

skriva, att låntagaren efter viss tid skulle betesfreda sin skog.

Vad kommittén anfört rörande avskrivningslån för anläggning av ägo­

vägar har berörts endast i ett fåtal yttranden. I regel thar i dessa betonats

önskvärdheten av enhetliga bestämmelser ifråga om den statliga bidrags-

givningen till anläggning av olika slag av vägar. Något direkt avstyrkande

av kommitténs förslag har ej förekommit. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har emellertid uttalat tveksamhet, om det av kommittén framlagda försla­

get till gränsdragning mellan ägovägar och andra enskilda vägar kunde anses

acceptabelt. Styrelsen har ansett, att man beträffande såväl detta spörsmål

som förslaget, att begreppet odlingsvägar skulle utgå, borde avvakta den

inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt skogsstyrelsen pågående ut­

redningen. Även länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat, att den av kom­

mittén föreslagna avgränsningen mellan de vägföretag, till vilka lantbruks­

nämnderna skulle kunna lämna avskrivningslån, och övriga vägföretag voro

otydlig och att dess innebörd borde klargöras. Slutligen har länsstyrelsen

i Västerbottens län under hänvisning till svårigheten att draga en klar gräns

mellan ägovägar och utfartsvägar anfört, att bidragsgivningen beträffande

båda dessa slag av vägar borde handhavas av en och samma myndighet,

exempelvis av länsstyrelsen efter hörande eller förslag av lantbruksnämn­

den, varjämte statskontoret ansett bidragen böra normeras till 25 procent

av kostnaden.

I detta sammanhang kan även nämnas, att skogsstyrelsen understrukit

vikten av att erforderliga skogsvägar byggas i samband med eller som ett led

i arronderingar och skiften.

Vad kommittén anfört rörande avskrivningslån till ekonomibyggnader

har i regel ej särskilt berörts i yttrandena. Förslaget har emellertid uttryck­

ligen tillstyrkts av bland andra hushållningssällskapets förvaltningsutskott

37

i Jönköpings län ävensom egnahemsnämnderna i Kalmar läns södra hus-

hållningssällskapsområde och i Jämtlands län men däremot avstyrkts av

statskontoret.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har be­

träffande avskrivningslånen för förbättring av ekonomibyggnader anmärkt,

att det i och för sig vore önskvärt med ett relativt kraftigt stöd för dylika i

regel dyrbara förbättringsåtgärder. Efterfrågan å avskrivningslån för detta

ändamål torde åtminstone i Västerbottens län komma att bli mycket stor.

Det statsfinansiella läget torde dock knappast medgiva, att avskrivningslån

i full utsträckning skulle kunna utlämnas till alla i och för sig bidragsbe-

rättigade sökande. Att mera allmänt uppskjuta en nödvändig upprustning

av ekonomibyggnaderna vore icke lyckligt. Det kunde därför ifrågasättas,

om ej lantbruksnämnderna borde beredas möjlighet att minska avskriv­

ningslånens storlek i de enskilda fallen för att i stället kunna öka antalet

jordbrukare, som kunde få del av statens stöd till upprustning av byggna­

derna.

Lantmåteristyrelsen har i sitt yttrande i anslutning till kommitténs här

framlagda förslag upptagit frågan om möjligheten att bevilja förbättrings­

bidrag i samband med utflyttning vid skifte. Styrelsen har påpekat, att de

nu utgående bidragen till utflyttningskostnader vore konstruerade så, att de

icke avsåge någon förbättring av de byggnader och andra anläggningar, som

skulle flyttas. Utflyttning vore emellertid en åtgärd, som regelmässigt borde

kombineras med rationalisering av de berörda byggnaderna och anläggning­

arna. Det vore därför enligt styrelsens mening angeläget att skapa möjlig­

het att bevilja förbättringsbidrag i samband med utflyttning vid skifte. Dy­

lika bidrag skulle också otvivelaktigt utgöra en välbehövlig stimulans till

önskvärda omregleringar genom skifte. De skulle sålunda underlätta genom­

förandet av omarronderingar och påverka skiftesresultatet i gynnsam rikt­

ning. På grund av det direkta sambandet med utflyttningsfrågorna och skif­

tesläggningen borde dessa förbättringsbidrag konstrueras såsom en påbygg­

nad av de nuvarande utflyttningsbidragen och handhavas av lantmäteri-

organen. I fråga om bidragens storlek borde gälla i huvudsak samma regler,

som kommittén föreslagit för motsvarande rationaliseringsåtgärder utan

samband med skifte. Närmare bestämmelser om de av styrelsen föreslagna

förbättringsbidragen borde meddelas genom ändringar i kungörelsen röran­

de lantmäteribidragen. De nya bidragen borde kunna utgå från förslagsan­

slaget: Understöd åt jorddelningsväsendet m. in.: Bidrag till utflyttnings-,

väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med skiften. Med hän­

syn bland annat till den tid, som måste förflyta mellan tillkomsten av ett

utflyttningsbeslut och verkställigheten av beslutet, beräknade styrelsen, att

förbättringsbidragen under budgetåret 1948/4!) icke komme alt medföra

någon nämnvärd ökning av medelsbehovet från nämnda anslag.

Beträffande avskrivningslånen till åtgärder för inre rationalisering kan

till slut nämnas, att föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter ävensom hus­

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

38

hållning ssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län uttalat, att normen

för avskrivningslån till täckdikning borde höjas från vid fjolårets riksdag

beslutade 25 procent till 40 procent.

Departementschefen.

Jag biträder kommitténs förslag om inrättande av en diversemedelsfond,

benämnd jordbrukets avskrivningslånefond, till vilken överföring skall ske

ur anslagen till yttre och inre rationalisering, i den mån bidrag ur dessa an­

slag utlämnas i form av avskrivningslån.

I fråga om bidragen till yttre rationalisering har kommittén ifrågasatt,

att lantbruksnämnd i vissa fall skulle äga utlämna bidrag till täckande av

kostnader för lantmäteriförrättning eller sammanläggning för rationali-

seringsändamål. Kommittén har här åsyftat sådana fall, då kostnaderna äro

så höga, att de kunna avhålla jordbrukarna från att genomföra önskvärda

förbättringsåtgärder. I och för sig har jag intet att erinra mot de synpunk­

ter, som ligga till grund för kommitténs förslag. Frågan, om och i vad mån

rationaliseringsorganen böra utbetala dylika bidrag, står emellertid i nära

samband med utformningen av bestämmelserna om taxor för lantmäteri-

förrättningar och om de statsbidrag, som genom lantmäteriorganisationen

utbetalas för sådana förrättningar. Då dessa frågor för närvarande äro under

utredning i lantmäteristyrelsen, anser jag det lämpligast, att kommitténs

förslag på denna punkt prövas först i samband med behandlingen av de för­

slag till nya taxe- och bidragsbestämmelser, som äro att vänta från lant­

mäteristyrelsen.

Däremot har jag intet att erinra mot vad kommittén anfört om att kost­

naderna för vissa av lantmätare verkställda förberedande utredningar i

rationaliseringsärenden böra bestridas av lantbruksnämnderna. Likaså bi­

träder jag vad i betänkandet uttalats angående kostnaderna för lantmäteri-

förrättningar å lantbruksnämnd tillhöriga fastigheter.

Vad kommittén förordat angående fördelningen av de medel, som stå till

förfogande för inre rationaliseringsåtgärder, synes ändamålsenligt. Intill

dess större erfarenhet vunnits, torde emellertid några bestämda regler ej

böra fastställas härvidlag. Det bör i stället få ankomma på Kungl. Maj :t

eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen att meddela er­

forderliga föreskrifter härvidlag.

I likhet med kommittén finner jag det rimligt, att den kostnadsberäkning,

som skall läggas till grund för bestämmandet av storleken av lån eller bi­

drag till ett företag, skall inbegripa utgifter för plan till företaget. Vad an­

går inräknandet av kostnad för sådant arbete, som utföres av brukaren

själv eller av årsanställd arbetskraft i brukarens tjänst, finner jag däre­

mot kommitténs inställning väl snäv. Enligt mitt förmenande bör, såsom

även framhållits i några yttranden, kostnadsberäkningen upprättas med

hänsyn till den faktiska arbetsvolymen. Någon skillnad bör alltså ej göras

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

39

mellan de fall, då arbetet skall utföras av brukaren själv och hans familje­

medlemmar eller eventuellt befintlig årsanställd arbetskraft, och de fall, då

arbetet skall utföras av särskild för ändamålet anskaffad arbetskraft.

Rörande de allmänna bestämmelserna om bidrag till inre rationaliserings-

åtgärder ansluter jag mig till kommitténs förslag, att lantbruksnämnderna

skola få befogenhet att i särskilda fall fastställa annan löptid och amorte-

ringstakt för avskrivningslånen än den normalt förutsatta. Likaså böra

nämnderna äga befogenhet att medgiva låntagare, som ej uppfyllt villko­

ren för avskrivning, anstånd med återbetalning ävensom, i stället för att

omedelbart kräva återbetalning, förelägga vederbörande att avhjälpa bris­

terna inom viss tid. Det måste enligt min uppfattning vara till gagn för

rationaliseringsverksainheten, om lantbruksnämnderna på sådant sätt få

ökade möjligheter att anpassa sina ingripanden efter de förhållanden, som

kunna föreligga i det enskilda fallet.

Med anledning av vad i några yttranden anförts rörande avskrivning av

här ifrågavarande lån och kontroll över företag, till vilka sådana lån läm­

nats, vill jag framhålla att kontrollen självfallet ej bör göras mera omfat­

tande än som erfordras för att tillse, att syftet med lånet ej förfelas. Att

alltid omedelbart avskriva lån i sådana fall, där något mera omfattande

underhållsarbete ej behövs under den normala avskrivningstiden, synes

dock icke lämpligt. Jag vill erinra om att återbetalning av avskrivningslån

skall kunna krävas ej blott på grund av bristande underhåll av företaget

utan även i vissa andra fall, exempelvis under vissa omständigheter i sam­

band med överlåtelse av fastigheten. Då det är fråga om mindre belopp och

någon särskild kontroll ej kan anses erforderlig, bör emellertid ofta stödet

kunna utlämnas som direkt bidrag.

Jag torde härefter få övergå till de i betänkandet berörda speciella frå­

gorna om bidrag till vissa grenar av rationaliseringsverksamheten.

Vad kommittén anfört angående de åtgärder, som böra räknas såsom ny­

odling, föranleder ingen erinran från min sida. Även de av lantmäteristy-

relsen föreslagna ändringarna i bestämmelserna om nyodlingsbidrag i sam­

band med laga skifte eller ägoutbyte synas lämpliga. Ändringarna torde

icke behöva föranleda någon höjning av anslaget till sistnämnda bidrag.

I fråga om organisationen av betesförbättringsverksamheten har kommit­

tén, under hänvisning till att betesproblemen i vissa delar av Norrland

i särskilt hög grad framstå såsom specifikt skogliga problem, förordat, att

all bidragsgivning och planering av åtgärder för betesförbättring (inbegripet

betesanläggning) inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt

skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län skall ligga hos

skogsvårdsstyrelserna. För min del finner jag det i någon mån tveksamt,

huruvida det av kommittén åberopade förhållandet utgör tillräcklig grund

för att den statliga betesförbättringsverksamheten i dessa områden, i mot­

sats till vad som avses skola gälla inom övriga delar av landet, skall un­

danlagas från lantbruksnämnderna. En lösning av betesfrågorna är ju även

40

har av stor betydelse jämväl ur jordbrukets synpunkt. Med hänsyn till att

det gäller en förhållandevis omfattande verksamhet, som nu är i full gång

under skogsvårdsstyrelsernas ledning, torde det emellertid vara tillrådligt,

att i vart fall tillsvidare någon förändring i organisationen ej vidtages. Det

åberopade skälet gör sig dock främst gällande beträffande skogarna i Väster­

bottens och Norrbottens läns lappmarker. I de nuvarande skyddsskogarna

i Kopparbergs och Jämtlands län har den av skogsvårdsstyrelserna bedriv­

na betesförbättringsverksamheten väsentligt mindre omfattning än i de

båda nordligaste länen. Med hänsyn till önskvärdheten att ifrågavarande un­

dantag ej skall få större omfattning än nödvändigt torde betesförbättrings­

verksamheten därför i dessa trakter, liksom i övriga nu ej nämnda delar

av landet, i enlighet med det år 1947 fattade principbeslutet böra handhavas

av lantbruksnämnderna. Ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt är, så­

som skogsstyrelsen framhållit, att vid ett bifall till det nu föreliggande för­

slaget till ny skogsvårdslag skyddsskogsbegreppet kommer att bortfalla. De

nuvarande skyddsskogarna i Kopparbergs och Jämtlands län komma i så

fall att anses som svårföryngrade skogar samt likställas med de skogar i

sagda län, vilka redan för närvarande hänföras till sistnämnda kategori.

I betraktande av att lantbruksnämnderna i början av sin verksamhet tor­

de komma att bliva hart belastade med ett flertal arbetsuppgifter har kom­

mittén föreslagit, att den betesförbättringsverksamhet, som skogsvårdssty­

relserna ej längre skola bedriva, skall överföras till nämnderna först den 1

juli 1949. Nämnderna skulle dock under budgetåret 1948/49 ha ställningen

av rådgivande organ. Detta förslag kan jag biträda. Ytterligare uppskov

torde ej böra ifrågasättas. Jag har vidare ej något att erinra mot vad kom­

mittén anfört angående handläggningen av sådana betesförbättringsären-

den i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, där bidrag ej skall

utgå ur det norrländska skogsproduktionsanslaget.

Bidrag till betesanläggning bör, såsom hushållningssällskapets förvalt­

ningsutskott i Norrbottens län föreslagit, kunna utgå även för anläggning av

gemensamhetsbeten för får.

Kommittén har i fråga om betesförbättringsverksamheten vidare föresla­

git att, utöver de avskrivningslån, som skulle kunna utgå enligt 1947 års

riksdags beslut, vissa tilläggsbidrag skulle kunna utlämnas under villkor

av betesfredning. Med hänsyn till den betydelse det såväl ur skogsbrukets

som ur jordbrukets synpunkt har att skogsbetet så långt möjligt inskränkes,

finner jag det motiverat, att en extra stimulans skall kunna lämnas, om

man därigenom får möjlighet att genomföra betesfredning. Jag kan däremot

icke ansluta mig till kommitténs förslag, att denna stimulans skulle lämnas

i form av tilläggsbidrag, vilka skulle kunna utgå till alla jordbruk, obero­

ende av brukningsdelens storlek och brukarens ekonomiska ställning. Ett

tillfredsställande resultat synes i stället kunna ernås redan inom ramen för

de allmänna bestämmelserna om avskrivningslån. Enligt dessa får den fast­

ställda normen för sådana lån överskridas, då särskilda omständigheter där­

till föranleda. Sadana särskilda omständigheter böra enligt min mening ofta

Kungl. Maj:ts proposition nr 149-

41

anses föreligga, då en brukare, som dittills utnyttjat skogsbete, i samband

med sökande av bidrag till en betesanläggning förbinder sig att betesfreda

sin skogsmark eller att avstå från gemensamhetsbete. Ej heller kan jag

biträda förslaget att inom de områden, där bestämmelserna om det norr­

ländska skogsproduktionsanslaget nu gälla men förutsättas komma att upp­

höra, bidrag till sådana förrättningar, som påbörjats eller till vilka bidrag

sökts före den 1 januari 1948, skall utgå efter skogsproduktionsanslagets

grunder, om detta skulle vara till fördel för sakägarna. Lantbruksnämnder­

nas befogenhet att i särskilda fall avvika från bidragsnormerna torde även

här få anses tillräcklig.

Med hänsyn till den ståndpunkt jag sålunda intagit finner jag det själv-

fallet ej heller erforderligt, att av anslaget för inre rationalisering något

visst belopp i första hand skall beräknas utgå såsom tilläggsbidrag till be-

tesanläggningar.

Vad kommittén anfört om ändring av 12 § lagen den 2 juni 1933 om ägo­

fred synes värt beaktande. I den till årets riksdag avlämnade proposi­

tionen med förslag till ny skogsvårdslag m. m. har jag emellertid förklarat

mig ha för avsikt att hos Kungl. Maj :t hemställa om bemyndigande att till­

kalla utredningsmän för en revision av ägofredslagen. Den av kommittén be­

rörda frågan synes ej påkalla någon omedelbar åtgärd. Det måste nämligen

under alla förhållanden dröja någon tid, innan bidrag till betesanläggningar

inom ett område beviljats i sådan utsträckning, att det skulle kunna ifråga­

sättas att lantbruksnämnden skulle begära betesreglering i området. Denna

fråga synes därför lämpligen böra upptagas i samband med nyssnämnda

allmänna revision av ägofredslagen.

Vad angår avskrivningslånen för anläggning av ägovägar vill jag till en

början understryka, att de bestämmelser, som nu kunna komma att fast­

ställas i fråga om lantbruksnämndernas bidragsgivning för detta ändamål,

huvudsakligen böra betraktas som ett provisorium i avbidan på slutförandet

av den nu pågående översynen av bestämmelserna om statsbidrag till olika

slag av vägföretag.

Kommitténs förslag till avgränsning mellan de väganläggningar, till vilka

lantbruksnämnderna skola äga utlämna avskrivningslån ur anslaget för

bidrag till inre rationalisering, och övriga vägföretag finner jag under så­

dana förhållanden kunna godtagas. Likaså kan jag biträda förslaget, att

normen för avskrivningslån till anläggning av ägovägar skall bestämmas till

40 procent. Den lantbruksnämnderna tillkommande allmänna befogenheten

att i särskilda fall medgiva avvikelse uppåt från bidragsnormen synes giva

nämnderna tillräcklig möjlighet att beakta det behov av högre bidrag, som kan

föreligga i särskilda fall. Några speciella undantagsregler för detta ändamål

torde alltså icke erfordras. I avbidan på resultatet av nyssnämnda allmänna

översyn av bestämmelserna om bidrag till vägföretag finner jag det lämp­

ligast, att nu gällande regler för statsbidrag till byggande av odlingsvägar i

Norrland och Dalarna tillsvidare skola bibehållas, givetvis dock med beak­

tande av all bidrag skall utlämnas av lantbruksnämnderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

I fråga om avskrivningslån till ekonomibyggnader har kommittén på eu

punkt föreslagit ändring av de år 1947 fattade besluten. Denna ändring skulle

bestå däri, att bestämmelserna om avskrivningslån för förbättring av ekono­

mibyggnader icke skulle tillämpas i fråga om silos och gödselvårdsanlägg-

ningar (inklusive urinbrunnar). Avskrivningslån för dylika företag skulle i

stället alltid utgå efter en norm av 25 procent av den beräknade kostnaden.

För en dylik ändring har främst anförts det skälet, att det belopp, som skulle

kunna erhållas i avskrivningslån till sagda företag, skulle kunna hliva ringa

eller intet, om anläggningarna utfördes efter det andra förbättringar av eko­

nomibyggnaderna genomförts i sådan omfattning, att avskrivningslånets

maximibelopp helt eller i det närmaste tagits i anspråk för dessa förbättring­

ar. För min del är jag dock ej beredd att förorda ett frångående av det prin­

cipbeslut, som ar 1947 fattades på denna punkt. Den av kommittén föreslagna

ändringen skulle uppenbarligen i realiteten innebära detsamma som en ej

oväsentlig ökning av maximibeloppet för avskrivningslån till ekonomibygg­

nader. En sådan höjning kan jag i nuvarande läge icke tillstyrka. De olägen­

heter av utformningen av reglerna om bidrag till ekonomibyggnader, som

kommittén påtalat, äro vidare ej något, som speciellt träffar silos och gödsel-

vårdsanläggningar. De äro i stället en ofrånkomlig följd av själva grundprin­

cipen i bidragssystemet, nämligen att av de bidragsberättigade brukningsde­

larna de mindre skola erhålla ett proportionsvis något högre bidrag än de

större.

Vad kommittén anfört om att avskrivningslån till ekonomibyggnader bör

kunna utgå med högre belopp än normalt, då det gäller att flytta bruknings-

centrum eller vissa byggnader å en brukningsenhet, som bildats genom sam­

manläggning av flera brukningsenheter eller genom anskaffning av tillskotts-

jord, synes däremot stå i full överensstämmelse med de av riksdagen be­

slutade grunderna för ifrågavarande bidragsverksamhet. I dylika fall böra

följaktligen enligt min uppfattning sådana särskilda omständigheter kunna

anses föreligga, som motivera ett överskridande av den eljest gällande bi-

dragsnormen.

Med anledning av vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Väs­

terbottens län anfört om fördelningen av tillgängliga medel i de fall, då efter­

frågan överstiger medelstillgången, vill jag hänvisa till de uttalanden, som

i propositionen nr 75/47 och i särskilda utskottets utlåtande nr 2 gjordes rö­

rande denna fråga.

Lantmäteristyrelsen har beträffande ekonomibyggnaderna ifrågasatt en

ändring av nu gällande bestämmelser om statsbidrag till förrättningar en­

ligt lagen om delning av jord å landet. Frågan, huruvida och i vilken ut­

sträckning lantmäteriorganen böra utlämna bidrag till åtgärder för förbätt­

ring av ekonomibyggnader, synes emellertid böra avgöras först i samband

med en allmän omprövning av frågan om statsbidrag till lantmäteriförrätt-

ningar. Jag anser mig därför ej för närvarande böra tillstyrka den av lant­

mäteristyrelsen ifrågasatta ändringen.

Någon anledning synes ej föreligga att nu frångå det år 1947 fattade be­

slutet angående normen för avskrivningslån till täckdikning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

43

D. Frågor angående torrläggningsverksamheten.

Kommitténs förslag.

Reglerna för lån och bidrag.

Kommittén har erinrat om att de av 1947 års riksdag fattade besluten be­

träffande torrläggningsverksamheten innebure, att det statliga stödet åt

denna verksamhet även i fortsättningen skulle lämnas enligt i huvudsak

samma grunder som nu. Vissa justeringar hade dock ansetts böra ske i be­

stämmelserna om lån ur statens avdikningslånefond. Sålunda skulle län-

tan å torrläggningslånen bliva densamma, som kunde komma att gälla för

övriga lån för inre rationalisering. Vidare skulle räntefriheten under tre

år borttagas men i stället tiden för ränteuppskov förlängas till fem år. Slut­

ligen hade uttalats, att frågan om amorteringstiden borde upptagas till över­

vägande i samband med motsvarande spörsmål vid andra amorteringslån.

Vad först angår räntan å torrläggningslån har kommittén framhållit, att

detta spörsmål vore under utredning i samband med en inom finansdepar­

tementet pågående omprövning av lånevillkoren för den övriga statliga fas-

tighetskrediten. Kommittén hade därför icke ansett sig böra framlägga nå­

got förslag på denna punkt. Längsta amorteringstiden borde vara densamma

för ifrågavarande lån som för övriga lan till inre rationaliseringsatgärder.

Kommittén har vidare uttalat, att nu gällande regler för utlämnande av

lån ur statens avdikningslånefond i allmänhet vore onödigt invecklade, jäm­

fört med de regler som föreslagits för rationaliseringslån i allmänhet. Stora

fördelar ur administrativ synpunkt skulle säkerligen vinnas, om besluten i

låne- och bidragsfrågor beträffande torrläggningsföretag kunde decentrali­

seras till nämnderna. Detta spörsmål borde göras till föremål för särskild

utredning snarast möjligt. Härvid borde även utredas, om icke lan ur sta­

tens avdikningslånefond skulle kunna utbytas mot lån i enskild kredit­

inrättning, beviljat mot statlig garanti. Det torde vidare knappast finnas

något skäl att ställa större krav på säkerheten för avdikningslån än på

säkerheten för lån i samband med yttre rationalisering eller för finansiering

av fastighetsförvärv.

Vissa administrativa frågor.

Beträffande lantbruksingenjörsorganisationens personalförhållanden har

kommittén anfört, att ifrågavarande befattningshavare borde uppföras på

lantbruksnämndernas stat och bilda särskilda avdelningar inom respektive

nämnder, i administrativt hänseende underställda nämnden och lantbruks-

direktören. Kommittén har även upptagit frågan om inrättande av nya

lantbruksingenjörsdistrikt. För förslaget härutinnan kommer att redogöras

i samband med behandlingen av kommitténs förslag i övrigt om lantbruks­

nämndernas personalbehov.

Kommittén bar slutligen erinrat om att lantbruksingenjörerna för närva­

rande instruktionsmässigt handlade en hel del ärenden, som knappast

44

kunde hänföras till lantbruksnämndernas egentliga arbetsområde, exempel­

vis planer för vatten- och avloppsanläggningar, särskilt i de fall då syneför-

rättning erfordrades, dränering av allmänna vägar, kyrkogårdar m. in., för­

slag till branddammar o. s. v. Det vore enligt kommitténs uppfattning

mycket värdefullt, att det på landsbygden funnes tillgång till kompetenta

tjänstemän för dessa arbetsuppgifter vid sidan av konsulterande ingen­

jörsfirmor o. d. Dessutom hade lantbruksingenjörernas sakkunskap inom

hithörande områden ansetts komma att bliva till stor nytta vid utvecklings-

planeringen och i allmänhet, då ifrågasatta tekniska anläggningar borde be­

dömas även ur jordbrukets synpunkt. Kommittén ansåge därför, att hand-

läggningen av ärenden rörande vatten och avlopp m. m. även i fortsätt­

ningen borde ingå i lantbruksingenjörernas tjänsteåligganden. Dessa ar­

betsuppgifter borde dock icke få sådan omfattning, att torrläggningsverk-

samheten för jordbruksändamål icke medhunnes.

Yttrandena.

Kommitténs uttalanden angående ändringar i grunderna för lån och bi­

drag till torrläggningsföretag ha ej berörts i yttrandena i vidare mån än att

statskontoret erinrat om att ämbetsverket i utlåtande den 29 januari 1948

rörande verkställd översyn av bestämmelserna om ränta å statslån föror­

dat, att räntan å lån från avdikningslånefonden skulle bibehållas vid nu­

varande räntefot, 3,6 procent.

Vad kommittén anfört om önskvärdheten av en decentralisering av torr-

läggningsverksamheten har ej föranlett erinran i något yttrande men där­

emot direkt förordats i åtskilliga yttranden, bland annat av länsstyrelserna

i Blekinge och Älvsborgs län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i

Stockholms, Uppsala, Västmanlands och Västernorrlands lån samt i Älvs­

borgs låns norra hushållningssällskapsområde ävensom av egnahemsnämn­

derna i Hallands och Västernorrlands län. Lantbruksstyrelsen har förkla­

rat sig biträda kommitténs förslag om utredning av frågan om decentra­

liserad handläggning av ärenden rörande lån och bidrag till torrläggnings­

företag m. in.

I några yttranden har upptagits den år 1947 behandlade frågan om lant-

bruksingenjörsorganisationens ställning i förhållande till lantbruksnämn­

derna samt påyrkats en omprövning av riksdagens då fattade beslut. I den­

na riktning ha uttalat sig bland andra lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i

Kronobergs, Jämtlands och Norrbottens län samt föreningen statens lant-

bruksingenjörer. Lantbruksstyrelsen har i detta sammanhang framlagt ett

eget förslag, innebärande att lantbruksingenjörsorganisationen i kameralt

avseende skulle anslutas till lantbruksnämnderna men i administrativt hän­

seende sidoordnas dessa och sålunda sortera direkt under lantbruksstyrel­

sen. Rörande innebörden av detta organisationsförslag har lantbruksstyrel­

sen anfört bland annat följande.

Det förutsättes att, liksom nu är fallet, lantbruksingenjören skall vara

chef för organisationen inom sitt distrikt. Såsom förrättningsman skall han

Kuriffl. Maj:ts proposition nr 149.

45

föredraga sina ärenden i lantbruksnämnden eller dess delegation för torr-

läggningsärenden. I övrigt har han att uppehålla vidare kontakt med nämn­

den och lantbruksdirektören eller nämndens övriga tjänstemän under för­

rättningarnas gång och att biträda nämnden med utredningar i den ut­

sträckning som nämnden finner önskvärd. I de distrikt, där arbetsuppgif­

terna äro så omfattande, att flera förrättningsmän erfordras, exempelvis

en extra ordinarie lantbruksingenjör eller en lanthrukskonsulent, böra dessa

tjänstgöra på lantbruksingenjörskontoret. Dessa skulle därvid handlägga

förrättningar såsom självständiga förrättningsmän samt förediaga sina

ärenden i torrläggningsdelegationen eller nämnden.

All personal som tjänstgör på lantbruksingenjörskontoret bör vara direkt

underställd lantbruksingenjören, som därvid bör besluta om personalens

semester och bevilja tjänstledighet för sjukdom enligt gällande bestäm­

melser samt härom underrätta nämndens kamerala avdelning. Personalens

tjänstledighet på grund av andra orsaker samt lantbruksingenjörens se­

mester och tjänstledighet torde böra beviljas av centralorganet, som det

likaledes skulle åligga att härom underrätta vederbörande nämnds kame­

rala avdelning.

I kameralt hänseende bör lantbruksingenjörsorganisationen såsom ovan

nämnts knytas till lantbruksnämnden, vars kamerala och administrativa

avdelning således skall ha att utbetala personalens löner, rese- och trakta-

mentsersättningar in. in. Vidare böra kontorslokaler, inventarier, instru-

mentsutrustning m. in. förvaltas av denna avdelning, som även bör hand­

hava anskaffning av förbrukningsmateriel.

Ä lantbruksingenjörskontoren erforderlig personal torde böra utses i

samma ordning som hittills, d. v. s. av lantbruksstyrelsen eller, i fråga om

högre tjänster, av Kungl. Maj :t.

Den organisationsplan, soni styrelsen här framlagt, innebär i realiteten,

att torrläggningsverksamheten såsom hittills skulle komma att handhavas

av en självständig organisation. Genom att organisationen i kameralt av­

seende skulle vara knuten till nämnden, skulle viss decentralisering ändock

ernås.

Lantbruksstyrelsen har vidare upptagit frågan om samordnandet av lant­

bruksingenj örernas och täckdikningskonsulenternas verksamhet samt före­

slagit, att täckdikningsärenden i regel skulle handläggas inom lantbruks-

ingenjörsorganisationen. Sin ståndpunkt härvidlag har styrelsen motiverat

på följande sätt.

Såsom kommittén framhållit är det uppenbart, att dessa verksamhets­

områden ha ett mycket intimt samband med varandra. Normalt synes torr­

läggningen av ett område böra ske pa så sätt, att först en planmätning

verkstäiles med hänsynstagande till både dikning och täckdikning. Kart­

materialet bör sålunda utnyttjas gemensamt. Därefter upprättas dels täck-

dikningsplaner och dels dikningsförslag under intim samverkan mellan

förslagsställarna. För att undersöknings- och planläggningsarbetena skola

kunna drivas rationellt är det obetingat nödvändigt att täckdikningsför-

slagen och torrläggningsförslagen utarbetas på ett och samma ställe. De

olägenheter, som vidlåda uppdelningen av verksamheten på skilda orga­

nisationer, ha ofta påtalats. Tidpunkten synes nu vara inne att så långt

möjligt sammanföra täckdiknings- och övrig torrläggningsverksamhet.

Täekdikningen synes sålunda i regel böra handläggas inom lantbruksingen-

jörsorganisationen. 1 de distrikt, där täekdikningen har relativt stor om­

fattning, kan eu lanthrukskonsulent handhava denna verksamhet inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

46

organisationen och därvid såsom självständig förrättningsman föredraga

små ärenden i delegationen för torrläggningsärenden. Konsulenten bör i

administrativt hänseende vara underställd lantbruksingenjören. Vidare

bör han tilldelas behövlig personal, därvid binder icke bör möta, att genom

beslut av lantbruksstyrelsen personal överföres från lantbruksnämnd till

lantbi uksingenjörsorganisationen. I den mån denne lantbrukskonsulent

,.!naer aiec^ ock därjämte vunnit behörighet, bör han även handlägga syne-

förrättningar av enklare beskaffenhet. I de distrikt, där täckdikningsverk-

samheten är av mindre omfattning och således ingen särskild lantbrukskon-

sulent behöves för detta ändamål, böra täckdikningsförslagen normalt upp-

ras av lantbruksingenjören. Dock böra täckdikningsförslag, som bliva

„ vie a 1 samband med andra åtgärder, därest torrläggningsdelegationen

sa tinner lämpligt, handläggas av tjänsteman utom lantbruksingenjörsorga-

msationen, varvid denne för planmätning och andra tekniska åtgärder bör

aga rätt att påkalla lantbruksingenjörens medverkan i den utsträckning

som erfordras.

°

De skäl, som anförts för bibehållande av en fristående lantbruksingen-

jörsorganisation, äro i huvudsak desamma, som i propositionen nr 75/1947

redovisats för denna ståndpunkt. Av de olägenheter, som skulle uppstå,

därest sagda organisation infogades i lantbruksnämnderna, har lantbruks­

styrelsen i sitt förevarande yttrande särskilt betonat den, att lantbruks­

ingenjören i dylikt fall vid handläggande av en förrättning, som berörde

en lantbruksnämnden tillhörig fastighet, i sin egenskap av tjänsteman hos

nämnden icke skulle anses såsom opartisk av övriga sakägare. För att den­

na olägenhet till någon del skulle kunna undanröjas har styrelsen — för

den händelse dess förslag om bibehållande av en fristående lantbruks­

ingenj örsorganisation icke skulle vinna bifall — alternativt framfört tan­

ken att lantbruksnämnden vid syneförrältning å nämnden tillhörig fastighet,

som inginge i torrläggningsföretag, skulle företrädas av ett av länsstyrelsen

utsett allmänt ombud. Till allmänna ombud borde utses praktiskt verk­

samma lantbrukare, helt fristående från lantbruksnämnden. Inom varje

lantbruksnämnds område borde utses så många dylika ombud, att samtliga

mom distriktet tjänstgörande förrättningsmän kunde samtidigt handlägga

förrättningar och därvid påräkna, att nämnden företräddes av sådant om­

bud. Styrelsen har emellertid betonat, att den ej ansåge detta förslag inne­

bära någon helt godtagbar lösning av frågan.

