Prop. 1950:70
('angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
1
Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
det svenska skolväsendets utveckling; given Stock holms slott den 8 februari 1950.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Josef Weijne.
Propositionens huvudsakliga innehåll:
I propositionen föreslås, att åtgärder skola vidtagas för genomförande inom tid, som framdeles bestämmes, av en på nioårig allmän skolplikt grun dad enhetsskola, avsedd att ersätta den nuvarande folkskolan, fortsättnings- skolan, den högre folkskolan, den kommunala mellanskolan och realskolan samt till viss del flickskolan och den praktiska mellanskolan. I enhetsskolan skall undervisning i engelska meddelas från och med femte klassen och för beredande yrkesutbildning tillhandahållas i nionde klassen. Yrkespraktiken skall alltefter omständigheterna kunna förläggas till yrkesskolor, inom en hetsskolan anordnade yrkesavdelningar, näringslivet, hemmen eller andra lämpliga praktikplatser. Där omständigheterna det påfordra, skall den för beredande yrkesutbildningen kunna ersättas med en allmänpraktisk ut bildning.
Enhetsskolan skall uppdelas i tre stadier, vartdera omfattande tre år. Undervisningen på lågstadiet skall i regel bestridas av småskollärare, som utbildats för tjänstgöring i klasserna 1—4, på mellanstadiet av mellanskol- lärare med utbildning för klasserna 3—6 och på högstadiet, klasserna 7—9, av ämneslärare.
Den årliga merkostnaden för enhetsskolan har beräknats till i runt tal 250 miljoner kronor, varav 125 miljoner till förhöjning av barnbidragen för
1 — Jiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
2
lärjungar, tillhörande de båda högsta årsklasserna. Härtill komma engångs
kostnader för byggnader m. m. Med hänsyn till kostnaderna och andra om
ständigheter, såsom lärar- och lokalbrist, kan enhetsskolan endast förverk
ligas successivt, allteftersom förutsättningarna skapas. För de närmaste tio
åren planeras huvudsakligen försöksverksamhet.
En provisorisk gymnasiereform skall snarast möjligt genomföras. Därvid
skall en tredje bildningslinje inrättas, den allmänna linjen, med ett socialt
orienterat bildningsmål. Samtidigt skall en revision av differentieringssyste-
met i gymnasiets båda högsta ringar företagas, syftande till att genomföra
en fastare studiegång inom varje linje. Från tidpunkt, som senare bestäm
mes, skall anordnas ett eller flera gymnasier för vuxna.
När de första, försöksvis anordnade enhetsskolorna om några år äro ut
byggda, skola försök påbörjas med särskilda till enhetsskolan anknytande
former av gymnasiet, den högre flickskolan och den praktiska realskolan
(mellanskolan).
För försöksverksamheten skall erforderlig utbyggnad av psykologisk
pedagogiska institutet och skolöverstyrelsen företagas.
Terminsavgiftssystemet vid de allmänna läroverken och därmed jämför
liga högre kommunala skolor skall avvecklas i ordning, som framdeles be
stämmes. Ekonomiska stödåtgärder skola successivt genomföras för att
giva varje barn tillgång till en utbildning, som svarar mot dess förutsätt
ningar och samhällets behov.
Då propositionen endast avser fastställande av riktlinjerna för en kom
mande utveckling, begäras i densamma inga anslag.
Frågorna om skolans ledning och lokala organisation samt om lärar
utbildningen avses komma att behandlas i en särskild proposition senare
under riksdagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
3
IJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 februari 1950.
Närvarande:
Statsministern
E rlander ,
statsråden
M öller , S köld , Q uensel , D aniel -
son , V ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg ,
W
eijne
, A
ndersson
, L
ingman
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, fråga om riktlinjer
för det svenska skolväsendets utveckling och anför därvid följande.
Inledning.
Det allmännas omsorger om skolväsendet kunna aldrig inskränkas till
stundens behov. Den utbildning, som gives vid våra lärarutbildningsan-
stalter, skall vara grunden även för arbetet inom framtidens skolformer en
generation framöver. Det räcker inte med att de unga lärarna förberedas för
sin uppgift inom det nuvarande skolväsendet, de måste även, så långt ske
kan, göras medvetna om skolans utveckling och närmaste framtidsmål och
om de ändrade krav ett reformerat skolväsen kan komma att ställa på dem.
De många skolbyggnader, som skola uppföras de närmaste åren, måste,
även de, tjäna undervisningens behov en generation framåt eller mer. Vill
man undvika felinvesteringar, måste de planläggas med tanke på framtiden,
så långt dess skolförhållanden kunna överblickas. Kommunerna behöva i
olika sammanhang klarhet om statens intentioner beträffande skolväsendet
för sin planering av lokala organisationsproblem av olika slag. För staten är
det icke mindre angeläget att så klart som möjligt fatta bildningsväsen-
dets utvecklingstendenser och i rättan tid utforma dess mål; det är en av
förutsättningarna för att det allmännas insatser på skilda arbetsfält skola
kunna rätt avvägas sinsemellan och efter samhällets resurser.
Yrkanden om en planering på lång sikt för undervisningsväsendet ha
framställts långt före vår tid. Redan inom den s.k. »snillekommittén», som
framlade sitt betänkande i december 1828, pläderade C. A. Agardli för ett
sådant företag. I sitt slutanförande beklagade han, att kommittén alltför
mycket begränsat sitt arbete till de omedelbara behoven. Den borde ha
frågat sig, vad som i grunden låg i tidens oro om undervisningsväsendets
angelägenheter. Helheten borde ha prövats, icke blott delarna. Det borde
ha tillkommit kommittén »mera att i allmänhet bestämma den riktning.
4
hvaruti alla Undervisnings-verkets tillkommande förbättringar böra göras,
än förändringarna sjelfva, mera att utkasta den sammanhängande idéen af
ett Skolverk, till hvilken det Svenska småningom, om än aldrig så lång
samt, skall närma sig, än framställa endast de förbättringar, som för när
varande eller inom ett eller två Qvinqvennier kunna anses nödiga.»
På folkundervisningens område innebar stadgan av den 18 juni 1842 ett
sådant idéprogram, vars förverkligande måste sträcka sig över årtionden.
Stadgans bestämmelser voro i flera avseenden vaga: intet föreskrevs om
skoltidens längd; kunskapskraven preciserades endast för de barn, som
måste avgå med minimikurs; och målsmännen kunde, om de så önskade,
ersätta barnens skolgång med en ofta torftig undervisning i hemmet. För
ett land, där en stor del av befolkningen levde i fattigdom, var det dock
ett väldigt företag. Man kan förstå de betänksamma rösterna i bondestån
det: fattigkassan kunde ju icke underhålla alla.
Tempot i organisationsarbetet måste givetvis rättas efter vad som var
ekonomiskt möjligt. Men redan år 1853 hade man hunnit därhän, att två
tredjedelar av barnen i skolåldern erhöllo någon undervisning i skola. När
prästeståndet påföljande år debatterade en motion om indragning av se
minarierna, kunde en av talarna konstatera, att det var för sent att upp
träda reaktionärt i fråga om folkundervisningen: folket hade redan till en
del erfarit dess gagn.
Riktlinjerna av år 1842 ha småningom fullföljts, organisationsramen har
fått sitt konkreta innehåll och vidgats allteftersom nya behov framträtt.
År 1858 inrättades småskolan med uppgift att ge nybörjarna det första
förberedande kunskapsmåttet, 1878 fastställdes den första normalplanen
för undervisningen med sexklassig skola som normaltyp, och 1882 preci
serades skolpliktstiden genom bestämmelsen, att skolåldern skulle räknas
från och med det år, under vilket barnet fyllde 7 år till och med det år,
under vilket det fyllde 14. Slutligen har enligt 1936 års riksdagsbeslut den
obligatoriska folkskolan utvidgats med en sjunde klass; denna organisation
är praktiskt taget fullständigt genomförd från och med läsåret 1948—49.
Parallellt härmed ha folkskolans överbyggnader alltmer utbyggts. Mär
kesåret i denna utveckling är 1918, då de nuvarande praktiska ungdoms
skolorna beslötos av riksdagen.
Även det från början helt fristående skolsystem, som hade den gamla
lärda skolan som sin kristallisationspunkt, har efter hand knutits närmare
samman med folkskolan. En början gjordes 1894, då inträdesfordringama
till de allmänna läroverkens första klass anslötos till kursen för första
årsklassen av fast folkskola litt. A. År 1909 inrättades de kommunala mel-
lanskolorna med sexårig folkskola som grund, och efter ytterligare refor
mer inom det högre skolväsendet åren 1927 och 1928 bygga numera real-
skolestadiets samtliga skoltyper på fyra- eller sexårig folkskolekurs. Ett
sista steg har nyligen tagits, då inträdesprövningama till de allmänna
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
5
läroverken och jämförliga skolformer från och med innevarande läsår av skaffats för lärjungar, som i vederbörande folkskoleklass ha uppnått före skrivna betygskvalifikationer.
Det gångna århundradet har sålunda under ett jämnt och lugnt fram- stegsarbete småningom fullbordat det företag, som i enkla former och ofta under primitiva förhållanden påbörjades på 1840-talet till åtlydnad av vår första folkskolestadga. Bakom oss ligger nu en utvecklingsperiod, som karakteriseras av mycket påtagliga resultat på folkbildningens alla områ den men också av en kvardröjande dualism i skolorganisationen. Måhända kunde en sådan dualism försvaras, så länge det var möjligt att draga en skarp gräns mellan »det offentliga ståndet» av lärda, präster och ämbets män å ena sidan och folkets breda lager å den andra, mellan lärd och med borgerlig bildning. Under decenniernas lopp har dock denna gräns alltmer utplånats. Folkundervisningen själv är en av de krafter, som bidragit därtill, då den successivt höjt vårt folks andliga nivå. Men den har där med också ändrat förutsättningarna för skolans organisation och arbete. Ett skolväsen, som skall utformas efter vår tids förutsättningar, kan icke utan prövning och kritik övertaga arvet från 1800-talet. Det måste bygga mera på hela folkets intressegemenskap än på de olika folkgruppernas sär intressen. Dualismen inom skolväsendet måste vika för en högre grad av enhetlighet.
En så genomgripande reform kan icke genomföras i ett slag: den är sna rare en värdig uppgift för en generations bemödanden. Det är ju icke fråga om att genomföra någon abstrakt princip utan hänsyn till dess praktiska konsekvenser utan tvärtom att tillgodose samhällsbehoven allsidigare, smi digare och effektivare än som hittills varit möjligt. En reform av detta slag får nödvändigtvis karaktären av ett fortgående omdaningsarbete, där först endast de organisatoriska huvudkonturerna och de allmännaste riktlinjerna för utvecklingen dragas upp och sedan enskildheterna utprovas och det inre arbetet finner sin form under en mångförgrenad försöksverksamhet.
Behovet av en samlad överblick över reformkraven och klara linjer för ett blivande nydaningsarbete har särskilt framträtt under det senaste år tiondet och betonas kraftigt i direktiven för de utredningar, vilkas resultat jag i det följande kommer att referera. När dåvarande chefen för ecklesia stikdepartementet den 22 november 1940 hemställde om bemyndigande att tillsätta en kommitté för utredning rörande skolväsendets organisation m. m., gav han i 22 punkter en sammanfattning av de mest trängande ut redningsuppgifterna och yttrade därefter:
»När jag med ledning av den gjorda sammanställningen söker vinna en överblick över de skilda utbildningsanstaltemas uppgifter, arbetsvillkor och behov, så framträder i mångfalden av olika skolformer en viss brist på planmässighet. Den summariska och ingalunda uttömmande översikten av aktuella önskemål och reformkrav ger vid handen, att det svenska
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
6
undervisningsväsendet trots den livliga reformverksamheten icke kan be
traktas som ett vare sig i grunddragen eller i detaljerna fullt tillfredsstäl
lande system. ---------- En genomgående granskning och prövning av hela
vårt undervisningsväsen ur den planmässiga avvägningens, samordningens
och helhetens synpunkt har aldrig blivit försökt. De utredningar, som
gjorts, och de förslag, som på grund av dessa framställts, ha syftat till av
lägsnande av påvisade missförhållanden eller tillgodoseende av nya önske
mål och behov på skilda områden, men de ha av naturliga skäl begränsats
till respektive områden, och ett slutligt ståndpunktstagande till förslagen
har försvårats och i vissa fall omöjliggjorts genom ovissheten om vilka
återverkningar deras genomförande skulle få på andra områden. Reform
kraven ha i mer eller mindre utrett skick hopats och pocka nu på en hel-
hetsprövning.-----------
Sammanförandet av ett flertal nu aktuella skolfrågor i ett utrednings
uppdrag ställer givetvis stora krav på utredningsarbetet såsom sådant och
kan ... medföra dröjsmål med lösningen av en eller annan fråga. Men jag
vill ifrågasätta, om icke de olägenheter och svårigheter, som härigenom
uppstå, uppvägas av fördelarna av att det svenska skolväsendet sent om
sider, i samband med prövningen av dessa med varandra sammanhängande
frågor, i betydelsefulla delar underkastas en granskande översyn och det
hela en prövande, ordnande och avvägande samsyn i syfte att göra det
ännu bättre lämpat för sitt ändamål och att trygga bästa möjliga utbyte
av de betydande anslagsbelopp, som skolväsendet årligen kräver.»
Kommitténs arbete skulle ledas av dåvarande departementschefen pro
fessor Gösta Bagge. Till ledamöter utsågos numera framlidne biskopen
Tor Andrse, småskollärarinnan Karin Cardell, rektorn Elisabeth Dahr,
numera folkskolinspektören Viktor Fredriksson, numera skolöverläkaren
i Stockholm Urban Hjärne, rektorn Gustaf Iverus, numera överläraren Sig
rid Jonsson, förste folkskolinspektören Bror Jonzon, numera undervisnings
rådet Bertil Karnell, rektorn Martin Kolmodin, undervisningsrådet Karl
Kärre, folkskolinspektören Nils Persson, kanslirådet Fredrik Sandberg och
professorn Erik Wellander.
Kommittén, som antog namnet 1940 års skolutredning, har utom sepa
ratframställningar i vissa frågor avlämnat
10
betänkande^ som jämte
bilagor omfatta omkring 4 000 trycksidor. Utredningen dryftar ingående
de flesta nu aktuella skolfrågor; dock ha frågor rörande folkhögskolan,
yrkesundervisningen och lärarutbildningen samt alla löneregleringsspörs-
mål enligt givna direktiv undantagits.
1940 års skolutredning var i det väsentliga en fackmannarepresentation.
Då dess förslag före det slutliga avgörandet borde prövas även från allmän
politiska utgångspunkter, tillsattes på föredragning av min närmaste före
trädare i ämbetet den 12 januari 1946 en ny skolkommission med starkt
parlamentariskt inslag. Departementschefen anförde därvid bland annat
följande:
»Det synes råda en relativt stor enighet om att det svenska skolväsendet
bör underkastas en genomgripande omgestaltning beträffande såväl mål-
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.
7
sättning som arbetsmetoder och kursplaner. De beslut, som komma att fattas i denna fråga, bli av grundläggande betydelse för vårt samhälles fortsatta framåtskridande och komma att under avsevärd tid sätta sin prägel på vårt samhällsliv. Besluten böra icke fattas utan djupgående prövning och moget övervägande. 1940 års skolutredning har i sina om fattande och om grundliga förberedelser vittnande betänkanden i enlighet med utredningsarbetets planläggning anlagt väsentligen fackmässiga syn punkter på de föreliggande arbetsuppgifterna. För att dessa skola bli all sidigt belysta böra de emellertid även skärskådas ur mera allmänna syn punkter. Det är givetvis av största vikt, att lekmanna- och föräldraintres- sena därvid få komma till tals och att allmänpolitiska synpunkter få göra sig gällande.-----------
Kommissionens huvuduppgift bör vara att uppgöra en plan för det all männa skolväsendets framtida organisation och riktlinjer för dess genom förande. Enligt sakens natur måste emellertid åt mera genomgripande reformer inom detta område tillmätas en relativt lang övergångstid. Det bör därför vara kommissionen obetaget att även framlägga förslag till sådana omedelbart eller på kortare sikt genomförbara förbättringar inom skolväsendet, som må befinnas påkallade och som kunna åstadkommas utan föregripande av den framtida organisationen.»
Till ordförande utsågs dåvarande departementschefen, numera stats ministern Erlander, och till ledamöter, förutom nuvarande departements chefen, redaktören fru Märta de Laval, professorn Ingemar Diiring, riks dagsledamoten doktor Bertil von Friesen, förbundssekreteraren Hilding Färm, studierektorn fru Alva Myrdal, dåvarande riksdagsledamoten lant brukaren Gustav Nilsson i Göingegården, riksdagsledamoten fattigvårds- ordföranden Emil Näsström, redaktören Knut Olsson samt riksdagsleda möterna agronomen Ivar Persson i Skabersjö, fru Anna Sjöström-Bengts- son och sekreteraren Adolf Wallentheim. Till kommissionens förfogande ställdes ett manstarkt expertråd, utsett bland personer med insikt och erfarenhet från olika områden av kulturlivet och skolväsendet. Kommis sionen antog benämningen 194-6 års skolkommission. Sedan Erlander i ok tober 1946 frånträtt chefskapet för ecklesiastikdepartementet, har jag såsom ordförande lett kommissionens arbete.
Kommissionen har till Kungl. Maj:t avlåtit åtskilliga framställningar, av vilka flera lett till provisoriska reformer. I juni 1948 kunde den överlämna sitt principbetänkande, innehållande allmänna riktlinjer för en genomgri pande skolreform. Betänkandet innehåller jämväl förslag i fråga om lärar utbildningen. Däremot har arbetet på folkhögskolväsendets och den egent liga yrkesutbildningens utformning ännu icke avslutats.
1940 års skolutrednings tre första betänkanden remitterades redan år 1944. Sedan skolkommissionen avgivit sitt huvudbetänkande, ha utlåtan den över detta och i samband därmed stående delar av skolutredningens betänkanden inhämtats från vederbörande statsmyndigheter. Därjämte ha vissa folkskolestyrelser och ett stort antal sammanslutningar av olika slag bcretts tillfälle inkomma med yttranden. Remissen till länsstyrelserna
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.
8
har ansetts kunna begränsas till de frågor, som avhandlas i kapitlen 10,
12, 14 och 15 av skolkommissionens betänkande, alltså frågor om skolans
ledning och lokala organisation, skolbyggnader samt skolreformens kost
nader och genomförandet av densamma, och remissen till universitet och
högskolor till de frågor, som avhandlas i kap. 7 (om gymnasiet) och i vissa
fall kap. 9 (om lärarutbildningen). Detta utesluter givetvis icke, att åtskil
liga av dessa myndigheter — i synnerhet länsstyrelserna — ingått även på
andra sidor av problemkomplexet.
Då jag går att angiva min ståndpunkt till de frågor, som böra bringas
under riksdagens prövning eller till dess kännedom, ämnar jag, punkt för
punkt, giva en översikt av de ingångna yttrandena, i den mån detta är
erforderligt för att giva de behandlade spörsmålen deras fulla belysning.
Jag vill jämväl erinra om att skolöverstyrelsens utlåtande jämte samman
drag av de yttranden, som avgivits av rektorer och kollegier vid under
dess inseende stående läroanstalter, av statens folkskolinspektörer och vissa
folkskolestyrelser samt av åtskilliga lärarsammanslutningar av olika slag,
finnes tillgängligt i tryck (SOU 1949: 35).
Innan jag övergår till detaljföredragningen, vill jag blott ytterligare
påpeka, att behovet av en allmän översyn av skolväsendet från enhetliga
utgångspunkter och av riktlinjer för dess framtida utveckling under senare
år har framträtt jämväl i vissa andra länder. Den finska skolkommittén av
år 1946 anger sålunda som sin uppgift »att uppgöra en plan för faststäl
landet av de allmänna principerna för en nyorganisation av skolväsendet,
ordnandet av de skilda skolformernas inbördes förhållande och fixerandet
av läropliktens omfattning». Och den skolreform, som våren 1944 beslöts
av engelska parlamentet, ger grundritningen och riktlinjerna men icke
detaljutformningen av ett skolsystem, vars stolta framtidsmål är att giva
de unga »a happier childhood and a better start in life».
I det följande ämnar jag först taga ställning till arten och organisationen
av den undervisning, som bör vara obligatorisk för alla; jag kommer där
efter att ingå på några problem rörande ungdomsålderns skolor, i första
hand gymnasierna, och behandlar slutligen vissa för olika skolformer ge
mensamma frågor. Beredningen av frågorna om skolans ledning och lokala
organisation samt om lärarutbildningen är ännu icke avslutad. Jag beräknar
emellertid att inom kort kunna anmäla detta ärende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
9
Avdelning I.
Skolor för barn och skolpliktig ungdom.
1. Nuvarande förhållanden och utvecklingstendenser,
a. Skolpliktens omfattning.
Den allmänna skolplikten fullgöres vanligen helt och hållet i folkskolan och fortsättnings skolan. Ett avsevärt antal skolpliktiga övergå dock före skolålderns slut till olika högre skolor.
Folkskolan omfattar i regel sju årsklasser men kan efter medgivande av Kungl. Maj:t anordnas med ett större antal obligatoriska klasser. De båda första klasserna, där den grundläggande undervisningen meddelas, utgöra tillsammans småskolan. De övriga klasserna bilda den egentliga folkskolan. Den årliga lästiden utgör inom flertalet skoldistrikt 39 veckor; ett mindre antal skoldistrikt har dock en lästid av 36
4/1
veckor.
Fortsättningsskolan omfattar för lärjungar, som i normal ordning er hållit avgångsbetyg från sjunde klassen, vanligen en arskurs med 180 un- dervisningstimmar. Lärjungar, som erhållit avgångsbetyg från obligato risk åttonde klass i någon av folkskolans huvudformer, äro frikallade från fortsättningsskola.
Skolåldern i folkskolan räknas alltjämt från och med det kalenderår, under vilket barnet fyller 7 år, till och med det, under vilket barnet fyller 14. Lärjunge, som icke under denna tid inhämtat det föreskrivna kunskaps- måttet, är dock skolpliktig till läsårets slut det år han fyller 15. Fortsätt- ningsskolplikten upphör, när den skolpliktige fyllt 18 år.
Skolgången kan börja redan det år, då barnet fyller
6
år, om föräld
rarna så önska och barnet vid läkarundersökning och prövning i övrigt befinnes vara väl skolmoget. Fyller barnet 6 år först efter den 1 juli, fordras dock folkskolinspektörens medgivande. Å andra sidan kan skolgångens bör jan uppskjutas ett år, om barnet ej är skolmoget. Vid skolor, där en och samme lärare bestrider undervisningen för samtliga lärjungar på skolans båda stadier, sker intagning endast vartannat år.
Skolgången avslutas, när den föreskrivna lärokursen inhämtats, tidigast dock det år då lärjungen fyller 13. De lärjungar, som vilja avgå från folk skolan, äro skyldiga att vid läsårets slut undergå särskild prövning i den ordning, som föreskrives i skoldistriktets ordningsstadga, och erhålla av gångsbetyg enligt § 47 folkskolestadgan, om de nått upp till vissa närmare angivna vitsord. Om lärjunge på grund av sjukdom, lyte eller svag fatt
10
ningsförmåga icke kunnat inhämta det föreskrivna kunskapsmåttet, kan
han enligt § 48 i samma sta'dga ändock få tillåtelse att avgå, dock icke
före läsårets slut det år, då han fyller 14.
Under en övergångstid av fem år efter införandet av obligatorisk sjunde
klass i ett skoldistrikt kan skolrådet, om särskilda omständigheter före-
hgga, medgiva lärjunge rätt att avgå redan från sjätte klassen, såvida han
nöjaktigt inhämtat de genomgångna klassernas kurser. En analog bestäm
melse gäller, när obligatorisk åttonde klass införes i ett distrikt.
Fortsättningsskolplikten fullgöres vanligen i den årskurs, som börjar när
mast efter det lärjungen avgått från folkskolan. Den som uppenbarligen
saknar fönnåga att tillgodogöra sig undervisningen i fortsättningsskolan,
kan befrias från skolplikten.
Inom ett mindre antal skoldistrikt, för närvarande högst ett tjugutal,
finnes en högre avdelning av folkskolan, som vanligen är frivillig och byg
ger på folkskolans sjunde klass. Lärjungar, som genomgått mot åttonde
klassen svarande årskurs av högre avdelningen, ha därmed fullgjort sin
fortsättningsskolplikt.
Ända till 1918 kunde lärjungar på grund av fattigdom få avgå från folk
skolan utan att ha genomgått fullständig lärokurs. På många håll medgavs
detta mycket frikostigt ännu vid sekelskiftet, men avgång med ofullstän
dig lärokurs har sedan blivit allt sparsammare förekommande. År 1947 av-
gingo endast 3 726 lärjungar, eller
4,7
procent av årsklassen, med reducerat
kunskapsmatt enligt § 48 folkskolestadgan.
Införandet av obligatorisk sjunde klass påbörjades i rätt många skol
distrikt redan innan riksdagen fattat beslut om allmänt genomförande av
sjuårig folkskola. I januari 1935 var sålunda sjuårig skolplikt införd eller
beslutad i 569 skoldistrikt av 2 462; i 435 av dessa gällde den sjuåriga orga
nisationen samtliga folkskolor. År 1940 hade antalet skoldistrikt med ute
slutande eller övervägande sjuårig folkskola stigit till 611 och år 1945 till
1 032. För läsåret 1948—49, då den sjuåriga folkskolan enligt plan skulle
vara fullständigt genomförd, behövde endast
9
skoldistrikt uppskov med
införande av sjunde klassen. Numera återstå blott två skoldistrikt med
sexårig obligatorisk skola.
Inom andra skoldistrikt åter har tiden ansetts inne att genomföra obli
gatorisk åttaårig skola, Början gjordes läsåret 1941—42, då Kävlinge och
Mariestad med vederbörligt tillstånd organiserade sitt skolväsen på detta
sätt. Utvecklingen under de senaste åren belyses av följande tabell, som
sammanställts av skolöverstyrelsens statistiska avdelning. I tabellen äro
lärjungarna grupperade efter skolpliktstidens längd. Uppgifterna avse för
hållandena under vårterminen, men lärjungarna i klass
6
i skoldistrikt,
som vid början av påföljande hösttermin infört obligatorisk sjunde klass,
ha hänförts till gruppen med sjuårig skolgång.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
11
Tab. 1. Lärjungeantalet för delat efter skolpliktstidens längd
vårterminerna 19J+6, 191+7 och 1948.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
L a n d s b } g < e n
Städ erna
Hela r i k e t
År
6 år 7 år
8 år
6 år
7 år 8 år 6 år
7 år
8 år
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
1946. 147 954 42,8 197 613 56,4 4 478 1,8 3 556 2,0 106 746 60,2 66 912 37,8 151 510 28,8 304 359 57,7
71390 13,5
1947. 133 626 37,7 214 928 60,6 6 109 1,7 2 204 1,2 109 638 57,7 77 986 41,1 135 830 25,0 324 566 59,6
84 095 15,4
1948.
1840 0,5 343 521 97,6 6 649 1,9
—
— 117 180 57,7 85 821 42,3
1840 0,3 460 701 83,0 92 470 16,7
Siffrorna i tabellen giva vid handen, att planen för det sjunde skolårets införande kunnat hållas nästan hundraprocentigt. De ge dessutom en före ställning om i vilken utsträckning behov av ytterligare undervisning inom folkskolans ram gjort sig gällande med sådan styrka, att skoldistrikten spontant genomfört en förlängning till åtta år av den obligatoriska skol tiden.
b. Folkskolans organisation och utvecklingstendenser.
Enligt 1921 års folkskolestadga äro de obligatoriska läroämnena i små skolan kristendomskunskap, modersmålet, räkning, hembygdsundervisning med arbetsövningar, sång och gymnastik. I den egentliga folkskolan före komma samma läroämnen. Hembygdsundervisningen avlöses dock i fjärde klassen av ämnena geografi, naturkunnighet, historia och teckning, och un dervisningen i matematik omfattar även geometri. Härtill kommer träd gårdsskötsel, om lämpligt jordland blivit upplåtet. Med skolöverstyrelsens medgivande kan undervisning i främmande språk (engelska) anordnas i sjunde och åttonde klasserna.
I 'den utsträckning omständigheterna medgiva, bör vidare undervisning i slöjd anordnas för de gossar och flickor, som anmälas att däri deltaga, och på folkskolestadiet undervisning i hushållsgöromål för de flickor, som be gära och erhålla tillstånd att deltaga. Undervisningen i slöjd och hushålls göromål kan efter skoldistriktets beslut göras obligatorisk.
Vid arbetsordningens uppgörande skall bland annat iakttagas, att lär jungar, som tillhöra samma klass, såvitt möjligt är, sammanhållas i ett läxlag.
Undervisningsplanen för rikets folkskolor av den 31 oktober 1919 indelar folkskolans organisationsformer i två stora grupper, huvudformer och un- dantagsformer.
Huvudformerna äro heltidsläsande skolor, där undervisningen på folksko lestadiet i regel bestrides av lärare, som avlagt folkskollärarexamen. Hit höra folkskolans A- och B-formcr.
12
Undantagsjormema äro dels folkskolor med halvtidsläsning (C-formerna),
dels mindre folkskolor, där undervisningen även på folkskolestadiet bestri-
des av småskollärarinnor (D-formerna). Skolor med halvtidsläsning få före
komma, endast där heltidsläsning på grund av gles befolkning och långa
skolvägar icke kan anordnas. Mindre folkskolor få förekomma, endast där
skolområde har så avskilt läge och så litet barnantal, att folkskola icke
skäligen kan upprättas för barnen.
Huvudformernas vanligaste organisationstyper äro:
A-formen, som kännetecknas av att varje årsklass utgör minst en lärar-
avdelning,
Bl-formen, där småskolestadiet bildar en eller två läraravdelningar och
folkskolestadiet två läraravdelningar,
B2-formen, där småskolestadiet och folkskolestadiet bilda var sin lärar-
avdelning, och
B3-formen, där båda stadierna tillsammans bilda en läraravdelning och
nybörjare intagas vartannat år.
I de halvtidsläsande undantagsformerna omfattar varje läraravdelning
två undervisningsavdelningar, undervisade på skilda tider, antingen var
annan dag under hela läsåret (varannandagsläsning) eller varje dag under
en del av läsaret (periodläsning). Av dessa skolor äro två former alltjämt i
bruk, nämligen
Cl-formen, där vartdera stadiet bildar en läraravdelning, och
C2-formen, där båda stadierna tillsammans bilda en läraravdelning.
n mindre folkskola utgör alltid endast en läraravdelning. För närva
rande förekomma blott två typer, nämligen
„ Dl-f°rmen> som ar heltidsläsande med intagning av nybörjare vartannat
ar, och
D2-formen, som är halvtidsläsande med två undervisningsavdelningar,
av vilka den ena utgöres av småskolestadiet och den andra av folkskole
stadiet.
Anm..-. Om endast småskolestadiet avses, användes beteckningen a, när varje årsklass utgör minst
en läraravdelning. Bilda båda klasserna tillsammans en läraravdelning, begagnas beteckningen
b
eller c, allteftersom skolan är heltids- eller halvtidsläsande.
Beträffande arbetsförhållandena inom dessa skolformer anför 19J)0 års
skolutredning i den allmänna delen av sitt betänkande om folkskolan (SOU
1946: 11):
»Rent organisatoriskt sett erbjuda de olika skol typerna mycket olika be
tingelser för undervisningen. Dennas resultat är emellertid beroende icke
endast av skolans form utan i hög grad även av andra faktorer, såsom
lararens pedagogiska duglighet, erfarenhet och hängivenhet för sitt kall,
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
13
barnantalet i lärara vdelningen, lärjungematerialets beskaffenhet, skolloka
lernas ändamålsenlighet och utrustning med materiel, undervisningstidens
längd samt socialpédagogiska anordningar. En jämförelse mellan de under-
visningsresultat, som kunna vinnas i olika skolformer, är därför vansklig
att göra, och man måste taga sig till vara för generaliserande omdömen.
Ur undervisningsteknisk synpunkt mest förmånlig är A-skolan, där alla
lärjungarna tillhöra samma årsklass och läraren därför ständigt har möj
lighet att meddela direkt handledning. I de skolformer, där en läraravdel-
ning innefattar två eller flera årsklasser, äro undervisningsbetingelsema vä
sentligt annorlunda. Om i dylika skolor A-skolan toges till förebild på det
sättet, att läraren sysselsatte sig med en klass åt gången, skulle tiden för
direkt undervisning av varje särskild klass bliva synnerligen begränsad.
Var och en av folkskolestadiets fem klasser skulle exempelvis i 7-årig skola
av andra B-formen få omedelbar undervisning blott omkring 6 veckotim
mar. Under de återstående 24 veckotimmarna skulle lärjungarna behöva
sysselsättas med tysta övningar på egen hand.
" För att ökad tid skall vinnas för direkt undervisning i de mera kompli
cerade skolformerna, har det visat sig ändamålsenligt att anordna sam-
läsning mellan olika årsklasser, som därvid sammanhållas i en arbetsgrupp.
Ett dylikt arbetssätt kan ej tillämpas i skolans alla läroämnen. I ett sådant
ämne som matematik, där det inre sammanhanget mellan kursens^ olika
delar med nödvändighet kräver en bestämd ordningsföljd vid genomgången,
måste varje klass i regel undervisas för sig. I kristendomskunskap, historia,
geografi och naturkunnighet kan däremot samläsning ske, varvid ordnings
följden mellan de olika kursmomenten regleras genom s. k. kursväxling.
Skillnaden i ålder och utvecklingsgrad mellan de lärjungar, som under
visas i en arbetsgrupp med samläsning, bör icke vara för stor. Samläsning
kan i regel icke lämpligen omfatta flera klasser än två eller tre. I Bl-skolan
kan varje lärare i allmänhet sammanhålla sina klasser i en grupp i de
ämnen, som ingå i kursväxlingen, och denna skolform erbjuder sålunda ar
betsvillkor, som äro i väsentlig mån jämförliga med A-skolans. Större äro
de undervisningssvårigheter, som möta i B2-skolan. I denna skolform måste
klasserna på follcskolestadiet vid samläsning fördelas på två grupper, av
vilka den ena omedelbart undervisas av läraren, medan den andra under
tiden arbetar på egen hand efter av läraren givna anvisningar. I B3-skolan,
som saknar underlag av särskild smaskola, omfattar läraravdelningen även
småskolestadiet, vars lärjungar måste bilda ytterligare en arbetsgrupp inom
läraravdelningen.
Självfallet ställer undervisningen i B2- och B3-skolor stora krav pa lä
rarens förmåga att planlägga och organisera arbetet. Mycken omsorg måste
ägnas åt förberedelsen och kontrollen av de uppgifter, som föreläggas lär
jungarna att av dem mer eller mindre självständigt lösas, medan läraren
omedelbart undervisar eu annan arbetsgrupp. Å andra sidan äga dessa skol
former ett betydande värde därigenom, att de framtvinga ett arbetssätt,
som är ägnat att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk. I många fall
kunna påfallande goda resultat uppnås, under förutsättning att barnan
talet hålles inom rimliga gränser. Men även andra åtgärder än en begräns
ning av barnantalet böra vidtagas, för att de särskilda undervisningssvårig-
hetema i dessa skolformer såvitt möjligt skola kunna minskas.» (IV: 2A
s.15—IG.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
14
Svårigheten att pa en gang tillfredsställande sköta flera klasser med
lärjungar pa olika utvecklingsstadier har motiverat den förut nämnda vart-
annatårsintagning, som enligt 1919 års undervisningsplan skall förekomma
vid skolor tillhörande B3- och Dl-formerna. Genom införandet av det
sjunde skolåret kom emellertid antalet samtidigt undervisade klasser att
ökas i många läraravdelningar. Behovet av ytterligare åtgärder för att
minska de undervisningstekniska svårigheterna i flerklassiga avdelningar
blev därigenom mera framträdande. Om barnantalet ej är stort nog att
motivera en förbättring av skolformen, kan alltid något vinnas genom att
de samläsande klasserna skiljas åt några timmar i veckan i de ämnen, där
det bäst behöves. Bestämmelser om förstärkning sanordningar av detta slag
utfärdades år 1940, då skoldistrikten erhöllo rätt att vid folkskolor av
B-formen, mindre folkskolor av Dl-formen och småskolor av b-formen
uppdela särskilt stora läraravdelningar i en högre och en lägre grupp vid
undervisning i ämnen, vilka i mindre grad lämpa sig för behandling under
de gemensamma lärotimmarna. Antalet timmar för den enskilde lärjungen
ändras ej vid denna anordning, men lärartimmarnas antal ökas. I viss ut
sträckning kan detta ske utan särskilda kostnader genom att de vid skolan
anställda lärarnas maximitjänstgöring enligt avlöningsreglementet tages
i anspråk. För tjänstgöring därutöver utgår ersättning som till timlärare,
dock för högst fyra veckotimmar per läraravdelning. Medgivandets värde
begränsas i praktiken av de relativt höga lärjungesiffror, som enligt kun
görelsen satts som villkor.
Oberoende av skolformen är det av pedagogiska skäl särskilt önskvärt,
att undervisningsenhetema på det lägsta stadiet icke äro för stora. De små
barnen ha ett utpräglat behov av att få vara aktiva, men förmågan att
arbeta på egen hand är ännu outvecklad, och de behöva därför i hög grad
individuell hjälp i skolarbetet. Då därjämte på medicinskt håll anses, att
arbetstiden pa smaskolestadiet hittills varit för lång, öppnar sig en möjlig
het att minska antalet undervisningstimmar för varje barn, samtidigt som
undervisningen göres effektivare genom uppdelning av klassen i mindre
undervisningsgrupper under en del av arbetstiden. Denna väg har beträtts
genom en i somras utfärdad kungörelse om reducerad timplan och grupp-
undervisning i smaskolan. Kungörelsen är tillämplig på läraravdelningar
med minst 15 lärjungar i småskola av a-form och minst
12
lärjungar i små
skola av b-form. Undervisningstiden för varje lärjunge skall i klass
1
av
a-formen minskas till 20 timmar i veckan, men samtidigt delas avdelningen
i två undervisningsgrupper under 8 av dessa timmar. I klass 2 får varje
lärjunge 24 timmar, och avdelningen klyves under 4 av dessa timmar. I
b-formen äro motsvarande siffror
22
och
6
. För läraren blir totala under
visningstiden i klassen i samtliga fallen 28 veckotimmar. Dubbleringen
gäller modersmålet och räkning samt i någon utsträckning arbetsövningar.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
15
Gruppundervisningen medför i vissa fall praktiska svårigheter vid an
ordnande av skolskjutsar och skolmåltider, varför skolstyrelsen har tillagts
rätt att inskränka kungörelsens tillämpning inom distriktet. Innan sådant
beslut fattas, skall dock inspektören beredas tillfälle att yttra sig. Ofta
minskas olägenheterna, om vardera gruppen får ledighet en dag i veckan,
medan den andra undervisas för sig. Skolstyrelserna ha bemyndigats att
vid behov fördela undervisningstiden på detta sätt. En liknande anord
ning, s. k. växellov, har också tidigare undantagsvis kunnat förekomma
vid vissa skolformer, men den har då varit begränsad till fall, där skol
vägarnas längd eller andra förhållanden av motsvarande betydelse gjort
anordningen önskvärd.
Då lärarens undervisningsskyldighet jämväl i tredje klassen överstiger
antalet lektioner enligt timplanen, finnes även här en differens, som kan
utnyttjas för gruppundervisning. Lärjungeantalet i avdelningen måste dock
i detta fall vara mist 20. På samma sätt har läraren skyldighet att bestrida
fyllnadstjänstgöring i småskoleklass, om anordningen med reducerad tim
plan trots tillräckligt barnantal icke kommit till stånd.
I övrigt användes lärarnas fyllnadstjänstgöring bland annat för att
täcka beviljad nedsättning av överlärares undervisningsskyldighet och för
bestridande av slöjdundervisning.
Folkskolans utveckling under den senaste generationen har icke minst
tagit sig uttryck i undantagsformemas starka tillbakagång. Ännu 1911
undervisades 38 procent av den totala lärjungemassan i våra folkskolor i
halvtidsläsande skolor. På landsbygden voro dessa skolformer i vissa trakter
helt dominerande. Sålunda gingo nämnda år i Älvsborgs län icke mindre
än 84,3 procent och i Värmlands län 81,3 procent av landsbygdsbarnen i
halvtidsläsande skolor. Den senare utvecklingen framgår av följande av sta
tistiska avdelningen utarbetade tabell. I hela riket erhöllo våren 1948 endast
4 064 barn halvtidsundervisning. De halvtidsläsande skolformerna äro nu i
huvudsak inskränkta till ett bälte tvärs över Götaland och utgöra även där
ett tämligen obetydligt inslag i skolväsendet. I Svealand och Norrland
samt i de sydligaste delarna av vårt land äro de numera i det allra närmaste
försvunna.
En av undantagsformerna, nämligen den mindre folkskolan av Dl-typ,
är heltidsläsande — att den har förts till undantagsformerna, beror på
att undervisningen även för folkskolans barn bestrides av småskollärarinna.
Jämväl denna skolform är, såsom tabellen visar, numera stadd i utdöende.
Under 1920-talet tillväxte Dl-skolorna ännu i antal, huvudsakligen be
roende på att halvtidsläsande mindre folkskolor då i stor skala gjordes hel
tidsläsande. Sedan har emellertid lärjungeantalet i dessa skolor kontinuer
ligt avtagit och utgjorde vårterminen 1948 enligt preliminära uppgifter
endast
6
647. Skolformen förekommer nu huvudsakligen i Norrland och
har endast inom Västerbottens län någon större utbredning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. 2. Lärjungeantalet i folkskolans undantagsformer
åren 1920—1948.
Län
Halvtidsläsande skolor
Heltidsläsande mindre
folkskolor
Vt 1920 Vt 1930 Vt 1940 Vt 1948 Vt 1920 Vt 1930 Vt 1940 Vt 1948
Stockholms stad
41
40
Stockholms
län
1458
53
—
—
1029
833
238
24
Uppsala
»
711
119
—
—
397
158
69
16
Södermanlands
1 706
627
198
—
109
208
104
50
Östergötlands
13 315
3 437
648
308
124
623
305
130
Jönköpings
»
12 326
5 616
766
213
77
577
249
132
Kronobergs
>
9 790
4 263
151
—
—
104
232
89
Kalmar
»
11013
1128
31
—
167
985
435
146
Gotlands
»
in
—
—
—
—
—
—
—
Blekinge
2151
280
—
—
216
223
58
37
Kristianstads
»
1990
639
102
—
22
116
40
9
Malmöhus
»
1585
177
—
—
212
242
103
7
Hallands
V
4170
2 500
1043
236
94
98
89
42
Götebrs o. Bohus >
15 857
11 201
6125
1039
132
131
81
196
Älvsborgs
»
21 781
15 342
6 908
2 095
26
123
140
85
Skaraborgs
15 470
3 880
352
88
49
230
23
15
Värmlands
T>
12 488
3179
284
44
329
633
368
153
Örebro
»
1671
150
—
—
518
602
219
78
Västmanlands
»
966
40
—
—
514
366
no
28
Kopparbergs
»
1319
100
—
—
1160
1028
338
108
Gävleborgs
»
11018
4 576
540
—
1048
1 732
1299
553
V ästernorrlands
»
13 678
5 444
755
41
646
2 025
1667
651
J ämtlands
>
5 649
1382
—
—
984
1 986
1079
701
V ästerbottens
>
11 782
5 022
—
—
2 294
4 966
4 203
2 444
Norrbottens
»
4 783
994
—
—
4 387
4 405
2 753
953
Summa
|
176 829
70189
17 903
4 064
14 534
22 394
14 202
6 647
Anm. Vårterminen 1948 preliminära siffror.
Undantagsformema äro sålunda numera en tämligen betydelselös detalj
i vårt skolväsen. Utvecklingen i övrigt belyses översiktligt av följande
tabell, där absoluta och relativa siffror meddelas rörande de olika skol
formernas lärjungeomslutning. Folkskolans högre avdelning har icke med-
tagits, där den är frivillig; den obligatoriska högre avdelning av folkskolan,
som i Göteborg ersätter sjunde och åttonde folkskoleklassema, har där
emot sammanförts med A-formen.
Bih
an g
til l
rik
sda
gens
p
ro
to
k
o ll
1950.
1
sam l.
N r
70
.
bo
Ta b. 3. Fördelningen efter skolform av folkskolans lärjungar
åren 1930—1948.
L a n d s b y g 3 e n
3 t ä d e r n a
•*
H e 1 a
r i k
t
Skolform
Vt 1930
Vt 1940
Vt 1948
Vt 1930
Vt 1940
Vt 1948
Vt 1930
Vt 1940
Vt 1948
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
1. Huvud-
former:
A, a ...
115 741
23,1 102 303
26,1 105 093
29,9 157 426
94,3 140 733
92,0 184 445
91,2 273167
40,9 243 036
44,6 289 538
52,3
B 1, b . .
194 201
38,7 168 808
43,0 164 754
46,8
3 656
2,2
3 394
2,2
5 076
2,5 197 857
29,6 172 202
31,6 169 830
30,6
B 2 ... .
81 742
16,3
70 044
17,9
54 899
15,6
846
0,5
889
0,6
1030
0,6
82 588
12,4
70 933
13,0
55 929
10,1
B 3 ... .
16861
3,4
18 283
4,7
15 599
4,4
124
0,1
94
0,1
190
0,1
16 985
2,5
18 377
3,4
15 789
2,9
2. Undantags-
former . .
92 363
18,4
32 105
8,2
10 711
3,n
220
0,1
—
—
—
—
92 583
13,9
32 105
5,9
10711
1,9
3. Hjälp - och
specialklas
ser ....
300
0,1
400
0,1
914
0,3
4 598
2,8
7 890
5,1
11 415
5,7
4 898
0,7
8 290
1,5
12 329
2,2
Summa
501 208 100,0 391 943 100,0 351 970 100,0 166 870 100,0 153 000 100,0 202 156 100,0 668 078 100,0 544 943 100,0 554126 100,0
Anm. Vårterminen 1948 preliminära siffror.
<1
K
u
n
g l.
M
a
j: ts
'p
ro
p
o
si
tio n nr
7
0
.
18
I städerna är A-formen sedan länge förhärskande, och ett allt fylligare
komplement av specialklasser av olika slag är under uppbyggnad. B-for-
merna omfattade våren 1948 endast 3,1 procent av lärjungeantalet i stä
derna, undantagsformer förekommo icke alls. På landsbygden kom åter
Bl-skolan främst med nära hälften av barnantalet. A-skolan omfattade
ungefär 30 procent av lärjungarna; B
2
-skolan med 15,6 procent av lands-
bygdslärjungarna hade mindre betydelse. För riket i det hela omsluter de
för undervisningen gynnsammaste organisationsformerna — skolor av ty
perna A och Bl samt hjälp- och specialklasserna — icke mindre än 85,i
procent av hela lärjungenumerären.
c. Fortsättningsskolan.
*
Enligt 1918 års stadga för fortsättningsskolan är denna skolas uppgift
att såsom praktisk ungdomsskola grundlägga och förbereda de ungas ut
bildning för deras levnadsyrke och befordra deras framtida medborgerliga
duglighet, allt under det att den syftar till att vidga deras allmänna bild
ning och främja deras sedliga utveckling.
Fortsättningsskolan är antingen yrkesbestämd eller allmän. För lär
jungar, som ha avgått från mindre folkskola eller avgått från folkskolan
utan att ha inhämtat det stadgade kunskapsmåttet, anordnas i viss ut
sträckning särskilda skolor, s. k. ersättning sskolor. Lärjungeantalet i dessa
är dock numera obetydligt.
Läroämnena i den yrkesbestäirida fortsättningsskolan äro arbetskunskap,
medborgarkunskap och modersmålet och i den allmänna fortsättnings
skolan medborgarkunskap, modersmålet och naturkunnighet. I båda for
merna förekomma därjämte i viss utsträckning slöjd, trädgårdsskötsel och
gymnastik.
Undervisningen skall utgå från det arbetsliv och den omgivning i övrigt,
vari lärjungarna befinna sig, och i största utsträckning stödja sig på de
erfarenheter, dessa föra med sig från sitt praktiska arbete. Så långt möjligt
skall arbetet taga hänsyn till det egenartade i den övergångsålder, vari
lärjungarna befinna sig, och söka i fråga om både undervisning och upp
fostran tillgodose det behov av självständighet och självverksamhet, som
utmärker denna ålder. Då lärjungarna vid den tid de besöka fortsätt
ningsskolan ofta stå inför sitt yrkesval, böra de jämväl erhålla yrkesväg
ledning; stadgan förutsätter, att skolan i samråd med arbetsförmedlingens
organ skall kunna medverka till att lärjungarna anställas inom de arbets
områden, där de äga de bästa förutsättningarna.
För de yrkesbestämda skolorna upptager karaktärsämnet arbetskunskap
omkring hälften av arbetstiden. Undervisningen i detta ämne skall samlas
kring ett visst yrke eller en viss grupp av yrken. Den sysselsätter sig med
yrkets eller yrkesgruppens allmänna förutsättningar, dess teknik, råvaror
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
19
och arbetsprodukter, samt stödjande delar av andra ämnen, såsom natur
kunnighet, räkning, bokföring och fackritning, allt i den mån dessa äro av
betydelse för yrket, ävensom med yrkeshygien och arbetslagstiftning.
Undervisningen är vanligen mera en undervisning om yrket än i dess ut
övande, men där förutsättningar finnas, kan även praktiskt arbete i skol
verkstad förekomma. Flickornas undervisning i hushållsgöromål skall, där
icke särskilda förhållanden föranleda undantag, vara förenad med arbete
i skolkök.
Fortsättningsskolstadgan ger ett klart företräde för den yrkesbestämda
skoltypen: varhelst de nödiga förutsättningarna äro till finnandes på en
ort, bör en sådan skola komma till stånd. Även den allmänna fortsättnings-
skolan skall dock enligt stadgan hava praktisk läggning. I passande sam
manhang meddelas i denna skoltyp undervisning om ortens näringsförhål
landen och om olika yrken, bland annat som förberedelse för ungdomens
yrkesval. Naturkunnighetsundervisningen lämpas efter ortens arbetsliv
och får olika innehåll och utformning i industri- och jordbruksbygder. Lär
jungarna få öva sig med praktiska skrivelser och räkneuppgifter, blankett-
skrivning, bokföring och självdeklaration. Vid utträdet ur fortsättnings-
skolan kunna de ofta bevara sina skriftliga arbeten som formulärsamling
för framtida bruk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. 4. Lärjungeantalet i fortsättningsskolan åren 1930—48.
Red
fl
U
i
>
O
i n g s å r
Skolform
1930/31
1940/41
1947/48
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Allmän fortsättningsskola.
Landsbygd..........................................................
79 664
41 857
17 864
Städer ................................................................
5 414
—
2 631
—
2 890
—
Summa
85 078
52,7
44 488
37,5
20 754
29,0
Yrkesbestämd fortsättningsskola.
Landsbygd..........................................................
46 418
_
57 612
_
41 842
___
Städer
..................................................................................................................................
18 409
—
12 887
—
7 748
—
Summa
64 827
40,1
70 499
59,5
49 590
69,2
Er sättnings skola.
Landsbygd
.....................................................................................................................
8 302
___
1 820
___
198
___
Städer
..................................................................................................................................
3 309
—
1 711
—
1052
—
Summa
11611
7,2
3 531
3.0
1 250
1,8
Summa samtliga skoltyper
161 516
100,0
118518
100,0
71 594
100,0
20
När riksdagen år 1918 fattade beslut om fortsättningsskolorna, var det
dess bestämda mening, att yrkessynpunkten borde tillgodoses i undervis
ningen och att den yrkesbestämda fortsättningsskolan sålunda borde vara
målet för denna skoltyps utveckling. Svårigheten att anskaffa lämpliga
lärare och andra omständigheter kutide dock väntas hämma utvecklingen,
och man finge räkna med att den allmänna fortsättningsskolan en tid
framåt komme att erhålla en ganska stor utbredning.
Under hela 1920-talet var också mycket riktigt den allmänna fortsätt
ningsskolan den vanligaste organisationsformen. Efter hand har emeller
tid allt större del av fortsättningsskolväsendet kunnat erhålla den yrkes
bestämda karaktär, som från början avsågs. I tabell 4 meddelas några
siffror, som äro ägnade att belysa utvecklingen under den senaste tjuguårs-
perioden.
Lärjungeantalet i fortsättningsskolorna visar under perioden en ned
gång, som förklaras genom minskningen av årskullarnas storlek, den allt
vanligare övergången till högre skolor och införandet av det sjunde folk-
skoleåret, som ersätter fortsättningsskolans ena årskurs. Ännu redovis
ningsåret 1947/48 hade dock fortsättningsskolan över 70 000 lärjungar,
av vilka nära 50 000 i yrkesbestämda skolor.
Nästa tabell — tabell 5 — redogör för de yrkesbestämda fortsättnings-
skolornas bindning till olika yrkesgrupper redovisningsåret 1944/45. För
den kvinnliga ungdomen dominerar gruppen husligt arbete, för den man
liga äro snickeri och träindustri samt jordbruk med binäringar de viktigaste
yrkesgrupperna. Vid jämförelse med tillgängligt äldre material är det på
fallande, huru snickerigruppen arbetat sig fram. Den omfattade år 1930
endast 3 792 lärjungar men 1940 11 216, vilket antal, trots den allmänna
nedgången av lärjungeantalet inom skolformen, höll sig ännu vid den tid
punkt tabellen avser, då 11 270 lärjungar redovisades inom denna yrkes
grupp. En annan detalj må nämnas: medan 1930 endast 18 pojkar full
gjorde sin fortsättningsskolplikt i anslutning till husligt arbete, var detta
1944 fallet med icke mindre än 975. De 37 850 flickorna inom denna yrkes
grupp utgjorde dock en stabil majoritet.
Eortsättningsskolplikten väckte första tiden rätt mycken opposition; det
såg till en tid ut, som om Kerschensteiners idé inte skulle hålla i praktiken.
När frågan om ett obligatoriskt sjunde folkskoleår kom upp till allvarlig
diskussion på 1930-talet, föreställde sig nog mången, att tiden vore inne
att samtidigt avskaffa fortsättningsskolan. Skälen för denna ståndpunkt
utvecklades av dåvarande departementschefen i direktiven för 1934 års
folkskolesakkunniga; han ville dock icke betaga de sakkunniga rätten att
överväga något alternativ, som innebure ett bevarande av det mest värde
fulla i fortsättningsskolan i form av en kortare påbyggnad på folkskolan,
obligatorisk eller frivillig. De sakkunniga föreslogo emellertid, att även
efter sjunde skolårets införande en fristående fortsättningskolkurs om
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
21
Tab. 5. De yrkesbestämda fortsättningsskoloma redovisningsåret
19U/45.
Arbetskunskapens art
Antal lärjungar
Gossar
Flickor
Summa
Landsbygd.
Jordbruk med binäringar..........................................
6 828
720
7 548
Fiske och sjöfart..........................................................
277
—
277
Bergsbruk och järnhantering...................................
122
—
122
Metallindustri och metallslöjd...................................
640
—
640
Elektroteknisk industri................................................
30
—
30
Snickeri och träindustri.............................................
9 512
—
9 512
Trämasse- och pappersindustri................................
171
—
171
Kvinnligt beklädnadsyrke..........................................
—
100
100
Skomakeri.......................................................................
73
—
73
Handel.............................................................................
377
61
438
Husligt arbete.................................................................
735
32 840
33 575
Summa
18 765
33 721
52 486
Städer.
Jordbruk med binäringar..........................................
19
13
32
Fiske och sjöfart..........................................................
28
—
28
Bergsbruk och järnhantering....................................
156
—
156
Metallindustri och metallslöjd ................................
1 362
—
1382
Elektroteknisk industri................................................
648
—
648
Snickeri och träindustri.............................................
1758
—
1 758
Trämasse- och pappersindustri................................
37
—
37
Kvinnligt beklädnadsyrke..........................................
—
393
393
Skomakeri.......................................................................
23
—
23
Bokbinderi.......................................................................
26
—
26
Handel..............................................................................
1306
499
1 805
Husligt arbete.................................................................
240
5 010
5 250
Summa
5 603
5 915
11 518
Ilela riket.
Yrkesbestämda.............................................................
24 368
39 636
64 004
Allmänna och yrkesbestämda...................................
46 332
44 318
90 650
minst 180 timmar skulle vara obligatorisk. När ärendet i februari 1936
anmäldes för Kungl. Maj:t, fäste departementschefen uppmärksamheten
på att under remissgången de hörda myndigheterna betonat, att fortsätt-
ningsskolan år från år i ökad grad tillvunnit sig föräldrarnas förtroende,
22
särskilt då den yrkesbestämda fortsättningsskolan. Med hänsyn till de
sakligt vägande skäl, som förebragts till förmån för fortsättningsskolans
bibehållande, och myndigheternas praktiskt taget enhälliga uppslutning
kring fortsättningsskolan fann han sig böra frångå den ståndpunkt, han
antytt i direktiven.
Det torde numera sällan ifrågasättas att avskaffa fortsättningsskolorna
annat än i den mån deras uppgifter övertagas av andra skolformer för
ifrågavarande åldersstadium. Den tanke, som låg bakom 1918 års riksdags
beslut om en praktiskt lagd ungdomsskola som förberedelse för yrkesvalet
och yrkesverksamheten, har bevarat sin livsduglighet, även om formerna
för dess realiserande i framtiden kunna bli andra än nu.
d. Lärlingsskolan.
Lärlingsskolan intager på sätt och vis en mellanställning mellan folkunder
visningens obligatoriska skolor och yrkesundervisningens frivilliga: den
kan genom beslut av vederbörande kommun göras obligatorisk för vissa
grupper av minderåriga. Skolplikten skall dock alltid upphöra, när lär
junge fyllt 18 år.
Lärlingsskolan är en praktisk ungdomsskola, tillhörande yrkesundervis
ningen. Den är avsedd för ungdom, som avslutat fortsättningsskolan och
arbetar i hantverk, industri, handel eller husligt arbete, men i vissa fall
kan inträde medgivas utan att fortsättningsskolplikten är fullgjord, och
lärlingsskolan ersätter då för eleven kursen i fortsättningsskola. I lärlings
skolan inhämtar lärlingen teoretiska kunskaper för sitt yrke parallellt med
att han genom arbetet i yrket förvärvar den praktiska yrkesfärdigheten.
Undervisningen fördelas på två årskurser med ett läsår om
8
eller högst 9
månader och en undervisningstid av i regel 8—12 timmar i veckan. Skol
arbetet förlägges till aftnarna eller eljest så, att skolgången icke inkräktar
på arbetstiden i yrket. Undervisningen är avgiftsfri. Lärjungarna inträda
vanligen i skolan i 15-årsåldern eller något år därefter.
Eleverna skola enligt 1921 års yrkesskolstadga sammanföras i yrkes-
avdelningar, var och en ansluten till ett visst yrke. Om antalet elever till
hörande samma yrke understiger fem, kunna blandade avdelningar upp
rättas. Läroämnena växla, allteftersom lärjungarna tillhöra olika hantverk
och industrier, handel eller husligt arbete. Kursen skall alltid begränsas till
ett fåtal för yrket centrala ämnen, vartill kunna komma frivilliga ämnen;
i vissa fall omfattar undervisningen i yrkeslära även praktiskt yrkesarbete.
Av varje läroämne medtages endast det som kan underlätta det praktiska
yrkesarbetets rätta utförande eller göra dess detaljer mera begripliga.
Undervisningen bör överhuvud läggas så, att den befrämjar intresset för
yrkesarbetet och därigenom höjer arbetsglädjen och ökar yrkesarbetets
socialt fostrande värde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
23
Om arbetet i lärlingsskolan yttrar 1946 års skolkommission i sitt prin
cipbetänkande (SOU 1948:27):
»På en del orter, där man inrättat lärlingsskolor, har det visat sig svårt
att förmå lärlingar och andra yngre arbetare att i önskvärd utsträckning
deltaga i undervisningen, emedan det stora lektionsantalet per vecka., som
1 regel kommer utöver elevernas ordinarie arbetstid i förvärvsarbetet, verkat
avskräckande. För en ung människa, som har fullt arbete i näringslivet
med upp till 48 timmars arbetsvecka, måste det nämligen vara en verklig
kraftinsats att fullgöra 8—12 timmars kvällsarbete per vecka i teoretiska
studier i lärlingsskolan. Ovannämnda förhållanden torde bland annat ha
varit orsak till att lärlingsskolan, sådan den utformades av 1918 års riks
dag, visat sig svår att upprätthålla.» (S. 215.)
Antalet lärjungar uppgick läsåret 1947—48 endast till 1 768. Inräknas
även sådana, som blott deltaga i frivilliga ämnen, kommer man upp till
2 217 kursdeltagare, varav 1 499 i första och 718 i andra årskursen. De
fördelade sig efter yrkesgrupper med 57,0 procent på industri och hantverk,
37,8 procent på handel och 5,2 procent på husligt arbete. Skolplikt har i
praktiken sällan förekommit.
Lärlingsskolan i dess ursprungliga form har småningom trätt tillbaka för
mera begränsade lärlingskurser. Någon allmän föreskrift om dessa kursers
omfattning finnes icke. I regel kan det ordnas så, att deltagarna endast
behöva engagera sig för fyra timmar i veckan, varav två kunna falla inom
något biämne som svenska eller räkning. Deltagarna kunna med rätt stor
frihet välja bland de ämnen undervisningsplanen upptager och kombinera
ihop en ämnesgrupp, som 'de anse lämplig. Kurserna göras stundom till
gängliga även för ungdom, som ännu icke har fått stadigvarande anställ
ning i något yrke. Avgifter kunna upptagas av kursdeltagarna.
Vid lärlingsskolorna förekomma också »kurser för äldre», d. v. s. för
arbetare, som fyllt 18 år och alltså icke längre äro att anse som minder
åriga.
Elevantalet i lärlingskurserna (utan dubbelräkning) var läsåret 1947
—48 25 677 och i kurserna för äldre 31 860. Rätt många deltogo i mer än
en kurs. Av de tre huvudgrupperna, industri och hantverk, handel och hus
ligt arbete, var den första starkast representerad i de egentliga lärlings
kurserna, den sista i kurserna för äldre.
e. De högre skolorna.
Organisation och lärjungeantal.
Bland de högre skolor, som mottaga lärjungar i skolplikt^ ålder, är
realskolan den viktigaste. Andra hithörande skolor äro de kommunala
mcllanskolorna, de leommunala flickskolorna, de lwgre folkskolorna, de
praktiska mellanskolorna och olika former av privatläroverk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
24
Rikets allmänna läroverk äro dels högre allmänna läroverk, som förutom
realskola omfatta gymnasium, dels fristående realskolor. De allra flesta
äro samläroverk, men i de större städerna finnas även läroverk avsedda
endast för gossar eller endast för flickor. Antalet högre allmänna läroverk
är för närvarande 67 och antalet fristående realskolor 152. Enligt läro-
verksstadgan kan ännu en läroverkstyp förekomma, kallad lyceum. De
efter 1927 års skolreform upprättade lyceilinjerna visade dock ringa drag
ningskraft och äro numera nedlagda.
Realskolans anknytning till folkskolan är sedan 1928 dubbel: den har
en femårig kurs, som bygger på fjärde, och en fyraårig, som bygger på
sjätte klassen av folkskolans huvudformer. För närvarande äro båda lin
jerna representerade vid 65 läroverk, endast den fyraåriga vid 139 läro
verk och endast den femåriga vid 15. Läsårets längd är 38 veckor förutom
tiden för inträdes- och flyttningsprövningar.
Skoltypens huvudform är en allmän utbildningslinje, som förekommer
vid alla realskolor, vare sig de äro fristående eller ingå i läroverk med
gymnasium. Därjämte finnas vid 42 läroverk inbyggda praktiska linjer,
i regel handelslinjer. De inbyggda linjerna omfatta två årskurser och äro
parallella med realskolans båda högsta klasser.
Lärjungeantalet utgjorde hösten 1948 på femårig linje 28 903, på fyra
årig linje 30 114 och på de inbyggda praktiska linjerna 799.
Realskolan har enligt läroverksstadgan till ändamål att utöver omfånget
för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning. På de
praktiska linjerna meddelas därjämte på visst yrke eller viss yrkesgrupp
inriktad praktisk utbildning.
Undervisningen skall avse en harmonisk utveckling av lärjungarnas
anlag, eftersträva att väcka deras arbetshåg och utveckla deras förmåga
till självverksamhet. Läraren skall i sin undervisning använda de metoder,
som bäst främja detta syfte på samma gång som de lämpa sig för hans
egen läggning och de olika ämnenas beskaffenhet. Största möjliga del av
arbetet skall förläggas till skolan. Hemskrivningar förekomma numera på
realskolestadiet endast i modersmålet.
Om arbetet inom realskolan yttrar 191+0 års skolutredning i sitt betän
kande rörande realskolan (SOU 1945:61):
»Med avseende på anlagsart och intresseinriktning samt individuell
arbetstakt förete lärjungarna stora olikheter. Somliga ha en mångsidig
begåvning med stora förutsättningar för både teoretiska studier och prak
tiskt arbete, andra äro mera ensidigt lagda åt det teoretiska eller praktiska
hållet och en tredje grupp slutligen visar sig tämligen håglös och har svårt
att göra sig gällande på något område. Vissa lärjungar tillgodogöra sig lätt
och med stort intresse skolans kunskapsinnehåll och ha lätt för att minnas
och kombinera inlärda fakta. Andra arbeta långsammare och snarast med
olust på dessa teoretiska områden, ha mindre förmåga att ordna och knyta
tillsammans vad de läst och glömma därför fort vad de inhämtat. Lär
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
25
jungar av denna senare typ få icke försummas. Skolan bör tvärtom göra
allt som står i dess makt för att väcka deras bildningshåg och ge dem den
andliga utrustning, som icke heller de utan skada kunna undvara. Alla,
som icke alldeles sakna förutsättningar därför, böra meddelas en allmän
bildning, som svarar mot de individuella och medborgerliga behov, vilka
måste anses ofrånkomliga i ett modernt demokratiskt samhälle. Men skälig
hänsyn bör tagas till de ungas olika utvecklingstempo och begåvningsrikt-
ning, och bildningsinnehållet bör få olika både omfattning och karaktär
för olika lärjungekategorier. För 'de mindre teoretiskt lagda måste också
det teoretiska bildningsinnehållet få avsevärt mindre omfattning, det måste
meddelas i långsammare tempo och i närmare anslutning till övningar av
praktisk art; konkretionen och åskådligheten kan här ofta icke bli för stor.
Praktiskt arbete bör för dem särskilt på högre stadier i större omfattning
omväxla med teoretiskt.» (IV: 3 s. 36.)
Obligatoriska läroämnen på realskolans allmänna linje äro kristendoms-
kunskap, modersmålet, engelska, tyska, historia med samhällslära, geografi,
matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. Engelska inträder som
första främmande språk, tyska som andra. I de båda högsta klasserna med
delas undervisning även i franska; detta ämne är frivilligt, men det till
välj es av mer än två tredjedelar av lärjungarna, och kunskaper i ämnet
fordras för inträde i gymnasiet. Efter anmälan av målsman äger lärjunge
i någon av de båda högsta klasserna rätt att bliva helt eller delvis befriad
från undervisningen i matematik.
Realskolans övningsämnen äro välskrivning, teckning, musik, gymna
stik med lek och idrott, slöjd och hushållsgöromål. Undervisning i manlig
slöjd meddelas dock för närvarande endast vid 143 och i hushållsgöromål
vid 109 läroverk. Om lärjunge med hänsyn till kommunikationerna eller
av annan anledning är i behov av lättnad i arbetsbördan, kan han erhålla
befrielse från någon del av undervisningen i övningsämnen.
Enligt denna dag utfärdad kungörelse skall undervisningstiden per vecka
i realskolan minskas, varvid studiet av franskan uppskjutes ett år. Be-
skärningen gäller huvudsakligen läroämnena. Manlig slöjd och hushålls
göromål erhålla däremot fastare ställning, och det senare ämnet utvidgas
med en kurs i hemkunskap, som skall vara obligatorisk för både gossar och
flickor. Där omständigheterna det medgiva, skola även gossar kunna del
taga i den praktiska undervisningen i hushållsgöromål.
De inbyggda praktiska linjerna förekomma mestadels på mindre orter,
där upprättande av praktisk mellanskola icke kan komma i fråga. Jag
återkommer till dessa linjer i samband med den redogörelse för sistnämnda
skolform, som jag i det följande kommer att lämna.
För lärjungarna i högsta klassen på allmän linje anordnas vid vårtermi
nens slut realexamen. Denna innefattar skriftliga prov i modersmålet, engel
ska, tyska och matematik, men examinanden är endast skyldig deltaga i pro
vet i modersmålet och två av de övriga proven. Den muntliga examen om
fattar förhör i fyra läroämnen. För lärjungar å praktisk linje anordnas på
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
26
samma sätt i högsta klassen en praktisk realexamen. Totalantalet vid olika
skolformer och av privatister avlagda allmänna realexamina uppgick år
1948 till
8
668
, därav 5 977 vid allmänna läroverk, och totalantalet prak
tiska realexamina till 1 307, varav 356 vid allmänna läroverk.
Vid de allmänna läroverken har antalet underkända i realexamen vår
terminerna 1944—48 hållit sig inom gränserna 5,8—9,2 procent med om
kring
0,9
procent i den muntliga examen. Genomsnittsåldern för de god
kända lärjungarna var vårterminen 1948 16,9 år.
Även vid de allmänna läroverken och jämförliga läroanstalter kunna i
viss utsträckning jörstärkningsåtgärder vidtagas. För närvarande kunna
klasser med mer än
20
lärjungar delas i två undervisningsavdelningar en
timme i veckan första året klassen läser något av de tre främmande språ
ken, engelska, tyska och franska. En motsvarande anordning vid under
visningen i modersmålet är förutsedd i läroverksstadgan men kan för när
varande till följd av lärarbristen icke praktiseras i avsedd utsträckning.
Lärjungarna erlägga terminsavgifter till läroverkets kassor med belopp,
som variera från läroverk till läroverk men vanligen för fullt betalande
hålla sig vid 40 å 50 kronor. Avgifterna till statsverket och de särskilda
examensavgifterna äro sedan några år avskaffade.
De kommunala mellanskolorna representera samma allmänna skoltyp
som de fyraåriga realskolorna. Tim- och kursplanerna äro identiskt lika.
Vad som skiljer är skolans ställning i administrativt och ekonomiskt hän
seende. Bland annat skall undervisningen vara avgiftsfri, såvida icke annor
lunda bestämmes i skolans reglemente. Höstterminen 1947 upptogo dock
drygt tre fjärdedelar av de kommunala mellanskolorna terminsavgifter av
lärjungar, som icke tillhörde skolans område, och mer än hälften jämväl av
lärjungar tillhörande skolområdet. Beloppen voro för fullt betalande lär
jungar i regel av samma storleksordning som vid de allmänna läroverken.
I de större städerna var undervisningen avgiftsfri.
