2

fartyg. Med hänsyn till att konventionen angående semester med bibehål­

len hyra för sjömän, till skillnad från svensk semesterlagstiftning, stadgar

olika lång semester för skilda kategorier arbetstagare föreslås, att konven­

tionen för närvarande icke ratificeras. På grund av att konventionen an­

gående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg innehåller från svensk lag­

stiftning avvikande regler om minderårigas användning till arbete natte­

tid samt upptager bestämmelser om viss minimilön för matroser förordas

vidare, att ej heller denna konvention för närvarande ratificeras.

KunffL Maj:ts proposition nr 207

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

3

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 10 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

statsråden

S

köld

, Q

uensel

, D

anielson

, V

ougt

,

Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, M

ossberg

, A

ndersson

, L

ingman

.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för utrikesdepartementet,

statsrådet Quensel, och t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Da­

nielson, anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, föl­

jande.

Genom sm anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem i Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Arbetsorganisationen har vid olika tillfällen prövat frågor rörande sjö­

folkets arbetsförhållanden. Sålunda ha tidigare hållits sex sammanträden,

vilka behandlat uteslutande dylika frågor, s. k. sjöfartskonferenser, näm­

ligen dels i Genua år 1920, dels i Geneve åren 1926 och 1929 samt — två

gånger - år 1936, dels ock i Seattle år 1946. För upplysning om de år 1936

hållna konferenserna — den fjärde och femte — torde få hänvisas till pro­

positionerna 1937: 184 samt 1938: 223 och 239. I sistnämnda proposition

lämnas jämväl hänvisningar till uppgifter beträffande den första, andra och

tredje sjöfartskonferensen. Vad angår konferensen i Seattle torde få hän­

visas till propositionen 1947: 321. Närmare upplysningar om Internationella

arbetsorganisationen ha länmats i propositionerna 1921: 361 och 1947: m.

Genom förenämnda proposition 1947: 321 anhöll Kungl. Maj :t om riks­

dagens yttrande angående bl. a. följande vid konferensen i Seattle år 1946

antagna konventioner, nämligen konventionen (nr 72) angående semester

med bibehållen hyra för sjömän, konventionen (nr 75) angående besätt­

ningens bostäder å fartyg samt konventionen (nr 76) angående hyror, ar­

betstid och bemanning å fartyg.

I anledning av propositionen gav riksdagen (skr. nr 477) sitt samtycke

till att konventionen nr 75 ratificerades för Sveriges del, varjämte riksdagen

förklarade sig anse, att med avgörandet av frågan om ratificering av kon­

ventionerna nr 72 och 76 borde tills vidare anstå. I det fortsatta lagstift­

ningsarbetet på området borde emellertid enligt riksdagens mening efter­

strävas, att även dessa konventioner så småningom skulle kunna ratificeras.

Den 19 september 1947 ratificerade Kungl. Maj :t konventionen nr 75.

Såvitt kunnat utrönas har denna konvention ratificerats jämväl av Bul­

garien, Finland, b rankrike och Norge. De båda övriga konventionerna ha

4

ratificerats, konventionen nr 72 av Bulgarien, Finland och Frankrike samt

konventionen nr 76 endast av Australien.

Vid möte i december 1947 antog Internationella arbetsbyråns paritetiska

sjöfartskommission, som består av tolv representanter för redarna och lika

många representanter för de ombordanställda, en resolution, vari kommis­

sionen — med beklagande av den ringa framgång som dittills försports i

fråga om ratificering av de i Seattle antagna konventionerna — föreslog ar­

betsbyråns styrelse att anmoda medlemsstaternas regeringar att närmare

redogöra för de svårigheter, som hindrade ratificering av konventionerna,

ävensom att hänskjuta regeringarnas svar till ett trepartsmöte mellan re­

presentanter för dels redarna, dels de ombordanställda och dels regeringarna

i sjöfartsidkande länder. Vid mötet skulle övervägas vad som kunde göras

för att underlätta och påskynda ratificeringen. Förslaget godkändes av ar­

betsbyråns styrelse. Sedan begärda upplysningar ingått från tjugoåtta sta­

ter, däribland Sverige, kom ifrågavarande trepartsmöte till stånd i den for­

men, att en subkommitté till paritetiska sjöf artskommissionen sammanträd­

de i Geneve under tiden 29 november—3 december 1948. Kommittén bestod

av kommissionens ledamöter samt regeringsrepresentanter från nitton sjö­

fartsidkande länder, däribland Sverige.1 Subkommittén antog en resolution,

vari resultatet av kommitténs arbete redovisades. I fråga om bl. a. konven­

tionerna nr 72, 75 och 76 föreslogos därvid vissa ändringar.

Ehuru sjöfartsfrågor i regel icke upptagas vid allmänna arbetskonferen-

ser, lät arbetsbyråns styrelse uppföra berörda ändringsfrågor på dagord­

ningen vid Internationella arbetskonferensens trettioandra sammanträde,

vilket hölls i Geneve under tiden 8 juni—2 juli 1949. Konferensen beslöt

bl. a. att ändra konventionerna nr 72, 75 och 76 i huvudsaklig överens­

stämmelse med subkommitténs anvisningar och arbetsbyråns på grundval

därav utarbetade förslag. De reviderade konventionerna antogos i sin hel­

het på nytt och erhöllo därvid numren 91 (konventionen om semester), 92

(konventionen om besättningens bostäder) och 93 (konventionen om hyror,

arbetstid och bemanning).

För kännedom om de ytterligare frågor, som behandlades vid samman­

trädet, torde få hänvisas till propositionen nr 188, som den 17 februari 1950

anmälts av chefen för socialdepartementet.

Det må framhållas, att enligt arbetsorganisationens stadga envar med­

lemsstat skall inom ett år eller i särskilda fall inom aderton månader från

avslutandet av ett konferenssammanträde underställa å sammanträdet an­

tagna konventioner och rekommendationer medlemsstatens lagstiftande

församling. Med hänsyn till denna bestämmelse böra de vid Internationella

arbetskonferensens trettioandra sammanträde fattade besluten underställas

den nu församlade riksdagen.

Översättningar av originaltexterna till konventionerna nr 91, 92 och 93

torde såsom bilagor (Bilaga A—C) få fogas till statsrådsprotokollet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

1 Sveriges representanter voro dåvarande chefen för socialdepartementets rättsavdelning nu­

mera borgmästaren L. G. Ohlsson och kommerserådet G. Böös.

5

Yttranden över konventionerna ha avgivits av 1946 års sjömanskommitté,

kommerskollegium samt delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet. Kommerskollegium har beträffande konventionen nr 93 inhäm­

tat utlåtanden från Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening,

Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjöfolksförbundet. Dessa orga­

nisationer, vilka äro representerade i sjömanskommittén, ha förklarat sig

icke påkalla att bliva hörda beträffande konventionerna nr 91 och 92.

I det följande skall lämnas en redogörelse för det huvudsakliga innehål­

let i Seattlekonventionerna nr 72, 75 och 76 samt för de reviderade Genéve-

konventionerna nr 91, 92 och 93 ävensom för gällande svenska bestämmel­

ser på de områden, som beröras av konventionerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Konventionen nr 91 angående semester med bibehållen hyra för sjömän.

Enligt Seattlekonventionen nr 72 skall semester utgå efter tolv månaders

oavbruten tjänst, i fråga om befäl och radiotelegrafister med minst 18 ar­

betsdagar om året samt beträffande annan sjöman med minst 12 arbets­

dagar. Under semester skall sjöman uppbära sin vanliga hyra, vilken skall

omfatta skälig kostersättning (art. 5). Vidare föreskrives, att konventio­

nen icke skall inverka på lag, skiljedom, sedvänja eller avtal, som till­

försäkrar sjömannen förmånligare villkor än konventionen (art. 9). Kon­

ventionen innehåller vidare en ratifikationsklausul (art. 10), som medgiver

ratifikation på grundval av icke blott lagstiftning utan även kollektivavtal

eller en kombination av lagstiftning och kollektivavtal.

Med stöd av den gällande svenska lagen den 29 juni 1945 om semester kan

en arbetstagare i regel icke påfordra semester under längre tid än 12 arbets­

dagar. Av lagens bestämmelser framgår att en sjöman under semester skall

uppbära full lön samt kostpengar.

Såsom inledningsvis angivits beslöts i anledning av propositionen 1947:

321, att konventionen nr 72 tills vidare icke skulle ratificeras. Orsaken var,

att konventionens bestämmelse om längre semester för befäl än för manskap

strider mot den grundläggande principen i vår semesterlagstiftning att icke

göra åtskillnad mellan olika grupper av arbetstagare.

Genévekonventionen nr Öl avviker allenast i ett avseende från Seattle­

konventionen nr 72. Föreskriften i artikel 5 att hyran skall omfatta skälig

kostersättning har ersatts av en bestämmelse, att hyran må omfatta sådan

ersättning. Ändringen innebär således, att kostersättning icke növändigt

måste ingå i semesterlönen. Syftet med ändringen var att underlätta rati­

fikation av konventionen för de medlemsstater, där kostersättning icke är

ovillkorlig. Ändringen saknar betydelse ur svensk synpunkt, enär en sjö­

man — såsom förut antytts — jämlikt lagen om semester är tillförsäkrad

kostersättning under semester och alltså blir förmånligare ställd än enligt

konventionen.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Yttranden.

Sjömanskommittén erinrar bl. a. att kommittén i yttrande över Seattle-

konventionen nr 72 anfört, att konventionens föreskrifter om olika förmå­

ner för befäl och manskap icke överensstämde med den svenska lagstift­

ningen, och att det knappast kunde ifrågakomma att övergiva den svenska

lagens princip att bereda en minimiförmån lika för alla kategorier enbart

för att möjliggöra ratificering av konventionen, men att i stället möjlighe­

ten att ratificera på grundval av en kombination av lagstiftning och kol­

lektivavtal borde anlitas, då förutsättningarna därför förelåge. Med åbero­

pande av vad kommittén sålunda anfört i anslutning till konventionen nr

72 föreslår kommittén, att med ställningstagande till konventionen nr 91

måtte anstå till dess det kan konstateras att tillämpningen av dess före­

skrifter i vårt land blivit säkerställd genom en förening av lagbestämmel­

ser och föreskrifter i kollektivavtal mellan vederbörande organisationer. Ett

sådant anstånd synes kommittén motiverat även med hänsyn till en inom

arbetstidsutredningen pågående undersökning rörande förlängning av den

i allmänna semesterlagen stadgade semestern från 12 dagar till att avse en

ledighet om tre veckor.

Kommerskollegium påpekar, att med hänsyn till bestämmelsen i konven­

tionens artikel 9 den i konventionen vidtagna ändringen angående koster­

sättningen torde sakna praktisk betydelse för Sveriges vidkommande. Vid

sådant förhållande lärer, anför kollegium, frågan om svensk ratificering icke

genom ändringen ha kommit i annat läge än då konventionen nr 72 anmäl­

des för riksdagen. Kollegium förordar, att frågan om ratifikation får anstå

tills pågående utredning om treveckorssemestern slutförts och statsmakter­

na tagit ställning till detta spörsmål.

Socialpolitiska delegationen ansluter sig till kommerskollegii uppfattning,

att konventionen nr 91 tills vidare icke bör ratificeras av Sverige.

Departementschefen.

Genévekonventionen nr 91 avviker från Seattlekonventionen nr 72 endast

såtillvida, att enligt förstnämnda konvention rätten till kostersättning under

semester icke är ovillkorlig. Eftersom den svenska semesterlagen tillförsäk­

rar sjömannen förmånligare villkor i detta hänseende, kan, såsom kommers­

kollegium framhållit, ändringen icke medföra att ratificeringsfrågan nu

kommer i annat läge än då Seattlekonventionen anmäldes för 1947 års riks­

dag.

Anledningen till att frågan om ratificering av Seattlekonventionen ställdes

på framtiden var den, att konventionens bestämmelser icke överensstämma

med en grundläggande princip i vår semesterlagstiftning. Konventionen stad­

gar nämligen längre semester för befäl än manskap, medan den svenska se­

mesterlagstiftningen tager avstånd från en sådan kategoriklyvning. Såsom

framgår av vad förut nämnts föreligger angivna skillnad även mellan Genéve­

konventionen och den svenska semesterlagstiftningen. Under senare tid har

7

emellertid från skilda håll krävts att den i lag föreskrivna semestern om

12 dagar skall förlängas till att avse en ledighet om tre veckor. Detta spörs­

mål undersökes för närvarande av arbetstidsutredningen. Jag ansluter mig

till den i samtliga yttranden över konventionen uttalade uppfattningen, att

med ställningstagandet till ratifikationsfrågan bör anstå tills spörsmålet om

treveckorssemestern avgjorts. Det må framhållas, att därest statsmakterna

framdeles skulle besluta en lagändring, varigenom alla arbetstagare tillför­

säkrades en årlig semester under minst 18 arbetsdagar, hinder för ratifice-

ring från svensk sida icke synes föreligga. Visserligen skulle den principiella

skillnaden mellan konventionen och den svenska semesterlagen komma att

kvarstå, men eftersom ingen svensk sjöman efter en sådan lagändring skulle

få kortare semester än någon med konventionen avsedd sjöman, förlorar

denna skillnad sin betydelse ur svensk synpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Konventionen nr 92 angående besättningens bostäder å fartyg.

Scattlekonventionen nr 75 gäller — med vissa närmare angivna undantag

— maskindrivna handelsfartyg med en bruttodräktighet av 500 registerton

eller däröver (art. 1). Närmare bestämmelser om beskaffenheten av besätt­

ningens bostäder återfinnas i Avd. III (art. 6—15). Sålunda innehåller artikel

7 föreskrifter om ventilation och artikel 10 utförliga bestämmelser om sov­

rum för personalen ombord och om antalet sovplatser i sådant rum. Existe­

rande fartyg äro i princip undantagna från konventionens tillämpning (art.

18). Beträffande färdigställt fartyg, som omregistreras eller å vilket under

vissa förutsättningar vidtagas väsentliga konstruktiva förändringar eller stör­

re reparationer, må dock vederbörande myndighet påfordra ändringar för att

bringa fartyget i överensstämmelse med konventionens fordringar. Motsva­

rande bestämmelse gäller i visst fall även i fråga om fartyg under byggnad

eller ombyggnad. I samtliga fall bör myndigheten höra berörda redar- och

sjöfolksorganisationer.

Såsom inledningsvis omnämnts har konventionen nr 75, efter riksdagens

hörande, den 19 september 1947 ratificerats.

Genévekonventionen nr 92 skiljer sig i en del avseenden från Seattlekon-

ventionen nr 75. Avvikelserna äro emellertid för Sveriges del icke av större

betydelse. Till artikel 1 har fogats en bestämmelse av innehåll, att under

vissa förutsättningar avvikelser må göras från föreskrifterna i konventionens

Avd. III angående beskaffenheten av besättningens bostäder. Förhållandena å

fartyg få dock i det stora hela icke bli mindre gynnsamma än vid full till-

lämpning av konventionen. I artikel 7 har en mindre ändring gjorts i be­

stämmelserna om ventilationen å fartyg, som trafikera tropiska farvatten

in. m. I fråga om antalet sovplatser för manskapet i ett och samma sovrum

å passagerarefartyg må numera enligt artikel 10 intill tio meniga sjömän —

även om de ej tillhöra ekonomipersonalen —- inhysas i ett sovrum i stället

för tidigare högst fyra meniga. I samma artikel har även en mindre ändring

8

angående anbringandet av sovplatser vidtagits. Slutligen har till artikel 18

lagts en bestämmelse att fartyg, som efter konventionens ikraftträdande över­

föres till en konventionsstat från ett till konventionen ej anslutet land, skall

kunna behandlas på samma sätt som ett fartyg, vilket är under byggnad eller

ombyggnad då konventionen träder i kraft.

Gällande svenska bestämmelser i ämnet återfinnas i kungörelsen den 30

juni 1943 angående bostäder in. in. å fartyg för ombord anställda.

Yttranden.

Sjömanskommittén framhåller, att den reviderade Genévekonventionen nr

92 icke företer några större avvikelser från den av Sverige redan ratificerade

Seattlekonventionen nr 75 eller innehåller strängare bestämmelser som skulle

försvåra dess tillämpning å svenska fartyg. Kommittén förordar därför, att

konventionen nr 92 ratificeras.

Jämväl kommerskollegium och socialpolitiska delegationen anse att, enär

konventionen nr 92 icke innehåller något som skulle kunna utgöra hinder för

en svensk anslutning, konventionen bör ratificeras för Sveriges del.

Departementschefen.

På de i yttrandena anförda skälen förordar jag, att Genévekonventionen nr

92 ratificeras.

