2

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Förslag

till

Lag

om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Innehaves rätt till gruva eller andel däri av utländsk medborgare, sam­

fällighet eller stiftelse eller ock av svensk samfällighet, som enligt lagen om

vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag icke äger utan Konungens tillstånd förvärva inmutad

mineralfyndighet, må Konungen, om synnerliga skäl föreligga att säkerställa

svenskt inflytande över gruvföretaget, förordna att den rätt till gruva eller

andel däri, varom fråga är, skall mot lösen avstås till kronan eller annan som

Konungen bestämmer.

Inlösen som nu sagts skall omfatta jämväl annan rättsinnehavaren till­

hörig lös eller fast egendom, som nyttjas i eller är avsedd för gruvverksam­

heten eller eljest är att hänföra till densamma.

2

§•

Skall egendom avstås enligt 1 §, äger Konungen förordna, att inlösen skall

omfatta jämväl annan rättsinnehavarens egendom, som hör till någon i

omedelbar anslutning till gruvföretaget bedriven rörelse.

I den mån rättsinnehavaren det begär, skall sådan egendom lösas, om el­

jest synnerligt men skulle uppstå för honom.

3 §•

Beträffande inlösen skall vad i lagen om expropriation finnes i allmän­

het stadgat äga motsvarande tillämpning, i den mån ej annat föranledes av

bestämmelserna i denna lag.

4 §•

Mål om inlösen skall upptagas av expropriationsdomstolen i den ort där

gruvföretaget har sitt driftställe. Finnas driftställen inom olika expropria-

tionsdomstolars områden, förordne Konungen att frågan om inlösen skall i

sin helhet upptagas av den bland dessa domstolar som Konungen bestämmer.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet över justiiiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottning­

holms slott den 4 november 19^9.

Närvarande:

Statsministern E^rlander, statsråden S^köld, Q^uensel, D^anielson, V^ougt,

S^träng, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, K^ock, A^ndersson.

T.f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Quensel, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstift­

ning i syfte att säkerställa svenskt inflytande över gruvföretag inom riket.

Föredraganden anför följande.

Svensk rätt har på ett jämförelsevis sent stadium upptagit bestämmelser

om utlännings rätt att förvärva fastighet och gruva.

I 1734 års lag funnos sålunda inga uttryckliga stadganden i dessa ämnen,

även om det av vissa där meddelade föreskrifter möjligen kunde anses in­

direkt framgå, att utlänning icke ägde fritt förvärva fast egendom i Sve­

rige. Sedan sistnämnda fråga aktualiserats i slutet av 1820-talet, utfärdade

emellertid Kungl. Maj :t den 3 oktober 1829 en kungörelse, vari »till före­

kommande av gällande författningars olika tillämpning» förklarades att

utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarrätt, ej kunde an­

ses berättigad att förvärva och besitta fast egendom i riket utan att han

därtill undfått Kungl. Maj :ts tillstånd. Något förbud för utlänning att för­

värva gruva här i riket fanns däremot icke stadgat vid denna tid, och icke

heller meddelades i 1855 års gruvstadga några inskränkande bestämmelser

med avseende å utlännings rätt att inmuta mineralfyndighet eller idka

gruvdrift. Först genom en kungl. förordning den 12 april 1872 föreskrevs

att utlänning icke ägde i riket bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka

gruvdrift med mindre han erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att vistas i riket

och Kungl. Maj :t jämväl på hans särskilda ansökning att få å fyndigheten

eller gruvlägenheten anställa och fullfölja arbete funnit skäligt lämna bi­

fall därtill. Vad sålunda stadgats skulle dock icke äga tillämplighet i fråga

om fyndighet eller gruvlägenhet, som utlänning redan innehade på grund

av behörig, före förordningens ikraftträdande vunnen besittningsrätt. Mot­

svarande bestämmelser inflöto sedermera i 1884 års gruvstadga (68 §). Ge­

nom lag den 20 oktober 1899 gjordes dessa föreskrifter något strängare.

