Prop. 1950:70
('angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
1
Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
det svenska skolväsendets utveckling; given Stock holms slott den 8 februari 1950.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Josef Weijne.
Propositionens huvudsakliga innehåll:
I propositionen föreslås, att åtgärder skola vidtagas för genomförande inom tid, som framdeles bestämmes, av en på nioårig allmän skolplikt grun dad enhetsskola, avsedd att ersätta den nuvarande folkskolan, fortsättnings- skolan, den högre folkskolan, den kommunala mellanskolan och realskolan samt till viss del flickskolan och den praktiska mellanskolan. I enhetsskolan skall undervisning i engelska meddelas från och med femte klassen och för beredande yrkesutbildning tillhandahållas i nionde klassen. Yrkespraktiken skall alltefter omständigheterna kunna förläggas till yrkesskolor, inom en hetsskolan anordnade yrkesavdelningar, näringslivet, hemmen eller andra lämpliga praktikplatser. Där omständigheterna det påfordra, skall den för beredande yrkesutbildningen kunna ersättas med en allmänpraktisk ut bildning.
Enhetsskolan skall uppdelas i tre stadier, vartdera omfattande tre år. Undervisningen på lågstadiet skall i regel bestridas av småskollärare, som utbildats för tjänstgöring i klasserna 1—4, på mellanstadiet av mellanskol- lärare med utbildning för klasserna 3—6 och på högstadiet, klasserna 7—9, av ämneslärare.
Den årliga merkostnaden för enhetsskolan har beräknats till i runt tal 250 miljoner kronor, varav 125 miljoner till förhöjning av barnbidragen för
1 — Jiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
2
lärjungar, tillhörande de båda högsta årsklasserna. Härtill komma engångs
kostnader för byggnader m. m. Med hänsyn till kostnaderna och andra om
ständigheter, såsom lärar- och lokalbrist, kan enhetsskolan endast förverk
ligas successivt, allteftersom förutsättningarna skapas. För de närmaste tio
åren planeras huvudsakligen försöksverksamhet.
En provisorisk gymnasiereform skall snarast möjligt genomföras. Därvid
skall en tredje bildningslinje inrättas, den allmänna linjen, med ett socialt
orienterat bildningsmål. Samtidigt skall en revision av differentieringssyste-
met i gymnasiets båda högsta ringar företagas, syftande till att genomföra
en fastare studiegång inom varje linje. Från tidpunkt, som senare bestäm
mes, skall anordnas ett eller flera gymnasier för vuxna.
När de första, försöksvis anordnade enhetsskolorna om några år äro ut
byggda, skola försök påbörjas med särskilda till enhetsskolan anknytande
former av gymnasiet, den högre flickskolan och den praktiska realskolan
(mellanskolan).
För försöksverksamheten skall erforderlig utbyggnad av psykologisk
pedagogiska institutet och skolöverstyrelsen företagas.
Terminsavgiftssystemet vid de allmänna läroverken och därmed jämför
liga högre kommunala skolor skall avvecklas i ordning, som framdeles be
stämmes. Ekonomiska stödåtgärder skola successivt genomföras för att
giva varje barn tillgång till en utbildning, som svarar mot dess förutsätt
ningar och samhällets behov.
Då propositionen endast avser fastställande av riktlinjerna för en kom
mande utveckling, begäras i densamma inga anslag.
Frågorna om skolans ledning och lokala organisation samt om lärar
utbildningen avses komma att behandlas i en särskild proposition senare
under riksdagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
3
IJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 februari 1950.
Närvarande:
Statsministern
E rlander ,
statsråden
M öller , S köld , Q uensel , D aniel -
son , V ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg ,
W
eijne
, A
ndersson
, L
ingman
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, fråga om riktlinjer
för det svenska skolväsendets utveckling och anför därvid följande.
Inledning.
Det allmännas omsorger om skolväsendet kunna aldrig inskränkas till
stundens behov. Den utbildning, som gives vid våra lärarutbildningsan-
stalter, skall vara grunden även för arbetet inom framtidens skolformer en
generation framöver. Det räcker inte med att de unga lärarna förberedas för
sin uppgift inom det nuvarande skolväsendet, de måste även, så långt ske
kan, göras medvetna om skolans utveckling och närmaste framtidsmål och
om de ändrade krav ett reformerat skolväsen kan komma att ställa på dem.
De många skolbyggnader, som skola uppföras de närmaste åren, måste,
även de, tjäna undervisningens behov en generation framåt eller mer. Vill
man undvika felinvesteringar, måste de planläggas med tanke på framtiden,
så långt dess skolförhållanden kunna överblickas. Kommunerna behöva i
olika sammanhang klarhet om statens intentioner beträffande skolväsendet
för sin planering av lokala organisationsproblem av olika slag. För staten är
det icke mindre angeläget att så klart som möjligt fatta bildningsväsen-
dets utvecklingstendenser och i rättan tid utforma dess mål; det är en av
förutsättningarna för att det allmännas insatser på skilda arbetsfält skola
kunna rätt avvägas sinsemellan och efter samhällets resurser.
Yrkanden om en planering på lång sikt för undervisningsväsendet ha
framställts långt före vår tid. Redan inom den s.k. »snillekommittén», som
framlade sitt betänkande i december 1828, pläderade C. A. Agardli för ett
sådant företag. I sitt slutanförande beklagade han, att kommittén alltför
mycket begränsat sitt arbete till de omedelbara behoven. Den borde ha
frågat sig, vad som i grunden låg i tidens oro om undervisningsväsendets
angelägenheter. Helheten borde ha prövats, icke blott delarna. Det borde
ha tillkommit kommittén »mera att i allmänhet bestämma den riktning.
4
hvaruti alla Undervisnings-verkets tillkommande förbättringar böra göras,
än förändringarna sjelfva, mera att utkasta den sammanhängande idéen af
ett Skolverk, till hvilken det Svenska småningom, om än aldrig så lång
samt, skall närma sig, än framställa endast de förbättringar, som för när
varande eller inom ett eller två Qvinqvennier kunna anses nödiga.»
På folkundervisningens område innebar stadgan av den 18 juni 1842 ett
sådant idéprogram, vars förverkligande måste sträcka sig över årtionden.
Stadgans bestämmelser voro i flera avseenden vaga: intet föreskrevs om
skoltidens längd; kunskapskraven preciserades endast för de barn, som
måste avgå med minimikurs; och målsmännen kunde, om de så önskade,
ersätta barnens skolgång med en ofta torftig undervisning i hemmet. För
ett land, där en stor del av befolkningen levde i fattigdom, var det dock
ett väldigt företag. Man kan förstå de betänksamma rösterna i bondestån
det: fattigkassan kunde ju icke underhålla alla.
Tempot i organisationsarbetet måste givetvis rättas efter vad som var
ekonomiskt möjligt. Men redan år 1853 hade man hunnit därhän, att två
tredjedelar av barnen i skolåldern erhöllo någon undervisning i skola. När
prästeståndet påföljande år debatterade en motion om indragning av se
minarierna, kunde en av talarna konstatera, att det var för sent att upp
träda reaktionärt i fråga om folkundervisningen: folket hade redan till en
del erfarit dess gagn.
Riktlinjerna av år 1842 ha småningom fullföljts, organisationsramen har
fått sitt konkreta innehåll och vidgats allteftersom nya behov framträtt.
År 1858 inrättades småskolan med uppgift att ge nybörjarna det första
förberedande kunskapsmåttet, 1878 fastställdes den första normalplanen
för undervisningen med sexklassig skola som normaltyp, och 1882 preci
serades skolpliktstiden genom bestämmelsen, att skolåldern skulle räknas
från och med det år, under vilket barnet fyllde 7 år till och med det år,
under vilket det fyllde 14. Slutligen har enligt 1936 års riksdagsbeslut den
obligatoriska folkskolan utvidgats med en sjunde klass; denna organisation
är praktiskt taget fullständigt genomförd från och med läsåret 1948—49.
Parallellt härmed ha folkskolans överbyggnader alltmer utbyggts. Mär
kesåret i denna utveckling är 1918, då de nuvarande praktiska ungdoms
skolorna beslötos av riksdagen.
Även det från början helt fristående skolsystem, som hade den gamla
lärda skolan som sin kristallisationspunkt, har efter hand knutits närmare
samman med folkskolan. En början gjordes 1894, då inträdesfordringama
till de allmänna läroverkens första klass anslötos till kursen för första
årsklassen av fast folkskola litt. A. År 1909 inrättades de kommunala mel-
lanskolorna med sexårig folkskola som grund, och efter ytterligare refor
mer inom det högre skolväsendet åren 1927 och 1928 bygga numera real-
skolestadiets samtliga skoltyper på fyra- eller sexårig folkskolekurs. Ett
sista steg har nyligen tagits, då inträdesprövningama till de allmänna
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
5
läroverken och jämförliga skolformer från och med innevarande läsår av skaffats för lärjungar, som i vederbörande folkskoleklass ha uppnått före skrivna betygskvalifikationer.
Det gångna århundradet har sålunda under ett jämnt och lugnt fram- stegsarbete småningom fullbordat det företag, som i enkla former och ofta under primitiva förhållanden påbörjades på 1840-talet till åtlydnad av vår första folkskolestadga. Bakom oss ligger nu en utvecklingsperiod, som karakteriseras av mycket påtagliga resultat på folkbildningens alla områ den men också av en kvardröjande dualism i skolorganisationen. Måhända kunde en sådan dualism försvaras, så länge det var möjligt att draga en skarp gräns mellan »det offentliga ståndet» av lärda, präster och ämbets män å ena sidan och folkets breda lager å den andra, mellan lärd och med borgerlig bildning. Under decenniernas lopp har dock denna gräns alltmer utplånats. Folkundervisningen själv är en av de krafter, som bidragit därtill, då den successivt höjt vårt folks andliga nivå. Men den har där med också ändrat förutsättningarna för skolans organisation och arbete. Ett skolväsen, som skall utformas efter vår tids förutsättningar, kan icke utan prövning och kritik övertaga arvet från 1800-talet. Det måste bygga mera på hela folkets intressegemenskap än på de olika folkgruppernas sär intressen. Dualismen inom skolväsendet måste vika för en högre grad av enhetlighet.
En så genomgripande reform kan icke genomföras i ett slag: den är sna rare en värdig uppgift för en generations bemödanden. Det är ju icke fråga om att genomföra någon abstrakt princip utan hänsyn till dess praktiska konsekvenser utan tvärtom att tillgodose samhällsbehoven allsidigare, smi digare och effektivare än som hittills varit möjligt. En reform av detta slag får nödvändigtvis karaktären av ett fortgående omdaningsarbete, där först endast de organisatoriska huvudkonturerna och de allmännaste riktlinjerna för utvecklingen dragas upp och sedan enskildheterna utprovas och det inre arbetet finner sin form under en mångförgrenad försöksverksamhet.
Behovet av en samlad överblick över reformkraven och klara linjer för ett blivande nydaningsarbete har särskilt framträtt under det senaste år tiondet och betonas kraftigt i direktiven för de utredningar, vilkas resultat jag i det följande kommer att referera. När dåvarande chefen för ecklesia stikdepartementet den 22 november 1940 hemställde om bemyndigande att tillsätta en kommitté för utredning rörande skolväsendets organisation m. m., gav han i 22 punkter en sammanfattning av de mest trängande ut redningsuppgifterna och yttrade därefter:
»När jag med ledning av den gjorda sammanställningen söker vinna en överblick över de skilda utbildningsanstaltemas uppgifter, arbetsvillkor och behov, så framträder i mångfalden av olika skolformer en viss brist på planmässighet. Den summariska och ingalunda uttömmande översikten av aktuella önskemål och reformkrav ger vid handen, att det svenska
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
6
undervisningsväsendet trots den livliga reformverksamheten icke kan be
traktas som ett vare sig i grunddragen eller i detaljerna fullt tillfredsstäl
lande system. ---------- En genomgående granskning och prövning av hela
vårt undervisningsväsen ur den planmässiga avvägningens, samordningens
och helhetens synpunkt har aldrig blivit försökt. De utredningar, som
gjorts, och de förslag, som på grund av dessa framställts, ha syftat till av
lägsnande av påvisade missförhållanden eller tillgodoseende av nya önske
mål och behov på skilda områden, men de ha av naturliga skäl begränsats
till respektive områden, och ett slutligt ståndpunktstagande till förslagen
har försvårats och i vissa fall omöjliggjorts genom ovissheten om vilka
återverkningar deras genomförande skulle få på andra områden. Reform
kraven ha i mer eller mindre utrett skick hopats och pocka nu på en hel-
hetsprövning.-----------
Sammanförandet av ett flertal nu aktuella skolfrågor i ett utrednings
uppdrag ställer givetvis stora krav på utredningsarbetet såsom sådant och
kan ... medföra dröjsmål med lösningen av en eller annan fråga. Men jag
vill ifrågasätta, om icke de olägenheter och svårigheter, som härigenom
uppstå, uppvägas av fördelarna av att det svenska skolväsendet sent om
sider, i samband med prövningen av dessa med varandra sammanhängande
frågor, i betydelsefulla delar underkastas en granskande översyn och det
hela en prövande, ordnande och avvägande samsyn i syfte att göra det
ännu bättre lämpat för sitt ändamål och att trygga bästa möjliga utbyte
av de betydande anslagsbelopp, som skolväsendet årligen kräver.»
Kommitténs arbete skulle ledas av dåvarande departementschefen pro
fessor Gösta Bagge. Till ledamöter utsågos numera framlidne biskopen
Tor Andrse, småskollärarinnan Karin Cardell, rektorn Elisabeth Dahr,
numera folkskolinspektören Viktor Fredriksson, numera skolöverläkaren
i Stockholm Urban Hjärne, rektorn Gustaf Iverus, numera överläraren Sig
rid Jonsson, förste folkskolinspektören Bror Jonzon, numera undervisnings
rådet Bertil Karnell, rektorn Martin Kolmodin, undervisningsrådet Karl
Kärre, folkskolinspektören Nils Persson, kanslirådet Fredrik Sandberg och
professorn Erik Wellander.
Kommittén, som antog namnet 1940 års skolutredning, har utom sepa
ratframställningar i vissa frågor avlämnat
10
betänkande^ som jämte
bilagor omfatta omkring 4 000 trycksidor. Utredningen dryftar ingående
de flesta nu aktuella skolfrågor; dock ha frågor rörande folkhögskolan,
yrkesundervisningen och lärarutbildningen samt alla löneregleringsspörs-
mål enligt givna direktiv undantagits.
1940 års skolutredning var i det väsentliga en fackmannarepresentation.
Då dess förslag före det slutliga avgörandet borde prövas även från allmän
politiska utgångspunkter, tillsattes på föredragning av min närmaste före
trädare i ämbetet den 12 januari 1946 en ny skolkommission med starkt
parlamentariskt inslag. Departementschefen anförde därvid bland annat
följande:
»Det synes råda en relativt stor enighet om att det svenska skolväsendet
bör underkastas en genomgripande omgestaltning beträffande såväl mål-
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.
7
sättning som arbetsmetoder och kursplaner. De beslut, som komma att fattas i denna fråga, bli av grundläggande betydelse för vårt samhälles fortsatta framåtskridande och komma att under avsevärd tid sätta sin prägel på vårt samhällsliv. Besluten böra icke fattas utan djupgående prövning och moget övervägande. 1940 års skolutredning har i sina om fattande och om grundliga förberedelser vittnande betänkanden i enlighet med utredningsarbetets planläggning anlagt väsentligen fackmässiga syn punkter på de föreliggande arbetsuppgifterna. För att dessa skola bli all sidigt belysta böra de emellertid även skärskådas ur mera allmänna syn punkter. Det är givetvis av största vikt, att lekmanna- och föräldraintres- sena därvid få komma till tals och att allmänpolitiska synpunkter få göra sig gällande.-----------
Kommissionens huvuduppgift bör vara att uppgöra en plan för det all männa skolväsendets framtida organisation och riktlinjer för dess genom förande. Enligt sakens natur måste emellertid åt mera genomgripande reformer inom detta område tillmätas en relativt lang övergångstid. Det bör därför vara kommissionen obetaget att även framlägga förslag till sådana omedelbart eller på kortare sikt genomförbara förbättringar inom skolväsendet, som må befinnas påkallade och som kunna åstadkommas utan föregripande av den framtida organisationen.»
Till ordförande utsågs dåvarande departementschefen, numera stats ministern Erlander, och till ledamöter, förutom nuvarande departements chefen, redaktören fru Märta de Laval, professorn Ingemar Diiring, riks dagsledamoten doktor Bertil von Friesen, förbundssekreteraren Hilding Färm, studierektorn fru Alva Myrdal, dåvarande riksdagsledamoten lant brukaren Gustav Nilsson i Göingegården, riksdagsledamoten fattigvårds- ordföranden Emil Näsström, redaktören Knut Olsson samt riksdagsleda möterna agronomen Ivar Persson i Skabersjö, fru Anna Sjöström-Bengts- son och sekreteraren Adolf Wallentheim. Till kommissionens förfogande ställdes ett manstarkt expertråd, utsett bland personer med insikt och erfarenhet från olika områden av kulturlivet och skolväsendet. Kommis sionen antog benämningen 194-6 års skolkommission. Sedan Erlander i ok tober 1946 frånträtt chefskapet för ecklesiastikdepartementet, har jag såsom ordförande lett kommissionens arbete.
Kommissionen har till Kungl. Maj:t avlåtit åtskilliga framställningar, av vilka flera lett till provisoriska reformer. I juni 1948 kunde den överlämna sitt principbetänkande, innehållande allmänna riktlinjer för en genomgri pande skolreform. Betänkandet innehåller jämväl förslag i fråga om lärar utbildningen. Däremot har arbetet på folkhögskolväsendets och den egent liga yrkesutbildningens utformning ännu icke avslutats.
1940 års skolutrednings tre första betänkanden remitterades redan år 1944. Sedan skolkommissionen avgivit sitt huvudbetänkande, ha utlåtan den över detta och i samband därmed stående delar av skolutredningens betänkanden inhämtats från vederbörande statsmyndigheter. Därjämte ha vissa folkskolestyrelser och ett stort antal sammanslutningar av olika slag bcretts tillfälle inkomma med yttranden. Remissen till länsstyrelserna
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.
8
har ansetts kunna begränsas till de frågor, som avhandlas i kapitlen 10,
12, 14 och 15 av skolkommissionens betänkande, alltså frågor om skolans
ledning och lokala organisation, skolbyggnader samt skolreformens kost
nader och genomförandet av densamma, och remissen till universitet och
högskolor till de frågor, som avhandlas i kap. 7 (om gymnasiet) och i vissa
fall kap. 9 (om lärarutbildningen). Detta utesluter givetvis icke, att åtskil
liga av dessa myndigheter — i synnerhet länsstyrelserna — ingått även på
andra sidor av problemkomplexet.
Då jag går att angiva min ståndpunkt till de frågor, som böra bringas
under riksdagens prövning eller till dess kännedom, ämnar jag, punkt för
punkt, giva en översikt av de ingångna yttrandena, i den mån detta är
erforderligt för att giva de behandlade spörsmålen deras fulla belysning.
Jag vill jämväl erinra om att skolöverstyrelsens utlåtande jämte samman
drag av de yttranden, som avgivits av rektorer och kollegier vid under
dess inseende stående läroanstalter, av statens folkskolinspektörer och vissa
folkskolestyrelser samt av åtskilliga lärarsammanslutningar av olika slag,
finnes tillgängligt i tryck (SOU 1949: 35).
Innan jag övergår till detaljföredragningen, vill jag blott ytterligare
påpeka, att behovet av en allmän översyn av skolväsendet från enhetliga
utgångspunkter och av riktlinjer för dess framtida utveckling under senare
år har framträtt jämväl i vissa andra länder. Den finska skolkommittén av
år 1946 anger sålunda som sin uppgift »att uppgöra en plan för faststäl
landet av de allmänna principerna för en nyorganisation av skolväsendet,
ordnandet av de skilda skolformernas inbördes förhållande och fixerandet
av läropliktens omfattning». Och den skolreform, som våren 1944 beslöts
av engelska parlamentet, ger grundritningen och riktlinjerna men icke
detaljutformningen av ett skolsystem, vars stolta framtidsmål är att giva
de unga »a happier childhood and a better start in life».
I det följande ämnar jag först taga ställning till arten och organisationen
av den undervisning, som bör vara obligatorisk för alla; jag kommer där
efter att ingå på några problem rörande ungdomsålderns skolor, i första
hand gymnasierna, och behandlar slutligen vissa för olika skolformer ge
mensamma frågor. Beredningen av frågorna om skolans ledning och lokala
organisation samt om lärarutbildningen är ännu icke avslutad. Jag beräknar
emellertid att inom kort kunna anmäla detta ärende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
9
Avdelning I.
Skolor för barn och skolpliktig ungdom.
1. Nuvarande förhållanden och utvecklingstendenser,
a. Skolpliktens omfattning.
Den allmänna skolplikten fullgöres vanligen helt och hållet i folkskolan och fortsättnings skolan. Ett avsevärt antal skolpliktiga övergå dock före skolålderns slut till olika högre skolor.
Folkskolan omfattar i regel sju årsklasser men kan efter medgivande av Kungl. Maj:t anordnas med ett större antal obligatoriska klasser. De båda första klasserna, där den grundläggande undervisningen meddelas, utgöra tillsammans småskolan. De övriga klasserna bilda den egentliga folkskolan. Den årliga lästiden utgör inom flertalet skoldistrikt 39 veckor; ett mindre antal skoldistrikt har dock en lästid av 36
4/1
veckor.
Fortsättningsskolan omfattar för lärjungar, som i normal ordning er hållit avgångsbetyg från sjunde klassen, vanligen en arskurs med 180 un- dervisningstimmar. Lärjungar, som erhållit avgångsbetyg från obligato risk åttonde klass i någon av folkskolans huvudformer, äro frikallade från fortsättningsskola.
Skolåldern i folkskolan räknas alltjämt från och med det kalenderår, under vilket barnet fyller 7 år, till och med det, under vilket barnet fyller 14. Lärjunge, som icke under denna tid inhämtat det föreskrivna kunskaps- måttet, är dock skolpliktig till läsårets slut det år han fyller 15. Fortsätt- ningsskolplikten upphör, när den skolpliktige fyllt 18 år.
Skolgången kan börja redan det år, då barnet fyller
6
år, om föräld
rarna så önska och barnet vid läkarundersökning och prövning i övrigt befinnes vara väl skolmoget. Fyller barnet 6 år först efter den 1 juli, fordras dock folkskolinspektörens medgivande. Å andra sidan kan skolgångens bör jan uppskjutas ett år, om barnet ej är skolmoget. Vid skolor, där en och samme lärare bestrider undervisningen för samtliga lärjungar på skolans båda stadier, sker intagning endast vartannat år.
Skolgången avslutas, när den föreskrivna lärokursen inhämtats, tidigast dock det år då lärjungen fyller 13. De lärjungar, som vilja avgå från folk skolan, äro skyldiga att vid läsårets slut undergå särskild prövning i den ordning, som föreskrives i skoldistriktets ordningsstadga, och erhålla av gångsbetyg enligt § 47 folkskolestadgan, om de nått upp till vissa närmare angivna vitsord. Om lärjunge på grund av sjukdom, lyte eller svag fatt
10
ningsförmåga icke kunnat inhämta det föreskrivna kunskapsmåttet, kan
han enligt § 48 i samma sta'dga ändock få tillåtelse att avgå, dock icke
före läsårets slut det år, då han fyller 14.
Under en övergångstid av fem år efter införandet av obligatorisk sjunde
klass i ett skoldistrikt kan skolrådet, om särskilda omständigheter före-
hgga, medgiva lärjunge rätt att avgå redan från sjätte klassen, såvida han
nöjaktigt inhämtat de genomgångna klassernas kurser. En analog bestäm
melse gäller, när obligatorisk åttonde klass införes i ett distrikt.
Fortsättningsskolplikten fullgöres vanligen i den årskurs, som börjar när
mast efter det lärjungen avgått från folkskolan. Den som uppenbarligen
saknar fönnåga att tillgodogöra sig undervisningen i fortsättningsskolan,
kan befrias från skolplikten.
Inom ett mindre antal skoldistrikt, för närvarande högst ett tjugutal,
finnes en högre avdelning av folkskolan, som vanligen är frivillig och byg
ger på folkskolans sjunde klass. Lärjungar, som genomgått mot åttonde
klassen svarande årskurs av högre avdelningen, ha därmed fullgjort sin
fortsättningsskolplikt.
Ända till 1918 kunde lärjungar på grund av fattigdom få avgå från folk
skolan utan att ha genomgått fullständig lärokurs. På många håll medgavs
detta mycket frikostigt ännu vid sekelskiftet, men avgång med ofullstän
dig lärokurs har sedan blivit allt sparsammare förekommande. År 1947 av-
gingo endast 3 726 lärjungar, eller
4,7
procent av årsklassen, med reducerat
kunskapsmatt enligt § 48 folkskolestadgan.
Införandet av obligatorisk sjunde klass påbörjades i rätt många skol
distrikt redan innan riksdagen fattat beslut om allmänt genomförande av
sjuårig folkskola. I januari 1935 var sålunda sjuårig skolplikt införd eller
beslutad i 569 skoldistrikt av 2 462; i 435 av dessa gällde den sjuåriga orga
nisationen samtliga folkskolor. År 1940 hade antalet skoldistrikt med ute
slutande eller övervägande sjuårig folkskola stigit till 611 och år 1945 till
1 032. För läsåret 1948—49, då den sjuåriga folkskolan enligt plan skulle
vara fullständigt genomförd, behövde endast
9
skoldistrikt uppskov med
införande av sjunde klassen. Numera återstå blott två skoldistrikt med
sexårig obligatorisk skola.
Inom andra skoldistrikt åter har tiden ansetts inne att genomföra obli
gatorisk åttaårig skola, Början gjordes läsåret 1941—42, då Kävlinge och
Mariestad med vederbörligt tillstånd organiserade sitt skolväsen på detta
sätt. Utvecklingen under de senaste åren belyses av följande tabell, som
sammanställts av skolöverstyrelsens statistiska avdelning. I tabellen äro
lärjungarna grupperade efter skolpliktstidens längd. Uppgifterna avse för
hållandena under vårterminen, men lärjungarna i klass
6
i skoldistrikt,
som vid början av påföljande hösttermin infört obligatorisk sjunde klass,
ha hänförts till gruppen med sjuårig skolgång.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
11
Tab. 1. Lärjungeantalet för delat efter skolpliktstidens längd
vårterminerna 19J+6, 191+7 och 1948.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
L a n d s b } g < e n
Städ erna
Hela r i k e t
År
6 år 7 år
8 år
6 år
7 år 8 år 6 år
7 år
8 år
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
1946. 147 954 42,8 197 613 56,4 4 478 1,8 3 556 2,0 106 746 60,2 66 912 37,8 151 510 28,8 304 359 57,7
71390 13,5
1947. 133 626 37,7 214 928 60,6 6 109 1,7 2 204 1,2 109 638 57,7 77 986 41,1 135 830 25,0 324 566 59,6
84 095 15,4
1948.
1840 0,5 343 521 97,6 6 649 1,9
—
— 117 180 57,7 85 821 42,3
1840 0,3 460 701 83,0 92 470 16,7
Siffrorna i tabellen giva vid handen, att planen för det sjunde skolårets införande kunnat hållas nästan hundraprocentigt. De ge dessutom en före ställning om i vilken utsträckning behov av ytterligare undervisning inom folkskolans ram gjort sig gällande med sådan styrka, att skoldistrikten spontant genomfört en förlängning till åtta år av den obligatoriska skol tiden.
b. Folkskolans organisation och utvecklingstendenser.
Enligt 1921 års folkskolestadga äro de obligatoriska läroämnena i små skolan kristendomskunskap, modersmålet, räkning, hembygdsundervisning med arbetsövningar, sång och gymnastik. I den egentliga folkskolan före komma samma läroämnen. Hembygdsundervisningen avlöses dock i fjärde klassen av ämnena geografi, naturkunnighet, historia och teckning, och un dervisningen i matematik omfattar även geometri. Härtill kommer träd gårdsskötsel, om lämpligt jordland blivit upplåtet. Med skolöverstyrelsens medgivande kan undervisning i främmande språk (engelska) anordnas i sjunde och åttonde klasserna.
I 'den utsträckning omständigheterna medgiva, bör vidare undervisning i slöjd anordnas för de gossar och flickor, som anmälas att däri deltaga, och på folkskolestadiet undervisning i hushållsgöromål för de flickor, som be gära och erhålla tillstånd att deltaga. Undervisningen i slöjd och hushålls göromål kan efter skoldistriktets beslut göras obligatorisk.
Vid arbetsordningens uppgörande skall bland annat iakttagas, att lär jungar, som tillhöra samma klass, såvitt möjligt är, sammanhållas i ett läxlag.
Undervisningsplanen för rikets folkskolor av den 31 oktober 1919 indelar folkskolans organisationsformer i två stora grupper, huvudformer och un- dantagsformer.
Huvudformerna äro heltidsläsande skolor, där undervisningen på folksko lestadiet i regel bestrides av lärare, som avlagt folkskollärarexamen. Hit höra folkskolans A- och B-formcr.
12
Undantagsjormema äro dels folkskolor med halvtidsläsning (C-formerna),
dels mindre folkskolor, där undervisningen även på folkskolestadiet bestri-
des av småskollärarinnor (D-formerna). Skolor med halvtidsläsning få före
komma, endast där heltidsläsning på grund av gles befolkning och långa
skolvägar icke kan anordnas. Mindre folkskolor få förekomma, endast där
skolområde har så avskilt läge och så litet barnantal, att folkskola icke
skäligen kan upprättas för barnen.
Huvudformernas vanligaste organisationstyper äro:
A-formen, som kännetecknas av att varje årsklass utgör minst en lärar-
avdelning,
Bl-formen, där småskolestadiet bildar en eller två läraravdelningar och
folkskolestadiet två läraravdelningar,
B2-formen, där småskolestadiet och folkskolestadiet bilda var sin lärar-
avdelning, och
B3-formen, där båda stadierna tillsammans bilda en läraravdelning och
nybörjare intagas vartannat år.
I de halvtidsläsande undantagsformerna omfattar varje läraravdelning
två undervisningsavdelningar, undervisade på skilda tider, antingen var
annan dag under hela läsåret (varannandagsläsning) eller varje dag under
en del av läsaret (periodläsning). Av dessa skolor äro två former alltjämt i
bruk, nämligen
Cl-formen, där vartdera stadiet bildar en läraravdelning, och
C2-formen, där båda stadierna tillsammans bilda en läraravdelning.
n mindre folkskola utgör alltid endast en läraravdelning. För närva
rande förekomma blott två typer, nämligen
„ Dl-f°rmen> som ar heltidsläsande med intagning av nybörjare vartannat
ar, och
D2-formen, som är halvtidsläsande med två undervisningsavdelningar,
av vilka den ena utgöres av småskolestadiet och den andra av folkskole
stadiet.
Anm..-. Om endast småskolestadiet avses, användes beteckningen a, när varje årsklass utgör minst
en läraravdelning. Bilda båda klasserna tillsammans en läraravdelning, begagnas beteckningen
b
eller c, allteftersom skolan är heltids- eller halvtidsläsande.
Beträffande arbetsförhållandena inom dessa skolformer anför 19J)0 års
skolutredning i den allmänna delen av sitt betänkande om folkskolan (SOU
1946: 11):
»Rent organisatoriskt sett erbjuda de olika skol typerna mycket olika be
tingelser för undervisningen. Dennas resultat är emellertid beroende icke
endast av skolans form utan i hög grad även av andra faktorer, såsom
lararens pedagogiska duglighet, erfarenhet och hängivenhet för sitt kall,
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
13
barnantalet i lärara vdelningen, lärjungematerialets beskaffenhet, skolloka
lernas ändamålsenlighet och utrustning med materiel, undervisningstidens
längd samt socialpédagogiska anordningar. En jämförelse mellan de under-
visningsresultat, som kunna vinnas i olika skolformer, är därför vansklig
att göra, och man måste taga sig till vara för generaliserande omdömen.
Ur undervisningsteknisk synpunkt mest förmånlig är A-skolan, där alla
lärjungarna tillhöra samma årsklass och läraren därför ständigt har möj
lighet att meddela direkt handledning. I de skolformer, där en läraravdel-
ning innefattar två eller flera årsklasser, äro undervisningsbetingelsema vä
sentligt annorlunda. Om i dylika skolor A-skolan toges till förebild på det
sättet, att läraren sysselsatte sig med en klass åt gången, skulle tiden för
direkt undervisning av varje särskild klass bliva synnerligen begränsad.
Var och en av folkskolestadiets fem klasser skulle exempelvis i 7-årig skola
av andra B-formen få omedelbar undervisning blott omkring 6 veckotim
mar. Under de återstående 24 veckotimmarna skulle lärjungarna behöva
sysselsättas med tysta övningar på egen hand.
" För att ökad tid skall vinnas för direkt undervisning i de mera kompli
cerade skolformerna, har det visat sig ändamålsenligt att anordna sam-
läsning mellan olika årsklasser, som därvid sammanhållas i en arbetsgrupp.
Ett dylikt arbetssätt kan ej tillämpas i skolans alla läroämnen. I ett sådant
ämne som matematik, där det inre sammanhanget mellan kursens^ olika
delar med nödvändighet kräver en bestämd ordningsföljd vid genomgången,
måste varje klass i regel undervisas för sig. I kristendomskunskap, historia,
geografi och naturkunnighet kan däremot samläsning ske, varvid ordnings
följden mellan de olika kursmomenten regleras genom s. k. kursväxling.
Skillnaden i ålder och utvecklingsgrad mellan de lärjungar, som under
visas i en arbetsgrupp med samläsning, bör icke vara för stor. Samläsning
kan i regel icke lämpligen omfatta flera klasser än två eller tre. I Bl-skolan
kan varje lärare i allmänhet sammanhålla sina klasser i en grupp i de
ämnen, som ingå i kursväxlingen, och denna skolform erbjuder sålunda ar
betsvillkor, som äro i väsentlig mån jämförliga med A-skolans. Större äro
de undervisningssvårigheter, som möta i B2-skolan. I denna skolform måste
klasserna på follcskolestadiet vid samläsning fördelas på två grupper, av
vilka den ena omedelbart undervisas av läraren, medan den andra under
tiden arbetar på egen hand efter av läraren givna anvisningar. I B3-skolan,
som saknar underlag av särskild smaskola, omfattar läraravdelningen även
småskolestadiet, vars lärjungar måste bilda ytterligare en arbetsgrupp inom
läraravdelningen.
Självfallet ställer undervisningen i B2- och B3-skolor stora krav pa lä
rarens förmåga att planlägga och organisera arbetet. Mycken omsorg måste
ägnas åt förberedelsen och kontrollen av de uppgifter, som föreläggas lär
jungarna att av dem mer eller mindre självständigt lösas, medan läraren
omedelbart undervisar eu annan arbetsgrupp. Å andra sidan äga dessa skol
former ett betydande värde därigenom, att de framtvinga ett arbetssätt,
som är ägnat att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk. I många fall
kunna påfallande goda resultat uppnås, under förutsättning att barnan
talet hålles inom rimliga gränser. Men även andra åtgärder än en begräns
ning av barnantalet böra vidtagas, för att de särskilda undervisningssvårig-
hetema i dessa skolformer såvitt möjligt skola kunna minskas.» (IV: 2A
s.15—IG.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
14
Svårigheten att pa en gang tillfredsställande sköta flera klasser med
lärjungar pa olika utvecklingsstadier har motiverat den förut nämnda vart-
annatårsintagning, som enligt 1919 års undervisningsplan skall förekomma
vid skolor tillhörande B3- och Dl-formerna. Genom införandet av det
sjunde skolåret kom emellertid antalet samtidigt undervisade klasser att
ökas i många läraravdelningar. Behovet av ytterligare åtgärder för att
minska de undervisningstekniska svårigheterna i flerklassiga avdelningar
blev därigenom mera framträdande. Om barnantalet ej är stort nog att
motivera en förbättring av skolformen, kan alltid något vinnas genom att
de samläsande klasserna skiljas åt några timmar i veckan i de ämnen, där
det bäst behöves. Bestämmelser om förstärkning sanordningar av detta slag
utfärdades år 1940, då skoldistrikten erhöllo rätt att vid folkskolor av
B-formen, mindre folkskolor av Dl-formen och småskolor av b-formen
uppdela särskilt stora läraravdelningar i en högre och en lägre grupp vid
undervisning i ämnen, vilka i mindre grad lämpa sig för behandling under
de gemensamma lärotimmarna. Antalet timmar för den enskilde lärjungen
ändras ej vid denna anordning, men lärartimmarnas antal ökas. I viss ut
sträckning kan detta ske utan särskilda kostnader genom att de vid skolan
anställda lärarnas maximitjänstgöring enligt avlöningsreglementet tages
i anspråk. För tjänstgöring därutöver utgår ersättning som till timlärare,
dock för högst fyra veckotimmar per läraravdelning. Medgivandets värde
begränsas i praktiken av de relativt höga lärjungesiffror, som enligt kun
görelsen satts som villkor.
Oberoende av skolformen är det av pedagogiska skäl särskilt önskvärt,
att undervisningsenhetema på det lägsta stadiet icke äro för stora. De små
barnen ha ett utpräglat behov av att få vara aktiva, men förmågan att
arbeta på egen hand är ännu outvecklad, och de behöva därför i hög grad
individuell hjälp i skolarbetet. Då därjämte på medicinskt håll anses, att
arbetstiden pa smaskolestadiet hittills varit för lång, öppnar sig en möjlig
het att minska antalet undervisningstimmar för varje barn, samtidigt som
undervisningen göres effektivare genom uppdelning av klassen i mindre
undervisningsgrupper under en del av arbetstiden. Denna väg har beträtts
genom en i somras utfärdad kungörelse om reducerad timplan och grupp-
undervisning i smaskolan. Kungörelsen är tillämplig på läraravdelningar
med minst 15 lärjungar i småskola av a-form och minst
12
lärjungar i små
skola av b-form. Undervisningstiden för varje lärjunge skall i klass
1
av
a-formen minskas till 20 timmar i veckan, men samtidigt delas avdelningen
i två undervisningsgrupper under 8 av dessa timmar. I klass 2 får varje
lärjunge 24 timmar, och avdelningen klyves under 4 av dessa timmar. I
b-formen äro motsvarande siffror
22
och
6
. För läraren blir totala under
visningstiden i klassen i samtliga fallen 28 veckotimmar. Dubbleringen
gäller modersmålet och räkning samt i någon utsträckning arbetsövningar.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
15
Gruppundervisningen medför i vissa fall praktiska svårigheter vid an
ordnande av skolskjutsar och skolmåltider, varför skolstyrelsen har tillagts
rätt att inskränka kungörelsens tillämpning inom distriktet. Innan sådant
beslut fattas, skall dock inspektören beredas tillfälle att yttra sig. Ofta
minskas olägenheterna, om vardera gruppen får ledighet en dag i veckan,
medan den andra undervisas för sig. Skolstyrelserna ha bemyndigats att
vid behov fördela undervisningstiden på detta sätt. En liknande anord
ning, s. k. växellov, har också tidigare undantagsvis kunnat förekomma
vid vissa skolformer, men den har då varit begränsad till fall, där skol
vägarnas längd eller andra förhållanden av motsvarande betydelse gjort
anordningen önskvärd.
Då lärarens undervisningsskyldighet jämväl i tredje klassen överstiger
antalet lektioner enligt timplanen, finnes även här en differens, som kan
utnyttjas för gruppundervisning. Lärjungeantalet i avdelningen måste dock
i detta fall vara mist 20. På samma sätt har läraren skyldighet att bestrida
fyllnadstjänstgöring i småskoleklass, om anordningen med reducerad tim
plan trots tillräckligt barnantal icke kommit till stånd.
I övrigt användes lärarnas fyllnadstjänstgöring bland annat för att
täcka beviljad nedsättning av överlärares undervisningsskyldighet och för
bestridande av slöjdundervisning.
Folkskolans utveckling under den senaste generationen har icke minst
tagit sig uttryck i undantagsformemas starka tillbakagång. Ännu 1911
undervisades 38 procent av den totala lärjungemassan i våra folkskolor i
halvtidsläsande skolor. På landsbygden voro dessa skolformer i vissa trakter
helt dominerande. Sålunda gingo nämnda år i Älvsborgs län icke mindre
än 84,3 procent och i Värmlands län 81,3 procent av landsbygdsbarnen i
halvtidsläsande skolor. Den senare utvecklingen framgår av följande av sta
tistiska avdelningen utarbetade tabell. I hela riket erhöllo våren 1948 endast
4 064 barn halvtidsundervisning. De halvtidsläsande skolformerna äro nu i
huvudsak inskränkta till ett bälte tvärs över Götaland och utgöra även där
ett tämligen obetydligt inslag i skolväsendet. I Svealand och Norrland
samt i de sydligaste delarna av vårt land äro de numera i det allra närmaste
försvunna.
En av undantagsformerna, nämligen den mindre folkskolan av Dl-typ,
är heltidsläsande — att den har förts till undantagsformerna, beror på
att undervisningen även för folkskolans barn bestrides av småskollärarinna.
Jämväl denna skolform är, såsom tabellen visar, numera stadd i utdöende.
Under 1920-talet tillväxte Dl-skolorna ännu i antal, huvudsakligen be
roende på att halvtidsläsande mindre folkskolor då i stor skala gjordes hel
tidsläsande. Sedan har emellertid lärjungeantalet i dessa skolor kontinuer
ligt avtagit och utgjorde vårterminen 1948 enligt preliminära uppgifter
endast
6
647. Skolformen förekommer nu huvudsakligen i Norrland och
har endast inom Västerbottens län någon större utbredning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. 2. Lärjungeantalet i folkskolans undantagsformer
åren 1920—1948.
Län
Halvtidsläsande skolor
Heltidsläsande mindre
folkskolor
Vt 1920 Vt 1930 Vt 1940 Vt 1948 Vt 1920 Vt 1930 Vt 1940 Vt 1948
Stockholms stad
41
40
Stockholms
län
1458
53
—
—
1029
833
238
24
Uppsala
»
711
119
—
—
397
158
69
16
Södermanlands
1 706
627
198
—
109
208
104
50
Östergötlands
13 315
3 437
648
308
124
623
305
130
Jönköpings
»
12 326
5 616
766
213
77
577
249
132
Kronobergs
>
9 790
4 263
151
—
—
104
232
89
Kalmar
»
11013
1128
31
—
167
985
435
146
Gotlands
»
in
—
—
—
—
—
—
—
Blekinge
2151
280
—
—
216
223
58
37
Kristianstads
»
1990
639
102
—
22
116
40
9
Malmöhus
»
1585
177
—
—
212
242
103
7
Hallands
V
4170
2 500
1043
236
94
98
89
42
Götebrs o. Bohus >
15 857
11 201
6125
1039
132
131
81
196
Älvsborgs
»
21 781
15 342
6 908
2 095
26
123
140
85
Skaraborgs
15 470
3 880
352
88
49
230
23
15
Värmlands
T>
12 488
3179
284
44
329
633
368
153
Örebro
»
1671
150
—
—
518
602
219
78
Västmanlands
»
966
40
—
—
514
366
no
28
Kopparbergs
»
1319
100
—
—
1160
1028
338
108
Gävleborgs
»
11018
4 576
540
—
1048
1 732
1299
553
V ästernorrlands
»
13 678
5 444
755
41
646
2 025
1667
651
J ämtlands
>
5 649
1382
—
—
984
1 986
1079
701
V ästerbottens
>
11 782
5 022
—
—
2 294
4 966
4 203
2 444
Norrbottens
»
4 783
994
—
—
4 387
4 405
2 753
953
Summa
|
176 829
70189
17 903
4 064
14 534
22 394
14 202
6 647
Anm. Vårterminen 1948 preliminära siffror.
Undantagsformema äro sålunda numera en tämligen betydelselös detalj
i vårt skolväsen. Utvecklingen i övrigt belyses översiktligt av följande
tabell, där absoluta och relativa siffror meddelas rörande de olika skol
formernas lärjungeomslutning. Folkskolans högre avdelning har icke med-
tagits, där den är frivillig; den obligatoriska högre avdelning av folkskolan,
som i Göteborg ersätter sjunde och åttonde folkskoleklassema, har där
emot sammanförts med A-formen.
Bih
an g
til l
rik
sda
gens
p
ro
to
k
o ll
1950.
1
sam l.
N r
70
.
bo
Ta b. 3. Fördelningen efter skolform av folkskolans lärjungar
åren 1930—1948.
L a n d s b y g 3 e n
3 t ä d e r n a
•*
H e 1 a
r i k
t
Skolform
Vt 1930
Vt 1940
Vt 1948
Vt 1930
Vt 1940
Vt 1948
Vt 1930
Vt 1940
Vt 1948
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
1. Huvud-
former:
A, a ...
115 741
23,1 102 303
26,1 105 093
29,9 157 426
94,3 140 733
92,0 184 445
91,2 273167
40,9 243 036
44,6 289 538
52,3
B 1, b . .
194 201
38,7 168 808
43,0 164 754
46,8
3 656
2,2
3 394
2,2
5 076
2,5 197 857
29,6 172 202
31,6 169 830
30,6
B 2 ... .
81 742
16,3
70 044
17,9
54 899
15,6
846
0,5
889
0,6
1030
0,6
82 588
12,4
70 933
13,0
55 929
10,1
B 3 ... .
16861
3,4
18 283
4,7
15 599
4,4
124
0,1
94
0,1
190
0,1
16 985
2,5
18 377
3,4
15 789
2,9
2. Undantags-
former . .
92 363
18,4
32 105
8,2
10 711
3,n
220
0,1
—
—
—
—
92 583
13,9
32 105
5,9
10711
1,9
3. Hjälp - och
specialklas
ser ....
300
0,1
400
0,1
914
0,3
4 598
2,8
7 890
5,1
11 415
5,7
4 898
0,7
8 290
1,5
12 329
2,2
Summa
501 208 100,0 391 943 100,0 351 970 100,0 166 870 100,0 153 000 100,0 202 156 100,0 668 078 100,0 544 943 100,0 554126 100,0
Anm. Vårterminen 1948 preliminära siffror.
<1
K
u
n
g l.
M
a
j: ts
'p
ro
p
o
si
tio n nr
7
0
.
18
I städerna är A-formen sedan länge förhärskande, och ett allt fylligare
komplement av specialklasser av olika slag är under uppbyggnad. B-for-
merna omfattade våren 1948 endast 3,1 procent av lärjungeantalet i stä
derna, undantagsformer förekommo icke alls. På landsbygden kom åter
Bl-skolan främst med nära hälften av barnantalet. A-skolan omfattade
ungefär 30 procent av lärjungarna; B
2
-skolan med 15,6 procent av lands-
bygdslärjungarna hade mindre betydelse. För riket i det hela omsluter de
för undervisningen gynnsammaste organisationsformerna — skolor av ty
perna A och Bl samt hjälp- och specialklasserna — icke mindre än 85,i
procent av hela lärjungenumerären.
c. Fortsättningsskolan.
*
Enligt 1918 års stadga för fortsättningsskolan är denna skolas uppgift
att såsom praktisk ungdomsskola grundlägga och förbereda de ungas ut
bildning för deras levnadsyrke och befordra deras framtida medborgerliga
duglighet, allt under det att den syftar till att vidga deras allmänna bild
ning och främja deras sedliga utveckling.
Fortsättningsskolan är antingen yrkesbestämd eller allmän. För lär
jungar, som ha avgått från mindre folkskola eller avgått från folkskolan
utan att ha inhämtat det stadgade kunskapsmåttet, anordnas i viss ut
sträckning särskilda skolor, s. k. ersättning sskolor. Lärjungeantalet i dessa
är dock numera obetydligt.
Läroämnena i den yrkesbestäirida fortsättningsskolan äro arbetskunskap,
medborgarkunskap och modersmålet och i den allmänna fortsättnings
skolan medborgarkunskap, modersmålet och naturkunnighet. I båda for
merna förekomma därjämte i viss utsträckning slöjd, trädgårdsskötsel och
gymnastik.
Undervisningen skall utgå från det arbetsliv och den omgivning i övrigt,
vari lärjungarna befinna sig, och i största utsträckning stödja sig på de
erfarenheter, dessa föra med sig från sitt praktiska arbete. Så långt möjligt
skall arbetet taga hänsyn till det egenartade i den övergångsålder, vari
lärjungarna befinna sig, och söka i fråga om både undervisning och upp
fostran tillgodose det behov av självständighet och självverksamhet, som
utmärker denna ålder. Då lärjungarna vid den tid de besöka fortsätt
ningsskolan ofta stå inför sitt yrkesval, böra de jämväl erhålla yrkesväg
ledning; stadgan förutsätter, att skolan i samråd med arbetsförmedlingens
organ skall kunna medverka till att lärjungarna anställas inom de arbets
områden, där de äga de bästa förutsättningarna.
För de yrkesbestämda skolorna upptager karaktärsämnet arbetskunskap
omkring hälften av arbetstiden. Undervisningen i detta ämne skall samlas
kring ett visst yrke eller en viss grupp av yrken. Den sysselsätter sig med
yrkets eller yrkesgruppens allmänna förutsättningar, dess teknik, råvaror
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
19
och arbetsprodukter, samt stödjande delar av andra ämnen, såsom natur
kunnighet, räkning, bokföring och fackritning, allt i den mån dessa äro av
betydelse för yrket, ävensom med yrkeshygien och arbetslagstiftning.
Undervisningen är vanligen mera en undervisning om yrket än i dess ut
övande, men där förutsättningar finnas, kan även praktiskt arbete i skol
verkstad förekomma. Flickornas undervisning i hushållsgöromål skall, där
icke särskilda förhållanden föranleda undantag, vara förenad med arbete
i skolkök.
Fortsättningsskolstadgan ger ett klart företräde för den yrkesbestämda
skoltypen: varhelst de nödiga förutsättningarna äro till finnandes på en
ort, bör en sådan skola komma till stånd. Även den allmänna fortsättnings-
skolan skall dock enligt stadgan hava praktisk läggning. I passande sam
manhang meddelas i denna skoltyp undervisning om ortens näringsförhål
landen och om olika yrken, bland annat som förberedelse för ungdomens
yrkesval. Naturkunnighetsundervisningen lämpas efter ortens arbetsliv
och får olika innehåll och utformning i industri- och jordbruksbygder. Lär
jungarna få öva sig med praktiska skrivelser och räkneuppgifter, blankett-
skrivning, bokföring och självdeklaration. Vid utträdet ur fortsättnings-
skolan kunna de ofta bevara sina skriftliga arbeten som formulärsamling
för framtida bruk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. 4. Lärjungeantalet i fortsättningsskolan åren 1930—48.
Red
fl
U
i
>
O
i n g s å r
Skolform
1930/31
1940/41
1947/48
Lärj.
%
Lärj.
%
Lärj.
%
Allmän fortsättningsskola.
Landsbygd..........................................................
79 664
41 857
17 864
Städer ................................................................
5 414
—
2 631
—
2 890
—
Summa
85 078
52,7
44 488
37,5
20 754
29,0
Yrkesbestämd fortsättningsskola.
Landsbygd..........................................................
46 418
_
57 612
_
41 842
___
Städer
..................................................................................................................................
18 409
—
12 887
—
7 748
—
Summa
64 827
40,1
70 499
59,5
49 590
69,2
Er sättnings skola.
Landsbygd
.....................................................................................................................
8 302
___
1 820
___
198
___
Städer
..................................................................................................................................
3 309
—
1 711
—
1052
—
Summa
11611
7,2
3 531
3.0
1 250
1,8
Summa samtliga skoltyper
161 516
100,0
118518
100,0
71 594
100,0
20
När riksdagen år 1918 fattade beslut om fortsättningsskolorna, var det
dess bestämda mening, att yrkessynpunkten borde tillgodoses i undervis
ningen och att den yrkesbestämda fortsättningsskolan sålunda borde vara
målet för denna skoltyps utveckling. Svårigheten att anskaffa lämpliga
lärare och andra omständigheter kutide dock väntas hämma utvecklingen,
och man finge räkna med att den allmänna fortsättningsskolan en tid
framåt komme att erhålla en ganska stor utbredning.
Under hela 1920-talet var också mycket riktigt den allmänna fortsätt
ningsskolan den vanligaste organisationsformen. Efter hand har emeller
tid allt större del av fortsättningsskolväsendet kunnat erhålla den yrkes
bestämda karaktär, som från början avsågs. I tabell 4 meddelas några
siffror, som äro ägnade att belysa utvecklingen under den senaste tjuguårs-
perioden.
Lärjungeantalet i fortsättningsskolorna visar under perioden en ned
gång, som förklaras genom minskningen av årskullarnas storlek, den allt
vanligare övergången till högre skolor och införandet av det sjunde folk-
skoleåret, som ersätter fortsättningsskolans ena årskurs. Ännu redovis
ningsåret 1947/48 hade dock fortsättningsskolan över 70 000 lärjungar,
av vilka nära 50 000 i yrkesbestämda skolor.
Nästa tabell — tabell 5 — redogör för de yrkesbestämda fortsättnings-
skolornas bindning till olika yrkesgrupper redovisningsåret 1944/45. För
den kvinnliga ungdomen dominerar gruppen husligt arbete, för den man
liga äro snickeri och träindustri samt jordbruk med binäringar de viktigaste
yrkesgrupperna. Vid jämförelse med tillgängligt äldre material är det på
fallande, huru snickerigruppen arbetat sig fram. Den omfattade år 1930
endast 3 792 lärjungar men 1940 11 216, vilket antal, trots den allmänna
nedgången av lärjungeantalet inom skolformen, höll sig ännu vid den tid
punkt tabellen avser, då 11 270 lärjungar redovisades inom denna yrkes
grupp. En annan detalj må nämnas: medan 1930 endast 18 pojkar full
gjorde sin fortsättningsskolplikt i anslutning till husligt arbete, var detta
1944 fallet med icke mindre än 975. De 37 850 flickorna inom denna yrkes
grupp utgjorde dock en stabil majoritet.
Eortsättningsskolplikten väckte första tiden rätt mycken opposition; det
såg till en tid ut, som om Kerschensteiners idé inte skulle hålla i praktiken.
När frågan om ett obligatoriskt sjunde folkskoleår kom upp till allvarlig
diskussion på 1930-talet, föreställde sig nog mången, att tiden vore inne
att samtidigt avskaffa fortsättningsskolan. Skälen för denna ståndpunkt
utvecklades av dåvarande departementschefen i direktiven för 1934 års
folkskolesakkunniga; han ville dock icke betaga de sakkunniga rätten att
överväga något alternativ, som innebure ett bevarande av det mest värde
fulla i fortsättningsskolan i form av en kortare påbyggnad på folkskolan,
obligatorisk eller frivillig. De sakkunniga föreslogo emellertid, att även
efter sjunde skolårets införande en fristående fortsättningskolkurs om
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
21
Tab. 5. De yrkesbestämda fortsättningsskoloma redovisningsåret
19U/45.
Arbetskunskapens art
Antal lärjungar
Gossar
Flickor
Summa
Landsbygd.
Jordbruk med binäringar..........................................
6 828
720
7 548
Fiske och sjöfart..........................................................
277
—
277
Bergsbruk och järnhantering...................................
122
—
122
Metallindustri och metallslöjd...................................
640
—
640
Elektroteknisk industri................................................
30
—
30
Snickeri och träindustri.............................................
9 512
—
9 512
Trämasse- och pappersindustri................................
171
—
171
Kvinnligt beklädnadsyrke..........................................
—
100
100
Skomakeri.......................................................................
73
—
73
Handel.............................................................................
377
61
438
Husligt arbete.................................................................
735
32 840
33 575
Summa
18 765
33 721
52 486
Städer.
Jordbruk med binäringar..........................................
19
13
32
Fiske och sjöfart..........................................................
28
—
28
Bergsbruk och järnhantering....................................
156
—
156
Metallindustri och metallslöjd ................................
1 362
—
1382
Elektroteknisk industri................................................
648
—
648
Snickeri och träindustri.............................................
1758
—
1 758
Trämasse- och pappersindustri................................
37
—
37
Kvinnligt beklädnadsyrke..........................................
—
393
393
Skomakeri.......................................................................
23
—
23
Bokbinderi.......................................................................
26
—
26
Handel..............................................................................
1306
499
1 805
Husligt arbete.................................................................
240
5 010
5 250
Summa
5 603
5 915
11 518
Ilela riket.
Yrkesbestämda.............................................................
24 368
39 636
64 004
Allmänna och yrkesbestämda...................................
46 332
44 318
90 650
minst 180 timmar skulle vara obligatorisk. När ärendet i februari 1936
anmäldes för Kungl. Maj:t, fäste departementschefen uppmärksamheten
på att under remissgången de hörda myndigheterna betonat, att fortsätt-
ningsskolan år från år i ökad grad tillvunnit sig föräldrarnas förtroende,
22
särskilt då den yrkesbestämda fortsättningsskolan. Med hänsyn till de
sakligt vägande skäl, som förebragts till förmån för fortsättningsskolans
bibehållande, och myndigheternas praktiskt taget enhälliga uppslutning
kring fortsättningsskolan fann han sig böra frångå den ståndpunkt, han
antytt i direktiven.
Det torde numera sällan ifrågasättas att avskaffa fortsättningsskolorna
annat än i den mån deras uppgifter övertagas av andra skolformer för
ifrågavarande åldersstadium. Den tanke, som låg bakom 1918 års riksdags
beslut om en praktiskt lagd ungdomsskola som förberedelse för yrkesvalet
och yrkesverksamheten, har bevarat sin livsduglighet, även om formerna
för dess realiserande i framtiden kunna bli andra än nu.
d. Lärlingsskolan.
Lärlingsskolan intager på sätt och vis en mellanställning mellan folkunder
visningens obligatoriska skolor och yrkesundervisningens frivilliga: den
kan genom beslut av vederbörande kommun göras obligatorisk för vissa
grupper av minderåriga. Skolplikten skall dock alltid upphöra, när lär
junge fyllt 18 år.
Lärlingsskolan är en praktisk ungdomsskola, tillhörande yrkesundervis
ningen. Den är avsedd för ungdom, som avslutat fortsättningsskolan och
arbetar i hantverk, industri, handel eller husligt arbete, men i vissa fall
kan inträde medgivas utan att fortsättningsskolplikten är fullgjord, och
lärlingsskolan ersätter då för eleven kursen i fortsättningsskola. I lärlings
skolan inhämtar lärlingen teoretiska kunskaper för sitt yrke parallellt med
att han genom arbetet i yrket förvärvar den praktiska yrkesfärdigheten.
Undervisningen fördelas på två årskurser med ett läsår om
8
eller högst 9
månader och en undervisningstid av i regel 8—12 timmar i veckan. Skol
arbetet förlägges till aftnarna eller eljest så, att skolgången icke inkräktar
på arbetstiden i yrket. Undervisningen är avgiftsfri. Lärjungarna inträda
vanligen i skolan i 15-årsåldern eller något år därefter.
Eleverna skola enligt 1921 års yrkesskolstadga sammanföras i yrkes-
avdelningar, var och en ansluten till ett visst yrke. Om antalet elever till
hörande samma yrke understiger fem, kunna blandade avdelningar upp
rättas. Läroämnena växla, allteftersom lärjungarna tillhöra olika hantverk
och industrier, handel eller husligt arbete. Kursen skall alltid begränsas till
ett fåtal för yrket centrala ämnen, vartill kunna komma frivilliga ämnen;
i vissa fall omfattar undervisningen i yrkeslära även praktiskt yrkesarbete.
Av varje läroämne medtages endast det som kan underlätta det praktiska
yrkesarbetets rätta utförande eller göra dess detaljer mera begripliga.
Undervisningen bör överhuvud läggas så, att den befrämjar intresset för
yrkesarbetet och därigenom höjer arbetsglädjen och ökar yrkesarbetets
socialt fostrande värde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
23
Om arbetet i lärlingsskolan yttrar 1946 års skolkommission i sitt prin
cipbetänkande (SOU 1948:27):
»På en del orter, där man inrättat lärlingsskolor, har det visat sig svårt
att förmå lärlingar och andra yngre arbetare att i önskvärd utsträckning
deltaga i undervisningen, emedan det stora lektionsantalet per vecka., som
1 regel kommer utöver elevernas ordinarie arbetstid i förvärvsarbetet, verkat
avskräckande. För en ung människa, som har fullt arbete i näringslivet
med upp till 48 timmars arbetsvecka, måste det nämligen vara en verklig
kraftinsats att fullgöra 8—12 timmars kvällsarbete per vecka i teoretiska
studier i lärlingsskolan. Ovannämnda förhållanden torde bland annat ha
varit orsak till att lärlingsskolan, sådan den utformades av 1918 års riks
dag, visat sig svår att upprätthålla.» (S. 215.)
Antalet lärjungar uppgick läsåret 1947—48 endast till 1 768. Inräknas
även sådana, som blott deltaga i frivilliga ämnen, kommer man upp till
2 217 kursdeltagare, varav 1 499 i första och 718 i andra årskursen. De
fördelade sig efter yrkesgrupper med 57,0 procent på industri och hantverk,
37,8 procent på handel och 5,2 procent på husligt arbete. Skolplikt har i
praktiken sällan förekommit.
Lärlingsskolan i dess ursprungliga form har småningom trätt tillbaka för
mera begränsade lärlingskurser. Någon allmän föreskrift om dessa kursers
omfattning finnes icke. I regel kan det ordnas så, att deltagarna endast
behöva engagera sig för fyra timmar i veckan, varav två kunna falla inom
något biämne som svenska eller räkning. Deltagarna kunna med rätt stor
frihet välja bland de ämnen undervisningsplanen upptager och kombinera
ihop en ämnesgrupp, som 'de anse lämplig. Kurserna göras stundom till
gängliga även för ungdom, som ännu icke har fått stadigvarande anställ
ning i något yrke. Avgifter kunna upptagas av kursdeltagarna.
Vid lärlingsskolorna förekomma också »kurser för äldre», d. v. s. för
arbetare, som fyllt 18 år och alltså icke längre äro att anse som minder
åriga.
Elevantalet i lärlingskurserna (utan dubbelräkning) var läsåret 1947
—48 25 677 och i kurserna för äldre 31 860. Rätt många deltogo i mer än
en kurs. Av de tre huvudgrupperna, industri och hantverk, handel och hus
ligt arbete, var den första starkast representerad i de egentliga lärlings
kurserna, den sista i kurserna för äldre.
e. De högre skolorna.
Organisation och lärjungeantal.
Bland de högre skolor, som mottaga lärjungar i skolplikt^ ålder, är
realskolan den viktigaste. Andra hithörande skolor äro de kommunala
mcllanskolorna, de leommunala flickskolorna, de lwgre folkskolorna, de
praktiska mellanskolorna och olika former av privatläroverk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
24
Rikets allmänna läroverk äro dels högre allmänna läroverk, som förutom
realskola omfatta gymnasium, dels fristående realskolor. De allra flesta
äro samläroverk, men i de större städerna finnas även läroverk avsedda
endast för gossar eller endast för flickor. Antalet högre allmänna läroverk
är för närvarande 67 och antalet fristående realskolor 152. Enligt läro-
verksstadgan kan ännu en läroverkstyp förekomma, kallad lyceum. De
efter 1927 års skolreform upprättade lyceilinjerna visade dock ringa drag
ningskraft och äro numera nedlagda.
Realskolans anknytning till folkskolan är sedan 1928 dubbel: den har
en femårig kurs, som bygger på fjärde, och en fyraårig, som bygger på
sjätte klassen av folkskolans huvudformer. För närvarande äro båda lin
jerna representerade vid 65 läroverk, endast den fyraåriga vid 139 läro
verk och endast den femåriga vid 15. Läsårets längd är 38 veckor förutom
tiden för inträdes- och flyttningsprövningar.
Skoltypens huvudform är en allmän utbildningslinje, som förekommer
vid alla realskolor, vare sig de äro fristående eller ingå i läroverk med
gymnasium. Därjämte finnas vid 42 läroverk inbyggda praktiska linjer,
i regel handelslinjer. De inbyggda linjerna omfatta två årskurser och äro
parallella med realskolans båda högsta klasser.
Lärjungeantalet utgjorde hösten 1948 på femårig linje 28 903, på fyra
årig linje 30 114 och på de inbyggda praktiska linjerna 799.
Realskolan har enligt läroverksstadgan till ändamål att utöver omfånget
för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning. På de
praktiska linjerna meddelas därjämte på visst yrke eller viss yrkesgrupp
inriktad praktisk utbildning.
Undervisningen skall avse en harmonisk utveckling av lärjungarnas
anlag, eftersträva att väcka deras arbetshåg och utveckla deras förmåga
till självverksamhet. Läraren skall i sin undervisning använda de metoder,
som bäst främja detta syfte på samma gång som de lämpa sig för hans
egen läggning och de olika ämnenas beskaffenhet. Största möjliga del av
arbetet skall förläggas till skolan. Hemskrivningar förekomma numera på
realskolestadiet endast i modersmålet.
Om arbetet inom realskolan yttrar 191+0 års skolutredning i sitt betän
kande rörande realskolan (SOU 1945:61):
»Med avseende på anlagsart och intresseinriktning samt individuell
arbetstakt förete lärjungarna stora olikheter. Somliga ha en mångsidig
begåvning med stora förutsättningar för både teoretiska studier och prak
tiskt arbete, andra äro mera ensidigt lagda åt det teoretiska eller praktiska
hållet och en tredje grupp slutligen visar sig tämligen håglös och har svårt
att göra sig gällande på något område. Vissa lärjungar tillgodogöra sig lätt
och med stort intresse skolans kunskapsinnehåll och ha lätt för att minnas
och kombinera inlärda fakta. Andra arbeta långsammare och snarast med
olust på dessa teoretiska områden, ha mindre förmåga att ordna och knyta
tillsammans vad de läst och glömma därför fort vad de inhämtat. Lär
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
25
jungar av denna senare typ få icke försummas. Skolan bör tvärtom göra
allt som står i dess makt för att väcka deras bildningshåg och ge dem den
andliga utrustning, som icke heller de utan skada kunna undvara. Alla,
som icke alldeles sakna förutsättningar därför, böra meddelas en allmän
bildning, som svarar mot de individuella och medborgerliga behov, vilka
måste anses ofrånkomliga i ett modernt demokratiskt samhälle. Men skälig
hänsyn bör tagas till de ungas olika utvecklingstempo och begåvningsrikt-
ning, och bildningsinnehållet bör få olika både omfattning och karaktär
för olika lärjungekategorier. För 'de mindre teoretiskt lagda måste också
det teoretiska bildningsinnehållet få avsevärt mindre omfattning, det måste
meddelas i långsammare tempo och i närmare anslutning till övningar av
praktisk art; konkretionen och åskådligheten kan här ofta icke bli för stor.
Praktiskt arbete bör för dem särskilt på högre stadier i större omfattning
omväxla med teoretiskt.» (IV: 3 s. 36.)
Obligatoriska läroämnen på realskolans allmänna linje äro kristendoms-
kunskap, modersmålet, engelska, tyska, historia med samhällslära, geografi,
matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. Engelska inträder som
första främmande språk, tyska som andra. I de båda högsta klasserna med
delas undervisning även i franska; detta ämne är frivilligt, men det till
välj es av mer än två tredjedelar av lärjungarna, och kunskaper i ämnet
fordras för inträde i gymnasiet. Efter anmälan av målsman äger lärjunge
i någon av de båda högsta klasserna rätt att bliva helt eller delvis befriad
från undervisningen i matematik.
Realskolans övningsämnen äro välskrivning, teckning, musik, gymna
stik med lek och idrott, slöjd och hushållsgöromål. Undervisning i manlig
slöjd meddelas dock för närvarande endast vid 143 och i hushållsgöromål
vid 109 läroverk. Om lärjunge med hänsyn till kommunikationerna eller
av annan anledning är i behov av lättnad i arbetsbördan, kan han erhålla
befrielse från någon del av undervisningen i övningsämnen.
Enligt denna dag utfärdad kungörelse skall undervisningstiden per vecka
i realskolan minskas, varvid studiet av franskan uppskjutes ett år. Be-
skärningen gäller huvudsakligen läroämnena. Manlig slöjd och hushålls
göromål erhålla däremot fastare ställning, och det senare ämnet utvidgas
med en kurs i hemkunskap, som skall vara obligatorisk för både gossar och
flickor. Där omständigheterna det medgiva, skola även gossar kunna del
taga i den praktiska undervisningen i hushållsgöromål.
De inbyggda praktiska linjerna förekomma mestadels på mindre orter,
där upprättande av praktisk mellanskola icke kan komma i fråga. Jag
återkommer till dessa linjer i samband med den redogörelse för sistnämnda
skolform, som jag i det följande kommer att lämna.
För lärjungarna i högsta klassen på allmän linje anordnas vid vårtermi
nens slut realexamen. Denna innefattar skriftliga prov i modersmålet, engel
ska, tyska och matematik, men examinanden är endast skyldig deltaga i pro
vet i modersmålet och två av de övriga proven. Den muntliga examen om
fattar förhör i fyra läroämnen. För lärjungar å praktisk linje anordnas på
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
26
samma sätt i högsta klassen en praktisk realexamen. Totalantalet vid olika
skolformer och av privatister avlagda allmänna realexamina uppgick år
1948 till
8
668
, därav 5 977 vid allmänna läroverk, och totalantalet prak
tiska realexamina till 1 307, varav 356 vid allmänna läroverk.
Vid de allmänna läroverken har antalet underkända i realexamen vår
terminerna 1944—48 hållit sig inom gränserna 5,8—9,2 procent med om
kring
0,9
procent i den muntliga examen. Genomsnittsåldern för de god
kända lärjungarna var vårterminen 1948 16,9 år.
Även vid de allmänna läroverken och jämförliga läroanstalter kunna i
viss utsträckning jörstärkningsåtgärder vidtagas. För närvarande kunna
klasser med mer än
20
lärjungar delas i två undervisningsavdelningar en
timme i veckan första året klassen läser något av de tre främmande språ
ken, engelska, tyska och franska. En motsvarande anordning vid under
visningen i modersmålet är förutsedd i läroverksstadgan men kan för när
varande till följd av lärarbristen icke praktiseras i avsedd utsträckning.
Lärjungarna erlägga terminsavgifter till läroverkets kassor med belopp,
som variera från läroverk till läroverk men vanligen för fullt betalande
hålla sig vid 40 å 50 kronor. Avgifterna till statsverket och de särskilda
examensavgifterna äro sedan några år avskaffade.
De kommunala mellanskolorna representera samma allmänna skoltyp
som de fyraåriga realskolorna. Tim- och kursplanerna äro identiskt lika.
Vad som skiljer är skolans ställning i administrativt och ekonomiskt hän
seende. Bland annat skall undervisningen vara avgiftsfri, såvida icke annor
lunda bestämmes i skolans reglemente. Höstterminen 1947 upptogo dock
drygt tre fjärdedelar av de kommunala mellanskolorna terminsavgifter av
lärjungar, som icke tillhörde skolans område, och mer än hälften jämväl av
lärjungar tillhörande skolområdet. Beloppen voro för fullt betalande lär
jungar i regel av samma storleksordning som vid de allmänna läroverken.
I de större städerna var undervisningen avgiftsfri.
Enligt beslut av 1944 års riksdag ha under senare år ett stort antal kom
munala mellanskolor förstatligats. Omorganisationen är avslutad i fråga
om 61 mellanskolor och pågår vid 14. Nya kommunala mellanskolor till
komma dock ständigt genom omorganisation av högre folkskolor. För när
varande är antalet kommunala mellanskolor 32. Lärjungeantalet vid de
kommunala mellanskolorna uppgick höstterminen 1948 till
4
470 och an
talet lärjungar, som vårterminen 1949 avlade realexamen, till
1
390. Det i
förhållande till lärjungeantalet relativt stora antalet avlagda examina får
ses mot bakgrunden av den pågående omorgansiationen av vissa skolor;
för en grupp av skolor hörde sålunda våren 1949 de tre lägsta klasserna till
den statliga samrealskolan och endast högsta klassen till den under av
veckling varande kommunala mellanskolan.
De kommunala flickskolorna ha enligt den år 1928 utfärdade stadgan till
ändamål att bereda kvinnliga lärjungar tillfälle till inhämtande av ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
27
högre mått av allmän medborgerlig bildning med hänsyn tagen till den
kvinnliga ungdomens egenart samt att därvid tillika i större eller mindre
utsträckning förbereda lärjungarna för praktisk verksamhet, särskilt inom
hemmets område.
Liksom de allmänna läroverken ha de kommunala flickskolorna dubbel
anknytning till folkskolan. Flickskolans sjuårskurs bygger på fjärde klassen
av folkskolan i denna skolas huvudformer, dess sexårskurs på folkskolans
sjätte klass. Vanligen undervisas den sexåriga linjen gemensamt med de
sex högsta klasserna av den sjuåriga; i första klassen erhåller dock den sex
åriga linjen separat undervisning i engelska. Om lärjungar anmäla sig,
skola båda kurserna finnas vid varje kommunal flickskola. Läsåret har
samma längd som vid de allmänna läroverken.
Antalet kommunala flickskolor är för närvarande 47. Höstterminen 1948
uppgick lärjungeantalet på den sjuåriga linjen till 15 017 och på den sex
åriga till 1 237.
Den kommunala flickskolans lägre stadium utgöres av sjuårskursens fem
lägsta och sexårskursens fyra lägsta klasser. Skolans två högsta klasser
bilda dess högre stadium, som är differentierat efter mönstret av gymna
siets högsta ringar. Inom det högre stadiet finnes även en praktisk linje,
som dock har ringa anslutning. Höstterminen 1948 var lärjungeantalet på
det lägre stadiet 13 364 och på det högre stadiet 2 890, varav 67 på prak
tisk linje.
Undervisningsämnena på det lägre stadiet äro desamma som i realskolan.
Engelska är första främmande språk. I regel inträder tyska som andra
språk och franska som frivilligt tredje språk med början i högsta klassen
av det lägre stadiet. Tre kommunala flickskolor i Göteborg ha dock även
avdelningar med franska som andra och tyska som tredje språk.
På det högre stadiet inträda som nya obligatoriska ämnen hälsolära och
ekonomilära och som tillvalsämne på den teoretiska linjen psykologi. De
vanligaste tillvalsämnena äro språk och matematik. Den praktiska linjens
schema upptager en rad praktiskt husliga ämnen: sömnad, vävning, hus-
hållsgöromål och barnavård.
Undervisningen skall liksom i realskolan syfta till en harmonisk utveck
ling av lärjungarnas anlag och förmögenheter, väcka deras arbetshag och
främja deras självverksamhet. Vid sidan av den egentliga klassundervis
ningen må arbetet jämväl så anordnas, att grupper av lärjungar få sig
gemensamma uppgifter förelagda. Därjämte böra lärjungarna i man av
fortskridande utveckling erhålla individuella arbetsuppgifter, lämpade
efter deras olika anlag och intressen. Dessa böra väljas så, att de utveckla
lärjungarnas förmåga att på egen hand planlägga och bedriva ett arbete
under utnyttjande av de kunskapskällor som sta till buds; bland annat
böra lärjungarna för fullgörandet av sina uppgifter hänvisas till lämpliga
arbeten i skolans bibliotek.
Kungl. May.ts 'proposition nr 70.
28
Den som avgår från den teoretiska linjen efter att ha inhämtat läro
kursen i dess helhet, erhåller avgångsbetyg, som medför s. k. normalslcole-
kompetens. År 1947 erhöllo 1 288 flickor normalskolekompetens efter av
slutad kurs vid kommunal flickskola. Samma läsår erhöllo 41 flickor av
gångsbetyg från den praktiska linjen. Genomsnittsåldern vid avgången från
flickskolan torde ligga ungefär vid 18,1 år.
Flickskolans studiegång utmärkes av ett långsammare arbetstempo och
på grund härav även av en gynnsammare flyttningsfrekvens än realsko
lans. Övergången till fyraårigt gymnasium, som i den femåriga realskolan
sker efter fjärde klassen, äger för lärjungar från flickskolorna vanligen rum
efter femte klassen; de måste därvid tentera i matematik och kemi. Över
gången till treårigt gymnasium sker vanligen efter sjätte klassen. Även då
krävas tentamina, till en del dock beroende av vilka ämnen lärjungen till
valt i sjätte klassen. Drygt fjärdedelen av de flickor, som genomgått flick
skolans lägre stadium, torde förr eller senare övergå till gymnasium.
Liksom vid de kommunala mellanskolorna skall undervisningen vara
avgiftsfri, såvida ej annorlunda bestämmes i skolans reglemente. Ännu
höstterminen 1946 upptogo dock alla kommunala flickskolor, utom två,
terminsavgifter med belopp, som i allmänhet varierade mellan 40 och 60
kronor för fullt betalande lärjungar. Skillnad får icke göras mellan lär
jungar, som tillhöra skolområdet, och utsocknes lärjungar.
Den högre folkskolan är en relativt gammal skoltyp, beslutad redan av
1858 års riksdag. Dess uppgift var från början att åt begåvade barn ur
»arbetsklassen» bereda tillfälle att för framtida självstudier inhämta behöv
liga förkunskaper. Riksdagen framhöll dock, att barnen icke genom skolan
finge ryckas ur sina vanliga levnadsförhållanden eller för mycket avhållas
från en för framtida arbetsduglighet nödvändig ihärdighet i kroppsarbete.
En reminiscens av skoltypens förhistoria finnes alltjämt i stadgan för högre
folkskolor, där det heter, att den högre folkskolan, såsom överbyggnad till
den egentliga folkskolan, skall bereda sina lärjungar tillfälle att inhämta
ett högre mått av allmänt medborgerlig eller praktisk bildning, »utan att
de unga därigenom dragas från sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig
övning i praktiskt arbete».
Den högre folkskolan kan liksom fortsättningsskolan antingen vara all
män eller yrkesbestämd. Den omfattar högst fyra ettåriga klasser. Läsårets
längd skall vara minst 36 veckor men är i synnerhet i de fyraklassiga
skolorna vanligen ett par veckor längre.
De ämnen, vari undervisning meddelas, böra begränsas till sådana, som
äro för praktiska ungdomsskolor särskilt lämpliga; dock skall bland dem
i varje fall upptagas modersmålet och i yrkesbestämda skolor även ett eller
flera yrkesämnen.
Den högre folkskolan har i sin ursprungliga form aldrig haft något stort
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
29
lärjungeantal. Dess historiska betydelse kan dock icke räknas efter lär-
jungenumerären. Den allmänna högre folkskolan har nämligen förberett
marken för den kommunala mellanskolan och den yrkesbestämda för den
praktiska mellanskolan.
Den ursprungliga högre folkskolan motsvaras i våra dagar närmast av
7 tvåklassiga allmänna skolor och 15 två- eller treklassiga yrkesbestämda
skolor. Lärjungeantalet i de nämnda allmänna skolorna var höstterminen
1948 endast 191 och i de yrkesbestämda 1 408, fördelade med 290 lärjungar
på handelslinje, 113 på jordbrukslinje, 786 på hushållslinje och 217 på
teknisk linje.
Därjämte finnas 37 fyraklassiga allmänna högre folkskolor. Dessa skolor
följa i allt väsentligt den fyraåriga realskolans undervisningsplan och för
bereda sina lärjungar att avlägga realexamen som privatister. Sedan skolan
blivit fullt utbyggd och den första årskullen lärjungar undergått realexa
men, brukar framställning göras om skolans ombildning till kommunal
mellanskola. Under åren 1947—1949 ha salunda 10 skolor av detta slag
ombildats till kommunala mellanskolor men samtidigt 15 nya upprättats i
mindre tätorter. De fyraklassiga allmänna högre folkskolorna torde där
för, ehuru formellt examensfria skolor, i regel vara att anse som kortvariga
övergångsformer till examensskolor av realskoletyp. Lärjungeantalet höst
terminen 1948 var 2 762.
Även en del av de yrkesbestämda högre folkskolorna äro övergångssta
dier till närmast högre skoltyp, den praktiska mellanskolan. Under åren
1947—1949 ombildades 3 sådana skolor till praktiska mellanskolor. Vid
en dylik omorganisation bruka dock ofta vissa linjer, särskilt hushalls-
linjerna, bibehållas oförändrade med ett lägre antal klasser och bilda då
organisatoriskt en högre folkskola under samma ledning som den praktiska
mellanskolan.
Undervisningen var höstterminen 1946 avgiftsfri för lärjungar tillhörande
skolområdet vid omkring två tredjedelar av de högre folkskolorna.
För de praktiska mellanskolorna gäller alltjämt i tillämpliga delar samma
stadga som för de högre folkskolorna, men särskilda bestämmelser äro ut
färdade rörande lärjungarnas intagning, flyttning och examina.
Räknar man som en enda skola de praktiska mellanskolor, som ha gemen
sam rektor och styrelse, är antalet praktiska mellanskolor för närvarande
18 med ett sammanlagt lärjungeantal av 7 103 höstterminen 1948. De äro
samtliga fyraklassiga. Lärjungarna äro vanliven fördelade på handelslinjer,
tekniska linjer och hushållslinjer. I Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, Öre
bro, Borås och Kalmar äro alla tre linjerna representerade. Vid tekniska
mellanskolan i Stockholm finnes utom den vanliga maskintekniska linjen
även en kemisk-teknisk, vid mellanskolan i Nacka utom handelslinje även
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
30
en allmän linje. Liksom på läroverkens inbyggda linjer avslutas studierna
med praktisk realexamen.
Lärjungarnas fördelning på olika slag av praktiska linjer framgår av
följande tabell, som även innehåller uppgifter om läroverkens inbyggda
linjer. Tabellen avser förhållandena höstterminen 1948 enligt uppgifter
från skolöverstyrelsens statistiska avdelning.
Kungl. Majrts 'proposition nr 70.
Tab. 6. Lärjungeantalet vid de praktiska mellanskolorna och inbyggda
praktiska linjer höstterminen 1948.
Linje
Praktiska
mellanskolor
Inbygggda
linjer
Handelslinje..........................................................................
3 903
725
Teknisk linje.............................................................
1977
71
därav 25 på lcemisk-teknisk linje
Hushållslinje...................................................................
1 047
3
Summa
6 927
799
Härtill kommer 176 lärjungar på allmänna linjen vid mellanskolan i Nacka.
Ämnesuppsättning och timfördelning kunna något variera, men i stort
sett representera de tre huvudlinjerna tämligen väl utexperimenterade
typer, som i sina huvuddrag återkomma icke blott vid de praktiska mellan-
skoloma utan även i realskolans inbyggda linjer.
På handelslinjerna undervisas utom i realskolans läroämnen i bokföring,
affärskorrespondens och annat kontorsarbete, handelslära och handelsrätt
samt stenografi och maskinskrivning. Handelsräkning kan vara särskilt
ämne men inlägges vid vissa skolor i ämnet matematik som särskild under-
visningsgren. Varukännedom kombineras vanligen på samma sätt med geo
grafi eller kemi. Vid en och annan skola förekommer även inköps- och för-
säljningsteknik. Undervisning i franska är betydligt sällsyntare än på
realskolans allmänna linje. I teckningen få textning och välskrivning större
utrymme än i realskolan.
För de tekniska linjerna är ämnesgruppen matematik, fysik, kemi av
särskild vikt. I övrigt kännetecknas linjen av de tekniskt orienterade äm
nena maskin- och byggnadslära, ritteknik och verkstadsarbete. Mindre
ämnen äro mekanik med hållfasthetslära, teknisk varukännedom och indu
striell ekonomi. Undervisning i franska förekommer icke och undervisning
i biologi endast vid en del av skolorna.
På hushållslinjema upptager schemat realskolans vanliga läroämnen med
särskilt höga timtal för sömnad och hushållsgöromål. Stundom ges där
jämte mindre omfattande kurser i barnavård och hemsjukvård.
Utrymmet för estetiska ämnen är vid de praktiska mellanskolorna och på
läroverkens inbyggda linjer i det hela mindre än i realskolan. Undervisning
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
31
i gymnastik med lek och idrott är obligatorisk vid samtliga praktiska mel-
lanskolor.
Praktisk realexamen är icke mindre krävande än den allmänna real-
examen. På handelslinjerna utföras praktiska examensarbeten i bokföring
och stenografi och obligatoriska skriftliga prov i modersmålet, tyska och
engelska, på de tekniska linjerna examensarbeten i maskin- och byggnads-
lära och i mekaniskt verkstadsarbete samt skriftliga prov i modersmålet,
fysik och ett främmande språk, på hushållslinjerna examensarbeten i hus-
hållsgöromål och sömnad samt skriftliga prov i samma ämnen som i den
allmänna realexamen. Den i höstas utfärdade timplanen för realskolan
förutsätter emellertid, att en minskning av examensprovens antal skall ske.
Den muntliga examen omfattar liksom på den allmänna linjen korta för
hör i fyra ämnen. Antalet lärjungar, som år 1948 avlade praktisk real
examen vid dessa skolor, var 933. Kuggningsprocenten i praktisk real
examen har vårterminerna 1944—48 legat inom gränserna 4,5—9,4 procent
med omkring 0,6 procent i den muntliga examen. Lärjungarnas genomsnitts
ålder vid examens avläggande var vårterminen 1948 17,i år.
Undervisningen i de praktiska mellanskolorna är överallt avgiftsfri för
lärjungar tillhörande skolområdet, men flertalet skolor upptaga måttliga
avgifter av främmande lärjungar.
De privatläroverk, som arbeta med ungdom i skolpliktsåldern, skilja sig
i regel icke alltför mycket från motsvarande statliga och kommunala skolor
vad lärogång och klassindelning beträffar. En del av dem komplettera det
offentliga skolväsendet på orter, där staten icke tillhandahåller undervis
ning av ifrågavarande slag eller där platstillgången är otillräcklig. Andra
äro internatläroverk, som bland annat mottaga utlandssvenskars barn,
landsbygdsbam och barn med speciella familjeförhållanden. Ett par privat
läroverk ha snabbare studiegång än statsläroverken och vända sig särskilt
till något äldre, begåvad och ambitiös ungdom, som av olika skäl måste
påskynda studierna. Man brukar särskilja tre typer av privatläroverk,
nämligen högre goss- och samskolor, som ha realskolor med vanligen fyra-
eller femårig lärogång i kombination med gymnasium, enskilda mellan-
skolor, som ha fyraårig realskola, och enskilda högre flickskolor, vilka leda
fram till normalskolekompetens, realexamen eller studentexamen. Bland de
statsunderstödda privatskolorna befinner sig även en skola, Höglands
skolan, som bereder möjlighet för manlig ungdom att erhålla normalskole
kompetens.
Höstterminen 1948 besöktes de under skolöverstyrelsens inseende ståen
de privatläroverken av 2 909 lärjungar på linjer, som närmast äro att
jämföra med den femåriga realskolan, 898 lärjungar på linjer, jämförliga
med den fyraåriga realskolan, och 1 329 lärjungar på linjer av flickskole-
typ. Kalenderåret 1948 avlade 233 lärjungar realexamen, och 161, varav
8
pojkar och 153 flickor, erhöllo normalskolekompetens.
32
Terminsavgifterna skifta men kunna för fullt betalande lärjungar vara
rätt avsevärda. Enligt en av 1944 års lönekommitté för privatläroverken
lämnad sammanställning varierade läsåret 1947—48 terminsavgifterna vid
de statsunderstödda privatläroverken mellan
20
och 300 kronor på real-
och flickskolestadiet och mellan 120 och 350 kronor på gymnasialstadiet,
internatavgifter oberäknade. Vid en av skolorna — Fjellstedtska skolan i
Uppsala — var undervisningen avgiftsfri.
Lärjungeklientelet.
De högre skolornas faktiska roll i samhällslivet framstår fylligare och
påtagligare, om stadgornas allmänna bestämmelser om skolornas ändamål
kompletteras med uppgifter rörande lärjungerekryteringen.
Det högre skolväsendet i vårt land har länge ensidigt tillgodosett den
manliga ungdomens utbildning. Härutinnan har emellertid under de senaste
årtiondena en genomgripande ändring skett. Flertalet högre läroanstalter
äro numera öppna för kvinnlig ungdom, och dessutom ha flickorna sin egen
traditionsrika skolform i den högre kommunala eller enskilda flickskolan.
1927 års skolreform, varigenom flertalet av de allmänna läroverken öpp
nades för flickor, var ett led i denna utveckling, men utvecklingen hade
börjat betydligt tidigare och på 1920-talet redan hunnit rätt långt. Det
totala antalet flickor i högre skolor för det åldersstadium, varom nu är
fråga, översteg i själva verket redan vid tiden för skolreformen antalet
gossar på samma stadium. Skillnaden kan endast delvis förklaras med att
de speciella flickskolorna behålla sina lärjungar ett större antal år än real
skolor och mellanskolor. Utvecklingen belyses närmare av nästa tabell, som
på samma gång ger en föreställning om det högre skolväsendets snabba till
växt. Den avser skolor, som bibringa lärjungarna ett med realskolekursen
någorlunda jämförligt kunskapsmått; gymnasieklasser och fristående gym
nasiala skolformer äro således ej medräknade, icke heller de förberedande
klasserna i vissa privatskolor.
På de allmänna läroverkens realskolestadium dominera alltjämt poj
karna, ehuru icke alls i samma grad som förr; att den manliga ungdomen
vid denna skolform behållit majoriteten, beror säkerligen främst på att i
de större läroverksstäderna flickorna ha fritt val mellan läroverk och högre
flickskola och i rätt stor utsträckning föredraga den senare skolformen.
Intressant är att lägga märke till den särskilt vissa tider påfallande stora
majoriteten av kvinnliga lärjungar i de praktiska skolformerna och även
i de kommunala mellanskoloma. Handelslinjerna ha alltid utövat större
dragningskraft på den kvinnliga ungdomen än på den manliga.
Om man tidigare kunnat tala om att skolväsendet genom sin konstruk
tion missgynnat flickorna, är detta i varje fall numera i stort sett icke
fallet. Detta utesluter givetvis icke, att på en eller annan ort ojämnheter
fortfarande kunna finnas. I vissa städer, där planerade flickrealskolor icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Kungl.
Majds proposition nr
70.
33
Tab. 7. Lärjungeantalet i de högre skolorna åren 1928—1948.
Skolform
Ht 1928 1
Ht 1933
Ht 1938
Ht 1943
Ht 1948
g-
fl.
g-
fl.
g-
fl.
g-
fl.
g-
fl.
Allmänna läroverk
(utomjgymnasiet).
18 986
2 407 22 468 10 298 24 561 13113 25 308 15 843 34 217 25 801
Kommunala mellan-
skolor.....................
4 272
4 867
3 462
4 310
3 595
5 020
4 716
5 946
1929
2 541
Kommunala flick
skolor .....................
_
—
—
2 808
—
7 379
—
13 736
—
16 254
Högre folkskolor:
allmänna . . .
814
1066
1036
1063
1278
1344
850
950
1366
1587
yrkesbestämda
1499
2 476
1437
2 780
575
1500
559
1151
364
1042
Praktiska mellan-
skolor.....................
—
—
713
731
1985
2 643
2 531
3 376
3 240
3 863
Högre goss- och
samskolor (utom
gymnasiet) ....
1552
1060
1610
946
1490
876
1600
936
2 077
1247
Enskilda mellan-
skolor.....................
527
398
332
399
270
375
271
217
276
250
Enskilda högre
flickskolor (utom
gymnasiet) ....
100 20 389
13 829
8 438
2163
1346
Summa
27 750 32 663 31058 37 164 33 754 40 688 35 835 44 318 43 469 53 931
Procent av hela
lärjungeantalet . .
45,9
54,1
45,5
54,5
45,3
54,7
44,7
55,3
44,6
55,4
1 För de högre folkskolorna vårterminen 1929.
kommo till stånd under åren närmast efter 1927 års reform, saknas sålunda
alltjämt en utbildningsväg, som ger flickorna tillträde till realexamen som
egna lärjungar. På andra orter, där antalet platser i realskolan är otillräck
ligt, kan åter övergången till högre skola vara lättare för flickorna» som
även ha flickskolevägen att tillgå.
Vissa undersökningar rörande lärjungarnas rekrytering ur olika sociala
skikt refereras av 1940 års skolutredning. Genom ecklesiastikdepartemen
tets försorg hade redan i slutet av 1930-talet uppgifter införskaffats från
de allmänna läroverken, avseende höstterminen 1938. Skolutredningen har
sedermera kompletterat med motsvarande uppgifter från kommunala mel-
lanskolor och kommunala flickskolor för höstterminen 1941. Hela materialet
omfattar 59 127 lärjungar, gymnasiet oberäknat.
Målsmännen uppdelas i utredningsmaterialet i fem huvudgrupper, mot
svarande de fem stora yrkesgrupperna
A) jordbruk och skogsbruk,
D) allmän tjänst och fria yrken,
B) industri och hantverk,
E) obestämda yrken.
C) handel och samfärdsel,
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt.. Nr 70.
34
Till gruppen C föras även exempelvis tjänstemän vid riksbanken, post,
telegraf, spårväg och sjöfart och till gruppen E bland annat pensionärer
och änkor. Vid folkräkningarna brukar ytterligare en yrkesgrupp särskiljas,
omfattande i husligt arbete anställda. De målsmän, som tillhöra denna
grupp, äro sannolikt fåtaliga och ha i statistiken fördelats på övriga
grupper.
Lärjungarnas fördelning efter målsmännens yrkesgrupper framgår av
följande tabell. Grupperna B (industri och hantverk) och C (handel och
Kungl. Maj:ts 'proposition nr
70.
Tab. 8. Målsmännens fördelning efter yrkesgrupper vid några
högre skolformer.
Y r ees huv u d
g
r u p
P
Skolform
A
B
C
D
E
Antal
%
Antal
%
Antal
%
Antal
%
Antal
•A
Antal
%
Realskolan
vid högre allm.
läroverk ....
1 820
8,4
5 350 24,7
7 921 36,5
5 460 25,2
1 125
5,2 21 676 100,0
vid fristående
realskolor . . .
2118
13,7
4 743 30,6
5 233 33,8
2 565
16,6
815
5,3 15 474 100,0
Kommunala mel
lanskolan . . .
1375
14,1
3 643 37,5 2 903 29,8
1284 13,2
524
5,4 9 729 100,0
Kommunala flick
skolan ....
745
6,1
3197 26,1
4 735 38,7
2 806 22,9
765
6,2 12 248 100,0
Summa
6 058
10,2 16 933 28,6 20 792 35,2 12115 20,5 3 229
5,5 59127 100,0
Yrkeshuvudgrup-
pens storlek år
1940...................
29,9
34,1
16,6
6,6
12,8
100,0
samfärdsel) dominerade. Den senare gruppen var procentuellt störst i real
skolan och kommunala flickskolan, den förra i kommunala mellanskolan.
I de högre allmänna läroverkens realskolor och i de kommunala flickskolor
na var dock även gruppen D (allmän tjänst och fria yrken) starkt fram
trädande. Gruppen A (jordbruk och skogsbruk) var, såsom man kunde
vänta, bäst representerad i de fristående realskolorna och i de kommunala
mellanskolorna. Man observerar, att yrkesfördelningen bland målsmännen
var mycket likartad på de högre allmänna läroverkens realskolestadium
och i den kommunala flickskolan och att på samma sätt yrkesfördelningen
hade vissa överensstämmande drag vid de fristående realskolorna och de
kommunala mellanskolorna.
På tabellens sista rad återgivas de fem yrkesgruppernas relativa styrke
förhållanden enligt 1940 års folkräkning; endast gruppen husligt arbete,
som omfattade 2,9 procent av befolkningen, har vid beräkningen uteläm
35
nats. Siffrorna visa, att grupperna D (allmän tjänst och fria yrken) och C
(handel och samfärdsel) voro starkt överrepresenterade inom de högre
skolornas elevklientel, grupperna A (jordbruk och skogsbruk) och i någon
mån även B (industri och hantverk) däremot underrepresenterade. Även
grupp E (obestämda yrken) var enligt tabellen underrepresenterad, ett
förhållande som kan bero på att barnen till de pensionärer och änkor, som
utgöra en stor del av denna grupp, i relativt stor utsträckning befinna sig
över skolåldern.
Inom varje yrkesgrupp har materialet ytterligare uppdelats efter social
grupper, varvid som vanligt grupp I i stort sett omfattar de ekonomiskt
och socialt bäst ställda och grupp III folkets breda lager.
Nästa tabell redogör nu för de tre socialklassemas representation inom
de högre skolorna enligt det av skolutredningen begagnade materialet. Nu-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. 9. Målsmännens fördelning efter socialgrupper vid några
högre skolformer.
