Prop. 1949:61
Knngl. Maj:ts proposition nr 61.
1
Nr Öl.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland den 17 februari 1949 avslutad överenskommelse om flottningen i Tor ne och Muonio gränsälvar m. mgiven Stockholms slott den 18 februari 1949.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll samt med överlämnande av en mellan Sverige och Finland den 17 februari 1949 avslutad överenskommelse om flottningen i Torne och Muonio gräns älvar jämte en såsom bilaga därtill fogad stadga angående flottningen i Torne och Muonio gränsälvars flottled, vill Kungl. Maj :t härmed dels äska riksdagens godkännande av nämnda överenskommelse och stadga dels, jäm likt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar.
GUSTAF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Propositionens förslag innebär att nu gällande bestämmelser angående flottning i gränsälvarna mot Finland ersättas med nya, mera fullständiga föreskrifter. I de hänseenden, däri den allmänna flottningslagstiftningen i Sverige och Finland är skiljaktig, följes antingen endera statens lag eller ock har en medelväg sökts. Bland viktigare bestämmelser i förslaget märkas regler om flottgodsets frihet från tullbehandling, rätt att fritt föra redskap och förnödenheter för flottningen från den ena staten till den andra, skatte frihet för flott ni ngsf ören ingen samt rätt för flottningsföreningen att under vissa villkor förvärva fast egendom och med inteckning för gäld belasta sådan egendom. Föreskrifter meddelas även rörande, bland annat, amortc-
1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr Öl.
2
Kungi. Maj:ts proposition nr 61.
ring av anläggnings- och underhållskostnader, upptagande av lån, tillskju
tande av förlag till föreningens utgifter samt uttaxering å de flottande, rätt
att fatta beslut och träffa avtal med bindande verkan för kommande års
flottande, styrelseledamöters och revisorers ansvarighet för sina åtgöranden
samt klander mot förvaltningen, tider för framställande av anspråk på er
sättning för flottningsskada samt rätt att upptaga sjunkvirke och eljest kvar-
lämnat flottgods. Skyldighet föreskrives att anmäla in- och utförsel av
virke i samband med flottningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
3
Överenskommelse
mellan konungariket Sverige och republiken Finland om flottningen i
Torne och Muonio gränsälvar.
Hans Maj :t Konungen av Sverige och Republiken Finlands President, vil ka gemensamt funnit nödigt att med en ny överenskommelse ersätta den mellan Sverige och Ryssland den 3 juli/20 juni 1917 avslutade och genom notväxling mellan Sverige och Finland den 10 maj 1920 för förhållandet mellan dessa länder till giltigheten bekräftade deklarationen angående ord nandet av timmerflottningen i Torneå och Muonio älvar med dithörande stadga angående flottning av skogsalster i gränsfloderna Torneå och Muonio, hava till sina fullmäktige utsett:
Hans Majestät Konungen av Sverige: Statsrådet och tillförordnade chefen för utrikesdepartementet Nils Quensel;
Republiken Finlands President: Republikens utomordentliga sändebud och befullmäktigade minister i Stockholm Georg Achates Gripenberg;
vilka, därtill behörigen befullmäktigade, överenskommit om följande be stämmelser :
Art. I.
I Torne och Muonio gränsälvar samt i det utanför Torne älvs mynning belägna, till flottled nu eller framdeles intagna havsområdet skall flottning vara tillåten för båda de fördragsslutande staterna samt för fysiska och juridiska personer i dessa stater i enlighet med bestämmelserna i den härvid såsom bilaga fogade stadgan.
Art. II.
Flottgods skall såväl vid dess avlämnande till flottning som under flott ningen och vid utlämnande efter flottningen vara fritt från all behandling av tullmyndighet samt från in- och utförselavgift, allt under förutsättning att flottgodset utlämnas till den stat, från vilken det blivit tillfört flottleden.
Redskap och materiel, avsedda för flottningsverksamheten eller för flott godsets omhändertagande efter flottningen, ävensom livsförnödenheter för flottningsmanskapet må föras från den ena staten till den andra utan tull eller annan in- eller utförselavgift och utan hinder av andra import- och
4
Kungl Maj:ts proposition nr 61.
exportförbud än sådana, som stadgats med hänsyn till allmän hälsovård
eller säkerhet eller till förekommande av djur- eller växtsjukdom. Vid över
förande som nu sagts skola tillämpas de föreskrifter om anmälan och kon
troll, som meddelas av de båda staternas tullmyndigheter.
Art. III.
Flottningsförening, som avses i vidfogade stadga, är fri från skyldighet
att erlägga skatt till någondera staten och därtill hörande kommun och för
samling för inkomst av flottningsrörelsen och för förmögenhet av beskaf
fenhet att utgöra tillgångar i rörelsen, däri inbegripet sådana byggnader, an
läggningar samt mark- och vattenområden, som äro avsedda för driftens
omedelbara behov.
Art. IV.
Det åligger myndigheterna i vardera staten att tillåta dem, som ansvara
för, leda eller deltaga i flottningsarbetet, att i och för flottningen överskrida
gränsen, varhelst detta för flottningsarbetet är lämpligt, ävensom att lämna
dem största möjliga lättnad med avseende å pass och andra legitimations-
handlingar samt beträffande tid, varunder gränsen må överskridas och vis
telse ske inom staten.
Art. V.
För bevarande av fiskbeståndet i vattenområdet skall för varje kubikme
ter flottat virke, beräknad enligt gällande kuberingsnormer, utgå en avgift
av högst fem öre i svenskt mynt eller däremot svarande belopp i finskt mynt
beroende på utgifterna för fiskodling eller annan skyddsåtgärd. Virke som
belägges med avgift enligt denna bestämmelse må icke inom någondera sta
ten påföras annan avgift till bevarande av fiske.
Avgift som i första stycket sägs skall uppbäras av flottningsföreningen
och medlen skola på rekvisition tillhandahållas den nämnd, som omförmäles
i artikel XI i konventionen den 10 maj 1927 angående ordnandet av det sam
fällda laxfisket i Torne och Muonio älvar, sådan denna artikel lyder enligt
deklaration den 16 februari 1933.
Art. VI.
Tvist mellan de fördragsslutande staterna angående tolkningen och till-
lämpningen av denna överenskommelse och därtill hörande stadga avgöres,
ifall den icke kunnat lösas genom underhandlingar, i enlighet med den mel
lan Sverige och Finland den 27 juni 1924 avslutade överenskommelsen angå
ende upprättandet av en fast undersöknings- och förlikningsnämnd.
Art. VII.
Denna överenskommelse jämte bilaga, vilka äro avfattade i dubbla origi
nalexemplar på svenska och finska språken, skola ratificeras och ratifika-
tionshandlingarna skola snarast möjligt utväxlas i Helsingfors.
5
Överenskommelsen träder i kraft dagen för utväxlandet av ratifikations- handlingarna och förbliver gällande, intill dess tre år förflutit från den dag, då någondera staten uppsagt densamma.
Till bekräftelse härav hava de båda staternas fullmäktige undertecknat denna överenskommelse och försett densamma med sina sigill.
Som skedde i Stockholm, den 17 februari 1949.
N. QUENSEL. G. A. GRIPENBERG.
(L.S.)
(L-S.)
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
Bilaga.
Stadga
angående flottningen i Torne och Muonio gränsälvars flottled.
1 KAP.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Flottningen i Torne och Muonio gränsälvars flottled regleras av gällande överenskommelse mellan Sverige och Finland om flottningen i nämnda älvar, av denna stadga och av de bestämmelser (regleringsbestämmelser), som i fråga om flottledens utbyggande, underhåll eller begagnande utfärdats eller komma att utfärdas av länsstyrelserna i Norrbottens och Lapplands län.
2
§•
De som låta flottgods löst framflyta i gränsälvarnas flottled skola, där ej annat följer av vad nedan i denna paragraf stadgas, utgöra en flottnings- förening. Föreningens angelägenheter förvaltas av en flottningsstyrelse, och de flottandes rätt att deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter utövas å flottningsstämma. Flottning som ombesörjes av föreningen kallas allmän flottning.
Om framförande av flottgods i allmän flottning utan att detta samman blandas med annan tillhörigt flottgods (separatflottning) och om villkoren för sådan flottning bestämmer flottningsstyrelsen.
Ägare eller innehavare av jordbruksfastighet är icke för det virke, som han för eget husbehov framflottar, pliktig att tillhöra flottningsföreningen eller att erlägga avgifter för flottledens begagnande. Dylik flottning (hus-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
behovsflottning) må dock ej äga rum på sådant sätt eller vid sådan tid, att
därigenom uppstår hinder för den allmänna flottningen eller fara för hus-
behovsvirkets sammanblandning med det i den allmänna flottningen ingå
ende flottgodset, och är förty sådan flottande pliktig att i avseende å så
väl anmälan om tillämnad flottning som iakttagande av nödvändiga försik
tighetsmått ställa sig till efterrättelse vad länsstyrelserna gemensamt före
skriva härom. Den som flottar husbehovsvirke är ock skyldig att ersätta
flottningsföreningen de direkta utgifter, som genom hans flottning föror
sakas föreningen.
Flottningsstyrelsen äger för visst tillfälle medgiva, att flottande, som vill
flotta virke i mindre mängd och kortare sträcka, icke behöver tillhöra för
eningen, samt i anslutning härtill bestämma villkoren för sådan flottning.
3 §.
Den soin önskar i gränsälvarnas flottled framföra flottgods i fasta flottar
har att göra anmälan därom till flottningsföreningen, och är han till åtgär
den berättigad, om den finnes kunna äga rum utan hinder för den allmänna
flottningen. Flottningsföreningen äger, där det icke är fråga om husbehovs-
flottning, rätt att av dylik flottande uttaga amorterings- och underhållsav-
gifter för de flottledsanordningar som begagnas av honom. Han är ock skyl
dig att ersätta flottningsföreningens direkta utgifter för hans flottning.
4 §•
Virke som beräknas kunna utflottas under första flottningsåret efter dess
avverkning må flottas obarkat. Därest flottningen beräknas icke kunna med
hinnas under nämnda tid, skall virket, innan det tillföres flottleden, noga
avbarkas. Dock må virke av syrfällt lövträd flottas obarkat även under
nästfoljande flottningsår.
Ej må avbarkning verkställas på isen eller på stranden så nära vattendra
get, att barken kan nedsköljas däri.
Länsstyrelserna gemensamt må, när skäl därtill äro, för hela flottleden
eller viss del därav giva andra föreskrifter om virkets barkning än i första
stycket sägs eller medgiva undantag från däri meddelade bestämmelser.
5 §•
Utan särskild tillåtelse av markens ägare eller innehavare äga de, som om
besörja flcttningsarbetet, tillträde till stränder och andra ställen, om sådant
är av nöden för flottningens handhavande, flottgodsets utvältande eller hop
samlande eller skadas avvärjande eller uppskattande. Annans åker, tomt,
trädgård, badställe eller upplagsplats må dock ej beträdas, om tillträde an-
norledes kan beredas utan väsentligt hinder eller uppehåll.
Rätt som i första stycket sägs tillkommer även synemän, som omförmä-
las i 6 §, samt skiljemän under skiljemannaförfarande, som avses i 24 §.
Under pågående flottning är tillåtet att i vattnet hålla tillfälliga led- och
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
7
stoppbommar samt övriga nödiga inrättningar, där samfärdseln ej avsevärt hindras därav, så ock att på eller invid stränderna anbringa nödiga bom fästen, stöd eller dylikt och att därtill använda naturföremål, vilka icke kunna därigenom nämnvärt skadas.
2 KAP.
Om flottledens utbyggnad m. m.
6
§•
Förslag till regleringsbestämmelser uppgöres efter verkställd syn på plat sen av två sakkunniga och två gode män, av vilka vardera länsstyrelsen ut ser en sakkunnig och en god man. I samband med synen skall minst ett sammanträde hållas i varje kommun, inom vilken flottleden i berörd del framgår.
Tid och plats för syn och sammanträde skola minst fjorton dagar förut av synemännen kungöras i kommun, som i första stycket sägs, ävensom i minst en ortstidning i vartdera landet, varjämte för synemännen kända ägare och nyttjanderättshavare av strand, bro, fiske, vattenverk eller obe byggt strömfall, som företaget eller åtgärden angår, skola med posten sär skilt kallas. Underrättelse om syn och sammanträde skall dessutom inom samma tid tillställas flottningsföreningen ävensom i Sverige domänstyrelsen, skogsstyrelsen och fiskeristyrelsen samt i Finland forststyrelsen, lantbruks- styrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Syneinännens förslag ingives till länsstyrelserna. Sedan tillfälle lämnats till påminnelser mot förslaget, meddela länsstyrelserna beslut i ärendet ge nom gemensamt utslag.
Regleringsbestämmelser av mindre vikt och betydelse må, om särskilda skäl därtill äro, av länsstyrelserna meddelas utan att syn föregått, sedan rättsägare och myndigheter beretts tillfälle att yttra sig.
När i regleringsbestämmelser lämnas tillstånd att för flottningen utföra arbete eller anläggning, äga länsstyrelserna föreskriva att, sedan åtgärden fullbordats, besiktning å arbetet eller anläggningen skall verkställas.
Närmare föreskrifter om förfarandet vid syn och besiktning meddelas av länsstyrelserna. Har arbete eller anläggning utförts på annat sätt än veder bort, äga länsstyrelserna jämväl förordna om rättelse och därvid, var för sin sida om riksgränsen, förelägga lämpligt vite.
7 §•
Är för flottledens utvidgande eller förbättrande behövligt, att annan till hörigt mark- eller vattenområde tages i anspråk, eller är eljest åtgärd nö dig, som kan inverka på strand-, bro-, fiske- eller vattenverksägares eller annans rätt, och har denne ej därtill samtyckt, ankommer — där fråga ej är om avstående av äganderätt — på länsstyrelserna gemensamt att efter prövning i den ordning som i (i § sägs till åtgärden giva lov samt bestämma
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
ersättning för skada och intrång därav. Därvid bör tillses, att ändamålet
utan oskälig kostnad vinnes med minsta olägenhet för annan.
Den som är missnöjd med länsstyrelsernas beslut i fråga om ersättning
som i första stycket sägs äger inom sextio dagar från beslutets dag väcka
talan om ersättningen vid allmän underrätt i den ort där skadan eller in
trånget sker.
Ersättning för skada och intrång som i första stycket sägs skall dock, så
som i 22 § stadgas, i vissa fall bedömas enligt de i 22—28 §§ givna reglerna
för skada i följd av flottningen (flottningsskada).
8
§.
Erfordras för flottledens utvidgande eller förbättrande att äganderätten
till fastighet eller del därav avstås till floltleden, skall i saknad av godvillig
överenskommelse frågan därom avgöras, beträffande område i Sverige på
sätt i lagen om expropriation finnes stadgat, och beträffande område i Fin
land på sätt som föreskrives om avstående av fastighet för flottleds behov.
3 KAP.
Om flottningsföreningen och dess verksamhet.
9 §•
Flottningsföreningen har att för medlemmarnas gemensamma räkning och
på deras gemensamma ansvar ombesörja den allmänna flottningen, hand
hava och vidmakthålla flottlcden jämte dess tillhörigheter samt uppbära och
redovisa de för flottledens nyttjande stadgade avgifterna.
Ej må flottningsföreningen utöva verksamhet, som är främmande för det
ändamål föreningen sålunda har att fullfölja.
10
§.
Flottningsföreningen må ej föi-värva fast egendom annorledes än för flott
ledens räkning och icke i andra fall än
1. där det tarvas för utförande av anläggning eller åtgärd för flottleden
eller för flottningens ändamålsenliga ordnande,
2. där förvärvande av visst område finnes önskvärt för nedbringande av
skadeersättning, eller
3. där egendom finnes lämplig för anordnande av nödiga kontors- eller
verkstadslokaler eller bostäder åt flottningschef, kontors-, floltnings- och
annan personal.
Prövning huruvida efter ty nu sagts förvärv av fast egendom må anses
tillåtet ankommer på länsstyrelserna gemensami.
Fast egendom som förvärvats enligt denna paragraf är flottledens tillhö
righet.
11
§•
Flottleden tillhörig egendom må ej för gäld intecknas eller pantsättas,
dock att länsstyrelserna gemensamt äga, där sådant prövas ändamålsenligt,
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
9
för visst fall medgiva flottningsföveningen att med inteckning för gäld be
lasta egendom, som i 10 § första stycket 3. omförmäles. Fast egendom må ej
avyttras utan länsstyrelsernas gemensamma tillstånd. För flottningen behöv
liga byggnader och anläggningar må ej avhändas flollleden.
12
§.
För flottningsföreningen skall finnas ett reglemente, vari skola meddelas
bestämmelser om det inbördes förhållandet mellan de flottande och deras
ansvarighet för föreningens förpliktelser, så ock om flottningsstyrelsen och
revision över dennas förvaltning, om flottningsstämman samt om flottnings-
chef, virkes märkning och flottningens utförande. Ej må i reglementet in
tagas bestämmelse, stridande mot överenskommelse som avses i 1 § eller mot
denna stadga.
Reglementet fastställes av länsstyrelserna gemensamt efter förslag av flott
ningsföreningen. Över inkommet förslag till reglemente eller ändring däri
låte länsstyrelserna, innan fastställelse meddelas, höra domänstyrelsen och
skogsstyrelsen i Sverige samt forststyrelsen i Finland, varjämte länsstyrel
serna skola genom kungörelse i varje kommun, inom vilken flottleden fram
går, bereda skogsägare och andra av frågan intresserade tillfälle att yttra
sig. Har ändringsförslag framställts av annan än flottningsföreningen, skall
tillfälle tillika lämnas dennas medlemmar att å flottningsstämma uttala sig
däröver.
Reglementet skall genom föreningens försorg mångfaldigas i tryck å
svenska och finska språken och på begäran hållas skogsägare och flottande
tillhanda.
13 §.
Det tillkommer länsstyrelserna att för bevakande av allmänna intressen
utse var sitt ombud (allmänt ombud) att vid flottningsstyrelsens samman
träden och vid flottningsstämmor närvara och därvid deltaga i överlägg
ningarna men ej i besluten. Anser allmänt ombud, att beslut står i strid
med givna föreskrifter eller allmänt intresse, har ombudet, om rättelse ej
efter föreställning sker, att anmäla förhållandet till den länsstyrelse som
förordnat ombudet. Till allmänt ombud skall utses någon med skogs- och
flottningsförhållandena i orten förtrogen person, som ej själv deltager i
flottningen eller är anställd i flottandes tjänst. Ombudet erhåller av för
eningen arvode, som länsstyrelsen bestämmer.
Länsstyrelserna äga även förordna var sin revisor att tillsammans med re
visorer, som föreningen utsett, granska dennas räkenskaper. Av länsstyrelse
förordnad revisor njuter av föreningen arvode, som länsstyrelsen bestäm
mer.
Års- och revisionsberättelser över föreningens verksamhet skola årligen
överlämnas till länsstyrelserna.
14 §.
Det åligger flottningsföreningen alt årligen för varje kommun, inom vil
ken flottleden framgår, utse och till länsstyrelserna anmäla minst ett om
10
bud (ortsombud), till vilket strandägare och andra äga hänvända sig med
anmälningar enligt 23 § samt andra framställningar rörande flottningen.
15 §.
Flottningsföreningens utgifter fördelas mellan de flottande på sätt i reg
lementet angives.
Länsstyrelserna må gemensamt på ansökan av flottningsföreningen eller
medlem däri förordna, att kostnader för flottledens utvidgande eller förbätt
rande eller för förvärv av fast egendom eller andra kostnader av beskaffen
het att,vara till väsentlig fördel jämväl för kommande års flottande skola
gäldas genom amortering under flera, högst 20, år medelst vissa avgifter å
flottgodset, så avvägda att beloppet jämte ränta å vad som innestår oguldet
skäligen kan antagas bliva därmed till fullo guldet under den sålunda be
stämda tiden.
Flottningsföreningen äger utan inhämtande av länsstyrelsernas besked
besluta amortering under högst tre år av kostnader som ovan sagts.
16 §.
Har flottningsföreningen något år att vidkännas kostnad, som efter ty i
15 § stadgas må fördelas på flera år att gäldas enligt amorteringsplan, må
föreningen, där ej kostnaden förskjutes av årets flottande, med förlags-
givare träffa avtal om kostnadens förskjutande medelst förlagslån med rätt
för förlagsgivaren att uppbära de för kostnadens återgäldande stadgade
amorteringsavgifterna.
Till belopp och under villkor, som bestämts i reglementet eller av för
eningen, äger flottningsstyrelsen ock för föreningens löpande behov upp
taga tillfälligt lån. För gäldande av sådant lån svara allenast de som flotta
det år, för vars utgifters täckande skulden göres.
17 §.
Till bestridande av föreningens utgifter är envar, som deltager i den all
männa flottningen, pliktig att på sätt och inom tid, som av flottningssty
relsen bestämmes, tillskjuta nödigt förlag. Försummar flottande att erlägga
infordrat belopp, äger styrelsen att till säkerhet därför hålla hans flottgods
kvar och, efter tillsägelse till den flottande, på offentlig auktion sälja så
mycket därav, att beloppet täckes.
Förlag må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål än täckande
av föreningens utgifter för det år, för vilket förlaget lämnats; uppstår över
skott skall det återbäras.
Finnes utgift, som flottningsföreningen fått vidkännas, böra åvila något
föregående års flottande, är styrelsen pliktig att, där ej medel därtill för
ut blivit avsatta, utan dröjsmål uttaxera beloppet på sagda flottande enligt
grunderna för deras delaktighet i det årets utgifter. Finnes flottande sakna
tillgångar till gäldande av uttaxerat belopp, skall vad som brister uttagas
hos de medflottande i enlighet med grunderna för deras delaktighet.
Kungi. Maj.ts proposition nr 61.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
11
18 §.
Med de inskränkningar och under de villkor, som kunna vara bestämda
i reglementet, må med bindande verkan jämväl för kommande års flot
tande beslut fattas eller avtal träffas om flottningschefs och annan tjänste
mans ävensom arbetares anställande för flera år, om deras avlöningsförmå
ner samt om pensioner, olycksfalls- och sjukdomsunderstöd och dylikt åt
dem eller deras anhöriga.
Vill någon vinna visshet, att beslut eller avtal som nu sagts icke må
kunna klandras av skäl som i 21 § sägs, må han söka länsstyrelsernas
stadfästelse därå.
Flottningsföreningen äger ock ingå avtal, gällande för flera år, med strand
ägare och andra rörande ersättning för flottningsskada, om strandarrenden,
om flottningsarbetets utförande på ackord och om annat dylikt.
19 §.
Ledamöter i flottningsstyrelsen, som genom att överträda denna stadga
eller föreningens reglemente eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet till
skynda flottleden eller flottningsföreningen förlust eller skada, svara därför
en för alla och alla för en. De svara ock på sätt nu nämnts för skada som
de genom överträdelse av denna stadga eller föreningens reglemente uppsåt
ligen eller av vårdslöshet tillskynda tredje man.
20
§.
Hava föreningens revisorer i sin berättelse eller i annan till föreningen
avlämnad handling mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåt
ligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av
dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet, äro
de som låtit sådant komma sig till last föreningen ansvariga för all därav
uppkommen skada, en för alla och alla för en.
21
§.
Är någon flottande missnöjd med flottningsstyrelsens förvaltning, med
verkställd fördelning av föreningens utgifter eller med något av föreningen
fattat beslut eller träffat avtal, må han därom göra anmälan till endera läns
styrelsen inom etthundraåttio dagar från det han fick kännedom om kland
rade beslutet eller åtgärden eller, om han då ännu icke börjat deltaga
i 1'lottningen, från det så sedermera skedde. Har i reglementet bestämts viss
ordning för besluts kungörande för de flottande, skall beslut, som sålunda
kungjorts, anses därigenom hava kommit till deras kännedom, vilka då del-
logo i den allmänna flottningen. Länsstyrelserna äga, där åtgörande, beslut
eller avtal finnes strida mot meddelade bestämmelser eller flottledens in
tresse eller lända flottande till uppenbart men, gemensamt föreskriva rät
telse eller vidtaga annan åtgärd som förhållandena påkalla.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
4 KAP.
Om skada genom flottningen.
22
§.
För skada och intrång, som vid allmän flottning vållas av flottgodset eller
genom åtgärd som i 5 § sägs eller eljest i följd av flottningen (flottnings-
skada), skall av flottningsföreningen gäldas ersättning med fulla värdet.
Vad som stadgas om flottningsskada skall ock gälla beträffande skada och
intrång, som vållas genom anläggning eller åtgärd för flottleden varom i 7 §
sägs, i den mån ersättning därför ej blivit i regleringsbestämmelserna eller
eljest i laga ordning på förhand uppskattad samt erlagd.
Den som idkar husbehovsflottning eller sådan särskild flottning som i
2 § fjärde stycket sägs skall ensam ansvara för skada och intrång, som hans
flottning orsakar.
För skada genom flottning i fasta flottar svarar den som bedriver flott
ningen. Idkas sådan flottning av flera och kan ej utrönas av vems flottning
viss skada orsakats, svara de, vilka icke kunna uteslutas från delaktighet,
en för alla och alla för en för sådan skada.
