Prop. 1950:70

('angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

1

Nr 70.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för

det svenska skolväsendets utveckling; given Stock­ holms slott den 8 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Josef Weijne.

Propositionens huvudsakliga innehåll:

I propositionen föreslås, att åtgärder skola vidtagas för genomförande inom tid, som framdeles bestämmes, av en på nioårig allmän skolplikt grun­ dad enhetsskola, avsedd att ersätta den nuvarande folkskolan, fortsättnings- skolan, den högre folkskolan, den kommunala mellanskolan och realskolan samt till viss del flickskolan och den praktiska mellanskolan. I enhetsskolan skall undervisning i engelska meddelas från och med femte klassen och för­ beredande yrkesutbildning tillhandahållas i nionde klassen. Yrkespraktiken skall alltefter omständigheterna kunna förläggas till yrkesskolor, inom en­ hetsskolan anordnade yrkesavdelningar, näringslivet, hemmen eller andra lämpliga praktikplatser. Där omständigheterna det påfordra, skall den för­ beredande yrkesutbildningen kunna ersättas med en allmänpraktisk ut­ bildning.

Enhetsskolan skall uppdelas i tre stadier, vartdera omfattande tre år. Undervisningen på lågstadiet skall i regel bestridas av småskollärare, som utbildats för tjänstgöring i klasserna 1—4, på mellanstadiet av mellanskol- lärare med utbildning för klasserna 3—6 och på högstadiet, klasserna 7—9, av ämneslärare.

Den årliga merkostnaden för enhetsskolan har beräknats till i runt tal 250 miljoner kronor, varav 125 miljoner till förhöjning av barnbidragen för

1 — Jiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

2

lärjungar, tillhörande de båda högsta årsklasserna. Härtill komma engångs­

kostnader för byggnader m. m. Med hänsyn till kostnaderna och andra om­

ständigheter, såsom lärar- och lokalbrist, kan enhetsskolan endast förverk­

ligas successivt, allteftersom förutsättningarna skapas. För de närmaste tio

åren planeras huvudsakligen försöksverksamhet.

En provisorisk gymnasiereform skall snarast möjligt genomföras. Därvid

skall en tredje bildningslinje inrättas, den allmänna linjen, med ett socialt

orienterat bildningsmål. Samtidigt skall en revision av differentieringssyste-

met i gymnasiets båda högsta ringar företagas, syftande till att genomföra

en fastare studiegång inom varje linje. Från tidpunkt, som senare bestäm­

mes, skall anordnas ett eller flera gymnasier för vuxna.

När de första, försöksvis anordnade enhetsskolorna om några år äro ut­

byggda, skola försök påbörjas med särskilda till enhetsskolan anknytande

former av gymnasiet, den högre flickskolan och den praktiska realskolan

(mellanskolan).

För försöksverksamheten skall erforderlig utbyggnad av psykologisk­

pedagogiska institutet och skolöverstyrelsen företagas.

Terminsavgiftssystemet vid de allmänna läroverken och därmed jämför­

liga högre kommunala skolor skall avvecklas i ordning, som framdeles be­

stämmes. Ekonomiska stödåtgärder skola successivt genomföras för att

giva varje barn tillgång till en utbildning, som svarar mot dess förutsätt­

ningar och samhällets behov.

Då propositionen endast avser fastställande av riktlinjerna för en kom­

mande utveckling, begäras i densamma inga anslag.

Frågorna om skolans ledning och lokala organisation samt om lärar­

utbildningen avses komma att behandlas i en särskild proposition senare

under riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

3

IJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern

E rlander ,

statsråden

M öller , S köld , Q uensel , D aniel -

son , V ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg ,

W

eijne

, A

ndersson

, L

ingman

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, fråga om riktlinjer

för det svenska skolväsendets utveckling och anför därvid följande.

Inledning.

Det allmännas omsorger om skolväsendet kunna aldrig inskränkas till

stundens behov. Den utbildning, som gives vid våra lärarutbildningsan-

stalter, skall vara grunden även för arbetet inom framtidens skolformer en

generation framöver. Det räcker inte med att de unga lärarna förberedas för

sin uppgift inom det nuvarande skolväsendet, de måste även, så långt ske

kan, göras medvetna om skolans utveckling och närmaste framtidsmål och

om de ändrade krav ett reformerat skolväsen kan komma att ställa på dem.

De många skolbyggnader, som skola uppföras de närmaste åren, måste,

även de, tjäna undervisningens behov en generation framåt eller mer. Vill

man undvika felinvesteringar, måste de planläggas med tanke på framtiden,

så långt dess skolförhållanden kunna överblickas. Kommunerna behöva i

olika sammanhang klarhet om statens intentioner beträffande skolväsendet

för sin planering av lokala organisationsproblem av olika slag. För staten är

det icke mindre angeläget att så klart som möjligt fatta bildningsväsen-

dets utvecklingstendenser och i rättan tid utforma dess mål; det är en av

förutsättningarna för att det allmännas insatser på skilda arbetsfält skola

kunna rätt avvägas sinsemellan och efter samhällets resurser.

Yrkanden om en planering på lång sikt för undervisningsväsendet ha

framställts långt före vår tid. Redan inom den s.k. »snillekommittén», som

framlade sitt betänkande i december 1828, pläderade C. A. Agardli för ett

sådant företag. I sitt slutanförande beklagade han, att kommittén alltför

mycket begränsat sitt arbete till de omedelbara behoven. Den borde ha

frågat sig, vad som i grunden låg i tidens oro om undervisningsväsendets

angelägenheter. Helheten borde ha prövats, icke blott delarna. Det borde

ha tillkommit kommittén »mera att i allmänhet bestämma den riktning.

4

hvaruti alla Undervisnings-verkets tillkommande förbättringar böra göras,

än förändringarna sjelfva, mera att utkasta den sammanhängande idéen af

ett Skolverk, till hvilken det Svenska småningom, om än aldrig så lång­

samt, skall närma sig, än framställa endast de förbättringar, som för när­

varande eller inom ett eller två Qvinqvennier kunna anses nödiga.»

På folkundervisningens område innebar stadgan av den 18 juni 1842 ett

sådant idéprogram, vars förverkligande måste sträcka sig över årtionden.

Stadgans bestämmelser voro i flera avseenden vaga: intet föreskrevs om

skoltidens längd; kunskapskraven preciserades endast för de barn, som

måste avgå med minimikurs; och målsmännen kunde, om de så önskade,

ersätta barnens skolgång med en ofta torftig undervisning i hemmet. För

ett land, där en stor del av befolkningen levde i fattigdom, var det dock

ett väldigt företag. Man kan förstå de betänksamma rösterna i bondestån­

det: fattigkassan kunde ju icke underhålla alla.

Tempot i organisationsarbetet måste givetvis rättas efter vad som var

ekonomiskt möjligt. Men redan år 1853 hade man hunnit därhän, att två

tredjedelar av barnen i skolåldern erhöllo någon undervisning i skola. När

prästeståndet påföljande år debatterade en motion om indragning av se­

minarierna, kunde en av talarna konstatera, att det var för sent att upp­

träda reaktionärt i fråga om folkundervisningen: folket hade redan till en

del erfarit dess gagn.

Riktlinjerna av år 1842 ha småningom fullföljts, organisationsramen har

fått sitt konkreta innehåll och vidgats allteftersom nya behov framträtt.

År 1858 inrättades småskolan med uppgift att ge nybörjarna det första

förberedande kunskapsmåttet, 1878 fastställdes den första normalplanen

för undervisningen med sexklassig skola som normaltyp, och 1882 preci­

serades skolpliktstiden genom bestämmelsen, att skolåldern skulle räknas

från och med det år, under vilket barnet fyllde 7 år till och med det år,

under vilket det fyllde 14. Slutligen har enligt 1936 års riksdagsbeslut den

obligatoriska folkskolan utvidgats med en sjunde klass; denna organisation

är praktiskt taget fullständigt genomförd från och med läsåret 1948—49.

Parallellt härmed ha folkskolans överbyggnader alltmer utbyggts. Mär­

kesåret i denna utveckling är 1918, då de nuvarande praktiska ungdoms­

skolorna beslötos av riksdagen.

Även det från början helt fristående skolsystem, som hade den gamla

lärda skolan som sin kristallisationspunkt, har efter hand knutits närmare

samman med folkskolan. En början gjordes 1894, då inträdesfordringama

till de allmänna läroverkens första klass anslötos till kursen för första

årsklassen av fast folkskola litt. A. År 1909 inrättades de kommunala mel-

lanskolorna med sexårig folkskola som grund, och efter ytterligare refor­

mer inom det högre skolväsendet åren 1927 och 1928 bygga numera real-

skolestadiets samtliga skoltyper på fyra- eller sexårig folkskolekurs. Ett

sista steg har nyligen tagits, då inträdesprövningama till de allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

5

läroverken och jämförliga skolformer från och med innevarande läsår av­ skaffats för lärjungar, som i vederbörande folkskoleklass ha uppnått före­ skrivna betygskvalifikationer.

Det gångna århundradet har sålunda under ett jämnt och lugnt fram- stegsarbete småningom fullbordat det företag, som i enkla former och ofta under primitiva förhållanden påbörjades på 1840-talet till åtlydnad av vår första folkskolestadga. Bakom oss ligger nu en utvecklingsperiod, som karakteriseras av mycket påtagliga resultat på folkbildningens alla områ­ den men också av en kvardröjande dualism i skolorganisationen. Måhända kunde en sådan dualism försvaras, så länge det var möjligt att draga en skarp gräns mellan »det offentliga ståndet» av lärda, präster och ämbets­ män å ena sidan och folkets breda lager å den andra, mellan lärd och med­ borgerlig bildning. Under decenniernas lopp har dock denna gräns alltmer utplånats. Folkundervisningen själv är en av de krafter, som bidragit därtill, då den successivt höjt vårt folks andliga nivå. Men den har där­ med också ändrat förutsättningarna för skolans organisation och arbete. Ett skolväsen, som skall utformas efter vår tids förutsättningar, kan icke utan prövning och kritik övertaga arvet från 1800-talet. Det måste bygga mera på hela folkets intressegemenskap än på de olika folkgruppernas sär­ intressen. Dualismen inom skolväsendet måste vika för en högre grad av enhetlighet.

En så genomgripande reform kan icke genomföras i ett slag: den är sna­ rare en värdig uppgift för en generations bemödanden. Det är ju icke fråga om att genomföra någon abstrakt princip utan hänsyn till dess praktiska konsekvenser utan tvärtom att tillgodose samhällsbehoven allsidigare, smi­ digare och effektivare än som hittills varit möjligt. En reform av detta slag får nödvändigtvis karaktären av ett fortgående omdaningsarbete, där först endast de organisatoriska huvudkonturerna och de allmännaste riktlinjerna för utvecklingen dragas upp och sedan enskildheterna utprovas och det inre arbetet finner sin form under en mångförgrenad försöksverksamhet.

Behovet av en samlad överblick över reformkraven och klara linjer för ett blivande nydaningsarbete har särskilt framträtt under det senaste år­ tiondet och betonas kraftigt i direktiven för de utredningar, vilkas resultat jag i det följande kommer att referera. När dåvarande chefen för ecklesia­ stikdepartementet den 22 november 1940 hemställde om bemyndigande att tillsätta en kommitté för utredning rörande skolväsendets organisation m. m., gav han i 22 punkter en sammanfattning av de mest trängande ut­ redningsuppgifterna och yttrade därefter:

»När jag med ledning av den gjorda sammanställningen söker vinna en överblick över de skilda utbildningsanstaltemas uppgifter, arbetsvillkor och behov, så framträder i mångfalden av olika skolformer en viss brist på planmässighet. Den summariska och ingalunda uttömmande översikten av aktuella önskemål och reformkrav ger vid handen, att det svenska

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

6

undervisningsväsendet trots den livliga reformverksamheten icke kan be­

traktas som ett vare sig i grunddragen eller i detaljerna fullt tillfredsstäl­

lande system. ---------- En genomgående granskning och prövning av hela

vårt undervisningsväsen ur den planmässiga avvägningens, samordningens

och helhetens synpunkt har aldrig blivit försökt. De utredningar, som

gjorts, och de förslag, som på grund av dessa framställts, ha syftat till av­

lägsnande av påvisade missförhållanden eller tillgodoseende av nya önske­

mål och behov på skilda områden, men de ha av naturliga skäl begränsats

till respektive områden, och ett slutligt ståndpunktstagande till förslagen

har försvårats och i vissa fall omöjliggjorts genom ovissheten om vilka

återverkningar deras genomförande skulle få på andra områden. Reform­

kraven ha i mer eller mindre utrett skick hopats och pocka nu på en hel-

hetsprövning.-----------

Sammanförandet av ett flertal nu aktuella skolfrågor i ett utrednings­

uppdrag ställer givetvis stora krav på utredningsarbetet såsom sådant och

kan ... medföra dröjsmål med lösningen av en eller annan fråga. Men jag

vill ifrågasätta, om icke de olägenheter och svårigheter, som härigenom

uppstå, uppvägas av fördelarna av att det svenska skolväsendet sent om­

sider, i samband med prövningen av dessa med varandra sammanhängande

frågor, i betydelsefulla delar underkastas en granskande översyn och det

hela en prövande, ordnande och avvägande samsyn i syfte att göra det

ännu bättre lämpat för sitt ändamål och att trygga bästa möjliga utbyte

av de betydande anslagsbelopp, som skolväsendet årligen kräver.»

Kommitténs arbete skulle ledas av dåvarande departementschefen pro­

fessor Gösta Bagge. Till ledamöter utsågos numera framlidne biskopen

Tor Andrse, småskollärarinnan Karin Cardell, rektorn Elisabeth Dahr,

numera folkskolinspektören Viktor Fredriksson, numera skolöverläkaren

i Stockholm Urban Hjärne, rektorn Gustaf Iverus, numera överläraren Sig­

rid Jonsson, förste folkskolinspektören Bror Jonzon, numera undervisnings­

rådet Bertil Karnell, rektorn Martin Kolmodin, undervisningsrådet Karl

Kärre, folkskolinspektören Nils Persson, kanslirådet Fredrik Sandberg och

professorn Erik Wellander.

Kommittén, som antog namnet 1940 års skolutredning, har utom sepa­

ratframställningar i vissa frågor avlämnat

10

betänkande^ som jämte

bilagor omfatta omkring 4 000 trycksidor. Utredningen dryftar ingående

de flesta nu aktuella skolfrågor; dock ha frågor rörande folkhögskolan,

yrkesundervisningen och lärarutbildningen samt alla löneregleringsspörs-

mål enligt givna direktiv undantagits.

1940 års skolutredning var i det väsentliga en fackmannarepresentation.

Då dess förslag före det slutliga avgörandet borde prövas även från allmän­

politiska utgångspunkter, tillsattes på föredragning av min närmaste före­

trädare i ämbetet den 12 januari 1946 en ny skolkommission med starkt

parlamentariskt inslag. Departementschefen anförde därvid bland annat

följande:

»Det synes råda en relativt stor enighet om att det svenska skolväsendet

bör underkastas en genomgripande omgestaltning beträffande såväl mål-

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.

7

sättning som arbetsmetoder och kursplaner. De beslut, som komma att fattas i denna fråga, bli av grundläggande betydelse för vårt samhälles fortsatta framåtskridande och komma att under avsevärd tid sätta sin prägel på vårt samhällsliv. Besluten böra icke fattas utan djupgående prövning och moget övervägande. 1940 års skolutredning har i sina om­ fattande och om grundliga förberedelser vittnande betänkanden i enlighet med utredningsarbetets planläggning anlagt väsentligen fackmässiga syn­ punkter på de föreliggande arbetsuppgifterna. För att dessa skola bli all­ sidigt belysta böra de emellertid även skärskådas ur mera allmänna syn­ punkter. Det är givetvis av största vikt, att lekmanna- och föräldraintres- sena därvid få komma till tals och att allmänpolitiska synpunkter få göra sig gällande.-----------

Kommissionens huvuduppgift bör vara att uppgöra en plan för det all­ männa skolväsendets framtida organisation och riktlinjer för dess genom­ förande. Enligt sakens natur måste emellertid åt mera genomgripande reformer inom detta område tillmätas en relativt lang övergångstid. Det bör därför vara kommissionen obetaget att även framlägga förslag till sådana omedelbart eller på kortare sikt genomförbara förbättringar inom skolväsendet, som må befinnas påkallade och som kunna åstadkommas utan föregripande av den framtida organisationen.»

Till ordförande utsågs dåvarande departementschefen, numera stats­ ministern Erlander, och till ledamöter, förutom nuvarande departements­ chefen, redaktören fru Märta de Laval, professorn Ingemar Diiring, riks­ dagsledamoten doktor Bertil von Friesen, förbundssekreteraren Hilding Färm, studierektorn fru Alva Myrdal, dåvarande riksdagsledamoten lant­ brukaren Gustav Nilsson i Göingegården, riksdagsledamoten fattigvårds- ordföranden Emil Näsström, redaktören Knut Olsson samt riksdagsleda­ möterna agronomen Ivar Persson i Skabersjö, fru Anna Sjöström-Bengts- son och sekreteraren Adolf Wallentheim. Till kommissionens förfogande ställdes ett manstarkt expertråd, utsett bland personer med insikt och erfarenhet från olika områden av kulturlivet och skolväsendet. Kommis­ sionen antog benämningen 194-6 års skolkommission. Sedan Erlander i ok­ tober 1946 frånträtt chefskapet för ecklesiastikdepartementet, har jag såsom ordförande lett kommissionens arbete.

Kommissionen har till Kungl. Maj:t avlåtit åtskilliga framställningar, av vilka flera lett till provisoriska reformer. I juni 1948 kunde den överlämna sitt principbetänkande, innehållande allmänna riktlinjer för en genomgri­ pande skolreform. Betänkandet innehåller jämväl förslag i fråga om lärar­ utbildningen. Däremot har arbetet på folkhögskolväsendets och den egent­ liga yrkesutbildningens utformning ännu icke avslutats.

1940 års skolutrednings tre första betänkanden remitterades redan år 1944. Sedan skolkommissionen avgivit sitt huvudbetänkande, ha utlåtan­ den över detta och i samband därmed stående delar av skolutredningens betänkanden inhämtats från vederbörande statsmyndigheter. Därjämte ha vissa folkskolestyrelser och ett stort antal sammanslutningar av olika slag bcretts tillfälle inkomma med yttranden. Remissen till länsstyrelserna

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.

8

har ansetts kunna begränsas till de frågor, som avhandlas i kapitlen 10,

12, 14 och 15 av skolkommissionens betänkande, alltså frågor om skolans

ledning och lokala organisation, skolbyggnader samt skolreformens kost­

nader och genomförandet av densamma, och remissen till universitet och

högskolor till de frågor, som avhandlas i kap. 7 (om gymnasiet) och i vissa

fall kap. 9 (om lärarutbildningen). Detta utesluter givetvis icke, att åtskil­

liga av dessa myndigheter — i synnerhet länsstyrelserna — ingått även på

andra sidor av problemkomplexet.

Då jag går att angiva min ståndpunkt till de frågor, som böra bringas

under riksdagens prövning eller till dess kännedom, ämnar jag, punkt för

punkt, giva en översikt av de ingångna yttrandena, i den mån detta är

erforderligt för att giva de behandlade spörsmålen deras fulla belysning.

Jag vill jämväl erinra om att skolöverstyrelsens utlåtande jämte samman­

drag av de yttranden, som avgivits av rektorer och kollegier vid under

dess inseende stående läroanstalter, av statens folkskolinspektörer och vissa

folkskolestyrelser samt av åtskilliga lärarsammanslutningar av olika slag,

finnes tillgängligt i tryck (SOU 1949: 35).

Innan jag övergår till detaljföredragningen, vill jag blott ytterligare

påpeka, att behovet av en allmän översyn av skolväsendet från enhetliga

utgångspunkter och av riktlinjer för dess framtida utveckling under senare

år har framträtt jämväl i vissa andra länder. Den finska skolkommittén av

år 1946 anger sålunda som sin uppgift »att uppgöra en plan för faststäl­

landet av de allmänna principerna för en nyorganisation av skolväsendet,

ordnandet av de skilda skolformernas inbördes förhållande och fixerandet

av läropliktens omfattning». Och den skolreform, som våren 1944 beslöts

av engelska parlamentet, ger grundritningen och riktlinjerna men icke

detaljutformningen av ett skolsystem, vars stolta framtidsmål är att giva

de unga »a happier childhood and a better start in life».

I det följande ämnar jag först taga ställning till arten och organisationen

av den undervisning, som bör vara obligatorisk för alla; jag kommer där­

efter att ingå på några problem rörande ungdomsålderns skolor, i första

hand gymnasierna, och behandlar slutligen vissa för olika skolformer ge­

mensamma frågor. Beredningen av frågorna om skolans ledning och lokala

organisation samt om lärarutbildningen är ännu icke avslutad. Jag beräknar

emellertid att inom kort kunna anmäla detta ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

9

Avdelning I.

Skolor för barn och skolpliktig ungdom.

1. Nuvarande förhållanden och utvecklingstendenser,

a. Skolpliktens omfattning.

Den allmänna skolplikten fullgöres vanligen helt och hållet i folkskolan och fortsättnings skolan. Ett avsevärt antal skolpliktiga övergå dock före skolålderns slut till olika högre skolor.

Folkskolan omfattar i regel sju årsklasser men kan efter medgivande av Kungl. Maj:t anordnas med ett större antal obligatoriska klasser. De båda första klasserna, där den grundläggande undervisningen meddelas, utgöra tillsammans småskolan. De övriga klasserna bilda den egentliga folkskolan. Den årliga lästiden utgör inom flertalet skoldistrikt 39 veckor; ett mindre antal skoldistrikt har dock en lästid av 36

4/1

veckor.

Fortsättningsskolan omfattar för lärjungar, som i normal ordning er­ hållit avgångsbetyg från sjunde klassen, vanligen en arskurs med 180 un- dervisningstimmar. Lärjungar, som erhållit avgångsbetyg från obligato­ risk åttonde klass i någon av folkskolans huvudformer, äro frikallade från fortsättningsskola.

Skolåldern i folkskolan räknas alltjämt från och med det kalenderår, under vilket barnet fyller 7 år, till och med det, under vilket barnet fyller 14. Lärjunge, som icke under denna tid inhämtat det föreskrivna kunskaps- måttet, är dock skolpliktig till läsårets slut det år han fyller 15. Fortsätt- ningsskolplikten upphör, när den skolpliktige fyllt 18 år.

Skolgången kan börja redan det år, då barnet fyller

6

år, om föräld­

rarna så önska och barnet vid läkarundersökning och prövning i övrigt befinnes vara väl skolmoget. Fyller barnet 6 år först efter den 1 juli, fordras dock folkskolinspektörens medgivande. Å andra sidan kan skolgångens bör­ jan uppskjutas ett år, om barnet ej är skolmoget. Vid skolor, där en och samme lärare bestrider undervisningen för samtliga lärjungar på skolans båda stadier, sker intagning endast vartannat år.

Skolgången avslutas, när den föreskrivna lärokursen inhämtats, tidigast dock det år då lärjungen fyller 13. De lärjungar, som vilja avgå från folk­ skolan, äro skyldiga att vid läsårets slut undergå särskild prövning i den ordning, som föreskrives i skoldistriktets ordningsstadga, och erhålla av­ gångsbetyg enligt § 47 folkskolestadgan, om de nått upp till vissa närmare angivna vitsord. Om lärjunge på grund av sjukdom, lyte eller svag fatt­

10

ningsförmåga icke kunnat inhämta det föreskrivna kunskapsmåttet, kan

han enligt § 48 i samma sta'dga ändock få tillåtelse att avgå, dock icke

före läsårets slut det år, då han fyller 14.

Under en övergångstid av fem år efter införandet av obligatorisk sjunde

klass i ett skoldistrikt kan skolrådet, om särskilda omständigheter före-

hgga, medgiva lärjunge rätt att avgå redan från sjätte klassen, såvida han

nöjaktigt inhämtat de genomgångna klassernas kurser. En analog bestäm­

melse gäller, när obligatorisk åttonde klass införes i ett distrikt.

Fortsättningsskolplikten fullgöres vanligen i den årskurs, som börjar när­

mast efter det lärjungen avgått från folkskolan. Den som uppenbarligen

saknar fönnåga att tillgodogöra sig undervisningen i fortsättningsskolan,

kan befrias från skolplikten.

Inom ett mindre antal skoldistrikt, för närvarande högst ett tjugutal,

finnes en högre avdelning av folkskolan, som vanligen är frivillig och byg­

ger på folkskolans sjunde klass. Lärjungar, som genomgått mot åttonde

klassen svarande årskurs av högre avdelningen, ha därmed fullgjort sin

fortsättningsskolplikt.

Ända till 1918 kunde lärjungar på grund av fattigdom få avgå från folk­

skolan utan att ha genomgått fullständig lärokurs. På många håll medgavs

detta mycket frikostigt ännu vid sekelskiftet, men avgång med ofullstän­

dig lärokurs har sedan blivit allt sparsammare förekommande. År 1947 av-

gingo endast 3 726 lärjungar, eller

4,7

procent av årsklassen, med reducerat

kunskapsmatt enligt § 48 folkskolestadgan.

Införandet av obligatorisk sjunde klass påbörjades i rätt många skol­

distrikt redan innan riksdagen fattat beslut om allmänt genomförande av

sjuårig folkskola. I januari 1935 var sålunda sjuårig skolplikt införd eller

beslutad i 569 skoldistrikt av 2 462; i 435 av dessa gällde den sjuåriga orga­

nisationen samtliga folkskolor. År 1940 hade antalet skoldistrikt med ute­

slutande eller övervägande sjuårig folkskola stigit till 611 och år 1945 till

1 032. För läsåret 1948—49, då den sjuåriga folkskolan enligt plan skulle

vara fullständigt genomförd, behövde endast

9

skoldistrikt uppskov med

införande av sjunde klassen. Numera återstå blott två skoldistrikt med

sexårig obligatorisk skola.

Inom andra skoldistrikt åter har tiden ansetts inne att genomföra obli­

gatorisk åttaårig skola, Början gjordes läsåret 1941—42, då Kävlinge och

Mariestad med vederbörligt tillstånd organiserade sitt skolväsen på detta

sätt. Utvecklingen under de senaste åren belyses av följande tabell, som

sammanställts av skolöverstyrelsens statistiska avdelning. I tabellen äro

lärjungarna grupperade efter skolpliktstidens längd. Uppgifterna avse för­

hållandena under vårterminen, men lärjungarna i klass

6

i skoldistrikt,

som vid början av påföljande hösttermin infört obligatorisk sjunde klass,

ha hänförts till gruppen med sjuårig skolgång.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

11

Tab. 1. Lärjungeantalet för delat efter skolpliktstidens längd

vårterminerna 19J+6, 191+7 och 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

L a n d s b } g < e n

Städ erna

Hela r i k e t

År

6 år 7 år

8 år

6 år

7 år 8 år 6 år

7 år

8 år

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

1946. 147 954 42,8 197 613 56,4 4 478 1,8 3 556 2,0 106 746 60,2 66 912 37,8 151 510 28,8 304 359 57,7

71390 13,5

1947. 133 626 37,7 214 928 60,6 6 109 1,7 2 204 1,2 109 638 57,7 77 986 41,1 135 830 25,0 324 566 59,6

84 095 15,4

1948.

1840 0,5 343 521 97,6 6 649 1,9

— 117 180 57,7 85 821 42,3

1840 0,3 460 701 83,0 92 470 16,7

Siffrorna i tabellen giva vid handen, att planen för det sjunde skolårets införande kunnat hållas nästan hundraprocentigt. De ge dessutom en före­ ställning om i vilken utsträckning behov av ytterligare undervisning inom folkskolans ram gjort sig gällande med sådan styrka, att skoldistrikten spontant genomfört en förlängning till åtta år av den obligatoriska skol­ tiden.

b. Folkskolans organisation och utvecklingstendenser.

Enligt 1921 års folkskolestadga äro de obligatoriska läroämnena i små­ skolan kristendomskunskap, modersmålet, räkning, hembygdsundervisning med arbetsövningar, sång och gymnastik. I den egentliga folkskolan före­ komma samma läroämnen. Hembygdsundervisningen avlöses dock i fjärde klassen av ämnena geografi, naturkunnighet, historia och teckning, och un­ dervisningen i matematik omfattar även geometri. Härtill kommer träd­ gårdsskötsel, om lämpligt jordland blivit upplåtet. Med skolöverstyrelsens medgivande kan undervisning i främmande språk (engelska) anordnas i sjunde och åttonde klasserna.

I 'den utsträckning omständigheterna medgiva, bör vidare undervisning i slöjd anordnas för de gossar och flickor, som anmälas att däri deltaga, och på folkskolestadiet undervisning i hushållsgöromål för de flickor, som be­ gära och erhålla tillstånd att deltaga. Undervisningen i slöjd och hushålls­ göromål kan efter skoldistriktets beslut göras obligatorisk.

Vid arbetsordningens uppgörande skall bland annat iakttagas, att lär­ jungar, som tillhöra samma klass, såvitt möjligt är, sammanhållas i ett läxlag.

Undervisningsplanen för rikets folkskolor av den 31 oktober 1919 indelar folkskolans organisationsformer i två stora grupper, huvudformer och un- dantagsformer.

Huvudformerna äro heltidsläsande skolor, där undervisningen på folksko­ lestadiet i regel bestrides av lärare, som avlagt folkskollärarexamen. Hit höra folkskolans A- och B-formcr.

12

Undantagsjormema äro dels folkskolor med halvtidsläsning (C-formerna),

dels mindre folkskolor, där undervisningen även på folkskolestadiet bestri-

des av småskollärarinnor (D-formerna). Skolor med halvtidsläsning få före­

komma, endast där heltidsläsning på grund av gles befolkning och långa

skolvägar icke kan anordnas. Mindre folkskolor få förekomma, endast där

skolområde har så avskilt läge och så litet barnantal, att folkskola icke

skäligen kan upprättas för barnen.

Huvudformernas vanligaste organisationstyper äro:

A-formen, som kännetecknas av att varje årsklass utgör minst en lärar-

avdelning,

Bl-formen, där småskolestadiet bildar en eller två läraravdelningar och

folkskolestadiet två läraravdelningar,

B2-formen, där småskolestadiet och folkskolestadiet bilda var sin lärar-

avdelning, och

B3-formen, där båda stadierna tillsammans bilda en läraravdelning och

nybörjare intagas vartannat år.

I de halvtidsläsande undantagsformerna omfattar varje läraravdelning

två undervisningsavdelningar, undervisade på skilda tider, antingen var­

annan dag under hela läsåret (varannandagsläsning) eller varje dag under

en del av läsaret (periodläsning). Av dessa skolor äro två former alltjämt i

bruk, nämligen

Cl-formen, där vartdera stadiet bildar en läraravdelning, och

C2-formen, där båda stadierna tillsammans bilda en läraravdelning.

n mindre folkskola utgör alltid endast en läraravdelning. För närva­

rande förekomma blott två typer, nämligen

Dl-f°rmen> som ar heltidsläsande med intagning av nybörjare vartannat

ar, och

D2-formen, som är halvtidsläsande med två undervisningsavdelningar,

av vilka den ena utgöres av småskolestadiet och den andra av folkskole­

stadiet.

Anm..-. Om endast småskolestadiet avses, användes beteckningen a, när varje årsklass utgör minst

en läraravdelning. Bilda båda klasserna tillsammans en läraravdelning, begagnas beteckningen

b

eller c, allteftersom skolan är heltids- eller halvtidsläsande.

Beträffande arbetsförhållandena inom dessa skolformer anför 19J)0 års

skolutredning i den allmänna delen av sitt betänkande om folkskolan (SOU

1946: 11):

»Rent organisatoriskt sett erbjuda de olika skol typerna mycket olika be­

tingelser för undervisningen. Dennas resultat är emellertid beroende icke

endast av skolans form utan i hög grad även av andra faktorer, såsom

lararens pedagogiska duglighet, erfarenhet och hängivenhet för sitt kall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

13

barnantalet i lärara vdelningen, lärjungematerialets beskaffenhet, skolloka­

lernas ändamålsenlighet och utrustning med materiel, undervisningstidens

längd samt socialpédagogiska anordningar. En jämförelse mellan de under-

visningsresultat, som kunna vinnas i olika skolformer, är därför vansklig

att göra, och man måste taga sig till vara för generaliserande omdömen.

Ur undervisningsteknisk synpunkt mest förmånlig är A-skolan, där alla

lärjungarna tillhöra samma årsklass och läraren därför ständigt har möj­

lighet att meddela direkt handledning. I de skolformer, där en läraravdel-

ning innefattar två eller flera årsklasser, äro undervisningsbetingelsema vä­

sentligt annorlunda. Om i dylika skolor A-skolan toges till förebild på det

sättet, att läraren sysselsatte sig med en klass åt gången, skulle tiden för

direkt undervisning av varje särskild klass bliva synnerligen begränsad.

Var och en av folkskolestadiets fem klasser skulle exempelvis i 7-årig skola

av andra B-formen få omedelbar undervisning blott omkring 6 veckotim­

mar. Under de återstående 24 veckotimmarna skulle lärjungarna behöva

sysselsättas med tysta övningar på egen hand.

" För att ökad tid skall vinnas för direkt undervisning i de mera kompli­

cerade skolformerna, har det visat sig ändamålsenligt att anordna sam-

läsning mellan olika årsklasser, som därvid sammanhållas i en arbetsgrupp.

Ett dylikt arbetssätt kan ej tillämpas i skolans alla läroämnen. I ett sådant

ämne som matematik, där det inre sammanhanget mellan kursens^ olika

delar med nödvändighet kräver en bestämd ordningsföljd vid genomgången,

måste varje klass i regel undervisas för sig. I kristendomskunskap, historia,

geografi och naturkunnighet kan däremot samläsning ske, varvid ordnings­

följden mellan de olika kursmomenten regleras genom s. k. kursväxling.

Skillnaden i ålder och utvecklingsgrad mellan de lärjungar, som under­

visas i en arbetsgrupp med samläsning, bör icke vara för stor. Samläsning

kan i regel icke lämpligen omfatta flera klasser än två eller tre. I Bl-skolan

kan varje lärare i allmänhet sammanhålla sina klasser i en grupp i de

ämnen, som ingå i kursväxlingen, och denna skolform erbjuder sålunda ar­

betsvillkor, som äro i väsentlig mån jämförliga med A-skolans. Större äro

de undervisningssvårigheter, som möta i B2-skolan. I denna skolform måste

klasserna på follcskolestadiet vid samläsning fördelas på två grupper, av

vilka den ena omedelbart undervisas av läraren, medan den andra under­

tiden arbetar på egen hand efter av läraren givna anvisningar. I B3-skolan,

som saknar underlag av särskild smaskola, omfattar läraravdelningen även

småskolestadiet, vars lärjungar måste bilda ytterligare en arbetsgrupp inom

läraravdelningen.

Självfallet ställer undervisningen i B2- och B3-skolor stora krav pa lä­

rarens förmåga att planlägga och organisera arbetet. Mycken omsorg måste

ägnas åt förberedelsen och kontrollen av de uppgifter, som föreläggas lär­

jungarna att av dem mer eller mindre självständigt lösas, medan läraren

omedelbart undervisar eu annan arbetsgrupp. Å andra sidan äga dessa skol­

former ett betydande värde därigenom, att de framtvinga ett arbetssätt,

som är ägnat att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk. I många fall

kunna påfallande goda resultat uppnås, under förutsättning att barnan­

talet hålles inom rimliga gränser. Men även andra åtgärder än en begräns­

ning av barnantalet böra vidtagas, för att de särskilda undervisningssvårig-

hetema i dessa skolformer såvitt möjligt skola kunna minskas.» (IV: 2A

s.15—IG.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

14

Svårigheten att pa en gang tillfredsställande sköta flera klasser med

lärjungar pa olika utvecklingsstadier har motiverat den förut nämnda vart-

annatårsintagning, som enligt 1919 års undervisningsplan skall förekomma

vid skolor tillhörande B3- och Dl-formerna. Genom införandet av det

sjunde skolåret kom emellertid antalet samtidigt undervisade klasser att

ökas i många läraravdelningar. Behovet av ytterligare åtgärder för att

minska de undervisningstekniska svårigheterna i flerklassiga avdelningar

blev därigenom mera framträdande. Om barnantalet ej är stort nog att

motivera en förbättring av skolformen, kan alltid något vinnas genom att

de samläsande klasserna skiljas åt några timmar i veckan i de ämnen, där

det bäst behöves. Bestämmelser om förstärkning sanordningar av detta slag

utfärdades år 1940, då skoldistrikten erhöllo rätt att vid folkskolor av

B-formen, mindre folkskolor av Dl-formen och småskolor av b-formen

uppdela särskilt stora läraravdelningar i en högre och en lägre grupp vid

undervisning i ämnen, vilka i mindre grad lämpa sig för behandling under

de gemensamma lärotimmarna. Antalet timmar för den enskilde lärjungen

ändras ej vid denna anordning, men lärartimmarnas antal ökas. I viss ut­

sträckning kan detta ske utan särskilda kostnader genom att de vid skolan

anställda lärarnas maximitjänstgöring enligt avlöningsreglementet tages

i anspråk. För tjänstgöring därutöver utgår ersättning som till timlärare,

dock för högst fyra veckotimmar per läraravdelning. Medgivandets värde

begränsas i praktiken av de relativt höga lärjungesiffror, som enligt kun­

görelsen satts som villkor.

Oberoende av skolformen är det av pedagogiska skäl särskilt önskvärt,

att undervisningsenhetema på det lägsta stadiet icke äro för stora. De små

barnen ha ett utpräglat behov av att få vara aktiva, men förmågan att

arbeta på egen hand är ännu outvecklad, och de behöva därför i hög grad

individuell hjälp i skolarbetet. Då därjämte på medicinskt håll anses, att

arbetstiden pa smaskolestadiet hittills varit för lång, öppnar sig en möjlig­

het att minska antalet undervisningstimmar för varje barn, samtidigt som

undervisningen göres effektivare genom uppdelning av klassen i mindre

undervisningsgrupper under en del av arbetstiden. Denna väg har beträtts

genom en i somras utfärdad kungörelse om reducerad timplan och grupp-

undervisning i smaskolan. Kungörelsen är tillämplig på läraravdelningar

med minst 15 lärjungar i småskola av a-form och minst

12

lärjungar i små­

skola av b-form. Undervisningstiden för varje lärjunge skall i klass

1

av

a-formen minskas till 20 timmar i veckan, men samtidigt delas avdelningen

i två undervisningsgrupper under 8 av dessa timmar. I klass 2 får varje

lärjunge 24 timmar, och avdelningen klyves under 4 av dessa timmar. I

b-formen äro motsvarande siffror

22

och

6

. För läraren blir totala under­

visningstiden i klassen i samtliga fallen 28 veckotimmar. Dubbleringen

gäller modersmålet och räkning samt i någon utsträckning arbetsövningar.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

15

Gruppundervisningen medför i vissa fall praktiska svårigheter vid an­

ordnande av skolskjutsar och skolmåltider, varför skolstyrelsen har tillagts

rätt att inskränka kungörelsens tillämpning inom distriktet. Innan sådant

beslut fattas, skall dock inspektören beredas tillfälle att yttra sig. Ofta

minskas olägenheterna, om vardera gruppen får ledighet en dag i veckan,

medan den andra undervisas för sig. Skolstyrelserna ha bemyndigats att

vid behov fördela undervisningstiden på detta sätt. En liknande anord­

ning, s. k. växellov, har också tidigare undantagsvis kunnat förekomma

vid vissa skolformer, men den har då varit begränsad till fall, där skol­

vägarnas längd eller andra förhållanden av motsvarande betydelse gjort

anordningen önskvärd.

Då lärarens undervisningsskyldighet jämväl i tredje klassen överstiger

antalet lektioner enligt timplanen, finnes även här en differens, som kan

utnyttjas för gruppundervisning. Lärjungeantalet i avdelningen måste dock

i detta fall vara mist 20. På samma sätt har läraren skyldighet att bestrida

fyllnadstjänstgöring i småskoleklass, om anordningen med reducerad tim­

plan trots tillräckligt barnantal icke kommit till stånd.

I övrigt användes lärarnas fyllnadstjänstgöring bland annat för att

täcka beviljad nedsättning av överlärares undervisningsskyldighet och för

bestridande av slöjdundervisning.

Folkskolans utveckling under den senaste generationen har icke minst

tagit sig uttryck i undantagsformemas starka tillbakagång. Ännu 1911

undervisades 38 procent av den totala lärjungemassan i våra folkskolor i

halvtidsläsande skolor. På landsbygden voro dessa skolformer i vissa trakter

helt dominerande. Sålunda gingo nämnda år i Älvsborgs län icke mindre

än 84,3 procent och i Värmlands län 81,3 procent av landsbygdsbarnen i

halvtidsläsande skolor. Den senare utvecklingen framgår av följande av sta­

tistiska avdelningen utarbetade tabell. I hela riket erhöllo våren 1948 endast

4 064 barn halvtidsundervisning. De halvtidsläsande skolformerna äro nu i

huvudsak inskränkta till ett bälte tvärs över Götaland och utgöra även där

ett tämligen obetydligt inslag i skolväsendet. I Svealand och Norrland

samt i de sydligaste delarna av vårt land äro de numera i det allra närmaste

försvunna.

En av undantagsformerna, nämligen den mindre folkskolan av Dl-typ,

är heltidsläsande — att den har förts till undantagsformerna, beror på

att undervisningen även för folkskolans barn bestrides av småskollärarinna.

Jämväl denna skolform är, såsom tabellen visar, numera stadd i utdöende.

Under 1920-talet tillväxte Dl-skolorna ännu i antal, huvudsakligen be­

roende på att halvtidsläsande mindre folkskolor då i stor skala gjordes hel­

tidsläsande. Sedan har emellertid lärjungeantalet i dessa skolor kontinuer­

ligt avtagit och utgjorde vårterminen 1948 enligt preliminära uppgifter

endast

6

647. Skolformen förekommer nu huvudsakligen i Norrland och

har endast inom Västerbottens län någon större utbredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tab. 2. Lärjungeantalet i folkskolans undantagsformer

åren 1920—1948.

Län

Halvtidsläsande skolor

Heltidsläsande mindre

folkskolor

Vt 1920 Vt 1930 Vt 1940 Vt 1948 Vt 1920 Vt 1930 Vt 1940 Vt 1948

Stockholms stad

41

40

Stockholms

län

1458

53

1029

833

238

24

Uppsala

»

711

119

397

158

69

16

Södermanlands

1 706

627

198

109

208

104

50

Östergötlands

13 315

3 437

648

308

124

623

305

130

Jönköpings

»

12 326

5 616

766

213

77

577

249

132

Kronobergs

>

9 790

4 263

151

104

232

89

Kalmar

»

11013

1128

31

167

985

435

146

Gotlands

»

in

Blekinge

2151

280

216

223

58

37

Kristianstads

»

1990

639

102

22

116

40

9

Malmöhus

»

1585

177

212

242

103

7

Hallands

V

4170

2 500

1043

236

94

98

89

42

Götebrs o. Bohus >

15 857

11 201

6125

1039

132

131

81

196

Älvsborgs

»

21 781

15 342

6 908

2 095

26

123

140

85

Skaraborgs

15 470

3 880

352

88

49

230

23

15

Värmlands

T>

12 488

3179

284

44

329

633

368

153

Örebro

»

1671

150

518

602

219

78

Västmanlands

»

966

40

514

366

no

28

Kopparbergs

»

1319

100

1160

1028

338

108

Gävleborgs

»

11018

4 576

540

1048

1 732

1299

553

V ästernorrlands

»

13 678

5 444

755

41

646

2 025

1667

651

J ämtlands

>

5 649

1382

984

1 986

1079

701

V ästerbottens

>

11 782

5 022

2 294

4 966

4 203

2 444

Norrbottens

»

4 783

994

4 387

4 405

2 753

953

Summa

|

176 829

70189

17 903

4 064

14 534

22 394

14 202

6 647

Anm. Vårterminen 1948 preliminära siffror.

Undantagsformema äro sålunda numera en tämligen betydelselös detalj

i vårt skolväsen. Utvecklingen i övrigt belyses översiktligt av följande

tabell, där absoluta och relativa siffror meddelas rörande de olika skol­

formernas lärjungeomslutning. Folkskolans högre avdelning har icke med-

tagits, där den är frivillig; den obligatoriska högre avdelning av folkskolan,

som i Göteborg ersätter sjunde och åttonde folkskoleklassema, har där­

emot sammanförts med A-formen.

Bih

an g

til l

rik

sda

gens

p

ro

to

k

o ll

1950.

1

sam l.

N r

70

.

bo

Ta b. 3. Fördelningen efter skolform av folkskolans lärjungar

åren 19301948.

L a n d s b y g 3 e n

3 t ä d e r n a

•*

H e 1 a

r i k

t

Skolform

Vt 1930

Vt 1940

Vt 1948

Vt 1930

Vt 1940

Vt 1948

Vt 1930

Vt 1940

Vt 1948

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

1. Huvud-

former:

A, a ...

115 741

23,1 102 303

26,1 105 093

29,9 157 426

94,3 140 733

92,0 184 445

91,2 273167

40,9 243 036

44,6 289 538

52,3

B 1, b . .

194 201

38,7 168 808

43,0 164 754

46,8

3 656

2,2

3 394

2,2

5 076

2,5 197 857

29,6 172 202

31,6 169 830

30,6

B 2 ... .

81 742

16,3

70 044

17,9

54 899

15,6

846

0,5

889

0,6

1030

0,6

82 588

12,4

70 933

13,0

55 929

10,1

B 3 ... .

16861

3,4

18 283

4,7

15 599

4,4

124

0,1

94

0,1

190

0,1

16 985

2,5

18 377

3,4

15 789

2,9

2. Undantags-

former . .

92 363

18,4

32 105

8,2

10 711

3,n

220

0,1

92 583

13,9

32 105

5,9

10711

1,9

3. Hjälp - och

specialklas­

ser ....

300

0,1

400

0,1

914

0,3

4 598

2,8

7 890

5,1

11 415

5,7

4 898

0,7

8 290

1,5

12 329

2,2

Summa

501 208 100,0 391 943 100,0 351 970 100,0 166 870 100,0 153 000 100,0 202 156 100,0 668 078 100,0 544 943 100,0 554126 100,0

Anm. Vårterminen 1948 preliminära siffror.

<1

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

'p

ro

p

o

si

tio n nr

7

0

.

18

I städerna är A-formen sedan länge förhärskande, och ett allt fylligare

komplement av specialklasser av olika slag är under uppbyggnad. B-for-

merna omfattade våren 1948 endast 3,1 procent av lärjungeantalet i stä­

derna, undantagsformer förekommo icke alls. På landsbygden kom åter

Bl-skolan främst med nära hälften av barnantalet. A-skolan omfattade

ungefär 30 procent av lärjungarna; B

2

-skolan med 15,6 procent av lands-

bygdslärjungarna hade mindre betydelse. För riket i det hela omsluter de

för undervisningen gynnsammaste organisationsformerna — skolor av ty­

perna A och Bl samt hjälp- och specialklasserna — icke mindre än 85,i

procent av hela lärjungenumerären.

c. Fortsättningsskolan.

*

Enligt 1918 års stadga för fortsättningsskolan är denna skolas uppgift

att såsom praktisk ungdomsskola grundlägga och förbereda de ungas ut­

bildning för deras levnadsyrke och befordra deras framtida medborgerliga

duglighet, allt under det att den syftar till att vidga deras allmänna bild­

ning och främja deras sedliga utveckling.

Fortsättningsskolan är antingen yrkesbestämd eller allmän. För lär­

jungar, som ha avgått från mindre folkskola eller avgått från folkskolan

utan att ha inhämtat det stadgade kunskapsmåttet, anordnas i viss ut­

sträckning särskilda skolor, s. k. ersättning sskolor. Lärjungeantalet i dessa

är dock numera obetydligt.

Läroämnena i den yrkesbestäirida fortsättningsskolan äro arbetskunskap,

medborgarkunskap och modersmålet och i den allmänna fortsättnings­

skolan medborgarkunskap, modersmålet och naturkunnighet. I båda for­

merna förekomma därjämte i viss utsträckning slöjd, trädgårdsskötsel och

gymnastik.

Undervisningen skall utgå från det arbetsliv och den omgivning i övrigt,

vari lärjungarna befinna sig, och i största utsträckning stödja sig på de

erfarenheter, dessa föra med sig från sitt praktiska arbete. Så långt möjligt

skall arbetet taga hänsyn till det egenartade i den övergångsålder, vari

lärjungarna befinna sig, och söka i fråga om både undervisning och upp­

fostran tillgodose det behov av självständighet och självverksamhet, som

utmärker denna ålder. Då lärjungarna vid den tid de besöka fortsätt­

ningsskolan ofta stå inför sitt yrkesval, böra de jämväl erhålla yrkesväg­

ledning; stadgan förutsätter, att skolan i samråd med arbetsförmedlingens

organ skall kunna medverka till att lärjungarna anställas inom de arbets­

områden, där de äga de bästa förutsättningarna.

För de yrkesbestämda skolorna upptager karaktärsämnet arbetskunskap

omkring hälften av arbetstiden. Undervisningen i detta ämne skall samlas

kring ett visst yrke eller en viss grupp av yrken. Den sysselsätter sig med

yrkets eller yrkesgruppens allmänna förutsättningar, dess teknik, råvaror

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

19

och arbetsprodukter, samt stödjande delar av andra ämnen, såsom natur­

kunnighet, räkning, bokföring och fackritning, allt i den mån dessa äro av

betydelse för yrket, ävensom med yrkeshygien och arbetslagstiftning.

Undervisningen är vanligen mera en undervisning om yrket än i dess ut­

övande, men där förutsättningar finnas, kan även praktiskt arbete i skol­

verkstad förekomma. Flickornas undervisning i hushållsgöromål skall, där

icke särskilda förhållanden föranleda undantag, vara förenad med arbete

i skolkök.

Fortsättningsskolstadgan ger ett klart företräde för den yrkesbestämda

skoltypen: varhelst de nödiga förutsättningarna äro till finnandes på en

ort, bör en sådan skola komma till stånd. Även den allmänna fortsättnings-

skolan skall dock enligt stadgan hava praktisk läggning. I passande sam­

manhang meddelas i denna skoltyp undervisning om ortens näringsförhål­

landen och om olika yrken, bland annat som förberedelse för ungdomens

yrkesval. Naturkunnighetsundervisningen lämpas efter ortens arbetsliv

och får olika innehåll och utformning i industri- och jordbruksbygder. Lär­

jungarna få öva sig med praktiska skrivelser och räkneuppgifter, blankett-

skrivning, bokföring och självdeklaration. Vid utträdet ur fortsättnings-

skolan kunna de ofta bevara sina skriftliga arbeten som formulärsamling

för framtida bruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tab. 4. Lärjungeantalet i fortsättningsskolan åren 193048.

Red

fl

U

i

>

O

i n g s å r

Skolform

1930/31

1940/41

1947/48

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Allmän fortsättningsskola.

Landsbygd..........................................................

79 664

41 857

17 864

Städer ................................................................

5 414

2 631

2 890

Summa

85 078

52,7

44 488

37,5

20 754

29,0

Yrkesbestämd fortsättningsskola.

Landsbygd..........................................................

46 418

_

57 612

_

41 842

___

Städer

..................................................................................................................................

18 409

12 887

7 748

Summa

64 827

40,1

70 499

59,5

49 590

69,2

Er sättnings skola.

Landsbygd

.....................................................................................................................

8 302

___

1 820

___

198

___

Städer

..................................................................................................................................

3 309

1 711

1052

Summa

11611

7,2

3 531

3.0

1 250

1,8

Summa samtliga skoltyper

161 516

100,0

118518

100,0

71 594

100,0

20

När riksdagen år 1918 fattade beslut om fortsättningsskolorna, var det

dess bestämda mening, att yrkessynpunkten borde tillgodoses i undervis­

ningen och att den yrkesbestämda fortsättningsskolan sålunda borde vara

målet för denna skoltyps utveckling. Svårigheten att anskaffa lämpliga

lärare och andra omständigheter kutide dock väntas hämma utvecklingen,

och man finge räkna med att den allmänna fortsättningsskolan en tid

framåt komme att erhålla en ganska stor utbredning.

Under hela 1920-talet var också mycket riktigt den allmänna fortsätt­

ningsskolan den vanligaste organisationsformen. Efter hand har emeller­

tid allt större del av fortsättningsskolväsendet kunnat erhålla den yrkes­

bestämda karaktär, som från början avsågs. I tabell 4 meddelas några

siffror, som äro ägnade att belysa utvecklingen under den senaste tjuguårs-

perioden.

Lärjungeantalet i fortsättningsskolorna visar under perioden en ned­

gång, som förklaras genom minskningen av årskullarnas storlek, den allt

vanligare övergången till högre skolor och införandet av det sjunde folk-

skoleåret, som ersätter fortsättningsskolans ena årskurs. Ännu redovis­

ningsåret 1947/48 hade dock fortsättningsskolan över 70 000 lärjungar,

av vilka nära 50 000 i yrkesbestämda skolor.

Nästa tabell — tabell 5 — redogör för de yrkesbestämda fortsättnings-

skolornas bindning till olika yrkesgrupper redovisningsåret 1944/45. För

den kvinnliga ungdomen dominerar gruppen husligt arbete, för den man­

liga äro snickeri och träindustri samt jordbruk med binäringar de viktigaste

yrkesgrupperna. Vid jämförelse med tillgängligt äldre material är det på­

fallande, huru snickerigruppen arbetat sig fram. Den omfattade år 1930

endast 3 792 lärjungar men 1940 11 216, vilket antal, trots den allmänna

nedgången av lärjungeantalet inom skolformen, höll sig ännu vid den tid­

punkt tabellen avser, då 11 270 lärjungar redovisades inom denna yrkes­

grupp. En annan detalj må nämnas: medan 1930 endast 18 pojkar full­

gjorde sin fortsättningsskolplikt i anslutning till husligt arbete, var detta

1944 fallet med icke mindre än 975. De 37 850 flickorna inom denna yrkes­

grupp utgjorde dock en stabil majoritet.

Eortsättningsskolplikten väckte första tiden rätt mycken opposition; det

såg till en tid ut, som om Kerschensteiners idé inte skulle hålla i praktiken.

När frågan om ett obligatoriskt sjunde folkskoleår kom upp till allvarlig

diskussion på 1930-talet, föreställde sig nog mången, att tiden vore inne

att samtidigt avskaffa fortsättningsskolan. Skälen för denna ståndpunkt

utvecklades av dåvarande departementschefen i direktiven för 1934 års

folkskolesakkunniga; han ville dock icke betaga de sakkunniga rätten att

överväga något alternativ, som innebure ett bevarande av det mest värde­

fulla i fortsättningsskolan i form av en kortare påbyggnad på folkskolan,

obligatorisk eller frivillig. De sakkunniga föreslogo emellertid, att även

efter sjunde skolårets införande en fristående fortsättningskolkurs om

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

21

Tab. 5. De yrkesbestämda fortsättningsskoloma redovisningsåret

19U/45.

Arbetskunskapens art

Antal lärjungar

Gossar

Flickor

Summa

Landsbygd.

Jordbruk med binäringar..........................................

6 828

720

7 548

Fiske och sjöfart..........................................................

277

277

Bergsbruk och järnhantering...................................

122

122

Metallindustri och metallslöjd...................................

640

640

Elektroteknisk industri................................................

30

30

Snickeri och träindustri.............................................

9 512

9 512

Trämasse- och pappersindustri................................

171

171

Kvinnligt beklädnadsyrke..........................................

100

100

Skomakeri.......................................................................

73

73

Handel.............................................................................

377

61

438

Husligt arbete.................................................................

735

32 840

33 575

Summa

18 765

33 721

52 486

Städer.

Jordbruk med binäringar..........................................

19

13

32

Fiske och sjöfart..........................................................

28

28

Bergsbruk och järnhantering....................................

156

156

Metallindustri och metallslöjd ................................

1 362

1382

Elektroteknisk industri................................................

648

648

Snickeri och träindustri.............................................

1758

1 758

Trämasse- och pappersindustri................................

37

37

Kvinnligt beklädnadsyrke..........................................

393

393

Skomakeri.......................................................................

23

23

Bokbinderi.......................................................................

26

26

Handel..............................................................................

1306

499

1 805

Husligt arbete.................................................................

240

5 010

5 250

Summa

5 603

5 915

11 518

Ilela riket.

Yrkesbestämda.............................................................

24 368

39 636

64 004

Allmänna och yrkesbestämda...................................

46 332

44 318

90 650

minst 180 timmar skulle vara obligatorisk. När ärendet i februari 1936

anmäldes för Kungl. Maj:t, fäste departementschefen uppmärksamheten

på att under remissgången de hörda myndigheterna betonat, att fortsätt-

ningsskolan år från år i ökad grad tillvunnit sig föräldrarnas förtroende,

22

särskilt då den yrkesbestämda fortsättningsskolan. Med hänsyn till de

sakligt vägande skäl, som förebragts till förmån för fortsättningsskolans

bibehållande, och myndigheternas praktiskt taget enhälliga uppslutning

kring fortsättningsskolan fann han sig böra frångå den ståndpunkt, han

antytt i direktiven.

Det torde numera sällan ifrågasättas att avskaffa fortsättningsskolorna

annat än i den mån deras uppgifter övertagas av andra skolformer för

ifrågavarande åldersstadium. Den tanke, som låg bakom 1918 års riksdags­

beslut om en praktiskt lagd ungdomsskola som förberedelse för yrkesvalet

och yrkesverksamheten, har bevarat sin livsduglighet, även om formerna

för dess realiserande i framtiden kunna bli andra än nu.

d. Lärlingsskolan.

Lärlingsskolan intager på sätt och vis en mellanställning mellan folkunder­

visningens obligatoriska skolor och yrkesundervisningens frivilliga: den

kan genom beslut av vederbörande kommun göras obligatorisk för vissa

grupper av minderåriga. Skolplikten skall dock alltid upphöra, när lär­

junge fyllt 18 år.

Lärlingsskolan är en praktisk ungdomsskola, tillhörande yrkesundervis­

ningen. Den är avsedd för ungdom, som avslutat fortsättningsskolan och

arbetar i hantverk, industri, handel eller husligt arbete, men i vissa fall

kan inträde medgivas utan att fortsättningsskolplikten är fullgjord, och

lärlingsskolan ersätter då för eleven kursen i fortsättningsskola. I lärlings­

skolan inhämtar lärlingen teoretiska kunskaper för sitt yrke parallellt med

att han genom arbetet i yrket förvärvar den praktiska yrkesfärdigheten.

Undervisningen fördelas på två årskurser med ett läsår om

8

eller högst 9

månader och en undervisningstid av i regel 8—12 timmar i veckan. Skol­

arbetet förlägges till aftnarna eller eljest så, att skolgången icke inkräktar

på arbetstiden i yrket. Undervisningen är avgiftsfri. Lärjungarna inträda

vanligen i skolan i 15-årsåldern eller något år därefter.

Eleverna skola enligt 1921 års yrkesskolstadga sammanföras i yrkes-

avdelningar, var och en ansluten till ett visst yrke. Om antalet elever till­

hörande samma yrke understiger fem, kunna blandade avdelningar upp­

rättas. Läroämnena växla, allteftersom lärjungarna tillhöra olika hantverk

och industrier, handel eller husligt arbete. Kursen skall alltid begränsas till

ett fåtal för yrket centrala ämnen, vartill kunna komma frivilliga ämnen;

i vissa fall omfattar undervisningen i yrkeslära även praktiskt yrkesarbete.

Av varje läroämne medtages endast det som kan underlätta det praktiska

yrkesarbetets rätta utförande eller göra dess detaljer mera begripliga.

Undervisningen bör överhuvud läggas så, att den befrämjar intresset för

yrkesarbetet och därigenom höjer arbetsglädjen och ökar yrkesarbetets

socialt fostrande värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

23

Om arbetet i lärlingsskolan yttrar 1946 års skolkommission i sitt prin­

cipbetänkande (SOU 1948:27):

»På en del orter, där man inrättat lärlingsskolor, har det visat sig svårt

att förmå lärlingar och andra yngre arbetare att i önskvärd utsträckning

deltaga i undervisningen, emedan det stora lektionsantalet per vecka., som

1 regel kommer utöver elevernas ordinarie arbetstid i förvärvsarbetet, verkat

avskräckande. För en ung människa, som har fullt arbete i näringslivet

med upp till 48 timmars arbetsvecka, måste det nämligen vara en verklig

kraftinsats att fullgöra 8—12 timmars kvällsarbete per vecka i teoretiska

studier i lärlingsskolan. Ovannämnda förhållanden torde bland annat ha

varit orsak till att lärlingsskolan, sådan den utformades av 1918 års riks­

dag, visat sig svår att upprätthålla.» (S. 215.)

Antalet lärjungar uppgick läsåret 1947—48 endast till 1 768. Inräknas

även sådana, som blott deltaga i frivilliga ämnen, kommer man upp till

2 217 kursdeltagare, varav 1 499 i första och 718 i andra årskursen. De

fördelade sig efter yrkesgrupper med 57,0 procent på industri och hantverk,

37,8 procent på handel och 5,2 procent på husligt arbete. Skolplikt har i

praktiken sällan förekommit.

Lärlingsskolan i dess ursprungliga form har småningom trätt tillbaka för

mera begränsade lärlingskurser. Någon allmän föreskrift om dessa kursers

omfattning finnes icke. I regel kan det ordnas så, att deltagarna endast

behöva engagera sig för fyra timmar i veckan, varav två kunna falla inom

något biämne som svenska eller räkning. Deltagarna kunna med rätt stor

frihet välja bland de ämnen undervisningsplanen upptager och kombinera

ihop en ämnesgrupp, som 'de anse lämplig. Kurserna göras stundom till­

gängliga även för ungdom, som ännu icke har fått stadigvarande anställ­

ning i något yrke. Avgifter kunna upptagas av kursdeltagarna.

Vid lärlingsskolorna förekomma också »kurser för äldre», d. v. s. för

arbetare, som fyllt 18 år och alltså icke längre äro att anse som minder­

åriga.

Elevantalet i lärlingskurserna (utan dubbelräkning) var läsåret 1947

—48 25 677 och i kurserna för äldre 31 860. Rätt många deltogo i mer än

en kurs. Av de tre huvudgrupperna, industri och hantverk, handel och hus ­

ligt arbete, var den första starkast representerad i de egentliga lärlings­

kurserna, den sista i kurserna för äldre.

e. De högre skolorna.

Organisation och lärjungeantal.

Bland de högre skolor, som mottaga lärjungar i skolplikt^ ålder, är

realskolan den viktigaste. Andra hithörande skolor äro de kommunala

mcllanskolorna, de leommunala flickskolorna, de lwgre folkskolorna, de

praktiska mellanskolorna och olika former av privatläroverk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

24

Rikets allmänna läroverk äro dels högre allmänna läroverk, som förutom

realskola omfatta gymnasium, dels fristående realskolor. De allra flesta

äro samläroverk, men i de större städerna finnas även läroverk avsedda

endast för gossar eller endast för flickor. Antalet högre allmänna läroverk

är för närvarande 67 och antalet fristående realskolor 152. Enligt läro-

verksstadgan kan ännu en läroverkstyp förekomma, kallad lyceum. De

efter 1927 års skolreform upprättade lyceilinjerna visade dock ringa drag­

ningskraft och äro numera nedlagda.

Realskolans anknytning till folkskolan är sedan 1928 dubbel: den har

en femårig kurs, som bygger på fjärde, och en fyraårig, som bygger på

sjätte klassen av folkskolans huvudformer. För närvarande äro båda lin­

jerna representerade vid 65 läroverk, endast den fyraåriga vid 139 läro­

verk och endast den femåriga vid 15. Läsårets längd är 38 veckor förutom

tiden för inträdes- och flyttningsprövningar.

Skoltypens huvudform är en allmän utbildningslinje, som förekommer

vid alla realskolor, vare sig de äro fristående eller ingå i läroverk med

gymnasium. Därjämte finnas vid 42 läroverk inbyggda praktiska linjer,

i regel handelslinjer. De inbyggda linjerna omfatta två årskurser och äro

parallella med realskolans båda högsta klasser.

Lärjungeantalet utgjorde hösten 1948 på femårig linje 28 903, på fyra­

årig linje 30 114 och på de inbyggda praktiska linjerna 799.

Realskolan har enligt läroverksstadgan till ändamål att utöver omfånget

för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning. På de

praktiska linjerna meddelas därjämte på visst yrke eller viss yrkesgrupp

inriktad praktisk utbildning.

Undervisningen skall avse en harmonisk utveckling av lärjungarnas

anlag, eftersträva att väcka deras arbetshåg och utveckla deras förmåga

till självverksamhet. Läraren skall i sin undervisning använda de metoder,

som bäst främja detta syfte på samma gång som de lämpa sig för hans

egen läggning och de olika ämnenas beskaffenhet. Största möjliga del av

arbetet skall förläggas till skolan. Hemskrivningar förekomma numera på

realskolestadiet endast i modersmålet.

Om arbetet inom realskolan yttrar 191+0 års skolutredning i sitt betän­

kande rörande realskolan (SOU 1945:61):

»Med avseende på anlagsart och intresseinriktning samt individuell

arbetstakt förete lärjungarna stora olikheter. Somliga ha en mångsidig

begåvning med stora förutsättningar för både teoretiska studier och prak­

tiskt arbete, andra äro mera ensidigt lagda åt det teoretiska eller praktiska

hållet och en tredje grupp slutligen visar sig tämligen håglös och har svårt

att göra sig gällande på något område. Vissa lärjungar tillgodogöra sig lätt

och med stort intresse skolans kunskapsinnehåll och ha lätt för att minnas

och kombinera inlärda fakta. Andra arbeta långsammare och snarast med

olust på dessa teoretiska områden, ha mindre förmåga att ordna och knyta

tillsammans vad de läst och glömma därför fort vad de inhämtat. Lär­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

25

jungar av denna senare typ få icke försummas. Skolan bör tvärtom göra

allt som står i dess makt för att väcka deras bildningshåg och ge dem den

andliga utrustning, som icke heller de utan skada kunna undvara. Alla,

som icke alldeles sakna förutsättningar därför, böra meddelas en allmän­

bildning, som svarar mot de individuella och medborgerliga behov, vilka

måste anses ofrånkomliga i ett modernt demokratiskt samhälle. Men skälig

hänsyn bör tagas till de ungas olika utvecklingstempo och begåvningsrikt-

ning, och bildningsinnehållet bör få olika både omfattning och karaktär

för olika lärjungekategorier. För 'de mindre teoretiskt lagda måste också

det teoretiska bildningsinnehållet få avsevärt mindre omfattning, det måste

meddelas i långsammare tempo och i närmare anslutning till övningar av

praktisk art; konkretionen och åskådligheten kan här ofta icke bli för stor.

Praktiskt arbete bör för dem särskilt på högre stadier i större omfattning

omväxla med teoretiskt.» (IV: 3 s. 36.)

Obligatoriska läroämnen på realskolans allmänna linje äro kristendoms-

kunskap, modersmålet, engelska, tyska, historia med samhällslära, geografi,

matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. Engelska inträder som

första främmande språk, tyska som andra. I de båda högsta klasserna med­

delas undervisning även i franska; detta ämne är frivilligt, men det till­

välj es av mer än två tredjedelar av lärjungarna, och kunskaper i ämnet

fordras för inträde i gymnasiet. Efter anmälan av målsman äger lärjunge

i någon av de båda högsta klasserna rätt att bliva helt eller delvis befriad

från undervisningen i matematik.

Realskolans övningsämnen äro välskrivning, teckning, musik, gymna­

stik med lek och idrott, slöjd och hushållsgöromål. Undervisning i manlig

slöjd meddelas dock för närvarande endast vid 143 och i hushållsgöromål

vid 109 läroverk. Om lärjunge med hänsyn till kommunikationerna eller

av annan anledning är i behov av lättnad i arbetsbördan, kan han erhålla

befrielse från någon del av undervisningen i övningsämnen.

Enligt denna dag utfärdad kungörelse skall undervisningstiden per vecka

i realskolan minskas, varvid studiet av franskan uppskjutes ett år. Be-

skärningen gäller huvudsakligen läroämnena. Manlig slöjd och hushålls­

göromål erhålla däremot fastare ställning, och det senare ämnet utvidgas

med en kurs i hemkunskap, som skall vara obligatorisk för både gossar och

flickor. Där omständigheterna det medgiva, skola även gossar kunna del­

taga i den praktiska undervisningen i hushållsgöromål.

De inbyggda praktiska linjerna förekomma mestadels på mindre orter,

där upprättande av praktisk mellanskola icke kan komma i fråga. Jag

återkommer till dessa linjer i samband med den redogörelse för sistnämnda

skolform, som jag i det följande kommer att lämna.

För lärjungarna i högsta klassen på allmän linje anordnas vid vårtermi­

nens slut realexamen. Denna innefattar skriftliga prov i modersmålet, engel­

ska, tyska och matematik, men examinanden är endast skyldig deltaga i pro­

vet i modersmålet och två av de övriga proven. Den muntliga examen om­

fattar förhör i fyra läroämnen. För lärjungar å praktisk linje anordnas på

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

26

samma sätt i högsta klassen en praktisk realexamen. Totalantalet vid olika

skolformer och av privatister avlagda allmänna realexamina uppgick år

1948 till

8

668

, därav 5 977 vid allmänna läroverk, och totalantalet prak­

tiska realexamina till 1 307, varav 356 vid allmänna läroverk.

Vid de allmänna läroverken har antalet underkända i realexamen vår­

terminerna 1944—48 hållit sig inom gränserna 5,8—9,2 procent med om­

kring

0,9

procent i den muntliga examen. Genomsnittsåldern för de god­

kända lärjungarna var vårterminen 1948 16,9 år.

Även vid de allmänna läroverken och jämförliga läroanstalter kunna i

viss utsträckning jörstärkningsåtgärder vidtagas. För närvarande kunna

klasser med mer än

20

lärjungar delas i två undervisningsavdelningar en

timme i veckan första året klassen läser något av de tre främmande språ­

ken, engelska, tyska och franska. En motsvarande anordning vid under­

visningen i modersmålet är förutsedd i läroverksstadgan men kan för när­

varande till följd av lärarbristen icke praktiseras i avsedd utsträckning.

Lärjungarna erlägga terminsavgifter till läroverkets kassor med belopp,

som variera från läroverk till läroverk men vanligen för fullt betalande

hålla sig vid 40 å 50 kronor. Avgifterna till statsverket och de särskilda

examensavgifterna äro sedan några år avskaffade.

De kommunala mellanskolorna representera samma allmänna skoltyp

som de fyraåriga realskolorna. Tim- och kursplanerna äro identiskt lika.

Vad som skiljer är skolans ställning i administrativt och ekonomiskt hän­

seende. Bland annat skall undervisningen vara avgiftsfri, såvida icke annor­

lunda bestämmes i skolans reglemente. Höstterminen 1947 upptogo dock

drygt tre fjärdedelar av de kommunala mellanskolorna terminsavgifter av

lärjungar, som icke tillhörde skolans område, och mer än hälften jämväl av

lärjungar tillhörande skolområdet. Beloppen voro för fullt betalande lär­

jungar i regel av samma storleksordning som vid de allmänna läroverken.

I de större städerna var undervisningen avgiftsfri.

Enligt beslut av 1944 års riksdag ha under senare år ett stort antal kom­

munala mellanskolor förstatligats. Omorganisationen är avslutad i fråga

om 61 mellanskolor och pågår vid 14. Nya kommunala mellanskolor till­

komma dock ständigt genom omorganisation av högre folkskolor. För när­

varande är antalet kommunala mellanskolor 32. Lärjungeantalet vid de

kommunala mellanskolorna uppgick höstterminen 1948 till

4

470 och an­

talet lärjungar, som vårterminen 1949 avlade realexamen, till

1

390. Det i

förhållande till lärjungeantalet relativt stora antalet avlagda examina får

ses mot bakgrunden av den pågående omorgansiationen av vissa skolor;

för en grupp av skolor hörde sålunda våren 1949 de tre lägsta klasserna till

den statliga samrealskolan och endast högsta klassen till den under av­

veckling varande kommunala mellanskolan.