S o
2
i a I grupp
Skolform
I
II
III
Antal
%
Antal
%
Antal
%
Antal
%
Realskolan
vid högre allm. läroverk.........................
3 812 17,6 12 828 59,2
5 036 23,2 21 676 100,0
vid fristående realskolor............................
1 635
10,6
8 838 57,1
5 001
32,3 15 474 100,0
Kommunala mellanskolan
............................
651
6,7
4 863 50,0
4 215 43,3 9 729
100,0
Kommunala flickskolan
................................
2 402 19,6
7 486 61,1
2 360 19,3 12 248
100,0
Summa
8 500 14,4 34 015 "57,5 16 612 28,1 59 127
100,o
Socialgruppens storlek år 1940..................
4,5
38,5
57,0
100,0
meriskt dominerade andra socialgruppen; den kunde i alla de undersökta
skolformerna tillräkna sig hälften av lärjungeantalet eller mer. Första
socialgruppen understeg vid samtliga skolformer en femtedel av elevklien
telet.
En helt annan bild erhålles, om man jämför socialgruppernas inslag i lär
jungemassan med deras andel av totalbefolkningen. För att möjliggöra
åtminstone en orientering i detta avseende har på tabellens sista rad införts
i den officiella statistiken tillgängliga siffror rörande fördelningen efter
socialgrupper av de röstberättigade vid 1940 års riksdagsmannaval. Det
torde icke kunna bestridas, att de båda första socialgrupperna äro starkt
överrepresenterade i de högre skolorna, medan den tredje socialgruppen,
åtminstone vid den tidpunkt, för vilken tabellen gäller, blott hade hälften
så stark representation inom elevkårerna som inom befolkningen i dess
helhet.
36
De anförda siffrorna få naturligtvis icke pressas. Som i åtskillig annan
socialstatistik äro gränserna mellan grupperna flytande, vartill kommer,
att de undersökningar, som åberopats, icke utförts vid exakt samma tid
punkt. Viktigare är emellertid, att statistiken återgiver förhållandena så
dana de voro före den omfattande stipendiering av skolungdom, som in
leddes genom 1945 års riksdagsbeslut. Stipendierna åsyfta just en utjäm
ning av studiemöjligheterna mellan land och stad och mellan mindre be
medlade och mera bemedlade hem och ha säkerligen icke lämnat procent
talen i tabellen orubbade. Det är likväl föga sannolikt, att de drag i lär
jungekårernas sammansättning, som så skarpt framträdde för 10 år sedan,
nu äro utplånade.
Skolutredningen har icke utfört någon motsvarande undersökning av
lärjungematerialet vid praktiska mellanskolor och högre folkskolor, men
luckan utfylles i någon mån genom stickprov, som företagits på privat ini
tiativ. Sålunda har fil. mag. John Andersson i Skola och samhälle för år
1945 publicerat en undersökning rörande den sociala grupperingen av lär
jungarna i första klassen av de högre läroanstalterna i Malmö höstterminen
1944. Vid sorteringen ha samma normer följts som vid bearbetningen av
skolutredningens material. Det visade sig, att av de 210 lärjungarna i den
praktiska mellanskolan icke mindre än 75 procent tillhörde socialgrupp III.
Handelsmellanskolan i Stockholm uppger motsvarande tal till nära 77 pro
cent för de 361 lärjungarna i dess Eriksdalsavdelning. Tekniska mellan
skolan i Stockholm räknar med ett procenttal av omkring 70. Skulle dessa
siffror bekräfta sig vid mera ingående undersökningar, ha tydligen de prak
tiska mellanskoloma en helt annan social struktur än övriga högre skolor.
Den tredje socialgruppen skulle till och med vara överrepresenterad inom
denna skoltyp.
En mera detaljerad analys av de förhållanden, som bestämma barnens
övergång till högre skolor, har utförts av docenten Gunnar Boalt i hans år
1947 ventilerade doktorsavhandling. Hans material utgöres av de 4 895
lärjungar, som vårterminen 1936 lämnade grundskolans fjärde klass i
Stockholm; vid den statistiska bearbetningen ha dock 93 barn, som till
hörde hjälpklass, uteslutits. Författaren uttrycker sambandet mellan en
viss faktor, exempelvis familjens årsinkomst, och barnens övergång till
högre skola med hjälp av en lämpligt vald korrelationskoefficient, vars
värden falla mellan —1 och -j-1. Värdet noll betyder, att intet samband
finnes; ett positivt värde, att de undersökta förhållandena mer eller mindre
följas åt; och ett negativt, att de gå i motsatt riktning. Sambandet är star
kare, ju mer korrelationskoefficientens talvärde närmar sig 1. Det finnes
ett stort antal statistiskt tillgängliga förhållanden, som visa mer eller
mindre utpräglad samvariation med rekryteringen av de högre skolorna.
Boalt finner exempelvis, att korrelationen mellan föräldrarnas socialgrupp
och barnens övergång till högre skola mätes genom den starkt positiva
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
37
korrelationskoefficienten +0,77. Tages familjens hyra till utgångspunkt i
stället för dess socialgrupp, erhålles en korrelation av samma storleksord
ning, mätt genom korrelationskoefficienten +0,71. Utgår man från famil
jens inkomst, erhålles den något lägre korrelationskoefficienten +0,60
o. s. v. De tre talen äro emellertid icke oberoende av varandra, eftersom
hög socialgrupp, hög hyra och hög inkomst av naturliga skäl i det stora
hela följas åt. Boalt gör emellertid ett försök att skilja inverkan av olika
faktorer genom att, så gott sig göra låter, beräkna, huru korrelationen
skulle utfalla, om endast en faktor varierade och de övriga vore konstanta.
För de lärjungar, som nämnda år tillhörde folkskolans fjärde klass, beräk
nar han exempelvis korrelationen mellan föräldrarnas socialgrupp och bar
nens övergång till högre skolor vid jämställdhet i fråga om inkomst, be-
tygssumma och åtskilliga andra inverkande faktorer. Efter en sådan isole
ring av de inverkande faktorerna finner han för
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
korr.-koeff.
föräldrarnas socialgrupp ........................................ + 0,59
familjens inkomst.................................................... + 0,01
barnets betygssumma.............................................. + 0,50
Av olika skäl måste de siffermässiga resultaten tagas med försiktighet.
De tyda dock ganska bestämt på att vid avgörandet om barnens fortsatta
studier föräldrarnas sociala ställning spelar minst lika stor roll som barnens
betygsresultat i folkskolan, medan inkomstens storlek — givetvis inom de
gränser, som i praktiken förekomma för vederbörande socialklass — är av
mera underordnad betydelse. Det som här uttryckes i siffror är i grunden
samma sak, som den mer litterärt lagda skolutredningen uttalar med orden:
»Vad som för snörmakare Lekholm ter sig som en originell idé är för en
fattig prästänka i samma stad en självklar plikt mot barnen». (I s. 97.)
De geografiska förhållandenas inverkan på lärjungerekryteringen bely
ses av ett av 19J/J års skolutredning hösten 1941 insamlat material, varur
några siffror återgivas i tabell 10.
Tabellen ger klart uttryck åt disproportionen mellan studiemöjligheterna
för tätorternas och den egentliga landsbygdens ungdom. De lärjungar, som
voro bosatta högst 5 km från skolan, voro i stark majoritet, och av lands-
bygdslärjungarna bodde de flesta icke längre bort från skolan, än att de
dagligen kunde resa mellan hemmet och skolan. Inackorderingen i skol-
städema, som en gång var ett mycket framträdande drag vid våra lärdoms-
skolor, har tack vare de förbättrade kommunikationerna och det ökade
antalet läroverk numera en ganska blygsam omfattning. Enligt skolutred
ningens material voro blott 6,6 procent av lärjungarna i realskolan och läro
anstalter av realskoletyp och endast 4,3 procent av lärjungarna i de kom
munala flickskolorna inackorderade. Jag vill dock betona, att även detta
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. 10. Översikt över lärjungarnas bosättningsförhållanden
höstterminen 19^1.
Antal lärj. bosatta
Procent lärj. bosatta
Skolform
högst 5
km från
högre
skola
på landsbygden
Sum-
högst 5
km från
högre
skola
på landsbygden
Sum-
dagligen
resande
inackor
derade
ma
dagligen
resande
inackor
derade
ma
Realskolor, komm.mellan-
skolor och 4-åriga högre
folkskolor:
Stockholm, Göteborg
och Malmö...................
10 424
917
86
11427
91,2
8,0
0,8
100,0
Övriga orter ................
25 599
9 730
3 213
38 542
66,4
25,3
8,3
100,0
Hela riket.......................
36 023
10 647
3 299
49 969
72,1
21,3
6,6
100,0
Komm. flickskolor och
statens normalskola:
Stockholm, Göteborg
och Malmö....................
5 489
262
79
5 830
94,2
4,5
1,3
100,0
Övriga orter ................
5159
1100
463
6 722
76,7
16,4
6,9
100,0
Hela riket.......................
10 648
1362
542
12 552
84,8
10,9
4,3
100,0
Samtliga
46 671
12 009
3 841
62 521
74,7
19,2
6,1
100,0
material är gammalt och att procenttalen mycket väl kunna ha förskjutits
något efter statsstipendiemas tillkomst.
På senare år ha slutligen flera undersökningar angående intelligensför
delningen inom olika ungdomsgrupper utförts i vårt land. Dessa under
sökningar äro av intresse för de skolorganisatoriska frågorna, bland annat
emedan de ge en viss uppfattning om de allmänna begåvningskrav, som
den nuvarande undervisningen i de högre skolorna ställer på lärjungarna.
Den mest omfattande undersökningen av detta slag torde vara den, som
företagits på manliga 20-åringar i samband med inskrivningsförrättning-
arna för värnpliktiga. Docenten Torsten Husen ger i Skola och samhälle
för 1946 en översikt av de intelligensmätningar, som år 1945 utfördes på
en kontingent om 44 011 man. I följande tabell ges ett utdrag ur hans
material, avseende tre grupper av ungdom, nämligen 1) sådana som an
tingen enbart genomgått folkskola eller därutöver endast folkhögskola,
yrkesskolor och därmed jämförliga läroanstalter, 2) sådana som genom
gått en eller flera klasser i skolor av realskoletyp men icke avlagt examen
och 3) sådana som avlagt realexamen eller erhållit därmed jämförlig ut
bildning men icke fortsatt på gymnasium. För varje grupp ges dels medel
talet av de funna intelligenskvoterna, dels översta och nedersta »decilen»,
d. v. s. de gränstal, som avskilja de 10 procenten bästa och de 10 procenten
sämsta från de 80 procent, som ligga mera i mitten. För hela materialet är
intelligenskvoten som sig bör 100; för dem som fortsatt studierna i gymna-
39
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
Tab. 11. Intelligenskvoter för vissa grupper av manlig ungdom enligt
mätningar vid inskrivningsförrättningama år 1945.
Utbildningsnivå
Översta
decilen
Medel
talet
Nedersta
decilen
1) Folkskola.................................................................
113
97
80
2) Realskola utan examen.......................................
121
108
97
3) Realexamen.............................................................
129
114
107
Anm. Mera detaljerade redogörelser på grundval av senare mätningar i Husens bok »Begåv
ning och miljö», Sthlm
1948.
sier och högskolor, ligger den., som man kan vänta, i genomsnitt högre än
för de i tabellen medtagna grupperna.
Inom folkskolegruppen finnes utan tvivel, trots de lägre genomsnitts
talen, ett icke obetydligt antal påfallande goda begåvningar — Husén näm
ner bland annat, att inom den allra bästa procenten av årsklassen 20 per
soner (av 440) endast hade folkskola. De relativt höga genomsnittliga in
telligenskvoterna för den grupp, som avlagt realexamen, äro säkerligen i
främsta rummet resultatet av en sållningsprocedur, som påbörjas redan vid
övergången till realskolan och fortsätter skolan igenom. Tabellens siffror
kunna naturligtvis även ha påverkats av oundvikliga brister i försöksmeto-
diken — från fackmannahåll har framhållits, att det torde vara praktiskt
taget omöjligt att konstruera test, som mäta den rena naturbegåvningen
alldeles oberoende av miljöinflytandena. Husén anser också själv, att test
ningen sannolikt i någon mån favoriserat personer med längre skolutbild
ning. Slutligen må kraftigt betonas, att framgången i studierna i de indi
viduella fallen icke bestämmes blott av intelligensen utan även av indivi
dens ambition, uthållighet och koncentrationsförmåga och av de miljö
betingelser, under vilka han arbetar. Siffrorna i tabellen torde dock vara
användbara som en orientering rörande de grövsta dragen av intelligens
fördelningen inom de olika ungdomsgrupperna.
Ett av undersökningsresultaten synes vara värt särskilt beaktande i före
varande sammanhang. Den nedre decilen för realskolegruppen ligger i
Husens material så högt som vid intelligenskvoten 107, vilket innebär, att
högst en tiondel av de unga män, som avlagt realexamen, gått i land med
detta företag med en intelligenskvot av 107 eller därunder. En pojke med
intelligenskvoten 100, vilket är genomsnittstalet inom ett osållat folk
material, har, om detta är sant, mycket små utsikter att nå fram ens till
den första läroverksexamen.
Den del av totalbefolkningen, som har en intelligenskvot överstigande
107, är enligt Husén 33 procent, och man torde därför med en viss rätt
kunna säga, att realskolan, såsom den nu arbetar, är konstruerad endast
för den i begåvningshänseende bästa tredjedelen av vårt folk. Därmed över
40
ensstämmer ock den karaktäristik, som 1940 års skolutredning ger av real
skolan. »Den riktar sig», säger skolutredningen, »till ett klientel med tyd
lig studiebegåvning och alltså med förmåga att inhämta dess i snabbare
tempo meddelade och mera omfattande teoretiska kunskapsinnehåll. Ele
ver, som komma in i realskolan utan att äga tillräckliga studieförutsätt
ningar, få finna sig i att icke kunna gå vidare till skolformens slutmål.»
(IV: 3 s. 37.)
Härtill vill jag för ögonblicket blott anmärka, att en kvantitativ ökning
av den nuvarande realskoleorganisationen med bibehållande av dess hit
tillsvarande krav på lärjungarna tydligen icke kan vara lösningen till det
långt mera omfattande folkbildningsproblem, som uppstått genom en inom
alla folklager i vår tid alltmer framträdande strävan efter förbättrad kun-
skapsutrustning vid starten i livet.
Det högre skolväsendets expansion.
Utvecklingstendenserna inom det högre skolväsendet framträda tydli
gast, om man tar sikte på första klassen av vederbörande skolformer i stäl
let för på hela lärjungestocken. Vid jämförelser mellan skolformerna und
går man då de felkällor, som ligga i att lärogången vid olika skolor om
fattar olika antal klasser och att de äldre lärjungarna träffat sitt val av
skola under förhållanden, som måhända redan mer eller mindre ändrats.
Tabell 12 ger en översikt av lärjungeantalet i första klassen av de högre
skolorna under tiden från och med 1931, då övergången till den nuvarande
läroverksorganisationen överallt var påbörjad, till och med höstterminen
1948. Under rubriken »skolor med anknytning till folkskolans klass 6» äro
införda även de skolor med anknytning till klass 7, som tidvis förefunnits.
Till »kortare skolformer» ha räknats alla högre folkskolor, som icke för
bereda för realexamen. Dessa voro höstterminen 1948 uteslutande två-
eller treåriga, men tidigare ha bland dem förekommit även skolor med fyra
åriga linjer, som numera äro omorganiserade till praktiska mellanskolor.
Materialet för tabellen har till största delen erhållits från skolöverstyrel
sens statistiska avdelning; endast skolor under överstyrelsens inseende äro
medtagna.
Realskolan — särskilt den fyraåriga — företer en oavbruten och under
senare år påskyndad utveckling. I skolor av realskoletyp undervisades
höstterminen 1948 icke mindre än 21 157 av de 27 912 nybörjarna i de
högre skolorna. Flickskolan visade tillbakagång under de första åren efter
det de allmänna läroverken öppnats för flickor, men stabiliserade sig snart
nog och har under senare år gått framåt i ungefär samma takt som övriga
skolformer. De praktiska mellanskolornas ökning i lärjungeantal beror,
såsom redan anmärkts, delvis på omorganisation av yrkesbestämda högre
folkskolor. Handelslinjerna ha ett betydande försprång inom skolformen,
men man observerar, att de tekniska linjerna och hushållslinjerna relativt
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
41
Kungl.
Maj:ts proposition nr
70.
Tab. 12. Antalet lärjungar i jörsta klassen av vissa högre skolor
höstterminerna 1931—1948.
Skolform
Ht 1931
Ht 1936
Ht 1941
Ht 1946
Ht 1948
I. Skolor med anknytning till
folkskolans klass 4.
Femårig realskola:
allmänna läroverk..........................
4 684
5112
5 628
6 848
7 993
högre goss- och samskolor ....
526
328
331
613
624
Summa femårig realskola
5 210
5 440
5 959
7 461
8 617
procent
30,6
28,9
30,3
30,4
30,9
Sjuårig flickskola:
statens normalskola.......................
28
30
28
32
28
kommunala flickskolor................
151
876
1886
2 631
3 034
enskilda högre flickskolor ....
2 576
1340
491
157
192
Summa sjuårig flickskola
2 755
2 246
2 405
2 820
3 254
procent
16,2
11,9
12,2
11,5
11,7
II.
Skolor med anknytning till
folkskolans klass 6.
Fyraårig realskola:
allmänna läroverk..........................
3 333
4 521
4 801
8 228
10 512
kommunala mellanskolor.............
2136
2 409
2 889
1560
580
allmänna högre folkskolor ....
369
589
572
909
1207
enskilda mellanskolor...................
207
184
116
133
155
högre goss- och samskolor ....
28
138
99
97
86
Summa fyraårig realskola
6 073
7 841
8 477
10 927
12 540
procent
35,7
41,7
43,0
44,6
44,9
Sexårig flickskola:
kommunala flickskolor................
24
151
175
259
324
enskilda högre flickskolor ....
3
92
37
6
14
Summa sexårig flickskola
27
243
212
265
338
procent
0,2
1,3
1,1
1,1
1,2
Praktisk mellanskola:
handelslinje....................................
—
820
1 051
1 121
1279
teknisk linje....................................
—
332
404
607
712
hushållslinje....................................
—
156
259
268
379
allmän linje....................................
—
—
64
68
70
Summa praktisk mellanskola
—
1 308
1 778
2 064
2 440
procent
—
7,0
9,0
8,4
8,7
Kortare skolformer:
allmänna högre folkskolor.............
668
348
278
191
126
yrkesbestämda högre folkskolor . .
2 267
1 376
593
788
597
Summa kortare skolformer
2 935
1 724
871
979
723
procent
17,8
9,2
4,4
4,0
2,6
Samtliga högre skolor:
Summa
17 000
18 802
19 702
24 516
27 912
Procent
100,0
100,0
100,0
| 100,0
100,6
42
sett gått något raskare framåt under perioden. Kommunaliseringen av en
skilda högre flickskolor under 30- och 40-talen och förstatligandet av kom
munala mellanskolor efter år 1944 kunna följas i lärjungesiffrorna för
vederbörande skolformer. Totaliter har lärjungeantalet i första klassen av
de högre skolorna på 17 år stigit från 17 000 till 27 912 eller med om
kring 64 procent.
Ser man på de skilda skolformernas andel av lärjungemassan, frapperas
man i första hand av att procenttalen sedan år 1936 hållit sig så pass kon
stanta. Endast de kortare formerna av den högre folkskolan visa klart
avtagande tendens.
Det har ett särskilt intresse att sätta lärjungetillströmningen i relation
till storleken av den årskull, nybörjarna tillhöra. Skolor med den lägre an
knytningspunkten mottaga flertalet av sina lärjungar i 11-årsåldern och
skolor med den högre anknytningspunkten i 13-årsåldern. Lämpligen jäm
för man därför antalet nybörjare i de förra skolformerna med antalet le
vande födda 11 år tidigare och antalet nybörjare i de senare med antalet
levande födda 13 år tidigare. En sådan jämförelse genomföres i tabell 13.
Av tabellen framgår, att övergången vid den lägre anknytningspunkten
år 1931 omfattade 5,7 procent av årskullen men år 1948 13,1 procent.
Skolkommissionen, som grafiskt återgivit utvecklingen under tiden till och
med 1947, kommenterar sin kurva med följande ord:
»Den jämna stegringen från 5,7 procent av årskullen höstterminen 1931
till 12,3 procent höstterminen 1947 är mycket påfallande. Icke ens det
andra världskriget med allt vad det inneburit för de enskilda hemmens
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.
Tab. 13. Lärjungeantalet i första klassen av samma skolor,
uttryckt i procent av årskullen.
Skolform
Ht 1931
Ht 1936
Ht 1941
Ht 1946
Ht 1948
1. Skolor med anknytning till folk
skolans klass 4*
Femårig realskola..........................
3,7
5,1
6,3
8,7
9,5
Sjuårig flickskola..........................
2,0
2,1
2,6
3,3
3,6
Summa
5,7
7,2
8,9
12,0
13,1
11. Skolor med anknytning till folk
skolans klass 6.
Fyraårig realskola..........................
5,2
6,9
8,7
12,9
14,6
Sexårig flickskola..........................
0,0
0,2
0,2
0,3
0,4
Praktisk mellanskola...................
—
1,2
1,8
2,4
2,8
Summa
5,2
8,3
10,7
15,6
17,8
Kortare skolformer.......................
2,5
1,5
0,9
1,2
0,8
Summa samtliga skolformer
13,4
17,0
20,5
28,8
31,7
43
ekonomi har förmått hejda stegringen. Krigsperioden^ avtecknar sig i kur
van blott som en obetydlig undervariation; redan år 1944 är lärjunge
tillströmningen åter normal som ett tecken på att optimismen om fram
tiden återvänt. I övrigt bär denna kurva inga spår av konjunkturernas
växlingar. Barnens inträde i den högre skolan bestämmes tydligen av myc
ket djupt liggande sociala faktorer. De yttre förhållanden, som i många
enskilda fall naturligtvis är helt avgörande, påverkar överraskande litet
den massföreteelse, som avspeglas i den lugnt stigande kurvan.» (S. 50 51.)
En liknande jämn stegring visa de skolformer, som mottaga nybörjare
vid den högre anknytningspunkten. Det betyder därvidlag föga, om man
medräknar eller utelämnar lärjungarna i de kortare skolformer, som syfta
till ett något lägre kunskapsmått än realskolan. Utelämnas de, finner man
för skolorna med den högre anknytningen en stegring från 5,2 till 17,8
procent av årskullen på de 17 år tabellen avser.
Hela övergången till högre skolor hade enligt tabellen höstterminen 1948
stigit till 30,9 procent eller, om de kortare skolformerna medräknas, till
31,7 procent. Vid en mycket noggrann beräkning borde man å ena sidan
rensa lärjungestatistiken från eventuella kvarsittare, vilka ju lämnat grund
skolan redan föregående år, och å andra sidan beakta, att de kvarlevande
av årskullen med 6 ä 7 procent understiga årskullens ursprungliga storlek.
Dessa korrektioner kompensera emellertid varandra till god del och kunna
i förevarande sammanhang undvaras.
Tillströmningen till de högre skolorna har på sistone årligen stigit med
omkring 1,5 procent av årskullen. Huru länge stegringen skulle kunna
fortgå, om de nuvarande skolorganisatoriska förhållandena bibehölles oför
ändrade, och huru långt den skulle föra, är givetvis omöjligt att förutsäga.
Det är dock under alla omständigheter värt att observera, att tillskotten
till de högre skolorna hittills icke visat någon tendens att stagnera utan^
tvärtom med åren allt raskare gått i höjden. En sadan utveckling förut
sätter givetvis en höjd levnadsstandard, men den är otvivelaktigt dessutom
ett vittnesbörd om en allt allmännare uppskattning av skolarbetet som
grund för verksamheten i livet.
f. Sammanfattning.
Den översikt av skolväsendets nuvarande tillstånd, som i det föregående
lämnats, ger onekligen ett starkt intryck av skolväsendets livskraft och
snabba utveckling hän mot ökad effektivitet. De flyttande skolorna, som
en gång voro folkundervisningens stora bekymmer, äro nu i praktiken
utmönstrade ur vårt skolsystem, och övriga undantagsformer bestrida på
sin höjd undervisningen för 2 procent av barnen i skolåldern. Över 85 pro
cent få numera undervisning i våra bästa skoltyper — A- och Bl-formerna
och specialklasser av olika slag — procenten blir till och med högre, om
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
44
man inräknar dem som övergått till högre skolor. Fortsättningsskolorna
ha i allt större utsträckning arbetat sig fram till den yrkesbestämda form,
i vilken de bäst göra sin tjänst.
Samtidigt har skoltiden förlängts. Det sjunde skolåret har kunnat lycko
samt genomföras, och läsarets längd har allmänt ökats några veckor. In
emot tredjedelen av varje arskull söker nu i högre skolor en utvidgad teo
retisk eller praktisk allmänbildning. Av folkskolans lärjungar tillhöra sjätte
delen skoldistrikt, som redan pa eget initiativ genomfört åttaårig skolplikt.
Genom denna utveckling ha de förefintliga organisatoriska möjligheterna
allt fullständigare utnyttjats. Den fortsatta utvecklingen pekar emellertid,
så vitt jag kan se, utöver det nuvarande skolväsendets ram. Vi ställas genom
utvecklingens egen gång inför nödvändigheten att söka de organisatoriska
formerna för en ny fas i var folkundervisnings historia. Innan jag övergår
till att granska de förslag, som därutinnan framställts, vill jag blott dröja
något vid den diskussion om skolans och uppfostrans mål, som förts under
det senaste årtiondets utredningsarbete.
2. Skolans mål.
I debatten om de ungas fostran flyttas frontlinjerna fram och tillbaka
alltefter tidevarvets uppfattning av människan, kulturen och samhället.
I vår tid och i vår kulturkrets gälla meningsbrytningarna kanske mindre
uppfostrans mål än avvägningen mellan dess deluppgifter. Ofta kan dis
kussionen i dessa frågor följas långt tillbaka i tiden. Gamla problemställ
ningar återkomma, när man tangerar frågor om karaktärsfostran och kun-
skapsmeddelelse, om allmänbildning och praktisk nytta och om betoningen
av uppfostrans individuella och sociala inslag. Men de få ständigt nytt
detaljinnehåll; det är fråga om avvägningar, som icke kunna företagas en
gång för alla utan måste göras om och om igen, för att skolan skall kunna
bäst tjäna sin tid.
Det är ganska naturligt, att de stora kriserna i historien utlösa en sär
skilt In lig pedagogisk diskussion. Det första världskrigets erfarenheter
och sociala följdföreteelser gåvo riktning åt 1920-talets pedagogiska reform
diskussioner och praktiska skolreformer, och det ser ut, som om det andra
världskrigets omvälvningar åter skulle framtvinga en kritisk granskning
av de vedertagna uppfostringsnormerna och i vissa länder bliva utgångs
punkten för verkligt genomgripande omgestaltningar av det offentliga skol
väsendet. Medan kriget pågick, gällde diskussionen främst vad skolan
kunde uträtta för att skapa de karaktärer nationen behövde i nödens stund,
efter kriget frågar man sig med icke mindre rätt vad som från skolans sida
kan göras för att förebygga mänsklighetens stora olyckor och i framtiden
trygga ett demokratiskt samhällsliv.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
45
a. Karaktärsfostran och kunskapsmeddelelse.
1940 års skolutredning tillsattes i världskrigets andra år. Direktiven åter
speglade det allmänna tidsläget: »Vi se mot en framtid, som kan för oss
medföra svåra prövningar, och självbevarelsedriften bjuder oss att med
tjänliga medel stärka vår motståndskraft och våra möjligheter att som
självständig nation möta de påfrestningar, som kunna komma. Vi måste
redan nu oaktat alla dagens bekymmer inrikta oss på att tillvarataga och
utveckla vårt folks andliga resurser. Det är till dessa vi främst måste lita
för framtiden. Och då ligger det närmast till hands att förbättra ungdomens
andliga och fysiska fostran och utbildning genom att främja undervisnings
väsendet.» Starkt understryker departementschefen sin åsikt, att det där
vid främst kommer an på karaktärsfostran.
»Som allmän princip för utredningsarbetet bör fasthållas, att skolans
yttersta mål måste vara icke kunskapsmeddelelse utan fostran i ordets
vidaste och djupaste mening. Skolans uppgift är att harmoniskt utveckla
ungdomens anlag ej blott intellektuellt utan även fysiskt och moraliskt.
Vår tid kräver en fysiskt vältränad ungdom, som kan ta upp tävlan med
sina jämnåriga inom andra folk, men den behöver också en ungdom, som
med lugnt omdöme förenar raskhet i beslut och handling. De unga måste
fostras till sanningskärlek och självständighet, till fasthet i karaktären, till
självdisciplin och social ansvarskänsla, till en medveten och offervillig
samhällsanda, till trohet mot vårt folks traditioner och andliga arv. Sär
skilda möjligheter till moralisk fostran erbjuder undervisningen i kristen -
domskunskap men även i sådana ämnen som modersmålet och historia
samt det gemensamma aktiva arbetet i och utanför skolan. Skolans hela
verksamhet — både studiearbete samt gymnastik, lek och idrott — bör stäl
las i karaktärsutvecklingens tjänst. Dess slutmål är icke att göra sina lär
jungar till mångkunniga lärda i smått utan till rådiga och handlingsdugliga
människor.»
I sitt inledande betänkande, »Skolan i samhällets tjänst» (SOU 1944: 20)
erinrar 19^0 års skolutredning först om en anmärkning, som av 1918 års
skolkommission riktats mot arbetet i våra skolor:
»En gammal, ofta upprepad erinran mot vår svenska skola är, att dess
undervisning är allt för intellektualistisk, att den ensidigt odlar förstånds-
livet på bekostnad av vilje- och känslolivet och med undanskjutande av
praktiskt arbete och fysisk fostran. Skolkommissionen framhåller sålunda,
att undervisningsmetoder, som ensidigt ta lärjungarnas förståndsverksam-
het i anspråk, leda till försummande av karaktärsdaning och djupare per-
sonlighetsfostran. Särskilt betonar skolkommissionen, att de från skolorna
utgående lärjungarna vid fortsatta studier liksom i arbetslivet visa sig
sakna förmåga av självständigt arbete, stå mer eller mindre handfallna
inför mötande uppgifter och oförmögna att reda sig på egen hand.» (Is. 51.)
Skolutredningen framhåller nu vikten av att undervisningen icke alltför
mycket isolerar sig i rent intellektuella frågeställningar. Vad lärjungarna
få ut av undervisningen beror i högsta grad av i vad mån det lyckas för
läraren att känslomässigt binda dem vid det gemensamma arbetet. Under
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
46
visningen måste alltid sträva efter att levandegöra sitt innehåll i deras
medvetande, skolan måste leta sig fram till arbetsmetoder, som ge de unga
vilja och förmåga att självständigt tänka över den vunna kunskapen, lust
att utvidga denna och förutsättningar att på egen hand skaffa sig den
kunskap, som kan befinnas erforderlig.
Den mest maktpåliggande men också svåraste uppgiften är dock person-
lighetsfostran i vidare bemärkelse. Det rör sig därvidlag icke om att införa
ett nytt ämne i skolarbetet utan snarare om att låta allt skolarbete genom
trängas av medvetandet om denna högsta och viktigaste uppgift.
»Kristendomens grundsanningar, bilderna ur kyrkans liv, våra skalders
och tänkares verk, historiens och särskilt vårt eget folks stora gestalter,
allt detta skall icke endast inhämtas som kunskap, som vetande, det skall
forma föreställningslivet i dess helhet, genomglödga det med intresse och
fylla det med den känslans spänning, som kan utlösa vilja och handling.
De naturvetenskapliga ämnena med sina laborationer och med den själv
verksamhet, som i både folkskolor och läroverk är förbunden med studiet
av dessa ämnen, ha särskilda förutsättningar att fostra lärjungarna till ett
exakt arbetssätt, till noggrann iakttagelse och till ansvar för iakttagelsernas
riktighet. De kunna ge rika impulser i olika riktningar och leda de ungas
ofta konturlösa planer in på arbetsuppgifter, som just på grund av det
ideella intresset kunna fattas som livsuppgifter. Det råder heller intet tvi
vel om att exempelvis en åskådlig och levande undervisning om vårt jord
bruk, dess.förutsättningar, dess arbetsformer och uppgifter, dess betydelse
för folket i dess helhet, kan bidraga till att ge ny inriktning åt ungdomens'
intressen och även åt dess yrkesval.» (I s. 54.)
Väckandet av den nationella samhörighetskänslan bör vara en av under
visningens centrala uppgifter:
»Vad som nu med allmän enighet begäres av svensk skola, det är att
den skall lära den uppväxande ungdomen vad det innebär att vara svensk,
medborgare i ett fritt land, medarbetare i ett folkstyrt samhälle, med
ansvarig för sitt folks framtid. I olika ämnen, kristendom, modersmålet,
historia, geografi skall undervisningen sammanstråla mot detta mål och
göra den unge medveten om det nationella arvet och om de förmåner och
förpliktelser det medför. Det rör sig främst om en kunskap, men detta
vetande måste få fäste i känslolivet och ge riktning åt viljelivet. Endast
en sådan bildning kan göra den unge oemottaglig gentemot påträngande
propaganda och villig till de uppoffringar, som kunna komma att utkrävas.»
(I s. 49.)
Det främsta målet för den etiska fostran måste vara att hos de unga
skapa ett levande och starkt rättsmedvetande, respekt för människovärdet,
ansvarskänsla inför det kulturarv, de äro kallade att förvalta. Den svenska
skolan har varit och är djupt medveten om sitt ansvar för denna sida av
lärjungarnas fostran och om sin plikt att för dem levandegöra de värden,
som för vårt folks, vårt rättssamhälles och vår kristna kulturs bestånd och
utveckling äro väsentliga. Men i fråga om vilka medel som bäst kunna
tjäna målet har den i viss mån stått osäker.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
47
»Den abstrakt moraliserande undervisning, som tidigare betraktades
såsom ett nödvändigt medel för lärjungarnas etiska fostran, har numera
på goda grunder mer och mer fått vika för en konkret, exemplifierande
undervisningsmetod. Denna undervisning måste emellertid utformas så,
att de etiska momenten klart komma till sin rätt. Barnens spontana känslo-
och viljereaktioner inför det erbjudna lärostoffet måste utnyttjas, de böra
ledas till ett personligt ståndpunktstagande i etiska spörsmål, och i deras
känsloliv bör skapas en gynnsam resonans för de etiska normer, som ut-
gestaltas ur detta stoff. Jämte kristendomsämnet erbjuda alla de ämnen,
som röra sig om mänskliga förhållanden och om naturens liv, rika tillfällen
till undervisning av denna art, tillfällen, som skolan säkerligen icke alltid
tillräckligt utnyttjar. Av vikt är också, att de givna impulserna icke plan
löst lämnas att förklinga ur lärjungarnas medvetande utan att de samman-
arbetas för att åskådliggöra ett enhetligt system av etiska grundsatser.
Sådana grundsatser kunna otvivelaktigt utöva en djupgående verkan på
individens livssyn.
.
På mognare åldersstadier böra lärjungarnas vaknande intresse för etiska
problemställningar — även sådana, som icke sta i samband med skol
arbetet — och deras medvetna sökande efter livsideal tagas i den etiska
fostrans tjänst. Diskussioner, där lärjungarnas egna synpunkter sakligt
och hänsynsfullt prövas och värderas, studieformer, som tillata koncentra
tion och fördjupning av arbetet, bli här betydelsefulla medel för etisk fost
ran; tid och tillfälle att utnyttja dessa medel borde i högre grad än nu sker
beredas skolan i alla dess former.» (I s. 57—58.)
Personlighetens fulla utveckling förutsätter dock även en estetisk fost
ran med syfte att lära de unga att efter måttet av sin förmåga uppfatta
och njuta av det sköna i olika former: litteratur, sång och musik, skön
konst, natur. Skolutredningen ser i denna bildningsgren ett nära komple
ment till skolans etiska fostran:
»Den estetiska fostran är även ur etisk synpunkt betydelsefullare än
man i allmänhet synes föreställa sig. Den syftar icke blott till att roa och
förströ. Rätt allmänt klagas över en påfallande och utbredd brist på ideella
intressen inom alla åldrar och alla samhällslager, och särskilt klandras den
nutida ungdomens tomma, tarvliga och ibland även råa nöjesliv. Åtskilliga
botemedel föreslås, negativa och jämväl positiva. Med förbud yinnes dock
här föga, mot ett ytligt, mindervärdigt och direkt förråande nöjesliv måste
sättas bättre sysselsättningar, ädlare nöjen,, delaktighet i ett förfinat kul
turliv. Det hjälper icke att skaffa sammanträdeslokaler och ställa biblio
tekens, filmens och radions resurser till förfogande, om icke tillika skapas
intresse för böcker, smak för konst, sinne för musikalisk njutning. För
mågan att läsa och se, höra och känna är hos flertalet människor knappast
stark nog att utveckla sig av egen drift, den måste väckas, övas, förädlas
och därmed sättas i stånd att befordra och berika det inre livet.» (I s. 60.)
Ej mindre viktig för de ungas utveckling är den fysiska fostran skolan
har att ge. Idrotten omfattas med det livligaste intresse av skolungdomen;
utan detta tidigt grundlagda idrottsintresse hade den nutida ungdomens
ofta påtalade tomma nöjesliv helt visst varit ännu tommare. Särskilt er
bjuder arbetet inom lärjungarnas idrottsföreningar gynnsamma möjlig
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
48
heter att utveckla initiativ, organisationsförmåga och ledaregenskaper,
egenskaper, som eljest icke alltid komma till sin rätt i skolan. Inom idrot
ten framhäves starkt betydelsen av den enskilda prestationen, med allt
vad den kan innebära av seg, målmedveten träning och hård segervilja.
Men idrotten visar även genom sina lagtävlingar, vad kamratanda, sam
manhållning, lojalt samarbete och rent spel kan betyda, och detta värde
bör i vår tid med särskild kraft understrykas både inom och utom skolan.
Tillräcklig tid för fysisk fostran har dock icke anslagits vid alla skolformer:
»Såväl de statliga som de kommunala skolorna för yrkesundervisning
sakna i regel obligatorisk undervisning i gymnastik med lek och idrott.
Detta är särskilt beklagligt därför, att ungdomarna, när de lämna folk
skolan och därmed även dess idrottsliv, äro för unga för att vinna inträde
i någon av de stora idrottsföreningarna och därför ej alltid vidmakthålla
sitt intresse för idrott och friluftsliv, ännu mindre själva utöva idrott. Vik
ten av att de ideella strävandena uppehålla kontakten med ungdomarna
och ena dem kring gemensamma intressen i den betydelsefulla skarven
mellan folkskolan och inträdet i arbetslivet har betonats ej blott ur idrot
tens utan även ur den allmänna ungdomsvårdens synpunkt och förtjänar
... allvarligt beaktande. Liksom man av skolan begär, att den skall grund
lägga lust att på egen hand fullfölja studier och intellektuella intressen,
måste man även önska, att eleverna efter skoltiden bevara sitt intresse för
ett sunt idrottsliv.-----------
Gymnastik med lek och idrott har ... såsom skolämne, direkt och in
direkt, en betydelse såsom fostran för livet, som väl motiverar, att dess
möjligheter omsorgsfullt tillvaratagas inom skolorganisationen.» (I s. 62
o. 64.)
19^6 års skolkorn mission skärper kritiken mot den nuvarande skolans
arbete. Redan i dess frågeteknik ser kommissionen en återhållande kraft.
»Den förhärskande metoden, åtminstone i de s. k. kunskapsämnena,
torde fortfarande vara den med klassundervisningen sammanhängande
'frågor och svar’-metoden: läraren frågar och eleven svarar. Om denna
metod används i måttlig omfattning och i sådana fall, där den motiveras
av lärostoffets natur, har den en uppgift att fylla. Hittills har den emeller
tid varit tämligen allenarådande i svenska skolor, och det är på denna
punkt en radikal ändring är önskvärd. Då denna metod förutsätter, att
det är läraren, som dirigerar lärjungarnas aktivitet, blir denna — lärjung
arnas — aktivitet i bästa fall endast halv. Metoden är ägnad att fram-
skapa osjälvständighet, auktoritetstro, passivitet, i värsta fall leda vid
skola och arbete överhuvud. Den ger föga möjlighet till initiativ från lär
jungarnas sida, och den har föga utrymme för samarbete mellan lär
jungarna. Den befordrar inte lusten till fortsatt studiearbete på egen hand.
Till sin inre syftning är metoden auktoritär. Inom svenskt skolväsen finns
tendenser till orientering bort från en undervisning av denna typ.-----------
Denna utveckling bör av samhället systematiskt understödjas.» (S. 5.)
Skolarbetet bör organiseras så, att lärjungen från första början kommer
på god fot med sitt arbete. En av skolans viktigaste uppgifter är att skapa
arbetsglädje. Om skolan alltifrån början förstår att låta lärjungen genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
49
arbete övervinna svårigheter, som äro avpassade efter hans ålder och hans
personliga förutsättningar, har den därigenom givit sitt viktigaste bidrag
till hans personlighetsfostran. Han har lärt sig aktning för ansträngningen
och för det systematiska, planerande arbetet, fått erfara glädjen över att
tränga framåt, fått självförtroende och intresse för att gå vidare.
»Verkligt studieintresse kan svårligen vinnas, så länge klassundervis
ningen med läxläsning och förhör i form av frågor och svar dominerar. Lära
rens handledning, övervakning och kontroll av elevernas arbete är nöd
vändiga men bör framför allt inriktas på att ge eleverna riktig studieteknik
och riktiga studievanor.------------ Förmågan att studera oberoende av
ständig ledning och utan onödiga frågor bör så småningom upparbetas.
Därvid bör uppmärksammas, att det inte bara gäller att referera och lära
in: viktigare är att eleverna får en självständig inställning till kunskaps
stoffet, att de på egen hand söker sig fram till svaren på frågorna hur och
varjör, att de frigörs från auktoritetsinställningen till läroböckerna och
det tryckta ordet, att de bringas till insikt om att en sak kan bedömas från
olika utgångspunkter.-----------
En av skolans viktigaste uppgifter är alltså att lära eleverna arbeta,
självständigt och metodiskt. Därvid spelar själva studietekniken en viktig
roll. Eleverna bör få lära sig att samla fakta och material ur tabeller, dia
gram, kartor, register, kataloger, uppslagsböcker, facklitteratur, tidningar
och tidskrifter, att hitta till och i bibliotek, utnyttja dessas kataloger och
rekvirera böcker, att hitta i böcker, att utnyttja museer och utställningar,
föreläsningar och föreningsverksamhet, film och radio som kunskapskällor,
att lära sig lyssna, att därvid föra anteckningar, att deltaga i studiecirkel
arbete — men samtidigt att sovra och bedöma ursprung och värde hos det
sålunda insamlade kunskapsmaterialet. Ytterst har denna verksamhet ett
tredubbelt syfte: att ge eleverna sammanhängande, personligt tillägnade
kunskaper, att ge dem studiefärdighet och intresse för fortsatta studier
samt att hos dem grundlägga aktning för sanningskravet och för mot
sägelselös sanning och objektivitet.» (S. 26—27.)
Ett viktigt led i personlighetsdaningen är den fostran skolan kan ge i
fråga om inställningen till livsåskådningsproblemen. Skolans primära upp
gift bör härvidlag vara att ge lärjungarna saklig upplysning om livsåskåd
ningarnas innehåll och syftning, om deras uppkomst och utveckling, om
deras förhållande till verkligheten och uppfattning av denna. Men kun
skapen bör ges på sådant sätt, att lärjungarna få ögonen öppnade för
frågeställningarnas djupa allvar och betydelse för dem själva. En sådan
uppgift har bland annat skolans religionsundervisning att fylla.
»Lärjungarna bör genom kristendomsundervisningen få kännedom om
kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling, dess källskrifter, person
ligheter och betydelse, särskilt på högstadiet bör de få tillfälle att genom
diskussioner fördjupa sin uppfattning, de bör få del av de tankesvårigheter,
som varje livsåskådning måste brottas med, och de bör få en levande upp
fattning av att en ständig utveckling försiggår också på religionens och
livsåskådningens område. I överensstämmelse med tankegångarna i det
avsnitt av 1919 års undervisningsplan för folkskolan, där kristendoms-
4 -— Biliang till riksdagens protokoll 1000. 1 samt Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
50
undervisningen behandlas, hävdar kommissionen, att skolans uppgift inte
kan vara att påverka eleverna till ett ställningstagande för den ena eller
andra livsåskådningen. Däremot måste undervisningen, om den vill vara
objektiv, låta kristendomens innehåll komma fullt till sin rätt.» (S. 38.)
Kristendomsämnet bör mer än de flesta andra ämnen kunna vara in
strument för personlighetsdaningen, framhåller kommissionen. Undervis
ningen i detta ämne bör ge eleverna möjlighet att på grund av sakliga upp
lysningar och gedigen kunskap om religionens värld, på grund av insikt om
frågornas allvar och livsavgörande betydelse och på grund av egna erfaren
heter och egen läggning bygga upp en personlig livsåskådning.
För den estetiska skolningen är redan den yttre omgivningen i skolan
av betydelse: skolbyggnadens stil, som gärna bör ansluta till den omgivande
naturen och anknyta till landskapets bästa traditioner, en välvårdad skol
plan med träd och blommor, i vars skötsel lärjungarna deltaga, vackra
lokaler, helst prydda med god konst. Om skolans ledning förstår att ge
de gemensamma samlingsstunderna och högtidligheterna den rätta estetiska
inramningen och att ge dem en konstnärligt fullödig prägel, har mycket
vunnits. Men även den dagliga undervisningen har i en lång rad ämnen
möjligheter att väcka sinnet för konstnärliga kvaliteter och låta lärjung
arna få utlopp för skapardrift, känsla och fantasi.
»I modersmålet bör litteraturläsningen läggas så, att eleverna från bör
jan lär sig uppskatta diktens skönhetsvärden och så småningom vänjer sig
att välja god litteratur framför dålig. Nödvändigt torde därvid vara att i
högre grad än nu låta eleverna syssla med modem litteratur, som de lättare
kan få personlig anknytning till. Teckningsundervisningen bör mer än nu
uppmärksamma vikten att se god konst. Sång och musik har sin givna upp
gift att skola sinnet för god musikunderhållning och förståelse av den stora
tonkonsten och av folkmusikens skönhet. Undervisningen i geografi och
biologi bör mer än nu kunna fostra eleverna till förståelse för naturens och
bebyggelsens skönhets värden. För alla dessa ämnen bör elevernas fritid i
högre grad än nu kunna tas i anspråk på så sätt, att eleverna stimuleras
till frivilligt inträngande i skönhetens värld.» (S. 31.)
Icke minst när det gäller heminredningen är ungdomens sinne för de
enkla linjernas skönhet, för kvalitet och ändamålsenlighet ofta föga ut
vecklat. Kommissionen ifrågasätter, huruvida icke framför allt tecknings
undervisningen kunde nyinriktas till att uppodla smakomdömet i fråga
om möbler, inventarier, prydnadssaker, färger och linjer i ett hem. Sam
arbete mellan teckning och slöjd vore härvidlag naturligt.
Utöver den egentliga skolundervisningen bör skolan bereda lärjungarna
tillfälle att besöka museer och konstutställningar, konstnärligt värdefulla
teater- och filmföreställningar, konserter och uppläsningar. Radions och
skolfilmens möjligheter böra utnyttjas. Slutligen kan lärjungarnas för
eningsliv få mycket stor betydelse för medlemmarnas estetiska fostran.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
51
Ur allmän uppfostringssynpunkt tillerkänner kommissionen även de
praktiska ämnena ett stort värde.
»De kan skänka värdefulla praktiska färdigheter, som envar har behov
av i det dagliga livet, de utgör en betydelsefull motvikt till de intellektuella
sysselsättningar, som upptar en stor del av skolans arbetsdag, de ger möj
lighet till aktivitet och arbetsglädje för de lärjungar, som eljest har små
förutsättningar för skolarbete, de uppodlar formsinne och organisations
förmåga, de möjliggör prövning av lärjungarnas anlag, de lägger grunden
för många slag av yrkesutbildning, de bidrar till skapandet av hemkultur.»
(S. 32.)
&Sdtl
Dessa ämnen förtjäna, framhåller kommissionen, en starkare ställning i
skolan än nu och ett fastare sammanfogande med det allmänna stoff skolan
arbetar med.
Slutligen berör kommissionen i korthet den fysiska fostrans ämnen: gym
nastik, idrott och friluftsliv. Kommissionen betonar betydelsen för folk
hälsan av en riktig inställning till dessa ämnen och erinrar om den vik
tiga roll de spela under uppväxttiden genom att medverka till en harmonisk
kroppslig utveckling och till behärskning av kroppen. Dessa ämnens fost
rande och karaktärsdanande uppgift är allmänt erkänd. Skolan bör till
varataga ungdomens oerhörda idrottsintresse och utveckla det, så att lär
jungarna livet igenom behålla kärleken till kroppsrörelse och friluftsliv.
Det är lätt att påvisa vissa karakteristiska olikheter mellan skolutred
ningens och skolkommissionens synpunkter på de frågor, som berörts i det
föregående, men man måste ihågkomma, att i det praktiska skolarbetet
alltid olika lärarpersonligheter måste mötas och att vägen till barnens
hjärtan icke beror av någon uppfostringsteori. Vad de båda utredningarna
anfört belyser i varje fall, huru intimt den allmänna fostran i skolan är
förenad med skolans vardagliga uppgift att bibringa kunskaper och uppöva
färdigheter. Det är icke möjligt att göra någon sorts boskillnad mellan
karaktärsfostran och intellektuell utbildning. Försummas den ena av dessa
uppgifter, blir även den andra lidande. För framgången av skolans arbete
är det av väsentlig betydelse, att den enskilde läraren är klart medveten
om sin dubbla uppgift: att meddela kunskap och att fostra.
b. Tradition och aktualitet.
De flesta av dem som ha hunnit till mogen ålder kunna sannolikt ur
minnets gömmor plocka fram någon dammig kunskapsklenod, som det
kostat möda att förvärva under skolåren men som sedan i livet befunnits
föga användbar. Samtidigt kanske något annat saknas i kunskapsutrust-
ningen, något som kunde ha inlärts i skolan men icke är lätt att senare
inhämta. Man kan fråga sig, huruvida icke de växandes intellektuella kraf
ter hade tillvaratagits bättre, om skolan mer konsekvent tillämpat den
gamla maximen »Vi lära ej för skolan utan för livet».
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
52
Även om kritiken understundom kan bero på missförstånd eller bristan
de kännedom om nuvarande förhållanden, representerar den dock erfaren
heter, som vid en allmän översyn av skolväsendet icke böra lämnas obe
aktade. Skolutredningen framhåller först, att kursernas omfång måste stäl
las i riktig proportion till den tid, som står till undervisningens förfogande,
om arbetsjäkt och ytlighet skola kunna undvikas:
»Målet för skolans undervisning måste väsentligen begränsas till att sätta
de verktyg i lärjungarnas händer, med vilka de själva efter skoltidens slut
kunna vidga sitt vetande. Att bibringa lärjungarna säkra kunskaper och
färdigheter i läsning, skrivning, räkning och språk är därför vad undervis
ningen först och främst bör inriktas på. Vid sidan därav bör den giva lär
jungarna en god grund för deras allmänbildning inom de humanistiska och
naturvetenskapliga sakämnena samt en så långt förhållandena medgiva
fyllig orientering i samhällsproblemen. Härvid varken kan eller bör någon
form av systematisk fullständighet eftersträvas, i varje fall icke på folk
skolans och realskolans åldersstadier. Kurserna böra i dessa ämnen begrän
sas till väsentliga partier, och kraven på minneskunskaper i fråga om de
taljer och fakta få icke drivas längre, än som måste anses nödvändigt, för
att lärjungarnas kunskaper skola erhålla en fast ryggrad.» (I s. 52—53.)
Kritiken mot folkskolan gäller mera, att behållningen av undervisningen
är för klen, än att onödigt kunskapsstoff medtages.
»Det är framför allt de elementära färdigheterna att läsa, skriva och
räkna, som exempelvis vid prövningar under värnpliktstjänstgöringen be
funnits icke hålla måttet, men även kunskaperna i kristendom, svenskt
språk och svensk litteratur, historia, samhällslära, geografi, biologi och
hälsolära visa ej sällan påfallande och betänkliga brister. Så långt anmärk
ningarna äro befogade, torde de emellertid mindre böra riktas mot under
visningen i folkskolan än mot omfattningen av denna undervisning. Den
har upphört för tidigt, innan de förvärvade kunskaperna och färdigheterna
ha hunnit stadgas och befästas och innan lärjungarna nått den ålder och
mognad, att de efter skolans slut mera allmänt förstått att bevara och för-
kovra skoltidens bildningsförvärv.» (I s. 74.)
Anpassningen av skolkunskaperna efter behoven i livet försvåras av den
stora tidrymd, som faller mellan förvärvet av kunskaper och användningen.
Skolutredningen erinrar om att de lärjungar, som i år tagas in i småskolans
första klass, stå i sin ålders blomma först om ett par årtionden och sedan
verka i arbetslivet ytterligare en lång följd av år, alltjämt med den grund
utrustning, som skolan givit.
Självfallet är det också omöjligt att noggrant förutse vad som kan komma
till nytta i livet efter så lång tid. Men detta förklarar icke allt. Det finnes,
såsom skolutredningen själv framhåller, alltid en risk att skolan av olika
skäl stelnar till i bildningsmål och uppfostringsmetoder. I sitt sjätte be
tänkande »Skolans inre arbete» (SOU 1946: 31) yttrar skolutredningen
därom:
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
53
»Under årens och århundradenas lopp har en tradition skapats rörande
vad som bör anses ingå i utbildningen för ett visst bildningsstadium. Vis
serligen har gammalt kunskapsstoff utmönstrats och nytt har tillkommit,
men traditionen har dock varit en mäktig faktor i utformningen av bild-
ningsmålet, desto starkare ju äldre skolform det varit fråga om. I och för
sig har den nog också sin andel i den ansvällning av kurserna, som städse
varit ett av skolans bekymmer. Utvecklingen själv, inom vetenskap och
samhällsliv, har nödvändiggjort, att nytt stoff och nya kunskapsämnen
tillförts skolans undervisning, men utmönstringen av gammalt stoff har ej
kunnat ske i samma takt. En äldre generation har endast motvilligt velat
från skolans arbetsschema stryka sådant, som under dess egen skoltid
rymdes inom det ofrånkomliga kunskapsmåttet. Det kan gälla detaljer,
namn, årtal och dylikt inom de olika ämneskurserna, men det kan också
gälla hela ämnen och skolans bildningsinnehåll i stort. Mot denna bak
grund kan man till en del se exempelvis den långa striden mellan klassisk
och real bildning eller mellan formell humanistisk bildning och realism i
undervisningen.» (VI s. 46—47.)
Sådana förhållanden kunna alltid ge anledning till en kritisk granskning,
som med större eller mindre berättigande påvisar »vår bildnings fåfäng-
lighet». Å andra sidan måste man dock, då det gäller skolan, se ej blott på
nuet och framtiden, utan även tillbaka. Skolan har också att förvalta tra
ditionen hos ett folk, vars kultur har djupa rötter i det förflutna, och att,
i vad på den ankommer, förmedla arvet från förfäderna till nya generatio
ner. Det kan råda delade meningar om huru avvägningen bäst skall göras
mellan dessa båda uppgifter, vården om kulturarvet och fostran för fram
tiden, men att en sådan måste ske, är uppenbart. En gyllene medelväg
måste finnas: man får ej i blindo kasta bort det värdefulla och livsdugliga
men måste vara beredd att en och annan gång, när det behöves, oför
skräckt både rensa upp och nygestalta i skolans värld.
»Ett fördomsfritt uppbyggande av skolans kursplaner skulle strängt
taget förutsätta en noggrann analys och sovring av det kunskapsstoff, som
kräves av en medborgare i det nutida samhället.----------- En dylik över
syn av det mänskliga vetandet från skolundervisningens synpunkt inne
bär uppenbarligen ett jättearbete, och resultatet därav vore helt säkert
svårt att överblicka, även om enstaka iakttagelser utan tvivel skulle er
bjuda mycket av intresse. Såvitt bekant har man under senaste tid endast
i Förenta staterna vågat sig på mera omfattande undersökningar av detta
slag. I mera begränsad omfattning, inom vissa specialområden, kan där
emot ett liknande tillvägagångssätt med fördel komma till användning.
Så har i själva verket i vårt land skett beträffande rättskrivningsundervis-
ningen. På folkskolestadiet försiggår numera i ett betydande antal skolor
undervisning i stavning på grundval av ingående undersökningar av ord-
frekvensen, och dessa undersökningar ha också blivit normgivande för
fordringarna i fråga om stavningsförmåga. Detta har säkert varit till
stor fördel för behandlingen i skolan av ifrågavarande ämnesmoment, och
ord som dalkjusa och sjubbskinnspäls höra numera till de skolhistoriska
kuriositeterna.
Man kunde också tänka sig att genom likartade undersökningar och
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
54
överväganden söka vinna någon klarhet om arten och omfattningen av
studiet av de främmande språken på skolstadiet. De frågor, som sålunda
skulle besvaras, gälla i första hand, vilka främmande språk som böra före
komma på respektive skolstadier och inom skilda skolformer, och vidare
vilka slag av språkfärdighet som borde eftersträvas. (VI s. 47.)
194-6 års skolkonimission skildrar i mörkare färger den nutida skolans
beroende av sina föregångare. Den bär, säger kommissionen, på ett be
tungande arv från medeltidens och den gamla ämbetsmannastatens skola,
ett arv av organisatorisk bundenhet och stelhet, formalism och bristande
verklighetssinne. Läxförhören, betygshetsen och konkurrensen mellan lär
jungarna äro andra sidor av detta beroende. Kommissionen är dock ense
med skolutredningen om att man vid omdaningen av skolan bör bygga
vidare på den svenska kultur- och skoltraditionen. Den uttrycker redan
på betänkandets första sidor sin grundsyn i följande ord:
»Om man ... uppställer skolans demokratisering som mål för skolrefor
men — och härom synes enighet råda — innebär själva denna målsättning
ett konstaterande av att vår skola, sådan den ter sig i dag, i skilda avseen
den är en produkt av andra samhällsformer än demokratins och därför på
många sätt står i motsättning till det samhälle den skall tjäna. Uppgiften
blir under sådana förhållanden att med fasthållande av det värdefulla i det
svenska skolarvet söka utrensa det tyngande och otidsenliga och ersätta
detta med element som är i nivå med samhällsutvecklingen.» (S. 2.)
Vid stoffurvalet vill kommissionen kraftigare betona de färdigheter och
kunskaper, som man oftast har användning för i det praktiska livet. En
mera realistisk bedömning av behoven härvidlag är nödvändig på många
punkter. Färdigheterna i modersmålet och levande språk böra sålunda få
en mera praktisk inriktning än i våra nuvarande skolor. Eleverna äro, när
de komma ut i livet, oftast ytterst tafatta, då det gäller att framträda
muntligt och skriftligt, och konsten att läsa med behållning är föga ut
vecklad. Vår tids yrkes- och organisationsliv, reseliv och kulturella behov
fordra dock mer än behärskningen av modersmålet. Varje svensk man eller
kvinna har behov av åtminstone elementära kunskaper i något av de stora
världsspråken. Bekantskap med danska och norska bör göras redan i skolan.
En starkare anknytning av undervisningen till det aktuella samhällslivet
är lika nödvändig:
»Att den samhällsorientering, som skolan enligt undervisningsplanen
erbjuder, inte är tillräcklig, därom vittnar de särskilda föranstaltningar som
under senare tid måst vidtagas för att i folkskolans undervisning inlägga
moment av omedelbar praktisk betydelse för elevernas möte med livet:
nykterhetsundervisning, sexualundervisning, trafikundervisning, sparsam-
hetsuppfostran, yrkesorientering. Det gäller att gå vidare på denna väg i
syfte att ge lärjungarna konkret kännedom om de företeelser, som kommer
att möta dem ute i samhället, och göra dem bättre anpassade för livets
svårigheter. Uppgiften är så pass betydelsefull för elevernas fostran till
Kungl. Maj:ts proposition
vr
70.
55
samhällsmedborgare, att ett särskilt skolämne härför bör inrättas, sam
hällskunskap, som bör avlösa hembygdsundervisningen i fjärde klassen och
sedan kvarstå på schemat till och med den obligatoriska skolans avslut-
ningsklass.» (S. 6—7.)
En så genomgripande modernisering av undervisningsprogrammet nöd
vändiggör bland annat förskjutningar inom och mellan orienteringsämnena.
»Vilka delar av nuvarande kurser som måste flyttas till överkurserna,
kan inte sägas generellt. För varje ämne måste stoffet detalj granskas av
sakkunniga, innan något avgörande sker. Några exempel kan dock lämnas
på avsnitt i realskolans kurser, som med all sannolikhet måste få minskat
utrymme i medborgarskolan. Äldre historiska epoker, krigshistoria och
kyrkohistoria torde få mindre plats. Även namngeografin samt växt- och
djursystematiken inom biologin måste troligen drabbas av reducering. —-
— — Kommissionen föreslår vidare, att särskilt språkundervisningen i
medborgarskolan skall bjuda på lättnader i förhållande till nuvarande real
skola. Undervisningen i engelska bör bedrivas så, att ämnet blir mindre
krävande än tyskan varit i samma ställning. Franskan införes ett år senare
än nu är fallet i realskolan. En förändring i målsättningen, som kan med
föra lättnad, är att de skriftliga översättningarna till de främmande språ
ken, i varje fall som prov, träder mera i bakgrunden.» (S. 149.)
Varken skolutredningen eller skolkommissionen finner det lätt att nog
grant anpassa skolans kunskapsstoff efter livets krav. Lärdomar för livet
kunna hämtas även ur det längesedan förgångna; vad som kommer till
omedelbar användning i nästa generation beror ofta av förhållanden, som
vi icke kunna förutse eller ännu endast oklart ana. Det kan icke vara lät
tare för den enskilde läraren att välja och vraka bland gammalt och nytt.
Om skolan skall undgå risken att bli efter i samhällets utveckling, kräves
ett målmedvetet granskningsarbete av rätt betydande mått, utfört av de
mest kvalificerade krafter, som stå till buds för ändamålet.
c. Individuell och social fostran.
Det brukar sägas, att skolan är den unges växtplats, där han skall ut
vecklas och mogna för samhällslivet. Personlighetsgrunden är redan lagd,
men det är ännu tid att påverka utvecklingens gång till individens och
samhällets bästa. Skolan får därigenom, framhåller skolutredningen, en
dubbel uppgift: att ta hand om individen och göra det bästa möjliga av
hans anlag och förutsättningar och att tjäna samhället genom att fostra
de växande till samarbete med andra och solidaritet med samhället.
Avvägningen mellan dessa båda sidor av uppfostran har under tidernas
lopp gestaltat sig mycket olika.
»Det har funnits epoker, då uppfostrans främsta uppgift synts vara att
undertrycka och förkväva naturanlagen och söka dana den unge efter ett
likformigt och förment allmängiltigt bildningsideal. Under andra epoker
ha starkt förkunnats den ursprungliga människonaturens företräden och
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
56
uppfostrarens uppgift framför allt ansetts vara att låta dessa naturanlag
fritt utvecklas, så långt möjligt ohämmade av civilisationens fördärvliga
inflytelser. (VI s. 12.)
Mot slutet av förra århundradet framträdde en alltmer stigande uppskatt
ning av det individuella. Liksom man åter på sina håll började inse, att
massproduktionen ej kunde helt ersätta den individuella handaskicklig-
heten, det personligt präglade hantverket, så fick man också blicken allt
mer öppen för individen i massan, för lärjungen i klassen. Man upptäckte,
har det sagts, barnet, den växande, ej blott som ett oskrivet blad utan
såsom en individuell personlighet i vardande, med sina speciella särdrag,
anlag, intressen och förutsättningar.-----------
Till uppfattningen om den personliga och individuella fostrans betydelse
har väsentligt. bidragit den fördjupade kännedom om barnets och den
växandes själsliv, som den nutida psykologien förmedlat. I äldre tid hade
man en tämligen onyanserad uppfattning om barnet såsom en ofullständig
och outvecklad varelse, som skulle få sin prägel utifrån genom förbud och
stadgar, förmaningar och bestraffningar, noggrann inprägling och förhör.
Det var en form av uppfostran och undervisning, som nog kan ha sin upp
gift att fylla, men som långt ifrån räcker till. Numera har man en helt
annan blick för barnets inre liv, dess eget väsens art och för den rytmiska
utvecklingsgången i dess andliga växt. Personligheten får sin prägel ej
blott genom yttre intryck utan även genom de inre krafternas och anlagens
fria utveckling, där ett olämpligt ingripande kan föranleda skador och miss
anpassning för hela livet. Man har alltmera blivit medveten om att barnet
och den unge, likaväl som den vuxne, ha rätt till sitt eget personliga och
individuella liv, inom de gränser, som utstakas av den mänskliga samman
levnadens villkor.» (VI s. 29—30.)
En framtida anpassning till och insats i de vuxnas liv behöver icke för
svåras genom att barnet även i skolan får vara barn och den unge ung.
Redan kamratlivet är en övning i mänsklig sammanlevnad och kan ha ett
mycket gott inflytande, om det behärskas av lärjungar, som äro skickade
att leda det i rätt riktning. Skolklassen som social enhet är en viktig fost
rande faktor. Själva skolarbetet främjar uppkomsten av vissa socialt värde
fulla levnadsvanor och arbetsvanor.
»Skolan måste fordra punktlighet, samvetsgrannhet, ordentlighet, ford
ringar, som icke behöva framstå såsom ett utifrån pålagt godtyckligt
tvång utan även av lärjungarna lätt inses såsom nödvändiga för skolarbe
tets rätta bedrivande. Skolans verksamhet förutsätter arbetsamhet, uthål
lighet och pliktuppfyllelse, och genom övning häri lägges grunden till en
verklig arbetsglädje, till uppfattningen av arbetet som en välsignelse och
icke som en nödtvungen börda. Skolan bör också eftersträva, att lärjungar
na i mån av sin psykiska utveckling lära sig att själva taga ansvaret för sitt
arbete och överhuvudtaget för sina handlingar och sitt uppträdande i
skolan.» (VI s. 86.)
Slutligen måste skolan medverka till att bibringa de unga formerna för
ett gott uppträdande, lära dem att iakttaga de regler för den mänskliga
umgängeisen, som visserligen i många fall äro konventionella och i och
Kungl. Majits proposition nr 70-
57
för sig måhända icke ha större värde men ändock spela en sa stor roll för
de unga vid deras utträde i livet.
»En ung människa, som har lärt sig att iakttaga reglerna för god ton ,
för vanlig hövlighet i umgänget med bekanta och obekanta, med överord
nade och kamrater, har därigenom lättare att bli uppskattad efter sina
verkliga förtjänster än den, som brister i dessa hänseenden, och framför
allt är det för den unge själv till betydlig hjälp för anpassningen i livet,
för undanröjande av känslor av underlägsenhet och oförmåga.» (VI s.
85—86.)
Det finns också en annan sida av skolarbetet, som mahända från den
moderna skolans håll lätt förbises, därför att den befinner sig i linje med
vad som betraktas som den traditionella skolans kännetecken. Barn och
ungdom, liksom för övrigt också de vuxna, ha behov icke blott av själv
hävdelse utan också av auktoritet och vägledning.
»I uppfostran ingår att lära sig att lyda: lyda sina överordnade, hör
samma givna regler och föreskrifter. Men den lydnad, som en rätt fostran
kräver, avser ingen blind underkastelse, intet uppgivande av egen efter
tanke eller eget bedömande. Endast den, som lär att lyda på detta sätt, kan
också lära sig att i verklig mening leda, bestämma över andra. -----------
Särskilt inom den anglosaxiska skolvärlden har man förstått att väl beakta
denna uppfostringsprincip. Den har bl. a. kommit till uttryck genom en i
större eller mindre utsträckning genomförd självstyrelse bland lärjungarna.»
(VI s. 92.)
De långa ferierna vid de svenska skolorna kunna, även de, giva sitt bidrag
till ungdomens sociala fostran.
»Särskilt är det av betydelse, icke minst för lärjungarnas fostran till
samhällssolidaritet och social vidsyn, att de därunder i ej alltför ringa ut
sträckning deltaga i det praktiska arbetslivet. För landsbygdens ungdom,
både i folkskola och i högre skola, sker detta redan i stor utsträckning,
men det är av vikt, att även städernas ungdom, såsom skett under kris
åren, erhåller och uppmuntras att söka lämplig praktisk _ sysselsättning
under ferierna. Detta bör också i sin mån förebygga, att fritiden och fram
för allt dess nöjesliv får den dominerande plats i ungdomens tankevärld,,
som ofta konstateras.» (I s. 56.)
Om avvägningen mellan individuellt och kollektivt arbete inom det nu
varande skolsystemet yttrar slutligen skolutredningen:
»Inom praktiskt skolarbete söker man med olika medel främja lärjungar
nas utveckling. Å ena sidan vill man genom uppmuntran av det indivi
duella arbetet och genom tävling, prövningar, betyg, examina och be
löningar föra fram den enskilde till bästa möjliga prestation. Å andra sidan
skjutes den individuella tävlan mera tillbaka, man strävar mindre till topp-
resultat och söker i stället att genom lärjungarnas sammanhållande i klass-
och gruppenheter skapa en känsla av social samhörighet, en^ god laganda ,
som skall föra om möjligt alla fram till fullgoda resultat. För båda meto
derna kunna åberopas förhållandena ute i livet, där ju i manga fall fordras
Kungl. Maj ds proposition nr 70.
högsta arbetsinsats av den enskilde men framför allt lojal samverkan av
flera eller många.
För visso är skolans uppgift här som i så många andra fall ömtålig och
svår. Svensk skola söker gärna att förena båda metoderna och på det sättet
utvinna bästa möjliga resultat. Det gäller verkligen att det ena göra och
det andra icke låta. Skolan får ju icke genom ett organiserat tävlings- och
konkurrenssystem draga upp osociala individualister, egoister och hänsyns
lösa karriärister, men den måste individualisera, uppmuntra den enskildes
duglighet och framåtanda, originaliteten, initiativet. Å andra sidan är det
klart, att goda samarbetsmänniskor’ endast kunna danas genom sam
arbete, och skolan måste alltså skapa förutsättningar för ett sådant, men
det får icke ske så, att vare sig den energiskt uppåtsträvande vingklippes
eller den maklige vänjes vid att lita till kamraternas hjälp. Här måste efter
strävas en syntes mellan båda riktningarna.» (I s. 49—50.)
Skolkommissionen är ense med skolutredningen om att den enskilde lär
jungens individualitet och personliga förutsättningar icke endast böra upp
märksammas i skolan utan vara själva utgångspunkten för uppläggningen
av fostran och undervisning. Varje lärjunge bör känna, att han respekteras,
och veta, att han är välkommen i skolan, vilka studieförutsättningar han
än har. Skolans arbete bör vara inriktat på att befrämja en fri och har
monisk utveckling av alla sidor av lärjungens personlighet och utveckla
det för honom egenartade och speciella. Men på samma gång bör den lägga
sitt arbete så, att det fostrar också till samarbete som en naturlig livsform
och hos lärjungarna väcker lust att engagera sig, att frivilligt inordna sig
i ett sammanhang.
Liksom skolutredningen understryker skolkommissionen kamratlivets
betydelse.
»I kamratlivet gäller ofta oskrivna lagar om solidaritet, om inbördes
hjälp, om sammanhållning, om rent spel, där uppskattas mod, självbehärsk
ning, förmåga att bära ett nederlag. Inte alltid har skolan förstått att för
sitt eget arbete och sin fostran av eleverna tillgodogöra sig dessa lagar. De
vanliga undervisningsmetoderna är väl snarare ägnade att motverka dem
genom att inte tillvarataga elevernas lust till samarbete och genom att
bortse från dettas moralbyggande betydelse.» (S. 34.)
Skolan har all anledning att stödja sund föreningsverksamhet bland lär
jungarna. Men skolan torde också vara betjänt av att då och då begagna
föreningsteknisk metod vid undervisningen.
»Samtliga elever får på detta sätt föreningsvana, vana att följa samman-
trädesregler. De får tillfälle att uppodla föreningstekniska färdigheter: att
leda förhandlingar, att skriva protokoll, rapporter och referat, att hålla
anföranden, göra inlägg. Diskussioner och förhandlingar lär deltagarna att
motivera sina påståenden, att modifiera sina ståndpunkter, att göra över
enskommelser, att lojalt foga sig i majoritetsbeslut men ändå stå för sina
åsikter och kunna verka för ändring av beslut. Dessa övningar bör inte ha
enbart formell innebörd, ty då förlorar de lätt i intresse. De bör ha saklig
karaktär, de bör behandla frågor, som för eleverna ter sig brännande: pro
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
59
blem, vilkas principiella lösande har inverkan på deras egna förhållanden i
skolan eller kamratlivet. Aktuella samhällsfrågor bör därvid^ inte bann
lysas. Tvärtom bör eleverna så småningom och framför allt på högstadiet
vänjas vid att intressera sig för samhällsfrågor, diskutera dem och använda
sakliga argument som stöd för sin uppfattning hur de bör lösas. Skolans
sociala fostran syftar bland annat till att grundlägga ett socialt och poli
tiskt intresse, som förbereder ett senare ställningstagande till samhälleliga
och politiska frågor och som skapar förståelse för den politiska verksam
hetens uppgift.» (S. 35—36.)
Skolklassen bör inte endast vara en arbetsmiljö och en kamratkrets utan
för arbetet utan också en arbetsgemenskap. De metodiska svårigheterna att
förena individuell arbetstakt med gemenskapsarbete äro ingalunda oöver
vinneliga.
»Skolan måste i detta avseende bringas i överensstämmelse med sam
hällslivet, där individuellt självständigt arbete måste gå hand i hand med
samarbete. Det är lärarens uppgift att planlägga arbetet sa, att eleveina i
sitt individuella arbete också tillgodoser kamraternas arbete. För manga
uppgifters lösande lämpar sig klassen i sin helhet som grupp. Den kan för
enas om lösandet av en självständig uppgift: en teaterföreställning, en fest,
ett program, utgivandet av en klasstidning, arrangerandet av en tävlmg.
Därvid måste hållas i sikte, att nivåskillnaderna och olikheterna i fråga
om lämplighet för skilda uppgifter äro mycket stora inom en normalklass
i den obligatoriska skolan. Samarbetets uppgift blir därför att skapa en
kamratanda, som respekterar vars och ens förmåga, och en anda av hjälp
samhet, som drar alla med sig i det gemensamma arbetet. Ledarbegåvning,
organisationsförmåga, villighet att samarbeta, att underordna sig gemen
skapen, att offra sig för den gemensamma framgången, skicklighet att lata
detaljerna samverka till ett helt, talanger av intellektuell, konstnärlig och
praktisk art kommer vid ett sådant arbete alla till sin rätt.» (S. 35.)
I uppgiften att vidga lärjungarnas sociala sfär från den egna kretsen till
samhället böra alla skolans ämnen samverka. Psykologien bör få en star
kare ställning i skolsystemet. Psykologisk insikt i motiveringsprocesserna
bakom det mänskliga handlandet ökar viljan till självkontroll och vidgar
möjligheterna att samleva med andra människor. Elementära kunskaper i,
barnpsykologi böra ingå i den förberedande fostran för föräldrakallet, utan
vilken eleverna knappast böra få gå ut i livet. Geografiundervisningen bör
väcka förståelse för andra folk, för vikten av det internationella samarbetet
och för Sveriges roll i detta. Framför allt bör dock det nya ämnet samhälls
kunskap ge en orientering rörande den mänskliga samlevnadens nutida
villkor:
»Här behandlas familjens ekonomiska och rättsliga villkor, samhälls
institutionernas uppgifter, juridiska problem av praktisk betydelse, det
ekonomiska livet från den enskildes och från samhällets synpunkt, folk
rörelserna, folkstyrets institutioner och problem. Angeläget är därvid att
ge eleverna konkreta och praktiska upplysningar om hur man uträttar
ärenden vid institutioner som post, järnväg, tull, banker, om hur man
'
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
60
skall komma i förbindelse med de samhällsinstitutioner, som lämnar hjälp
i juridiska, sociala och ekonomiska angelägenheter, om hur man inträder
i en sjukkassa, hur man bör ordna sitt försäkringsskydd, hur man uppgör
en familjebudget o. s.v.» (S. 36.)
Syftet att ge de växande en god social fostran mötes här av strävanden
efter aktualitet i undervisningen.
d. Fostran i det demokratiska samhället.
Den svenska skolans uppgift kan icke fixeras blott och bart genom över
väganden från allmänmänskliga utgångspunkter, den måste också bära det
samhälles signatur, som den skall tjäna, och fullgöra sina uppgifter i klart
medvetande om att vart svenska samhälle i dag är ett modernt demokra
tiskt samhälle, grundat pa medborgarfrihet och medborgaransvar. Demo
kratien har i vart land urgamla traditioner, vi vänta av vår ungdom, att
den skall halla dessa traditioner vid makt och — huru än tekniken om
formar den materiella samhällsgrunden — låta demokratien uppbära sam
hällsinstitutionerna och ge sin anda åt den mänskliga sammanlevnaden. I
uppfostran böra vi ge de unga materialet till en livsåskådning efter vårt
folks kynne, och vi måste — så långt det står i vår förmåga — ge dem
stöd i de avgöranden, som grundlägga inställningen till det demokratiska
samhället och ofta bestämma karaktären av den blivande samhällsinsatsen.
Den känsla för social rättvisa, som demokratien håller levande, måste
också i sin mån påverka skolorganisationens utformning. Bildningen kan i
ett demokratiskt samhälle aldrig få bli ett prerogativ för någon viss sam
hällsgrupp. I alla dess former bör den vara tillgänglig för varje uppväxande
samhällsmedlem efter hans förmåga att taga emot, utan hänsyn till kön,
hemort, social ställning och ekonomiska villkor.
Slutligen måste skolans verksamhet liksom det demokratiska samhällets
präglas av en ökad redobogenhet att socialt taga sig an den enskilde indi
viden. Även om de personlighetsdanande uppgifterna ligga i centrum för
skolans verksamhet, kan den icke begränsa sig till dessa, och än mindre
får den nöja sig med att vara ett verk för kunskapers meddelande; den
måste även, så långt dess rustning räcker, medverka till att giva de växan
de den allmänna sociala omvårdnad de behöva.
19j6 års skolkommission betonar starkt skolans uppgift att fostra demo
kratiska människor men är angelägen att förebygga misstydningar:
»Satsen får inte missförstås. Den innebär inte, att skolan skall förkunna
demokratisk-politiska doktriner. Undervisningen får inte vara auktoritär,
vilket den skulle bli, om den ställdes i en politisk doktrins tjänst, vore
denna doktrin än demokratiens egen. Demokratisk undervisning måste
tvärtom vila på objektiv vetenskaplig grundval. Den skall hos lärjungarna
befrämja aktning för sanningen och lust att söka den. Lärjungarna äger
rätt till saklig upplysning om de stora ideologiska och samhälleliga strids
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
61
frågorna och bör på grundval härav själva sedan arbeta sig fram till en
personlig uppfattning. Om skolan — såsom väl alla torde vara ense om —
hos lärjungarna skall grundlägga vördnad och aktning för vårt folks och
mänsklighetens kulturarv, för människovärde, frihet och fred, bör det och
kan det ske endast på denna fria väg. Blott genom en fri uppfostran kan
skolan skapa förutsättningarna för — såsom skolutredningen uttryckt det
— ’en på medborgarnas egen insikt och vilja grundad samhällsutveckling’.
Kravet på att skolan skall fostra demokratiska människor innebär alltså
ingen likriktning. Det kan och får inte bli tal om att stöpa alla i samma
form. Redan den alltmer utpräglade specialiseringen i det moderna sam
hället kräver en rikt facetterad skolorganisation med möjlighet för var och
en att erhålla den för honom lämpligaste utbildningen. Även ur ren kultur
synpunkt är det fördelaktigare med en fördelning av kunskaperna än med
en nivellering av dem till ett för alla gemensamt mått. Specialisering är
alltså i och för sig önskvärd.» (S. 3.)
Uppfostran bör dock syfta till att hos alla utveckla vissa egenskaper,
som både ur samhällets och individens synpunkt äro särskilt värdefulla.
»Självständigheten är en sådan egenskap. Dess värde har särskilt upp
märksammats i debatten om de totalitära regimernas psykologiska förut
sättningar. Av medborgaren i ett folkstyrt samhälle bör man fordra ett kri
tiskt sinnelag, som ger motståndskraft mot andliga farsoter. Demokratin
har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor.» (S. 4.)
1940 års skolutredning dröjer särskilt vid den sociala rättvisans krav på
fri väg för den duglige. Från en synpunkt sett är begåvningarnas tillvara
tagande en av skolsystemets främsta uppgifter:
»Kommer varje individ på sin rätta plats i livet, vinner såväl samhället
som individen därpå — samhället, ty därigenom kunna den enskildes arbets
kraft och förmåga bäst utnyttjas och komma samhället helt till godo, och
individen, ty han känner under sådana omständigheter den tillfredsstäl
lelse med sitt arbete och med sin ställning i livet, som är av så stor vikt
för hans andliga välbefinnande och jämvikt.» (I s. 134.)
I sitt betänkande rörande vidgade möjligheter till högre undervisning för
landsbygdens ungdom (SOU 1944: 22) föreslog skolutredningen i överens
stämmelse med denna uppfattning de studieunderstöd till landsbygdsung-
dom, som sedermera beviljades av 1945 års riksdag, och framlade något år
senare jämväl förslag om studieunderstöd åt lärjungar i högre skolor, oav
sett deras bostadsort, ett förslag, som lades till grund för den nuvarande
utformningen av stipendieverksamheten vid 1946 års riksdag. I sitt be
tänkande rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet
(SOU 1947: 11) har utredningen vidare föreslagit avskaffande av inskriv
nings- och terminsavgifterna vid statliga och kommunala högre skolor och
utsträckning av lärjungarnas möjligheter att erhålla annan skolhjälp, såsom
fria läroböcker och fri undervisningsmateriel.
Skolutredningen synes emellertid vara tveksam, huru långt en dylik
utjämnande verksamhet kan drivas. Utredningen tänker därvid icke blott
på de ekonomiska konsekvenserna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
62
»Saken har också en annan sida. De som .. . hävda, att den växande
individen bör få en utbildning, motsvarande hans anlag och önskningar,
synas gå ut från förutsättningen, att individernas anlag och önskemål för
dela sig på ett sätt, som i det hela svarar mot samhällets behov. Om alla
unga oberoende av ekonomiska och andra hämningar finge följa sin kallelse
och utbilda sina anlag, så skulle sålunda samhällets behov av arbetskraft
på skilda områden bli väl tillgodosedda.
Erfarenheten ger emellertid knappast vid handen, att en dylik optimism
är berättigad. I den mån ekonomiska och andra hinder för fortsatta studier
röjas undan, komma allt flera unga att slå in på allt längre och kostsam
mare studiebanor och då i första rummet med sikte på de yrken, som av
ekonomiska eller sociala eller personliga skäl te sig som mest eftertraktade.
-----------Å andra sidan kommer det att visa sig allt svårare att rekrytera
yrken, som, ehuru nödvändiga för samhället, dock på grund av arbetets
art icke utöva samma lockelse.-----------
När det gäller att undvika en farlig snedbelastning av samhället, blir där
för det centrala problemet, ... huru den praktiska utbildningen på skilda
stadier, vare sig den meddelas jämsides med undervisning i de mera teore
tiska ämnena eller huvudsakligen utgöres av ren yrkesundervisning, skall
kunna utbyggas och ges nödig konkurrenskraft genom att höjas till social
likvärdighet med den teoretiska. Målet bör vara att på alla stadier över
det rent grundläggande åstadkomma en jämvikt mellan teoretiska och
praktiska utbildningsmöjligheter, motsvarande så vitt möjligt både ung
domens anlag och arbetslivets behov.» (I s. 134—137.)
1946 års skolkommission är medveten om risken för en utveckling, var
igenom de praktiska levnadsbanorna skulle utarmas på begåvningar, men
synes anse, att den väsentligen är begränsad till ett skolsystem, där de teo
retiska och praktiska utbildningsvägarna liksom i det nuvarande skilja sig
åt tämligen tidigt. Genom sen differentiering och yrkesvägledning bör man
kunna uppnå, att ett icke oväsentligt antal lärjungar med en lycklig kom
bination av teoretisk och praktisk begåvning självmant slå in på utbild-
ningsvägar, som utmynna i praktiska eller manuella yrken. I skolan bör
därför meddelas en ordnad yrkesfostran. Den bör kunna grundlägga akt
ning för andras yrkesverksamhet och bidraga till en demokratisk yrkesvär-
dering. För den enskilde har den dessutom en dubbel uppgift: att ge honom
kännedom om olika yrken, gärna i konkret form genom direkt kontakt med
företrädare för olika yrken, samt att lära honom bättre känna sina egna
förutsättningar för ett ifrågasatt yrke.
»Till denna yrkesorientering hör också upplysning om möjligheterna till
yrkesutbildning, om betydelsen av yrkesutbildning och av en noggrann
planläggning vid yrkesvalet samt kännedom om arbetsmarknadens förhål
landen, om tillvägagångssättet vid sökande av plats och om regler för
arbetsanställning, om arbetsmarknadens organisationer och om de olika
yrkenas ekonomiska betingelser.» (S. 33.)
Den yttre omvårdnaden om lärjungarna har länge räknats som en hem
mens angelägenhet. Där dessa brusto i förmåga, fick fattigvården träda till.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
63
Under de senaste årtiondena ha emellertid ofta på kommunalt, initiativ
olika socialpedagogiska anordningar knutits till skolorna. Att detta ligger
i både samhällets och skolans intresse, har småningom blivit alltmera er
känt. Skolutredningen yttrar i denna fråga bland annat följande:
»Samhällets intresse förutsätter ej blott en intellektuell utbildning och
en fostran av känslo- och viljelivet utan även omvårdnad om de unga i
hygieniskt, avseende och en fysisk fostran, som avser skapande av goda
hälsovanor, förebyggande hälsovård och en sund kroppslig utveckling jäm
sides med den själsliga. Skolan har under årens lopp i alltmera vidgad ut
sträckning fått jämväl en social uppgift, särskilt framträdande på de lägre
skolstadierna, men betydelsefull även på de högre. Sålunda har skolan
kommit att sörja för barnens och de ungas friluftsvistelse, omhänderha
sommarkolonier, anordna barnbespisning, bereda möjlighet för lämplig fri
tidssysselsättning m. m. En fortsatt utveckling av denna skolans sociala
verksamhet kommer helt säkert att visa sig påkallad från det allmännas
synpunkt.» (VI s. 19.)
I betänkandet om skolans socialpedagogiska anordningar föreslår skol
utredningen ett systematiskt utbyggande av lekskol&verksamheten, anord
nande av skolbad och simundervisning för alla skolans lärjungar, försök
med social och psykisk rådgivning, innefattande bland annat en i fria for
mer anordnad skolkuratorsverksamhet samt fortsatta försök med testning.
(VIII s. 52.)
Skolans omvårdnad om lärjungarna börjar, framhåller i sin tur skolkom-
missionen, redan med den individuella fostran, som förutsätter att skolan
uppspårar lärjungens anlag och leder honom in på rätt studieväg. Skolan
måste på ett helt annat sätt, än som nu vanligen är möjligt, hjälpa lär
jungarna att övervinna personliga svårigheter av olika slag. De kunna be-
. höva instruktion redan i hälsofrågor:
»Det gäller att lära eleverna att vid behov söka läkare, att underkasta sig
regelbunden tandvård, att vid sjukdom följa givna föreskrifter. Kunskap
i elementär sjukvård bör ingå i skolans undervisning. I biologiundervis
ningen bör ingå en kurs i de vanligaste sjukdomarna, omfattande de väsent
ligaste symtomen jämte en orientering över de viktigaste behandlingsmeto
derna.» (S. 33.)
Men många lärjungar ha också behov av mental omvårdnad.
»Specialister på detta område, s. k. skolpsykologer, har härvidlag en stor
uppgift att fylla, bland annat då det gäller att i samarbete med lärare, skol-
läkare m. fl. öka skolans möjligheter att bedöma och avhjälpa beteende
rubbningar, läs- och skrivsvårigheter och andra avvikelser från det nor
mala samt att avskilja lärjungar för särundervisning. Huvudansvaret för
den mentala omvårdnaden om eleverna måste dock alltid åvila läraren.
Denne bör i större utsträckning än nu anförtros själsvårdande och sociala
uppgifter. Lärarutbildningen bör anpassas härefter.» (S. 4.)
Till skolans uppgifter hör också.att ge lärjungarna möjlighet till lämpliga
fritidssysselsättningar:
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
64
»Fritiden är elevernas egen, och något tryck från skolans sida får därför
inte förekomma. Å andra sidan är fritiden så viktig för elevernas person-
lighetsdaning, att skolan inte kan stå likgiltig för hur den begagnas. Sko
lan bör erhålla resurser att ställa materiel och lokaler till förfogande för
elevernas föreningar, klubbar och ’gäng’, för fritidsläsning, musik, spel,
sport och hobbies. Också i detta avseende är samarbetet med hemmen en
förutsättning för lyckosamt resultat. Skolan bör emellertid inte försumma
den hjälp, som folkrörelsernas ungdomsverksamhet kan ge, utan i stället
samverka med denna och stimulera eleverna till medverkan i densamma.»
(S. 25.)
Slutligen sammanfattar skolkommissionen sitt uppfostringsprogram och
skolans uppgifter på följande sätt:
»Den omvårdnad, som skolan skall ge eleverna, bör ta sikte på att göra
skolan till ett tryggt hem för dem alla, där deras personlighet respekteras,
där de alla äro välkomna, där man hjälper dem att övervinna svårigheterna
och där de får den utbildning och ledes den studieväg, som är bäst avpassad
efter deras förutsättningar. Skolans studiefostran syftar till att ge eleven
en självständig inställning till arbetet och förmåga att arbeta vidare på egen
hand. Språk- och räknefär digheterna är verktyg, med vilkas hjälp eleverna
livet igenom kan öka sitt vetande och orientera sig i tillvaron. Allmän
bildningen utgör grundvalen för special- och yrkesstudier, för orienteringen
i samhället och för livets praktiska utformning men samtidigt för sannings
sökande och personlighetsutveckling. Skolans estetiska fostran vill väcka
förståelse för konstens och naturens skönhetsvärden och därmed göra livet
rikare för den enskilde; den vill också uppspåra och utveckla elevernas
konstnärliga anlag. Skolans praktiska fostran är ägnad att utveckla en vik
tig sida av personligheten, det praktiska sinnet, den manuella skickligheten,
formsinnet. Skolans yrkesfostran avser att orientera eleverna inför yrkes
valet, att leda dem in på rätt yrkesväg, att grundlägga aktningen för ett
ärligt yrkesarbete, att intressera dem för en livsuppgift. Genom sin hälso
fostran vill skolan visa eleverna vägen till sunda levnadsvanor och hygien.
Den sociala fostran, som skolan ger, åsyftar inte endast att ge eleverna
kännedom om sociala sammanhang utan också att bygga upp en socialetisk
grundinställning, respekt för människovärde och gemenskap.» (S. 37. )
Anlagd på detta sätt grupperar sig skolans verksamhet kring dess cen
trala uppgift, den fria personlighetsdaningen.
e. Yttrandena.
Skolöverstyrelsen har den 13 november 1944 yttrat sig över det första av
skolutredningens betänkanden och den 31 januari 1949 över skolkommis-
sionens principbetänkande.
I det förra utlåtandet fäster överstyrelsen uppmärksamheten på likheter
na mellan skolutredningens syn på uppfostran och det götiskt inspirerade
uppfostringsprogram, som en gång fick uttryck i 1820 års skolordning. Det
är icke lätt, framhåller överstyrelsen, att på personlighetsfostrans område
komma med omvälvande nyheter, och det kunde därför synas, som om
utrymmet för en genomgripande skolreform icke vore alltför stort.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
65
»Det existerar som bekant en naturlig spärr för vad som på karaktärs-
daningens område kan uppnås genom organisatoriska reformer, då varje
nytt mål, som uppställes för en fostrande påverkan, kräver rikligt med tid
för sitt förverkligande. Vad som göres till stärkande av en sida av person-
lighetslivet, undantränger med en viss nödvändighet från uppfostrings-
programmet något annat, som i regel icke heller kan frånkännas uppfost
ringsvärde inom någon av personlighetslivets sfärer. Läggbitarna kunna
sammanfogas till ett nytt mönster, men det är svårt att inom en fixt be
gränsad följd av ungdomsår tillfoga något djupgående nytt. Resultaten bli
gärna i praktiken starkt begränsade.-----------En översyn av lärostoffet är
av naturliga skäl med jämna mellanrum påkallad, men en reform med
större anspråk låter sig knappast motivera enbart med de relativt små för
skjutningar i uppfattningen om uppfostrans mål, som äro möjliga i ett
samhälle, vilket alltjämt vilar på den kristna traditionens och den demo
kratiska utvecklingens grund.»
När överstyrelsen likväl slutligen finner, att skolutredningen förebragt
fullgoda skäl för en omprövning från grunden av vårt skolväsens innehåll
och organisation, fäster ämbetsverket huvudsakligen avseende vid de eko
nomiska och sociala förskjutningar, som successivt ha omskapat våra sam
hällsförhållanden.
Överstyrelsen citerar med instämmande de ord, vari skolutredningen ger
uttryck åt den nationella samhörighetskänslans betydelse för uppfostran,
men tillägger:
»Likväl täcker detta program blott en sida av det väntande arbetet. När
undervisningsplanema skola ges form, räcker det inte med sund idealitet,
hur nödvändig denna än i och för sig är. Det fordras därutöver en god por
tion realism, ett utvecklat sinne för det ändamålsenliga och praktiskt livs
dugliga.
Redan verkar ute i våra samhällen en yngre generation, som fått sina
grundläggande intryck under effektivitetens, rationaliseringens och funk-
tionalismens årtionden. Den har skarpa ögon för vad som är äkta och
oäkta, vad som är grundat på faktiska, sakliga behov och vad som är
romantik. Hur dess dom över den blivande skolorganisationen en gång
skall utfalla, beror nog inte så litet på om skolutredningen, när den slut
ligen går till verket, visar sig ha sinne för sådana praktiska realiteter som
tidens värde och kunskapernas praktiska användbarhet.»
I sitt senare utlåtande (SOU 1949: 35) konstaterar överstyrelsen ett på
tagligt inflytande från amerikansk reformpedagogik i skolkommissionens
principbetänkande. Kommissionen har tillgodogjort sig mycket av det
värdefulla i dessa strömningar. Till skillnad från skolutredningen har den
dock benägenhet att alltför mycket undervärdera den traditionella skolan,
även den svenska, och att övervärdera den nya skolan, särskilt i dess ame
rikanska form, och kommissionen nämner ingenting om att det även inom
den amerikanska progressiva skolans egna led har riktats kritik mot dess
5
—
Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
66
uppfostringsprinciper. Ej heller har kommissionen i sitt betänkande myc
ket att säga om den fostran till hänsynsfullhet, som är av grundläggande
betydelse för all uppfostran.
»Ehuru SK... framhåller, att 'förmågan av samarbete och självkontroll
behöver uppövas’, förefaller det, som om kommissionen närmast hade den
uppfattningen, att skolarbetet och särskilt grupparbetet liksom av sig
självt frammanar dessa egenskaper.----------- De disciplinsvårigheter, som
den extrema frihetspedagogiken överallt i världen har att kämpa med, tyda
på att de uppväxande ej heller i 'samhällsorienterande’ skolor på egen hand
eller på ett så enkelt sätt, som SK tänkt sig, kunna nå fram till den efter
strävade självdisciplinen. Ehuru frågan om behandlingen av barn med
anpassningssvårigheter hänskjutits till särskild utredning, hade det varit
önskvärt, att SK i fråga om skolans allmänna disciplinproblem uttalat sig
på ett mera vägledande sätt, än som skett i föreliggande betänkande.»
(S. 14.)
Överstyrelsen ansluter sig i stort sett till skolkommissionens tankar om
urvalet av skolans kursinnehåll. Bland annat finner ämbetsverket det för
tjänstfullt, att skolkommissionen velat kraftigt stärka de s. k. övnings-
ämnenas ställning och bryta dessas isolering från andra ämnen.