Kung}. Maj:ts proposition nr 207.

Konventionen nr 93 angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg.

Seattlekonventionen nr 76 gäller maskindrivna handelsfartyg i allmän

eller enskild ägo med en bruttodräktighet om 500 registerton eller däröver.

I fråga om hyror (avd. II) fastställer konventionen nr 76 såsom grund­

hyra för en matros för månad räknat ett belopp av minst 16 pund sterling1

eller 64 USA-dollar eller motsvarande värde i annat lands valuta. I anslut­

ning härtill meddelas föreskrifter beträffande beräkning av grundhyra i

vissa särskilda fall samt beträffande kursrelationerna mellan olika valutor

och förfaringssätt vid ändringar i växelkurserna m. in.

Vad angår arbetstiden ombord (avd. III) skiljer konventionen på »fartyg

i närtrafik» och på »fartyg i fjärrtrafik». Till förstnämnda grupp hänföres

fartyg, som uteslutande användes å resor, under vilka fartyget icke går läng­

re från det land, varifrån resan anträtts, än till närbelägna hamnar i grann­

länderna inom geografiska gränser, som av vederbörande medlemsstat an­

givits i lag eller kollektivavtal. Under begreppet »fartyg i fjärrtrafik» falla

alla andra fartyg. Beträffande befäl och manskap inom däcks-, maskin- och

radioavdelningarna må den ordinarie arbetstiden icke överstiga, å fartyg i

fjärrtrafik 8 timmar om dygnet samt å fartyg i närtrafik 24 timmar för två

dygn i följd eller 112 timmar för en period av två veckor i följd. I fråga om

1 Numera efter devalveringen 22 pund 17 shilling.

Kungi. Maj.ts proposition nr 207.

9

personal tillhörande ekonomiavdelningen finnas särskilda bestämmelser.

Enligt dessa kan den ordinarie arbetstiden utgöra 10 timmar om dygnet.

För personalen å de olika avdelningarna gälla särskilda föreskrifter, då far­

tyg ligger i hamn. Personalen blir då i regel förmånligare ställd än när far­

tyget är till sjöss. Därest den ordinarie arbetstiden överstiger 48 timmar i

veckan eller i vissa fall 112 timmar för två veckor i följd, skall kompensa­

tion lämnas i form av fritid i hamn eller på annat sätt. För övertidsarbete

utgår särskild ersättning. Konventionen stadgar emellertid, att övertidsar­

bete icke må förekomma regelbundet (art. 18). Konventionen förbjuder, att

person under 16 år användes till arbete nattetid (art. 19). Med nattetid

förstås en sammanhängande tidrymd av minst nio timmar, vilken börjar

före och slutar efter midnatt.

Vad angår bemanningen (avd. IV) innehåller konventionen allenast en

allmänt avfattad klausul av innebörd att fartyg skall vara bemannat på ett

tillfredsställande sätt, ägnat att dels tillgodose säkerhetens krav, dels möj­

liggöra tillämpning av konventionens arbetstidsföreskrifter och dels för­

hindra överansträngning av besättningen samt undvika eller i möjligaste

mån begränsa överstidsarbete. För handläggning av frågor rörande fartygs

bemanning kräver konventionen att en särskild organisation upprättas, i

vilken representanter för redarna och sjömännen skola medverka.

Slutligen stadgar konventionen, att den må bringas i tillämpning genom

lagstiftning, kollektivavtal, eller en kombination av lagstiftning och kollek­

tivavtal, ävensom att konventionens föreskrifter skola tillämpas å varje far­

tyg, som är registrerat i ratificerande medlemsstat, och å varje person, som

är anställd å sådant fartyg. Uppsägning av konventionen kan icke ske förr­

än tio år förflutit från det konventionen trätt i kraft.

Frågan om ratificering av konventionen nr 76 förelädes såsom inlednings­

vis angivits 1947 års riksdag (prop. nr 321). I propositionen redovisas ytt­

randen av sjömanskommittén, kommerskollegium och socialpolitiska dele­

gationen. Vid anmälan av ärendet i statsrådet anförde min företrädare i äm­

betet att, enär de i konventionen berörda frågorna vore föremål för utred­

ning av sjömanskommittén, konventionen icke för det dåvarande borde rati­

ficeras. Då det framstode såsom önskvärt att skapa förutsättningar för ra­

tifikation vid en senare tidpunkt, vore det dock angeläget, alt de i konven­

tionen uttryckta principerna beaktades vid det fortsatta utredningsarbetet,

i den utsträckning så kunde befinnas möjligt och lämpligt. I anslutning till

detta uttalande yttrade riksdagen, såsom jämväl tidigare omnämnts, att

riksdagen ansåge, att med avgörandet av frågan om ratificering tills vidare

borde anstå, men att i det fortsatta lagstiftningsarbetet borde eftersträvas

att konventionen så småningom skulle kunna ratificeras (r. skr. nr 477).

Frågan om ratificering av konventionen nr 76 dryftades därefter vid en

nordisk konferens i Oslo hösten 1947. Därvid framhölls från olika håll, att

konventionen icke innehåller någon övergångs- eller dispensbestämmelse,

som medger åt! hänsyn tages till eventuell bemanningsbrist eller till de tek­

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

niska svårigheter som kunna föreligga för ombyggnad av fartygen. Likaså

framhölls det betänkliga däri, att konventionen stadgar ovillkorligt förbud

mot regelbundet övertidsarbete. Konventionens ratifikationsbestämmelser

ansågos ej tillfredsställande, och vidare ifrågasattes, huruvida man vid ra-

tificering kunde undgå att lagstifta beträffande lönerna.

I betänkande den 2 februari 1948 med förslag till ny sjöarbetstidslag

(SOU 1948: 16) yttrade sig sjömanskommittén ånyo över konventionen nr

76. Kommittén förklarade, att kommittén i första hand eftersträvat att ut­

forma en svensk sjöarbetstidslag, som kunde möjliggöra en ratificering av

konventionen, men att kommittén av skäl som anförts vid Oslokonferensen

icke funnit möjligt att helt godtaga konventionens bestämmelser. Kommit­

tén uttalade därför som sin uppfattning, att svensk lagstiftning för det då­

varande icke kunde bringas i överensstämmelse med konventionen. Med

hänsyn därtill avstyrkte kommittén, att Sverige ratificerade konventionen.

—- Kommerskollegium och Landsorganisationen avstyrkte i yttranden över

betänkandet på de av kommittén angivna grunderna, att konventionen rati­

ficerades. Socialpolitiska delegationen förklarade att, eftersom de av sjö­

manskommittén åberopade hindren mot en anpassning av den svenska lag­

stiftningen till konventionens bestämmelser syntes delegationen avgörande,

delegationen icke ville göra gällande en från kommittén avvikande uppfatt­

ning i förevarande avseende.

I den till 1948 års riksdag framlagda propositionen nr 265, vari förslaget

till nu gällande sjöarbetstidslag behandlades, anförde min företrädare i

ämbetet beträffande konventionen nr 76, att den i vissa stycken hade så­

dant innehåll att den icke borde ratificeras i oförändrat skick. Härvid vore

enligt departementschefen särskilt att märka, att konventionen saknade

övergångsbestämmelser, som kunde medgiva lättnader för redan existeran­

de fartyg, samt att den upptoge ett undantagslöst förbud mot regelbundet

övertidsarbete. Departementschefen ansåg därför, att konventionen för det

dåvarande icke borde ratificeras, men att det å andra sidan icke vore skäl

att taga slutgiltig ställning till ratifikationsspörsmålet, eftersom frågan

om en revision av konventionen upptagits av Internationella arbetsbyrån.

Beträffande förslaget till ny sjöarbetstidslag, vilket upptog såväl en allmän

dispensbestämmelse som en övergångsbestämmelse för existerande fartyg,

framhöll departementschefen, bl. a., att de internationella konkurrensför­

hållandena inom sjöfarten samt den inrikes sjöfartens särskilda arbetsvill­

kor gjorde det nödvändigt att vid en revision av då gällande sjöarbetstidslag

gå fram med försiktighet, så att icke sjöfartsnäringen tillfogades skador,

som kunde få menliga återverkningar för folkhushållet i dess helhet och

för sjömansyrkets utövare.

I utlåtandet (nr 54) över propositionen anförde andra lagutskottet bl. a.

följande.

Utskottet vill understryka vad departementschefen anfört rörande vik­

ten att gå till väga med försiktighet och vill särskilt i fråga om förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

11

till ny sjöarbetstidslag framhålla, att såväl övergångsstadgandets som den

allmänna dispensklausulens möjligheter att åvägabringa en anpassning

gradvis till de nya reglerna böra utnyttjas med skälig hänsyn till angelä­

genheten av att icke redan existerande fartyg belastas utöver vad som är

ekonomiskt försvarligt, varjämte vederbörligt beaktande bör skänkas de

speciella förhållanden, under vilka verksamheten bedrives inom vissa sjö-

fartsgrenar. —• Vad Seattlekonventionen angår vill utskottet, ehuru frågan

om dess antagande icke nu är aktuell, i detta sammanhang framhålla, att

svensk ratificering av densamma icke bör ske utan tillfredsställande garan­

tier för en mera allmän tillämpning därav bland de ur svensk synpunkt

viktigare konkurrentnationerna. Utskottet har därvid särskilt haft i sikte

betydelsen av att vårt land icke avhänder sig sin handlingsfrihet med av­

seende å dispensförfarandet, innan tillräcklig säkerhet vunnits för inter­

nationellt enhetlig tillämpning av konventionsreglerna. Utskottet finner det

också helt naturligt att frågan om Sveriges anslutning till konventionen

anstår i avvaktan på en beramad revision av dess bestämmelser.

Vad utskottet sålunda anfört föranledde icke något uttalande från riks­

dagens sida.

Såsom inledningsvis berörts anmodade Internationella arbetsbyråns sty­

relse medlemsstaternas regeringar att närmare redogöra för de svårigheter,

som hindrade en ratificering av de i Seattle antagna konventionerna. Från

svenskt håll lämnades en sådan redogörelse i skrivelse den 10 juni 1948. I

skrivelsen anfördes beträffande konventionen nr 76, att för Sveriges de!

svårigheten att ratificera densamma berodde på att konventionen förbjöd

regelbundet övertidsarbete och saknade övergångsbestämmelser för redan

existerande fartyg. Med tanke på den ur svensk synpunkt viktiga frågan

rörande lagstiftning om minimihyran framhölls därjämte, att innebörden

av ratifikation på grundval av kollektivavtal i sådana fall, då avtalen icke

täckte samtliga fartyg respektive alla anställda personer, vore oklar. Be­

träffande hyrorna framhölls vidare, att det för Sveriges del vore önskvärt

att konventionen ändrades därhän att den bleve tillämplig endast å den

internationella sjöfarten. Såsom skäl härför anfördes att, enär matroshy­

ran i konventionen vore bestämd i pund eller dollar, varje större föränd­

ring i växelkursen skulle medföra stora svårigheter för den nationella kust­

farten, som vore särskilt utsatt för konkurrens från andra transportmedel.

Den reviderade Genévekonventionen nr 93 uppvisar i förhållande till

Seattlekonventionen nr 76, förutom vissa redaktionella ändringar, endast

två jämkningar av saklig betydelse. Sålunda har det ovillkorliga förbudet

mot regelbundet övertidsarbete borttagits. Konventionen nr 93 innehåller

i stället en bestämmelse, att regelbundet övertidsarbete skall undvikas, när

så är möjligt. Vidare har den tid, efter vilken uppsägning av konventionen

tidigast kan ske, ändrats från tio till fem år från den dag då konventionen

träder i kraft.

Genevekonventionens bestämmelser om hyror sakna motsvarighet inom

svensk lagstiftning. Parterna å arbetsmarknaden ha full frihet att avtala

i lönefrågor. Lönerna regleras vanligen genom kollektivavtal. Enligt upp­

12

Kungl, Maj.ts proposition nr 207.

gift av kommerskollegium överstiger f. n. matroslönen jämlikt svenska kol­

lektivavtal den i konventionen angivna minimilönen med omkring 25 pro­

cent. Det kan anmärkas, att enligt uppgift från Svenska sjöfolksförbundet

å fartyg med en bruttodräktighet av 500 registerton eller däröver f. n. icke

torde finnas någon matros, som icke är ansluten till kollektivavtal.

Vad angår arbetstiden ombord återfinnas bestämmelser härom i sjö­

arbetstidslagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1949. Denna lag över­

ensstämmer i allt väsentligt med konventionens föreskrifter. Sålunda har

konventionens huvudprincip att arbetstiden skail begränsas till 8 timmar

om dagen införts i lagen. Principen innebär, att det tidigare vanligen före­

kommande tvåvaktssystemet ombord måste ersättas med ett trevaktssystem.

Även lagen skiljer på begreppen närtrafik och fjärrtrafik, varjämte olika

regler gälla för personal tillhörande ekonomiavdelningen och annan per­

sonal. I fråga om arbetstidens längd avviker lagen från konventionen i stort

sett endast i det avseendet, att lagen saknar konventionens för sjömannen

förmånligare villkor för det fall, då fartyg i närtrafik ligger i hamn. Det

bör särskilt framhållas, att begreppen fjärrtrafik och närtrafik i konven­

tionen icke sammanfalla med motsvarande begrepp i lagen. Fjärrtrafikbe-

greppet i den svenska lagen är mera omfattande, eftersom det inbegriper

icke endast nordsjö- och vidsträcktare fart ulan även inskränktare fart,

så snart däri ingår resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än

12 timmars oavbruten gång, eller således fart som faller under begreppet

närtrafik i konventionens mening. — Vad angår övertidsarbete är den

svenska sjöarbetstidslagen icke lika sträng som konventionen. Visserligen

uttalas i lagen, att övertidsarbete icke bör förekomma regelbundet, men å

andra sidan finnes en föreskrift av innehåll, att övertidsarbete kan åläg­

gas sjöman upp till 24 timmar i veckan. — På en del punkter är emeller­

tid den svenska sjöarbetstidslagen helt oförenlig med konventionen. Så­

lunda är lagen icke tillämplig på personal, som är anställd på kronan till­

höriga fartyg (exempelvis tågfärjorna) eller på lustfartyg. Vidare har la­

gen en allmän dispensbestämmelse, enligt vilken undantag från lagens till-

lämpning kan medgivas beträffande vilket fartyg som helst. Dessutom in­

nehåller lagen en övergångsbeslämmelse i fråga om fartyg, som vid lagens

ikraftträdande i svensk ägo nyttjades till sjöfart eller som då var under

byggnad för svensk räkning och blivit sjösatt. Bestämmelsen innebär, att

ett sådant fartyg kan undantagas från tillämpningen av föreskrifterna om

8 timmars arbetsdag för närmare angiven personal, där det för tillämpning­

en skulle krävas större antal man än det, för vilket fartygets bostäder eller

stadigvarande inrättningar äro avsedda, samt efter prövning befunnits att

anordnande av ytterligare bostäder eller inrättningar icke skulle vara prak­

tiskt möjligt eller icke kunna ske utan oskälig kostnad. Sådan dispens

meddelas för viss tid, ej överstigande fyra år åt gången. Fördelen med en

dispens blir huvudsakligen den att tvåvaktssystem alltjämt kan tillämpas

ombord. — Vad slutligen angår Genévekonventionens ovillkorliga förbud

mot att person under 16 år användes till' arbete nattetid, saknas en mot­

Kungl. Maj:ts proposition

nr

207.

13

svarande föreskrift i den svenska lagstiftningen. Bestämmelser om minimi­

ålder för sjöman återfinnas i 10 § sjömanslagen. Huvudstadgandet är, att

minderårig under 15 år icke må användas till skeppstjänst. Dispens kan

dock meddelas beträffande minderårig, som uppnått 14 års ålder. Vidare

föreskrives, att i eldartjänst ej må användas någon, som icke uppnått 16

års ålder, samt att å fartyg, som huvudsakligen framdrives med ånga och

vilket nyttjas i närmare angiven fart, i eldartjänst eller i tjänst såsom kol-

lämpare ej må användas den, som icke fyllt 18 år. Rörande arbete natte­

tid stadgas, att å fartyg i nordsjö- och vidsträcktare fart minderårig un­

der 16 år icke må under tiden mellan klockan 20 och klockan 8 användas i

skeppstjänst i vidare mån än att han under nämnda tid får en samman­

hängande vilotid av minst nio timmar. Av det anförda framgår, att i

åtskilliga fall kan inträffa, att även en person, som är under 15 år, an­

vändes till arbete nattetid.