Enligt beslut av 1944 års riksdag ha under senare år ett stort antal kom
munala mellanskolor förstatligats. Omorganisationen är avslutad i fråga
om 61 mellanskolor och pågår vid 14. Nya kommunala mellanskolor till
komma dock ständigt genom omorganisation av högre folkskolor. För när
varande är antalet kommunala mellanskolor 32. Lärjungeantalet vid de
kommunala mellanskolorna uppgick höstterminen 1948 till
4
470 och an
talet lärjungar, som vårterminen 1949 avlade realexamen, till
1
390. Det i
förhållande till lärjungeantalet relativt stora antalet avlagda examina får
ses mot bakgrunden av den pågående omorgansiationen av vissa skolor;
för en grupp av skolor hörde sålunda våren 1949 de tre lägsta klasserna till
den statliga samrealskolan och endast högsta klassen till den under av
veckling varande kommunala mellanskolan.
De kommunala flickskolorna ha enligt den år 1928 utfärdade stadgan till
ändamål att bereda kvinnliga lärjungar tillfälle till inhämtande av ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
27
högre mått av allmän medborgerlig bildning med hänsyn tagen till den
kvinnliga ungdomens egenart samt att därvid tillika i större eller mindre
utsträckning förbereda lärjungarna för praktisk verksamhet, särskilt inom
hemmets område.
Liksom de allmänna läroverken ha de kommunala flickskolorna dubbel
anknytning till folkskolan. Flickskolans sjuårskurs bygger på fjärde klassen
av folkskolan i denna skolas huvudformer, dess sexårskurs på folkskolans
sjätte klass. Vanligen undervisas den sexåriga linjen gemensamt med de
sex högsta klasserna av den sjuåriga; i första klassen erhåller dock den sex
åriga linjen separat undervisning i engelska. Om lärjungar anmäla sig,
skola båda kurserna finnas vid varje kommunal flickskola. Läsåret har
samma längd som vid de allmänna läroverken.
Antalet kommunala flickskolor är för närvarande 47. Höstterminen 1948
uppgick lärjungeantalet på den sjuåriga linjen till 15 017 och på den sex
åriga till 1 237.
Den kommunala flickskolans lägre stadium utgöres av sjuårskursens fem
lägsta och sexårskursens fyra lägsta klasser. Skolans två högsta klasser
bilda dess högre stadium, som är differentierat efter mönstret av gymna
siets högsta ringar. Inom det högre stadiet finnes även en praktisk linje,
som dock har ringa anslutning. Höstterminen 1948 var lärjungeantalet på
det lägre stadiet 13 364 och på det högre stadiet 2 890, varav 67 på prak
tisk linje.
Undervisningsämnena på det lägre stadiet äro desamma som i realskolan.
Engelska är första främmande språk. I regel inträder tyska som andra
språk och franska som frivilligt tredje språk med början i högsta klassen
av det lägre stadiet. Tre kommunala flickskolor i Göteborg ha dock även
avdelningar med franska som andra och tyska som tredje språk.
På det högre stadiet inträda som nya obligatoriska ämnen hälsolära och
ekonomilära och som tillvalsämne på den teoretiska linjen psykologi. De
vanligaste tillvalsämnena äro språk och matematik. Den praktiska linjens
schema upptager en rad praktiskt husliga ämnen: sömnad, vävning, hus-
hållsgöromål och barnavård.
Undervisningen skall liksom i realskolan syfta till en harmonisk utveck
ling av lärjungarnas anlag och förmögenheter, väcka deras arbetshag och
främja deras självverksamhet. Vid sidan av den egentliga klassundervis
ningen må arbetet jämväl så anordnas, att grupper av lärjungar få sig
gemensamma uppgifter förelagda. Därjämte böra lärjungarna i man av
fortskridande utveckling erhålla individuella arbetsuppgifter, lämpade
efter deras olika anlag och intressen. Dessa böra väljas så, att de utveckla
lärjungarnas förmåga att på egen hand planlägga och bedriva ett arbete
under utnyttjande av de kunskapskällor som sta till buds; bland annat
böra lärjungarna för fullgörandet av sina uppgifter hänvisas till lämpliga
arbeten i skolans bibliotek.
Kungl. May.ts 'proposition nr 70.
28
Den som avgår från den teoretiska linjen efter att ha inhämtat läro
kursen i dess helhet, erhåller avgångsbetyg, som medför s. k. normalslcole-
kompetens. År 1947 erhöllo 1 288 flickor normalskolekompetens efter av
slutad kurs vid kommunal flickskola. Samma läsår erhöllo 41 flickor av
gångsbetyg från den praktiska linjen. Genomsnittsåldern vid avgången från
flickskolan torde ligga ungefär vid 18,1 år.
Flickskolans studiegång utmärkes av ett långsammare arbetstempo och
på grund härav även av en gynnsammare flyttningsfrekvens än realsko
lans. Övergången till fyraårigt gymnasium, som i den femåriga realskolan
sker efter fjärde klassen, äger för lärjungar från flickskolorna vanligen rum
efter femte klassen; de måste därvid tentera i matematik och kemi. Över
gången till treårigt gymnasium sker vanligen efter sjätte klassen. Även då
krävas tentamina, till en del dock beroende av vilka ämnen lärjungen till
valt i sjätte klassen. Drygt fjärdedelen av de flickor, som genomgått flick
skolans lägre stadium, torde förr eller senare övergå till gymnasium.
Liksom vid de kommunala mellanskolorna skall undervisningen vara
avgiftsfri, såvida ej annorlunda bestämmes i skolans reglemente. Ännu
höstterminen 1946 upptogo dock alla kommunala flickskolor, utom två,
terminsavgifter med belopp, som i allmänhet varierade mellan 40 och 60
kronor för fullt betalande lärjungar. Skillnad får icke göras mellan lär
jungar, som tillhöra skolområdet, och utsocknes lärjungar.
Den högre folkskolan är en relativt gammal skoltyp, beslutad redan av
1858 års riksdag. Dess uppgift var från början att åt begåvade barn ur
»arbetsklassen» bereda tillfälle att för framtida självstudier inhämta behöv
liga förkunskaper. Riksdagen framhöll dock, att barnen icke genom skolan
finge ryckas ur sina vanliga levnadsförhållanden eller för mycket avhållas
från en för framtida arbetsduglighet nödvändig ihärdighet i kroppsarbete.
En reminiscens av skoltypens förhistoria finnes alltjämt i stadgan för högre
folkskolor, där det heter, att den högre folkskolan, såsom överbyggnad till
den egentliga folkskolan, skall bereda sina lärjungar tillfälle att inhämta
ett högre mått av allmänt medborgerlig eller praktisk bildning, »utan att
de unga därigenom dragas från sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig
övning i praktiskt arbete».
Den högre folkskolan kan liksom fortsättningsskolan antingen vara all
män eller yrkesbestämd. Den omfattar högst fyra ettåriga klasser. Läsårets
längd skall vara minst 36 veckor men är i synnerhet i de fyraklassiga
skolorna vanligen ett par veckor längre.
De ämnen, vari undervisning meddelas, böra begränsas till sådana, som
äro för praktiska ungdomsskolor särskilt lämpliga; dock skall bland dem
i varje fall upptagas modersmålet och i yrkesbestämda skolor även ett eller
flera yrkesämnen.
Den högre folkskolan har i sin ursprungliga form aldrig haft något stort
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
29
lärjungeantal. Dess historiska betydelse kan dock icke räknas efter lär-
jungenumerären. Den allmänna högre folkskolan har nämligen förberett
marken för den kommunala mellanskolan och den yrkesbestämda för den
praktiska mellanskolan.
Den ursprungliga högre folkskolan motsvaras i våra dagar närmast av
7 tvåklassiga allmänna skolor och 15 två- eller treklassiga yrkesbestämda
skolor. Lärjungeantalet i de nämnda allmänna skolorna var höstterminen
1948 endast 191 och i de yrkesbestämda 1 408, fördelade med 290 lärjungar
på handelslinje, 113 på jordbrukslinje, 786 på hushållslinje och 217 på
teknisk linje.
Därjämte finnas 37 fyraklassiga allmänna högre folkskolor. Dessa skolor
följa i allt väsentligt den fyraåriga realskolans undervisningsplan och för
bereda sina lärjungar att avlägga realexamen som privatister. Sedan skolan
blivit fullt utbyggd och den första årskullen lärjungar undergått realexa
men, brukar framställning göras om skolans ombildning till kommunal
mellanskola. Under åren 1947—1949 ha salunda 10 skolor av detta slag
ombildats till kommunala mellanskolor men samtidigt 15 nya upprättats i
mindre tätorter. De fyraklassiga allmänna högre folkskolorna torde där
för, ehuru formellt examensfria skolor, i regel vara att anse som kortvariga
övergångsformer till examensskolor av realskoletyp. Lärjungeantalet höst
terminen 1948 var 2 762.
Även en del av de yrkesbestämda högre folkskolorna äro övergångssta
dier till närmast högre skoltyp, den praktiska mellanskolan. Under åren
1947—1949 ombildades 3 sådana skolor till praktiska mellanskolor. Vid
en dylik omorganisation bruka dock ofta vissa linjer, särskilt hushalls-
linjerna, bibehållas oförändrade med ett lägre antal klasser och bilda då
organisatoriskt en högre folkskola under samma ledning som den praktiska
mellanskolan.
Undervisningen var höstterminen 1946 avgiftsfri för lärjungar tillhörande
skolområdet vid omkring två tredjedelar av de högre folkskolorna.
För de praktiska mellanskolorna gäller alltjämt i tillämpliga delar samma
stadga som för de högre folkskolorna, men särskilda bestämmelser äro ut
färdade rörande lärjungarnas intagning, flyttning och examina.
Räknar man som en enda skola de praktiska mellanskolor, som ha gemen
sam rektor och styrelse, är antalet praktiska mellanskolor för närvarande
18 med ett sammanlagt lärjungeantal av 7 103 höstterminen 1948. De äro
samtliga fyraklassiga. Lärjungarna äro vanliven fördelade på handelslinjer,
tekniska linjer och hushållslinjer. I Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, Öre
bro, Borås och Kalmar äro alla tre linjerna representerade. Vid tekniska
mellanskolan i Stockholm finnes utom den vanliga maskintekniska linjen
även en kemisk-teknisk, vid mellanskolan i Nacka utom handelslinje även
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
30
en allmän linje. Liksom på läroverkens inbyggda linjer avslutas studierna
med praktisk realexamen.
Lärjungarnas fördelning på olika slag av praktiska linjer framgår av
följande tabell, som även innehåller uppgifter om läroverkens inbyggda
linjer. Tabellen avser förhållandena höstterminen 1948 enligt uppgifter
från skolöverstyrelsens statistiska avdelning.
Kungl. Majrts 'proposition nr 70.
Tab. 6. Lärjungeantalet vid de praktiska mellanskolorna och inbyggda
praktiska linjer höstterminen 1948.
Linje
Praktiska
mellanskolor
Inbygggda
linjer
Handelslinje..........................................................................
3 903
725
Teknisk linje.............................................................
1977
71
därav 25 på lcemisk-teknisk linje
Hushållslinje...................................................................
1 047
3
Summa
6 927
799
Härtill kommer 176 lärjungar på allmänna linjen vid mellanskolan i Nacka.
Ämnesuppsättning och timfördelning kunna något variera, men i stort
sett representera de tre huvudlinjerna tämligen väl utexperimenterade
typer, som i sina huvuddrag återkomma icke blott vid de praktiska mellan-
skoloma utan även i realskolans inbyggda linjer.
På handelslinjerna undervisas utom i realskolans läroämnen i bokföring,
affärskorrespondens och annat kontorsarbete, handelslära och handelsrätt
samt stenografi och maskinskrivning. Handelsräkning kan vara särskilt
ämne men inlägges vid vissa skolor i ämnet matematik som särskild under-
visningsgren. Varukännedom kombineras vanligen på samma sätt med geo
grafi eller kemi. Vid en och annan skola förekommer även inköps- och för-
säljningsteknik. Undervisning i franska är betydligt sällsyntare än på
realskolans allmänna linje. I teckningen få textning och välskrivning större
utrymme än i realskolan.
För de tekniska linjerna är ämnesgruppen matematik, fysik, kemi av
särskild vikt. I övrigt kännetecknas linjen av de tekniskt orienterade äm
nena maskin- och byggnadslära, ritteknik och verkstadsarbete. Mindre
ämnen äro mekanik med hållfasthetslära, teknisk varukännedom och indu
striell ekonomi. Undervisning i franska förekommer icke och undervisning
i biologi endast vid en del av skolorna.
På hushållslinjema upptager schemat realskolans vanliga läroämnen med
särskilt höga timtal för sömnad och hushållsgöromål. Stundom ges där
jämte mindre omfattande kurser i barnavård och hemsjukvård.
Utrymmet för estetiska ämnen är vid de praktiska mellanskolorna och på
läroverkens inbyggda linjer i det hela mindre än i realskolan. Undervisning
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
31
i gymnastik med lek och idrott är obligatorisk vid samtliga praktiska mel-
lanskolor.
Praktisk realexamen är icke mindre krävande än den allmänna real-
examen. På handelslinjerna utföras praktiska examensarbeten i bokföring
och stenografi och obligatoriska skriftliga prov i modersmålet, tyska och
engelska, på de tekniska linjerna examensarbeten i maskin- och byggnads-
lära och i mekaniskt verkstadsarbete samt skriftliga prov i modersmålet,
fysik och ett främmande språk, på hushållslinjerna examensarbeten i hus-
hållsgöromål och sömnad samt skriftliga prov i samma ämnen som i den
allmänna realexamen. Den i höstas utfärdade timplanen för realskolan
förutsätter emellertid, att en minskning av examensprovens antal skall ske.
Den muntliga examen omfattar liksom på den allmänna linjen korta för
hör i fyra ämnen. Antalet lärjungar, som år 1948 avlade praktisk real
examen vid dessa skolor, var 933. Kuggningsprocenten i praktisk real
examen har vårterminerna 1944—48 legat inom gränserna 4,5—9,4 procent
med omkring 0,6 procent i den muntliga examen. Lärjungarnas genomsnitts
ålder vid examens avläggande var vårterminen 1948 17,i år.
Undervisningen i de praktiska mellanskolorna är överallt avgiftsfri för
lärjungar tillhörande skolområdet, men flertalet skolor upptaga måttliga
avgifter av främmande lärjungar.
De privatläroverk, som arbeta med ungdom i skolpliktsåldern, skilja sig
i regel icke alltför mycket från motsvarande statliga och kommunala skolor
vad lärogång och klassindelning beträffar. En del av dem komplettera det
offentliga skolväsendet på orter, där staten icke tillhandahåller undervis
ning av ifrågavarande slag eller där platstillgången är otillräcklig. Andra
äro internatläroverk, som bland annat mottaga utlandssvenskars barn,
landsbygdsbam och barn med speciella familjeförhållanden. Ett par privat
läroverk ha snabbare studiegång än statsläroverken och vända sig särskilt
till något äldre, begåvad och ambitiös ungdom, som av olika skäl måste
påskynda studierna. Man brukar särskilja tre typer av privatläroverk,
nämligen högre goss- och samskolor, som ha realskolor med vanligen fyra-
eller femårig lärogång i kombination med gymnasium, enskilda mellan-
skolor, som ha fyraårig realskola, och enskilda högre flickskolor, vilka leda
fram till normalskolekompetens, realexamen eller studentexamen. Bland de
statsunderstödda privatskolorna befinner sig även en skola, Höglands
skolan, som bereder möjlighet för manlig ungdom att erhålla normalskole
kompetens.
Höstterminen 1948 besöktes de under skolöverstyrelsens inseende ståen
de privatläroverken av 2 909 lärjungar på linjer, som närmast äro att
jämföra med den femåriga realskolan, 898 lärjungar på linjer, jämförliga
med den fyraåriga realskolan, och 1 329 lärjungar på linjer av flickskole-
typ. Kalenderåret 1948 avlade 233 lärjungar realexamen, och 161, varav
8
pojkar och 153 flickor, erhöllo normalskolekompetens.
32
Terminsavgifterna skifta men kunna för fullt betalande lärjungar vara
rätt avsevärda. Enligt en av 1944 års lönekommitté för privatläroverken
lämnad sammanställning varierade läsåret 1947—48 terminsavgifterna vid
de statsunderstödda privatläroverken mellan
20
och 300 kronor på real-
och flickskolestadiet och mellan 120 och 350 kronor på gymnasialstadiet,
internatavgifter oberäknade. Vid en av skolorna — Fjellstedtska skolan i
Uppsala — var undervisningen avgiftsfri.
Lärjungeklientelet.
De högre skolornas faktiska roll i samhällslivet framstår fylligare och
påtagligare, om stadgornas allmänna bestämmelser om skolornas ändamål
kompletteras med uppgifter rörande lärjungerekryteringen.
Det högre skolväsendet i vårt land har länge ensidigt tillgodosett den
manliga ungdomens utbildning. Härutinnan har emellertid under de senaste
årtiondena en genomgripande ändring skett. Flertalet högre läroanstalter
äro numera öppna för kvinnlig ungdom, och dessutom ha flickorna sin egen
traditionsrika skolform i den högre kommunala eller enskilda flickskolan.
1927 års skolreform, varigenom flertalet av de allmänna läroverken öpp
nades för flickor, var ett led i denna utveckling, men utvecklingen hade
börjat betydligt tidigare och på 1920-talet redan hunnit rätt långt. Det
totala antalet flickor i högre skolor för det åldersstadium, varom nu är
fråga, översteg i själva verket redan vid tiden för skolreformen antalet
gossar på samma stadium. Skillnaden kan endast delvis förklaras med att
de speciella flickskolorna behålla sina lärjungar ett större antal år än real
skolor och mellanskolor. Utvecklingen belyses närmare av nästa tabell, som
på samma gång ger en föreställning om det högre skolväsendets snabba till
växt. Den avser skolor, som bibringa lärjungarna ett med realskolekursen
någorlunda jämförligt kunskapsmått; gymnasieklasser och fristående gym
nasiala skolformer äro således ej medräknade, icke heller de förberedande
klasserna i vissa privatskolor.
På de allmänna läroverkens realskolestadium dominera alltjämt poj
karna, ehuru icke alls i samma grad som förr; att den manliga ungdomen
vid denna skolform behållit majoriteten, beror säkerligen främst på att i
de större läroverksstäderna flickorna ha fritt val mellan läroverk och högre
flickskola och i rätt stor utsträckning föredraga den senare skolformen.
Intressant är att lägga märke till den särskilt vissa tider påfallande stora
majoriteten av kvinnliga lärjungar i de praktiska skolformerna och även
i de kommunala mellanskoloma. Handelslinjerna ha alltid utövat större
dragningskraft på den kvinnliga ungdomen än på den manliga.
Om man tidigare kunnat tala om att skolväsendet genom sin konstruk
tion missgynnat flickorna, är detta i varje fall numera i stort sett icke
fallet. Detta utesluter givetvis icke, att på en eller annan ort ojämnheter
fortfarande kunna finnas. I vissa städer, där planerade flickrealskolor icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Kungl.
Majds proposition nr
70.
33
Tab. 7. Lärjungeantalet i de högre skolorna åren 1928—1948.
Skolform
Ht 1928 1
Ht 1933
Ht 1938
Ht 1943
Ht 1948
g-
fl.
g-
fl.
g-
fl.
g-
fl.
g-
fl.
Allmänna läroverk
(utomjgymnasiet).
18 986
2 407 22 468 10 298 24 561 13113 25 308 15 843 34 217 25 801
Kommunala mellan-
skolor.....................
4 272
4 867
3 462
4 310
3 595
5 020
4 716
5 946
1929
2 541
Kommunala flick
skolor .....................
_
—
—
2 808
—
7 379
—
13 736
—
16 254
Högre folkskolor:
allmänna . . .
814
1066
1036
1063
1278
1344
850
950
1366
1587
yrkesbestämda
1499
2 476
1437
2 780
575
1500
559
1151
364
1042
Praktiska mellan-
skolor.....................
—
—
713
731
1985
2 643
2 531
3 376
3 240
3 863
Högre goss- och
samskolor (utom
gymnasiet) ....
1552
1060
1610
946
1490
876
1600
936
2 077
1247
Enskilda mellan-
skolor.....................
527
398
332
399
270
375
271
217
276
250
Enskilda högre
flickskolor (utom
gymnasiet) ....
100 20 389
13 829
8 438
2163
1346
Summa
27 750 32 663 31058 37 164 33 754 40 688 35 835 44 318 43 469 53 931
Procent av hela
lärjungeantalet . .
45,9
54,1
45,5
54,5
45,3
54,7
44,7
55,3
44,6
55,4
1 För de högre folkskolorna vårterminen 1929.
kommo till stånd under åren närmast efter 1927 års reform, saknas sålunda
alltjämt en utbildningsväg, som ger flickorna tillträde till realexamen som
egna lärjungar. På andra orter, där antalet platser i realskolan är otillräck
ligt, kan åter övergången till högre skola vara lättare för flickorna» som
även ha flickskolevägen att tillgå.
Vissa undersökningar rörande lärjungarnas rekrytering ur olika sociala
skikt refereras av 1940 års skolutredning. Genom ecklesiastikdepartemen
tets försorg hade redan i slutet av 1930-talet uppgifter införskaffats från
de allmänna läroverken, avseende höstterminen 1938. Skolutredningen har
sedermera kompletterat med motsvarande uppgifter från kommunala mel-
lanskolor och kommunala flickskolor för höstterminen 1941. Hela materialet
omfattar 59 127 lärjungar, gymnasiet oberäknat.
Målsmännen uppdelas i utredningsmaterialet i fem huvudgrupper, mot
svarande de fem stora yrkesgrupperna
A) jordbruk och skogsbruk,
D) allmän tjänst och fria yrken,
B) industri och hantverk,
E) obestämda yrken.
C) handel och samfärdsel,
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt.. Nr 70.
34
Till gruppen C föras även exempelvis tjänstemän vid riksbanken, post,
telegraf, spårväg och sjöfart och till gruppen E bland annat pensionärer
och änkor. Vid folkräkningarna brukar ytterligare en yrkesgrupp särskiljas,
omfattande i husligt arbete anställda. De målsmän, som tillhöra denna
grupp, äro sannolikt fåtaliga och ha i statistiken fördelats på övriga
grupper.
Lärjungarnas fördelning efter målsmännens yrkesgrupper framgår av
följande tabell. Grupperna B (industri och hantverk) och C (handel och
Kungl. Maj:ts 'proposition nr
70.
Tab. 8. Målsmännens fördelning efter yrkesgrupper vid några
högre skolformer.
Y r ees huv u d
g
r u p
P
Skolform
A
B
C
D
E
Antal
%
Antal
%
Antal
%
Antal
%
Antal
•A
Antal
%
Realskolan
vid högre allm.
läroverk ....
1 820
8,4
5 350 24,7
7 921 36,5
5 460 25,2
1 125
5,2 21 676 100,0
vid fristående
realskolor . . .
2118
13,7
4 743 30,6
5 233 33,8
2 565
16,6
815
5,3 15 474 100,0
Kommunala mel
lanskolan . . .
1375
14,1
3 643 37,5 2 903 29,8
1284 13,2
524
5,4 9 729 100,0
Kommunala flick
skolan ....
745
6,1
3197 26,1
4 735 38,7
2 806 22,9
765
6,2 12 248 100,0
Summa
6 058
10,2 16 933 28,6 20 792 35,2 12115 20,5 3 229
5,5 59127 100,0
Yrkeshuvudgrup-
pens storlek år
1940...................
29,9
34,1
16,6
6,6
12,8
100,0
samfärdsel) dominerade. Den senare gruppen var procentuellt störst i real
skolan och kommunala flickskolan, den förra i kommunala mellanskolan.
I de högre allmänna läroverkens realskolor och i de kommunala flickskolor
na var dock även gruppen D (allmän tjänst och fria yrken) starkt fram
trädande. Gruppen A (jordbruk och skogsbruk) var, såsom man kunde
vänta, bäst representerad i de fristående realskolorna och i de kommunala
mellanskolorna. Man observerar, att yrkesfördelningen bland målsmännen
var mycket likartad på de högre allmänna läroverkens realskolestadium
och i den kommunala flickskolan och att på samma sätt yrkesfördelningen
hade vissa överensstämmande drag vid de fristående realskolorna och de
kommunala mellanskolorna.
På tabellens sista rad återgivas de fem yrkesgruppernas relativa styrke
förhållanden enligt 1940 års folkräkning; endast gruppen husligt arbete,
som omfattade 2,9 procent av befolkningen, har vid beräkningen uteläm
35
nats. Siffrorna visa, att grupperna D (allmän tjänst och fria yrken) och C
(handel och samfärdsel) voro starkt överrepresenterade inom de högre
skolornas elevklientel, grupperna A (jordbruk och skogsbruk) och i någon
mån även B (industri och hantverk) däremot underrepresenterade. Även
grupp E (obestämda yrken) var enligt tabellen underrepresenterad, ett
förhållande som kan bero på att barnen till de pensionärer och änkor, som
utgöra en stor del av denna grupp, i relativt stor utsträckning befinna sig
över skolåldern.
Inom varje yrkesgrupp har materialet ytterligare uppdelats efter social
grupper, varvid som vanligt grupp I i stort sett omfattar de ekonomiskt
och socialt bäst ställda och grupp III folkets breda lager.
Nästa tabell redogör nu för de tre socialklassemas representation inom
de högre skolorna enligt det av skolutredningen begagnade materialet. Nu-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. 9. Målsmännens fördelning efter socialgrupper vid några
högre skolformer.
S o
2
i a I grupp
Skolform
I
II
III
Antal
%
Antal
%
Antal
%
Antal
%
Realskolan
vid högre allm. läroverk.........................
3 812 17,6 12 828 59,2
5 036 23,2 21 676 100,0
vid fristående realskolor............................
1 635
10,6
8 838 57,1
5 001
32,3 15 474 100,0
Kommunala mellanskolan
............................
651
6,7
4 863 50,0
4 215 43,3 9 729
100,0
Kommunala flickskolan
................................
2 402 19,6
7 486 61,1
2 360 19,3 12 248
100,0
Summa
8 500 14,4 34 015 "57,5 16 612 28,1 59 127
100,o
Socialgruppens storlek år 1940..................
4,5
38,5
57,0
100,0
meriskt dominerade andra socialgruppen; den kunde i alla de undersökta
skolformerna tillräkna sig hälften av lärjungeantalet eller mer. Första
socialgruppen understeg vid samtliga skolformer en femtedel av elevklien
telet.
En helt annan bild erhålles, om man jämför socialgruppernas inslag i lär
jungemassan med deras andel av totalbefolkningen. För att möjliggöra
åtminstone en orientering i detta avseende har på tabellens sista rad införts
i den officiella statistiken tillgängliga siffror rörande fördelningen efter
socialgrupper av de röstberättigade vid 1940 års riksdagsmannaval. Det
torde icke kunna bestridas, att de båda första socialgrupperna äro starkt
överrepresenterade i de högre skolorna, medan den tredje socialgruppen,
åtminstone vid den tidpunkt, för vilken tabellen gäller, blott hade hälften
så stark representation inom elevkårerna som inom befolkningen i dess
helhet.
36
De anförda siffrorna få naturligtvis icke pressas. Som i åtskillig annan
socialstatistik äro gränserna mellan grupperna flytande, vartill kommer,
att de undersökningar, som åberopats, icke utförts vid exakt samma tid
punkt. Viktigare är emellertid, att statistiken återgiver förhållandena så
dana de voro före den omfattande stipendiering av skolungdom, som in
leddes genom 1945 års riksdagsbeslut. Stipendierna åsyfta just en utjäm
ning av studiemöjligheterna mellan land och stad och mellan mindre be
medlade och mera bemedlade hem och ha säkerligen icke lämnat procent
talen i tabellen orubbade. Det är likväl föga sannolikt, att de drag i lär
jungekårernas sammansättning, som så skarpt framträdde för 10 år sedan,
nu äro utplånade.
Skolutredningen har icke utfört någon motsvarande undersökning av
lärjungematerialet vid praktiska mellanskolor och högre folkskolor, men
luckan utfylles i någon mån genom stickprov, som företagits på privat ini
tiativ. Sålunda har fil. mag. John Andersson i Skola och samhälle för år
1945 publicerat en undersökning rörande den sociala grupperingen av lär
jungarna i första klassen av de högre läroanstalterna i Malmö höstterminen
1944. Vid sorteringen ha samma normer följts som vid bearbetningen av
skolutredningens material. Det visade sig, att av de 210 lärjungarna i den
praktiska mellanskolan icke mindre än 75 procent tillhörde socialgrupp III.
Handelsmellanskolan i Stockholm uppger motsvarande tal till nära 77 pro
cent för de 361 lärjungarna i dess Eriksdalsavdelning. Tekniska mellan
skolan i Stockholm räknar med ett procenttal av omkring 70. Skulle dessa
siffror bekräfta sig vid mera ingående undersökningar, ha tydligen de prak
tiska mellanskoloma en helt annan social struktur än övriga högre skolor.
Den tredje socialgruppen skulle till och med vara överrepresenterad inom
denna skoltyp.
En mera detaljerad analys av de förhållanden, som bestämma barnens
övergång till högre skolor, har utförts av docenten Gunnar Boalt i hans år
1947 ventilerade doktorsavhandling. Hans material utgöres av de 4 895
lärjungar, som vårterminen 1936 lämnade grundskolans fjärde klass i
Stockholm; vid den statistiska bearbetningen ha dock 93 barn, som till
hörde hjälpklass, uteslutits. Författaren uttrycker sambandet mellan en
viss faktor, exempelvis familjens årsinkomst, och barnens övergång till
högre skola med hjälp av en lämpligt vald korrelationskoefficient, vars
värden falla mellan —1 och -j-1. Värdet noll betyder, att intet samband
finnes; ett positivt värde, att de undersökta förhållandena mer eller mindre
följas åt; och ett negativt, att de gå i motsatt riktning. Sambandet är star
kare, ju mer korrelationskoefficientens talvärde närmar sig 1. Det finnes
ett stort antal statistiskt tillgängliga förhållanden, som visa mer eller
mindre utpräglad samvariation med rekryteringen av de högre skolorna.
Boalt finner exempelvis, att korrelationen mellan föräldrarnas socialgrupp
och barnens övergång till högre skola mätes genom den starkt positiva
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
37
korrelationskoefficienten +0,77. Tages familjens hyra till utgångspunkt i
stället för dess socialgrupp, erhålles en korrelation av samma storleksord
ning, mätt genom korrelationskoefficienten +0,71. Utgår man från famil
jens inkomst, erhålles den något lägre korrelationskoefficienten +0,60
o. s. v. De tre talen äro emellertid icke oberoende av varandra, eftersom
hög socialgrupp, hög hyra och hög inkomst av naturliga skäl i det stora
hela följas åt. Boalt gör emellertid ett försök att skilja inverkan av olika
faktorer genom att, så gott sig göra låter, beräkna, huru korrelationen
skulle utfalla, om endast en faktor varierade och de övriga vore konstanta.
För de lärjungar, som nämnda år tillhörde folkskolans fjärde klass, beräk
nar han exempelvis korrelationen mellan föräldrarnas socialgrupp och bar
nens övergång till högre skolor vid jämställdhet i fråga om inkomst, be-
tygssumma och åtskilliga andra inverkande faktorer. Efter en sådan isole
ring av de inverkande faktorerna finner han för
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
korr.-koeff.
föräldrarnas socialgrupp ........................................ + 0,59
familjens inkomst.................................................... + 0,01
barnets betygssumma.............................................. + 0,50
Av olika skäl måste de siffermässiga resultaten tagas med försiktighet.
De tyda dock ganska bestämt på att vid avgörandet om barnens fortsatta
studier föräldrarnas sociala ställning spelar minst lika stor roll som barnens
betygsresultat i folkskolan, medan inkomstens storlek — givetvis inom de
gränser, som i praktiken förekomma för vederbörande socialklass — är av
mera underordnad betydelse. Det som här uttryckes i siffror är i grunden
samma sak, som den mer litterärt lagda skolutredningen uttalar med orden:
»Vad som för snörmakare Lekholm ter sig som en originell idé är för en
fattig prästänka i samma stad en självklar plikt mot barnen». (I s. 97.)
De geografiska förhållandenas inverkan på lärjungerekryteringen bely
ses av ett av 19J/J års skolutredning hösten 1941 insamlat material, varur
några siffror återgivas i tabell 10.
Tabellen ger klart uttryck åt disproportionen mellan studiemöjligheterna
för tätorternas och den egentliga landsbygdens ungdom. De lärjungar, som
voro bosatta högst 5 km från skolan, voro i stark majoritet, och av lands-
bygdslärjungarna bodde de flesta icke längre bort från skolan, än att de
dagligen kunde resa mellan hemmet och skolan. Inackorderingen i skol-
städema, som en gång var ett mycket framträdande drag vid våra lärdoms-
skolor, har tack vare de förbättrade kommunikationerna och det ökade
antalet läroverk numera en ganska blygsam omfattning. Enligt skolutred
ningens material voro blott 6,6 procent av lärjungarna i realskolan och läro
anstalter av realskoletyp och endast 4,3 procent av lärjungarna i de kom
munala flickskolorna inackorderade. Jag vill dock betona, att även detta
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. 10. Översikt över lärjungarnas bosättningsförhållanden
höstterminen 19^1.
Antal lärj. bosatta
Procent lärj. bosatta
Skolform
högst 5
km från
högre
skola
på landsbygden
Sum-
högst 5
km från
högre
skola
på landsbygden
Sum-
dagligen
resande
inackor
derade
ma
dagligen
resande
inackor
derade
ma
Realskolor, komm.mellan-
skolor och 4-åriga högre
folkskolor:
Stockholm, Göteborg
och Malmö...................
10 424
917
86
11427
91,2
8,0
0,8
100,0
Övriga orter ................
25 599
9 730
3 213
38 542
66,4
25,3
8,3
100,0
Hela riket.......................
36 023
10 647
3 299
49 969
72,1
21,3
6,6
100,0
Komm. flickskolor och
statens normalskola:
Stockholm, Göteborg
och Malmö....................
5 489
262
79
5 830
94,2
4,5
1,3
100,0
Övriga orter ................
5159
1100
463
6 722
76,7
16,4
6,9
100,0
Hela riket.......................
10 648
1362
542
12 552
84,8
10,9
4,3
100,0
Samtliga
46 671
12 009
3 841
62 521
74,7
19,2
6,1
100,0
material är gammalt och att procenttalen mycket väl kunna ha förskjutits
något efter statsstipendiemas tillkomst.
På senare år ha slutligen flera undersökningar angående intelligensför
delningen inom olika ungdomsgrupper utförts i vårt land. Dessa under
sökningar äro av intresse för de skolorganisatoriska frågorna, bland annat
emedan de ge en viss uppfattning om de allmänna begåvningskrav, som
den nuvarande undervisningen i de högre skolorna ställer på lärjungarna.
Den mest omfattande undersökningen av detta slag torde vara den, som
företagits på manliga 20-åringar i samband med inskrivningsförrättning-
arna för värnpliktiga. Docenten Torsten Husen ger i Skola och samhälle
för 1946 en översikt av de intelligensmätningar, som år 1945 utfördes på
en kontingent om 44 011 man. I följande tabell ges ett utdrag ur hans
material, avseende tre grupper av ungdom, nämligen 1) sådana som an
tingen enbart genomgått folkskola eller därutöver endast folkhögskola,
yrkesskolor och därmed jämförliga läroanstalter, 2) sådana som genom
gått en eller flera klasser i skolor av realskoletyp men icke avlagt examen
och 3) sådana som avlagt realexamen eller erhållit därmed jämförlig ut
bildning men icke fortsatt på gymnasium. För varje grupp ges dels medel
talet av de funna intelligenskvoterna, dels översta och nedersta »decilen»,
d. v. s. de gränstal, som avskilja de 10 procenten bästa och de 10 procenten
sämsta från de 80 procent, som ligga mera i mitten. För hela materialet är
intelligenskvoten som sig bör 100; för dem som fortsatt studierna i gymna-
39
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
Tab. 11. Intelligenskvoter för vissa grupper av manlig ungdom enligt
mätningar vid inskrivningsförrättningama år 1945.
Utbildningsnivå
Översta
decilen
Medel
talet
Nedersta
decilen
1) Folkskola.................................................................
113
97
80
2) Realskola utan examen.......................................
121
108
97
3) Realexamen.............................................................
129
114
107
Anm. Mera detaljerade redogörelser på grundval av senare mätningar i Husens bok »Begåv
ning och miljö», Sthlm
1948.
sier och högskolor, ligger den., som man kan vänta, i genomsnitt högre än
för de i tabellen medtagna grupperna.
Inom folkskolegruppen finnes utan tvivel, trots de lägre genomsnitts
talen, ett icke obetydligt antal påfallande goda begåvningar — Husén näm
ner bland annat, att inom den allra bästa procenten av årsklassen 20 per
soner (av 440) endast hade folkskola. De relativt höga genomsnittliga in
telligenskvoterna för den grupp, som avlagt realexamen, äro säkerligen i
främsta rummet resultatet av en sållningsprocedur, som påbörjas redan vid
övergången till realskolan och fortsätter skolan igenom. Tabellens siffror
kunna naturligtvis även ha påverkats av oundvikliga brister i försöksmeto-
diken — från fackmannahåll har framhållits, att det torde vara praktiskt
taget omöjligt att konstruera test, som mäta den rena naturbegåvningen
alldeles oberoende av miljöinflytandena. Husén anser också själv, att test
ningen sannolikt i någon mån favoriserat personer med längre skolutbild
ning. Slutligen må kraftigt betonas, att framgången i studierna i de indi
viduella fallen icke bestämmes blott av intelligensen utan även av indivi
dens ambition, uthållighet och koncentrationsförmåga och av de miljö
betingelser, under vilka han arbetar. Siffrorna i tabellen torde dock vara
användbara som en orientering rörande de grövsta dragen av intelligens
fördelningen inom de olika ungdomsgrupperna.
Ett av undersökningsresultaten synes vara värt särskilt beaktande i före
varande sammanhang. Den nedre decilen för realskolegruppen ligger i
Husens material så högt som vid intelligenskvoten 107, vilket innebär, att
högst en tiondel av de unga män, som avlagt realexamen, gått i land med
detta företag med en intelligenskvot av 107 eller därunder. En pojke med
intelligenskvoten 100, vilket är genomsnittstalet inom ett osållat folk
material, har, om detta är sant, mycket små utsikter att nå fram ens till
den första läroverksexamen.
Den del av totalbefolkningen, som har en intelligenskvot överstigande
107, är enligt Husén 33 procent, och man torde därför med en viss rätt
kunna säga, att realskolan, såsom den nu arbetar, är konstruerad endast
för den i begåvningshänseende bästa tredjedelen av vårt folk. Därmed över
40
ensstämmer ock den karaktäristik, som 1940 års skolutredning ger av real
skolan. »Den riktar sig», säger skolutredningen, »till ett klientel med tyd
lig studiebegåvning och alltså med förmåga att inhämta dess i snabbare
tempo meddelade och mera omfattande teoretiska kunskapsinnehåll. Ele
ver, som komma in i realskolan utan att äga tillräckliga studieförutsätt
ningar, få finna sig i att icke kunna gå vidare till skolformens slutmål.»
(IV: 3 s. 37.)
Härtill vill jag för ögonblicket blott anmärka, att en kvantitativ ökning
av den nuvarande realskoleorganisationen med bibehållande av dess hit
tillsvarande krav på lärjungarna tydligen icke kan vara lösningen till det
långt mera omfattande folkbildningsproblem, som uppstått genom en inom
alla folklager i vår tid alltmer framträdande strävan efter förbättrad kun-
skapsutrustning vid starten i livet.
Det högre skolväsendets expansion.
Utvecklingstendenserna inom det högre skolväsendet framträda tydli
gast, om man tar sikte på första klassen av vederbörande skolformer i stäl
let för på hela lärjungestocken. Vid jämförelser mellan skolformerna und
går man då de felkällor, som ligga i att lärogången vid olika skolor om
fattar olika antal klasser och att de äldre lärjungarna träffat sitt val av
skola under förhållanden, som måhända redan mer eller mindre ändrats.
Tabell 12 ger en översikt av lärjungeantalet i första klassen av de högre
skolorna under tiden från och med 1931, då övergången till den nuvarande
läroverksorganisationen överallt var påbörjad, till och med höstterminen
1948. Under rubriken »skolor med anknytning till folkskolans klass 6» äro
införda även de skolor med anknytning till klass 7, som tidvis förefunnits.
Till »kortare skolformer» ha räknats alla högre folkskolor, som icke för
bereda för realexamen. Dessa voro höstterminen 1948 uteslutande två-
eller treåriga, men tidigare ha bland dem förekommit även skolor med fyra
åriga linjer, som numera äro omorganiserade till praktiska mellanskolor.
Materialet för tabellen har till största delen erhållits från skolöverstyrel
sens statistiska avdelning; endast skolor under överstyrelsens inseende äro
medtagna.
Realskolan — särskilt den fyraåriga — företer en oavbruten och under
senare år påskyndad utveckling. I skolor av realskoletyp undervisades
höstterminen 1948 icke mindre än 21 157 av de 27 912 nybörjarna i de
högre skolorna. Flickskolan visade tillbakagång under de första åren efter
det de allmänna läroverken öppnats för flickor, men stabiliserade sig snart
nog och har under senare år gått framåt i ungefär samma takt som övriga
skolformer. De praktiska mellanskolornas ökning i lärjungeantal beror,
såsom redan anmärkts, delvis på omorganisation av yrkesbestämda högre
folkskolor. Handelslinjerna ha ett betydande försprång inom skolformen,
men man observerar, att de tekniska linjerna och hushållslinjerna relativt
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
41
Kungl.
Maj:ts proposition nr
70.
Tab. 12. Antalet lärjungar i jörsta klassen av vissa högre skolor
höstterminerna 1931—1948.
Skolform
Ht 1931
Ht 1936
Ht 1941
Ht 1946
Ht 1948
I. Skolor med anknytning till
folkskolans klass 4.
Femårig realskola:
allmänna läroverk..........................
4 684
5112
5 628
6 848
7 993
högre goss- och samskolor ....
526
328
331
613
624
Summa femårig realskola
5 210
5 440
5 959
7 461
8 617
procent
30,6
28,9
30,3
30,4
30,9
Sjuårig flickskola:
statens normalskola.......................
28
30
28
32
28
kommunala flickskolor................
151
876
1886
2 631
3 034
enskilda högre flickskolor ....
2 576
1340
491
157
192
Summa sjuårig flickskola
2 755
2 246
2 405
2 820
3 254
procent
16,2
11,9
12,2
11,5
11,7
II.
Skolor med anknytning till
folkskolans klass 6.
Fyraårig realskola:
allmänna läroverk..........................
3 333
4 521
4 801
8 228
10 512
kommunala mellanskolor.............
2136
2 409
2 889
1560
580
allmänna högre folkskolor ....
369
589
572
909
1207
enskilda mellanskolor...................
207
184
116
133
155
högre goss- och samskolor ....
28
138
99
97
86
Summa fyraårig realskola
6 073
7 841
8 477
10 927
12 540
procent
35,7
41,7
43,0
44,6
44,9
Sexårig flickskola:
kommunala flickskolor................
24
151
175
259
324
enskilda högre flickskolor ....
3
92
37
6
14
Summa sexårig flickskola
27
243
212
265
338
procent
0,2
1,3
1,1
1,1
1,2
Praktisk mellanskola:
handelslinje....................................
—
820
1 051
1 121
1279
teknisk linje....................................
—
332
404
607
712
hushållslinje....................................
—
156
259
268
379
allmän linje....................................
—
—
64
68
70
Summa praktisk mellanskola
—
1 308
1 778
2 064
2 440
procent
—
7,0
9,0
8,4
8,7
Kortare skolformer:
allmänna högre folkskolor.............
668
348
278
191
126
yrkesbestämda högre folkskolor . .
2 267
1 376
593
788
597
Summa kortare skolformer
2 935
1 724
871
979
723
procent
17,8
9,2
4,4
4,0
2,6
Samtliga högre skolor:
Summa
17 000
18 802
19 702
24 516
27 912
Procent
100,0
100,0
100,0
| 100,0
100,6
42
sett gått något raskare framåt under perioden. Kommunaliseringen av en
skilda högre flickskolor under 30- och 40-talen och förstatligandet av kom
munala mellanskolor efter år 1944 kunna följas i lärjungesiffrorna för
vederbörande skolformer. Totaliter har lärjungeantalet i första klassen av
de högre skolorna på 17 år stigit från 17 000 till 27 912 eller med om
kring 64 procent.
Ser man på de skilda skolformernas andel av lärjungemassan, frapperas
man i första hand av att procenttalen sedan år 1936 hållit sig så pass kon
stanta. Endast de kortare formerna av den högre folkskolan visa klart
avtagande tendens.
Det har ett särskilt intresse att sätta lärjungetillströmningen i relation
till storleken av den årskull, nybörjarna tillhöra. Skolor med den lägre an
knytningspunkten mottaga flertalet av sina lärjungar i 11-årsåldern och
skolor med den högre anknytningspunkten i 13-årsåldern. Lämpligen jäm
för man därför antalet nybörjare i de förra skolformerna med antalet le
vande födda 11 år tidigare och antalet nybörjare i de senare med antalet
levande födda 13 år tidigare. En sådan jämförelse genomföres i tabell 13.
Av tabellen framgår, att övergången vid den lägre anknytningspunkten
år 1931 omfattade 5,7 procent av årskullen men år 1948 13,1 procent.
Skolkommissionen, som grafiskt återgivit utvecklingen under tiden till och
med 1947, kommenterar sin kurva med följande ord:
»Den jämna stegringen från 5,7 procent av årskullen höstterminen 1931
till 12,3 procent höstterminen 1947 är mycket påfallande. Icke ens det
andra världskriget med allt vad det inneburit för de enskilda hemmens
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.
Tab. 13. Lärjungeantalet i första klassen av samma skolor,
uttryckt i procent av årskullen.
Skolform
Ht 1931
Ht 1936
Ht 1941
Ht 1946
Ht 1948
1. Skolor med anknytning till folk
skolans klass 4*
Femårig realskola..........................
3,7
5,1
6,3
8,7
9,5
Sjuårig flickskola..........................
2,0
2,1
2,6
3,3
3,6
Summa
5,7
7,2
8,9
12,0
13,1
11. Skolor med anknytning till folk
skolans klass 6.
Fyraårig realskola..........................
5,2
6,9
8,7
12,9
14,6
Sexårig flickskola..........................
0,0
0,2
0,2
0,3
0,4
Praktisk mellanskola...................
—
1,2
1,8
2,4
2,8
Summa
5,2
8,3
10,7
15,6
17,8
Kortare skolformer.......................
2,5
1,5
0,9
1,2
0,8
Summa samtliga skolformer
13,4
17,0
20,5
28,8
31,7
43
ekonomi har förmått hejda stegringen. Krigsperioden^ avtecknar sig i kur
van blott som en obetydlig undervariation; redan år 1944 är lärjunge
tillströmningen åter normal som ett tecken på att optimismen om fram
tiden återvänt. I övrigt bär denna kurva inga spår av konjunkturernas
växlingar. Barnens inträde i den högre skolan bestämmes tydligen av myc
ket djupt liggande sociala faktorer. De yttre förhållanden, som i många
enskilda fall naturligtvis är helt avgörande, påverkar överraskande litet
den massföreteelse, som avspeglas i den lugnt stigande kurvan.» (S. 50 51.)
En liknande jämn stegring visa de skolformer, som mottaga nybörjare
vid den högre anknytningspunkten. Det betyder därvidlag föga, om man
medräknar eller utelämnar lärjungarna i de kortare skolformer, som syfta
till ett något lägre kunskapsmått än realskolan. Utelämnas de, finner man
för skolorna med den högre anknytningen en stegring från 5,2 till 17,8
procent av årskullen på de 17 år tabellen avser.
Hela övergången till högre skolor hade enligt tabellen höstterminen 1948
stigit till 30,9 procent eller, om de kortare skolformerna medräknas, till
31,7 procent. Vid en mycket noggrann beräkning borde man å ena sidan
rensa lärjungestatistiken från eventuella kvarsittare, vilka ju lämnat grund
skolan redan föregående år, och å andra sidan beakta, att de kvarlevande
av årskullen med 6 ä 7 procent understiga årskullens ursprungliga storlek.
Dessa korrektioner kompensera emellertid varandra till god del och kunna
i förevarande sammanhang undvaras.
Tillströmningen till de högre skolorna har på sistone årligen stigit med
omkring 1,5 procent av årskullen. Huru länge stegringen skulle kunna
fortgå, om de nuvarande skolorganisatoriska förhållandena bibehölles oför
ändrade, och huru långt den skulle föra, är givetvis omöjligt att förutsäga.
Det är dock under alla omständigheter värt att observera, att tillskotten
till de högre skolorna hittills icke visat någon tendens att stagnera utan^
tvärtom med åren allt raskare gått i höjden. En sadan utveckling förut
sätter givetvis en höjd levnadsstandard, men den är otvivelaktigt dessutom
ett vittnesbörd om en allt allmännare uppskattning av skolarbetet som
grund för verksamheten i livet.
f. Sammanfattning.
Den översikt av skolväsendets nuvarande tillstånd, som i det föregående
lämnats, ger onekligen ett starkt intryck av skolväsendets livskraft och
snabba utveckling hän mot ökad effektivitet. De flyttande skolorna, som
en gång voro folkundervisningens stora bekymmer, äro nu i praktiken
utmönstrade ur vårt skolsystem, och övriga undantagsformer bestrida på
sin höjd undervisningen för 2 procent av barnen i skolåldern. Över 85 pro
cent få numera undervisning i våra bästa skoltyper — A- och Bl-formerna
och specialklasser av olika slag — procenten blir till och med högre, om
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
44
man inräknar dem som övergått till högre skolor. Fortsättningsskolorna
ha i allt större utsträckning arbetat sig fram till den yrkesbestämda form,
i vilken de bäst göra sin tjänst.
Samtidigt har skoltiden förlängts. Det sjunde skolåret har kunnat lycko
samt genomföras, och läsarets längd har allmänt ökats några veckor. In
emot tredjedelen av varje arskull söker nu i högre skolor en utvidgad teo
retisk eller praktisk allmänbildning. Av folkskolans lärjungar tillhöra sjätte
delen skoldistrikt, som redan pa eget initiativ genomfört åttaårig skolplikt.
Genom denna utveckling ha de förefintliga organisatoriska möjligheterna
allt fullständigare utnyttjats. Den fortsatta utvecklingen pekar emellertid,
så vitt jag kan se, utöver det nuvarande skolväsendets ram. Vi ställas genom
utvecklingens egen gång inför nödvändigheten att söka de organisatoriska
formerna för en ny fas i var folkundervisnings historia. Innan jag övergår
till att granska de förslag, som därutinnan framställts, vill jag blott dröja
något vid den diskussion om skolans och uppfostrans mål, som förts under
det senaste årtiondets utredningsarbete.
2. Skolans mål.
I debatten om de ungas fostran flyttas frontlinjerna fram och tillbaka
alltefter tidevarvets uppfattning av människan, kulturen och samhället.
I vår tid och i vår kulturkrets gälla meningsbrytningarna kanske mindre
uppfostrans mål än avvägningen mellan dess deluppgifter. Ofta kan dis
kussionen i dessa frågor följas långt tillbaka i tiden. Gamla problemställ
ningar återkomma, när man tangerar frågor om karaktärsfostran och kun-
skapsmeddelelse, om allmänbildning och praktisk nytta och om betoningen
av uppfostrans individuella och sociala inslag. Men de få ständigt nytt
detaljinnehåll; det är fråga om avvägningar, som icke kunna företagas en
gång för alla utan måste göras om och om igen, för att skolan skall kunna
bäst tjäna sin tid.
Det är ganska naturligt, att de stora kriserna i historien utlösa en sär
skilt In lig pedagogisk diskussion. Det första världskrigets erfarenheter
och sociala följdföreteelser gåvo riktning åt 1920-talets pedagogiska reform
diskussioner och praktiska skolreformer, och det ser ut, som om det andra
världskrigets omvälvningar åter skulle framtvinga en kritisk granskning
av de vedertagna uppfostringsnormerna och i vissa länder bliva utgångs
punkten för verkligt genomgripande omgestaltningar av det offentliga skol
väsendet. Medan kriget pågick, gällde diskussionen främst vad skolan
kunde uträtta för att skapa de karaktärer nationen behövde i nödens stund,
efter kriget frågar man sig med icke mindre rätt vad som från skolans sida
kan göras för att förebygga mänsklighetens stora olyckor och i framtiden
trygga ett demokratiskt samhällsliv.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
45
a. Karaktärsfostran och kunskapsmeddelelse.
1940 års skolutredning tillsattes i världskrigets andra år. Direktiven åter
speglade det allmänna tidsläget: »Vi se mot en framtid, som kan för oss
medföra svåra prövningar, och självbevarelsedriften bjuder oss att med
tjänliga medel stärka vår motståndskraft och våra möjligheter att som
självständig nation möta de påfrestningar, som kunna komma. Vi måste
redan nu oaktat alla dagens bekymmer inrikta oss på att tillvarataga och
utveckla vårt folks andliga resurser. Det är till dessa vi främst måste lita
för framtiden. Och då ligger det närmast till hands att förbättra ungdomens
andliga och fysiska fostran och utbildning genom att främja undervisnings
väsendet.» Starkt understryker departementschefen sin åsikt, att det där
vid främst kommer an på karaktärsfostran.
»Som allmän princip för utredningsarbetet bör fasthållas, att skolans
yttersta mål måste vara icke kunskapsmeddelelse utan fostran i ordets
vidaste och djupaste mening. Skolans uppgift är att harmoniskt utveckla
ungdomens anlag ej blott intellektuellt utan även fysiskt och moraliskt.
Vår tid kräver en fysiskt vältränad ungdom, som kan ta upp tävlan med
sina jämnåriga inom andra folk, men den behöver också en ungdom, som
med lugnt omdöme förenar raskhet i beslut och handling. De unga måste
fostras till sanningskärlek och självständighet, till fasthet i karaktären, till
självdisciplin och social ansvarskänsla, till en medveten och offervillig
samhällsanda, till trohet mot vårt folks traditioner och andliga arv. Sär
skilda möjligheter till moralisk fostran erbjuder undervisningen i kristen -
domskunskap men även i sådana ämnen som modersmålet och historia
samt det gemensamma aktiva arbetet i och utanför skolan. Skolans hela
verksamhet — både studiearbete samt gymnastik, lek och idrott — bör stäl
las i karaktärsutvecklingens tjänst. Dess slutmål är icke att göra sina lär
jungar till mångkunniga lärda i smått utan till rådiga och handlingsdugliga
människor.»
I sitt inledande betänkande, »Skolan i samhällets tjänst» (SOU 1944: 20)
erinrar 19^0 års skolutredning först om en anmärkning, som av 1918 års
skolkommission riktats mot arbetet i våra skolor:
»En gammal, ofta upprepad erinran mot vår svenska skola är, att dess
undervisning är allt för intellektualistisk, att den ensidigt odlar förstånds-
livet på bekostnad av vilje- och känslolivet och med undanskjutande av
praktiskt arbete och fysisk fostran. Skolkommissionen framhåller sålunda,
att undervisningsmetoder, som ensidigt ta lärjungarnas förståndsverksam-
het i anspråk, leda till försummande av karaktärsdaning och djupare per-
sonlighetsfostran. Särskilt betonar skolkommissionen, att de från skolorna
utgående lärjungarna vid fortsatta studier liksom i arbetslivet visa sig
sakna förmåga av självständigt arbete, stå mer eller mindre handfallna
inför mötande uppgifter och oförmögna att reda sig på egen hand.» (Is. 51.)
Skolutredningen framhåller nu vikten av att undervisningen icke alltför
mycket isolerar sig i rent intellektuella frågeställningar. Vad lärjungarna
få ut av undervisningen beror i högsta grad av i vad mån det lyckas för
läraren att känslomässigt binda dem vid det gemensamma arbetet. Under
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
46
visningen måste alltid sträva efter att levandegöra sitt innehåll i deras
medvetande, skolan måste leta sig fram till arbetsmetoder, som ge de unga
vilja och förmåga att självständigt tänka över den vunna kunskapen, lust
att utvidga denna och förutsättningar att på egen hand skaffa sig den
kunskap, som kan befinnas erforderlig.
Den mest maktpåliggande men också svåraste uppgiften är dock person-
lighetsfostran i vidare bemärkelse. Det rör sig därvidlag icke om att införa
ett nytt ämne i skolarbetet utan snarare om att låta allt skolarbete genom
trängas av medvetandet om denna högsta och viktigaste uppgift.
»Kristendomens grundsanningar, bilderna ur kyrkans liv, våra skalders
och tänkares verk, historiens och särskilt vårt eget folks stora gestalter,
allt detta skall icke endast inhämtas som kunskap, som vetande, det skall
forma föreställningslivet i dess helhet, genomglödga det med intresse och
fylla det med den känslans spänning, som kan utlösa vilja och handling.
De naturvetenskapliga ämnena med sina laborationer och med den själv
verksamhet, som i både folkskolor och läroverk är förbunden med studiet
av dessa ämnen, ha särskilda förutsättningar att fostra lärjungarna till ett
exakt arbetssätt, till noggrann iakttagelse och till ansvar för iakttagelsernas
riktighet. De kunna ge rika impulser i olika riktningar och leda de ungas
ofta konturlösa planer in på arbetsuppgifter, som just på grund av det
ideella intresset kunna fattas som livsuppgifter. Det råder heller intet tvi
vel om att exempelvis en åskådlig och levande undervisning om vårt jord
bruk, dess.förutsättningar, dess arbetsformer och uppgifter, dess betydelse
för folket i dess helhet, kan bidraga till att ge ny inriktning åt ungdomens'
intressen och även åt dess yrkesval.» (I s. 54.)
Väckandet av den nationella samhörighetskänslan bör vara en av under
visningens centrala uppgifter:
»Vad som nu med allmän enighet begäres av svensk skola, det är att
den skall lära den uppväxande ungdomen vad det innebär att vara svensk,
medborgare i ett fritt land, medarbetare i ett folkstyrt samhälle, med
ansvarig för sitt folks framtid. I olika ämnen, kristendom, modersmålet,
historia, geografi skall undervisningen sammanstråla mot detta mål och
göra den unge medveten om det nationella arvet och om de förmåner och
förpliktelser det medför. Det rör sig främst om en kunskap, men detta
vetande måste få fäste i känslolivet och ge riktning åt viljelivet. Endast
en sådan bildning kan göra den unge oemottaglig gentemot påträngande
propaganda och villig till de uppoffringar, som kunna komma att utkrävas.»
(I s. 49.)
Det främsta målet för den etiska fostran måste vara att hos de unga
skapa ett levande och starkt rättsmedvetande, respekt för människovärdet,
ansvarskänsla inför det kulturarv, de äro kallade att förvalta. Den svenska
skolan har varit och är djupt medveten om sitt ansvar för denna sida av
lärjungarnas fostran och om sin plikt att för dem levandegöra de värden,
som för vårt folks, vårt rättssamhälles och vår kristna kulturs bestånd och
utveckling äro väsentliga. Men i fråga om vilka medel som bäst kunna
tjäna målet har den i viss mån stått osäker.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
47
»Den abstrakt moraliserande undervisning, som tidigare betraktades
såsom ett nödvändigt medel för lärjungarnas etiska fostran, har numera
på goda grunder mer och mer fått vika för en konkret, exemplifierande
undervisningsmetod. Denna undervisning måste emellertid utformas så,
att de etiska momenten klart komma till sin rätt. Barnens spontana känslo-
och viljereaktioner inför det erbjudna lärostoffet måste utnyttjas, de böra
ledas till ett personligt ståndpunktstagande i etiska spörsmål, och i deras
känsloliv bör skapas en gynnsam resonans för de etiska normer, som ut-
gestaltas ur detta stoff. Jämte kristendomsämnet erbjuda alla de ämnen,
som röra sig om mänskliga förhållanden och om naturens liv, rika tillfällen
till undervisning av denna art, tillfällen, som skolan säkerligen icke alltid
tillräckligt utnyttjar. Av vikt är också, att de givna impulserna icke plan
löst lämnas att förklinga ur lärjungarnas medvetande utan att de samman-
arbetas för att åskådliggöra ett enhetligt system av etiska grundsatser.
Sådana grundsatser kunna otvivelaktigt utöva en djupgående verkan på
individens livssyn.
.
På mognare åldersstadier böra lärjungarnas vaknande intresse för etiska
problemställningar — även sådana, som icke sta i samband med skol
arbetet — och deras medvetna sökande efter livsideal tagas i den etiska
fostrans tjänst. Diskussioner, där lärjungarnas egna synpunkter sakligt
och hänsynsfullt prövas och värderas, studieformer, som tillata koncentra
tion och fördjupning av arbetet, bli här betydelsefulla medel för etisk fost
ran; tid och tillfälle att utnyttja dessa medel borde i högre grad än nu sker
beredas skolan i alla dess former.» (I s. 57—58.)
Personlighetens fulla utveckling förutsätter dock även en estetisk fost
ran med syfte att lära de unga att efter måttet av sin förmåga uppfatta
och njuta av det sköna i olika former: litteratur, sång och musik, skön
konst, natur. Skolutredningen ser i denna bildningsgren ett nära komple
ment till skolans etiska fostran:
»Den estetiska fostran är även ur etisk synpunkt betydelsefullare än
man i allmänhet synes föreställa sig. Den syftar icke blott till att roa och
förströ. Rätt allmänt klagas över en påfallande och utbredd brist på ideella
intressen inom alla åldrar och alla samhällslager, och särskilt klandras den
nutida ungdomens tomma, tarvliga och ibland även råa nöjesliv. Åtskilliga
botemedel föreslås, negativa och jämväl positiva. Med förbud yinnes dock
här föga, mot ett ytligt, mindervärdigt och direkt förråande nöjesliv måste
sättas bättre sysselsättningar, ädlare nöjen,, delaktighet i ett förfinat kul
turliv. Det hjälper icke att skaffa sammanträdeslokaler och ställa biblio
tekens, filmens och radions resurser till förfogande, om icke tillika skapas
intresse för böcker, smak för konst, sinne för musikalisk njutning. För
mågan att läsa och se, höra och känna är hos flertalet människor knappast
stark nog att utveckla sig av egen drift, den måste väckas, övas, förädlas
och därmed sättas i stånd att befordra och berika det inre livet.» (I s. 60.)
Ej mindre viktig för de ungas utveckling är den fysiska fostran skolan
har att ge. Idrotten omfattas med det livligaste intresse av skolungdomen;
utan detta tidigt grundlagda idrottsintresse hade den nutida ungdomens
ofta påtalade tomma nöjesliv helt visst varit ännu tommare. Särskilt er
bjuder arbetet inom lärjungarnas idrottsföreningar gynnsamma möjlig
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
48
heter att utveckla initiativ, organisationsförmåga och ledaregenskaper,
egenskaper, som eljest icke alltid komma till sin rätt i skolan. Inom idrot
ten framhäves starkt betydelsen av den enskilda prestationen, med allt
vad den kan innebära av seg, målmedveten träning och hård segervilja.
Men idrotten visar även genom sina lagtävlingar, vad kamratanda, sam
manhållning, lojalt samarbete och rent spel kan betyda, och detta värde
bör i vår tid med särskild kraft understrykas både inom och utom skolan.
Tillräcklig tid för fysisk fostran har dock icke anslagits vid alla skolformer:
»Såväl de statliga som de kommunala skolorna för yrkesundervisning
sakna i regel obligatorisk undervisning i gymnastik med lek och idrott.
Detta är särskilt beklagligt därför, att ungdomarna, när de lämna folk
skolan och därmed även dess idrottsliv, äro för unga för att vinna inträde
i någon av de stora idrottsföreningarna och därför ej alltid vidmakthålla
sitt intresse för idrott och friluftsliv, ännu mindre själva utöva idrott. Vik
ten av att de ideella strävandena uppehålla kontakten med ungdomarna
och ena dem kring gemensamma intressen i den betydelsefulla skarven
mellan folkskolan och inträdet i arbetslivet har betonats ej blott ur idrot
tens utan även ur den allmänna ungdomsvårdens synpunkt och förtjänar
... allvarligt beaktande. Liksom man av skolan begär, att den skall grund
lägga lust att på egen hand fullfölja studier och intellektuella intressen,
måste man även önska, att eleverna efter skoltiden bevara sitt intresse för
ett sunt idrottsliv.-----------
Gymnastik med lek och idrott har ... såsom skolämne, direkt och in
direkt, en betydelse såsom fostran för livet, som väl motiverar, att dess
möjligheter omsorgsfullt tillvaratagas inom skolorganisationen.» (I s. 62
o. 64.)
19^6 års skolkorn mission skärper kritiken mot den nuvarande skolans
arbete. Redan i dess frågeteknik ser kommissionen en återhållande kraft.
»Den förhärskande metoden, åtminstone i de s. k. kunskapsämnena,
torde fortfarande vara den med klassundervisningen sammanhängande
'frågor och svar’-metoden: läraren frågar och eleven svarar. Om denna
metod används i måttlig omfattning och i sådana fall, där den motiveras
av lärostoffets natur, har den en uppgift att fylla. Hittills har den emeller
tid varit tämligen allenarådande i svenska skolor, och det är på denna
punkt en radikal ändring är önskvärd. Då denna metod förutsätter, att
det är läraren, som dirigerar lärjungarnas aktivitet, blir denna — lärjung
arnas — aktivitet i bästa fall endast halv. Metoden är ägnad att fram-
skapa osjälvständighet, auktoritetstro, passivitet, i värsta fall leda vid
skola och arbete överhuvud. Den ger föga möjlighet till initiativ från lär
jungarnas sida, och den har föga utrymme för samarbete mellan lär
jungarna. Den befordrar inte lusten till fortsatt studiearbete på egen hand.
Till sin inre syftning är metoden auktoritär. Inom svenskt skolväsen finns
tendenser till orientering bort från en undervisning av denna typ.-----------
Denna utveckling bör av samhället systematiskt understödjas.» (S. 5.)
Skolarbetet bör organiseras så, att lärjungen från första början kommer
på god fot med sitt arbete. En av skolans viktigaste uppgifter är att skapa
arbetsglädje. Om skolan alltifrån början förstår att låta lärjungen genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
49
arbete övervinna svårigheter, som äro avpassade efter hans ålder och hans
personliga förutsättningar, har den därigenom givit sitt viktigaste bidrag
till hans personlighetsfostran. Han har lärt sig aktning för ansträngningen
och för det systematiska, planerande arbetet, fått erfara glädjen över att
tränga framåt, fått självförtroende och intresse för att gå vidare.
»Verkligt studieintresse kan svårligen vinnas, så länge klassundervis
ningen med läxläsning och förhör i form av frågor och svar dominerar. Lära
rens handledning, övervakning och kontroll av elevernas arbete är nöd
vändiga men bör framför allt inriktas på att ge eleverna riktig studieteknik
och riktiga studievanor.------------ Förmågan att studera oberoende av
ständig ledning och utan onödiga frågor bör så småningom upparbetas.
Därvid bör uppmärksammas, att det inte bara gäller att referera och lära
in: viktigare är att eleverna får en självständig inställning till kunskaps
stoffet, att de på egen hand söker sig fram till svaren på frågorna hur och
varjör, att de frigörs från auktoritetsinställningen till läroböckerna och
det tryckta ordet, att de bringas till insikt om att en sak kan bedömas från
olika utgångspunkter.-----------
En av skolans viktigaste uppgifter är alltså att lära eleverna arbeta,
självständigt och metodiskt. Därvid spelar själva studietekniken en viktig
roll. Eleverna bör få lära sig att samla fakta och material ur tabeller, dia
gram, kartor, register, kataloger, uppslagsböcker, facklitteratur, tidningar
och tidskrifter, att hitta till och i bibliotek, utnyttja dessas kataloger och
rekvirera böcker, att hitta i böcker, att utnyttja museer och utställningar,
föreläsningar och föreningsverksamhet, film och radio som kunskapskällor,
att lära sig lyssna, att därvid föra anteckningar, att deltaga i studiecirkel
arbete — men samtidigt att sovra och bedöma ursprung och värde hos det
sålunda insamlade kunskapsmaterialet. Ytterst har denna verksamhet ett
tredubbelt syfte: att ge eleverna sammanhängande, personligt tillägnade
kunskaper, att ge dem studiefärdighet och intresse för fortsatta studier
samt att hos dem grundlägga aktning för sanningskravet och för mot
sägelselös sanning och objektivitet.» (S. 26—27.)
Ett viktigt led i personlighetsdaningen är den fostran skolan kan ge i
fråga om inställningen till livsåskådningsproblemen. Skolans primära upp
gift bör härvidlag vara att ge lärjungarna saklig upplysning om livsåskåd
ningarnas innehåll och syftning, om deras uppkomst och utveckling, om
deras förhållande till verkligheten och uppfattning av denna. Men kun
skapen bör ges på sådant sätt, att lärjungarna få ögonen öppnade för
frågeställningarnas djupa allvar och betydelse för dem själva. En sådan
uppgift har bland annat skolans religionsundervisning att fylla.
»Lärjungarna bör genom kristendomsundervisningen få kännedom om
kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling, dess källskrifter, person
ligheter och betydelse, särskilt på högstadiet bör de få tillfälle att genom
diskussioner fördjupa sin uppfattning, de bör få del av de tankesvårigheter,
som varje livsåskådning måste brottas med, och de bör få en levande upp
fattning av att en ständig utveckling försiggår också på religionens och
livsåskådningens område. I överensstämmelse med tankegångarna i det
avsnitt av 1919 års undervisningsplan för folkskolan, där kristendoms-
4 -— Biliang till riksdagens protokoll 1000. 1 samt Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
50
undervisningen behandlas, hävdar kommissionen, att skolans uppgift inte
kan vara att påverka eleverna till ett ställningstagande för den ena eller
andra livsåskådningen. Däremot måste undervisningen, om den vill vara
objektiv, låta kristendomens innehåll komma fullt till sin rätt.» (S. 38.)
Kristendomsämnet bör mer än de flesta andra ämnen kunna vara in
strument för personlighetsdaningen, framhåller kommissionen. Undervis
ningen i detta ämne bör ge eleverna möjlighet att på grund av sakliga upp
lysningar och gedigen kunskap om religionens värld, på grund av insikt om
frågornas allvar och livsavgörande betydelse och på grund av egna erfaren
heter och egen läggning bygga upp en personlig livsåskådning.
För den estetiska skolningen är redan den yttre omgivningen i skolan
av betydelse: skolbyggnadens stil, som gärna bör ansluta till den omgivande
naturen och anknyta till landskapets bästa traditioner, en välvårdad skol
plan med träd och blommor, i vars skötsel lärjungarna deltaga, vackra
lokaler, helst prydda med god konst. Om skolans ledning förstår att ge
de gemensamma samlingsstunderna och högtidligheterna den rätta estetiska
inramningen och att ge dem en konstnärligt fullödig prägel, har mycket
vunnits. Men även den dagliga undervisningen har i en lång rad ämnen
möjligheter att väcka sinnet för konstnärliga kvaliteter och låta lärjung
arna få utlopp för skapardrift, känsla och fantasi.
»I modersmålet bör litteraturläsningen läggas så, att eleverna från bör
jan lär sig uppskatta diktens skönhetsvärden och så småningom vänjer sig
att välja god litteratur framför dålig. Nödvändigt torde därvid vara att i
högre grad än nu låta eleverna syssla med modem litteratur, som de lättare
kan få personlig anknytning till. Teckningsundervisningen bör mer än nu
uppmärksamma vikten att se god konst. Sång och musik har sin givna upp
gift att skola sinnet för god musikunderhållning och förståelse av den stora
tonkonsten och av folkmusikens skönhet. Undervisningen i geografi och
biologi bör mer än nu kunna fostra eleverna till förståelse för naturens och
bebyggelsens skönhets värden. För alla dessa ämnen bör elevernas fritid i
högre grad än nu kunna tas i anspråk på så sätt, att eleverna stimuleras
till frivilligt inträngande i skönhetens värld.» (S. 31.)