Överstyrelsen anser sig emellertid i betänkandet kunna utläsa en viss
underskattning av behovet och betydelsen av fasta och sammanhängande
kunskaper. De äro oundgängliga förutsättningar för ett verkligt »kunska
pande» i både inre och yttre mening, betonar överstyrelsen; men översty
relsen är åter fullt ense med kommissionen, när den understryker vikten
av att skolarbetet lägges så, att det främjar och vidgar lärjungarnas in
tressen. »På den punkten måste skolan för att fylla sin uppgift ha att er
bjuda den uppväxande ungdomen en i verklig mening idealbildande miljö.»
Flera yttranden, i synnerhet från domkapitlen och olika religiösa sam
manslutningar, finna den etiska fostran underbetonad i kommissionens
betänkande. Domkapitlet i Växjö känner en viss tvekan inför den i väsent
lig grad relativistiska kulturuppfattning, som präglat framställningen.
»Skolan har. .. icke endast att orientera de unga i den tidsaktuella,
snabbt växlande situationen. Den har att till dem överlämna mänsklig
hetens, folkets samlade kulturarv och härvid icke ensidigt låta dagens vär
deringar bli utslagsgivande. Av ålder har skolan här haft en i viss mån
stabiliserande uppgift i kulturutvecklingen. Att personlighetsdaningen är en
huvuduppgift i all fostran förnekas av ingen. Men då exempelvis den este
tiska fostran så pass utförligt behandlas, förvånas man över att behovet
av en djupgående etisk fostran icke med .tillräcklig klarhet framhålles.
Yarje grundlig analys av det samtida kulturläget, särskilt på det sedliga
livets område, är ägnad att understryka det trängande behovet av eu
fostran, som ställer de unga inför klara bud och uppfordrande ideal. En
sådan fostran är enligt domkapitlets mening möjlig endast på religiös
grund.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
67
En uppfostran på kristen grund är icke oförenlig med objektivitetens
krav, hävdar domkapitlet i Strängnäs. Objektiviteten är intet annat än det
för all fostran grundläggande sanningskravet.
»De erfarenheter vårt släkte gjort av hur auktoritära regimer gått fram,
när det gällt att tvångsfostra ungdomen efter ett visst system med tillhjälp
av andlig mörkläggning och komplett likgiltighet för de krav sanningen
ställer på undervisningen, har i blixtbelysning ställt fram de oerhörda ris
ker, som följer med objektivitetens undertryckande. Ingenting kan, allra
helst under närvarande tidsläge, vara mera livsviktigt än att skolundervis
ningen tillförsäkras största möjliga objektivitet och får ledas av obrottslig
sanningskärlek.»
Riskerna för subjektivitet i livsåskådningsfrågor äro större vid den orien
tering, som kan ifrågakomma inom andra fack än kristendomsämnet, an
ser domkapitlet. »Ju mera objektiv, ju mera saklig kristendomsundervis-
ningen är, ju mera kristendomen sådan den faktiskt är kommer till sin rätt
i undervisningen, desto bättre kommer också ämnets uppfostrande karak
tär till sin rätt.»
Att kristendomen, om den helt och fullt kommer till sin rätt, innebär just
påverkan, förvandling, personlighetsdaning, är en ledande synpunkt jäm
väl i det yttrande, som har avgivits av domkapitlet i Karlstad.
»Kristendomen vill göra oss annorlunda än vi äro i naturtillståndet. 'Per
sonlighetens fria växt’ är enligt kristendomen en chimär.----------- Själv
fallet får det inte bli fråga om någon påverkan av vulgär agitatorisk art,
och all konfessionell ofördragsamhet måste vara bannlyst. Men det skall
klart sägas ifrån, att västerlandets kultur vilar på kristen grund, att vårt
lands bästa traditioner äro kristna och att kristendomen som personlig-
hetsdanande och kulturskapande faktor och såsom grundval för en sann
demokrati är överlägsen inte bara de gamla hedniska religionerna utan
också den moderna hedendomen i olika former.»
Det är slutligen nödvändigt att lära de unga skilja mellan vad som är
sunt och osunt inom religionens värld. De uppväxande få icke blottställas
för den religiösa okultur, som understundom möter i extatiska fromhets-
riktningar och apokalyptiskt svärmeri, erinra ett par av domkapitlen.
»Vi äro icke kristna i allmänhet utan evangelisk-lutherska kristna», och
det hör till skolans angelägna uppgifter att lära bamen skilja mellan evan
gelisk och oevangelisk fromhet.
I yttrandena från lärarsammanslutningarna betonas nödvändigheten att
i lärjungarnas eget intresse sätta vissa skrankor för deras frihet. Allmänna
adjunktsföreningen yttrar därom:
»Man gör inte de unga någon tjänst, om friheten i skolan blir så stor,
att eleverna senare får svårt att anpassa sig i samhället. Även om kraven
på lydnad och disciplin i forna tiders skola gått för långt, måste man akta
sig att gå till överdrift åt andra hållet, vartill tendenser inte saknats under
senare tid. Erfarenheterna visar också, att en lärare, som upprätthåller
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
68
disciplinen, uppskattas mera av eleverna än en lärare, som ger dem alltför
stor frihet. Självfallet är, att lärarens auktoritet måste utövas på olika sätt
gentemot elever på olika åldersstadier. Målet för skolans disciplin bör vara
att hos eleverna successivt utveckla förmågan av självdisciplin och själv
ansvar.»
På de yngre åldersstadierna måste uppfostran ytterst bygga på auktori
tet, hävdar Sveriges överlärarförbund:
»Skolkommissionen säger att fostran och undervisning icke får vara
auktoritär, men då skolans uppgift bland annat torde vara att meddela
kunskap om de normer, som ligger till grund för såväl den enskilda män
niskans etiska liv som för samhällsmoralen, så är auktoritativ uppfostran,
åtminstone på ett tidigare stadium, helt enkelt ofrånkomlig. I allmännaste
betydelse är uppfostran hela den process, varigenom ett nytt släkte växer
in i det äldres kulturmiljö, och i egentlig bemärkelse de vuxnas avsiktliga
påverkan på de växande för att bilda dem i viss riktning. På grund härav
innebär uppfostran alltid en begränsning av uppfostringsobjektens frihet.
Frihetsbegreppet i samband med uppfostran måste således under alla om
ständigheter innebära en frihet inom vissa gränser, en frihet under ansvar.»
Några större meningsskiljaktigheter råda dock knappast i lärarkretsar
om det program för skolans fostran, som kommissionen har uppställt i sina
tio punkter. »Med den begränsning, som bristande materiella resurser för
anleda, torde vår skola redan nu arbeta efter de uppdragna linjerna», säger
folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde. Men man
får icke överskatta skolans möjligheter att påverka ungdomen:
»Arvsanlagen, hemförhållandena och i all synnerhet intrycken under
förskolåldern äro faktorer av ojämförlig betydelse för karaktärs- och per-
sonlighetsdanandet. Ju längre tjänstetid en lärare har, desto större blir
hans ödmjukhet inför uppgiften och hans obenägenhet att överskatta sin
insats som fostrare.»
Särskilt har skolkommissionen enligt en allmän mening överdrivna före
ställningar om den studiefostran, som är möjlig inom skolpliktsskolans
ram.
»När skolkommissionen talar om studiefostran, måste man nog säga, att
den — åtminstone när det gäller folkskolan — har allt för höga tankar om
elevmaterialet», skriver exempelvis inspektören i Sydsmålands mellersta
inspektionsområde. »Att sovra och bedöma ursprung och värde hos insam
lat material kan man möjligen fordra av elever på gymnasiet men givetvis
inte av elever i folkskolan. Vid läsningen av betänkandet får man inte så
sällan en känsla av att det är tanken på gymnasiets behov och möjlig
heter, som framför allt föresvävat skolkommissionen. Skolan torde icke
ens efter den föreslagna reformen kunna uträtta underverk i fråga om
studiefostran.»
Bestämt hävdar Sveriges yngre läroverkslärares förening, att kommissio
nens uppfostringsprogram överskrider det i praktiken uppnåeliga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
69
»Hur glädjande en utveckling mot en högre och mera meningsfylld mål
sättning för skolans arbete än skulle vara, konstaterar föreningen, att skol-
kommissionen i sitt förslag skisserat ett närmast utopiskt slutmål. Detta
bör betonas, för att allmänheten icke skall förledas att ställa alltför stora
förhoppningar på framtidens skola, och för att elever och lärare icke skola
känna sig avskräckta av de begränsade framsteg, som ligga inom räckhåll.»
Att åtskilligt icke kan omsättas i praktiken allmänt och omedelbart,
torde i varje fall framgå av yttrandena. »Många av de förträffliga tankarna
i betänkandet tillhöra ett stimulerande önskeprogram att långt in i fram
tiden bearbetas av den ständigt fortskridande skolreformen», skriver läns
styrelsen i Göteborg. »Hur skall en till kvantiteten starkt ökad lärarkår
kunna uppfylla de här uppställda kvalitetskrav, som avse att omvandla
förhörare till lärare?»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
f. Departementschefen.
Diskussionen om skolans mål i förarbetena har visat, huru mångskiftande
krav som måste ställas på arbetet i skolan, om den verkligen skall fylla
hela sin uppgift i det moderna samhället. Kanske har diskussionen också
ådagalagt, att meningarna om uppfostran i grunden icke äro oförenliga,
ehuru betoningen av de särskilda arbetsuppgifterna kan växla. Vi äro i det
lyckliga läget att icke behöva bryta ned de gångna generationernas verk.
De ha fört vårt folk den långa vägen från primitiviteten till den punkt, där
vi nu befinna oss. Vi kunna visserligen icke stanna där vi nu äro, utan
måste gå vidare mot mål, som det ankommer på vår generation att ställa
upp, men måhända skall det en gång, när man fått perspektiv på utveck
lingen, visa sig, att de nya målen äro en rätt självfallen konsekvens av
vår tids sociala framsteg och de nya vägarna en ganska naturlig fortsätt
ning av de gamla.
I många stycken äro kraven på skolan oförändrade. Den måste alltjämt
ge något av det som hör barnaåldern till, sång och saga, lek och poesi, och
den måste med nit och allvar innöta de grundläggande tekniska färdig
heterna: läsning, skrivning och räkning; inpränta dem så, att färdigheten
blir varaktig.
Formerna för kunskapsmeddelelsen kunna skifta från ämne till ämne.
Skolan får icke väja för arbete både av lärare och av lärjungar, om det är
förutsättningen för att en nödvändig färdighet skall övas in. Ämnen som
främmande språk och matematik och i viss utsträckning även moders
målet måste nu som förr syfta till att ge vissa fasta, lätt mobiliserbara kun
skaper och färdigheter, som skola vara till hands, när de behövas i det
praktiska livet; de kunna visst icke alltid ersättas med efterforskningar i
handböcker och bibliotek.
De ämnen åter, som ha till särskild uppgift att förmedla barnens orien
tering i omvärlden, måste främst vara inriktade på att vidga de växandes
70
synfält och ge stoff åt deras fantasi, samtidigt som de lämna sitt oumbärliga
bidrag till den allmänna medborgarbildningen. Inom dessa ämnen kunna
icke rimligen samma krav på kunskapernas fasthet och reproducerbarhet
uppställas, till en del redan därför att undervisningen på vissa områden
icke kan ge mer än en ögonblicksbild av ett arbetsfält, där fakta och data
hastigt föråldras. För läraren gäller det i sådana fall främst att ge de väx
ande en uppfattning om ämnets anda och arbetsmetoder och att visa dem
vägen till lätt tillgängliga kunskapskällor. En för stark belastning med
minnesstoff kan bli direkt skadlig. Kursinnehållet måste således ständigt
sovras och förnyas. Det skadar nog inte med en nypa radikalism, när man
går till det verket: hänsynen till traditionen får aldrig gå så långt, att kun
skapsmassorna växa de unga över huvudet eller att orienteringen blir
eftersläpande och glömmer det samhälle, som är i vardande, för det som
har varit.
Inom en skola, som är avsedd för alla, stegras av naturliga skäl kraven
på kunskapernas praktiska användbarhet. En sådan skola kan icke nöja
sig med att kopiera realskolans kurser. Den nuvarande realskolan är en
examensskola, som ger en viss kompetens; för dem som nyttja dess under
visning för sina barn, är examen och den därpå grundade behörigheten till
tjänster och levnadsbanor stundom av så väsentlig vikt, att kursernas
innehåll och utformning kommer i andra hand. En skola, som är gemensam
för alla, måste hålla måttet inför en granskning från andra utgångspunkter.
Valet av ämnen och kursmoment och undervisningens metodik måste mera
bestämt och målmedvetet inriktas på att ge de växande en kunskap, av
vilken de kunna draga påtaglig nytta i vardagslivet och i sin blivande verk
samhet. Detta krav på skolans arbetsresultat motiverar, att praktiska äm
nen inläggas på skolschemat, men det berör på samma gång mer eller min
dre den obligatoriska skolans övriga läroämnen och måste sätta spår i dess
studieplaner.
Hur värdefull skolans kunskapsmeddelelse än må vara, måste dock enligt
min övertygelse en reform av skolans arbete främst syfta till en mera in
gripande personlig påverkan på de unga. Inlärandet av de tekniska färdig
heter, som bilda civilisationens grundvalar, är förvisso en central uppgift
för skolundervisningen, men målet med uppfostran är dock icke nått, om
dessa färdigheter efter skoltidens slut icke nyttjas för meningsfyllda syssel
sättningar. Läsfärdigheten är redan nu allmän i vårt land, men det är för
få, som på allvar använda den till att vidga sin synkrets och öka sitt kun
nande. Skolan måste i framtiden göra allt som står i dess förmåga för att
giva de unga också de vanor och intressen, som äro de nödvändiga förut
sättningarna för att de tekniska färdigheterna skola bliva dem till verkligt
gagn i livet. Hon måste förstå att visa vägen från abc-boken till böckernas
värld, till skolbibliotek och folkbibliotek, till studiecirklar och annan bil-
Kungi. Maj:ts 'proposition nr 70.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
71
dande verksamhet, till de allmänna intressen, som möta i yrket och i sam
hället.
En sådan studiefostran är blott en del av den allmänna fostran för ett
demokratiskt samhälle. Det är icke nog med att skolan förmedlar fakta
om samhällets historia och struktur och lär de unga, huru det går till, när
de styras av andra. En sådan kunskap kan vara död, likaväl som de tek
niska färdigheterna äro det, om de få ligga i lägervall. Det är procentuellt
alltför få, som hysa ett djupgående personligt intresse för folkstyret, för
allmänna angelägenheter, för sociala, kulturella, andliga och även fackliga
strävanden. Känslan av medansvar för utvecklingen är icke så allmän som
den borde vara. Här måste enligt min mening skolan gripa in på ett mera
målmedvetet sätt, än som hittills varit vanligt. I det nya ämnet samhälls
kunskap men också i andra sammanhang böra barnen på ett enkelt, lätt
fattligt och konkret sätt bringas att förstå de sidor av samhällsverksam
heten, som äro tillgängliga för deras ålder. De böra småningom fa lära sig
något om de praktiska motiveringarna för samhällets ordning och påbud
och om de behov, som ligga bakom dess institutioner, kanske också att inse,
att samhällets tillgångar icke äro outtömliga och att det beror av allas ge
mensamma arbete, om de skola förkovras och växa. Det bör icke vara
omöjligt att i ett väl organiserat skolarbete klargöra, att man kan nå längre
och uträtta mer med samarbete, än om var och en begränsar sig till sina
egna möjligheter. I denna fostran för samhällslivet och den sociala samlev
naden finnes, vill jag tro, även en karaktärsbyggande komposant. Det kan
icke vara svårare än förr att i skolans arbete lägga in den etiska fostran,
som vädjar till det bästa i den unga människan.
En undervisning med de mål, som jag nyss skisserat, måste nödvändigt
vis mer eller mindre avvika från den traditionella klassundervisningen.
Den måste innehålla inslag av individuellt arbete och av grupparbete och
överhuvudtaget bygga mer på de ungas självverksamhet än som är möjligt
vid en genomförd klassundervisning av äldre snitt. En sådan arbetsmetod
behöver ingalunda innebära, att läraren släpper tyglarna och lämnar fältet
öppet för de opåverkbaras självsvåld. Auktoritet kan icke undvaras i upp
fostran; lärarens personliga auktoritet är i själva verket förutsättningen för
barnens förtroende och därmed en nödvändig förutsättning för varje djup
gående fostran — även uppfostran till frihet. Lika litet behöver ett skol
arbete med friare metoder uppluckra samhällets auktoritet hos de växande.
Den blinda underkastelsen under samhällsordningen är i längden under
lägsen den samhällssolidaritet, som är grundad på insikt i samhällets moti
veringar och inlevelse i de sociala sammanhangen.
Icke desto mindre måste man uppmärksamt lyssna till dem som mena,
att sådana mål äro ouppnåeliga, att eleverna icke äro vuxna mera själv
ständiga uppgifter än att fullgöra sitt dagliga läxbcting och att icke heller
lärarna kunna gå utanför sin personlighets och sin utbildnings förutsätt
72
ningar. Det ligger rätt mycket i invändningar av detta slag. Men jag tror,
att pessimisterna lätt felbedöma skolans möjligheter på längre sikt. Ett
närmare studium av skolans metoder och arbetsresultat röjer på olika sta
dier mycket påtagliga framsteg under loppet av ett par generationer. Ännu
i slutet av 1800-talet fanns inom folkskolans undervisning en formalism
med definitioner, abstrakta översikter, utantilläsning och mekaniska repe
titioner. Den har allmänt givit vika för en åskådligare och konkretare meto
dik, som ständigt bättre har format sig efter de växandes mognad och in
tressen. Det som begäres nu är i grunden blott, att skolan skall gå vidare
på denna väg, ytterligare anpassa uppfostran efter de växandes personliga
förutsättningar och mera målmedvetet förbereda dem för livet i det sam
hälle, där de om några år skola inträda som fullmyndiga medborgare. En
skilda lärare ha redan gjort en god början. Deras antal ökas, i den mån
lärarutbildningen tar sikte på de nya målen.
I ett demokratiskt land som vårt kan det icke bliva tal om att likrikta
undervisningen. Varje lärare måste ha frihet att söka sig fram efter de
vägar, han finner mest framkomliga. Intet mål kan vinnas helt, ingen
metod slå igenom hundraprocentigt. Men när det gäller skolans utveckling
får man icke förbise, att även partiella framgångar ha sitt värde. Varje
framsteg för en på fri personlighetsdaning inriktad uppfostran betyder en
vinst för demokratien, betyder att skolan kommer att lyckas bättre med
sin uppgift att dana demokratiska människor.
Det finnes andra uppgifter för den demokratiska skolan, som icke få
försummas. Någon gång bör samhällsundervisningen låta blicken löpa
vidare ut över våra nationella gränser för att tangera internationella pro
blem och ge de unga en aning om världsmedborgarskapets innebörd och
förpliktelser. Införandet av ett främmande språk i den för alla obligatoriska
skolan skulle stödja denna strävan. Omvårdnaden om de unga, om deras
mentala och fysiska sundhet och välbefinnande, samt förberedelserna för
deras yrkesval äro även väsentliga uppgifter för den moderna skolan. Jag
återkommer till dessa frågor i senare sammanhang.
3. Skolpliktstidens längd.
Att folkundervisningen är ett hela samhällets intresse och icke blott en
skilda medborgares uttalades redan av 1841 års riksdag, när den anmälde
sitt beslut i folkskolefrågan: »Samhället måste ega rätt att af hvarje dess
medlem fordra, icke allenast att han är oskadlig, utan ock att han eger det
kunskapsmått, som gör honom till en nyttig medborgare och skicklig att
rätt fatta samhällspligten.»
Det moderna samhället är klart medvetet härom. Men dess syften gå
längre. Skolan har, såsom jag nyss framhållit, blivit ett organ även för
samhällets omvårdnad om barnen och de unga, en omvårdnad som icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
73
kan begränsas till endast en del av uppväxttiden. En förlängning av skol plikten ökar det allmännas möjligheter att giva de växande stöd och hjälp.
I våra dagar, då avstånden ha förkortats och det internationella um gänget fått allt större omfattning, tillkommer ytterligare ett starkt skäl att ånvo överväga skolpliktstidens längd. Kunskaper i språk äro icke längre blott hjälpmedel för bokliga studier; de äro till nytta i många av vardagens situationer, och man frågar sig ovillkorligen, om icke skolplikten nu bör tillmätas så, att det blir utrymme i medborgarskolan också för studiet av ett främmande språk.
a. Skolplikten och samhällets omvårdnad om de växande.
Samhällsomvårdnaden om de unga är en av utgångspunkterna för 19^0 års skolutrednings överväganden. Det är ett karakteristiskt drag i den nu tida samhällsutvecklingen, framhåller skolutredningen, att hemmen icke i samma utsträckning som förr äro produktionsenheter och att därför hem mens arbetsgemenskap inom allt vidare samhällskretsar tenderar till att upplösas. Fadern och ofta även modem ha sin huvudsakliga verksamhet på annan plats, helt utom barnens synkrets. De unga kunna icke alltid som fordom handledas av föräldrarna fram till den punkt i sitt liv, där de äro redo att i föräldrarnas spår inträda i yrkeslivet. Därigenom nödgas skolan på ett helt annat sätt än förr övertaga hemmens fostrande funktioner och ställes så inför nya, delvis vittutseende problem. På samma gång måste samhällets sociala och pedagogiska omvårdnad om de unga vidgas till att omfatta utvecklingsskedena före och efter den egentliga skoltiden:
»Tidigare har uppmärksamheten huvudsakligen riktats på spädbarns åldern och på skoltiden, men mellan ettårsåldern och sjuårsåldem ha bar nen mindre varit föremål för samhällets omsorger. Nu bör särskilt den s. k. förskolåldern mera än som hittills varit fallet uppmärksammas, ej blott ur social utan även och ej mindre ur pedagogisk synpunkt. Mycket tyder på att denna ålder just nu kommer att stå i intressets förgrund pa ett helt annat sätt än tidigare.
Utomordentligt viktig ur den sociala och etiska fostrans synpunkt är också övergången från den obligatoriska skolan till arbetslivet. Om i den skarven uppstår en lucka, ett mer eller mindre tomt ar, kanske flera ar, som endast delvis fyllas av utbildning och tillfälliga arbeten, sa hota särskilt i städer med starkt utvecklad nöjesindustri allvarliga faror. I den mån hemmen visa sig oförmögna att under denna vanskliga övergångstid leda de ungas kroppsliga och andliga utveckling, maste samhället genom lämpliga organ ta ledningen. Uppgiften är här att a ena sidan lata skolutbildningen utan desorienterande avbrott naturligt och organiskt mynna ut i arbets livet, å andra sidan ställa skolans fritidssysselsättningar i otvunget men dock vägledande samband med de folkliga bildnings- och idrottsrörelserna, så att de unga vid skoltidens slut utan plågsam och farlig kamp i de påfres tande övergångsåren finna sig till rätta i arbetslivets vardag och fritidens mångskiftande intressen.» (I s. 4G.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
74
I flera länder ha dessa behov redan lett till en förlängning av skolplikts-
tiden eller till upprättandet av särskilda skoltyper för åldrarna nedanför
och ovanom den egentliga skoltiden.
Mångenstädes börjar skolplikten redan vid 6 år, så i Frankrike, Tyskland
och Italien, i vissa av de Förenta staterna och i de västra kantonerna i
Schweiz. I England bliva barnen skolpliktiga redan vid 5 års ålder. Skolan
för de yngsta, the Infant School, börjar som lekskola och utvecklar sig
successivt i riktning mot vad vi kalla småskola. Undervisning i läsning
påbörjas vanligen i sexårsåldern. I somliga länder finnes ett rikt utvecklat
förskoleväsen. I Holland besöker sålunda, enligt vad skolutredningen upp
giver, omkring en fjärdedel av barnen i åldern 3—6 år olika förskolor. I
Förenta staterna finnas i nästan alla större städer förskolor, där barnen
börja vid 4—5 års ålder. Den år 1939 av den fascistiska regimen i Italien
utfärdade skolstadgan upptog en tvåårig småbarnsskola för barn, som
ännu icke uppnått 6 års ålder. Till och med i England, där den obligato
riska skolan börjar redan vid 5 år, finnas särskilt i storstädernas fattig
distrikt »Nursery Classes» för ännu yngre barn.
Skolutredningen finner förskolorna önskvärda redan ur den sociala rätt
visans synpunkt.
»Vad som ännu vid övergången till högre skola sätter barn ur bokligt
mindre bildade hem i ett relativt ofördelaktigt läge är icke minst miljö
förhållandena. Skall samhället här ingripa utjämnande, så torde det icke
kunna ske i annan form än den, att barn med en ur ifrågavarande synpunkt
mindre gynnsam hemmiljö beredas tillfälle att tillbringa åtminstone någon
del av dagen i en utvecklingsfrämjande miljö, som så långt ske kan fyller
ut vad som brister i föräldrahemmet. Det handikap, som de i bildnings-
hänseende svagare hemmens oförmåga pålägger dessa barn, kräver i all
mänhet lång tid för att utjämnas. Därför böra åtgärder vidtagas redan på
tidigt stadium, före skolpliktens inträdande. Denna tankegång leder till ett
krav på att skolorganisationen i vidgad utsträckning fullständigas med
lekskolor och liknande anstalter, där barn i förskolåldem under lek och
andra sysselsättningar kunna få planmässiga övningar, syftande till att
bortarbeta hämningar av olika slag, skärpa deras iakttagelseförmåga, vidga
deras^ föreställningskrets, rikta deras ordförråd, utveckla deras omdömes
förmåga och socialt infoga dem i samhällsgemenskapen.» (I s. 101—102.)
Med hänsyn till barnens sociala anpassning äro förskolor önskvärda också
för många andra barn, icke minst för enbarnsfamiljernas och över huvud
taget de barnfattiga familjernas socialt ofta mycket isolerade små. Karak
tärs- och personlighetsutvecklingen är i ännu större utsträckning än de
intellektuella funktionerna beroende av den tidiga barndomens mognad,
skriver professor John Elmgren i ett uttalande till skolutredningen, åter
givet i en bilaga till dess betänkanden (SOU 1943: 19), och fortsätter:
»All miljöterapeutisk verkan är och måste vara starkast i den tidiga
barndomen. Utan att på något sätt vilja hemfalla åt den väl ensidiga de
terminism, som gjort sig bred i nutida barnpsykologisk forskning med dess
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
75
starka betonande av de s. k. tidiga barndomsintryckens betydelse, måste
jag här framhäva förskoleålderns och den tidiga skolålderns dominerande
uppfostringsbetydelse i jämförelse med senare åldersperioder. .
_
Förskoleåldern är i realiteten människoblivandets och personlighetsbild-
ningens gyllene ålder. Under ingen period äro heller utvecklingsriskerna
större. Men under ingen annan period äro möjligheterna större till verkligt
resultatrika ingripanden, medicinskt och pedagogiskt, för att rätta till en
snedvriden utveckling, stimulera en försenad utveckling eller socialt an
passa individen till sin omgivning.» (Bil. II s. 22—23.)
Utredningen återkommer till förskoleproblemet i sitt socialpedagogiska
betänkande (SOU 1947:11) och ingår där närmare på förskolornas mål och
metod.
»Undervisning i vanlig mening bör i dessa skolor icke förekomma. Att
såsom ofta sker i England, där skolgången är obligatorisk för barn redan
i 5-årsåldern, införa regelbunden undervisning i läsning, skrivning och räk
ning för barn på detta åldersstadium torde ej lämpa sig för svenska för
hållanden. Dock bör verksamheten i lekskolan ha en för barnens själsliv
utvecklingsfrämjande, pedagogiskt betonad inriktning. Likaså böra barnen
sysselsättas med övningar av olika slag, ägnade att främja, och klarlägga
graden av, deras skolmognad. Utförda försök i detta avseende tyda på att
väl utvecklade lärjungar, vilkas lämplighet för skolarbetet kunnat utrönas
på ett tidigt stadium, antingen kunna börja den obligatoriska skolan ett
år tidigare än normalt eller också tillägna sig småskolans kurser på ett i
stället för två läsår.» (VIII s. 24.)
Förskolorna böra sålunda icke få karaktär av barnavårdsanstalter utan
få pedagogisk inriktning, arbetet bör ledas av pedagogiskt och psykologiskt
utbildad personal, den lokala ledningen bör utövas av vederbörande folk-
skolestyrelse och den centrala av skolöverstyrelsen.
1946 års skolkommission understryker, att förskolefostran icke bör vara
en ersättning för hemuppfostran utan en komplettering till denna. Denna
begränsning förringar naturligtvis pa intet sätt förskolinstitutionemas
värde. Förskolepedagogiken börjar ha nått den stadga, som fordras för att
man skall kunna vänta pålitliga resultat av förskolornas verksamhet. Åt
skilligt av det stoff, som nu måste räknas såsom tillhörande småskolan, hör
utvecklingspsykologiskt sett med större rätt hemma på förskolestadiet.
»Just därför att en särskild förskola ej finns, måste småskolan t. ex.
arbeta med en del hembygdsorientering om tid och almanack m. m., med
elementär renlighets- och artighetsfostran och dylikt, som rätteligen skulle
höra förskolestadiet till. Problemet är ej betydelselöst; allt i förhållande
till utvecklingen felplacerat stoff tenderar att skapa negativa inställningar
hos barnet; mycket i småskolan blir 'för lätt’, ’för enkelt’, just därför att
det för de mer utvecklade barnen tas upp för sent.» (S. 186.)
Särskilt vid avgöranden om barnens skolmognad böra förskolorna kunna
göra god tjänst. Skolmognadsproven skulle på ett värdefullt sätt komplet
teras av förskolelärarinnornas erfarenheter om barnen, och ickc-skolmogna
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
76
barn kunde hänvisas att tillbringa något vänteår i en förskoleinstitution,
om sådana vore inrättade i tillräcklig omfattning.
Enligt skolkommissionens uppfattning måste förskolefostran vara fri
villig och utbyggandet av naturliga skäl främst gälla tätt befolkade distrikt.
Kommissionen framställer dock inga konkreta förslag, alldenstund för
skolornas organisation ligger under särskild utredning hos 1946 års kom
mitté för den halvöppna barnavården.
Om övergången till skolan från det ombonade livet i hemmet och an
passningen efter skolans bud och regler är barnens första, mycket betydelse
fulla steg ut mot samhällslivets större sammanhang, så stå de några år
senare, när skolan slutar och ungdomstiden börjar, inför en ny anpassnings
process, varunder de skola finna sin slutliga väg in i de vuxnas värld.
Denna anpassning är icke mindre påfrestande, den är ofta, skriver ung-
domsvardskommitten i ett betänkande om ungdomen och nöjeslivet (SOU
1945:22), »en individuellt smärtsam och prövande process, som ställer
stora anspråk pa omgivningens förståelse och på miljön i övrigt». Hemmet
och skolan ha alltför mycket format de unga till receptiva och passiva
lydnadsmänniskor. Nu kastas de — redan i 14-årsåldern — ganska handlöst
ut i en tillvaro, där de tvingas klara sig själva i en utsträckning, som de
tidigare bara i ringa utsträckning förberetts på. »Från en dag till en annan
får många av dem en egen inkomst att bestämma över, de får själva råda
över den plötsligt läxfria fritiden, de får i stor utsträckning själva fatta
avgörande beslut om yrkesanställning och eventuellt om att flytta hem
ifrån.» (S. 84.)
Professor David Katz skildrar i sitt yttrande till skolutredningen dras
tiskt pubertetsårens känslolabilitet. »Den puberterande liknar ett fartyg
utan roder, vilket redlöst drivs omkring av oberäkneliga naturkrafter.»
Från sådana utgångspunkter finner Katz en sjuårig skolpliktstid för kort:
»En elev, som genomgår den 7-åriga folkskolan, lämnar denna vanligen
vid 14 år, alltså under en tid, då pubertetsutvecklingen är i full gång.
~7
Det är beklagligt, att man lösgör en ung människa ur det väl
görande skolsammanhanget under en tid, då hon ännu vunnit så föga
stadga. Från psykologisk synpunkt är det lämpligt, att varje elev, som
lämnar folkskolan vid 14 år, kommer i åtnjutande av något slag av fort
satt undervisning.» (Bil. II s. 56.)
Jämväl skolutredningen betonar de sociala och etiska skälen för en höj
ning av skolpliktstidens övre gräns. I synnerhet i städer och tätorter är
tiden efter avgången från skolan en vansklig övergångsperiod för ungdomen.
»Skolan släpper greppet om de unga, hemmet har i många fall föga in
flytande och an mindre kontroll över dem, i synnerhet där förvärvsarbete
av låt vara ofta tillfällig art gjort dem ekonomiskt oberoende, och de ha
ännu icke fatt fast fot vare sig i yrkesarbete eller i föreningsliv. Det har
framhållits, att fortsättningsskolan varit ’en av de få makter, som stödde
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
77
den unge under hans första stapplande steg på livets svåra väg’, och att
dess betydelse både för ungdomen och för samhället därför varit mycket
stor. Det har emellertid ofta varit svårt för fortsättningsskolan med sitt
begränsade veckotimtal att behålla ledning och kontroll av en i övrigt ledig
eller förvärvsarbetande och redan självförsörjande ungdom. Tydligt är, att
en förlängd folkskola, som tar ungdomens tid mera helt i anspråk, har vida
större möjligheter att fylla den stödjande och fostrande uppgift, som sär
skilt i samhällen med starkt utvecklad nöjesindustri visat sig så makt-
påliggande.» (IV: 1 s. 18—19.)
I utlandet har utvecklingen mångenstädes lett fram till längre skolplikts-
tider än här i landet.
I Förenta staterna upphör, enligt uppgifter i skolutredningens betänkan
de^ skolplikten vid 16 år i 30 stater, vid 17 år i 7 stater och vid 18 år i 7
stater. Den tidigare allmänt åttaåriga folkskolan i U. S.A. har visserligen
sedan år 1909 i stigande utsträckning ersatts med sexårig, men där detta
skett övergå i regel nästan alla barn till en treårig junior high school. I
franska Schweiz är folkskolan nioårig, i tyska Schweiz vanligen åttaårig.
I England omfattar skolplikten sedan år 1947 åldern 5—15 år, och det
förutsättes i lagen, att den övre gränsen skall höjas till 16 år, sedan under
visningsministern har försäkrat sig om att lärare och lokaler stå till för
fogande. Tyskland, Österrike och Frankrike ha länge haft åttaårig skol
plikt, på Island och i Polen har beslut fattats om dess genomförande. I
Ryssland och i den tyska östzonen ha åtminstone ansatser till ytterligare
förlängning av den obligatoriska skoltiden förekommit.
b. Skolplikten och yrkesvalet.
Om medborgarskolan även hos oss förlänges, måste de unga redan i sko
lan få tillfälle att bilda sig en uppfattning om förvärvslivets olika former
och villkor och om sin egen duglighet och lämplighet för skilda studie- och
yrkesbanor.
»Problemet är i själva verket», framhåller skolutredningen, »hur den all
mänbildande skolan på bästa sätt skall kunna leda sina lärjungar över i
yrkesutbildning och arbetsliv, utan desorienterande mellanskov men också
utan slitningar och konkurrens mellan allmänbildningens och fackutbild
ningens krav. Bäst torde detta problem lösas genom en småningom väx
ande differentiering av ämneskrets och lärostoff, så att de allmänbildande
ämnena steg för steg få vika för yrkesorientering och fackutbildning.»
(IV: 1 s. 13.)
Den närmare utformningen av yrkesorienteringen blir beroende av om
skolan göres åttaårig, såsom skolutredningen förordar, eller nioårig i över
ensstämmelse med skolkommissionens förslag.
Skolutredningen tänker sig, att yrkesorientering skulle givas i olika sam
manhang men särskilt i samband med undervisningen i samhällskunskap
i den åttonde och högsta klassen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
78
»Lärjungarna böra i denna ålder föras till insikt om betydelsen av en
god yrkesutbildning och ett lämpligt yrkesval samt få någon inblick i
arbetsmarknadens problem. Olika utbildningsmöjligheter diskuteras, och
hänvisningar lämnas till samhällets organ för yrkesvägledning och arbets
förmedling. Genom studiebesök på arbetsplatser, filmförevisningar med
motiv från arbetsliv och yrkesutbildning, läsning av belysande litteratur
och dylikt vill man vidga de ungas yrkeskännedom. Sådana begrepp som
arbetsmarknad, arbetslöshet, säsongarbete, skiftarbete, övertidsarbete, ac
kordsarbete o. s. v. söker man förklara på ett lättfattligt sätt. Innebörden
av vissa bestämmelser, som reglera förhållandet mellan arbetsgivare och
anställda, t. ex. kollektivavtal, lärlingskontrakt, klargöras. Frågor rörande
lagstiftning om arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt
upptagas till behandling. Det kan förväntas, att denna sida av undervis
ningen skall alltmera komma till sin rätt, i den mån erfarenheter vinnas.»
(IV: 2A s. 114.)
Undervisningen bör särskilt i åttonde klassen differentieras med hänsyn
till lärjungarnas anlag och intressen samt lokala önskemål och behov. Det
kan tänkas alternativ med eller utan främmande språk och med större
eller mindre inslag av praktisk undervisning. I naturkunnighet meddelas
enligt ett alternativ en mera allmänt hållen kurs om sådana fysiska och
kemiska företeelser, som äro av betydelse för det praktiska livet, enligt ett
annat alternativ en kurs i elementär material- och maskinlära, enligt ett
tredje bland annat demonstrationer och praktiska övningar, varigenom
eleverna få lära sig konstruktionen och den praktiska användningen av i
modernt lantbruk vanligen förekommande maskiner. De praktiska ämnena
få en stark ställning i åttonde klassen, och utredningen väntar, att de er
farenheter, som göras av lärjungarna i dessa praktiska sysselsättningar,
skola ge goda utgångspunkter för bedömandet av deras anlag. Undervis
ningen i hemkunskap med hushållsgöromål föreslås bli obligatorisk för
flickorna med tillhopa 10, eller enligt vissa alternativ 15, veckotimmar i
klasserna 7 och 8; gossarna böra ha möjlighet att, om de så önska, deltaga
i denna undervisning.
Enskilda skoldistrikt skola kunna få tillstånd att införa ett obligatoriskt
nionde skolår eller frivilliga överbyggnader på den åttaåriga skolan. Under-
visningsplaner för dessa överbyggnader äro dock icke utarbetade. Dess
utom förutsätter skolutredningen, att teoretiska realskollinjer skola in
byggas i skolsystemet.
Skolkommissionen tänker sig i sin nioåriga skola en successiv anpassning
av skolarbetet efter lärjungarnas individuella behov, underlättad genom
valfrihet mellan teoretiska och praktiska ämnen i en med åren stigande ut
sträckning. Ämnesvalet bör föregås av testning och rådgivning, så att ele
verna och deras föräldrar äro fullt insatta i vad avgörandet gäller. Diffe
rentieringen börjar i sjunde klassen och vidgas i den åttonde. Varje lärjunge
får dessutom ett antal timmar till sin disposition för personliga arbetsupp
gifter, varigenom variationsmöjligheterna ytterligare ökas. En sådan diffe
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
79
rentiering bör kunna bli effektiv utan att den gemensamma ämneskärnan
behöver alltför starkt kringskäras.
En viss praktisk grundkurs bör vara obligatorisk för alla. Kommissionen
antyder på följande sätt dess innehåll:
»Eleverna behöver lära sig att klara sig utan passning, att reda sig själva
vid praktiska uppgifter. I kursen bör ingå elementär hushållskunskap med
närings- och matlagningslära samt orientering om viktiga former av pro
duktion i hemmet. Inköpskunskap och varukunskap måste ägnas stor upp
märksamhet. Lärjungarna bör få öva sig att i olika situationer göra en
lämplig avvägning mellan inköp av färdiga produkter och tillverkning i
hemmet. Vidare bör meddelas enkla grunder i hemvård och bostadskun-
skap. Hemreparationer bör vara ett viktigt moment. Eleverna bör lära sig
att göra enkla reparationer av möbler, husgeråd, kläder och böcker och att
göra sådana mindre målnings- och snickeriarbeten, som ofta förekommer
i ett hem, sätta i lås och elektriska proppar m. m.» (S. 178.)
I övrigt kunna olika tillvalskurser förekomma: tilläggskurser i hemkun
skap och slöjd, kurser i maskinskrivning och i sådana ämnen, som före
komma på motsvarande stadium av de praktiska mellanskolorna. Vid sidan
av den »teoretiska» yrkesorientering, som ingår i samhällskunskapen och
bland annat innefattar studiebesök och orienterande anföranden av yrkes
män, bör praktisk yrkesorientering förekomma i åttonde klassen som till
valsämne för dem som så önska. Den bör organiseras så, att den ger lär
jungarna en kortare praktisk erfarenhet av några yrken, som de äro in
tresserade av. Det räcker i detta fall icke med studiebesök, lärjungarna
böra även få manuell övning samt förtrogenhet med yrkets verktyg och
helst också med själva arbetsmiljön. För några yrken kan skolan själv till
handahålla material och verktyg, som ge en verklighetstrogen övning;
en skicklig yrkesman kan då anlitas som handledare. Ett deltagande i verk
samheten på själva arbetsplatsen är dock den avgjort bästa och i många
fall enda lösningen. Under arbetet torde lärjungarna kunna förvärva prak
tiska kunskaper, som bli till nytta, även om de till sist inte välja yrket i
fråga.
I åttonde klassen avslutas den allmänna orientering i samhället, som bör
vara gemensam för alla lärjungar. Nionde klassen kan därigenom ges en
speciell karaktär; den bör ge lärjungarna en ny start i skollivet mot mera
preciserade mål. I denna klass företages en regelrätt linjedelning, som sam
tidigt i viss mån innebär val av yrkesutbildningslinje. För vissa lärjungar
är klassen en första ring i det fyraåriga gymnasiet (9 g), för andra — tro
ligen majoriteten — utformas den med hänsyn till fortsatt yrkesutbildning
(9 y), och för en tredje grupp får undervisningen en mera allmän karaktär, i
vissa avseenden erinrande om den nuvarande realskolan eller den allmänna
högre folkskolan (9 a).
Avsaknaden av ett rikt utbyggt yrkesskolväsen betraktas för närvarande
allmänt som den största bristen i vår utbildning av de unga. Det är en av
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
80
skolkommissionens uppgifter att utforma ett sådant skolsystem, och kom
missionen betraktar sitt förslag om skolpliktstidens förlängning som en för
utsättning för lösandet av uppgiften i dess helhet.
»I den nioåriga skolplikten ser kommissionen ingalunda ett försvårande
av yrkesutbildningen utan tvärtom ett medel att ge denna den obligato
riska karaktär, som den hittills saknat. Kommissionen, som önskar ge de
praktiska och manuella ämnena ökat utrymme på skolschemat och som
häri ser ytterligare ett skäl till förlängning av skolpliktstiden, föreslår näm
ligen, att det nionde skolåret för majoriteten av lärjungarna utformas som
ett förberedande yrkesskoleår. Lärjungarna föreslås få rätt att tillbringa
detta år antingen i yrkesskola eller — vilket givetvis åtminstone tills vidare
torde bli det vanligaste — i yrkesutbildning direkt i näringslivet, varvid
kontrolleras, att deras arbete verkligen får yrkesutbildande karaktär samt
att de samtidigt erhåller den utvidgade teoretiska medborgarbildning (när
mast i ämnena modersmålet, samhällskunskap och hälsolära), som övriga
elever erhåller i den allmänna nionde klassen.
Härmed skulle det nionde skolåret för majoriteten av eleverna få den
omedelbart nyttobetonade karaktär, som kan göra det tilltalande för de
unga själva, för deras föräldrar och för arbetslivets målsmän. En viss in
komst kan under året påräknas för de elever, som får sin utbildning i
näringslivet. Någon avsevärd försening av utträdet i arbetslivet utöver vad
det åttonde skolåret medför skulle på detta sätt inte bli följden av det
nionde skolåret, och därmed skulle några väsentliga betänkligheter ur ar
betsmarknadens synpunkt inte kunna resas mot skolpliktstidens förläng
ning med ett år utöver det av utredningen föreslagna åttonde. Då det nion
de året av de flesta eleverna kommer att ägnas åt yrkesutbildning inom
näringslivet, kommer detta nionde år inte att betyda något alltför stort
avbräck i tillgången på ung arbetskraft. Vad speciellt jordbruket och han
deln beträffar, borde dessutom studierna med fördel kunna läggas så, att
eleverna kan ägna sig odelat åt yrkesarbetet under de för detta arbete
intensivaste perioderna av arbetsåret. I längden kan näringslivet endast
ha nytta av den effektivisering av arbetskraften, som en bättre skolunder-
byggnad i de flesta fall åstadkommer, och genom det nionde året kan
näringslivet räkna med att få all arbetskraft åtminstone i någon mån yrkes-,
skolad. (S. 48—49.)
Ett på detta sätt ordnat nionde skolår med en riktigt lagd förberedande
yrkesutbildning bör icke endast kunna skapa en sådan mjuk övergång från
skolan till förvärvslivet, som avsågs med bland annat fortsättningsskolan,
utan också ge de unga förståelse för behovet och betydelsen av fortsatt
utbildning, utveckla ett aktivt intresse hos dem för det yrkesområde ut
bildningen avser, ge inblickar i yrkenas samhörighet med och beroende
av varandra och skapa förståelse för skolans undervisning, då den knytes
omedelbart till erfarenheter, som eleverna erhåller under sin yrkespraktik.»
(S. 223.)
c. Skolplikten och kursinnehållet.
Det är knappast nödvändigt att som bakgrund för ett förslag om förlängd
skolplikt teckna det svenska samhällets utveckling, sedan skolplikt först
infördes i vårt land. Att det finnes ett samband mellan ett folks sociala och
kulturella utveckling å ena sidan och folkundervisningens ståndpunkt å den
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
81
andra, torde vara allom uppenbart. Folkundervisningen är en av grund
pelarna för vår ställning som kulturnation; det räcker icke med att den
hålles i gott stånd, den måste tid efter annan förstärkas för att kunna upp
bära sin del av det nationella framåtskridandet.
1940 års skolutredning
motiverar i första rummet sitt förslag om förlängd
skolplikt med behovet av en mot nutida krav svarande höjning av folk
skolans arbetsresultat, särskilt beträffande de elementära färdigheterna att
läsa, skriva och räkna. Även förmågan av muntlig framställning lämnar
enligt omdömesgilla iakttagare mycket övrigt att önska, framhåller skol
utredningen, och bör genom en förlängning av skoltiden kunna höjas av
sevärt.
»De som icke övergått till högre skola ha fått lämna skolan för tidigt,
undervisningen har avslutats, innan de förvärvade kunskaperna och färdig
heterna ha hunnit stadgas och befästas och blivit till varaktig egendom.
Den önskade varaktigheten i bildningsförvärvet kan icke vinnas genom
intensifiering av skolarbetet under de sju år, som nu i regel stå till buds,
än mindre genom undervisningens begränsande och koncentrerande till
ifrågavarande elementära färdigheter — en sådan utarmning av undervis
ningen vore ur allmänbildningens och personlighetsutvecklingens synpunkt
högst olycklig — den kan nås endast genom en utsträckning av studietiden
till ett åldersstadium, då undervisningsresultaten tack vare lärjungarnas
större mognad kunna få den fasthet och säkerhet, att de sedermera kunna
mera allmänt bevaras och förko vras. Icke minst de socialt så betydelse
fulla färdigheterna att ledigt och vårdat i tal och skrift behandla det sven
ska språket kunna genom ett åttonde skolår utvecklas och befästas på ett
sätt, som i hög grad kan bidraga till utjämnande av en ofta besvärande
klasskillnad.
Även skolans kunskapsämnen ha mycket att vinna på en förlängning
av skolpliktstiden, och detta ej blott tack vare det minskade trycket från
undervisningen i de livsnödvändiga tre färdigheterna. Det högre ålders
stadiets högre mognad kommer på särskilt sätt studiet av kunskapsämnena
till godo. Sådana ämnen som kristendomskunskap, svensk språk- och litte
raturkunskap, historia, samhällskunskap, geografi och hälsolära vinna
väsentligt både på bredden och på djupet med varje år, varmed studiet ut-
sträckes. Fn årskurs till innebär ju icke endast, att ämnesinnehållet i sin
helhet kan utbredas över ännu en klass och alltså behandlas med större
grundlighet och fyllighet utan även att svårare moment kunna uppskjutas
till ett åldersstadium, som ger bättre förutsättningar för ett självständigt
och fördjupat tillägnande. Därtill kommer som en viktig omständighet, att
värdefullt kunskapsstoff, för vilket en sjuårig skola överhuvud icke förmår
bereda utrymme, kan upptagas i läroplanen. Vad allt detta betyder för
sådana ämnen som samhällskunskap och hälsolära behöver icke särskilt
utvecklas. Jämväl kurserna i fysik och kemi kunna på ett högre stadium
öppna helt andra perspektiv än som på ett lägre stadium är möjligt.»
(IV: 1 s. IG—17.)
Härtill komma så de allt starkare kraven på vidgande av den obligato
riska skolans ämneskrets:
6 —
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand.
.Yr
70.
Kungl. Majds proposition nr 70.
82
»Det främsta önskemålet gäller införandet av undervisning i främmande
språk. Man begär, att skolan skall förmedla en elementär insikt i åtmin
stone ett främmande språk åt varje lärjunge, som vill och kan tillägna sig
en sådan. I skolutredningens betänkande I framhålles, att utlandet tränger
oss allt närmare in på livet och att det i längden blir ohållbart, att de breda
lagren av vårt folk endast i andra hand, genom översättningar och annan
förmedling, kunna vinna kunskap om vad som rör sig utanför Nordens
gränser.-----------Även därom torde numera allmän enighet råda, att folk
skolan måste upptaga undervisning i danska och norska i sina kursplaner-
och bereda denna en icke obetydlig plats.» (IV: 1 s. 17—18.)
Det stora avståndet mellan folkskolans och realskolans slutmål synes
icke väl stämma överens vare sig med tidens fortskridande demokratise
ring eller med de alltmer komplicerade arbetsuppgifter, som i stigande om
fattning ankomma även på menige man. Slagordet »realskolebildning åt
alla svenska barn» innebär visserligen enligt skolutredningens åsikt en över
drift, redan därför att icke alla vare sig kunna eller böra tillägna sig just
den bildning, som hittills realskolan har bibragt sina lärjungar, men en all
män höjning av folkskolans studiemål är påkallad.
»Det är intet önskemål», skriver skolutredningen, »att all svensk ung
dom skulle inriktas på den nuvarande teoretiska realskolans studiemål.
Men det är ett viktigt önskemål, att den obligatoriska skolan ger en bättre
teoretisk utbildning åt lärjungar, som övergå direkt till arbetslivet eller till
yrkesutbildning.----------- Yrkesskolans målsmän ha också mer och mer
funnit det ändamålsenligast, att intagningen i yrkesskolan icke sker, förrän
eleverna äro i 15-årsåldem. De framhålla starkt värdet av ökade kunskaper
i allmänna ämnen för de elever, som antingen intagas i yrkesskolan, övergå
till särskild lärlingsutbildning eller gå direkt ut i yrkeslivet.------------I
Stockholm t. ex. mottogo yrkesskolorna tidigare sina lärjungar dels från
sjunde folkskoleklassen, dels från åttonde, men de skola nu, sedan den obli
gatoriska skolan gjorts 8-årig, taga in alla efter avslutad 8-årig folkskola.»
(IV: 1 s. 18.)
19^6 års skolkommission är i stort sett ense med skolutredningen i dess
argumentering för en längre skolpliktstid. Kraftigt understryker kommis
sionen behovet av undervisning i engelska i skolpliktsskolan:
»Kunskaper i främmande språk har hittills varit förbehållna ett litet
fåtal, de s.k. bildade. Om ett främmande språk — och valet kommer då
rimligen att falla på engelskan — införes som obligatoriskt ämne i skol-
pliktstidens skola, skulle därigenom en gammal bildningsklyfta åtminstone
hjälpligt överbryggas. Ett fönster ut mot världen skulle öppnas för den
breda massan av medborgare. I allt högre grad gör sig också behovet av
kunskaper i åtminstone ett främmande språk gällande både i yrkes- och
organisationslivet. Fullt medveten om de svårigheter, som en obligatorisk
undervisning i engelska i den allmänna skolan erbjuder, föreslår kommis
sionen engelskans införande som vanligt skolämne från och med femte klas
sen. Detta betyder tre till fem års undervisning i engelska åt all svensk
ungdom (hjälpklassklientelet undantaget).» (S. 7.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
83
Kommissionen vill emellertid hålla före, att de av skolutredningen an förda skälen lika väl kunna nyttjas som motiv för en nioårig skolplikt och att slutledningen i själva verket snarare bort utmynna i förslag om en sådan.
d. Åttaårig eller nioårig skolplikt?
Under den första delen av sin verksamhet tvekade 191+0 års skolutred ning, huruvida tiden vore inne att generellt genomföra en obligatorisk åtta årig folkskola. Den sjuåriga folkskolan var då ännu icke helt genomförd. Den åttaåriga borde uppställas som ett framtidsmål och undervisnings- plan uppgöras, men generella bestämmelser kunde enligt utredningens då varande uppfattning knappast komma i fråga (I s. 77—78).
När de första delarna av utredningens betänkande år 1944 remitterades till vederbörande myndigheter, framträdde emellertid en opinion för längre gående åtgärder i frågan. Flera av remissyttrandena pläderade för en nio årig obligatorisk skola.
Sålunda anförde Svenska stadsförbundets styrelse: »Vad utredningen framhållit om de av både rent praktiska och ideella skäl stegrade kraven på allmänbildning påkallar .. . synnerligt beaktande. Utan att närmare ingå på dessa krav vill styrelsen särskilt understryka, att en ökad undervisning med inriktning speciellt på praktisk verksamhet framför allt synes erforderlig. Ett annat icke mindre viktigt önskemål synes vara att genom folkundervisningen ge så breda lager som möjligt av na tionen grundläggande kunskaper i ett världsspråk vilket väl borde vara engelskan. Styrelsen finner det så angeläget att dessa ökade anspråk på folkundervisningen bli tillgodosedda, att den för sin del är beredd att för orda dels en ej för sent påbörjad språkundervisning i folkskolan och dels en ytterligare utökning av den för alla obligatoriska skoltiden. Full goda skäl synas föreligga att härvidlag taga sikte på en så betydande höjning av den allmänna folkundervisningen, att en nioårig skoltid därför bleve erforderlig.»
Likartade uttalanden gjordes av länsstyrelsen i Gävle, domkapitlen i Stockholm och Härnösand, stadsfullmäktige och folkskoledirektionen i Stockholm samt ytterligare några kommunala representationer i olika delar av landet. I det förord för en nioårig skolorganisation, som avgavs av folkskolestyrelsen i Nacka, hävdade styrelsen, att ett verkligt demokra tiskt skolsystem borde ge alla en likvärdig allmänt medborgerlig utbildning. I detta avseende borde det icke vara någon skillnad mellan verkmästaren och de arbetare han har att leda.
»Undervisningen måste vara tillräckligt omfattande för att åt alla ge en tillräcklig kunskapsgrundval. Fostran måste bäras upp av en sådan anda, att den befrämjar inbördes solidaritet och sammanhållning både individer och olika folkgrupper emellan. Men undervisningen skall därtill även förbereda de unga för deras blivande ställning inom yrkeslivet. Detta allmänna resonemang leder fram till följande utgångspunkter för den nu
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
84
behövliga skolreformen: folkskolan måste göras till den för alla gemen
samma bottenskolan, undervisningen måste beakta den praktiska utbild
ningen lika mycket som den teoretiska, och undervisningstiden i folkskolan
måste förlängas. Folkskolans undervisningstid måste göras så lång, att den
har möjligheter att åt alla ge en tillräckligt omfattande medborgarutbild
ning. Detta resonemang leder oss fram till att ställa kravet på en nioårig
folkskola.»
Styrelsen betonade vikten av att något väsentligt nytt bjudes i samband
med förlängningen av skolpliktstiden. »Om de sex första åren av folkskolan
ägnas åt att lägga den rent elementära grunden i fråga om kunskaper,
skola de följande åren — med iakttagande av differentieringens särskilda
krav — ägnas åt att fördjupa och vidga problemställningar, att söka göra
barnen väl förtrogna med de arbets- och miljöförhållanden, i vilka de som
vuxna kunna beräknas verka och att befrämja deras självverksamhet och
initiativkraft.» Egentlig yrkesutbildning borde icke inläggas i folkskolan,
men däremot yrkesorientering, yrkesrådgivning och vissa praktiska öv
ningar. Ett främmande språk borde vara obligatoriskt med början åtmins
tone i sjätte klassen.
Av remissvaren såg sig skolutredningen kunna draga den slutsatsen, att
den allmänna meningen åtminstone för de större skolsamhällena redan
hade godtagit en åttaårig obligatorisk skolgång som en reformplan, vilken
snarast möjligt borde realiseras. Däremot ansåg skolutredningen opinionen
ännu icke mogen för en allmän nioårig skolplikt. »En utökning av den
obligatoriska skoltiden till 9 år torde icke vinna allmän förståelse vare sig
hos de unga eller hos arbetslivets målsmän», förmodade utredningen (IV: 1
s. 20).
Skolkommissionen medger, att man måste räkna med ett visst motstånd
av folkpsykologisk art mot varje förlängning av skolpliktstiden:
»Alltifrån början har den svenska folkskolans företrädare haft att kämpa
mot ett motstånd av denna art. Numera torde man dock kunna räkna på
större förståelse för betydelsen av bildning och utbildning och detta inom
alla samhällslager. Utsträckningen av skolplikten från sex till sju år upp
fattades emellertid på sina håll endast som en uttänjning över en längre
tid av den gamla skolkursen och betraktades därför såsom onödig och im
produktiv. Det är fara värt, att man kommer att betrakta en utsträckning
av skolplikten till åtta år på samma sätt. Utsträckes skoltiden däremot till
nio år, innebär detta, att skolan utrustas med ett högstadium, som dels får
sin egen karaktär och ger något helt nytt, dels leder fram till en slutexa
men, som bör kunna ges ett värde jämförbart med den nuvarande real-
examens. Om motstånd mot skolpliktstidens förlängning till nio år ändå
reses från de unga själva eller från deras föräldrar, kommer skälet härtill
främst att vara av privatekonomisk art.» (S. 47.)
Folkundervisningens historia har rätt mycket att förtälja om återhål
lande krafter av det slag skolutredningen berört. För 100 år sedan, medan
det ännu stod strid om folkskolans existensberättigande, åberopade motio
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
85
närer och talare i riksdagen ofta sina kommittenters uppdrag och vilja som stöd för yrkanden om inskränkningar inom skolväsendet. Ute i orterna res tes långt senare ett liknande motstånd mot skolförbättringar, som inneburo övergång till heltidsläsande skolformer. Till en del bottnar väl motståndet i en naturlig reaktion mot det nya och oprövade, alltså i bristande erfaren het och kännedom om vad saken gäller, till en del är det säkerligen, såsom skolkommissionen framhåller, av privatekonomisk natur. Vid varje skolre form måste givetvis dess inverkan på hemmens och de ungas egen ekonomi vägas mot de fördelar reformen i andra avseenden medför. När det sjunde skolåret var å bane, anförde 1934 års folkskolsakkunniga i denna fråga:
»Det lärer väl ej kunna bestridas, att en utökning av skoltiden för bar nens föräldrar i vissa fall kommer att innebära en kännbart ökad tunga dels med hänsyn till barnens utrustning, dels ock på grund av minskad möjlig het att taga barnens arbetskraft i anspråk för sysslor i hemmet. Betänker man emellertid, att den ifrågasatta utvidgningen av skolplikten otvivel aktigt är ägnad att stärka barnens förvärvsduglighet och allmänna förut sättningar att bestå och göra sig gällande i livskampen, förringas väsent ligt betydelsen av invändningar, baserade på skäl av nyssnämnda art. I en staka fall kan fattigdom eller eljest svåra levnadsomständigheter göra skol plikten till en börda för hemmet. Men ingalunda kan det allmänna ekono miska och sociala läget i vårt land sägas vara sådant, att hemmens ekonomi icke skulle kunna tåla denna merprestation, som flertalet andra väster ländska kulturfolk mäktat utföra. Snarare förhåller det sig väl så, att Sve riges folk är bättre rustat härutinnan än åtskilliga av dessa andra.» (SOU 1935:58 s. 72.)
Skolkommissionen föreslår nu, att barnbidragen höjas i de åldrar, den nya skolplikten skulle gälla, varigenom hemmen komme att erhålla en viss kompensation. De unga själva kunna, om de välja yrkeslinjen, påräkna viss inkomst av sitt arbete under sista skolåret. Det är knappast troligt, att det befarade motståndet under sådana omständigheter blir ett verkligt hinder för reformens genomförande, om denna eljest befinnes önskvärd. De yttranden, jag i det följande kommer att referera, ge viss ledning för denna frågas bedömande.
Större vikt synes 1940 års skolutredning i själva verket tillmäta en annan av sina invändningar, vilken gäller yrkesundervisningens anknytning till den allmänna skolan. Utredningen anför därom följande:
»Av avgörande betydelse är hänsynen till den fackutbildning, som med delas i yrkesskolor av skilda slag. Där ett tomrum av tillfälliga sysselsätt ningar eller ren sysslolöshet gapar mellan folkskolan och yrkesutbildningen är en förlängning av skolplikten önskvärd och i vissa fall nödvändig, men där skolningen för yrket sluter väl till den allmänna folkskolan, kan en ut sträckning av denna komma att menligt inverka på yrkesutbildningen.» (IV: 1 s. 19—20.)
Skolkommissionen är ense med skolutredningen om att vid planerandet av den obligatoriska skolan all hänsyn bör tagas till yrkesskolväsendet men
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
86
håller före, att yrkesskolans anknytning till en åttaårig skolgång — där
den existerar — icke torde ha bestämts på grundval av vetenskapliga över
väganden om den lämpliga tidpunkten för yrkesutbildningens början utan
snarare är att betrakta som en anpassning till den grundläggande skolans
längd. Vissa expertuttalanden utpeka till och med sextonårsåldern som den
ur yrkesvalssynpunkt optimala tiden för inträde i yrkesskolorna.
Skolkommissionens förslag att nionde klassen skall kunna fullgöras i yr
kesskola trubbar onekligen av invändningen. Skolutredningen har av allt
att döma icke räknat med att en organiserad övergång till egentliga yrkes
skolor skulle kunna ifrågakomma efter åttonde skolårets slut. Om den med-
gives, blir skolpliktens utsträckning till åtta- eller nioårig av föga relevans
för anknytningen till de egentliga yrkesskolorna.
Till de allmänna skälen mot en nioårig skolplikt lägger
skolutredningen
ett par av mera temporär betydelse, som stå i samband med befolknings
utvecklingen i landet. Utredningen pekar på olägenheterna ur arbetsmark-
nadssynpunkt av att ungdomen alltför länge bindes vid skolbänken vid en
tidpunkt, då årskullarna ha tunnats ut och brist råder på ung arbetskraft.
Utredningen hänvisar vidare till svårigheterna att skaffa lärare för de
större årskullar, som sedan följa.
Skolkommissionen
är medveten om att en förlängning av skolpliktstiden
just nu komme att medföra momentana svårigheter för näringslivet.
»Då man emellertid vid utbyggandet av det åttonde och nionde skolåret
liksom fallet var vid utbyggandet av det sjunde måste räkna med en lång
övergångstid, och då det befolkningspohtiska läget under denna övergångs
tid kommer att förändras såtillvida, att de stora årskullarna från 1940-
talets början därunder hinner upp i arbetsför ålder, behöver man måhända
inte frukta, att brist på ung arbetskraft skall ställa sig hindrande i vägen
för reformen. Vid bedömandet av förhållandet mellan näringsliv och skol
plikt bör man dessutom beakta, att den del av en människas livstid, som
kan ägnas åt produktivt arbete i näringslivets tjänst, genomsnittligt kraf
tigt ökats _ i och med tillväxten av människans livslängd. En ökning av
skolpliktstiden borde vi alltså även ur näringslivets synpunkt ha råd till.»
(S. 48.)
På grund av det sista skolårets anordning behöver den nioåriga skolplik
ten ej medföra någon avsevärd försening av utträdet i arbetslivet utöver
vad det åttonde skolåret medför. Betänkligheterna mot den nioåriga skol
plikten ur arbetsmarknadens synpunkt bli därför knappast avsevärt större
än betänkligheterna mot den åttaåriga.
»Vad speciellt jordbruket och handeln beträffar, borde dessutom stu
dierna med fördel kunna läggas så, att eleverna kan ägna sig odelat åt yrkes
arbetet under de för detta arbete intensivaste perioderna av arbetsåret. I
längden kan näringslivet endast ha nytta av den effektivisering av arbets
kraften, som en bättre skolunderbyggnad i de flesta fall åstadkommer, och
genom det nionde året kan näringslivet räkna med att få all arbetskraft
åtminstone i någon mån yrkesskolad.» (S. 49.)
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
87
Beträffande läraranskaffningen anför skolutredningen: »Det får . . . ej förbises, att folkskolan .. . med hänsyn till lärarkrafternas antal och utbildning icke är rustad för en så vittutseende utbyggnad som en 9-årig skolplikt kräver. Om det vore möjligt att i de stora städerna an ställa tillräckligt antal för uppgiften kompetenta lärare, så skulle det i varje fall dröja mycket länge, innan en liknande pedagogisk upprustning bleve möjlig för landet i dess helhetr
I själva verket ställer redan den 8-åriga obligatoriska skolan nya och vittutseende krav på den lärarpersonal, som skall undervisa på dess hög stadium. ----------- Det kommer att dröja, innan så många för dessa nya uppgifter kompetenta lärarkrafter hunnit utbildas, att alla skoldistrikt kunna tillgodoses.
Därest skoltidens förlängning skall medföra avsett gagn, behöves i verk ligheten en reform av lärarnas utbildning. Om 1936 års omorganisation av seminarierna kan sägas vara en förutsättning för det lyckosamma förverk ligandet av samma års riksdagsbeslut om obligatorisk 7-årig folkskola, så kan den 8-åriga obligatoriska skolans framgångsrika genomförande sägas vara beroende av en ny och genomgripande reform av lärarutbildningen.
Denna i och för sig svåra frågas lösning kompliceras i hög grad därav, att de nya kraven på lärarnas utbildning anmäla sig samtidigt med att den ökade nativiteten ställer helt nya anspråk på lärarutbildningsapstal- terna. En forcerad utveckling av folkskolans högstadium kan under sådana omständigheter leda till att särskilt vissa landsbygdsdistrikt ställas inför oberäkneliga svårigheter, icke blott när det gäller att ändamålsenligt ordna sin skolorganisation utan även när det gäller att överhuvud få sitt lärar- behov tillgodosett.
Ur denna synpunkt måste alltså en utveckling i långsammare tempo vara att förorda.» (IV: 1 s. 20—21.)
Skolkommissionen är, framhåller den, icke mindre medveten om de svå righeter, som bristande tillgång på lärare kan ställa i vägen för en ut sträckning av skolplikten. Skolpliktstidens förlängning måste under alla förhållanden, vare sig det gäller ett eller två år, företagas i den takt, som lärartillgången medgiver. Det bör dock observeras, att en relativt obetydlig del av det ökade behovet av realskollärare kommer på det nionde skolåret. Majoriteten av lärjungarna i nionde klassen torde komma att välja yrlces- linjen och få sin huvudsakliga undervisning av det praktiska livets män och kvinnor. De övriga behöva visserligen undervisning av realskollärare, men därvidlag måste beaktas, att inom motsvarande åldersgrupp redan nu många lärjungar åtnjuta sådan undervisning och att detta antal befin ner sig i snabb tillväxt.
Målet för skolreformen bör under alla omständigheter vara en nioårig, obligatorisk medborgarskola.
»Härigenom skulle plats beredas för en utvidgad medborgerlig utbild ning; all ungdom skulle kunna föras fram till en realexamen, som visser ligen måste avpassas efter lärjungarnas varierande möjligheter men som dock åt alla gåve en medborgerligt likvärdig avslutning på arbetet i den allmänna skolan; slutligen skulle man inom den obligatoriska skolans ram
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
88
kunna inrymma den förberedande yrkesutbildning, som skulle ge de sista
skolåren påtagligt intressebetonad prägel och eleverna ett incitament till
fortsatt arbete med sin utbildning.» (S. 8.)
Med all säkerhet kan den nioåriga skolan doek icke i sin helhet förverk
ligas tidigare än under 1960-talet. När kommissionen likväl ansett sig böra
redan nu framlägga principförslag om en nioårig enhetsskola, har det skett
på grundval av följande överväganden:
»1950-talet kommer, även om man bortser från den verkan, som ett be
slut om en genomgripande skolreform kan få, att bli en uppbyggnadsperiod
inom den svenska skolvärlden. Det ökade barnantalet nödvändiggör en
forcerad lärarutbildning för skolans samtliga stadier och därmed en ut
ökning och föryngring av lärarkåren utan motstycke i Sveriges tidigare
historia. Barnantalets ökning medför samtidigt ett behov av nya skolloka
ler, som framtvingar ett till sitt omfång mycket stort investeringsprogram
i fråga om skolbyggnader och skolutrustning. Vid årtiondets början skall
vidare en lokal omorganisation av skolväsendet vara avslutad i samband
med den nya kommunindelningen. Skolväsendets lokala organisation och
struktur måste_ därvid bli föremål för en ingående planering. Allt detta
— lärarutbildning, skolhusbyggnation, lokal omorganisation — kan rim
ligen inte ske med hänsyn till skolans verksamhet endast under det när
maste decenniet utan måste ske med sikte på även de följande decennier
nas behov. De nyutbildade lärarna kommer doek att verka även under
dessa decennier, de nya skolbyggnaderna kommer att användas även då,
och den lokala organisationen kommer att i sina grunddrag vara orubbad
dessa årtionden igenom. Om man inte redan nu — före massutbildningen
av lärare, före. massbyggnation en av skolhus, före den lokala skolorganisa
tionens planering — fastställer riktlinjerna för skolans utveckling, organi
satoriskt sett, för de närmaste årtiondena, riskerar man kraftiga felinveste
ringar i fråga om lärarutbildning och skolhusbyggen och svårkorrigerade
misstag i fråga om den lokala planeringen.» (S. 52—53.)
Principbeslutet om nioårig skolplikt bör således, enligt skolkommissio-
nens mening, fattas redan nu.
Under en övergångstid böra lättnader i skolplikten kunna medges liksom
nu i fråga om det sjunde skolåret. Kommissionen föreslår, att under de
fem första åren efter den nya organisationens genomförande inom ett skol
distrikt befrielse bör kunna meddelas både från åttonde och nionde skol
året och under de fem följande åren endast från det nionde året. Då an
sökan om sådan befrielse behandlas, bör skolstyrelsen taga hänsyn till lär
jungens personliga och ekonomiska förhållanden.
Vidare bör skolstyrelsen kunna medge avgång efter åttonde året för
lärjungar, som ha passerat skolan snabbare och redan genomgått nionde
klassen, och i speciella fall även för lärjungar, som på grund av bristande
studieförutsättningar skulle ha föga utbyte av ytterligare ett års skolgång.
Den debatt om skolpliktens längd och om den rätta tidpunkten för
principbeslut i frågan, som sålunda har upptagits, fortsätter i remissyttran
dena. Innan jag övergår till att redogöra för vad som framkommit under
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
89
remissgången, torde det doek vara lämpligt, att jag ger en redogörelse för de utförda kostnadsberäkningarna. Jag uppehåller mig därvid huvudsak ligen vid den nioåriga skolorganisation, som skolkommissionen förordat.
e. Summarisk översikt över reformens kostnader.
Skolkommissionens förslag är ett principförslag och går inte in på detal jerna. Mycket ingående kostnadsberäkningar äro redan därför uteslutna. Huru pris- och löneutvecklingen kommer att te sig under den långa över gångstiden är dessutom omöjligt att nu förutsäga. Beräkningarna ha därför blott till uppgift att ge en föreställning om storleksordningen av de med reformen förenade kostnaderna.
Alla beräkningar rörande skolväsendets omfattning och kostnader i fram tiden måste utgå från en uppskattning av barnantalet i de ifrågakommande årsklasserna. För de redan födda årsklasserna har kommissionen begagnat den officiella statistikens uppgifter om antalet levande födda och om död ligheten under barnaåren. Vid den tidpunkt, då kommissionens beräkningar utfördes, sträckte sig födelsestatistiken icke längre än till och med år 1945. För därefter följande årskullar ha beräkningarna verkställts i anslutning till en av professor Sten Wahlund utförd prognos (SOU 1945: 46 s. 298 o. följ.). De av kommissionen nyttjade hypotetiska födelsetalen för åren 1946 —53 framgå av följande tablå:
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
Å r
1946 1947 1948 1949
1950 1951 1952 1953
Födelsetal:
uppskattat................
verkligt.......................
133 000
132 597
131 000 128 290
129 000 126 392
127 000 125 000 123 000 121 000 119 000
För de tre första åren ligga de faktiska födelsetalen något lägre än de i beräkningarna antagna. Uppgifterna för 1947 och 1948 äro dock ännu pre liminära. För 1949 synes siffran komma att stanna vid omkring 121 000.
Av tabell 14 framgår barnantalet dels i åldern 7—13 år (klasserna 1—7), dels i åldrarna 14 och 15 år (klasserna 8 och 9) för tiden till och med läs året 1960—61 enligt kommissionens beräkningar.
Tabellen visar, att antalet barn i åldern 7—13 år först raskt stiger, når ett maximum på omkring 858 000 åren 1956 och 1957 och då med 34 pro cent överstiger det nuvarande samt därefter åter småningom dalar. Antalet barn i åldern 14 år når maximum först hösten 1959, femtonåringarnas an tal fortsätter att stiga under hela perioden.
Den raska tillväxten av årskullarna i skolåldern under 1950-talet måste medföra mycket betydande automatiska kostnadsökningar och torde även på annat sätt komma att försvåra och försena genomförandet av varje mera omfattande skolreform. Vissa antaganden om tempot i organisationsarbetet
90
Kungl. May.ts 'proposition nr 70.
Tab. H. Beräknat antal barn i skolåldern läsåren 1949—61.
Läsår
Å
1 d e
r
Å
1 d e
r
7—13 år
14 år
15 år
Läsår
7—13 år
14 år
15 år
1949-50. .
640 300
80 500
79 600
1955—56 . .
845 900
93 500
89 600
1950-51 . .
674 200
83 400
80 400
1956—57 . .
858 100
106 800
93 300
1951—52. .
714 500
84 700
83 200
1957—58 . .
858 100
117 100
106 700
1952-53. .
751 800
88 000
84 600
1958-59 . .
848 500
124 800
116 900
1953—54. .
785 300
91 300
87 900
1959-60 . .
836 800
125 100
124 600
1954—55 . .
818 400
89 800
9l 100
1960—61 . .
823 600
124 600
124 900
äro emellertid nödvändiga för kostnadsberäkningarna. Vid de kalkyler, som
för kommissionens räkning ha utförts av byråchefen Per Åsbrink, har denne
antagit, att den nya skolorganisationen under en första tioårsperiod skall
genomgå ett försöksstadium, avsett att giva erfarenheter om den planerade
organisationen, och att det egentliga genomförandet skall börja först läs
året 1958—59, då antalet barn i den nuvarande obligatoriska skolan åter
börjar gå tillbaka. Därefter skulle den allmänna omorganisationen kunna
genomföras under loppet av nästa tioårsperiod. Som ett belysande exempel
på huru kostnadsberäkningen i sådant fall kan komma att te sig beräknar
Åsbrink kostnaderna under det preciserande antagandet, att reformen,
sedan den har passerat experimentstadiet, årligen genomföres med en tion
del av den slutliga omfattningen.
Åsbrink beräknar först den automatiska utgiftsökning, som är en följd
av barnantalets ökning. Folkskolan tänkes därvid omfatta de nu obligato
riska sju årsklasserna, och de högre skolorna antagas bibehålla den lär
jungeomslutning och den kostnadsram, som gällde läsåret 1948—49. Där
efter beräknar han kostnaderna för den omorganisation av folkskolans över
stadium, som är skolreformens kärna. Sjunde klassen tänkes därvid övergå
från klass- till ämneslärarsystem, och de båda översta klasserna, åttan och
nian, tillkomma successivt. Slutligen beräknas de besparingar, som från och
med budgetåret 1961/62 kunna påräknas till följd av barnantalets minsk
ning och den fyraåriga realskolans avveckling.
Nästa tabell sammanfattar Åsbrinks resultat för tiden till och med bud
getåret 1969/70.
Den automatiska utgiftsökningen under 1950-talet är högst betydande.
Även om intet beslut fattas om utvidgning av skolplikten, skulle efter 7 år,
räknat från budgetåret 1948/49, kostnaderna ha stigit med 156 miljoner
kronor eller omkring 33 procent, oberäknat kostnadsökningar på grund av
de högre skolornas utveckling. Jag saknar emellertid anledning att när
mare uppehålla mig vid beräkningen av denna post: det torde genom
gående vara fråga om utgifter av den art att de måste tagas.
91
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
Tab. 15. Statens kostnader för undervisningen av de nio första års
klasserna budgetåren 1948/70 enligt beräkning av
byråchefen Per Åsbrink.
Läs- och budgetår
Nuvarande or
ganisation,
milj. kronor
Det nya real-
skolestadiet,
milj. kronor
Avgår för nedgång i barnantalet m. m.,
milj. kronor
Total budget
belastning,
milj. kronor
19-48—49................ 475
_
—
475
1949-50................ 487
—
—
487
1950-51 ................ 526
—
—
526
| 1951—52................
552
—
—
552
; 1952-53................ 580
—
—
580
1953—54 ................ 601
—
—
601
1954—55 ................ 620
—
—
620
1955 56 ................ 631
—
—
631
1956-57 ................ 612
—
—
612
1957-58................ 593
—
—
593
1958—59 ................ 588
71
—
659
1959-60................ 581
94
—
675
1960-61 ................
5741
117
—
691
1961—62................
574
141
— 3
712
1962-63 ................ 574
164
— 5
733
1963—64 ................ 574
187
— 8
753
1964-65 ................
574
210
— 10
774
1965—66 ................ 574
233
-13
794
1966—67 ................
574
256
—15
815
1967-68................
574
280
—18
836
1968-69 ................ 574
232
-20
786
1969-70 ................
574
232
-23
783
1
Anm.
Barnantalet antages bär konstant under 1960-talet. En sannolik nedgång beaktas i
fjärde kolumnen.
Icke heller finner jag det nödvändigt att närmare ingå på beräkningen av de
besparingar,
som kunna motses under 1960-talet. De bero dels på en
antagen nedgång i födelsetalet, som kanske är sannolik men i varje fall ytterst svåruppskattad, dels på den indragning av den fyraåriga realskolan, som skulle åtfölja skolreformen. Dylika beräkningar böra för ordningens skull utföras, men erfarenheten visar, att det är om möjligt ännu svårare att yttra sig om utsikterna för en sammanpressning av kostnadsvolymen på längre sikt än om dess utvidgning i samband med en planerad reform.
Däremot är det av intresse att redogöra för Åsbrinks beräkning av de statliga kostnaderna för
omorganisation och utbyggnad av folkskolans hög
stadium.
92
Kostnadsberäkningarna inkludera, till skillnad från den vanliga redovis
ningen av utgifterna för skolväsendet, jämväl pensionskostnader för lärar
personalen. Summorna bli därigenom icke direkt jämförliga med nuvarande
under 8:e huvudtiteln upptagna belopp, men de ge i gengäld ett bättre ut
tryck för den totala budgetbelastningen i samband med en eventuell skol
reform.
För varje barn beräknas först en grundkostnad, som inbegriper lärarnas
löne- och pensionsförmåner och de flesta kostnader för folkskoleväsendet
och abnormundervisningen enligt riksstaten för budgetåret 1948/49. Den
har på grundval av budgetberäkningen för nämnda år kalkylerats till 500
kronor per barn. Grundkostnaden multipliceras med barnantalet i de års
klasser, varom det är fråga. Åsbrink baserar beräkningarna på årsklasser
nas storlek år 1960. Antalet 14- och 15-åringar torde då komma att uppgå
till omkring 250 000, men summan måste i kalkylen minskas med antalet
lärjungar, som ha övergått till högre skola. Då Åsbrink i denna del av be
räkningen bortser från den pågående ökningen av lärjungenumerären i de
högre skolorna, blir avdraget omkring 50 000, motsvarande nuvarande lär
jungeantal i åldern 14 och 15 år vid de högre skolorna. Grundkostnaden
blir sålunda 200 000X500 = 100000 000 kronor.
De löne- och pensionsbelopp, som ingå i grundkostnaden, förutsätta, att
undervisningen bestrides av nuvarande lärarkategorier, alltså små- och
folkskollärare. I klasserna 7—9 beräknas emellertid ämneslärare komma
att tjänstgöra efter reformens genomförande, liksom nu vid de kommunala
mellanskolorna. Dessas löne- och pensionsförmåner äro högre än de förut
nämnda gruppernas, och undervisningsskyldigheten, uttryckt i veckotim
mar, är lägre. Åsbrink beräknar lärarbehovet med utgångspunkt från ett
genomsnittligt lärjungeantal av 25 per klassavdelning och ett antaget
veckoschema av 36 veckotimmar. Avlönings-, pensions- och tjänstgörings
förhållandena för samtliga lärargrupper ha antagits oförändrade. Kost
naderna för övergång till ämneslärarsystem i sjunde klassen beräknas
under dessa förutsättningar till omkring 25 500 000 kronor och kostnaderna
för upprättandet av åttonde och nionde klasserna till sammanlagt omkring
68 600 000 kronor. Löne- och pensionskostnaderna skulle sålunda — utöver
vad som inberäknats i grundkostnaden — stiga med 25 500 000+68 600 000
= 94 100000 kronor.
Statsbidragen till fria skolmåltider åt lärjungarna i klasserna 8 och 9 ha
i överensstämmelse med gällande bidragsgrunder beräknats till 60 kronor
per lärjunge och år och böra sålunda uppskattas till 200 000X60 =
12 000 000 kronor.
Till förbättring av skolornas bibliotek och materielutrustning beräknas
ett avrundat belopp av 10 000 000 kronor och för fria läroböcker ett belopp
av 900 000 kronor, i båda fallen utöver vad som ingår i grundkostnaden.
Kunql. Maj:ts proposition nr 70.
93
Till följd av det sätt, varpå grundkostnaden för de nya klasserna har beräknats, ingår däri även drygt 3 miljoner kronor för skolskjutsar och för inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor och enskilda hem. Cen traliseringen av de högre klasserna kommer dock utan tvivel att draga väsentligt högre kostnader, enligt Åsbrinks uppskattning ytterligare 15 miljoner kronor vid fullt förverkligad nioårig skolpliktsskola. Bestämda hållpunkter för beräkningen av denna post saknas dock. Till jämförelse kan nämnas, att 1940 års skolutredning har ansett en ökning av centrali- seringsanslagen med omkring 10 miljoner erforderlig för det fullständiga utbyggandet av en åttaårig folkskola. Då sjunde klassen vid tidpunkten för skolutredningens beräkning var införd i ungefär halv utsträckning, kunna utredningens siffror sägas hänföra sig till en utvidgning av skolorganisa tionen med en och en halv årsklass mot den utvidgning med två årsklasser, som nu är aktuell. Även om hänsyn tages till denna omständighet, ligger Åsbrinks uppskattning tydligen högre. Därmed är naturligtvis icke sagt, att beloppet är för högt: centraliseringskostnaderna torde just för nionde klassen komma att bli avsevärt större än för de lägre klasserna. Med hän syn till de erfarenheter, som på senaste tiden ha gjorts beträffande belast ningen på anslaget till skolskjutsar, skulle jag snarare vara böjd att upp skatta totalkostnaden ett par miljoner kronor högre. Den del av kostnaden, som ej ingår i grundbeloppet, skulle sålunda kunna anslås till 17 000 000 kronor. Vid bedömningen av de utgifter, centraliseringen vållar, bör emel lertid som alltid beaktas, att en väl planlagd centralisering ofta medför be tydande besparingar på lönekontot.
Ytterligare bör tilläggas ett belopp för ökade administrations- och inspektionskostnader, av Åsbrink uppskattat till 2 000 000 kronor, medan kostna derna för fortsättning sskolan, i runt tal 4 000 000 kronor, böra fråndragas.
Ökningen av de årliga utgifterna för statsverket vid genomförandet av en nioårig organisation i den antagna utsträckningen skulle enligt de anförda beräkningarna kunna uppskattas till 100 000 000 + 94 100 000 + 12 000 000 + 10 000 000 + 900 000 + 17 000 000 + 2 000 000 — 4 000 000 = 232 000 000 kronor.
Denna uppskattning innefattar likväl icke engångskostnaderna för den nya organisationen. Huvuddelen av dessa utgöres av kostnader för de olika byggnadsföretag, som bli nödvändiga inom skolväsendet, men även utbild ningen av lärare för det nya högstadiet drager rätt avsevärda kostnader.
På grundval av de gjorda antagandena om antalet lärjungar och om klassavdelningarnas storlek beräknas ett behov av tillsammans 8 000 klass rum för klasserna 8 och 9. Byggnadskostnadema för ett klassrum med bi utrymmen ha i kalkylerna anslagits till i genomsnitt 100 000 kronor, varav staten beräknats komma att tillskjuta i medeltal 50 procent. Engångs kostnaden för de nya lokalerna skulle alltså, i vad den belastar statsverket, kunna uppskattas till 400 miljoner kronor.
Kungl. May.ts proposition nr 70.
94
Statsverkets genomsnittskostnad för utbildning av en lärare för real-
skolestadiet beräknas av Åsbrink grovt approximativt till 6 500 kronor.
Det behövliga antalet nya lärare (i samtliga ämnen, även övningsämnen)
uppskattas till 11 865, varav följer en engångskostnad för utbildning av
lärarkraft av omkring 77 miljoner kronor.
De totala engångskostnaderna för statsverket skulle sålunda uppgå till
omkring 477 miljoner kronor. Fördelas de jämnt på en tioårsperiod, skulle
de betyda en årlig budgetbelastning av 47 700 000 kronor. Åsbrink räknar
med detta belopp men framhåller, att det ur andra synpunkter än den bud
getära vore riktigare att fördela beloppet på en längre tidrymd, motsva
rande den genomsnittliga nyttjandetiden för lokaler respektive lärare.
Den antagna produktionskostnaden för ett klassrum jämte biutrymmen
torde, såsom Åsbrink också framhåller, i dagens byggnadsläge snarare
under- än överstiga den faktiska kostnaden. Med hänsyn till ovissheten
om den framtida utvecklingen av byggnadskostnaderna har han dock an
sett det försvarligt att i kalkylen räkna med ett avrundat belopp av
100 000 kronor per läraravdelning. Även kostnadsberäkningen för lärar-
produktionen torde ligga i underkant, enär, såsom Åsbrink framhåller,
hänsyn icke har tagits till behovet av vikarier och substitut för lärare, som
exempelvis på grund av giftermål eller övergång till annat yrke lämna
lärarbanan i förtid. Det kan slutligen anmärkas, att de uppförda nya skol
byggnaderna och de utbildade unga lärarna i en avlägsnare framtid måste
ersättas, vilket då nödvändiggör en förhöjd ersättningsproduktion av loka
ler och lärare, t nder den tid, varom nu är fråga, torde emellertid de för
sistnämnda ändamål erforderliga kostnaderna kunna lämnas obeaktade.
Skolöverstyrelsen
beräknar i sitt utlåtande statens engångskostnader för
nya skollokaler till 500 miljoner kronor och för extra utbildning av lärare
till avrundat 100 miljoner eller tillhopa 600 miljoner kronor.
Utgår man, såsom i övrigt skett vid beräkningarna, från nuvarande löne
nivå och priser, förefaller en viss höjning av beräkningen onekligen påkal
lad. Då även engångskostnader för lärarbostäder och skolhem ifrågakomma
i vissa delar av landet, torde man sannolikt icke kunna räkna med en lägre
totalkostnad än 550 000 000 kronor, om de av skolkommissionen uppställda
kvalitetskraven fasthållas.
En sänkning av byggnadsstandarden kan givetvis diskuteras. Jag vill
erinra om att enligt en 1948 utfärdad kungörelse statsbidrag kan utgå
jämväl för provisoriska lokaler och att enligt beslut den 14 januari 1949
sakkunniga ha tillkallats för att utreda möjligheterna att tillgodose behovet
av skolbyggnader och undervisningslokaler på ett enklare och mindre kost
nadskrävande sätt, än vad nu är fallet. Dessa besparingssträvanden torde
underlätta den forcerade produktion av skolbyggnader, som förestår under
det närmaste årtiondet, men de stå i så skarp kontrast mot skolkommis-
sionens bemödanden att i vissa avseenden höja skolbyggnadernas standard,
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
95
att det för närvarande icke kan förutses, vilka linjer som komma att följas
i 19G0-talets bvggnadsproduktion.
Engångskostnaderna för skolreformen påverkas emellertid vida mer av
en annan omständighet. De nya lokalerna och de nya lärarna äro givetvis
nödvändiga, om reformen genomföres vid en tid, då barnantalet växer eller
stationärt; men behovet nedgår mer eller mindre, om den genomföres i en
tid av sjunkande barnantal. De nya klasserna kunna då övertaga klass
rum, som byggts för de redan nu obligatoriska klasserna, och de torde
— åtminstone till någon del — kunna undervisas av lärare, som ha utbil
dats och anställts tidigare, när årskullarna Voro större. Engångsåtgärderna
kunna då begränsas, måhända i så hög grad, att de ovan refererade beräk
ningarna skulle ge en alldeles felaktig föreställning om deras omfattning.
En mera definitiv uppskattning är tydligen icke möjlig, förrän de närmare
omständigheterna vid reformens genomförande preciserats. Jag återkom
mer därför till denna fråga i ett annat sammanhang.
I nära samband med skolreformen står ytterligare en fråga, som kan få
avsevärda ekonomiska konsekvenser, nämligen den av skolkommissionen
föreslagna höjningen av barnbidragen. Kommissionen har kommit till den
uppfattningen, att en utsträckning av skolpliktstiden med två år inte gärna
kan vidtagas utan att eleverna eller deras föräldrar på ett eller annat sätt
kompenseras för de ekonomiska uppoffringar den förlängda skoltiden med
för. En fullständig kompensation är inte tänkbar och vore f. ö. svår att
beräkna; till viss del erbjuder sig en sådan redan därigenom, att den längre
skoltiden är en investering, som senare bör kunna ge avkastning. En par
tiell ekonomisk kompensation kan dock komma i fråga i form av antingen
stipendier eller förhöjda barnbidrag, och kommissionen föreslår sådana
understöd för de två högsta årsklasserna. Den uttalar icke någon bestämd
mening om vilkendera linjen som bör föredragas men räknar i kostnads
kalkylerna med ett bidragsbelopp av 500 kronor per person och år. Om
barnbidragen utgå oberoende av föräldrarnas ekonomi och den skoltyp
barnen tillhöra, torde kostnaderna komma att ungefärligen belöpa sig till
250 000 X 500 = 125 000 000 kronor. Tillämpas i stället systemet med sti
pendier, vilka behovsprövas, blir summan givetvis lägre.
Den hittills refererade delen av Åsbrinks kalkyl förutsätter, att kostna
derna för de högre skolorna hållas konstanta, sådana de voro budgetåret
1948/49, och att lärjungeantalet i dessa skolor i huvudsak är oförändrat,
medan skolgången förlänges med två år för den övriga ungdomen. För
farandet medför beräkningstekniska fördelar men är naturligtvis i sak orea
listiskt. Önskar man stöd för det praktiska bedömandet, torde hellre två
realiserbara fall, ett maximi- och ett minimiprogram, böra ställas mot var
andra. Maximiprogrammet får väl i nuvarande diskussionsläge anses vara
det fullständiga genomförandet av skolreformen med indragning av alla
de klasser i andra skolformer, som iiro parallella med de nya åttonde och
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
96
nionde klasserna, och minimiprogrammet en fortsatt utbyggnad av de
högre skolorna i mån av efterfrågan på platser och jämsides därmed en för
skoldistrikten frivillig utbyggnad av folkskolan ovanom den nuvarande
sjuan. Vid en sådan jämförelse ställes den planerade skolreformen oförmed
lat mot en fortsatt utveckling efter samma linjer som hittills.
Det fullständiga genomförandet av skolkommissionens organisationsförslag
skulle beröra såväl de högre skolorna som — i viss mån — den kommunala
yrkesundervisningen. En omedelbar besparing skulle göras genom att den
fyraåriga realskolan komme att ersättas med tre klasser, tillhörande den
obligatoriska skolans högstadium; den uppskattas av Åsbrink till 7 miljoner
kronor. Däremot är det mindre troligt, att övertagandet av en del av lär-
lingsskolans uppgifter skulle möjliggöra någon nedprutning av anslagen
för yrkesundervisning. Sannolikt komme besparingarna att motvägas ax
en ny utbyggnad av yrkesundervisningen på den genom skolpliktsskolans
verksamhet höjda grunden. Den totala ökningen av årskostnaderna, sedan
jämväl de högre skolorna omorganiserats efter de nya förutsättningarna,
torde därför kunna uppskattas till 232 000 000 — 7 000 000+125 000 000
= 350 000 000 kronor, inräknat förhöjningen av barnbidragen men exklu
sive eventuella engångskostnader.
Mera svåruppskattad är den stegring av läroverksbudgeten, som skulle
inträffa, om de högre skolornas utveckling finge fortgå obeskuren under en
längre följd av år, i princip på samma sätt som hittills. Att nya skolor och
nya klassavdelningar upprättats i allt snabbare takt, har som bekant icke
kunnat hindra, att köerna utanför läroverkens portar ständigt tätna. Till
strömningen har på en del orter tagit mycket stora proportioner. Skol-
kommissionen nämner, att för närvarande i Stockholm icke mindre än 70
procent av årskullen övergår till högre skolor av olika slag. När Åsbrink
»mera för att illustrera storleksordningen av de kvantitativa förändringar,
det kan bli fråga om, än för att formulera förutsägelser om den framtida
sannolika utvecklingen», gör antagandet, att läsåret 1960—61 ungefär
28 procent av det totala antalet barn i åldrarna 13—16 år undervisas i all
männa läroverk och kommunala mellanskolor och att andra högre skolor
undergått en utveckling i proportion därtill, förefalla hans utgångspunkter
vara rätt acceptabla. Då vid denna tidpunkt realskolestadiet rekryteras
från 1940-talets stora årskullar, komme den absoluta ökningen av de högre
skolornas lärjungeomslutning att bliva mycket betydande. Man måste
sålunda även i detta fall räkna med att ett omfattande lärarutbildnings-
problem uppkommer som en konsekvens av utvecklingen. Samtidigt måste
man motse, att en åttonde klass i allt flera skoldistrikt göres obligatorisk.
Åsbrink beräknar, att kostnadsökningarna för denna expansion av real
skolestadiet år 1960 skola ha summerat sig till ett årsbelopp av storleks
ordningen 100 000000 kronor.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
97
Den årliga merkostnaden enligt det av skolkommissionen framlagda alter
nativet skulle således komma att uppgå till i runt tal 250 000 000 kronor.
Ungefär hälften av detta belopp utgöres av den ifrågasatta höjningen av
barnbidragen. Härtill komma så engångskostnaderna, men dessa bero,
såsom nyss framhållits, i högsta grad på befolkningsutvecklingen under
den tid, då reformen genomföres.
Enligt av skolöverstyrelsen verkställda beräkningar innebära dessa siff
ror, att ytterligare drygt en procent av nationalinkomsten skulle behöva
tagas i anspråk för skolväsendet, utöver vad som skulle erfordras, därest
skolreformen ej genomfördes.
Skolutredningens organisationsförslag innebär en mellanlinje. Utred
ningen stannar visserligen för åttaårig skolplikt och föreslår en i överens
stämmelse därmed organiserad folkundervisning, men därjämte har utred
ningen i sin enhetsskola inkomponerat en motsvarighet till de nuvarande
högre skolorna för realskolestadiet. Organisationen kommer därigenom att
omfatta ett nionde skolår för en avsevärd del av varje årsklass och i viss
utsträckning, nämligen i den mån fyraårig realskola bibehålies, till och med
ett tionde. Sannolikt komme vidare vissa skoldistrikt efter genomförandet
av den åttaåriga skolplikten att begagna sig av möjligheten att påbygga
folkskolan med ett obligatoriskt eller frivilligt nionde skolår. En skolorga
nisation efter skolutredningens linjer skulle därför troligen i tätorterna få
ungefär samma omfattning som en organisation enligt skolkommissionens
förslag, medan landsbygdens skolväsen sannolikt i allmänhet bleve stående
vid en organisation med kortare lärotid.