De kommunala flickskolorna ha enligt den år 1928 utfärdade stadgan till

ändamål att bereda kvinnliga lärjungar tillfälle till inhämtande av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

27

högre mått av allmän medborgerlig bildning med hänsyn tagen till den

kvinnliga ungdomens egenart samt att därvid tillika i större eller mindre

utsträckning förbereda lärjungarna för praktisk verksamhet, särskilt inom

hemmets område.

Liksom de allmänna läroverken ha de kommunala flickskolorna dubbel

anknytning till folkskolan. Flickskolans sjuårskurs bygger på fjärde klassen

av folkskolan i denna skolas huvudformer, dess sexårskurs på folkskolans

sjätte klass. Vanligen undervisas den sexåriga linjen gemensamt med de

sex högsta klasserna av den sjuåriga; i första klassen erhåller dock den sex­

åriga linjen separat undervisning i engelska. Om lärjungar anmäla sig,

skola båda kurserna finnas vid varje kommunal flickskola. Läsåret har

samma längd som vid de allmänna läroverken.

Antalet kommunala flickskolor är för närvarande 47. Höstterminen 1948

uppgick lärjungeantalet på den sjuåriga linjen till 15 017 och på den sex­

åriga till 1 237.

Den kommunala flickskolans lägre stadium utgöres av sjuårskursens fem

lägsta och sexårskursens fyra lägsta klasser. Skolans två högsta klasser

bilda dess högre stadium, som är differentierat efter mönstret av gymna­

siets högsta ringar. Inom det högre stadiet finnes även en praktisk linje,

som dock har ringa anslutning. Höstterminen 1948 var lärjungeantalet på

det lägre stadiet 13 364 och på det högre stadiet 2 890, varav 67 på prak­

tisk linje.

Undervisningsämnena på det lägre stadiet äro desamma som i realskolan.

Engelska är första främmande språk. I regel inträder tyska som andra

språk och franska som frivilligt tredje språk med början i högsta klassen

av det lägre stadiet. Tre kommunala flickskolor i Göteborg ha dock även

avdelningar med franska som andra och tyska som tredje språk.

På det högre stadiet inträda som nya obligatoriska ämnen hälsolära och

ekonomilära och som tillvalsämne på den teoretiska linjen psykologi. De

vanligaste tillvalsämnena äro språk och matematik. Den praktiska linjens

schema upptager en rad praktiskt husliga ämnen: sömnad, vävning, hus-

hållsgöromål och barnavård.

Undervisningen skall liksom i realskolan syfta till en harmonisk utveck­

ling av lärjungarnas anlag och förmögenheter, väcka deras arbetshag och

främja deras självverksamhet. Vid sidan av den egentliga klassundervis­

ningen må arbetet jämväl så anordnas, att grupper av lärjungar få sig

gemensamma uppgifter förelagda. Därjämte böra lärjungarna i man av

fortskridande utveckling erhålla individuella arbetsuppgifter, lämpade

efter deras olika anlag och intressen. Dessa böra väljas så, att de utveckla

lärjungarnas förmåga att på egen hand planlägga och bedriva ett arbete

under utnyttjande av de kunskapskällor som sta till buds; bland annat

böra lärjungarna för fullgörandet av sina uppgifter hänvisas till lämpliga

arbeten i skolans bibliotek.

Kungl. May.ts 'proposition nr 70.

28

Den som avgår från den teoretiska linjen efter att ha inhämtat läro­

kursen i dess helhet, erhåller avgångsbetyg, som medför s. k. normalslcole-

kompetens. År 1947 erhöllo 1 288 flickor normalskolekompetens efter av­

slutad kurs vid kommunal flickskola. Samma läsår erhöllo 41 flickor av­

gångsbetyg från den praktiska linjen. Genomsnittsåldern vid avgången från

flickskolan torde ligga ungefär vid 18,1 år.

Flickskolans studiegång utmärkes av ett långsammare arbetstempo och

på grund härav även av en gynnsammare flyttningsfrekvens än realsko­

lans. Övergången till fyraårigt gymnasium, som i den femåriga realskolan

sker efter fjärde klassen, äger för lärjungar från flickskolorna vanligen rum

efter femte klassen; de måste därvid tentera i matematik och kemi. Över­

gången till treårigt gymnasium sker vanligen efter sjätte klassen. Även då

krävas tentamina, till en del dock beroende av vilka ämnen lärjungen till­

valt i sjätte klassen. Drygt fjärdedelen av de flickor, som genomgått flick­

skolans lägre stadium, torde förr eller senare övergå till gymnasium.

Liksom vid de kommunala mellanskolorna skall undervisningen vara

avgiftsfri, såvida ej annorlunda bestämmes i skolans reglemente. Ännu

höstterminen 1946 upptogo dock alla kommunala flickskolor, utom två,

terminsavgifter med belopp, som i allmänhet varierade mellan 40 och 60

kronor för fullt betalande lärjungar. Skillnad får icke göras mellan lär­

jungar, som tillhöra skolområdet, och utsocknes lärjungar.

Den högre folkskolan är en relativt gammal skoltyp, beslutad redan av

1858 års riksdag. Dess uppgift var från början att åt begåvade barn ur

»arbetsklassen» bereda tillfälle att för framtida självstudier inhämta behöv­

liga förkunskaper. Riksdagen framhöll dock, att barnen icke genom skolan

finge ryckas ur sina vanliga levnadsförhållanden eller för mycket avhållas

från en för framtida arbetsduglighet nödvändig ihärdighet i kroppsarbete.

En reminiscens av skoltypens förhistoria finnes alltjämt i stadgan för högre

folkskolor, där det heter, att den högre folkskolan, såsom överbyggnad till

den egentliga folkskolan, skall bereda sina lärjungar tillfälle att inhämta

ett högre mått av allmänt medborgerlig eller praktisk bildning, »utan att

de unga därigenom dragas från sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig

övning i praktiskt arbete».

Den högre folkskolan kan liksom fortsättningsskolan antingen vara all­

män eller yrkesbestämd. Den omfattar högst fyra ettåriga klasser. Läsårets

längd skall vara minst 36 veckor men är i synnerhet i de fyraklassiga

skolorna vanligen ett par veckor längre.

De ämnen, vari undervisning meddelas, böra begränsas till sådana, som

äro för praktiska ungdomsskolor särskilt lämpliga; dock skall bland dem

i varje fall upptagas modersmålet och i yrkesbestämda skolor även ett eller

flera yrkesämnen.

Den högre folkskolan har i sin ursprungliga form aldrig haft något stort

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

29

lärjungeantal. Dess historiska betydelse kan dock icke räknas efter lär-

jungenumerären. Den allmänna högre folkskolan har nämligen förberett

marken för den kommunala mellanskolan och den yrkesbestämda för den

praktiska mellanskolan.

Den ursprungliga högre folkskolan motsvaras i våra dagar närmast av

7 tvåklassiga allmänna skolor och 15 två- eller treklassiga yrkesbestämda

skolor. Lärjungeantalet i de nämnda allmänna skolorna var höstterminen

1948 endast 191 och i de yrkesbestämda 1 408, fördelade med 290 lärjungar

på handelslinje, 113 på jordbrukslinje, 786 på hushållslinje och 217 på

teknisk linje.

Därjämte finnas 37 fyraklassiga allmänna högre folkskolor. Dessa skolor

följa i allt väsentligt den fyraåriga realskolans undervisningsplan och för­

bereda sina lärjungar att avlägga realexamen som privatister. Sedan skolan

blivit fullt utbyggd och den första årskullen lärjungar undergått realexa­

men, brukar framställning göras om skolans ombildning till kommunal

mellanskola. Under åren 1947—1949 ha salunda 10 skolor av detta slag

ombildats till kommunala mellanskolor men samtidigt 15 nya upprättats i

mindre tätorter. De fyraklassiga allmänna högre folkskolorna torde där­

för, ehuru formellt examensfria skolor, i regel vara att anse som kortvariga

övergångsformer till examensskolor av realskoletyp. Lärjungeantalet höst­

terminen 1948 var 2 762.

Även en del av de yrkesbestämda högre folkskolorna äro övergångssta­

dier till närmast högre skoltyp, den praktiska mellanskolan. Under åren

1947—1949 ombildades 3 sådana skolor till praktiska mellanskolor. Vid

en dylik omorganisation bruka dock ofta vissa linjer, särskilt hushalls-

linjerna, bibehållas oförändrade med ett lägre antal klasser och bilda då

organisatoriskt en högre folkskola under samma ledning som den praktiska

mellanskolan.

Undervisningen var höstterminen 1946 avgiftsfri för lärjungar tillhörande

skolområdet vid omkring två tredjedelar av de högre folkskolorna.

För de praktiska mellanskolorna gäller alltjämt i tillämpliga delar samma

stadga som för de högre folkskolorna, men särskilda bestämmelser äro ut­

färdade rörande lärjungarnas intagning, flyttning och examina.

Räknar man som en enda skola de praktiska mellanskolor, som ha gemen­

sam rektor och styrelse, är antalet praktiska mellanskolor för närvarande

18 med ett sammanlagt lärjungeantal av 7 103 höstterminen 1948. De äro

samtliga fyraklassiga. Lärjungarna äro vanliven fördelade på handelslinjer,

tekniska linjer och hushållslinjer. I Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, Öre­

bro, Borås och Kalmar äro alla tre linjerna representerade. Vid tekniska

mellanskolan i Stockholm finnes utom den vanliga maskintekniska linjen

även en kemisk-teknisk, vid mellanskolan i Nacka utom handelslinje även

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

30

en allmän linje. Liksom på läroverkens inbyggda linjer avslutas studierna

med praktisk realexamen.

Lärjungarnas fördelning på olika slag av praktiska linjer framgår av

följande tabell, som även innehåller uppgifter om läroverkens inbyggda

linjer. Tabellen avser förhållandena höstterminen 1948 enligt uppgifter

från skolöverstyrelsens statistiska avdelning.

Kungl. Majrts 'proposition nr 70.

Tab. 6. Lärjungeantalet vid de praktiska mellanskolorna och inbyggda

praktiska linjer höstterminen 1948.

Linje

Praktiska

mellanskolor

Inbygggda

linjer

Handelslinje..........................................................................

3 903

725

Teknisk linje.............................................................

1977

71

därav 25 på lcemisk-teknisk linje

Hushållslinje...................................................................

1 047

3

Summa

6 927

799

Härtill kommer 176 lärjungar på allmänna linjen vid mellanskolan i Nacka.

Ämnesuppsättning och timfördelning kunna något variera, men i stort

sett representera de tre huvudlinjerna tämligen väl utexperimenterade

typer, som i sina huvuddrag återkomma icke blott vid de praktiska mellan-

skoloma utan även i realskolans inbyggda linjer.

handelslinjerna undervisas utom i realskolans läroämnen i bokföring,

affärskorrespondens och annat kontorsarbete, handelslära och handelsrätt

samt stenografi och maskinskrivning. Handelsräkning kan vara särskilt

ämne men inlägges vid vissa skolor i ämnet matematik som särskild under-

visningsgren. Varukännedom kombineras vanligen på samma sätt med geo­

grafi eller kemi. Vid en och annan skola förekommer även inköps- och för-

säljningsteknik. Undervisning i franska är betydligt sällsyntare än på

realskolans allmänna linje. I teckningen få textning och välskrivning större

utrymme än i realskolan.

För de tekniska linjerna är ämnesgruppen matematik, fysik, kemi av

särskild vikt. I övrigt kännetecknas linjen av de tekniskt orienterade äm­

nena maskin- och byggnadslära, ritteknik och verkstadsarbete. Mindre

ämnen äro mekanik med hållfasthetslära, teknisk varukännedom och indu­

striell ekonomi. Undervisning i franska förekommer icke och undervisning

i biologi endast vid en del av skolorna.

hushållslinjema upptager schemat realskolans vanliga läroämnen med

särskilt höga timtal för sömnad och hushållsgöromål. Stundom ges där­

jämte mindre omfattande kurser i barnavård och hemsjukvård.

Utrymmet för estetiska ämnen är vid de praktiska mellanskolorna och på

läroverkens inbyggda linjer i det hela mindre än i realskolan. Undervisning

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

31

i gymnastik med lek och idrott är obligatorisk vid samtliga praktiska mel-

lanskolor.

Praktisk realexamen är icke mindre krävande än den allmänna real-

examen. På handelslinjerna utföras praktiska examensarbeten i bokföring

och stenografi och obligatoriska skriftliga prov i modersmålet, tyska och

engelska, på de tekniska linjerna examensarbeten i maskin- och byggnads-

lära och i mekaniskt verkstadsarbete samt skriftliga prov i modersmålet,

fysik och ett främmande språk, på hushållslinjerna examensarbeten i hus-

hållsgöromål och sömnad samt skriftliga prov i samma ämnen som i den

allmänna realexamen. Den i höstas utfärdade timplanen för realskolan

förutsätter emellertid, att en minskning av examensprovens antal skall ske.

Den muntliga examen omfattar liksom på den allmänna linjen korta för­

hör i fyra ämnen. Antalet lärjungar, som år 1948 avlade praktisk real­

examen vid dessa skolor, var 933. Kuggningsprocenten i praktisk real­

examen har vårterminerna 1944—48 legat inom gränserna 4,5—9,4 procent

med omkring 0,6 procent i den muntliga examen. Lärjungarnas genomsnitts­

ålder vid examens avläggande var vårterminen 1948 17,i år.

Undervisningen i de praktiska mellanskolorna är överallt avgiftsfri för

lärjungar tillhörande skolområdet, men flertalet skolor upptaga måttliga

avgifter av främmande lärjungar.

De privatläroverk, som arbeta med ungdom i skolpliktsåldern, skilja sig

i regel icke alltför mycket från motsvarande statliga och kommunala skolor

vad lärogång och klassindelning beträffar. En del av dem komplettera det

offentliga skolväsendet på orter, där staten icke tillhandahåller undervis­

ning av ifrågavarande slag eller där platstillgången är otillräcklig. Andra

äro internatläroverk, som bland annat mottaga utlandssvenskars barn,

landsbygdsbam och barn med speciella familjeförhållanden. Ett par privat­

läroverk ha snabbare studiegång än statsläroverken och vända sig särskilt

till något äldre, begåvad och ambitiös ungdom, som av olika skäl måste

påskynda studierna. Man brukar särskilja tre typer av privatläroverk,

nämligen högre goss- och samskolor, som ha realskolor med vanligen fyra-

eller femårig lärogång i kombination med gymnasium, enskilda mellan-

skolor, som ha fyraårig realskola, och enskilda högre flickskolor, vilka leda

fram till normalskolekompetens, realexamen eller studentexamen. Bland de

statsunderstödda privatskolorna befinner sig även en skola, Höglands­

skolan, som bereder möjlighet för manlig ungdom att erhålla normalskole­

kompetens.

Höstterminen 1948 besöktes de under skolöverstyrelsens inseende ståen­

de privatläroverken av 2 909 lärjungar på linjer, som närmast äro att

jämföra med den femåriga realskolan, 898 lärjungar på linjer, jämförliga

med den fyraåriga realskolan, och 1 329 lärjungar på linjer av flickskole-

typ. Kalenderåret 1948 avlade 233 lärjungar realexamen, och 161, varav

8

pojkar och 153 flickor, erhöllo normalskolekompetens.

32

Terminsavgifterna skifta men kunna för fullt betalande lärjungar vara

rätt avsevärda. Enligt en av 1944 års lönekommitté för privatläroverken

lämnad sammanställning varierade läsåret 1947—48 terminsavgifterna vid

de statsunderstödda privatläroverken mellan

20

och 300 kronor på real-

och flickskolestadiet och mellan 120 och 350 kronor på gymnasialstadiet,

internatavgifter oberäknade. Vid en av skolorna — Fjellstedtska skolan i

Uppsala — var undervisningen avgiftsfri.

Lärjungeklientelet.

De högre skolornas faktiska roll i samhällslivet framstår fylligare och

påtagligare, om stadgornas allmänna bestämmelser om skolornas ändamål

kompletteras med uppgifter rörande lärjungerekryteringen.

Det högre skolväsendet i vårt land har länge ensidigt tillgodosett den

manliga ungdomens utbildning. Härutinnan har emellertid under de senaste

årtiondena en genomgripande ändring skett. Flertalet högre läroanstalter

äro numera öppna för kvinnlig ungdom, och dessutom ha flickorna sin egen

traditionsrika skolform i den högre kommunala eller enskilda flickskolan.

1927 års skolreform, varigenom flertalet av de allmänna läroverken öpp­

nades för flickor, var ett led i denna utveckling, men utvecklingen hade

börjat betydligt tidigare och på 1920-talet redan hunnit rätt långt. Det

totala antalet flickor i högre skolor för det åldersstadium, varom nu är

fråga, översteg i själva verket redan vid tiden för skolreformen antalet

gossar på samma stadium. Skillnaden kan endast delvis förklaras med att

de speciella flickskolorna behålla sina lärjungar ett större antal år än real­

skolor och mellanskolor. Utvecklingen belyses närmare av nästa tabell, som

på samma gång ger en föreställning om det högre skolväsendets snabba till­

växt. Den avser skolor, som bibringa lärjungarna ett med realskolekursen

någorlunda jämförligt kunskapsmått; gymnasieklasser och fristående gym­

nasiala skolformer äro således ej medräknade, icke heller de förberedande

klasserna i vissa privatskolor.

På de allmänna läroverkens realskolestadium dominera alltjämt poj­

karna, ehuru icke alls i samma grad som förr; att den manliga ungdomen

vid denna skolform behållit majoriteten, beror säkerligen främst på att i

de större läroverksstäderna flickorna ha fritt val mellan läroverk och högre

flickskola och i rätt stor utsträckning föredraga den senare skolformen.

Intressant är att lägga märke till den särskilt vissa tider påfallande stora

majoriteten av kvinnliga lärjungar i de praktiska skolformerna och även

i de kommunala mellanskoloma. Handelslinjerna ha alltid utövat större

dragningskraft på den kvinnliga ungdomen än på den manliga.

Om man tidigare kunnat tala om att skolväsendet genom sin konstruk­

tion missgynnat flickorna, är detta i varje fall numera i stort sett icke

fallet. Detta utesluter givetvis icke, att på en eller annan ort ojämnheter

fortfarande kunna finnas. I vissa städer, där planerade flickrealskolor icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Kungl.

Majds proposition nr

70.

33

Tab. 7. Lärjungeantalet i de högre skolorna åren 19281948.

Skolform

Ht 1928 1

Ht 1933

Ht 1938

Ht 1943

Ht 1948

g-

fl.

g-

fl.

g-

fl.

g-

fl.

g-

fl.

Allmänna läroverk

(utomjgymnasiet).

18 986

2 407 22 468 10 298 24 561 13113 25 308 15 843 34 217 25 801

Kommunala mellan-

skolor.....................

4 272

4 867

3 462

4 310

3 595

5 020

4 716

5 946

1929

2 541

Kommunala flick­

skolor .....................

_

2 808

7 379

13 736

16 254

Högre folkskolor:

allmänna . . .

814

1066

1036

1063

1278

1344

850

950

1366

1587

yrkesbestämda

1499

2 476

1437

2 780

575

1500

559

1151

364

1042

Praktiska mellan-

skolor.....................

713

731

1985

2 643

2 531

3 376

3 240

3 863

Högre goss- och

samskolor (utom

gymnasiet) ....

1552

1060

1610

946

1490

876

1600

936

2 077

1247

Enskilda mellan-

skolor.....................

527

398

332

399

270

375

271

217

276

250

Enskilda högre

flickskolor (utom

gymnasiet) ....

100 20 389

13 829

8 438

2163

1346

Summa

27 750 32 663 31058 37 164 33 754 40 688 35 835 44 318 43 469 53 931

Procent av hela

lärjungeantalet . .

45,9

54,1

45,5

54,5

45,3

54,7

44,7

55,3

44,6

55,4

1 För de högre folkskolorna vårterminen 1929.

kommo till stånd under åren närmast efter 1927 års reform, saknas sålunda

alltjämt en utbildningsväg, som ger flickorna tillträde till realexamen som

egna lärjungar. På andra orter, där antalet platser i realskolan är otillräck­

ligt, kan åter övergången till högre skola vara lättare för flickorna» som

även ha flickskolevägen att tillgå.

Vissa undersökningar rörande lärjungarnas rekrytering ur olika sociala

skikt refereras av 1940 års skolutredning. Genom ecklesiastikdepartemen­

tets försorg hade redan i slutet av 1930-talet uppgifter införskaffats från

de allmänna läroverken, avseende höstterminen 1938. Skolutredningen har

sedermera kompletterat med motsvarande uppgifter från kommunala mel-

lanskolor och kommunala flickskolor för höstterminen 1941. Hela materialet

omfattar 59 127 lärjungar, gymnasiet oberäknat.

Målsmännen uppdelas i utredningsmaterialet i fem huvudgrupper, mot­

svarande de fem stora yrkesgrupperna

A) jordbruk och skogsbruk,

D) allmän tjänst och fria yrken,

B) industri och hantverk,

E) obestämda yrken.

C) handel och samfärdsel,

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt.. Nr 70.

34

Till gruppen C föras även exempelvis tjänstemän vid riksbanken, post,

telegraf, spårväg och sjöfart och till gruppen E bland annat pensionärer

och änkor. Vid folkräkningarna brukar ytterligare en yrkesgrupp särskiljas,

omfattande i husligt arbete anställda. De målsmän, som tillhöra denna

grupp, äro sannolikt fåtaliga och ha i statistiken fördelats på övriga

grupper.

Lärjungarnas fördelning efter målsmännens yrkesgrupper framgår av

följande tabell. Grupperna B (industri och hantverk) och C (handel och

Kungl. Maj:ts 'proposition nr

70.

Tab. 8. Målsmännens fördelning efter yrkesgrupper vid några

högre skolformer.

Y r ees huv u d

g

r u p

P

Skolform

A

B

C

D

E

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

•A

Antal

%

Realskolan

vid högre allm.

läroverk ....

1 820

8,4

5 350 24,7

7 921 36,5

5 460 25,2

1 125

5,2 21 676 100,0

vid fristående

realskolor . . .

2118

13,7

4 743 30,6

5 233 33,8

2 565

16,6

815

5,3 15 474 100,0

Kommunala mel­

lanskolan . . .

1375

14,1

3 643 37,5 2 903 29,8

1284 13,2

524

5,4 9 729 100,0

Kommunala flick­

skolan ....

745

6,1

3197 26,1

4 735 38,7

2 806 22,9

765

6,2 12 248 100,0

Summa

6 058

10,2 16 933 28,6 20 792 35,2 12115 20,5 3 229

5,5 59127 100,0

Yrkeshuvudgrup-

pens storlek år

1940...................

29,9

34,1

16,6

6,6

12,8

100,0

samfärdsel) dominerade. Den senare gruppen var procentuellt störst i real­

skolan och kommunala flickskolan, den förra i kommunala mellanskolan.

I de högre allmänna läroverkens realskolor och i de kommunala flickskolor­

na var dock även gruppen D (allmän tjänst och fria yrken) starkt fram­

trädande. Gruppen A (jordbruk och skogsbruk) var, såsom man kunde

vänta, bäst representerad i de fristående realskolorna och i de kommunala

mellanskolorna. Man observerar, att yrkesfördelningen bland målsmännen

var mycket likartad på de högre allmänna läroverkens realskolestadium

och i den kommunala flickskolan och att på samma sätt yrkesfördelningen

hade vissa överensstämmande drag vid de fristående realskolorna och de

kommunala mellanskolorna.

På tabellens sista rad återgivas de fem yrkesgruppernas relativa styrke­

förhållanden enligt 1940 års folkräkning; endast gruppen husligt arbete,

som omfattade 2,9 procent av befolkningen, har vid beräkningen uteläm­

35

nats. Siffrorna visa, att grupperna D (allmän tjänst och fria yrken) och C

(handel och samfärdsel) voro starkt överrepresenterade inom de högre

skolornas elevklientel, grupperna A (jordbruk och skogsbruk) och i någon

mån även B (industri och hantverk) däremot underrepresenterade. Även

grupp E (obestämda yrken) var enligt tabellen underrepresenterad, ett

förhållande som kan bero på att barnen till de pensionärer och änkor, som

utgöra en stor del av denna grupp, i relativt stor utsträckning befinna sig

över skolåldern.

Inom varje yrkesgrupp har materialet ytterligare uppdelats efter social­

grupper, varvid som vanligt grupp I i stort sett omfattar de ekonomiskt

och socialt bäst ställda och grupp III folkets breda lager.

Nästa tabell redogör nu för de tre socialklassemas representation inom

de högre skolorna enligt det av skolutredningen begagnade materialet. Nu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tab. 9. Målsmännens fördelning efter socialgrupper vid några

högre skolformer.

S o

2

i a I grupp

Skolform

I

II

III

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Realskolan

vid högre allm. läroverk.........................

3 812 17,6 12 828 59,2

5 036 23,2 21 676 100,0

vid fristående realskolor............................

1 635

10,6

8 838 57,1

5 001

32,3 15 474 100,0

Kommunala mellanskolan

............................

651

6,7

4 863 50,0

4 215 43,3 9 729

100,0

Kommunala flickskolan

................................

2 402 19,6

7 486 61,1

2 360 19,3 12 248

100,0

Summa

8 500 14,4 34 015 "57,5 16 612 28,1 59 127

100,o

Socialgruppens storlek år 1940..................

4,5

38,5

57,0

100,0

meriskt dominerade andra socialgruppen; den kunde i alla de undersökta

skolformerna tillräkna sig hälften av lärjungeantalet eller mer. Första

socialgruppen understeg vid samtliga skolformer en femtedel av elevklien­

telet.

En helt annan bild erhålles, om man jämför socialgruppernas inslag i lär­

jungemassan med deras andel av totalbefolkningen. För att möjliggöra

åtminstone en orientering i detta avseende har på tabellens sista rad införts

i den officiella statistiken tillgängliga siffror rörande fördelningen efter

socialgrupper av de röstberättigade vid 1940 års riksdagsmannaval. Det

torde icke kunna bestridas, att de båda första socialgrupperna äro starkt

överrepresenterade i de högre skolorna, medan den tredje socialgruppen,

åtminstone vid den tidpunkt, för vilken tabellen gäller, blott hade hälften

så stark representation inom elevkårerna som inom befolkningen i dess

helhet.

36

De anförda siffrorna få naturligtvis icke pressas. Som i åtskillig annan

socialstatistik äro gränserna mellan grupperna flytande, vartill kommer,

att de undersökningar, som åberopats, icke utförts vid exakt samma tid­

punkt. Viktigare är emellertid, att statistiken återgiver förhållandena så­

dana de voro före den omfattande stipendiering av skolungdom, som in­

leddes genom 1945 års riksdagsbeslut. Stipendierna åsyfta just en utjäm­

ning av studiemöjligheterna mellan land och stad och mellan mindre be­

medlade och mera bemedlade hem och ha säkerligen icke lämnat procent­

talen i tabellen orubbade. Det är likväl föga sannolikt, att de drag i lär­

jungekårernas sammansättning, som så skarpt framträdde för 10 år sedan,

nu äro utplånade.

Skolutredningen har icke utfört någon motsvarande undersökning av

lärjungematerialet vid praktiska mellanskolor och högre folkskolor, men

luckan utfylles i någon mån genom stickprov, som företagits på privat ini­

tiativ. Sålunda har fil. mag. John Andersson i Skola och samhälle för år

1945 publicerat en undersökning rörande den sociala grupperingen av lär­

jungarna i första klassen av de högre läroanstalterna i Malmö höstterminen

1944. Vid sorteringen ha samma normer följts som vid bearbetningen av

skolutredningens material. Det visade sig, att av de 210 lärjungarna i den

praktiska mellanskolan icke mindre än 75 procent tillhörde socialgrupp III.

Handelsmellanskolan i Stockholm uppger motsvarande tal till nära 77 pro­

cent för de 361 lärjungarna i dess Eriksdalsavdelning. Tekniska mellan­

skolan i Stockholm räknar med ett procenttal av omkring 70. Skulle dessa

siffror bekräfta sig vid mera ingående undersökningar, ha tydligen de prak­

tiska mellanskoloma en helt annan social struktur än övriga högre skolor.

Den tredje socialgruppen skulle till och med vara överrepresenterad inom

denna skoltyp.

En mera detaljerad analys av de förhållanden, som bestämma barnens

övergång till högre skolor, har utförts av docenten Gunnar Boalt i hans år

1947 ventilerade doktorsavhandling. Hans material utgöres av de 4 895

lärjungar, som vårterminen 1936 lämnade grundskolans fjärde klass i

Stockholm; vid den statistiska bearbetningen ha dock 93 barn, som till­

hörde hjälpklass, uteslutits. Författaren uttrycker sambandet mellan en

viss faktor, exempelvis familjens årsinkomst, och barnens övergång till

högre skola med hjälp av en lämpligt vald korrelationskoefficient, vars

värden falla mellan —1 och -j-1. Värdet noll betyder, att intet samband

finnes; ett positivt värde, att de undersökta förhållandena mer eller mindre

följas åt; och ett negativt, att de gå i motsatt riktning. Sambandet är star­

kare, ju mer korrelationskoefficientens talvärde närmar sig 1. Det finnes

ett stort antal statistiskt tillgängliga förhållanden, som visa mer eller

mindre utpräglad samvariation med rekryteringen av de högre skolorna.

Boalt finner exempelvis, att korrelationen mellan föräldrarnas socialgrupp

och barnens övergång till högre skola mätes genom den starkt positiva

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

37

korrelationskoefficienten +0,77. Tages familjens hyra till utgångspunkt i

stället för dess socialgrupp, erhålles en korrelation av samma storleksord­

ning, mätt genom korrelationskoefficienten +0,71. Utgår man från famil­

jens inkomst, erhålles den något lägre korrelationskoefficienten +0,60

o. s. v. De tre talen äro emellertid icke oberoende av varandra, eftersom

hög socialgrupp, hög hyra och hög inkomst av naturliga skäl i det stora

hela följas åt. Boalt gör emellertid ett försök att skilja inverkan av olika

faktorer genom att, så gott sig göra låter, beräkna, huru korrelationen

skulle utfalla, om endast en faktor varierade och de övriga vore konstanta.

För de lärjungar, som nämnda år tillhörde folkskolans fjärde klass, beräk­

nar han exempelvis korrelationen mellan föräldrarnas socialgrupp och bar­

nens övergång till högre skolor vid jämställdhet i fråga om inkomst, be-

tygssumma och åtskilliga andra inverkande faktorer. Efter en sådan isole­

ring av de inverkande faktorerna finner han för

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

korr.-koeff.

föräldrarnas socialgrupp ........................................ + 0,59

familjens inkomst.................................................... + 0,01

barnets betygssumma.............................................. + 0,50

Av olika skäl måste de siffermässiga resultaten tagas med försiktighet.

De tyda dock ganska bestämt på att vid avgörandet om barnens fortsatta

studier föräldrarnas sociala ställning spelar minst lika stor roll som barnens

betygsresultat i folkskolan, medan inkomstens storlek — givetvis inom de

gränser, som i praktiken förekomma för vederbörande socialklass — är av

mera underordnad betydelse. Det som här uttryckes i siffror är i grunden

samma sak, som den mer litterärt lagda skolutredningen uttalar med orden:

»Vad som för snörmakare Lekholm ter sig som en originell idé är för en

fattig prästänka i samma stad en självklar plikt mot barnen». (I s. 97.)

De geografiska förhållandenas inverkan på lärjungerekryteringen bely­

ses av ett av 19J/J års skolutredning hösten 1941 insamlat material, varur

några siffror återgivas i tabell 10.

Tabellen ger klart uttryck åt disproportionen mellan studiemöjligheterna

för tätorternas och den egentliga landsbygdens ungdom. De lärjungar, som

voro bosatta högst 5 km från skolan, voro i stark majoritet, och av lands-

bygdslärjungarna bodde de flesta icke längre bort från skolan, än att de

dagligen kunde resa mellan hemmet och skolan. Inackorderingen i skol-

städema, som en gång var ett mycket framträdande drag vid våra lärdoms-

skolor, har tack vare de förbättrade kommunikationerna och det ökade

antalet läroverk numera en ganska blygsam omfattning. Enligt skolutred­

ningens material voro blott 6,6 procent av lärjungarna i realskolan och läro­

anstalter av realskoletyp och endast 4,3 procent av lärjungarna i de kom­

munala flickskolorna inackorderade. Jag vill dock betona, att även detta

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tab. 10. Översikt över lärjungarnas bosättningsförhållanden

höstterminen 19^1.

Antal lärj. bosatta

Procent lärj. bosatta

Skolform

högst 5

km från

högre

skola

på landsbygden

Sum-

högst 5

km från

högre

skola

på landsbygden

Sum-

dagligen

resande

inackor­

derade

ma

dagligen

resande

inackor­

derade

ma

Realskolor, komm.mellan-

skolor och 4-åriga högre

folkskolor:

Stockholm, Göteborg

och Malmö...................

10 424

917

86

11427

91,2

8,0

0,8

100,0

Övriga orter ................

25 599

9 730

3 213

38 542

66,4

25,3

8,3

100,0

Hela riket.......................

36 023

10 647

3 299

49 969

72,1

21,3

6,6

100,0

Komm. flickskolor och

statens normalskola:

Stockholm, Göteborg

och Malmö....................

5 489

262

79

5 830

94,2

4,5

1,3

100,0

Övriga orter ................

5159

1100

463

6 722

76,7

16,4

6,9

100,0

Hela riket.......................

10 648

1362

542

12 552

84,8

10,9

4,3

100,0

Samtliga

46 671

12 009

3 841

62 521

74,7

19,2

6,1

100,0

material är gammalt och att procenttalen mycket väl kunna ha förskjutits

något efter statsstipendiemas tillkomst.

På senare år ha slutligen flera undersökningar angående intelligensför­

delningen inom olika ungdomsgrupper utförts i vårt land. Dessa under­

sökningar äro av intresse för de skolorganisatoriska frågorna, bland annat

emedan de ge en viss uppfattning om de allmänna begåvningskrav, som

den nuvarande undervisningen i de högre skolorna ställer på lärjungarna.

Den mest omfattande undersökningen av detta slag torde vara den, som

företagits på manliga 20-åringar i samband med inskrivningsförrättning-

arna för värnpliktiga. Docenten Torsten Husen ger i Skola och samhälle

för 1946 en översikt av de intelligensmätningar, som år 1945 utfördes på

en kontingent om 44 011 man. I följande tabell ges ett utdrag ur hans

material, avseende tre grupper av ungdom, nämligen 1) sådana som an­

tingen enbart genomgått folkskola eller därutöver endast folkhögskola,

yrkesskolor och därmed jämförliga läroanstalter, 2) sådana som genom­

gått en eller flera klasser i skolor av realskoletyp men icke avlagt examen

och 3) sådana som avlagt realexamen eller erhållit därmed jämförlig ut­

bildning men icke fortsatt på gymnasium. För varje grupp ges dels medel­

talet av de funna intelligenskvoterna, dels översta och nedersta »decilen»,

d. v. s. de gränstal, som avskilja de 10 procenten bästa och de 10 procenten

sämsta från de 80 procent, som ligga mera i mitten. För hela materialet är

intelligenskvoten som sig bör 100; för dem som fortsatt studierna i gymna-

39

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Tab. 11. Intelligenskvoter för vissa grupper av manlig ungdom enligt

mätningar vid inskrivningsförrättningama år 1945.

Utbildningsnivå

Översta

decilen

Medel­

talet

Nedersta

decilen

1) Folkskola.................................................................

113

97

80

2) Realskola utan examen.......................................

121

108

97

3) Realexamen.............................................................

129

114

107

Anm. Mera detaljerade redogörelser på grundval av senare mätningar i Husens bok »Begåv­

ning och miljö», Sthlm

1948.

sier och högskolor, ligger den., som man kan vänta, i genomsnitt högre än

för de i tabellen medtagna grupperna.

Inom folkskolegruppen finnes utan tvivel, trots de lägre genomsnitts­

talen, ett icke obetydligt antal påfallande goda begåvningar — Husén näm­

ner bland annat, att inom den allra bästa procenten av årsklassen 20 per­

soner (av 440) endast hade folkskola. De relativt höga genomsnittliga in­

telligenskvoterna för den grupp, som avlagt realexamen, äro säkerligen i

främsta rummet resultatet av en sållningsprocedur, som påbörjas redan vid

övergången till realskolan och fortsätter skolan igenom. Tabellens siffror

kunna naturligtvis även ha påverkats av oundvikliga brister i försöksmeto-

diken — från fackmannahåll har framhållits, att det torde vara praktiskt

taget omöjligt att konstruera test, som mäta den rena naturbegåvningen

alldeles oberoende av miljöinflytandena. Husén anser också själv, att test­

ningen sannolikt i någon mån favoriserat personer med längre skolutbild­

ning. Slutligen må kraftigt betonas, att framgången i studierna i de indi­

viduella fallen icke bestämmes blott av intelligensen utan även av indivi­

dens ambition, uthållighet och koncentrationsförmåga och av de miljö­

betingelser, under vilka han arbetar. Siffrorna i tabellen torde dock vara

användbara som en orientering rörande de grövsta dragen av intelligens­

fördelningen inom de olika ungdomsgrupperna.

Ett av undersökningsresultaten synes vara värt särskilt beaktande i före­

varande sammanhang. Den nedre decilen för realskolegruppen ligger i

Husens material så högt som vid intelligenskvoten 107, vilket innebär, att

högst en tiondel av de unga män, som avlagt realexamen, gått i land med

detta företag med en intelligenskvot av 107 eller därunder. En pojke med

intelligenskvoten 100, vilket är genomsnittstalet inom ett osållat folk­

material, har, om detta är sant, mycket små utsikter att nå fram ens till

den första läroverksexamen.

Den del av totalbefolkningen, som har en intelligenskvot överstigande

107, är enligt Husén 33 procent, och man torde därför med en viss rätt

kunna säga, att realskolan, såsom den nu arbetar, är konstruerad endast

för den i begåvningshänseende bästa tredjedelen av vårt folk. Därmed över­

40

ensstämmer ock den karaktäristik, som 1940 års skolutredning ger av real­

skolan. »Den riktar sig», säger skolutredningen, »till ett klientel med tyd­

lig studiebegåvning och alltså med förmåga att inhämta dess i snabbare

tempo meddelade och mera omfattande teoretiska kunskapsinnehåll. Ele­

ver, som komma in i realskolan utan att äga tillräckliga studieförutsätt­

ningar, få finna sig i att icke kunna gå vidare till skolformens slutmål.»

(IV: 3 s. 37.)

Härtill vill jag för ögonblicket blott anmärka, att en kvantitativ ökning

av den nuvarande realskoleorganisationen med bibehållande av dess hit­

tillsvarande krav på lärjungarna tydligen icke kan vara lösningen till det

långt mera omfattande folkbildningsproblem, som uppstått genom en inom

alla folklager i vår tid alltmer framträdande strävan efter förbättrad kun-

skapsutrustning vid starten i livet.

Det högre skolväsendets expansion.

Utvecklingstendenserna inom det högre skolväsendet framträda tydli­

gast, om man tar sikte på första klassen av vederbörande skolformer i stäl­

let för på hela lärjungestocken. Vid jämförelser mellan skolformerna und­

går man då de felkällor, som ligga i att lärogången vid olika skolor om­

fattar olika antal klasser och att de äldre lärjungarna träffat sitt val av

skola under förhållanden, som måhända redan mer eller mindre ändrats.

Tabell 12 ger en översikt av lärjungeantalet i första klassen av de högre

skolorna under tiden från och med 1931, då övergången till den nuvarande

läroverksorganisationen överallt var påbörjad, till och med höstterminen

1948. Under rubriken »skolor med anknytning till folkskolans klass 6» äro

införda även de skolor med anknytning till klass 7, som tidvis förefunnits.

Till »kortare skolformer» ha räknats alla högre folkskolor, som icke för­

bereda för realexamen. Dessa voro höstterminen 1948 uteslutande två-

eller treåriga, men tidigare ha bland dem förekommit även skolor med fyra­

åriga linjer, som numera äro omorganiserade till praktiska mellanskolor.

Materialet för tabellen har till största delen erhållits från skolöverstyrel­

sens statistiska avdelning; endast skolor under överstyrelsens inseende äro

medtagna.

Realskolan — särskilt den fyraåriga — företer en oavbruten och under

senare år påskyndad utveckling. I skolor av realskoletyp undervisades

höstterminen 1948 icke mindre än 21 157 av de 27 912 nybörjarna i de

högre skolorna. Flickskolan visade tillbakagång under de första åren efter

det de allmänna läroverken öppnats för flickor, men stabiliserade sig snart

nog och har under senare år gått framåt i ungefär samma takt som övriga

skolformer. De praktiska mellanskolornas ökning i lärjungeantal beror,

såsom redan anmärkts, delvis på omorganisation av yrkesbestämda högre

folkskolor. Handelslinjerna ha ett betydande försprång inom skolformen,

men man observerar, att de tekniska linjerna och hushållslinjerna relativt

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

41

Kungl.

Maj:ts proposition nr

70.

Tab. 12. Antalet lärjungar i jörsta klassen av vissa högre skolor

höstterminerna 19311948.

Skolform

Ht 1931

Ht 1936

Ht 1941

Ht 1946

Ht 1948

I. Skolor med anknytning till

folkskolans klass 4.

Femårig realskola:

allmänna läroverk..........................

4 684

5112

5 628

6 848

7 993

högre goss- och samskolor ....

526

328

331

613

624

Summa femårig realskola

5 210

5 440

5 959

7 461

8 617

procent

30,6

28,9

30,3

30,4

30,9

Sjuårig flickskola:

statens normalskola.......................

28

30

28

32

28

kommunala flickskolor................

151

876

1886

2 631

3 034

enskilda högre flickskolor ....

2 576

1340

491

157

192

Summa sjuårig flickskola

2 755

2 246

2 405

2 820

3 254

procent

16,2

11,9

12,2

11,5

11,7

II.

Skolor med anknytning till

folkskolans klass 6.

Fyraårig realskola:

allmänna läroverk..........................

3 333

4 521

4 801

8 228

10 512

kommunala mellanskolor.............

2136

2 409

2 889

1560

580

allmänna högre folkskolor ....

369

589

572

909

1207

enskilda mellanskolor...................

207

184

116

133

155

högre goss- och samskolor ....

28

138

99

97

86

Summa fyraårig realskola

6 073

7 841

8 477

10 927

12 540

procent

35,7

41,7

43,0

44,6

44,9

Sexårig flickskola:

kommunala flickskolor................

24

151

175

259

324

enskilda högre flickskolor ....

3

92

37

6

14

Summa sexårig flickskola

27

243

212

265

338

procent

0,2

1,3

1,1

1,1

1,2

Praktisk mellanskola:

handelslinje....................................

820

1 051

1 121

1279

teknisk linje....................................

332

404

607

712

hushållslinje....................................

156

259

268

379

allmän linje....................................

64

68

70

Summa praktisk mellanskola

1 308

1 778

2 064

2 440

procent

7,0

9,0

8,4

8,7

Kortare skolformer:

allmänna högre folkskolor.............

668

348

278

191

126

yrkesbestämda högre folkskolor . .

2 267

1 376

593

788

597

Summa kortare skolformer

2 935

1 724

871

979

723

procent

17,8

9,2

4,4

4,0

2,6

Samtliga högre skolor:

Summa

17 000

18 802

19 702

24 516

27 912

Procent

100,0

100,0

100,0

| 100,0

100,6

42

sett gått något raskare framåt under perioden. Kommunaliseringen av en­

skilda högre flickskolor under 30- och 40-talen och förstatligandet av kom­

munala mellanskolor efter år 1944 kunna följas i lärjungesiffrorna för

vederbörande skolformer. Totaliter har lärjungeantalet i första klassen av

de högre skolorna på 17 år stigit från 17 000 till 27 912 eller med om­

kring 64 procent.

Ser man på de skilda skolformernas andel av lärjungemassan, frapperas

man i första hand av att procenttalen sedan år 1936 hållit sig så pass kon­

stanta. Endast de kortare formerna av den högre folkskolan visa klart

avtagande tendens.

Det har ett särskilt intresse att sätta lärjungetillströmningen i relation

till storleken av den årskull, nybörjarna tillhöra. Skolor med den lägre an­

knytningspunkten mottaga flertalet av sina lärjungar i 11-årsåldern och

skolor med den högre anknytningspunkten i 13-årsåldern. Lämpligen jäm­

för man därför antalet nybörjare i de förra skolformerna med antalet le­

vande födda 11 år tidigare och antalet nybörjare i de senare med antalet

levande födda 13 år tidigare. En sådan jämförelse genomföres i tabell 13.

Av tabellen framgår, att övergången vid den lägre anknytningspunkten

år 1931 omfattade 5,7 procent av årskullen men år 1948 13,1 procent.

Skolkommissionen, som grafiskt återgivit utvecklingen under tiden till och

med 1947, kommenterar sin kurva med följande ord:

»Den jämna stegringen från 5,7 procent av årskullen höstterminen 1931

till 12,3 procent höstterminen 1947 är mycket påfallande. Icke ens det

andra världskriget med allt vad det inneburit för de enskilda hemmens

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.

Tab. 13. Lärjungeantalet i första klassen av samma skolor,

uttryckt i procent av årskullen.

Skolform

Ht 1931

Ht 1936

Ht 1941

Ht 1946

Ht 1948

1. Skolor med anknytning till folk­

skolans klass 4*

Femårig realskola..........................

3,7

5,1

6,3

8,7

9,5

Sjuårig flickskola..........................

2,0

2,1

2,6

3,3

3,6

Summa

5,7

7,2

8,9

12,0

13,1

11. Skolor med anknytning till folk­

skolans klass 6.

Fyraårig realskola..........................

5,2

6,9

8,7

12,9

14,6

Sexårig flickskola..........................

0,0

0,2

0,2

0,3

0,4

Praktisk mellanskola...................

1,2

1,8

2,4

2,8

Summa

5,2

8,3

10,7

15,6

17,8

Kortare skolformer.......................

2,5

1,5

0,9

1,2

0,8

Summa samtliga skolformer

13,4

17,0

20,5

28,8

31,7

43

ekonomi har förmått hejda stegringen. Krigsperioden^ avtecknar sig i kur­

van blott som en obetydlig undervariation; redan år 1944 är lärjunge­

tillströmningen åter normal som ett tecken på att optimismen om fram­

tiden återvänt. I övrigt bär denna kurva inga spår av konjunkturernas

växlingar. Barnens inträde i den högre skolan bestämmes tydligen av myc­

ket djupt liggande sociala faktorer. De yttre förhållanden, som i många

enskilda fall naturligtvis är helt avgörande, påverkar överraskande litet

den massföreteelse, som avspeglas i den lugnt stigande kurvan.» (S. 50 51.)

En liknande jämn stegring visa de skolformer, som mottaga nybörjare

vid den högre anknytningspunkten. Det betyder därvidlag föga, om man

medräknar eller utelämnar lärjungarna i de kortare skolformer, som syfta

till ett något lägre kunskapsmått än realskolan. Utelämnas de, finner man

för skolorna med den högre anknytningen en stegring från 5,2 till 17,8

procent av årskullen på de 17 år tabellen avser.

Hela övergången till högre skolor hade enligt tabellen höstterminen 1948

stigit till 30,9 procent eller, om de kortare skolformerna medräknas, till

31,7 procent. Vid en mycket noggrann beräkning borde man å ena sidan

rensa lärjungestatistiken från eventuella kvarsittare, vilka ju lämnat grund­

skolan redan föregående år, och å andra sidan beakta, att de kvarlevande

av årskullen med 6 ä 7 procent understiga årskullens ursprungliga storlek.

Dessa korrektioner kompensera emellertid varandra till god del och kunna

i förevarande sammanhang undvaras.

Tillströmningen till de högre skolorna har på sistone årligen stigit med

omkring 1,5 procent av årskullen. Huru länge stegringen skulle kunna

fortgå, om de nuvarande skolorganisatoriska förhållandena bibehölles oför­

ändrade, och huru långt den skulle föra, är givetvis omöjligt att förutsäga.

Det är dock under alla omständigheter värt att observera, att tillskotten

till de högre skolorna hittills icke visat någon tendens att stagnera utan^

tvärtom med åren allt raskare gått i höjden. En sadan utveckling förut­

sätter givetvis en höjd levnadsstandard, men den är otvivelaktigt dessutom

ett vittnesbörd om en allt allmännare uppskattning av skolarbetet som

grund för verksamheten i livet.

f. Sammanfattning.

Den översikt av skolväsendets nuvarande tillstånd, som i det föregående

lämnats, ger onekligen ett starkt intryck av skolväsendets livskraft och

snabba utveckling hän mot ökad effektivitet. De flyttande skolorna, som

en gång voro folkundervisningens stora bekymmer, äro nu i praktiken

utmönstrade ur vårt skolsystem, och övriga undantagsformer bestrida på

sin höjd undervisningen för 2 procent av barnen i skolåldern. Över 85 pro­

cent få numera undervisning i våra bästa skoltyper — A- och Bl-formerna

och specialklasser av olika slag — procenten blir till och med högre, om

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

44

man inräknar dem som övergått till högre skolor. Fortsättningsskolorna

ha i allt större utsträckning arbetat sig fram till den yrkesbestämda form,

i vilken de bäst göra sin tjänst.

Samtidigt har skoltiden förlängts. Det sjunde skolåret har kunnat lycko­

samt genomföras, och läsarets längd har allmänt ökats några veckor. In­

emot tredjedelen av varje arskull söker nu i högre skolor en utvidgad teo­

retisk eller praktisk allmänbildning. Av folkskolans lärjungar tillhöra sjätte­

delen skoldistrikt, som redan pa eget initiativ genomfört åttaårig skolplikt.

Genom denna utveckling ha de förefintliga organisatoriska möjligheterna

allt fullständigare utnyttjats. Den fortsatta utvecklingen pekar emellertid,

så vitt jag kan se, utöver det nuvarande skolväsendets ram. Vi ställas genom

utvecklingens egen gång inför nödvändigheten att söka de organisatoriska

formerna för en ny fas i var folkundervisnings historia. Innan jag övergår

till att granska de förslag, som därutinnan framställts, vill jag blott dröja

något vid den diskussion om skolans och uppfostrans mål, som förts under

det senaste årtiondets utredningsarbete.

2. Skolans mål.

I debatten om de ungas fostran flyttas frontlinjerna fram och tillbaka

alltefter tidevarvets uppfattning av människan, kulturen och samhället.

I vår tid och i vår kulturkrets gälla meningsbrytningarna kanske mindre

uppfostrans mål än avvägningen mellan dess deluppgifter. Ofta kan dis­

kussionen i dessa frågor följas långt tillbaka i tiden. Gamla problemställ­

ningar återkomma, när man tangerar frågor om karaktärsfostran och kun-

skapsmeddelelse, om allmänbildning och praktisk nytta och om betoningen

av uppfostrans individuella och sociala inslag. Men de få ständigt nytt

detaljinnehåll; det är fråga om avvägningar, som icke kunna företagas en

gång för alla utan måste göras om och om igen, för att skolan skall kunna

bäst tjäna sin tid.

Det är ganska naturligt, att de stora kriserna i historien utlösa en sär­

skilt In lig pedagogisk diskussion. Det första världskrigets erfarenheter

och sociala följdföreteelser gåvo riktning åt 1920-talets pedagogiska reform­

diskussioner och praktiska skolreformer, och det ser ut, som om det andra

världskrigets omvälvningar åter skulle framtvinga en kritisk granskning

av de vedertagna uppfostringsnormerna och i vissa länder bliva utgångs­

punkten för verkligt genomgripande omgestaltningar av det offentliga skol­

väsendet. Medan kriget pågick, gällde diskussionen främst vad skolan

kunde uträtta för att skapa de karaktärer nationen behövde i nödens stund,

efter kriget frågar man sig med icke mindre rätt vad som från skolans sida

kan göras för att förebygga mänsklighetens stora olyckor och i framtiden

trygga ett demokratiskt samhällsliv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

45

a. Karaktärsfostran och kunskapsmeddelelse.

1940 års skolutredning tillsattes i världskrigets andra år. Direktiven åter­

speglade det allmänna tidsläget: »Vi se mot en framtid, som kan för oss

medföra svåra prövningar, och självbevarelsedriften bjuder oss att med

tjänliga medel stärka vår motståndskraft och våra möjligheter att som

självständig nation möta de påfrestningar, som kunna komma. Vi måste

redan nu oaktat alla dagens bekymmer inrikta oss på att tillvarataga och

utveckla vårt folks andliga resurser. Det är till dessa vi främst måste lita

för framtiden. Och då ligger det närmast till hands att förbättra ungdomens

andliga och fysiska fostran och utbildning genom att främja undervisnings­

väsendet.» Starkt understryker departementschefen sin åsikt, att det där­

vid främst kommer an på karaktärsfostran.

»Som allmän princip för utredningsarbetet bör fasthållas, att skolans

yttersta mål måste vara icke kunskapsmeddelelse utan fostran i ordets

vidaste och djupaste mening. Skolans uppgift är att harmoniskt utveckla

ungdomens anlag ej blott intellektuellt utan även fysiskt och moraliskt.

Vår tid kräver en fysiskt vältränad ungdom, som kan ta upp tävlan med

sina jämnåriga inom andra folk, men den behöver också en ungdom, som

med lugnt omdöme förenar raskhet i beslut och handling. De unga måste

fostras till sanningskärlek och självständighet, till fasthet i karaktären, till

självdisciplin och social ansvarskänsla, till en medveten och offervillig

samhällsanda, till trohet mot vårt folks traditioner och andliga arv. Sär­

skilda möjligheter till moralisk fostran erbjuder undervisningen i kristen -

domskunskap men även i sådana ämnen som modersmålet och historia

samt det gemensamma aktiva arbetet i och utanför skolan. Skolans hela

verksamhet — både studiearbete samt gymnastik, lek och idrott — bör stäl­

las i karaktärsutvecklingens tjänst. Dess slutmål är icke att göra sina lär­

jungar till mångkunniga lärda i smått utan till rådiga och handlingsdugliga

människor.»

I sitt inledande betänkande, »Skolan i samhällets tjänst» (SOU 1944: 20)

erinrar 19^0 års skolutredning först om en anmärkning, som av 1918 års

skolkommission riktats mot arbetet i våra skolor:

»En gammal, ofta upprepad erinran mot vår svenska skola är, att dess

undervisning är allt för intellektualistisk, att den ensidigt odlar förstånds-

livet på bekostnad av vilje- och känslolivet och med undanskjutande av

praktiskt arbete och fysisk fostran. Skolkommissionen framhåller sålunda,

att undervisningsmetoder, som ensidigt ta lärjungarnas förståndsverksam-

het i anspråk, leda till försummande av karaktärsdaning och djupare per-

sonlighetsfostran. Särskilt betonar skolkommissionen, att de från skolorna

utgående lärjungarna vid fortsatta studier liksom i arbetslivet visa sig

sakna förmåga av självständigt arbete, stå mer eller mindre handfallna

inför mötande uppgifter och oförmögna att reda sig på egen hand.» (Is. 51.)

Skolutredningen framhåller nu vikten av att undervisningen icke alltför

mycket isolerar sig i rent intellektuella frågeställningar. Vad lärjungarna

få ut av undervisningen beror i högsta grad av i vad mån det lyckas för

läraren att känslomässigt binda dem vid det gemensamma arbetet. Under­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

46

visningen måste alltid sträva efter att levandegöra sitt innehåll i deras

medvetande, skolan måste leta sig fram till arbetsmetoder, som ge de unga

vilja och förmåga att självständigt tänka över den vunna kunskapen, lust

att utvidga denna och förutsättningar att på egen hand skaffa sig den

kunskap, som kan befinnas erforderlig.

Den mest maktpåliggande men också svåraste uppgiften är dock person-

lighetsfostran i vidare bemärkelse. Det rör sig därvidlag icke om att införa

ett nytt ämne i skolarbetet utan snarare om att låta allt skolarbete genom­

trängas av medvetandet om denna högsta och viktigaste uppgift.

»Kristendomens grundsanningar, bilderna ur kyrkans liv, våra skalders

och tänkares verk, historiens och särskilt vårt eget folks stora gestalter,

allt detta skall icke endast inhämtas som kunskap, som vetande, det skall

forma föreställningslivet i dess helhet, genomglödga det med intresse och

fylla det med den känslans spänning, som kan utlösa vilja och handling.

De naturvetenskapliga ämnena med sina laborationer och med den själv­

verksamhet, som i både folkskolor och läroverk är förbunden med studiet

av dessa ämnen, ha särskilda förutsättningar att fostra lärjungarna till ett

exakt arbetssätt, till noggrann iakttagelse och till ansvar för iakttagelsernas

riktighet. De kunna ge rika impulser i olika riktningar och leda de ungas

ofta konturlösa planer in på arbetsuppgifter, som just på grund av det

ideella intresset kunna fattas som livsuppgifter. Det råder heller intet tvi­

vel om att exempelvis en åskådlig och levande undervisning om vårt jord­

bruk, dess.förutsättningar, dess arbetsformer och uppgifter, dess betydelse

för folket i dess helhet, kan bidraga till att ge ny inriktning åt ungdomens'

intressen och även åt dess yrkesval.» (I s. 54.)

Väckandet av den nationella samhörighetskänslan bör vara en av under­

visningens centrala uppgifter:

»Vad som nu med allmän enighet begäres av svensk skola, det är att

den skall lära den uppväxande ungdomen vad det innebär att vara svensk,

medborgare i ett fritt land, medarbetare i ett folkstyrt samhälle, med­

ansvarig för sitt folks framtid. I olika ämnen, kristendom, modersmålet,

historia, geografi skall undervisningen sammanstråla mot detta mål och

göra den unge medveten om det nationella arvet och om de förmåner och

förpliktelser det medför. Det rör sig främst om en kunskap, men detta

vetande måste få fäste i känslolivet och ge riktning åt viljelivet. Endast

en sådan bildning kan göra den unge oemottaglig gentemot påträngande

propaganda och villig till de uppoffringar, som kunna komma att utkrävas.»

(I s. 49.)

Det främsta målet för den etiska fostran måste vara att hos de unga

skapa ett levande och starkt rättsmedvetande, respekt för människovärdet,

ansvarskänsla inför det kulturarv, de äro kallade att förvalta. Den svenska

skolan har varit och är djupt medveten om sitt ansvar för denna sida av

lärjungarnas fostran och om sin plikt att för dem levandegöra de värden,

som för vårt folks, vårt rättssamhälles och vår kristna kulturs bestånd och

utveckling äro väsentliga. Men i fråga om vilka medel som bäst kunna

tjäna målet har den i viss mån stått osäker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

47

»Den abstrakt moraliserande undervisning, som tidigare betraktades

såsom ett nödvändigt medel för lärjungarnas etiska fostran, har numera

på goda grunder mer och mer fått vika för en konkret, exemplifierande

undervisningsmetod. Denna undervisning måste emellertid utformas så,

att de etiska momenten klart komma till sin rätt. Barnens spontana känslo-

och viljereaktioner inför det erbjudna lärostoffet måste utnyttjas, de böra

ledas till ett personligt ståndpunktstagande i etiska spörsmål, och i deras

känsloliv bör skapas en gynnsam resonans för de etiska normer, som ut-

gestaltas ur detta stoff. Jämte kristendomsämnet erbjuda alla de ämnen,

som röra sig om mänskliga förhållanden och om naturens liv, rika tillfällen

till undervisning av denna art, tillfällen, som skolan säkerligen icke alltid

tillräckligt utnyttjar. Av vikt är också, att de givna impulserna icke plan­

löst lämnas att förklinga ur lärjungarnas medvetande utan att de samman-

arbetas för att åskådliggöra ett enhetligt system av etiska grundsatser.

Sådana grundsatser kunna otvivelaktigt utöva en djupgående verkan på

individens livssyn.

.

På mognare åldersstadier böra lärjungarnas vaknande intresse för etiska

problemställningar — även sådana, som icke sta i samband med skol­

arbetet — och deras medvetna sökande efter livsideal tagas i den etiska

fostrans tjänst. Diskussioner, där lärjungarnas egna synpunkter sakligt

och hänsynsfullt prövas och värderas, studieformer, som tillata koncentra­

tion och fördjupning av arbetet, bli här betydelsefulla medel för etisk fost­

ran; tid och tillfälle att utnyttja dessa medel borde i högre grad än nu sker

beredas skolan i alla dess former.» (I s. 57—58.)

Personlighetens fulla utveckling förutsätter dock även en estetisk fost­

ran med syfte att lära de unga att efter måttet av sin förmåga uppfatta

och njuta av det sköna i olika former: litteratur, sång och musik, skön

konst, natur. Skolutredningen ser i denna bildningsgren ett nära komple­

ment till skolans etiska fostran:

»Den estetiska fostran är även ur etisk synpunkt betydelsefullare än

man i allmänhet synes föreställa sig. Den syftar icke blott till att roa och

förströ. Rätt allmänt klagas över en påfallande och utbredd brist på ideella

intressen inom alla åldrar och alla samhällslager, och särskilt klandras den

nutida ungdomens tomma, tarvliga och ibland även råa nöjesliv. Åtskilliga

botemedel föreslås, negativa och jämväl positiva. Med förbud yinnes dock

här föga, mot ett ytligt, mindervärdigt och direkt förråande nöjesliv måste

sättas bättre sysselsättningar, ädlare nöjen,, delaktighet i ett förfinat kul­

turliv. Det hjälper icke att skaffa sammanträdeslokaler och ställa biblio­

tekens, filmens och radions resurser till förfogande, om icke tillika skapas

intresse för böcker, smak för konst, sinne för musikalisk njutning. För­

mågan att läsa och se, höra och känna är hos flertalet människor knappast

stark nog att utveckla sig av egen drift, den måste väckas, övas, förädlas

och därmed sättas i stånd att befordra och berika det inre livet.» (I s. 60.)

Ej mindre viktig för de ungas utveckling är den fysiska fostran skolan

har att ge. Idrotten omfattas med det livligaste intresse av skolungdomen;

utan detta tidigt grundlagda idrottsintresse hade den nutida ungdomens

ofta påtalade tomma nöjesliv helt visst varit ännu tommare. Särskilt er­

bjuder arbetet inom lärjungarnas idrottsföreningar gynnsamma möjlig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

48

heter att utveckla initiativ, organisationsförmåga och ledaregenskaper,

egenskaper, som eljest icke alltid komma till sin rätt i skolan. Inom idrot­

ten framhäves starkt betydelsen av den enskilda prestationen, med allt

vad den kan innebära av seg, målmedveten träning och hård segervilja.

Men idrotten visar även genom sina lagtävlingar, vad kamratanda, sam­

manhållning, lojalt samarbete och rent spel kan betyda, och detta värde

bör i vår tid med särskild kraft understrykas både inom och utom skolan.

Tillräcklig tid för fysisk fostran har dock icke anslagits vid alla skolformer:

»Såväl de statliga som de kommunala skolorna för yrkesundervisning

sakna i regel obligatorisk undervisning i gymnastik med lek och idrott.

Detta är särskilt beklagligt därför, att ungdomarna, när de lämna folk­

skolan och därmed även dess idrottsliv, äro för unga för att vinna inträde

i någon av de stora idrottsföreningarna och därför ej alltid vidmakthålla

sitt intresse för idrott och friluftsliv, ännu mindre själva utöva idrott. Vik­

ten av att de ideella strävandena uppehålla kontakten med ungdomarna

och ena dem kring gemensamma intressen i den betydelsefulla skarven

mellan folkskolan och inträdet i arbetslivet har betonats ej blott ur idrot­

tens utan även ur den allmänna ungdomsvårdens synpunkt och förtjänar

... allvarligt beaktande. Liksom man av skolan begär, att den skall grund­

lägga lust att på egen hand fullfölja studier och intellektuella intressen,

måste man även önska, att eleverna efter skoltiden bevara sitt intresse för

ett sunt idrottsliv.-----------

Gymnastik med lek och idrott har ... såsom skolämne, direkt och in­

direkt, en betydelse såsom fostran för livet, som väl motiverar, att dess

möjligheter omsorgsfullt tillvaratagas inom skolorganisationen.» (I s. 62

o. 64.)

19^6 års skolkorn mission skärper kritiken mot den nuvarande skolans

arbete. Redan i dess frågeteknik ser kommissionen en återhållande kraft.

»Den förhärskande metoden, åtminstone i de s. k. kunskapsämnena,

torde fortfarande vara den med klassundervisningen sammanhängande

'frågor och svar’-metoden: läraren frågar och eleven svarar. Om denna

metod används i måttlig omfattning och i sådana fall, där den motiveras

av lärostoffets natur, har den en uppgift att fylla. Hittills har den emeller­

tid varit tämligen allenarådande i svenska skolor, och det är på denna

punkt en radikal ändring är önskvärd. Då denna metod förutsätter, att

det är läraren, som dirigerar lärjungarnas aktivitet, blir denna — lärjung­

arnas — aktivitet i bästa fall endast halv. Metoden är ägnad att fram-

skapa osjälvständighet, auktoritetstro, passivitet, i värsta fall leda vid

skola och arbete överhuvud. Den ger föga möjlighet till initiativ från lär­

jungarnas sida, och den har föga utrymme för samarbete mellan lär­

jungarna. Den befordrar inte lusten till fortsatt studiearbete på egen hand.

Till sin inre syftning är metoden auktoritär. Inom svenskt skolväsen finns

tendenser till orientering bort från en undervisning av denna typ.-----------

Denna utveckling bör av samhället systematiskt understödjas.» (S. 5.)

Skolarbetet bör organiseras så, att lärjungen från första början kommer

på god fot med sitt arbete. En av skolans viktigaste uppgifter är att skapa

arbetsglädje. Om skolan alltifrån början förstår att låta lärjungen genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

49

arbete övervinna svårigheter, som äro avpassade efter hans ålder och hans

personliga förutsättningar, har den därigenom givit sitt viktigaste bidrag

till hans personlighetsfostran. Han har lärt sig aktning för ansträngningen

och för det systematiska, planerande arbetet, fått erfara glädjen över att

tränga framåt, fått självförtroende och intresse för att gå vidare.

»Verkligt studieintresse kan svårligen vinnas, så länge klassundervis­

ningen med läxläsning och förhör i form av frågor och svar dominerar. Lära­

rens handledning, övervakning och kontroll av elevernas arbete är nöd­

vändiga men bör framför allt inriktas på att ge eleverna riktig studieteknik

och riktiga studievanor.------------ Förmågan att studera oberoende av

ständig ledning och utan onödiga frågor bör så småningom upparbetas.

Därvid bör uppmärksammas, att det inte bara gäller att referera och lära

in: viktigare är att eleverna får en självständig inställning till kunskaps­

stoffet, att de på egen hand söker sig fram till svaren på frågorna hur och

varjör, att de frigörs från auktoritetsinställningen till läroböckerna och

det tryckta ordet, att de bringas till insikt om att en sak kan bedömas från

olika utgångspunkter.-----------

En av skolans viktigaste uppgifter är alltså att lära eleverna arbeta,

självständigt och metodiskt. Därvid spelar själva studietekniken en viktig

roll. Eleverna bör få lära sig att samla fakta och material ur tabeller, dia­

gram, kartor, register, kataloger, uppslagsböcker, facklitteratur, tidningar

och tidskrifter, att hitta till och i bibliotek, utnyttja dessas kataloger och

rekvirera böcker, att hitta i böcker, att utnyttja museer och utställningar,

föreläsningar och föreningsverksamhet, film och radio som kunskapskällor,

att lära sig lyssna, att därvid föra anteckningar, att deltaga i studiecirkel­

arbete — men samtidigt att sovra och bedöma ursprung och värde hos det

sålunda insamlade kunskapsmaterialet. Ytterst har denna verksamhet ett

tredubbelt syfte: att ge eleverna sammanhängande, personligt tillägnade

kunskaper, att ge dem studiefärdighet och intresse för fortsatta studier

samt att hos dem grundlägga aktning för sanningskravet och för mot­

sägelselös sanning och objektivitet.» (S. 26—27.)

Ett viktigt led i personlighetsdaningen är den fostran skolan kan ge i

fråga om inställningen till livsåskådningsproblemen. Skolans primära upp­

gift bör härvidlag vara att ge lärjungarna saklig upplysning om livsåskåd­

ningarnas innehåll och syftning, om deras uppkomst och utveckling, om

deras förhållande till verkligheten och uppfattning av denna. Men kun­

skapen bör ges på sådant sätt, att lärjungarna få ögonen öppnade för

frågeställningarnas djupa allvar och betydelse för dem själva. En sådan

uppgift har bland annat skolans religionsundervisning att fylla.

»Lärjungarna bör genom kristendomsundervisningen få kännedom om

kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling, dess källskrifter, person­

ligheter och betydelse, särskilt på högstadiet bör de få tillfälle att genom

diskussioner fördjupa sin uppfattning, de bör få del av de tankesvårigheter,

som varje livsåskådning måste brottas med, och de bör få en levande upp­

fattning av att en ständig utveckling försiggår också på religionens och

livsåskådningens område. I överensstämmelse med tankegångarna i det

avsnitt av 1919 års undervisningsplan för folkskolan, där kristendoms-

4 -— Biliang till riksdagens protokoll 1000. 1 samt Nr 70.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

50

undervisningen behandlas, hävdar kommissionen, att skolans uppgift inte

kan vara att påverka eleverna till ett ställningstagande för den ena eller

andra livsåskådningen. Däremot måste undervisningen, om den vill vara

objektiv, låta kristendomens innehåll komma fullt till sin rätt.» (S. 38.)

Kristendomsämnet bör mer än de flesta andra ämnen kunna vara in­

strument för personlighetsdaningen, framhåller kommissionen. Undervis­

ningen i detta ämne bör ge eleverna möjlighet att på grund av sakliga upp­

lysningar och gedigen kunskap om religionens värld, på grund av insikt om

frågornas allvar och livsavgörande betydelse och på grund av egna erfaren­

heter och egen läggning bygga upp en personlig livsåskådning.

För den estetiska skolningen är redan den yttre omgivningen i skolan

av betydelse: skolbyggnadens stil, som gärna bör ansluta till den omgivande

naturen och anknyta till landskapets bästa traditioner, en välvårdad skol­

plan med träd och blommor, i vars skötsel lärjungarna deltaga, vackra

lokaler, helst prydda med god konst. Om skolans ledning förstår att ge

de gemensamma samlingsstunderna och högtidligheterna den rätta estetiska

inramningen och att ge dem en konstnärligt fullödig prägel, har mycket

vunnits. Men även den dagliga undervisningen har i en lång rad ämnen

möjligheter att väcka sinnet för konstnärliga kvaliteter och låta lärjung­

arna få utlopp för skapardrift, känsla och fantasi.

»I modersmålet bör litteraturläsningen läggas så, att eleverna från bör­

jan lär sig uppskatta diktens skönhetsvärden och så småningom vänjer sig

att välja god litteratur framför dålig. Nödvändigt torde därvid vara att i

högre grad än nu låta eleverna syssla med modem litteratur, som de lättare

kan få personlig anknytning till. Teckningsundervisningen bör mer än nu

uppmärksamma vikten att se god konst. Sång och musik har sin givna upp­

gift att skola sinnet för god musikunderhållning och förståelse av den stora

tonkonsten och av folkmusikens skönhet. Undervisningen i geografi och

biologi bör mer än nu kunna fostra eleverna till förståelse för naturens och

bebyggelsens skönhets värden. För alla dessa ämnen bör elevernas fritid i

högre grad än nu kunna tas i anspråk på så sätt, att eleverna stimuleras

till frivilligt inträngande i skönhetens värld.» (S. 31.)