Utlänning skulle icke äga inmuta mineralfyndighet och, såsom förut, icke

heller utan Kungl. Maj :ts tillstånd äga förvärva eller bearbeta inmutad mi­

neralfyndighet eller idka gruvdrift.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 219-

lagens formella innehåll — göra sig gällande i en ur svensk synpunkt icke

önskvärd utsträckning, genomfördes år 1934 en lagändring, som innebar

att förbehållet skulle avse icke blott andel i röstetalet utan även andel i

aktiekapitalet. I syfte att hindra kringgående av 1916 års lag tillkom lika­

ledes år 1934 en lagstiftning om bulvanförhållande i fråga om aktier i

vissa bolag.

Det må framhållas, att enligt en övergångsbestämmelse till 1916 års lag

vad i lagen stadgas om att inmutad mineralfyndighet ej må bearbetas eller

gruvdrift idkas utan Konungens tillstånd icke skall äga tillämpning i fråga

om inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet, vilken innehaves eller be­

arbetas på grund av rättighet som förvärvats före lagens ikraftträdande.

Såsom förut nämnts innehåller 1916 års lag stadganden, som syfta till att

förhindra utländskt inflytande över vissa svenska aktiebolag, vilka vid la­

gens ikraftträdande innehade gruvor eller mera betydande naturtillgångar

av annat slag. Metoden har här varit att stadga förbud för farliga rätts­

subjekt att förvärva aktier i bolagen. Det är emellertid att märka, dels att

förbudet endast avser bolag vars aktier skola vara ställda till viss man och

dels att aktier vilka redan vid lagens ikraftträdande befunno sig i utländsk

ägo icke drabbas av förbudet.

Ställer man sig härefter frågan huruvida utländska intres­

sen i någon större utsträckning göra sig gällande i

svenska gruvor, måste svaret bli att så knappast kan anses vara fallet,

om ock — såsom av den fortsatta redogörelsen kommer att närmare framgå

-— några stora och betydelsefulla gruvföretag alltjämt befinna sig i utländsk

ägo. Vid tiden för tillkomsten av 1916 års lag tedde sig emellertid förhål­

landena helt annorlunda. Visserligen hade de engelska intressen i Gällivare

malmfält som härledde sig från 1860-talet avvecklats redan omkring 18901

och huvudparten av malmfyndigheterna i Norrbottens län blivit — för att

återgiva föredragande departementschefens anförande i den proposition som

ligger till grund för 1916 års lag (nr 137/1916 s. 42) — »genom de mellan

staten och de stora norrländska gruvbolagen träffade avtal och därmed

sammanhängande åtgärder — — — i möjligaste mån tryggade mot utländskt

förvärv». Men den utländska spekulationen hade i stället riktat sig på för­

värv av de mellansvenska malmfyndigheterna, särskilt järnmalmstillgång-

arna, av vilka senare redan i början av år 1913 omkring en sjättedel var i

utländsk ägo, största delen på grund av inköp under åren 1910—1912. Även

under åren närmast därefter hade det utländska förvärvet i någon mån

fortgått/ Efter tillkomsten av 1916 års lag ha emellertid de flesta utländska

intressena i svenska gruvor undan för undan avvecklats. Sålunda kan näm-

1 Jfr SOU 1924: 32 s. 93.

3 En närmare redogörelse för omfattningen av det utländska gruvförvärvet inom den

mellansvenska bergslagen återfinnes i prop. nr 137/1916 s. 78 ff. Vidare må nämnas, att

aktiebolagskommitténs år 1908 avgivna betänkande innehåller viss utredning om den

utsträckning, i vilken utlänningar vid tiden närmast före betänkandets avgivande voro

delägare i svenska aktiebolag, som ägde fast egendom eller idkade gruvdrift här i riket

(s. 120 ff).