Icke minst när det gäller heminredningen är ungdomens sinne för de
enkla linjernas skönhet, för kvalitet och ändamålsenlighet ofta föga ut
vecklat. Kommissionen ifrågasätter, huruvida icke framför allt tecknings
undervisningen kunde nyinriktas till att uppodla smakomdömet i fråga
om möbler, inventarier, prydnadssaker, färger och linjer i ett hem. Sam
arbete mellan teckning och slöjd vore härvidlag naturligt.
Utöver den egentliga skolundervisningen bör skolan bereda lärjungarna
tillfälle att besöka museer och konstutställningar, konstnärligt värdefulla
teater- och filmföreställningar, konserter och uppläsningar. Radions och
skolfilmens möjligheter böra utnyttjas. Slutligen kan lärjungarnas för
eningsliv få mycket stor betydelse för medlemmarnas estetiska fostran.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
51
Ur allmän uppfostringssynpunkt tillerkänner kommissionen även de
praktiska ämnena ett stort värde.
»De kan skänka värdefulla praktiska färdigheter, som envar har behov
av i det dagliga livet, de utgör en betydelsefull motvikt till de intellektuella
sysselsättningar, som upptar en stor del av skolans arbetsdag, de ger möj
lighet till aktivitet och arbetsglädje för de lärjungar, som eljest har små
förutsättningar för skolarbete, de uppodlar formsinne och organisations
förmåga, de möjliggör prövning av lärjungarnas anlag, de lägger grunden
för många slag av yrkesutbildning, de bidrar till skapandet av hemkultur.»
(S. 32.)
&Sdtl
Dessa ämnen förtjäna, framhåller kommissionen, en starkare ställning i
skolan än nu och ett fastare sammanfogande med det allmänna stoff skolan
arbetar med.
Slutligen berör kommissionen i korthet den fysiska fostrans ämnen: gym
nastik, idrott och friluftsliv. Kommissionen betonar betydelsen för folk
hälsan av en riktig inställning till dessa ämnen och erinrar om den vik
tiga roll de spela under uppväxttiden genom att medverka till en harmonisk
kroppslig utveckling och till behärskning av kroppen. Dessa ämnens fost
rande och karaktärsdanande uppgift är allmänt erkänd. Skolan bör till
varataga ungdomens oerhörda idrottsintresse och utveckla det, så att lär
jungarna livet igenom behålla kärleken till kroppsrörelse och friluftsliv.
Det är lätt att påvisa vissa karakteristiska olikheter mellan skolutred
ningens och skolkommissionens synpunkter på de frågor, som berörts i det
föregående, men man måste ihågkomma, att i det praktiska skolarbetet
alltid olika lärarpersonligheter måste mötas och att vägen till barnens
hjärtan icke beror av någon uppfostringsteori. Vad de båda utredningarna
anfört belyser i varje fall, huru intimt den allmänna fostran i skolan är
förenad med skolans vardagliga uppgift att bibringa kunskaper och uppöva
färdigheter. Det är icke möjligt att göra någon sorts boskillnad mellan
karaktärsfostran och intellektuell utbildning. Försummas den ena av dessa
uppgifter, blir även den andra lidande. För framgången av skolans arbete
är det av väsentlig betydelse, att den enskilde läraren är klart medveten
om sin dubbla uppgift: att meddela kunskap och att fostra.
b. Tradition och aktualitet.
De flesta av dem som ha hunnit till mogen ålder kunna sannolikt ur
minnets gömmor plocka fram någon dammig kunskapsklenod, som det
kostat möda att förvärva under skolåren men som sedan i livet befunnits
föga användbar. Samtidigt kanske något annat saknas i kunskapsutrust-
ningen, något som kunde ha inlärts i skolan men icke är lätt att senare
inhämta. Man kan fråga sig, huruvida icke de växandes intellektuella kraf
ter hade tillvaratagits bättre, om skolan mer konsekvent tillämpat den
gamla maximen »Vi lära ej för skolan utan för livet».
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
52
Även om kritiken understundom kan bero på missförstånd eller bristan
de kännedom om nuvarande förhållanden, representerar den dock erfaren
heter, som vid en allmän översyn av skolväsendet icke böra lämnas obe
aktade. Skolutredningen framhåller först, att kursernas omfång måste stäl
las i riktig proportion till den tid, som står till undervisningens förfogande,
om arbetsjäkt och ytlighet skola kunna undvikas:
»Målet för skolans undervisning måste väsentligen begränsas till att sätta
de verktyg i lärjungarnas händer, med vilka de själva efter skoltidens slut
kunna vidga sitt vetande. Att bibringa lärjungarna säkra kunskaper och
färdigheter i läsning, skrivning, räkning och språk är därför vad undervis
ningen först och främst bör inriktas på. Vid sidan därav bör den giva lär
jungarna en god grund för deras allmänbildning inom de humanistiska och
naturvetenskapliga sakämnena samt en så långt förhållandena medgiva
fyllig orientering i samhällsproblemen. Härvid varken kan eller bör någon
form av systematisk fullständighet eftersträvas, i varje fall icke på folk
skolans och realskolans åldersstadier. Kurserna böra i dessa ämnen begrän
sas till väsentliga partier, och kraven på minneskunskaper i fråga om de
taljer och fakta få icke drivas längre, än som måste anses nödvändigt, för
att lärjungarnas kunskaper skola erhålla en fast ryggrad.» (I s. 52—53.)
Kritiken mot folkskolan gäller mera, att behållningen av undervisningen
är för klen, än att onödigt kunskapsstoff medtages.
»Det är framför allt de elementära färdigheterna att läsa, skriva och
räkna, som exempelvis vid prövningar under värnpliktstjänstgöringen be
funnits icke hålla måttet, men även kunskaperna i kristendom, svenskt
språk och svensk litteratur, historia, samhällslära, geografi, biologi och
hälsolära visa ej sällan påfallande och betänkliga brister. Så långt anmärk
ningarna äro befogade, torde de emellertid mindre böra riktas mot under
visningen i folkskolan än mot omfattningen av denna undervisning. Den
har upphört för tidigt, innan de förvärvade kunskaperna och färdigheterna
ha hunnit stadgas och befästas och innan lärjungarna nått den ålder och
mognad, att de efter skolans slut mera allmänt förstått att bevara och för-
kovra skoltidens bildningsförvärv.» (I s. 74.)
Anpassningen av skolkunskaperna efter behoven i livet försvåras av den
stora tidrymd, som faller mellan förvärvet av kunskaper och användningen.
Skolutredningen erinrar om att de lärjungar, som i år tagas in i småskolans
första klass, stå i sin ålders blomma först om ett par årtionden och sedan
verka i arbetslivet ytterligare en lång följd av år, alltjämt med den grund
utrustning, som skolan givit.
Självfallet är det också omöjligt att noggrant förutse vad som kan komma
till nytta i livet efter så lång tid. Men detta förklarar icke allt. Det finnes,
såsom skolutredningen själv framhåller, alltid en risk att skolan av olika
skäl stelnar till i bildningsmål och uppfostringsmetoder. I sitt sjätte be
tänkande »Skolans inre arbete» (SOU 1946: 31) yttrar skolutredningen
därom:
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
53
»Under årens och århundradenas lopp har en tradition skapats rörande
vad som bör anses ingå i utbildningen för ett visst bildningsstadium. Vis
serligen har gammalt kunskapsstoff utmönstrats och nytt har tillkommit,
men traditionen har dock varit en mäktig faktor i utformningen av bild-
ningsmålet, desto starkare ju äldre skolform det varit fråga om. I och för
sig har den nog också sin andel i den ansvällning av kurserna, som städse
varit ett av skolans bekymmer. Utvecklingen själv, inom vetenskap och
samhällsliv, har nödvändiggjort, att nytt stoff och nya kunskapsämnen
tillförts skolans undervisning, men utmönstringen av gammalt stoff har ej
kunnat ske i samma takt. En äldre generation har endast motvilligt velat
från skolans arbetsschema stryka sådant, som under dess egen skoltid
rymdes inom det ofrånkomliga kunskapsmåttet. Det kan gälla detaljer,
namn, årtal och dylikt inom de olika ämneskurserna, men det kan också
gälla hela ämnen och skolans bildningsinnehåll i stort. Mot denna bak
grund kan man till en del se exempelvis den långa striden mellan klassisk
och real bildning eller mellan formell humanistisk bildning och realism i
undervisningen.» (VI s. 46—47.)
Sådana förhållanden kunna alltid ge anledning till en kritisk granskning,
som med större eller mindre berättigande påvisar »vår bildnings fåfäng-
lighet». Å andra sidan måste man dock, då det gäller skolan, se ej blott på
nuet och framtiden, utan även tillbaka. Skolan har också att förvalta tra
ditionen hos ett folk, vars kultur har djupa rötter i det förflutna, och att,
i vad på den ankommer, förmedla arvet från förfäderna till nya generatio
ner. Det kan råda delade meningar om huru avvägningen bäst skall göras
mellan dessa båda uppgifter, vården om kulturarvet och fostran för fram
tiden, men att en sådan måste ske, är uppenbart. En gyllene medelväg
måste finnas: man får ej i blindo kasta bort det värdefulla och livsdugliga
men måste vara beredd att en och annan gång, när det behöves, oför
skräckt både rensa upp och nygestalta i skolans värld.
»Ett fördomsfritt uppbyggande av skolans kursplaner skulle strängt
taget förutsätta en noggrann analys och sovring av det kunskapsstoff, som
kräves av en medborgare i det nutida samhället.----------- En dylik över
syn av det mänskliga vetandet från skolundervisningens synpunkt inne
bär uppenbarligen ett jättearbete, och resultatet därav vore helt säkert
svårt att överblicka, även om enstaka iakttagelser utan tvivel skulle er
bjuda mycket av intresse. Såvitt bekant har man under senaste tid endast
i Förenta staterna vågat sig på mera omfattande undersökningar av detta
slag. I mera begränsad omfattning, inom vissa specialområden, kan där
emot ett liknande tillvägagångssätt med fördel komma till användning.
Så har i själva verket i vårt land skett beträffande rättskrivningsundervis-
ningen. På folkskolestadiet försiggår numera i ett betydande antal skolor
undervisning i stavning på grundval av ingående undersökningar av ord-
frekvensen, och dessa undersökningar ha också blivit normgivande för
fordringarna i fråga om stavningsförmåga. Detta har säkert varit till
stor fördel för behandlingen i skolan av ifrågavarande ämnesmoment, och
ord som dalkjusa och sjubbskinnspäls höra numera till de skolhistoriska
kuriositeterna.
Man kunde också tänka sig att genom likartade undersökningar och
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
54
överväganden söka vinna någon klarhet om arten och omfattningen av
studiet av de främmande språken på skolstadiet. De frågor, som sålunda
skulle besvaras, gälla i första hand, vilka främmande språk som böra före
komma på respektive skolstadier och inom skilda skolformer, och vidare
vilka slag av språkfärdighet som borde eftersträvas. (VI s. 47.)
194-6 års skolkonimission skildrar i mörkare färger den nutida skolans
beroende av sina föregångare. Den bär, säger kommissionen, på ett be
tungande arv från medeltidens och den gamla ämbetsmannastatens skola,
ett arv av organisatorisk bundenhet och stelhet, formalism och bristande
verklighetssinne. Läxförhören, betygshetsen och konkurrensen mellan lär
jungarna äro andra sidor av detta beroende. Kommissionen är dock ense
med skolutredningen om att man vid omdaningen av skolan bör bygga
vidare på den svenska kultur- och skoltraditionen. Den uttrycker redan
på betänkandets första sidor sin grundsyn i följande ord:
»Om man ... uppställer skolans demokratisering som mål för skolrefor
men — och härom synes enighet råda — innebär själva denna målsättning
ett konstaterande av att vår skola, sådan den ter sig i dag, i skilda avseen
den är en produkt av andra samhällsformer än demokratins och därför på
många sätt står i motsättning till det samhälle den skall tjäna. Uppgiften
blir under sådana förhållanden att med fasthållande av det värdefulla i det
svenska skolarvet söka utrensa det tyngande och otidsenliga och ersätta
detta med element som är i nivå med samhällsutvecklingen.» (S. 2.)
Vid stoffurvalet vill kommissionen kraftigare betona de färdigheter och
kunskaper, som man oftast har användning för i det praktiska livet. En
mera realistisk bedömning av behoven härvidlag är nödvändig på många
punkter. Färdigheterna i modersmålet och levande språk böra sålunda få
en mera praktisk inriktning än i våra nuvarande skolor. Eleverna äro, när
de komma ut i livet, oftast ytterst tafatta, då det gäller att framträda
muntligt och skriftligt, och konsten att läsa med behållning är föga ut
vecklad. Vår tids yrkes- och organisationsliv, reseliv och kulturella behov
fordra dock mer än behärskningen av modersmålet. Varje svensk man eller
kvinna har behov av åtminstone elementära kunskaper i något av de stora
världsspråken. Bekantskap med danska och norska bör göras redan i skolan.
En starkare anknytning av undervisningen till det aktuella samhällslivet
är lika nödvändig:
»Att den samhällsorientering, som skolan enligt undervisningsplanen
erbjuder, inte är tillräcklig, därom vittnar de särskilda föranstaltningar som
under senare tid måst vidtagas för att i folkskolans undervisning inlägga
moment av omedelbar praktisk betydelse för elevernas möte med livet:
nykterhetsundervisning, sexualundervisning, trafikundervisning, sparsam-
hetsuppfostran, yrkesorientering. Det gäller att gå vidare på denna väg i
syfte att ge lärjungarna konkret kännedom om de företeelser, som kommer
att möta dem ute i samhället, och göra dem bättre anpassade för livets
svårigheter. Uppgiften är så pass betydelsefull för elevernas fostran till
Kungl. Maj:ts proposition
vr
70.
55
samhällsmedborgare, att ett särskilt skolämne härför bör inrättas, sam
hällskunskap, som bör avlösa hembygdsundervisningen i fjärde klassen och
sedan kvarstå på schemat till och med den obligatoriska skolans avslut-
ningsklass.» (S. 6—7.)
En så genomgripande modernisering av undervisningsprogrammet nöd
vändiggör bland annat förskjutningar inom och mellan orienteringsämnena.
»Vilka delar av nuvarande kurser som måste flyttas till överkurserna,
kan inte sägas generellt. För varje ämne måste stoffet detalj granskas av
sakkunniga, innan något avgörande sker. Några exempel kan dock lämnas
på avsnitt i realskolans kurser, som med all sannolikhet måste få minskat
utrymme i medborgarskolan. Äldre historiska epoker, krigshistoria och
kyrkohistoria torde få mindre plats. Även namngeografin samt växt- och
djursystematiken inom biologin måste troligen drabbas av reducering. —-
— — Kommissionen föreslår vidare, att särskilt språkundervisningen i
medborgarskolan skall bjuda på lättnader i förhållande till nuvarande real
skola. Undervisningen i engelska bör bedrivas så, att ämnet blir mindre
krävande än tyskan varit i samma ställning. Franskan införes ett år senare
än nu är fallet i realskolan. En förändring i målsättningen, som kan med
föra lättnad, är att de skriftliga översättningarna till de främmande språ
ken, i varje fall som prov, träder mera i bakgrunden.» (S. 149.)
Varken skolutredningen eller skolkommissionen finner det lätt att nog
grant anpassa skolans kunskapsstoff efter livets krav. Lärdomar för livet
kunna hämtas även ur det längesedan förgångna; vad som kommer till
omedelbar användning i nästa generation beror ofta av förhållanden, som
vi icke kunna förutse eller ännu endast oklart ana. Det kan icke vara lät
tare för den enskilde läraren att välja och vraka bland gammalt och nytt.
Om skolan skall undgå risken att bli efter i samhällets utveckling, kräves
ett målmedvetet granskningsarbete av rätt betydande mått, utfört av de
mest kvalificerade krafter, som stå till buds för ändamålet.
c. Individuell och social fostran.
Det brukar sägas, att skolan är den unges växtplats, där han skall ut
vecklas och mogna för samhällslivet. Personlighetsgrunden är redan lagd,
men det är ännu tid att påverka utvecklingens gång till individens och
samhällets bästa. Skolan får därigenom, framhåller skolutredningen, en
dubbel uppgift: att ta hand om individen och göra det bästa möjliga av
hans anlag och förutsättningar och att tjäna samhället genom att fostra
de växande till samarbete med andra och solidaritet med samhället.
Avvägningen mellan dessa båda sidor av uppfostran har under tidernas
lopp gestaltat sig mycket olika.
»Det har funnits epoker, då uppfostrans främsta uppgift synts vara att
undertrycka och förkväva naturanlagen och söka dana den unge efter ett
likformigt och förment allmängiltigt bildningsideal. Under andra epoker
ha starkt förkunnats den ursprungliga människonaturens företräden och
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
56
uppfostrarens uppgift framför allt ansetts vara att låta dessa naturanlag
fritt utvecklas, så långt möjligt ohämmade av civilisationens fördärvliga
inflytelser. (VI s. 12.)
Mot slutet av förra århundradet framträdde en alltmer stigande uppskatt
ning av det individuella. Liksom man åter på sina håll började inse, att
massproduktionen ej kunde helt ersätta den individuella handaskicklig-
heten, det personligt präglade hantverket, så fick man också blicken allt
mer öppen för individen i massan, för lärjungen i klassen. Man upptäckte,
har det sagts, barnet, den växande, ej blott som ett oskrivet blad utan
såsom en individuell personlighet i vardande, med sina speciella särdrag,
anlag, intressen och förutsättningar.-----------
Till uppfattningen om den personliga och individuella fostrans betydelse
har väsentligt. bidragit den fördjupade kännedom om barnets och den
växandes själsliv, som den nutida psykologien förmedlat. I äldre tid hade
man en tämligen onyanserad uppfattning om barnet såsom en ofullständig
och outvecklad varelse, som skulle få sin prägel utifrån genom förbud och
stadgar, förmaningar och bestraffningar, noggrann inprägling och förhör.
Det var en form av uppfostran och undervisning, som nog kan ha sin upp
gift att fylla, men som långt ifrån räcker till. Numera har man en helt
annan blick för barnets inre liv, dess eget väsens art och för den rytmiska
utvecklingsgången i dess andliga växt. Personligheten får sin prägel ej
blott genom yttre intryck utan även genom de inre krafternas och anlagens
fria utveckling, där ett olämpligt ingripande kan föranleda skador och miss
anpassning för hela livet. Man har alltmera blivit medveten om att barnet
och den unge, likaväl som den vuxne, ha rätt till sitt eget personliga och
individuella liv, inom de gränser, som utstakas av den mänskliga samman
levnadens villkor.» (VI s. 29—30.)
En framtida anpassning till och insats i de vuxnas liv behöver icke för
svåras genom att barnet även i skolan får vara barn och den unge ung.
Redan kamratlivet är en övning i mänsklig sammanlevnad och kan ha ett
mycket gott inflytande, om det behärskas av lärjungar, som äro skickade
att leda det i rätt riktning. Skolklassen som social enhet är en viktig fost
rande faktor. Själva skolarbetet främjar uppkomsten av vissa socialt värde
fulla levnadsvanor och arbetsvanor.
»Skolan måste fordra punktlighet, samvetsgrannhet, ordentlighet, ford
ringar, som icke behöva framstå såsom ett utifrån pålagt godtyckligt
tvång utan även av lärjungarna lätt inses såsom nödvändiga för skolarbe
tets rätta bedrivande. Skolans verksamhet förutsätter arbetsamhet, uthål
lighet och pliktuppfyllelse, och genom övning häri lägges grunden till en
verklig arbetsglädje, till uppfattningen av arbetet som en välsignelse och
icke som en nödtvungen börda. Skolan bör också eftersträva, att lärjungar
na i mån av sin psykiska utveckling lära sig att själva taga ansvaret för sitt
arbete och överhuvudtaget för sina handlingar och sitt uppträdande i
skolan.» (VI s. 86.)
Slutligen måste skolan medverka till att bibringa de unga formerna för
ett gott uppträdande, lära dem att iakttaga de regler för den mänskliga
umgängeisen, som visserligen i många fall äro konventionella och i och
Kungl. Majits proposition nr 70-
57
för sig måhända icke ha större värde men ändock spela en sa stor roll för
de unga vid deras utträde i livet.
»En ung människa, som har lärt sig att iakttaga reglerna för god ton ,
för vanlig hövlighet i umgänget med bekanta och obekanta, med överord
nade och kamrater, har därigenom lättare att bli uppskattad efter sina
verkliga förtjänster än den, som brister i dessa hänseenden, och framför
allt är det för den unge själv till betydlig hjälp för anpassningen i livet,
för undanröjande av känslor av underlägsenhet och oförmåga.» (VI s.
85—86.)
Det finns också en annan sida av skolarbetet, som mahända från den
moderna skolans håll lätt förbises, därför att den befinner sig i linje med
vad som betraktas som den traditionella skolans kännetecken. Barn och
ungdom, liksom för övrigt också de vuxna, ha behov icke blott av själv
hävdelse utan också av auktoritet och vägledning.
»I uppfostran ingår att lära sig att lyda: lyda sina överordnade, hör
samma givna regler och föreskrifter. Men den lydnad, som en rätt fostran
kräver, avser ingen blind underkastelse, intet uppgivande av egen efter
tanke eller eget bedömande. Endast den, som lär att lyda på detta sätt, kan
också lära sig att i verklig mening leda, bestämma över andra. -----------
Särskilt inom den anglosaxiska skolvärlden har man förstått att väl beakta
denna uppfostringsprincip. Den har bl. a. kommit till uttryck genom en i
större eller mindre utsträckning genomförd självstyrelse bland lärjungarna.»
(VI s. 92.)
De långa ferierna vid de svenska skolorna kunna, även de, giva sitt bidrag
till ungdomens sociala fostran.
»Särskilt är det av betydelse, icke minst för lärjungarnas fostran till
samhällssolidaritet och social vidsyn, att de därunder i ej alltför ringa ut
sträckning deltaga i det praktiska arbetslivet. För landsbygdens ungdom,
både i folkskola och i högre skola, sker detta redan i stor utsträckning,
men det är av vikt, att även städernas ungdom, såsom skett under kris
åren, erhåller och uppmuntras att söka lämplig praktisk _ sysselsättning
under ferierna. Detta bör också i sin mån förebygga, att fritiden och fram
för allt dess nöjesliv får den dominerande plats i ungdomens tankevärld,,
som ofta konstateras.» (I s. 56.)
Om avvägningen mellan individuellt och kollektivt arbete inom det nu
varande skolsystemet yttrar slutligen skolutredningen:
»Inom praktiskt skolarbete söker man med olika medel främja lärjungar
nas utveckling. Å ena sidan vill man genom uppmuntran av det indivi
duella arbetet och genom tävling, prövningar, betyg, examina och be
löningar föra fram den enskilde till bästa möjliga prestation. Å andra sidan
skjutes den individuella tävlan mera tillbaka, man strävar mindre till topp-
resultat och söker i stället att genom lärjungarnas sammanhållande i klass-
och gruppenheter skapa en känsla av social samhörighet, en^ god laganda ,
som skall föra om möjligt alla fram till fullgoda resultat. För båda meto
derna kunna åberopas förhållandena ute i livet, där ju i manga fall fordras
Kungl. Maj ds proposition nr 70.
högsta arbetsinsats av den enskilde men framför allt lojal samverkan av
flera eller många.
För visso är skolans uppgift här som i så många andra fall ömtålig och
svår. Svensk skola söker gärna att förena båda metoderna och på det sättet
utvinna bästa möjliga resultat. Det gäller verkligen att det ena göra och
det andra icke låta. Skolan får ju icke genom ett organiserat tävlings- och
konkurrenssystem draga upp osociala individualister, egoister och hänsyns
lösa karriärister, men den måste individualisera, uppmuntra den enskildes
duglighet och framåtanda, originaliteten, initiativet. Å andra sidan är det
klart, att goda samarbetsmänniskor’ endast kunna danas genom sam
arbete, och skolan måste alltså skapa förutsättningar för ett sådant, men
det får icke ske så, att vare sig den energiskt uppåtsträvande vingklippes
eller den maklige vänjes vid att lita till kamraternas hjälp. Här måste efter
strävas en syntes mellan båda riktningarna.» (I s. 49—50.)
Skolkommissionen är ense med skolutredningen om att den enskilde lär
jungens individualitet och personliga förutsättningar icke endast böra upp
märksammas i skolan utan vara själva utgångspunkten för uppläggningen
av fostran och undervisning. Varje lärjunge bör känna, att han respekteras,
och veta, att han är välkommen i skolan, vilka studieförutsättningar han
än har. Skolans arbete bör vara inriktat på att befrämja en fri och har
monisk utveckling av alla sidor av lärjungens personlighet och utveckla
det för honom egenartade och speciella. Men på samma gång bör den lägga
sitt arbete så, att det fostrar också till samarbete som en naturlig livsform
och hos lärjungarna väcker lust att engagera sig, att frivilligt inordna sig
i ett sammanhang.
Liksom skolutredningen understryker skolkommissionen kamratlivets
betydelse.
»I kamratlivet gäller ofta oskrivna lagar om solidaritet, om inbördes
hjälp, om sammanhållning, om rent spel, där uppskattas mod, självbehärsk
ning, förmåga att bära ett nederlag. Inte alltid har skolan förstått att för
sitt eget arbete och sin fostran av eleverna tillgodogöra sig dessa lagar. De
vanliga undervisningsmetoderna är väl snarare ägnade att motverka dem
genom att inte tillvarataga elevernas lust till samarbete och genom att
bortse från dettas moralbyggande betydelse.» (S. 34.)
Skolan har all anledning att stödja sund föreningsverksamhet bland lär
jungarna. Men skolan torde också vara betjänt av att då och då begagna
föreningsteknisk metod vid undervisningen.
»Samtliga elever får på detta sätt föreningsvana, vana att följa samman-
trädesregler. De får tillfälle att uppodla föreningstekniska färdigheter: att
leda förhandlingar, att skriva protokoll, rapporter och referat, att hålla
anföranden, göra inlägg. Diskussioner och förhandlingar lär deltagarna att
motivera sina påståenden, att modifiera sina ståndpunkter, att göra över
enskommelser, att lojalt foga sig i majoritetsbeslut men ändå stå för sina
åsikter och kunna verka för ändring av beslut. Dessa övningar bör inte ha
enbart formell innebörd, ty då förlorar de lätt i intresse. De bör ha saklig
karaktär, de bör behandla frågor, som för eleverna ter sig brännande: pro
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
59
blem, vilkas principiella lösande har inverkan på deras egna förhållanden i
skolan eller kamratlivet. Aktuella samhällsfrågor bör därvid^ inte bann
lysas. Tvärtom bör eleverna så småningom och framför allt på högstadiet
vänjas vid att intressera sig för samhällsfrågor, diskutera dem och använda
sakliga argument som stöd för sin uppfattning hur de bör lösas. Skolans
sociala fostran syftar bland annat till att grundlägga ett socialt och poli
tiskt intresse, som förbereder ett senare ställningstagande till samhälleliga
och politiska frågor och som skapar förståelse för den politiska verksam
hetens uppgift.» (S. 35—36.)
Skolklassen bör inte endast vara en arbetsmiljö och en kamratkrets utan
för arbetet utan också en arbetsgemenskap. De metodiska svårigheterna att
förena individuell arbetstakt med gemenskapsarbete äro ingalunda oöver
vinneliga.
»Skolan måste i detta avseende bringas i överensstämmelse med sam
hällslivet, där individuellt självständigt arbete måste gå hand i hand med
samarbete. Det är lärarens uppgift att planlägga arbetet sa, att eleveina i
sitt individuella arbete också tillgodoser kamraternas arbete. För manga
uppgifters lösande lämpar sig klassen i sin helhet som grupp. Den kan för
enas om lösandet av en självständig uppgift: en teaterföreställning, en fest,
ett program, utgivandet av en klasstidning, arrangerandet av en tävlmg.
Därvid måste hållas i sikte, att nivåskillnaderna och olikheterna i fråga
om lämplighet för skilda uppgifter äro mycket stora inom en normalklass
i den obligatoriska skolan. Samarbetets uppgift blir därför att skapa en
kamratanda, som respekterar vars och ens förmåga, och en anda av hjälp
samhet, som drar alla med sig i det gemensamma arbetet. Ledarbegåvning,
organisationsförmåga, villighet att samarbeta, att underordna sig gemen
skapen, att offra sig för den gemensamma framgången, skicklighet att lata
detaljerna samverka till ett helt, talanger av intellektuell, konstnärlig och
praktisk art kommer vid ett sådant arbete alla till sin rätt.» (S. 35.)
I uppgiften att vidga lärjungarnas sociala sfär från den egna kretsen till
samhället böra alla skolans ämnen samverka. Psykologien bör få en star
kare ställning i skolsystemet. Psykologisk insikt i motiveringsprocesserna
bakom det mänskliga handlandet ökar viljan till självkontroll och vidgar
möjligheterna att samleva med andra människor. Elementära kunskaper i,
barnpsykologi böra ingå i den förberedande fostran för föräldrakallet, utan
vilken eleverna knappast böra få gå ut i livet. Geografiundervisningen bör
väcka förståelse för andra folk, för vikten av det internationella samarbetet
och för Sveriges roll i detta. Framför allt bör dock det nya ämnet samhälls
kunskap ge en orientering rörande den mänskliga samlevnadens nutida
villkor:
»Här behandlas familjens ekonomiska och rättsliga villkor, samhälls
institutionernas uppgifter, juridiska problem av praktisk betydelse, det
ekonomiska livet från den enskildes och från samhällets synpunkt, folk
rörelserna, folkstyrets institutioner och problem. Angeläget är därvid att
ge eleverna konkreta och praktiska upplysningar om hur man uträttar
ärenden vid institutioner som post, järnväg, tull, banker, om hur man
'
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
60
skall komma i förbindelse med de samhällsinstitutioner, som lämnar hjälp
i juridiska, sociala och ekonomiska angelägenheter, om hur man inträder
i en sjukkassa, hur man bör ordna sitt försäkringsskydd, hur man uppgör
en familjebudget o. s.v.» (S. 36.)
Syftet att ge de växande en god social fostran mötes här av strävanden
efter aktualitet i undervisningen.
d. Fostran i det demokratiska samhället.
Den svenska skolans uppgift kan icke fixeras blott och bart genom över
väganden från allmänmänskliga utgångspunkter, den måste också bära det
samhälles signatur, som den skall tjäna, och fullgöra sina uppgifter i klart
medvetande om att vart svenska samhälle i dag är ett modernt demokra
tiskt samhälle, grundat pa medborgarfrihet och medborgaransvar. Demo
kratien har i vart land urgamla traditioner, vi vänta av vår ungdom, att
den skall halla dessa traditioner vid makt och — huru än tekniken om
formar den materiella samhällsgrunden — låta demokratien uppbära sam
hällsinstitutionerna och ge sin anda åt den mänskliga sammanlevnaden. I
uppfostran böra vi ge de unga materialet till en livsåskådning efter vårt
folks kynne, och vi måste — så långt det står i vår förmåga — ge dem
stöd i de avgöranden, som grundlägga inställningen till det demokratiska
samhället och ofta bestämma karaktären av den blivande samhällsinsatsen.
Den känsla för social rättvisa, som demokratien håller levande, måste
också i sin mån påverka skolorganisationens utformning. Bildningen kan i
ett demokratiskt samhälle aldrig få bli ett prerogativ för någon viss sam
hällsgrupp. I alla dess former bör den vara tillgänglig för varje uppväxande
samhällsmedlem efter hans förmåga att taga emot, utan hänsyn till kön,
hemort, social ställning och ekonomiska villkor.
Slutligen måste skolans verksamhet liksom det demokratiska samhällets
präglas av en ökad redobogenhet att socialt taga sig an den enskilde indi
viden. Även om de personlighetsdanande uppgifterna ligga i centrum för
skolans verksamhet, kan den icke begränsa sig till dessa, och än mindre
får den nöja sig med att vara ett verk för kunskapers meddelande; den
måste även, så långt dess rustning räcker, medverka till att giva de växan
de den allmänna sociala omvårdnad de behöva.
19j6 års skolkommission betonar starkt skolans uppgift att fostra demo
kratiska människor men är angelägen att förebygga misstydningar:
»Satsen får inte missförstås. Den innebär inte, att skolan skall förkunna
demokratisk-politiska doktriner. Undervisningen får inte vara auktoritär,
vilket den skulle bli, om den ställdes i en politisk doktrins tjänst, vore
denna doktrin än demokratiens egen. Demokratisk undervisning måste
tvärtom vila på objektiv vetenskaplig grundval. Den skall hos lärjungarna
befrämja aktning för sanningen och lust att söka den. Lärjungarna äger
rätt till saklig upplysning om de stora ideologiska och samhälleliga strids
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
61
frågorna och bör på grundval härav själva sedan arbeta sig fram till en
personlig uppfattning. Om skolan — såsom väl alla torde vara ense om —
hos lärjungarna skall grundlägga vördnad och aktning för vårt folks och
mänsklighetens kulturarv, för människovärde, frihet och fred, bör det och
kan det ske endast på denna fria väg. Blott genom en fri uppfostran kan
skolan skapa förutsättningarna för — såsom skolutredningen uttryckt det
— ’en på medborgarnas egen insikt och vilja grundad samhällsutveckling’.
Kravet på att skolan skall fostra demokratiska människor innebär alltså
ingen likriktning. Det kan och får inte bli tal om att stöpa alla i samma
form. Redan den alltmer utpräglade specialiseringen i det moderna sam
hället kräver en rikt facetterad skolorganisation med möjlighet för var och
en att erhålla den för honom lämpligaste utbildningen. Även ur ren kultur
synpunkt är det fördelaktigare med en fördelning av kunskaperna än med
en nivellering av dem till ett för alla gemensamt mått. Specialisering är
alltså i och för sig önskvärd.» (S. 3.)
Uppfostran bör dock syfta till att hos alla utveckla vissa egenskaper,
som både ur samhällets och individens synpunkt äro särskilt värdefulla.
»Självständigheten är en sådan egenskap. Dess värde har särskilt upp
märksammats i debatten om de totalitära regimernas psykologiska förut
sättningar. Av medborgaren i ett folkstyrt samhälle bör man fordra ett kri
tiskt sinnelag, som ger motståndskraft mot andliga farsoter. Demokratin
har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor.» (S. 4.)
1940 års skolutredning dröjer särskilt vid den sociala rättvisans krav på
fri väg för den duglige. Från en synpunkt sett är begåvningarnas tillvara
tagande en av skolsystemets främsta uppgifter:
»Kommer varje individ på sin rätta plats i livet, vinner såväl samhället
som individen därpå — samhället, ty därigenom kunna den enskildes arbets
kraft och förmåga bäst utnyttjas och komma samhället helt till godo, och
individen, ty han känner under sådana omständigheter den tillfredsstäl
lelse med sitt arbete och med sin ställning i livet, som är av så stor vikt
för hans andliga välbefinnande och jämvikt.» (I s. 134.)
I sitt betänkande rörande vidgade möjligheter till högre undervisning för
landsbygdens ungdom (SOU 1944: 22) föreslog skolutredningen i överens
stämmelse med denna uppfattning de studieunderstöd till landsbygdsung-
dom, som sedermera beviljades av 1945 års riksdag, och framlade något år
senare jämväl förslag om studieunderstöd åt lärjungar i högre skolor, oav
sett deras bostadsort, ett förslag, som lades till grund för den nuvarande
utformningen av stipendieverksamheten vid 1946 års riksdag. I sitt be
tänkande rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet
(SOU 1947: 11) har utredningen vidare föreslagit avskaffande av inskriv
nings- och terminsavgifterna vid statliga och kommunala högre skolor och
utsträckning av lärjungarnas möjligheter att erhålla annan skolhjälp, såsom
fria läroböcker och fri undervisningsmateriel.
Skolutredningen synes emellertid vara tveksam, huru långt en dylik
utjämnande verksamhet kan drivas. Utredningen tänker därvid icke blott
på de ekonomiska konsekvenserna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
62
»Saken har också en annan sida. De som .. . hävda, att den växande
individen bör få en utbildning, motsvarande hans anlag och önskningar,
synas gå ut från förutsättningen, att individernas anlag och önskemål för
dela sig på ett sätt, som i det hela svarar mot samhällets behov. Om alla
unga oberoende av ekonomiska och andra hämningar finge följa sin kallelse
och utbilda sina anlag, så skulle sålunda samhällets behov av arbetskraft
på skilda områden bli väl tillgodosedda.
Erfarenheten ger emellertid knappast vid handen, att en dylik optimism
är berättigad. I den mån ekonomiska och andra hinder för fortsatta studier
röjas undan, komma allt flera unga att slå in på allt längre och kostsam
mare studiebanor och då i första rummet med sikte på de yrken, som av
ekonomiska eller sociala eller personliga skäl te sig som mest eftertraktade.
-----------Å andra sidan kommer det att visa sig allt svårare att rekrytera
yrken, som, ehuru nödvändiga för samhället, dock på grund av arbetets
art icke utöva samma lockelse.-----------
När det gäller att undvika en farlig snedbelastning av samhället, blir där
för det centrala problemet, ... huru den praktiska utbildningen på skilda
stadier, vare sig den meddelas jämsides med undervisning i de mera teore
tiska ämnena eller huvudsakligen utgöres av ren yrkesundervisning, skall
kunna utbyggas och ges nödig konkurrenskraft genom att höjas till social
likvärdighet med den teoretiska. Målet bör vara att på alla stadier över
det rent grundläggande åstadkomma en jämvikt mellan teoretiska och
praktiska utbildningsmöjligheter, motsvarande så vitt möjligt både ung
domens anlag och arbetslivets behov.» (I s. 134—137.)
1946 års skolkommission är medveten om risken för en utveckling, var
igenom de praktiska levnadsbanorna skulle utarmas på begåvningar, men
synes anse, att den väsentligen är begränsad till ett skolsystem, där de teo
retiska och praktiska utbildningsvägarna liksom i det nuvarande skilja sig
åt tämligen tidigt. Genom sen differentiering och yrkesvägledning bör man
kunna uppnå, att ett icke oväsentligt antal lärjungar med en lycklig kom
bination av teoretisk och praktisk begåvning självmant slå in på utbild-
ningsvägar, som utmynna i praktiska eller manuella yrken. I skolan bör
därför meddelas en ordnad yrkesfostran. Den bör kunna grundlägga akt
ning för andras yrkesverksamhet och bidraga till en demokratisk yrkesvär-
dering. För den enskilde har den dessutom en dubbel uppgift: att ge honom
kännedom om olika yrken, gärna i konkret form genom direkt kontakt med
företrädare för olika yrken, samt att lära honom bättre känna sina egna
förutsättningar för ett ifrågasatt yrke.
»Till denna yrkesorientering hör också upplysning om möjligheterna till
yrkesutbildning, om betydelsen av yrkesutbildning och av en noggrann
planläggning vid yrkesvalet samt kännedom om arbetsmarknadens förhål
landen, om tillvägagångssättet vid sökande av plats och om regler för
arbetsanställning, om arbetsmarknadens organisationer och om de olika
yrkenas ekonomiska betingelser.» (S. 33.)
Den yttre omvårdnaden om lärjungarna har länge räknats som en hem
mens angelägenhet. Där dessa brusto i förmåga, fick fattigvården träda till.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
63
Under de senaste årtiondena ha emellertid ofta på kommunalt, initiativ
olika socialpedagogiska anordningar knutits till skolorna. Att detta ligger
i både samhällets och skolans intresse, har småningom blivit alltmera er
känt. Skolutredningen yttrar i denna fråga bland annat följande:
»Samhällets intresse förutsätter ej blott en intellektuell utbildning och
en fostran av känslo- och viljelivet utan även omvårdnad om de unga i
hygieniskt, avseende och en fysisk fostran, som avser skapande av goda
hälsovanor, förebyggande hälsovård och en sund kroppslig utveckling jäm
sides med den själsliga. Skolan har under årens lopp i alltmera vidgad ut
sträckning fått jämväl en social uppgift, särskilt framträdande på de lägre
skolstadierna, men betydelsefull även på de högre. Sålunda har skolan
kommit att sörja för barnens och de ungas friluftsvistelse, omhänderha
sommarkolonier, anordna barnbespisning, bereda möjlighet för lämplig fri
tidssysselsättning m. m. En fortsatt utveckling av denna skolans sociala
verksamhet kommer helt säkert att visa sig påkallad från det allmännas
synpunkt.» (VI s. 19.)
I betänkandet om skolans socialpedagogiska anordningar föreslår skol
utredningen ett systematiskt utbyggande av lekskol&verksamheten, anord
nande av skolbad och simundervisning för alla skolans lärjungar, försök
med social och psykisk rådgivning, innefattande bland annat en i fria for
mer anordnad skolkuratorsverksamhet samt fortsatta försök med testning.
(VIII s. 52.)
Skolans omvårdnad om lärjungarna börjar, framhåller i sin tur skolkom-
missionen, redan med den individuella fostran, som förutsätter att skolan
uppspårar lärjungens anlag och leder honom in på rätt studieväg. Skolan
måste på ett helt annat sätt, än som nu vanligen är möjligt, hjälpa lär
jungarna att övervinna personliga svårigheter av olika slag. De kunna be-
. höva instruktion redan i hälsofrågor:
»Det gäller att lära eleverna att vid behov söka läkare, att underkasta sig
regelbunden tandvård, att vid sjukdom följa givna föreskrifter. Kunskap
i elementär sjukvård bör ingå i skolans undervisning. I biologiundervis
ningen bör ingå en kurs i de vanligaste sjukdomarna, omfattande de väsent
ligaste symtomen jämte en orientering över de viktigaste behandlingsmeto
derna.» (S. 33.)
Men många lärjungar ha också behov av mental omvårdnad.
»Specialister på detta område, s. k. skolpsykologer, har härvidlag en stor
uppgift att fylla, bland annat då det gäller att i samarbete med lärare, skol-
läkare m. fl. öka skolans möjligheter att bedöma och avhjälpa beteende
rubbningar, läs- och skrivsvårigheter och andra avvikelser från det nor
mala samt att avskilja lärjungar för särundervisning. Huvudansvaret för
den mentala omvårdnaden om eleverna måste dock alltid åvila läraren.
Denne bör i större utsträckning än nu anförtros själsvårdande och sociala
uppgifter. Lärarutbildningen bör anpassas härefter.» (S. 4.)
Till skolans uppgifter hör också.att ge lärjungarna möjlighet till lämpliga
fritidssysselsättningar:
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
64
»Fritiden är elevernas egen, och något tryck från skolans sida får därför
inte förekomma. Å andra sidan är fritiden så viktig för elevernas person-
lighetsdaning, att skolan inte kan stå likgiltig för hur den begagnas. Sko
lan bör erhålla resurser att ställa materiel och lokaler till förfogande för
elevernas föreningar, klubbar och ’gäng’, för fritidsläsning, musik, spel,
sport och hobbies. Också i detta avseende är samarbetet med hemmen en
förutsättning för lyckosamt resultat. Skolan bör emellertid inte försumma
den hjälp, som folkrörelsernas ungdomsverksamhet kan ge, utan i stället
samverka med denna och stimulera eleverna till medverkan i densamma.»
(S. 25.)
Slutligen sammanfattar skolkommissionen sitt uppfostringsprogram och
skolans uppgifter på följande sätt:
»Den omvårdnad, som skolan skall ge eleverna, bör ta sikte på att göra
skolan till ett tryggt hem för dem alla, där deras personlighet respekteras,
där de alla äro välkomna, där man hjälper dem att övervinna svårigheterna
och där de får den utbildning och ledes den studieväg, som är bäst avpassad
efter deras förutsättningar. Skolans studiefostran syftar till att ge eleven
en självständig inställning till arbetet och förmåga att arbeta vidare på egen
hand. Språk- och räknefär digheterna är verktyg, med vilkas hjälp eleverna
livet igenom kan öka sitt vetande och orientera sig i tillvaron. Allmän
bildningen utgör grundvalen för special- och yrkesstudier, för orienteringen
i samhället och för livets praktiska utformning men samtidigt för sannings
sökande och personlighetsutveckling. Skolans estetiska fostran vill väcka
förståelse för konstens och naturens skönhetsvärden och därmed göra livet
rikare för den enskilde; den vill också uppspåra och utveckla elevernas
konstnärliga anlag. Skolans praktiska fostran är ägnad att utveckla en vik
tig sida av personligheten, det praktiska sinnet, den manuella skickligheten,
formsinnet. Skolans yrkesfostran avser att orientera eleverna inför yrkes
valet, att leda dem in på rätt yrkesväg, att grundlägga aktningen för ett
ärligt yrkesarbete, att intressera dem för en livsuppgift. Genom sin hälso
fostran vill skolan visa eleverna vägen till sunda levnadsvanor och hygien.
Den sociala fostran, som skolan ger, åsyftar inte endast att ge eleverna
kännedom om sociala sammanhang utan också att bygga upp en socialetisk
grundinställning, respekt för människovärde och gemenskap.» (S. 37. )
Anlagd på detta sätt grupperar sig skolans verksamhet kring dess cen
trala uppgift, den fria personlighetsdaningen.
e. Yttrandena.
Skolöverstyrelsen har den 13 november 1944 yttrat sig över det första av
skolutredningens betänkanden och den 31 januari 1949 över skolkommis-
sionens principbetänkande.
I det förra utlåtandet fäster överstyrelsen uppmärksamheten på likheter
na mellan skolutredningens syn på uppfostran och det götiskt inspirerade
uppfostringsprogram, som en gång fick uttryck i 1820 års skolordning. Det
är icke lätt, framhåller överstyrelsen, att på personlighetsfostrans område
komma med omvälvande nyheter, och det kunde därför synas, som om
utrymmet för en genomgripande skolreform icke vore alltför stort.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
65
»Det existerar som bekant en naturlig spärr för vad som på karaktärs-
daningens område kan uppnås genom organisatoriska reformer, då varje
nytt mål, som uppställes för en fostrande påverkan, kräver rikligt med tid
för sitt förverkligande. Vad som göres till stärkande av en sida av person-
lighetslivet, undantränger med en viss nödvändighet från uppfostrings-
programmet något annat, som i regel icke heller kan frånkännas uppfost
ringsvärde inom någon av personlighetslivets sfärer. Läggbitarna kunna
sammanfogas till ett nytt mönster, men det är svårt att inom en fixt be
gränsad följd av ungdomsår tillfoga något djupgående nytt. Resultaten bli
gärna i praktiken starkt begränsade.-----------En översyn av lärostoffet är
av naturliga skäl med jämna mellanrum påkallad, men en reform med
större anspråk låter sig knappast motivera enbart med de relativt små för
skjutningar i uppfattningen om uppfostrans mål, som äro möjliga i ett
samhälle, vilket alltjämt vilar på den kristna traditionens och den demo
kratiska utvecklingens grund.»
När överstyrelsen likväl slutligen finner, att skolutredningen förebragt
fullgoda skäl för en omprövning från grunden av vårt skolväsens innehåll
och organisation, fäster ämbetsverket huvudsakligen avseende vid de eko
nomiska och sociala förskjutningar, som successivt ha omskapat våra sam
hällsförhållanden.
Överstyrelsen citerar med instämmande de ord, vari skolutredningen ger
uttryck åt den nationella samhörighetskänslans betydelse för uppfostran,
men tillägger:
»Likväl täcker detta program blott en sida av det väntande arbetet. När
undervisningsplanema skola ges form, räcker det inte med sund idealitet,
hur nödvändig denna än i och för sig är. Det fordras därutöver en god por
tion realism, ett utvecklat sinne för det ändamålsenliga och praktiskt livs
dugliga.
Redan verkar ute i våra samhällen en yngre generation, som fått sina
grundläggande intryck under effektivitetens, rationaliseringens och funk-
tionalismens årtionden. Den har skarpa ögon för vad som är äkta och
oäkta, vad som är grundat på faktiska, sakliga behov och vad som är
romantik. Hur dess dom över den blivande skolorganisationen en gång
skall utfalla, beror nog inte så litet på om skolutredningen, när den slut
ligen går till verket, visar sig ha sinne för sådana praktiska realiteter som
tidens värde och kunskapernas praktiska användbarhet.»
I sitt senare utlåtande (SOU 1949: 35) konstaterar överstyrelsen ett på
tagligt inflytande från amerikansk reformpedagogik i skolkommissionens
principbetänkande. Kommissionen har tillgodogjort sig mycket av det
värdefulla i dessa strömningar. Till skillnad från skolutredningen har den
dock benägenhet att alltför mycket undervärdera den traditionella skolan,
även den svenska, och att övervärdera den nya skolan, särskilt i dess ame
rikanska form, och kommissionen nämner ingenting om att det även inom
den amerikanska progressiva skolans egna led har riktats kritik mot dess
5
—
Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
66
uppfostringsprinciper. Ej heller har kommissionen i sitt betänkande myc
ket att säga om den fostran till hänsynsfullhet, som är av grundläggande
betydelse för all uppfostran.
»Ehuru SK... framhåller, att 'förmågan av samarbete och självkontroll
behöver uppövas’, förefaller det, som om kommissionen närmast hade den
uppfattningen, att skolarbetet och särskilt grupparbetet liksom av sig
självt frammanar dessa egenskaper.----------- De disciplinsvårigheter, som
den extrema frihetspedagogiken överallt i världen har att kämpa med, tyda
på att de uppväxande ej heller i 'samhällsorienterande’ skolor på egen hand
eller på ett så enkelt sätt, som SK tänkt sig, kunna nå fram till den efter
strävade självdisciplinen. Ehuru frågan om behandlingen av barn med
anpassningssvårigheter hänskjutits till särskild utredning, hade det varit
önskvärt, att SK i fråga om skolans allmänna disciplinproblem uttalat sig
på ett mera vägledande sätt, än som skett i föreliggande betänkande.»
(S. 14.)
Överstyrelsen ansluter sig i stort sett till skolkommissionens tankar om
urvalet av skolans kursinnehåll. Bland annat finner ämbetsverket det för
tjänstfullt, att skolkommissionen velat kraftigt stärka de s. k. övnings-
ämnenas ställning och bryta dessas isolering från andra ämnen.
Överstyrelsen anser sig emellertid i betänkandet kunna utläsa en viss
underskattning av behovet och betydelsen av fasta och sammanhängande
kunskaper. De äro oundgängliga förutsättningar för ett verkligt »kunska
pande» i både inre och yttre mening, betonar överstyrelsen; men översty
relsen är åter fullt ense med kommissionen, när den understryker vikten
av att skolarbetet lägges så, att det främjar och vidgar lärjungarnas in
tressen. »På den punkten måste skolan för att fylla sin uppgift ha att er
bjuda den uppväxande ungdomen en i verklig mening idealbildande miljö.»
Flera yttranden, i synnerhet från domkapitlen och olika religiösa sam
manslutningar, finna den etiska fostran underbetonad i kommissionens
betänkande. Domkapitlet i Växjö känner en viss tvekan inför den i väsent
lig grad relativistiska kulturuppfattning, som präglat framställningen.
»Skolan har. .. icke endast att orientera de unga i den tidsaktuella,
snabbt växlande situationen. Den har att till dem överlämna mänsklig
hetens, folkets samlade kulturarv och härvid icke ensidigt låta dagens vär
deringar bli utslagsgivande. Av ålder har skolan här haft en i viss mån
stabiliserande uppgift i kulturutvecklingen. Att personlighetsdaningen är en
huvuduppgift i all fostran förnekas av ingen. Men då exempelvis den este
tiska fostran så pass utförligt behandlas, förvånas man över att behovet
av en djupgående etisk fostran icke med .tillräcklig klarhet framhålles.
Yarje grundlig analys av det samtida kulturläget, särskilt på det sedliga
livets område, är ägnad att understryka det trängande behovet av eu
fostran, som ställer de unga inför klara bud och uppfordrande ideal. En
sådan fostran är enligt domkapitlets mening möjlig endast på religiös
grund.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
67
En uppfostran på kristen grund är icke oförenlig med objektivitetens
krav, hävdar domkapitlet i Strängnäs. Objektiviteten är intet annat än det
för all fostran grundläggande sanningskravet.
»De erfarenheter vårt släkte gjort av hur auktoritära regimer gått fram,
när det gällt att tvångsfostra ungdomen efter ett visst system med tillhjälp
av andlig mörkläggning och komplett likgiltighet för de krav sanningen
ställer på undervisningen, har i blixtbelysning ställt fram de oerhörda ris
ker, som följer med objektivitetens undertryckande. Ingenting kan, allra
helst under närvarande tidsläge, vara mera livsviktigt än att skolundervis
ningen tillförsäkras största möjliga objektivitet och får ledas av obrottslig
sanningskärlek.»
Riskerna för subjektivitet i livsåskådningsfrågor äro större vid den orien
tering, som kan ifrågakomma inom andra fack än kristendomsämnet, an
ser domkapitlet. »Ju mera objektiv, ju mera saklig kristendomsundervis-
ningen är, ju mera kristendomen sådan den faktiskt är kommer till sin rätt
i undervisningen, desto bättre kommer också ämnets uppfostrande karak
tär till sin rätt.»
Att kristendomen, om den helt och fullt kommer till sin rätt, innebär just
påverkan, förvandling, personlighetsdaning, är en ledande synpunkt jäm
väl i det yttrande, som har avgivits av domkapitlet i Karlstad.
»Kristendomen vill göra oss annorlunda än vi äro i naturtillståndet. 'Per
sonlighetens fria växt’ är enligt kristendomen en chimär.----------- Själv
fallet får det inte bli fråga om någon påverkan av vulgär agitatorisk art,
och all konfessionell ofördragsamhet måste vara bannlyst. Men det skall
klart sägas ifrån, att västerlandets kultur vilar på kristen grund, att vårt
lands bästa traditioner äro kristna och att kristendomen som personlig-
hetsdanande och kulturskapande faktor och såsom grundval för en sann
demokrati är överlägsen inte bara de gamla hedniska religionerna utan
också den moderna hedendomen i olika former.»
Det är slutligen nödvändigt att lära de unga skilja mellan vad som är
sunt och osunt inom religionens värld. De uppväxande få icke blottställas
för den religiösa okultur, som understundom möter i extatiska fromhets-
riktningar och apokalyptiskt svärmeri, erinra ett par av domkapitlen.
»Vi äro icke kristna i allmänhet utan evangelisk-lutherska kristna», och
det hör till skolans angelägna uppgifter att lära bamen skilja mellan evan
gelisk och oevangelisk fromhet.
I yttrandena från lärarsammanslutningarna betonas nödvändigheten att
i lärjungarnas eget intresse sätta vissa skrankor för deras frihet. Allmänna
adjunktsföreningen yttrar därom:
»Man gör inte de unga någon tjänst, om friheten i skolan blir så stor,
att eleverna senare får svårt att anpassa sig i samhället. Även om kraven
på lydnad och disciplin i forna tiders skola gått för långt, måste man akta
sig att gå till överdrift åt andra hållet, vartill tendenser inte saknats under
senare tid. Erfarenheterna visar också, att en lärare, som upprätthåller
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
68
disciplinen, uppskattas mera av eleverna än en lärare, som ger dem alltför
stor frihet. Självfallet är, att lärarens auktoritet måste utövas på olika sätt
gentemot elever på olika åldersstadier. Målet för skolans disciplin bör vara
att hos eleverna successivt utveckla förmågan av självdisciplin och själv
ansvar.»
På de yngre åldersstadierna måste uppfostran ytterst bygga på auktori
tet, hävdar Sveriges överlärarförbund:
»Skolkommissionen säger att fostran och undervisning icke får vara
auktoritär, men då skolans uppgift bland annat torde vara att meddela
kunskap om de normer, som ligger till grund för såväl den enskilda män
niskans etiska liv som för samhällsmoralen, så är auktoritativ uppfostran,
åtminstone på ett tidigare stadium, helt enkelt ofrånkomlig. I allmännaste
betydelse är uppfostran hela den process, varigenom ett nytt släkte växer
in i det äldres kulturmiljö, och i egentlig bemärkelse de vuxnas avsiktliga
påverkan på de växande för att bilda dem i viss riktning. På grund härav
innebär uppfostran alltid en begränsning av uppfostringsobjektens frihet.
Frihetsbegreppet i samband med uppfostran måste således under alla om
ständigheter innebära en frihet inom vissa gränser, en frihet under ansvar.»
Några större meningsskiljaktigheter råda dock knappast i lärarkretsar
om det program för skolans fostran, som kommissionen har uppställt i sina
tio punkter. »Med den begränsning, som bristande materiella resurser för
anleda, torde vår skola redan nu arbeta efter de uppdragna linjerna», säger
folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde. Men man
får icke överskatta skolans möjligheter att påverka ungdomen:
»Arvsanlagen, hemförhållandena och i all synnerhet intrycken under
förskolåldern äro faktorer av ojämförlig betydelse för karaktärs- och per-
sonlighetsdanandet. Ju längre tjänstetid en lärare har, desto större blir
hans ödmjukhet inför uppgiften och hans obenägenhet att överskatta sin
insats som fostrare.»
Särskilt har skolkommissionen enligt en allmän mening överdrivna före
ställningar om den studiefostran, som är möjlig inom skolpliktsskolans
ram.
»När skolkommissionen talar om studiefostran, måste man nog säga, att
den — åtminstone när det gäller folkskolan — har allt för höga tankar om
elevmaterialet», skriver exempelvis inspektören i Sydsmålands mellersta
inspektionsområde. »Att sovra och bedöma ursprung och värde hos insam
lat material kan man möjligen fordra av elever på gymnasiet men givetvis
inte av elever i folkskolan. Vid läsningen av betänkandet får man inte så
sällan en känsla av att det är tanken på gymnasiets behov och möjlig
heter, som framför allt föresvävat skolkommissionen. Skolan torde icke
ens efter den föreslagna reformen kunna uträtta underverk i fråga om
studiefostran.»
Bestämt hävdar Sveriges yngre läroverkslärares förening, att kommissio
nens uppfostringsprogram överskrider det i praktiken uppnåeliga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
69
»Hur glädjande en utveckling mot en högre och mera meningsfylld mål
sättning för skolans arbete än skulle vara, konstaterar föreningen, att skol-
kommissionen i sitt förslag skisserat ett närmast utopiskt slutmål. Detta
bör betonas, för att allmänheten icke skall förledas att ställa alltför stora
förhoppningar på framtidens skola, och för att elever och lärare icke skola
känna sig avskräckta av de begränsade framsteg, som ligga inom räckhåll.»
Att åtskilligt icke kan omsättas i praktiken allmänt och omedelbart,
torde i varje fall framgå av yttrandena. »Många av de förträffliga tankarna
i betänkandet tillhöra ett stimulerande önskeprogram att långt in i fram
tiden bearbetas av den ständigt fortskridande skolreformen», skriver läns
styrelsen i Göteborg. »Hur skall en till kvantiteten starkt ökad lärarkår
kunna uppfylla de här uppställda kvalitetskrav, som avse att omvandla
förhörare till lärare?»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
f. Departementschefen.
Diskussionen om skolans mål i förarbetena har visat, huru mångskiftande
krav som måste ställas på arbetet i skolan, om den verkligen skall fylla
hela sin uppgift i det moderna samhället. Kanske har diskussionen också
ådagalagt, att meningarna om uppfostran i grunden icke äro oförenliga,
ehuru betoningen av de särskilda arbetsuppgifterna kan växla. Vi äro i det
lyckliga läget att icke behöva bryta ned de gångna generationernas verk.
De ha fört vårt folk den långa vägen från primitiviteten till den punkt, där
vi nu befinna oss. Vi kunna visserligen icke stanna där vi nu äro, utan
måste gå vidare mot mål, som det ankommer på vår generation att ställa
upp, men måhända skall det en gång, när man fått perspektiv på utveck
lingen, visa sig, att de nya målen äro en rätt självfallen konsekvens av
vår tids sociala framsteg och de nya vägarna en ganska naturlig fortsätt
ning av de gamla.
I många stycken äro kraven på skolan oförändrade. Den måste alltjämt
ge något av det som hör barnaåldern till, sång och saga, lek och poesi, och
den måste med nit och allvar innöta de grundläggande tekniska färdig
heterna: läsning, skrivning och räkning; inpränta dem så, att färdigheten
blir varaktig.
Formerna för kunskapsmeddelelsen kunna skifta från ämne till ämne.
Skolan får icke väja för arbete både av lärare och av lärjungar, om det är
förutsättningen för att en nödvändig färdighet skall övas in. Ämnen som
främmande språk och matematik och i viss utsträckning även moders
målet måste nu som förr syfta till att ge vissa fasta, lätt mobiliserbara kun
skaper och färdigheter, som skola vara till hands, när de behövas i det
praktiska livet; de kunna visst icke alltid ersättas med efterforskningar i
handböcker och bibliotek.
De ämnen åter, som ha till särskild uppgift att förmedla barnens orien
tering i omvärlden, måste främst vara inriktade på att vidga de växandes
70
synfält och ge stoff åt deras fantasi, samtidigt som de lämna sitt oumbärliga
bidrag till den allmänna medborgarbildningen. Inom dessa ämnen kunna
icke rimligen samma krav på kunskapernas fasthet och reproducerbarhet
uppställas, till en del redan därför att undervisningen på vissa områden
icke kan ge mer än en ögonblicksbild av ett arbetsfält, där fakta och data
hastigt föråldras. För läraren gäller det i sådana fall främst att ge de väx
ande en uppfattning om ämnets anda och arbetsmetoder och att visa dem
vägen till lätt tillgängliga kunskapskällor. En för stark belastning med
minnesstoff kan bli direkt skadlig. Kursinnehållet måste således ständigt
sovras och förnyas. Det skadar nog inte med en nypa radikalism, när man
går till det verket: hänsynen till traditionen får aldrig gå så långt, att kun
skapsmassorna växa de unga över huvudet eller att orienteringen blir
eftersläpande och glömmer det samhälle, som är i vardande, för det som
har varit.
Inom en skola, som är avsedd för alla, stegras av naturliga skäl kraven
på kunskapernas praktiska användbarhet. En sådan skola kan icke nöja
sig med att kopiera realskolans kurser. Den nuvarande realskolan är en
examensskola, som ger en viss kompetens; för dem som nyttja dess under
visning för sina barn, är examen och den därpå grundade behörigheten till
tjänster och levnadsbanor stundom av så väsentlig vikt, att kursernas
innehåll och utformning kommer i andra hand. En skola, som är gemensam
för alla, måste hålla måttet inför en granskning från andra utgångspunkter.
Valet av ämnen och kursmoment och undervisningens metodik måste mera
bestämt och målmedvetet inriktas på att ge de växande en kunskap, av
vilken de kunna draga påtaglig nytta i vardagslivet och i sin blivande verk
samhet. Detta krav på skolans arbetsresultat motiverar, att praktiska äm
nen inläggas på skolschemat, men det berör på samma gång mer eller min
dre den obligatoriska skolans övriga läroämnen och måste sätta spår i dess
studieplaner.
Hur värdefull skolans kunskapsmeddelelse än må vara, måste dock enligt
min övertygelse en reform av skolans arbete främst syfta till en mera in
gripande personlig påverkan på de unga. Inlärandet av de tekniska färdig
heter, som bilda civilisationens grundvalar, är förvisso en central uppgift
för skolundervisningen, men målet med uppfostran är dock icke nått, om
dessa färdigheter efter skoltidens slut icke nyttjas för meningsfyllda syssel
sättningar. Läsfärdigheten är redan nu allmän i vårt land, men det är för
få, som på allvar använda den till att vidga sin synkrets och öka sitt kun
nande. Skolan måste i framtiden göra allt som står i dess förmåga för att
giva de unga också de vanor och intressen, som äro de nödvändiga förut
sättningarna för att de tekniska färdigheterna skola bliva dem till verkligt
gagn i livet. Hon måste förstå att visa vägen från abc-boken till böckernas
värld, till skolbibliotek och folkbibliotek, till studiecirklar och annan bil-
Kungi. Maj:ts 'proposition nr 70.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
71
dande verksamhet, till de allmänna intressen, som möta i yrket och i sam
hället.
En sådan studiefostran är blott en del av den allmänna fostran för ett
demokratiskt samhälle. Det är icke nog med att skolan förmedlar fakta
om samhällets historia och struktur och lär de unga, huru det går till, när
de styras av andra. En sådan kunskap kan vara död, likaväl som de tek
niska färdigheterna äro det, om de få ligga i lägervall. Det är procentuellt
alltför få, som hysa ett djupgående personligt intresse för folkstyret, för
allmänna angelägenheter, för sociala, kulturella, andliga och även fackliga
strävanden. Känslan av medansvar för utvecklingen är icke så allmän som
den borde vara. Här måste enligt min mening skolan gripa in på ett mera
målmedvetet sätt, än som hittills varit vanligt. I det nya ämnet samhälls
kunskap men också i andra sammanhang böra barnen på ett enkelt, lätt
fattligt och konkret sätt bringas att förstå de sidor av samhällsverksam
heten, som äro tillgängliga för deras ålder. De böra småningom fa lära sig
något om de praktiska motiveringarna för samhällets ordning och påbud
och om de behov, som ligga bakom dess institutioner, kanske också att inse,
att samhällets tillgångar icke äro outtömliga och att det beror av allas ge
mensamma arbete, om de skola förkovras och växa. Det bör icke vara
omöjligt att i ett väl organiserat skolarbete klargöra, att man kan nå längre
och uträtta mer med samarbete, än om var och en begränsar sig till sina
egna möjligheter. I denna fostran för samhällslivet och den sociala samlev
naden finnes, vill jag tro, även en karaktärsbyggande komposant. Det kan
icke vara svårare än förr att i skolans arbete lägga in den etiska fostran,
som vädjar till det bästa i den unga människan.
En undervisning med de mål, som jag nyss skisserat, måste nödvändigt
vis mer eller mindre avvika från den traditionella klassundervisningen.
Den måste innehålla inslag av individuellt arbete och av grupparbete och
överhuvudtaget bygga mer på de ungas självverksamhet än som är möjligt
vid en genomförd klassundervisning av äldre snitt. En sådan arbetsmetod
behöver ingalunda innebära, att läraren släpper tyglarna och lämnar fältet
öppet för de opåverkbaras självsvåld. Auktoritet kan icke undvaras i upp
fostran; lärarens personliga auktoritet är i själva verket förutsättningen för
barnens förtroende och därmed en nödvändig förutsättning för varje djup
gående fostran — även uppfostran till frihet. Lika litet behöver ett skol
arbete med friare metoder uppluckra samhällets auktoritet hos de växande.
Den blinda underkastelsen under samhällsordningen är i längden under
lägsen den samhällssolidaritet, som är grundad på insikt i samhällets moti
veringar och inlevelse i de sociala sammanhangen.
Icke desto mindre måste man uppmärksamt lyssna till dem som mena,
att sådana mål äro ouppnåeliga, att eleverna icke äro vuxna mera själv
ständiga uppgifter än att fullgöra sitt dagliga läxbcting och att icke heller
lärarna kunna gå utanför sin personlighets och sin utbildnings förutsätt
72
ningar. Det ligger rätt mycket i invändningar av detta slag. Men jag tror,
att pessimisterna lätt felbedöma skolans möjligheter på längre sikt. Ett
närmare studium av skolans metoder och arbetsresultat röjer på olika sta
dier mycket påtagliga framsteg under loppet av ett par generationer. Ännu
i slutet av 1800-talet fanns inom folkskolans undervisning en formalism
med definitioner, abstrakta översikter, utantilläsning och mekaniska repe
titioner. Den har allmänt givit vika för en åskådligare och konkretare meto
dik, som ständigt bättre har format sig efter de växandes mognad och in
tressen. Det som begäres nu är i grunden blott, att skolan skall gå vidare
på denna väg, ytterligare anpassa uppfostran efter de växandes personliga
förutsättningar och mera målmedvetet förbereda dem för livet i det sam
hälle, där de om några år skola inträda som fullmyndiga medborgare. En
skilda lärare ha redan gjort en god början. Deras antal ökas, i den mån
lärarutbildningen tar sikte på de nya målen.
I ett demokratiskt land som vårt kan det icke bliva tal om att likrikta
undervisningen. Varje lärare måste ha frihet att söka sig fram efter de
vägar, han finner mest framkomliga. Intet mål kan vinnas helt, ingen
metod slå igenom hundraprocentigt. Men när det gäller skolans utveckling
får man icke förbise, att även partiella framgångar ha sitt värde. Varje
framsteg för en på fri personlighetsdaning inriktad uppfostran betyder en
vinst för demokratien, betyder att skolan kommer att lyckas bättre med
sin uppgift att dana demokratiska människor.
Det finnes andra uppgifter för den demokratiska skolan, som icke få
försummas. Någon gång bör samhällsundervisningen låta blicken löpa
vidare ut över våra nationella gränser för att tangera internationella pro
blem och ge de unga en aning om världsmedborgarskapets innebörd och
förpliktelser. Införandet av ett främmande språk i den för alla obligatoriska
skolan skulle stödja denna strävan. Omvårdnaden om de unga, om deras
mentala och fysiska sundhet och välbefinnande, samt förberedelserna för
deras yrkesval äro även väsentliga uppgifter för den moderna skolan. Jag
återkommer till dessa frågor i senare sammanhang.
3. Skolpliktstidens längd.
Att folkundervisningen är ett hela samhällets intresse och icke blott en
skilda medborgares uttalades redan av 1841 års riksdag, när den anmälde
sitt beslut i folkskolefrågan: »Samhället måste ega rätt att af hvarje dess
medlem fordra, icke allenast att han är oskadlig, utan ock att han eger det
kunskapsmått, som gör honom till en nyttig medborgare och skicklig att
rätt fatta samhällspligten.»
Det moderna samhället är klart medvetet härom. Men dess syften gå
längre. Skolan har, såsom jag nyss framhållit, blivit ett organ även för
samhällets omvårdnad om barnen och de unga, en omvårdnad som icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
73
kan begränsas till endast en del av uppväxttiden. En förlängning av skol plikten ökar det allmännas möjligheter att giva de växande stöd och hjälp.
I våra dagar, då avstånden ha förkortats och det internationella um gänget fått allt större omfattning, tillkommer ytterligare ett starkt skäl att ånvo överväga skolpliktstidens längd. Kunskaper i språk äro icke längre blott hjälpmedel för bokliga studier; de äro till nytta i många av vardagens situationer, och man frågar sig ovillkorligen, om icke skolplikten nu bör tillmätas så, att det blir utrymme i medborgarskolan också för studiet av ett främmande språk.
a. Skolplikten och samhällets omvårdnad om de växande.