Huru stor del av årskullen, som under sådana omständigheter komme att
tillbringa ett nionde år inom den av utredningen föreslagna skolorganisa
tionen är vanskligt att bedöma, framför allt till följd av den ovisshet, som
alltid råder beträffande tillströmningen till frivilliga högre skolformer. Om
antagandena i föregående resonemang äro riktiga, skulle troligen allra
minst tredjedelen, efter någon tid kanske snarare hälften av årsklassen be
gagna de möjligheter till ett nionde skolår, som organisationen erbjuder,
eller av skoldistriktet åläggas skolplikt under detta år. Besparingen genom
att acceptera skolutredningens förslag skulle således i varje fall icke uppgå
till kostnaderna för undervisningen av en hel årsklass, snarare få de kal
kyleras efter en halv årsklass eller något mer. Utgår man från den beräk
nade årskostnaden av 232 miljoner för de båda högsta klasserna enligt skol
kommissionens förslag, kunde man måhända räkna med en besparing av
omkring 70 miljoner, därest i stället skolutredningens alternativ antoges,
en besparing, som väsentligen vore att tillskriva en mindre omfattande
utbyggnad av landsbygdens skolväsen. Frågan om barnbidragen har vid
denna uppskattning betraktats som en fristående angelägenhet.
Skolkommissionen har icke gjort något försök att beräkna kommunernas
7 — Bihang till rikxdagcnx yrnUdcoll 1050. 1 samt. Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
98
kostnader efter skolreformens genomförande, och även skolutredningen har
nöjt sig med att uppskatta vissa delposter. Kommunernas kostnader kunna
dock icke lämnas ur räkningen vid bedömningen av frågekomplexet i dess
helhet, i synnerhet som skolkommissionen föreslår, att kostnaderna för
skolväsendet så långt möjligt skola överföras på statsverket. Enligt finans
statistiken för år 1946 uppgingo kommunernas sammanlagda utgifter för
folkskoleväsendet, minskade med statsbidragen för ändamålet, till 175 mil
joner kronor. Lärjungeantalet var då 527 000. Om det vore tillåtet att be
räkna kostnaderna proportionellt med barnantalet, skulle kostnadsökningen
för kommunerna vid en höjning av lärjungeantalet med 200 000 uppgå till
i runt tal 70 000 000 kronor, förutsatt då att kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun vore oförändrad. Kommunernas kostnader utgöras emel
lertid till stor del av utgifter för anskaffning, utrustning och underhåll av
fastigheter samt för uppvärmning m. in. i samband med fastigheternas bruk.
Delvis komma de därför liksom de nyss diskuterade byggnadsbidragen att
bli beroende av huruvida reformen genomföres i en tid av stigande eller
sjunkande barnantal. Delvis bero de ock på den standard, kommunerna
anse lämpligt att giva sitt skolväsen; ej sällan tilltagas byggnadsprojekten
så, att statsbidrag icke kan utgå mer än till en del av företaget.
När skolkommissionen för sin del tager ställning till de motsedda mer
kostnaderna, hänvisar den till den pågående expansionen av de teoretiska
skolorna och till de uppenbara svårigheterna att med konstlade medel
hindra tendenser av denna art att göra sig gällande.
»I själva verket torde valet stå inte mellan vårt nuvarande skolsystem
och det av skolkommissionen föreslagna utan mellan detta senare och ett
skolväsen, som i förhållande till det nuvarande uppvisar en stark ansväll
ning av realskolans lärjungeantal. På lång sikt betyder en sådan ansväll
ning, att vårt skolväsen snedvrides i ensidigt teoretisk riktning utan att
därför bli väsentligt billigare än den av skolkommissionen föreslagna orga
nisationen. Både med hänsyn till elevernas begåvningsstruktur och med
hänsyn till samhällets behov av utbildad arbetskraft skulle det vara ända-
målsenligare, om för de flesta den teoretiska utbildningen kombinerades
med praktisk utbildning.-----------
För hundra år sedan ansågs en sexårig skola nödvändig för medborgarnas
fostran. Samhället var den gången ett relativt okomplicerat agrarsamhälle
med små resurser. Resurserna har sedan dess mångdubblats. Den nioåriga
skolan ter sig som en enkel konsekvens av den materiella standardhöj
ningen. Men den är samtidigt nödvändig för uppehållandet av den mate
riella standarden.
De kostnadsökningar, som en omläggning av skolorganisationen kommer
att medföra men som inte i full utsträckning kommer att göra sig känn
bara förrän på 1960-talet, ter sig för skolkommissionen ingalunda av
skräckande. De måste ur alla synpunkter betraktas som skäliga.» (S. 486
—487.)
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
f. Yttrandena.
Kungl. Maj ds proposition nr 70.
99
I det följande redogöres först för de yttranden rörande skolpliktstidens
längd, som avgivits av vederbörande skolmyndigheter — alltså av de cen
trala skolmyndigheterna, domkapitlen, folkskolinspektörerna och vissa
folkskolestyrelser samt rektorer och kollegier vid olika högre skolor. Till
denna grupp ha även förts yttranden av statens psykologisk-pedagogiska
institut och av olika lärarorganisationer. Därefter refereras utlåtanden av
övriga statsmyndigheter — universitet och högskolor, centrala ämbetsverk
och länsstyrelser. Slutligen återgivas uttalanden av vissa sammanslutningar
av kommuner och enskilda.
Skolmyndigheter och lä rarsammanslutningar.
Av de båda centrala skolmyndigheterna — skolöverstyrelsen och över
styrelsen för yrkesutbildning — tillstyrker den förra nioårig skolplikt, under
det att den senare, utan att uttryckligen taga ställning i sakfrågan, »utgår
från att en nioårig skolplikt kommer att genomföras allt efter det att till
gången på lärare, skollokaler etc. medger detta».
Skolöverstyrelsen erinrar först om erfarenheterna från Förenta staterna,
där skolplikten i vissa stater utsträckts ända upp till 18 år:
»I Förenta staterna är det en allmän erfarenhet, att de uppväxande ej
fara väl av att träda ut i förvärvslivet redan i 14—16 årsåldern. Man har
funnit, att de förspilla sina bästa praktiska läroår i okvalificerat arbete i
s. k. återvändsgrändsyrken (blind alley jobs), som visserligen ge en jäm
förelsevis hög begynnelselön men icke ha mycket att ge i fråga om utbild
ning och utkomstmöjligheter för framtiden. Det har också visat sig mycket
svårt att för dessa minderåriga förvärvsarbetare kunna ordna en lämplig
form av fortsättningsskola, som vid sidan om eller i anslutning till deras
förvärvsarbete kan ge dem all den hjälp, som de behöva för att komma till
rätta i yrke och samhälle. Därför har man i de flesta nordamerikanska sta
ter — liksom på många andra håll i världen — frångått systemet med ’del-
tidsundervisning’ i fortsättningsskola och för övergångsålderns ungdom i
stället föreskrivit fortsatt ’heltidsundervisning’ i yrkesskolor eller andra
lämpliga former av ungdomsskolor.
Det bör dock icke fördöljas, att man i de nordamerikanska stater, som
infört bestämmelser om fortsatt skolplikt ända upp till 18-årsåldern, tid
vis haft svårigheter att effektuera dessa bestämmelser. I ’The Year Book
of Education 1948’ (s. 127) meddelas sålunda, att amerikansk ungdom
särskilt under det senaste världskriget — delvis lockad av de höga arbets
förtjänsterna inom krigsindustrierna — sökt undandra sig den fortsatta
skolplikten i sådan utsträckning, att man år 1943 såg sig nödsakad att på
offentligt initiativ sätta i gång en landsomfattande ’Back to School’-kam-
panj.» (S. 22.)
I likhet med skolkommissionen anser överstyrelsen, att de motiv, som
skolutredningen åberopat för en förlängning av skolplikten till åtta år, lika
väl kunna anföras såsom skäl för en nioårig skolplikt. Av huvudmotiven
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
understryker överstyrelsen särskilt ungdomsvårds- och yrkesutbildnings-
synpunkterna.
»Så som det nu är, utlämnas en stor del av de uppväxande i övergångs
åldern alltför tidigt och oförberedda åt förvärvslivet, där de i okvalificerat
arbete löpa stor risk att under sina bästa läroår bli utnyttjade i stället för
utbildade. Deras vid den åldern yrvakna strävan att bli oberoende frestar
många att söka första bästa arbete, som kan ge dem en stor begynnelselön
— ofta större än de på ett förståndigt sätt kunna handha — men som har
föga att ge dem ifråga om utbildning och utsikter för framtiden.
Det synes under sådana förhållanden välbetänkt att låta det 9:e och
delvis redan det 8:e skolåret för det stora flertalet elever bli ett orienterings-
stadium, närmast för deras yrkesval, förberedande yrkesutbildning och
utplacering i arbetslivet. Ett sådant orienteringsstadium, avsett även för
allmän livs- och samhällsorientering, har alltför länge saknats inom vårt
skolväsen.
Överstyrelsen kan ej dela den i en del remissyttranden framförda upp
fattningen, att ett eller flera av dessa orienterande skolår borde vara fri
villiga. Detta komme nämligen att leda till att denna för alla uppväxande
viktiga orientering ej kunde komma de ungdomskategorier till godo, vilkas
arbetskraft nu både av näringslivet och i vissa fall av föräldrarna utnyttjas
i förtid till förfång för dessa uppväxande själva och deras framtid. Det är
nämligen ej endast näringslivet, som hyser vissa betänkligheter mot den
föreslagna förlängningen av skolplikten, utan även hem, vilka på grund
härav få vidkännas minskning i familjeinkomsten. För att emellertid en
så avsevärd förlängning av skolplikten som med två år ej skall komma att
kännas alltför betungande för familjerna, förutsätter överstyrelsen liksom
SK, att vissa familjestödjande åtgärder från det allmännas sida komma att
bli behövliga, närmast i form av stipendier.» (S. 24—25.)
Överstyrelsen anser tiden vara inne att även i vårt land uppställa en
nioårig skolplikt såsom mål för en fortskridande skolreform, avsedd att
genomföras i den takt, som förutsättningarna — närmast de allmänt eko
nomiska och personella — medge. Starkt hävdar överstyrelsen vikten av
att de båda nya skolåren verkligen få den omedelbart nyttobetonade karak
tär, som kan göra den förlängda skolgången tilltalande för de unga själva,
deras föräldrar och arbetslivets målsmän. Under alla omständigheter får
man dock vara beredd på att vissa dispenser från skolplikten bliva erfor
derliga:
»Hur denna fortsatta utbildning än ordnas, så kommer det alltid att fin
nas en icke obetydlig grupp elever, som varken kan eller vill tillgodogöra
sig den utbildning, som kommer att bjudas dem. Såsom SK likaledes förut
sätter (s. 141, 494), måste det därför finnas vissa dispensmöjligheter sär
skilt under övergångstiden men även för framtiden. Med de elever, som
medges befrielse från det 9:e och eventuellt också det 8:e skolåret, bör
enligt överstyrelsens mening skolan dock söka stå i kontakt under hela
skolpliktstiden för att få tillfälle att bistå dem på det sätt, som är möjligt.
Hur stor denna grupp kommer att bli och på vilket sätt den lämpligen kan
stödjas, får försöksverksamheten närmare utvisa.» (S. 25—26.)
101
Överstyrelsen delar kommissionens uppfattning om behovet av ett prin
cipbeslut snarast möjligt men förutsätter, att detta beslut endast kommer
att röra själva riktlinjerna. Dessa böra utformas på ett sadant sätt, att all
vederbörlig hänsyn kan tagas till med tiden förändrade förhallanden och
ej minst till resultaten av de fortsatta undersökningar och praktiska för
sök, som överstyrelsen anser vara nödvändiga förutsättningar för en fort
skridande skolreform.
Psykologisk-pedagogiska institutet uttalar sin med kommissionens i
princip överensstämmande uppfattning i fråga om den nioariga skolplik
ten, förstärkningen av den samhällsorienterande ämnesgruppen samt in
förandet av ett främmande språk från och med femte klassen. Institutet
befarar dock motstånd från vissa målsmän och från en del av näringslivets
organisationer m. fl.
»Det synes därför betydelsefullt att saklig upplysning lämnas om de
beräknade fördelarna av en utökad skolpliktstid, så att en positiv inställ
ning till den planerade skolan skapas hos skilda samhällsgrupper. Det torde
vara lämpligt med en förhållandevis lång övergångstid, innan den nioåriga
enhetsskolan göres obligatorisk, och förändringen bör endast ske stegvis,
så att en sju- och åttaårig skola fullt effektivt har kunnat utbyggas, innan
den nioåriga införes. Institutet förutsätter, att stor frihet lämnas de olika
skoldistrikten att efter de lokala förhållandena ordna ortens skolväsen. I
detta sammanhang må framhållas, att institutet förutsätter en omfattande
försöksverksamhet i syfte att praktiskt pröva den föreslagna skolorganisa
tionen. Utfalla dessa försök gynnsamt, kan man vänta att det befarade
motståndet mot den nioåriga skolplikten i stor utsträckning undanröjes.»
Några av styrelsens ledamöter, som i annan egenskap hade att yttra sig
över kommissionens betänkande, antecknade till protokollet, att de icke
kunde deltaga i beslutet eller i de delar av beslutet, som avveke från av
dem i sådant sammanhang tillkännagivna meningar.
Inom domkapitlen äro mycket skiftande meningar företrädda. Domkapit
let i Västerås tillstyrker omedelbart principbeslut.
»SK har givit så övertygande skäl för behovet av en förbättrad medbor-
garbildning, att denna enligt domkapitlets mening framstår som en första-
handsuppgift. Målsättningen sådan den angivits i förslaget vidgar ramen
för medborgarfostran, och viktiga områden, såsom yrkesfostran och per-
sonlighetsdaningen, torde kräva, att skolpliktstiden inkluderar övergångs
åldern.
I allt vidare kretsar har man också kommit till insikt om att den sju
åriga skolan erbjuder en för svag grund för vår tids medborgarbildning.
Ett antal skoldistrikt har därför i syfte att förstärka denna grund infört
åttaårig skolplikt. I långt flera fall skulle detta ha skett, om ej bristen på
skollokaler lagt hinder i vägen. Även om det helt visst finnes fog för SK:s
påpekande, att en utsträckning av skolplikten hittills alltid väckt olust
inom vida befolkningslager, anser sig domkapitlet ha anledning vitsorda,
att övergången till sjuårig folkskola försiggått anmärkningsvärt friktions
fritt åtminstone inom Västerås stift. Ett par skoldistrikt ha visserligen
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
102
begärt uppskov med reformens genomförande, beroende på svårigheter att
anskaffa skollokaler för den sjunde klassen. Slutet har emellertid blivit,
att lokalfrågan provisoriskt ordnats. Men vad som i detta sammanhang
tett sig mest löftesrikt är, att de flesta skoldistrikten långt före respittidens
utgång infört det sjunde skolåret, många omedelbart efter riksdagens be
slut i frågan.
Det torde ej vara att missta sig på att intresset växt sig allt starkare
hos den stora allmänheten under senare år. Detta gäller såväl stad som
landsbygd.
Även om detta förstärkta intresse ej bottnar i ett medvetet fattat mål
för skolan att ge en grundläggande bildning, som, för att tala med SK,
möjliggör för människorna att tillgodogöra sig kulturens skatter och att
leva ett rikare personlighetsliv, torde man här möta en på erfarenhet grun
dad insikt, att livet numera blivit så komplicerat och följaktligen ställer
så stora krav på varje medborgare, att ökad kunnighet, praktisk och teo
retisk, är behövlig. Landsbygdens tidigare ofta ådagalagda svala intresse
då det gällt skolväsendets förkovran, har börjat förbytas i en strävan mot
likställighet med tätorterna. Man torde följaktligen med visst fog kunna
förutsätta, att de psykologiska betingelserna från skoldistriktens och den
stora allmänhetens sida äro förhållandevis goda, då det gäller att skapa
förståelse för en utsträckt skolplikt. Måhända kommer det att visa sig,
att de samhällsekonomiska och tekniska hindren bli svårast att övervinna.
Får emellertid vårt näringsliv utveckla sig normalt med hjälp av en alltmer
förbättrad teknik torde enligt domkapitlets mening komma att finnas för
utsättningar för reformens genomförande.»
SK förutsätter med rätta en lång övergångstid för ett allmänt genom
förande av reformen. Ej förrän under 1960-talet beräknas den nya skolord
ningen kunna träda i tillämpning. Såsom skäl för ett uppskov med princip
beslutet kan bl. a. hänvisas därtill, att ytterligare utredning tarvas rörande
vissa framförda projekt, varjämte det onekligen skulle vara av stort värde
att, innan beslut i principfrågan fattas, vinna ledning av de erfarenheter,
som den planerade försöksverksamheten kan komma att giva.
Domkapitlet håller likväl före, att än starkare skäl kunna anses tala för
ett principbeslut snarast möjligt. Detta bör dock begränsas till de frågor,
som avse den organisatoriska ramen samt lärareutbildningen. Med beslut
i övriga frågor torde däremot böra anstå, så mycket mera som utredningen
ej är slutförd beträffande flera av dem.
Domkapitlet i Härnösand vill visserligen icke binda sig för betänkandet
i alla delar men anser sig kunna tillstyrka, att statsmakterna i princip måtte
godtaga skolkommissionens förslag om en nioårig enhetsskola. Domkapitlet
i Luleå har ej heller något att erinra mot nioårig skolplikt men förutsätter
en sådan utformning av skolorganisationen, att barnen icke i större ut
sträckning än hittills tvingas lämna sina hem före det sjunde skolårets
början.
Den vanligaste ståndpunkten är dock en principanslutning i fråga om
skolpliktens längd med så pass starka reservationer beträffande skolorga
nisationens utformning, att försöksverksamhet anses nödvändig, innan be
slut fattas. Domkapitlet i TJppsala, som uttryckligen principiellt ansluter
Kungl. May.ts proposition nr 70.
103
sig till kommissionens förslag om nioårig skolplikt och skolans stadieindel
ning, avslutar sålunda sin granskning med att uttala en förhoppning om
att vårt land »så småningom och efter samvetsgranna omprövningar»
måtte få ett skolväsen, ungefärligen av den art och omfattning, som kom
missionen föreslår. Innan avgörande beslut fattas, böra dock preliminära
kursplaner utarbetas, omfattande praktiska prov igångsättas och erfaren
heterna av dessa prov avvaktas.
Ett par av domkapitlen önska en åttaårig folkskola, vars högsta klass
meddelar yrkesorientering och i viss man även förberedande yrkesutbild
ning. Domkapitlet i Växjö anför sålunda:
»I fråga om den utsträckning av skolplikten till nio år, som skolkom-
missionen föreslår, känner domkapitlet under nuvarande förhållanden en
stark tvekan. Det torde kunna ifrågasättas, om en allmänt genomförd
9-årig skolplikt skulle komma att medföra den förbättring, som avses. Alt
kvarhålla även de mindre studiebegåvade på skolbänken under en tid, da
de på grund av sin fysiska utveckling äro föga ägnade för teoretiskt arbete,
torde vara mindre välbetänkt. Visserligen räknar man med att det nionde
året för flertalet lärjungar skulle komma att bli praktiskt betonat. Men
det kan här göras gällande, att för den ungdom, som uppväxer i jordbruks
bygder, denna utbildning lämpligen erhålles genom en praktisk arbets
insats. Här måste jämväl någon hänsyn tagas till bristen på arbetskraft
inom jordbruket. Det bör ånyo övervägas, om icke den obligatoriska skol
plikten borde begränsas till åtta år, varvid det åttonde aret borde kunna
få den orientering på yrkesutbildning som nu föreslås för det nionde, men
jämväl möjlighet bereddes för de skoldistrikt, som ha möjlighet därtill, att
införa en nionde årskurs. Det kan förtjäna att övervägas, om icke denna
i sådant fall borde kunna framflyttas till en senare tidpunkt, då man kan
räkna med en vaknande studiehåg, och sålunda i viss mån få karaktären
av en vidgad folkhögskola.»
Vid ärendets behandling var en av ledamöterna, lektorn Rosén, skilj
aktig. Reservanten ansåg, att skolkommissionens betänkande efter någon
omarbetning borde kunna läggas till grund för en reform av vårt skol
väsen. »Genomföres en sådan i enlighet med skolkommissionens riktlinjer,
skulle det komma att innebära ett av de betydelsefullaste framsteg, som
gjorts i vårt undervisningsväsens historia.»
En klar avslagslinje förfäktas av domkapitlet i Lund, som håller före, att
förslaget i sin väldiga omfattning kommit att få en delvis orealistisk prägel.
»Kritisk och betänksam måste man .. . ställa sig ej blott mot genomför
barheten av en plan, som bygger på oprövade antaganden, utan också mot
planens rationalitet. Man måste fråga sig, om för manga ungdomar en
obligatoriskt förlängd undervisning i ett nionde skolår verkligen innebär en
fördel och om dylika elevers intellektuella utrustning och negativa inställ
ning till skolan ej är sådan, att de och vårt land ha större gagn om de
komma ut i arbetslivet efter eu 7- eller 8-arig skolgång.»
Kungl. Maj:ts
;proposition nr 70.
104
Skolöverstyrelsen lämnar följande statistiska översikt av de yttranden,
som inkommit från lokala myndigheter inom överstyrelsens verksamhets
område:
Skolstyrelser och skolråd.
Antal yttranden: 74
» tillstyrkanden: 63
»
»
med tvekan: 2
» avstyrkanden: 9 (varav 3 ha önskat frivillig skolgång åttonde och
nionde skolåren).
Seminariekollegierna.
Antal yttranden: 22
» tillstyrkanden: 10
» avstyrkanden: 2.
Av de återstående 10 önska 5, att ingående försök måtte äga rum, innan
något bindande principbeslut fattas. 3 understryka kraftigt, att möjlig
heten att få dispens från nionde skolåret icke måtte få karaktär av undan-
tagsföreteelse.
Läroverkskollegierna.
Antal yttranden: 200
» tillstyrkanden: 95
» positivt inställda: 52
» negativt inställda: 31
» avstyrkanden: 22.
Statens folkskolinspektörer.
Antal yttranden: 44
» tillstyrkanden: 27
»
»
med tvekan: 11
»
avstyrkanden: 4 (dessutom ha 2 rekommenderat att låta skol
distrikten försöksvis genomföra reformen).
Av de 340 remissinstanser, som yttrat sig till överstyrelsen, ha alltså
endast 37 helt avstyrkt den nioåriga skolplikten, medan 195 ha tillstyrkt
utan reservation. (S. 212.)
Som motivering för skolpliktens utsträckning till nioårig har anförts,
att landsbygdens barn skulle bli mindre vanlottade i förhållande till tät
orternas, a,tt studiebegåvad ungdom från alla samhällskikt skulle få möj-
lighet till högre utbildning utan hinder av föräldrar, som vilja exploatera
små barns arbetskraft, att på snart sagt alla områden krav ha rests på
ökade kunskaper och förbättrad medborgerlig bildning, vilket bl. a. har
fatt till följd, att med varje år antalet barn ökats, som söka sig till real
skolorna, att införande av nioårig obligatorisk enhetsskola skulle medföra
bättre möjligheter till ett rationellt lärjungeurval, att ökade möjligheter för
karaktärsfostran skulle skapas genom att skolplikten komme att omfatta
den viktiga övergångsåldern, samt att skolkommissionens målsättning för
skolan skulle kräva förlängd skolpliktstid. Att göra den obligatoriska skol
plikten nioårig har allmänt betecknats som en synnerligen önskvärd kul
turell upprustning.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
105
De yttranden, som ställa sig direkt avvisande, ha som stöd för avslags
yrkandena framdragit de med reformen sammanhängande kostnaderna,
bristen på lärare och skollokaler, svårigheter för näringslivet, särskilt .jord
bruket samt olämpligheten av att tvinga alla, oavsett begåvning och in
tresse, till en förlängd skolgång.
I övrigt hänvisas beträffande alla dessa grupper av yttranden till över
styrelsens tryckta sammanfattning.
Åsiktsgrupperingen synes vara likartad även inom yrkesundervisningens
skolor, vilka icke ingå i skolöverstyrelsens sammanfattning. Flertalet till
styrker nioårig skolplikt eller lämnar förslaget utan erinran. Men även av
rådande röster höras.
»Ett kvarblivande i skolan till sexton år», skriver sålunda kollegiet vid
tekniska gymnasiet i Göteborg, »skulle för ett stort antal elever betyda dels
ett förkvävande av deras praktiska anlag, dels en stark motvilja mot stu
dier i all framtid. Det finns enligt kollegiets mening ett avsevärt antal barn,
som efter sjuårig skolgång önska och böra utan vidare skoltvång fullfölja
sin egen väg till praktisk verksamhet. Många av dem genomgå vid mog-
nare år fortsatt utbildning och behålla sedan studielusten i hela sitt liv,
och denna studielust är av stor betydelse för vårt samhälle och dess utveck
ling. Kollegiet anser nioårig skolplikt ej vara av behovet påkallad men att
däremot folkskolans överbyggnader böra ge tillfälle till frivillig fortsatt
skolgång samt att alla åtgärder för förbättrad yrkesutbildning och för ut
bildning av personer i mognare år böra uppmuntras.»
Av lärarsammanslutningarna tillstyrka de flesta nioårig skolplikt, en del
dock med reservationer av olika slag. Läroverkslärarnas riksförbund jäm
för inledningsvis de båda kommittéförslagen och finner skillnaden mindre
än den vid första intrycket förefaller.
»Skillnaden mellan de bägge förslagen reduceras, om man tar i betrak
tande å ena sidan den ökade tillströmning till skolor av realskolekaraktär,
vilken, om den fortsätter, inom kort leder till att ungefär hälften av en
årskull frivilligt går till realexamen eller motsvarande utbildning, å andra
sidan att enligt SK:s förslag ungefär halva årskullen beräknas tillbringa det
nionde skolåret i en sådan form av nionde klassen, där av teoretiska ämnen
endast modersmålet, samhällslära och hälsolära ingå, medan arbetet i öv
rigt inriktas på förberedande yrkesutbildning. Beaktas bör därvid, att en
ligt SK:s förslag ifrågavarande lärjungegrupp även under sjunde och
åttonde skolåren skulle ägna en stor del av sin arbetstid åt praktiska äm
nen. Det förefaller också riksförbundet sannolikt, att SK har rätt i sin för
modan, att en utsträckning av skolpliktstiden med två år, innebärande en
möjlighet att ge den obligatoriska skolan ett verkligt överstadium, skulle
röna större uppskattning och ha större värde än en förlängning med ett år,
vilken kunde synas innebära blott ett uttänjande av nuvarande skolkur-
ser på en längre tidrymd. Möjligheten att inom detta högstadium låta skol
arbetet få en skiftande karaktär, motsvarande olika elevers anlag och in
tressen liksom tillämpande på detta stadium av ämnesliirarsystemet, skulle
måhända motverka den skolleda, varöver ibland klagats i anslutning till
den utsträckning av skolpliktstiden, som under senare år ägt rum till sju
eller åtta år.
Kungl. Majds proposition nr 70.
106
Såsom SK föreslagit (betänkandet sid. 141) bör skolstyrelsen ha möjlig
het att medge avgång efter åtta år, bland annat för elever, som på grund
av bristande förutsättningar kunna antagas ha föga utbyte av ytterligare
ett års skolgång.
Som ett alternativ till den föreslagna utsträckningen av den samman
hängande obligatoriska skoltiden har i diskussionen stundom framförts den
tanken, att de elever, som det önskade, skulle få lämna skolan efter sju
år och gå ut i praktiskt arbete för att efter några år återvända till en ett-
eller tvåårig kurs av folkhögskolekaraktär. Mot bakgrunden av å ena sidan
den skolleda, som ofta framträder i pubertetsåldern och kan göra skol
arbetet under denna tid mindre fruktbringande, å andra sidan de utmärkta
erfarenheterna av folkhögskolans arbete, synes en sådan tanke bestickande.
Emellertid torde dess realiserande vara förenat med betydande olägenheter.
Om den tilltänkta kursen skall ersätta en del av skolplikten, måste den
tydligen göras obligatorisk för alla, som ej genomgått nioårig skola eller
skaffat sig däremot svarande skolbildning. Den kunde då ej få folkhög
skolekaraktär, eftersom det som ger folkhögskolan dess karaktär kanske
främst är, att dit frivilligt samlas elever, som drivas av ett starkt bildnings-
intresse. En skola, till vilken man tvångsvis sammanförde just de elever,
som visat det minsta egna intresset för att fullfölja sin skolutbildning,
skulle tydligen få en alldeles motsatt och säkerligen för studiearbete ganska
ogynnsam karaktär. Det bleve nog också rätt svårt att förena en sådan
kurs dels med den yrkesutbildning, som bör följa på den obligatoriska sko
lan, dels med näringslivets behov att få behålla den arbetskraft, som redan
börjat träda i dess tjänst. Problemet måste nog i stället bli att så utforma
skolarbetet under åttonde och nionde skolåren, att det har något att ge
åt ungdomar av olika läggning. Därmed vinnes också, att all ungdom nås
av skolans fostrande verksamhet och omvårdnad under de ömtåliga puber
tetsåren, vilket måste te sig särskilt betydelsefullt mot bakgrunden av hem
mens tyvärr alltför ringa möjligheter att fylla denna uppgift.
Efter sådana överväganden finner sig riksförbundet kunna tillstyrka ett
beslut om nioårig skolplikt och väntar sig, att statsmakterna skola låta sig
angeläget vara att så snabbt som möjligt undanröja de hinder av ekono
misk art, som stå i vägen för ett omedelbart genomförande av denna för
hela vårt folks kulturella standard betydelsefulla reform.»
Sveriges folkskollärarförbund ansluter sig till skolkommissionens förslag
om obligatorisk nioårig enhetsskola. Bl. a. hänvisar förbundsstyrelsen till
vikten av att studiebegåvningarna tillvaratagas och erhålla en för dem av
passad undervisning.
»Om realskolestadium upprättas i varje skoldistrikt lcomme studiebegåv
ningar, särskilt på landsbygden, vilka genom nuvarande skolsystem har
svårt att erhålla fortsatt utbildning, att iå möjligheter till sådan utbildning
i vida större utsträckning än nu. Den kommunala enhetsskolan skulle inne
bära ett betydelsefullt steg för utbildningsmöjligheternas demokratisering.»
Det är emellertid icke mindre nödvändigt att även de svagt begåvade
lärjungarna ägnas tillräcklig uppmärksamhet:
»Det planerade realskolestadiet måste ges en sådan utformning att även
de svagt begåvade eleverna får utbyte av undervisningen. Denna bör även
Kungl. Mai ds proposition nr 70.
107
i teoretiska ämnen erhålla en starkt praktisk inriktning, och kraven på
dessa svagt utrustade elever får inte ställas för höga.»
Det från en del håll framförda förslaget om en på frivillighet baserad över
byggnad på den nuvarande sjuåriga skolan avböjes av förbundsstyrelsen
med följande ord:
»Om åttonde och nionde skolåren gjordes frivilliga, komme den mindre
del av ungdomen som avslutade sin skolgång efter sjunde skolåret att ut
göras av dels en del svagt begåvad ungdom med olust för studier, dels en
ungdom som av oförståelse från hemmets sida inte finge fortsätta. Det
kan ifrågasättas, om dessa kategorier av ungdom äro betjänta av att ga .ut
i samhällslivet med en betydligt svagare skolutbildning än den stora majo
ritet av ungdom som frivilligt eller genom föräldrarnas ambition skulle ut
nyttja den nioåriga skolan. Om det treåriga realskolestadiet ska ge en av
slutad utbildning, kan avgång efter sjunde eller åttonde året inte skänka
det beräknade utbytet av studierna.»
Huruvida de avsedda fördelarna med en nioårig skola komma att vinnas,
beror dock i hög grad på skolans praktiska utgestaltning.
»Under förutsättning att undervisningen under åttonde och nionde skol
åren får en sådan utformning att den i tillräcklig utsträckning anpassas
för elever med olika mått och olika slag av studiebegåvning och att den
praktiska och förberedande yrkesutbildningen blir tillfredsställande ordnad
bör en nioårig skolplikt genomföras, dock först efter tillräckligt lång över
gångstid.»
Principbeslut om skolväsendets organisation bör fattas så snart som möj
ligt. Det bör dock endast avse den nioåriga skolplikten jämte förslag till
enhetsskolans organisation och mål i stora drag samt huvudprinciperna för
en reform av lärarutbildningen. Intet försök bör göras att genom detalje
rade föreskrifter ge den nya skolan slutgiltig form redan nu. De resultat,
vartill skolkommissionens principbetänkande och avgivna remissyttranden
fört, måste kompletteras med fortsatta utredningar och försöksverksamhet,
innan definitiva beslut kunna fattas i detaljfrågorna.
Sveriges folkskollärarinneförbund accepterar likaledes den nioåriga skol
plikten som mål för en fortskridande skolreform.
»Ett absolut villkor för denna förlängning av skolplikten är emellertid,
att enhetsskolan får en sådan utformning, att den verkligen tillgodoser ele
ver med olika mått och olika slag av begåvning. Förbundsmedlemmarnas
erfarenhet av det ringa utbyte folkskolans sjunde och åttonde klasser ofta
ger de klent begåvade och föga studieintresserade i klasserna gör dem starkt
medvetna om att kurserna för enhetsskolans sista år väl måste anpassas
efter de olika elevernas förmåga och intressen och med hänsyn till puber
tetsårens speciella svårigheter. Om ungdomarna — och deras föräldrar —
märker, att den förlängda skoltiden ger verkligt utbyte, kommer det 'mot
stånd av folkpsykologisk art', som kommissionen räknar med, att betydligt
lättare kunna övervinnas.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
108
Även enligt detta förbunds mening måste förslagens hållbarhet vid prak
tisk tillämpning prövas genom omfattande försöksverksamhet i kommu
ner av olika storlek och struktur. Ett principbeslut av statsmakterna om
nioårig enhetsskola bör således inte få binda skolans utformning vid de rikt
linjer kommissionen har uppdragit, utan dessa böra kunna modifieras —
eller, om så krävs, radikalt omprövas — med utgångspunkt från de prak
tiska rönen.
Svenska facklärarförbundet kan helt ansluta sig till förslaget att ut
sträcka skolpliktstidens längd till nio år.
»Det torde vara synnerligen värdefullt, att även de, som efter avslutad
skolgång ägna sig åt praktiskt arbete, få en bättre skolunderbyggnad. Sär
skilt vill förbundet därvid understryka vikten av goda kunskaper i svenska
språket och matematik, enär på dessa punkter bristerna hos de manuella
yrkenas utövare äro särskilt vanliga och bereda dem de största svårig
heterna.»
Centralstyrelsen för Flick- och samskoleläramas riksförbund anser icke
tiden mogen för ett principbeslut men vill dock ej motsätta sig tanken på
en nioårig allmän skolgång.
»Fördelarna av att de unga under sina vanskligaste utvecklingsår hållas
under skolans vård och fostran äro för uppenbara för att förslaget skall
kunna avvisas. Säkerligen behövs det dock ... en omfattande försöksverk
samhet, innan den rätta formen för den allmänna skolbildningen blivit fun
nen, och möjligen vore det klokt att förbereda reformen genom att först
göra det nionde året frivilligt.»
Sveriges yngre läroverkslärares förening tillstyrker principiellt men under
en rad förutsättningar, som göra att föreningens principtillstyrkan kommer
bra nära ett avslagsyrkande. Föreningen anser bland annat, att skolrefor
men kan realiseras endast om klassavdelningarna minskas och göras mera
homogena och lärarnas undervisningsskyldighet nedsättes till förmån för
förberedelsearbetet och annat hemarbete, som nödvändiggöres av indivi
dualiserad undervisning.
Exempel finnes slutligen på att en lärarsammanslutning även av andra
skäl än de praktiska organisationssvårigheterna vill ställa den nioåriga skol
plikten på framtiden. Läroverkens handelslärares förening, som icke för när
varande kan tillstyrka nioårig skolplikt, anser det sålunda diskutabelt,
huruvida det för en stor del av barnen är en fördel att gå i skolan i åklem
14—16 år. Många barns personlighetsdaning torde snarare hämmas än be
fordras av en mot deras vilja förlängd skolgång.
Övriga statsmyndigheter.
De båda centrala universitetsmyndigheterna, kanslersämbetet och över
styrelsen för de tekniska högskolorna, luta närmast åt skolutredningens
förslag. Tf. universitetskanslern yttrar:
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
109
»I likhet med såväl skolutredningen som skolkommissionen anser jag en
förlängning av skolplikten starkt motiverad. Då det gäller att taga ställ
ning å ena sidan till den av utredningen föreslagna förlängningen till åtta
år med möjlighet till frivilligt inrättande av ett nionde år, å andra sidan
till kommissionens förslag om obligatorisk 9-arig enhetsskola synes det mig
av ekonomiska och praktiska skäl (bland annat lärarbristen) kunna ifråga
sättas om icke försiktigheten bjuder att till en början välja den av utred
ningen angivna vägen. Erfarenheten torde sedermera fa utvisa ändamåls
enligheten av en dylik organisation eller om åtgärder i av kommissionen
förordad riktning kunna vara att föredraga.»
Jämväl överstyrelsen för de tekniska högskolorna finner en förlängning
av skolplikten motiverad av den samhällsutveckling, som ligger bakom oss.
»I och för sig kan det därvid förvisso framstå som ett önskemål att ut
sträcka denna till att omfatta en tid av nio år i enlighet med skolkommis-
sionens förslag, vilket skulle innebära, att varje medborgare finge en ut
bildning motsvarande den nuvarande realexamen. I vad män vårt lands
ekonomiska och personella resurser medgiva ett förverkligande av detta
förslag undandrager sig visserligen i stort sett överstyrelsens bedömande,
men överstyrelsen kan icke undgå att taga intryck av de betänkligheter
härutinnan, som föranlett skolutredningen att för sin del stanna vid att för
orda en till åtta år utsträckt skolpliktstid.»
Inom de hörda akademiska kollegierna ha framträtt talesmän både för
längre syftande och för mindre omfattande åtgärder. Nioårig skolplikt till-
styrkes sålunda av teologiska fakulteten och av de bada sektionerna inom
filosofiska fakulteten i Lund. Humanistiska sektionen i Lund förordar ett
principbeslut, i varje fall omfattande den nioåriga enhetsskolan och en all
män linje inom gymnasiet. Professorn i psykologi och pedagogik Herman
Siegvald anför i ett särskilt yttrande:
»Eftersom det demokratiska samhället i hög grad bygger på de enskilda
medborgarnas erfarenheter och omdömeskraft, framstår det som en av sko
lans främsta uppgifter att i största möjliga omfattning vidga de växandes
erfarenhetskrets och utveckla deras omdömesförmåga. Därför måste det
hälsas med synnerlig tillfredsställelse, att 1946 års skolkommission föreslår
nioårig skolplikt för alla barn. Många anse säkerligen detta vara alldeles
för mycket för de barn, som sedan skola ägna sig åt praktiskt yrkesarbete,
men enligt min på mångårig erfarenhet såsom statens folkskoleinspektör
grundade erfarenhet är det särskilt dessa ungdomar, som just i pubertets-
åldern äro i trängande behov av skolans fostran och handledning ej minst
i en tid, då många föräldrar förlorat greppet om ungdomen.»
En annan uppfattning hävdas exempelvis av uppsalaprofessorerna Col-
linder, Hjärnc, Holmberg, Jansson och Svennung, vilka vid remissens hand
läggning inom humanistiska sektionen anförde följande:
»Ett demokratiskt samhällsskick ger inte folkets flertal rätt att öva mera
tvång mot mindretalet än vad allmänt väl kräver. Skolkommissionen säger
att samhället har blivit så invecklat, att alla måste gå i skola i minst nio
är för att lära sig vad en medborgare behöver veta och kunna. Det på
Kungl. Maj:ts •proposition nr 70.
no
ståendet har inte blivit styrkt. Redan det sjuåriga skoltvånget har väckt
missnöje bland Sveriges bönder. Nioårigt skoltvång innebär att jordbru
karnas barn inte skola få tillfälle att på allvar börja lära sig föräldrarnas
yrke förrän vid sexton eller sjutton års ålder. För pojkarna tillkommer se
dan ett års värnplikt. Skolkommissionen har klart för sig att försörjnings-
läget inte är sådant att nioårigt skoltvång kan genomföras. Det finns inte
heller tillräckligt med lärare, hur lågt man än sätter fordringarna på lä
rarna. Vad är det under sådana förhållanden för mening med att stifta en
lag som går ut på att man skall bli tvungen att skicka fjärdingsman och
polis för att ta barnen ur hemmen och släpa dem till skolan? Räcker det
inte med att man skaffar nio års kostnadsfri skolgång åt alla som så önska
och ytterligare utbildning åt dem som äro särskilt lämpade för fortsatta
studier?»
Flertalet av de hörda fakulteterna och lärarråden har icke preciserat sin
ståndpunkt till skolpliktstidens längd.
Flera av de hörda centrala myndigheterna nöja sig med att taga ställning
till de delar av skolkommissionens förslag, som beröra ifrågavarande myn
digheters verksamhetsområden, och komma därigenom antingen icke alls
eller också blott från någon viss synpunkt in på frågan om skolpliktens
förlängning.
Sålunda anför tjf chefen för försvarsstaben:
»Den föreslagna utformningen av enhetsskolan (synes) innebära en för
bättring i jämförelse med nuvarande folkskoleordning. Av särskild bety
delse är därvid den ökade undervisningen i samhällskunskap och främman
de språk samt den vikt, som skolkommissionen tillägger fysisk fostran. På
lång sikt kommer detta att bredda och förbättra underlaget vid urval av
såväl fast anställt som värnpliktigt befäl.»
Statskontoret har avgivit ett utförligare utlåtande. Ämbetsverket anför:
»Att skolväsendet med nuvarande utformning i många avseenden läm
nar åtskilligt övrigt att önska torde vara obestridligt. Den omfattande och
grundliga undersökning av hela problemkomplexet, som verkställts först
av 1940 års skolutredning och sedermera av 1946 års skolkommission, ger
också god vägledning för bedömande av de i och för sig önskvärda refor
merna. Utredningen visar emellertid tillika, trots ofullständiga och osäkra
kostnadsberäkningar, att ett genomförande av hela reformprogrammet
kommer att ställa mycket betydande krav på landets ekonomiska och per
sonella resurser, i själva verket så höga, att redan ett principbeslut, avsett
som målsättning för framtidens skolväsen icke bör fattas utan ingående
överväganden av vad som, såvitt nu kan bedömas, är praktiskt möjligt att
genomföra.
. Kärnpunkten i förslaget är att bereda tillgång på tillräckligt antal, för
sina nya uppgifter rätt utbildade och fullt kompetenta lärare. Lyckas man
icke härmed, torde större delen av reformförslaget i övrigt komma att
stanna på papperet. Förutsättningarna äro emellertid icke särskilt gynn
samma. —
Håller man samtidigt i minnet, att övriga aktuella reformer inom för-
svarsväsen, kommunikationsväsen, hälso- och sjukvård, den allmänna
Kunql. Maj ds proposition nr 70.
in
socialvården, jordbruket o. s. v. samtliga förutsätta väsentligt utökade
personalresurser, för att nu icke tala om det stegrade arbetskraftsbehov,
som erfordras för ett genomförande av den industriella upprustning och
den utbyggnad av' näringslivet, som utgör själva grundvalen för ett vid
makthållande och utvecklande av vårt nationella välstånd, måste förslaget
inge allvarliga farhågor för att våra befolkningstillgangar icke skola räcka
till för dess realiserande inom överskådlig framtid.
Vad därefter den ekonomiska sidan angår, vore det enligt statskontorets
mening knappast tillrådligt, att vid nuvarande tidpunkt, da den angeläg
naste uppgiften ansetts vara att i enlighet med den nyligen framlagda
4-årsplanen söka uppnå ekonomisk stabilisering, fatta principbeslut röran
de en skolreform, som binder staten för nya årliga utgifter, vilka av allt att
döma äro av en storleksordning på omkring *4 miljard kronor. Helt bestic
kande frågar kommissionen: 'Om våra förfäder för hundra år sedan ansågo
sig ha råd till en sexårig skola, skulle inte vi ha möjligheterna att skapa en
nioårig?’ Detta synes dock innebära en alltför långt gående förenkling^ av
frågeställningen. Den sjuåriga skolan har först med innevarande läsår i
huvudsak genomförts, och ett utbyggande med ytterligare en klass har på
frivillighetens väg påbörjats. Takten för utbyggnaden är till väsentlig del
beroende av tillgången på lärare och skollokaler. Skall ett principbeslut i
fråga om skolväsendets fortsatta utveckling nu fattas, anser ämbetsverket
försiktigheten bjuda, att man begränsar sig till att fastslå den attaåriga
skolplikten som närmaste mål. På den framtida befolknings- och väl
ståndsutvecklingen får sedan bero, om och vid vilken tidpunkt beslut bör
fattas om införandet av nioårig skolplikt.
Ett principbeslut av nu ifrågasatt innebörd behöver icke medföra sa
genomgripande omläggningar i de nu hävdvunna skolformernas struktur
som kommissionens förslag synes förutsätta. Därigenom vunnes även bättre
rådrum för de nya principernas gradvisa omsättande i praktiken och. storre
garantier mot organisatoriska och pedagogiska misstag. Emellertid vill
statskontoret understryka, att även ett på angivet sätt begränsat princip
beslut måste föregås av noggranna ekonomiska överväganden.-------—
Såsom statskontoret redan inledningsvis konstaterat äro skolkommissio-
nens kostnadsberäkningar alltför ofullständiga för att medgiva ett tillför
litligt bedömande av den föreslagna skolreformens ekonomiska konsekven-
ser.Visserligen är en fullt uttömmande detaljberäkning icke möjlig att på
nuvarande stadium åstadkomma, men som ett minimikrav måste dock upp
ställas, att alla nu kända kostnadselement specificeras och i görligaste män
beräknas, innan förslaget framlägges för riksdagen i och för principbeslut.
Härvid synes, till undvikande av den syårberäkneliga faktor, som det väx
lande lärjungeantalet innebär, böra anlitas den utvägen, att beräkningarna
projicieras på ett visst närliggande år, varefter svar sökes pa frågan, hur
de faktiska kostnaderna hade ställt sig, om den nya organisationen vid
denna tidpunkt hade varit i full tillämpning.»
Vissa av statskontoret berörda frågor, såsom om lärarproduktionens möj
ligheter och kostnader, konsekvenserna för lärarnas lönegradsplacering av
en eventuellt förlängd lärarutbildning och kostnaderna för den nya di-
striktsorganisationen, komma att senare upptagas i vederbörliga samman
hang.
Kungl. May.ts proposition nr 70.
112
Arbetsmarknadsstyrelsen berör först i korthet de allmänkulturella syn
punkter, som ha inspirerat reformförslagen, och ger därefter en ingående
analys av reformens inverkan på arbetsmarknaden.
»Vilken ställning man bör taga till förslaget om en förlängning av skol-
pliktstiden från 7 till 9 år, beror delvis på vilken uppfattning man har om
skolans mål och uppgifter. Accepterar man den målsättning, som skolkom-
missionen (liksom tidigare 1940 års skolutredning) anser bäst motsvara det
moderna demokratiska samhällets krav, blir det onekligen mest konsekvent
att också räkna med en avsevärd förlängning av skolpliktstiden. Vill man,
att den allmänna, obligatoriska medborgarskolan inte endast skall lämna
utrymme för olika praktiska utbildningsmoment utan även leda all ung
dom med normala intellektuella förutsättningar fram till ett kunskapsmått,
som ungefär motsvarar realexamen och som bland annat skall kunna bli en
bärkraftig grund för fortsatta studier av såväl fackligt som gymnasialt slag
— syftar man så långt, blir man nog tvungen att räkna med lika lång
studietid, som för närvarande kräves för kombinationen 4+5 (fyra klasser
folkskola och därefter femklassig realskola). För dem, som för närvarande
ta realexamen vid fyraårig realskola, dit övergång sker från folkskolans
sjätte klass, blir ju studietiden 10 år.
Frågan om skolpliktstidens förlängning kan och får emellertid inte enbart
ses som en pedagogisk fråga. Den måste bedömas även från andra synvink
lar och bland annat med hänsyn till de konsekvenser, som en förlängning
av skolpliktstiden kommer att medföra för arbetsmarknaden.
De relativt låga födelsesiffrorna under 20- och 30-talen med bottensiff
ran år 1934 ha medfört, att den svenska arbetsmarknaden under 40-talet
haft att räkna med en alltmera kännbar brist på ungdomlig arbetskraft.
Bristen har varit så mycket mera kännbar, som det under samma tid till
följd av de goda konjunkturerna varit relativt stor efterfrågan på arbets
kraft. Det totala antalet ungdomar i åldern 13—14 till och med 17—18
år (5 årskullar) kommer år 1949 att nå bottensiffran 407 000.»
Styrelsen lämnar så till jämförelse de sifferuppgifter rörande antalet
ungdomar i åldern 13—14 till och med 17—18 år, som äro sammanställda
i nästa tabell.
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.
Tab. 16. Antalet personer i åldern 13—14 t. o. m. 17—18 år
vid slutet av åren 1924—1959.
År
Antal
personer
År
Beräknat
antal
personer
År
Beräknat
antal
personer
1924
586 000
1950
407 000
1955
468 000
1929
555 000
1951
415 000
1956
498 000
1934
553 000
1952
427 000
1957
531 000
1939
499 000
1953
436 000
1958
667 000
1944
443 000
1954
446 000
1959
597 000
1949
407 000
113
Medan man mot mitten av 50-talet har att räkna med ungefär samma
tillgång på ungdomlig arbetskraft som i slutet av 30-talet, kan man vid
60-talets början räkna med att totalantalet ungdomar i arbetsför ålder är
uppe i nivå med de högsta siffror, som någonsin ha konstaterats här i lan
det, fortsätter styrelsen. Den årliga tillväxten av antalet personer i arbets
för ålder kan dock även vid slutet av 1950-talet icke väntas bli mer än
ungefär hälften så stor som under perioden 1910—40.
Det är delvis mot bakgrunden av dessa siffror, som frågan om skolplilcts-
tidens förlängning enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning bör ses.
Därvid måste emellertid ihågkommas, att en stor del av den yngsta arbets
kraften redan för närvarande av olika skäl är undandragen arbetsmarkna
den och att denna tendens synes komma att förstärkas, även utan skol
reformens genomförande.
Delvis är orsaken den ständigt ökande tillströmningen till fortsatta stu
dier men även en annan omständighet bör i detta sammanhang uppmärk
sammas. I januari 1949 utfärdades en ny arbetarskyddslag. Enligt denna
får minderårig, som ej fyllt eller undef kalenderåret fyller 15 år, icke an
vändas till hantverks- eller industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i
gruva, stenbrott eller grustag eller å annat dylikt arbetsställe, skogsavverk
nings- eller kolningsarbete eller arbete med transport av personer eller gods
eller arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. Stadgandet gäller dock
icke uträttande av bud, ärenden samt lättare distributionsarbete. Arbetar-
skyddsstyrelsen kan ge minderårig tillstånd till dylikt arbete ett ar tidigare,
om så befinnes påkallat av hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning
eller det eljest kan vara till gagn för honom.
Styrelsen fullföljer nu på följande sätt analysen:
»För ovannämnda yrkesområden kommer tydligen skolpliktstidens för
längning inte att få någon direkt betydelse, bortsett från den minskade
tillgången på springpojkar. Detsamma kan konstateras beträffande ett fler
tal andra yrkesområden, där man av olika skäl inte anser sig kunna syssel
sätta ungdomar i den ålder, varom här är fråga — kanske är minimiåldern
för inträde satt ännu högre.
Men även om alla dessa yrkesområden sålunda inte direkt drabbas
av arbetskraftsminskningen, kunna de ändå få känning därav, nämligen
på ett mera indirekt sätt: det blir hårdare konkurrens om de äldre ung
domarna, eftersom dessa även komma att behövas för de arbetsuppgifter,
som man för närvarande kan överlåta åt 14—15-åringar.
Bland de arbetsområden, som mera direkt och påtagligt drabbas av
arbetskraftsreduceringen, må i första hand nämnas jordbruk och trädgårds
skötsel, affärs-, kontors- och lagerarbete, barnavård och husligt arbete.
Visserligen är det arbete, som 14—15-åringar kunna utföra på dessa om
råden, av tämligen okvalificerat slag. Men i den mån arbetet i fråga måste
utföras, kommer skolpliktstidens förlängning att medföra, att arbetskraft
måste tagas från äldre årsgrupper. Framför allt kommer bristen på sökande
till springpojksplatser och dylikt att bli ännu mer kännbar än för när-
8 -—
Bihang till riksdagens protokoll 1950.
1 samt. Nr 70.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
114
varande, och det torde bli nödvändigt för företagen i fråga att mer och mer
övergå till andra former för transport och distribution.
Skolkommissionen har ingalunda varit blind för att skolreformen måste
medföra åtskilliga olägenheter på arbetsmarknaden. Men man är angelägen
att framhålla, att den arbetskraft, som 14—15-åringarna representera, i
relativt stor utsträckning kommer att ställas till näringslivets förfogande
under 8:e och 9:e skolåren. Dels komma många elever i samband med den
praktiska yrkesorienteringen i klass 8 att som ett slags praktikanter hjälpa
till på olika arbetsplatser, dels skall ungefär hälften av utbildningstiden i
klass 9 y ägnas åt praktiskt yrkesarbete, i stor utsträckning förlagt till
arbetsplatser ute i näringslivet. Därvid skall även näringslivets önskemål
och behov i görligaste mån tillgodoses. Är det t. ex. fråga om praktik på
ett yrkesområde med säsongpräglad arbetsmarknad, skall praktiktiden
kunna koncentreras just till ifrågavarande högsäsonger, då arbetsinsatsen
bäst behövs.
Det är svårt att på förhand bedöma, hur detta system kommer att fun
gera. Som senare kommer att påvisas, är det förenat med svårbemästrade
praktiska problem. Men det är tänkbart, att ifrågavarande svårigheter
kunna övervinnas, och i så måtto böra i varje fall arbetsplaceringarna under
9:e skolåret kunna innebära en vrss kompensation för den arbetskrafts-
minskning, som skolpliktstidens förlängning medför. Praktikplaceringarna
under 8:e skolåret torde däremot ur arbetsmarknadssynpunkt komma att
bli utan större betydelse.
Vad man förlorar med avseende på arbetskraftens kvantitet, bör man
emellertid kunna delvis återvinna i kvalitativt avseende.
Enbart detta, att all ungdom, som har möjlighet att tillgodogöra sig
enhetsskolans undervisning, tillförsäkras en grundligare allmänbildning och
medborgerlig uppfostran, än vad den nuvarande folkskolan kan ge, inne
bär givetvis, att man får en bättre grund att bygga på vid utbildningen av
yrkesmän på olika områden.»
Yrkesorienteringen och den sena differentieringen komma dessutom,
framhåller styrelsen, att öka möjligheterna att leda de unga in på lämpliga
yrkes- och utbildningsvägar och åstadkomma en i kvalitativt avseende
bättre rekrytering till olika yrkesområden. Rationellt ordnad bör vidare
den förberedande yrkesutbildningen i högsta klassen kunna bibringa ung
domen tillbörlig insikt om yrkesutbildningens betydelse, en viss arbets-
fostran och vissa grundläggande kunskaper och färdigheter av värde för
den kommande yrkesutbildningen och yrkesanpassningen.
Huru mycket 8:e och 9:e skolåren till sist kunna ge, kan dock fastställas
först på grundval av en efter olika linjer och under olika förhållanden bedri
ven, relativt långvarig försöksverksamhet.
»Av vad som tidigare sagts bör emellertid ha framgått, att arbetsmark
naden och näringslivet enligt styrelsens mening i alla händelser bör kunna
räkna med en värdefull kompensation i följande avseenden:
1. Den ungdom, som i 15—16-årsåldern lämnar skolan, bör bli mera mogen
och bättre förberedd för yrkesvalet och yrkesutbildningen.
2. Genom det föreslagna skolsystemet, som möjliggöres genom skolplikts
tidens förlängning och som bland annat innebär, att valet mellan teore
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
115
tisk och praktisk studiegång uppskjutes till 9:e skolåret och att även
ungdom med praktisk inriktning tillförsäkras realexamen, bör rekryte
ringen till olika yrkes- och utbildningsvägar kunna ske på ett sätt, som
bättre tillgodoser även de praktiska yrkenas behov och intressen, än vad
det nuvarande skolväsendet förmår.»
Då remissen till länsstyrelserna formellt endast omfattat vissa delar av
de verkställda utredningarna, ha tämligen få länsstyrelser uttryckligen an
givit sin ståndpunkt till skolpliktstidens längd.
Utlåtanden, som tillstyrka omedelbart principbeslut om nioårig skolplikt,
ha avgivits av länsstyrelserna i Gävle, Kalmar och Malmö.
Länsstyrelsen i Gävle finner visserligen många detaljer av skolkommis-
sionens förslag tämligen diskutabla, men totalintrycket förblir dock mycket
fördelaktigt. Det är särskilt tre omständigheter, som enligt länsstyrelsens
mening tala för att förslaget i dess grunddrag bör accepteras.
»Först genom denna nya, utvidgade folkskola tillgodoses landsbygdens
utbildningsbehov på ett rationellt sätt.-----------
Förslagen ha utformats med syftning att göra praktisk utbildning inom
skolorganisationen likvärdig med teoretisk. Framställningen rörande klass
9 y innehåller exempelvis beaktansvärda och okonventionella uppslag.
Reformen öppnar för hela det uppväxande släktet en port åt världen
genom att bereda all ungdom tillgång till något främmande språk. -----------
Oavsett den rent praktiska nyttan av språkkunskap — vilken icke kan
förväntas kunna bli allmänneligen tillgodogjord — rives härmed ett stort
stycke av klassmuren mellan s. k. bildade och s. k. obildade inom vårt folk.»
Då genomförandet av en nioårig skola kräver en betydande tidsutdräkt,
kunde det måhända ifrågasättas att börja med ett åttonde år, innan steget
tages fullt ut. Ett sådant tillvägagångssätt avvisar emellerid länsstyrelsen.
»Det skulle vara olyckligt om statsmakterna icke nu grundade hela pla
neringsarbetet på målsättningen nioårig skolplikt. Tron att det skulle vara
lättare vinna den stora allmänhetens förståelse, om man åtnöjde sig nu
med ett beslut om åtta års skolgång, är föga välgrundad. Det är tvärtom
anledning tänka, att landsbygdens folk på ett helt annat sätt kommer att
känna sig till freds med en mera radikal och samtidigt mera rationell lös
ning. Man ser vilka ansträngningar landsbygdens befolkning gör att för
bättra sin missgynnade ställning genom korrespondensskolor och korre
spondenskurser. Utsikten att i de nya storkommunerna få centralskolor,
som ge all ungdom ungefär realskolans bildningsstandard, kommer att
väcka anklang på helt annat sätt än att blott låta den nuvarande folk
skolan skjuta ytterligare i höjden med ett åttonde år. Ett annat skäl är att,
ehuru det fulla genomförandet kräver kanske ett par årtionden, skolkom-
missionens förslag öppnar möjlighet för större kommuner att påbörja upp
byggandet av den nya skolan långt tidigare. Men därför kräves att dess
struktur i sina grunddrag blivit fastställd.
Det är att befara att även efter den nya kommunindelningen många av
dessa ’storkommuner’ icke kunna var och en uppbära cn centralskola. Ett
detaljplaneringsarbete förestår rörande dessa skolors förläggning _ och de
omfattande skolbyggnadsprojekt, som ställas på dagordningen. Riktlinjer
härför skulle saknas, om man nu ryggar för att gå till botten med frågan.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
116
Principbeslut i frågan förordas även av länsstyrelserna i Luleå, Nyköping,
Västerås och Växjö, ehuru ett par av dessa förutsätta, att organisationen
först efter försök i tämligen stor skala skall erhålla sin definitiva form. Läns
styrelsen i Nyköping framhåller sålunda vikten av att principbeslutet icke
utformas så snävt, att det försvårar anordnandet av en allsidig försöksverk
samhet eller tillgodogörandet av dess resultat; särskilt bör man icke binda
sig så hårt för den nioåriga skolan, att man därigenom avskär sig från möj
ligheterna att i större utsträckning än i skolkommissionens förslag bereda
en rätt tidigt differentierad utbildning för de skilda begåvningsinriktning-
arna. Länsstyrelsen i Växjö tänker sig ett principbeslut, följt av en successiv
utbyggnad av den nya skolorganisationen, kombinerad med försöksverk
samhet rörande det inre arbetet.
»Länsstyrelsen finner .. . önskvärt att statsmakterna såsom målsättning
för det svenska skolväsendet ville besluta att en enhetsskola bestående av
en sammanslagen folk- och realskola skall utgöra grunden för landets skol
väsen samt genomföras etappvis inom landet i sin helhet, så snart förhål
landena det medgiva. I detta sammanhang bör beslut tillika fattas, att
under en viss icke för kort tid försök i stor skala skall inom vissa lämpliga
områden igångsättas med enhetsskolan, därvid av skolkommissionen före
slagna undervisningsmetoder skola praktiseras. Under en sådan försöks
verksamhet kunna icke blott de viktiga differentieringsfrågoma utan även
spörsmålet om lärarkompetensen undergå prövning.-----------
Om skolreformen på ett sådant sätt genomföres, kommer det visserligen
att under en relativt lång tid inom landet vid sidan av varandra finnas två
skilda skolsystem, av vilka det äldre systemet inom en icke fixerad tid är
avsett att upphöra. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det dock en min
dre olägenhet om skolreformen etappvis genomföres inom landet i sin hel
het, därest man i stället kan erhålla betryggande garantier för att såväl
utbildade lärare som lämpliga lokaler kan ställas till förfogande inom de
områden, där beslut om enhetsskolans genomförande vid skilda tidpunkter
kommer till stånd.-----------
Icke minst viktigt är att under en sådan övergångstid tillfälle ges till ett
lugnare genomarbetande av skolplaner och de många organisatoriska spörs
mål, som i skilda avseenden äro förknippade med en så genomgripande om
välvning av hela vårt skolväsende.»
Även överståthållarämbetet föreslår ett genomförande i varsamma etap
per. Länsstyrelsen i Uppsala ger till känna
»att länsstyrelsen med hänsyn till angelägenheten av att landets ungdom
i gemen erhåller en fördjupad skolbildning och särskilt att landsbygdsung-
domens tillträde till de högre skolstadierna verksamt underlättas, oför
behållsamt lämnar sin principiella anslutning till den av skolkommissionen
föreslagna 9-åriga enhetsskolan, vilken främst tillgodoser dessa högviktiga
och berättigade medborgarkrav.»
Länsstyrelsen har dock svårt att värja sig för tanken, att skolkommissio
nen har överskattat både lärare och lärjungar och underskattat de yttre
svårigheter, som måste möta förverkligandet av skolkommissionens vitt-
famnande förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
117
»Förverkligad torde skolkommissionens skola inte bli så bra som den är
tänkt. Anledning gives därför enligt länsstyrelsens mening att underkasta
det stora komplexet en grundlig översyn och en sovring, som går ut på att
finna vad som verkligen går att omsätta i verklighet, varjämte det måste
vara klokt och ändamålsenligt att som en första etapp, innan principbeslut
fattas, pröva de nya skolplanerna i praktiken.»
Kostnaderna för reformen bedömas mycket olika. Sålunda säger läns
styrelsen i Kristianstad:
»Vad skolkommissionens betänkande innehåller om de beräknade kost
naderna för skolreformen föranleder ingen erinran från länsstyrelsens sida.
Kostnaderna kunna icke anses vara av sådan storleksordning att de få
utgöra hinder för en eljest ur olika synpunkter önskvärd reformering av
skolväsendet.»
Länsstyrelsen i Kalmar förmodar åter, att kostnaderna för reformen skola
väsentligt överstiga de av kommissionen beräknade. Länsstyrelsen i Upp
sala finner icke kostnaderna i och för sig oöverkomliga, särskilt som de för
dela sig på en följd av år, »sannolikt flera än skolkommissionen själv räk
nat med».
»Emellertid äro ju kostnadsbeloppen för svenska förhållanden väldiga,
varför det ligger makt uppå att ett i alla avseenden gott resultat vinnes.
Detta är ytterligare en anledning att... ånyo framhålla vikten av att innan
något fastlåses, vissa detaljer ytterligare överarbetas och att en grundlig
och realistisk försöksverksamhet kommer till stånd.»
Med hänsyn till beslutade eller planerade reformer på andra områden,
särskilt inom socialvården, måste dock den ekonomiska sidan av saken till
mätas en icke oväsentlig betydelse. Några länsstyrelser vilja skjuta på re
formens genomförande. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Karlstad:
»Nämnvärd skada torde icke behöva uppstå, om principbeslutet med
skolväsendets utformning uppskjutes något år. Härför talar i första hand
det nuvarande ekonomiska läget, behovet av så långt möjligt gjorda finan-
sieringsberäkningar samt den omständigheten, att under alla förhållanden
en lång övergångstid är nödvändig. De av kommissionen föreslagna åtgär
derna för ökad lärartillgång synas dock böra genomföras med hänsyn till
den beräknade höjningen av lärjungeantalet i skolorna på grund av nativi-
tetsökningen. Väntetiden bör emellertid verksamt tillvaratagas genom för
nyade detaljundersökningar samt utvidgad och fördjupad försöksverk
samhet.»
Länsstyrelsen i Falun finner förslaget nära nog utopiskt med tanke på de
rådande svårigheterna på byggnadsmarknaden.
»I varje fall synes lokalbehovet för den nuvarande skolorganisationen
böra nöjaktigt fyllas, innan åtgärder vidtagas för att utöka skoltiden och
skapa behov av ytterligare lokalutrymmen. Att genomföra reformer så att
säga på lager och utan möjlighet att bedöma, när de kunna sättas ut i prak
tisk tillämpning, kan icke vara klok politik.----------- Kommissionen har
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
118
själv påpekat bristen på lärarkrafter och ovissheten om en tillräcklig ny
rekrytering till detta arbetsområde. Följaktligen synes det icke ha större
betydelse, huruvida principbeslutet fattas vid 1949 års riksdag eller senare.»
Förslaget om höjning av barnbidragen i samband med skolreformen eller
införande av ett stipendiesystem har i allmänhet lämnats utan erinringar.
Överståtliållarämbetet ifrågasätter dock, »huruvida statsverket över huvud
skall betala föräldrar för att deras barn få förmånen av en kostnadsfri
undervisning. Mera angelägen understödsverksamhet torde finnas utan att
vi ännu ha de ekonomiska möjligheterna därtill.» Länsstyrelserna i Gävle
och Östersund uttala sig i samma riktning. Länsstyrelsen i Visby erinrar
om att barnbidrag för närvarande utgå till och med det kvartal, varunder
barnet fyller 16 år, och fortsätter:
»När gränsen för barnbidragets utgående bestämdes till 16 år, torde väl
detta närmast ha skett med tanke på att barnet i regel intill denna ålder
icke har egen eller högst obetydlig egen arbetsinkomst. Länsstyrelsen kan
icke finna någon rimlig anledning föreligga att ge alla barn i 14- och 15-
årsåldern med 500 kronor förhöjda barnbidrag, varigenom statsverket skulle
åsamkas en ytterligare årlig merutgift av 125 000 000 kronor. Detta så
mycket mindre som dels enligt vad skolkommissionen själv påpekar 'eko
nomisk kompensation erhålles redan därigenom, att den längre skoltiden
är en investering, som senare bör kunna ge avkastning’, dels barnet dess
utom under skoltiden kommer i åtnjutande bl. a. av fria skolmåltider och
sålunda även till en viss grad får sitt uppehälle.»
Länsstyrelserna i Karlskrona och Karlstad förorda en lösning med be
hovsprövade stipendier.
Länsstyrelsen i Halmstad befarar, att städer och andra tätorter, som i
allmänhet ha större möjligheter att skaffa lokaler och att tillförsäkra sig
kvalificerade lärare, bli gynnade på landsbygdens bekostnad under skol
reformens etappvisa genomförande. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida
det icke föreligger skäl att — i avvaktan på en nödvändig ökning av lärar
kåren och på skolbyggnadsprogrammets realiserande — låta utarbeta för
slag till en mindre genomgripande skolreform, avsedd att tillämpas inom
samtliga skoldistrikt, intill dess den slutliga skolreformen utan större om
gång kan genomföras överallt.
Länsstyrelsen i Umeå yppar liknande betänkligheter:
»Länsstyrelsen kan icke se att---------- landsbygden (skulle) få en fullgod
skola genom en skolreform enligt de föreslagna riktlinjerna under annan
förutsättning än att staten ikläder sig ekonomisk garanti för att landsbyg
den och de ekonomiskt svaga kommunerna utan eftersläpning få i möjliga
ste mån lika goda skolformer som stadssamhällena och de ekonomiskt
välsituerade kommunerna. Endast på villkor att det bedömes vara möjligt
för staten att bära de kostnader skolreformen medför under av länsstyrelsen
här angivna förutsättning, kan länsstyrelsen förorda ett principbeslut i
enlighet med kommissionens förslag.»
Kungl.
Maj:ts proposition nr
70.
119
I varje fall vore det önskvärt att före ställningstagandet till förslaget
erhålla en utredning om kostnaderna för avhjälpande av förefintliga brister
inom den nuvarande folkskolan, slutar länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Göteborg synes anse, att skolplikten bör utsträckas till
nio år, först sedan yrkesskolväsendet nått större utveckling än nu.
»Man måste räkna med att ett försök att inom den obligatoriska enhets-
skolans ram få en yrkesutbildning eller grundläggande yrkesutbildning av
ekonomiska och teknisk-pedagogiska skäl kommer att misslyckas. Man
kan inte få yrkeslärare i tillräcklig utsträckning och ännu mindre få den
utrustning som behövs. Man borde inrikta sig på att med alla ekonomiska
och tekniska resurser utrusta yrkesskolorna så fort som möjligt. Det är
lång väg dit. I åtminstone den lägsta klassen i yrkesskolorna borde också
ingå något av den social-humana utbildning, som man tänkt för 9:e klas
sen. När yrkesskolorna utbyggts kan 9:e skolåret göras obligatoriskt.»
Flera länsstyrelser framhäva slutligen behovet av bättre överblick över
hela den reformpolitik, som för närvarande bedrives. Personalanspråken
för olika ändamål böra preciseras, kostnaderna sammanställas och angelä-
genhetsgraden jämföras. Länsstyrelsen i Mariestad hänvisar till att »så
mycket annat är i görningen».
»Länsstyrelsen vill ifrågasätta, om ej en samlad överblick över alla dylika
större starkt personal- och kapitalkrävande projekt borde upprättas, av
sedd att tjäna till ledning för det långsiktiga, samhälleliga reformarbetet.
Under senaste tiden har redan beslutats flera större samhällsreformer, vil
kas praktiska genomförande mött vissa svårigheter i brist på personal, loka
ler och andra nödvändiga personliga eller materiella förutsättningar. Innan
man går vidare i dylik reformtakt, synes det vara av nöden att väga be
hoven och ändamålen mot förmågan att genomföra dem. Vid en dylik lång
siktig, samlad reformplanering skulle alltså å ena sidan sammanställas det
totala behovet av personal och material (lokaler m. m.) för alla olika, av
kommittéer m. fl. framlagda större projekt samt å andra sidan göras en be
räkning rörande landets resurser i avseende å arbetsföra befolkningsgrup
per och investeringsmöjligheter. På basis av dylik utredning skulle så en
avvägning göras för att få upprättat en mångårsplan för de projekt, som ur
samhällets synpunkt befinnas mest angelägna och betydelsefulla och be
träffande vilkas genomförande landet kan antagas hava resurser.
Med det sagda har länsstyrelsen velat framhålla angelägenheten av att
man ej uppställer ett program för skolreformatoriska åtgärder av sådan
räckvidd och omfattning, att programmets realiserande måhända kräver
undanskjutande av andra viktiga samhällsfrågor, som också pocka på sin
lösning. Skulle statsmakterna fatta principbeslut om en ny skolorganisation
enligt det föreliggande förslaget synes det under alla förhållanden nödvän
digt att vid genomförandet av organisationen framgå med försiktighet och
i etapper, eventuellt genom anordnande av försöksskolor, varvid såsom skol-
kommissionen förordat, relativt stor handlingsfrihet bör ges kommunerna
och deras lokala organ skolstyrelserna.»
Vikten av försök betonas även av länsstyrelserna i Karlskrona, Visby
och Östersund, vilka hålla före, att principbeslut bör ifrågakomma, först
sedan »de löst skisserade förslagen» ha prövats i tillräcklig utsträckning.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
120
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
Sammanslutningar av kommuner och enskilda.
Behovet av en avvägning mellan olika reformprojekt inskärpes jämväl
av styrelsen för Svenska landstingsförbundet, som skriver:
»Omfattande och kostnadskrävande reformprojekt föreligga även på
andra områden. Förbundsstyrelsen har sålunda nyligen haft att taga ställ
ning till ett av medicinalstyrelsen framlagt synnerligen omfattande och
kostnadskrävande förslag, syftande till en utbyggnad och effektivisering av
hälsovården. Även den slutna sjukvården måste, för att kunna tillgodose
föreliggande behov, väsentligt utbyggas, vilket drager kostnader av be
tydande omfattning. Beslut har vidare fattats om införande av allmän obli
gatorisk sjukförsäkring och om kostnadsfri vård å sjukhus, men dessa re
formers realiserande har på grund av tidsläget måst uppskjutas.-------—
Anspråken på det allmänna äro sålunda betydande, och de många och
kostnadskrävande projekt, som stå på dagordningen, skulle väl motivera
en översyn i syfte att åstadkomma en avvägning mellan de olika projekten,
skolreformen däri inbegripen, med hänsyn till samhällets bärkraft och per
sonella resurser. Å andra sidan tala enligt styrelsens mening skäl för att
man utan större tidsutdräkt söker komma till klarhet om de linjer, efter
vilka vårt undervisningsväsen skall ordnas. Icke minst när det gäller ut
formningen av den lokala skolorganisationen och planerandet av nya skol
byggnader är det av värde, att de framtida riktlinjerna på detta område
äro klarlagda.»
Styrelsen för Svenska stadsförbundet hänvisar till den positiva inställ
ning förbundet redan i sitt remissyttrande av år 1944 intagit till den nio
åriga skolplikten. Beträffande kursinnehållet framhäver styrelsen särskilt
angelägenheten av att undervisningen i samhällskunskap samt moders
målet och räkning förstiirkes.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund förklarar sig ej heller
ha några vägande invändningar mot skolkommissionens förslag och moti
veringar. Kan skolreformen genomföras inom rimlig tid, komme detta att
i ett ytterst viktigt avseende utjämna rådande olikheter mellan städer och
landsbygd. I samband härmed framhåller styrelsen den stora betydelse
barnbidragen komme att få för landsbygdens ställningstagande till frågan:
»Det får icke förbises, att frågan om ersättning för inkomstbortfall för
eleverna i enhetsskolans högsta klasser måste bli av större angelägenhets-
grad för den egentliga landsbygden än för tätorterna. I jordbruks- och
skogskommuner måste ungdomen tidigare än på andra håll göra sin insats
i arbetslivet. I många fall torde det vara just de två år, som skulle upp
tagas av de två högsta klasserna, som nyttiggöras i föräldrarnas jordbruk.
Särskilt i de fall, då skolpliktens fullgörande i klasserna 8—9 medför att
elev ej kan bo i hemmet, komma jordbrukarhemmen att gå miste om ett
värdefullt arbetskraftstillskott. De former under vilka kompensationen här
för kan komma att lämnas torde i jordbruksbygderna bli avgörande för det
sätt, på vilket reformen kommer att mottagas. Om ersättningsfrågan icke
ordnas på ett tillfredsställande sätt, blir den eftersträvade likheten mellan
landsbygd och tätorter illusorisk; reformen kan då på landsbygden komma
att betraktas som en besvärande tunga.»
121
Även en omprövning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
torde bli nödvändig i samband med reformen, framhåller styrelsen.
»Med hänsyn till beskattningsföremålens ojämna fördelning torde redan
nu i åtskilliga fall den övre gränsen för kommunernas möjlighet att bära
skolutgifter vara nådd. För dylika kommuners vidkommande måste en för
utsättning för reformens genomförbarhet vara att staten ikläder sig huvud
parten av de nya kostnaderna. Det säger sig självt, att utgifterna för en-
hetsskolan — räknat såväl per elev som per skattekrona — måste bli be
tydligt högre i flertalet landskommuner än i städerna. Statsbidraget måste
så konstrueras, att den kommunala utdebiteringen för enhetsskolan kom
mer att motsvara ungefärligen samma belopp per skattekrona i hela landet.
Här möta problem av stor räckvidd och av svårbemästrat slag. I den mån
dessa problem icke bli tillfredsställande lösta genom det förslag till nya
statsbidragsgrunder, som väntas bli framlagt av 1945 års folkskolesakkun-
niga, måste de snarast upptagas till särskild behandling.»
Målsmännens riksjörbund accentuerar mycket starkt reformens konse
kvenser för de enskilda hemmens ekonomi.
»Särskilt för landsbygdens del innebär det åttonde och nionde skolåret,
att från hemmen dragés arbetskraft, för vilken ersättning ej står att få.
Över huvud taget gäller det, att den ekonomiska belastningen vid en ut
ökad skolplikt hårdast träffar de sämst ställda i samhället. Inom de lägre
inkomstskikten gäller den regeln, att ungdomarna, där de ej kunna arbeta
hemma, snabbt sättas i förvärvsarbete och därigenom få bidraga till fa
miljens försörjning. Fn utökad skolplikt innebär givetvis för dessa familjer
en ’utgift’ av samma storlek som den summa, den unge kan avstå hemma av
sin arbetsförtjänst, eller värdet av det arbete, han eller hon kan utföra
hemma. Den belastning av familjens ekonomi eller arbetsbörda, som en ut
ökad skolplikt sålunda innebär för landets — ofta fattiga — föräldrar, är
utan tvekan av mera väsentlig storleksordning än den ekonomiska belast
ning, som kommer att åvila stat och kommun. Skolkommissionen nämner i
betänkandet, att man får tänka sig en ekonomisk kompensation åt föräld
rarna i samband med den förlängda skolplikten, och att höjda barnbidrag i
så fall vore en utväg. Detta uttalande innebär enligt Målsmännens Riksför
bunds mening ett klart framsteg inom svensk skolpolitik. Vid tidigare till
fällen, då skolplikten förlängts, har frågan om ekonomisk kompensation åt
landets föräldrar ej varit aktuell.
Skolkommissionen diskuterar i sitt betänkande storleken av ifrågava
rande bidrag och föreslår dem till 500 kronor. Målsmännens Riksförbund
finner detta anmärkningsvärt lågt och vill understryka, att frågan om
barnbidragens — eventuellt stipendiernas — storlek är densamma som frå
gan om huruvida skolreformen till icke ringa del skall betalas av barn
familjerna och det även i de allra lägsta inkomstskikten. Som ett absolut
minimum måste sättas, att dessa barnbidrag uppgå till de faktiska levnads
kostnaderna för ett barn i de högsta folkskoleåldrarna inom de lägsta in
komstskikten, säg för en familj vid en levnadsstandard närmast över fattig
vård sklientelets. —
Målsmännens Riksförbund kan tänka sig den möjligheten, att man av
statsfinansiella eller av andra skäl motsätter sig så höga barnbidrag, som
förbundet förordat. Målsmännens Riksförbund, som anser att man i så fall
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
122
delvis vill vältra över kostnaderna för den förlängda skolplikten på barn
familjerna, även de allra fattigaste, måste i så fall bestämt motsätta sig en
utökning av barnens obligatoriska skolgång.»
Jämväl detta förbund dröjer vid avvägningen mellan olika reformer och
behovet av prognoser för intellektuell arbetskraft. Planeringen, som bör
omfatta ett kortsikts- och ett långsiktsprogram, är bland annat behövlig,
för att undervisningsanstalternas kapacitet och lärarrekryteringen skola
kunna avpassas, så att besvärande köbildningar icke uppstå under de ungas
väg till det slutliga studiemålet med ty åtföljande tidsförlust och impro
duktivt kompletteringsarbete i meriteringssyfte.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund påkalla i
gemensamt yttrande fortsatt utredning rörande den kvantitativa sidan av
olika i betänkandet berörda spörsmål. »Det förefaller meningslöst att som
nu sker det ena personalkrävande reformförslaget efter det andra lägges
fram utan att man förvissat sig om, huruvida arbetskraften räcker till för
dem alla.» På grund härav avstyrka organisationerna bestämt, att stats
makterna nu fatta principbeslut.
. »Organisationerna vilja emellertid samtidigt understryka, att de ansluta
sig till tanken på en fortskridande skolreform i den takt, som våra perso
nella och ekonomiska förutsättningar göra det möjligt, med syfte att skapa
större enhetlighet och bättre avvägning mellan olika skolformer samt en
riktigare balans mellan teoretiska och praktiska utbildningsmöjligheter.
Särskilt vilja organisationerna understryka vikten av att skolordningen så
utformas, att utbildningen för praktiskt arbete inom näringslivet göres at
traktiv för ungdomen och gives samma sociala anseende som de teoretiska
utbildningsvägarna.----------
Organisationerna finna det för sin del angeläget, att en planmässig för
söksverksamhet igångsättes i syfte att utröna genomförbarheten av de ifrå
gasatta reformförslagen och att i samband härmed verkställa de mera djup
gående utredningar, som äro erforderliga för ett slutgiltigt ståndpunktsta-
gande. Organisationerna förutsätta, att näringslivets organisationer beredas
medinflytande vid försöksverksamhetens utformning och genomförande och
äro för sin del beredda att i de former, som kunna finnas lämpliga, slam-
verka med ledningen för denna verksamhet.»
Jämväl Handelskamrarnas nämnd finner frågan om en nioårig skolplikt
vara för tidigt väckt. Ett principiellt ståndpunktstagande bör enligt nämn
dens mening icke ifrågakomma, förrän yrkesskoleväsendet har reformerats
och utvidgats och den planerade allmänna skolreformen kunnat insättas i
ett större sammanhang vid sidan av andra nu aktuella, lika personal- och
anslagskrävande reformer.
Arbetarnas bildningsförbund ansluter sig till skolkommissionens förslag
om nioårig skolplikt under framhållande av att den nioåriga skolan bör få
sitt eget bildningsmål och inte underordnas någon annan skolform. En
revision av kursplaner och läroböcker med bättre anpassning till samhäl
lets behov av i dag och till barnens mognad är nödvändig, liksom att sko
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
123
lan ger fasta och grundliga kunskaper i modersmålet och matematik. Inne
hållet i den nionde klassen bör bli sådant, att klassen motiverar sig själv.
I detta yttrande har Landsorganisationen i Sverige instämt.
Sverges socialdemokratiska ungdomsförbumd ger sin fulla anslutning till
betänkandets huvudlinjer och understryker vikten av att reformerna ge
nomföras med största möjliga skyndsamhet. Folkpartiets ungdomsförbund
tillstyrker likaledes, att skolplikten förlänges till nio år, och förordar, att
principbeslut fattas så snart som möjligt, sa att de blivande storkommu
nerna alltifrån början kunna rationellt planlägga sitt skolväsen och en om
fattande försöksverksamhet medhinnes, innan detaljplaneringen måste
sätta in. Högerns ungdomsförbund vill helhjärtat instämma i den motive
ring skolkommissionen givit för en förlängning av skolpliktstiden men har
svårt att på grundval av de föreliggande utredningarna taga ståndpunkt
till problemet om åtta- eller nioårig skolplikt. Hänsyn måste tagas till ar
betslivets möjligheter att avvara den arbetskraft, som för närvarande rekry
teras ur åldersgrupperna 14 och 15 år, och till skoltrötthetens inverkan pa
arbetsresultaten inom en så lång skolform som den nioåriga. »Vi finner . ..
förslaget vara alltför löst grundat för att det utan vidare skall kunna accep
teras, men vi vill därmed icke ha sagt, att vi avvisar detsamma», samman
fattar förbundet sin ståndpunkt.
Sveriges kyrkliga ungdomsförbund pekar särskilt på vad kommissionen
haft att säga om skolans fostraruppgift men delar även dess uppfattning i
de grundläggande organisatoriska frågorna.
»Med tillfredsställelse ha vi noterat skolkommissionens tankar om fram
tidens skolas allmänna uppbyggnad och ansluta oss till de framlagda för
slagen angående skoltidens längd, skolans demokratisering och karaktär av
arbetsskola», skriver förbundet. »Den svenska kyrkan, vars sak vi här före
träda, måste med glädje mottaga varje förslag, som^ syftar till utvidgade
studie- och utbildningsmöjligheter för alla lager i vårt folk. Kyrkan har
själv sedan gammalt försökt medverka härtill.»
Sveriges förenade studentkårer förorda omedelbart principbeslut om nio
årig skolplikt men tillråda försiktighet vid upprättandet av nioåriga skolor;
hela skolreformen kunde äventyras, om dess skoltyper upprättas, innan
kompetenta lärarkrafter finnas att tillgå.
Av de kvinnoorganisationer, som inkommit med yttranden i fragan, till
styrka Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-Bremer-För-
bundet och Kvinnliga akademikers förening upprättandet av nioåriga en-
hetsskolor i begränsad omfattning, delvis i försökssyfte.
Yttrandena från olika landsbygdsorganisationer bedöma i /allmänhet
kommissionens intentioner med välvilja. Salunda skriver Riksförbundet
Landsbygdens folk:
»Hittills ha landsbygdsbarnen varit ekonomiskt handikappade i fråga om
möjligheterna till högre utbildning. Den studiebegåvade landsbygdsungdo-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
124
men har icke haft möjlighet att på jämställd grund taga upp kampen på
studiebanan med städernas och tätorternas ungdom. Enligt förbundets upp
fattning bär detta varit en samhällelig orättvisa, då intelligensnivån säker
ligen står lika högt hos landsbygdens ungdom som hos städernas, och en fri
tävlan med lika utgångsläge väl bör vara eftersträvansvärd i ett demokra
tiskt samhälle. Då skolkommissionen i sitt betänkande sålunda vill bereda
möjligheter härtill, finner förbundet detta vara riktigt, och får förbundet
därför i princip tillstyrka införande av en enhetsskola.»
Liknande synpunkter anföras exempelvis av Svenska landsbygdens ung
domsförbund, som yttrar:
»Främst vill .... förbundet uttrycka sin glädje över att betänkandet i så
hög grad tager sikte på att utjämna skolförhållandena mellan landsbygd och
stad. I detta avseende har från vårt förbund vid olika tillfällen framförts
önskemål om en bättre avvägning mellan de två bebyggelsetyperna och vi
ser därför ett gammalt önskemål på väg att uppfyllas.
Samhällets allt större differentiering och allt mer ökade krav på indivi
dens bildning och utbildning har lett till att den nuvarande skolformen inte
fyller de krav som måste ställas på den elementära utbildningen för största
delen av medborgarna. Dessutom har bildningen och kunskaperna ett egen
värde, som skänker sin innehavare större tillfredsställelse med och trygghet
i tillvaron. Insatser i det allmänna kulturarbetet är också beroende av
bildningens kvalitet. Av denna anledning måste Skolkommissionens förslag
också hälsas med glädje, särskilt som utbildningsmöjligheternas demo
kratisering varit den väg, som kommissionen i så hög grad satt upp som
riktmärke för sitt arbete. Det blir inte längre fåtalets ekonomiska möjlig
heter som blir avgörande för vem som skall skaffa sig denna nödvändiga
bildning och utbildning utan den effektivitet, med vilken det är möjligt
att — om också på lång sikt — genomföra enhetsskolan.»
Förlusten av arbetskraft diskuteras i ett par yttranden men skjutes icke
i förgrunden. Sveriges lantbrulcsförbund framhåller inledningsvis, att beho
vet av ökade kunskaper och färdigheter torde vara större inom jordbruket
än inom flertalet andra grenar av arbetslivet, och fortsätter:
»Emellertid kan man icke bestrida, att genom en utsträckt skoltid ung
dom i den ålder, då en produktiv insats kan verkställas av dem, undan
drages förvärvslivet. Om den för närvarande svåra arbetskraftsbristen för
jordbrukets del skulle bli bestående, kan en utsträckning av skoltiden sä
kerligen för många medföra allvarliga olägenheter. För vissa familjer, där
barnen biträda i arbetet i hemmen, torde svårigheterna att avstå från bar
nens arbetskraft ända Iram till dessa äro i 16-årsåldern, bliva mycket stora.
Även om det ur arbetskraftssynpunkt är lämpligare att verkställa den er
forderliga utbildningen, medan arbetskraften är i 15—16-årsåldern än vid
en högre ålder, må det dock erinras om att det ur effektivitetssynpunkt kan
vara bättre att förlägga utbildningen till en senare ålder, och förbundet vill
icke underlåta framhålla vikten av att en förlängning av folkskolan icke
får medföra en inskränkning i den nödvändiga utbyggnaden av landsbyg
dens ungdomsskolor. I det sammanhanget kan det även vara anledning un
derstryka, att vilken utbyggnad av skolväsendet, som än sker, ett effektivt
Kungl.
Maj:ts proposition nr 70.
125
statligt stöd är nödvändigt för att verkligen göra landsbygdens ungdom
jämställd med tätorternas beträffande möjligheterna att erhålla en högre
utbildning än den folkskolan kan ge.
Efter övervägande av nämnda, för landsbygden och jordbruket speciella
omständigheter och med beaktande av att det svenska samhällets utveck
ling sedan 1800-talets senare hälft givit oss resurser till ökade investe
ringar i arbetskraftens utbildning, även om vissa av svårigheterna i dagens
ekonomiska situation i vårt land icke kunna betraktas såsom av blott
övergående natur, finner sig förbundet vilja såsom sin mening framhålla,
att en förbättring av den allmänna medborgerliga skolutbildningen, som
leder fram mot den av skolkommissionen föreslagna, är eftersträvansvärd.»
Förbundet framhåller betydelsen av att skolan ger förbättrade grunder
i svenska och räkning. Den stora roll, som jordbrukets föreningsrörelse spe
lar i samhället, bör vidare i full utsträckning uppmärksammas i de under-
visningsplaner, som komma att utarbetas.
Jämväl Svenska landsbygdens kvinnoförbund önskar en förgrundsplace-
ring för matematik och svenska. Av undervisningen i engelska väntar för
bundet praktisk nytta, ökad vidsyn och åtskillig glädje.
Mera markerade betänkligheter mot en nioårig skolplikt framträda knap
past i landsbygdsyttrandena; på sin höjd anses lättnader erforderliga för
ungdom med otillräcklig teoretisk studiebegåvning. Försöksverksamhet an
ses vara påkallad, men huruvida den bör föregås eller efterföljas av princip
beslut, utsäges vanligen icke med full klarhet.
Riksförbundet Landsbygdens folk anser försöksverksamheten välbehöv
lig, då det gäller ett nytt och oprövat förslag:
»För att få fram eventuellt svaga punkter och för att gardera sig för
bakslag torde ... den bebådade grundliga försöksverksamheten behöva sät
tas i gång fortast möjligt. Skötes försöksverksamheten objektivt, torde er
farenhet vinnas och, om försöken ge utslag, som icke överensstämma med
kommissionens beräkningar, bör ändring kunna ske på de punkter, som
icke visa sig lämpliga att praktiskt genomföra.»
Sveriges lantbruksförbund »kan icke finna ett principbeslut nu tillrådligt
annat än i så måtto, att i den mån sådana skolfrågor måste lösas inom
de närmaste åren, som på ett definitivt sätt låsa utvecklingen för en längre
period, lösningen ges den utformningen, att några allvarliga hinder för vår
folkskolas utveckling i riktning mot det eftersträvade målet icke må upp
komma». Svenska landsbygdens ungdomsförbund förklarar sig vilja »i prin
cip ansluta sig till Kommissionens förslag men också kraftigt understryka
att innan förslaget definitivt antages en grundlig och effektiv försöksverk
samhet får fälla det avgörande utslaget». Styrelsen för Jordbrukare ung
domens förbund tillstyrker principiellt en nioårig enhetsskoleorganisation,
men då många av de föreslagna nyheterna äro obetydligt prövade, bör en
väl planerad försöksverksamhet ligga till grund för det fortsatta arbetet.
Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 70.
126
Svenska landsbygdens studieförbund har funnit vissa skoltekniska förslag
svårbedömbara men anser betänkandet som helhet, med bortseende från
vissa önskvärda justeringar, vara av sådan beskaffenhet, att förbundet kan
tillstyrka detsamma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
g. Genomförandet av reformen.
Den faktor, som ytterst blir bestämmande för tidsschemat vid genom
förandet av en eventuell reform, är enligt skolkommissionens uppfattning
tillgången på lärare.
Redan den automatiska utveckling av skolväsendet, som betingas av
1940-talets växande årskullar, ställer stora anspråk på lärarrekryteringen.
Ansvällningen drabbar först småskolan, där lärjungeantalet når kulmen
redan läsåret 1952—53, sedan den egentliga folkskolan vid årtiondets mitt,
slutligen de högre skolorna mot årtiondets slut.
Prognoser rörande lärarbehovet för den nuvarande sjuåriga folkskolan
ha utarbetats av 1945 års seminariesakkunniga och ytterligare bearbetats
av skolöverstyrelsen i samband med dess årliga anslagsäskanden för semi
narierna. I propositionen nr 155 till 1948 års riksdag beräknades, att pro
duktionen av småskollärarinnor måste bringas upp till ett maximum läs
året 1950—51 men att småskoleseminariernas examinationskapacitet från
och med läsåret 1953—54 åter skulle kunna minskas, detta även om man
tänker sig, att småskollärarinnorna under tiden 1953—60 successivt skulle
övertaga undervisningen i tredje klassen av A-skolorna. Någon svårighet
att utexaminera det behövliga antalet småskollärarinnor synes icke vara
att befara.
Behovet av nya folkskollärare kulminerar läsåret 1954—55 men nedgår
sedan, varigenom en minskning av examinationens omfattning möjlig-
göres från och med läsåret 1956—57. Vissa rekryteringssvårigheter ha fram
trätt vid folkskoleseminarierna, huvudsakligen vid studentlinjema för
manliga elever, men det förefaller föga sannolikt, att folkskolans försörj
ning med lärarkraft skall vara på allvar hotad. I varje fall bör bristen på
folkskollärare kunna hållas under kontroll, om småskollärarinnorna —
såsom skolkommissionen föreslår — övertaga undervisningen i klass 3 vid
A-skoloma samt klasserna 3 och 4 vid Bl-skolorna.
Långt allvarligare är den brist på lärare för realskolestadiet, som redan
är under utbildning och kan väntas bli alltmera kännbar, i mån som det
högre skolväsendet utvecklas. En uppskattning av lärarbehovet för detta
ändamål har för skolkommissionens räkning utförts av amanuensen H. G.
Lindgren. Lindgrens beräkning avser tiden omkring år 1960 och utmynnar
i följande uppskattning av det totala behovet intill nämnda tidpunkt av
nya ämneslärare för allmänna läroverk och jämförliga skolor:
127
ersättningsbehov för avgående lärare ................................................. 2 100
utvidgningsbehov på grund av nativitetsökningen........................... 1 800
utvidgningsbehov på grund av procentuellt ökad övergång till högre
skolor ................................................................................................ 900.
Kungl. Majds proposition nr 70.
Det totala behovet av nya ämneslärare skulle sålunda kunna uppskattas
till 4 800 eller i genomsnitt per år under tiden 1948—60 omkring 370.
Om denna mängd nya lärare skulle anskaffas på samma sätt som hittills,
måste den årliga examinationen av filosofie magistrar, eftersom endast cirka
70 procent av dessa välja lärarbanan, pressas upp från i medeltal 214 för
åren 1947 och 1948 till omkring 530. Då detta tal anger den behövliga
genomsnittliga årsproduktionen av filosofie magistrar under den ovan
nämnda perioden av 13 år, måste antalet ämbetsexamina under den senare
delen av perioden bringas upp till avsevärt högre tal.
