Prop. 1950:216
('med förslag till lag an\xad gående ändrad Igdelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 27b) om rätt till jakt',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
1
Nr 216.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an
gående ändrad Igdelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 27b) om rätt till jakt; given Stockholms slott den 31 mars 1950.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härigenom jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Genom proposition den 13 januari 1950 (nr 59) har Kungl. Maj:t för riksdagen framlagt förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, vari meddelas bestämmelser om utsträckningen av fastigheternas ägoväl den i havet och de stora insjöarna. I nämnda lagförslag har allt vatten som skall ingå i fastigheterna betecknats såsom enskilt vatten, medan de vat tenområden som ej skola omfattas av enskild äganderätt benämnts allmänt vatten. Gränslagsförslaget innebär bl. a. att vid vissa öar och holmar som äro mindre än 100 meter långa vattnet kommer att bli allmänt ända in till stranden. Som följd härav skulle, om jaktlagen lämnades oförändrad, äga rens jakträtt å vattnet kring ön eller holmen bortfalla och jakten där i viss utsträckning bli fri. Detta har ansetts kunna medföra vissa vådor från naturskydds- och viltvårdssynpunkt. I förevarande proposition föreslås där för att ägaren av dylik ö eller holme fortfarande skall äga ensamrätt till jakt å det intilliggande vattnet. Hans jakträtt skall dock enligt förslaget begränsas till att omfatta endast vattenområdet inom 100 meter från strand linjen.
1 llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 216.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 216.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt
Härigenom förordnas, att 2 § lagen
erhålla följande ändrade lydelse.
(Gällande lydelse.)
2
Jakträtt tillkomme, där ej annor-
ledes stadgas i denna lag, en var jord
ägare å honom tillhörigt område.
till jakt.
den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall
(Föreslagen lydelse.)
§•
1 mom. Jakträtt tillkomme, där ej
annorledes stadgas i denna lag, en
var jordägare å honom tillhörigt om
råde.
2 mom. Finnes enligt lagen om
gräns mot allmänt vattenområde all
mänt vatten vid stranden av ö eller
holme som utgör fastighet eller del
därav, have strandens ägare jakträtt
jämväl å det allmänna vattnet intill
etthundra meter från strandlinjen,
bestämd på sätt i nämnda lag sägs.
Skulle med tillämpning av vad så
lunda stadgats flera strandågare er
hålla jakträtt å samma allmänna vat
tenområde, skall en var av dem hava
jakträtt å den del av området som
är hans strand närmast.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1951.
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 24 februari 1950.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
U
ndén, statsråden
S
köld
, Q
uensel
, D
anielson
, V
ougt
, Z
etterberg
, N
ilsson
, S
träng
,
E
ricsson
, W
eijne
, A
ndersson
, L
ingman
.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge mensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga om vissa ändringar i jaktlagen samt anför följande.
Inledning.
Enligt 2 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt, den s. k. jaktlagen, gäl ler som huvudregel, att en var jordägare har jakträtt å honom tillhörigt om råde. Jakträtt innebär enligt 1 § uteslutanderätt att å det område jakträt ten omfattar jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur och fåglar samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg.
Tillämpningen av nyssnämnda stadgande i 2 § är bl. a. beroende av hur långt fastigheternas ägovälden skola anses sträcka sig i havet och de stora insjöarna. Några direkta föreskrifter härom finnas för närvarande icke. En ligt rättstillämpningen — som huvudsakligen grundar sig på vissa bestäm melser i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske — anses emellertid alla vattenområden inomskärs i saltsjön i sin helhet tillhöra ägarna av kring liggande fastland, öar och holmar. Vid öppna havsstranden och utom skä ren anses strandägares vattenområde i allmänhet sträcka sig till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vid tager. Vad angår de stora insjöarna synes icke ha utbildats någon bestämd praxis i förevarande fråga. Åtminstone beträffande några av dessa sjöar är det dock allmänt erkänt, att vissa öppna vattenområden icke skola inräknas i strandfastigheternas ägovälden.
Genom proposition den 13 januari 1950 (nr 59) har Kungl. Maj :t för riksdagen framlagt förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, vari upptagits uttryckliga bestämmelser i nyss berörda ämne.
Enligt detta lagförslag — som bygger på ett av lagberedningen upprättat förslag — skall vattenområde som ingår i fastigheterna benämnas enskilt vatten och annat vattenområde kallas allmänt vatten. Förslaget innebär, att allmänt vatten skall finnas, förutom i havet, allenast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. I fråga om det enskilda vattnets om
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
fattning, där allmänt vatten sålunda skall förekomma, stadgas i förslaget,
att till fastigheterna skall hänföras:
1. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme
av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen, där den stranden
följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten inom
denna djupkurva;
2. allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd
än en kilometer räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst
etthundra meters längd, dock med den inskränkningen att ej på grund här
av skall till fastigheterna hänföras vatten vid ö eller holme, vilken från fast
landet helt skiljes av vatten med sådan förbindelse;
3. allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten
som enligt 1 eller 2 tillhör fastigheterna; samt
4. vissa särskilt uppräknade vattenområden i Östersjön, Hjälmaren och
Storsjön.
Vid tillämpning av dessa stadganden skola strandlinjer och vattendjup
bestämmas, i havet efter förhållandena vid normalt medelvattenstånd och i
de stora insjöarna med utgångspunkt från vattenstånd som direkt angivits
i förslaget.
De sålunda föreslagna reglerna kunna i vissa fall medföra att vattenom
råde som nu anses tillhöra en fastighet frångår ägaren och i stället blir
allmänt vatten. I den mån så sker skall enligt ett -säd samma proposition
fogat förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. in. ersättning
av statsmedel utgå för värdet av fiskerätt och annan förmån som vederbö
rande förlorar. Därvid kan bl. a. gottgörelse för förlust av jakträtt komma
i fråga.
Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde avser i princip att
reglera äganderätten allenast beträffande vattentäckt område. Lagbered
ningen har emellertid anfört, att skär och holmar stundom kunde vara så
små att de borde anses följa vattenområdet. Om de vore belägna inom all
mänt vattenområde, konnne de följaktligen ej att ingå i fastighet, och om
de låge inom enskilt vattenområde komme de att tillhöra den fastighet
till vilken vattenområdet skulle hänföras. Någon storleksgräns för dessa
skär och holmar kunde enligt beredningens mening ej angivas i lag, utan
avgörandet syntes få bero på prövning i varje särskilt fall.
I vidare mån än nu sagts beröres äganderätten till öar och holmar över
huvud icke av den föreslagna lagstiftningen. Om en holme är mindre än 100
meter lång och icke ligger inom gränserna för enskilt vatten utanför annan
landbildning, kommer ägaren emellertid att förlora hela det vattenområde
som nu anses höra till holmen. Gränsen mellan denna och det omgivande
allmänna vattnet skall då, enligt förslaget, anses följa strandlinjen, bestämd
efter visst vattenstånd enligt vad nyss sagts.
Under förarbetena till förslaget ifrågasattes av vissa myndigheter och sam
manslutningar, om icke i dylikt fall holmens ägare borde erhålla jakträtt
å det allmänna vattnet kring holmen. På grund härav anförde lagbered
5
ningen, att beredningen förutsatte att denna fråga konime att regleras ge nom särskild lagstiftning, om så funnes påkallat. Ett liknande uttalande gjordes av chefen för justitiedepartementet i samband med att beredningens förslag den 18 juni 1949 remitterades till lagrådet.
Med anledning av vad sålunda förekommit blev frågan om jakträtten kring mindre öar och holmar i allmänt vatten upptagen av 1949 års jaktutredning.1 Denna utredning har den 21 november 1949 överlämnat en promemoria i ämnet med därvid fogat utkast till lag om ändring i jaktlagen.
Kungl Maj:ts proposition nr 216.
Jaktutredningens promemoria.
