2

väsendet. Departementschefen har funnit detta vara ett mycket invecklat

problem, som det icke är möjligt att utan föregående noggrann utredning

taga ställning till; han har i detta sammanhang endast uttalat, att han fin­

ner det önskvärt att staten kan ikläda sig huvudparten av kostnaderna.

Beträffande de övriga i propositionen berörda frågorna framläggas icke

några definitiva förslag, då ytterligare utredning i olika hänseenden ansetts

erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

4

och övningsämnen in. m., samt i de fall, då sådant blivit vederbörligen be­

stämt, jämväl inredning och möbelutrustning. Där sådant åtagande icke

föreligger eller skyldighet i sagda avseende eljest icke förefinnes, skola bygg­

nad och underhåll av läroverkshus ske på bekostnad av läroverkets bygg­

nadsfond ävensom i stift, där byggnadskassa finnes, med bidrag av denna

i mån av Kungl. Maj:ts medgivande.

I § 215 stadgas vidare, att läroverkskommun skall, såvida icke annor­

lunda i särskilt fall är föreskrivet, anskaffa och underhalla rektorsbostad

eller utgiva kontant ersättning härför.

Samtliga läroverkskommuner ha numera åtagit sig att hålla läroverks-

byggnad och bostad åt rektor (eller utgiva ersättning för rektorsbostad).

Däremot har åtagande att bekosta inredning och möbelutrustning ännu icke

gjorts av alla ifrågakonmiande kommuner. Enligt efter hand utbildad praxis

brukar staten vid upprättande av nya läroverk, vid förstatligande av icke

statliga skolor ävensom vid organisationsförändringar av större omfattning

i fråga om redan befintliga statliga skolor, uppställa såsom villkor, att kom­

munen ikläder sig nämnda skyldigheter i fråga om hela skolan. Vid mindre

genomgripande organisationsförändringar har skyldigheten begränsats till

den del av skolan, som berörts därav. Slutligen må nämnas, att efter ut­

talande av 1941 års riksdag en ny skyldighet tillkommit, nämligen att till­

handahålla bostad åt erforderlig vaktmästarpersonal. Åtagande härut-

innan har sedan dess avkrävts vederbörande läroverkskommun vid varje

organisationsändring.

Här må erinras, att skolöverstyrelsen, som genom Kungl. Maj:ts beslut

den 29 mars 1946 anbefallts att verkställa utredning av frågan om stats­

bidrag under vissa förhållanden till undervisningslokaler för högre läro­

anstalter, i skrivelse den 21 februari 1949 föreslagit, att statsbidrag skulle

i den ordning och efter de grunder, som i skrivelsen närmare angivas, utgå

till kostnaderna för byggnader för i högre allmänna läroverk ingående real­

skolor, fristående (sam) realskolor, kommunala flickskolor, kommunala mel-

lanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor. Förslaget, vars re­

missbehandling nu avslutats, har ännu ej föranlett någon åtgärd från Kungl.

Maj:ts sida.

Vid de allmänna läroverken erlade eleverna intill budgetåret 1947/48

terminsavgifter dels direkt till statskassan dels ock till de vid läroverken

befintliga kassorna. Enligt beslut av 1947 års riksdag upphörde förstnämnda

avgifter att utgå med utgången av budgetåret 1946/47 (se 1947 års åttonde

huvudtitel, s. 290). Däremot finnas avgifterna till kassorna alltjämt kvar.

De utgå med följande belopp, nämligen

till ljus- och vedkassan: högst 30 kronor per elev och termin,

till biblioteks- och materielkassan: dels 3 kronor för elev, som inskrives

vid läroverket och dels högst 10 kronor — eller efter Kungl. Maj:ts med­

givande högst 15 kronor — per elev och termin,

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 133.

6

där »synnerliga skäl» föreligga, mer än 80 procent. Även till förhyrande av

undervisningslokaler samt till anskaffande av tjänstebostäder för lärare

utgår statsbidrag.

Lärarna utbildas vid de statliga folk- och småskoleseminarierna samt av­

lönas i enlighet med det särskilda avlöningsreglementet för folkskolan

(1948:437). Kommunernas kostnader för lärarnas kontantlöner täckas till

väsentlig del av statsbidrag. Av kommunernas utgifter i övrigt täckes lika­

ledes en stor del genom statsbidrag. Av sådana bidrag må nämnas bidrag till

skolhemsbyggnader och deras inredning, till inackordering av skolbarn i

skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem, till anordnande av skolskjutsar för

slcolpliktiga barn, till kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker

m. m., till undervisningsmateriel och till anordnande av skolmåltider.

För att belysa relationen mellan statens och kommunernas utgifter för

folkskoleväsendet kan nämnas, att av de för budgetåret 1948/49 beräk­

nade sammanlagda kostnaderna för ändamålet, omkring 368 miljoner kro­

nor, inemot 200 miljoner kronor täcktes av statsmedel.

Skolkorn mission ens förslag.

Skolkommissionens organisationsförslag för skolväsendet1 innebär, att

folkskola och realskola sammanslås till en enhetsslcola, att en viss samord­

ning kommer till stånd mellan gymnasiet och enhetsskolan, i det att klass

9 g blir gemensam för båda skolformerna, varjämte i åtskilliga fall lokaler

och lärare torde komma att vara gemensamma, samt att en samordning

sker även mellan enhetsskolan och yrkesskolan dels genom klass 9 y och

dels därigenom att man för undervisningen i praktiska ämnen inom enhets­

skolan kommer att få användning för yrkesskolans lärare liksom omvänt,

varjämte även i fråga om lokaler en viss gemenskap mellan den nioåriga

skolan och yrkesskolan ibland kan komma att visa sig ändamålsenlig.

Denna samordning mellan olika skolformer har föranlett skolkommissio-

nen att undersöka möjligheterna att upphäva den nuvarande dualismen

stat-kommun, vilken ansetts försvåra en rationell samordning i fråga om

lärarnas tjänstgöring, lokalernas användning, inköp av materiel, skolsociala

åtgärder, arbetstider och måltidstimmar m. m. mellan olika skolformer. Av

de två vägar, som därvid erbjuda sig — nämligen antingen ett förstatligan­

de eller ett kommunaliserande av hela skolväsendet — har kommissionen

stannat för den sistnämnda. Mot ett förstatligande av hela skolväsendet

talar enligt kommissionen främst den omständigheten, att det lokala in­

tresset för skolan skulle slappna och att den administrativa apparaten skul­

le behöva bli alltför omfattande. Genom en kommunalisering skulle de stat­

liga skolorna få del av det kommunala intresse, som på många håll varit

utomordentligt fruktbärande men som av naturliga skäl koncentrerats till

1 Se 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skol­

väsendets utveckling (SOU 1948:27).

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

8

medför stora utgiftsökningar för byggande av nya skolhus, anställande av

flera lärare o. s. v. Dessa ökade utgifter böra enligt kommissionens upp­

fattning ej påläggas kommunerna, enär man då kan riskera ett minskat

intresse för och måhända ett motarbetande av hela reformen. Det vore

därför riktigast, att kostnaderna för skolväsendet så långt som möjligt över­

flyttades på statsverket. Kommissionen har tänkt sig statsbidragssystemet

så utformat, att bidragen utgå automatiskt utan statlig prövning annat än

då fråga är om utgifter utöver ett visst minimiprogram. Inom detta minimi-

program avses bestämmanderätten helt ligga hos kommunerna.

Remissyttranden.

På skolhåll har kommissionens förslag om kommunalisering av hela skol­

väsendet mottagits mycket olika.1 De 49 folkskolestyrelser, som yttrat sig

om förslaget, ha samtliga tillstyrkt detsamma. Av de 20 folkskolinspektörer,

som yttrat sig därom, ha däremot endast 6 tillstyrkt, och av de 97 högre

skolor, som yttrat sig, ha endast 11 tillstyrkt, medan ytterligare 16 uttalat

vissa sympatier för förslaget. I de fall, då man motiverat sin anslutning till

kommissionens förslag om skolväsendets kommunalisering, har man talat om

en önskvärd decentralisering, varigenom kommunernas intresse för skolans

utveckling skulle öka, eller menat, att den nya skolan måste få en enhetlig

ledning, varvid kommunalisering av den nu statliga delen måste sägas vara

den enda framkomliga vägen. Åtminstone ett par av folkskolinspektörema

ha uttalat som sin uppfattning att det statliga inflytandet över skolväsen­

det icke verkat hämmande och framhålla, att utvecklingen säkerligen icke

skulle ha skett så snabbt, om bestämmanderätten helt varit överlämnad åt

kommunerna. Dessa se många gånger icke tillräckligt vidsynt på skolfrå­

gorna.

Inspektören i Stockholmstraktens inspektionsområde delar skolkommis-

sionens uppfattning, att viss ökad befogenhet att ge skolan form och inne­

håll bör lämnas kommunerna, men anser dock, att kommissionen varit väl

optimistisk.

_ »Den som minns de många svåra missgrepp och försummelser, som under

tidigare epoker av stor kommunal frihet begåtts på många håll, är nog när­

mast böjd för en viss moderation i kommissionens förslag. Statskontroll

torde bli nödvändig icke blott med hänsyn till de ekonomiska konsekven­

serna utan även för att garantera, att allt går rätt till. Huvudsaken är att

förhållandet mellan stat och kommun blir mindre bemängt med småfuttiga

kontrollföreskrifter. Ett välreglerat kontrollsystem med klara enkla före­

skrifter är ofta mindre irriterande än en kontroll, som först genom oklara

föreskrifter frestar till missbruk och sedan beivrar missbruken som brott.»

Även i ett antal yttranden från de högre skolorna påpekas, att kommu­

nerna icke överallt visat ett positiv intresse för skolväsendet, och många

1 Se SOU 1949:35, som’ innehåller skolöverstyrelsens utlåtande jämte sammanfattning av

vissa remissyttranden i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

10

kunna hävda, att läroverket i t. ex. någon av de gamla gymnasiestäderna

i viss mån står i centrum för stadens intresse. Under alla omständigheter

hävdar föreningen, att gymnasiets och realskolans lärare böra behålla sin

ställning som statstjänstemän.

Även läroverkslärarnas riksförbund föreslår, att hela skolväsendet för­

statligas, men anser dessutom att det kommunala inflytandet bör stärkas

så, att skolan »kommer att framstå som ett centralt kommunalt intresse».

Värdet av anordningar, som verka i sådan riktning, kan knappast överskat­

tas. Detta lokala inflytande får dock ej utformas så, att lärarnas själv­

ständighet kommer i fara. Läraren måste erhålla en fullt fri och självstän­

dig ställning bland annat gentemot de personer, som å ena sidan ha en in­

flytelserik ställning i kommunen, och å andra sidan äro föräldrar till för

teoretiska studier obekväma barn. — Sveriges yngre läroverlcslärares för­

ening finner en decentralisering av enhetsskolan i vissa avseenden berät­

tigad och uttalar särskilt, så när som på ett par viktiga förbehåll, sin upp­

skattning av den stora frihet, som i många hänseenden därvid lämnas sko­

lans lokala ledning, både i frågor av organisatorisk och pedagogisk natur.

Sveriges överlärarförbund tillstyrker oreserverat förslaget om kommu-

nalisering av skolväsendet och ett statsbidragssystem, som lägger så mycket

som möjligt av kostnaderna på statsverket, medan användandet av anslaget

så långt som möjligt anförtros åt kommunerna. En sådan befogenhet skulle

för kommunerna innebära en avsevärd lättnad och arbetsbesparing. De

skulle befrias från det nuvarande systemet med en mängd detaljuppgifter

utan verklig ekonomisk betydelse för erhållande av statsbidrag, och en icke

obetydlig arbetsbesparing skulle likaså vinnas för statens kontrollerande

myndigheter. — Städernas folkskolinspektörsförbund räknar med, att kom-

munaliseringen skall öka kommunernas intresse för skolans angelägenheter.

Särskilt tillfredsställande är skolkommissionens strävan att befria kommu­

nerna från den »olustbetonade detaljkontroll», som f. n. kännetecknar skol­

väsendets administration.

Svenska folkskollärarinneförbundet finner många skäl tala för en utveck­

ling mot ökad kommunalisering, även om förbundet inte saknar erfarenhe­

ter, som kommit skolkommissionens tilltro till kommunernas positiva in­

tresse och förståelse för skolan att framstå såsom väl optimistisk. Garantier

böra skapas för att kommunerna skola hålla en viss standard på sitt skol­

väsen. — Även Sveriges småskollärarinneförbund finner anledning till viss

tveksamhet. »I många skoldistrikt har nämligen framåtskridandet gått

mycket sakta.»