nas, att Stråssa järnmalmfält i Örebro län år 1917 övergick från österrikisk

ägo till Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund samt att Kaveltorps

bly- och zinkgruvor i samma län likaledes år 1917 övergingo från tysk i

svensk ägo. Vidare må erinras om att statsmakterna funnit det angeläget

ur svensk synpunkt att frånlcoppla de utländska (tyska) intressena i Ruo-

tivare och Wallatj malmfält i Norrbottens län och att staten fördenskull år

1939 förvärvade aktiestocken i Ruotivare grufaktiebolag (se prop. nr 255/

1939). Av särskilt stor betydelse i förevarande sammanhang är slutligen

den avveckling av alla efter andra världskriget ännu kvarstående tyska in­

tressen i svenska gruvor, som redan skett eller för närvarande pågår i

flyktkapitalbyråns regi. I detta hänseende må till en början nämnas, att

kronan genom avtal den 16 september 1949 under förbehåll av riksdagens

godkännande förvärvat de gruvor i den mellansvenska bergslagen, som ägts

av Hörkens gruvaktiebolag, Håksbergs nya grufaktiebolag, Grufaktiebolaget

Lekomberg, Aktiebolaget Stollbergs grufvor och anrikningsverk, Stora Lång­

viks grufaktiebolag samt Aktiebolaget nya Nora-grufvorna. Vidare må näm­

nas, att Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag den 30 maj 1949 förvärvat

de tyskkontrollerade aktierna i Bergverksakticbolaget Vulcanus samt att ut­

redning pågår om avveckling av de tyska intressena i Aktiebolaget Små­

lands Taberg, Ludvika Gruvaktiebolag Hemgruvan samt Skandinaviska

Gruvaktiebolaget, Hedemora.

Bortsett från de ännu icke slutgiltigt avvecklade utländska intressena

i vissa s. k. tyskgruvor torde för närvarande allenast ett jämförelsevis obe­

tydligt antal svenska gruvor ägas eller kontrolleras av utländska rättssub­

jekt. Några av dessa gruvor, såsom Stora Strands koppargruvor i Dalsland

och Aktiebolaget Branteviks gruvor i Kristianstads län, äro såtillvida av un­

derordnat intresse i detta sammanhang, att något arbete icke bedrives där,

De mera betydelsefulla och alltjämt i drift varande svenska gruvor, som

för närvarande — direkt eller indirekt — befinna sig i utländsk ägo, äro

dels de järnmalmsgruvor vid Koskullskulle i Gällivare malmfält, Norrbot­

tens län, som ägas av Bergverksaktiebolaget Freja, och dels Åmmebergs zink-

malmsgruvor i Örebro och Östergötlands län. Sistnämnda gruvor ägas av

ett belgiskt bolag, La Société des mines et fonderies de zinc de la Vieille

Montagne. Enligt vad en av kommerskollegium företagen undersökning ger

vid handen,1 har det belgiska bolaget förvärvat flertalet av sina i Sverige

innehavda gruvrättigheter före ikraftträdandet av den förut omnämnda

förordningen den 12 april 1872, närmare bestämt redan 1857. Några fyn­

digheter har bolaget dock förvärvat först 1889 och 1928, men dessa för­

värv ha skett jämlikt särskilda tillstånd av Kungl. Maj :t. Vad härefter det

nyss omnämnda Bergverksaktiebolaget Freja beträffar är detta, till skill­

nad mot bolaget Vieille Montagne, ett svenskt bolag. Det inregistrerades år

1898, och utländska rättssubjekt förvärvade förmodligen redan från början

men i varje fall före ikraftträdandet av 1916 års lag så gott som samtliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

<

So andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 12/1945 s. 3 f.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

aktier i bolaget. I mitten av 1930-talet torde aktierna i Freja ha ägts av det

tjeckiska företaget Witkovvitzer Bergbau- und Eisenhiitten-Gewerkschaft,

men i mars 1939 antecknades ett engelskt bolag. Metal Industries Invest-

ments Limited, i aktieboken såsom ägare av samtliga aktier utom fyra. I

november 1939 väckte Gewerkschaft, vilket företag då stod under s. k.

kommissarisk förvaltning, talan vid svensk domstol med yrkande att Ge­

werkschaft måtte förklaras vara framför Metal ägare till nämnda aktier.