I jaktutredningens promemoria anföres, att flera skäl talade för att sär skilda bestämmelser borde meddelas angående jakträtten kring sådana öar och holmar som enligt den föreslagna lagstiftningen om gräns mot allmänt vattenområde komme att få strand mot allmänt vatten. Från allmän syn punkt vore det härvid främst jaktvårds- och naturskyddsintressen som gjor de sig gällande. De bästa häckningsplatserna för ett stort antal sjöfågelar ter vore ofta belägna i utskärgårdarna, där de flesta holmarna icke uppnåd de en längd av 100 meter. Inom dessa områden hade föreningar och en skilda nedlagt ett omfattande arbete för att bereda sjöfågeln skydd under häckningstiden. Man torde emellertid enligt utredningens uppfattning icke kunna räkna med att markägarnas intresse att skona och skydda sjöfågeln skulle kunna upprätthållas, om jakträtten på de intilliggande vattenom rådena fråntoges dem och de kunde befara att andra komme att bedriva ett svårkontrollerbart skytte där.
I detta sammanhang erinrar utredningen om bestämmelserna i 13 § jakt lagen. Enligt nämnda lagrum må å öppna havet samt i skärgård på hol mar, klippor och skär, som ej höra till visst hemman, utan tillstånd av kro nan icke idkas annan jakt än sådan, som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit efter säl eller sjöfågel. Utredningen anför, att det i åtskilliga fall torde bli denna regel som bleve tillämplig beträffande vattenområdena vid de småholmar, varom nu är fråga, därest ej särskilda regler meddelades angående jakträtten där. Enligt utredningens mening saknades emellertid anledning att utvidga kustbefolkningens nu åsyftade jaktutövningsrätt till dessa områden. En dylik utvidgning skulle också öka de svårigheter, som redan för närvarande gjorde sig gällande vid tillämpningen av 13 § jaktla gen. Bland annat vore att märka, alt med hänsyn till det sätt, varpå strand linjen för en holme vid allmänt vatten skulle bestämmas, markägarens jakträtt vid högvatten komme att omfatta även visst vattentäckt område,
1 Jaktutredningen består av expeditionschefen i jordbruksdepartementet E. H. Kling såsom utredningsman samt ordföranden i Svenska jägareförbundet, direktören C. L. C. C.-son Grill, Stockholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren C. A. D. Jonsson, Skedsbygd, ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren P. J. Näslund, Åsele, ledamoten av riksdagens andra kammare, metallarbetaren P. A. Sköldin, Sundbyberg, byråchefen i domän styrelsen J. T. D. Wennmark och ordföranden i Jägarnas riksförbund, direktören C. Wikström, Stockholm, såsom sakkunniga.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
medan å andra sidan vid lågvatten jaktutövningsrätt enligt 13 § jaktlagen
kunde komma att föreligga jämväl med avseende å en större eller mindre
strandremsa på holmen.
Vidare borde enligt utredningen beaktas, att om ägaren till en holme av
nu ifrågavarande slag ej finge jakträtt på det angränsande vattnet, detta
ofta torde medföra att han ej alls kunde utnyttja holmen för jakt. Jakt
rätten på själva holmen vore nämligen regelmässigt av underordnad bety
delse i jämförelse med rätten att därifrån idka jakt över intilliggande vat
tenområden.
På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen, att för det fall,
att ö eller holme har strand mot allmänt vatten, den till ön eller holmen
hörande jakträtten skall genom särskilt lagstadgande utsträckas till att om
fatta även viss del av det allmänna vattnet. Enligt vad utredningen anför
kunde visserligen häremot invändas, att det i och för sig icke vore lämpligt
att låta en befogenhet, som i princip åtföljde äganderätten, hänföra sig till
ett område som icke inginge i vederbörande fastighet. Det funnes emellertid
redan exempel på en dylik anordning. Enligt 5 § 1 mom. jaktlagen hade
sålunda den, som ägde marken på båda sidor av en väg, jakträtt på vägen
även om denna ej tillhörde honom.
Utredningen har övervägt, huruvida motsvarande bestämmelser borde
meddelas beträffande sådana öar och holmar av mindre än 100 meters längd,
vilka ligga i enskilt vatten utanför annan landbildning men nära den ytt
re gränsen för detta enskilda vatten. Detta har utredningen emellertid icke
funnit påkallat. Härom och om innebörden av utredningens förslag i vissa
liknande fall har utredningen anfört följande.
I detta sammanhang må framhållas, att den föreslagna lagstiftningen om
gräns mot allmänt vattenområde visserligen medför rubbning av bestående
förhållanden på det sättet att äldre äganderätt till vattenområde utanför
den nya gränsen mot allmänt vatten upphäves men att densamma icke av
ser att reglera gränsdragningen mellan olika fastigheter inbördes. Härav
torde få anses följa, att en holme av mindre än 100 meters längd, som ut
gör fastighet eller del därav och som i sin helhet är belägen innanför den
nya gränsen, även i fortsättningen kan vara försedd med enskilt vatten.
Till holmen kommer då alltjämt att höra jakträtt å detta enskilda vatten
område. Åt det håll där allmänt vatten vidtager når emellertid i ett dylikt
fall det till holmen hörande enskilda vattnet icke längre ut än som betingas
av förhållandena kring den mark, som är avgörande för sträckningen av den
nya gränsen mot allmänt vatten. Att utsträcka jakträtten till att avse jäm
väl någon del av det allmänna vattenområdet utanför det enskilda vattnet
torde icke vara påkallat ur de allmänna synpunkter, som ovan anförts så
som motivering för en utvidgning av jakträtten. Om holmen antages ligga
i den nya gränsen mot allmänt vatten så att endast någon av dess sidor
vetter mot det enskilda vattenområdet, torde till holmen kunna komma
att höra en del av sistnämnda område. Med holmen skulle då vara förknip
pad jakträtt såväl å enskilt vatten som, enligt de här föreslagna reglerna, å
allmänt vatten. Om holmen antages ligga helt inom allmänt vattenområde,
erhåller holmens ägare jakträtt å allmänt vatten vid alla sidor av holmen.
Sträcker sig i sådant fall enskilt vattenområde, för vars gräns mot allmänt
vatten förhållandena kring annan fastighet äro avgörande, nära intill hol
7
men, kommer emellertid den med holmen förbundna jakträtten å allmänt vatten att i riktning mot det enskilda vattnet omfatta allenast ett obetydligt område. Att märka är emellerid att även till en dylik holme torde kunna höra enskilt vatten, ehuru detta är avskilt från holmen genom en större eller mindre remsa allmänt vatten.
Vad angår frågan, hur långt från stranden jakträtten på det allmänna vatt net bör sträcka sig, erinrar utredningen, att i förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde såsom huvudregel för avgränsningen av enskilt vatten upptagits en alternativ djup- och avståndskurva. I nu förevarande fall måste det emellertid enligt utredningens mening anses fullt tillfreds ställande att anknyta enbart till visst avstånd från stranden. Därigenom tillgodosåges också kravet på enkelhet och lättillämplighet. Sagda avstånd syntes lämpligen kunna bestämmas i överensstämmelse med avståndsregeln i gränslagsförslaget, och jakträtten borde således sträcka sig intill 300 meter från strandlinjen. Såsom skäl för att jakträtt borde medgivas på ett så stort område har utredningen anfört det allmänna intresset av att icke alltför mycket begränsa jakträttsinnehavarens möjlighet att nedlägga sårat villebråd. Dessutom har utredningen framhållit, att därest nämnda avstånd valdes, något anspråk på ersättning av statsmedel för förlust av jakträtt san nolikt i regel ej komme att framställas.
Utredningen har ansett, att den nya regeln om jakträtten vid öar och holmar med strand mot allmänt vatten lämpligen borde få sin plats mellan 5 och 6 §§ i jaktlagen. I överensstämmelse härmed har utredningen föresla git att i nämnda lag skall införas en ny paragraf, betecknad 5 a §, av innehåll att där gränsen mot allmänt vatten enligt vad särskilt är stadgat följer strandlinjen av ö eller holme, vilken utgör fastighet eller del därav, öns eller holmens ägare skall ha jakträtt å det allmänna vattnet intill 300 meter från strandlinjen.