Länsstyrelsen i Uppsala län har rörande den av lantbruksstyrelsen be­

rörda jävsfragan anfört, att något rättsligt hinder icke syntes föreligga

för lantbruksingenjören eller annan lantbruksnämndens tjänsteman att,

efter länsstyrelsens förordnande, handlägga syneförrältning enligt vatten­

lagen i fall, då av nämnden förvaltad fastighet inginge i företaget. Det

syntes dock vara lämpligt att ytterligare markera förrättningsmannens

självständiga ställning genom ett tillägg till 10 kapitlet 49 § vattenlagen

av innehåll att befattningshavare hos lantbruksnämnd icke skulle anses

jävig att taga befattning med företag, vari av lantbruksnämnd förvaltad

fastighet inginge, eller åtminstone genom ett uttryckligt uttalande därom i

propositionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

47

Sagda länsstyrelse har vidare pekat på de olägenheter, som vore förenade

med att täckdiknings- och torrläggningsverksamheten ej vore enhetligt or­

ganiserad, och ansett, att denna verksamhet inom lantbruksnämnden borde

bedrivas inom en särskild avdelning med lantbruksingenjören som chef.

Liknande uppfattning har uttalats av hushållningssällskapets förvaltnings­

utskott i Gävleborgs län.

Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har däremot gjort gällande,

att lantbruksingenjörernas verksamhet borde förskjutas något mera åt det

tekniska hållet, medan lantbrukskonsulenterna borde svara för alla de ar­

betsuppgifter — såsom täckdikning med tillhörande öppna och täckta av­

lopp _ -vilka fordrade jordbruksteknislc och jordbruksekonomisk sakkun­

skap. Inom lantbruksnämnderna borde lantbruksingenjörerna vara chefer

för lantbruksingenjörsavdelningarna och de av kommittén föreslagna förste

lantbrukskonsulenterna chefer för avdelningarna för inre rationalisering.

Departementschefen.

I fråga om torrläggningsverksamheten innebära de utav 1947 års riks­

dag fattade besluten, att det statliga stödet, med vissa jämkningar i be­

stämmelserna om lån ur statens avdikningslånefond, i fortsättningen skall

lämnas enligt i huvudsak samma grunder som nu. Vissa frågor ha dock

lämnats öppna, nämligen spörsmålen om räntefoten och amorteringstiden

för torrläggningslån. Med hänsyn till det ränteläge, som vid ett genom­

förande av systemet med statlig kreditgaranti torde komma att föreligga

beträffande bundna lån till andra åtgärder för inre rationalisering, synes

räntan å lån, som utlämnas från statens avdikningslånefond, tillsvidare bö­

ra bestämmas till 3,25 procent. Någon ändring i nu gällande bestämmelser

om amorteringstiden för dessa lån synes ej för närvarande påkallad.

I betänkandet har diskuterats, om ej reglerna för utlämnande av lån ur

statens avdikningslånefond kunde förenklas i vissa avseenden. Särskilt har

pekats på möjligheterna att decentralisera besluten i låne- och bidragsfrå-

gor samt att ersätta den nuvarande låneformen med statlig kreditgaranti.

Kommittén har även ifrågasatt lämpligheten av att ställa större krav på

säkerheten för avdikningslån än på säkerheten för lån för yttre rationalise-

ringsåtgärder m. m.

Vad angår dessa spörsmål vill jag först erinra om att i de vid fjolårets

riksdag fattade besluten om organisationen av rationaliseringsverksamhe-

ten förutsattes, att lantbruksnämnderna skulle givas vidsträckt beslutande­

rätt även i ärenden av större betydelse. I överensstämmelse härmed bör man

enligt min uppfattning i betydande utsträckning kunna uppdraga åt lant­

bruksnämnderna att fatta beslut i nu ifrågavarande låne- och bidragsären-

den. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga före­

skrifter härvidlag. Även möjligheterna alt i övrigt förenkla det administra­

tiva förfarandet i dessa ärenden torde böra övervägas. Jag har för avsikt

att hos Kungl. Maj :t hemställa om bemyndigande att tillkalla särskilda ut­

redningsmän för behandling av dessa frågor.

Kungl. Maj.ts proposition nr H9-

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Det principbeslut angående organisationen av rationaliseringsverksam-

heten, som fattades vid 1947 års riksdag, innebar för lantbruksingenjörs-

organisationens vidkommande, att torrläggningsverksamheten skulle hand­

havas av lantbruksnämnderna och att befattningshavarna inom sagda or­

ganisation skulle ingå i nämnderna. Till stöd för det i några yttranden

framförda yrkandet om en omprövning av detta beslut ha ej anförts några

skäl utöver dem, som åberopades då principbeslutet fattades. Vad angår

förslaget, att lantbruksingenjörsorganisationen i kameralt avseende skulle

knytas till lantbruksnämnderna men i övrigt vara fristående från dessa,

må anmärkas, att detta förslag icke tillgodoser önskemålet om en effektiv

samordning av torrläggningsverksamheten med övriga grenar av rationa-

liseringsverksamheten. Någon anledning att frångå det år 1947 fattade be­

slutet föreligger därför enligt min mening icke.

Med anledning av vad länsstyrelsen i Uppsala län anfört rörande jävs-

frågan må erinras om att på grund av stadgandet i 10 kap. 49 § vatten­

lagen lantbruksingenjör uppenbarligen ej är jävig vid förrättning berö­

rande lantbruksnämnden tillhörig fastighet, vare sig han i organisatoriskt

avseende är underställd lantbruksnämnden eller ej. Någon anledning att

förordna särskilda allmänna ombud, vilka skola företräda lantbruksnämn­

den vid dylika förrättningar, föreligger enligt min uppfattning icke.

I administrativt hänseende torde alltså lantbruksingenjörsorganisationens

befattningshavare böra uppföras på lantbruksnämndernas stat och under­

ställas nämnderna. Frågan, hur arbetet bör organiseras inom nämnderna,

synes icke här behöva upptagas till behandling. Det torde få ankomma på

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen

att meddela de föreskrifter, som härvidlag kunna befinnas erforderliga.

Kap. 3. Vissa arvodes- och ersättningsfrågor m. m.

Kommitténs förslag.

Biträde vid upprättande av planer till förbättringsåtgärder.

Kommittén har anfört, att lantbruksnämnderna —- förutom genom eko­

nomiskt stöd — borde tillhandagå jordbrukarna med råd och anvisningar

angående den yttre och den inre rationaliseringen. Beträffande flertalet åt­

gärder borde nämnderna dessutom biträda med upprättandet av erforder­

liga planer. I viss utsträckning borde de också tillhandahålla personal för

arbetsledning och kontroll.

Vad angår den omfattning, i vilken nämnderna borde upprätta planer för

inre rationaliseringsåtgärder, har kommittén förutsatt, att nämnderna i

princip skulle lämna sådant biträde för alla slag av inre rationaliserings­

åtgärder, dock med ett viktigt undantag, nämligen projektering av företag,

avseende ny- eller ombyggnad av ekonomibyggnader. Kommittén har erinrat

om att enligt de beslutade riktlinjerna för lantbruksnämndernas befatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

49

ning med jordbrukets ekonomibyggnader sådan projektering skulle ske icke

genom nämnderna utan genom lantbruksförbundets byggnadsförening

(LBF) eller andra byggnadsfirmor eller arkitektföretag. De byggnadskon-

tor, som nu funnes hos vissa egnahemsnämnder för utförande av bland

annat sådan projektering, borde alltså icke överföras till lantbruksnämn­

derna utan avvecklas. En förutsättning för att detta skulle kunna ske syn­

tes vara, att LBF skulle etablera avdelningskontor på de platser, där dessa

byggnadskontor nu funnes, d. v. s. i Karlstad, Härnösand, Östersund, Umeå

och Luleå. Vid överläggningar, som kommittén haft med representanter

för LBF, hade även förklarats, att föreningen vore beredd att göra detta

Nämndernas verksamhet beträffande ärenden angående lån och bidrag till

ekonomibyggnader borde alltså i tekniskt avseende inskränka sig till för­

prövning av ärendena samt granskning av ritningar och kostnadsberäkning­

ar i samband med den slutliga prövningen av låne- eller bidragsfrågor.

I viss utsträckning borde dock lantbruksnämndernas befattningshavare

biträda även vid upprättande av planer till byggnadsföretag, nämligen be­

träffande fristående silo-, gödselvårds- och urinbrunnsanläggningar av enk­

lare slag. Det rörde sig nämligen i dessa fall till stor del om typritningar

och standardkonstruktioner. Projekteringen av dylika företag krävde därför

endast ett relativt obetydligt merarbete utöver den tekniska och jordbruks-

politiska granskning, som nämnderna i vart fall måste företaga vid pröv­

ningen av låne- och bidragsärendena. Kommittén ansåge det med hänsyn

därtill mest ändamålsenligt, att lantbruksnämnderna skulle kunna åtaga

sig även projekteringsarbetet beträffande dylika företag.

I samband med de nu berörda frågorna har kommittén även ingått på

spörsmålet om omfattningen och organisationen av den byggnadskontroll,

som lantbruksnämnderna borde utöva. Kommittén har anfört, att man i

byggnadskontrollen borde — i enlighet med den praxis som nu tillämpa­

des inom egnahemsorganisationen — urskilja två olika moment. Å ena sidan

gällde det att genom upprepade besök på byggnadsplatsen följa arbetets

gång och därvid tillse, att detsamma utfördes med omsorg och noggrannhet

i enlighet med byggnadsritningar och byggnadsbeskrivningar. Å andra sidan

borde det statsbidragsbeviljande organet utöva en allmän tillsyn över den

mera direkta byggnadskontrollen, utföra visst organisationsarbete samt för­

rätta slutbesiktning av färdigställda byggnader. Kostnaderna för den först­

nämnda kontrollen, »kontroll nr 1», bestredes enligt gällande praxis inom

egnahemsväsendet av byggherren själv, medan den sistnämnda kontrollen,

»kontroll nr 2», bekostades av staten.

Kommittén har funnit de ovan angivna riktlinjerna böra tillämpas även

för framtiden. Därvid borde kontrollen nr 1 lämpligen utföras med anlitande

av i orten tillgänglig sakkunskap. I vissa större kommuner funnes särskilt

anställda kontrollanter, vilka med fördel skulle kunna utnyttjas. För kon­

trollen nr 2 hade kommittén — efter samråd med de sakkunniga angående

bostadspolitikens organisation — ansett sig böra föreslå, att lantbruksnämn-

4

Bihann till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 149.

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 149.

derna i den utsträckning, som funnes lämplig, skulle äga utnyttja läns­

bostadsnämndernas kontrollanter. Härigenom kunde dubbelorganisation

undvikas och betydande kostnader, bland annat för resor, inbesparas.

Arvode för projekteringsarbete.

För lantbruksnämndernas medverkan vid upprättande av planer m. in.

för yttre rationalisering borde enligt kommitténs uppfattning någon ersätt­

ning i princip icke utgå. För förrättningar och uppdrag, som utfördes av

lantbruksnämndernas personal och som avsåge inre rationalisering, borde

däremot, bland annat för att lantbruksnämnderna ej skulle belastas med

onödiga uppdrag, ersättning debiteras enligt taxa.

Vad ersättningsbeloppen anginge förutsatte kommittén icke någon änd­

ring uti de grunder, efter vilka ersättning nu uttoges för sådana förrätt­

ningar och uppdrag, som utfördes av lantbruksingenjörsorganisationen. I

gällande lantbruksingenjörstaxa borde endast vidtagas sådana ändringar

med avseende å uppbörd och redovisning m. m., som föranleddes av att

denna organisation komme att inordnas i lantbruksnämnderna. Något sär­

skilt anslag för bidrag till kostnaderna för lantbruksnämndens arbete i

analogi med det nu befintliga anslaget »Förrättningskostnader till vissa

torrläggningsföretag» erfordrades ej heller. Denna fråga borde lösas genom

viss differentiering av taxan. Härjämte borde projekteringskostnaderna få

medtagas i kostnadskalkylerna, varigenom de delvis komme att täckas av

eventuella avskrivningslån.

Beträffande de grunder, efter vilka ersättning borde uttagas för övriga till

inre rationalisering hänförliga förrättningar och uppdrag, ville kommittén

betona angelägenheten av att dessa grunder skulle bliva enkla och såvitt

möjligt enhetliga. En enhetlig taxa kunde lämpligen uppbyggas med utgångs­

punkt från att ersättningen i princip skulle utgå såsom dagersättning. Den­

na borde uppgå till förslagsvis 20 kronor för förste lantbrukskonsulent,

byggnadskonsulent och lantbrukskonsulent, 15 kronor för lantbruksassistent

och lantbrukstekniker samt 12 kronor för kansli-, kontors- och skrivbiträ­

den. Inga särskilda resekostnads- eller traktamentsersättningar borde ut­

tagas av uppdragsgivarna. Utfört arbete, som icke ledde till att någon ratio-

naliseringsåtgärd komme till stånd, borde icke heller böra föranleda kost­

nader för uppdragsgivarna, såvida icke den uteblivna verkställigheten kun­

de läggas uppdragsgivaren till last. Muntlig eller skriftlig rådfrågning eller

upplysning borde vara kostnadsfri, såvida den icke påkallade särskilt under­

söknings- eller utredningsarbete.

Med utgångspunkt från dels den taxenivå, som den nyssnämnda dag­

ersättningens storlek angåve, och dels erfarenhetsmässiga beräkningar rö­

rande genomsnittlig tidsåtgång för de olika arbetsmomenten borde normal­

taxor upprättas för olika slag av vanligen förekommande rationaliserings-

åtgärder. Dessa borde i fråga om jordförbättringsåtgärder lämpligen an­

knyta till den jordareal, som berördes av åtgärden. Man borde för över­

51

skådlighetens skull eftersträva att icke erhålla alltför inånga eller alltför

detaljerade taxor. Om och i den män en rationaliseringsåtgärd icke lämp­

ligen borde ersättas enligt någon av dessa normaltaxor, borde dagersätt­

ningssystemet direkt tillämpas.

Kommittén har vidare föreslagit, att lantbruksnämnderna skulle givas

befogenhet att i vissa fall helt eller delvis påtaga sig kostnaderna för verk­

ställda projekteringar, oavsett om projekteringen skett genom nämndens

tjänstemän eller, genom nämndens förmedling, av annan expertis. Anled­

ningen härtill vore främst att projekteringarna kunde ingå såsom led i in-

dividualplaneringar och att åtgärdernas verkställande därvid kunde vara

beroende av att andra åtgärder samtidigt vidtoges. I många fall kunde ge­

nomförandet av de planerade åtgärderna utebliva utan att vederbörande

sakägare skäligen kunde lastas därför. Det vore under sådana förhållanden

rimligt, att kostnaderna helt eller delvis skulle belasta nämnden i likhet

med övriga kostnader i samband med planeringar och utredningar.

Vad särskilt anginge projekteringen av byggnadsföretag borde lantbruks­

nämnderna givas befogenhet att förskottera de projekterande organen kost­

naderna för sådant arbete, som på uppdrag av lantbruksnämnderna utfördes

åt enskilda jordbrukare. Vid utbetalande av bidrag borde de förskotterade

kostnaderna avräknas. Om ett planerat byggnadsföretag icke komme till ut­

förande, borde lantbruksnämnden, därest företagets inställande berodde på

försummelse från vederbörande jordägare, driva in vad nämnden förskot-

terat. Om däremot byggnadsföretaget måst inställas på grund av omstän­

digheter, för vilka jordägaren icke skäligen kunde lastas, borde lantbruks­

nämnden ha möjlighet att helt eller delvis avskriva de förskotterade kost­

naderna. Avskrivningarna borde bestridas ur anslaget för bidrag till inre

rationalisering.

Såsom villkor för att bidrag skulle kunna utgå även för projekterings­

kostnader borde gälla, att dessa beräknats efter en av lantbruksstyrelsen

godkänd taxa. Denna borde lämpligen avvägas så, att den täckte skäliga

självkostnader.

Ersättning för medverkan vid regional- och individualplanering.

Vad regionalplaneringen angår har kommittén funnit övervägande skäl

tala för att ersättning till ledamot av planeringskommitté skulle utgå i form

av dagarvode i enlighet med vad som gällde för landstingsmannauppdrag,

d. v. s. vid förrättning utom hemorten 24 kronor, vari inginge traktaments-

ersättning. I den mån i planeringskommittéerna konnne att ingå tjänste­

män från lantbruksnämnden, hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen

eller lantmäteriorganisationen, borde deras deltagande i kommitténs arbete

kunna betraktas som tjänsteuppdrag, varav torde följa, att ingen särskild

ersättning skulle utgå. Den verkställande ledamoten syntes emellertid icke

— såvida han icke tillhörde lantbruksnämnden — kunna fullgöra sitt upp­

drag med mindre han under någon tid åtnjöte tjänstledighet. I så fall borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

han av lantbruksnämnden ersättas för de löneförmåner han visade sig ha

avstått. Med hänsyn till de maktpåliggande arbetsuppgifter, som komme

att åvila den verkställande ledamoten, borde till denne, om han icke vore

tjänsteman hos lantbruksnämnden, förutom ersättning för avstådd lön utgå

dagarvode med 8 kronor för sammanträdesdag eller arbetsdag, som han

därutöver ägnade åt planeringsuppdraget.

Lantbruksnämnden borde även ha möjlighet att efter framställning från

planeringskommitté bemyndiga denna att uppdraga åt person utanför kom­

mittén att såsom expert biträda med vissa specialutredningar. I sådant fall

borde ersättning utgå efter överenskommelse för varje särskilt uppdrag.

Ersättning för kommittéledamöternas resor borde utgå efter klass II en­

ligt allmänna resereglementet, såvida ledamot icke på grund av innehavd

tjänst vore att hänföra till högre klass, i vilket fall ersättning borde få utgå

efter denna. Om visst planeringsuppdrag föranledde mera omfattande resor,

borde lantbruksnämnden efter åtagande kunna svara för rese- och trakta-

mentskostnaderna för tjänsteman i hushållningssällskap eller skogsvårds-

styrelse, oaktat vederbörande utförde arbetet såsom tjänsteuppdrag.

I fråga om individualplaneringen har kommittén anfört att det, såsom

framhållits i propositionen nr 75/1947, torde vara mest praktiskt att upp­

draga åt viss tjänsteman att upprätta individualplan. Förfarandet med en

särskild kommitté skulle i de flesta fall vara onödigt tyngande. Vid behov

borde förrättningsmannen kunna påkalla bistånd av de inom kommunerna

utsedda gode männen eller särskild expertis. Uppdrag att utföra individual­

plan borde, såvitt gällde tjänsteman i lantbruksnämnd eller lantmäteriorga-

nisationen, utföras som tjänsteuppdrag. Vidare borde tjänstemännen i hus­

hållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna kunna medverka vid indivi-

dualplanering. Det förutsattes, att lantbruksnämnden först skulle inhämta

tillstånd att begagna vederbörande tjänsteman för uppdraget i fråga från

överlantmätaren, hushållningssällskapet eller skogsvårdsstyrelsen. Då så

påfordrades, borde lantbruksnämnden ha möjlighet att åtaga sig att svara

för av uppdraget föranledda rese- och traktamentskostnader för tjänsteman

i hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse.

Ersättning till vissa myndigheter för deras medverkan i lantbruksnämn­

dernas arbete.

Kommittén har här berört vissa ersättningsfrågor som — utöver dem

som uppkomma vid planeringsverksamheten — kunna uppstå, då lant­

bruksnämnderna anlita sakkunskap inom lantmäteriorganisationen, hus­

hållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna.

I fråga om kostnaderna för lantmäteriorganens medverkan i arbetet med

den yttre rationaliseringen har kommittén anfört, att man borde skilja mel­

lan å ena sidan kostnaderna för laga förrättningar och å andra sidan ersätt­

ningar för andra uppdrag, som anförtroddes lantmäteriet. Kostnad för laga

förrättning, som debiterades enligt gällande lantmäteritaxa, borde gäldas av

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

53

lantbruksnämnd dels då förrättningen avsåge nämndens egna fastigheter,

dels då lantbruksnämnden åtagit sig att gälda kostnader, som annars skulle

ha erlagts av enskilda sakägare. I förra fallet borde kostnaderna påföras

jordfonden och i senare fallet borde de bestridas av anslaget till bidrag för

yttre rationalisering. Såsom uppdrag borde betraktas övriga fall, då lant­

mätare efter överlantmätarens hörande anlitades av lantbruksnämnd. Dessa

kunde exempelvis avse medverkan i regional- eller individualplanering, kon­

sultation i samband med fastighetsförvärv, sammanläggningar och dylikt.

Sådana uppdrag borde enligt kommitténs mening icke debiteras lantbruks­

nämnden i andra fall än då uppdraget hade sådan omfattning, att veder­

börande tjänsteman måste åtnjuta tjänstledighet för dess fullföljande.

Medverkan från överlantmätarens och lantmäterikontorens sida borde

alltid lämnas kostnadsfritt.

Kommittén har vidare framhållit, att hithörande spörsmål borde slutligt

regleras i samband med utarbetande av instruktioner för verksamheten å

lantmäterikontoren och i lantmäteridistrikten samt vid utarbetande av ny

lantmäteritaxa. Den slutliga utformningen av reglerna rörande rätt för lant­

bruksnämnd att ur anslaget för bidrag till yttre rationalisering gälda kost­

naderna för lantmäteriförrättning m. m. borde vara beroende av och ske i

anslutning till den anbefallda överarbetningen av bestämmelserna rörande

statsbidrag till kostnaderna för lantmäteriförrättningar.

För hushållningssällskapens och skogsvårdsstgrelsernas medverkan i ra-

tionaliseringsarbetet borde någon särskild ersättning ej utgå. Lantbruks­

nämnd borde dock av egna medel kunna bestrida kostnaderna för resor och

traktamenten, då personal vid hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse

utförde arbete på uppdrag av lantbruksnämnd. Omfattningen av hushåll­

ningssällskapens och skogsvårdsstyrelsernas med statsanslag avlönade per­

sonal borde vidare beräknas med hänsynstagande till att personalen måste

vara tillräckligt stor för att den skulle kunna lämna avsedd medverkan i

rationaliseringsarbetet. Kommittén hade icke nu ansett sig kunna framlägga

några konkreta förslag angående personalbehovet. Den förutsatte emeller­

tid, att statsanslaget till avlöning av befattningshavare i hushållningssäll­

skap och skogsvårdsstyrelser, sedan någon tids erfarenhet vunnits rörande

deras medverkan i rationaliseringsarbetet, skulle avpassas med hänsyn till

vad kommittén anfört.

Kommittén har slutligen uttalat, att skogsvårdsstyrelsernas medverkan

vid förvaltningen av lantbruksnämndernas fastigheter borde debiteras jord­

fonden.

Frågan om särskilt statsbidrag till LRF.

Till understödjande av Lantbruksförbundets byggnadsförenings verksam­

het utgår under innevarande budgetår liksom tidigare ett statsbidrag av

100 000 kronor att användas för rådgivning i landsbygdens byggnadsfrågor.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 14 augusti 1947 har LBF hemställt om

oförändrat bidrag å 100 000 kronor för budgetåret 1948/49 under förut­

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

sättning att förhållandena på här ifrågavarande verksamhetsområde icke

underginge någon förändring under budgetåret med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition nr 75/1947. — Egnahemsstyrelsen har i sina anslagsäs-

kanden för budgetåret 1948/49 tillstyrkt bifall till framställningen.

I skrivelse den 24 oktober 1947 har LBF redogjort för användningen av

statsbidraget under budgetåret 1946/47. I redogörelsen anföres, att för­

eningen uppskattat underskottet på grund av den reducerade taxa, som

tillämpas för egnahemsärenden och mindre jordbruk, till cirka 75 000 kro­

nor. Direkta förluster i samband med egnahemsverksamheten på grund av

försummelser från uppdragsgivare att erlägga projekteringskostnader hade

uppgått till cirka 21 000 kronor. Värdet av den kostnadsfria rådgivningen

samt övrig till egnahemsverksamheten hänförlig arbetstid, som ej kunnat

göras till föremål för särskild debitering, uppginge till omkring 28 000 kro­

nor. Summan av nämnda kostnader överstege alltså med i runt tal 24 000

kronor det statsbidrag, som föreningen tillerkänts.

Kommittén har rörande frågan om fortsatt statsbidrag till LBF anfört i

huvudsak följande.

Enligt kommitténs förslag skulle lantbruksnämnderna utrustas med egna

byggnadskonsulenter bland annat för att tillhandagå allmänheten med för­

beredande konsultation i byggnadsfrågor. LBF:s rådgivningsverksamhet tor­

de därför i fortsättningen icke få samma omfattning som nu utan torde

komma att begränsas till vad som i allmänhet vore vanligt vid sådan verk­

samhet, som föreningen bedreve. Vidare hade kommittén föreslagit, att

lantbruksnämnderna skulle kunna förskottera de projekterande organen

kostnaderna för de arbeten, som dessa på uppdrag av lantbruksnämnden

utförde åt enskilda lånesökande. Slutligen hade kommittén förordat, att

taxorna för dylika projekteringsarbeten skulle avvägas så, att skäliga själv­

kostnader täcktes. Förluster av den typ, som LBF hittills iklätt sig och som

ersatts av det årliga statsbidraget, borde sålunda i framtiden icke behöva

uppkomma. Kommittén hade under dessa förutsättningar icke ansett sig

böra föreslå något statsbidrag till LBF.

Organisationen av lantbruksnämndernas räkenskaper och bokföring m. m.

I fråga om räkenskaper och bokföring samt revision vid lantbruksnämn­

derna har kommittén framhållit, att den nya organisationen, även om ett

system med statlig kreditgaranti genomfördes, komme att få en betydande

medelsförvaltning om hand. Kassarörelsen borde i princip vara decentrali­

serad till lantbruksnämnderna. Dessa borde omhänderhava arbetet med

uträkning och utbetalning av avlöningar samt gransk7iing och utbetalning

av reseräkningar. Kassarörelsen borde i övrigt organiseras efter i huvudsak

samma riktlinjer som de, vilka nu gällde för egnahemsorganisationen. Ar­

betet med bokföringen hos nämnderna syntes icke komma att erbjuda några

större svårigheter. Lantbruksstyrelsen borde handhava den centrala bok­

föringen samt utfärda detaljerade räkenskapsformulär jämte anvisningar

för lantbruksnämndernas bokföring. Något egentligt bokslutsarbete borde

55

icke utföras hos nämnderna. Lantbruksstyrelsen borde nämligen uppgöra

bokslutet centralt.

Lantbruksstyrelsen borde vidare ombesörja granskningen av lantbruks­

nämndernas räkenskaper. Den borde emellertid icke ha beslutanderätt i an-

märkningsmål. Den ordning, som för närvarande gällde inom egnahems-

organisationen, nämligen att riksräkenskapsverket meddelade beslut i så­

dana mål, borde tillämpas även inom den nya organisationen.

Ersättning till lantbruksnämndernas ortsombud och gode män.

Kommittén har funnit många skäl tala för att man i största möjliga ut­

sträckning skulle ansluta lantbruksnämndernas ortsorganisation till den

kommunala indelningen. Härvid avsåges närmast de större kommuner, som

kunde framkomma som slutligt resultat av de föreliggande förslagen till

ny kommunindelning i landet. Enligt dessa kunde man räkna med att cirka

850 rena landskommuner konime att bildas. Lantbruksnämnderna borde

även ha en ortsrepresentation i sådana städer och köpingar, som omfattade

mera betydande områden av ren landsbygdskaraktär. I de största kommu­

nerna torde vidare behövas mer än ett ortsombud.

I fråga om ersättning till ombuden ville kommittén föreslå, att lantbruks­

nämnderna skulle bemyndigas ersätta ombuden dels med ett mindre års­

arvode, dels med ett visst belopp per ärende, med vilket ombudet tagit be­

fattning i mera väsentlig utsträckning. Årsarvodet borde utgå med det be­

lopp, som lantbruksnämnden med hänsyn till ombudets intresse för sin

uppgift och till arbetets omfattning prövade skäligt, förslagsvis i genomsnitt

100 kronor per år. I övrigt borde ersättning utgå med 8 kronor per ärende,

med vilket ombudet tagit befattning i mera väsentlig utsträckning, dock

med högst 18 kronor per dag. Vidare borde ortsombud uppbära ersättning för

resa, som företagits på uppdrag av lantbruksnämnden. I enlighet med vad

som för närvarande gällde för egnahemsombuden borde resekostnadsersätt-

ning utgå enligt klass III i allmänna resereglementet. Kommittén upp­

skattade kostnaderna för ortsombudens årsarvoden till cirka 100 000 kronor

per år och kostnaderna för övriga ersättningar till cirka 80 000 kronor

per år.

Kommittén har vidare anfört, att alla ansökningsärenden, som kunde

förekomma i fråga om de särskilda bidragen till vissa innehavare av mindre

jordbruk, borde passera ortsombuden. Dessa borde kontrollera ansökning­

arna samt komplettera dem med sådana uppgifter, som kunde behövas för

att nämnden skulle kunna avgöra ansökningarna. För detta arbete borde

ortsombud erhålla en särskild ersättning av 50 öre per ärende. Kostnaderna

härför ävensom för de resor, som kunde föranledas av detta arbete, borde

bestridas av det särskilda anslag, som borde finnas för producent- och kon-

tantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk.

Vad angår gode männen har kommittén bland annat anfört, alt dessa

knappast borde ha större verksamhetsområde än kommun enligt kommunin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

56

delningsförslaget. Ersättning till gode männen borde på grund av uppdragets

förtroendekaraktär utgå enbart i form av rese- och traktamentsersättning

enligt klass II C i allmänna resereglementet, d. v. s. efter samma regler, som

gälla för gode män vid lantmäteriförrättning.

Yttrandena.

Vad kommittén anfört angående det biträde, som lantbruksnämnderna

böra lämna vid upprättande av planer till yttre och inre rationaliseringsåt-

gärder, har i och för sig ej föranlett någon erinran i yttrandena. Lantbruks-

styrelsen har emellertid framhållit angelägenheten av att hushållningssäll­

skapen även i fortsättningen, i den utsträckning som vore möjlig, skulle

medverka vid projektering av inre rationaliseringsåtgärder. Styrelsen har

härvid pekat på att ett stort behov av biträde med sådant projekteringsar­

bete förelåge även för jordbruk i de storleksgrupper, som fölle utanför

nämndernas huvudsakliga arbetsområde. Sällskapens medverkan borde dock

ej begränsas till att avse enbart dylika fastigheter. Där sällskapen upprättat

förslag till åtgärder, för vilka statsunderstöd önskades, borde emellertid

givetvis förslagen överlämnas till nämnderna för prövning av låne- eller bi-

dragsfrågan.

I några yttranden ha anmärkningar framställts mot det sätt, på vilket

enligt kommitténs förslag projektering av byggnadsföretag skulle ombesör­

jas. Egnahemsnämnderna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i

Västerbottens och Norrbottens län ha ifrågasatt, om anledning funnes att

slopa de till egnahemsnämnderna i dessa län knutna statliga byggnadskon-

toren. Egnahemsnämnden i Norrbottens län har i detta hänseende anfört,

att flertalet av länets kommuner redan inrättat eller förberedde inrättande

av fullständiga byggnadskontor, försedda med tekniskt utbildad personal.

Kommunernas strävan syntes genomgående vara att så småningom kunna

övertaga den projektering av byggnadsföretag, som hittills utförts på

egnahemsnämndens byggnadskontor. Egnahemsnämnden hade på allt sätt

uppmuntrat dessa strävanden, enär erfarenheten visat, att egnahems-

och bostadsförbättringsverksamheten i Norrbotten, inklusive byggnads-

projekteringen, på grund av länets stora avstånd och glesa bebyggelse

men till ytvidd och folkmängd mycket stora kommuner borde vara i möj­

ligaste mån decentraliserad till kommunerna. Om denna utveckling komme

att fortsätta — och alla tecken tydde därpå — kunde ifrågasättas, huruvida

ett till LBF knutet byggnadskontor hade någon större uppgift att fylla i

Norrbotten. Naturligare syntes då vara, att lantbruksnämnden i Norrbottens

län skulle utrustas med byggnadsexpertis i sådan utsträckning, att nämn­

den — under den övergångstid som kommunerna kunde behöva för att or­

ganisera upp sina byggnadskontor — kunde i erforderlig omfattning svara

även för byggnadsprojekteringen. En annan, kanske ännu lämpligare lös­

ning vore, att egnahemsnämndens nuvarande byggnadskontor finge tillsvi­

dare fortsätta sin verksamhet, närmare bestämt under sagda övergångstid,

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

57

och därvid utgöra gemensamt projekteringsorgan för lantbruksnämnden och

länsbostadsnämnden.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Örebro lön ävensom Svenska arki­

tekters riksförbund ha ifrågasatt, om ej behovet av sakkunskap för gransk­

ning och ritning samt rådgivning i byggnadstekniska frågor skulle kunna

tillgodoses av länsarkitektkontoren efter en förhållandevis ringa utbyggnad

av dessa.

Lantbruksförbundets byggnadsförening har förklarat, att föreningen un­

der vissa förutsättningar vore beredd att upprätta avdelningskontor i de

städer, där egnahemsnämnderna nu hade byggnadskontor, nämligen Karl­

stad, Härnösand, Östersund, Umeå och Luleå. En av dessa förutsättningar

vore, att de nyöppnade kontoren kunde påräkna projekteringsuppdrag av­

seende icke blott ekonomibyggnader utan även bostadshus. Detta vore nöd­

vändigt för att kontinuerligt sysselsätta personalen. En annan förutsätt­

ning vore, att lokalfrågorna för de nya kontoren kunde lösas på ett till­

fredsställande sätt. Slutligen erfordrades garanti för täckning av sådana

större förluster, som kunde väntas vid verksamhetens igångsättande. Till

motivering av sistnämnda krav har föreningen anfört följande.