Samhällsomvårdnaden om de unga är en av utgångspunkterna för 19^0 års skolutrednings överväganden. Det är ett karakteristiskt drag i den nu tida samhällsutvecklingen, framhåller skolutredningen, att hemmen icke i samma utsträckning som förr äro produktionsenheter och att därför hem mens arbetsgemenskap inom allt vidare samhällskretsar tenderar till att upplösas. Fadern och ofta även modem ha sin huvudsakliga verksamhet på annan plats, helt utom barnens synkrets. De unga kunna icke alltid som fordom handledas av föräldrarna fram till den punkt i sitt liv, där de äro redo att i föräldrarnas spår inträda i yrkeslivet. Därigenom nödgas skolan på ett helt annat sätt än förr övertaga hemmens fostrande funktioner och ställes så inför nya, delvis vittutseende problem. På samma gång måste samhällets sociala och pedagogiska omvårdnad om de unga vidgas till att omfatta utvecklingsskedena före och efter den egentliga skoltiden:
»Tidigare har uppmärksamheten huvudsakligen riktats på spädbarns åldern och på skoltiden, men mellan ettårsåldern och sjuårsåldem ha bar nen mindre varit föremål för samhällets omsorger. Nu bör särskilt den s. k. förskolåldern mera än som hittills varit fallet uppmärksammas, ej blott ur social utan även och ej mindre ur pedagogisk synpunkt. Mycket tyder på att denna ålder just nu kommer att stå i intressets förgrund pa ett helt annat sätt än tidigare.
Utomordentligt viktig ur den sociala och etiska fostrans synpunkt är också övergången från den obligatoriska skolan till arbetslivet. Om i den skarven uppstår en lucka, ett mer eller mindre tomt ar, kanske flera ar, som endast delvis fyllas av utbildning och tillfälliga arbeten, sa hota särskilt i städer med starkt utvecklad nöjesindustri allvarliga faror. I den mån hemmen visa sig oförmögna att under denna vanskliga övergångstid leda de ungas kroppsliga och andliga utveckling, maste samhället genom lämpliga organ ta ledningen. Uppgiften är här att a ena sidan lata skolutbildningen utan desorienterande avbrott naturligt och organiskt mynna ut i arbets livet, å andra sidan ställa skolans fritidssysselsättningar i otvunget men dock vägledande samband med de folkliga bildnings- och idrottsrörelserna, så att de unga vid skoltidens slut utan plågsam och farlig kamp i de påfres tande övergångsåren finna sig till rätta i arbetslivets vardag och fritidens mångskiftande intressen.» (I s. 4G.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
74
I flera länder ha dessa behov redan lett till en förlängning av skolplikts-
tiden eller till upprättandet av särskilda skoltyper för åldrarna nedanför
och ovanom den egentliga skoltiden.
Mångenstädes börjar skolplikten redan vid 6 år, så i Frankrike, Tyskland
och Italien, i vissa av de Förenta staterna och i de västra kantonerna i
Schweiz. I England bliva barnen skolpliktiga redan vid 5 års ålder. Skolan
för de yngsta, the Infant School, börjar som lekskola och utvecklar sig
successivt i riktning mot vad vi kalla småskola. Undervisning i läsning
påbörjas vanligen i sexårsåldern. I somliga länder finnes ett rikt utvecklat
förskoleväsen. I Holland besöker sålunda, enligt vad skolutredningen upp
giver, omkring en fjärdedel av barnen i åldern 3—6 år olika förskolor. I
Förenta staterna finnas i nästan alla större städer förskolor, där barnen
börja vid 4—5 års ålder. Den år 1939 av den fascistiska regimen i Italien
utfärdade skolstadgan upptog en tvåårig småbarnsskola för barn, som
ännu icke uppnått 6 års ålder. Till och med i England, där den obligato
riska skolan börjar redan vid 5 år, finnas särskilt i storstädernas fattig
distrikt »Nursery Classes» för ännu yngre barn.
Skolutredningen finner förskolorna önskvärda redan ur den sociala rätt
visans synpunkt.
»Vad som ännu vid övergången till högre skola sätter barn ur bokligt
mindre bildade hem i ett relativt ofördelaktigt läge är icke minst miljö
förhållandena. Skall samhället här ingripa utjämnande, så torde det icke
kunna ske i annan form än den, att barn med en ur ifrågavarande synpunkt
mindre gynnsam hemmiljö beredas tillfälle att tillbringa åtminstone någon
del av dagen i en utvecklingsfrämjande miljö, som så långt ske kan fyller
ut vad som brister i föräldrahemmet. Det handikap, som de i bildnings-
hänseende svagare hemmens oförmåga pålägger dessa barn, kräver i all
mänhet lång tid för att utjämnas. Därför böra åtgärder vidtagas redan på
tidigt stadium, före skolpliktens inträdande. Denna tankegång leder till ett
krav på att skolorganisationen i vidgad utsträckning fullständigas med
lekskolor och liknande anstalter, där barn i förskolåldem under lek och
andra sysselsättningar kunna få planmässiga övningar, syftande till att
bortarbeta hämningar av olika slag, skärpa deras iakttagelseförmåga, vidga
deras^ föreställningskrets, rikta deras ordförråd, utveckla deras omdömes
förmåga och socialt infoga dem i samhällsgemenskapen.» (I s. 101—102.)
Med hänsyn till barnens sociala anpassning äro förskolor önskvärda också
för många andra barn, icke minst för enbarnsfamiljernas och över huvud
taget de barnfattiga familjernas socialt ofta mycket isolerade små. Karak
tärs- och personlighetsutvecklingen är i ännu större utsträckning än de
intellektuella funktionerna beroende av den tidiga barndomens mognad,
skriver professor John Elmgren i ett uttalande till skolutredningen, åter
givet i en bilaga till dess betänkanden (SOU 1943: 19), och fortsätter:
»All miljöterapeutisk verkan är och måste vara starkast i den tidiga
barndomen. Utan att på något sätt vilja hemfalla åt den väl ensidiga de
terminism, som gjort sig bred i nutida barnpsykologisk forskning med dess
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
75
starka betonande av de s. k. tidiga barndomsintryckens betydelse, måste
jag här framhäva förskoleålderns och den tidiga skolålderns dominerande
uppfostringsbetydelse i jämförelse med senare åldersperioder. .
_
Förskoleåldern är i realiteten människoblivandets och personlighetsbild-
ningens gyllene ålder. Under ingen period äro heller utvecklingsriskerna
större. Men under ingen annan period äro möjligheterna större till verkligt
resultatrika ingripanden, medicinskt och pedagogiskt, för att rätta till en
snedvriden utveckling, stimulera en försenad utveckling eller socialt an
passa individen till sin omgivning.» (Bil. II s. 22—23.)
Utredningen återkommer till förskoleproblemet i sitt socialpedagogiska
betänkande (SOU 1947:11) och ingår där närmare på förskolornas mål och
metod.
»Undervisning i vanlig mening bör i dessa skolor icke förekomma. Att
såsom ofta sker i England, där skolgången är obligatorisk för barn redan
i 5-årsåldern, införa regelbunden undervisning i läsning, skrivning och räk
ning för barn på detta åldersstadium torde ej lämpa sig för svenska för
hållanden. Dock bör verksamheten i lekskolan ha en för barnens själsliv
utvecklingsfrämjande, pedagogiskt betonad inriktning. Likaså böra barnen
sysselsättas med övningar av olika slag, ägnade att främja, och klarlägga
graden av, deras skolmognad. Utförda försök i detta avseende tyda på att
väl utvecklade lärjungar, vilkas lämplighet för skolarbetet kunnat utrönas
på ett tidigt stadium, antingen kunna börja den obligatoriska skolan ett
år tidigare än normalt eller också tillägna sig småskolans kurser på ett i
stället för två läsår.» (VIII s. 24.)
Förskolorna böra sålunda icke få karaktär av barnavårdsanstalter utan
få pedagogisk inriktning, arbetet bör ledas av pedagogiskt och psykologiskt
utbildad personal, den lokala ledningen bör utövas av vederbörande folk-
skolestyrelse och den centrala av skolöverstyrelsen.
1946 års skolkommission understryker, att förskolefostran icke bör vara
en ersättning för hemuppfostran utan en komplettering till denna. Denna
begränsning förringar naturligtvis pa intet sätt förskolinstitutionemas
värde. Förskolepedagogiken börjar ha nått den stadga, som fordras för att
man skall kunna vänta pålitliga resultat av förskolornas verksamhet. Åt
skilligt av det stoff, som nu måste räknas såsom tillhörande småskolan, hör
utvecklingspsykologiskt sett med större rätt hemma på förskolestadiet.
»Just därför att en särskild förskola ej finns, måste småskolan t. ex.
arbeta med en del hembygdsorientering om tid och almanack m. m., med
elementär renlighets- och artighetsfostran och dylikt, som rätteligen skulle
höra förskolestadiet till. Problemet är ej betydelselöst; allt i förhållande
till utvecklingen felplacerat stoff tenderar att skapa negativa inställningar
hos barnet; mycket i småskolan blir 'för lätt’, ’för enkelt’, just därför att
det för de mer utvecklade barnen tas upp för sent.» (S. 186.)
Särskilt vid avgöranden om barnens skolmognad böra förskolorna kunna
göra god tjänst. Skolmognadsproven skulle på ett värdefullt sätt komplet
teras av förskolelärarinnornas erfarenheter om barnen, och ickc-skolmogna
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
76
barn kunde hänvisas att tillbringa något vänteår i en förskoleinstitution,
om sådana vore inrättade i tillräcklig omfattning.
Enligt skolkommissionens uppfattning måste förskolefostran vara fri
villig och utbyggandet av naturliga skäl främst gälla tätt befolkade distrikt.
Kommissionen framställer dock inga konkreta förslag, alldenstund för
skolornas organisation ligger under särskild utredning hos 1946 års kom
mitté för den halvöppna barnavården.
Om övergången till skolan från det ombonade livet i hemmet och an
passningen efter skolans bud och regler är barnens första, mycket betydelse
fulla steg ut mot samhällslivets större sammanhang, så stå de några år
senare, när skolan slutar och ungdomstiden börjar, inför en ny anpassnings
process, varunder de skola finna sin slutliga väg in i de vuxnas värld.
Denna anpassning är icke mindre påfrestande, den är ofta, skriver ung-
domsvardskommitten i ett betänkande om ungdomen och nöjeslivet (SOU
1945:22), »en individuellt smärtsam och prövande process, som ställer
stora anspråk pa omgivningens förståelse och på miljön i övrigt». Hemmet
och skolan ha alltför mycket format de unga till receptiva och passiva
lydnadsmänniskor. Nu kastas de — redan i 14-årsåldern — ganska handlöst
ut i en tillvaro, där de tvingas klara sig själva i en utsträckning, som de
tidigare bara i ringa utsträckning förberetts på. »Från en dag till en annan
får många av dem en egen inkomst att bestämma över, de får själva råda
över den plötsligt läxfria fritiden, de får i stor utsträckning själva fatta
avgörande beslut om yrkesanställning och eventuellt om att flytta hem
ifrån.» (S. 84.)
Professor David Katz skildrar i sitt yttrande till skolutredningen dras
tiskt pubertetsårens känslolabilitet. »Den puberterande liknar ett fartyg
utan roder, vilket redlöst drivs omkring av oberäkneliga naturkrafter.»
Från sådana utgångspunkter finner Katz en sjuårig skolpliktstid för kort:
»En elev, som genomgår den 7-åriga folkskolan, lämnar denna vanligen
vid 14 år, alltså under en tid, då pubertetsutvecklingen är i full gång.
~7
Det är beklagligt, att man lösgör en ung människa ur det väl
görande skolsammanhanget under en tid, då hon ännu vunnit så föga
stadga. Från psykologisk synpunkt är det lämpligt, att varje elev, som
lämnar folkskolan vid 14 år, kommer i åtnjutande av något slag av fort
satt undervisning.» (Bil. II s. 56.)
Jämväl skolutredningen betonar de sociala och etiska skälen för en höj
ning av skolpliktstidens övre gräns. I synnerhet i städer och tätorter är
tiden efter avgången från skolan en vansklig övergångsperiod för ungdomen.
»Skolan släpper greppet om de unga, hemmet har i många fall föga in
flytande och an mindre kontroll över dem, i synnerhet där förvärvsarbete
av låt vara ofta tillfällig art gjort dem ekonomiskt oberoende, och de ha
ännu icke fatt fast fot vare sig i yrkesarbete eller i föreningsliv. Det har
framhållits, att fortsättningsskolan varit ’en av de få makter, som stödde
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
77
den unge under hans första stapplande steg på livets svåra väg’, och att
dess betydelse både för ungdomen och för samhället därför varit mycket
stor. Det har emellertid ofta varit svårt för fortsättningsskolan med sitt
begränsade veckotimtal att behålla ledning och kontroll av en i övrigt ledig
eller förvärvsarbetande och redan självförsörjande ungdom. Tydligt är, att
en förlängd folkskola, som tar ungdomens tid mera helt i anspråk, har vida
större möjligheter att fylla den stödjande och fostrande uppgift, som sär
skilt i samhällen med starkt utvecklad nöjesindustri visat sig så makt-
påliggande.» (IV: 1 s. 18—19.)
I utlandet har utvecklingen mångenstädes lett fram till längre skolplikts-
tider än här i landet.
I Förenta staterna upphör, enligt uppgifter i skolutredningens betänkan
de^ skolplikten vid 16 år i 30 stater, vid 17 år i 7 stater och vid 18 år i 7
stater. Den tidigare allmänt åttaåriga folkskolan i U. S.A. har visserligen
sedan år 1909 i stigande utsträckning ersatts med sexårig, men där detta
skett övergå i regel nästan alla barn till en treårig junior high school. I
franska Schweiz är folkskolan nioårig, i tyska Schweiz vanligen åttaårig.
I England omfattar skolplikten sedan år 1947 åldern 5—15 år, och det
förutsättes i lagen, att den övre gränsen skall höjas till 16 år, sedan under
visningsministern har försäkrat sig om att lärare och lokaler stå till för
fogande. Tyskland, Österrike och Frankrike ha länge haft åttaårig skol
plikt, på Island och i Polen har beslut fattats om dess genomförande. I
Ryssland och i den tyska östzonen ha åtminstone ansatser till ytterligare
förlängning av den obligatoriska skoltiden förekommit.
b. Skolplikten och yrkesvalet.
Om medborgarskolan även hos oss förlänges, måste de unga redan i sko
lan få tillfälle att bilda sig en uppfattning om förvärvslivets olika former
och villkor och om sin egen duglighet och lämplighet för skilda studie- och
yrkesbanor.
»Problemet är i själva verket», framhåller skolutredningen, »hur den all
mänbildande skolan på bästa sätt skall kunna leda sina lärjungar över i
yrkesutbildning och arbetsliv, utan desorienterande mellanskov men också
utan slitningar och konkurrens mellan allmänbildningens och fackutbild
ningens krav. Bäst torde detta problem lösas genom en småningom väx
ande differentiering av ämneskrets och lärostoff, så att de allmänbildande
ämnena steg för steg få vika för yrkesorientering och fackutbildning.»
(IV: 1 s. 13.)
Den närmare utformningen av yrkesorienteringen blir beroende av om
skolan göres åttaårig, såsom skolutredningen förordar, eller nioårig i över
ensstämmelse med skolkommissionens förslag.
Skolutredningen tänker sig, att yrkesorientering skulle givas i olika sam
manhang men särskilt i samband med undervisningen i samhällskunskap
i den åttonde och högsta klassen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
78
»Lärjungarna böra i denna ålder föras till insikt om betydelsen av en
god yrkesutbildning och ett lämpligt yrkesval samt få någon inblick i
arbetsmarknadens problem. Olika utbildningsmöjligheter diskuteras, och
hänvisningar lämnas till samhällets organ för yrkesvägledning och arbets
förmedling. Genom studiebesök på arbetsplatser, filmförevisningar med
motiv från arbetsliv och yrkesutbildning, läsning av belysande litteratur
och dylikt vill man vidga de ungas yrkeskännedom. Sådana begrepp som
arbetsmarknad, arbetslöshet, säsongarbete, skiftarbete, övertidsarbete, ac
kordsarbete o. s. v. söker man förklara på ett lättfattligt sätt. Innebörden
av vissa bestämmelser, som reglera förhållandet mellan arbetsgivare och
anställda, t. ex. kollektivavtal, lärlingskontrakt, klargöras. Frågor rörande
lagstiftning om arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt
upptagas till behandling. Det kan förväntas, att denna sida av undervis
ningen skall alltmera komma till sin rätt, i den mån erfarenheter vinnas.»
(IV: 2A s. 114.)
Undervisningen bör särskilt i åttonde klassen differentieras med hänsyn
till lärjungarnas anlag och intressen samt lokala önskemål och behov. Det
kan tänkas alternativ med eller utan främmande språk och med större
eller mindre inslag av praktisk undervisning. I naturkunnighet meddelas
enligt ett alternativ en mera allmänt hållen kurs om sådana fysiska och
kemiska företeelser, som äro av betydelse för det praktiska livet, enligt ett
annat alternativ en kurs i elementär material- och maskinlära, enligt ett
tredje bland annat demonstrationer och praktiska övningar, varigenom
eleverna få lära sig konstruktionen och den praktiska användningen av i
modernt lantbruk vanligen förekommande maskiner. De praktiska ämnena
få en stark ställning i åttonde klassen, och utredningen väntar, att de er
farenheter, som göras av lärjungarna i dessa praktiska sysselsättningar,
skola ge goda utgångspunkter för bedömandet av deras anlag. Undervis
ningen i hemkunskap med hushållsgöromål föreslås bli obligatorisk för
flickorna med tillhopa 10, eller enligt vissa alternativ 15, veckotimmar i
klasserna 7 och 8; gossarna böra ha möjlighet att, om de så önska, deltaga
i denna undervisning.
Enskilda skoldistrikt skola kunna få tillstånd att införa ett obligatoriskt
nionde skolår eller frivilliga överbyggnader på den åttaåriga skolan. Under-
visningsplaner för dessa överbyggnader äro dock icke utarbetade. Dess
utom förutsätter skolutredningen, att teoretiska realskollinjer skola in
byggas i skolsystemet.
Skolkommissionen tänker sig i sin nioåriga skola en successiv anpassning
av skolarbetet efter lärjungarnas individuella behov, underlättad genom
valfrihet mellan teoretiska och praktiska ämnen i en med åren stigande ut
sträckning. Ämnesvalet bör föregås av testning och rådgivning, så att ele
verna och deras föräldrar äro fullt insatta i vad avgörandet gäller. Diffe
rentieringen börjar i sjunde klassen och vidgas i den åttonde. Varje lärjunge
får dessutom ett antal timmar till sin disposition för personliga arbetsupp
gifter, varigenom variationsmöjligheterna ytterligare ökas. En sådan diffe
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
79
rentiering bör kunna bli effektiv utan att den gemensamma ämneskärnan
behöver alltför starkt kringskäras.
En viss praktisk grundkurs bör vara obligatorisk för alla. Kommissionen
antyder på följande sätt dess innehåll:
»Eleverna behöver lära sig att klara sig utan passning, att reda sig själva
vid praktiska uppgifter. I kursen bör ingå elementär hushållskunskap med
närings- och matlagningslära samt orientering om viktiga former av pro
duktion i hemmet. Inköpskunskap och varukunskap måste ägnas stor upp
märksamhet. Lärjungarna bör få öva sig att i olika situationer göra en
lämplig avvägning mellan inköp av färdiga produkter och tillverkning i
hemmet. Vidare bör meddelas enkla grunder i hemvård och bostadskun-
skap. Hemreparationer bör vara ett viktigt moment. Eleverna bör lära sig
att göra enkla reparationer av möbler, husgeråd, kläder och böcker och att
göra sådana mindre målnings- och snickeriarbeten, som ofta förekommer
i ett hem, sätta i lås och elektriska proppar m. m.» (S. 178.)
I övrigt kunna olika tillvalskurser förekomma: tilläggskurser i hemkun
skap och slöjd, kurser i maskinskrivning och i sådana ämnen, som före
komma på motsvarande stadium av de praktiska mellanskolorna. Vid sidan
av den »teoretiska» yrkesorientering, som ingår i samhällskunskapen och
bland annat innefattar studiebesök och orienterande anföranden av yrkes
män, bör praktisk yrkesorientering förekomma i åttonde klassen som till
valsämne för dem som så önska. Den bör organiseras så, att den ger lär
jungarna en kortare praktisk erfarenhet av några yrken, som de äro in
tresserade av. Det räcker i detta fall icke med studiebesök, lärjungarna
böra även få manuell övning samt förtrogenhet med yrkets verktyg och
helst också med själva arbetsmiljön. För några yrken kan skolan själv till
handahålla material och verktyg, som ge en verklighetstrogen övning;
en skicklig yrkesman kan då anlitas som handledare. Ett deltagande i verk
samheten på själva arbetsplatsen är dock den avgjort bästa och i många
fall enda lösningen. Under arbetet torde lärjungarna kunna förvärva prak
tiska kunskaper, som bli till nytta, även om de till sist inte välja yrket i
fråga.
I åttonde klassen avslutas den allmänna orientering i samhället, som bör
vara gemensam för alla lärjungar. Nionde klassen kan därigenom ges en
speciell karaktär; den bör ge lärjungarna en ny start i skollivet mot mera
preciserade mål. I denna klass företages en regelrätt linjedelning, som sam
tidigt i viss mån innebär val av yrkesutbildningslinje. För vissa lärjungar
är klassen en första ring i det fyraåriga gymnasiet (9 g), för andra — tro
ligen majoriteten — utformas den med hänsyn till fortsatt yrkesutbildning
(9 y), och för en tredje grupp får undervisningen en mera allmän karaktär, i
vissa avseenden erinrande om den nuvarande realskolan eller den allmänna
högre folkskolan (9 a).
Avsaknaden av ett rikt utbyggt yrkesskolväsen betraktas för närvarande
allmänt som den största bristen i vår utbildning av de unga. Det är en av
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
80
skolkommissionens uppgifter att utforma ett sådant skolsystem, och kom
missionen betraktar sitt förslag om skolpliktstidens förlängning som en för
utsättning för lösandet av uppgiften i dess helhet.
»I den nioåriga skolplikten ser kommissionen ingalunda ett försvårande
av yrkesutbildningen utan tvärtom ett medel att ge denna den obligato
riska karaktär, som den hittills saknat. Kommissionen, som önskar ge de
praktiska och manuella ämnena ökat utrymme på skolschemat och som
häri ser ytterligare ett skäl till förlängning av skolpliktstiden, föreslår näm
ligen, att det nionde skolåret för majoriteten av lärjungarna utformas som
ett förberedande yrkesskoleår. Lärjungarna föreslås få rätt att tillbringa
detta år antingen i yrkesskola eller — vilket givetvis åtminstone tills vidare
torde bli det vanligaste — i yrkesutbildning direkt i näringslivet, varvid
kontrolleras, att deras arbete verkligen får yrkesutbildande karaktär samt
att de samtidigt erhåller den utvidgade teoretiska medborgarbildning (när
mast i ämnena modersmålet, samhällskunskap och hälsolära), som övriga
elever erhåller i den allmänna nionde klassen.
Härmed skulle det nionde skolåret för majoriteten av eleverna få den
omedelbart nyttobetonade karaktär, som kan göra det tilltalande för de
unga själva, för deras föräldrar och för arbetslivets målsmän. En viss in
komst kan under året påräknas för de elever, som får sin utbildning i
näringslivet. Någon avsevärd försening av utträdet i arbetslivet utöver vad
det åttonde skolåret medför skulle på detta sätt inte bli följden av det
nionde skolåret, och därmed skulle några väsentliga betänkligheter ur ar
betsmarknadens synpunkt inte kunna resas mot skolpliktstidens förläng
ning med ett år utöver det av utredningen föreslagna åttonde. Då det nion
de året av de flesta eleverna kommer att ägnas åt yrkesutbildning inom
näringslivet, kommer detta nionde år inte att betyda något alltför stort
avbräck i tillgången på ung arbetskraft. Vad speciellt jordbruket och han
deln beträffar, borde dessutom studierna med fördel kunna läggas så, att
eleverna kan ägna sig odelat åt yrkesarbetet under de för detta arbete
intensivaste perioderna av arbetsåret. I längden kan näringslivet endast
ha nytta av den effektivisering av arbetskraften, som en bättre skolunder-
byggnad i de flesta fall åstadkommer, och genom det nionde året kan
näringslivet räkna med att få all arbetskraft åtminstone i någon mån yrkes-,
skolad. (S. 48—49.)
Ett på detta sätt ordnat nionde skolår med en riktigt lagd förberedande
yrkesutbildning bör icke endast kunna skapa en sådan mjuk övergång från
skolan till förvärvslivet, som avsågs med bland annat fortsättningsskolan,
utan också ge de unga förståelse för behovet och betydelsen av fortsatt
utbildning, utveckla ett aktivt intresse hos dem för det yrkesområde ut
bildningen avser, ge inblickar i yrkenas samhörighet med och beroende
av varandra och skapa förståelse för skolans undervisning, då den knytes
omedelbart till erfarenheter, som eleverna erhåller under sin yrkespraktik.»
(S. 223.)
c. Skolplikten och kursinnehållet.
Det är knappast nödvändigt att som bakgrund för ett förslag om förlängd
skolplikt teckna det svenska samhällets utveckling, sedan skolplikt först
infördes i vårt land. Att det finnes ett samband mellan ett folks sociala och
kulturella utveckling å ena sidan och folkundervisningens ståndpunkt å den
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
81
andra, torde vara allom uppenbart. Folkundervisningen är en av grund
pelarna för vår ställning som kulturnation; det räcker icke med att den
hålles i gott stånd, den måste tid efter annan förstärkas för att kunna upp
bära sin del av det nationella framåtskridandet.
1940 års skolutredning
motiverar i första rummet sitt förslag om förlängd
skolplikt med behovet av en mot nutida krav svarande höjning av folk
skolans arbetsresultat, särskilt beträffande de elementära färdigheterna att
läsa, skriva och räkna. Även förmågan av muntlig framställning lämnar
enligt omdömesgilla iakttagare mycket övrigt att önska, framhåller skol
utredningen, och bör genom en förlängning av skoltiden kunna höjas av
sevärt.
»De som icke övergått till högre skola ha fått lämna skolan för tidigt,
undervisningen har avslutats, innan de förvärvade kunskaperna och färdig
heterna ha hunnit stadgas och befästas och blivit till varaktig egendom.
Den önskade varaktigheten i bildningsförvärvet kan icke vinnas genom
intensifiering av skolarbetet under de sju år, som nu i regel stå till buds,
än mindre genom undervisningens begränsande och koncentrerande till
ifrågavarande elementära färdigheter — en sådan utarmning av undervis
ningen vore ur allmänbildningens och personlighetsutvecklingens synpunkt
högst olycklig — den kan nås endast genom en utsträckning av studietiden
till ett åldersstadium, då undervisningsresultaten tack vare lärjungarnas
större mognad kunna få den fasthet och säkerhet, att de sedermera kunna
mera allmänt bevaras och förko vras. Icke minst de socialt så betydelse
fulla färdigheterna att ledigt och vårdat i tal och skrift behandla det sven
ska språket kunna genom ett åttonde skolår utvecklas och befästas på ett
sätt, som i hög grad kan bidraga till utjämnande av en ofta besvärande
klasskillnad.
Även skolans kunskapsämnen ha mycket att vinna på en förlängning
av skolpliktstiden, och detta ej blott tack vare det minskade trycket från
undervisningen i de livsnödvändiga tre färdigheterna. Det högre ålders
stadiets högre mognad kommer på särskilt sätt studiet av kunskapsämnena
till godo. Sådana ämnen som kristendomskunskap, svensk språk- och litte
raturkunskap, historia, samhällskunskap, geografi och hälsolära vinna
väsentligt både på bredden och på djupet med varje år, varmed studiet ut-
sträckes. Fn årskurs till innebär ju icke endast, att ämnesinnehållet i sin
helhet kan utbredas över ännu en klass och alltså behandlas med större
grundlighet och fyllighet utan även att svårare moment kunna uppskjutas
till ett åldersstadium, som ger bättre förutsättningar för ett självständigt
och fördjupat tillägnande. Därtill kommer som en viktig omständighet, att
värdefullt kunskapsstoff, för vilket en sjuårig skola överhuvud icke förmår
bereda utrymme, kan upptagas i läroplanen. Vad allt detta betyder för
sådana ämnen som samhällskunskap och hälsolära behöver icke särskilt
utvecklas. Jämväl kurserna i fysik och kemi kunna på ett högre stadium
öppna helt andra perspektiv än som på ett lägre stadium är möjligt.»
(IV: 1 s. IG—17.)
Härtill komma så de allt starkare kraven på vidgande av den obligato
riska skolans ämneskrets:
6 —
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand.
.Yr
70.
Kungl. Majds proposition nr 70.
82
»Det främsta önskemålet gäller införandet av undervisning i främmande
språk. Man begär, att skolan skall förmedla en elementär insikt i åtmin
stone ett främmande språk åt varje lärjunge, som vill och kan tillägna sig
en sådan. I skolutredningens betänkande I framhålles, att utlandet tränger
oss allt närmare in på livet och att det i längden blir ohållbart, att de breda
lagren av vårt folk endast i andra hand, genom översättningar och annan
förmedling, kunna vinna kunskap om vad som rör sig utanför Nordens
gränser.-----------Även därom torde numera allmän enighet råda, att folk
skolan måste upptaga undervisning i danska och norska i sina kursplaner-
och bereda denna en icke obetydlig plats.» (IV: 1 s. 17—18.)
Det stora avståndet mellan folkskolans och realskolans slutmål synes
icke väl stämma överens vare sig med tidens fortskridande demokratise
ring eller med de alltmer komplicerade arbetsuppgifter, som i stigande om
fattning ankomma även på menige man. Slagordet »realskolebildning åt
alla svenska barn» innebär visserligen enligt skolutredningens åsikt en över
drift, redan därför att icke alla vare sig kunna eller böra tillägna sig just
den bildning, som hittills realskolan har bibragt sina lärjungar, men en all
män höjning av folkskolans studiemål är påkallad.
»Det är intet önskemål», skriver skolutredningen, »att all svensk ung
dom skulle inriktas på den nuvarande teoretiska realskolans studiemål.
Men det är ett viktigt önskemål, att den obligatoriska skolan ger en bättre
teoretisk utbildning åt lärjungar, som övergå direkt till arbetslivet eller till
yrkesutbildning.----------- Yrkesskolans målsmän ha också mer och mer
funnit det ändamålsenligast, att intagningen i yrkesskolan icke sker, förrän
eleverna äro i 15-årsåldem. De framhålla starkt värdet av ökade kunskaper
i allmänna ämnen för de elever, som antingen intagas i yrkesskolan, övergå
till särskild lärlingsutbildning eller gå direkt ut i yrkeslivet.------------I
Stockholm t. ex. mottogo yrkesskolorna tidigare sina lärjungar dels från
sjunde folkskoleklassen, dels från åttonde, men de skola nu, sedan den obli
gatoriska skolan gjorts 8-årig, taga in alla efter avslutad 8-årig folkskola.»
(IV: 1 s. 18.)
19^6 års skolkommission är i stort sett ense med skolutredningen i dess
argumentering för en längre skolpliktstid. Kraftigt understryker kommis
sionen behovet av undervisning i engelska i skolpliktsskolan:
»Kunskaper i främmande språk har hittills varit förbehållna ett litet
fåtal, de s.k. bildade. Om ett främmande språk — och valet kommer då
rimligen att falla på engelskan — införes som obligatoriskt ämne i skol-
pliktstidens skola, skulle därigenom en gammal bildningsklyfta åtminstone
hjälpligt överbryggas. Ett fönster ut mot världen skulle öppnas för den
breda massan av medborgare. I allt högre grad gör sig också behovet av
kunskaper i åtminstone ett främmande språk gällande både i yrkes- och
organisationslivet. Fullt medveten om de svårigheter, som en obligatorisk
undervisning i engelska i den allmänna skolan erbjuder, föreslår kommis
sionen engelskans införande som vanligt skolämne från och med femte klas
sen. Detta betyder tre till fem års undervisning i engelska åt all svensk
ungdom (hjälpklassklientelet undantaget).» (S. 7.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
83
Kommissionen vill emellertid hålla före, att de av skolutredningen an förda skälen lika väl kunna nyttjas som motiv för en nioårig skolplikt och att slutledningen i själva verket snarare bort utmynna i förslag om en sådan.
d. Åttaårig eller nioårig skolplikt?
Under den första delen av sin verksamhet tvekade 191+0 års skolutred ning, huruvida tiden vore inne att generellt genomföra en obligatorisk åtta årig folkskola. Den sjuåriga folkskolan var då ännu icke helt genomförd. Den åttaåriga borde uppställas som ett framtidsmål och undervisnings- plan uppgöras, men generella bestämmelser kunde enligt utredningens då varande uppfattning knappast komma i fråga (I s. 77—78).
När de första delarna av utredningens betänkande år 1944 remitterades till vederbörande myndigheter, framträdde emellertid en opinion för längre gående åtgärder i frågan. Flera av remissyttrandena pläderade för en nio årig obligatorisk skola.
Sålunda anförde Svenska stadsförbundets styrelse: »Vad utredningen framhållit om de av både rent praktiska och ideella skäl stegrade kraven på allmänbildning påkallar .. . synnerligt beaktande. Utan att närmare ingå på dessa krav vill styrelsen särskilt understryka, att en ökad undervisning med inriktning speciellt på praktisk verksamhet framför allt synes erforderlig. Ett annat icke mindre viktigt önskemål synes vara att genom folkundervisningen ge så breda lager som möjligt av na tionen grundläggande kunskaper i ett världsspråk vilket väl borde vara engelskan. Styrelsen finner det så angeläget att dessa ökade anspråk på folkundervisningen bli tillgodosedda, att den för sin del är beredd att för orda dels en ej för sent påbörjad språkundervisning i folkskolan och dels en ytterligare utökning av den för alla obligatoriska skoltiden. Full goda skäl synas föreligga att härvidlag taga sikte på en så betydande höjning av den allmänna folkundervisningen, att en nioårig skoltid därför bleve erforderlig.»
Likartade uttalanden gjordes av länsstyrelsen i Gävle, domkapitlen i Stockholm och Härnösand, stadsfullmäktige och folkskoledirektionen i Stockholm samt ytterligare några kommunala representationer i olika delar av landet. I det förord för en nioårig skolorganisation, som avgavs av folkskolestyrelsen i Nacka, hävdade styrelsen, att ett verkligt demokra tiskt skolsystem borde ge alla en likvärdig allmänt medborgerlig utbildning. I detta avseende borde det icke vara någon skillnad mellan verkmästaren och de arbetare han har att leda.
»Undervisningen måste vara tillräckligt omfattande för att åt alla ge en tillräcklig kunskapsgrundval. Fostran måste bäras upp av en sådan anda, att den befrämjar inbördes solidaritet och sammanhållning både individer och olika folkgrupper emellan. Men undervisningen skall därtill även förbereda de unga för deras blivande ställning inom yrkeslivet. Detta allmänna resonemang leder fram till följande utgångspunkter för den nu
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
84
behövliga skolreformen: folkskolan måste göras till den för alla gemen
samma bottenskolan, undervisningen måste beakta den praktiska utbild
ningen lika mycket som den teoretiska, och undervisningstiden i folkskolan
måste förlängas. Folkskolans undervisningstid måste göras så lång, att den
har möjligheter att åt alla ge en tillräckligt omfattande medborgarutbild
ning. Detta resonemang leder oss fram till att ställa kravet på en nioårig
folkskola.»
Styrelsen betonade vikten av att något väsentligt nytt bjudes i samband
med förlängningen av skolpliktstiden. »Om de sex första åren av folkskolan
ägnas åt att lägga den rent elementära grunden i fråga om kunskaper,
skola de följande åren — med iakttagande av differentieringens särskilda
krav — ägnas åt att fördjupa och vidga problemställningar, att söka göra
barnen väl förtrogna med de arbets- och miljöförhållanden, i vilka de som
vuxna kunna beräknas verka och att befrämja deras självverksamhet och
initiativkraft.» Egentlig yrkesutbildning borde icke inläggas i folkskolan,
men däremot yrkesorientering, yrkesrådgivning och vissa praktiska öv
ningar. Ett främmande språk borde vara obligatoriskt med början åtmins
tone i sjätte klassen.
Av remissvaren såg sig skolutredningen kunna draga den slutsatsen, att
den allmänna meningen åtminstone för de större skolsamhällena redan
hade godtagit en åttaårig obligatorisk skolgång som en reformplan, vilken
snarast möjligt borde realiseras. Däremot ansåg skolutredningen opinionen
ännu icke mogen för en allmän nioårig skolplikt. »En utökning av den
obligatoriska skoltiden till 9 år torde icke vinna allmän förståelse vare sig
hos de unga eller hos arbetslivets målsmän», förmodade utredningen (IV: 1
s. 20).
Skolkommissionen medger, att man måste räkna med ett visst motstånd
av folkpsykologisk art mot varje förlängning av skolpliktstiden:
»Alltifrån början har den svenska folkskolans företrädare haft att kämpa
mot ett motstånd av denna art. Numera torde man dock kunna räkna på
större förståelse för betydelsen av bildning och utbildning och detta inom
alla samhällslager. Utsträckningen av skolplikten från sex till sju år upp
fattades emellertid på sina håll endast som en uttänjning över en längre
tid av den gamla skolkursen och betraktades därför såsom onödig och im
produktiv. Det är fara värt, att man kommer att betrakta en utsträckning
av skolplikten till åtta år på samma sätt. Utsträckes skoltiden däremot till
nio år, innebär detta, att skolan utrustas med ett högstadium, som dels får
sin egen karaktär och ger något helt nytt, dels leder fram till en slutexa
men, som bör kunna ges ett värde jämförbart med den nuvarande real-
examens. Om motstånd mot skolpliktstidens förlängning till nio år ändå
reses från de unga själva eller från deras föräldrar, kommer skälet härtill
främst att vara av privatekonomisk art.» (S. 47.)
Folkundervisningens historia har rätt mycket att förtälja om återhål
lande krafter av det slag skolutredningen berört. För 100 år sedan, medan
det ännu stod strid om folkskolans existensberättigande, åberopade motio
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
85
närer och talare i riksdagen ofta sina kommittenters uppdrag och vilja som stöd för yrkanden om inskränkningar inom skolväsendet. Ute i orterna res tes långt senare ett liknande motstånd mot skolförbättringar, som inneburo övergång till heltidsläsande skolformer. Till en del bottnar väl motståndet i en naturlig reaktion mot det nya och oprövade, alltså i bristande erfaren het och kännedom om vad saken gäller, till en del är det säkerligen, såsom skolkommissionen framhåller, av privatekonomisk natur. Vid varje skolre form måste givetvis dess inverkan på hemmens och de ungas egen ekonomi vägas mot de fördelar reformen i andra avseenden medför. När det sjunde skolåret var å bane, anförde 1934 års folkskolsakkunniga i denna fråga:
»Det lärer väl ej kunna bestridas, att en utökning av skoltiden för bar nens föräldrar i vissa fall kommer att innebära en kännbart ökad tunga dels med hänsyn till barnens utrustning, dels ock på grund av minskad möjlig het att taga barnens arbetskraft i anspråk för sysslor i hemmet. Betänker man emellertid, att den ifrågasatta utvidgningen av skolplikten otvivel aktigt är ägnad att stärka barnens förvärvsduglighet och allmänna förut sättningar att bestå och göra sig gällande i livskampen, förringas väsent ligt betydelsen av invändningar, baserade på skäl av nyssnämnda art. I en staka fall kan fattigdom eller eljest svåra levnadsomständigheter göra skol plikten till en börda för hemmet. Men ingalunda kan det allmänna ekono miska och sociala läget i vårt land sägas vara sådant, att hemmens ekonomi icke skulle kunna tåla denna merprestation, som flertalet andra väster ländska kulturfolk mäktat utföra. Snarare förhåller det sig väl så, att Sve riges folk är bättre rustat härutinnan än åtskilliga av dessa andra.» (SOU 1935:58 s. 72.)
Skolkommissionen föreslår nu, att barnbidragen höjas i de åldrar, den nya skolplikten skulle gälla, varigenom hemmen komme att erhålla en viss kompensation. De unga själva kunna, om de välja yrkeslinjen, påräkna viss inkomst av sitt arbete under sista skolåret. Det är knappast troligt, att det befarade motståndet under sådana omständigheter blir ett verkligt hinder för reformens genomförande, om denna eljest befinnes önskvärd. De yttranden, jag i det följande kommer att referera, ge viss ledning för denna frågas bedömande.
Större vikt synes 1940 års skolutredning i själva verket tillmäta en annan av sina invändningar, vilken gäller yrkesundervisningens anknytning till den allmänna skolan. Utredningen anför därom följande:
»Av avgörande betydelse är hänsynen till den fackutbildning, som med delas i yrkesskolor av skilda slag. Där ett tomrum av tillfälliga sysselsätt ningar eller ren sysslolöshet gapar mellan folkskolan och yrkesutbildningen är en förlängning av skolplikten önskvärd och i vissa fall nödvändig, men där skolningen för yrket sluter väl till den allmänna folkskolan, kan en ut sträckning av denna komma att menligt inverka på yrkesutbildningen.» (IV: 1 s. 19—20.)
Skolkommissionen är ense med skolutredningen om att vid planerandet av den obligatoriska skolan all hänsyn bör tagas till yrkesskolväsendet men
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
86
håller före, att yrkesskolans anknytning till en åttaårig skolgång — där
den existerar — icke torde ha bestämts på grundval av vetenskapliga över
väganden om den lämpliga tidpunkten för yrkesutbildningens början utan
snarare är att betrakta som en anpassning till den grundläggande skolans
längd. Vissa expertuttalanden utpeka till och med sextonårsåldern som den
ur yrkesvalssynpunkt optimala tiden för inträde i yrkesskolorna.
Skolkommissionens förslag att nionde klassen skall kunna fullgöras i yr
kesskola trubbar onekligen av invändningen. Skolutredningen har av allt
att döma icke räknat med att en organiserad övergång till egentliga yrkes
skolor skulle kunna ifrågakomma efter åttonde skolårets slut. Om den med-
gives, blir skolpliktens utsträckning till åtta- eller nioårig av föga relevans
för anknytningen till de egentliga yrkesskolorna.
Till de allmänna skälen mot en nioårig skolplikt lägger
skolutredningen
ett par av mera temporär betydelse, som stå i samband med befolknings
utvecklingen i landet. Utredningen pekar på olägenheterna ur arbetsmark-
nadssynpunkt av att ungdomen alltför länge bindes vid skolbänken vid en
tidpunkt, då årskullarna ha tunnats ut och brist råder på ung arbetskraft.
Utredningen hänvisar vidare till svårigheterna att skaffa lärare för de
större årskullar, som sedan följa.
Skolkommissionen
är medveten om att en förlängning av skolpliktstiden
just nu komme att medföra momentana svårigheter för näringslivet.
»Då man emellertid vid utbyggandet av det åttonde och nionde skolåret
liksom fallet var vid utbyggandet av det sjunde måste räkna med en lång
övergångstid, och då det befolkningspohtiska läget under denna övergångs
tid kommer att förändras såtillvida, att de stora årskullarna från 1940-
talets början därunder hinner upp i arbetsför ålder, behöver man måhända
inte frukta, att brist på ung arbetskraft skall ställa sig hindrande i vägen
för reformen. Vid bedömandet av förhållandet mellan näringsliv och skol
plikt bör man dessutom beakta, att den del av en människas livstid, som
kan ägnas åt produktivt arbete i näringslivets tjänst, genomsnittligt kraf
tigt ökats _ i och med tillväxten av människans livslängd. En ökning av
skolpliktstiden borde vi alltså även ur näringslivets synpunkt ha råd till.»
(S. 48.)
På grund av det sista skolårets anordning behöver den nioåriga skolplik
ten ej medföra någon avsevärd försening av utträdet i arbetslivet utöver
vad det åttonde skolåret medför. Betänkligheterna mot den nioåriga skol
plikten ur arbetsmarknadens synpunkt bli därför knappast avsevärt större
än betänkligheterna mot den åttaåriga.
»Vad speciellt jordbruket och handeln beträffar, borde dessutom stu
dierna med fördel kunna läggas så, att eleverna kan ägna sig odelat åt yrkes
arbetet under de för detta arbete intensivaste perioderna av arbetsåret. I
längden kan näringslivet endast ha nytta av den effektivisering av arbets
kraften, som en bättre skolunderbyggnad i de flesta fall åstadkommer, och
genom det nionde året kan näringslivet räkna med att få all arbetskraft
åtminstone i någon mån yrkesskolad.» (S. 49.)
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
87
Beträffande läraranskaffningen anför skolutredningen: »Det får . . . ej förbises, att folkskolan .. . med hänsyn till lärarkrafternas antal och utbildning icke är rustad för en så vittutseende utbyggnad som en 9-årig skolplikt kräver. Om det vore möjligt att i de stora städerna an ställa tillräckligt antal för uppgiften kompetenta lärare, så skulle det i varje fall dröja mycket länge, innan en liknande pedagogisk upprustning bleve möjlig för landet i dess helhetr
I själva verket ställer redan den 8-åriga obligatoriska skolan nya och vittutseende krav på den lärarpersonal, som skall undervisa på dess hög stadium. ----------- Det kommer att dröja, innan så många för dessa nya uppgifter kompetenta lärarkrafter hunnit utbildas, att alla skoldistrikt kunna tillgodoses.
Därest skoltidens förlängning skall medföra avsett gagn, behöves i verk ligheten en reform av lärarnas utbildning. Om 1936 års omorganisation av seminarierna kan sägas vara en förutsättning för det lyckosamma förverk ligandet av samma års riksdagsbeslut om obligatorisk 7-årig folkskola, så kan den 8-åriga obligatoriska skolans framgångsrika genomförande sägas vara beroende av en ny och genomgripande reform av lärarutbildningen.
Denna i och för sig svåra frågas lösning kompliceras i hög grad därav, att de nya kraven på lärarnas utbildning anmäla sig samtidigt med att den ökade nativiteten ställer helt nya anspråk på lärarutbildningsapstal- terna. En forcerad utveckling av folkskolans högstadium kan under sådana omständigheter leda till att särskilt vissa landsbygdsdistrikt ställas inför oberäkneliga svårigheter, icke blott när det gäller att ändamålsenligt ordna sin skolorganisation utan även när det gäller att överhuvud få sitt lärar- behov tillgodosett.
Ur denna synpunkt måste alltså en utveckling i långsammare tempo vara att förorda.» (IV: 1 s. 20—21.)
Skolkommissionen är, framhåller den, icke mindre medveten om de svå righeter, som bristande tillgång på lärare kan ställa i vägen för en ut sträckning av skolplikten. Skolpliktstidens förlängning måste under alla förhållanden, vare sig det gäller ett eller två år, företagas i den takt, som lärartillgången medgiver. Det bör dock observeras, att en relativt obetydlig del av det ökade behovet av realskollärare kommer på det nionde skolåret. Majoriteten av lärjungarna i nionde klassen torde komma att välja yrlces- linjen och få sin huvudsakliga undervisning av det praktiska livets män och kvinnor. De övriga behöva visserligen undervisning av realskollärare, men därvidlag måste beaktas, att inom motsvarande åldersgrupp redan nu många lärjungar åtnjuta sådan undervisning och att detta antal befin ner sig i snabb tillväxt.
Målet för skolreformen bör under alla omständigheter vara en nioårig, obligatorisk medborgarskola.
»Härigenom skulle plats beredas för en utvidgad medborgerlig utbild ning; all ungdom skulle kunna föras fram till en realexamen, som visser ligen måste avpassas efter lärjungarnas varierande möjligheter men som dock åt alla gåve en medborgerligt likvärdig avslutning på arbetet i den allmänna skolan; slutligen skulle man inom den obligatoriska skolans ram
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
88
kunna inrymma den förberedande yrkesutbildning, som skulle ge de sista
skolåren påtagligt intressebetonad prägel och eleverna ett incitament till
fortsatt arbete med sin utbildning.» (S. 8.)
Med all säkerhet kan den nioåriga skolan doek icke i sin helhet förverk
ligas tidigare än under 1960-talet. När kommissionen likväl ansett sig böra
redan nu framlägga principförslag om en nioårig enhetsskola, har det skett
på grundval av följande överväganden:
»1950-talet kommer, även om man bortser från den verkan, som ett be
slut om en genomgripande skolreform kan få, att bli en uppbyggnadsperiod
inom den svenska skolvärlden. Det ökade barnantalet nödvändiggör en
forcerad lärarutbildning för skolans samtliga stadier och därmed en ut
ökning och föryngring av lärarkåren utan motstycke i Sveriges tidigare
historia. Barnantalets ökning medför samtidigt ett behov av nya skolloka
ler, som framtvingar ett till sitt omfång mycket stort investeringsprogram
i fråga om skolbyggnader och skolutrustning. Vid årtiondets början skall
vidare en lokal omorganisation av skolväsendet vara avslutad i samband
med den nya kommunindelningen. Skolväsendets lokala organisation och
struktur måste_ därvid bli föremål för en ingående planering. Allt detta
— lärarutbildning, skolhusbyggnation, lokal omorganisation — kan rim
ligen inte ske med hänsyn till skolans verksamhet endast under det när
maste decenniet utan måste ske med sikte på även de följande decennier
nas behov. De nyutbildade lärarna kommer doek att verka även under
dessa decennier, de nya skolbyggnaderna kommer att användas även då,
och den lokala organisationen kommer att i sina grunddrag vara orubbad
dessa årtionden igenom. Om man inte redan nu — före massutbildningen
av lärare, före. massbyggnation en av skolhus, före den lokala skolorganisa
tionens planering — fastställer riktlinjerna för skolans utveckling, organi
satoriskt sett, för de närmaste årtiondena, riskerar man kraftiga felinveste
ringar i fråga om lärarutbildning och skolhusbyggen och svårkorrigerade
misstag i fråga om den lokala planeringen.» (S. 52—53.)
Principbeslutet om nioårig skolplikt bör således, enligt skolkommissio-
nens mening, fattas redan nu.
Under en övergångstid böra lättnader i skolplikten kunna medges liksom
nu i fråga om det sjunde skolåret. Kommissionen föreslår, att under de
fem första åren efter den nya organisationens genomförande inom ett skol
distrikt befrielse bör kunna meddelas både från åttonde och nionde skol
året och under de fem följande åren endast från det nionde året. Då an
sökan om sådan befrielse behandlas, bör skolstyrelsen taga hänsyn till lär
jungens personliga och ekonomiska förhållanden.
Vidare bör skolstyrelsen kunna medge avgång efter åttonde året för
lärjungar, som ha passerat skolan snabbare och redan genomgått nionde
klassen, och i speciella fall även för lärjungar, som på grund av bristande
studieförutsättningar skulle ha föga utbyte av ytterligare ett års skolgång.
Den debatt om skolpliktens längd och om den rätta tidpunkten för
principbeslut i frågan, som sålunda har upptagits, fortsätter i remissyttran
dena. Innan jag övergår till att redogöra för vad som framkommit under
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
89
remissgången, torde det doek vara lämpligt, att jag ger en redogörelse för de utförda kostnadsberäkningarna. Jag uppehåller mig därvid huvudsak ligen vid den nioåriga skolorganisation, som skolkommissionen förordat.
e. Summarisk översikt över reformens kostnader.
Skolkommissionens förslag är ett principförslag och går inte in på detal jerna. Mycket ingående kostnadsberäkningar äro redan därför uteslutna. Huru pris- och löneutvecklingen kommer att te sig under den långa över gångstiden är dessutom omöjligt att nu förutsäga. Beräkningarna ha därför blott till uppgift att ge en föreställning om storleksordningen av de med reformen förenade kostnaderna.
Alla beräkningar rörande skolväsendets omfattning och kostnader i fram tiden måste utgå från en uppskattning av barnantalet i de ifrågakommande årsklasserna. För de redan födda årsklasserna har kommissionen begagnat den officiella statistikens uppgifter om antalet levande födda och om död ligheten under barnaåren. Vid den tidpunkt, då kommissionens beräkningar utfördes, sträckte sig födelsestatistiken icke längre än till och med år 1945. För därefter följande årskullar ha beräkningarna verkställts i anslutning till en av professor Sten Wahlund utförd prognos (SOU 1945: 46 s. 298 o. följ.). De av kommissionen nyttjade hypotetiska födelsetalen för åren 1946 —53 framgå av följande tablå:
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
Å r
1946 1947 1948 1949
1950 1951 1952 1953
Födelsetal:
uppskattat................
verkligt.......................
133 000
132 597
131 000 128 290
129 000 126 392
127 000 125 000 123 000 121 000 119 000
För de tre första åren ligga de faktiska födelsetalen något lägre än de i beräkningarna antagna. Uppgifterna för 1947 och 1948 äro dock ännu pre liminära. För 1949 synes siffran komma att stanna vid omkring 121 000.
Av tabell 14 framgår barnantalet dels i åldern 7—13 år (klasserna 1—7), dels i åldrarna 14 och 15 år (klasserna 8 och 9) för tiden till och med läs året 1960—61 enligt kommissionens beräkningar.
Tabellen visar, att antalet barn i åldern 7—13 år först raskt stiger, når ett maximum på omkring 858 000 åren 1956 och 1957 och då med 34 pro cent överstiger det nuvarande samt därefter åter småningom dalar. Antalet barn i åldern 14 år når maximum först hösten 1959, femtonåringarnas an tal fortsätter att stiga under hela perioden.
Den raska tillväxten av årskullarna i skolåldern under 1950-talet måste medföra mycket betydande automatiska kostnadsökningar och torde även på annat sätt komma att försvåra och försena genomförandet av varje mera omfattande skolreform. Vissa antaganden om tempot i organisationsarbetet
90
Kungl. May.ts 'proposition nr 70.
Tab. H. Beräknat antal barn i skolåldern läsåren 1949—61.
Läsår
Å
1 d e
r
Å
1 d e
r
7—13 år
14 år
15 år
Läsår
7—13 år
14 år
15 år
1949-50. .
640 300
80 500
79 600
1955—56 . .
845 900
93 500
89 600
1950-51 . .
674 200
83 400
80 400
1956—57 . .
858 100
106 800
93 300
1951—52. .
714 500
84 700
83 200
1957—58 . .
858 100
117 100
106 700
1952-53. .
751 800
88 000
84 600
1958-59 . .
848 500
124 800
116 900
1953—54. .
785 300
91 300
87 900
1959-60 . .
836 800
125 100
124 600
1954—55 . .
818 400
89 800
9l 100
1960—61 . .
823 600
124 600
124 900
äro emellertid nödvändiga för kostnadsberäkningarna. Vid de kalkyler, som
för kommissionens räkning ha utförts av byråchefen Per Åsbrink, har denne
antagit, att den nya skolorganisationen under en första tioårsperiod skall
genomgå ett försöksstadium, avsett att giva erfarenheter om den planerade
organisationen, och att det egentliga genomförandet skall börja först läs
året 1958—59, då antalet barn i den nuvarande obligatoriska skolan åter
börjar gå tillbaka. Därefter skulle den allmänna omorganisationen kunna
genomföras under loppet av nästa tioårsperiod. Som ett belysande exempel
på huru kostnadsberäkningen i sådant fall kan komma att te sig beräknar
Åsbrink kostnaderna under det preciserande antagandet, att reformen,
sedan den har passerat experimentstadiet, årligen genomföres med en tion
del av den slutliga omfattningen.
Åsbrink beräknar först den automatiska utgiftsökning, som är en följd
av barnantalets ökning. Folkskolan tänkes därvid omfatta de nu obligato
riska sju årsklasserna, och de högre skolorna antagas bibehålla den lär
jungeomslutning och den kostnadsram, som gällde läsåret 1948—49. Där
efter beräknar han kostnaderna för den omorganisation av folkskolans över
stadium, som är skolreformens kärna. Sjunde klassen tänkes därvid övergå
från klass- till ämneslärarsystem, och de båda översta klasserna, åttan och
nian, tillkomma successivt. Slutligen beräknas de besparingar, som från och
med budgetåret 1961/62 kunna påräknas till följd av barnantalets minsk
ning och den fyraåriga realskolans avveckling.
Nästa tabell sammanfattar Åsbrinks resultat för tiden till och med bud
getåret 1969/70.
Den automatiska utgiftsökningen under 1950-talet är högst betydande.
Även om intet beslut fattas om utvidgning av skolplikten, skulle efter 7 år,
räknat från budgetåret 1948/49, kostnaderna ha stigit med 156 miljoner
kronor eller omkring 33 procent, oberäknat kostnadsökningar på grund av
de högre skolornas utveckling. Jag saknar emellertid anledning att när
mare uppehålla mig vid beräkningen av denna post: det torde genom
gående vara fråga om utgifter av den art att de måste tagas.
91
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
Tab. 15. Statens kostnader för undervisningen av de nio första års
klasserna budgetåren 1948/70 enligt beräkning av
byråchefen Per Åsbrink.
Läs- och budgetår
Nuvarande or
ganisation,
milj. kronor
Det nya real-
skolestadiet,
milj. kronor
Avgår för nedgång i barnantalet m. m.,
milj. kronor
Total budget
belastning,
milj. kronor
19-48—49................ 475
_
—
475
1949-50................ 487
—
—
487
1950-51 ................ 526
—
—
526
| 1951—52................
552
—
—
552
; 1952-53................ 580
—
—
580
1953—54 ................ 601
—
—
601
1954—55 ................ 620
—
—
620
1955 56 ................ 631
—
—
631
1956-57 ................ 612
—
—
612
1957-58................ 593
—
—
593
1958—59 ................ 588
71
—
659
1959-60................ 581
94
—
675
1960-61 ................
5741
117
—
691
1961—62................
574
141
— 3
712
1962-63 ................ 574
164
— 5
733
1963—64 ................ 574
187
— 8
753
1964-65 ................
574
210
— 10
774
1965—66 ................ 574
233
-13
794
1966—67 ................
574
256
—15
815
1967-68................
574
280
—18
836
1968-69 ................ 574
232
-20
786
1969-70 ................
574
232
-23
783
1
Anm.
Barnantalet antages bär konstant under 1960-talet. En sannolik nedgång beaktas i
fjärde kolumnen.
Icke heller finner jag det nödvändigt att närmare ingå på beräkningen av de
besparingar,
som kunna motses under 1960-talet. De bero dels på en
antagen nedgång i födelsetalet, som kanske är sannolik men i varje fall ytterst svåruppskattad, dels på den indragning av den fyraåriga realskolan, som skulle åtfölja skolreformen. Dylika beräkningar böra för ordningens skull utföras, men erfarenheten visar, att det är om möjligt ännu svårare att yttra sig om utsikterna för en sammanpressning av kostnadsvolymen på längre sikt än om dess utvidgning i samband med en planerad reform.
Däremot är det av intresse att redogöra för Åsbrinks beräkning av de statliga kostnaderna för
omorganisation och utbyggnad av folkskolans hög
stadium.
92
Kostnadsberäkningarna inkludera, till skillnad från den vanliga redovis
ningen av utgifterna för skolväsendet, jämväl pensionskostnader för lärar
personalen. Summorna bli därigenom icke direkt jämförliga med nuvarande
under 8:e huvudtiteln upptagna belopp, men de ge i gengäld ett bättre ut
tryck för den totala budgetbelastningen i samband med en eventuell skol
reform.
För varje barn beräknas först en grundkostnad, som inbegriper lärarnas
löne- och pensionsförmåner och de flesta kostnader för folkskoleväsendet
och abnormundervisningen enligt riksstaten för budgetåret 1948/49. Den
har på grundval av budgetberäkningen för nämnda år kalkylerats till 500
kronor per barn. Grundkostnaden multipliceras med barnantalet i de års
klasser, varom det är fråga. Åsbrink baserar beräkningarna på årsklasser
nas storlek år 1960. Antalet 14- och 15-åringar torde då komma att uppgå
till omkring 250 000, men summan måste i kalkylen minskas med antalet
lärjungar, som ha övergått till högre skola. Då Åsbrink i denna del av be
räkningen bortser från den pågående ökningen av lärjungenumerären i de
högre skolorna, blir avdraget omkring 50 000, motsvarande nuvarande lär
jungeantal i åldern 14 och 15 år vid de högre skolorna. Grundkostnaden
blir sålunda 200 000X500 = 100000 000 kronor.
De löne- och pensionsbelopp, som ingå i grundkostnaden, förutsätta, att
undervisningen bestrides av nuvarande lärarkategorier, alltså små- och
folkskollärare. I klasserna 7—9 beräknas emellertid ämneslärare komma
att tjänstgöra efter reformens genomförande, liksom nu vid de kommunala
mellanskolorna. Dessas löne- och pensionsförmåner äro högre än de förut
nämnda gruppernas, och undervisningsskyldigheten, uttryckt i veckotim
mar, är lägre. Åsbrink beräknar lärarbehovet med utgångspunkt från ett
genomsnittligt lärjungeantal av 25 per klassavdelning och ett antaget
veckoschema av 36 veckotimmar. Avlönings-, pensions- och tjänstgörings
förhållandena för samtliga lärargrupper ha antagits oförändrade. Kost
naderna för övergång till ämneslärarsystem i sjunde klassen beräknas
under dessa förutsättningar till omkring 25 500 000 kronor och kostnaderna
för upprättandet av åttonde och nionde klasserna till sammanlagt omkring
68 600 000 kronor. Löne- och pensionskostnaderna skulle sålunda — utöver
vad som inberäknats i grundkostnaden — stiga med 25 500 000+68 600 000
= 94 100000 kronor.
Statsbidragen till fria skolmåltider åt lärjungarna i klasserna 8 och 9 ha
i överensstämmelse med gällande bidragsgrunder beräknats till 60 kronor
per lärjunge och år och böra sålunda uppskattas till 200 000X60 =
12 000 000 kronor.
Till förbättring av skolornas bibliotek och materielutrustning beräknas
ett avrundat belopp av 10 000 000 kronor och för fria läroböcker ett belopp
av 900 000 kronor, i båda fallen utöver vad som ingår i grundkostnaden.
Kunql. Maj:ts proposition nr 70.
93
Till följd av det sätt, varpå grundkostnaden för de nya klasserna har beräknats, ingår däri även drygt 3 miljoner kronor för skolskjutsar och för inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor och enskilda hem. Cen traliseringen av de högre klasserna kommer dock utan tvivel att draga väsentligt högre kostnader, enligt Åsbrinks uppskattning ytterligare 15 miljoner kronor vid fullt förverkligad nioårig skolpliktsskola. Bestämda hållpunkter för beräkningen av denna post saknas dock. Till jämförelse kan nämnas, att 1940 års skolutredning har ansett en ökning av centrali- seringsanslagen med omkring 10 miljoner erforderlig för det fullständiga utbyggandet av en åttaårig folkskola. Då sjunde klassen vid tidpunkten för skolutredningens beräkning var införd i ungefär halv utsträckning, kunna utredningens siffror sägas hänföra sig till en utvidgning av skolorganisa tionen med en och en halv årsklass mot den utvidgning med två årsklasser, som nu är aktuell. Även om hänsyn tages till denna omständighet, ligger Åsbrinks uppskattning tydligen högre. Därmed är naturligtvis icke sagt, att beloppet är för högt: centraliseringskostnaderna torde just för nionde klassen komma att bli avsevärt större än för de lägre klasserna. Med hän syn till de erfarenheter, som på senaste tiden ha gjorts beträffande belast ningen på anslaget till skolskjutsar, skulle jag snarare vara böjd att upp skatta totalkostnaden ett par miljoner kronor högre. Den del av kostnaden, som ej ingår i grundbeloppet, skulle sålunda kunna anslås till 17 000 000 kronor. Vid bedömningen av de utgifter, centraliseringen vållar, bör emel lertid som alltid beaktas, att en väl planlagd centralisering ofta medför be tydande besparingar på lönekontot.
Ytterligare bör tilläggas ett belopp för ökade administrations- och inspektionskostnader, av Åsbrink uppskattat till 2 000 000 kronor, medan kostna derna för fortsättning sskolan, i runt tal 4 000 000 kronor, böra fråndragas.
Ökningen av de årliga utgifterna för statsverket vid genomförandet av en nioårig organisation i den antagna utsträckningen skulle enligt de anförda beräkningarna kunna uppskattas till 100 000 000 + 94 100 000 + 12 000 000 + 10 000 000 + 900 000 + 17 000 000 + 2 000 000 — 4 000 000 = 232 000 000 kronor.
Denna uppskattning innefattar likväl icke engångskostnaderna för den nya organisationen. Huvuddelen av dessa utgöres av kostnader för de olika byggnadsföretag, som bli nödvändiga inom skolväsendet, men även utbild ningen av lärare för det nya högstadiet drager rätt avsevärda kostnader.
På grundval av de gjorda antagandena om antalet lärjungar och om klassavdelningarnas storlek beräknas ett behov av tillsammans 8 000 klass rum för klasserna 8 och 9. Byggnadskostnadema för ett klassrum med bi utrymmen ha i kalkylerna anslagits till i genomsnitt 100 000 kronor, varav staten beräknats komma att tillskjuta i medeltal 50 procent. Engångs kostnaden för de nya lokalerna skulle alltså, i vad den belastar statsverket, kunna uppskattas till 400 miljoner kronor.
Kungl. May.ts proposition nr 70.
94
Statsverkets genomsnittskostnad för utbildning av en lärare för real-
skolestadiet beräknas av Åsbrink grovt approximativt till 6 500 kronor.
Det behövliga antalet nya lärare (i samtliga ämnen, även övningsämnen)
uppskattas till 11 865, varav följer en engångskostnad för utbildning av
lärarkraft av omkring 77 miljoner kronor.
De totala engångskostnaderna för statsverket skulle sålunda uppgå till
omkring 477 miljoner kronor. Fördelas de jämnt på en tioårsperiod, skulle
de betyda en årlig budgetbelastning av 47 700 000 kronor. Åsbrink räknar
med detta belopp men framhåller, att det ur andra synpunkter än den bud
getära vore riktigare att fördela beloppet på en längre tidrymd, motsva
rande den genomsnittliga nyttjandetiden för lokaler respektive lärare.
Den antagna produktionskostnaden för ett klassrum jämte biutrymmen
torde, såsom Åsbrink också framhåller, i dagens byggnadsläge snarare
under- än överstiga den faktiska kostnaden. Med hänsyn till ovissheten
om den framtida utvecklingen av byggnadskostnaderna har han dock an
sett det försvarligt att i kalkylen räkna med ett avrundat belopp av
100 000 kronor per läraravdelning. Även kostnadsberäkningen för lärar-
produktionen torde ligga i underkant, enär, såsom Åsbrink framhåller,
hänsyn icke har tagits till behovet av vikarier och substitut för lärare, som
exempelvis på grund av giftermål eller övergång till annat yrke lämna
lärarbanan i förtid. Det kan slutligen anmärkas, att de uppförda nya skol
byggnaderna och de utbildade unga lärarna i en avlägsnare framtid måste
ersättas, vilket då nödvändiggör en förhöjd ersättningsproduktion av loka
ler och lärare, t nder den tid, varom nu är fråga, torde emellertid de för
sistnämnda ändamål erforderliga kostnaderna kunna lämnas obeaktade.
Skolöverstyrelsen
beräknar i sitt utlåtande statens engångskostnader för
nya skollokaler till 500 miljoner kronor och för extra utbildning av lärare
till avrundat 100 miljoner eller tillhopa 600 miljoner kronor.
Utgår man, såsom i övrigt skett vid beräkningarna, från nuvarande löne
nivå och priser, förefaller en viss höjning av beräkningen onekligen påkal
lad. Då även engångskostnader för lärarbostäder och skolhem ifrågakomma
i vissa delar av landet, torde man sannolikt icke kunna räkna med en lägre
totalkostnad än 550 000 000 kronor, om de av skolkommissionen uppställda
kvalitetskraven fasthållas.
En sänkning av byggnadsstandarden kan givetvis diskuteras. Jag vill
erinra om att enligt en 1948 utfärdad kungörelse statsbidrag kan utgå
jämväl för provisoriska lokaler och att enligt beslut den 14 januari 1949
sakkunniga ha tillkallats för att utreda möjligheterna att tillgodose behovet
av skolbyggnader och undervisningslokaler på ett enklare och mindre kost
nadskrävande sätt, än vad nu är fallet. Dessa besparingssträvanden torde
underlätta den forcerade produktion av skolbyggnader, som förestår under
det närmaste årtiondet, men de stå i så skarp kontrast mot skolkommis-
sionens bemödanden att i vissa avseenden höja skolbyggnadernas standard,
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
95
att det för närvarande icke kan förutses, vilka linjer som komma att följas
i 19G0-talets bvggnadsproduktion.
Engångskostnaderna för skolreformen påverkas emellertid vida mer av
en annan omständighet. De nya lokalerna och de nya lärarna äro givetvis
nödvändiga, om reformen genomföres vid en tid, då barnantalet växer eller
stationärt; men behovet nedgår mer eller mindre, om den genomföres i en
tid av sjunkande barnantal. De nya klasserna kunna då övertaga klass
rum, som byggts för de redan nu obligatoriska klasserna, och de torde
— åtminstone till någon del — kunna undervisas av lärare, som ha utbil
dats och anställts tidigare, när årskullarna Voro större. Engångsåtgärderna
kunna då begränsas, måhända i så hög grad, att de ovan refererade beräk
ningarna skulle ge en alldeles felaktig föreställning om deras omfattning.
En mera definitiv uppskattning är tydligen icke möjlig, förrän de närmare
omständigheterna vid reformens genomförande preciserats. Jag återkom
mer därför till denna fråga i ett annat sammanhang.
I nära samband med skolreformen står ytterligare en fråga, som kan få
avsevärda ekonomiska konsekvenser, nämligen den av skolkommissionen
föreslagna höjningen av barnbidragen. Kommissionen har kommit till den
uppfattningen, att en utsträckning av skolpliktstiden med två år inte gärna
kan vidtagas utan att eleverna eller deras föräldrar på ett eller annat sätt
kompenseras för de ekonomiska uppoffringar den förlängda skoltiden med
för. En fullständig kompensation är inte tänkbar och vore f. ö. svår att
beräkna; till viss del erbjuder sig en sådan redan därigenom, att den längre
skoltiden är en investering, som senare bör kunna ge avkastning. En par
tiell ekonomisk kompensation kan dock komma i fråga i form av antingen
stipendier eller förhöjda barnbidrag, och kommissionen föreslår sådana
understöd för de två högsta årsklasserna. Den uttalar icke någon bestämd
mening om vilkendera linjen som bör föredragas men räknar i kostnads
kalkylerna med ett bidragsbelopp av 500 kronor per person och år. Om
barnbidragen utgå oberoende av föräldrarnas ekonomi och den skoltyp
barnen tillhöra, torde kostnaderna komma att ungefärligen belöpa sig till
250 000 X 500 = 125 000 000 kronor. Tillämpas i stället systemet med sti
pendier, vilka behovsprövas, blir summan givetvis lägre.
Den hittills refererade delen av Åsbrinks kalkyl förutsätter, att kostna
derna för de högre skolorna hållas konstanta, sådana de voro budgetåret
1948/49, och att lärjungeantalet i dessa skolor i huvudsak är oförändrat,
medan skolgången förlänges med två år för den övriga ungdomen. För
farandet medför beräkningstekniska fördelar men är naturligtvis i sak orea
listiskt. Önskar man stöd för det praktiska bedömandet, torde hellre två
realiserbara fall, ett maximi- och ett minimiprogram, böra ställas mot var
andra. Maximiprogrammet får väl i nuvarande diskussionsläge anses vara
det fullständiga genomförandet av skolreformen med indragning av alla
de klasser i andra skolformer, som iiro parallella med de nya åttonde och
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
96
nionde klasserna, och minimiprogrammet en fortsatt utbyggnad av de
högre skolorna i mån av efterfrågan på platser och jämsides därmed en för
skoldistrikten frivillig utbyggnad av folkskolan ovanom den nuvarande
sjuan. Vid en sådan jämförelse ställes den planerade skolreformen oförmed
lat mot en fortsatt utveckling efter samma linjer som hittills.