Angående den närmare innebörden av det föreslagna stadgandet har utredningen anmärkt, att det ansetts böra uttryckligen angivas att här vore fråga allenast om öar och holmar, som utgjorde eller inginge i fastighet, och således icke om sådana mindre landbildningar som skulle anses följa vatten området. Utredningen har vidare uttalat, att det utan uttrycklig föreskrift torde vara tydligt att vid stadgandets tillämpning strandlinjen skulle be stämmas efter samma grunder som angivits i förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde. Härjämte har utredningen anfört, att om två holmar av nu ifrågavarande slag låge så nära varandra att de jakträttsom råden, som enligt utredningens förslag skulle tillkomma dem, delvis sain- manfölle, delning borde ske enligt den i liknande sammanhang allmänt till- lämpade grundsatsen om gränsdragning efter närhet till strand. I dylikt fall borde således med vardera holmen förbindas jakträtt på den del av det allmänna vattnet som låge närmast dess strand. Ej heller härom syntes ut trycklig föreskrift erfordras.
Slutligen bär utredningen också föreslagit att i 13 § jaktlagen skall vid tagas en jämkning av den innebörden, att vad i lagrummet sägs om bcfo-
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
8
genhet för den bofasta kustbefolkningen att utöva viss jakt på öppna havet
samt om förbud för annan att jaga där, icke skall gälla sådant område av
havet som avses i den föreslagna 5 a §. I samband därmed har utredningen
anfört att det tydligen kunde ifrågasättas, om icke området för kustbefolk
ningens ifrågavarande jaktutövningsrätt nu borde bestämmas i anslutning
till den nya lagstiftningen om gräns mot allmänt vattenområde. Emellertid
kunde det förväntas att bestämmelserna om sjöfågel akten inom kort skulle
bli föremål för en allmän översyn. I avbidan därpå syntes de nuvarande
reglerna — med nyss angiven jämkning — utan större olägenhet kunna
bibehållas oförändrade.
Jaktutredningens förslag är enhälligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
Yttranden.
Över jaktutredningens förslag ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av Svea
hovrätt, kammarkollegiet, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrel
serna i samtliga län utom Kronobergs, Västmanlands och Kopparbergs län,
lagberedningen, fastighetsbildningssakkunniga, Svenska naturskyddsför
eningen, Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund. Domänstyrel
sen har bifogat yttranden av samtliga över jägmästare och vid länsstyrelser
nas remissvar ha i allmänhet fogats yttranden från länsjaktvårdsföreningar
och andra liknande sammanslutningar. Dessutom har en skrift med ytt
rande över förslaget inkommit från Jägarnas riksförbunds avdelning n/l5.
Yttrandena gå — med endast två undantag — i tillstyrkande riktning.
De som avstyrkt förslaget äro Jägarnas riksförbund och dess avdelning nr
15 i Karlskrona.
I avdelningens yttrande göres gällande, att den icke jordägande kust
befolkningens möjligheter till sjöfågeljakt komme att väsentligt försämras,
därest förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde genomfördes.
Till utveckling härav anföres, att i så fall åtskilliga fjärdar och sund, som
nu räknades som öppet hav, framdeles komme att hänföras till enskilt vat
ten. I anslutning därtill yttrar avdelningen, att enligt jaktutredningens för-
slag ytterligare en viss mängd öppet hav skulle undantagas från kustbefolk
ningens jaktutövningsrätt enligt 13 § jaktlagen. En sådan inskränkning av
området för nämnda jaktutövningsrätt måste enligt avdelningens mening
anses betänklig. Avdelningen kunde ej heller godtaga de skäl utredningen
anfört för sitt förslag. Behovet av skydd för sjöfågeln mot alltför hård av
skjutning vore en fråga för sig som ej borde sammankopplas med jakträt
ten. Skadegörande sjöfågelskytte hade för övrigt huvudsakligen bedrivits av
mindre nogräknade jordägare och icke av dem som jagade med stöd av 13 §
jaktlagen. Ej heller utredningens övriga motiv vore bärande. Ägaren till en
holme av nu ifrågavarande slag hade ju fortfarande kvar sin jakträtt på
själva holmen och kunde skjuta på vilt som flöge över den. I vårt land
tunnes tusentals jägare som hade jakträtt endast på ett obetydligt område.
9
Därest utredningens förslag genomfördes, borde även dessa små jakträtts innehavare få rätt att jaga på större, intill deras jaktmarker gränsande om råden.
Förbundet har förklarat sig till alla delar biträda vad avdelningen så lunda anfört.
I övriga yttranden har, som nämnts, jaktutredningens förslag i princip till styrkts eller lämnats utan erinran.
Svenska jägareförbundet har anfört, att bestämmelser om utsträckt jakt rätt för ägare av ö eller holme som gränsade till allmänt vatten, vore ound gängligen nödvändiga för att icke den nya lagstiftningen om gräns mot all mänt vattenområde skulle medföra förödande verkningar för sjöfågelstam marna. Samma ståndpunkt har intagits av Svenska naturskyddsföreningen, som uttalat att ett lössläppande av jakten kring småholmarna i utskärgår- darna skulle vara till synnerlig skada för fågellivet.
Jag vill vidare nämna att lagberedningen uttryckligen förklarat sig anse det försvarligt att i nu avsedda fall utsträcka vederbörande jordägares jakt rätt även till vattenområde som ej inginge i hans fastighet. Detta kunde näm ligen enligt beredningens mening icke medföra någon olägenhet från faslig- hetsbildningssynpunkt.
Även fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristyrelsen ha funnit för slaget godtagbart från fastighetsbildningssynpunkt. Lantmäteristyrelsen har dock såsom förutsättning därför uppställt, att förslaget finge tolkas på visst i yttrandet angivet sätt. Härom har styrelsen anfört följande.
I såväl det fall att holme utgör särskild fastighet som i de fall holme till hör annan fastighet eller är samfälld för flera fastigheter kan komma att begäras förrättning för avstyckning av viss del av holmen. I de båda sista fallen kan också påkallas avstyckning av hela holmen. Vid avstycknings- förrättning skall enligt 19 kap. 12 § jorddelningslagen bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i särskilda rättigheter och förmåner som tillkomma stamfastigheten. Styrelsen anser emellertid härvid, att bestämmelserna i den föreslagna 5 a § jaktlagen böra tolkas direkt efter ordalagen, d. v. s. jakträtten å det angränsande vattnet åtföljer själva landbildningen och utgör sålunda icke en förmån, varöver fastighetsägaren äger fritt förfoga. Detta skulle betyda att om hela holmen avstyckas, så följer med holmen utan vidare jakträtten å det angränsande allmänna vattenområdet. Om vidare endast viss del av holmens strand av styckas, så bör i sådant fall med avstyckad stranddel automatiskt följa den vidd av jakträttsområdet som ligger närmare denna del än holmens strand i övrigt. Någon avvikelse från denna regel torde icke böra medgivas. Ut rymme skulle alltså i förevarande fall icke komma att finnas för tillämpning av den ovannämnda bestämmelsen i 19 kap. 12 § jorddelningslagen. — Nu angivna förhållande torde vidare bli av betydelse vid expropriation. Sådan synes, för det fall att undantag från regeln i 5 a § icke anses kunna ifråga- komma, alltid böra omfatta även det med holmen — eller ifrågavarande del därav — följande jakträttsområdet.
Holme av förevarande slag kan vidare komma att ingå i laga skifte eller ägoutbyte. Skifte av sådan holme kan t. ex. vara motiverat, därest holmen tillhör flera fastigheter samfällt och avsikten är att genom skiftet med till- lämpning av bestämmelserna i 1 kap. 18 § jorddelningslagen inlösa en eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
flera delägares andel i holmen. — Godtages emellertid styrelsens förut ut
talade uppfattning, att jakträtten å det allmänna vattenområdet är ovillkor
ligt knuten vid landbildningen, synes det vara motiverat att vid graderingen
av holmen, å vilken all mark i regel torde komma att anses likvärdig, taga
hänsyn till den marken åtföljande jakträtten.