Icke minst när det gäller heminredningen är ungdomens sinne för de

enkla linjernas skönhet, för kvalitet och ändamålsenlighet ofta föga ut­

vecklat. Kommissionen ifrågasätter, huruvida icke framför allt tecknings­

undervisningen kunde nyinriktas till att uppodla smakomdömet i fråga

om möbler, inventarier, prydnadssaker, färger och linjer i ett hem. Sam­

arbete mellan teckning och slöjd vore härvidlag naturligt.

Utöver den egentliga skolundervisningen bör skolan bereda lärjungarna

tillfälle att besöka museer och konstutställningar, konstnärligt värdefulla

teater- och filmföreställningar, konserter och uppläsningar. Radions och

skolfilmens möjligheter böra utnyttjas. Slutligen kan lärjungarnas för­

eningsliv få mycket stor betydelse för medlemmarnas estetiska fostran.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

51

Ur allmän uppfostringssynpunkt tillerkänner kommissionen även de

praktiska ämnena ett stort värde.

»De kan skänka värdefulla praktiska färdigheter, som envar har behov

av i det dagliga livet, de utgör en betydelsefull motvikt till de intellektuella

sysselsättningar, som upptar en stor del av skolans arbetsdag, de ger möj­

lighet till aktivitet och arbetsglädje för de lärjungar, som eljest har små

förutsättningar för skolarbete, de uppodlar formsinne och organisations­

förmåga, de möjliggör prövning av lärjungarnas anlag, de lägger grunden

för många slag av yrkesutbildning, de bidrar till skapandet av hemkultur.»

(S. 32.)

&Sdtl

Dessa ämnen förtjäna, framhåller kommissionen, en starkare ställning i

skolan än nu och ett fastare sammanfogande med det allmänna stoff skolan

arbetar med.

Slutligen berör kommissionen i korthet den fysiska fostrans ämnen: gym­

nastik, idrott och friluftsliv. Kommissionen betonar betydelsen för folk­

hälsan av en riktig inställning till dessa ämnen och erinrar om den vik­

tiga roll de spela under uppväxttiden genom att medverka till en harmonisk

kroppslig utveckling och till behärskning av kroppen. Dessa ämnens fost­

rande och karaktärsdanande uppgift är allmänt erkänd. Skolan bör till­

varataga ungdomens oerhörda idrottsintresse och utveckla det, så att lär­

jungarna livet igenom behålla kärleken till kroppsrörelse och friluftsliv.

Det är lätt att påvisa vissa karakteristiska olikheter mellan skolutred­

ningens och skolkommissionens synpunkter på de frågor, som berörts i det

föregående, men man måste ihågkomma, att i det praktiska skolarbetet

alltid olika lärarpersonligheter måste mötas och att vägen till barnens

hjärtan icke beror av någon uppfostringsteori. Vad de båda utredningarna

anfört belyser i varje fall, huru intimt den allmänna fostran i skolan är

förenad med skolans vardagliga uppgift att bibringa kunskaper och uppöva

färdigheter. Det är icke möjligt att göra någon sorts boskillnad mellan

karaktärsfostran och intellektuell utbildning. Försummas den ena av dessa

uppgifter, blir även den andra lidande. För framgången av skolans arbete

är det av väsentlig betydelse, att den enskilde läraren är klart medveten

om sin dubbla uppgift: att meddela kunskap och att fostra.

b. Tradition och aktualitet.

De flesta av dem som ha hunnit till mogen ålder kunna sannolikt ur

minnets gömmor plocka fram någon dammig kunskapsklenod, som det

kostat möda att förvärva under skolåren men som sedan i livet befunnits

föga användbar. Samtidigt kanske något annat saknas i kunskapsutrust-

ningen, något som kunde ha inlärts i skolan men icke är lätt att senare

inhämta. Man kan fråga sig, huruvida icke de växandes intellektuella kraf­

ter hade tillvaratagits bättre, om skolan mer konsekvent tillämpat den

gamla maximen »Vi lära ej för skolan utan för livet».

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

52

Även om kritiken understundom kan bero på missförstånd eller bristan­

de kännedom om nuvarande förhållanden, representerar den dock erfaren­

heter, som vid en allmän översyn av skolväsendet icke böra lämnas obe­

aktade. Skolutredningen framhåller först, att kursernas omfång måste stäl­

las i riktig proportion till den tid, som står till undervisningens förfogande,

om arbetsjäkt och ytlighet skola kunna undvikas:

»Målet för skolans undervisning måste väsentligen begränsas till att sätta

de verktyg i lärjungarnas händer, med vilka de själva efter skoltidens slut

kunna vidga sitt vetande. Att bibringa lärjungarna säkra kunskaper och

färdigheter i läsning, skrivning, räkning och språk är därför vad undervis­

ningen först och främst bör inriktas på. Vid sidan därav bör den giva lär­

jungarna en god grund för deras allmänbildning inom de humanistiska och

naturvetenskapliga sakämnena samt en så långt förhållandena medgiva

fyllig orientering i samhällsproblemen. Härvid varken kan eller bör någon

form av systematisk fullständighet eftersträvas, i varje fall icke på folk­

skolans och realskolans åldersstadier. Kurserna böra i dessa ämnen begrän­

sas till väsentliga partier, och kraven på minneskunskaper i fråga om de­

taljer och fakta få icke drivas längre, än som måste anses nödvändigt, för

att lärjungarnas kunskaper skola erhålla en fast ryggrad.» (I s. 52—53.)

Kritiken mot folkskolan gäller mera, att behållningen av undervisningen

är för klen, än att onödigt kunskapsstoff medtages.

»Det är framför allt de elementära färdigheterna att läsa, skriva och

räkna, som exempelvis vid prövningar under värnpliktstjänstgöringen be­

funnits icke hålla måttet, men även kunskaperna i kristendom, svenskt

språk och svensk litteratur, historia, samhällslära, geografi, biologi och

hälsolära visa ej sällan påfallande och betänkliga brister. Så långt anmärk­

ningarna äro befogade, torde de emellertid mindre böra riktas mot under­

visningen i folkskolan än mot omfattningen av denna undervisning. Den

har upphört för tidigt, innan de förvärvade kunskaperna och färdigheterna

ha hunnit stadgas och befästas och innan lärjungarna nått den ålder och

mognad, att de efter skolans slut mera allmänt förstått att bevara och för-

kovra skoltidens bildningsförvärv.» (I s. 74.)

Anpassningen av skolkunskaperna efter behoven i livet försvåras av den

stora tidrymd, som faller mellan förvärvet av kunskaper och användningen.

Skolutredningen erinrar om att de lärjungar, som i år tagas in i småskolans

första klass, stå i sin ålders blomma först om ett par årtionden och sedan

verka i arbetslivet ytterligare en lång följd av år, alltjämt med den grund­

utrustning, som skolan givit.

Självfallet är det också omöjligt att noggrant förutse vad som kan komma

till nytta i livet efter så lång tid. Men detta förklarar icke allt. Det finnes,

såsom skolutredningen själv framhåller, alltid en risk att skolan av olika

skäl stelnar till i bildningsmål och uppfostringsmetoder. I sitt sjätte be­

tänkande »Skolans inre arbete» (SOU 1946: 31) yttrar skolutredningen

därom:

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

53

»Under årens och århundradenas lopp har en tradition skapats rörande

vad som bör anses ingå i utbildningen för ett visst bildningsstadium. Vis­

serligen har gammalt kunskapsstoff utmönstrats och nytt har tillkommit,

men traditionen har dock varit en mäktig faktor i utformningen av bild-

ningsmålet, desto starkare ju äldre skolform det varit fråga om. I och för

sig har den nog också sin andel i den ansvällning av kurserna, som städse

varit ett av skolans bekymmer. Utvecklingen själv, inom vetenskap och

samhällsliv, har nödvändiggjort, att nytt stoff och nya kunskapsämnen

tillförts skolans undervisning, men utmönstringen av gammalt stoff har ej

kunnat ske i samma takt. En äldre generation har endast motvilligt velat

från skolans arbetsschema stryka sådant, som under dess egen skoltid

rymdes inom det ofrånkomliga kunskapsmåttet. Det kan gälla detaljer,

namn, årtal och dylikt inom de olika ämneskurserna, men det kan också

gälla hela ämnen och skolans bildningsinnehåll i stort. Mot denna bak­

grund kan man till en del se exempelvis den långa striden mellan klassisk

och real bildning eller mellan formell humanistisk bildning och realism i

undervisningen.» (VI s. 46—47.)

Sådana förhållanden kunna alltid ge anledning till en kritisk granskning,

som med större eller mindre berättigande påvisar »vår bildnings fåfäng-

lighet». Å andra sidan måste man dock, då det gäller skolan, se ej blott på

nuet och framtiden, utan även tillbaka. Skolan har också att förvalta tra­

ditionen hos ett folk, vars kultur har djupa rötter i det förflutna, och att,

i vad på den ankommer, förmedla arvet från förfäderna till nya generatio­

ner. Det kan råda delade meningar om huru avvägningen bäst skall göras

mellan dessa båda uppgifter, vården om kulturarvet och fostran för fram­

tiden, men att en sådan måste ske, är uppenbart. En gyllene medelväg

måste finnas: man får ej i blindo kasta bort det värdefulla och livsdugliga

men måste vara beredd att en och annan gång, när det behöves, oför­

skräckt både rensa upp och nygestalta i skolans värld.

»Ett fördomsfritt uppbyggande av skolans kursplaner skulle strängt

taget förutsätta en noggrann analys och sovring av det kunskapsstoff, som

kräves av en medborgare i det nutida samhället.----------- En dylik över­

syn av det mänskliga vetandet från skolundervisningens synpunkt inne­

bär uppenbarligen ett jättearbete, och resultatet därav vore helt säkert

svårt att överblicka, även om enstaka iakttagelser utan tvivel skulle er­

bjuda mycket av intresse. Såvitt bekant har man under senaste tid endast

i Förenta staterna vågat sig på mera omfattande undersökningar av detta

slag. I mera begränsad omfattning, inom vissa specialområden, kan där­

emot ett liknande tillvägagångssätt med fördel komma till användning.

Så har i själva verket i vårt land skett beträffande rättskrivningsundervis-

ningen. På folkskolestadiet försiggår numera i ett betydande antal skolor

undervisning i stavning på grundval av ingående undersökningar av ord-

frekvensen, och dessa undersökningar ha också blivit normgivande för

fordringarna i fråga om stavningsförmåga. Detta har säkert varit till

stor fördel för behandlingen i skolan av ifrågavarande ämnesmoment, och

ord som dalkjusa och sjubbskinnspäls höra numera till de skolhistoriska

kuriositeterna.

Man kunde också tänka sig att genom likartade undersökningar och

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

54

överväganden söka vinna någon klarhet om arten och omfattningen av

studiet av de främmande språken på skolstadiet. De frågor, som sålunda

skulle besvaras, gälla i första hand, vilka främmande språk som böra före­

komma på respektive skolstadier och inom skilda skolformer, och vidare

vilka slag av språkfärdighet som borde eftersträvas. (VI s. 47.)

194-6 års skolkonimission skildrar i mörkare färger den nutida skolans

beroende av sina föregångare. Den bär, säger kommissionen, på ett be­

tungande arv från medeltidens och den gamla ämbetsmannastatens skola,

ett arv av organisatorisk bundenhet och stelhet, formalism och bristande

verklighetssinne. Läxförhören, betygshetsen och konkurrensen mellan lär­

jungarna äro andra sidor av detta beroende. Kommissionen är dock ense

med skolutredningen om att man vid omdaningen av skolan bör bygga

vidare på den svenska kultur- och skoltraditionen. Den uttrycker redan

på betänkandets första sidor sin grundsyn i följande ord:

»Om man ... uppställer skolans demokratisering som mål för skolrefor­

men — och härom synes enighet råda — innebär själva denna målsättning

ett konstaterande av att vår skola, sådan den ter sig i dag, i skilda avseen­

den är en produkt av andra samhällsformer än demokratins och därför på

många sätt står i motsättning till det samhälle den skall tjäna. Uppgiften

blir under sådana förhållanden att med fasthållande av det värdefulla i det

svenska skolarvet söka utrensa det tyngande och otidsenliga och ersätta

detta med element som är i nivå med samhällsutvecklingen.» (S. 2.)

Vid stoffurvalet vill kommissionen kraftigare betona de färdigheter och

kunskaper, som man oftast har användning för i det praktiska livet. En

mera realistisk bedömning av behoven härvidlag är nödvändig på många

punkter. Färdigheterna i modersmålet och levande språk böra sålunda få

en mera praktisk inriktning än i våra nuvarande skolor. Eleverna äro, när

de komma ut i livet, oftast ytterst tafatta, då det gäller att framträda

muntligt och skriftligt, och konsten att läsa med behållning är föga ut­

vecklad. Vår tids yrkes- och organisationsliv, reseliv och kulturella behov

fordra dock mer än behärskningen av modersmålet. Varje svensk man eller

kvinna har behov av åtminstone elementära kunskaper i något av de stora

världsspråken. Bekantskap med danska och norska bör göras redan i skolan.

En starkare anknytning av undervisningen till det aktuella samhällslivet

är lika nödvändig:

»Att den samhällsorientering, som skolan enligt undervisningsplanen

erbjuder, inte är tillräcklig, därom vittnar de särskilda föranstaltningar som

under senare tid måst vidtagas för att i folkskolans undervisning inlägga

moment av omedelbar praktisk betydelse för elevernas möte med livet:

nykterhetsundervisning, sexualundervisning, trafikundervisning, sparsam-

hetsuppfostran, yrkesorientering. Det gäller att gå vidare på denna väg i

syfte att ge lärjungarna konkret kännedom om de företeelser, som kommer

att möta dem ute i samhället, och göra dem bättre anpassade för livets

svårigheter. Uppgiften är så pass betydelsefull för elevernas fostran till

Kungl. Maj:ts proposition

vr

70.

55

samhällsmedborgare, att ett särskilt skolämne härför bör inrättas, sam­

hällskunskap, som bör avlösa hembygdsundervisningen i fjärde klassen och

sedan kvarstå på schemat till och med den obligatoriska skolans avslut-

ningsklass.» (S. 6—7.)

En så genomgripande modernisering av undervisningsprogrammet nöd­

vändiggör bland annat förskjutningar inom och mellan orienteringsämnena.

»Vilka delar av nuvarande kurser som måste flyttas till överkurserna,

kan inte sägas generellt. För varje ämne måste stoffet detalj granskas av

sakkunniga, innan något avgörande sker. Några exempel kan dock lämnas

på avsnitt i realskolans kurser, som med all sannolikhet måste få minskat

utrymme i medborgarskolan. Äldre historiska epoker, krigshistoria och

kyrkohistoria torde få mindre plats. Även namngeografin samt växt- och

djursystematiken inom biologin måste troligen drabbas av reducering. —-

— — Kommissionen föreslår vidare, att särskilt språkundervisningen i

medborgarskolan skall bjuda på lättnader i förhållande till nuvarande real­

skola. Undervisningen i engelska bör bedrivas så, att ämnet blir mindre

krävande än tyskan varit i samma ställning. Franskan införes ett år senare

än nu är fallet i realskolan. En förändring i målsättningen, som kan med­

föra lättnad, är att de skriftliga översättningarna till de främmande språ­

ken, i varje fall som prov, träder mera i bakgrunden.» (S. 149.)

Varken skolutredningen eller skolkommissionen finner det lätt att nog­

grant anpassa skolans kunskapsstoff efter livets krav. Lärdomar för livet

kunna hämtas även ur det längesedan förgångna; vad som kommer till

omedelbar användning i nästa generation beror ofta av förhållanden, som

vi icke kunna förutse eller ännu endast oklart ana. Det kan icke vara lät­

tare för den enskilde läraren att välja och vraka bland gammalt och nytt.

Om skolan skall undgå risken att bli efter i samhällets utveckling, kräves

ett målmedvetet granskningsarbete av rätt betydande mått, utfört av de

mest kvalificerade krafter, som stå till buds för ändamålet.

c. Individuell och social fostran.

Det brukar sägas, att skolan är den unges växtplats, där han skall ut­

vecklas och mogna för samhällslivet. Personlighetsgrunden är redan lagd,

men det är ännu tid att påverka utvecklingens gång till individens och

samhällets bästa. Skolan får därigenom, framhåller skolutredningen, en

dubbel uppgift: att ta hand om individen och göra det bästa möjliga av

hans anlag och förutsättningar och att tjäna samhället genom att fostra

de växande till samarbete med andra och solidaritet med samhället.

Avvägningen mellan dessa båda sidor av uppfostran har under tidernas

lopp gestaltat sig mycket olika.

»Det har funnits epoker, då uppfostrans främsta uppgift synts vara att

undertrycka och förkväva naturanlagen och söka dana den unge efter ett

likformigt och förment allmängiltigt bildningsideal. Under andra epoker

ha starkt förkunnats den ursprungliga människonaturens företräden och

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

56

uppfostrarens uppgift framför allt ansetts vara att låta dessa naturanlag

fritt utvecklas, så långt möjligt ohämmade av civilisationens fördärvliga

inflytelser. (VI s. 12.)

Mot slutet av förra århundradet framträdde en alltmer stigande uppskatt­

ning av det individuella. Liksom man åter på sina håll började inse, att

massproduktionen ej kunde helt ersätta den individuella handaskicklig-

heten, det personligt präglade hantverket, så fick man också blicken allt­

mer öppen för individen i massan, för lärjungen i klassen. Man upptäckte,

har det sagts, barnet, den växande, ej blott som ett oskrivet blad utan

såsom en individuell personlighet i vardande, med sina speciella särdrag,

anlag, intressen och förutsättningar.-----------

Till uppfattningen om den personliga och individuella fostrans betydelse

har väsentligt. bidragit den fördjupade kännedom om barnets och den

växandes själsliv, som den nutida psykologien förmedlat. I äldre tid hade

man en tämligen onyanserad uppfattning om barnet såsom en ofullständig

och outvecklad varelse, som skulle få sin prägel utifrån genom förbud och

stadgar, förmaningar och bestraffningar, noggrann inprägling och förhör.

Det var en form av uppfostran och undervisning, som nog kan ha sin upp­

gift att fylla, men som långt ifrån räcker till. Numera har man en helt

annan blick för barnets inre liv, dess eget väsens art och för den rytmiska

utvecklingsgången i dess andliga växt. Personligheten får sin prägel ej

blott genom yttre intryck utan även genom de inre krafternas och anlagens

fria utveckling, där ett olämpligt ingripande kan föranleda skador och miss­

anpassning för hela livet. Man har alltmera blivit medveten om att barnet

och den unge, likaväl som den vuxne, ha rätt till sitt eget personliga och

individuella liv, inom de gränser, som utstakas av den mänskliga samman­

levnadens villkor.» (VI s. 29—30.)

En framtida anpassning till och insats i de vuxnas liv behöver icke för­

svåras genom att barnet även i skolan får vara barn och den unge ung.

Redan kamratlivet är en övning i mänsklig sammanlevnad och kan ha ett

mycket gott inflytande, om det behärskas av lärjungar, som äro skickade

att leda det i rätt riktning. Skolklassen som social enhet är en viktig fost­

rande faktor. Själva skolarbetet främjar uppkomsten av vissa socialt värde­

fulla levnadsvanor och arbetsvanor.

»Skolan måste fordra punktlighet, samvetsgrannhet, ordentlighet, ford­

ringar, som icke behöva framstå såsom ett utifrån pålagt godtyckligt

tvång utan även av lärjungarna lätt inses såsom nödvändiga för skolarbe­

tets rätta bedrivande. Skolans verksamhet förutsätter arbetsamhet, uthål­

lighet och pliktuppfyllelse, och genom övning häri lägges grunden till en

verklig arbetsglädje, till uppfattningen av arbetet som en välsignelse och

icke som en nödtvungen börda. Skolan bör också eftersträva, att lärjungar­

na i mån av sin psykiska utveckling lära sig att själva taga ansvaret för sitt

arbete och överhuvudtaget för sina handlingar och sitt uppträdande i

skolan.» (VI s. 86.)

Slutligen måste skolan medverka till att bibringa de unga formerna för

ett gott uppträdande, lära dem att iakttaga de regler för den mänskliga

umgängeisen, som visserligen i många fall äro konventionella och i och

Kungl. Majits proposition nr 70-

57

för sig måhända icke ha större värde men ändock spela en sa stor roll för

de unga vid deras utträde i livet.

»En ung människa, som har lärt sig att iakttaga reglerna för god ton ,

för vanlig hövlighet i umgänget med bekanta och obekanta, med överord­

nade och kamrater, har därigenom lättare att bli uppskattad efter sina

verkliga förtjänster än den, som brister i dessa hänseenden, och framför

allt är det för den unge själv till betydlig hjälp för anpassningen i livet,

för undanröjande av känslor av underlägsenhet och oförmåga.» (VI s.

85—86.)

Det finns också en annan sida av skolarbetet, som mahända från den

moderna skolans håll lätt förbises, därför att den befinner sig i linje med

vad som betraktas som den traditionella skolans kännetecken. Barn och

ungdom, liksom för övrigt också de vuxna, ha behov icke blott av själv­

hävdelse utan också av auktoritet och vägledning.

»I uppfostran ingår att lära sig att lyda: lyda sina överordnade, hör­

samma givna regler och föreskrifter. Men den lydnad, som en rätt fostran

kräver, avser ingen blind underkastelse, intet uppgivande av egen efter­

tanke eller eget bedömande. Endast den, som lär att lyda på detta sätt, kan

också lära sig att i verklig mening leda, bestämma över andra. -----------

Särskilt inom den anglosaxiska skolvärlden har man förstått att väl beakta

denna uppfostringsprincip. Den har bl. a. kommit till uttryck genom en i

större eller mindre utsträckning genomförd självstyrelse bland lärjungarna.»

(VI s. 92.)

De långa ferierna vid de svenska skolorna kunna, även de, giva sitt bidrag

till ungdomens sociala fostran.

»Särskilt är det av betydelse, icke minst för lärjungarnas fostran till

samhällssolidaritet och social vidsyn, att de därunder i ej alltför ringa ut­

sträckning deltaga i det praktiska arbetslivet. För landsbygdens ungdom,

både i folkskola och i högre skola, sker detta redan i stor utsträckning,

men det är av vikt, att även städernas ungdom, såsom skett under kris­

åren, erhåller och uppmuntras att söka lämplig praktisk _ sysselsättning

under ferierna. Detta bör också i sin mån förebygga, att fritiden och fram­

för allt dess nöjesliv får den dominerande plats i ungdomens tankevärld,,

som ofta konstateras.» (I s. 56.)

Om avvägningen mellan individuellt och kollektivt arbete inom det nu­

varande skolsystemet yttrar slutligen skolutredningen:

»Inom praktiskt skolarbete söker man med olika medel främja lärjungar­

nas utveckling. Å ena sidan vill man genom uppmuntran av det indivi­

duella arbetet och genom tävling, prövningar, betyg, examina och be­

löningar föra fram den enskilde till bästa möjliga prestation. Å andra sidan

skjutes den individuella tävlan mera tillbaka, man strävar mindre till topp-

resultat och söker i stället att genom lärjungarnas sammanhållande i klass-

och gruppenheter skapa en känsla av social samhörighet, en^ god laganda ,

som skall föra om möjligt alla fram till fullgoda resultat. För båda meto­

derna kunna åberopas förhållandena ute i livet, där ju i manga fall fordras

Kungl. Maj ds proposition nr 70.

högsta arbetsinsats av den enskilde men framför allt lojal samverkan av

flera eller många.

För visso är skolans uppgift här som i så många andra fall ömtålig och

svår. Svensk skola söker gärna att förena båda metoderna och på det sättet

utvinna bästa möjliga resultat. Det gäller verkligen att det ena göra och

det andra icke låta. Skolan får ju icke genom ett organiserat tävlings- och

konkurrenssystem draga upp osociala individualister, egoister och hänsyns­

lösa karriärister, men den måste individualisera, uppmuntra den enskildes

duglighet och framåtanda, originaliteten, initiativet. Å andra sidan är det

klart, att goda samarbetsmänniskor’ endast kunna danas genom sam­

arbete, och skolan måste alltså skapa förutsättningar för ett sådant, men

det får icke ske så, att vare sig den energiskt uppåtsträvande vingklippes

eller den maklige vänjes vid att lita till kamraternas hjälp. Här måste efter­

strävas en syntes mellan båda riktningarna.» (I s. 49—50.)

Skolkommissionen är ense med skolutredningen om att den enskilde lär­

jungens individualitet och personliga förutsättningar icke endast böra upp­

märksammas i skolan utan vara själva utgångspunkten för uppläggningen

av fostran och undervisning. Varje lärjunge bör känna, att han respekteras,

och veta, att han är välkommen i skolan, vilka studieförutsättningar han

än har. Skolans arbete bör vara inriktat på att befrämja en fri och har­

monisk utveckling av alla sidor av lärjungens personlighet och utveckla

det för honom egenartade och speciella. Men på samma gång bör den lägga

sitt arbete så, att det fostrar också till samarbete som en naturlig livsform

och hos lärjungarna väcker lust att engagera sig, att frivilligt inordna sig

i ett sammanhang.

Liksom skolutredningen understryker skolkommissionen kamratlivets

betydelse.

»I kamratlivet gäller ofta oskrivna lagar om solidaritet, om inbördes

hjälp, om sammanhållning, om rent spel, där uppskattas mod, självbehärsk­

ning, förmåga att bära ett nederlag. Inte alltid har skolan förstått att för

sitt eget arbete och sin fostran av eleverna tillgodogöra sig dessa lagar. De

vanliga undervisningsmetoderna är väl snarare ägnade att motverka dem

genom att inte tillvarataga elevernas lust till samarbete och genom att

bortse från dettas moralbyggande betydelse.» (S. 34.)

Skolan har all anledning att stödja sund föreningsverksamhet bland lär­

jungarna. Men skolan torde också vara betjänt av att då och då begagna

föreningsteknisk metod vid undervisningen.

»Samtliga elever får på detta sätt föreningsvana, vana att följa samman-

trädesregler. De får tillfälle att uppodla föreningstekniska färdigheter: att

leda förhandlingar, att skriva protokoll, rapporter och referat, att hålla

anföranden, göra inlägg. Diskussioner och förhandlingar lär deltagarna att

motivera sina påståenden, att modifiera sina ståndpunkter, att göra över­

enskommelser, att lojalt foga sig i majoritetsbeslut men ändå stå för sina

åsikter och kunna verka för ändring av beslut. Dessa övningar bör inte ha

enbart formell innebörd, ty då förlorar de lätt i intresse. De bör ha saklig

karaktär, de bör behandla frågor, som för eleverna ter sig brännande: pro­

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

59

blem, vilkas principiella lösande har inverkan på deras egna förhållanden i

skolan eller kamratlivet. Aktuella samhällsfrågor bör därvid^ inte bann­

lysas. Tvärtom bör eleverna så småningom och framför allt på högstadiet

vänjas vid att intressera sig för samhällsfrågor, diskutera dem och använda

sakliga argument som stöd för sin uppfattning hur de bör lösas. Skolans

sociala fostran syftar bland annat till att grundlägga ett socialt och poli­

tiskt intresse, som förbereder ett senare ställningstagande till samhälleliga

och politiska frågor och som skapar förståelse för den politiska verksam­

hetens uppgift.» (S. 35—36.)

Skolklassen bör inte endast vara en arbetsmiljö och en kamratkrets utan­

för arbetet utan också en arbetsgemenskap. De metodiska svårigheterna att

förena individuell arbetstakt med gemenskapsarbete äro ingalunda oöver­

vinneliga.

»Skolan måste i detta avseende bringas i överensstämmelse med sam­

hällslivet, där individuellt självständigt arbete måste gå hand i hand med

samarbete. Det är lärarens uppgift att planlägga arbetet sa, att eleveina i

sitt individuella arbete också tillgodoser kamraternas arbete. För manga

uppgifters lösande lämpar sig klassen i sin helhet som grupp. Den kan för­

enas om lösandet av en självständig uppgift: en teaterföreställning, en fest,

ett program, utgivandet av en klasstidning, arrangerandet av en tävlmg.

Därvid måste hållas i sikte, att nivåskillnaderna och olikheterna i fråga

om lämplighet för skilda uppgifter äro mycket stora inom en normalklass

i den obligatoriska skolan. Samarbetets uppgift blir därför att skapa en

kamratanda, som respekterar vars och ens förmåga, och en anda av hjälp­

samhet, som drar alla med sig i det gemensamma arbetet. Ledarbegåvning,

organisationsförmåga, villighet att samarbeta, att underordna sig gemen­

skapen, att offra sig för den gemensamma framgången, skicklighet att lata

detaljerna samverka till ett helt, talanger av intellektuell, konstnärlig och

praktisk art kommer vid ett sådant arbete alla till sin rätt.» (S. 35.)

I uppgiften att vidga lärjungarnas sociala sfär från den egna kretsen till

samhället böra alla skolans ämnen samverka. Psykologien bör få en star­

kare ställning i skolsystemet. Psykologisk insikt i motiveringsprocesserna

bakom det mänskliga handlandet ökar viljan till självkontroll och vidgar

möjligheterna att samleva med andra människor. Elementära kunskaper i,

barnpsykologi böra ingå i den förberedande fostran för föräldrakallet, utan

vilken eleverna knappast böra få gå ut i livet. Geografiundervisningen bör

väcka förståelse för andra folk, för vikten av det internationella samarbetet

och för Sveriges roll i detta. Framför allt bör dock det nya ämnet samhälls­

kunskap ge en orientering rörande den mänskliga samlevnadens nutida

villkor:

»Här behandlas familjens ekonomiska och rättsliga villkor, samhälls­

institutionernas uppgifter, juridiska problem av praktisk betydelse, det

ekonomiska livet från den enskildes och från samhällets synpunkt, folk­

rörelserna, folkstyrets institutioner och problem. Angeläget är därvid att

ge eleverna konkreta och praktiska upplysningar om hur man uträttar

ärenden vid institutioner som post, järnväg, tull, banker, om hur man

'

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

60

skall komma i förbindelse med de samhällsinstitutioner, som lämnar hjälp

i juridiska, sociala och ekonomiska angelägenheter, om hur man inträder

i en sjukkassa, hur man bör ordna sitt försäkringsskydd, hur man uppgör

en familjebudget o. s.v.» (S. 36.)

Syftet att ge de växande en god social fostran mötes här av strävanden

efter aktualitet i undervisningen.

d. Fostran i det demokratiska samhället.

Den svenska skolans uppgift kan icke fixeras blott och bart genom över­

väganden från allmänmänskliga utgångspunkter, den måste också bära det

samhälles signatur, som den skall tjäna, och fullgöra sina uppgifter i klart

medvetande om att vart svenska samhälle i dag är ett modernt demokra­

tiskt samhälle, grundat pa medborgarfrihet och medborgaransvar. Demo­

kratien har i vart land urgamla traditioner, vi vänta av vår ungdom, att

den skall halla dessa traditioner vid makt och — huru än tekniken om­

formar den materiella samhällsgrunden — låta demokratien uppbära sam­

hällsinstitutionerna och ge sin anda åt den mänskliga sammanlevnaden. I

uppfostran böra vi ge de unga materialet till en livsåskådning efter vårt

folks kynne, och vi måste — så långt det står i vår förmåga — ge dem

stöd i de avgöranden, som grundlägga inställningen till det demokratiska

samhället och ofta bestämma karaktären av den blivande samhällsinsatsen.

Den känsla för social rättvisa, som demokratien håller levande, måste

också i sin mån påverka skolorganisationens utformning. Bildningen kan i

ett demokratiskt samhälle aldrig få bli ett prerogativ för någon viss sam­

hällsgrupp. I alla dess former bör den vara tillgänglig för varje uppväxande

samhällsmedlem efter hans förmåga att taga emot, utan hänsyn till kön,

hemort, social ställning och ekonomiska villkor.

Slutligen måste skolans verksamhet liksom det demokratiska samhällets

präglas av en ökad redobogenhet att socialt taga sig an den enskilde indi­

viden. Även om de personlighetsdanande uppgifterna ligga i centrum för

skolans verksamhet, kan den icke begränsa sig till dessa, och än mindre

får den nöja sig med att vara ett verk för kunskapers meddelande; den

måste även, så långt dess rustning räcker, medverka till att giva de växan­

de den allmänna sociala omvårdnad de behöva.

19j6 års skolkommission betonar starkt skolans uppgift att fostra demo­

kratiska människor men är angelägen att förebygga misstydningar:

»Satsen får inte missförstås. Den innebär inte, att skolan skall förkunna

demokratisk-politiska doktriner. Undervisningen får inte vara auktoritär,

vilket den skulle bli, om den ställdes i en politisk doktrins tjänst, vore

denna doktrin än demokratiens egen. Demokratisk undervisning måste

tvärtom vila på objektiv vetenskaplig grundval. Den skall hos lärjungarna

befrämja aktning för sanningen och lust att söka den. Lärjungarna äger

rätt till saklig upplysning om de stora ideologiska och samhälleliga strids­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

61

frågorna och bör på grundval härav själva sedan arbeta sig fram till en

personlig uppfattning. Om skolan — såsom väl alla torde vara ense om —

hos lärjungarna skall grundlägga vördnad och aktning för vårt folks och

mänsklighetens kulturarv, för människovärde, frihet och fred, bör det och

kan det ske endast på denna fria väg. Blott genom en fri uppfostran kan

skolan skapa förutsättningarna för — såsom skolutredningen uttryckt det

— ’en på medborgarnas egen insikt och vilja grundad samhällsutveckling’.

Kravet på att skolan skall fostra demokratiska människor innebär alltså

ingen likriktning. Det kan och får inte bli tal om att stöpa alla i samma

form. Redan den alltmer utpräglade specialiseringen i det moderna sam­

hället kräver en rikt facetterad skolorganisation med möjlighet för var och

en att erhålla den för honom lämpligaste utbildningen. Även ur ren kultur­

synpunkt är det fördelaktigare med en fördelning av kunskaperna än med

en nivellering av dem till ett för alla gemensamt mått. Specialisering är

alltså i och för sig önskvärd.» (S. 3.)

Uppfostran bör dock syfta till att hos alla utveckla vissa egenskaper,

som både ur samhällets och individens synpunkt äro särskilt värdefulla.

»Självständigheten är en sådan egenskap. Dess värde har särskilt upp­

märksammats i debatten om de totalitära regimernas psykologiska förut­

sättningar. Av medborgaren i ett folkstyrt samhälle bör man fordra ett kri­

tiskt sinnelag, som ger motståndskraft mot andliga farsoter. Demokratin

har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor.» (S. 4.)

1940 års skolutredning dröjer särskilt vid den sociala rättvisans krav på

fri väg för den duglige. Från en synpunkt sett är begåvningarnas tillvara­

tagande en av skolsystemets främsta uppgifter:

»Kommer varje individ på sin rätta plats i livet, vinner såväl samhället

som individen därpå — samhället, ty därigenom kunna den enskildes arbets­

kraft och förmåga bäst utnyttjas och komma samhället helt till godo, och

individen, ty han känner under sådana omständigheter den tillfredsstäl­

lelse med sitt arbete och med sin ställning i livet, som är av så stor vikt

för hans andliga välbefinnande och jämvikt.» (I s. 134.)

I sitt betänkande rörande vidgade möjligheter till högre undervisning för

landsbygdens ungdom (SOU 1944: 22) föreslog skolutredningen i överens­

stämmelse med denna uppfattning de studieunderstöd till landsbygdsung-

dom, som sedermera beviljades av 1945 års riksdag, och framlade något år

senare jämväl förslag om studieunderstöd åt lärjungar i högre skolor, oav­

sett deras bostadsort, ett förslag, som lades till grund för den nuvarande

utformningen av stipendieverksamheten vid 1946 års riksdag. I sitt be­

tänkande rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet

(SOU 1947: 11) har utredningen vidare föreslagit avskaffande av inskriv­

nings- och terminsavgifterna vid statliga och kommunala högre skolor och

utsträckning av lärjungarnas möjligheter att erhålla annan skolhjälp, såsom

fria läroböcker och fri undervisningsmateriel.

Skolutredningen synes emellertid vara tveksam, huru långt en dylik

utjämnande verksamhet kan drivas. Utredningen tänker därvid icke blott

på de ekonomiska konsekvenserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

62

»Saken har också en annan sida. De som .. . hävda, att den växande

individen bör få en utbildning, motsvarande hans anlag och önskningar,

synas gå ut från förutsättningen, att individernas anlag och önskemål för­

dela sig på ett sätt, som i det hela svarar mot samhällets behov. Om alla

unga oberoende av ekonomiska och andra hämningar finge följa sin kallelse

och utbilda sina anlag, så skulle sålunda samhällets behov av arbetskraft

på skilda områden bli väl tillgodosedda.

Erfarenheten ger emellertid knappast vid handen, att en dylik optimism

är berättigad. I den mån ekonomiska och andra hinder för fortsatta studier

röjas undan, komma allt flera unga att slå in på allt längre och kostsam­

mare studiebanor och då i första rummet med sikte på de yrken, som av

ekonomiska eller sociala eller personliga skäl te sig som mest eftertraktade.

-----------Å andra sidan kommer det att visa sig allt svårare att rekrytera

yrken, som, ehuru nödvändiga för samhället, dock på grund av arbetets

art icke utöva samma lockelse.-----------

När det gäller att undvika en farlig snedbelastning av samhället, blir där­

för det centrala problemet, ... huru den praktiska utbildningen på skilda

stadier, vare sig den meddelas jämsides med undervisning i de mera teore­

tiska ämnena eller huvudsakligen utgöres av ren yrkesundervisning, skall

kunna utbyggas och ges nödig konkurrenskraft genom att höjas till social

likvärdighet med den teoretiska. Målet bör vara att på alla stadier över

det rent grundläggande åstadkomma en jämvikt mellan teoretiska och

praktiska utbildningsmöjligheter, motsvarande så vitt möjligt både ung­

domens anlag och arbetslivets behov.» (I s. 134—137.)

1946 års skolkommission är medveten om risken för en utveckling, var­

igenom de praktiska levnadsbanorna skulle utarmas på begåvningar, men

synes anse, att den väsentligen är begränsad till ett skolsystem, där de teo­

retiska och praktiska utbildningsvägarna liksom i det nuvarande skilja sig

åt tämligen tidigt. Genom sen differentiering och yrkesvägledning bör man

kunna uppnå, att ett icke oväsentligt antal lärjungar med en lycklig kom­

bination av teoretisk och praktisk begåvning självmant slå in på utbild-

ningsvägar, som utmynna i praktiska eller manuella yrken. I skolan bör

därför meddelas en ordnad yrkesfostran. Den bör kunna grundlägga akt­

ning för andras yrkesverksamhet och bidraga till en demokratisk yrkesvär-

dering. För den enskilde har den dessutom en dubbel uppgift: att ge honom

kännedom om olika yrken, gärna i konkret form genom direkt kontakt med

företrädare för olika yrken, samt att lära honom bättre känna sina egna

förutsättningar för ett ifrågasatt yrke.

»Till denna yrkesorientering hör också upplysning om möjligheterna till

yrkesutbildning, om betydelsen av yrkesutbildning och av en noggrann

planläggning vid yrkesvalet samt kännedom om arbetsmarknadens förhål­

landen, om tillvägagångssättet vid sökande av plats och om regler för

arbetsanställning, om arbetsmarknadens organisationer och om de olika

yrkenas ekonomiska betingelser.» (S. 33.)

Den yttre omvårdnaden om lärjungarna har länge räknats som en hem­

mens angelägenhet. Där dessa brusto i förmåga, fick fattigvården träda till.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

63

Under de senaste årtiondena ha emellertid ofta på kommunalt, initiativ

olika socialpedagogiska anordningar knutits till skolorna. Att detta ligger

i både samhällets och skolans intresse, har småningom blivit alltmera er­

känt. Skolutredningen yttrar i denna fråga bland annat följande:

»Samhällets intresse förutsätter ej blott en intellektuell utbildning och

en fostran av känslo- och viljelivet utan även omvårdnad om de unga i

hygieniskt, avseende och en fysisk fostran, som avser skapande av goda

hälsovanor, förebyggande hälsovård och en sund kroppslig utveckling jäm­

sides med den själsliga. Skolan har under årens lopp i alltmera vidgad ut­

sträckning fått jämväl en social uppgift, särskilt framträdande på de lägre

skolstadierna, men betydelsefull även på de högre. Sålunda har skolan

kommit att sörja för barnens och de ungas friluftsvistelse, omhänderha

sommarkolonier, anordna barnbespisning, bereda möjlighet för lämplig fri­

tidssysselsättning m. m. En fortsatt utveckling av denna skolans sociala

verksamhet kommer helt säkert att visa sig påkallad från det allmännas

synpunkt.» (VI s. 19.)

I betänkandet om skolans socialpedagogiska anordningar föreslår skol­

utredningen ett systematiskt utbyggande av lekskol&verksamheten, anord­

nande av skolbad och simundervisning för alla skolans lärjungar, försök

med social och psykisk rådgivning, innefattande bland annat en i fria for­

mer anordnad skolkuratorsverksamhet samt fortsatta försök med testning.

(VIII s. 52.)

Skolans omvårdnad om lärjungarna börjar, framhåller i sin tur skolkom-

missionen, redan med den individuella fostran, som förutsätter att skolan

uppspårar lärjungens anlag och leder honom in på rätt studieväg. Skolan

måste på ett helt annat sätt, än som nu vanligen är möjligt, hjälpa lär­

jungarna att övervinna personliga svårigheter av olika slag. De kunna be-

. höva instruktion redan i hälsofrågor:

»Det gäller att lära eleverna att vid behov söka läkare, att underkasta sig

regelbunden tandvård, att vid sjukdom följa givna föreskrifter. Kunskap

i elementär sjukvård bör ingå i skolans undervisning. I biologiundervis­

ningen bör ingå en kurs i de vanligaste sjukdomarna, omfattande de väsent­

ligaste symtomen jämte en orientering över de viktigaste behandlingsmeto­

derna.» (S. 33.)

Men många lärjungar ha också behov av mental omvårdnad.

»Specialister på detta område, s. k. skolpsykologer, har härvidlag en stor

uppgift att fylla, bland annat då det gäller att i samarbete med lärare, skol-

läkare m. fl. öka skolans möjligheter att bedöma och avhjälpa beteende­

rubbningar, läs- och skrivsvårigheter och andra avvikelser från det nor­

mala samt att avskilja lärjungar för särundervisning. Huvudansvaret för

den mentala omvårdnaden om eleverna måste dock alltid åvila läraren.

Denne bör i större utsträckning än nu anförtros själsvårdande och sociala

uppgifter. Lärarutbildningen bör anpassas härefter.» (S. 4.)

Till skolans uppgifter hör också.att ge lärjungarna möjlighet till lämpliga

fritidssysselsättningar:

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

64

»Fritiden är elevernas egen, och något tryck från skolans sida får därför

inte förekomma. Å andra sidan är fritiden så viktig för elevernas person-

lighetsdaning, att skolan inte kan stå likgiltig för hur den begagnas. Sko­

lan bör erhålla resurser att ställa materiel och lokaler till förfogande för

elevernas föreningar, klubbar och ’gäng’, för fritidsläsning, musik, spel,

sport och hobbies. Också i detta avseende är samarbetet med hemmen en

förutsättning för lyckosamt resultat. Skolan bör emellertid inte försumma

den hjälp, som folkrörelsernas ungdomsverksamhet kan ge, utan i stället

samverka med denna och stimulera eleverna till medverkan i densamma.»

(S. 25.)

Slutligen sammanfattar skolkommissionen sitt uppfostringsprogram och

skolans uppgifter på följande sätt:

»Den omvårdnad, som skolan skall ge eleverna, bör ta sikte på att göra

skolan till ett tryggt hem för dem alla, där deras personlighet respekteras,

där de alla äro välkomna, där man hjälper dem att övervinna svårigheterna

och där de får den utbildning och ledes den studieväg, som är bäst avpassad

efter deras förutsättningar. Skolans studiefostran syftar till att ge eleven

en självständig inställning till arbetet och förmåga att arbeta vidare på egen

hand. Språk- och räknefär digheterna är verktyg, med vilkas hjälp eleverna

livet igenom kan öka sitt vetande och orientera sig i tillvaron. Allmän­

bildningen utgör grundvalen för special- och yrkesstudier, för orienteringen

i samhället och för livets praktiska utformning men samtidigt för sannings­

sökande och personlighetsutveckling. Skolans estetiska fostran vill väcka

förståelse för konstens och naturens skönhetsvärden och därmed göra livet

rikare för den enskilde; den vill också uppspåra och utveckla elevernas

konstnärliga anlag. Skolans praktiska fostran är ägnad att utveckla en vik­

tig sida av personligheten, det praktiska sinnet, den manuella skickligheten,

formsinnet. Skolans yrkesfostran avser att orientera eleverna inför yrkes­

valet, att leda dem in på rätt yrkesväg, att grundlägga aktningen för ett

ärligt yrkesarbete, att intressera dem för en livsuppgift. Genom sin hälso­

fostran vill skolan visa eleverna vägen till sunda levnadsvanor och hygien.

Den sociala fostran, som skolan ger, åsyftar inte endast att ge eleverna

kännedom om sociala sammanhang utan också att bygga upp en socialetisk

grundinställning, respekt för människovärde och gemenskap.» (S. 37. )

Anlagd på detta sätt grupperar sig skolans verksamhet kring dess cen­

trala uppgift, den fria personlighetsdaningen.

e. Yttrandena.

Skolöverstyrelsen har den 13 november 1944 yttrat sig över det första av

skolutredningens betänkanden och den 31 januari 1949 över skolkommis-

sionens principbetänkande.

I det förra utlåtandet fäster överstyrelsen uppmärksamheten på likheter­

na mellan skolutredningens syn på uppfostran och det götiskt inspirerade

uppfostringsprogram, som en gång fick uttryck i 1820 års skolordning. Det

är icke lätt, framhåller överstyrelsen, att på personlighetsfostrans område

komma med omvälvande nyheter, och det kunde därför synas, som om

utrymmet för en genomgripande skolreform icke vore alltför stort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

65

»Det existerar som bekant en naturlig spärr för vad som på karaktärs-

daningens område kan uppnås genom organisatoriska reformer, då varje

nytt mål, som uppställes för en fostrande påverkan, kräver rikligt med tid

för sitt förverkligande. Vad som göres till stärkande av en sida av person-

lighetslivet, undantränger med en viss nödvändighet från uppfostrings-

programmet något annat, som i regel icke heller kan frånkännas uppfost­

ringsvärde inom någon av personlighetslivets sfärer. Läggbitarna kunna

sammanfogas till ett nytt mönster, men det är svårt att inom en fixt be­

gränsad följd av ungdomsår tillfoga något djupgående nytt. Resultaten bli

gärna i praktiken starkt begränsade.-----------En översyn av lärostoffet är

av naturliga skäl med jämna mellanrum påkallad, men en reform med

större anspråk låter sig knappast motivera enbart med de relativt små för­

skjutningar i uppfattningen om uppfostrans mål, som äro möjliga i ett

samhälle, vilket alltjämt vilar på den kristna traditionens och den demo­

kratiska utvecklingens grund.»

När överstyrelsen likväl slutligen finner, att skolutredningen förebragt

fullgoda skäl för en omprövning från grunden av vårt skolväsens innehåll

och organisation, fäster ämbetsverket huvudsakligen avseende vid de eko­

nomiska och sociala förskjutningar, som successivt ha omskapat våra sam­

hällsförhållanden.

Överstyrelsen citerar med instämmande de ord, vari skolutredningen ger

uttryck åt den nationella samhörighetskänslans betydelse för uppfostran,

men tillägger:

»Likväl täcker detta program blott en sida av det väntande arbetet. När

undervisningsplanema skola ges form, räcker det inte med sund idealitet,

hur nödvändig denna än i och för sig är. Det fordras därutöver en god por­

tion realism, ett utvecklat sinne för det ändamålsenliga och praktiskt livs­

dugliga.

Redan verkar ute i våra samhällen en yngre generation, som fått sina

grundläggande intryck under effektivitetens, rationaliseringens och funk-

tionalismens årtionden. Den har skarpa ögon för vad som är äkta och

oäkta, vad som är grundat på faktiska, sakliga behov och vad som är

romantik. Hur dess dom över den blivande skolorganisationen en gång

skall utfalla, beror nog inte så litet på om skolutredningen, när den slut­

ligen går till verket, visar sig ha sinne för sådana praktiska realiteter som

tidens värde och kunskapernas praktiska användbarhet.»

I sitt senare utlåtande (SOU 1949: 35) konstaterar överstyrelsen ett på­

tagligt inflytande från amerikansk reformpedagogik i skolkommissionens

principbetänkande. Kommissionen har tillgodogjort sig mycket av det

värdefulla i dessa strömningar. Till skillnad från skolutredningen har den

dock benägenhet att alltför mycket undervärdera den traditionella skolan,

även den svenska, och att övervärdera den nya skolan, särskilt i dess ame­

rikanska form, och kommissionen nämner ingenting om att det även inom

den amerikanska progressiva skolans egna led har riktats kritik mot dess

5

Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 70.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

66

uppfostringsprinciper. Ej heller har kommissionen i sitt betänkande myc­

ket att säga om den fostran till hänsynsfullhet, som är av grundläggande

betydelse för all uppfostran.

»Ehuru SK... framhåller, att 'förmågan av samarbete och självkontroll

behöver uppövas’, förefaller det, som om kommissionen närmast hade den

uppfattningen, att skolarbetet och särskilt grupparbetet liksom av sig

självt frammanar dessa egenskaper.----------- De disciplinsvårigheter, som

den extrema frihetspedagogiken överallt i världen har att kämpa med, tyda

på att de uppväxande ej heller i 'samhällsorienterande’ skolor på egen hand

eller på ett så enkelt sätt, som SK tänkt sig, kunna nå fram till den efter­

strävade självdisciplinen. Ehuru frågan om behandlingen av barn med

anpassningssvårigheter hänskjutits till särskild utredning, hade det varit

önskvärt, att SK i fråga om skolans allmänna disciplinproblem uttalat sig

på ett mera vägledande sätt, än som skett i föreliggande betänkande.»

(S. 14.)

Överstyrelsen ansluter sig i stort sett till skolkommissionens tankar om

urvalet av skolans kursinnehåll. Bland annat finner ämbetsverket det för­

tjänstfullt, att skolkommissionen velat kraftigt stärka de s. k. övnings-

ämnenas ställning och bryta dessas isolering från andra ämnen.

Överstyrelsen anser sig emellertid i betänkandet kunna utläsa en viss

underskattning av behovet och betydelsen av fasta och sammanhängande

kunskaper. De äro oundgängliga förutsättningar för ett verkligt »kunska­

pande» i både inre och yttre mening, betonar överstyrelsen; men översty­

relsen är åter fullt ense med kommissionen, när den understryker vikten

av att skolarbetet lägges så, att det främjar och vidgar lärjungarnas in­

tressen. »På den punkten måste skolan för att fylla sin uppgift ha att er­

bjuda den uppväxande ungdomen en i verklig mening idealbildande miljö.»

Flera yttranden, i synnerhet från domkapitlen och olika religiösa sam­

manslutningar, finna den etiska fostran underbetonad i kommissionens

betänkande. Domkapitlet i Växjö känner en viss tvekan inför den i väsent­

lig grad relativistiska kulturuppfattning, som präglat framställningen.

»Skolan har. .. icke endast att orientera de unga i den tidsaktuella,

snabbt växlande situationen. Den har att till dem överlämna mänsklig­

hetens, folkets samlade kulturarv och härvid icke ensidigt låta dagens vär­

deringar bli utslagsgivande. Av ålder har skolan här haft en i viss mån

stabiliserande uppgift i kulturutvecklingen. Att personlighetsdaningen är en

huvuduppgift i all fostran förnekas av ingen. Men då exempelvis den este­

tiska fostran så pass utförligt behandlas, förvånas man över att behovet

av en djupgående etisk fostran icke med .tillräcklig klarhet framhålles.

Yarje grundlig analys av det samtida kulturläget, särskilt på det sedliga

livets område, är ägnad att understryka det trängande behovet av eu

fostran, som ställer de unga inför klara bud och uppfordrande ideal. En

sådan fostran är enligt domkapitlets mening möjlig endast på religiös

grund.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

67

En uppfostran på kristen grund är icke oförenlig med objektivitetens

krav, hävdar domkapitlet i Strängnäs. Objektiviteten är intet annat än det

för all fostran grundläggande sanningskravet.

»De erfarenheter vårt släkte gjort av hur auktoritära regimer gått fram,

när det gällt att tvångsfostra ungdomen efter ett visst system med tillhjälp

av andlig mörkläggning och komplett likgiltighet för de krav sanningen

ställer på undervisningen, har i blixtbelysning ställt fram de oerhörda ris­

ker, som följer med objektivitetens undertryckande. Ingenting kan, allra­

helst under närvarande tidsläge, vara mera livsviktigt än att skolundervis­

ningen tillförsäkras största möjliga objektivitet och får ledas av obrottslig

sanningskärlek.»

Riskerna för subjektivitet i livsåskådningsfrågor äro större vid den orien­

tering, som kan ifrågakomma inom andra fack än kristendomsämnet, an­

ser domkapitlet. »Ju mera objektiv, ju mera saklig kristendomsundervis-

ningen är, ju mera kristendomen sådan den faktiskt är kommer till sin rätt

i undervisningen, desto bättre kommer också ämnets uppfostrande karak­

tär till sin rätt.»

Att kristendomen, om den helt och fullt kommer till sin rätt, innebär just

påverkan, förvandling, personlighetsdaning, är en ledande synpunkt jäm­

väl i det yttrande, som har avgivits av domkapitlet i Karlstad.

»Kristendomen vill göra oss annorlunda än vi äro i naturtillståndet. 'Per­

sonlighetens fria växt’ är enligt kristendomen en chimär.----------- Själv­

fallet får det inte bli fråga om någon påverkan av vulgär agitatorisk art,

och all konfessionell ofördragsamhet måste vara bannlyst. Men det skall

klart sägas ifrån, att västerlandets kultur vilar på kristen grund, att vårt

lands bästa traditioner äro kristna och att kristendomen som personlig-

hetsdanande och kulturskapande faktor och såsom grundval för en sann

demokrati är överlägsen inte bara de gamla hedniska religionerna utan

också den moderna hedendomen i olika former.»

Det är slutligen nödvändigt att lära de unga skilja mellan vad som är

sunt och osunt inom religionens värld. De uppväxande få icke blottställas

för den religiösa okultur, som understundom möter i extatiska fromhets-

riktningar och apokalyptiskt svärmeri, erinra ett par av domkapitlen.

»Vi äro icke kristna i allmänhet utan evangelisk-lutherska kristna», och

det hör till skolans angelägna uppgifter att lära bamen skilja mellan evan­

gelisk och oevangelisk fromhet.

I yttrandena från lärarsammanslutningarna betonas nödvändigheten att

i lärjungarnas eget intresse sätta vissa skrankor för deras frihet. Allmänna

adjunktsföreningen yttrar därom:

»Man gör inte de unga någon tjänst, om friheten i skolan blir så stor,

att eleverna senare får svårt att anpassa sig i samhället. Även om kraven

på lydnad och disciplin i forna tiders skola gått för långt, måste man akta

sig att gå till överdrift åt andra hållet, vartill tendenser inte saknats under

senare tid. Erfarenheterna visar också, att en lärare, som upprätthåller

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

68

disciplinen, uppskattas mera av eleverna än en lärare, som ger dem alltför

stor frihet. Självfallet är, att lärarens auktoritet måste utövas på olika sätt

gentemot elever på olika åldersstadier. Målet för skolans disciplin bör vara

att hos eleverna successivt utveckla förmågan av självdisciplin och själv­

ansvar.»

På de yngre åldersstadierna måste uppfostran ytterst bygga på auktori­

tet, hävdar Sveriges överlärarförbund:

»Skolkommissionen säger att fostran och undervisning icke får vara

auktoritär, men då skolans uppgift bland annat torde vara att meddela

kunskap om de normer, som ligger till grund för såväl den enskilda män­

niskans etiska liv som för samhällsmoralen, så är auktoritativ uppfostran,

åtminstone på ett tidigare stadium, helt enkelt ofrånkomlig. I allmännaste

betydelse är uppfostran hela den process, varigenom ett nytt släkte växer

in i det äldres kulturmiljö, och i egentlig bemärkelse de vuxnas avsiktliga

påverkan på de växande för att bilda dem i viss riktning. På grund härav

innebär uppfostran alltid en begränsning av uppfostringsobjektens frihet.

Frihetsbegreppet i samband med uppfostran måste således under alla om­

ständigheter innebära en frihet inom vissa gränser, en frihet under ansvar.»

Några större meningsskiljaktigheter råda dock knappast i lärarkretsar

om det program för skolans fostran, som kommissionen har uppställt i sina

tio punkter. »Med den begränsning, som bristande materiella resurser för­

anleda, torde vår skola redan nu arbeta efter de uppdragna linjerna», säger

folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde. Men man

får icke överskatta skolans möjligheter att påverka ungdomen:

»Arvsanlagen, hemförhållandena och i all synnerhet intrycken under

förskolåldern äro faktorer av ojämförlig betydelse för karaktärs- och per-

sonlighetsdanandet. Ju längre tjänstetid en lärare har, desto större blir

hans ödmjukhet inför uppgiften och hans obenägenhet att överskatta sin

insats som fostrare.»

Särskilt har skolkommissionen enligt en allmän mening överdrivna före­

ställningar om den studiefostran, som är möjlig inom skolpliktsskolans

ram.

»När skolkommissionen talar om studiefostran, måste man nog säga, att

den — åtminstone när det gäller folkskolan — har allt för höga tankar om

elevmaterialet», skriver exempelvis inspektören i Sydsmålands mellersta

inspektionsområde. »Att sovra och bedöma ursprung och värde hos insam­

lat material kan man möjligen fordra av elever på gymnasiet men givetvis

inte av elever i folkskolan. Vid läsningen av betänkandet får man inte så

sällan en känsla av att det är tanken på gymnasiets behov och möjlig­

heter, som framför allt föresvävat skolkommissionen. Skolan torde icke

ens efter den föreslagna reformen kunna uträtta underverk i fråga om

studiefostran.»

Bestämt hävdar Sveriges yngre läroverkslärares förening, att kommissio­

nens uppfostringsprogram överskrider det i praktiken uppnåeliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

69

»Hur glädjande en utveckling mot en högre och mera meningsfylld mål­

sättning för skolans arbete än skulle vara, konstaterar föreningen, att skol-

kommissionen i sitt förslag skisserat ett närmast utopiskt slutmål. Detta

bör betonas, för att allmänheten icke skall förledas att ställa alltför stora

förhoppningar på framtidens skola, och för att elever och lärare icke skola

känna sig avskräckta av de begränsade framsteg, som ligga inom räckhåll.»

Att åtskilligt icke kan omsättas i praktiken allmänt och omedelbart,

torde i varje fall framgå av yttrandena. »Många av de förträffliga tankarna

i betänkandet tillhöra ett stimulerande önskeprogram att långt in i fram­

tiden bearbetas av den ständigt fortskridande skolreformen», skriver läns­

styrelsen i Göteborg. »Hur skall en till kvantiteten starkt ökad lärarkår

kunna uppfylla de här uppställda kvalitetskrav, som avse att omvandla

förhörare till lärare?»

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

f. Departementschefen.

Diskussionen om skolans mål i förarbetena har visat, huru mångskiftande

krav som måste ställas på arbetet i skolan, om den verkligen skall fylla

hela sin uppgift i det moderna samhället. Kanske har diskussionen också

ådagalagt, att meningarna om uppfostran i grunden icke äro oförenliga,

ehuru betoningen av de särskilda arbetsuppgifterna kan växla. Vi äro i det

lyckliga läget att icke behöva bryta ned de gångna generationernas verk.

De ha fört vårt folk den långa vägen från primitiviteten till den punkt, där

vi nu befinna oss. Vi kunna visserligen icke stanna där vi nu äro, utan

måste gå vidare mot mål, som det ankommer på vår generation att ställa

upp, men måhända skall det en gång, när man fått perspektiv på utveck­

lingen, visa sig, att de nya målen äro en rätt självfallen konsekvens av

vår tids sociala framsteg och de nya vägarna en ganska naturlig fortsätt­

ning av de gamla.

I många stycken äro kraven på skolan oförändrade. Den måste alltjämt

ge något av det som hör barnaåldern till, sång och saga, lek och poesi, och

den måste med nit och allvar innöta de grundläggande tekniska färdig­

heterna: läsning, skrivning och räkning; inpränta dem så, att färdigheten

blir varaktig.

Formerna för kunskapsmeddelelsen kunna skifta från ämne till ämne.

Skolan får icke väja för arbete både av lärare och av lärjungar, om det är

förutsättningen för att en nödvändig färdighet skall övas in. Ämnen som

främmande språk och matematik och i viss utsträckning även moders­

målet måste nu som förr syfta till att ge vissa fasta, lätt mobiliserbara kun­

skaper och färdigheter, som skola vara till hands, när de behövas i det

praktiska livet; de kunna visst icke alltid ersättas med efterforskningar i

handböcker och bibliotek.

De ämnen åter, som ha till särskild uppgift att förmedla barnens orien­

tering i omvärlden, måste främst vara inriktade på att vidga de växandes

70

synfält och ge stoff åt deras fantasi, samtidigt som de lämna sitt oumbärliga

bidrag till den allmänna medborgarbildningen. Inom dessa ämnen kunna

icke rimligen samma krav på kunskapernas fasthet och reproducerbarhet

uppställas, till en del redan därför att undervisningen på vissa områden

icke kan ge mer än en ögonblicksbild av ett arbetsfält, där fakta och data

hastigt föråldras. För läraren gäller det i sådana fall främst att ge de väx­

ande en uppfattning om ämnets anda och arbetsmetoder och att visa dem

vägen till lätt tillgängliga kunskapskällor. En för stark belastning med

minnesstoff kan bli direkt skadlig. Kursinnehållet måste således ständigt

sovras och förnyas. Det skadar nog inte med en nypa radikalism, när man

går till det verket: hänsynen till traditionen får aldrig gå så långt, att kun­

skapsmassorna växa de unga över huvudet eller att orienteringen blir

eftersläpande och glömmer det samhälle, som är i vardande, för det som

har varit.

Inom en skola, som är avsedd för alla, stegras av naturliga skäl kraven

på kunskapernas praktiska användbarhet. En sådan skola kan icke nöja

sig med att kopiera realskolans kurser. Den nuvarande realskolan är en

examensskola, som ger en viss kompetens; för dem som nyttja dess under­

visning för sina barn, är examen och den därpå grundade behörigheten till

tjänster och levnadsbanor stundom av så väsentlig vikt, att kursernas

innehåll och utformning kommer i andra hand. En skola, som är gemensam

för alla, måste hålla måttet inför en granskning från andra utgångspunkter.

Valet av ämnen och kursmoment och undervisningens metodik måste mera

bestämt och målmedvetet inriktas på att ge de växande en kunskap, av

vilken de kunna draga påtaglig nytta i vardagslivet och i sin blivande verk­

samhet. Detta krav på skolans arbetsresultat motiverar, att praktiska äm­

nen inläggas på skolschemat, men det berör på samma gång mer eller min­

dre den obligatoriska skolans övriga läroämnen och måste sätta spår i dess

studieplaner.

Hur värdefull skolans kunskapsmeddelelse än må vara, måste dock enligt

min övertygelse en reform av skolans arbete främst syfta till en mera in­

gripande personlig påverkan på de unga. Inlärandet av de tekniska färdig­

heter, som bilda civilisationens grundvalar, är förvisso en central uppgift

för skolundervisningen, men målet med uppfostran är dock icke nått, om

dessa färdigheter efter skoltidens slut icke nyttjas för meningsfyllda syssel­

sättningar. Läsfärdigheten är redan nu allmän i vårt land, men det är för

få, som på allvar använda den till att vidga sin synkrets och öka sitt kun­

nande. Skolan måste i framtiden göra allt som står i dess förmåga för att

giva de unga också de vanor och intressen, som äro de nödvändiga förut­

sättningarna för att de tekniska färdigheterna skola bliva dem till verkligt

gagn i livet. Hon måste förstå att visa vägen från abc-boken till böckernas

värld, till skolbibliotek och folkbibliotek, till studiecirklar och annan bil-

Kungi. Maj:ts 'proposition nr 70.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

71

dande verksamhet, till de allmänna intressen, som möta i yrket och i sam­

hället.

En sådan studiefostran är blott en del av den allmänna fostran för ett

demokratiskt samhälle. Det är icke nog med att skolan förmedlar fakta

om samhällets historia och struktur och lär de unga, huru det går till, när

de styras av andra. En sådan kunskap kan vara död, likaväl som de tek­

niska färdigheterna äro det, om de få ligga i lägervall. Det är procentuellt

alltför få, som hysa ett djupgående personligt intresse för folkstyret, för

allmänna angelägenheter, för sociala, kulturella, andliga och även fackliga

strävanden. Känslan av medansvar för utvecklingen är icke så allmän som

den borde vara. Här måste enligt min mening skolan gripa in på ett mera

målmedvetet sätt, än som hittills varit vanligt. I det nya ämnet samhälls­

kunskap men också i andra sammanhang böra barnen på ett enkelt, lätt­

fattligt och konkret sätt bringas att förstå de sidor av samhällsverksam­

heten, som äro tillgängliga för deras ålder. De böra småningom fa lära sig

något om de praktiska motiveringarna för samhällets ordning och påbud

och om de behov, som ligga bakom dess institutioner, kanske också att inse,

att samhällets tillgångar icke äro outtömliga och att det beror av allas ge­

mensamma arbete, om de skola förkovras och växa. Det bör icke vara

omöjligt att i ett väl organiserat skolarbete klargöra, att man kan nå längre

och uträtta mer med samarbete, än om var och en begränsar sig till sina

egna möjligheter. I denna fostran för samhällslivet och den sociala samlev­

naden finnes, vill jag tro, även en karaktärsbyggande komposant. Det kan

icke vara svårare än förr att i skolans arbete lägga in den etiska fostran,

som vädjar till det bästa i den unga människan.

En undervisning med de mål, som jag nyss skisserat, måste nödvändigt­

vis mer eller mindre avvika från den traditionella klassundervisningen.

Den måste innehålla inslag av individuellt arbete och av grupparbete och

överhuvudtaget bygga mer på de ungas självverksamhet än som är möjligt

vid en genomförd klassundervisning av äldre snitt. En sådan arbetsmetod

behöver ingalunda innebära, att läraren släpper tyglarna och lämnar fältet

öppet för de opåverkbaras självsvåld. Auktoritet kan icke undvaras i upp­

fostran; lärarens personliga auktoritet är i själva verket förutsättningen för

barnens förtroende och därmed en nödvändig förutsättning för varje djup­

gående fostran — även uppfostran till frihet. Lika litet behöver ett skol­

arbete med friare metoder uppluckra samhällets auktoritet hos de växande.

Den blinda underkastelsen under samhällsordningen är i längden under­

lägsen den samhällssolidaritet, som är grundad på insikt i samhällets moti­

veringar och inlevelse i de sociala sammanhangen.

Icke desto mindre måste man uppmärksamt lyssna till dem som mena,

att sådana mål äro ouppnåeliga, att eleverna icke äro vuxna mera själv­

ständiga uppgifter än att fullgöra sitt dagliga läxbcting och att icke heller

lärarna kunna gå utanför sin personlighets och sin utbildnings förutsätt­

72

ningar. Det ligger rätt mycket i invändningar av detta slag. Men jag tror,

att pessimisterna lätt felbedöma skolans möjligheter på längre sikt. Ett

närmare studium av skolans metoder och arbetsresultat röjer på olika sta­

dier mycket påtagliga framsteg under loppet av ett par generationer. Ännu

i slutet av 1800-talet fanns inom folkskolans undervisning en formalism

med definitioner, abstrakta översikter, utantilläsning och mekaniska repe­

titioner. Den har allmänt givit vika för en åskådligare och konkretare meto­

dik, som ständigt bättre har format sig efter de växandes mognad och in­

tressen. Det som begäres nu är i grunden blott, att skolan skall gå vidare

på denna väg, ytterligare anpassa uppfostran efter de växandes personliga

förutsättningar och mera målmedvetet förbereda dem för livet i det sam­

hälle, där de om några år skola inträda som fullmyndiga medborgare. En­

skilda lärare ha redan gjort en god början. Deras antal ökas, i den mån

lärarutbildningen tar sikte på de nya målen.

I ett demokratiskt land som vårt kan det icke bliva tal om att likrikta

undervisningen. Varje lärare måste ha frihet att söka sig fram efter de

vägar, han finner mest framkomliga. Intet mål kan vinnas helt, ingen

metod slå igenom hundraprocentigt. Men när det gäller skolans utveckling

får man icke förbise, att även partiella framgångar ha sitt värde. Varje

framsteg för en på fri personlighetsdaning inriktad uppfostran betyder en

vinst för demokratien, betyder att skolan kommer att lyckas bättre med

sin uppgift att dana demokratiska människor.

Det finnes andra uppgifter för den demokratiska skolan, som icke få

försummas. Någon gång bör samhällsundervisningen låta blicken löpa

vidare ut över våra nationella gränser för att tangera internationella pro­

blem och ge de unga en aning om världsmedborgarskapets innebörd och

förpliktelser. Införandet av ett främmande språk i den för alla obligatoriska

skolan skulle stödja denna strävan. Omvårdnaden om de unga, om deras

mentala och fysiska sundhet och välbefinnande, samt förberedelserna för

deras yrkesval äro även väsentliga uppgifter för den moderna skolan. Jag

återkommer till dessa frågor i senare sammanhang.

3. Skolpliktstidens längd.

Att folkundervisningen är ett hela samhällets intresse och icke blott en­

skilda medborgares uttalades redan av 1841 års riksdag, när den anmälde

sitt beslut i folkskolefrågan: »Samhället måste ega rätt att af hvarje dess

medlem fordra, icke allenast att han är oskadlig, utan ock att han eger det

kunskapsmått, som gör honom till en nyttig medborgare och skicklig att

rätt fatta samhällspligten.»

Det moderna samhället är klart medvetet härom. Men dess syften gå

längre. Skolan har, såsom jag nyss framhållit, blivit ett organ även för

samhällets omvårdnad om barnen och de unga, en omvårdnad som icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

73

kan begränsas till endast en del av uppväxttiden. En förlängning av skol­ plikten ökar det allmännas möjligheter att giva de växande stöd och hjälp.

I våra dagar, då avstånden ha förkortats och det internationella um­ gänget fått allt större omfattning, tillkommer ytterligare ett starkt skäl att ånvo överväga skolpliktstidens längd. Kunskaper i språk äro icke längre blott hjälpmedel för bokliga studier; de äro till nytta i många av vardagens situationer, och man frågar sig ovillkorligen, om icke skolplikten nu bör tillmätas så, att det blir utrymme i medborgarskolan också för studiet av ett främmande språk.

a. Skolplikten och samhällets omvårdnad om de växande.

Samhällsomvårdnaden om de unga är en av utgångspunkterna för 19^0 års skolutrednings överväganden. Det är ett karakteristiskt drag i den nu­ tida samhällsutvecklingen, framhåller skolutredningen, att hemmen icke i samma utsträckning som förr äro produktionsenheter och att därför hem­ mens arbetsgemenskap inom allt vidare samhällskretsar tenderar till att upplösas. Fadern och ofta även modem ha sin huvudsakliga verksamhet på annan plats, helt utom barnens synkrets. De unga kunna icke alltid som fordom handledas av föräldrarna fram till den punkt i sitt liv, där de äro redo att i föräldrarnas spår inträda i yrkeslivet. Därigenom nödgas skolan på ett helt annat sätt än förr övertaga hemmens fostrande funktioner och ställes så inför nya, delvis vittutseende problem. På samma gång måste samhällets sociala och pedagogiska omvårdnad om de unga vidgas till att omfatta utvecklingsskedena före och efter den egentliga skoltiden:

»Tidigare har uppmärksamheten huvudsakligen riktats på spädbarns­ åldern och på skoltiden, men mellan ettårsåldern och sjuårsåldem ha bar­ nen mindre varit föremål för samhällets omsorger. Nu bör särskilt den s. k. förskolåldern mera än som hittills varit fallet uppmärksammas, ej blott ur social utan även och ej mindre ur pedagogisk synpunkt. Mycket tyder på att denna ålder just nu kommer att stå i intressets förgrund pa ett helt annat sätt än tidigare.