Denna process förklarades så småningom vilande och dess återupptagande

skulle vara beroende på anmälan av part (Svea hovrätts utslag den 21

januari 1943 i anledning av besvär över Stockholms rådhusrätts beslut den

10 september 1941). Målet har hittills icke återupptagits. Däremot har

äganderätten till aktierna i Freja, vilka för närvarande äro deponerade i

England, blivit föremål för rättegång vid engelsk domstol. Sedan Gewerk­

schaft, som efter det andra världskrigets slut blivit nationaliserat, vidhållit

sitt anspråk på äganderätten till aktierna i Freja, har nämligen Metal jämte

viss annan kärande instämt bl. a. det nationaliserade Gewerkschaft till

engelsk domstol med yrkande att aktierna i Freja måtte förklaras tillhöra

Metal eller, i andra hand, medkäranden. Denna process befinner sig emel­

lertid ännu på ett rent förberedande stadium. ■— Frejas bolagsordning in­

nehåller icke något sådant förbehåll som avses i 1916 års lag. Bolagets ak­

tiekapital utgör för närvarande 2 600 000 kronor.

Beträffande de av bolaget Vieille Montagne innehavda svenska gruvrät-

tigheterna må här nämnas, att 1945 års riksdag hade att pröva en i andra

kammaren av herr L. Lindahl m. fl. väckt motion (nr 268), vari hävdades

att de utländska intressena i Åmmebergs zinkmalmgruvor borde avvecklas,

eventuellt genom överförande av det belgiska bolagets svenska gruvor och

anläggningar i statens ägo. Såsom motivering härför åberopade motionä­

rerna främst, att bolagets utländska styrelse visat ett med åren alltmera

slappnande intresse för sina anställda i Sverige, vilket tagit sig uttryck i

likgiltighet och försummelse i sociala frågor. Därjämte framhöllo motionä­

rerna, att zinkmalmsförekomsten i Åmmeberg hade den karaktär, att dess

införlivande i samhällets ägo icke saknade betydelse ur landets synpunkt.

Motionen, som utmynnade i en begäran om offentlig utredning av frågan,

behandlades av andra kammarens tredje tillfälliga utskott, som i sitt ut­

låtande (nr 12) anförde, att de påtalade sociala missförhållandena icke

kunde anses motivera några statliga ingripanden samt att något intresse

att försäkra det allmänna om nämnda zinkmalmstillgångar icke kunde an­

ses föreligga. Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte för­

anleda någon åtgärd, och denna hemställan bifölls av riksdagen.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att 1916 års lag icke möjlig­

gör en avveckling av de utländska intressen som vid lagens tillkomst fun-

nos i svenska gruvor. Tydligt är, att i vissa fall betydande olägenheter

kunna följa av denna lagstiftningens begränsning. I anledning härav har

inom justitiedepartementet utarbetats ett utkast till lag om inlö­

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

rättssubjekt direkt eller indirekt förvärvade ett bestämmande inflytande

över mineralfyndigheterna i vårt land, hade emellertid en mycket betydande

del av särskilt våra järnmalmstillgångar kommit i utländsk ägo. Lagen in­

grep icke mot dessa äldre förvärv, men såsom av den förut lämnade redo­

görelsen framgår ha förhållandena likväl i praktiken utvecklats på ett ur

svensk synpunkt mycket gynnsamt sätt, i det att de flesta utländska intres­

sena i våra gruvor undan för undan avvecklats. Rörande denna utveckling

må bland annat erinras om det statliga förvärv av ett större antal s. k.

tyskgruvor, för vilket i det föregående redogjorts. Alltjämt ägas eller kon­

trolleras emellertid vissa betydelsefulla svenska gruvor av utländska rätts­

subjekt, andra än tyska. Någon laglig möjlighet att avveckla de främmande

intressena i jämväl dessa gruvor finnes för närvarande icke. Enligt min

mening framstår detta såsom en hrist i lagstiftningen, vilken bör avhjälpas

trots att nämnda gruvor äro jämförelsevis få till antalet. Jag vill i detta

hänseende särskilt framhålla de betydande olägenheter ur svensk synpunkt,

som kunna uppstå med .avseende å de i Norrbottens län belägna gruvfyndig-

lieter, vilka innehavas av Bergverksakticbolaget Freja. Detta bolag är visser­

ligen svenskt, men aktierna däri äro alltsedan tiden före tillkomsten av 1910

års lag i utländsk ägo, låt vara att det är ovisst vilket utländskt rättssub­

jekt som för närvarande är rätter ägare till aktierna. Den omständigheten

att nämnda aktier, utan hinder i svensk lag, kunna bli ett spekulationsobjekt

på den internationella marknaden måste med hänsyn till gruvföretagets be­

lägenhet i omedelbar förbindelse med en huvuddel av de malmfyndigheter

som bearbetas av Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag — där staten är

hälftendelägare — och i betraktande jämväl av mineralens art och kvalitet

anses innebära en väsentlig risk ur svensk synpunkt.