Från flera håll ha emellertid framställts önskemål om jämk
ningar i förslaget på skilda punkter.
Svea hovrätt har sålunda anfört, att regeln om utsträckt jakträtt enligt
hovrättens mening borde gälla även för sådana holmar under 100 meters
längd, vilka låge inom enskilt vatten utanför annan landbildning men
mindre än 300 meter från gränsen mot allmänt vatten. Det vore mindre
tilltalande att ägaren till en holme som vore belägen i gränslinjen mellan
allmänt och enskilt vatten skulle erhålla jakträtt 300 meter utåt från strand
linjen, medan ägaren till en holme något tiotal meter innanför gränsen helt
avstängdes från jakt på det allmänna vattnet. För den sistnämnde torde
detta ofta komma att te sig som en uppenbar orättvisa.
Samma mening har uttalats av kammarkollegiet, varjämte Svenska jäga
reförbundet — utan att framställa något bestämt yrkande -— anfört att det
från jaktvårdssynpunkt vore önskvärt att jakträtten jämväl vid holmar med
sådant läge, varom nu är fråga, sträcktes ut över det allmänna vattnet in
till 300 meter från stranden.
Även lagberedningen har anmärkt att förslaget i denna del icke vore fullt
tillfredsställande. Till följd av att stadgandet om utsträckt jakträtt begrän
sats till att avse holmar, som hade strand mot allmänt vatten, tillgodosåge
det icke alla de fall då ägare av ö eller holme nu hade jakträtt å intilliggan
de vattenområde men enligt den ifrågasatta lagen om gräns mot allmänt
vattenområde skulle helt eller delvis gå miste om denna rätt. För att ernå
en klar och lättillämplig regel borde man dock enligt beredningens mening
kunna godtaga den av jaktutredningen föreslagna utformningen av bestäm
melsen. Därest man emellertid ville tillägga jämväl ägare av ö eller holme
som låge på kort avstånd från allmänt vatten jakträtt å detta, kunde må
hända åt stadgandet i fråga givas ungefärligen det innehållet, att om ägare
av ö eller holme hade jakträtt mot allmänt vatten, han också ägde jakt
rätt å det allmänna vattnet intill 300 meter från strandlinjen.
Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att enligt motiven till förslaget
detta ej skulle avse holmar och skär som vore så små att de ansåges följa
vattenområdet. Länsstyrelsen hölle emellertid före att även dylika land
bildningar borde inbegripas under stadgandet om särskild jakträtt, blott de
vore av sådan storlek att skytte från dem kunde förekomma, d. v. s. vid
normalt medelvattenstånd hade plats för en skytt i sittande ställning. Lik
nande uttalanden ha gjorts av Norra Kalmar läns jaktvårdsförening.
Svenska jägareförbundet har gjort gällande, att avgränsningen av jakt
rätten på det allmänna vattnet borde ske enligt likadana alternativa djup-
och avståndskurvor som de, vilka upptagits i förslaget till lag om gräns mot
allmänt vattenområde. Jakträtt borde sålunda medgivas till och med 300
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
11
meter från stranden eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup ginge längre ut, fram till denna djupkurva. Som skäl härför har förbundet angivit, att det vore önskvärt att reglerna om gränserna för enskilt vatten och för nu ifrågavarande jakträtt överensstämde med var andra. Länsstyrelsen i Stockholms län, som tagit del av jägareförbundets yttrande, har uttalat att visst fog syntes finnas för vad förbundet sålunda anfört.
Utöver dessa sakliga erinringar mot innehållet i den föreslagna 5 a § ha även gjorts vissa formella anmärkningar i fråga om denna paragraf. Flera remissinstanser ha sålunda ifrågasatt, om icke uttrycklig föreskrift borde meddelas därom, att när flera holmar låge så nära varandra att deras jakt- i ättsområden å allmänt vatten skulle komma att delvis sammanfalla, upp delning av det gemensamma området skulle ske enligt grundsatsen om gränsdragning efter närhet till strand. Det kunde nämligen icke anses själv fallet att denna grundsats, som för närvarande gällde allenast för vatten un der enskild äganderätt, borde analogt tillämpas på en jakträtt av det spe ciella slag, varom nu vore fråga. Svenska jägareförbundet har tillagt, att det också syntes böra direkt utsägas att strandlinjen skulle bestämmas på samma sätt som enligt den föreslagna lagen om gräns mot allmänt vatten område. Domänstyrelsen och Norrbottens läns jaktvårdsförening ha före slagit en redaktionell jämkning till förebyggande av tvekan om att den ifrå gavarande jakträtten å allmänt vatten innebure ensamrätt till jakt, och
Älvsborgs läns norra jaktvårdsförening samt överjägmästaren i västra dist riktet ha hemställt, att i paragrafen skulle angivas att den gällde för havet samt Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Dessutom har Svea hovrätt ifrågasatt, om det verkligen vore lämpligast att regeln om ut sträckt jakträtt finge sin plats i en särskild paragraf närmast efter 5 §.
Härom har hovrätten anfört, att anledningen till den föreslagna placering en sannolikt vore den, att 5 § innehölle vissa bestämmelser om jakträtt å mark, vartill vederbörande icke hade äganderätt. Det nu ifrågavarande stad gandet om jakträtt å allmänt vatten hade emellertid en vida större räck vidd och betydelse än dessa specialbestämmelser. Det borde därför övervä gas, om ej den nya regeln borde infogas som ett andra stycke i 2 §, som ju innehölle den grundläggande föreskriften om jakträtten såsom en bestånds del av jordäganderätten.
Vad angår 13 § har lagberedningen ansett önskvärt, att tillämpningsom rådet för denna paragraf — utan avbidan på en allmän översyn av bestäm melserna om sjöfågelj akten — angåves i närmare anslutning till den ter minologi som begagnades i den föreslagna lagstiftningen om gräns mot all mänt vattenområde. Då i den nya 5 a § från nämnda lagstiftning införts begreppet allmänt vatten, framstode det såsom än mer angeläget att icke ett annat uttryck begagnades i 13 §. Innebörden av orden »öppna havet» i 13 § motsvarade enligt beredningens uppfattning den del av havet som ut- gjprde allmänt vatten enligt lagstiftningen om gräns mot sådant vatten. De i samma lagrum förekommande orden »i skärgård» syntes icke ha någon
12
självständig betydelse; i varje fall borde lagrummet gälla också i fråga om
enstaka holme, som icke låge i skärgård. I avvaktan på en mera genomgri
pande revision syntes 13 § kunna erhålla ungefärligen den avfattningen att
å annat allmänt vatten, än i 5 a § sades, ävensom på holmar, klippor och
skär, som ej hörde till visst hemman, ej finge utan tillstånd av kronan id
kas annan jakt än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedri
vit efter säl eller sjöfågel. Den utvidgning av lagrummets tillämpningsom
råde till de öppna delarna av de stora sjöarna, som därigenom skulle äga
rum, komme enligt beredningens mening icke att innebära någon ändring
i sak.
Svenska jägareförbundet har likaledes föreslagit, att orden »öppna havet»
i 13 § skulle ersättas med »allmänt vatten», men har tillika anfört, att det
enligt förbundets mening icke funnes skäl att alltjämt bibehålla det undan
tag från förbudet att jaga utan tillstånd av kronan, som nu vore medgivet
för den bofasta kustbefolkningen. Genom kommunikationernas utveckling
hade kustbornas isolering i stort sett hävts, och även i andra avseenden
hade deras levnadsbetingelser förbättrats. Den särställning, som rättvisli-
gen fortfarande borde tillkomma t. ex. yrkesfiskare i den yttre skärgården
samt fyr- och lotspersonal kunde tillförsäkras dem även om allmänt till-
ståndstvång infördes. Förbundet hemställde därför, att i 13 § måtte före
skrivas att å allmänt vatten annorstädes än där 5 a § gällde ävensom å
holmar, klippor och skär, som ej hörde till visst hemman, jakt finge bedri
vas endast av den som erhållit tillstånd därtill. Sådant tillstånd borde en
ligt förbundets åsikt meddelas av länsstyrelsen enligt grunder som fast
ställdes av Kungl. Maj :t.