Finnes flottningsskada bliva så varaktig att dess värde kan på förhand
uppskattas, må, om ersättningstagaren eller flottningsföreningen det begär,
ersättning fastställas i regleringsbestämmelser.
23 §.
Ersättningsanspråk mot flottningsföreningen skall anmälas hos förening
en eller dess ortsombud eller ock hänskjutas till skiljemän före utgången av
det kalenderår då skadan uppkom, vid äventyr att rätt till talan eljest är
förlorad. Anspråk på ersättning för skada å fiskebyggnad eller fiskredskap
skall dock, om särskilt hinder icke visas, vid samma äventyr anmälas inom
fjorton dagar från det skadan blev för byggnadens eller redskapens ägare
känd.
Anmälan varom nu är fråga skall göras i skrift, dock må anmälan till
ortsombud ske muntligen. Skriftlig anmälan som inneslutes i rekommende
rat brev, avlämnat på posten inom tid som i första stycket sägs och ställt
till mottagarens vanliga adress, skall anses behörigen delgiven.
24 §.
Kan enighet ej nås om flottningsföreningens ersättningsskyldighet, skall
frågan prövas av tre skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och
de sålunda utsedda tillkalla den tredje såsom ordförande.
I fråga om skiljemännen, förfarandet, skiljedomen och ogiltighet därav
samt skiljedomskostnaderna skola, där ej annat följer av föreskrifterna i
25—28 §§ här nedan, tillämpas de bestämmelser vilka i nämnda hänseen
den gälla enligt allmän lagstiftning om skiljemannaförfarande i den stat
där skadan timat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
13
25 §.
Flottningsföreningen åligger att årligen för skiljemannaförfarande, som
avses i 24 §, utse ständiga skiljemän, minst en för den svenska sidan och
minst en för den finska, samt ersättare för dessa. För prövning av skada
eller intrång av särskilt slag äger dock föreningen för visst fall utse annan
skiljeman.
De för flottningsf öreningen utsedda ständiga skiljemännens namn och
adresser skola inom tid, som i reglementet bestämmes, meddelas länssty
relserna för att på flottningsf öreningens bekostnad på lämpligt sätt kun
göras.
26 §.
Skiljemannaförf arande må av part påkallas genom framställning till mot
parten eller skiljeman som denne utsett på förhand. I framställningen skall
uppgivas den eller de frågor, i vilka skiljedom begäres.
27 §.
Om hållande av syn och tiden därför bestämma skiljemännen med iakt
tagande av att, där ej skadan är av beskaffenhet att böra skyndsamt upp
skattas, synen såvitt möjligt bör företagas efter det flottningen avslutats
och i sammanhang med övriga skadors uppskattande.
Har, sedan skiljemannaåtgärd påkallats, skiljedom ej meddelats inom
nittio dagar därefter eller, ifall syn ansetts nödvändig men på grund av års
tiden icke kunnat hållas, senast den 31 juli nästfoljande år, är part oför
hindrad draga tvisten under prövning av allmän underrätt i den ort där ska
dan skett. Skiljedom som meddelas senare än nu sagts är utan verkan, så
framt ej parterna överenskomma att nöjas därmed.
Skiljedom skall avfattas skriftligen samt omedelbart efter dess meddelan
de bevisligen tillställas parterna.
28 §.
Part som ej nöjes med skiljedom äger draga tvisten under prövning av
domstol som i 27 § andra stycket sägs, såframt han väcker talan inom tid
som enligt ifrågavarande stats allmänna lagstiftning om skiljemannaförfa-
rande gäller för klander av skiljedom. Dock må skiljedomen genast gå i
verkställighet, där ej domstolen eller överexekutor annorlunda förordnar.
I skiljedomen skall tydligt angivas vad den med skiljedomen missnöjde
har att iakttaga för tvistens dragande under domstols prövning.
5 KAP.
Särskilda föreskrifter.
29 §.
Vidmakthållas ej sådana till farleds betryggande eller i övrigt till skydd
mot skada genom flottningen anordnade eller föreskrivna byggnader, vilka
flottningsföreningen har att underhålla, äga länsstyrelserna, var för sin sida
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
om riksgränsen, antingen vid vite tillhålla flottningsföreningen att sådant
fullgöra eller ock genast avhjälpa bristen på föreningens bekostnad.
I trängande fall och om saken ej tål uppskov må den, som kan lida ome
delbart men av försummelse varom i första stycket sägs, på flottningsför-
eningens bekostnad själv vidtaga nödig åtgärd till skydd för sin egendom,
sedan åtgärdens nödvändighet blivit vid undersökning på stället vitsordad
av landsfiskalen eller länsmannen i orten.
30 §.
Om sjunket eller sjunkande virke orsakar men för strandägare eller an
nan, är denne berättigad att i närvaro av två vittnen taga upp virket å
stranden. Anmälan om upptagandet skall senast inom sju dagar därefter
ske till flottningsstyrelsen, flottningschefen eller ortsombud. Flottningsför
eningen har att senast inom tre månader efter anmälan taga hand om virket
samt utgiva skälig ersättning för upptagandet; sker det ej, må upptagaren
tillgodogöra sig virket.
31 §.
Har virke, bark eller dylikt sjunkit i flottleden i sådan mängd, att däri
genom vållas uppgrundning eller annan olägenhet, eller finnes inom flott
leden sjunkande virke, vilket kan orsaka skada, äga länsstyrelserna anting
en var för sin sida om riksgränsen vid vite tillhålla flottningsföreningen att
inom förelagd tid undanröja hindret eller ock själva vidtaga erforderlig åt
gärd på föreningens bekostnad.
32 §.
Har flottat virke blivit kvarliggande på stränderna längre än med av
seende å flottningens lämpliga bedrivande och andra förhållanden kan an
ses behövligt, äger strandägaren eller annan, som därav lider men, hos flott
ningsstyrelsen, flottningschefen eller ortsombud påfordra, att flottningsför
eningen skyndsamt tager hand om virket. Sker det ej, må anmälaren påkalla
åtgärd av länsstyrelsen i det län där virket finnes, och äger länsstyrelsen
utsätta tid, inom vilken flottningsföreningen har att föra bort virket, vid
äventyr att anmälaren må tillgodogöra sig detsamma.
33 §.
Skall flottgods, som tillföres flottleden från den ena staten, efter flott-
ningen utlämnas till mottagare i den andra, har flottningsföreningen att,
med uppgivande av myckenheten, därom meddela vederbörande tullmyn
dighet i båda staterna. Flottgods som nu sagts skall vara av den flottande
särskilt för sig anmält till flottning samt åsatt särskilt märke, som flott
ningsstyrelsen bestämt; dock må flottningsstyrelsen medgiva undantag här
ifrån för flottgods, om vars överlåtelse avtal träffas under flottningen.
15
34 §.
Visar det sig att underhållet av flottleden försummas, att fastställda
amorteringsavgifter eller skadeersättningar ej gäldas eller att flottningen
ej ordentligt ombesörjes, eller förekommer eljest anmärkning mot flott-
ningsföreningens verksamhet, och vinnes ej rättelse efter det flottningsför-
eningen blivit i saken hörd, skola länsstyrelserna sammankalla de flottande
till gemensamt sammanträde, och ankommer då på särskild prövning, om
och under vilka villkor flottning av löst virke vidare må tillåtas i flottleden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
6 KAP.
Ansvarsbestämmelser m. m.
35 §.
Utlägges i flottleden obarkat virke då sådant icke är tillåtet eller verk
ställes avbarkning i strid mot bestämmelsen i 4 § andra stycket, vare straf
fet dagsböter.
Om någon uppsåtligen eller genom uppenbar vårdslöshet överstänger gräns
älven eller vid flottning orsakar skada, hinder eller uppehåll för annan,
straffes den felande, där ej ansvar efter allmän lag bör följa, med dags
böter.
36 §.
Förseelse som i 35 § omförmäles åtalas vid allmän underrätt i den ort
där den timat; men är förseelsen begången av den ena statens medborgare
i den andra staten och finnes ej förövaren i den stat där förseelsen skedde,
skall den åtalas i förövarens hemland vid rätten i den ort, som är närmast
den, varest förseelsen skett.
Böter tillfalla den stat inom vilken förseelsen blivit åtalad.
Behörighet att utdöma vite tillkommer den länsstyrelse som äger före
lägga vitet. Vite skall tillfalla den stat, vars länsstyrelse utdömt vitet.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
Förslag
till
Lag
om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar.
Härigenom för ordnas som följer.
Under förutsättning att överenskommelsen den 17 februari 1949 mellan
Sverige och Finland om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar ratifi
cerats, äger Konungen förordna att artiklarna I—V i överenskommelsen
ävensom den därtill hörande stadgan, vilka artiklar och stadga hava den
lydelse härvid fogad bilaga utvisar1, skola lända till efterrättelse här i riket
från den dag Konungen bestämmer och så länge överenskommelsen är
giltig.
Från och med den dag Konungen sålunda bestämt upphävas lagen den 10
juni 1912 (nr 322) angående flottning av skogsalster i gränsfloderna Torneå
och Muonio samt kungörelsen den 23 november 1917 (nr 761) om tillämp
ning av den i sistnämnda lag intagna stadgan.
1 Bilagan här utelämnad.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
17
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet in
för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottning
holms slott den 19 november 19b8.
Närvaran de:
Statsministern
E
rlander, statsråden
W
igforss
, M
öller
, S
köld
, Q
uensel
,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
W
eijne
, K
ock
, A
ndersson
.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge
mensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för
social-, finans- och jordbruksdepartementen fråga angående överenskom
melse med Finland om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar. Föredra
ganden anför följande.
I. Inledning.
Flottningen i gränsälvarna mot Finland är reglerad dels genom deklara
tionen med Ryssland den 3 juli/20 juni 1917 angående ordnandet av timmer-
flottningen i Torneå och Muonio älvar, dels ock genom lagen den 10 juni
1912 (nr 322) angående flottning av skogsalster i gränsfloderna Torneå och
Muonio. Efter framställning av gränsälvarnas flottningsförening om vissa
ändringar i gällande bestämmelser förordnade Kungl. Maj :t den 19 juli 1946
två sakkunniga att tillsammans med representanter för Finland verkställa
utredning och uppgöra förslag i ämnet.1 2
De sakkunniga avgåvo med skri
velse den 2 september 1947 såsom resultat av sina förhandlingar på svenska
och finska språken avfattade förslag till dels ny överenskommelse om flott
ningen i Torne och Muonio gränsälvar, dels ock ny stadga angående virkes-
flottningen i Torne och Muonio gränsälvars flottled. Förslagen torde, såvitt
avser den svenska texten, böra fogas som bilagor till protokollet i detta
ärende (Bilaga A och B).
Utlåtanden över förslagen avgåvos, efter remiss, av vattenöverdomstolen,
arbetsdomstolens ordförande, vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendoin-
1 De sakkunniga voro landssekreteraren R. A. Sundberg och direklören M. B. Hnlmbäck i Luleå.
Finska delegerade voro forstrådet. förutvarande statsrådet E. J. Koskenmaa, byråchefen O. Wurtio-
vaara och direktören, teknologie doktor S Weckman.
2
Bihnng till riksdagens protokoll 191/9. 1 saml. Nr 61.
18
stol, kammarkollegium, generaltullstyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen,
fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, norrlandskommittén, sven
ska arbetsgivareföreningen, skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges
skogsägareförbund, sågverksförbundet i Sverige, landsorganisationen i Sve
rige, svenska sågverksindustriarbetareförbundet, svenska skogs- och flott-
ningsarbetareförbundet samt Torne och Muonio gränsälvars flottningsför-
ening.
Med anledning av vad i utlåtandena anförts förordnade Kungl. Maj :t den
16 april 1948 en särskild utredningsman att deltaga i fortsatta överlägg
ningar med ombud för Finland i berörda frågor samt att i samband därmed
verkställa ytterligare utredning och uppgöra erforderliga förslag.1 I ett den
9 oktober 1948 dagtecknat betänkande har utredningsmannen anmält, att vid
de fortsatta överläggningarna enighet uppnåtts om ändrade, vid betänkan
det fogade förslag till dels överenskommelse om flottningen i Torne och
Muonio gränsälvar, dels ock stadga angående flottningen i Torne och Muonio
gränsälvars flottled avsedda att ersätta gällande bestämmelser i ämnet.2 Mot
svarande förslag ha avgivits i Finland.
Över betänkandet ha efter remiss utlåtanden avgivits av vattenöverdom-
stolen, arbetsdomstolens ordförande, kammarkollegium, generaltullstyrel
sen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Norr
bottens län, sågverksförbundet i Sverige, svenska sågverksindustriarbetare-
forbundet, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt Torne och
Muonio gränsälvars flottningsförening.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
II* Kortfattad redogörelse för flottningen i gränsälvarna.
De sakkunniga lämnade följande upplysningar rörande flottningen i gräns
älvarna.
Under 1900-talets två första årtionden framfördes flottgods i gränsälvarna
huvudsakligen i fasta flottar. Vid ett par tillfällen gjordes försök med lös-
flottning ehuru med ringa framgång, beroende på att erforderliga anord
ningar för sådan flottning saknades. Sedan en flottningsförening bildats,
erhöll denna år 1920 av länsstyrelserna i gränslänen tillstånd att bedriva
lösflottning samt att utföra vissa flottleds- och skyddsbyggnader. Utbygg-
nadsarbetena sattes omedelbart igång och den första verkliga lösflottningen
agde rum år 1921. Å flottleden ha under åren 1921—1946 i utbyggnadskost-
nader nedlagts i det närmaste 3 milj. kronor. Därav återstodo år 1946
oamorterade omkring 560 000 kronor. Enligt regleringsutslag av länsstyrel
serna år 1943 finnes numera allmän flottled från Karesuando sockengräns
på svensk sida och Enontekiös sockengräns på finsk sida till Bottniska vi
' Utredningsman var revisionssekreteraren G. Schirén. Ombud för Finland voro nu hrr
W“
J - Ta“t S?tmtf iiVeringenjÖrCn R- °yllin^ de sistnämnda såsom experter.
... Dessa förslag aro, bortsett från nagra mindre ändringar av huvudsakligen formell natur
lika lydande med de vid detta protokoll fogade förslagen till överenskommelse och stadga ’
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
19
ken. Flottleden anses därmed sträcka sig så långt upp i älvarna som erford
ras. Flottning i biflödena ombesörjes av särskilda flottningsföreningar, en
för den svenska och en för den finska sidan. Sorteringsanläggning är ordnad
vid Hellälä å finska sidan av Torne älvs mynning. Jämväl ett område
av skärgården utanför älvmynningen ingår i den allmänna flotlleden. Den
årligen framflottade virkesmängden har växlat mellan lägst omkring 3 milj.
kubikfot (år 1922 )och högst omkring 22,5 milj. kubikfot (år 1937) och
har i genomsnitt uppgått till omkring 12 milj. kubikfot. (Till jämförelse
kan nämnas att under åren 1941—1945 framflottades i medeltal om året i
Kalix älv 14 milj. kubikfot och i Lule älv 8,7 milj. kubikfot.) Flottnings-
koslnaden, som tidigare i allmänhet stannat vid 4—6 öre för kubikfot har
under åren 1943—1946 på grund av ökade arbetslöner och särskilda svårig
heter överstigit 11 öre och år 1945, då den varit högst, uppgått till 15,87 öre
för kubikfot.
De sakkunniga uttalade beträffande flottningens antagliga framtida ut
veckling, att stora mängder timmer och massaved kunde förväntas allt fram
gent komma att avverkas inom de skogsområden, för vilka gränsälvarna
utgöra den naturliga flottleden, att de årligen flottade virkesmängderna för-
utsåges bliva tillräckliga för amortering av återstående byggnadskostnader,
samt att lösflottningens upphörande icke ens kunde sättas i fråga.
Det må slutligen anmärkas att enligt tillgängliga uppgifter tillsläppning-
en av virke till flottning i gränsälvarna, bortsett från tillfälliga avvikelser,
varit av ungefär samma omfattning från vartdera gränslandet, samt att
störste flottande på svensk sida under de senaste åren varit domänverket.
III. Gällande bestämmelser.
Rörande flottningen i gränsälvarna gäller som förut nämnts en den 3 juli/
20 juni 1917 mellan svenska regeringen och ryska provisoriska regeringen
sluten deklaration (överensk. m. främ. makter 1917:2). Förutom bestäm
melse rörande en fiskeavgift att åläggas det flottade virket innehåller dekla
rationen endast föreskriften att en densamma bifogad stadga rörande tim-
merflottningen antages såsom gällande lika å båda sidor. Genom notväxling
den 10 maj 1920 mellan Sverige och Finland har deklarationen förklarats
äga fortsatt giltighet (överensk. m. främ. makter 1920: 4). I deklaration den
10 maj 1927 har fiskeavgiften ändrats och sedermera har genom deklaration
den 16 februari 1933 föreskrivits, att avgiften, vilken nu fastställts till högst
5 öre för kubikmeter eller däremot svarande belopp i finskt mynt, skall till
handahållas den nämnd, som enligt Art. XI i konvention angående ordnan
det av det samfällda fisket i Torne och Muonio älvar tillsatts för ledningen
och förvaltningen av en fiskodlingsanstalt.
Den i deklarationen omförmälda stadgan grundar sig på ett år 1910 av
lämnat förslag av en svensk-rysk kommitté, tillsatt år 1908. Efter ärendets
behandling vid 1912 års riksdag (prop. nr 100) förordnades genom lag den
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
10 juni 1912 (nr 322) ang. flottning av skogsalster i gränsfloderna Torneå
och Muonio, att den däri återgivna stadgan skulle under förutsättning av öm
sesidighet lända till efterrättelse här i riket. En mindre ändring har vidtagits
i stadgan genom lag den 13 juni 1913 (nr 73). Därefter är genom kungörelse
den 23 november 1917 (nr 761) förordnat, att stadgan skall äga giltighet
fr. o. in. den 1 januari 1918. Bestämmelserna i stadgan äro i huvudsak föl
jande. Flottning i gränsälvarna är tillåten för båda gränsstaternas underså
tar (§1). Flottningen är gemensam och de flottande skola, med undantag för
jordägare som flottar husbehovsvirke, utgöra en förening, vilken ombestyr
flottningen (§ 2). Visst virke må flottas obarkat, medan för andra fall av-
barkning föreskrives (§ 3). De som ombesörja flottningsarbete äga utan sär
skild tillåtelse tillträde till stränderna, dock att väg icke annat än i undan
tagsfall må tagas över viss mark, om denna kan skadas därav (§4). För an
läggnings- och flottningsskada skall gäldas ersättning (§ 5). Med avseende
å flottledens anordnande, utvidgande och förbättrande äger båda staternas
lagstiftning om expropriation tillämpning (§ 6). Då ersättning för skada
eller kostnad i andra fall avkräves de flottande kan, där det äskas, frågan
prövas av skiljemän. Part, som ej nöjes med skiljemännens dom, äger draga
saken under domstols prövning, om han instämmer sin talan inom nittio
dagar från det skiljemännens beslut blivit tillställt honom. Om den som ford
rar ersättning hellre vill anlita domstol än skiljemän, står det honom fritt
(§ 7). Flotlningsföreningen har att vidmakthålla byggnader till farleds be
tryggande och till skydd mot skada genom flottningen samt tillika med and
ra flottande undanröja av flottgods åstadkommet hinder i farled. Länsstyrel
serna äga var på sin sida om riksgränsen tillhålla de flottande att fullgöra
berörda skyldigheter. I trängande fall kan den som lider men själv få på de
flottandes bekostnad vidtaga nödig åtgärd till skydd för egendom eller till
förekommande av hinder (§ 8). Till anläggning eller åtgärd för flottleden
kunna länsstyrelserna giva lov, om samtycke ej erhålles av den, vars rätt
beröres (§ 9). Länsstyrelserna äga utse var sitt ombud att deltaga i över
läggningarna vid flottningsföreningens och dess styrelses sammanträden
samt därvid bevaka det allmännas bästa och tillse, att föreningen iakttager
givna föreskrifter. Länsstyrelserna äga även förordna var sin revisor (§ 10).
Flottningsföreningen skall i varje kommun, som beröres av flottleden, ha
ett ortsombud, till vilket allmänheten kan vända sig i frågor rörande flott
ningen samt skada eller intrång därav (§ 11). Om virke enligt särskilda be
stämmelser är belagt med avgift vid utförsel från endera staten, skall flott
ningsföreningen före dess överlämnande göra anmälan till vederbörande
myndighet (§ 12). Flottningsföreningens utgifter fördelas mellan dess med
lemmar efter virkesmängd och i övrigt enligt grunder som föreningens stad
gar angiva (§ 13). Den som önskar framföra virke i fasta flottar är därtill be
rättigad, om det kan ske utan hinder för annans flottning (§ 14). Straffbe
stämmelser meddelas för förseelse mot föreskrifterna om virkes avbark-
ning, överslängande av gränsfloden samt vållande av skada, hinder eller
uppehåll vid flottning. Förbrytelse skall åtalas vid domstolen i den ort där
21
den timat, men i visst fall i förbrytarens hemland. Tvistemål om ersättning
för skada må även anhängiggöras vid domstolen i den ort, där svaranden bor.
Böter delas mellan båda staterna (§ 15). Det inbördes förhållandet mellan
flotlningsföreningens medlemmar bestämmes genom ett reglemente, fast
ställt av länsstyrelserna (§ 16). Om underhållet av flottleden skulle för
summas, ersättningar till amortering av kostnaderna för flottledens iord
ningställande ej gäldas eller flottningen ej ordentligt ombesörj es, ha läns
styrelserna att pröva om och på vilka villkor flottning av löst virke vidare
skall tillåtas (§ 17).
Gällande reglemente rörande de flottandes inbördes förhållanden är fast
ställt av länsstyrelserna i gränslänen år 1927 och har undergått vissa änd
ringar år 1939.
Enligt lag den 19 juni 1919 (nr 425) om ändring i vissa delar av vatten
lagen äro bestämmelserna i sistnämnda lag icke tillämpliga i fråga om flott
leds anläggande, utvidgande eller förbättrande i gränsfloderna Torne och
Muonio älvar, och i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän
flottled stadgas (84 § andra stycket), att vad i sagda lag är föreskrivet
icke äger tillämpning på nämnda gränsfloder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
IY. Huvuddragen av förslagen.
Framställning om ändring av gällande bestämmelser har gjorts av Torne
och Muonio gränsälvars flottnjngsförening. I skrivelse den 11 februari
1946 till länsstyrelserna i Norrbottens och Lapplands län framhöll för
eningen, att nämnda bestämmelser icke vore tillfyllest för lösande av vissa
för flottningen betydelsefulla frågor. En översyn därav vore följaktligen
behövlig. Särskilt ville föreningen såsom önskvärt framhålla, att till behand
ling upptoges frågor om reglerande av tvister rörande arbetsavtal mellan
föreningen och dennas anställda, om skydd för föreningen mot förluster
genom ändringar av penningvärdet i Sverige eller Finland, om preklusions-
tid för anspråk mot föreningen rörande ersättning för flottningsskada, om
rätt för flottningsmanskapet att överskrida gränsen samt om fastställande
av amorteringsavgifter för kostnader som nedlades å flottleden. I ett nytt
fördrag mellan de båda staterna borde jämväl andra frågor upptagas till
behandling.
Vid de överläggningar, som ägt rum mellan delegerade för Sverige och
Finland, ha gällande föreskrifter funnits vara i behov av översyn och om
arbetning även i vissa andra hänseenden än föreningen angivit. Förslag ha
därför utarbetats till ny överenskommelse och ny stadga rörande flottningen
i gränsälvarna. Därvid ha i överenskommelsen upptagits bestämmelser av
mera allmän natur, medan förhållanden, som direkt angå verksamheten
i floltledcn eller förhållandet mellan flottningen och tredje man, behandlats
i stadgan. Med förslagen har avsetts att 1'öra fram lagstiftningen för denna
verksamhet till största möjliga likhet med vad som eljest för motsvarande
22
förhållanden gäller i Sverige och Finland. I hänseenden, däri lagstiftningen
är skiljaktig i de båda staterna, följa förslagen antingen endera statens lag
eller ock har en medelväg förordats. I avsikt att fylla luckor i gällande be
stämmelser föreslås uttryckliga föreskrifter rörande åtskilliga förhållanden,
vilka tidigare varit oreglerade av lagstiftningen. Några av dessa ha dock
varit behandlade i flottningsföreningens av länsstyrelserna fastställda regle
mente.
