Prop. 1948:87

('angående anslag till ersättning för skador vållade av personer som avvikit från vissa anstalter',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

1

Nr 87.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

till ersättning för skador vållade av personer som avvikit från vissa anstalter; given Stockholms slott den 20 februari 1948.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag ay stats­ rådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över social ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 februari 1948.

Närvarande: Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetter­berg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och inrikes­ departementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

I fem särskilda motioner (II: 84, 139, 221, 276 och 279) till 1947 års riksdag behandlades frågan om ersättning av allmänna medel till personer, som lidit skada genom åtgärd av vid sinnessjukhus eller vissa andra anstalter intagen eller över huvud taget genom brottslig gärning.

Riksdagen anförde (skrivelse nr 475) i anledning av motionerna bl. a., att riksdagen fann det i en av motionerna (II: 279) framlagda förslaget att

1—3U 48

Bihang till riksdagens protokoll 1948. I saml

.

Nr 87.

2

ersättning skall kunna utgå av statsmedel för skada, som tillfogats genom

brottslig gärning, vara värt beaktande. På anförda skäl fann sig riksdagen

emellertid icke beredd att påkalla utredning i ämnet. Härefter anförde riks­

dagen.

I övriga motioner har ersättning av allmänna medel ifrågasatts endast

beträffande skador vållade av sådana, som äro intagna på sinnessjukhus m. fl.

anstalter, eller rymt eller försöksvis utskrivits därifrån. Efter prövning av

Kungl. Maj:t i varje särskilt fall har ersättning för dylika skador hittills i

viss omfattning tillerkänts skadelidande med anlitande av anslag till extra

utgifter. Enligt riksdagens mening bör en utredning av dessa ersättnings-

spörsmål omedelbart inledas. Förslag till åtminstone provisoriska åtgärder

för att utan anlitande av den nödfallsutväg, som extra utgiftsanslagen er­

bjuda, möjliggöra ersättning av statsmedel i ömmande fall av skador av

här avsett slag bör om möjligt föreläggas redan nästa års riksdag. Riks­

dagen är ej beredd att, såsom påyrkats i vissa motioner, redan nu besluta

om särskild medelsanvisning för skadornas ersättande. Tills vidare torde

alltså den utväg böra anlitas, som anslagen till extra utgifter erbjuda.

Under åberopande av vad sålunda anförts anhöll riksdagen om utredning

av frågan om ersättning av allmänna medel för skador, vållade av personer,

vilka äro eller varit intagna på sinnessjukhus m. fl. anstalter.

Jag hemställer nu att få till behandling upptaga den fråga, vari utredning

begärts av riksdagen. Härvid torde jag till en början få lämna följande

uppgifter rörande hittills inom området tillämpad praxis.

På socialdepartementets föredragning har Kungl. Maj:t under de senaste

åren i ett antal fall beviljat ersättning för skador förorsakade av elever, som

rymt från skolor tillhörande barna- och ungdomsvården (skyddshem).

Under åren 1944—1946 har Kungl. Maj:t sålunda haft att pröva tre an­

sökningar om ersättning för skada till följd av cykelstölder, förövade av

elever som avvikit från skyddshem. Socialstyrelsen, som yttrat sig över an­

sökningarna, tillstyrkte i samtliga fall ersättning men föreslog att denna,

särskilt med hänsyn till att cyklarna varit olåsta då de tillgripits, skulle

nedsättas till omkring hälften av cyklarnas värde. Kungl. Maj:t beslöt i

överensstämmelse med socialstyrelsens förslag och ersättningsbeloppen ut-

gingo från femte huvudtitelns anslag till extra utgifter. I intet av dessa fall

översteg det beviljade ersättningsbeloppet 100 kronor.

Under 1947 ha till socialdepartementet inkommit sex framställningar av­

seende skador, som vållats av elever vilka avvikit från skolor tillhörande

barna- och ungdomsvården. I två fall ha skadorna uppkommit i samband

med inbrott i bostadshus och i de övriga vid tillgrepp av bilar eller försök

därtill. Skadorna ha i de särskilda fallen uppgått till belopp mellan om­

kring 400 och 1 500 kronor. Av nu ifrågavarande sex ärenden ha fem hit­

tills avgjorts av Kungl. Maj:t. I dessa fem fall har Kungl. Maj:t påförslag

av statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendena, medgivit ersättning en­

dast i den mån ömmande omständigheter ansetts föreligga och i det sär­

skilda fallet bestämt ersättningsbeloppet med hänsyn till sökandens ekono­

miska ställning. Sålunda har i ett fall framställningen avslagits, i ett fall

Kungl. Maj:ts proposition nr ST.

3

har beviljats full ersättning för liden förlust och i de övriga har ersättning medgivits med belopp motsvarande ungefär hälften av den beräknade skadan. De beviljade ersättningsbeloppen, vilka utgått från femte huvudtitelns an­ slag till extra utgifter, ha varit 800, 300, 500 och 597 kronor. Socialstyrelsen, som likaledes yttrat sig över ansökningarna, har i samtliga fall tillstyrkt full ersättning.