Såsom skolkommissionen påpekar, har en ökning av antalet nyinskrivna
filosofie studerande ägt rum under de senaste tio åren. Antalet nyinskrivna
uppgick under åren 1938—40 till i medeltal omkring 800 per år men hade
1948 stigit till 1 352. Stegringen faller huvudsakligen på tioårsperiodens
förra del. Utvecklingen från och med år 1944 framgår av följande ur ett
av universitetsberedningens betänkande!! (SOU 1949: 54) hämtade tabell:
Tab. 17. Ny inskrivna i egentlig mening vid de filosofiska fakulteterna
i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg kalenderåren 1944—48-
Studieriktning
1944
1945
1946
1947
1948
Naturvetenskaplig....................................
446
406
345
403
386
Humanistisk.............................................
760
801
677
890
955
Summa
1206
1207
1 022
1293
1 341
I synnerhet i de naturvetenskapliga ämnena, där lärarbristen för när
varande är störst, måste utvecklingstendensen under de senaste fem åren
betecknas som klart otillfredsställande. Nya vägar att tillgodose lärare-
behovet torde bliva erforderliga, även om den ifrågavarande utbyggnaden
av folkskolans högstadium icke kommer till stånd.
Tänker man sig likväl en nioårig enhetsskola allmänt genomförd så tidigt
som år 1960, skulle enligt kommissionens uppskattning ytterligare 4 600
lärare i läsämnen bliva erforderliga, motsvarande en årsproduktion av 355
per år under de 13 åren 1948—60.
En lärarproduktion av denna storleksordning ligger säkerligen utom
räckhåll under 1950-talet. Fördelas produktionen på de 18 åren till och
med år 1965 eller på de 23 åren till och med 1970, sjunker givetvis den
erforderliga årsexaminationen. I stället för nyss angivna 355 lärare per år
erfordras då 255 respektive 200.
Även dessa tal äro stora nog och kunna, så vitt man nu kan se, icke upp
nås, om endast de nuvarande utbildningsvägarna stå öppna. Skolkoinmis-
128
sionen förutsätter emellertid att vid sidan av ämbetsexamen, vars kurser
och ämnesomfattning torde kunna något minskas, en kombination av folk
skollärarexamen med viss vidareutbildning, eventuellt i form av akademiska
tentamina, skall kunna godtagas.
»Den senare av de båda huvudvägarna torde erbjuda de största möjlig
heterna att öka det årliga antalet nya realskollärare utöver de 370, vilka
behövs för den nuvarande läroverksorganisationen. Av de 1 500 folkskol
lärare, som årligen beräknas bli utexaminerade, skulle alltså 200 eller
något fler behöva vidareutbildas, om övergång till den nya skolorganisa
tionen beräknas bli fullbordad under 1960-talet. Möjligheterna har kraftigt
ökats därigenom, att en så stor del av de läraraspiranter, som numera intas
vid seminarierna, är studenter.
Kadrerna av folkskollärare (mellanskollärare) skulle därigenom minska
i motsvarande grad. Fråga är, om detta är möjligt. Svaret måste bli ja.
Ökningen av antalet realskollärare ökar möjligheterna att övergå till den
nya skolorganisationen. Men genom denna överföres sjunde klassen till
realskolestadiet, varigenom behovet av folkskollärare (mellanskollärare)
minskar (en minskning som på intet sätt uppväges av den ökning av be
hovet, som överförandet av realskolans lägsta klasser till mellanstadiet
medför). Det är därför önskvärt, att de föreslagna bestämmelserna om kom
bination mellan folkskollärarexamen (mellanskollärarexamen) och viss aka
demisk utbildning eller viss vidareutbildning för vinnande av realskollärar-
kompetens träder i kraft så snart som möjligt. En ytterligare lättnad i fråga
om behovet av folkskollärare (mellanskollärare) vinnes därigenom, att små-
skollärare, vilkas antal är lättare att reglera, så småningom övertar under
visningen i klass 3 i skolor av a-form och i klasserna 3—4 i ett antal skolor
av b-form.
Uppenbart är emellertid, att tillgången på lärare inte är tillräcklig för
att tillåta en allmän övergång till det nya skolsystemet under 1950-talet.
Om man i stället planerar att begagna 1960-talets sjunkande lärjungeantal
för en fullständig övergång till det nya systemet, torde man vara på den
säkra sidan. Man skulle då behöva räkna med ett årligt antal nya lärare
av högst 600, fördelade på de båda huvudkategorierna filosofie magistrar
och mellanskollärare med förstärkt utbildning.
Två gynnsamma omständigheter, då det gäller att på längre sikt bedöma
utsikterna till ökad tillströmning till lärarbanan över huvud, torde här
böra beröras. För det första väntas det nya statliga stipendiesystemet öka
tillströmningen till gymnasierna, och även genom nyupprättade gymnasier
breddas själva rekryteringsbasen för lärarbanan. För det andra torde lärar-
banans lockelse öka genom de nya utsikter till befordran, som det av skol-
kommissionen föreslagna skolsystemet medför (huvudlärarinstitutionen,
den stora ökningen av antalet rektorat, de nya inspektörs- och konsulent
befattningarna samt de nya möjligheterna att kvalificera sig för under
visning på högre stadier).» (S. 492—493.)
Övergången till den nya skolorganisationen kan sålunda endast ske suc
cessivt. Den bör dock, anser skolkommissionen, kunna inledas i begränsad
skala, så snart riksdagens principbeslut har fattats.
»Vissa för uppgiften intresserade skoldistrikt bör . . . redan i början av
1950-talet kunna företaga den av skolreformen påkallade omläggningen av
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.
129
sitt skolväsen. Då denna omläggning måste inledas med införande av sam
hällskunskap av för åldern anpassat slag i klass 4 och av engelska i klass 5,
tar en sådan omläggning fem eller sex år. I dessa valda skoldistrikt har
man alltså möjlighet att pröva den nya organisationens ändamålsenlighet.
Antalet sådana skoldistrikt kan för närvarande inte fastställas. De böra
vara av varierande social struktur, så att erfarenheterna av den nya skol
organisationen blir allsidig och anpassning vid reformens slutliga genom
förande därigenom underlättas. I övrigt bör företräde lämnas för sådana
skoldistrikt, där möjligheter till teoretisk eller praktisk realskoleutbildning
för närvarande saknas. Antalet distrikt, som övergår till det nya skolsyste
met, bör under 1950-talet kunna stegras successivt.
Vid sidan härav bör ett vida större antal distrikt kunna genomföra den
nya organisationen men med frivillig åttonde och nionde klass. Lämpligt
är, att skoldistrikt med enbart fyraårig realskola eller kommunal mellan-
skola (högre folkskola) snarast möjligt övergår till detta system. Här skulle
nämligen genom en sådan omläggning akademiskt utbildade lärare frigöras
för tjänstgöring inom den nya organisationen.» (S. 493—494.)
Så snart tillgången på kompetenta lärare för realskolestadiet säkrare kan
bedömas, bör enligt kommissionens mening fastställas en tidsfrist, förslags
vis på tio år, för genomförandet av nioårig skolplikt. För sin del anser kom
missionen, att den generella övergången till obligatorisk nioårig skola bör
kunna slutföras under decenniet närmast efter år 1957.
Arbetsmarknadsstyrelsen granskar först övergången till den nioåriga
skolorganisationen med hänsyn till arbetsmarknadens behov av ungdomlig
arbetskraft. Styrelsen hänvisar till den statistik över årsklassernas storlek,
som återgivits i det föregående (s. 112), och framhåller önskvärdheten av
att tidsschemat för skolreformens genomförande uppgöres med hänsyn
härtill.
»Först mot slutet av 50-talet bör tillgången på ungdomlig arbetskraft
vara tillräckligt stor för att obligatorisk 8:e och 9:e klass skall kunna gene
rellt inrättas utan att den härigenom åsamkade arbetskraftsminskningen
blir alltför kännbar för arbetsmarknaden. Försöksverksamhet i mindre
skala bör däremot utan större olägenheter kunna igångsättas avsevärt tidi
gare, och eventuellt kan man tänka sig en successiv utbyggnad av denna,
så att övergången till det nya systemet blir mindre abrupt och markant.»
Emellertid synes det styrelsen ganska osannolikt, att det ens mot slutet
av 1950-talet skall bli möjligt att generellt genomföra reformen, enär den
också är beroende av möjligheterna att realisera skolbyggnadsprogrammet
och öka lärartillgången. Styrelsen kan visserligen icke med någon större
säkerhet uttala sig om hur situationen på byggnadsmarknaden kommer att
gestalta sig under kommande decennier men varnar för alltför stor opti
mism. »I varje fall bör man knappast räkna med att under 50-talet kunna
realisera mer än en del av det byggnadsprogram, som skolkommissionen
skisserat.»
Lika osäkra finner styrelsen utsikterna att under 50-talet kunna utbilda
så många lärare av olika kategorier, som utvecklingen kommer att kräva.
9
—
Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
130
»Såvitt styrelsen kan bedöma på grundval av det i betänkandet presen
terade siffermaterialet, är det säkerligen ... klokast att från början räkna
med att en eventuell skolreform inte skall hinna bli mera fullständigt genom
förd förrän ett gott stycke in på 60-talet. Själva utbyggandet av de ut-
bildningsanstalter, som skola ge de blivande lärarna av olika kategorier
den önskade utbildningen, kommer att kräva avsevärd tid, stora kostnader
och en stab av högkvalificerade lärare, som för närvarande inte alls står
till buds i tillräcklig omfattning. Och även om det skulle lyckas att få till
stånd dessa utbildningsanstalter i tillräcklig omfattning, kan det ändå
vara skäl att inte forcera utbildningen av de nya lärarna alltför mycket.
Det är mycket stora krav, som komma att ställas på den nya skolans lärare,
och skall man få lärare, som motsvara dessa krav, gäller det inte endast att
ge dem bästa tänkbara utbildning utan också att verkställa en tillräckligt
hård gallring, så att man slipper satsa ifrågavarande utbildning på per
soner, som egentligen sakna förutsättningar för läraryrket.»
De begränsade resurserna under de närmaste åren måste disponeras på
ett ändamålsenligt och rättvist sätt.
»Bland annat måste man . .. tillgodose behovet av en rationell försöks
verksamhet i enlighet med förslaget om den nioåriga enhetsskolan. Men
minst lika viktigt är, att man gör, vad som göras kan, för att förbättra
skolväsendet på de orter, där det är sämst utvecklat och utrustat, och
bringa det i nivå med vad som kan betecknas som normal standard för det
nuvarande svenska skolväsendet. Utvecklingsbehov av här ifrågavarande
slag komma säkerligen att göra sig gällande på ett mera akut sätt i sam
band med genomförandet av den nya kommunindelningen.»
Riksförbundet Landsbygdens folk
varnar för en forcering av utveck
lingen, som kunde resultera i att tillgången på utbildad arbetskraft för
praktiska uppgifter bleve otillräcklig, och fortsätter:
»Beträffande skolreformens genomförande vill förbundet på det kraf
tigaste framhålla, att det måste beaktas att icke större städer och sam
hällen i första hand få reformen genomförd.----------- Genomförandet får
icke heller ske på så sätt, att landsbygdens skolor få nöja sig med mindre
kvalificerade lärare än städerna. Detta bör bl. a. beaktas vid bestämmande
av läramas löneförmåner.»
Svenska landsbygdens studieförbund
instämmer likaledes livligt i för
slaget, att skoldistrikt, där möjligheter till realskoleutbildnipg för när
varande saknas, skola erhålla företräde vid organiserandet av den nioåriga
enhetsskolan. Att denna deklaration verkligen hålles i praktiken, är för
landsbygden en mycket viktig angelägenhet.
»Det föreligger . . . stor risk för att de större tätorterna under åberopande
av det stigande barnantalet under övergångstiden skaffa sig de för enhets
skolan erforderliga skolbyggnaderna, varigenom dessa orter vid genom
förandet av enhetsskolor ha stora förutsättningar att tränga sig före skol
distrikt som sakna realskola.»
Länsstyrelsen i Kalmar
finner visserligen ett principbeslut i frågan önsk
värt men tillråder uppskov med reformens genomförande.
Kungl. May.ts proposition m 70.
131
»Den tidigaste tidpunkt, som länsstyrelsen därvid kan tänka sig, är 1965.
Man vinner därmed en påtaglig fördel: nativitetsminskningen har då satt
märkbara spår i fråga om elevrekryteringen på skolans olika stadier. Där
igenom blir det erforderliga antalet lärare väsentligt lägre, samtidigt som
tiden, under vilken de skola utbildas, förlängs. Det genomsnittliga antalet
per år utbildade lärare kan därför väsentligt reduceras. En annan påtaglig
fordel är, att större erfarenhet kunnat vinnas från den försöksverksamhet,
som synes omedelbart böra igångsättas. — — — Man måste dock säker
ligen räkna med att också efter denna tid under en icke alltför snävt till
tagen tidrymd dispens skall kunna beviljas skoldistrikten från skyldigheten
att inrätta nioårig skola. Under sådana förhållanden synes det föga ända
målsenligt, att riksdagen nu fixerar någon tidpunkt för reformens genom
förande.»
Skolöverstyrelsen påpekar, att om hänsyn tages till de högre skolornas
snabba tillväxt, till den allt vanligare påbyggnaden av den nuvarande folk
skolan med en åttonde klass och till de nioåriga försöksskolor, som sanno
likt komma att inrättas under försökstiden, den totala lärjungesumman i
dessa skolformer torde komma att fortsätta att stiga ännu något år efter
den av skolkommissionen beräknade tidpunkten och den maximala lär
jungeomslutningen bliva högre, än kommissionen antagit. Enligt översty
relsens beräkningar skulle maximum uppnås läsåret 1958—59 med nära
en miljon lärjungar. Svårigheterna vid lärarrekryteringen torde, intill dess
toppen passerats, bliva alltmer framträdande för varje år.
»Vid allt planeringsarbete rörande skolväsendet under de närmaste tio
åren måste man därför räkna med eventualiteten av en kris i lärartillgången
under åren efter 1950-talets mitt och iakttaga därav betingad sparsamhet
med lärarkraften för de stadier, där undervisningen skall bestridas av
ämneslärare. Detta innebär bland annat, att skolreformen icke torde kunna
föras nämnvärt utöver den nödvändiga försöksverksamheten, förrän barn
antalet passerat kulmen. En oreglerad utveckling skulle innebära, att väl-
belägna skoldistrikt med utnyttjande av de förmåner, de erbjuda lärarna,
kunde genomföra reformen i ett snabbare tempo, samtidigt som avlägsnare
bygder finge de största svårigheter att tillgodose även mycket trängande
behov. Överstyrelsen nödgas därför förutsätta, att utbyggnaden av real-
skolestadiet vid alla statliga, kommunala och statsunderstödda skolformer
till och med läsåret 1958/59 underkastas Kungl. Maj:ts prövning i varje
särskilt fall, såsom redan nu är fallet beträffande nybörjaravdelningar vid
de högre skolorna. Att denna prövning på grund av omständigheternas
makt icke kan bliva så generös, som i och för sig vore önskvärt, kan över
styrelsen endast livligt beklaga.» (S. 173.)
En viss liittnad kan vinnas om såsom en nödfallsutväg lärarnas tjänst
göring delvis förskjutes till närmast högre stadium, så att väl kvalificerade
småskollärarinnor tagas i anspråk för undervisning på mellanstadiet och
väl kvalificerade mellanskollärare på realskolestadiet. Liksom kommissio
nen anser överstyrelsen, att en påbyggnad av folkskollärarexamen med
akademiska studier med det allra snaraste måste organiseras, så att real
skolan — om icke förr så när barnantalet i mellanskolan börjat ebba —
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
132
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
skall kunna påräkna ett tillskott av lärare med erfarenhet från närmast
lägre stadium.
Överstyrelsen övergår därpå till tidsschemat för reformens definitiva
genomförande.
»Sedan den stora vågkammen läsåret 1958/59 passerat, torde.. . enhets
skolans realskolestadium . . . kunna successivt genomföras i allt flera skol
distrikt. Hur snart genomförandet kan vara avslutat, beror bland annat på
storleken av de ännu ofödda årskullar, som börja sin skolgång under 1960-
talet. Överstyrelsen har sökt finna den tidpunkt, vid vilken skolreformen
bör kunna vara genomförd, och har därvid utgått från professor Wahlunds
av SK refererade prognoser (s. 511) och därjämte antagit, att alla redan
anställda lärare oavsett sin utbildning på ett eller annat sätt skola nyttig
göras för organisationen. Beträffande nyrekryteringen gör överstyrelsen det
försiktiga antagandet, att den icke överskrider vad som erfordras för att
vidmakthålla den numerär, lärarkåren uppnått — eller borde ha upp
nått — vid tiden för de största påfrestningarna. På så sätt har överstyrel
sen kommit fram till läsåret 1970/71 som slutår för den period, under vil
ken enhetsskolan allmänt införes.
Perioden kan något förkortas, om de antagna födelsetalen skulle visa sig
för höga eller nyrekryteringen av lärarkraft under 1960-talet kan få större
omfattning, än överstyrelsen förutsatt, och den kan behöva förlängas, om
en betydande eftersläpning i försörjningen med lärare och lokaler förefinnes
vid periodens början år 1959. Fullkomligt obedömbara äro åter verkning
arna av samhällets tilltagande intellektualisering, som å ena sidan kräver
ständigt ökad utbildning för de uppväxande och å andra sidan skärper
konkurrensen om den ungdom, som skulle fylla lärarhögskolorna. Sådana
faktorer kunna komma alla beräkningar på skam.
Håller man sig till de gjorda förutsättningarna, skulle förhållandena inom
skolväsendet vara mycket olika vid genomförandeperiodens början och vid
dess slut. Reformen har visserligen vid periodens början passerat försöks
stadiet, och genomförandet kan börja med allt fler obligatoriska och allt
fler frivilliga klasser av enhetsskolans högstadium, men skolmyndigheterna
måste dock troligen ännu några år tillse, att utvecklingen icke går snab
bare, än att samhället kan sörja för dess förutsättningar och bära dess kon
sekvenser. Kontrollen bör dock kunna successivt lättas, och under perio
dens senare del böra de statliga organen kunna se som sin uppgift att på
skynda utvecklingen. De skoldistrikt, som äro sist ute, böra — alltjämt
under de gjorda förutsättningarna — kunna åläggas att upprätta den nion
de klassen från och med läsåret 1970/71.
Överstyrelsen särskiljer alltså tre perioder i enhetsskolans utveckling,
nämligen tiden från principbeslutet till och med år 1958, då den obligato
riska skolan alltjämt i regel är sjuårig och den nuvarande läroverksorgani
sationen i huvudsak behåller sin nuvarande ställning inom skolsystemet
men försök utföras med nioårig enhetsskola i den utsträckning, Kungl.Maj:t
bestämmer; tiden 1959—64, då 8:e och 9:e klasserna efter lokala initiativ
upprättas i allt flera skoldistrikt och avvecklingen av den nuvarande real
skolan i motsvarande utsträckning genomföres men skolmyndigheterna
ännu måste ålägga sig en viss återhållsamhet vid prövningen av organisa
tionsplaner, som skulle öka behovet av ämneslärare; samt tiden 1965—70,
133
då återstående skoldistrikt böra stimuleras att genomföra reformen och då
nioårig skolkurs, även utan skoldistriktets eget begivande, bör kunna in
föras genom beslut av Kungl. Maj:t.» (S. 173—174.)
Den utveckling, som överstyrelsen här skisserar, är tänkbar, men be
räkningen av årtal och periodgränser kan självfallet icke göra anspråk på
att vara mera än ett orienterande »räkneexempel». Alla prognoser rörande
storleken av de ännu ofödda årskullarna kunna som bekant lätt nog korri
geras av den faktiska befolkningsutvecklingen, och konkurrensförhållan
dena på den intellektuella arbetsmarknaden kunna medföra ännu mycket
mer ingripande justeringar av de gjorda beräkningarna.
h. Departementschefen.
Om man får döma efter yttrandena, skulle behovet av en höjd standard
för folkundervisningen vara erkänt i mycket vida kretsar. Det är svårt att
uppdriva uttalanden, som på allvar göra gällande, att målet redan nu är
nått eller att de uppnådda positionerna efter smärre detalj förstärkningar
kunna anses som definitiva. Däremot gå meningarna i sär om vad som är
möjligt att åstadkomma inom den framtid, vi nu överskåda. Frågeställ
ningen är, synes det, numera icke egentligen, huruvida en utsträckning av
skolpliktstiden överhuvud bör uppställas som ett utvecklingsmål på längre
sikt, utan snarare huru mycket skoltiden kan förlängas under den tidrymd,
med vilken praktisk politik i nuvarande tidsläge kan befatta sig; eller, i
exaktare termer, huruvida det mål, som nu kan uppställas för att i fram
tiden småningom förverkligas, bör vara en nioårig allmän skolplikt eller
en åttaårig sådan med möjlighet till ytterligare utsträckning efter lokala
initiativ.
Övervägandena om skolpliktstidens längd måste som bakgrund ha en in
ventering av de krav, som ställas på kunskapsmeddelelsen i skolan. Mångg,
yttranden framföra i detta avseende bestämda önskemål. Delvis hålla sig
dessa inom den gamla ämnesramen. Kravet på att skolan skall meddela
säkra och användbara färdigheter i modersmålet och matematik framföres
ånyo i yttranden från olika håll. Modersmålets säkra behärskning i tal och
skrift är också obestridligen en av förutsättningarna för att den enskilde
medborgarens insatser skola komma i nivå med hans själsliga gåvor och
personliga kvalifikationer i övrigt. Matematiken är ett nyckelämne för
fortsatta studier och på samma gång en färdighet, av vilken många det
praktiska livets män hava ständig nytta. Även enligt min uppfattning hör
det till skolans väsentliga uppgifter att giva de unga den goda grund de
behöva i dessa ämnen.
De båda utredningarnas förslag att genom rikligare läsning av danska
och norska i folkskolan för nästa generation underlätta kontakten med våra
närmaste grannländer och att genom undervisning i engelska bredda vägen
till den civiliserade världen i övrigt har inom remissinstanserna vunnit all
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
134
män anslutning. Det kan visserligen icke bestridas, att ett sådant program
ligger för högt för en del av de uppväxande. I hjälpklasserna och i vissa
andra specialklasser måste undervisningen givetvis nöja sig med ett mera
blygsamt mål. I dessa klasser måste språkbehandlingen begränsa sig till
vårt eget tungomål. För en annan grupp av lärjungar kommer den varak
tiga behållningen av skolundervisningen i engelska säkerligen att inskränka
sig till de vanligaste engelska orden och de allra vanligaste fraserna. Även
en sådan kunskap har dock sin betydelse: den kan en och annan gång
komma till nytta, den ger bättre förutsättningar att gå vidare för dem som
i mognare år av omständigheterna föranledas därtill, och den har kanske
till och med ett visst ideellt värde, då den som har inhämtat grunderna av
ett främmande språk icke behöver känna sig helt isolerad av den bildnings-
barriär, som hittills alltför mycket skilt olika grupper av ungdom. Det kan
dock icke vara tillräckligt motiverat att för lärjungar av denna typ låta
kursen i engelska svälla ut till den omfattning den har i realskolorna; det
måste tydligen på ett eller annat sätt skapas möjligheter att i avseende på
tidsomfattning och innehåll avpassa den kurs, dessa lärjungar skola läsa,
efter deras prestationsförmåga. För en tredje lärjungegrupp — en även nu
meriskt mycket betydande grupp — får den obligatoriska skolan icke ställa
målet lägre än den nuvarande realskolan. Den måste ge dessa lärjungar en
god grund för eventuellt fortsatta studier och så långt det är möjligt se till,
att den språkkunskap, som bjudes dem, blir ett effektivt och praktiskt
hjälpmedel i deras liv. Om engelska införes i vår skolpliktsskola, måste
syftet sålunda vara att ge den stora majoriteten av vår ungdom åtminstone
någon övning i detta språk och att därutöver föra åtskilligt flera än nu fram
till ett kunskapsmål, som kan anses såsom likvärdigt med den nuvarande
realskolans utan att nödvändigtvis behöva överensstämma därmed i detalj.
De yttranden, som ingå på kursernas innehåll, vitsorda vidare med stor
enstämmighet behovet av en förstärkt samhällsundervisning i skolan. Jag
har redan i annat sammanhang fastslagit vikten av att undervisningen om
samhället icke rör sig med systematik, begrepp och abstraktioner, som
ligga över barnens fattningsförmåga. Det som behöves är en konkret under
visning om konkreta ting, lagd så, att den ger barnen en verklig start i
samhällslivet. Kanske tar det mera tid att bedriva undervisningen på
detta sätt, än om man låter minnet bära en större del av bördan, men om
så är, måste enligt min mening den tid, som behöves, ställas till skolans för
fogande.
Liknande strävanden böra uppmuntras inom de naturvetenskapliga äm
nena. Biologi, fysik och kemi äro ämnen av väsentlig vikt i ett land, där
jorden och skogen alltjämt ge väldiga befolkningslager deras utkomst, och
i en tid, då tekniska och mekaniska hjälpmedel av olika slag alltmer tränga
i förgrunden. Det som skolan inom dessa ämnen kan ge av konkret erfa
renhet om de enklaste natursammanhangen, är i längden av större värde
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
135
än en i och för sig aktningsvärd kunskapsmassa, som mekaniskt sam-
manhålles av minnet och alltför lätt går till spillo, när minnesbilderna
förblekna.
_
.
Säkerligen tager en på åskådning och erfarenhet inriktad undervisning
om naturen också sin tid. All undervisning, som söker rota kunskapen dju
pare än i minnet, är med nödvändighet tidskrävande. Skolpliktstiden far
icke vara så begränsad, att den nödgar skolan att syssla med ting, som
ännu icke äro gripbara för lärjungarna, eller att läraren eljest frestas att
alltför mycket låta sig nöja med att meddela kunskaper, som synas för stun
den. När skolpliktstidens längd nu åter skall övervägas, måste vinsterna
av en vidareutveckling av undervisningspraxis i riktning mot ökad själv
verksamhet läggas i vågskålen.
Skolkommissionen har icke eftersträvat att lata skolkurserna framsta
som ett färdigt, avrundat och avslutat helt. Skoltiden bör icke vara ett
slutet, isolerat skede i den unga människans liv. I åttonde klassen göres
visserligen en kursavrundning, men den nionde vill giva de unga en ny
start, inriktad på de möjligheter till fortsatt skolning, som livet erbjuder.
Skolans sista år blir på så sätt mera en inledning till något nytt än slut-
putsningen av det gamla.
En skolreform, som beslutas nu, måste innebära, att högstadiet ställes i
yrkesvalets tjänst. Ju tidigare yrkesvalet sker, desto större äro riskerna för
att det blir ett val på måfå, bestämt av ofta bagatellartade tillfälligheter.
Det händer, att resultatet ändå kan bli ganska tillfredsställande, tack vare
den unga människans stora anpassningsförmåga. Men ett livsbestämmande
val bör dock icke vara ett slumpens verk. Den personliga trivseln i livet och
värdet av livsarbetet stå i alltför många fall på spel. Något — mer än hit
tills — måste göras, medan det ännu är möjligt att effektivt na de unga.
Skolpliktstiden måste avpassas så, att den kan bli en förberedelsetid för
yrkesvalet och mjukt leda över i den egentliga yrkesutbildningen. Jag delar
därför principiellt skolkommissionens uppfattning om den nionde klassens
ställning inom skolsystemet. Den bör för lärjungarna inte bara vara den
sista utsiktspunkten över de många vägarna ut i livet utan också arbets
platsen, där de pröva sina krafter för det yrke eller den yrkesgrupp, som
har fångat deras intresse.
Söker jag nu överblicka hela det nydaningsprogram för skolan, som har
uppställts under utredningarnas gång, så måste jag säga mig, att det är
arbetstekniskt omöjligt att förverkliga detsamma med en kortare skol-
pliktstid än nio år.
I utredningarna hävdas med rätta, att förlängningen av skolpliktstiden
jämväl skulle öka samhällets möjligheter att bistå de uppväxande med dep.
fysiska och mentala omvårdnad, varav de äro i behov. Huru samhälls-
vården om de växande slutligen bör ordnas är en viktig och omfattande
samhällsfråga, av vilken omvårdnaden under skolpliktstiden och i skolan
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
136
endast är en del. Behovet av en komplettering till vården i hemmet gör sig
gällande långt ner i de yngsta åldrarna, i förskoleåldern. Då utredningen
om förskolorna emellertid ännu icke är avslutad, kan man icke nu taga
ställning till de därmed förbundna spörsmålen. Jag måste i detta samman
hang nöja mig med att som ett skäl till de andra, vilka tala för en förläng
ning av skolplikten, lägga den chans till en bättre ungdomsmiljö, som skol-
pliktstidens förlängning lovar dem som bäst behöva det.
För dem som tveka inför en utsträckning av skolpliktstiden med så
mycket som två år, kan det ligga nära till hands att vilja i ett eller annat
avseende beskära det skisserade programmet. Någon kunde sätta i fråga
lämpligheten av att utsträcka skolgången för alla eller behövligheten av
ett år av den allmänna karaktär, som skolkommissionen tillämnat det
nionde året, eller värdet av en förberedande yrkesutbildning i skolans regi.
Från sådana utgångspunkter kommer man närmare det förslag, som fram
lagts av 1940 års skolutredning: en obligatorisk åttaårig skola med möjlig
het till lokala, obligatoriska eller frivilliga påbyggnader och med ett system
av teoretiska realskolelinjer inom den gemensamma organisationen.
Jag är fullt på det klara med att vissa undantag kunna visa sig påkallade
vid skolpliktstidens förlängning. Vad skolkommissionen föreslagit rörande
rätt för skolstyrelserna att under en övergångstid medgiva individuella be
frielser, biträder jag. Säkerligen bliva även mera varaktiga dispensbestäm
melser av ett eller annat slag behövliga, liksom nu i fråga om fortsättnings-
skolplikten, ehuru deras definitiva utformning bör göras beroende av er
farenheterna från den försöksverksamhet i avseende på skolans inre arbete,
som jag kommer att föreslå. Däremot tror jag icke, att en allmän ned-
krympning av programmet är möjlig efter de linjer, som 1940 års skol
utredning uppdragit.
Skolutredningens organisationsförslag saknar enligt min mening alltför
mycket den jämvikt mellan teoretisk och praktisk utbildning, som är nöd
vändig inom ett tidsenligt skolsystem. Lärjungarna ställas i valet mellan
en »teoretisk» linje, närmast motsvarande den nuvarande realskolan, och
en endast något år kortare »praktisk» linje, vilken kan karakteriseras såsom
en i vissa avseenden reformerad folkskolelinje. Den teoretiska linjen av
slutas som nu med realexamen, den kommer att medföra i huvudsak samma
kompetens som denna och måste därför utöva en mycket stark lockelse på
de unga. Den praktiska undervisningen har knappast något motsvarande
attraktionscentrum. Enligt all erfarenhet måste en sådan anordning inne
bära en ytterligare kraftig stimulans av den redan starka tillströmningen till
den teoretiska utbildningen. Jag vill ingalunda bestrida värdet av en täm
ligen omfattande teoretisk undervisning i ungdomen även för dem som vid
mogna år ägna sig åt praktiska sysselsättningar, men det vore icke lyckligt,
om den praktiskt orienterade undervisningen, som dock närmare motsva
rar dessa unga människors anlag och intressen, därigenom skötes åt sidan.
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.
137
Jag kan gott instämma med en av länsstyrelserna, som betecknar skol reformens syfte som förfelat, om den icke medför en högre värdering av det manuella och praktiska arbetet.
Den teoretiska utbildningen är i vårt land redan utexperimenterad fram till en ganska god allmän standard, och man har därvid kunnat draga lär dom av generationers erfarenheter; den praktiska undervisningen, med dess syftning på yrkesarbetet, är långt senare organiserad och har säkerligen ännu icke givit vad den kan. Om en god balans skall kunna nås, måste den praktiska undervisningen frigöras från detta handikap. Det är mer än någonsin nödvändigt att skapa klara konturer och påtagliga mål för den praktiska undervisningen, mål, som kunna tåla konkurrensen med en god teoretisk utbildning; endast för vissa grupper av välbegåvad ungdom är uppgiften löst genom en sådan skoltyp som de praktiska mellanskoloma.
Skolkommissionen gör genom sin klass 9 y med den dit förlagda förbere dande yrkesutbildningen ett allvarligt försök att uppställa ett praktiskt utbildningsmål, som kan framstå som medborgerligt likvärdigt med det teoretiska bildningsmålet för samma åldersstadium. Den strävan, som däri kommit till uttryck, bör enligt min tanke vara en av de gestaltande kraf terna vid planeringen av ett mot tidens behov svarande skolsystem. Den nionde klassen kan därför icke godtyckligt utmönstras .ur programmet. Visserligen skulle en utveckling, som uteslutande grundades på lokala ini tiativ, också kunna ge vissa resultat i tidens längd, men en sådan helt odiri gerad utveckling vore enligt min mening för långsamt verkande. Tiden är redan framskriden, ett alltför långt dröjsmål kan medföra oberäkneliga risker för en definitiv felinriktning av skolsystemet i det hela. Det nya målet för den praktiska utbildningen måste därför klart erkännas och ingå som del av en generalplan för skolväsendets utveckling. Endast så kan organisationsarbetet ute i landet tillräckligt snabbt frambringa det bästa möjliga på området och därmed även förbereda en höjd utgångsnivå för den egentliga yrkesutbildningen. Detta syfte kan näppeligen vinnas, om skolutredningens alltför begränsade och försiktiga organisationsplan läg- ges till grund för avgörandet.
Det av 1940 års skolutredning föreslagna skolsystemet skulle vidare rea liter innebära, att medborgarutbildningens mål ställdes lägre för lands bygden än för städerna. Den mycket kraftiga tillströmningen av lärjungar till städernas högre skolor låter förutse en snabb utbyggnad av de teore tiska realskollinjerna i tätorterna, om skolutredningens förslag genomföres, förmodligen esomoftast kompletterad med ett för övriga lärjungar obligatoriskt nionde skolår. Landsbygdens skolväsen bleve i jämförelse därmed av torftigare karaktär, med ett år kortare skolgång och ett lägre studiemål, och det skulle högst sannolikt också ge en snävare behörig het för den ungdom, som diir avslutat sin skolgång. Denna åtskillnad mot svaras icke av faktiska behovsdifferenser; landsbygdens näringsliv torde
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
138
i det hela icke ställa lägre krav på människornas kunskaper, omdöme och
bildningsmått än städernas. Det kan därför icke vara försvarligt att i det
nya skolsystemet konservera den gamla karaktärsolikheten mellan land och
stad i det elementära bildningsväsendet, en olikhet, som på landsbygden
ofta förnimmes såsom en social orättvisa. Den medborgarbildning, som
förmedlas i landsbygdens skolor, måste ha samma mål och bör kunna göra
anspråk på att få samma tid till sitt förfogande som medborgarskolningen
i städerna.
På grund av vad jag sålunda har anfört är jag övertygad om att det
framtidsmål för folkundervisningen, som nu skall fixeras i sina konturer,
icke kan sättas lägre än vad skolkommissionen har föreslagit. Målet måste,
med andra ord, innefatta en nioårig skolplikt.
Jag är fullt medveten om att en så avsevärd utsträckning av skolplikten
måste kombineras med visst ekonomiskt stöd åt barnfamiljerna under de
nya skolår, som skulle tillkomma. Det av skolkommissionen uppskattade
beloppet, 500 kronor per år och barn i ifrågakommande åldersklass, synes
mig också ge en rätt god föreställning om storleksordningen av det ekono
miska understöd, varom det kan bliva tal.
Skolkommissionen väcker frågan, huruvida understöden böra utgå i form
av förhöjda barnbidrag under de två sista åren av den normala bidrags-
tiden eller få formen av stipendier, som utdelas efter behovsprövning, men
intager för egen del icke någon bestämd ståndpunkt. I kostnadsberäkningen
har kommissionen dock förutsatt den generösare barnbidragslinjen.
En skälighetsprövning från fall till fall förutsätter en tämligen stor ad
ministrativ apparat; hänsyn måste bland annat ofta tagas till lärjungarnas
skiftande arbetsförtjänster under den yrkespraktik, som ingår i deras ut
bildning, och till värdet av deras arbetsinsatser, därest praktiken är för
lagd till hemmet. Det vore givetvis ur praktisk synpunkt önskvärt, om
hela denna procedur kunde undvaras; samtidigt är det, principiellt sett,
angeläget, att familjernas ekonomiska belastning i samband med en av sta
ten påbjuden obligatorisk utbildning så mycket som möjligt lättas. Om
den nya skolplikten kunde genomföras samtidigt i alla skoldistrikt, vore
det därför mest tilltalande att följa den linje, som redan har godtagits för
de nu utgående barnbidragen. Den långa övergångstiden synes emellertid
göra denna väg svårframkomlig. Under många år kommer försöksverk
samhet att pågå med den nya skoltypen inom vissa skoldistrikt, samtidigt
som andra skoldistrikt ha obligatorisk eller frivillig åttonde klass av nu
varande typ och åter andra obligatorisk åttonde klass vid sidan av högre
skolor för barn på samma åldersstadium, allt medan majoriteten av skol
distrikten ännu endast har sjuårig skolplikt. Dessa skiftande förhållanden
försvåra i hög grad en sammansmältning av den studiehjälp, som blir er
forderlig på grund av skolpliktens utsträckning, med barnbidragen.
Åtminstone under övergångstiden synes alltså ett stipendiesystem vara
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
139
att föredraga. Att därvid göra principiell åtskillnad mellan den obligato
riska undervisning, varom nu är fråga, och exempelvis den frivilliga under
visningen i högre skolor för samma åldersstadium, synes vanskligt redan
med hänsyn till det existerande statliga stipendiesystemet, som har till
uppgift att för barn från mindre bemedlade hem underlätta tillträdet till
högre utbildning. En förnyad avvägning av stipendiegivningen för olika
utbildningsändamål — obligatoriska och frivilliga — blir uppenbarligen
erforderlig. Frågan förgrenas därigenom åt så många håll, att en särskild
utredning rörande det statliga stipendiesystemets utbyggnad synes bliva
påkallad. Då det emellertid dröjer några år, innan de första lärjungarna
rycka in i de nya skolornas 8:e och 9:e klasser, synes utredningen kunna
anstå ännu någon tid. De förslag, vartill utredningen kan föranleda, torde
ändock i behörig tid kunna föreläggas riksdagen. Så länge ovanberörda
klasser icke äro i större utsträckning organiserade och därjämte behovs-
prövning står som villkor för stipendium, kan belastningen på statsverket
endast uppgå till en bråkdel av den av kommissionen beräknade kostnaden.
Den reform jag förordat är i mer än ett avseende ett väldigt företag och
har otvivelaktigt mera vittutseende återverkningar på samhällsförhållan
dena än någon tidigare skolreform under detta århundrade. En rad frågor
tränger sig fram: Ha vi råd till allt detta? Kunna vi producera de byggna
der och utbilda de lärare, som behövas? Kan näringslivet avstå från 14-
och 15-åringarnas arbetskraft?
Det kan icke råda någon tvekan om att stora ansträngningar erfordras
för att under de närmaste tio åren, medan de stora årskullarna från 1940-
talets början bölja igenom skolåldern, nöjaktigt sörja för de uppväxandes
behov. Men någon olöslig uppgift kan det icke vara, åtminstone om vi
våga räkna med en fortsatt fredlig utveckling för vårt land. Den största
årgången under 1940-talet omfattade icke mer än omkring 135 000 levande
födda; detta barnantal uppnåddes i vårt land första gången så tidigt som
år 1864, och ännu så sent som under tioårsperioden 1901—10 låg års-
medeltalet levande födda över denna nivå. Det är möjligt, att vi icke på
alla punkter kunna giva 40-talets stora årskullar den utbildning vi helst
(»kulle önska, men vi böra dock vara i stånd att även under det stundande
decenniet hålla det svenska skolväsendet på en i det hela tillfredsställande
nivå.
Däremot vore det säkerligen omöjligt att under denna tid med framgång
genomföra en skolreform, som ställer ytterligare krav på samhällsresur
serna. Redan vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört om tillgången på ung
domlig arbetskraft under 1950-talet måste avhålla mig från att ifrågasätta
reformens genomförande under de närmaste åren. Även om hinder av detta
slag icke mötte, är emellertid för en reform av denna omfattning en icke
för knappt tilltagen förberedelsetid erforderlig, varunder de bärande idéerna
prövas och organisationens konstruktionsdetaljer närmare utformas, så att
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
140
man icke behöver riskera bakslag på grund av otillräckliga förberedelser.
De närmaste tio åren böra alltså utnyttjas för en tillräckligt omfattande
försöksverksamhet, varvid de värdefullaste uppslagen i 40-talets pedago
giska diskussion prövas och härdas i praktiskt skolarbete. De för detta
ändamål erforderliga summorna böra givetvis ställas till disposition, men
i stort sett maste skolan under 50-talet organisatoriskt stå kvar på nu
varande grund. De påfrestningar, som den ökade elevomslutningen för
med sig för statsverket och för den lokala skolorganisationen, kunna bli
avsevärda, men de ha i varje fall icke något djupare samband med skol
reformen; i allt väsentligt skulle såväl de ekonomiska påkänningama som
personalsvårigheterna under denna tid bliva desamma, vare sig princip
beslut i frågan fattas eller ej.
En gång måste emellertid reformen genomföras, om den nu beslutes, och
pessimisterna skola säkerligen spörja, huruvida det överhuvud kan garan
teras, att vårt samhälle någonsin blir i stånd att bära den börda, som en
så radikal förbättring av folkundervisningen pålägger det allmänna.
Utvecklingen hittills har varit gynnsam. Den allmänna välståndsökningen
är ett faktum, de tekniska och organisatoriska förbättringarna inom nä
ringslivet fortgå, och rationaliseringssträvandena ha, relativt taget, min
skat behovet av okvalificerad arbetskraft. Icke minst torde den sistnämnda
omständigheten successivt komma att göra näringslivet allt mindre be
roende av de yngsta årgångarnas arbetskraft, samtidigt som utökningen
av den kvalificerade personalen, vilken är en annan sida av samma utveck
ling, ökar behovet av en effektiv skolreform.
Det är emellertid vanskligt att pejla framtiden i frågor som dessa —
ingen lärer kunna lämna annat än hypotetiska svar på frågor om samhällets
produktivitet på längre sikt. Men att den nuvarande utvecklingen kom
mer att fortsätta, snabbt eller i långsammare tempo, är tydligen förutsätt
ningen icke blott för skolreformen utan för hela den sociala reformpolitik,
som utmärker vår tid. Planeringen på folkundervisningens område vilar
på samma grund som den folkliga reformpolitiken i stort. Det kan dröja,
innan skolreformen är helt genomförd, men det finnes ingen anledning att
vara alldeles särskilt pessimistisk om samhällsutvecklingen, när skolfrågor
behandlas.
Från flera håll har påyrkats, att skolreformen skulle föregås av en all
män inventering av alla reformprojekt, som sätta större krav på investe
ringar eller personaltillgång. Genom beslut den 28 april 1949 ha också sak
kunniga tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med utredning
rörande behovet av arbetskraft inom den statliga och den kommunala
verksamheten m. m. Utredningen omfattar jämväl de statliga och kommu
nala affärsdrivande verken och de militära personalbehoven. Möjligen kom
mer denna utredning att förbättra våra möjligheter att överblicka de krav,
som i framtiden komma att ställas pa vissa högre utbildningsanstalters
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
141
kapacitet, men det är icke att vänta, att den skall nämnvärt ändra bedöm
ningen av folkundervisningens utvidgningsbehov och utvidgningsmöjlig
heter under det närmaste årtiondet. I allt väsentligt bestämmes behovet
av lärare och lokaler under denna tid av den på grund av 1940-talets nati
vitetstopp ökade lärjungeomslutningen; den för skolreformen planerade
försöksverksamheten är i dessa avseenden av helt underordnad betydelse.
Att åter ställa prognoser för personalbehoven under 00-talet synes vara
rätt meningslöst. Prognoser på så lång sikt kunna icke givas sådan pålitlig
het, att det kan vara motiverat att avdela arbetskraft för ändamålet. Att
utbudssidan på den intellektuella arbetsmarknaden under loppet av 1960-
talet kommer att förbättras, är tämligen säkert, emedan de stora årskul
larna från 1940-talet då successivt inträda i de aktiva åldrarna, men efter-
frågesidan kan icke på samma sätt överskådas, och det synes därför lika
gott att avstå från uppskattningar, som uppenbart icke kunna givas er
forderlig bärkraft.
Möjligheten att på ett tillfredsställande sätt tillgodose de krav, som den
föreslagna utbyggnaden av folkskolans högstadium ställer på lärarutbild
ningen, torde främst vara beroende av befolkningsutvecklingen under
genomförandeperioden. Skolöverstyrelsen har sasom ett belysande exem
pel antagit, att genomförandet påbörjas år 1959, då vågkammen just har
passerat och barnantalet åter börjar sjunka, och att reformen sedan genom
föres i sådant tempo, att lärarkåren hålles vid konstant numerär, så att
produktionen i stort sett endast behöver täcka ersättningsbehovet för av
olika anledningar avgående lärare. Under denna förutsättning finner över
styrelsen, att skolreformen borde kunna vara helt genomförd läsåret
1970—71.
Jag vill icke lägga större vikt vid detta endast skenbart exakta resultat
— det finnes alltför många omständigheter, som kunna förrycka utgången
— men jag är ense med överstyrelsen om att genomförandet i det väsentliga
måste förläggas till tider med nedgående lärjungeantal, och jag har ingen
anledning att tro, att det under sådana perioder skulle vara omöjligt att
sörja för en lärarproduktion av tillräckliga mått.
Förlägges genomförandet i huvudsak till tider med sjunkande barnantal,
torde engångsåtgärderna även i övrigt bliva mindre kännbara. Nybygg
nader erfordras visserligen även under denna förutsättning i avsevärd ut
sträckning, dels emedan barnantalet på vissa orter på grund av inflyttning
kan vara i uppåtgående trots motsatt tendens för landet i dess helhet, dels
emedan en i många fall oundgänglig centralisering kommer att nödvändig
göra byggnadsföretag av olika slag för klasserna pa högstadiet; men bygg-
nadsproduktionen för skolans räkning behöver dock icke taga samma om
fattning, som om de nya klassernas lokalbehov helt måste tillgodoses ge
nom nybyggen, och de svårigheter av finansiell natur, som vanligen atfölja
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
142
en väsentlig utökning av investeringsprogrammet, kunna därför väntas
bliva mindre hindersamma.
Att fastställa någon bestämd tidsfrist för genomförandet synes mig icke
möjligt. Målet bör enligt min åsikt nu uppställas, men tidpunkten för dess
realiserande kan i varje fall icke fixeras, förrän de tämligen tidskrävande
pedagogiska förarbetena äro avslutade och sikten har klarnat rörande lärar-
tillgången och övriga förutsättningar. En reform av den omfattning, som
nu planeras, kan överhuvud icke noggrant regleras efter tidtabell utan
maste rätta sig efter samhällets med tidsförhållandena skiftande möjlig
heter. Det säger sig självt, att en viss kontroll måste utövas över genom
förandet i stort, så att de begränsade tillgångarna vid varje tidpunkt sättas
in, där de bäst behövas.
Skolkommissionen föreslår att i samband med skolreformen kommuner
nas kostnader för skolväsendet till större del än hittills skola övertagas av
staten, och i flera yttranden påyrkas, att kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun måtte snarast möjligt fastställas, i samband med princip
beslutet eller i varje fall före genomförandet av kommunindelningsrefor
men. Jag delar kommissionens åsikt om vad som i detta avseende är önsk
värt, men jag vill erinra om att utredning pågår rörande statsbidragssyste
met i dess helhet och att därvid allmänna riktlinjer skola uppdragas för
systemets utformning för skilda slag av statsunderstödd verksamhet. Med
hänsyn till vad jag nyss har anfört om ordningen för skolreformens genom
förande synes resultatet av denna utredning kunna avvaktas.
4. Enhetsskolan.
Ordet enhetsskola väcker minnen från heta meningsbrytningar hundra
år igenom. Särskilt livlig var debatten under 1920-talet, sedan 1918 års
skolkommission hade framlagt sitt förslag om allmän sexårig bottenskola.
Termen har under decenniernas lopp begagnats i flera betydelser. 1940
års skolutredning särskiljer icke mindre än fyra sådana. I ordets allmän
naste bemärkelse är enhetsskolan »ett alla undervisningsanstalter omfat
tande, organiskt sammangjutet skolsystem, där varje uppväxande individ,
oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställ
ning, i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång får, där så påkallas med
det allmännas stöd, den utbildning, för vilken hans begåvning, krafter och
anlag göra honom lämpad».
Det torde icke vara nödvändigt att i full utsträckning referera skolutred
ningens analys av begreppet eller att åter syna alla de skäl och motskäl,
som under tidernas lopp med större eller mindre framgång ha andragits.
Man får en minst lika klar bild av vad frågan i praktiken har inneburit
genom att något dröja vid ett par inlägg i frågan från enhetsskoletankens
kampår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
143
Vid den första riksdagen efter representationsreformen — år 1867 — väckte
P. A. Siljeström
en motion angående folkundervisningen. Han er
inrade om att nationen efter representationsreformen i politiskt hänseende vore förenad till en klass men dock i den offentliga undervisningen delad i två läger. Den av kommunerna underhållna allmänna skolan borde vara den för alla klasser gemensamma bottenskolan;
staten
borde icke under
hålla några särskilda läroverk för undervisning i sådant, som kunde in hämtas i kommunernas läroanstalter. Skyldig rättvisa mot det stora fler talet av nationen och en sund åsikt om själva uppfostran talade för en sådan anordning av det offentliga undervisningsväsendet. Folkskolan borde kunna uppställa som sitt mål att bibehålla lärjungen ända till om kring 14:e levnadsåret. Tills vidare borde elementarläroverken så omorga niseras, att lärjungens undervisning till nämnda åldersgräns icke omfattade andra läroämnen än sådana, som böra förekomma i folkskolan. Elementar läroverkens lågstadium bleve därigenom ett slags mönsterskola för folk undervisningen och skulle i en avlägsnare framtid kunna indragas, när undervisningen i folkskolorna nått den ståndpunkt, som erfordrades. Namnet
folkskola
borde emellertid omedelbart utbytas mot
kommunal
skola,
ty det största hindret för folkskolans lyftning låge just i den omstän
digheten, att hon ansåges vara endast en skola
för folket,
d. v. s. en skola
för massan av nationen men icke för de förmögnare och mera bildade klas serna. Så länge icke dessa klassers intresse för folkskolan allmännare kunde väckas, finge hon mer eller mindre »lefva på nåd, både andligen och lekam ligen taladt».
Ett kvartssekel senare, vid 1892 års riksdag, väcktes i andra kammaren en motion av hrr
Fridtjuv Berg
och
Emil Hammarlund
om upprättande
av en på A-skolans kunskapsmått grundad mellanskola med uppgift att meddela allmänt medborgerlig bildning. Motionärerna avvisade den vid denna tid stundom framförda tanken, att sådana skolor, om de upprätta des, borde göras sexåriga. Man finge då icke mindre än tre offentliga läro anstalter löpande parallellt med varandra. Ett parallellsystem av detta slag på skolans område vore icke blott obehövligt utan rent av skadligt: det skulle underhålla och skärpa de sociala motsatser, som man borde vara angelägen att med alla lovliga medel utjämna.
»Vi veta visserligen väl», skrevo motionärerna, »att det just är ett dylikt tredelningssystem
(folkskolan
för massan, ’
mellanskolan
för medelklassen
och
allmänna läroverket
för dem, som vid 9 års ålder förutbestämmas att
uppstiga till samhällets höjder), som man inom vissa kretsar länge efter- sträfvat och att flera försök blifvit gjorda att på filosofisk väg framkon- struera en
artskilnad
mellan den undervisning, som skulle erbjudas nio-
åringen i folkskolan samt hans jämnåriga i 'mellanskolan’ och i allmänna läroverken. Alla dylika försök hafva emellertid strandat mot det enkla faktum, att det är efter barnets
naturliga utveckling,
som undervisningen
på hvarje punkt har att rätta sig, så vida den skall bilda och icke missbilda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
144
Mellan en väl skött folkskoleundervisning å ena sidan och en väl skött
undervisning i 'mellanskola' eller 'allmänt läroverk’ å den andra finnes
ingen skiljaktighet till art och väsende; litet främmande språk gör i det af-
seendet hvarken till eller ifrån.»
Motionärerna tvekade ej om folkskolans förmåga att redan då övertaga
den första läroverksklassens uppgifter, och de tilläde: »Måhända skall man
i en framtid, då 'mellanskolan' vunnit tillräcklig utveckling, taga steget
fullt ut och här som på sina ställen i utlandet låta henne blifva grundvalen
för gymnasiet.»
I våra dagar behöver folkskolan icke leva på de förmögnare klassernas
nådabröd, och under inflytande av den allt starkare tillströmningen till de
högre skolorna har otvivelaktigt även en viss social utjämning mellan skol
formerna ägt rum. Den sociala aspekten på enhetsskoleproblemet har icke
därmed förlorat sin betydelse — jag får senare tillfälle att närmare belysa
dess nuvarande innebörd — men måhända kan man säga, att frågans tyngd
punkt har förskjutits åt det pedagogiska hållet. När motionärerna vid 1892
års riksdag betonade »det enkla faktum, att det är efter barnets naturliga
utveckling, som undervisningen på hvarje punkt har att rätta sig, så vida
den skall bilda och icke missbilda», rörde de vid ett ur pedagogisk syn
punkt centralt bestämningsstycke i hela skolproblemet.
Våra nuvarande skolformer — läroverk, folkskolor och andra — ha his
toriskt tillkommit vid skilda tidpunkter för att tjäna olika folkgruppers
bildningsbehov. En skolplanering, som går ut från barnets naturliga ut
veckling under aktgivande såväl på det för alla gemensamma i utvecklingen
som på de individuella särdragen, rör sig med andra förutsättningar och
motiv än dem, som ha verkat vid de nuvarande skolformernas tillkomst och
alltjämt i viss mån påverka deras rekrytering. Barnet står i centrum med
alla sina potentiella möjligheter, icke uppgiften att forma de växande för
mer eller mindre klassbestämda framtidsmål. Skolorganisationen måste i
sina huvuddrag lämpas efter det gemensamma och genomsnittliga, men
på samma gång göras så elastisk, att den ger utrymme för skiftande indi
viduella förutsättningar. Detta kan mycket väl tänkas leda till en diffe
rentiering av organisationen, men det är ingalunda visst, att man finner
dess ändamålsenligaste former genom att utgå från de historiskt tillblivna
skolformerna och jämka litet på deras organisation för att tillfredsställa
det ena eller andra reformkravet. Det är tvärtom att vänta, att om skol
systemet genomdiskuteras med utgångspunkt från de växandes psykiska
utveckling och anlagsdifferentiering, andra former än de historiskt givna
i viss utsträckning skola befinnas naturliga inom skolorganisationen. De
gamla skoltyperna måste då bevisa sitt existensberättigande från de nya
utgångspunkterna.
Jag kan sålunda helt ansluta mig till skolutredningens tankegång, när
utredningen med följande ord karakteriserar övervägandenas utgångspunkt:
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
145
»I grund och botten innebär hela den tankegång, där folkskola och högre skola framstå som principiellt skilda skolformer, ett tänkande i hävdvunna skolformer och lärarkategorier, som är oförenligt med enhetsskolans idé. Vid uppgörandet av organisationsplanen för ett nytt skolväsen har man att utgå icke från de särskilda historiskt givna skolformerna utan från skolan som helhet. Dess uppgift är att utbilda och fostra hela den växande generationen, sådan denna, med åldersbetingade likheter och individuella olikheter i begåvning och anlag, årskull för årskull är på väg fram mot arbetslivets rika mångfald av yrken och verksamhetsgrenar. Åtta år har skolan dem alla i sin vård — vad skall under dessa åtta år av snabb kropps lig och andlig utveckling ske, för att å ena sidan de alla skola få en sam hällelig fostran och å andra sidan individen må komma fullt till sin rätt? Samtliga skola danas till goda medborgare och ’samarbetsmänniskor’, men var och en skall samtidigt få möjlighet att utveckla sin personlighet. Rätt man skall föras fram till rätt plats, väl rustad för sin särskilda verksamhet i arbetslivet.» (IV: 1 s. 39.)
A. Enhetlighet och differentiering.
I det följande redogöres först för de allmänna betingelser för skolans verksamhet, som äro givna genom det normala fysiska och psykiska ut vecklingsförloppet och de individuella anlagsolikheterna hos de växande. Därpå dryftas vissa organisatoriska tvistefrågor, som framkallas av spän ningen mellan kraven på enhetlighet och differentiering inom skolsystemet.
a. Mognadsprocessen under skolåldern.
Skolmognaden.
Jag har redan nämnt, att skolpliktsålderns början differerar rätt mycket i olika länder. Ej sällan ligger den nedre gränsen något år lägre än hos oss.
Den rätta tidpunkten för inträdet i skolan bestämmes delvis av skolans arbetsprogram och arbetsmetoder och av de fordringar, som ställas på bar nen i arbetet under det första året. Det är dock ingen tillfällighet, att skol ålderns början i de flesta länder har förlagts till sex- eller sjuårsåldern. I sitt svar på skolutredningens rundfråga till de psykologiska experterna anförde professor John Landquist härom:
»Det har visat sig, att i denna 7-årsålder framträder ett bestämt nytt utvecklingsskede. Det främst karakteristiska för detta skede är, att för mågan av frivillig uppmärksamhet ökas. Därmed får barnets uppförande ett drag av beständighet det dittills saknat; det kan visa flit och omsorg i arbeten, som skolan förelägger. Med förmågan av denna uppmärksamhet får barnet vidare ett objektbestämt intresse. Dess vetgirighet gentemot yttervärlden tilltar på ett påfallande sätt.-----------
Barnet från 7- till och med 1 O-årsåldern utmärker sig för sin optimistiska stämning, som visar sig dels i dess okritiska tro på sin egen förmåga, dels i uppmärksamhetens lätta omställbarhet: barnet är utan ansträngning och villigt med på vad läraren kan föredra.
10 —
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
146
Alla dessa omständigheter: uppmärksamheten, den visserligen ännu okri
tiska vetgirigheten, den glada andliga livligheten göra barnet under denna
tid läraktigt och moget för den undervisning de fyra första folkskolåren ge.»
(Bil. II s. 64.)
Vad som fordras av en nybörjare i småskolan angives av 19J/.0 års skol
utredning på följande sätt:
»Till en början vilja vi framhålla, att skolarbetet ställer vissa krav på
barnets kroppskrafter. Övergången från livet i hemmet till skolans arbets
ordning — med för barnet långa perioder av ovant stillasittande — verkar
i och för sig tröttande. I många fall medför skolgången en omläggning av
barnens mattider. Den stimulans till lekar och större kroppslig aktivitet,
som kamratlivet i skolan medför, är välgörande men kan också verka tröt
tande.
I hemmet har barnet anpassat sig till de hemmavarande och till en i regel
mindre krets av jämnåriga lekkamrater. I skolan måste barnet i allmänhet
arbeta efter en arbetsordning, gemensam för alla. Det gäller att passa be
stämda tider, att vara uppmärksam, att arbeta i en bestämd takt och att
kunna prestera en viss uthållighet i arbetet. Barnet måste ha nått en sådan
intellektuell utveckling, att det kan fatta och utföra det arbete, som
fordras.
Allmänt torde kunna sägas, att skolmognad föreligger, när nybörjaren
orkar med skolgången och bär den förmåga av koncentration och uthållig
het, som skolarbetet fordrar, samt i psykisk utveckling nått så långt, att
han kan förstå och utföra det intellektuella arbete, som den första under
visningen innebär.» (IV: 2A s. 30.)
Om man tager barnets förmåga att tillgodogöra sig skolans läsundervis-
ning som kriterium på att skolmognad har inträtt, kan man konstatera, att
det stora flertalet svenska barn i sjuårsåldern ha nått den mognad, skol
arbetet fordrar. Av ingående undersökningar i olika länder vet man emel
lertid, att skolmognaden inträder vid mycket skiftande ålder för olika
individer. Professor Rudolf Anderberg erinrar i sitt svar till skolutredningen
om undersökningar, som utförts av den amerikanske forskaren Terman.
»Enligt Termans undersökningar har man att vänta, att 1 ä 2 procent
av barn i 7:e levnadsåret ha en lägre intelligensålder än 5 år och 1 å 2 pro
cent ha en högre intelligensålder än 9 år. Detta betyder, att de intellektuella
differenserna i en klass av 7-åringar äro högst betydande. Härtill kommer,
att om åldern för skolgångens början bestämmes till det år ett barn fyller
7 år, så innebär detta, att levnadsåldern för de intagna varierar på nära
ett år (om inskrivning sker i augusti äro de i januari födda 7,7 år och de i
december födda 6,7 år). De intellektuella skillnaderna i klassen kunna så
ledes bli ännu större än vad som framgår av de nämnda siffrorna.» (Bil.
II s. 6.)
Slutsatsen av sådana resultat måste bli, att intagningen i skolan icke kan
helt grundas på den kronologiska åldern. Om möjligt bör intagningen före
gås av läkarundersökning rörande barnets hälsotillstånd och fysiska utveck
ling och av skolmognadsprov för fastställande av den psykiska utvecklings
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
147
nivån. När barnet är arbetsmoget, bör det i regel också få börja skolarbetet, ty med arbetsmognaden inställer sig även ett behov av en mot arbetsför mågan svarande sysselsättning.
Skolkommissionen har upptagit tanken på ordnade skolmognadspröv- ningar och ger anvisningar rörande sättet att verkställa dem. Kommissio nen sammanfattar deras betydelse i fem punkter.
»1. Prövningen skall avgöra, om barnet är skolmoget, alltså om det har förutsättningar att med framgång deltaga i arbetet i småskolans första klass.
2. Prövningen skall avgöra, i vilken årsklass barnet bör placeras vid in tagningen. Folkskolestadgan § 41 mom. 1 fordrar nämligen, att ett barn hänvisas till den årsklass, ’i vilken det kan draga största nytta av under visningen’.
3. Prövningen skall ge vägledning vid den individualisering av under visningen som i småskolans första klass är speciellt nödvändig. Många all varliga missgrepp i den första skolundervisningen begås genom att lärarin nan inte har tillräcklig kännedom om de enskilda barnens förkunskaper och övriga förutsättningar för olika delar av skolarbetet.
4. Prövningen ger åt dem, som i alla avseenden är tidigt skohnogna, möj lighet att börja ett år tidigare och därigenom också lämna den obligatoriska skolan ett år tidigare än som eljest skulle vara fallet.
5. Den tidiga differentieringen möjliggör, att eleverna i en klass blir mer homogena efter utvecklingsålder, varigenom undervisningen bättre kan avpassas efter deras verkliga nivå.» (S. 189.) Skolmognadsprövningen måste betraktas som en del av skolans allmänna omvårdnad om barnet. »För individens lyckliga och harmoniska utveckling är den första skol tiden av avgörande betydelse. Det är av vikt, att lärjungens förhållande till den bildningsvärld, som skolan öppnar, från början blir positivt. Den första skoltiden bör vara en tid, då barnet får uppleva framgångens glädje i sin strävan att lära sig det som skolan bjuder. Barnet skall märka, att det lär sig något nytt, att det har förmåga att tillägna sig detta nya, och det skall känna den naturliga glädjen inför detta. Med all makt måste för hindras, att barnet ställs inför övermäktiga krav, som skapar olust för skolarbetet och ger upphov till mindervärdeskänslor och bristande tilltro till egen förmåga.» (S. 190.) Samtliga barn, som anmälas till inträde i skolan, böra enligt skolkom- missionens uppfattning undergå läkarundersökning och prövning av skol- mognaden. Under sådana förhållanden är det av största vikt, att pröv ningen blir så omfattande och så omsorgsfull, att den kan vinna alla intres serade parters förtroende. Metoden att låta hela prövningen bestå i ett kort individualtest eller i ett grupptest på en knapp timme är icke helt tillfreds ställande. Bedömningen bör ske under förhållanden, som äro vanliga skol- förhållanden så lika som möjligt. Det svåraste problemet för skolan och föräldrarna är, säger skolkommis sionen, behandlingen av de ej skolmogna normalåriga barnen. I vissa fall
Kungl. Majrts proposition nr 70.
148
kunna föräldrarna ansvara för deras utveckling under ett år, och skolan
bör då ge föräldrarna anvisning på lämplig materiel, som barnen kunna
syssla med för att snabbare nå tillräcklig mognad för skolarbete. I andra
fall kunna de intagas i förskoleavdelningar, men ofta måste de börja i en
vanlig första klass tillsammans med de jämnåriga mera mogna kamraterna.
»I de fall då man i skolan tagit in barn, som ej är skolmogna, inträffar
det emellertid lätt, att dessa barn ställs inför läs- och räkneuppgifter, som
överstiger deras krafter. Det är av vikt, att så ej sker och att vid undervis
ningen all möjlig hänsyn tages till dessa barns relativt långsamma inliir-
ningstempo. De många timmar för undervisning i delad klass, som kommis
sionen föreslår, bör göra det möjligt för småskolans lärare att låta indivi-
dualisering och handledning av eleverna gruppvis efter deras förutsätt
ningar prägla lågstadiets undervisning i färdighetsämnena.» (S. 192.)
Den tidigare skolåldern.
Psykologerna äro ense om att den tidigare skolåldern för ett normalt
barn är en harmonisk och lycklig tid.
»Känslolivet är under denna period på ett lyckligt sätt stabiliserat, och
även psykoanalysen talar här om en sexuell latensperiod», skriver professor
Katz. »Man tror på auktoriteter och övertar utan tvekan omgivningens
värdeskala. Uppsatta mål eftersträvas med anmärkningsvärd och vilje-
betonad uthållighet. Med detta följer en ovanlig beredvillighet att lära,
varigenom på ett mångsidigt sätt en god grund kan läggas för studierna.
I visst hänseende är perioden 7—11 år den lyckligaste och gladaste i livet
och den tid, då individen minst lider under en subjektiv problematik. Ett
avbrott sker i och med den i 12-årsåldern inträdande förpuberteten.» (Bil.
II s. 48.)
Språkminnet och det mekaniska minnet överhuvud når under denna
period sin starkaste utveckling. Särskilt professor Elmgren betonar vikten
av att denna tidiga period utnyttjas för förvärvandet av de elementära
skolfärdigheter, som måste tillägnas genom memorerande inlärning.
»En omfördelning av skolans kunskapsstoff i större utsträckning än vad
som skett genom tidigare skolreformer vore helt säkert att rekommendera.
En väsentlig koncentration å de lägre åldersstadierna till de grundläggande
skolfärdigheterna — läsning, skrivning och elementär räkning — och den
för barn omedelbart givna erfarenhetskontakten med omgivningen samt
ett uppskjutande av de mera abstrakta kunskapsmomenten till den senare
delen av den skolpliktiga åldern efter It—12-årsåldern skulle innebära
naturlig anpassning av undervisningen till det psykiska utvecklingsförlop
pet i stort.» (S. 25.)
Då den rent receptiva minnesförmågan spelar en mycket stor roll för
inhämtandet av ordförrådet i ett främmande språk, bör någon form av
förberedande språkundervisning påbörjas, innan perioden är till ända.
Jämväl minnesutvecklingen för färger, former, föremål m. m. når sin
höjdpunkt före puberteten, hos flickor i 11-årsåldern och hos gossar i 13-
årsåldern. »Pedagogiskt sett visar detta hän på de konkreta undervisnings
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
metodernas naturliga dominans under den tidigare skolperioden före puber-
tetsåldern.»
Det brukar emellertid anses, att en ny period i utvecklingen, de egent
liga »pojkåren», tar vid i 11-årsåldern. Den kännetecknas bland annat av
ökat sinne för relationerna mellan föremålen i omvärlden. En auktoritativ
engelsk handbok ger följande karakteristik av åldern 11—13 år:
»Barnet i denna ålder visar en ökad förmåga av abstrakt tänkande, det
kan hålla samman skiljaktiga fakta och urskilja en mening i dem som hel
het, såsom när det tolkar en tavla eller en fabel. Det kan i viss grad upp
skjuta sitt omdöme, tills det känner alla fakta i en situation. Det går över
från det stadium, i vilket det lärde att igenkänna isolerade fall av orsak
och verkan, till det stadium, då det blir medvetet om allmänna lagar. Var
aktiga speciella intressen börja nu framträda och samordnas med barnets
planer på en framtida bana. Denna ålders känslor, tankar och handlingar
hålla på ’att organiseras i större grupper och mer stabila mönster, som ha
utsikt att dominera genom hela livet’. Även framträder en ökad förmåga
av psykisk och fysisk självkontroll. Skillnaden mellan en 7-åring och en
13-åring framträder åskådligt på fotbollsplanen. Den yngre gossens rörelser
äro impulsiva och oorganiserade och han faller lätt i gråt, om han slår sig.
Men 13-åringens rörelser äro överlagda och behärskade; han följer en kom
plicerad samling regler och har i stor utsträckning lärt att undertrycka sina
känslor och impulser.» (Bil. II s. 69.)
Med det nyvaknade intresset för kausalsammanhangen följer ofta ett
naturvetenskapligt eller tekniskt intresse. Överhuvud börja specialintres
sena vakna. »Läraren kan inte längre räkna på ett likartat intresse för allt
han framför», anmärker professor Landquist i sitt expertutlåtande.
De allmänna begåvningsolikheterna lärjungarna emellan behålla sin be
tydelse. I en bilaga till skolutredningens betänkanden (SOU 1943: 7) med
delar docenten
Urban Iljärne
en tablå över intelligenskvoternas fördelning
i en ogallrad barngrupp (enligt Terman):
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
149
Intelligens
kvot
Procent av
barnantalet
Intelligens
kvot
Procent av
barnantalet
56— 65
0,83
106—115
23,1
66— 75
2,3
116—125
9,o
76— 85
8,0
126—135
2,3
86— 95
20,t
136—145
0,55
96—105
33,o
De anlagsdifferenser, som få uttryck i sådana siffror, äro liksom den
kroppsliga utvecklingen resultanter av arv och miljö, poängterar Hjärne.
»Undersökningar av begåvade och obegåvade barns ärftlighetsförhållan-
den tyda på att begåvade barn vanligen ha begåvade föräldrar och omvänt.
Miljön synes påverka intelligensutvecklingen på liknande sätt som
kroppsutvecklingen. Goda sociala, hygieniska och ekonomiska förhållanden
under barnets uppväxttid ... kunna ge bättre värden för kroppsutveckling.
De ge även bättre intelligensålder, högre intelligenskvot.» (Bil. I s. 12.)
150
För planeringen av skolans arbete är det av vikt att veta, att »även på
det psykiska området skillnaden mellan barn inom samma årsklass ofta
(är) betydligt större än skillnaden i medeltal mellan två på varandra föl
jande årsklasser».
I skoldiskussionerna stöter man ofta på frågan, huruvida ett urval av
lärjungar för viss linje eller skolform kan ske på grund av intelligensmät
ningar, som verkställas redan då barnen befinna sig i 11-årsåldern, eller om
man skulle vinna märkbart säkrare resultat genom att uppskjuta urvalet
ett par år. Professor Katz anser, att en så tidig uppsortering verkligen är
möjlig.
»Under den säkert berättigade förutsättningen, att det vid bedömandet
av lärjungarna först och främst gäller deras intellektuella läggning, kan
från den moderna begåvningsforskningens synpunkt sägas, att bedömandet
av en lärjunges begåvning icke med större säkerhet kan fastställas hos
13-åringen än hos 11-åringen. Intelligenskvoten är nämligen för den här
ifrågavarande tidsperioden i det stora hela konstant. Måhända resultatet
av en intelligensprövning av en lärjunge vid 13 år blir något säkrare på
grund av hans på det hela taget större mognad, men man får icke glömma,
att då redan puberteten med dess ... labilitet tagit sin början, vilket med
för en osäkerhetsfaktor vid prövningen.» (Bil. II s. 62.)
Även slcollcommissionen finner en uppdelning i linjer efter lärjungarnas
teoretiska begåvning tekniskt möjlig redan vid 11-årsåldern, om den eljest
är önskvärd, och ser i testningen ett värdefullt hjälpmedel för utrönandet
av en ung människas studieförutsättningar.
»Dess värde som ensamt differentieringsmedel får inte överskattas, men
om den företages under sakkunnig ledning och används tillsammans med
studieresultat och läraromdöme, ger den en säker anvisning om studieför
utsättningarna, speciellt som man har möjlighet till att i tveksamma fall
företaga kontrolltestningar (individualtestning). —-------
Enhetsskolan är dessutom — i motsats till den nuvarande realskolan
— obligatorisk. Det innebär, att inga hinder av social, ekonomisk eller
geografisk art längre ställer sig i vägen för en studiebegåvad lärjunge att
fullfölja studierna enhetsskolan ut. Genom stipendier bör han få möjlighet
att därefter fortsätta studierna genom gymnasiet.
De felkällor i fråga om rekryteringen till högre teoretisk undervisning,
som ... påtalats, skulle därmed i allt väsentligt vara eliminerade. Alla för
utsättningar skulle i och för sig finnas för ett rationellt urval av elever till
teoretisk linje inom enhetsskolan. Urvalet kan med relativ säkerhet
göras i 11-årsåldem, d. v. s. vid avgången från fjärde klassen, eller tidigare.»
(S. 69.)
Den teoretiska intelligensen är emellertid blott en sektor av det mänsk
liga psyket, och man måste fråga sig, huru de praktiska anlagen komme att
fördela sig inom klasser, som utvalts huvudsakligen med hänsyn till de
teoretiska studieförutsättningama. Frågan kan endast besvaras genom
systematiska försök.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
151
För kommissionens räkning har professor Elmgren företagit en rad psy kologiska undersökningar rörande begåvningsfördelningen bland svensk skolungdom i 11-årsåldern. Elmgren har även använt händighetstest. Han har därvid funnit, att den praktisk-tekniska begåvning, som på detta sätt mätes, fördelar sig enligt samma »klockformiga» kurva som den teoretiska enligt nyss återgivna tablå. »Man kan alltså utgå ifrån, att i fråga om båda slagen av begåvningar antalet mycket högt begåvade och antalet mycket lågt begåvade är litet. Det stora antalet elever befinner sig omkring medel nivån.»
(S.
68.)
Elmgrens undersökningar ha utförts på relativt kort tid, och det fram går ej av kommissionens redogörelse, huruvida resultat av detta slag, oav sett övning och andra miljöinflytelser, hålla sig konstanta under en längre följd av år i samma grad som intelligenskvoterna. Redan nu ge dock Elm grens undersökningar åtskilliga synpunkter av värde.
Bland annat visar det sig, att händigheten i viss utsträckning går paral lellt med den teoretiska begåvningen. Kommissionen uppger, att över hälf ten av eleverna (56 procent) antingen ligger över medelnivån både i teore tisk begåvning och i händighet eller under medelnivån i båda dessa hän seenden. Härtill knyter kommissionen följande reflexioner:
»Elmgrens resultat visar klart — och därvid är han på samma linje som den utländska forskningen — att det inte finns något motsatsförhållande mellan teoretisk och praktisk begåvning. Därmed vederlägges den populära uppfattningen, att den som inte duger för teoretiska studier därmed i regel skulle vara lämpad för praktisk verksamhet. Det torde snarare vara så, enligt vad en s. k. faktoriell mognadsundersökning, som ingår i de elm- grenska undersökningarna, ger vid handen, att den relativt sett största all sidigheten i begåvningshänseende utmärker den ur allmän intelligenssyn punkt bäst utrustade elevkategorin. De i fråga om allmän intelligens svagt begåvade eleverna är inte genom något slags kompensation praktiskt be gåvade.» (S. 67—68.)
Slutsatsen blir, att en uppsortering av lärjungarna efter den teoretiska intelligensen automatiskt skulle leda även de bästa praktiska begåvning arna fram mot teoretiska studiemål. Detta skulle åter kunna få konsekven ser, som ur social synpunkt icke äro önskvärda.
Innan jag redogör för de sociala synpunkter, kommissionen lägger på begåvningsproblemet, måste jag emellertid erinra om att ytterligare begåv- ningsfaktorer giva sig till känna under skolålderns sista utvecklingsfas, puberteten.
Puberteten.
Pubertetens inträde varierar individuellt. Hjärne meddelar (efter Schiötz) en del belysande siffror. Sålunda är vid åldern 14,5 år 43 procent av gos sarna barn, medan 38 procent befinna sig i förpuberteten och 19 procent i puberteten. För flickorna inträder puberteten tidigare: vid åldern 14,5 år
Kungl. May.ts proposition nr 70.
152
Kungl. May.ts proposition nr 70.
äro av dem 6 procent barn, 52 procent i förpuberteten och 42 procent i
puberteten.
Puberteten innebär intet avbrott i intelligensens allmänna utveckling
men väl en omstämning av känslolivet, som ofta påverkar skolarbetets
gång.
»Den puberterande drar sig bort från omvärlden och riktar sig mot en
inre värld», skriver professor .Katz. »Den hittillsvarande öppenheten över
går till inbundenhet, ja, till något avvärjande, ett slags försvarsställning
gentemot omvärlden. Det hittillsvarande förtroendefulla förhållandet till
föräldrar och lärare efterträdes av en viss negativism. Deras auktoritet be
traktas inte mera som oantastlig. Barnets vetgirighet och dess nästan obe
gränsade beredvillighet att uppta kunskaper och dess lust att lära gå till
baka. Känslostabiliteten viker för en utpräglad labilitet med starka stäm-
ningsväxlingar.-----------Med reflexionerna över jaget följer en självkritik,
som skoningslöst dömer den egna karaktären och dess verkliga eller för
menta brister. Just denna självkritik har en stark negativ inverkan på allt
arbete och särskilt på skolarbetet.-----------
Tankeförmågan visar under denna tid en mera positiv utveckling, den
växer egentligen ständigt i styrka och är därför väl i stånd att bemästra
även abstrakta uppgifter. Tankeförmågan påverkas dock i negativ rikt
ning av den allmänna olust, som kännetecknar denna utvecklingsperiod.»
(Bil. II s. 50.)
Den utveckling av de speciella begåvningsanlagen, som börjat fram
träda under förpuberteten, vidgar nu den unges intressesfär. Tillbaka
gången av intresset för skolarbetet beror, säger Katz, icke blott på det inre
kaotiska tillståndet utan även på att många intressen utom skolan vakna,
intressen, vilka skolan inte tillräckligt beaktar.
Det synes råda tämligen god enighet om att valet av yrke icke bör ske,
förrän den nya fasen av livet har hunnit så långt i sin utveckling, att de
personliga intressena någorlunda klart framträda. Professor Anderberg,
som rekommenderar en tidig differentiering efter teoretisk begåvning, an
ser sålunda, att övergången till praktiskt betonade skolformer bör ske täm
ligen sent.
»Även om några nya psykiska egenskaper icke plötsligt träda i dagen
eller några mera tvära omkastningar icke äga rum, nå dock de mera spe
ciella färdigheterna först med pubertetens inträdande en sådan utveck
lingsgrad, att psykologisk anlagsprövning i yrkesvalets tjänst kan äga rum.»
(Bil. II s. 12.)
På skolutredningens uppdrag har byråchefen Ejnar Neymark verkställt
en specialutredning rörande skolungdomens vägledning till utbildning och
yrke. Den är tryckt som bilaga till skolutredningens betänkanden (SOU
1945:43). Neymark erinrar om att olika författare genom analyser av de
uppväxandes yrkesönskningar vid olika åldrar ansett sig kunna konstatera,
att i detta avseende ett mera realistiskt stadium inträder i 14-årsåldern.
153
»Anlag och intressen ha i och med pubertetens inträdande börjat framträda mera differentierat och markant, man har fatt större erfarenhet beträffande förhållandena i omvärlden och man söker sig fram efter mera realistiska synpunkter. Man har lärt sig inse, att yrkesarbete innebär arbete för egen och andras existens och en serie vardagsplikter, som är något annat än lek och äventyr. Man börjar ta hänsyn även till ekonomiska och sociala synpunkter, och yrkesfunderingarna hålla sig nu i allmänhet till yrken, som man själv kommit i kontakt med eller som man blivit intresse rad för genom släktingar, familjebekanta, kamrater, lärare eller andra.» (Bil. V s. 50.) . .. ...
»Men därmed är inte sagt, att ungdomen i 14-årsåldem är mogen for mera grundliga, direkta och definitiva resonemang i yrkesvalsfragan. Den realistiska hållningen är än så länge bara i vardande och kan ofta nog för ryckas av pubertetsbetingade drömmar och fantasier. Än så länge saknas dessutom ofta det rätta intresset för saken som sådan, och utan det in tresset är det naturligtvis inte så lätt för yrkesvägledningen att arbeta — även om den själv givetvis kan bidraga till att intresset vaknar. I 14-års- åldern äro många fortfarande ännu för unga för att mera allvarligt be grunda och diskutera det egna yrkesvalsproblemet. Det uppfattas för övrigt knappast som ett allvarligt problem ännu. Redan ett eller ett par år senare är man som regel mycket mera villig att lyssna, mycket mer mottaglig för sakskäl och liksom mer i stånd att koncentrera sig på fram tidsfrågan. Det är därvidlag t. ex. en påtaglig skillnad mellan dem, som komma från 7:e, och dem, som komma från 8:e klass — även om det inte förekommit någon yrkesvägledning i 8:e klass.» (Bil. V s. 53.)
Neymark ställer sig skeptisk mot dem, som med stöd av anlagsdiagnoser för 12—13—14-åringar anse sig kunna träffa avgöranden beträffande vederbörandes val av studielinje, yrkesutbildningsväg eller kanske rent av yrke.
»De särdrag i begåvningsbilden, som det... gäller att beakta, börja i all mänhet inte präglas, förrän förpubertetens (och pubertetens) differentie- ringsprocesser hunnit verka. Men förpuberteten är ju för många pojkar inte ett faktum förrän i 14—15-årsåldern, och i åtskilliga fall dröjer det tyd ligen ännu längre. För övrigt maste man också räkna med att det tar sin tid både för differentieringsprocesserna att verka och för individen att bli medveten om den prägel, begåvningen efter hand får. Helst ville man där för se, att ungdomen i allmänhet slapp träffa några yrkesvalsviktiga av göranden — det må gälla ett mera direkt val av yrke eller val^ av studie linje eller yrkesutbildningsväg — förrän tidigast i l.f—15-årsåldern, ifall det är fråga om flickor, och tidigast i (15—)16-årsåldern, ifall det är fråga om pojkar.
Ur vissa andra synpunkter kan det — åtminstone i många fall — vara skäl i att dröja ytterligare ett eller ett par år med mera viktiga avgöran den. Så t. ex. är ju den unges värde- och intressehållning inte mycket att bygga på, förrän de mest kritiska pubertetsåren äro överståndna och känslo- och viljelivet på väg att stabiliseras.» (Bil. V s. 50.)
Enligt skolkommissionens redogörelse för professor
Elmgrens
undersök
ningar ha dessa visat, att den praktiska begåvningen ingalunda är lika enhetlig till sin struktur som den allmänna intelligensen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
154
»Det närmare sambandet mellan teoretisk och praktisk begåvningslägg-
ning är givetvis ytterligt svårt att fastställa. Elmgrens framställning av
de individuella begåvningsprofilerna med deras inbördes mycket olika
struktur visar klart, vilka hart när oändliga kombinationsmöjligheter som
existerar mellan teoretisk och praktisk begåvningsinriktning.» (S. 68.)
Kommissionen drar därav den slutsatsen, att skolarbetet rent pedago
giskt bör göras rörligare, så att de många individuella kombinationerna av
teoretisk och praktisk begåvning kunna beaktas i skolans uppfostrande och
undervisande verksamhet. Skolorganisationen bör inom sin ram innesluta
större möjligheter till val av utbildningsvägar med hänsyn till individernas
begåvningstypologiska struktur.
Könsdifferenser i den psykiska
utvecklingen.
Det har alltid varit omstritt, i vad mån själsolikheterna mellan män och
kvinnor bero på konstitutionella faktorer eller böra återföras på traditio
nella olikheter i uppfostran. Den biologiska bakgrunden för de psykiska
utvecklingsdifferenserna kan dock naturligtvis icke resoneras bort. Pro
fessor Elmgren lämnar följande redogörelse för de viktigaste olikheterna i
utvecklingens förlopp:
»I utvecklingshänseende föreligga biologiskt betingade variationer i till
växttempo, som särskilt under förpuberteten och pubertetsperioden kom
ma till klart uttryck. Biologiskt kännetecknas förpuberteten hos gossar
av ett tydligt förlångsammande såväl av längd- som viktökning, vilket
medför, att flickorna i 12-årsåldern absolut taget hinna upp gossarna och
behålla ett tydligt försprång i kroppsutveckling under resten av den i
egentlig mening skolpliktiga åldern, ja ända fram till 16-årsåldern. Flickor
na uppvisa nämligen under gossarnas ’downperiod’ i kroppsutvecklingen
snarast en ökning av tillväxttempot och märkligt nog: denna ökning in
träffar före könskvaliteternas utbildning i samband med den biologiska
puberteten. Gossarnas ökning av tillväxttempot inträffar däremot regel
bundet samtidigt med själva den biologiska puberteten samt föregås av
ett långsammare utvecklingsskede under förpuberteten. Denna primära
könsskillnad hänger uppenbarligen samman med en av de flesta pubertets-
forskare bekräftad erfarenhet: pubertetsförändringarnas relativt större
spridning över en längre tidrymd hos flickorna och ett mera krisartat, ab
rupt sammanträngt och intensifierat förlopp hos gossarna. Gossarnas för
pubertet är ur social synpunkt besvärligare och den biopsykiska pubertets
krisen häftigare. Hos flickorna ske förändringarna mera gradvis och utan
alltför tvära övergångar.» (Bil. II s. 40.)
Omfångsrika undersökningar av de intellektuella könsdifferenserna under
skolåldern utfördes för några år sedan av professor Herman Siegvald. De
refereras på följande sätt av 1940 års skolutredning i dess betänkande om
flickskolan (SOU 1947: 49):
»Oavsett olikheterna i utvecklingstakt har han i allmänhet icke konsta
terat större differenser i intelligenshänseende. Dock har han funnit en skill-
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 70.
155
nåd i fråga om aritmetisk begåvning i så måtto, att goda totalprestationer på området voro betydligt vanligare bland manliga än bland kvinnliga växande, vilket synts honom sammanhänga med överlägsenhet hos gpssarna i fråga om matematiskt funktionstänkande och dynamisk visualiseringsför- måga. Särskilt stora differenser har Siegvald vidare konstaterat i fråga om teoretisk teknisk begåvning eller tekniskt förstående. Gossarnas åskådliga funktionstänkande var genomsnittligt betydligt bättre än flickornas, och en rätt tydlig skillnad framträdde i faktorstrukturen: gossarnas tänkande dominerades av en specifik teknisk faktor, flickornas av den s.k. G-faktoin. Hos gossar och flickor framträdde olika inställning till omvärlden, beroende på att de samlade olikartat kunskapsmaterial, varigenom deras tankeinne håll successivt blev alltmer olika. Siegvald anser sig också ha konstaterat större 'intellektuell aggressivitet’, starkare kritiklust och experimenterande nyfikenhet hos gossarna än hos flickorna.» (X s. 78 79.)
Skolutredningen har till 185 rektorer vid högre läroanstalter med sam- undervisning riktat en förfrågan om deras erfarenheter av samundervis- ningen. I fråga om intressespecialiseringen hos könen gå svaren i den rikt ning man på grund av Siegvalds undersökningar kunde förmoda,
»Gossarna utföra de bästa prestationerna på det matematisk-naturveten- skapliga området, flickorna på det språklig-humanistiska. Icke mindre än 120 rektorer uppge, att gossarna visat mer eller mindre utpräglad överläg senhet inom den förra ämnesgruppen, 90 betona, att flickorna varit över lägsna i den senare, dock äro omdömena här mindre bestämda och avse i några fall blott realskolans lägre klasser. I några fall har en analys av gossars och flickors allmänna begavningstyp försökts. Mestadels betecknas flickorna härvid såsom mer receptiva, mer fallna för detaljarbete och 'plugg’, mindre i stånd att skilja pa väsentliga och oväsentliga moment i lärostoffet. Gossarna anses ha bättre blick för sammanhangen, mer för ståelse för logisk bevisföring, problemlösning och teoretiska resonemang, för utredande framställningar och tankeväckande lärostoff; de uppges i anslutning härtill, såsom redan nämnts, arbeta mer ekonomiskt och på högre stadier mer målmedvetet.----------
Flickorna ha enligt många rektorers mening ett större allmänt intresse för skolarbetet, åtminstone på realskolans lägre stadium, de koncentrera också sitt intresse mer på detta arbete, medan gossarna dela sina intressen mellan arbetet och ting, som ligga utanför skolan, främst idrott.» (X s. 74—75.)
Åtskilliga experter synas benägna att på grund av de gjorda iakttagel serna rekommendera skild undervisning för gossar och flickor, åtminstone under den tid, då utvecklingsdifferenserna äro störst. Eilmgren anbefaller särundervisning i åldern 12—16 år, Katz under den tid, »då könen instink tivt söka sig ifrån varandra». Hjärne påpekar, att flickorna, när utveck- lingsdifferensen är som störst, ofta ha ett försprång på 2 år före sina jämn åriga pojkkamrater, och finner det »visst icke självklart, att i denna alder, 13—16 år, samundervisning skall vara det riktiga».
Det kan niimnas, att i Sovjetunionen, där samundervisning under lång tid har praktiserats, hösten 1943 skolor för skild undervisning försöksvis
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
156
inrättades i 76 av de större städerna. Kunskapsmålet och kursfordringarna
bibehöllos lika i båda slagen av skolor; man åsyftade en bättre anpassning
efter det specifika utvecklingsförloppet för könen. Enligt uppgift i The
Year Book of Education för 1948 utföllo försöken så tillfredsställande, att
särundervisning de närmaste åren infördes i ett stort antal andra städer
(i 146 städer läsåret 1944—45 och i 172 läsåret 1945—46).
Betydelsen av de konstaterade psykiska könsdifferenserna får dock icke
överdrivas, redan därför att de individuella värdena visa en mycket bety
dande spridning kring medeltalen.
»Man får aldrig glömma, att man vid dessa olikheter har att göra med
en statistiskt fastställd lagbundenhet», inskärper professor Katz. »Om man
t. ex. påstår, att flickorna inom ett visst bestämt område, exempelvis det
naturvetenskapliga, åstadkomma mindre än gossarna, så säger oss detta
bara, att den genomsnittliga förmågan är mera framträdande hos ett större
antal gossar, men därmed är icke sagt, att icke flickorna eller att endast
gossarna ha förmåga till naturvetenskapligt arbete. Vid intelligenspröv
ningar har framkommit, att avvikelserna från medelvärdet nedåt och uppåt
äro större hos gossarna än hos flickorna. Det finns färre psykiskt outveck
lade flickor, men det finns även färre med den högsta intelligenskvoten.
Antagligen kan man generalisera dessa resultat och påstå, att de psykiska
variationerna i varje fall äro större hos gossar än hos flickor.» (Bil. II s. 60.)
Professor Elmgren synes dela denna åskådning och vill starkt framhäva
»att alla dessa till könet bundna skillnader äro avgjort mindre än de,
som finnas mellan individer oberoende av kön och som bero av konstitu
tionella förutsättningar. Den allmänna regeln är. att den interindividuella
variabiliteten starkt dominerar över könsvariabiliteten, ehuru naturligtvis
ursprungligt biologiskt betingade olikheter i kvalitativt hänseende finnas
speciellt inom drift- och känslolivets sfär.» (Bil. II s. 41.)
Frågan om undervisningens differentiering med hänsyn till de psykiska
könsolikhetema blir på detta sätt endast ett delproblem inom den större
uppgiften att i skolarbetet tillgodose de individuella begåvningsdifferenser
av olika slag, som normalt förefinnas i en klass.
b. Anlagsdifferentieringen och de sociala grupperingarna.
Kanske finner den sociala fostran sin gynnsammaste miljö i en skolklass,
som innesluter barn ur olika samhällsklasser, gossar och flickor, begåvade
och obegåvade om varandra. De böra uppfostras på jämställighetens grund,
och skolan har lyckats i denna del av sitt värv, om de gå ut i livet 4ned
minnet av ett gott kamratskap och med redlig vilja till samarbete med dem
de en gång skola möta i livets större och allvarligare företag.
I gångna tider, då klassmotsättningarna voro skarpare, var det vanligare
än nu, att en skola eller skoltyp hade en mer eller mindre markerad klass
karaktär, och det är åtminstone möjligt, att detta till en tid kan ha mot
verkat utjämningen av klassmotsättningarna. Den lärdomen bör man
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
157
kunna draga av vad som varit, att man icke i det nya skolsystemet bör tillskapa onödiga kontraster av det ena eller andra slaget, som kunna bli upphovet till nya gruppmotsättningar.
En typisk läroverksklass har i våra dagar icke en sådan struktur, att själva sammansättningen behöver hindra en demokratisk fostran. Där finnas enligt de siffror, jag anfört i tidigare avsnitt av mitt anförande, van ligen avsevärda inslag från olika samhällsskikt och representanter för olika begåvningstyper, även lärjungar med tämligen jämnstruken förmåga. Inom folkskolan har däremot den allt starkare övergången av lärjungar till högre skolor mångenstädes medfört en rätt utpräglad ensidighet i klassernas sammansättning. Stundom utarmas folkskolans högre klasser på barn från de högre socialklassema och på teoretiska begåvningar i så hög grad, att klassen icke så litet kommer att avvika från den samhällsminiatyr, som är den bästa ramen för en god social fostran. Samtidigt blir det svårare att lyfta klassens gemensamma arbete till den niva, man maste eftersträva. Bristen på enhetlighet i skolsystemet har då lagt hinder i vägen för fyllan det av uppgifter i uppfostran, vilka icke kunna vara likgiltiga.
I den offentliga diskussionen om enhetsskolan resas numera mycket sällan principiella invändningar mot en gemensam undervisning av barn från olika samhällsklasser, men en och annan gång ifrågasättes lämplig heten av samfostran för gossar och flickor även ur de sociala synpunkter, som nu äro före. När skolkommissionen i princip förordar, att samunder- visning skall ersätta det som är kvar av särundervisningen inom det sven ska undervisningsväsendet och såsom samundervisningens fördelar nämner »det ömsesidiga givandet och tagandet i en sammansatt klass, det rikare liv en sådan klass möjliggör, den större trivseln i arbetet, det mer mång sidiga kamratlivet», så föranleder detta kollegiet vid Kjellbergska kommu nala flickskolan i Göteborg till en bestämd gensaga.
»Kollegiet delar icke denna uppfattning. Det är icke bevisat, att sam- undervisning äger företräde framför särundervisning. Den psykologiska sakkunskapen delar sig här i två läger. Många flickor trivs bra i samskola, andra trivs icke. Många föräldrar skulle med bekymmer se, att de vore nödsakade att lämna sina flickor i samklass i den kritiska åldern 11 16 år och i en tid, då de moraliska normerna äro så flytande som nu. Inom Göteborgs skolvärld förekommer såväl i folkskolorna som i samrealskolan flickklasser. Man kan fråga sig, vilken anledningen är till detta. Att val frihet mellan sam- och särundervisning må råda i framtidens .skola är ett enkelt demokratiskt krav!»
I huru hög grad meningarna i denna fråga gå i sär, framgår emellertid exempelvis av följande samtidigt gjorda uttalande av kollegiet vid Whitlockska samskolan i Stockholm:
»Kollegiet anser, att samskoleprincipen är den ur uppfostringssynpunkt riktiga och förordar därför icke en ’ren’ flickskola annat än för de två sista
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
158
klasserna, 10 och 11. Det är för tidigt att i klass 7 och 8 inom enhetsskolan
ordna undervisning endast för flickor. Man bör ej skilja gossar och flickor
åt, förrän det på grund av deras blivande yrkesval är absolut nödvändigt.»
Skolutredningen
har genom sin rektorsenkät gjort en grundlig undersök
ning av de föreliggande erfarenheterna om samundervisning i vårt land och
sammanfattar på följande sätt de praktiska rönen:
»Praktiskt har samundervisningen .. . fullt ut bevisat sin användbarhet,
icke blott på skolans lågstadium, där dess lämplighet överhuvud knappast
varit föremål för diskussion, utan även på mellan- och högstadiet. För lär
jungarnas sociala fostran har den i varje fall under de senare skolåren visat
sig vara av obestridligt värde: från samskolorna omvittnas mycket allmänt,
att den på realskolans högstadium lett till ett sunt och gott kamratskap.