Beträffande bemanningen återfinnas föreskrifter i sjölagens 5 a § andra

stycket. Här stadgas helt allmänt, att fartyg skall vara bemannat på ett be­

tryggande sätt. I fråga om resa, som under vanliga förhållanden kräver mer

än 12 timmars oavbruten gång eller eljest är sådan att skeppstjänsten måste

indelas i skift, är minimifordringen att tvåvaktssystem tillämpas. I nyttjande-

förordningen den 9 december 1932 lämnas mera utförliga föreskrifter om be­

manningen å fartyg på långresa och å passagerarefartyg, som nyttjas i ut­

rikes fart. — Bemanningsfrågorna utredas f. n. av sjömanskommittén. Det

må erinras om att Kungl. Maj:t den 21 oktober 1949 uppdragit åt koinmers-

kollegium att verkställa och till kommittén överlämna en statistisk utred­

ning om svenska handelsflottans bemanning år 1949.

Yttranden.

Sjömanskommittén anför, att kommittén icke kunnat nå enighet i frågan

huruvida Genévekonventionen nr 93 f. n. bör ratificeras. De ombordanställ-

das representanter inom kommittén ha hävdat, att ratificering synes kunna

ske redan nu, men inom kommittén har också gjorts gällande att hinder allt­

jämt föreligga för ratificering.

Vad angår konventionens stadgande om hyror framhåller kommittén, som

principiellt intager en avvisande hållning gentemot lagstiftning på löneområ­

det, att de ombordanställdas representanter förutsätta att bestämmelsen om

att konventionens föreskrifter skola tillämpas å varje fartyg, som är registre­

rat i ratificerande medlemsstats territorium, och å varje person, som är an­

ställd å sådant fartyg, icke torde medföra att lagstiftning måste ske beträf­

fande hyrorna även om det skulle visa sig att en kollektivavtalsreglering icke

omfattar alla arbetstagare. Inom kommittén har häremot framhållits, dels

att efter de överläggningar, soin ägt rum inom Internationella arbetsorganisa­

tionen, måste anses tvivelaktigt huruvida denna förutsättning är riktig, varför

ratificering eventuellt skulle nödvändiggöra lagstiftning på löneområdet, dels

att klarhet icke vunnits angående de krav, som komma att ställas på en stat

som ratificerat på grundval av kollektivavtal för den händelse avtalslöst till-

14

ständ uppkommer, dels ock att fluktuationer på valutaområdet kunna vålla

svårigheter särskilt för kustfarten.

Rörande konventionens bestämmelser om arbetstid erinrar kommittén till

en början, att kommittén vid upprättandet av förslag till ny sjöarbetstidslag

icke funnit möjligt att i alla avseenden rätta förslaget efter Seattlekonven-

tionen nr 76. Kommittén påvisar, att denna konventions förbud mot regel­

bundet övertidsarbete visserligen bortfallit ur Genévekonventionen nr 93,

men att sistnämnda konvention i likhet med konventionen nr 76 icke med­

giver undantag från bestämmelsen om 8 timmars arbetsdag för redan före­

fintliga fartyg. Enligt vad kommittén inhämtat åtnjuta f. n. 30 svenska fartyg

ä 500 registerton eller däröver jämlikt sjöarbetstidslagens övergångsbestäm­

melser undantag från föreskriften om 8 timmars arbetsdag. Kommittén ytt­

rar, att de ombordanställdas representanter hävda att övergångsbestämmel­

serna icke få utgöra ett hinder för ratificering av konventionen nr 93. Det bär

därvid framhållits, att dessa bestämmelser hittills fyllt en betydelsefull

uppgift och möjliggjort en ändamålsenlig anpassning av arbetsförhållandena

å ett antal fartyg till den nya sjöarbetstidslagens bestämmelser, men att de

fartyg, som numera beröras av övergångsbestämmelserna, äro förhållandevis

få och kunna väntas under den närmaste tiden ytterligare minskas. De om-

bordanställdas representanter anse därför, att ett upphävande av övergångs­

bestämmelserna, vilket icke skulle behöva ske förrän konventionen träder i

tillämpning, icke skulle medföra större svårigheter för rederierna, detta helst

som förbud mot regelbundet övertidsarbete icke längre förekommer. I detta

sammanhang anmärkes, att det måste anses rättvist att sjöarbetstidslagens

bestämmelser efter hand bli enhetligt tillämpade. Mot den uppfattning, som

framförts av de ombordanställdas representanter, anföres inom kommittén,

att ett upphävande av övergångsbestämmelserna skulle medföra ökade kost­

nader för därav berörda fartyg, något som skulle menligt inverka på deras

förmåga att konkurrera, i synnerhet med utländska fartyg. Vidare framhål-

les, att svårigheter skulle uppstå därigenom att sjöarbetstidslagen medgiver

högst 24 timmars övertidsarbete i veckan, vilket visserligen är tillräckligt

därest trevaktssystem tillämpas, men som är otillfredsställande vid tvåvakts-

system, då 28 timmars övertidsarbete i veckan erfordras enbart för vakt­

tjänsten. Det påpekas dessutom, att dispensbestämmelserna kunna få stor

betydelse för att underlätta svenska handelsflottans sysselsättningsmöjlig­

heter under försvårade konkurrensförhållanden, ävensom att konventionen

kan komma att träda i kraft utan medverkan av sådana för Sveriges del så

betydelsefulla konkurrentnationer som Storbritannien och Norge. Slutligen

framhålles, att konventionens syfte att vara konkurrensutjämnande icke tor­

de komma att förverkligas, eftersom all anledning finnes att antaga att en­

dast ett mycket begränsat antal länder ansluta sig till konventionen.

Sveriges fartygsbefälsförening finner det icke önskvärt, att hyrornas stor­

lek fastställes i svensk lag. Föreningen anser dock att, eftersom konventio­

nens föreskrift om minimihyror berör endast manskapet samt dessa hyror

äro väsentligt lägre än manskapshyrorna å svenska fartyg, nämnda föreskrift

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

15

Kungi. Maj:ts proposition nr 207.

icke bör hindra en ratifikation. — I fråga om arbetstiden framhåller för­

eningen, att visserligen icke alla svenska fartyg ha tillräckligt antal bostäder

för den personal, som till följd av sjöarbetstidslagens bestämmelser måste

finnas ombord, men att ett rationellt utnyttjande av den i lagen medgivna

rätten till övertidsarbete ofta torde göra det möjligt att följa lagen utan att

^ySSa om fartygen. Vidare anför föreningen, att av de 30 fartvg, varå lagens

övergångsbestämmelser f. n. tillämpas, endast ett ytterst ringa antal fått

dispens för hela den tid om fyra år som lagen medgiver, varför det kan för­

utsättas att inom en nära framtid alla fartyg äro så beskaffade att de kunna

hysa den besättning, som är erforderlig enligt lagen. Föreningen anser, att

övergångsbestämmelserna följaktligen icke utgöra hinder för ratificering av

Genévekonventionen. — Vad slutligen angår bemanningen finner föreningen

avsaknaden av uttömmande föreskrifter härom i svensk lagstiftning icke ut­

göra tillräckligt skäl för att avböja en ratificering. Föreningen framhåller

därvid, att sjöarbetstidslagens och kollektivavtalens bestämmelser nödvän­

diggöra en bemanning, som kan godtagas enligt konventionen. — Samman­

fattningsvis uttalar föreningen, att det är en angelägen uppgift för vårt

land att ratificera konventionen, eftersom därigenom den internationella

lagstiftningens syftemål om en utjämning i konkurrensavseende mellan de

sjöfartsidkande länderna befrämjas.

Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjöfolks förbundet intaga den

ståndpunkten, att en ratificering av Genévekonventionen nr 93 snarast bör

komma till stånd. Beträffande hyrorna anse organisationerna det vara otänk­

bart, att nu gällande svenska hyror under den tid av fem år konventionen

blir bindande skulle kunna bli lika låga som de minimilöner, vilka föreskri­

vas i konventionen. Enligt organisationernas mening har därför denna del

av konventionen icke någon praktisk betydelse för svenska förhållanden.

Därjämte framhålles, att det icke är riktigt att lägga sådana principiella

synpunkter på denna detaljfråga, att en ratificering av konventionen i dess

helhet omöjliggöres. Icke heller beträffande arbetstiden föreligga enligt

organisationernas mening hinder för en ratificering av konventionen. Orga­

nisationerna anse, att det enda som möjligen skulle kunna åberopas mot en

ratificering är den svenska sjöarhetstidslagens övergångsbestämmelser. Här­

vid framhålla organisationerna till en början, att den 1 mars 1949 dispens

gällde för 160 fartyg, men att vid månadsskiftet januari—februari 1950

denna siffra nedgått till 32, varav 30 avsåg fartyg med en bruttodräktighet

av 500 registerton eller däröver. Organisationerna anföra därefter:

intalet fartyg, som åtnjuta dispens, fortfar att sjunka. De fartyg, vilka

lortfarande åtnjuta dispens från sjöarbetstidslagens bestämmelser, utgöra

således en sa ringa del av den svenska handelsflottan, att de icke böra få

utgöra hinder för ratificering av konventionen, speciellt med beaktande av

att dispenserna till större delen äro partiella och sällan omfatta mer än en

a två personer. Endast fem fartyg ha fått dispens för hela den tid som kan

medges enligt sjöarbetstidslagen, d. v. s. fyra år, men kommerskollegium

har i samtliga dessa fall förbehållit sig rätten att, om ändrade förhållanden

mtrada, aterkalla den medgivna dispensen. — Förut angivna siffror visa

16

att de flesta rederier, som från början erhöllo dispens, till fullo påtagit sig

de konsekvenser som lagens föreskrifter medförde. Det finns dock en möj­

lighet att dispens i något eller några fall givits för fartyg, vilkas redare i

dispensen sett ett medel att bättre kunna konkurrera med andra redare,

som ställt sig lagen till efterrättelse. Även om detta icke är fallet, bör dock

ett sådant utnyttjande av dispensmöjligheten förebyggas, och detta sker enk­

last genom övergångsbestämmelsernas slopande. Det ringa antal fartyg, som

nu åtnjuta dispens, jämte den lagligt medgivna rätten att uttaga regelbun­

det övertidsarbete göra för övrigt övergångsbestämmelserna överflödiga.

De ekonomiska följderna av en sådan avveckling skulle också bli en bättre

avvägd balans i konkurrenshänseende mellan de fartyg, vilka nu åtnjuta

dispens, och de fartyg, som aldrig haft någon sådan eller av någon anled­

ning icke längre ha dispens. — En ratificering av konventionen medför så­

ledes, att de dispensmöjligheter, som nu gällande sjöarbetstidslag medgi­

ver, bortfalla. Detta innebär dock icke att fartyg, där utrymme saknas för

så stor besättning att trevaktssystem för alla kategorier ombord kan till-

lämpas, då fartyget är till sjöss, och sådana utrymmen ej heller för en skä­

lig kostnad kunna iordningställas, måste lägga upp eller tagas ur trafik.

Genom den ändring som företagits i konventionen att regelbundet övertids­

arbete får förekomma, kan genom arbete på övertid exempelvis två man,

då fartyget befinner sig till sjöss, utföra det arbete som annars skulle för­

delas på tre man. De nuvarande dispensbestämmelserna i sjöarbetstidslagen

innebära de facto ingenting annat än att redarna genom dessa ha möjlighet

att gratis utnyttja vissa ombordanställdas arbetskraft fyra timmar varje

dygn utöver de åtta timmar, som lagen fastställer såsom ordinarie arbets­

tid. Slopandet av dispensföreskrifterna skulle medföra, att redarna bli

tvingade att betala övertidsersättning för dessa fyra timmars arbetstidsför-

längning, vilket vi anse vara fullt i sin ordning.

Sveriges redareförening avstyrker bestämt, att Genévekonventionen nr 93

ratificeras. Föreningen har den uppfattningen, att det icke låter sig göra

att i en internationell konvention intaga bestämmelser om löner. Föreningen

anför därvid, att den omständigheten att konventionen angiver hyrornas

minimibelopp i pund och dollar medför att, därest till följd av ändringar i

valutakurserna de svenska matroslönerna skulle komma att understiga 16

pund sterling eller 64 USA-dollar, dessa löner måste höjas utan hänsyn till

den allmänna lönenivån i landet. Enligt föreningens mening skulle det vara

särskilt betänkligt, om lönerna i den svenska kustfarten vore beroende av

vad stadgas i en internationell konvention. Föreningen anser, att härigenom

svårigheter skulle uppstå på den inhemska arbetsmarknaden samt att den

inom landet rådande pris- och lönenivån skulle ofördelaktigt påverkas. För­

eningen framhåller vidare, att i detta fall anledning saknas att taga hänsyn

till det eljest alltid åberopade skälet att internationell likställighet på lö­

neområdet bör eftersträvas. — Beträffande arbetstiden framhåller förening­

en att, då frågan om ratifikation av Seattlekonventionen nr 76 behandlades,

allmänt uttalades att konventionen icke borde ratificeras bl. a. därför att

konventionen saknade såväl övergångsbestämmelse för existerande fartyg

som ett allmänt dispensstadgande. Dessa skäl utgöra enligt föreningens be­

stämda åsikt fortfarande ett hinder för en ratificering av Genévekonven­

tionen nr 93. Slutligen anför föreningen:

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 207.

17

Het liar redan visat sig, att den nya sjöarbetstidslagen i ett antal fall

omöjliggjort tonnagets ekonomiska drift och föranlett uppläggningar även­

som försäljningar till utlandet. I synnerhet ha lagens verkningar träffat det

mindre och medelstora tramptonnaget, vilket under det senaste världskriget

avsevärt decimerades och som därefter icke kunnat återuppbyggas till till­

närmelsevis samma storlek som tidigare. Det torde stå fullt klart, att tramp­

flottan härigenom försvagats, vilket medför ökade transporter med utländskt

tonnage. Detta kan givetvis icke vara till fördel vare sig för folkhushåll­

ningen eller för sjömanskåren.

Kommerskollegium framhåller för egen del till en början, att av de önske­

mål, som i förut angivna skrivelse den 10 juni 1948 från svenskt håll fram­

fördes angående revidering av Seattlekonventionen nr 76, allenast ett blivit

beaktat i Genévekonventionen nr 93, nämligen beträffande det ovillkorliga

förbudet mot övertidsarbete. Kollegium tillägger, att i avsikt att mildra de

farhågor som kommit till uttryck i andra avseenden — särskilt oklarhe­

ten i fråga om den rättsliga innebörden av ratificering på grund av kollek­

tivavtal — uppsägningsklausulen ändrats i syfte att möjliggöra för en till

konventionen ansluten stat att frigöra sig från sina förpliktelser efter fem

år. Beträffande hyrorna erinrar kollegium därjämte om de betänkligheter

mot lagstiftning rörande löner, som i allmänhet torde finnas i vårt land.

Vidare omnämner kollegium den inverkan på matroslönerna inom den na­

tionella sjöfarten som större förändringar i valutakurserna skulle kunna få.

Samtidigt framhålles emellertid, att konventionen, som avser allenast fartyg

med en bruttodräktighet om 500 ton och däröver, endast i mycket begrän­

sad omfattning skulle bli tillämplig å den nationella sjöfarten. — Kolle­

gium anför vidare, att f. n. endast ett 30-tal dispenser enligt sjöarbetstids­

lagens övergångsbestämmelser äro gällande, men att detta antal kan behöva

temporärt något ökas. Kollegium anser dock, att frånvaron av övergångs-

stadgande i konventionen i det stora hela efter hand kommer att förlora

i betydelse för Sveriges del. Slutligen fäster kollegium uppmärksamheten

på en omständighet, som enligt kollegii uppfattning inom en ej alltför av­

lägsen framtid kan komma att medföra svårigheter för ett land, vars hand­

lingsfrihet är beskuren av konventionen. Kollegium avser den begynnande

konkurrensen från Tyskland, som står helt utanför konventionen. Kolle­

gium påpekar, att förhållandena på tyska fartyg kunna ordnas utan hän­

syn till konventionens föreskrifter. — Sammanfattningsvis anför kollegium,

att det med hänsyn till den svenska sjöfartsnäringen och dess utövare, där­

ibland sjöfolket självt, synes vara tillrådligt att tills vidare — och i varje

fall tills visshet erhållits om att våra nordiska grannländer och England bi­

träda konventionen — ställa sig avvaktande till frågan om svensk anslut­

ning till densamma.

Socialpolitiska delegationen uttalar, att det i och för sig är önskvärt att

Genévekonventionen nr 93 ratificeras av Sverige. Delegationen säger sig å

andra sidan icke kunna underlåta att giva uttryck åt sina principiella

betänkligheter mot att arbetslönens storlek regleras i en internationell kon­

vention. Enligt delegationens mening måste vid prövningen av ratifikations-

Bihang Ull riksdagens protokoll 1050. 1 sand. Nr 207.