Utomordentligt viktig ur den sociala och etiska fostrans synpunkt är också övergången från den obligatoriska skolan till arbetslivet. Om i den skarven uppstår en lucka, ett mer eller mindre tomt ar, kanske flera ar, som endast delvis fyllas av utbildning och tillfälliga arbeten, sa hota särskilt i städer med starkt utvecklad nöjesindustri allvarliga faror. I den mån hemmen visa sig oförmögna att under denna vanskliga övergångstid leda de ungas kroppsliga och andliga utveckling, maste samhället genom lämpliga organ ta ledningen. Uppgiften är här att a ena sidan lata skolutbildningen utan desorienterande avbrott naturligt och organiskt mynna ut i arbets­ livet, å andra sidan ställa skolans fritidssysselsättningar i otvunget men dock vägledande samband med de folkliga bildnings- och idrottsrörelserna, så att de unga vid skoltidens slut utan plågsam och farlig kamp i de påfres­ tande övergångsåren finna sig till rätta i arbetslivets vardag och fritidens mångskiftande intressen.» (I s. 4G.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

74

I flera länder ha dessa behov redan lett till en förlängning av skolplikts-

tiden eller till upprättandet av särskilda skoltyper för åldrarna nedanför

och ovanom den egentliga skoltiden.

Mångenstädes börjar skolplikten redan vid 6 år, så i Frankrike, Tyskland

och Italien, i vissa av de Förenta staterna och i de västra kantonerna i

Schweiz. I England bliva barnen skolpliktiga redan vid 5 års ålder. Skolan

för de yngsta, the Infant School, börjar som lekskola och utvecklar sig

successivt i riktning mot vad vi kalla småskola. Undervisning i läsning

påbörjas vanligen i sexårsåldern. I somliga länder finnes ett rikt utvecklat

förskoleväsen. I Holland besöker sålunda, enligt vad skolutredningen upp­

giver, omkring en fjärdedel av barnen i åldern 3—6 år olika förskolor. I

Förenta staterna finnas i nästan alla större städer förskolor, där barnen

börja vid 4—5 års ålder. Den år 1939 av den fascistiska regimen i Italien

utfärdade skolstadgan upptog en tvåårig småbarnsskola för barn, som

ännu icke uppnått 6 års ålder. Till och med i England, där den obligato­

riska skolan börjar redan vid 5 år, finnas särskilt i storstädernas fattig­

distrikt »Nursery Classes» för ännu yngre barn.

Skolutredningen finner förskolorna önskvärda redan ur den sociala rätt­

visans synpunkt.

»Vad som ännu vid övergången till högre skola sätter barn ur bokligt

mindre bildade hem i ett relativt ofördelaktigt läge är icke minst miljö­

förhållandena. Skall samhället här ingripa utjämnande, så torde det icke

kunna ske i annan form än den, att barn med en ur ifrågavarande synpunkt

mindre gynnsam hemmiljö beredas tillfälle att tillbringa åtminstone någon

del av dagen i en utvecklingsfrämjande miljö, som så långt ske kan fyller

ut vad som brister i föräldrahemmet. Det handikap, som de i bildnings-

hänseende svagare hemmens oförmåga pålägger dessa barn, kräver i all­

mänhet lång tid för att utjämnas. Därför böra åtgärder vidtagas redan på

tidigt stadium, före skolpliktens inträdande. Denna tankegång leder till ett

krav på att skolorganisationen i vidgad utsträckning fullständigas med

lekskolor och liknande anstalter, där barn i förskolåldem under lek och

andra sysselsättningar kunna få planmässiga övningar, syftande till att

bortarbeta hämningar av olika slag, skärpa deras iakttagelseförmåga, vidga

deras^ föreställningskrets, rikta deras ordförråd, utveckla deras omdömes­

förmåga och socialt infoga dem i samhällsgemenskapen.» (I s. 101—102.)

Med hänsyn till barnens sociala anpassning äro förskolor önskvärda också

för många andra barn, icke minst för enbarnsfamiljernas och över huvud

taget de barnfattiga familjernas socialt ofta mycket isolerade små. Karak­

tärs- och personlighetsutvecklingen är i ännu större utsträckning än de

intellektuella funktionerna beroende av den tidiga barndomens mognad,

skriver professor John Elmgren i ett uttalande till skolutredningen, åter­

givet i en bilaga till dess betänkanden (SOU 1943: 19), och fortsätter:

»All miljöterapeutisk verkan är och måste vara starkast i den tidiga

barndomen. Utan att på något sätt vilja hemfalla åt den väl ensidiga de­

terminism, som gjort sig bred i nutida barnpsykologisk forskning med dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

75

starka betonande av de s. k. tidiga barndomsintryckens betydelse, måste

jag här framhäva förskoleålderns och den tidiga skolålderns dominerande

uppfostringsbetydelse i jämförelse med senare åldersperioder. .

_

Förskoleåldern är i realiteten människoblivandets och personlighetsbild-

ningens gyllene ålder. Under ingen period äro heller utvecklingsriskerna

större. Men under ingen annan period äro möjligheterna större till verkligt

resultatrika ingripanden, medicinskt och pedagogiskt, för att rätta till en

snedvriden utveckling, stimulera en försenad utveckling eller socialt an­

passa individen till sin omgivning.» (Bil. II s. 22—23.)

Utredningen återkommer till förskoleproblemet i sitt socialpedagogiska

betänkande (SOU 1947:11) och ingår där närmare på förskolornas mål och

metod.

»Undervisning i vanlig mening bör i dessa skolor icke förekomma. Att

såsom ofta sker i England, där skolgången är obligatorisk för barn redan

i 5-årsåldern, införa regelbunden undervisning i läsning, skrivning och räk­

ning för barn på detta åldersstadium torde ej lämpa sig för svenska för­

hållanden. Dock bör verksamheten i lekskolan ha en för barnens själsliv

utvecklingsfrämjande, pedagogiskt betonad inriktning. Likaså böra barnen

sysselsättas med övningar av olika slag, ägnade att främja, och klarlägga

graden av, deras skolmognad. Utförda försök i detta avseende tyda på att

väl utvecklade lärjungar, vilkas lämplighet för skolarbetet kunnat utrönas

på ett tidigt stadium, antingen kunna börja den obligatoriska skolan ett

år tidigare än normalt eller också tillägna sig småskolans kurser på ett i

stället för två läsår.» (VIII s. 24.)

Förskolorna böra sålunda icke få karaktär av barnavårdsanstalter utan

få pedagogisk inriktning, arbetet bör ledas av pedagogiskt och psykologiskt

utbildad personal, den lokala ledningen bör utövas av vederbörande folk-

skolestyrelse och den centrala av skolöverstyrelsen.

1946 års skolkommission understryker, att förskolefostran icke bör vara

en ersättning för hemuppfostran utan en komplettering till denna. Denna

begränsning förringar naturligtvis pa intet sätt förskolinstitutionemas

värde. Förskolepedagogiken börjar ha nått den stadga, som fordras för att

man skall kunna vänta pålitliga resultat av förskolornas verksamhet. Åt­

skilligt av det stoff, som nu måste räknas såsom tillhörande småskolan, hör

utvecklingspsykologiskt sett med större rätt hemma på förskolestadiet.

»Just därför att en särskild förskola ej finns, måste småskolan t. ex.

arbeta med en del hembygdsorientering om tid och almanack m. m., med

elementär renlighets- och artighetsfostran och dylikt, som rätteligen skulle

höra förskolestadiet till. Problemet är ej betydelselöst; allt i förhållande

till utvecklingen felplacerat stoff tenderar att skapa negativa inställningar

hos barnet; mycket i småskolan blir 'för lätt’, ’för enkelt’, just därför att

det för de mer utvecklade barnen tas upp för sent.» (S. 186.)

Särskilt vid avgöranden om barnens skolmognad böra förskolorna kunna

göra god tjänst. Skolmognadsproven skulle på ett värdefullt sätt komplet­

teras av förskolelärarinnornas erfarenheter om barnen, och ickc-skolmogna

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

76

barn kunde hänvisas att tillbringa något vänteår i en förskoleinstitution,

om sådana vore inrättade i tillräcklig omfattning.

Enligt skolkommissionens uppfattning måste förskolefostran vara fri­

villig och utbyggandet av naturliga skäl främst gälla tätt befolkade distrikt.

Kommissionen framställer dock inga konkreta förslag, alldenstund för­

skolornas organisation ligger under särskild utredning hos 1946 års kom­

mitté för den halvöppna barnavården.

Om övergången till skolan från det ombonade livet i hemmet och an­

passningen efter skolans bud och regler är barnens första, mycket betydelse­

fulla steg ut mot samhällslivets större sammanhang, så stå de några år

senare, när skolan slutar och ungdomstiden börjar, inför en ny anpassnings­

process, varunder de skola finna sin slutliga väg in i de vuxnas värld.

Denna anpassning är icke mindre påfrestande, den är ofta, skriver ung-

domsvardskommitten i ett betänkande om ungdomen och nöjeslivet (SOU

1945:22), »en individuellt smärtsam och prövande process, som ställer

stora anspråk pa omgivningens förståelse och på miljön i övrigt». Hemmet

och skolan ha alltför mycket format de unga till receptiva och passiva

lydnadsmänniskor. Nu kastas de — redan i 14-årsåldern — ganska handlöst

ut i en tillvaro, där de tvingas klara sig själva i en utsträckning, som de

tidigare bara i ringa utsträckning förberetts på. »Från en dag till en annan

får många av dem en egen inkomst att bestämma över, de får själva råda

över den plötsligt läxfria fritiden, de får i stor utsträckning själva fatta

avgörande beslut om yrkesanställning och eventuellt om att flytta hem­

ifrån.» (S. 84.)

Professor David Katz skildrar i sitt yttrande till skolutredningen dras­

tiskt pubertetsårens känslolabilitet. »Den puberterande liknar ett fartyg

utan roder, vilket redlöst drivs omkring av oberäkneliga naturkrafter.»

Från sådana utgångspunkter finner Katz en sjuårig skolpliktstid för kort:

»En elev, som genomgår den 7-åriga folkskolan, lämnar denna vanligen

vid 14 år, alltså under en tid, då pubertetsutvecklingen är i full gång.

~7

Det är beklagligt, att man lösgör en ung människa ur det väl­

görande skolsammanhanget under en tid, då hon ännu vunnit så föga

stadga. Från psykologisk synpunkt är det lämpligt, att varje elev, som

lämnar folkskolan vid 14 år, kommer i åtnjutande av något slag av fort­

satt undervisning.» (Bil. II s. 56.)

Jämväl skolutredningen betonar de sociala och etiska skälen för en höj­

ning av skolpliktstidens övre gräns. I synnerhet i städer och tätorter är

tiden efter avgången från skolan en vansklig övergångsperiod för ungdomen.

»Skolan släpper greppet om de unga, hemmet har i många fall föga in­

flytande och an mindre kontroll över dem, i synnerhet där förvärvsarbete

av låt vara ofta tillfällig art gjort dem ekonomiskt oberoende, och de ha

ännu icke fatt fast fot vare sig i yrkesarbete eller i föreningsliv. Det har

framhållits, att fortsättningsskolan varit ’en av de få makter, som stödde

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

77

den unge under hans första stapplande steg på livets svåra väg’, och att

dess betydelse både för ungdomen och för samhället därför varit mycket

stor. Det har emellertid ofta varit svårt för fortsättningsskolan med sitt

begränsade veckotimtal att behålla ledning och kontroll av en i övrigt ledig

eller förvärvsarbetande och redan självförsörjande ungdom. Tydligt är, att

en förlängd folkskola, som tar ungdomens tid mera helt i anspråk, har vida

större möjligheter att fylla den stödjande och fostrande uppgift, som sär­

skilt i samhällen med starkt utvecklad nöjesindustri visat sig så makt-

påliggande.» (IV: 1 s. 18—19.)

I utlandet har utvecklingen mångenstädes lett fram till längre skolplikts-

tider än här i landet.

I Förenta staterna upphör, enligt uppgifter i skolutredningens betänkan­

de^ skolplikten vid 16 år i 30 stater, vid 17 år i 7 stater och vid 18 år i 7

stater. Den tidigare allmänt åttaåriga folkskolan i U. S.A. har visserligen

sedan år 1909 i stigande utsträckning ersatts med sexårig, men där detta

skett övergå i regel nästan alla barn till en treårig junior high school. I

franska Schweiz är folkskolan nioårig, i tyska Schweiz vanligen åttaårig.

I England omfattar skolplikten sedan år 1947 åldern 5—15 år, och det

förutsättes i lagen, att den övre gränsen skall höjas till 16 år, sedan under­

visningsministern har försäkrat sig om att lärare och lokaler stå till för­

fogande. Tyskland, Österrike och Frankrike ha länge haft åttaårig skol­

plikt, på Island och i Polen har beslut fattats om dess genomförande. I

Ryssland och i den tyska östzonen ha åtminstone ansatser till ytterligare

förlängning av den obligatoriska skoltiden förekommit.

b. Skolplikten och yrkesvalet.

Om medborgarskolan även hos oss förlänges, måste de unga redan i sko­

lan få tillfälle att bilda sig en uppfattning om förvärvslivets olika former

och villkor och om sin egen duglighet och lämplighet för skilda studie- och

yrkesbanor.

»Problemet är i själva verket», framhåller skolutredningen, »hur den all­

mänbildande skolan på bästa sätt skall kunna leda sina lärjungar över i

yrkesutbildning och arbetsliv, utan desorienterande mellanskov men också

utan slitningar och konkurrens mellan allmänbildningens och fackutbild­

ningens krav. Bäst torde detta problem lösas genom en småningom väx­

ande differentiering av ämneskrets och lärostoff, så att de allmänbildande

ämnena steg för steg få vika för yrkesorientering och fackutbildning.»

(IV: 1 s. 13.)

Den närmare utformningen av yrkesorienteringen blir beroende av om

skolan göres åttaårig, såsom skolutredningen förordar, eller nioårig i över­

ensstämmelse med skolkommissionens förslag.

Skolutredningen tänker sig, att yrkesorientering skulle givas i olika sam­

manhang men särskilt i samband med undervisningen i samhällskunskap

i den åttonde och högsta klassen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

78

»Lärjungarna böra i denna ålder föras till insikt om betydelsen av en

god yrkesutbildning och ett lämpligt yrkesval samt få någon inblick i

arbetsmarknadens problem. Olika utbildningsmöjligheter diskuteras, och

hänvisningar lämnas till samhällets organ för yrkesvägledning och arbets­

förmedling. Genom studiebesök på arbetsplatser, filmförevisningar med

motiv från arbetsliv och yrkesutbildning, läsning av belysande litteratur

och dylikt vill man vidga de ungas yrkeskännedom. Sådana begrepp som

arbetsmarknad, arbetslöshet, säsongarbete, skiftarbete, övertidsarbete, ac­

kordsarbete o. s. v. söker man förklara på ett lättfattligt sätt. Innebörden

av vissa bestämmelser, som reglera förhållandet mellan arbetsgivare och

anställda, t. ex. kollektivavtal, lärlingskontrakt, klargöras. Frågor rörande

lagstiftning om arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt

upptagas till behandling. Det kan förväntas, att denna sida av undervis­

ningen skall alltmera komma till sin rätt, i den mån erfarenheter vinnas.»

(IV: 2A s. 114.)

Undervisningen bör särskilt i åttonde klassen differentieras med hänsyn

till lärjungarnas anlag och intressen samt lokala önskemål och behov. Det

kan tänkas alternativ med eller utan främmande språk och med större

eller mindre inslag av praktisk undervisning. I naturkunnighet meddelas

enligt ett alternativ en mera allmänt hållen kurs om sådana fysiska och

kemiska företeelser, som äro av betydelse för det praktiska livet, enligt ett

annat alternativ en kurs i elementär material- och maskinlära, enligt ett

tredje bland annat demonstrationer och praktiska övningar, varigenom

eleverna få lära sig konstruktionen och den praktiska användningen av i

modernt lantbruk vanligen förekommande maskiner. De praktiska ämnena

få en stark ställning i åttonde klassen, och utredningen väntar, att de er­

farenheter, som göras av lärjungarna i dessa praktiska sysselsättningar,

skola ge goda utgångspunkter för bedömandet av deras anlag. Undervis­

ningen i hemkunskap med hushållsgöromål föreslås bli obligatorisk för

flickorna med tillhopa 10, eller enligt vissa alternativ 15, veckotimmar i

klasserna 7 och 8; gossarna böra ha möjlighet att, om de så önska, deltaga

i denna undervisning.

Enskilda skoldistrikt skola kunna få tillstånd att införa ett obligatoriskt

nionde skolår eller frivilliga överbyggnader på den åttaåriga skolan. Under-

visningsplaner för dessa överbyggnader äro dock icke utarbetade. Dess­

utom förutsätter skolutredningen, att teoretiska realskollinjer skola in­

byggas i skolsystemet.

Skolkommissionen tänker sig i sin nioåriga skola en successiv anpassning

av skolarbetet efter lärjungarnas individuella behov, underlättad genom

valfrihet mellan teoretiska och praktiska ämnen i en med åren stigande ut­

sträckning. Ämnesvalet bör föregås av testning och rådgivning, så att ele­

verna och deras föräldrar äro fullt insatta i vad avgörandet gäller. Diffe­

rentieringen börjar i sjunde klassen och vidgas i den åttonde. Varje lärjunge

får dessutom ett antal timmar till sin disposition för personliga arbetsupp­

gifter, varigenom variationsmöjligheterna ytterligare ökas. En sådan diffe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

79

rentiering bör kunna bli effektiv utan att den gemensamma ämneskärnan

behöver alltför starkt kringskäras.

En viss praktisk grundkurs bör vara obligatorisk för alla. Kommissionen

antyder på följande sätt dess innehåll:

»Eleverna behöver lära sig att klara sig utan passning, att reda sig själva

vid praktiska uppgifter. I kursen bör ingå elementär hushållskunskap med

närings- och matlagningslära samt orientering om viktiga former av pro­

duktion i hemmet. Inköpskunskap och varukunskap måste ägnas stor upp­

märksamhet. Lärjungarna bör få öva sig att i olika situationer göra en

lämplig avvägning mellan inköp av färdiga produkter och tillverkning i

hemmet. Vidare bör meddelas enkla grunder i hemvård och bostadskun-

skap. Hemreparationer bör vara ett viktigt moment. Eleverna bör lära sig

att göra enkla reparationer av möbler, husgeråd, kläder och böcker och att

göra sådana mindre målnings- och snickeriarbeten, som ofta förekommer

i ett hem, sätta i lås och elektriska proppar m. m.» (S. 178.)

I övrigt kunna olika tillvalskurser förekomma: tilläggskurser i hemkun­

skap och slöjd, kurser i maskinskrivning och i sådana ämnen, som före­

komma på motsvarande stadium av de praktiska mellanskolorna. Vid sidan

av den »teoretiska» yrkesorientering, som ingår i samhällskunskapen och

bland annat innefattar studiebesök och orienterande anföranden av yrkes­

män, bör praktisk yrkesorientering förekomma i åttonde klassen som till­

valsämne för dem som så önska. Den bör organiseras så, att den ger lär­

jungarna en kortare praktisk erfarenhet av några yrken, som de äro in­

tresserade av. Det räcker i detta fall icke med studiebesök, lärjungarna

böra även få manuell övning samt förtrogenhet med yrkets verktyg och

helst också med själva arbetsmiljön. För några yrken kan skolan själv till­

handahålla material och verktyg, som ge en verklighetstrogen övning;

en skicklig yrkesman kan då anlitas som handledare. Ett deltagande i verk­

samheten på själva arbetsplatsen är dock den avgjort bästa och i många

fall enda lösningen. Under arbetet torde lärjungarna kunna förvärva prak­

tiska kunskaper, som bli till nytta, även om de till sist inte välja yrket i

fråga.

I åttonde klassen avslutas den allmänna orientering i samhället, som bör

vara gemensam för alla lärjungar. Nionde klassen kan därigenom ges en

speciell karaktär; den bör ge lärjungarna en ny start i skollivet mot mera

preciserade mål. I denna klass företages en regelrätt linjedelning, som sam­

tidigt i viss mån innebär val av yrkesutbildningslinje. För vissa lärjungar

är klassen en första ring i det fyraåriga gymnasiet (9 g), för andra — tro­

ligen majoriteten — utformas den med hänsyn till fortsatt yrkesutbildning

(9 y), och för en tredje grupp får undervisningen en mera allmän karaktär, i

vissa avseenden erinrande om den nuvarande realskolan eller den allmänna

högre folkskolan (9 a).

Avsaknaden av ett rikt utbyggt yrkesskolväsen betraktas för närvarande

allmänt som den största bristen i vår utbildning av de unga. Det är en av

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

80

skolkommissionens uppgifter att utforma ett sådant skolsystem, och kom­

missionen betraktar sitt förslag om skolpliktstidens förlängning som en för­

utsättning för lösandet av uppgiften i dess helhet.

»I den nioåriga skolplikten ser kommissionen ingalunda ett försvårande

av yrkesutbildningen utan tvärtom ett medel att ge denna den obligato­

riska karaktär, som den hittills saknat. Kommissionen, som önskar ge de

praktiska och manuella ämnena ökat utrymme på skolschemat och som

häri ser ytterligare ett skäl till förlängning av skolpliktstiden, föreslår näm­

ligen, att det nionde skolåret för majoriteten av lärjungarna utformas som

ett förberedande yrkesskoleår. Lärjungarna föreslås få rätt att tillbringa

detta år antingen i yrkesskola eller — vilket givetvis åtminstone tills vidare

torde bli det vanligaste — i yrkesutbildning direkt i näringslivet, varvid

kontrolleras, att deras arbete verkligen får yrkesutbildande karaktär samt

att de samtidigt erhåller den utvidgade teoretiska medborgarbildning (när­

mast i ämnena modersmålet, samhällskunskap och hälsolära), som övriga

elever erhåller i den allmänna nionde klassen.

Härmed skulle det nionde skolåret för majoriteten av eleverna få den

omedelbart nyttobetonade karaktär, som kan göra det tilltalande för de

unga själva, för deras föräldrar och för arbetslivets målsmän. En viss in­

komst kan under året påräknas för de elever, som får sin utbildning i

näringslivet. Någon avsevärd försening av utträdet i arbetslivet utöver vad

det åttonde skolåret medför skulle på detta sätt inte bli följden av det

nionde skolåret, och därmed skulle några väsentliga betänkligheter ur ar­

betsmarknadens synpunkt inte kunna resas mot skolpliktstidens förläng­

ning med ett år utöver det av utredningen föreslagna åttonde. Då det nion­

de året av de flesta eleverna kommer att ägnas åt yrkesutbildning inom

näringslivet, kommer detta nionde år inte att betyda något alltför stort

avbräck i tillgången på ung arbetskraft. Vad speciellt jordbruket och han­

deln beträffar, borde dessutom studierna med fördel kunna läggas så, att

eleverna kan ägna sig odelat åt yrkesarbetet under de för detta arbete

intensivaste perioderna av arbetsåret. I längden kan näringslivet endast

ha nytta av den effektivisering av arbetskraften, som en bättre skolunder-

byggnad i de flesta fall åstadkommer, och genom det nionde året kan

näringslivet räkna med att få all arbetskraft åtminstone i någon mån yrkes-,

skolad. (S. 48—49.)

Ett på detta sätt ordnat nionde skolår med en riktigt lagd förberedande

yrkesutbildning bör icke endast kunna skapa en sådan mjuk övergång från

skolan till förvärvslivet, som avsågs med bland annat fortsättningsskolan,

utan också ge de unga förståelse för behovet och betydelsen av fortsatt

utbildning, utveckla ett aktivt intresse hos dem för det yrkesområde ut­

bildningen avser, ge inblickar i yrkenas samhörighet med och beroende

av varandra och skapa förståelse för skolans undervisning, då den knytes

omedelbart till erfarenheter, som eleverna erhåller under sin yrkespraktik.»

(S. 223.)

c. Skolplikten och kursinnehållet.

Det är knappast nödvändigt att som bakgrund för ett förslag om förlängd

skolplikt teckna det svenska samhällets utveckling, sedan skolplikt först

infördes i vårt land. Att det finnes ett samband mellan ett folks sociala och

kulturella utveckling å ena sidan och folkundervisningens ståndpunkt å den

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

81

andra, torde vara allom uppenbart. Folkundervisningen är en av grund­

pelarna för vår ställning som kulturnation; det räcker icke med att den

hålles i gott stånd, den måste tid efter annan förstärkas för att kunna upp­

bära sin del av det nationella framåtskridandet.

1940 års skolutredning

motiverar i första rummet sitt förslag om förlängd

skolplikt med behovet av en mot nutida krav svarande höjning av folk­

skolans arbetsresultat, särskilt beträffande de elementära färdigheterna att

läsa, skriva och räkna. Även förmågan av muntlig framställning lämnar

enligt omdömesgilla iakttagare mycket övrigt att önska, framhåller skol­

utredningen, och bör genom en förlängning av skoltiden kunna höjas av­

sevärt.

»De som icke övergått till högre skola ha fått lämna skolan för tidigt,

undervisningen har avslutats, innan de förvärvade kunskaperna och färdig­

heterna ha hunnit stadgas och befästas och blivit till varaktig egendom.

Den önskade varaktigheten i bildningsförvärvet kan icke vinnas genom

intensifiering av skolarbetet under de sju år, som nu i regel stå till buds,

än mindre genom undervisningens begränsande och koncentrerande till

ifrågavarande elementära färdigheter — en sådan utarmning av undervis­

ningen vore ur allmänbildningens och personlighetsutvecklingens synpunkt

högst olycklig — den kan nås endast genom en utsträckning av studietiden

till ett åldersstadium, då undervisningsresultaten tack vare lärjungarnas

större mognad kunna få den fasthet och säkerhet, att de sedermera kunna

mera allmänt bevaras och förko vras. Icke minst de socialt så betydelse­

fulla färdigheterna att ledigt och vårdat i tal och skrift behandla det sven­

ska språket kunna genom ett åttonde skolår utvecklas och befästas på ett

sätt, som i hög grad kan bidraga till utjämnande av en ofta besvärande

klasskillnad.

Även skolans kunskapsämnen ha mycket att vinna på en förlängning

av skolpliktstiden, och detta ej blott tack vare det minskade trycket från

undervisningen i de livsnödvändiga tre färdigheterna. Det högre ålders­

stadiets högre mognad kommer på särskilt sätt studiet av kunskapsämnena

till godo. Sådana ämnen som kristendomskunskap, svensk språk- och litte­

raturkunskap, historia, samhällskunskap, geografi och hälsolära vinna

väsentligt både på bredden och på djupet med varje år, varmed studiet ut-

sträckes. Fn årskurs till innebär ju icke endast, att ämnesinnehållet i sin

helhet kan utbredas över ännu en klass och alltså behandlas med större

grundlighet och fyllighet utan även att svårare moment kunna uppskjutas

till ett åldersstadium, som ger bättre förutsättningar för ett självständigt

och fördjupat tillägnande. Därtill kommer som en viktig omständighet, att

värdefullt kunskapsstoff, för vilket en sjuårig skola överhuvud icke förmår

bereda utrymme, kan upptagas i läroplanen. Vad allt detta betyder för

sådana ämnen som samhällskunskap och hälsolära behöver icke särskilt

utvecklas. Jämväl kurserna i fysik och kemi kunna på ett högre stadium

öppna helt andra perspektiv än som på ett lägre stadium är möjligt.»

(IV: 1 s. IG—17.)

Härtill komma så de allt starkare kraven på vidgande av den obligato­

riska skolans ämneskrets:

6 —

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand.

.Yr

70.

Kungl. Majds proposition nr 70.

82

»Det främsta önskemålet gäller införandet av undervisning i främmande

språk. Man begär, att skolan skall förmedla en elementär insikt i åtmin­

stone ett främmande språk åt varje lärjunge, som vill och kan tillägna sig

en sådan. I skolutredningens betänkande I framhålles, att utlandet tränger

oss allt närmare in på livet och att det i längden blir ohållbart, att de breda

lagren av vårt folk endast i andra hand, genom översättningar och annan

förmedling, kunna vinna kunskap om vad som rör sig utanför Nordens

gränser.-----------Även därom torde numera allmän enighet råda, att folk­

skolan måste upptaga undervisning i danska och norska i sina kursplaner-

och bereda denna en icke obetydlig plats.» (IV: 1 s. 17—18.)

Det stora avståndet mellan folkskolans och realskolans slutmål synes

icke väl stämma överens vare sig med tidens fortskridande demokratise­

ring eller med de alltmer komplicerade arbetsuppgifter, som i stigande om­

fattning ankomma även på menige man. Slagordet »realskolebildning åt

alla svenska barn» innebär visserligen enligt skolutredningens åsikt en över­

drift, redan därför att icke alla vare sig kunna eller böra tillägna sig just

den bildning, som hittills realskolan har bibragt sina lärjungar, men en all­

män höjning av folkskolans studiemål är påkallad.

»Det är intet önskemål», skriver skolutredningen, »att all svensk ung­

dom skulle inriktas på den nuvarande teoretiska realskolans studiemål.

Men det är ett viktigt önskemål, att den obligatoriska skolan ger en bättre

teoretisk utbildning åt lärjungar, som övergå direkt till arbetslivet eller till

yrkesutbildning.----------- Yrkesskolans målsmän ha också mer och mer

funnit det ändamålsenligast, att intagningen i yrkesskolan icke sker, förrän

eleverna äro i 15-årsåldem. De framhålla starkt värdet av ökade kunskaper

i allmänna ämnen för de elever, som antingen intagas i yrkesskolan, övergå

till särskild lärlingsutbildning eller gå direkt ut i yrkeslivet.------------I

Stockholm t. ex. mottogo yrkesskolorna tidigare sina lärjungar dels från

sjunde folkskoleklassen, dels från åttonde, men de skola nu, sedan den obli­

gatoriska skolan gjorts 8-årig, taga in alla efter avslutad 8-årig folkskola.»

(IV: 1 s. 18.)

19^6 års skolkommission är i stort sett ense med skolutredningen i dess

argumentering för en längre skolpliktstid. Kraftigt understryker kommis­

sionen behovet av undervisning i engelska i skolpliktsskolan:

»Kunskaper i främmande språk har hittills varit förbehållna ett litet

fåtal, de s.k. bildade. Om ett främmande språk — och valet kommer då

rimligen att falla på engelskan — införes som obligatoriskt ämne i skol-

pliktstidens skola, skulle därigenom en gammal bildningsklyfta åtminstone

hjälpligt överbryggas. Ett fönster ut mot världen skulle öppnas för den

breda massan av medborgare. I allt högre grad gör sig också behovet av

kunskaper i åtminstone ett främmande språk gällande både i yrkes- och

organisationslivet. Fullt medveten om de svårigheter, som en obligatorisk

undervisning i engelska i den allmänna skolan erbjuder, föreslår kommis­

sionen engelskans införande som vanligt skolämne från och med femte klas­

sen. Detta betyder tre till fem års undervisning i engelska åt all svensk

ungdom (hjälpklassklientelet undantaget).» (S. 7.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

83

Kommissionen vill emellertid hålla före, att de av skolutredningen an­ förda skälen lika väl kunna nyttjas som motiv för en nioårig skolplikt och att slutledningen i själva verket snarare bort utmynna i förslag om en sådan.

d. Åttaårig eller nioårig skolplikt?

Under den första delen av sin verksamhet tvekade 191+0 års skolutred­ ning, huruvida tiden vore inne att generellt genomföra en obligatorisk åtta­ årig folkskola. Den sjuåriga folkskolan var då ännu icke helt genomförd. Den åttaåriga borde uppställas som ett framtidsmål och undervisnings- plan uppgöras, men generella bestämmelser kunde enligt utredningens då­ varande uppfattning knappast komma i fråga (I s. 77—78).

När de första delarna av utredningens betänkande år 1944 remitterades till vederbörande myndigheter, framträdde emellertid en opinion för längre gående åtgärder i frågan. Flera av remissyttrandena pläderade för en nio­ årig obligatorisk skola.

Sålunda anförde Svenska stadsförbundets styrelse: »Vad utredningen framhållit om de av både rent praktiska och ideella skäl stegrade kraven på allmänbildning påkallar .. . synnerligt beaktande. Utan att närmare ingå på dessa krav vill styrelsen särskilt understryka, att en ökad undervisning med inriktning speciellt på praktisk verksamhet framför allt synes erforderlig. Ett annat icke mindre viktigt önskemål synes vara att genom folkundervisningen ge så breda lager som möjligt av na­ tionen grundläggande kunskaper i ett världsspråk vilket väl borde vara engelskan. Styrelsen finner det så angeläget att dessa ökade anspråk på folkundervisningen bli tillgodosedda, att den för sin del är beredd att för­ orda dels en ej för sent påbörjad språkundervisning i folkskolan och dels en ytterligare utökning av den för alla obligatoriska skoltiden. Full­ goda skäl synas föreligga att härvidlag taga sikte på en så betydande höjning av den allmänna folkundervisningen, att en nioårig skoltid därför bleve erforderlig.»

Likartade uttalanden gjordes av länsstyrelsen i Gävle, domkapitlen i Stockholm och Härnösand, stadsfullmäktige och folkskoledirektionen i Stockholm samt ytterligare några kommunala representationer i olika delar av landet. I det förord för en nioårig skolorganisation, som avgavs av folkskolestyrelsen i Nacka, hävdade styrelsen, att ett verkligt demokra­ tiskt skolsystem borde ge alla en likvärdig allmänt medborgerlig utbildning. I detta avseende borde det icke vara någon skillnad mellan verkmästaren och de arbetare han har att leda.

»Undervisningen måste vara tillräckligt omfattande för att åt alla ge en tillräcklig kunskapsgrundval. Fostran måste bäras upp av en sådan anda, att den befrämjar inbördes solidaritet och sammanhållning både individer och olika folkgrupper emellan. Men undervisningen skall därtill även förbereda de unga för deras blivande ställning inom yrkeslivet. Detta allmänna resonemang leder fram till följande utgångspunkter för den nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

84

behövliga skolreformen: folkskolan måste göras till den för alla gemen­

samma bottenskolan, undervisningen måste beakta den praktiska utbild­

ningen lika mycket som den teoretiska, och undervisningstiden i folkskolan

måste förlängas. Folkskolans undervisningstid måste göras så lång, att den

har möjligheter att åt alla ge en tillräckligt omfattande medborgarutbild­

ning. Detta resonemang leder oss fram till att ställa kravet på en nioårig

folkskola.»

Styrelsen betonade vikten av att något väsentligt nytt bjudes i samband

med förlängningen av skolpliktstiden. »Om de sex första åren av folkskolan

ägnas åt att lägga den rent elementära grunden i fråga om kunskaper,

skola de följande åren — med iakttagande av differentieringens särskilda

krav — ägnas åt att fördjupa och vidga problemställningar, att söka göra

barnen väl förtrogna med de arbets- och miljöförhållanden, i vilka de som

vuxna kunna beräknas verka och att befrämja deras självverksamhet och

initiativkraft.» Egentlig yrkesutbildning borde icke inläggas i folkskolan,

men däremot yrkesorientering, yrkesrådgivning och vissa praktiska öv­

ningar. Ett främmande språk borde vara obligatoriskt med början åtmins­

tone i sjätte klassen.

Av remissvaren såg sig skolutredningen kunna draga den slutsatsen, att

den allmänna meningen åtminstone för de större skolsamhällena redan

hade godtagit en åttaårig obligatorisk skolgång som en reformplan, vilken

snarast möjligt borde realiseras. Däremot ansåg skolutredningen opinionen

ännu icke mogen för en allmän nioårig skolplikt. »En utökning av den

obligatoriska skoltiden till 9 år torde icke vinna allmän förståelse vare sig

hos de unga eller hos arbetslivets målsmän», förmodade utredningen (IV: 1

s. 20).

Skolkommissionen medger, att man måste räkna med ett visst motstånd

av folkpsykologisk art mot varje förlängning av skolpliktstiden:

»Alltifrån början har den svenska folkskolans företrädare haft att kämpa

mot ett motstånd av denna art. Numera torde man dock kunna räkna på

större förståelse för betydelsen av bildning och utbildning och detta inom

alla samhällslager. Utsträckningen av skolplikten från sex till sju år upp­

fattades emellertid på sina håll endast som en uttänjning över en längre

tid av den gamla skolkursen och betraktades därför såsom onödig och im­

produktiv. Det är fara värt, att man kommer att betrakta en utsträckning

av skolplikten till åtta år på samma sätt. Utsträckes skoltiden däremot till

nio år, innebär detta, att skolan utrustas med ett högstadium, som dels får

sin egen karaktär och ger något helt nytt, dels leder fram till en slutexa­

men, som bör kunna ges ett värde jämförbart med den nuvarande real-

examens. Om motstånd mot skolpliktstidens förlängning till nio år ändå

reses från de unga själva eller från deras föräldrar, kommer skälet härtill

främst att vara av privatekonomisk art.» (S. 47.)

Folkundervisningens historia har rätt mycket att förtälja om återhål­

lande krafter av det slag skolutredningen berört. För 100 år sedan, medan

det ännu stod strid om folkskolans existensberättigande, åberopade motio­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

85

närer och talare i riksdagen ofta sina kommittenters uppdrag och vilja som stöd för yrkanden om inskränkningar inom skolväsendet. Ute i orterna res­ tes långt senare ett liknande motstånd mot skolförbättringar, som inneburo övergång till heltidsläsande skolformer. Till en del bottnar väl motståndet i en naturlig reaktion mot det nya och oprövade, alltså i bristande erfaren­ het och kännedom om vad saken gäller, till en del är det säkerligen, såsom skolkommissionen framhåller, av privatekonomisk natur. Vid varje skolre­ form måste givetvis dess inverkan på hemmens och de ungas egen ekonomi vägas mot de fördelar reformen i andra avseenden medför. När det sjunde skolåret var å bane, anförde 1934 års folkskolsakkunniga i denna fråga:

»Det lärer väl ej kunna bestridas, att en utökning av skoltiden för bar­ nens föräldrar i vissa fall kommer att innebära en kännbart ökad tunga dels med hänsyn till barnens utrustning, dels ock på grund av minskad möjlig­ het att taga barnens arbetskraft i anspråk för sysslor i hemmet. Betänker man emellertid, att den ifrågasatta utvidgningen av skolplikten otvivel­ aktigt är ägnad att stärka barnens förvärvsduglighet och allmänna förut­ sättningar att bestå och göra sig gällande i livskampen, förringas väsent­ ligt betydelsen av invändningar, baserade på skäl av nyssnämnda art. I en­ staka fall kan fattigdom eller eljest svåra levnadsomständigheter göra skol­ plikten till en börda för hemmet. Men ingalunda kan det allmänna ekono­ miska och sociala läget i vårt land sägas vara sådant, att hemmens ekonomi icke skulle kunna tåla denna merprestation, som flertalet andra väster­ ländska kulturfolk mäktat utföra. Snarare förhåller det sig väl så, att Sve­ riges folk är bättre rustat härutinnan än åtskilliga av dessa andra.» (SOU 1935:58 s. 72.)

Skolkommissionen föreslår nu, att barnbidragen höjas i de åldrar, den nya skolplikten skulle gälla, varigenom hemmen komme att erhålla en viss kompensation. De unga själva kunna, om de välja yrkeslinjen, påräkna viss inkomst av sitt arbete under sista skolåret. Det är knappast troligt, att det befarade motståndet under sådana omständigheter blir ett verkligt hinder för reformens genomförande, om denna eljest befinnes önskvärd. De yttranden, jag i det följande kommer att referera, ge viss ledning för denna frågas bedömande.

Större vikt synes 1940 års skolutredning i själva verket tillmäta en annan av sina invändningar, vilken gäller yrkesundervisningens anknytning till den allmänna skolan. Utredningen anför därom följande:

»Av avgörande betydelse är hänsynen till den fackutbildning, som med­ delas i yrkesskolor av skilda slag. Där ett tomrum av tillfälliga sysselsätt­ ningar eller ren sysslolöshet gapar mellan folkskolan och yrkesutbildningen är en förlängning av skolplikten önskvärd och i vissa fall nödvändig, men där skolningen för yrket sluter väl till den allmänna folkskolan, kan en ut­ sträckning av denna komma att menligt inverka på yrkesutbildningen.» (IV: 1 s. 19—20.)

Skolkommissionen är ense med skolutredningen om att vid planerandet av den obligatoriska skolan all hänsyn bör tagas till yrkesskolväsendet men

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

86

håller före, att yrkesskolans anknytning till en åttaårig skolgång — där

den existerar — icke torde ha bestämts på grundval av vetenskapliga över­

väganden om den lämpliga tidpunkten för yrkesutbildningens början utan

snarare är att betrakta som en anpassning till den grundläggande skolans

längd. Vissa expertuttalanden utpeka till och med sextonårsåldern som den

ur yrkesvalssynpunkt optimala tiden för inträde i yrkesskolorna.

Skolkommissionens förslag att nionde klassen skall kunna fullgöras i yr­

kesskola trubbar onekligen av invändningen. Skolutredningen har av allt

att döma icke räknat med att en organiserad övergång till egentliga yrkes­

skolor skulle kunna ifrågakomma efter åttonde skolårets slut. Om den med-

gives, blir skolpliktens utsträckning till åtta- eller nioårig av föga relevans

för anknytningen till de egentliga yrkesskolorna.

Till de allmänna skälen mot en nioårig skolplikt lägger

skolutredningen

ett par av mera temporär betydelse, som stå i samband med befolknings­

utvecklingen i landet. Utredningen pekar på olägenheterna ur arbetsmark-

nadssynpunkt av att ungdomen alltför länge bindes vid skolbänken vid en

tidpunkt, då årskullarna ha tunnats ut och brist råder på ung arbetskraft.

Utredningen hänvisar vidare till svårigheterna att skaffa lärare för de

större årskullar, som sedan följa.

Skolkommissionen

är medveten om att en förlängning av skolpliktstiden

just nu komme att medföra momentana svårigheter för näringslivet.

»Då man emellertid vid utbyggandet av det åttonde och nionde skolåret

liksom fallet var vid utbyggandet av det sjunde måste räkna med en lång

övergångstid, och då det befolkningspohtiska läget under denna övergångs­

tid kommer att förändras såtillvida, att de stora årskullarna från 1940-

talets början därunder hinner upp i arbetsför ålder, behöver man måhända

inte frukta, att brist på ung arbetskraft skall ställa sig hindrande i vägen

för reformen. Vid bedömandet av förhållandet mellan näringsliv och skol­

plikt bör man dessutom beakta, att den del av en människas livstid, som

kan ägnas åt produktivt arbete i näringslivets tjänst, genomsnittligt kraf­

tigt ökats _ i och med tillväxten av människans livslängd. En ökning av

skolpliktstiden borde vi alltså även ur näringslivets synpunkt ha råd till.»

(S. 48.)

På grund av det sista skolårets anordning behöver den nioåriga skolplik­

ten ej medföra någon avsevärd försening av utträdet i arbetslivet utöver

vad det åttonde skolåret medför. Betänkligheterna mot den nioåriga skol­

plikten ur arbetsmarknadens synpunkt bli därför knappast avsevärt större

än betänkligheterna mot den åttaåriga.

»Vad speciellt jordbruket och handeln beträffar, borde dessutom stu­

dierna med fördel kunna läggas så, att eleverna kan ägna sig odelat åt yrkes­

arbetet under de för detta arbete intensivaste perioderna av arbetsåret. I

längden kan näringslivet endast ha nytta av den effektivisering av arbets­

kraften, som en bättre skolunderbyggnad i de flesta fall åstadkommer, och

genom det nionde året kan näringslivet räkna med att få all arbetskraft

åtminstone i någon mån yrkesskolad.» (S. 49.)

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

87

Beträffande läraranskaffningen anför skolutredningen: »Det får . . . ej förbises, att folkskolan .. . med hänsyn till lärarkrafternas antal och utbildning icke är rustad för en så vittutseende utbyggnad som en 9-årig skolplikt kräver. Om det vore möjligt att i de stora städerna an­ ställa tillräckligt antal för uppgiften kompetenta lärare, så skulle det i varje fall dröja mycket länge, innan en liknande pedagogisk upprustning bleve möjlig för landet i dess helhetr

I själva verket ställer redan den 8-åriga obligatoriska skolan nya och vittutseende krav på den lärarpersonal, som skall undervisa på dess hög­ stadium. ----------- Det kommer att dröja, innan så många för dessa nya uppgifter kompetenta lärarkrafter hunnit utbildas, att alla skoldistrikt kunna tillgodoses.

Därest skoltidens förlängning skall medföra avsett gagn, behöves i verk­ ligheten en reform av lärarnas utbildning. Om 1936 års omorganisation av seminarierna kan sägas vara en förutsättning för det lyckosamma förverk­ ligandet av samma års riksdagsbeslut om obligatorisk 7-årig folkskola, så kan den 8-åriga obligatoriska skolans framgångsrika genomförande sägas vara beroende av en ny och genomgripande reform av lärarutbildningen.

Denna i och för sig svåra frågas lösning kompliceras i hög grad därav, att de nya kraven på lärarnas utbildning anmäla sig samtidigt med att den ökade nativiteten ställer helt nya anspråk på lärarutbildningsapstal- terna. En forcerad utveckling av folkskolans högstadium kan under sådana omständigheter leda till att särskilt vissa landsbygdsdistrikt ställas inför oberäkneliga svårigheter, icke blott när det gäller att ändamålsenligt ordna sin skolorganisation utan även när det gäller att överhuvud få sitt lärar- behov tillgodosett.

Ur denna synpunkt måste alltså en utveckling i långsammare tempo vara att förorda.» (IV: 1 s. 20—21.)

Skolkommissionen är, framhåller den, icke mindre medveten om de svå­ righeter, som bristande tillgång på lärare kan ställa i vägen för en ut­ sträckning av skolplikten. Skolpliktstidens förlängning måste under alla förhållanden, vare sig det gäller ett eller två år, företagas i den takt, som lärartillgången medgiver. Det bör dock observeras, att en relativt obetydlig del av det ökade behovet av realskollärare kommer på det nionde skolåret. Majoriteten av lärjungarna i nionde klassen torde komma att välja yrlces- linjen och få sin huvudsakliga undervisning av det praktiska livets män och kvinnor. De övriga behöva visserligen undervisning av realskollärare, men därvidlag måste beaktas, att inom motsvarande åldersgrupp redan nu många lärjungar åtnjuta sådan undervisning och att detta antal befin­ ner sig i snabb tillväxt.

Målet för skolreformen bör under alla omständigheter vara en nioårig, obligatorisk medborgarskola.

»Härigenom skulle plats beredas för en utvidgad medborgerlig utbild­ ning; all ungdom skulle kunna föras fram till en realexamen, som visser­ ligen måste avpassas efter lärjungarnas varierande möjligheter men som dock åt alla gåve en medborgerligt likvärdig avslutning på arbetet i den allmänna skolan; slutligen skulle man inom den obligatoriska skolans ram

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

88

kunna inrymma den förberedande yrkesutbildning, som skulle ge de sista

skolåren påtagligt intressebetonad prägel och eleverna ett incitament till

fortsatt arbete med sin utbildning.» (S. 8.)

Med all säkerhet kan den nioåriga skolan doek icke i sin helhet förverk­

ligas tidigare än under 1960-talet. När kommissionen likväl ansett sig böra

redan nu framlägga principförslag om en nioårig enhetsskola, har det skett

på grundval av följande överväganden:

»1950-talet kommer, även om man bortser från den verkan, som ett be­

slut om en genomgripande skolreform kan få, att bli en uppbyggnadsperiod

inom den svenska skolvärlden. Det ökade barnantalet nödvändiggör en

forcerad lärarutbildning för skolans samtliga stadier och därmed en ut­

ökning och föryngring av lärarkåren utan motstycke i Sveriges tidigare

historia. Barnantalets ökning medför samtidigt ett behov av nya skolloka­

ler, som framtvingar ett till sitt omfång mycket stort investeringsprogram

i fråga om skolbyggnader och skolutrustning. Vid årtiondets början skall

vidare en lokal omorganisation av skolväsendet vara avslutad i samband

med den nya kommunindelningen. Skolväsendets lokala organisation och

struktur måste_ därvid bli föremål för en ingående planering. Allt detta

— lärarutbildning, skolhusbyggnation, lokal omorganisation — kan rim­

ligen inte ske med hänsyn till skolans verksamhet endast under det när­

maste decenniet utan måste ske med sikte på även de följande decennier­

nas behov. De nyutbildade lärarna kommer doek att verka även under

dessa decennier, de nya skolbyggnaderna kommer att användas även då,

och den lokala organisationen kommer att i sina grunddrag vara orubbad

dessa årtionden igenom. Om man inte redan nu — före massutbildningen

av lärare, före. massbyggnation en av skolhus, före den lokala skolorganisa­

tionens planering — fastställer riktlinjerna för skolans utveckling, organi­

satoriskt sett, för de närmaste årtiondena, riskerar man kraftiga felinveste­

ringar i fråga om lärarutbildning och skolhusbyggen och svårkorrigerade

misstag i fråga om den lokala planeringen.» (S. 52—53.)

Principbeslutet om nioårig skolplikt bör således, enligt skolkommissio-

nens mening, fattas redan nu.

Under en övergångstid böra lättnader i skolplikten kunna medges liksom

nu i fråga om det sjunde skolåret. Kommissionen föreslår, att under de

fem första åren efter den nya organisationens genomförande inom ett skol­

distrikt befrielse bör kunna meddelas både från åttonde och nionde skol­

året och under de fem följande åren endast från det nionde året. Då an­

sökan om sådan befrielse behandlas, bör skolstyrelsen taga hänsyn till lär­

jungens personliga och ekonomiska förhållanden.

Vidare bör skolstyrelsen kunna medge avgång efter åttonde året för

lärjungar, som ha passerat skolan snabbare och redan genomgått nionde

klassen, och i speciella fall även för lärjungar, som på grund av bristande

studieförutsättningar skulle ha föga utbyte av ytterligare ett års skolgång.

Den debatt om skolpliktens längd och om den rätta tidpunkten för

principbeslut i frågan, som sålunda har upptagits, fortsätter i remissyttran­

dena. Innan jag övergår till att redogöra för vad som framkommit under

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

89

remissgången, torde det doek vara lämpligt, att jag ger en redogörelse för de utförda kostnadsberäkningarna. Jag uppehåller mig därvid huvudsak­ ligen vid den nioåriga skolorganisation, som skolkommissionen förordat.

e. Summarisk översikt över reformens kostnader.

Skolkommissionens förslag är ett principförslag och går inte in på detal­ jerna. Mycket ingående kostnadsberäkningar äro redan därför uteslutna. Huru pris- och löneutvecklingen kommer att te sig under den långa över­ gångstiden är dessutom omöjligt att nu förutsäga. Beräkningarna ha därför blott till uppgift att ge en föreställning om storleksordningen av de med reformen förenade kostnaderna.

Alla beräkningar rörande skolväsendets omfattning och kostnader i fram­ tiden måste utgå från en uppskattning av barnantalet i de ifrågakommande årsklasserna. För de redan födda årsklasserna har kommissionen begagnat den officiella statistikens uppgifter om antalet levande födda och om död­ ligheten under barnaåren. Vid den tidpunkt, då kommissionens beräkningar utfördes, sträckte sig födelsestatistiken icke längre än till och med år 1945. För därefter följande årskullar ha beräkningarna verkställts i anslutning till en av professor Sten Wahlund utförd prognos (SOU 1945: 46 s. 298 o. följ.). De av kommissionen nyttjade hypotetiska födelsetalen för åren 1946 —53 framgå av följande tablå:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Å r

1946 1947 1948 1949

1950 1951 1952 1953

Födelsetal:

uppskattat................

verkligt.......................

133 000

132 597

131 000 128 290

129 000 126 392

127 000 125 000 123 000 121 000 119 000

För de tre första åren ligga de faktiska födelsetalen något lägre än de i beräkningarna antagna. Uppgifterna för 1947 och 1948 äro dock ännu pre­ liminära. För 1949 synes siffran komma att stanna vid omkring 121 000.

Av tabell 14 framgår barnantalet dels i åldern 7—13 år (klasserna 1—7), dels i åldrarna 14 och 15 år (klasserna 8 och 9) för tiden till och med läs­ året 1960—61 enligt kommissionens beräkningar.

Tabellen visar, att antalet barn i åldern 7—13 år först raskt stiger, når ett maximum på omkring 858 000 åren 1956 och 1957 och då med 34 pro­ cent överstiger det nuvarande samt därefter åter småningom dalar. Antalet barn i åldern 14 år når maximum först hösten 1959, femtonåringarnas an­ tal fortsätter att stiga under hela perioden.

Den raska tillväxten av årskullarna i skolåldern under 1950-talet måste medföra mycket betydande automatiska kostnadsökningar och torde även på annat sätt komma att försvåra och försena genomförandet av varje mera omfattande skolreform. Vissa antaganden om tempot i organisationsarbetet

90

Kungl. May.ts 'proposition nr 70.

Tab. H. Beräknat antal barn i skolåldern läsåren 194961.

Läsår

Å

1 d e

r

Å

1 d e

r

7—13 år

14 år

15 år

Läsår

7—13 år

14 år

15 år

1949-50. .

640 300

80 500

79 600

1955—56 . .

845 900

93 500

89 600

1950-51 . .

674 200

83 400

80 400

1956—57 . .

858 100

106 800

93 300

1951—52. .

714 500

84 700

83 200

1957—58 . .

858 100

117 100

106 700

1952-53. .

751 800

88 000

84 600

1958-59 . .

848 500

124 800

116 900

1953—54. .

785 300

91 300

87 900

1959-60 . .

836 800

125 100

124 600

1954—55 . .

818 400

89 800

9l 100

1960—61 . .

823 600

124 600

124 900

äro emellertid nödvändiga för kostnadsberäkningarna. Vid de kalkyler, som

för kommissionens räkning ha utförts av byråchefen Per Åsbrink, har denne

antagit, att den nya skolorganisationen under en första tioårsperiod skall

genomgå ett försöksstadium, avsett att giva erfarenheter om den planerade

organisationen, och att det egentliga genomförandet skall börja först läs­

året 1958—59, då antalet barn i den nuvarande obligatoriska skolan åter

börjar gå tillbaka. Därefter skulle den allmänna omorganisationen kunna

genomföras under loppet av nästa tioårsperiod. Som ett belysande exempel

på huru kostnadsberäkningen i sådant fall kan komma att te sig beräknar

Åsbrink kostnaderna under det preciserande antagandet, att reformen,

sedan den har passerat experimentstadiet, årligen genomföres med en tion­

del av den slutliga omfattningen.

Åsbrink beräknar först den automatiska utgiftsökning, som är en följd

av barnantalets ökning. Folkskolan tänkes därvid omfatta de nu obligato­

riska sju årsklasserna, och de högre skolorna antagas bibehålla den lär­

jungeomslutning och den kostnadsram, som gällde läsåret 1948—49. Där­

efter beräknar han kostnaderna för den omorganisation av folkskolans över­

stadium, som är skolreformens kärna. Sjunde klassen tänkes därvid övergå

från klass- till ämneslärarsystem, och de båda översta klasserna, åttan och

nian, tillkomma successivt. Slutligen beräknas de besparingar, som från och

med budgetåret 1961/62 kunna påräknas till följd av barnantalets minsk­

ning och den fyraåriga realskolans avveckling.

Nästa tabell sammanfattar Åsbrinks resultat för tiden till och med bud­

getåret 1969/70.

Den automatiska utgiftsökningen under 1950-talet är högst betydande.

Även om intet beslut fattas om utvidgning av skolplikten, skulle efter 7 år,

räknat från budgetåret 1948/49, kostnaderna ha stigit med 156 miljoner

kronor eller omkring 33 procent, oberäknat kostnadsökningar på grund av

de högre skolornas utveckling. Jag saknar emellertid anledning att när­

mare uppehålla mig vid beräkningen av denna post: det torde genom­

gående vara fråga om utgifter av den art att de måste tagas.

91

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Tab. 15. Statens kostnader för undervisningen av de nio första års­

klasserna budgetåren 1948/70 enligt beräkning av

byråchefen Per Åsbrink.

Läs- och budgetår

Nuvarande or­

ganisation,

milj. kronor

Det nya real-

skolestadiet,

milj. kronor

Avgår för nedgång i barnantalet m. m.,

milj. kronor

Total budget­

belastning,

milj. kronor

19-48—49................ 475

_

475

1949-50................ 487

487

1950-51 ................ 526

526

| 1951—52................

552

552

; 1952-53................ 580

580

1953—54 ................ 601

601

1954—55 ................ 620

620

1955 56 ................ 631

631

1956-57 ................ 612

612

1957-58................ 593

593

1958—59 ................ 588

71

659

1959-60................ 581

94

675

1960-61 ................

5741

117

691

1961—62................

574

141

— 3

712

1962-63 ................ 574

164

— 5

733

1963—64 ................ 574

187

— 8

753

1964-65 ................

574

210

— 10

774

1965—66 ................ 574

233

-13

794

1966—67 ................

574

256

—15

815

1967-68................

574

280

—18

836

1968-69 ................ 574

232

-20

786

1969-70 ................

574

232

-23

783

1

Anm.

Barnantalet antages bär konstant under 1960-talet. En sannolik nedgång beaktas i

fjärde kolumnen.

Icke heller finner jag det nödvändigt att närmare ingå på beräkningen av de

besparingar,

som kunna motses under 1960-talet. De bero dels på en

antagen nedgång i födelsetalet, som kanske är sannolik men i varje fall ytterst svåruppskattad, dels på den indragning av den fyraåriga realskolan, som skulle åtfölja skolreformen. Dylika beräkningar böra för ordningens skull utföras, men erfarenheten visar, att det är om möjligt ännu svårare att yttra sig om utsikterna för en sammanpressning av kostnadsvolymen på längre sikt än om dess utvidgning i samband med en planerad reform.

Däremot är det av intresse att redogöra för Åsbrinks beräkning av de statliga kostnaderna för

omorganisation och utbyggnad av folkskolans hög­

stadium.

92

Kostnadsberäkningarna inkludera, till skillnad från den vanliga redovis­

ningen av utgifterna för skolväsendet, jämväl pensionskostnader för lärar­

personalen. Summorna bli därigenom icke direkt jämförliga med nuvarande

under 8:e huvudtiteln upptagna belopp, men de ge i gengäld ett bättre ut­

tryck för den totala budgetbelastningen i samband med en eventuell skol­

reform.

För varje barn beräknas först en grundkostnad, som inbegriper lärarnas

löne- och pensionsförmåner och de flesta kostnader för folkskoleväsendet

och abnormundervisningen enligt riksstaten för budgetåret 1948/49. Den

har på grundval av budgetberäkningen för nämnda år kalkylerats till 500

kronor per barn. Grundkostnaden multipliceras med barnantalet i de års­

klasser, varom det är fråga. Åsbrink baserar beräkningarna på årsklasser­

nas storlek år 1960. Antalet 14- och 15-åringar torde då komma att uppgå

till omkring 250 000, men summan måste i kalkylen minskas med antalet

lärjungar, som ha övergått till högre skola. Då Åsbrink i denna del av be­

räkningen bortser från den pågående ökningen av lärjungenumerären i de

högre skolorna, blir avdraget omkring 50 000, motsvarande nuvarande lär­

jungeantal i åldern 14 och 15 år vid de högre skolorna. Grundkostnaden

blir sålunda 200 000X500 = 100000 000 kronor.

De löne- och pensionsbelopp, som ingå i grundkostnaden, förutsätta, att

undervisningen bestrides av nuvarande lärarkategorier, alltså små- och

folkskollärare. I klasserna 7—9 beräknas emellertid ämneslärare komma

att tjänstgöra efter reformens genomförande, liksom nu vid de kommunala

mellanskolorna. Dessas löne- och pensionsförmåner äro högre än de förut

nämnda gruppernas, och undervisningsskyldigheten, uttryckt i veckotim­

mar, är lägre. Åsbrink beräknar lärarbehovet med utgångspunkt från ett

genomsnittligt lärjungeantal av 25 per klassavdelning och ett antaget

veckoschema av 36 veckotimmar. Avlönings-, pensions- och tjänstgörings­

förhållandena för samtliga lärargrupper ha antagits oförändrade. Kost­

naderna för övergång till ämneslärarsystem i sjunde klassen beräknas

under dessa förutsättningar till omkring 25 500 000 kronor och kostnaderna

för upprättandet av åttonde och nionde klasserna till sammanlagt omkring

68 600 000 kronor. Löne- och pensionskostnaderna skulle sålunda — utöver

vad som inberäknats i grundkostnaden — stiga med 25 500 000+68 600 000

= 94 100000 kronor.

Statsbidragen till fria skolmåltider åt lärjungarna i klasserna 8 och 9 ha

i överensstämmelse med gällande bidragsgrunder beräknats till 60 kronor

per lärjunge och år och böra sålunda uppskattas till 200 000X60 =

12 000 000 kronor.

Till förbättring av skolornas bibliotek och materielutrustning beräknas

ett avrundat belopp av 10 000 000 kronor och för fria läroböcker ett belopp

av 900 000 kronor, i båda fallen utöver vad som ingår i grundkostnaden.

Kunql. Maj:ts proposition nr 70.

93

Till följd av det sätt, varpå grundkostnaden för de nya klasserna har beräknats, ingår däri även drygt 3 miljoner kronor för skolskjutsar och för inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor och enskilda hem. Cen­ traliseringen av de högre klasserna kommer dock utan tvivel att draga väsentligt högre kostnader, enligt Åsbrinks uppskattning ytterligare 15 miljoner kronor vid fullt förverkligad nioårig skolpliktsskola. Bestämda hållpunkter för beräkningen av denna post saknas dock. Till jämförelse kan nämnas, att 1940 års skolutredning har ansett en ökning av centrali- seringsanslagen med omkring 10 miljoner erforderlig för det fullständiga utbyggandet av en åttaårig folkskola. Då sjunde klassen vid tidpunkten för skolutredningens beräkning var införd i ungefär halv utsträckning, kunna utredningens siffror sägas hänföra sig till en utvidgning av skolorganisa­ tionen med en och en halv årsklass mot den utvidgning med två årsklasser, som nu är aktuell. Även om hänsyn tages till denna omständighet, ligger Åsbrinks uppskattning tydligen högre. Därmed är naturligtvis icke sagt, att beloppet är för högt: centraliseringskostnaderna torde just för nionde klassen komma att bli avsevärt större än för de lägre klasserna. Med hän­ syn till de erfarenheter, som på senaste tiden ha gjorts beträffande belast­ ningen på anslaget till skolskjutsar, skulle jag snarare vara böjd att upp­ skatta totalkostnaden ett par miljoner kronor högre. Den del av kostnaden, som ej ingår i grundbeloppet, skulle sålunda kunna anslås till 17 000 000 kronor. Vid bedömningen av de utgifter, centraliseringen vållar, bör emel­ lertid som alltid beaktas, att en väl planlagd centralisering ofta medför be­ tydande besparingar på lönekontot.

Ytterligare bör tilläggas ett belopp för ökade administrations- och inspektionskostnader, av Åsbrink uppskattat till 2 000 000 kronor, medan kostna­ derna för fortsättning sskolan, i runt tal 4 000 000 kronor, böra fråndragas.

Ökningen av de årliga utgifterna för statsverket vid genomförandet av en nioårig organisation i den antagna utsträckningen skulle enligt de anförda beräkningarna kunna uppskattas till 100 000 000 + 94 100 000 + 12 000 000 + 10 000 000 + 900 000 + 17 000 000 + 2 000 000 — 4 000 000 = 232 000 000 kronor.

Denna uppskattning innefattar likväl icke engångskostnaderna för den nya organisationen. Huvuddelen av dessa utgöres av kostnader för de olika byggnadsföretag, som bli nödvändiga inom skolväsendet, men även utbild­ ningen av lärare för det nya högstadiet drager rätt avsevärda kostnader.

På grundval av de gjorda antagandena om antalet lärjungar och om klassavdelningarnas storlek beräknas ett behov av tillsammans 8 000 klass­ rum för klasserna 8 och 9. Byggnadskostnadema för ett klassrum med bi­ utrymmen ha i kalkylerna anslagits till i genomsnitt 100 000 kronor, varav staten beräknats komma att tillskjuta i medeltal 50 procent. Engångs­ kostnaden för de nya lokalerna skulle alltså, i vad den belastar statsverket, kunna uppskattas till 400 miljoner kronor.

Kungl. May.ts proposition nr 70.

94

Statsverkets genomsnittskostnad för utbildning av en lärare för real-

skolestadiet beräknas av Åsbrink grovt approximativt till 6 500 kronor.

Det behövliga antalet nya lärare (i samtliga ämnen, även övningsämnen)

uppskattas till 11 865, varav följer en engångskostnad för utbildning av

lärarkraft av omkring 77 miljoner kronor.

De totala engångskostnaderna för statsverket skulle sålunda uppgå till

omkring 477 miljoner kronor. Fördelas de jämnt på en tioårsperiod, skulle

de betyda en årlig budgetbelastning av 47 700 000 kronor. Åsbrink räknar

med detta belopp men framhåller, att det ur andra synpunkter än den bud­

getära vore riktigare att fördela beloppet på en längre tidrymd, motsva­

rande den genomsnittliga nyttjandetiden för lokaler respektive lärare.

Den antagna produktionskostnaden för ett klassrum jämte biutrymmen

torde, såsom Åsbrink också framhåller, i dagens byggnadsläge snarare

under- än överstiga den faktiska kostnaden. Med hänsyn till ovissheten

om den framtida utvecklingen av byggnadskostnaderna har han dock an­

sett det försvarligt att i kalkylen räkna med ett avrundat belopp av

100 000 kronor per läraravdelning. Även kostnadsberäkningen för lärar-

produktionen torde ligga i underkant, enär, såsom Åsbrink framhåller,

hänsyn icke har tagits till behovet av vikarier och substitut för lärare, som

exempelvis på grund av giftermål eller övergång till annat yrke lämna

lärarbanan i förtid. Det kan slutligen anmärkas, att de uppförda nya skol­

byggnaderna och de utbildade unga lärarna i en avlägsnare framtid måste

ersättas, vilket då nödvändiggör en förhöjd ersättningsproduktion av loka­

ler och lärare, t nder den tid, varom nu är fråga, torde emellertid de för

sistnämnda ändamål erforderliga kostnaderna kunna lämnas obeaktade.

Skolöverstyrelsen

beräknar i sitt utlåtande statens engångskostnader för

nya skollokaler till 500 miljoner kronor och för extra utbildning av lärare

till avrundat 100 miljoner eller tillhopa 600 miljoner kronor.

Utgår man, såsom i övrigt skett vid beräkningarna, från nuvarande löne­

nivå och priser, förefaller en viss höjning av beräkningen onekligen påkal­

lad. Då även engångskostnader för lärarbostäder och skolhem ifrågakomma

i vissa delar av landet, torde man sannolikt icke kunna räkna med en lägre

totalkostnad än 550 000 000 kronor, om de av skolkommissionen uppställda

kvalitetskraven fasthållas.

En sänkning av byggnadsstandarden kan givetvis diskuteras. Jag vill

erinra om att enligt en 1948 utfärdad kungörelse statsbidrag kan utgå

jämväl för provisoriska lokaler och att enligt beslut den 14 januari 1949

sakkunniga ha tillkallats för att utreda möjligheterna att tillgodose behovet

av skolbyggnader och undervisningslokaler på ett enklare och mindre kost­

nadskrävande sätt, än vad nu är fallet. Dessa besparingssträvanden torde

underlätta den forcerade produktion av skolbyggnader, som förestår under

det närmaste årtiondet, men de stå i så skarp kontrast mot skolkommis-

sionens bemödanden att i vissa avseenden höja skolbyggnadernas standard,

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

95

att det för närvarande icke kan förutses, vilka linjer som komma att följas

i 19G0-talets bvggnadsproduktion.

Engångskostnaderna för skolreformen påverkas emellertid vida mer av

en annan omständighet. De nya lokalerna och de nya lärarna äro givetvis

nödvändiga, om reformen genomföres vid en tid, då barnantalet växer eller

stationärt; men behovet nedgår mer eller mindre, om den genomföres i en

tid av sjunkande barnantal. De nya klasserna kunna då övertaga klass­

rum, som byggts för de redan nu obligatoriska klasserna, och de torde

— åtminstone till någon del — kunna undervisas av lärare, som ha utbil­

dats och anställts tidigare, när årskullarna Voro större. Engångsåtgärderna

kunna då begränsas, måhända i så hög grad, att de ovan refererade beräk­

ningarna skulle ge en alldeles felaktig föreställning om deras omfattning.

En mera definitiv uppskattning är tydligen icke möjlig, förrän de närmare

omständigheterna vid reformens genomförande preciserats. Jag återkom­

mer därför till denna fråga i ett annat sammanhang.

I nära samband med skolreformen står ytterligare en fråga, som kan få

avsevärda ekonomiska konsekvenser, nämligen den av skolkommissionen

föreslagna höjningen av barnbidragen. Kommissionen har kommit till den

uppfattningen, att en utsträckning av skolpliktstiden med två år inte gärna

kan vidtagas utan att eleverna eller deras föräldrar på ett eller annat sätt

kompenseras för de ekonomiska uppoffringar den förlängda skoltiden med­

för. En fullständig kompensation är inte tänkbar och vore f. ö. svår att

beräkna; till viss del erbjuder sig en sådan redan därigenom, att den längre

skoltiden är en investering, som senare bör kunna ge avkastning. En par­

tiell ekonomisk kompensation kan dock komma i fråga i form av antingen

stipendier eller förhöjda barnbidrag, och kommissionen föreslår sådana

understöd för de två högsta årsklasserna. Den uttalar icke någon bestämd

mening om vilkendera linjen som bör föredragas men räknar i kostnads­

kalkylerna med ett bidragsbelopp av 500 kronor per person och år. Om

barnbidragen utgå oberoende av föräldrarnas ekonomi och den skoltyp

barnen tillhöra, torde kostnaderna komma att ungefärligen belöpa sig till

250 000 X 500 = 125 000 000 kronor. Tillämpas i stället systemet med sti­

pendier, vilka behovsprövas, blir summan givetvis lägre.

Den hittills refererade delen av Åsbrinks kalkyl förutsätter, att kostna­

derna för de högre skolorna hållas konstanta, sådana de voro budgetåret

1948/49, och att lärjungeantalet i dessa skolor i huvudsak är oförändrat,

medan skolgången förlänges med två år för den övriga ungdomen. För­

farandet medför beräkningstekniska fördelar men är naturligtvis i sak orea­

listiskt. Önskar man stöd för det praktiska bedömandet, torde hellre två

realiserbara fall, ett maximi- och ett minimiprogram, böra ställas mot var­

andra. Maximiprogrammet får väl i nuvarande diskussionsläge anses vara

det fullständiga genomförandet av skolreformen med indragning av alla

de klasser i andra skolformer, som iiro parallella med de nya åttonde och

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

96

nionde klasserna, och minimiprogrammet en fortsatt utbyggnad av de

högre skolorna i mån av efterfrågan på platser och jämsides därmed en för

skoldistrikten frivillig utbyggnad av folkskolan ovanom den nuvarande

sjuan. Vid en sådan jämförelse ställes den planerade skolreformen oförmed­

lat mot en fortsatt utveckling efter samma linjer som hittills.