Ur psykologisk synpunkt torde detta vara väl förklarligt, då vid denna tid
elevernas intresse för det andra könet vaknat och deras förmåga av psy
kologisk inlevelse och av förståelse för sociala sammanhang blivit mer
utvecklad. Dessutom intygas samstämmigt, att samundervisningen varit
gagnelig för de manliga lärjungarnas fostran till hyfsning och städat upp
trädande. Tillika har den underlättat disciplinen, detta med hänsyn till de
kvinnliga lärjungarnas större foglighet och villighet att underordna sig skol
livets krav. Den synes även ha drivit upp arbetsprestationerna, under de
tidigare realskolåren för gossarnas del, under de senare för flickornas, detta
till följd av den eggelse, som flickornas större ambition från början inne
bär och som verkar pådrivande först på gossarna, så länge dessa ligga efter
i utveckling, sedan på flickorna själva, då gossarna hunnit upp dem i ut-
vecklingshänseende.
Farhågorna för att flickornas fysiska och psykiska hälsa skulle taga all
varlig skada genom samarbetet med gossarna under de ömtåligaste utveck
lingsåren ha heller knappast besannats.» (X s. 79—80.)
De olägenheter, som framträtt, ha gällt lärostoffet och själva undervis
ningsarbetet. Dessa svagheter förlora emellertid i betydelse, om man i över
ensstämmelse med skolkommissionens intentioner lyckas åvägabringa en
omläggning av det inre arbetet hän emot bättre individualisering.
Huvudkritiken mot en för alla gemensam lärogång under en längre följd
av år tar emellertid till utgångspunkt de särskilt begåvade lärjungarnas
intressen eller befarade effektivitetsförluster genom den gemensamma
undervisningen.
Skolutredningen
anger sin grundståndpunkt genom följande resonemang:
»En obligatorisk skola, som utan hänsyn till individernas olikhet länge
sammanhåller lärjungarna årskullsvis i en enhetlig undervisning, erbjuder
vissa sociala värden, vilka särskilt vid anknytningsfrågans dryftande blivit
starkt framhävda. Den ger alla samhällsmedlemmar samma undervisning
och uppfostran under ett antal gemensamma skolår, och den har därför
ansetts ägnad icke blott att fostra ’samarbetsmänniskor’ utan även att
lägga en fast grund för samförstånd mellan olika samhällsgrupper och för
utveckling av en sund medborgaranda.
Å andra sidan är det klart, att ett alltför långvarigt sammanhållande i
gemensam undervisning av lärjungar med mycket skilda studieförutsätt
Kungl. May.ts proposition nr 70.
159
ningar och anlagsriktningar vållar stora pedagogiska svårigheter. Genom
att tillämpa individualiserade arbetsmetoder kan man visserligen i icke
ringa mån övervinna dessa svårigheter. I folkskolans flerklassiga avdel
ningar har det icke sällan visat sig, att begåvade och duktiga lärjungar
lärt sig att arbeta mera självständigt och planmässigt än vad annars är
vanligt. Men en differentiering av undervisningen inom klassens ram stäl
ler mycket stora krav på läraren, i synnerhet vid undervisning i större
klassavdelningar ... I den mån av anlagen betingade önskningar i fråga
om skilda studiemål börja att framträda, bli olägenheterna av lärjungarnas
sammanhållande i gemensam undervisning större. Att även på högre sta
diet i en och samma avdelning anpassa lärogång och arbetssätt efter den
enskilde lärjungens kapacitet och med hänsyn till hans önskemål är uppen
barligen omöjligt.» (IV: 1 s. 39—10.)
En för långt driven enhetlighet i lärogång och arbetsmål måste enligt
skolutredningens uppfattning bli till skada både för de bästa och de sämsta
eleverna.
»Skolan är till för lärjungarnas skull; om dessas utveckling, verksamt
främjas genom en differentiering, så bör en sådan givetvis ske, i den män
den överhuvud är ekonomiskt försvarlig. Om den obligatoriska skolan vill
lika väl sörja för alla de henne anförtrodda barnens utveckling, så måste
hon i själva verket ge dem olika utbildning och ställa olika krav, allt
efter deras olika begåvning, prestationsduglighet och anlagsriktning. Om
det ur synpunkten av skolans fostrande uppgift är av värde, att de bättre
utrustade lärjungarna få lära sig att hjälpa sina mindre försigkomna kam
rater, så är det å andra sidan av största vikt, att alla lärjungar redan i sko
lan få vänja sig vid att arbeta efter måttet av sina krafter. Om för högt
ställda krav äro ägnade att beröva de endast genomsnittligt begåvade
mod och arbetslust och sålunda äro till uppenbar skada för dessas utveck
ling i det hela, så är det lika visst till men icke blott för intellektets utan
även för karaktärens utveckling, om för de mera begåvade arbetsuppgif
terna bli för små och anspråken ställas för lågt.» (IV 1 s. 42—43.)
Majoriteten av skolutredningen hävdar vidare bestämt, att den nya skol
organisationen icke på någon av de bildningsvägar, som motsvara de nu
varande högre skolformerna, får medföra en sänkning av bildningsmålen
— varvid givetvis icke är sagt, att dessa mål till sitt innehåll böra bibe
hållas i alla avseenden oförändrade.
»Särskilt bör framhållas nödvändigheten av en stark ställning för under
visningen i främmande språk å dessa linjer, bland vilkas lärjungar befin
ner sig huvudparten av den ungdom, som i framtiden skall komma att
bekläda de ledande posterna inom svenskt kulturliv. Intet krav har i sva
ren på de av skolutredningen anordnade rundfrågorna framförts med större
enstämmighet och styrka från universitet, högskolor och andra högre bild
ningsanstalter liksom från det praktiska livets målsmän än kravet på säk
rare språkkunskaper hos den ungdom, som lämnar läroverken.» (IV: 1
s. 75.)
Skolutredningen föreslår en samorganisation av folkskola och realskola
i ett enhetligt men linjekluvet skolsystem. Meningsskiljaktigheterna inom
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.
160
utredningen gälla i främsta rummet, huru djupt linjeklyvningen bör gå.
Enligt majoriteten bör det enhetliga grundstadiet endast omfatta fyra år,
enligt minoriteten sex.
För skolkommissionen äro båda dessa lösningar till följd av sina sociala
följdverkningar lika oantagliga. En tidig linjeklyvning skulle på visst sätt
hota samhällsbalansen:
»Den teoretiska studiebegåvningen (bleve) praktiskt ensam avgörande
faktor. Till den teoretiska studielinjen skulle då avdelas eliten inte endast
av de elever, som är enbart teoretiskt begåvade, utan också eliten av de
elever, som med teoretisk studiebegåvning förenar praktisk begåvning. Då
man kan vänta, att de allra flesta av de uttagna eleverna eller i varje fall
de bästa av dem över den teoretiska linjen föres till gymnasie- och fack
högskolestudier, skulle en tidig differentiering av detta slag så småningom
utarma de praktiska levnadsbanorna på teoretiska begåvningar. De prak
tiska yrkena och de socialgrupper, som ägnade sig åt dem, skulle bli föremål
för en ödesdiger nedvärdering, en samhällsklyvning skulle uppstå och folk
styret komma i fara.
Denna utveckling kan endast undgås därigenom, att ett inte oväsentligt
antal teoretiska begåvningar väljer praktiska utbildningsvägar och därmed
praktiska eller manuella yrken. Man vågar säkerligen utgå ifrån att där
igenom många begåvningar bättre skulle komma till sin rätt i livet, än om
de följt en allmän ström till studiebanorna. Att såväl samhället i stort som
vissa praktiska och manuella yrken skulle ha gagn av en mindre ensidig
fördelning av begåvningarna, torde vara uppenbart. En förutsättning för
en dylik ändamålsenlig fördelning, vilken otvetydigt är till båtnad både
för vissa begåvningstyper och för balansen i samhället, är, att differentie
ringen på olika linjer inte sker enbart efter graden av teoretisk begåvning.
Den kan därför inte få ske i 11-årsåldern, där studieförutsättningarna blir
ensamt avgörande. Den måste uppskjutas till en tidpunkt, då specialanlag
och intressen kommer med i spelet och vid sidan av studiebegåvningen
fäller utslag vid valet av utbildningslinje.
Majoriteten inom skolutredningen hävdar — enligt skolkommissionen
med full rätt — att denna tidpunkt inte inträffar förrän tidigast i 15-års-
åldern, d. v. s. efter åttonde klassen.
De elmgrenska undersökningarna med sitt betonande av att den prak
tiska begåvningsinriktningen inte kan bestämmas förrän efter puberteten
stöder denna synpunkt. Ett uppskov med linjedelningen endast till 13-års-
åldern, d. v. s. till efter sjätte klassen, såsom minoriteten inom utredningen
förordar, skulle endast innebära, att urvalet kunde göras ännu något säk
rare med hänsyn till studieförutsättningarna än i 11-årsåldern: anlag och
yrkesintressen gör sig ännu inte gällande, och man skulle därför få en ännu
mer definitiv klyvning av samhället.» (S. 69—70.)
Det ankommer då på skolkommissionen att visa, huru man i det prak
tiska skolarbetet skall undgå de svårigheter, för vilka skolutredningen väjt.
Kommissionen är fullt på det klara med att de teoretiska studiebegåv
ningarna måste tillvaratagas och få en undervisning, som tillgodoser deras
krav på att få full sysselsättning för sina krafter, att få arbeta snabbare
än kamraterna och att få tillfälle till större fördjupning och tillgång till
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
161
bredare kurser än dessa. Den har också utpekat vägar för skolarbetet, vilka
enligt dess övertygelse skulle föra till målet utan en ur medborgerlig syn
punkt olycklig isolering av de teoretiska begåvningarna från deras kam
rater.
c. Differentieringsproblemet inom undervisningen.
Då ordet differentiering har mycket skiftande innebörd, torde det vara
lämpligt att låta redogörelsen för kommissionens förslag föregås av en över
sikt av de former av differentiering, som för skilda syften och under olika
förutsättningar kunna ifrågakomma.
Olika former av differentiering.
Om behovet av differentiering inom undervisningen ytterst framspringer
ur den differentiering av anlagen till art och grad, som normalt förefinnes
inom varje efter geografiska grunder uttagen befolkningsgrupp, kan den
dock, i synnerhet på ett högre stadium, även vara påkallad av samhällets
behov av differentierad undervisning för olika levnadsbanor.
En sådan dubbel uppgift har den äm-nesdifferentiering, som i stor omfatt
ning tillämpas inom de högre skolorna. Den innebär, att lärjungarna äga
frihet att i viss utsträckning välja mellan olika ämnen och ämnesgrupper.
Realskolan och flickskolan ha sina praktiska linjer vid sidan av de teore
tiska. Gymnasiet är i hela sin längd kluvet i latin- och reallinje, den förra
med större utrymme för den språkliga ämnesgruppen, den senare med större
utrymme för den matematisk-naturvetenskapliga. I de båda översta ring
arna
— det differentierade gymnasiet — är ämnesdifferentieringen satt i
system. En latinare har vid inträdet i näst högsta ringen att välja mellan
It ämneskombinationer, en realare mellan 7.
Skolkommissionen tänker sig inom enhetsskolan en ämnesdifferentiering,
som börjar med att lärjungarna i klass 7 få välja mellan tyska och mot
svarande antal timmar praktisk utbildning och utmynnar i den mycket
rika differentiering efter olika levnadsbanors behov, som skulle förekomma
i klass 9.
Ämnesdifferentieringen möjliggör i främsta rummet en anpassning av
skolarbetet efter olika arter av begåvning.
Ett annat huvudsyfte har den differentiering av lärjungarna efter deras
studieförutsättningar, som tagit form i hjälpklasser för klent begåvade och
elitklasser för överlägset begåvade. En sådan differentiering brukar kallas
begåvningsdijjerentiering. Den kan sägas ha till uppgift att möjliggöra en
anpassning av skolarbetet efter olika grader av begåvning.
En viss anpassning av arbetet efter begåvningarnas art och grad kan ske
även inom klassens ram och eftersträvas av varje lärare med djupare in
tresse för sina elever. Det är en differentiering av detta slag, som avses med
termen individualisering.
11 —
Bihang till riksdagens protokoll 1050.
1 sand. Nr 70.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
162
Valet av organisatoriska former för differentieringen beror bland annat
av undervisningens metod.
Den vanligaste formen för undervisning är nog i vårt land alltjämt
»klassundervisningen». Slcolutredningen, som i denna metod ser »en i och
för sig betydelsefull pedagogisk uppfinning», ger följande beskrivning av
metoden:
»Kännetecknande för klassundervisningen i dess renodlade form är strä
van att föra klassens lärjungar fram genom kursen i obruten och så långt
möjligt jämn linje. Läraren genomgår samtidigt med samtliga lärjungar ett
visst moment av kursen, alla förväntas med samma uppmärksamhet följa
genomgången och alla få samma stycke i läxa. Nästa lektion börjar med
läxförhör, därefter genomgång av ett nytt moment i kursen o. s. v. Vid
terminens slut kommer betygssättningen för prestationerna under terminen
och i samband därmed, vid årets slut, flyttning till nästa klass — eller kvar-
sittning. Och den som blir kvarsatt får börja om klassen från början och
genomgå samma procedur ännu en gång, fastän med andra kamrater.
Klassundervisningsmetoden har sina obestridliga förtjänster. Dess fasta
och klara teknik ger både lärare och lärjungar en känsla av trygghet —
även om vägen ibland kan synas lång och stenig, är den väl utstakad och
leder till målet. Läraren vet, var han har alla i klassen, och lärjungarna
behöva inte bekymra sig om att ta mer än ett steg i taget, att klara dagens
och timmens läxa och förhör. Men metoden har också sina olägenheter.
-----------Arbetet i skolan vädjar ej tillräckligt till lärjungarnas aktiva in
tresse, och deras 'skapande’, produktiva krafter få ej utlösning. Lärjung
arna sporras inte till självverksamhet, och arbetssättet lämnar ej utrymme
för samarbete mellan lärjungarna. Någon hänsyn till lärjungarnas indivi
duella egenart, studieförutsättningar och intressen är inte möjlig i nämn
värd utsträckning, och en stark tonvikt kommer under alla förhållanden
att läggas på deras intellektuella förmåga.----------- Klassundervisningen
brister däruti, att den icke låter den enskilde lärjungen arbeta i den för
honom lämpliga arbetstakten.» (VI s. 59—60.)
Det är möjligt, att skolutredningen har rätt, när den betecknar klass
undervisningen i denna stelt schematiska form som gammalmodig. Men
även om metoden, såsom ofta sker, modifieras i detaljerna, bibehåller den i
princip klassen som en obruten enhet och förväntar, att lärjungarna vid
läsårets slut skola ha nått samma mål, genomgått samma kurs. Större be-
gåvningsdifferenser inom klassen bli med detta arbetssätt mycket besvä
rande vid undervisningen; en uppsortering av lärjungematerialet i olika
klassavdelningar efter dess studieförutsättningar ter sig-i varje fall högst
önskvärd inte bara ur lärarens synpunkt. En sådan differentiering kallas
Hassdijjerentiering. Den form av klassdifferentiering, som innebär, att lär
jungarna varaktigt skiljas i strömmar med olika mål, kallar man linje-
differe ntiering.
En mindre omfattande differentiering, som endast kräver, att klassen
uppdelas i skilda undervisningsavdelningar under några timmar i veckan,
kallas av skolutredningen grunddifferentiermg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
163
I principiell opposition mot klassundervisningen står
den individualise
rande undervisningsmetoden
, som i extrem form har tillämpats vid en del
amerikanska progressiva skolor.
»De allmänna principer, på vilka detta individuella arbetssätt grundar
sig, äro dels en strävan att skapa individuell frihet i arbetet, dels önskan
att skänka underlag för ett verkligt samarbete mellan lärjungarna, mellan
bättre och sämre begåvade, mellan äldre och yngre», skriver
skolutred
ningen.
»Friheten består i att lärjungen inom vissa gränser själv får
välja sin arbetstid och att han får arbeta i sin egen takt, använda den tid
på uppgiften, som för honom är erforderlig. Men det är en frihet under
ansvar, så till vida som han åtager sig att själv svara för att fullgöra de
arbetsuppgifter, som lämnats honom. Samarbetet befrämjas därigenom, att
man förutsätter, inte bara att läraren skall vara till hands för att vägleda
och hjälpa, utan även att lärjungar, som under en tidsperiod arbeta i sam
ma ämnesrum, skola i förekommande fall bistå varandra.» (VI s. 63.)
Fn lyckad individualisering av arbetet ger något väsentligt åt alla lär
jungar, framhåller skolutredningen, men den är särskilt lämplig för dem
som befinna sig markerat under eller över den genomsnittliga intelligens
nivån i klassen.
Skolkommissionen
ser vägen ur de svårigheter, som vållas av lärjunge
materialets ojämnhet, i en övergång till individualiserande arbetsmetoder.
»Lyckas man allt bättre anpassa arbetsuppgifterna efter varje lärjunges
förmåga, förbättras med säkerhet arbetsresultatet. Elever med goda förut
sättningar kan av svårare uppgifter stimuleras till större prestationer. Om
svagare rustade elever får syssla med uppgifter, som ligger inom deras för
måga, kan de av framgången stimuleras till ökat arbete. Krav över deras
förmåga leder däremot lätt till förlamande modlöshet. Individualisering
efter speciella anlag och intressen ger eleverna starkare motiv för arbetet
och ökar därigenom arbetsresultatet.» (S. 123—124.)
Kommissionen ger några exempel på olika former av individualisering:
»Ett mycket värdefullt individuellt arbetssätt innebär, att lärjungarna
sysslar med samma studieområde men där fördjupar sig i olika grad. Alla
läser t. ex. om Frankrike i geografi. En svagare elev använder bara en enda
bok, lär sig de viktigaste uppgifterna ur den och ritar en enkel karta, en
annan elev läser dessutom något i en extra läsebok och ritar två kartor, en
tredje snabbt arbetande elev utnyttjar flera böcker, ritar diagram och kar
tor. Eftersom alla sysslar med Frankrike, är det möjligt att samla hela klas
sen till ett givande samtal om ämnet och att avsluta arbetet med ett pro
gram, där olika elever redogör för sina arbetsresultat. Därefter kan allas
intresse samlas kring ett stimulerande inledningssamtal kring nästa geogra
fiska uppgift. Även i matematik är det möjligt att låta alla arbeta med
samma kursmoment. En elev nöter in de behandlade räkneprincipema med
hjälp av exempel, som ställer obetydliga krav på begåvning för ämnet. En
annan elev, som är matematiskt begåvad, får inom samma avsnitt räkna
tillämpningsexempel av högre svårighetsgrad, möjligen också i större antal.
Efter en tid börjar ett nytt kursmoment med att läraren demonstrerar och
förklarar exempelvis för hela klassen. Individualiseringen i dessa båda fall
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
164
sker alltså genom att arbetsuppgifterna på samma område växlar i om
fattning, svårighetsgrad eller antal alltefter lärjungarnas förmåga. En sådan
’fördjupningsindividualisering’ är särskilt användbar i orienteringsämnen,
och den kan med framgång användas även i färdighetsämnen, om det
finns material för arbete av växlande svårighetsgrad.
En annan metod är att individualisera i fråga om arbetstakten. Tillväga
gångssättet, t. ex. i matematik, kan vara följande. När en elev visar sig be
härska ett kursmoment, går han vidare, utan att vänta på de andra. Han
har kanske fått fler och svårare exempel att lösa än kamraterna, men lära
ren har dock inte gett honom så många fyllnadsuppgifter, att skillnaden i
hastighet jämnats ut. Vid utpräglad individualisering av denna typ skulle
alla lärjungar befinna sig på olika ställen i kursen. Lärarens arbete kan
emellertid förenklas, om elever, som arbetar i ungefär samma takt, föres
samman till en grupp. Läraren går då igenom ett nytt moment med alla
medlemmar i gruppen samtidigt. Denna ’hastighetsindividualisering’ an
vänds ofta inom färdighetsämnen. Den är i dessa ämnen att föredra framför
fördjupningsindividualisering, om man inte har tillgång till sådant arbets
material, som skulle göra en fortsatt fördjupning för en begåvad elev verk
ligt givande. Fylliga och lättbegripliga anvisningar i arbetsmaterialet kan
minska lärarens arbete med att gå igenom nya moment med de skilda grup
perna.
Såsom tidigare nämnts, kan individualisering också innebära en anpass
ning efter elevernas intressen och behov. Medan några lärjungar sysslar
med t. ex. fri målning, skulle andra kunna ägna sig åt linearritning. Arbetet
med de fritt valda överkurserna utgör en sådan intresseindividualisering
inom samtliga ämnen. Denna form av individualisering kan förenas med
någon av de föregående. Det nyss nämnda exemplet från behandlingen av
Frankrikes geografi kan sålunda kompletteras. Den extraläsning, som ele
verna hinner med efter den allmänna översikten av Frankrike, kan växla
både till omfattning och inriktning. Medan en elev läser om Paris, intresse
rar sig en annan för livet i de franska byarna och en tredje för Frankrikes
textilindustri och det franska inflytandet på ldädmoderna.» (S. 124—125.)
Den individualisering, som uppnås vid arbete efter de angivna riktlin
jerna, bör kompletteras med grupparbete. Lluru kommissionen tänker sig
denna arbetsform, framgår av följande citat:
»Indelningen av en klass i grupper kan följa två skilda huvudprinciper.
En metod innebär, att läraren grupperar eleverna efter deras nivå i det
ämne som läses. Syftet är då främst, att medlemmarna av gruppen skall
kunna arbeta med uppgifter av samma art och svårighetsgrad och erhålla
den erforderliga instruktionen från läraren samtidigt. Gruppindelning av
detta slag har stor betydelse redan på lågstadiet, t. ex. vid läsning och
räkning, och den har en uppgift att fylla i hela enhetsskolan, särskilt i fär
dighetsämnena. Enligt en annan princip får eleverna själva huvudansvaret
för gruppindelningen, de får välja kamrater och tillsammans med dessa
organisera det gemensamma arbetet. Huvudmålet är härvid den sociala
fostran: lärjungarna skall vänja sig vid att hjälpa varandra och organisera
en lämplig arbetsfördelning. Grupper av denna typ kan särskilt framgångs
rikt arbeta med orienteringsämnen och praktisk-estetisk verksamhet. Ett
mer bestämt grupparbete av sådan art brukar kunna börja i skolans tredje
klass.-----------
Kungl. Majds proposition nr 70.
165
Vid det egentliga grupparbetet är planläggning och redovisning gemen
sam för gruppens medlemmar. Mycket av arbetet utföres emellertid täm
ligen självständigt av varje elev. En grupp lärjungar gör tillsammans upp
eu plan för arbetet, varvid samråd med läraren sker. Var och en väljer en
speciell uppgift, som skall bidra till resultatet, och arbetar sedan indivi
duellt men får vid behov hjälp av kamraterna. Redovisningen för arbetet
kan ske individuellt. Ofta föres emellertid gruppmedlemmarnas resultat
samman till ett helt, som presenteras som gruppens samlade arbetspresta
tion. —
På högstadiet bör studiecirkelverksamheten bli en viktig form av sam
arbete. Cirkelarbetet skiljer sig från annat grupparbete främst däri, att
studiearbetet följs av mera ingående samtal och diskussioner. Genom cir
kelverksamheten kommer skolan att ur metodisk synpunkt ge en bättre
förberedelse till det fria folkbildningsarbetet. Det är givetvis nödvändigt,
att de lärare, som ger handledning, själva väl känner till studiecirkelarbe
tets teknik. Sin största betydelse kan cirklarna väntas få inom ämnena
samhällskunskap, historia, geografi, kristendomskunskap och modersmålet.
I många skolor förekommer också andra uppgifter, som kräver sam
verkan, t. ex. framförandet av teaterpjäser och annat dramatiserat stoff,
diskussioner och sammanträdesförhandlingar, olika lagidrotter och särskilt
på lågstadiet gemensamt praktiskt och skapande arbete, t. ex. utförandet
av en större slöjd- eller dekorationsuppgift, där medverkan från flera barn
är behövlig. Verksamhet av dessa slag måste erhålla tillräckligt utrymme.»
(S. 127—128.)
De skisserade arbetsmetoderna äro otvivelaktigt krävande för läraren.
Skolutredningen betecknar en minskning av klassernas storlek som en
ofrånkomlig förutsättning för att arbetsformer skola kunna tillämpas, som
avse individuell handledning av lärjungarna och kräva lärarens personliga
kännedom om den enskilde lärjungen.
»Vilka arbetsmetoder som än försökas, måste undervisningen få en
schablonmässig karaktär, om en lärare har att undervisa en klass med stort
lärjungeantal. Ännu mera svårbemästrad blir hans uppgift, om han såsom
ämneslärare har att lämna undervisning i sina ämnen i ett flertal stora
klasser. En individuell kännedom om lärjungarna såsom grundval för hans
undervisande och fostrande verksamhet är i sådant fall praktiskt taget ute
sluten. En begränsning av klassavdelningarnas storlek är ett första steg
till en reform av skolans inre arbete.» (VI s. 70.)
S kolkommission en erkänner, att en genomförd individualisering av
undervisningen är en svår uppgift — i varje fall för en lärare, som har vant
sig vid klassundervisning — och vågar icke räkna med att de traditionella
undervisningsmetoderna snabbt skola kunna utträngas av de mera aktivi-
tetsbetonade.
»Detta kommer att ske först så småningom. En viss — och för ändamålet
tillräcklig — individualisering kan dock förenas med traditionell klass
undervisning. Kommissionen framlägger . . . ett förslag till skolkursernas
uppdelning på grundkurser, som alla skall vara skyldiga att läsa, och över
kurser, som individuellt avpassas efter vars och ens begåvning och intres
Kungl. May.ts proposition nr 70.
166
sen. Genom den enkla omläggning av undervisningen, som består däri, att
viss lektionstid avsättes för självständigt arbete och att hemarbetet väsent
ligen får individuell, frivillig karaktär, uppnås den individualisering, som
är erforderlig för... differentieringen av kurserna.» (S. 71.)
»Grundkursen innehåller det material, som är avsett för alla lärjungar i
klassen. Då grundkursen inte kan vara alltför knapphändig, bör man inte
begära, att alla eller ens de flesta elever skall aktivt behärska den helt och
hållet. Fast och säker kunskap kan man kräva endast beträffande en del
av grundkursen, en kärna av omistliga fasta färdigheter och vitala kun-
skapselement. För att en elev skall anses godkänt behärska ett ämne, bör
han åtminstone ha kontroll över dessa primära delar av ämnet. I fråga om
övriga delar av grundkursen får man ställa mindre stränga krav. Särskilt
när det gäller ämnen som historia, geografi och biologi, är det mest träf
fande att säga, att lärjungarna skall ha en viss orientering rörande denna
del av grundkursen.
Överkursernas syfte är att ge fördjupning utöver grundkursen. De mot
svarar i viss mån den fria bredvidläsning i skolämnen, som många elever
redan nu sysslar med. Den förändring, som kan sägas inträda med att för
slag till överkurser tas upp i studieplanerna, är närmast att lärarna upp
fordras att i större utsträckning än nu hjälpa de intresserade eleverna med
anvisningar.
Den fasta kärnan i grundkurserna, det som fordras som ett minimum
för godkänt betyg vid flyttning, bör ingå oförändrad i de olika parallella
studieplanerna. Tack vare detta gemensamma stoff behöver inga allvarliga
svårigheter uppstå, när en elev flyttar till annan ort eller när en klass får
en ny lärare.» (S. 97—98.)
»Redan en individualisering av detta slag ger större möjligheter än linje
delning att göra de olika begåvningstyperna rättvisa. Man slipper hänvisa
elever med medelmåttig men övervägande teoretisk begåvning till den prak
tiska linjen. Specialbegåvningarna kommer bättre till sin rätt: en mate
matisk begåvning utan förutsättningar att göra sig gällande i språk skulle
måhända på grund av nämnda ojämnhet vid linjedelning ha hänvisats till
den praktiska linjen. Slutligen undgår man den nedvärdering av de prak
tiska ämnena, som skulle bli resultatet av en linjedelning med endast den
praktiska linjen öppen för de lärjungar, som både i fråga om teoretisk och
praktisk begåvning ligger under medelnivån.» (S. 71—72.)
Den pedagogiska utvecklingen bör emellertid inte leda till ett ensidigt
utnyttjande av ett enda tillvägagångssätt utan till ökad omväxling i arbe
tet. En planmässig kombination av olika metoder torde ge de bästa resulta
ten. Även enligt skolkommissionens mening böra olika moment avlösa var
andra: individuellt arbete, grupparbete och för hela klassen gemensamt
arbete.
»Vid många tillfällen måste hela klassen utgöra en arbetsenhet: läraren
presenterar ett nytt arbetsområde, förklarar svårigheter eller ger komplet
terande upplysningar, hela klassen samtalar om gemensamma ämnen, och
elever redogör inför kamraterna för resultaten av individuellt arbete och
grupparbete. I andra situationer kan arbetsenheterna bestå av grupper
inom klassen: gruppmedlemmarna arbetar individuellt men under inbördes
hjälp eller planerar arbetet gemensamt och utför olika deluppgifter, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
167
sedan passas samman till ett gruppresultat. Slutligen bör tid anslås till rent
individuellt arbete, varvid lärjungarna arbetar helt i sin egen takt och med
arbetsuppgifter, som så långt möjligt är individuellt avpassade efter deras
förmåga och intresse.» (S. 116.)
Ytterst synes meningsskiljaktigheten mellan de båda utredningarna i
differentieringsfrågan bottna i olika uppfattningar om de vinster, som
kunna bärgas genom en omläggning av det inre arbetet. Utredningarna
äro ense om att en linjedifferentiering måste genomföras på någon punkt
av studiegången, men skolkommissionen anser sig kunna uppskjuta den
till enhetsskolans högsta stadium genom att lita till differentieringsmöjlig-
heterna inom klassens ram: till individualisering och grupparbete.
Ett skolsystem med strängt genomförd klassundervisning har egentligen
inga andra medel att korrigera för olikheterna i den individuella studie
kapaciteten än kvar sittning och överhoppning av klass. Skolutredningen
betecknar bådadera som föga smidiga hjälpmedel.
»I stället för att arbeta i jämnt fortskridande takt i sitt eget tempo har
överhopparen att jämsides med klassens för honom alltför knappt tillmätta
kurs inhämta även den följande klassens kurs och kvarsittaren att läsa
klassens för honom alltför dryga kurs en gång till. Det innebär, att båda
få tillryggalägga skolans hela lärogång i genomsnittets för dem mindre väl
avpassade takt så när som på det eller de år, då den ene går fram i dubbelt
så hastig takt och den andre går om en sträcka.» (IV: 1 s. 40.)
Kvarsittarsystemet har utgjort en av utgångspunkterna för angreppen
mot klassundervisningen, skriver skolutredningen på ett annat ställe:
»Det har — och i stor utsträckning med all rätt — gjorts gällande, att
det icke kan vara rimligt och rationellt att behöva i dess helhet ånyo
genomgå en klass, därför att kursen ej tillfredsställande inhämtats i ett eller
ett par ämnen. Det bestrides icke, att en kvarsittning i vissa fall kan vara
lämplig, nämligen då underbetyget i vissa ämnen bottnar i en allmän svag
het i fråga om kunskapsnivån och i bristande själslig utveckling för ålders
stadiet. I andra fall åter vore det lämpligare, att vederbörande lärjunge
finge tillfälle att under det följande året fortsätta sitt arbete i de ämnen,
där han ej nått klassens nivå, från den punkt, dit han i dessa ämnen hun
nit.» (VI s. 61—62.)
SkolJwmmissionen diskuterar olika vägar att nedbringa kvarsittningen.
Skolmognadsproven måste verka i gynnsam riktning, likaså tendenserna
att individualisera undervisningen. Lärjungar, som ha speciella svårig
heter exempelvis med stavning och språkriktighetsfrågor, böra om möjligt
få hjälp genom undersökning och individuell handledning. De som till
fälligt kommit efter, t. ex. på grund av sjukdom, böra kunna få extraunder-
visning, antingen i samband med den vanliga undervisningen eller av sär
skilt anställd lärare. Svårigheter med engelska språket få aldrig leda till
kvarsittning, endast till val av enklare uppgifter och i sista hand till ut
byte av engelska mot annat ämne.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
168
Helt kan kvarsittning dock icke undvikas. I synnerhet kunna svårigheter
att följa undervisningen uppstå för lärjungar, som på enhetsskolans hög
stadium ha valt en studiegång av teoretisk karaktär. Det kan då i många
fall vara lämpligt att byta studieriktning, men för vissa elever kan det vara
fördelaktigare att gå om klassen. Eleven själv och hans föräldrar böra få
avgöra, om han skall välja att sitta kvar eller övergå till annan kombi
nation.
Behovet av sådana extraordinära åtgärder som kvarsittning och över
hoppning är tydligen beroende av vilken spännvidd och smidighet under
visningen kan förlänas. Det påverkas därigenom i sista hand även av vad
som kan uträttas genom lärarutbildning och lärarurval.
Svagklasser och begåvningsklasser.
Strävandena efter individualisering inom klassens ram behöva naturligt
vis icke utesluta, att i vissa fall specialklasser upprättas för lärjungar med
sådana säregenskaper, som avsevärt påverka framgången i skolarbetet. I de
större städerna finnas ofta särskilda klasser för barn med läs- och skriv
svårigheter, klasser för barn med talfel, klasser för lomhörda, observations-
klasser och hälsoklasser. Ett system av sådana klasser berikar skolorgani
sationen; det innebär, att särskilda vägar byggas för de barn, som av en
eller annan anledning icke kunna följa klassens stamtrupp.
I den pedagogiska diskussionen har man emellertid gått längre och till
och med dryftat en genomförd begåvningsdifferentiering inom enhetsskolan.
Flertalet lärjungar avvika icke mycket från genomsnittet vare sig i av
seende på teoretisk eller praktisk begåvning. Man brukar räkna med att
omkring 60 procent av de växande ha en intelligenskvot inom området
90—
110
.
Begåvningsskillnaderna inom denna grupp äro icke större än att
gruppen bekvämt kan sammanhållas vid klassundervisning av standard
typ. Omkring 20 procent faller nedom den angivna undre gränsen och om
kring 20 procent ovanom den övre gränsen. Frågan gäller nu närmast, huru
vida det bör inrättas särskilda klasser för dessa lärjungar: hjälpklasser för
de allra svagaste, någon sorts »extraklasser» för en mellangrupp mellan
hjälpklassbarnen och normalgruppen, någon sorts »realskoleklasser» för en
mellangrupp på den övre sidan och elitklasser för de överlägsna begåv
ningarna. Det har experimenterats en hel del med sådana uppsorteringar,
särskilt i Tyskland och Förenta staterna. Det tyska Mannheimersystemet
lät mycket tala om sig under det första decenniet av detta århundrade, och
de omfattande och alltjämt pågående försöken med begåvningsklasser i
U. S. A. ha följts med stort intresse inom fackkretsar överallt i världen.
Arrangemangen för en genomförd begåvningsdifferentiering måste dock
tydligen bliva mycket omfattande, i synnerhet inom landsbygdens skol
väsen. Det är nödvändigt att mot denna bakgrund noggrant väga vinster
och förluster ur kunskapsmeddelelsens och den allmänna fostrans synpunkt
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
169
under hänsynstagande jämväl till strävandena att vinna i stort sett samma
mål genom ökad individualisering. Vissa delar av problemet torde emeller
tid redan nu vara av erfarenheten tillräckligt klart belysta. I varje fall får
den hjälpklassundervisning för de sämst lottade, som i 50 år har prakti
serats här i landet, anses ha passerat experimentstadiet.
I folkskolestadgans § 1 mom. 6 infördes 1942 på skolutredningens initia
tiv ett stadgande, att lärjungar, som — utan att vara sinnesslöa — på
grund av psykisk efterblivenhet icke kunna tillgodogöra sig skolans van
liga undervisning, böra erhålla särskild undervisning i hjälpklass eller på
annat sätt. Hjälpklassavdelning får upprättas inom en skolenhet vid ett
lärjungeantal av minst 10 och två sadana vid ett antal av minst 18. Är
antalet psykiskt efterblivna barn större än 30, får en hjälpklassavdelning
inrättas för varje påbörjat 15-tal barn. På orter, där hjälpklasser icke kun
nat komma till stånd, kan gruppundervisning för de efterblivna barnen
anordnas under ett visst antal timmar, i regel 2 eller 4 timmar varje vecka.
Skolkommissionen ställer sig klart positiv till inrättandet av hjälpklasser
och motser en rikare utveckling av hjälpklassystemet, sedan kommun
sammanslagningarna ha genomförts och centralskolor mera allmänt upp
rättats.
»Det har ibland framförts invändningar mot avskiljande av lärjungar till
särskilda hjälpklasser. Skall en klass vara ett samhälle i smått, bör även
barn med mycket låg begåvning fostras tillsammans med de övriga och
elever med olika anlag lära sig att samarbeta, har man sålunda menat.
Vidare har det sagts, att ett individualiserande undervisningssätt kan an
passa behovet efter prestationsförmågan hos barn med mycket växlande
begåvning. I princip torde dessa invändningar vara riktiga. Men strävan
dena att på denna väg nå ett gott uppfostringsresultat för de allra svagaste
eleverna möter så stora praktiska svårigheter, att ett system med hjälp
klasser är att föredra på de orter, där de organisatoriska möjligheterna
finns. Ty visserligen kan en lärare individualisera undervisningen, men
detta innebär inte, att han i en klass av normal storlek hinner ge de svagast
begåvade barnen så mycket av personlig individuell handledning, som. de
egentligen behöver. Och visserligen lyckas kanske skolan genom sin sociala
fostran ge de flesta normalbegåvade elever en positiv och hjälpsam inställ
ning gentemot svagt begåvade kamrater. Men från början intar många
normalt begåvade en överlägsen och avvisande hållning, och de svagt be
gåvade kan därför hinna lida mycket av vistelsen i en kamratmiljö, där de
ständigt känner sig underlägsna.
Underbegåvade barn, som vistas i normalklass, förlorar ofta självför-
troendet och anser, att de ingenting kan uträtta. Men flyttas de till hjälp
klass, kommer de bland kamrater, som de är jämspelta med, och de får sin
självkänsla åter. Erfarenheten visar, att de efter överflyttningen ofta blom
mar upp och får ökad arbetsglädje.» (S. 144.)
De gynnsamma erfarenheterna av hjälpklasserna ha lockat åtskilliga
skoldistrikt att företaga försök även med svagklasser, avsedda för konstitu
tivt efterblivna barn ovanför hjälpklassgränsen. Benämningen av dessa
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
170
klasser växlar; vanligen betecknas de som svag-, extra- eller B-klasser. Ur
den redogörelse för försöken, som
skolutredningen
lämnar i sitt allmänna
folkskolebetänkande, må några data anföras.
I Göteborg infördes extraklasser i större utsträckning omkring år 1924,
och anordningen är konsekvent genomförd sedan läsåret 1936—37. Dit
fördes barn, som hade svårt att hålla normal arbetstakt, behövde särskild
hjälp i skolan och hemmet, visade svag uppmärksamhet och koncentration
och lätt glömde, vad de efter mycket arbete äntligen lärt sig. Undervis
ningen, som skulle syfta till avgång efter g 47 folkskolestadgan, skulle till
rättaläggas med hänsyn till barnens allmänna förutsättningar. Barnantalet
i extraldass ansågs ej böra överstiga 20. Uttagningen skedde i regel vid
slutet av andra skolåret på grundval av en enhetligt genomförd grupptest-
ning. Läsåret 1940—41 utgjorde i årsklasserna 3—6 barnantalet i hjälp-
klasserna 3,3 procent och i extraklasserna 14,l procent av hela lärjunge
antalet i dessa klasser.
I Malmö, där svagklasserna benämnas B-klasser, synes utvecklingen ha
följt samma linjer som i Göteborg. Överförandet av lärjungar till B-klas-
serna sker sålunda vid övergången från småskolans andra klass till folk-
skolestadiet. B-klassernas lärjungar uttagas med ledning av läraromdöme
och grupprov. Klasserna äro avsedda för barn, som utan att vara hjälp-
klassmässiga dock icke kunna följa med i vanlig normalklass, såvida icke
läraren ägnar dem så stor anpart av sin tid och uppmärksamhet, att de
andra barnen bli lidande härpå. Även i Malmö följa B-klasserna samma
kursplan som normalklasserna; lärjungeantalet i en B-klass är omkring 20.
Jämväl i
Stockholm
ha försök med svagklasser tidigare förekommit, men
någon metodiskt genomförd uttagning av lärjungar till dessa klasser kom
aldrig till stånd, och försöken avvecklades så småningom. I folkskoledirek-
tionens berättelse för läsåret 1940—41 heter det därom: »Att försöket med
B-klasser under de senare åren alltmera begränsats och nu helt nedlägges
har flera orsaker. Ur undervisningsresultatets synpunkt har det varit en
stor fördel med de små klassavdelningarna, och de svagare lärjungarnas
avskiljande har givetvis varit ägnat att underlätta arbetet i normalklas
serna. Men det har icke kunnat undvikas, att B-klassemas barn i åtskilliga
fall känt något av mindervärdighet med alla de konsekvenser ur uppfost-
ringssynpunkt, som detta medför, och kanske också stundom varit till-
bakasatta av kamraterna i normalklasserna. Allteftersom specialklassyste-
met i övrigt blivit rikare utvecklat, har behovet av B-klasser minskats.
Slutligen ha de nu gällande bestämmelserna angående barnantalet i klass
avdelningarna medfört svårigheter att upprätthålla avdelningar med lågt
barnantal.» (IV: 2A s. 50—52.)
Beträffande försök på andra orter och de från vederbörande skolledare
inhämtade yttrandena hänvisas till skolutredningens utförliga redogörelse.
En av fördelarna med anordningen är, att kvarsittningen kan inskränkas.
Skolutredningen föreslår, att frågan om svagklasser underkastas en allsidig
prövning i anknytning till försök efter olika linjer.
»Det torde böra ankomma på det psykologisk-pedagogiska institutet att
i samarbete med skolöverstyrelsen och vederbörande lokala skolledningar
med uppmärksamhet följa denna verksamhet och utföra erforderliga jäm
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
171
förande undersökningar. Intill dess mera omfattande försök genomförts och
bestämda slutsatser därav kunna dragas, synes tillämpandet av anord
ningen med särskild undervisning av svagt begåvade barn ovanför hjälp-
klasstadiet, i den mån detta förutsätter avvikelse från gällande bestäm
melser om barnantalet, böra göras beroende av skolöverstyrelsens med
givande i varje särskilt fall. Där anordningen icke medför särskilda kost
nader, torde skoldistrikten hädanefter liksom hittills vara oförhindrade att
utan särskilt tillstånd från central skolmyndighet tillämpa densamma.»
(IV: 2A s. 57.)
Om behovet av dylika svagklasser är omstritt inom skolvärlden, gäller
detta ännu mer inrättandet av specialklasser för lärjungar med utpräglad
teoretisk begåvning. Begåvningsklasserna finna dock sympatier hos några
av skolutredningens psykologiska experter. Professor Anderberg hänvisar
till Termans arbeten rörande begavningsklasserna i U. S. A. »Särskilt bety
delsefullt i detta sammanhang är att Terman funnit, att även den sociala
anpassningen gynnas i sådana klasser. Det är först i dessa klasser de be
gåvade möta en verklig konkurrens, som sätter deras krafter på prov.»
Professor Landquist pekar på uttalanden med samma tendens av en av de
ledande tyska psykologerna under den förnazistiska tiden, William Stern.
Professor Elmgren finner begåvningarna i viss mening försummade inom
folkundervisningen.
»Onekligen ligger det.. . något ytterst tilltalande i denna tanke att söka
tillvarataga begåvningarna genom att anpassa skolförhallandena till deras
egenart. Vårt skolväsen har ju genomgått i modern tid en långt driven spe
cialisering och differentiering till förmån för utvecklingshämmade, psyko
patiska och s. k. problembarn, utan att tillnärmelsevis motsvarande kost
nader eller ansträngningar från samhällets sida nedlagts på att söka an
passa skolväsendet efter de intellektuellt välutrustades behov. Man har
alltför mycket förbisett, att intelligensens fördelningskurva har en positiv
del, som exakt motbalanserar den negativa och som likaledes kräver sär
skilt pedagogiskt beaktande.» (Bil. II s. 33.)
Skolutredningens hygieniske expert, skolöverläkaren Hjäme, finner allt
för heterogena klasser otillfredsställande ur arbetshygieniska och psykolo
giska synpunkter.
»En alltför hård press kommer att vila på de mindre begåvade. De mera
begåvade, de som ’ha lätt för sig’, fa ej ta ut sina krafter. De vänja sig vid
att med ett minimum av arbete kunna förena ett maximum av erkännande:
en dålig fostran för livet. Arbetet kan för dem, liksom för de mindre begå
vade synas meningslöst. Även med ett gott arbete skola de begaxade ga i
skolan lika länge, läsa samma kurser. För de mindre begåvade lönar sig
kanske ej ens ett intensivare arbete, de kunna ända inte följa med. Ingen
dera gruppen får den omedelbara känslan av att arbetet ger resultat, att
arbetet är sin egen belöning.----------
I mindre klasser torde den individuella undervisningen och lärarens per
sonliga kännedom om varje elev kunna motverka dessa olägenheter utan
att undervisningen störes, utan att de bättre begåvade slöa till eller de
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
172
mindre begåvade pressas över förmågan. Men i större klassavdelningar
torde normalgruppen ge tillräckligt arbete för läraren, och gruppen med
högre eller lägre begåvning får nöja sig med då och då utdelade extra be
röm och extra klander. I skolor med flera parallellklasser inom samma års
kull torde de olika begåvningsgrupperna bli sammanlagt så stora, att de
mer än väl kunna motivera sammanförandet av dessa ytterlighetsgrupper
till särskilda klasser med mera elastisk kursplan.» (Bil. I s. 19—20.)
Skolutredningen finner behovet av särklasser avgjort större för de sva
gare begåvade än för de överbegåvade lärjungarna.
»Att de svagt begåvade lärjungarnas problem blivit särskilt uppmärk
sammat inom folkskolan, synes vara naturligt. Dessa elever, som utgöra
mmdretalet i en vanlig klass, ha svart för att draga tillbörligt gagn av
undervisningen särskilt i stora klasser och ha större behov av direkt hand
ledning, varjämte en önskan gjort sig gällande att underlätta arbetet i
klasserna genom att frånskilja dessa lärjungar till särskilda avdelningar.
Ett lika starkt behov föreligger däremot knappast att avskilja de bästa
begavningarna. Dessa ha i allmänhet lättare för att finna sig till rätta och
bringas till självverksamhet i en vanlig skolklass. I vårt land har anord
ningen med särskilda intelligensklasser inom folkskolan knappast varit
föremål för några allvarligare försök, och erfarenheter att bygga på, då det
gäller att taga ställning till fragan om lämpligheten av denna anordning,
kunna därför icke framläggas.» (IV: 2A s. 57.)
Om den nuvarande realskolan uppgår i enhetsskolan, får frågan om bästa
sättet att tillgodose begåvningarnas intressen större aktualitet, men det
står fortfarande öppet, huruvida inrättandet av särklasser är ett vid all
sidig bedömning bättre hjälpmedel för detta syftes vinnande än individuali-
sering inom klassens ram. Den diskussion, som har förts i frågan, är icke
uttömmande, då den alltför ensidigt tar sikte på den teoretiska intelligen
sen. Enligt Elmgrens undersökningar har man att räkna med praktisk
tekniska begåvningskomposanter, som följa en liknande fördelningslag som
den teoretiska begåvningen, och även andra individuella drag påverka som
bekant mer eller mindre starkt utbytet av skolarbetet och böra beaktas vid
dess uppläggning. Redan emedan över- och undervariationerna i teoretiskt
och praktiskt hänseende endast delvis sammanfalla, blir frågan om en even
tuell begåvningsdifferentiering inom enhetsskolan mera komplicerad, än
den i förstone kan synas, varför ytterligare vetenskapliga undersökningar
och praktiska skolförsök torde vara påkallade.
d. De föreliggande organisationsförslagen.
I stora drag bestämmes enhetsskolans organisation av de förutsättningar,
som göras i fråga om skolpliktstidens längd och differentieringssystemets
uppbyggnad. Innan jag övergår till yttrandena, torde det vara lämpligt, att
JaS ger en sammanfattande översikt av de i dessa avseenden under utred
ningens gång framförda organisationsförslagen.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
173
Gemensamt för de båda utredningarnas förslag är, att en rad nu existe
rande skolformer skulle helt eller delvis uppgå i enhetsskolans större orga
nisation. Direkt berörda av omorganisationen äro folkskolan med fortsätt-
ningsskolan, realskolan, den kommunala mellanskolan, den praktiska mel-
lanskolan, den högre flickskolan och den högre folkskolan. Skolutredningens
förslag går ut på en samorganisation av dessa skolformer såsom delar av
en större skolorganism, varvid fortsättningsskolan, den kommunala mellan
skolan och den högre folkskolan bliva i princip överflödiga.* Skolkommissio-
nens förslag innebär en sammansmältning av samtliga nyssberörda skol
former till en enda; tills vidare skulle dock flickskolan och den praktiska
mellanskolan bevaras som organ för den differentierade undervisningen i
9:e och högre klasser.
Skolutredningens förslag.
För den form av enhetsskola, som skolutredningen har förordat, före
slår utredningen benämningen elementarskola. Denna skulle omfatta två
stadier, ett lägre, odifferentierat, med namnet folkskola och ett högre, diffe
rentierat, med namnet realskola. Realskolan skulle innesluta dels examens-
fria linjer, dels linjer, som föra fram till en kontrollerad examen. Examens-
fria linjer äro den praktiska realskolan, vilken skulle motsvara den nu
varande folkskolans högre klasser jämte fortsättningsskolan, folkskolans
högre avdelning och vissa former av den högre folkskolan, samt flickskolan,
vilken skulle motsvara den nuvarande kommunala eller enskilda högre
flickskolan. Examenslinjer äro den teoretiska realskolan, motsvarande den
nuvarande statliga realskolan och den kommunala mellanskolan, samt den
tekniska realskolan, motsvarande den nuvarande praktiska mellanskolan,
de inbyggda praktiska linjerna och vissa former av den högre folkskolan.
Inom dessa huvudlinjer skulle ytterligare differentieringsmöjligheter finnas.
De särskilda lokala skolenheterna kunna givetvis i allmänhet icke erbjuda
alla dessa utbildningsmöjligheter. Vid en stor skola kunna jämte den prak
tiska realskolan måhända ett par examenslinjer upprättas, vid en mindre
endast en och vid ett stort antal små skolor säkerligen ingen.
Enligt utredningens majoritet (ordföranden samt ledamöterna Andras,
Cardell, Dahr, Iljärne, Iverus, Jonzon, Kolmodin, Kärre, Sandberg och
Wellander) bör den första differentieringen, bortsett från överförande till
hjälpklass, inträda efter fjärde skolåret, då lärjungarna i regel skola be
stämma sig för examenslinje, fliekskolelinje eller praktisk linje.
De lärjungar, som så önska och vilkas förutsättningar prövas vara till
räckliga för arbetet på en examenslinje, bilda, då lärjungeantalet så med
giver, redan under femte och sjätte skolåret särskilda klassavdelningar och
* Organisatoriskt skulle skolor av den kommunala mellanskolans typ bibehållas för vissa fall
enligt uttalande
i
betänkandet om realskolans praktiska linjer (SOU
1946:14
s.
95—96).
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
174
erhålla en undervisning, som i viss omfattning är på annat sätt inriktad
än övriga lärjungars. Där elevantalet icke medgiver upprättandet under
femte och sjätte skolåret av särskilda klassavdelningar, kunna ifråga
varande lärjungar genom gruppdifferentiering eller i vissa fall genom en
skild handledning få motsvarande undervisning. De lärjungar, som åtnjuta
sådan särskild undervisning, skola fem år efter tidpunkten för den första
differentieringens inträde kunna nå fram till teoretisk eller teknisk real-
examen.
Flertalet av de ledamöter, som stodo bakom detta förslag, ansågo, att
undervisningen i de inom klasserna 5 och 6 utdifferentierade avdelningarna
i huvudsak borde följa den av skolutredningen föreslagna kursplanen för
en femårig realskolas två lägsta klasser och sålunda bland annat omfatta
engelska. Två av ledamöterna,
Cardell
och
Jonzon,
ansågo, att den sär
skilda undervisningen borde inskränkas till detta ämne.
Efter fjärde klassen borde enligt flertalets mening även den examensfria
flickskolelinjen utdifferentieras. Liksom nu skulle undervisningen på denna
linje vara sjuårig. Där elevantalet icke medgåve upprättandet av särskilda
flickskoleavdelningar, kunde flickorna i klasserna 5 och G begagna den
undervisning, som vore anordnad för lärjungar, som önskade avlägga real-
examen. Ledamöterna
Cardell
och
Jonzon
ansågo, att sistnämnda anord
ning borde bliva regel. Flickskolan bleve sålunda enligt deras förslag en
femårig avgrening efter sjätte klassen.
Elementarskolans examensfria huvudlinje — den praktiska realskolan —
skulle anslutas till fjärde klassen och sträcka sig minst till och med åttonde
skolåret. Från och med sjunde skolåret skulle den ytterligare differentieras,
bland annat genom införande av undervisning i engelska.
För lärjungar, som av en eller annan anledning icke ha kommit i åtnju
tande av undervisning i engelska i klasserna 5 och 6, bör enligt samtliga
här nämnda ledamöters mening anordnas dels fyraåriga teoretiska och tek
niska realskolelinjer och dels sexåriga flickskolelinjer, alla anslutna till
sjätte klassen.
Enligt
majoritetens
förslag omfattar sålunda studiegången genom ele
mentarskolan
liksom nu antingen 4+5 = 9 eller 6+4 = 10 år för dem som åsyfta teo
retisk eller teknisk realexamen,
liksom nu antingen 4+7 = 11 eller 6+6 = 12 år för dem som åsyfta
normalskolekompetens, samt
i regel 4+4 = 8 år för dem som välja den praktiska realskolan mot för
närvarande i regel 7 år i den obligatoriska folkskolan.
En minoritet inom skolutredningen (ledamöterna
FredriJcsson, Jonsson,
Karnell
och
Persson
) ansåg, att differentiering borde införas först efter
sjätte klassen.
Undervisning i engelska borde, där förhållandena så medgiva,
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
175
anordnas för samtliga för språkundervisning lämpliga lärjungar, men först
från och med sjätte klassen.
Efter sjätte klassen skulle lärjungarna kunna övergå antingen till tre
åriga examenslinjer, som leda fram till teoretisk eller teknisk realexamen,
eller till femåriga flickskolelinjer eller till den lägst tvååriga examensfria
praktiska realskolan. För lärjungar, som ej ha erhållit undervisning i engel
ska i sjätte klassen, skulle dessutom finnas fyraåriga linjer, som leda fram
till teoretisk eller teknisk realexamen, samt sexåriga flickskolelinjer.
Enligt minoritetens förslag omfattar sålunda studiegången i elementar
skolan
antingen 6+3 = 9 eller 6+4 = 10 år för dem som åsyfta teoretisk eller
teknisk realexamen,
antingen 6+5 = 11 eller 6+6 = 12 år för dem som åsyfta normalskole-
kompetens, samt
i regel 6+2 = 8 år för dem som välja den praktiska realskolan.
Ordföranden och samtliga ledamöter utom Kärre hemställde, att princip
beslut snarast måtte fattas rörande ny skolorganisation i enlighet med de
grundsatser, för vilka nyss har redogjorts. Ledamoten Kärre ansåg åter,
att försök böra anställas beträffande sammanbyggandet av folkskola och
realskola (flickskola) och beträffande differentieringens former och omfatt
ning samt att försökens utgång bör avvaktas, innan principbeslut fattas i
dessa båda avseenden.
Skol k ommissionens förslag.
Skolkommissionens förslag till enhetsskoleorganisation innebär liksom
skolutredningens en genomförd enhetlighet i undervisningen i de fyra läg
sta klasserna utan andra organisatoriskt synliga differentieringar än hjälp-
klassema och jämförliga specialklasser. Genom skolmognadsproven skulle
en viss utjämning åstadkommas i fråga om startnivån. Den fortsatta an
passningen efter lärjungarnas särart skulle vinnas genom individualisering
inom klassens ram.
I femte klassen skulle engelska språket införas på schemat. Då det är
svårt att i ett nybörjarspråk driva individualiseringen tillräckligt långt, åt
minstone om lärjungeantalet i klassen är stort, kan en gruppdifferentiering
i detta ämne befinnas fördelaktig. Man sammanför då de lärjungar, som
efter en termin eller eventuellt betydligt kortare tid visa sig vara de bästa
i engelska i varje klass, till gemensamma undervisningsavdelningar just i
detta ämne och låter de mindre försigkomna sammanhållas i andra under
visningsavdelningar. Samma resultat kan vinnas genom förstärknings-
anordningar, varigenom eleverna i samma klass uppdelas på grupper efter
språkförutsättningar och erhålla särskild undervisning, avpassad efter grup
pens standard. I övriga ämnen bibehålies den vanliga klassuppdelningen,
och studiegången anpassas efter lärjungarnas förmåga genom individuali
serande arbetsformer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
176
Med sjunde klassen inträder enligt kommissionens förslag en ämnesdiffe-
rentiering, avsedd som en organisatorisk anpassning efter olika begåvnings-
arter. Flertalet ämnen äro ännu obligatoriska för alla, däribland även det
praktiska ämnet hemkunskap (med småreparationer). Men dessutom skall
varje lärjunge ha ett tillvalsämne, som kan vara tyska eller svensk övnings
kurs eller praktisk tilläggskurs. Undervisningen i tyska i klass 7 är en ny
börjarkurs, den svenska övningskursen ger tillfälle till extra förkovran i
bland annat skrivning och tyst läsning, den praktiska tilläggskursen ger
möjligheter till övning i en eller flera av följande färdigheter: syslöjd (ev.
vävning), träslöjd, metallslöjd (även fysikslöjd), maskinskrivning, träd
gårdsskötsel.
Dessutom skall varje lärjunge ägna några timmar i veckan åt fritt valt
skolarbete. Tiden kan användas till studium av ytterligare något ämne eller
till extra arbete i ett eller flera ämnen, som lärjungen har särskilt intresse
för, kanske musik eller teckning. Den kan också utnyttjas för komplette
ring av kunskaperna i något ämne, där lärjungen blivit efter.
I åttonde klassen vidgas differentieringen, och engelskan upphör att vara
obligatoriskt ämne. Varje lärjunge har nu två tillvalsämnen, som kunna
väljas inom följande fem kombinationer
1. tyska, engelska,
2. engelska, ett praktiskt ämne,
3. två praktiska ämnen,
4. engelska, svensk övningskurs,
5. ett praktiskt ämne, svensk övningskurs.
Härtill kommer fritt valt skolarbete liksom i föregående klass.
Olika praktiska ämnen kunna ifrågakomma alltefter de lokala resurserna.
Kommissionen nämner en grundkurs i praktisk yrkesorientering, en till-
läggskurs inom samma område, tilläggskurser i hemkunskap och i slöjd
samt kurser i maskinskrivning, varukännedom, maskin- och byggnadslära
m. m.
Om differentieringens organisatoriska genomförande yttrar kommissio
nen:
»I större skolor torde det bli möjligt att i sjunde och åttonde klasserna
nyuppdela eleverna på klassavdelningar efter deras ämnesval. Detta synes
vara lämpligt i de skolor, där man inte i tillräcklig utsträckning anser sig
kunna tillämpa individualiserad undervisning inom heterogen klass. I sko
lor, där barnantalet inte är så stort, att uppdelning blir lämplig, bör ele
verna under samma förutsättningar sammanhållas klassvis men gruppvis
följa olika studiegång. I skolor åter, där individualiserad undervisning har
tillräckligt många intresserade företrädare bland lärarna, bör
man
kunna
bibehålla de ursprungliga klassavdelningarna oförändrade och avskilja ele
verna endast i tillvalsämnen. Stor frihet att härvid förfara olika bör till
erkännas skolans lokala ledning.» (S. 73.)
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
177
I nionde klassen inträder linjedifferentiering, varvid lärjungarna alltefter
den tillämnade levnadsbanan välja någon av klasserna 9 g, 9 a eller 9 y.
I 9 g och 9 a äro engelska och tyska obligatoriska; i 9 y studeras dessa äm
nen endast undantagsvis.
Flertalet av de lärjungar, som i åttonde klassen haft tillvalsämnena engel
ska och tyska, beräknas övergå till klasserna 9 g och 9 a, ehuru även över
gång till 9 y är tillåten och sannolikt åtminstone i någon utsträckning
torde komma att praktiseras.
Klass 9 g är avsedd för dem, som planera gymnasiestudier, och kan be
traktas som de olika gymnasielinjernas gemensamma första ring. Klass 9 a
motsvarar på visst sätt avslutningsklassen i den nuvarande realskolan.
Ämnesuppsättningen i de båda klasserna är i stort sett densamma. Dock är
franska obligatoriskt ämne i klass 9 g, medan lärjungarna i 9 a kunna välja
mellan franska och tilläggskurser i praktiska och estetiska ämnen. Mera
framträdande än skillnaden i ämnesuppsättningen torde bli en skillnad i
arbetstempot, som betingas dels av klassernas olika ställning i skolsystemet,
dels av det gynnsammare begåvningsurvalet i 9 g.
De lärjungar, som i åttonde klassen ha tillvalt praktiska ämnen, beräknas
i flertalet fall komma att övergå till yrkeslinjen 9 y men kunna även mot
tagas i 9 a eller 9 g, om de underkasta sig komplettering i språk. På yrkes
linjen ägna lärjungarna allra största delen av sin tid åt yrkespraktik och
yrkesteori. Obligatoriska allmänbildande ämnen äro endast svenska, sam
hällskunskap och hälsolära. Skulle en lärjunge önska fortsätta studierna i
ytterligare någon grupp allmänbildande ämnen — exempelvis i matematik,
fysik och kemi — bör detta kunna medgivas, varvid tiden för den förbere
dande yrkesutbildningen minskas i motsvarande utsträckning.
Vid mindre skolor anordnas samläsning mellan klasser tillhörande olika
linjer, i den mån detta med hänsyn till kurserna kan anses lämpligt.
I stället för att övergå till enhetsskolans nionde klass kunna lärjungarna
i vissa fall övergå till speciella skolformer: yrkesskolor, praktiska realskolor
och flickskolor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
e. Yttranden om enhetlighet och differentiering.
Det skulle icke löna sig mycket att räkna röster i fråga om enhetsskolan.
Ordet har alltför skiftande innebörd. De fyra bemärkelser, skolutredningen
har urskilt, förslå icke långt, när man kommer till yttrandena. Man har
dock intrycket, att enhetsskoleprincipen i dess allmännaste, av mig inled
ningsvis återgivna formulering numera icke stöter på några egentliga in
vändningar.
I fråga om enhetsskolesystemets grundläggande tankar äro yttrandena
vanligen knapphändiga och allmänt hållna, och detta gäller även beträf
fande den principiella sidan av ett sådant konkret förslag som att real-
12 —
Biliang till riksdagens protokoll 1050.
1 saml. Nr 70.
178
skolan skulle uppgå i den allmänna enhetsskolan. Det är en i och för sig
mycket tilltalande plan, säger länsstyrelsen i Linköping; den har en önsk
värd demokratisk prägel, konstaterar Sveriges folkskollärarinneförbund;
den är en lycklig målsättning för reformarbetet inom skolväsendet, anser
länsstyrelsen i Växjö. Ett och annat läraryttrande ger uttryck åt tillfreds
ställelse vid tanken på att den nya organisationen skulle bringa de gamla
motsättningarna mellan skolformerna att försvinna. »Söndringens tid är
förbi, och den borde aldrig ha funnits i vårt skolväsen», skriver kollegiet
vid samrealskolan och kommunala gymnasiet i Enköping.
Den synpunkt, som oftast anlägges i de positivt inställda yttrandena, är
fördelen för landsbygden av ett enhetligt skolsystem. Den kommer fram
inte bara i landsbygdsyttrandena. Sålunda skriver
Allmänna adjunktsför-
eningen:
»Såväl ur den enskilde individens som ur samhällets synpunkt är det av
den största betydelse, att de geografiska spärrarna för tillgång till högre
utbildning upphävas. Föreningen inser, att enda möjligheten att genomföra
denna reform är att sammanslå realskola och folkskola till en enhetsskola,
och kanske främst av detta skäl vill föreningen inte motsätta sig beslut om
en sådan sammanslagning. Föreningen önskar dock starkt betona nödvän
digheten av att redan existerande skolformer och skolenheter inte bryts
sönder, förrän den nya organisationen visat sig åtminstone likvärdig med
den nuvarande.»
Vanligen snuddar man dock endast flyktigt vid enhetsskoleprincipen och
övergår omedelbart till skolkommissionens försök att realisera densamma.
De varmaste anhängarna av det nya arbetssättet finnas måhända bland
folkbildningsarbetets målsmän.
Tjänstemännens bildningsverksamhet ställer skolkommissionens förslag
mot bakgrunden av ogynnsamma erfarenheter av det nuvarande skol
arbetet.
»I det fria folkbildningsarbetet har man ofta gjort den erfarenheten, att
den gamla ’pluggskolan’ med dess enformiga kunskapskontroll och läxför
hör effektivt och ofta för all framtid dödat lusten för studier. Endast genom
långvarig övertalning och intensiv bearbetning har sådana människor för
måtts att uppge sin misstro och motvilja mot studiearbetet och så små
ningom lockats in i det fria studiearbetets bildningsformer. Det vill synas
som om läxförhör och kunskapskontroll som metod i undervisningen skapat
h°s de unga en inställning att ’klara sig’ igenom proven och därmed klara
sig ifrån allt som överhuvudtaget har med studier att göra. Ungdomen
har med andra ord icke fått uppleva studerandets glädjeämnen. Det är där
för Tjänstemännens Bildnings verksamhets förhoppning att en reform av
undervisningsmetoderna i enlighet med skolkommissionens förslag skall
kunna medföra hos ungdomen en rakt motsatt uppfattning av studier och
deras värde.»
Godtemplarordens studieförbund känner det som en stor brist, att sko
lans arbetsformer i så hög grad skilja sig från folkbildningsarbetets. Ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
179
närmande mellan arbetsmetoderna måste komma till stånd, för att icke
ungdomen, när den lämnar skolan, skall stå rådvill inför de metoder, som
folkbildningsverksamheten betjänar sig av. Studieorganisationerna ha redan
skapat en arbetsform, som just är avsedd att vara ett mellanled mellan sko
lans klassundervisning och folkbildningsarbetets friare studiesätt.
»Denna mellanform är ungdomscirkeln, till vars verksamhet bidrag av
statsmedel utgår. Det förefaller studieförbundet motiverat att uttala, att
ungdomscirkeln med sitt lustbetonade och till själ v verksamhet stimulerande
arbetssätt i vissa fall bör kunna direkt inpassas bland den nya skolans
arbetsmetoder.»
Även Arbetarnas bildningsförbund önskar få studiecirkelns arbetsformer
med studieplaner och studieanvisningar tillämpade i de högre klasserna.
»Grupp- och samarbetet bör omhuldas, och den individuella företagsam
heten och lusten att söka uppmuntras.»
Styrelsen för Jordbrukareungdomens förbund har med särskilt intresse
tagit del av vad som föreslagits i fråga om grupparbete.
»De erfarenheter, som gjorts inom Jordbrukare-Ungdomens Förbunds
s. k. klubbarbete bland ungdom i åldern 11—16 år, visar tydligt vilken
värdefull arbetsmetod grupparbete är för dessa ungdomar, när det gäller
att få fram det latenta intresset, stimulera till aktivitet och självständiga
insatser och skapa en god, positiv stämning. Huvudvillkor för framgång
är dock att uppgifterna väl avpassas efter ålder och förutsättningar, att
väl avgränsade uppgifter ges och att varje grupp har en ledare utsedd bland
gruppens medlemmar. Det har visat sig i vårt klubbarbete, att det i regel
ger sig själv vem som skall bli ledare och att kamraterna nästan alltid utan
tvekan på ett självklart sätt accepterar denne. Samma erfarenheter torde
ha gjorts inom scoutrörelsen och andra organisationer för yngre ungdom.
Alldeles säkert kan grupparbetet bli av mycket stort värde i skolan.»
Det vore dock fel att blunda för att en icke obetydlig del av ungdomen
saknar förutsättningar att tillgodogöra sig en högre teoretisk undervisning,
framhåller styrelsen.
»De kommer ej heller att få dessa förutsättningar i enhetsskolans högre
stadium, även om undervisningen lägges efter delvis nya linjer. Styrelsen
finner därför angeläget påpeka att en längre driven differentiering inom det
centraliserade högstadiet av enhetsskolan bör vara att föredra.. . Man
behöver ej nödvändigt tänka sig ett yrkesval på tidigt stadium, endast en
uppdelning efter lärjungarnas förutsättningar. Den företeelse som kallas
’skolleda’ kommer säkert annars att infinna sig hos alltför många elever.
Den individualisering av undervisningen, som föreslås, är visserligen myc
ket önskvärd, men kommer praktiskt sett ej att kunna genomföras annat
än i mycket begränsad omfattning.»
Skolkommissionens förslag om det inre arbetet ha väckt en livlig och
intressant diskussion i lärarkretsar. Lärarsammanslutningarna opponera
sig dock bestämt mot den bild, som skolkommissionen givit av den nu
varande skolan. När kommissionen gör gällande, att det finnes ett starkt
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
180
medeltida inslag i nutida pedagogik, så framhåller Sveriges folkskollärar-
förbund, att, även om detta påpekande innehåller någon sanning, synpunk
ten dock torde vara starkt överbetonad.
»Man kan med större rätt anföra att svensk skola av i dag präglas av
tankegångar från Pestalozzi och Rousseau, från upplysningstidens filosofi,
från den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap
och från liberalismen under 1800-talet. 1940 års skolutrednings historik i
Skolan i samhällets tjänst ger en allsidigare bild av den svenska skolans
utveckling, varvid den ständigt fortskridande utvecklingen av skolan och
dess anpassning till rådande samhällsförhållanden och idériktningar klart
framträder.----------
Motsättningen mellan å ena sidan klassundervisning, å andra sidan indi
viduell undervisning, å ena sidan frågor- och svarsmetod och å andra sidan
s.k. arbetsskolmetod, synes SK ha starkt överbetonat och delvis felbedömt.
I den nuvarande folkskolan torde i allmänhet tillämpas modifierade former
av ren klassundervisning med starka inslag av individuell undervisning.»
Läroverksläramas riksförbund vänder sig likaledes mot att i och för sig
kanske välmotiverade reformkrav anknytas till orättvist nedsättande om
dömen om skolans traditionella metoder men tillstyrker gärna, att andra
metoder än den rena klassundervisningen prövas i större utsträckning än
hittills.
»Gemensamt för åtskilliga nydaningssträvanden på pedagogikens område
är tendensen att frångå klassen såsom arbetsenhet och i stor utsträckning
låta eleverna arbeta antingen var för sig eller i mindre grupper samt att
på ett mera påtagligt sätt än som i regel sker, då lektionen har formen av
frågor och svar, göra eleverna aktiva. En utveckling i sådan riktning an-
befalles i viss utsträckning redan i nu gällande metodiska anvisningar för
läroverken, och då såväl SU som SK rekommenderar en uppmuntran av
sådana tendenser, kan riksförbundet helt instämma. Olika ämnen och olika
skolstadier kräva skilda metoder, och ett fördomsfritt prövande av peda
gogiska nyheter är ett livsvillkor för att vår skola skall förbli levande och
livsduglig. Men riksförbundet vill starkt understryka, att vad det här gäl
ler är en prövning, om vars resultat intet på förhand kan utsägas.»
Centralstyrelsen för Flick- och samskoleläramas riksförbund anser full
anslutning till utpräglade aktivitetspedagogiska metoder vara en nödvän
dig förutsättning för genomförandet av skolkommissionens enhetsskola.
»På grundval av den omfattande och långvariga prövningen av dylika
metoder inom flickskolan hyser centralstyrelsen emellertid stark tvekan om
att dessa ömtåliga och krävande pedagogiska instrument någonsin skola
kunna göras till var mans egendom inom skolväsendet. Tillämpade med
oskicklighet och utan helhjärtad insats av intresse och tid bli de rätt verk
ningslösa. —
Om läraren icke genom eminent förståelse och skicklighet kan tillmötesgå
varje elevs behov av särskild handledning, blir undervisningsresultatet i en
ur begåvningssynpunkt heterogen klass alltid sämre än i en mer homogen.
Även om eleverna kunna bringas att alltid arbeta troget på egen hand,
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
181
medan läraren handleder andra, blir deras arbete med nödvändighet mer
trevande och formlöst. Före 16-årsåldem äro ytterst få ungdomar mogna
för målmedvetna och omdömesgilla studier enligt metoder, som praktiseras
vid högskolor och vid studiecirkelarbete med vuxen ungdom.»
Professor Herman Siegvald finner, att kommissionen gått för långt i sin
entusiasm för fria studiemetoder i enhetsskolan. I sitt anförande till huma
nistiska sektionens protokoll kan han icke tillbakahålla en viss kritik.
»Även om man som undertecknad är mycket stor vän av s. k. progressiva
undervisningsmetoder och med odelad glädje hälsar Skolkommissionens
strävan att söka åstadkomma en välbehövlig förnyelse beträffande fost-
rings- och undervisningsarbetets innehåll och former, kan man icke värja
sig för intrycket, att Skolkommissionen i icke ringa grad överskattat dessa
metoders effektivitet, underskattat de med dem förenade svårigheterna
och företräder en alltför ensidig uppfattning, som f. ö. inte längre är vare
sig modern eller riktig. Detta torde kunna förklaras av att. Skolkommissio
nen eller åtminstone den på detta område inom densamma drivande kraften
tagit alltför starka intryck av den moderna pedagogiska filosofien, som ofta
är helt ovetenskaplig och inte sällan visar sig ohållbar, när den skall om
sättas i praxis eller konfronteras med resultaten av den vetenskapliga peda
gogikens empiriska forskningsresultat. Sålunda innebär det en betydande
överdrift och en otillåten generalisering, när Skolkommissionen på sätt som
sker nedvärderar klassundervisningen.----------- Individualiserande under
visningsmetoder ha vid vetenskapliga undersökningar befunnits ha många
och stora fördelar, och därför böra de komma till vidsträckt användning i
Skolkommissionens skola. Men ingen har hittills kunnat visa, att man
genom dessa metoder kan åstadkomma så generellt goda kunskapsresultat,
som Skolkommissionen tydligen hoppas och tror. Vidare bör nogsamt be
aktas, att individual- och gruppundervisningen tyvärr är ytterst arbetsam
för läraren. Denne måste nämligen lägga ner ett oerhört arbete på att plan
lägga undervisningen och granska elevernas skriftliga arbeten efter under
visningens slut, om det inte skall bli kaos av det hela. Såsom folkskolinspek
tör har jag haft tillfälle att konstatera, hurusom lärare med stor skicklig
het och framgång tillämpat moderna individualiserande undervisnings
metoder i sina klasser men trots all uppmuntran och stimulans nödgats
successivt gå tillbaka till mera traditionsenlig klassundervisning, just eme
dan de i det långa loppet inte orkat med de modema arbetsmetoderna. Fn
förutsättning för att lärarna skola kunna bemästra de individualiserande
metoderna är, att antalet lärjungar i klasserna nedbringas till högst 25.
Ett annat oeftergivligt villkor är, att nya läroböcker och arbetsanvisningar
utarbetas just för individuellt arbete och grupparbete på skolans olika
stadier.»
Styrelsen för Statens psykologislc-pedagogiska institut intager en liknan
de ståndpunkt. »Skolkommissionen har en om Rousseau erinrande benägen
het att befolka den framtida skolan med ideallärare och mönsterelever»,
säger styrelsen.
»Den differentiering av lärostoffet i grundkurser och överkurser, varmed
enhetsskolan på ett tidigt stadium skulle arbeta, måste ställa oerhörda krav
på läraren både ifråga om organisationsförmåga, psykologisk blick och om
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
182
döme. På kort tid måste han skaffa sig en ingående kännedom om varje
enskild elevs begåvning, intresse och ambition, därefter snabbt utstaka den
studiegång, som kan anses för vederbörande mest lämplig och sedan oav
låtligt följa elevens utveckling och studieresultat. Skall läraren kunna kom
ma till rätta med dessa maktpåliggande uppgifter måste elevantalet inom
de skilda klassavdelningarna så väsentligt nedbringas, att man torde få
räkna med nära nog en fördubbling av nuvarande klasser och lärarstab.»
Kollegiet vid Södermalms kommunala flickskola är som andra skolans
arbetare ute på fältet övertygat om att det nya arbetssättet skulle ställa
större krav på de enskilda lärarna, än dessa alltid kunna fylla, och söker
ge eu rimlig tolkning åt kommissionens uttalanden:
»Många röster ha höjts, som förklara fordringarna på läraren så stora,
att de omöjligt kunna fyllas, och då enhetsskolans resultat i mycket större
utsträckning än de nuvarande skolformernas står och faller med lärarens
förmåga, har man på grund härav sett mycket pessimistiskt på den nya
skolans bildningsresultat.
Kollegiet har emellertid uppfattat saken så, att Skolkommissionen i fullt
medvetande om att ingen lärare finnes eller någonsin kommer att finnas,
som skulle kunna förverkliga den bild av en fullkomlig lärare som betän
kandet räknar med, dock har velat framställa denna, i förvissning om att
varje lärare efter sin förmåga kommer att täcka någon del av denna bild
och därigenom bidraga till ett lyckligt förverkligande av skolplanen. Där
vid har kollegiet särskilt fäst sig vid den klart uttalade tanken, att den
enskilde läraren i större utsträckning än i de nuvarande skolformerna bör
ha frihet att göra pedagogiska försök i den ena eller andra riktningen. Kol
legiet fäster stor vikt vid att detta icke blott kommer att bli ett allmänt
principuttalande, utan att de nödvändiga förutsättningarna för dess om
sättning i praktiken verkligen skapas.»
Psykologisk-pedagogiska institutet kan däremot icke knyta alltför långt
gående förhoppningar till det principuttalande kommissionen gjort. Fri
heten att välja metod blir illusorisk, om läraren skall tvingas att genom sin
undervisning lösa linjedelningsproblemet, säger institutet.
De som tvivla på individualiseringens möjligheter, måste fråga sig, i vad
män realskolans nuvarande studiemål kan upprätthållas under de nya för
utsättningarna. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Uppsala, som i
stort, sett delar skolkommissionens pedagogiska grundsyn, anmäler på denna
punkt reservation.
»SK menar, att de åsyftade resultaten kunna uppnås utan risker för en
sänkning av kunskapsnivån, och den menar t. o. m., att en höjning snarast
kunde väntas just genom tillämpandet av de förut nämnda, socialt mera
effektiva undervisningsmetoderna. Kollegiet hyser härvidlag en avvikande
mening och anser, att en sänkning av kunskapsstandarden med det av SIv
föreslagna systemet är ofrånkomlig för de elever, som enligt den gamla
ordningen skulle ha genomgått realskolan.------------ Kollegiet erkänner
visserligen, att optimism är en överdrift i rätt riktning och en i pedagogiska
sammanhang lämplig grundinställning, men konstaterar, att SK beträf
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
183
fande de nyss nämnda avsnitten av sitt förslag så gott som enbart bygger
på teoretiska överväganden och icke på experimentellt vunnen erfarenhet.»
Högre allmänna läroverket i Kalmar vågar icke heller tro, att enhets-
skolan i den föreslagna formen skulle kunna ge realskoleklientelet samma
grund för fortsatta studier och för blivande anställningar som den nuvaran
de skolorganisationen.
»Det vore enligt kollegiets mening djupt vemodigt, om dep allmänna
folkskoleundervisningens höjande skulle ernås endast i förening med en
sänkning av den högre skolans kunskaps- och bildningsresultat till skada
för vårt samhälle som sådant och till men för vart folks ställning inom
nationernas kulturgemenskap. Nödvändig anser kollegiet ingalunda en så
ödesdiger kombination.»
De högre skolornas lärare äro i det närmaste enhälliga i sitt avstyrkande
av kommissionens differentieringssystem. Skolöverstyrelsen ger följande
statistik över kollegieyttrandenas tendens:
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. IS. Översikt över kollegiernas yttranden i
diff er entieringsf rågan.
Allmänna
läroverk
Komm. o. ensk.
högre skolor
Antal yttranden.............................
196
38
Tillstyrkande....................................
2
1
Avstyrkande....................................
179
34
Särskilda synpunkter.......................
15
3
Även de 13 kollegier vid folk- och småskoleseminariema, som ha berört
differentieringsfrågan, avstyrka kommissionens förslag i denna del.
Det tänkbara alternativet är tydligen en tidigare klassdifferentiering.
Läroverkslärarn as riksförbund citerar det resonemang, varmed skolkom-
missionen har motiverat hjälpklassema (s. 169 ovan), och menar, att sam
ma skäl kunna åberopas för en längre gående begåvningsdifferentiering. En
tidigare klassdifferentiering medför icke blott en bättre användning av
skolpliktstiden utan även bättre trivsel i skolan.
»Riksförbundet anser, att en sådan uppdelning icke bör betecknas såsom
en nödfallsutväg eller ett undantagsförfarande utan som en metod, som
skall prövas vid sidan av metoden med olika begåvningstypers samman
hållande inom samma klassavdelning. Ett sådant tillämpande av olika
differentieringsmetoder hör enligt riksförbundets mening ej blott till en
övergångs- och prövningstid, utan bör — i överensstämmelse med den av
SK förordade principen om frihet för den lokala skolledningen att utforma
ortens skolväsende efter lokala behov och växlande erfarenheter och önske-
mål — bestå såsom en förutsättning för att ge åt varje ort... den ända
målsenligaste skolformen. Erihet bör också finnas att anknyta denna upp
delning på undervisningsavdelningar till olika skolstadier.»
184
Styrelsen för
Sveriges folkskollärarförbund
meddelar, att förbundets kon
gress bestämt hävdat, att klasserna till och med sjätte läsåret skola vara
odifferentierade, och anser i överensstämmelse härmed, att alla lärjungar,
som deltaga i engelska i en klass på mellanstadiet, skola sammanhållas i en
avdelning med gemensam undervisning. Däremot skulle en långt driven
differentiering av undervisningen inom klassens ram stöta på mycket stora
svårigheter under sjunde och åttonde skolåren, då samtidigt val mellan
olika ämnen inträder.
»Förbundsstyrelsen vill förorda att vid försöksverksamhet med nioårig
enhetsskola prövas olika alternativ och att resultaten av sådana försök av
vaktas, innan realskolstadiets närmare utformning fastställs. Därjämte bör
även i framtiden skoldistrikten få rätt stor frihet att organisera realskol-
stadiet med hänsyn till lokala förhållanden och önskemål.»
Sveriges follcsk-ollärarinncförbun<i
ifrågasätter, huruvida kommissionens
förslag, vilket teoretiskt sett kan erkännas som en principiellt riktig lösning,
verkligen är praktiskt genomförbart, och tillråder likaledes försöksverk
samhet.
»I mindre skolenheter blir valmöjligheterna i fråga om ämneskombina
tioner av praktiska skäl mycket begränsade, och de stora klasserna, som
man för avsevärd tid framåt nödgas räkna med, hindrar lärarna att ge
undervisningen erforderlig individuell anpassning efter elevernas förmåga
till uppenbar skada för de bäst begavade såväl som för de svaga. Förbundet
föreslår, att kommunerna får möjlighet att genom försöksverksamhet pröva
sig fram till den bästa anordningen för differentiering på enhetsskolans
högsta stadium.»
Domkapitlet i Västerås
anser sig trots sin positiva inställning till refor
mens huvudlinjer böra påyrka, att lärjungarna tidigare än kommissionen
har tänkt sig uppdelas i
en teoretisk och en praktisk linje.
»Visserligen medges bortval och motsvarande tillval av ett ämne i sjunde
klassen och av två ämnen i åttonde, men i stort sett skola alla lärjungar
åtnjuta gemensam undervisning t. o. in. klass åtta. Domkapitlet befarar,
kommer att leda till ett mindre gott undervisningsresultat för
såväl dem som skola gå den teoretiska som den praktiska realskolelinjen.
Uppskovet med linjeklyvningen bygger SK på den förutsättningen, att
man i de lägre klasserna kan differentiera undervisningen så, att varje elev
kommer till sin rätt och ej behöver hållas tillbaka av mindre begåvade kam
rater. Detta torde emellertid vara ett antagande, som föga har med verk
ligheten att skaffa. Den lärare är säkerligen ännu ej född, som ej hämmas
i sitt arbete av ett med hänsyn till begåvning alltför heterogent elevmate
rial. I annat sammanhang framhåller också SK betydelsen av en homogen
skolmognad hos eleverna för ett framgångsrikt arbete.
Skola eleverna på den teoretiska realskolelinjen kunna föras fram till en
kunskapsstandard, som ej ligger alltför mycket under den nuvarande —
den förkortade tiden är ju härvidlag ett allvarligt hinder — gäller det att
skapa de gynnsammaste förutsättningarna för arbetet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
185
Men för den praktiska utbildningen synes också detta samröre vara till
förfång. Även om den egentliga yrkesutbildningen i sjunde och åttonde
klassen mera blir av förberedande natur, är det av vikt, att den praktiska
linjen så att säga fixeras, och att den teoretiska undervisningen anpassas
därefter. Det är eljest fara värt, att den teoretiska undervisningen blir den
allt dominerande i sjunde och åttonde klasserna, där de läsbegåvade ele
verna klara sig, medan de övriga sacka efter.
SK:s påpekande, att ett val mellan teoretisk och praktisk utbildning svår
ligen låter sig göra i 13-årsåldern, beroende på att arten av den praktiska
begåvningen ej röjer sig förrän mot slutet av puberteten, skulle ha fog för
sig, om det vore fråga om ett verkligt yrkesval. Så är emellertid ej fallet.
Linjeklyvningen på detta stadium avser ju endast en grovsortering med
hänsyn till lärjungarnas anlag och intressen. De, som ha mera speciella för
utsättningar för teoretiska studier, röja sin egenart t. o. m. före 13-års-
åldem, vilket ju också särskilda undersökningar bestyrkt. De, som åter
sakna läsbegåvning men kunna vara antingen ensidigt praktiskt begåvade
eller förete svaghet i båda de nämnda hänseendena, ha ej någon framgång
att vänta på den teoretiska studiebanan.----------- Det blir företrädesvis
inom det praktiska arbetslivet dessa få göra sin insats.»
Direkta praktiska erfarenheter kunna åberopas som stöd för en marke
rad åtskillnad mellan lärogången för teoretiskt och praktiskt inriktade lär
jungar.
Sveriges överlärarförbund
erinrar om redan pågående försök ute i
skoldistrikten.
»Erfarenheterna från åttonde klassen i distrikt med förhållandevis myc
ket teoretisk undervisning har varit, att många av framför allt gossarna
under detta år visat ett alltjämt avtagande intresse för skolan; ett bris
tande intresse som .. . tagit sig uttryck i en påfallande nonchalans jämte i
många fall i ett icke önskvärt uppförande. Detta trots att ett relativt stort
antal veckotimmar varit anslagna åt undervisning i olika slöjdarter. Er
farenheterna från mera praktiska linjer visar, att anordningen är ett försök
i rätt riktning. Gossarnas intresse för skolarbetet har skjutit ny fart och
deras uppförande har undergått en påtaglig förbättring.»
Även sammanslutningar, som icke ha tillgång till dylika interna obser
vationer, komma till liknande slutsatser. Sålunda yttrar
Sveriges hus
modersföreningars riksförbund:
»Ett stort problem utgör. . . den grupp ungdomar, som inte endast intel
lektuellt utan framför allt ur intressets synpunkt nått den övre gränsen för
sin prestationsförmåga i den nuvarande folkskolan. Förbundet ifrågasätter,
om inte denna grupp redan tidigare än i klass 9, där kommissionen tänkt
sig en delning, kunde beredas möjlighet till mera praktiskt arbete. Det
synes oss nödvändigt, att en linje skapas med mycket praktiskt arbete av
allmän art och teoretiska minimikurser för de intellektuellt ej så välutrus
tade barnen, vilka man lättare kan stimulera med manuellt arbete, även
om de ej heller äro så praktiskt välutrustade.»
Riksförbundet Landsbygdens folk
finner det icke riktigt att fordra ut
vidgade teoretiska studier av barn, som icke ha lust eller fallenhet därtill.
Kungl. Maj:ts proposition
nr
70.
186
»Samhället behöver säkerligen även i framtiden icke bara teoretiskt ut
bildade personer, utan i lika hög grad sådana, som ägna sig åt praktiskt
arbete. För att skolan icke skall bidraga till att skapa en felaktig balans i
samhället, anser förbundet, att yrkesundervisningen och intresset för det
praktiska arbetet pa alla sätt böra understödjas, även i ett tidigare skede
än kommissionen föreslagit. Förbundet anser därför, att tillfälle bör beredas
de elever, som sakna intresse och förutsättningar för utvidgad teoretisk ut
bildning, att även i sjunde och åttonde klasserna få åtnjuta praktisk under
visning i olika yrken.»
Vanligen synes man utgå ifrån att en eventuell klassdifferentiering på
ett eller annat sätt direkt eller indirekt — skall innebära en begåvnings-
gruppering, ehuru de olika klasserna tänkas ingå i samma skolenhet och
mahända formellt icke särskiljas pa annat sätt än genom en bokstavs
beteckning av den typ, som redan nu är gängse i fråga om parallellavdel
ningar av samma klass (3 a, 4 c o.s.v.). i
Kvinnliga akademikers förening
håller dock före, att enhetsskolan behöver »stödet av särskolor, som inrikta
sig på olika begåvningstyper». Föreningen pekar på exempel från England,
som i sina »modem schools» har kommit förhållandevis långt med proble
met om de icke-intellektuella barnens högre uppfostran.
Den grupp av yttranden, som har sympatier för den av skolkommissio-
nen föreslagna sena linjedifferentieringen, lägger vikt vid enhetsskolans
socialt utjämnande funktioner och fördelarna ur yrkesvalets synpunkt. An
tagligen ligga överväganden av detta slag till grund exempelvis för
medi
cinalstyrelsens
ställningstagande till frågan. Fördelarna ur yrkesvalets syn
punkt framhållas av en rektorskonferens, bevistad av ett tiotal
liandels-
gymnasierektorer.
I övrigt möter man inom denna grupp företrädare för
yrkesutbildningens intressen.
Svenska yrkesskolföreningen
har salunda inga invändningar mot den nio
åriga enhetsskolan i kommissionens utformning under förutsättning att den
praktiska undervisningen blir direkt meningsfull för de ungas yrkesval och
blivande yrkesutbildning.
»Den av' skolkommissionen förordade sena linjedelningen under den
9-åriga skoltiden med viss differentiering under sjunde och åttonde skol
åren efter individuella intressen inom klassens ram förefaller tilltalande för
yrkesundervisningens målsmän. Dessa ha alltid beklagat den nuvarande
tidiga och schematiska uppdelningen på teoretiska lärdomsskolor och en
folkskola, som i sin tur utgjort dåligt underlag för varje gedigen utbildning
i manuella yrken, och de ha under rådande förhållanden förgäves försökt
fa allmänna opinionen att betrakta den praktiska studiegången som socialt
likvärdig med den teoretiska. Av skolkommissionens resonemang kring dif-
ferentieringsspörsmålet att döma, skulle man likväl i framtiden kunna und
vika, att de olika begåvningstyperna isoleras från varandra och åsättas
olika värderingar. Genom att låta dem arbeta tillsammans i en enhetsskola,
där den individuella studiedifferentieringen möjliggör en övergång mellan
olika studieriktningar, om eleven vid mognare ålder upptäcker specialanlag
Kungl. Majds proposition nr 70.
187
eller vaknar till insikt om att han passar bättre för ett yrke med annan
studiegång, finns det utsikter att brygga över den sociala klyfta mellan
manuella och intellektuella yrken, som uppstått genom tidig linjeklyvning
efter ekonomisk status, föräldraambitioner och inte sällan felbedömda an
lag. Härmed är inte sagt att inte den individualiserade undervisningen blir
utomordentligt svår att genomföra och kommer att ställa stora anspråk på
lärarna. Man torde nog även få räkna med, att det i de stora skoldistrikten
av schematekniska skäl blir nödvändigt att sammanföra i grupper elever
med samma eller likartad studiegång och att man alltså i dessa skoldistrikt
kommer att få både klasser med mera praktisk lärogång och klasser, som
sikta på blivande gymnasiestudier, och att en sortering av eleverna för
praktiska yrken och högre studier aldrig kan helt undgås. Men det av
skolkommissionen föreslagna systemet har dock den fördelen framför det
nuvarande, att linjedelningen sker senare, då elevmaterialet blivit mera
moget.»
Svenska slöjdföreningen delar denna uppfattning men är något oviss om
i vad mån den föreslagna organisationen leder till målet.
»Föreningen ansluter sig helt till skolkommissionens förslag om en för all
ungdom gemensam enhetsskola. Hen konstaterar med glädje att kommissio
nen tydligt betonat vikten av praktiska undervisningsämnen. Genom upp
delningen av det föreslagna nionde skolåret på för olika levnadsbanor läm-
pade linjer har kommissionen givit ett klart uttryck för sin avsikt att låta
den lägre skolundervisningen bilda grundvalen såväl för högre teoretisk
utbildning som för praktisk och manuell. I princip göres ingen värdeskill
nad mellan dessa ändamål. Frågan är emellertid om inte, trots denna kom
missionens goda vilja, anordningen av det nionde skolåret som en över
gångsform mellan allmänskola och specialiserad utbildning kommer att i
praktiken medföra en värdedifferentiering till de teoretiska yrkenas för
mån, med därav följande kanalisering av ungdomen till de linjer som för
bereda för dessa. Den faran kan rent av uppstå att denna kanalisering i den
nya skolan blir mycket lättare än i den nuvarande.»
Icke heller överstyrelsen för yrkesutbildning är övertygad om att skol
kommissionen lyckats eliminera dylika risker.
»I alla händelser kommer utan tvivel de teoretiska studievägarna att få
en betydligt, starkare ställning än de manuella yrkena, då det gäller kon
kurrensen om de studiebegavade eleverna, än vad som för närvarande är
fallet. Flera orsaker bidraga till detta för de manuella yrkena och för hela
samhället betänkliga förhållande. De viktigaste av dessa orsaker äro föl
jande.
t
. .
Vid tillämpning av skolkommissionens förslag beträffande differentiering
komma de studiebegåvade i regel att gå eller ledas fram mot klass 9 g och
9 a. Även för dem, som icke bestämt sig för fortsatta teoretiska studier
är detta naturligt, då de efter klass 8 alltid ha möjlighet att utan komplet
teringar välja 9 y, om de så skulle önska. Skulle de inte välja de teoretiska
tillvalsämnen, som fordras för inträde i 9 g och 9 a, måste de däremot under
kasta sig eu mödosam och tidsödande komplettcringsläsning för att even
tuellt kunna fortsätta sina teoretiska studier.
Vid yrkesvalet efter åttonde året ställas de, som ännu ha alla vägar
öppna, inför bland annat följande alternativ:
Kungl. Majds 'proposition nr 70.
188
a) Inträde i klass 9 g, varigenom vägen till studentexamen efter samman
lagt 11 ars skolgång står öppen. Den kortaste vägen till studentexamen tar
för närvarande 12 år.
b) Inträde i klass 9 y för fortsatt fullständig lärlingsutbildning fram till
gesällprov, vilken utbildning som regel fordrar 4 år. Sammanlagd skol- och
lärotid blir då 12 år, för närvarande lägst 11 år.
Vägen till studentexamen blir alltså förkortad med ett år, samtidigt som
vägen till gesällprovet förlänges ett år. Även om man gör en jämförelse
med dimissionsexamen i stället för med studentexamen blir alltså resultatet
att de manuella yrkena få en minskad konkurrenskraft jämfört med nu
varande förhållanden. Detsamma blir i viss grad även fallet om man tän
ker på konkurrensen om de speciellt praktiskt intresserade studiebegåv
ningarna. Kortaste vägen till ingenjörsexamen kommer nämligen icke att
förlängas utöver de 12 år, som nu fordras. Gesällprovet skulle alltså komma
att kräva samma utbildningstid som ingenjörsexamen.»