Det fullständiga genomförandet av skolkommissionens organisationsförslag
skulle beröra såväl de högre skolorna som — i viss mån — den kommunala
yrkesundervisningen. En omedelbar besparing skulle göras genom att den
fyraåriga realskolan komme att ersättas med tre klasser, tillhörande den
obligatoriska skolans högstadium; den uppskattas av Åsbrink till 7 miljoner
kronor. Däremot är det mindre troligt, att övertagandet av en del av lär-
lingsskolans uppgifter skulle möjliggöra någon nedprutning av anslagen
för yrkesundervisning. Sannolikt komme besparingarna att motvägas ax
en ny utbyggnad av yrkesundervisningen på den genom skolpliktsskolans
verksamhet höjda grunden. Den totala ökningen av årskostnaderna, sedan
jämväl de högre skolorna omorganiserats efter de nya förutsättningarna,
torde därför kunna uppskattas till 232 000 000 — 7 000 000+125 000 000
= 350 000 000 kronor, inräknat förhöjningen av barnbidragen men exklu
sive eventuella engångskostnader.
Mera svåruppskattad är den stegring av läroverksbudgeten, som skulle
inträffa, om de högre skolornas utveckling finge fortgå obeskuren under en
längre följd av år, i princip på samma sätt som hittills. Att nya skolor och
nya klassavdelningar upprättats i allt snabbare takt, har som bekant icke
kunnat hindra, att köerna utanför läroverkens portar ständigt tätna. Till
strömningen har på en del orter tagit mycket stora proportioner. Skol-
kommissionen nämner, att för närvarande i Stockholm icke mindre än 70
procent av årskullen övergår till högre skolor av olika slag. När Åsbrink
»mera för att illustrera storleksordningen av de kvantitativa förändringar,
det kan bli fråga om, än för att formulera förutsägelser om den framtida
sannolika utvecklingen», gör antagandet, att läsåret 1960—61 ungefär
28 procent av det totala antalet barn i åldrarna 13—16 år undervisas i all
männa läroverk och kommunala mellanskolor och att andra högre skolor
undergått en utveckling i proportion därtill, förefalla hans utgångspunkter
vara rätt acceptabla. Då vid denna tidpunkt realskolestadiet rekryteras
från 1940-talets stora årskullar, komme den absoluta ökningen av de högre
skolornas lärjungeomslutning att bliva mycket betydande. Man måste
sålunda även i detta fall räkna med att ett omfattande lärarutbildnings-
problem uppkommer som en konsekvens av utvecklingen. Samtidigt måste
man motse, att en åttonde klass i allt flera skoldistrikt göres obligatorisk.
Åsbrink beräknar, att kostnadsökningarna för denna expansion av real
skolestadiet år 1960 skola ha summerat sig till ett årsbelopp av storleks
ordningen 100 000000 kronor.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
97
Den årliga merkostnaden enligt det av skolkommissionen framlagda alter
nativet skulle således komma att uppgå till i runt tal 250 000 000 kronor.
Ungefär hälften av detta belopp utgöres av den ifrågasatta höjningen av
barnbidragen. Härtill komma så engångskostnaderna, men dessa bero,
såsom nyss framhållits, i högsta grad på befolkningsutvecklingen under
den tid, då reformen genomföres.
Enligt av skolöverstyrelsen verkställda beräkningar innebära dessa siff
ror, att ytterligare drygt en procent av nationalinkomsten skulle behöva
tagas i anspråk för skolväsendet, utöver vad som skulle erfordras, därest
skolreformen ej genomfördes.
Skolutredningens organisationsförslag innebär en mellanlinje. Utred
ningen stannar visserligen för åttaårig skolplikt och föreslår en i överens
stämmelse därmed organiserad folkundervisning, men därjämte har utred
ningen i sin enhetsskola inkomponerat en motsvarighet till de nuvarande
högre skolorna för realskolestadiet. Organisationen kommer därigenom att
omfatta ett nionde skolår för en avsevärd del av varje årsklass och i viss
utsträckning, nämligen i den mån fyraårig realskola bibehålies, till och med
ett tionde. Sannolikt komme vidare vissa skoldistrikt efter genomförandet
av den åttaåriga skolplikten att begagna sig av möjligheten att påbygga
folkskolan med ett obligatoriskt eller frivilligt nionde skolår. En skolorga
nisation efter skolutredningens linjer skulle därför troligen i tätorterna få
ungefär samma omfattning som en organisation enligt skolkommissionens
förslag, medan landsbygdens skolväsen sannolikt i allmänhet bleve stående
vid en organisation med kortare lärotid.
Huru stor del av årskullen, som under sådana omständigheter komme att
tillbringa ett nionde år inom den av utredningen föreslagna skolorganisa
tionen är vanskligt att bedöma, framför allt till följd av den ovisshet, som
alltid råder beträffande tillströmningen till frivilliga högre skolformer. Om
antagandena i föregående resonemang äro riktiga, skulle troligen allra
minst tredjedelen, efter någon tid kanske snarare hälften av årsklassen be
gagna de möjligheter till ett nionde skolår, som organisationen erbjuder,
eller av skoldistriktet åläggas skolplikt under detta år. Besparingen genom
att acceptera skolutredningens förslag skulle således i varje fall icke uppgå
till kostnaderna för undervisningen av en hel årsklass, snarare få de kal
kyleras efter en halv årsklass eller något mer. Utgår man från den beräk
nade årskostnaden av 232 miljoner för de båda högsta klasserna enligt skol
kommissionens förslag, kunde man måhända räkna med en besparing av
omkring 70 miljoner, därest i stället skolutredningens alternativ antoges,
en besparing, som väsentligen vore att tillskriva en mindre omfattande
utbyggnad av landsbygdens skolväsen. Frågan om barnbidragen har vid
denna uppskattning betraktats som en fristående angelägenhet.
Skolkommissionen har icke gjort något försök att beräkna kommunernas
7 — Bihang till rikxdagcnx yrnUdcoll 1050. 1 samt. Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
98
kostnader efter skolreformens genomförande, och även skolutredningen har
nöjt sig med att uppskatta vissa delposter. Kommunernas kostnader kunna
dock icke lämnas ur räkningen vid bedömningen av frågekomplexet i dess
helhet, i synnerhet som skolkommissionen föreslår, att kostnaderna för
skolväsendet så långt möjligt skola överföras på statsverket. Enligt finans
statistiken för år 1946 uppgingo kommunernas sammanlagda utgifter för
folkskoleväsendet, minskade med statsbidragen för ändamålet, till 175 mil
joner kronor. Lärjungeantalet var då 527 000. Om det vore tillåtet att be
räkna kostnaderna proportionellt med barnantalet, skulle kostnadsökningen
för kommunerna vid en höjning av lärjungeantalet med 200 000 uppgå till
i runt tal 70 000 000 kronor, förutsatt då att kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun vore oförändrad. Kommunernas kostnader utgöras emel
lertid till stor del av utgifter för anskaffning, utrustning och underhåll av
fastigheter samt för uppvärmning m. in. i samband med fastigheternas bruk.
Delvis komma de därför liksom de nyss diskuterade byggnadsbidragen att
bli beroende av huruvida reformen genomföres i en tid av stigande eller
sjunkande barnantal. Delvis bero de ock på den standard, kommunerna
anse lämpligt att giva sitt skolväsen; ej sällan tilltagas byggnadsprojekten
så, att statsbidrag icke kan utgå mer än till en del av företaget.
När skolkommissionen för sin del tager ställning till de motsedda mer
kostnaderna, hänvisar den till den pågående expansionen av de teoretiska
skolorna och till de uppenbara svårigheterna att med konstlade medel
hindra tendenser av denna art att göra sig gällande.
»I själva verket torde valet stå inte mellan vårt nuvarande skolsystem
och det av skolkommissionen föreslagna utan mellan detta senare och ett
skolväsen, som i förhållande till det nuvarande uppvisar en stark ansväll
ning av realskolans lärjungeantal. På lång sikt betyder en sådan ansväll
ning, att vårt skolväsen snedvrides i ensidigt teoretisk riktning utan att
därför bli väsentligt billigare än den av skolkommissionen föreslagna orga
nisationen. Både med hänsyn till elevernas begåvningsstruktur och med
hänsyn till samhällets behov av utbildad arbetskraft skulle det vara ända-
målsenligare, om för de flesta den teoretiska utbildningen kombinerades
med praktisk utbildning.-----------
För hundra år sedan ansågs en sexårig skola nödvändig för medborgarnas
fostran. Samhället var den gången ett relativt okomplicerat agrarsamhälle
med små resurser. Resurserna har sedan dess mångdubblats. Den nioåriga
skolan ter sig som en enkel konsekvens av den materiella standardhöj
ningen. Men den är samtidigt nödvändig för uppehållandet av den mate
riella standarden.
De kostnadsökningar, som en omläggning av skolorganisationen kommer
att medföra men som inte i full utsträckning kommer att göra sig känn
bara förrän på 1960-talet, ter sig för skolkommissionen ingalunda av
skräckande. De måste ur alla synpunkter betraktas som skäliga.» (S. 486
—487.)
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
f. Yttrandena.
Kungl. Maj ds proposition nr 70.
99
I det följande redogöres först för de yttranden rörande skolpliktstidens
längd, som avgivits av vederbörande skolmyndigheter — alltså av de cen
trala skolmyndigheterna, domkapitlen, folkskolinspektörerna och vissa
folkskolestyrelser samt rektorer och kollegier vid olika högre skolor. Till
denna grupp ha även förts yttranden av statens psykologisk-pedagogiska
institut och av olika lärarorganisationer. Därefter refereras utlåtanden av
övriga statsmyndigheter — universitet och högskolor, centrala ämbetsverk
och länsstyrelser. Slutligen återgivas uttalanden av vissa sammanslutningar
av kommuner och enskilda.
Skolmyndigheter och lä rarsammanslutningar.
Av de båda centrala skolmyndigheterna — skolöverstyrelsen och över
styrelsen för yrkesutbildning — tillstyrker den förra nioårig skolplikt, under
det att den senare, utan att uttryckligen taga ställning i sakfrågan, »utgår
från att en nioårig skolplikt kommer att genomföras allt efter det att till
gången på lärare, skollokaler etc. medger detta».
Skolöverstyrelsen erinrar först om erfarenheterna från Förenta staterna,
där skolplikten i vissa stater utsträckts ända upp till 18 år:
»I Förenta staterna är det en allmän erfarenhet, att de uppväxande ej
fara väl av att träda ut i förvärvslivet redan i 14—16 årsåldern. Man har
funnit, att de förspilla sina bästa praktiska läroår i okvalificerat arbete i
s. k. återvändsgrändsyrken (blind alley jobs), som visserligen ge en jäm
förelsevis hög begynnelselön men icke ha mycket att ge i fråga om utbild
ning och utkomstmöjligheter för framtiden. Det har också visat sig mycket
svårt att för dessa minderåriga förvärvsarbetare kunna ordna en lämplig
form av fortsättningsskola, som vid sidan om eller i anslutning till deras
förvärvsarbete kan ge dem all den hjälp, som de behöva för att komma till
rätta i yrke och samhälle. Därför har man i de flesta nordamerikanska sta
ter — liksom på många andra håll i världen — frångått systemet med ’del-
tidsundervisning’ i fortsättningsskola och för övergångsålderns ungdom i
stället föreskrivit fortsatt ’heltidsundervisning’ i yrkesskolor eller andra
lämpliga former av ungdomsskolor.
Det bör dock icke fördöljas, att man i de nordamerikanska stater, som
infört bestämmelser om fortsatt skolplikt ända upp till 18-årsåldern, tid
vis haft svårigheter att effektuera dessa bestämmelser. I ’The Year Book
of Education 1948’ (s. 127) meddelas sålunda, att amerikansk ungdom
särskilt under det senaste världskriget — delvis lockad av de höga arbets
förtjänsterna inom krigsindustrierna — sökt undandra sig den fortsatta
skolplikten i sådan utsträckning, att man år 1943 såg sig nödsakad att på
offentligt initiativ sätta i gång en landsomfattande ’Back to School’-kam-
panj.» (S. 22.)
I likhet med skolkommissionen anser överstyrelsen, att de motiv, som
skolutredningen åberopat för en förlängning av skolplikten till åtta år, lika
väl kunna anföras såsom skäl för en nioårig skolplikt. Av huvudmotiven
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
understryker överstyrelsen särskilt ungdomsvårds- och yrkesutbildnings-
synpunkterna.
»Så som det nu är, utlämnas en stor del av de uppväxande i övergångs
åldern alltför tidigt och oförberedda åt förvärvslivet, där de i okvalificerat
arbete löpa stor risk att under sina bästa läroår bli utnyttjade i stället för
utbildade. Deras vid den åldern yrvakna strävan att bli oberoende frestar
många att söka första bästa arbete, som kan ge dem en stor begynnelselön
— ofta större än de på ett förståndigt sätt kunna handha — men som har
föga att ge dem ifråga om utbildning och utsikter för framtiden.
Det synes under sådana förhållanden välbetänkt att låta det 9:e och
delvis redan det 8:e skolåret för det stora flertalet elever bli ett orienterings-
stadium, närmast för deras yrkesval, förberedande yrkesutbildning och
utplacering i arbetslivet. Ett sådant orienteringsstadium, avsett även för
allmän livs- och samhällsorientering, har alltför länge saknats inom vårt
skolväsen.
Överstyrelsen kan ej dela den i en del remissyttranden framförda upp
fattningen, att ett eller flera av dessa orienterande skolår borde vara fri
villiga. Detta komme nämligen att leda till att denna för alla uppväxande
viktiga orientering ej kunde komma de ungdomskategorier till godo, vilkas
arbetskraft nu både av näringslivet och i vissa fall av föräldrarna utnyttjas
i förtid till förfång för dessa uppväxande själva och deras framtid. Det är
nämligen ej endast näringslivet, som hyser vissa betänkligheter mot den
föreslagna förlängningen av skolplikten, utan även hem, vilka på grund
härav få vidkännas minskning i familjeinkomsten. För att emellertid en
så avsevärd förlängning av skolplikten som med två år ej skall komma att
kännas alltför betungande för familjerna, förutsätter överstyrelsen liksom
SK, att vissa familjestödjande åtgärder från det allmännas sida komma att
bli behövliga, närmast i form av stipendier.» (S. 24—25.)
Överstyrelsen anser tiden vara inne att även i vårt land uppställa en
nioårig skolplikt såsom mål för en fortskridande skolreform, avsedd att
genomföras i den takt, som förutsättningarna — närmast de allmänt eko
nomiska och personella — medge. Starkt hävdar överstyrelsen vikten av
att de båda nya skolåren verkligen få den omedelbart nyttobetonade karak
tär, som kan göra den förlängda skolgången tilltalande för de unga själva,
deras föräldrar och arbetslivets målsmän. Under alla omständigheter får
man dock vara beredd på att vissa dispenser från skolplikten bliva erfor
derliga:
»Hur denna fortsatta utbildning än ordnas, så kommer det alltid att fin
nas en icke obetydlig grupp elever, som varken kan eller vill tillgodogöra
sig den utbildning, som kommer att bjudas dem. Såsom SK likaledes förut
sätter (s. 141, 494), måste det därför finnas vissa dispensmöjligheter sär
skilt under övergångstiden men även för framtiden. Med de elever, som
medges befrielse från det 9:e och eventuellt också det 8:e skolåret, bör
enligt överstyrelsens mening skolan dock söka stå i kontakt under hela
skolpliktstiden för att få tillfälle att bistå dem på det sätt, som är möjligt.
Hur stor denna grupp kommer att bli och på vilket sätt den lämpligen kan
stödjas, får försöksverksamheten närmare utvisa.» (S. 25—26.)
101
Överstyrelsen delar kommissionens uppfattning om behovet av ett prin
cipbeslut snarast möjligt men förutsätter, att detta beslut endast kommer
att röra själva riktlinjerna. Dessa böra utformas på ett sadant sätt, att all
vederbörlig hänsyn kan tagas till med tiden förändrade förhallanden och
ej minst till resultaten av de fortsatta undersökningar och praktiska för
sök, som överstyrelsen anser vara nödvändiga förutsättningar för en fort
skridande skolreform.
Psykologisk-pedagogiska institutet uttalar sin med kommissionens i
princip överensstämmande uppfattning i fråga om den nioariga skolplik
ten, förstärkningen av den samhällsorienterande ämnesgruppen samt in
förandet av ett främmande språk från och med femte klassen. Institutet
befarar dock motstånd från vissa målsmän och från en del av näringslivets
organisationer m. fl.
»Det synes därför betydelsefullt att saklig upplysning lämnas om de
beräknade fördelarna av en utökad skolpliktstid, så att en positiv inställ
ning till den planerade skolan skapas hos skilda samhällsgrupper. Det torde
vara lämpligt med en förhållandevis lång övergångstid, innan den nioåriga
enhetsskolan göres obligatorisk, och förändringen bör endast ske stegvis,
så att en sju- och åttaårig skola fullt effektivt har kunnat utbyggas, innan
den nioåriga införes. Institutet förutsätter, att stor frihet lämnas de olika
skoldistrikten att efter de lokala förhållandena ordna ortens skolväsen. I
detta sammanhang må framhållas, att institutet förutsätter en omfattande
försöksverksamhet i syfte att praktiskt pröva den föreslagna skolorganisa
tionen. Utfalla dessa försök gynnsamt, kan man vänta att det befarade
motståndet mot den nioåriga skolplikten i stor utsträckning undanröjes.»
Några av styrelsens ledamöter, som i annan egenskap hade att yttra sig
över kommissionens betänkande, antecknade till protokollet, att de icke
kunde deltaga i beslutet eller i de delar av beslutet, som avveke från av
dem i sådant sammanhang tillkännagivna meningar.
Inom domkapitlen äro mycket skiftande meningar företrädda. Domkapit
let i Västerås tillstyrker omedelbart principbeslut.
»SK har givit så övertygande skäl för behovet av en förbättrad medbor-
garbildning, att denna enligt domkapitlets mening framstår som en första-
handsuppgift. Målsättningen sådan den angivits i förslaget vidgar ramen
för medborgarfostran, och viktiga områden, såsom yrkesfostran och per-
sonlighetsdaningen, torde kräva, att skolpliktstiden inkluderar övergångs
åldern.
I allt vidare kretsar har man också kommit till insikt om att den sju
åriga skolan erbjuder en för svag grund för vår tids medborgarbildning.
Ett antal skoldistrikt har därför i syfte att förstärka denna grund infört
åttaårig skolplikt. I långt flera fall skulle detta ha skett, om ej bristen på
skollokaler lagt hinder i vägen. Även om det helt visst finnes fog för SK:s
påpekande, att en utsträckning av skolplikten hittills alltid väckt olust
inom vida befolkningslager, anser sig domkapitlet ha anledning vitsorda,
att övergången till sjuårig folkskola försiggått anmärkningsvärt friktions
fritt åtminstone inom Västerås stift. Ett par skoldistrikt ha visserligen
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
102
begärt uppskov med reformens genomförande, beroende på svårigheter att
anskaffa skollokaler för den sjunde klassen. Slutet har emellertid blivit,
att lokalfrågan provisoriskt ordnats. Men vad som i detta sammanhang
tett sig mest löftesrikt är, att de flesta skoldistrikten långt före respittidens
utgång infört det sjunde skolåret, många omedelbart efter riksdagens be
slut i frågan.
Det torde ej vara att missta sig på att intresset växt sig allt starkare
hos den stora allmänheten under senare år. Detta gäller såväl stad som
landsbygd.
Även om detta förstärkta intresse ej bottnar i ett medvetet fattat mål
för skolan att ge en grundläggande bildning, som, för att tala med SK,
möjliggör för människorna att tillgodogöra sig kulturens skatter och att
leva ett rikare personlighetsliv, torde man här möta en på erfarenhet grun
dad insikt, att livet numera blivit så komplicerat och följaktligen ställer
så stora krav på varje medborgare, att ökad kunnighet, praktisk och teo
retisk, är behövlig. Landsbygdens tidigare ofta ådagalagda svala intresse
då det gällt skolväsendets förkovran, har börjat förbytas i en strävan mot
likställighet med tätorterna. Man torde följaktligen med visst fog kunna
förutsätta, att de psykologiska betingelserna från skoldistriktens och den
stora allmänhetens sida äro förhållandevis goda, då det gäller att skapa
förståelse för en utsträckt skolplikt. Måhända kommer det att visa sig,
att de samhällsekonomiska och tekniska hindren bli svårast att övervinna.
Får emellertid vårt näringsliv utveckla sig normalt med hjälp av en alltmer
förbättrad teknik torde enligt domkapitlets mening komma att finnas för
utsättningar för reformens genomförande.»
SK förutsätter med rätta en lång övergångstid för ett allmänt genom
förande av reformen. Ej förrän under 1960-talet beräknas den nya skolord
ningen kunna träda i tillämpning. Såsom skäl för ett uppskov med princip
beslutet kan bl. a. hänvisas därtill, att ytterligare utredning tarvas rörande
vissa framförda projekt, varjämte det onekligen skulle vara av stort värde
att, innan beslut i principfrågan fattas, vinna ledning av de erfarenheter,
som den planerade försöksverksamheten kan komma att giva.
Domkapitlet håller likväl före, att än starkare skäl kunna anses tala för
ett principbeslut snarast möjligt. Detta bör dock begränsas till de frågor,
som avse den organisatoriska ramen samt lärareutbildningen. Med beslut
i övriga frågor torde däremot böra anstå, så mycket mera som utredningen
ej är slutförd beträffande flera av dem.
Domkapitlet i Härnösand vill visserligen icke binda sig för betänkandet
i alla delar men anser sig kunna tillstyrka, att statsmakterna i princip måtte
godtaga skolkommissionens förslag om en nioårig enhetsskola. Domkapitlet
i Luleå har ej heller något att erinra mot nioårig skolplikt men förutsätter
en sådan utformning av skolorganisationen, att barnen icke i större ut
sträckning än hittills tvingas lämna sina hem före det sjunde skolårets
början.
Den vanligaste ståndpunkten är dock en principanslutning i fråga om
skolpliktens längd med så pass starka reservationer beträffande skolorga
nisationens utformning, att försöksverksamhet anses nödvändig, innan be
slut fattas. Domkapitlet i TJppsala, som uttryckligen principiellt ansluter
Kungl. May.ts proposition nr 70.
103
sig till kommissionens förslag om nioårig skolplikt och skolans stadieindel
ning, avslutar sålunda sin granskning med att uttala en förhoppning om
att vårt land »så småningom och efter samvetsgranna omprövningar»
måtte få ett skolväsen, ungefärligen av den art och omfattning, som kom
missionen föreslår. Innan avgörande beslut fattas, böra dock preliminära
kursplaner utarbetas, omfattande praktiska prov igångsättas och erfaren
heterna av dessa prov avvaktas.
Ett par av domkapitlen önska en åttaårig folkskola, vars högsta klass
meddelar yrkesorientering och i viss man även förberedande yrkesutbild
ning. Domkapitlet i Växjö anför sålunda:
»I fråga om den utsträckning av skolplikten till nio år, som skolkom-
missionen föreslår, känner domkapitlet under nuvarande förhållanden en
stark tvekan. Det torde kunna ifrågasättas, om en allmänt genomförd
9-årig skolplikt skulle komma att medföra den förbättring, som avses. Alt
kvarhålla även de mindre studiebegåvade på skolbänken under en tid, da
de på grund av sin fysiska utveckling äro föga ägnade för teoretiskt arbete,
torde vara mindre välbetänkt. Visserligen räknar man med att det nionde
året för flertalet lärjungar skulle komma att bli praktiskt betonat. Men
det kan här göras gällande, att för den ungdom, som uppväxer i jordbruks
bygder, denna utbildning lämpligen erhålles genom en praktisk arbets
insats. Här måste jämväl någon hänsyn tagas till bristen på arbetskraft
inom jordbruket. Det bör ånyo övervägas, om icke den obligatoriska skol
plikten borde begränsas till åtta år, varvid det åttonde aret borde kunna
få den orientering på yrkesutbildning som nu föreslås för det nionde, men
jämväl möjlighet bereddes för de skoldistrikt, som ha möjlighet därtill, att
införa en nionde årskurs. Det kan förtjäna att övervägas, om icke denna
i sådant fall borde kunna framflyttas till en senare tidpunkt, då man kan
räkna med en vaknande studiehåg, och sålunda i viss mån få karaktären
av en vidgad folkhögskola.»
Vid ärendets behandling var en av ledamöterna, lektorn Rosén, skilj
aktig. Reservanten ansåg, att skolkommissionens betänkande efter någon
omarbetning borde kunna läggas till grund för en reform av vårt skol
väsen. »Genomföres en sådan i enlighet med skolkommissionens riktlinjer,
skulle det komma att innebära ett av de betydelsefullaste framsteg, som
gjorts i vårt undervisningsväsens historia.»
En klar avslagslinje förfäktas av domkapitlet i Lund, som håller före, att
förslaget i sin väldiga omfattning kommit att få en delvis orealistisk prägel.
»Kritisk och betänksam måste man .. . ställa sig ej blott mot genomför
barheten av en plan, som bygger på oprövade antaganden, utan också mot
planens rationalitet. Man måste fråga sig, om för manga ungdomar en
obligatoriskt förlängd undervisning i ett nionde skolår verkligen innebär en
fördel och om dylika elevers intellektuella utrustning och negativa inställ
ning till skolan ej är sådan, att de och vårt land ha större gagn om de
komma ut i arbetslivet efter eu 7- eller 8-arig skolgång.»
Kungl. Maj:ts
;proposition nr 70.
104
Skolöverstyrelsen lämnar följande statistiska översikt av de yttranden,
som inkommit från lokala myndigheter inom överstyrelsens verksamhets
område:
Skolstyrelser och skolråd.
Antal yttranden: 74
» tillstyrkanden: 63
»
»
med tvekan: 2
» avstyrkanden: 9 (varav 3 ha önskat frivillig skolgång åttonde och
nionde skolåren).
Seminariekollegierna.
Antal yttranden: 22
» tillstyrkanden: 10
» avstyrkanden: 2.
Av de återstående 10 önska 5, att ingående försök måtte äga rum, innan
något bindande principbeslut fattas. 3 understryka kraftigt, att möjlig
heten att få dispens från nionde skolåret icke måtte få karaktär av undan-
tagsföreteelse.
Läroverkskollegierna.
Antal yttranden: 200
» tillstyrkanden: 95
» positivt inställda: 52
» negativt inställda: 31
» avstyrkanden: 22.
Statens folkskolinspektörer.
Antal yttranden: 44
» tillstyrkanden: 27
»
»
med tvekan: 11
»
avstyrkanden: 4 (dessutom ha 2 rekommenderat att låta skol
distrikten försöksvis genomföra reformen).
Av de 340 remissinstanser, som yttrat sig till överstyrelsen, ha alltså
endast 37 helt avstyrkt den nioåriga skolplikten, medan 195 ha tillstyrkt
utan reservation. (S. 212.)
Som motivering för skolpliktens utsträckning till nioårig har anförts,
att landsbygdens barn skulle bli mindre vanlottade i förhållande till tät
orternas, a,tt studiebegåvad ungdom från alla samhällskikt skulle få möj-
lighet till högre utbildning utan hinder av föräldrar, som vilja exploatera
små barns arbetskraft, att på snart sagt alla områden krav ha rests på
ökade kunskaper och förbättrad medborgerlig bildning, vilket bl. a. har
fatt till följd, att med varje år antalet barn ökats, som söka sig till real
skolorna, att införande av nioårig obligatorisk enhetsskola skulle medföra
bättre möjligheter till ett rationellt lärjungeurval, att ökade möjligheter för
karaktärsfostran skulle skapas genom att skolplikten komme att omfatta
den viktiga övergångsåldern, samt att skolkommissionens målsättning för
skolan skulle kräva förlängd skolpliktstid. Att göra den obligatoriska skol
plikten nioårig har allmänt betecknats som en synnerligen önskvärd kul
turell upprustning.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
105
De yttranden, som ställa sig direkt avvisande, ha som stöd för avslags
yrkandena framdragit de med reformen sammanhängande kostnaderna,
bristen på lärare och skollokaler, svårigheter för näringslivet, särskilt .jord
bruket samt olämpligheten av att tvinga alla, oavsett begåvning och in
tresse, till en förlängd skolgång.
I övrigt hänvisas beträffande alla dessa grupper av yttranden till över
styrelsens tryckta sammanfattning.
Åsiktsgrupperingen synes vara likartad även inom yrkesundervisningens
skolor, vilka icke ingå i skolöverstyrelsens sammanfattning. Flertalet till
styrker nioårig skolplikt eller lämnar förslaget utan erinran. Men även av
rådande röster höras.
»Ett kvarblivande i skolan till sexton år», skriver sålunda kollegiet vid
tekniska gymnasiet i Göteborg, »skulle för ett stort antal elever betyda dels
ett förkvävande av deras praktiska anlag, dels en stark motvilja mot stu
dier i all framtid. Det finns enligt kollegiets mening ett avsevärt antal barn,
som efter sjuårig skolgång önska och böra utan vidare skoltvång fullfölja
sin egen väg till praktisk verksamhet. Många av dem genomgå vid mog-
nare år fortsatt utbildning och behålla sedan studielusten i hela sitt liv,
och denna studielust är av stor betydelse för vårt samhälle och dess utveck
ling. Kollegiet anser nioårig skolplikt ej vara av behovet påkallad men att
däremot folkskolans överbyggnader böra ge tillfälle till frivillig fortsatt
skolgång samt att alla åtgärder för förbättrad yrkesutbildning och för ut
bildning av personer i mognare år böra uppmuntras.»
Av lärarsammanslutningarna tillstyrka de flesta nioårig skolplikt, en del
dock med reservationer av olika slag. Läroverkslärarnas riksförbund jäm
för inledningsvis de båda kommittéförslagen och finner skillnaden mindre
än den vid första intrycket förefaller.
»Skillnaden mellan de bägge förslagen reduceras, om man tar i betrak
tande å ena sidan den ökade tillströmning till skolor av realskolekaraktär,
vilken, om den fortsätter, inom kort leder till att ungefär hälften av en
årskull frivilligt går till realexamen eller motsvarande utbildning, å andra
sidan att enligt SK:s förslag ungefär halva årskullen beräknas tillbringa det
nionde skolåret i en sådan form av nionde klassen, där av teoretiska ämnen
endast modersmålet, samhällslära och hälsolära ingå, medan arbetet i öv
rigt inriktas på förberedande yrkesutbildning. Beaktas bör därvid, att en
ligt SK:s förslag ifrågavarande lärjungegrupp även under sjunde och
åttonde skolåren skulle ägna en stor del av sin arbetstid åt praktiska äm
nen. Det förefaller också riksförbundet sannolikt, att SK har rätt i sin för
modan, att en utsträckning av skolpliktstiden med två år, innebärande en
möjlighet att ge den obligatoriska skolan ett verkligt överstadium, skulle
röna större uppskattning och ha större värde än en förlängning med ett år,
vilken kunde synas innebära blott ett uttänjande av nuvarande skolkur-
ser på en längre tidrymd. Möjligheten att inom detta högstadium låta skol
arbetet få en skiftande karaktär, motsvarande olika elevers anlag och in
tressen liksom tillämpande på detta stadium av ämnesliirarsystemet, skulle
måhända motverka den skolleda, varöver ibland klagats i anslutning till
den utsträckning av skolpliktstiden, som under senare år ägt rum till sju
eller åtta år.
Kungl. Majds proposition nr 70.
106
Såsom SK föreslagit (betänkandet sid. 141) bör skolstyrelsen ha möjlig
het att medge avgång efter åtta år, bland annat för elever, som på grund
av bristande förutsättningar kunna antagas ha föga utbyte av ytterligare
ett års skolgång.
Som ett alternativ till den föreslagna utsträckningen av den samman
hängande obligatoriska skoltiden har i diskussionen stundom framförts den
tanken, att de elever, som det önskade, skulle få lämna skolan efter sju
år och gå ut i praktiskt arbete för att efter några år återvända till en ett-
eller tvåårig kurs av folkhögskolekaraktär. Mot bakgrunden av å ena sidan
den skolleda, som ofta framträder i pubertetsåldern och kan göra skol
arbetet under denna tid mindre fruktbringande, å andra sidan de utmärkta
erfarenheterna av folkhögskolans arbete, synes en sådan tanke bestickande.
Emellertid torde dess realiserande vara förenat med betydande olägenheter.
Om den tilltänkta kursen skall ersätta en del av skolplikten, måste den
tydligen göras obligatorisk för alla, som ej genomgått nioårig skola eller
skaffat sig däremot svarande skolbildning. Den kunde då ej få folkhög
skolekaraktär, eftersom det som ger folkhögskolan dess karaktär kanske
främst är, att dit frivilligt samlas elever, som drivas av ett starkt bildnings-
intresse. En skola, till vilken man tvångsvis sammanförde just de elever,
som visat det minsta egna intresset för att fullfölja sin skolutbildning,
skulle tydligen få en alldeles motsatt och säkerligen för studiearbete ganska
ogynnsam karaktär. Det bleve nog också rätt svårt att förena en sådan
kurs dels med den yrkesutbildning, som bör följa på den obligatoriska sko
lan, dels med näringslivets behov att få behålla den arbetskraft, som redan
börjat träda i dess tjänst. Problemet måste nog i stället bli att så utforma
skolarbetet under åttonde och nionde skolåren, att det har något att ge
åt ungdomar av olika läggning. Därmed vinnes också, att all ungdom nås
av skolans fostrande verksamhet och omvårdnad under de ömtåliga puber
tetsåren, vilket måste te sig särskilt betydelsefullt mot bakgrunden av hem
mens tyvärr alltför ringa möjligheter att fylla denna uppgift.
Efter sådana överväganden finner sig riksförbundet kunna tillstyrka ett
beslut om nioårig skolplikt och väntar sig, att statsmakterna skola låta sig
angeläget vara att så snabbt som möjligt undanröja de hinder av ekono
misk art, som stå i vägen för ett omedelbart genomförande av denna för
hela vårt folks kulturella standard betydelsefulla reform.»
Sveriges folkskollärarförbund ansluter sig till skolkommissionens förslag
om obligatorisk nioårig enhetsskola. Bl. a. hänvisar förbundsstyrelsen till
vikten av att studiebegåvningarna tillvaratagas och erhålla en för dem av
passad undervisning.
»Om realskolestadium upprättas i varje skoldistrikt lcomme studiebegåv
ningar, särskilt på landsbygden, vilka genom nuvarande skolsystem har
svårt att erhålla fortsatt utbildning, att iå möjligheter till sådan utbildning
i vida större utsträckning än nu. Den kommunala enhetsskolan skulle inne
bära ett betydelsefullt steg för utbildningsmöjligheternas demokratisering.»
Det är emellertid icke mindre nödvändigt att även de svagt begåvade
lärjungarna ägnas tillräcklig uppmärksamhet:
»Det planerade realskolestadiet måste ges en sådan utformning att även
de svagt begåvade eleverna får utbyte av undervisningen. Denna bör även
Kungl. Mai ds proposition nr 70.
107
i teoretiska ämnen erhålla en starkt praktisk inriktning, och kraven på
dessa svagt utrustade elever får inte ställas för höga.»
Det från en del håll framförda förslaget om en på frivillighet baserad över
byggnad på den nuvarande sjuåriga skolan avböjes av förbundsstyrelsen
med följande ord:
»Om åttonde och nionde skolåren gjordes frivilliga, komme den mindre
del av ungdomen som avslutade sin skolgång efter sjunde skolåret att ut
göras av dels en del svagt begåvad ungdom med olust för studier, dels en
ungdom som av oförståelse från hemmets sida inte finge fortsätta. Det
kan ifrågasättas, om dessa kategorier av ungdom äro betjänta av att ga .ut
i samhällslivet med en betydligt svagare skolutbildning än den stora majo
ritet av ungdom som frivilligt eller genom föräldrarnas ambition skulle ut
nyttja den nioåriga skolan. Om det treåriga realskolestadiet ska ge en av
slutad utbildning, kan avgång efter sjunde eller åttonde året inte skänka
det beräknade utbytet av studierna.»
Huruvida de avsedda fördelarna med en nioårig skola komma att vinnas,
beror dock i hög grad på skolans praktiska utgestaltning.
»Under förutsättning att undervisningen under åttonde och nionde skol
åren får en sådan utformning att den i tillräcklig utsträckning anpassas
för elever med olika mått och olika slag av studiebegåvning och att den
praktiska och förberedande yrkesutbildningen blir tillfredsställande ordnad
bör en nioårig skolplikt genomföras, dock först efter tillräckligt lång över
gångstid.»
Principbeslut om skolväsendets organisation bör fattas så snart som möj
ligt. Det bör dock endast avse den nioåriga skolplikten jämte förslag till
enhetsskolans organisation och mål i stora drag samt huvudprinciperna för
en reform av lärarutbildningen. Intet försök bör göras att genom detalje
rade föreskrifter ge den nya skolan slutgiltig form redan nu. De resultat,
vartill skolkommissionens principbetänkande och avgivna remissyttranden
fört, måste kompletteras med fortsatta utredningar och försöksverksamhet,
innan definitiva beslut kunna fattas i detaljfrågorna.
Sveriges folkskollärarinneförbund accepterar likaledes den nioåriga skol
plikten som mål för en fortskridande skolreform.
»Ett absolut villkor för denna förlängning av skolplikten är emellertid,
att enhetsskolan får en sådan utformning, att den verkligen tillgodoser ele
ver med olika mått och olika slag av begåvning. Förbundsmedlemmarnas
erfarenhet av det ringa utbyte folkskolans sjunde och åttonde klasser ofta
ger de klent begåvade och föga studieintresserade i klasserna gör dem starkt
medvetna om att kurserna för enhetsskolans sista år väl måste anpassas
efter de olika elevernas förmåga och intressen och med hänsyn till puber
tetsårens speciella svårigheter. Om ungdomarna — och deras föräldrar —
märker, att den förlängda skoltiden ger verkligt utbyte, kommer det 'mot
stånd av folkpsykologisk art', som kommissionen räknar med, att betydligt
lättare kunna övervinnas.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
108
Även enligt detta förbunds mening måste förslagens hållbarhet vid prak
tisk tillämpning prövas genom omfattande försöksverksamhet i kommu
ner av olika storlek och struktur. Ett principbeslut av statsmakterna om
nioårig enhetsskola bör således inte få binda skolans utformning vid de rikt
linjer kommissionen har uppdragit, utan dessa böra kunna modifieras —
eller, om så krävs, radikalt omprövas — med utgångspunkt från de prak
tiska rönen.
Svenska facklärarförbundet kan helt ansluta sig till förslaget att ut
sträcka skolpliktstidens längd till nio år.
»Det torde vara synnerligen värdefullt, att även de, som efter avslutad
skolgång ägna sig åt praktiskt arbete, få en bättre skolunderbyggnad. Sär
skilt vill förbundet därvid understryka vikten av goda kunskaper i svenska
språket och matematik, enär på dessa punkter bristerna hos de manuella
yrkenas utövare äro särskilt vanliga och bereda dem de största svårig
heterna.»
Centralstyrelsen för Flick- och samskoleläramas riksförbund anser icke
tiden mogen för ett principbeslut men vill dock ej motsätta sig tanken på
en nioårig allmän skolgång.
»Fördelarna av att de unga under sina vanskligaste utvecklingsår hållas
under skolans vård och fostran äro för uppenbara för att förslaget skall
kunna avvisas. Säkerligen behövs det dock ... en omfattande försöksverk
samhet, innan den rätta formen för den allmänna skolbildningen blivit fun
nen, och möjligen vore det klokt att förbereda reformen genom att först
göra det nionde året frivilligt.»
Sveriges yngre läroverkslärares förening tillstyrker principiellt men under
en rad förutsättningar, som göra att föreningens principtillstyrkan kommer
bra nära ett avslagsyrkande. Föreningen anser bland annat, att skolrefor
men kan realiseras endast om klassavdelningarna minskas och göras mera
homogena och lärarnas undervisningsskyldighet nedsättes till förmån för
förberedelsearbetet och annat hemarbete, som nödvändiggöres av indivi
dualiserad undervisning.
Exempel finnes slutligen på att en lärarsammanslutning även av andra
skäl än de praktiska organisationssvårigheterna vill ställa den nioåriga skol
plikten på framtiden. Läroverkens handelslärares förening, som icke för när
varande kan tillstyrka nioårig skolplikt, anser det sålunda diskutabelt,
huruvida det för en stor del av barnen är en fördel att gå i skolan i åklem
14—16 år. Många barns personlighetsdaning torde snarare hämmas än be
fordras av en mot deras vilja förlängd skolgång.
Övriga statsmyndigheter.
De båda centrala universitetsmyndigheterna, kanslersämbetet och över
styrelsen för de tekniska högskolorna, luta närmast åt skolutredningens
förslag. Tf. universitetskanslern yttrar:
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
109
»I likhet med såväl skolutredningen som skolkommissionen anser jag en
förlängning av skolplikten starkt motiverad. Då det gäller att taga ställ
ning å ena sidan till den av utredningen föreslagna förlängningen till åtta
år med möjlighet till frivilligt inrättande av ett nionde år, å andra sidan
till kommissionens förslag om obligatorisk 9-arig enhetsskola synes det mig
av ekonomiska och praktiska skäl (bland annat lärarbristen) kunna ifråga
sättas om icke försiktigheten bjuder att till en början välja den av utred
ningen angivna vägen. Erfarenheten torde sedermera fa utvisa ändamåls
enligheten av en dylik organisation eller om åtgärder i av kommissionen
förordad riktning kunna vara att föredraga.»
Jämväl överstyrelsen för de tekniska högskolorna finner en förlängning
av skolplikten motiverad av den samhällsutveckling, som ligger bakom oss.
»I och för sig kan det därvid förvisso framstå som ett önskemål att ut
sträcka denna till att omfatta en tid av nio år i enlighet med skolkommis-
sionens förslag, vilket skulle innebära, att varje medborgare finge en ut
bildning motsvarande den nuvarande realexamen. I vad män vårt lands
ekonomiska och personella resurser medgiva ett förverkligande av detta
förslag undandrager sig visserligen i stort sett överstyrelsens bedömande,
men överstyrelsen kan icke undgå att taga intryck av de betänkligheter
härutinnan, som föranlett skolutredningen att för sin del stanna vid att för
orda en till åtta år utsträckt skolpliktstid.»
Inom de hörda akademiska kollegierna ha framträtt talesmän både för
längre syftande och för mindre omfattande åtgärder. Nioårig skolplikt till-
styrkes sålunda av teologiska fakulteten och av de bada sektionerna inom
filosofiska fakulteten i Lund. Humanistiska sektionen i Lund förordar ett
principbeslut, i varje fall omfattande den nioåriga enhetsskolan och en all
män linje inom gymnasiet. Professorn i psykologi och pedagogik Herman
Siegvald anför i ett särskilt yttrande:
»Eftersom det demokratiska samhället i hög grad bygger på de enskilda
medborgarnas erfarenheter och omdömeskraft, framstår det som en av sko
lans främsta uppgifter att i största möjliga omfattning vidga de växandes
erfarenhetskrets och utveckla deras omdömesförmåga. Därför måste det
hälsas med synnerlig tillfredsställelse, att 1946 års skolkommission föreslår
nioårig skolplikt för alla barn. Många anse säkerligen detta vara alldeles
för mycket för de barn, som sedan skola ägna sig åt praktiskt yrkesarbete,
men enligt min på mångårig erfarenhet såsom statens folkskoleinspektör
grundade erfarenhet är det särskilt dessa ungdomar, som just i pubertets-
åldern äro i trängande behov av skolans fostran och handledning ej minst
i en tid, då många föräldrar förlorat greppet om ungdomen.»
En annan uppfattning hävdas exempelvis av uppsalaprofessorerna Col-
linder, Hjärnc, Holmberg, Jansson och Svennung, vilka vid remissens hand
läggning inom humanistiska sektionen anförde följande:
»Ett demokratiskt samhällsskick ger inte folkets flertal rätt att öva mera
tvång mot mindretalet än vad allmänt väl kräver. Skolkommissionen säger
att samhället har blivit så invecklat, att alla måste gå i skola i minst nio
är för att lära sig vad en medborgare behöver veta och kunna. Det på
Kungl. Maj:ts •proposition nr 70.
no
ståendet har inte blivit styrkt. Redan det sjuåriga skoltvånget har väckt
missnöje bland Sveriges bönder. Nioårigt skoltvång innebär att jordbru
karnas barn inte skola få tillfälle att på allvar börja lära sig föräldrarnas
yrke förrän vid sexton eller sjutton års ålder. För pojkarna tillkommer se
dan ett års värnplikt. Skolkommissionen har klart för sig att försörjnings-
läget inte är sådant att nioårigt skoltvång kan genomföras. Det finns inte
heller tillräckligt med lärare, hur lågt man än sätter fordringarna på lä
rarna. Vad är det under sådana förhållanden för mening med att stifta en
lag som går ut på att man skall bli tvungen att skicka fjärdingsman och
polis för att ta barnen ur hemmen och släpa dem till skolan? Räcker det
inte med att man skaffar nio års kostnadsfri skolgång åt alla som så önska
och ytterligare utbildning åt dem som äro särskilt lämpade för fortsatta
studier?»
Flertalet av de hörda fakulteterna och lärarråden har icke preciserat sin
ståndpunkt till skolpliktstidens längd.
Flera av de hörda centrala myndigheterna nöja sig med att taga ställning
till de delar av skolkommissionens förslag, som beröra ifrågavarande myn
digheters verksamhetsområden, och komma därigenom antingen icke alls
eller också blott från någon viss synpunkt in på frågan om skolpliktens
förlängning.
Sålunda anför tjf chefen för försvarsstaben:
»Den föreslagna utformningen av enhetsskolan (synes) innebära en för
bättring i jämförelse med nuvarande folkskoleordning. Av särskild bety
delse är därvid den ökade undervisningen i samhällskunskap och främman
de språk samt den vikt, som skolkommissionen tillägger fysisk fostran. På
lång sikt kommer detta att bredda och förbättra underlaget vid urval av
såväl fast anställt som värnpliktigt befäl.»
Statskontoret har avgivit ett utförligare utlåtande. Ämbetsverket anför:
»Att skolväsendet med nuvarande utformning i många avseenden läm
nar åtskilligt övrigt att önska torde vara obestridligt. Den omfattande och
grundliga undersökning av hela problemkomplexet, som verkställts först
av 1940 års skolutredning och sedermera av 1946 års skolkommission, ger
också god vägledning för bedömande av de i och för sig önskvärda refor
merna. Utredningen visar emellertid tillika, trots ofullständiga och osäkra
kostnadsberäkningar, att ett genomförande av hela reformprogrammet
kommer att ställa mycket betydande krav på landets ekonomiska och per
sonella resurser, i själva verket så höga, att redan ett principbeslut, avsett
som målsättning för framtidens skolväsen icke bör fattas utan ingående
överväganden av vad som, såvitt nu kan bedömas, är praktiskt möjligt att
genomföra.
. Kärnpunkten i förslaget är att bereda tillgång på tillräckligt antal, för
sina nya uppgifter rätt utbildade och fullt kompetenta lärare. Lyckas man
icke härmed, torde större delen av reformförslaget i övrigt komma att
stanna på papperet. Förutsättningarna äro emellertid icke särskilt gynn
samma. —
Håller man samtidigt i minnet, att övriga aktuella reformer inom för-
svarsväsen, kommunikationsväsen, hälso- och sjukvård, den allmänna
Kunql. Maj ds proposition nr 70.
in
socialvården, jordbruket o. s. v. samtliga förutsätta väsentligt utökade
personalresurser, för att nu icke tala om det stegrade arbetskraftsbehov,
som erfordras för ett genomförande av den industriella upprustning och
den utbyggnad av' näringslivet, som utgör själva grundvalen för ett vid
makthållande och utvecklande av vårt nationella välstånd, måste förslaget
inge allvarliga farhågor för att våra befolkningstillgangar icke skola räcka
till för dess realiserande inom överskådlig framtid.
Vad därefter den ekonomiska sidan angår, vore det enligt statskontorets
mening knappast tillrådligt, att vid nuvarande tidpunkt, da den angeläg
naste uppgiften ansetts vara att i enlighet med den nyligen framlagda
4-årsplanen söka uppnå ekonomisk stabilisering, fatta principbeslut röran
de en skolreform, som binder staten för nya årliga utgifter, vilka av allt att
döma äro av en storleksordning på omkring *4 miljard kronor. Helt bestic
kande frågar kommissionen: 'Om våra förfäder för hundra år sedan ansågo
sig ha råd till en sexårig skola, skulle inte vi ha möjligheterna att skapa en
nioårig?’ Detta synes dock innebära en alltför långt gående förenkling^ av
frågeställningen. Den sjuåriga skolan har först med innevarande läsår i
huvudsak genomförts, och ett utbyggande med ytterligare en klass har på
frivillighetens väg påbörjats. Takten för utbyggnaden är till väsentlig del
beroende av tillgången på lärare och skollokaler. Skall ett principbeslut i
fråga om skolväsendets fortsatta utveckling nu fattas, anser ämbetsverket
försiktigheten bjuda, att man begränsar sig till att fastslå den attaåriga
skolplikten som närmaste mål. På den framtida befolknings- och väl
ståndsutvecklingen får sedan bero, om och vid vilken tidpunkt beslut bör
fattas om införandet av nioårig skolplikt.
Ett principbeslut av nu ifrågasatt innebörd behöver icke medföra sa
genomgripande omläggningar i de nu hävdvunna skolformernas struktur
som kommissionens förslag synes förutsätta. Därigenom vunnes även bättre
rådrum för de nya principernas gradvisa omsättande i praktiken och. storre
garantier mot organisatoriska och pedagogiska misstag. Emellertid vill
statskontoret understryka, att även ett på angivet sätt begränsat princip
beslut måste föregås av noggranna ekonomiska överväganden.-------—
Såsom statskontoret redan inledningsvis konstaterat äro skolkommissio-
nens kostnadsberäkningar alltför ofullständiga för att medgiva ett tillför
litligt bedömande av den föreslagna skolreformens ekonomiska konsekven-
ser.Visserligen är en fullt uttömmande detaljberäkning icke möjlig att på
nuvarande stadium åstadkomma, men som ett minimikrav måste dock upp
ställas, att alla nu kända kostnadselement specificeras och i görligaste män
beräknas, innan förslaget framlägges för riksdagen i och för principbeslut.
Härvid synes, till undvikande av den syårberäkneliga faktor, som det väx
lande lärjungeantalet innebär, böra anlitas den utvägen, att beräkningarna
projicieras på ett visst närliggande år, varefter svar sökes pa frågan, hur
de faktiska kostnaderna hade ställt sig, om den nya organisationen vid
denna tidpunkt hade varit i full tillämpning.»
Vissa av statskontoret berörda frågor, såsom om lärarproduktionens möj
ligheter och kostnader, konsekvenserna för lärarnas lönegradsplacering av
en eventuellt förlängd lärarutbildning och kostnaderna för den nya di-
striktsorganisationen, komma att senare upptagas i vederbörliga samman
hang.
Kungl. May.ts proposition nr 70.
112
Arbetsmarknadsstyrelsen berör först i korthet de allmänkulturella syn
punkter, som ha inspirerat reformförslagen, och ger därefter en ingående
analys av reformens inverkan på arbetsmarknaden.
»Vilken ställning man bör taga till förslaget om en förlängning av skol-
pliktstiden från 7 till 9 år, beror delvis på vilken uppfattning man har om
skolans mål och uppgifter. Accepterar man den målsättning, som skolkom-
missionen (liksom tidigare 1940 års skolutredning) anser bäst motsvara det
moderna demokratiska samhällets krav, blir det onekligen mest konsekvent
att också räkna med en avsevärd förlängning av skolpliktstiden. Vill man,
att den allmänna, obligatoriska medborgarskolan inte endast skall lämna
utrymme för olika praktiska utbildningsmoment utan även leda all ung
dom med normala intellektuella förutsättningar fram till ett kunskapsmått,
som ungefär motsvarar realexamen och som bland annat skall kunna bli en
bärkraftig grund för fortsatta studier av såväl fackligt som gymnasialt slag
— syftar man så långt, blir man nog tvungen att räkna med lika lång
studietid, som för närvarande kräves för kombinationen 4+5 (fyra klasser
folkskola och därefter femklassig realskola). För dem, som för närvarande
ta realexamen vid fyraårig realskola, dit övergång sker från folkskolans
sjätte klass, blir ju studietiden 10 år.
Frågan om skolpliktstidens förlängning kan och får emellertid inte enbart
ses som en pedagogisk fråga. Den måste bedömas även från andra synvink
lar och bland annat med hänsyn till de konsekvenser, som en förlängning
av skolpliktstiden kommer att medföra för arbetsmarknaden.
De relativt låga födelsesiffrorna under 20- och 30-talen med bottensiff
ran år 1934 ha medfört, att den svenska arbetsmarknaden under 40-talet
haft att räkna med en alltmera kännbar brist på ungdomlig arbetskraft.
Bristen har varit så mycket mera kännbar, som det under samma tid till
följd av de goda konjunkturerna varit relativt stor efterfrågan på arbets
kraft. Det totala antalet ungdomar i åldern 13—14 till och med 17—18
år (5 årskullar) kommer år 1949 att nå bottensiffran 407 000.»
Styrelsen lämnar så till jämförelse de sifferuppgifter rörande antalet
ungdomar i åldern 13—14 till och med 17—18 år, som äro sammanställda
i nästa tabell.
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.
Tab. 16. Antalet personer i åldern 13—14 t. o. m. 17—18 år
vid slutet av åren 1924—1959.
År
Antal
personer
År
Beräknat
antal
personer
År
Beräknat
antal
personer
1924
586 000
1950
407 000
1955
468 000
1929
555 000
1951
415 000
1956
498 000
1934
553 000
1952
427 000
1957
531 000
1939
499 000
1953
436 000
1958
667 000
1944
443 000
1954
446 000
1959
597 000
1949
407 000
113
Medan man mot mitten av 50-talet har att räkna med ungefär samma
tillgång på ungdomlig arbetskraft som i slutet av 30-talet, kan man vid
60-talets början räkna med att totalantalet ungdomar i arbetsför ålder är
uppe i nivå med de högsta siffror, som någonsin ha konstaterats här i lan
det, fortsätter styrelsen. Den årliga tillväxten av antalet personer i arbets
för ålder kan dock även vid slutet av 1950-talet icke väntas bli mer än
ungefär hälften så stor som under perioden 1910—40.
Det är delvis mot bakgrunden av dessa siffror, som frågan om skolplilcts-
tidens förlängning enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning bör ses.
Därvid måste emellertid ihågkommas, att en stor del av den yngsta arbets
kraften redan för närvarande av olika skäl är undandragen arbetsmarkna
den och att denna tendens synes komma att förstärkas, även utan skol
reformens genomförande.
Delvis är orsaken den ständigt ökande tillströmningen till fortsatta stu
dier men även en annan omständighet bör i detta sammanhang uppmärk
sammas. I januari 1949 utfärdades en ny arbetarskyddslag. Enligt denna
får minderårig, som ej fyllt eller undef kalenderåret fyller 15 år, icke an
vändas till hantverks- eller industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i
gruva, stenbrott eller grustag eller å annat dylikt arbetsställe, skogsavverk
nings- eller kolningsarbete eller arbete med transport av personer eller gods
eller arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. Stadgandet gäller dock
icke uträttande av bud, ärenden samt lättare distributionsarbete. Arbetar-
skyddsstyrelsen kan ge minderårig tillstånd till dylikt arbete ett ar tidigare,
om så befinnes påkallat av hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning
eller det eljest kan vara till gagn för honom.
Styrelsen fullföljer nu på följande sätt analysen:
»För ovannämnda yrkesområden kommer tydligen skolpliktstidens för
längning inte att få någon direkt betydelse, bortsett från den minskade
tillgången på springpojkar. Detsamma kan konstateras beträffande ett fler
tal andra yrkesområden, där man av olika skäl inte anser sig kunna syssel
sätta ungdomar i den ålder, varom här är fråga — kanske är minimiåldern
för inträde satt ännu högre.
Men även om alla dessa yrkesområden sålunda inte direkt drabbas
av arbetskraftsminskningen, kunna de ändå få känning därav, nämligen
på ett mera indirekt sätt: det blir hårdare konkurrens om de äldre ung
domarna, eftersom dessa även komma att behövas för de arbetsuppgifter,
som man för närvarande kan överlåta åt 14—15-åringar.
Bland de arbetsområden, som mera direkt och påtagligt drabbas av
arbetskraftsreduceringen, må i första hand nämnas jordbruk och trädgårds
skötsel, affärs-, kontors- och lagerarbete, barnavård och husligt arbete.
Visserligen är det arbete, som 14—15-åringar kunna utföra på dessa om
råden, av tämligen okvalificerat slag. Men i den mån arbetet i fråga måste
utföras, kommer skolpliktstidens förlängning att medföra, att arbetskraft
måste tagas från äldre årsgrupper. Framför allt kommer bristen på sökande
till springpojksplatser och dylikt att bli ännu mer kännbar än för när-
8 -—
Bihang till riksdagens protokoll 1950.
1 samt. Nr 70.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
114
varande, och det torde bli nödvändigt för företagen i fråga att mer och mer
övergå till andra former för transport och distribution.
Skolkommissionen har ingalunda varit blind för att skolreformen måste
medföra åtskilliga olägenheter på arbetsmarknaden. Men man är angelägen
att framhålla, att den arbetskraft, som 14—15-åringarna representera, i
relativt stor utsträckning kommer att ställas till näringslivets förfogande
under 8:e och 9:e skolåren. Dels komma många elever i samband med den
praktiska yrkesorienteringen i klass 8 att som ett slags praktikanter hjälpa
till på olika arbetsplatser, dels skall ungefär hälften av utbildningstiden i
klass 9 y ägnas åt praktiskt yrkesarbete, i stor utsträckning förlagt till
arbetsplatser ute i näringslivet. Därvid skall även näringslivets önskemål
och behov i görligaste mån tillgodoses. Är det t. ex. fråga om praktik på
ett yrkesområde med säsongpräglad arbetsmarknad, skall praktiktiden
kunna koncentreras just till ifrågavarande högsäsonger, då arbetsinsatsen
bäst behövs.
Det är svårt att på förhand bedöma, hur detta system kommer att fun
gera. Som senare kommer att påvisas, är det förenat med svårbemästrade
praktiska problem. Men det är tänkbart, att ifrågavarande svårigheter
kunna övervinnas, och i så måtto böra i varje fall arbetsplaceringarna under
9:e skolåret kunna innebära en vrss kompensation för den arbetskrafts-
minskning, som skolpliktstidens förlängning medför. Praktikplaceringarna
under 8:e skolåret torde däremot ur arbetsmarknadssynpunkt komma att
bli utan större betydelse.
Vad man förlorar med avseende på arbetskraftens kvantitet, bör man
emellertid kunna delvis återvinna i kvalitativt avseende.
Enbart detta, att all ungdom, som har möjlighet att tillgodogöra sig
enhetsskolans undervisning, tillförsäkras en grundligare allmänbildning och
medborgerlig uppfostran, än vad den nuvarande folkskolan kan ge, inne
bär givetvis, att man får en bättre grund att bygga på vid utbildningen av
yrkesmän på olika områden.»
Yrkesorienteringen och den sena differentieringen komma dessutom,
framhåller styrelsen, att öka möjligheterna att leda de unga in på lämpliga
yrkes- och utbildningsvägar och åstadkomma en i kvalitativt avseende
bättre rekrytering till olika yrkesområden. Rationellt ordnad bör vidare
den förberedande yrkesutbildningen i högsta klassen kunna bibringa ung
domen tillbörlig insikt om yrkesutbildningens betydelse, en viss arbets-
fostran och vissa grundläggande kunskaper och färdigheter av värde för
den kommande yrkesutbildningen och yrkesanpassningen.
Huru mycket 8:e och 9:e skolåren till sist kunna ge, kan dock fastställas
först på grundval av en efter olika linjer och under olika förhållanden bedri
ven, relativt långvarig försöksverksamhet.
»Av vad som tidigare sagts bör emellertid ha framgått, att arbetsmark
naden och näringslivet enligt styrelsens mening i alla händelser bör kunna
räkna med en värdefull kompensation i följande avseenden:
1. Den ungdom, som i 15—16-årsåldern lämnar skolan, bör bli mera mogen
och bättre förberedd för yrkesvalet och yrkesutbildningen.
2. Genom det föreslagna skolsystemet, som möjliggöres genom skolplikts
tidens förlängning och som bland annat innebär, att valet mellan teore
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
115
tisk och praktisk studiegång uppskjutes till 9:e skolåret och att även
ungdom med praktisk inriktning tillförsäkras realexamen, bör rekryte
ringen till olika yrkes- och utbildningsvägar kunna ske på ett sätt, som
bättre tillgodoser även de praktiska yrkenas behov och intressen, än vad
det nuvarande skolväsendet förmår.»
Då remissen till länsstyrelserna formellt endast omfattat vissa delar av
de verkställda utredningarna, ha tämligen få länsstyrelser uttryckligen an
givit sin ståndpunkt till skolpliktstidens längd.
Utlåtanden, som tillstyrka omedelbart principbeslut om nioårig skolplikt,
ha avgivits av länsstyrelserna i Gävle, Kalmar och Malmö.
Länsstyrelsen i Gävle finner visserligen många detaljer av skolkommis-
sionens förslag tämligen diskutabla, men totalintrycket förblir dock mycket
fördelaktigt. Det är särskilt tre omständigheter, som enligt länsstyrelsens
mening tala för att förslaget i dess grunddrag bör accepteras.
»Först genom denna nya, utvidgade folkskola tillgodoses landsbygdens
utbildningsbehov på ett rationellt sätt.-----------
Förslagen ha utformats med syftning att göra praktisk utbildning inom
skolorganisationen likvärdig med teoretisk. Framställningen rörande klass
9 y innehåller exempelvis beaktansvärda och okonventionella uppslag.
Reformen öppnar för hela det uppväxande släktet en port åt världen
genom att bereda all ungdom tillgång till något främmande språk. -----------
Oavsett den rent praktiska nyttan av språkkunskap — vilken icke kan
förväntas kunna bli allmänneligen tillgodogjord — rives härmed ett stort
stycke av klassmuren mellan s. k. bildade och s. k. obildade inom vårt folk.»
Då genomförandet av en nioårig skola kräver en betydande tidsutdräkt,
kunde det måhända ifrågasättas att börja med ett åttonde år, innan steget
tages fullt ut. Ett sådant tillvägagångssätt avvisar emellerid länsstyrelsen.
»Det skulle vara olyckligt om statsmakterna icke nu grundade hela pla
neringsarbetet på målsättningen nioårig skolplikt. Tron att det skulle vara
lättare vinna den stora allmänhetens förståelse, om man åtnöjde sig nu
med ett beslut om åtta års skolgång, är föga välgrundad. Det är tvärtom
anledning tänka, att landsbygdens folk på ett helt annat sätt kommer att
känna sig till freds med en mera radikal och samtidigt mera rationell lös
ning. Man ser vilka ansträngningar landsbygdens befolkning gör att för
bättra sin missgynnade ställning genom korrespondensskolor och korre
spondenskurser. Utsikten att i de nya storkommunerna få centralskolor,
som ge all ungdom ungefär realskolans bildningsstandard, kommer att
väcka anklang på helt annat sätt än att blott låta den nuvarande folk
skolan skjuta ytterligare i höjden med ett åttonde år. Ett annat skäl är att,
ehuru det fulla genomförandet kräver kanske ett par årtionden, skolkom-
missionens förslag öppnar möjlighet för större kommuner att påbörja upp
byggandet av den nya skolan långt tidigare. Men därför kräves att dess
struktur i sina grunddrag blivit fastställd.
Det är att befara att även efter den nya kommunindelningen många av
dessa ’storkommuner’ icke kunna var och en uppbära cn centralskola. Ett
detaljplaneringsarbete förestår rörande dessa skolors förläggning _ och de
omfattande skolbyggnadsprojekt, som ställas på dagordningen. Riktlinjer
härför skulle saknas, om man nu ryggar för att gå till botten med frågan.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
116
Principbeslut i frågan förordas även av länsstyrelserna i Luleå, Nyköping,
Västerås och Växjö, ehuru ett par av dessa förutsätta, att organisationen
först efter försök i tämligen stor skala skall erhålla sin definitiva form. Läns
styrelsen i Nyköping framhåller sålunda vikten av att principbeslutet icke
utformas så snävt, att det försvårar anordnandet av en allsidig försöksverk
samhet eller tillgodogörandet av dess resultat; särskilt bör man icke binda
sig så hårt för den nioåriga skolan, att man därigenom avskär sig från möj
ligheterna att i större utsträckning än i skolkommissionens förslag bereda
en rätt tidigt differentierad utbildning för de skilda begåvningsinriktning-
arna. Länsstyrelsen i Växjö tänker sig ett principbeslut, följt av en successiv
utbyggnad av den nya skolorganisationen, kombinerad med försöksverk
samhet rörande det inre arbetet.
»Länsstyrelsen finner .. . önskvärt att statsmakterna såsom målsättning
för det svenska skolväsendet ville besluta att en enhetsskola bestående av
en sammanslagen folk- och realskola skall utgöra grunden för landets skol
väsen samt genomföras etappvis inom landet i sin helhet, så snart förhål
landena det medgiva. I detta sammanhang bör beslut tillika fattas, att
under en viss icke för kort tid försök i stor skala skall inom vissa lämpliga
områden igångsättas med enhetsskolan, därvid av skolkommissionen före
slagna undervisningsmetoder skola praktiseras. Under en sådan försöks
verksamhet kunna icke blott de viktiga differentieringsfrågoma utan även
spörsmålet om lärarkompetensen undergå prövning.-----------
Om skolreformen på ett sådant sätt genomföres, kommer det visserligen
att under en relativt lång tid inom landet vid sidan av varandra finnas två
skilda skolsystem, av vilka det äldre systemet inom en icke fixerad tid är
avsett att upphöra. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det dock en min
dre olägenhet om skolreformen etappvis genomföres inom landet i sin hel
het, därest man i stället kan erhålla betryggande garantier för att såväl
utbildade lärare som lämpliga lokaler kan ställas till förfogande inom de
områden, där beslut om enhetsskolans genomförande vid skilda tidpunkter
kommer till stånd.-----------
Icke minst viktigt är att under en sådan övergångstid tillfälle ges till ett
lugnare genomarbetande av skolplaner och de många organisatoriska spörs
mål, som i skilda avseenden äro förknippade med en så genomgripande om
välvning av hela vårt skolväsende.»
Även överståthållarämbetet föreslår ett genomförande i varsamma etap
per. Länsstyrelsen i Uppsala ger till känna
»att länsstyrelsen med hänsyn till angelägenheten av att landets ungdom
i gemen erhåller en fördjupad skolbildning och särskilt att landsbygdsung-
domens tillträde till de högre skolstadierna verksamt underlättas, oför
behållsamt lämnar sin principiella anslutning till den av skolkommissionen
föreslagna 9-åriga enhetsskolan, vilken främst tillgodoser dessa högviktiga
och berättigade medborgarkrav.»
Länsstyrelsen har dock svårt att värja sig för tanken, att skolkommissio
nen har överskattat både lärare och lärjungar och underskattat de yttre
svårigheter, som måste möta förverkligandet av skolkommissionens vitt-
famnande förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
117
»Förverkligad torde skolkommissionens skola inte bli så bra som den är
tänkt. Anledning gives därför enligt länsstyrelsens mening att underkasta
det stora komplexet en grundlig översyn och en sovring, som går ut på att
finna vad som verkligen går att omsätta i verklighet, varjämte det måste
vara klokt och ändamålsenligt att som en första etapp, innan principbeslut
fattas, pröva de nya skolplanerna i praktiken.»
Kostnaderna för reformen bedömas mycket olika. Sålunda säger läns
styrelsen i Kristianstad:
»Vad skolkommissionens betänkande innehåller om de beräknade kost
naderna för skolreformen föranleder ingen erinran från länsstyrelsens sida.
Kostnaderna kunna icke anses vara av sådan storleksordning att de få
utgöra hinder för en eljest ur olika synpunkter önskvärd reformering av
skolväsendet.»
Länsstyrelsen i Kalmar förmodar åter, att kostnaderna för reformen skola
väsentligt överstiga de av kommissionen beräknade. Länsstyrelsen i Upp
sala finner icke kostnaderna i och för sig oöverkomliga, särskilt som de för
dela sig på en följd av år, »sannolikt flera än skolkommissionen själv räk
nat med».
»Emellertid äro ju kostnadsbeloppen för svenska förhållanden väldiga,
varför det ligger makt uppå att ett i alla avseenden gott resultat vinnes.
Detta är ytterligare en anledning att... ånyo framhålla vikten av att innan
något fastlåses, vissa detaljer ytterligare överarbetas och att en grundlig
och realistisk försöksverksamhet kommer till stånd.»
Med hänsyn till beslutade eller planerade reformer på andra områden,
särskilt inom socialvården, måste dock den ekonomiska sidan av saken till
mätas en icke oväsentlig betydelse. Några länsstyrelser vilja skjuta på re
formens genomförande. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Karlstad:
»Nämnvärd skada torde icke behöva uppstå, om principbeslutet med
skolväsendets utformning uppskjutes något år. Härför talar i första hand
det nuvarande ekonomiska läget, behovet av så långt möjligt gjorda finan-
sieringsberäkningar samt den omständigheten, att under alla förhållanden
en lång övergångstid är nödvändig. De av kommissionen föreslagna åtgär
derna för ökad lärartillgång synas dock böra genomföras med hänsyn till
den beräknade höjningen av lärjungeantalet i skolorna på grund av nativi-
tetsökningen. Väntetiden bör emellertid verksamt tillvaratagas genom för
nyade detaljundersökningar samt utvidgad och fördjupad försöksverk
samhet.»
Länsstyrelsen i Falun finner förslaget nära nog utopiskt med tanke på de
rådande svårigheterna på byggnadsmarknaden.
»I varje fall synes lokalbehovet för den nuvarande skolorganisationen
böra nöjaktigt fyllas, innan åtgärder vidtagas för att utöka skoltiden och
skapa behov av ytterligare lokalutrymmen. Att genomföra reformer så att
säga på lager och utan möjlighet att bedöma, när de kunna sättas ut i prak
tisk tillämpning, kan icke vara klok politik.----------- Kommissionen har
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
118
själv påpekat bristen på lärarkrafter och ovissheten om en tillräcklig ny
rekrytering till detta arbetsområde. Följaktligen synes det icke ha större
betydelse, huruvida principbeslutet fattas vid 1949 års riksdag eller senare.»
Förslaget om höjning av barnbidragen i samband med skolreformen eller
införande av ett stipendiesystem har i allmänhet lämnats utan erinringar.
Överståtliållarämbetet ifrågasätter dock, »huruvida statsverket över huvud
skall betala föräldrar för att deras barn få förmånen av en kostnadsfri
undervisning. Mera angelägen understödsverksamhet torde finnas utan att
vi ännu ha de ekonomiska möjligheterna därtill.» Länsstyrelserna i Gävle
och Östersund uttala sig i samma riktning. Länsstyrelsen i Visby erinrar
om att barnbidrag för närvarande utgå till och med det kvartal, varunder
barnet fyller 16 år, och fortsätter:
»När gränsen för barnbidragets utgående bestämdes till 16 år, torde väl
detta närmast ha skett med tanke på att barnet i regel intill denna ålder
icke har egen eller högst obetydlig egen arbetsinkomst. Länsstyrelsen kan
icke finna någon rimlig anledning föreligga att ge alla barn i 14- och 15-
årsåldern med 500 kronor förhöjda barnbidrag, varigenom statsverket skulle
åsamkas en ytterligare årlig merutgift av 125 000 000 kronor. Detta så
mycket mindre som dels enligt vad skolkommissionen själv påpekar 'eko
nomisk kompensation erhålles redan därigenom, att den längre skoltiden
är en investering, som senare bör kunna ge avkastning’, dels barnet dess
utom under skoltiden kommer i åtnjutande bl. a. av fria skolmåltider och
sålunda även till en viss grad får sitt uppehälle.»