I detta sammanhang må nämnas, att styrelsen för statens uppfostrings­ anstalt å Bona fr. o. m. budgetåret 1937/38 ägt att för skada, som genom brott vållats av elev vid anstalten, utbetala ersättning med högst 100 kronor till varje målsägare under villkor, att åtal för brottet i laga ordning efter- givits. Sådan ersättning har utgått från anstaltens omkostnadsanslag. Tidigare hade Kungl. Maj:t i ett antal dylika fall tillerkänt skadelidande ersättning, som utgått från andra huvudtitelns anslag till extra utgifter.

Framställningar om ersättning för skador genom åtgärd av person, som intagits å fångvårdsanstalt eller sinnessjukhus, ha i det fåtal fall då dylik framställning under senare år gjorts, avslagits av Kungl. Maj:t. Sista gången en sådan ansökan prövades synes ha varit år 1938. En framställning har dock nyligen inkommit till inrikesdepartementet och har ännu icke prövats av Kungl. Maj:t. Det gäller i detta fall ersättning för skador å en bil, som tillgripits av två rymlingar från ett sinnessjukhus. Skadorna ha uppskattats till nära 2 500 kronor.

Med anledning av riksdagens nämnda skrivelse har inom justitiedeparte­ mentet företagits viss utredning, varefter hithörande frågor ytterligare över­ vägts inom Kungl. Maj:ts kansli. Utredningen och övervägandena ha be­ gränsats till sådana skador, som avses i riksdagens hemställan, d. v. s. skador vållade av personer som äro eller ha varit intagna på vissa anstalter. Jag torde i detta sammanhang få antyda några av de spörsmål, som här­ vid beaktats.

Till en början uppställer sig spörsmålet om vilka slags anstalter, som här böra komma ifråga. De praktiskt viktigaste torde vara fångvårdsan- stalter, barna- och ungdomsvårdsskolor samt sinnessjukhus. Det kan möj­ ligen ifrågasättas, att även alkoholistanstalter skola medtagas.

Härnäst blir att avgöra vilket samband, som skall finnas mellan anstalts- vistelsen och skadans uppkomst. De fall som väckt störst uppmärksamhet äro tillgrepp och skador som förövats av rymlingar, alltså sådana intagna som utan lov avvikit från anstalt. För att ersättning skall utgå i sådana fall tala vissa speciella skäl. Sålunda är uppenbart, att faran för skador av detta slag är särskilt stor i grannskapet av sådan anstalt, varom här är fråga. Det kan anses obilligt, att befolkningen i den trakt där en anstalt är belägen skall löpa större risker än andra. Det vore olyckligt om för­ läggandet av en anstalt till en viss ort skulle av denna anledning väcka oro och ovilja i kringliggande bygd. Ett annat skäl för ersättning i före­ varande fall kan sägas ligga diiri att man både inom fångvården och andra former för omhändertagande strävar efter mera öppna vårdformer med mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

4

tvång och mindre bevakning. Därvid räknar man medvetet med att rym­

ningar komma att äga rum i någon omfattning men att de olägenheter som

uppkomma därigenom äro små i jämförelse med det öppna systemets för­

delar. Det är endast sällan som rymlingar lyckas hålla sig undan någon

längre tid och de skador de vålla äro i allmänhet icke mera betydande.

Aven vid det öppna systemet kan rymningsfrekvensen reduceras till ett

minimum om en effektiv bevakning anordnas. Kostnaderna härför bli emeller­

tid avsevärda för det allmänna. I detta resonemang om fördelar och nack­

delar hos det öppna systemet kan sägas ligga att man vägt värdet av

skadorna mot vad som vinnes genom systemet, och i konsekvens härmed

kan sägas att det allmänna bör bära dessa skador som ett slags omkostnad

för anstaltsväsendet.

I riksdagens skrivelse avses emellertid icke blott skador vållade av rym-

lingar utan även sådana skador, som förorsakats av dem som på försök ut-

skrivits från anstalt. Beträffande denna grupp kan sägas, att det skulle bli

mycket vanskligt att där draga gränsen för möjligheten till ersättning. Så­

lunda måste övervägas, om icke även de som villkorligt frigivits från frihets­

straff böra medräknas. Framförallt skulle kunna pekas på fall som stå mycket

nära de nyss nämnda, t. ex. att skada vållats av en sinnessjuk, som vistats

i frihet enär han icke kunnat få plats på sjukhus eller som blivit slutligt

utskriven enär man, måhända alltför optimistiskt, ansett att han icke var

farlig för andras säkerhet. Dessa överväganden föra med andra ord in på

det större problemet om samhället borde ersätta i princip all den skada

som vållats därav att samhällets skyddsåtgärder mot kriminella och otill-

räkneliga nödvändigtvis måste bli ofullkomliga.