Då någon reserv av arbetsuppgifter icke torde föreligga den 1 juli 1948

och då en betydande eftersläpning av uppdragsgivningen torde komma att

vållas av omorganisationen av de statliga organen, måste man räkna med

att sysselsättningen under första verksamhetstiden icke blir tillfredsstäl­

lande. Härtill torde även den omständigheten komma att bidraga, att lån

och bidrag till stöd för rationaliserings- och byggnadsverksamheten för

budgetåret 1948/49 icke torde bliva disponibla förrän under hösten 1948.

Att vid en så olämplig tidpunkt som den 1 juli öppna nya kontor på ett så

stort antal platser som det här gäller innebär en avsevärd ekonomisk risk

för föreningen. Vid normal utveckling av verksamheten ske utvidgningar

successivt med ett kontor i taget och vid tider, som kunna väljas med hän­

syn till bl. a. den beräknade sysselsättningen. Då i detta fall föreningen av

orsaker, som ligga utanför dess kontroll, kommer att få tillämpa ett annat

och riskfylldare tillvägagångssätt, synes det, särskilt med hänsyn till att det

nu utgående statsbidraget till föreningen föreslås indraget, rimligt och nöd­

vändigt, att staten åtager sig viss garanti mot förluster i samband med upp­

rättandet av de nya kontoren.

Egnahemsnämnden i Västerbottens län har framhållit, att för detta läns

vidkommande ett ritkontor behövdes även i Skellefteå.

Även mot kommitténs uttalanden angående det sätt, på vilket byggnads-

kontrollen borde anordnas, ha vissa erinringar gjorts.

Egnahemsstyrelsen har ansett kommitténs förslag rörande den fortlö­

pande kontrollen på byggnadsplatsen icke fullt tillfredsställande och härom

anfört följande.

I kapitlet om lantbruksnämnds behov av byggnadsteknisk sakkunskap

har lantbrukskommittén i fråga om byggnadskontrollen anfört, att den

s. k. kontroll 1, som avser den fortlöpande kontrollen på byggnadsplatsen,

lämpligen torde böra utföras med anlitande av i orten tillgänglig sakkun­

skap; i de större kommunerna således genom där anställda särskilda kon­

trollanter. Rörande kontroll 2, som innefattar viss allmän tillsyn jämte slut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

58

besiktning av de färdigställda byggnadsföretagen, har lantbrukskommittén

vidare — efter samråd med de sakkunniga angående bostadspolitikens or­

ganisation — föreslagit, att lantbruksnämnderna i den utsträckning så be­

funnes lämpligt skulle få utnyttja länsbostadsnämndernas kontrollanter. 1

det betänkande om den allmänna bostadspolitikens organisation, som nu­

mera den 22 januari 1948 avgivits, ha emellertid nämnda sakkunniga ansett

sig böra föreslå, att byggnadskontrollen i dess helhet, alltså såväl den fort­

löpande kontrollen som slutbesiktningarna, skulle åläggas de kommunala

förmedlingsorganen. Endast om vederbörande förmedlingsorgan saknade

möjlighet att själva svara för kontrollen borde denna verkställas av statligt

organ, förslagsvis länsbostadsnämnderna. Någon beräkning av dessa nämn­

ders personalbehov för dylika kontrolluppgifter synes icke ha gjorts av de

sakkunniga.

Enligt egnahemsstyrelsens mening bör det i princip icke vara något att

erinra mot att kontroll 1 organiseras såsom en uppgift för den lokalt till­

gängliga sakkunskapen, i vilket fall kommunernas medverkan torde böra

förutsättas för verksamhetens administration. Ett huvudvillkor för att detta

det viktigaste ledet i byggnadskontrollen skall kunna ge tillfredsställande re­

sultat är dock, att arbetet omhänderhaves av kvalificerade och lämpliga per­

soner, vilka kunna ge de byggande råd i tekniska frågor samt i god tid rätta

till begångna misstag. Styrelsen har i sin verksamhet haft tillfälle att bedö­

ma arbetsresultaten av såväl de hos vissa egnahemsnämnder och kommuner

heltidsanställda yrkesmässiga byggnadskontrollanterna som de lantbygg-

mästare eller byggnadsarbetare, vilka vid sidan av sin egentliga sysselsätt­

ning mera tillfälligt åtaga sig kontrolluppdrag. Iakttagelserna ha givit vid

handen, att i stort sett endast den förstnämnda kategoriens kontrollerande

och rådgivande verksamhet har blivit av mera påtagligt värde och egnahems­

styrelsen anser därför att åtgärderna för ett framtida ordnande av kontroll 1

böra avvägas med hänsyn till dessa erfarenheter. Därvid torde emellertid

komma att visa sig, att — även om hänsyn tages till den nya kommunin­

delningen — endast ett begränsat antal kommuner äga ekonomiska förut­

sättningar för anställande av särskild byggnadskontrollant. Det synes så­

lunda, åtminstone tills vidare, föreligga stort behov av en länsvis" ordnad

serviceorganisation för utförande av kontroll 1 i de svagare kommunerna.

En dylik organisation torde kunna knytas till antingen lantbruks- eller läns­

bostadsnämnderna eller utbyggas inom ramen för LBF. Det må i detta sam­

manhang nämnas, att kontrollen inom flertalet kommuner i Västernorrlands

län sedan flera år, och numera utan kostnad för staten, handhaves av egna­

hemsnämnden därstädes, varvid goda resultat uppnåtts.

Däremot har egnahemsstyrelsen anslutit sig till kommitténs förslag rö­

rande anordnandet av slutbesiktningarna. Styrelsen har härom anfört föl­

jande.

I det föregående har nämnts, att de sakkunniga angående bostadspoliti­

kens organisation velat till de kommunala förmedlingsorganen lägga även

slutbesiktningarna. Egnahemsstyrelsen får emellertid i detta avseende helt

ansluta sig till lantbrukskommitténs förslag att såväl dessa förrättningar

som en allmän tillsyn av den mera direkta byggnadskontrollen, vilka upp­

gifter som ovan nämnts gemensamt benämnts kontroll 2, böra verkställas

av de statliga länsorganen. Befattningshavare för dylika uppgifter måste följ­

aktligen finnas. Om nämnda tjänstemän knytas till bostadsnämnderna,

med skyldighet att biträda även lantbruksnämnderna, eller till lantbruks­

nämnderna synes i detta sammanhang vara av mindre betydelse. Därest

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

59

emellertid centrala lantbrukskommitténs förslag att frågor rörande jord­

brukets bostäder skulle handläggas av lantbruksnämnderna bifalles, och

dessa organ även skulle få handlägga ärenden rörande tillfälliga förbätt­

ringar av dylika bostäder, torde starka skäl kunna anföras för att nu ifråga­

varande byggnadskontrollanter knytas till lantbruksnämnderna.

Egnahemsnämnden

och

hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i

Våsternorrlands län

ha beträffande kontroll nr 1 uttalat i huvudsak samma

uppfattning som egnahemsstyrelsen.

Mot kommitténs förslag att det nu utgående statsbidraget till LBF skulle

upphöra har ingen erinran gjorts i yttrandena, bortsett från att

hushållnings­

sällskapets förvaltningsutskott i Våsternorrlands län

ifrågasatt, om ej sådant

bidrag borde lämnas i syfte att hålla arvodena för projekteringsarbetet så

låga som möjligt.

Lantbruksförbundets byggnadsförening

har emellertid hemställt, att i

samband med omorganisationen av rationaliseringsverksamheten och av­

vecklingen av det nu utgående statsbidraget förbundets utestående ford­

ringar för projekteringsarbete, som förmedlats av egnahemsnämnderna,

skulle regleras. Föreningen har anfört, att det sammanlagda beloppet av nu

föreliggande och sannolikt uppkommande, till betalning förfallna, men in­

till den 1 juli 1948 obetalda fordringar för projektering, som utförts på

grund av uppdrag från egnahemsnämnderna, beräknats uppgå till omkring

200 000 kronor. Det funnes icke något skäl, varför föreningen skulle bära den

förlust, som komme att uppstå, om betalning skulle utebliva för det arbete,

som dessa fordringar motsvarade. En dylik förlust skulle vidare otvivel­

aktigt nödvändiggöra en höjning av taxorna. Föreningen ansåge det därför

rimlig och rättvist, att dessa fordringar skulle regleras i samband med egna­

hemsnämndernas upphörande.

Kommitténs förslag rörande organisationen av lantbruksnämndernas rä­

kenskaper och bokföring har lämnats utan anmärkning.

Riksräkenskaps-

verket

har emellertid uttalat en avvikande uppfattning i fråga om beslu­

tanderätten i anmärkningsmål. Ämbetsverket har framhållit, att det av

kommittén föreslagna systemet, d. v. s. att riksräkenskapsverket skulle

meddela beslut i sådana mål, icke tillämpades vid myndigheter, som hade

en mera utbyggd kameral organisation. Då nu lantbruksstyrelsen vore av­

sedd att förses med såväl en kansli- som en kameralbyrå, torde densamma

utan olägenhet kunna anförtros ifrågavarande uppgift samt åläggas att år­

ligen avgiva revisionsberättelse till riksräkenskapsverket.

Förslagen om ersättningar till lantbruksnämndernas ortsombud och gode

män ha i och för sig lämnats utan erinran, med undantag av att

egnahems­

nämnden i Kopparbergs län

förklarat sig anse gode männen böra erhålla

något högre rese- och traktamentsersättning än vad klass II C i allmänna

resereglementet berättigade till. Vidare ha

länsstyrelsen

och

hushållnings­

sällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län

påpekat att frågan, hur

ortsrepresentationen borde ordnas till dess kommunindelningsförslaget ge­

nomförts, ej vore löst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

60

Egnahemsnämnden i Norrbottens län har uttalat, att den av kommittén

föreslagna ortsrepresentationen vore alltför svag för att ge lantbruksnämn­

derna önskvärd förankring i de olika orterna. Enligt egnahemsnämndens

mening borde kommunerna direkt inkopplas i rationaliseringsarbetet.

Vad kommittén anfört angående den omfattning, i vilken lantbruksnämn-

uerna borde uttaga arvode för projekteringsarbete, och grunderna för beräk­

nande av sådant arvode har i stort sett lämnats utan erinran. I några ytt­

randen, bland annat från Hallands läns hushållningssällskaps förvaltnings­

utskott och egnahemsnämnden i Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps-

område, har betonats angelägenheten av att taxorna hållas så låga som

möjligt. Sagda egnahemsnämnd har även anfört, att det skulle varit önsk­

värt, om arbeten avseende mindre jordbruk kunnat utföras utan ersättning.

Jämväl hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har

uttalat, att det vore önskvärt, om här avsett projekteringsarbete finge ut­

föras utan kostnad för sakägarna, i vart fall under den första tiden av det

nya organets verksamhet.

Föreningen Sveriges lantbrukskonsulenter har anfört, att rabatt i vissa

fall borde kunna lämnas å det arvode, som skulle debiteras enligt taxa.

Förslaget, att lantbruksnämnderna i vissa fall skulle kunna förskottera

arvode till enskilda projekteringsföretag, har avstyrkts endast av egnahems­

nämnden i Jönköpings län. Nämnden har hänvisat till att ett liknande sys­

tem tillämpats av densamma men ej visat sig tillfredsställande. Enligt egna­

hemsnämndens uppfattning borde fullständig arbetsplan vara upprättad, in­

nan ansökan om lån eller bidrag prövades av lantbruksnämnden. Denna

plan förutsatte ofta råd och anvisningar av lantbruksnämndens expertis. Det

projekterande organet borde utföra själva arbetet, och lantbruksnämnden

borde ej giva något särskilt företag uppdrag att projektera. Skulle ej en åt­

gärd, till vilken bidrag eller lån beviljats, komma till utförande, borde emel­

lertid projekteringskostnaderna kunna gäldas av statsmedel, om så kunde

anses skäligt.

Samma ståndpunkt har intagits av egnahemsnämnden i Örebro län.

I motsats till den sålunda uttalade uppfattningen har däremot egnahems­

nämnden i Jämtlands län ansett, att förskottering av projekteringskostna­

den borde kunna ifrågakomma.

Mot vad kommittén föreslagit angående ersättning för medverkan i regio­

nal- och individualplanering ha erinringar gjorts endast av statskontoret och

egnahemsnämnden i Västerbottens län. Statskontoret har ansett, att ersätt­

ningen borde utgå enligt bestämmelserna i kommittékungörelsen, därvid

rese- och traktamentsersättningen i förekommande fall borde beräknas en­

ligt klass II B i allmänna resereglementet. Ersättning till befattningshavare

i hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser borde vidare gäldas av veder­

börande sällskap eller styrelse. Egnahemsnämnden i Västerbottens län har

anfört, att även tjänsteman hos lantbruksnämnden — med undantag av

lantbruksdirektören — borde erhålla dagarvode med 8 kronor, därest han

förordnades till verkställande ledamot av planeringskommitté.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149-

61

Kommitténs uttalanden rörande frågan, i vad mån ersättning borde utgå

till vissa andra organ för deras medverkan i rationaliseringsarbetet, ha i hu­

vudsak godtagits. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens

län har dock anfört, att lantbruksnämnden alltid borde svara för resekost­

nads- och traktamentsersättningar vid resor och andra förrättningar, som

befattningshavare vid hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser företaga

för lantbruksnämndens räkning. Samma uppfattning har uttalats i ett par

andra yttranden. Å andra sidan har statskontoret hävdat, att dylik ersätt­

ning alltid borde bestridas av vederbörande sällskap eller styrelse.

Lantmäteristgrelsen har förklarat sig biträda kommitténs förslag till

reglering av ersättningsfrågor mellan lantbruksnämnderna och lantmäteri-

organisationen. Samtidigt har styrelsen påpekat, att enligt de för lantmä-

teriet nu gällande provisoriska taxeföreskrifterna ersättning skulle betalas

för allt distriktsorganisationens arbete. Detta gällde även om arbetet ut­

fördes åt annat statsorgan. I den nya lantmäteritaxa, vartill förslag vore

under utarbetande i lantmäteristyrelsen, borde emellertid ordnas så att er­

sättning icke alltid skulle behöva debiteras, då distriktsorganisationen ut­

förde arbete åt annat statsorgan, t. ex. länsstyrelse. För arbete, som utför­

des åt af färsdrivande verk, borde dock regelmässigt ersättning gäldas. För­

slag till ny lantmäteritaxa komme, enligt vad som nyligen beslutats, icke

att föreläggas årets riksdag. Det syntes då lämpligt, att de nämnda provi­

soriska taxebestämmelserna skulle ändras så, att ersättning icke skulle utgå

för uppdrag, som distriktsorganisationen utförde åt lantmäteristyrelsen eller

överlantmätare, och ej heller för uppdrag åt annan statlig myndighet, så­

vida lantmäteristyrelsen eller, efter lantmäteristyrelsens bestämmande, över­

lantmätaren föreskrivit, att uppdraget skulle utföras avgiftsfritt. Genom en

sådan föreskrift skulle lantmäteristyrelsen kunna dels själv befria andra

statsmyndigheter från betalningsskyldighet för utförda lantmäteriuppdrag

och dels i lämplig utsträckning överlåta åt överlantmätarna att utöva den

lantmäteristyrelsen sålunda tillerkända rätten, exempelvis beträffande upp­

drag från lantbruksnämnd.

Ersättningen till ortsombuden har statskontoret ansett böra utgå enligt

nu gällande regler för ersättning åt egnahemsnämndernas ortsombud.

I åtskilliga yttranden har slutligen påpekats, att en förutsättning för att

andra organ skulle kunna medverka i lantbruksnämndernas arbete i den

utsträckning som kommittén förutsatt vore, att de i vart fall efter hand er-

hölle någon personalförstärkning. Riksräkenskapsvcrket har i anslutning

härtill anfört, att man, då det gällde att bedöma kostnaden för den nya or­

ganisationen, borde beakta även de ytterligare utgifter, som sålunda kunde

uppstå till följd av medverkan från andra organ.

Departementschefen.

Vad kommittén anfört angående den omfattning, i vilken lantbruksnämn­

derna och deras befattningshavare böra biträda jordbrukarna med att ut­

arbeta planer till yttre och inre rationaliseringsåtgärder, har ej givit mig

anledning till erinran.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Denna lantbruksnämndernas medverkan bör ej vara begränsad till så­

dana företag, till vilka avskrivningslån utgår eller skulle kunna utgå, utan

bör i princip stå öppen för alla jordbrukare. Givet är emellertid, att den

tillgängliga arbetskraften i första hand bör användas för planering av för­

bättringsåtgärder inom de grupper av jordbruk, vilka tillhöra lantbruks­

nämndernas egentliga arbetsområde.

Självfallet kommer hinder ej att föreligga för hushållningssällskapen att,

i den mån de så anse möjligt och lämpligt, även i fortsättningen bedriva

sådant projekteringsarbete. Särskilt i fråga om grundförbättringsföretag,

som skola utföras utan lån eller bidrag av statsmedel, kan en dylik verk­

samhet komma att utgöra ett värdefullt komplement till lantbruksnämn­

dernas arbete. På sätt framhölls år 1947 vid behandlingen av organisations­

frågan böra emellertid hushållningssällskapens befattningshavare i mån

av tid och kompetens även kunna biträda lantbruksnämnderna vid pla­

neringen av sådana företag, som falla inom nämndernas egentliga verk­

samhetsfält.

Ett särskilt problem beträffande projekteringen av byggnadsföretag ut­

gör avvecklingen av egnahemsnämndernas byggnadskontor i vissa städer.

Såsom jag framhöll redan i propositionen nr 75/1947, anser jag det önskvärt,

att denna del av egnahemsnämndernas nuvarande verksamhet skall upp­

höra. Med hänsyn särskilt till vad LBF anfört synes det emellertid oklart,

om detta kan ske redan från och med den 1 juli 1948. Bland annat anser

jag det nämligen icke lämpligt, att någon statlig garanti skulle ställas för

de förluster, som kunde uppkomma för föreningen, därest denna vid sagda

tidpunkt skulle öppna avdelningskontor i ifrågavarande städer. Försiktig­

heten synes därför bjuda, att man räknar med att de nu befintliga bygg-

nadskontoren kunna behöva bibehållas ytterligare någon tid. Under så­

dana förhållanden synes även ett anslag, motsvarande det för innevarande

budgetår beviljade anslaget till Egnahemsbildning: Egnahemsorganens

byggnadsrådgivning, böra upptagas i riksstaten för nästkommande bud­

getår. Det bör emellertid ankomma på lantbruksstyrelsen att efter samråd

med föreningen och övriga berörda parter söka avveckla byggnadskonto-

ren, då förutsättningar därför finnas.

Någon anledning synes ej föreligga att nu överväga utbetalande av ersätt­

ning av statsmedel till LBF för dess utestående fordringar för sådant pro­

jekteringsarbete, som förmedlats av egnahemsorganen. I vart fall synes den­

na fråga böra anstå, till dess någon överblick vunnits över den utsträckning

i vilken de projekterade företagen kunna antagas komma till utförande,

ävensom över möjligheterna att indriva fordringarna hos de enskilda upp­

dragsgivarna.

Jag finner det för närvarande icke möjligt att taga definitiv ställning

till frågan, hur kontrollen över de byggnadsföretag för inre rationalisering,

som utföras med lån eller bidrag av statsmedel, bör anordnas. Bland annat

synes ett dylikt ställningstagande ej böra ske, förrän de blivande bostads-

organen äro färdiga att träda i funktion. Även möjligheterna att få kommu­

63

nerna att mera allmänt medverka i kontrollen böra övervägas. Kontrollen

torde därför tills vidare böra bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med

de grunder, som för närvarande tillämpas inom egnahemsorganen.

Planeringsarbete, avseende åtgärder för yttre rationalisering, böra nämn­

derna utföra utan kostnad för sakägarna. Likaså böra nämnderna kost­

nadsfritt biträda jordbrukarna med den mera allmänna eller förberedande

planering, som kan behöva vidtagas i samband med bedömning av lämp­

ligheten av en ifrågasatt inre rationaliseringsåtgärd. Då nämnd ombesörjer

utarbetande av direkta arbetsplaner, bör däremot i princip ersättning utta­

gas av sakägarna.

I fråga om de grunder, efter vilka ersättning bör uttagas för här avsett

projekteringsarbete, synes en viss skillnad böra göras mellan olika grupper

av jordbruk. För jordbruk, som ha sådan storlek och lönsamhetsgrad, att

bidrag enligt gällande regler ej kan utgå till dem, kan någon subvention

med avseende å kostnaden för detta arbete knappast anses erforderlig. Vad

dessa jordbruk angår borde det därför i princip ej vara något att erinra

mot att projekteringsarbetet debiteras efter nämndens självkostnader. För

de bidragsberättigade jordbruken bör däremot, med hänsyn till intresset av

att stimulera till rationaliseringsåtgärder, ersättningen sättas så lågt, att

den understiger självkostnaden.

De provisoriska taxebestämmelser, som i enlighet med beslut av 1947 års

riksdag för närvarande tillämpas inom lantmäteriets distriktsorganisation,

innehålla olika grunder för beräkning av ersättning för olika slag av för­

rättningar. För bland annat flertalet legala förrättningar tillämpas en taxa,

vilken är uppbyggd med utgångspunkt från ett dagarvode om 20 kronor för

lantmätare, 15 kronor för tekniskt biträde och 12 kronor för kontorsbiträde.

För vissa förrättningar och uppdrag, vilka tidigare ersatts efter överens­

kommelse, utgår ersättning efter dagarvode med 60 kronor för lantmätare,

40 kronor för tekniskt biträde och 20 kronor för kontorsbiträde. Den högre

taxan beräknas, enligt vad lantmäteristyrelsen uppgivit, giva skälig ersätt­

ning även för den till personalen utgående resekostnads- och traktaments-

ersättningen. Den lägre taxan giver däremot ej till någon del täckning för

befattningshavarnas rese- och traktamentskostnader.

De taxegrunder, som kommittén föreslagit, motsvara dagersättningen

enligt den lägre lantmäteritaxan. Såsom framhållits i flera yttranden är

det givetvis önskvärt, att den av lantbruksnämnderna tillämpade taxan skall

vara låg. Redan den av kommittén föreslagna taxan kommer emellertid att

innebära, att staten direkt påtager sig en betydande del av kostnaderna för

det projekteringsarbete, som utföres av lantbruksnämndernas befattnings­

havare. Genom att taxeersättningen inräknas i den totala kostnad för en

rationaliseringsåtgärd, för vilken avskrivningslån kan erhållas, reduceras

i själva verket nettoutgiften ytterligare avsevärt för de jordbrukare, som

erhålla sådant lån. Då lantbruksnämnderna ha befogenhet att i speciella fall

höja avskrivningslånets belopp utöver den fastställda normen, kan pro­

jekteringskostnaden ytterligare nedsättas för de jordbrukare, som eljest

skulle ha svårt att bära densamma.

Kungi. Maj.ts proposition nr 149-

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Den av kommittén betonade synpunkten, att nämnderna ej böra be­

lastas med onödiga uppdrag, synes slutligen motivera, att taxan ej sättes

så lågt, att lantbruksnämnderna i själva verket få svara för så gott som

hela projekteringskostnaden.

I betraktande av vad nu anförts finner jag mig kunna godtaga de av

kommittén föreslagna grunderna för taxa för lantbruksnämndernas projek­

teringsarbete, såvitt angår jordbruk inom de kategorier där avskrivnings­

lån kan itrågakomma. För jordbruken i därovanför liggande storleksgrup-

per skulle det, enligt vad jag nyss anfört, i princip kunna anses befogat att

bestämma ersättningen så att den täcker självkostnaden. En sålunda be­

räknad dagersättning skulle emellertid komma att ligga högst avsevärt över

arvodet enligt taxan för de bidragsberättigade jordbruken. För att und­

vika allt för stora skiljaktigheter synes det därför böra godtagas, att taxan

även för de icke bidragsberättigade jordbruken sättes under självkostna­

den. En taxa för projekteringsarbete för sistnämnda jordbruk synes i en­

lighet härmed lämpligen kunna uppbyggas med utgångspunkt från en dag­

ersättning av 40 kronor för lantbrukskonsulent, 30 kronor för lantbruks-

assistent och lantbrukstekniker samt 20 kronor för kansli-, kontors- och

skrivbiträden. Lantbruksstyrelsen bör vidare äga rätt att medgiva nedsätt­

ning av den ersättning, som skall utgå enligt den högre taxan då så med

hänsyn till särskilda omständigheter finnes påkallat.

Det torde i detta sammanhang böra erinras om att den nu gällande lant-

mäteritaxan endast är provisorisk och att avsikten är, att förslag till ny

taxa skall föreläggas 1949 års riksdag. Bland annat med hänsyn härtill torde

även de grunder, som nu kunna komma att bestämmas för ersättning för

lantbruksnämndernas medverkan till projekteringsarbete, närmast böra an­

ses såsom ett provisorium.

Vad kommittén uttalat om vissa jämkningar i nu gällande lantbruks-

ingenjörstaxa samt om inräknande av projekteringskostnader i kostnads­

kalkyl för torrläggningsföretag föranleder ej någon erinran från min sida.

Kommittén har — såsom ett undantag från principen att projekterings­

arbete avseende inre rationaliseringsåtgärder skall gäldas av sakägarna —

förordat, att lantbruksnämnderna i vissa fall skulle givas befogenhet att

helt eller delvis påtaga sig kostnaderna för sådant arbete. Med anledning

härav vill jag framhålla, att en lantbruksnämnd uppenbarligen, såsom

även kommittén uttalat, bör svara för kostnaderna för sådana planer,

som utarbetats utan att brukaren gjort framställning därom och vilka ej

lett till något resultat. Då en plan, exempelvis en täckdikningsplan eller

en plan till ett byggnadsföretag, utarbetats på framställning av en jord­

brukare, bör däremot beställaren i första hand svara för kostnaderna.

Skulle verkställigheten hindras av omständigheter, över vilka jordbruka­

ren ej kan råda, bör lantbruksnämnden emellertid även i sådant fall kun­

na påtaga sig kostnaderna för planen.

Jag har ej heller något att erinra mot förslaget, att lantbruksnämnd

skall kunna förskottera kostnaderna för sådant projekteringsarbete, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

65

på uppdrag av nämnden utföres åt jordbrukare av enskilt projekterings-

företag. I allmänhet torde dylikt förskott böra utlämnas endast då det kan

antagas, att jordbrukaren kommer att erhålla avskrivningslån till företa­

get. Förskottet bör då avdragas å avskrivningslånet. Förluster, som kun­

na uppkomma till följd av dylika förskott, torde böra avföras å anslaget

för bidrag till inre rationalisering. Deftsamma bör gälla då lantbruks­

nämnd i enlighet med vad nyss sagts påtager sig kostnader för utarbetan­

de av planer för inre rationaliseringsåtgärder.

Vad kommittén anfört angående ersättning för medverkan vid regional-

och individualplanering ävensom angående ersättning till vissa myndig­

heter för deras medverkan i lantbruksnämndernas arbete finner jag böra

godtagas. Dock torde, såsom framhållits i ett par yttranden, lantbruks­

nämnd alltid böra betala rese- och traktamentskostnader för resor, som

tjänsteman i hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse företager i pla­

neringsverksamheten eller eljest under arbete för lantbruksnämndens räk­

ning. Nu gällande provisoriska lantmäteritaxa torde vidare böra ändras på

sätt lantmäteristyrelsen föreslagit.

Något särskilt statsbidrag till LBF torde icke böra utgå i fortsättning­

en. Jag kan jämväl godtaga, vad kommittén föreslagit angående organisa­

tionen av lantbruksnämndernas räkenskaper och bokföring in. m. Lant-

bruksstyrelsen bör emellertid äga beslutanderätt i anmärkningsmål.

Kommitténs förslag rörande ersättning till ortsombuden kan jag biträda,

dock med viss avvikelse i fråga om den särskilda ersättningen per ärende.

Därest ombuden, i enlighet med vad jag tillstyrker, jämväl tillerkännas

visst årsarvode, är det nämligen enligt min uppfattning icke motiverat

att höja gottgörelsen per ärende utöver det belopp, som nu utgår till egna-

hemsombuden, eller 5 kronor per ärende, varmed ombud tagit befattning

i mera väsentlig utsträckning, dock högst 15 kronor per dag. Årsarvodena

torde få bestämmas av lantbruksnämnd för varje ombud inom ramen av

de medel, som för ändamålet ställts till nämndens förfogande. Vid be­

räkningen av medelsbehovet synes man, såsom kommittén föreslagit, böra

utgå från att årsarvodena genomsnittligt skola uppgå till omkring 100

kronor.

Mot den föreslagna särskilda ersättningen för granskning av ansökning­

ar om producent och kontantbidrag har jag intet att erinra. Dock torde

denna ersättning böra utgå ur samma anslag, som användes för bestridan­

de av kostnaderna för övriga arvoden till ortsombuden.

Vad kommittén anfört angående ersättning till godemännen föranleder

allenast den erinringen från min sida, att traktamentsersättning bör kunna

utgå även då förrättningen hålles i närheten av gode mannens bostad. För

gode männen torde därför böra tillämpas samma rese- och traktamentsbe-

stämmelser, som gälla för nämndemän vid häradsrätt.

5

Bihanq till riksdagens protokoll 19AS. 1 samt. Nr 149.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Kap. 4. Frågor angående det särskilda stödet åt vissa

innehavare av mindre jordbruk.

Kommitténs förslag.

I fråga om utformningen av det särskilda stödet åt vissa innehavare av

mindre jordbruk har kommittén övervägt olika spörsmål, vilka ej upptagits

vid behandlingen av grunderna för stödverksamheten eller då lämnats

öppna.

Rätten till bidrag.

Beträffande rätten till bidrag har kommittén till en början förutsatt, att

bidrag skulle kunna utgå endast till fysisk person ävensom oskiftat dödsbo.

I det senare fallet borde bidrag dock utgå endast under förutsättning att

brukningsdelen faktiskt brukades av person, som skulle ha varit berättigad

till bidrag, om han själv ägt brukningsdelen. Till andelsladugård som sådan

borde ej utgå bidrag. De särskilda delägarna borde emellertid kunna erhålla

bidrag, i den mån de uppfyllde de allmänna förutsättningarna därför. Vid

beräknandet av de olika delägarnas bidragsbelopp borde i så fall som norm

gälla, att den mjölkmängd föreningen levererat till mejeri skulle uppdelas

på delägarna efter brukningsdelarnas åkerareal.

Den som ägde två eller flera bidragsberättigade brukningsdelar borde en­

dast kunna tilldelas bidrag för en brukningsdel. Han borde härvid ha rätt

att själv bestämma, för vilken brukningsdel han önskade få bidrag. Om han

upphörde att bruka fastighet, för vilken han tillerkänts bidrag, borde han

emellertid äga uppbära bidrag för annan fastighet, som han brukat redan

före bidragssystemets införande.

Rörande ny ägares bidragsrätt har kommittén erinrat om vad särskilda

utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande på denna punkt anfört i

anledning av propositionen nr 75/1947. Kommittén har sagt sig utgå från

att vad utskottet anfört borde förstås så, att bidrag skulle kunna utgå till

ny innehavare, vilken stått den förutvarande innehavaren nära och redan

före bidragsreglernas införande skött fastigheten, även om han ej uppfyllde

de förutsättningar, vilka enligt utskottets utlåtande i allmänhet borde vara

uppfyllda för att bidrag skulle kunna utgå till ny innehavare.

Förhållandet mellan producentbidrag och kontantbidrag.

Med hänsyn till att rätt till kontantbidrag av praktiska skäl icke borde

ifrågakomma vid alltför kortvariga leveranshinder, har kommittén föresla­

git, att kontantbidrag icke skulle utgå till den, som under minst elva av

årets månader vore oförhindrad att leverera mjölk till mejeri. Sådan mjölk-

producent borde endast kunna få producentbidrag. Säsongleverantörer, som

under mer än en månad om året hade godtagbart hinder för att leverera

mjölk till mejeri, borde indelas i två grupper alltefter leveranshindrets

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

67

långvarighet. Den första gruppen skulle omfatta mejerileverantörer, vilka

hade godtagbart leveranshinder under mera än en men mindre än sex må­

nader av året. En sådan leverantör borde efter ansökan kunna tillerkännas

producentbidrag för dels den mängd mjölk, han verkligen levererat till me­

jeri, dels den mängd mjölk, som det kunde antagas, att han skulle ha leve­

rerat under återstoden av året, om ej leveranshinder förelegat. Sistnämnda

mängd mjölk skulle beräknas med ledning av mejeriets totala invägning

under närmast föregående kalenderår. Den andra gruppen skulle omfatta

mejerileverantörer, vilka hade godtagbart leveranshinder under minst sex

månader av året. Dessa leverantörer box-de efter ansökan kunna få kon-

tantbidrag med en tolftedel av hela årsbeloppet för varje månad, då godtag­

bart leveranshinder förelegat eller mejerileverans skett i skälig omfattning.

Sådan leverantör skulle däremot icke få producentbidrag.

Kommittén har även behandlat det fallet att mjölkproducent, som leve­

rerade mjölk till mejeri, samtidigt under hela året eller del av detta genom

försäljning från gården tillgodosåge ett lokalt behov av mjölk. Om det här

gällde ett behov, som ej kunde täckas genom leveranser från annan bruk-

ningsdel eller mejeri, borde producenten kunna tillerkännas producentbi­

drag även för den mängd mjölk, han visade sig ha sålt i orten. Sådant bidrag

borde dock ej utgå, om producenten fått tillstånd att överskrida det i orten

gällande normalpriset å mjölk med högre belopp än som motiverades av

fetthalten i den av honom sålda mjölken.

Utbetalningsterminer m. m.

Efter överläggningar med Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. har

kommittén föreslagit, att producentbidrag skall utbetalas halvårsvis för ka­

lenderår räknat och med efterreglering vid varje kalenderårsskifte. För att

minska det antal fall, där frågan om återbetalning kunde bliva aktuell, bor­

de producentbidraget för första hälften av kalenderåret innehållas till årets

slut, om den under första halvåret levererade mjölkmängden uppgått till

mer än 10 516 kilogram och bidragssumman på grund därav understege 30

kronor. Då bidragsrätten upphört vid tiden för efterregleringen, borde åter­

betalning ej krävas.

Utbetalningarna av producentbidrag hade av mejerierna beräknats kunna

ske under mars och september månader. Kontantbidragen borde utbetalas

samtidigt med producentbidragen och med halva årsbeloppet vid varje till­

fälle.