Länsstyrelserna i Karlskrona och Karlstad förorda en lösning med be
hovsprövade stipendier.
Länsstyrelsen i Halmstad befarar, att städer och andra tätorter, som i
allmänhet ha större möjligheter att skaffa lokaler och att tillförsäkra sig
kvalificerade lärare, bli gynnade på landsbygdens bekostnad under skol
reformens etappvisa genomförande. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida
det icke föreligger skäl att — i avvaktan på en nödvändig ökning av lärar
kåren och på skolbyggnadsprogrammets realiserande — låta utarbeta för
slag till en mindre genomgripande skolreform, avsedd att tillämpas inom
samtliga skoldistrikt, intill dess den slutliga skolreformen utan större om
gång kan genomföras överallt.
Länsstyrelsen i Umeå yppar liknande betänkligheter:
»Länsstyrelsen kan icke se att---------- landsbygden (skulle) få en fullgod
skola genom en skolreform enligt de föreslagna riktlinjerna under annan
förutsättning än att staten ikläder sig ekonomisk garanti för att landsbyg
den och de ekonomiskt svaga kommunerna utan eftersläpning få i möjliga
ste mån lika goda skolformer som stadssamhällena och de ekonomiskt
välsituerade kommunerna. Endast på villkor att det bedömes vara möjligt
för staten att bära de kostnader skolreformen medför under av länsstyrelsen
här angivna förutsättning, kan länsstyrelsen förorda ett principbeslut i
enlighet med kommissionens förslag.»
Kungl.
Maj:ts proposition nr
70.
119
I varje fall vore det önskvärt att före ställningstagandet till förslaget
erhålla en utredning om kostnaderna för avhjälpande av förefintliga brister
inom den nuvarande folkskolan, slutar länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Göteborg synes anse, att skolplikten bör utsträckas till
nio år, först sedan yrkesskolväsendet nått större utveckling än nu.
»Man måste räkna med att ett försök att inom den obligatoriska enhets-
skolans ram få en yrkesutbildning eller grundläggande yrkesutbildning av
ekonomiska och teknisk-pedagogiska skäl kommer att misslyckas. Man
kan inte få yrkeslärare i tillräcklig utsträckning och ännu mindre få den
utrustning som behövs. Man borde inrikta sig på att med alla ekonomiska
och tekniska resurser utrusta yrkesskolorna så fort som möjligt. Det är
lång väg dit. I åtminstone den lägsta klassen i yrkesskolorna borde också
ingå något av den social-humana utbildning, som man tänkt för 9:e klas
sen. När yrkesskolorna utbyggts kan 9:e skolåret göras obligatoriskt.»
Flera länsstyrelser framhäva slutligen behovet av bättre överblick över
hela den reformpolitik, som för närvarande bedrives. Personalanspråken
för olika ändamål böra preciseras, kostnaderna sammanställas och angelä-
genhetsgraden jämföras. Länsstyrelsen i Mariestad hänvisar till att »så
mycket annat är i görningen».
»Länsstyrelsen vill ifrågasätta, om ej en samlad överblick över alla dylika
större starkt personal- och kapitalkrävande projekt borde upprättas, av
sedd att tjäna till ledning för det långsiktiga, samhälleliga reformarbetet.
Under senaste tiden har redan beslutats flera större samhällsreformer, vil
kas praktiska genomförande mött vissa svårigheter i brist på personal, loka
ler och andra nödvändiga personliga eller materiella förutsättningar. Innan
man går vidare i dylik reformtakt, synes det vara av nöden att väga be
hoven och ändamålen mot förmågan att genomföra dem. Vid en dylik lång
siktig, samlad reformplanering skulle alltså å ena sidan sammanställas det
totala behovet av personal och material (lokaler m. m.) för alla olika, av
kommittéer m. fl. framlagda större projekt samt å andra sidan göras en be
räkning rörande landets resurser i avseende å arbetsföra befolkningsgrup
per och investeringsmöjligheter. På basis av dylik utredning skulle så en
avvägning göras för att få upprättat en mångårsplan för de projekt, som ur
samhällets synpunkt befinnas mest angelägna och betydelsefulla och be
träffande vilkas genomförande landet kan antagas hava resurser.
Med det sagda har länsstyrelsen velat framhålla angelägenheten av att
man ej uppställer ett program för skolreformatoriska åtgärder av sådan
räckvidd och omfattning, att programmets realiserande måhända kräver
undanskjutande av andra viktiga samhällsfrågor, som också pocka på sin
lösning. Skulle statsmakterna fatta principbeslut om en ny skolorganisation
enligt det föreliggande förslaget synes det under alla förhållanden nödvän
digt att vid genomförandet av organisationen framgå med försiktighet och
i etapper, eventuellt genom anordnande av försöksskolor, varvid såsom skol-
kommissionen förordat, relativt stor handlingsfrihet bör ges kommunerna
och deras lokala organ skolstyrelserna.»
Vikten av försök betonas även av länsstyrelserna i Karlskrona, Visby
och Östersund, vilka hålla före, att principbeslut bör ifrågakomma, först
sedan »de löst skisserade förslagen» ha prövats i tillräcklig utsträckning.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
120
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
Sammanslutningar av kommuner och enskilda.
Behovet av en avvägning mellan olika reformprojekt inskärpes jämväl
av styrelsen för Svenska landstingsförbundet, som skriver:
»Omfattande och kostnadskrävande reformprojekt föreligga även på
andra områden. Förbundsstyrelsen har sålunda nyligen haft att taga ställ
ning till ett av medicinalstyrelsen framlagt synnerligen omfattande och
kostnadskrävande förslag, syftande till en utbyggnad och effektivisering av
hälsovården. Även den slutna sjukvården måste, för att kunna tillgodose
föreliggande behov, väsentligt utbyggas, vilket drager kostnader av be
tydande omfattning. Beslut har vidare fattats om införande av allmän obli
gatorisk sjukförsäkring och om kostnadsfri vård å sjukhus, men dessa re
formers realiserande har på grund av tidsläget måst uppskjutas.-------—
Anspråken på det allmänna äro sålunda betydande, och de många och
kostnadskrävande projekt, som stå på dagordningen, skulle väl motivera
en översyn i syfte att åstadkomma en avvägning mellan de olika projekten,
skolreformen däri inbegripen, med hänsyn till samhällets bärkraft och per
sonella resurser. Å andra sidan tala enligt styrelsens mening skäl för att
man utan större tidsutdräkt söker komma till klarhet om de linjer, efter
vilka vårt undervisningsväsen skall ordnas. Icke minst när det gäller ut
formningen av den lokala skolorganisationen och planerandet av nya skol
byggnader är det av värde, att de framtida riktlinjerna på detta område
äro klarlagda.»
Styrelsen för Svenska stadsförbundet hänvisar till den positiva inställ
ning förbundet redan i sitt remissyttrande av år 1944 intagit till den nio
åriga skolplikten. Beträffande kursinnehållet framhäver styrelsen särskilt
angelägenheten av att undervisningen i samhällskunskap samt moders
målet och räkning förstiirkes.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund förklarar sig ej heller
ha några vägande invändningar mot skolkommissionens förslag och moti
veringar. Kan skolreformen genomföras inom rimlig tid, komme detta att
i ett ytterst viktigt avseende utjämna rådande olikheter mellan städer och
landsbygd. I samband härmed framhåller styrelsen den stora betydelse
barnbidragen komme att få för landsbygdens ställningstagande till frågan:
»Det får icke förbises, att frågan om ersättning för inkomstbortfall för
eleverna i enhetsskolans högsta klasser måste bli av större angelägenhets-
grad för den egentliga landsbygden än för tätorterna. I jordbruks- och
skogskommuner måste ungdomen tidigare än på andra håll göra sin insats
i arbetslivet. I många fall torde det vara just de två år, som skulle upp
tagas av de två högsta klasserna, som nyttiggöras i föräldrarnas jordbruk.
Särskilt i de fall, då skolpliktens fullgörande i klasserna 8—9 medför att
elev ej kan bo i hemmet, komma jordbrukarhemmen att gå miste om ett
värdefullt arbetskraftstillskott. De former under vilka kompensationen här
för kan komma att lämnas torde i jordbruksbygderna bli avgörande för det
sätt, på vilket reformen kommer att mottagas. Om ersättningsfrågan icke
ordnas på ett tillfredsställande sätt, blir den eftersträvade likheten mellan
landsbygd och tätorter illusorisk; reformen kan då på landsbygden komma
att betraktas som en besvärande tunga.»
121
Även en omprövning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
torde bli nödvändig i samband med reformen, framhåller styrelsen.
»Med hänsyn till beskattningsföremålens ojämna fördelning torde redan
nu i åtskilliga fall den övre gränsen för kommunernas möjlighet att bära
skolutgifter vara nådd. För dylika kommuners vidkommande måste en för
utsättning för reformens genomförbarhet vara att staten ikläder sig huvud
parten av de nya kostnaderna. Det säger sig självt, att utgifterna för en-
hetsskolan — räknat såväl per elev som per skattekrona — måste bli be
tydligt högre i flertalet landskommuner än i städerna. Statsbidraget måste
så konstrueras, att den kommunala utdebiteringen för enhetsskolan kom
mer att motsvara ungefärligen samma belopp per skattekrona i hela landet.
Här möta problem av stor räckvidd och av svårbemästrat slag. I den mån
dessa problem icke bli tillfredsställande lösta genom det förslag till nya
statsbidragsgrunder, som väntas bli framlagt av 1945 års folkskolesakkun-
niga, måste de snarast upptagas till särskild behandling.»
Målsmännens riksjörbund accentuerar mycket starkt reformens konse
kvenser för de enskilda hemmens ekonomi.
»Särskilt för landsbygdens del innebär det åttonde och nionde skolåret,
att från hemmen dragés arbetskraft, för vilken ersättning ej står att få.
Över huvud taget gäller det, att den ekonomiska belastningen vid en ut
ökad skolplikt hårdast träffar de sämst ställda i samhället. Inom de lägre
inkomstskikten gäller den regeln, att ungdomarna, där de ej kunna arbeta
hemma, snabbt sättas i förvärvsarbete och därigenom få bidraga till fa
miljens försörjning. Fn utökad skolplikt innebär givetvis för dessa familjer
en ’utgift’ av samma storlek som den summa, den unge kan avstå hemma av
sin arbetsförtjänst, eller värdet av det arbete, han eller hon kan utföra
hemma. Den belastning av familjens ekonomi eller arbetsbörda, som en ut
ökad skolplikt sålunda innebär för landets — ofta fattiga — föräldrar, är
utan tvekan av mera väsentlig storleksordning än den ekonomiska belast
ning, som kommer att åvila stat och kommun. Skolkommissionen nämner i
betänkandet, att man får tänka sig en ekonomisk kompensation åt föräld
rarna i samband med den förlängda skolplikten, och att höjda barnbidrag i
så fall vore en utväg. Detta uttalande innebär enligt Målsmännens Riksför
bunds mening ett klart framsteg inom svensk skolpolitik. Vid tidigare till
fällen, då skolplikten förlängts, har frågan om ekonomisk kompensation åt
landets föräldrar ej varit aktuell.
Skolkommissionen diskuterar i sitt betänkande storleken av ifrågava
rande bidrag och föreslår dem till 500 kronor. Målsmännens Riksförbund
finner detta anmärkningsvärt lågt och vill understryka, att frågan om
barnbidragens — eventuellt stipendiernas — storlek är densamma som frå
gan om huruvida skolreformen till icke ringa del skall betalas av barn
familjerna och det även i de allra lägsta inkomstskikten. Som ett absolut
minimum måste sättas, att dessa barnbidrag uppgå till de faktiska levnads
kostnaderna för ett barn i de högsta folkskoleåldrarna inom de lägsta in
komstskikten, säg för en familj vid en levnadsstandard närmast över fattig
vård sklientelets. —
Målsmännens Riksförbund kan tänka sig den möjligheten, att man av
statsfinansiella eller av andra skäl motsätter sig så höga barnbidrag, som
förbundet förordat. Målsmännens Riksförbund, som anser att man i så fall
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
122
delvis vill vältra över kostnaderna för den förlängda skolplikten på barn
familjerna, även de allra fattigaste, måste i så fall bestämt motsätta sig en
utökning av barnens obligatoriska skolgång.»
Jämväl detta förbund dröjer vid avvägningen mellan olika reformer och
behovet av prognoser för intellektuell arbetskraft. Planeringen, som bör
omfatta ett kortsikts- och ett långsiktsprogram, är bland annat behövlig,
för att undervisningsanstalternas kapacitet och lärarrekryteringen skola
kunna avpassas, så att besvärande köbildningar icke uppstå under de ungas
väg till det slutliga studiemålet med ty åtföljande tidsförlust och impro
duktivt kompletteringsarbete i meriteringssyfte.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund påkalla i
gemensamt yttrande fortsatt utredning rörande den kvantitativa sidan av
olika i betänkandet berörda spörsmål. »Det förefaller meningslöst att som
nu sker det ena personalkrävande reformförslaget efter det andra lägges
fram utan att man förvissat sig om, huruvida arbetskraften räcker till för
dem alla.» På grund härav avstyrka organisationerna bestämt, att stats
makterna nu fatta principbeslut.
. »Organisationerna vilja emellertid samtidigt understryka, att de ansluta
sig till tanken på en fortskridande skolreform i den takt, som våra perso
nella och ekonomiska förutsättningar göra det möjligt, med syfte att skapa
större enhetlighet och bättre avvägning mellan olika skolformer samt en
riktigare balans mellan teoretiska och praktiska utbildningsmöjligheter.
Särskilt vilja organisationerna understryka vikten av att skolordningen så
utformas, att utbildningen för praktiskt arbete inom näringslivet göres at
traktiv för ungdomen och gives samma sociala anseende som de teoretiska
utbildningsvägarna.----------
Organisationerna finna det för sin del angeläget, att en planmässig för
söksverksamhet igångsättes i syfte att utröna genomförbarheten av de ifrå
gasatta reformförslagen och att i samband härmed verkställa de mera djup
gående utredningar, som äro erforderliga för ett slutgiltigt ståndpunktsta-
gande. Organisationerna förutsätta, att näringslivets organisationer beredas
medinflytande vid försöksverksamhetens utformning och genomförande och
äro för sin del beredda att i de former, som kunna finnas lämpliga, slam-
verka med ledningen för denna verksamhet.»
Jämväl Handelskamrarnas nämnd finner frågan om en nioårig skolplikt
vara för tidigt väckt. Ett principiellt ståndpunktstagande bör enligt nämn
dens mening icke ifrågakomma, förrän yrkesskoleväsendet har reformerats
och utvidgats och den planerade allmänna skolreformen kunnat insättas i
ett större sammanhang vid sidan av andra nu aktuella, lika personal- och
anslagskrävande reformer.
Arbetarnas bildningsförbund ansluter sig till skolkommissionens förslag
om nioårig skolplikt under framhållande av att den nioåriga skolan bör få
sitt eget bildningsmål och inte underordnas någon annan skolform. En
revision av kursplaner och läroböcker med bättre anpassning till samhäl
lets behov av i dag och till barnens mognad är nödvändig, liksom att sko
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
123
lan ger fasta och grundliga kunskaper i modersmålet och matematik. Inne
hållet i den nionde klassen bör bli sådant, att klassen motiverar sig själv.
I detta yttrande har Landsorganisationen i Sverige instämt.
Sverges socialdemokratiska ungdomsförbumd ger sin fulla anslutning till
betänkandets huvudlinjer och understryker vikten av att reformerna ge
nomföras med största möjliga skyndsamhet. Folkpartiets ungdomsförbund
tillstyrker likaledes, att skolplikten förlänges till nio år, och förordar, att
principbeslut fattas så snart som möjligt, sa att de blivande storkommu
nerna alltifrån början kunna rationellt planlägga sitt skolväsen och en om
fattande försöksverksamhet medhinnes, innan detaljplaneringen måste
sätta in. Högerns ungdomsförbund vill helhjärtat instämma i den motive
ring skolkommissionen givit för en förlängning av skolpliktstiden men har
svårt att på grundval av de föreliggande utredningarna taga ståndpunkt
till problemet om åtta- eller nioårig skolplikt. Hänsyn måste tagas till ar
betslivets möjligheter att avvara den arbetskraft, som för närvarande rekry
teras ur åldersgrupperna 14 och 15 år, och till skoltrötthetens inverkan pa
arbetsresultaten inom en så lång skolform som den nioåriga. »Vi finner . ..
förslaget vara alltför löst grundat för att det utan vidare skall kunna accep
teras, men vi vill därmed icke ha sagt, att vi avvisar detsamma», samman
fattar förbundet sin ståndpunkt.
Sveriges kyrkliga ungdomsförbund pekar särskilt på vad kommissionen
haft att säga om skolans fostraruppgift men delar även dess uppfattning i
de grundläggande organisatoriska frågorna.
»Med tillfredsställelse ha vi noterat skolkommissionens tankar om fram
tidens skolas allmänna uppbyggnad och ansluta oss till de framlagda för
slagen angående skoltidens längd, skolans demokratisering och karaktär av
arbetsskola», skriver förbundet. »Den svenska kyrkan, vars sak vi här före
träda, måste med glädje mottaga varje förslag, som^ syftar till utvidgade
studie- och utbildningsmöjligheter för alla lager i vårt folk. Kyrkan har
själv sedan gammalt försökt medverka härtill.»
Sveriges förenade studentkårer förorda omedelbart principbeslut om nio
årig skolplikt men tillråda försiktighet vid upprättandet av nioåriga skolor;
hela skolreformen kunde äventyras, om dess skoltyper upprättas, innan
kompetenta lärarkrafter finnas att tillgå.
Av de kvinnoorganisationer, som inkommit med yttranden i fragan, till
styrka Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-Bremer-För-
bundet och Kvinnliga akademikers förening upprättandet av nioåriga en-
hetsskolor i begränsad omfattning, delvis i försökssyfte.
Yttrandena från olika landsbygdsorganisationer bedöma i /allmänhet
kommissionens intentioner med välvilja. Salunda skriver Riksförbundet
Landsbygdens folk:
»Hittills ha landsbygdsbarnen varit ekonomiskt handikappade i fråga om
möjligheterna till högre utbildning. Den studiebegåvade landsbygdsungdo-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
124
men har icke haft möjlighet att på jämställd grund taga upp kampen på
studiebanan med städernas och tätorternas ungdom. Enligt förbundets upp
fattning bär detta varit en samhällelig orättvisa, då intelligensnivån säker
ligen står lika högt hos landsbygdens ungdom som hos städernas, och en fri
tävlan med lika utgångsläge väl bör vara eftersträvansvärd i ett demokra
tiskt samhälle. Då skolkommissionen i sitt betänkande sålunda vill bereda
möjligheter härtill, finner förbundet detta vara riktigt, och får förbundet
därför i princip tillstyrka införande av en enhetsskola.»
Liknande synpunkter anföras exempelvis av Svenska landsbygdens ung
domsförbund, som yttrar:
»Främst vill .... förbundet uttrycka sin glädje över att betänkandet i så
hög grad tager sikte på att utjämna skolförhållandena mellan landsbygd och
stad. I detta avseende har från vårt förbund vid olika tillfällen framförts
önskemål om en bättre avvägning mellan de två bebyggelsetyperna och vi
ser därför ett gammalt önskemål på väg att uppfyllas.
Samhällets allt större differentiering och allt mer ökade krav på indivi
dens bildning och utbildning har lett till att den nuvarande skolformen inte
fyller de krav som måste ställas på den elementära utbildningen för största
delen av medborgarna. Dessutom har bildningen och kunskaperna ett egen
värde, som skänker sin innehavare större tillfredsställelse med och trygghet
i tillvaron. Insatser i det allmänna kulturarbetet är också beroende av
bildningens kvalitet. Av denna anledning måste Skolkommissionens förslag
också hälsas med glädje, särskilt som utbildningsmöjligheternas demo
kratisering varit den väg, som kommissionen i så hög grad satt upp som
riktmärke för sitt arbete. Det blir inte längre fåtalets ekonomiska möjlig
heter som blir avgörande för vem som skall skaffa sig denna nödvändiga
bildning och utbildning utan den effektivitet, med vilken det är möjligt
att — om också på lång sikt — genomföra enhetsskolan.»
Förlusten av arbetskraft diskuteras i ett par yttranden men skjutes icke
i förgrunden. Sveriges lantbrulcsförbund framhåller inledningsvis, att beho
vet av ökade kunskaper och färdigheter torde vara större inom jordbruket
än inom flertalet andra grenar av arbetslivet, och fortsätter:
»Emellertid kan man icke bestrida, att genom en utsträckt skoltid ung
dom i den ålder, då en produktiv insats kan verkställas av dem, undan
drages förvärvslivet. Om den för närvarande svåra arbetskraftsbristen för
jordbrukets del skulle bli bestående, kan en utsträckning av skoltiden sä
kerligen för många medföra allvarliga olägenheter. För vissa familjer, där
barnen biträda i arbetet i hemmen, torde svårigheterna att avstå från bar
nens arbetskraft ända Iram till dessa äro i 16-årsåldern, bliva mycket stora.
Även om det ur arbetskraftssynpunkt är lämpligare att verkställa den er
forderliga utbildningen, medan arbetskraften är i 15—16-årsåldern än vid
en högre ålder, må det dock erinras om att det ur effektivitetssynpunkt kan
vara bättre att förlägga utbildningen till en senare ålder, och förbundet vill
icke underlåta framhålla vikten av att en förlängning av folkskolan icke
får medföra en inskränkning i den nödvändiga utbyggnaden av landsbyg
dens ungdomsskolor. I det sammanhanget kan det även vara anledning un
derstryka, att vilken utbyggnad av skolväsendet, som än sker, ett effektivt
Kungl.
Maj:ts proposition nr 70.
125
statligt stöd är nödvändigt för att verkligen göra landsbygdens ungdom
jämställd med tätorternas beträffande möjligheterna att erhålla en högre
utbildning än den folkskolan kan ge.
Efter övervägande av nämnda, för landsbygden och jordbruket speciella
omständigheter och med beaktande av att det svenska samhällets utveck
ling sedan 1800-talets senare hälft givit oss resurser till ökade investe
ringar i arbetskraftens utbildning, även om vissa av svårigheterna i dagens
ekonomiska situation i vårt land icke kunna betraktas såsom av blott
övergående natur, finner sig förbundet vilja såsom sin mening framhålla,
att en förbättring av den allmänna medborgerliga skolutbildningen, som
leder fram mot den av skolkommissionen föreslagna, är eftersträvansvärd.»
Förbundet framhåller betydelsen av att skolan ger förbättrade grunder
i svenska och räkning. Den stora roll, som jordbrukets föreningsrörelse spe
lar i samhället, bör vidare i full utsträckning uppmärksammas i de under-
visningsplaner, som komma att utarbetas.
Jämväl Svenska landsbygdens kvinnoförbund önskar en förgrundsplace-
ring för matematik och svenska. Av undervisningen i engelska väntar för
bundet praktisk nytta, ökad vidsyn och åtskillig glädje.
Mera markerade betänkligheter mot en nioårig skolplikt framträda knap
past i landsbygdsyttrandena; på sin höjd anses lättnader erforderliga för
ungdom med otillräcklig teoretisk studiebegåvning. Försöksverksamhet an
ses vara påkallad, men huruvida den bör föregås eller efterföljas av princip
beslut, utsäges vanligen icke med full klarhet.
Riksförbundet Landsbygdens folk anser försöksverksamheten välbehöv
lig, då det gäller ett nytt och oprövat förslag:
»För att få fram eventuellt svaga punkter och för att gardera sig för
bakslag torde ... den bebådade grundliga försöksverksamheten behöva sät
tas i gång fortast möjligt. Skötes försöksverksamheten objektivt, torde er
farenhet vinnas och, om försöken ge utslag, som icke överensstämma med
kommissionens beräkningar, bör ändring kunna ske på de punkter, som
icke visa sig lämpliga att praktiskt genomföra.»
Sveriges lantbruksförbund »kan icke finna ett principbeslut nu tillrådligt
annat än i så måtto, att i den mån sådana skolfrågor måste lösas inom
de närmaste åren, som på ett definitivt sätt låsa utvecklingen för en längre
period, lösningen ges den utformningen, att några allvarliga hinder för vår
folkskolas utveckling i riktning mot det eftersträvade målet icke må upp
komma». Svenska landsbygdens ungdomsförbund förklarar sig vilja »i prin
cip ansluta sig till Kommissionens förslag men också kraftigt understryka
att innan förslaget definitivt antages en grundlig och effektiv försöksverk
samhet får fälla det avgörande utslaget». Styrelsen för Jordbrukare ung
domens förbund tillstyrker principiellt en nioårig enhetsskoleorganisation,
men då många av de föreslagna nyheterna äro obetydligt prövade, bör en
väl planerad försöksverksamhet ligga till grund för det fortsatta arbetet.
Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 70.
126
Svenska landsbygdens studieförbund har funnit vissa skoltekniska förslag
svårbedömbara men anser betänkandet som helhet, med bortseende från
vissa önskvärda justeringar, vara av sådan beskaffenhet, att förbundet kan
tillstyrka detsamma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
g. Genomförandet av reformen.
Den faktor, som ytterst blir bestämmande för tidsschemat vid genom
förandet av en eventuell reform, är enligt skolkommissionens uppfattning
tillgången på lärare.
Redan den automatiska utveckling av skolväsendet, som betingas av
1940-talets växande årskullar, ställer stora anspråk på lärarrekryteringen.
Ansvällningen drabbar först småskolan, där lärjungeantalet når kulmen
redan läsåret 1952—53, sedan den egentliga folkskolan vid årtiondets mitt,
slutligen de högre skolorna mot årtiondets slut.
Prognoser rörande lärarbehovet för den nuvarande sjuåriga folkskolan
ha utarbetats av 1945 års seminariesakkunniga och ytterligare bearbetats
av skolöverstyrelsen i samband med dess årliga anslagsäskanden för semi
narierna. I propositionen nr 155 till 1948 års riksdag beräknades, att pro
duktionen av småskollärarinnor måste bringas upp till ett maximum läs
året 1950—51 men att småskoleseminariernas examinationskapacitet från
och med läsåret 1953—54 åter skulle kunna minskas, detta även om man
tänker sig, att småskollärarinnorna under tiden 1953—60 successivt skulle
övertaga undervisningen i tredje klassen av A-skolorna. Någon svårighet
att utexaminera det behövliga antalet småskollärarinnor synes icke vara
att befara.
Behovet av nya folkskollärare kulminerar läsåret 1954—55 men nedgår
sedan, varigenom en minskning av examinationens omfattning möjlig-
göres från och med läsåret 1956—57. Vissa rekryteringssvårigheter ha fram
trätt vid folkskoleseminarierna, huvudsakligen vid studentlinjema för
manliga elever, men det förefaller föga sannolikt, att folkskolans försörj
ning med lärarkraft skall vara på allvar hotad. I varje fall bör bristen på
folkskollärare kunna hållas under kontroll, om småskollärarinnorna —
såsom skolkommissionen föreslår — övertaga undervisningen i klass 3 vid
A-skoloma samt klasserna 3 och 4 vid Bl-skolorna.
Långt allvarligare är den brist på lärare för realskolestadiet, som redan
är under utbildning och kan väntas bli alltmera kännbar, i mån som det
högre skolväsendet utvecklas. En uppskattning av lärarbehovet för detta
ändamål har för skolkommissionens räkning utförts av amanuensen H. G.
Lindgren. Lindgrens beräkning avser tiden omkring år 1960 och utmynnar
i följande uppskattning av det totala behovet intill nämnda tidpunkt av
nya ämneslärare för allmänna läroverk och jämförliga skolor:
127
ersättningsbehov för avgående lärare ................................................. 2 100
utvidgningsbehov på grund av nativitetsökningen........................... 1 800
utvidgningsbehov på grund av procentuellt ökad övergång till högre
skolor ................................................................................................ 900.
Kungl. Majds proposition nr 70.
Det totala behovet av nya ämneslärare skulle sålunda kunna uppskattas
till 4 800 eller i genomsnitt per år under tiden 1948—60 omkring 370.
Om denna mängd nya lärare skulle anskaffas på samma sätt som hittills,
måste den årliga examinationen av filosofie magistrar, eftersom endast cirka
70 procent av dessa välja lärarbanan, pressas upp från i medeltal 214 för
åren 1947 och 1948 till omkring 530. Då detta tal anger den behövliga
genomsnittliga årsproduktionen av filosofie magistrar under den ovan
nämnda perioden av 13 år, måste antalet ämbetsexamina under den senare
delen av perioden bringas upp till avsevärt högre tal.
Såsom skolkommissionen påpekar, har en ökning av antalet nyinskrivna
filosofie studerande ägt rum under de senaste tio åren. Antalet nyinskrivna
uppgick under åren 1938—40 till i medeltal omkring 800 per år men hade
1948 stigit till 1 352. Stegringen faller huvudsakligen på tioårsperiodens
förra del. Utvecklingen från och med år 1944 framgår av följande ur ett
av universitetsberedningens betänkande!! (SOU 1949: 54) hämtade tabell:
Tab. 17. Ny inskrivna i egentlig mening vid de filosofiska fakulteterna
i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg kalenderåren 1944—48-
Studieriktning
1944
1945
1946
1947
1948
Naturvetenskaplig....................................
446
406
345
403
386
Humanistisk.............................................
760
801
677
890
955
Summa
1206
1207
1 022
1293
1 341
I synnerhet i de naturvetenskapliga ämnena, där lärarbristen för när
varande är störst, måste utvecklingstendensen under de senaste fem åren
betecknas som klart otillfredsställande. Nya vägar att tillgodose lärare-
behovet torde bliva erforderliga, även om den ifrågavarande utbyggnaden
av folkskolans högstadium icke kommer till stånd.
Tänker man sig likväl en nioårig enhetsskola allmänt genomförd så tidigt
som år 1960, skulle enligt kommissionens uppskattning ytterligare 4 600
lärare i läsämnen bliva erforderliga, motsvarande en årsproduktion av 355
per år under de 13 åren 1948—60.
En lärarproduktion av denna storleksordning ligger säkerligen utom
räckhåll under 1950-talet. Fördelas produktionen på de 18 åren till och
med år 1965 eller på de 23 åren till och med 1970, sjunker givetvis den
erforderliga årsexaminationen. I stället för nyss angivna 355 lärare per år
erfordras då 255 respektive 200.
Även dessa tal äro stora nog och kunna, så vitt man nu kan se, icke upp
nås, om endast de nuvarande utbildningsvägarna stå öppna. Skolkoinmis-
128
sionen förutsätter emellertid att vid sidan av ämbetsexamen, vars kurser
och ämnesomfattning torde kunna något minskas, en kombination av folk
skollärarexamen med viss vidareutbildning, eventuellt i form av akademiska
tentamina, skall kunna godtagas.
»Den senare av de båda huvudvägarna torde erbjuda de största möjlig
heterna att öka det årliga antalet nya realskollärare utöver de 370, vilka
behövs för den nuvarande läroverksorganisationen. Av de 1 500 folkskol
lärare, som årligen beräknas bli utexaminerade, skulle alltså 200 eller
något fler behöva vidareutbildas, om övergång till den nya skolorganisa
tionen beräknas bli fullbordad under 1960-talet. Möjligheterna har kraftigt
ökats därigenom, att en så stor del av de läraraspiranter, som numera intas
vid seminarierna, är studenter.
Kadrerna av folkskollärare (mellanskollärare) skulle därigenom minska
i motsvarande grad. Fråga är, om detta är möjligt. Svaret måste bli ja.
Ökningen av antalet realskollärare ökar möjligheterna att övergå till den
nya skolorganisationen. Men genom denna överföres sjunde klassen till
realskolestadiet, varigenom behovet av folkskollärare (mellanskollärare)
minskar (en minskning som på intet sätt uppväges av den ökning av be
hovet, som överförandet av realskolans lägsta klasser till mellanstadiet
medför). Det är därför önskvärt, att de föreslagna bestämmelserna om kom
bination mellan folkskollärarexamen (mellanskollärarexamen) och viss aka
demisk utbildning eller viss vidareutbildning för vinnande av realskollärar-
kompetens träder i kraft så snart som möjligt. En ytterligare lättnad i fråga
om behovet av folkskollärare (mellanskollärare) vinnes därigenom, att små-
skollärare, vilkas antal är lättare att reglera, så småningom övertar under
visningen i klass 3 i skolor av a-form och i klasserna 3—4 i ett antal skolor
av b-form.
Uppenbart är emellertid, att tillgången på lärare inte är tillräcklig för
att tillåta en allmän övergång till det nya skolsystemet under 1950-talet.
Om man i stället planerar att begagna 1960-talets sjunkande lärjungeantal
för en fullständig övergång till det nya systemet, torde man vara på den
säkra sidan. Man skulle då behöva räkna med ett årligt antal nya lärare
av högst 600, fördelade på de båda huvudkategorierna filosofie magistrar
och mellanskollärare med förstärkt utbildning.
Två gynnsamma omständigheter, då det gäller att på längre sikt bedöma
utsikterna till ökad tillströmning till lärarbanan över huvud, torde här
böra beröras. För det första väntas det nya statliga stipendiesystemet öka
tillströmningen till gymnasierna, och även genom nyupprättade gymnasier
breddas själva rekryteringsbasen för lärarbanan. För det andra torde lärar-
banans lockelse öka genom de nya utsikter till befordran, som det av skol-
kommissionen föreslagna skolsystemet medför (huvudlärarinstitutionen,
den stora ökningen av antalet rektorat, de nya inspektörs- och konsulent
befattningarna samt de nya möjligheterna att kvalificera sig för under
visning på högre stadier).» (S. 492—493.)
Övergången till den nya skolorganisationen kan sålunda endast ske suc
cessivt. Den bör dock, anser skolkommissionen, kunna inledas i begränsad
skala, så snart riksdagens principbeslut har fattats.
»Vissa för uppgiften intresserade skoldistrikt bör . . . redan i början av
1950-talet kunna företaga den av skolreformen påkallade omläggningen av
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.
129
sitt skolväsen. Då denna omläggning måste inledas med införande av sam
hällskunskap av för åldern anpassat slag i klass 4 och av engelska i klass 5,
tar en sådan omläggning fem eller sex år. I dessa valda skoldistrikt har
man alltså möjlighet att pröva den nya organisationens ändamålsenlighet.
Antalet sådana skoldistrikt kan för närvarande inte fastställas. De böra
vara av varierande social struktur, så att erfarenheterna av den nya skol
organisationen blir allsidig och anpassning vid reformens slutliga genom
förande därigenom underlättas. I övrigt bör företräde lämnas för sådana
skoldistrikt, där möjligheter till teoretisk eller praktisk realskoleutbildning
för närvarande saknas. Antalet distrikt, som övergår till det nya skolsyste
met, bör under 1950-talet kunna stegras successivt.
Vid sidan härav bör ett vida större antal distrikt kunna genomföra den
nya organisationen men med frivillig åttonde och nionde klass. Lämpligt
är, att skoldistrikt med enbart fyraårig realskola eller kommunal mellan-
skola (högre folkskola) snarast möjligt övergår till detta system. Här skulle
nämligen genom en sådan omläggning akademiskt utbildade lärare frigöras
för tjänstgöring inom den nya organisationen.» (S. 493—494.)
Så snart tillgången på kompetenta lärare för realskolestadiet säkrare kan
bedömas, bör enligt kommissionens mening fastställas en tidsfrist, förslags
vis på tio år, för genomförandet av nioårig skolplikt. För sin del anser kom
missionen, att den generella övergången till obligatorisk nioårig skola bör
kunna slutföras under decenniet närmast efter år 1957.
Arbetsmarknadsstyrelsen granskar först övergången till den nioåriga
skolorganisationen med hänsyn till arbetsmarknadens behov av ungdomlig
arbetskraft. Styrelsen hänvisar till den statistik över årsklassernas storlek,
som återgivits i det föregående (s. 112), och framhåller önskvärdheten av
att tidsschemat för skolreformens genomförande uppgöres med hänsyn
härtill.
»Först mot slutet av 50-talet bör tillgången på ungdomlig arbetskraft
vara tillräckligt stor för att obligatorisk 8:e och 9:e klass skall kunna gene
rellt inrättas utan att den härigenom åsamkade arbetskraftsminskningen
blir alltför kännbar för arbetsmarknaden. Försöksverksamhet i mindre
skala bör däremot utan större olägenheter kunna igångsättas avsevärt tidi
gare, och eventuellt kan man tänka sig en successiv utbyggnad av denna,
så att övergången till det nya systemet blir mindre abrupt och markant.»
Emellertid synes det styrelsen ganska osannolikt, att det ens mot slutet
av 1950-talet skall bli möjligt att generellt genomföra reformen, enär den
också är beroende av möjligheterna att realisera skolbyggnadsprogrammet
och öka lärartillgången. Styrelsen kan visserligen icke med någon större
säkerhet uttala sig om hur situationen på byggnadsmarknaden kommer att
gestalta sig under kommande decennier men varnar för alltför stor opti
mism. »I varje fall bör man knappast räkna med att under 50-talet kunna
realisera mer än en del av det byggnadsprogram, som skolkommissionen
skisserat.»
Lika osäkra finner styrelsen utsikterna att under 50-talet kunna utbilda
så många lärare av olika kategorier, som utvecklingen kommer att kräva.
9
—
Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
130
»Såvitt styrelsen kan bedöma på grundval av det i betänkandet presen
terade siffermaterialet, är det säkerligen ... klokast att från början räkna
med att en eventuell skolreform inte skall hinna bli mera fullständigt genom
förd förrän ett gott stycke in på 60-talet. Själva utbyggandet av de ut-
bildningsanstalter, som skola ge de blivande lärarna av olika kategorier
den önskade utbildningen, kommer att kräva avsevärd tid, stora kostnader
och en stab av högkvalificerade lärare, som för närvarande inte alls står
till buds i tillräcklig omfattning. Och även om det skulle lyckas att få till
stånd dessa utbildningsanstalter i tillräcklig omfattning, kan det ändå
vara skäl att inte forcera utbildningen av de nya lärarna alltför mycket.
Det är mycket stora krav, som komma att ställas på den nya skolans lärare,
och skall man få lärare, som motsvara dessa krav, gäller det inte endast att
ge dem bästa tänkbara utbildning utan också att verkställa en tillräckligt
hård gallring, så att man slipper satsa ifrågavarande utbildning på per
soner, som egentligen sakna förutsättningar för läraryrket.»
De begränsade resurserna under de närmaste åren måste disponeras på
ett ändamålsenligt och rättvist sätt.
»Bland annat måste man . .. tillgodose behovet av en rationell försöks
verksamhet i enlighet med förslaget om den nioåriga enhetsskolan. Men
minst lika viktigt är, att man gör, vad som göras kan, för att förbättra
skolväsendet på de orter, där det är sämst utvecklat och utrustat, och
bringa det i nivå med vad som kan betecknas som normal standard för det
nuvarande svenska skolväsendet. Utvecklingsbehov av här ifrågavarande
slag komma säkerligen att göra sig gällande på ett mera akut sätt i sam
band med genomförandet av den nya kommunindelningen.»
Riksförbundet Landsbygdens folk
varnar för en forcering av utveck
lingen, som kunde resultera i att tillgången på utbildad arbetskraft för
praktiska uppgifter bleve otillräcklig, och fortsätter:
»Beträffande skolreformens genomförande vill förbundet på det kraf
tigaste framhålla, att det måste beaktas att icke större städer och sam
hällen i första hand få reformen genomförd.----------- Genomförandet får
icke heller ske på så sätt, att landsbygdens skolor få nöja sig med mindre
kvalificerade lärare än städerna. Detta bör bl. a. beaktas vid bestämmande
av läramas löneförmåner.»
Svenska landsbygdens studieförbund
instämmer likaledes livligt i för
slaget, att skoldistrikt, där möjligheter till realskoleutbildnipg för när
varande saknas, skola erhålla företräde vid organiserandet av den nioåriga
enhetsskolan. Att denna deklaration verkligen hålles i praktiken, är för
landsbygden en mycket viktig angelägenhet.
»Det föreligger . . . stor risk för att de större tätorterna under åberopande
av det stigande barnantalet under övergångstiden skaffa sig de för enhets
skolan erforderliga skolbyggnaderna, varigenom dessa orter vid genom
förandet av enhetsskolor ha stora förutsättningar att tränga sig före skol
distrikt som sakna realskola.»
Länsstyrelsen i Kalmar
finner visserligen ett principbeslut i frågan önsk
värt men tillråder uppskov med reformens genomförande.
Kungl. May.ts proposition m 70.
131
»Den tidigaste tidpunkt, som länsstyrelsen därvid kan tänka sig, är 1965.
Man vinner därmed en påtaglig fördel: nativitetsminskningen har då satt
märkbara spår i fråga om elevrekryteringen på skolans olika stadier. Där
igenom blir det erforderliga antalet lärare väsentligt lägre, samtidigt som
tiden, under vilken de skola utbildas, förlängs. Det genomsnittliga antalet
per år utbildade lärare kan därför väsentligt reduceras. En annan påtaglig
fordel är, att större erfarenhet kunnat vinnas från den försöksverksamhet,
som synes omedelbart böra igångsättas. — — — Man måste dock säker
ligen räkna med att också efter denna tid under en icke alltför snävt till
tagen tidrymd dispens skall kunna beviljas skoldistrikten från skyldigheten
att inrätta nioårig skola. Under sådana förhållanden synes det föga ända
målsenligt, att riksdagen nu fixerar någon tidpunkt för reformens genom
förande.»
Skolöverstyrelsen påpekar, att om hänsyn tages till de högre skolornas
snabba tillväxt, till den allt vanligare påbyggnaden av den nuvarande folk
skolan med en åttonde klass och till de nioåriga försöksskolor, som sanno
likt komma att inrättas under försökstiden, den totala lärjungesumman i
dessa skolformer torde komma att fortsätta att stiga ännu något år efter
den av skolkommissionen beräknade tidpunkten och den maximala lär
jungeomslutningen bliva högre, än kommissionen antagit. Enligt översty
relsens beräkningar skulle maximum uppnås läsåret 1958—59 med nära
en miljon lärjungar. Svårigheterna vid lärarrekryteringen torde, intill dess
toppen passerats, bliva alltmer framträdande för varje år.
»Vid allt planeringsarbete rörande skolväsendet under de närmaste tio
åren måste man därför räkna med eventualiteten av en kris i lärartillgången
under åren efter 1950-talets mitt och iakttaga därav betingad sparsamhet
med lärarkraften för de stadier, där undervisningen skall bestridas av
ämneslärare. Detta innebär bland annat, att skolreformen icke torde kunna
föras nämnvärt utöver den nödvändiga försöksverksamheten, förrän barn
antalet passerat kulmen. En oreglerad utveckling skulle innebära, att väl-
belägna skoldistrikt med utnyttjande av de förmåner, de erbjuda lärarna,
kunde genomföra reformen i ett snabbare tempo, samtidigt som avlägsnare
bygder finge de största svårigheter att tillgodose även mycket trängande
behov. Överstyrelsen nödgas därför förutsätta, att utbyggnaden av real-
skolestadiet vid alla statliga, kommunala och statsunderstödda skolformer
till och med läsåret 1958/59 underkastas Kungl. Maj:ts prövning i varje
särskilt fall, såsom redan nu är fallet beträffande nybörjaravdelningar vid
de högre skolorna. Att denna prövning på grund av omständigheternas
makt icke kan bliva så generös, som i och för sig vore önskvärt, kan över
styrelsen endast livligt beklaga.» (S. 173.)
En viss liittnad kan vinnas om såsom en nödfallsutväg lärarnas tjänst
göring delvis förskjutes till närmast högre stadium, så att väl kvalificerade
småskollärarinnor tagas i anspråk för undervisning på mellanstadiet och
väl kvalificerade mellanskollärare på realskolestadiet. Liksom kommissio
nen anser överstyrelsen, att en påbyggnad av folkskollärarexamen med
akademiska studier med det allra snaraste måste organiseras, så att real
skolan — om icke förr så när barnantalet i mellanskolan börjat ebba —
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
132
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
skall kunna påräkna ett tillskott av lärare med erfarenhet från närmast
lägre stadium.
Överstyrelsen övergår därpå till tidsschemat för reformens definitiva
genomförande.
»Sedan den stora vågkammen läsåret 1958/59 passerat, torde.. . enhets
skolans realskolestadium . . . kunna successivt genomföras i allt flera skol
distrikt. Hur snart genomförandet kan vara avslutat, beror bland annat på
storleken av de ännu ofödda årskullar, som börja sin skolgång under 1960-
talet. Överstyrelsen har sökt finna den tidpunkt, vid vilken skolreformen
bör kunna vara genomförd, och har därvid utgått från professor Wahlunds
av SK refererade prognoser (s. 511) och därjämte antagit, att alla redan
anställda lärare oavsett sin utbildning på ett eller annat sätt skola nyttig
göras för organisationen. Beträffande nyrekryteringen gör överstyrelsen det
försiktiga antagandet, att den icke överskrider vad som erfordras för att
vidmakthålla den numerär, lärarkåren uppnått — eller borde ha upp
nått — vid tiden för de största påfrestningarna. På så sätt har överstyrel
sen kommit fram till läsåret 1970/71 som slutår för den period, under vil
ken enhetsskolan allmänt införes.
Perioden kan något förkortas, om de antagna födelsetalen skulle visa sig
för höga eller nyrekryteringen av lärarkraft under 1960-talet kan få större
omfattning, än överstyrelsen förutsatt, och den kan behöva förlängas, om
en betydande eftersläpning i försörjningen med lärare och lokaler förefinnes
vid periodens början år 1959. Fullkomligt obedömbara äro åter verkning
arna av samhällets tilltagande intellektualisering, som å ena sidan kräver
ständigt ökad utbildning för de uppväxande och å andra sidan skärper
konkurrensen om den ungdom, som skulle fylla lärarhögskolorna. Sådana
faktorer kunna komma alla beräkningar på skam.
Håller man sig till de gjorda förutsättningarna, skulle förhållandena inom
skolväsendet vara mycket olika vid genomförandeperiodens början och vid
dess slut. Reformen har visserligen vid periodens början passerat försöks
stadiet, och genomförandet kan börja med allt fler obligatoriska och allt
fler frivilliga klasser av enhetsskolans högstadium, men skolmyndigheterna
måste dock troligen ännu några år tillse, att utvecklingen icke går snab
bare, än att samhället kan sörja för dess förutsättningar och bära dess kon
sekvenser. Kontrollen bör dock kunna successivt lättas, och under perio
dens senare del böra de statliga organen kunna se som sin uppgift att på
skynda utvecklingen. De skoldistrikt, som äro sist ute, böra — alltjämt
under de gjorda förutsättningarna — kunna åläggas att upprätta den nion
de klassen från och med läsåret 1970/71.
Överstyrelsen särskiljer alltså tre perioder i enhetsskolans utveckling,
nämligen tiden från principbeslutet till och med år 1958, då den obligato
riska skolan alltjämt i regel är sjuårig och den nuvarande läroverksorgani
sationen i huvudsak behåller sin nuvarande ställning inom skolsystemet
men försök utföras med nioårig enhetsskola i den utsträckning, Kungl.Maj:t
bestämmer; tiden 1959—64, då 8:e och 9:e klasserna efter lokala initiativ
upprättas i allt flera skoldistrikt och avvecklingen av den nuvarande real
skolan i motsvarande utsträckning genomföres men skolmyndigheterna
ännu måste ålägga sig en viss återhållsamhet vid prövningen av organisa
tionsplaner, som skulle öka behovet av ämneslärare; samt tiden 1965—70,
133
då återstående skoldistrikt böra stimuleras att genomföra reformen och då
nioårig skolkurs, även utan skoldistriktets eget begivande, bör kunna in
föras genom beslut av Kungl. Maj:t.» (S. 173—174.)
Den utveckling, som överstyrelsen här skisserar, är tänkbar, men be
räkningen av årtal och periodgränser kan självfallet icke göra anspråk på
att vara mera än ett orienterande »räkneexempel». Alla prognoser rörande
storleken av de ännu ofödda årskullarna kunna som bekant lätt nog korri
geras av den faktiska befolkningsutvecklingen, och konkurrensförhållan
dena på den intellektuella arbetsmarknaden kunna medföra ännu mycket
mer ingripande justeringar av de gjorda beräkningarna.
h. Departementschefen.
Om man får döma efter yttrandena, skulle behovet av en höjd standard
för folkundervisningen vara erkänt i mycket vida kretsar. Det är svårt att
uppdriva uttalanden, som på allvar göra gällande, att målet redan nu är
nått eller att de uppnådda positionerna efter smärre detalj förstärkningar
kunna anses som definitiva. Däremot gå meningarna i sär om vad som är
möjligt att åstadkomma inom den framtid, vi nu överskåda. Frågeställ
ningen är, synes det, numera icke egentligen, huruvida en utsträckning av
skolpliktstiden överhuvud bör uppställas som ett utvecklingsmål på längre
sikt, utan snarare huru mycket skoltiden kan förlängas under den tidrymd,
med vilken praktisk politik i nuvarande tidsläge kan befatta sig; eller, i
exaktare termer, huruvida det mål, som nu kan uppställas för att i fram
tiden småningom förverkligas, bör vara en nioårig allmän skolplikt eller
en åttaårig sådan med möjlighet till ytterligare utsträckning efter lokala
initiativ.
Övervägandena om skolpliktstidens längd måste som bakgrund ha en in
ventering av de krav, som ställas på kunskapsmeddelelsen i skolan. Mångg,
yttranden framföra i detta avseende bestämda önskemål. Delvis hålla sig
dessa inom den gamla ämnesramen. Kravet på att skolan skall meddela
säkra och användbara färdigheter i modersmålet och matematik framföres
ånyo i yttranden från olika håll. Modersmålets säkra behärskning i tal och
skrift är också obestridligen en av förutsättningarna för att den enskilde
medborgarens insatser skola komma i nivå med hans själsliga gåvor och
personliga kvalifikationer i övrigt. Matematiken är ett nyckelämne för
fortsatta studier och på samma gång en färdighet, av vilken många det
praktiska livets män hava ständig nytta. Även enligt min uppfattning hör
det till skolans väsentliga uppgifter att giva de unga den goda grund de
behöva i dessa ämnen.
De båda utredningarnas förslag att genom rikligare läsning av danska
och norska i folkskolan för nästa generation underlätta kontakten med våra
närmaste grannländer och att genom undervisning i engelska bredda vägen
till den civiliserade världen i övrigt har inom remissinstanserna vunnit all
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
134
män anslutning. Det kan visserligen icke bestridas, att ett sådant program
ligger för högt för en del av de uppväxande. I hjälpklasserna och i vissa
andra specialklasser måste undervisningen givetvis nöja sig med ett mera
blygsamt mål. I dessa klasser måste språkbehandlingen begränsa sig till
vårt eget tungomål. För en annan grupp av lärjungar kommer den varak
tiga behållningen av skolundervisningen i engelska säkerligen att inskränka
sig till de vanligaste engelska orden och de allra vanligaste fraserna. Även
en sådan kunskap har dock sin betydelse: den kan en och annan gång
komma till nytta, den ger bättre förutsättningar att gå vidare för dem som
i mognare år av omständigheterna föranledas därtill, och den har kanske
till och med ett visst ideellt värde, då den som har inhämtat grunderna av
ett främmande språk icke behöver känna sig helt isolerad av den bildnings-
barriär, som hittills alltför mycket skilt olika grupper av ungdom. Det kan
dock icke vara tillräckligt motiverat att för lärjungar av denna typ låta
kursen i engelska svälla ut till den omfattning den har i realskolorna; det
måste tydligen på ett eller annat sätt skapas möjligheter att i avseende på
tidsomfattning och innehåll avpassa den kurs, dessa lärjungar skola läsa,
efter deras prestationsförmåga. För en tredje lärjungegrupp — en även nu
meriskt mycket betydande grupp — får den obligatoriska skolan icke ställa
målet lägre än den nuvarande realskolan. Den måste ge dessa lärjungar en
god grund för eventuellt fortsatta studier och så långt det är möjligt se till,
att den språkkunskap, som bjudes dem, blir ett effektivt och praktiskt
hjälpmedel i deras liv. Om engelska införes i vår skolpliktsskola, måste
syftet sålunda vara att ge den stora majoriteten av vår ungdom åtminstone
någon övning i detta språk och att därutöver föra åtskilligt flera än nu fram
till ett kunskapsmål, som kan anses såsom likvärdigt med den nuvarande
realskolans utan att nödvändigtvis behöva överensstämma därmed i detalj.
De yttranden, som ingå på kursernas innehåll, vitsorda vidare med stor
enstämmighet behovet av en förstärkt samhällsundervisning i skolan. Jag
har redan i annat sammanhang fastslagit vikten av att undervisningen om
samhället icke rör sig med systematik, begrepp och abstraktioner, som
ligga över barnens fattningsförmåga. Det som behöves är en konkret under
visning om konkreta ting, lagd så, att den ger barnen en verklig start i
samhällslivet. Kanske tar det mera tid att bedriva undervisningen på
detta sätt, än om man låter minnet bära en större del av bördan, men om
så är, måste enligt min mening den tid, som behöves, ställas till skolans för
fogande.
Liknande strävanden böra uppmuntras inom de naturvetenskapliga äm
nena. Biologi, fysik och kemi äro ämnen av väsentlig vikt i ett land, där
jorden och skogen alltjämt ge väldiga befolkningslager deras utkomst, och
i en tid, då tekniska och mekaniska hjälpmedel av olika slag alltmer tränga
i förgrunden. Det som skolan inom dessa ämnen kan ge av konkret erfa
renhet om de enklaste natursammanhangen, är i längden av större värde
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
135
än en i och för sig aktningsvärd kunskapsmassa, som mekaniskt sam-
manhålles av minnet och alltför lätt går till spillo, när minnesbilderna
förblekna.
_
.
Säkerligen tager en på åskådning och erfarenhet inriktad undervisning
om naturen också sin tid. All undervisning, som söker rota kunskapen dju
pare än i minnet, är med nödvändighet tidskrävande. Skolpliktstiden far
icke vara så begränsad, att den nödgar skolan att syssla med ting, som
ännu icke äro gripbara för lärjungarna, eller att läraren eljest frestas att
alltför mycket låta sig nöja med att meddela kunskaper, som synas för stun
den. När skolpliktstidens längd nu åter skall övervägas, måste vinsterna
av en vidareutveckling av undervisningspraxis i riktning mot ökad själv
verksamhet läggas i vågskålen.
Skolkommissionen har icke eftersträvat att lata skolkurserna framsta
som ett färdigt, avrundat och avslutat helt. Skoltiden bör icke vara ett
slutet, isolerat skede i den unga människans liv. I åttonde klassen göres
visserligen en kursavrundning, men den nionde vill giva de unga en ny
start, inriktad på de möjligheter till fortsatt skolning, som livet erbjuder.
Skolans sista år blir på så sätt mera en inledning till något nytt än slut-
putsningen av det gamla.
En skolreform, som beslutas nu, måste innebära, att högstadiet ställes i
yrkesvalets tjänst. Ju tidigare yrkesvalet sker, desto större äro riskerna för
att det blir ett val på måfå, bestämt av ofta bagatellartade tillfälligheter.
Det händer, att resultatet ändå kan bli ganska tillfredsställande, tack vare
den unga människans stora anpassningsförmåga. Men ett livsbestämmande
val bör dock icke vara ett slumpens verk. Den personliga trivseln i livet och
värdet av livsarbetet stå i alltför många fall på spel. Något — mer än hit
tills — måste göras, medan det ännu är möjligt att effektivt na de unga.
Skolpliktstiden måste avpassas så, att den kan bli en förberedelsetid för
yrkesvalet och mjukt leda över i den egentliga yrkesutbildningen. Jag delar
därför principiellt skolkommissionens uppfattning om den nionde klassens
ställning inom skolsystemet. Den bör för lärjungarna inte bara vara den
sista utsiktspunkten över de många vägarna ut i livet utan också arbets
platsen, där de pröva sina krafter för det yrke eller den yrkesgrupp, som
har fångat deras intresse.
Söker jag nu överblicka hela det nydaningsprogram för skolan, som har
uppställts under utredningarnas gång, så måste jag säga mig, att det är
arbetstekniskt omöjligt att förverkliga detsamma med en kortare skol-
pliktstid än nio år.
I utredningarna hävdas med rätta, att förlängningen av skolpliktstiden
jämväl skulle öka samhällets möjligheter att bistå de uppväxande med dep.
fysiska och mentala omvårdnad, varav de äro i behov. Huru samhälls-
vården om de växande slutligen bör ordnas är en viktig och omfattande
samhällsfråga, av vilken omvårdnaden under skolpliktstiden och i skolan
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
136
endast är en del. Behovet av en komplettering till vården i hemmet gör sig
gällande långt ner i de yngsta åldrarna, i förskoleåldern. Då utredningen
om förskolorna emellertid ännu icke är avslutad, kan man icke nu taga
ställning till de därmed förbundna spörsmålen. Jag måste i detta samman
hang nöja mig med att som ett skäl till de andra, vilka tala för en förläng
ning av skolplikten, lägga den chans till en bättre ungdomsmiljö, som skol-
pliktstidens förlängning lovar dem som bäst behöva det.
För dem som tveka inför en utsträckning av skolpliktstiden med så
mycket som två år, kan det ligga nära till hands att vilja i ett eller annat
avseende beskära det skisserade programmet. Någon kunde sätta i fråga
lämpligheten av att utsträcka skolgången för alla eller behövligheten av
ett år av den allmänna karaktär, som skolkommissionen tillämnat det
nionde året, eller värdet av en förberedande yrkesutbildning i skolans regi.
Från sådana utgångspunkter kommer man närmare det förslag, som fram
lagts av 1940 års skolutredning: en obligatorisk åttaårig skola med möjlig
het till lokala, obligatoriska eller frivilliga påbyggnader och med ett system
av teoretiska realskolelinjer inom den gemensamma organisationen.
Jag är fullt på det klara med att vissa undantag kunna visa sig påkallade
vid skolpliktstidens förlängning. Vad skolkommissionen föreslagit rörande
rätt för skolstyrelserna att under en övergångstid medgiva individuella be
frielser, biträder jag. Säkerligen bliva även mera varaktiga dispensbestäm
melser av ett eller annat slag behövliga, liksom nu i fråga om fortsättnings-
skolplikten, ehuru deras definitiva utformning bör göras beroende av er
farenheterna från den försöksverksamhet i avseende på skolans inre arbete,
som jag kommer att föreslå. Däremot tror jag icke, att en allmän ned-
krympning av programmet är möjlig efter de linjer, som 1940 års skol
utredning uppdragit.
Skolutredningens organisationsförslag saknar enligt min mening alltför
mycket den jämvikt mellan teoretisk och praktisk utbildning, som är nöd
vändig inom ett tidsenligt skolsystem. Lärjungarna ställas i valet mellan
en »teoretisk» linje, närmast motsvarande den nuvarande realskolan, och
en endast något år kortare »praktisk» linje, vilken kan karakteriseras såsom
en i vissa avseenden reformerad folkskolelinje. Den teoretiska linjen av
slutas som nu med realexamen, den kommer att medföra i huvudsak samma
kompetens som denna och måste därför utöva en mycket stark lockelse på
de unga. Den praktiska undervisningen har knappast något motsvarande
attraktionscentrum. Enligt all erfarenhet måste en sådan anordning inne
bära en ytterligare kraftig stimulans av den redan starka tillströmningen till
den teoretiska utbildningen. Jag vill ingalunda bestrida värdet av en täm
ligen omfattande teoretisk undervisning i ungdomen även för dem som vid
mogna år ägna sig åt praktiska sysselsättningar, men det vore icke lyckligt,
om den praktiskt orienterade undervisningen, som dock närmare motsva
rar dessa unga människors anlag och intressen, därigenom skötes åt sidan.
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.
137
Jag kan gott instämma med en av länsstyrelserna, som betecknar skol reformens syfte som förfelat, om den icke medför en högre värdering av det manuella och praktiska arbetet.
Den teoretiska utbildningen är i vårt land redan utexperimenterad fram till en ganska god allmän standard, och man har därvid kunnat draga lär dom av generationers erfarenheter; den praktiska undervisningen, med dess syftning på yrkesarbetet, är långt senare organiserad och har säkerligen ännu icke givit vad den kan. Om en god balans skall kunna nås, måste den praktiska undervisningen frigöras från detta handikap. Det är mer än någonsin nödvändigt att skapa klara konturer och påtagliga mål för den praktiska undervisningen, mål, som kunna tåla konkurrensen med en god teoretisk utbildning; endast för vissa grupper av välbegåvad ungdom är uppgiften löst genom en sådan skoltyp som de praktiska mellanskoloma.
Skolkommissionen gör genom sin klass 9 y med den dit förlagda förbere dande yrkesutbildningen ett allvarligt försök att uppställa ett praktiskt utbildningsmål, som kan framstå som medborgerligt likvärdigt med det teoretiska bildningsmålet för samma åldersstadium. Den strävan, som däri kommit till uttryck, bör enligt min tanke vara en av de gestaltande kraf terna vid planeringen av ett mot tidens behov svarande skolsystem. Den nionde klassen kan därför icke godtyckligt utmönstras .ur programmet. Visserligen skulle en utveckling, som uteslutande grundades på lokala ini tiativ, också kunna ge vissa resultat i tidens längd, men en sådan helt odiri gerad utveckling vore enligt min mening för långsamt verkande. Tiden är redan framskriden, ett alltför långt dröjsmål kan medföra oberäkneliga risker för en definitiv felinriktning av skolsystemet i det hela. Det nya målet för den praktiska utbildningen måste därför klart erkännas och ingå som del av en generalplan för skolväsendets utveckling. Endast så kan organisationsarbetet ute i landet tillräckligt snabbt frambringa det bästa möjliga på området och därmed även förbereda en höjd utgångsnivå för den egentliga yrkesutbildningen. Detta syfte kan näppeligen vinnas, om skolutredningens alltför begränsade och försiktiga organisationsplan läg- ges till grund för avgörandet.
Det av 1940 års skolutredning föreslagna skolsystemet skulle vidare rea liter innebära, att medborgarutbildningens mål ställdes lägre för lands bygden än för städerna. Den mycket kraftiga tillströmningen av lärjungar till städernas högre skolor låter förutse en snabb utbyggnad av de teore tiska realskollinjerna i tätorterna, om skolutredningens förslag genomföres, förmodligen esomoftast kompletterad med ett för övriga lärjungar obligatoriskt nionde skolår. Landsbygdens skolväsen bleve i jämförelse därmed av torftigare karaktär, med ett år kortare skolgång och ett lägre studiemål, och det skulle högst sannolikt också ge en snävare behörig het för den ungdom, som diir avslutat sin skolgång. Denna åtskillnad mot svaras icke av faktiska behovsdifferenser; landsbygdens näringsliv torde
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
138
i det hela icke ställa lägre krav på människornas kunskaper, omdöme och
bildningsmått än städernas. Det kan därför icke vara försvarligt att i det
nya skolsystemet konservera den gamla karaktärsolikheten mellan land och
stad i det elementära bildningsväsendet, en olikhet, som på landsbygden
ofta förnimmes såsom en social orättvisa. Den medborgarbildning, som
förmedlas i landsbygdens skolor, måste ha samma mål och bör kunna göra
anspråk på att få samma tid till sitt förfogande som medborgarskolningen
i städerna.
På grund av vad jag sålunda har anfört är jag övertygad om att det
framtidsmål för folkundervisningen, som nu skall fixeras i sina konturer,
icke kan sättas lägre än vad skolkommissionen har föreslagit. Målet måste,
med andra ord, innefatta en nioårig skolplikt.
Jag är fullt medveten om att en så avsevärd utsträckning av skolplikten
måste kombineras med visst ekonomiskt stöd åt barnfamiljerna under de
nya skolår, som skulle tillkomma. Det av skolkommissionen uppskattade
beloppet, 500 kronor per år och barn i ifrågakommande åldersklass, synes
mig också ge en rätt god föreställning om storleksordningen av det ekono
miska understöd, varom det kan bliva tal.
Skolkommissionen väcker frågan, huruvida understöden böra utgå i form
av förhöjda barnbidrag under de två sista åren av den normala bidrags-
tiden eller få formen av stipendier, som utdelas efter behovsprövning, men
intager för egen del icke någon bestämd ståndpunkt. I kostnadsberäkningen
har kommissionen dock förutsatt den generösare barnbidragslinjen.
En skälighetsprövning från fall till fall förutsätter en tämligen stor ad
ministrativ apparat; hänsyn måste bland annat ofta tagas till lärjungarnas
skiftande arbetsförtjänster under den yrkespraktik, som ingår i deras ut
bildning, och till värdet av deras arbetsinsatser, därest praktiken är för
lagd till hemmet. Det vore givetvis ur praktisk synpunkt önskvärt, om
hela denna procedur kunde undvaras; samtidigt är det, principiellt sett,
angeläget, att familjernas ekonomiska belastning i samband med en av sta
ten påbjuden obligatorisk utbildning så mycket som möjligt lättas. Om
den nya skolplikten kunde genomföras samtidigt i alla skoldistrikt, vore
det därför mest tilltalande att följa den linje, som redan har godtagits för
de nu utgående barnbidragen. Den långa övergångstiden synes emellertid
göra denna väg svårframkomlig. Under många år kommer försöksverk
samhet att pågå med den nya skoltypen inom vissa skoldistrikt, samtidigt
som andra skoldistrikt ha obligatorisk eller frivillig åttonde klass av nu
varande typ och åter andra obligatorisk åttonde klass vid sidan av högre
skolor för barn på samma åldersstadium, allt medan majoriteten av skol
distrikten ännu endast har sjuårig skolplikt. Dessa skiftande förhållanden
försvåra i hög grad en sammansmältning av den studiehjälp, som blir er
forderlig på grund av skolpliktens utsträckning, med barnbidragen.
Åtminstone under övergångstiden synes alltså ett stipendiesystem vara
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
139
att föredraga. Att därvid göra principiell åtskillnad mellan den obligato
riska undervisning, varom nu är fråga, och exempelvis den frivilliga under
visningen i högre skolor för samma åldersstadium, synes vanskligt redan
med hänsyn till det existerande statliga stipendiesystemet, som har till
uppgift att för barn från mindre bemedlade hem underlätta tillträdet till
högre utbildning. En förnyad avvägning av stipendiegivningen för olika
utbildningsändamål — obligatoriska och frivilliga — blir uppenbarligen
erforderlig. Frågan förgrenas därigenom åt så många håll, att en särskild
utredning rörande det statliga stipendiesystemets utbyggnad synes bliva
påkallad. Då det emellertid dröjer några år, innan de första lärjungarna
rycka in i de nya skolornas 8:e och 9:e klasser, synes utredningen kunna
anstå ännu någon tid. De förslag, vartill utredningen kan föranleda, torde
ändock i behörig tid kunna föreläggas riksdagen. Så länge ovanberörda
klasser icke äro i större utsträckning organiserade och därjämte behovs-
prövning står som villkor för stipendium, kan belastningen på statsverket
endast uppgå till en bråkdel av den av kommissionen beräknade kostnaden.
Den reform jag förordat är i mer än ett avseende ett väldigt företag och
har otvivelaktigt mera vittutseende återverkningar på samhällsförhållan
dena än någon tidigare skolreform under detta århundrade. En rad frågor
tränger sig fram: Ha vi råd till allt detta? Kunna vi producera de byggna
der och utbilda de lärare, som behövas? Kan näringslivet avstå från 14-
och 15-åringarnas arbetskraft?
Det kan icke råda någon tvekan om att stora ansträngningar erfordras
för att under de närmaste tio åren, medan de stora årskullarna från 1940-
talets början bölja igenom skolåldern, nöjaktigt sörja för de uppväxandes
behov. Men någon olöslig uppgift kan det icke vara, åtminstone om vi
våga räkna med en fortsatt fredlig utveckling för vårt land. Den största
årgången under 1940-talet omfattade icke mer än omkring 135 000 levande
födda; detta barnantal uppnåddes i vårt land första gången så tidigt som
år 1864, och ännu så sent som under tioårsperioden 1901—10 låg års-
medeltalet levande födda över denna nivå. Det är möjligt, att vi icke på
alla punkter kunna giva 40-talets stora årskullar den utbildning vi helst
(»kulle önska, men vi böra dock vara i stånd att även under det stundande
decenniet hålla det svenska skolväsendet på en i det hela tillfredsställande
nivå.
Däremot vore det säkerligen omöjligt att under denna tid med framgång
genomföra en skolreform, som ställer ytterligare krav på samhällsresur
serna. Redan vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört om tillgången på ung
domlig arbetskraft under 1950-talet måste avhålla mig från att ifrågasätta
reformens genomförande under de närmaste åren. Även om hinder av detta
slag icke mötte, är emellertid för en reform av denna omfattning en icke
för knappt tilltagen förberedelsetid erforderlig, varunder de bärande idéerna
prövas och organisationens konstruktionsdetaljer närmare utformas, så att
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
140
man icke behöver riskera bakslag på grund av otillräckliga förberedelser.
De närmaste tio åren böra alltså utnyttjas för en tillräckligt omfattande
försöksverksamhet, varvid de värdefullaste uppslagen i 40-talets pedago
giska diskussion prövas och härdas i praktiskt skolarbete. De för detta
ändamål erforderliga summorna böra givetvis ställas till disposition, men
i stort sett maste skolan under 50-talet organisatoriskt stå kvar på nu
varande grund. De påfrestningar, som den ökade elevomslutningen för
med sig för statsverket och för den lokala skolorganisationen, kunna bli
avsevärda, men de ha i varje fall icke något djupare samband med skol
reformen; i allt väsentligt skulle såväl de ekonomiska påkänningama som
personalsvårigheterna under denna tid bliva desamma, vare sig princip
beslut i frågan fattas eller ej.
En gång måste emellertid reformen genomföras, om den nu beslutes, och
pessimisterna skola säkerligen spörja, huruvida det överhuvud kan garan
teras, att vårt samhälle någonsin blir i stånd att bära den börda, som en
så radikal förbättring av folkundervisningen pålägger det allmänna.
Utvecklingen hittills har varit gynnsam. Den allmänna välståndsökningen
är ett faktum, de tekniska och organisatoriska förbättringarna inom nä
ringslivet fortgå, och rationaliseringssträvandena ha, relativt taget, min
skat behovet av okvalificerad arbetskraft. Icke minst torde den sistnämnda
omständigheten successivt komma att göra näringslivet allt mindre be
roende av de yngsta årgångarnas arbetskraft, samtidigt som utökningen
av den kvalificerade personalen, vilken är en annan sida av samma utveck
ling, ökar behovet av en effektiv skolreform.