Nya bestämmelser föreslås sålunda rörande bland annat flottgod
sets frihet från tullbehandling, rätt att fritt föra redskap och förnödenheter
från den ena staten till den andra, skattefrihet för flottningsföreningen, rätt
för flottningspersonal att överskrida riksgränsen, tillvägagångssättet vid
flottledens utvidgande eller förbättrande, flottningsföreningens rätt att för
värva fast egendom och med inteckning för gäld belasta sådan egendom,
amortering av anläggnings- och underhållskostnader, upptagande av lån,
tillskjutande av förlag till föreningens utgifter samt uttaxering å de flot
tande, flottningsföreningens rätt att fatta beslut och träffa avtal med bin
dande verkan för kommande års flottande, styrelseledamöters och reviso
rers ansvarighet för sina åtgöranden, klander av styrelsens och föreningens
förvaltning eller åtgärder, preklusionstider för framställande av anspråk
på ersättning för flottningsskada samt rätt att upptaga sjunkvirke och om
händertaga eljest kvarlämnat flottgods.
Väsentligt ändrade bestämmelser förordas i fråga om faststäl
lande av ersättning för anläggningsskada, flottningsreglemente, skiljeman-
naförfarande vid bestämmande av ersättning för flottningsskada samt skyl
dighet att anmäla in- och utförsel av virke i samband med flottningen.
Beträffande frågan om skydd för flottningsföreningen mot valuta
förluster ha de sakkunniga till belysande av behovet därav lämnat vissa
uppgifter om föreningens ekonomiska förhållanden. Av uppgifterna fram
går, att de svenska flottande enligt praxis skjutit till förlagsmedel i svenskt
mynt, medan de finska betalat sin andel i finskt mynt, samt att flottnings
föreningen därefter, särskilt på senare tid, haft att söka fördela utgifterna
för arbetskraft och förnödenheter på sådant sätt, att dessa kunnat betalas
med det myntslag som stått till förfogande. Med hänsyn till att material un
der de senaste åren till övervägande del blivit köpt i Sverige hade föreningen
denna tid oftast haft brist på svenska kronor men överskott av finska mark.
Genom den finska valutans devalvering den 31 maj 1945 från 11,n till 20,so
mark per krona hade ett flottningsföreningens tillgodohavande i finska mark
minskat i värde med 223 000 kronor. Denna förlust hade sedermera blivit
täckt med svenska och finska statsmedel (jfr prop. 1945:334). Från och
med år 1947 hade emellertid tillämpats en av Finlands bank till flottnings
föreningen gjord utfästelse, enligt vilken banken förbundit sig att per ter
min tillhandahålla föreningen svenska kronor motsvarande de överskott i
finska mark som föreningen kunde inneha, att fullgöras då behov av utbetal
ning i svensk valuta förelåge. Ehuru denna utfästelse när som helst kunde
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
Kungi. Maj:ts proposition nr 61,
23
uppsägas av Finlands bank, hade de sakkunniga ansett flottningsförening- ens valutafråga därmed för närvarande vara löst.
Såsom lämplig åtgärd för reglerande av tvister rörande arbets avtal mellan flottningsföreningen och arbetarsammanslutningar förordade de sakkunniga, efter att ha hört berörda parter på arbetsmarknaden, att en särskild internationell arbetsdomstol skulle inrättas för föreningens ar betsområde, samt tillstyrkte ytterligare utredning om de närmare reglerna därför. Som skäl för den föreslagna anordningen anfördes i synnerhet, att kollektivavtal ofta icke hade respekterats, att tvekan kunde råda om de nationella arbetsdomstolarnas behörighet att döma rörande förhållanden å arbetsplats utanför det egna landets gräns samt att, om både den svenska och den finska arbetsdomstolen i visst fall vore behöriga att upptaga mål rörande samma förhållande, olika utslag av de båda domstolarna kunde komma att meddelas.
I yttranden häröver tillstyrktes allmänt, att denna fråga bleve vidare ut redd, därvid dock vattenöverdomstolen framhöll, att inrättandet av någon slags internationell arbetsdomstol — eller kanske snarare svensk-finsk flott- ningsarbetsnämnd av skiljenämnds karaktär — torde möta avsevärda orga nisatoriska svårigheter samt att värdet av en sådan nämnd syntes tvivel aktigt.
Utredningsmannen har sedermera i promemoria upplyst, att denna fråga varit föremål för ingående undersökning, därvid bland annat övervägts ett preliminärt förslag om ett dömande organ i form av en permanent svensk finsk skiljenämnd. Emellertid hade lösningen av frågan visat sig stöta på svårigheter av såväl principiell som organisatorisk art. Vid bedömande av behovet av ett särskilt organ för prövning av tvister rörande arbetsavtal ansåge utredningsmannen böra beaktas, dels att de båda staternas arbets domstolar, såvitt kunde bedömas, torde finna sig behöriga att handlägga mål rörande kollektivavtal, vari arbetarsammanslutning från den egna staten vore part, även då fråga vore om tillämpning av avtalet å arbetsplats inom den andra staten, dels ock att en förlikningsnämnd, som redan blivit till skapad genom frivillig överenskommelse, borde äga goda förutsättningar att utan sanktioner lösa åtminstone mindre svårartade motsättningar. Då så lunda ett särskilt judiciellt organ icke kunde sägas vara för närvarande oundgängligt, hade de svenska och finska utredningsmännen enats om att icke lägga fram något förslag i förevarande avseende.
V. Motiv till de särskilda bestämmelserna i förslagen.
I det följande torde, i vad angår varje särskild bestämmelse i överens kommelsen och stadgan, få lämnas en sammanfattning av de sakkunnigas motiv, avgivna yttranden över deras förslag samt utredningsmannens ut talanden.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
Överenskommelsen.
Art. I.
De sakkunniga framhöllo, att en inledande allmän bestämmelse ansetts
lämplig om att flottning vore tillåten för båda staterna samt för fysiska
och juridiska personer i dessa. Bestämmelsen, som hade sin motsvarighet i
§ 1 av gällande stadga, hade ansetts på grund av sin natur mera höra hem
ma i överenskommelsen. Medan hittills endast meddelats föreskrift rörande
»gränsfloderna», hade i förslaget tillagts även det till flottled nu eller fram
deles intagna havsområdet.
Art. II.
De sakkunniga yttrade härom följande.
Virket föres under flottningen av strömmen, ibland på svenskt och ibland
på finskt territorium. Det synes självklart, att svenskt virke måste få
utan tull eller liknande avgifter föras från sorteringen i Hellälä över till
Sverige, liksom finskt virke, vilket möjligen blivit utskilt på svenskt om
råde, måste få tullfritt föras till Finland. Den nu angivna rätten att fritt
föra ut virke gäller givetvis endast virke, avverkat inom den stat, dit virket
föres. Därest virke, som avverkats i den ena staten, föres till den andra,
bör det kunna påläggas exportavgift eller införseltull. Dylika avgifter utgå
dock icke för närvarande. — Flottningsföreningens inventarier och mate
rial, däri inbegripet arbetsredskap och proviant för flottningsmanskapet,
böra få tullfritt föras från den ena statens område till den andras. Olika
behandling av sådan egendom av de båda staternas myndigheter har tidi
gare förekommit. De sakkunniga ha för att undvika detta ansett det vara
av värde, att flottningsföreningens nu förevarande rättigheter bliva fast
slagna i överenskommelsen. Ur kontrollsynpunkt böra arbetsredskap och
dylikt förses med märken, som tydligt angiva föremålen som föreningens
tillhörighet.
Generaltullstgrelsen har i yttrande föreslagit, att rätten till fri in- och
utförsel av inventarier och materiel finge avse sådana varor, som vore »ute
slutande avsedda för flottningsföreningens verksamhet». Eftersom med den
föreslagna tullfriheten tydligen avsåges jämväl undantag från gällande im
port- och exportförbud, syntes detta enligt styrelsens mening böra uttryck
ligen angivas. Undantaget borde emellertid icke avse sådana förbud, som
stadgats med hänsyn till allmän hälsovård och säkerhet eller till förekom
mande av djur- eller växtsjukdom, utan endast allmänna import- och ex
portförbud.
Sedan dessa önskemål i huvudsak blivit tillgodosedda vid överarbetning-
en har utredningsmannen rörande det slutliga förslaget anfört följande.
Den föreslagna rätten att fritt föra för flottningen erforderliga redskap
och materiel från det ena landet till det andra synes böra omfatta ej endast
egendom, som begagnas i flottningsföreningens direkta verksamhet, utan
även sådant som erfordras för att taga hand om flottgodset efter flott
ningen. Av särskild betydelse äro i detta hänseende kätting, stållinor, järn
tråd och dylikt, som i avsevärda mängder användas vid buntning och bog-
25
sering av det utsorterade virket. Dylik egendom kan tillhöra antingen flott-
ningsföreningen eller särskild flottande. Även om egendomen kan användas
jämväl för annat ändamål, synes rätt till fri in- och utförsel böra föreligga,
om det är uppenbart, att egendomen vid det aktuella tillfället är avsedd att
begagnas för flottningen i gränsälvarna eller för virkets omhändertagande
efter flottningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
Art. III.
De sakkunniga framhöllo, att frågan om flottningsföreningens skyldighet
att erlägga skatt icke varit reglerad i gällande deklaration eller stadga. En
flottningsförenings rörelse kunde eller finge i regel icke visa överskott. För
eningen skulle endast fördela kostnaderna för flottningen mellan de flot
tande. Däremot kunde en allmän flottled äga förmögenhet, t. ex. fast egen
dom. I princip kunde därför en flottningsförening bliva föremål för såväl
inkomst- som förmögenhetsbeskattning, även om det ytterst sällan inträf
fade att skattskyldighet förelåge. Gränsälvarnas flottningsförening hade en
ligt reglementet sitt säte i Haparanda och Torneå. Båda dessa orter vore
således dess hemortskommuner. Föreningens kontor hade vid olika tider
varit beläget än på den ena och än på den andra av dessa platser. När de
sakkunniga föreslagit, att föreningen skulle vara fri från skatt för inkomst
och förmögenhet, vore motivet främst föreningens internationella natur
men även flottledens egenskap av allmän inrättning. För fastighet, som
ägdes av flottningsföreningen, borde icke åtnjutas frihet från vare sig fas
tighets- eller inkomstskatt i vidare mån än flottningsföreningar inom var
dera staten åtnjöte speciell skattefrihet. Sådan förelåge för närvarande
enligt 5 § 2 mom. svenska kommunalskattelagen och enligt 33 § 9 p.
finska lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Kammarkollegium har i yttrande framhållit, dels att full reciprocitet bor
de råda i fråga om skattskyldigheten i båda staterna, dels ock att den egen
dom, som enligt den föreslagna 10 § i stadgan finge förvärvas av flottnings-
föreningen endast undantagsvis torde lämna någon behållen avkastning, var
för det kunde ifrågasättas om icke det i punkterna 2 och 3 av de sakkun
nigas förslag intagna förbehållet om skattskyldighet för fast egendom utan
olägenhet kunde utgå.
Sedan förevarande bestämmelse vid de fortsatta förhandlingarna under
gått omarbetning har utredningsmannen anfört:
Det huvudsakliga ändamålet med bestämmelsen rörande flottningsför
eningens frihet från skatt för förmögenhet är att egendom, som för flott-
ningens behov anskaffats för gemensamma svenska och finska medel, i
princip icke skall bliva föremål för hårdare beskattning i den ena staten
än i den andra. Dock torde det få anses självklart, att om fast egendom i
undantagsfall skulle på grund av sin beskaffenhet finnas icke vara skatte
fri, beskattning sker i den stat, där egendomen är belägen. Den töreslagna
skattefriheten torde till sin omfattning vara densamma som nu gäller i båda
staterna.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
Art. IV.
De sakkunniga anförde:
Det är av vikt att flottningsmanskapets arbete icke hindras eller för
svaras av formella föreskrifter rörande rätten att överskrida riksgränsen.
Å andra sidan kan skälig gränskontroll icke eftergivas. Hittills ha länssty
relserna i kungörelser lämnat föreskrifter om rätt för flottningsmanskapet
att beträda stränderna, trafikera älven och överskrida gränsen. Det synes
lämpligt, att i överenskommelsen intages en allmän bestämmelse om att de,
som ombesörja flottningen, skola erhålla största möjliga lättnader med
avseende å pass, överfartsställen samt tillåten tid för gränsöverskridande
och vistelse i den främmande staten. Det bör därefter ankomma på länssty
relserna att utfärda närmare föreskrifter.
Vid överarbetningen har förslaget i anledning av erinran från vatten-
överdomstolen undergått vissa, huvudsakligen formella ändringar.
Art. V.
De sakkunniga framhöllo, att förslaget hade i huvudsak samma lydelse
som den, vilken artikel II i 1917 års deklaration erhållit genom deklara
tionen mellan Sverige och Finland den 16 februari 1933. De sakkunniga
hade icke ansett sitt uppdrag innefatta behörighet att behandla frågan om
laxfisket i gränsälvarna men ville dock framhålla, att en fiskeavgift av upp
till 5 öre för kubikmeter flottat virke vore betydligt högre än den som gällde
för närbelägna flottleder i Sverige och Finland.
Kammarkollegium påpekade, att en bestämmelse av innehåll att virke,
som belädes med fiskeavgift enligt denna artikel, icke finge åläggas annan
avgift till fiskets främjande, vore önskvärd. Därmed skulle förhindras att
virke, som tillfördes gränsälven från dennas bivatten, belastades med dubbla
avgifter.
I det överarbetade förslaget har denna erinran beaktats, varjämte ytter
ligare viss jämkning vidtagits.
Utredningsmannen har därom yttrat:
Enligt vad som blivit upplyst har särskild fiskodlingsanstalt för beva
rande av fiskbeståndet i gränsälvarna icke blivit inrättad. De fiskeavgifter
som hittills uttagits för flottgodset ha ställts till förfogande för den i dekla
rationen den 16 februari 1933 angivna nämnden, vilken för desamma inköpt
och i älvarna utplanterat fiskyngel. De nu föreslagna bestämmelserna ha
avfattats på sådant sätt, att även i fortsättningen möjlighet inrymmes att
använda avgifterna till sådana skyddsåtgärder för fisket som hittills an
litats. Vid lämpligt tillfälle synes böra övervägas en motsvarande
jämkning
i konventionen den 10 maj 1927 angående ordnandet av det samfällda lax
fisket i Torne och Muonio älvar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
27
Stadgan.
1 §•
De sakkunniga framhöllo, att en sammanfattning, angivande vilka be
stämmelser som gällde för flottningen i gränsälvarna, ansetts lämplig samt
att förslaget icke innebure någon saklig ändring i förevarande avseende.
Utredningsmannen har tillagt, att regleringsbestämmelser avses skola ut
färdas genom gemensamma beslut av länsstyrelserna i Norrbottens och
Lapplands län samt att, om enighet därvid icke kunde uppnås i viss fråga och
bestämmelse ansåges ej kunna undvaras, frågan torde böra bliva föremål
för underhandlingar på diplomatisk väg eller genom särskilt utsedda om
bud för staterna.
2
§•
De sakkunniga anförde i huvudsak följande:
I första stycket föresltrives, liksom i § 2 av gällande stadga, att flottningen
i princip skall vara gemensam och ombesörjas av en flottningsförening, bil
dad av de flottande. I likhet med vad hittills gäller innebär förslaget icke
skyldighet för den, som flottar virke i fasta flottar, att vara medlem av
flottningsföreningen.
En allmän rätt att framföra flottgods utan sammanblandning med annan
tillhörigt flottgods (separatflottning) har icke ansetts lämplig, men möj
lighet har lämnats för flottningsstyrelsen att giva tillstånd till sådan flott
ning.
Liksom i gällande stadga har innehavare av jordbruksfastighet, som för
eget behov "flottar husbehovsvirke undantagits från skyldighet att vara
medlem i flottningsföreningen. Genom flottning av husbehovsvirke orsakas
flottningsföreningen stundom direkta utgifter, t. ex. för öppnande av vir-
kesmagasin. Dessa utgifter bör den husbehovsflottande vara skyldig att
ersätta föreningen.
Enligt fjärde stycket har flottningsföreningens styrelse givits möjlighet
att lämna dispens från den allmänna skyldigheten att tillhöra föreningen
i fall där virke flottas kortare sträcka och i mindre mängd. Det kan före
komma t. ex. att en byasåg flottar virke en kortare sträcka, utan att det
är fråga om husbehovsvirke. Att för dylika fall framtvinga medlemskap i
flottningsföreningen synes icke skäligt.
Kammarkollegium har i yttrande uttalat önskvärdheten av att uttrycket
»innehavare av jordbruksfastighet» förtydligades så, att både ägare och
innehavare uttryckligen nämndes. Då rätten att flotta husbehovsvirke icke
begränsades till virke från egen skog, ifrågasattes om begränsningen till
jordbruksfastighet vore berättigad. Jämväl innehavare av lägenhet med rätt
till husbehovsvirke borde få bedriva husbehovsfloltning. Följaktligen töre-
sloges, att uttrycket »innehavare av jordbruksfastighet» utbyttes mot »ägare
och annan innehavare av fastighet».
Sedan vattcnöverdomstolen förordat omarbetning av paragrafen i formellt
hänseende samt sådan verkställts i samband med de fortsatta förhandling
arna, har utredningsmannen rörande samtidigt vidtagna sakliga ändringar
yttrat följande.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
Rätt att idka husbehovsflottning torde skäligen böra tillkomma ägare och
annan innehavare av jordbruksfastighet, vilken är belägen vid eller i när
heten av flottleden. Det synes däremot icke rimligt att utsträcka denna rätt
till att gälla för varje ägare av fastighet. I likhet med vad som gäller enligt
3 § lagen om lottning i allmän flottled torde det böra tillkomma länsstyrel
serna och icke flottningsstyrelsen att meddela ordningsföreskrifter för hus-
behovsflottande.
3 §.
De sakkunniga anförde följande.
Flottning i fasta flottar likställes i Sverige med sjöfart, medan den i Fin
land betraktas som flottning. Från att tidigare ha varit det vanliga sättet
för framförande av flottgods har flottning i fasta flottar — utom av hus-
behovsvirke — på senare tid icke ägt rum i nämnvärd omfattning. Sådan
kan dock alltjämt tänkas förekomma för vissa slag av flottgods, t. ex. så
dant som av särskilda skäl uttages i långa längder. Då den som flottar i
fasta flottar åtminstone i viss utsträckning drager nytta av flottledens ut
byggnad, har det ansetts skäligt, att han får deltaga i amorteringsavgifter
för de flottledsbyggnader, som av honom begagnas, ävensom i årets
underhållsutgifter för samma byggnader. Dessutom bör han ersätta flott-
ningsföreningen de direkta utgifter, som förorsakas av hans flottning, samt
själv svara för skadegörelse därav. Om flottgods, som skall flottas i fasta
flottar, bör anmälan ske till flottningsstyrelsen innan flottningen äger rum.
Kammarkollegium bär i yttrande framhållit, att skyldigheten att på för
hand göra anmälan om flottning i fasta flottar syntes böra uttryckligen fö
reskrivas.
Denna erinran har beaktats vid överarbetningen.
4 §•
De sakkunniga framhöllo följande.
Förslaget motsvarade i huvudsak § 3 i gällande stadga och 69 § lagen om
flottning i allmän flottled, men — i överensstämmelse med i Finland gäl
lande provisoriska bestämmelser — hade tillägg gjorts av innehåll att virke
av lövträd, som syrfällts under en sommar, finge flottas obarkat även
nästfoljande år. Liksom enligt den svenska flottningslagen och finsk lag
borde möjlighet finnas för de flottande i gränsälvarna att erhålla ändrade
bestämmelser om barkningen. Det borde tillkomma länsstyrelserna att ut
färda sådana ändrade föreskrifter samt därvid tillse att andra intressen
icke komme att lida men.
Förslaget har sedermera undergått en mindre, formell ändring. 5
5
§•
De sakkunniga yttrade följande.
Bestämmelserna i första stycket om rätt att för flottningen beträda an
nans mark motsvara med vissa förtydliganden § 4 i gällande stadga. Änd
ring föreslås sålunda, att de som ombesörja flottningsarbetet skola ha till
träde till stränderna och andra ställen även för flottgodsets utvältande och
hopsamlande samt för uppskattande av skada ävensom att jämväl syneman
tillförsäkras samma rätt. I tredje stycket har intagits bestämmelse om rätt
29
för flottningsföreningen att i vattnet liålla tillfälliga led- och stoppbommar.
Detta överensstämmer med såväl svensk som finsk rätt. Skada och intrång,
som orsakas genom nu angivna åtgöranden, skall ersättas till fullo.
Vattenöverdomstolen har i yttrande förordat, att rätt till beträdande av
annans mark skulle förklaras tillkomma även skiljemän under skiljemanna-
förfarande samt att därjämte infördes rätt att i vattnet hålla förutom led-
och stoppbommar även »övriga nödiga inrättningar», åsyftande bl. a. ström-
bildare.
Vid överarbetningen har vad sålunda förordats blivit beaktat, varjämte
rätten att beträda annans mark erhållit en något ändrad omfattning. Ut
redningsmannen har därom upplyst följande. Med anledning av erinringar
från finska myndigheter hade ansetts, att åker, tomt, trädgård, badställe
och upplagsplats borde, såvitt möjligt, vara fredade från att beträdas även
när de icke kunde skadas därav. Sådan mark skulle följaktligen enligt för
slaget få i och för flottningen beträdas endast om tillträde icke kunde
utan väsentligt hinder eller uppehåll beredas på annat sätt. Däremot hade
det ansetts vara utan mening att föreskriva inskränkning i rätten att be
träda ängsmark, enär flottleden till väsentlig del vore omgiven av sådan
mark.
6
§•
De sakkunniga anförde i huvudsak följande.
1908 års rysk-svenska kommitté föreslog i sitt betänkande, att gränsäl
varnas reglering för lösflottning skulle ombesörjas av de båda ländernas
regeringar. För detta ändamål borde förordnas två i flottning och flott
byggnad kunniga och erfarna män, en från vartdera landet, som med bi
träde av gode män gemensamt efter syn borde uppgöra förslag till de ar
beten och åtgärder, som med minsta förfång för strandägare och annan,
vars rätt vore i fråga, ansåges böra vidtagas. Sedan detta förslag prövats
och godkänts av länsstyrelserna, skulle de sakkunniga föranstalta om ge
mensamt utförande av nödiga arbeten. När arbetena slutförts, skulle flott
leden anmälas till länsstyrelserna för avsyning. Länsstyrelserna borde även
verkställa indelning i flottningsdistrikt och fastställa amorteringsavgifter
för de av statsmakterna förskjutna byggnadskostnaderna.
Detta av kommittén föreslagna förfarande, vilket i huvudsak tillämpats
såväl vid den första utbyggnaden som vid de omregleringar, som sedermera
ägt rum, torde nu böra med mindre ändringar lagfästas i den nya stadgan.
Även om betydande regleringsarbeten utförts under årens lopp, är säkerli
gen icke floltledens utbyggnad avslulad, utan även i framtiden torde komp-
letteringsarbeten komma att äga rum.
Medan i Sverige vattendomstol har att jämte länsstyrelse taga befattning
med ärenden angående flottleds anordnande, utvidgning eller förbättrande,
måste uppenbarligen beträffande gränsälvarna hela förfarandet skötas av
de båda länsstyrelserna. Sakkunniga och gode män skola enligt förslaget ut
ses av länsstyrelserna, vilket innebär en nyhet såtillvida, som de sakkunniga
hittills utsetts av de båda ländernas regeringar. Det förutsättes alt, därest
bestämmelserna om förfarandet i något avseende behöva kompletteras, detta
sker genom gemensamt beslut av länsstyrelserna.
Om regleringsbestämmelserna behöva ändras i någon detalj eller om för
flottningens underlättande behöver utföras något mindre arbete i flottle
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
30
den, som icke kan inverka på någons rätt, torde länsstyrelserna böra ha
möjlighet att avgöra ett sådant mindre ärende utan syn men efter rätts-
innehavarnas hörande.
Sedan beslutade regleringsarbeten fullbordats, skall slutsyn förrättas och
utlåtande däröver insändas till länsstyrelserna, vilka kunna giva de komp
letterande bestämmelser, som äro erforderliga.
I det överarbetade förslaget har, i anledning av erinran av vattenöver-
domstolen, föreskrivits att även känd ägare eller nyttjanderättshavare till
obebyggt strömfall skall kallas till syn och sammanträde. Den av de sak
kunniga föreslagna bestämmelsen rörande slutsyn har omarbetats så, att
länsstyrelserna skola äga föreskriva att, sedan medgiven åtgärd för flott
ledens förbättrande blivit fullbordad, besiktning skall verkställas. Åt läns
styrelserna har uttryckligen uppdragits att besluta om påföljd av att arbete
eller anläggning utförts på annat sätt än som föreskrivits eller eljest bort
iakttagas.
7 §•
De sakkunniga anförde följande.
Första stycket motsvarar § 9 i 1917 års stadga. I överensstämmelse med
såväl svensk som finsk flottningslagstiftning är det nödvändigt, att läns
styrelserna kunna, även mot bestridande av strandägare eller annan, i reg-
leringsbestämmelser föreskriva skyldighet för denne att underkasta sig ett
intrång eller tåla en olägenhet. Denna tvångsrätt är närmast av servituts
natur och avser icke äganderätt. Den kan, såsom framhållits i motiven till
svenska flottningslagen, avse även utmål för byggnader, förvaringsplatser
och dylikt, som behövas för flottleden.