Skolöverstyrelsen anser för egen del ett förstatligande av folkskoleväsen­

det icke kunna ifrågasättas med hänsyn bland annat till att den admini­

strativa apparaten skulle bli alltför omfattande. Då den nya enhetsskolan

främst av praktiska skäl icke kan till en del vara kommunal och till en del

statlig, tillstyrker överstyrelsen, att enhetsskolan blir en helt kommunal

Kungl. Maj ds 'proposition nr 133.

12

samt mer än hälften, cirka 55 procent, en folkmängd av mindre än 4 000.

Bland dessa kommungrupper finnas åtskilliga kommuner där folkmängden

befinner sig i starkt sjunkande. Icke ens hälften av kommunerna kommer

därför att ha den för uppehållande av nionde klassen erforderliga folk­

mängden.»

Kollegiet finner med hänsyn till det anförda tveksamt, om man skall

förbehålla kommunerna enbart små- och mellanskolestadierna, för vilket

syntes fordras ett folkmängdsunderlag av 2 000 ä 2 500 invånare i varje

kommun — och ställa realskolestadiet under statlig förvaltning eller om

man bör godtaga kommissionens förslag. Även om kollegiet icke funnit de

av kommissionen åberopade skälen mot en statlig administration starka,

har kollegiet likväl med hänsyn till sammanhanget mellan mellanskole- och

realskolestadierna ansett det kommunala alternativet vara att föredraga.

Däremot anser kollegiet på närmare anförda skäl att gymnasiet alltjämt

bör stå under statlig förvaltning.

Statskontoret har icke velat bestrida, att goda skäl kunna anföras för

skolkommissionens förslag att kommunalisera skolväsendet, men finner,

att kommissionen med alltför lätt hand gått förbi de praktiska svårig­

heter, som följa därav. En av dessa svårigheter gäller överförandet till kom­

munal tjänst av statsläroverkens tusentals ordinarie lärare, vilka icke kunna

uppsägas. Mot de berörda lärarnas vilja lär, framhåller statskontoret, en

dylik överföring icke lagligen kunna genomföras.

Av länsstyrelserna och domkapitlen ha flertalet antingen tillstyrkt en

kommunalisering av hela skolväsendet eller ej framställt erinran mot för­

slaget härom. Länsstyrelsen i Växjö och domkapitlet i Härnösand ha dock

yppat tvekan om kommunaliseringen även bör avse gymnasiet och ansett

avgörandet härutinnan böra tills vidare anstå.

Även överståthållarämbetet har ställt sig positivt till förslaget och funnit

det tilltalande med en dylik kommunal förankring och decentralisation, var­

igenom det kan vara möjligt att få fram ett alltmer utbrett och fördjupat

intresse runt om i bygderna och åstadkomma fruktbärande samverkan

mellan skolans myndigheter och befolkningen.

I några yttranden har betonats, att en kommunalisering av skolväsen­

det måste kombineras med en sådan ledning och kontroll från statens sida,

att en viss minimistandard å skolväsendet inom kommunerna garanteras.

Mot kommunaliseringsförslaget ha länsstyrelserna i Jönköping, Karls­

krona, Uppsala och Visby anfört vissa betänkligheter. Sålunda skriver läns­

styrelsen i Jönköping:

»Gentemot skolkommissionens förslag om kommunalisering av skolvä­

sendet kunna vissa betänkligheter resas. Förslaget innebär, bland annat,

en decentralisering av skolväsendet, varigenom skolan skulle garanteras

större frihet. Denna frihet kan emellertid bli illusorisk, därest de kommu­

nala myndigheterna erhålla alltför stor möjlighet att ingripa på skolans

verksamhetsområde. Konsekvenserna härav skulle kunna bliva särskilt be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

munala skolstyrelserna icke behöva befara för mycken kontroll och för­

många detalj föreskrifter i fråga om medelsanvändningen, torde man kunna

förvänta det initiativ och den arbetshåg hos skolstyrelserna, som kommis­

sionens förslag syftar till.

En uppdelning i statsbidragshänseende i tre grupper av åtgärderna på

skolväsendets område förordas av folkskoledirektionen i Stockholm: 1) ob­

ligatoriska åtgärder, till vilka statsbidrag automatiskt utgår, 2) en frivillig

utbyggnad av skolväsendet inom en angiven ram, i huvudsak motsvarande

den nuvarande standarden i de mera välutrustade skoldistrikten; stats­

bidrag bör utgå automatiskt även härtill, 3) för skolväsendets reformering

erforderlig experimentverksamhet, beträffande vilken frågan om statsbi­

drag får göras beroende av prövning genom statlig myndighet.

Stockholms stads kammarkontor betonar, att en förutsättning för kom-

munaliseringen av skolväsendet som helhet bör vara, att därmed också,

följa vidgade befogenheter för den lokala skolledningen. Huruvida härmed

låter sig förena den staten förbehållna rätten såväl att fastställa skolar­

betets mål i stort och den yttre ramen för skolorganisationen som att utöva

inspektion över skolorna, synes kunna bli föremål för tveksamhet. Å andra,

sidan kan det måhända befaras, framhåller kammarkontoret vidare, att

ett eftergivande av dessa villkor från statens sida kunde äventyra en nöd­

vändig enhetlighet inom skolorna i landets olika delar. Kammarkontoret

kommer därefter in på frågan om kostnadsfördelningen mellan staten och

kommunerna och menar, att det av kommissionen skisserade statsbidrags­

systemet kan bli ogynnsamt för Stockholms vidkommande.

»Tanken att med statsmedel skola utan vidare bestridas allenast de kost­

nader, som motsvara en skolorganisation enligt ett för samtliga kommuner

gemensamt minimiprogram, alltså alldeles oberoende av om det gäller lands­

bygd eller städer, små eller stora städer, synes innebära risk för att Stock­

holm kommer att få påtaga sig en proportionellt sett mycket stor del av

kostnaderna för skolväsendet. Det torde nämligen få anses självfallet, att

det minimum, som skall krävas i alla kommuner, stora och små, icke kan

sättas högre, än att skolväsendet i huvudstaden måste utbyggas långt där­

utöver. Eftersom en prövning skall ske, i vilken omfattning statsbidrag

skall utgå för kostnader utöver minimiprogrammet, har man anledning be­

fara dels att till följd härav en del — och sannolikt en ej obetydlig del — av

kostnaderna för skolväsendet i Stockholm kommer att få uppbäras av den

efter proportionell grund utgående kommunalskatten i stället för av den

progressiva statsskatten, dels att med åberopande av skatteutjämningsbe-

hovet en viss njugghet kan komma att visas vid utmätande av de icke­

automatiska statsbidragen till Stockholm.»

Landskommunernas förhund förutsätter, att kommunerna skola svara

för en rimlig del av kostnaderna för reformens genomförande, men med hän­

syn till beskattningsföremålens ojämna fördelning torde redan nu i åtskil­

liga fall den övre gränsen för kommunernas möjligheter att bära skolut-

gifter vara nådd.

16

stödd kommunal skola. Därtill kommer, att ett förstatligande kan befaras

förkväva det kommunala initiativet och den ansvarskänsla, som i stort sett

präglar skoldistriktens nuvarande inställning till skolväsendet. Blir enhets-

skolan däremot en kommunal angelägenhet med, såsom avsikten är, större

rörelsefrihet för kommunerna än för närvarande, kommer detta enligt min

övertygelse att bli till båtnad för skolväsendet genom det större intresse och

den ökade känsla av gemensamt ansvar, som kan förväntas.

Kommunaliseringen av redan existerande realskolor är givetvis en fråga

på längre sikt; på de flesta orter torde de ännu under lång tid komma att

bibehålla sin nuvarande organisation och ställning. Det är givet att vissa

problem en gång komma att möta vid skolornas avveckling. Statskontoret

har pekat på ett, nämligen hur man skall göra med alla de ordinarie lärare,

som nu finnas vid de statliga realskolorna och vilka enligt gällande bestäm­

melser ej kunna utan vidare överföras till kommunal tjänst. Därest under

den långa övergångstid, varom här är fråga, en lönereglering skulle

komma,

till stånd för lärare vid de statliga skolorna, kan måhända frågan lösas i

samband därmed. Man kan vidare undersöka möjligheterna att vid kom­

mande lärarutnämningar vid dessa skolor föreskriva förflyttningsskyldig-

het till kommunala skolor.

Den omständigheten, att realskolestadiet även efter kommunindelnings-

reformens genomförande på sina håll kan behöva göras gemensamt för två

eller flera kommuner, synes icke gärna kunna rubba grundsatsen om enhets-

skolan som en kommunal skolform. I detta sammanhang vill jag framhålla,

att det förefaller mig, som om kammarkollegiet ställer för stora anspråk på

folkmängdsunderlaget i kommunerna för uppehållande av en enhetsskola

omfattande alla tre stadierna. Att som kammarkollegiet räkna med så högt

lärjungeantal som 25 å 30 elever per linje såsom minimum för klass 9 synes

icke erforderligt; det kan icke ens tagas för givet, att alla tre linjerna av

denna klass överallt skola visa sig behövliga. Enligt min mening bör en

folkmängd av 2 500 invånare i ett skoldistrikt vara tillräcklig som underlag

för en enhetsskola; på sina håll kan det måhända vara befogat att gå ned

till 2 000 invånare. Först när man kommer under detta tal, komma svårig­

heter att tillstöta, vilka emellertid delvis torde kunna elimineras genom viss

samundervisning på realskolestadiet.

Inom ecklesiastikdepartementet föreligga för närvarande några framställ­

ningar om förstatligande av kommunala mellanskolor. Det är här fråga om

skolor, som erkänts såsom kommunala mellanskolor efter år 1943 och så­

lunda ej tillhöra den grupp kommunala mellanskolor, som enligt riksdagens

beslut successivt förstatligats från och med budgetåret 1944/45. Detta för­

statligande har numera framskridit så långt, att endast en skola, den i

Skoghall, alltjämt i sin helhet är kommunal. I fråga om denna skola och de

senare tillkomna kommunala mellanskolor, som ej omfattas av riksdagens

förenämnda beslut, synas eventuella önskemål om förstatligande i nuva­

rande läge icke lämpligen böra föranleda någon åtgärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

17

En kommunalisering av skolväsendet bör givetvis ej medföra, att den

statliga kontrollen slopas. Detta har ej heller skolkommissionen tänkt sig.

De stora utgifter, som staten får vidkännas för skolväsendet, och angelägen­

heten av en viss grad av enhetlighet inom skolorna i landets olika delar,

göra alltjämt ett statligt inflytande motiverat. Detta har otvivelaktigt i

flera hänseenden varit till gagn för skolan. Jag är i detta sammanhang an­

gelägen att framhålla det förtjänstfulla arbete på skolväsendets utveckling,

som nedlagts av statens folkskolinspektörer. Den rådgivande och initiativ­

tagande verksamhet, som dessa under ofta ogynnsamma yttre förhållanden

utövat, är värd allt erkännande.

I flera remissyttranden har fragan om enhetsskolans kommunalisering

sammankopplats med frågan om tillsättningen av lärare vid denna. Jag

återkommer i det följande till detta spörsmål men vill redan här framhålla,

att enhetsskolans kommunalisering icke i och för sig med nödvändighet

synes behöva medföra en lärartillsättning i kommunal regi.

Beträffande gymnasiet ter sig en kommunalisering icke lika självfallen

som beträffande realskolan. Gymnasiet knyter ej så direkt an till den kom­

munala folkskolan som realskolan gör och det kommer givetvis i vida större

omfattning än denna att bli en för flera kommuner gemensam angelägenhet.

Av stor betydelse är givetvis även utformningen av gymnasiets framtida

organisation. Sasom framgar av propositionen nr 70 har jag icke ansett möj­

ligt att nu taga slutlig ställning till detta problem. För att närmast sörja för

gymnasieutbildningen för de ungdomar, som komma från den nuvarande

realskolan, har jag föreslagit en provisorisk gymnasiereform, byggd på denna

realskolas grund. Nu anförda omständigheter tala för att avgörandet av

frågan om en eventuell kommunalisering av gymnasiet ställes på framtiden.

Med hänsyn till det särskilda system, som bär upp den tekniska läroverks­

organisationen, synes en kommunalisering av dessa läroanstalter knappast

böra ifrågasättas.