Det är emellertid vanskligt att pejla framtiden i frågor som dessa —
ingen lärer kunna lämna annat än hypotetiska svar på frågor om samhällets
produktivitet på längre sikt. Men att den nuvarande utvecklingen kom
mer att fortsätta, snabbt eller i långsammare tempo, är tydligen förutsätt
ningen icke blott för skolreformen utan för hela den sociala reformpolitik,
som utmärker vår tid. Planeringen på folkundervisningens område vilar
på samma grund som den folkliga reformpolitiken i stort. Det kan dröja,
innan skolreformen är helt genomförd, men det finnes ingen anledning att
vara alldeles särskilt pessimistisk om samhällsutvecklingen, när skolfrågor
behandlas.
Från flera håll har påyrkats, att skolreformen skulle föregås av en all
män inventering av alla reformprojekt, som sätta större krav på investe
ringar eller personaltillgång. Genom beslut den 28 april 1949 ha också sak
kunniga tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med utredning
rörande behovet av arbetskraft inom den statliga och den kommunala
verksamheten m. m. Utredningen omfattar jämväl de statliga och kommu
nala affärsdrivande verken och de militära personalbehoven. Möjligen kom
mer denna utredning att förbättra våra möjligheter att överblicka de krav,
som i framtiden komma att ställas pa vissa högre utbildningsanstalters
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
141
kapacitet, men det är icke att vänta, att den skall nämnvärt ändra bedöm
ningen av folkundervisningens utvidgningsbehov och utvidgningsmöjlig
heter under det närmaste årtiondet. I allt väsentligt bestämmes behovet
av lärare och lokaler under denna tid av den på grund av 1940-talets nati
vitetstopp ökade lärjungeomslutningen; den för skolreformen planerade
försöksverksamheten är i dessa avseenden av helt underordnad betydelse.
Att åter ställa prognoser för personalbehoven under 00-talet synes vara
rätt meningslöst. Prognoser på så lång sikt kunna icke givas sådan pålitlig
het, att det kan vara motiverat att avdela arbetskraft för ändamålet. Att
utbudssidan på den intellektuella arbetsmarknaden under loppet av 1960-
talet kommer att förbättras, är tämligen säkert, emedan de stora årskul
larna från 1940-talet då successivt inträda i de aktiva åldrarna, men efter-
frågesidan kan icke på samma sätt överskådas, och det synes därför lika
gott att avstå från uppskattningar, som uppenbart icke kunna givas er
forderlig bärkraft.
Möjligheten att på ett tillfredsställande sätt tillgodose de krav, som den
föreslagna utbyggnaden av folkskolans högstadium ställer på lärarutbild
ningen, torde främst vara beroende av befolkningsutvecklingen under
genomförandeperioden. Skolöverstyrelsen har sasom ett belysande exem
pel antagit, att genomförandet påbörjas år 1959, då vågkammen just har
passerat och barnantalet åter börjar sjunka, och att reformen sedan genom
föres i sådant tempo, att lärarkåren hålles vid konstant numerär, så att
produktionen i stort sett endast behöver täcka ersättningsbehovet för av
olika anledningar avgående lärare. Under denna förutsättning finner över
styrelsen, att skolreformen borde kunna vara helt genomförd läsåret
1970—71.
Jag vill icke lägga större vikt vid detta endast skenbart exakta resultat
— det finnes alltför många omständigheter, som kunna förrycka utgången
— men jag är ense med överstyrelsen om att genomförandet i det väsentliga
måste förläggas till tider med nedgående lärjungeantal, och jag har ingen
anledning att tro, att det under sådana perioder skulle vara omöjligt att
sörja för en lärarproduktion av tillräckliga mått.
Förlägges genomförandet i huvudsak till tider med sjunkande barnantal,
torde engångsåtgärderna även i övrigt bliva mindre kännbara. Nybygg
nader erfordras visserligen även under denna förutsättning i avsevärd ut
sträckning, dels emedan barnantalet på vissa orter på grund av inflyttning
kan vara i uppåtgående trots motsatt tendens för landet i dess helhet, dels
emedan en i många fall oundgänglig centralisering kommer att nödvändig
göra byggnadsföretag av olika slag för klasserna pa högstadiet; men bygg-
nadsproduktionen för skolans räkning behöver dock icke taga samma om
fattning, som om de nya klassernas lokalbehov helt måste tillgodoses ge
nom nybyggen, och de svårigheter av finansiell natur, som vanligen atfölja
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
142
en väsentlig utökning av investeringsprogrammet, kunna därför väntas
bliva mindre hindersamma.
Att fastställa någon bestämd tidsfrist för genomförandet synes mig icke
möjligt. Målet bör enligt min åsikt nu uppställas, men tidpunkten för dess
realiserande kan i varje fall icke fixeras, förrän de tämligen tidskrävande
pedagogiska förarbetena äro avslutade och sikten har klarnat rörande lärar-
tillgången och övriga förutsättningar. En reform av den omfattning, som
nu planeras, kan överhuvud icke noggrant regleras efter tidtabell utan
maste rätta sig efter samhällets med tidsförhållandena skiftande möjlig
heter. Det säger sig självt, att en viss kontroll måste utövas över genom
förandet i stort, så att de begränsade tillgångarna vid varje tidpunkt sättas
in, där de bäst behövas.
Skolkommissionen föreslår att i samband med skolreformen kommuner
nas kostnader för skolväsendet till större del än hittills skola övertagas av
staten, och i flera yttranden påyrkas, att kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun måtte snarast möjligt fastställas, i samband med princip
beslutet eller i varje fall före genomförandet av kommunindelningsrefor
men. Jag delar kommissionens åsikt om vad som i detta avseende är önsk
värt, men jag vill erinra om att utredning pågår rörande statsbidragssyste
met i dess helhet och att därvid allmänna riktlinjer skola uppdragas för
systemets utformning för skilda slag av statsunderstödd verksamhet. Med
hänsyn till vad jag nyss har anfört om ordningen för skolreformens genom
förande synes resultatet av denna utredning kunna avvaktas.
4. Enhetsskolan.
Ordet enhetsskola väcker minnen från heta meningsbrytningar hundra
år igenom. Särskilt livlig var debatten under 1920-talet, sedan 1918 års
skolkommission hade framlagt sitt förslag om allmän sexårig bottenskola.
Termen har under decenniernas lopp begagnats i flera betydelser. 1940
års skolutredning särskiljer icke mindre än fyra sådana. I ordets allmän
naste bemärkelse är enhetsskolan »ett alla undervisningsanstalter omfat
tande, organiskt sammangjutet skolsystem, där varje uppväxande individ,
oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställ
ning, i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång får, där så påkallas med
det allmännas stöd, den utbildning, för vilken hans begåvning, krafter och
anlag göra honom lämpad».
Det torde icke vara nödvändigt att i full utsträckning referera skolutred
ningens analys av begreppet eller att åter syna alla de skäl och motskäl,
som under tidernas lopp med större eller mindre framgång ha andragits.
Man får en minst lika klar bild av vad frågan i praktiken har inneburit
genom att något dröja vid ett par inlägg i frågan från enhetsskoletankens
kampår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
143
Vid den första riksdagen efter representationsreformen — år 1867 — väckte
P. A. Siljeström
en motion angående folkundervisningen. Han er
inrade om att nationen efter representationsreformen i politiskt hänseende vore förenad till en klass men dock i den offentliga undervisningen delad i två läger. Den av kommunerna underhållna allmänna skolan borde vara den för alla klasser gemensamma bottenskolan;
staten
borde icke under
hålla några särskilda läroverk för undervisning i sådant, som kunde in hämtas i kommunernas läroanstalter. Skyldig rättvisa mot det stora fler talet av nationen och en sund åsikt om själva uppfostran talade för en sådan anordning av det offentliga undervisningsväsendet. Folkskolan borde kunna uppställa som sitt mål att bibehålla lärjungen ända till om kring 14:e levnadsåret. Tills vidare borde elementarläroverken så omorga niseras, att lärjungens undervisning till nämnda åldersgräns icke omfattade andra läroämnen än sådana, som böra förekomma i folkskolan. Elementar läroverkens lågstadium bleve därigenom ett slags mönsterskola för folk undervisningen och skulle i en avlägsnare framtid kunna indragas, när undervisningen i folkskolorna nått den ståndpunkt, som erfordrades. Namnet
folkskola
borde emellertid omedelbart utbytas mot
kommunal
skola,
ty det största hindret för folkskolans lyftning låge just i den omstän
digheten, att hon ansåges vara endast en skola
för folket,
d. v. s. en skola
för massan av nationen men icke för de förmögnare och mera bildade klas serna. Så länge icke dessa klassers intresse för folkskolan allmännare kunde väckas, finge hon mer eller mindre »lefva på nåd, både andligen och lekam ligen taladt».
Ett kvartssekel senare, vid 1892 års riksdag, väcktes i andra kammaren en motion av hrr
Fridtjuv Berg
och
Emil Hammarlund
om upprättande
av en på A-skolans kunskapsmått grundad mellanskola med uppgift att meddela allmänt medborgerlig bildning. Motionärerna avvisade den vid denna tid stundom framförda tanken, att sådana skolor, om de upprätta des, borde göras sexåriga. Man finge då icke mindre än tre offentliga läro anstalter löpande parallellt med varandra. Ett parallellsystem av detta slag på skolans område vore icke blott obehövligt utan rent av skadligt: det skulle underhålla och skärpa de sociala motsatser, som man borde vara angelägen att med alla lovliga medel utjämna.
»Vi veta visserligen väl», skrevo motionärerna, »att det just är ett dylikt tredelningssystem
(folkskolan
för massan, ’
mellanskolan
för medelklassen
och
allmänna läroverket
för dem, som vid 9 års ålder förutbestämmas att
uppstiga till samhällets höjder), som man inom vissa kretsar länge efter- sträfvat och att flera försök blifvit gjorda att på filosofisk väg framkon- struera en
artskilnad
mellan den undervisning, som skulle erbjudas nio-
åringen i folkskolan samt hans jämnåriga i 'mellanskolan’ och i allmänna läroverken. Alla dylika försök hafva emellertid strandat mot det enkla faktum, att det är efter barnets
naturliga utveckling,
som undervisningen
på hvarje punkt har att rätta sig, så vida den skall bilda och icke missbilda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
144
Mellan en väl skött folkskoleundervisning å ena sidan och en väl skött
undervisning i 'mellanskola' eller 'allmänt läroverk’ å den andra finnes
ingen skiljaktighet till art och väsende; litet främmande språk gör i det af-
seendet hvarken till eller ifrån.»
Motionärerna tvekade ej om folkskolans förmåga att redan då övertaga
den första läroverksklassens uppgifter, och de tilläde: »Måhända skall man
i en framtid, då 'mellanskolan' vunnit tillräcklig utveckling, taga steget
fullt ut och här som på sina ställen i utlandet låta henne blifva grundvalen
för gymnasiet.»
I våra dagar behöver folkskolan icke leva på de förmögnare klassernas
nådabröd, och under inflytande av den allt starkare tillströmningen till de
högre skolorna har otvivelaktigt även en viss social utjämning mellan skol
formerna ägt rum. Den sociala aspekten på enhetsskoleproblemet har icke
därmed förlorat sin betydelse — jag får senare tillfälle att närmare belysa
dess nuvarande innebörd — men måhända kan man säga, att frågans tyngd
punkt har förskjutits åt det pedagogiska hållet. När motionärerna vid 1892
års riksdag betonade »det enkla faktum, att det är efter barnets naturliga
utveckling, som undervisningen på hvarje punkt har att rätta sig, så vida
den skall bilda och icke missbilda», rörde de vid ett ur pedagogisk syn
punkt centralt bestämningsstycke i hela skolproblemet.
Våra nuvarande skolformer — läroverk, folkskolor och andra — ha his
toriskt tillkommit vid skilda tidpunkter för att tjäna olika folkgruppers
bildningsbehov. En skolplanering, som går ut från barnets naturliga ut
veckling under aktgivande såväl på det för alla gemensamma i utvecklingen
som på de individuella särdragen, rör sig med andra förutsättningar och
motiv än dem, som ha verkat vid de nuvarande skolformernas tillkomst och
alltjämt i viss mån påverka deras rekrytering. Barnet står i centrum med
alla sina potentiella möjligheter, icke uppgiften att forma de växande för
mer eller mindre klassbestämda framtidsmål. Skolorganisationen måste i
sina huvuddrag lämpas efter det gemensamma och genomsnittliga, men
på samma gång göras så elastisk, att den ger utrymme för skiftande indi
viduella förutsättningar. Detta kan mycket väl tänkas leda till en diffe
rentiering av organisationen, men det är ingalunda visst, att man finner
dess ändamålsenligaste former genom att utgå från de historiskt tillblivna
skolformerna och jämka litet på deras organisation för att tillfredsställa
det ena eller andra reformkravet. Det är tvärtom att vänta, att om skol
systemet genomdiskuteras med utgångspunkt från de växandes psykiska
utveckling och anlagsdifferentiering, andra former än de historiskt givna
i viss utsträckning skola befinnas naturliga inom skolorganisationen. De
gamla skoltyperna måste då bevisa sitt existensberättigande från de nya
utgångspunkterna.
Jag kan sålunda helt ansluta mig till skolutredningens tankegång, när
utredningen med följande ord karakteriserar övervägandenas utgångspunkt:
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
145
»I grund och botten innebär hela den tankegång, där folkskola och högre skola framstå som principiellt skilda skolformer, ett tänkande i hävdvunna skolformer och lärarkategorier, som är oförenligt med enhetsskolans idé. Vid uppgörandet av organisationsplanen för ett nytt skolväsen har man att utgå icke från de särskilda historiskt givna skolformerna utan från skolan som helhet. Dess uppgift är att utbilda och fostra hela den växande generationen, sådan denna, med åldersbetingade likheter och individuella olikheter i begåvning och anlag, årskull för årskull är på väg fram mot arbetslivets rika mångfald av yrken och verksamhetsgrenar. Åtta år har skolan dem alla i sin vård — vad skall under dessa åtta år av snabb kropps lig och andlig utveckling ske, för att å ena sidan de alla skola få en sam hällelig fostran och å andra sidan individen må komma fullt till sin rätt? Samtliga skola danas till goda medborgare och ’samarbetsmänniskor’, men var och en skall samtidigt få möjlighet att utveckla sin personlighet. Rätt man skall föras fram till rätt plats, väl rustad för sin särskilda verksamhet i arbetslivet.» (IV: 1 s. 39.)
A. Enhetlighet och differentiering.
I det följande redogöres först för de allmänna betingelser för skolans verksamhet, som äro givna genom det normala fysiska och psykiska ut vecklingsförloppet och de individuella anlagsolikheterna hos de växande. Därpå dryftas vissa organisatoriska tvistefrågor, som framkallas av spän ningen mellan kraven på enhetlighet och differentiering inom skolsystemet.
a. Mognadsprocessen under skolåldern.
Skolmognaden.
Jag har redan nämnt, att skolpliktsålderns början differerar rätt mycket i olika länder. Ej sällan ligger den nedre gränsen något år lägre än hos oss.
Den rätta tidpunkten för inträdet i skolan bestämmes delvis av skolans arbetsprogram och arbetsmetoder och av de fordringar, som ställas på bar nen i arbetet under det första året. Det är dock ingen tillfällighet, att skol ålderns början i de flesta länder har förlagts till sex- eller sjuårsåldern. I sitt svar på skolutredningens rundfråga till de psykologiska experterna anförde professor John Landquist härom:
»Det har visat sig, att i denna 7-årsålder framträder ett bestämt nytt utvecklingsskede. Det främst karakteristiska för detta skede är, att för mågan av frivillig uppmärksamhet ökas. Därmed får barnets uppförande ett drag av beständighet det dittills saknat; det kan visa flit och omsorg i arbeten, som skolan förelägger. Med förmågan av denna uppmärksamhet får barnet vidare ett objektbestämt intresse. Dess vetgirighet gentemot yttervärlden tilltar på ett påfallande sätt.-----------
Barnet från 7- till och med 1 O-årsåldern utmärker sig för sin optimistiska stämning, som visar sig dels i dess okritiska tro på sin egen förmåga, dels i uppmärksamhetens lätta omställbarhet: barnet är utan ansträngning och villigt med på vad läraren kan föredra.
10 —
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
146
Alla dessa omständigheter: uppmärksamheten, den visserligen ännu okri
tiska vetgirigheten, den glada andliga livligheten göra barnet under denna
tid läraktigt och moget för den undervisning de fyra första folkskolåren ge.»
(Bil. II s. 64.)
Vad som fordras av en nybörjare i småskolan angives av 19J/.0 års skol
utredning på följande sätt:
»Till en början vilja vi framhålla, att skolarbetet ställer vissa krav på
barnets kroppskrafter. Övergången från livet i hemmet till skolans arbets
ordning — med för barnet långa perioder av ovant stillasittande — verkar
i och för sig tröttande. I många fall medför skolgången en omläggning av
barnens mattider. Den stimulans till lekar och större kroppslig aktivitet,
som kamratlivet i skolan medför, är välgörande men kan också verka tröt
tande.
I hemmet har barnet anpassat sig till de hemmavarande och till en i regel
mindre krets av jämnåriga lekkamrater. I skolan måste barnet i allmänhet
arbeta efter en arbetsordning, gemensam för alla. Det gäller att passa be
stämda tider, att vara uppmärksam, att arbeta i en bestämd takt och att
kunna prestera en viss uthållighet i arbetet. Barnet måste ha nått en sådan
intellektuell utveckling, att det kan fatta och utföra det arbete, som
fordras.
Allmänt torde kunna sägas, att skolmognad föreligger, när nybörjaren
orkar med skolgången och bär den förmåga av koncentration och uthållig
het, som skolarbetet fordrar, samt i psykisk utveckling nått så långt, att
han kan förstå och utföra det intellektuella arbete, som den första under
visningen innebär.» (IV: 2A s. 30.)
Om man tager barnets förmåga att tillgodogöra sig skolans läsundervis-
ning som kriterium på att skolmognad har inträtt, kan man konstatera, att
det stora flertalet svenska barn i sjuårsåldern ha nått den mognad, skol
arbetet fordrar. Av ingående undersökningar i olika länder vet man emel
lertid, att skolmognaden inträder vid mycket skiftande ålder för olika
individer. Professor Rudolf Anderberg erinrar i sitt svar till skolutredningen
om undersökningar, som utförts av den amerikanske forskaren Terman.
»Enligt Termans undersökningar har man att vänta, att 1 ä 2 procent
av barn i 7:e levnadsåret ha en lägre intelligensålder än 5 år och 1 å 2 pro
cent ha en högre intelligensålder än 9 år. Detta betyder, att de intellektuella
differenserna i en klass av 7-åringar äro högst betydande. Härtill kommer,
att om åldern för skolgångens början bestämmes till det år ett barn fyller
7 år, så innebär detta, att levnadsåldern för de intagna varierar på nära
ett år (om inskrivning sker i augusti äro de i januari födda 7,7 år och de i
december födda 6,7 år). De intellektuella skillnaderna i klassen kunna så
ledes bli ännu större än vad som framgår av de nämnda siffrorna.» (Bil.
II s. 6.)
Slutsatsen av sådana resultat måste bli, att intagningen i skolan icke kan
helt grundas på den kronologiska åldern. Om möjligt bör intagningen före
gås av läkarundersökning rörande barnets hälsotillstånd och fysiska utveck
ling och av skolmognadsprov för fastställande av den psykiska utvecklings
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
147
nivån. När barnet är arbetsmoget, bör det i regel också få börja skolarbetet, ty med arbetsmognaden inställer sig även ett behov av en mot arbetsför mågan svarande sysselsättning.
Skolkommissionen har upptagit tanken på ordnade skolmognadspröv- ningar och ger anvisningar rörande sättet att verkställa dem. Kommissio nen sammanfattar deras betydelse i fem punkter.
»1. Prövningen skall avgöra, om barnet är skolmoget, alltså om det har förutsättningar att med framgång deltaga i arbetet i småskolans första klass.
2. Prövningen skall avgöra, i vilken årsklass barnet bör placeras vid in tagningen. Folkskolestadgan § 41 mom. 1 fordrar nämligen, att ett barn hänvisas till den årsklass, ’i vilken det kan draga största nytta av under visningen’.
3. Prövningen skall ge vägledning vid den individualisering av under visningen som i småskolans första klass är speciellt nödvändig. Många all varliga missgrepp i den första skolundervisningen begås genom att lärarin nan inte har tillräcklig kännedom om de enskilda barnens förkunskaper och övriga förutsättningar för olika delar av skolarbetet.
4. Prövningen ger åt dem, som i alla avseenden är tidigt skohnogna, möj lighet att börja ett år tidigare och därigenom också lämna den obligatoriska skolan ett år tidigare än som eljest skulle vara fallet.
5. Den tidiga differentieringen möjliggör, att eleverna i en klass blir mer homogena efter utvecklingsålder, varigenom undervisningen bättre kan avpassas efter deras verkliga nivå.» (S. 189.) Skolmognadsprövningen måste betraktas som en del av skolans allmänna omvårdnad om barnet. »För individens lyckliga och harmoniska utveckling är den första skol tiden av avgörande betydelse. Det är av vikt, att lärjungens förhållande till den bildningsvärld, som skolan öppnar, från början blir positivt. Den första skoltiden bör vara en tid, då barnet får uppleva framgångens glädje i sin strävan att lära sig det som skolan bjuder. Barnet skall märka, att det lär sig något nytt, att det har förmåga att tillägna sig detta nya, och det skall känna den naturliga glädjen inför detta. Med all makt måste för hindras, att barnet ställs inför övermäktiga krav, som skapar olust för skolarbetet och ger upphov till mindervärdeskänslor och bristande tilltro till egen förmåga.» (S. 190.) Samtliga barn, som anmälas till inträde i skolan, böra enligt skolkom- missionens uppfattning undergå läkarundersökning och prövning av skol- mognaden. Under sådana förhållanden är det av största vikt, att pröv ningen blir så omfattande och så omsorgsfull, att den kan vinna alla intres serade parters förtroende. Metoden att låta hela prövningen bestå i ett kort individualtest eller i ett grupptest på en knapp timme är icke helt tillfreds ställande. Bedömningen bör ske under förhållanden, som äro vanliga skol- förhållanden så lika som möjligt. Det svåraste problemet för skolan och föräldrarna är, säger skolkommis sionen, behandlingen av de ej skolmogna normalåriga barnen. I vissa fall
Kungl. Majrts proposition nr 70.
148
kunna föräldrarna ansvara för deras utveckling under ett år, och skolan
bör då ge föräldrarna anvisning på lämplig materiel, som barnen kunna
syssla med för att snabbare nå tillräcklig mognad för skolarbete. I andra
fall kunna de intagas i förskoleavdelningar, men ofta måste de börja i en
vanlig första klass tillsammans med de jämnåriga mera mogna kamraterna.
»I de fall då man i skolan tagit in barn, som ej är skolmogna, inträffar
det emellertid lätt, att dessa barn ställs inför läs- och räkneuppgifter, som
överstiger deras krafter. Det är av vikt, att så ej sker och att vid undervis
ningen all möjlig hänsyn tages till dessa barns relativt långsamma inliir-
ningstempo. De många timmar för undervisning i delad klass, som kommis
sionen föreslår, bör göra det möjligt för småskolans lärare att låta indivi-
dualisering och handledning av eleverna gruppvis efter deras förutsätt
ningar prägla lågstadiets undervisning i färdighetsämnena.» (S. 192.)
Den tidigare skolåldern.
Psykologerna äro ense om att den tidigare skolåldern för ett normalt
barn är en harmonisk och lycklig tid.
»Känslolivet är under denna period på ett lyckligt sätt stabiliserat, och
även psykoanalysen talar här om en sexuell latensperiod», skriver professor
Katz. »Man tror på auktoriteter och övertar utan tvekan omgivningens
värdeskala. Uppsatta mål eftersträvas med anmärkningsvärd och vilje-
betonad uthållighet. Med detta följer en ovanlig beredvillighet att lära,
varigenom på ett mångsidigt sätt en god grund kan läggas för studierna.
I visst hänseende är perioden 7—11 år den lyckligaste och gladaste i livet
och den tid, då individen minst lider under en subjektiv problematik. Ett
avbrott sker i och med den i 12-årsåldern inträdande förpuberteten.» (Bil.
II s. 48.)
Språkminnet och det mekaniska minnet överhuvud når under denna
period sin starkaste utveckling. Särskilt professor Elmgren betonar vikten
av att denna tidiga period utnyttjas för förvärvandet av de elementära
skolfärdigheter, som måste tillägnas genom memorerande inlärning.
»En omfördelning av skolans kunskapsstoff i större utsträckning än vad
som skett genom tidigare skolreformer vore helt säkert att rekommendera.
En väsentlig koncentration å de lägre åldersstadierna till de grundläggande
skolfärdigheterna — läsning, skrivning och elementär räkning — och den
för barn omedelbart givna erfarenhetskontakten med omgivningen samt
ett uppskjutande av de mera abstrakta kunskapsmomenten till den senare
delen av den skolpliktiga åldern efter It—12-årsåldern skulle innebära
naturlig anpassning av undervisningen till det psykiska utvecklingsförlop
pet i stort.» (S. 25.)
Då den rent receptiva minnesförmågan spelar en mycket stor roll för
inhämtandet av ordförrådet i ett främmande språk, bör någon form av
förberedande språkundervisning påbörjas, innan perioden är till ända.
Jämväl minnesutvecklingen för färger, former, föremål m. m. når sin
höjdpunkt före puberteten, hos flickor i 11-årsåldern och hos gossar i 13-
årsåldern. »Pedagogiskt sett visar detta hän på de konkreta undervisnings
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
metodernas naturliga dominans under den tidigare skolperioden före puber-
tetsåldern.»
Det brukar emellertid anses, att en ny period i utvecklingen, de egent
liga »pojkåren», tar vid i 11-årsåldern. Den kännetecknas bland annat av
ökat sinne för relationerna mellan föremålen i omvärlden. En auktoritativ
engelsk handbok ger följande karakteristik av åldern 11—13 år:
»Barnet i denna ålder visar en ökad förmåga av abstrakt tänkande, det
kan hålla samman skiljaktiga fakta och urskilja en mening i dem som hel
het, såsom när det tolkar en tavla eller en fabel. Det kan i viss grad upp
skjuta sitt omdöme, tills det känner alla fakta i en situation. Det går över
från det stadium, i vilket det lärde att igenkänna isolerade fall av orsak
och verkan, till det stadium, då det blir medvetet om allmänna lagar. Var
aktiga speciella intressen börja nu framträda och samordnas med barnets
planer på en framtida bana. Denna ålders känslor, tankar och handlingar
hålla på ’att organiseras i större grupper och mer stabila mönster, som ha
utsikt att dominera genom hela livet’. Även framträder en ökad förmåga
av psykisk och fysisk självkontroll. Skillnaden mellan en 7-åring och en
13-åring framträder åskådligt på fotbollsplanen. Den yngre gossens rörelser
äro impulsiva och oorganiserade och han faller lätt i gråt, om han slår sig.
Men 13-åringens rörelser äro överlagda och behärskade; han följer en kom
plicerad samling regler och har i stor utsträckning lärt att undertrycka sina
känslor och impulser.» (Bil. II s. 69.)
Med det nyvaknade intresset för kausalsammanhangen följer ofta ett
naturvetenskapligt eller tekniskt intresse. Överhuvud börja specialintres
sena vakna. »Läraren kan inte längre räkna på ett likartat intresse för allt
han framför», anmärker professor Landquist i sitt expertutlåtande.
De allmänna begåvningsolikheterna lärjungarna emellan behålla sin be
tydelse. I en bilaga till skolutredningens betänkanden (SOU 1943: 7) med
delar docenten
Urban Iljärne
en tablå över intelligenskvoternas fördelning
i en ogallrad barngrupp (enligt Terman):
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
149
Intelligens
kvot
Procent av
barnantalet
Intelligens
kvot
Procent av
barnantalet
56— 65
0,83
106—115
23,1
66— 75
2,3
116—125
9,o
76— 85
8,0
126—135
2,3
86— 95
20,t
136—145
0,55
96—105
33,o
De anlagsdifferenser, som få uttryck i sådana siffror, äro liksom den
kroppsliga utvecklingen resultanter av arv och miljö, poängterar Hjärne.
»Undersökningar av begåvade och obegåvade barns ärftlighetsförhållan-
den tyda på att begåvade barn vanligen ha begåvade föräldrar och omvänt.
Miljön synes påverka intelligensutvecklingen på liknande sätt som
kroppsutvecklingen. Goda sociala, hygieniska och ekonomiska förhållanden
under barnets uppväxttid ... kunna ge bättre värden för kroppsutveckling.
De ge även bättre intelligensålder, högre intelligenskvot.» (Bil. I s. 12.)
150
För planeringen av skolans arbete är det av vikt att veta, att »även på
det psykiska området skillnaden mellan barn inom samma årsklass ofta
(är) betydligt större än skillnaden i medeltal mellan två på varandra föl
jande årsklasser».
I skoldiskussionerna stöter man ofta på frågan, huruvida ett urval av
lärjungar för viss linje eller skolform kan ske på grund av intelligensmät
ningar, som verkställas redan då barnen befinna sig i 11-årsåldern, eller om
man skulle vinna märkbart säkrare resultat genom att uppskjuta urvalet
ett par år. Professor Katz anser, att en så tidig uppsortering verkligen är
möjlig.
»Under den säkert berättigade förutsättningen, att det vid bedömandet
av lärjungarna först och främst gäller deras intellektuella läggning, kan
från den moderna begåvningsforskningens synpunkt sägas, att bedömandet
av en lärjunges begåvning icke med större säkerhet kan fastställas hos
13-åringen än hos 11-åringen. Intelligenskvoten är nämligen för den här
ifrågavarande tidsperioden i det stora hela konstant. Måhända resultatet
av en intelligensprövning av en lärjunge vid 13 år blir något säkrare på
grund av hans på det hela taget större mognad, men man får icke glömma,
att då redan puberteten med dess ... labilitet tagit sin början, vilket med
för en osäkerhetsfaktor vid prövningen.» (Bil. II s. 62.)
Även slcollcommissionen finner en uppdelning i linjer efter lärjungarnas
teoretiska begåvning tekniskt möjlig redan vid 11-årsåldern, om den eljest
är önskvärd, och ser i testningen ett värdefullt hjälpmedel för utrönandet
av en ung människas studieförutsättningar.
»Dess värde som ensamt differentieringsmedel får inte överskattas, men
om den företages under sakkunnig ledning och används tillsammans med
studieresultat och läraromdöme, ger den en säker anvisning om studieför
utsättningarna, speciellt som man har möjlighet till att i tveksamma fall
företaga kontrolltestningar (individualtestning). —-------
Enhetsskolan är dessutom — i motsats till den nuvarande realskolan
— obligatorisk. Det innebär, att inga hinder av social, ekonomisk eller
geografisk art längre ställer sig i vägen för en studiebegåvad lärjunge att
fullfölja studierna enhetsskolan ut. Genom stipendier bör han få möjlighet
att därefter fortsätta studierna genom gymnasiet.
De felkällor i fråga om rekryteringen till högre teoretisk undervisning,
som ... påtalats, skulle därmed i allt väsentligt vara eliminerade. Alla för
utsättningar skulle i och för sig finnas för ett rationellt urval av elever till
teoretisk linje inom enhetsskolan. Urvalet kan med relativ säkerhet
göras i 11-årsåldem, d. v. s. vid avgången från fjärde klassen, eller tidigare.»
(S. 69.)
Den teoretiska intelligensen är emellertid blott en sektor av det mänsk
liga psyket, och man måste fråga sig, huru de praktiska anlagen komme att
fördela sig inom klasser, som utvalts huvudsakligen med hänsyn till de
teoretiska studieförutsättningama. Frågan kan endast besvaras genom
systematiska försök.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
151
För kommissionens räkning har professor Elmgren företagit en rad psy kologiska undersökningar rörande begåvningsfördelningen bland svensk skolungdom i 11-årsåldern. Elmgren har även använt händighetstest. Han har därvid funnit, att den praktisk-tekniska begåvning, som på detta sätt mätes, fördelar sig enligt samma »klockformiga» kurva som den teoretiska enligt nyss återgivna tablå. »Man kan alltså utgå ifrån, att i fråga om båda slagen av begåvningar antalet mycket högt begåvade och antalet mycket lågt begåvade är litet. Det stora antalet elever befinner sig omkring medel nivån.»
(S.
68.)
Elmgrens undersökningar ha utförts på relativt kort tid, och det fram går ej av kommissionens redogörelse, huruvida resultat av detta slag, oav sett övning och andra miljöinflytelser, hålla sig konstanta under en längre följd av år i samma grad som intelligenskvoterna. Redan nu ge dock Elm grens undersökningar åtskilliga synpunkter av värde.
Bland annat visar det sig, att händigheten i viss utsträckning går paral lellt med den teoretiska begåvningen. Kommissionen uppger, att över hälf ten av eleverna (56 procent) antingen ligger över medelnivån både i teore tisk begåvning och i händighet eller under medelnivån i båda dessa hän seenden. Härtill knyter kommissionen följande reflexioner:
»Elmgrens resultat visar klart — och därvid är han på samma linje som den utländska forskningen — att det inte finns något motsatsförhållande mellan teoretisk och praktisk begåvning. Därmed vederlägges den populära uppfattningen, att den som inte duger för teoretiska studier därmed i regel skulle vara lämpad för praktisk verksamhet. Det torde snarare vara så, enligt vad en s. k. faktoriell mognadsundersökning, som ingår i de elm- grenska undersökningarna, ger vid handen, att den relativt sett största all sidigheten i begåvningshänseende utmärker den ur allmän intelligenssyn punkt bäst utrustade elevkategorin. De i fråga om allmän intelligens svagt begåvade eleverna är inte genom något slags kompensation praktiskt be gåvade.» (S. 67—68.)
Slutsatsen blir, att en uppsortering av lärjungarna efter den teoretiska intelligensen automatiskt skulle leda även de bästa praktiska begåvning arna fram mot teoretiska studiemål. Detta skulle åter kunna få konsekven ser, som ur social synpunkt icke äro önskvärda.
Innan jag redogör för de sociala synpunkter, kommissionen lägger på begåvningsproblemet, måste jag emellertid erinra om att ytterligare begåv- ningsfaktorer giva sig till känna under skolålderns sista utvecklingsfas, puberteten.
Puberteten.
Pubertetens inträde varierar individuellt. Hjärne meddelar (efter Schiötz) en del belysande siffror. Sålunda är vid åldern 14,5 år 43 procent av gos sarna barn, medan 38 procent befinna sig i förpuberteten och 19 procent i puberteten. För flickorna inträder puberteten tidigare: vid åldern 14,5 år
Kungl. May.ts proposition nr 70.
152
Kungl. May.ts proposition nr 70.
äro av dem 6 procent barn, 52 procent i förpuberteten och 42 procent i
puberteten.
Puberteten innebär intet avbrott i intelligensens allmänna utveckling
men väl en omstämning av känslolivet, som ofta påverkar skolarbetets
gång.
»Den puberterande drar sig bort från omvärlden och riktar sig mot en
inre värld», skriver professor .Katz. »Den hittillsvarande öppenheten över
går till inbundenhet, ja, till något avvärjande, ett slags försvarsställning
gentemot omvärlden. Det hittillsvarande förtroendefulla förhållandet till
föräldrar och lärare efterträdes av en viss negativism. Deras auktoritet be
traktas inte mera som oantastlig. Barnets vetgirighet och dess nästan obe
gränsade beredvillighet att uppta kunskaper och dess lust att lära gå till
baka. Känslostabiliteten viker för en utpräglad labilitet med starka stäm-
ningsväxlingar.-----------Med reflexionerna över jaget följer en självkritik,
som skoningslöst dömer den egna karaktären och dess verkliga eller för
menta brister. Just denna självkritik har en stark negativ inverkan på allt
arbete och särskilt på skolarbetet.-----------
Tankeförmågan visar under denna tid en mera positiv utveckling, den
växer egentligen ständigt i styrka och är därför väl i stånd att bemästra
även abstrakta uppgifter. Tankeförmågan påverkas dock i negativ rikt
ning av den allmänna olust, som kännetecknar denna utvecklingsperiod.»
(Bil. II s. 50.)
Den utveckling av de speciella begåvningsanlagen, som börjat fram
träda under förpuberteten, vidgar nu den unges intressesfär. Tillbaka
gången av intresset för skolarbetet beror, säger Katz, icke blott på det inre
kaotiska tillståndet utan även på att många intressen utom skolan vakna,
intressen, vilka skolan inte tillräckligt beaktar.
Det synes råda tämligen god enighet om att valet av yrke icke bör ske,
förrän den nya fasen av livet har hunnit så långt i sin utveckling, att de
personliga intressena någorlunda klart framträda. Professor Anderberg,
som rekommenderar en tidig differentiering efter teoretisk begåvning, an
ser sålunda, att övergången till praktiskt betonade skolformer bör ske täm
ligen sent.
»Även om några nya psykiska egenskaper icke plötsligt träda i dagen
eller några mera tvära omkastningar icke äga rum, nå dock de mera spe
ciella färdigheterna först med pubertetens inträdande en sådan utveck
lingsgrad, att psykologisk anlagsprövning i yrkesvalets tjänst kan äga rum.»
(Bil. II s. 12.)
På skolutredningens uppdrag har byråchefen Ejnar Neymark verkställt
en specialutredning rörande skolungdomens vägledning till utbildning och
yrke. Den är tryckt som bilaga till skolutredningens betänkanden (SOU
1945:43). Neymark erinrar om att olika författare genom analyser av de
uppväxandes yrkesönskningar vid olika åldrar ansett sig kunna konstatera,
att i detta avseende ett mera realistiskt stadium inträder i 14-årsåldern.
153
»Anlag och intressen ha i och med pubertetens inträdande börjat framträda mera differentierat och markant, man har fatt större erfarenhet beträffande förhållandena i omvärlden och man söker sig fram efter mera realistiska synpunkter. Man har lärt sig inse, att yrkesarbete innebär arbete för egen och andras existens och en serie vardagsplikter, som är något annat än lek och äventyr. Man börjar ta hänsyn även till ekonomiska och sociala synpunkter, och yrkesfunderingarna hålla sig nu i allmänhet till yrken, som man själv kommit i kontakt med eller som man blivit intresse rad för genom släktingar, familjebekanta, kamrater, lärare eller andra.» (Bil. V s. 50.) . .. ...
»Men därmed är inte sagt, att ungdomen i 14-årsåldem är mogen for mera grundliga, direkta och definitiva resonemang i yrkesvalsfragan. Den realistiska hållningen är än så länge bara i vardande och kan ofta nog för ryckas av pubertetsbetingade drömmar och fantasier. Än så länge saknas dessutom ofta det rätta intresset för saken som sådan, och utan det in tresset är det naturligtvis inte så lätt för yrkesvägledningen att arbeta — även om den själv givetvis kan bidraga till att intresset vaknar. I 14-års- åldern äro många fortfarande ännu för unga för att mera allvarligt be grunda och diskutera det egna yrkesvalsproblemet. Det uppfattas för övrigt knappast som ett allvarligt problem ännu. Redan ett eller ett par år senare är man som regel mycket mera villig att lyssna, mycket mer mottaglig för sakskäl och liksom mer i stånd att koncentrera sig på fram tidsfrågan. Det är därvidlag t. ex. en påtaglig skillnad mellan dem, som komma från 7:e, och dem, som komma från 8:e klass — även om det inte förekommit någon yrkesvägledning i 8:e klass.» (Bil. V s. 53.)
Neymark ställer sig skeptisk mot dem, som med stöd av anlagsdiagnoser för 12—13—14-åringar anse sig kunna träffa avgöranden beträffande vederbörandes val av studielinje, yrkesutbildningsväg eller kanske rent av yrke.
»De särdrag i begåvningsbilden, som det... gäller att beakta, börja i all mänhet inte präglas, förrän förpubertetens (och pubertetens) differentie- ringsprocesser hunnit verka. Men förpuberteten är ju för många pojkar inte ett faktum förrän i 14—15-årsåldern, och i åtskilliga fall dröjer det tyd ligen ännu längre. För övrigt maste man också räkna med att det tar sin tid både för differentieringsprocesserna att verka och för individen att bli medveten om den prägel, begåvningen efter hand får. Helst ville man där för se, att ungdomen i allmänhet slapp träffa några yrkesvalsviktiga av göranden — det må gälla ett mera direkt val av yrke eller val^ av studie linje eller yrkesutbildningsväg — förrän tidigast i l.f—15-årsåldern, ifall det är fråga om flickor, och tidigast i (15—)16-årsåldern, ifall det är fråga om pojkar.
Ur vissa andra synpunkter kan det — åtminstone i många fall — vara skäl i att dröja ytterligare ett eller ett par år med mera viktiga avgöran den. Så t. ex. är ju den unges värde- och intressehållning inte mycket att bygga på, förrän de mest kritiska pubertetsåren äro överståndna och känslo- och viljelivet på väg att stabiliseras.» (Bil. V s. 50.)
Enligt skolkommissionens redogörelse för professor
Elmgrens
undersök
ningar ha dessa visat, att den praktiska begåvningen ingalunda är lika enhetlig till sin struktur som den allmänna intelligensen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
154
»Det närmare sambandet mellan teoretisk och praktisk begåvningslägg-
ning är givetvis ytterligt svårt att fastställa. Elmgrens framställning av
de individuella begåvningsprofilerna med deras inbördes mycket olika
struktur visar klart, vilka hart när oändliga kombinationsmöjligheter som
existerar mellan teoretisk och praktisk begåvningsinriktning.» (S. 68.)
Kommissionen drar därav den slutsatsen, att skolarbetet rent pedago
giskt bör göras rörligare, så att de många individuella kombinationerna av
teoretisk och praktisk begåvning kunna beaktas i skolans uppfostrande och
undervisande verksamhet. Skolorganisationen bör inom sin ram innesluta
större möjligheter till val av utbildningsvägar med hänsyn till individernas
begåvningstypologiska struktur.
Könsdifferenser i den psykiska
utvecklingen.
Det har alltid varit omstritt, i vad mån själsolikheterna mellan män och
kvinnor bero på konstitutionella faktorer eller böra återföras på traditio
nella olikheter i uppfostran. Den biologiska bakgrunden för de psykiska
utvecklingsdifferenserna kan dock naturligtvis icke resoneras bort. Pro
fessor Elmgren lämnar följande redogörelse för de viktigaste olikheterna i
utvecklingens förlopp:
»I utvecklingshänseende föreligga biologiskt betingade variationer i till
växttempo, som särskilt under förpuberteten och pubertetsperioden kom
ma till klart uttryck. Biologiskt kännetecknas förpuberteten hos gossar
av ett tydligt förlångsammande såväl av längd- som viktökning, vilket
medför, att flickorna i 12-årsåldern absolut taget hinna upp gossarna och
behålla ett tydligt försprång i kroppsutveckling under resten av den i
egentlig mening skolpliktiga åldern, ja ända fram till 16-årsåldern. Flickor
na uppvisa nämligen under gossarnas ’downperiod’ i kroppsutvecklingen
snarast en ökning av tillväxttempot och märkligt nog: denna ökning in
träffar före könskvaliteternas utbildning i samband med den biologiska
puberteten. Gossarnas ökning av tillväxttempot inträffar däremot regel
bundet samtidigt med själva den biologiska puberteten samt föregås av
ett långsammare utvecklingsskede under förpuberteten. Denna primära
könsskillnad hänger uppenbarligen samman med en av de flesta pubertets-
forskare bekräftad erfarenhet: pubertetsförändringarnas relativt större
spridning över en längre tidrymd hos flickorna och ett mera krisartat, ab
rupt sammanträngt och intensifierat förlopp hos gossarna. Gossarnas för
pubertet är ur social synpunkt besvärligare och den biopsykiska pubertets
krisen häftigare. Hos flickorna ske förändringarna mera gradvis och utan
alltför tvära övergångar.» (Bil. II s. 40.)
Omfångsrika undersökningar av de intellektuella könsdifferenserna under
skolåldern utfördes för några år sedan av professor Herman Siegvald. De
refereras på följande sätt av 1940 års skolutredning i dess betänkande om
flickskolan (SOU 1947: 49):
»Oavsett olikheterna i utvecklingstakt har han i allmänhet icke konsta
terat större differenser i intelligenshänseende. Dock har han funnit en skill-
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.
155
nåd i fråga om aritmetisk begåvning i så måtto, att goda totalprestationer på området voro betydligt vanligare bland manliga än bland kvinnliga växande, vilket synts honom sammanhänga med överlägsenhet hos gpssarna i fråga om matematiskt funktionstänkande och dynamisk visualiseringsför- måga. Särskilt stora differenser har Siegvald vidare konstaterat i fråga om teoretisk teknisk begåvning eller tekniskt förstående. Gossarnas åskådliga funktionstänkande var genomsnittligt betydligt bättre än flickornas, och en rätt tydlig skillnad framträdde i faktorstrukturen: gossarnas tänkande dominerades av en specifik teknisk faktor, flickornas av den s.k. G-faktoin. Hos gossar och flickor framträdde olika inställning till omvärlden, beroende på att de samlade olikartat kunskapsmaterial, varigenom deras tankeinne håll successivt blev alltmer olika. Siegvald anser sig också ha konstaterat större 'intellektuell aggressivitet’, starkare kritiklust och experimenterande nyfikenhet hos gossarna än hos flickorna.» (X s. 78 79.)
Skolutredningen har till 185 rektorer vid högre läroanstalter med sam- undervisning riktat en förfrågan om deras erfarenheter av samundervis- ningen. I fråga om intressespecialiseringen hos könen gå svaren i den rikt ning man på grund av Siegvalds undersökningar kunde förmoda,
»Gossarna utföra de bästa prestationerna på det matematisk-naturveten- skapliga området, flickorna på det språklig-humanistiska. Icke mindre än 120 rektorer uppge, att gossarna visat mer eller mindre utpräglad överläg senhet inom den förra ämnesgruppen, 90 betona, att flickorna varit över lägsna i den senare, dock äro omdömena här mindre bestämda och avse i några fall blott realskolans lägre klasser. I några fall har en analys av gossars och flickors allmänna begavningstyp försökts. Mestadels betecknas flickorna härvid såsom mer receptiva, mer fallna för detaljarbete och 'plugg’, mindre i stånd att skilja pa väsentliga och oväsentliga moment i lärostoffet. Gossarna anses ha bättre blick för sammanhangen, mer för ståelse för logisk bevisföring, problemlösning och teoretiska resonemang, för utredande framställningar och tankeväckande lärostoff; de uppges i anslutning härtill, såsom redan nämnts, arbeta mer ekonomiskt och på högre stadier mer målmedvetet.----------
Flickorna ha enligt många rektorers mening ett större allmänt intresse för skolarbetet, åtminstone på realskolans lägre stadium, de koncentrera också sitt intresse mer på detta arbete, medan gossarna dela sina intressen mellan arbetet och ting, som ligga utanför skolan, främst idrott.» (X s. 74—75.)
Åtskilliga experter synas benägna att på grund av de gjorda iakttagel serna rekommendera skild undervisning för gossar och flickor, åtminstone under den tid, då utvecklingsdifferenserna äro störst. Eilmgren anbefaller särundervisning i åldern 12—16 år, Katz under den tid, »då könen instink tivt söka sig ifrån varandra». Hjärne påpekar, att flickorna, när utveck- lingsdifferensen är som störst, ofta ha ett försprång på 2 år före sina jämn åriga pojkkamrater, och finner det »visst icke självklart, att i denna alder, 13—16 år, samundervisning skall vara det riktiga».
Det kan niimnas, att i Sovjetunionen, där samundervisning under lång tid har praktiserats, hösten 1943 skolor för skild undervisning försöksvis
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
156
inrättades i 76 av de större städerna. Kunskapsmålet och kursfordringarna
bibehöllos lika i båda slagen av skolor; man åsyftade en bättre anpassning
efter det specifika utvecklingsförloppet för könen. Enligt uppgift i The
Year Book of Education för 1948 utföllo försöken så tillfredsställande, att
särundervisning de närmaste åren infördes i ett stort antal andra städer
(i 146 städer läsåret 1944—45 och i 172 läsåret 1945—46).
Betydelsen av de konstaterade psykiska könsdifferenserna får dock icke
överdrivas, redan därför att de individuella värdena visa en mycket bety
dande spridning kring medeltalen.
»Man får aldrig glömma, att man vid dessa olikheter har att göra med
en statistiskt fastställd lagbundenhet», inskärper professor Katz. »Om man
t. ex. påstår, att flickorna inom ett visst bestämt område, exempelvis det
naturvetenskapliga, åstadkomma mindre än gossarna, så säger oss detta
bara, att den genomsnittliga förmågan är mera framträdande hos ett större
antal gossar, men därmed är icke sagt, att icke flickorna eller att endast
gossarna ha förmåga till naturvetenskapligt arbete. Vid intelligenspröv
ningar har framkommit, att avvikelserna från medelvärdet nedåt och uppåt
äro större hos gossarna än hos flickorna. Det finns färre psykiskt outveck
lade flickor, men det finns även färre med den högsta intelligenskvoten.
Antagligen kan man generalisera dessa resultat och påstå, att de psykiska
variationerna i varje fall äro större hos gossar än hos flickor.» (Bil. II s. 60.)
Professor Elmgren synes dela denna åskådning och vill starkt framhäva
»att alla dessa till könet bundna skillnader äro avgjort mindre än de,
som finnas mellan individer oberoende av kön och som bero av konstitu
tionella förutsättningar. Den allmänna regeln är. att den interindividuella
variabiliteten starkt dominerar över könsvariabiliteten, ehuru naturligtvis
ursprungligt biologiskt betingade olikheter i kvalitativt hänseende finnas
speciellt inom drift- och känslolivets sfär.» (Bil. II s. 41.)
Frågan om undervisningens differentiering med hänsyn till de psykiska
könsolikhetema blir på detta sätt endast ett delproblem inom den större
uppgiften att i skolarbetet tillgodose de individuella begåvningsdifferenser
av olika slag, som normalt förefinnas i en klass.
b. Anlagsdifferentieringen och de sociala grupperingarna.
Kanske finner den sociala fostran sin gynnsammaste miljö i en skolklass,
som innesluter barn ur olika samhällsklasser, gossar och flickor, begåvade
och obegåvade om varandra. De böra uppfostras på jämställighetens grund,
och skolan har lyckats i denna del av sitt värv, om de gå ut i livet 4ned
minnet av ett gott kamratskap och med redlig vilja till samarbete med dem
de en gång skola möta i livets större och allvarligare företag.
I gångna tider, då klassmotsättningarna voro skarpare, var det vanligare
än nu, att en skola eller skoltyp hade en mer eller mindre markerad klass
karaktär, och det är åtminstone möjligt, att detta till en tid kan ha mot
verkat utjämningen av klassmotsättningarna. Den lärdomen bör man
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
157
kunna draga av vad som varit, att man icke i det nya skolsystemet bör tillskapa onödiga kontraster av det ena eller andra slaget, som kunna bli upphovet till nya gruppmotsättningar.
En typisk läroverksklass har i våra dagar icke en sådan struktur, att själva sammansättningen behöver hindra en demokratisk fostran. Där finnas enligt de siffror, jag anfört i tidigare avsnitt av mitt anförande, van ligen avsevärda inslag från olika samhällsskikt och representanter för olika begåvningstyper, även lärjungar med tämligen jämnstruken förmåga. Inom folkskolan har däremot den allt starkare övergången av lärjungar till högre skolor mångenstädes medfört en rätt utpräglad ensidighet i klassernas sammansättning. Stundom utarmas folkskolans högre klasser på barn från de högre socialklassema och på teoretiska begåvningar i så hög grad, att klassen icke så litet kommer att avvika från den samhällsminiatyr, som är den bästa ramen för en god social fostran. Samtidigt blir det svårare att lyfta klassens gemensamma arbete till den niva, man maste eftersträva. Bristen på enhetlighet i skolsystemet har då lagt hinder i vägen för fyllan det av uppgifter i uppfostran, vilka icke kunna vara likgiltiga.
I den offentliga diskussionen om enhetsskolan resas numera mycket sällan principiella invändningar mot en gemensam undervisning av barn från olika samhällsklasser, men en och annan gång ifrågasättes lämplig heten av samfostran för gossar och flickor även ur de sociala synpunkter, som nu äro före. När skolkommissionen i princip förordar, att samunder- visning skall ersätta det som är kvar av särundervisningen inom det sven ska undervisningsväsendet och såsom samundervisningens fördelar nämner »det ömsesidiga givandet och tagandet i en sammansatt klass, det rikare liv en sådan klass möjliggör, den större trivseln i arbetet, det mer mång sidiga kamratlivet», så föranleder detta kollegiet vid Kjellbergska kommu nala flickskolan i Göteborg till en bestämd gensaga.
»Kollegiet delar icke denna uppfattning. Det är icke bevisat, att sam- undervisning äger företräde framför särundervisning. Den psykologiska sakkunskapen delar sig här i två läger. Många flickor trivs bra i samskola, andra trivs icke. Många föräldrar skulle med bekymmer se, att de vore nödsakade att lämna sina flickor i samklass i den kritiska åldern 11 16 år och i en tid, då de moraliska normerna äro så flytande som nu. Inom Göteborgs skolvärld förekommer såväl i folkskolorna som i samrealskolan flickklasser. Man kan fråga sig, vilken anledningen är till detta. Att val frihet mellan sam- och särundervisning må råda i framtidens .skola är ett enkelt demokratiskt krav!»
I huru hög grad meningarna i denna fråga gå i sär, framgår emellertid exempelvis av följande samtidigt gjorda uttalande av kollegiet vid Whitlockska samskolan i Stockholm:
»Kollegiet anser, att samskoleprincipen är den ur uppfostringssynpunkt riktiga och förordar därför icke en ’ren’ flickskola annat än för de två sista
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
158
klasserna, 10 och 11. Det är för tidigt att i klass 7 och 8 inom enhetsskolan
ordna undervisning endast för flickor. Man bör ej skilja gossar och flickor
åt, förrän det på grund av deras blivande yrkesval är absolut nödvändigt.»
Skolutredningen
har genom sin rektorsenkät gjort en grundlig undersök
ning av de föreliggande erfarenheterna om samundervisning i vårt land och
sammanfattar på följande sätt de praktiska rönen:
»Praktiskt har samundervisningen .. . fullt ut bevisat sin användbarhet,
icke blott på skolans lågstadium, där dess lämplighet överhuvud knappast
varit föremål för diskussion, utan även på mellan- och högstadiet. För lär
jungarnas sociala fostran har den i varje fall under de senare skolåren visat
sig vara av obestridligt värde: från samskolorna omvittnas mycket allmänt,
att den på realskolans högstadium lett till ett sunt och gott kamratskap.
Ur psykologisk synpunkt torde detta vara väl förklarligt, då vid denna tid
elevernas intresse för det andra könet vaknat och deras förmåga av psy
kologisk inlevelse och av förståelse för sociala sammanhang blivit mer
utvecklad. Dessutom intygas samstämmigt, att samundervisningen varit
gagnelig för de manliga lärjungarnas fostran till hyfsning och städat upp
trädande. Tillika har den underlättat disciplinen, detta med hänsyn till de
kvinnliga lärjungarnas större foglighet och villighet att underordna sig skol
livets krav. Den synes även ha drivit upp arbetsprestationerna, under de
tidigare realskolåren för gossarnas del, under de senare för flickornas, detta
till följd av den eggelse, som flickornas större ambition från början inne
bär och som verkar pådrivande först på gossarna, så länge dessa ligga efter
i utveckling, sedan på flickorna själva, då gossarna hunnit upp dem i ut-
vecklingshänseende.
Farhågorna för att flickornas fysiska och psykiska hälsa skulle taga all
varlig skada genom samarbetet med gossarna under de ömtåligaste utveck
lingsåren ha heller knappast besannats.» (X s. 79—80.)
De olägenheter, som framträtt, ha gällt lärostoffet och själva undervis
ningsarbetet. Dessa svagheter förlora emellertid i betydelse, om man i över
ensstämmelse med skolkommissionens intentioner lyckas åvägabringa en
omläggning av det inre arbetet hän emot bättre individualisering.
Huvudkritiken mot en för alla gemensam lärogång under en längre följd
av år tar emellertid till utgångspunkt de särskilt begåvade lärjungarnas
intressen eller befarade effektivitetsförluster genom den gemensamma
undervisningen.
Skolutredningen
anger sin grundståndpunkt genom följande resonemang:
»En obligatorisk skola, som utan hänsyn till individernas olikhet länge
sammanhåller lärjungarna årskullsvis i en enhetlig undervisning, erbjuder
vissa sociala värden, vilka särskilt vid anknytningsfrågans dryftande blivit
starkt framhävda. Den ger alla samhällsmedlemmar samma undervisning
och uppfostran under ett antal gemensamma skolår, och den har därför
ansetts ägnad icke blott att fostra ’samarbetsmänniskor’ utan även att
lägga en fast grund för samförstånd mellan olika samhällsgrupper och för
utveckling av en sund medborgaranda.
Å andra sidan är det klart, att ett alltför långvarigt sammanhållande i
gemensam undervisning av lärjungar med mycket skilda studieförutsätt
Kungl. May.ts proposition nr 70.
159
ningar och anlagsriktningar vållar stora pedagogiska svårigheter. Genom
att tillämpa individualiserade arbetsmetoder kan man visserligen i icke
ringa mån övervinna dessa svårigheter. I folkskolans flerklassiga avdel
ningar har det icke sällan visat sig, att begåvade och duktiga lärjungar
lärt sig att arbeta mera självständigt och planmässigt än vad annars är
vanligt. Men en differentiering av undervisningen inom klassens ram stäl
ler mycket stora krav på läraren, i synnerhet vid undervisning i större
klassavdelningar ... I den mån av anlagen betingade önskningar i fråga
om skilda studiemål börja att framträda, bli olägenheterna av lärjungarnas
sammanhållande i gemensam undervisning större. Att även på högre sta
diet i en och samma avdelning anpassa lärogång och arbetssätt efter den
enskilde lärjungens kapacitet och med hänsyn till hans önskemål är uppen
barligen omöjligt.» (IV: 1 s. 39—10.)
En för långt driven enhetlighet i lärogång och arbetsmål måste enligt
skolutredningens uppfattning bli till skada både för de bästa och de sämsta
eleverna.
»Skolan är till för lärjungarnas skull; om dessas utveckling, verksamt
främjas genom en differentiering, så bör en sådan givetvis ske, i den män
den överhuvud är ekonomiskt försvarlig. Om den obligatoriska skolan vill
lika väl sörja för alla de henne anförtrodda barnens utveckling, så måste
hon i själva verket ge dem olika utbildning och ställa olika krav, allt
efter deras olika begåvning, prestationsduglighet och anlagsriktning. Om
det ur synpunkten av skolans fostrande uppgift är av värde, att de bättre
utrustade lärjungarna få lära sig att hjälpa sina mindre försigkomna kam
rater, så är det å andra sidan av största vikt, att alla lärjungar redan i sko
lan få vänja sig vid att arbeta efter måttet av sina krafter. Om för högt
ställda krav äro ägnade att beröva de endast genomsnittligt begåvade
mod och arbetslust och sålunda äro till uppenbar skada för dessas utveck
ling i det hela, så är det lika visst till men icke blott för intellektets utan
även för karaktärens utveckling, om för de mera begåvade arbetsuppgif
terna bli för små och anspråken ställas för lågt.» (IV 1 s. 42—43.)
Majoriteten av skolutredningen hävdar vidare bestämt, att den nya skol
organisationen icke på någon av de bildningsvägar, som motsvara de nu
varande högre skolformerna, får medföra en sänkning av bildningsmålen
— varvid givetvis icke är sagt, att dessa mål till sitt innehåll böra bibe
hållas i alla avseenden oförändrade.
»Särskilt bör framhållas nödvändigheten av en stark ställning för under
visningen i främmande språk å dessa linjer, bland vilkas lärjungar befin
ner sig huvudparten av den ungdom, som i framtiden skall komma att
bekläda de ledande posterna inom svenskt kulturliv. Intet krav har i sva
ren på de av skolutredningen anordnade rundfrågorna framförts med större
enstämmighet och styrka från universitet, högskolor och andra högre bild
ningsanstalter liksom från det praktiska livets målsmän än kravet på säk
rare språkkunskaper hos den ungdom, som lämnar läroverken.» (IV: 1
s. 75.)
Skolutredningen föreslår en samorganisation av folkskola och realskola
i ett enhetligt men linjekluvet skolsystem. Meningsskiljaktigheterna inom
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.
160
utredningen gälla i främsta rummet, huru djupt linjeklyvningen bör gå.
Enligt majoriteten bör det enhetliga grundstadiet endast omfatta fyra år,
enligt minoriteten sex.
För skolkommissionen äro båda dessa lösningar till följd av sina sociala
följdverkningar lika oantagliga. En tidig linjeklyvning skulle på visst sätt
hota samhällsbalansen:
»Den teoretiska studiebegåvningen (bleve) praktiskt ensam avgörande
faktor. Till den teoretiska studielinjen skulle då avdelas eliten inte endast
av de elever, som är enbart teoretiskt begåvade, utan också eliten av de
elever, som med teoretisk studiebegåvning förenar praktisk begåvning. Då
man kan vänta, att de allra flesta av de uttagna eleverna eller i varje fall
de bästa av dem över den teoretiska linjen föres till gymnasie- och fack
högskolestudier, skulle en tidig differentiering av detta slag så småningom
utarma de praktiska levnadsbanorna på teoretiska begåvningar. De prak
tiska yrkena och de socialgrupper, som ägnade sig åt dem, skulle bli föremål
för en ödesdiger nedvärdering, en samhällsklyvning skulle uppstå och folk
styret komma i fara.
Denna utveckling kan endast undgås därigenom, att ett inte oväsentligt
antal teoretiska begåvningar väljer praktiska utbildningsvägar och därmed
praktiska eller manuella yrken. Man vågar säkerligen utgå ifrån att där
igenom många begåvningar bättre skulle komma till sin rätt i livet, än om
de följt en allmän ström till studiebanorna. Att såväl samhället i stort som
vissa praktiska och manuella yrken skulle ha gagn av en mindre ensidig
fördelning av begåvningarna, torde vara uppenbart. En förutsättning för
en dylik ändamålsenlig fördelning, vilken otvetydigt är till båtnad både
för vissa begåvningstyper och för balansen i samhället, är, att differentie
ringen på olika linjer inte sker enbart efter graden av teoretisk begåvning.
Den kan därför inte få ske i 11-årsåldern, där studieförutsättningarna blir
ensamt avgörande. Den måste uppskjutas till en tidpunkt, då specialanlag
och intressen kommer med i spelet och vid sidan av studiebegåvningen
fäller utslag vid valet av utbildningslinje.
Majoriteten inom skolutredningen hävdar — enligt skolkommissionen
med full rätt — att denna tidpunkt inte inträffar förrän tidigast i 15-års-
åldern, d. v. s. efter åttonde klassen.
De elmgrenska undersökningarna med sitt betonande av att den prak
tiska begåvningsinriktningen inte kan bestämmas förrän efter puberteten
stöder denna synpunkt. Ett uppskov med linjedelningen endast till 13-års-
åldern, d. v. s. till efter sjätte klassen, såsom minoriteten inom utredningen
förordar, skulle endast innebära, att urvalet kunde göras ännu något säk
rare med hänsyn till studieförutsättningarna än i 11-årsåldern: anlag och
yrkesintressen gör sig ännu inte gällande, och man skulle därför få en ännu
mer definitiv klyvning av samhället.» (S. 69—70.)
Det ankommer då på skolkommissionen att visa, huru man i det prak
tiska skolarbetet skall undgå de svårigheter, för vilka skolutredningen väjt.
Kommissionen är fullt på det klara med att de teoretiska studiebegåv
ningarna måste tillvaratagas och få en undervisning, som tillgodoser deras
krav på att få full sysselsättning för sina krafter, att få arbeta snabbare
än kamraterna och att få tillfälle till större fördjupning och tillgång till
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
161
bredare kurser än dessa. Den har också utpekat vägar för skolarbetet, vilka
enligt dess övertygelse skulle föra till målet utan en ur medborgerlig syn
punkt olycklig isolering av de teoretiska begåvningarna från deras kam
rater.
c. Differentieringsproblemet inom undervisningen.
Då ordet differentiering har mycket skiftande innebörd, torde det vara
lämpligt att låta redogörelsen för kommissionens förslag föregås av en över
sikt av de former av differentiering, som för skilda syften och under olika
förutsättningar kunna ifrågakomma.
Olika former av differentiering.
Om behovet av differentiering inom undervisningen ytterst framspringer
ur den differentiering av anlagen till art och grad, som normalt förefinnes
inom varje efter geografiska grunder uttagen befolkningsgrupp, kan den
dock, i synnerhet på ett högre stadium, även vara påkallad av samhällets
behov av differentierad undervisning för olika levnadsbanor.
En sådan dubbel uppgift har den äm-nesdifferentiering, som i stor omfatt
ning tillämpas inom de högre skolorna. Den innebär, att lärjungarna äga
frihet att i viss utsträckning välja mellan olika ämnen och ämnesgrupper.
Realskolan och flickskolan ha sina praktiska linjer vid sidan av de teore
tiska. Gymnasiet är i hela sin längd kluvet i latin- och reallinje, den förra
med större utrymme för den språkliga ämnesgruppen, den senare med större
utrymme för den matematisk-naturvetenskapliga. I de båda översta ring
arna
— det differentierade gymnasiet — är ämnesdifferentieringen satt i
system. En latinare har vid inträdet i näst högsta ringen att välja mellan
It ämneskombinationer, en realare mellan 7.
Skolkommissionen tänker sig inom enhetsskolan en ämnesdifferentiering,
som börjar med att lärjungarna i klass 7 få välja mellan tyska och mot
svarande antal timmar praktisk utbildning och utmynnar i den mycket
rika differentiering efter olika levnadsbanors behov, som skulle förekomma
i klass 9.
Ämnesdifferentieringen möjliggör i främsta rummet en anpassning av
skolarbetet efter olika arter av begåvning.
Ett annat huvudsyfte har den differentiering av lärjungarna efter deras
studieförutsättningar, som tagit form i hjälpklasser för klent begåvade och
elitklasser för överlägset begåvade. En sådan differentiering brukar kallas
begåvningsdijjerentiering. Den kan sägas ha till uppgift att möjliggöra en
anpassning av skolarbetet efter olika grader av begåvning.
En viss anpassning av arbetet efter begåvningarnas art och grad kan ske
även inom klassens ram och eftersträvas av varje lärare med djupare in
tresse för sina elever. Det är en differentiering av detta slag, som avses med
termen individualisering.
11 —
Bihang till riksdagens protokoll 1050.
1 sand. Nr 70.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
162
Valet av organisatoriska former för differentieringen beror bland annat
av undervisningens metod.
Den vanligaste formen för undervisning är nog i vårt land alltjämt
»klassundervisningen». Slcolutredningen, som i denna metod ser »en i och
för sig betydelsefull pedagogisk uppfinning», ger följande beskrivning av
metoden:
»Kännetecknande för klassundervisningen i dess renodlade form är strä
van att föra klassens lärjungar fram genom kursen i obruten och så långt
möjligt jämn linje. Läraren genomgår samtidigt med samtliga lärjungar ett
visst moment av kursen, alla förväntas med samma uppmärksamhet följa
genomgången och alla få samma stycke i läxa. Nästa lektion börjar med
läxförhör, därefter genomgång av ett nytt moment i kursen o. s. v. Vid
terminens slut kommer betygssättningen för prestationerna under terminen
och i samband därmed, vid årets slut, flyttning till nästa klass — eller kvar-
sittning. Och den som blir kvarsatt får börja om klassen från början och
genomgå samma procedur ännu en gång, fastän med andra kamrater.
Klassundervisningsmetoden har sina obestridliga förtjänster. Dess fasta
och klara teknik ger både lärare och lärjungar en känsla av trygghet —
även om vägen ibland kan synas lång och stenig, är den väl utstakad och
leder till målet. Läraren vet, var han har alla i klassen, och lärjungarna
behöva inte bekymra sig om att ta mer än ett steg i taget, att klara dagens
och timmens läxa och förhör. Men metoden har också sina olägenheter.
-----------Arbetet i skolan vädjar ej tillräckligt till lärjungarnas aktiva in
tresse, och deras 'skapande’, produktiva krafter få ej utlösning. Lärjung
arna sporras inte till självverksamhet, och arbetssättet lämnar ej utrymme
för samarbete mellan lärjungarna. Någon hänsyn till lärjungarnas indivi
duella egenart, studieförutsättningar och intressen är inte möjlig i nämn
värd utsträckning, och en stark tonvikt kommer under alla förhållanden
att läggas på deras intellektuella förmåga.----------- Klassundervisningen
brister däruti, att den icke låter den enskilde lärjungen arbeta i den för
honom lämpliga arbetstakten.» (VI s. 59—60.)
Det är möjligt, att skolutredningen har rätt, när den betecknar klass
undervisningen i denna stelt schematiska form som gammalmodig. Men
även om metoden, såsom ofta sker, modifieras i detaljerna, bibehåller den i
princip klassen som en obruten enhet och förväntar, att lärjungarna vid
läsårets slut skola ha nått samma mål, genomgått samma kurs. Större be-
gåvningsdifferenser inom klassen bli med detta arbetssätt mycket besvä
rande vid undervisningen; en uppsortering av lärjungematerialet i olika
klassavdelningar efter dess studieförutsättningar ter sig-i varje fall högst
önskvärd inte bara ur lärarens synpunkt. En sådan differentiering kallas
Hassdijjerentiering. Den form av klassdifferentiering, som innebär, att lär
jungarna varaktigt skiljas i strömmar med olika mål, kallar man linje-
differe ntiering.
En mindre omfattande differentiering, som endast kräver, att klassen
uppdelas i skilda undervisningsavdelningar under några timmar i veckan,
kallas av skolutredningen grunddifferentiermg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
163
I principiell opposition mot klassundervisningen står
den individualise
rande undervisningsmetoden
, som i extrem form har tillämpats vid en del
amerikanska progressiva skolor.
»De allmänna principer, på vilka detta individuella arbetssätt grundar
sig, äro dels en strävan att skapa individuell frihet i arbetet, dels önskan
att skänka underlag för ett verkligt samarbete mellan lärjungarna, mellan
bättre och sämre begåvade, mellan äldre och yngre», skriver
skolutred
ningen.
»Friheten består i att lärjungen inom vissa gränser själv får
välja sin arbetstid och att han får arbeta i sin egen takt, använda den tid
på uppgiften, som för honom är erforderlig. Men det är en frihet under
ansvar, så till vida som han åtager sig att själv svara för att fullgöra de
arbetsuppgifter, som lämnats honom. Samarbetet befrämjas därigenom, att
man förutsätter, inte bara att läraren skall vara till hands för att vägleda
och hjälpa, utan även att lärjungar, som under en tidsperiod arbeta i sam
ma ämnesrum, skola i förekommande fall bistå varandra.» (VI s. 63.)
Fn lyckad individualisering av arbetet ger något väsentligt åt alla lär
jungar, framhåller skolutredningen, men den är särskilt lämplig för dem
som befinna sig markerat under eller över den genomsnittliga intelligens
nivån i klassen.
Skolkommissionen
ser vägen ur de svårigheter, som vållas av lärjunge
materialets ojämnhet, i en övergång till individualiserande arbetsmetoder.
»Lyckas man allt bättre anpassa arbetsuppgifterna efter varje lärjunges
förmåga, förbättras med säkerhet arbetsresultatet. Elever med goda förut
sättningar kan av svårare uppgifter stimuleras till större prestationer. Om
svagare rustade elever får syssla med uppgifter, som ligger inom deras för
måga, kan de av framgången stimuleras till ökat arbete. Krav över deras
förmåga leder däremot lätt till förlamande modlöshet. Individualisering
efter speciella anlag och intressen ger eleverna starkare motiv för arbetet
och ökar därigenom arbetsresultatet.» (S. 123—124.)