Föreskrift har vidare meddelats om att länsstyrelserna i regleringsbe-
stämmelserna skola fastställa ersättning för skada och intrång, som vållas
genom anläggning eller åtgärd för flottleden. I överensstämmelse med svensk
och finsk rätt bör ersättning för anläggningsskada i allmänhet bestämmas
på en gång i regleringsbestämmelserna, medan ersättning för skada i följd
av flottningen, flottningsskada, skall krävas och utbetalas för varje år, un
der vilken den inträffat. I vissa fall kan dock uppstå svårigheter att på en
gång uppskatta anläggningsskada eller bedöma huruvida dylik skada kom
mer att uppstå varje år. Det kan därför stundom vara bättre att låta dylika
skador bedömas på sätt om flottningsskada är stadgat. Även ersättning för
flottningsskada kan stundom böra fastställas genom regleringsbestämmelse.
Vattenrättsdomaren i Norrbggdens vattendomstol uttalade i yttrande här
över, att intet vore att erinra mot att länsstyrelse fastställde minimiersätt-
ning eller ett belopp, som skulle gälla tills vidare i avbidan på prövning av
domstol eller skiljemän, men att det vore ytterst olämpligt och för svensk
rätt helt främmande att länsstyrelse skulle slutligt bestämma ersättning
ar av detta slag. Jämväl vattenöverdomstolen fann den föreslagna anord
ningen egenartad.
Kammarkollegium ansåg det betänkligt, att sakägarna skulle vara av
skurna från rätt att fullfölja talan mot beslut i ersättningsfrågor, vilket ble
ve fallet om dessa skulle avgöras genom gemensamma beslut av länsstyrel
serna. Olägenheten kunde avhjälpas genom att länsstyrelserna finge, envar
för sitt område, meddela beslut om ersättning.
Kungi. Maj.ts proposition nr 61.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
31
Utredningsmannen har framhållit, att de betänkligheter, som anförts mot
att administrativ myndighet skulle få träffa slutligt avgörande om skade
ersättning, måste anses befogade, samt tillagt följande.
I anledning av erinringarna föreslås, att den som är missnöjd med länssty
relsernas beslut skall äga inom sextio dagar från beslutets dag väcka talan
om ersättningen vid allmän underrätt i den ort, där skadan eller intrånget
sker. Ett sådant stadgande står i full överensstämmelse med gällande före
skrifter i finsk rätt (lagen om vattenrätten VI kap. 4, 8 och 11 §§ samt 15 §
andra stycket). I förhållande till vad som nu är stadgat för gränsälvarna
innebär förslaget en ändring såtillvida som ersättningen i första hand skall
bestämmas av länsstyrelserna i stället för av skiljemän; rätten att draga
ersättningsfrågan under domstols prövning utgör däremot ingen nyhet.
I 7 och 22 §§ föreskrives, att fråga om ersättning för anläggningsskada
under vissa förhållanden skall prövas i den ordning, som kommer att gälla
om flottningsskada. De viktigaste fallen, i vilka detta bör ske, torde vara
när omfattningen av skada eller intrång icke kan bedömas på förhand samt,
då ersättning fastställts att utgå årligen, om skadan eller intrånget blivit
större än förutsetts. Stadgandena överensstämma med vad som gäller enligt
6 kap. 5 § vattenlagen och 6 § lagen om flottning i allmän flottled.
8
§.
De sakkunniga framhöllo, att deras förslag beträffande avstående av
äganderätt till fastighet för flottledens behov, bortsett från en obetydlig
jämkning, överensstämde med § 6 i gällande stadga.
Utredningsmannen har inledningsvis framhållit, att fråga om avstående
för flottledens behov av äganderätt till fastighet syntes böra prövas icke av
länsstyrelserna i gränslänen gemensamt utan av myndighet i den stat, där
fastigheten vore belägen. Vidare har påpekats, att för svensk del möjlighet
kunde föreligga att anlita antingen expropriationsförfarande eller ansökan
till vattendomstol med stöd av 6 kap. 6 § vattenlagen. Då gränsälvarnas
flottled avsåges icke skola i något annat avseende sortera under vattendom
stol, syntes alternativet expropriation vara att föredraga. De sakkunnigas
förslag hade jämkats i enlighet därmed. 9
9 §.
De sakkunniga anförde följande.
I denna paragraf har i överensstämmelse med svensk flottningslag och
finsk vattenrättslag angivits flottningsföreningens huvudsakliga uppgift.
Uttrycket handhava och vidmakthålla flottleden innebär icke blott att för
eningen skall vårda och utöva tillsyn över leden med vad därtill hörer utan
även vara representant för densamma, i mål och ärenden kära och svara
för den samt bevaka och tillvarataga flotlledens hästa.
I andra stycket har intagits föreskrift, att flottningsföreningen icke får
utöva verksamhet, som är främmande för föreningens ändamål. Detta är
icke förenligt med flottningsföreningens ställning som en tvångssamman
slutning och ej heller med flottledens karaktär av allmän led.
32
10 och 11 §§.
De sakkunniga framhöllo, att de funnit lämpligt föreslå bestämmelser
om flottningsföreningens rätt att förvärva fast egendom och att med inteck
ning för gäld belasta eller pantsätta flottledens egendom. I fråga om inne
hållet anslöte sig förslagen i huvudsak till 24 och 25 §§ svenska lagen om
flottning i allmän flottled.
I det överarbetade förslaget till 10 § har, i överensstämmelse med 6 kap.
24 § vattenlagen ävensom finsk praxis, intagits en föreskrift att fast egen
dom, som flottningsföreningen förvärvat enligt förstnämnda paragraf, skall
vara flottledens tillhörighet.
12
§.
De sakkunniga uttalade, att ett reglemente för flottningsföreningen allt
jämt bleve nödvändigt för reglerande av det inbördes förhållandet mellan
flottningsföreningens medlemmar och för meddelande av särskilda före
skrifter rörande flottningen. Vissa föreskrifter hade även föreslagits om
förfarandet vid utfärdande av nytt reglemente och om ändringar i regle
mentet, vilka icke hade motsvarighet i gällande bestämmelser.
Sedan i ett par utlåtanden framhållits önskvärdheten av föreskrift i stad
gan om att åtskilliga, även för utomstående betydelsefulla bestämmelser,
t. ex. om flottningsstyrelsen, flottningschefen och flottningsstämman, skola
finnas i reglementet, har förslaget i vad avser reglementets innehåll vid
överarbetningen givits en något fullständigare utformning.
13 §.
De sakkunniga framhöllo beträffande förslagen om allmänna ombud och
av länsstyrelserna utsedda revisorer i huvudsak följande.
De i § 10 gällande stadga avsedda allmänna ombuden ha, enligt motiven,
ansetts erforderliga med hänsyn till de betydande allmänna medel, som
skulle investeras i flottleden. Enligt svensk flottningslag har emellertid
utseendet av allmänt ombud främst motiverats med att skogsvårdens och
andra allmänna intressen böra vara företrädda inom flottningsstyrelsen.
Gällande finsk vattenlag har icke någon bestämmelse om allmänt ombud,
men föreskrift härom har upptagits i förslag till ny vattenlag.
För gränsälvarna måste det anses bättre, att de allmänna ombudens ställ
ning enligt nuvarande stadga bibehålies än att de, såsom enligt den svenska
flottningslagen, erhålla samma ställning och ansvar som övriga styrelsele
damöter. Huvudsaken är, att dessa ombud äro helt obundna och icke re
presentera något intresse, som har del i flottleden eller flottningen.
Därest allmänt ombud anser, att flottningsstyrelsen icke handlar efter
givna föreskrifter eller att det allmännas intressen åsidosättas, har denne,
om rättelse icke kan åvägabringas på annat sätt, att göra anmälan om för
hållandet till den länsstyrelse, som utsett honom.
Länsstyrelserna böra även liksom hittills förordna var sin revisor att till
sammans med föreningens revisorer granska dess räkenskaper.
Med anledning av erinran från kammarkollegium har vid överarbetningen
de allmänna ombudens befogenhet och skyldighet att till länsstyrelserna an
mäla missförhållanden uttryckligen fastslagits i författningsrummet.
Kungi. Maj:ts proposition nr 61.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 61.
33
14 §.
De sakkunniga uttalade, att de trots den utveckling kommunikationerna
undergått ansett lämpligt bibehålla de i § 11 gällande stadga avsedda orts-
ombuden, därvid dessas befogenhet utsträckts till att mottaga anmälningar
icke blott rörande skada och intrång utan även om andra förhållanden, t. ex.
om upptaget sjunltvirke och om strandvirke.
15 §.
De sakkunniga framhöllo i huvudsak följande.
Frågan om grunderna för fördelning av flottningskostnaderna vore för
närvarande i Sverige föremål för särskild utredning. Enligt ett av skogs
styrelsen framlagt förslag skulle ökad hänsyn tagas till att fördelningen
borde verka främjande på en god skogshushållning och vidare skulle en
utjämning av flottningskostnaderna mellan olika år och olika distrikt göras
möjlig. För att de resultat som framkomme vid denna utredning skulle kun
na tagas till vara även för gränsälvarnas del hade de sakkunniga ansett det
icke vara lämpligt att i stadgan intaga detaljerade föreskrifter om fördel
ningen av flottningsföreningens utgifter. I stället hade angivits, att utgif
terna skulle fördelas på sätt i reglementet angåves. Genom ändring däri
kunde nya grunder för kostnadsfördelningen på ett enklare sätt göras till
lämpliga.
Medan bestämmelser om amortering av flottledsutgifter hittills endast
funnits i reglementet, hade nu ansetts lämpligt att intaga sådana i stadgan.
Sedan vattenöverdomstolen i yttrande påpekat, att —■ i överensstämmelse
med den svenska flottningslagens 15, 30 och 32 §§ samt ett i Finland fram
lagt förslag — även enskild medlem av flottningsföreningen borde få göra
ansökan om amortering av flottledskostnader, har förslaget vid överarbet-
ningen jämkats i enlighet därmed.
16 §.
De sakkunniga anförde följande.
Fn tidigare i reglementet intagen föreskrift om rätt för föreningen att upp
taga förlagslån borde överflyttas till stadgan. Förlagskapital till förbätt
ringsarbeten i flottleden måste i regel anskaffas genom lån. Då medlen
komme flera års flottande tillgodo, finge de som upptoge lånet i detta fall
betraktas som fullmäktige för flottleden. Förlagsgivaren erhölle bäst säker
het för sina utlånade medel genom att han finge rätt att uppbära de amorte-
ringsavgifter som länsstyrelserna fastställde för återgäldande av den ned
lagda kostnaden. Flottningsstyrelsen måste även äga att, på villkor som
bestämdes i reglementet eller av flottningsstämman, upptaga tillfälligt lån
för löpande behov.
17 §.
De sakkunniga framhöllo, att bestämmelser som nu funnes i reglementet
rörande skyldighet för de flottande att tillhandahålla förlagsmedel ansetts
böra överflyttas till stadgan. I huvudsaklig överensstämmelse med 33 § 2
mom. lagen om flottning i allmän flottled upptoges även bestämmelse om
uttaxering för det fall att en under ett flotlningsår uppkommen skuld bleve
gulden först senare.
3 Dihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 61.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
18 §.
De sakkunniga framhöllo, att föreskrift hittills saknats om rätt för ett års
flottande att fatta beslut eller ingå avtal med bindande verkan även för
kommande års flottande. Det oaktat hade flottningsföreningen i vissa fall
ingått avtal med flerårig räckvidd. I förslaget upptoges bestämmelser i före
varande avseende med i huvudsak samma innehåll som 27 § lagen om flott-
ning i allmän flottled.
19 och 20 §§.
De sakkunniga uttalade beträffande sina i förevarande avseende under
33 och 34 §§ intagna förslag, att det ansetts erforderligt att i stadgan införa
bestämmelser om styrelseledamöters och revisorers ansvar, därest de upp-
såtligen eller av vårdslöshet tillskyndade flottningsföreningen eller flott
leden skada. Bestämmelserna hade avfattats efter mönster av den svenska
lagen om flottning, vilken i sin tur byggde på lagen om ekonomiska för
eningar.
21
§.
Utredningsmannen har härom anfört:
Utan motsvarighet i gällande stadga och de sakkunnigas förslag förordas
en bestämmelse om rätt för flottande att genom anmälan till endera läns
styrelsen få åtgärd eller beslut av flottningsstyrelsen eller flottningsför
eningen underkastad granskning. Såsom preklusionstid för sådan anmälan
synes lämpligen kunna bestämmas en tidrymd av 180 dagar från den flott-
ningsstämma, vid vilken frågan som klandret angår blivit handlagd eller
kunnat upptagas. Länsstyrelserna torde, om de finna förfarandet oriktigt
eller för flottande uppenbart menligt, böra äga föreskriva rättelse eller vid
taga annan lämplig åtgärd. I sakligt hänseende innebär vad sålunda före
slagits väsentligen en sammanfattning av bestämmelserna i 60—62 §§ lagen
om flottning i allmän flottled.
22
§.
De sakkunniga framhöllo, att deras förslag om skyldighet att ersätta
flottningsskada och anläggningsskada icke innefattade någon större ändring
i gällande bestämmelser (§§ 5, 6 och 7 i 1917 års stadga) eller i stadgad
praxis för gränsälvarna. Det hade dock fastslagits bland annat, dels att
även för anläggningsskada skulle utgå ersättning på sätt om flottnings-
skada vore stadgat, därest ej ersättning bestämts i regleringsbestämmelserna,
dels ock att rätt skulle föreligga att få flottningsskada av så varaktig natur,
att dess värde kunde bedömas i förväg, fastställd i regleringsbestämmel
serna.
Vattenrättsdomaren i Norrbggdens vattendomstol underströk i yttrande,
att länsstyrelsernas beslut om ersättning för anläggningsskada icke finge
vara slutgiltigt samt att detta borde tydligt framgå av författningstexten.
Vattenöverdomstolen förordade, att för bättre överskådlighet författnings-
rummet finge avse samtliga skador av flottning, såväl allmän flottning som
husbehovsflottning, särskild flottning enligt 2 § fjärde stycket och flott
ning i fasta flottar.
35
Vid överarbetningen ha nämnda erinringar beaktats, varjämte bestämmel
sen om att anläggningsskada i vissa fall kan bedömas i den ordning som
stadgas för flottningsskada utformats i nära nog fullständig överensstäm
melse med 6 § andra stycket lagen om flottning i allmän flottled. Den av
de sakkunniga förordade bestämmelsen, att för varaktig flottningsskada
skulle på yrkande av ersättningstagaren eller flottningsföreningen bestäm
mas engångsersättning, har jämkats sålunda att föreskriften icke blivit
tvingande. Länsstyrelserna ha i stället erhållit möjlighet att välja den form
för reglerande av ersättningsfrågan, som finnes mest lämplig i det särskilda
fallet. Detta har skett med hänsyn till att den ersättningsberättigade icke
annat än under särskilda förhållanden torde böra mot sin vilja tilläggas
engångsersättning.
23 §.
De sakkunniga anförde härom bland annat följande.
Hittills gällande ordning medger möjlighet att framställa ersättningsan
språk på grund av flottningsskada ända till tio år efter, skadans uppkomst..
Självfallet är det omöjligt eller mycket svårt för flottningsföreningen att i
sådant fall prestera någon utredning eller motbevisning angående skadan.
Skiljedom är icke obligatorisk, utan den som fordrar ersättning äger i stället
anlita domstol. Länsstyrelsen i Norrbottens län har i skrivelse till Kungl.
Maj :t den 16 april 1946 vitsordat, att gällande ordning i fråga om fram
förande av ersättningsanspråk för skadegörelse genom tlottningen icke är
tillfredsställande.
Enligt den svenska lagen om flottning är skiljemannaforfarande obliga
toriskt, därest frivillig överenskommelse icke träffas om ersättningen. Dess
utom finnas särskilda preskriptionstider för anspråk på skadeersättning, i
regel utgången av det kalenderår, da skadan uppkom, eller, om flottningen
pågått efter den 1 augusti, utgången av nästföljande kalenderår.
Även i finsk lag föreskrives obligatoriskt skiljedomsförfarande om sak
ägarna ej åsämjas och därjämte stadgas, att ersättningsanspråk skall väc
kas före utgången av det följande kalenderåret efter skadans uppkomst.
I motiven till den svenska flottningslagen anfördes bl. a., att rättssäkerheten
i förhållandet mellan de flottande och tredje man syntes fordra, att upp
görelse mellan parterna framtvingades inom sådan tid, att tillfälle till ut
redning stode öppen för båda parterna. Men även för rättsförhållandet inom
flottningsföreningen vore det av största vikt, att skadan bleve omedelbart
känd och till beloppet utredd. Ersättning för flottningsskada, som inträffat
ett år, borde icke utan vidare kunna uttagas hos ett senare ars flottande..
Det vore därför i hög grad önskvärt, att omkostnader, varom föreningen ej
själv hade kännedom, bleve före räkenskapernas avslutande anmälda hos
styrelsen så att uppgörelse kunde ske och kostnaderna fördelas å dem det
vederborde.
Dessa skäl synas motivera, att även nuvarande bestämmelser i 1917 års
stadga ändras. Därför föreslås, att ersättningsanspråk mot flottningsför
eningen i allmänhet skall, ifall skadan uppkommit senast den 30 september,
anmälas före den 1 november samma år och i annat fall före den 1 mars året
därpå. Den förstnämnda, jämfört med svensk och finsk lag avkortade an-
mälningstiden har ansetts önskvärd med hänsyn till att föreningens räken
skaper avslutas per den 31 oktober. Om denna tid möjligen skulle anses
för kort, erinras om nutidens utvecklade kommunikationer. Sålunda löper
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
36
flottleden huvudsakligen genom odlad bygd med landsvägar och telefonlin
jer på ömse sidor om älven. Vidare torde flottningsskador sällan uppkomma
så sent som i september. Och slutligen har flottningsföreningen ett berätti
gat intresse av att få verklig möjlighet att besiktiga uppkomna skador, en
möjlighet som i de flesta fall försvinner sedan vintern kommit och snö
fallit.
Beträffande skador å fiskebyggnader och fiskredskap föreslås en sär
skild anmälningstid, nämligen senast fjorton dagar från det skadan konsta
terats av ägaren eller nyttj anderättshavaren. Sker icke dylik anmälan i rätt
tid, går även i detta fall rätten till talan förlorad. Detta undantag från den
allmänna regeln motiveras dels därav att skador å fiskebyggnader och fisk
redskap äro till sin natur mycket lätta att konstatera, dels därav att ersätt
ningsanspråken mot flottningsföreningen för dylika skador utgöra en myc
ket väsentlig post bland de årliga skador, som flottningsföreningen har att
ersätta. I flottningsföreningens intresse ligger därför att så snart som möj
ligt erhålla kännedom om dessa skador. Någon svårighet för den skade
lidande att verkställa dylik anmälan bör icke förefinnas bl. a. med hänsyn
till att flottningsföreningen under fiskesäsongen har särskilda fiskevakter,
som göra regelbundna turer till de olika fiskeplatserna i skärgården utan
för älvmynningen.
Vattenöverdomstolen
har i yttrande framhållit, att tidsfristen »före den
1 november» vore för kort samt att det kunde ifrågasättas om icke vid
flottning efter viss dag på hösten anmälan om skada borde få göras under
hela det påföljande kalenderåret.
Vattenrättsdomaren i Norrbijgdens vattendomstol
har uttalat sig för bi
behållande av tioårig preskriptionstid, vilket motiverades bland annat med
att befolkningen i orten hade ringa förmåga att själv tillvarataga sin rätt
och svårt att få lämplig rättshjälp.
Kammarkollegium
yttrade: Det vore angeläget att skadelidande ej utsat
tes för rättsförluster. Därför ifrågasattes, om ej samma preklusionstid bor
de väljas som i 9 § svenska lagen om flottning, eller alltså utgången av det
kalenderår under vilket skadan uppkommit. Då flottning endast undantags
vis torde bedrivas efter september månads utgång ifrågasattes, om särskild
preklusionstid för senare timade skador vore behövlig. Anmälningstiden för
fiskeskador syntes val kort med tanke på eventuella kommunikationssvå-
righeter och borde kunna sättas till en månad.
Fiskeristyrelsen
uttalade även, att den föreslagna anmälningstiden för
fiskeskador syntes för kort, och framhöll att möjlighet därför borde finnas
att, därest förhållandena gjorde det svårt för vederbörande att inom före
skriven tid anmäla anspråk, få göra detta inom den för ersättningsanspråk
av annat slag föreskrivna tiden.
Utredningsmannen
har härom anfört följande.
I fråga om tidsfristerna för anmälan av ersättningsanspråk för flottnings-
skada avviker förslaget i viss mån från vad de sakkunniga förordade (20 §)_.
I överensstämmelse med den allmänna regeln i 9 § lagen om flottning i
allmän flottled föreslås, att ersättningsanspråk regelmässigt skall anmälas
före utgången av det kalenderår då skadan uppkom. Däremot synes någon
motsvarighet till bestämmelsen om förlängd anmälningstid, därest flott
an er pågått efter den 1 augusti, icke vara erforderlig. Dels måste flottningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
37
i gränsälvarna på grund av klimatförhållandena avslutas tidigare än i andra
svenska vattendrag, dels torde flottningsskador på mark och gröda endast
sällan uppstå efter vegetationstiden, vilken här upphör tidigare än i rikets
mindre nordliga delar. Följaktligen anses svårighet icke böra möta att före
årets utgång anmäla även skador, vilka möjligen uppkomma efter den 1
augusti.
Den i det tidigare förslaget förordade särskilda preklusionstiden av 14
dagar för anmälan av ersättningsanspråk för skada å fiskebyggnad eller
fiskredskap synes böra godtagas, därvid såsom utgångspunkt bör gälla den
tid, då skadan blev känd för byggnadens eller redskapens ägare. Visas laga
förfall bör fristen i motsvarande män förlängas. De farhågor som uttalats
för att även denna preklusionstid vore för kort torde med hänsyn till den
täta bebyggelsen i orten samt god tillgång till telefon och andra kommuni
kationsmedel icke kunna anses befogade. Däremot synes det angeläget att
skador av förevarande slag bliva föremål för utredning så snabbt som möj
ligt och medan bevisning ännu finnes att tillgå.
24—26 §§.
De sakkunniga anförde angående de av dem under 21—23 §§ föreslagna
bestämmelserna om skiljemannaförfarande följande.
Om parterna ej enades om ersättning för flottningsskada borde denna
bestämmas av tre ojäviga skiljemän, utsedda en av vardera parten, varefter
de sålunda utsedda valde den tredje. Flottningsföreningen skulle årligen i
förväg utse skiljemän, minst en för den svenska och minst en för den finska
sidan. I reglementet borde lämpligen exakt bestämmas antalet skiljemän.
Särskilda skiljemän borde kunna utses för bedömande av skador av särskilt
slag, t. ex. skador å fiske och fiskredskap. Initiativet till skiljemannaförrätt-
ning kunde tagas av båda parterna. Vanligtvis komme flottningsföreningen
att föranstalta om syn efter älven av uppkomna skador, därvid förening
ens skiljeman deltoge. Träffades därvid icke godvillig uppgörelse, komme
skiljemannaförfarandet i gång genom att föreningen begärde, att den skade
lidande skulle utse skiljeman.
I avgivna yttranden framhölls bland annat, att behov förelåge av regler
om jäv mot skiljemän och om förfarandet vid skiljemannaförrättningen.
Utredningsmannen har i anslutning till det överarbetade förslaget uttalat,
att för skiljemannaförfarandet lämpligen torde böra i huvudsak gälla reg
lerna i den allmänna lagstiftningen om skiljemän i den stat där skadan timat.
Genom en hänvisning till denna lagstiftning hade ansetts kunna i stadgan
till största delen undvaras särskilda bestämmelser om skiljemännen, förfa
randet, skiljedomen och ogiltighet därav samt skiljedomskostnaderna.
27 §.
De sakkunniga anförde beträffande motsvarande bestämmelser i deras
förslag (24 g) följande.
Innan skiljemännen kunde meddela beslut i ersättningsfrågan bleve i de
flesta fall syn på platsen erforderlig. Behovet därav kunde emellertid bäst
bedömas av skiljemännen. För att kostnaderna skulle kunna hållas så låga
som möjligt borde syn helst företagas samtidigt för flera anmälda skador, i
allmänhet efter flottningens avslutande för året. Såväl den skadelidande som
flottningsföreningen hade intresse av alt få frågan om ersättning avgjord så
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
38
snart som möjligt. Därför hade fastställts en tid av sextio dagar från det
skiljemän påkallades, inom vilken skiljedom borde meddelas. Då det i vissa
fall på grund av årstiden ej vore möjligt att hålla syn, finge nämnda tid
rymd räknas från det syn tidigast kunnat äga rum. Påföljden av att skilje
dom ej meddelades inom föreskriven tid bleve, att part kunde draga tvis
ten under prövning av domstol.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framhöll i yttrande, att
den för meddelande av skiljedom föreslagna tidsfristen av sextio dagar vore
alltför kort, i synnerhet som det visat sig svårt att få undersökningar av
sakkunnig rörande viktigare skador å 'fiske utförda ens inom den motsva
rande, i svenska flottningslagen föreskrivna tidsfristen av etthundraåttio
dagar.