Med spörsmålet om statlig eller kommunal skola sammanhänger frågan

om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för skol­

väsendet. Skolkommissionen har här endast helt allmänt uttalat, att dessa

kostnader böra så långt som möjligt åvila statsverket och att statens bidrag-

bör utgå automatiskt utan närmare statlig prövning, så länge skolväsendet

hålles inom ramen för en av staten angiven minimistandard. Först i fråga

om utgifter därutöver bör bidragsrätten närmare prövas.

Kostnadsfördelningen är ett mycket invecklat problem, som det icke är

möjligt att utan föregående noggrann utredning taga ställning till. Hur

mycket staten å ena och kommunerna å andra sidan böra svara för och

om staten ens kan påtaga sig hela merkostnaden för skolreformen äro frå­

gor, som jag icke nu kan besvara. Jag kan endast rent allmänt framhålla,

att jag finner det önskvärt, att staten kan ikläda sig huvudparten av kost­

naderna, Detta synes angeläget för att ej bristande ekonomiska förutsätt-

2 —

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr ISS.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 133.

18

ningar på sina håll skola hindra eller försena reformens genomförande.

Ifråga om nuvarande kommunala mellanskolor — särskilt de med stort an­

tal lärjungar från andra kommuner — kan det mahända övervägas att

under övergångstiden genom ökade msatser från statens sida minska kom

munernas utgifter för dessa läroanstalter.

Jag kan helt ansluta mig till det från flera håll framförda önskemålet, att

statsbidragssystemet erhåller en så enkel och lättillämpad utformning som

möjligt. Att det är möjligt att åstadkomma ett dylikt system torde belysas

av vissa under senare år tillkomna statsbidrag, sasom till skolmåltider, fria

läroböcker m. in. och undervisningsmateriel. Det må även erinras om det

förslag till förenklat rekvisitions- och granskningsförfarande beträffande

vissa statsbidrag till folkskoleväsendet, som förra året avgivits av 1945 ars

folkskolesakkunniga (SOU 1949:40).

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars 1949 ha tillkallats

särskilda sakkunniga (den s. k. allmänna statsbidragsutredningen) för att

utreda statsbidragssystemet i dess helhet och att därvid uppdraga allmänna

riktlinjer för systemets utformning för skilda slag av statsunderstödd verk­

samhet. Resultatet av denna utredning torde böra avvaktas. Med hänsyn

till den tänkta ordningen för skolreformens genomförande torde en lösning

av statsbidragsfrågan ej vara överhängande. Endast för försöksdistriktens

del torde den aktualiseras relativt snart men får då lösas genom proviso­

riska bestämmelser. En dylik provisorisk bestämmelse bör bland annat bli,

att statsbidrag till uppförande av byggnader för enhetsskolor må utgå i en­

lighet med nu gällande bidragsbestämmelser i fråga om folkskolebyggnader.

2. Centrala och regionala skolmyndigheter.

Nuvarande förhållanden m. in.

Det allmänna, icke yrkesbetonade skolväsendets centrala instans är skol­

överstyrelsen. Redan med nuvarande skolorganisation har en omorganisa­

tion av detta ämbetsverk befunnits önskvärd, och med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande har jag den 18 juni 1949 tillkallat särskilda sak­

kunniga för att utreda denna fråga. Det må här erinras om att en åtgärd av

principiell betydelse med avseende å överstyrelsens organisation vidtagits

i och med att Kungl. Maj:t år 1947, efter förslag av skolkommissionen, för­

ordnat lekmannarepresentanter såsom ledamöter i överstyrelsen med vissa

begränsade uppgifter.

Förutom denna centrala instans finnas för folkskoleväsendet regionala

myndigheter (s.k. mellaninstanser), nämligen statens folkskolinspektörer,

länsstyrelserna och domkapitlen. Länsstyrelsernas uppgift är huvudsakligen

kameral, i det att de handha utanordnandet av statsbidrag till folkskole­

väsendet. Enahanda uppgift ha länsstyrelserna beträffande det högre kom­

munala skolväsendet. De verkställa även utbetalningar av vissa anslag till

statsläroverken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

20

samt att för skoldirektionen och skoldirektören skall upprättas ett gemen­

samt kansli, vars chef skoldirektören skall vara med biträde av en heltids­

anställd direktionssekreterare med placering till en början i Cg 22.

Den av samhället ordnade grundläggande yrkesutbildningen (pa läilings-

och yrkesskolstadiet) sorterar för närvarande under olika centrala instanser.

År 1944 överflyttades den centrala ledningen av yrkesundervisningen inom

industri, hantverk, handel och husligt arbete ävensom av viss utbildning för

sjöfolk från skolöverstyrelsen till ett nyinrättat ämbetsverk, överstyrelsen

för yrkesutbildning. Under skolöverstyrelsens inseende stå emellertid fort­

farande vissa yrkesbetonade undervisningsanstalter, nämligen yrkesbestäm-

da fortsättningsskolor och högre folkskolor, praktiska mellanskolor och real­

skolans inbyggda praktiska linjer. Lantbruksstyrelsen utgör centralt ämbets­

verk för bland annat lantbruksskolor, lantmannaskolor, jordbrukets yrkes­

skolor och lanthushållsskolor samt en ganska mångskiftande kursverksam­

het inom jordbruket m. m. Navigationsskolorna lyda under kommerskolle-

gium, och den lägre skogsundervisningen star i allmänhet under central led­

ning av domänstyrelsen.

Något regionalt tillsynsorgan för yrkesutbildningen finnes icke. Länssty­

relsernas befattning inskränker sig även beträffande denna del av undervis­

ningen i huvudsak till att utbetala statsunderstöd.

Skolkorn missionen.

Det framtida skolväsendet kommer att ställa den centrala skolledningen

inför nya uppgifter. Skolkommissionen har icke ansett det vara sin uppgift

att på denna punkt framlägga något organisationsförslag men kommissio­

nen har anfört följande allmänna synpunkter på skolöverstyrelsens ställ­

ning inom framtidens skola.

»En ledande tankegång vid kommissionens utformning av förslaget till

skolreform har varit decentralisationen, varigenom befogenheter överflyttas

från den centrala instansen och större frihet medges den lokala skolledning­

en. I vida mindre utsträckning än nu torde den centrala mstansen i fram­

tiden behöva ta befattning med skolväsendets detaljproblem. Skolöversty­

relsen får därigenom möjlighet att syssla med andra, för eu central instans

naturligare uppgifter.

..

I ett tidigare sammanhang har betonats, att en av skolreformens vik­

tigaste mål är att göra det svenska skolväsendet progressivt, dynamiskt. Da

framstegen på det pedagogiska området i första rummet åstadkommits av

skolans fältarbetare, har skolkommissionen ansett, att den främsta garantin

för ett effektivt framstegsarbete på det pedagogiska området är vidsträckt

frihet för den lokala skolledningen och för lärarna att efter egna idéer och

erfarenheter utforma skolans liv. Skolväsendets centrala instans får här­

igenom en ny ställning: vid sidan av de statiskt-administrativa och kon­

trollerande uppgifterna får de experimentella och nyskapande stor bety­

delse. Den centrala instansen har sin givna och betydelsefulla roll i fram-

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

21

stegsarbetet. I fjärde kapitlet bär de nya uppgifterna fixerats: en inspek­

tionsverksamhet av i första rummet rådgivande och stimulerande karaktär,

ledandet av den statliga, mer systematiskt lagda försöksverksamheten, sam­

ordnandet av det svenska skollivet med den in- och utländska pedagogiska

forskningen och dess resultat, observation och publicering av de nya peda­

gogiska rönen inom det svenska skolväsendet. För detta arbete bör skol­

överstyrelsen få till sitt förfogande tillräckliga hjälpmedel: den statistiska

avdelningen bör erhålla större resurser, det pedagogiska biblioteket bör

kraftigt utvidgas, så att det blir möjligt att där följa det utländska skol­

väsendets omdaning och den pedagogiska forskningens utveckling och rön,

det psykologisk-pedagogiska institutet bör förses med en pedagogisk-psyko-

logisk forskningsinstitution, som vid den centrala skolinstansens sida kunde

stå till tjänst vid utprovandet av nya pedagogiska idéer, och överstyrelsen

bör få möjlighet att genom publikationer informera skolstyrelser och lärar­

kårer om framstegsarbetet. Att överstyrelsens personaluppsättning genom

denna nyinriktning delvis måste bli en annan än nu, torde vara en följd av

det sagda.» (S. 431.)

Skolkommissionen har funnit klart, att den föreslagna förberedande yr­

kesutbildningen inom enhetsskolans ram (klass 9 y) bör liksom enhetssko-

lan i övrigt lyda under skolöverstyrelsen. Då emellertid överstyrelsen för

närvarande icke äger tillgång till erforderlig sakkunskap om och erfarenhet

av yrkesutbildning samt näringslivets och arbetsmarknadens förhållanden

in. m., har kommissionen ifrågasatt att inom skolöverstyrelsen skapa ett

organ för fortlöpande samarbete beträffande här berörda frågor mellan

överstyrelsen å ena sidan samt överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruks-

styrelsen, domänstyrelsen, näringslivets riksorganisationer m. fl. å andra

sidan. Det borde övervägas huruvida vederbörande fackmyndighet kunde

tillerkännas inspektionsrätt beträffande sådan förberedande yrkesutbild­

ning, som berör dess verksamhetsområde.

Beträffande skolans mellaninstanser torde en liknande nyinriktning som

för skolöverstyrelsen bli nödvändig, framhåller skolkommissionen. Det av

1945 års folkskolesakkunniga framlagda förslaget avser de nu aktuella pro­

blemen, men i det framtida skolväsendet torde mellaninstanserna böra er­

hålla en annan ställning än i det nuvarande. Kommissionen, som kommer

att senare framlägga specificerade förslag härutinnan, har i detta samman­

hang endast erinrat om, att den nuvarande folkskolinspektionen ej är av­

sedd för realskolan och gymnasiet, medan framtidens regionala inspektion

måste ha kompetens för det allmänna skolväsendet i dess helhet. Vidare på­

pekas, att även regioninspektörernas verksamhet måste bli ett instrument

för det pedagogiska framstegsarbetet och i detta avseende samordnas både

med den centrala instansen och de lokala skolledningarnas verksamhet. För

den förberedande yrkesutbildningens del bör det regionala organet uppe­

hålla kontakt med länsarbetsnämnd, landstingets och kommunens yrkes­

skolor, länets hushållningssällskap m. fl. Slutligen framhäves behovet av

lekmannainflytande även i denna instans.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

22

Kungl. May.ts proposition nr 133.

Remissyttranden.

De i förevarande avsnitt berörda spörsmålen lia icke närmare diskute­

rats i remissyttrandena annat än såvitt rör tillsynen av den i klass 9 y med­

delade yrkesutbildningen.

Skolöverstyrelsen har förordat en arbetsfördelning mellan enhetsskolorna

och yrkesskolorna, så att de senare i största möjliga utsträckning skulle

övertaga den egentliga yrkesutbildningen. Därav följer, framhåller över­

styrelsen, att den omedelbara tillsynen över denna verksamhetsgren även i

fortsättningen bör utövas av yrkesskolväsendets organ.

Härigenom förenklas enligt överstyrelsen problemet om den centrala led­

ningen. Huvuduppgiften för det av skolkommissionen föreslagna samarbets-

organet inom skolöverstyrelsen torde knappast komma att bli yrkesutbild-

ningsfrågor i egentlig mening utan i stället frågor om allmänt praktisk ut­

bildning och framförallt sådana enhetsskolan mera närliggande ungdoms-

vårdsproblem, som t. ex. studieorientering, yrkesvägledning, praktikant- och

arbetsinställning.

Beträffande spörsmålet i stort om de centrala och regionala organen har

överstyrelsen framhållit angelägenheten av att det allmänna skolväsendets

centralmyndighet frigöres från en mängd ärenden, som med fördel kunna

avgöras av mera lokalt betonade organ.

Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar, att därest frågan om den för­

beredande systematiska yrkesutbildningen i klass 9 y ordnas på sätt över­

styrelsen tidigare förordat, kommer enhetsskolan i huvudsak att behöva

svara endast för den allmänna yrkespraktik, som enligt kommissionens för­

slag skall beredas för de icke yrkesbestämda och för dem, som valt sådant

yrke, att de först senare kunna påbörja sin utbildning. Överstyrelsen anser

därför, att det samarbete, som kommissionen antytt mellan skolöverstyrel­

sen och överstyrelsen för yrkesutbildning, bör kunna på ett tillfredsställan­

de sätt tillgodose önskemålet om att de erfarenheter överstyrelsen har på

området i fråga skola kunna tillgodogöras även för nämnda form av yrkes­

utbildning. Någon generell inspektionsrätt eller inspektionsskyldighet syntes

därför icke vara erforderlig för överstyrelsens vidkommande. Överstyrelsens

förslag till yrkesutbildningens ordnande komme även att göra behovet av

att förstärka skolöverstyrelsen med särskild sakkunskap i arbetsmarknads­

frågor och yrkesutbildning mindre framträdande.