Beträffande den tid, inom vilken ansökan om bidrag skulle ingivas, har

kommittén anfört, att sådan ansökan borde vara vederbörande ortsombud

eller lantbruksnämnd tillhanda senast den 1 december visst år för att kunna

medföra rätt till bidrag för samma år.

Kommittén bar låtit utarbeta två tabeller, utvisande de producentbidrag,

som vid tillämpning av det föreslagna ulbetalningssystemet skulle utgå vid

mejerileveranser av varierande storlek. Dessa tabeller torde få fogas vid

68

detta protokoll såsom bilaga A och B. Den förra tabellen är avsedd att till-

lämpas vid den utbetalning, som skall äga rum för leveranserna under

första halvåret av varje kalenderår, och den senare är avsedd att tillämpas

vid den bidragsutbetalning och efterreglering, som skall ske vid varje ka­

lenderårsskifte. Kommittén har anfört att, därest bidragssystemet sattes i

kraft den 1 juli 1948, tabell A även borde användas för de leveranser, som

skedde under andra halvåret 1948. Någon ef ter justering för sistnämnda

leveranser borde sålunda icke ske.

Ersättningar till mejerier m. m.

Rörande utbetalningen av de nya bidragen har kommittén vidare erinrat

om att nu utgående mjölkpristillägg av olika slag och producentbidrag dist­

ribueras av Svenska mejeriernas riksförening. Kostnaderna för denna riks­

föreningens verksamhet — för budgetåret 1947/48 beräknade till 500 000

kronor — bestredes av statsmedel genom livsmedelskommissionens försorg

ur det under nionde huvudtiteln upptagna reservationsanslaget till prisregle-

rande åtgärder på jordbrukets område. För revision av riksföreningens ifrå­

gavarande förvaltningsverksamhet vore två hos livsmedelskommissionen an­

ställda revisorer sysselsatta hos föreningen. Den lokala övervakningen ut­

övades medelst ett antal hos livsmedelskommissionen anställda resande kon­

trollanter, för närvarande sex till antalet. Kommissionens kostnader för den­

na verksamhet uppginge för närvarande till omkring 130 000 kronor om

året. Om det nya producent- och kontantbidragssystemet trädde i kraft den

1 juli 1948 — vid vilken tidpunkt livsmedelskommissionen och riksförening­

en kunde beräknas alltjämt utöva sina nuvarande funktioner ifråga om

mjölkregleringen — borde riksföreningen och mejerierna omhänderhava

utbetalningen av de nya bidragen samt livsmedelskommissionens revisorer

och kontrollanter utöva granskningen därav i samband med den gransk­

ning, som ägde rum beträffande övriga mjölkbidrag. Lantbruksstyrelsen

borde emellertid bestrida en på lämpligt sätt avvägd del av livsmedelskom­

missionens kostnader för riksföreningens regleringsverksamhet och för re­

vision och resekontroll. Denna andel borde fastställas i efterskott för varje

budgetår efter en schematisk beräkning. Kommittén hade inhämtat, att riks­

föreningen och livsmedelskommissionen i princip vore beredda att åtaga sig

dessa arbetsuppgifter.

Kommittén har vidare anfört, att riksföreningen i skrivelse den 12 de­

cember 1947 till kommittén hemställt, att mejerierna måtte tillerkännas er­

sättning för sin medverkan beträffande producent- och kontantbidragen.

Denna ersättning hade för det första bidragsåret föreslagits skola utgå med

ett belopp av 50 öre per producent och år. Kommittén ansåge det rimligt,

att ersättning skulle utgå för mejeriernas arbete med distribuerandet av kon­

tantbidragen, vilka ju i princip utginge till icke-mejerileverantörer. Beträf­

fande producentbidragen ville kommittén, utan att taga ställning till frå­

gan huruvida dylik ersättning borde utgå på längre sikt, föreslå, att meje­

rierna skulle tillerkännas den begärda ersättningen för distributionen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

69

producentbidragen under det första bidragsåret. Därefter borde på nytt upp­

tagas såväl spörsmålet, om sådan ersättning överhuvud skulle utgå, som

frågan om ersättningens storlek.

Yttrandena.

De av kommittén behandlade särskilda frågorna rörande producent- och

kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk ha berörts endast

i ett fåtal yttranden.

Egnahemsnämnden i Stockholms län har ifrågasatt, om ej maximeringen

av de bidragsberättigade jordbrukens storlek till 10 hektar kunde medföra

en viss risk för en försvåring av rationaliseringsarbetet.

Egnahemsnämnden i Örebro län har ansett, att bidrag ej borde utgå till

delägare i andelsladugård. Som skäl för denna ståndpunkt har nämnden

anfört, att dylika delägare väl i regel förut genom lån och bidrag till andels-

ladugården erhållit ett kraftigt stöd från det allmännas sida till rationali­

sering av boskapsskötseln vid deras jordbruk. Samma egnahemsnämnd

har vidare anfört, att rätten för mejerileverantör, som hade godtagbart le­

veranshinder under viss tid av året, att erhålla producentbidrag för denna

tid, borde kunna begränsas till sådana leverantörer, som hade godtagbart

leveranshinder under minst 3 månader av året.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län har ifråga­

satt, om ej utbetalning av bidrag kunde ske blott en gång om året för så­

dana leverantörer, vilkas leveranser uppginge till högst 800 kilogram eller

överstege 16 300 kilogram.

Statskontoret har ifrågasatt, om ej bidragsrätten borde begränsas så, att

bidrag icke skulle utgå för de mjölkmängder eller det antal kor, som en­

ligt tabellerna skulle medföra år sbelopp under 100 kronor. Härigenom skulle

enligt ämbetsverkets mening administrativt arbete kunna inbesparas utan

något egentligt men för jordbrukarna.

I fråga om utbetalningssättet har statskontoret vidare anmärkt, att kon­

tantbidrag till jordbrukare, som icke under någon del av året levererade

mjölk till mejeri, borde utbetalas direkt av lantbruksnämnden.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län och egnahems­

nämnden i Hallands län ha uttryckt farhågor för att omläggningen av bi­

dragssystemet ej skulle medhinnas till den tidpunkt, då enligt kommitténs

förslag den första utbetalningen skulle ske.

Frågan om ersättning till mejerier in. fl. har behandlats av statskontoret,

Svenska mejeriernas riksförening och Riksförbundet landsbygdens folk.

Statskontoret har — under hänvisning till sitt förslag att kontanthidragen i

regel skulle utbetalas direkt av lantbruksnämnderna — framhållit, att det,

om mejerierna skulle utbetala bidrag endast till sina leverantörer, förefölle

opåkallat att tillerkänna dem någon ersättning därför.

Svenska mejeriernas riksförening har däremot hävdat, att ersättning

principiellt borde utgå till mejerierna för deras befattning med producent-

och kontanthidragen, och har härom anfört följande.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Mejerierna erhålla visserligen icke ersättning för sitt arbete med fördel­

ningen av de nuvarande producentbidragen. Denna åtgärd av lojalitet bör

dock icke bli prejudicerande vid bedömandet av frågan om ersättning till

mejerierna, sedan nu frågan om det här ifrågavarande understödet åt det

mindre jordbruket avgjorts för en längre tid framåt. Av riksdagsbeslutet

1947 framgår, att såväl kontantbidrag som producentbidrag skola utlämnas

som ett särskilt stöd åt innehavare av sådana brukningsdelar, där brukaren

icke på lång sikt kan påräkna att få tillfredsställande bärgning genom bruk-

ningsdelens avkastning eller genom arbete utanför brukningsdelen. 1942 års

jordbrukskommitté hade också föreslagit, att hela den här ifrågavarande

stödverksamheten skulle få karaktären av kontantbidrag. Då de nya bidra­

gen uppdelats dels på kontantbidrag till icke mejerileverantörer och dels på

producentbidrag till mejerileverantörer, torde detta få anses som en lämp-

lighetsåtgärd, vilken för sistnämnda bidragets vidkommande i princip icke

förändrat dess karaktär.

Kommittén framhåller också vid behandlingen av vissa frågor rörande

enskilda brukares rätt till bidrag, att de nya producentbidragen ha en socialt

betonad karaktär. Samtliga nu påvisade omständigheter styrka sålunda den

uppfattningen, att såväl kontant- som producentbidragen äro sociala bi­

drag, vilka skola utdelas till innehavare av mindre jordbruk, som icke kan

få sin fullständiga bärgning av detta. Producentbidragen utgöra sålunda

icke något bidrag till mejerinäringen som sådan; de utgå icke till samtliga

mejerileverantörer och tillkomma icke utan vidare dessa i deras egenskap

av mjölkproducenter utan på grund av sociala skäl.

Fördelningen av producentbidragen är sålunda en åtgärd, som mejerior­

ganisationen lojalt vill medverka till men som måste anses ligga helt utan­

för mejeriernas verksamhetsområde i ekonomisk mening. Riksföreningen

vidhåller därför sin uppfattning, att den föreslagna ersättningen bör utgå

till mejerierna för fördelningen av såväl kontant- som producentbidragen

och att beslutet härom icke såsom kommittén föreslagit bör begränsas att

omfatta allenast det första bidragsåret.

Därest emellertid kommitténs uppfattning i sistnämnda avseende skulle

vinna Kungl. Maj:ts och riksdagens gillande, förutsätter likväl riksförening­

en, att föreningen ånyo beredes tillfälle att framlägga sina synpunkter i

ärendet, innan frågan om ersättningen till mejerierna för fördelning av

bidragen under därefter följande bidragsår upptages till behandling.

Samma uppfattning har uttalats av Riksförbundet landsbygdens folk,

som särskilt understrukit, att bland delägarna i mejerierna inginge även

personer, som icke vore bidragsberättigade, och att det icke kunde vara

rimligt, att dessa skulle bidraga till kostnaderna för fördelning av bidrag,

vilka statsmakterna av delvis sociala skäl ansett böra utgå till en viss grupp

av mejerileverantörer.

Riksräkenskapsverket har anfört, att administrationskostnader av prin­

cipiella skäl icke borde bestridas från ett bidragsanslag. Ett särskilt anslag

borde därför anvisas till administrationskostnader. Från detta borde bestri­

das ersättning till livsmedelskommissionen, riksföreningen och mejerierna

för bestyret med dessa bidrag. Kostnaderna för extra personal hos lantbruks-

styrelsen och lantbruksnämnderna borde utgå från vederbörande myndig­

hets avlöningsanslag. Ersättningar och resekostnader till ortsombud borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

71

lämpligen kunna utbetalas från det förslagsanslag, som enligt kommitté­

förslaget vore avsett att bestrida ortsombudens ersättningar i övrigt.

En liknande uppfattning har uttalats av statskontoret.

Departementschefen.

Med anledning av vad kommittén anfört angående rätten till bidrag vill

jag först framhålla, att jag i likhet med kommittén finner 1947 års beslut

böra så förstås, att bidrag i princip skall utgå endast till enskilda personer.

I det av kommittén angivna fallet bör dock bidrag få utgå även till oskif­

tat dödsbo. Likaså bör bidrag kunna utgå till enskilda delägare i en andels-

ladugård, i den mån de uppfylla de allmänna förutsättningarna för bidrag.

Den av kommittén föreslagna regeln för beräknande av de olika delägarnas

bidragsbelopp torde i allmänhet vara lämplig. Med hänsyn till de olikheter,

som kunna förekomma i det sätt, på vilket delägarna äro knutna vid andels-

ladugården, torde dock frågan, hur stor del av den från andelsladugården

levererade mjölkmängden som i bidragshänseende bör anses belöpa på varje

delägare, böra avgöras från fall till fall.

I övrigt bör bibehållas den nuvarande regeln, att producentbidrag skall

utgå endast till brukningsdel.

I detta sammanhang torde även böra upptagas frågan, huruvida produ­

centbidrag bör kunna utgå till sambruksförening. För min del anser jag,

att denna fråga bör besvaras nekande. Det stöd, som statsmakterna böra

lämna sambruksföreningarna, bör vara av konstruktiv art och främst syfta

till att undanröja eventuella hinder för igångsättande och rationalisering av

driften. Producentbidraget har ju däremot karaktären av ett övergångsstöd

och bör redan av denna anledning ej komma i fråga som ett stöd åt en full­

ständigt genomförd kollektiv jordbruksdrift.

Att en och samma person vid tiden för bidragssystemets införande inne­

har två eller flera bidragsberättigade brukningsdelar, torde väl endast i

undantagsfall komma att inträffa. Skulle så vara fallet, bör självfallet bi­

drag utgå endast för en av dessa. Härvid torde vederbörande böra äga själv

bestämma för vilken brukningsdel han vill uppbära bidrag. Skulle han upp­

höra att bruka denna fastighet, torde han emellertid ej, såsom kommittén

föreslagit, automatiskt böra äga rätt att i stället erhålla bidrag för annan

honom tillhörig fastighet. Denna fråga synes i stället böra bedömas enligt

samma grunder, som skola tillämpas vid prövningen av frågan om ny äga­

res rätt till bidrag.

Vad kommittén i övrigt anfört angående ny ägares bidragsrätt föran­

leder ingen erinran från min sida.

Egnahemsnämnden i Stockholms län har uttalat farhågor för att beslutet

om att i stort sett begränsa bidragsrätten till jordbruk under 10 hektar

åker skulle verka hämmande på rationaliseringsintresset. Dessa farhågor

synas emellertid obefogade. Innehavaren av en bidragsberättigad fastighet

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 149-

kommer nämligen enligt de av fjolårets riksdag fattade besluten icke att

gå förlustig rätten till bidrag därför att han genom inköp av tillskotts-

jord utvidgar fastigheten så att dennas åkerareal överstiger 10 hektar. I

den mån utvidgningen medför en ökning av mjölkproduktionen, kommer

emellertid detta automatiskt att medföra en minskning av bidraget.

En avgränsning mellan de fall, där det här avsedda övergångsstödet bör

utgå såsom producentbidrag, och de fall, där stödet bör ha formen av kon-

tantbidrag, erbjuder uppenbarligen åtskilliga svårigheter. Vad kommittén

föreslagit i fråga om denna avgränsning synes utgöra en i stort sett till­

fredsställande lösning av problemen. Det torde emellertid få ankomma på

lantbruksstyrelsen att utfärda erforderliga föreskrifter rörande denna gräns­

dragning.

Ett spörsmål, som i viss mån lämnades öppet vid behandlingen av bidrags-

frågorna föregående år, var när producentbidraget skulle utbetalas samt

huruvida bidraget skulle förbindas med efterreglering eller ej. Den lösning,

som kommittén föreslagit, innebär att bidragen skola utbetalas halvårsvis

för kalenderår räknat och med efterreglering vid varje kalenderårsskifte.

Till detta förslag kan jag ansluta mig. För att minska antalet fall, där frågan

om återbetalning i samband med efterreglering kan bliva aktuell, torde, på

sätt kommittén förordat, böra gälla, att återbetalning ej skall krävas, då

bidragsrätten upphört vid tidpunkten för efterregleringen, och vidare att halv-

årsutbetalning ej skall ske, då den levererade mjölkmängden är så stor, att

bidraget på grund av reduktionsregeln understiger 30 kronor. Ytterligare

någon förenkling av administrationen synes kunna ernås genom att halv-

årsutbetalning ej heller i övrigt sker beträffande bidrag under sagda belopp.

I dessa fall bör alltså endast årsbetalning ske. Däremot anser jag det icke

lämpligt att, såsom statskontoret ifrågasatt, bidragsrätten helt skulle bort­

falla för mindre bidragsbelopp.

Producentbidrag enligt de nya grunderna torde böra utgå första gången

för andra halvåret 1948. Någon efterreglering bör då ej ske.

Vad kommittén anfört om tidpunkten för utbetalning av bidrag samt om

den tid, inom vilken ansökan om bidrag bör ingivas, föranleder ej erinran

från min sida.

I likhet med kommittén finner jag det lämpligt, att producentbidragen

och kontantbidragen utbetalas genom mejerierna och Svenska mejeriernas

riksförening samt att den tekniska granskningen av mejeriernas och riks­

föreningens ifrågavarande verksamhet åtminstone tills vidare skall ombe­

sörjas av statens livsmedelskommission i samband med dess kontroll över

utbetalningen av andra slag av mjölkpristillägg. Lantbruksstyrelsen bör

emellertid svara för kostnaderna för denna granskningsverksamhet. Det tor­

de få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma storleken av det belopp, som

sålunda bör tillgodoföras livsmedelskommissionen. Då vid en återgång till

mera normala förhållanden de statliga mjölkbidrag, som nu utgå till produ­

centerna, helt eller i huvudsak bortfalla, torde frågan om organisationen av

kontrollen över ifrågavarande bidragsverksamhet böra omprövas.

73

Kommittén har vidare föreslagit, att mejerierna för sin medverkan vid

utbetalande av bidragen för nästa år skola tillerkännas ersättning med 50

öre per producent. Med anledning härav torde jag få erinra om att enligt

det nu tillämpade systemet för avvägningen av priserna å jordbrukets pro­

dukter vid upprättande av inkomst- och kostnadskalkyl för jordbruket in­

komsten av mjölk upptages efter det avräkningspris, som jordbrukarna

genomsnittligt erhållit sedan mejerikostnaderna avdragits. I dessa mejeri­

kostnader ingå administrationskostnaderna, däri inbegripna även kostna­

derna för de hittillsvarande producentbidragen. Detta system torde i vart fall

komma att tillämpas även under budgetåret 1948/49. Om så sker, betyder

detta, att vid prisavvägningen jordbruket som helhet betraktat skall erhålla

ersättning för den merkostnad, som utbetalandet av bidragen kan med­

föra. Under sådana omständigheter finner jag det i och för sig ej innebära

någon obillighet, om mejerierna — på samma sätt som för närvarande sker

i fråga om producentbidragen — med stöd av gällande föreskrifter angående

villkor för mjölkpristillägg in. m. åläggas att utan gottgörelse utbetala de bli­

vande producent- och kontantbidragen. Med hänsyn till att de personer, till

vilka kontantbidragen skola utgå, i regel ej äro knutna till mejerierna och

till att kostnaderna för enstaka mejerier kunna bliva större än genomsnittet

vill jag emellertid trots det anförda ej motsätta mig att mejerierna för ut­

betalning av kontantbidrag skola erhålla den ifrågasatta gottgörelsen av 50

öre per producent och år. Däremot torde av nyss angivna skäl någon särskild

gottgörelse i vart fall tillsvidare ej böra utgå för utbetalandet av producent­

bidragen.

Jag torde slutligen här få anmärka, att jag delar den av statskontoret och

riksräkenskapsverket uttalade uppfattningen, att kostnaderna för admini­

strationen av bidragsverksamheten ej böra belasta anslaget för utbetalande

av producent- och kontantbidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Kap. 5. Lantbruksnämnderna.

Kommitténs förslag.

Lantbruksnämnds sammansättning m. m.

Beträffande lantbruksnämndens sammansättning har kommittén uttalat,

att ledamöterna borde utses för en tid av fyra år. För envar av de icke

självskrivna ledamöterna borde utses en suppleant. Ställföreträdare föi

lantbruksdirektör borde icke utses. Vid förfall för lantbruksdirektören

borde i stället antingen förordnande att uppehålla tjänsten utfärdas av

lantbruksstyrelsen eller ock med hans mera kvalificerade åligganden få an­

stå till dess han återkommit. Det motsvarande borde gälla i fråga om hus­

hållningssällskapets sekreterare. Mandattiden borde sammanfalla med den

tid, för vilken ledamöterna i hushållningssällskapens förvaltningsutskott

valdes, d. v. s. kalenderår med första perioden t. o. in. 1951 års utgång.

74

Lantbruksnämnden borde inom sig utse vice ordförande. För att nämn­

den skulle vara beslutför i plenum borde ordförande och minst fyra leda­

möter respektive suppleanter deltaga i beslutet. De modifieringar, som i

detta avseende medgivits för egnahemsnämnderna, borde även i tillämpliga

delar gälla för lantbruksnämnderna.

Ordförande och ledamöter i lantbruksnämnd — med undantag av lant-

bruksdirektören — borde åtnjuta ett arvode av 20 kronor för sammanträ­

des- och förrättningsdag ävensom äga uppbära resekostnads- och trakta-

mentsersättning enligt klass I A i allmänna resereglementet. Härjämte bor­

de till ordföranden utgå ett särskilt arvode med 1 008, 1 200 eller 1 500 kro­

nor, per ar, alltefter arbetsbördan i de olika länen. Det borde ankomma på

Kungl. Maj :t att bestämma, vilket av dessa arvoden, som skulle utgå i re­

spektive nämnder. Ordföranden borde äga att till sammanträde eller för­

rättning kalla suppleant i nämnden, även om denne icke behövdes för att

ersätta ledamot. Sålunda inkallad suppleant borde få samma ersättning

som ledamot.

Kung!. Maj:ts proposition nr 149.

Rätten att överklaga lantbruksnämnds beslut.

Kommittén har påpekat, att lagarna om kronans förköpsrätt och om upp­

sikt å jordbruk innehålla bestämmelser om den ordning, i vilken lantbruks­

nämnds beslut må överklagas i högre instans, samt att, enligt vad kommit-

teén inhämtat, sådana bestämmelser komme att upptagas även i det av

en särskild utredningsman utarbetade förslaget till ny lagstiftning om in­

skränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Kommittén har härefter

anfört, att lantbruksnämnds beslut i frågor rörande lån och bidrag till åt­

gärder för yttre eller inre rationalisering i många fall kunde komma att

starkt påverka sakägarnas materiella ställning. Det vore ett samhälleligt

intresse, att alla skulle få sin sak prövad efter enhetliga grunder. Lant­

bruksnämnds beslut i dessa ärenden borde därför få överklagas i lant-

bruksstyrelsen, som borde äga att slutgiltigt avgöra dem. Då nämndens be­

slut kunde påverka rättsförhållandet mellan ägare och brukare, borde båda

dessa tillerkännas besvärsrätt, även om endast en av dem angivits såsom

sakägare. Jämväl då lantbruksnämnden bifallit gjord framställning, borde

rätt att klaga tillerkännas part, som icke biträtt framställningen.

Samma rätt att överklaga lantbruksnämnds beslut borde vidare, bortsett

trån de fall, då annorlunda föreskreves i de författningar, som skulle till-

lämpas i respektive ärenden, gälla beträffande lantbruksnämnds beslut i

andra ärenden, exempelvis i fråga om producent- och kontantbidrag till

vissa innehavare av mindre jordbruk.

Befattningar hos lantbruksnämnderna (frånsett lantbruksingenjörs-

av delning ar na ).

Vad först angår lantbruksdirektörerna har kommittén erinrat om att i

propositionen nr 75/1947 uttalats, att för dessa en lön, ungefärligen motsva­

rande lönen till befattningshavare i 29 lönegraden av 1939 års civila avlö-

75

ningsreglemente eller därmed jämförlig lön å C-plan, vore skälig, och att

riksdagen icke gjort någon erinran mot detta uttalande. Kommittén hade

övervägt, huruvida lantbrulcsdirektörerna borde tillsättas med fullmakt el­

ler genom förordnande för viss tid. Med hänsyn särskilt till de ökade kost­

nader den senare anställningsformen skulle kunna medföra för statsverket,

hade kommittén emellertid ansett sig böra förorda, att lantbruksdirektörer-

na skulle placeras i lönegrad Ca 32, motsvarande lönegrad A 29 i 1939 års

civila avlöningsreglemente.

För varje lantbruksnämnd borde beräknas en lantbruksdirektör. Till

dessa befattningar borde i första hand agronomer, lantmätare samt andra,

vilkas utbildning gjort dem speciellt lämpade för jordbruksekonomisk pla­

nering, kunna ifrågakomma. Såväl statstjänstemän som personer, vilka

vore anställda hos hushållningssällskapen eller i enskild tjänst, borde kunna

anses lämpade för lantbruksdirektörsbefattning.

Hos varje lantbruksnämnd borde vidare finnas en eller flera konsulenter,

kallade lantbrukskonsulenter. För konsulentbefattningarna borde samma

kategorier komma ifråga som för lantbruksdirektörsbefattningarna. Med

hänsyn till att jordbrukskonsulenterna hos hushållningssällskapen enligt

1947 års riksdags beslut skulle erhålla lön, motsvarande lönegrad Ca 26 i

gällande avlöningsreglemente, hade kommittén, ehuru den funnit det i och

för sig vara önskvärt att lantbrukskonsulenterna kunde placeras i en något

högre lönegrad än Ca 26, icke ansett sig böra som regel föreslå högre löne­

grad för lantbrukskonsulenterna. För vissa konsulentbefattningar borde

dock härvidlag göras ett undantag. Då lantbruksdirelctören förutsatts kom­

ma att ägna huvudparten av sin tid åt arbetet med den yttre rationalise­

ringen, borde de omfattande och viktiga arbetsuppgifter, som sammanfattats

under begreppet inre rationalisering, kunna anförtros åt en kvalificerad

tjänsteman, som självständigt kunde leda arbetet å lantbruksnämndens av­

delning för inre rationalisering. Det motsvarande gällde i sådana län, där

ledningen av den yttre rationaliseringen måste fördelas på flera händer.

Befattningar som förste lantbrukskonsulent i lönegrad Ca 29 borde därför

upptagas i nämndernas personalstat. Sammanlagt borde 26 dylika befatt­

ningar inrättas. Beslut om placeringen av förste lantbrukskonsulenterna borde

meddelas av lantbruksstyrelsen. Då fastighetsförhållandena i vissa län, däri­

bland i vart fall flertalet av norrlandslänen, vore sådana, att arbetet med

den yttre rationaliseringen såväl kvalitativt som kvantitativt måste bliva

mycket krävande, borde lantbruksnämnderna i sådana län vara utrustade

med en förste lantbrukskonsulent för arbetsuppgifter i samband med yttre

rationalisering. Övriga förste lantbrukskonsulenter borde tilldelas de nämn­

der, där behovet av dem för den inre rationaliseringen vore störst.

Det erforderliga antalet lantbrukskonsulenter, utöver förste lantbruks­

konsulenterna, har kommittén beräknat till 45, varav förslagsvis 26 i löne­

grad Ca 26 och återstående 19 i lönegrad Ce 26.

Kommittén har vidare räknat med ett behov av tillhopa 35 agronomiskt

utbildade tjänstemän på rekryteringsstadiet. Dessa tjänstemän, förslagsvis

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

76

kallade lantbruksassistenter, borde lönegradsplaceras enligt reglerad beford-

ringsgång, som om de tillhört sådan personalkategori, som avsåges i 4 §

1 mom. b) kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 436) angående reglerad be-

fordrmgsgång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst. Även lant­

mätare borde kunna komma i fråga för sistnämnda tjänster. I så fall borde

för dem tillämpas den befordringsgång, som i 4 § 1 inom. a) nämnda kun­

görelse angivits för lantmätare på rekryteringsstadiet inom lantmäteristaten.

Med hänsyn till det stora antal ärenden, som måste uppkomma rörande

jordbrukets ekonomibyggnader, borde i varje lantbruksnämnd finnas eu

byggnadskonsulent. För dessa befattningar borde man söka förvärva an­

tingen agronomer med viss byggnadsteknisk erfarenhet eller också bygg­

nadsingenjörer med insikter i de frågor, som uppkomma vid planering av

jordbrukets byggnader. Byggnadskonsulentbefattningarna borde uppföras i

lönegrad Ce 27. En något högre lönegradsplacering för dessa befattningar

än för lantbrukskonsulentbefattningarna vore motiverad dels med hänsyn

till att byggnadskonsulentbefattningarna för flertalet befattningshavare

torde komma att bliva sluttjänst, dels i betraktande av att de sakkunniga

angående bostadspolitikens organisation, enligt vad kommittén inhämtat,

komme att föreslå, att motsvarande befattningshavare i länsbostadsnämn­

derna skulle placeras i 27 lönegraden.

I varje lantbruksnämnd borde finnas en kamrerare såsom chef för den

kamerala och administrativa avdelningen. Krav på viss examen eller ut­

bildning för erhållande av kamreraretjänsterna borde icke uppställas. Det

syntes emellertid önskvärt, att till befattningarna kunde förvärvas perso­

ner med examen från handelshögskola jämte viss bank- eller annan kon-

torspraktik eller icke högskoleutbildade personer, som genom praktisk er­

farenhet förvärvat grundlig kännedom om arbete av samma art som det,

med vilket de blivande kamrerarna i lantbruksnämnderna komme att få

befattning. Kamrerarebefattningarna borde placeras i lönegrad Ca 25.

Vid lantbruksnämnderna behövdes vidare tillhopa 105 befattningar av

ungefärligen samma typ som jordbruksinstruktörsbefattningarna hos hus­

hållningssällskapen. För att undvika förväxling med hushållningssällska­

pens jordbruksinstruktörer borde dessa befattningshavare ha tjänstetiteln

lantbruksteknilcer. Lantbruksteknikerna borde biträda huvudsakligen vid

utförandet av arbeten med inre rationalisering. För erhållande av ordinarie

eller extra ordinarie befattning som lantbrukstekniker borde krävas ge­

nomgången utbildningskurs jämte erforderlig praktisk erfarenhet. För till­

fället syntes brist råda på kompetent personal för ifrågavarande befatt­

ningar. Utbildningskurser torde därför behöva anordnas inom en nära fram­

tid. För dessa kurser borde i första hand lantmästare samt personer, som

genomgått lantbruksskola eller lantmannaskola eller förvärvat däremot sva­

rande utbildning, ifrågakomma. För de befattningshavare, som ville över­

gå från hushållningssällskapets tjänst till befattning som lantbrukstekni­

ker hos lantbruksnämnderna, borde i förekommande fall dispens meddelas

från kravet på genomgången utbildningskurs. Då statsbidrag för avlöning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

77

hushållningssällskapens jordbruksinstruktörer enligt 1947 års riksdagsbeslut

skulle utgå efter lönegrad Ca 16, borde samma löneförmåner beräknas för

lantbruksteknikerna ävensom för en skogvaktare, som borde vara anställd

hos lantbruksnämnden i Västerbottens län. Av nu nämnda befattningshavare

borde förslagsvis 35 uppföras å ordinarie stat (Ca 16) och 35 å extra ordina­

rie stat (Ce 16). De återstående 35 borde avlönas enligt reglerad befordrings-

gång, förslagsvis enligt samma regler som förordats för institutsingenjörer i

det av särskilda sakkunniga avgivna betänkandet angående reglering av an­

ställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen, del

II, personer med teknisk utbildning m. fl. (SOU 1947: 58, s. 42 ff). Därest

detta betänkande icke skulle föranleda något beslut av 1948 års riksdag,

borde lönegradsplaceringen få bestämmas av lantbruksstyrelsen.

Hos de flesta lantbruksnämnderna borde finnas en befattning som kansli­

skrivare i lönegrad Ca 15. Kansliskrivaren borde vara nämndens registra-

tor och borde därjämte kunna ombesörja protokoll!öring samt förandet

av förteckningar över fatalietider i förköpsrättsärenden in. m. ävensom

utföra vissa statistiska arbetsuppgifter i samband med utvecklingsplane-

ringen. 20 dylika befattningar borde inrättas.

Kommittén har vidare räknat med ett behov av tillhopa 71 kanslibiträ­

den, varav 36 i lönegrad Ca 11 och 35 i lönegrad Ce 11. Av dessa kanslibi­

träden skulle en i varje nämnd sköta kassagöromålen under kamrerarens

ledning. Vidare erfordrades tillhopa 108 kontors-, skriv- och ritbiträden, var­

av förslagsvis 40 i lönegrad Ca 8 och övriga 68 enligt den för icke-ordinarie

personal i statens tjänst reglerade befordringsgången.

Slutligen behövdes ett kontorsbud i varje lantbruksnämnd. Några nämn­

der kunde dock sannolikt få använda respektive hushållningssällskaps

kontorsbud mot viss ersättning. Kontorsbuden borde icke inordnas i löne-

plan utan avlönas med arvode. För detta ändamål borde beräknas ett be­

lopp av 75 000 kronor.

Lantbruksnämndernas behov av juridisk sakkunskap har kommittén an­

sett tillsvidare kunna tillgodoses på så sätt, att nämnderna skulle bemyn­

digas anlita utomstående jurister mot arvode. Arvodet borde efter lant-

bruksstyrelsens eller lantbruksnämndernas bestämmande kunna utgå an­

tingen med visst belopp per ärende eller med visst belopp per år. Den sist­

nämnda formen för ersättning syntes vara att föredraga, om arbetsmäng­

den kunde på förhand bedömas med någorlunda säkerhet.

För ifrågavarande uppdrag borde anlitas hos länsstyrelsen anställd jurist.

De fyra lantbruksnämnder, som icke låge i residensstäder, nämligen nämn­

derna i Västervik, Borås, Uddevalla och Skara, torde kunna anlita annan

jurist på platsen. Det syntes vidare icke vara önskvärt, att länsstyrelseju­

rister av nämnden skulle anlitas som rättegångsombud. För sådana upp­

drag borde i mån av behov yrkesadvokater anlitas.

Kommittén har anmärkt, att den anordning, som kommittén föreslagit

för täckande av behovet av juridisk sakkunskap, förutsatte, att kvalifice­

rade personer kunde förvärvas för kainrerarehefattningarna bos nämnder­

78

na. Kamrerarna måste sålunda äga insikter i enklare fastighetsrättsliga

frågor, så att de kunde ombesörja till exempel lagfarts-, intecknings- och

sammanläggningsärenden. De måste också ha viss administrativ och ka­

meral erfarenhet. Härjämte måste det förutsättas, att nämnderna i mera

invecklade och svårbedömbara fall kunde rådfråga den juridiska expertisen

inom lantbruksstyrelsen.