Även kammarkollegium ansåg sextio dagar vara en alltför kort tid och
föreslog förlängning till nittio dagar.
Vattenöverdomstolen uttalade, att förslaget om en sextiodagarsfrist, räknad
från »den tidpunkt synen tidigast kunnat äga rum» finge en alltför otydlig
utgångspunkt. Enligt vattenöverdomstolens mening vore det för detta fall
lämpligare att angiva en viss sista dag för meddelande av skiljedom, t. ex.
den 30 juli året efter det, då skiljemannaåtgärd påkallades.
I det överarbetade förslaget ha de sålunda gjorda erinringarna beaktats.
Behörig domstol för handläggande av mål om flottningsskada har ansetts
böra vara allmän underrätt i den ort där skadan timat, vilket antagits vara
för den skadelidande bekvämast. (Jämför de sakkunnigas härifrån avvi
kande förslag, 35 §.)
28 §.
De sakkunniga frainhöllo, att part, som icke nöjdes med skiljedom, borde
vara oförhindrad att genom stämning draga saken inför domstol samt att
den hittills gällande tiden därför, nittio dagar, syntes kunna utan fara för
rättsförlust avkortas till sextio dagar.
29 §.
De sakkunniga uttalade, att deras förslag i förevarande avseende motsva
rade § 8 i gällande stadga, dock att vissa ändringar vidtagits, betingade
därav att flottningsföreningens allmänna skyldighet att vidmakthålla flott
leden och dess tillhörigheter numera upptagits i 9 § samt att skyldigheten
att undanröja hinder i farled behandlades i 28 § (motsvarande 31 § i det
slutliga förslaget).
30 §.
Efter att ha redogjort för bestämmelserna om sjunkvirke i den svenska
flottningslagen (73 §) och den finska vattenrättslagen (II kap. 18 §) fram-
höllo de sakkunniga följande.
Frågan om sjunkvirke är icke behandlad i 1917 års stadga, om man bort
ser från att enligt § 8 flottningsföreningen är pliktig att undanröja av flott
gods åstadkommet hinder i farled. Med dylikt hinder har avsetts såväl bröt-
bildningar och dylikt som av sjunkvirke bildad uppgrundning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
39
För gränsälvarna synes stor vikt böra läggas vid att proceduren för sjunk-
virkets tillvaratagande icke får göras för omständlig och besvärlig. Hänsyn
måste givetvis också tagas till de flottandes intresse att icke virke obehörigt
upptages ur flottleden. Proceduren enligt svensk lag synes därvid kunna för
enklas. Det förslag som nu framlägges motsvarar i stort sett den finska
lagens ståndpunkt.
Domänstyrelsen förklarade sig icke kunna dela uppfattningen, att de
svenska bestämmelserna om rätt att upptaga sjunkvirke vore onödigt
stränga, samt anse det vara av stor vikt att ett effektivt skydd mot miss
bruk av denna rätt funnes just i en gränsälv.
Utredningsmannen har uppgivit, att förslaget om en, jämfört med sven
ska förhållanden något utsträckt rätt att upptaga sjunkvirke ansetts böra
vidhållas, därvid emellertid uttryckligen angivits, att närvaro av två vitt
nen krävdes vid upptagandet samt att den åtgärd som finge vidtagas före
anmälan endast finge bestå i att virket upptoges på stranden. Det hade
synts icke böra antagas, att en sålunda strängt begränsad rätt skulle giva
upphov till missbruk.
31 §.
De sakkunniga framhöllo, att en sådan bestämmelse, som gällde för
svenska flottleder om rätt för länsstyrelse att tillhålla flottningsförening
att borttaga sjunket eller sjunkande virke, som kunde vålla uppgrundning
eller annan olägenhet, ansetts nödvändig även för gränsälvarna samt att
föreskriften synts böra utsträckas att gälla även i fråga om bark och annat
avfall från flottgodset.
32 §.
De sakkunniga anförde angående sitt förslag till bestämmelser rörande
strandvirke (29 §) i huvudsak följande.
I 1917 års stadga finnes icke någon bestämmelse om virke, som blivit
kvarliggande å stränderna. Däremot innehålla såväl den svenska flottnings-
lagen (74 §) som den finska lagen om vattenrätten (II kap. 17 §) före
skrifter därom.
För gränsälvarnas del måste särskilt beaktas, att till flottleden hör även
det omfattande havsområdet utanför älvmynningen. Inom detta finnes ett
stort antal öar, alla utom en — Seskarö — obebodda annat än under lax
fisketiden. Även under normala förhållanden förekommer, att virke går
förbi sorteringsverket och driver ut i havsområdet för att i de flesta fall
slutligen kastas upp på stränderna. Tid efter annan, dock icke årligen,
rensar flottningsföreningen havsområdet från dylikt ilandflutet virke. Den
skada, som detta virke gör, även om det ltvarligger flera år, är emellertid
ringa eller ingen. Härvid bortses från skador å fiskeredskap in. in., som
orsakas av dylikt kringdrivande virke. Efter älven händer det stundom, att
virke på grund av älvens tidiga isläggning blir kvarliggande till nästa år.
I allmänhet rensas älven dock mycket noggrant från kvarliggande virke.
Den bestämmelse som föreslås innefattar skyldighet för flottningsför-
eningen att omhändertaga på stränderna kvarliggande virke, sedan strand-
ägaren eller annan, som därav lider men, anmält förhållandet till flottnings
föreningen. Skyldighet inträder dock först, när virket blir kvarliggande
längre än behövligt med avseende på flottningens lämpliga anordning och
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
andra förhållanden. Skulle flottningsföreningen underlåta att omhänder
taga virket, kan anmälaren hänvända sig till vederbörande länsstyrelse, som
då kan utsätta frist för virkets omhändertagande vid äventyr, att anmä
laren må tillgodogöra sig detsamma.
33 §.
De sakkunniga framhöllo, att deras förslag -—- vilket innebar skyldighet
för flottningsföreningen att göra anmälan om in- och utförsel av virke,
för vilket tull eller annan avgift skulle erläggas — motsvarade § 12 i gäl
lande stadga.
Generaltullstyrelsen framhöll, att anmälningsskyldigheten hade sin grund
i bland annat behovet av statistik över ifrågavarande varuutförsel och hän
syn till valutafrågan, varför det kunde ifrågasättas om icke skyldigheten
borde föreligga oberoende av om avgift skulle utgå för virket vid utförseln.
Utredningsmannen har anfört följande.
Om in- och utförsel av virke i samband med flottningen synes den lokala
tullmyndigheten i båda staterna böra få underrättelse. Även om tull eller
exportavgift icke skall erläggas, torde kännedom om överförandet vara er
forderlig. Anmälan avses skola göras av flottningsföreningen när flottgods,
som tillförts från den ena staten, efter flottningen skall utlämnas till den
andra. För att föreningen skall kunna fullgöra sin anmälningsskyldighet
bör det åligga de flottande att till flottning särskilt anmäla samt särskilt
märka flottgods som nu avses. Det bör sålunda till exempel icke få före
komma att, såsom inträffat, svensk flottande, vilken köpt virke eller av
verkningsrätt i Finland, åsätter därifrån härrörande virke samma märke
som han använder för sitt från Sverige tillsläppta flottgods. Den föreslagna
anmälnings- och märkningsskyldigheten skulle uppenbarligen endast un
dantagsvis kunna fullgöras beträffande flottgods, som överlåtes efter det
flottningen börjat, exempelvis från en flottande till en annan. Flottnings-
styrelsen synes därför böra äga rätt att för sådant flottgods medgiva undan
tag från vad eljest gäller. Detta torde icke behöva föranleda, att svårighet
i detta fall uppkommer att lämna uppgift till tullmyndigheten, eftersom
det är flottningsföreningen som själv har att från det åt en flottande ut
sorterade flottgodset avskilja viss myckenhet för annans räkning.
34 §.
De sakkunniga framhöllo, att bestämmelsen i § 17 gällande stadga om
att länsstyrelserna i de båda gränslänen skola vara tillsynsmyndighet för
flottningen i gränsälvarna bibehållits med vissa redaktionella jämkningar.
35 §.
De sakkunniga uttalade, att straffbestämmelserna i huvudsak överförts
från § 15 gällande stadga, därvid dock såsom straff föreskrivits dagsböter
i stället för viss bot för varje klamp, vilket synts lämpligare bland annat
med hänsyn till att straffet eljest kunde bliva utan betydelse vid större
förändringar i penningvärdet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
41
36 §.
De sakkunniga anförde: De föreslagna reglerna om forum i brottmål
överensstämde med § 15 tredje stycket gällande stadga. I motiven därtill
hade framhållits, att reglerna vore utformade i enlighet med bestämmelser,
som i konvention mellan Sverige och Ryssland den 17/5 januari 1821 med
delats angående brottmålens behandling å ömse sidor om riksgränsen, vil
ken konvention gällde även mellan Sverige och Finland.
I det överarbetade förslaget har vidtagits den ändringen, att böter före
slagits skola tillfalla den stat, inom vilken förseelsen blivit åtalad. Med hän
syn till de förekommande bötesbeloppens förhållandevis ringa storlek har
nämligen en fördelning av desamma mellan båda staterna ansetts vara utan
mening och endast föranleda onödig redovisning.
Yl. Yttranden över utredningsmannens betänkande.
De vid utredningsmannens betänkande fogade förslagen ha tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av domänstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen,
länsstyrelsen i Norrbottens län, sågverksförbundet i Sverige, svenska såg
verksindustriarbetareförbundet, svenska skogs- och flottningsarbetareför-
bundet samt Torne och Muonio gränsälvars flottningsförening. Jämväl vat-
tenöverdomslolen, kammarkollegium och geheraltullstyrelsen ha i huvudsak
anslutit sig till förslagen men ifrågasatt ändringar beträffande vissa detalj
bestämmelser. På några punkter ha önskemål om mindre, huvudsakligen
formella ändringar framförts. Dessa önskemål, vilka icke torde behöva här
redovisas, ha i allmänhet kunnat under hand tillgodoses efter samråd med
vederbörande myndighet i Finland. Av erinringarna må här återgivas föl
jande.
Generaltullstyrelsen har påpekat, att det enligt Art.
II
andra stycket med
givna tillståndet för flottningsföreningen att utan hinder av import- och ex
portförbud föra livsförnödenheter från den ena staten till den andra icke bor
de få avse rusdrycker eller exportöl. Det syntes därför böra utsägas, att dis
pens icke vore medgiven från bestämmelser som stadgats till förekommande
av alkoholmissbruk.
Fiskeristyrelsen har framhållit vikten av att i motiven tydligt uttalades,
att de i Art. V omnämnda fiskevårdsåtgärderna skulle avse hela vattenom
rådet, således även de helt inom Sverige och Finland belägna bivattnen. I
annat fall kunde, enligt styrelsens uppfattning, bestämmelsen om att virke
som belädes med fiskeavgift i gränsälvarna icke finge påföras annan avgift
till bevarande av fiske medföra, att inga fiskevårdande åtgärder kunde ut
föras i bivattnen av brist på penningmedel.
I 2 § av det förslag till stadga, som utredningsmannen framlagt, har be
träffande husbehovsflottning upptagits en föreskrift att jordbruksfastighet
— för att dess innehavare må vara befriad från skyldighet att tillhöra flott-
ningsföreningen samt alt erlägga flottledsavgifter —- skall vara belägen »vid
42
eller i närheten av flottleden». Detta förslag har givit anledning till ett par
erinringar. Sålunda ha vattenöverdomstolen och kammarkollegium ansett de
citerade orden innebära en icke motiverad begränsning av ifrågavarande
rätt och därför böra utgå. Kammarkollegium har för sin del ansett önskvärt,
att rätt till husbehovsflottning kunde tilläggas alla fastigheter med skogstill-
gång, som angives i 3 § lagen om flottning i allmän flottled, och medgivas
oberoende av fastighetens belägenhet och egenskap av jordbruksfastighet.
För att enhetliga regler skulle erhållas i fråga om tidsfristerna för utseen
de av skiljeman och för att befogenheten för offentlig myndighet att i vissa
fall utse skiljeman skulle läggas i länsstyrelsernas i gränslänen hand ha
vattenöverdomstolen och kammarkollegium ansett lämpligt att som andra
stycke i 20 § upptoges i huvudsak samma bestämmelse, som innefattades i
23 § andra stycket av de sakkunnigas förslag.
Beträffande frågan om ett särskilt organ för avgörande av arbetstvister i
samband med flottningen ha sågverksförbundet, sågverksindustriarbetare
förbundet samt skogs- och flottningsarbetareförbundet förklarat sig icke ha
något att erinra mot att med inrättande av ett sådant organ finge anstå, där
vid även uttalats uppfattningen att nu befintliga möjligheter till behandling
av dylika tvister skulle visa sig vara till fyllest.
Arbetsdomstolens ordförande har i denna fråga anfört i huvudsak följande.
Det föreliggande problemet syntes djupast bottna i spörsmålet om en ge
mensam svensk-finsk lagstiftning rörande kollektivavtal för de‘arbetare som
sysselsattes vid gränsflottningen. Att döma av vad utredningsmannen anfört
hade, såsom varit att antaga, betydande svårigheter mött mot genomförande
av en dylik lagstiftning. Och att utan en sådan tillskapa ett gemensamt forum
syntes icke vara ägnat att åvägabringa en tillfredsställande lösning av de
problem, som här framträdde. Beträffande frågan om de båda staternas ar
betsdomstolars behörighet att handlägga mål rörande kollektivavtal då det
gällde tillämpning av avtalen å arbetsplats inom den andra staten vore ord
föranden ej beredd att uttala någon bestämd mening. Möjligt vore sålunda,
att — oberoende av s. k. anknytningsfakta — ett kollektivavtals tillämplig
hetsområde principiellt vore begränsat till det egna landet och att utanför
dess gränser fråga blott kunde vara om det enskilda arbetsavtalet, låt vara att
detta hämtat sitt innehåll ur kollektivavtalet. Emellertid torde ett kollektiv
avtal — exempelvis avseende gränsflottning — kunna taga sikte på förhål
landen å ömse sidor om gränsen. Vore så fallet syntes, om avtalet slutits
mellan svenska parter, den svenska lagen om kollektivavtal vara tillämplig
och tvist om avtalet följaktligen höra under arbetsdomstolen, oavsett om
arbetsplatsen vore belägen utanför riket. Något mål av intresse i detta sam
manhang hade veterligen ej förekommit vid arbetsdomstolen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
VII. Departementschefen.
Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för rådande
förhållanden ha gränsfloderna mot Finland särskilt under de två senaste
årtiondena i avsevärd utsträckning tagits i anspråk såsom en för de båda
grannländerna gemensam transportled för flottgods. Det är givetvis av stor
Kungi. Maj:ts proposition nr 61.
43
betydelse för såväl skogsbruket i orten som träindustrien i båda länderna
att de möjligheter, som sålunda föreligga att utnyttja ifrågavarande vatten
drag som flottled, i samförstånd tagas till vara och att de särskilda svårig
heter, som älvarnas egenskap av riksgräns kan bereda flottningsverksam-
heten, genom lämpliga bestämmelser såvitt möjligt undanröjas eller minskas.
Den redogörelse som lämnats för gällande rätt visar, att nuvarande regler
för flottningen i gränsälvarna äro i flera avseenden ofullständiga eller avvi
kande från vad som eljest i motsvarande avseenden gäller i Sverige och Fin
land. De nu av tillsatta förhandlingsdelegationer framlagda förslagen till ny
överenskommelse om flottningen i gränsälvarna och till ny stadga därför
avse att avhjälpa nämnda brister, i den mån olägenheter visat sig föreligga,
samt att för gränsälvarna få till stånd bestämmelser, som icke onödigtvis
avvika från den inhemska flottningslagstiftningen i Sverige och Finland.
Dessa strävanden synas väl överensstämma med önskemålet att den gemen
samma flottningen blir i praktiskt och ekonomiskt avseende rationellt ordnad.
De framlagda förslagen ha i huvudsak vunnit anslutning i yttrandena.
Beträffande de erinringar som gjorts må här anföras följande.
Enligt Art. II lämnas åt flottningsföreningen ett allmänt medgivande att
utan hinder av import- och exportförbud föra livsförnödenheter för flott-
ningsmanskapet från den ena staten till den andra. Givetvis delar jag gene
raltullstyrelsens uppfattning att denna rättighet icke bör få omfatta rus
drycker eller exportöl. Då det emellertid torde vara uppenbart att nämnda
drycker icke böra i förevarande sammanhang betraktas som livsförnöden
heter, synes det av styrelsen ifrågasatta tillägget till artikeltexten ej vara
erforderligt.
Bestämmelsen i Art. V om upptagande av avgift å flottgodset i ändamål
att bevara fiskbeståndet i vattenområdet bör, såsom fiskeristyrelsen förut
satt, anses ha den innebörden att avgifterna skola få begagnas till fiske
vårdande åtgärder såväl i själva gränsälvarna som i dessas svenska och
finska biflöden.
Den i 2 § av utredningsmannens förslag upptagna begränsningen av rätten
till husbehovsflottning till att avse flottande, vilkens fastighet är belägen
vid eller i närheten av flottleden, synes utgöra en av förhållandena icke på
kallad avvikelse från motsvarande stadganden i såväl svensk som finsk rätt
och bör utgå. Efter samråd med vederbörande finska myndighet bär därför
nämnda begränsning icke medtagits i de härvid fogade förslagen. I överens
stämmelse med vad kammarkollegium ifrågasatt kunde ett utsträckande av
rätten till husbehovsflottning även till innehavare av annan fastighet än jord
bruksfastighet måhända för vissa fall vara befogat. Då emellertid även detta
skulle innebära en särbestämmelse i förhållande till de motsvarande regler
som nu gälla i de båda grannstaterna, synes en sådan utvidgning av rätten
till husbehovsflottning icke kunna i delta sammanhang förordas.
Den i 24 § andra stycket gjorda hänvisningen till vardera statens allmänna
lagstiftning om skiljemannaförfarande leder självfallet till att i vissa av
seenden komma alt gälla olika bestämmelser, om skadan inträffat pa den
44
svenska eller den finska sidan. Detta blir, såsom vattenöverdomstolen och
kammarkollegium påpekat, förhållandet i fråga om exempelvis tidsfristerna
för utseende av skiljeman och beträffande myndighet som skall utse skilje
man, därest part underlåter att själv göra detta eller då de av parterna utsed
da skiljemännen icke kunna enas om valet av den tredje. Då det emellertid
icke synes innebära någon olägenhet för den skadelidande att hans eget lands
allmänna lagstiftning om skiljemän äger tillämpning även beträffande gräns
älvarna, samt flottningsföreningen för sin del ej haft något att erinra mot
förslaget, torde det icke föreligga tillräcklig anledning att i förevarande av
seende införa en särbestämmelse av den art som ifrågasatts i vissa av remiss
yttrandena.
Frågan om skydd för flottningsf öreningen mot förluster genom förskjut-
ning i penningvärdet inom någondera gränsstaten torde även i fortsättningen
påkalla uppmärksamhet. Med hänsyn till betingelserna för föreningens verk
samhet synas risker i förevarande avseende allt framgent kunna förekomma.
Att nu vidtaga åtgärder eller meddela bestämmelser i ändamål att slutgil
tigt förebygga dessa risker torde emellertid icke vara möjligt. För närvaran
de synas valutasvårigheterna vara avhjälpta genom den utfästelse av Fin
lands bank, för vilken redogjorts i det föregående. Skulle ändrade förhål
landen inträda, lärer spörsmålet vid behov få upptagas till överläggning
mellan staterna på diplomatisk väg.
Det av flottningsföreningen framförda önskemålet om åtgärder för ett
enhetligt avgörande av tvister rörande arbetsavtal som flottningsföreningen
ingått har vid den slutliga utredningen icke föranlett något förslag. Ett mera
påtagligt behov av en speciell anordning, t. ex. en särskild svensk-finsk
skiljenämnd, torde icke heller föreligga. Visserligen kan, såsom arbetsdom
stolens ordförande yttrat, tvekan råda huruvida ett kollektivavtal i allmänhet
är tillämpligt på förhållanden utom det egna landet. Då emellertid kollek
tivavtal rörande flottningen i gränsälvarna regelmässigt lära taga sikte på
förhållandena å ömse sidor om gränsen, torde, i överensstämmelse med vad
arbetsdomstolens ordförande även yttrat, tvist rörande sådant avtal mellan
flottningsföreningen och svensk arbetarsammanslutning eller svenska arbe
tare kunna i vanlig ordning dragas under prövning av den svenska arbets
domstolen, även om tvisten skulle gälla förhållanden vid arbetsplats utom
rikets gräns. Motsvarande torde gälla för finsk del. Slutligen synes kunna
förutsättas, att de båda staternas arbetsdomstolar komma att hålla sådan
kontakt med varandra att, i den mån så är möjligt, ensartade mål av dem
bedömas lika.
Överenskommelsen och stadgan torde böra införlivas med den inre svenska
rätten genom en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag. Följaktligen
har inom justitiedepartementet i sådant syfte utarbetats ett lagförslag, var
igenom Konungen bemyndigats att förordna om giltighet här i riket av de
bestämmelser i överenskommelsen, som äro av betydelse för rättstillämp
ningen i Sverige, ävensom av stadgan i dess helhet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
45
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
förslag till
1) överenskommelse mellan konungariket Sverige och republiken Fin
land om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar;
2) stadga angående flottningen i Torne och Muonio gränsälvars floltled;
samt
3) lag om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av proto
kollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl
lan bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Karl Gustaf Grönhagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
1 Förslaget till lag, vilket var lika lydande med det vid propositionen fogade med undan
tag av att datum å överenskommelsen saknades, har här utelämnats.
46
Kungi. Maj:ts proposition nr 61.
Förslag:
till
Överenskommelse
mellan konungariket Sverige och republiken Finland om flottningen i
Torne och Muonio gränsälvar.
Hans Maj :t Konungen av Sverige och Republiken Finlands President,
vilka gemensamt funnit nödigt att med en ny överenskommelse ersätta den
mellan Sverige och Ryssland den 3 juli/20 juni 1917 avslutade och genom
notväxling mellan Sverige och Finland den 10 maj 1920 för förhållandet
mellan dessa länder till giltigheten bekräftade deklarationen angående ord
nandet av timmerflottningen i Torne och Muonio älvar med dithörande
stadga angående flottning av skogsalster i gränsfloderna Torneå och Muonio,
hava till sina fullmäktige utsett:
Hans Majestät Konungen av Sverige:-------------
Republiken Finlands President:------- - —
vilka, därtill behörigen befullmäktigade, överenskommit om följande be
stämmelser:
Art. I.
I Torne och Muonio gränsälvar samt i det utanför Torne älvs mynning
belägna, till flottled nu eller framdeles intagna havsområdet skall flottning
vara tillåten för båda de fördragsslutande staterna samt för fysiska och
juridiska personer i dessa stater i enlighet med bestämmelserna i den härvid
såsom bilaga fogade stadgan.
Art. II.
Flottgods skall såväl vid dess avlämnande till flottning som under flott
ningen och vid utlämnande efter flottningen vara fritt från all behandling
av tullmyndighet samt från in- och utförselavgift, allt under förutsättning
att flottgodset utlämnas till den stat, från vilken det blivit tillfört flottleden.
Redskap och materiel, avsedda för flottningsföreningens verksamhet eller
för flottgodsets omhändertagande efter flottningen, ävensom livsförnöden
heter för flottningsmanskapet må föras från den ena staten till den andra
utan tull eller annan in- eller utförselavgift och utan hinder av andra import-
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
47
och exportförbud än sådana, som stadgats med hänsyn till allmän hälsovård
eller säkerhet eller till förekommande av djur- eller växtsjukdom. Vid över
förande som nu sagts skola tillämpas de föreskrifter om anmälan och kon
troll, som meddelas av de båda staternas tullmyndigheter.
Art. III.
Flottningsförening, som avses i vidfogade stadga, är fri från skyldighet
att erlägga skatt till någondera staten och därtill hörande kommun och för
samling för inkomst av flottningsrörelsen och för förmögenhet av beskaf
fenhet att utgöra tillgångar i rörelsen, däri inbegripet sådana byggnader,
anläggningar samt mark- och vattenområden, som äro avsedda för driftens
omedelbara behov.
Art. IV.
Det åligger myndigheterna i vardera staten att tillåta dem, som ansvara
för, leda eller deltaga i flottningsarbetet, att i och för flottningen överskrida
gränsen, varhelst detta för flottningsarbetet är lämpligt, ävensom att lämna
dem största möjliga lättnad med avseende å pass och andra legitimations-
handlingar samt beträffande tid, varunder gränsen må överskridas och vis
telse ske inom staten.
Art. V.