Kungl. J\laj:ts proposition nr 207.

o

18

frågan särskild vikt tillmätas den omständigheten, att hithörande lagstift­

ning följer enhetliga linjer i de nordiska länderna. Intill dess visshet vun­

nits, att sådan likformighet kan uppnås, fortsätter delegationen, lära över­

vägande skäl tala för ett fortsatt uppskov med ställningstagandet till rati-

fikationsfrågan. Slutligen erinrar delegationen om den bristande överens­

stämmelsen mellan konventionen och 10 § sjömanslagen i fråga om använd­

ningen av minderåriga till arbete nattetid.

Ledamoten av delegationen Sölvén har på de av maskinbefälsförbundet

och sjöfolksförbundet anförda skälen tillstyrkt ratificering. Ledamoten av

delegationen Brodén har däremot, under hänvisning till de av redareför­

eningen anförda synpunkterna, avstyrkt Sveriges anslutning till konven­

tionen.

I detta sammanhang må anmälas, att Skandinaviska transportarbetare­

federationen, som i sig innesluter sjöfolk och landtransportarbetare från

de fyra nordiska länderna, samt Svenska sjöfolksförbundet i en till chefen

för handelsdepartementet ställd, den 4 september 1949 dagtecknad skrivelse

meddelat, att vid federationens konferens år 1949 i Helsingfors enhälligt

beslutats, att federationen hos de nordiska ländernas regeringar skulle hem­

ställa om att dessa måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att ratificera kon­

ventionen angående hyror, arbetstid och bemanning. I anslutning härtill

hemställes i skrivelsen, att Kungl. Maj :t måtte medverka till att konventio­

nen snarast möjligt ratificerades.

Departementschefen.

Vad angår föreskrifterna om bemanning i Genévekonventionen nr 93 fin­

ner jag på de av Sveriges fartygsbefälsförening anförda skälen, att föreskrif­

terna icke utgöra hinder för ratificering av konventionen från svensk sida.

I fråga om Genévekonventionens bestämmelser om arbetstid må erinras,

att vid utarbetandet av nu gällande sjöarbetstidslag eftersträvades att bringa

lagen i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i Seattlekonven-

tionen nr 76. Det befanns emellertid, att konventionens principer icke kunde

helt godtagas. Detta gällde särskilt det i konventionen upptagna förbudet mot

regelbundet övertidsarbete samt avsaknaden av dispens- och övergångsbe­

stämmelser i konventionen. En tillämpning av konventionens föreskrifter

om den ordinarie arbetstidens längd befarades nödvändiggöra avsevärda per­

sonalökningar och därav föranledda till- och ombyggnader av bostäderna å

ett stort antal fartyg. De betydande kostnader, som därigenom skulle upp­

stå, ansågos menligt inverka på Sveriges möjligheter att konkurrera på sjö­

fartens område. Förbud mot regelbundet övertidsarbete upptogs därför icke

i sjöarbetstidslagen. Därjämte infördes i lagen dels en allmän dispensbe­

stämmelse och dels en övergångsbestämmelse för existerande fartyg, vilken

möjliggjorde att tvåvaktssystemet i stor utsträckning kunde bibehållas. I

den reviderade Genévekonventionen nr 93 återfinnes icke förbudet mot re­

gelbundet övertidsarbete. Sjöarbetstidslagen, som medgiver upp till 24 tim­

mars regelbundet övertidsarbete i veckan, strider således icke mot sistnämn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

19

da konvention i detta hänseende. Däremot saknar även konventionen nr 93

såväl en allmän dispensbestämmelse som en övergångsbestämmelse för exi­

sterande fartyg. För en ratificering av konventionen erfordras följaktligen

en sådan ändring av sjöarbetstidslagen, att nämnda bestämmelser förklaras

skola gälla endast fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 regis­

terton, eller sålunda fartyg som falla utanför konventionen. I fråga om fartyg

med en bruttodräktighet överstigande 500 registerton har sjöarbetstidslagens

allmänna dispensbestämmelse tillämpats endast i ett par fall, medan 30 far­

tyg för närvarande åtnjuta undantag enligt lagens övergångsbestämmelse.

Den omständigheten att så få fartyg äro undantagna från tillämpning av

lagens föreskrifter tyder på att de farhågor, som i samband med sjöarbets­

tidslagens antagande framkommo angående svårigheten att anpassa arbets­

tiden å de svenska fartygen efter lagens bestämmelser, voro överdrivna.

Den i lagen — och numera även i konventionen — medgivna rätten till re­

gelbundet övertidsarbete torde, rätt utnyttjad, verksamt bidraga till att göra

dispens- och övergångsbestämmelser överflödiga, i varje fall beträffande

fartyg av den storlek konventionen avser. Att konventionen saknar dispens-

och övergångsbestämmelser torde därför icke utgöra ett avgörande hinder

mot att konventionen ratificeras.

Ehuru konventionens utformning i angivna avseenden således icke bör

hindra en anslutning från svensk sida, finnas dock vissa andra föreskrifter

i konventionen, vilka ur svensk synpunkt försvåra eller omöjliggöra en ra­

tificering.

Enligt konventionen är arbete nattetid för person under sexton år för­

bjudet, medan 10 § sjömanslagen stadgar sådant förbud endast i fråga om

nordsjö- och vidsträcktare fart. Beträffande inskränktare fart hindrar ej sjö­

manslagen att en femtonåring och — i undantagsfall — en fjortonåring an­

vändes i nattarbete. För att möjliggöra en ratifikation måste sålunda sjö­

manslagen ändras så, att beträffande fartyg med en bruttodräktighet av 500

registerton eller däröver förbudet att använda person under sexton år till

arbete nattetid utsträckes att gälla alla farvatten. Sjömanskommittén har i

enlighet med sitt uppdrag upptagit den svenska sjömanslagen till revision

samt även framlagt en promemoria i ämnet. De fyra nordiska länderna be­

handla för närvarande i samråd frågan om en gemensam revision av de

nordiska sjömanslagarna. En förberedande internordisk konferens härom

hölls i november 1949. Vid denna konferens diskuterades jämväl bestämmel­

serna i 10 § sjömanslagen utan alt enighet kunde nås om ett gemensamt

uttalande i ämnet. Den svenska delegationen, i vilken såväl redarna som de

ombordanställda voro representerade, förklarade emellertid såsom sin en­

hälliga mening, alt i princip nattvila borde beredas minderåriga under sex­

ton år enligt konventionens föreskrifter, dock med rätt för Sverige att med­

dela erforderlig undantagsbestämmelse. Enligt uppgift var tanken närmast

den, att ifrågavarande bestämmelse skulle upptaga undantag beträffande

fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton eller sålunda

fartyg som icke beröras av konventionen. Fortsatta internordiska överlägg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

20

ningar skola hållas i april innevarande år. Förslag till ny svensk sjömanslag

kan väntas bliva framlagt vintern 1950/51. Det torde icke vara lämpligt att

föregripa det pågående internordiska lagstiftningsarbetet genom att i detta

sammanhang ändra 10 § sjömanslagen enbart för att möjliggöra en omedel­

bar ratificering av konventionen.

Genévekonventionen innehåller vidare bestämmelser om minimilöner för

matroser. Sålunda föreskrives, att matroshyran icke må understiga ett visst

belopp i pund sterling eller U. S. A.-dollar eller motsvarande värde i annat

lands valuta. Denna föreskrift skall enligt konventionen tillämpas på varje

fartyg, som är registrerat i den ratificerande medlemsstatens territorium,

och å varje person, som är anställd å sådant fartyg. Konventionen må rati­

ficeras genom lagstiftning, kollektivavtal eller en kombination av båda. En

ratifikation måste anses innebära, att det ratificerande landet förbinder sig

tillse att konventionen tillämpas utan undantag. Grundar sig ratificeringen

på kollektivavtal, måste sålunda förutsättningen vara den, att vid varje tid­

punkt under de fem år, konventionen blir bindande, icke finnes någon sjö­

man av manskapsgrad, som ej genom kollektivavtal är tillförsäkrad lägst

den i konventionen föreskrivna lönen. Parterna å den svenska arbetsmark­

naden kunna icke tvingas att genom kollektivavtal reglera sina ömsesidiga

rättigheter och förpliktelser. Ej heller finnes anslutningsskyldighet till kol­

lektivavtal. Jämväl i övrigt saknas lagstiftning på löneområdet. Det skulle

alltså för ratificering av konventionen bli erforderligt att stifta en lag, vil­

ken antingen fastställde konventionens minimilön såsom lägsta lön för

matroser å svenska fartyg eller gåve garantier att för sådana matroser skulle

finnas kollektivavtal, enligt vilket lönen icke finge understiga den i kon­

ventionen föreskrivna betalningen. Med hänsyn till vad jag nu anfört kan

jag icke ansluta mig till den i vissa yttranden över konventionen framförda

meningen, att en lagstiftning i ämnet kan underlåtas, därför att enligt nu

gällande svenska kollektivavtal matroslönen överstiger minimilönen enligt

konventionen och att en ändring härutinnan synes föga sannolik. Ett stöd

för riktigheten av denna min uppfattning har jag däri att, när på nordiskt

initiativ spörsmålet om innebörden av ratifikation på grundval av kollektiv^

avtal behandlades vid sammanträdet med paritetiska sjöfartskommissionens

subkommitté i Genéve hösten 1948, resultatet av diskussionen och omröst­

ningen i frågan tydligt gav vid handen, att svensk lagstiftning på löneområ­

det erfordrades för att konventionen skulle kunna ratificeras av Sverige.

Eftersom lagstiftning på löneområdet sålunda torde vara oundviklig, därest

konventionen anses böra ratificeras, återstår att taga ställning till spörs­

målet om sådan lagstiftning bör genomföras för Sveriges del. Jag vill här

erinra om att frågan om lagstiftning på löneområdet tidigare prövats av

statsmakterna i samband med en internationell konvention. Kungl. Maj :t be­

gärde i propositionen 1929: 185 riksdagens yttrande angående bl. a. ett vid

Internationella arbetskonferensens elfte sammanträde sommaren 1928 an­

taget förslag till konvention angående införande av metoder för fastställan­

de av minimilöner. Av propositionen framgår, att på ett undantag när samt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

21

liga i ärendet hörda myndigheter, korporationer och fackliga organisationer

ställde sig avvisande till tanken att i lag fastställa minimilöner. Föredra­

ganden, dåvarande chefen för socialdepartementet, fann också att konventio­

nen icke då borde biträdas av Sverige. Såväl andra lagutskottet som riks­

dagen förklarade sig icke ha något att erinra mot departementschefens ut­

talande. Inställningen i vårt land är fortfarande den, att lagstiftning om mi­

nimilöner icke bör förekomma. I de yttranden, som avgivits över Genéve-

konventionen nr 93, har icke heller sådan lagstiftning förordats. Enligt min

mening bör det icke ifrågakomma att nu övergiva vår hittills intagna håll­

ning mot lagstiftning om minimilönen.

Under åberopande av vad jag anfört i anslutning till konventionens be­

stämmelser om förbud att använda person under sexton år till arbete nat­

tetid samt om viss minimilön för matroser kan jag icke förorda, att kon­

ventionen nr 93 för närvarande ratificeras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Hemställan.

Under hänvisning till vad jag i det föregående i olika sammanhang an­

fört får jag hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition

med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmäl-

da, av Internationella arbetsorganisationens konferens år

1949 vid dess trettioandra sammanträde antagna konventio­

ner nr 91, 92 och 93.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Sjölin.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Bilaga A.

Konvention (nr 91) angående semester med bibehållen hyra för sjömän

(reviderad 1949).

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra samman­

träde och

beslutat antaga vissa förslag angående partiell revision av »Semester-

(sjöfarts-)konventionen, 1946 [Paid Vacations (Seafarers) Convention,

1946], antagen av konferensen vid dess tjugoåttonde sammanträde, vil­

ken fråga innefattas i den tolfte punkten på dagordningen för samman­

trädet, samt

funnit, att dessa förslag skola taga form av en internationell konven­

tion,

antager denna, den adertonde dagen i juni månad nittonhundrafyrtionio föl­

jande konvention, som må benämnas »Semester-(sjöfarts-)konventionen (re­

viderad), 1949» [Paid Vacations (Seafarers) Convention (Revised), 1949].

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje sjögående, maskindrivet

fartyg i allmän eller enskild ägo, som yrkesmässigt nyttjas till befordran av

last eller passagerare och är registrerat i territorium, för vilket denna kon­

vention gäller.

2. Genom nationell lagstiftning skall fastställas när ett fartyg skall an­

ses såsom sjögående.

3. Denna konvention äger icke tillämpning å:

a) träfartyg av primitiv byggnad, såsom »dhows» och »junks»;

b) fartyg, som nyttjas till fiske eller verksamhet som står i direkt

samband därmed eller sälfångst eller till liknande verksamhet;

c) »estuarial craft» (flodmynningsfartyg).

4. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal må medgivas undan­

tag från föreskrifterna i denna konvention för fartyg med en bruttodräktig-

het understigande 200 registerton.

Artikel 2.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje ombord anställd person,

med undantag av:

a) lots, som ej tillhör besättningen;

b) läkare, som ej tillhör besättningen;

c) sjukvårdspersonal, som är anställd uteslutande för sjukvård och

som ej tillhör besättningen;

d) personer, som arbeta uteslutande för egen räkning eller gottgö-

ras allenast genom andel i vinst eller förtjänst;

e) personer, som icke uppbära ersättning för sin tjänst eller som

erhålla allenast nominell lön;

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

23

f) personer anställda ombord av annan arbetsgivare än redaren, med

undantag av radiotelegrafister i tjänst hos ett radiobolag;

g) ambulerande stuveriarbetare, som icke tillhöra besättningen;

h) personer anställda å valfångsfartyg, flytande kokerier eller eljest

hos valfångstexpedition eller liknande företag på villkor fastställda i

särskilt med vederbörande sjöfolksorganisation slutet kollektivavtal

för valfångst eller liknande företag, innehållande bestämmelser an­

gående löner, arbetstid och andra arbetsvillkor;

i) för arbete i hamn anställda personer, som vanligen icke syssel­

sättas ombord då fartyget är till sjöss.

2. Vederbörande myndighet må, efter samråd med berörda redar- och

sjöfolksorganisationer, från tillämpning av konventionen undantaga befäl­

havare, främste styrman och främste maskinist, vilka på grund av nationell

lagstiftning eller kollektivavtal åtnjuta tjänsteförmåner som i fråga om

årlig semester icke äro mindre fördelaktiga än de, som föreskrivas i denna

konvention.

Artikel 3.

1. Envar å vilken denna konvention äger tillämpning skall efter tolv må­

naders oavbruten tjänst vara berättigad till årlig semester med lön med en

varaktighet av;

a) för befälhavare, annat befäl och radiotelegrafister, minst aderton

arbetsdagar för varje tjänsteår;

b) för annan sjöman, minst tolv arbetsdagar för varje tjänsteår.

2. Person med minst sex månaders oavbruten tjänst skall, då han från-

träder tjänsten, för varje hel månads fullgjord tjänst vara berättigad till

semester, som för befälhavare, annat befäl och radiotelegrafist skall utgöra

en och en halv arbetsdag och för annan sjöman en arbetsdag.

3. Den som utan egen förskyllan avskedas, innan han fullgjort sex måna­

ders oavbruten tjänst, skall, då han lämnar tjänsten, för varje hel månads

fullgjord tjänst vara berättigad till semester, som för befälhavare, annat be­

fäl och radiotelegrafist skall utgöra en och en halv arbetsdag och för annan

sjöman en arbetsdag.

4. För bestämmande av den tidpunkt, då rätt till semester inträder, skall

iakttagas:

a) att tjänst utan påmönstring skall medtagas vid beräkningen av

oavbruten tjänst;

b) att korta avbrott, till vilka den anställde ej själv är skuld och

som sammanlagt icke uppgå till mera än sex veckor under en period

av tolv månader, icke skola anses såsom avbrott i tjänsten;

c) att förändring i ledningen av eller äganderätten till det eller de

fartyg, där vederbörande tjänstgjort, icke skall anses medföra avbrott

i tjänsten.

5. I den årliga semestern med bibehållen hyra skall icke inräknas:

a) allmänna eller sedvanliga helgdagar;

b) avbrott i tjänsten på grund av sjukdom eller skada.

6. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal må stadgas om upp­

delning av årlig semester enligt denna konvention eller om sammanslagning

av semester, som intjänats under ett år, med ett påföljande års semester.

7. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal må medgivas att i

särskilda undantagsfall, då tjänsten så kräver, årlig semester enligt denna

konvention må utbytas mot kontant ersättning, motsvarande minst den hyra

som föreskrives i art. 5.