Kommittén har vidare anfört, att hos flera hushållningssällskap funnes

anställda täckdiknings- och cementeringsförmän, vilka i samband med om­

organisationen lämpligen borde övergå i lantbruksnämndernas tjänst. I sex

hushållningssällskap vore förmännen anställda enligt kollektivavtal, vilket

dock uppsagts till upphörande med utgången av år 1947. Enligt detta kol­

lektivavtal åtnjöte ordinarie förman viss lön från sällskapet och ägde dess­

utom erhålla timlön samt fri kost och logi in. m. av den jordbrukare, hos

vilken han vore sysselsatt. I Övriga sällskap syntes förmännen vara anställ­

da genom personliga avtal. I allmänhet utginge härvid ersättning i form

av dagarvode jämte visst mindre årsarvode för de mera fast anställda. Un­

der förrättningarna vore de därjämte berättigade till vissa naturaförmåner.

Kommittén har uttalat, att det syntes önskvärt, att man efter omorgani­

sationen till en början finge tillämpa de då gällande grunderna för ersätt­

ning åt här avsedda förmän. Kollektivavtal borde emellertid helst redan

dessförinnan slutas med vederbörande fackförbund med avseende å för­

männen. I den mån förmännen icke vore organiserade, borde lantbruks­

nämnderna bemyndigas att övertaga gällande personliga kontrakt samt

eventuellt nyanställa täckdiknings- och cementeringsförmän genom sådana

kontrakt. Antalet erforderliga täckdiknings- och cementeringsförmän i

lantbruksnämnderna kunde för närvarande icke beräknas. För ersättning

till dessa förmän borde i avvaktan på erfarenheter av verksamheten be­

räknas en summa av 100 000 kronor.

Möjlighet borde vidare finnas att anställa tillfällig och extra personal för

särskilda arbetsuppgifter. I den mån de ordinarie och extra ordinarie be­

fattningarna icke omedelbart tillsattes, borde personal kunna anställas un­

der mera provisoriska former.

Kommittén har betonat att viss personalstat icke borde fastställas för

varje nämnd för sig, utan att Kungl. Maj :t och riksdagen endast borde

fastställa det sammanlagda antalet tjänster av olika slag hos lantbruks­

nämnderna. Inom den bestämda ramen borde lantbruksstyrelsen äga möj­

lighet att anpassa nämndernas personal efter det behov av arbetskraft, som

faktiskt gjorde sig gällande inom de olika nämnderna.

Beträffande formerna för tillsättande av lantbruksnämndernas befatt­

ningshavare har kommittén uttalat, att lantbruksdirektörerna borde tillsättas

av Kungl. Maj :t efter anmälan av generaldirektören. Befattningar i löne­

grad Ca 27 och högre lönegrad med beteckningen Ca utom lantbruksdi­

rektörerna ävensom motsvarande lönegrader med beteckningen Ce borde

tillsättas av Kungl. Maj :t efter förslag av lantbruksstyrelsen. Övrig perso­

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

79

nal borde antagas av styrelsen; dock borde styrelsen äga möjlighet att

medgiva, att annan icke-ordinarie personal än personal i lönegrad Ce 27

och högre lönegrad finge antagas av lantbruksnämnderna. Rekryterings-

personalen borde därvid regelmässigt kunna antagas av nämnderna.

Sammanfattningsvis har kommittén upprättat följande förslag till per­

sonalförteckning för ordinarie respektive icke ordinarie personal hos lant­

bruksnämnderna (utom lantbruksingenjörsorganisationen).

Ordinarie personal

26 lantbruksdirektörer .........................................

26 förste lantbrukskonsulenter .........................

26 lantbrukskonsulenter .......................................

26 kamrerare .............................................................

35 lantbrukstekniker ...........................................

20 kansliskrivare .......................................................

36 kanslibiträden ....................................................

40 kontorsbiträden ...................................................

Icke ordinarie personal.

26 byggnadskonsulenter .................................................................. Ce 27

19 lantbrukskonsulenter .................................................................. Ce 26

37 lantbruksassistenter .................................................................. Cf 17 — Ce 24

35 lantbrukstekniker ...................................................................... Ce 16

35 lantbrukstekniker ...................................................................... Cf

9 — Ce 15

35 kanslibiträden ............................................................................... Ce 11

68 kontors- och skrivbiträden .................................................... Cf

4 — Ce 8

26 kontorsbud .................................................................. Arvode ca 250 kr/mån.

Det sammanlagda antalet befattningshavare hos lantbruksnämnderna —

frånsett lantbruksingenjörsorganisationen -— skulle sålunda utgöra cirka

510. Till jämförelse har kommittén nämnt, att omkring 190 befattningshavare

för närvarande finnas anställda i egnahemsnämnderna samt att av hus­

hållningssällskapens personal i runt tal 200 befattningshavare ha sådana

arbetsuppgifter, som komma att överföras till lantbruksnämnderna.

Behovet av nya lantbruksingenjörsdistrikl.

Den nu gällande indelningen av landet i lantbruksingenjörsdistrikt över­

ensstämmer, enligt vad kommittén erinrat, icke helt med den beslutade in­

delningen i lantbruksnämndsområden. Avvikelser förekomma i följande

fall:

Kalmar län kommer att uppdelas på två lantbruksnämnder men omfattar

nu endast ett lantbruksingenjörsdistrikt. Inom Hallands, Göteborgs och Bo­

hus samt Älvsborgs län komma att finnas fyra lantbruksnämnder, i det att

sistnämnda län skall uppdelas på två lantbruksnämnder med förläggning

Ca 32

Ca 29

Ca 26

Ca 25

Ca 16

Ca 15

Ca 11

Ca 8

80

Kungl. Alaj.ts proposition nr 149.

till Vänersborg respektive Borås. För närvarande finnas emellertid inom de

fyra länen endast två lantbruksingenjörsdistrikt, av vilka det ena omfattar

Hallands län samt Älvsborgs läns södra del och det andra Göteborgs och

Bohus län samt Älvsborgs läns norra del. Slutligen äro Västerbottens och

Norrbottens län uppdelade på tre lantbruksingenjörsdistrikt, av vilka det

mellersta omfattar norra delen av Västerbottens och södra delen av Norr­

bottens län.

Fråga om ändring i den nuvarande distriktsindelningen har väckts i an­

nat sammanhang.

I en den 17 januari 1947 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj :t har läns­

styrelsen i Hallands län hemställt om sådan ändring i den nuvarande indel­

ningen i lantbruksingenjörsdistrikt, att Hallands län finge utgöra eget

distrikt. Framställningar i enahanda syfte ha av torrläggningsnäinnden och

hushållningssällskapet i Hallands län gjorts hos lantbruksstyrelsen.

I ett den 28 oktober 1947 dagtecknat yttrande över förstnämnda fram­

ställning har lantbruksstyrelsen framhållit, att erfarenheterna under en

följd av år till fullo givit vid handen, att antalet lantbruksingenjörsförrätt-

ningar och deras omfattning såväl inom Hallands län som inom Älvsborgs

läns södra hushållningssällskaps område vart för sig vore så betydande, att

en lantbruksingenjör kunde erhålla full sysselsättning inom vardera av

dessa distriktsdelar. Styrelsen ansåge därför en uppdelning av det lantbruks­

ingenjörsdistrikt, som nu omfattade Hallands län samt Älvsborgs läns södra

hushållningssällskaps område, i två distrikt väl motiverad. Det ena av de

nya distrikten borde omfatta Hallands län och det andra Älvsborgs läns

södra hushållningssällskaps område.

I sistnämnda distrikt, förslagsvis benämnt Älvsborgs läns södra lant­

bruksingenjörsdistrikt, borde lantbruksingenjörskontoret förläggas till Bo­

rås. Å distriktet borde vara placerade tjänstemän i enlighet med följande

sammanställning.

Befattningens art

Lönegrad

1 lantbruksingenjör ............................................................................................. Ca 32

1 förste assistent ................................................................................................. Ca 23

1 kanslibiträde ...................................................................................................... Ca It

2 extra ordinarie assistenter............................................................................. Ce 20

1 extra ordinarie kontorsbiträde.................................................................... Ce 8.

Lantbruksingenjörskontoret i den återstående delen av det nuvarande

distriktet, Hallands län, borde givetvis alltjämt kvarbliva i Halmstad. Per­

sonaluppsättningen å detta distrikt borde vara densamma som å det nu­

varande odelade distriktet.

I samband härmed har lantbruksstyrelsen även upptagit frågan om en

uppdelning av de lantbruksingenjörsdistrikt, som nu omfatta Kalmar län

respektive Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs läns norra hushåll­

ningssällskaps område. Beträffande det förra distriktet har lantbrukssty-

81

relsen framhållit, att vad den anfört om arbetsmängden inom Hallands län

och Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps område i lika hög grad gäll­

de Kalmar läns distrikt. Förrättningsbalansen vore för övrigt där ännu

större än i det förra distriktet. Lantbruksstyrelsen ville därför föreslå, att

även Kalmar läns distrikt skulle uppdelas i två distrikt, förslagsvis be­

nämnda Kalmar läns norra respektive Kalmar läns södra lantbruksingen-

jörsdistrikt. Kontoret för det förra distriktet borde förläggas till Västervik,

under det att kontoret för det senare distriktet borde kvarbliva i Kalmar.

Personaluppsättningen inom det nyinrättade distriktet kunde beräknas på

samma sätt som angivits för Älvsborgs läns södra distrikt. För Kalmar

läns södra distrikt erfordrades samma personal som å det nuvarande odela­

de distriktet.

Vad till slut angår frågan om uppdelning av det lantbruksingenj örs-

distrikt, som omfattar Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs läns norra

hushållningssällskaps område, har lantbruksstyrelsen förklarat, att styrel­

sen funnit en uppdelning jämväl av detta distrikt icke för närvarande vara

nödvändig. Till motivering av denna sin ståndpunkt har styrelsen anfört,

dels att arbetsmängden i detta distrikt icke vore så stor som i de förut

nämnda, dels att lantbruksingenjörens stationeringsort, Vänersborg, vore

centralt belägen inom distriktet. Avståndet från Vänersborg till Uddevalla,

varest Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap hade sitt säte, vore

även jämförelsevis obetydligt, varför resorna till sammanträdena med lant­

bruksnämnden i sistnämnda län icke bleve nämnvärt tidsödande.

Kommittén har för sin del anfört, att den ansåge det önskvärt och i vissa

fall nödvändigt, att varje lantbruksnämnd skulle utrustas med en egen lant­

bruksingenj örsavdelning. Betydande olägenheter måste bliva förknippade

med en organisation, vid vilken två nämnder skulle utnyttja en lantbruks-

ingenjörsavdelning. I dylika fall kunde det befaras, att den ena nämnden

skulle bliva missgynnad i förhållande till den andra. Vidare måste systemet

medföra dryga resekostnader och ett mindre effektivt utnyttjande av tiden.

I varje fall syntes detta vara oundvikligt, då de två nämnderna vore för­

lagda till platser på avsevärt avstånd från varandra. Kommittén anslöte sig

därför till lantbruksstyrelsens förslag rörande inrättande av två nya lant­

bruksingenj ör sdistrikt, omfattande det ena Kalmar läns norra hushåll­

ningssällskaps område och det andra Älvsborgs läns södra hushållnings­

sällskaps område. Med ytterligare ändringar i distidktsindelningen borde

emellertid även enligt kommitténs åsikt tillsvidare kunna anstå.

Personalbehovet för lantbruksnämndernas lantbruksingenjörsavdelningar

har kommittén under förutsättning av denna utvidgning redovisat i följande

sammanställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr M9.

•5

Hihmuj till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 149.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 149-

Sammanställning rörande antalet befattningshavare vid lantbruks-

ingenjörsorganisationen.

Befattningshavare

lönegrad

budgetåret

1947/48

Antal tjänster

som föreslås ny­

inrättade från

1. 7. 1948

budgetåret

1948/49 en­

ligt förslaget

Lantbruksingenjörer.......................

Ca 32

24

2

26

Förste assistenter ...........................

Ca 23

24

2

26

Assistenter .....................................

Ca 20

20

20

Kanslibiträden ..............................

Ca 11

24

2

26

Eo. lantbruksingenjörer ................

Ce 27

6l

6

Extra ingenjörer ...........................

Cg 23

5

5

Ingenjörsaspiranter .......................

(Arvoden)

5

5

Eo. förste assistenter ....................

Ce 23

6

6

Eo. assistenter ..............................

Ce 20

16

4

20

Eo. kanslibiträden...........................

Ce 11

2

2

Eo. kontorsbiträden.......................

Ce 8

24

2

26

Eo. skrivbiträden...........................

Ce 6

5

5

Skrivbiträdesaspiranter ................

Cf 4

5

5

Tekniska biträden...........................

4—500 kr/mån.

30

30

Summa

196

12

208

Kommittén har härjämte anmärkt att, utöver de i sammanställningen

upptagna befattningshavarna, från och med år 1945 funnes anställda till­

fälliga assistenter och annan tillfällig teknisk personal till ett antal, varie­

rande mellan 15 och 25 befattningshavare, vilkas avlöning utginge av be-

redskapsmedel och i form av arvode.

Kommittén har beträffande lantbruksingenjörsorganisationen slutligen

framhållit, att personalbehovet icke obetydligt påverkades av att underhållet

av statsunderstödda torrläggningsföretag enligt särskilda bestämmelser skul­

le kontrolleras genom besiktning vart femte år intill dess trettio år förflutit

efter företagets avsyning. Enligt kommitténs uppfattning borde lantbruks­

nämnderna ansvara för att denna kontroll bedreves i erforderlig omfattning.

Det kunde emellertid ifrågasättas, om den nu tillgängliga personalen hos

lantbruksingenjörerna kunde medhinna dessa arbetsuppgifter. Kontrollar­

betet väntades komma att öka under de närmaste åren. En omedelbar per­

sonalökning hade därför i och för sig varit fullt befogad. Kommittén hade

emellertid icke ansett sig böra framlägga något förslag om inrättande av

ytterligare assistentbefattningar med hänsyn till underhållskontrollen, när­

mast av den anledningen att ett icke obetydligt antal befattningar som tek­

niskt biträde i lantbruksingenjörsorganisationen fortfarande vore obesatta.

Möjligheterna att varaktigt rekrytera dessa tjänster voro närmast beroende

av riksdagens beslut med anledning av 1944 års personalutrednings förslag

om reglerad befordringsgång för assistenter vid lantbruksingenjörsorganisa­

tionen. Frågan om inrättandet av ytterligare assistenttjänster med hänsyn

till underhållskontrollen borde därför upptagas i samband med lantbruks-

styrelsens petita för budgetåret 1949/50.

1 Därav två tjänstlediga.

Kungi. Maj:ts proposition nr 149.

83

Lantbruksnämndernas behov av möbler och annan utrustning samt av

lokaler.

Kommittén har på denna punkt anfört, att lantbruksnämndernas behov

av möbler och annan utrustning borde täckas dels genom övertagande av

egnahemsnämndernas och lantbruksingenjörsorganisationens nuvarande ut­

rustning, dels genom inlösen av sådan utrustning, som hushållningssäll­

skapen använt i sin grundförbättringsverksamhet och som de icke ansåge

sig längre behöva, dels genom nyanskaffning. Om frågan om inlösen av ut­

rustning från sällskapen bleve aktuell, borde det förfarande och de nor­

mer, som tillämpats vid omorganisationen av lantmäteriväsendet, kunna

tjäna till mönster.

Vad angår kostnaderna för utrustningen har kommittén uttalat, att beho­

vet av möbler, kontorsutrustning och instrument under budgetåret 1948/49

givetvis bleve beroende av de lokaler, som nämnderna erhölle, samt av den

utsträckning, i vilken det beräknade personalbehovet komme att fyllas. Kom­

mittén hade räknat med att i viss utsträckning provisoriska förhållanden

komme att råda under det första verksamhetsåret och att i följd därav en

del av nämndernas behov av utrustning skulle giva sig till känna först un­

der kommande budgetår. Med hänsyn därtill och till att egnahemsnämn­

dernas och lantbruksingenjörsavdelningarnas nuvarande utrustning torde

fylla en väsentlig del av lantbruksnämndernas totala behov av möbler, in­

strument och annan utrustning, hade kommittén ansett sig kunna begränsa

medelsbehovet för nyanskaffning till 260 000 kronor.

Lokalbehovet för lantbruksnämnderna ■—■ lantbruksingenjörsavdelningar­

nas behov ej medräknat — har kommittén uppskattat till i genomsnitt 8 å

12 rum per nämnd jämte erforderliga arkiv- och förrådsutrymmen. Kom­

mittén har betonat önskvärdheten av att nämndens lokaler skulle dels bliva

så samlade som möjligt, dels i görligaste mån ligga i anslutning till eller i

närheten av hushållningssällskapens och länsarbetsnämndernas lokaler.

Yttrandena.

Rörande de grundläggande riktlinjerna för organisationen av lantbruks­

nämnderna har i åtskilliga yttranden anförts, att den av kommittén före­

slagna personalen vore större än vad som i nuvarande läge vore lämpligt

och att försiktighet borde iakttagas vid uppbyggandet av nämnderna. En

dylik uppfattning har uttalats av, bland andra, statskontoret, riksräken-

skapsverket, lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruks förbund samt flera läns­

styrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Vikten av att lantbruksnämnderna erhålla stor handlingsfrihet har all­

mänt understrukits. I samband härmed har även från några håll anförts,

att gränsen mellan lantbruksnämndernas och lantbruksstyrelsens beslu­

tanderätt borde vara elastisk. Betydelsen av ett intimt samarbete mellan

lantbruksnämnden och andra länsorgan har likaså allmänt understrukits.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har berört frågan, hur eventuella mot­

sättningar mellan olika ortsorgan skulle kunna utjämnas, och anfört,

att det enligt dess mening läge närmast till hands att denna uppgift skulle

ankomma på länsstyrelsen. För detta ändamål borde länsstyrelsens led­

ning, främst landshövdingen, tillförsäkras möjlighet att följa lantbruks­

nämndens arbete, antingen genom att landshövdingen utsåges till ordfö­

rande eller genom att han eljest finge rätt och skyldighet att närvara vid

nämndens sammanträden. Rätt att deltaga i nämndens sammanträden

borde även tillkomma någon av länsstyrelsens avdelningschefer, i regel

landssekreteraren.

Ett liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Lantbruksstyrelsen har erinrat om angelägenheten av att hushållnings­

sällskapens befattningshavare i lönehänseende skulle bliva jämställda med

lantbruksnämndernas.

I några yttranden, bland annat av länsstyrelsen och hushållningssäll­

skapets förvaltningsutskott i Malmöhus län samt hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län, har hävdats, att nämnder­

na borde beredas större inflytande vid tillsättandet av deras befattnings­

havare än vad som skulle bliva fallet, om kommitténs förslag följdes.

Vad kommittén anfört angående rätt att anföra besvär över lantbruks­

nämnds beslut har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, som framhållit, att

besvärsinstitutet gåve centralorganet ökad möjlighet att följa verksamheten

vid nämnderna och vore ägnat att befordra en enhetlig praxis. I ett par

yttranden har däremot besvärsrätt avstyrkts. Som skäl härför har åbe­

ropats, att erfarenheten visat, att besvär i dylika ärenden ytterst sällan

ledde till ändringar i det underordnade organets beslut, samt att prövningen

av besvärsärendena och avgivandet av yttranden över besvären krävde tid,

som eljest kunnat användas till produktivt arbete.

I fråga om lantbruksnämndens sammansättning har hushållningssällska­

pets förvaltningsutskott i Göteborg och Bohus län anfört, att lantbrukssly-

relsen icke borde äga utse ersättare i lantbruksnämnden för sällskapets

sekreterare. I flera yttranden har påpekats vikten av att skogsbrukets syn­

punkter bleve tillfredsställande företrädda i nämnden. Länsstyrelsen och

egnahemsnämnden i Västernorrlands län ha föreslagit införande av en be­

stämmelse, att av de ledamöter, som skulle utses av Kungl. Maj :t, minst en

skulle representera de mindre jordbrukarna, och av en motsvarande regel

vid hushållningssällskapets eller dess förvaltningsutskotts val av ledamö­

ter i lantbruksnämnd. Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att lapp­

fogden borde ingå som ledamot i nämnden vid behandling av ärenden

rörande lapplägenheter och andra ärenden av betydelse för lappväsendet.

I detta sammanhang torde även få nämnas, att länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län förordat, att lantbruksnämnden och hushållningssällskapet

i länet skulle få sitt säte i Göteborg.

85

Mot förslaget om ersättning till ordförande i lantbruksnämnd har läns­

styrelsen i Blekinge län anmärkt, att det kunde ifrågasättas, om tillräckliga

skäl funnes att differentiera årsarvodet och om det ej vore ändamålsenligare

att giva ordföranden ett fast arvode för hela året än att låta arvodet delvis

utgå per sammanträdesdag. Statens lönenämnd har ifrågasatt, om det ej

vore tillräckligt med två grupper av årsarvoden, och egnahemsnämnden i

Västernorrlands lån har förordat, att årsarvodet till ordföranden i de

största nämnderna skulle höjas till 2 000 kronor.

Statskontoret har ansett årsarvodet till samtliga ordförande böra fast­

ställas till 1 200 kronor.

Mot det föreslagna dagarvodet till ledamot i lantbruksnämnd ha anmärk­

ningar gjorts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs

och Bohus län ävensom av egnahemsnämnden i Norrbottens län. Nämnda

förvaltningsutskott har erinrat om att ledamot av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott — i likhet med vad som gällde för ledamot av landsting

— i regel för sammanträdesdag erhölle, förutom reseersättning enligt klass

II, dagersättning med 24 kronor. Liknande bestämmelser borde enligt ut­

skottets mening gälla för ledamot av lantbruksnämnd. Egnahemsnämnden

i Norrbottens län har ansett dagarvodet böra höjas till 25 kronor.

Statskontoret har förklarat sig förutsätta, att särskild gottgörelse ej

skulle utgå till hushållningssällskapets sekreterare för ledamotskap i nämn­

den. Beträffande de icke självskrivna ledamöterna har ämbetsverket till­

styrkt kommitténs förslag i avbidan på närmare erfarenheter rörande nämn­

dernas arbetsformer.

Rörande löneställningen för lantbruksdirektörerna har lantbruksstyrel-

sen uttalat, att lantbruksdirektör och sekreterare hos hushållningssällskap

borde ha samma löneställning och att sålunda båda borde placeras an­

tingen i lönegrad Ca 32 eller i lönegrad Ca 31. Egnahemsnämnden i Norrbot­

tens län har anfört att, om ordförandearvodena differentierades, borde en

differentiering ske även i fråga om lantbruksdirektörernas och kamrerarnas

avlöningsförmåner.

Beträffande anställningsformen för lantbruksdirektörerna har länssty­

relsen i Blekinge län yttrat, att dessa befattningshavare borde placeras å C-

plan samt förordnas för viss tid.

Sättet för tillsättande av lantbruksdirektörstjänsterna har berörts i åt­

skilliga yttranden. Statskontoret har förklarat sig icke anse det motiverat,

att dessa tjänster skulle tillsättas på annat sätt än som vore normalt för

befattningar i 32 lönegraden. Ämbetsverket förordade därför, att desamma

skulle tillsättas efter ansökningsförfarande i vanlig ordning. Samma stånd­

punkt bar intagits av egnahemsdirektörernas förening, hushållningssäll­

skapets förvaltningsutskott i Uppsala län samt egnahemsnämnden i Norr­

bottens län. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Malmöhus lån ha ansett, att lantbruksnämnden borde få yttra sig över

förslag om tillsättande av lantbruksdirektör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Vad till slut angår kompetensfordringarna för innehavare av lantbruks-

direktörsbefattning ha bland andra hushållningssällskapets förvaltningsut­

skott i Uppsala län samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund ut­

talat, att för behörighet till sådan befattning borde krävas agronom- eller

lantmäteriexamen. Länsstyrelsen i Kristianstads län har däremot ej ansett

det lämpligt att uppställa några särskilda kompetenskrav i fråga om dessa

befattningar.

Förslaget om inrättande av ett antal befattningar som förste lantbruks-

konsulent har tillstyrkts av bland andra hushållningsällskapets förvaltnings­

utskott i Kalmar läns södra område, egnahemsnämnderna i Skaraborgs län,

Älvsborgs läns södra hushållningssällskapsområde och Jämtlands län, Sve­

riges agronom- och lantbrukslärareförbund ävensom föreningen Sveriges

jordbrukskonsulenter. De båda sistnämnda sammanslutningarna ha tillika

uttalat, att för behörighet till sådan befattning borde krävas agronomexa­

men. Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har härutöver anfört, att

inom varje län borde inrättas en befattning av ifrågavarande slag för inre

rationalisering. Innehavarna av dessa befattningar borde placeras i löne­

grad Ca 30. I stället för benämningarna förste lantbrukskonsulent och lant-

brukskonsulent borde användas benämningarna förste länsagronom och

länsagronom.

Förslaget har däremot avstyrkts av bland andra lantbruksstyrelsen, riks-

räkenskapsverket, länsstyrelsen i Malmöhus län, statens lönenämnd samt

hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings och Kronobergs län,

Kalmar läns norra område, Göteborgs och Bohus län samt Gävleborgs län.

Som skäl för avstyrkande har i allmänhet åberopats, att några likartade

befattningar ej funnes hos hushållningssällskapen och att de arbetsuppgif­

ter, som enligt förslaget skulle handhavas av förste lantbrukskonsulent, i

och för sig ej kunde anses mera krävande än uppgifterna för hushållnings­

sällskapens konsulenter. Lantbruksstyrelsen har emellertid i detta sam­

manhang jämväl förklarat, att den ansåge skäl föreligga för att frågan om

den allmänna löneställningen för konsulenter skulle upptagas till ompröv­

ning. Styrelsen har vidare uttalat, att den vid sitt avstyrkande ville göra ett

förbehåll beträffande högre befattningar hos lantbruksnämnderna. Det kun­

de komma att föreligga behov av särskilda befattningshavare med uppgift

att biträda lantbruksdirektören och vikariera för denne. Behovet av sådana

befattningshavare, jämförliga med biträdande länsjägmästare, borde emel­

lertid i framtiden upptagas till prövning från fall till fall.

Statskontoret har förklarat sig icke ha blivit övertygad om att dylika be­

fattningar erfordrades i föreslagen utsträckning redan från tidpunkten för

nämndernas inrättande.

Mot kommitténs förslag om inrättande av lantbrukskonsulentbefattningar

har i och för sig någon erinran ej gjorts. Rörande lönegradsplaceringen ha

emellertid hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län samt

Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund uttalat, att lantbrukskonsu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

87

lenterna borde placeras i samma lönegrad som byggnadskonsulenterna. Vi­

dare ha bland andra hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala

län, Göteborgs och Bohus län samt Gävleborgs län ävensom egnahemsnämn­

den i Västmanlands län anmärkt, att innehavare av sådan befattning borde

ha avlagt agronomexamen. Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund

har ansett agronom- eller lantmäteriexamen böra krävas för behörighet till

dylik befattning.

Mot förslaget om inrättande av byggnadskonsulenttjänster vid lantbruks­

nämnderna har erinran gjorts endast i ett fåtal fall. Såsom redan förut

nämnts har i några yttranden ifrågasatts, om ej både lantbruksnämndernas

och de planerade lokala bostadsorganens behov av sakkunskap för bygg-

nadsteknisk granskning och kontroll enklast och billigast skulle kunna till­

godoses genom en måttlig utbyggnad av länsarkitektsorganisationen. Här­

jämte har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län häv­

dat, att man nu ej borde taga ställning till förslaget i denna del.

Svenska arkitekters riksförbund har uttalat, att titeln byggnadskonsulent

numera vore en vedertagen benämning å det sakkunniga biträde, som enligt

byggnadsstadgan borde finnas hos byggnadsnämnd inom landskommun.

För undvikande av begreppsförvirring borde lantbruksnämndernas nu åsyf­

tade sakkunniga därför få en annan titel.

Rörande kompetensfordringarna har Sveriges agronom- och lantbrukslä­

rareförbund anfört, att för sådana sökande, som ej avlagt agronomexamen,

borde krävas examen från teknisk högskola.

Den föreslagna lönegradsplaceringen har tillstyrkts av egnahemsnämn­

derna i Kalmar läns södra hushållningssällskapsområde och Kopparbergs

län.

Statskontoret, lantbruksstgrelsen, hushållningssällskapens förvaltnings­

utskott i Uppsala och Västerbottens län samt Sveriges agronom- och lant­

brukslärareförbund ha däremot uttalat, att byggnadskonsulenterna borde

placeras i samma lönegrad som övriga konsulenter. Hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Kalmar läns södra område har ifrågasatt, om ej en

lägre lönegradsplacering borde tillämpas för icke högskoleutbildade befatt­

ningshavare. Egnahemsnämnden i Värmlands län har uttalat, att bygg­

nadskonsulenttjänst, så länge kompetent sökande saknades, borde få uppe­

hållas som extra tjänst i lägre lönegrad, förslagsvis i löneställning motsva­

rande lägst 20 lönegraden. Lantbruksstyrelsen borde i så fall få bestämma

lönevillkoren alltefter sökandens duglighet.

Mot förslaget om inrättande av befattningar som lantbruksassistenter har

ej gjorts annan erinran än att bland andra lantbruksstgrelsen, hushåll­

ningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns södra område samt egna­

hemsnämnderna i Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västmanlands,

Västernorrlands och Västerbollens län ansett, att befordringsgången för

personal med agronomexamen borde vara densamma som föreslagits för

personal med lantmäteriexamen.

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

Kommitténs förslag om inrättande av befattningar som lantbrukstekniker

har i och för sig ej rönt någon gensaga. De föreslagna avlöningsförhållan­

dena ha däremot i vissa yttranden ansetts otillfredsställande. Svenska lant­

brukst jänstemannaf öreningen har anfört, att ordinarie lantbrukstekniker

borde placeras i lägst lönegrad Ca 20, lantbrukstekniker å extra-ordinarie

stat i lönegrad Ce 20 och sådana lantbrukstekniker, som anställdes enligt

reglerad befordringsgång, i lönegrad Ce 13—Ce 19. Tjänstemännens central­

organisation har beträffande de befattningshavare, som vore avsedda att av­

lönas enligt reglerad befordringsgång, förordat en befordringsgång, innebä­

rande ett och ett halvt år i Cf 11, ett år i Ce 13, ett år i Ce 15 och därefter

Defordran till Ce 17. Även den av kommittén föreslagna lönegradsplaceringen

för ordinarie lantbrukstekniker vore alltför låg och borde korrigeras i an­

slutning till den av organisationen förordade befordringsgången.

Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har ansett att det, för att

sporra lantbruksteknikerna och för att lantbruksnämnderna skulle få be­

hålla dugande befattningshavare i denna grupp, borde övervägas att inrätta

ett antal befattningar för förste lantbrukstekniker med placering i förslags­

vis lönegrad Ca 20.

Egnahemsnämnden i Jönköpings län har anfört, att ifrågavarande befatt­

ningshavare borde benämnas lantbruksinstruktörer.

Mot förslaget om inrättande av kamreraretjänster har erinran gjorts en­

dast av egnahemsnämnden i Kalmar läns norra hushållningssällskapsom-

råde. Nämnden har förklarat sig anse det lämpligast, att det kamerala ar­

betet skulle handhavas av en kassör med samma kompetens som de nuva­

rande egnahemskassörerna men att i stället en heltidsanställd jurist skulle

finnas som chef för den kamerala och administrativa avdelningen. Om

emellertid i enlighet med kommitténs förslag en kamrer skulle anställas

som chef för den kamerala och administrativa avdelningen, ansåge egna­

hemsnämnden det nödvändigt, att denne hade sådan utbildning i juridik,

som vore föreskriven för civilekonomexamen.

Den föreslagna lönegradsplaceringen har lämnats utan erinran av riks-

räkenskapsverket och statens lönenämnd. Riksräkenskapsverket har emel­

lertid sagt sig hysa en viss tvekan beträffande möjligheterna att finna lämp­

liga sökande, med hänsyn till de jämförelsevis höga fordringar, som kom­

mittén uppställt på vederbörandes utbildning.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län har ansett

den föreslagna löneställningen väl låg och anfört, att kamrerarebefattning

borde placeras lägst i Ca 26. Även Sveriges jordbrukskonsulenters förening

har framhållit, att lönen måste sättas så högt, att tjänsterna lockade kvali­

ficerade sökande. Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, om ej kamrerarebe-

fattningarna alltefter arbetsbördan kunde indelas i olika grupper med olika

lön. Tanken på en lönedifferentiering har framförts även av hushållnings­

sällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län samt av egna­

hemsnämnden i Norrbottens län. I yttrandet från sagda förvaltningsutskott

89

har därvid hänvisats till att kamrerarna hos lantbruksnämnderna i princip

borde ha samma löneställning som hushållningssällskapens kamrerare.

Lantbruks styrelsen åter har förklarat, att en högre lönegradsplacering för

kamrerare hos lantbruksnämnd än för motsvarande befattningshavare hos

sällskap kunde anses motiverad, om kravet på högre utbildning upprätthöl-

les som huvudregel. Åtminstone hos de mindre nämnderna torde kamrera­

rens uppgifter dock ej bliva mera krävande än hos de större sällskapen.

I fråga om kommitténs förslag rörande det sätt, på vilket nämndernas

behov av juridisk arbetskraft borde tillgodoses, ha meningarna varit de­

lade. Förslaget har tillstyrkts av bland andra länsstyrelserna i Söderman­

lands, Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs, Kopparbergs och Västerbot­

tens län samt av egnahemsnämnden i Kalmar läns södra område. Länssty­

relserna i Gävleborgs och Jämtlands län ha däremot avstyrkt förslaget un­

der framhållande av att deras arbetskraft ej sällan vore otillräcklig redan

för deras eget behov. Även länsstyrelsen i Gotlands län samt egnahems­

nämnden i Skaraborgs län ha uttalat tveksamhet rörande möjligheten att

på det av kommittén angivna sättet tillgodose lantbruksnämndernas behov

av juridisk arbetskraft. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kal­

mar läns norra område och egnahemsnämnden i samma område ha ansett

det vara att föredraga, att den blivande lantbruksnämnden i området er-

hölle en heltidsanställd jurist.

Sveriges juristförbund har anfört, att den av kommittén föreslagna anord­

ningen måste betraktas som ett provisorium och att man borde närmare

undersöka möjligheterna att inrätta kvalificerade juristbefattningar med an­

knytning till såväl lantbruks- som länsbostadsnämnden.