Det fullständiga genomförandet av skolkommissionens organisationsförslag

skulle beröra såväl de högre skolorna som — i viss mån — den kommunala

yrkesundervisningen. En omedelbar besparing skulle göras genom att den

fyraåriga realskolan komme att ersättas med tre klasser, tillhörande den

obligatoriska skolans högstadium; den uppskattas av Åsbrink till 7 miljoner

kronor. Däremot är det mindre troligt, att övertagandet av en del av lär-

lingsskolans uppgifter skulle möjliggöra någon nedprutning av anslagen

för yrkesundervisning. Sannolikt komme besparingarna att motvägas ax­

en ny utbyggnad av yrkesundervisningen på den genom skolpliktsskolans

verksamhet höjda grunden. Den totala ökningen av årskostnaderna, sedan

jämväl de högre skolorna omorganiserats efter de nya förutsättningarna,

torde därför kunna uppskattas till 232 000 000 — 7 000 000+125 000 000

= 350 000 000 kronor, inräknat förhöjningen av barnbidragen men exklu­

sive eventuella engångskostnader.

Mera svåruppskattad är den stegring av läroverksbudgeten, som skulle

inträffa, om de högre skolornas utveckling finge fortgå obeskuren under en

längre följd av år, i princip på samma sätt som hittills. Att nya skolor och

nya klassavdelningar upprättats i allt snabbare takt, har som bekant icke

kunnat hindra, att köerna utanför läroverkens portar ständigt tätna. Till­

strömningen har på en del orter tagit mycket stora proportioner. Skol-

kommissionen nämner, att för närvarande i Stockholm icke mindre än 70

procent av årskullen övergår till högre skolor av olika slag. När Åsbrink

»mera för att illustrera storleksordningen av de kvantitativa förändringar,

det kan bli fråga om, än för att formulera förutsägelser om den framtida

sannolika utvecklingen», gör antagandet, att läsåret 1960—61 ungefär

28 procent av det totala antalet barn i åldrarna 13—16 år undervisas i all­

männa läroverk och kommunala mellanskolor och att andra högre skolor

undergått en utveckling i proportion därtill, förefalla hans utgångspunkter

vara rätt acceptabla. Då vid denna tidpunkt realskolestadiet rekryteras

från 1940-talets stora årskullar, komme den absoluta ökningen av de högre

skolornas lärjungeomslutning att bliva mycket betydande. Man måste

sålunda även i detta fall räkna med att ett omfattande lärarutbildnings-

problem uppkommer som en konsekvens av utvecklingen. Samtidigt måste

man motse, att en åttonde klass i allt flera skoldistrikt göres obligatorisk.

Åsbrink beräknar, att kostnadsökningarna för denna expansion av real­

skolestadiet år 1960 skola ha summerat sig till ett årsbelopp av storleks­

ordningen 100 000000 kronor.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

97

Den årliga merkostnaden enligt det av skolkommissionen framlagda alter­

nativet skulle således komma att uppgå till i runt tal 250 000 000 kronor.

Ungefär hälften av detta belopp utgöres av den ifrågasatta höjningen av

barnbidragen. Härtill komma så engångskostnaderna, men dessa bero,

såsom nyss framhållits, i högsta grad på befolkningsutvecklingen under

den tid, då reformen genomföres.

Enligt av skolöverstyrelsen verkställda beräkningar innebära dessa siff­

ror, att ytterligare drygt en procent av nationalinkomsten skulle behöva

tagas i anspråk för skolväsendet, utöver vad som skulle erfordras, därest

skolreformen ej genomfördes.

Skolutredningens organisationsförslag innebär en mellanlinje. Utred­

ningen stannar visserligen för åttaårig skolplikt och föreslår en i överens­

stämmelse därmed organiserad folkundervisning, men därjämte har utred­

ningen i sin enhetsskola inkomponerat en motsvarighet till de nuvarande

högre skolorna för realskolestadiet. Organisationen kommer därigenom att

omfatta ett nionde skolår för en avsevärd del av varje årsklass och i viss

utsträckning, nämligen i den mån fyraårig realskola bibehålies, till och med

ett tionde. Sannolikt komme vidare vissa skoldistrikt efter genomförandet

av den åttaåriga skolplikten att begagna sig av möjligheten att påbygga

folkskolan med ett obligatoriskt eller frivilligt nionde skolår. En skolorga­

nisation efter skolutredningens linjer skulle därför troligen i tätorterna få

ungefär samma omfattning som en organisation enligt skolkommissionens

förslag, medan landsbygdens skolväsen sannolikt i allmänhet bleve stående

vid en organisation med kortare lärotid.

Huru stor del av årskullen, som under sådana omständigheter komme att

tillbringa ett nionde år inom den av utredningen föreslagna skolorganisa­

tionen är vanskligt att bedöma, framför allt till följd av den ovisshet, som

alltid råder beträffande tillströmningen till frivilliga högre skolformer. Om

antagandena i föregående resonemang äro riktiga, skulle troligen allra

minst tredjedelen, efter någon tid kanske snarare hälften av årsklassen be­

gagna de möjligheter till ett nionde skolår, som organisationen erbjuder,

eller av skoldistriktet åläggas skolplikt under detta år. Besparingen genom

att acceptera skolutredningens förslag skulle således i varje fall icke uppgå

till kostnaderna för undervisningen av en hel årsklass, snarare få de kal­

kyleras efter en halv årsklass eller något mer. Utgår man från den beräk­

nade årskostnaden av 232 miljoner för de båda högsta klasserna enligt skol­

kommissionens förslag, kunde man måhända räkna med en besparing av

omkring 70 miljoner, därest i stället skolutredningens alternativ antoges,

en besparing, som väsentligen vore att tillskriva en mindre omfattande

utbyggnad av landsbygdens skolväsen. Frågan om barnbidragen har vid

denna uppskattning betraktats som en fristående angelägenhet.

Skolkommissionen har icke gjort något försök att beräkna kommunernas

7 Bihang till rikxdagcnx yrnUdcoll 1050. 1 samt. Nr 70.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

98

kostnader efter skolreformens genomförande, och även skolutredningen har

nöjt sig med att uppskatta vissa delposter. Kommunernas kostnader kunna

dock icke lämnas ur räkningen vid bedömningen av frågekomplexet i dess

helhet, i synnerhet som skolkommissionen föreslår, att kostnaderna för

skolväsendet så långt möjligt skola överföras på statsverket. Enligt finans­

statistiken för år 1946 uppgingo kommunernas sammanlagda utgifter för

folkskoleväsendet, minskade med statsbidragen för ändamålet, till 175 mil­

joner kronor. Lärjungeantalet var då 527 000. Om det vore tillåtet att be­

räkna kostnaderna proportionellt med barnantalet, skulle kostnadsökningen

för kommunerna vid en höjning av lärjungeantalet med 200 000 uppgå till

i runt tal 70 000 000 kronor, förutsatt då att kostnadsfördelningen mellan

stat och kommun vore oförändrad. Kommunernas kostnader utgöras emel­

lertid till stor del av utgifter för anskaffning, utrustning och underhåll av

fastigheter samt för uppvärmning m. in. i samband med fastigheternas bruk.

Delvis komma de därför liksom de nyss diskuterade byggnadsbidragen att

bli beroende av huruvida reformen genomföres i en tid av stigande eller

sjunkande barnantal. Delvis bero de ock på den standard, kommunerna

anse lämpligt att giva sitt skolväsen; ej sällan tilltagas byggnadsprojekten

så, att statsbidrag icke kan utgå mer än till en del av företaget.

När skolkommissionen för sin del tager ställning till de motsedda mer­

kostnaderna, hänvisar den till den pågående expansionen av de teoretiska

skolorna och till de uppenbara svårigheterna att med konstlade medel

hindra tendenser av denna art att göra sig gällande.

»I själva verket torde valet stå inte mellan vårt nuvarande skolsystem

och det av skolkommissionen föreslagna utan mellan detta senare och ett

skolväsen, som i förhållande till det nuvarande uppvisar en stark ansväll­

ning av realskolans lärjungeantal. På lång sikt betyder en sådan ansväll­

ning, att vårt skolväsen snedvrides i ensidigt teoretisk riktning utan att

därför bli väsentligt billigare än den av skolkommissionen föreslagna orga­

nisationen. Både med hänsyn till elevernas begåvningsstruktur och med

hänsyn till samhällets behov av utbildad arbetskraft skulle det vara ända-

målsenligare, om för de flesta den teoretiska utbildningen kombinerades

med praktisk utbildning.-----------

För hundra år sedan ansågs en sexårig skola nödvändig för medborgarnas

fostran. Samhället var den gången ett relativt okomplicerat agrarsamhälle

med små resurser. Resurserna har sedan dess mångdubblats. Den nioåriga

skolan ter sig som en enkel konsekvens av den materiella standardhöj­

ningen. Men den är samtidigt nödvändig för uppehållandet av den mate­

riella standarden.

De kostnadsökningar, som en omläggning av skolorganisationen kommer

att medföra men som inte i full utsträckning kommer att göra sig känn­

bara förrän på 1960-talet, ter sig för skolkommissionen ingalunda av­

skräckande. De måste ur alla synpunkter betraktas som skäliga.» (S. 486

—487.)

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

f. Yttrandena.

Kungl. Maj ds proposition nr 70.

99

I det följande redogöres först för de yttranden rörande skolpliktstidens

längd, som avgivits av vederbörande skolmyndigheter — alltså av de cen­

trala skolmyndigheterna, domkapitlen, folkskolinspektörerna och vissa

folkskolestyrelser samt rektorer och kollegier vid olika högre skolor. Till

denna grupp ha även förts yttranden av statens psykologisk-pedagogiska

institut och av olika lärarorganisationer. Därefter refereras utlåtanden av

övriga statsmyndigheter — universitet och högskolor, centrala ämbetsverk

och länsstyrelser. Slutligen återgivas uttalanden av vissa sammanslutningar

av kommuner och enskilda.

Skolmyndigheter och lä rarsammanslutningar.

Av de båda centrala skolmyndigheterna — skolöverstyrelsen och över­

styrelsen för yrkesutbildning — tillstyrker den förra nioårig skolplikt, under

det att den senare, utan att uttryckligen taga ställning i sakfrågan, »utgår

från att en nioårig skolplikt kommer att genomföras allt efter det att till­

gången på lärare, skollokaler etc. medger detta».

Skolöverstyrelsen erinrar först om erfarenheterna från Förenta staterna,

där skolplikten i vissa stater utsträckts ända upp till 18 år:

»I Förenta staterna är det en allmän erfarenhet, att de uppväxande ej

fara väl av att träda ut i förvärvslivet redan i 14—16 årsåldern. Man har

funnit, att de förspilla sina bästa praktiska läroår i okvalificerat arbete i

s. k. återvändsgrändsyrken (blind alley jobs), som visserligen ge en jäm­

förelsevis hög begynnelselön men icke ha mycket att ge i fråga om utbild­

ning och utkomstmöjligheter för framtiden. Det har också visat sig mycket

svårt att för dessa minderåriga förvärvsarbetare kunna ordna en lämplig

form av fortsättningsskola, som vid sidan om eller i anslutning till deras

förvärvsarbete kan ge dem all den hjälp, som de behöva för att komma till

rätta i yrke och samhälle. Därför har man i de flesta nordamerikanska sta­

ter — liksom på många andra håll i världen — frångått systemet med ’del-

tidsundervisning’ i fortsättningsskola och för övergångsålderns ungdom i

stället föreskrivit fortsatt ’heltidsundervisning’ i yrkesskolor eller andra

lämpliga former av ungdomsskolor.

Det bör dock icke fördöljas, att man i de nordamerikanska stater, som

infört bestämmelser om fortsatt skolplikt ända upp till 18-årsåldern, tid­

vis haft svårigheter att effektuera dessa bestämmelser. I ’The Year Book

of Education 1948’ (s. 127) meddelas sålunda, att amerikansk ungdom

särskilt under det senaste världskriget — delvis lockad av de höga arbets­

förtjänsterna inom krigsindustrierna — sökt undandra sig den fortsatta

skolplikten i sådan utsträckning, att man år 1943 såg sig nödsakad att på

offentligt initiativ sätta i gång en landsomfattande ’Back to School’-kam-

panj.» (S. 22.)

I likhet med skolkommissionen anser överstyrelsen, att de motiv, som

skolutredningen åberopat för en förlängning av skolplikten till åtta år, lika­

väl kunna anföras såsom skäl för en nioårig skolplikt. Av huvudmotiven

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

understryker överstyrelsen särskilt ungdomsvårds- och yrkesutbildnings-

synpunkterna.

»Så som det nu är, utlämnas en stor del av de uppväxande i övergångs­

åldern alltför tidigt och oförberedda åt förvärvslivet, där de i okvalificerat

arbete löpa stor risk att under sina bästa läroår bli utnyttjade i stället för

utbildade. Deras vid den åldern yrvakna strävan att bli oberoende frestar

många att söka första bästa arbete, som kan ge dem en stor begynnelselön

— ofta större än de på ett förståndigt sätt kunna handha — men som har

föga att ge dem ifråga om utbildning och utsikter för framtiden.

Det synes under sådana förhållanden välbetänkt att låta det 9:e och

delvis redan det 8:e skolåret för det stora flertalet elever bli ett orienterings-

stadium, närmast för deras yrkesval, förberedande yrkesutbildning och

utplacering i arbetslivet. Ett sådant orienteringsstadium, avsett även för

allmän livs- och samhällsorientering, har alltför länge saknats inom vårt

skolväsen.

Överstyrelsen kan ej dela den i en del remissyttranden framförda upp­

fattningen, att ett eller flera av dessa orienterande skolår borde vara fri­

villiga. Detta komme nämligen att leda till att denna för alla uppväxande

viktiga orientering ej kunde komma de ungdomskategorier till godo, vilkas

arbetskraft nu både av näringslivet och i vissa fall av föräldrarna utnyttjas

i förtid till förfång för dessa uppväxande själva och deras framtid. Det är

nämligen ej endast näringslivet, som hyser vissa betänkligheter mot den

föreslagna förlängningen av skolplikten, utan även hem, vilka på grund

härav få vidkännas minskning i familjeinkomsten. För att emellertid en

så avsevärd förlängning av skolplikten som med två år ej skall komma att

kännas alltför betungande för familjerna, förutsätter överstyrelsen liksom

SK, att vissa familjestödjande åtgärder från det allmännas sida komma att

bli behövliga, närmast i form av stipendier.» (S. 24—25.)

Överstyrelsen anser tiden vara inne att även i vårt land uppställa en

nioårig skolplikt såsom mål för en fortskridande skolreform, avsedd att

genomföras i den takt, som förutsättningarna — närmast de allmänt eko­

nomiska och personella — medge. Starkt hävdar överstyrelsen vikten av

att de båda nya skolåren verkligen få den omedelbart nyttobetonade karak­

tär, som kan göra den förlängda skolgången tilltalande för de unga själva,

deras föräldrar och arbetslivets målsmän. Under alla omständigheter får

man dock vara beredd på att vissa dispenser från skolplikten bliva erfor­

derliga:

»Hur denna fortsatta utbildning än ordnas, så kommer det alltid att fin­

nas en icke obetydlig grupp elever, som varken kan eller vill tillgodogöra

sig den utbildning, som kommer att bjudas dem. Såsom SK likaledes förut­

sätter (s. 141, 494), måste det därför finnas vissa dispensmöjligheter sär­

skilt under övergångstiden men även för framtiden. Med de elever, som

medges befrielse från det 9:e och eventuellt också det 8:e skolåret, bör

enligt överstyrelsens mening skolan dock söka stå i kontakt under hela

skolpliktstiden för att få tillfälle att bistå dem på det sätt, som är möjligt.

Hur stor denna grupp kommer att bli och på vilket sätt den lämpligen kan

stödjas, får försöksverksamheten närmare utvisa.» (S. 25—26.)

101

Överstyrelsen delar kommissionens uppfattning om behovet av ett prin­

cipbeslut snarast möjligt men förutsätter, att detta beslut endast kommer

att röra själva riktlinjerna. Dessa böra utformas på ett sadant sätt, att all

vederbörlig hänsyn kan tagas till med tiden förändrade förhallanden och

ej minst till resultaten av de fortsatta undersökningar och praktiska för­

sök, som överstyrelsen anser vara nödvändiga förutsättningar för en fort­

skridande skolreform.

Psykologisk-pedagogiska institutet uttalar sin med kommissionens i

princip överensstämmande uppfattning i fråga om den nioariga skolplik­

ten, förstärkningen av den samhällsorienterande ämnesgruppen samt in­

förandet av ett främmande språk från och med femte klassen. Institutet

befarar dock motstånd från vissa målsmän och från en del av näringslivets

organisationer m. fl.

»Det synes därför betydelsefullt att saklig upplysning lämnas om de

beräknade fördelarna av en utökad skolpliktstid, så att en positiv inställ­

ning till den planerade skolan skapas hos skilda samhällsgrupper. Det torde

vara lämpligt med en förhållandevis lång övergångstid, innan den nioåriga

enhetsskolan göres obligatorisk, och förändringen bör endast ske stegvis,

så att en sju- och åttaårig skola fullt effektivt har kunnat utbyggas, innan

den nioåriga införes. Institutet förutsätter, att stor frihet lämnas de olika

skoldistrikten att efter de lokala förhållandena ordna ortens skolväsen. I

detta sammanhang må framhållas, att institutet förutsätter en omfattande

försöksverksamhet i syfte att praktiskt pröva den föreslagna skolorganisa­

tionen. Utfalla dessa försök gynnsamt, kan man vänta att det befarade

motståndet mot den nioåriga skolplikten i stor utsträckning undanröjes.»

Några av styrelsens ledamöter, som i annan egenskap hade att yttra sig

över kommissionens betänkande, antecknade till protokollet, att de icke

kunde deltaga i beslutet eller i de delar av beslutet, som avveke från av

dem i sådant sammanhang tillkännagivna meningar.

Inom domkapitlen äro mycket skiftande meningar företrädda. Domkapit­

let i Västerås tillstyrker omedelbart principbeslut.

»SK har givit så övertygande skäl för behovet av en förbättrad medbor-

garbildning, att denna enligt domkapitlets mening framstår som en första-

handsuppgift. Målsättningen sådan den angivits i förslaget vidgar ramen

för medborgarfostran, och viktiga områden, såsom yrkesfostran och per-

sonlighetsdaningen, torde kräva, att skolpliktstiden inkluderar övergångs­

åldern.

I allt vidare kretsar har man också kommit till insikt om att den sju­

åriga skolan erbjuder en för svag grund för vår tids medborgarbildning.

Ett antal skoldistrikt har därför i syfte att förstärka denna grund infört

åttaårig skolplikt. I långt flera fall skulle detta ha skett, om ej bristen på

skollokaler lagt hinder i vägen. Även om det helt visst finnes fog för SK:s

påpekande, att en utsträckning av skolplikten hittills alltid väckt olust

inom vida befolkningslager, anser sig domkapitlet ha anledning vitsorda,

att övergången till sjuårig folkskola försiggått anmärkningsvärt friktions­

fritt åtminstone inom Västerås stift. Ett par skoldistrikt ha visserligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

102

begärt uppskov med reformens genomförande, beroende på svårigheter att

anskaffa skollokaler för den sjunde klassen. Slutet har emellertid blivit,

att lokalfrågan provisoriskt ordnats. Men vad som i detta sammanhang

tett sig mest löftesrikt är, att de flesta skoldistrikten långt före respittidens

utgång infört det sjunde skolåret, många omedelbart efter riksdagens be­

slut i frågan.

Det torde ej vara att missta sig på att intresset växt sig allt starkare

hos den stora allmänheten under senare år. Detta gäller såväl stad som

landsbygd.

Även om detta förstärkta intresse ej bottnar i ett medvetet fattat mål

för skolan att ge en grundläggande bildning, som, för att tala med SK,

möjliggör för människorna att tillgodogöra sig kulturens skatter och att

leva ett rikare personlighetsliv, torde man här möta en på erfarenhet grun­

dad insikt, att livet numera blivit så komplicerat och följaktligen ställer

så stora krav på varje medborgare, att ökad kunnighet, praktisk och teo­

retisk, är behövlig. Landsbygdens tidigare ofta ådagalagda svala intresse

då det gällt skolväsendets förkovran, har börjat förbytas i en strävan mot

likställighet med tätorterna. Man torde följaktligen med visst fog kunna

förutsätta, att de psykologiska betingelserna från skoldistriktens och den

stora allmänhetens sida äro förhållandevis goda, då det gäller att skapa

förståelse för en utsträckt skolplikt. Måhända kommer det att visa sig,

att de samhällsekonomiska och tekniska hindren bli svårast att övervinna.

Får emellertid vårt näringsliv utveckla sig normalt med hjälp av en alltmer

förbättrad teknik torde enligt domkapitlets mening komma att finnas för­

utsättningar för reformens genomförande.»

SK förutsätter med rätta en lång övergångstid för ett allmänt genom­

förande av reformen. Ej förrän under 1960-talet beräknas den nya skolord­

ningen kunna träda i tillämpning. Såsom skäl för ett uppskov med princip­

beslutet kan bl. a. hänvisas därtill, att ytterligare utredning tarvas rörande

vissa framförda projekt, varjämte det onekligen skulle vara av stort värde

att, innan beslut i principfrågan fattas, vinna ledning av de erfarenheter,

som den planerade försöksverksamheten kan komma att giva.

Domkapitlet håller likväl före, att än starkare skäl kunna anses tala för

ett principbeslut snarast möjligt. Detta bör dock begränsas till de frågor,

som avse den organisatoriska ramen samt lärareutbildningen. Med beslut

i övriga frågor torde däremot böra anstå, så mycket mera som utredningen

ej är slutförd beträffande flera av dem.

Domkapitlet i Härnösand vill visserligen icke binda sig för betänkandet

i alla delar men anser sig kunna tillstyrka, att statsmakterna i princip måtte

godtaga skolkommissionens förslag om en nioårig enhetsskola. Domkapitlet

i Luleå har ej heller något att erinra mot nioårig skolplikt men förutsätter

en sådan utformning av skolorganisationen, att barnen icke i större ut­

sträckning än hittills tvingas lämna sina hem före det sjunde skolårets

början.

Den vanligaste ståndpunkten är dock en principanslutning i fråga om

skolpliktens längd med så pass starka reservationer beträffande skolorga­

nisationens utformning, att försöksverksamhet anses nödvändig, innan be­

slut fattas. Domkapitlet i TJppsala, som uttryckligen principiellt ansluter

Kungl. May.ts proposition nr 70.

103

sig till kommissionens förslag om nioårig skolplikt och skolans stadieindel­

ning, avslutar sålunda sin granskning med att uttala en förhoppning om

att vårt land »så småningom och efter samvetsgranna omprövningar»

måtte få ett skolväsen, ungefärligen av den art och omfattning, som kom­

missionen föreslår. Innan avgörande beslut fattas, böra dock preliminära

kursplaner utarbetas, omfattande praktiska prov igångsättas och erfaren­

heterna av dessa prov avvaktas.

Ett par av domkapitlen önska en åttaårig folkskola, vars högsta klass

meddelar yrkesorientering och i viss man även förberedande yrkesutbild­

ning. Domkapitlet i Växjö anför sålunda:

»I fråga om den utsträckning av skolplikten till nio år, som skolkom-

missionen föreslår, känner domkapitlet under nuvarande förhållanden en

stark tvekan. Det torde kunna ifrågasättas, om en allmänt genomförd

9-årig skolplikt skulle komma att medföra den förbättring, som avses. Alt

kvarhålla även de mindre studiebegåvade på skolbänken under en tid, da

de på grund av sin fysiska utveckling äro föga ägnade för teoretiskt arbete,

torde vara mindre välbetänkt. Visserligen räknar man med att det nionde

året för flertalet lärjungar skulle komma att bli praktiskt betonat. Men

det kan här göras gällande, att för den ungdom, som uppväxer i jordbruks­

bygder, denna utbildning lämpligen erhålles genom en praktisk arbets­

insats. Här måste jämväl någon hänsyn tagas till bristen på arbetskraft

inom jordbruket. Det bör ånyo övervägas, om icke den obligatoriska skol­

plikten borde begränsas till åtta år, varvid det åttonde aret borde kunna

få den orientering på yrkesutbildning som nu föreslås för det nionde, men

jämväl möjlighet bereddes för de skoldistrikt, som ha möjlighet därtill, att

införa en nionde årskurs. Det kan förtjäna att övervägas, om icke denna

i sådant fall borde kunna framflyttas till en senare tidpunkt, då man kan

räkna med en vaknande studiehåg, och sålunda i viss mån få karaktären

av en vidgad folkhögskola.»

Vid ärendets behandling var en av ledamöterna, lektorn Rosén, skilj­

aktig. Reservanten ansåg, att skolkommissionens betänkande efter någon

omarbetning borde kunna läggas till grund för en reform av vårt skol­

väsen. »Genomföres en sådan i enlighet med skolkommissionens riktlinjer,

skulle det komma att innebära ett av de betydelsefullaste framsteg, som

gjorts i vårt undervisningsväsens historia.»

En klar avslagslinje förfäktas av domkapitlet i Lund, som håller före, att

förslaget i sin väldiga omfattning kommit att få en delvis orealistisk prägel.

»Kritisk och betänksam måste man .. . ställa sig ej blott mot genomför­

barheten av en plan, som bygger på oprövade antaganden, utan också mot

planens rationalitet. Man måste fråga sig, om för manga ungdomar en

obligatoriskt förlängd undervisning i ett nionde skolår verkligen innebär en

fördel och om dylika elevers intellektuella utrustning och negativa inställ­

ning till skolan ej är sådan, att de och vårt land ha större gagn om de

komma ut i arbetslivet efter eu 7- eller 8-arig skolgång.»

Kungl. Maj:ts

;proposition nr 70.

104

Skolöverstyrelsen lämnar följande statistiska översikt av de yttranden,

som inkommit från lokala myndigheter inom överstyrelsens verksamhets­

område:

Skolstyrelser och skolråd.

Antal yttranden: 74

» tillstyrkanden: 63

»

»

med tvekan: 2

» avstyrkanden: 9 (varav 3 ha önskat frivillig skolgång åttonde och

nionde skolåren).

Seminariekollegierna.

Antal yttranden: 22

» tillstyrkanden: 10

» avstyrkanden: 2.

Av de återstående 10 önska 5, att ingående försök måtte äga rum, innan

något bindande principbeslut fattas. 3 understryka kraftigt, att möjlig­

heten att få dispens från nionde skolåret icke måtte få karaktär av undan-

tagsföreteelse.

Läroverkskollegierna.

Antal yttranden: 200

» tillstyrkanden: 95

» positivt inställda: 52

» negativt inställda: 31

» avstyrkanden: 22.

Statens folkskolinspektörer.

Antal yttranden: 44

» tillstyrkanden: 27

»

»

med tvekan: 11

»

avstyrkanden: 4 (dessutom ha 2 rekommenderat att låta skol­

distrikten försöksvis genomföra reformen).

Av de 340 remissinstanser, som yttrat sig till överstyrelsen, ha alltså

endast 37 helt avstyrkt den nioåriga skolplikten, medan 195 ha tillstyrkt

utan reservation. (S. 212.)

Som motivering för skolpliktens utsträckning till nioårig har anförts,

att landsbygdens barn skulle bli mindre vanlottade i förhållande till tät­

orternas, a,tt studiebegåvad ungdom från alla samhällskikt skulle få möj-

lighet till högre utbildning utan hinder av föräldrar, som vilja exploatera

små barns arbetskraft, att på snart sagt alla områden krav ha rests på

ökade kunskaper och förbättrad medborgerlig bildning, vilket bl. a. har

fatt till följd, att med varje år antalet barn ökats, som söka sig till real­

skolorna, att införande av nioårig obligatorisk enhetsskola skulle medföra

bättre möjligheter till ett rationellt lärjungeurval, att ökade möjligheter för

karaktärsfostran skulle skapas genom att skolplikten komme att omfatta

den viktiga övergångsåldern, samt att skolkommissionens målsättning för

skolan skulle kräva förlängd skolpliktstid. Att göra den obligatoriska skol­

plikten nioårig har allmänt betecknats som en synnerligen önskvärd kul­

turell upprustning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

105

De yttranden, som ställa sig direkt avvisande, ha som stöd för avslags­

yrkandena framdragit de med reformen sammanhängande kostnaderna,

bristen på lärare och skollokaler, svårigheter för näringslivet, särskilt .jord­

bruket samt olämpligheten av att tvinga alla, oavsett begåvning och in­

tresse, till en förlängd skolgång.

I övrigt hänvisas beträffande alla dessa grupper av yttranden till över­

styrelsens tryckta sammanfattning.

Åsiktsgrupperingen synes vara likartad även inom yrkesundervisningens

skolor, vilka icke ingå i skolöverstyrelsens sammanfattning. Flertalet till­

styrker nioårig skolplikt eller lämnar förslaget utan erinran. Men även av­

rådande röster höras.

»Ett kvarblivande i skolan till sexton år», skriver sålunda kollegiet vid

tekniska gymnasiet i Göteborg, »skulle för ett stort antal elever betyda dels

ett förkvävande av deras praktiska anlag, dels en stark motvilja mot stu­

dier i all framtid. Det finns enligt kollegiets mening ett avsevärt antal barn,

som efter sjuårig skolgång önska och böra utan vidare skoltvång fullfölja

sin egen väg till praktisk verksamhet. Många av dem genomgå vid mog-

nare år fortsatt utbildning och behålla sedan studielusten i hela sitt liv,

och denna studielust är av stor betydelse för vårt samhälle och dess utveck­

ling. Kollegiet anser nioårig skolplikt ej vara av behovet påkallad men att

däremot folkskolans överbyggnader böra ge tillfälle till frivillig fortsatt

skolgång samt att alla åtgärder för förbättrad yrkesutbildning och för ut­

bildning av personer i mognare år böra uppmuntras.»

Av lärarsammanslutningarna tillstyrka de flesta nioårig skolplikt, en del

dock med reservationer av olika slag. Läroverkslärarnas riksförbund jäm­

för inledningsvis de båda kommittéförslagen och finner skillnaden mindre

än den vid första intrycket förefaller.

»Skillnaden mellan de bägge förslagen reduceras, om man tar i betrak­

tande å ena sidan den ökade tillströmning till skolor av realskolekaraktär,

vilken, om den fortsätter, inom kort leder till att ungefär hälften av en

årskull frivilligt går till realexamen eller motsvarande utbildning, å andra

sidan att enligt SK:s förslag ungefär halva årskullen beräknas tillbringa det

nionde skolåret i en sådan form av nionde klassen, där av teoretiska ämnen

endast modersmålet, samhällslära och hälsolära ingå, medan arbetet i öv­

rigt inriktas på förberedande yrkesutbildning. Beaktas bör därvid, att en­

ligt SK:s förslag ifrågavarande lärjungegrupp även under sjunde och

åttonde skolåren skulle ägna en stor del av sin arbetstid åt praktiska äm­

nen. Det förefaller också riksförbundet sannolikt, att SK har rätt i sin för­

modan, att en utsträckning av skolpliktstiden med två år, innebärande en

möjlighet att ge den obligatoriska skolan ett verkligt överstadium, skulle

röna större uppskattning och ha större värde än en förlängning med ett år,

vilken kunde synas innebära blott ett uttänjande av nuvarande skolkur-

ser på en längre tidrymd. Möjligheten att inom detta högstadium låta skol­

arbetet få en skiftande karaktär, motsvarande olika elevers anlag och in­

tressen liksom tillämpande på detta stadium av ämnesliirarsystemet, skulle

måhända motverka den skolleda, varöver ibland klagats i anslutning till

den utsträckning av skolpliktstiden, som under senare år ägt rum till sju

eller åtta år.

Kungl. Majds proposition nr 70.

106

Såsom SK föreslagit (betänkandet sid. 141) bör skolstyrelsen ha möjlig­

het att medge avgång efter åtta år, bland annat för elever, som på grund

av bristande förutsättningar kunna antagas ha föga utbyte av ytterligare

ett års skolgång.

Som ett alternativ till den föreslagna utsträckningen av den samman­

hängande obligatoriska skoltiden har i diskussionen stundom framförts den

tanken, att de elever, som det önskade, skulle få lämna skolan efter sju

år och gå ut i praktiskt arbete för att efter några år återvända till en ett-

eller tvåårig kurs av folkhögskolekaraktär. Mot bakgrunden av å ena sidan

den skolleda, som ofta framträder i pubertetsåldern och kan göra skol­

arbetet under denna tid mindre fruktbringande, å andra sidan de utmärkta

erfarenheterna av folkhögskolans arbete, synes en sådan tanke bestickande.

Emellertid torde dess realiserande vara förenat med betydande olägenheter.

Om den tilltänkta kursen skall ersätta en del av skolplikten, måste den

tydligen göras obligatorisk för alla, som ej genomgått nioårig skola eller

skaffat sig däremot svarande skolbildning. Den kunde då ej få folkhög­

skolekaraktär, eftersom det som ger folkhögskolan dess karaktär kanske

främst är, att dit frivilligt samlas elever, som drivas av ett starkt bildnings-

intresse. En skola, till vilken man tvångsvis sammanförde just de elever,

som visat det minsta egna intresset för att fullfölja sin skolutbildning,

skulle tydligen få en alldeles motsatt och säkerligen för studiearbete ganska

ogynnsam karaktär. Det bleve nog också rätt svårt att förena en sådan

kurs dels med den yrkesutbildning, som bör följa på den obligatoriska sko­

lan, dels med näringslivets behov att få behålla den arbetskraft, som redan

börjat träda i dess tjänst. Problemet måste nog i stället bli att så utforma

skolarbetet under åttonde och nionde skolåren, att det har något att ge

åt ungdomar av olika läggning. Därmed vinnes också, att all ungdom nås

av skolans fostrande verksamhet och omvårdnad under de ömtåliga puber­

tetsåren, vilket måste te sig särskilt betydelsefullt mot bakgrunden av hem­

mens tyvärr alltför ringa möjligheter att fylla denna uppgift.

Efter sådana överväganden finner sig riksförbundet kunna tillstyrka ett

beslut om nioårig skolplikt och väntar sig, att statsmakterna skola låta sig

angeläget vara att så snabbt som möjligt undanröja de hinder av ekono­

misk art, som stå i vägen för ett omedelbart genomförande av denna för

hela vårt folks kulturella standard betydelsefulla reform.»

Sveriges folkskollärarförbund ansluter sig till skolkommissionens förslag

om obligatorisk nioårig enhetsskola. Bl. a. hänvisar förbundsstyrelsen till

vikten av att studiebegåvningarna tillvaratagas och erhålla en för dem av­

passad undervisning.

»Om realskolestadium upprättas i varje skoldistrikt lcomme studiebegåv­

ningar, särskilt på landsbygden, vilka genom nuvarande skolsystem har

svårt att erhålla fortsatt utbildning, att iå möjligheter till sådan utbildning

i vida större utsträckning än nu. Den kommunala enhetsskolan skulle inne­

bära ett betydelsefullt steg för utbildningsmöjligheternas demokratisering.»

Det är emellertid icke mindre nödvändigt att även de svagt begåvade

lärjungarna ägnas tillräcklig uppmärksamhet:

»Det planerade realskolestadiet måste ges en sådan utformning att även

de svagt begåvade eleverna får utbyte av undervisningen. Denna bör även

Kungl. Mai ds proposition nr 70.

107

i teoretiska ämnen erhålla en starkt praktisk inriktning, och kraven på

dessa svagt utrustade elever får inte ställas för höga.»

Det från en del håll framförda förslaget om en på frivillighet baserad över­

byggnad på den nuvarande sjuåriga skolan avböjes av förbundsstyrelsen

med följande ord:

»Om åttonde och nionde skolåren gjordes frivilliga, komme den mindre

del av ungdomen som avslutade sin skolgång efter sjunde skolåret att ut­

göras av dels en del svagt begåvad ungdom med olust för studier, dels en

ungdom som av oförståelse från hemmets sida inte finge fortsätta. Det

kan ifrågasättas, om dessa kategorier av ungdom äro betjänta av att ga .ut

i samhällslivet med en betydligt svagare skolutbildning än den stora majo­

ritet av ungdom som frivilligt eller genom föräldrarnas ambition skulle ut­

nyttja den nioåriga skolan. Om det treåriga realskolestadiet ska ge en av­

slutad utbildning, kan avgång efter sjunde eller åttonde året inte skänka

det beräknade utbytet av studierna.»

Huruvida de avsedda fördelarna med en nioårig skola komma att vinnas,

beror dock i hög grad på skolans praktiska utgestaltning.

»Under förutsättning att undervisningen under åttonde och nionde skol­

åren får en sådan utformning att den i tillräcklig utsträckning anpassas

för elever med olika mått och olika slag av studiebegåvning och att den

praktiska och förberedande yrkesutbildningen blir tillfredsställande ordnad

bör en nioårig skolplikt genomföras, dock först efter tillräckligt lång över­

gångstid.»

Principbeslut om skolväsendets organisation bör fattas så snart som möj­

ligt. Det bör dock endast avse den nioåriga skolplikten jämte förslag till

enhetsskolans organisation och mål i stora drag samt huvudprinciperna för

en reform av lärarutbildningen. Intet försök bör göras att genom detalje­

rade föreskrifter ge den nya skolan slutgiltig form redan nu. De resultat,

vartill skolkommissionens principbetänkande och avgivna remissyttranden

fört, måste kompletteras med fortsatta utredningar och försöksverksamhet,

innan definitiva beslut kunna fattas i detaljfrågorna.

Sveriges folkskollärarinneförbund accepterar likaledes den nioåriga skol­

plikten som mål för en fortskridande skolreform.

»Ett absolut villkor för denna förlängning av skolplikten är emellertid,

att enhetsskolan får en sådan utformning, att den verkligen tillgodoser ele­

ver med olika mått och olika slag av begåvning. Förbundsmedlemmarnas

erfarenhet av det ringa utbyte folkskolans sjunde och åttonde klasser ofta

ger de klent begåvade och föga studieintresserade i klasserna gör dem starkt

medvetna om att kurserna för enhetsskolans sista år väl måste anpassas

efter de olika elevernas förmåga och intressen och med hänsyn till puber­

tetsårens speciella svårigheter. Om ungdomarna — och deras föräldrar —

märker, att den förlängda skoltiden ger verkligt utbyte, kommer det 'mot­

stånd av folkpsykologisk art', som kommissionen räknar med, att betydligt

lättare kunna övervinnas.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

108

Även enligt detta förbunds mening måste förslagens hållbarhet vid prak­

tisk tillämpning prövas genom omfattande försöksverksamhet i kommu­

ner av olika storlek och struktur. Ett principbeslut av statsmakterna om

nioårig enhetsskola bör således inte få binda skolans utformning vid de rikt­

linjer kommissionen har uppdragit, utan dessa böra kunna modifieras —

eller, om så krävs, radikalt omprövas — med utgångspunkt från de prak­

tiska rönen.

Svenska facklärarförbundet kan helt ansluta sig till förslaget att ut­

sträcka skolpliktstidens längd till nio år.

»Det torde vara synnerligen värdefullt, att även de, som efter avslutad

skolgång ägna sig åt praktiskt arbete, få en bättre skolunderbyggnad. Sär­

skilt vill förbundet därvid understryka vikten av goda kunskaper i svenska

språket och matematik, enär på dessa punkter bristerna hos de manuella

yrkenas utövare äro särskilt vanliga och bereda dem de största svårig­

heterna.»

Centralstyrelsen för Flick- och samskoleläramas riksförbund anser icke

tiden mogen för ett principbeslut men vill dock ej motsätta sig tanken på

en nioårig allmän skolgång.

»Fördelarna av att de unga under sina vanskligaste utvecklingsår hållas

under skolans vård och fostran äro för uppenbara för att förslaget skall

kunna avvisas. Säkerligen behövs det dock ... en omfattande försöksverk­

samhet, innan den rätta formen för den allmänna skolbildningen blivit fun­

nen, och möjligen vore det klokt att förbereda reformen genom att först

göra det nionde året frivilligt.»

Sveriges yngre läroverkslärares förening tillstyrker principiellt men under

en rad förutsättningar, som göra att föreningens principtillstyrkan kommer

bra nära ett avslagsyrkande. Föreningen anser bland annat, att skolrefor­

men kan realiseras endast om klassavdelningarna minskas och göras mera

homogena och lärarnas undervisningsskyldighet nedsättes till förmån för

förberedelsearbetet och annat hemarbete, som nödvändiggöres av indivi­

dualiserad undervisning.

Exempel finnes slutligen på att en lärarsammanslutning även av andra

skäl än de praktiska organisationssvårigheterna vill ställa den nioåriga skol­

plikten på framtiden. Läroverkens handelslärares förening, som icke för när­

varande kan tillstyrka nioårig skolplikt, anser det sålunda diskutabelt,

huruvida det för en stor del av barnen är en fördel att gå i skolan i åklem

14—16 år. Många barns personlighetsdaning torde snarare hämmas än be­

fordras av en mot deras vilja förlängd skolgång.

Övriga statsmyndigheter.

De båda centrala universitetsmyndigheterna, kanslersämbetet och över­

styrelsen för de tekniska högskolorna, luta närmast åt skolutredningens

förslag. Tf. universitetskanslern yttrar:

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

109

»I likhet med såväl skolutredningen som skolkommissionen anser jag en

förlängning av skolplikten starkt motiverad. Då det gäller att taga ställ­

ning å ena sidan till den av utredningen föreslagna förlängningen till åtta

år med möjlighet till frivilligt inrättande av ett nionde år, å andra sidan

till kommissionens förslag om obligatorisk 9-arig enhetsskola synes det mig

av ekonomiska och praktiska skäl (bland annat lärarbristen) kunna ifråga­

sättas om icke försiktigheten bjuder att till en början välja den av utred­

ningen angivna vägen. Erfarenheten torde sedermera fa utvisa ändamåls­

enligheten av en dylik organisation eller om åtgärder i av kommissionen

förordad riktning kunna vara att föredraga.»

Jämväl överstyrelsen för de tekniska högskolorna finner en förlängning

av skolplikten motiverad av den samhällsutveckling, som ligger bakom oss.

»I och för sig kan det därvid förvisso framstå som ett önskemål att ut­

sträcka denna till att omfatta en tid av nio år i enlighet med skolkommis-

sionens förslag, vilket skulle innebära, att varje medborgare finge en ut­

bildning motsvarande den nuvarande realexamen. I vad män vårt lands

ekonomiska och personella resurser medgiva ett förverkligande av detta

förslag undandrager sig visserligen i stort sett överstyrelsens bedömande,

men överstyrelsen kan icke undgå att taga intryck av de betänkligheter

härutinnan, som föranlett skolutredningen att för sin del stanna vid att för­

orda en till åtta år utsträckt skolpliktstid.»

Inom de hörda akademiska kollegierna ha framträtt talesmän både för

längre syftande och för mindre omfattande åtgärder. Nioårig skolplikt till-

styrkes sålunda av teologiska fakulteten och av de bada sektionerna inom

filosofiska fakulteten i Lund. Humanistiska sektionen i Lund förordar ett

principbeslut, i varje fall omfattande den nioåriga enhetsskolan och en all­

män linje inom gymnasiet. Professorn i psykologi och pedagogik Herman

Siegvald anför i ett särskilt yttrande:

»Eftersom det demokratiska samhället i hög grad bygger på de enskilda

medborgarnas erfarenheter och omdömeskraft, framstår det som en av sko­

lans främsta uppgifter att i största möjliga omfattning vidga de växandes

erfarenhetskrets och utveckla deras omdömesförmåga. Därför måste det

hälsas med synnerlig tillfredsställelse, att 1946 års skolkommission föreslår

nioårig skolplikt för alla barn. Många anse säkerligen detta vara alldeles

för mycket för de barn, som sedan skola ägna sig åt praktiskt yrkesarbete,

men enligt min på mångårig erfarenhet såsom statens folkskoleinspektör

grundade erfarenhet är det särskilt dessa ungdomar, som just i pubertets-

åldern äro i trängande behov av skolans fostran och handledning ej minst

i en tid, då många föräldrar förlorat greppet om ungdomen.»

En annan uppfattning hävdas exempelvis av uppsalaprofessorerna Col-

linder, Hjärnc, Holmberg, Jansson och Svennung, vilka vid remissens hand­

läggning inom humanistiska sektionen anförde följande:

»Ett demokratiskt samhällsskick ger inte folkets flertal rätt att öva mera

tvång mot mindretalet än vad allmänt väl kräver. Skolkommissionen säger

att samhället har blivit så invecklat, att alla måste gå i skola i minst nio

är för att lära sig vad en medborgare behöver veta och kunna. Det på­

Kungl. Maj:ts •proposition nr 70.

no

ståendet har inte blivit styrkt. Redan det sjuåriga skoltvånget har väckt

missnöje bland Sveriges bönder. Nioårigt skoltvång innebär att jordbru­

karnas barn inte skola få tillfälle att på allvar börja lära sig föräldrarnas

yrke förrän vid sexton eller sjutton års ålder. För pojkarna tillkommer se­

dan ett års värnplikt. Skolkommissionen har klart för sig att försörjnings-

läget inte är sådant att nioårigt skoltvång kan genomföras. Det finns inte

heller tillräckligt med lärare, hur lågt man än sätter fordringarna på lä­

rarna. Vad är det under sådana förhållanden för mening med att stifta en

lag som går ut på att man skall bli tvungen att skicka fjärdingsman och

polis för att ta barnen ur hemmen och släpa dem till skolan? Räcker det

inte med att man skaffar nio års kostnadsfri skolgång åt alla som så önska

och ytterligare utbildning åt dem som äro särskilt lämpade för fortsatta

studier?»

Flertalet av de hörda fakulteterna och lärarråden har icke preciserat sin

ståndpunkt till skolpliktstidens längd.

Flera av de hörda centrala myndigheterna nöja sig med att taga ställning

till de delar av skolkommissionens förslag, som beröra ifrågavarande myn­

digheters verksamhetsområden, och komma därigenom antingen icke alls

eller också blott från någon viss synpunkt in på frågan om skolpliktens

förlängning.

Sålunda anför tjf chefen för försvarsstaben:

»Den föreslagna utformningen av enhetsskolan (synes) innebära en för­

bättring i jämförelse med nuvarande folkskoleordning. Av särskild bety­

delse är därvid den ökade undervisningen i samhällskunskap och främman­

de språk samt den vikt, som skolkommissionen tillägger fysisk fostran. På

lång sikt kommer detta att bredda och förbättra underlaget vid urval av

såväl fast anställt som värnpliktigt befäl.»

Statskontoret har avgivit ett utförligare utlåtande. Ämbetsverket anför:

»Att skolväsendet med nuvarande utformning i många avseenden läm­

nar åtskilligt övrigt att önska torde vara obestridligt. Den omfattande och

grundliga undersökning av hela problemkomplexet, som verkställts först

av 1940 års skolutredning och sedermera av 1946 års skolkommission, ger

också god vägledning för bedömande av de i och för sig önskvärda refor­

merna. Utredningen visar emellertid tillika, trots ofullständiga och osäkra

kostnadsberäkningar, att ett genomförande av hela reformprogrammet

kommer att ställa mycket betydande krav på landets ekonomiska och per­

sonella resurser, i själva verket så höga, att redan ett principbeslut, avsett

som målsättning för framtidens skolväsen icke bör fattas utan ingående

överväganden av vad som, såvitt nu kan bedömas, är praktiskt möjligt att

genomföra.

. Kärnpunkten i förslaget är att bereda tillgång på tillräckligt antal, för

sina nya uppgifter rätt utbildade och fullt kompetenta lärare. Lyckas man

icke härmed, torde större delen av reformförslaget i övrigt komma att

stanna på papperet. Förutsättningarna äro emellertid icke särskilt gynn­

samma. —

Håller man samtidigt i minnet, att övriga aktuella reformer inom för-

svarsväsen, kommunikationsväsen, hälso- och sjukvård, den allmänna

Kunql. Maj ds proposition nr 70.

in

socialvården, jordbruket o. s. v. samtliga förutsätta väsentligt utökade

personalresurser, för att nu icke tala om det stegrade arbetskraftsbehov,

som erfordras för ett genomförande av den industriella upprustning och

den utbyggnad av' näringslivet, som utgör själva grundvalen för ett vid­

makthållande och utvecklande av vårt nationella välstånd, måste förslaget

inge allvarliga farhågor för att våra befolkningstillgangar icke skola räcka

till för dess realiserande inom överskådlig framtid.

Vad därefter den ekonomiska sidan angår, vore det enligt statskontorets

mening knappast tillrådligt, att vid nuvarande tidpunkt, da den angeläg­

naste uppgiften ansetts vara att i enlighet med den nyligen framlagda

4-årsplanen söka uppnå ekonomisk stabilisering, fatta principbeslut röran­

de en skolreform, som binder staten för nya årliga utgifter, vilka av allt att

döma äro av en storleksordning på omkring *4 miljard kronor. Helt bestic­

kande frågar kommissionen: 'Om våra förfäder för hundra år sedan ansågo

sig ha råd till en sexårig skola, skulle inte vi ha möjligheterna att skapa en

nioårig?’ Detta synes dock innebära en alltför långt gående förenkling^ av

frågeställningen. Den sjuåriga skolan har först med innevarande läsår i

huvudsak genomförts, och ett utbyggande med ytterligare en klass har på

frivillighetens väg påbörjats. Takten för utbyggnaden är till väsentlig del

beroende av tillgången på lärare och skollokaler. Skall ett principbeslut i

fråga om skolväsendets fortsatta utveckling nu fattas, anser ämbetsverket

försiktigheten bjuda, att man begränsar sig till att fastslå den attaåriga

skolplikten som närmaste mål. På den framtida befolknings- och väl­

ståndsutvecklingen får sedan bero, om och vid vilken tidpunkt beslut bör

fattas om införandet av nioårig skolplikt.

Ett principbeslut av nu ifrågasatt innebörd behöver icke medföra sa

genomgripande omläggningar i de nu hävdvunna skolformernas struktur

som kommissionens förslag synes förutsätta. Därigenom vunnes även bättre

rådrum för de nya principernas gradvisa omsättande i praktiken och. storre

garantier mot organisatoriska och pedagogiska misstag. Emellertid vill

statskontoret understryka, att även ett på angivet sätt begränsat princip­

beslut måste föregås av noggranna ekonomiska överväganden.-------—

Såsom statskontoret redan inledningsvis konstaterat äro skolkommissio-

nens kostnadsberäkningar alltför ofullständiga för att medgiva ett tillför­

litligt bedömande av den föreslagna skolreformens ekonomiska konsekven-

ser.Visserligen är en fullt uttömmande detaljberäkning icke möjlig att på

nuvarande stadium åstadkomma, men som ett minimikrav måste dock upp­

ställas, att alla nu kända kostnadselement specificeras och i görligaste män

beräknas, innan förslaget framlägges för riksdagen i och för principbeslut.

Härvid synes, till undvikande av den syårberäkneliga faktor, som det väx­

lande lärjungeantalet innebär, böra anlitas den utvägen, att beräkningarna

projicieras på ett visst närliggande år, varefter svar sökes pa frågan, hur

de faktiska kostnaderna hade ställt sig, om den nya organisationen vid

denna tidpunkt hade varit i full tillämpning.»

Vissa av statskontoret berörda frågor, såsom om lärarproduktionens möj­

ligheter och kostnader, konsekvenserna för lärarnas lönegradsplacering av

en eventuellt förlängd lärarutbildning och kostnaderna för den nya di-

striktsorganisationen, komma att senare upptagas i vederbörliga samman­

hang.

Kungl. May.ts proposition nr 70.

112

Arbetsmarknadsstyrelsen berör först i korthet de allmänkulturella syn­

punkter, som ha inspirerat reformförslagen, och ger därefter en ingående

analys av reformens inverkan på arbetsmarknaden.

»Vilken ställning man bör taga till förslaget om en förlängning av skol-

pliktstiden från 7 till 9 år, beror delvis på vilken uppfattning man har om

skolans mål och uppgifter. Accepterar man den målsättning, som skolkom-

missionen (liksom tidigare 1940 års skolutredning) anser bäst motsvara det

moderna demokratiska samhällets krav, blir det onekligen mest konsekvent

att också räkna med en avsevärd förlängning av skolpliktstiden. Vill man,

att den allmänna, obligatoriska medborgarskolan inte endast skall lämna

utrymme för olika praktiska utbildningsmoment utan även leda all ung­

dom med normala intellektuella förutsättningar fram till ett kunskapsmått,

som ungefär motsvarar realexamen och som bland annat skall kunna bli en

bärkraftig grund för fortsatta studier av såväl fackligt som gymnasialt slag

— syftar man så långt, blir man nog tvungen att räkna med lika lång

studietid, som för närvarande kräves för kombinationen 4+5 (fyra klasser

folkskola och därefter femklassig realskola). För dem, som för närvarande

ta realexamen vid fyraårig realskola, dit övergång sker från folkskolans

sjätte klass, blir ju studietiden 10 år.

Frågan om skolpliktstidens förlängning kan och får emellertid inte enbart

ses som en pedagogisk fråga. Den måste bedömas även från andra synvink­

lar och bland annat med hänsyn till de konsekvenser, som en förlängning

av skolpliktstiden kommer att medföra för arbetsmarknaden.

De relativt låga födelsesiffrorna under 20- och 30-talen med bottensiff­

ran år 1934 ha medfört, att den svenska arbetsmarknaden under 40-talet

haft att räkna med en alltmera kännbar brist på ungdomlig arbetskraft.

Bristen har varit så mycket mera kännbar, som det under samma tid till

följd av de goda konjunkturerna varit relativt stor efterfrågan på arbets­

kraft. Det totala antalet ungdomar i åldern 13—14 till och med 17—18

år (5 årskullar) kommer år 1949 att nå bottensiffran 407 000.»

Styrelsen lämnar så till jämförelse de sifferuppgifter rörande antalet

ungdomar i åldern 13—14 till och med 17—18 år, som äro sammanställda

i nästa tabell.

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.

Tab. 16. Antalet personer i åldern 13—14 t. o. m. 17—18 år

vid slutet av åren 19241959.

År

Antal

personer

År

Beräknat

antal

personer

År

Beräknat

antal

personer

1924

586 000

1950

407 000

1955

468 000

1929

555 000

1951

415 000

1956

498 000

1934

553 000

1952

427 000

1957

531 000

1939

499 000

1953

436 000

1958

667 000

1944

443 000

1954

446 000

1959

597 000

1949

407 000

113

Medan man mot mitten av 50-talet har att räkna med ungefär samma

tillgång på ungdomlig arbetskraft som i slutet av 30-talet, kan man vid

60-talets början räkna med att totalantalet ungdomar i arbetsför ålder är

uppe i nivå med de högsta siffror, som någonsin ha konstaterats här i lan­

det, fortsätter styrelsen. Den årliga tillväxten av antalet personer i arbets­

för ålder kan dock även vid slutet av 1950-talet icke väntas bli mer än

ungefär hälften så stor som under perioden 1910—40.

Det är delvis mot bakgrunden av dessa siffror, som frågan om skolplilcts-

tidens förlängning enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning bör ses.

Därvid måste emellertid ihågkommas, att en stor del av den yngsta arbets­

kraften redan för närvarande av olika skäl är undandragen arbetsmarkna­

den och att denna tendens synes komma att förstärkas, även utan skol­

reformens genomförande.

Delvis är orsaken den ständigt ökande tillströmningen till fortsatta stu­

dier men även en annan omständighet bör i detta sammanhang uppmärk­

sammas. I januari 1949 utfärdades en ny arbetarskyddslag. Enligt denna

får minderårig, som ej fyllt eller undef kalenderåret fyller 15 år, icke an­

vändas till hantverks- eller industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i

gruva, stenbrott eller grustag eller å annat dylikt arbetsställe, skogsavverk­

nings- eller kolningsarbete eller arbete med transport av personer eller gods

eller arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. Stadgandet gäller dock

icke uträttande av bud, ärenden samt lättare distributionsarbete. Arbetar-

skyddsstyrelsen kan ge minderårig tillstånd till dylikt arbete ett ar tidigare,

om så befinnes påkallat av hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning

eller det eljest kan vara till gagn för honom.

Styrelsen fullföljer nu på följande sätt analysen:

»För ovannämnda yrkesområden kommer tydligen skolpliktstidens för­

längning inte att få någon direkt betydelse, bortsett från den minskade

tillgången på springpojkar. Detsamma kan konstateras beträffande ett fler­

tal andra yrkesområden, där man av olika skäl inte anser sig kunna syssel­

sätta ungdomar i den ålder, varom här är fråga — kanske är minimiåldern

för inträde satt ännu högre.

Men även om alla dessa yrkesområden sålunda inte direkt drabbas

av arbetskraftsminskningen, kunna de ändå få känning därav, nämligen

på ett mera indirekt sätt: det blir hårdare konkurrens om de äldre ung­

domarna, eftersom dessa även komma att behövas för de arbetsuppgifter,

som man för närvarande kan överlåta åt 14—15-åringar.

Bland de arbetsområden, som mera direkt och påtagligt drabbas av

arbetskraftsreduceringen, må i första hand nämnas jordbruk och trädgårds­

skötsel, affärs-, kontors- och lagerarbete, barnavård och husligt arbete.

Visserligen är det arbete, som 14—15-åringar kunna utföra på dessa om­

råden, av tämligen okvalificerat slag. Men i den mån arbetet i fråga måste

utföras, kommer skolpliktstidens förlängning att medföra, att arbetskraft

måste tagas från äldre årsgrupper. Framför allt kommer bristen på sökande

till springpojksplatser och dylikt att bli ännu mer kännbar än för när-

8 -—

Bihang till riksdagens protokoll 1950.

1 samt. Nr 70.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

114

varande, och det torde bli nödvändigt för företagen i fråga att mer och mer

övergå till andra former för transport och distribution.

Skolkommissionen har ingalunda varit blind för att skolreformen måste

medföra åtskilliga olägenheter på arbetsmarknaden. Men man är angelägen

att framhålla, att den arbetskraft, som 14—15-åringarna representera, i

relativt stor utsträckning kommer att ställas till näringslivets förfogande

under 8:e och 9:e skolåren. Dels komma många elever i samband med den

praktiska yrkesorienteringen i klass 8 att som ett slags praktikanter hjälpa

till på olika arbetsplatser, dels skall ungefär hälften av utbildningstiden i

klass 9 y ägnas åt praktiskt yrkesarbete, i stor utsträckning förlagt till

arbetsplatser ute i näringslivet. Därvid skall även näringslivets önskemål

och behov i görligaste mån tillgodoses. Är det t. ex. fråga om praktik på

ett yrkesområde med säsongpräglad arbetsmarknad, skall praktiktiden

kunna koncentreras just till ifrågavarande högsäsonger, då arbetsinsatsen

bäst behövs.

Det är svårt att på förhand bedöma, hur detta system kommer att fun­

gera. Som senare kommer att påvisas, är det förenat med svårbemästrade

praktiska problem. Men det är tänkbart, att ifrågavarande svårigheter

kunna övervinnas, och i så måtto böra i varje fall arbetsplaceringarna under

9:e skolåret kunna innebära en vrss kompensation för den arbetskrafts-

minskning, som skolpliktstidens förlängning medför. Praktikplaceringarna

under 8:e skolåret torde däremot ur arbetsmarknadssynpunkt komma att

bli utan större betydelse.

Vad man förlorar med avseende på arbetskraftens kvantitet, bör man

emellertid kunna delvis återvinna i kvalitativt avseende.

Enbart detta, att all ungdom, som har möjlighet att tillgodogöra sig

enhetsskolans undervisning, tillförsäkras en grundligare allmänbildning och

medborgerlig uppfostran, än vad den nuvarande folkskolan kan ge, inne­

bär givetvis, att man får en bättre grund att bygga på vid utbildningen av

yrkesmän på olika områden.»

Yrkesorienteringen och den sena differentieringen komma dessutom,

framhåller styrelsen, att öka möjligheterna att leda de unga in på lämpliga

yrkes- och utbildningsvägar och åstadkomma en i kvalitativt avseende

bättre rekrytering till olika yrkesområden. Rationellt ordnad bör vidare

den förberedande yrkesutbildningen i högsta klassen kunna bibringa ung­

domen tillbörlig insikt om yrkesutbildningens betydelse, en viss arbets-

fostran och vissa grundläggande kunskaper och färdigheter av värde för

den kommande yrkesutbildningen och yrkesanpassningen.

Huru mycket 8:e och 9:e skolåren till sist kunna ge, kan dock fastställas

först på grundval av en efter olika linjer och under olika förhållanden bedri­

ven, relativt långvarig försöksverksamhet.

»Av vad som tidigare sagts bör emellertid ha framgått, att arbetsmark­

naden och näringslivet enligt styrelsens mening i alla händelser bör kunna

räkna med en värdefull kompensation i följande avseenden:

1. Den ungdom, som i 15—16-årsåldern lämnar skolan, bör bli mera mogen

och bättre förberedd för yrkesvalet och yrkesutbildningen.

2. Genom det föreslagna skolsystemet, som möjliggöres genom skolplikts­

tidens förlängning och som bland annat innebär, att valet mellan teore­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

115

tisk och praktisk studiegång uppskjutes till 9:e skolåret och att även

ungdom med praktisk inriktning tillförsäkras realexamen, bör rekryte­

ringen till olika yrkes- och utbildningsvägar kunna ske på ett sätt, som

bättre tillgodoser även de praktiska yrkenas behov och intressen, än vad

det nuvarande skolväsendet förmår.»

Då remissen till länsstyrelserna formellt endast omfattat vissa delar av

de verkställda utredningarna, ha tämligen få länsstyrelser uttryckligen an­

givit sin ståndpunkt till skolpliktstidens längd.

Utlåtanden, som tillstyrka omedelbart principbeslut om nioårig skolplikt,

ha avgivits av länsstyrelserna i Gävle, Kalmar och Malmö.

Länsstyrelsen i Gävle finner visserligen många detaljer av skolkommis-

sionens förslag tämligen diskutabla, men totalintrycket förblir dock mycket

fördelaktigt. Det är särskilt tre omständigheter, som enligt länsstyrelsens

mening tala för att förslaget i dess grunddrag bör accepteras.

»Först genom denna nya, utvidgade folkskola tillgodoses landsbygdens

utbildningsbehov på ett rationellt sätt.-----------

Förslagen ha utformats med syftning att göra praktisk utbildning inom

skolorganisationen likvärdig med teoretisk. Framställningen rörande klass

9 y innehåller exempelvis beaktansvärda och okonventionella uppslag.

Reformen öppnar för hela det uppväxande släktet en port åt världen

genom att bereda all ungdom tillgång till något främmande språk. -----------

Oavsett den rent praktiska nyttan av språkkunskap — vilken icke kan

förväntas kunna bli allmänneligen tillgodogjord — rives härmed ett stort

stycke av klassmuren mellan s. k. bildade och s. k. obildade inom vårt folk.»

Då genomförandet av en nioårig skola kräver en betydande tidsutdräkt,

kunde det måhända ifrågasättas att börja med ett åttonde år, innan steget

tages fullt ut. Ett sådant tillvägagångssätt avvisar emellerid länsstyrelsen.

»Det skulle vara olyckligt om statsmakterna icke nu grundade hela pla­

neringsarbetet på målsättningen nioårig skolplikt. Tron att det skulle vara

lättare vinna den stora allmänhetens förståelse, om man åtnöjde sig nu

med ett beslut om åtta års skolgång, är föga välgrundad. Det är tvärtom

anledning tänka, att landsbygdens folk på ett helt annat sätt kommer att

känna sig till freds med en mera radikal och samtidigt mera rationell lös­

ning. Man ser vilka ansträngningar landsbygdens befolkning gör att för­

bättra sin missgynnade ställning genom korrespondensskolor och korre­

spondenskurser. Utsikten att i de nya storkommunerna få centralskolor,

som ge all ungdom ungefär realskolans bildningsstandard, kommer att

väcka anklang på helt annat sätt än att blott låta den nuvarande folk­

skolan skjuta ytterligare i höjden med ett åttonde år. Ett annat skäl är att,

ehuru det fulla genomförandet kräver kanske ett par årtionden, skolkom-

missionens förslag öppnar möjlighet för större kommuner att påbörja upp­

byggandet av den nya skolan långt tidigare. Men därför kräves att dess

struktur i sina grunddrag blivit fastställd.

Det är att befara att även efter den nya kommunindelningen många av

dessa ’storkommuner’ icke kunna var och en uppbära cn centralskola. Ett

detaljplaneringsarbete förestår rörande dessa skolors förläggning _ och de

omfattande skolbyggnadsprojekt, som ställas på dagordningen. Riktlinjer

härför skulle saknas, om man nu ryggar för att gå till botten med frågan.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

116

Principbeslut i frågan förordas även av länsstyrelserna i Luleå, Nyköping,

Västerås och Växjö, ehuru ett par av dessa förutsätta, att organisationen

först efter försök i tämligen stor skala skall erhålla sin definitiva form. Läns­

styrelsen i Nyköping framhåller sålunda vikten av att principbeslutet icke

utformas så snävt, att det försvårar anordnandet av en allsidig försöksverk­

samhet eller tillgodogörandet av dess resultat; särskilt bör man icke binda

sig så hårt för den nioåriga skolan, att man därigenom avskär sig från möj­

ligheterna att i större utsträckning än i skolkommissionens förslag bereda

en rätt tidigt differentierad utbildning för de skilda begåvningsinriktning-

arna. Länsstyrelsen i Växjö tänker sig ett principbeslut, följt av en successiv

utbyggnad av den nya skolorganisationen, kombinerad med försöksverk­

samhet rörande det inre arbetet.

»Länsstyrelsen finner .. . önskvärt att statsmakterna såsom målsättning

för det svenska skolväsendet ville besluta att en enhetsskola bestående av

en sammanslagen folk- och realskola skall utgöra grunden för landets skol­

väsen samt genomföras etappvis inom landet i sin helhet, så snart förhål­

landena det medgiva. I detta sammanhang bör beslut tillika fattas, att

under en viss icke för kort tid försök i stor skala skall inom vissa lämpliga

områden igångsättas med enhetsskolan, därvid av skolkommissionen före­

slagna undervisningsmetoder skola praktiseras. Under en sådan försöks­

verksamhet kunna icke blott de viktiga differentieringsfrågoma utan även

spörsmålet om lärarkompetensen undergå prövning.-----------

Om skolreformen på ett sådant sätt genomföres, kommer det visserligen

att under en relativt lång tid inom landet vid sidan av varandra finnas två

skilda skolsystem, av vilka det äldre systemet inom en icke fixerad tid är

avsett att upphöra. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det dock en min­

dre olägenhet om skolreformen etappvis genomföres inom landet i sin hel­

het, därest man i stället kan erhålla betryggande garantier för att såväl

utbildade lärare som lämpliga lokaler kan ställas till förfogande inom de

områden, där beslut om enhetsskolans genomförande vid skilda tidpunkter

kommer till stånd.-----------

Icke minst viktigt är att under en sådan övergångstid tillfälle ges till ett

lugnare genomarbetande av skolplaner och de många organisatoriska spörs­

mål, som i skilda avseenden äro förknippade med en så genomgripande om­

välvning av hela vårt skolväsende.»

Även överståthållarämbetet föreslår ett genomförande i varsamma etap­

per. Länsstyrelsen i Uppsala ger till känna

»att länsstyrelsen med hänsyn till angelägenheten av att landets ungdom

i gemen erhåller en fördjupad skolbildning och särskilt att landsbygdsung-

domens tillträde till de högre skolstadierna verksamt underlättas, oför­

behållsamt lämnar sin principiella anslutning till den av skolkommissionen

föreslagna 9-åriga enhetsskolan, vilken främst tillgodoser dessa högviktiga

och berättigade medborgarkrav.»

Länsstyrelsen har dock svårt att värja sig för tanken, att skolkommissio­

nen har överskattat både lärare och lärjungar och underskattat de yttre

svårigheter, som måste möta förverkligandet av skolkommissionens vitt-

famnande förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

117

»Förverkligad torde skolkommissionens skola inte bli så bra som den är

tänkt. Anledning gives därför enligt länsstyrelsens mening att underkasta

det stora komplexet en grundlig översyn och en sovring, som går ut på att

finna vad som verkligen går att omsätta i verklighet, varjämte det måste

vara klokt och ändamålsenligt att som en första etapp, innan principbeslut

fattas, pröva de nya skolplanerna i praktiken.»

Kostnaderna för reformen bedömas mycket olika. Sålunda säger läns­

styrelsen i Kristianstad:

»Vad skolkommissionens betänkande innehåller om de beräknade kost­

naderna för skolreformen föranleder ingen erinran från länsstyrelsens sida.

Kostnaderna kunna icke anses vara av sådan storleksordning att de få

utgöra hinder för en eljest ur olika synpunkter önskvärd reformering av

skolväsendet.»

Länsstyrelsen i Kalmar förmodar åter, att kostnaderna för reformen skola

väsentligt överstiga de av kommissionen beräknade. Länsstyrelsen i Upp­

sala finner icke kostnaderna i och för sig oöverkomliga, särskilt som de för­

dela sig på en följd av år, »sannolikt flera än skolkommissionen själv räk­

nat med».

»Emellertid äro ju kostnadsbeloppen för svenska förhållanden väldiga,

varför det ligger makt uppå att ett i alla avseenden gott resultat vinnes.

Detta är ytterligare en anledning att... ånyo framhålla vikten av att innan

något fastlåses, vissa detaljer ytterligare överarbetas och att en grundlig

och realistisk försöksverksamhet kommer till stånd.»

Med hänsyn till beslutade eller planerade reformer på andra områden,

särskilt inom socialvården, måste dock den ekonomiska sidan av saken till­

mätas en icke oväsentlig betydelse. Några länsstyrelser vilja skjuta på re­

formens genomförande. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Karlstad:

»Nämnvärd skada torde icke behöva uppstå, om principbeslutet med

skolväsendets utformning uppskjutes något år. Härför talar i första hand

det nuvarande ekonomiska läget, behovet av så långt möjligt gjorda finan-

sieringsberäkningar samt den omständigheten, att under alla förhållanden

en lång övergångstid är nödvändig. De av kommissionen föreslagna åtgär­

derna för ökad lärartillgång synas dock böra genomföras med hänsyn till

den beräknade höjningen av lärjungeantalet i skolorna på grund av nativi-

tetsökningen. Väntetiden bör emellertid verksamt tillvaratagas genom för­

nyade detaljundersökningar samt utvidgad och fördjupad försöksverk­

samhet.»

Länsstyrelsen i Falun finner förslaget nära nog utopiskt med tanke på de

rådande svårigheterna på byggnadsmarknaden.

»I varje fall synes lokalbehovet för den nuvarande skolorganisationen

böra nöjaktigt fyllas, innan åtgärder vidtagas för att utöka skoltiden och

skapa behov av ytterligare lokalutrymmen. Att genomföra reformer så att

säga på lager och utan möjlighet att bedöma, när de kunna sättas ut i prak­

tisk tillämpning, kan icke vara klok politik.----------- Kommissionen har

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

118

själv påpekat bristen på lärarkrafter och ovissheten om en tillräcklig ny­

rekrytering till detta arbetsområde. Följaktligen synes det icke ha större

betydelse, huruvida principbeslutet fattas vid 1949 års riksdag eller senare.»

Förslaget om höjning av barnbidragen i samband med skolreformen eller

införande av ett stipendiesystem har i allmänhet lämnats utan erinringar.

Överståtliållarämbetet ifrågasätter dock, »huruvida statsverket över huvud

skall betala föräldrar för att deras barn få förmånen av en kostnadsfri

undervisning. Mera angelägen understödsverksamhet torde finnas utan att

vi ännu ha de ekonomiska möjligheterna därtill.» Länsstyrelserna i Gävle

och Östersund uttala sig i samma riktning. Länsstyrelsen i Visby erinrar

om att barnbidrag för närvarande utgå till och med det kvartal, varunder

barnet fyller 16 år, och fortsätter:

»När gränsen för barnbidragets utgående bestämdes till 16 år, torde väl

detta närmast ha skett med tanke på att barnet i regel intill denna ålder

icke har egen eller högst obetydlig egen arbetsinkomst. Länsstyrelsen kan

icke finna någon rimlig anledning föreligga att ge alla barn i 14- och 15-

årsåldern med 500 kronor förhöjda barnbidrag, varigenom statsverket skulle

åsamkas en ytterligare årlig merutgift av 125 000 000 kronor. Detta så

mycket mindre som dels enligt vad skolkommissionen själv påpekar 'eko­

nomisk kompensation erhålles redan därigenom, att den längre skoltiden

är en investering, som senare bör kunna ge avkastning’, dels barnet dess­

utom under skoltiden kommer i åtnjutande bl. a. av fria skolmåltider och

sålunda även till en viss grad får sitt uppehälle.»