24

Artikel 4.

1. Då rätt till årlig semester inträtt, skall densamma efter ömsesidig över­

enskommelse beviljas vid första tillfälle tjänsten medgiver.

2. Utan eget medgivande skall ingen vara skyldig att taga honom tillkom­

mande årlig semester annorstädes än i hamn i anställningslandet eller hem­

landet. Med detta förbehåll må genom nationell lagstiftning eller kollektiv­

avtal bestämmas i vilken hamn semester skall beredas.

Artikel 5.

1. Envar, som tager semester i kraft av art. 3 i denna konvention, skall

under hela semesterperioden uppbära sin vanliga hyra.

2. Enligt föregående moment utgående hyra, vilken må omfatta skälig

kostersättning, skall beräknas på sätt varom föreskrift skall meddelas ge­

nom nationell lagstiftning eller kollektivavtal.

Artikel 6.

Med förbehåll för stadgandet i art. 3 mom. 7 skall varje avtal om uppgi­

vande av rätten till årlig semester med hyra eller om avstående av semestern

vara ogiltigt.

Artikel 7.

Den som avskedas eller lämnar sin tjänst hos arbetsgivaren, innan han

tagit semester, skall för varje honom enligt denna konvention tillkommande

semesterdag erhålla gottgörelse efter vad i art. 5 sägs.

Artikel 8.

Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall säkerställa

effektiv tillämpning av dess föreskrifter.

Artikel 9.

Intet i denna konvention skall inverka på lag, skiljedom, sedvänja eller

avtal mellan redare och sjömän, som tillförsäkrar sjömännen förmånligare

villkor än de, som stadgas i denna konvention.

Artikel 10.

1. Denna konvention må bringas i tillämpning genom a) lagstiftning; b)

kollektivavtal mellan redare och sjömän; eller c) en kombination av lag­

stiftning och kollektivavtal mellan redare och sjömän. Med de undantag,

som äro stadgade i denna konvention, skola föreskrifterna i densamma till-

lämpas å varje fartyg, som är registrerat i den ratificerande medlemsstatens

territorium, och å varje person, som är anställd å sådant fartyg.

2. Där bestämmelse i denna konvention bragts i tillämpning genom kol­

lektivavtal i enlighet med mom. 1 i denna artikel, skall den medlemsstat,

inom vars territorium avtalet gäller, icke vara pliktig vidtaga åtgärder som

avses i art. 8 i fråga om sådana föreskrifter i konventionen som fastställts

genom kollektivavtal.

3. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall tillställa

generaldirektören för Internationella arbetsbyrån uppgifter om vidtagna åt­

gärder för konventionens tillämpning samt om de särskilda bestämmelser

i kollektivavtal, varigenom någon av konventionens föreskrifter uppfylles

och som äro i kraft vid den tidpunkt, då medlemsstaten ratificerar kon­

ventionen.

4. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att

genom en trepartsdelegation deltaga i en kommitté avsedd att tillsättas för

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

25

prövning av de åtgärder, som vidtagits för konventionens tillämpning; i

kommittén skola ingå representanter för regeringar samt redar- och sjö-

folksorganisationer ävensom, i egenskap av rådgivare, representanter för In­

ternationella arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommission.

5. Generaldirektören skall förelägga nämnda kommitté ett sammandrag

av de uppgifter han mottagit i enlighet med mom. 3 ovan.

6. Kommittén skall överväga, huruvida de kollektivavtal som föreläggas

densamma stå i överensstämmelse med konventionens föreskrifter. Varje

medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att beakta varje

anmärkning eller förslag av kommittén rörande tillämpningen av konventio­

nen, och förbinder sig vidare att delgiva de arbetsgivar- och arbetarorgani­

sationer, som äro parter i något i mom. 1 omnämnt kollektivavtal, varje

anmärkning eller förslag av kommittén rörande förverkligandet av konven­

tionens bestämmelser genom dylikt avtal.

Artikel 11.

I hänseenden, varom sägs i artikel 17 i semester-(sjöfarts-)konventionen,

1936, skall denna konvention anses såsom innebärande revision av den

förstnämnda konventionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Artikel 12.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola degivas Interna­

tionella arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 13.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Inter­

nationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av general­

direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag ratifikationer registre­

rats för nio av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina, Austra­

lien, Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike,

Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Nederlän­

derna, Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien, varav minst

fem länder med en handelsflotta av var för sig minst en miljon bruttoregis-

terton. Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta och främja med­

lemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex

månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel li.

1. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio

år förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, upp­

säga densamma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns

generaldirektör för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän

ett år efter det den blivit registrerad.

2. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention och icke inom

ett år efter utgången av den i föregående mom. nämnda tioårsperioden gör

bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bun­

den för en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i den­

na artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av

varje tioårsperiod.

26

Artikel 15.

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga

medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om alla registreringar

av ratifikationer och uppsägningar, som medlemmarna delgiva honom.

2. När generaldirektören underrättar medlemmarna av organisationen om

registreringen av den sista ratifikation, som är nödvändig för att sätta kon­

ventionen i kraft, skall han göra organisationens medlemmar uppmärksam­

ma på dagen för konventionens ikraftträdande.

Artikel 16.

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall för registrering i enlig­

het med artikel 102 av Förenta Nationernas stadga tillställa Förenta Natio­

nernas generalsekreterare fullständiga upplysningar om alla ratifikationer

och uppsägningar, som registrerats av honom i enlighet med villkoren i

föregående artiklar.

Artikel 17.

Vid utgången av varje period av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall Internationella arbetsbyråns styrelse förelägga general­

konferensen en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning

uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 18.

1. För det fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande

revision, helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konven­

tionen icke föreskriver annat, skall

a) en medlemsstats ratifikation av den nya, reviderade konventio­

nen, för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar upp­

sägning av förevarande konvention oberoende av vad i art. 16 härovan

stadgas;

b) från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,

förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemssta­

terna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande i sin nuvarande

form och med sitt nuvarande innehåll för de medlemsstater, som ratificerat

densamma men icke ratificerat den reviderade konventionen.

Artikel 19.

De engelska och franska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

27

Bilaga B.

Konvention (nr 92) angående besättningens bostäder å fartyg (reviderad 1949).

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra samman­

träde och

beslutat antaga vissa förslag angående partiell revision av »konven­

tionen angående besättningsbostäder, 1946» [Accommodatåon of Crews

Convention, 1946], antagen av konferensen vid dess tjuguåttonde sam­

manträde, vilken fråga innefattas i den tolfte punkten på dagordningen

för sammanträdet, samt

funnit, att dessa förslag skola taga form av en internationell konven­

tion,

antager denna, den adertonde dagen i juni år nittonhundrafyrtionio följan­

de konvention, som må benämnas »konventionen angående besättningsbo­

städer (reviderad), 1949» [Accommodation of Crews Convention (Revised),

1949].

Avd. 1. Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning på varje sjögående maskindrivet

fartyg i allmän eller enskild ägo, vilket i handelssjöfart nyttjas för transport

av gods eller passagerare och är registrerat i territorium, för vilket denna

konvention gäller.

2. Nationell lagstiftning skall fastställa, när fartyg för tillämpning av

denna konvention skall anses vara sjögående.

3. Från konventionens tillämpning undantagas:

a) fartyg om mindre än 500 ton;

b) fartyg, som huvudsakligen framdrivas med segel men äro för­

sedda med hjälpmaskin;

c) fartyg nyttjade till fiske, valfångst eller liknande verksamhet;

d) bogserfartyg.

4. Konventionen skall dock, där så är skäligt och lämpligt, tillämpas å:

a) fartyg mellan 200 och 500 ton; och

b) bostäder för personer, sysselsatta i vanlig sjömanstjänst å fartyg,

som nyttjas till valfångst eller liknande verksamhet.

5. Vidare må i fråga om vilket som helst fartyg avvikelser göras från

föreskrifterna i avd. III av konventionen, därest vederbörande myndighet,

efter hörande av redarsammanslutningarna och/eller redarna ävensom de

erkända bona fide sjöfolksorganisationerna, finner avvikelserna erbjuda för­

delar av sådan art att förhållandena i det stora hela icke bliva mindre gynn­

samma än vid full tillämpning av konventionens bestämmelser; dylika av­

vikelser skall medlemsstaten i detalj meddela Internationella arbetsbyråns

generaldirektör, som skall underrätta medlemmarna av Internationella ar­

betsorganisationen.

28

Artikel 2.

I denna konvention förstås med:

a) fartyg: fartyg, varå konventionen äger tillämpning;

b) ton: bruttoregisterton;

c) passagerarfartyg: fartyg, för vilket antingen (1) säkerhetscertifikat,

utfärdat i enlighet med bestämmelserna i gällande internationella konven­

tion för betryggande av säkerheten för människoliv till sjöss, eller (2)

passagerarfartygscertifikat är i kraft;

d) befäl: person — annan än befälhavaren — som enligt nationell lag­

stiftning eller, i avsaknad av tillämplig sådan lagstiftning, enligt kollek­

tivavtal eller sedvänja räknas såsom befäl;

e) manskap: medlem av besättningen, som icke är befäl;

f) underbefäl: manskap i övervakande eller särskilt ansvarsfull ställ­

ning, som enligt nationell lagstiftning eller, i avsaknad av tillämplig sådan

lagstiftning, enligt kollektivavtal eller sedvänja betraktas såsom under­

befäl ;

g) besättningens bostäder: sådana sovrum, mässrum, sanitära anord­

ningar, sjukrum och dagrum, som äro avsedda att nyttjas av besättningen;

h) föreskriven: föreskriven i nationell lagstiftning eller av behörig

myndighet;

i) godkänd: godkänd av behörig myndighet;

j) omregistrering: fartygs omregistrering vid byte samtidigt av natio­

nalitet och ägare.

Artikel 3.

1. Varje medlem, för vilken denna konvention gäller, åtager sig att vid­

makthålla en lagstiftning, som säkerställer tillämpningen av föreskrifterna

i avd. II, III och IV av konventionen.

2. Denna lagstiftning skall:

a) ålägga vederbörande myndighet att bringa lagstiftningens be­

stämmelser till alla därav berörda personers kännedom;

b) angiva vilka personer som äro ansvariga för bestämmelsernas

efterlevnad;

c) för varje överträdelse av bestämmelserna stadga däremot sva­

rande straffpåföljd;

d) sörja för upprätthållandet av inspektionssystem, som säkerstäl­

ler bestämmelsernas effektiva tillämpning;

e) ålägga vederbörande myndighet att vid utarbetande av bestäm­

melser höra redarsammanslutningarna och/eller redarna ävensom de

erkända bona fide sjöfolksorganisationerna samt att, i den mån så

lämpligen kan ske, samråda med dem i uppkommande frågor.

Avd. II. Planläggning av och tillsyn å besättningens bostäder.

Artikel i.

1. Innan ett fartygsbygge påbörjas, skall en över fartyget upprättad rit­

ning, som i föreskriven skala utvisar läget och det allmänna anordnandet av

besättningens bostäder, underställas vederbörande myndighet för godkän­

nande.

2. Innan besättningens bostäder börja byggas eller besättningens bostä­

der i ett existerande fartyg ändras eller ombyggas, skall en detaljerad rit­

ning över bostäderna i fråga, åtföljd av erforderliga uppgifter, underställas

vederbörande myndighet för godkännande. Ritningen skall, med angivande

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

29

av det ändamål för vilket varje rum är avsett, i föreskriven skala och i före­

skrivna detaljer utvisa disponerandet av möbler och inredning samt beskaf­

fenheten och placeringen av anordningar för ventilation, belysning och upp­

värmning ävensom de sanitära anordningarna. I trängande fall eller i fråga

om tillfälliga ändringar eller ombyggnader, som äga rum utanför territoriet

för fartygets registrering, är det dock för tillämpningen av ifrågavarande

stadgande tillräckligt, att ritningen i efterhand underställes vederbörande

myndighet för godkännande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Artikel 5.

Vid varje tillfälle då:

a) ett fartyg registreras eller omregistreras,

b) besättningens bostäder på ett fartyg väsentligen ändrats eller om­

byggts, eller

c) antingen en erkänd bona fide sjöfolksorganisation, representerande

besättningen helt eller delvis, eller ock det antal eller den kvotdel av be­

sättningen, som föreskrivits, hos vederbörande myndighet, på föreskrivet

sätt och inom sådan tid att fartyget icke fördröj es, framställt klagomål

över att besättningens bostäder icke uppfylla bestämmelserna i denna kon­

vention,

skall vederbörande myndighet inspektera fartyget och övertyga sig om att

besättningens bostäder överensstämma med de i lagar och andra författ­

ningar uppställda fordringarna.

Avd. III. Bestfimmelser om besättningens bostäder.

Artikel 6.

t. Belägenhet, tillträdesanordningar och byggnadssätt för besättningens

bostäder ävensom deras anordnande i förhållande till andra utrymmen om­

bord skola vara sådana, att nödig säkerhet, skydd mot väder och sjö samt

isolering mot värme, köld, starkare buller och utdunstningar från de andra

utrymmena åstadkommas.

2. Till sovrum må ej finnas direkt ingång från lastrum, maskinerirum,

kabyssrum, lamprum, rum för förvaring av färger, maskin-, däcks- eller an­

nat förrådsrum, torkrum, gemensamt tvättrum eller klosettrum. Den del

av skott, som skiljer dylikt utrymme från sovrum, och sovrums ytterskott

skola vara effektivt tillverkade av järn eller annat godkänt material och

skola vara vatten- och gastäta.

3. Ytterskott till sov- eller mässrum skola vara tillräckligt isolerade. Alla

maskinkappar och skott, som begränsa kabyssrum eller annat utrymme där

värme alstras, skola om värmen kan spridas till angränsande bostäder eller

gångar, likaledes vara tillräckligt isolerade. Åtgärder skola dessutom vara

vidtagna till skydd mot värmestrålning från ång- och/eller varmvattenrör.

4. Innerskott skola vara av godkänt material, som ej är ägnat att hysa

ohyra.

5. Sovrum, mässrum, dagrum och förbindelsegångar i besättningens bo­

städer skola vara tillräckligt isolerade till undvikande av kondensering och

för stark uppvärmning.

6. Huvudångrör och avloppsrör för vinschar och liknande anordningar

må ej vara dragna genom besättningens bostäder och, såvitt tekniskt möj­

ligt, ej heller genom dit ledande gång. Måste rör varom här talas vara dragna

genom dylik gång, skola rören vara tillfredsställande isolerade och inbyggda.

30

7. Innerpanel och innergarnering skola vara av material, vars yta är lätt

att hålla ren. De må ej vara utförda av späntade eller falsade bräder eller

eljest vara till sin konstruktion ägnade att hysa ohyra.

8. Vederbörande myndighet skall bestämma, i vilken omfattning anord­

ningar för att förhindra eldsvåda eller fördröja dess spridning skola vid bo­

städernas konstruktion påfordras.

9. Väggar och tak i sov- och mässrum skola vara så beskaffade, att de

lätt kunna hållas rena. Äro de målade, skall målningen vara hållen i ljus

färgton; vitliinning må ej användas.

10. Målning av vägg skall vid behov förnyas eller iståndsättas.

11. Durken i varje bostadsrum skall vara av godkänt material och utfö­

rande. Dess yta skall vara ogenomtränglig för fukt och lätt att hålla ren.

12. Där durken är belagd med golvmassa, skall anslutningen till väggar­

na vara avrundad till förhindrande av sprickbildning.

13. Tillfredsställande vattenavlopp skall vara anordnat.

Artikel 7.

1. Sovrum och mässrum skola vara tillräckligt ventilerade.

2. Ventilationssystemet skall kunna regleras så, att luften hålles i till­

fredsställande kondition och att tillräcklig luftväxling åstadkommes under

alla väderleks- och klimatförhållanden.

3. Fartyg, som regelbundet trafikera tropiska farvatten eller Persiska vi­

ken, skola vara försedda med både mekaniska ventilationsanordningar och

elektriska fläktar; dock behöver allenast ettdera av dessa medel anbringas

i rum, där tillfredsställande ventilation därigenom säkerställes.

4. Fartyg, nyttjade i fart utanför tropikerna, skola vara utrustade an­

tingen med mekaniska ventilationsanordningar eller ock med elektriska

fläktar. Från denna föreskrift må vederbörande myndighet undantaga far­

tyg, som vanligtvis nyttjas i de kalla farvattnen på norra eller södra halv­

klotet.

5. Drivkraft till de ventilationsmedel, som fordras enligt mom. 3 och 4,

skall, i den mån så är praktiskt möjligt, alltid vara tillgänglig, då besättning­

en bor eller arbetar ombord och förhållandena så påkalla.