Egnahemsnämnden i Kristianstads län har påpekat, att lantbruksnämn­

dens juridiska sakkunnige borde ha praktisk erfarenhet på det jordbruks-

politiska området. Ur denna synpunkt kunde en praktiserande jurist ofta

vara att föredraga framför en befattningshavare på länsstyrelsen.

Vad kommittén föreslagit angående kontorspersonal har ej berörts i ytt­

randena i vidare mån än att riksräkenskapsverket och statens lönenämnd

förklarat sig ej på grundval av kommitténs korta motivering kunna bedöma

behovet av sådan personal.

Riksräkenskapsverket har tillagt, att det, med hänsyn till att nämnder­

nas verksamhet sannolikt under de närmaste åren komme att få begränsad

omfattning, ville synas som om personalen tillsvidare borde kunna redu­

ceras med åtminstone ett biträde inom varje nämnd. Vidare har statskon­

toret anmärkt, att det beräknade antalet kanslibiträden syntes väl högt i

synnerhet i jämförelse med antalet kontors- och skrivbiträden.

I ett flertal yttranden har till slut berörts frågan om personalbehovet an­

tingen vid viss nämnd eller inom hela lokalorganisationen. Beträffande per­

sonalbehovet i dess helhet har, såsom redan förut nämnts, i åtskilliga ytt­

randen uttalats, alt den av kommittén föreslagna organsiationen borde be­

skäras väsentligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

90

Vad angår personalbehovet vid de olika nämnderna ha hushållningssäll­

skapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i Kronobergs län även­

som länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egna­

hemsnämnden i Göteborgs och Bohus län ansett, att personalen vid lant­

bruksnämnderna i vederbörande län borde kunna minskas i förhållande till

vad kommittén syntes ha beräknat. Å andra sidan har bland annat i ytt­

randena från hushållningssällskaps förvaltningsutskott eller egnahems­

nämnder i Stockholms, Hallands, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands

och Norrbottens län ävensom Kalmar läns södra område uttalats, att den

för lantbruksnämnderna i dessa län preliminärt beräknade personaluppsätt­

ningen vore alltför knappt tilltagen.

Statskontoret har ansett, att frågan om lantbruksingenjörernas löneställ-

ning borde upptagas till förnyat övervägande, därest dessa befattningshavare

inordnades i lantbruksnämnderna. En placering i 29 lönegraden syntes i så

fall fullt tillfredsställande.

Mot förslaget om inrättande av två nya lantbruksingenjörsdistrikt har

ingen erinran gjorts. Länsstyrelsen i Älvsborgs län och hushållningssäll­

skapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra område ha emellertid

uttalat önskemål om ett särskilt distrikt för sistnämnda område. Vidare

har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län fram­

hållit, att den för närvarande i Skellefteå placerade lantbruksingenjören

i administrativt hänseende borde tillhöra lantbruksnämnden i länet.

Lantbruksstyrelsen har i detta sammanhang upptagit frågan om behovet

av personal för underhallskontrollen och om förbättrade anställningsvill­

kor för tekniska biträden vid lantbruksingenjörsorganisationen. I sitt ytt­

rande över kommitténs betänkande har styrelsen framhållit, att enligt dess

uppfattning antalet tekniska biträden inom sagda organisation behövde

ökas, om underhållskontroll skulle kunna ske i erforderlig utsträckning.

I särskild skrivelse den 21 februari 1948 har lantbruksstyrelsen när­

mare motiverat sin framställning om utökning av personalen och redogjort

för de av styrelsen önskade förbättringarna i biträdenas anställningsvill­

kor. Styrelsen har framhållit, att antalet tekniska biträden inom lantbruks-

organisationen för närvarande vore 30. Härutöver funnes emellertid för när­

varande några biträden, vilka avlönades av beredskapsmedel. De sistnämn­

da komme emellertid sannolikt att bortfalla från och med ingången av

nästa budgetår. Det vore då nödvändigt att i stället öka antalet biträden

inom själva organisationen. Ett antal av 40 biträden vore ett minimum för

att underhållet av äldre torrläggningsföretag skulle kunna besiktigas i den

utsträckning, som angivits i 1945 års riksdags beslut angående torrlägg-

ningsverksamheten. Beträffande löneförhållandena har styrelsen framhål­

lit, att enligt beslut av Kungl. Maj:t den 30 juni 1947 begynnelsearvodet

för de tekniska biträdena vore 400 kronor i månaden, vilket arvode finge

höjas efter ett år till 450 kronor och efter ytterligare 3 år till 500 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

91

Styrelsen hade tidigare förutsatt, att dessa lönevillkor skulle komma att

omprövas av 1948 års riksdag på grundval av ett av 1944 års personalut­

redning avgivet förslag. Enligt vad styrelsen erfarit, vore emellertid någon

proposition i ämnet icke att vänta till 1948 ars riksdag. Styrelsen ansåge

det då oundgängligen nödvändigt, att de tekniska biträdenas befordrings-

gång snarast möjligt skulle provisoriskt förbättras. Förbättringen borde om

möjligt ske redan från och med den 1 april 1948, enär risk eljest förelåge

att många biträden komme att söka sig över till andra bättre betalda an­

ställningar. Styrelsen hemställde därför om sådan ändring av beslutet den

30 juni 1947 att, räknat från och med den 1 april 1948, slutarvodet å 500

kronor till tekniskt biträde skulle kunna erhållas efter två år och sex måna­

ders tjänstgöring vid lantbruksingenjörsorganisationen.

Styrelsen har anfört, att den föreslagna ändringen i befordringsgången

för nu löpande budgetår skulle medföra en merkostnad av 450 kronor, vil­

ken kunde täckas av för budgetåret anvisade medel. För budgetåret 1948/49

skulle kostnadsökningen vid den personaluppsättning, för vilken anslag nu

beräknats, bliva 4 200 kronor.

I detta sammanhang torde till slut få nämnas, att lantbruksstyrelsen i

sina förslag till anslagsäskanden för lantbruksingenjörsorganisationen för

budgetåret 1948/49 hemställt, att de nu befintliga sex befattningarna som

extra ordinarie förste assistenter i 23 lönegraden måtte överföras å ordinarie

stat.

Departementschefen.

Såsom redan inledningsvis nämnts, torde det med hänsyn till innehållet

av de av 1947 års riksdag fattade besluten ej vara erforderligt att här till

behandling upptaga alla de organisationsfrågor, som berörts i betänkandet.

Detta gäller främst spörsmålen om gränsdragningen mellan lantbruksnämn­

dernas och lantbruksstyrelsens beslutanderätt, om den utsträckning, i vil­

ken lantbruksnämnd bör arbeta i delegationer, samt om antalet dylika de­

legationer och deras sammansättning. Även vissa andra av kommittén be­

handlade organisationsfrågor torde vara av beskaffenhet att få regleras i

administrativ väg med beaktande av de allmänna synpunkter, som fram-

kommo vid fattandet av principbeslutet i organisationsfrågan.

Behovet av ett intimt samarbete mellan lantbruksnämnden och andra

länsorgan, vilkas verksamhetsfält ha beröring med lantbruksnämndens, be­

tonades kraftigt redan vid fattandet av nyssnämnda principbeslut. Det torde

icke vara erforderligt att, såsom ifrågasatts i ett par yttranden, särskilda

föreskrifter meddelas rörande det förfaringssätt, som bör tillämpas, om

motsättningar skulle uppkomma mellan länsorganen. Såsom länsstyrelsen i

Västerbottens län föreslagit synes det emellertid lämpligt att stadga, att

landshövdingen skall äga närvara vid nämndens sammanträden, även om

han ej skulle tillhöra nämnden. Vid förfall för landshövdingen torde sam­

ma rätt böra tillkomma landssekreteraren eller landskamreraren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

92

Med anledning av vad i några yttranden anförts angående lantbruksnämn­

dens sammansättning vill jag först påpeka att önskemålet, att inom nämn­

den skall finnas speciell kännedom om förhållandena hos innehavarna av

mindre jordbruk, betonades redan i propositionen nr 75/1947 och ytterli­

gare underströks av riksdagen. Några särskilda regler rörande det sätt, på

vilket detta önskemål bör tillgodoses, synas icke behövliga. Likaså torde det

utan särskilda föreskrifter vara klart, att det bör tillses att skogsvårdssyn-

punkterna skola bliva behörigen företrädda i nämnden. Erinras må i detta

sammanhang, att länsjägmästaren förutsättes komma att ingå såsom sak­

kunnig i nämnden vid behandling av ärenden av större vikt rörande skogs­

bruket. På samma sätt torde även lappfogdens sakkunskap kunna ställas

till nämndens förfogande vid behandling av ärenden rörande lappväsendet.

Att lantbruksstyrelsen ej bör äga utse ersättare i lantbruksnämnden för

hushållningssällskapets sekreterare är självklart och har ej heller avsetts

av kommittén.

\ad angår lrågan om rätt att anföra besvär över lantbruksnämnds beslut

i bidragsärenden må erinras om att enligt de av riksdagen år 1947 antagna

grunderna för organisationen sådan besvärsrätt i princip skall föreligga.

Någon anledning att ändra detta beslut finnes enligt min uppfattning icke.

Frågan om besvärsrättens omfattning torde böra avgöras i enlighet med all­

männa grundsatser.

Så länge hushållningssällskapet i Göteborgs och Bohus län har sitt säte i

Uddevalla, torde även lantbruksnämnden i länet böra vara placerad i sam­

ma stad. Även i övrigt böra lantbruksnämnderna förläggas till samma stä­

der som hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna.

Vad angår arvodet till lantbruksnämndernas ordförande finner jag den

av kommittén föreslagna kombinationen av års- och dagarvode lämplig.

Tillämpas detta sätt för bestämmande av ersättningen, synes det emellertid

ej erforderligt att differentiera årsarvodet. Detta synes därför för samtliga

ordförande böra fastställas till ett enhetligt belopp och lämpligen kunna be­

stämmas till 1 500 kronor. Mot det föreslagna dagarvodet har jag intet att

erinra.

I fråga om gottgörelsen till nämndens ledamöter kan jag godtaga kom­

mitténs förslag. Sådan gottgörelse bör tillkomma samtliga icke självskrivna

ledamöter ävensom suppleant i nämnden i de fall som kommittén angivit.

I samband härmed torde även få upptagas frågan om särskilt arvode till

överlantmätarna. Av de representanter för andra organ, med vilka lantbruks­

nämnderna komma att få ett intimt samarbete, torde -— bortsett möjligen

från hushållningssällskapens sekreterare — överlantmätarna vara de, som

få den största arbetsbördan till följd av rationaliseringsverksamheten. Det

gäller här ej blott deltagande i vissa sammanträden med lantbruksnämnden

utan ett nästan kontinuerligt samråd i olika ärenden och en aktiv medver­

kan i planeringsarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

93

Vid den lönereglering, som år 1947 genomfördes för hushållningssällska­

pens sekreterare, avvägdes löneställningen för dessa under hänsynstagande

bland annat till de uppgifter, som de komme att få i samband med rationali-

seringsverksamheten. Även för länsjägmästarna har nyligen lönereglering

skett. I det förslag rörande organisation och avlöningsförhållanden m. m.

vid lantmäteristyrelsen och länslantmäterikontoren, som jag denna dag

ämnar föreslå Kungl. Maj :t att förelägga riksdagen, har jag emellertid i

avbidan på en allmän översyn av löneställningen för byråchefer och liknan­

de befattningshavare inom statsförvaltningen — icke ansett det möjligt att

vidtaga en sådan lönereglering för överlantmätarna, som i och för sig varit

påkallad med hänsyn till dessas viktiga och omfattande arbetsuppgifter.

På grund av nu angivna förhållanden har jag ansett det skäligt, att över-

lantmätarna intill dess en allmän lönereglering sker för chefstjänstemän

inom statsförvaltningen, för sin medverkan i det av lantbruksnämndei na

ledda rationaliseringsarbetet tills vidare skola erhålla ett särskilt årsarvode

av 1 200 kronor.

Då jag härefter övergår till att behandla frågan om lantbruksnämnder­

nas befattningshavare torde jag först få anmärka, att en uppskattning av

nämndernas personalbehov erbjuder betydande svårigheter. En utgångs­

punkt utgör visserligen storleken av den personal, som hittills inom hus­

hållningssällskap och egnahemsnämnder varit sysselsatt med sådan verk­

samhet, som i fortsättningen skall ankomma på lantbruksnämnderna. De

sistnämnda erhålla emellertid även nya och stora arbetsuppgifter, vilkas

inverkan på personalbehovet är svår att i förväg uppskatta. Den beräkning

av lantbruksnämndernas personalbehov, som nu kan komma att göras, bör

därför huvudsakligen betraktas som ett provisorium i avbidan på närmare

erfarenheter angående den blivande arbetsbelastningen för nämnderna

ävensom i avvaktan på den utvidgning av den statliga låne- och bidrags-

givningen, som kan finnas möjlig att genomföra, då mera normala förhål­

landen åter inträda.

I likhet med kommittén finner jag det lämpligt, att lantbruksnämnder­

nas personalbehov beräknas sammanfattningsvis för samtliga nämnder. Det

bör därefter ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyn­

digande, lantbruksstyrelsen att fördela personalen på de olika nämnderna

samt att vidtaga de justeringar av denna fördelning, som kunna komma att

visa sig påkallade. Det torde under sådana förhållanden ej finnas anled­

ning att nu ingå på de i en del yttranden gjorda uttalandena om behovet

av arbetskraft vid vissa angivna lantbruksnämnder.

Den försämring i det allmänna ekonomiska läget, som inträtt sedan be­

sluten om de allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten fat­

tades, tvingar, såsom förut framhållits, till återhållsamhet. Sålunda måste

de statliga anslagen för yttre och inre rationalisering hållas på en lägre

nivå än som i och för sig varit önskvärd med hänsyn till storleken av det

föreliggande förbättringsbehovet. Redan denna beskärning av verksam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

heten medför, att personalbehovet vid nämnderna blir mindre än vad som

eljest skulle ha varit fallet. Även bortsett härifrån är det emellertid i nu­

varande läge nödvändigt, att största återhållsamhet iakttages vid inrät­

tandet av nya tjänster. Jag har därför, såsom i det följande kommer att

närmare angivas, ansett den av kommittén föreslagna organisationen böra

begränsas ej oväsentligt.

Vad angår de olika personalkategorier, som böra finnas inom lantbruks­

nämnderna, och antalet befattningshavare inom varje kategori — här bort­

ses tills vidare från lantbruksingenjörsavdelningarna — bör uppenbarligen

till en början för varje lantbruksnämnd räknas med en lantbruksdirektör.

Den av kommittén för dessa föreslagna anställningsformen och lönegrads-

placeringen synes böra godtagas.

Vidare böra inom varje nämnd finnas en eller flera konsulenter. Mot

den av kommittén föreslagna benämningen å dessa — lantbrukskonsulen-

ter — har jag intet att erinra. Däremot kan jag ej ansluta mig till kom­

mitténs asikt, att en del av dessa konsulenter skulle erhålla särskilda be­

fattningar sasom förste lantbrukskonsulenter i högre lönegrad än de öv-

riga. Vad arbetsuppgifternas vikt angår synes det knappast kunna anses

föreligga någon principiell skillnad mellan ifrågavarande befattningar och

konsulentbefattningarna vid hushållningssällskapen. Då riksdagen år 1947

för de senare beslutat en avlöning motsvarande 26 lönegraden, torde alltså

även samtliga lantbrukskonsulenter böra placeras i sistnämnda lönegrad.

Antalet befattningar som lantbrukskonsulent synes tills vidare kunna be­

stämmas till 60, d. v. s. 11 mindre än det av kommittén föreslagna antalet.

Av dessa befattningar torde 45 böra placeras i lönegrad Ca 26 och återstå­

ende 15 i lönegrad Ce 26.

Med hänsyn till antalet och omfattningen av de byggnadsärenden, som

komma att handläggas av lantbruksnämnderna, torde det vara nödvändigt,

att vid varje nämnd inrättas en befattning som byggnadskonsulent. Jag

finner mig dock icke kunna förorda högre lönegradsplacering för dessa

konsulenter än för övriga konsulenter vid lantbruksnämnder och hushåll­

ningssällskap eller 26 lönegraden. Byggnadskonsulentbefattningarna torde

böra uppföras i lönegrad Ce 26. Jag vill vidare anmärka dels att det i vissa

fall torde komma att möta svårigheter att redan vid starten erhålla kom­

petenta sökande, dels att arbetsbördan i vissa nämnder måhända till en

början icke kommer att vara tillräckligt stor för att bereda full sysselsätt­

ning åt en byggnadskonsulent. Det torde därför få ankomma på Kungl.

Maj .t att efter prövning i varje särskilt fall bestämma, när dylik befattning

skall tillsättas. Till undvikande av missförstånd må anmärkas, att ifråga­

varande tjänster äro avsedda för handläggning av ekonomibyggnadsärenden,

medan, såsom förut nämnts, den tekniska behandlingen av bostadsärendena

i princip skall ankomma på länsbostadsnämnderna. Givetvis böra emellertid

de båda organen samverka, så att den befintliga arbetskraften kan utnyttjas

effektivt.

95

I likhet med kommittén finner jag det motiverat, att lantbruksnämnder­

na utrustas med vissa tjänstemän på rekryteringsstadiet med agronom-

eller lantmäteriutbildning — lantbruksassistenter. Definitiv ställning till

frågan om dessa befattningshavares avlöningsförhållanden synes, vad an­

går personer med lantmäteriexamen, kunna tagas först i samband med

behandlingen av 1944 års personalutrednings betänkande angående anställ­

ningsförhållandena för bland annat viss civil personal med teknisk utbild­

ning inom statsförvaltningen. Särskild utredning synes vidare böra ske

angående anställningsförhållandena för befattningshavare med agronom­

examen inom statsförvaltningen.

Tills vidare synes emellertid kommitténs förslag rörande lantbruksassis-

tenternas avlöningsförhållanden böra godtagas som ett provisorium. An­

talet av dessa tjänstemän torde böra begränsas till 30.

Mot kommitténs förslag om inrättande av 26 kamrerarbefattningar har

jag intet att erinra. Med hänsyn till det kvalificerade arbete, som kommer

att falla på dessa befattningshavare, kan jag även godtaga den för dem

föreslagna lönegradsplaceringen, Ca 25.

I likhet med kommittén anser jag, att lantbruksnämndernas behov av

juridisk sakkunskap tills vidare bör tillgodoses genom att nämnderna be­

myndigas anlita utomstående jurister mot arvode. Där länsstyrelsen på

grund av arbetets omfattning eller av annan anledning ej lämpligen kan

ställa erforderlig arbetskraft till förfogande, torde möjlighet finnas att på

annat sätt tillgodose sagda behov. Det bör för övrigt ej förutsättas, att

lantbruksnämnden under alla förhållanden i första hand skall söka er­

hålla sådan arbetskraft från länsstyrelsen.

Vid lantbruksnämnderna komma vidare att behövas befattningshavare,

motsvarande hushållningssällskapens vandringsrättare eller jordbruksin-

struktörer. Dessa torde, såsom kommittén föreslagit, lämpligen kunna er­

hålla tjänstetiteln lantbrukstekniker. Vid beräkningen av medelsbehovet för

dylika befattningshavare synes man kunna utgå från antalet av de vand-

ringsrättarbefattningar, till vilka hushållningssällskapen tidigare erhållit

statsbidrag, eller således 96. Av lantbruksteknikerna torde 35 böra uppföras

å ordinarie stat (Ca 16) och 35 å extra-ordinarie stat (Ce 16). I avbidan

på ställningstagandet till nyssnämnda betänkande angående reglering av

anställningsförhållandena för viss civil personal med teknisk utbildning

inom statsförvaltningen torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela

bestämmelser angående avlöning åt övriga lantbrukstekniker. Det i ett ytt­

rande framförda förslaget om inrättande av ett antal befattningar som förste

lantbrukstekniker kan jag icke biträda.

Några särskilda befattningar som kansliskrivare i lönegrad Ca 15 anser

jag ej nu böra inrättas. Jag vill erinra om att dylika befattningar ej för

närvarande finnas inom egnahemsorganisationen och ej heller ingå bland de

befattningar hos hushållningssällskapen, för vilka statsbidrag utgår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

96

Vad kommittén föreslagit om inrättande av befattningar som kanslibiträ­

den, kontors-, skriv- och ritbiträden samt om lönegradsplaceringen för så­

dan personal finner jag kunna godtagas. Emellertid bör enligt min uppfatt­

ning antalet av dessa befattningshavare åtminstone tills vidare kunna be­

gränsas väsentligt. Sålunda torde medel nu ej böra beräknas för avlö­

nande av högre antal kanslibiträden än sammanlagt 55 mot av kommittén

föreslagna 91 kansliskrivare och kanslibiträden. Av förstnämnda befatt­

ningshavare torde 26 böra placeras i lönegrad Ca 11 och de övriga i lönegrad

Ce 11. Det erforderliga antalet kontors-, skriv- och ritbiträden synes kunna

uppskattas till 110, därav 40 böra placeras i lönegrad Ca 8 och de återstå­

ende 70 avlönas enligt den reglerade befordringsgången för icke-ordinarie

personal i statens tjänst.

Vad kommittén föreslagit om kontorsbud samt om anställande av täck-

diknings- och cementeringsförmän och ersättning till dessa har ej givit mig

anledning till erinran. Vad särskilt angår kontorsbuden vill jag med anled­

ning av vad som anförts i ett yttrande understryka, att dylika självfallet

ej böra anställas annat än om och i den mån ett verkligt behov därav före­

ligger.

I enlighet med det anförda synes följande uppskattning kunna göras av

personalbehovet vid lantbruksnämnderna (utom lantbruksingenjörsorgani­

sationen).

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Ordinarie personal.

26 lantbruksdirektörer .............................................. Ca 32

45 lantbrukskonsulenter ............................................ Ca 26

26 kamrerare ................................................................ Ca 25

35 lantbrukstekniker .................................................. Ca 16

26 kanslibiträden .......................................................... Ca 11

40 kontorsbiträden ........................................................ Ca 8.

Icke-ordinarie personal.

15 lantbrukskonsulenter ............................................ Ce 26

26 byggnadskonsulenter ............................................ Ce 26

30 lantbruksassistenter .............................................. Cf 17—Ce 24

35 lantbrukstekniker .................................................. Ce 16

26 lantbrukstekniker .................................................... Enligt särskilda

bestämmelser

29 kanslibiträden ........................................................... Ce 11

70 kontors- och skrivbiträden .................................. Cf 4—Ce 8

Härtill komma de kontorsbud, som eventuellt kunna erfordras i vissa

nämnder.

Inom ramen för tillgängliga medel torde tillfällig och extra personal få

anställas. Likaså bör personal kunna anställas under mera provisoriska

former, i den mån ordinarie och extra ordinarie befattningar icke omedelbart

tillsättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

97

För lantbruksdirektörerna och kamrerarna torde några formella kompe­

tenskrav icke böra uppställas. Erinras må, att dylika kråv ej heller upp­

ställts i fråga om hushållningssällskapens sekreterare och kamrerare. Vad

kommittén anfört angående den reella kompetens, som bör krävas av dessa

befattningshavare, kan jag godtaga.

För befattning som lantbrukskonsulent synes, på sätt anmärkts i vissa

yttranden, böra krävas agronomexamen. Med hänsyn till de uppgifter, som

komma att åvila byggnadskonsulenterna, torde det vara lämpligt, att dessa

befattningshavare i första hand skola ha ingenjörsutbildning. Byggnadskon­

sulent bör därför hava avlagt ingenjörsexamen å byggnadsavdelning av lägst

teknisk fackskola.

Vad kommittén anfört angående kompetensfordringarna för erhållande av

befattning som lantbruksassistent eller lantbrukstekniker har ej givit mig

anledning till erinran.

Där speciella behörighetsvillkor uppställts, bör dispens kunna medgivas

från dessa, om särskilda skäl därtill föreligga. Sådan dispens bör självfallet

beviljas endast då den reella kompetensen är väl styrkt.

Vad angår sättet för tillsättande av lantbruksdirektörstjänsterna synes

någon anledning ej föreligga att avvika från vad som regelmässigt förekom­

mer vid tillsättande av befattningar som chefstjänstemän. Lantbruksdirek­

törerna torde alltså, såsom kommittén föreslagit, böra tillsättas av Kungl.

Maj:t efter anmälan av chefen för lantbruksstyrelsen. Även i fråga om öv­

riga befattningshavare torde kommitténs förslag i denna del böra god­

tagas.

Någon anledning att, såsom statskontoret föreslagit, nu ompröva frågan

om lantbruksingenjörernas löneställning anser jag icke föreligga.

Vad lantbruksingenjörsavdelningarna angår finner jag väl starka skäl tala

för båda de av lantbruksstyrelsen och kommittén föreslagna distriktsupp-

delningarna. Av kostnadsskäl torde dock nu endast en ny lantbruksingen-

jörsavdelning böra inrättas. Det har då synts mig lämpligast, att lantbruks­

nämnderna i Hallands län och Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps-

område skola erhålla var sin sådan avdelning. Den härför erforderliga per­

sonalutvidgningen synes kunna beräknas i enlighet med lantbruksstyrelsens

förslag, nämligen till en lantbruksingenjör i lönegrad Ca 32, en förste assis­

tent i lönegrad Ca 23, ett kanslibiträde i lönegrad Ca It ävensom två extra

ordinarie assistenter i lönegrad Ce 20 och ett extra ordinarie kontorsbiträde

i lönegrad Ce 8. Jag biträder vidare lantbruksstyrelsens förslag om att de nu

befintliga sex förste assistentbefattningarna i 23 lönegraden skola överföras

å ordinarie stat.

Vad angår lantbruksstyrelsens förslag om ökning av antalet tekniska bi­

träden samt om förbättring av dessas avlöningsvillkor finner jag mig icke

i nuvarande läge kunna tillstyrka någon reell ökning av antalet befattnings­

havare. Med hänsyn till att möjligheten att avlöna vissa biträden av bered-

7

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 149.

98

skapsmedel torde bortfalla från och med nästa budgetår synes det emel­

lertid befogat, att anslag beräknas för sammanlagt 35 biträden, d. v. s.

ungefär samma antal, som nu faktiskt är sysselsatt inom organisationen.

Någon ändring av avlöningsvillkoren för ifrågavarande befattningshavare

anser jag mig för närvarande icke kunna tillstyrka särskilt med hänsyn till

att de nuvarande löneförmånerna bestämts så sent som år 1947.

Innan jag lämnar frågan om lantbruksnämndernas personalbehov, torde

jag till sist få anmärka, att under den första tiden en viss medverkan från

lantbruksnämndernas sida kan komma att behövas för fullgörandet av de

uppgifter, som avses skola ankomma på lokalorganen för den statliga bo-

stadsverksamheten. Såsom jag inledningsvis nämnt avser chefen för social­

departementet att hos Kungl. Maj:t hemställa om framläggande för riks­

dagen av förslag om inrättande av särskilda länsbostadsnämnder från och

med den 1 juli 1948. Av olika skäl torde det emellertid i regel icke vara

möjligt eller önskvärt, att dessa länsbostadsnämnder redan från början skola

utrustas med hela den personal, som kan vara erforderlig, sedan deras verk­

samhet kommit igång. I stället synes det lämpligt, att länsbostadsnämn­

derna till en början i mån av behov få utnyttja lantbruksnämndernas

kamerala organisation. Bland annat med hänsyn till att särskilda chefs­

tjänstemän hos länsbostadsnämnderna i flertalet fall ej torde komma att

tillsättas redan från och med den 1 juli 1948, torde det vidare vara ända­

målsenligt, att den relativt obetydliga personal, som under den första tiden

kan finnas anställd hos länsbostadsnämnderna, i personalhänseende får

sortera under lantbruksdirektören, till dess motsvarande befattningshavare

hos länsbostadsnämnden tillsatts. Befattningshavare hos lantbruksnämnden

böra däremot åtminstone i stort sett ej utöver vad nu nämnts handlägga på

länsbostadsnämnden ankommande arbeten. Även den kontorspersonal, som

länsbostadsnämnden kan behöva, bör sålunda anställas och avlönas av

sagda nämnd.

Någon ökning av personal- eller medelsbehovet för lantbruksnämnderna

synes därför ej behöva beräknas med anledning av nu ifrågavarande med­

verkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

Kap. 6. Lantbruksstyrelsen.

Kommitténs förslag.

Enligt 1947 års riksdags beslut skall lantbruksstyrelsen bestå av en gene­

raldirektör såsom ordförande jämte två överdirektörer och ytterligare ett

antal, förslagsvis fyra, av Kungl. Maj :t särskilt förordnade ledamöter. Där­

jämte skall vederbörande föredragande byråchef ingå i styrelsen. Inom lant­

bruksstyrelsen skola finnas två huvudavdelningar, en för ärenden angående

yttre och inre rationalisering samt en för ärenden angående rationalisering

av jordbrukets driftsförhållanden m. m. Varje huvudavdelning skall upp­

delas på byråer.

100

de ej hänföras till någondera huvudavdelningen utan vara direkt under­

ställda den av överdirektörerna, som tillika vore souschef.

Beträffande lantbruksavdelningen har kommittén framhållit, att den,

bland annat med hänsyn till att denna avdelning endast i begränsad ut­

sträckning berördes av den nu aktuella omorganisationen, icke ansett sig

böra föreslå några mera genomgripande organisatoriska förändringar. Kom­

mittén hade sålunda exempelvis ej ingått på frågan om fördelningejn av

arbetsuppgifterna mellan lantbruksbyrån och stuteribyrån.

De olika avdelningarnas och byråernas huvudsakliga arbetsuppgifter har

kommittén angivit på följande sätt:

Rationalise ringsavdelning en.

Jordförbättringsbi/rån: Ärenden rörande torrläggningsverksamheten, däri

inbegripet granskning av arbetsplaner och kostnadsförslag och vad därmed

ägde samband ävensom rörande företags godkännande, samt övriga ären­

den rörande jordbrukets inre rationalisering, såsom täckdikning, nyodling,

stenröjning, jordkörning, betesförbättring, avloppsförbättring samt ägo­

vägar, dock icke ärenden av övervägande byggnadsteknisk natur.

Byggnadsbyrån: Upprättande eller granskning av ritningar, arbetsbeskriv­

ningar och kostnadsberäkningar i de ärenden rörande byggnader (inklusive

gödselvårds- och siloanläggningar), som skulle handläggas hos lantbruks-

styrelsen, samt utarbetande av normalplaner och byggnadstekniska före­

skrifter för byggnadsföretag såväl å fastigheter under styrelsens egen för­

valtning som å andra fastigheter, med vilkas bebyggande styrelsen hade be­

fattning, exempelvis fastigheter, avsedda att upplåtas till sambruksförening­

ar eller såsom arrendeegnahem. Vidare borde å byrån handläggas ärenden

rörande överinseendet över sådan byggnadsverksamhet, vartill lån eller bi­

drag beviljats av lantbruksnämnderna, samt rörande bedrivandet av lämp­

lig upplysningsverksamhet i jordbrukets byggnadsfrågor.

Planläggningsbyrån: Ärenden rörande regional- och individualplanering

samt inköp och försäljning av fast egendom för rationaliseringsändamål,

förköpsrätts- och expropriationsärenden samt vissa ärenden rörande jord-

politisk kontroll ävensom den allmänna uppsikten över lantbruksnämnder­

nas planläggningsarbeten, låne- och bidragsgivning samt verksamhet i öv­

rigt för jordbrukets yttre rationalisering, ärenden rörande fastighetsför­

valtning, vanhävdsärenden, ärenden rörande inskränkning i rätten att för­

värva jordbruksfastighet, social låne- och bidragsverksamhet på jordbrukets

område, ärenden rörande sambruksföreningar i den mån de icke tillhöra

byggnadsbyrån samt arrendeegnahemsverksamhet ävensom ärenden rörande

fjällägenheter och lappkolonisationen.

Lantbruksavdelningen.

Lantbruksbyrån: Ärenden, som rörde hushållningssällskapen, lantbruket

och dess binäringar och icke skulle tillhöra annan byrå, låne- och bidrags-

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

Kungi. Maj:ts proposition nr 149.

101

givning för jordbrukets driftsrationalisering och därmed sammanhängande

ändamål samt bokföring vid jordbruket. I den mån ärenden angående jord­

bruksprodukternas avsättning i vidsträckt bemärkelse samt jordbrukets

andelsrörelse ej överflyttades till annat organ, borde vidare även dessa ären­

den handläggas på lantbruksbyrån.

Stuteribyrån: Ärenden angående hästaveln samt angående hingstdepåerna

och stuteriet.

Undervisningsbyrån: Ärenden rörande lantbruksundervisningen och där­

för upprättade anstalter.

Kanslibyrån: Ärenden, som avsåge styrelsens och underlydande organs

personal och organisation, anslagsfrågor, jordbrukets skattefcfrhållanden

samt allmänna sociala frågor, som berörde jordbruksnäringen, frågor rö­

rande bidrag åt vissa innehavare av mindre jordbruk samt ärenden i övrigt

av övervägande administrativ eller rättslig karaktär.

Kameralbyrån: Ärenden, som avsåge styrelsens och underlydande organs

medelsförvaltning, förvaltningen av vissa fonder, handhavande av styrelsens

kassarörelse och bokföring samt överinseendet över lokalorganens kassa-

och redovisningsväsende ävensom granskning av lokalorganens räkenskaper.

Lönegradsplacering för vissa befattningshavare.

Kommittén har till särskild behandling upptagit några frågor rörande

lönegradsplaceringen för byråchefer och byrådirektörer ävensom för viss

icke-ordinarie personal.

Samtliga byråchefsbefattningar ha föreslagits skola placeras i lönegrad

Ca 33 i löneplan 1 statens löneplansförordning med undantag för byråchefs­

befattningen å stuteribyrån, för vilken föreslagits bibehållande av den nu­

varande placeringen i lönegrad Cp 9. Det personliga lönetillägg å 2 400 kro­

nor, som nu utgår till chefen för kullurtekniska byrån i lantbruksstyrelsen

(motsvarande den blivande jordförbättringsbyrån), har vidare förutsatts

skola tillsvidare bibehållas.