På grund av vad sålunda anförts vill jag tillstyrka en lagstiftning efter de

linjer, som angivits i det förut omnämnda lagutkastet. Detta syftar just till

att skapa en laglig möjlighet alt genom tvångsinlösen i svensk ägo över­

föra vissa av utländska eller farliga svenska rättssubjekt innehavda gruvföre­

tag. Fn lagstiftning med detta syfte har också tillstyrkts av de i ärendet

hörda remissinstanserna.

Enligt utkastet skulle ett förordnande om tvångsinlösen icke kunna med­

delas med mindre synnerliga skäl förelåge att säkerställa svenskt

inflytande över gruvföretaget. Detta förslag vill jag för egen del biträda. De

möjligheter som den föreslagna lagstiftningen skulle erbjuda böra med

andra ord utnyttjas endast i sådana fall, då ett särskilt betydelsefullt na­

tionellt intresse det påkallar. Utkastet innebar vidare att, därest förordnande

om tvångsinlösen meddelades, gruvföretaget skulle avstås antingen till kro­

nan eller till annan som Konungen bestämde. Även på denna punkt anser

jag mig kunna godtaga utkastet. Därest flera, i och för sig godtagbara in-

lösare skulle kunna tänkas, bör valet mellan dem träffas med hänsyn till

vad som är lämpligast ur driftsmässig eller allmän ekonomisk synpunkt.

I enlighet med vad nu sagts har inom justitiedepartementet utarbetats ett

förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gru-

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

11

v a in. in. Förslaget, som i allt väsentligt överensstämmer med det remit­

terade utkastet, torde få såsom bilaga fogas till protokollet i detta ärende.

Rörande det närmare innehållet i detta förslag må, utöver vad redan

sagts, här anföras följande.

I 1 § första stycket, som upptager förutsättningarna för tvångsinlösen,

angives såsom objekt för inlösen rätt till gruva eller andel däri (jfr 65 §

gruvlagen). Begreppet rätt till gruva täcker i detta sammanhang jämväl

nyttjanderätt. I andra stycket regleras närmare vilken egendom som skall

avstås. Enligt detta lagrum skall inlösen omfatta, förutom gruvrätten, jäm­

väl annan rättsinnehavaren tillhörig lös eller fast egendom, som nyttjas i

eller är avsedd för gruvverksamheten. Inlösen skall alltså omfatta exem­

pelvis all för gruvverksamheten avsedd mark, vare sig marken tagits i an­

språk enligt reglerna i gruvlagen eller den förvärvats genom avtal, vidare

gruvanläggningar och personalbostäder, maskiner och redskap ävensom för­

råd av brutna produkter jämte anordningar och anläggningar för dessas

lagring och hantering, oavsett huruvida produkterna finnas i eller vid själva

gruvan eller annorstädes. Jämväl till förmån för gruvan förvärvad rätt till

servitut och andra rättigheter, såsom nyttjanderätt och rätt till elektrisk

kraft, skola lösas.

I 2 § ha upptagits bestämmelser, genom vilka å ena sidan Konungen er­

hållit möjlighet förordna att inlösen skall omfatta jämväl egendom som

hör till någon i omedelbar anslutning till gruvföretaget bedriven rörelse,

samt å andra sidan (jfr 12 § expropriationslagen) egendomens ägare fått

möjlighet att under viss närmare angiven förutsättning genomdriva att in­

lösningen utvidgas till att omfatta sådan egendom.