Artikel 8.

1. Tillfredsställande anordningar för uppvärmning av besättningens bo­

städer skola finnas å varje fartyg, som icke uteslutande trafikerar tropi­

kerna eller Persiska viken.

_

.

.

2. Uppvärmningsanordningen skall, i den mån så är praktiskt möjligt,

alltid vara i funktion, då besättningen bor eller arbetar ombord och förhål­

landena så påkalla.

3. Å alla fartyg, där uppvärmningsanordning fordras, skall uppvärmning­

en ske medelst ånga, varmt vatten, varmluft eller elektricitet.

4. Å varje fartyg, där uppvärmning sker medelst kamin, skola åtgärder

vidtagas för säkerställande av att kaminen är tillräckligt stor och på lämp­

ligt sätt installerad och skyddad samt att luften icke blir förskämd.

5. Uppvärmningsanordningen skall kunna hålla temperaturen i besätt­

ningens bostäder vid tillfredsställande gradtal under de normala väderleks-

och klimatförhållanden, som äro att förvänta å fartygets resor; det till­

kommer vederbörande myndighet att föreskriva den standard, som skall

fållas

6. Värmeelement och andra värmeapparater skola vara så placerade och,

om behövligt, så avskärmade, att ej risk för eldsvåda och ej heller fara eller

obehag för de personer, för vilka rummet är avsett, uppstår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

31

Artikel 9.

1. Med förbehåll för sådana särskilda anordningar, som må medgivas i

fråga om passagerarfartyg, skola sov- och mässrum hava ordentlig tillgång

till dagsljus och dessutom vara försedda med erforderlig artificiell belys­

ning.

2. Alla för besättningen avsedda rum skola vara tillräckligt upplysta.

Minimistandarden för dagsljus i bostadsrum skall vara sådan, att person

med normal synförmåga skall vid full dager i klart väder kunna läsa vanligt

tidningstryck i varje del av rummet, där han fritt kan röra sig. När det ej är

möjligt att åstadkomma erforderligt dagsljus, skall artificiell belysning,

som motsvarar denna minimistandard, vara anordnad.

3. Å alla fartyg skola besättningens bostäder vara försedda med elektrisk

belysning. Om ej två självständiga kraftkällor för elektrisk belysning fin­

nas, skall extra belysning förmedelst lämpligt konstruerade lampor eller be-

lysningsapparater vara att tillgå för användning vid uppkommande behov.

4. Artificiell belysning skall vara så anordnad, att den är till största möj­

liga nytta för dem, för vilka rummet är avsett.

5. I sovrum skall finnas elektrisk läslampa vid huvudgärden till varje

sovplats.

Artikel 10.

1. Sovrum skall vara beläget över lastvattenlinjen, antingen midskepps

eller ock akterut.

2. I undantagsfall må vederbörande myndighet, om fartygets storlek, typ

eller avsedda användning gör varje annan förläggning av sovrummen oskä­

lig eller olämplig, medgiva deras förläggning till den förliga delen av far­

tyget, dock icke i något fall för om kollisionsskottet.

3. Å passagerarfartyg må vederbörande myndighet, under förutsättning

att tillfredsställande anordningar för belysning och ventilation förefinnas,

medgiva förläggning av sovrum under lastvattenlinjen, dock icke i något fall

omedelbart under förbindelsegång för arbetsändamål.

4. Golvytan per person må i sovrum för manskapet ej understiga:

a) 1,85 m3 (eller 20 kvfot) å fartyg om mindre än 800 ton;

b) 2,35 m2 (eller 25 kvfot) å fartyg om 800 ton eller mera, dock under

3 000 ton;

c) 2,78 in2 (eller 30 kvfot) å fartyg om 3 000 ton eller mera.

Å passagerarfartyg, där flera än fyra till manskapet hörande personer

äro inhysta i samma rum, må dock den minsta golvytan per person vara

2,22 nr (24 kvfot).

5. I fråga om fartyg, å vilka finnas anställda sådana grupper av man­

skap, som nödvändiggöra anställandet av ett väsentligt större antal manskap

än det, som eljest skulle förekommit, må vederbörande myndighet beträf­

fande sovrum för dylika grupper minska golvytan per person, dock med iakt­

tagande av följande villkor:

a) hela golvytan i de sovrum, vilka tilldelats dessa grupper, må

ej understiga den golvyta, som skulle erfordrats för den händelse ök­

ningen av manskapets antal icke kommit till stånd;

b) golvytan per person i sovrummen må ej understiga:

(1) 1,67 in3 (18 kvfot) beträffande fartyg om mindre än 3 000 ton;

(2) 1,85 in3 (20 kvfot) beträffande fartyg om 3 000 ton eller mera.

0. Vid golvytans mätning skola medräknas ytor, som äro upptagna av

sovplatser, skåp, byråar och sittplatser. Små eller oregelbundet formade ytor,

som icke effektivt öka det utrymme, inom vilket personer fritt kunna röra

sig, och icke kunna utnyttjas för möblering, må ej medräknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

7. Den fria höjden i besättningens sovrum må icke understiga 1,90 meter

(6 fot 3 tum).

3. Sovrum skola finnas till sådant antal, att särskilt eller särskilda sov­

rum kunna tilldelas varje kategori av besättningen. Vederbörande myndig­

het må dock i fråga om mindre fartyg meddela eftergift från denna bestäm­

melse.

9. Högsta antalet personer, som må inhysas i ett och samma sovrum,

utgör i fråga om:

a) "befäl, som förestå avdelning, vaktindelat fartygs- och maskin­

befäl samt förste telegrafist: en person;

b) annat befäl, en person, där så är möjligt, och i varje fall icke fler

än två;

c) underbefäl: en eller två personer, och i varje fall icke fler än tva;

d) annat manskap: två eller tre personer, där så är möjligt, och i

varje fall icke fler än fyra.

10. I syfte att bereda lämpliga och bekvämare bostäder må vederbörande

myndighet, efter hörande av redarsammanslutningarna och/eller redarna

ävensom de erkända bona fide sjöfolksorganisationerna, i fråga om passa­

gerarfartyg i särskilda fall medgiva inhysning av högst 10 till manskapet hö­

rande pfcrsoner i ett och samma sovrum.

11. I varje sovrum skall på lätt synlig plats tydligt och outplånligt an­

ges det högsta antal personer, som må inhysas i rummet.

12. Varje medlem av besättningen skall hava sin särskilda sovplats.

13. Sovplatser må icke på så sätt anbringas vid sidan av varandra, att

tillträde till den ena sovplatsen endast kan äga rum över den andra.

14. över sovplats må ytterligare endast en sovplats anbringas; längs far-

tygssidan må, där fönsterventil är placerad över sovplats, ej över eller un­

der denna sovplats anbringas annan sovplats.

15. Sovplats, över vilken annan sovplats är anbragt, skall befinna sig

minst 30 cm (12 tum) över durken; den övre sovplatsen skall befinna sig

ungefär mitt emellan den undre sovplatsens botten och underkanten av

däcksbjälkarna i taket.

.

16. Sovplats skall, invändigt mätt, vara minst 1,90 meter (b tot och 3 tum;

lång och

0,68

meter (2 fot 3 tum) bred.

o

17. Sovplatsens ram och dess slingerbräda, om sådan finnes, skola vara

av godkänt material, som är hårt, slätt och icke kan förväntas bliva anfratt

eller hysa ohyra.

18. Är ramen tillverkad av rör, skola dessa vara fullständigt tillslutna

och må icke vara försedda med perforering, genom vilken ohyra kan kom-

^9° Varje sovplats skall vara försedd med fjädrande botten eller fj adr an­

de madrass och dessutom med madrass, som är stoppad med godkänt ma­

terial. Halm eller annat material, som är ägnat att hysa ohyra, ma icke an­

vändas för stoppning.

,..

20. Är sovplats anbragt över annan sovplats, skall under den torra sov­

platsens fjädrande botten vara fästad en av trä, segelduk eller annat lämp­

ligt material förfärdigad botten, som icke släpper igenom damm.

21 Sovrum skall vara så anordnat och möblerat, att det ar latt att halla

i ordning och bereder rimlig bekvämlighet å de i rummet inhysta perso-

ner na.

o

.

« •

22. Möblemanget skall omfatta ett klädskap for varje person, som ar in­

hyst i rummet. Klädskåpet skall hava en höjd av minst 1,52 meter (5 fot) och

en tvärsektion av minst 19,30 dm-' (300 kvtum). Skåpet skall vara forsett

med hylla och med beslag för anbringande av hanglas. Hanglaset skall per­

sonen i fråga själv anskaffa.

33

varj<f scm'uni skall finnas ett bord, som må vara fast eller uteöras

av tallbar eller utdragbar skiva; i rummet skola dessutom bekväma sitt­

platser finnas i mån av behov.

24. Möblemanget skall vara av slätt och hårt material, som icke kan för­

väntas slå sig eller bliva anfrätt.

25. Varje person skall til sitt förfogande hava en draglåda eller däremot

svarande förvaringsutrymme om minst ^0,056 m3 (2 kbfot).

26. Fönster i sovrum skola vara försedda med gardiner.

27. Sovrum skall vara försett med en spegel, småskåp för toalettutensilier,

en bokhylla och erforderligt antal klädkrokar.

28. I den mån så lämpligen kan ske, skall besättningen så fördelas i sov-

lummen, att personer, tillhörande olika vakter, erhålla skilda sovrum och att

dagman icke delar rum med vaktindelad personal.

Artikel 11.

1. Varje fartyg skall vara försett med erforderliga mässrum.

2. I fartyg om mindre än 1 000 ton skola skilda mässrum finnas för:

a) befälhavaren och befäl;

b) underbefäl och annat manskap.

3. I fartyg om 1 000 ton eller mera skola skilda mässrum finnas för:

a) befälhavare och befäl;

b) underbefäl och annat manskap tillhörande däckspersonalen;

c) underbefäl och annat manskap tillhörande maskinpersonalen.

Dock må:

1) ett av de två mässrum, som avses för underbefäl och annat

manskap, tilldelas underbefälet och det andra mässrummet

det övriga manskapet;

2) ett enda gemensamt mässrum anordnas för underbefäl och

annat manskap tillhörande däcks- och maskinpersonalen, i

de fall redarsammanslutningarna och/eller redarna samt de

erkända bona fide sjöfolksorganisationerna i fråga uttalat sig

till förmån härför.

4. För ekonomipersonalens förseende med mässrum i erforderlig omfatt-

mng skola anordningar vara vidtagna antingen genom att denna personal

tilldelats ett särskilt mässrum eller ock genom att den berättigats använda

massrum tilldelade annan personal; å fartyg om 5 000 ton eller mera, vil­

kas ekonomipersonal omfattar fler än fem personer, skall inrättandet av

ett^ särskilt mässrum för denna personal tagas under övervägande.

5. Storleken och utrustningen av varje mässrum skola vara tillräckliga

för det antal personer, som kan förväntas samtidigt använda rummet.

.. ^ässruin skall vara försett med bord och godkända sittplatser, till­

räckliga för det antal personer, som kan förväntas samtidigt använda dem

7. Vederbörande myndighet må medgiva sådana eftergifter från ovan

meddelade regler rörande mässrum, som nödvändiggöras av de särskilda

forhållandena å passagerarfartyg.

8. Mässrum skall ligga skilt från sovrum och så nära kabyssrummet

som är praktiskt möjligt.

9. Är penteri ej tillgängligt från mässrum, skola skåp eller dylikt för

förvaring av mässutensilier samt lämpliga anordningar för diskning finnas

att tillgå.

ö

10. Den övre ytan av bord och sittplatser skall vara av material, som

motstår fukt, saknar sprickor och är lätt att rengöra.

3

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 207.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

34

Artikel 12.

1. Å varje fartyg skall på öppet däck finnas en eller flera platser, till vil­

ka besättningen har tillträde under fritid. Platsernas storlek skall vara av­

passad efter fartygets och besättningens storlek.

2. Dagrum, som äro lämpligt belägna och ändamålsenligt möblerade,

skola finnas för befälet och för manskapet. Där dagrum utgöres av mäss­

rum, skola dessa vara så anordnade, möblerade och utrustade, att de lämpa

sig till dagrum.

Artikel 13.

1. Tillräckliga sanitära anordningar, omfattande tvättfat samt badkar

och/eller duschar, skola finnas å alla fartyg.

2. Separata vattenklosetter skola finnas till minst följande antal:

a) å fartyg om mindre än 800 ton: 3;

b) å fartyg om 800 ton eller mera, dock under 3 000 ton: 4;

c) å fartyg om 3 000 ton eller mera: 6;

d) å fartyg, där radiotelegrafisternas sovrum äro avsides belägna,

skola sanitära anordningar finnas invid eller i närheten av dessa sov­

rum.

3. Den nationella lagstiftningen skall, med iakttagande av bestämmel­

serna i mom. 4 av denna artikel, föreskriva fördelningen av vattenklosetter

mellan olika grupper av besättningen.

4. Bortsett från medlemmar av besättningen inhysta i rum, till vilka

särskilda sanitära anordningar höra, skola för varje grupp av besättningen

sanitära anordningar finnas enligt följande normer:

a) ett badkar och/eller en dusch för varje helt eller påbörjat antal

om 8 personer;

b) en vattenklosett för varje helt eller påbörjat antal om 8 per­

soner;

c) ett tvättfat för varje helt eller påbörjat antal om sex personer.

Därest antalet personer i en grupp överstiger den jämna multipeln av

sålunda angivet tal med mindre än hälften av detsamma, må detta överskott

lämnas utan avseende vid tillämpningen av detta moment.

5. överstiger besättningens hela antal 100 eller är det fråga om passa­

gerarfartyg, i regel sysselsatt på resor av högst fyra timmars varaktighet,

må vederbörande myndighet godtaga särskilda anordningar eller minskning

av antalet fordrade anordningar.

6. Kallt färskt vatten och varmt färskt vatten eller anordning för upp­

värmning av vatten skola finnas i varje gemensamt för personer avsett

tvättrum. Vederbörande myndighet må efter att hava hört redarsamman-

slutningarna och/eller redarna samt de erkända bona fide sjöfolksorgani-

sationerna bestämma den största mängd färskt vatten, som redaren kan

åläggas tillhandahålla per man och dag.

7. Tvättfat och badkar skola vara tillräckligt stora och förfärdigade av

godkänt material, som har slät yta och icke kan förväntas spricka, avflaga

sig eller anfrätas.

8. Alla klosettrum skola vara ventilerade direkt ut i fria luften; denna

ventilation må ej stå i förbindelse med bostäderna i övrigt.

9. Alla vattenklosetter skola vara av godkänd modell och hava kraftig

spolanordning, som alltid kan fungera och är reglerbar för varje klosett

särskilt.

10. Avloppsrör för klosettstolar ävensom andra avloppsrör skola hava

tillräckliga dimensioner och vara så anordnade, att faran för tilltäppning

i möjligaste mån minskas och att rengöringen underlättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

35

11. Sanitär anordning, som är avsedd för mer än en person, skall upp-

lylla följande fordringar:

a) Durkbeläggningen skall vara av godkänt, hållbart material; den

skall vara lätt att rengöra och ogenomtränglig för fukt; erforderligt

avlopp från durken skall finnas;

b) Skott skola vara av järn eller annat godkänt material; de skola

vara vattentäta åtminstone 0,23 meter (9 tum) från durken räknat;

c) Rummet skall vara tillräckligt upplyst, uppvärmt och venti­

lerat;

d) Klosettruin skola vara bekvämt belägna i förhållande till sov­

rum och tvättrum men dock avskilda från"dem; klosettrum må icke

hava direkt ingång från sovrum eller från sådan gång mellan sov­

rum och klosettrum, till vilken ingång från annat håll ej förefinnes;

denna fordran gäller dock icke klosettrum beläget mellan två sov­

rum, i vilka sammanlagt högst fyra personer äro inhysta;

e) Äro två eller flera vattenklosetter anbragta i ett och samma rum,

skola de för åstadkommande av avskildhet vara i erforderlig mån för­

skärmade.

12. I alla fartyg skola anordningar för tvättning och torkning av kläder

linnas i den omfattning, som av besättningens storlek och resans normala

längd påkallas.

13. Anordningarna för tvättning av kläder skola omfatta erforderliga

tyattkar med avlopp och tillräcklig tillgång till kallt färskt vatten och varmt

tarskt vatten eller anordning för uppvärmning av vatten. Kunna tvättkaren

ej rimligtvis anbringas i särskilt för klädtvätt avsett rum, må de anbringas

i de för personer avsedda tvättrummen.