Skolöverstyrelsen föreslår försöksverksamhet. Meningsskiljaktigheterna
om undervisningsmetodernas användbarhet och prestationsförmåga kunna
överbryggas endast på grundval av praktiska försök.
»Överstyrelsen delar den i många remissyttranden framförda uppfatt
ningen, att SK i vass man överskattat såväl elevernas förmåga till själv
ständigt arbete som lärarnas förmåga att bedriva individualiserande under
visning. Att lärare i allmänhet sakna tillräcklig pedagogisk skolning för
sadan undervisning torde visserligen i betydande mån kunna avhjälpas
genom kurs- och konsulentverksamhet, men det finns andra hinder, som
för närvarande och för den närmaste framtiden synas vara svårare att
övervinna. Den största svårigheten är de mångenstädes alltför stora klas
serna. Även om detta förhållande ej under den närmaste framtiden kan
ändras, vill överstyrelsen kraftigt understryka kommissionens åsikt ’att
klassernas storlek bör reduceras, så snart tillgången på lärare och på skol
lokaler gör detta genomförbart’ (s. 93). Därvid bör man visa större genero
sitet, när det gäller s. k. bygdeskolor.
Enligt överstyrelsens mening få de nuvarande svårigheterna likväl ej
hindra, att de av SK rekommenderade metoderna systematiskt prövas
under så gynnsamma förutsättningar, som över huvud taget är möjligt. En
av dessa är, att den individualiserande undervisningen prövas ej endast i
förening med vanlig klassundervisning och grupparbete — såsom SK tänkt
sig — utan pa högre skolstadier också i förening med linjedelning.-----------
Överstyrelsen anser nämligen, att en individualiserande undervisning lät
tare kan genomföras även i tämligen stora klasser, om dessa äro någorlunda
homogena. I varje fall underlättas på så sätt det av kommissionen före
slagna systemet med grundkurser och överkurser.
En noga avvägd kombination av klassundervisning, individualisering och
grupparbete bör enligt överstyrelsens mening på lämpliga skolstadier prö
vas dels inom odifferentierade klasser — på det sätt SK tänkt sig — dels i
vissa klasser, som genom linjedelning blivit mera homogena till sin samman
sättning. Överstyrelsen delar helt kommissionens uppfattning, att man vid
sådana försök ständigt måste hålla effektivitetssynpunkten i sikte. Likaså
understryker överstyrelsen kommissionens uttalande, att det är av stor
vikt, att en mera omfattande försöksverksamhet verkligen kommer till
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
189
stånd i vårt eget land, så att man icke längre behöver lita så mycket till
främmande erfarenhet, som SK härvidlag synes ha gjort.» (S. 41—42.)
Överstyrelsen anser, att kommissionen överdrivit risken för de begåvade
att bli isolerade i skolgemenskapen, om de genom en differentiering skiljas
från övriga elevgrupper.
»Enligt överstyrelsens mening torde risken för en sådan isolering komma
att bli mindre i en enhetsskola än i nuvarande parallellskolesystem. Att en
differentiering inom enhetsskolan över huvud taget skulle kunna .få sadana
socialt ogynnsamma verkningar, har ännu icke kunnat direkt påvisas. Inom
t. ex. amerikanskt skolväsen, där man dock länge systematiskt undersökt
differentieringssystemets verkningar i olika avseenden, har^ man åtmin
stone ej med någon bestämdhet kunnat konstatera några sådana ogynn
samma verkningar.» (S. 32.)
Icke heller delar ämbetsverket kommissionens uppfattning, att begåv
ningarna skulle bäst tillvaratagas i en skolorganisation, som uppskjuter den
egentliga linjedifferentieringen ända till 15-årsåldern.
»Enligt överstyrelsens mening talar SK:s eget siffermässiga undersök
ningsresultat mera till förmån för en tidigare linjedifferentiering, om man
nämligen uttrycker detta resultat på annat sätt, än kommissionen gör. Den
synes anse det märkliga vara, att inom den undersökta gruppen 11-åringar
befunnits, att något över hälften (56 procent) av dessa i fråga om sin be-
gåvningsinriktning äro odeciderade, d. v. s. äro antingen såväl teoretiskt
som praktiskt välbegåvade eller obegåvade i båda dessa avseenden. Mera
märkligt däremot anser överstyrelsen vara, att så många som inemot hälf
ten (44 procent) redan vid denna ålder äro att beteckna såsom deciderade
antingen åt teoretiskt eller praktiskt håll med inemot en fjärdedel av var
dera riktningen.
Visserligen kan man i likhet med SK göra gällande, att dessa ensidigt
teoretiskt eller praktiskt begåvade kunna fara väl av att ej specialisera
sig för tidigt i ena eller andra riktningen. Men det vore å andra sidan orim
ligt att låta dem vänta — så länge som SK föreslår — på en^ utbildning
för det huvudområde, som synes vara deras naturliga och på vilket de
kunna väntas göra den största insatsen i yrkes- och samhällslivet.
Enligt överstyrelsens mening bör vid den planerade försöksverksamheten
en tidigare differentiering prövas för sådana elever, som tidigt visa utpräg
lad håg och fallenhet för teoretiska studier.
För de åt yrkeshåll tidigt deciderade bör likaledes prövas en tidigare
differentiering. Från flera håll har föreslagits att det senast från och med
klass 8 bör vara möjligt för dessa elever att övergå till yrkesskolor och
andra motsvarande ungdomsskolor.-----------SK:s välmotiverade syfte att
tillförsäkra det praktiska yrkeslivet ej endast uppväxande med ensidig
praktisk läggning utan också allmänbegåvningar torde ej kunna förverk
ligas med mindre man öppnar utvägar för dessa att tidigare än eljest nå
fram till en kvalificerad yrkesutbildning.» (S. 33.)
Vid försöksverksamheten bör man i ett antal typiska skolkommuner av
olika slag pröva skolkommissionens förslag, både med och utan de modifi
Kungl. Majds proposition nr 70.
190
kationer, som överstyrelsen har föreslagit. Därjämte böra skoldistrikt, som
härom göra framställning, beredas möjlighet att pröva både en och flera
varianter av differentieringssystem, även sådana med så tidig linjedelning
som skolutredningen föreslagit.
f. Departementschefen.
Skolutredningen har enligt min mening riktigt fattat vårt skolväsens
utvecklingstendenser, då den uppställer som mål »ett alla undervisnings
anstalter omfattande, organiskt sammangjutet skolsystem, där varje upp
växande individ, oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och
ekonomiska ställning, i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång får, där
sa påkallas med det allmännas stöd, den utbildning, för vilken hans begåv
ning, krafter och anlag göra honom lämpad», och utredningen har otvivel
aktigt även rätt i sitt påstående, att enhetsskoletanken i denna mening mer
och mer förverkligats under det sist förflutna århundradet. Likväl finnes
det skrankor mellan skolformerna, som icke kunna utplånas blott genom
att en existerande skolform etiketteras om och får en ny plats i skolsyste-
matiken. När kollegiet vid vår största flickskola ger uttryck åt sin till
fredsställelse över en reform, som avser att »rycka upp med roten vårt
skolsystems största fel, dess splittring i flera från varandra helt skilda ut
bildningslinjer», så ligger säkerligen därbakom känslan av att i det nu
varande skolsystemet varje skolform alltför mycket bildar en sluten värld
för sig och att vårt undervisningsväsen, trots alla statistiska uppgifter om
elevklientelet vid de högre skolorna, icke av allmänheten uppfattas som
det åt alla håll öppna, demokratiska skolsystem, det borde vara. Lika
självklart, som det i vissa kretsar är, att barnen snarast möjligt skola gå
till läroverk eller högre flickskola, lika oreflekterat självfallet kan det i
andra kretsar vara, att de — oavsett sina gåvor — icke skola göra det. Ett
reformarbete, som vill slå broar över de gamla samhällsklyftorna, måste se
till, att skolväsendet för alla samhällsskikt framstår som en enhetlig ska
pelse, där det finns gångbara vägar för all svensk ungdom och där varje
växande individ, oberoende av sin sociala startpunkt i livet, får lära sig,
huru han bäst skall utnyttja sina personliga tillgångar för kommande upp
gifter. Ett sådant syfte är icke förenligt med ett vare sig öppet eller för
täckt parallellskolesystem. En differentiering i särskolor bör enligt min
övertygelse äga rum först när det med hänsyn till yrkesvalet är nödvändigt.
Under inga omständigheter får dock enhetsskolan för sociala syftemål
åsidosätta sina kulturella uppgifter. Den måste vårda sig om de spirande
begåvningarna, praktiska såväl som teoretiska, och göra vad den kan för
att spara upp de värdefulla anlagen. En fortlöpande inventering av begåv-
ningstillgångama i skolan ter sig ur samhällssynpunkt nödvändigare med
varje år som går. Lärarnas iakttagelser i det dagliga skolarbetet äro därvid
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
191
av grundläggande betydelse, men skolan får icke heller försmå de hjälp
medel, som den psykologiska vetenskapen sätter i dess händer. Ännu vik
tigare är det dock, att de praktiska konsekvenserna dragas, så att skolan
anpassar sig även efter dessa lärjungars behov. Den måste kunna ge utlopp
för deras krafter och låta dem få full användning för sina gåvor. Skolarbetet
måste vara så meningsfyllt och nyanserat, att det är värt sin tid även för
de duktigaste och förmår ge tillräcklig stimulans åt deras gryende intressen.
Icke mindre maktpåliggande är dock uppgiften att ge det bästa möjliga
även åt dem som icke ha förutsättningar för mera krävande intellektuellt
arbete. Skolgemenskapen måste vara rik nog att rymma även dessa lär
jungar, giva dem deras del, bjuda dem uppgifter, som de kunna fylla, och
skänka dem trivsel och trygghet, medan de finna sin väg genom skolan till
samhällets större arbetsgemenskap.
Skolkommissionen har trott det möjligt att driva individualiseringen så
långt, att hela skalan av teoretiska och praktiska begåvningsvarianter under
åtta år skulle kunna sammanhållas i ett åtminstone delvis gemensamt
arbete inom ramen av en klass, från vilken endast hjälpklasseleverna ha
skilts ut. De yttranden, som införskaffats från kollegier och lärarsamman-
slutningar, stödja icke denna åsikt, och det kunde i förstone ligga nära till
hands att på grund härav vilja avföra skolkommissionens idéer ur diskus
sionen såsom ogenomförbara. Jag tror dock detta vore en förhastad slut
sats. En metod, sådan som den av skolkommissionen föreslagna, fordrar sär
skilda tekniska hjälpmedel: studieplaner, för metoden avpassade läroböcker,
läseböcker och annat läsmaterial, systematiskt utarbetade serier av arbets
uppgifter, viss biblioteks- och laboratorieutrustning o. s. v. Dylika hjälp
medel ha hittills icke i tillräcklig utsträckning framställts i en för vårt land
lämplig utformning. Så länge dessa nödvändiga förutsättningar för arbetet
saknas, kan man svårligen vänta sig annan utgång av en opinionspejling
bland lärarna än den som kommit till uttryck i remissvaren. Jag kan icke
finna något anmärkningsvärt i att en lärare säger nej till en ny undervis-
ningsteknik, om han tror sig tvungen att utarbeta den från början, med
tomma händer. Det kan väl hända, att skolkommissionen underskattat de
praktiska svårigheterna, men å andra sidan är det icke uteslutet, att bland
lärarna andra meningsriktningar komma att framträda, sedan de meto
diska förutsättningarna ha utarbetats i detalj och de nya hjälpmedlen all
männare ha prövats vid undervisningen. I varje fall framlyser i många
läraryttranden en god vilja att förutsättningslöst pröva det nya och nyttig
göra dess eventuella förtjänster i skolarbetet.
Diskussionen i differentieringsfrågan har nu förts så långt, att det icke
synes mig möjligt komma nämnvärt längre utredningsvägen. Avgörandet
måste nu sökas genom praktiska försök. De tio år, som ligga framför oss,
innan skolreformen i större utsträckning kan genomföras, böra utnyttjas
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
192
väl för att fastställa de metodiska resurserna, ompröva de olika konstruk
tionernas bärkraft och draga de definitiva slutsatserna rörande enhetssko-
lans organisation på de omstridda punkterna.
Att den försöksverksamhet, som jag sålunda finner nödvändig, i första
hand inriktas på att pröva de metoder och den organisation, som skolkom-
missionen har föreslagit, synes mig naturligt i nuvarande diskussionsläge.
Alternativa studieplaner böra skyndsamt utarbetas, tekniska hjälpmedel
av olika slag färdigställas och tillhandahållas, arbetets gång och arbets
resultaten i försöksklasserna noggrant följas och registreras och resultaten
av undervisningsförsöken i det hela successivt bearbetas och bringas till
lärarkårernas kännedom. Lämpligt är, att försöken anställas i klasser av
olika storlek, så att det kan fastställas, i vad mån individualiserande meto
der kunna ifrågakomma även i de tungnavigerade klasserna med en lär
jungebesättning i närheten av det nu tillåtna maximum. Endast genom en
försöksverksamhet av detta slag lärer det kunna utrönas, huru långt det
kan bli möjligt att förverkliga skolkommissionens intentioner under de för
utsättningar med avseende på klassernas storlek och skolornas försörjning
med undervisningsmaterial, som kunna antagas under den framtid, vi nu
överblicka. Parallellt med de praktiska försöken torde en serie vetenskap
liga undersökningar böra företagas.
Jag har intet att erinra mot att försök även anställas med en mer eller
mindre djupgående klassdifferentiering. Tvärtom finner jag det ur pedago
giska synpunkter viktigt att exempelvis få utrönt, i vad mån mera homo
gena klasser bjuda bättre betingelser för de arbetsmetoder kommissionen
förordat. Överhuvud bör vid försöksverksamhetens utformning lokala
önskemål så vitt möjligt tillmötesgås och lokala initiativ tillvaratagas.
Sedan försöken ha pågått ett visst antal år, böra de gjorda erfarenheterna
läggas till grund för verksamhetens vidare utveckling och inriktning. För
söken böra lämpligen ledas av skolöverstyrelsen, på vilken det får an
komma att successivt framlägga de förslag i fråga om den fortsatta försöks
verksamheten, som av de gjorda iakttagelserna föranledas. Mot slutet av
1950-talet kan tiden vara inne för en sammanfattande utredning i diffe-
rentieringsfrågan, varvid praktiska och vetenskapliga erfarenheter böra
kunna sammanarbetas till en hållbar grund för den organisation, som
sedan successivt skall genomföras.
I vissa yttranden från yrkeslivets representanter framföras betänklig
heter mot skolkommissionens organisationsförslag med utgångspunkt från
befarade konsekvenser för begåvningsfördelningen mellan teoretiska och
praktiska yrken. Visserligen har kommissionen sökt trygga de praktiska
yrkenas andel av eliten genom att dels förlägga den definitiva linjedel
ningen till en tidpunkt, då specialintressena åtminstone hos de mera ut-
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
193
präglade begåvningarna böra ha vaknat, och dels uppställa ett medborger
ligt mål för den praktiska utbildningen, som borde kunna ge denna en för
bättrad ställning i föräldraopinionens ögon. Men samtidigt har också, fram-
hålles det, vägen till fortsatta teoretiska studier gjorts mera trafikabel. I
en del yttranden hävdas, att sistnämnda omständighet — tvärtemot skol-
kommissionens åsikt — kommer att överväga, varigenom intelligensurvalet
i framtidens skola ännu mera än i det nuvarande skolsystemet skulle ut
falla till de teoretiska banornas förmån.
Det har givetvis icke varit remissinstansernas mening att med denna
invändning motivera någon sorts spärrar i passagen genom skolan, vilka
skulle »göra nytta» genom att dirigera över ett antal allsidiga begåvningar
till manuella yrken. Vad som av dem ifrågasattes är blott en tidigare över
gång till yrkesutbildning för lärjungar med särskilda förutsättningar för
sådan utbildning, en fråga, till vilken jag i ett senare sammanhang åter
kommer. Huru en organisation som den föreslagna skulle påverka de bästa
begåvningarnas yrkesval är i själva verket icke lätt att förutsäga — må
hända komma erfarenheterna från försöksskolorna att om några år ge fas
tare hållpunkter för bedömningen av dylika spörsmål. För tillfället vill jag
inskränka mig till att framhålla, att valet mellan teoretisk och praktisk
utbildning starkt påverkas av folkpsykologiska värderingar, vilka kunna
ändras genom skolorganisationen väsentligen blott om denna förmår upp
ställa nya utbildningsmål, som på grund av sitt innehåll vinna erkännande.
Invändningen ger mig sålunda endast ännu starkare skäl att som en av
försöksverksamhetens allra viktigaste uppgifter beteckna utstakandet av
en praktisk och lättgången väg till yrket och den egentliga yrkesutbild
ningen och utarbetandet av en lärokurs, som ger påtaglig behållning för dem
som längre fram i livet komma att ägna sig åt praktiska värv.
B. Enhetsskolans stadier och lärarkategorier.
Det är en mycket markerad fysisk och psykisk utveckling, en ung männi
ska genomgår under de nio åren från 7 till 16. Handledningen av de äldsta
på skolbänken kräver helt andra kvalifikationer än handledningen av de
yngsta. På det lägsta stadiet bör skolan för barnet förkroppsligas av en enda
person, klassläraren, på det högsta stadiet, där en enda lärare icke kan
behärska hela raden av teoretiska och praktiska ämnen, måste en uppdel
ning göras på flera ämneslärare med specialiserad kompetens. Någonstans
däremellan måste övergången ske från klasslärarsystem till ämneslärar-
system.
Klassläraren i sin tur måste ta sin klass på ett annat sätt, när det gäller
de yngsta än de mera försigkomna. Den nuvarande klyvningen av folk
skolans lärarkår i småskollärare och folkskollärare var från början före
stavad av ekonomiska förhållanden men har i en lång erfarenhet visat sig
13 — Iiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
Kungl. Maj;ts proposition nr 70.
194
även pedagogiskt välmotiverad. På någon punkt i lärogången måste en
gräns dragas mellan verksamhetsfältet för klasslärare av det förra slaget,
vilkas utbildning psykologiskt och metodiskt inriktats på de yngsta, och
klasslärare av det senare slaget, vilkas utbildning på samma sätt har in
riktats på de mognare barnaåldrarna.
Enhetsskolans arbetsfält kommer sålunda att omfatta tre stadier: låg
stadiet, där undervisningen bestrides av småskollärare, mellanstadiet, där
den bestrides av »mellanskollärare», som motsvara de nuvarande folkskol
lärarna, och högstadiet eller realskolestadiet, där den bestrides av ämnes-
lärare. Diskussionen gäller väsentligen, huru gränsen bör dragas mellan
dessa stadier och huru de olika lärarkategoriernas verksamhetsfält böra
bestämmas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
a. Klasslärare och ämneslärare.
Det starkaste skälet för klasslärarsystemet på de tidigare skolstadierna
är de mindre skolbarnens behov av allsidig personlig omvårdnad. Vissa
skolmän anföra också ett skäl mot ämneslär ar systemet på detta tidiga sta
dium: det skulle leda till en för stark intellektualisering av skolan. Den
första av dessa synpunkter betonas starkt av skolkommissionen:
»På många sätt är klasslärarsystemet överlägset ämneslärarsystemet, så
länge en och samma lärare kan behärska kunskapsstoffet i de olika ämnena.
Såsom i inledningskapitlet redan påpekats, måste demokratins skola lägga
stor vikt vid den individuella omvårdnaden om lärjungarna. En sådan
individuell omvårdnad förutsätter en ingående kunskap om lärjungens
kroppsliga och andliga förutsättningar, om hans personliga egenart och indi
viduella utvecklingsgång, om inriktningen av hans intressen, om hans hem
förhållanden och miljö i övrigt, om aktivitetshämmande och aktivitetsbe-
främjande företeelser i hans psyke och livsföring. En sådan kunskap är inte
möjlig för en ämneslärare, som dels under alltför kort tid kommer i beröring
med lärjungen, dels aldrig kan få den allsidiga överblicken över dennes in
tressen, prestationer och framsteg och över hans svårigheter. Endast klass
läraren kan på ett fullt tillfredsställande sätt lära känna lärjungarna. Om
detta gäller den enskilde individen, gäller det uppenbarligen i än högre grad
för lärjungarna tagna som grupp, för klassen i dess helhet. För lärjungarnas
skolmiljö och fostran är det av avgörande betydelse, hur problemen för
klassen som social grupp löses. Klassläraren har större möjligheter än äm-
nesläraren att tränga in i dessa problem och utöva ett välgörande infly
tande på deras lösning. Utvecklingen på det skolsociala området ställer
dessutom nya krav på lärarens omvårdnad om eleven, krav som klasslära
ren är bäst ägnad att motsvara.» (S. 75.)
Ett annat skäl för klasslärarsystemet ser kommissionen i behovet av
»samlad undervisning» på det lägre stadiet. Läraren bör ha frihet att göra
omplaceringar på schemat för att på bästa sätt samordna undervisnings
ämnena. Hur stoff från skilda områden kan bringas att samverka, belyses
av kommissionen med ett exempel, hämtat från sjätte klassens kurs. Ar
betsuppgiften antages vara »transportmedlen».
195
»Under arbetet behövs material från naturläran som förklaring till tek
niska problem. Kommunikationernas sträckning i trakten blir geografi. Ut
vecklingen belyses genom några återblickar, hämtade från historien. Trans
portmedlens betydelse för näringslivet, deras organisation och äganderätts
förhållanden är närmast frågor från samhällskunskapen. Teckning och
slöjd bidrar med illustrerande skisser och modeller. Biljettpriser och trans
portkostnader ger träning i räkning. Modersmålet övas genom läsning av
stoff som rör studieämnet och genom skriftliga och muntliga redogörelser
för de kunskaper man kommit fram till.» (S. 132.)
En dylik samverkan mellan ämnena försvåras i hög grad, om dessa före
trädas av olika lärare.
Risken för att kunskapskraven överbetonas i 10—12-årsåldem framhäves
av en fyramannagrupp inom skolutredningen:
»Det synes oss otvivelaktigt, att användandet av specialutbildade fack-
lärare på detta stadium i sin mån bidrager till en alltför stark skärpning av
kunskapskravet på bekostnad av andra för barnets utveckling betydelse
fulla faktorer. En klasslärare, som undervisar i flertalet ämnen, har större
möjligheter än ämnesläraren att samordna undervisningen och mot var
andra avväga kunskapsfordringama i de olika läroämnena. Han kan därför
åstadkomma en bättre arbetsekonomi och låta undervisningen fortgå i en
lugnare, för lärjungarna mindre pressande arbetstakt.» (IV: 1 s. 113.)
En annan grupp inom skolutredningen anser åter, att klasslärarsystemet
har sin begränsning icke blott i svårigheten för lärarna att på ett högre
stadium behärska hela ämneskretsen utan lika mycket i lärjungarnas små
ningom alltmer differentierade psykiska utveckling.
»I den mån lärjungarna utvecklas och deras individualiteter träda star
kare i sär, blir det för en enda lärare, även med rika andliga gåvor, allt
svårare att tillgodose alla lärjungarnas intellektuella och etiska behov. En
enda lärarpersonlighet har sällan den mångsidiga läggning och den breda
mänsklighet, som erfordras för att varje växande individ i en lärjungeskara
skall få såväl den uppmuntran i studierna som den förståelse och det mora
liska stöd, som hans utveckling kräver. Klasslärarsystemet innebär på det
högre stadiet en begränsning av möjligheterna till undervisning och fostran,
som tydligt strider mot enhetsskoletankens krav på bästa möjliga utbild
ning för varje växande individ. Rent olycksbringande följder kan systemet
få i sådana fall, där oförenlighet i lynnet omöjliggör en förståelsefull sam
verkan mellan lärare och lärjunge — saknaden av det korrektiv, som ligger
i andra lärares verksamhet i samma klass, blir då smärtsamt kännbar.»
(IV: 2A s. 76—77.)
Skolkommissionen drar gränsen mellan klasslärarsystem och ämneslärar-
system efter klass 6.
»Klasslärarsystemet har i högsta grad kunnat hävda sig t. o. in. sjätte
klassen. Inför man i sjunde klassen en rad nya ämnen, som kräver särskild
utbildning av läraren, främst det andra främmande språket och praktiska
ämnen, är en och samma lärare inte längre kompetent att sköta hela under
visningen, i all synnerhet som många av de övriga ämnena här ställer högre
Kungl. May.ts -proposition nr 70.
19G
krav på lärarens utbildning än i de tidigare klasserna. Naturligt är därför,
att gränsen mellan klasslärarundervisning och speciallärarundervisning sät
tes vid övergången mellan sjätte och sjunde klassen.» (S. 76.)
Knivskarp behöver gränsen dock icke vara. I engelska är en grundlig
ämnesutbildning hos lärarna önskvärd även för nybörjarundervisningen,
och i ämnen som sång och gymnastik, slöjd och hemkunskap, kan också
undervisning genom speciallärare vara att rekommendera. Stor frihet bör
härvidlag tillerkännas den lokala skolledningen.
»I skolor, där de yttre förhållandena gör det möjligt, kan det ofta vara
lämpligt att modifiera det rena klasslärarsystemet så, att man samtidigt
tar vara på en av ämneslärarsystemets fördelar: att barnen lär känna olika
lärarpersonligheter. I detta syfte kan det redan nu förekommande bruket
med timbyten mellan klasslärare uppmuntras och utvidgas. Om en klass
har sin ordinarie klasslärare under två tredjedelar eller tre fjärdedelar av
tiden, kan det ofta vara till fördel, att den under övriga timmar handledes
av en annan lärare. En förutsättning är dock, att de båda lärarna sam
ordnar sin undervisning och att deras metoder inte bryter för skarpt mot
varandra. Ett utvidgat timbyte kan också medföra den fördelen, att lä
rarna får koncentrera sin vidareutbildning till ett mera begränsat antal
ämnen.» (S. 96.)
Å andra sidan kan det icke vara önskvärt, att undervisningen i klasserna
7—9 uppsplittras på alltför många lärare.
»Särskilt viktigt är det, att klassföreståndaren får ett högt timtal i sin
klass. Genom sin verksamhet som klassföreståndare har läraren bättre möj
ligheter än annars att lära känna eleverna från olika sidor. Även när det
gäller rent personliga problem, som inte direkt hör till skolan, bör lär
jungarna i många fall kunna få hjälp av sin klassföreståndare. Eftersom
klassföreståndarskapet betyder så mycket för den personliga kontakten
mellan lärare och elever, bör man icke överlämna för mycket av klassföre
ståndarens uppgifter till en kurator, som är gemensam för hela skolan.
Även varje annan lärare, som undervisar i klassen, bör om möjligt ha
flera ämnen där. Om en ämneslärare i stället för att undervisa i sex klasser,
vilket nu inte är ovanligt, kan få sin undervisning koncentrerad till tre
klasser, har han inte mer än hälften så många elever som tidigare att lära
känna. En sådan koncentration stöter vanligen på stora svårigheter till
följd av ämneskombinationernas art, men den bör företagas överallt, där
så är möjligt.
Kan en lärare behålla sin klass under flera år, betyder detta givetvis
mycket för hans kännedom om eleverna. Han har då också möjligheter att
lägga upp arbetet på längre sikt, vilket kan ge eleverna ökad överblick och
bättre sammanhang mellan kunskaperna.» (S. 96.)
I yttrandena fortsätter diskussionen om klasslärarsystem och ämneslärar-
system med påfallande livlighet. Möjligen kan man säga, att de remiss
instanser, som starkare betona skolans intellektuella uppgifter i allmänhet,
äro böjda att anbefalla ett tidigare införande av ämneslärarsystemet, me-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 197
dan yttranden, som understryka skolans sociala funktioner, oftare lovorda klasslärarsystemet.
En bestämd gensaga möter skolkommissionens rekommendation av klass- lärarsystem för hela mellanstadiet i det yttrande, som avgivits av cen tralstyrelsen för Fliclc- och samskolelärarnas riksförbitnd.
»Att de yngsta skoleleverna, som ännu icke hunnit utveckla särpräglade intressen och anlag och som ännu sysselsättas med föga differentierat skol arbete, i regel fara bäst av en enhetlig skolmiljö med en klasslärare, är väl obestridligt, men i den mån barnen utvecklas, torde de behöva impulser från mer än ett håll. Det är dock en rätt anmärkningsvärd teori, att en ordinär lärarpersonlighet alltid skulle ha bättre resurser än två eller flera samverkande personligheter att fostra och utveckla en grupp barn fram till 13-årsåldem och därvid på bästa sätt beakta och vårda vars och ens ta langer, färdigheter, intressen och temperament, oavsett att barnen helt bli utlämnade åt denne ende lärares personliga bedömning och värdesättning. Kommissionen synes visserligen vara villig att medge, att estetisk och prak tisk fostran på mellanstadiet gagnas av att anförtros åt fackutbildade lä rare, liksom också att undervisningen i engelska icke gärna kan bli effektiv, om den överlåtes åt en klasslärare med blott sin allmänna skolbildning och en metodisk kurs som grund. Men att samma synpunkter gälla exempel vis beträffande undervisning i teknisk-matematiska ämnen å den ena sidan och humanistiska ämnen å den andra, har kommissionen icke beaktat.»
Icke heller länsstyrelsen i Göteborg ser någon så obetingad fördel i mel lanstadiets klasslärarsystem:
»Tvärtom, det är allt annat än lyckligt, att elever längre än som är ound gängligen nödvändigt sammankedjas med endast en lärare. Det är en lätt nad för barnen att få ett ombyte av lärare. Därför att man lämnar ett extremt klasslärarsystem behöver man icke övergå till en sådan splittring som nu ofta förefinnes i de nuvarande realskolorna. En facklärare i hu maniora och en i naturvetenskapliga ämnen vore lyckligast.»
Tanken på ett system med två lärare i varje klass på mellanstadiet fram kommer i flera yttranden. Ståndpunkten företrädes exempelvis av kolle giet vid folkskoleseminariet i Hälsingborg. För uppfostringsarbetet är det icke enbart fördelaktigt med ett genomfört klasslärarsystem, anser kolle giet. Det blir en svår situation för de barn, som av någon orsak ej fått rätta kontakten med sin klasslärare, om de år efter år iiro hänvisade till endast denne lärare, timme efter timme; och det är lika synd om läraren, ifall han känner sin oförmåga att hjälpa ett barn men ej kan skapa det nödvändiga personliga förhållandet.
»Sådana svåra situationer kan ju aldrig helt undvikas i skolan, men de bör kunna minskas betydligt, om man på skolans mellanstadium kunde komma dit, att en klass normalt hade två lärare med så omfattande tjänst göring i klassen, att de verkligen lärde känna barnen i olika situationer. Såsom ideal skulle man då tänka sig, att två lärare delade hela tjänst göringen i två klasser. Varje lärare hade då endast två klasser, och dessa
198
hade han både i läroämnen och i ett par övningsämnen, så att han verkligen
kunde lära känna barnen ordentligt. Barnen finge också den uppmuntran,
som ligger i någon omväxling, och den är ej oväsentlig. Härvid bör de båda
lärarna vara klassföreståndare i var sin av de två klasserna och ha det di
rekta ansvaret för klassen. Ett sådant system skulle enligt kollegiets upp
fattning vara avgjort bättre än ett med speciallärare i olika övningsämnen.»
Övningslärarorganisationerna torde dock ej gärna släppa kravet på spe
ciallärare i respektive ämnen. Sålunda anför Teckningslärarnas riksförbund:
»Riksförbundet vill bestämt hävda, att barnen från och med klass 5 som
regel få bättre behållning av facklärarundervisning i teckning än av klass-
lärarens handledning. Elevernas positiva intresse för estetisk verksamhet,
vilket är så betydelsefullt, lär bäst kunna framlockas av en facklärare med
speciella anlag och en konstnärlig intresseinriktning. Därför bör det vara
regel, att teckningen från och med klass 5 överlämnas åt fackutbildad teck-
ningslärare, förså vitt sådan finnes att tillgå.»
Teckningslärarna fa stöd av Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
som med glädje har sett kommissionens uttalanden om de estetiska ämnena
och drar samma slutsatser i lärarfrågan.
. »Förbundet vill kraftigt understryka vikten av att efter småskolan spe
ciallärare så fort som möjligt övertaga undervisningen i dessa ämnen. För
bundet ställer sig överhuvudtaget tveksamt till att... klasslärarsystemet
bibehålies så högt upp i skolan, vilket torde medföra allvarliga nackdelar.
Ämneslärare i en klass innebär enligt förbundets mening en viss garanti
för att en elev, som inte kommer till sin rätt i det ena ämnet, får större
möjlighet att göra det i ett annat ämne.»
Läroverksläramas riksförbund finner sig, om ock med tvekan, kunna
acceptera kommissionens gränsdragning mellan de bägge systemen men
vill därvid mycket starkt betona de modifikationer i klasslärarsystemet
inom mellanskolan, som kommissionen föreslår: att undervisningen i engel
ska alltid handhas av en lärare med akademisk utbildning och att vägen
lämnas öppen för anlitande av speciallärare i vissa ämnen samt för ämnes-
byte mellan klasslärare.
Sveriges folkskollärarinneförbund hyser däremot snarare tvekan om
ämneslärarsystemets generella tillämpning på realskolestadiet.
»Förbundet är inte övertygat om att ämneslärarsystemet är det mest
ideala för alla elever på högstadiet. Erfarenheter från folkskolans sjunde
och åttonde klasser ger vid handen, att många elever även på detta sta
dium — särskilt gäller det de svagt begåvade eller på annat sätt psykiskt
svaga — har behov av en klasslärare.»
Jämväl Psykologislt-pedagogiska institutet ifrågasätter, huruvida icke
klasslärarsystemet — där så av skolorganisatoriska skäl är möjligt — borde
bibehållas för svagare elever även i klasserna 7 och 8.
Sveriges folkskollärarförbund håller före, att mellanskollärama böra ut
bildas för undervisning i alla ämnen på mellanstadiet, även i engelska, så
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
199
att klasslärarsystemet i full utsträckning kan bibehållas t. o. m. sjätte
klassen. Om under försöksverksamheten en linjedelning från och med
sjunde klassen försökes, bör ett modifierat klasslärarsystem provas även
på detta stadium, särskilt i kunskapsämnena på de praktiska linjerna.
Det är kanske icke så märkvärdigt, att en fråga av detta slag bedömes
något olika av ämneslärare och klasslärare. Delvis torde det bero på att de
grundläggande observationerna ha gjorts på olika arbetsfält; säkerligen äro
eleverna i de högre skolorna ofta i socialt hänseende mindre beroende av
skolans omvårdnad än deras jämnåriga i folkskolan.
b. Lågstadiets avgränsning.
I flera länder utbildas klasslärarna för tjänstgöring i hela den klasserie,
där undervisningen över huvud kan läggas i en lärares hand. Folkunder-
visningskommittén trodde sig på sin tid kunna skönja en utveckling i denna
riktning även i vårt land. »Utvecklingen visar oförtydbart hän pa en fram
tida, för alla lärare och lärarinnor i små- och folkskola lika och gemensam
utbildning», är ett ofta citerat uttalande av denna kommitté. I de nu in
gångna remissyttrandena företräda tre folkskolinspektörer principen om ett
enhetligt grundstadium i denna mening.
Jag har redan år 1944 i en för skolutredningens räkning utarbetad pro
memoria haft anledning uttala, att även om vissa skäl tala för en sadan
organisation, dock de starkaste argumenten kunna anföras mot densam
ma. En klasslärare, som följer sin klass ett alltför stort antal år, måste få
icke ringa besvärligheter att behärska lärostoffet för sa olika stadier samt
att hysa tillräckligt intresse för de med elevernas ålder skiftande uppgif
terna. Om en lärare följde eleverna från starten i småskolan ända upp till
mellanstadiets övre gräns, skulle han endast vart sjätte ar komma att
undervisa nybörjare. Under hela sin tjänstetid skulle han alltsa endast om
kring sex gånger få en nybörjarklass. Det är ställt utom allt tvivel, att en
sådan lärare i regel knappast skulle prestera samma intresserade arbete
bland nybörjarna som en lärare, vilken mera regelmässigt undervisar på
detta skolstadium. Även om en enhetlig lärarutbildning i något avseende
vore av pedagogiskt värde, skulle för övrigt de ekonomiska konsekvenserna
göra det omöjligt att inom överskådlig tid förverkliga densamma.
Det återstår att bedöma, huruvida lågstadiet — såsom nu är fallet —
endast bör omfatta de två första skolåren eller utsträckas till tredje och
eventuellt fjärde klass.
För A-skolorna är detta i främsta rummet en pedagogisk fråga. Problemet
behandlas ur denna synpunkt i nyssnämnda promemoria:
»En viss betydelse bör tillmätas önskvärdheten av att samma lärare
under icke alltför kort tid får behålla sin avdelning. Ej sällan hör man små
skollärarinnor uttala den meningen, att arbetet skulle vara mycket intres-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
200
santare, om man fick behålla eleverna litet längre. Två år anses vara val
kort tid. Samma uppfattning gör sig också gällande bland kvinnliga folk
skollärare. Stundom har man nämligen i A-skolorna ordnat undervisningen
så, att de kvinnliga folkskollärarna icke få följa sina elever till de högsta
klasserna utan hava sin tjänstgöring helt förlagd till klasserna 3 och 4,
medan manliga folkskollärare ensamma bestrida undervisningen i klasserna
5;—7. Emot en sådan anordning har missnöje ofta framförts från de kvinn
liga lärarna. En utsträckning av lågstadiet till tre år kan av nyssnämnda
skäl ha starka motiv för sig. Å andra sidan skulle en utsträckning till fyra
ar komma att inkräkta på den tid, läraren å högstadiet bör ha hand om
sin avdelning. En naturlig uppdelning vore därför ett lågstadium å tre år
och ett högstadium a tre eller fyra år, beroende på om klasslärarsystemet
upprätthålles obrutet i sjunde klassen eller icke.-----------
Ser man på ämnesstoffets fördelning för de tre första klasserna vid skolor
av A-form, kunna starka skäl anföras för ett sammanförande av nämnda
klasser till ett gemensamt lågstadium. Sålunda är hembygdsundervisningen
ett ämne, som endast förekommer under de tre första skolåren, där det bil
dar ett sammanhängande helt. 'Orienteringsämnena’ geografi, naturkunnig
het och historia förekomma icke å timplanen förrän under fjärde skolåret,
även om geografistudiet kan påbörjas under slutet av vårterminen i tredje
klassen. Icke heller skolans övriga ämnen kunna sägas i något hänseende
utgöra hinder för ett lågstadium om tre skolår.
Vad barnens utveckling beträffar torde det vara nog att framhålla, att
efter skolmognaden något nytt skede i barnens psykiska liv i varje fall
icke inträffar förrän efter det barnen vid i genomsnitt tio års ålder lämnat
den tredje folkskoleklassen.» (IV: 2A s. 330—331.)
I Bl-skolorna skulle en utsträckning av lågstadiet innebära, att klasserna
3 och 4, vilka bilda en läraravdelning, komme att undervisas av småskol-
lärare i stället för av mellanskollärare. Organisatoriskt läte detta sig göra:
det är uppenbarligen lika lätt att ordna skolorganisationen, vilkendera
examen läraren i klasserna 3—4 än har avlagt. Eleverna måste i vart fall
byta lärare såväl efter andra som efter fjärde skolåret. Ur pedagogiska syn
punkter måste naturligtvis krävas, att den lärare, som undervisar i klas
serna 3—4, är fullt kompetent för sin uppgift. Uppfylles detta villkor ge
nom lärarutbildningens planläggning, kan frågan för Bl-skolornas del vä
sentligen ses ur ekonomiska synpunkter.
För B2-skoloma skulle en utsträckning av lågstadiet medföra, att små
skollärarinnan måste sköta minst tre klasser. Hennes läraravdelning skulle
alltså omfatta tre undervisningsavdelningar, vilka icke kunna samman
hållas genom kursväxling utan måste läsa skilda kurser. Att i samma lärar
avdelning undervisa tre klasser i skilda kurser är emellertid ett mycket
svårt undervisningstekniskt problem. Jag betecknade därför i promemorian
anordningen som icke önskvärd. 19Jfi års skolutredning, som i fråga om
stadieindelningen splittrade sig på icke mindre än fem linjer, var enig om
att acceptera denna slutsats.
Skolkommissionen, som delar den i promemorian framlagda uppfatt
Kungl. Maj ds proposition nr 70.
201
ningen, föreslår, att småskollärarnas utbildning avpassas för klasserna
1—4 och mellanskollärarnas för klasserna 3—6. I A-skolorna skulle små-
skollärarna ombesörja undervisningen i klasserna 1—3, i Bl-skolorna an
tingen i klasserna 1—2 eller i klasserna 1—4, i B2-skolorna i klasserna 1—2.
Systemet med skolor av lägre form än B2 skulle ställas på avskrivning.
Huruvida undervisningen i klasserna 3—4 av en Bl-skola skall bestridas
av en småskollärare eller en mellanskollärare, får bestämmas från fall till
fall. Lämplig folkskollärare bör dock enligt kommissionens mening ha före
träde.
Kommissionen sammanfattar på följande sätt sitt förslag till stadieindel
ning för enhetsskolan:
»1. Lågstadiet, kallat småskolan, omfattar klasserna 1—3. Eleverna be
finner sig i åldern 7—9 år, de tidigt skolmogna av dem i åldern 6—8 år,
de sent utvecklade i åldern 8—10 år. Möjlighet bör beredas eleverna att
genomgå småskolan på två år, om begåvningsförutsättningar härför finns.
Då så kan ske, bör en särskild mognadsklass för de sent utvecklade inrättas
i stället för att uppskjuta skolgången för dem till åttaårsåldern.
Stadiets mest karakteristiska uppgift är ett individuellt införande i och
tillägnande av vissa färdigheter, framför allt läsfärdigheten.
Klasslärarsystem tillämpas. Undervisningen ombesörjes av speciellt för
nybörjarundervisningen utbildade småskollärare. Lärarbyte sker på detta
stadium endast i B-skolor och då efter klass 2. I B-skolans tredje klass
bestrides undervisningen av folkskollärare eller småskollärare.
2. Mellanstadiet, i fortsättningen . .. kallat mellanskolan, omfattar klas
serna 4—6. Eleverna befinner sig i åldern 10—12 år (tidigt skolmogna i
åldern 9—11 år, sent utvecklade i åldern 11—13 år).
Detta stadium är särskilt lämpat för ett allmänt och vidsträckt samlande
av konkreta kunskaper, vilka emellertid ännu knappast kan ges slutgiltig
systematisk fasthet.
Elevmaterialet är ännu odifferentierat (ev. med undantag för språk
undervisningen). Klasslärarsystem (modifierat med hänsyn till vissa äm
nen) tillämpas. Undervisningen handhaves av för klasslärarundervisning
speciellt utbildade lärare; visst inslag av ämneslärare för språkundervis
ning och övningsämnen bör uppmuntras. I fjärde klassen i B-skolor kan
under vissa förhållanden småskollärare undervisa.
3. Högstadiet, i fortsättningen ... kallat realskolan, omfattar klasserna
7—o. Eleverna befinner sig i åldern 13—15 år (tidigt skolmogna i åldern
12—14, sent utvecklade i åldern 14—16 år).
Stadiet ägnar sig särskilt för en orientering mot framtida levnadsväg
samt för mer systematiskt fixerande av de allmänna kunskaperna.
Undervisningen är differentierad på grundval av elevernas ämnesval, och
denna differentiering stegras etappvis. I klass 9 sker fullständig linjedel
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
202
ning. Ämneslärarsystem tillämpas, varvid mycken undervisning bör läm
nas åt klassföreståndaren. Undervisningen handhaves av akademiskt utbil
dade ämneslärare och fackutbildade övningsämneslärare samt — under
vissa förutsättningar — av därför särskilt lämpade lärare, vilka utbildats
för mellanstadiet men fått kompletterande utbildning ... I klass 9 y under
visar dessutom yrkeslärare.» (S. 80—81.)
I jämförelse med nuvarande skolordning innebär sålunda kommissionens
förslag
1) att undervisningen i klass 7, som nu bestrides av folkskollärare, över
tages av ämneslärare,
2) att undervisningen i klass 3 av A-skoloma och i vissa fall i klasserna
3 och 4 av Bl-skolorna, som nu i regel bestrides av folkskollärare, över
tages av småskollärare, samt
3) att klasserna l5 och 2° vid de allmänna läroverken och klasserna l7
och 27 vid flickskolorna, som nu undervisas av ämneslärare, ersättas med
enhetsskoleklasser, vilka undervisas av klasslärare.
Skolöverstyrelsen delar kommissionens uppfattning, att det ur omvård-
nadssynpunkt är önskvärt att utsträcka småskollärarnas arbetsområde till
att omfatta de tre första skolåren i de skolformer, där detta låter sig göra
med hänsyn till undervisningstekniska förhållanden och dylikt. Ur utveck-
lingspsykologisk synpunkt kan det däremot enligt överstyrelsens uppfatt
ning knappast anföras några bestämda skäl vare sig för ett tvåårigt eller
för ett treårigt småskolestadium, möjligen för ett fyraårigt. Vidare fäster
överstyrelsen uppmärksamheten på »att det ökade lärarbehov, som kom
mer att uppstå genom skolpliktens förlängning, ej torde kunna tillgodoses
med mindre småskollärarnas arbetsområde utvidgas».
Psykologisk-pedagogiska institutet betecknar gränsdragningen efter tred
je och sjätte klasserna som lämplig.
»Härför talar hänsyn till lärostoffets fördelning, vägande skäl för ämnes-
lärarsystemets införande vid den av skolkommissionen föreslagna tidpunk
ten, med lärarutbildningen sammanhängande frågor och svårigheterna för
en och samma person att ur fackliga och pedagogiska synpunkter behärska
ämnesstoffet samt hysa tillräckligt intresse för de med elevernas ålder skif
tande uppgifterna.»
Icke heller medicinalstyrelsen finner någon anledning till anmärkning
mot stadieindelningen men understryker önskvärdheten av att begåvade
barn få genomgå lågstadiet på två år.
Däremot äro meningarna delade inom de närmast berörda lärargrup
perna. Sveriges småskollärarinnejörbund håller före, att studiegången för
eleverna blir lugnare, om lärarbyte kan undvikas under en pågående ut
vecklingsperiod, och synes icke vara främmande för tanken på en ytter
ligare förlängning av småskolestadiet. För närvarande ansluter sig dock för
bundet till kommissionens förslag om ett treårigt lågstadium i skolor av
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
203
A-form. Om däremot klasserna 3 och 4 av organisatoriska skäl maste sam
undervisas, såsom fallet är vid Bl-skolorna, bör undervisningen uppdragas
■åt en för lågstadiet utbildad lärare, »då det föreligger tungt vägande psyko-
logisk-pedagogiska skäl för att lärare med specialutbildning för lågstadiet
handhar undervisningen i 3:e klass på grund av det åldersstadium barnen
befinner sig i». Till förkortningen av småskolestadiet för begavade barn
ställer sig förbundet tveksamt: i det långa loppet må barn bättre av att
»läsa på bredden».
Sveriges folkskollärarinneförbund har inte i betänkandet funnit några
■övertygande skäl, vare sig psykologiska, pedagogiska eller organisatoriska,
för en förlängning av småskolestadiet till tre ar.
»Psykologernas meningar går starkt i sär, varför det bör vara lika lätt att
finna stöd för det tvååriga som det treåriga småskolestadiet — liksom
också för ett enhetligt sexårigt grundstadium. Pedagogiska skäl talar sna
rast för att tredje klassen bildar övergången till mellanstadiet. Inte minst
med hänsyn till orienteringsämnena är det en fördel, att samma lärare som
lagt den allmänna grunden får fortsätta och utvidga undervisningen, när
den övergår i historia, geografi och naturkunnighet. Med tanke på att den
nioåriga enhetsskolan bör ge lika gott studieresultat som den nuvarande
femåriga realskolan, ... måste man tillse att undervisningen under det sex
åriga odifferentierade stadiet åtminstone inte kommer att stå den nu
varande sexåriga folkskolan efter i effektivitet.----------- Att B-skolorna
skulle ha en särskild stadieindelning och speciella kursplaner, syns oss också
oförenligt med enhetsskolans idé. Förbundet vill alltsa uttala sig för att
det tvååriga småskolestadiet bibehålies.»
Förbundsstyrelsen för Sveriges folkskollärarförbund har visserligen fun
nit övertygande skäl anförda för en uppdelning av klasslärarnas arbetsfält
på två lärarkategorier med olika utbildning. Däremot finner förbunds
styrelsen kommissionens gränsdragning mellan verksamhetsområdena präg
lad av inkonsekvenser och motsägelser. Lika starka pedagogiska skäl kunna
anföras för ett tvåårigt lågstadium som för ett treårigt, och en sådan
stadieindelning kunde genomföras med större konsekvens. Ur effektivitets
synpunkt är denna anordning att föredraga.
»De nuvarande småskollärarinnorna har inte behörighet att undervisa i
tredje klassen, och de har kortare utbildning än folkskollärarna. Under en
lång övergångstid innebure tredje klassens överförande till småskolan en
sänkt lärarkompetens för detta klasstadium.»
Den mening, som uttalas av de båda folkskollärarsammanslutningarna,
stödjes av sex folkskolinspektörer och åtminstone nagot domkapitel.
Till sist må nämnas, att den finska, av generaldirektör Ruutu ledda skol
kommittén har föreslagit ett skolsystem med fyraårsintervaller: en fyra
årig elementarskola, en därpå byggande, fyraarig mellanskola med limnes-
läsning och överst ett fyraårigt gymnasium. Tillämpat på svenska förhål
landen skulle detta system innebära eu sammankrympning av det två-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
204
deIade klasslärarstadiet till ett enhetligt fyraårigt sådant, ett starkt min
skat behov av klasslärare och ett i motsvarande mån ökat behov av äm-
neslärare. Systemet förordas i vissa remissvar; jag hänvisar beträffande
dessa yttranden till skolöverstyrelsens tryckta sammanfattning (s. 239—
240).
Innan jag gar vidare, skall jag be få nämna några ord även om vissa med
stadieindelningen förknippade ekonomiska förhållanden.
Det kunde i första ögonblicket synas, som om en utvidgning av lågsta
diet automatiskt måste medföra en icke obetydlig besparing, emedan ett
stort antal folkskollärare därvid komme att ersättas med småskollärarin
nor. Det var givetvis också av denna orsak, som besparmgsberedningen år
1943 upptog denna fråga. Beredningen torde emellertid därvid icke ha till
räckligt beaktat två omständigheter.
Sedan länge har ett lägre lärjungemaximum tillämpats för småskoleklas-
ser än för folkskoleklasser. Enligt av Kungl- Maj:t utfärdade anvisningar
får sålunda vid en skola av A-form, vars lärjungeantal ej överstiger 1 000,
en parallellavdelning upprättas för varje påbörjat 35-tal lärjungar i års
klass på folkskolestadiet men däremot en för varje påbörjat 25-tal lärjungar
i årsklass på småskolestadiet. Liknande anvisningar gälla för större skol
enheter, ehuru de där anknyta till medeltalet lärjungar i avdelningarna. Om
samma lärare skola undervisa i klasserna 1—3, kan det icke vara pedago
giskt försvarligt att bryta sönder läraravdelningarna efter andra skolåret,
särskilt som under alla förhållanden ett lärarbyte förestår efter tredje skol
året. En förutsättning för att lagstadiets lärare skola undervisa också i
tredje klassen synes alltså vara, att det antal lärjungar per klassavdelning,
som skall vara regel i klasserna 1—2, också får gälla för tredje klassen.
För en sådan ståndpunkt kunna — oavsett det skälet att ett lärarbyte
bör undvikas — åberopas även andra starka pedagogiska skäl. Det torde
nämligen vara en rätt allmän mening bland folkskolans lärare, att elev
antalet i tredje klassen bör vara lägre än i folkskolans högre klasser. Hit
tills har det icke varit organisatoriskt möjligt eller i varje fall lämpligt att
hålla ett lägre elevantal i tredje klassen, då detta skulle medföra omorgani
sation av läraravdelningarna både efter andra och tredje skolåren. Därest
lågstadiets lärare komme att handhava undervisningen i klasserna 1__3,
bleve det möjligt att få en ändring i detta hänseende.
En radikal ändring av tjänstgöringsförhållandena för en grupp lärare
aktualiserar frågan om lönegradsplaceringen under de ändrade förhållan
dena, Ett uttalande i denna riktning gjordes av statsutskottet i samband
med 1937 års lönereglering för folk- och småskollärare (uti. nr 140 s. 56),
och vid behandlingen av det förslag till folkskolans avlöningsreglemente,
som förelädes 1942 års riksdag, berörde riksdagen samma lönereglerings-
problem med följande ord:
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
205
»Frågan om den riktiga inbördes avvägningen av småskollärarnas löner i jämförelse med folkskollärarnas torde icke kunna på ett definitivt sätt upp tagas till omprövning förrän det slutliga resultatet av 1940 års skolutred nings pågående arbete föreligger och ställning tagits till spörsmålet om småskolans och folkskolans inbördes förhållande i organisatoriskt hänseen
de.» (Riksd. skr. 1942: 443.)
Riksdagen torde sålunda ha ansett, att ett direkt samband finnes mel lan småskollärarnas lönegradsplacering och småskolestadiets organisation i enhetsskolan.
I den promemoria, jag år 1944 utarbetade, utgick jag från att småskol lärarnas lönegradsplacering måste höjas från dåvarande LO 9 till LO 11, om de skulle övertaga undervisningen i tredje klassen av A-skoloma och klasserna 3—4 i Bl-skolorna; en motsvarande uppflyttning av extra ordi narie och extra småskollärare måste jämväl företagas. Skulle utbildningen vid småskoleseminarierna förlängas med ett år, fann jag en ytterligare för höjning påkallad.
Det visade sig, då beräkningarna genomfördes, att kostnadsökningen för en uppflyttning av småskollärarna två lönegrader tillsammans med kost nadsökningen för sänkning av lärjungemaximum i tredje klassen av A-sko- lorna skulle ungefär uppväga kostnadsminskningen genom den ökade an vändningen av småskollärare i stället för folkskollärare. Approximativt torde dessa faktorer fortfarande balansera varandra — i varje fall har jäm vikten icke ändrats genom övergången till nu gällande avlöningsreglemente. Man torde sålunda kunna utgå ifrån att den ifrågasatta förskjutningen mellan de båda klasslärargruppemas arbetsområden icke i och för sig har större ekonomiska konsekvenser. Först om lärarutbildningen förlänges eller en förbättring av småskollärarnas löner med mer än två lönegrader av andra skäl befinnes önskvärd, behöver man räkna med någon mera av sevärd merbelastning på lönekontot. Jag återkommer senare till denna fråga i samband med lärarutbildningen.
Kostnaderna för övergång från klasslärarsystem till ämneslärarsystem eller omvänt äro redan beaktade i den av byråchefen Åsbrink utarbetade promemorian.
c. De främmande språkens inplacering.
De främmande språken infoga sig icke alldeles motståndslöst i enhets- skolans treårsrytm. Det andra och det tredje språket — tyskan och frans kan — kunna visserligen anknytas på punkter, som även ur allmänna orga nisationssynpunkter äro de mest naturliga. Men det anses allmänt vara för tidigt att påbörja det första främmande språket — engelskan — vid mellanstadiets början, och med hänsyn till ämnets vidgade uppgifter i en enhetsskoleorganisation vore det för sent att påbörja detsamma först vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
206
mellanstadiets slut. Ingående överväganden ha därför varit erforderliga
beträffande detta ämnes inrangering i enhetsskolan.
Undervisningen i främmande språk i folkskolan har till på de senaste
åren nästan uteslutande varit förlagd till klasserna 7 och 8. Intresset för
denna undervisning har särskilt under 40-talet snabbt stegrats. År 1938
förekom språkundervisning i 27, läsåret 1946/47 i 135 skoldistrikt; antag
ligen har sedan dess de språkläsande skoldistrikten mer än fördubblats i
antal. Vanligen har det varit fråga om undervisning i engelska, men på
ett och annat ställe har tyska föredragits.
I maj 1943 inhämtade skolutredningen från vederbörande skolledare
upplysningar om de vunna erfarenheterna. Av svaren framgick, att språk
undervisningen i folkskolan haft stöd i befolkningens och lärjungarnas in
tresse. Flera skoldistrikt uppgåvo, att språkundervisning hade införts, del
vis emedan lärjungarna eljest sökte sig till skolorna i språkläsande grann-
distrikt. Påfallande var den betydelse, som språkkunskaper uppgåvos ha
för menige man, i synnerhet på orter, som på grund av näringslivets be
skaffenhet stodo i mer eller mindre livlig beröring med utlandet. Erfaren
heterna om de mindre studiebegåvades förmåga att tillgodogöra sig språk
undervisningen voro växlande. I icke så få fall gingo uttalandena i den
riktningen, att resultatet hade varit någorlunda tillfredsställande i fråga
om läsning och översättning men mindre gott med avseende på samtals-
övningar och grammatik.
Skolutredningen och skolkommissionen äro ense om att undervisningen
i engelska i framtiden bör införas på ett tidigare stadium.
Skolutredningens av 11 ledamöter bestående majoritet ville göra början
redan i klass 5.
»För en tidig början talar framför allt det pedagogiska skälet, att eleverna
ill- och 12-årsåldern ofta ha lätt för den imitativa sidan av språktillägnel-
sen och då med stor fördel kunna påbörja studiet av ett sådant språk som
engelska.----------- När det gäller mera studiebegåvade elever, som skola
bedriva fortsatta teoretiska studier och måste läsa flera främmande språk,
äro de anförda skälen också enligt vår mening avgörande för att studier
börjas redan under femte skolåret. De främmande språken stå här liksom
i ko och vänta att bli införda tillräckligt tidigt, för att den större imitations-
förmågan i fråga om uttal m. m. samt den större friheten från hämningar
av olika slag skola kunna tillgodogöras för den första undervisningen i de
olika språken. Det tidsödande elementära formstudiet bör också av det
skälet helst förläggas till ett jämförelsevis tidigt åldersstadium, att det
eljest kommer att ta för mycken tid i anspråk under ett senare skede i lär
jungarnas liv, som bättre kan användas för bildningsuppgifter, vilka äro
av mera reell art eller kräva större mognad. Den rationella planläggningen
av utbildningen i dess helhet kräver med andra ord, att dessa elever få
börja språkstudierna så tidigt som möjligt, och ett längre uppskov än till
11-årsåldern är för denna elevgrupp enligt vår mening icke rationellt.»
(IV: 2A s. 294—295.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
207
För de lärjungar, som icke komme att läsa mer än ett främmande språk,
tänkte sig majoriteten en kortare kurs med början i klass 7.
Mot förslaget att införa språkundervisning redan i femte klassen kunna
dock även vissa betänkligheter anföras, och detta föranledde fyra leda
möter att anmäla avvikande mening. Minoriteten, som ansåg, att under
visningen i engelska borde införas i sjätte klassen och där i A-skolorna om
fatta sex veckotimmar, androg för sin ståndpunkt bland annat följande:
»I femte klassen kräves ännu mycken tid för elementära övningar i fär
dighetsämnena modersmålet och matematik. Att för införandet av engel
ska inkräkta på tiden för dessa ämnen i nämnda klass ha vi icke funnit till
rådligt. Vid landsbygdens vanliga skolformer skulle språkundervisningen
i viss omfattning anordnas i form av kombinerad radio- och korrespondens
undervisning. Detta arbetssätt kan emellertid svårligen tillämpas på ett
tidigare stadium än i sjätte klassen. Införandet av språkundervisning redan
i femte klassen vid landsbygdens flerklassiga läraravdelningar skulle vara
förbundet med alltför stora tekniska svårigheter för att mera allmänt kunna
ifrågakomma.-----------
För att icke inkräkta på den åt övriga ämnen anslagna tiden för omedel
bar undervisning skall enligt vårt förslag språkundervisningen i sjätte klas
sen vid skola av B-form förläggas utanför den gemensamma timplanen
och sjätte klassen undervisas för sig i engelska under fem veckotimmar.
För de språkläsande lärjungarna nedsättes undervisningstiden för andra
ämnen med fyra veckotimmar, varvid tid företrädesvis tages från tysta
övningar och slöjd. I sin tekniska utformning erbjuder förslaget likhet med
den anordning av hjälpundervisningen, som förekommer, där särskild hjälp-
klass icke kan inrättas, ävensom med förstärkningsanordningarna vid folk
skolans B-former. Vid B-skola är antalet lärjungar i sjätte^ klassen vida
lägre än i klassavdelning vid A-skola. Under i övrigt lika förhållanden kom
mer därför språkundervisningen i B-skolor enligt vårt förslag att bedrivas
under gynnsammare betingelser. Alan bör alltså i sjätte klassen vid B-skola
kunna med fem veckotimmar uppnå samma resultat, som i A-skolan upp
nås med sex veckotimmar.» (IV:2A s. 292—293.)
I undervisningen skulle deltaga alla för språkundervisning lämpliga lär
jungar.
Den bästa tidpunkten för införandet av ett främmande språk bestämmes
enligt skolkommissionen dels av inre mognadsfaktorer hos de växande, dels
av det mål man vill nå genom språkundervisningen.
»Språkpsykologiska rön talar för att det är möjligt att tillägna sig ett
språk utöver modersmålet redan vid betydligt tidigare ålder än man hit-
• tills prövat vid våra skolor. Tidpunkten blir dock beroende på vilket mål
man sätter och vilka metoder man använder. Avses full tvåspråkighet och
väljes direkta metoder, kan man börja redan i 3-årsåldern. Vill man nå
god förtrogenhet med det andra språket men dock ge tydlig övervikt åt
modersmålet, kan man börja, när det egna språket är fixerat (0 8-årsål-
dern). År det däremot endast fråga om tillägnandet av ett hjälpspråk, och
användes därtill metoder, diir grammatik ingår, maste man avvakta mog
naden för mer abstrakta kombinationer (It—13-årsåldern).» (S. 157.)
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
208
För sin del föreslår skolkommissionen, att undervisningen i engelska skall
börja i klass 5, alltså när lärjungarna befinna sig vid samma ålder som ny
börjarna i den nuvarande femåriga realskolan. Man behöver då icke på
börja de främmande språken i alltför tät följd: tyskan kan börja i klass 7,
två år efter engelskan, och franskan i klass 9, två år efter tyskan.
När kommissionen föreslår en allmän undervisning i engelska, i vilken
under de tre första aren om möjligt alla lärjungar deltaga, kan emellertid
den nuvarande realskolans målsättning icke oförändrad övertagas. Fn för
skjutning mellan undervisningens olika moment blir nödvändig med hän
syn till den enormt vidgade lärjungekretsen och de uppgifter språkunder
visningen har att fylla i enhetsskolan. Men även ur allmännare synpunkter
är en tyngdpunktsförskjutning påkallad.
»Huvudvikten bör på skolans alla stadier läggas vid förmågan att läsa.
bor universitets- och högskolestudier är färdigheten att utan svårighet läsa
fack- och skönlitteratur pa främmande språk grundläggande, ur allmän
bildningssynpunkt gäller detsamma, för yrkes- och organisationsliv är för-
magan att läsa det främmande språket viktigast. Lägges huvudvikten vid
språkundervisningen på uppodlandet av läsförmågan, vinnes också, att un
dervisningen, så snart nybörjarstadiet passerats, i utpräglad grad kan indi
vidualiseras. I andra rummet kommer förmågan att förstå utlänningar och
att själv deltaga i samtal med dem. Däremot torde färdigheten att skriva
det främmande språket inte så ofta komma till användning, och så gott
som aldrig får man användning för färdigheten att ord för ord översätta
text från modersmålet till det främmande språket, den färdighet som man
nu lägger ner så oerhört arbete på i vår språkundervisning och som vållar
de största svårigheterna.» (S. 29.)
Genom sitt förslag har kommissionen velat ta hänsyn till vad som är ur
praktisk synpunkt väsentligt:
»Det är naturligt, att läsning blir ett viktigare studiemål än skrivning,
eftersom de flesta människor kommer att läsa ett språk mycket oftare än
de skriver det. Att höra och tala främmande språk har fått ökad praktisk
betydelse — därför måste hör- och talövningama i skolan effektiviseras.
Metodiska konversationsövningar bör bedrivas hela undervisningstiden ige
nom. Språkassistenter, bättre utbildning och tillfälle till utlandsvistelse för
lärare, tillgång till radio, grammofon och ljudfilm spelar här en stor roll.
Hör- och talövningarna måste, såsom redan nu är vanligt, uppmärksamma
det ordförråd, som de flesta främst behöver vid kontakt med utlänningar.
Även läsmaterialet kan anpassas efter praktiska behov. Däri kan ingå böc
ker med enkelt språk, tidningar, ungdomstidskrifter, broschyrer, kataloger
m. m. I detta sammanhang kan erinras om att man hos oss inte tillräckligt
beaktat möjligheten att använda i utlandet tryckta texter, avsedda för
skolans lägre stadier. Slutligen kan även skrivövningarna bli av utpräglat
praktiskt värde, om exempelvis skrivning av brev och referat får tillräck
ligt utrymme.» (S. 158—159.)
De skriftliga övningarna böra för många elever kunna få frivillig karak
tär. Endast för dem, som önska fortsätta på gymnasiet, måste bestämda
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
209
krav på färdighet att skriva upprätthållas. Till följd härav behöver man inte på svagare lärjungar ställa sådana krav på grammatikkunskaper, som nu äro gängse i realskolan. Nya skrivningstyper böra försökas, valda så, att de mera pröva lärjungarnas ordförråd och förmåga att begagna detta än deras behärskning av grammatiken, framhåller kommissionen.
Avgörande för att undervisningen i engelska skall ge behållning är, att kraven få växla med varje elevs förutsättningar. Den av kommissionen föreslagna differentieringen vid undervisningen i engelska underlättar för läraren att få med så många lärjungar som möjligt. Men även där dessa möjligheter tagits i bruk och lärjungarna alltså fördelats på parallellavdel ningar efter sin förmåga att tillgodogöra sig språkundervisningen, är en uppdelning på mindre grupper i viss utsträckning önskvärd. Kommissio nen föreslår därför förstärkningsanordningar i klasserna 5 och 6. Trots alla sådana undervisningstekniska arrangemang torde emellertid en del lär jungar icke få så stor behållning av språkundervisningen, att det kan för svara deras deltagande. De böra då enligt kommissionens åsikt fa utbyta läsningen av engelska mot andra sysselsättningar.
Om en för alla gemensam obligatorisk skola skall tillgodose de skiftande behoven under en nioårig skolpliktstid, kan den uppenbarligen icke in skränka sig till att meddela undervisning i ett främmande språk. Pedago giskt sett skulle det eljest, såsom skolutredningen framhåller, medföra be- aktansvärda fördelar, om man icke behövde bereda utrymme för mer än ett främmande språk. Detta språk kunde då studeras grundligare, och det borde vara möjligt bibringa lärjungarna en allsidigare och säkrare behärsk ning av språket. Starka praktiska skäl tala dock mot en sadan organisa tion. Vi måste så vitt möjligt stå språkligt rustade att på vetenskapliga, tekniska, kommersiella, politisk-sociala och andra områden upptaga alla erforderliga kontakter och tillgodogöra oss gjorda framsteg.
»Vårt land har sedan gammalt nära och omfattande förbindelser med särskilt två stora kulturkretsar: den tysktalande (Tyskland, Österrike, Schweiz) och den engelsktalande (framför allt England och Nordamerika). Med hänsyn till den allmänna utvecklingen, i första hand å kommunika tionernas område, kan det, såsom ovan antytts, förväntas, att dessa för bindelser, när den gångna tidens spärrar i det mellanfolkliga umgänget för svinna, komma att bli ännu livligare. Både tyskan och engelskan spela där vid för oss svenskar en sådan roll, att förtrogenhet med dem är behövlig i tämligen breda kretsar.» (IV:3 s. 79.)
Skolutredningen och skolkommissionen äro ense om att tyska bör upp tagas som andra språk, ehuru skolutredningen begränsar ämnet till vissa linjer och skolkommissionen ger det ställning som tillvalsämne.
Ur pedagogisk synpunkt bjuder det betydligt mera emot att till dessa två främmande språk lägga ett tredje, franskan. Skolutredningen inleder
14 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
210
avsnittet om det tredje språket i realskolebetiinkandet med att mana fram
det allmänt erkända behovet av en beskärning av realskolans timplan. Att
reduktionen under alla omständigheter måste starkt beröra detta språk,
finner skolutredningen uppenbart.
»Att i dét nya schemaläget bereda detta språk 7 timmar i realskolan är
helt enkelt icke möjligt utan att inkräkta på bildningsuppgifter, som måste
anses mera angelägna för det stora flertalet realskolelever. Det synes oss
i det nya läget icke heller under några förhållanden möjligt att bereda till
fälle till två års studium av franska i realskolan.» (IV:3 s. 82.)
Även i fråga om tredje språket har skolutredningen delat sig på två
linjer, men meningsskiljaktigheterna gälla endast, huruvida en mindre om
fattande kurs i franska skall bibehållas i högsta klassen eller ämnet skall
helt och hållet utgå från timplanen. En knapp majoritet — 8 ledamöter —
förordar det förra.
Majoritetsgruppen åberopar, att kunskaper i franska höja behörighets
värdet av realexamen och särskilt äro av värde vid kommunikations verken.
Icke blott de omkring 5 procent av realskolans lärjungar, som inträda i civil
tjänst, utan också många av dem, som övergå till affärsanställningar av
olika slag ha säkerligen nytta av kunskaper i franska. Antalet sådana lär
jungar är dock måhända icke så stort, att det i och för sig nödvändiggör,
att franska upptages på realskolans läroplan. Att franskan likväl kan göra
anspråk på en — om också blygsam — plats på realskolestadiet, beror på
dess ställning som ett av de ledande kulturspråken.
»Kunskaper i detta språk äro ur allmänbildningens synpunkt värdefulla.
Med hänsyn icke minst till det inflytande på vårt eget språk, som franskan
under olika perioder utövat, är en viss förtrogenhet med franskt uttal,
fransk ortografi och franskt ordförråd till stor nytta. En sådan förtrogenhet
stöder modersmålskunskaperna, även om den endast omfattar de grund
läggande elementen av språket, och den underlättar den riktiga förståelsen
av de talrika franska låneorden och språkelementen i svenskan. Den utgör
också ett stöd för språkstudierna i allmänhet och särskilt för studiet i
engelska, vars ordförråd till mycket stor del är av franskt ursprung.----------
Den av oss ifrågasatta inskränkningen av kursen i franska minskar givet
vis dennas värde, men det är obestridligt, att även en helt kort kurs i
ämnet, omfattande endast ett läsår, är av betydelse. Det är i allmänhet
de första elementen av ett språk, som det är svårast att inhämta på egen
hand, och detta gäller i hög grad om ett språk av franskans art. Den, som
måste förvärva grundligare kunskaper i ämnet, har numera stora möjlig
heter att med framgång arbeta vidare på egen hand, under förutsättning
att de allra första grunderna — uttalet, huvuddragen av formläran, ett be
gränsat ordförråd — inhämtats och särskilt om han, såsom i detta fall, har
stödet av tidigare mera ingående studier i andra främmande språk. Det
kan därför med fog göras gällande, att det icke vore med elevernas intres
sen förenligt, om de skulle berövas den möjlighet att inhämta grunderna
av franskan, som de för närvarande ha och som de i så anmärkningsvärt
stor utsträckning begagna.» (IV:3 s. 8G.)
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
211
Det kan här antecknas, att enligt den senaste statistik, som färdigställts, 73 procent av lärjungarna i realskolans näst högsta klass och 54 procent av lärjungarna i högsta klassen frivilligt deltaga i franska. Vid de kommunala mellanskoloma voro motsvarande tal 56 resp. 47 procent.
Det skulle vidare enligt majoritetens åsikt vara i många avseenden un derlättande, om undervisningen i franska finge börja samtidigt för alla, som avlägga studentexamen, vare sig studievägen går genom treårigt eller fyraårigt gymnasium. Detta förutsätter, att ämnet upptages på högsta realskoleklassens timplan och göres obligatoriskt för inträde på det treåriga gymnasiet.
Minoriteten i skolutredningen, som denna gång utgjordes av ordföranden och samtliga sex ledamöter på folkskoleflygeln, anförde åter:
»Med hänsyn till den beskärning av undervisningstiden i realskolan, som av hygieniska skäl är ofrånkomlig, visar det sig under alla omständigheter omöjligt att såsom för närvarande medtaga franska i näst högsta klassen. Ämnet skulle alltså kunna inträda på undervisningsplanen först i avslut- ningsklassen och där med ett mycket begränsat timtal. I denna klass, där kurserna i flertalet ämnen skola bringas till en viss avslutning, och där översiktliga repetitioner inför den stundande examen torde vara ofrånkom liga, måste man räkna med att lärjungarnas arbete och i synnerhet deras hemarbete blir åtskilligt drygare än i de föregående klasserna. Att under sådana omständigheter här införa ett nytt ämne, som på grund av sin karaktär särskilt på nybörjarstadiet erbjuder stora svårigheter, synes ^oss icke tillrådligt. Om något nämnvärt resultat skulle kunna uppnås, måste utan tvivel med det ringa timtal, som ämnet erhölle, ett betydande hem arbete påläggas lärjungarna. Den ökade splittringen i arbetet torde kunna förutses komma att menligt inverka på arbetsresultatet i dess helhet.» (IV:3 s. 89.)
Enligt minoritetens mening vore det värdefullare för lärjungarna att få en till två språk begränsad men grundligare språkbildning än en mång sidigare och mera ytlig.
Skolkommissionen föreslår, att franska blir obligatoriskt ämne i nionde klassen för dem, som önska fortsätta sina studier på gymnasiet, och att ämnet för andra elever i samma klass blir ett frivilligt ämne.
Förslaget har upptagits av skolöverstyrelsen i dess utredning angående beskärning av timplanerna vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter, vilken utgivits i det offentliga trycket (SOU 1950:4). Avvikande mening anmäldes av två ledamöter, undervisningsrådet Quensel och lekmannarepre- sentanten fru Holmbäck. Genom beslut tidigare i dag har emellertid över styrelsens förslag till undervisningsplan i denna del av Kungl. Maj:t fast ställts.
Lärarjrågan på enhetsskolans högstadium, bjuder icke större svårigheter i de moderna språken än i andra ämnen. Undervisningen bör principiellt bestridas av ämneslärare med akademisk kompetens. Däremot kan det
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
212
vara tveksamt, huru språkundervisningen skall ordnas på mellanstadiet,
där klasslärarsystem skulle tillämpas. Kommissionen vill för sin del göra
undantag från klasslärarsystemet i fråga om engelskan, då mycket grundlig
ämnesutbildning hos läraren är önskvärd även för nybörjarstudier i detta
ämne; men den inser, att kravet på ämneslärarkompetens icke skulle kunna
upprätthållas i bygdeskolorna: »För en lång tid framåt måste man ... räkna
med att på det lägsta stadiet i viss utsträckning använda lärare, som på
annat sätt än genom akademiska studier förvärvat behörighet att under
visa i engelska» (s. 382).
Så mycket som möjligt böra emellertid klasslärama uppmuntras till fort
satta studier. Kombinationer av mellanskollärarutbildning och akademisk
utbildning äro särskilt önskvärda.
»En lärare med sådan utbildning lämpar sig väl som ämneslärare i real
skolan och kan dessutom tjänstgöra som lärare i mellanskolan och därvid
bestrida viss fyllnadstjänstgöring. Särskilt i de små centralskolorna på
landsbygden, där vissa svårigheter kommer att föreligga att på lämpligt
sätt utnyttja alla lärartimmar, torde en lärare med här föreslagen utbild
ning komma att få en stor uppgift att fylla.» (S. 388.)
Utbildningen kan omfatta ett eller flera ämnen. Det torde böra utredas,
vilka åtgärder som kunna vidtagas för att möjliggöra akademiska studier
bland annat i engelska för lärare, som icke ha läst latin.
En mellanskollärare, som på antytt sätt förvärvat kompetens för under
visning i realskolan, bör enligt kommissionens mening erhålla ekonomisk
kompensation i form av visst tilläggsarvode för tjänstgöring på realskole-
stadiet. Har han kompetens i engelska, bör han erhålla tilläggsarvode även
för undervisning i engelska i klasserna 5 och 6, och detta oavsett om under
visningen är förlagd till hans egen klass eller till annans.
Yttrandena visa i det hela god uppslutning kring skolkommissionens för
slag i vad avser språkundervisningens mål och även tidpunkten för infö
randet av de främmande språken. Däremot diskuteras det livligt om lär
jungarnas förutsättningar att deltaga och om lärarkompetensen.
Mellan de mest entusiastiska och de mest reserverade uttalandena är
som vanligt skillnaden stor. Rektor vid samrealskolan och kommunala
gymnasiet i Filipstad tilltalas i högsta grad av skolkommissionens upplägg
ning av språkstudierna:
»Vad kommissionen här anför är så utomordentligt bra, att jag skulle
önska att det kunde genomföras omedelbart, utan att invänta den stora
omorganisationen. Detta skulle betyda en helt annan trivsel för hela skol
arbetet.»
Ämneskonferensen i engelska och franska vid Katedralskolan i Lund har
mera att anmärka:
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
213
»Där förekommer intet värdefullt förslag, som icke redan genomförts
eller är möjligt att genomföra inom ramen av vår nuvarande skolform.
---------- Den i skolkommissionen härskande uppfattningen om förhållandet
mellan grammatiken å ena sidan, förmågan att läsa och deltaga i samtal
å den andra, är endels föråldrad, endels dilettantisk; på det hela taget verk-
lighetsf rämma nde.»
Läroverkskollegier och folkskolestyrelser tillstyrka allmänt, att engelskan
påbörjas i klass 5. Betänksamheten är störst bland folkskolinspektörerna.
Omkring fjärdedelen av dessa ha direkt föreslagit, att engelskan skall in
föras först i sjätte klassen. Till denna grupp hör folkskolinspektören i Värm
lands västra inspektionsområde, som starkt betonar vissa praktiska svårig
heter vid undervisning i engelska i B-skolorna.
»Om skolskjutsar förekomma,------------bli extra skjutsar nödvändiga
för de lärjungar, som skola undervisas i engelska, åtminstone om mellan-
skolläraren själv handhar denna undervisning. Skjutsarna måste väl i regel
anpassas efter Jästiderna för de barn, som icke undervisas i engelska^ —
klasserna 3—4 eller i många fall 1—4. Eftersom klasserna 5 och 6 måste
undervisas var för sig — tysta övningar i engelska torde icke kunna före
komma i nämnvärd omfattning — torde sådana extra skjutsar bli nödvän
diga alla dagar i veckan både till och från skolan. Engelskundervisningen
kan ofta komma att medföra, att skolskjutskostnadema fördubblas.»
Inspektören i Bohusläns inspektionsområde tycker, att man i varje fall
bör bjuda till att ordna saken:
»Om det i en flerklassig skola går att ordna direkt undervisning för vissa
elever, under det att de andra äro sysselsatta med tyst arbete, bör detta
väl också låta sig göra med undervisning i engelska. Vad som komplicerar
frågan är givetvis, att man med 5 och 6 klasserna i samma läraravdelning
har två undervisningsavdelningar på olika stadier. Uppgiften bör dock ej
vara olöslig. Om denna punkt torde emellertid, liksom för övrigt i ett
flertal andra frågor, något entydigt svar ej kunna erhållas på annat sätt än
genom praktiska skolförsök.»
En liknande ståndpunkt företrädes av ytterligare tre folkskolinspektörer,
medan andra icke funnit skäl att framställa någon erinran mot kommissio
nens förslag i denna del eller alls icke ingått på språkundervisningen.
Mot tidpunkten för införandet av undervisning i tyska synas inga in
vändningar vara framställda.
Jämväl förslaget att påbörja franskan ett år senare än i den nuvarande
realskolan synes ha fått ett tämligen gott mottagande hos remissinstan
serna. Kritik saknas dock naturligtvis icke alldeles, och den utgår, såsom
man kunde vänta, från två håll: från dem som önska bibehålla franskan i
samma klasser som nu och från dem som vilja helt slopa densamma.
Jag vill i detta sammanhang anmäla, att en av omkring 320 personer
underskriven petition angående franskans ställning till mig inlämnats, vari
bland annat påyrkas, att franska skall läsas från och med åttonde klassen
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
och vara obligatorisk för inträde i gymnasiet. Petitionärerna anföra bland
annat följande:
»Den intellektuella rikedom, som ligger i fransk litteratur, under äldre
tidsskeden liksom i hög grad i detta ögonblick, bör icke förbehållas ett
ringa fåtal bildade svenskar, något som skulle bli följden av den föreslagna
reformen. Frankrike intar en oförändrad rangplats genom sin litteratur,
liksom det gör inom konstens område. Dess vetenskapliga produktion är,
trots sin betydenhet, ofta förbisedd i vårt land. Krig, ockupation och kon
sekvenserna därav ha icke hindrat Frankrike att återta en ledande ställ
ning inom andens värld. Dess materiella odling har hastigt gått fram, med
produktionssiffror, som överskridit 1938 års nivå. Konsthantverk och konst
industri av skilda slag kunna alltjämt skänka oss värdefulla impulser. Så
kunde uppräkningen fortsättas inom olika områden.
Det är uppenbart, att man icke kan lossa banden, som knyta oss till
Frankrike, utan risker för vårt lands intellektuella, konstnärliga och litte
rära ställning. En minskad kännedom om det franska språket innebär
också en försämrad möjlighet till kontakt med den övriga romanska värl
den, för vars språkliga och kulturella förståelse franskan är oumbärlig.
Även för engelskans del är franskan värdefull. De båda språken stödja
varandra ömsesidigt, och med större kunskaper i franska följer automatiskt
vidgade möjligheter att förstå en engelsk text, något som ofta förbises.
Analoga synpunkter kunna läggas på förhållandet mellan franskan och
latinet.
Det är för ett litet land väsentligt att icke hämta sina intryck och impul
ser enbart från ett enda kultur- och språkområde. Det ökade intresset för
engelskan och vad till den anglo-amerikanska kulturkretsen hörer, kan
endast hälsas med glädje, men om vi skola kunna behålla den balans, som
vårt land i denna stund eftersträvar, kräves att även andra än anglosaxiska
röster få göra sig hörda. Fn stark övervikt för ett språk på skolschemat
skulle göra oss kulturellt ensidiga. Studiet av såväl franska som tyska ut
göra nödiga korrektiv. Det franska språket ger lärjungarna en fostran till
intellektuell reda, precision och känsla för stil, som gynnsamt återverkar på
deras övriga studier och hela deras personlighet.»
Styrelsen för stiftelsen La Maison Suédoise å Marseille, vilken har till
uppgift att årligen giva språklig specialutbildning åt ett antal personer,
som önska inträda i utrikesrepresentationen eller i den köpmanskår, som
erfordras för vår handel främst med fransktalande länder, hemställer lika
ledes, att ingen nedskärning av den nuvarande undervisningen i franska
måtte företagas.
De som vilja helt utesluta franskan från realskolans timplan åberopa
åter i stort sett de skäl, som anförts av minoriteten inom 1940 års skol
utredning. Finge timmarna i stället ägnas tyskan, skulle enligt en menings-
riktning den språkliga behållningen som helhet tagen bliva minst lika till
fredsställande, som om språkundervisningen redan på realskolestadiet
splittras på tre främmande språk.
Att deltagandet i tyska och franska under alla omständigheter måste
göras beroende av lärjungarnas fria val, erkännes allmänt i remissvaren.
214
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
215
Många anse, att detsamma bör gälla för engelskan eller att i varje fall befrielser böra beviljas med större generositet, än kommissionen har tänkt sig.
Kollegieyttrandena skildra i dystra färger arbetet med ett främmande språk i ogallrade klasser. Följande citat är hämtat ur Nacka mellanskolas yttrande:
»Det måste verka i hög grad deprimerande på en elev och menligt in verka på hans arbetslust, att tvingas läsa ett ämne, som han ej anser sig kunna gå i land med. Ett sådant åläggande strider också mot skolkommis- sionens egna åsikter om självverksamhetens och intressets stora betydelse vid all undervisning. Man kan ej heller bortse från det menliga inflytande på ordning och klassanda, som en dylik anordning skulle medföra. Att dessutom underbetyg i engelska ej får medföra kvarsittning och bortval ej får ske utom i undantagsfall, kommer att verka som en uppmaning till eleverna att ej ta språkundervisningen på allvar. Den slutsats kollegiet dragit efter dessa överväganden blir, att den i och för sig goda tanken att låta alla elever studera ett främmande språk ej går att förverkliga. Svårig heterna äro uppenbara och alltför stora. Skolkommissionens förslag leder blott till en meningslös sänkning av språkkunskaperna.»
Centralstyrelsen för Flick- och samskolelärarnas riksjörbund håller för sannolikt, att minst 20 procent av lärjungarna efter kort tid måste över föras till för dem nyttigare övningar. Att utredning ej föreligger om vilka elevkategorier, som kunna beräknas vara oförmögna att följa med, påpekas bland annat av Städernas folkskolinspektörsförbund.
»Man får nog räkna med att icke bara hjälpklasseleverna utan även vissa andra lärjungar måste undantagas. De teoretiskt svagt begåvade böra fa tillfälle att i sjunde klassen byta ut engelska mot något annat ämne.»
Styrelsen för Sveriges folkskollärarjörbund anser åter, att undervisningen i engelska i princip bör vara tillgänglig för alla.
»Förbundsstyrelsen anser att syftemålet med engelskundervisningen i klasserna 5 och 6 bör vara att ge största möjliga antal elever elementära kunskaper i engelska efter måttet av elevernas skiftande studieförutsätt ningar. Undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6 bör därför principiellt stå öppen för alla elever i normalklasserna. Även svagt begåvade elever, som önskar delta i undervisningen, bör ha rätt därtill. Däremot synes det lämpligt att elever med mycket stora svårigheter för ämnet och vilkas^ för äldrar önskar att de befrias från undervisningen också ska kunna få sådan befrielse. Huruvida dessa elever bör erhålla förstärkt undervisning i andra teoretiska ämnen eller beredas praktisk sysselsättning under de lediga timmarna är ett detalj spörsmål, som kan lösas på olika sätt i olika skolor och är beroende på lärartillgång, förstärkningsanordningar och andra förhållan-
Orn befrielse från undervisning i engelska tydligt ges karaktären av undantag, kan anordningen inte anses bryta klasslärarsystemet eller inne bära differentiering på olika studielinjer redan på mellanskolstadiet.»
Kungl. Maj ds 'proposition nr 70.
216
Skolöverstyrelsen anbefaller försöksverksamhet i viss utsträckning. Ver
ket vitsordar, att försöken med kombinerad korrespondens- och radio-
undervisning pa ett löftesrikt sätt ha demonstrerat skolradions möjligheter
att komplettera och stödja språkundervisningen, men tillägger:
»Därmed är dock frågan om förutsättningarna för ett allmänt införande
av undervisning i engelska redan från och med klass 5 ingalunda tillräck-
lgt utredd. Man vet sålunda ännu ej med bestämdhet, i vad mån det kan
yckas att redan på detta stadium och med barn i väsentligen ogallrade
klasser bedriva effektiv undervisning i engelska. Ej heller vet man ännu
med säkerhet, vad det finns för möjligheter att ordna denna undervisning,
vilken särskilt i landsbygdens flerklassiga skolor torde komma att erbjuda
stora praktiska svårigheter såväl rent undervisningstekniskt som med hän
syn till lärarlragan.
Därför anser överstyrelsen, att det snarast möjligt bör igångsättas en
utvidgad försöksverksamhet med undervisning i engelska i olika skol
former och med hjälp av olika metoder, däribland även film. Man bör där
vid praktiskt söka utröna, vad denna undervisning under olika förhållan
den fordrar av både barn och lärare. Även om överstyrelsen delar SK:s
uppfattning, att denna undervisning principiellt bör stå öppen för alla
maste man dock i praktiken räkna med att ej endast hjälpklassklientelet
utan också andra barn, som sakna både lust och förmåga att tillgodogöra
sig undervisning i engelska, snarast möjligt och i många fall redan från
början böra befrias från denna.» (S. 46.)
Skolkommissionens krav på ämnesläramtbildning för lärarna i engelska
kan givetvis påräkna ett övertygat stöd från läroverkshåll. Ännu bestäm
dare äro dock rektorerna vid vissa handelsgymnasier, som vid ett rektors-
möte i oktober 1948 enades om att »starkt poängtera nödvändigheten av
att undervisningen i engelska undantagslöst handhaves av fackutbildade
lärare, således även i klasserna 5 och 6».
Styrelsen för Seminariernas elevförbund har en rakt motsatt uppfattning:
. »Styrelsen hävdar med bestämdhet, att den elementära undervisningen
i engelska under de bada första aren skall handhas av klasslärare, som vid
seminarium eller lärarhögskola erhållit därför erforderlig utbildning. Det
synes ej nödvändigt att för undervisning i engelska under femte och sjätte
skolåret krava samma utbildning och kompetens som för undervisning på
högre stadier. Folkskollärare med nuvarande behörighet att undervisa i
engelska bör även i framtiden anlitas för undervisningen i engelska på
mellanstadiet. Styrelsen har i denna fråga konsulterat några seminarie-
rektorer, som för närvarande handhar kompetenskurser i engelska vid semi-
nanerna, och dessa delar styrelsens uppfattning i denna fråga.»
De pi aktiska svårigheterna att konsekvent hålla på ämneslärarkompe-
tens i engelska ligga i öppen dag; skolkommissionen har ju också räknat
med en lång övergångstid. Ett stycke på väg bör man dock kunna komma
genom att, i anslutning till vad kommissionen föreslagit, ge mellanskollärare
tillgång till fortsatta språkstudier. Domkapitlet i Göteborg håller före, att
denna utväg i första hand bör försökas:
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
217
»För städer och tätorter möta. . . inga svårigheter att börja med under visningen i engelska från femte skolåret. Däremot torde för den egentliga landsbygden stora olägenheter uppstå, om man på sätt skolkommissionen föreslagit börjar med engelska under femte året även i B-skolor. Detta skulle ske bland annat genom att med anlitande av skolskjutsar centra lisera femte och högre klasser i dessa skolor. Det råder intet tvivel om att en sådan anordning skulle möta starkt motstånd i många skoldistrikt. Enligt domkapitlets mening är det angeläget, att centralisering av under visningen på lågstadiet i möjligaste mån undvikes. En kanske möjlig lös ning vore att giva språkbegåvade mellanskollärare en sådan utbildning, att de erhölle kompetens att undervisa i engelska i femte och sjätte klass. Dessa mellanskollärare kunde sedan förordnas att såsom speciallärare handhava den elementära undervisningen i engelska vid olika bygdeskolor inom ett visst geografiskt område.»
Psykologisk-pedagogiska institutet tänker sig en liknande lösning. Under visningen i engelska kunde uppdragas åt ambulerande ämneslärare, tills genom fortbildning och förbättrad utbildning klasslärarna bli kompetenta att handha även denna undervisning.
De remissinstanser, som icke gärna acceptera avvikelser från klasslärar- systemet, speja efter möjligheter att bereda rum vid lärarhögskolorna för någon tids studier i engelska. Sveriges folkskollärarförbund hänvisar till den genom enhetsskolan förbättrade språkliga grunden:
»Man bör räkna med att den nya enhetsskolan, med engelska fr. o. m. femte skolåret, och det nya gymnasiet ska ge större kunskaper i engelska än den nuvarande studentexamen garanterar, i synnerhet som engelska språket väl kommer att genom ökat timantal få en starkare ställning än ämnet har i den nuvarande skolan. Vid lärarhögskolan bör det därför bli möjligt att ge de blivande klasslärarna en teoretisk och metodisk utbildning av större omfattning än som motsvarar fordringarna för den nuvarande behörigheten.»
Lärarnas aspiranttjänstgöring bör enligt förbundsstyrelsens mening kunna förkortas till en termin, och den termin, som därigenom frigöres, användas till förstärkning av utbildningen i engelska och övningsämnen.
Förslaget syftar till en lösning av frågan på längre sikt. Under lång tid måste tydligen lärarförsörjningen ordnas efter andra linjer.
d. Departementschefen.
Brytningen mellan skolans intellektuella och sociala uppgifter kommer till uttryck även i den debatt, som på pedagogisk mark har förts om klass- lärarsystem och ämneslärarsystem. Frågan är dock, synes det mig, redan i förväg realiter avgjord genom tvingande yttre omständigheter. Det finnes som bekant intet överflöd på ämneslärare. De stigande behoven av akade miskt utbildad arbetskraft för de mest skiftande samhällsuppgifter tvinga oss att söka en organisation för skolan, som icke onödigtvis ökar anspråken på långt driven specialutbildning hos lärarkåren. Användningen av klass
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
218
lärare sa högt upp i skolan som av pedagogiska skäl kan vara försvarligt,
torde vara en ofrånkomlig följd av utvecklingstendenserna på den intellek
tuella arbetsmarknaden. Först på realskolestadiet blir med hänsyn till
ämneskretsens växande omfattning övergången till ämneslärarsystem av
praktiska skäl oundviklig.
Om sålunda gränsen mellan klasslärarnas och ämneslärarnas arbetsom
råden maste dragas mellan skolans sjätte och sjunde klass, är jag dock ense
med skolkommissionen om att ett tidigare inslag av ämneslärarundervis-
ning i vissa fall kan vara önskvärt eller till och med nödvändigt.
Vid de mindre centralskolorna kan ämneslärarnas tjänstgöring i allmän
het icke anpassas så, att den exakt utfyller realskolestadiet utan att gå där
utöver. Om en ämneslärare icke kan få full tjänstgöring i sina ämnen på
realskolestadiet, ställes skolledningen i valet mellan att ge honom tjänst
göring i realskolan i ett ämne, där hans kompetens kan vara mycket svag,
eller att ge honom tjänstgöring i mellanskolan i de ämnen, vari han har
sin ämneslärarkompetens. I regel är då den senare utvägen att föredraga.
Liksom skolkommissionen anser jag, att en ämneslärare i sådana fall bör
kunna åläggas fyllnadstjänstgöring i mellanskolan, och jag förutsätter, att
hans löne- och pensionsförmåner icke skola påverkas av arrangemanget.
Mellanstadiet har vidare vissa undervisningsuppgifter, som ligga sär
skilt väl till för facklärare. Där det finnes reserver av utbildade språk
lärare, böra dessa tagas i anspråk för undervisningen i engelska alltifrån
nybörjarstadiet. Jämväl undervisningen i de s. k. övningsämnena torde
ofta vinna pa att anförtros åt fackutbildade lärare, som vid utövandet av
läraruppgiften finna inspiration i sina personliga ämnesintressen. Jag har
icke heller någon anledning att motsätta mig de ämnesbyten, som av gam
malt brukat förekomma olika lärare emellan. Över huvud taget synes det
mig önskvärt, att de lokala myndigheterna få fria händer att utnyttja
lärarna på bästa sätt, efter deras personliga förutsättningar och intressen
och efter undervisningens behov.
Jag vill dock icke fördölja, att de rent pedagogiska skälen för klasslärar-
systemet enligt min mening hava en mycket betydande styrka. Klasslärar-
systemets fördelar äro erkända, när det gäller de yngsta på skolbänken;
samma skäl hava, menar jag, bärkraft nog även för mellanstadiet, i synner
het i en skola, som måste taga mot och taga sig an alla barn utan åtskill
nad. Jag förstår väl dem, som till och med förorda klasslärarsystem för
vissa grupper av lärjungar på ett något högre stadium, och jag har intet
att erinra mot att klasslärarsystem användes även i högre klasser än den
sjätte, därest undervisningen i sådana klasser under försökstiden på något
håll får sådan läggning, att ospecialiserade lärare kunna behärska arbets
uppgifterna.
En uppdelning av klasslärarna på två kategorier med olika arbetsom
råden torde fortfarande vara påkallad, och jag har ingen anledning att
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
219
frångå den uppfattning om dessa arbetsområdens avgränsning, som jag framlagt i min promemoria till skolutredningen. Yttre omständigheter bo, redan inlett en utveckling i den motsedda riktningen. Rådande brist på folkskollärare och överskott på småskollärarinnor ha föranlett Kungl. Maj:t att föreskriva, att ett visst antal icke-ordinarie folkskollärartjänster, för enade med tjänstgöring i klass 3 vid skolor av A-form eller klasserna 3 och 4 vid skolor av Bl-formen, såvitt möjligt skola besättas med examinerade småskollärarinnor, vilka därvid erhålla förordnande som extra folkskol lärare. När barnantalet i småskolan vid 1950-talets mitt börjar avtaga, återkommer denna situation. Sannolikt skulle det slutliga genomförandet av skolreformen, på sätt skolöverstyrelsen framhållit, avsevärt underlättas genom den föreslagna omfördelningen av klasslärarnas arbetsområden.