Självfallet kan det i praktiken understundom erbjuda svårigheter att

avgöra, om viss egendom är att hänföra till gruvverksamheten och alltså

taller under 1 §. Till gruvverksamhet i lagens mening är att räkna gruv­

brytning och krossning samt, åtminstone i regel, jämväl anrikning. Hit tor­

de däremot ej kunna hänföras sådan efter anrikningen följande verksam­

het som avser utvinnande av metaller genom smältning eller andra åtgärder

eller verksamhet för metallernas vidare beredning. Att jämväl egendom som

hör till verksamhet av sistnämnda slag under vissa förutsättningar kan

bli föremål för inlösen, följer av 2 §.

Beträffande både 1 och 2 §§ må framhållas, att om den från vilken in­

lösen skall ske endast till viss del äger den egendom som nyttjas i eller är

avsedd för gruvverksamheten eller som hör till den i anslutning till gruv-

iöretaget bedrivna rörelsen, det är allenast hans del i egendomen som skall

lösas.

Inlösen enligt den föreslagna lagen kommer tydligen att i huvudsak avse

lös egendom. Såsom förut antytts kan emellertid även fast egendom komma

att tagas i anspråk. Ehuru expropriationslagen i princip avser endast fast

egendom, har det emellertid befunnits möjligt att låta expropriationslagens

bestämmelser i huvudsak gälla vid inlösen jämväl av lös egendom. Med an­

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 219.

ledning härav har i 3 § såsom huvudregel stadgats att de allmänna bestäm­

melserna i lagen om expropriation skola äga motsvarande tillämpning be­

träffande inlösen. Vissa modifikationer i eller tillägg till dessa bestämmel­

ser äro emellertid erforderliga. Dessa återfinnas i 2 § andra punkten, 4—

6 §§ och 7 § andra, tredje och fjärde styckena i den föreslagna lagen. En

erinran om dessa särskilda bestämmelser har upptagits i 3 §.

I detta sammanhang må erinras om det förslag till lag angående ändring

i lagen om expropriation, som framlagts i proposition nr 184 till årets riks­

dag. Nu föreliggande förslag har upprättats från den utgångspunkten att

det i propositionen framlagda förslaget blir upphöjt till lag.

I 4 § ha upptagits föreskrifter om laga domstol i mål angående inlösen.

Bestämmelserna i 5 § innebära, att löseskilling alltid skall bestämmas sär­

skilt för lös egendom samt att i några speciella fall en ytterligare uppdel­

ning av denna löseskilling skall äga rum. En självklar följd av stadgandet

är, att därest jämväl fast egendom löses, löseskilling för sådan egendom skall

bestämmas särskilt, varvid expropriationslagens regler härom skola beaktas.

Lagförslagets 6 § innehåller bestämmelser av innebörd att panthavare

m. fl. sakägare äro berättigade att framför ägaren utfå sin fordran ur löse-

skillingen för den egendom, till vilken de ha någon särskild rätt, ändå att

fordringen ej är förfallen till betalning. Motsvarande föreskrifter finnas i

exempelvis 21 § allmänna förfogandelagen.

Den i 7 § första stycket upptagna bestämmelsen utgör en motsvarighet till

vad i 72 § utsökningslagen finnes stadgat om skyldighet för utmätningsman

att underrätta innehavare av förlagsinteckning rörande utmätning av för-

lagsegendom. Av bestämmelsen torde följa, att domstolen är skyldig att un­

dersöka, huruvida någon förlagsinteckning finnes i egendomen. Det må i

detta sammanhang framhållas, att vad i förordningen den 19 april 1883

angående förlagsinteckning är stadgat om följden av att förlagsegendom

säljes (6 §) eller att förlagstagares rörelse överlåtes (11 §) måste anses

tillämpligt, när inlösen sker enligt den nu föreslagna lagen.

I 7 § andra stycket har intagits en hänvisning till bestämmelserna om un­

derrättelseskyldighet i 78 § gruvlagen. Dessa bestämmelser medföra dels att

bergmästaren av domstolen skall underrättas om beslut enligt vilket stäm­

ning utfärdas eller varigenom domstolen i anledning av återkallelse skiljer

målet från sig, dels ock att dom i målet skall översändas till bergmästaren.

I tredje och fjärde styckena av förevarande paragraf ha upptagits vissa ytter­

ligare regler om underrättelseskyldighet.