Samma yrkande har framställts av domänstyrelsen och Södra Kalmar
läns jaktvårdsförening.
Kungi. Maj.ts proposition nr 216.
Departementschefen.
Redan under förarbetena till den föreslagna lagen om gräns mot allmänt
vattenområde ifrågasattes som jag förut nämnt, att särskilda bestämmelser
skulle meddelas angående jakträtten kring vissa mindre öar och holmar.
Därvid åsyftades framför allt sådana öar och holmar som enligt nämnda
lag komma att få strand mot allmänt vatten. Jaktutredningens förslag, att
ägaren av dylik ö eller holme skall erhålla jakträtt jämväl å det allmänna
vattnet ett stycke ut från stranden, har tillstyrkts i så gott som samtliga
remissyttranden. De erinringar mot förslaget som framställts av Jägarnas
riksförbund och en avdelning av samma förbund synas väsentligen ha sin
grund i en missuppfattning av förslagets innebörd. Såsom framgått av det
förut anförda, åsyftas med förslaget icke någon utvidgning av det nuvarande
området för enskild jakträtt. Fråga är allenast om att för vissa speciella
fall bibehålla vederbörande jordägare vid en jakträtt som han redan innebar
men som enligt gränslagsförslaget skulle gå förlorad. Att en sådan anord
] 3
ning funnits påkallad beror huvudsakligen därav, att gränslagsförslagets be stämmelser — som i främsta rummet utformats med hänsyn till fiskets intressen —- befarats komma att medföra vådor från naturskydds- och vilt- vårdssynpunkt, därest de undantagslöst bleve gällande även beträffande jakten. Dessa farhågor kunna enligt min mening icke anses obefogade. Till
en del kunde måhända dylika skadliga verkningar förebyggas genom fridlys- ningsbestämmelser, men en sådan lösning torde icke vara ägnad att i sam ma grad som jaktutredningens förslag stimulera till positiva jaktvårdsåt- gärder. Såsom utredningen framhållit kunna för övrigt även andra bealc- tansvärda skäl anföras för att i nu avsedda fall medgiva vederbörande jord ägare jakträtt också på intilliggande allmänt vatten. Jag tillstyrker därför att förslaget härom genomföres.
Några remissinstanser ha ansett önskvärt att den föreslagna regeln om utsträckt jakträtt gjordes tillämplig jämväl å sådana öar och holmar under 100 meters längd, som låge inom enskilt vatten utanför annan landbildning men nära den yttre gränsen för detta. Såsom framgår av lantmäteristyrelsens yttrande i ärendet skulle emellertid i så fall vissa svårigheter kunna upp komma i samband med jorddelningsförrättningar, t. ex. om en dylik ö eller holme avstyckades utan att erhålla något vattenområde. Det bör också beak tas att behovet av utsträckt jakträtt icke är lika framträdande i nu åsyftade fall som då fråga är om ö eller holme med strand mot allmänt vatten. Bl. a. behöver man här i regel icke räkna med att någon del av själva holmen vid lågvatten skall komma att falla utanför gränsen för den enskilda jakträtten. På grund av vad sålunda anförts ansluter jag mig i denna del till utredning ens ståndpunkt.
Med anledning av vad som i remissyttrandena anförts därom, att under stadgandet om särskild jakträtt borde inbegripas också klippor och skär, som vore så små att de ansåges följa vattenområdet, vill jag framhålla, att frågan, huruvida en landbildning i allmänt vatten, som förut tillhört fastig het, skall anses ingå i vattenområdet eller fortfarande vara föremål för en skild äganderätt, icke torde böra avgöras enbart med hänsyn till landbild ningens storlek. Enligt vad lagberedningen uttalat i motiven till gränslags- förslaget bör tillika beaktas landbildningens värde samt i vad mån den prak tiskt utnyttjats. Därvid kan det uppenbarligen bl. a. få betydelse, huruvida den hittillsvarande ägaren brukat utöva jakt därifrån. Om så varit fallet torde, åtminstone i allmänhet, enskild äganderätt alltjämt få anses föreligga, och stadgandet om utsträckt jakträtt blir då omedelbart tillämpligt å land bildningen. Har denna däremot hittills ej utnyttjats ens för jaktändamål, synes det vara fullt motiverat att den även i jakträttsavseende behandlas på samma sätt som vattenområdet. I sådant fall torde följaktligen anledning saknas att medgiva enskild jakträtt vare sig på själva holmen eller skäret eller på vattnet därintill.
Vad angår frågan, hur långt ut jakträtten å allmänt vatten bör sträcka sig vid ö eller holme med strand mot sådant vatten, har utredningen föresla git att avståndet skall bestämmas till JOD meter. Enligt min mening föreligga
Kungi. Maj:ts proposition nr 216.
14
emellertid ej tillräckliga skäl att giva ifrågavarande jakträtt en så vid om
fattning. Från jaktvårds- och naturskyddssynpunkt är det framför allt av
vikt att jakt av utomstående ej tillätes intill eller på obetydligt avstånd från
stranden. Av praktiska hänsyn synes dock bredden av det strandägaren för
behållna området ej lämpligen böra understiga vad som ungefär kan anses
motsvara skottvidden för ett vanligt hagelgevär. På grund av vad sålunda an
förts förordar jag, att jakträtt medgives intill 100 meter från strandlinjen.
Några bärande skäl torde icke kunna anföras för att, på sätt Svenska jägare
förbundet påyrkat, låta gränsdragningen ske enligt alternativa avstånds-
och djupkurvor. De synpunkter som föranlett, att denna metod kommit
till användning i förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde, äro
främst av fiskerättslig natur och äga ej tillämpning i förevarande samman
hang.
Utredningen har föreslagit att regeln om särskild jakträtt skulle uppta
gas i en ny paragraf närmast efter 5 §. För min del anser jag emellertid,
i likhet med Svea hovrätt, lämpligare att den infogas i 2 §. Även de övriga
önskemål av formell natur som i remissyttrandena framställts rörande be
stämmelsen i fråga torde i huvudsak böra beaktas. Det lär dock knappast
vara erforderligt att i vidare mån än genom en hänvisning till lagen om gräns
mot allmänt vattenområde utmärka, att stadgandet äger tillämpning endast
å öar och holmar i havet och vissa av de stora insjöarna. Ej heller synes det
behöva uttryckligen angivas att den jakträtt å allmänt vatten, som medgives
genom stadgandet, innebär en ensamrätt till jakt. Detta framgår redan
av 1 §.
Enligt 26 § 1 mom. jaktlagen är den som vill utöva jakt på annan mark än
den han äger i allmänhet pliktig att erlägga jaktvårdsavgift. Denna regel bör
uppenbarligen icke gälla den, som i egenskap av ägare till ö eller holme
utnyttjar därmed förbunden jakträtt på angränsande allmänt vatten. Något
särskilt stadgande härom torde emellertid icke erfordras, ty det lär få anses
följa av sakens natur. Det torde icke ha förekommit att jaktvårdsavgift av
krävts någon som med stöd av 5 § jagat å väg, ehuru vägmärken ej tillhört
honom.
Utredningen har ansett, att i samband med införandet av det nya stad
gandet om jakträtten å vissa vattenområden borde göras ett tillägg till 13 §
för att utmärka, att där meddelade bestämmelser icke skulle äga tillämpning
beträffande dessa områden. Lagberedningen har i sitt utlåtande hemställt
om ytterligare en jämkning i paragrafen, och i andra remissyttranden har
påyrkats att bestämmelsen om viss jaktutövningsrätt för kustbefolkningen
skulle upphävas. Beträffande sistnämnda fråga föreligger tillika en sär
skild framställning från Svenska jägareförbundet i anslutning till en genom
förbundets viltundersökning verkställd utredning rörande sjöfågeljakten.