Psykologisk-pedagogiska institutet framhåller, att därest en centralisering

av klass 9 y genomföres i större utsträckning, även den förberedande yrkes­

utbildningen bör sortera under överstyrelsen för yrkesutbildning. — Svenska

facklärarförbundet framhåller, att överstyrelsen för yrkesutbildning bör ha

någon möjlighet att kontrollera den förberedande yrkesutbildningen i

klass 9 y.

En klar gränsdragning mellan enhetsskolan och yrkesskolan och mellan

23

vederbörande tillsynsmyndigheter bör från början göras uttalar handels-

kamrarnas nämnd, som tillägger, att all yrkesutbildning — teoretisk och

praktisk — för lärjungar, som träffat sitt yrkesval, bör föras till yrkesskolan

och underställas överstyrelsen för yrkesutbildning. De lokala yrkesskolsty-

relserna böra fortbestå.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation slutligen anser, att i den

mån klass 9 y utgör första året i lärlings- och verkstadsskoleutbildning, bör

den också stå under överstyrelsen för yrkesutbildning.

Departementschefen.

I fråga om skolöverstyrelsens organisation och uppgifter vill jag här en­

dast framhålla, att i de för skolöverstyrelsesakkunniga meddelade direktiven

det angivits vara av väsentlig vikt, att överstyrelsens organisation lägges

till rätta så, att den lätt kan fullgöra de nya uppgifter, som vid en reforme­

ring av skolväsendet komma att åvila ämbetsverket. Beträffande den ställ­

ning och de uppgifter, överstyrelsen bör ha i framtidens skola, kan jag i

stort sett ansluta mig till de synpunkter, som av kommissionen anförts, och

jag vill särskilt understryka den betydelsefulla roll, som tillkommer över­

styrelsen på det pedagogiska framstegsområdet. Viss tveksamhet har i några

remissyttranden kommit till uttryck, huruvida den centrala ledningen av

klass 9 y i enhetsskolan bör utövas av skolöverstyrelsen eller överstyrelsen

för yrkesutbildning. För egen del ansluter jag mig till kommissionens upp­

fattning, att den undervisning, som meddelas i denna klass, bör även i den

mån den är av yrkesutbildningskaraktär liksom enhetsskolan i övrigt lyda

under skolöverstyrelsen. Jag stödes därvid av den ställning till frågan, som

intagits av såväl skolöverstyrelsen som överstyrelsen för yrkesutbildning.

Genom det samarbete, som kommissionen förutsatt skall etableras mellan

skolöverstyrelsen och yrkesutbildningens myndigheter m. fl., synes den sär­

skilda sakkunskapen i hithörande frågor kunna göra sig gällande i erforder­

lig grad. Allteftersom yrkesskolväsendet efter hand utbygges, torde för

övrigt allt större del av den egentliga yrkesutbildningen förläggas till yrkes­

skolor och därmed direkt underordnas vederbörande fackmyndighet. Huru­

vida, innan så skett i större utsträckning, fackmyndigheterna böra tiller­

kännas inspektionsrätt beträffande i klass 9 y meddelad yrkesundervisning,

som berör deras verksamhetsområden, är en fråga som bör övervägas i sam­

band med försöksverksamheten.

Det av 1945 års folkskolesakkunniga utarbetade förslaget till mellan-

instanser berör endast folkskoleväsendet och har närmast avsetts som ett

provisorium under övergången till den nya skolreformen. Förslaget, som

under remissbehandlingen varit föremål för ganska delade meningar, har an­

setts böra vila i avbidan på slutförandet av länsstyrelseutredningens arbete.

Därest i enlighet med skolkommissionens förslag mellaninstanserna böra av­

ses även för realskolan och gymnasiet, erfordras givetvis en annan samman­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 133.

24

sättning av dem än den folkskolesakkunniga förordat. Detta torde för öv­

rigt bli nödvändigt även om endast enhetsskolan skall sortera under dem.

Hur frågan om skolans framtida regionala inspektion och ledning bör lösas

torde sålunda tarva ytterligare överväganden, varvid särskilt bör beaktas,

vilka funktioner man vill tillämna mellaninstanserna i fråga om lärartill-

sättningen. Jag kommer i det följande att något beröra detta spörsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

3. Skolans lokala organisation.

Nuvarande förhållanden.

Den lokala ledningen av skolväsendet är för närvarande föga enhetlig i

det att man på orter med skolor tillhörande olika skolformer i allmänhet

har skilda styrelser för dessa skolor.

Förvaltningen och vården av folk- och fortsättningsskoleväsendet hand-

liaves i lands- eller stadskommun, som sammanfaller med skoldistrikt och där

kommunal- eller stadsfullmäktige finnas, av en folkskolestyrelse. Dennas

uppgifter och befogenheter äro reglerade i folkskolestadgan och lagen den

6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner (nr 262).

Sammanfattningsvis skall skolstyrelsen »i enlighet med gällande författ­

ningar och reglementen ordna och med uppmärksamhet följa undervis­

ningen», den skall »utöva den ekonomiska förvaltningen ävensom ha tillsyn

över lokaler, som upplåtits för undervisningen och dithörande anstalter»,

den skall tillsätta och avskeda lärare och övriga befattningshavare, den

skall verkställa kommunal- eller stadsfullmäktiges beslut rörande skolväsen­

det, den skall till kommunal- eller stadsfullmäktige »göra de framställningar

och förslag, som av omständigheterna påkallas», och den skall »verkställa

beredning av ärenden, som skola förekomma till behandling hos kommunal-

eller stadsfullmäktige».

Ledamöterna i folkskolestyrelsen, vilkas antal skall vara minst 5 och

högst 21, jämte lämpligt antal suppleanter väljas av kommunal- eller stads­

fullmäktige. De väljas för fyra år. Valet skall förrättas i november eller

december månad året näst efter det, då allmänna val av kommunal- och

stadsfullmäktige äger rum, och skall vara proportionellt, därest det begäres

av visst antal väljande. Styrelsen äger att åt särskilda inom densamma ut­

sedda nämnder överlämna och enligt de närmare föreskrifter, som meddelas

av styrelsen, med dess rätt och befogenhet besluta i följande ärenden, näm­

ligen beviljande av tjänstledighet åt och förordnande av vikarie för lärare,

tillämpning på enskilda fall av bestämmelser, antagna av styrelsen, åtgärder

enligt folkskolestadgan mot vanartade skolbarn samt tredskande föräldrar

och målsmän ävensom mindre ärenden av ekonomisk natur. Särskild nämnd

skall bestå av minst fyra personer. Av sådan nämnd vidtagen åtgärd skall

anmälas för folkskolestyrelsen vid dess nästa sammanträde.

25

Distriktsöverläraren jämte en av distriktets lärare äga att vara tillstädes

vid folkskolestyrelsens sammanträden och därvid deltaga i överläggningar­

na men ej i besluten, med rätt för dem att få sina uttalade meningar an­

tecknade till protokollet.

Beträffande de högre kommunala skolorna (kommunala mellanskolor och

flickskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor) gäller, att för varje

sådan skola skall finnas en av minst fem ledamöter bestående styrelse, dock

att flera skolor inom samma skolområde kunna ha gemensam styrelse. Sko­

lans rektor är självskriven ledamot av styrelsen med skolans tillsynslärare

som suppleant. Vid de kommunala flickskolorna är dock även tillsynsläraren

självskriven ledamot. Ytterligare föreskrifter om styrelsens sammansätt­

ning m. in. lämnas i vederbörande skolas reglemente. Skolstyrelsens upp­

gifter framgå av de för respektive skoltyper utfärdade stadgorna. Bland an­

nat ankommer på styrelsen att tillsätta ordinarie och icke-ordinarie lärare

vid skolan (dock ej rektor, som förordnas av skolöverstyrelsen efter förslag

av skolstyrelsen), att utöva vissa disciplinära befogenheter med avseende å

lärarna, att handhava vården och förvaltningen av de till skolans förfogan­

de stående medlen m. m.

Vid varje statligt läroverk skall finnas en lokalstyrelse. Rektor är själv­

skriven ledamot, en ledamot utses av länsstyrelsen, en ledamot utser kolle­

giet inom sig, och tre ledamöter utses av vederbörande kommunalstyrelse.

Lokalstyrelsens sammansättning är sådan, att den icke kan anses i allo

jämförlig med kommunala styrelser i allmänhet, och dess befogenheter äro

ganska begränsade. De avse huvudsakligen åtgärder, som ansluta sig till

kommunernas skyldigheter med avseende å läroverksbyggnaden m. m.

Skolutredningens och skolkorn missionens förslag.

Skolenheterna. Med skolenhet menas i det följande en skola med

egen rektor eller en grupp av skolor med gemensam rektor och gemensamt

kollegium. Skolkommissionen framhåller, att det kommunala skolväsendets

uppdelning på skolenheter bör bli en uppgift för de beslutande församling­

arna i kommunerna. Dessa kommuner komma även efter kommunindel-

ningsreformens genomförande att vara så olika till storlek och struktur, att

variationerna bli många. Problemen kunna inte lösas efter en gemensam

mall. Skolkommissionen har dock angivit vissa allmänna riktlinjer för bil­

dandet av skolenheter men betonar, att kommunerna böra ha stor frihet

vid tillämpningen därav.

»I ett litet skoldistrikt med enbart nioårig skola och en enda centralskola

erbjuder organisationsarbetet inga större svårigheter. Det lokala skolväsen­

dets enhet är här given. Ehuru det vid sidan av centralskolan kan finnas

åtskilliga bygdeskolor, bör samtliga skolor kunna ställas under samma rek­

tor och utgöra en organisatorisk enhet. Eventuellt förekommande förskolor

bör kunna knytas till samma enhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

26

Är skoldistriktet så stort, att där finns två eller flera centralskolor, är två

alternativ tänkbara: man kan dela upp distriktet på flera skolenheter med

cn rektor för varje centralskola med kringliggande bygdeskolor, eller man

kan bibehålla enhetligheten och ställa samtliga skolor under en gemensam

rektor.

Finnes utom den nioåriga skolan och eventuellt förefintliga förskolor ock­

så andra skolformer representerade inom skoldistriktet, kompliceras proble­

met. I allmänhet torde det vara lämpligt att låta yrkesskolorna bilda en

skolenhet för sig, fristående från det övriga skolväsendet. Är yrkesskolväsen-

det inom distriktet rikt utvecklat, blir det naturligt att uppdela det på olika

enheter. Finns gymnasium inom skoldistriktet, bör det, om det är stort nog,

kunna utgöra en självständig enhet. Även stora gymnasier kan dock tänkas

organisatoriskt förenade med klasser ur enhetsskolan; en vertikal klyvning

av en orts skolväsen kan ofta vara att föredraga framför en horisontell,

bland annat med hänsyn till lärarnas tjänstgöring: de bör lära känna gym­

nasiets grundskola, och gymnasiets och realskolans lärare kan med stort ut­

byte tjänstgöra inom varandras områden. I de mindre städerna torde gym­

nasiet oftast vara för litet för att vara självständigt; i så fall bör det bilda

en skolenhet tillsammans med en av centralskolorna med tillhörande bygde­

skolor eller vissa klasser ur denna. Förenas gymnasiet med en sådan central­

skolas tre högsta klasser, skulle man få en skolenhet av den nuvarande läro-

verkstypen med gymnasium och realskola förenade till en skola, dock med

den skillnaden, att realskolan är obligatorisk och omfattar många skilda

utbildningsvägar.

Också flickskolan kan tänkas vara självständig, men då det egentliga

flickskolestadiet endast omfattar tre klasser (9—11), torde det oftast bli

lämpligt att förena flickskolan med ett gymnasium till en skolenhet eller

att med flickskolans tre klasser förena flickklasser (7 och 8) ur enhetsskolan.

Flickskolan skulle härigenom få femårig obruten skolgång.