För bevarande av fiskbeståndet i vattenområdet skall för varje kubikme
ter flottat virke, beräknad enligt gällande kuberingsnormer, utgå en avgift
av högst fem öre i svenskt mynt eller däremot svarande belopp i finskt mynt
beroende på utgifterna för fiskodling eller annan skyddsåtgärd. Virke som
belägges med avgift enligt denna bestämmelse må icke inom någondera sta
ten påföras annan avgift till bevarande av fiske.
Avgift som i första stycket sägs skall uppbäras av flottningsföreningen
och medlen skola på rekvisition tillhandahållas den nämnd, som omförmäles
i artikel XI i konventionen den 10 maj 1927 angående ordnandet av det sam
fällda laxfisket i Torne och Muonio älvar, sådan denna artikel lyder enligt
deklaration den 16 februari 1933.
Art. VI.
Tvist mellan de fördragsslutande staterna angående tolkningen och till-
lämpningen av denna överenskommelse och därtill hörande stadga avgöres,
ifall den icke kunnat lösas genom underhandlingar, i enlighet med den mel
lan staterna den 27 juni 1924 avslutade överenskommelsen angående upp
rättandet av en fast undersöknings- och förlikningsnämnd.
Art. VII.
Denna överenskommelse jämte bilaga, vilka äro avfattade i dubbla origi
nalexemplar på svenska och finska språken, skola ratificeras och ratifika-
tionshandlingarna skola snarast möjligt utväxlas i
Överenskommelsen träder i kraft dagen för utväxlandet av ratifikations-
handlingarna och förbliver gällande, intill dess tre år förflutit från den dag,
då någondera staten uppsagt densamma.
Till bekräftelse härav hava de båda staternas fullmäktige undertecknat
denna överenskommelse och försett densamma med sina sigill.
Som skedde i
, den
1948.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
Förslag:
till
Stadga
angående flottningen i Torne och Muonio gränsälvars flottled.
1 KAP.
Allmänna bestämmelser.
1
§•
Flottningen i Torne och Muonio gränsälvars flottled regleras av gällan
de överenskommelse mellan Sverige och Finland om flottningen i nämnda
älvar, av denna stadga och av de bestämmelser (regleringsbestämmelser),
som i fråga om flottledens utbyggande, underhåll eller begagnande utfär
dats eller komma att utfärdas av länsstyrelserna i Norrbottens och Lapp
lands län.
2
§.
De som låta flottgods löst framflyta i gränsälvarnas flottled utgöra, där
ej annat följer av vad nedan i denna paragraf stadgas, en flottningsförening.
Föreningens angelägenheter förvaltas av en flottningsstyrelse, och de flot
tandes rätt att deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter utövas
å flottningsstämma. Flottning som ombesörjes av föreningen kallas allmän
flottning.
Om framförande av flottgods i allmän flottning utan att detta samman
blandas med annan tillhörigt flottgods (separatflottning) och om villkoren
för sådan flottning bestämmer flottningsstyrelsen.
Ägare eller annan innehavare av jordbruksfastighet är icke för det virke,
som han för eget husbehov framflottar, pliktig att tillhöra flottningsförening-
en eller att erlägga avgifter för flottledens begagnande. Dylik flottning (hus-
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
49
behovsflottning) må dock ej äga rum på sådant sätt eller vid sådan tid, att
därigenom uppstår hinder för den allmänna flottningen eller fara för hus-
behovsvirkets sammanblandning med det i den allmänna flottningen ingå
ende flottgodset, och är förty sådan flottande pliktig att i avseende å så
väl anmälan om tillämnad flottning som iakttagande av nödvändiga för
siktighetsmått ställa sig till efterrättelse vad länsstyrelserna gemensamt fö
reskriva härom. Den som flottar husbehovsvirke är ock skyldig att ersätta
flottningsföreningen de direkta utgifter, som genom hans flottning föror
sakas föreningen.
Flottningsstyrelsen äger för visst tillfälle medgiva, att flottande, som vill
flotta virke i mindre mängd och kortare sträcka, icke behöver tillhöra för
eningen, samt i anslutning härtill bestämma villkoren för sådan flottning.
3 §•
Den som önskar i gränsälvarna framföra flottgods i fasta flottar har att
göra anmälan därom till flottningsföreningen, och är han till åtgärden
berättigad, om den finnes kunna äga rum utan hinder för den allmänna
flottningen. Flottningsföreningen äger, där det icke är fråga om husbehovs-
flottning, rätt att av dylik flottande uttaga amorterings- och underhållsav-
gifter för de flottledsanordningar som begagnas av honom. Han är ock skyl
dig att ersätta flottningsföreningens direkta utgifter för hans flottning.
4 §.
Virke som beräknas kunna utflottas under första flottningsåret efter dess
avverkning må flottas obarkat. Därest flottningen beräknas icke kunna med
hinnas under nämnda tid, skall virket, innan det tillföres flottleden, noga
avbarkas. Dock må virke av syrfällt lövträd flottas obarkat även under
nästfoljande år.
Ej må avbarkning verkställas på isen eller på stranden så nära vattendra
get, att barken kan nedsköljas däri.
Länsstyrelserna gemensamt må, när skäl därtill äro, för hela flottleden
eller viss del därav giva andra föreskrifter om virkets barkning än i första
stycket sägs eller medgiva undantag från däri meddelade bestämmelser. 5
5 §.
Utan särskild tillåtelse av markens ägare eller innehavare må de, som om
besörja flottningsarbete, äga tillträde till stränder och andra ställen, om
sådant är av nöden för flottningens handhavande, flottgodsets utvältande
eller hopsamlande eller skadas avvärjande eller uppskattande. Annans åker,
tomt, trädgård, badställe eller upplagsplats må dock ej beträdas, om till
träde annorledes kan beredas utan väsentligt hinder eller uppehåll.
Rätt som i första stycket sägs tillkommer även synemän, som omförmä-
las i 6 §, samt skiljemän under skiljemannaförfarande, som avses i 24 §.
Under pågående flottning är tillåtet att i vattnet hålla tillfälliga led-
och stoppbommar samt övriga nödiga inrättningar, där samfärdseln ej avse-
4 Dihang till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr Öl.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
värt hindras därav, så ock att på eller invid stränderna anbringa nödiga
bomfästen, stöd eller dylikt och därtill använda naturföremål, vilka icke
kunna därigenom nämnvärt skadas.
2 KAP.
Om flottledens utbyggnad in. m.
6
§.
Förslag till regleringsbestämmelser uppgöres efter verkställd syn på plat
sen av två sakkunniga och två gode män, av vilka vardera länsstyrelsen
utser en sakkunnig och en god man. I samband med synen skall minst ett
sammanträde hållas i varje kommun, inom vilken flottleden i berörd del
framgår.
Tid och plats för syn och sammanträde skola minst fjorton dagar förut
av synemännen kungöras i kommun, som i första stycket sägs, ävensom i
minst en ortstidning i vartdera landet, varjämte för synemännen kända
ägare och nyttjanderättshavare av strand, bro, fiske, vattenverk eller obe
byggt strömfall, som företaget eller åtgärden angår, skola med posten sär
skilt kallas. Underrättelse om syn och sammanträde skall dessutom inom
samma tid tillställas flottningsföreningen ävensom i Sverige domänstyrelsen,
skogsstyrelsen och fiskeristyrelsen samt i Finland forststyrelsen, lantbruks-
styrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Synemännens förslag ingives till länsstyrelserna. Sedan tillfälle lämnats
till påminnelser mot förslaget, meddela länsstyrelserna beslut i ärendet ge
nom gemensamt utslag.
Regleringsbestämmelser av mindre vikt och betydelse må, om särskilda
skäl därtill äro, av länsstyrelserna meddelas utan att syn föregått, sedan
rättsägare och myndigheter beretts tillfälle att yttra sig.
När i regleringsbestämmelser lämnas tillstånd att för flottningen utföra
arbete eller anläggning, äga länsstyrelserna föreskriva att, sedan åtgärden
fullbordats, besiktning å arbetet eller anläggningen skall verkställas.
Närmare föreskrifter om förfarandet vid syn och besiktning meddelas av
länsstyrelserna. Har arbete eller anläggning utförts på annat sätt än veder
bort, äga länsstyrelserna jämväl förordna om rättelse och därvid förelägga
lämpligt vite.
7 §.
Är för flottledens utvidgande eller förbättrande behövligt, att annan till
hörigt mark- eller vattenområde tages i anspråk, eller är eljest åtgärd nö
dig, som kan inverka på strand-, bro-, fiske- eller vattenverksägares eller
annans rätt, och har denne ej därtill samtyckt, ankommer — där fråga ej
är om avstående av äganderätt — på länsstyrelserna gemensamt att efter
prövning i den ordning som i 6 § sägs till åtgärden giva lov samt bestämma
ersättning för skada och intrång därav. Därvid bör tillses, att ändamålet
utan oskälig kostnad vinnes med minsta olägenhet för annan.
Kunyl. Maj.ts proposition nr 61.
51
Den som är missnöjd med länsstyrelsernas beslut i fråga om ersättning
som i första stycket sägs äger inom sextio dagar från beslutets dag väcka
talan om ersättningen vid allmän underrätt i den ort där skadan eller in
trånget sker.
Ersättning för skada och intrång som i första stycket sägs skall dock, så
som i 22 § stadgas, i vissa fall bedömas enligt de i 22—28 §§ givna reglerna
för skada i följd av flottningen (flottningsskada).
8
§.
Erfordras för flottledens utvidgande eller förbättrande att äganderätten
till fastighet eller del därav avstås till flottleden, skall i saknad av godvillig
överenskommelse frågan därom avgöras, beträffande område i Sverige på sätt
i lagen om expropriation finnes stadgat, och beträffande område i Finland
på sätt som föreskrives om avstående av fastighet för flottleds behov.
3 KAP.
Om flottningsföreningen och dess verksamhet.
9 §•
Flottningsföreningen har att för medlemmarnas gemensamma räkning och
på deras gemensamma ansvar ombesörja den allmänna flottningen, hand
hava och vidmakthålla flottleden jämte dess tillhörigheter samt uppbära och
redovisa de för flottledens nyttjande stadgade avgifterna.
Ej må flottningsföreningen utöva verksamhet, som är främmande för det
ändamål föreningen sålunda har att fullfölja.
10
§.
Flottningsföreningen må ej förvärva fast egendom annorledes än för flott
ledens räkning och icke i andra fall än
1. där det tarvas för utförande av anläggning eller åtgärd för flottleden
eller för flottningens ändamålsenliga ordnande,
2. där förvärvande av visst område finnes önskvärt för nedbringande av
skadeersättning, eller
3. där egendom finnes lämplig för anordnande av nödiga kontors- eller
verkstadslokaler eller bostäder åt flottningschef, kontors-, flottnings- och
annan personal.
Prövning huruvida efter ty nu sagts förvärv av fast egendom må anses
tillåtet ankommer på länsstyrelserna gemensamt.
Fast egendom som förvärvats enligt denna paragraf är flottledens till
hörighet.
11
§•
Flottleden tillhörig egendom må ej för gäld intecknas eller pantsättas,
dock att länsstyrelserna gemensamt äga, där sådant prövas ändamålsenligt,
för visst fall medgiva flottningsföreningen att med inteckning för gäld be
lasta egendom, som i 10 § första stycket 3. omförmäles. Fast egendom må ej
avyttras utan länsstyrelsernas gemensamma tillstånd. För flottningen behöv
liga byggnader och anläggningar må ej avhändas flottleden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
12
§.
För flottningsföreningen skall finnas ett reglemente, vari skola meddelas
bestämmelser om det inbördes förhållandet mellan de flottande och deras
ansvarighet för föreningens förpliktelser, så ock om flottningsstyrelsen och
revision över dennas förvaltning, om flottningsstämman samt om flottnings-
chef, virkes märkning och flottningens utförande. Ej må i reglementet inta
gas bestämmelse, stridande mot överenskommelse som avses i 1 § eller mot
denna stadga.
Reglementet fastställes av länsstyrelserna gemensamt efter förslag av flott
ningsföreningen. över inkommet förslag till reglemente eller ändring däri
låte länsstyrelserna, innan fastställelse meddelas, höra domänstyrelsen och
skogsstyrelsen i Sverige samt for ststyrelsen i Finland, varjämte länsstyrel
serna skola genom kungörelse i varje kommun, inom vilken flottleden fram
går, bereda skogsägare och andra av frågan intresserade tillfälle att yttra
sig. Har ändringsförslag framställts av annan än flottningsföreningen, skola
dennas medlemmar tillika lämnas tillfälle att å flottningsstämma uttala sig
däröver.
Reglementet skall genom föreningens försorg mångfaldigas i tryck å
svenska och finska språken och på begäran hållas skogsägare och flottande
tillhanda.
13 §.
Det tillkommer länsstyrelserna att för bevakande av allmänna intressen
utse var sitt ombud (allmänt ombud) att vid flottningsstyrelsens samman
träden och vid flottningsstämmor närvara och därvid deltaga i överlägg
ningarna men ej i besluten. Anser allmänt ombud, att beslut står i strid
med givna föreskrifter eller allmänt intresse, har ombudet, om rättelse ej
efter föreställning sker, att anmäla förhållandet till den länsstyrelse som
förordnat ombudet. Till allmänt ombud skall utses någon med skogs- och
flottningsförhållandena i orten förtrogen person, som ej själv deltager i
flottningen eller är anställd i flottandes enskilda tjänst. Ombudet erhåller
av föreningen arvode, som länsstyrelsen bestämmer.
Länstyrelserna äga även förordna var sin revisor att tillsammans med re
visorer, som föreningen utsett, granska dennas räkenskaper. Av länsstyrelse
förordnad revisor njuter av föreningen arvode, som länsstyrelsen bestäm
mer.
Års- och revisionsberättelser över föreningens verksamhet skola årligen
överlämnas till länsstyrelserna.
14 §.
Det åligger flottningsföreningen att årligen för varje kommun, inom vil
ken flottleden framgår, utse och till länsstyrelserna anmäla minst ett om
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
53
bud (ortsombud), till vilket strandägare och andra äga hänvända sig med
anmälningar enligt 23 § samt andra framställningar rörande flottningen.
15 §.
Flottningsföreningens utgifter fördelas mellan de flottande på sätt i reg
lementet angives.
Länsstyrelserna må gemensamt på ansökan av flottningsföreningen eller
medlem däri förordna, att kostnader för flottledens utvidgande eller förbätt
rande eller för förvärv av fast egendom eller andra kostnader av beskaffen
het att vara till väsentlig fördel jämväl för kommande års flottande skola
gäldas genom amortering under flera, högst 20, år medelst vissa avgifter å
flottgodset, så avvägda att beloppet jämte ränta å vad som innestår oguldet
skäligen kan antagas bliva därmed till fullo guldet under den beräknade
tiden.
Flottningsföreningen äger utan inhämtande av länsstyrelsernas besked
besluta amortering under högst tre år av kostnader som ovan sagts.
16 §.
Har flottningsföreningen något år att vidkännas kostnad, som efter ty i
15 § stadgas må fördelas på flera år att gäldas enligt amorteringsplan, må
föreningen, där ej kostnaden förskjutes av årets flottande, med förlags-
givare träffa avtal om kostnadens förskjutande medelst förlagslån med rätt
för förlagsgivaren att uppbära de för kostnadens återgäldande stadgade
amorteringsavgifterna.
Till belopp och under villkor, som bestämts i reglementet eller av för
eningen, äger flottningsstyrelsen ock för föreningens löpande behov upp
taga tillfälligt lån. För gäldande av sådant lån svara allenast de som flotta
det år, för vars utgifters täckande skulden göres.
17 §.
Till bestridande av föreningens utgifter är envar, som deltager i den all
männa flottningen, pliktig att på sätt och inom tid, som av flottningssty
relsen bestämmes, tillskjuta nödigt förlag. Försummar flottande att erlägga
infordrat belopp, äger styrelsen att till säkerhet därför hålla hans flottgods
kvar och efter tillsägelse till den flottande på offentlig auktion sälja så myc
ket därav, att beloppet täckes.
Förlag må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål än täckande
av föreningens utgifter för det år, för vilket förlaget lämnats; uppstår över
skott skall det återbäras.
Finnes utgift, som flottningsföreningen fått vidkännas, böra åvila något
föregående års flottande, är styrelsen pliktig att, där ej medel därtill för
ut blivit avsatta, utan dröjsmål uttaxera beloppet på sagda flottande enligt
grunderna för deras delaktighet i det årets utgifter. Finnes flottande sakna
tillgångar till gäldande av uttaxerat belopp, skall vad som brister uttagas
hos de medflottande i enlighet med grunderna för deras delaktighet.
54
18 §.
Med de inskränkningar och under de villkor, sona kunna vara bestämda
i reglementet, må med bindande verkan jämväl för kommande års flot
tande beslut fattas eller avtal träffas om flottningschefs och annan tjänste
mans ävensom arbetares anställande för flera år, om deras avlöningsförmå
ner samt om pensioner, olycksfalls- och sjukdomsunderstöd och dylikt åt
dem eller deras anhöriga.
Vill någon vinna visshet, att beslut eller avtal som nu sagts icke må
kunna klandras av skäl som i 21 § sägs, må han söka länsstyrelsernas
stadfästelse därå.
Flottningsföreningen äger ock ingå avtal, gällande för flera år, med strand
ägare och andra rörande ersättning för flottningsskada, om strandarrenden,
om flottningsarbetets utförande på ackord och om annat dylikt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
19 §.
Ledamöter i flottningsföreningens styrelse, som genom att överträda denna
stadga eller föreningens reglemente eller eljest uppsåtligen eller av vårds
löshet tillskynda flottleden eller flottningsföreningen förlust eller skada,
svara därför en för alla och alla för en. De svara ock på sätt nu nämnts
för skada som de genom överträdelse av denna stadga eller föreningens
reglemente uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda tredje man.
20
§.
Hava föreningens revisorer i sin berättelse eller i annan till föreningen
avlämnad handling mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåt
ligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av
dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet, äro
de som låtit sådant komma sig till last föreningen ansvariga för all därav
uppkommen skada, en för alla och alla för en.
21
§.
Är någon flottande missnöjd med flottningsstyrelsens förvaltning, med
verkställd fördelning av föreningens utgifter eller med något av föreningen
fattat beslut eller träffat avtal, må han därom göra anmälan till endera läns
styrelsen inom etthundraåttio dagar från den flottningsstämma, vid vilken
frågan blivit handlagd eller kunnat upptagas till behandling; och äga läns
styrelserna, där åtgörande, beslut eller avtal finnes strida mot meddelade
bestämmelser eller flottledens intresse eller lända flottande till uppenbart
men, gemensamt föreskriva rättelse eller vidtaga annan åtgärd som förhål
landena påkalla.
Kungl. Maj.ts proposition m 61.
55
4 KAP.
Om skada genoin flottningen.
22
§.
För skada och intrång, som vid allmän flottning vållas av flottgodset eller
genom åtgärd som i 5 § sägs eller eljest i följd av flottningen (flottnings-
skada), skall av flottningsföreningen gäldas ersättning med fulla värdet.
Vad som stadgas om flottningsskada skall ock gälla beträffande skada och
intrång, som vållas genom anläggning eller åtgärd för flottleden varom i 7 §
sägs, i den mån ersättning därför ej blivit i regleringsbestämmelserna eller
eljest i laga ordning på förhand uppskattad samt erlagd.
Den som idkar husbehovsflottning eller sådan särskild flottning som i
2 § fjärde stycket sägs skall ensam ansvara för skada och intrång, som hans
flottning orsakar.
För skada genom flottning i fasta flottar svarar den som bedriver flott
ningen. Idkas sådan flottning av flera och kan ej utrönas av vems flottning
viss skada orsakats, svara de, vilka icke kunna uteslutas från delaktighet,
en för alla och alla för en för sådan skada.
Finnes flottningsskada bliva så varaktig att dess värde kan på förhand
uppskattas, må, om ersättningstagaren eller flottningsföreningen det begär
ersättning fastställas i regleringsbestämmelser.
23 §.
Ersättningsanspråk mot flottningsföreningen skall anmälas hos föreningen
eller dess ortsombud eller ock hänskjutas till skiljemän före utgången av
det kalenderår då skadan uppkom, vid äventyr att rätt till talan eljest är
förlorad. Anspråk på ersättning för skada å fiskebyggnad eller fiskredskap
skall dock, om särskilt hinder icke visas, vid samma äventyr anmälas inom
fjorton dagar från det skadan blev för byggnadens eller redskapens ägare
känd.
Anmälan varom nu är fråga skall göras i skrift, dock må anmälan till
ortsombud ske muntligen. Skriftlig anmälan som inneslutes i rekommende
rat brev, avlämnat på posten inom tid som i första stycket sägs och ställt
till mottagarens vanliga adress, skall anses behörigen delgiven.
24 §.
Kan enighet ej nås om ersättningen, skall frågan prövas av tre skiljemän,
bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den
tredje såsom ordförande.
I fråga om skiljemännen, förfarandet, skiljedomen och ogiltighet därav
samt skiljedomskostnaderna skola, där ej annat följer av föreskrifterna i
25—28 §§ här nedan, tillämpas de bestämmelser vilka i nämnda hänseen
56
den gälla enligt allmän lagstiftning om skilj emannaförfarandet i den stat
där skadan timat.
25 §.
Flottningsföreningen åligger att årligen för skiljemannaförfarande, som
avses i 24 §, utse ständiga skiljemän, minst en för den svenska sidan och
minst en för den finska, samt ersättare för dessa. För prövning av skada
eller intrång av särskilt slag äger dock föreningen för visst fall utse annan
skiljeman.
De för flottningsföreningen utsedda ständiga skiljemännens namn och
adresser skola inom tid, som i reglementet bestämmes, meddelas länssty
relserna för att på flottningsföreningens bekostnad på lämpligt sätt kungöras.
26 §.
Skilj emannaförfarande må av part påkallas genom framställning till mot
parten eller skiljeman som denne utsett på förhand. I framställningen skall
uppgivas den eller de frågor, i vilka skiljedom begäres.
27 §.
Om hållande av syn och tiden därför bestämma skiljemännen med iakt
tagande av att, där ej skadan är av beskaffenhet att böra skyndsamt upp
skattas, synen såvitt möjligt bör företagas efter det flottningen avslutats
och i sammanhang med övriga skadors uppskattande.
Har, sedan skiljemannaåtgärd påkallats, skiljedom ej meddelats inom
nittio dagar därefter eller, ifall syn ansetts nödvändig men på grund av års
tiden icke kunnat hållas, senast den 31 juli nästföljande år, är part oför
hindrad draga tvisten under prövning av allmän underrätt i den ort där ska
dan skett. Skiljedom som meddelas senare än nu sagts är utan verkan, så
framt ej parterna överenskomma att nöjas därmed.
Skiljedom skall avfattas skriftligen samt omedelbart efter dess meddelan
de bevisligen tillställas parterna.
28 §.
Part som ej nöjes med skiljedom äger draga tvisten under prövning av
domstol som i 27 § andra stycket sägs, såframt han väcker talan inom sextio
dagar från det skiljedomen meddelades. Dock må skiljedomen genast gå i
verkställighet, där ej domstolen eller överexekutor annorlunda förordnar.
I skiljedomen skall tydligt angivas, vad den med skiljedomen missnöjde
har att iakttaga för tvistens dragande under domstols prövning.
5 KAP.
Särskilda föreskrifter.
29 §.
Vidmakthållas ej sådana till farleds betryggande eller i övrigt till skydd
mot skada genom flottningen anordnade eller föreskrivna byggnader, vilka
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
57
flottningsföreningen har att underhålla, äga länsstyrelserna, var för sin sida
om riksgränsen, antingen vid vite tillhålla flottningsföreningen att sådant
fullgöra eller ock genast avhjälpa bristen på föreningens bekostnad.
I trängande fall och om saken ej tål uppskov må den, som kan lida ome
delbart men av försummelse varom i första stycket sägs, på flottningsför-
eningens bekostnad själv vidtaga nödig åtgärd till skydd för sin egendom,
sedan åtgärdens nödvändighet blivit vid undersökning på stället vitsordad
av landsfiskalen eller länsmannen i orten.
30 §.
Om sjunket eller sjunkande virke orsakar men för strandägare eller
annan, är denne berättigad att i närvaro av två vittnen taga upp virket å
stranden. Anmälan om upptagandet skall senast inom sju dagar därefter
ske till flottningsstyrelsen, flottningschefen eller ortsombud. Flottningsför
eningen har att senast inom tre månader efter anmälan taga hand om virket
samt utgiva skälig ersättning för upptagandet; sker det ej, må upptagaren
tillgodogöra sig virket.
31 §.
Har virke, bark eller dylikt sjunkit i flottleden i sådan mängd, att däri
genom vållas uppgrundning eller annan olägenhet, eller finnes inom flott
leden sjunkande virke, vilket kan orsaka skada, äga länsstyrelserna var för
sin sida om riksgränsen vid vite tillhålla flottningsföreningen att inom före
lagd tid undanröja hindret eller ock själva vidtaga erforderlig åtgärd på
föreningens bekostnad.
32 §.