14. Anordningar för torkning av kläder skola förefinnas i en från sov-

och mässrum avskild avdelning, som är tillräckligt uppvärmd och ventile­

rad samt försedd med linor eller andra anordningar för upphängning av

kläder.

Artikel U.

1. Å varje fartyg, som har en besättning av 15 personer eller mera och

nyttjas å resa av mer än tre dagars varaktighet, skall särskilt sjukrum fin­

nas. Vederbörande myndighet må i fråga om fartyg i kustfart medgiva efter­

gift från denna fordran.

2. Sjukrummet skall vara så beläget, att det är lättillgängligt och att de

sjuka få lämpligt husrum samt under alla väderleksförhållanden kunna er­

hålla erforderlig vård.

3. Ingång, sovplatser, belysning, ventilation, uppvärmning och vatten­

tillförsel skola vara så anordnade, att de i rummet inhysta få det bekvämt

och att deras vård underlättas.

4. Antalet sovplatser i sjukrummet skall bestämmas av vederbörande

myndighet.

5. Vattenklosett, avsedd uteslutande för dem som äro inhysta i sjukrum,

skall vara anordnad; klosettrummet skall antingen utgöra en del av sjuk-

rumsavdelningen eller vara beläget i dess omedelbara närhet.

6. Sjukrum må ej användas för annat ändamål än sjukvård.

7. En godkänd medicinlåda skall, jämte lättfattliga anvisningar, finnas

ä varje fartyg, som icke medför läkare.

Artikel 15.

1. För upphängning av oljekläder skall det utanför, men i bekväm när­

het av sovrummen finnas avdelning av tillräcklig storlek och med erforder­

lig ventilation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

36

2. Å fartyg om mer än 3 000 ton skola ett rum för däckspersonalen och

ett rum för maskinpersonalen finnas anordnade och utrustade för använd­

ning såsom kontor.

3. Å fartyg, vilka regelbundet besöka hamnar hemsökta av moskiter,

skola för att skydda besättningens bostäder mot moskiternas inträngande

anordningar i form av lämpliga moskitnät för ventiler, ventilatorer och dör­

rar mot öppet däck vara vidtagna.

4. Varje fartyg, som regelbundet nyttjas för fart i eller till tropikerna

eller Persiska viken, skall vara utrustat med solsegel för uppsättning över

sådana öppna däck, som äro belägna omedelbart ovanför besättningens bo­

städer, och över sådana delar av öppet däck, som äro avsedda till uppehålls-

plats under fritid.

Artikel 16.

1. I fråga om fartyg, omnämnda i art. 10 mom. 5, må vederbörande myn­

dighet beträffande där avsedda medlemmar av besättningen jämka de i före­

gående artiklar uppställda fordringarna, i den mån så erfordras för att till­

godose dessa medlemmars olika nationella bruk och sedvänjor; särskilt må

myndigheten uppställa avvikande fordringar angående personantal i sov­

rum samt angående mässrum och sanitära anordningar.

2. Vid jämkningar i nämnda fordringar skall myndigheten dock iakt­

taga bestämmelserna i art. 10 mom. 1 och 2 samt den i art. 10 mom. 5 med­

delade bestämmelsen om minsta golvyta för dessa besättningsmedlemmar.

3. Å fartyg, där någon kategori av besättningen omfattar personer med

vitt skilda nationella bruk och sedvänjor, skola, i den man så är behövligt

för att tillgodose de olika gruppernas fordringar, särskilda därefter läm­

pade sovrum och andra bostadsrum vara anordnade för dessa grupper.

4. I fråga om fartyg, omnämnda i art. 10 mom. 5, skall för sjukrum,

mässrum och sanitära anordningar åstadkommas och upprätthållas en

standard, vilken med avseende å antal och praktisk användbarhet svarar

mot eller är jämförlig med den, som förefinnes å övriga i samma område re­

gistrerade fartyg av liknande slag.

,

5. Vederbörande myndighet skall vid utarbetandet av särskilda regler

enligt denna artikel höra de erkända bona fide sjöfolksorganisationer, som

äro intresserade av frågan, samt de redarsammanslutningar och/eller re­

dare, som anställa detta sjöfolk.

Artikel 17.

1. Besättningens bostäder skola hållas rena och i tillräckligt beboeligt

skick. I bostäderna må icke förvaras gods eller förråd, som ej tillhör de i

bostäderna inhysta personerna.

_

2. Befälhavaren eller av honom för ändamalet särskilt utsedd befalsper-

son skall, åtföljd av en eller flera medlemmar av besättningen, inspektera

alla till besättningens bostäder hörande rum med högst en veckas mellan­

rum. Resultatet av varje inspektion skall bokföras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Avd. IV. Konventionens tillämpning å existerande iartyg.

Artikel 18.

1 Denna konvention skall, med iakttagande av vad i denna artikels mom.

2 3 och 4 sägs, gälla fartyg, till vilka kölen sträckts, sedan konventionen

trätt i kraft för det territorium, där fartygen aro registrerade.

2

I fråga om fartyg, som är fullt färdigställt å dagen for denna konven­

tions ikraftträdande för det territorium, där fartyget är registrerat, ma ve-

37

dei börande myndighet, därest i ar tyget ej uppfyller de i konventionens avd.

III uppställda fordringarna, efter att hava hört redarsammanslutningarna

och/eller redarna samt de erkända bona fide sjöfolksorganisationerna på­

fordra sådana ändringar för att bringa fartyget i överensstämmelse med

konventionens fordringar, som myndigheten med hänsyn till praktiska för­

hållanden anser möjliga, när:

a) fartyget omregistreras;

b) väsentliga konstruktiva ändringar eller större reparationer vid­

tagas å fartyget på grund av förutbestämda planer men icke på grund

av haveri eller oförutsedd händelse.

3. I fråga om fartyg, som å dagen för denna konventions ikraftträdande

tör det territorium, där fartyget är registrerat, befinner sig under byggnad

och/eller ombyggnad för att åter försättas i sådant skick, att det lämpar

sig för sitt tidigare ändamål, må vederbörande myndighet efter att hava hört

redarsammanslutningarna och/eller redarna samt de erkända bona fide sjö­

folksorganisationerna påfordra sådana ändringar för att bringa fartyget i

överensstämmelse med konventionens fordringar, som myndigheten med

hänsyn till praktiska förhållanden anser möjliga; dessa ändringar skola,

så länge fartyget icke omregistreras, anses innebära ett slutgiltigt uppfyl­

lande av konventionens bestämmelser.

4. I fall ett fartyg —- dock ej fartyg, som avses i denna artikels mom. 2

och 3 eller fartyg, varå bestämmelserna i denna konvention varit tillämpliga

under fartygets byggnad — blir omregistrerat i ett territorium efter dagen

för denna konventions ikraftträdande för samma territorium, må vederbö­

rande myndighet, efter hörande av redarsammanslutningarna och/eller re­

darna samt de erkända bona fide sjöfolksorganisationerna, påfordra sådana

ändringar för att bringa fartyget i överensstämmelse med konventionens

fordringar, som myndigheten med hänsyn till praktiska förhållanden an­

ser möjliga; dessa ändringar skola, så länge fartyget icke ånyo omregistre­

ras, anses innebära ett slutgiltigt uppfyllande av konventionens bestäm­

melser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Avd. V. Slutbestämmelser.

Artikel 19.

Intet i denna konvention skall inverka på lag, skiljedom, sedvänja eller

avtal mellan redare och sjömän, som tillförsäkrar förmånligare villkor än

de, som stadgas i denna konvention.

Artikel 20.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Inter­

nationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering.

Artikel 21.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Inter­

nationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av general­

direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag, ratifikationer re­

gistrerats för sju av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina,

Australien, Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland,

Frankrike, Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Ita­

lien, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugosla­

vien, varav minst fyra länder med en handelsflotta av var för sig minst en

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 207-

miljon bruttoregisterton. Denna bestämmelse har till ändamål att under­

lätta och främja medlemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex

månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 22—27.

Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. H—ig i konventio­

nen (nr 91) angående semester med bibehållen hyra för sjömän (reviderad

19b9), äro här uteslutna.

Bilaga C.

Konvention (nr 93) angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg

(reviderad 1949).

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra samman­

träde och

beslutat antaga vissa förslag angående partiell revision av »konven­

tionen angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg, 1946» [Wages,

Hours of Work and Manning (Sea) Convention, 1946], antagen av kon­

ferensen vid dess tjugoåttonde sammanträde, vilken fråga innefattas i

den tolfte punkten på dagordningen för sammanträdet, samt

funnit, att dessa förslag skola taga form av en internationell kon­

vention,

antager denna, den adertonde dagen i juni månad nittonhundrafyrtionio

följande konvention, som må benämnas »konventionen angående hyror, ar­

betstid och bemanning å fartyg (reviderad), 1949» [Wages, Hours of Work

and Manning (Sea) Convention (Revised), 1949].

Avd. I. Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

Intet i denna konvention skall anses inverka på någon bestämmelse i lag,

skiljedom, sedvänja eller avtal mellan redare och sjömän angående hyror,

arbetstid eller bemanning, som tillförsäkrar sjömännen förmånligare vill­

kor än de som stadgas i denna konvention.

Artikel 2.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje fartyg i allmän eller en­

skild ägo, som

a) framdrives medelst maskineri;

b) är registrerat i ett territorium, för vilket denna konvention

gäller;

c) yrkesmässigt nyttjas till befordran av last eller passagerare;

d) nyttjas å resa till sjöss.

39

2. Denna konvention äger icke tillämpning å:

a) fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton;

b) träfartyg av primitiv byggnad, som »dhows» och »junks»;

c) fartyg, som nyttjas till fiske eller i verksamhet, som står i direkt

samband därmed;

d) »estuarial craft» (flodmynningsfartyg).

Artikel 3.

Denna konvention äger tillämpning å varje ombord anställd person med

undantag av:

a) befälhavaren;

b) lots, som ej tillhör besättningen;

c) läkare;

d) sjukvårdspersonal, som är anställd uteslutande för sjukvård;

e) personer, vilkas åligganden uteslutande avse lasten ombord;

f) personer, som arbeta uteslutande för egen räkning eller gottgöras

allenast genom andel i vinst eller förtjänst;

g) personer, som icke gottgöras för sin tjänstgöring eller som erhålla

allenast nominell lön eller hyra;

h) personer, som äro anställda ombord av annan arbetsgivare än re­

daren, med undantag av radiotelegrafister i tjänst hos ett radiobolag;

i) ambulerande stuveriarbetare, som icke tillhöra besättningen;

j) personer anställda å valfångstfartyg, flytande valkokerier, transport-

fartyg eller eljest hos valfångstexpedition eller liknande företag på vill­

kor fastställda i särskilt med vederbörande sjöfolksorganisation slutet

kollektivavtal för valfångst eller liknande företag, innehållande bestäm­

melser angående löner, arbetstid och andra arbetsvillkor;

k) personer, som icke tillhöra besättningen (vare sig de äro påmönstra­

de eller icke) men som äro anställda under fartygets uppehåll i hamn

för reparation, rengöring, lastning eller lossning eller annat liknande ar­

bete eller för avlösning, underhåll eller vakttjänst.

Artikel i.

I denna konvention avses med:

a) »befäl»; person — annan än befälhavaren — som i sjömansrullan

betecknats såsom befäl eller innehar sådan tjänsteställning, att han en­

ligt lag, kollektivavtal eller sedvänja är att anse såsom befäl;

b) »manskap»; medlem av besättningen, med eller utan behörighets­

bevis, som icke är befälhavare eller befäl;

c) »matros»: besättningsman som enligt nationell lagstiftning eller, där

sådan icke givits, enligt kollektivavtal är att anse såsom kompetent att

fullgöra varje åliggande, som kan ankomma på en medlem av däcks­

manskapet, med undantag av arbetsförmän och specialister;

d) »grundhyra»: befäl eller manskap tillkommande kontant lön, ej in­

räknat övertidsersättning, premier eller andra bidrag i penningar eller in

natura.

Kungi. Maj.ts proposition nr 207.

Avd. II. Hyra.

Artikel 5.

1. Grundhyran för en matros, anställd å fartyg varå denna konvention

äger tillämpning, må för en kalendermånads tjänst icke understiga i det

Förenade Konungariket Storbritanniens och Norra Irlands valuta sexton

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

pund sterling, i Amerikas förenta staters valuta sextiofyra dollar eller mot­

svarande värde i annat lands valuta.

2. I händelse av ändring i parivärdet å pund eller dollar, varom medde­

lande lämnats i Internationella valutafonden, skall

a) den enligt mom. 1 ovan fastställda minimigrundhyran, uttryckt

i den valuta beträffande vilken meddelande lämnats om sådan änd­

ring, justeras så att den bibehåller sitt värde i förhållande till den

andra valutan;

d) denna justering av generaldirektören för Internatinonella arbets-

byrån meddelas Internationella arbetsorganisationens medlemmar; och

c) den så justerade minimigrundhyran vara bindande för medlems­

stater, som ratificerat konventionen, på samma sätt som den enligt

mom. 1 fastställda hyran och för envar sådan medlemsstat gälla se­

nast från och med ingången av andra kalendermånaden efter den må­

nad, under vilken generaldirektören lämnat medlemsstaterna medde­

lande om ändringen.

Artikel 6.

1. I fråga om fartyg, varå användes manskap som nödvändiggör anstäl­

lande av ett större antal besättningsmän än som eljest skulle erfordras, skall

minimigrundhyran för en matros jämkas i förhållande till den i föregående

artikel stadgade minimigrundhyran.

2. Den jämkade hyran skall fastställas i enlighet med principen lika lön

för lika arbete och med tillbörlig hänsyn till:

a) det extra antalet anställda, och

b) den ökning eller minskning i redarens utgifter, som förorsakas

av anställandet av ifrågavarande slag av manskap.

3. Den jämkade hyran skall fastställas i kollektivavtal mellan resp. re-

dar- och sjöfolksorganisationer eller, i avsaknad av sådant avtal och under

förutsättning att konventionen ratificerats av de båda berörda länderna, av

vederbörande myndighet i de ifrågavarande besättningsmännens hemland.

Artikel 7.

Därest fri kost icke tillhandahålles, skall minimigrundhyran höjas med

ett belopp, som skall fastställas i kollektivavtal mellan resp. redar- och sjö­

folksorganisationer eller, i avsaknad av sådant avtal, av behörig myndighet.

Artikel 8.

1. Den kurs, som skall tillämpas för bestämmande av motvärdet i annan

valuta av minimigrundhyran enligt art. 5, skall vara förhållandet mellan

parikurserna av denna valuta och pund i det Förenade Konungariket Stor­

britannien och Norra Irland eller dollar i Amerikas förenta stater.

2. I fråga om valuta tillhörande en medlemsstat av Internationella arbets­

organisationen, som är medlem av Internationella valutafonden, skall pari-

värdet vara det som gäller i enlighet med statuterna för Internationella va­

lutafonden.

3. I fråga om valuta tillhörande en medlem av Internationella arbetsor­

ganisationen, som icke är medlem av Internationella valutafonden, skall

parivärdet räknas enligt den officiella växelkursen, uttryckt i guld eller i

Amerikas förenta staters dollar med den vikt och renhet, som gäller den

1 juli 1944 och som tillämpas för löpande betalningar och transfereringar

vid internationella transaktioner.

4. I fråga om en valuta, som icke kan regleras enligt föreskrifterna i

någotdera av de två föregående momenten:

a) skall den växelkurs, som avses i denna artikel, bestämmas av ve­

derbörande medlem av Internationella arbetsorganisationen;

b) skall medlemmen i fråga meddela sitt beslut till generaldirektö­

ren för Internationella arbetsbyrån, vilken utan dröjsmål skall därom

underrätta övriga medlemmar som ratificerat denna konvention;

c) må varje annan medlem, som ratificerat överenskommelsen inom

loppet av sex månader från den dag, då generaldirektören underrättat

om beslutet, meddela generaldirektören för Internationella arbetsby­

rån, att han ogillar beslutet, varefter generaldirektören skall därom

underrätta den medlem, som fattat beslutet, samt övriga medlemmar,

som ratificerat konventionen, och avgiva rapport i saken till den kom­

mitté, som avses i art. 21;

d) skola ovanstående bestämmelser tillämpas i den händelse ve­

derbörande medlem gör någon ändring i sitt beslut.

5. Ändring i minimigrundhj^ran till följd av ändring i kursen för bestäm­

mande av motvärdet i annan valuta skall tillämpas senast från och med in­

gången av andra kalendermånaden efter den, under vilken det ändrade pari­

värdet av berörda valutor trätt i kraft.

Artikel 9.