I mycket stora skoldistrikt kan det vara naturligt att lägga stadierna till

grund för skolenheterna. Småskolor (med klasserna 1—3) skulle i så fall

bilda skolenheter för sig, likaså mellanskolorna (klasserna 4—6) och real­

skolorna (klasserna 7—9). Flickskolor och gymnasier skulle på samma sätt

bilda självständiga skolenheter. Men givetvis är också kombinationer av

olika stadier tänkbara och kan ofta vara att föredraga. En viss specialise­

ring kan dessutom vara ändamålsenlig: praktiska realskolor av nuvarande

typ, men treåriga och med de två första klasserna lagda som klasserna 7

och 8 i de vanliga realskolorna, dessutom gärna försedda med ett fjärde år

(klass 10) och specialgymnasier (tekniska gymnasier, handelsgymnasier),

vilkas problem inte behandlas i detta betänkande, bör få ge skolväsendet i

de stora distrikten den önskvärda nyanseringen.

Det är givet, att vid det lokala skolväsendets uppdelning på skolenheter

hänsyn till traditionella skolenheter kommer att spela in. Ortstraditionerna

kommer inte att brytas i onödan. Också befintliga skolbyggnader kommer

att ha betydelse för det lokala skolväsendets utformning.» (S. 432—433.)

Vid bildandet av skolenheter måste givetvis stor hänsyn tagas till elev­

antalet i de blivande skolenheterna. Man bör undvika, att dessa göras allt­

för stora. Skolutredningen ägnade denna fråga rätt stor uppmärksamhet;

den betraktade den pågående utvecklingen mot ett allt större lärjungeantal

i skolorna såsom föga lycklig.

Kungl. Maj ds -proposition nr 133.

28

stånd det icke syntes erbjuda större svårigheter att skapa sådana former

för den nuvarande folkskolestyrelsens sammansättning och åligganden, att

den kunde övertaga den lokala läroverksledningens funktioner.

Skolkommissionen har tagit upp och närmare utvecklat tanken på en

gemensam skolledning i kommunerna. I princip bör enligt kommissionen i

varje skoldistrikt finnas en enda skolstyrelse. Risk föreligger därvid givet­

vis, att arbetsuppgifterna för denna kunna bli alltför omfattande och splitt­

rade. För att olägenheterna härav skola kunna till en del undvikas föreslår

kommissionen, att styrelsen uppdelas på nämnder eller delegationer med

rätt för styrelsen att i dessa insätta även personer, som icke äro ledamöter

av styrelsen. För stora skoldistrikt bör möjlighet finnas att med Kungl.

Maj:ts medgivande tillsätta olika skolstyrelser för olika uppgifter. För de

största städerna, vilka erbjuda ett särskilt problem, torde särskilda före­

skrifter bli nödvändiga, till vilka förslag bör utarbetas av städernas egna

organ. Ett annat särskilt problem erbjuda yrkesskolorna. Förslag om yrkes-

skolväsendets organisation kommer först senare att framläggas av skolkom­

missionen. Frågan om yrkesskolorna inom ett skoldistrikt böra ställas under

den gemensamma skolstyrelsen eller få en egen lokal styrelse, måste därför

tills vidare lämnas öppen.

För det lokala handhavandet av den i klass 9 y meddelade yrkesunder­

visningen har skolkommissionen funnit vissa speciella åtgärder erforderliga.

Beträffande de problem, som här möta skolledningen, har kommissionen

anfört följande.

»I många avseenden innebär planen för yrkesutbildning av elever under

det nionde skolåret nya inslag i skolan. Skolan får större ansvar beträf­

fande elevernas yrkesvägledning. Praktikantplatser skall anskaffas för de

olika eleverna och överenskommelser träffas med företagare angående arten

och omfattningen av elevernas praktiska arbete. En viss tillsyn över denna

yrkespraktik måste ordnas. Samråd och information bör äga rum med dem,

som närmast har hand om elevernas praktiska utbildning. Mellan elever

och företagare uppkommande misshälligheter, som förvisso icke torde kun­

na undvikas, måste regleras. Stora svårigheter att samordna undervisningen

i yrkesteori och allmänna skolämnen med yrkespraktiken torde i flera fall

uppstå. Demonstrations- och instruktionsdagar skall inläggas i yrkesprak­

tiken. Lämpliga yrkeslärare och instruktörer skall anställas. En del elever

måste erhålla yrkespraktik och skolgång å annan ort eller gå i speciell skola

för yrkesundervisning. Samarbete måste i flera här berörda avseenden ske

med kringliggande skolor. Vidare måste ständig kontakt uppehållas med

näringslivets organisationer och företagen på orten samt med den statliga

arbetsförmedlingen. Individuella studier med korrespondensundervisning

torde också komma att påkalla skolledningens uppmärksamhet mer än van­

lig klassundervisning.

Det förefaller icke vara möjligt att överlåta administrationen i detalj av

hela denna omfattande nya verksamhet åt skolstyrelse och skolchef (rektor).

Man kan nämligen icke förutsätta, att en skolstyrelse, vars ledamöter valts

i huvudsak med hänsyn till sitt allmänna skolintresse, även skall vara i be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

so

med de företagare och andra yrkesmän, vilka närmast handleder eleverna

under deras yrkespraktik. Lämpligt är, att tillsynsläraren i en mindre en-

hetsskola även fungerar som kontaktman mellan skola och arbetsförmed­

ling. Vid större skolor torde dock sannolikt en annan person än tillsyns­

läraren för yrkesutbildningen böra uppehålla denna senare syssla.» (S. 245 f.)

Därjämte böra enligt skolkommissionens mening för den förberedande ut­

bildningen i olika yrken utses studiemålsmän, i regel en för varje yrke, vari

utbildning sker under nionde skolåret. Studiemålsmännen böra utses av yr-

kesnämnden efter förslag av ortens representativa yrkesorganisationer. De­

ras uppgift skall vara att biträda tillsynsläraren med upplysningar och råd

angående utbildningens ordnande inom vederbörande yrke, träda i kontakt

med de företagare och yrkesmän, som närmast svara för de ungas yrkes­

praktik, samt i allmänhet uppehålla kontakt mellan skolan och vederböran­

de yrkesområde inom näringslivet. Sysslan bör närmast betraktas som ett

förtroendeuppdrag.

Skolstyrelsernas ledamöter. Skolkommissionen föreslår, att

ledamöterna i skolstyrelsen väljas — enligt proportionell valmetod — av

kommunens beslutande myndighet och liksom denna utses på fyra år. An­

talet ledamöter fastställes av nämnda myndighet, varvid dock antalet bör

vara minst 7 och högst 21. Ehuru i framtiden ökade krav komma att ställas

på den lokala skolledningen har kommissionen icke ifrågasatt några sär­

skilda kompetenskrav — utöver intresse för skolans sak och vilja att be­

främja skolväsendet — för ledamotskap i skolstyrelsen. Ej heller har det

ansetts böra förekomma några självskrivna ledamöter i skolstyrelsen; enligt

kommissionens uppfattning är ett proportionellt valsätt oförenligt därmed.

I fråga om rektors och lärares närvaro vid skolstyrelsens sammanträden

har kommissionen anfört följande.

»Om skolväsendet i distriktet omfattar en enda skolenhet, bör dennas

rektor ha rättighet och skyldighet att närvara vid sammanträdena. Om­

fattar skolväsendet flera skolenheter, bör vederbörande rektor vara när­

varande vid behandlingen av frågor, som rör hans skola. Lärarkårerna bör

vara representerade vid sammanträdena enligt bestämmelser, som bör fast­

ställas av varje skoldistrikt för sig, varvid bör tillses, att de olika skolsta­

dierna allsidigt blir företrädda. På särskild kallelse bör experter, vilkas när­

varo kan vara av värde vid viss frågas behandling, kunna närvara.»

(S. 434 f.)

Skolstyrelsernas uppgifter. Genom den av skolkommissio-

nen förordade decentralisationen av skolväsendet lägges ansvaret för det

lokala undervisningsväsendet i de kommunala myndigheternas händer.

Kommunens beslutande myndighet får härigenom det avgörande inflytan­

det över det lokala skolväsendets organisation — inom ramen givetvis för

gällande författningar — och över dess allmänna standard. Den egentliga

ledningen över distriktets skolväsen får emellertid skolstyrelsen, som därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

32

Skolans fackliga ledning. Inom skolkommissionen har disku­

terats frågan om att inom varje skoldistrikt tillsätta en särskild skolchef

med administrativt och pedagogiskt ansvar för distriktets hela skolväsen,

en anordning i huvudsak motsvarande den, som nu tillämpas i mycket stora

skoldistrikt, cliir man har en kommunal inspektör för distriktets folkskole-

väsen. I kommissionens betänkande anföres vidare härom:

»Finns endast en skolenhet i distriktet, blir dess rektor under alla för­

hållanden skolchef. I mycket stora skoldistrikt tillämpas redan nu systemet

med kommunal inspektör över distriktets folkskoleväsen. Så länge det gäller

distrikt, där skolenheterna endast omfattar den obligatoriska skolan, bör

systemet med gemensam skolchef inte behöva vålla personella svårigheter.

I skoldistrikt, där också gymnasium finns, torde det däremot vara svårig­

heter att finna en person, som samtidigt som han behärskar gymnasiets

problem även har insikter om t. ex. småskolan och dess angelägenheter.

Fördelarna med en för distriktets skolväsen gemensam facklig ledning är

dock uppenbara. Avvägning och planering skulle underlättas, samordningen

skulle bli bättre; inför skolstyrelsen skulle en och samma man stå som den

ansvarige för distriktets skolväsen. Rektorerna för de olika skolenheterna

inom distriktet skulle sortera under skolchefen, vilken dock i icke alltför

stora distrikt kunde förena skolchefsbefattningen med rektoratet vid en av

skolenheterna.» (S. 439).

Då skolchefsinstitutionen är oprövad har kommissionen icke nu ansett sig

kunna föreslå dess införande generellt men förordar, att den prövas i ett

antal skoldistrikt av olika struktur.

Kungl. Maj ds proposition nr 133.

Inom skolenheten avses rektor ha den fackliga ledningen av arbetet. För

att helt kunna ägna sig åt denna uppgift bör han enligt kommissionen be­

frias från rutinmässiga kamerala och kontorsmässiga sysslor och till sitt

förfogande ha tillräcklig kontorspersonal. Hans undervisningsskyldighet bör

ej heller vara alltför stor. Om rektors verksamhet och ansvar inför skol­

styrelsen uttalar kommissionen vidare:

»Stor omsorg bör nedläggas på att finna den för rektorsuppgiften lämp­

liga^ mannen eller kvinnan. Rektorn bör nämligen lämnas så stor frihet och

erhålla så betydande befogenheter, att han har möjlighet att sätta sin prägel

på skolan och skolarbetet. Han bör inför skolstyrelsen vara ansvarig för

skolans skötsel, och han bör vinnlägga sig om ett gott samarbete med sty­

relsen, men han bör i sitt ledarskap för det fackliga arbetet lämnas stor

frihet. I skolstyrelsens uppgifter ingår ’att med uppmärksamhet följa under­

visningen’, men det pedagogiska arbetet vid skolan bör vara underkastat

egentlig inspektion endast från vederbörande regionala eller centrala skol­

myndigheter. Det är vidare nödvändigt, att rektor erhåller viss ekonomisk

rörelsefrihet, så att han inte behöver höra skolstyrelsen då det gäller an­

vändningen i varje detalj av de i skoldistriktets budget upptagna ansla­

gen för olika skoländamål.

Det bör betonas, att rektors ansvarighet inför skolstyrelsen bör gälla

skolarbetet taget som helhet, alltså även de enskilda lärarnas arbete. Det

34

en skolenhet. Sålunda menar inspektören i Skaraborgs norra inspektions­

område,

att mycket talar för att även i de största skoldistrikten samtliga

skolor ställas under en gemensam ledning med en skolchef med administra­

tivt och pedagogiskt ansvar för hela skolväsendet. Häremot må ställas ytt­

randena från högre allmänna läroverken i Halmstad

och Hudiksvall,

i

vilka pekas på nödvändigheten av en begränsning av elevantalet i skolen­

heterna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning

delar kommissionens uppfattning, att

det i allmänhet torde vara lämpligt att låta yrkesskolorna bilda särskilda

skolenheter för sig, fristående från det övriga skolväsendet.