Länsstyrelserna i Karlskrona och Karlstad förorda en lösning med be­

hovsprövade stipendier.

Länsstyrelsen i Halmstad befarar, att städer och andra tätorter, som i

allmänhet ha större möjligheter att skaffa lokaler och att tillförsäkra sig

kvalificerade lärare, bli gynnade på landsbygdens bekostnad under skol­

reformens etappvisa genomförande. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida

det icke föreligger skäl att — i avvaktan på en nödvändig ökning av lärar­

kåren och på skolbyggnadsprogrammets realiserande — låta utarbeta för­

slag till en mindre genomgripande skolreform, avsedd att tillämpas inom

samtliga skoldistrikt, intill dess den slutliga skolreformen utan större om­

gång kan genomföras överallt.

Länsstyrelsen i Umeå yppar liknande betänkligheter:

»Länsstyrelsen kan icke se att---------- landsbygden (skulle) få en fullgod

skola genom en skolreform enligt de föreslagna riktlinjerna under annan

förutsättning än att staten ikläder sig ekonomisk garanti för att landsbyg­

den och de ekonomiskt svaga kommunerna utan eftersläpning få i möjliga­

ste mån lika goda skolformer som stadssamhällena och de ekonomiskt

välsituerade kommunerna. Endast på villkor att det bedömes vara möjligt

för staten att bära de kostnader skolreformen medför under av länsstyrelsen

här angivna förutsättning, kan länsstyrelsen förorda ett principbeslut i

enlighet med kommissionens förslag.»

Kungl.

Maj:ts proposition nr

70.

119

I varje fall vore det önskvärt att före ställningstagandet till förslaget

erhålla en utredning om kostnaderna för avhjälpande av förefintliga brister

inom den nuvarande folkskolan, slutar länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Göteborg synes anse, att skolplikten bör utsträckas till

nio år, först sedan yrkesskolväsendet nått större utveckling än nu.

»Man måste räkna med att ett försök att inom den obligatoriska enhets-

skolans ram få en yrkesutbildning eller grundläggande yrkesutbildning av

ekonomiska och teknisk-pedagogiska skäl kommer att misslyckas. Man

kan inte få yrkeslärare i tillräcklig utsträckning och ännu mindre få den

utrustning som behövs. Man borde inrikta sig på att med alla ekonomiska

och tekniska resurser utrusta yrkesskolorna så fort som möjligt. Det är

lång väg dit. I åtminstone den lägsta klassen i yrkesskolorna borde också

ingå något av den social-humana utbildning, som man tänkt för 9:e klas­

sen. När yrkesskolorna utbyggts kan 9:e skolåret göras obligatoriskt.»

Flera länsstyrelser framhäva slutligen behovet av bättre överblick över

hela den reformpolitik, som för närvarande bedrives. Personalanspråken

för olika ändamål böra preciseras, kostnaderna sammanställas och angelä-

genhetsgraden jämföras. Länsstyrelsen i Mariestad hänvisar till att »så

mycket annat är i görningen».

»Länsstyrelsen vill ifrågasätta, om ej en samlad överblick över alla dylika

större starkt personal- och kapitalkrävande projekt borde upprättas, av­

sedd att tjäna till ledning för det långsiktiga, samhälleliga reformarbetet.

Under senaste tiden har redan beslutats flera större samhällsreformer, vil­

kas praktiska genomförande mött vissa svårigheter i brist på personal, loka­

ler och andra nödvändiga personliga eller materiella förutsättningar. Innan

man går vidare i dylik reformtakt, synes det vara av nöden att väga be­

hoven och ändamålen mot förmågan att genomföra dem. Vid en dylik lång­

siktig, samlad reformplanering skulle alltså å ena sidan sammanställas det

totala behovet av personal och material (lokaler m. m.) för alla olika, av

kommittéer m. fl. framlagda större projekt samt å andra sidan göras en be­

räkning rörande landets resurser i avseende å arbetsföra befolkningsgrup­

per och investeringsmöjligheter. På basis av dylik utredning skulle så en

avvägning göras för att få upprättat en mångårsplan för de projekt, som ur

samhällets synpunkt befinnas mest angelägna och betydelsefulla och be­

träffande vilkas genomförande landet kan antagas hava resurser.

Med det sagda har länsstyrelsen velat framhålla angelägenheten av att

man ej uppställer ett program för skolreformatoriska åtgärder av sådan

räckvidd och omfattning, att programmets realiserande måhända kräver

undanskjutande av andra viktiga samhällsfrågor, som också pocka på sin

lösning. Skulle statsmakterna fatta principbeslut om en ny skolorganisation

enligt det föreliggande förslaget synes det under alla förhållanden nödvän­

digt att vid genomförandet av organisationen framgå med försiktighet och

i etapper, eventuellt genom anordnande av försöksskolor, varvid såsom skol-

kommissionen förordat, relativt stor handlingsfrihet bör ges kommunerna

och deras lokala organ skolstyrelserna.»

Vikten av försök betonas även av länsstyrelserna i Karlskrona, Visby

och Östersund, vilka hålla före, att principbeslut bör ifrågakomma, först

sedan »de löst skisserade förslagen» ha prövats i tillräcklig utsträckning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

120

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

Sammanslutningar av kommuner och enskilda.

Behovet av en avvägning mellan olika reformprojekt inskärpes jämväl

av styrelsen för Svenska landstingsförbundet, som skriver:

»Omfattande och kostnadskrävande reformprojekt föreligga även på

andra områden. Förbundsstyrelsen har sålunda nyligen haft att taga ställ­

ning till ett av medicinalstyrelsen framlagt synnerligen omfattande och

kostnadskrävande förslag, syftande till en utbyggnad och effektivisering av

hälsovården. Även den slutna sjukvården måste, för att kunna tillgodose

föreliggande behov, väsentligt utbyggas, vilket drager kostnader av be­

tydande omfattning. Beslut har vidare fattats om införande av allmän obli­

gatorisk sjukförsäkring och om kostnadsfri vård å sjukhus, men dessa re­

formers realiserande har på grund av tidsläget måst uppskjutas.-------—

Anspråken på det allmänna äro sålunda betydande, och de många och

kostnadskrävande projekt, som stå på dagordningen, skulle väl motivera

en översyn i syfte att åstadkomma en avvägning mellan de olika projekten,

skolreformen däri inbegripen, med hänsyn till samhällets bärkraft och per­

sonella resurser. Å andra sidan tala enligt styrelsens mening skäl för att

man utan större tidsutdräkt söker komma till klarhet om de linjer, efter

vilka vårt undervisningsväsen skall ordnas. Icke minst när det gäller ut­

formningen av den lokala skolorganisationen och planerandet av nya skol­

byggnader är det av värde, att de framtida riktlinjerna på detta område

äro klarlagda.»

Styrelsen för Svenska stadsförbundet hänvisar till den positiva inställ­

ning förbundet redan i sitt remissyttrande av år 1944 intagit till den nio­

åriga skolplikten. Beträffande kursinnehållet framhäver styrelsen särskilt

angelägenheten av att undervisningen i samhällskunskap samt moders­

målet och räkning förstiirkes.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund förklarar sig ej heller

ha några vägande invändningar mot skolkommissionens förslag och moti­

veringar. Kan skolreformen genomföras inom rimlig tid, komme detta att

i ett ytterst viktigt avseende utjämna rådande olikheter mellan städer och

landsbygd. I samband härmed framhåller styrelsen den stora betydelse

barnbidragen komme att få för landsbygdens ställningstagande till frågan:

»Det får icke förbises, att frågan om ersättning för inkomstbortfall för

eleverna i enhetsskolans högsta klasser måste bli av större angelägenhets-

grad för den egentliga landsbygden än för tätorterna. I jordbruks- och

skogskommuner måste ungdomen tidigare än på andra håll göra sin insats

i arbetslivet. I många fall torde det vara just de två år, som skulle upp­

tagas av de två högsta klasserna, som nyttiggöras i föräldrarnas jordbruk.

Särskilt i de fall, då skolpliktens fullgörande i klasserna 8—9 medför att

elev ej kan bo i hemmet, komma jordbrukarhemmen att gå miste om ett

värdefullt arbetskraftstillskott. De former under vilka kompensationen här­

för kan komma att lämnas torde i jordbruksbygderna bli avgörande för det

sätt, på vilket reformen kommer att mottagas. Om ersättningsfrågan icke

ordnas på ett tillfredsställande sätt, blir den eftersträvade likheten mellan

landsbygd och tätorter illusorisk; reformen kan då på landsbygden komma

att betraktas som en besvärande tunga.»

121

Även en omprövning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

torde bli nödvändig i samband med reformen, framhåller styrelsen.

»Med hänsyn till beskattningsföremålens ojämna fördelning torde redan

nu i åtskilliga fall den övre gränsen för kommunernas möjlighet att bära

skolutgifter vara nådd. För dylika kommuners vidkommande måste en för­

utsättning för reformens genomförbarhet vara att staten ikläder sig huvud­

parten av de nya kostnaderna. Det säger sig självt, att utgifterna för en-

hetsskolan — räknat såväl per elev som per skattekrona — måste bli be­

tydligt högre i flertalet landskommuner än i städerna. Statsbidraget måste

så konstrueras, att den kommunala utdebiteringen för enhetsskolan kom­

mer att motsvara ungefärligen samma belopp per skattekrona i hela landet.

Här möta problem av stor räckvidd och av svårbemästrat slag. I den mån

dessa problem icke bli tillfredsställande lösta genom det förslag till nya

statsbidragsgrunder, som väntas bli framlagt av 1945 års folkskolesakkun-

niga, måste de snarast upptagas till särskild behandling.»

Målsmännens riksjörbund accentuerar mycket starkt reformens konse­

kvenser för de enskilda hemmens ekonomi.

»Särskilt för landsbygdens del innebär det åttonde och nionde skolåret,

att från hemmen dragés arbetskraft, för vilken ersättning ej står att få.

Över huvud taget gäller det, att den ekonomiska belastningen vid en ut­

ökad skolplikt hårdast träffar de sämst ställda i samhället. Inom de lägre

inkomstskikten gäller den regeln, att ungdomarna, där de ej kunna arbeta

hemma, snabbt sättas i förvärvsarbete och därigenom få bidraga till fa­

miljens försörjning. Fn utökad skolplikt innebär givetvis för dessa familjer

en ’utgift’ av samma storlek som den summa, den unge kan avstå hemma av

sin arbetsförtjänst, eller värdet av det arbete, han eller hon kan utföra

hemma. Den belastning av familjens ekonomi eller arbetsbörda, som en ut­

ökad skolplikt sålunda innebär för landets — ofta fattiga — föräldrar, är

utan tvekan av mera väsentlig storleksordning än den ekonomiska belast­

ning, som kommer att åvila stat och kommun. Skolkommissionen nämner i

betänkandet, att man får tänka sig en ekonomisk kompensation åt föräld­

rarna i samband med den förlängda skolplikten, och att höjda barnbidrag i

så fall vore en utväg. Detta uttalande innebär enligt Målsmännens Riksför­

bunds mening ett klart framsteg inom svensk skolpolitik. Vid tidigare till­

fällen, då skolplikten förlängts, har frågan om ekonomisk kompensation åt

landets föräldrar ej varit aktuell.

Skolkommissionen diskuterar i sitt betänkande storleken av ifrågava­

rande bidrag och föreslår dem till 500 kronor. Målsmännens Riksförbund

finner detta anmärkningsvärt lågt och vill understryka, att frågan om

barnbidragens — eventuellt stipendiernas — storlek är densamma som frå­

gan om huruvida skolreformen till icke ringa del skall betalas av barn­

familjerna och det även i de allra lägsta inkomstskikten. Som ett absolut

minimum måste sättas, att dessa barnbidrag uppgå till de faktiska levnads­

kostnaderna för ett barn i de högsta folkskoleåldrarna inom de lägsta in­

komstskikten, säg för en familj vid en levnadsstandard närmast över fattig­

vård sklientelets. —

Målsmännens Riksförbund kan tänka sig den möjligheten, att man av

statsfinansiella eller av andra skäl motsätter sig så höga barnbidrag, som

förbundet förordat. Målsmännens Riksförbund, som anser att man i så fall

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

122

delvis vill vältra över kostnaderna för den förlängda skolplikten på barn­

familjerna, även de allra fattigaste, måste i så fall bestämt motsätta sig en

utökning av barnens obligatoriska skolgång.»

Jämväl detta förbund dröjer vid avvägningen mellan olika reformer och

behovet av prognoser för intellektuell arbetskraft. Planeringen, som bör

omfatta ett kortsikts- och ett långsiktsprogram, är bland annat behövlig,

för att undervisningsanstalternas kapacitet och lärarrekryteringen skola

kunna avpassas, så att besvärande köbildningar icke uppstå under de ungas

väg till det slutliga studiemålet med ty åtföljande tidsförlust och impro­

duktivt kompletteringsarbete i meriteringssyfte.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund påkalla i

gemensamt yttrande fortsatt utredning rörande den kvantitativa sidan av

olika i betänkandet berörda spörsmål. »Det förefaller meningslöst att som

nu sker det ena personalkrävande reformförslaget efter det andra lägges

fram utan att man förvissat sig om, huruvida arbetskraften räcker till för

dem alla.» På grund härav avstyrka organisationerna bestämt, att stats­

makterna nu fatta principbeslut.

. »Organisationerna vilja emellertid samtidigt understryka, att de ansluta

sig till tanken på en fortskridande skolreform i den takt, som våra perso­

nella och ekonomiska förutsättningar göra det möjligt, med syfte att skapa

större enhetlighet och bättre avvägning mellan olika skolformer samt en

riktigare balans mellan teoretiska och praktiska utbildningsmöjligheter.

Särskilt vilja organisationerna understryka vikten av att skolordningen så

utformas, att utbildningen för praktiskt arbete inom näringslivet göres at­

traktiv för ungdomen och gives samma sociala anseende som de teoretiska

utbildningsvägarna.----------

Organisationerna finna det för sin del angeläget, att en planmässig för­

söksverksamhet igångsättes i syfte att utröna genomförbarheten av de ifrå­

gasatta reformförslagen och att i samband härmed verkställa de mera djup­

gående utredningar, som äro erforderliga för ett slutgiltigt ståndpunktsta-

gande. Organisationerna förutsätta, att näringslivets organisationer beredas

medinflytande vid försöksverksamhetens utformning och genomförande och

äro för sin del beredda att i de former, som kunna finnas lämpliga, slam-

verka med ledningen för denna verksamhet.»

Jämväl Handelskamrarnas nämnd finner frågan om en nioårig skolplikt

vara för tidigt väckt. Ett principiellt ståndpunktstagande bör enligt nämn­

dens mening icke ifrågakomma, förrän yrkesskoleväsendet har reformerats

och utvidgats och den planerade allmänna skolreformen kunnat insättas i

ett större sammanhang vid sidan av andra nu aktuella, lika personal- och

anslagskrävande reformer.

Arbetarnas bildningsförbund ansluter sig till skolkommissionens förslag

om nioårig skolplikt under framhållande av att den nioåriga skolan bör få

sitt eget bildningsmål och inte underordnas någon annan skolform. En

revision av kursplaner och läroböcker med bättre anpassning till samhäl­

lets behov av i dag och till barnens mognad är nödvändig, liksom att sko­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

123

lan ger fasta och grundliga kunskaper i modersmålet och matematik. Inne­

hållet i den nionde klassen bör bli sådant, att klassen motiverar sig själv.

I detta yttrande har Landsorganisationen i Sverige instämt.

Sverges socialdemokratiska ungdomsförbumd ger sin fulla anslutning till

betänkandets huvudlinjer och understryker vikten av att reformerna ge­

nomföras med största möjliga skyndsamhet. Folkpartiets ungdomsförbund

tillstyrker likaledes, att skolplikten förlänges till nio år, och förordar, att

principbeslut fattas så snart som möjligt, sa att de blivande storkommu­

nerna alltifrån början kunna rationellt planlägga sitt skolväsen och en om­

fattande försöksverksamhet medhinnes, innan detaljplaneringen måste

sätta in. Högerns ungdomsförbund vill helhjärtat instämma i den motive­

ring skolkommissionen givit för en förlängning av skolpliktstiden men har

svårt att på grundval av de föreliggande utredningarna taga ståndpunkt

till problemet om åtta- eller nioårig skolplikt. Hänsyn måste tagas till ar­

betslivets möjligheter att avvara den arbetskraft, som för närvarande rekry­

teras ur åldersgrupperna 14 och 15 år, och till skoltrötthetens inverkan pa

arbetsresultaten inom en så lång skolform som den nioåriga. »Vi finner . ..

förslaget vara alltför löst grundat för att det utan vidare skall kunna accep­

teras, men vi vill därmed icke ha sagt, att vi avvisar detsamma», samman­

fattar förbundet sin ståndpunkt.

Sveriges kyrkliga ungdomsförbund pekar särskilt på vad kommissionen

haft att säga om skolans fostraruppgift men delar även dess uppfattning i

de grundläggande organisatoriska frågorna.

»Med tillfredsställelse ha vi noterat skolkommissionens tankar om fram­

tidens skolas allmänna uppbyggnad och ansluta oss till de framlagda för­

slagen angående skoltidens längd, skolans demokratisering och karaktär av

arbetsskola», skriver förbundet. »Den svenska kyrkan, vars sak vi här före­

träda, måste med glädje mottaga varje förslag, som^ syftar till utvidgade

studie- och utbildningsmöjligheter för alla lager i vårt folk. Kyrkan har

själv sedan gammalt försökt medverka härtill.»

Sveriges förenade studentkårer förorda omedelbart principbeslut om nio­

årig skolplikt men tillråda försiktighet vid upprättandet av nioåriga skolor;

hela skolreformen kunde äventyras, om dess skoltyper upprättas, innan

kompetenta lärarkrafter finnas att tillgå.

Av de kvinnoorganisationer, som inkommit med yttranden i fragan, till­

styrka Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-Bremer-För-

bundet och Kvinnliga akademikers förening upprättandet av nioåriga en-

hetsskolor i begränsad omfattning, delvis i försökssyfte.

Yttrandena från olika landsbygdsorganisationer bedöma i /allmänhet

kommissionens intentioner med välvilja. Salunda skriver Riksförbundet

Landsbygdens folk:

»Hittills ha landsbygdsbarnen varit ekonomiskt handikappade i fråga om

möjligheterna till högre utbildning. Den studiebegåvade landsbygdsungdo-

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

124

men har icke haft möjlighet att på jämställd grund taga upp kampen på

studiebanan med städernas och tätorternas ungdom. Enligt förbundets upp­

fattning bär detta varit en samhällelig orättvisa, då intelligensnivån säker­

ligen står lika högt hos landsbygdens ungdom som hos städernas, och en fri

tävlan med lika utgångsläge väl bör vara eftersträvansvärd i ett demokra­

tiskt samhälle. Då skolkommissionen i sitt betänkande sålunda vill bereda

möjligheter härtill, finner förbundet detta vara riktigt, och får förbundet

därför i princip tillstyrka införande av en enhetsskola.»

Liknande synpunkter anföras exempelvis av Svenska landsbygdens ung­

domsförbund, som yttrar:

»Främst vill .... förbundet uttrycka sin glädje över att betänkandet i så

hög grad tager sikte på att utjämna skolförhållandena mellan landsbygd och

stad. I detta avseende har från vårt förbund vid olika tillfällen framförts

önskemål om en bättre avvägning mellan de två bebyggelsetyperna och vi

ser därför ett gammalt önskemål på väg att uppfyllas.

Samhällets allt större differentiering och allt mer ökade krav på indivi­

dens bildning och utbildning har lett till att den nuvarande skolformen inte

fyller de krav som måste ställas på den elementära utbildningen för största

delen av medborgarna. Dessutom har bildningen och kunskaperna ett egen­

värde, som skänker sin innehavare större tillfredsställelse med och trygghet

i tillvaron. Insatser i det allmänna kulturarbetet är också beroende av

bildningens kvalitet. Av denna anledning måste Skolkommissionens förslag

också hälsas med glädje, särskilt som utbildningsmöjligheternas demo­

kratisering varit den väg, som kommissionen i så hög grad satt upp som

riktmärke för sitt arbete. Det blir inte längre fåtalets ekonomiska möjlig­

heter som blir avgörande för vem som skall skaffa sig denna nödvändiga

bildning och utbildning utan den effektivitet, med vilken det är möjligt

att — om också på lång sikt — genomföra enhetsskolan.»

Förlusten av arbetskraft diskuteras i ett par yttranden men skjutes icke

i förgrunden. Sveriges lantbrulcsförbund framhåller inledningsvis, att beho­

vet av ökade kunskaper och färdigheter torde vara större inom jordbruket

än inom flertalet andra grenar av arbetslivet, och fortsätter:

»Emellertid kan man icke bestrida, att genom en utsträckt skoltid ung­

dom i den ålder, då en produktiv insats kan verkställas av dem, undan­

drages förvärvslivet. Om den för närvarande svåra arbetskraftsbristen för

jordbrukets del skulle bli bestående, kan en utsträckning av skoltiden sä­

kerligen för många medföra allvarliga olägenheter. För vissa familjer, där

barnen biträda i arbetet i hemmen, torde svårigheterna att avstå från bar­

nens arbetskraft ända Iram till dessa äro i 16-årsåldern, bliva mycket stora.

Även om det ur arbetskraftssynpunkt är lämpligare att verkställa den er­

forderliga utbildningen, medan arbetskraften är i 15—16-årsåldern än vid

en högre ålder, må det dock erinras om att det ur effektivitetssynpunkt kan

vara bättre att förlägga utbildningen till en senare ålder, och förbundet vill

icke underlåta framhålla vikten av att en förlängning av folkskolan icke

får medföra en inskränkning i den nödvändiga utbyggnaden av landsbyg­

dens ungdomsskolor. I det sammanhanget kan det även vara anledning un­

derstryka, att vilken utbyggnad av skolväsendet, som än sker, ett effektivt

Kungl.

Maj:ts proposition nr 70.

125

statligt stöd är nödvändigt för att verkligen göra landsbygdens ungdom

jämställd med tätorternas beträffande möjligheterna att erhålla en högre

utbildning än den folkskolan kan ge.

Efter övervägande av nämnda, för landsbygden och jordbruket speciella

omständigheter och med beaktande av att det svenska samhällets utveck­

ling sedan 1800-talets senare hälft givit oss resurser till ökade investe­

ringar i arbetskraftens utbildning, även om vissa av svårigheterna i dagens

ekonomiska situation i vårt land icke kunna betraktas såsom av blott

övergående natur, finner sig förbundet vilja såsom sin mening framhålla,

att en förbättring av den allmänna medborgerliga skolutbildningen, som

leder fram mot den av skolkommissionen föreslagna, är eftersträvansvärd.»

Förbundet framhåller betydelsen av att skolan ger förbättrade grunder

i svenska och räkning. Den stora roll, som jordbrukets föreningsrörelse spe­

lar i samhället, bör vidare i full utsträckning uppmärksammas i de under-

visningsplaner, som komma att utarbetas.

Jämväl Svenska landsbygdens kvinnoförbund önskar en förgrundsplace-

ring för matematik och svenska. Av undervisningen i engelska väntar för­

bundet praktisk nytta, ökad vidsyn och åtskillig glädje.

Mera markerade betänkligheter mot en nioårig skolplikt framträda knap­

past i landsbygdsyttrandena; på sin höjd anses lättnader erforderliga för

ungdom med otillräcklig teoretisk studiebegåvning. Försöksverksamhet an­

ses vara påkallad, men huruvida den bör föregås eller efterföljas av princip­

beslut, utsäges vanligen icke med full klarhet.

Riksförbundet Landsbygdens folk anser försöksverksamheten välbehöv­

lig, då det gäller ett nytt och oprövat förslag:

»För att få fram eventuellt svaga punkter och för att gardera sig för

bakslag torde ... den bebådade grundliga försöksverksamheten behöva sät­

tas i gång fortast möjligt. Skötes försöksverksamheten objektivt, torde er­

farenhet vinnas och, om försöken ge utslag, som icke överensstämma med

kommissionens beräkningar, bör ändring kunna ske på de punkter, som

icke visa sig lämpliga att praktiskt genomföra.»

Sveriges lantbruksförbund »kan icke finna ett principbeslut nu tillrådligt

annat än i så måtto, att i den mån sådana skolfrågor måste lösas inom

de närmaste åren, som på ett definitivt sätt låsa utvecklingen för en längre

period, lösningen ges den utformningen, att några allvarliga hinder för vår

folkskolas utveckling i riktning mot det eftersträvade målet icke må upp­

komma». Svenska landsbygdens ungdomsförbund förklarar sig vilja »i prin­

cip ansluta sig till Kommissionens förslag men också kraftigt understryka

att innan förslaget definitivt antages en grundlig och effektiv försöksverk­

samhet får fälla det avgörande utslaget». Styrelsen för Jordbrukare ung­

domens förbund tillstyrker principiellt en nioårig enhetsskoleorganisation,

men då många av de föreslagna nyheterna äro obetydligt prövade, bör en

väl planerad försöksverksamhet ligga till grund för det fortsatta arbetet.

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 70.

126

Svenska landsbygdens studieförbund har funnit vissa skoltekniska förslag

svårbedömbara men anser betänkandet som helhet, med bortseende från

vissa önskvärda justeringar, vara av sådan beskaffenhet, att förbundet kan

tillstyrka detsamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

g. Genomförandet av reformen.

Den faktor, som ytterst blir bestämmande för tidsschemat vid genom­

förandet av en eventuell reform, är enligt skolkommissionens uppfattning

tillgången på lärare.

Redan den automatiska utveckling av skolväsendet, som betingas av

1940-talets växande årskullar, ställer stora anspråk på lärarrekryteringen.

Ansvällningen drabbar först småskolan, där lärjungeantalet når kulmen

redan läsåret 1952—53, sedan den egentliga folkskolan vid årtiondets mitt,

slutligen de högre skolorna mot årtiondets slut.

Prognoser rörande lärarbehovet för den nuvarande sjuåriga folkskolan

ha utarbetats av 1945 års seminariesakkunniga och ytterligare bearbetats

av skolöverstyrelsen i samband med dess årliga anslagsäskanden för semi­

narierna. I propositionen nr 155 till 1948 års riksdag beräknades, att pro­

duktionen av småskollärarinnor måste bringas upp till ett maximum läs­

året 1950—51 men att småskoleseminariernas examinationskapacitet från

och med läsåret 1953—54 åter skulle kunna minskas, detta även om man

tänker sig, att småskollärarinnorna under tiden 1953—60 successivt skulle

övertaga undervisningen i tredje klassen av A-skolorna. Någon svårighet

att utexaminera det behövliga antalet småskollärarinnor synes icke vara

att befara.

Behovet av nya folkskollärare kulminerar läsåret 1954—55 men nedgår

sedan, varigenom en minskning av examinationens omfattning möjlig-

göres från och med läsåret 1956—57. Vissa rekryteringssvårigheter ha fram­

trätt vid folkskoleseminarierna, huvudsakligen vid studentlinjema för

manliga elever, men det förefaller föga sannolikt, att folkskolans försörj­

ning med lärarkraft skall vara på allvar hotad. I varje fall bör bristen på

folkskollärare kunna hållas under kontroll, om småskollärarinnorna —

såsom skolkommissionen föreslår — övertaga undervisningen i klass 3 vid

A-skoloma samt klasserna 3 och 4 vid Bl-skolorna.

Långt allvarligare är den brist på lärare för realskolestadiet, som redan

är under utbildning och kan väntas bli alltmera kännbar, i mån som det

högre skolväsendet utvecklas. En uppskattning av lärarbehovet för detta

ändamål har för skolkommissionens räkning utförts av amanuensen H. G.

Lindgren. Lindgrens beräkning avser tiden omkring år 1960 och utmynnar

i följande uppskattning av det totala behovet intill nämnda tidpunkt av

nya ämneslärare för allmänna läroverk och jämförliga skolor:

127

ersättningsbehov för avgående lärare ................................................. 2 100

utvidgningsbehov på grund av nativitetsökningen........................... 1 800

utvidgningsbehov på grund av procentuellt ökad övergång till högre

skolor ................................................................................................ 900.

Kungl. Majds proposition nr 70.

Det totala behovet av nya ämneslärare skulle sålunda kunna uppskattas

till 4 800 eller i genomsnitt per år under tiden 1948—60 omkring 370.

Om denna mängd nya lärare skulle anskaffas på samma sätt som hittills,

måste den årliga examinationen av filosofie magistrar, eftersom endast cirka

70 procent av dessa välja lärarbanan, pressas upp från i medeltal 214 för

åren 1947 och 1948 till omkring 530. Då detta tal anger den behövliga

genomsnittliga årsproduktionen av filosofie magistrar under den ovan­

nämnda perioden av 13 år, måste antalet ämbetsexamina under den senare

delen av perioden bringas upp till avsevärt högre tal.

Såsom skolkommissionen påpekar, har en ökning av antalet nyinskrivna

filosofie studerande ägt rum under de senaste tio åren. Antalet nyinskrivna

uppgick under åren 1938—40 till i medeltal omkring 800 per år men hade

1948 stigit till 1 352. Stegringen faller huvudsakligen på tioårsperiodens

förra del. Utvecklingen från och med år 1944 framgår av följande ur ett

av universitetsberedningens betänkande!! (SOU 1949: 54) hämtade tabell:

Tab. 17. Ny inskrivna i egentlig mening vid de filosofiska fakulteterna

i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg kalenderåren 194448-

Studieriktning

1944

1945

1946

1947

1948

Naturvetenskaplig....................................

446

406

345

403

386

Humanistisk.............................................

760

801

677

890

955

Summa

1206

1207

1 022

1293

1 341

I synnerhet i de naturvetenskapliga ämnena, där lärarbristen för när­

varande är störst, måste utvecklingstendensen under de senaste fem åren

betecknas som klart otillfredsställande. Nya vägar att tillgodose lärare-

behovet torde bliva erforderliga, även om den ifrågavarande utbyggnaden

av folkskolans högstadium icke kommer till stånd.

Tänker man sig likväl en nioårig enhetsskola allmänt genomförd så tidigt

som år 1960, skulle enligt kommissionens uppskattning ytterligare 4 600

lärare i läsämnen bliva erforderliga, motsvarande en årsproduktion av 355

per år under de 13 åren 1948—60.

En lärarproduktion av denna storleksordning ligger säkerligen utom

räckhåll under 1950-talet. Fördelas produktionen på de 18 åren till och

med år 1965 eller på de 23 åren till och med 1970, sjunker givetvis den

erforderliga årsexaminationen. I stället för nyss angivna 355 lärare per år

erfordras då 255 respektive 200.

Även dessa tal äro stora nog och kunna, så vitt man nu kan se, icke upp­

nås, om endast de nuvarande utbildningsvägarna stå öppna. Skolkoinmis-

128

sionen förutsätter emellertid att vid sidan av ämbetsexamen, vars kurser

och ämnesomfattning torde kunna något minskas, en kombination av folk­

skollärarexamen med viss vidareutbildning, eventuellt i form av akademiska

tentamina, skall kunna godtagas.

»Den senare av de båda huvudvägarna torde erbjuda de största möjlig­

heterna att öka det årliga antalet nya realskollärare utöver de 370, vilka

behövs för den nuvarande läroverksorganisationen. Av de 1 500 folkskol­

lärare, som årligen beräknas bli utexaminerade, skulle alltså 200 eller

något fler behöva vidareutbildas, om övergång till den nya skolorganisa­

tionen beräknas bli fullbordad under 1960-talet. Möjligheterna har kraftigt

ökats därigenom, att en så stor del av de läraraspiranter, som numera intas

vid seminarierna, är studenter.

Kadrerna av folkskollärare (mellanskollärare) skulle därigenom minska

i motsvarande grad. Fråga är, om detta är möjligt. Svaret måste bli ja.

Ökningen av antalet realskollärare ökar möjligheterna att övergå till den

nya skolorganisationen. Men genom denna överföres sjunde klassen till

realskolestadiet, varigenom behovet av folkskollärare (mellanskollärare)

minskar (en minskning som på intet sätt uppväges av den ökning av be­

hovet, som överförandet av realskolans lägsta klasser till mellanstadiet

medför). Det är därför önskvärt, att de föreslagna bestämmelserna om kom­

bination mellan folkskollärarexamen (mellanskollärarexamen) och viss aka­

demisk utbildning eller viss vidareutbildning för vinnande av realskollärar-

kompetens träder i kraft så snart som möjligt. En ytterligare lättnad i fråga

om behovet av folkskollärare (mellanskollärare) vinnes därigenom, att små-

skollärare, vilkas antal är lättare att reglera, så småningom övertar under­

visningen i klass 3 i skolor av a-form och i klasserna 3—4 i ett antal skolor

av b-form.

Uppenbart är emellertid, att tillgången på lärare inte är tillräcklig för

att tillåta en allmän övergång till det nya skolsystemet under 1950-talet.

Om man i stället planerar att begagna 1960-talets sjunkande lärjungeantal

för en fullständig övergång till det nya systemet, torde man vara på den

säkra sidan. Man skulle då behöva räkna med ett årligt antal nya lärare

av högst 600, fördelade på de båda huvudkategorierna filosofie magistrar

och mellanskollärare med förstärkt utbildning.

Två gynnsamma omständigheter, då det gäller att på längre sikt bedöma

utsikterna till ökad tillströmning till lärarbanan över huvud, torde här

böra beröras. För det första väntas det nya statliga stipendiesystemet öka

tillströmningen till gymnasierna, och även genom nyupprättade gymnasier

breddas själva rekryteringsbasen för lärarbanan. För det andra torde lärar-

banans lockelse öka genom de nya utsikter till befordran, som det av skol-

kommissionen föreslagna skolsystemet medför (huvudlärarinstitutionen,

den stora ökningen av antalet rektorat, de nya inspektörs- och konsulent­

befattningarna samt de nya möjligheterna att kvalificera sig för under­

visning på högre stadier).» (S. 492—493.)

Övergången till den nya skolorganisationen kan sålunda endast ske suc­

cessivt. Den bör dock, anser skolkommissionen, kunna inledas i begränsad

skala, så snart riksdagens principbeslut har fattats.

»Vissa för uppgiften intresserade skoldistrikt bör . . . redan i början av

1950-talet kunna företaga den av skolreformen påkallade omläggningen av

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.

129

sitt skolväsen. Då denna omläggning måste inledas med införande av sam­

hällskunskap av för åldern anpassat slag i klass 4 och av engelska i klass 5,

tar en sådan omläggning fem eller sex år. I dessa valda skoldistrikt har

man alltså möjlighet att pröva den nya organisationens ändamålsenlighet.

Antalet sådana skoldistrikt kan för närvarande inte fastställas. De böra

vara av varierande social struktur, så att erfarenheterna av den nya skol­

organisationen blir allsidig och anpassning vid reformens slutliga genom­

förande därigenom underlättas. I övrigt bör företräde lämnas för sådana

skoldistrikt, där möjligheter till teoretisk eller praktisk realskoleutbildning

för närvarande saknas. Antalet distrikt, som övergår till det nya skolsyste­

met, bör under 1950-talet kunna stegras successivt.

Vid sidan härav bör ett vida större antal distrikt kunna genomföra den

nya organisationen men med frivillig åttonde och nionde klass. Lämpligt

är, att skoldistrikt med enbart fyraårig realskola eller kommunal mellan-

skola (högre folkskola) snarast möjligt övergår till detta system. Här skulle

nämligen genom en sådan omläggning akademiskt utbildade lärare frigöras

för tjänstgöring inom den nya organisationen.» (S. 493—494.)

Så snart tillgången på kompetenta lärare för realskolestadiet säkrare kan

bedömas, bör enligt kommissionens mening fastställas en tidsfrist, förslags­

vis på tio år, för genomförandet av nioårig skolplikt. För sin del anser kom­

missionen, att den generella övergången till obligatorisk nioårig skola bör

kunna slutföras under decenniet närmast efter år 1957.

Arbetsmarknadsstyrelsen granskar först övergången till den nioåriga

skolorganisationen med hänsyn till arbetsmarknadens behov av ungdomlig

arbetskraft. Styrelsen hänvisar till den statistik över årsklassernas storlek,

som återgivits i det föregående (s. 112), och framhåller önskvärdheten av

att tidsschemat för skolreformens genomförande uppgöres med hänsyn

härtill.

»Först mot slutet av 50-talet bör tillgången på ungdomlig arbetskraft

vara tillräckligt stor för att obligatorisk 8:e och 9:e klass skall kunna gene­

rellt inrättas utan att den härigenom åsamkade arbetskraftsminskningen

blir alltför kännbar för arbetsmarknaden. Försöksverksamhet i mindre

skala bör däremot utan större olägenheter kunna igångsättas avsevärt tidi­

gare, och eventuellt kan man tänka sig en successiv utbyggnad av denna,

så att övergången till det nya systemet blir mindre abrupt och markant.»

Emellertid synes det styrelsen ganska osannolikt, att det ens mot slutet

av 1950-talet skall bli möjligt att generellt genomföra reformen, enär den

också är beroende av möjligheterna att realisera skolbyggnadsprogrammet

och öka lärartillgången. Styrelsen kan visserligen icke med någon större

säkerhet uttala sig om hur situationen på byggnadsmarknaden kommer att

gestalta sig under kommande decennier men varnar för alltför stor opti­

mism. »I varje fall bör man knappast räkna med att under 50-talet kunna

realisera mer än en del av det byggnadsprogram, som skolkommissionen

skisserat.»

Lika osäkra finner styrelsen utsikterna att under 50-talet kunna utbilda

så många lärare av olika kategorier, som utvecklingen kommer att kräva.

9

Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

130

»Såvitt styrelsen kan bedöma på grundval av det i betänkandet presen­

terade siffermaterialet, är det säkerligen ... klokast att från början räkna

med att en eventuell skolreform inte skall hinna bli mera fullständigt genom­

förd förrän ett gott stycke in på 60-talet. Själva utbyggandet av de ut-

bildningsanstalter, som skola ge de blivande lärarna av olika kategorier

den önskade utbildningen, kommer att kräva avsevärd tid, stora kostnader

och en stab av högkvalificerade lärare, som för närvarande inte alls står

till buds i tillräcklig omfattning. Och även om det skulle lyckas att få till

stånd dessa utbildningsanstalter i tillräcklig omfattning, kan det ändå

vara skäl att inte forcera utbildningen av de nya lärarna alltför mycket.

Det är mycket stora krav, som komma att ställas på den nya skolans lärare,

och skall man få lärare, som motsvara dessa krav, gäller det inte endast att

ge dem bästa tänkbara utbildning utan också att verkställa en tillräckligt

hård gallring, så att man slipper satsa ifrågavarande utbildning på per­

soner, som egentligen sakna förutsättningar för läraryrket.»

De begränsade resurserna under de närmaste åren måste disponeras på

ett ändamålsenligt och rättvist sätt.

»Bland annat måste man . .. tillgodose behovet av en rationell försöks­

verksamhet i enlighet med förslaget om den nioåriga enhetsskolan. Men

minst lika viktigt är, att man gör, vad som göras kan, för att förbättra

skolväsendet på de orter, där det är sämst utvecklat och utrustat, och

bringa det i nivå med vad som kan betecknas som normal standard för det

nuvarande svenska skolväsendet. Utvecklingsbehov av här ifrågavarande

slag komma säkerligen att göra sig gällande på ett mera akut sätt i sam­

band med genomförandet av den nya kommunindelningen.»

Riksförbundet Landsbygdens folk

varnar för en forcering av utveck­

lingen, som kunde resultera i att tillgången på utbildad arbetskraft för

praktiska uppgifter bleve otillräcklig, och fortsätter:

»Beträffande skolreformens genomförande vill förbundet på det kraf­

tigaste framhålla, att det måste beaktas att icke större städer och sam­

hällen i första hand få reformen genomförd.----------- Genomförandet får

icke heller ske på så sätt, att landsbygdens skolor få nöja sig med mindre

kvalificerade lärare än städerna. Detta bör bl. a. beaktas vid bestämmande

av läramas löneförmåner.»

Svenska landsbygdens studieförbund

instämmer likaledes livligt i för­

slaget, att skoldistrikt, där möjligheter till realskoleutbildnipg för när­

varande saknas, skola erhålla företräde vid organiserandet av den nioåriga

enhetsskolan. Att denna deklaration verkligen hålles i praktiken, är för

landsbygden en mycket viktig angelägenhet.

»Det föreligger . . . stor risk för att de större tätorterna under åberopande

av det stigande barnantalet under övergångstiden skaffa sig de för enhets­

skolan erforderliga skolbyggnaderna, varigenom dessa orter vid genom­

förandet av enhetsskolor ha stora förutsättningar att tränga sig före skol­

distrikt som sakna realskola.»

Länsstyrelsen i Kalmar

finner visserligen ett principbeslut i frågan önsk­

värt men tillråder uppskov med reformens genomförande.

Kungl. May.ts proposition m 70.

131

»Den tidigaste tidpunkt, som länsstyrelsen därvid kan tänka sig, är 1965.

Man vinner därmed en påtaglig fördel: nativitetsminskningen har då satt

märkbara spår i fråga om elevrekryteringen på skolans olika stadier. Där­

igenom blir det erforderliga antalet lärare väsentligt lägre, samtidigt som

tiden, under vilken de skola utbildas, förlängs. Det genomsnittliga antalet

per år utbildade lärare kan därför väsentligt reduceras. En annan påtaglig

fordel är, att större erfarenhet kunnat vinnas från den försöksverksamhet,

som synes omedelbart böra igångsättas. — — — Man måste dock säker­

ligen räkna med att också efter denna tid under en icke alltför snävt till­

tagen tidrymd dispens skall kunna beviljas skoldistrikten från skyldigheten

att inrätta nioårig skola. Under sådana förhållanden synes det föga ända­

målsenligt, att riksdagen nu fixerar någon tidpunkt för reformens genom­

förande.»

Skolöverstyrelsen påpekar, att om hänsyn tages till de högre skolornas

snabba tillväxt, till den allt vanligare påbyggnaden av den nuvarande folk­

skolan med en åttonde klass och till de nioåriga försöksskolor, som sanno­

likt komma att inrättas under försökstiden, den totala lärjungesumman i

dessa skolformer torde komma att fortsätta att stiga ännu något år efter

den av skolkommissionen beräknade tidpunkten och den maximala lär­

jungeomslutningen bliva högre, än kommissionen antagit. Enligt översty­

relsens beräkningar skulle maximum uppnås läsåret 1958—59 med nära

en miljon lärjungar. Svårigheterna vid lärarrekryteringen torde, intill dess

toppen passerats, bliva alltmer framträdande för varje år.

»Vid allt planeringsarbete rörande skolväsendet under de närmaste tio

åren måste man därför räkna med eventualiteten av en kris i lärartillgången

under åren efter 1950-talets mitt och iakttaga därav betingad sparsamhet

med lärarkraften för de stadier, där undervisningen skall bestridas av

ämneslärare. Detta innebär bland annat, att skolreformen icke torde kunna

föras nämnvärt utöver den nödvändiga försöksverksamheten, förrän barn­

antalet passerat kulmen. En oreglerad utveckling skulle innebära, att väl-

belägna skoldistrikt med utnyttjande av de förmåner, de erbjuda lärarna,

kunde genomföra reformen i ett snabbare tempo, samtidigt som avlägsnare

bygder finge de största svårigheter att tillgodose även mycket trängande

behov. Överstyrelsen nödgas därför förutsätta, att utbyggnaden av real-

skolestadiet vid alla statliga, kommunala och statsunderstödda skolformer

till och med läsåret 1958/59 underkastas Kungl. Maj:ts prövning i varje

särskilt fall, såsom redan nu är fallet beträffande nybörjaravdelningar vid

de högre skolorna. Att denna prövning på grund av omständigheternas

makt icke kan bliva så generös, som i och för sig vore önskvärt, kan över­

styrelsen endast livligt beklaga.» (S. 173.)

En viss liittnad kan vinnas om såsom en nödfallsutväg lärarnas tjänst­

göring delvis förskjutes till närmast högre stadium, så att väl kvalificerade

småskollärarinnor tagas i anspråk för undervisning på mellanstadiet och

väl kvalificerade mellanskollärare på realskolestadiet. Liksom kommissio­

nen anser överstyrelsen, att en påbyggnad av folkskollärarexamen med

akademiska studier med det allra snaraste måste organiseras, så att real­

skolan — om icke förr så när barnantalet i mellanskolan börjat ebba —

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

132

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

skall kunna påräkna ett tillskott av lärare med erfarenhet från närmast

lägre stadium.

Överstyrelsen övergår därpå till tidsschemat för reformens definitiva

genomförande.

»Sedan den stora vågkammen läsåret 1958/59 passerat, torde.. . enhets­

skolans realskolestadium . . . kunna successivt genomföras i allt flera skol­

distrikt. Hur snart genomförandet kan vara avslutat, beror bland annat på

storleken av de ännu ofödda årskullar, som börja sin skolgång under 1960-

talet. Överstyrelsen har sökt finna den tidpunkt, vid vilken skolreformen

bör kunna vara genomförd, och har därvid utgått från professor Wahlunds

av SK refererade prognoser (s. 511) och därjämte antagit, att alla redan

anställda lärare oavsett sin utbildning på ett eller annat sätt skola nyttig­

göras för organisationen. Beträffande nyrekryteringen gör överstyrelsen det

försiktiga antagandet, att den icke överskrider vad som erfordras för att

vidmakthålla den numerär, lärarkåren uppnått — eller borde ha upp­

nått — vid tiden för de största påfrestningarna. På så sätt har överstyrel­

sen kommit fram till läsåret 1970/71 som slutår för den period, under vil­

ken enhetsskolan allmänt införes.

Perioden kan något förkortas, om de antagna födelsetalen skulle visa sig

för höga eller nyrekryteringen av lärarkraft under 1960-talet kan få större

omfattning, än överstyrelsen förutsatt, och den kan behöva förlängas, om

en betydande eftersläpning i försörjningen med lärare och lokaler förefinnes

vid periodens början år 1959. Fullkomligt obedömbara äro åter verkning­

arna av samhällets tilltagande intellektualisering, som å ena sidan kräver

ständigt ökad utbildning för de uppväxande och å andra sidan skärper

konkurrensen om den ungdom, som skulle fylla lärarhögskolorna. Sådana

faktorer kunna komma alla beräkningar på skam.

Håller man sig till de gjorda förutsättningarna, skulle förhållandena inom

skolväsendet vara mycket olika vid genomförandeperiodens början och vid

dess slut. Reformen har visserligen vid periodens början passerat försöks­

stadiet, och genomförandet kan börja med allt fler obligatoriska och allt

fler frivilliga klasser av enhetsskolans högstadium, men skolmyndigheterna

måste dock troligen ännu några år tillse, att utvecklingen icke går snab­

bare, än att samhället kan sörja för dess förutsättningar och bära dess kon­

sekvenser. Kontrollen bör dock kunna successivt lättas, och under perio­

dens senare del böra de statliga organen kunna se som sin uppgift att på­

skynda utvecklingen. De skoldistrikt, som äro sist ute, böra — alltjämt

under de gjorda förutsättningarna — kunna åläggas att upprätta den nion­

de klassen från och med läsåret 1970/71.

Överstyrelsen särskiljer alltså tre perioder i enhetsskolans utveckling,

nämligen tiden från principbeslutet till och med år 1958, då den obligato­

riska skolan alltjämt i regel är sjuårig och den nuvarande läroverksorgani­

sationen i huvudsak behåller sin nuvarande ställning inom skolsystemet

men försök utföras med nioårig enhetsskola i den utsträckning, Kungl.Maj:t

bestämmer; tiden 1959—64, då 8:e och 9:e klasserna efter lokala initiativ

upprättas i allt flera skoldistrikt och avvecklingen av den nuvarande real­

skolan i motsvarande utsträckning genomföres men skolmyndigheterna

ännu måste ålägga sig en viss återhållsamhet vid prövningen av organisa­

tionsplaner, som skulle öka behovet av ämneslärare; samt tiden 1965—70,

133

då återstående skoldistrikt böra stimuleras att genomföra reformen och då

nioårig skolkurs, även utan skoldistriktets eget begivande, bör kunna in­

föras genom beslut av Kungl. Maj:t.» (S. 173—174.)

Den utveckling, som överstyrelsen här skisserar, är tänkbar, men be­

räkningen av årtal och periodgränser kan självfallet icke göra anspråk på

att vara mera än ett orienterande »räkneexempel». Alla prognoser rörande

storleken av de ännu ofödda årskullarna kunna som bekant lätt nog korri­

geras av den faktiska befolkningsutvecklingen, och konkurrensförhållan­

dena på den intellektuella arbetsmarknaden kunna medföra ännu mycket

mer ingripande justeringar av de gjorda beräkningarna.

h. Departementschefen.

Om man får döma efter yttrandena, skulle behovet av en höjd standard

för folkundervisningen vara erkänt i mycket vida kretsar. Det är svårt att

uppdriva uttalanden, som på allvar göra gällande, att målet redan nu är

nått eller att de uppnådda positionerna efter smärre detalj förstärkningar

kunna anses som definitiva. Däremot gå meningarna i sär om vad som är

möjligt att åstadkomma inom den framtid, vi nu överskåda. Frågeställ­

ningen är, synes det, numera icke egentligen, huruvida en utsträckning av

skolpliktstiden överhuvud bör uppställas som ett utvecklingsmål på längre

sikt, utan snarare huru mycket skoltiden kan förlängas under den tidrymd,

med vilken praktisk politik i nuvarande tidsläge kan befatta sig; eller, i

exaktare termer, huruvida det mål, som nu kan uppställas för att i fram­

tiden småningom förverkligas, bör vara en nioårig allmän skolplikt eller

en åttaårig sådan med möjlighet till ytterligare utsträckning efter lokala

initiativ.

Övervägandena om skolpliktstidens längd måste som bakgrund ha en in­

ventering av de krav, som ställas på kunskapsmeddelelsen i skolan. Mångg,

yttranden framföra i detta avseende bestämda önskemål. Delvis hålla sig

dessa inom den gamla ämnesramen. Kravet på att skolan skall meddela

säkra och användbara färdigheter i modersmålet och matematik framföres

ånyo i yttranden från olika håll. Modersmålets säkra behärskning i tal och

skrift är också obestridligen en av förutsättningarna för att den enskilde

medborgarens insatser skola komma i nivå med hans själsliga gåvor och

personliga kvalifikationer i övrigt. Matematiken är ett nyckelämne för

fortsatta studier och på samma gång en färdighet, av vilken många det

praktiska livets män hava ständig nytta. Även enligt min uppfattning hör

det till skolans väsentliga uppgifter att giva de unga den goda grund de

behöva i dessa ämnen.

De båda utredningarnas förslag att genom rikligare läsning av danska

och norska i folkskolan för nästa generation underlätta kontakten med våra

närmaste grannländer och att genom undervisning i engelska bredda vägen

till den civiliserade världen i övrigt har inom remissinstanserna vunnit all­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

134

män anslutning. Det kan visserligen icke bestridas, att ett sådant program

ligger för högt för en del av de uppväxande. I hjälpklasserna och i vissa

andra specialklasser måste undervisningen givetvis nöja sig med ett mera

blygsamt mål. I dessa klasser måste språkbehandlingen begränsa sig till

vårt eget tungomål. För en annan grupp av lärjungar kommer den varak­

tiga behållningen av skolundervisningen i engelska säkerligen att inskränka

sig till de vanligaste engelska orden och de allra vanligaste fraserna. Även

en sådan kunskap har dock sin betydelse: den kan en och annan gång

komma till nytta, den ger bättre förutsättningar att gå vidare för dem som

i mognare år av omständigheterna föranledas därtill, och den har kanske

till och med ett visst ideellt värde, då den som har inhämtat grunderna av

ett främmande språk icke behöver känna sig helt isolerad av den bildnings-

barriär, som hittills alltför mycket skilt olika grupper av ungdom. Det kan

dock icke vara tillräckligt motiverat att för lärjungar av denna typ låta

kursen i engelska svälla ut till den omfattning den har i realskolorna; det

måste tydligen på ett eller annat sätt skapas möjligheter att i avseende på

tidsomfattning och innehåll avpassa den kurs, dessa lärjungar skola läsa,

efter deras prestationsförmåga. För en tredje lärjungegrupp — en även nu­

meriskt mycket betydande grupp — får den obligatoriska skolan icke ställa

målet lägre än den nuvarande realskolan. Den måste ge dessa lärjungar en

god grund för eventuellt fortsatta studier och så långt det är möjligt se till,

att den språkkunskap, som bjudes dem, blir ett effektivt och praktiskt

hjälpmedel i deras liv. Om engelska införes i vår skolpliktsskola, måste

syftet sålunda vara att ge den stora majoriteten av vår ungdom åtminstone

någon övning i detta språk och att därutöver föra åtskilligt flera än nu fram

till ett kunskapsmål, som kan anses såsom likvärdigt med den nuvarande

realskolans utan att nödvändigtvis behöva överensstämma därmed i detalj.

De yttranden, som ingå på kursernas innehåll, vitsorda vidare med stor

enstämmighet behovet av en förstärkt samhällsundervisning i skolan. Jag

har redan i annat sammanhang fastslagit vikten av att undervisningen om

samhället icke rör sig med systematik, begrepp och abstraktioner, som

ligga över barnens fattningsförmåga. Det som behöves är en konkret under­

visning om konkreta ting, lagd så, att den ger barnen en verklig start i

samhällslivet. Kanske tar det mera tid att bedriva undervisningen på

detta sätt, än om man låter minnet bära en större del av bördan, men om

så är, måste enligt min mening den tid, som behöves, ställas till skolans för­

fogande.

Liknande strävanden böra uppmuntras inom de naturvetenskapliga äm­

nena. Biologi, fysik och kemi äro ämnen av väsentlig vikt i ett land, där

jorden och skogen alltjämt ge väldiga befolkningslager deras utkomst, och

i en tid, då tekniska och mekaniska hjälpmedel av olika slag alltmer tränga

i förgrunden. Det som skolan inom dessa ämnen kan ge av konkret erfa­

renhet om de enklaste natursammanhangen, är i längden av större värde

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

135

än en i och för sig aktningsvärd kunskapsmassa, som mekaniskt sam-

manhålles av minnet och alltför lätt går till spillo, när minnesbilderna

förblekna.

_

.

Säkerligen tager en på åskådning och erfarenhet inriktad undervisning

om naturen också sin tid. All undervisning, som söker rota kunskapen dju­

pare än i minnet, är med nödvändighet tidskrävande. Skolpliktstiden far

icke vara så begränsad, att den nödgar skolan att syssla med ting, som

ännu icke äro gripbara för lärjungarna, eller att läraren eljest frestas att

alltför mycket låta sig nöja med att meddela kunskaper, som synas för stun­

den. När skolpliktstidens längd nu åter skall övervägas, måste vinsterna

av en vidareutveckling av undervisningspraxis i riktning mot ökad själv­

verksamhet läggas i vågskålen.

Skolkommissionen har icke eftersträvat att lata skolkurserna framsta

som ett färdigt, avrundat och avslutat helt. Skoltiden bör icke vara ett

slutet, isolerat skede i den unga människans liv. I åttonde klassen göres

visserligen en kursavrundning, men den nionde vill giva de unga en ny

start, inriktad på de möjligheter till fortsatt skolning, som livet erbjuder.

Skolans sista år blir på så sätt mera en inledning till något nytt än slut-

putsningen av det gamla.

En skolreform, som beslutas nu, måste innebära, att högstadiet ställes i

yrkesvalets tjänst. Ju tidigare yrkesvalet sker, desto större äro riskerna för

att det blir ett val på måfå, bestämt av ofta bagatellartade tillfälligheter.

Det händer, att resultatet ändå kan bli ganska tillfredsställande, tack vare

den unga människans stora anpassningsförmåga. Men ett livsbestämmande

val bör dock icke vara ett slumpens verk. Den personliga trivseln i livet och

värdet av livsarbetet stå i alltför många fall på spel. Något — mer än hit­

tills — måste göras, medan det ännu är möjligt att effektivt na de unga.

Skolpliktstiden måste avpassas så, att den kan bli en förberedelsetid för

yrkesvalet och mjukt leda över i den egentliga yrkesutbildningen. Jag delar

därför principiellt skolkommissionens uppfattning om den nionde klassens

ställning inom skolsystemet. Den bör för lärjungarna inte bara vara den

sista utsiktspunkten över de många vägarna ut i livet utan också arbets­

platsen, där de pröva sina krafter för det yrke eller den yrkesgrupp, som

har fångat deras intresse.

Söker jag nu överblicka hela det nydaningsprogram för skolan, som har

uppställts under utredningarnas gång, så måste jag säga mig, att det är

arbetstekniskt omöjligt att förverkliga detsamma med en kortare skol-

pliktstid än nio år.

I utredningarna hävdas med rätta, att förlängningen av skolpliktstiden

jämväl skulle öka samhällets möjligheter att bistå de uppväxande med dep.

fysiska och mentala omvårdnad, varav de äro i behov. Huru samhälls-

vården om de växande slutligen bör ordnas är en viktig och omfattande

samhällsfråga, av vilken omvårdnaden under skolpliktstiden och i skolan

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

136

endast är en del. Behovet av en komplettering till vården i hemmet gör sig

gällande långt ner i de yngsta åldrarna, i förskoleåldern. Då utredningen

om förskolorna emellertid ännu icke är avslutad, kan man icke nu taga

ställning till de därmed förbundna spörsmålen. Jag måste i detta samman­

hang nöja mig med att som ett skäl till de andra, vilka tala för en förläng­

ning av skolplikten, lägga den chans till en bättre ungdomsmiljö, som skol-

pliktstidens förlängning lovar dem som bäst behöva det.

För dem som tveka inför en utsträckning av skolpliktstiden med så

mycket som två år, kan det ligga nära till hands att vilja i ett eller annat

avseende beskära det skisserade programmet. Någon kunde sätta i fråga

lämpligheten av att utsträcka skolgången för alla eller behövligheten av

ett år av den allmänna karaktär, som skolkommissionen tillämnat det

nionde året, eller värdet av en förberedande yrkesutbildning i skolans regi.

Från sådana utgångspunkter kommer man närmare det förslag, som fram­

lagts av 1940 års skolutredning: en obligatorisk åttaårig skola med möjlig­

het till lokala, obligatoriska eller frivilliga påbyggnader och med ett system

av teoretiska realskolelinjer inom den gemensamma organisationen.

Jag är fullt på det klara med att vissa undantag kunna visa sig påkallade

vid skolpliktstidens förlängning. Vad skolkommissionen föreslagit rörande

rätt för skolstyrelserna att under en övergångstid medgiva individuella be­

frielser, biträder jag. Säkerligen bliva även mera varaktiga dispensbestäm­

melser av ett eller annat slag behövliga, liksom nu i fråga om fortsättnings-

skolplikten, ehuru deras definitiva utformning bör göras beroende av er­

farenheterna från den försöksverksamhet i avseende på skolans inre arbete,

som jag kommer att föreslå. Däremot tror jag icke, att en allmän ned-

krympning av programmet är möjlig efter de linjer, som 1940 års skol­

utredning uppdragit.

Skolutredningens organisationsförslag saknar enligt min mening alltför

mycket den jämvikt mellan teoretisk och praktisk utbildning, som är nöd­

vändig inom ett tidsenligt skolsystem. Lärjungarna ställas i valet mellan

en »teoretisk» linje, närmast motsvarande den nuvarande realskolan, och

en endast något år kortare »praktisk» linje, vilken kan karakteriseras såsom

en i vissa avseenden reformerad folkskolelinje. Den teoretiska linjen av­

slutas som nu med realexamen, den kommer att medföra i huvudsak samma

kompetens som denna och måste därför utöva en mycket stark lockelse på

de unga. Den praktiska undervisningen har knappast något motsvarande

attraktionscentrum. Enligt all erfarenhet måste en sådan anordning inne­

bära en ytterligare kraftig stimulans av den redan starka tillströmningen till

den teoretiska utbildningen. Jag vill ingalunda bestrida värdet av en täm­

ligen omfattande teoretisk undervisning i ungdomen även för dem som vid

mogna år ägna sig åt praktiska sysselsättningar, men det vore icke lyckligt,

om den praktiskt orienterade undervisningen, som dock närmare motsva­

rar dessa unga människors anlag och intressen, därigenom skötes åt sidan.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.

137

Jag kan gott instämma med en av länsstyrelserna, som betecknar skol­ reformens syfte som förfelat, om den icke medför en högre värdering av det manuella och praktiska arbetet.

Den teoretiska utbildningen är i vårt land redan utexperimenterad fram till en ganska god allmän standard, och man har därvid kunnat draga lär­ dom av generationers erfarenheter; den praktiska undervisningen, med dess syftning på yrkesarbetet, är långt senare organiserad och har säkerligen ännu icke givit vad den kan. Om en god balans skall kunna nås, måste den praktiska undervisningen frigöras från detta handikap. Det är mer än någonsin nödvändigt att skapa klara konturer och påtagliga mål för den praktiska undervisningen, mål, som kunna tåla konkurrensen med en god teoretisk utbildning; endast för vissa grupper av välbegåvad ungdom är uppgiften löst genom en sådan skoltyp som de praktiska mellanskoloma.

Skolkommissionen gör genom sin klass 9 y med den dit förlagda förbere­ dande yrkesutbildningen ett allvarligt försök att uppställa ett praktiskt utbildningsmål, som kan framstå som medborgerligt likvärdigt med det teoretiska bildningsmålet för samma åldersstadium. Den strävan, som däri kommit till uttryck, bör enligt min tanke vara en av de gestaltande kraf­ terna vid planeringen av ett mot tidens behov svarande skolsystem. Den nionde klassen kan därför icke godtyckligt utmönstras .ur programmet. Visserligen skulle en utveckling, som uteslutande grundades på lokala ini­ tiativ, också kunna ge vissa resultat i tidens längd, men en sådan helt odiri­ gerad utveckling vore enligt min mening för långsamt verkande. Tiden är redan framskriden, ett alltför långt dröjsmål kan medföra oberäkneliga risker för en definitiv felinriktning av skolsystemet i det hela. Det nya målet för den praktiska utbildningen måste därför klart erkännas och ingå som del av en generalplan för skolväsendets utveckling. Endast så kan organisationsarbetet ute i landet tillräckligt snabbt frambringa det bästa möjliga på området och därmed även förbereda en höjd utgångsnivå för den egentliga yrkesutbildningen. Detta syfte kan näppeligen vinnas, om skolutredningens alltför begränsade och försiktiga organisationsplan läg- ges till grund för avgörandet.

Det av 1940 års skolutredning föreslagna skolsystemet skulle vidare rea­ liter innebära, att medborgarutbildningens mål ställdes lägre för lands­ bygden än för städerna. Den mycket kraftiga tillströmningen av lärjungar till städernas högre skolor låter förutse en snabb utbyggnad av de teore­ tiska realskollinjerna i tätorterna, om skolutredningens förslag genomföres, förmodligen esomoftast kompletterad med ett för övriga lärjungar obligatoriskt nionde skolår. Landsbygdens skolväsen bleve i jämförelse därmed av torftigare karaktär, med ett år kortare skolgång och ett lägre studiemål, och det skulle högst sannolikt också ge en snävare behörig­ het för den ungdom, som diir avslutat sin skolgång. Denna åtskillnad mot­ svaras icke av faktiska behovsdifferenser; landsbygdens näringsliv torde

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

138

i det hela icke ställa lägre krav på människornas kunskaper, omdöme och

bildningsmått än städernas. Det kan därför icke vara försvarligt att i det

nya skolsystemet konservera den gamla karaktärsolikheten mellan land och

stad i det elementära bildningsväsendet, en olikhet, som på landsbygden

ofta förnimmes såsom en social orättvisa. Den medborgarbildning, som

förmedlas i landsbygdens skolor, måste ha samma mål och bör kunna göra

anspråk på att få samma tid till sitt förfogande som medborgarskolningen

i städerna.

På grund av vad jag sålunda har anfört är jag övertygad om att det

framtidsmål för folkundervisningen, som nu skall fixeras i sina konturer,

icke kan sättas lägre än vad skolkommissionen har föreslagit. Målet måste,

med andra ord, innefatta en nioårig skolplikt.

Jag är fullt medveten om att en så avsevärd utsträckning av skolplikten

måste kombineras med visst ekonomiskt stöd åt barnfamiljerna under de

nya skolår, som skulle tillkomma. Det av skolkommissionen uppskattade

beloppet, 500 kronor per år och barn i ifrågakommande åldersklass, synes

mig också ge en rätt god föreställning om storleksordningen av det ekono­

miska understöd, varom det kan bliva tal.

Skolkommissionen väcker frågan, huruvida understöden böra utgå i form

av förhöjda barnbidrag under de två sista åren av den normala bidrags-

tiden eller få formen av stipendier, som utdelas efter behovsprövning, men

intager för egen del icke någon bestämd ståndpunkt. I kostnadsberäkningen

har kommissionen dock förutsatt den generösare barnbidragslinjen.

En skälighetsprövning från fall till fall förutsätter en tämligen stor ad­

ministrativ apparat; hänsyn måste bland annat ofta tagas till lärjungarnas

skiftande arbetsförtjänster under den yrkespraktik, som ingår i deras ut­

bildning, och till värdet av deras arbetsinsatser, därest praktiken är för­

lagd till hemmet. Det vore givetvis ur praktisk synpunkt önskvärt, om

hela denna procedur kunde undvaras; samtidigt är det, principiellt sett,

angeläget, att familjernas ekonomiska belastning i samband med en av sta­

ten påbjuden obligatorisk utbildning så mycket som möjligt lättas. Om

den nya skolplikten kunde genomföras samtidigt i alla skoldistrikt, vore

det därför mest tilltalande att följa den linje, som redan har godtagits för

de nu utgående barnbidragen. Den långa övergångstiden synes emellertid

göra denna väg svårframkomlig. Under många år kommer försöksverk­

samhet att pågå med den nya skoltypen inom vissa skoldistrikt, samtidigt

som andra skoldistrikt ha obligatorisk eller frivillig åttonde klass av nu­

varande typ och åter andra obligatorisk åttonde klass vid sidan av högre

skolor för barn på samma åldersstadium, allt medan majoriteten av skol­

distrikten ännu endast har sjuårig skolplikt. Dessa skiftande förhållanden

försvåra i hög grad en sammansmältning av den studiehjälp, som blir er­

forderlig på grund av skolpliktens utsträckning, med barnbidragen.

Åtminstone under övergångstiden synes alltså ett stipendiesystem vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

139

att föredraga. Att därvid göra principiell åtskillnad mellan den obligato­

riska undervisning, varom nu är fråga, och exempelvis den frivilliga under­

visningen i högre skolor för samma åldersstadium, synes vanskligt redan

med hänsyn till det existerande statliga stipendiesystemet, som har till

uppgift att för barn från mindre bemedlade hem underlätta tillträdet till

högre utbildning. En förnyad avvägning av stipendiegivningen för olika

utbildningsändamål — obligatoriska och frivilliga — blir uppenbarligen

erforderlig. Frågan förgrenas därigenom åt så många håll, att en särskild

utredning rörande det statliga stipendiesystemets utbyggnad synes bliva

påkallad. Då det emellertid dröjer några år, innan de första lärjungarna

rycka in i de nya skolornas 8:e och 9:e klasser, synes utredningen kunna

anstå ännu någon tid. De förslag, vartill utredningen kan föranleda, torde

ändock i behörig tid kunna föreläggas riksdagen. Så länge ovanberörda

klasser icke äro i större utsträckning organiserade och därjämte behovs-

prövning står som villkor för stipendium, kan belastningen på statsverket

endast uppgå till en bråkdel av den av kommissionen beräknade kostnaden.

Den reform jag förordat är i mer än ett avseende ett väldigt företag och

har otvivelaktigt mera vittutseende återverkningar på samhällsförhållan­

dena än någon tidigare skolreform under detta århundrade. En rad frågor

tränger sig fram: Ha vi råd till allt detta? Kunna vi producera de byggna­

der och utbilda de lärare, som behövas? Kan näringslivet avstå från 14-

och 15-åringarnas arbetskraft?

Det kan icke råda någon tvekan om att stora ansträngningar erfordras

för att under de närmaste tio åren, medan de stora årskullarna från 1940-

talets början bölja igenom skolåldern, nöjaktigt sörja för de uppväxandes

behov. Men någon olöslig uppgift kan det icke vara, åtminstone om vi

våga räkna med en fortsatt fredlig utveckling för vårt land. Den största

årgången under 1940-talet omfattade icke mer än omkring 135 000 levande

födda; detta barnantal uppnåddes i vårt land första gången så tidigt som

år 1864, och ännu så sent som under tioårsperioden 1901—10 låg års-

medeltalet levande födda över denna nivå. Det är möjligt, att vi icke på

alla punkter kunna giva 40-talets stora årskullar den utbildning vi helst

(»kulle önska, men vi böra dock vara i stånd att även under det stundande

decenniet hålla det svenska skolväsendet på en i det hela tillfredsställande

nivå.

Däremot vore det säkerligen omöjligt att under denna tid med framgång

genomföra en skolreform, som ställer ytterligare krav på samhällsresur­

serna. Redan vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört om tillgången på ung­

domlig arbetskraft under 1950-talet måste avhålla mig från att ifrågasätta

reformens genomförande under de närmaste åren. Även om hinder av detta

slag icke mötte, är emellertid för en reform av denna omfattning en icke

för knappt tilltagen förberedelsetid erforderlig, varunder de bärande idéerna

prövas och organisationens konstruktionsdetaljer närmare utformas, så att

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

140

man icke behöver riskera bakslag på grund av otillräckliga förberedelser.

De närmaste tio åren böra alltså utnyttjas för en tillräckligt omfattande

försöksverksamhet, varvid de värdefullaste uppslagen i 40-talets pedago­

giska diskussion prövas och härdas i praktiskt skolarbete. De för detta

ändamål erforderliga summorna böra givetvis ställas till disposition, men

i stort sett maste skolan under 50-talet organisatoriskt stå kvar på nu­

varande grund. De påfrestningar, som den ökade elevomslutningen för

med sig för statsverket och för den lokala skolorganisationen, kunna bli

avsevärda, men de ha i varje fall icke något djupare samband med skol­

reformen; i allt väsentligt skulle såväl de ekonomiska påkänningama som

personalsvårigheterna under denna tid bliva desamma, vare sig princip­

beslut i frågan fattas eller ej.

En gång måste emellertid reformen genomföras, om den nu beslutes, och

pessimisterna skola säkerligen spörja, huruvida det överhuvud kan garan­

teras, att vårt samhälle någonsin blir i stånd att bära den börda, som en

så radikal förbättring av folkundervisningen pålägger det allmänna.

Utvecklingen hittills har varit gynnsam. Den allmänna välståndsökningen

är ett faktum, de tekniska och organisatoriska förbättringarna inom nä­

ringslivet fortgå, och rationaliseringssträvandena ha, relativt taget, min­

skat behovet av okvalificerad arbetskraft. Icke minst torde den sistnämnda

omständigheten successivt komma att göra näringslivet allt mindre be­

roende av de yngsta årgångarnas arbetskraft, samtidigt som utökningen

av den kvalificerade personalen, vilken är en annan sida av samma utveck­

ling, ökar behovet av en effektiv skolreform.

Det är emellertid vanskligt att pejla framtiden i frågor som dessa —

ingen lärer kunna lämna annat än hypotetiska svar på frågor om samhällets

produktivitet på längre sikt. Men att den nuvarande utvecklingen kom­

mer att fortsätta, snabbt eller i långsammare tempo, är tydligen förutsätt­

ningen icke blott för skolreformen utan för hela den sociala reformpolitik,

som utmärker vår tid. Planeringen på folkundervisningens område vilar

på samma grund som den folkliga reformpolitiken i stort. Det kan dröja,

innan skolreformen är helt genomförd, men det finnes ingen anledning att

vara alldeles särskilt pessimistisk om samhällsutvecklingen, när skolfrågor

behandlas.