Denna framställning är för närvarande föremål för remissbehandling. Det
bör därför uppenbarligen icke ifrågakomma att redan nu upplaga spörsmå
let om beståndet av nämnda jaktutövningsrätt. Vid sådant förhållande tala
enligt min mening övervägande skäl för att 13 § jaktlagen tills vidare lämnas
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
15
helt orubbad. Någon olägenhet härav torde i praktiken ej behöva uppkomma. För närvarande anses det utan särskild föreskrift självfallet att lagrummet i fråga icke äger tillämpning å de vattenområden vid havsstranden som höra till strandfastigheterna. Det synes antagligt att samma tolkning kan påräk nas med avseende å de delar av det allmänna vattnet i havet, där jakträtt skall tillkomma vederbörande strandägare.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom jordbruksdeparte mentet upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt. Den föreslagna lagen bör tydligen träda i kraft samtidigt med lagen om gräns mot allmänt vattenområde. I enlighet därmed har dagen för ikraftträdandet angivits till den 1 januari 1951.
Härefter hemställer föredraganden att lagrådets utlåtande över nämnda lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem ställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall.
Ur protokollet:
Ingvar J:son Rörs.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall
erhålla följande ändrade lydelse.
(Gällande lydelse.)
2
Jakträtt tillkomme, där ej annor-
ledes stadgas i denna lag, en var jord
ägare å honom tillhörigt område.
(Föreslagen lydelse.)
§•
1 mom. Jakträtt tillkomme, där ej
annorledes stadgas i denna lag, en
var jordägare å honom tillhörigt om
råde.
2 mom. Finnes enligt lagen om
gräns mot allmänt vattenområde all
mänt vatten vid stranden av ö eller
holme som utgör fastighet eller del
därav, have öns eller holmens ägare
jakträtt jämväl å det allmänna vatt
net intill etthundra meter från strand
linjen, bestämd på sätt i nämnda lag
sägs.
Skulle med tillämpning av vad så
lunda stadgats flera jordägare erhål
la jakträtt å samma allmänna vatten
område, skall en var av dem hava
jakträtt å den del av området som är
hans strand närmast.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1951.
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
17
Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 mars
1950.
Närvarande:
justitieråden G
eijer
,
L
ech
,
regeringsrådet Q
uensel
,
justitierådet B
eckman
.
Enligt lagrådet den 6 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 24 februari 1950, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp rättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 27b) om rätt till jakt.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra gits av tillförordnade chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet S. Strömberg.
Förslaget föranledde följande yttranden.
Regeringsrådet Quensel:
Förevarande förslag synes ha tillkommit huvudsakligen för att beträf fande jakträtten neutralisera vissa verkningar av den i propositionen nr 59 till årets riksdag föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde. Vid utarbetandet av förslaget till sistnämnda lag torde man ägnat föga upp märksamhet åt jakträtten, i det man ansåg frågan därom kunna regleras genom speciella bestämmelser i jaktlagstiftningen. Ehuru i remitterade för slaget jakträtten icke i allo bibehållits vid sin nuvarande utsträckning, sy nes dock icke anförts någon grund för att oberoende av gränslagförslaget in skränka jakträtten eller upphäva det bestående sambandet mellan ägande rätt och jakträtt. Den föreslagna ändringen i jaktlagen torde alltså böra upp fattas som en följ dförfattning till gränslagförslaget. Sakligt sett är fråga närmast om att ändra berörda proposition, enligt vilken såväl äganderätten som dess särskilda beståndsdelar, däribland jakträtten, beträffande nu ifrå gavarande vattenområden skulle utsläckas omedelbart genom gränslagför slagets upphöjande till lag.
Remitterade förslaget är enligt motiven tillkommet huvudsakligen ur na turskyddssynpunkt. Man synes ha uppfattat saken så att, om enskild jakt rätt ej förelåge till ifrågavarande vattenområden, den jämlikt 13 § jakt lagen bestående friheten för den bofasta kustbefolkningen att bedriva jakt efter säl eller sjöfågel automatiskt skulle utvidgas till att avse nyssnämnda områden. Detta har man velat förekomma. Att förbudet ej avser ändring
2 Biluing till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 216.
18
i 13 § synes främst bero på att berörda frihet möjligen bör helt avskaffas
och att spörsmålet härom anses icke kunna lösas i förevarande samman
hang. Jämväl har åberopats att enskild jakträtt kan stimulera till positiva
jakt vårdsåtgärder. Måhända åsyftas också att kontrollen över jaktförbuds
efterlevnad skärpes, om enskild jakträttshavare finnes.
Den föreslagna metoden att tillgodose naturskyddsintresset är således helt
och hållet indirekt och beroende av hur enskilda jakträttshavare gitta till
varataga intresset. Det synes egendomligt, om icke ändamålet skulle bättre
och säkrare vinnas genom direkta medel, som stå statsmakterna till buds.
Riktigheten av den tolkning av 13 § jaktlagen, som tycks ligga till grund
för förslaget, torde ock kunna ifrågasättas, och en bestämmelse till för
tydligande eller ändring av berörda stadgande i samma paragraf lär er icke
behöva föregripa en blivande revision i sådan grad att man därför bör före
draga att stadga enskild jakträtt. Djdik rätt bör ju icke i väsentlig mån
grundas på ett tillfälligt behov, som kan väntas upphöra, när den tilltänkta
revisionen av lagstiftningen kommer till stånd.
Fasthålles emellertid att här är fråga icke om införande av enskild jakt
rätt utan om en ändring i gränslagförslaget för att undgå onödiga ingrepp
i bestående rättigheter och olägenheter av rättsförändringar, ter sig saken
annorlunda. Spörsmålet blir då i första hand, huruvida tillräckliga skäl före
ligga att upphäva den gällande jakträtten eller ändra dess lokala omfatt
ning. Man synes icke ansett att sådan åtgärd tarvas ur naturskyddssynpunkt
och ej heller i övrigt framgår annan anledning härtill än vad som kan hän
föras till intresset att erhålla tydliga gränser för rättigheten samt att, om
förslaget till gränslag genomföres i avseende å äganderätten, bringa jakt
rättens utsträckning i överensstämmelse härmed. Tydliga gränser kunna
dock åstadkommas utan väsentlig intaga i jakträtten till ifrågavarande
vattenområden, och intresset av enhetlig gräns för denna och äganderätten
— vilket intresse betydligt reduceras, om i enlighet med den föreslagna nya
fiskelagstiftningen avvikelser mellan fiskerätts- och äganderättsgräns skulle
uppstå — synes icke kunna motivera så stort ingrepp i jakträtten, som här
skulle erfordras för ändamålet. Sammanfalla gränserna för de olika rättig
heterna icke helt och hållet, lärer det för intresset av enhetlighet vara lik
giltigt, om avvikelserna äro större eller mindre.
Det kan måhända ifrågasättas, huruvida den gräns för jakträtten, som
jaktutredningen föreslagit, onödigt mycket avviker från gällande rätt. Med
genomförande av remitterade förslaget skulle säkerligen i än högre grad be
stående rättsförhållanden rubbas. Något skäl för den inskränkning i jakt
rätten, som detta förslag innehåller, har ej åberopats, låt vara att enligt
motiven inskränkningen icke skulle vara skadlig ur jaktvårds- och natur
skyddssynpunkt. Till sistnämnda fråga återkommes nedan.