Förslaget om en gemensam skolstyrelse inom varje distrikt

har i det övervägande antalet remissyttranden accepterats eller lämnats

utan erinran. På sina håll framskymta dock farhågor för att en gemensam

styrelse skall få svårt att bemästra de ökade uppgifter, som komma att

åvila densamma särskilt i mycket stora skoldistrikt. I dessa yttranden för­

ordas därför särskilda styrelser för de olika skolenheterna. Ett annat för­

slag har framförts av karolinska högre allmänna läroverket i Örebro,

vilket

tänker sig skilda styrelser men ett gemensamt rådgivande organ, som har

att handlägga för alla skolor gemensamma angelägenheter, såsom lov, skol-

sociala åtgärder m. in. Skolstyrelsen i Borås

är inne på en liknande tanke­

gång, likaså läroverk slär ar nas riksförbund

i fråga om de större städerna.

Inspektören i Östergötlands östra inspektionsområde

föreslår, att i de

större städerna den gemensamma skolstyrelsen kallas »skoldirektion», den

skulle kunna uppdelas på nämnder eller delegationer, var och en ansvarig

för sin respektive skolenhet. Som ansvarig ledare för städernas skolväsen

borde då stå en »skoldirektör».

Särskilda styrelser för yrkesskolorna förordas av Borås stads skolor för

yrkesundervisning.

Även överstyrelsen för yrkesutbildning

vill ha särskilda

yrkesskolstyrelser men framhåller, att denna fråga får närmare prövas i

samband med yrkesskolväsendets uppbyggande.

Domkapitlet i Strängnäs

framhåller, att det givetvis är förenat med svå­

righeter att finna personer lämpade att vara ledamöter i en gemensam skol­

styrelse, »men den kommunala självstyrelsen har tidigare alltid visat sig

mäktig att finna män och kvinnor till skiftande uppdrag».

Till dem, som icke hysa några betänkligheter mot eu gemensam skolsty­

relse, hör länsstyrelsen i Västerås,

som tänkt sig att även den fria och fri­

villiga folkbildningen skulle sortera under denna styrelse, vilken då skulle

benämnas »undervisningsstyrelse».

Enligt skolöverstyrelsens

mening måste det, åtminstone i fråga om mindre

och medelstora skoldistrikt, anses synnerligen opraktiskt med flera styrel­

ser. Överstyrelsen tillstyrker därför att normalt varje skoldistrikt erhåller

en enda skolstyrelse. I likhet med skolkommissionen anser dock överstyrelsen,

att ett skoldistrikt bör efter särskilt medgivande, vilket bör kunna lämnas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.

36

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 133.

i stort sett mycket goda erfarenheter därav. Ifrågavarande lärare äro emel­

lertid i sin egenskap av kontaktmän knutna till arbetsförmedlingen och de

handla i enlighet med länsarbetsnämndens instruktioner. Något liknande

bör man kunna tänka sig även framdeles. Tillsynslärarens platsförmedling

och yrkesvägledning bör stå under kontroll av samma instanser som den

allmänna arbetsförmedlingen.

Frågan om de nya skolstyrelsernas sammansättning

har berörts i åtskilliga remissyttranden. Det har därvid i många fall ansetts

mindre tillfredsställande, att styrelserna endast skulle bestå av genom pro­

portionella val utsedda ledamöter, varigenom det kunde befaras att de ej

komme att rymma tillräcklig sakkunskap och bli alltför politiskt inriktade.

Psykologisfc-pedagogiska institutet uttrycker dessa farhågor sålunda:

Skolstyrelserna komma med all sannolikhet att sammansättas efter parti-

och kommunalpolitiska linjer. I en dylik styrelse kan man befara, att sko­

lans rektor och lärare i vissa fall icke beredas möjlighet att låta sin sakkun­

skap få göra sig gällande. Rektor skall visserligen ha rätt och skyldighet att

närvara vid sammanträdena men har ingen särskild funktion, icke ens röst­

rätt eller reservationsrätt. Skolan äger med andra ord tydligen ingen säker­

het för att på ett betryggande sätt få sina synpunkter beaktade och sina

intressen tillvaratagna.

Från flera håll har föreslagits, att rektor eller rektor jämte repre­

sentant för lärarkollegiet skulle vara självskriven ledamot eller att en eller

flera ledamöter skulle utses av statlig myndighet. Uttalanden i sådan rikt­

ning ha bland annat gjorts av praktiska mellanskolornas och liögre folk­

skolornas lärarförening, domkapitlet i Stockholm, ett antal kollegier vid

högre skolor samt länsstyrelserna i Halmstad, Karlstad, Luleå, Kalmar,

Malmö och Jönköping. Sistnämnda myndighet anser, att under alla för­

hållanden bör rektor och representant för lärarna tillförsäkras rätt ej blott

att närvara vid skolstyrelsens sammanträden utan även att till protokollet

anteckna avvikande mening.

Länsstyrelsen i Malmö finner att kommissionen med avseende å det peda­

gogiska arbetet satt lärare och lekmän sida vid sida utan att tillräckligt

beakta, hur dessa kategoriers samarbete organisatoriskt skall gestalta sig.

För att så långt som möjligt säkra samarbetet mellan de för skolväsendet

i kommunen ytterst ansvariga och förebygga en motsatsställning mellan

dem bör skolchefen, där särskild sådan finnes, och eljest rektor vara leda­

mot av skolstyrelsen. Finnes jämte skolchefen en eller flera rektorer, böra

dessa vara ledamöter vid behandlingen av ärenden, som beröra deras re­

spektive skolenheter. Vidare anser länsstyrelsen att bestämmelser om rätt

för lärarkårerna att vara representerade vid skolstyrelsens sammanträden

icke böra fastställas av varje skoldistrikt för sig utan vara gemensamma

för alla skoldistrikt och därför utfärdas centralt. Enahanda uppfattning

framfördes av Sveriges folkskollärarförbund. Enligt inspektören i Hälsing­

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

37

lands norra inspektionsområde bör antalet lärarrepresentanter fastställas

i proportion till antalet lärare inom distriktet.

Även länsstyrelsen i Kalmar har den uppfattningen, att lärarkårens

representation bör fastställas i författning. En rektor och en lärare från

varje stadium (småskole-, folkskole-, mellanskole- och gymnasiestadiet) böra

vara ledamöter, eventuellt även en övningslärare åtminstone i de större skol­

distrikten. Enahanda förslag framföres av läroverkslärarnas riksförbund,

medan Sveriges yngre läroverkslärares förening anser, att rektorer och lärare

böra vara representerade i skolstyrelserna efter ungefär samma grunder och

i ungefär samma omfattning som i läroverkens lokalstyrelser.

Skolkommissionens invändning, att självskrivna ledamöter i skolstyrel­

serna skulle vara oförenliga med det proportionella valsättet, bemötes i

flera yttranden, där man antingen finner påståendet oriktigt eller anser

nämnda omständighet i detta sammanhang sakna utslagsgivande betydelse.

Länsstyrelsen i Kalmar framhåller, att »skolstyrelserna ju icke skola utgöra

några politiska församlingar, inom vilka vederbörande ledamots partian­

slutning är ett primärt önskemål eller inom vilka majoriteten för något parti

är av vikt. Betydelsefullare synes vara att garantera ett relativt starkt

fackmannainslag i dessa styrelser.» Och länsstyrelsen i Malmö uttalar, att

»det är givet, att valsättet icke är det väsentliga när det gäller att ge skol­

styrelsen den ur saklig synpunkt lämpligaste sammansättningen». Läns­

styrelsen erinrar även om att exempelvis i kyrkoråd, som må utses genom

proportionellt valsätt, kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar eller den

präst inom församlingen, som kyrkoherden därtill förordnar, skall vara ord­

förande.

Kammarkollegiet pekar på det fall, att realskolans rekryteringsområde

kommer att omfatta mer än en kommun utan att kommunalförbund bildas.

För dylikt fall bör skolstyrelsen sammansättas av ledamöter från samtliga

kommuner inom rekryteringsområdet samt förstärkas med en av den stat­

liga inspektionsmyndigheten utsedd representant, som erhåller rätt att när­

vara och yttra sig vid sammanträdena men ej att deltaga i besluten. Det

kan ifrågasättas, uttalar kollegiet vidare, om icke en sådan förstärkning

lämpligen bör förekomma i alla skolstyrelser.

Domkapitlet i Härnösand har såsom en möjlig utväg att tillförsäkra

skolstyrelsen ökad kompetens och ökat oberoende mot ovidkommande in­

tressen framkastat tanken på att ordföranden i skolstyrelsen skulle utses

av domkapitlet eller länsstyrelsen. Inspektörerna i Östergötlands östra och

Norrbottens södra inspektionsområde syfta åt samma håll, då de föreslå,

att skolstyrelsens ordförande skall likställas med statstjänsteman och hand­

la under ämbetsmannaansvar.

Slutligen må nämnas, att önskemål om inväljande av kvinnliga leda­

möter i skolstyrelserna och om rätt för kyrkoherden att närvara vid sam­

manträdena framförts av svenska landsbygdens kvinnoförbund, och att

38

målsmännens riksförbund

funnit det vara av utomordentlig betydelse för

samarbetet mellan hem och skola, att ett stort antal av skolstyrelsens leda­

möter äro föräldrar till barn i skolan. Lämpligt vore — där föräldraför­

eningar finnas — att vissa ledamöter utsåges inom förslag från föräldra­

föreningarna vid kommunens skolor.

Skolkommissionens förslag om skolstyrelsernas uppgifter

(med undantag av lärartillsättningen) har behandlats i endast ett fåtal re­

missvar från skolmyndigheterna. Några mena, att de nya styrelserna ej

böra tilldelas större befogenheter än läroverkens nuvarande lokalstyrelser,

andra önska att skolsociala åtgärder, fritidssysselsättningar för elever och

samarbete mellan hem och skola böra ingå i deras uppgifter. Däremot stäl­

ler man sig skeptisk mot att skolstyrelserna på småorter skulle ha möj­

lighet att ägna sig åt försöksverksamhet och lärarnas vidareutbildning. I

flera yttranden hävdas, att skolstyrelsen ej får ges inflytande över skol­

väsendets lokala utformning, kursernas planläggning och innehåll, liksom

ej heller bestämmanderätten över rektor och lärare. Inspektören i Öster­

götlands östra inspektionsområde

kan gå med på ökade befogenheter för

skolstyrelsen men endast under förutsättning att en klar gräns dragés mellan

den fackliga ledningen och lärarkåren å ena sidan och skolstyrelsen å den

andra. Länsstyrelsen i Kalmar

betonar, att de nya skolstyrelsernas befo­

genheter icke få försvaga ställningen för skolans fackliga ledning och

lärarna.

Skolöverstyrelsen

har icke något att erinra emot att de nya skolstyrel­

serna i stort sett erhålla samma befogenheter som de nuvarande folkskole-

styrelserna, med undantag för lärartillsättningen och ärenden angående

disciplinära åtgärder mot lärare, vilka sistnämnda ärenden enligt översty­

relsen böra handläggas av de nya mellaninstanserna. Överstyrelsen under­

stryker, att de framtida skolstyrelsernas ansvar för det pedagogiska framåt­

skridandet särskilt bör taga sig uttryck i underlättande av försöksverksam­

het och anordnande av kurser för lärare. Styrelserna böra också vara ange­

lägna om att underlätta samarbetet mellan skola och hem. Även Sveriges

folkskollärarförbund

anser, att disciplinära ärenden böra hänskjutas till

mellaninstanserna.

Beträffande skolans fackliga ledning har länsstyrelsen i Lin­

köping

ställt sig avvisande mot projektet med en särskild skolchef som den

administrative och pedagogiske ledaren av skolväsendet i ett distrikt. Enligt

länsstyrelsens mening bör skolans rektor inför skolstyrelsen vara ensam an­

svarig för skolans skötsel. Denna uppfattning delas av länsstyrelsen i Halm­

stad,

som emellertid räknar med att det då skall bli nödvändigt att på

många håll bereda rektor hjälp med de administrativa och kamerala göro-

målen, i de större skoldistrikten genom inrättandet av särskilda befatt­

ningar som skolkamrerare. Länsstyrelsen i Luleå

har däremot inte haft något

att erinra emot eu försöksverksamhet med skolchefer i ett antal skoldistrikt

med olika struktur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

40

åren. Om maximum för lärjungeomslutningen, såsom överstyrelsen håller

för troligt, kommer att något förskjutas i tiden i förhållande till kommis­

sionens antaganden, synes det tillräckligt, att organisationsplanen föreligger

färdig till godkännande exempelvis inom fyra år efter kommunindelnings-

reformens genomförande. Den närmare tidpunkten bör bestämmas av

Kungl. Maj:t. Organisationsplanerna böra upprättas av vederbörande kom­

muner och för godkännande ingivas till överstyrelsen och icke, såsom före­

slagits, till Kungl. Maj:t, dock givetvis med besvärsrätt för kommunerna

över överstyrelsens beslut.