Från flera håll har påyrkats, att skolreformen skulle föregås av en all­

män inventering av alla reformprojekt, som sätta större krav på investe­

ringar eller personaltillgång. Genom beslut den 28 april 1949 ha också sak­

kunniga tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med utredning

rörande behovet av arbetskraft inom den statliga och den kommunala

verksamheten m. m. Utredningen omfattar jämväl de statliga och kommu­

nala affärsdrivande verken och de militära personalbehoven. Möjligen kom­

mer denna utredning att förbättra våra möjligheter att överblicka de krav,

som i framtiden komma att ställas pa vissa högre utbildningsanstalters

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

141

kapacitet, men det är icke att vänta, att den skall nämnvärt ändra bedöm­

ningen av folkundervisningens utvidgningsbehov och utvidgningsmöjlig­

heter under det närmaste årtiondet. I allt väsentligt bestämmes behovet

av lärare och lokaler under denna tid av den på grund av 1940-talets nati­

vitetstopp ökade lärjungeomslutningen; den för skolreformen planerade

försöksverksamheten är i dessa avseenden av helt underordnad betydelse.

Att åter ställa prognoser för personalbehoven under 00-talet synes vara

rätt meningslöst. Prognoser på så lång sikt kunna icke givas sådan pålitlig­

het, att det kan vara motiverat att avdela arbetskraft för ändamålet. Att

utbudssidan på den intellektuella arbetsmarknaden under loppet av 1960-

talet kommer att förbättras, är tämligen säkert, emedan de stora årskul­

larna från 1940-talet då successivt inträda i de aktiva åldrarna, men efter-

frågesidan kan icke på samma sätt överskådas, och det synes därför lika

gott att avstå från uppskattningar, som uppenbart icke kunna givas er­

forderlig bärkraft.

Möjligheten att på ett tillfredsställande sätt tillgodose de krav, som den

föreslagna utbyggnaden av folkskolans högstadium ställer på lärarutbild­

ningen, torde främst vara beroende av befolkningsutvecklingen under

genomförandeperioden. Skolöverstyrelsen har sasom ett belysande exem­

pel antagit, att genomförandet påbörjas år 1959, då vågkammen just har

passerat och barnantalet åter börjar sjunka, och att reformen sedan genom­

föres i sådant tempo, att lärarkåren hålles vid konstant numerär, så att

produktionen i stort sett endast behöver täcka ersättningsbehovet för av

olika anledningar avgående lärare. Under denna förutsättning finner över­

styrelsen, att skolreformen borde kunna vara helt genomförd läsåret

1970—71.

Jag vill icke lägga större vikt vid detta endast skenbart exakta resultat

— det finnes alltför många omständigheter, som kunna förrycka utgången

— men jag är ense med överstyrelsen om att genomförandet i det väsentliga

måste förläggas till tider med nedgående lärjungeantal, och jag har ingen

anledning att tro, att det under sådana perioder skulle vara omöjligt att

sörja för en lärarproduktion av tillräckliga mått.

Förlägges genomförandet i huvudsak till tider med sjunkande barnantal,

torde engångsåtgärderna även i övrigt bliva mindre kännbara. Nybygg­

nader erfordras visserligen även under denna förutsättning i avsevärd ut­

sträckning, dels emedan barnantalet på vissa orter på grund av inflyttning

kan vara i uppåtgående trots motsatt tendens för landet i dess helhet, dels

emedan en i många fall oundgänglig centralisering kommer att nödvändig­

göra byggnadsföretag av olika slag för klasserna pa högstadiet; men bygg-

nadsproduktionen för skolans räkning behöver dock icke taga samma om­

fattning, som om de nya klassernas lokalbehov helt måste tillgodoses ge­

nom nybyggen, och de svårigheter av finansiell natur, som vanligen atfölja

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

142

en väsentlig utökning av investeringsprogrammet, kunna därför väntas

bliva mindre hindersamma.

Att fastställa någon bestämd tidsfrist för genomförandet synes mig icke

möjligt. Målet bör enligt min åsikt nu uppställas, men tidpunkten för dess

realiserande kan i varje fall icke fixeras, förrän de tämligen tidskrävande

pedagogiska förarbetena äro avslutade och sikten har klarnat rörande lärar-

tillgången och övriga förutsättningar. En reform av den omfattning, som

nu planeras, kan överhuvud icke noggrant regleras efter tidtabell utan

maste rätta sig efter samhällets med tidsförhållandena skiftande möjlig­

heter. Det säger sig självt, att en viss kontroll måste utövas över genom­

förandet i stort, så att de begränsade tillgångarna vid varje tidpunkt sättas

in, där de bäst behövas.

Skolkommissionen föreslår att i samband med skolreformen kommuner­

nas kostnader för skolväsendet till större del än hittills skola övertagas av

staten, och i flera yttranden påyrkas, att kostnadsfördelningen mellan stat

och kommun måtte snarast möjligt fastställas, i samband med princip­

beslutet eller i varje fall före genomförandet av kommunindelningsrefor­

men. Jag delar kommissionens åsikt om vad som i detta avseende är önsk­

värt, men jag vill erinra om att utredning pågår rörande statsbidragssyste­

met i dess helhet och att därvid allmänna riktlinjer skola uppdragas för

systemets utformning för skilda slag av statsunderstödd verksamhet. Med

hänsyn till vad jag nyss har anfört om ordningen för skolreformens genom­

förande synes resultatet av denna utredning kunna avvaktas.

4. Enhetsskolan.

Ordet enhetsskola väcker minnen från heta meningsbrytningar hundra

år igenom. Särskilt livlig var debatten under 1920-talet, sedan 1918 års

skolkommission hade framlagt sitt förslag om allmän sexårig bottenskola.

Termen har under decenniernas lopp begagnats i flera betydelser. 1940

års skolutredning särskiljer icke mindre än fyra sådana. I ordets allmän­

naste bemärkelse är enhetsskolan »ett alla undervisningsanstalter omfat­

tande, organiskt sammangjutet skolsystem, där varje uppväxande individ,

oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställ­

ning, i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång får, där så påkallas med

det allmännas stöd, den utbildning, för vilken hans begåvning, krafter och

anlag göra honom lämpad».

Det torde icke vara nödvändigt att i full utsträckning referera skolutred­

ningens analys av begreppet eller att åter syna alla de skäl och motskäl,

som under tidernas lopp med större eller mindre framgång ha andragits.

Man får en minst lika klar bild av vad frågan i praktiken har inneburit

genom att något dröja vid ett par inlägg i frågan från enhetsskoletankens

kampår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

143

Vid den första riksdagen efter representationsreformen — år 1867 — väckte

P. A. Siljeström

en motion angående folkundervisningen. Han er­

inrade om att nationen efter representationsreformen i politiskt hänseende vore förenad till en klass men dock i den offentliga undervisningen delad i två läger. Den av kommunerna underhållna allmänna skolan borde vara den för alla klasser gemensamma bottenskolan;

staten

borde icke under­

hålla några särskilda läroverk för undervisning i sådant, som kunde in­ hämtas i kommunernas läroanstalter. Skyldig rättvisa mot det stora fler­ talet av nationen och en sund åsikt om själva uppfostran talade för en sådan anordning av det offentliga undervisningsväsendet. Folkskolan borde kunna uppställa som sitt mål att bibehålla lärjungen ända till om­ kring 14:e levnadsåret. Tills vidare borde elementarläroverken så omorga­ niseras, att lärjungens undervisning till nämnda åldersgräns icke omfattade andra läroämnen än sådana, som böra förekomma i folkskolan. Elementar­ läroverkens lågstadium bleve därigenom ett slags mönsterskola för folk­ undervisningen och skulle i en avlägsnare framtid kunna indragas, när undervisningen i folkskolorna nått den ståndpunkt, som erfordrades. Namnet

folkskola

borde emellertid omedelbart utbytas mot

kommunal­

skola,

ty det största hindret för folkskolans lyftning låge just i den omstän­

digheten, att hon ansåges vara endast en skola

för folket,

d. v. s. en skola

för massan av nationen men icke för de förmögnare och mera bildade klas­ serna. Så länge icke dessa klassers intresse för folkskolan allmännare kunde väckas, finge hon mer eller mindre »lefva på nåd, både andligen och lekam­ ligen taladt».

Ett kvartssekel senare, vid 1892 års riksdag, väcktes i andra kammaren en motion av hrr

Fridtjuv Berg

och

Emil Hammarlund

om upprättande

av en på A-skolans kunskapsmått grundad mellanskola med uppgift att meddela allmänt medborgerlig bildning. Motionärerna avvisade den vid denna tid stundom framförda tanken, att sådana skolor, om de upprätta­ des, borde göras sexåriga. Man finge då icke mindre än tre offentliga läro­ anstalter löpande parallellt med varandra. Ett parallellsystem av detta slag på skolans område vore icke blott obehövligt utan rent av skadligt: det skulle underhålla och skärpa de sociala motsatser, som man borde vara angelägen att med alla lovliga medel utjämna.

»Vi veta visserligen väl», skrevo motionärerna, »att det just är ett dylikt tredelningssystem

(folkskolan

för massan, ’

mellanskolan

för medelklassen

och

allmänna läroverket

för dem, som vid 9 års ålder förutbestämmas att

uppstiga till samhällets höjder), som man inom vissa kretsar länge efter- sträfvat och att flera försök blifvit gjorda att på filosofisk väg framkon- struera en

artskilnad

mellan den undervisning, som skulle erbjudas nio-

åringen i folkskolan samt hans jämnåriga i 'mellanskolan’ och i allmänna läroverken. Alla dylika försök hafva emellertid strandat mot det enkla faktum, att det är efter barnets

naturliga utveckling,

som undervisningen

på hvarje punkt har att rätta sig, så vida den skall bilda och icke missbilda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

144

Mellan en väl skött folkskoleundervisning å ena sidan och en väl skött

undervisning i 'mellanskola' eller 'allmänt läroverk’ å den andra finnes

ingen skiljaktighet till art och väsende; litet främmande språk gör i det af-

seendet hvarken till eller ifrån.»

Motionärerna tvekade ej om folkskolans förmåga att redan då övertaga

den första läroverksklassens uppgifter, och de tilläde: »Måhända skall man

i en framtid, då 'mellanskolan' vunnit tillräcklig utveckling, taga steget

fullt ut och här som på sina ställen i utlandet låta henne blifva grundvalen

för gymnasiet.»

I våra dagar behöver folkskolan icke leva på de förmögnare klassernas

nådabröd, och under inflytande av den allt starkare tillströmningen till de

högre skolorna har otvivelaktigt även en viss social utjämning mellan skol­

formerna ägt rum. Den sociala aspekten på enhetsskoleproblemet har icke

därmed förlorat sin betydelse — jag får senare tillfälle att närmare belysa

dess nuvarande innebörd — men måhända kan man säga, att frågans tyngd­

punkt har förskjutits åt det pedagogiska hållet. När motionärerna vid 1892

års riksdag betonade »det enkla faktum, att det är efter barnets naturliga

utveckling, som undervisningen på hvarje punkt har att rätta sig, så vida

den skall bilda och icke missbilda», rörde de vid ett ur pedagogisk syn­

punkt centralt bestämningsstycke i hela skolproblemet.

Våra nuvarande skolformer — läroverk, folkskolor och andra — ha his­

toriskt tillkommit vid skilda tidpunkter för att tjäna olika folkgruppers

bildningsbehov. En skolplanering, som går ut från barnets naturliga ut­

veckling under aktgivande såväl på det för alla gemensamma i utvecklingen

som på de individuella särdragen, rör sig med andra förutsättningar och

motiv än dem, som ha verkat vid de nuvarande skolformernas tillkomst och

alltjämt i viss mån påverka deras rekrytering. Barnet står i centrum med

alla sina potentiella möjligheter, icke uppgiften att forma de växande för

mer eller mindre klassbestämda framtidsmål. Skolorganisationen måste i

sina huvuddrag lämpas efter det gemensamma och genomsnittliga, men

på samma gång göras så elastisk, att den ger utrymme för skiftande indi­

viduella förutsättningar. Detta kan mycket väl tänkas leda till en diffe­

rentiering av organisationen, men det är ingalunda visst, att man finner

dess ändamålsenligaste former genom att utgå från de historiskt tillblivna

skolformerna och jämka litet på deras organisation för att tillfredsställa

det ena eller andra reformkravet. Det är tvärtom att vänta, att om skol­

systemet genomdiskuteras med utgångspunkt från de växandes psykiska

utveckling och anlagsdifferentiering, andra former än de historiskt givna

i viss utsträckning skola befinnas naturliga inom skolorganisationen. De

gamla skoltyperna måste då bevisa sitt existensberättigande från de nya

utgångspunkterna.

Jag kan sålunda helt ansluta mig till skolutredningens tankegång, när

utredningen med följande ord karakteriserar övervägandenas utgångspunkt:

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

145

»I grund och botten innebär hela den tankegång, där folkskola och högre skola framstå som principiellt skilda skolformer, ett tänkande i hävdvunna skolformer och lärarkategorier, som är oförenligt med enhetsskolans idé. Vid uppgörandet av organisationsplanen för ett nytt skolväsen har man att utgå icke från de särskilda historiskt givna skolformerna utan från skolan som helhet. Dess uppgift är att utbilda och fostra hela den växande generationen, sådan denna, med åldersbetingade likheter och individuella olikheter i begåvning och anlag, årskull för årskull är på väg fram mot arbetslivets rika mångfald av yrken och verksamhetsgrenar. Åtta år har skolan dem alla i sin vård — vad skall under dessa åtta år av snabb kropps­ lig och andlig utveckling ske, för att å ena sidan de alla skola få en sam­ hällelig fostran och å andra sidan individen må komma fullt till sin rätt? Samtliga skola danas till goda medborgare och ’samarbetsmänniskor’, men var och en skall samtidigt få möjlighet att utveckla sin personlighet. Rätt man skall föras fram till rätt plats, väl rustad för sin särskilda verksamhet i arbetslivet.» (IV: 1 s. 39.)

A. Enhetlighet och differentiering.

I det följande redogöres först för de allmänna betingelser för skolans verksamhet, som äro givna genom det normala fysiska och psykiska ut­ vecklingsförloppet och de individuella anlagsolikheterna hos de växande. Därpå dryftas vissa organisatoriska tvistefrågor, som framkallas av spän­ ningen mellan kraven på enhetlighet och differentiering inom skolsystemet.

a. Mognadsprocessen under skolåldern.

Skolmognaden.

Jag har redan nämnt, att skolpliktsålderns början differerar rätt mycket i olika länder. Ej sällan ligger den nedre gränsen något år lägre än hos oss.

Den rätta tidpunkten för inträdet i skolan bestämmes delvis av skolans arbetsprogram och arbetsmetoder och av de fordringar, som ställas på bar­ nen i arbetet under det första året. Det är dock ingen tillfällighet, att skol­ ålderns början i de flesta länder har förlagts till sex- eller sjuårsåldern. I sitt svar på skolutredningens rundfråga till de psykologiska experterna anförde professor John Landquist härom:

»Det har visat sig, att i denna 7-årsålder framträder ett bestämt nytt utvecklingsskede. Det främst karakteristiska för detta skede är, att för­ mågan av frivillig uppmärksamhet ökas. Därmed får barnets uppförande ett drag av beständighet det dittills saknat; det kan visa flit och omsorg i arbeten, som skolan förelägger. Med förmågan av denna uppmärksamhet får barnet vidare ett objektbestämt intresse. Dess vetgirighet gentemot yttervärlden tilltar på ett påfallande sätt.-----------

Barnet från 7- till och med 1 O-årsåldern utmärker sig för sin optimistiska stämning, som visar sig dels i dess okritiska tro på sin egen förmåga, dels i uppmärksamhetens lätta omställbarhet: barnet är utan ansträngning och villigt med på vad läraren kan föredra.

10 —

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

146

Alla dessa omständigheter: uppmärksamheten, den visserligen ännu okri­

tiska vetgirigheten, den glada andliga livligheten göra barnet under denna

tid läraktigt och moget för den undervisning de fyra första folkskolåren ge.»

(Bil. II s. 64.)

Vad som fordras av en nybörjare i småskolan angives av 19J/.0 års skol­

utredning på följande sätt:

»Till en början vilja vi framhålla, att skolarbetet ställer vissa krav på

barnets kroppskrafter. Övergången från livet i hemmet till skolans arbets­

ordning — med för barnet långa perioder av ovant stillasittande — verkar

i och för sig tröttande. I många fall medför skolgången en omläggning av

barnens mattider. Den stimulans till lekar och större kroppslig aktivitet,

som kamratlivet i skolan medför, är välgörande men kan också verka tröt­

tande.

I hemmet har barnet anpassat sig till de hemmavarande och till en i regel

mindre krets av jämnåriga lekkamrater. I skolan måste barnet i allmänhet

arbeta efter en arbetsordning, gemensam för alla. Det gäller att passa be­

stämda tider, att vara uppmärksam, att arbeta i en bestämd takt och att

kunna prestera en viss uthållighet i arbetet. Barnet måste ha nått en sådan

intellektuell utveckling, att det kan fatta och utföra det arbete, som

fordras.

Allmänt torde kunna sägas, att skolmognad föreligger, när nybörjaren

orkar med skolgången och bär den förmåga av koncentration och uthållig­

het, som skolarbetet fordrar, samt i psykisk utveckling nått så långt, att

han kan förstå och utföra det intellektuella arbete, som den första under­

visningen innebär.» (IV: 2A s. 30.)

Om man tager barnets förmåga att tillgodogöra sig skolans läsundervis-

ning som kriterium på att skolmognad har inträtt, kan man konstatera, att

det stora flertalet svenska barn i sjuårsåldern ha nått den mognad, skol­

arbetet fordrar. Av ingående undersökningar i olika länder vet man emel­

lertid, att skolmognaden inträder vid mycket skiftande ålder för olika

individer. Professor Rudolf Anderberg erinrar i sitt svar till skolutredningen

om undersökningar, som utförts av den amerikanske forskaren Terman.

»Enligt Termans undersökningar har man att vänta, att 1 ä 2 procent

av barn i 7:e levnadsåret ha en lägre intelligensålder än 5 år och 1 å 2 pro­

cent ha en högre intelligensålder än 9 år. Detta betyder, att de intellektuella

differenserna i en klass av 7-åringar äro högst betydande. Härtill kommer,

att om åldern för skolgångens början bestämmes till det år ett barn fyller

7 år, så innebär detta, att levnadsåldern för de intagna varierar på nära

ett år (om inskrivning sker i augusti äro de i januari födda 7,7 år och de i

december födda 6,7 år). De intellektuella skillnaderna i klassen kunna så­

ledes bli ännu större än vad som framgår av de nämnda siffrorna.» (Bil.

II s. 6.)

Slutsatsen av sådana resultat måste bli, att intagningen i skolan icke kan

helt grundas på den kronologiska åldern. Om möjligt bör intagningen före­

gås av läkarundersökning rörande barnets hälsotillstånd och fysiska utveck­

ling och av skolmognadsprov för fastställande av den psykiska utvecklings­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

147

nivån. När barnet är arbetsmoget, bör det i regel också få börja skolarbetet, ty med arbetsmognaden inställer sig även ett behov av en mot arbetsför­ mågan svarande sysselsättning.

Skolkommissionen har upptagit tanken på ordnade skolmognadspröv- ningar och ger anvisningar rörande sättet att verkställa dem. Kommissio­ nen sammanfattar deras betydelse i fem punkter.

»1. Prövningen skall avgöra, om barnet är skolmoget, alltså om det har förutsättningar att med framgång deltaga i arbetet i småskolans första klass.

2. Prövningen skall avgöra, i vilken årsklass barnet bör placeras vid in­ tagningen. Folkskolestadgan § 41 mom. 1 fordrar nämligen, att ett barn hänvisas till den årsklass, ’i vilken det kan draga största nytta av under­ visningen’.

3. Prövningen skall ge vägledning vid den individualisering av under­ visningen som i småskolans första klass är speciellt nödvändig. Många all­ varliga missgrepp i den första skolundervisningen begås genom att lärarin­ nan inte har tillräcklig kännedom om de enskilda barnens förkunskaper och övriga förutsättningar för olika delar av skolarbetet.

4. Prövningen ger åt dem, som i alla avseenden är tidigt skohnogna, möj­ lighet att börja ett år tidigare och därigenom också lämna den obligatoriska skolan ett år tidigare än som eljest skulle vara fallet.

5. Den tidiga differentieringen möjliggör, att eleverna i en klass blir mer homogena efter utvecklingsålder, varigenom undervisningen bättre kan avpassas efter deras verkliga nivå.» (S. 189.) Skolmognadsprövningen måste betraktas som en del av skolans allmänna omvårdnad om barnet. »För individens lyckliga och harmoniska utveckling är den första skol­ tiden av avgörande betydelse. Det är av vikt, att lärjungens förhållande till den bildningsvärld, som skolan öppnar, från början blir positivt. Den första skoltiden bör vara en tid, då barnet får uppleva framgångens glädje i sin strävan att lära sig det som skolan bjuder. Barnet skall märka, att det lär sig något nytt, att det har förmåga att tillägna sig detta nya, och det skall känna den naturliga glädjen inför detta. Med all makt måste för­ hindras, att barnet ställs inför övermäktiga krav, som skapar olust för skolarbetet och ger upphov till mindervärdeskänslor och bristande tilltro till egen förmåga.» (S. 190.) Samtliga barn, som anmälas till inträde i skolan, böra enligt skolkom- missionens uppfattning undergå läkarundersökning och prövning av skol- mognaden. Under sådana förhållanden är det av största vikt, att pröv­ ningen blir så omfattande och så omsorgsfull, att den kan vinna alla intres­ serade parters förtroende. Metoden att låta hela prövningen bestå i ett kort individualtest eller i ett grupptest på en knapp timme är icke helt tillfreds­ ställande. Bedömningen bör ske under förhållanden, som äro vanliga skol- förhållanden så lika som möjligt. Det svåraste problemet för skolan och föräldrarna är, säger skolkommis­ sionen, behandlingen av de ej skolmogna normalåriga barnen. I vissa fall

Kungl. Majrts proposition nr 70.

148

kunna föräldrarna ansvara för deras utveckling under ett år, och skolan

bör då ge föräldrarna anvisning på lämplig materiel, som barnen kunna

syssla med för att snabbare nå tillräcklig mognad för skolarbete. I andra

fall kunna de intagas i förskoleavdelningar, men ofta måste de börja i en

vanlig första klass tillsammans med de jämnåriga mera mogna kamraterna.

»I de fall då man i skolan tagit in barn, som ej är skolmogna, inträffar

det emellertid lätt, att dessa barn ställs inför läs- och räkneuppgifter, som

överstiger deras krafter. Det är av vikt, att så ej sker och att vid undervis­

ningen all möjlig hänsyn tages till dessa barns relativt långsamma inliir-

ningstempo. De många timmar för undervisning i delad klass, som kommis­

sionen föreslår, bör göra det möjligt för småskolans lärare att låta indivi-

dualisering och handledning av eleverna gruppvis efter deras förutsätt­

ningar prägla lågstadiets undervisning i färdighetsämnena.» (S. 192.)

Den tidigare skolåldern.

Psykologerna äro ense om att den tidigare skolåldern för ett normalt

barn är en harmonisk och lycklig tid.

»Känslolivet är under denna period på ett lyckligt sätt stabiliserat, och

även psykoanalysen talar här om en sexuell latensperiod», skriver professor

Katz. »Man tror på auktoriteter och övertar utan tvekan omgivningens

värdeskala. Uppsatta mål eftersträvas med anmärkningsvärd och vilje-

betonad uthållighet. Med detta följer en ovanlig beredvillighet att lära,

varigenom på ett mångsidigt sätt en god grund kan läggas för studierna.

I visst hänseende är perioden 7—11 år den lyckligaste och gladaste i livet

och den tid, då individen minst lider under en subjektiv problematik. Ett

avbrott sker i och med den i 12-årsåldern inträdande förpuberteten.» (Bil.

II s. 48.)

Språkminnet och det mekaniska minnet överhuvud når under denna

period sin starkaste utveckling. Särskilt professor Elmgren betonar vikten

av att denna tidiga period utnyttjas för förvärvandet av de elementära

skolfärdigheter, som måste tillägnas genom memorerande inlärning.

»En omfördelning av skolans kunskapsstoff i större utsträckning än vad

som skett genom tidigare skolreformer vore helt säkert att rekommendera.

En väsentlig koncentration å de lägre åldersstadierna till de grundläggande

skolfärdigheterna — läsning, skrivning och elementär räkning — och den

för barn omedelbart givna erfarenhetskontakten med omgivningen samt

ett uppskjutande av de mera abstrakta kunskapsmomenten till den senare

delen av den skolpliktiga åldern efter It—12-årsåldern skulle innebära

naturlig anpassning av undervisningen till det psykiska utvecklingsförlop­

pet i stort.» (S. 25.)

Då den rent receptiva minnesförmågan spelar en mycket stor roll för

inhämtandet av ordförrådet i ett främmande språk, bör någon form av

förberedande språkundervisning påbörjas, innan perioden är till ända.

Jämväl minnesutvecklingen för färger, former, föremål m. m. når sin

höjdpunkt före puberteten, hos flickor i 11-årsåldern och hos gossar i 13-

årsåldern. »Pedagogiskt sett visar detta hän på de konkreta undervisnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

metodernas naturliga dominans under den tidigare skolperioden före puber-

tetsåldern.»

Det brukar emellertid anses, att en ny period i utvecklingen, de egent­

liga »pojkåren», tar vid i 11-årsåldern. Den kännetecknas bland annat av

ökat sinne för relationerna mellan föremålen i omvärlden. En auktoritativ

engelsk handbok ger följande karakteristik av åldern 11—13 år:

»Barnet i denna ålder visar en ökad förmåga av abstrakt tänkande, det

kan hålla samman skiljaktiga fakta och urskilja en mening i dem som hel­

het, såsom när det tolkar en tavla eller en fabel. Det kan i viss grad upp­

skjuta sitt omdöme, tills det känner alla fakta i en situation. Det går över

från det stadium, i vilket det lärde att igenkänna isolerade fall av orsak

och verkan, till det stadium, då det blir medvetet om allmänna lagar. Var­

aktiga speciella intressen börja nu framträda och samordnas med barnets

planer på en framtida bana. Denna ålders känslor, tankar och handlingar

hålla på ’att organiseras i större grupper och mer stabila mönster, som ha

utsikt att dominera genom hela livet’. Även framträder en ökad förmåga

av psykisk och fysisk självkontroll. Skillnaden mellan en 7-åring och en

13-åring framträder åskådligt på fotbollsplanen. Den yngre gossens rörelser

äro impulsiva och oorganiserade och han faller lätt i gråt, om han slår sig.

Men 13-åringens rörelser äro överlagda och behärskade; han följer en kom­

plicerad samling regler och har i stor utsträckning lärt att undertrycka sina

känslor och impulser.» (Bil. II s. 69.)

Med det nyvaknade intresset för kausalsammanhangen följer ofta ett

naturvetenskapligt eller tekniskt intresse. Överhuvud börja specialintres­

sena vakna. »Läraren kan inte längre räkna på ett likartat intresse för allt

han framför», anmärker professor Landquist i sitt expertutlåtande.

De allmänna begåvningsolikheterna lärjungarna emellan behålla sin be­

tydelse. I en bilaga till skolutredningens betänkanden (SOU 1943: 7) med­

delar docenten

Urban Iljärne

en tablå över intelligenskvoternas fördelning

i en ogallrad barngrupp (enligt Terman):

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

149

Intelligens­

kvot

Procent av

barnantalet

Intelligens­

kvot

Procent av

barnantalet

56— 65

0,83

106—115

23,1

66— 75

2,3

116—125

9,o

76— 85

8,0

126—135

2,3

86— 95

20,t

136—145

0,55

96—105

33,o

De anlagsdifferenser, som få uttryck i sådana siffror, äro liksom den

kroppsliga utvecklingen resultanter av arv och miljö, poängterar Hjärne.

»Undersökningar av begåvade och obegåvade barns ärftlighetsförhållan-

den tyda på att begåvade barn vanligen ha begåvade föräldrar och omvänt.

Miljön synes påverka intelligensutvecklingen på liknande sätt som

kroppsutvecklingen. Goda sociala, hygieniska och ekonomiska förhållanden

under barnets uppväxttid ... kunna ge bättre värden för kroppsutveckling.

De ge även bättre intelligensålder, högre intelligenskvot.» (Bil. I s. 12.)

150

För planeringen av skolans arbete är det av vikt att veta, att »även på

det psykiska området skillnaden mellan barn inom samma årsklass ofta

(är) betydligt större än skillnaden i medeltal mellan två på varandra föl­

jande årsklasser».

I skoldiskussionerna stöter man ofta på frågan, huruvida ett urval av

lärjungar för viss linje eller skolform kan ske på grund av intelligensmät­

ningar, som verkställas redan då barnen befinna sig i 11-årsåldern, eller om

man skulle vinna märkbart säkrare resultat genom att uppskjuta urvalet

ett par år. Professor Katz anser, att en så tidig uppsortering verkligen är

möjlig.

»Under den säkert berättigade förutsättningen, att det vid bedömandet

av lärjungarna först och främst gäller deras intellektuella läggning, kan

från den moderna begåvningsforskningens synpunkt sägas, att bedömandet

av en lärjunges begåvning icke med större säkerhet kan fastställas hos

13-åringen än hos 11-åringen. Intelligenskvoten är nämligen för den här

ifrågavarande tidsperioden i det stora hela konstant. Måhända resultatet

av en intelligensprövning av en lärjunge vid 13 år blir något säkrare på

grund av hans på det hela taget större mognad, men man får icke glömma,

att då redan puberteten med dess ... labilitet tagit sin början, vilket med­

för en osäkerhetsfaktor vid prövningen.» (Bil. II s. 62.)

Även slcollcommissionen finner en uppdelning i linjer efter lärjungarnas

teoretiska begåvning tekniskt möjlig redan vid 11-årsåldern, om den eljest

är önskvärd, och ser i testningen ett värdefullt hjälpmedel för utrönandet

av en ung människas studieförutsättningar.

»Dess värde som ensamt differentieringsmedel får inte överskattas, men

om den företages under sakkunnig ledning och används tillsammans med

studieresultat och läraromdöme, ger den en säker anvisning om studieför­

utsättningarna, speciellt som man har möjlighet till att i tveksamma fall

företaga kontrolltestningar (individualtestning). —-------

Enhetsskolan är dessutom — i motsats till den nuvarande realskolan

— obligatorisk. Det innebär, att inga hinder av social, ekonomisk eller

geografisk art längre ställer sig i vägen för en studiebegåvad lärjunge att

fullfölja studierna enhetsskolan ut. Genom stipendier bör han få möjlighet

att därefter fortsätta studierna genom gymnasiet.

De felkällor i fråga om rekryteringen till högre teoretisk undervisning,

som ... påtalats, skulle därmed i allt väsentligt vara eliminerade. Alla för­

utsättningar skulle i och för sig finnas för ett rationellt urval av elever till

teoretisk linje inom enhetsskolan. Urvalet kan med relativ säkerhet

göras i 11-årsåldem, d. v. s. vid avgången från fjärde klassen, eller tidigare.»

(S. 69.)

Den teoretiska intelligensen är emellertid blott en sektor av det mänsk­

liga psyket, och man måste fråga sig, huru de praktiska anlagen komme att

fördela sig inom klasser, som utvalts huvudsakligen med hänsyn till de

teoretiska studieförutsättningama. Frågan kan endast besvaras genom

systematiska försök.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

151

För kommissionens räkning har professor Elmgren företagit en rad psy­ kologiska undersökningar rörande begåvningsfördelningen bland svensk skolungdom i 11-årsåldern. Elmgren har även använt händighetstest. Han har därvid funnit, att den praktisk-tekniska begåvning, som på detta sätt mätes, fördelar sig enligt samma »klockformiga» kurva som den teoretiska enligt nyss återgivna tablå. »Man kan alltså utgå ifrån, att i fråga om båda slagen av begåvningar antalet mycket högt begåvade och antalet mycket lågt begåvade är litet. Det stora antalet elever befinner sig omkring medel­ nivån.»

(S.

68.)

Elmgrens undersökningar ha utförts på relativt kort tid, och det fram­ går ej av kommissionens redogörelse, huruvida resultat av detta slag, oav­ sett övning och andra miljöinflytelser, hålla sig konstanta under en längre följd av år i samma grad som intelligenskvoterna. Redan nu ge dock Elm­ grens undersökningar åtskilliga synpunkter av värde.

Bland annat visar det sig, att händigheten i viss utsträckning går paral­ lellt med den teoretiska begåvningen. Kommissionen uppger, att över hälf­ ten av eleverna (56 procent) antingen ligger över medelnivån både i teore­ tisk begåvning och i händighet eller under medelnivån i båda dessa hän­ seenden. Härtill knyter kommissionen följande reflexioner:

»Elmgrens resultat visar klart — och därvid är han på samma linje som den utländska forskningen — att det inte finns något motsatsförhållande mellan teoretisk och praktisk begåvning. Därmed vederlägges den populära uppfattningen, att den som inte duger för teoretiska studier därmed i regel skulle vara lämpad för praktisk verksamhet. Det torde snarare vara så, enligt vad en s. k. faktoriell mognadsundersökning, som ingår i de elm- grenska undersökningarna, ger vid handen, att den relativt sett största all­ sidigheten i begåvningshänseende utmärker den ur allmän intelligenssyn­ punkt bäst utrustade elevkategorin. De i fråga om allmän intelligens svagt begåvade eleverna är inte genom något slags kompensation praktiskt be­ gåvade.» (S. 67—68.)

Slutsatsen blir, att en uppsortering av lärjungarna efter den teoretiska intelligensen automatiskt skulle leda även de bästa praktiska begåvning­ arna fram mot teoretiska studiemål. Detta skulle åter kunna få konsekven­ ser, som ur social synpunkt icke äro önskvärda.

Innan jag redogör för de sociala synpunkter, kommissionen lägger på begåvningsproblemet, måste jag emellertid erinra om att ytterligare begåv- ningsfaktorer giva sig till känna under skolålderns sista utvecklingsfas, puberteten.

Puberteten.

Pubertetens inträde varierar individuellt. Hjärne meddelar (efter Schiötz) en del belysande siffror. Sålunda är vid åldern 14,5 år 43 procent av gos­ sarna barn, medan 38 procent befinna sig i förpuberteten och 19 procent i puberteten. För flickorna inträder puberteten tidigare: vid åldern 14,5 år

Kungl. May.ts proposition nr 70.

152

Kungl. May.ts proposition nr 70.

äro av dem 6 procent barn, 52 procent i förpuberteten och 42 procent i

puberteten.

Puberteten innebär intet avbrott i intelligensens allmänna utveckling

men väl en omstämning av känslolivet, som ofta påverkar skolarbetets

gång.

»Den puberterande drar sig bort från omvärlden och riktar sig mot en

inre värld», skriver professor .Katz. »Den hittillsvarande öppenheten över­

går till inbundenhet, ja, till något avvärjande, ett slags försvarsställning

gentemot omvärlden. Det hittillsvarande förtroendefulla förhållandet till

föräldrar och lärare efterträdes av en viss negativism. Deras auktoritet be­

traktas inte mera som oantastlig. Barnets vetgirighet och dess nästan obe­

gränsade beredvillighet att uppta kunskaper och dess lust att lära gå till­

baka. Känslostabiliteten viker för en utpräglad labilitet med starka stäm-

ningsväxlingar.-----------Med reflexionerna över jaget följer en självkritik,

som skoningslöst dömer den egna karaktären och dess verkliga eller för­

menta brister. Just denna självkritik har en stark negativ inverkan på allt

arbete och särskilt på skolarbetet.-----------

Tankeförmågan visar under denna tid en mera positiv utveckling, den

växer egentligen ständigt i styrka och är därför väl i stånd att bemästra

även abstrakta uppgifter. Tankeförmågan påverkas dock i negativ rikt­

ning av den allmänna olust, som kännetecknar denna utvecklingsperiod.»

(Bil. II s. 50.)

Den utveckling av de speciella begåvningsanlagen, som börjat fram­

träda under förpuberteten, vidgar nu den unges intressesfär. Tillbaka­

gången av intresset för skolarbetet beror, säger Katz, icke blott på det inre

kaotiska tillståndet utan även på att många intressen utom skolan vakna,

intressen, vilka skolan inte tillräckligt beaktar.

Det synes råda tämligen god enighet om att valet av yrke icke bör ske,

förrän den nya fasen av livet har hunnit så långt i sin utveckling, att de

personliga intressena någorlunda klart framträda. Professor Anderberg,

som rekommenderar en tidig differentiering efter teoretisk begåvning, an­

ser sålunda, att övergången till praktiskt betonade skolformer bör ske täm­

ligen sent.

»Även om några nya psykiska egenskaper icke plötsligt träda i dagen

eller några mera tvära omkastningar icke äga rum, nå dock de mera spe­

ciella färdigheterna först med pubertetens inträdande en sådan utveck­

lingsgrad, att psykologisk anlagsprövning i yrkesvalets tjänst kan äga rum.»

(Bil. II s. 12.)

På skolutredningens uppdrag har byråchefen Ejnar Neymark verkställt

en specialutredning rörande skolungdomens vägledning till utbildning och

yrke. Den är tryckt som bilaga till skolutredningens betänkanden (SOU

1945:43). Neymark erinrar om att olika författare genom analyser av de

uppväxandes yrkesönskningar vid olika åldrar ansett sig kunna konstatera,

att i detta avseende ett mera realistiskt stadium inträder i 14-årsåldern.

153

»Anlag och intressen ha i och med pubertetens inträdande börjat framträda mera differentierat och markant, man har fatt större erfarenhet beträffande förhållandena i omvärlden och man söker sig fram efter mera realistiska synpunkter. Man har lärt sig inse, att yrkesarbete innebär arbete för egen och andras existens och en serie vardagsplikter, som är något annat än lek och äventyr. Man börjar ta hänsyn även till ekonomiska och sociala synpunkter, och yrkesfunderingarna hålla sig nu i allmänhet till yrken, som man själv kommit i kontakt med eller som man blivit intresse­ rad för genom släktingar, familjebekanta, kamrater, lärare eller andra.» (Bil. V s. 50.) . .. ...

»Men därmed är inte sagt, att ungdomen i 14-årsåldem är mogen for mera grundliga, direkta och definitiva resonemang i yrkesvalsfragan. Den realistiska hållningen är än så länge bara i vardande och kan ofta nog för­ ryckas av pubertetsbetingade drömmar och fantasier. Än så länge saknas dessutom ofta det rätta intresset för saken som sådan, och utan det in­ tresset är det naturligtvis inte så lätt för yrkesvägledningen att arbeta — även om den själv givetvis kan bidraga till att intresset vaknar. I 14-års- åldern äro många fortfarande ännu för unga för att mera allvarligt be­ grunda och diskutera det egna yrkesvalsproblemet. Det uppfattas för övrigt knappast som ett allvarligt problem ännu. Redan ett eller ett par år senare är man som regel mycket mera villig att lyssna, mycket mer mottaglig för sakskäl och liksom mer i stånd att koncentrera sig på fram­ tidsfrågan. Det är därvidlag t. ex. en påtaglig skillnad mellan dem, som komma från 7:e, och dem, som komma från 8:e klass — även om det inte förekommit någon yrkesvägledning i 8:e klass.» (Bil. V s. 53.)

Neymark ställer sig skeptisk mot dem, som med stöd av anlagsdiagnoser för 12—13—14-åringar anse sig kunna träffa avgöranden beträffande vederbörandes val av studielinje, yrkesutbildningsväg eller kanske rent av yrke.

»De särdrag i begåvningsbilden, som det... gäller att beakta, börja i all­ mänhet inte präglas, förrän förpubertetens (och pubertetens) differentie- ringsprocesser hunnit verka. Men förpuberteten är ju för många pojkar inte ett faktum förrän i 14—15-årsåldern, och i åtskilliga fall dröjer det tyd­ ligen ännu längre. För övrigt maste man också räkna med att det tar sin tid både för differentieringsprocesserna att verka och för individen att bli medveten om den prägel, begåvningen efter hand får. Helst ville man där­ för se, att ungdomen i allmänhet slapp träffa några yrkesvalsviktiga av­ göranden — det må gälla ett mera direkt val av yrke eller val^ av studie­ linje eller yrkesutbildningsväg — förrän tidigast i l.f15-årsåldern, ifall det är fråga om flickor, och tidigast i (15—)16-årsåldern, ifall det är fråga om pojkar.

Ur vissa andra synpunkter kan det — åtminstone i många fall — vara skäl i att dröja ytterligare ett eller ett par år med mera viktiga avgöran­ den. Så t. ex. är ju den unges värde- och intressehållning inte mycket att bygga på, förrän de mest kritiska pubertetsåren äro överståndna och känslo- och viljelivet på väg att stabiliseras.» (Bil. V s. 50.)

Enligt skolkommissionens redogörelse för professor

Elmgrens

undersök­

ningar ha dessa visat, att den praktiska begåvningen ingalunda är lika enhetlig till sin struktur som den allmänna intelligensen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

154

»Det närmare sambandet mellan teoretisk och praktisk begåvningslägg-

ning är givetvis ytterligt svårt att fastställa. Elmgrens framställning av

de individuella begåvningsprofilerna med deras inbördes mycket olika

struktur visar klart, vilka hart när oändliga kombinationsmöjligheter som

existerar mellan teoretisk och praktisk begåvningsinriktning.» (S. 68.)

Kommissionen drar därav den slutsatsen, att skolarbetet rent pedago­

giskt bör göras rörligare, så att de många individuella kombinationerna av

teoretisk och praktisk begåvning kunna beaktas i skolans uppfostrande och

undervisande verksamhet. Skolorganisationen bör inom sin ram innesluta

större möjligheter till val av utbildningsvägar med hänsyn till individernas

begåvningstypologiska struktur.

Könsdifferenser i den psykiska

utvecklingen.

Det har alltid varit omstritt, i vad mån själsolikheterna mellan män och

kvinnor bero på konstitutionella faktorer eller böra återföras på traditio­

nella olikheter i uppfostran. Den biologiska bakgrunden för de psykiska

utvecklingsdifferenserna kan dock naturligtvis icke resoneras bort. Pro­

fessor Elmgren lämnar följande redogörelse för de viktigaste olikheterna i

utvecklingens förlopp:

»I utvecklingshänseende föreligga biologiskt betingade variationer i till­

växttempo, som särskilt under förpuberteten och pubertetsperioden kom­

ma till klart uttryck. Biologiskt kännetecknas förpuberteten hos gossar

av ett tydligt förlångsammande såväl av längd- som viktökning, vilket

medför, att flickorna i 12-årsåldern absolut taget hinna upp gossarna och

behålla ett tydligt försprång i kroppsutveckling under resten av den i

egentlig mening skolpliktiga åldern, ja ända fram till 16-årsåldern. Flickor­

na uppvisa nämligen under gossarnas ’downperiod’ i kroppsutvecklingen

snarast en ökning av tillväxttempot och märkligt nog: denna ökning in­

träffar före könskvaliteternas utbildning i samband med den biologiska

puberteten. Gossarnas ökning av tillväxttempot inträffar däremot regel­

bundet samtidigt med själva den biologiska puberteten samt föregås av

ett långsammare utvecklingsskede under förpuberteten. Denna primära

könsskillnad hänger uppenbarligen samman med en av de flesta pubertets-

forskare bekräftad erfarenhet: pubertetsförändringarnas relativt större

spridning över en längre tidrymd hos flickorna och ett mera krisartat, ab­

rupt sammanträngt och intensifierat förlopp hos gossarna. Gossarnas för­

pubertet är ur social synpunkt besvärligare och den biopsykiska pubertets­

krisen häftigare. Hos flickorna ske förändringarna mera gradvis och utan

alltför tvära övergångar.» (Bil. II s. 40.)

Omfångsrika undersökningar av de intellektuella könsdifferenserna under

skolåldern utfördes för några år sedan av professor Herman Siegvald. De

refereras på följande sätt av 1940 års skolutredning i dess betänkande om

flickskolan (SOU 1947: 49):

»Oavsett olikheterna i utvecklingstakt har han i allmänhet icke konsta­

terat större differenser i intelligenshänseende. Dock har han funnit en skill-

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.

155

nåd i fråga om aritmetisk begåvning i så måtto, att goda totalprestationer på området voro betydligt vanligare bland manliga än bland kvinnliga växande, vilket synts honom sammanhänga med överlägsenhet hos gpssarna i fråga om matematiskt funktionstänkande och dynamisk visualiseringsför- måga. Särskilt stora differenser har Siegvald vidare konstaterat i fråga om teoretisk teknisk begåvning eller tekniskt förstående. Gossarnas åskådliga funktionstänkande var genomsnittligt betydligt bättre än flickornas, och en rätt tydlig skillnad framträdde i faktorstrukturen: gossarnas tänkande dominerades av en specifik teknisk faktor, flickornas av den s.k. G-faktoin. Hos gossar och flickor framträdde olika inställning till omvärlden, beroende på att de samlade olikartat kunskapsmaterial, varigenom deras tankeinne­ håll successivt blev alltmer olika. Siegvald anser sig också ha konstaterat större 'intellektuell aggressivitet’, starkare kritiklust och experimenterande nyfikenhet hos gossarna än hos flickorna.» (X s. 78 79.)

Skolutredningen har till 185 rektorer vid högre läroanstalter med sam- undervisning riktat en förfrågan om deras erfarenheter av samundervis- ningen. I fråga om intressespecialiseringen hos könen gå svaren i den rikt­ ning man på grund av Siegvalds undersökningar kunde förmoda,

»Gossarna utföra de bästa prestationerna på det matematisk-naturveten- skapliga området, flickorna på det språklig-humanistiska. Icke mindre än 120 rektorer uppge, att gossarna visat mer eller mindre utpräglad överläg­ senhet inom den förra ämnesgruppen, 90 betona, att flickorna varit över­ lägsna i den senare, dock äro omdömena här mindre bestämda och avse i några fall blott realskolans lägre klasser. I några fall har en analys av gossars och flickors allmänna begavningstyp försökts. Mestadels betecknas flickorna härvid såsom mer receptiva, mer fallna för detaljarbete och 'plugg’, mindre i stånd att skilja pa väsentliga och oväsentliga moment i lärostoffet. Gossarna anses ha bättre blick för sammanhangen, mer för­ ståelse för logisk bevisföring, problemlösning och teoretiska resonemang, för utredande framställningar och tankeväckande lärostoff; de uppges i anslutning härtill, såsom redan nämnts, arbeta mer ekonomiskt och på högre stadier mer målmedvetet.----------

Flickorna ha enligt många rektorers mening ett större allmänt intresse för skolarbetet, åtminstone på realskolans lägre stadium, de koncentrera också sitt intresse mer på detta arbete, medan gossarna dela sina intressen mellan arbetet och ting, som ligga utanför skolan, främst idrott.» (X s. 74—75.)

Åtskilliga experter synas benägna att på grund av de gjorda iakttagel­ serna rekommendera skild undervisning för gossar och flickor, åtminstone under den tid, då utvecklingsdifferenserna äro störst. Eilmgren anbefaller särundervisning i åldern 12—16 år, Katz under den tid, »då könen instink­ tivt söka sig ifrån varandra». Hjärne påpekar, att flickorna, när utveck- lingsdifferensen är som störst, ofta ha ett försprång på 2 år före sina jämn­ åriga pojkkamrater, och finner det »visst icke självklart, att i denna alder, 13—16 år, samundervisning skall vara det riktiga».

Det kan niimnas, att i Sovjetunionen, där samundervisning under lång tid har praktiserats, hösten 1943 skolor för skild undervisning försöksvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

156

inrättades i 76 av de större städerna. Kunskapsmålet och kursfordringarna

bibehöllos lika i båda slagen av skolor; man åsyftade en bättre anpassning

efter det specifika utvecklingsförloppet för könen. Enligt uppgift i The

Year Book of Education för 1948 utföllo försöken så tillfredsställande, att

särundervisning de närmaste åren infördes i ett stort antal andra städer

(i 146 städer läsåret 1944—45 och i 172 läsåret 1945—46).

Betydelsen av de konstaterade psykiska könsdifferenserna får dock icke

överdrivas, redan därför att de individuella värdena visa en mycket bety­

dande spridning kring medeltalen.

»Man får aldrig glömma, att man vid dessa olikheter har att göra med

en statistiskt fastställd lagbundenhet», inskärper professor Katz. »Om man

t. ex. påstår, att flickorna inom ett visst bestämt område, exempelvis det

naturvetenskapliga, åstadkomma mindre än gossarna, så säger oss detta

bara, att den genomsnittliga förmågan är mera framträdande hos ett större

antal gossar, men därmed är icke sagt, att icke flickorna eller att endast

gossarna ha förmåga till naturvetenskapligt arbete. Vid intelligenspröv­

ningar har framkommit, att avvikelserna från medelvärdet nedåt och uppåt

äro större hos gossarna än hos flickorna. Det finns färre psykiskt outveck­

lade flickor, men det finns även färre med den högsta intelligenskvoten.

Antagligen kan man generalisera dessa resultat och påstå, att de psykiska

variationerna i varje fall äro större hos gossar än hos flickor.» (Bil. II s. 60.)

Professor Elmgren synes dela denna åskådning och vill starkt framhäva

»att alla dessa till könet bundna skillnader äro avgjort mindre än de,

som finnas mellan individer oberoende av kön och som bero av konstitu­

tionella förutsättningar. Den allmänna regeln är. att den interindividuella

variabiliteten starkt dominerar över könsvariabiliteten, ehuru naturligtvis

ursprungligt biologiskt betingade olikheter i kvalitativt hänseende finnas

speciellt inom drift- och känslolivets sfär.» (Bil. II s. 41.)

Frågan om undervisningens differentiering med hänsyn till de psykiska

könsolikhetema blir på detta sätt endast ett delproblem inom den större

uppgiften att i skolarbetet tillgodose de individuella begåvningsdifferenser

av olika slag, som normalt förefinnas i en klass.

b. Anlagsdifferentieringen och de sociala grupperingarna.

Kanske finner den sociala fostran sin gynnsammaste miljö i en skolklass,

som innesluter barn ur olika samhällsklasser, gossar och flickor, begåvade

och obegåvade om varandra. De böra uppfostras på jämställighetens grund,

och skolan har lyckats i denna del av sitt värv, om de gå ut i livet 4ned

minnet av ett gott kamratskap och med redlig vilja till samarbete med dem

de en gång skola möta i livets större och allvarligare företag.

I gångna tider, då klassmotsättningarna voro skarpare, var det vanligare

än nu, att en skola eller skoltyp hade en mer eller mindre markerad klass­

karaktär, och det är åtminstone möjligt, att detta till en tid kan ha mot­

verkat utjämningen av klassmotsättningarna. Den lärdomen bör man

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

157

kunna draga av vad som varit, att man icke i det nya skolsystemet bör tillskapa onödiga kontraster av det ena eller andra slaget, som kunna bli upphovet till nya gruppmotsättningar.

En typisk läroverksklass har i våra dagar icke en sådan struktur, att själva sammansättningen behöver hindra en demokratisk fostran. Där finnas enligt de siffror, jag anfört i tidigare avsnitt av mitt anförande, van­ ligen avsevärda inslag från olika samhällsskikt och representanter för olika begåvningstyper, även lärjungar med tämligen jämnstruken förmåga. Inom folkskolan har däremot den allt starkare övergången av lärjungar till högre skolor mångenstädes medfört en rätt utpräglad ensidighet i klassernas sammansättning. Stundom utarmas folkskolans högre klasser på barn från de högre socialklassema och på teoretiska begåvningar i så hög grad, att klassen icke så litet kommer att avvika från den samhällsminiatyr, som är den bästa ramen för en god social fostran. Samtidigt blir det svårare att lyfta klassens gemensamma arbete till den niva, man maste eftersträva. Bristen på enhetlighet i skolsystemet har då lagt hinder i vägen för fyllan­ det av uppgifter i uppfostran, vilka icke kunna vara likgiltiga.

I den offentliga diskussionen om enhetsskolan resas numera mycket sällan principiella invändningar mot en gemensam undervisning av barn från olika samhällsklasser, men en och annan gång ifrågasättes lämplig­ heten av samfostran för gossar och flickor även ur de sociala synpunkter, som nu äro före. När skolkommissionen i princip förordar, att samunder- visning skall ersätta det som är kvar av särundervisningen inom det sven­ ska undervisningsväsendet och såsom samundervisningens fördelar nämner »det ömsesidiga givandet och tagandet i en sammansatt klass, det rikare liv en sådan klass möjliggör, den större trivseln i arbetet, det mer mång­ sidiga kamratlivet», så föranleder detta kollegiet vid Kjellbergska kommu­ nala flickskolan i Göteborg till en bestämd gensaga.

»Kollegiet delar icke denna uppfattning. Det är icke bevisat, att sam- undervisning äger företräde framför särundervisning. Den psykologiska sakkunskapen delar sig här i två läger. Många flickor trivs bra i samskola, andra trivs icke. Många föräldrar skulle med bekymmer se, att de vore nödsakade att lämna sina flickor i samklass i den kritiska åldern 11 16 år och i en tid, då de moraliska normerna äro så flytande som nu. Inom Göteborgs skolvärld förekommer såväl i folkskolorna som i samrealskolan flickklasser. Man kan fråga sig, vilken anledningen är till detta. Att val­ frihet mellan sam- och särundervisning må råda i framtidens .skola är ett enkelt demokratiskt krav!»

I huru hög grad meningarna i denna fråga gå i sär, framgår emellertid exempelvis av följande samtidigt gjorda uttalande av kollegiet vid Whitlockska samskolan i Stockholm:

»Kollegiet anser, att samskoleprincipen är den ur uppfostringssynpunkt riktiga och förordar därför icke en ’ren’ flickskola annat än för de två sista

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

158

klasserna, 10 och 11. Det är för tidigt att i klass 7 och 8 inom enhetsskolan

ordna undervisning endast för flickor. Man bör ej skilja gossar och flickor

åt, förrän det på grund av deras blivande yrkesval är absolut nödvändigt.»

Skolutredningen

har genom sin rektorsenkät gjort en grundlig undersök­

ning av de föreliggande erfarenheterna om samundervisning i vårt land och

sammanfattar på följande sätt de praktiska rönen:

»Praktiskt har samundervisningen .. . fullt ut bevisat sin användbarhet,

icke blott på skolans lågstadium, där dess lämplighet överhuvud knappast

varit föremål för diskussion, utan även på mellan- och högstadiet. För lär­

jungarnas sociala fostran har den i varje fall under de senare skolåren visat

sig vara av obestridligt värde: från samskolorna omvittnas mycket allmänt,

att den på realskolans högstadium lett till ett sunt och gott kamratskap.

Ur psykologisk synpunkt torde detta vara väl förklarligt, då vid denna tid

elevernas intresse för det andra könet vaknat och deras förmåga av psy­

kologisk inlevelse och av förståelse för sociala sammanhang blivit mer

utvecklad. Dessutom intygas samstämmigt, att samundervisningen varit

gagnelig för de manliga lärjungarnas fostran till hyfsning och städat upp­

trädande. Tillika har den underlättat disciplinen, detta med hänsyn till de

kvinnliga lärjungarnas större foglighet och villighet att underordna sig skol­

livets krav. Den synes även ha drivit upp arbetsprestationerna, under de

tidigare realskolåren för gossarnas del, under de senare för flickornas, detta

till följd av den eggelse, som flickornas större ambition från början inne­

bär och som verkar pådrivande först på gossarna, så länge dessa ligga efter

i utveckling, sedan på flickorna själva, då gossarna hunnit upp dem i ut-

vecklingshänseende.

Farhågorna för att flickornas fysiska och psykiska hälsa skulle taga all­

varlig skada genom samarbetet med gossarna under de ömtåligaste utveck­

lingsåren ha heller knappast besannats.» (X s. 79—80.)

De olägenheter, som framträtt, ha gällt lärostoffet och själva undervis­

ningsarbetet. Dessa svagheter förlora emellertid i betydelse, om man i över­

ensstämmelse med skolkommissionens intentioner lyckas åvägabringa en

omläggning av det inre arbetet hän emot bättre individualisering.

Huvudkritiken mot en för alla gemensam lärogång under en längre följd

av år tar emellertid till utgångspunkt de särskilt begåvade lärjungarnas

intressen eller befarade effektivitetsförluster genom den gemensamma

undervisningen.

Skolutredningen

anger sin grundståndpunkt genom följande resonemang:

»En obligatorisk skola, som utan hänsyn till individernas olikhet länge

sammanhåller lärjungarna årskullsvis i en enhetlig undervisning, erbjuder

vissa sociala värden, vilka särskilt vid anknytningsfrågans dryftande blivit

starkt framhävda. Den ger alla samhällsmedlemmar samma undervisning

och uppfostran under ett antal gemensamma skolår, och den har därför

ansetts ägnad icke blott att fostra ’samarbetsmänniskor’ utan även att

lägga en fast grund för samförstånd mellan olika samhällsgrupper och för

utveckling av en sund medborgaranda.

Å andra sidan är det klart, att ett alltför långvarigt sammanhållande i

gemensam undervisning av lärjungar med mycket skilda studieförutsätt­

Kungl. May.ts proposition nr 70.

159

ningar och anlagsriktningar vållar stora pedagogiska svårigheter. Genom

att tillämpa individualiserade arbetsmetoder kan man visserligen i icke

ringa mån övervinna dessa svårigheter. I folkskolans flerklassiga avdel­

ningar har det icke sällan visat sig, att begåvade och duktiga lärjungar

lärt sig att arbeta mera självständigt och planmässigt än vad annars är

vanligt. Men en differentiering av undervisningen inom klassens ram stäl­

ler mycket stora krav på läraren, i synnerhet vid undervisning i större

klassavdelningar ... I den mån av anlagen betingade önskningar i fråga

om skilda studiemål börja att framträda, bli olägenheterna av lärjungarnas

sammanhållande i gemensam undervisning större. Att även på högre sta­

diet i en och samma avdelning anpassa lärogång och arbetssätt efter den

enskilde lärjungens kapacitet och med hänsyn till hans önskemål är uppen­

barligen omöjligt.» (IV: 1 s. 39—10.)

En för långt driven enhetlighet i lärogång och arbetsmål måste enligt

skolutredningens uppfattning bli till skada både för de bästa och de sämsta

eleverna.

»Skolan är till för lärjungarnas skull; om dessas utveckling, verksamt

främjas genom en differentiering, så bör en sådan givetvis ske, i den män

den överhuvud är ekonomiskt försvarlig. Om den obligatoriska skolan vill

lika väl sörja för alla de henne anförtrodda barnens utveckling, så måste

hon i själva verket ge dem olika utbildning och ställa olika krav, allt­

efter deras olika begåvning, prestationsduglighet och anlagsriktning. Om

det ur synpunkten av skolans fostrande uppgift är av värde, att de bättre

utrustade lärjungarna få lära sig att hjälpa sina mindre försigkomna kam­

rater, så är det å andra sidan av största vikt, att alla lärjungar redan i sko­

lan få vänja sig vid att arbeta efter måttet av sina krafter. Om för högt

ställda krav äro ägnade att beröva de endast genomsnittligt begåvade

mod och arbetslust och sålunda äro till uppenbar skada för dessas utveck­

ling i det hela, så är det lika visst till men icke blott för intellektets utan

även för karaktärens utveckling, om för de mera begåvade arbetsuppgif­

terna bli för små och anspråken ställas för lågt.» (IV 1 s. 42—43.)

Majoriteten av skolutredningen hävdar vidare bestämt, att den nya skol­

organisationen icke på någon av de bildningsvägar, som motsvara de nu­

varande högre skolformerna, får medföra en sänkning av bildningsmålen

— varvid givetvis icke är sagt, att dessa mål till sitt innehåll böra bibe­

hållas i alla avseenden oförändrade.

»Särskilt bör framhållas nödvändigheten av en stark ställning för under­

visningen i främmande språk å dessa linjer, bland vilkas lärjungar befin­

ner sig huvudparten av den ungdom, som i framtiden skall komma att

bekläda de ledande posterna inom svenskt kulturliv. Intet krav har i sva­

ren på de av skolutredningen anordnade rundfrågorna framförts med större

enstämmighet och styrka från universitet, högskolor och andra högre bild­

ningsanstalter liksom från det praktiska livets målsmän än kravet på säk­

rare språkkunskaper hos den ungdom, som lämnar läroverken.» (IV: 1

s. 75.)

Skolutredningen föreslår en samorganisation av folkskola och realskola

i ett enhetligt men linjekluvet skolsystem. Meningsskiljaktigheterna inom

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.

160

utredningen gälla i främsta rummet, huru djupt linjeklyvningen bör gå.

Enligt majoriteten bör det enhetliga grundstadiet endast omfatta fyra år,

enligt minoriteten sex.

För skolkommissionen äro båda dessa lösningar till följd av sina sociala

följdverkningar lika oantagliga. En tidig linjeklyvning skulle på visst sätt

hota samhällsbalansen:

»Den teoretiska studiebegåvningen (bleve) praktiskt ensam avgörande

faktor. Till den teoretiska studielinjen skulle då avdelas eliten inte endast

av de elever, som är enbart teoretiskt begåvade, utan också eliten av de

elever, som med teoretisk studiebegåvning förenar praktisk begåvning. Då

man kan vänta, att de allra flesta av de uttagna eleverna eller i varje fall

de bästa av dem över den teoretiska linjen föres till gymnasie- och fack­

högskolestudier, skulle en tidig differentiering av detta slag så småningom

utarma de praktiska levnadsbanorna på teoretiska begåvningar. De prak­

tiska yrkena och de socialgrupper, som ägnade sig åt dem, skulle bli föremål

för en ödesdiger nedvärdering, en samhällsklyvning skulle uppstå och folk­

styret komma i fara.

Denna utveckling kan endast undgås därigenom, att ett inte oväsentligt

antal teoretiska begåvningar väljer praktiska utbildningsvägar och därmed

praktiska eller manuella yrken. Man vågar säkerligen utgå ifrån att där­

igenom många begåvningar bättre skulle komma till sin rätt i livet, än om

de följt en allmän ström till studiebanorna. Att såväl samhället i stort som

vissa praktiska och manuella yrken skulle ha gagn av en mindre ensidig

fördelning av begåvningarna, torde vara uppenbart. En förutsättning för

en dylik ändamålsenlig fördelning, vilken otvetydigt är till båtnad både

för vissa begåvningstyper och för balansen i samhället, är, att differentie­

ringen på olika linjer inte sker enbart efter graden av teoretisk begåvning.

Den kan därför inte få ske i 11-årsåldern, där studieförutsättningarna blir

ensamt avgörande. Den måste uppskjutas till en tidpunkt, då specialanlag

och intressen kommer med i spelet och vid sidan av studiebegåvningen

fäller utslag vid valet av utbildningslinje.

Majoriteten inom skolutredningen hävdar — enligt skolkommissionen

med full rätt — att denna tidpunkt inte inträffar förrän tidigast i 15-års-

åldern, d. v. s. efter åttonde klassen.

De elmgrenska undersökningarna med sitt betonande av att den prak­

tiska begåvningsinriktningen inte kan bestämmas förrän efter puberteten

stöder denna synpunkt. Ett uppskov med linjedelningen endast till 13-års-

åldern, d. v. s. till efter sjätte klassen, såsom minoriteten inom utredningen

förordar, skulle endast innebära, att urvalet kunde göras ännu något säk­

rare med hänsyn till studieförutsättningarna än i 11-årsåldern: anlag och

yrkesintressen gör sig ännu inte gällande, och man skulle därför få en ännu

mer definitiv klyvning av samhället.» (S. 69—70.)

Det ankommer då på skolkommissionen att visa, huru man i det prak­

tiska skolarbetet skall undgå de svårigheter, för vilka skolutredningen väjt.

Kommissionen är fullt på det klara med att de teoretiska studiebegåv­

ningarna måste tillvaratagas och få en undervisning, som tillgodoser deras

krav på att få full sysselsättning för sina krafter, att få arbeta snabbare

än kamraterna och att få tillfälle till större fördjupning och tillgång till

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

161

bredare kurser än dessa. Den har också utpekat vägar för skolarbetet, vilka

enligt dess övertygelse skulle föra till målet utan en ur medborgerlig syn­

punkt olycklig isolering av de teoretiska begåvningarna från deras kam­

rater.

c. Differentieringsproblemet inom undervisningen.

Då ordet differentiering har mycket skiftande innebörd, torde det vara

lämpligt att låta redogörelsen för kommissionens förslag föregås av en över­

sikt av de former av differentiering, som för skilda syften och under olika

förutsättningar kunna ifrågakomma.

Olika former av differentiering.

Om behovet av differentiering inom undervisningen ytterst framspringer

ur den differentiering av anlagen till art och grad, som normalt förefinnes

inom varje efter geografiska grunder uttagen befolkningsgrupp, kan den

dock, i synnerhet på ett högre stadium, även vara påkallad av samhällets

behov av differentierad undervisning för olika levnadsbanor.

En sådan dubbel uppgift har den äm-nesdifferentiering, som i stor omfatt­

ning tillämpas inom de högre skolorna. Den innebär, att lärjungarna äga

frihet att i viss utsträckning välja mellan olika ämnen och ämnesgrupper.

Realskolan och flickskolan ha sina praktiska linjer vid sidan av de teore­

tiska. Gymnasiet är i hela sin längd kluvet i latin- och reallinje, den förra

med större utrymme för den språkliga ämnesgruppen, den senare med större

utrymme för den matematisk-naturvetenskapliga. I de båda översta ring­

arna

— det differentierade gymnasiet — är ämnesdifferentieringen satt i

system. En latinare har vid inträdet i näst högsta ringen att välja mellan

It ämneskombinationer, en realare mellan 7.

Skolkommissionen tänker sig inom enhetsskolan en ämnesdifferentiering,

som börjar med att lärjungarna i klass 7 få välja mellan tyska och mot­

svarande antal timmar praktisk utbildning och utmynnar i den mycket

rika differentiering efter olika levnadsbanors behov, som skulle förekomma

i klass 9.

Ämnesdifferentieringen möjliggör i främsta rummet en anpassning av

skolarbetet efter olika arter av begåvning.

Ett annat huvudsyfte har den differentiering av lärjungarna efter deras

studieförutsättningar, som tagit form i hjälpklasser för klent begåvade och

elitklasser för överlägset begåvade. En sådan differentiering brukar kallas

begåvningsdijjerentiering. Den kan sägas ha till uppgift att möjliggöra en

anpassning av skolarbetet efter olika grader av begåvning.

En viss anpassning av arbetet efter begåvningarnas art och grad kan ske

även inom klassens ram och eftersträvas av varje lärare med djupare in­

tresse för sina elever. Det är en differentiering av detta slag, som avses med

termen individualisering.

11 —

Bihang till riksdagens protokoll 1050.

1 sand. Nr 70.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

162

Valet av organisatoriska former för differentieringen beror bland annat

av undervisningens metod.

Den vanligaste formen för undervisning är nog i vårt land alltjämt

»klassundervisningen». Slcolutredningen, som i denna metod ser »en i och

för sig betydelsefull pedagogisk uppfinning», ger följande beskrivning av

metoden:

»Kännetecknande för klassundervisningen i dess renodlade form är strä­

van att föra klassens lärjungar fram genom kursen i obruten och så långt

möjligt jämn linje. Läraren genomgår samtidigt med samtliga lärjungar ett

visst moment av kursen, alla förväntas med samma uppmärksamhet följa

genomgången och alla få samma stycke i läxa. Nästa lektion börjar med

läxförhör, därefter genomgång av ett nytt moment i kursen o. s. v. Vid

terminens slut kommer betygssättningen för prestationerna under terminen

och i samband därmed, vid årets slut, flyttning till nästa klass — eller kvar-

sittning. Och den som blir kvarsatt får börja om klassen från början och

genomgå samma procedur ännu en gång, fastän med andra kamrater.

Klassundervisningsmetoden har sina obestridliga förtjänster. Dess fasta

och klara teknik ger både lärare och lärjungar en känsla av trygghet —

även om vägen ibland kan synas lång och stenig, är den väl utstakad och

leder till målet. Läraren vet, var han har alla i klassen, och lärjungarna

behöva inte bekymra sig om att ta mer än ett steg i taget, att klara dagens

och timmens läxa och förhör. Men metoden har också sina olägenheter.

-----------Arbetet i skolan vädjar ej tillräckligt till lärjungarnas aktiva in­

tresse, och deras 'skapande’, produktiva krafter få ej utlösning. Lärjung­

arna sporras inte till självverksamhet, och arbetssättet lämnar ej utrymme

för samarbete mellan lärjungarna. Någon hänsyn till lärjungarnas indivi­

duella egenart, studieförutsättningar och intressen är inte möjlig i nämn­

värd utsträckning, och en stark tonvikt kommer under alla förhållanden

att läggas på deras intellektuella förmåga.----------- Klassundervisningen

brister däruti, att den icke låter den enskilde lärjungen arbeta i den för

honom lämpliga arbetstakten.» (VI s. 59—60.)

Det är möjligt, att skolutredningen har rätt, när den betecknar klass­

undervisningen i denna stelt schematiska form som gammalmodig. Men

även om metoden, såsom ofta sker, modifieras i detaljerna, bibehåller den i

princip klassen som en obruten enhet och förväntar, att lärjungarna vid

läsårets slut skola ha nått samma mål, genomgått samma kurs. Större be-

gåvningsdifferenser inom klassen bli med detta arbetssätt mycket besvä­

rande vid undervisningen; en uppsortering av lärjungematerialet i olika

klassavdelningar efter dess studieförutsättningar ter sig-i varje fall högst

önskvärd inte bara ur lärarens synpunkt. En sådan differentiering kallas

Hassdijjerentiering. Den form av klassdifferentiering, som innebär, att lär­

jungarna varaktigt skiljas i strömmar med olika mål, kallar man linje-

differe ntiering.

En mindre omfattande differentiering, som endast kräver, att klassen

uppdelas i skilda undervisningsavdelningar under några timmar i veckan,

kallas av skolutredningen grunddifferentiermg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

163

I principiell opposition mot klassundervisningen står

den individualise­

rande undervisningsmetoden

, som i extrem form har tillämpats vid en del

amerikanska progressiva skolor.

»De allmänna principer, på vilka detta individuella arbetssätt grundar

sig, äro dels en strävan att skapa individuell frihet i arbetet, dels önskan

att skänka underlag för ett verkligt samarbete mellan lärjungarna, mellan

bättre och sämre begåvade, mellan äldre och yngre», skriver

skolutred­

ningen.

»Friheten består i att lärjungen inom vissa gränser själv får

välja sin arbetstid och att han får arbeta i sin egen takt, använda den tid

på uppgiften, som för honom är erforderlig. Men det är en frihet under

ansvar, så till vida som han åtager sig att själv svara för att fullgöra de

arbetsuppgifter, som lämnats honom. Samarbetet befrämjas därigenom, att

man förutsätter, inte bara att läraren skall vara till hands för att vägleda

och hjälpa, utan även att lärjungar, som under en tidsperiod arbeta i sam­

ma ämnesrum, skola i förekommande fall bistå varandra.» (VI s. 63.)

Fn lyckad individualisering av arbetet ger något väsentligt åt alla lär­

jungar, framhåller skolutredningen, men den är särskilt lämplig för dem

som befinna sig markerat under eller över den genomsnittliga intelligens­

nivån i klassen.

Skolkommissionen

ser vägen ur de svårigheter, som vållas av lärjunge­

materialets ojämnhet, i en övergång till individualiserande arbetsmetoder.

»Lyckas man allt bättre anpassa arbetsuppgifterna efter varje lärjunges

förmåga, förbättras med säkerhet arbetsresultatet. Elever med goda förut­

sättningar kan av svårare uppgifter stimuleras till större prestationer. Om

svagare rustade elever får syssla med uppgifter, som ligger inom deras för­

måga, kan de av framgången stimuleras till ökat arbete. Krav över deras

förmåga leder däremot lätt till förlamande modlöshet. Individualisering

efter speciella anlag och intressen ger eleverna starkare motiv för arbetet

och ökar därigenom arbetsresultatet.» (S. 123—124.)