Har flottat virke blivit kvarliggande på stränderna längre än med av
seende å flottningens lämpliga bedrivande och andra förhållanden kan anses
behövligt, äger strandägaren eller annan, som därav lider men, hos flott
ningsstyrelsen, flottningschefen eller ortsombud påfordra, att flottningsför
eningen skyndsamt tager hand om virket. Sker det ej, må anmälaren påkalla
åtgärd av länsstyrelsen i det län där virket finnes, och äger länsstyrelsen
utsätta tid, inom vilken flottningsföreningen har att föra bort virket, vid
äventyr att anmälaren må tillgodogöra sig detsamma.
33 §.
Skall flottgods, som tillföres flottleden från den ena staten, efter flott-
ningen utlämnas till mottagare i den andra, har flottningsföreningen att,
med uppgivande av myckenheten, därom meddela vederbörande tullmyn
dighet i båda staterna. Flottgods som nu sagts skall vara av den flottande
särskilt för sig anmält till flottning samt åsatt särskilt märke, som flott
ningsstyrelsen bestämt; dock må flottningsstyrelsen medgiva undantag här
ifrån för flottgods, om vars överlåtelse avtal träffas under flottningen.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
34 §.
Visar det sig att underhållet av flottleden försummas, att fastställda
amorteringsavgifter eller skadeersättningar ej gäldas eller att flottningen
ej ordentligt ombesörjes, eller förekommer eljest anmärkning mot flott-
ningsföreningens verksamhet, och vinnes ej rättelse efter det flottningsför-
eningen blivit i saken hörd, skola länsstyrelserna sammankalla de flottande
till gemensamt sammanträde, och ankommer då på särskild prövning, om
och under vilka villkor flottning av löst virke vidare må tillåtas i flottleden.
6 KAP.
Ansvarsbestämmelser m. m.
35 §.
Utlägges i flottleden obarkat virke då sådant icke är tillåtet eller verk
ställes avbarkning i strid mot bestämmelsen i 4 § andra stycket, vare straffet
dagsböter.
Om någon uppsåtligen eller genom uppenbar vårdslöshet överstänger gräns
älven eller vid flottning orsakar skada, hinder eller uppehåll för annan,
straffes den felande, där ej ansvar efter allmän lag bör följa, med dagsböter.
36 §.
Förseelse som i 35 § omförmäles åtalas vid allmän underrätt i den ort
där den timat; men är förseelsen begången av den ena statens medborgare
i den andra staten och finnes ej förövaren i den stat där förseelsen skedde,
skall den åtalas i förövarens hemland vid rätten i den ort, som är närmast
den, varest förseelsen skett.
Böter tillfalla den stat inom vilken förseelsen blivit åtalad.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
59
Bilaga A.
De sakkunnigas förslag till överenskommelse mellan konungariket Sve
rige och republiken Finland om flottningen i Torne och Mnonio gräns
älvar.
Art. I.
Flottningen i Torne och Muonio gränsälvar jämte utanför Torne älvs myn
ning beläget, till flottled nu eller framdeles intaget, havsområde är tillåten
för de båda fördragsslutande staterna samt för fysiska och juridiska perso
ner i dessa stater i enlighet med bestämmelserna i här vidfogade stadga.
Art. II.
Under tiden för flottning, utgivning och mottagning av virke, som i denna
överenskommelse avses, må virket icke påföras tull- eller annan liknande av
gift, ej heller må någon som helst avgift uppbäras för genomfart från den
ena fördragsslutande staten till den andra.
Det är även tillåtet, att tullfritt från den ena statens område till den and
ras föra inventarier och material, som erfordras för flottningen, ävensom
livsförnödenheter för flottningsmanskapet. För deras återförande må ej
heller tull- eller annan avgift uppbäras.
Art. III.
Förening för flottningen, bildad enligt bestämmelserna i vidfogade stadga,
vare fri från att erlägga skatt för inkomst och förmögenhet till någondera av
de fördragsslutande staterna, därtill hörande kommun och kyrklig försam
ling. Denna skattefrihet gäller dock icke skatt för flottningsföreningen för
flottledens räkning tillhörig fast egendom eller för inkomst därav. Dylik be
skattning skall äga rum enligt skattelagstiftningen i den stat, där den fasta
egendomen är belägen.
Art. IV.
Det åligger vederbörande finska och svenska myndigheter att tillåta dem,
som ombesörja flottningen och vilka på grund av sin syssla uppehålla sig på
den andra fördragsslutande statens område, att erhålla största möjliga lätt
nader med avseende å pass, överfartsställen, tillåten tid för gränsöverskrid-
ning samt vistelsetid i den andra staten. Härvid bör beaktas, att överskrid-
ning av gränsen skall tillåtas överallt, där det för flottningsarbetet är
lämpligt.
Art. V.
För fiskets upphjälpande i Torne och Muonio älvar skall för varje kubik
meter flottat virke, beräknad enligt gällande kuheringstabell, utgå en av
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
gift av högst fem öre i svenskt mynt eller däremot svarande belopp i finskt
mynt beroende på utgifterna för fiskodlingsverksamheten.
Dessa medel tillhandahållas av flottningsföreningen på rekvisition av den
uti artikel XI i konventionen den 10 maj 1927 angående ordnandet av det
samfällda laxfisket i älvarna omförmälda nämnden.
Art. VI.
Stridigheter mellan de fördragsslutande parterna angående tolkningen
och tillämpningen av denna överenskommelse och därtill hörande stadga
avgöras, i fall de icke kunnat genom underhandlingar lösas, i enlighet med
den mellan Finland och Sverige den 27 juni 1924 avslutade konventionen
om förlikningsförfarande.
Art. VII
Denna överenskommelse och den därtill fogade stadgan, vilka äro avfat
tade i dubbla originalexemplar, på svenska och finska, skall ratificeras och
ratifikationshandlingarna skola snarast möjligt utväxlas.
Överenskommelsen träder i kraft dagen för utväxlandet av ratifikations
handlingarna och förbliver gällande, till dess tre år förflutit från den dag,
då någondera av de fördragsslutande parterna uppsagt densamma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
61
Bilaga B.
De sakkunnigas förslag till stadga angående yirkesflottningen i Torne
och Muonio gränsälvars flottled.
1 KAP.
Allmänna bestämmelser.
1
§•
Flottningen i gränsälvarnas flottled regleras, förutom av denna stadga, av
de bestämmelser (regleringsbestämmelser), som i fråga om flottledens ut
byggande, underhåll eller begagnande utfärdats eller komma att utfärdas av
länsstyrelserna i Norrbottens och Lapplands län.
2
§.
De, som i gränsälvarna låta flottgods löst framflyta, skola deltaga i gemen
sam flottning och för sådant ändamål utgöra en förening med uppgift och
befogenhet, som i 9 § sägs.
Innehavare av jordbruksfastighet vare dock icke för det husbehovsvirke,
som han för eget behov framflottar, pliktig att tillhöra flottningsföreningen
eller att erlägga avgifter för flottledens begagnande; dock må dylik flottning
ej äga rum på sådant sätt eller vid sådan tid, att därigenom uppstår hinder
för den allmänna flottningen eller fara för husbehovsvirkets sammanbland
ning med det i den allmänna flottningen ingående flottgodset, och vare förty
sådan flottande pliktig att i avseende å såväl anmälan om tillämnad flott
ning som iakttagande av nödvändiga försiktighetsmått ställa sig till efter
rättelse, vad flottningsstyrelsen därutinnan föreskriver.
Den, som flottar husbehovsvirke, vare ock skyldig att ersätta flottnings
föreningen de direkta utgifter, som genom hans flottning förorsakas för
eningen.
Flottningsstyrelsen äger för visst tillfälle medgiva, att flottande, som i
älven vill flotta virke i mindre mängd och kortare sträcka, icke behöver
tillhöra föreningen, samt i anslutning härtill bestämma villkoren för sådan
flottning.
Fråga om flottgods framförande utan sammanblandning med annan till
hörigt flottgods (separatflottning) och villkoren härför avgöres av flottnings
styrelsen. 3
3 §•
Den, som önskar å gränsälvarna framföra skogsprodukter i fasta flottar,
vare därtill berättigad, om så kan ske utan hinder för den allmänna flott
ningen. Flottningsföreningen äge rätt alt av dylik flottande uttaga amorte
rings- och underhållsavgifter för de flottledsanordningar, som av honom be
gagnas. Han vare ock skyldig att ersätta flottningsföreningens direkta ut
gifter samt själv svara för den skadegörelse, som av hans flottning för
orsakas.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
4 §■
Virke, vars utflottning beräknas kunna medhinnas under första flottnings-
året efter dess avverkning, må flottas obarkat. Därest flottningen icke be
räknas kunna medhinnas under nämnda tid, skall virket, innan det tillföres
flottleden, noga avbarkas. Dock må lövträ, som syrfällts, flottas obarkat
även under nästföljande år.
Ej må barkning verkställas på isen eller på stranden så nära vattendraget,
att barken kan nedsköljas däri.
Länsstyrelserna gemensamt må, när skäl därtill äro, för hela flottleden
eller viss del därav giva andra föreskrifter om virkets barkning eller med
giva undantag från ovan i denna paragraf givna bestämmelser.
5 §•
Utan särskild tillåtelse må de, som ombesörja flottningsarbete, äga till
träde till stränder och andra ställen, där sådant för flottningens handha-
vande, flottgodsets utvältande eller hopsamlande eller skadas avvärjande
eller uppskattande är av nöden. Annans tomt, åker, äng eller plantering,
vilka kunna därav skadas, må dock ej beträdas, om tillträde annorledes kan
utan väsentligt hinder eller uppehåll beredas.
Samma rätt tillkommer även syneman.
Under pågående flottning vare ock tillåtet, att i vattnet hålla tillfälliga
led- och stoppbommar, där samfärdseln ej avsevärt hindras därav, så ock
att på eller invid stränderna anbringa nödiga bomfästen, stöd eller dylikt
eller därtill använda naturföremål, vilka icke kunna därigenom nämnvärt
skadas. 2
2 KAP.
Om flottledens utbyggnad m. m.
6 §•
Förslag till nödiga regleringsbestämmelser uppgöres efter verkställd syn
på platsen av två sakkunniga och två gode män, av vilka vardera länssty
relsen utser en sakkunnig och en god man.
Tid och plats för syn och de sammanträden, som äro avsedda att där
under hållas, skola minst fjorton dagar tidigare kungöras i varje kom
mun, som av förrättningen beröres, ävensom i minst en ortstidning i vart
dera landet, varjämte av synemännen kända ägare eller nyttjanderättshavare
av strand, bro, fiske eller vattenverk, som företaget angår, skola personligen
kallas. Underrättelse om syn och sammanträden skall dessutom inom sam
ma tid tillställas flottningsföreningen samt i Sverige Kungl. Skogsstyrelsen,
Kungl. Domänstyrelsen och Kungl. Lantbruksstyrelsen samt i Finland Forst-
styrelsen och Lantbruksstyrelsen. Åtminstone ett sammanträde skall hållas
i varje kommun, som ärendet angår.
De sålunda uppgjorda förslagen prövas och fastställas av länsstyrelserna
i gemensamt utslag.
Mindre ärenden av denna art må, då synnerliga skäl därtill äro, av läns
styrelserna avgöras utan syn, sedan rättsinnehavare lämnats tillfälle till
yttrande.
Sedan av länsstyrelserna efter syn beslutade regleringsarbeten fullbordats,
skall slutsyn förrättas och utlåtande däröver till länsstyrelserna avgivas med
iakttagande i tillämpliga delar av vad ovan stadgats.
Ytterligare erforderliga bestämmelser om förfarandet vid synen meddelas
av länsstyrelserna.
7 §•
Är för flottledens utvidgande eller förbättrande anläggning eller åtgärd
nödig, som kan inverka på strand-, bro-, fiske- eller vattenverksägares eller
annans rätt, och har denne ej därtill samtyckt, ankomme på länsstyrelserna
att i form av regleringsbestämmelser till anläggningen eller åtgärden giva
lov. Härvid bör tillses, att ändamålet utan oskälig kostnad vinnes med
minsta olägenhet för annan.
Länsstyrelserna skola i regleringsbestämmelserna bestämma ersättning
för skada och intrång, som vållas genom anläggning eller åtgärd för flott
leden, dock att i vissa fall frågan om sådan ersättning skall bedömas enligt
de i §§ 19—25 givna regler för skada i följd av flottningen (flottnings-
skada).
8 §•
Erfordras för flottledens utvidgande eller förbättrande att fastighet eller
del därav för flottleden avstås, skall i saknad av godvillig överenskommelse
frågan därom avgöras på sätt, som angående avstående för allmän flottleds
behov finnes stadgat inom det rike, där området är beläget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
63
3 KAP.
Om flottningsföreningen och dess verksamhet.
9 §•
Flottningsföreningen har att för medlemmarnas gemensamma räkning och
på deras gemensamma ansvar ombesörja den allmänna flottningen, hand
hava och vidmakthålla flottleden jämte dess tillhörigheter, samt uppbära
och redovisa de för flottledens nyttjande stadgade flottledsavgifterna.
Ej må flottningsföreningen utöva verksamhet, som är främmande för det
ändamål, föreningen sålunda har att fullfölja.
10
§.
Flottningsföreningen må ej förvärva fast egendom annorledes än för flott
ledens räkning eller sålunda icke i andra fall än
1) där det tarvas för utförande av anläggning eller åtgärd för flottleden
eller för flottningens ändamålsenliga ordnande,
2) där förvärvande av visst område finnes önskvärt för nedbringande av
skadeersättning,
3) där fastighet skall användas för anordnande av nödiga kontors- eller
verkstadslokaler eller bostäder åt flottningschef, kontors-, flottnings- och
annan personal.
Prövning huruvida efter ty nu sagts förvärv av fast egendom må anses
tillåtet, ankomme på gemensamt beslut av länsstyrelserna.
11
§•
Flottleden tillhörig egendom må ej för gäld intecknas eller pantsättas,
dock att länsstyrelserna gemensamt äga, där sådant prövas ändamålsenligt,
för visst fall medgiva flottningsföreningen att med inteckning för gäld
belasta fastighet, som i 10 § 3) omförmäles. Fast egendom samt för flott
leden behövliga byggnader och anläggningar, må ej utan länsstyrelsernas
gemensamma tillstånd avyttras eller flottleden avhändas.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
12
§.
Inbördesförhållandet mellan flottningsföreningens medlemmar och sär
skilda föreskrifter rörande flottningen bestämmas genom reglemente, som
länsstyrelserna gemensamt på de flottandes förslag fastställa. Innan regle
mentet fastställes, skola länsstyrelserna låta kungöra förslaget i varje av
flottleden berörd kommun, införskaffa yttrande av Kungl. Domänstyrelsen
och Kungl. Skogsstyrelsen i Sverige samt Forststyrelsen i Finland ävensom
lämna skogsägare och andra av frågan intresserade tillfälle att yttra sig. Ej
må i reglementet intagas bestämmelse, som strider mot denna stadga. Av
flottningsföreningen beslutad ändring i reglementet behandlas och fastställes
med iakttagande av vad ovan stadgats. Där ändringsförslag framställas från
annan än flottningsföreningen, skola de flottande tillika lämnas tillfälle att
å flottningsstämma yttra sig däröver.
Reglementet skall genom föreningens försorg mångfaldigas i tryck å svens
ka och finska språken och på begäran hållas skogsägare och flottande till
handa.
13 §.
Det tillkommer länsstyrelserna att för bevakande av det allmännas intres
se utse var sitt ombud, vilka hava att vid flottningsföreningens och dess sty
relses sammanträden närvara och därvid deltaga i överläggningarna, men ej
i besluten. Till sådant ombud skall utses någon med skogs- och flottnings-
förhållandena i orten förtrogen person, som ej själv deltager i flottningen
eller är anställd i flottandes enskilda tjänst; och njute denne av föreningen
arvode, som av länsstyrelsen bestämmes.
Länsstyrelserna äga även förordna var sin revisor att tillsammans med
föreningens revisorer granska dess räkenskaper och njute revisor av för
eningen arvode, som av länsstyrelsen bestämmes.
Års- och revisionsberättelser skola årligen överlämnas till länsstyrelserna
samt till Kungl. Domänstyrelsen och Kungl. Skogsstyrelsen i Sverige samt
Forststyrelsen i Finland.
14 §.
Det åligger flottningsföreningen att årligen för varje kommun, som av
flottleden beröres, utse och till länsstyrelserna anmäla minst ett ombud, till
vilket olika rättsägare hava att hänvända sig med framställningar rörande
flottningens bedrivande och därigenom uppkommen skada eller intrång.
15 §.
Flottningsföreningens samtliga utgifter fördelas mellan dess medlemmar
på sätt i flottningsföreningens reglemente närmare angives.
Länsstyrelserna må gemensamt på ansökan av flottningsföreningen för
ordna, att kostnader för flottledens utvidgande eller förbättrande, för för
värv av fast egendom eller andra kostnader av beskaffenhet att vara till vä
sentlig fördel jämväl för kommande års flottande, skola gäldas genom amor
tering under flera, högst 20 år, medelst vissa avgifter å flottgodset, så av
vägda, att beloppet jämte ränta å vad oguldet innestår skäligen kan antagas
bliva därmed under den beräknade tiden tillfullo guldet.
Flottningsföreningen äge ock utan inhämtande av länsstyrelsernas besked
besluta amortering under högst tre år av kostnader, som ovan sagts.
16 §.
Har flottningsföreningen något år att vidkännas kostnader, som efter ty
i 15 § stadgas, må fördelas på flera år att av de flottande gäldas enligt viss
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
65
amorteringsplan, må föreningen, där ej kostnaden förskjutes av årets flot tande, med förlagsgivare träffa avtal om kostnadens förskjutande medelst förlagslån med rätt för förlagsgivaren att uppbära de för kostnadens åter gäldande stadgade amorteringsavgifter.
Till belopp och under villkor, som bestämts i reglementet eller av förening en, äge flottningsstyrelsen ock för föreningens löpande behov upptaga till fälligt lån. För gäldande av sådant lån svare allenast de, som flotta det år, för vars utgifters täckande skulden göres.
17 §.
Till bestridande av föreningens utgifter är envar, som deltager i den all männa flottningen, pliktig att på sätt och tid, som av flottningsstyrelsen be stämmes, tillskjuta nödigt förlag. Försummar flottande att erlägga infordrat belopp, äger styrelsen att till säkerhet därför hålla hans flottgods kvar och efter tillsägelse till den flottande på offentlig auktion sälja så mycket därav, att beloppet täckes.
Förlag må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål än täckande av föreningens utgifter för det år, för vilket förlaget lämnats; uppstår över skott, skall det återbäras.
Har i mål, som angår något föregående års flottande, betalningsskyldig het blivit föreningen ålagd, vare styrelsen pliktig att, där ej medel härför förut blivit uttaxerade, på sätt i reglementet angives utan dröjsmål uttaxera beloppet på sagda flottande enligt grunderna för deras delaktighet i det årets utgifter. Finnes flottande sakna tillgångar till gäldande av uttaxerat belopp, varde vad som brister uttaget hos övriga medflottande i enlighet med grun derna för deras delaktighet.
18 §.
Med de inskränkningar och under de villkor, som kunna vara bestämda i reglementet, må med bindande verkan jämväl för kommande års flottande beslut fattas eller avtal träffas om flottningschefens, annan tjänstemans ävensom arbetares anställande för flera år, om deras avlöningsförmåner samt om pensioner, olycksfalls- och sjukdomsunderstöd och dylikt åt dem eller deras anhöriga.
Vill någon vinna visshet, att beslut eller avtal, som nu sagts, icke må kun na klandras, söke länsstyrelsernas stadfästelse därå.
Flottningsföreningen äger ock ingå avtal, gällande för flera år, med strand ägare och andra rörande ersättning för flottningsskada, om strandarrenden, om flottningsarbetets utförande på ackord och annat dylikt. 4 5
4 KAP.
Om skatia genom flottningen.
19 §.
För skada och intrång, som vållas av flottgodset eller genom åtgärd, som i § 5 sägs eller eljest i följd av flottningen (flottningsskada), skall av flott ningsföreningen gäldas ersättning med fulla värdet. För skada och intrång, som vållas genom anläggning eller åtgärd för flottleden, skall, därest ej ersättning bestämts i regleringsbestämmelserna eller annorstädes, ersättning även erläggas på sätt om flottningsskada stadgas. Är flottningsskada av så varaktig natur, att dess värde kan i förväg beräknas, skall ersättning på an-
5 Pihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 61.
66
hållande av någondera parten fastställas i regleringsbestämmelserna. Dock
vare flottande, som antingen flottar husbehovsvirke eller som i enlighet med
bestämmelserna i 2 §, fjärde stycket, icke tillhör flottningsföreningen, an
svarig för skada och intrång, som av hans flottning förorsakas.
20 §.
Ersättningsanspråk mot flottningsföreningen skall, ifall skadan uppkom
mit senast den 30 september, anmälas hos flottningsföreningen eller dess i
14 § omnämnda ombud före den 1 november samma år, i annat fall före
den 1 mars året därpå, vid äventyr, om tiden försittes, att rätt till talan är
förlorad, såframt ej ändå före utgången av nämnda tid skadans uppskattning
blivit i laga ordning hänskjuten till skiljemän. Ersättningsanspråk för ska
da å fiskebyggnader och fiskredskap skall dock, vid samma äventyr, anmä
las inom fjorton dagar, sedan skadan konstaterats.
Anmälan, varom nu är fråga, skall göras i skrift, som tillställes den, hos
vilken anmälan skall ske, dock att hos flottningsföreningens ombud i
kommunen anmälan må med laga verkan ske muntligen. Skriftlig anmä
lan, som inneslutes i rekommenderat brev och avlämnas på posten inom
ovan angivna tid och ställt till mottagarens vanliga adress, skall anses be
hörigen delgiven.
21
§.
Enas ej parterna om ersättningen, skola tre ojäviga skiljemän, bland
vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den
tredje, som tillika är ordförande, under domaransvar pröva och avgöra, om
och till vilket belopp ersättning skall utgivas. Skiljemännen skola tillika av
göra, vem som skall gälda kostnaderna för skiljemannaförrättningen och
parternas egna utgifter å saken eller på vad sätt dessa kostnader och "utgifter
skola fördelas.
22
§.
Flottningsföreningen åligger att årligen, för prövning av skador och in
trång utse skiljemän, minst en för den finska sidan och minst en för den
svenska samt ersättare för dessa.
I stället för ständig skiljeman äger föreningen för prövning och avgörande
av skada eller intrång av särskilt slag utse annan skiljeman.
De för flottningsföreningen utsedda ständiga skiljemännens namn och
adresser skola inom tid, som i reglementet bestämmes, meddelas länssty
relserna för att på flottningsföreningens bekostnad på lämpligt sätt kun
göras.
23 §.
Vardera parten äger rätt att påkalla skiljemannaförfarande. Detta sker
genom framställning till motparten eller skiljeman, som denne må hava ut
sett på förhand.
Har flottningsföreningen underlåtit att utse skiljeman eller att vederbör
ligen anmäla sådant val eller har den part, som ej i förväg har utsett skilje
man, icke inom tio dagar efter det skiljemannaförfarande" påkallats, tillkän
nagivit sitt val av skiljeman, eller hava de av parterna utsedda skiljemännen
icke inom fyra dagar kunnat enas om val av den tredje, skall skiljeman ut
ses av länsstyrelsen på den sida, där skadan skett.
24 §.
Behovet av syn och tiden för syns hållande bestämmes av skiljemännen
med iakttagande av att, där ej skadan är av beskaffenhet att böra skynd
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
67
samt uppskattas, synen såvitt möjligt bör företagas efter det flottningen
avslutats och i sammanhang med övriga skadors uppskattande. Har, sedan
skiljemannaåtgärd påkallats, skiljedom ej meddelats inom sextio dagar där
efter eller, ifall syn ansetts nödvändig, men på grund av årstiden icke kun
nat hållas, inom samma tid från den tidpunkt synen tidigast kunnat äga
rum, vare part oförhindrad draga tvisten under prövning av allmän under
rätt, varom i 35 § sägs. Skiljedom, som meddelas senare än nu sagts, vare
utan verkan, såframt ej parterna överenskomma att åtnöjas därmed.
25 §.
Part, som ej åtnöjes med skiljedomen, vare obetaget att draga saken under
domstols prövning, såframt han sin talan instämmer inom sextio dagar från
det skiljedomen blivit honom tillställd. Dock må skiljedomen genast gå i
verkställighet, där ej vederbörande domstol eller överexekutor annorlunda
förordnar.
Skiljedomen skall avfattas skriftligt, och däri skall tydligt angivas, vad
den med skiljedomen missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande un
der domstols prövning.
5 KAP.
Särskilda föreskrifter.
26 §.
Vidmakthålles ej de till farleds betryggande eller i övrigt till skydd emot
skada genom flottningen anordnade eller föreskrivna byggnader, vilka icke
åligga ägaren att själv underhålla, äga länsstyrelserna, var på sin sida om
riksgränsen, tillhålla flottningsföreningen att fullgöra nämnda förpliktelser,
vid äventyr att sådant eljest på dess bekostnad verkställes.