Departementschefen.

Att uppställa några generella bindande normer för skolväsendets uppdel­

ning på skolenheter i de olika kommunerna kan givetvis icke ifrågakomma.

Därtill komma förhållandena även efter kommunindelningsreformens ge­

nomförande att vara alltför skiftande. Kommunerna böra härvidlag lämnas

stor frihet att handla så som de lokala förhållandena göra lämpligast. Orts-

traditioner, redan befintliga skolbyggnader m. m. måste i detta samman­

hang spela en betydande roll. Vad skolkommissionen anfört i frågan får

därför endast betraktas såsom allmänna synpunkter, vilka kunna tjäna till

vägledning. För undvikande av onödigt dubbelarbete torde det som regel

visa sig fördelaktigt, att planeringen av det framtida lokala skolväsendet i

möjligaste mån sker redan i samband med genomförandet av den nya kom­

munindelningen, enär denna ändock i många fall torde behöva föranleda en

omorganisation av skolväsendet.

En mycket betydelsefull fråga är den lokala ledningen av skolväsendet.

Man kommer här in på frågor, som i stor utsträckning höra hemma på

kommunallagstiftningens område och som måste underkastas ytterligare

utredning. Även om några slutligt utformade förslag sålunda icke kunna i

detta sammanhang föreläggas riksdagen, har jag likväl ansett mig böra

framföra vissa synpunkter till ledning vid det fortsatta utredningsarbetet.

Jag delar skolutredningens och skolkommissionens åsikt, att den nuvaran­

de ordningen med skilda skolstyrelser för olika skolor är ur flera synpunkter

olämplig och att man därför bör sträva efter större enhetlighet och reda

på detta område. Målet synes böra vara att åstadkomma största möjliga

enhetlighet i skolväsendets ledning inom varje distrikt. I avvaktan på det

kommande förslaget om yrkesskolväsendets organisation måste jag visser­

ligen lämna öppet, i vilken utsträckning särskild styrelse kan befinnas på­

kallad för yrkesutbildande läroanstalter, men i de flesta kommuner är säker­

ligen en gemensam styrelse för alla distriktets skolor genomförbar. Endast i

de allra största kommunerna kan det måhända visa sig nödvändigt med en

uppdelning på flera styrelser. En gemensam styrelse torde emellertid förut­

sätta, att densamma kan arbeta på nämnder eller delegationer. Skolkommis-

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

42

Det synes önskvärt, att anordningen med gemensam skolstyrelse kan

genomföras så snart som möjligt; det torde i vart fall icke vara nödvändigt

att härför avvakta genomförandet av den nya skolorganisationen i övrigt.

Tvärtom framhåller skolöverstyrelsen lämpligheten av att den nya styrel­

sen trätt i funktion redan när de första enhetsskolorna av försökstyp nå

fram till anknytningspunkten för den fyraåriga realskolan. Det bör vidare

vara värdefullt, att den nya styrelsen får möjlighet att från början med­

verka vid utformningen av skolväsendet inom kommunen. Det fortsatta

utredningsarbetet får giva vid handen, i vilken utsträckning det är möjligt

att tillmötesgå dessa önskemål.

I några remissyttranden har som alternativ till den gemensamma skol­

styrelsen ifrågasatts en anordning, som skulle innebära att skilda styrelser

bibehållas för de olika skolorna men att något slags gemensamt organ ska­

pas, som skulle handlägga för alla skolor gemensamma angelägenheter, så­

som lov, skoltider, sociala åtgärder m. m. Jag har för min del intet att erinra

mot att ett dylikt arrangemang försöksvis prövas i ett eller annat skol­

distrikt, om så befinnes möjligt.

Den av skolkommissionen förordade särskilda tillsynsorganisationen —

med yrkesnämnd, tillsynslärare och studiemålsmän — för yrkesutbildningen

under nionde skolåret kan måhända synas väl vidlyftig. Det är emellertid

inte möjligt att nu bestämt uttala sig härom; i denna liksom i så många

andra frågor torde de praktiska erfarenheterna kunna ge de säkraste anvis­

ningarna för hur saken bör ordnas.

Att generellt införa ett system med en särskild skolchef såsom högste fack­

lige ledare av ett distrikts skolväsen synes mig icke lämpligen kunna ifråga­

sättas. Det är emellertid icke osannolikt, att i en del större skoldistrikt vissa

påtagliga fördelar skulle vinnas genom anställande av en dylik befattnings­

havare; han skulle då närmast komma att motsvara den kommunale folk­

skolinspektör, som nu finnes på sina håll. Det synes lämpligt, att anord­

ningen i samband med försöksverksamheten prövas i ett antal skoldistrikt

av olika struktur.

Vad skolkommissionen anfört rörande rektorernas kvalifikationer och

uppgifter i den nya skolan ger jag min fulla anslutning. Jag anser mig även

böra understryka angelägenheten av att rektorerna så mycket som möjligt

befrias från administrativa och kamerala sysslor för att i desto större ut­

sträckning kunna ägna sig åt de viktiga pedagogiska uppgifterna. Jag vill

erinra om att det är denna tanke, som ligger bakom det förslag till organi­

sation av arbetet på rektorsexpeditionerna vid de allmänna läroverken in. fl.

läroanstalter, som hösten 1947 framlagts av särskilt tillkallade sakkunniga.

Med hänsyn till det statsfinansiella läget har emellertid förslaget, som inne­

bär en rätt avsevärd kostnadsökning för statsverket, ännu icke lett till

några åtgärder från statsmakternas sida. Det är emellertid min förhoppning,

att förhållandena snart skola möjliggöra, att förslaget lägges till grund för

en proposition till riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

44

illusorisk. Genom det nämnda utnämningsförfarandet hade kommunen möj­

lighet att försäkra sig' om just de lärare, som ansåges mest lämpade för ve­

derbörande skola. De meriter, som kunde utläsas ur vederbörande ansök­

ningshandlingar, skulle ej ensamma behöva vara avgörande; skolstyrelsen,

som hade ett klart intresse av att erhålla den bästa lärarkraften, skulle ha

möjlighet att bland de högst meriterade välja den, som enligt, skolstyrelsens

personkännedom bäst skulle passa just den ifrågavarande skolans behov.

Häremot har såväl inom kommissionen själv som inom dess expertråd

gjorts vägande invändningar. Därvid har framhållits att lärarval ej alltid

skedde med hänsyn till pedagogiska synpunkter. Termen »skolans behov»

hade ibland fått tjäna som täckmantel för ovidkommande hänsyn — reli­

giösa, politiska, nykterhetspolitiska, privatbetonade. Personer, som tjänst­

gjort inom distriktet eller vilkas personliga kapacitet eljest varit känd för

skolstyrelsen eller ledamöter därav, hade ibland föredragits framför perso­

ner, som varit personligt överlägsna den valde men okända för skolstyrelsen.

Lärarnas självständighet, som befordrades av medvetandet om objektiv

bedömning vid utnämningarna, skulle ej befrämjas av systemet med lärar­

val.

Enligt den sistnämnda uppfattningen vore det riktigare, att utnämnings-

rätten överlämnades till centralt forum, lämpligen den nya mellaninstansen.

Skolstyrelsen skulle i så fall uppgöra förslag och kunna motivera detta med

det lokala behovet av just den föreslagne (behovet av yngre kraft, av kvinn­

lig kraft, av lärarkraft med specialuppgift, av lärare lämpad för försöks­

verksamhet inom skolenheten o. dyl.), varefter den utnämnande instansen,

som finge anses vara något förtrogen med vederbörande skolas behov, hade

att väga skolstyrelsens synpunkter och den föreslagnes meriter mot de med-

sökandes. Denna utnämningsprocedur skulle ge fullt utrymme åt de lokala

synpunkterna och vara fullt förenlig med ett demokratiskt skolsystem men

i jämförelse med lärarval trygga principen om förtjänst och skicklighet vid

utseendet av befattningshavare.

»Trots tyngden av dessa invändningar» har skolkommissionen icke velat

föreslå någon förändring i förfarandet vid tillsättningen av småskollärare

och folkskollärare (mellanskollärare), »så länge detta förfarande anses till­

fredsställande, vilket för närvarande synes vara fallet».

»Det kan enligt kommissionens mening inte vara rimligt att påtvinga ett

skoldistrikt en lärare, som visserligen genom goda betyg i lärarexamen,

normala tjänstgöringsbetyg och lång tjänstgöring är sina medsökande for­

mellt överlägsen men dock i realiteten är eller av skolstyrelsen anses vara

en medelmåttig lärare, som pedagog underlägsen en eller flera av konkur­

renterna. Möjligheten att välja mellan tre ger större smidighet åt utnäm­

ningsförfarandet och ger skolans lokala ledning möjlighet att bättre till­

godose det egna skolväsendets behov. Visserligen ger en sådan frihet också

möjlighet till missbruk, men detta är fallet med all frihet. Den ansvarskänsla,

som är motvikten häremot, kan aldrig framväxa eller befästas utan denna

Kungl. Maj:is proposition nr 133.

4G

Slutligen liar erfarenheterna av nuvarande tillsättningsförfarande för de

olika lärarkategorierna inte gjorts till föremål för en samlad och systema­

tisk undersökning» (s. 438).

Remissyttranden.

Lärartillsättningen är en fråga, som i hög grad intresserat remissinstan­

serna och därvid främst givetvis skolmyndigheter och lärarsammanslut-

ningar. Bland dessa komma helt naturligt rätt skilda uppfattningar till ut­

tryck, beroende på om frågan skärskådats ur folkskolans eller det högre skol­

väsendets synvinkel.

23 folkskolestyrelser

ha uttalat sig för att enhetsskolans lärare böra till­

sättas av den lokala skolstyrelsen och bland dem har en (folkskolestyrelsen

i Själevad)

velat utsträcka detta förfaringssätt till att omfatta även gym­

nasiets lärare, medan 3 folkskolestyrelser velat förlägga utnämningen till

en mellaninstans efter förslag av skolstyrelsen. 2 folkskolestyrelser (i Var-

berg

och Luleå)

anse frågan vara i behov av ytterligare utredning.

Även bland statens folkskolinspektörer

har skolkommissionens tanke vun­

nit bifall: 12 ha tillstyrkt en utnämning av den lokala skolstyrelsen, varvid

i flera fall förutsättes att mellaninstansen skall uppgöra förslag, medan 2

yrka på utnämning av mellaninstansen efter förslag av skolstyrelsen. Övriga,

folkskolinspektörer ha icke berört frågan.

När man tillstyrkt, att enhetsskolans samtliga lärare skola tillsättas av

den lokala skolstyrelsen, har detta i regel motiverats med att en allmän

kommunalisering av skolväsendet också måste innefatta rätten att utnäm­

na lärarna.

Vad åter remissyttrandena från seminarier och högre skolor beträffar må

först nämnas, att samtliga de 7 folkskoleseminarier och 2 småskolesemina-

rier, som berört frågan, ha yrkat på utnämning av eu central instans, var­

vid skolöverstyrelsen uttryckligen nämnts i ett fall.

Om den vikt, som de högre skolornas lärare tillmäta utnämningsförfaran-

det, vittnar bland annat, att icke mindre än 266 skolor mer eller mindre

utförligt behandlat saken och att samtliga remissvaren från 66 högre all­

männa läroverk varit inne på detta spörsmål.

Sammanlagt ha endast 3 skolor (högre folkskolan i Backe, praktiska mel-

lanskolan i Uddevalla

och Gävle borgarskola) tillstyrkt en tillsättning av

den lokala skolstyrelsen, medan de övriga 263 skolorna önskat bibehålla

nuvarande utnämningsförfarande för realskolans och gymnasiets lärare eller

velat överlämna det till annan central myndighet. Endast en av de rekto­

rer, som avgivit eget yttrande (rektor vid samrealskolan i Filip stad),

vill

förorda en kommunal lärartillsättning, dock »under förutsättning att lära­

rens rättsliga ställning inte förändras».

Tillsättning av Kungl. Maj:t önska 49 kollegier, av Kungl. Maj:t eller

skolöverstyrelsen 16, av skolöverstyrelsen 10, av central myndighet 63, av

mellaninstans 5 (gymnasielärare av Kungl. Maj:t eller skolöverstyrelsen),

av »neutral instans» 11, av Kungl. Maj:t eller central instans eller mellanin­

stans 7 och av statlig myndighet överhuvudtaget 62.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

48

Städernas folkskolinspektörsförbund vill att alla enhetsskolans lärare

skola tillsättas i den ordning som nu gäller för folkskolans lärare.