Såvitt angår rymningsfallen kan diskuteras vilket orsakssammanhang som

skall fordras mellan rymningen och skadan. Denna fråga blir aktuell t. ex.

om en rymling lyckas hålla sig undan och sedermera, måhända lång tid

efter rymningen, förövar skada.

Vidare uppstår frågan vilka skador, som böra ersättas. Ersättning kan

sålunda göras beroende av att skadan förövats genom brott. En begräns­

ning till egendomsskador med uteslutande av personskador kan även tänkas.

Mest svårbehandlade äro de spörsmål, som hänföra sig till den skade­

lidandes personliga förhållanden, framförallt hans ekonomiska ställning.

Till en början uppställer sig frågan hur det skall inverka på möjligheten

till ersättning om egendomen varit eller kunnat vara försäkrad. I samband

härmed uppkommer en lad olika problem. Vidare kunna skäl åberopas både

för och^ emot att hänsyn skall tagas till den skadelidandes ekonomiska ställ-

ning. Å ena sidan kan göras gällande, att om ersättning över huvud taget

skall utgå för skador av här ifrågavarande slag det principiellt riktigaste är,

att full ersättning beviljas oberoende av den skadelidandes ekonomi. Fram­

förallt kan åberopas, att endast denna lösning rimmar med den förut anförda

motiveringen för ersättningen, nämligen att den kan betraktas som en om­

kostnad för anstalternas drift. Å andra sidan kan sägas, att man på nuvarande

stadium, i avvaktan på närmare erfarenheter, bör gå försiktigare till väga

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

och icke binda sig för att utge ersättning i andra än ömmande fall. Biksdagens hemställan avser endast sådana fall.

För egen del torde jag få anföra följande i ämnet. Jag delar den prin­ cipiella uppfattning, som torde ligga till grund för riksdagens ställnings­ tagande till förenämnda motioner, nämligen att staten bör i större utsträck­ ning än hittills faktiskt skett ersätta skador, som vållats av å vissa anstalter intagna personer, samt att härvid den nödfallsutväg, som anlitandet av anslag till extra utgifter innebär, icke bör komma till användning. Statsmakterna torde sålunda i detta sammanhang böra godkänna principen att staten lämnar ersättning för dylika skador, varjämte särskilda medel böra anvisas till be­ stridande av ersättningarna. Såsom torde framgå av vad jag i det föregående anfört, förutsätter emellertid en detaljerad reglering av ersättningsmöjlig- heterna ställningstagande till en rad delvis svårbedömda spörsmål, för vilkas lösande hittills tillämpad praxis lämnar endast ringa ledning. Tills vidare torde man därför i avbidan på ytterligare erfarenhet böra — såsom också riksdagen ifrågasatt — åtnöjas med en provisorisk reglering. Härvid bör någon rätt till ersättning icke fastslås i författning utan en prövning inom relativt vida gränser äga rum av omständigheterna i varje särskilt fall. Under dessa förhållanden torde prövningen böra ankomma på Kungl. Maj:t.

Ersättningsmöjligheterna synas tills vidare böra i huvudsak begränsas till rymningsfallen. Med hänsyn till svårigheterna att nu överblicka konse­ kvenserna av en utsträckning av ersättningsmöjligheten till fall, då skada vållats av försöksutskriven person, bör i dessa och därmed likartade fall ersättning icke utgå i förevarande ordning. Det synes rimligt, att hänsyn i regel tages till den skadelidandes ekonomiska ställning. Någon sträng be­ gränsning till ömmande fall synes dock icke f. n. böra komma ifråga. Där­ emot synas fall där livränta eller därmed jämförlig ersättning kan ifrågasättas böra underställas riksdagen.

Innan eu mera definitiv reglering inom nu ifrågavarande område genom­ föres, torde en grundligare utredning böra äga rum. Denna utredning synes emellertid icke böra sättas igång förrän den nu föreslagna provisoriska an­ ordningen tillämpats någon tid.

Kostnaderna i framtiden för ifrågavarande ersättningar kunna icke med någon säkerhet beräknas. Sannolikt är att antalet ersättningsansökningar kommer att avsevärt stiga sedan möjligheten att erhålla ersättning blivit mera allmänt bekant. Det synes lämpligt att tills vidare anvisas ett gemen­ samt anslag för samtliga ersättningar av ifrågavarande slag samt att anslaget uppföres under femte huvudtiteln. Anslaget torde för budgetåret 1948/49 böra anvisas med ett förslagsvis beräknat belopp av 5 000 kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Ersättning för skador vållade av personer som avvikit från vissa anstalter för budgetåret 1948/49 under femte huvud­ titeln anvisa ett förslagsanslag av......................... kronor 5 000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

5

6

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

M. Silfverstolpe.

Kungl. May.ts proposition nr 87.

Stockholm 1948. K. L. Beckmans Boktryckeri.