I trängande fall må den, som av försummelse, varom i denna paragraf
sägs, kan lida omedelbart men, själv äga vidtaga på flottningsföreningens
bekostnad nödig åtgärd till skydd för egendom, sedan åtgärdens nödvän
dighet vid syn vitsordats av landsfiskalen eller länsmannen i orten.
27 §.
Vid flottningen sjunket eller i sjunkande tillstånd varande virke har vat
tenområdets ägare eller delägare ellér annan, som därav kan lida men, rät
tighet att i vittnens närvaro upptaga. Anmälan om upptagande skall senast
inom sju dagar därefter ske till flottningsstyrelsen, flottningschef eller ombud,
som i 14 § sägs. Flottningsföreningen är skyldig att senast inom tre måna
der efter anmälan omhändertaga virket samt utgiva skälig ersättning för
upptagandet och anmälan. Försummas detta, må upptagaren tillgodogöra
sig virket, i . ■ ;
■ mö-:-'-! 28 §.
Har inom flottleden sjunket eller i sjunkande tillstånd varande virke, bark
eller dylikt blivit kvar i sådan mängd, alt därigenom vållas uppgrundning eller
annan olägenhet, äge länsstyrelserna, var på sin sida av riksgränsen, till
hålla flottningsföreningen att inom förelagd tid undanröja hindret, vid
äventyr att så eljest sker på föreningens bekostnad.
29 §„;
Skulle i flottleden flottat virke blivit kvarliggande på stränderna längre
än med avseende å flottningens lämpliga anordning och andra förhållanden
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
kan anses behövligt, äger strandägaren eller annan, som därav lider men,
påfordra, att flottningsföreningen skyndsamt omhändertager virket. Anmä
lan härom skall bevisligen ske antingen hos fiottningsstyrelsen, flottnings-
chefen eller ombud, som i 14 § sägs. Omhändertages icke virket inom skälig
tid, må anmälaren vända sig till länsstyrelsen i det län, där virket finnes.
Länsstyrelsen äger på dylik anmälan utsätta frist för flottningsföreningen
att omhändertaga virket, vid äventyr att anmälaren må tillgodogöra sig det
samma.
30 §.
När, enligt särskilda bestämmelser tull eller annan avgift skall erläggas
för viss virkesmängd, innan den från respektive land får utföras, skall av
flottningsföreningen anmälan ske till vederbörande myndighet före virkets
överlämnande till mottagaren.
31 §.
Visar sig, att underhållet av flottleden försummas, att fastställda skade
ersättningar eller amorteringsavgifter ej gäldas eller att flottningen ej or
dentligt ombesörjes, sammankalle länsstyrelserna de flottande till gemen
samt sammanträde, och ankomine då på särskild prövning, om och med vad
villkor flottning av löst virke i vattendraget vidare må tillåtas.
32 §.
Beträffande flottningsföreningens förhållande till anställda arbetare gäl
ler vad därom i särskild ordning är eller kan bliva stadgat.
6 KAP.
Ansvars- och straffbestämmelser.
33 §.
Ledamöter i flottningsförenings styrelse, som genom att överträda denna
stadga eller föreningens reglemente eller eljest uppsåtligen eller av vårds
löshet tillskynda flottleden eller flottningsföreningen förlust eller skada,
svare därför en för alla och alla för en; svare ock på sätt som nämnts för
den skada, som genom överträdelse av denna stadga eller föreningens regle
mente tillskyndas tredje man.
34 §.
Hava föreningens revisorer i sin berättelse eller i annan till föreningen
avlämnad handling mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåt
ligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av
dem granskats eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet, vare
de, som låtit sådant komma sig till last, föreningen ansvariga för all därav
uppkommen skada, en för alla och alla för en.
35 §.
Utlägges i flottleden obarkat virke, då sådant icke är tillåtet, eller verk
ställes barkning i strid mot bestämmelsen i 4 § andra stycket vare straffet
dagsböter.
överstänges gränsälven eller är någon eljest vid flottning genom uppen
bar vårdslöshet vållande till skada, hinder eller uppehåll för annan straffas
den felande, där ej ansvar efter allmän lag bör följa, med dagsböter.
69
Förseelse åtalas vid domstolen i den ort, där den timat; men är förseel
sen begången av det ena landets medborgare i det andra landet och finnes
ej förövaren i det land, där förseelsen skedde, skall den åtalas i förövarens
hemland vid domstolen i den ort, som är närmast den, varest förseelsen
skett.
Tvistemål rörande ersättning för timad skada skola utföras beträffande
skada inträffad i Sverige vid Torneå tingslags häradsrätt och beträffande
skada, inträffad i Finland vid rådstuvurätten i Torneå stad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 feb
ruari 1949.
Närvarande:
justitieråden Gei jer,
Dahlman,
Lech,
regeringsrådet Quensel.
Enligt lagrådet den It januari 1949 tillhandakommet utdrag av proto
koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen
i statsrådet den 19 november 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrå
dets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till
1) överenskommelse mellan konungariket Sverige och republiken Fin
land om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar;
2) stadga angående flottningen i Torne och Muonio gränsälvars flottled;
samt
3) lag om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före
dragits av revisionssekreteraren G. U. Schirén.
Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.
Förslaget till överenskommelse mellan konungariket Sverige och re
publiken Finland om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar.
Art. II.
Lagrådet:
Då den lättnad beträffande redskap och materiel, varom stadgas i andra
stycket, icke lärer böra avse allenast den av flottningsföreningen bedrivna
verksamheten, ifrågasättes om icke orden »flottningsföreningens verksam
het» böra utbytas mot »flottningsverksamheten».
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
71
Förslaget till stadga angående flottningen i Torne och Muonio
gränsälvars flottled.
6
§•
Lagrådet:
Enligt sista stycket i paragrafen äga länsstyrelserna, om arbete eller an
läggning för flottningen utförts på annat sätt än vederbort, förordna om
rättelse och därvid förelägga lämpligt vite. Därest åter på grund av för
summat underhåll av s. k. skyddsbyggnader föreläggande om rättelse vid
vitespåföljd skall meddelas, ankommer detta enligt 29 § icke, såsom i före
varande paragraf, på länsstyrelserna gemensamt, utan de äga var för sin
sida om riksgränsen besluta i saken. Då tillräcklig anledning torde saknas
till denna olikhet samt den i 29 § valda ordningen synes vara att föredraga,
hemställes, att sista stycket i 6 § jämkas i enlighet härmed.
9
§•
Regeringsrådet Quensel:
Att det är flottningsföreningen som har att gälda ersättning, som be
stämts enligt 7 §, och expropriationsersättning i fall, som avses i 8 §, torde
visserligen kunna utläsas av 15 § men synes böra mera direkt föreskrivas
1 likhet med vad som skett i den nu gällande stadgan. Om det icke göres i
2 kap., torde det lämpligen kunna ske i förevarande paragraf.
10
§.
Regeringsrådet Quensel:
I 6 kap. 24 § vattenlagen stadgas att byggnader och anläggningar, vilka
utförts eller från annan övertagits för allmän flottleds inrättande, utvid
gande eller förbättrande, så ock fast eller lös egendom, som eljest för flott
leden eller flottningens ombesörjande förvärvas att av de flottande gäldas,
skola vara flottledens tillhörighet och förty att anse som allmän egendom.
Förslaget har motsvarighet härtill endast i förevarande paragrafs be
stämmelse om fast egendom. Denna omständighet kan föranleda antagande
att avvikelse från vattenlagens regel varit åsyftad, såvitt angår lös egendom,
och att sådan egendom därför bör anses tillhöra föreningen eller möjligen
dem, som bidragit till kostnaderna för förvärvet. Frågan får sin särskilda
innebörd, enär flottningsföreningars allmänna rättsliga natur är tämligen
nklar, men denna omständighet lyckligtvis icke ägt större praktisk bety
delse med hänsyn till lagstiftningens detaljbestämmelser rörande ägande
rätten till vad föreningarna förvärvat och ansvaret för förpliktelser, som
uppkommit genom deras verksamhet. Som anledning icke torde föreligga
att i fråga om nu förevarande flottled beträffande äganderätten till lös
egendom
intaga annan ståndpunkt än vattenlagens, synes den i sista styc
ket av förevarande paragraf intagna regeln böra utvidgas till att avse icke
blott fast utan även lös egendom, som förvärvats för flottledens eller flott-
72
ningens behov. Eftersom paragrafen i övrigt endast avser fast egendom,
kunde stadgandet i fråga måhända lämpligen bilda en särskild paragraf el
ler införas i 11 §.
Kungl. Maj ds proposition nr 61.
18 §.
Regeringsrådet Quensel:
Det i andra stycket upptagna stadgandet synes böra göras tillämpligt
även beträffande avtal, varom förmäles i tredje stycket.
n §.
Lagrådet:
Det i denna paragraf förekommande uttrycket »kunnat upptagas till be
handling» torde i tillämpningen kunna vålla svårigheter. Vidare synes ut
gångspunkten för tiden, inom vilken anmälan skall ske, icke hava valts med
tillräcklig hänsyn till fall, då fråga är om beslut som meddelats eller åtgärd
som skett, innan klaganden började deltaga i flottningen, ej heller till fall,
då klandrade beslutet eller åtgärden ligger i tiden efter det han upphörde
att deltaga i flottningen men likväl angår honom, såsom ju kan inträffa
vid uttaxering under visst år på något föregående års flottande.
För att tillgodose dessa synpunkter och dock undvika alltför invecklade
regler förordas, att tiden, inom vilken här avsedd anmälan skall ske, räk
nas från det klaganden fick kännedom om klandrade beslutet eller åtgär
den eller, om han då ännu icke börjat deltaga i flottningen, från det så se
dermera skedde genom anmälan av virke till flottning. Emellertid torde här
till böra fogas det tillägget att, om i reglementet för föreningen bestämts
viss ordning för besluts kungörande för de flottande, beslut, som sålunda
kungjorts, skall anses därigenom hava kommit till deras kännedom, vilka då
deltogo i den allmänna flottningen.
Regeringsrådet Quensel:
I motiven till denna paragraf anföres, att de föreslagna bestämmelserna
om rätt för flottande att bringa åtgärd eller beslut av flottningsstyrelseu
eller flottningsföreningen under länsstyrelsernas granskning och för dessa
att föreskriva rättelse eller vidtaga annan lämplig åtgärd i sakligt hänseende
väsentligen innebure en sammanfattning av bestämmelserna i 60—62 §§
lagen om flottning i allmän flottled.
Förslaget upptager emellertid icke någon särskild preskriptionstid för an
språk mot revisorer. Det avviker härigenom icke blott från nyssberörda
1919 års lag utan även från vad som i allmänhet gäller i liknande fall. Enär
vägande skäl för denna avvikelse icke synes föreligga, torde förslaget
böra kompletteras med en bestämmelse av enahanda innebörd som tredje
stycket i 60 § i nämnda lag. Därvid må beaktas att mål av denna beskaffen*
het tydligen böra tillhöra domstols och icke administrativ myndighets pröv-
ning. Av detta skäl kan icke heller möjligheten att göra anmälan till läns
styrelse ersätta den enligt allmänna regler bestående befogenheten att vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
73
domstol utföra talan mot styrelseledamöter för att de förfarit otillbörligt.
Jämväl beträffande dylik talan synes förslaget böra ändras till överensstäm
melse med 60 § i 1919 års lag. Frågan vilken domstol, som är behörig upp
taga talan mot styrelseledamöter eller revisorer, torde här liksom eljest
kunna lämnas att lösas efter allmänna forumsregler.
22
§.
Regeringsrådet Quensel:
I sista stycket av 7 § i förslaget förklaras, att ersättning för skada och
intrång, varom i samma paragrafs första stycke sägs, i vissa fall skall be
dömas enligt reglerna i 22—28 §§ om flottningsskada. I vilka fall så skall
ske anges icke i 7 § annorledes än genom hänvisning till vad i 22 § stadgas.
Enligt motiven skulle länsstyrelserna själva äga att, där de funne sådant
lämpligast, med avsteg från regeln i 7 § första stycket, underlåta att be
stämma ersättning och överlämna åt den skadelidande att göra sin rätt gäl
lande enligt reglerna om flottningsskada. Denna länsstyrelsernas befogen
het, vartill en motsvarighet finnes i bestämmelserna i 9 kap. 47 § vatten
lagen, framgår emellertid icke av förslagets författningstext. Ett förtydli
gande härutinnan synes erforderligt.
Jämväl i övrigt synes vad 22 § innehåller om skada och intrång genom
flottledens anläggning, utvidgning eller förbättring — oaktat förslaget här
utinnan har förebild i 1919 års lag om flottning i allmän flottled — tarva
omformulering för att utmärka vad som avsetts med stadgandet, såvitt an
går det fall att ersättningen blivit i laga ordning bestämd men faktiskt icke
är tillräcklig. Författningstexten ger vid handen att det för möjligheten att
i sådant fall vinna ytterligare ersättning enligt reglerna om flottningsskada
skulle vara avgörande, huruvida och i vad mån ersättning erlagts.
Avsikten med stadgandet torde emellertid icke vara att det, intill dess be
talningen erlagts, utan vidare skulle stå vederbörande öppet att få den
tidigare uppskattningen omprövad. För höjning av ersättningens belopp lä
rer skola fordras, att skada eller intrång uppkommit i något hänseende,
som vid den tidigare verkställda värderingen icke förutsetts eller som den
eljest icke kan anses omfatta. Och där så är förhållandet, torde den om
ständigheten, att betalning erlagts i enlighet med vad som på förhand fast
ställts, i och för sig icke skola avskära rätt att fordra ytterligare ersättning.
Att en sådan påföljd under vissa förhållanden kan inträda enligt allmänna
rättsgrundsatser om verkan av underlåtenhet att vid mottagning av betal
ning göra förbehåll om anspråk på ytterligare belopp, torde icke behöva i
författningstexten beröras.
Då i förevarande paragrafs första och sista stycken användas uttrycken,
att ersättning blivit uppskattad i regleringsbestämmelserna respektive all
den må fastställas i dylika bestämmelser, lärer avses sådant beslut i ersätt
ningsfråga, som länsstyrelserna enligt 7 § hava att meddela och däri änd
ring kan vinnas genom klander vid domstol enligt andra stycket i samma
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
paragraf. Sådant beslut framstår i 7 § — oaktat det skall meddelas efter
prövning i den ordning som i 6 § sägs —- såsom något vilket liksom till
stånd till expropriation av äganderätt är att skilja från det i 6 § omförmälda
utslag, varigenom regleringsbestämmelserna fastställas. Denna skillnad mel
lan regleringsbestämmelser och beslut enligt 7 § synes böra iakttagas även
i nu ifrågavarande sammanhang, såframt icke i stället 7 § omredigeras.
Eftersom stadgandet i 22 § första stycket andra punkten icke angår flott-
ningsskada i förslagets mening utan fråga, som i övrigt avhandlas i 2 kap.,
synes lämpligt att stadgandet överföres dit och ersätter 7 § sista stycket,
en åtgärd som skulle stämma med att innehållet i 22 § sista stycket upptagits
i kapitlet om flottningsskada och icke i 2 kap.
23 §.
Justitieråden Gei jer och Lech samt regeringsrådet Quensel:
I fråga om flottningsskada å annan egendom än fiskebyggnad och fiske
redskap skall enligt förevarande paragraf ersättningsanspråk mot flott-
ningsförening vid äventyr av talans förlust framställas före utgången av det
kalenderår, då skadan uppkom. Denna regel överensstämmer med den
svenska flottningslagens allmänna preskriptionsregel rörande ersättning för
flottningsskada. Någon motsvarighet till den föreskrift om förlängd pre
skriptionstid, som givits i nämnda lag för det fall att flottning pågått efter
den 1 augusti, innehåller paragrafen icke. I motiven framhålles att flott-
ningen i gränsälvarna på grund av klimatförhållandena avslutas tidigare än
i andra svenska vattendrag ävensom att flottningsskador på mark och gröda
endast sällan uppstå efter vegetationstiden, vilken i dessa trakter upphör
tidigare än i rikets sydligare delar. På grund av dessa omständigheter har
svårighet ansetts icke böra möta att före årets utgång anmäla även skador,
vilka möjligen uppkomma efter den 1 augusti.
Emellertid lär flottningen understundom pågå in i senare hälften av ok
tober. Vid sådant förhållande synes även för ifrågavarande flottled den all
männa regeln böra kompletteras med en föreskrift om förlängd preskrip
tionstid för de undantagsfall, där omständigheterna kunna påkalla att er
sättningsanspråk får framställas efter kalenderårets utgång. Med hänsyn
till önskvärdheten av att flottningsstyrelsen snarast möjligt erhåller känne
dom om uppkomna skador synes åt föreskriften lämpligen kunna givas det
innehåll att, om skadan uppkommit efter den 30 september, åtgärd som i
första punkten i paragrafen omförmäles skall företagas före viss tidpunkt
nästföljande år, förslagsvis den 1 juli.
28 §.
Lagrådet:
Den i paragrafen stadgade tid av sextio dagar, inom vilken part skall äga
väcka talan mot skiljedom som där avses, skall enligt förslaget räknas från
skiljedomens meddelande. Visserligen föreskrives i nästföregående paragraf
i förslaget, att skiljedom omedelbart efter dess meddelande skall tillställas
75
parterna, men det kan naturligtvis tänkas, att av en eller annan anledning
så ej kommer att ske. Då parten även i sådant fall bör äga tillgodonjuta
en klagotid av sextio dagar, bör tiden alltid, i överensstämmelse med vad
som gäller enligt den svenska skiljemannalagen, räknas från det han erhöll
del av skiljedomen.
Kungi. Maj:ts proposition nr 61.
36 §.
Lagrådet:
I stadgan finnas vissa bestämmelser om föreläggande av vite, men före
skrifter saknas angående vilken myndighet, som skall utdöma försuttet vite,
och vilken stat detta skall tillfalla. Uttryckliga bestämmelser i ifrågavaran
de avseenden torde emellertid böra meddelas. Stadgandet, som synes kunna
upptagas såsom ett tredje stycke i denna paragraf, torde lämpligen, därest
lagrådets hemställan under 6 § bifalles, kunna erhålla den innebörd, att
fråga om utdömande av försuttet vite upptages av den länsstyrelse som
meddelat vitesföreläggandet samt att utdömt vite skall tillfalla den stat, vars
länsstyrelse utdömt vitet. Skulle 6 § bibehållas oförändrad, torde fråga om
utdömande av i sistnämnda paragraf avsett vite böra upptagas av båda
länsstyrelserna och utdömt vite tillfalla båda staterna med hälften var.
Förslaget till lag om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 februari 1949.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
lör jordbruksdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, stats
rådet Zetterberg, lagrådets den 4 februari 1949 avgivna utlåtande över de den
19 november 1948 till lagrådet remitterade förslagen till
1) överenskommelse mellan konungariket Sverige och republiken Fin
land om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar;
2) stadga angående flottningen i Torne och Muonio gränsälvars flott
led; samt
3) lag om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar.
Föredraganden anför följande.
Med anledning av innehållet i lagrådets utlåtande ha på mitt föranstal
tande förslagen till överenskommelse och stadga blivit föremål för övervägande
vid nya underhandlingar med delegerade för Finland. Därvid har enighet
uppnåtts om vidtagande av ändringar i förslagen i huvudsaklig överensstäm
melse med vad lagrådet hemställt beträffande Art. II i förslaget till överens
kommelse samt i fråga om 6, 21 och 36 §§ i förslaget till stadga. Samför
stånd har jämväl visat sig föreligga om vissa mindre ändringar av huvud
sakligen formell natur. De ändringar i förslagen, som sålunda förordats,
finner jag vara lämpliga och följaktligen böra godtagas.
I 28 § av förslaget till stadga har upptagits bestämmelse om en tids
frist av sextio dagar, inom vilken part skall äga väcka talan mot skiljedom
rörande flottningsskada. Tiden skulle enligt det till lagrådet remitterade
förslaget räknas från skiljedomens meddelande. Denna utgångspunkt är
densamma som gäller enligt finsk skiljemannalagstiftning. Lagrådet har
emellertid framhållit, att det kunde tänkas att skiljedomen, trots före
skrift i 27 §, av en eller annan anledning icke komme att omedelbart till
ställas part, och att därför tiden, i överensstämmelse med vad som gäller
enligt den svenska skiljemannalagen, alltid borde räknas från det parten er
höll del av skiljedomen. Då jag ansett att vad lagrådet sålunda anfört bör
beaktas, men denna ståndpunkt icke kunnat godtagas från finsk sida, har
77
vid de fortsatta förhandlingarna sökts en tredje lösning. Enighet har där
vid nåtts om en sådan avfattning av bestämmelsen, att ldandertiden skall
vara densamma som enligt vederbörande stats allmänna lagstiftning om
skiljemannaförfarande gäller för klander av skiljedom. Därigenom kom
mer att gälla en klandertid av sextio dagar, räknad, beträffande skada i
Sverige, från del parten erhöll del av skiljedomen och, i fråga om skada i
Finland, från det skiljedomen meddelades. Då den olikhet som sålunda
skulle råda i fråga om utgångspunkt för klandertiden icke torde vålla någon
nämnvärd olägenhet, kan jag ansluta mig till sistnämnda lösning.
Med avseende å 23 § i förslaget till stadga ha tre ledamöter av lagrådet
ansett den allmänna regeln om skyldighet att framställa anspråk på er
sättning för flottningsskada före utgången av det kalenderår, då skadan
uppkom, böra kompletteras med en föreskrift om förlängd preskriptionstid
för undantagsfall, där omständigheterna kunde påkalla att ersättningsan
språk finge framställas senare än nyss sagts. Som skäl för behovet av eu
sådan föreskrift har endast åberopats att flottningen understundom kun
de pågå in i senare hälften av oktober. Visserligen torde det vara riktigt att
utsorteringen av flottgods vid skiljestället i Torne älvs mynning någon gång
icke kunnat slutföras förrän vid sistnämnda tid, men denna omständighet
synes, då flottning därefter regelmässigt är utesluten på grund av isför
hållandena, icke föranleda något behov av den föreslagna förlängningen av
anmälningstiden. Ej heller torde en sådan åtgärd vara påkallad av annat
skäl.
Föredraganden uppläser härefter förslagen till överenskommelse och
stadga samt hemställer, att dessa förslag måtte godkännas av Kungl.
Maj t.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl
lan bifaller Hans Maj t Konungen.
Kunffl. Maj:ts proposition nr 61.
Ur protokollet:
Åke Mossler.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 61.
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 februari 19't9.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander
,
ministern för utrikes ärendena
U
ndén
,
statsråden
W
igforss
, M
öller
, S
köld
, Q
uensel
, D
anielson
, V
ougt
, Z
etterberg
,
N
ilsson
, S
träng
, E
ricsson
, M
ossberg
, W
eijne
, K
ock
, A
ndersson
.
Under erinran, att Kungl. Maj :t förut denna dag på föredragning av che
fen för justitiedepartementet beslutat godkänna förslag till
dels överenskommelse mellan Sverige och Finland om flottningen i Torne
och Muonio gränsälvar,
dels ock stadga angående flottningen i Torne och Muonio gränsälvars
flottled, hemställer ministern för utrikes ärendena, att Kungl. Maj :t måtte
bemyndiga honom eller vid förfall för denne tillförordnade chefen för ut
rikesdepartementet att underteckna en överenskommelse med därvid så
som bilaga fogad stadga, båda i överensstämmelse med nämnda förslag,
vilkas lydelse framgår av bilaga1 till detta protokoll.
Till vad ministern sålunda hemställt, varuti övriga stats-
rådsledamöter förena sig, behagar Hans Maj :t Konungen
lämna bifall.
Ur protokollet:
Sture Johanson.
1
Bilagan här utesluten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 61.
79
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 februari 19U9.
Närv a r a n de:
Statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetter
berg, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för utrikesdeparte
mentet, statsrådet Quensel, och chefen för jordbruksdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg.
Enligt statsrådsprotokollet den 11 februari 1949 har Kungl. Majt funnit
gott godkänna av delegerade för Sverige och Finland avgivna förslag till
överenskommelse mellan nämnda stater om flottningen i Torne och Muonio
gränsälvar samt till stadga angående flottningen i Torne och Muonio gräns
älvars flottled, vilken stadga avses skola utgöra bilaga till överenskommel
sen. Förslagen ha godkänts jämväl av Finlands regering och överenskom
melsen har, avfattad på svenska och finska språken, den 17 februari 1949
undertecknats av regeringarnas befullmäktigade ombud.
Överenskommelsen och stadgan skola, innan ratifikation för Sveriges del
kommer i fråga, underställas riksdagens prövning. Såsom omnämnts i stats
rådsprotokollet den 19 november 1948 torde överenskommelsen och stadgan
böra införlivas med den svenska rätten genom en av Konung och riksdag
gemensamt stiftad lag. Ett i sådan syfte utarbetat lagförslag har, såsom
framgår av lagrådets protokoll den 4 februari 1949, av lagrådet lämnats
utan anmärkning.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom propo
sition, dels äska riksdagens godkännande av ifrågavarande överenskom
melse och stadga, dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga nämnda lagförslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olle Hellberg.