Kommittén har emellertid särskilt diskuterat löneställningen för chefer­

na för de båda sistnämnda byråerna ävensom för chefen för planläggnings-

byrån. Vad plankiggningsbyrån angår har kommittén uttalat att den — i

likhet med 1942 års jordbrukskommitté — ansåge en något högre löneställ-

ning böra övervägas för chefen för planläggningsbyrån än för cheferna för

övriga byråer. Enligt vad lantbrukskommittén inhämtat komme emellertid

frågan om lönegradsplacering för byråchefs- och därmed jämförliga befatt­

ningar i de statliga verken att utredas inom en icke alltför avlägsen fram­

tid. 1 avvaktan på eu dylik utredning hade kommittén ansett sig icke böra

föreslå högre lönegradsplacering för chefen för planläggningsbyrån än för

102

cheferna för övriga byråer. Kommittén ville även påpeka, att möjlighet fun­

nes att tillsvidare jämlikt 26 § 8 inom., 27 § 4 mom. eller 28 § 1 mom. i

statens allmänna avlöningsreglemente medgiva placering i högre löneklass

än enligt eljest gällande regler. Vad anginge stuteribyrån hade inom kom­

mittén ifrågasatts, huruvida tillräcklig anledning funnes att bereda chefen

för denna byrå en sådan särställning, som en placering i lönegrad Cp 9 inne-

bure. Med hänsyn till den blivande utredning, som nyss nämnts, hade kom­

mittén dock ansett sig icke böra framlägga något ändringsförslag i detta

avseende. I fråga om det personliga lönetillägget till den nuvarande chefen

för kulturtekniska byrån ville kommittén giva uttryck för den uppfattning­

en att, om en högre löneställning för chefen för jordförbättringsbyrån an-

såges motiverad, detta borde komma till uttryck genom en högre lönegrads-

placering och icke i form av ett personligt lönetillägg.

Rörande löneställningen för byrådirektörer har kommittén anfört, att

inom lantbruksstyrelsen för närvarande funnes byrådirektörsbefattningar

i såväl 31 som 29 lönegraden, medan i egnahemsstyrelsen samtliga byrådi­

rektörsbefattningar vore placerade i 29 lönegraden. Kommittén hyste den

principiella uppfattningen, att byrådirelctörstiteln borde förbehållas befatt­

ningshavare i 31 lönegraden och att, i den mån nya byrådirektörstjänster

inrättades, dessa borde hänföras till sistnämnda lönegrad.

Lönegradsplaceringarna för den icke-ordinarie ingenjörspersonalen borde

beräknas enligt reglerad befordringsgång i enlighet med det beslut, som riks­

dagen kunde komma att fatta i anledning av det betänkande, som avgivits

angående reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal inom

statsförvaltningen, del II, personal med teknisk utbildning m. fl. (SOU

1947:58, s. 34 ff.). Skulle detta förslag icke komma under 1948 års riks­

dags prövning, ansåge kommittén, att centralorganet i brist på särskilda be­

stämmelser borde äga bestämma lönegradsplaceringen från fall till fall för

såväl högskolebildade som icke högskolebildade ingenjörer. För agronom-

utbildad personal på rekryteringsstadiet borde -—- i likhet med vad som

föreslagits beträffande lantbruksnämndernas lantbruksassistenter — till-

lämpas den befordringsgång, som vore angiven i 4 § 1 b) i nyssnämnda kun­

görelse.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 149.

Personalbehovet å de olika byråerna.

Jordförbättringsbyrån. Denna byrå avses skola ersätta lantbruksstyrelsens

kulturtekniska byrå och en del av dess lantbruksbyrå. Följande av kommit­

tén gjorda uppställning utvisar dels nuvarande personal å kulturtekniska

byrån och dels den personal, som kommittén föreslagit å jordförbättrings­

byrån.

104

med notariegöromål som huvuduppgift. Den nuvarande befattningen som

forste byrasekreterare i lönegrad Ce 27 torde icke behöva bibehållas med

hansyn till att personalfrågor rörande lantbruksingenjörsorganisationen

samt vissa därmed sammanhängande arbetsuppgifter vilka handhafts av

denne befattningshavare, i fortsättningen torde böra handläggas på kansli-

byran.

00

r

Kommittén har ansett lämpligt, att nuvarande ingenjör sbiträden i löne­

graderna Ce 22 och Ce 19 upptagas som ingenjör respektive biträdande

ingenjörer i oforandrade lönegrader i enlighet med det förslag, som i försva­

rets tjansteförteckningssakkunnigas betänkande den 31 december 1946 (SOU

1946: 94, s. 48 ff) framlagts för försvarets personal, samt att nuvarande

ingenjör sbiträde i lönegrad Ce 15 upptages som tekniker (samma betänkan­

de s. 75 ff). ökningen med en tekniker är föranledd av de aktuella arbets­

uppgifterna. Behovet av befattningen torde få omprövas sedan byråns fram­

tida befattning med torrläggningsverksamheten utretts.

Byggnadsbijrån. Byggnadsbyrån avses skola ersätta egnahemsstyrelsens

byggnadskontor och därjämte få betydelsefulla nya uppgifter i samband

med utvecklingsplaneringen in. in. Nuvarande personal å byggnadskontoret

och av kommittén föreslagen personal har av kommittén redovisats på sätt

framgår av följande uppställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Nuvarande personal

Lönegrad

Föreslagen personal

Lönegrad

_

1 byråchef.......................

Ca 33

1 byrådirektör................

Ca 29

—

—

—

—

2 förste byråingenjörer...

Ca 29

1 arkitekt.........................

Ce 23

1 byråingenjör................

Ca 24

1 arkitekt.........................

årsarvode It 400 kr.

1 byråingenjör................

Ce 24

1 byggmästare................

Ce 22

1 byggnadskontroll an t ...

Ce 24

i 1 ingenjör.......................

Ce 19

—

_

1 civilingenjör..................

årsarvode 11 400 kr.

—

_

2 arkitekter......................

årsarvode 10 200 kr.

—

_

1 ingenjör.......................

årsarvode 9 600 kr.

—

_

2 ingenjörer......................

årsarvode 8 400 kr.

—

_

2 ingenjörer.....................

årsarvode 7 200 kr.

2 tekniker.......................

Ce 15

4 ingenjörer......................

årsarvode 6 600 kr.

—

_

1 ritare.......................

årsarvode 6 600 kr.

1 tekniker..................

Ce 11

1 kanslibiträde................

Ce 11

1 kanslibiträde................

Ca 11 eller Ce 11

1 kontorsbiträde..............

årsarvode 5 400 kr.

= 20 personer

= 10 personer

Beträffande beräkningen av personalbehovet har kommittén anfört föl­

jande.

De båda förste byråingenjörerna i lönegrad Ca 29 torde böra vara hög-

skolebildade. Den ene bör huvudsakligen handhava frågor rörande samhälls­

planering (byplanering) och planlösningsfrågor, medan den andre bör hand­

lägga ärenden rörande byggnadsteknik, byggnadskostnader, vatten- och av-

loppsfrågor samt byggnadskontroll.

Minskningen av personalen avser dels åtta befattningshavare, vilka äro

sysselsatta med verksamheten beträffande gemensamma tvättinrättningar

på landsbygden, och dels två befattningshavare, vilka handlägga vatten- och

106

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 149.

uppläggas med hänsyn till de krävande konstruktiva uppgifterna rörande

utvecklingsplaneringen och den yttre rationaliseringen. Den nu föreslagna

ökningen med endast fem befattningshavare i förhållande till personalsta­

ten på egnahemsstyrelsens allmänna byrå och jordanskaffningsbyrå fram-

stode som blygsam. Detta borde dock ses mot bakgrunden av att en med­

verkan i planläggningsbyråns arbete förutsatts från vissa övriga byråer.

Kommittén har vidare erinrat om att 1942 års jordbrukskommitté fram­

hållit önskvärdheten av att planläggningsbyrån skulle få en elastisk orga­

nisation, så att man finge möjlighet att vid byrån knyta sådana personer,

som hade särskilt goda förutsättningar att där utföra ett för det allmänna

och för jordbruket fruktbringande arbete. Lån och utbyte av personal mel­

lan å ena sidan lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen och å andra

sidan centralorganet borde kunna förekomma såväl beträffande planlägg­

ningsbyrån som beträffande andra byråer inom centralorganet. Kommittén

delade denna jordbrukskommitténs uppfattning.

Kommittén har vidare framhållit, att förslaget endast upptoge den per­

sonal, som till en början vore oundgängligen nödvändig för arbetet å byrån.

Kommittén hade därvid beaktat direktiven, enligt vilka rationaliseringsverk-

samheten till en början borde bedrivas med viss återhållsamhet. Sedan nå­

gon erfarenhet nåtts, borde det ankomma på centralorganet att göra därav

föranledda framställningar. Därvid kunde en uppdelning av planläggnings­

byrån i två byråer ifrågakomma.

Beträffande beräkningarna av personalbehovet har kommittén i övrigt

anfört bland annat följande.

Inom lantbruksstyrelsen måste högt kvalificerad sakkunskap på fastig­

hetsbildningens område finnas för den yttre rationaliseringen, som ju i det

väsentliga består i fastighetsbildning. Med hänsyn till arbetsuppgifternas

art och omfattning måste man dessutom tänka sig en oavbruten samverkan

med lantmäteristyrelsen. Lika uppenbart är att jordbruksteknisk och jord-

bruksekonomisk sakkunskap måste vara väl företrädd. Kommittén anser

därför, att byråchefen och tre av byrådirektörerna böra vara lantmätare

eller agronomer, dock att för någon av tjänsterna eventuellt torde kunna

ifrågakomma person med annan utbildning, speciellt lämpad för ekonomisk

planering på jordbrukets område.

Byråchefen torde böra ägna en avsevärd tid åt resor för att övervaka och

vägleda rationaliseringsarbetet i olika delar av landet. Han torde icke kunna

förväntas i större utsträckning medhinna föredragningar inom styrelsen. En

av byrådirektörerna synes böra avses speciellt för utvecklingsplaneringen och

en för sådana löpande ärenden i allmänhet av övervägande teknisk eller

ekonomisk innebörd, som sammanhänga med den yttre rationaliseringen.

Vidare erfordras en av byrådirektörerna för det komplex av arbetsuppgif­

ter, som sammanfattats under beteckningen social jordverksamhet. Den

fjärde byrådirektören slutligen erfordras för sådana ärenden, som kräva

juridisk sakkunskap. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att

lantbruksnämnderna icke utrustats med någon särskild tjänsteman med

juridisk utbildning och att deras behov av juridisk sakkunskap delvis har

förutsatts skola bli tillgodosett genom befattningshavare hos lantbrukssty­

relsen. Denne tjänsteman torde bl. a. böra vara nämndernas rådgivare i

rättsliga frågor rörande fast egendom. Underställningar och besvär rörande

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Nuvarande personal

Lönegrad

Föreslagen personal

Lönegrad

1 byråchef............

Ca 33

j

1 byråchef....................

Ca 33

1 byrådirektör...........

Ce 31

1 byrådirektör...........

Ca 31

1 byrådirektör ...

Ca 29

1 byrådirektör....................

Ca 29

1 byrådirektör (ej besatt) ..

Ce 29

2 förste byråagronomer ....

Ce 29

2 statskonsulenter .

Ca 27

2 statskonsulenter.......

Ca 27

1 byråinspektör.......

Ca 27

2 mejeriinspektörer...........

Ce 24

2 mejeriinspektörer.........

^U3 ~

l

Ce 24

1 inspektor över köttklassi-

årsarvode

1 inspektör över köttklassi-

årsarvode

ficeringen

11 820 kr.

ficeringen

11 820 kr.

1 byråagronom.......

Ce 24

1 byråagronom....................

Ca 24

2 amanuenser ....

Ce 20 och Ce 22

1. | ,

1 kansliskrivare.......

Ca 15

1 kansliskrivare..................

befordringsgång

Ca 15

4 kontors- och skrivbiträden

4 kontors- och skrivbiträden Ca 8 eller enligt

reglerad beford-

= 18 personer

= 19 personer

ringsgång

Beräkningen av personalbehovet har av kommittén utvecklats på fölian-

de sätt.

Den nuvarande byrådirektör sbefattningen i lönegrad Ce 31 bör enligt

kommitténs mening uppföras i lönegrad Ca 31 enär ett stadigvarande behov

av denna befattning föreligger. Ifrågavarande byrådirektör handlägger hus­

djur sarenden. Den nuvarande innehavaren av byrådirektörsbefattningen i

lönegrad Ca 29 handlägger ärenden rörande trädgårdsskötseln. Vissa hit­

hörande frågor äro för närvarande föremål för utredning inom 1946 års

trädgårdsundervisningskommitté. Oaktat kommittén — såsom ovan fram-

hallits — har den principiella inställningen att byrådirektörstiteln bör för­

behållas befattningshavare i 31 lönegraden, anser kommittén likväl att

ifrågavarande byrådirektör stjänst bör bibehållas i lönegrad Ca 29 i avvak­

tan på en eventuell omreglering framdeles.

Det må erinras om, att hushållningssällskapen — enligt vad som förut­

sattes vid 1947 års riksdagsbeslut — skola komma att utvidga sin verksam­

het beträffande de betydande arbetsuppgifter, som föreligga i fråga om ra­

tionaliseringen av driftsförhållandena. Utan att göra någon värdering av de

olika frågornas inbördes vikt har departementschefen i förevarande sam­

manhang pekat på den ökade betydelse maskinanvändningen fått för jord­

brukets ekonomi och på de åtgärder, som därav påkallades för hushållnings­

sällskapen. Vidare har förutsatts att den undervisnings- och upplysnings­

verksamhet, som bedrives av sällskapen, i fortsättningen komme att bli av

än större betydelse än hittills och att dess omfattning borde avsevärt utökas.

Byrådirektör stjänsten i lönegrad Ce 29 ä lantbruksbyrån — vilken byrå

närmast har att svara för sambandet med hushållningssällskapen ■— har

under senare år varit obesatt. Kommittén anser det angeläget att befatt­

ningen, som bör avses för en agronom, får återbesättas i samband med om­

organisationen. Befattningshavaren bör svara för sambandet med hushåll­

109

ningssällskapen i frågor, som avse växtodling ävensom driftsekonomiska

frågor i allmänhet. Under hänvisning till vad kommittén inledningsvis an­

fört rörande byrådirektörernas lönegradsplacering får kommittén emeller­

tid föreslå, att befattningen ombildas till en befattning som förste byrå­

agronom i lönegrad Ce 29. Emellertid anser kommittén att ytterligare en

befattning som förste byråagronom i lönegrad Ce 29 erfordras, närmast för

de frågor, som röra maskinanvändningen i jordbruket. Denne befattnings­

havare bör hålla kontakt å ena sidan med hushållningssällskapens maskin­

konsulenter samt med verksamheten för utveckling av maskinstationer och

kursverksamheten för maskinskötare och å andra sidan med de organ, som

bedriva forsknings- och försöksverksamhet på ifrågavarande område. Svå­

righeter torde kunna uppkomma för hushållningssällskapen att i vart fall

under den närmaste tiden rekrytera maskinkonsulentbefattningarna hos

sällskapen. Under sådana förhållanden synes det vara av desto större vikt

att en kvalificerad befattningshavare finnes i centralorganet för hithörande

arbetsuppgifter. Över huvud taget gäller om de befattningshavare inom

lantbruksstyrelsen, vilka skola svara för sambandet med hushållningssäll­

skapen, att de böra å ena sidan till sällskapen vidarebefordra försöks- och

forskningsresultat samt förmedla impulser till förbättringar samt till utvid­

gad eller intensifierad verksamhet och å andra sidan samla och bearbeta

kunskapsmaterial från den praktiska verksamheten. Kommittén är med­

veten om, att det för närvarande kan vara förenat med svårigheter att få

sistnämnda befattning besatt med kompetent person men anser det oaktat,

att befattningen nu bör tillskapas för att snarast möjligt tillsättas.

Inspektören över köttklassificeringen synes framdeles lämpligen böra

överföras till det blivande centralorganet för omhänderhavande av den pris-

reglerande verksamheten på jordbrukets område.

Stuteribyrån. Den nuvarande personalen å denna byrå utgöres utom

byråchefen av en byråsekreterare i lönegrad Ca 24, en förste amanuens i

lönegrad Ce 22, ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde. Kommittén har ej

föreslagit någon förändring i fråga om personalen på denna byrå.

Undervisningsbyrån. Personalen å denna byrå består för närvarande utom

byråchefen av en byråinspektör i lönegrad Ca 27, en förste amanuens i lö­

negrad Ca 22 samt två kontors- och skrivbiträden. Kommittén har här, i

anslutning till lantbruksstyrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1948/49,

föreslagit inrättande av ytterligare en byråinspektörsbefattning i lönegrad

Ca 27. Förslaget har motiverats med behovet av en kvinnlig inspektris för

lanthushållsskolor m. in. Denna inspektion hade hittills ombesörjts av en

utomstående mot arvode. Innehavaren av den nya befattningen borde även

svara för vissa mera kvalificerade uppgifter inom byrån samt biträda vid

handläggningen av ärenden rörande kvinnans arbetsområde inom lant­

hushållningen.

Kanslibyrån. Denna byrå kommer att motsvara delar av lantbrukssty­

relsens administrativa byrå och egnahemsstyrelsens allmänna byrå. Nuva­

rande och av centralkommittén föreslagna befattningar redovisas i följande

av kommittén gjorda sammanställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

Nuvarande personal

Lönegrad

Föreslagen personal

Lönegrad

1 byråchef..............................

Ca 33

1 byråchef..............................

Ca 33

—

—

1 byrådirektör.......................

Ce 31

1 förste byråsekreterare.........

Ca 27

1 förste byråsekreterare.........

Ca 29

1 byråsekreterare...................

Ca 24

1 byråsekreterare....................

Ca 24

1 byråsekreterare...................

1 amanuens............................

Ce 24

Ce 19

3 amanuenser.........................

enligt reglerad

1 e. o. tjänsteman..................

1 kansliskrivare.....................

Ce 19

Ca 15

2 kansliskrivare.....................

befordringsgång

Ca 15

7 kansli-, kontors- och skriv­

biträden

1 förste expeditionsvakt.......

Ca 11

2 kanslibiträden.....................

5 kontors-och skrivbiträden..

1 materialförvaltare..............

Ca 11 eller Ce 11

Ca 8 eller enligt

reglerad beford­

ringsgång

Ca 14

5 expeditionsvakter

= 20 personer

6 expeditionsvakter................

= 23 personer

Ca 9 eller Ce 9

Kommittén har anmärkt, att under rubriken nuvarande personal uppta­

gits huvuddelen av lantbruksstyrelsens nuvarande administrativa byrå med

undantag av viss kameral personal.

Beträffande de föreslagna befattningarna har kommittén anfört:

Utökningen med en byrådirektör i lönegrad Ce 31 synes nödvändig för

att avlasta en del av byråchefens arbetsbörda. Byråchefen torde i stor ut­

sträckning bliva tagen i anspråk vid handläggning av frågor, som böra be­

dömas även ur rättslig synpunkt, ehuru de icke tillhöra kanslibyråns ar­

betsområde. Såsom exempel på sådana frågor inom kanslibyrån, från vilka

kanslibyråchefen åtminstone i viss utsträckning bör befrias, må nämnas

personalfrågorna, vilka kunna väntas få stor omfattning. Byrådirektören

bör vara föredragande i den utsträckning, som styrelsen bestämmer. Befatt­

ningen som förste byråsekreterare är erforderlig för mera kvalificerade ären­

den av rättslig eller administrativ innebörd, vilka i stor omfattning torde

komma att belasta byrån.

Av de två kansliskrivarna bör en vara registrator. Den andre kansliskri­

varen, som är avsedd som biträde åt personalchefen, bör självständigt kunna

föra personalliggare ävensom utföra annat i samband därmed stående själv­

ständigt arbete.

Den föreslagne materialförvaltaren bör självständigt kunna sköta det om­

fattande blankettförrådet, kungörelsetrycket och biblioteket, varjämte han

bör biträda vid materialinköpen. Han bör tillika vara förman för expedi-

tionsvakterna och städerskepersonalen.

Kameralbyrån. Den nuvarande kameralbyrån kommer att övertaga ar­

betsuppgifter dels från lantbruksstyrelsens administrativa och kulturtek­

niska byråer och dels från egnahemsstyrelsens kamrerarekontor. Antalet nu­

varande och av kommittén föreslagna befattningar framgår av följande av

kommittén upprättade sammanställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

111

Nuvarande personal

Lönegrad

Föreslagen personal

Lönegrad

_

_

1 byråchef..............................

Ca 33

1 kararerare ...........................

Ca 29

1 kamrerare...........................

Ca 29

Ca 27

1 förste revisor.......................

Ca 27

Ca 24

2 revisorer..............................

Ca 24

Ce 24

Ce 24

1 byråsekreterare....................

Ca 24

—

—

2 amanuenser.........................

enligt reglerad

befordringsgång

1 befattningshavare................

Ce 22

1 bokhållare...........................

Ce 21

1 befattningshavare................

Ce 19

1 kassör..................................

Ce 15

1 kassör..................................

Ca 15

3 kansliskrivare.....................

Ce 15

2 kansliskrivare.....................

Ce 15

2 kanslibiträden.....................

Ca 11 eller Ce 11

6 kontors- och skrivbiträden..

6 kontors- och skrivbiträden..

Ca 8 eller enligt

reglerad beford­

ringsgång

= 16 personer

= 21 personer

Kommittén har anmärkt, att under rubriken nuvarande personal upp­

tagits huvuddelen av personalen å egnahemsstyrelsens kamrerarekontor

jämte viss kameral personal å lantbruksstyrelsens administrativa byrå.

Beträffande beräkningen av personalbehovet har kommittén anfört föl­

jande.

Utökningen med en förste revisor i lönegrad Ca 27 är föranledd av att

lantbruksstyrelsen synes böra ombesörja revisionen av lantbruksnämnder­

nas räkenskaper. Lantbruksstyrelsen torde emellertid icke böra vara ut­

rustad med beslutanderätt i anmärkningsmål. Den ordning, som för när­

varande tillämpas inom egnahemsorganisationen, nämligen att riksräken-

skapsverket meddelar beslut i sådana mål, torde böra tillämpas inom den

nya lantbruksorganisationen.

Den nytillkommande byråsekreteraren är avsedd att biträda byråchefen

vid handläggningen av ärenden av juridisk eller administrativ natur. Ut­

ökningen med två amanuenser slutligen är föranledd av den betydande ut­

ökning av arbetsbördan överhuvud taget, som är att förutse på byrån.

Någon av de mera kvalificerade befattningshavarna på byrån torde böra

äga allmän erfarenhet av kontorsorganisation samt kunna bistå lantbruks­

nämnderna i dylika frågor.

Den av kommittén föreslagna organisationen skulle leda till följande per­

sonalförteckning för ordinarie respektive icke-ordinarie personal vid lant­

bruksstyrelsen.

Ordinarie personal

1 generaldirektör ............................................................................... Cp 20

2 överdirektörer ................................................................................ Cp 17

1 byråchef ............................................................................................. Cp

9

7 byråchefer ......................................................................................... Ca 33

5 byrådirektörer ............................................................................... Ca 31

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

1 byrådirektör .................................................................................... Ca 29

1 kamrerare ........................................................................................ Ca 29

4 förste byråingenjörer .................................................................. Ca 29

1 förste byråsekreterare .................................................................. Ca 29

1 förste aktuarie ............................................................................... Ca 29

1 förste revisor .................................................................................... Ca 27

2 statskonsulenter ........................................................................... Ca 27

3 byråinspektörer ............................................................................... Ca 27

3 byråsekreterare .................................................................................. Ca 24

2 revisorer ............................................................................................. Ca 24

1 byråagronom .................................................................................... Ca 24

3 byråingenjörer ............................................................................... Ca 24

4 byråassistenter ............................................................................... Ca 24

5 kansliskrivare ............................................................................... Ca 15

1 materialförvaltare ........................................................................... Ca 14

5 kanslibiträden ............................................................................... Ca 11

3 expeditionsvakter ........................................................................... Ca

9

14 kontorsbiträden ........................................................................... Ca

8

Icke ordinarie personal

2 byrådirektörer ............................................................................... Ce 31

2 förste byråagronomer .................................................................... Ce 29

1 revisor ............................................................................................. Ce 24

2 mejeriinspektörer ........................................................................... Ce 24

1 byråingenjör .................................................................................... Ce 24

1 byggnadskontrollant ...................................................................... Ce 24

1 ingenjör ............................................................................................. Ce 22

1 bokhållare ......................................................................................... Ce 21

2 biträdande ingenjörer .................................................................. Ce 19

2 kansliskrivare.................................................................................... Ce 15

1 kassör ............................................................................................. Ce 15

4 tekniker ............................................................................................. Ce 15

4 kanslibiträden ................................................................................. Ce 11

1 tekniker ............................................................................................. Ce 11

3 expeditionsvakter ........................................................................... Ce

9

17 amanuenser .................................................................................... Cf 17 Ce 24

15 kontorsbiträden och skrivbiträden ....................................... Cf 4—Ce 8

I förhållande till den nuvarande personalen å egnahemsstyrelsen och

lantbruksstyrelsen (fiskeribyrån frånräknad) representerar förslaget en ök­

ning med 9 befattningshavare. Kommittén har anfört att man med hänsyn

till omfattningen av de nytillkommande arbetsuppgifterna måhända kunnat

vänta en större personalökning än vad nu föreslagits. Bortfallet av vissa ar­

betsuppgifter förklarade emellertid att personalökningen icke blivit större.

I den mån rationaliseringsarbetet komme att få större omfattning än vad

113

kommittén med hänsyn till rådande förhållanden räknat med för de när­

maste åren, torde ytterligare befattningshavare bliva erforderliga. Möjlig­

het borde i vart fall finnas att anställa extra och tillfällig arbetskraft.

Lantbruks styrelsens lokalfråga.

Kommittén har anfört att den nya lantbruksstyrelsens lokalbehov torde

kunna tillgodoses provisoriskt genom ianspråktagande av lantbruksstyrel­

sens och egnahemsstyrelsens nuvarande lokaler. Någon utökning syntes dock

bliva nödvändig med hänsyn till den nytillkommande personalen. Egna­

hemsstyrelsens nuvarande lokaler vore vidare splittrade på flera håll. Ett

sammanförande av den nya lantbruksstyrelsens lokaler borde med hänsyn

till olägenheterna av en sådan splittring, eftersträvas snarast möjligt.

Yttrandena.

Vad kommittén anfört angående lantbruksstyrelsens sammansättning

har ej föranlett någon erinran i yttrandena.

Den för generaldirektören föreslagna lönegraden, Cp 20, har statens löne-

nämnd ansett kunna godtagas, medan statskontoret uttalat, att general­

direktören borde bibehållas i lönegrad Cp 19, eller samma placering som

generaldirektören i arbetsmarknadsstyrelsen erhållit genom beslut av 1947

års riksdag. Både lönenämnden och statskontoret ha vidare funnit den för

överdirektörerna föreslagna lönegradsplaceringen alltför hög. Lönenämn­

den har ansett, att överdirektörerna borde placeras i lönegrad Cp 15, och

har till motivering av detta förslag anfört.

Med anledning av uttalandet, att förevarande tjänster borde hänföras

till den för överdirektörer vanliga lönegraden Cp 17, får lönenämnden fram­

hålla, att inom allmänna civilförvaltningen överdirektörsbefattningarna i

allmänhet inplacerats i sagda lönegrad endast då fråga varit om överdi­

rektörer, som äro verkschefer. Inom arbetsmarknadsstyrelsen finnes vis­

serligen en överdirektör och souschef i Cp 17. Denne befattningshavare

uppbär emellertid ej särskild ersättning i egenskap av ställföreträdare för

generaldirektören. Även vid krigsmaterielverket finnes en överdirektör i

nämnda lönegrad, men härutinnan är att beakta, att chefsskapet över detta

ämbetsverk ansetts motivera en inplacering av generaldirektören i så hög

lönegrad som Cp 23. Lönenämnden vill vidare framhålla, att enligt nämn­

dens mening skillnaden i lön mellan generaldirektören i lantbruksstyrelsen

och den överdirektör, som skall ha ställning som souschef och sålunda upp­

bära ett årligt ställföreträdararvode av 1 200 kronor, blir alltför liten vid

ett uppförande av överdirektörstjänsterna i Cp 17. Vid sitt övervägande av

frågan om överdirektörernas lönegradsplacering har lönenämnden för sin

del funnit, att tjänsterna lämpligen böra hänföras till Cp 15, varjämte till

den överdirektör, som skall fungera som souschef, bör utgå ett årligt ar­

vode med det av de sakkunniga föreslagna beloppet.

Statskontoret har anfört, att frågan om överdirektörernas löneställning

föranlett viss tvekan från ämbetsverkets sida. Om det på förhand kunde

fastställas, vilken av dem som skulle vara ställföreträdare för generaldirek­

tören, borde denna befattning enligt statskontorets mening lämpligen pla­

ts

Bihana

till riksdagens protokoll 1948. 1 samt.

År

140.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

114

Kungl. Maj-.ts proposition nr 149.

ceras i lönegrad Cp 16 eller 17 och den andra tjänsten i Cp 14. Under före­

liggande förhållanden ville ämbetsverket emellertid föreslå att — i viss

överensstämmelse med förhållandena i medicinalstyrelsen — båda över-

direktörsbefattningarna skulle placeras i Cp 14 samt att den överdirektör,

som utsåges till generaldirektörens ställföreträdare, skulle få ett särskilt

arvode å 2 004 kronor.

I fråga om den av kommittén skisserade byråindelningen har hushåll­

ningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län anfört, att ärendena

rörande husdjursskötseln i sin helhet, omfattande hästar, nötkreatur, svin

och övriga husdjur, borde tillsammans handhavas av en husdjursbyrå.

Hästarna syntes nämligen icke i framtidens jordbruk få den betydelse, att

ärenden rörande hästaveln in. m. motiverade en särskild stuteribvrå.

Samma uppfattning har uttalats av statskontoret, som även ansett, att

en särskild kameral byrå icke behövdes utan att den kamerala personalen

borde under den föreslagne kamreraren i 29 lönegraden kunna inordnas

i kanslibyrån. Lantbruksstgrelsen åter har hävdat, att fullgoda skäl funnes

för att bibehålla stuteribyrån, och riksräkenskapsverket har uttalat, att

kameralbyrån komme att få en betydelsefull uppgift. Rörande de arbets­

uppgifter, som borde falla på kameralbyrån, bär sistnämnda ämbetsverk

vidare anfört.

Kameralbyrån skall — utom handhavandet av styrelsens kassarörelse

och bokföring, fondförvaltning in. in. — hava överinseendet över lokalor­

ganens kassa- och redovisningsväsende ävensom granskning av lokalorga­

nens räkenskaper. Enligt förslaget hava lantbruksnämnderna i en del fall

tillerkänts vissa befogenheter, bl. a. utbetalning av personalens löner in. m.

Riksräkenskapsverket förutsätter emellertid, att beslut i fråga om upp-

flyttning i löneklass samt vissa andra frågor av löneteknisk natur, exem­

pelvis sjukvårdsersättningar, förbehållas centralorganet. Bestämmelserna

härom äro nämligen ofta så invecklade, att tolkningen av desamma kan

bereda även administrativt skolad personal betydande svårigheter. För

åstadkommande av enhetlig tillämpning på området och för undvikande

av onödig tidsspillan vore det lämpligast, om beslutanderätten i sådana

spörsmål överlämnades till lantbruksstyrelsen.

I betänkandet har föreslagits, att lantbruksstyrelsens kameralbyrå skul­

le utrustas med ett särskilt revisionskontor för granskning av lantbruks­

nämndernas medelsförvaltning. Med anledning härav vill riksräkenskaps­

verket erinra om den allt fortgående ökningen av statsbidragen av olika

slag — icke minst på jordbrukets område. Avsevärda statsbidrag utbeta­

las redan nu till bl. a. hushållningssällskapen samt jordbrukets undervis­

ningsanstalter. Kontrollen över dessa statsbidrag har icke alltid varit till­

fredsställande. Då bidragsgivningen efter omorganisationens genomföran­

de kommer att ytterligare ökas, bör lantbruksstyrelsens granskning jäm­

väl inriktas på kontrollen av dessa bidrag. I detta sammanhang vill riks­

räkenskapsverket även erinra om betydelsen av att inventeringar hos

de underlydande medelsförvaltningarna ske i betryggande omfattning, för

vilket ändamål medel böra beräknas till rese- och traktaxnentsersättningar.

Vidare vill riksräkenskapsverket framhålla, att hingstdepåernas och stute­

riets ställning i räkenskapshänseende ordnas samt att räkenskaperna grans­

kas av det föreslagna revisionskontoret inom lantbruksstyrelsen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 149.

115

Enligt kommitténs förslag skulle anslagsfrågor handläggas å kansliby­

rån. Det synes dock riktigast, att dessa frågor (även anslagsäskanden) hän­

föras till kameralbyrån, där erforderlig sakkunskap på detta område bör

förefinnas.

I detta sammanhang kan även nämnas, att såväl statskontoret som riks-

räkenskapsverkct föreslagit, att förvaltningen av avdikningslånefonden

skulle överflyttas från statskontoret till lantbruksstyrelsen. Förslaget har

av riksräkenskapsverket motiverats på följande sätt.

Frågan om överflyttning till lantbruksstyrelsen av bestyret med förvalt­

ningen av avdikningslånefonden och utbetalning av lån från densamma

var föremål för överväganden i samband med att lantbruksstyrelsen från

och med den 1 juli 1937 blev huvudförvaltning. Då styrelsen emellertid

icke ansågs rustad för handhavande av fondförvaltning i allmänhet, över­

flyttades dit endast bestyret med utbetalning av lån från fonden. Denna

anordning har medfört stora olägenheter. Bland annat föranleder den dub­

belbokföring, nämligen dels i statskontoret och dels i lantbruksstyrelsen.