Varje medlemsstat skall vidtaga nödiga åtgärder i syfte:

a) att genom ett system av övervakning och straffbestämmelser säker­

ställa att de hyror, som betalas, icke understiga vad i denna konvention

stadgas; och

b) att tillförsäkra envar, sem utfått lägre hyra än som i denna konven­

tion stadgas, möjlighet att billigt och snabbt genom domstolsförfarande

eller på annan väg utfå de belopp, varmed han blivit underbetalad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

41

Avd. III. Arbetstid.

Artikel 10.

Denna avdelning av konventionen äger icke tillämpning å:

a) främste styrman eller övermaskinist;

b) intendent (purser);

c) varje annan befälsperson, som förestår en avdelning och vilken

skeppstjänst icke är indelad i vakter;

d) person, som är anställd i intendentur- eller ekonomiavdelningen om­

bord och som

1) innehar sådan överordnad befattning, som må vara angiven i kol­

lektivavtal mellan resp. redar- och sjöfolksorganisationer;

2) arbetar huvudsakligen för egen räkning; eller

3) åtnjuter ersättning uteslutande i form av kommission eller huvud­

sakligen genom andel i vinst eller förtjänst.

Artikel 11.

I denna avdelning av konventionen avses med:

a) »fartyg i närtrafik»: fartyg, som uteslutande användes å resor, var­

under fartyget icke går längre från det land, varifrån resan anträtts, än

till närbelägna hamnar i grannländerna inom geografiska gränser, som

1) tydligt angivits i nationell lagstiftning eller i kollektivavtal mellan

redar- och sjöfolksorganisationer;

2) gälla enhetligt beträffande tillämpning av allt vad som stadgats i

denna del av konventionen;

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

3) tillkännagivits av vederbörande medlemsstat Vid konventionens

ratificering genom en närlagd förklaring; och

4) fastställts efter samråd med övriga berörda medlemsstater;

b) »fartyg i fjärrtrafik»: ångfartyg, som icke är »fartyg i närtrafik;

c) »passagerarfartyg»: fartyg med passagerarfartygscertifikat, som be­

rättigar det att föra flera än tolv passagerare;

d) »arbetstid»: tid, varunder det åligger en sjöman att på överordnads

befallning utföra arbete för fartygets eller redarens räkning.

Artikel 12.

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap inom däcks-,

maskin- och radioavdelningarna å fartyg i närtrafik.

2. Ordinarie arbetstid för befäl eller manskap må ej överstiga:

a) då fartyg är till sjöss: 24 timmar för två dygn i följd;

b) då fartyget ligger i hamn:

1) å veckans vilodag: den tid, ej överstigande två timmar, som

fordras för vanligt rutin- och sanitetsarbete;

2) å övriga dagar: 8 timmar, såvida ej genom kollektivavtal över-

enskominits om kortare arbetstid;

c) 112 timmar för en period av två veckor i följd.

3. Tid, varunder arbete utföres utöver vad som föreskrives i mom. 2 a)

och b), skall anses såsom övertid, för vilken vederbörande skall vara be­

rättigad till ersättning i enlighet med bestämmelserna i art. 17 i denna kon­

vention.

4. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under två veckor i följd,

med undantag av övertid, överstiger 112 timmar, skall vederbörande befäl

eller manskap åtnjuta kompensation i form av fritid i hamn eller på annat

sätt efter vad som må fastställas genom kollektivavtal mellan vederbörande

redar- och sjöfolksorganisationer.

5. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal skall för tillämpning

av denna artikel fastställas när ett fartyg skall anses vara till sjöss och när

det skall anses vara i hamn.

Artikel 13.

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap inom däcks-, ma­

skin- och radioavdelningarna å fartyg i fjärrtrafik.

2. Ordinarie arbetstid till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar må

för befäl och manskap icke överstiga 8 timmar för dygn räknat.

3. Ordinarie arbetstid i hamn må för befäl och manskap icke överstiga:

a) å veckans vilodag: den tid, ej överstigande två timmar, som er­

fordras för vanligt rutin- och sanitetsarbete;

b) å övriga dagar: 8 timmar, såvida ej genom kollektivavtal över-

enskommits om kortare arbetstid.

4. Tid, varunder arbete utföres utöver vad som föreskrivits i föregående

moment, skall betraktas såsom övertid, för vilken vederbörande skall vara

berättigad till ersättning i enlighet med bestämmelserna i art. 17 i denna

konvention.

5. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under en vecka, med un­

dantag av övertid, överstiger 48 timmar, skall vederbörande befäl eller man­

skap åtnjuta kompensation i form av fritid i hamn eller på annat sätt efter

vad som må fastställas genom kollektivavtal mellan berörda redar- och sjö­

folksorganisationer.

6. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal skall för tillämpning­

en av denna artikel fastställas när ett fartyg skall anses vara till sjöss och

när det skall anses vara i hamn.

Artikel 14.

1. Denna artikel äger tillämpning å personer tillhörande ekonomiavdel­

ningen.

2. Å passagerarfartyg må ordinarie arbetstid icke överstiga:

a) när fartyget är till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar: 10

timmar under loppet av 14 timmar i följd;

b) när fartyget ligger i hamn,

1) då passagerare finnas ombord: 10 timmar under loppet av

14 timmar i följd;

2) i andra fall,

å dagen före veckans vilodag: 5 timmar;

å veckans vilodag: för personer sysselsatta med mässtjänst

5 timmar, och för andra personer den tid, ej överstigande

två timmar, som erfordras för vanligt rutin- och sanitets-

arbete;

å annan dag: 8 timmar.

3. Ä annat fartyg än passagerarfartyg må ordinarie arbetstid icke över­

stiga :

a) när fartyget är till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar: 9

timmar under loppet av 13 timmar i följd;

b) när fartyget ligger i hamn,

å veckans vilodag: 5 timmar;

å dagen före veckans vilodag: 6 timmar;

å annan dag: 8 timmar under loppet av 12 timmar i följd.

4. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under två veckor i följd

överstiger 112 timmar, skall vederbörande åtnjuta kompensation i form av

fritid i hamn eller på annat sätt efter vad som må fastställas genom kollek­

tivavtal mellan berörda redar- och sjöfolksorganisationer.

5. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal mellan berörda redar-

och sjöfolksorganisationer må särskilda bestämmelser meddelas för regle­

ring av arbetstiden för nattvaktmän.

Artikel 15.

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap å fartyg i såväl

när- som fjärrtrafik.

2. Frågan om fritid i hamn bör upptagas till förhandling mellan berörda

redar- och sjöfolksorganisationer med den förutsättningen, att såväl befäl

som manskap böra erhålla största möjliga fritid i hamn och att sådan fri­

tid icke skall räknas som semester.

Artikel 16.

1. Vederbörande myndighet må från tillämpning av denna avdelning av

konventionen undantaga befäl, som icke redan undatagits i kraft av art.

10, under följande villkor:

a) befälet i fråga skall i kraft av kollektivavtal hava rätt till an­

ställningsvillkor, som vederbörande myndighet förklarar vara fullt lik­

värdiga med dem som stadgas i denna avdelning av konventionen.

b) kollektivavtalet skall första gången hava ingåtts före den 30 juni

1946, varjämte avtalet i dess ursprungliga eller i förnyat skick fort­

farande skall vara i kraft.

2. Medlemsstat, som begagnar sig av föreskrifterna i mom. 1. skall till­

handahålla generaldirektören för Internationella arbetsbyrån en fullständig

redogörelse för varje ifrågakommande kollektivavtal, och generaldirektören

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

43

44

Kunql. Maj:ts proposition nr 207.

skall förelägga den i art. 21 omnämnda kommittén en sammanfattning av

sålunda erhållna upplysningar.

3. Nämnda kommitté skall undersöka, huruvida för densamma anmälda

kollektivavtal innehålla anställningsvillkor, som äro fullt likvärdiga med

dem som stadgas i denna avdelning av konventionen. Medlemsstat, som ra­

tificerar konventionen, förbinder sig att skänka vederbörligt beaktande åt

varje anmärkning eller förslag, som kommittén må göra angående ifråga­

varande avtal samt delgiva de redar- och befälsorganisationer, som äro par­

ter i dylika avtal, varje sådan anmärkning eller förslag.

Artikel 17.

1. Grunderna för beräkning av övertidsersättningens storlek skola fast­

ställas genom nationell lagstiftning eller genom kollektivavtal; dock må er­

sättningen i intet fall understiga 125 procent av månadslönen för timme

räknat.

2. I stället för penningersättning må genom kollektivavtal överenskom­

mas om kompensation i form av motsvarande ledighet med rätt att lämna

fartyget eller i annan form.

Artikel 18.

1. Regelbundet övertidsarbete skall undvikas, när så är möjligt.

2. Tid, som åtgår för arbete som nedan sägs, skall vid tillämpning av

vad i denna avdelning av konventionen stadgas varken inräknas i den or­

dinarie arbetstiden eller anses som övertidsarbete, nämligen:

a) arbete, som befälhavaren finner vara nödvändigt och trängande

för fartygets, lastens eller de ombordvarandes säkerhet;

b) arbete, som befälhavaren påfordrar för lämnande av hjälp åt

andra fartyg eller personer i nöd;

c) mönstringar samt brand-, livbåts- och liknande övningar av det

slag, som föreskrives av den internationella konventionen för betryg­

gande av säkerheten för människoliv till sjöss, sådan den vid ifråga-

kommande tillfälle lyder;

d) extraarbete, som erfordras för tull-, karantän- eller hälsovårds-

formaliteter;

e) sedvanligt och nödvändigt arbete, som utföres av befälet för fast­

ställande av fartygets position samt för utförande av meteorologiska

observationer;

f) extra tid, som åtgår för sedvanlig vaktavlösning.

3. Intet i denna konvention skall anses inkräkta på befälhavarens rätt

och plikt att fordra eller på befälets eller manskapets skyldighet att utföra

sådant arbete, som befälhavaren finner vara nödvändigt för fartygets säkra

och effektiva drift.

Artikel 19.

1. Person under 16 år må ej användas till arbete nattetid.

2. Med uttrycket »nattetid» förstås i denna artikel en sammanhängande

tidrymd av minst nio timmar, vilken börjar före och slutar efter midnatt

i enlighet med föreskrift i nationell lagstiftning eller kollektivavtal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

45

Avd. IV. Bemanning.

Artikel 20.

1. Varje fartyg, varå denna lconventiön äger tillämpning, skall vara be­

mannat på ett sätt som med hänsyn till besättningens antal och duglighet

är ägnat att:

a) tillgodose säkerheten för människoliv till sjöss;

b) möjliggöra tillämpning av föreskrifterna i avd. III av denna kon­

vention; och

c) förhindra överansträngning av besättningen samt undvika eller

i möjligaste mån begränsa övertidsarbete.

2. Varje medlemsstat förbinder sig att upprätta eller övertyga sig om

förefintligheten av ett effektivt system för undersökning och biläggande av

klagomål eller tvist angående ett fartygs bemanning.

3. Representanter för redarnas och sjömännens organisationer skola, med

eller utan andra personers eller myndigheters medverkan, gemensamt med­

verka vid tillämpningen av sagda system.

Avd. V. Konventionens tillämpning.

Artikel 21.

1. Denna konvention må bringas i tillämpning genom a) lagstiftning; b)

kollektivavtal mellan redare och sjömän (utom i fråga om art. 20 mom. 2);

eller c) en kombination av lagstiftning och kollektivavtal mellan redare och

sjömän.

Med de undantag, som äro stadgade i denna konvention, skola före­

skrifterna i densamma tillämpas å varje fartyg, som är registrerat i den

ratificerande medlemsstatens territorium, och å varje person, som är an­

ställd å sådant fartyg.

2. Där bestämmelse i denna konvention bragts i tillämpning genom kol­

lektivavtal i enlighet med mom. 1 i denna artikel, skall vederbörande med­

lemsstat icke vara pliktig vidtaga åtgärder, som avses i art. 9 i denna kon­

vention, i fråga om sådana föreskrifter i konventionen, som fastställts ge­

nom kollektivavtal.

3. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall tillställa

generaldirektören för Internationella arbetsbyrån uppgifter om vidtagna åt­

gärder för konventionens tillämpning samt om de särskilda bestämmelser i

kollektivavtal, varigenom någon av konventionens föreskrifter uppfylles och

som är i kraft vid den tidpunkt, då medlemsstaten ratificerar konventionen.

4. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig

att genom en trepartsdelegation deltaga i en kommitté avsedd att tillsättas

för prövning av de åtgärder, som vidtagits för konventionens tillämpning; i

kommittén skola ingå representanter för regeringar samt redar- och sjö-

folksorganisationer ävensom, i egenskap av rådgivare, representanter för In­

ternationella arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommission.

5. Generaldirektören skall förelägga nämnda kommitté ett sammandrag

av de uppgifter han mottagit i enlighet med mom. 3 ovan.

6. Kommittén skall överväga, huruvida de kollektivavtal som föreläggas

densamma stå i överensstämmelse med konventionens föreskrifter. Varje

medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att beakta varje

anmärkning eller förslag av kommittén rörande tillämpningen av konven­

tionen ävensom att delgiva de redar- och sjöfolksorganisationer, som äro

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

parter i något i inom. 1 omnämnt kollektivavtal, varje anmärkning eller

förslag av kommittén rörande förverkligandet av konventionens bestämmel­

ser genom dylikt avtal.

Artikel 22.

1. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall svara för

att bestämmelserna tillämpas å fartyg, som äro registerade i dess territo­

rium, samt skall, utom i fall konventionen bringas i tillämpning genom kol­

lektivavtal, vidmakthålla en lagstiftning, som

a) reglerar redarens respektive befälhavarens ansvar för nämnda

tillämpning;

b) föreskriver lämpliga straff för brott däremot;

c) föranstaltar om ändamålsenlig offentlig tillsyn å tillämpningen

av konventionens avd. IV;

d) för tillämpning av avd. III i konventionen stadgar förande av

journal över arbetstid, ersättning för övertidsarbete och annan över­

skjutande arbetstid;

e) tillförsäkrar sjömännen samma medel för utfående av dem till­

kommande ersättning för övertid och annan överskjutande arbetstid

som de hava för utfående av innestående hyra.

2. Vederbörande redar- och sjöfolksorganisationer skola, i den mån så är

rimligt och möjligt, rådfrågas vid utformningen av lagstiftning, som erford­

ras för konventionens tillämpning.

Artikel 23.

För åvägabringande av ömsesidigt bistånd i och för tillämpning av denna

konvention åtager sig varje medlemsstat, som ratificerar konventionen, att

anbefalla samtliga vederbörande hamnmyndigheter inom dess område att

underrätta envar annan ratificerande medlemsstats konsul eller annan be­

hörig myndighet om fall, då det kommer till förenämnda myndighets känne­

dom att bestämmelserna i denna konvention icke iakttagas å ett fartyg, som

är registrerat i den andra medlemsstatens territorium.

Avd. VI. Slutbestfimmelser.

Artikel 24.

I hänseenden, varom sägs i artikel 28 i Arbetstids- och bemannings-

(sjöfarts-)konventionen, 1936, skall denna konvention anses såsom inne­

bärande revision av den förstnämnda konventionen.

Artikel 25.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Interna­

tionella arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 26.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Inter­

nationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av general­

direktören.

2. Den skall träda i skraft sex månader efter den dag följande villkor

hava uppfyllts:

a) att ratifikationer registrerats för nio av följande medlemsstater:

Amerikas förenta stater, Argentina, Australien, Belgien, Brasilien, Ca-

nada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike, Storbritannien och

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

47

Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Nederländerna, Norge,

Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien;

b) att minst fem medlemsstater, vilkas ratifikationer registrerats, å

registreringsdagen var för sig hava en handelsflotta om minst en mil­

jon bruttoregistertorn;

c) att den samlade handelsflottan, som vid tiden för registreringen

hör de medlemsstater, för vilka ratifikationer registrerats, uppgår till

minst femton miljoner bruttoregisterton.

3. Bestämmelserna i föregående mom. hava tillkommit för att underlätta

och främja medlemsstaternas snara ratificering av konventionen.

4. Efter det konventionen en gång trätt i kraft, skall den träda i kraft för

varje enskild medlemsstat sex månader efter den dag, då dess ratifikation

registrerats.

Artikel 27.

1. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem

år förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

densamma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns ge­

neraldirektör för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän

ett år efter det den blivit registrerad.

2. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention och icke inom ett

år efter utgången av den i föregående mom. nämnda femårsperioden gör

bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden

för en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna

artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje

femårsperiod.

Artikel 28—32.

Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 15—19 i konven­

tionen (91) angående semester med bibehållen hyra för sjömän (reviderad

1949), ha här uteslutits.