Lärarorganisationerna inom det högre skolväsendet ställa sig avvisande

mot tanken på kommunal tillsättning av realskolans lärare. Lektorernas

förening önskar att utnämningsrätten alltjämt skall ligga hos Kungl. Maj:t

och läroverkslärarnas riksförbund anser, att realskolans lärare böra till­

sättas av central statlig myndighet. Därest denna myndighet blir annan

än Kungl. Maj:t, bör myndighetens beslut kunna överklagas. Förbundet

understryker med stor skärpa, att läroverkens lärare icke äro sinnade att

avstå från sin ställning som statstjänstemän.

»Riksförbundet anser i likhet med SK, att det kommunala inflytandet

bör stärkas, men anser att lärarnas ställning som statstjänstemän är så be­

tydelsefull såväl för deras ämbetsutövning som för den personliga trivsel,

som är en förutsättning för att lärarrekryteringens svåra problem skall kun­

na lösas, att man vid enhetsskolans genomförande i valet mellan lärover­

kens kommunalisering och folkskolans förstatligande måste välja den se­

nare vägen ... I den grundlagsfästa principen om förtjänst och skicklighet

såsom enda befordringsgrund se läroverkslärarna en av sina främsta till­

gångar, som de ej äro sinnade att låta sig avhändas.»

Riksförbundets yttrande på denna punkt mynnar ut i en hemställan om

att tillsättningsförfarandet göres till föremål för en utredning, vars rikt­

märke bör vara, att lokala myndigheter ha att uppgöra ett förslag, vid vil­

ket av speciella förhållanden betingade önskemål kunna framläggas, men

att vid utnämningen principen om förtjänst och skicklighet som enda be­

fordringsgrund tillämpas. Endast vid val mellan sökande, som enligt denna

grundsats äro i huvudsak likställda, må hänsyn tagas till lokala önskemål.

Riksförbundet anser det också nödvändigt, att samma tillsättningsförfa­

rande gäller för realskolans och gymnasiets lärare.

Även Sveriges yngre läroverkslärares förening tycker att realskolans lä­

rare böra utnämnas av »högre eller lägre central myndighet». Föreningen

framhåller, att kritik vid olika tillfällen framförts med anledning av det

godtycke, som kommunala myndigheter ansetts ha visat vid tillsättning av

vissa tjänster. Det vore obestridligt, att denna kritik i vissa fall varit befo­

gad. Däremot hade föreningen veterligt intet allvarligare missnöje anmälts

i fråga om tillsättningen av tjänster vid de allmänna läroverken. Det hade

icke visats att den nuvarande kommunala tillsättningen av folkskollärare

skulle vara ändamålsenligare än den centrala tillsättningen av läroverks-

lärare.

Allmänna adjunktsföreningen anser, att gymnasiets och realskolans lära­

re — ämneslärare såväl som övningslärare — böra utnämnas av samma stat­

liga myndighet.

»Ur läroverkslärarnas synpunkt skulle det vara synnerligen olyckligt, om

olika principer skulle komma att tillämpas för realskolans och gymnasiets

lärare. En skarp skiljelinje skulle uppstå mellan dessa lärare, som i mycket

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 138.

50

spektioner förvärva om lärare, komma till full användning, endast om

överstyrelsen har ett avgörande inflytande på utnämningsfrågorna.

Även överstyrelsen finner det i och för sig önskvärt, att om möjligt alla

enhetsskolans lärare tillsättas på samma sätt. Vid den kommande utred­

ningen böra skälen för och emot central tillsättning av olika kategorier lä­

rare noga vägas mot varandra.

»Då det gäller småskolans och folkskolans (mellanskolans) lärare, torde

en central tillsättning för hela landet vara svårare att genomföra på grund

av tillsättningsärendenas stora omfattning, än då det gäller realskolans lä­

rare. För de förra lärarkategorierna synes en förläggning till skolans före­

slagna nya mellaninstans böra övervägas. Därigenom skulle bland annat de

olägenheter kunna motverkas, som uppstå, då en sökande samtidigt an­

mält sig till flera tjänster, vilka olägenheter göra sig gällande för alla slag

av lärare vid decentraliserat tillsättningsförfarande.

■ Beträffande realskolans lärare kommer tillsättningsärendenas antal att

kraftigt öka i jämförelse med nuvarande förhållanden. Detta kommer

uppenbarligen att försvåra bibehållande av nuvarande centrala tillsätt­

ningsförfarande genom skolöverstyrelsen och Kungl. Maj:t. En överflytt­

ning från Kungl. Maj:t till överstyrelsen synes vara ofrånkomlig. Huruvida

en förläggning till överstyrelsen kan bibehållas trots det omfattande admi­

nistrativa arbete, som det skulle medföra, bör noga undersökas vid den

föreslagna utredningen.

Mot tanken på utnämning av enhetsskolans lärare genom icke-kommu-

nal myndighet har även anförts, att dessa lärare ha sin verksamhet i ett

kommunalt skolväsen. Häremot har framhållits, att invändningen icke tor­

de vara bärande. Samma invändning skulle nämligen kunna göras mot

SK:s förslag om statlig utnämning av lärarna i gymnasiet, som också före­

slås kommunaliserat. Vidare förekommer redan nu statlig utnämning av

befattningshavare i icke statlig tjänst. Sålunda kan erinras.om utnämning

av rektorer vid högre kommunala skolor, borgmästare och i vissa fall kyr­

koherdar, lasaretts- och sanatorieläkare, stadsfiskaler och stadsfogdar. Det

synes därför icke finnas principiella hinder för utnämning av enhetsskolans

lärare genom statlig myndighet. Det torde i vart fall förtjäna tagas under

övervägande, om icke, därest utnämningsrätten skulle förläggas till de

kommunala skolstyrelserna, dessas beslut dock borde underställas statlig

myndighet för fastställelse.»

Statskontoret inskränker sig till att understryka vikten av att erforder­

liga garantier skapas för att tillsättningen kommer att ske enligt grund­

lagens bestämmelser om förtjänst och skicklighet som enda bedömnings­

grund. Möjlighet att överklaga den kommunala skolstyrelsens beslut torde

fördenskull ovillkorligen böra hållas öppen.

Att lärarna böra tillsättas endast efter förtjänst och skicklighet betonas

även i flertalet yttranden av länsstyrelser och domkapitel, varvid tillika ut­

talas, att säkra garantier härför knappast kunna vinnas, därest lärarna sko­

la tillsättas av de lokala skolstyrelserna. »Att principen om förtjänst och

skicklighet som uteslutande befordringsgrund upprätthålles och att man

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

52

ma till uttryck i yttrandena av humanistiska sektionen

och större akade­

miska konsistoriet i Uppsala, humanistiska

och naturvetenskapliga sektio­

nerna i Lund

samt Göteborgs högskolas lärarråd.

Godtemplarordens studieförbund

erinrar om att åtskilliga personer med

lärarkompetens tjänstgöra som heltidsanställda konsulenter eller studie­

rektorer inom folkbildningsarbetet. Dessa böra få tillgodoräkna sig ett be­

stämt meritvärde för denna tjänstgöring. Vidare finnes ett mycket stort

antal lärare, som ägnar en del av sin fritid åt folkbildningsarbetet. Dessa

böra ej i konkurrensen om anställning bli förbigångna av kamrater, som

ägnar motsvarande tid åt studier för egen förkovran. Värdet av meriter av

nu ifrågavarande slag bör fixeras genom föreskrifter; det räcker ej med ett

allmänt uttalande, att hänsyn därtill bör tagas. — I samma riktning uttalar

sig tjänstemännens bildning sverksamhet.

Departementschefen.

Den föreslagna omorganisationen av skolväsendet återverkar givetvis på

frågan om formerna för tillsättningen av lärare i framtidens skola. Såsom

av den föregående redogörelsen framgått har skolkommissionen icke ansett

sig nu kunna framlägga några definitiva förslag i ämnet, men väl framfört

vissa synpunkter, vilka under remissbehandlingen livligt debatterats.

Kommissionen har framkastat tanken på att det nuvarande tillsättnings-

förfarandet vid folkskoleväsendet (val av folkskolestyrelsen inom ett för­

slag, upptagande de tre mest meriterade sökande) skulle utsträckas att gäl­

la hela enhetsskolan. Detta skulle innebära en rätt avsevärd förändring be­

träffande realskolans lärare, vilka nu utnämnas av Kungl. Maj:t efter för­

slag av skolöverstyrelsen. Till förmån för en dylik anordning har bland

annat anförts, att den stode i linje med kommissionens grundtanke att till­

erkänna de lokala myndigheterna ett avsevärt inflytande på skolväsendet

och att enhetsskolans idé motiverade ett och samma förfarande beträffande

alla dess lärarkategorier. Från opponenternas sida har bland annat fram­

hållits, att det nuvarande systemet vid folkskolan ingalunda kunde sägas

fungera tillfredsställande, i det att andra synpunkter än förtjänst och

skicklighet stundom fått fälla utslaget.

Jag har redan i samband med frågan om enhetsskolans kommunalisering

uttalat, att denna icke i och för sig nödvändigtvis behövde föra med sig en

lärartillsättning i kommunal regi. Det kan här pekas på att flera rent kom­

munala befattningar för närvarande tillsättas av statlig myndighet. Det

kommunala inflytandet torde kunna få tillräckligt utrymme även om inte

själva tillsättningsåtgärden förlägges till kommunal myndighet, t. ex. ge­

nom att kommunal myndighet får avge förslag eller förord. Och begreppet

»enhetsskola» får givetvis inte drivas så hårt, att icke olika tillsättnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

53

förfaranden för dess lärarkategorier skulle kunna medgivas, därest starka

skäl skulle tala därför.

Yad härefter beträffar folkskollärartillsättningama synes mig, som om

några allvarligare anmärkningar numera knappast kunna riktas mot dessa.

Bestämmelsen att förslaget skall underställas statens folkskolinspektör

samt det nya meritvärderingssystemet synes åt förfarandet ha givit en av­

sevärd stadga och ett stort mått av rättvisa och objektivitet. Såsom en

svaghet kan kanske betecknas frånvaron av besvärsrätt annat än av rent

formella skäl. Sådan föreligger däremot vid den form av lärartillsättning,

som tillämpas vid de högre kommunala skolorna, och som innebär, att den

mest meriterade skall utses.

Vilket av de nämnda förfarandena — måhända kan även en kombination

av båda tänkas — som bör väljas, är förvisso en svårlöst fråga. För egen

del är jag icke nu beredd att taga ställning därtill. Med hänsyn till de myc­

ket delade meningar, som kommit till uttryck, icke minst bland lärarorga­

nisationerna, synes det lämpligt, att spörsmålet göres till föremål för ytter­

ligare utredning, vilken torde böra uppdragas åt en särskild kommitté.

Har man väl funnit en principiell lösning rörande själva förfarandet, sy­

nes frågan om hos vilken eller vilka myndigheter tillsättningen skall för­

läggas närmast vara ett rent organisatoriskt spörsmål, på vilket huvudsak­

ligen praktiska synpunkter böra läggas. Av avgörande betydelse måste

härvid givetvis bli den framtida organisationen av skolöverstyrelsen och

mellaninstanserna. Skolöverstyrelsens organisation är redan, såsom i det

föregående anförts, under utredning av särskilda sakkunniga. Hur mellan­

instanserna böra vara organiserade i framtidens skola är en öppen fråga,

vilken enligt vad jag tidigare uttalat bör underkastas ytterligare prövning.

Med hänsyn till sambandet mellan detta spörsmål och spörsmålet om lärar-

tillsättningen synes det lämpligt, att den av mig nu ifrågasatta särskilda

utredningen får omfatta båda dessa frågor.

5. Hemställan.

De frågor jag i det föregående berört böra enligt min mening för närva­

rande bli föremål för beslut endast såvitt gäller enhetsskolans ställning så­

som kommunal eller statlig skola. Jag har dock ansett det lämpligt att i

detta sammanhang redogöra relativt utförligt även för övriga frågor och

ge till känna mina synpunkter på dem.

Jag hemställer således, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

besluta, att den enhetsskola, varom förslag framlagts i

det vid propositionen 1950: 70 fogade utdraget av stats­

rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 3 februari

1950, skall vara en statsunderstödd kommunal skola.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

54

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kron-

prinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposi­

tion av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. v. Krusenstjerna.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 133.