Kommissionen ger några exempel på olika former av individualisering:
»Ett mycket värdefullt individuellt arbetssätt innebär, att lärjungarna
sysslar med samma studieområde men där fördjupar sig i olika grad. Alla
läser t. ex. om Frankrike i geografi. En svagare elev använder bara en enda
bok, lär sig de viktigaste uppgifterna ur den och ritar en enkel karta, en
annan elev läser dessutom något i en extra läsebok och ritar två kartor, en
tredje snabbt arbetande elev utnyttjar flera böcker, ritar diagram och kar
tor. Eftersom alla sysslar med Frankrike, är det möjligt att samla hela klas
sen till ett givande samtal om ämnet och att avsluta arbetet med ett pro
gram, där olika elever redogör för sina arbetsresultat. Därefter kan allas
intresse samlas kring ett stimulerande inledningssamtal kring nästa geogra
fiska uppgift. Även i matematik är det möjligt att låta alla arbeta med
samma kursmoment. En elev nöter in de behandlade räkneprincipema med
hjälp av exempel, som ställer obetydliga krav på begåvning för ämnet. En
annan elev, som är matematiskt begåvad, får inom samma avsnitt räkna
tillämpningsexempel av högre svårighetsgrad, möjligen också i större antal.
Efter en tid börjar ett nytt kursmoment med att läraren demonstrerar och
förklarar exempelvis för hela klassen. Individualiseringen i dessa båda fall
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
164
sker alltså genom att arbetsuppgifterna på samma område växlar i om
fattning, svårighetsgrad eller antal alltefter lärjungarnas förmåga. En sådan
’fördjupningsindividualisering’ är särskilt användbar i orienteringsämnen,
och den kan med framgång användas även i färdighetsämnen, om det
finns material för arbete av växlande svårighetsgrad.
En annan metod är att individualisera i fråga om arbetstakten. Tillväga
gångssättet, t. ex. i matematik, kan vara följande. När en elev visar sig be
härska ett kursmoment, går han vidare, utan att vänta på de andra. Han
har kanske fått fler och svårare exempel att lösa än kamraterna, men lära
ren har dock inte gett honom så många fyllnadsuppgifter, att skillnaden i
hastighet jämnats ut. Vid utpräglad individualisering av denna typ skulle
alla lärjungar befinna sig på olika ställen i kursen. Lärarens arbete kan
emellertid förenklas, om elever, som arbetar i ungefär samma takt, föres
samman till en grupp. Läraren går då igenom ett nytt moment med alla
medlemmar i gruppen samtidigt. Denna ’hastighetsindividualisering’ an
vänds ofta inom färdighetsämnen. Den är i dessa ämnen att föredra framför
fördjupningsindividualisering, om man inte har tillgång till sådant arbets
material, som skulle göra en fortsatt fördjupning för en begåvad elev verk
ligt givande. Fylliga och lättbegripliga anvisningar i arbetsmaterialet kan
minska lärarens arbete med att gå igenom nya moment med de skilda grup
perna.
Såsom tidigare nämnts, kan individualisering också innebära en anpass
ning efter elevernas intressen och behov. Medan några lärjungar sysslar
med t. ex. fri målning, skulle andra kunna ägna sig åt linearritning. Arbetet
med de fritt valda överkurserna utgör en sådan intresseindividualisering
inom samtliga ämnen. Denna form av individualisering kan förenas med
någon av de föregående. Det nyss nämnda exemplet från behandlingen av
Frankrikes geografi kan sålunda kompletteras. Den extraläsning, som ele
verna hinner med efter den allmänna översikten av Frankrike, kan växla
både till omfattning och inriktning. Medan en elev läser om Paris, intresse
rar sig en annan för livet i de franska byarna och en tredje för Frankrikes
textilindustri och det franska inflytandet på ldädmoderna.» (S. 124—125.)
Den individualisering, som uppnås vid arbete efter de angivna riktlin
jerna, bör kompletteras med grupparbete. Lluru kommissionen tänker sig
denna arbetsform, framgår av följande citat:
»Indelningen av en klass i grupper kan följa två skilda huvudprinciper.
En metod innebär, att läraren grupperar eleverna efter deras nivå i det
ämne som läses. Syftet är då främst, att medlemmarna av gruppen skall
kunna arbeta med uppgifter av samma art och svårighetsgrad och erhålla
den erforderliga instruktionen från läraren samtidigt. Gruppindelning av
detta slag har stor betydelse redan på lågstadiet, t. ex. vid läsning och
räkning, och den har en uppgift att fylla i hela enhetsskolan, särskilt i fär
dighetsämnena. Enligt en annan princip får eleverna själva huvudansvaret
för gruppindelningen, de får välja kamrater och tillsammans med dessa
organisera det gemensamma arbetet. Huvudmålet är härvid den sociala
fostran: lärjungarna skall vänja sig vid att hjälpa varandra och organisera
en lämplig arbetsfördelning. Grupper av denna typ kan särskilt framgångs
rikt arbeta med orienteringsämnen och praktisk-estetisk verksamhet. Ett
mer bestämt grupparbete av sådan art brukar kunna börja i skolans tredje
klass.-----------
Kungl. Majds proposition nr 70.
165
Vid det egentliga grupparbetet är planläggning och redovisning gemen
sam för gruppens medlemmar. Mycket av arbetet utföres emellertid täm
ligen självständigt av varje elev. En grupp lärjungar gör tillsammans upp
eu plan för arbetet, varvid samråd med läraren sker. Var och en väljer en
speciell uppgift, som skall bidra till resultatet, och arbetar sedan indivi
duellt men får vid behov hjälp av kamraterna. Redovisningen för arbetet
kan ske individuellt. Ofta föres emellertid gruppmedlemmarnas resultat
samman till ett helt, som presenteras som gruppens samlade arbetspresta
tion. —
På högstadiet bör studiecirkelverksamheten bli en viktig form av sam
arbete. Cirkelarbetet skiljer sig från annat grupparbete främst däri, att
studiearbetet följs av mera ingående samtal och diskussioner. Genom cir
kelverksamheten kommer skolan att ur metodisk synpunkt ge en bättre
förberedelse till det fria folkbildningsarbetet. Det är givetvis nödvändigt,
att de lärare, som ger handledning, själva väl känner till studiecirkelarbe
tets teknik. Sin största betydelse kan cirklarna väntas få inom ämnena
samhällskunskap, historia, geografi, kristendomskunskap och modersmålet.
I många skolor förekommer också andra uppgifter, som kräver sam
verkan, t. ex. framförandet av teaterpjäser och annat dramatiserat stoff,
diskussioner och sammanträdesförhandlingar, olika lagidrotter och särskilt
på lågstadiet gemensamt praktiskt och skapande arbete, t. ex. utförandet
av en större slöjd- eller dekorationsuppgift, där medverkan från flera barn
är behövlig. Verksamhet av dessa slag måste erhålla tillräckligt utrymme.»
(S. 127—128.)
De skisserade arbetsmetoderna äro otvivelaktigt krävande för läraren.
Skolutredningen betecknar en minskning av klassernas storlek som en
ofrånkomlig förutsättning för att arbetsformer skola kunna tillämpas, som
avse individuell handledning av lärjungarna och kräva lärarens personliga
kännedom om den enskilde lärjungen.
»Vilka arbetsmetoder som än försökas, måste undervisningen få en
schablonmässig karaktär, om en lärare har att undervisa en klass med stort
lärjungeantal. Ännu mera svårbemästrad blir hans uppgift, om han såsom
ämneslärare har att lämna undervisning i sina ämnen i ett flertal stora
klasser. En individuell kännedom om lärjungarna såsom grundval för hans
undervisande och fostrande verksamhet är i sådant fall praktiskt taget ute
sluten. En begränsning av klassavdelningarnas storlek är ett första steg
till en reform av skolans inre arbete.» (VI s. 70.)
S kolkommission en erkänner, att en genomförd individualisering av
undervisningen är en svår uppgift — i varje fall för en lärare, som har vant
sig vid klassundervisning — och vågar icke räkna med att de traditionella
undervisningsmetoderna snabbt skola kunna utträngas av de mera aktivi-
tetsbetonade.
»Detta kommer att ske först så småningom. En viss — och för ändamålet
tillräcklig — individualisering kan dock förenas med traditionell klass
undervisning. Kommissionen framlägger . . . ett förslag till skolkursernas
uppdelning på grundkurser, som alla skall vara skyldiga att läsa, och över
kurser, som individuellt avpassas efter vars och ens begåvning och intres
Kungl. May.ts proposition nr 70.
166
sen. Genom den enkla omläggning av undervisningen, som består däri, att
viss lektionstid avsättes för självständigt arbete och att hemarbetet väsent
ligen får individuell, frivillig karaktär, uppnås den individualisering, som
är erforderlig för... differentieringen av kurserna.» (S. 71.)
»Grundkursen innehåller det material, som är avsett för alla lärjungar i
klassen. Då grundkursen inte kan vara alltför knapphändig, bör man inte
begära, att alla eller ens de flesta elever skall aktivt behärska den helt och
hållet. Fast och säker kunskap kan man kräva endast beträffande en del
av grundkursen, en kärna av omistliga fasta färdigheter och vitala kun-
skapselement. För att en elev skall anses godkänt behärska ett ämne, bör
han åtminstone ha kontroll över dessa primära delar av ämnet. I fråga om
övriga delar av grundkursen får man ställa mindre stränga krav. Särskilt
när det gäller ämnen som historia, geografi och biologi, är det mest träf
fande att säga, att lärjungarna skall ha en viss orientering rörande denna
del av grundkursen.
Överkursernas syfte är att ge fördjupning utöver grundkursen. De mot
svarar i viss mån den fria bredvidläsning i skolämnen, som många elever
redan nu sysslar med. Den förändring, som kan sägas inträda med att för
slag till överkurser tas upp i studieplanerna, är närmast att lärarna upp
fordras att i större utsträckning än nu hjälpa de intresserade eleverna med
anvisningar.
Den fasta kärnan i grundkurserna, det som fordras som ett minimum
för godkänt betyg vid flyttning, bör ingå oförändrad i de olika parallella
studieplanerna. Tack vare detta gemensamma stoff behöver inga allvarliga
svårigheter uppstå, när en elev flyttar till annan ort eller när en klass får
en ny lärare.» (S. 97—98.)
»Redan en individualisering av detta slag ger större möjligheter än linje
delning att göra de olika begåvningstyperna rättvisa. Man slipper hänvisa
elever med medelmåttig men övervägande teoretisk begåvning till den prak
tiska linjen. Specialbegåvningarna kommer bättre till sin rätt: en mate
matisk begåvning utan förutsättningar att göra sig gällande i språk skulle
måhända på grund av nämnda ojämnhet vid linjedelning ha hänvisats till
den praktiska linjen. Slutligen undgår man den nedvärdering av de prak
tiska ämnena, som skulle bli resultatet av en linjedelning med endast den
praktiska linjen öppen för de lärjungar, som både i fråga om teoretisk och
praktisk begåvning ligger under medelnivån.» (S. 71—72.)
Den pedagogiska utvecklingen bör emellertid inte leda till ett ensidigt
utnyttjande av ett enda tillvägagångssätt utan till ökad omväxling i arbe
tet. En planmässig kombination av olika metoder torde ge de bästa resulta
ten. Även enligt skolkommissionens mening böra olika moment avlösa var
andra: individuellt arbete, grupparbete och för hela klassen gemensamt
arbete.
»Vid många tillfällen måste hela klassen utgöra en arbetsenhet: läraren
presenterar ett nytt arbetsområde, förklarar svårigheter eller ger komplet
terande upplysningar, hela klassen samtalar om gemensamma ämnen, och
elever redogör inför kamraterna för resultaten av individuellt arbete och
grupparbete. I andra situationer kan arbetsenheterna bestå av grupper
inom klassen: gruppmedlemmarna arbetar individuellt men under inbördes
hjälp eller planerar arbetet gemensamt och utför olika deluppgifter, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
167
sedan passas samman till ett gruppresultat. Slutligen bör tid anslås till rent
individuellt arbete, varvid lärjungarna arbetar helt i sin egen takt och med
arbetsuppgifter, som så långt möjligt är individuellt avpassade efter deras
förmåga och intresse.» (S. 116.)
Ytterst synes meningsskiljaktigheten mellan de båda utredningarna i
differentieringsfrågan bottna i olika uppfattningar om de vinster, som
kunna bärgas genom en omläggning av det inre arbetet. Utredningarna
äro ense om att en linjedifferentiering måste genomföras på någon punkt
av studiegången, men skolkommissionen anser sig kunna uppskjuta den
till enhetsskolans högsta stadium genom att lita till differentieringsmöjlig-
heterna inom klassens ram: till individualisering och grupparbete.
Ett skolsystem med strängt genomförd klassundervisning har egentligen
inga andra medel att korrigera för olikheterna i den individuella studie
kapaciteten än kvar sittning och överhoppning av klass. Skolutredningen
betecknar bådadera som föga smidiga hjälpmedel.
»I stället för att arbeta i jämnt fortskridande takt i sitt eget tempo har
överhopparen att jämsides med klassens för honom alltför knappt tillmätta
kurs inhämta även den följande klassens kurs och kvarsittaren att läsa
klassens för honom alltför dryga kurs en gång till. Det innebär, att båda
få tillryggalägga skolans hela lärogång i genomsnittets för dem mindre väl
avpassade takt så när som på det eller de år, då den ene går fram i dubbelt
så hastig takt och den andre går om en sträcka.» (IV: 1 s. 40.)
Kvarsittarsystemet har utgjort en av utgångspunkterna för angreppen
mot klassundervisningen, skriver skolutredningen på ett annat ställe:
»Det har — och i stor utsträckning med all rätt — gjorts gällande, att
det icke kan vara rimligt och rationellt att behöva i dess helhet ånyo
genomgå en klass, därför att kursen ej tillfredsställande inhämtats i ett eller
ett par ämnen. Det bestrides icke, att en kvarsittning i vissa fall kan vara
lämplig, nämligen då underbetyget i vissa ämnen bottnar i en allmän svag
het i fråga om kunskapsnivån och i bristande själslig utveckling för ålders
stadiet. I andra fall åter vore det lämpligare, att vederbörande lärjunge
finge tillfälle att under det följande året fortsätta sitt arbete i de ämnen,
där han ej nått klassens nivå, från den punkt, dit han i dessa ämnen hun
nit.» (VI s. 61—62.)
SkolJwmmissionen diskuterar olika vägar att nedbringa kvarsittningen.
Skolmognadsproven måste verka i gynnsam riktning, likaså tendenserna
att individualisera undervisningen. Lärjungar, som ha speciella svårig
heter exempelvis med stavning och språkriktighetsfrågor, böra om möjligt
få hjälp genom undersökning och individuell handledning. De som till
fälligt kommit efter, t. ex. på grund av sjukdom, böra kunna få extraunder-
visning, antingen i samband med den vanliga undervisningen eller av sär
skilt anställd lärare. Svårigheter med engelska språket få aldrig leda till
kvarsittning, endast till val av enklare uppgifter och i sista hand till ut
byte av engelska mot annat ämne.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
168
Helt kan kvarsittning dock icke undvikas. I synnerhet kunna svårigheter
att följa undervisningen uppstå för lärjungar, som på enhetsskolans hög
stadium ha valt en studiegång av teoretisk karaktär. Det kan då i många
fall vara lämpligt att byta studieriktning, men för vissa elever kan det vara
fördelaktigare att gå om klassen. Eleven själv och hans föräldrar böra få
avgöra, om han skall välja att sitta kvar eller övergå till annan kombi
nation.
Behovet av sådana extraordinära åtgärder som kvarsittning och över
hoppning är tydligen beroende av vilken spännvidd och smidighet under
visningen kan förlänas. Det påverkas därigenom i sista hand även av vad
som kan uträttas genom lärarutbildning och lärarurval.
Svagklasser och begåvningsklasser.
Strävandena efter individualisering inom klassens ram behöva naturligt
vis icke utesluta, att i vissa fall specialklasser upprättas för lärjungar med
sådana säregenskaper, som avsevärt påverka framgången i skolarbetet. I de
större städerna finnas ofta särskilda klasser för barn med läs- och skriv
svårigheter, klasser för barn med talfel, klasser för lomhörda, observations-
klasser och hälsoklasser. Ett system av sådana klasser berikar skolorgani
sationen; det innebär, att särskilda vägar byggas för de barn, som av en
eller annan anledning icke kunna följa klassens stamtrupp.
I den pedagogiska diskussionen har man emellertid gått längre och till
och med dryftat en genomförd begåvningsdifferentiering inom enhetsskolan.
Flertalet lärjungar avvika icke mycket från genomsnittet vare sig i av
seende på teoretisk eller praktisk begåvning. Man brukar räkna med att
omkring 60 procent av de växande ha en intelligenskvot inom området
90—
110
.
Begåvningsskillnaderna inom denna grupp äro icke större än att
gruppen bekvämt kan sammanhållas vid klassundervisning av standard
typ. Omkring 20 procent faller nedom den angivna undre gränsen och om
kring 20 procent ovanom den övre gränsen. Frågan gäller nu närmast, huru
vida det bör inrättas särskilda klasser för dessa lärjungar: hjälpklasser för
de allra svagaste, någon sorts »extraklasser» för en mellangrupp mellan
hjälpklassbarnen och normalgruppen, någon sorts »realskoleklasser» för en
mellangrupp på den övre sidan och elitklasser för de överlägsna begåv
ningarna. Det har experimenterats en hel del med sådana uppsorteringar,
särskilt i Tyskland och Förenta staterna. Det tyska Mannheimersystemet
lät mycket tala om sig under det första decenniet av detta århundrade, och
de omfattande och alltjämt pågående försöken med begåvningsklasser i
U. S. A. ha följts med stort intresse inom fackkretsar överallt i världen.
Arrangemangen för en genomförd begåvningsdifferentiering måste dock
tydligen bliva mycket omfattande, i synnerhet inom landsbygdens skol
väsen. Det är nödvändigt att mot denna bakgrund noggrant väga vinster
och förluster ur kunskapsmeddelelsens och den allmänna fostrans synpunkt
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
169
under hänsynstagande jämväl till strävandena att vinna i stort sett samma
mål genom ökad individualisering. Vissa delar av problemet torde emeller
tid redan nu vara av erfarenheten tillräckligt klart belysta. I varje fall får
den hjälpklassundervisning för de sämst lottade, som i 50 år har prakti
serats här i landet, anses ha passerat experimentstadiet.
I folkskolestadgans § 1 mom. 6 infördes 1942 på skolutredningens initia
tiv ett stadgande, att lärjungar, som — utan att vara sinnesslöa — på
grund av psykisk efterblivenhet icke kunna tillgodogöra sig skolans van
liga undervisning, böra erhålla särskild undervisning i hjälpklass eller på
annat sätt. Hjälpklassavdelning får upprättas inom en skolenhet vid ett
lärjungeantal av minst 10 och två sadana vid ett antal av minst 18. Är
antalet psykiskt efterblivna barn större än 30, får en hjälpklassavdelning
inrättas för varje påbörjat 15-tal barn. På orter, där hjälpklasser icke kun
nat komma till stånd, kan gruppundervisning för de efterblivna barnen
anordnas under ett visst antal timmar, i regel 2 eller 4 timmar varje vecka.
Skolkommissionen ställer sig klart positiv till inrättandet av hjälpklasser
och motser en rikare utveckling av hjälpklassystemet, sedan kommun
sammanslagningarna ha genomförts och centralskolor mera allmänt upp
rättats.
»Det har ibland framförts invändningar mot avskiljande av lärjungar till
särskilda hjälpklasser. Skall en klass vara ett samhälle i smått, bör även
barn med mycket låg begåvning fostras tillsammans med de övriga och
elever med olika anlag lära sig att samarbeta, har man sålunda menat.
Vidare har det sagts, att ett individualiserande undervisningssätt kan an
passa behovet efter prestationsförmågan hos barn med mycket växlande
begåvning. I princip torde dessa invändningar vara riktiga. Men strävan
dena att på denna väg nå ett gott uppfostringsresultat för de allra svagaste
eleverna möter så stora praktiska svårigheter, att ett system med hjälp
klasser är att föredra på de orter, där de organisatoriska möjligheterna
finns. Ty visserligen kan en lärare individualisera undervisningen, men
detta innebär inte, att han i en klass av normal storlek hinner ge de svagast
begåvade barnen så mycket av personlig individuell handledning, som. de
egentligen behöver. Och visserligen lyckas kanske skolan genom sin sociala
fostran ge de flesta normalbegåvade elever en positiv och hjälpsam inställ
ning gentemot svagt begåvade kamrater. Men från början intar många
normalt begåvade en överlägsen och avvisande hållning, och de svagt be
gåvade kan därför hinna lida mycket av vistelsen i en kamratmiljö, där de
ständigt känner sig underlägsna.
Underbegåvade barn, som vistas i normalklass, förlorar ofta självför-
troendet och anser, att de ingenting kan uträtta. Men flyttas de till hjälp
klass, kommer de bland kamrater, som de är jämspelta med, och de får sin
självkänsla åter. Erfarenheten visar, att de efter överflyttningen ofta blom
mar upp och får ökad arbetsglädje.» (S. 144.)
De gynnsamma erfarenheterna av hjälpklasserna ha lockat åtskilliga
skoldistrikt att företaga försök även med svagklasser, avsedda för konstitu
tivt efterblivna barn ovanför hjälpklassgränsen. Benämningen av dessa
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
170
klasser växlar; vanligen betecknas de som svag-, extra- eller B-klasser. Ur
den redogörelse för försöken, som
skolutredningen
lämnar i sitt allmänna
folkskolebetänkande, må några data anföras.
I Göteborg infördes extraklasser i större utsträckning omkring år 1924,
och anordningen är konsekvent genomförd sedan läsåret 1936—37. Dit
fördes barn, som hade svårt att hålla normal arbetstakt, behövde särskild
hjälp i skolan och hemmet, visade svag uppmärksamhet och koncentration
och lätt glömde, vad de efter mycket arbete äntligen lärt sig. Undervis
ningen, som skulle syfta till avgång efter g 47 folkskolestadgan, skulle till
rättaläggas med hänsyn till barnens allmänna förutsättningar. Barnantalet
i extraldass ansågs ej böra överstiga 20. Uttagningen skedde i regel vid
slutet av andra skolåret på grundval av en enhetligt genomförd grupptest-
ning. Läsåret 1940—41 utgjorde i årsklasserna 3—6 barnantalet i hjälp-
klasserna 3,3 procent och i extraklasserna 14,l procent av hela lärjunge
antalet i dessa klasser.
I Malmö, där svagklasserna benämnas B-klasser, synes utvecklingen ha
följt samma linjer som i Göteborg. Överförandet av lärjungar till B-klas-
serna sker sålunda vid övergången från småskolans andra klass till folk-
skolestadiet. B-klassernas lärjungar uttagas med ledning av läraromdöme
och grupprov. Klasserna äro avsedda för barn, som utan att vara hjälp-
klassmässiga dock icke kunna följa med i vanlig normalklass, såvida icke
läraren ägnar dem så stor anpart av sin tid och uppmärksamhet, att de
andra barnen bli lidande härpå. Även i Malmö följa B-klasserna samma
kursplan som normalklasserna; lärjungeantalet i en B-klass är omkring 20.
Jämväl i
Stockholm
ha försök med svagklasser tidigare förekommit, men
någon metodiskt genomförd uttagning av lärjungar till dessa klasser kom
aldrig till stånd, och försöken avvecklades så småningom. I folkskoledirek-
tionens berättelse för läsåret 1940—41 heter det därom: »Att försöket med
B-klasser under de senare åren alltmera begränsats och nu helt nedlägges
har flera orsaker. Ur undervisningsresultatets synpunkt har det varit en
stor fördel med de små klassavdelningarna, och de svagare lärjungarnas
avskiljande har givetvis varit ägnat att underlätta arbetet i normalklas
serna. Men det har icke kunnat undvikas, att B-klassemas barn i åtskilliga
fall känt något av mindervärdighet med alla de konsekvenser ur uppfost-
ringssynpunkt, som detta medför, och kanske också stundom varit till-
bakasatta av kamraterna i normalklasserna. Allteftersom specialklassyste-
met i övrigt blivit rikare utvecklat, har behovet av B-klasser minskats.
Slutligen ha de nu gällande bestämmelserna angående barnantalet i klass
avdelningarna medfört svårigheter att upprätthålla avdelningar med lågt
barnantal.» (IV: 2A s. 50—52.)
Beträffande försök på andra orter och de från vederbörande skolledare
inhämtade yttrandena hänvisas till skolutredningens utförliga redogörelse.
En av fördelarna med anordningen är, att kvarsittningen kan inskränkas.
Skolutredningen föreslår, att frågan om svagklasser underkastas en allsidig
prövning i anknytning till försök efter olika linjer.
»Det torde böra ankomma på det psykologisk-pedagogiska institutet att
i samarbete med skolöverstyrelsen och vederbörande lokala skolledningar
med uppmärksamhet följa denna verksamhet och utföra erforderliga jäm
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
171
förande undersökningar. Intill dess mera omfattande försök genomförts och
bestämda slutsatser därav kunna dragas, synes tillämpandet av anord
ningen med särskild undervisning av svagt begåvade barn ovanför hjälp-
klasstadiet, i den mån detta förutsätter avvikelse från gällande bestäm
melser om barnantalet, böra göras beroende av skolöverstyrelsens med
givande i varje särskilt fall. Där anordningen icke medför särskilda kost
nader, torde skoldistrikten hädanefter liksom hittills vara oförhindrade att
utan särskilt tillstånd från central skolmyndighet tillämpa densamma.»
(IV: 2A s. 57.)
Om behovet av dylika svagklasser är omstritt inom skolvärlden, gäller
detta ännu mer inrättandet av specialklasser för lärjungar med utpräglad
teoretisk begåvning. Begåvningsklasserna finna dock sympatier hos några
av skolutredningens psykologiska experter. Professor Anderberg hänvisar
till Termans arbeten rörande begavningsklasserna i U. S. A. »Särskilt bety
delsefullt i detta sammanhang är att Terman funnit, att även den sociala
anpassningen gynnas i sådana klasser. Det är först i dessa klasser de be
gåvade möta en verklig konkurrens, som sätter deras krafter på prov.»
Professor Landquist pekar på uttalanden med samma tendens av en av de
ledande tyska psykologerna under den förnazistiska tiden, William Stern.
Professor Elmgren finner begåvningarna i viss mening försummade inom
folkundervisningen.
»Onekligen ligger det.. . något ytterst tilltalande i denna tanke att söka
tillvarataga begåvningarna genom att anpassa skolförhallandena till deras
egenart. Vårt skolväsen har ju genomgått i modern tid en långt driven spe
cialisering och differentiering till förmån för utvecklingshämmade, psyko
patiska och s. k. problembarn, utan att tillnärmelsevis motsvarande kost
nader eller ansträngningar från samhällets sida nedlagts på att söka an
passa skolväsendet efter de intellektuellt välutrustades behov. Man har
alltför mycket förbisett, att intelligensens fördelningskurva har en positiv
del, som exakt motbalanserar den negativa och som likaledes kräver sär
skilt pedagogiskt beaktande.» (Bil. II s. 33.)
Skolutredningens hygieniske expert, skolöverläkaren Hjäme, finner allt
för heterogena klasser otillfredsställande ur arbetshygieniska och psykolo
giska synpunkter.
»En alltför hård press kommer att vila på de mindre begåvade. De mera
begåvade, de som ’ha lätt för sig’, fa ej ta ut sina krafter. De vänja sig vid
att med ett minimum av arbete kunna förena ett maximum av erkännande:
en dålig fostran för livet. Arbetet kan för dem, liksom för de mindre begå
vade synas meningslöst. Även med ett gott arbete skola de begaxade ga i
skolan lika länge, läsa samma kurser. För de mindre begåvade lönar sig
kanske ej ens ett intensivare arbete, de kunna ända inte följa med. Ingen
dera gruppen får den omedelbara känslan av att arbetet ger resultat, att
arbetet är sin egen belöning.----------
I mindre klasser torde den individuella undervisningen och lärarens per
sonliga kännedom om varje elev kunna motverka dessa olägenheter utan
att undervisningen störes, utan att de bättre begåvade slöa till eller de
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
172
mindre begåvade pressas över förmågan. Men i större klassavdelningar
torde normalgruppen ge tillräckligt arbete för läraren, och gruppen med
högre eller lägre begåvning får nöja sig med då och då utdelade extra be
röm och extra klander. I skolor med flera parallellklasser inom samma års
kull torde de olika begåvningsgrupperna bli sammanlagt så stora, att de
mer än väl kunna motivera sammanförandet av dessa ytterlighetsgrupper
till särskilda klasser med mera elastisk kursplan.» (Bil. I s. 19—20.)
Skolutredningen finner behovet av särklasser avgjort större för de sva
gare begåvade än för de överbegåvade lärjungarna.
»Att de svagt begåvade lärjungarnas problem blivit särskilt uppmärk
sammat inom folkskolan, synes vara naturligt. Dessa elever, som utgöra
mmdretalet i en vanlig klass, ha svart för att draga tillbörligt gagn av
undervisningen särskilt i stora klasser och ha större behov av direkt hand
ledning, varjämte en önskan gjort sig gällande att underlätta arbetet i
klasserna genom att frånskilja dessa lärjungar till särskilda avdelningar.
Ett lika starkt behov föreligger däremot knappast att avskilja de bästa
begavningarna. Dessa ha i allmänhet lättare för att finna sig till rätta och
bringas till självverksamhet i en vanlig skolklass. I vårt land har anord
ningen med särskilda intelligensklasser inom folkskolan knappast varit
föremål för några allvarligare försök, och erfarenheter att bygga på, då det
gäller att taga ställning till fragan om lämpligheten av denna anordning,
kunna därför icke framläggas.» (IV: 2A s. 57.)
Om den nuvarande realskolan uppgår i enhetsskolan, får frågan om bästa
sättet att tillgodose begåvningarnas intressen större aktualitet, men det
står fortfarande öppet, huruvida inrättandet av särklasser är ett vid all
sidig bedömning bättre hjälpmedel för detta syftes vinnande än individuali-
sering inom klassens ram. Den diskussion, som har förts i frågan, är icke
uttömmande, då den alltför ensidigt tar sikte på den teoretiska intelligen
sen. Enligt Elmgrens undersökningar har man att räkna med praktisk
tekniska begåvningskomposanter, som följa en liknande fördelningslag som
den teoretiska begåvningen, och även andra individuella drag påverka som
bekant mer eller mindre starkt utbytet av skolarbetet och böra beaktas vid
dess uppläggning. Redan emedan över- och undervariationerna i teoretiskt
och praktiskt hänseende endast delvis sammanfalla, blir frågan om en even
tuell begåvningsdifferentiering inom enhetsskolan mera komplicerad, än
den i förstone kan synas, varför ytterligare vetenskapliga undersökningar
och praktiska skolförsök torde vara påkallade.
d. De föreliggande organisationsförslagen.
I stora drag bestämmes enhetsskolans organisation av de förutsättningar,
som göras i fråga om skolpliktstidens längd och differentieringssystemets
uppbyggnad. Innan jag övergår till yttrandena, torde det vara lämpligt, att
JaS ger en sammanfattande översikt av de i dessa avseenden under utred
ningens gång framförda organisationsförslagen.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
173
Gemensamt för de båda utredningarnas förslag är, att en rad nu existe
rande skolformer skulle helt eller delvis uppgå i enhetsskolans större orga
nisation. Direkt berörda av omorganisationen äro folkskolan med fortsätt-
ningsskolan, realskolan, den kommunala mellanskolan, den praktiska mel-
lanskolan, den högre flickskolan och den högre folkskolan. Skolutredningens
förslag går ut på en samorganisation av dessa skolformer såsom delar av
en större skolorganism, varvid fortsättningsskolan, den kommunala mellan
skolan och den högre folkskolan bliva i princip överflödiga.* Skolkommissio-
nens förslag innebär en sammansmältning av samtliga nyssberörda skol
former till en enda; tills vidare skulle dock flickskolan och den praktiska
mellanskolan bevaras som organ för den differentierade undervisningen i
9:e och högre klasser.
Skolutredningens förslag.
För den form av enhetsskola, som skolutredningen har förordat, före
slår utredningen benämningen elementarskola. Denna skulle omfatta två
stadier, ett lägre, odifferentierat, med namnet folkskola och ett högre, diffe
rentierat, med namnet realskola. Realskolan skulle innesluta dels examens-
fria linjer, dels linjer, som föra fram till en kontrollerad examen. Examens-
fria linjer äro den praktiska realskolan, vilken skulle motsvara den nu
varande folkskolans högre klasser jämte fortsättningsskolan, folkskolans
högre avdelning och vissa former av den högre folkskolan, samt flickskolan,
vilken skulle motsvara den nuvarande kommunala eller enskilda högre
flickskolan. Examenslinjer äro den teoretiska realskolan, motsvarande den
nuvarande statliga realskolan och den kommunala mellanskolan, samt den
tekniska realskolan, motsvarande den nuvarande praktiska mellanskolan,
de inbyggda praktiska linjerna och vissa former av den högre folkskolan.
Inom dessa huvudlinjer skulle ytterligare differentieringsmöjligheter finnas.
De särskilda lokala skolenheterna kunna givetvis i allmänhet icke erbjuda
alla dessa utbildningsmöjligheter. Vid en stor skola kunna jämte den prak
tiska realskolan måhända ett par examenslinjer upprättas, vid en mindre
endast en och vid ett stort antal små skolor säkerligen ingen.
Enligt utredningens majoritet (ordföranden samt ledamöterna Andras,
Cardell, Dahr, Iljärne, Iverus, Jonzon, Kolmodin, Kärre, Sandberg och
Wellander) bör den första differentieringen, bortsett från överförande till
hjälpklass, inträda efter fjärde skolåret, då lärjungarna i regel skola be
stämma sig för examenslinje, fliekskolelinje eller praktisk linje.
De lärjungar, som så önska och vilkas förutsättningar prövas vara till
räckliga för arbetet på en examenslinje, bilda, då lärjungeantalet så med
giver, redan under femte och sjätte skolåret särskilda klassavdelningar och
* Organisatoriskt skulle skolor av den kommunala mellanskolans typ bibehållas för vissa fall
enligt uttalande
i
betänkandet om realskolans praktiska linjer (SOU
1946:14
s.
95—96).
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
174
erhålla en undervisning, som i viss omfattning är på annat sätt inriktad
än övriga lärjungars. Där elevantalet icke medgiver upprättandet under
femte och sjätte skolåret av särskilda klassavdelningar, kunna ifråga
varande lärjungar genom gruppdifferentiering eller i vissa fall genom en
skild handledning få motsvarande undervisning. De lärjungar, som åtnjuta
sådan särskild undervisning, skola fem år efter tidpunkten för den första
differentieringens inträde kunna nå fram till teoretisk eller teknisk real-
examen.
Flertalet av de ledamöter, som stodo bakom detta förslag, ansågo, att
undervisningen i de inom klasserna 5 och 6 utdifferentierade avdelningarna
i huvudsak borde följa den av skolutredningen föreslagna kursplanen för
en femårig realskolas två lägsta klasser och sålunda bland annat omfatta
engelska. Två av ledamöterna,
Cardell
och
Jonzon,
ansågo, att den sär
skilda undervisningen borde inskränkas till detta ämne.
Efter fjärde klassen borde enligt flertalets mening även den examensfria
flickskolelinjen utdifferentieras. Liksom nu skulle undervisningen på denna
linje vara sjuårig. Där elevantalet icke medgåve upprättandet av särskilda
flickskoleavdelningar, kunde flickorna i klasserna 5 och G begagna den
undervisning, som vore anordnad för lärjungar, som önskade avlägga real-
examen. Ledamöterna
Cardell
och
Jonzon
ansågo, att sistnämnda anord
ning borde bliva regel. Flickskolan bleve sålunda enligt deras förslag en
femårig avgrening efter sjätte klassen.
Elementarskolans examensfria huvudlinje — den praktiska realskolan —
skulle anslutas till fjärde klassen och sträcka sig minst till och med åttonde
skolåret. Från och med sjunde skolåret skulle den ytterligare differentieras,
bland annat genom införande av undervisning i engelska.
För lärjungar, som av en eller annan anledning icke ha kommit i åtnju
tande av undervisning i engelska i klasserna 5 och 6, bör enligt samtliga
här nämnda ledamöters mening anordnas dels fyraåriga teoretiska och tek
niska realskolelinjer och dels sexåriga flickskolelinjer, alla anslutna till
sjätte klassen.
Enligt
majoritetens
förslag omfattar sålunda studiegången genom ele
mentarskolan
liksom nu antingen 4+5 = 9 eller 6+4 = 10 år för dem som åsyfta teo
retisk eller teknisk realexamen,
liksom nu antingen 4+7 = 11 eller 6+6 = 12 år för dem som åsyfta
normalskolekompetens, samt
i regel 4+4 = 8 år för dem som välja den praktiska realskolan mot för
närvarande i regel 7 år i den obligatoriska folkskolan.
En minoritet inom skolutredningen (ledamöterna
FredriJcsson, Jonsson,
Karnell
och
Persson
) ansåg, att differentiering borde införas först efter
sjätte klassen.
Undervisning i engelska borde, där förhållandena så medgiva,
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
175
anordnas för samtliga för språkundervisning lämpliga lärjungar, men först
från och med sjätte klassen.
Efter sjätte klassen skulle lärjungarna kunna övergå antingen till tre
åriga examenslinjer, som leda fram till teoretisk eller teknisk realexamen,
eller till femåriga flickskolelinjer eller till den lägst tvååriga examensfria
praktiska realskolan. För lärjungar, som ej ha erhållit undervisning i engel
ska i sjätte klassen, skulle dessutom finnas fyraåriga linjer, som leda fram
till teoretisk eller teknisk realexamen, samt sexåriga flickskolelinjer.
Enligt minoritetens förslag omfattar sålunda studiegången i elementar
skolan
antingen 6+3 = 9 eller 6+4 = 10 år för dem som åsyfta teoretisk eller
teknisk realexamen,
antingen 6+5 = 11 eller 6+6 = 12 år för dem som åsyfta normalskole-
kompetens, samt
i regel 6+2 = 8 år för dem som välja den praktiska realskolan.
Ordföranden och samtliga ledamöter utom Kärre hemställde, att princip
beslut snarast måtte fattas rörande ny skolorganisation i enlighet med de
grundsatser, för vilka nyss har redogjorts. Ledamoten Kärre ansåg åter,
att försök böra anställas beträffande sammanbyggandet av folkskola och
realskola (flickskola) och beträffande differentieringens former och omfatt
ning samt att försökens utgång bör avvaktas, innan principbeslut fattas i
dessa båda avseenden.
Skol k ommissionens förslag.
Skolkommissionens förslag till enhetsskoleorganisation innebär liksom
skolutredningens en genomförd enhetlighet i undervisningen i de fyra läg
sta klasserna utan andra organisatoriskt synliga differentieringar än hjälp-
klassema och jämförliga specialklasser. Genom skolmognadsproven skulle
en viss utjämning åstadkommas i fråga om startnivån. Den fortsatta an
passningen efter lärjungarnas särart skulle vinnas genom individualisering
inom klassens ram.
I femte klassen skulle engelska språket införas på schemat. Då det är
svårt att i ett nybörjarspråk driva individualiseringen tillräckligt långt, åt
minstone om lärjungeantalet i klassen är stort, kan en gruppdifferentiering
i detta ämne befinnas fördelaktig. Man sammanför då de lärjungar, som
efter en termin eller eventuellt betydligt kortare tid visa sig vara de bästa
i engelska i varje klass, till gemensamma undervisningsavdelningar just i
detta ämne och låter de mindre försigkomna sammanhållas i andra under
visningsavdelningar. Samma resultat kan vinnas genom förstärknings-
anordningar, varigenom eleverna i samma klass uppdelas på grupper efter
språkförutsättningar och erhålla särskild undervisning, avpassad efter grup
pens standard. I övriga ämnen bibehålies den vanliga klassuppdelningen,
och studiegången anpassas efter lärjungarnas förmåga genom individuali
serande arbetsformer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
176
Med sjunde klassen inträder enligt kommissionens förslag en ämnesdiffe-
rentiering, avsedd som en organisatorisk anpassning efter olika begåvnings-
arter. Flertalet ämnen äro ännu obligatoriska för alla, däribland även det
praktiska ämnet hemkunskap (med småreparationer). Men dessutom skall
varje lärjunge ha ett tillvalsämne, som kan vara tyska eller svensk övnings
kurs eller praktisk tilläggskurs. Undervisningen i tyska i klass 7 är en ny
börjarkurs, den svenska övningskursen ger tillfälle till extra förkovran i
bland annat skrivning och tyst läsning, den praktiska tilläggskursen ger
möjligheter till övning i en eller flera av följande färdigheter: syslöjd (ev.
vävning), träslöjd, metallslöjd (även fysikslöjd), maskinskrivning, träd
gårdsskötsel.
Dessutom skall varje lärjunge ägna några timmar i veckan åt fritt valt
skolarbete. Tiden kan användas till studium av ytterligare något ämne eller
till extra arbete i ett eller flera ämnen, som lärjungen har särskilt intresse
för, kanske musik eller teckning. Den kan också utnyttjas för komplette
ring av kunskaperna i något ämne, där lärjungen blivit efter.
I åttonde klassen vidgas differentieringen, och engelskan upphör att vara
obligatoriskt ämne. Varje lärjunge har nu två tillvalsämnen, som kunna
väljas inom följande fem kombinationer
1. tyska, engelska,
2. engelska, ett praktiskt ämne,
3. två praktiska ämnen,
4. engelska, svensk övningskurs,
5. ett praktiskt ämne, svensk övningskurs.
Härtill kommer fritt valt skolarbete liksom i föregående klass.
Olika praktiska ämnen kunna ifrågakomma alltefter de lokala resurserna.
Kommissionen nämner en grundkurs i praktisk yrkesorientering, en till-
läggskurs inom samma område, tilläggskurser i hemkunskap och i slöjd
samt kurser i maskinskrivning, varukännedom, maskin- och byggnadslära
m. m.
Om differentieringens organisatoriska genomförande yttrar kommissio
nen:
»I större skolor torde det bli möjligt att i sjunde och åttonde klasserna
nyuppdela eleverna på klassavdelningar efter deras ämnesval. Detta synes
vara lämpligt i de skolor, där man inte i tillräcklig utsträckning anser sig
kunna tillämpa individualiserad undervisning inom heterogen klass. I sko
lor, där barnantalet inte är så stort, att uppdelning blir lämplig, bör ele
verna under samma förutsättningar sammanhållas klassvis men gruppvis
följa olika studiegång. I skolor åter, där individualiserad undervisning har
tillräckligt många intresserade företrädare bland lärarna, bör
man
kunna
bibehålla de ursprungliga klassavdelningarna oförändrade och avskilja ele
verna endast i tillvalsämnen. Stor frihet att härvid förfara olika bör till
erkännas skolans lokala ledning.» (S. 73.)
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
177
I nionde klassen inträder linjedifferentiering, varvid lärjungarna alltefter
den tillämnade levnadsbanan välja någon av klasserna 9 g, 9 a eller 9 y.
I 9 g och 9 a äro engelska och tyska obligatoriska; i 9 y studeras dessa äm
nen endast undantagsvis.
Flertalet av de lärjungar, som i åttonde klassen haft tillvalsämnena engel
ska och tyska, beräknas övergå till klasserna 9 g och 9 a, ehuru även över
gång till 9 y är tillåten och sannolikt åtminstone i någon utsträckning
torde komma att praktiseras.
Klass 9 g är avsedd för dem, som planera gymnasiestudier, och kan be
traktas som de olika gymnasielinjernas gemensamma första ring. Klass 9 a
motsvarar på visst sätt avslutningsklassen i den nuvarande realskolan.
Ämnesuppsättningen i de båda klasserna är i stort sett densamma. Dock är
franska obligatoriskt ämne i klass 9 g, medan lärjungarna i 9 a kunna välja
mellan franska och tilläggskurser i praktiska och estetiska ämnen. Mera
framträdande än skillnaden i ämnesuppsättningen torde bli en skillnad i
arbetstempot, som betingas dels av klassernas olika ställning i skolsystemet,
dels av det gynnsammare begåvningsurvalet i 9 g.
De lärjungar, som i åttonde klassen ha tillvalt praktiska ämnen, beräknas
i flertalet fall komma att övergå till yrkeslinjen 9 y men kunna även mot
tagas i 9 a eller 9 g, om de underkasta sig komplettering i språk. På yrkes
linjen ägna lärjungarna allra största delen av sin tid åt yrkespraktik och
yrkesteori. Obligatoriska allmänbildande ämnen äro endast svenska, sam
hällskunskap och hälsolära. Skulle en lärjunge önska fortsätta studierna i
ytterligare någon grupp allmänbildande ämnen — exempelvis i matematik,
fysik och kemi — bör detta kunna medgivas, varvid tiden för den förbere
dande yrkesutbildningen minskas i motsvarande utsträckning.
Vid mindre skolor anordnas samläsning mellan klasser tillhörande olika
linjer, i den mån detta med hänsyn till kurserna kan anses lämpligt.
I stället för att övergå till enhetsskolans nionde klass kunna lärjungarna
i vissa fall övergå till speciella skolformer: yrkesskolor, praktiska realskolor
och flickskolor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
e. Yttranden om enhetlighet och differentiering.
Det skulle icke löna sig mycket att räkna röster i fråga om enhetsskolan.
Ordet har alltför skiftande innebörd. De fyra bemärkelser, skolutredningen
har urskilt, förslå icke långt, när man kommer till yttrandena. Man har
dock intrycket, att enhetsskoleprincipen i dess allmännaste, av mig inled
ningsvis återgivna formulering numera icke stöter på några egentliga in
vändningar.
I fråga om enhetsskolesystemets grundläggande tankar äro yttrandena
vanligen knapphändiga och allmänt hållna, och detta gäller även beträf
fande den principiella sidan av ett sådant konkret förslag som att real-
12 —
Biliang till riksdagens protokoll 1050.
1 saml. Nr 70.
178
skolan skulle uppgå i den allmänna enhetsskolan. Det är en i och för sig
mycket tilltalande plan, säger länsstyrelsen i Linköping; den har en önsk
värd demokratisk prägel, konstaterar Sveriges folkskollärarinneförbund;
den är en lycklig målsättning för reformarbetet inom skolväsendet, anser
länsstyrelsen i Växjö. Ett och annat läraryttrande ger uttryck åt tillfreds
ställelse vid tanken på att den nya organisationen skulle bringa de gamla
motsättningarna mellan skolformerna att försvinna. »Söndringens tid är
förbi, och den borde aldrig ha funnits i vårt skolväsen», skriver kollegiet
vid samrealskolan och kommunala gymnasiet i Enköping.
Den synpunkt, som oftast anlägges i de positivt inställda yttrandena, är
fördelen för landsbygden av ett enhetligt skolsystem. Den kommer fram
inte bara i landsbygdsyttrandena. Sålunda skriver
Allmänna adjunktsför-
eningen:
»Såväl ur den enskilde individens som ur samhällets synpunkt är det av
den största betydelse, att de geografiska spärrarna för tillgång till högre
utbildning upphävas. Föreningen inser, att enda möjligheten att genomföra
denna reform är att sammanslå realskola och folkskola till en enhetsskola,
och kanske främst av detta skäl vill föreningen inte motsätta sig beslut om
en sådan sammanslagning. Föreningen önskar dock starkt betona nödvän
digheten av att redan existerande skolformer och skolenheter inte bryts
sönder, förrän den nya organisationen visat sig åtminstone likvärdig med
den nuvarande.»
Vanligen snuddar man dock endast flyktigt vid enhetsskoleprincipen och
övergår omedelbart till skolkommissionens försök att realisera densamma.
De varmaste anhängarna av det nya arbetssättet finnas måhända bland
folkbildningsarbetets målsmän.
Tjänstemännens bildningsverksamhet ställer skolkommissionens förslag
mot bakgrunden av ogynnsamma erfarenheter av det nuvarande skol
arbetet.
»I det fria folkbildningsarbetet har man ofta gjort den erfarenheten, att
den gamla ’pluggskolan’ med dess enformiga kunskapskontroll och läxför
hör effektivt och ofta för all framtid dödat lusten för studier. Endast genom
långvarig övertalning och intensiv bearbetning har sådana människor för
måtts att uppge sin misstro och motvilja mot studiearbetet och så små
ningom lockats in i det fria studiearbetets bildningsformer. Det vill synas
som om läxförhör och kunskapskontroll som metod i undervisningen skapat
h°s de unga en inställning att ’klara sig’ igenom proven och därmed klara
sig ifrån allt som överhuvudtaget har med studier att göra. Ungdomen
har med andra ord icke fått uppleva studerandets glädjeämnen. Det är där
för Tjänstemännens Bildnings verksamhets förhoppning att en reform av
undervisningsmetoderna i enlighet med skolkommissionens förslag skall
kunna medföra hos ungdomen en rakt motsatt uppfattning av studier och
deras värde.»
Godtemplarordens studieförbund känner det som en stor brist, att sko
lans arbetsformer i så hög grad skilja sig från folkbildningsarbetets. Ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
179
närmande mellan arbetsmetoderna måste komma till stånd, för att icke
ungdomen, när den lämnar skolan, skall stå rådvill inför de metoder, som
folkbildningsverksamheten betjänar sig av. Studieorganisationerna ha redan
skapat en arbetsform, som just är avsedd att vara ett mellanled mellan sko
lans klassundervisning och folkbildningsarbetets friare studiesätt.
»Denna mellanform är ungdomscirkeln, till vars verksamhet bidrag av
statsmedel utgår. Det förefaller studieförbundet motiverat att uttala, att
ungdomscirkeln med sitt lustbetonade och till själ v verksamhet stimulerande
arbetssätt i vissa fall bör kunna direkt inpassas bland den nya skolans
arbetsmetoder.»
Även Arbetarnas bildningsförbund önskar få studiecirkelns arbetsformer
med studieplaner och studieanvisningar tillämpade i de högre klasserna.
»Grupp- och samarbetet bör omhuldas, och den individuella företagsam
heten och lusten att söka uppmuntras.»
Styrelsen för Jordbrukareungdomens förbund har med särskilt intresse
tagit del av vad som föreslagits i fråga om grupparbete.
»De erfarenheter, som gjorts inom Jordbrukare-Ungdomens Förbunds
s. k. klubbarbete bland ungdom i åldern 11—16 år, visar tydligt vilken
värdefull arbetsmetod grupparbete är för dessa ungdomar, när det gäller
att få fram det latenta intresset, stimulera till aktivitet och självständiga
insatser och skapa en god, positiv stämning. Huvudvillkor för framgång
är dock att uppgifterna väl avpassas efter ålder och förutsättningar, att
väl avgränsade uppgifter ges och att varje grupp har en ledare utsedd bland
gruppens medlemmar. Det har visat sig i vårt klubbarbete, att det i regel
ger sig själv vem som skall bli ledare och att kamraterna nästan alltid utan
tvekan på ett självklart sätt accepterar denne. Samma erfarenheter torde
ha gjorts inom scoutrörelsen och andra organisationer för yngre ungdom.
Alldeles säkert kan grupparbetet bli av mycket stort värde i skolan.»
Det vore dock fel att blunda för att en icke obetydlig del av ungdomen
saknar förutsättningar att tillgodogöra sig en högre teoretisk undervisning,
framhåller styrelsen.
»De kommer ej heller att få dessa förutsättningar i enhetsskolans högre
stadium, även om undervisningen lägges efter delvis nya linjer. Styrelsen
finner därför angeläget påpeka att en längre driven differentiering inom det
centraliserade högstadiet av enhetsskolan bör vara att föredra.. . Man
behöver ej nödvändigt tänka sig ett yrkesval på tidigt stadium, endast en
uppdelning efter lärjungarnas förutsättningar. Den företeelse som kallas
’skolleda’ kommer säkert annars att infinna sig hos alltför många elever.
Den individualisering av undervisningen, som föreslås, är visserligen myc
ket önskvärd, men kommer praktiskt sett ej att kunna genomföras annat
än i mycket begränsad omfattning.»
Skolkommissionens förslag om det inre arbetet ha väckt en livlig och
intressant diskussion i lärarkretsar. Lärarsammanslutningarna opponera
sig dock bestämt mot den bild, som skolkommissionen givit av den nu
varande skolan. När kommissionen gör gällande, att det finnes ett starkt
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
180
medeltida inslag i nutida pedagogik, så framhåller Sveriges folkskollärar-
förbund, att, även om detta påpekande innehåller någon sanning, synpunk
ten dock torde vara starkt överbetonad.
»Man kan med större rätt anföra att svensk skola av i dag präglas av
tankegångar från Pestalozzi och Rousseau, från upplysningstidens filosofi,
från den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap
och från liberalismen under 1800-talet. 1940 års skolutrednings historik i
Skolan i samhällets tjänst ger en allsidigare bild av den svenska skolans
utveckling, varvid den ständigt fortskridande utvecklingen av skolan och
dess anpassning till rådande samhällsförhållanden och idériktningar klart
framträder.----------
Motsättningen mellan å ena sidan klassundervisning, å andra sidan indi
viduell undervisning, å ena sidan frågor- och svarsmetod och å andra sidan
s.k. arbetsskolmetod, synes SK ha starkt överbetonat och delvis felbedömt.
I den nuvarande folkskolan torde i allmänhet tillämpas modifierade former
av ren klassundervisning med starka inslag av individuell undervisning.»
Läroverksläramas riksförbund vänder sig likaledes mot att i och för sig
kanske välmotiverade reformkrav anknytas till orättvist nedsättande om
dömen om skolans traditionella metoder men tillstyrker gärna, att andra
metoder än den rena klassundervisningen prövas i större utsträckning än
hittills.
»Gemensamt för åtskilliga nydaningssträvanden på pedagogikens område
är tendensen att frångå klassen såsom arbetsenhet och i stor utsträckning
låta eleverna arbeta antingen var för sig eller i mindre grupper samt att
på ett mera påtagligt sätt än som i regel sker, då lektionen har formen av
frågor och svar, göra eleverna aktiva. En utveckling i sådan riktning an-
befalles i viss utsträckning redan i nu gällande metodiska anvisningar för
läroverken, och då såväl SU som SK rekommenderar en uppmuntran av
sådana tendenser, kan riksförbundet helt instämma. Olika ämnen och olika
skolstadier kräva skilda metoder, och ett fördomsfritt prövande av peda
gogiska nyheter är ett livsvillkor för att vår skola skall förbli levande och
livsduglig. Men riksförbundet vill starkt understryka, att vad det här gäl
ler är en prövning, om vars resultat intet på förhand kan utsägas.»
Centralstyrelsen för Flick- och samskoleläramas riksförbund anser full
anslutning till utpräglade aktivitetspedagogiska metoder vara en nödvän
dig förutsättning för genomförandet av skolkommissionens enhetsskola.
»På grundval av den omfattande och långvariga prövningen av dylika
metoder inom flickskolan hyser centralstyrelsen emellertid stark tvekan om
att dessa ömtåliga och krävande pedagogiska instrument någonsin skola
kunna göras till var mans egendom inom skolväsendet. Tillämpade med
oskicklighet och utan helhjärtad insats av intresse och tid bli de rätt verk
ningslösa. —
Om läraren icke genom eminent förståelse och skicklighet kan tillmötesgå
varje elevs behov av särskild handledning, blir undervisningsresultatet i en
ur begåvningssynpunkt heterogen klass alltid sämre än i en mer homogen.
Även om eleverna kunna bringas att alltid arbeta troget på egen hand,
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
181
medan läraren handleder andra, blir deras arbete med nödvändighet mer
trevande och formlöst. Före 16-årsåldem äro ytterst få ungdomar mogna
för målmedvetna och omdömesgilla studier enligt metoder, som praktiseras
vid högskolor och vid studiecirkelarbete med vuxen ungdom.»
Professor Herman Siegvald finner, att kommissionen gått för långt i sin
entusiasm för fria studiemetoder i enhetsskolan. I sitt anförande till huma
nistiska sektionens protokoll kan han icke tillbakahålla en viss kritik.
»Även om man som undertecknad är mycket stor vän av s. k. progressiva
undervisningsmetoder och med odelad glädje hälsar Skolkommissionens
strävan att söka åstadkomma en välbehövlig förnyelse beträffande fost-
rings- och undervisningsarbetets innehåll och former, kan man icke värja
sig för intrycket, att Skolkommissionen i icke ringa grad överskattat dessa
metoders effektivitet, underskattat de med dem förenade svårigheterna
och företräder en alltför ensidig uppfattning, som f. ö. inte längre är vare
sig modern eller riktig. Detta torde kunna förklaras av att. Skolkommissio
nen eller åtminstone den på detta område inom densamma drivande kraften
tagit alltför starka intryck av den moderna pedagogiska filosofien, som ofta
är helt ovetenskaplig och inte sällan visar sig ohållbar, när den skall om
sättas i praxis eller konfronteras med resultaten av den vetenskapliga peda
gogikens empiriska forskningsresultat. Sålunda innebär det en betydande
överdrift och en otillåten generalisering, när Skolkommissionen på sätt som
sker nedvärderar klassundervisningen.----------- Individualiserande under
visningsmetoder ha vid vetenskapliga undersökningar befunnits ha många
och stora fördelar, och därför böra de komma till vidsträckt användning i
Skolkommissionens skola. Men ingen har hittills kunnat visa, att man
genom dessa metoder kan åstadkomma så generellt goda kunskapsresultat,
som Skolkommissionen tydligen hoppas och tror. Vidare bör nogsamt be
aktas, att individual- och gruppundervisningen tyvärr är ytterst arbetsam
för läraren. Denne måste nämligen lägga ner ett oerhört arbete på att plan
lägga undervisningen och granska elevernas skriftliga arbeten efter under
visningens slut, om det inte skall bli kaos av det hela. Såsom folkskolinspek
tör har jag haft tillfälle att konstatera, hurusom lärare med stor skicklig
het och framgång tillämpat moderna individualiserande undervisnings
metoder i sina klasser men trots all uppmuntran och stimulans nödgats
successivt gå tillbaka till mera traditionsenlig klassundervisning, just eme
dan de i det långa loppet inte orkat med de modema arbetsmetoderna. Fn
förutsättning för att lärarna skola kunna bemästra de individualiserande
metoderna är, att antalet lärjungar i klasserna nedbringas till högst 25.
Ett annat oeftergivligt villkor är, att nya läroböcker och arbetsanvisningar
utarbetas just för individuellt arbete och grupparbete på skolans olika
stadier.»
Styrelsen för Statens psykologislc-pedagogiska institut intager en liknan
de ståndpunkt. »Skolkommissionen har en om Rousseau erinrande benägen
het att befolka den framtida skolan med ideallärare och mönsterelever»,
säger styrelsen.
»Den differentiering av lärostoffet i grundkurser och överkurser, varmed
enhetsskolan på ett tidigt stadium skulle arbeta, måste ställa oerhörda krav
på läraren både ifråga om organisationsförmåga, psykologisk blick och om
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
182
döme. På kort tid måste han skaffa sig en ingående kännedom om varje
enskild elevs begåvning, intresse och ambition, därefter snabbt utstaka den
studiegång, som kan anses för vederbörande mest lämplig och sedan oav
låtligt följa elevens utveckling och studieresultat. Skall läraren kunna kom
ma till rätta med dessa maktpåliggande uppgifter måste elevantalet inom
de skilda klassavdelningarna så väsentligt nedbringas, att man torde få
räkna med nära nog en fördubbling av nuvarande klasser och lärarstab.»
Kollegiet vid Södermalms kommunala flickskola är som andra skolans
arbetare ute på fältet övertygat om att det nya arbetssättet skulle ställa
större krav på de enskilda lärarna, än dessa alltid kunna fylla, och söker
ge eu rimlig tolkning åt kommissionens uttalanden:
»Många röster ha höjts, som förklara fordringarna på läraren så stora,
att de omöjligt kunna fyllas, och då enhetsskolans resultat i mycket större
utsträckning än de nuvarande skolformernas står och faller med lärarens
förmåga, har man på grund härav sett mycket pessimistiskt på den nya
skolans bildningsresultat.
Kollegiet har emellertid uppfattat saken så, att Skolkommissionen i fullt
medvetande om att ingen lärare finnes eller någonsin kommer att finnas,
som skulle kunna förverkliga den bild av en fullkomlig lärare som betän
kandet räknar med, dock har velat framställa denna, i förvissning om att
varje lärare efter sin förmåga kommer att täcka någon del av denna bild
och därigenom bidraga till ett lyckligt förverkligande av skolplanen. Där
vid har kollegiet särskilt fäst sig vid den klart uttalade tanken, att den
enskilde läraren i större utsträckning än i de nuvarande skolformerna bör
ha frihet att göra pedagogiska försök i den ena eller andra riktningen. Kol
legiet fäster stor vikt vid att detta icke blott kommer att bli ett allmänt
principuttalande, utan att de nödvändiga förutsättningarna för dess om
sättning i praktiken verkligen skapas.»
Psykologisk-pedagogiska institutet kan däremot icke knyta alltför långt
gående förhoppningar till det principuttalande kommissionen gjort. Fri
heten att välja metod blir illusorisk, om läraren skall tvingas att genom sin
undervisning lösa linjedelningsproblemet, säger institutet.
De som tvivla på individualiseringens möjligheter, måste fråga sig, i vad
män realskolans nuvarande studiemål kan upprätthållas under de nya för
utsättningarna. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Uppsala, som i
stort, sett delar skolkommissionens pedagogiska grundsyn, anmäler på denna
punkt reservation.
»SK menar, att de åsyftade resultaten kunna uppnås utan risker för en
sänkning av kunskapsnivån, och den menar t. o. m., att en höjning snarast
kunde väntas just genom tillämpandet av de förut nämnda, socialt mera
effektiva undervisningsmetoderna. Kollegiet hyser härvidlag en avvikande
mening och anser, att en sänkning av kunskapsstandarden med det av SIv
föreslagna systemet är ofrånkomlig för de elever, som enligt den gamla
ordningen skulle ha genomgått realskolan.------------ Kollegiet erkänner
visserligen, att optimism är en överdrift i rätt riktning och en i pedagogiska
sammanhang lämplig grundinställning, men konstaterar, att SK beträf
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
183
fande de nyss nämnda avsnitten av sitt förslag så gott som enbart bygger
på teoretiska överväganden och icke på experimentellt vunnen erfarenhet.»
Högre allmänna läroverket i Kalmar vågar icke heller tro, att enhets-
skolan i den föreslagna formen skulle kunna ge realskoleklientelet samma
grund för fortsatta studier och för blivande anställningar som den nuvaran
de skolorganisationen.
»Det vore enligt kollegiets mening djupt vemodigt, om dep allmänna
folkskoleundervisningens höjande skulle ernås endast i förening med en
sänkning av den högre skolans kunskaps- och bildningsresultat till skada
för vårt samhälle som sådant och till men för vart folks ställning inom
nationernas kulturgemenskap. Nödvändig anser kollegiet ingalunda en så
ödesdiger kombination.»
De högre skolornas lärare äro i det närmaste enhälliga i sitt avstyrkande
av kommissionens differentieringssystem. Skolöverstyrelsen ger följande
statistik över kollegieyttrandenas tendens:
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. IS. Översikt över kollegiernas yttranden i
diff er entieringsf rågan.
Allmänna
läroverk
Komm. o. ensk.
högre skolor
Antal yttranden.............................
196
38
Tillstyrkande....................................
2
1
Avstyrkande....................................
179
34
Särskilda synpunkter.......................
15
3
Även de 13 kollegier vid folk- och småskoleseminariema, som ha berört
differentieringsfrågan, avstyrka kommissionens förslag i denna del.
Det tänkbara alternativet är tydligen en tidigare klassdifferentiering.
Läroverkslärarn as riksförbund citerar det resonemang, varmed skolkom-
missionen har motiverat hjälpklassema (s. 169 ovan), och menar, att sam
ma skäl kunna åberopas för en längre gående begåvningsdifferentiering. En
tidigare klassdifferentiering medför icke blott en bättre användning av
skolpliktstiden utan även bättre trivsel i skolan.
»Riksförbundet anser, att en sådan uppdelning icke bör betecknas såsom
en nödfallsutväg eller ett undantagsförfarande utan som en metod, som
skall prövas vid sidan av metoden med olika begåvningstypers samman
hållande inom samma klassavdelning. Ett sådant tillämpande av olika
differentieringsmetoder hör enligt riksförbundets mening ej blott till en
övergångs- och prövningstid, utan bör — i överensstämmelse med den av
SK förordade principen om frihet för den lokala skolledningen att utforma
ortens skolväsende efter lokala behov och växlande erfarenheter och önske-
mål — bestå såsom en förutsättning för att ge åt varje ort... den ända
målsenligaste skolformen. Erihet bör också finnas att anknyta denna upp
delning på undervisningsavdelningar till olika skolstadier.»
184
Styrelsen för
Sveriges folkskollärarförbund
meddelar, att förbundets kon
gress bestämt hävdat, att klasserna till och med sjätte läsåret skola vara
odifferentierade, och anser i överensstämmelse härmed, att alla lärjungar,
som deltaga i engelska i en klass på mellanstadiet, skola sammanhållas i en
avdelning med gemensam undervisning. Däremot skulle en långt driven
differentiering av undervisningen inom klassens ram stöta på mycket stora
svårigheter under sjunde och åttonde skolåren, då samtidigt val mellan
olika ämnen inträder.
»Förbundsstyrelsen vill förorda att vid försöksverksamhet med nioårig
enhetsskola prövas olika alternativ och att resultaten av sådana försök av
vaktas, innan realskolstadiets närmare utformning fastställs. Därjämte bör
även i framtiden skoldistrikten få rätt stor frihet att organisera realskol-
stadiet med hänsyn till lokala förhållanden och önskemål.»
Sveriges follcsk-ollärarinncförbun<i
ifrågasätter, huruvida kommissionens
förslag, vilket teoretiskt sett kan erkännas som en principiellt riktig lösning,
verkligen är praktiskt genomförbart, och tillråder likaledes försöksverk
samhet.
»I mindre skolenheter blir valmöjligheterna i fråga om ämneskombina
tioner av praktiska skäl mycket begränsade, och de stora klasserna, som
man för avsevärd tid framåt nödgas räkna med, hindrar lärarna att ge
undervisningen erforderlig individuell anpassning efter elevernas förmåga
till uppenbar skada för de bäst begavade såväl som för de svaga. Förbundet
föreslår, att kommunerna får möjlighet att genom försöksverksamhet pröva
sig fram till den bästa anordningen för differentiering på enhetsskolans
högsta stadium.»
Domkapitlet i Västerås
anser sig trots sin positiva inställning till refor
mens huvudlinjer böra påyrka, att lärjungarna tidigare än kommissionen
har tänkt sig uppdelas i
en teoretisk och en praktisk linje.
»Visserligen medges bortval och motsvarande tillval av ett ämne i sjunde
klassen och av två ämnen i åttonde, men i stort sett skola alla lärjungar
åtnjuta gemensam undervisning t. o. in. klass åtta. Domkapitlet befarar,
kommer att leda till ett mindre gott undervisningsresultat för
såväl dem som skola gå den teoretiska som den praktiska realskolelinjen.
Uppskovet med linjeklyvningen bygger SK på den förutsättningen, att
man i de lägre klasserna kan differentiera undervisningen så, att varje elev
kommer till sin rätt och ej behöver hållas tillbaka av mindre begåvade kam
rater. Detta torde emellertid vara ett antagande, som föga har med verk
ligheten att skaffa. Den lärare är säkerligen ännu ej född, som ej hämmas
i sitt arbete av ett med hänsyn till begåvning alltför heterogent elevmate
rial. I annat sammanhang framhåller också SK betydelsen av en homogen
skolmognad hos eleverna för ett framgångsrikt arbete.
Skola eleverna på den teoretiska realskolelinjen kunna föras fram till en
kunskapsstandard, som ej ligger alltför mycket under den nuvarande —
den förkortade tiden är ju härvidlag ett allvarligt hinder — gäller det att
skapa de gynnsammaste förutsättningarna för arbetet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
185
Men för den praktiska utbildningen synes också detta samröre vara till
förfång. Även om den egentliga yrkesutbildningen i sjunde och åttonde
klassen mera blir av förberedande natur, är det av vikt, att den praktiska
linjen så att säga fixeras, och att den teoretiska undervisningen anpassas
därefter. Det är eljest fara värt, att den teoretiska undervisningen blir den
allt dominerande i sjunde och åttonde klasserna, där de läsbegåvade ele
verna klara sig, medan de övriga sacka efter.
SK:s påpekande, att ett val mellan teoretisk och praktisk utbildning svår
ligen låter sig göra i 13-årsåldern, beroende på att arten av den praktiska
begåvningen ej röjer sig förrän mot slutet av puberteten, skulle ha fog för
sig, om det vore fråga om ett verkligt yrkesval. Så är emellertid ej fallet.
Linjeklyvningen på detta stadium avser ju endast en grovsortering med
hänsyn till lärjungarnas anlag och intressen. De, som ha mera speciella för
utsättningar för teoretiska studier, röja sin egenart t. o. m. före 13-års-
åldem, vilket ju också särskilda undersökningar bestyrkt. De, som åter
sakna läsbegåvning men kunna vara antingen ensidigt praktiskt begåvade
eller förete svaghet i båda de nämnda hänseendena, ha ej någon framgång
att vänta på den teoretiska studiebanan.----------- Det blir företrädesvis
inom det praktiska arbetslivet dessa få göra sin insats.»
Direkta praktiska erfarenheter kunna åberopas som stöd för en marke
rad åtskillnad mellan lärogången för teoretiskt och praktiskt inriktade lär
jungar.
Sveriges överlärarförbund
erinrar om redan pågående försök ute i
skoldistrikten.
»Erfarenheterna från åttonde klassen i distrikt med förhållandevis myc
ket teoretisk undervisning har varit, att många av framför allt gossarna
under detta år visat ett alltjämt avtagande intresse för skolan; ett bris
tande intresse som .. . tagit sig uttryck i en påfallande nonchalans jämte i
många fall i ett icke önskvärt uppförande. Detta trots att ett relativt stort
antal veckotimmar varit anslagna åt undervisning i olika slöjdarter. Er
farenheterna från mera praktiska linjer visar, att anordningen är ett försök
i rätt riktning. Gossarnas intresse för skolarbetet har skjutit ny fart och
deras uppförande har undergått en påtaglig förbättring.»
Även sammanslutningar, som icke ha tillgång till dylika interna obser
vationer, komma till liknande slutsatser. Sålunda yttrar
Sveriges hus
modersföreningars riksförbund:
»Ett stort problem utgör. . . den grupp ungdomar, som inte endast intel
lektuellt utan framför allt ur intressets synpunkt nått den övre gränsen för
sin prestationsförmåga i den nuvarande folkskolan. Förbundet ifrågasätter,
om inte denna grupp redan tidigare än i klass 9, där kommissionen tänkt
sig en delning, kunde beredas möjlighet till mera praktiskt arbete. Det
synes oss nödvändigt, att en linje skapas med mycket praktiskt arbete av
allmän art och teoretiska minimikurser för de intellektuellt ej så välutrus
tade barnen, vilka man lättare kan stimulera med manuellt arbete, även
om de ej heller äro så praktiskt välutrustade.»
Riksförbundet Landsbygde