Kommissionen ger några exempel på olika former av individualisering:

»Ett mycket värdefullt individuellt arbetssätt innebär, att lärjungarna

sysslar med samma studieområde men där fördjupar sig i olika grad. Alla

läser t. ex. om Frankrike i geografi. En svagare elev använder bara en enda

bok, lär sig de viktigaste uppgifterna ur den och ritar en enkel karta, en

annan elev läser dessutom något i en extra läsebok och ritar två kartor, en

tredje snabbt arbetande elev utnyttjar flera böcker, ritar diagram och kar­

tor. Eftersom alla sysslar med Frankrike, är det möjligt att samla hela klas­

sen till ett givande samtal om ämnet och att avsluta arbetet med ett pro­

gram, där olika elever redogör för sina arbetsresultat. Därefter kan allas

intresse samlas kring ett stimulerande inledningssamtal kring nästa geogra­

fiska uppgift. Även i matematik är det möjligt att låta alla arbeta med

samma kursmoment. En elev nöter in de behandlade räkneprincipema med

hjälp av exempel, som ställer obetydliga krav på begåvning för ämnet. En

annan elev, som är matematiskt begåvad, får inom samma avsnitt räkna

tillämpningsexempel av högre svårighetsgrad, möjligen också i större antal.

Efter en tid börjar ett nytt kursmoment med att läraren demonstrerar och

förklarar exempelvis för hela klassen. Individualiseringen i dessa båda fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

164

sker alltså genom att arbetsuppgifterna på samma område växlar i om­

fattning, svårighetsgrad eller antal alltefter lärjungarnas förmåga. En sådan

’fördjupningsindividualisering’ är särskilt användbar i orienteringsämnen,

och den kan med framgång användas även i färdighetsämnen, om det

finns material för arbete av växlande svårighetsgrad.

En annan metod är att individualisera i fråga om arbetstakten. Tillväga­

gångssättet, t. ex. i matematik, kan vara följande. När en elev visar sig be­

härska ett kursmoment, går han vidare, utan att vänta på de andra. Han

har kanske fått fler och svårare exempel att lösa än kamraterna, men lära­

ren har dock inte gett honom så många fyllnadsuppgifter, att skillnaden i

hastighet jämnats ut. Vid utpräglad individualisering av denna typ skulle

alla lärjungar befinna sig på olika ställen i kursen. Lärarens arbete kan

emellertid förenklas, om elever, som arbetar i ungefär samma takt, föres

samman till en grupp. Läraren går då igenom ett nytt moment med alla

medlemmar i gruppen samtidigt. Denna ’hastighetsindividualisering’ an­

vänds ofta inom färdighetsämnen. Den är i dessa ämnen att föredra framför

fördjupningsindividualisering, om man inte har tillgång till sådant arbets­

material, som skulle göra en fortsatt fördjupning för en begåvad elev verk­

ligt givande. Fylliga och lättbegripliga anvisningar i arbetsmaterialet kan

minska lärarens arbete med att gå igenom nya moment med de skilda grup­

perna.

Såsom tidigare nämnts, kan individualisering också innebära en anpass­

ning efter elevernas intressen och behov. Medan några lärjungar sysslar

med t. ex. fri målning, skulle andra kunna ägna sig åt linearritning. Arbetet

med de fritt valda överkurserna utgör en sådan intresseindividualisering

inom samtliga ämnen. Denna form av individualisering kan förenas med

någon av de föregående. Det nyss nämnda exemplet från behandlingen av

Frankrikes geografi kan sålunda kompletteras. Den extraläsning, som ele­

verna hinner med efter den allmänna översikten av Frankrike, kan växla

både till omfattning och inriktning. Medan en elev läser om Paris, intresse­

rar sig en annan för livet i de franska byarna och en tredje för Frankrikes

textilindustri och det franska inflytandet på ldädmoderna.» (S. 124—125.)

Den individualisering, som uppnås vid arbete efter de angivna riktlin­

jerna, bör kompletteras med grupparbete. Lluru kommissionen tänker sig

denna arbetsform, framgår av följande citat:

»Indelningen av en klass i grupper kan följa två skilda huvudprinciper.

En metod innebär, att läraren grupperar eleverna efter deras nivå i det

ämne som läses. Syftet är då främst, att medlemmarna av gruppen skall

kunna arbeta med uppgifter av samma art och svårighetsgrad och erhålla

den erforderliga instruktionen från läraren samtidigt. Gruppindelning av

detta slag har stor betydelse redan på lågstadiet, t. ex. vid läsning och

räkning, och den har en uppgift att fylla i hela enhetsskolan, särskilt i fär­

dighetsämnena. Enligt en annan princip får eleverna själva huvudansvaret

för gruppindelningen, de får välja kamrater och tillsammans med dessa

organisera det gemensamma arbetet. Huvudmålet är härvid den sociala

fostran: lärjungarna skall vänja sig vid att hjälpa varandra och organisera

en lämplig arbetsfördelning. Grupper av denna typ kan särskilt framgångs­

rikt arbeta med orienteringsämnen och praktisk-estetisk verksamhet. Ett

mer bestämt grupparbete av sådan art brukar kunna börja i skolans tredje

klass.-----------

Kungl. Majds proposition nr 70.

165

Vid det egentliga grupparbetet är planläggning och redovisning gemen­

sam för gruppens medlemmar. Mycket av arbetet utföres emellertid täm­

ligen självständigt av varje elev. En grupp lärjungar gör tillsammans upp

eu plan för arbetet, varvid samråd med läraren sker. Var och en väljer en

speciell uppgift, som skall bidra till resultatet, och arbetar sedan indivi­

duellt men får vid behov hjälp av kamraterna. Redovisningen för arbetet

kan ske individuellt. Ofta föres emellertid gruppmedlemmarnas resultat

samman till ett helt, som presenteras som gruppens samlade arbetspresta­

tion. —

På högstadiet bör studiecirkelverksamheten bli en viktig form av sam­

arbete. Cirkelarbetet skiljer sig från annat grupparbete främst däri, att

studiearbetet följs av mera ingående samtal och diskussioner. Genom cir­

kelverksamheten kommer skolan att ur metodisk synpunkt ge en bättre

förberedelse till det fria folkbildningsarbetet. Det är givetvis nödvändigt,

att de lärare, som ger handledning, själva väl känner till studiecirkelarbe­

tets teknik. Sin största betydelse kan cirklarna väntas få inom ämnena

samhällskunskap, historia, geografi, kristendomskunskap och modersmålet.

I många skolor förekommer också andra uppgifter, som kräver sam­

verkan, t. ex. framförandet av teaterpjäser och annat dramatiserat stoff,

diskussioner och sammanträdesförhandlingar, olika lagidrotter och särskilt

på lågstadiet gemensamt praktiskt och skapande arbete, t. ex. utförandet

av en större slöjd- eller dekorationsuppgift, där medverkan från flera barn

är behövlig. Verksamhet av dessa slag måste erhålla tillräckligt utrymme.»

(S. 127—128.)

De skisserade arbetsmetoderna äro otvivelaktigt krävande för läraren.

Skolutredningen betecknar en minskning av klassernas storlek som en

ofrånkomlig förutsättning för att arbetsformer skola kunna tillämpas, som

avse individuell handledning av lärjungarna och kräva lärarens personliga

kännedom om den enskilde lärjungen.

»Vilka arbetsmetoder som än försökas, måste undervisningen få en

schablonmässig karaktär, om en lärare har att undervisa en klass med stort

lärjungeantal. Ännu mera svårbemästrad blir hans uppgift, om han såsom

ämneslärare har att lämna undervisning i sina ämnen i ett flertal stora

klasser. En individuell kännedom om lärjungarna såsom grundval för hans

undervisande och fostrande verksamhet är i sådant fall praktiskt taget ute­

sluten. En begränsning av klassavdelningarnas storlek är ett första steg

till en reform av skolans inre arbete.» (VI s. 70.)

S kolkommission en erkänner, att en genomförd individualisering av

undervisningen är en svår uppgift — i varje fall för en lärare, som har vant

sig vid klassundervisning — och vågar icke räkna med att de traditionella

undervisningsmetoderna snabbt skola kunna utträngas av de mera aktivi-

tetsbetonade.

»Detta kommer att ske först så småningom. En viss — och för ändamålet

tillräcklig — individualisering kan dock förenas med traditionell klass­

undervisning. Kommissionen framlägger . . . ett förslag till skolkursernas

uppdelning på grundkurser, som alla skall vara skyldiga att läsa, och över­

kurser, som individuellt avpassas efter vars och ens begåvning och intres­

Kungl. May.ts proposition nr 70.

166

sen. Genom den enkla omläggning av undervisningen, som består däri, att

viss lektionstid avsättes för självständigt arbete och att hemarbetet väsent­

ligen får individuell, frivillig karaktär, uppnås den individualisering, som

är erforderlig för... differentieringen av kurserna.» (S. 71.)

»Grundkursen innehåller det material, som är avsett för alla lärjungar i

klassen. Då grundkursen inte kan vara alltför knapphändig, bör man inte

begära, att alla eller ens de flesta elever skall aktivt behärska den helt och

hållet. Fast och säker kunskap kan man kräva endast beträffande en del

av grundkursen, en kärna av omistliga fasta färdigheter och vitala kun-

skapselement. För att en elev skall anses godkänt behärska ett ämne, bör

han åtminstone ha kontroll över dessa primära delar av ämnet. I fråga om

övriga delar av grundkursen får man ställa mindre stränga krav. Särskilt

när det gäller ämnen som historia, geografi och biologi, är det mest träf­

fande att säga, att lärjungarna skall ha en viss orientering rörande denna

del av grundkursen.

Överkursernas syfte är att ge fördjupning utöver grundkursen. De mot­

svarar i viss mån den fria bredvidläsning i skolämnen, som många elever

redan nu sysslar med. Den förändring, som kan sägas inträda med att för­

slag till överkurser tas upp i studieplanerna, är närmast att lärarna upp­

fordras att i större utsträckning än nu hjälpa de intresserade eleverna med

anvisningar.

Den fasta kärnan i grundkurserna, det som fordras som ett minimum

för godkänt betyg vid flyttning, bör ingå oförändrad i de olika parallella

studieplanerna. Tack vare detta gemensamma stoff behöver inga allvarliga

svårigheter uppstå, när en elev flyttar till annan ort eller när en klass får

en ny lärare.» (S. 97—98.)

»Redan en individualisering av detta slag ger större möjligheter än linje­

delning att göra de olika begåvningstyperna rättvisa. Man slipper hänvisa

elever med medelmåttig men övervägande teoretisk begåvning till den prak­

tiska linjen. Specialbegåvningarna kommer bättre till sin rätt: en mate­

matisk begåvning utan förutsättningar att göra sig gällande i språk skulle

måhända på grund av nämnda ojämnhet vid linjedelning ha hänvisats till

den praktiska linjen. Slutligen undgår man den nedvärdering av de prak­

tiska ämnena, som skulle bli resultatet av en linjedelning med endast den

praktiska linjen öppen för de lärjungar, som både i fråga om teoretisk och

praktisk begåvning ligger under medelnivån.» (S. 71—72.)

Den pedagogiska utvecklingen bör emellertid inte leda till ett ensidigt

utnyttjande av ett enda tillvägagångssätt utan till ökad omväxling i arbe­

tet. En planmässig kombination av olika metoder torde ge de bästa resulta­

ten. Även enligt skolkommissionens mening böra olika moment avlösa var­

andra: individuellt arbete, grupparbete och för hela klassen gemensamt

arbete.

»Vid många tillfällen måste hela klassen utgöra en arbetsenhet: läraren

presenterar ett nytt arbetsområde, förklarar svårigheter eller ger komplet­

terande upplysningar, hela klassen samtalar om gemensamma ämnen, och

elever redogör inför kamraterna för resultaten av individuellt arbete och

grupparbete. I andra situationer kan arbetsenheterna bestå av grupper

inom klassen: gruppmedlemmarna arbetar individuellt men under inbördes

hjälp eller planerar arbetet gemensamt och utför olika deluppgifter, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

167

sedan passas samman till ett gruppresultat. Slutligen bör tid anslås till rent

individuellt arbete, varvid lärjungarna arbetar helt i sin egen takt och med

arbetsuppgifter, som så långt möjligt är individuellt avpassade efter deras

förmåga och intresse.» (S. 116.)

Ytterst synes meningsskiljaktigheten mellan de båda utredningarna i

differentieringsfrågan bottna i olika uppfattningar om de vinster, som

kunna bärgas genom en omläggning av det inre arbetet. Utredningarna

äro ense om att en linjedifferentiering måste genomföras på någon punkt

av studiegången, men skolkommissionen anser sig kunna uppskjuta den

till enhetsskolans högsta stadium genom att lita till differentieringsmöjlig-

heterna inom klassens ram: till individualisering och grupparbete.

Ett skolsystem med strängt genomförd klassundervisning har egentligen

inga andra medel att korrigera för olikheterna i den individuella studie­

kapaciteten än kvar sittning och överhoppning av klass. Skolutredningen

betecknar bådadera som föga smidiga hjälpmedel.

»I stället för att arbeta i jämnt fortskridande takt i sitt eget tempo har

överhopparen att jämsides med klassens för honom alltför knappt tillmätta

kurs inhämta även den följande klassens kurs och kvarsittaren att läsa

klassens för honom alltför dryga kurs en gång till. Det innebär, att båda

få tillryggalägga skolans hela lärogång i genomsnittets för dem mindre väl

avpassade takt så när som på det eller de år, då den ene går fram i dubbelt

så hastig takt och den andre går om en sträcka.» (IV: 1 s. 40.)

Kvarsittarsystemet har utgjort en av utgångspunkterna för angreppen

mot klassundervisningen, skriver skolutredningen på ett annat ställe:

»Det har — och i stor utsträckning med all rätt — gjorts gällande, att

det icke kan vara rimligt och rationellt att behöva i dess helhet ånyo

genomgå en klass, därför att kursen ej tillfredsställande inhämtats i ett eller

ett par ämnen. Det bestrides icke, att en kvarsittning i vissa fall kan vara

lämplig, nämligen då underbetyget i vissa ämnen bottnar i en allmän svag­

het i fråga om kunskapsnivån och i bristande själslig utveckling för ålders­

stadiet. I andra fall åter vore det lämpligare, att vederbörande lärjunge

finge tillfälle att under det följande året fortsätta sitt arbete i de ämnen,

där han ej nått klassens nivå, från den punkt, dit han i dessa ämnen hun­

nit.» (VI s. 61—62.)

SkolJwmmissionen diskuterar olika vägar att nedbringa kvarsittningen.

Skolmognadsproven måste verka i gynnsam riktning, likaså tendenserna

att individualisera undervisningen. Lärjungar, som ha speciella svårig­

heter exempelvis med stavning och språkriktighetsfrågor, böra om möjligt

få hjälp genom undersökning och individuell handledning. De som till­

fälligt kommit efter, t. ex. på grund av sjukdom, böra kunna få extraunder-

visning, antingen i samband med den vanliga undervisningen eller av sär­

skilt anställd lärare. Svårigheter med engelska språket få aldrig leda till

kvarsittning, endast till val av enklare uppgifter och i sista hand till ut­

byte av engelska mot annat ämne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

168

Helt kan kvarsittning dock icke undvikas. I synnerhet kunna svårigheter

att följa undervisningen uppstå för lärjungar, som på enhetsskolans hög­

stadium ha valt en studiegång av teoretisk karaktär. Det kan då i många

fall vara lämpligt att byta studieriktning, men för vissa elever kan det vara

fördelaktigare att gå om klassen. Eleven själv och hans föräldrar böra få

avgöra, om han skall välja att sitta kvar eller övergå till annan kombi­

nation.

Behovet av sådana extraordinära åtgärder som kvarsittning och över­

hoppning är tydligen beroende av vilken spännvidd och smidighet under­

visningen kan förlänas. Det påverkas därigenom i sista hand även av vad

som kan uträttas genom lärarutbildning och lärarurval.

Svagklasser och begåvningsklasser.

Strävandena efter individualisering inom klassens ram behöva naturligt­

vis icke utesluta, att i vissa fall specialklasser upprättas för lärjungar med

sådana säregenskaper, som avsevärt påverka framgången i skolarbetet. I de

större städerna finnas ofta särskilda klasser för barn med läs- och skriv­

svårigheter, klasser för barn med talfel, klasser för lomhörda, observations-

klasser och hälsoklasser. Ett system av sådana klasser berikar skolorgani­

sationen; det innebär, att särskilda vägar byggas för de barn, som av en

eller annan anledning icke kunna följa klassens stamtrupp.

I den pedagogiska diskussionen har man emellertid gått längre och till

och med dryftat en genomförd begåvningsdifferentiering inom enhetsskolan.

Flertalet lärjungar avvika icke mycket från genomsnittet vare sig i av­

seende på teoretisk eller praktisk begåvning. Man brukar räkna med att

omkring 60 procent av de växande ha en intelligenskvot inom området

90—

110

.

Begåvningsskillnaderna inom denna grupp äro icke större än att

gruppen bekvämt kan sammanhållas vid klassundervisning av standard­

typ. Omkring 20 procent faller nedom den angivna undre gränsen och om­

kring 20 procent ovanom den övre gränsen. Frågan gäller nu närmast, huru­

vida det bör inrättas särskilda klasser för dessa lärjungar: hjälpklasser för

de allra svagaste, någon sorts »extraklasser» för en mellangrupp mellan

hjälpklassbarnen och normalgruppen, någon sorts »realskoleklasser» för en

mellangrupp på den övre sidan och elitklasser för de överlägsna begåv­

ningarna. Det har experimenterats en hel del med sådana uppsorteringar,

särskilt i Tyskland och Förenta staterna. Det tyska Mannheimersystemet

lät mycket tala om sig under det första decenniet av detta århundrade, och

de omfattande och alltjämt pågående försöken med begåvningsklasser i

U. S. A. ha följts med stort intresse inom fackkretsar överallt i världen.

Arrangemangen för en genomförd begåvningsdifferentiering måste dock

tydligen bliva mycket omfattande, i synnerhet inom landsbygdens skol­

väsen. Det är nödvändigt att mot denna bakgrund noggrant väga vinster

och förluster ur kunskapsmeddelelsens och den allmänna fostrans synpunkt

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

169

under hänsynstagande jämväl till strävandena att vinna i stort sett samma

mål genom ökad individualisering. Vissa delar av problemet torde emeller­

tid redan nu vara av erfarenheten tillräckligt klart belysta. I varje fall får

den hjälpklassundervisning för de sämst lottade, som i 50 år har prakti­

serats här i landet, anses ha passerat experimentstadiet.

I folkskolestadgans § 1 mom. 6 infördes 1942 på skolutredningens initia­

tiv ett stadgande, att lärjungar, som — utan att vara sinnesslöa — på

grund av psykisk efterblivenhet icke kunna tillgodogöra sig skolans van­

liga undervisning, böra erhålla särskild undervisning i hjälpklass eller på

annat sätt. Hjälpklassavdelning får upprättas inom en skolenhet vid ett

lärjungeantal av minst 10 och två sadana vid ett antal av minst 18. Är

antalet psykiskt efterblivna barn större än 30, får en hjälpklassavdelning

inrättas för varje påbörjat 15-tal barn. På orter, där hjälpklasser icke kun­

nat komma till stånd, kan gruppundervisning för de efterblivna barnen

anordnas under ett visst antal timmar, i regel 2 eller 4 timmar varje vecka.

Skolkommissionen ställer sig klart positiv till inrättandet av hjälpklasser

och motser en rikare utveckling av hjälpklassystemet, sedan kommun­

sammanslagningarna ha genomförts och centralskolor mera allmänt upp­

rättats.

»Det har ibland framförts invändningar mot avskiljande av lärjungar till

särskilda hjälpklasser. Skall en klass vara ett samhälle i smått, bör även

barn med mycket låg begåvning fostras tillsammans med de övriga och

elever med olika anlag lära sig att samarbeta, har man sålunda menat.

Vidare har det sagts, att ett individualiserande undervisningssätt kan an­

passa behovet efter prestationsförmågan hos barn med mycket växlande

begåvning. I princip torde dessa invändningar vara riktiga. Men strävan­

dena att på denna väg nå ett gott uppfostringsresultat för de allra svagaste

eleverna möter så stora praktiska svårigheter, att ett system med hjälp­

klasser är att föredra på de orter, där de organisatoriska möjligheterna

finns. Ty visserligen kan en lärare individualisera undervisningen, men

detta innebär inte, att han i en klass av normal storlek hinner ge de svagast

begåvade barnen så mycket av personlig individuell handledning, som. de

egentligen behöver. Och visserligen lyckas kanske skolan genom sin sociala

fostran ge de flesta normalbegåvade elever en positiv och hjälpsam inställ­

ning gentemot svagt begåvade kamrater. Men från början intar många

normalt begåvade en överlägsen och avvisande hållning, och de svagt be­

gåvade kan därför hinna lida mycket av vistelsen i en kamratmiljö, där de

ständigt känner sig underlägsna.

Underbegåvade barn, som vistas i normalklass, förlorar ofta självför-

troendet och anser, att de ingenting kan uträtta. Men flyttas de till hjälp­

klass, kommer de bland kamrater, som de är jämspelta med, och de får sin

självkänsla åter. Erfarenheten visar, att de efter överflyttningen ofta blom­

mar upp och får ökad arbetsglädje.» (S. 144.)

De gynnsamma erfarenheterna av hjälpklasserna ha lockat åtskilliga

skoldistrikt att företaga försök även med svagklasser, avsedda för konstitu­

tivt efterblivna barn ovanför hjälpklassgränsen. Benämningen av dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

170

klasser växlar; vanligen betecknas de som svag-, extra- eller B-klasser. Ur

den redogörelse för försöken, som

skolutredningen

lämnar i sitt allmänna

folkskolebetänkande, må några data anföras.

I Göteborg infördes extraklasser i större utsträckning omkring år 1924,

och anordningen är konsekvent genomförd sedan läsåret 1936—37. Dit

fördes barn, som hade svårt att hålla normal arbetstakt, behövde särskild

hjälp i skolan och hemmet, visade svag uppmärksamhet och koncentration

och lätt glömde, vad de efter mycket arbete äntligen lärt sig. Undervis­

ningen, som skulle syfta till avgång efter g 47 folkskolestadgan, skulle till­

rättaläggas med hänsyn till barnens allmänna förutsättningar. Barnantalet

i extraldass ansågs ej böra överstiga 20. Uttagningen skedde i regel vid

slutet av andra skolåret på grundval av en enhetligt genomförd grupptest-

ning. Läsåret 1940—41 utgjorde i årsklasserna 3—6 barnantalet i hjälp-

klasserna 3,3 procent och i extraklasserna 14,l procent av hela lärjunge­

antalet i dessa klasser.

I Malmö, där svagklasserna benämnas B-klasser, synes utvecklingen ha

följt samma linjer som i Göteborg. Överförandet av lärjungar till B-klas-

serna sker sålunda vid övergången från småskolans andra klass till folk-

skolestadiet. B-klassernas lärjungar uttagas med ledning av läraromdöme

och grupprov. Klasserna äro avsedda för barn, som utan att vara hjälp-

klassmässiga dock icke kunna följa med i vanlig normalklass, såvida icke

läraren ägnar dem så stor anpart av sin tid och uppmärksamhet, att de

andra barnen bli lidande härpå. Även i Malmö följa B-klasserna samma

kursplan som normalklasserna; lärjungeantalet i en B-klass är omkring 20.

Jämväl i

Stockholm

ha försök med svagklasser tidigare förekommit, men

någon metodiskt genomförd uttagning av lärjungar till dessa klasser kom

aldrig till stånd, och försöken avvecklades så småningom. I folkskoledirek-

tionens berättelse för läsåret 1940—41 heter det därom: »Att försöket med

B-klasser under de senare åren alltmera begränsats och nu helt nedlägges

har flera orsaker. Ur undervisningsresultatets synpunkt har det varit en

stor fördel med de små klassavdelningarna, och de svagare lärjungarnas

avskiljande har givetvis varit ägnat att underlätta arbetet i normalklas­

serna. Men det har icke kunnat undvikas, att B-klassemas barn i åtskilliga

fall känt något av mindervärdighet med alla de konsekvenser ur uppfost-

ringssynpunkt, som detta medför, och kanske också stundom varit till-

bakasatta av kamraterna i normalklasserna. Allteftersom specialklassyste-

met i övrigt blivit rikare utvecklat, har behovet av B-klasser minskats.

Slutligen ha de nu gällande bestämmelserna angående barnantalet i klass­

avdelningarna medfört svårigheter att upprätthålla avdelningar med lågt

barnantal.» (IV: 2A s. 50—52.)

Beträffande försök på andra orter och de från vederbörande skolledare

inhämtade yttrandena hänvisas till skolutredningens utförliga redogörelse.

En av fördelarna med anordningen är, att kvarsittningen kan inskränkas.

Skolutredningen föreslår, att frågan om svagklasser underkastas en allsidig

prövning i anknytning till försök efter olika linjer.

»Det torde böra ankomma på det psykologisk-pedagogiska institutet att

i samarbete med skolöverstyrelsen och vederbörande lokala skolledningar

med uppmärksamhet följa denna verksamhet och utföra erforderliga jäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

171

förande undersökningar. Intill dess mera omfattande försök genomförts och

bestämda slutsatser därav kunna dragas, synes tillämpandet av anord­

ningen med särskild undervisning av svagt begåvade barn ovanför hjälp-

klasstadiet, i den mån detta förutsätter avvikelse från gällande bestäm­

melser om barnantalet, böra göras beroende av skolöverstyrelsens med­

givande i varje särskilt fall. Där anordningen icke medför särskilda kost­

nader, torde skoldistrikten hädanefter liksom hittills vara oförhindrade att

utan särskilt tillstånd från central skolmyndighet tillämpa densamma.»

(IV: 2A s. 57.)

Om behovet av dylika svagklasser är omstritt inom skolvärlden, gäller

detta ännu mer inrättandet av specialklasser för lärjungar med utpräglad

teoretisk begåvning. Begåvningsklasserna finna dock sympatier hos några

av skolutredningens psykologiska experter. Professor Anderberg hänvisar

till Termans arbeten rörande begavningsklasserna i U. S. A. »Särskilt bety­

delsefullt i detta sammanhang är att Terman funnit, att även den sociala

anpassningen gynnas i sådana klasser. Det är först i dessa klasser de be­

gåvade möta en verklig konkurrens, som sätter deras krafter på prov.»

Professor Landquist pekar på uttalanden med samma tendens av en av de

ledande tyska psykologerna under den förnazistiska tiden, William Stern.

Professor Elmgren finner begåvningarna i viss mening försummade inom

folkundervisningen.

»Onekligen ligger det.. . något ytterst tilltalande i denna tanke att söka

tillvarataga begåvningarna genom att anpassa skolförhallandena till deras

egenart. Vårt skolväsen har ju genomgått i modern tid en långt driven spe­

cialisering och differentiering till förmån för utvecklingshämmade, psyko­

patiska och s. k. problembarn, utan att tillnärmelsevis motsvarande kost­

nader eller ansträngningar från samhällets sida nedlagts på att söka an­

passa skolväsendet efter de intellektuellt välutrustades behov. Man har

alltför mycket förbisett, att intelligensens fördelningskurva har en positiv

del, som exakt motbalanserar den negativa och som likaledes kräver sär­

skilt pedagogiskt beaktande.» (Bil. II s. 33.)

Skolutredningens hygieniske expert, skolöverläkaren Hjäme, finner allt­

för heterogena klasser otillfredsställande ur arbetshygieniska och psykolo­

giska synpunkter.

»En alltför hård press kommer att vila på de mindre begåvade. De mera

begåvade, de som ’ha lätt för sig’, fa ej ta ut sina krafter. De vänja sig vid

att med ett minimum av arbete kunna förena ett maximum av erkännande:

en dålig fostran för livet. Arbetet kan för dem, liksom för de mindre begå­

vade synas meningslöst. Även med ett gott arbete skola de begaxade ga i

skolan lika länge, läsa samma kurser. För de mindre begåvade lönar sig

kanske ej ens ett intensivare arbete, de kunna ända inte följa med. Ingen­

dera gruppen får den omedelbara känslan av att arbetet ger resultat, att

arbetet är sin egen belöning.----------

I mindre klasser torde den individuella undervisningen och lärarens per­

sonliga kännedom om varje elev kunna motverka dessa olägenheter utan

att undervisningen störes, utan att de bättre begåvade slöa till eller de

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

172

mindre begåvade pressas över förmågan. Men i större klassavdelningar

torde normalgruppen ge tillräckligt arbete för läraren, och gruppen med

högre eller lägre begåvning får nöja sig med då och då utdelade extra be­

röm och extra klander. I skolor med flera parallellklasser inom samma års­

kull torde de olika begåvningsgrupperna bli sammanlagt så stora, att de

mer än väl kunna motivera sammanförandet av dessa ytterlighetsgrupper

till särskilda klasser med mera elastisk kursplan.» (Bil. I s. 19—20.)

Skolutredningen finner behovet av särklasser avgjort större för de sva­

gare begåvade än för de överbegåvade lärjungarna.

»Att de svagt begåvade lärjungarnas problem blivit särskilt uppmärk­

sammat inom folkskolan, synes vara naturligt. Dessa elever, som utgöra

mmdretalet i en vanlig klass, ha svart för att draga tillbörligt gagn av

undervisningen särskilt i stora klasser och ha större behov av direkt hand­

ledning, varjämte en önskan gjort sig gällande att underlätta arbetet i

klasserna genom att frånskilja dessa lärjungar till särskilda avdelningar.

Ett lika starkt behov föreligger däremot knappast att avskilja de bästa

begavningarna. Dessa ha i allmänhet lättare för att finna sig till rätta och

bringas till självverksamhet i en vanlig skolklass. I vårt land har anord­

ningen med särskilda intelligensklasser inom folkskolan knappast varit

föremål för några allvarligare försök, och erfarenheter att bygga på, då det

gäller att taga ställning till fragan om lämpligheten av denna anordning,

kunna därför icke framläggas.» (IV: 2A s. 57.)

Om den nuvarande realskolan uppgår i enhetsskolan, får frågan om bästa

sättet att tillgodose begåvningarnas intressen större aktualitet, men det

står fortfarande öppet, huruvida inrättandet av särklasser är ett vid all­

sidig bedömning bättre hjälpmedel för detta syftes vinnande än individuali-

sering inom klassens ram. Den diskussion, som har förts i frågan, är icke

uttömmande, då den alltför ensidigt tar sikte på den teoretiska intelligen­

sen. Enligt Elmgrens undersökningar har man att räkna med praktisk­

tekniska begåvningskomposanter, som följa en liknande fördelningslag som

den teoretiska begåvningen, och även andra individuella drag påverka som

bekant mer eller mindre starkt utbytet av skolarbetet och böra beaktas vid

dess uppläggning. Redan emedan över- och undervariationerna i teoretiskt

och praktiskt hänseende endast delvis sammanfalla, blir frågan om en even­

tuell begåvningsdifferentiering inom enhetsskolan mera komplicerad, än

den i förstone kan synas, varför ytterligare vetenskapliga undersökningar

och praktiska skolförsök torde vara påkallade.

d. De föreliggande organisationsförslagen.

I stora drag bestämmes enhetsskolans organisation av de förutsättningar,

som göras i fråga om skolpliktstidens längd och differentieringssystemets

uppbyggnad. Innan jag övergår till yttrandena, torde det vara lämpligt, att

JaS ger en sammanfattande översikt av de i dessa avseenden under utred­

ningens gång framförda organisationsförslagen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

173

Gemensamt för de båda utredningarnas förslag är, att en rad nu existe­

rande skolformer skulle helt eller delvis uppgå i enhetsskolans större orga­

nisation. Direkt berörda av omorganisationen äro folkskolan med fortsätt-

ningsskolan, realskolan, den kommunala mellanskolan, den praktiska mel-

lanskolan, den högre flickskolan och den högre folkskolan. Skolutredningens

förslag går ut på en samorganisation av dessa skolformer såsom delar av

en större skolorganism, varvid fortsättningsskolan, den kommunala mellan­

skolan och den högre folkskolan bliva i princip överflödiga.* Skolkommissio-

nens förslag innebär en sammansmältning av samtliga nyssberörda skol­

former till en enda; tills vidare skulle dock flickskolan och den praktiska

mellanskolan bevaras som organ för den differentierade undervisningen i

9:e och högre klasser.

Skolutredningens förslag.

För den form av enhetsskola, som skolutredningen har förordat, före­

slår utredningen benämningen elementarskola. Denna skulle omfatta två

stadier, ett lägre, odifferentierat, med namnet folkskola och ett högre, diffe­

rentierat, med namnet realskola. Realskolan skulle innesluta dels examens-

fria linjer, dels linjer, som föra fram till en kontrollerad examen. Examens-

fria linjer äro den praktiska realskolan, vilken skulle motsvara den nu­

varande folkskolans högre klasser jämte fortsättningsskolan, folkskolans

högre avdelning och vissa former av den högre folkskolan, samt flickskolan,

vilken skulle motsvara den nuvarande kommunala eller enskilda högre

flickskolan. Examenslinjer äro den teoretiska realskolan, motsvarande den

nuvarande statliga realskolan och den kommunala mellanskolan, samt den

tekniska realskolan, motsvarande den nuvarande praktiska mellanskolan,

de inbyggda praktiska linjerna och vissa former av den högre folkskolan.

Inom dessa huvudlinjer skulle ytterligare differentieringsmöjligheter finnas.

De särskilda lokala skolenheterna kunna givetvis i allmänhet icke erbjuda

alla dessa utbildningsmöjligheter. Vid en stor skola kunna jämte den prak­

tiska realskolan måhända ett par examenslinjer upprättas, vid en mindre

endast en och vid ett stort antal små skolor säkerligen ingen.

Enligt utredningens majoritet (ordföranden samt ledamöterna Andras,

Cardell, Dahr, Iljärne, Iverus, Jonzon, Kolmodin, Kärre, Sandberg och

Wellander) bör den första differentieringen, bortsett från överförande till

hjälpklass, inträda efter fjärde skolåret, då lärjungarna i regel skola be­

stämma sig för examenslinje, fliekskolelinje eller praktisk linje.

De lärjungar, som så önska och vilkas förutsättningar prövas vara till­

räckliga för arbetet på en examenslinje, bilda, då lärjungeantalet så med­

giver, redan under femte och sjätte skolåret särskilda klassavdelningar och

* Organisatoriskt skulle skolor av den kommunala mellanskolans typ bibehållas för vissa fall

enligt uttalande

i

betänkandet om realskolans praktiska linjer (SOU

1946:14

s.

95—96).

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

174

erhålla en undervisning, som i viss omfattning är på annat sätt inriktad

än övriga lärjungars. Där elevantalet icke medgiver upprättandet under

femte och sjätte skolåret av särskilda klassavdelningar, kunna ifråga­

varande lärjungar genom gruppdifferentiering eller i vissa fall genom en­

skild handledning få motsvarande undervisning. De lärjungar, som åtnjuta

sådan särskild undervisning, skola fem år efter tidpunkten för den första

differentieringens inträde kunna nå fram till teoretisk eller teknisk real-

examen.

Flertalet av de ledamöter, som stodo bakom detta förslag, ansågo, att

undervisningen i de inom klasserna 5 och 6 utdifferentierade avdelningarna

i huvudsak borde följa den av skolutredningen föreslagna kursplanen för

en femårig realskolas två lägsta klasser och sålunda bland annat omfatta

engelska. Två av ledamöterna,

Cardell

och

Jonzon,

ansågo, att den sär­

skilda undervisningen borde inskränkas till detta ämne.

Efter fjärde klassen borde enligt flertalets mening även den examensfria

flickskolelinjen utdifferentieras. Liksom nu skulle undervisningen på denna

linje vara sjuårig. Där elevantalet icke medgåve upprättandet av särskilda

flickskoleavdelningar, kunde flickorna i klasserna 5 och G begagna den

undervisning, som vore anordnad för lärjungar, som önskade avlägga real-

examen. Ledamöterna

Cardell

och

Jonzon

ansågo, att sistnämnda anord­

ning borde bliva regel. Flickskolan bleve sålunda enligt deras förslag en

femårig avgrening efter sjätte klassen.

Elementarskolans examensfria huvudlinje — den praktiska realskolan —

skulle anslutas till fjärde klassen och sträcka sig minst till och med åttonde

skolåret. Från och med sjunde skolåret skulle den ytterligare differentieras,

bland annat genom införande av undervisning i engelska.

För lärjungar, som av en eller annan anledning icke ha kommit i åtnju­

tande av undervisning i engelska i klasserna 5 och 6, bör enligt samtliga

här nämnda ledamöters mening anordnas dels fyraåriga teoretiska och tek­

niska realskolelinjer och dels sexåriga flickskolelinjer, alla anslutna till

sjätte klassen.

Enligt

majoritetens

förslag omfattar sålunda studiegången genom ele­

mentarskolan

liksom nu antingen 4+5 = 9 eller 6+4 = 10 år för dem som åsyfta teo­

retisk eller teknisk realexamen,

liksom nu antingen 4+7 = 11 eller 6+6 = 12 år för dem som åsyfta

normalskolekompetens, samt

i regel 4+4 = 8 år för dem som välja den praktiska realskolan mot för

närvarande i regel 7 år i den obligatoriska folkskolan.

En minoritet inom skolutredningen (ledamöterna

FredriJcsson, Jonsson,

Karnell

och

Persson

) ansåg, att differentiering borde införas först efter

sjätte klassen.

Undervisning i engelska borde, där förhållandena så medgiva,

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

175

anordnas för samtliga för språkundervisning lämpliga lärjungar, men först

från och med sjätte klassen.

Efter sjätte klassen skulle lärjungarna kunna övergå antingen till tre­

åriga examenslinjer, som leda fram till teoretisk eller teknisk realexamen,

eller till femåriga flickskolelinjer eller till den lägst tvååriga examensfria

praktiska realskolan. För lärjungar, som ej ha erhållit undervisning i engel­

ska i sjätte klassen, skulle dessutom finnas fyraåriga linjer, som leda fram

till teoretisk eller teknisk realexamen, samt sexåriga flickskolelinjer.

Enligt minoritetens förslag omfattar sålunda studiegången i elementar­

skolan

antingen 6+3 = 9 eller 6+4 = 10 år för dem som åsyfta teoretisk eller

teknisk realexamen,

antingen 6+5 = 11 eller 6+6 = 12 år för dem som åsyfta normalskole-

kompetens, samt

i regel 6+2 = 8 år för dem som välja den praktiska realskolan.

Ordföranden och samtliga ledamöter utom Kärre hemställde, att princip­

beslut snarast måtte fattas rörande ny skolorganisation i enlighet med de

grundsatser, för vilka nyss har redogjorts. Ledamoten Kärre ansåg åter,

att försök böra anställas beträffande sammanbyggandet av folkskola och

realskola (flickskola) och beträffande differentieringens former och omfatt­

ning samt att försökens utgång bör avvaktas, innan principbeslut fattas i

dessa båda avseenden.

Skol k ommissionens förslag.

Skolkommissionens förslag till enhetsskoleorganisation innebär liksom

skolutredningens en genomförd enhetlighet i undervisningen i de fyra läg­

sta klasserna utan andra organisatoriskt synliga differentieringar än hjälp-

klassema och jämförliga specialklasser. Genom skolmognadsproven skulle

en viss utjämning åstadkommas i fråga om startnivån. Den fortsatta an­

passningen efter lärjungarnas särart skulle vinnas genom individualisering

inom klassens ram.

I femte klassen skulle engelska språket införas på schemat. Då det är

svårt att i ett nybörjarspråk driva individualiseringen tillräckligt långt, åt­

minstone om lärjungeantalet i klassen är stort, kan en gruppdifferentiering

i detta ämne befinnas fördelaktig. Man sammanför då de lärjungar, som

efter en termin eller eventuellt betydligt kortare tid visa sig vara de bästa

i engelska i varje klass, till gemensamma undervisningsavdelningar just i

detta ämne och låter de mindre försigkomna sammanhållas i andra under­

visningsavdelningar. Samma resultat kan vinnas genom förstärknings-

anordningar, varigenom eleverna i samma klass uppdelas på grupper efter

språkförutsättningar och erhålla särskild undervisning, avpassad efter grup­

pens standard. I övriga ämnen bibehålies den vanliga klassuppdelningen,

och studiegången anpassas efter lärjungarnas förmåga genom individuali­

serande arbetsformer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

176

Med sjunde klassen inträder enligt kommissionens förslag en ämnesdiffe-

rentiering, avsedd som en organisatorisk anpassning efter olika begåvnings-

arter. Flertalet ämnen äro ännu obligatoriska för alla, däribland även det

praktiska ämnet hemkunskap (med småreparationer). Men dessutom skall

varje lärjunge ha ett tillvalsämne, som kan vara tyska eller svensk övnings­

kurs eller praktisk tilläggskurs. Undervisningen i tyska i klass 7 är en ny­

börjarkurs, den svenska övningskursen ger tillfälle till extra förkovran i

bland annat skrivning och tyst läsning, den praktiska tilläggskursen ger

möjligheter till övning i en eller flera av följande färdigheter: syslöjd (ev.

vävning), träslöjd, metallslöjd (även fysikslöjd), maskinskrivning, träd­

gårdsskötsel.

Dessutom skall varje lärjunge ägna några timmar i veckan åt fritt valt

skolarbete. Tiden kan användas till studium av ytterligare något ämne eller

till extra arbete i ett eller flera ämnen, som lärjungen har särskilt intresse

för, kanske musik eller teckning. Den kan också utnyttjas för komplette­

ring av kunskaperna i något ämne, där lärjungen blivit efter.

I åttonde klassen vidgas differentieringen, och engelskan upphör att vara

obligatoriskt ämne. Varje lärjunge har nu två tillvalsämnen, som kunna

väljas inom följande fem kombinationer

1. tyska, engelska,

2. engelska, ett praktiskt ämne,

3. två praktiska ämnen,

4. engelska, svensk övningskurs,

5. ett praktiskt ämne, svensk övningskurs.

Härtill kommer fritt valt skolarbete liksom i föregående klass.

Olika praktiska ämnen kunna ifrågakomma alltefter de lokala resurserna.

Kommissionen nämner en grundkurs i praktisk yrkesorientering, en till-

läggskurs inom samma område, tilläggskurser i hemkunskap och i slöjd

samt kurser i maskinskrivning, varukännedom, maskin- och byggnadslära

m. m.

Om differentieringens organisatoriska genomförande yttrar kommissio­

nen:

»I större skolor torde det bli möjligt att i sjunde och åttonde klasserna

nyuppdela eleverna på klassavdelningar efter deras ämnesval. Detta synes

vara lämpligt i de skolor, där man inte i tillräcklig utsträckning anser sig

kunna tillämpa individualiserad undervisning inom heterogen klass. I sko­

lor, där barnantalet inte är så stort, att uppdelning blir lämplig, bör ele­

verna under samma förutsättningar sammanhållas klassvis men gruppvis

följa olika studiegång. I skolor åter, där individualiserad undervisning har

tillräckligt många intresserade företrädare bland lärarna, bör

man

kunna

bibehålla de ursprungliga klassavdelningarna oförändrade och avskilja ele­

verna endast i tillvalsämnen. Stor frihet att härvid förfara olika bör till­

erkännas skolans lokala ledning.» (S. 73.)

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.

177

I nionde klassen inträder linjedifferentiering, varvid lärjungarna alltefter

den tillämnade levnadsbanan välja någon av klasserna 9 g, 9 a eller 9 y.

I 9 g och 9 a äro engelska och tyska obligatoriska; i 9 y studeras dessa äm­

nen endast undantagsvis.

Flertalet av de lärjungar, som i åttonde klassen haft tillvalsämnena engel­

ska och tyska, beräknas övergå till klasserna 9 g och 9 a, ehuru även över­

gång till 9 y är tillåten och sannolikt åtminstone i någon utsträckning

torde komma att praktiseras.

Klass 9 g är avsedd för dem, som planera gymnasiestudier, och kan be­

traktas som de olika gymnasielinjernas gemensamma första ring. Klass 9 a

motsvarar på visst sätt avslutningsklassen i den nuvarande realskolan.

Ämnesuppsättningen i de båda klasserna är i stort sett densamma. Dock är

franska obligatoriskt ämne i klass 9 g, medan lärjungarna i 9 a kunna välja

mellan franska och tilläggskurser i praktiska och estetiska ämnen. Mera

framträdande än skillnaden i ämnesuppsättningen torde bli en skillnad i

arbetstempot, som betingas dels av klassernas olika ställning i skolsystemet,

dels av det gynnsammare begåvningsurvalet i 9 g.

De lärjungar, som i åttonde klassen ha tillvalt praktiska ämnen, beräknas

i flertalet fall komma att övergå till yrkeslinjen 9 y men kunna även mot­

tagas i 9 a eller 9 g, om de underkasta sig komplettering i språk. På yrkes­

linjen ägna lärjungarna allra största delen av sin tid åt yrkespraktik och

yrkesteori. Obligatoriska allmänbildande ämnen äro endast svenska, sam­

hällskunskap och hälsolära. Skulle en lärjunge önska fortsätta studierna i

ytterligare någon grupp allmänbildande ämnen — exempelvis i matematik,

fysik och kemi — bör detta kunna medgivas, varvid tiden för den förbere­

dande yrkesutbildningen minskas i motsvarande utsträckning.

Vid mindre skolor anordnas samläsning mellan klasser tillhörande olika

linjer, i den mån detta med hänsyn till kurserna kan anses lämpligt.

I stället för att övergå till enhetsskolans nionde klass kunna lärjungarna

i vissa fall övergå till speciella skolformer: yrkesskolor, praktiska realskolor

och flickskolor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

e. Yttranden om enhetlighet och differentiering.

Det skulle icke löna sig mycket att räkna röster i fråga om enhetsskolan.

Ordet har alltför skiftande innebörd. De fyra bemärkelser, skolutredningen

har urskilt, förslå icke långt, när man kommer till yttrandena. Man har

dock intrycket, att enhetsskoleprincipen i dess allmännaste, av mig inled­

ningsvis återgivna formulering numera icke stöter på några egentliga in­

vändningar.

I fråga om enhetsskolesystemets grundläggande tankar äro yttrandena

vanligen knapphändiga och allmänt hållna, och detta gäller även beträf­

fande den principiella sidan av ett sådant konkret förslag som att real-

12 —

Biliang till riksdagens protokoll 1050.

1 saml. Nr 70.

178

skolan skulle uppgå i den allmänna enhetsskolan. Det är en i och för sig

mycket tilltalande plan, säger länsstyrelsen i Linköping; den har en önsk­

värd demokratisk prägel, konstaterar Sveriges folkskollärarinneförbund;

den är en lycklig målsättning för reformarbetet inom skolväsendet, anser

länsstyrelsen i Växjö. Ett och annat läraryttrande ger uttryck åt tillfreds­

ställelse vid tanken på att den nya organisationen skulle bringa de gamla

motsättningarna mellan skolformerna att försvinna. »Söndringens tid är

förbi, och den borde aldrig ha funnits i vårt skolväsen», skriver kollegiet

vid samrealskolan och kommunala gymnasiet i Enköping.

Den synpunkt, som oftast anlägges i de positivt inställda yttrandena, är

fördelen för landsbygden av ett enhetligt skolsystem. Den kommer fram

inte bara i landsbygdsyttrandena. Sålunda skriver

Allmänna adjunktsför-

eningen:

»Såväl ur den enskilde individens som ur samhällets synpunkt är det av

den största betydelse, att de geografiska spärrarna för tillgång till högre

utbildning upphävas. Föreningen inser, att enda möjligheten att genomföra

denna reform är att sammanslå realskola och folkskola till en enhetsskola,

och kanske främst av detta skäl vill föreningen inte motsätta sig beslut om

en sådan sammanslagning. Föreningen önskar dock starkt betona nödvän­

digheten av att redan existerande skolformer och skolenheter inte bryts

sönder, förrän den nya organisationen visat sig åtminstone likvärdig med

den nuvarande.»

Vanligen snuddar man dock endast flyktigt vid enhetsskoleprincipen och

övergår omedelbart till skolkommissionens försök att realisera densamma.

De varmaste anhängarna av det nya arbetssättet finnas måhända bland

folkbildningsarbetets målsmän.

Tjänstemännens bildningsverksamhet ställer skolkommissionens förslag

mot bakgrunden av ogynnsamma erfarenheter av det nuvarande skol­

arbetet.

»I det fria folkbildningsarbetet har man ofta gjort den erfarenheten, att

den gamla ’pluggskolan’ med dess enformiga kunskapskontroll och läxför­

hör effektivt och ofta för all framtid dödat lusten för studier. Endast genom

långvarig övertalning och intensiv bearbetning har sådana människor för­

måtts att uppge sin misstro och motvilja mot studiearbetet och så små­

ningom lockats in i det fria studiearbetets bildningsformer. Det vill synas

som om läxförhör och kunskapskontroll som metod i undervisningen skapat

h°s de unga en inställning att ’klara sig’ igenom proven och därmed klara

sig ifrån allt som överhuvudtaget har med studier att göra. Ungdomen

har med andra ord icke fått uppleva studerandets glädjeämnen. Det är där­

för Tjänstemännens Bildnings verksamhets förhoppning att en reform av

undervisningsmetoderna i enlighet med skolkommissionens förslag skall

kunna medföra hos ungdomen en rakt motsatt uppfattning av studier och

deras värde.»

Godtemplarordens studieförbund känner det som en stor brist, att sko­

lans arbetsformer i så hög grad skilja sig från folkbildningsarbetets. Ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

179

närmande mellan arbetsmetoderna måste komma till stånd, för att icke

ungdomen, när den lämnar skolan, skall stå rådvill inför de metoder, som

folkbildningsverksamheten betjänar sig av. Studieorganisationerna ha redan

skapat en arbetsform, som just är avsedd att vara ett mellanled mellan sko­

lans klassundervisning och folkbildningsarbetets friare studiesätt.

»Denna mellanform är ungdomscirkeln, till vars verksamhet bidrag av

statsmedel utgår. Det förefaller studieförbundet motiverat att uttala, att

ungdomscirkeln med sitt lustbetonade och till själ v verksamhet stimulerande

arbetssätt i vissa fall bör kunna direkt inpassas bland den nya skolans

arbetsmetoder.»

Även Arbetarnas bildningsförbund önskar få studiecirkelns arbetsformer

med studieplaner och studieanvisningar tillämpade i de högre klasserna.

»Grupp- och samarbetet bör omhuldas, och den individuella företagsam­

heten och lusten att söka uppmuntras.»

Styrelsen för Jordbrukareungdomens förbund har med särskilt intresse

tagit del av vad som föreslagits i fråga om grupparbete.

»De erfarenheter, som gjorts inom Jordbrukare-Ungdomens Förbunds

s. k. klubbarbete bland ungdom i åldern 11—16 år, visar tydligt vilken

värdefull arbetsmetod grupparbete är för dessa ungdomar, när det gäller

att få fram det latenta intresset, stimulera till aktivitet och självständiga

insatser och skapa en god, positiv stämning. Huvudvillkor för framgång

är dock att uppgifterna väl avpassas efter ålder och förutsättningar, att

väl avgränsade uppgifter ges och att varje grupp har en ledare utsedd bland

gruppens medlemmar. Det har visat sig i vårt klubbarbete, att det i regel

ger sig själv vem som skall bli ledare och att kamraterna nästan alltid utan

tvekan på ett självklart sätt accepterar denne. Samma erfarenheter torde

ha gjorts inom scoutrörelsen och andra organisationer för yngre ungdom.

Alldeles säkert kan grupparbetet bli av mycket stort värde i skolan.»

Det vore dock fel att blunda för att en icke obetydlig del av ungdomen

saknar förutsättningar att tillgodogöra sig en högre teoretisk undervisning,

framhåller styrelsen.

»De kommer ej heller att få dessa förutsättningar i enhetsskolans högre

stadium, även om undervisningen lägges efter delvis nya linjer. Styrelsen

finner därför angeläget påpeka att en längre driven differentiering inom det

centraliserade högstadiet av enhetsskolan bör vara att föredra.. . Man

behöver ej nödvändigt tänka sig ett yrkesval på tidigt stadium, endast en

uppdelning efter lärjungarnas förutsättningar. Den företeelse som kallas

’skolleda’ kommer säkert annars att infinna sig hos alltför många elever.

Den individualisering av undervisningen, som föreslås, är visserligen myc­

ket önskvärd, men kommer praktiskt sett ej att kunna genomföras annat

än i mycket begränsad omfattning.»

Skolkommissionens förslag om det inre arbetet ha väckt en livlig och

intressant diskussion i lärarkretsar. Lärarsammanslutningarna opponera

sig dock bestämt mot den bild, som skolkommissionen givit av den nu­

varande skolan. När kommissionen gör gällande, att det finnes ett starkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

180

medeltida inslag i nutida pedagogik, så framhåller Sveriges folkskollärar-

förbund, att, även om detta påpekande innehåller någon sanning, synpunk­

ten dock torde vara starkt överbetonad.

»Man kan med större rätt anföra att svensk skola av i dag präglas av

tankegångar från Pestalozzi och Rousseau, från upplysningstidens filosofi,

från den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap

och från liberalismen under 1800-talet. 1940 års skolutrednings historik i

Skolan i samhällets tjänst ger en allsidigare bild av den svenska skolans

utveckling, varvid den ständigt fortskridande utvecklingen av skolan och

dess anpassning till rådande samhällsförhållanden och idériktningar klart

framträder.----------

Motsättningen mellan å ena sidan klassundervisning, å andra sidan indi­

viduell undervisning, å ena sidan frågor- och svarsmetod och å andra sidan

s.k. arbetsskolmetod, synes SK ha starkt överbetonat och delvis felbedömt.

I den nuvarande folkskolan torde i allmänhet tillämpas modifierade former

av ren klassundervisning med starka inslag av individuell undervisning.»

Läroverksläramas riksförbund vänder sig likaledes mot att i och för sig

kanske välmotiverade reformkrav anknytas till orättvist nedsättande om­

dömen om skolans traditionella metoder men tillstyrker gärna, att andra

metoder än den rena klassundervisningen prövas i större utsträckning än

hittills.

»Gemensamt för åtskilliga nydaningssträvanden på pedagogikens område

är tendensen att frångå klassen såsom arbetsenhet och i stor utsträckning

låta eleverna arbeta antingen var för sig eller i mindre grupper samt att

på ett mera påtagligt sätt än som i regel sker, då lektionen har formen av

frågor och svar, göra eleverna aktiva. En utveckling i sådan riktning an-

befalles i viss utsträckning redan i nu gällande metodiska anvisningar för

läroverken, och då såväl SU som SK rekommenderar en uppmuntran av

sådana tendenser, kan riksförbundet helt instämma. Olika ämnen och olika

skolstadier kräva skilda metoder, och ett fördomsfritt prövande av peda­

gogiska nyheter är ett livsvillkor för att vår skola skall förbli levande och

livsduglig. Men riksförbundet vill starkt understryka, att vad det här gäl­

ler är en prövning, om vars resultat intet på förhand kan utsägas.»

Centralstyrelsen för Flick- och samskoleläramas riksförbund anser full

anslutning till utpräglade aktivitetspedagogiska metoder vara en nödvän­

dig förutsättning för genomförandet av skolkommissionens enhetsskola.

»På grundval av den omfattande och långvariga prövningen av dylika

metoder inom flickskolan hyser centralstyrelsen emellertid stark tvekan om

att dessa ömtåliga och krävande pedagogiska instrument någonsin skola

kunna göras till var mans egendom inom skolväsendet. Tillämpade med

oskicklighet och utan helhjärtad insats av intresse och tid bli de rätt verk­

ningslösa. —

Om läraren icke genom eminent förståelse och skicklighet kan tillmötesgå

varje elevs behov av särskild handledning, blir undervisningsresultatet i en

ur begåvningssynpunkt heterogen klass alltid sämre än i en mer homogen.

Även om eleverna kunna bringas att alltid arbeta troget på egen hand,

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

181

medan läraren handleder andra, blir deras arbete med nödvändighet mer

trevande och formlöst. Före 16-årsåldem äro ytterst få ungdomar mogna

för målmedvetna och omdömesgilla studier enligt metoder, som praktiseras

vid högskolor och vid studiecirkelarbete med vuxen ungdom.»

Professor Herman Siegvald finner, att kommissionen gått för långt i sin

entusiasm för fria studiemetoder i enhetsskolan. I sitt anförande till huma­

nistiska sektionens protokoll kan han icke tillbakahålla en viss kritik.

»Även om man som undertecknad är mycket stor vän av s. k. progressiva

undervisningsmetoder och med odelad glädje hälsar Skolkommissionens

strävan att söka åstadkomma en välbehövlig förnyelse beträffande fost-

rings- och undervisningsarbetets innehåll och former, kan man icke värja

sig för intrycket, att Skolkommissionen i icke ringa grad överskattat dessa

metoders effektivitet, underskattat de med dem förenade svårigheterna

och företräder en alltför ensidig uppfattning, som f. ö. inte längre är vare

sig modern eller riktig. Detta torde kunna förklaras av att. Skolkommissio­

nen eller åtminstone den på detta område inom densamma drivande kraften

tagit alltför starka intryck av den moderna pedagogiska filosofien, som ofta

är helt ovetenskaplig och inte sällan visar sig ohållbar, när den skall om­

sättas i praxis eller konfronteras med resultaten av den vetenskapliga peda­

gogikens empiriska forskningsresultat. Sålunda innebär det en betydande

överdrift och en otillåten generalisering, när Skolkommissionen på sätt som

sker nedvärderar klassundervisningen.----------- Individualiserande under­

visningsmetoder ha vid vetenskapliga undersökningar befunnits ha många

och stora fördelar, och därför böra de komma till vidsträckt användning i

Skolkommissionens skola. Men ingen har hittills kunnat visa, att man

genom dessa metoder kan åstadkomma så generellt goda kunskapsresultat,

som Skolkommissionen tydligen hoppas och tror. Vidare bör nogsamt be­

aktas, att individual- och gruppundervisningen tyvärr är ytterst arbetsam

för läraren. Denne måste nämligen lägga ner ett oerhört arbete på att plan­

lägga undervisningen och granska elevernas skriftliga arbeten efter under­

visningens slut, om det inte skall bli kaos av det hela. Såsom folkskolinspek­

tör har jag haft tillfälle att konstatera, hurusom lärare med stor skicklig­

het och framgång tillämpat moderna individualiserande undervisnings­

metoder i sina klasser men trots all uppmuntran och stimulans nödgats

successivt gå tillbaka till mera traditionsenlig klassundervisning, just eme­

dan de i det långa loppet inte orkat med de modema arbetsmetoderna. Fn

förutsättning för att lärarna skola kunna bemästra de individualiserande

metoderna är, att antalet lärjungar i klasserna nedbringas till högst 25.

Ett annat oeftergivligt villkor är, att nya läroböcker och arbetsanvisningar

utarbetas just för individuellt arbete och grupparbete på skolans olika

stadier.»

Styrelsen för Statens psykologislc-pedagogiska institut intager en liknan­

de ståndpunkt. »Skolkommissionen har en om Rousseau erinrande benägen­

het att befolka den framtida skolan med ideallärare och mönsterelever»,

säger styrelsen.

»Den differentiering av lärostoffet i grundkurser och överkurser, varmed

enhetsskolan på ett tidigt stadium skulle arbeta, måste ställa oerhörda krav

på läraren både ifråga om organisationsförmåga, psykologisk blick och om­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

182

döme. På kort tid måste han skaffa sig en ingående kännedom om varje

enskild elevs begåvning, intresse och ambition, därefter snabbt utstaka den

studiegång, som kan anses för vederbörande mest lämplig och sedan oav­

låtligt följa elevens utveckling och studieresultat. Skall läraren kunna kom­

ma till rätta med dessa maktpåliggande uppgifter måste elevantalet inom

de skilda klassavdelningarna så väsentligt nedbringas, att man torde få

räkna med nära nog en fördubbling av nuvarande klasser och lärarstab.»

Kollegiet vid Södermalms kommunala flickskola är som andra skolans

arbetare ute på fältet övertygat om att det nya arbetssättet skulle ställa

större krav på de enskilda lärarna, än dessa alltid kunna fylla, och söker

ge eu rimlig tolkning åt kommissionens uttalanden:

»Många röster ha höjts, som förklara fordringarna på läraren så stora,

att de omöjligt kunna fyllas, och då enhetsskolans resultat i mycket större

utsträckning än de nuvarande skolformernas står och faller med lärarens

förmåga, har man på grund härav sett mycket pessimistiskt på den nya

skolans bildningsresultat.

Kollegiet har emellertid uppfattat saken så, att Skolkommissionen i fullt

medvetande om att ingen lärare finnes eller någonsin kommer att finnas,

som skulle kunna förverkliga den bild av en fullkomlig lärare som betän­

kandet räknar med, dock har velat framställa denna, i förvissning om att

varje lärare efter sin förmåga kommer att täcka någon del av denna bild

och därigenom bidraga till ett lyckligt förverkligande av skolplanen. Där­

vid har kollegiet särskilt fäst sig vid den klart uttalade tanken, att den

enskilde läraren i större utsträckning än i de nuvarande skolformerna bör

ha frihet att göra pedagogiska försök i den ena eller andra riktningen. Kol­

legiet fäster stor vikt vid att detta icke blott kommer att bli ett allmänt

principuttalande, utan att de nödvändiga förutsättningarna för dess om­

sättning i praktiken verkligen skapas.»

Psykologisk-pedagogiska institutet kan däremot icke knyta alltför långt

gående förhoppningar till det principuttalande kommissionen gjort. Fri­

heten att välja metod blir illusorisk, om läraren skall tvingas att genom sin

undervisning lösa linjedelningsproblemet, säger institutet.

De som tvivla på individualiseringens möjligheter, måste fråga sig, i vad

män realskolans nuvarande studiemål kan upprätthållas under de nya för­

utsättningarna. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Uppsala, som i

stort, sett delar skolkommissionens pedagogiska grundsyn, anmäler på denna

punkt reservation.

»SK menar, att de åsyftade resultaten kunna uppnås utan risker för en

sänkning av kunskapsnivån, och den menar t. o. m., att en höjning snarast

kunde väntas just genom tillämpandet av de förut nämnda, socialt mera

effektiva undervisningsmetoderna. Kollegiet hyser härvidlag en avvikande

mening och anser, att en sänkning av kunskapsstandarden med det av SIv

föreslagna systemet är ofrånkomlig för de elever, som enligt den gamla

ordningen skulle ha genomgått realskolan.------------ Kollegiet erkänner

visserligen, att optimism är en överdrift i rätt riktning och en i pedagogiska

sammanhang lämplig grundinställning, men konstaterar, att SK beträf­

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

183

fande de nyss nämnda avsnitten av sitt förslag så gott som enbart bygger

på teoretiska överväganden och icke på experimentellt vunnen erfarenhet.»

Högre allmänna läroverket i Kalmar vågar icke heller tro, att enhets-

skolan i den föreslagna formen skulle kunna ge realskoleklientelet samma

grund för fortsatta studier och för blivande anställningar som den nuvaran­

de skolorganisationen.

»Det vore enligt kollegiets mening djupt vemodigt, om dep allmänna

folkskoleundervisningens höjande skulle ernås endast i förening med en

sänkning av den högre skolans kunskaps- och bildningsresultat till skada

för vårt samhälle som sådant och till men för vart folks ställning inom

nationernas kulturgemenskap. Nödvändig anser kollegiet ingalunda en så

ödesdiger kombination.»

De högre skolornas lärare äro i det närmaste enhälliga i sitt avstyrkande

av kommissionens differentieringssystem. Skolöverstyrelsen ger följande

statistik över kollegieyttrandenas tendens:

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tab. IS. Översikt över kollegiernas yttranden i

diff er entieringsf rågan.

Allmänna

läroverk

Komm. o. ensk.

högre skolor

Antal yttranden.............................

196

38

Tillstyrkande....................................

2

1

Avstyrkande....................................

179

34

Särskilda synpunkter.......................

15

3

Även de 13 kollegier vid folk- och småskoleseminariema, som ha berört

differentieringsfrågan, avstyrka kommissionens förslag i denna del.

Det tänkbara alternativet är tydligen en tidigare klassdifferentiering.

Läroverkslärarn as riksförbund citerar det resonemang, varmed skolkom-

missionen har motiverat hjälpklassema (s. 169 ovan), och menar, att sam­

ma skäl kunna åberopas för en längre gående begåvningsdifferentiering. En

tidigare klassdifferentiering medför icke blott en bättre användning av

skolpliktstiden utan även bättre trivsel i skolan.

»Riksförbundet anser, att en sådan uppdelning icke bör betecknas såsom

en nödfallsutväg eller ett undantagsförfarande utan som en metod, som

skall prövas vid sidan av metoden med olika begåvningstypers samman­

hållande inom samma klassavdelning. Ett sådant tillämpande av olika

differentieringsmetoder hör enligt riksförbundets mening ej blott till en

övergångs- och prövningstid, utan bör — i överensstämmelse med den av

SK förordade principen om frihet för den lokala skolledningen att utforma

ortens skolväsende efter lokala behov och växlande erfarenheter och önske-

mål — bestå såsom en förutsättning för att ge åt varje ort... den ända­

målsenligaste skolformen. Erihet bör också finnas att anknyta denna upp­

delning på undervisningsavdelningar till olika skolstadier.»

184

Styrelsen för

Sveriges folkskollärarförbund

meddelar, att förbundets kon­

gress bestämt hävdat, att klasserna till och med sjätte läsåret skola vara

odifferentierade, och anser i överensstämmelse härmed, att alla lärjungar,

som deltaga i engelska i en klass på mellanstadiet, skola sammanhållas i en

avdelning med gemensam undervisning. Däremot skulle en långt driven

differentiering av undervisningen inom klassens ram stöta på mycket stora

svårigheter under sjunde och åttonde skolåren, då samtidigt val mellan

olika ämnen inträder.

»Förbundsstyrelsen vill förorda att vid försöksverksamhet med nioårig

enhetsskola prövas olika alternativ och att resultaten av sådana försök av­

vaktas, innan realskolstadiets närmare utformning fastställs. Därjämte bör

även i framtiden skoldistrikten få rätt stor frihet att organisera realskol-

stadiet med hänsyn till lokala förhållanden och önskemål.»

Sveriges follcsk-ollärarinncförbun<i

ifrågasätter, huruvida kommissionens

förslag, vilket teoretiskt sett kan erkännas som en principiellt riktig lösning,

verkligen är praktiskt genomförbart, och tillråder likaledes försöksverk­

samhet.

»I mindre skolenheter blir valmöjligheterna i fråga om ämneskombina­

tioner av praktiska skäl mycket begränsade, och de stora klasserna, som

man för avsevärd tid framåt nödgas räkna med, hindrar lärarna att ge

undervisningen erforderlig individuell anpassning efter elevernas förmåga

till uppenbar skada för de bäst begavade såväl som för de svaga. Förbundet

föreslår, att kommunerna får möjlighet att genom försöksverksamhet pröva

sig fram till den bästa anordningen för differentiering på enhetsskolans

högsta stadium.»

Domkapitlet i Västerås

anser sig trots sin positiva inställning till refor­

mens huvudlinjer böra påyrka, att lärjungarna tidigare än kommissionen

har tänkt sig uppdelas i

en teoretisk och en praktisk linje.

»Visserligen medges bortval och motsvarande tillval av ett ämne i sjunde

klassen och av två ämnen i åttonde, men i stort sett skola alla lärjungar

åtnjuta gemensam undervisning t. o. in. klass åtta. Domkapitlet befarar,

kommer att leda till ett mindre gott undervisningsresultat för

såväl dem som skola gå den teoretiska som den praktiska realskolelinjen.

Uppskovet med linjeklyvningen bygger SK på den förutsättningen, att

man i de lägre klasserna kan differentiera undervisningen så, att varje elev

kommer till sin rätt och ej behöver hållas tillbaka av mindre begåvade kam­

rater. Detta torde emellertid vara ett antagande, som föga har med verk­

ligheten att skaffa. Den lärare är säkerligen ännu ej född, som ej hämmas

i sitt arbete av ett med hänsyn till begåvning alltför heterogent elevmate­

rial. I annat sammanhang framhåller också SK betydelsen av en homogen

skolmognad hos eleverna för ett framgångsrikt arbete.

Skola eleverna på den teoretiska realskolelinjen kunna föras fram till en

kunskapsstandard, som ej ligger alltför mycket under den nuvarande —

den förkortade tiden är ju härvidlag ett allvarligt hinder — gäller det att

skapa de gynnsammaste förutsättningarna för arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

185

Men för den praktiska utbildningen synes också detta samröre vara till

förfång. Även om den egentliga yrkesutbildningen i sjunde och åttonde

klassen mera blir av förberedande natur, är det av vikt, att den praktiska

linjen så att säga fixeras, och att den teoretiska undervisningen anpassas

därefter. Det är eljest fara värt, att den teoretiska undervisningen blir den

allt dominerande i sjunde och åttonde klasserna, där de läsbegåvade ele­

verna klara sig, medan de övriga sacka efter.

SK:s påpekande, att ett val mellan teoretisk och praktisk utbildning svår­

ligen låter sig göra i 13-årsåldern, beroende på att arten av den praktiska

begåvningen ej röjer sig förrän mot slutet av puberteten, skulle ha fog för

sig, om det vore fråga om ett verkligt yrkesval. Så är emellertid ej fallet.

Linjeklyvningen på detta stadium avser ju endast en grovsortering med

hänsyn till lärjungarnas anlag och intressen. De, som ha mera speciella för­

utsättningar för teoretiska studier, röja sin egenart t. o. m. före 13-års-

åldem, vilket ju också särskilda undersökningar bestyrkt. De, som åter

sakna läsbegåvning men kunna vara antingen ensidigt praktiskt begåvade

eller förete svaghet i båda de nämnda hänseendena, ha ej någon framgång

att vänta på den teoretiska studiebanan.----------- Det blir företrädesvis

inom det praktiska arbetslivet dessa få göra sin insats.»

Direkta praktiska erfarenheter kunna åberopas som stöd för en marke­

rad åtskillnad mellan lärogången för teoretiskt och praktiskt inriktade lär­

jungar.

Sveriges överlärarförbund

erinrar om redan pågående försök ute i

skoldistrikten.

»Erfarenheterna från åttonde klassen i distrikt med förhållandevis myc­

ket teoretisk undervisning har varit, att många av framför allt gossarna

under detta år visat ett alltjämt avtagande intresse för skolan; ett bris­

tande intresse som .. . tagit sig uttryck i en påfallande nonchalans jämte i

många fall i ett icke önskvärt uppförande. Detta trots att ett relativt stort

antal veckotimmar varit anslagna åt undervisning i olika slöjdarter. Er­

farenheterna från mera praktiska linjer visar, att anordningen är ett försök

i rätt riktning. Gossarnas intresse för skolarbetet har skjutit ny fart och

deras uppförande har undergått en påtaglig förbättring.»

Även sammanslutningar, som icke ha tillgång till dylika interna obser­

vationer, komma till liknande slutsatser. Sålunda yttrar

Sveriges hus­

modersföreningars riksförbund:

»Ett stort problem utgör. . . den grupp ungdomar, som inte endast intel­

lektuellt utan framför allt ur intressets synpunkt nått den övre gränsen för

sin prestationsförmåga i den nuvarande folkskolan. Förbundet ifrågasätter,

om inte denna grupp redan tidigare än i klass 9, där kommissionen tänkt

sig en delning, kunde beredas möjlighet till mera praktiskt arbete. Det

synes oss nödvändigt, att en linje skapas med mycket praktiskt arbete av

allmän art och teoretiska minimikurser för de intellektuellt ej så välutrus­

tade barnen, vilka man lättare kan stimulera med manuellt arbete, även

om de ej heller äro så praktiskt välutrustade.»

Riksförbundet Landsbygde