Styrelsen bar att förskottsvis bestrida utgifterna från fonden samt däref­

ter kvartalsvis över kontot Likvider med särskilda ämbetsverk och myn­

digheter bereda sig ersättning. Denna omgång medför även en omfattande

skriftväxling, dels mellan lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå och stats­

kontoret — exempelvis vid lånets utbetalning och uppsägning av detsam­

ma — och dels mellan styrelsens kamerala avdelning och statskontoret vid

reglering av förskotten. Då lantbruksstyrelsen nu skall organiseras för att

handhava bestyret med en omfattande fondförvaltning, bör enligt riks-

räkenskapsverkets mening för åstadkommande av enhetlighet och reda även

avdikningslånefonden överflyttas till styrelsen.

På tal om byråindelningen har lantbruksstyrelsen upptagit frågan om

det sätt, på vilket fackbyråernas behov av juridiskt-administrativt utbildad

arbetskraft borde tillgodoses. Styrelsen har anfört, att endast två byråer,

nämligen stuteribyrån och kulturtekniska byrån, hittills tilldelats egen ar­

betskraft med sådan utbildning, medan övriga byråer erhållit biträde av ad­

ministrativa byråns personal. Enligt styrelsens uppfattning borde i samband

med den utvidgning av den organisatoriska ramen, som nu förestode, åt­

minstone de större byråerna tilldelas juridiskt-administrativt skolad arbets­

kraft med omfattande erfarenhet. Det finge emellertid förutsättas, att i

övrigt arbetshjälp skulle liksom hittills lämnas fackbyråerna genom kansli-

byråns personal. Det bleve härvid en lämplighetsfråga huruvida denna för

ändamålet, åtminstone i någon utsträckning, borde placeras å vederbörande

fackbyrå. Då en viss rörelsefrihet under alla förhållanden vore önskvärd,

borde personalen likväl upptagas under kanslibyrån.

Sveriges juristförbund har ansett den föreslagna organisationen för snävt

tilltagen, i vad gällde juristbefattningar. Vidare förelåge eu uppenbar dis­

proportion mellan högre och lägre juristtjänster. Av de tolv tjänsterna av

detta slag vore nämligen endast fyra föreslagna i högre lönegrad än 24 löne­

graden. Det måste anses uteslutet, att ämbetsverket under sådana förhållan­

den kunde rekryteras med jurister på ett tillfredsställande sätt. Antalet ju­

risttjänster borde utökas och vissa av tjänsterna placeras i högre lönegrad

i enlighet med ett i förbundets yttrande närmare utvecklat förslag.

116

Kungi. Maj:ts proposition nr 149.

Rörande kommitténs beräkningar av personalbehovet in. in. å de olika

byråerna har i övrigt i yttrandena anförts i huvudsak följande.

Jordförbättringsbyrån. Statens löncnämnd har förklarat, att

den i avbidan på en lösning av frågan om byråchefernas löneförhållanden

icke ville göra erinran mot att det personliga lönetillägg, som nu utginge

till chefen för kulturtekniska byrån, finge bibehållas såsom en provisorisk

anordning.

Statskontoret har däremot förordat, att sagda lönetillägg skulle borttagas

i samband med omorganisationen av lantbruksstyrelsen. Sistnämnda äm­

betsverk har vidare avstyrkt inrättandet av den av kommittén föreslagna

byrådirektörstjänsten samt anmärkt, att lönegradsplaceringen av teknisk

och annan rekryteringspersonal borde bestämmas så, att den icke föregrepe

en blivande befordringsgång. Högskoleingenjörer borde således icke givas

en bättre ställning än icke tingsmeriterade jurister enligt den för sistnämn­

da kategori gällande befordringskungörelsen.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att i stället för den av kommittén före­

slagna, för en agronom avsedda befattningen som byrådirektör i lönegrad

Ce 31 borde inrättas en befattning som förste byråagronom i lönegrad Ce 29.

Däremot borde inrättas en byrådirektörsbefattning i lönegrad Ce 31 för en

person med lantbruksingenjörskompetens. Om så skedde, borde den ena

av de två befattningarna som förste byråingenjör i lönegrad Ca 29 kunna

indragas, varvid innehavaren av befattningen borde uppföras å övergångs­

stat. Den nuvarande befattningen som förste byråsekreterare i lönegrad Ce

27 borde bibehållas och den av kommittén föreslagna amanuensbefattning­

en i stället utgå. Slutligen borde de av kommittén föreslagna befattningarna

som ingenjör i lönegrad Ce 22 och biträdande ingenjör i lönegrad Ce 19

uppflyttas en lönegrad till respektive Ce 23 och Ce 20, så att jämställdhet

uppnåddes med befattningarna som förste assistent och assistent å lant­

bruksingenjör skontoren.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har ansett de båda byråingenjörs-

tjänsterna böra uppflyttas till lönegrad Ca 26.

Byggnadsbyrån. Förslaget bär i denna del tillstyrkts av lantbruks­

styrelsen.

Statskontoret och statens lönenämnd ha anmärkt, att den i förslaget upp­

tagne teknikern i lönegrad Ce 11 borde erhålla tjänstebenämningen tekniskt

biträde.

Svenska arkitekters riksförbund har uttalat, att den av de båda under

denna byrå upptagna förste byråingenjörerna, vilken huvudsakligen skulle

handhava frågor rörande samhällsplanering in. m., borde vara högskole­

utbildad arkitekt.

Planlä g gningsbyrån. Lantbruksstyrelsen har anfört att å denna

byrå, förutom den av kommittén föreslagne byrådirektören för ärenden av

juridisk natur, erfordrades ytterligare en kvalificerad arbetskraft med god

juridisk-administrativ skolning. Å byrån borde därför inrättas en befatt­

ning som förste byråsekreterare i lönegrad Ce 27. Vidare borde två av byrå-

117

direktörsbefattningarna och två av byråassistentbefattningarna tillsvidare

upptagas som extra ordinarie.

Statskontoret och statens lönenämnd ha ansett antalet för denna byrå

föreslagna byrådirektörsbefattningarna — fyra stycken — väl högt i för­

hållande till de göroinål, som skulle komma att åvila byrån. Statskontoret

har tillagt, att antalet dylika befattningar borde kunna reduceras med två

eller tre och att i stället i erforderlig utsträckning horde inrättas tjänster

som förste byråsekreterare eller förste byråagronom i 29 lönegraden.

Statens livsmedelskommission har påpekat, att av de fem av kommittén

upptagna tjänsterna i 29 lönegraden endast en vore avsedd för person, som

hade sådan utbildning att han vore speciellt lämpad för ekonomisk plane­

ring på jordbrukets område. Kommissionen ansåge detta innebära en un­

derskattning av de av planläggningsbyråns uppgifter, som fordrade allmänt

ekonomisk, ekonomisk-geografisk och jordbruksekonomisk sakkunskap.

Denna brist syntes emellertid kunna avhjälpas, om centralorganet bereddes

tillfälle att under vissa tider till sig knyta högt kvalificerade ekonomiska

experter. Behovet av sådan sakkunskap torde komma att göra sig starkast

gällande under de första åren av planeringsarbetet.

Lantbruk sby rån. Lantbruksstyrelsen har avstyrkt förslaget om in­

rättande av en befattning som förste byråagronom i lönegrad Ce 29 för frå­

gor rörande maskinanvändningen i jordbruket. Som skäl för denna sin

ståndpunkt har styrelsen anfört följande.

Frågor, som sammanhänga med jordbrukets maskinhållning, äro för när­

varande av synnerligen stor betydelse. Lantbruksstyrelsen har även i ytt­

rande den 26 januari 1948 angående betänkande med förslag rörande jord­

brukets maskinhållning framhållit önskvärdheten av att centralt finnes en

befattningshavare, som kan till sällskapens maskinkonsulenter förmedla re­

sultaten från försök och forskning på området och i övrigt främja en ända­

målsenlig organisation av maskinhållningen. Denne befattningshavare, som

föreslagits i avlöningshänseende skola jämställas med befattningshavare i

lönegrad Ce 27, har styrelsen emellertid ansett böra anställas hos jordbruks-

tekniska institutet eller statens maskinprovningar. För sin del anser lant­

bruksstyrelsen övervägande skäl tala för att denna befattning knytes till

maskinprovningarna.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit anser lantbruksstyrelsen sig

icke kunna förorda kommitténs förslag rörande inrättande av en befattning

som förste byråagronom för i huvudsak frågor rörande maskinanvänd­

ningen. De administrativa ärendena rörande maskinhållningen torde tills­

vidare kunna handhavas av den personal, som i övrigt ställes till byråns för­

fogande.

Däremot har lantbruksstyrelsen föreslagit, att —- för att tillgodose lant-

bruksbyråns behov av juridiskt-administrativt utbildad arbetskraft — å

hyrån skulle inrättas eu befattning som förste byråsekreterare. Då beho­

vet av denna befattning enligt styrelsens erfarenhet vore klart ådagalagt,

borde densamma upptagas som ordinarie i lönegrad Ca 27.

Härjämte har styrelsen uttalat, att spörsmålet om uppflyllning av den

för ärenden rörande trädgårdsskötseln avsedda byrådirektörsbefattningen

Kungl. Mcij:ts proposition nr 149.

118

från 29 till 31 lönegraden borde upptagas, så snart vissa av kommittén

berörda undervisningsfrågor prövats. Slutligen har styrelsen erinrat om att

i annat sammanhang ifrågasatts inrättande av befattningar som statskon-

sulent vid jordbruksförsöksanstalten. Därest detta förslag genomfördes,

borde statskonsulentbefattningarna hos styrelsen omändras till tjänster som

byråinspektör.

Stuteribyrån. Mot beräkningen av personalbehovet har någon er­

inran ej gjorts i yttrandena.

Under visningsb yrån. Kommitténs förslag om inrättande av en

befattning som kvinnlig byråinspektör i lönegrad Ca 27 har tillstyrkts av

lantbruksstyrelsen. Härjämte har lantbruksstyrelsen föreslagit, att den nu­

varande byråinspektörsbefattningen skulle uppflyttas till befattning som

förste byråinspektör i lönegrad Ca 29. Som skäl härför har styrelsen an­

fört följande.

Genom den successiva utökningen av byråns arbetsuppgifter har byrå­

chefens föredragningsskyldighet blivit synnerligen omfattande och utgör ett

hinder för honom att i den utsträckning som är önskvärd utöva inspek­

tion över undervisningsanstalterna. Med hänsyn härtill synes lättnad böra

beredas honom i denna föredragningsskyldighet. Detta torde kunna ske på

det sättet, att handläggningen av ärenden i den omfattning styrelsen be­

stämmer uppdrages åt innehavaren av den nuvarande byråinspektörsbefatt­

ningen å byrån, vilken även vid behov skall tjänstgöra som vikarie för

byråchefen. Såväl med hänsyn härtill som på grund av de kvalificerade

arbetsuppgifter, som i övrigt åvila denna befattningshavare, bör befatt­

ningen uppflyttas till befattning som förste byråinspektör i lönegrad Ca 29.

Lantbruksstyrelsen har vidare föreslagit, att den ena av de båda nuva­

rande kontorsbiträdesbefattningarna i lönegrad Ce 8 skulle utbytas mot en

befattning som kanslibiträde i lönegrad Ca It. Styrelsen har därvid hänvisat

till omfattningen av byråns arbete och det ansvar som åvilade det biträde,

vilket närmast hade att svara för det expeditionella arbetet.

Kanslibyrån. Lantbruksstyrelsen har ansett kommitténs förslag rö­

rande befattningshavarna å denna byrå i stort sett kunna godtagas, under

förutsättning att de större fackbyråerna i enlighet med vad styrelsen före­

slagit erhölle egna befattningshavare med mera omfattande, juridisk-admi-

nistrativ skolning. Dock borde utöver de av kommittén föreslagna biträdes-

befattningarna upptagas en befattning som telefonist i lönegrad Ce 8 eller

enligt reglerad befordringsgång. Om den föreslagna befattningen som ma­

terialförvaltare i lönegrad Ca 14 inrättades, borde styrelsen äga att utan

iakttagande av föreskrivet ansökningsförfarande utnämna styrelsens nu­

varande förste expeditionsvakt till innehavare av sagda befattning. Det per­

sonliga lönetillägg, som enligt beslut av 1945 års riksdag utginge till nämnde

förste expeditionsvakt, skulle därvid kunna bortfalla.

Statskontoret har avstyrkt förslaget om inrättande av en befattning som

byrådirektör i lönegrad Ce 31, och statens lönenämnd har förklarat, att den

icke blivit övertygad om nödvändigheten av denna befattning.

Statskontoret har vidare ansett det förefalla, som om en förste byråsekre­

terarbefattning skulle kunna utbytas mot en byråsekreterartjänst, och löne-

Kungi. Maj:ts proposition nr 149.

119

nämnden har ifrågasatt, om ej i stället för den av kommittén föreslagna

befattningen som kansliskrivare i lönegrad Ca 15 borde inrättas en kontorist-

befattning i 13 lönegraden.

Slutligen har lönenämnden ifrågasatt, om ej den nuvarande befattningen

som förste expeditionsvakt i lönegrad Ca 11 behövde bibehållas även vid ett

inrättande av en materialförvaltaretjänst, och civilförvaltningens personal­

förbund har anfört, att de arbetsuppgifter, vilka komme att åvila den bli­

vande materialförvaltaren, syntes bliva så omfattande, att det icke vore

möjligt för denne att samtidigt handhava även förste expeditionsvaktens ar­

betsuppgifter.

K a in e r a 1 b y r å n. Riksräkenskapsverket har, under hänvisning till

vad verket anfört rörande granskningen av statsbidrag till bland andra hus­

hållningssällskap och jordbrukets undervisningsanstalter samt angående

beslutanderätten i anmärkningsfrågor, framhållit, att den av kommittén

före slagne förste revisorn skulle få ett mycket omfattande och betydelse­

fullt arbete. Ämbetsverket ansåge därför, att denna befattning borde utbytas

mot en tjänst som revisionskommissarie i lönegraden Ca 29.

Förslaget om inrättande av en tjänst för bokhållare i lönegrad Ce 21 har

avstyrkts av riksräkenskapsverket och statens lönenämnd.

Lantbruksstgrelsen, riksräkenskapsverket och statens lönenämnd ha an­

märkt, att befattningen som kassör borde redan från början upptagas som

ordinarie i lönegrad Ca 15. Lönenämnden har därvid papekat, att den nu­

varande organisationen redan inrymde en sådan kassörstjänst.

Slutligen kan nämnas, att statskontoret — som ansett kameralbyrån böra

ersättas av en kameralavdelning inom en administrativ hyra • uttalat, att

byråsekreteraren å kameralavdelningen borde överföras till byråns huvud­

del.

Departementschefen.

Även lantbruksstyrelsens organisation måste självfallet präglas av den

återhållsamhet i ekonomiskt hänseende, som det nuvarande läget nödvän­

diggör.

Vad angår anställnings- och avlöningsförhållandena för generaldirektö­

ren och överdirektörerna anser jag, att generaldirektörsbefattningen, i lik­

het med motsvarande befattningar i flertalet övriga centrala ämbetsverk,

bör placeras i lönegrad Cp 19. Av de båda överdirektörerna torde den, som

utses till souschef, böra placeras i lönegrad Cp 17 och den andre i lönegrad

Cp 15. Något särskilt arvode bör ej utgå till den förre. Mot de föreslagna ar­

vodena till de fyra särskilda styrelseledamöterna har jag intet att erinra.

Likaså kan jag godtaga vad kommittén anfört angående styrelsens sam­

mansättning i vissa fall.

I fråga om den allmänna uppbyggnaden av lantbruksstyrelsen utgår kom­

mitténs förslag från de allmänna riktlinjer, som uppdrogos i propositionen

nr 75/1947 och godkändes av riksdagen. Jag har i huvudsak ej heller något

att erinra mot detta förslag. Lantbruksstyrelsen torde sålunda böra organi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

seras på två huvudavdelningar, nämligen en rationaliseringsavdelning och

en lantbruksavdelning. Å rationaliseringsavdelningen böra finnas en jord-

förbättringsbyrå, en byggnadsbyrå och en planläggningsbyrå samt ■— av skäl

som i det följande skola angivas — en social byrå. Å lantbruksavdelningen

böra finnas en lantbruksbyrå, en stuteribyrå och en undervisningsbyrå. Här­

jämte böra inrättas en kanslibyrå och en kameralbyrå, vilka böra vara direkt

underställda den ene av överdirektörerna. Dock torde det ej vara lämpligt

föreskriva, att dessa båda byråer alltid skola vara underställda den av över­

direktörerna, som fungerar såsom souschef.

Jag vill anmärka, att jag ej avser att med framläggandet av detta orga-

nisationsförslag taga ställning till frågan, vilket organ som i fortsättningen

bör omhänderhava den centrala ledningen av lantbruksundervisningen. Den­

na fråga torde få upptagas till övervägande, sedan nu pågående utredning

rörande yrkesutbildningen inom jordbruket och skogsbruket avslutats.

Vad kommittén föreslagit rörande fördelningen av arbetsuppgifterna mel­

lan de olika byråerna synes i stort sett väl avvägt. Lämpligheten av att

planläggningsbyrån handlägger samtliga ärenden rörande den sociala låne-

och bidragsverksamheten på jordbrukets område samt likartade ärenden

synes emellertid kunna ifrågasättas. Dessa ärenden äro av i viss mån annan

karaktär än de, som utgöra byråns egentliga arbetsuppgift. Härtill kom­

mer, att redan de ärenden, som mera direkt ha samband med den yttre

rationaliseringen, kunna väntas bliva så omfattande och arbetskrävande,

att de i och för sig komma att bereda full sysselsättning för en byrå av

lämplig storlek. Redan på grund härav synes anledning föreligga att all­

varligt överväga den av kommittén diskuterade tanken att uppdela plan­

läggningsbyrån i två byråer, av vilka den ena huvudsakligen skulle behandla

de konstruktiva uppgifterna och den andra skulle svara för den sociala

jordbruksverksamheten, fastighetsförvaltningen och löpande ärenden rö­

rande yttre rationalisering in. in.

I detta sammanhang torde även böra beaktas, att med hänsyn bland

annat till den speciella karaktären av ärendena inom den förra gruppen

chefen för planläggningsbyrån torde böra sökas utom kretsen av de nuva­

rande befattningshavarna i lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen.

Ärendena inom den senare gruppen motsvara däremot till stor del dem,

som hittills handlagts å egnahemsstyrelsens jordanskaffningsbyrå.

Jag anser det under sådana förhållanden vara lämpligt, att ärenden till­

hörande den senare gruppen skola handläggas å eu särskild social byrå.

Till chef för denna byrå torde i så fall få förflyttas den nuvarande byrå­

chefen å egnahemsstyrelsens jordanskaffningsbyrå.

Det torde vid bifall till vad jag nu föreslagit få ankomma på lantbruks­

styrelsen att närmare överväga fördelningen av arbetsuppgifterna mellan

de båda byråerna. Även i övrigt bör lantbruksstyrelsen äga vidtaga de

jämkningar i fördelningen av arbetsuppgifterna mellan olika byråer, som

styrelsen efter hand med ledning av vunna erfarenheter kan finna lämp­

liga. Givetvis böra ej heller de beräkningar rörande personalbehovet å de

121

olika byråerna, som framläggas i det följande, utgöra hinder för lantbruks-

styrelsen att inom ramen för den för hela styrelsen fastställda personalför­

teckningen överflytta viss eller vissa befattningar från en byrå till en annan,

om så skulle visa sig lämpligt.

Beträffande arbetsuppgifterna å de olika byråerna vill jag i detta sam­

manhang även uttala min anslutning till vad riksräkenskapsverket anfört

angående de uppgifter, som böra falla på kameralbyrån.

I fråga om löneställningen för byråcheferna kan jag biträda kommitténs

förslag. Samtliga byråchefer torde sålunda böra tillsvidare placeras i löne­

grad Ca 33 med undantag av chefen för stuteribyrån, vilken liksom för när­

varande bör vara placerad i lönegrad Cp 9. Den nuvarande innehavaren av

byråchefsbefattningen å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå bör såsom

byråchef å en blivande jordförbättringsbyrå äga uppbära det nu till honom

utgående personliga lönetillägget å 2 400 kronor. Löneställningen för inne­

havarna av nämnda båda befattningar ävensom för chefen för planlägg-

ningsbyrån bör emellertid särskilt uppmärksammas vid en blivande utred­

ning angående lönegradsplaceringen för byråchets- och därmed jämförliga

befattningar i de statliga verken.

Mot vad kommittén anfört angående befordringsgången för agronomut-

bildad personal på rekryteringsstadiet har jag intet att erinra.

Vad angår lönegradsplaceringarna för den icke ordinarie ingenjör sperso­

nalen må erinras om att, såsom nyss nämnts, någon proposition angående

reglering av anställningsförhållandena för tekniskt utbildad personal inom

statsförvaltningen icke kan väntas bliva förelagd årets riksdag. Vid sådant

förhållande torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga

föreskrifter beträffande lönegradsplaceringen för ifrågavarande personal.

Kommitténs beräkningar angående personalbehovet å de olika byråerna

och förslag till lönegradsplacering för personalen å varje särskild byrå fin­

ner jag i övrigt kunna godtagas med följande jämkningar.

Jordförbättringsbyrån. Kommittén har vid sin beräkning av personalbe­

hovet utgått från att torrläggningsärenden tillsvidare skola behandlas och

avgöras av lantbruksstyrelsen i samma utsträckning som hittills. Emeller­

tid torde, såsom tidigare berörts, dessa ärenden i viss utsträckning böra

decentraliseras till lantbruksnämnderna. En sådan decentralisering bör med­

föra en ej oväsentlig minskning av arbetsbördan å ifrågavarande byrå, sär­

skilt vad angår den personal, som sysslar med teknisk granskning av pla­

ner till torrläggningsföretag. Den utredning angående möjligheten att för­

enkla den statsunderstödda torrläggningsverksamheten, som jag har för av­

sikt att låta igångsätta, bör givetvis även taga sikte på de förändringar av

personalbehovet å jordförbättringsbyrån, som en decentralisering av verk­

samheten kan medföra. Verkningarna av densamma komma visserligen att

framträda endast successivt. Det synes emellertid i avbidan härpå lämpligt

föreskriva, att de båda nu befintliga förste byråingenjörsbefattningarna —

av vilkas innehavare den ene uppnår pensionsåldern innevarande år och

den andre år 1950 — ej skola återbesättas. På samma sätt torde böra för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

122

faras med den ena ordinarie byråingenjör stjänsten, vars innehavare lika­

ledes uppnår pensionsåldern sistnämnda år.

Tillkomsten av ärenden rörande andra grenar av den inre rationalise-

ringsverksamheten synes å andra sidan nödvändiggöra inrättandet av den av

kommittén föreslagna byrådirektör stjänsten. Denna torde, såsom kommit­

tén förordat, böra placeras i lönegrad Ce 31 och avses för en person med

agronomutbildning.

Vad kommittén i övrigt föreslagit rörande personalen å jordförbättrings-

byrån finner jag böra godtagas med de avvikelserna, att endast en ny ama­

nuensbefattning bör inrättas samt att tills vidare benämningen för de nu­

varande ingenjör sbiträdena i 19 och 22 lönegraderna icke bör ändras.

Bijggnadsbijrån. Kommitténs förslag föranleder ingen annan erinran från

min sida än att av de två av kommittén föreslagna befattningarna som

förste byråingenjör den ena bör placeras i Ce 29, varjämte, såsom statens

lönenämnd anmärkt, teknikern i lönegrad Ce 11 bör benämnas tekniskt

biträde.

Planläggningsbyrån och sociala bgrån. Vad betänkandet innehåller angå­

ende personalen å den av kommittén föreslagna planläggningsbyrån finner

jag i och för sig böra godtagas såsom uppskattning av det sammanlagda

personalbehovet å de båda av mig föreslagna byråerna. Inrättas, såsom jag

föreslagit, en särskild social byrå, bör vidare antalet byrådirektörsbefatt-

ningar minskas till tre. Dessa torde samtliga böra upptagas såsom extra or­

dinarie. Detsamma bör gälla tre av byråassistentbefattningarna.

Lantbruksbyrån. Kommitténs förslag synes böra godtagas med den änd­

ringen, att allenast en befattning som förste byråagronom bör inrättas. Då

enligt det beslut, som vid 1947 års riksdag fattades angående fördelningen

av arbetsuppgifterna mellan lantbruksstyrelsen och centralorganet för de

prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område, ärenden rörande kvali­

tetskontroll å jordbruksprodukter böra handhavas av sistnämnda organ, fin-

ner jag det vidare icke lämpligt, att befattningen som inspektör över kött­

klassificeringen efter omorganisationen av lantbruksstyrelsen skall upp­

tagas på dennas stat. Denna befattning torde därför från och med den 1

juli 1948 böra överföras till statens livsmedelskommission.

Stuteri- och undervisningsbgråerna. I avbidan på ställningstagandet till

frågan om den centrala organisationen av lantbruksundervisningen anser jag

den föreslagna nya byråinspektörsbefattningen å undervisningsbyrån icke

böra inrättas. Personalen å dessa båda byråer torde alltså böra upptagas

på samma sätt som för närvarande.

Kanslibyrån. Kommitténs förslag i denna del synes böra godtagas med

tillägg av en befattningshavare som telefonist enligt reglerad befordrings-

gång.

Till innehavare av materialförvaltartjänsten torde lantbruksstyrelsen böra

äga att utan ansökningsförfarande utnämna styrelsens nuvarande förste ex-

peditionsvakt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

123

Kameralbyrån. Den av kommittén här föreslagna bokhållaretjänsten torde

i vart fall för närvarande icke behöva inrättas. Vidare bör kassörsbefatt-

ningen upptagas som ordinarie. I övrigt kan jag godtaga kommitténs förslag

till personaluppsättning å denna byrå.

Vid ett bifall till vad jag här förordat skulle personalbehovet vid lant-

bruksstyrelsen beräknas på följande sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Ordinarie personal

1 generaldirektör .......................................................

1 överdirektör och souschef ................................

1 överdirektör ...........................................................

1 byråchef ................ ...............................................

8 byråchefer ................................................................

1 byrådirektör ...........................................................

1 byrådirektör ...........................................................

1 kamrerare ................................................................

3 förste byråingenjörer ..........................................

1 förste byråsekreterare .........................................

1 förste aktuarie .......................................................

1 förste revisor ...........................................................

2 statskonsulenter .................................................

2 byråinspektörer ......................................................

3 byråsekreterare ......................................................

2 revisorer .................................................................

1 byråagronom ......................................................

3 byråingenjörer ....................................................

1 byråassistent ...........................................................

5 kansliskrivare .......................................................

1 kassör .......................................................................

1 materialförvaltare ..............................................

5 kanslibiträden .......................................................

3 expeditionsvakter .................................................

14 kontorsbiträden......................................................

Cp

Cp

ep

c?

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

Ca

5 byrådirektörer

1 förste byråagronom

1 förste byråingenjör

1 revisor ......................

2 mejeriinspektörer .

1 byråingenjör .........

3 byråassistenter . . .

1 byggnadskontrollant

1 ingenjörsbiträde

Icke ordinarie personal

.................................................................... Ce

.................................................................... Ce

.................................................................... Ce

.................................................................... Ce

.................................................................... Ce

.................................................................... Ce

.................................................................... Ce

.................................................................... Ce

.................................................................. Ce

19

17

15

9

33

31

29

29

29

29

29

27

27

27

24

24

24

24

24

15

15

14

11

9

8

31

29

29

24

24

24

24

24

22

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

2 ingenjör sbiträden ........................................................................... Ce 19

2 kansliskrivare ................................................................................ Ce 15

4 tekniker ................................................................................................ Ce 15

4 kanslibiträden ............................................................................... Ce 11

1 tekniskt biträde ............................................................................. Ce 11

3 expeditionsvakter ......................................................................... Ce

9

16 amanuenser .................................................................................... Of 17—Ce 24

16 kontor sbiträden och skrivbiträden........................................... Cf 4—Ce 8

Kap. 7. Vissa övergångsanordningar med avseende å

nuvarande personal.

Kommitténs förslag.

Beträffande de nya tjänsterna hos lantbruksstyrelsen och lantbruksnämn­

derna har kommittén uttalat, att de ordinarie och extra ordinarie befatt­

ningar, vilka efter omorganisationen skulle tillsättas efter ansökningsför-

farande, knappast kunde beräknas bliva tillsatta till den 1 juli 1948. Det

vore emellertid av vikt, att den nya organisationen utan hinder därav skulle

vara funktionsduglig redan vid nämnda tidpunkt. I avvaktan på tjänstetill­

sättningarna borde därför egnahemsorganisationens personal hänvisas att

tjänstgöra i den nya organisationen samt lämpliga personer förordnas att

uppehålla respektive befattningar under vakans. Därjämte borde möjlighet

finnas att anställa tillfällig och extra personal. Såsom förutsatts i direk­

tiven för kommitténs arbete borde kommittén träffa erforderliga förbere­

delser för verksamhetens igångsättande vid avsedd tidpunkt.

Vad beträffar de nuvarande egnahemsdirektörerna, vilka äro placerade i

lönegraden Ca 26, har kommittén framhållit, att de icke alla kunde på­

räkna befordran till lantbruksdirektör. Egnahemsdirektörernas förening hade

därför i skrivelse till kommittén den 21 september 1947 framlagt vissa för­

slag rörande löneställningen för de egnahemsdirektörer, som icke konune

att vinna befordran. Med utgångspunkt från uppfattningen, att de av 1947

års riksdag fattade besluten om distriktslantmätarnas löneställning borde

vara vägledande vid bedömandet av frågan om de obefordrade egnahems­

direktörernas löneplacering, hade föreningen uttalat att egnahemsdirektör,

som icke vunne anställning som lantbruksdirektör i den nya organisationen

eller erhölle chefsbefattning i de planerade lokalorganen för bostadsförsörj­

ningen, borde tjänstgöra som egnahemsdirektör på övergångsstat i lönegrad

Ca 29 samt därtill medgivas rätt att för löneklassuppflyttning få tillgodo­

räkna sig hela sin tjänstgöring som egnahemsdirektör. I pensionshänseende

borde egnahemsdirektör hänföras till samma lönegrad som lantbruksdirek­

tör. Såsom motivering för sina förslag hade föreningen anfört, att i det vid

1939 års riksdag fattade principbeslutet om egnahemsväsendets förstatli­

gande löneställningen för egnahemsdirektörerna bestämdes till A 24, att vid

1940 års riksdag egnahemsdirektörerna i avvaktan på hushållningssällska­

125

pens omorganisation icke ansetts kunna placeras i högre lönegrad än A 23

och att definitivt beslut om omorganisation av hushållningssällskapen icke

fattats förrän vid 1947 års riksdag, då hushållningssällskapens sekreterare,

vilka vore jämförliga med egnahemsdirektörerna, placerats i A 28. Genom

vad sålunda förekommit hade de nuvarande egnahemsdirektörerna i många

år fått vänta på en utlovad förbättring av lönevillkoren.

Kommittén har till en början erinrat om att kommittén föreslagit, att 26

befattningar som förste lantbrukskonsulent i lönegrad Ca 29 skulle inrättas

hos lantbruksnämnderna. Egnahem sdirektör, som icke bleve befordrad till

lantbruksdirektör eller till chefsbefattning i de planerade lokalorganen för

bostadsförsörjningen men vilken sökte och erhölle tjänst som förste lant­

brukskonsulent, syntes därmed utan att särskilda anordningar vidtoges få

anses bliva tillräckligt tillgodosedd i lönehänseende. Kommittén hade för­

utsatt, att flertalet egnahemsdirektörer, som icke befordrades till högre be­

fattning, skulle erhålla befattning som förste lantbrukskonsulent. Därest

någon eller några av egnahemsdirektörerna icke skulle erhålla tjänst i högre

lönegrad än den nuvarande, borde vederbörande lämpligen överföras å över­

gångsstat med tjänstgöringsskyldighet i lönegrad Ca 26. Även om vissa bil-

lighetsskäl talade för det av föreningen framförda kravet på en högre löne-

gradsplacering, syntes nämligen icke tillräcklig anledning föreligga att i detta

fall vidtaga en så exceptionell och till sina konsekvenser betänklig åtgärd

som att placera tjänsteman på övergångsstat i högre lönegrad än den, i vilken

han varit placerad före överförandet till sådan stat. Det av föreningen som

stöd för nyssnämnda yrkande åberopade exemplet från lantmäteriorganisa-

tionen hade kommittén icke funnit bindande.

Så länge obefordrade egnahemsdirektörer tjänstgjorde å övergångsstat i

den nya organisationen, borde ett motsvarande antal lantbrukskonsulentbe-

fattningar hållas vakanta.

En ledamot av kommittén, egnahemsdirektören S. G:son Berg, har i ett

särskilt yttrande anslutit sig till de synpunkter rörande obefordrade egna-

hemsdirektörers lönegradsplacering, som framförts av egnahemsdirektörer-

nas förening i dess skrivelse till kommittén, och i detta hänseende anfört i

huvudsak följande.

Kommittén har icke bemött den av föreningen framförda uppfattningen,

att departementschefens uttalande i propositionen till 1940 års riksdag angå­

ende egnahemsväsendets förstatligande innebar en utfästelse till ompröv­

ning av löneställningen, sedan beslut fattats om hushållningssällskapens om­

organisation. Enligt min mening är föreningens yrkande om lönegraden Ca 29

synerligen hovsamt, med hänsyn till att sekreterarnas löneställning bestämts

till Ca 31. Den omständigheten alt någon egnahemsdirektör eventuellt icke

bedömes såsom lämplig för befordran till högre tjänst kan icke göra del

berättigat att förvägra honom den lönegradsplacering som är motiverad av

den hittillsvarande arbetsuppgiften. Det har icke från något håll bestritts,

att egnahemsdirektörerna varit fullt kompetenta för sina nuvarande befatt­

ningar och väl fyllt sin uppgift i ett svårt och ömtåligt värv. De arbetsupp­

gifter, som i fortsättningen böra anförtros egnahemsdirektör på övergångs­

stat i de nya lantbruksnämnderna, göra även en lönegradsplacering i Ca 29

fullt motiverad.

Kungl. Maj:ts proposition ni 14:9.