Justitierådet Beckman:
Enligt det genom proposition nr 59 till innevarande års riksdag fram
lagda förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde skulle nu bestå
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
19
ende enskild äganderätt till vissa sådana områden upphöra. Enligt den före slagna nya fiskelagstiftningen skulle emellertid det oaktat gränsen för en skild rätt till fiske icke sammanfalla med äganderättsgränsen, och nu före varande förslag avser att vidmakthålla rätt till jakt å allmänt vatten. Då befogenheterna att jaga och fiska äro äganderättens viktigaste beståndsde lar i de områden det här gäller, nämligen utskärgårdarna och öppna delar av de stora sjöarna, hade det måhända kunnat ifrågasättas såsom naturli gare att principiellt låta hittillsvarande äganderätt bestå men göra de mo difikationer däri som påkallas av omständigheterna. Eftersom det genom propositionen framlagda förslaget redan granskats av lagrådet, anser jag mig emellertid — ehuru jag icke deltagit i berörda lagrådsgranskning — böra utgå ifrån att förslaget genomföres. Härmed är emellertid icke sagt, att nu förevarande förslag skulle avse en jakträtt som redan avskaffats och som bör återupplivas endast i den mån tillräckliga skäl därtill kunna an föras. Fastän frågorna om äganderättens särskilda beståndsdelar fördelats på olika förslag, måste det fasthållas, att fråga här är om bestående enskild jakträtt som bör modifieras endast i den mån det är påkallat av omständig heterna. Denna synpunkt bör vara den ledande vid bedömningen av för slagets detaljer.
Justitierådet Geijer, regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:
Beträffande frågan, hur långt från stranden jakträtt på det allmänna vattnet bör medgivas, stannade 1949 års jaktutredning — efter övervägan de av möjligheten att i likhet med förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde upptaga en alternativ djup- och avståndskurva — vid att föreslå blott ett fixt avstånd av 300 meter från stranden. Remissinstanser na, som på två undantag när i tillstyrkande riktning yttrat sig över jakt utredningens promemoria, ha icke haft någon anledning att andraga de in vändningar som tilläventyrs kunna göras mot ett förslag vilket, såsom det nu framlagda, upptager avståndet till allenast 100 meter. Detta förhållande måste, då skillnaden icke utan vidare kan betecknas som oväsentlig, i och för sig anses som en svaghet i ärendets utredning, helst som något säkert bedömande av frågan knappast torde vara möjligt utan tillgång till vissa på praktisk erfarenhet grundade fackinsikter. Jaktutredningens förslag att medgiva jakträtt intill 300 meter från stranden var enhälligt, och remiss yttrandena över samma förslag torde kunna sägas utmärka, att förslaget i förevarande avseende på sakkunnigt håll ansetts på det hela taget väl av vägt. Mot denna bakgrund ter sig vad departementschefen sedermera anfört till stöd för en annan mening näppeligen övertygande.
Väl är det sant, att jakt av utomstående, utanför det jaktområde som tillkommer ön eller holmen, blir menlig för detta jaktområde ur jaktvårds- och naturskyddssynpunkt framför allt om den bedrives mycket nära stran den, men därmed har i själva verket icke den frågan besvarats, huru stort avståndet måste vara för att över huvud kunna förebygga skadliga verk ningar av betydelse. Hagel från ett hagelgevär kunna otvivelaktigt fram
20
tränga vida längre än 100 meter, likaså bullret. Det synes redan på grund
härav kunna betvivlas, att jaktvårds- och naturskyddsintresset blir i till
fredsställande grad tillgodosett, om avståndet bestämmes till mindre än av
jaktutredningen föreslagna 300 meter.
Även andra synpunkter kunna anföras till förmån för sistnämnda förslag.
Jaktutredningen har pekat på intresset av att icke alltför mycket begränsa
jakträttsinnehavarens möjlighet att nedlägga sårat villebråd. Vid sjöfågels-
jakt, varom här företrädesvis är fråga, lärer det lätt inträffa, att fåglar
genom skottlossning från stranden skadskjutas och att de då under upp
repade långa dykningar avlägsna sig därifrån. Enda möjligheten att i sådant
fall förkorta villebrådets lidande torde ofta vara att båtledes följa efter och
nedlägga detsamma. Även om hänsyn tages till jaktlagens stadgande om
rätt att inom 100 meter från jaktområdets gräns tillvarataga sårat ville
bråd, synes det antagligt, att remitterade förslagets begränsning av själva
jaktområdet till 100 meter från stranden ur nu anförda synpunkt skall visa
sig alltför snäv. Det torde dock få anses angeläget att, om för ön eller
holmen jakträtt å vattenområdet över huvud medgives, detta sker på sådant
sätt att iakttagande av jägarmässiga och humanitära regler icke omöjlig-
göres.
Ett annat exempel kan också vara ägnat att väcka tvivelsmål om lämp
ligheten av nämnda begränsning. Särskilt i vissa av de stora insjöarna torde
det ej vara alltför ovanligt, att mindre, fritt belägna holmar äro omgivna
av jämförelsevis stora vattenområden som äro beväxta med vass och väl
lämpade för sjöfågelsjakt. Om jakträttsinnehavaren på en sådan plats bleve
nödgad att hålla sig inom en gränslinje som på ett avstånd av 100 meter
från stranden skure tvärs igenom vassbältet, skulle väl detta te sig som en
ganska opraktisk och onödig föreskrift. För sådana och andra därmed jäm
förliga fall vill det synas som om jaktutredningens förslag måste tillmätas
ett givet företräde, även om icke heller sistnämnda förslag alltid skulle på
samma sätt som om jakträtten begränsas med hänsyn till vattendjupet göra
rättvisa åt naturförhållandena.
Med hänsyn till vad nu anförts och då någon verklig olägenhet, som
skulle vara förbunden med gränsens dragande på det större avståndet från
stranden, icke påvisats, synes icke — i allt fall ej med stöd av den i ärendet
hittills förebragta utredningen — kunna tillstyrkas, att gränsen för jakträt
tens utövning bestämmes såsom skett i det till lagrådet remitterade förslaget.
Justitierådet Lech:
Principiellt synes jakträtt å allmänt vattenområde ej böra tilläggas fas
tighet i vidare omfattning än sådant finnes påkallat av hänsyn till allmänna
intressen eller eljest av särskilda skäl. Visserligen finner jag det tveksamt,
huruvida de jaktvårds- och naturskyddsintressen, vilka anges ha utgjort
huvudsakliga anledningen till förslaget, skola bliva tillräckligt tillgodosedda,
därest jakträtt ej medgives längre från stranden än 100 meter. I saknad
av närmare utredning på denna punkt anser jag mig dock ej kunna ge
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
Kunffl. Maj:ts proposition nr 216.
21
något avgjort företräde åt det av jaktutredningen föreslagna avståndet av 300 meter. Att jaktutredningen förordat denna sträcka synes främst haft sin grund i att avståndet lämpligen ansetts böra överensstämma med gräns lagförslagets avståndsregel. Tydligen skulle medgivande av jakträtt inom en räjong av 300 meter i vissa fall innebära att till små öar och holmar lades en långt vidsträcktare jakträtt än som enligt gällande rätt tillhör dem, något som icke i och för sig kan anses önskvärt. Med hänsyn till det anförda finner jag mig ej böra framställa någon bestämd erinran mot att avståndet bestämmes till 100 meter.
Jag instämmer emellertid i lagrådets övriga ledamöters anmärkning mot att remissinstanserna ej fått tillfälle att yttra sig över den avvikelse som det nu framlagda förslaget i förevarande del företer i förhållande till jakt utredningens förslag.
Lagrådet:
Såsom i vissa remissyttranden berörts, synes oegentligt att, om till ö eller holme som gränsar omedelbart intill det allmänna vattnet skall höra jakt rätt därstädes intill visst avstånd från stranden, någon jakträtt å allmänt vat ten icke skulle höra till ö eller holme som därifrån skiljes av en remsa enskilt vatten, hur smal denna än är. Vad som anförts till stöd för en dylik regel synes näppeligen avgörande. Skulle i något fall inträffa att fastighetsin delningen vore sådan att ön och det därinvid liggande enskilda vattnet till hörde olika fastigheter, torde eventuell olägenhet därav kunna avhjälpas genom köp eller jakträttsupplåtelse. Uteslutet är ej heller att ön ligger så nära gränsen mot det allmänna vattnet att vid lågvatten en del av vad som då utgör ön är att räkna som allmänt vattenområde.
En svårighet vid medtagandet av öar och holmar inom enskilt vatten område kan emellertid måhända tyckas ligga däri, att mycket obetydliga skär här ej kunna — såsom då de äro belägna i allmänt vatten — undan tagas med den motivering, att de följa vattenområdet. Fasthålles att andra landbildningar ej kunna komma i fråga än sådana, som ha en verklig strandlinje, torde dock erhållas en tillfredsställande begränsning av regelns tillämpningsområde.