Då det icke är uteslutet, att förordnande om inlösen kan behöva medde­

las redan innevarande år, torde lagen böra träda i kraft omedelbart. Med

hänsyn till att lagförslaget bygger på det förut omnämnda förslaget till lag

angående ändring i expropriationslagen samt att de lagändringar som upp­

tagas i sistnämnda förslag äro avsedda att träda i kraft först vid årsskiftet,

bör emellertid ansökan om stämning i mål om inlösen icke få göras före

den 1 januari 1950.

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 no­

vember 1949.

Närvarande:

justitieråden G^eijer,

D^ahlman,

L^ech,

regeringsrådet Q^uensel.

Enligt lagrådet den 16 november 1949 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen

i statsrådet den 4 november 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lag­

rådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­

målet inhämtas över upprättat förslag till lag om inlösen i vissa fall av rätt

till gruva m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av e. o. hovrättsassessorn S. Dennemark.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

I överensstämmelse med gruvlagens terminologi har i 1 §, för fall då

gruvan innehas av flera med särskilda andelar, endast totaliteten av dessa

betecknats som rätt till gruva. Det ligger nära till hands att i detta hän­

seende förstå de i samma paragraf begagnade uttrycken »gruvrätten i fråga»

och »gruvrätten» som liktydiga med »rätt till gruva». Men i så fall ledes

man till den icke åsyftade tolkningen att, där viss eller vissa av andelarna

men icke alla tillhöra rättssubjekt av här ifrågavarande slag, ett förord­

nande om tvångsinlösen skall eller må avse alla andelarna. Lagtexten synes

därför tarva förtydligande i förevarande hänseende.

Enligt remissprotokollet avses med bestämmelsen i 1 § andra stycket

bl. a. förråd av brutna produkter jämte anordningar och anläggningar för

dessas lagring och hantering, oavsett huruvida produkterna finnas i eller vid

själva gruvan eller annorstädes. Det är klart att uttalandet härom icke

syftar på fall, då produkterna redan gjorts till föremål för förädling i sådan

verksamhet, som enligt förslagets motiv icke skall hänföras till gruvverk­

samhet. Med detta fall torde böra likställas det, då produkterna, ehuru ännu

icke bearbetade utöver vad som sker i gruvverksamheten, överförts från

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet över justitiedeparlementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottning­

holms slott den 18 november 1949.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena U^ndén, statsråden M^öller, S^köld, Q^uensel,

D^anielson, Y^ougt, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg,

W^eijne, K^ock, A^ndersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets denna dag av­

givna utlåtande över det den 4 november 1949 till lagrådet remitterade för­

slaget till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Med anledning av vad lagrådet anmärkt rörande de i 1 § begagnade ut­

trycken »gruvrätten i fråga» (första stycket) och »gruvrätten» (andra styc­

ket) har det förstnämnda uttrycket ersatts med »den rätt till gruva eller

andel däri, varom fråga är» varjämte orden »förutom gruvrätten» i andra

stycket ansetts kunna utgå. Därjämte har det i samma stycke använda ut­

trycket »egendom, som nyttjas i eller är avsedd för gruvverksamheten» i

förtydligande syfte kompletterats på sätt lagrådet förordat.

Vad angår lagrådets erinran vid 2 § andra punkten vill jag framhålla, att

av hänvisningen i 3 § till expropriationslagen måste anses följa att det an­

kommer på domstolen att pröva ett av gruvrättsinnehavaren väckt yrkande

att inlösningen skall utvidgas till att omfatta i 2 § omnämnd egendom. Med

anledning av lagrådets erinran har emellertid andra punkten i paragrafen

upptagits i ett särskilt stycke för att därigenom tydligare skall framgå att

det i fråga om prövningsmyndigheten föreligger skillnad mellan denna be­

stämmelse och den i det remitterade förslaget omedelbart förut givna regeln

om utvidgning jämlikt förordnande av Kungl. Maj :t.

Lagrådets erinran beträffande 6 § har beaktats.

Föredraganden hemställer att det sålunda jämkade förslaget måtte genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Grass.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

493703