I förslaget har jakträtten knutits till äganderätten till ö eller holme. I själva verket avses emellertid tydligen att jakträtten skall följa med ägan derätten till den strand, som gränsar intill det allmänna vattnet, och så ledes icke tillkomma även den som äger blott sådan del av ön, som icke gränsar intill detta vatten. Jämväl så små öar, som här äro i fråga, kunna tänkas vara uppdelade mellan olika ägare t. ex. så, alt den ene äger ett stycke som gränsar mot enskilt vatten, den andre ett stycke som gränsar mot allmänt sådant. Att ange att fråga är om ö eller holme är kanske ej nödvändigt men kan vara lämpligt, särskilt som redan däri ligger en så dan begränsning att stenar och mycket små skär uteslutas, överflödigt sy nes vara att utmärka att stranden skall utgöra »fastighet eller del därav», ett uttryck som för övrigt icke lärer fullt motsvara vad som avses. Mening
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
en med uttrycket är väl blott att området skall vara föremål för ägande
rätt, men stadgandets begränsning till att avse dylika fall följer utan vidare
av att jakträtten förklaras tillkomma områdets ägare.
På grund av vad sålunda anförts torde orden »vid stranden av ö eller
holme som utgör fastighet eller del därav, have öns eller holmens ägare»
böra ändras så att stycket kommer att innehålla att, där enligt lagen om
gräns mot allmänt vattenområde allmänt vatten finnes vid strand av ö eller
holme eller inom visst angivet avstånd från dess strand, strandens ägare
skall hava jakträtt jämväl å det allmänna vattnet intill samma avstånd från
strandlinjen, bestämd på sätt i nämnda lag sägs. Ordet »jordägare» i 2
mom. andra stycket synes då böra ändras till »strandägare».
Ur protokollet:
Bengt Larson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 216-
23
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms stott den 31 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, statsråden
S
köld
, Q
uensel
, D
anielson
, V
ougt
,
Z
etterberg
, N
ilsson
, S
träng
, E
ricsson
, M
ossberg
, W
eijne
, A
ndersson
,
L
ingman
.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge
mensam beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 22
mars 1950 avgivna utlåtande över det den 24 februari 1950 till lagrådet re
mitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni
1938 (nr 27i) om rätt till jakt.
Föredraganden anför följande.
Såsom jag anfört vid remissen till lagrådet har det huvudsakliga syftet
med förslaget varit att förebygga de olägenheter från naturskydds- och jakt-
vårdssynpunkt som kunde befaras uppkomma, därest till följd av den före
slagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde jakten å vissa vattenom
råden, vilka hittills ansetts tillhöra strandägaren, ej längre bleve förbe
hållen honom. En av lagrådets ledamöter har uttalat, att nämnda syfte
syntes kunna säkrare och bättre vinnas genom en ändring i 13 § jaktlagen,
så att vattenområdena i fråga icke komme att omfattas vare sig av enskild
jakträtt eller av den jaktutövningsrätt för kustbefolkningen som omförmä-
les i sistnämnda lagrum. Med en sådan reglering — som i praktiken skulle
innebära så gott som totalt förbud mot jakt i utskär gårdarna — skulle
det emellertid sannolikt icke bli möjligt att hos ägarna av dessa skärgårdar
upprätthålla något intresse för att vidtaga positiva viltvårdsåtgärder, t. ex.
genom att hålla trutar, kråkor och andra skadedjur borta från skären.
Bl. a. på grund härav synes mig den lösning som innefattas i det remittera
de förslaget vara att föredraga.
Nämnde ledamot har vidare ansett, att om utvägen att bibehålla enskild
jakträtt anlitades, denna jakträtt borde sträcka sig 300 i stället för endast
100 meter ut från stranden. Samma mening har uttalats av ytterligare två
bland lagrådets ledamöter. Vad som anförts till stöd för yrkandet härom
har emellertid icke givit mig anledning att frångå den ståndpunkt jag förut
intagit i denna fråga. Enligt min åsikt bör det av såväl principiella som
praktiska hänsyn icke tillåtas att privata rättigheter förekomma på allmänt
vatten i vidare mån än som betingas av allmänna intressen eller andra
särskilda skäl. 1 enlighet härmed bör området för nu ifrågavarande jakt
rätt icke göras större än som påkallas för att tillgodose naturskydds- och
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
jaktvårdssynpunkterna. Hur gränsen skall dragas för att vinna detta mål
kan uppenbarligen vara föremål för olika meningar. För min del hyser jag
emellertid den uppfattningen att ett område av 100 meters bredd bör vara
tillräckligt såväl för att hindra att häckfågeln alltför mycket oroas genom
skottlossning från båtar som ock för att jakträttsinnehavaren skall äga
tillfredsställande möjligheter att utöva sjöfågelsjakt. Vad angår frågan om
befogenheten att förfölja och döda skadskjutna fåglar vill jag erinra, att
man förutom den av lagrådet omnämnda bestämmelsen i 16 § jaktlagen
om rätt att tillvarataga och behålla villebråd, som fallit inom 100 meter från
jaktområdet, tillika har att beakta föreskrifterna i 1 § jaktstadgan. Av dessa
framgår, att den som skadskjutit ett djur har både rätt och plikt att följa
och döda det även längre bort från jaktområdets gräns än nyss sagts, låt
vara att han då icke äger tillägna sig villebrådet utan att detta i stället skall
tillfalla innehavaren av jakträtten å det område där det dödades.
Ej heller har jag ansett mig böra biträda lagrådets hemställan att jakt
rätt å allmänt vatten skall tilläggas även vissa öar och holmar som ligga
inom enskilt vatten utanför annan landbildning. Lagrådet har icke bestritt,
att en sådan regel stundom skulle kunna medföra praktiska olägenheter,
men har ansett dessa olägenheter vara av underordnad betydelse. För min
del är jag alltjämt av motsatt uppfattning. I fråga om öar och holmar inom
enskilt vatten bleve det också, såsom lagrådet anfört, ofrånkomligt att med
taga även de minsta landbildningarna med undantag endast för dem som
äro så små, att de icke kunna sägas ha någon strandlinje. Detta skulle tyd
ligen strida mot grundsatsen att enskild jakträtt å allmänt vatten icke bör
medgivas i vidare mån än som är behövligt för att tillvarataga naturskydds-
och jaktvårdsintressena. Slutligen vill jag framhålla, att även om det icke
är uteslutet att en holme inom enskilt vatten kan ligga så nära gränsen mot
allmänt vatten att vid lågvatten en remsa mark faller utanför nämnda gräns,
detta likväl ej torde komma att inträffa annat än i sällsynta undantags
fall.
Vad slutligen angår de formella erinringar lagrådet framställt, vill jag
icke bestrida att det i och för sig kunde vara överflödigt att särskilt nämna,
att fråga skall vara om en ö eller en holme som utgör fastighet eller del där
av. Såsom lagrådet anmärkt framgår nämligen redan av stadgandets avfatt
ning i övrigt att det är tillämpligt endast beträffande öar och holmar som äro
föremål för enskild äganderätt. Emellertid har i förslaget till lag om gräns
mot allmänt vattenområde i motsvarande sammanhang använts beteck
ningen »ö eller holme, vilken utgör fastighet eller del därav», övervägande
skäl synas mig tala för att jaktlagen och gränslagen på denna punkt skola
överensstämma med varandra. Jag har därför ansett mig böra låta de ifråga
varande orden kvarstå. Däremot har jag beaktat lagrådets hemställan om
vissa jämkningar i syfte att tydligare utmärka, att därest holmen är delad,
jakträtt å det allmänna vattnet ej skall tillkomma annan än den som äger
strand mot detta vatten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 216.
25
Härefter hemställer föredraganden att det sålunda jämkade förslaget
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem
ställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall och förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposi
tion av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Einar Herlitz.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 216.