Från pedagogiska utgångspunkter torde inga vägande invändningar kunna göras mot en uppdelning av enhetsskolan i treårscykler. Skolöver styrelsen, psykologisk-pedagogiska institutet och medicinalstyrelsen ha samtliga tillstyrkt en sådan uppdelning. Dock torde, såsom skolkommis- sionen också föreslagit, tidigare utvecklade lärjungar böra få genomgå småskolestadiet på två år. Inga hinder böra därvid resas mot att en upp- flyttning till högre klass, om den är utvecklingspsykologiskt påkallad, före tages under pågående läsår.
Om lärarnas utbildning är lämpligt lagd, bör undervisningen i klasserna 3 och 4 vid Bl-skolorna allt efter omständigheterna kunna ombesörjas av mellanskollärare eller småskollärare. Förskjutningar i den ena eller andra riktningen kunna även framdeles tidvis vara önskvärda med hänsyn till lärartillgången, och det torde därför icke vara lämpligt att genom generella bestämmelser förbehålla undervisningen i dessa klasser åt den ena eller andra lärargruppen. Mellanskollärarnas utbildning måste alltså avse klas serna 3—6 och småskollärarnas klasserna 1—4. De senares arbetsområde bör vara de tre första klasserna i A-skolorna, de två första i Bl- och B2- skolorna samt, där så finnes lämpligt, klasserna 3 och 4 i Bl-skolorna.
I samband med övergången till den nya stadieindelningen under 1950- talets senare del böra bestämmelserna om lärjungarnas fördelning på lärar- avdelningar revideras, varvid klass 3 i skolor av A-form bör jämställas med de nuvarande småskoleklasserna.
I fråga om de främmande språkens inplacering ha enligt min mening övertygande skäl förebragts för skolkommissionens ståndpunkt.
I själva verket torde språkundervisningens metod vara av avgörande betydelse vid valet av tidpunkten för de första språkstudierna. En redan på nybörjarstadiet utpräglat grammatiserande metod ställer krav på lärjung arnas abstraktionsförmåga, som 11-åringarna i allmänhet icke kunna fylla. Vore det nödvändigt att i enhetsskolan anordna nybörjarundervisningen efter en äldre tids modeller, skulle jag icke kunna ifrågasätta införandet av ett främmande språk pa ett sa tidigt stadium som i femman. Den av skol-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
220
kommissionen föreslagna tyngdpunktsförskjutningen inom språkundervis-
ningen bringar dock saken i ett annat läge. Motiven för en tidig språk
undervisning, som utnyttjar det imitativa skedet i barnens liv, växa i styr
ka. Om engelska väljes som nybörjarspråk, behöver det enligt min upp
fattning icke väcka några betänkligheter ur psykologiska synpunkter att
göra början i enhetsskolans klass 5.
Engelskan måste då i princip infogas i det dagliga arbetsschemat på
samma sätt som de andra läroämnena. Att placera detta ämne på särskild
tid utanför schemat är en anordning, som i varje fall icke kan praktiseras
generellt. På landsbygden, och överhuvud där man är beroende av skol
skjutsar, skulle ett sådant arrangemang medföra antingen långa vänte
tider för barnen eller också en dubblering av skolskjutsarna,
I flera yttranden framhäves, att ett främmande språk skulle öka de
undervisningstekniska svårigheterna i de flerklassiga lärara vdelningarna.
Där särskild facklärare icke kan anställas, bleve klassläraren nödsakad att
inom ramen av det vanliga timschemat meddela undervisning åt två lär
jungegrupper, som i detta ämne hunnit olika langt och icke kunna samord
nas genom kursväxling. Åtminstone i Bl-skolorna är uppgiften dock enligt
min mening ingalunda olöslig. Medan läraren undervisar klass 5 i engelska,
bör klass 6 kunna sysselsättas med tysta övningar i samma eller något
annat ämne, och vice versa. Ett sådant arbetssätt är icke någon nyhet i
vart undervisningsväsen. Skolkommissionen begär mer än så, när den fotar
sitt förslag i differentieringsfrågan på en metodik, som är fast förknippad
med individualisering och grupparbete.
Där så ske kan, bör man dock icke försumma att underlätta lärarens
uPPgift genom de av kommissionen föreslagna specialåtgärderna för under
visningen i engelska. Anslagssynpunkter böra sålunda icke få hindra, att
förstärkningsanordningar i skälig utsträckning tagas i anspråk för att öka
undervisningens effektivitet. Beklagligen kan detta icke ske överallt och
under alla omständigheter: det är väl bekant, att de anordningar av detta
slag, som redan nu erbjudas inom skolväsendet och i stor utsträckning
också utnyttjas, på en del orter med hänsyn till kommunikationerna och
särskilt skolskjutsarnas anordning icke kunnat tagas i bruk. De föreslagna
anordningarna böra dock sta till skoldistriktens fria disposition liksom även
de tekniska hjälpmedel, som radion och filmtekniken ställt till språkunder
visningens förfogande.
En allmän undervisning i engelska kan givetvis icke organiseras i ett slag.
Redan lärarfrågan lägger avgörande hinder i vägen. Man bör på detta om
råde, liksom överhuvud i fråga om skolans inre arbete, tänka sig en för
söksverksamhet, som omspänner något årtionde, samt därefter ett succes
sivt genomförande, parallellt med att enhetsskolan genomföres ute i skol
distrikten. Där centralskolor organiseras med undervisning på realskole-
stadiet, kan då lärarfrågan ordnas enligt ämneslärarsystemet — jag vill
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
221
erinra om att tillgången på språklärare hittills alltid varit relativt god, bland annat tack vare den ganska goda tillströmningen av kvinnlig ung dom till universitetsstudierna i moderna språk. Genom användning av ambulerande språklärare torde väl även undervisningen i gynnsamt belägna bygdeskolor i någon utsträckning kunna ordnas på samma basis. Större förhoppningar måste likväl knytas till mellanskollärarnas villighet att genom fortsatta studier göra sig kompetenta för undervisningsuppgifter av detta slag. Under den tid vi för närvarande överblicka, synes behörighet att undervisa i engelska i klasserna 5 och 6 böra meddelas även åt mellan- skollärare, som förvärvat sin kompetens på annat sätt än genom deltenta mina för ämbetsexamen. De nuvarande privata utbildningskurserna för detta ändamål böra dock ersättas med en genom statens försorg ordnad undervisning, måhända förlagd till lärarhögskolorna.
De mellanskollärare, som ha förvärvat ämneslärarkompetens i engelska, böra i enlighet med skolkommissionens förslag erhålla visst extra arvode för undervisningen i detta ämne; särskild ersättning för undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6 bör även utgå till mellanskollärare, som eljest i föreskriven ordning ha förklarats behöriga att undervisa i ämnet. Kost naderna för undervisningen komma givetvis det oaktat att understiga det vid genomförd ämneslärarundervisning erforderliga beloppet.
Under loppet av de närmaste två årtiondena bör undervisning i engelska enligt sålunda givna riktlinjer kunna anordnas i mycket stor utsträckning. Förutsättningarna för undervisningen komma under denna tid sannolikt att i olika avseenden successivt förbättras. Redan nu undervisas på sin höjd 15 procent av barnen i skolor av B2-formen eller lägre form. Med hänsyn till skolväsendets nuvarande utvecklingstendenser bör man kunna räkna med att procenttalet vid genomförandeperiodens slut har ytterligare ned gått. Lärarkårens förutsättningar för denna del av undervisningen böra vidare ha ökats icke oväsentligt på dessa tjugu år. Inslaget av studenter i lärarkåren växer hastigt. Om utbildningen av mellanskollärare i framtiden grundas på avslutad gymnasieutbildning och förlägges till lärarhögskolorna, kommer en grund att vara lagd för en utveckling, varigenom med tiden en allt större del av undervisningen i engelska bör kunna läggas i klasslärarnas händer.
Säkerligen kommer dock — även framemot år 1970 — en grupp av sko lor att återstå, där undervisningen i engelska icke kan nöjaktigt bedrivas i de vanliga formerna. Det är knappast sannolikt, att man då ute i orterna nöjer sig med att avvakta den tidpunkt, då frågan löser sig själv exempel vis i samband med något lärarombyte. I en del fall kan en lösning centra- liseringsvägen måhända tänkas, i synnerhet om centraliseringen är påkallad även av andra omständigheter. I andra fall ter sig en sådan lösning säker ligen mindre önskvärd. Det bör därför genom försök utrönas, huruvida icke med moderna tekniska hjälpmedel en språkundervisning kan åstadkom
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
222
mas, som icke i lika hög grad som klassundervisningen är beroende av
lärarens personliga kunskapsförråd. En början är redan gjord genom de
pågående försöken med kombinerad korrespondens- och radioundervisning.
Undervisningen tog från början sikte på studiebegåvade lärjungar i sjätte
klassen men skall, såsom i fjolårets statsverksproposition meddelades, under
de närmaste åren ansluta sig till skolkommissionens riktlinjer för en all
män undervisning i engelska i femte och sjätte klasserna. De flerklassiga
läraravdelningarnas förhållanden komma därvid särskilt att beaktas, var
vid olika schematekniska och organisatoriska frågor skola studeras.
Försöksperioden under 50-talet bör jämväl utnyttjas för att slita tviste
frågan om lärjungarnas förutsättningar att draga nytta av undervisningen.
Lika klart, som det är att en betydande del av ungdomen kommer att ha
förblivande nytta av den undervisning de i enhetsskolan erhålla i ämnet,
lika uppenbart torde det vara, att vissa lärjungar icke skulle få så mycken
behållning av undervisningen, att det kan motivera deras deltagande. Huru
gränsen skall dragas, lärer endast kunna avgöras genom försök. Det är
mycket sannolikt, att den måste dragas annorlunda, allteftersom kursen
inhämtas under lärarens direkta ledning eller genom radioundervisning.
För lärjungar, som icke kunna tillgodogöra sig den undervisning i ämnet,
som b judes, böra andra sysselsättningar anordnas. De lokala myndig
heterna böra här ha fria händer att pröva sig fram i samråd med försöks
verksamhetens centrala ledning.
Om franskans ställning i enhetsskolan synes icke mycken tvekan kunna
råda. Skolutredningen, skolkommissionen och skolöverstyrelsen ha alla
funnit det nödvändigt att uppskjuta ämnet ett år, ifall den lättnad i lär
jungarnas arbetsbörda skall stå att vinna, som numera allmänt erkännes
som i hög grad behövlig, och beslut har redan fattats om en sådan för
skjutning i ämnets ställning vid de allmänna läroverken och de kommunala
mellanskoloma. Att föra ned franskan i enhetsskolans åttonde klass, varvid
antingen något av de enligt kommissionens förslag gemensamma ämnena
måste uteslutas av de franskläsande lärjungarna eller en särskild teoretisk
linje tillskapas med olikheter i timplanen för flera ämnen, skulle alltför
mycket strida mot enhetsskolans idé. Däremot måste franskans ställning
som ett av de ledande kulturspråken och vårt lands obestridliga behov av
män och kvinnor med god behärskning av detta språk nogsamt beaktas
vid gymnasiets konstruktion.
C. Centraliseringen inom enhetsskolan.
Det lär visst ha varit lektor Henrik Petrini, som först påyrkade en cen
tralisering av skolväsendet genom skolskjutsar. Hans broschyr ingick i
serien »Svenska stridsskrifter». Numera är centraliseringen ett erkänt hjälp
medel för skolväsendets rationella ordnande. Men den har som alla sådana
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
223
sin begränsning. Alltjämt växlas det ibland stridsskrifter, när en bygde- skolas bestånd hotas genom en påtänkt centralisering. Och inte minst har diskussionen om enhetsskolan visat, att meningarna i dessa frågor i vissa fall fortfarande gå rätt mycket i sär.
I det följande skall jag först redogöra för vissa nu gällande bestämmelser om centralisering inom folkskoleväsendet. Därefter övergår jag till skol- kommissionens förslag i detta avseende.
a. Centraliseringens former och uppgifter.
Centralisering sker vanligen genom skolskjutsar, men särskilt i de nord ligaste länen förekommer även inackordering av skolbarn i skolhem, arbets stugor och enskilda hem.
Statsbidrag till skolskjutsar kan utgå, 1) där besparingar stå att vinna för det allmänna, 2) där barnen genom skolskjutsen få tillgång till undervisning i bättre skolform eller eljest förbättring av skolväsendet kan ernås, och
3) där barnen ha lång och besvärlig skolväg. Bidrag utgår dels till egentliga skolskjutsar, vilka kunna utföras antingen av särskild entreprenör eller av skoldistriktet självt, och dels till självskjut sar, vilka framföras av barnen själva.
För de egentliga skolskjutsarna kunna användas järnväg, motorfordon, hästskjuts, båt eller annat lämpligt fortskaffningsmedel, och statsbidrag ut går vanligen med åtta tiondelar av de verkliga kostnaderna.
Statsbidrag till självskjutsar utgår endast för barn i sjunde och högre klass och blott i den mån färdsättet prövas lämpligt med hänsyn till lär jungarnas utveckling och krafter, de klimatiska förhållandena på orten och övriga omständigheter. Kostnaden beräknas till högst 50 öre per dag, om skolvägens längd överstiger 7 km, och högst 40 öre per dag, om väglängden uppgår till högst 7 km; statsbidraget är åtta tiondelar av den beräknade kostnaden.
Genom olika kontrollbestämmelser förebyggas oskäliga kostnader för statsverket. Anslaget till skolskjutsar är ett förslagsanslag, som för inne varande budgetår beräknats till 9 miljoner kronor och för nästa budgetår till 13 miljoner kronor.
Statsbidrag till skolbarns inackordering kan utgå 1) för barn i klasserna 1—3, som är bosatt minst 4 km från närmaste skola, och
2) för barn i fjärde och högre klasser, som är bosatt minst 6 km från närmaste skola.
Efter ansökan av skoldistriktet hos vederbörande folkskolinspektör kan i särskilda fall utgå statsbidrag även för barn, som är bosatt på kortare avstånd från skolan; det ankommer därvid på inspektören att bestämma det antal dagar, för vilka bidrag skall beräknas.
Kungl. May.ts proposition nr 70.
224
Med närmaste skola menas för barn i sjunde och högre klass närmast be
lägna A- eller Bl-skola och för hjälpklassbarn närmast belägna skola med
hjälpklassundervisning.
Statsbidragets storlek är även i detta fall i regel åtta tiondelar av de
verkliga kostnaderna. Anslaget har liksom det föregående förslagsanslags
natur och har för innevarande budgetår beräknats till 2 250 000 kronor.
Skolutredningen redogör för några typiska fall av centralisering. Bland
annat kunna följande omständigheter föranleda anordnandet av skolskjut
sar:
1. Lågt barnantal. Om lärjungeantalet i en skola är lågt och icke kan be
räknas stiga, är det ofta av ekonomiska skäl påkallat att anordna skol
skjuts för lärjungarna till på lämpligt avstånd belägen skola av högre skol
form. Sådan är vanligen situationen vid en B3- eller Dl-skola med exem
pelvis 8 lärjungar, av vilka tre tillhöra klass 2, två klass 4 och tre klass 6.
2. Ifragasatt försämring av skolformen. Vid en B2-skola blir frågan om
försämring av skolformen aktuell, om lärjungeantalet nedgår till 25. Vid
en skola med exempelvis två lärjungar i klass 1, en i klass 2, en i klass 3,
tre i klass 4, fem i klass 5, sju i klass 6 och sex i klass 7 kommer lärjunge-
antalet sannolikt att understiga 25 under en avsevärd följd av år. I valet
mellan att omorganisera skolan till en B3-skola eller anordna skolskjutsar
för samtliga barn till en A-skola på lämpligt skjutsavstånd föredraga ofta
såväl den lokala skolledningen som målsmännen den senare utvägen.
. 3. Underrnåliga skollokaler. En befintlig skola av låg skolform och med
jämförelsevis lågt lärjungeantal kan ha synnerligen dåliga lokaler, samti-
digt som en pa lämpligt skjutsavstånd belägen skola av högre skolform har
mycket goda lokalförhållanden. Om denna skola i sina lokaler kan mot
taga den mindre skolans lärjungar, kan det vara fördelaktigare att över
föra barnen dit och eventuellt där inrätta en ny lärartjänst än att verkställa
nybyggnad för den mindre skolans räkning.
4. Den regionala planläggningen av organisationen. Inom två närlig
gande skolområden kunna skollokalerna vara dåliga, eller också kunna lä-
raravdelningarna vara hänvisade till mindre lämpliga förhyrda lokaler.
Uppföres en för bägge skolområdena gemensam skolanläggning och anord
nas samtidigt skolskjutsar antingen för det ena skolområdets samtliga lär
jungar eller för lärjungarna från de bägge skolområdenas ytterområden,
kan ofta en för lång tid lämpligare skolorganisation komma till stånd. På
liknande sätt kunna flera än två skolor lämpligen hopslås till en större cen
tralskola, som då ofta kan anordnas enligt A-formen. (IV: 2A s. 203—205.)
Omständigheter, som böra tagas i betraktande vid bedömandet av cen-
traliseringsfrågorna, äro, såsom skolutredningen framhåller, barnantalets
storlek, de geografiska förhållandena, befolkningstätheten, kommunika
tionsmöjligheterna, beskaffenheten av befintliga skollokaler och lärar
bostäder, förekomsten av eller bristen på speciallokaler för undervisning
bland annat i slöjd, gymnastik och hushållsgöromål ävensom lokaler för
sociala föranstaltningar, såsom barnbespisning, bad o. d. »Givetvis måste
även statsmakternas blivande beslut rörande skolsystemets framtida upp-
Kungl.
Maj:ts 'proposition nr
70.
225
byggnad konnna att utöva ett betydande inflytande pa centraliseringens omfattning och anordning.»
Inackordering av skolpliktiga barn förekommer företrädesvis i trakter, där barnantalet på varje särskild ort är sa litet, att skola icke rimligtvis kan anordnas, och avståndet till närmaste skola pa samma gang sa stort, att skolskjutsar icke kunna komma i fråga. Utom i glesbygderna i norr an vändes inackordering rätt mycket i skärgårdsdistrikten.
Skolutredningen betonar, att skolväsendets centralisering icke kan ske efter samma linjer i alla skoldistrikt.
»Från en skolas område kan det vara lämpligt att genom centralisering hänvisa samtliga lärjungar till annan skola (fullständig centralisering). Det ta gäller framför allt i sådana fall, då barnantalet är så lågt, att det icke medger upprätthållandet av någon skola eller möjliggör anordnandet av endast en skola av lägre skolform. I ett annat område åter blir det lämp ligare att överföra lärjungar, tillhörande viss klass eller vissa klasser {par tiell centralisering). Den partiella centraliseringen kan, såsona nu ofta är fallet, lämpligen omfatta hela folkskolestadiet. I andra fall åter kan en centralisering från och med femte klassen ifrågakomma. —-------En annan form av partiell centralisering kan omfatta folkskolans sjunde och högre klasser.» (IV: 2A s. 210—211.) _ o
»Praktiska skäl göra det nödvändigt, att en någorlunda fast centralise- ringsplan uppgöres för varje skoldistrikt eller för två eller flera skoldistrikt tillsammans. Detta är erforderligt bl. a. för att lokalfrågorna skola kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. En så vitt möjligt fast organisation, som visat sig ändamålsenlig, vinner också lättare målsmännens förtroende. Så böra lärjungarna t. ex. icke ena året skjutsas till en skola och andra aret till en annan. Innan en centralisering genomföres, böra dess nackdelar och för delar noga vägas mot varandra. Särskild varsamhet och försiktighet bör iakttagas, när det ifrågasättes att helt indraga en skola. Vid genomförandet av en partiell centralisering bör tillses, att även de kvarvarande lärjungarna få goda undervisningsvillkor med hänsyn till saväl skolform som skollo kaler. När fråga om centralisering uppkommer, bör vederbörande myndig het noga överväga, vilken omfattning centraliseringen i det enskilda fallet bör ha, för att eleverna skola få den bästa undervisningen, samtidigt som bygdens intressen i övrigt pa bästa sätt tillgodoses.» (IV. 2A s. 224 225.)
b. Centraliseringen på olika stadier.
Skolutredningen framhåller, att avvägningen mellan centraliseringssyste- mets fördelar och nackdelar för lärjungarna utfaller olika alltefter deras ålder. Utredningen har därför dryftat olika former av partiell centralise ring. För de minsta skolbarnen bör centralisering tillgripas, endast om myc ket starka skäl påkalla dylika anordningar.
»I de fall, där på grund av lärjungeantalets storlek och förhållandena i övrigt en partiell centralisering framdeles kan ifrågasättas, bör man i första hand tillse, att lärjungarna i de lägre klasserna om möjligt få tillgång
15 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt Nr 10.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
226
till en skola i hemmens närhet. Så böra t. ex. småskolor av b-form bibe
hållas även med ett barnantal, som understiger 10, därest icke nedgången
av barnantalet kan väntas bli bestående.» (IV: 2A s. 223.)
På det högsta stadiet finner däremot skolutredningen en vidsträckt cen
tralisering önskvärd:
»För att undervisningen på folkskolans högsta stadium verkligen skall
kunna anordnas på ett praktiskt och för samhällets behov och ungdomens
utbildning tillfredsställande sätt, böra enligt vår mening lärjungarna åt
minstone i sjunde och högre folkskoleklass, så långt detta är möjligt, sam
manföras till för varje bygd lämpligt belägna centralskolor med ändamåls
enliga lokaler och god utrustning. Vid en centralskola ökas också möjlig
heterna^ att anpassa undervisningen efter olika orters och olika elevers
önskemål och behov ävensom att anställa lärare, som äro kompetenta att
undervisa i särskilda ämnen och ämnesgrupper. Vid en sådan skola kan
bland annat den yrkesvägledande och yrkesorienterande undervisningen
anordnas lättare och på ett effektivare sätt än vid en mindre skola av låg
skolform.» (IV: 2A s. 222.)
Skolutredningen erinrar i detta sammanhang om en år 1943 av Svenska
landsbygdens kvinnoförbund gjord framställning i centraliseringsfrågan,
vari förbundet hävdar, att de mindre landsbygdsskolorna ej böra utökas
med en sjunde eller åttonde klass utan i stället lärjungarna hänvisas till
centraliserad undervisning under särskild lärare.
Vidare hänvisar utredningen till ett uttalande av 1945 års rilcsdag, att
det enligt riksdagens mening av pedagogiska skäl vore önskvärt, att en cen
tralisering av den sjunde folkskoleklassen i ökad utsträckning genomfördes.
Skolkommissionens förslag innebär en längre gående utbyggnad av en-
hetsskolans högstadium. Varje svensk pojke eller flicka skall erhålla en
för honom eller henne avpassad studiegång av realskolekaraktär. Normalt
bör fördenskull en realskola finnas i varje kommun. Hittills har det betrak
tats som en utopi att generellt ge landsbygdens ungdom tillgång till real-
skolestudier i hemorten, men frågan kommer i annat läge genom kommun-
indelningsref ormen.
»För en nioårig skola av den karaktär, det är fråga om här, torde er
fordras ett befolkningsunderlag av 2 500 å 3 000 människor. Med nuva
rande nativitet skulle detta innebära årsgrupper av elever om 50 å 60 och
ett samlat lärjungeantal av 450 å 500. Efter kommunindelningsreformens
genomförande torde det stora flertalet kommuner uppnå dessa siffror. En
dast om invånarantalet i en kommun blir avsevärt lägre, torde det bli nöd
vändigt att överföra högstadiets elever till centralskolan i en grannkom
mun.» (S. 54.)
En förutsättning för medborgarskolans utbyggande till nioårig är på
landsbygden en samtidigt företagen centralisering av skolväsendet. Klas
serna 7—9 böra vara helt centraliserade. Dtetta är så mycket mer nödvän
digt, som centralskolorna inte endast måste utrustas med erforderliga
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
227
skolsociala anordningar och med specialsalar för övningsämnen utan också
måste förses med de institutioner och de speciallärare, som högstadiets
karaktär av realskola kräver. Emellertid är, säger kommissionen, centrali
sering även av klasserna 5 och 6 ofta önskvärd och bör komma till stand
i så stor utsträckning som förhållandena göra det lämpligt.
»Då enligt kommissionens förslag undervisning i engelska skall ges från
och med klass 5, torde i många fall centralisering av klasserna 5 och 6 bli
nödvändig redan av denna anledning. Det är därvid måhända inte alltid
ändamålsenligt, att en sådan centralisering sker enbart till distriktets cen
tralskola. I stora distrikt kan det tänkas, att femte och sjätte klassens lär
jungar från en viss skola överflyttas till en närbelägen för åstadkommandet
av bättre skolform och att de först efter sjätte klassen överförs till central
skolan.» (S. 57—58.)
Kommissionen är ense med skolutredningen om att centralisering av de
lägsta klasserna bör ske i minsta möjliga omfattning.
»Fullständig centralisering, d. v. s. centralisering även av lågstadiet, bör
enligt kommissionens mening så långt som möjligt undvikas. De mindre
barnen bör få stanna i sin hemmiljö och ha skolan i hemmets närhet upp till
11-årsåldern, och de kulturhärdar, som även aldrig så små skolor utgör,
bör inte berövas bygderna, i den mån det går att undvika och lärarkrafter
är möjliga att anskaffa. Dessa bygdeskolor blir alltså enligt kommissionens
förslag i allmänhet fyraåriga men kan också, där avstånd och lärjunge
tillgång samt tillgång på lärare i engelska gör sådant ändamålsenligt, vara
sexåriga. Också tvååriga bygdeskolor kan på sina håll fylla en uppgift. Vid
a-form torde också treåriga bygdeskolor ställa sig lämpliga.» (S. 58.)
En centralskola i ett landsbygdsdistrikt skulle alltså komma att om
fatta ett högstadium (klasserna 7—9), avsett för kommunens samtliga lär
jungar i dessa klasser, samt ett mellanstadium (klasserna 4—6), där klas
serna 5 och 6 ha ett relativt stort lärjungeantal och klass 4 ett relativt litet.
En sådan centralskola bör emellertid icke få svälla ut till oformlighet.
Skolutredningen har uppställt 600 lärjungar som maximum för en skola av
läroverkstyp. Då en centralskolas lärjungeuppsättning har lägre genom
snittsålder än ett läroverks, anser kommissionen, att lärjungeantalet bör
maximeras till 350 ä 400.
»Större skoldistrikt måste därför i allmänhet räkna med nödvändigheten
att upprätta flera centralskolor. Därvid torde det ofta komma att visa sig
ändamålsenligt, att undervisningen i nionde klassen specialiseras, så att
den för denna klass avsedda gymnasielinjen förekommer endast vid en
av kommunens skolor. Också yrkeslinjen i denna klass kan lämpligen fa
olika karaktär vid de olika skolorna inom kommunen.» (S. 58.)
Det kan anmärkas, att den finska skolkommittén tänker sig en rätt om
fattande centralisering från och med femte skolåret. Som naturligt är,
vålla de stora glesbygderna betydande svårigheter för skolfrågans lösning
i Finland. Kommittén kommer slutligen till det resultatet, att orter med
fåtalig befolkning i många fall måste nöja sig med en fyraårig skola.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
228
»Då de läropliktiga genomgått denna, kunna de antingen skjutsas till
närmaste mellanskola eller ock beredas inkvartering i närheten av mellan-
skolan. På detta sätt komme flera elementarskolor att ha en gemensam
mellanskola. Vid sådana mellanskolor kunde vid behov inrättas parallell
klasser, i vilka samma lärare undervisade. Stora skolor bli billigare än små.»
c. Yttranden i centraliseringsfrågan.
I remissvaren kämpa en centraliseringsvänlig och en mera kritisk tendens
med varandra. Den förra har övertaget, när det gäller klasserna 7—9, den
senare när det gäller klasserna 1—i; i fråga om klasserna 5—6 går debat
ten vidare.
Att det på sina håll finnes sympatier för en vidsträckt centralisering,
framgar av följande uttalande av
jolkskolinspektören i Hallands norra
inspektionsområde:
»Under organisationsarbetet inom skoldistrikten under de senaste åren
har man kunnat konstatera ett stigande intresse för vittgående centralise
ring. Inom detta inspektionsområde ha de flesta skoldistrikten gamla och
olämpligt belägna skolor, ofta av svag skolform. Med hänsyn dels härtill,
dels till de skolsociala anordningar, som en modem skola skall inrymma,
med tillgång till olika specialsalar m. m. har ett stort antal skoldistrikt fram
fört krav på centralisering från och med femte klass, flera på total centra
lisering. Administrationen kan vid centralisering förenklas. Bränsleanskaff
ningen kan rationellare ordnas, likaså skolmåltidsverksamheten, inköp av
undervisningsmateriel, uttagning till och organisation av hjälpklassverk
samheten m. m. Man anlägger även den synpunkten, att småbarnen, sedan
gymnastiksalar med badanläggning blivit uppförda, även böra bli delaktiga
av härigenom uppkommande förmåner. Allt synpunkter, som man icke
kan komma förbi.»
I motsatta lägret befinner sig tydligen kollegiet vid
småskoleseminariet
i Stockholm,
som tillråder största varsamhet vid anordnandet av skol
skjutsar.
»Redan nu anser man skolskjutsarna särskilt för nybörjarna vara en be
tänklig sak. Har man sett en skara 7—8-åringar i ur och skur stå väntande
på häst-, bil- eller buss-skjuts vid vägkanten, med risker för förkylning och
olyckor av skilda slag, instämmer man i detta. Det är därför kollegiets me-
ning... att en mindre, omodern smaskola med litet barnantal, liggande
mitt i byn med möjligheter till ingående kännedom för läraren av barnens
hemmiljö, är betydligt fördelaktigare ur de flesta synpunkter för grund
skolans barn än en modem skola med stora klasser, belägen miltals från
barnens hem.»
Det finnes givetvis också remissvar, som utan ingående diskussioner ge
uttryck åt den meningen, att skolkommissionen ganska väl lyckats
finna,
den rätta medelvägen. »Ett tilltalande drag i reformprogrammet är att
förekomsten av bygdeskolor på det lägre skolstadiet icke blivit förkvävd
av opåkallat centraliseringsnit», skriver
länsstyrelsen i Gävle.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
229
Delade meningar kunna noteras exempelvis beträffande trafikväsendets
kapacitet att uppbära en starkt vidgad centralisering, kommunernas förut
sättningar att upprätthålla centralskolor och skolhemmens lämplighet ur
uppfostrans synpunkt.
Vägarnas beskaffenhet behöver väl icke i längden hindra, att centralise
ring genomföres, även om detta törhända ännu på ett och annat ställe är
fallet. Några remissinstanser tveka däremot om fortskaffningsmedlens till
räcklighet för de framtida behoven, så exempelvis folkskolinspektören i
Nordskånes östra inspektionsområde, vilken även tänker på kommande
kristider:
»En så omfattande centralisering kommer . .. att kräva en ofantligt ökad
bilpark. Är det tänkbart, att en sådan i framtiden kan erhållas? Bränsle
försörjningen till dessa bilar är ett annat problem. Skulle vårt land av en
eller annan anledning bli avstängt från import av motorbränsle, hotas hela
skolorganisationen av sammanbrott.»
Mera förhoppningsfull är inspektören i Nordskånes västra inspektions
område:
»Några oövervinneliga svårigheter att ordna den för förslagets genom
förande nödvändiga centraliseringen ser jag för dessa bygders vidkom
mande icke, förutsatt att nuvarande läge på motor- och bensinfronten icke
radikalt förändrats. Man får ju förutsätta skolbussar och skolbilar, som
ägas och drivas av skoldistrikten med statsbidrag till kostnaderna. Tänker
man sig kombinationen vaktmästare-chaufför, kan väl också personalfrågan
bemästras.»
Att i vissa fall en kommun, även efter indelningsreformen, kan bliva för
svagt underlag för en centralskola, har framhållits av skolkommissionen och
understrykes i flera yttranden. Sålunda skriver folkskolinspektören i När
kes inspektionsområde:
»Länsstyrelsens i Örebro län förslag till ny kommunindelning anses höra
till de mest radikala. Ändå rymmer detta förslag några kommuner, som
knappast kunna bilda underlag för en framtida centralskola, inom vars
ram en av kommissionen förutsatt differentiering av undervisningen skall
kunna äga rum. Jag anser det vara av allra största betydelse, att denna
fråga i tid uppmärksammas. Bliva de planerade storkommunerna icke till
räckligt stora, äventyras nämligen skolreformen i ett högst väsentligt av
seende, det nämligen att skänka landsbygden ett med städerna och tät
orterna likvärdigt skolväsen.»
Kammarkollegium meddelar, att av de 1 028 kommuner, som enligt läns
styrelsernas förslag till ny kommunindelning skulle kvarstå i de 22 av
koinmunindelningsreformen berörda länen, ungefär en tredjedel finge en
folkmängd understigande 3 000 personer.
»Blir så fallet, kommer det sannolikt att befinnas nödvändigt att i form
av kommunalförbund eller utsträckt tillämpning av bestämmelserna i (5 § 3.
folkskolestadgan kombinera kommuner för gemensamt uppehållande av
realskolestadiet eller del därav. Vid val av kommunalförbundsformen kom-
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
230
me den beslutande myndigheten att ligga hos förbundsdirektionen, vid till-
lämpning av folkskolestadgans angivna bestämmelser hos skolstyrelsen i en
av kommunerna.»
När skolkommissionen såsom motivering för decentraliseringen av skol
väsendet till kommunerna har anfört, att kommunerna böra få »så stor
frihet och så stort ansvar, att skolfrågorna bli en central medborgerlig an
gelägenhet inom skoldistrikten», påpekar ämbetsverket, att resonemanget
icke är tillämpligt på fall, där skolväsendet delvis administreras av en för-
bundsdirektion eller där det i väsentlig mån tillgodoses av annan kommun.
För de nordliga delarna av vårt land har inackorderingen i skolhem syn
nerlig betydelse. Domkapitlet i Luleå visar upp, att ett skolväsen, som
utbyggts enligt skolkommissionens riktlinjer, komme att starkt öka antalet
inackorderade barn. En sådan utveckling finner domkapitlet betänklig.
»Ett aldrig så väl skött skolhem kan i regel icke giva full ersättning för bar
nens hem.»
Folkskolinspektören i Dalarnas norra inspektionsområde synes däremot
personligen finna betänkligheterna mot skolhemssystemet överdrivna:
»Det tycks ju inte vara populärt nu för tiden, änskönt mycket lång verk
samhet visat, att arbetsstugor och skolhem varit till ovärderlig välsignelse
för ödebygdens barn och fostrat tusenden av dem till högt kvalificerade
samhällsmedlemmar. Skolkommissionen talar även om denna sak och skri
ver: 'Kvar står hemmets legitima behov av att få behålla barnen över den
ömtåliga pubertetsåldem.’ Jag vågar påståendet, att skolhem och arbets
stugor i otaliga fall bättre under nämnd tid handhaft barnen än vad hem
men mäktat.»
Av andra skäl vill emellertid denne inspektör, liksom många andra, så
långt möjligt skona bygdeskolorna.
Invändningarna mot en centralisering av realskolestadiet sammanfattas
av Målsmännens riksförbund på följande sätt:
»Den centralisering av skolväsendet, som förslaget innebär genom för
läggningen av enhetsskolans högsta klasser till tätorterna inom storkom
munerna, innebär ur såväl elevernas som föräldrarnas synpunkt stora olä
genheter, vilka Målsmännens Riksförbund motser med oro. För att full
göra sin skolplikt komma de unga att på många håll tvingas till långa och
tröttande skolresor, liksom för övrigt sker redan nu, särskilt i övre Norrland.
På allt flera håll bli eleverna nödsakade att under de sista skolåren vistas på
elevhem. Det vore önskvärt, att dessa arrangemang ej utsträcktes mer än
som är oundgängligen nödvändigt. Skolan påtvingas också ansvaret för de
ungas fritid, och föräldrahemmen undandragas sitt inflytande på barnen;
föräldrarna få allt mindre möjligheter att påverka och leda sina barn —
och detta just under förpuberteten och puberteten, då de unga kanske mer
än någonsin äro i behov av det stöd, som en hemmiljö kan ge.»
Det synes emellertid råda god enighet om att centralisering är ofrånkom
lig, om det skall bli något realskolestadium i landsbygdsskolorna. Dom
kapitlet i Luleå, vilket i detalj har genomgått organisationsproblemen för
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
231
ett av stiftets ödebygdsdistrikt, omfattande Jukkasjärvi och Vittangi för
samlingar, finner dock en särskild utredning påkallad rörande skolpro
blemen i extrema glesbygder. Samma yrkande framställes av Psykologisk
pedagogiska institutet.
Betänkligheterna mot centraliseringen ökas givetvis, ju yngre barnen
äro, och börja ganska kraftigt ge sig till känna redan i fråga om klasserna
5 och 6. I första hand riktas invändningarna mot inackorderingssystemet.
»Inackordering under de sex tidigare skolåren är ett sa allvarligt ingrepp i
familjelivet, att den i möjligaste mån bör undvikas», skriver exempelvis
kollegiet vid
jolkskoleseminariet i Uppsala,
och en medicinsk remissinstans,
lärarkollegiet vid
Karolinska institutet,
kommer till ungefär samma resultat.
»Det torde ur medicinsk synpunkt böra framhållas, att elevs förflyttning
till annan ort bör ske så sent som möjligt. Det maste starkt ifragasättas,
om den vinst, som skulle göras med en centralisering även av klasserna 5
och 6, kan kompensera nackdelarna. Eleverna skulle genom centraliseringen
komma i åtnjutande av undervisning i engelska, som på detta stadium an
setts nödvändig, men skulle å andra sidan ryckas lös ur hemmiljön på.ett
för tidigt stadium.---------- Lärarkollegiet kan icke tillråda en så tidig cen
tralisering som den av klasserna 5 och 6.»
När det gäller de minsta barnen äro även skolskjutsarna en allvarlig sak.
Sveriges småskollärarinneförbund
framhåller vikten av att centraliseringen
av landsbygdens skolor icke utsträckes till de fyra första klasserna.
»Vådan av skolskjutsar för mindre barn och den reaktion man visat på
landsbygden, då bygden berövats sin skola, utgör ett starkt skäl för ett
sådant ställningstagande. För skolans liv och inre tillväxt torde dock böra
understrykas att man som regel bör ha minst fyra klasser i bygdeskolan,
fördelade på två undervisningsavdelningar.»
Så långt äro i varje fall yttrandena samstämmiga, att de fyra första klas
serna icke böra centraliseras utan mycket tvingande skäl.
En del remissinstanser acceptera tanken på ökad centralisering av klas
serna 5 och 6, närmast medelst skolskjutsar. När skolkommissionen beteck
nar centraliseringen av dessa klasser som en ofta önskvärd anordning av
skolväsendet, tycks kommissionen emellertid ha gått för långt; yttrandet
uppkallar påfallande många folkskoleröster till gensagor. Skolöverstyrelsen
ger en tabellarisk översikt över de ståndpunkter i centraliseringsfrågan folk-
skolemyndigheterna intagit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tab. 19. Översikt av vissa yttranden rörande
centraliseringens omjattning.
Remissinstans
Antal
Tillstyrkt centralisering
yttranden
i klass 7—9
i klass 5—f>
36
36
20
42
41
10
Folk- och sm&skoleseminarier...................................
9
9
1
232
Påfallande är, att skolstyrelser och skolråd i remissyttrandena ha visat
större beredvillighet att centralisera mellanstadiet än folkskolinspektörerna.
Erinringarna mot centraliseringar på mellanstadiet gälla i mycket stor
utsträckning de förluster, byarnas kulturella liv skulle lida, om bygde-
skolorna icke kunde uppehållas eller deras organisation skulle nedskäras.
Sådana synpunkter anläggas bland annat av domkapitlet i Visby, som
skriver:
»Enligt domkapitlets mening bör varje bygd, som hittills bildat ett sär
skilt skolområde, erhålla en såvitt möjligt sexårig skola. En sådan bygde-
skola motiveras^ redan av hemmens legitima behov att under så stor del av
skoltiden och så stor del av dagen som möjligt få ägna barnen omedelbar
tillsyn och fostran. Därtill kommer vad kommissionen själv kraftigt under
stryker, att dessa skolor äga ett betydande värde som kulturhärdar och att
deras försvinnande skulle för bygden innebära en synnerlig förlust. De två-
tdl fyraåriga bygdeskolor, som kommissionen vill inrätta i deras ställe, torde
knappast få den yttre gestaltning eller det anseende, som kan göra dem
till en samlingspunkt. Fara är att de nedsjunka till ett slags mindre folk
skolor, detta såväl till utrustning som omvårdnad.»
De risker, domkapitlet sist berör, framhävas även av folkskolinspektören
i Göteborgstraktens inspektionsområde, vilken särskilt anlägger synpunkten
av undervisningens effektivitet.
»Att beskära de nuvarande bygdeskolorna, som i allmänhet äro avsedda
för sexklassig skola, och låta dem bestå endast för de fyra lägsta klasserna
synes icke heller vara önskvärt ur undervisningssynpunkt. All erfarenhet
visar, att ju mindre skolan är, desto svårare har den i regel att erhålla den
för undervisningen erforderliga utrustningen. Detta gäller redan i fråga
om gemensam undervisningsmateriel av olika slag. Än svårare ställer det
sig att i små skolor erhålla lokaler och verktyg resp. redskap för slöjd och
gymnastik med lek och idrott. Av kostnads- och personalskäl möter det
även stora hinder att i en alltför liten skola få anordnat skolmåltidsverk-
samhet. Skola bygdeskolorna avkortas till att omfatta endast de fyra läg
sta klasserna, måste man i många fall räkna med en försämrad skolform
för dessa. Ej sällan framtvingar ett frånskiljande av sjunde klassen en över
gång till lägre skolform. Vid en centralisering från och med femte klassen
skulle skolor av Bl-formen under alla förhållanden minskas från tre till
två läraravdelningar och av B2-form ej sällan från två till en läraravdelning.
I senare fallet finge man räkna med att alla fyra klasserna komme att
undervisas av en och samma lärare. Vidare skola enligt skolkommissionens
förslag eleverna i klass 3—4 kunna undervisas av lärare med kortare utbild
ning än lärarna i fjärde klassen i skola av A-form. En minskning av antalet
lärare i de nuvarande bygdeskolorna skulle även minska den stimulans i
skolarbetet och de möjligheter till ämnesbyte, som förekomsten av flera
lärare vid en skola innebär. Det kan befaras, att dessa små bygdeskolor
skulle komma att föra en tynande tillvaro.
Vinsten för barnen på landsbygden av att under femte och sjätte skol
åren erhålla undervisning i skola av A-form skulle alltså kunna spolieras
av i det hela försämrade betingelser för skolarbetet under de fyra första
skolåren.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
233
Domkapitlet i Luleå framkastar spörsmålet, huruvida det icke vore bättre
att i viss utsträckning pröva en mot centraliseringen motsatt väg.
»Det visar sig icke sällan att de mycket små skolorna, även skolor av
lägsta form, kunna nå förvånansvärt goda resultat. Naturligtvis hänger
detta i hög grad på läraren. Men det beror också på vissa för dessa små sko
lor gynnsamma faktorer. Barnantalet är ringa, och skolan kan få en för
trolig, lugn och hemlik prägel. Disciplinsvårigheter förekomma knappast.
Undervisningen kan och måste bliva mycket individualiserad. Arbetsskolan
tvingar sig fram. Barnen måste arbeta på egen hand och lära sig att så
göra. Nära och hjärtlig kontakt mellan skolan och hemmen blir en själv
klar sak.
Nu höra dessa skolor ofta till de i yttre avseende sämst rustade. Vore det
icke värt att företaga omfattande och storstilade försök med sådana skolor
för de sex första skolåren, väl rustade? Alltså skolor icke blott försedda med
högt kvalificerade lärare utan också utrustade med rika tekniska och meto
diska hjälpmedel: förutom vanlig skolmateriel, riklig och av förstklassigt
slag, radio, film, grammofon och icke minst korrespondensundervisning.
Man borde göra det bästa som göras kan av de ensliga byarnas skolor,
innan man berövar dessa byar deras skolor och berövar dem deras barn.
Säger man att det blir för dyrt, så må besinnas att det också blir dyrt att
bygga och upprätthålla mängder av skolhem. Och framför allt, det kommer
att stå vårt folk dyrare, om det till sist finns bara tätorter och däromkring
en obefolkad landsbygd, dömd att åter hemfalla åt den ödemark, varav
flydda släktens möda och svett en gång skapade bygd.»
Farhågor för att centraliseringen kan leda till avfolkning av landsbygden
framskymta i flera remissvar. Skolrådet i Hallsberg yttrar sålunda:
»En följd av centraliseringen blir, att många barn flyttas från hemmen
i avsides belägna bygder och kommer i avsaknad av den omvårdnad och
tillsyn, som endast föräldrar kan ge. De nödgas tillbringa 3 5 skolår i
stad eller annan tätort. Det är lätt att inse, att barnen i de flesta fall kom-
me att växa in i den nya miljön, vilket förhållande skulle komma att på
skynda flykten från landsbygden. I viss mån torde detta komma att gälla
även sådana barn, som med hjälp av skolskjutsar forslas till och från cen
tralskolorna i tätorterna.»
Om centraliseringen av klasserna 5 och 6 blir ett faktum, är det enligt
Svenska landsbygdens kvinnoförbund i varje fall önskvärt, att lärarna i de
kvarvarande bygdeskolorna representera en god kulturell standard.
»Att centralisering av de övre klasserna är en förutsättning för både den
nuvarande och den framtida skolans effektiva utnyttjande har SLKF i ett
föregående yttrande till skolutredningen haft anledning att påpeka. Och
om det i fortsättningen kan tänkas, att fyra eller sex klasser bli kvar ute i
bygdeskolorna, vilket ur både bygdens och barnens synpunkter många
gånger är att föredraga emot den större anhopningen av barn i en enda
centralskola, vilja vi dock understryka att dessa lärares allmänbildning och
utbildning blir sådan att (de) ha för vår tid lämpade möjligheter att uppe
hålla även den icke oviktiga traditionen som kulturvårdare på sin ort.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
234
Skolkommissionens förslag om
indragning av svagare skolformer
än B2-
formen har i allmänhet mottagits med bifall. Man behöver dock icke gå
utanför
Stockholmstraktens inspektionsområde
för att finna orter, där visst
motstånd kan väntas.
»Att centralisera även femte och sjätte klass till enhetsskolan torde åt
minstone för öarna stöta på absolut och berättigat motstånd från måls-
männen, då en sadan centralisering skulle medföra, att barnen måste in
ackorderas. Man torde därför få räkna med att B3-skolor med sex klasser
maste besta med alla deras problem i vad det gäller intagning av lärjungar
vartannat år, införande av språkundervisning — — — m. m.», skriver
folkskolinspektören i detta distrikt.
På denna punkt äro
landsbygdsorganisationernas
uttalanden av särskilt
intresse.
Svenska landsbygdens studieförbund och Svenska landsbygdens ung
domsförbund sätta till och med målet högre än kommissionen. »Önskvärt
är att inte lägre skolform än Bl kommer att finnas innanför enhetsskolan»,
skriver den senare organisationen. Styrelsen för J ordbrukareungdomens
förbund har icke heller några invändningar och väger fördelar och nack
delar av en längre gående centralisering.
»Beträffande centraliseringen av landsbygdens skolväsen uttalar sig
Styrelsen oreserverat för en centralisering av klasserna från 7 och uppåt.
Som SK påpekar kommer härigenom mycket av det passiva motståndet
mot en förlängning av skolpliktstiden att försvinna. Ifråga om den even
tuella centraliseringen av klasserna 5 och 6 är problemet ej lika enkelt. Ur
effektivitetssynpunkt bör en del kunna vinnas genom centralisering,
särskilt jämfört med bygdeskolor av B2-typ. Å andra sidan är nackdelarna
med centralisering av klass 5 och 6 så stora att bygdeskolor av Bl-typ
i regel bör vara att föredra framför en centralisering av dessa klasser. Be
träffande undervisningen i engelska bör övervägas, om ej en kompetent
lärare skulle kunna ambulera mellan flera skolor hellre än att man skall dra
samman alla eleverna för ett ämnes skull. En sådan ambulerande undervis
ning bör på många håll ganska lätt kunna ordnas och måste bli mycket
billigare än ett system med skolskjutsar. Bäst är dock säkerligen, om Bi
skolans lärare kan ha hand om undervisningen i engelska i klass 5 och 6.»
Övriga landsbygdsyttranden göra inga preciserade uttalanden om skol
formerna, men Svenska landskommunernas förbund vill kraftigt under
stryka, att bygdeskolorna så vitt möjligt böra bevaras.
»Bygdeskolornas vara eller icke vara bör icke så hårt sammankopplas
med undervisningen i engelska. Andra vägar än de av skolkommissionen
anvisade måste måhända beträdas för att bygdeskolorna i tillräcklig om
fattning skola kunna bevaras, och minst av allt böra därvid prestigesyn
punkter mellan olika lärargrupper få fälla utslaget. Det bör ju t. ex. i all
mänhet icke vara svarare eller dyrare att låta en lärare i engelska ambulera
mellan olika bygdeskolor än att centralisera klasserna 5—6 till skola, där
sådan lärare finnes.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
235
Ytterligare en råd yttranden göra gällande, att ordnandet av undervis
ningen i engelska icke kan vara tillräckligt skäl för en sa vittutseende om
organisation av skolväsendet som en centralisering i större skala av klasser
tillhörande mellanstadiet. Folkskolinspektören i Jämtlands södra inspek
tionsområde håller dock för sannolikt, att kostnaderna automatiskt skola
avskräcka från överdrifter i detta avseende.
»Följden av de mycket dryga kostnaderna för skjutsar och inackordering
måste bli den, att centralisering icke tillgrips i onödan. Att sammanföra
barnen till centralskolor redan från och med klass 5 kan alltså, icke beräk
nas bli en vanlig åtgärd. Huvudskälet för en sa tidig centralisering, införan
det av obligatorisk undervisning i engelska språket, måste sägas vara otill
räckligt för en så kostsam och besvärlig organisation. All erfarenhet talar
för att folkskolans lärare i framtiden på ett tillfredsställande sätt skall
kunna handha även undervisningen i engelska på mellanskolstadiet, even
tuellt med hjälp av radiolektioner, och att denna undervisning alltså kan
ordnas vid bygdeskolorna.»
Lärarorganisationerna på folkskolans område företräda i sistberörda av
seende liknande ståndpunkter. Sveriges folJcskollärarförbund anser sålunda,
att centralisering av mellanstadiet endast bör ske, där mycket lågt barn
antal i bygdeskolorna motiverar en centralisering och där kommunikations-
förhålladena och transportmöjligheterna äro goda.
»Fördelarna av bättre skolform måste i de enskilda fallen vägas mot
olägenheterna av bygdeskolomas nedläggande. Sexåriga bygdeskolor bör
bibehållas i de fall då detta med hänsyn till bygdens befolknmgsfördelnmg
och kommunikationsförhållanden är lämpligt.-----------
En centralisering av klasserna 5 och 6 enbart eller huvudsakligen för att
eleverna i ett skolämne skulle undervisas av lärare med högre utbildning
komme säkerligen att mötas med starkt motstånd ute i bygderna.. Ned
läggande av sexklassiga bygdeskolor och inrättande av skolskjutsar, i vissa
fall inackordering av barnen på centralskolans ort synes vara en orimlig
lösning av språklärarfrågan på mellanstadiet.
Om centralisering av klasserna 5 och 6 vid en skola av B2-form sker,
blir barnantalet i klasserna 3 och 4 i de flesta fall för lågt för att skolan ska
kunna bibehållas. Även klasserna 3 och 4 måste då överföras till annan
bygdeskola eller till centralskolan.»
Även något läroverkskollegium har kommit till likartade resultat men
utan att våga sig på lika långt gående slutsatser i fråga om lärarkompeten
sen som folkskoleyttrandena. Följande uttalande av kollegiet i Åmål kan
vara av intresse:
»Valet synes stå mellan att hålla ett mycket stort antal barn inackorde
rade i centralskolor uteslutande för engelskans skull och att lata dem stanna
i bygdeskolorna och där få undervisning i detta språk av mindre kompe
tenta lärare. Kollegiet kunde knappast annat än föredraga det senare.
Möjligen skulle en approbaturskurs i engelska vara nog, om huvudvikten
lades vid uttal och modernt språk.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
236
Mindre avskrackande kunna skolskjutsarna te sig i sammanhang, där
de tjana skolväsendets förbättring utan att antalet lärare och skolor be-
hover ändras. Folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde
pekar på denna användning.
»Skolkommissionen förutsätter, att skolor av lägre typ än B2-form skola
upphora. Det torde emellertid vara möjligt att med bibehållande av nu-
varande antal lärare och lokaler i icke ringa utsträckning förändra även
skolor av IL-form bil Bl-form genom anordnande av pendelskjutsar mellan
grannskolor. En sadan anordning, vilken blivit allt vanligare, kräver ofta
icke nagon storre utökning av de skolskjutsar, som erfordras av andra skäl,
■jutsama. utsträckas över hemortens gränser. En strävan synes
1-nxii r °ra 31 a-^ 1 an ®törre utsträckning förändra skolor av lägre form
till Bl-formen, vdken redan nu är den vanligaste på landsbygden och som
som A formen*^ ^ amnen erbjuder lika goda undervisningsmöjligheter
Skolöverstyrelsens utlåtande kan sägas tämligen väl sammanfatta vad
som framkommit under remissgången.
»Överstyrelsen delar den av SU och i flera remissyttranden framförda
uppfattningen, att skolväsendets fortsatta centralisering bör genomföras
varsamt. Dess fördelar och nackdelar böra noga vägas mot varandra, och
hansyn maste alltid tagas till skiftande lokala förhållanden.
I likhet med såväl SU som SK anser överstyrelsen, att en generell centra
lisering ej kan ifragakomma annat än på enhetsskolans högstadium (klas-
s®rna 'TT7- ^etta stadium kan nämligen på de flesta håll på landsbygden
ej effektivt utbyggas, med mindre man genomför en långt gående centrali
sering, ej endast med hjälp av skolskjutsar utan i vissa fall också genom
att uppratta skolhem och anordna inackordering. För att på landsbygden
over huvud taget kunna få en enhetsskola till stånd måste man tillgripa
åtgärder av sistnämnda slag i betydligt större utsträckning än nu, särskilt i
de vidsträckta norrlandskommunerna men även annorstädes. Att skilja
barnen från hemmen medför emellertid för alla parter betydande olägen-
iieter, särskilt för barnen på skolans låg- och mellanstadium. Systemet med
skolhem och inackordering bör därför i möjligaste mån begränsas till en
hetsskolans högstadium och ej heller där förekomma annat än i de fall, där
avstånden äro så stora, att man ej lämpligen kan anordna skolskjutsar.
Annu större varsamhet måste med hänsyn till barnens bästa och skol
skjutskostnaderna iakttagas, när det gäller centralisering av klasser på
enhetsskolans mellanstadium. Centralisering av klasserna 5 och 6 bör
salunda enligt överstyrelsens mening förekomma undantagsvis och endast
dar sa ar nödvändigt med hänsyn till de lokala förhållandena
Vidare anser överstyrelsen det vara olämpligt att låta fyra-klassiga skolor
b“ “en vanligaste formen av ’bygdeskolor’. Det kan nämligen befaras, att
pa detta sätt stympade skolor ej kunna hålla sig i nivå med skolväsendet
1 ovngt vare sig med hänsyn till lärarnas kvalitet eller i fråga om lokaler
skol hygieniska anordningar, materiel och dylikt . Trots att det sålunda
tmns risk ior att sadana ofullständiga skolor bli i flera avseenden eftersatta
anser överstyrelsen, att det på landsbygden kan vara lämpligt bibehålla en
del fristående småskolor för att därigenom låta barnen under de första
skolåren få tillgång till skola på nära håll.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
237
d. Departementschefen.
Kommunikationernas utveckling har givit oss nya möjligheter att effek
tivt gestalta vårt skolväsen. Om man förr av tekniska nödvändigheter
tvangs att räkna med ett skolsystem för städer och folkrika bygder, byggt
på skolans huvudformer, och ett system av undantagsformer för avlägsna
och slumrande bygder, så har nu en utjämning kunnat ske genom förbätt
ringar, steg för steg, av skolväsendet långt ute i glesbygderna. Skolbygg
nadernas och utrustningens standard har på samma gång höjts, olika skol-
sociala åtgärder ha inletts, och barnen från fordom isolerade byar ha tack
vare centraliseringen i större utsträckning, än eljest kunnat ske, blivit del
aktiga av dessa framsteg.
De ytterligare framsteg inom folkundervisningen, på vilka man nu hop
pas, äro icke mindre beroende av att möjligheterna till centralisering till
varatagas. På realskolestadiet måste undervisningsprogrammet utvidgas
med för folkskolan nya teoretiska och praktiska läroämnen. En differentie
ring av ett eller annat slag måste genomföras efter de växandes skiftande
anlag och håg. Den är möjlig endast vid skolenheter, där flera olika lärare
samverka och taga sig an var sina ämnen och var sin del av uppfostrings-
programmet.
De nuvarande realskolornas snabba utveckling har blivit möjlig endast
genom att det forna inackorderingssystemet kunnat ersättas med dagliga
skolresor. Det är icke ovanligt, att hälften eller därutöver av lärjungeklien
telet vid en samrealskola har baserat sin skolgång på de dagliga resorna
mellan hemmet och skolan. Samma möjligheter måste tagas i bruk, när
centralskolorna organiseras. Att dessa bliva så mycket fler än de nuvarande
realskolorna, innebär endast, att vissa grupper av lärjungar, som nu få
underkasta sig mycket betungande resor, kunna få sin utbildning på när
mare håll och att andra grupper äntligen få tillträde till en utbildning, som
icke kunnat beredas dem inom det nuvarande skolsystemet, men det kan
ej göra systemet med skolskjutsar överflödigt. Den allmänna centralisering
av undervisningen i klasserna 7—9, som skolkommissionen har föreslagit,
är jämväl enligt min åsikt ofrånkomlig. Där befolkningsunderlaget i en
kommun icke räcker för en centralskola, måste frågan ordnas genom inter-
kommunal samverkan. Där det är stort, böra två eller flera centralskolor
uppföras; vad skolkommissionen anfört om det önskvärda lärjungeantalet i
en centralskola, bör i allmänhet kunna vara till ledning, när antalet skol
enheter fastlägges.
Om det gäller centralisering av lägre stadier, är däremot varsamhet
påkallad. Man får aldrig tappa ur sikte, att skolskjutsarna i synnerhet för
de yngre barnen kunna vara fysiskt och psykiskt påfrestande och att vänte
tider lätt uppstå, som icke alltid kunna utnyttjas för verklig återhämtning,
för vila och lek. Inackorderingssystemet åter innebär, att barnen för en
Kungl. May.ts -proposition nr 70.
238
god del av aret övergå till en annan miljö. Förr eller senare i varje ung
människas liv måste visserligen bandet med hemmet lossas, men det bör
icke genom skolans åtgöranden ske tidigare än nödvändigt och allra minst
så tidigt, att de uppväxande bli främlingar för den miljö, varifrån de ut
gått. Liksom skolkommissionen anser jag, att centralisering av klasserna
1—4 bör så vitt möjligt undvikas.
Skolkommissionen har betecknat en centralisering av klasserna 5 och 6
som »ofta önskvärd» och med hänsyn till undervisningen i engelska i
många fall nödvändig. Jag har fått det intrycket, att vissa remissinstanser
däri inlagt ett krav på centralisering i alla de fall, där lärare med akade
misk utbildning icke står till buds, utan varje hänsyn till de byggnadsföre
tag, som därigenom bleve nödvändiga, och de mycket stora ekonomiska
värden, som äro nedlagda i de nuvarande skolhusen och lärarbostäderna.
Så äro dock skolkommissionens ord enligt min mening icke att förstå.
Undervisningen i engelska är blott en del av skolans arbetsprogram. Vad
som genom centralisering kan vinnas för denna undervisning bör liksom alla
andra effektivitetsvinster vid övergång till högre skolform noggrant vägas
mot de kostnader och olägenheter av olika slag, som en centralisering
kan vålla. Även om de ekonomiska motiven icke få dominera i så hög
grad, som ännu för ett par år sedan enligt då gällande bestämmelser var
fallet, kunna de givetvis icke frånkopplas. Att exempelvis barn, som i mo
derna lokaler undervisas av en lärare med nuvarande behörighet i engelska,
skulle medelst skolskjutsar förflyttas till en annan skola, endast emedan
där finnes en lärare med akademisk utbildning i engelska, är en nästan
grotesk tanke, som icke torde behöva på allvar dryftas. Vilken vikt som i
framtiden vid överväganden i centraliseringsfrågor bör tillmätas språk
undervisningens ordnande, kan väl icke exakt angivas, förrän ytterligare
erfarenheter gjorts bland annat av den kombinerade korrespondens- och
radioundervisningen, men jag vill betona, att denna fråga dock alltid endast
är en del av det mycket större problemkomplex, som beröres vid varje väckt
centraliseringsf råga.
Remissvaren ge uttryck åt en vitt spridd uppskattning av bygdeskolor-
nas verksamhet och icke minst av deras betydelse i ortens kulturella liv.
Till sådana värden måste givetvis hänsyn tagas även vid centraliserings-
frågornas bedömning. Avvecklingen av de svagaste skolformerna — B3-
skolorna och undantagsformerna — måste säkerligen fortgå av samma
orsaker, som hittills verkat, men det finnes inga hållbara skäl för att fram
ställa en nedorganisering av alla sexåriga bygdeskolor till fyraåriga som ett
önskvärt framtidsperspektiv. Överhuvud är det enligt min mening icke
möjligt att avgöra dylika frågor på ett schematiskt sätt; alla de omständig
heter, som kunna vara av vikt, böra, när det gäller en bygdeskolas bestånd
eller organisation, ånyo noggrant skärskådas och vägas med hänsyn till sin
betydelse i det särskilda fallet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
239
Det är mycket möjligt, att en specialutredning i sinom tid kan befinnas påkallad rörande skolväsendets ordnande i vissa glesbygder, där vid genom förandet av reformen inackordering i skolhem kan bliva erforderlig i större utsträckning. I vad mån undantagsformer i en eller annan mening kunna vara motiverade inom dessa trakters skolväsen, kan emellertid icke tillför litligt bedömas, förrän enhetsskolans detaljkonstruktion definitivt utprö vats. Glesbygdernas speciella problem inom enhetsskoleorganisationen torde därför komma att aktualisera sig först under genomförandeperioden på 1960-talet.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
5. Den praktiska utbildningen.
T
det föregående har redan i olika sammanhang framhållits, att den mest maktpåliggande uppgiften vid en allmän skolreform är utstakandet av en god lärogång för elever, som komma att övergå till praktiska yrken. Vid detta arbete torde skolkommissionens förslag vara den naturliga utgångs punkten. Det kan därför vara av intresse att speciellt följa den lärogång skolkommissionen tänkt sig för en sådan elev, alltifrån lågstadiet, där han ännu står oviss om sina anlag, upp till den tidpunkt, då han lämnar skolan, besluten om att inträda i ett visst yrke.
a. De praktiska ämnena före linjedelningen.
Den första kontakten med de praktiska ämnena i skolan ingår i den all männa fostran, som bör komma alla lärjungar till del, icke blott dem, som sedan i livet ägna sig åt praktiskt arbete. Den pedagogiska slöjden — en svensk skapelse, som givit impulser även åt utvecklingen utomlands — är därvid ett av skolans givna hjälpmedel. Skolkommissionen skildrar på föl jande sätt det praktiska arbetet under de sex första åren:
»På lågstadiet, d. v. s. i de tre första klasserna, bör praktiskt arbete be drivas som en organisk del av den samlade undervisningen och alltså sam ordnas med modersmålsundervisning och orientering. I det praktiska arbetet bör ingå s. k. småslöjd samt lerslöjd och förberedande övningar i syslöjd och träslöjd. Elementär träslöjd, som till sin metodik påminner om verksam heten i förskolan, är så enkel, att den inte behöver påbörjas senare än sy slöjd. Både pojkar och flickor bör pröva på alla de olika slagen av slöjd.
Redan på lågstadiet kan förberedelser göras för det praktiska ämnet hem kunskap på högstadiet. Så sker för övrigt i viss utsträckning redan nu. Bar nen bör få lära sig, hur man bäst utför en del enkla husliga sysslor, t. ex. hur man diskar och städar, borstar skor och kläder, hänger upp kläder och håller ordning på sina tillhörigheter. De bör kunna lära sig att använda olika hushållsredskap och att på egen hand göra i ordning ett mellanmål eller matsäck till en utfärd. Lekköksundervisning bör bedrivas, och för detta ändamål bör skolköket få utnyttjas vid några tillfällen, om inte sär skild utrustning för lågstadiet kan anskaffas.
På mellanstadiet bör slöjden, i motsats till vad nu iir fallet, bli obligatorisk för såväl skoldistrikt som elever och ligga inom timplanen. Genom detta
240
förslag ansluter sig skolkommissionen till skolutredningens yrkande i samma
riktning.
J klasserna 4 6 i den nuvarande folkskolan koncentrerar sig pojkarna på
träslöjd, med inslag av papp- och ev. metallslöjd, och flickorna på syslöjd.
.Bestämda skrankor mellan könen i fråga om slöjdarterna bör emellertid
undvikas. Blir det i praktiken ändå en uppdelning, bör pojkar och flickor
under viss tid obligatoriskt göra ett byte och pröva på varandras arbete. En
slöjdart som är värd att införas på flera håll även på mellanstadiet är ler-
slöjden.
Slöjden pa mellanstadiet skall vara ett medel i den allmänna uppfostrans
tjänst. Däremot bör förberedande yrkesutbildning ej ges här utan först på
högstadiet. Redan på mellanstadiet bör emellertid slöjden innehålla sådana
praktiskt nyttiga inslag som klädvård (vid syslöjd) och enkla reparationer
(vid träslöjd).
Undervisningen i trädgårdsskötsel bör, där så är möjligt, påbörjas på mel
lanstadiet. Elevernas intresse kan stimuleras genom olika åtgärder, t. ex. ge
nom att de självständigt får ansvara för var sin del av en skolträdgård eller
genom att de uppmuntras att göra små anläggningar vid sina hem, där de
lokala förhallandena tillåter detta. Samverkan kan ske med ungdomsorga
nisationer och andra sammanslutningar på orten med intresse för trädgårds
odling.
Behovet av hemkunskap tillgodoses på mellanstadiet i någon mån av sy
slöjden. Dessutom bör emellertid anordnas frivilliga korta kurser utanför
schemat, varvid skolans materiel kan utnyttjas.» (S. 177—178.)
För sjunde och åttonde klasserna föreslår kommissionen ett för alla lär
jungar — gossar och flickor — obligatoriskt praktiskt ämne, benämnt hem
kunskap (med småreparationer).
Slöjd-, yrkes- och handelslärarnas riksförening vill med några exempel
visa, huru slöjden kan utbyggas till att omfatta hemkunskap och hemrepa
rationer.
»Om en elev exempelvis gör en väggbokhylla, får läraren ett utmärkt till
fälle att samtidigt demonstrera uppsättning av denna genom proppning av
olika väggmaterial. I samband härmed kan läraren även demonstrera lag
ning av smärre hål i väggputsen eller lagning av tapet. Gör en annan elev
en golvlampa, kommer man härigenom in på montering av elektrisk arma
tur, som då kan demonstreras för samtliga elever, vidare byte av elektriska
proppar m. m. Om någon elev gör en stol eller en sypuff, böra dessa arbeten
klädas i slöjdsalen och samtliga elever samtidigt undervisas om hur man
förfar för att sätta nytt tyg på hemmets sittmöbler. Dessa exempel kunna
mångfaldigas. Föreningen har endast med att räkna upp dem önskat peka
på de kombinationsmöjligheter, som finnas mellan ämnena manlig slöjd
samt hemkunskap och hemreparationer.»
Föreningen finner det önskvärt, att barnen redan på mellanstadiet få
övning i att använda verktyg för såväl trä- som metallslöjd.
»Härigenom är en del av svårigheterna i inlärandet av verktygens rätta
användning undanröjd, när barnen på högstadiet skola utföra mer kvalifi
cerat arbete. Skulle nämligen barnen på mellanstadiet ej få någon övning i
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
241
båda slöjdarterna, blir det måhända svårt att väcka deras rätta arbetsglädje,
när de på högstadiet till en början skola utföra mer elementära arbeten i
en förut ej prövad slöjdart.»
Även enligt skolkommissionen skall i hemkunskapen ingå vissa arbets
uppgifter med anknytning till slöjden, enkla reparationer, målnings- och
snickeriarbeten, som kan förekomma i ett hem o. s. v. Eftersom ämnet skall
vara representerat i två klasser, finnes det dock utrymme även för andra
uppgifter:
»I kursen bör ingå elementär hushållskunskap med närings- och matlag-
ningslära samt orientering om viktiga former av produktion i hemmet. In-
köpskunskap och varukunskap måste ägnas stor uppmärksamhet. Lär
jungarna böra få öva sig att i olika situationer göra en lämplig avvägning
mellan inköp av färdiga produkter och tillverkning i hemmet. Vidare bör
meddelas enkla grunder i hemvård och bostadskunskap.» (S. 178.)
De ekonomiska frågorna ha dock i första hand hemortsrätt i ämnet sam
hällskunskap, anmärker skolkommissionen.
Sveriges husmodersföreningars riksförbund understryker vikten av en
kontinuerlig undervisning i husligt arbete och syslöjd genom hela skolan
men kan ej finna, att skolkommissionen helt fullföljt sina intentioner här-
utinnan. Den obligatoriska kursen i hemkunskap i klasserna 7 och 8 om
fattar så många moment, att förbundet icke känner sig övertygat om att
den rent husliga utbildningen i tillräckligt hög grad blir tillgodosedd. Ett
liknande uttalande göres av Svenska skolkökslärarinnornas förening.
Yrkeskvinnornas samarbetsförbund poängterar, att kursen måste ge vår
tids yrkesarbetande människor förutsättningar att på ett effektivt och tids
besparande sätt organisera och utföra hemsysslorna.
»Vi fästa uppmärksamheten på att stora nationalekonomiska värden
kunna tillvaratagas genom en tillräckligt grundlig och omfattande utbild
ning i husligt arbete (hushållsgöromål och sömnad). Härtill vilja vi även
framhålla, att föräldrarna numera i regel icke i så stor utsträckning som
tidigare var fallet ha tid och möjligheter att personligen införa barnen i
praktiskt hemarbete.»
Svenska skolkökslärarinnornas förening skulle helst vilja förlägga grund
kursen i hemkunskap till klass 6 men inser, att praktiska svårigheter där
vid kunna inställa sig.
»Erfarenheten har visat, att intresset för praktisk verksamhet är utom
ordentligt stort hos både gossar och flickor i 11—12-årsåldern samt att ma
nuella färdigheter lätt övas in vid tidig ålder. Intresset för hemmet är star
kare vid den åldern än senare, varför barnen gärna i hemmet tillämpa de
lärdomar de fått i skolköket. Härigenom stärkes också samarbetet mellan
skola och hem samt föräldrarnas förståelse för skolarbetet. Vid något se
nare ålder bli barnens intressen mer utåtriktade och splittrade. För deras
allsidiga utveckling är det således önskvärt, att den grundläggande hem
undervisningen sättes in på tidigt stadium.
16 —
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 70.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
\ i äro val medvetna om att grundkursens förläggande till klass 6 kom
mer att möta vissa svårigheter på landsbygden, då faekutbildade lärarinnor
och skolkökslokaler endast torde komma att finnas vid centralskolorna.
Det borde dock icke vara omöjligt, att eleverna i klass 6 de dagar, de ha
skolköksundervisning, medfölja de äldre barnen i skolbussen till central
skolan. Om grundkursen i huslig ekonomi placeras i klass 6, bör dess på
byggnad följa i klass 8. I praktiken har det visat sig värdefullt att ha skol-
köksundervisningen förlagd till två perioder med ett mellanliggande år.
Det är givetvis endast under förutsättning att grundkursen lägges i hän
derna på facklärare, som den kan förläggas till klass 6.
Därest det visar sig omöjligt att förlägga den första delen av grundkur
sen till klass 6, acceptera vi kommissionens förslag att placera den i klass 7,
ehuru vi anse det ur pedagogisk synpunkt lämpligare att ha den i G:e
klass.»
-
4
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
För de lärjungar, som ämna gå den praktiska vägen, tillkommer i klass
7 ett och i klass 8 ett eller två praktiska tillvalsämnen. Då det första av
dessa skall balansera mot tyskan och det andra mot engelskan, blir det
timantal, som kan ägnas praktiska ämnen, icke obetydligt. Redan en tid
av fem veckotimmar under ett år motsvarar ungefär den nuvarande minimi-
kursen i fortsättningsskolan. En lärjunge, som begagnar sig av tillvalsmöj-
lighetema i praktiska ämnen, får alltså redan i klasserna 7 och 8 en avse
värt fylligare praktisk undervisning än nu i fortsättningsskolan.
Liksom arbetet i fortsättningsskolan kunnat utbyggas i olika riktningar
efter de lokala förhållandena, bör detta kunna ske även på motsvarande
stadium i enhetsskolan. Flickorna komma väl antagligen att i stor utsträck
ning välja husligt arbete som tilläggsämne. Skolkommissionen yttrar härom:
»Fördjupning bör ske i bland annat hushållskunskap, dit även fortsatt
undervisning i trädgårdsskötsel kan knytas, inköpskunskap och varukun
skap, bostadskunskap med hemvårdslära samt barnavård. Undervisningen
bör utgå från förhållandena i hem med barn, där många svåra organisa
toriska problem uppstår och där en koncentration på rent hushållsarbete
inte är möjlig. Ett av hemkunskapens viktigaste mål måste vara att vänja
lärjungarna vid planläggning och samordning av hemsyssloma. Till en star
kare specialisering på olika verksamhetsgrenar räcker inte tiden. Tillräcklig
uppmärksamhet måste emellertid ägnas åt matlagningslära och åt olika
slag av produktion i hemmet. Ett viktigt moment, som bör ägnas större
uppmärksamhet än som hittills varit möjligt i våra skolor, är inköpskun-
skapen. För att denna del av undervisningen skall komma till sin rätt, ford
ras att anvisningar och arbetsmaterial utarbetas och att fortbildningskurser
anordnas för lärarna. Klädvård, som på mellanstadiet ingått i syslöjden,
måste uppmärksammas på högstadiet. — — — Inom barnavårdsunder-
visningen torde det vara nödvändigt att ge de teoretiska delarna den domi
nerande platsen, med observation av barn och undervisning om dagsschema,
faromoment m. m. Undervisningen på detta stadium bör väcka förståelse
för att vården av barn kräver faktiska kunskaper, som det är angeläget
för alla, som skall ha ansvar för barn, att skaffa sig. Elever, som i hemmet
har ansvar för yngre syskon och som i skolan intresserat sig särskilt för
243
barnavårdskursen, bör uppmuntras att berätta för kamraterna om sina iakttagelser.» (S. 179.)
En pojke är givetvis också välkommen till denna undervisning, men de flesta skulle nog föredraga det tillvalsämne, som kommissionen kallar »prak tisk yrkesorientering»
.
Detta ämne är avsett att ge deltagarna kortare prak
tisk erfarenhet av några yrken, som de äro intresserade av.
»Den praktiska yrkesorienteringens mål är att ge eleverna även manuell övning, förtrogenhet med yrkets verktyg och helst med själva arbetsmiljön. Vidare skall den ge eleven möjlighet att bedöma sina egna anlag, den skall ge praktiska kunskaper som är nyttiga även för den, som inte väljer yrket i fråga, och den skall ge en kunskap om olika yrken, som är ett värdefullt inslag i allmänbildningen.
För några yrken kan skolan själv tillhandahålla material och verktyg, som ger en verklighetstrogen övning; en skicklig yrkesman kan då anlitas som handledare. Ett deltagande i verksamheten på själva arbetsplatsen är dock den avgjort bästa och i många fall enda lösningen. Skolan måste där för samarbeta med näringsidkare och yrkesutövare. Urvalet av yrken måste göras av de lokala skolmyndigheterna. Olika grenar inom näringslivet måste vara företrädda, t. ex. jordbruk, skogshushållning, handel, hantverk, indu stri. Det torde inte vålla alltför stora svårigheter att träffa avtal om kor tare praktikantarbete hos hantverksmästare, organisationer och allmänna institutioner. Även framsynta ledare för industriföretag torde inse, att det ligger i företagens eget intresse, att ungdomarna före sitt val av yrkesprak tik får pröva sin förmåga för att lättare kunna bedöma, på vilket område de kan göra de bästa insatserna. Man bör lokalt alltid undersöka möjlig heterna att koncentrera yrkespraktiken till vissa perioder eller till bestämda veckodagar. De svårigheter, som härvid kan uppstå, sammanhänger främst med organisationen av tjänstgöringen för lärarna i de teoretiska ämnena.» (S. 179—180.)
Den teoretiska yrkesorienteringen ges däremot inom samhällskunskapen.
Sannolikt blir även maskinskrivning ett uppskattat tillvalsämne. »Av en smula färdighet i maskinskrivning har medborgaren stor nytta i hela sitt liv, mycket större nytta än av den myckna träningen i teckning», heter det i ett yttrande.
Andra ämnen, som kunna ifrågakomma, ha nämnts i tidigare samman hang. Erfarenheterna från existerande praktiska skoltyper utpeka vissa in tresseområden såsom särskilt lämpliga för åldersstadiet. Ritteknik, motor kunskap och verkstadsarbete äro sålunda omtyckta ämnen för pojkar i pubertetsåren.
Svenska landsbygdens studieförbund lägger ett ord för ämnet bokföring: »T vår nuvarande obligatoriska skolundervisning har detta ämne blivit i hög grad försummat och det är angeläget, att en avsevärd förbättring i detta avseende åstadkommes i den nya skolan. Knappast nåirot annat ämne är i så hög grad ägnat att fostra till ordning och reda som bokföring, om undervisningen bedrives på så sätt, att elever få utföra självständiga upp gifter. En elementär kurs i bokföring måste dessutom anses höra till all
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
241
mänbildningen i synnerhet som föreningsliv, företagarverksamhet och de-
klarationsplikt kräver bokföringskunskap hos ett mycket stort antal med
borgare.»
Styrelsen för
Jordbrukareungdomens förbund
vill ytterligare stärka de
praktiska ämnena:
»Speciellt bör hemkunskap, slöjd och hushållskunskap ges mera utrymme
i flickornas^ utbildning än vad som tycks framgå av betänkandet. För poj
karna bör å andra sidan mera tekniska övningar kunna inläggas. Det stora
intresset för teknik hos pojkar i dessa åldrar och teknikens genomgripande
betydelse i nutidssamhället tala båda härför.»
Styrelsen håller före, att den klubbverksamhet inom lantbruk och skogs
bruk, som sedan 25 år tillbaka har bedrivits av förbundet, bör kunna in
kopplas såsom ett frivilligt led i yrkesskolningen och kombineras med där
till anslutande kortare fackkurser.
>>I 8:e klass bör detta arbete kunna ingå som en väsentlig del i det yrkes-
orienterande inslaget, vilket bör ges ännu större rum än som avsetts i be
tänkandet. Bade i klubbarbetet och i de korta kurserna bör särskild upp
märksamhet ägnas jordbrukets, skogsbrukets och lanthushållets mekaniska
utrustning i anslutning till den pågående utvecklingen på detta område.
För flickorna bör dessutom stor vikt läggas vid praktisk tillämpning av nä-
ringslärans grunder och vid praktisk hemvård.»
I klubbverksamheten ha ungdomarna fått syssla med egna växtodlings-
och djuruppfödningsföretag, maskinövningar, färdighetsprov och tävlingar.
Den har, framhåller styrelsen, icke endast omfattat jordbruksbetonade upp
gifter utan även yrkesorienterande, hemkunskapsbetonade och samhälls-
fostrande moment.
Även en folkskolinspektör — inspektören i
Tomedalen
— anser att frå
gan om yrkesutbildning inom JUF:s ram bör bli föremål för utredning och
försöksverksamhet.
Arbetsmarknadsstyrelsen
är med på kommissionens synpunkter men är
icke övertygad om att undervisningen i praktisk yrkesorientering överallt
skall kunna i full utsträckning genomföras enligt planen.
»Tanken är otvivelaktigt i princip sund och riktig. Den har på sina håll
i utlandet (bland annat i vissa storstäder i U. S. A.) med framgång omsatts
i praktiken och har i olika former även kunnat tillämpas vid den yrkesväg
ledning, som bedrivits av den svenska ungdomsförmedlingen (låt vara, att
man därvid huvudsakligen måst utnyttja elevernas sommarferier till ifrå
gavarande praktik — endast på ett par håll har den yrkesorienterande prak
tiken kunnat ordnas inom skolarbetets ram). Yrkesvägledningen bör med
tillfredsställelse hälsa varje anordning, som på ett ändamålsenligt sätt ger
den unge tillfälle att på ett mera direkt och aktivt sätt bekanta sig med
uppgifterna, förhållandena och arbetsmiljön inom det yrke eller de yrken,
som äro föremål för hans framtidsfunderingar.
Styrelsen vill emellertid som sin erfarenhet påpeka, att en praktisk yrkes
orientering av detta slag, planerad i större skala och för ungdomar i 14-års-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
245
åldern, kommer att bli mycket besvärlig att organisera. Någon verklig
arbetsinsats kan man ju knappast vänta sig av dessa korttidspraktikanter,
och under sådana förhållanden kan man knappast heller vänta sig, att alla
arbetsgivare skola komma att förklara sig villiga att ta hand om dylika
praktikanter på det sätt, som avses. Svårast blir det inom de distrikt, som
utmärka sig för ett mera ensidigt strukturerat näringsliv. Man kan ju knap
past räkna med att skicka ungdomarna från ett distrikt till ett annat för
att bereda dem en kort tids praktik av orienterande slag. I alla händelser
måste man räkna med ett ganska omfattande ackvisitionsarbete för att
kunna uppdriva tillräckligt antal lämpliga praktikplatser. För många ar
betsgivare ställer det sig för övrigt svårt att medverka — arbetet är av
sådan art eller arbetsförhållandena sådana, att det vore direkt olämpligt
att låta 14-åringar praktisera där.»
Styrelsen för
Stockholms stads skolor för yrkesundervisning
har visser
ligen kännedom om att praktik på arbetsplatserna med framgång har an
vänts som yrkesorienterande medel, bland annat för lärjungar i klass 8 vid
olika skolor i Göteborg, men ifrågasätter, huruvida icke praktiken i vissa
fall hellre bör förläggas till
yrkesskolor
än till arbetsplatserna.
»Styrelsen finner denna praktiska yrkesorientering vara av värde men
är också medveten därom, att den är lättare att organisera i en mindre tät
ort, vars yrkesförhållanden bättre kunna överblickas och där lärarna i regel
kunna ha en bättre personlig kontakt med näringslivets utövare än i en
storstad. Det är möjligt, att yrkesorientering i form av försöksarbete i
yrkesskolor, såsom nu sker i Stockholm, är en bättre och mera rationell
lösning i en stad med ett rikt och differentierat yrkesskolväsende.»
Det synes mig tämligen sannolikt, att tillvalen i sjunde och åttonde klas
serna på orter med ensidigt näringsliv ofta måste begränsas till att omfatta
ämnen, som tämligen lätt kunna anordnas skolmässigt, och därutöver ett
fåtal för orten viktiga sysselsättningar. I en utpräglad jordbruksbygd skulle
väl lantbruk, hushåll och snickeri i första hand få lämna stoff för denna del
av den praktiska undervisningen.
b. Anlags- och yrkesorientering.
När en lärjunge, som tänker ägna sig åt något praktiskt, övergår till
nionde klassen med dess förberedande yrkesutbildning, måste han träffa
ett åtminstone preliminärt val av yrke. I många fall äro lärjungens intres
sen ganska tidigt deciderade: hågen står till en viss bestämd levnadsbana,
för vilken han har både intresse och fallenhet. Men en stor del av de upp
växande har inga så klart utpräglade intressen. De ha ungefär samma all
männa förutsättningar för ett nyttigt liv i samhällsgemenskapen, som män
niskor av vår stam i genomsnitt ha; de kunde sannolikt något så när finna
sig till rätta inom ganska många yrken. Det är dock av vikt, att de få klart
för sig, huruvida de på grund av någon kroppslig defekt eller någon psy
kisk hämning böra undvika en viss sysselsättning och huru de i övrigt
skola välja för att finna bästa trivsel i framtiden. Den anlags- och yrkes
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
246
orientering, skolan kan ge dem, måste därför ha förts till en viss avslut
ning redan i åttonde klassen.
Redan nu försiggår under arbetsmarknadsstyrelsens ledning ett omfat
tande yrkesY ägledande arbete bland skolungdomen.
Skolloommissionen
an
ser det dock nödvändigt, att denna verksamhet i olika avseenden vidgas och
intensifieras.
»Själva planen för yrkesvägledningen synes i stort sett vara god. Det
buster dock pa ett par viktiga punkter vid dess genomförande. Yrkes
orienteringen blir i huvudsak teoretisk. Studiebesöken i fabriker och
andra företag blir i regel endast några få. Lärarens kännedom om andra
yrken än sitt eget är i manga fall ytterst obetydlig. I regel torde en klass
lärare icke ha möjlighet att skaffa sig den allround-kännedom om yrkes
livet, som kräves för att kunna göra en insats på området. Yrkesvägleda-
rens kontakt med pojken eller flickan blir ett enda eller ett par korta sam
manträffanden, och även om han kommer till ett bestämt resultat beträf
fande yrkesvalet, kan det i manga fall ändock rinna ut i sanden med det
konstaterandet, att det icke är möjligt att förverkliga på grund av elevens
ekonomiska eller andra (t. ex. hemorts-) förhållanden.» (S. 249.)
En plan för verksam hetens effektivisering har framlagts av byråchefen
Ejnar Neymarlc i hans redan citerade arbete Skolungdomens vägledning till
utbildning och yrke. Kommissionen har funnit sig kunna i allt väsentligt
tillstyrka hans förslag. En viss överarbetning torde doek bliva nödvändig
med hänsyn till att undervisningen i klasserna 7 och 8 enligt skolkommis-
sionens förslag skall bestridas av ämneslärare. De uppgifter med avseende
på yrkesvägledningen, som nu ligga i klasslärarens händer, måste i enhets-
skolan organiseras upp under delvis nya förutsättningar.
Yrkesvägledningen i dessa klasser skulle enligt förslaget omfatta dels
anlagsorientering, dels yrkesorientering.
Anlag sorientering ens
uppgift är att ge lärjungen kunskap om hans egna
förutsättningar. Det är en kunskap av grundläggande natur, framhåller
Neymark. en förutsättning för att övriga förvärvade kunskaper skola kunna
brukas på rätt sätt — ja, i många fall kanske rent av en förutsättning för
att vissa andra kunskaper skola kunna förvärvas. I det vanliga skolarbetet
ingå en mångfald arbetsmoment och situationer, som med fördel skulle
kunna utnyttjas som underlag för elevernas självbedömning.
»Det stora felet är bara, att skolan själv hittills inte i tillräcklig grad
varit inställd pa uppgiften att ställa dessa moment och situationer i an-
lagsorienteringens tjänst. Man har i stort sett nöjt sig med att på ett mera
summariskt sätt betygsätta prestationerna i vissa ämnen utan att säga
något om de anlagspsykologiska karakteristika, som eventuellt kommit till
synes vid prestationerna i fråga, och utan att ge eleverna några egentliga
impulser till själviakttagelser beträffande ifrågavarande punkter.» (Bil. V
s. 128.)
Läraren måste mer än som nu i allmänhet sker göra lärjungarna upp
märksamma på att vissa inslag i skolarbetet kunna vara ganska belysande
arbetsprov. Han bör också hjälpa den unge att genom jämförelser skaffa
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70. 247
sig en bakgrund för bedömningen av sitt arbete. Därvid kunna naturligtvis allmänna värdeomdömen icke undvikas.
»Men huvudsaken ur yrkesvalspsykologisk synpunkt är, att man ger var och en tillfälle att se, vad som är särskilt utmärkande för den egna presta tionen och det egna arbetssättet i förhållande till andx-as arbeten. Framför allt bör man därvid framhäva de positiva dragen och tendenserna, så att den unge känner sig uppfordrad till att ytterligare pröva och utveckla sina in tressen och anlag i ifrågavarande riktning. Det kan dock även vara av vikt, att den unge får klart för sig, var han har sina svaga punkter — dels för att han skall kunna bota, vad som går att bota, dels för att han småningom skall förstå, att han gör klokast i att undvika vissa yrkesvägar, där ifråga varande svaga punkter kunna bli ett besvärande handikap eller till förtret för honom själv och andra.» (Bil. V s. 128—129.)
I detta sammanhang äro
övning sämnena
icke minst betydelsefulla:
»Med relativt små medel bör man kunna inom ramen för undervisningen i vissa övningsämnen skapa arbetsmoment och -situationer, som tillsam mans erbjuda en provkarta på några av de mest typiska och grundläggande arbetsformerna (obs. inte yrkesformema!) och som på ett renodlat sätt låta olika elevers begåvningsanlag och attityder komma till synes. Det får bli en uppgift för den praktiska psykologien att tillsammans med den peda gogiska (inklusive den yrkespedagogiska) sakkunskapen och yrkesvägled ningens centrala ledning undersöka, vilka möjligheter som härvidlag stå till buds, och utarbeta ett förslag till en dylik serie anlagsorienterande arbets moment och -situationer.» (Bil. V s. 131—132.)
Ur anlagsorienteringens synpunkt är det dock även önskvärt, att de unga få pröva håg och fallenhet på
praktiska arbetsuppgifter,
framhåller dr
Neymark. Genom skolkommissionens planläggning av arbetet i klasserna 7 och 8 — och särskilt tack vare de praktiska tillvalsämnena i dessa klasser — skapas också sådana prövningsmöjligheter.
Vad man kan få ut av skolarbetet i anlagsorienterande syfte beror emel lertid i hög grad av lärarnas psykologiska intresse och omdöme. Skolbety gen säga icke allt som kan sägas, bland annat ingenting om förhållandet mellan flit och förmåga och ingenting om de hämmande faktorer, som ibland spela in. Man får dock icke begära, att läraren skall säga mera, än han kan stå för.
»Vad läraren i gemen kan yttra sig om, det är elevernas beteende i vissa konkreta skolsituationer. Åtskilliga lärare äro säkerligen i stånd att gå ett steg längre och lägga sina iakttagelser till grund för generaliserande slut satser beträffande de begåvningsdrag och dispositioner, som betinga ifråga varande beteende och som kunna antagas göra sig gällande även i andra sammanhang. Men för många lärare ställer detta sig säkerligen svårt. Det torde också dröja länge, innan lärarna i gemen fått den psykologiska skol ning och inställning, som är erforderlig härför. I varje fall är det säkrast att inte kräva generaliserande slutsatser av detta slag utan nöja sig med frå gor. som låta läraren redogöra för vad han kunnat iakttaga beträffande elevens beteende i vissa konkreta situationer av det slag, som elev och
248
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
lärare ofta mota i skolarbetet. Genom ett dylikt förfaringssätt slipper man
ocksji ifrån de svårigheter, som användandet av en mera abstrakt psykolo
gisk terminologi kan medföra.» (Bil. V s. 136—137.)
Klassföreståndaren eller en utsedd kontaktman bland lärarna bör sam-
manstalla lärarnas uttalanden om varje lärjunge till ett utlåtande, som i
speciella problemfall eventuellt kan föreläggas klasskonferensen och som
slutligen tillställes yrkesvägledaren.
Lärarnas iakttagelser böra kompletteras med
skolläkarens.
Det är icke
ovanligt, att en ung människa på grund av vissa personliga defekter, såsom
nedsatt synskärpa, färgblindhet, vissa deformiteter eller handsvett, måste
avradas från ett tilltänkt eller redan valt yrke. Många sådana fall upp
täckas vid den läkarbesiktning, som enligt lagen om arbetarskydd skall äga
rum med minderåriga industriarbetare vid anställningens början och sedan
en gång varje kalenderår. Vid alla skolor, där statlig eller statsunderstödd
skolhygienisk verksamhet förekommer, bedrives redan nu en dylik medi
cinsk yrkesrådgivning enligt av skolöverstyrelsen meddelade anvisningar.
\id sidan härav böra
psykotekniska
undersökningsmetoder tagas i an
språk för anlagsorienteringen.
»Gransen mellan de arbetsprov och undersökningsmetoder, som skolan
och ungdomsförmedlingen, enligt vad som tidigare sagts, företrädesvis böra
utnyttja vid sm anlagsorientering, och åtskilliga av de arbetsprov och
undersökningsmetoder, som fackpsykologerna och de praktisk-psykologiska
instituten utnyttja, är högst flytande. I princip föreligger ingen egent
lig skillnad», skriver Neymark. »Emellertid blir det ändå delvis en annan
sak, om bedömningen företages av fackpsykologerna vid ett praktisk-psy-
koiogiskt institut... De mera subjektiva’ metodernas effektivitet är i hög
gra,d beroende av personen, som handhar dem — av vederbörandes psykolo
giska iakttagelse- och inlevelseförmåga och hur pass uppövad och skolad
denna är. En anlagsdiagnostiker och psykotekniker av facket har antag
ligen i allmänhet större förutsättningar att applicera och utnyttja dessa
metoder pa ett rationellt sätt än den, som inte är specialist på dylika psyko
logiska frågor.» (Bil. V s. 149.)
Redan bristen på psykologer lägger tills vidare hinder i vägen för de
psykotekniska metodernas allmännare bruk. Neymark finner det nödvän
digt att tills vidare reservera de psykotekniska undersökningsmetoderna
för de kategorier, som ur anlagsdiagnostisk synpunkt erbjuda speciella svå
righeter eller av ett eller annat skäl påkalla en särskilt grundlig undersök
ning, totaliter eller i visst avseende.
Skolkommissionen,
som föreslår en ordnad skolpsykologutbildning, tän
ker sig, att testningar i framtiden skola anordnas med samtliga lärjungar
på lämpliga punkter av skolgången, bland annat i slutet av sjätte klassen
och vid övergången till klass 9.
»Vad beträffar begåvningsundersökningen i sjätte klass är det nödvän
digt, att denna även omfattar elevernas praktiska anlag och förutsätt
ningar. Hittillsvarande begåvningsdifferentieringar har i alltför stor ut
249
sträckning räknat blott med graden av begåvning men mindre bekymrat
sig om kvalitativa differenser och typskillnader mellan eleverna, mycket
beroende på att den traditionella skolan i främsta rummet premierar en
begåvningstyp: den teoretisk-verbala.» (S. 449.)
Därjämte böra individualtestningar kunna anordnas, när omständig
heterna det påfordra.
Yrkesorientering
kan ofta bedrivas parallellt med anlagsorienteringen;
dess uppgift är emellertid en annan. Den eftersträvar att ge de unga en
viss allmän kunskap om yrkeslivet och en någorlunda realistisk uppfatt
ning om problem och förhållanden, som möta på arbetsmarknaden och
i
yrkeslivet.
En framgångsrik yrkesorientering förutsätter en viss själv verksamhet
från lärjungarnas sida. Deras intresse måste stimuleras genom lämplig läs
ning, studiebesök och praktik.
Speciell yrkesorienterande litteratur finnes redan i rätt stor omfattning
och bör i mån av behov förnyas. En sådan broschyr som den av arbets
marknadsstyrelsen utgivna »Att välja yrke» har säkerligen fått en stor
läsekrets. Den ger inte några närmare yrkesbeskrivningar utan försöker i
stället få de unga att förstå, hur man skall resonera och inte resonera vid
yrkesvalet, och ger en rad exempel på vilka yrken, som man kan fundera
på, ifall man har de eller de intressena och anlagen, samt vilka man bör
undvika, om man har de eller de svaga punkterna. Orienterande broschyrer
och uppslagsböcker rörande skolor och utbildningsmöjligheter av olika slag
böra finnas att tillgå i skolbiblioteken och vid behov kunna sättas i lär
jungarnas händer.
Studiebesöken kunna på en del orter måhända icke bli så många; man
måste i regel hålla sig till vad hemorten eller grannorterna kunna erbjuda.
Besöken böra förberedas, så att både lärare och lärjungar ha klart för sig
vad man egentligen vill ta reda på vid besöket, och iakttagelserna böra
efteråt bearbetas i skolan, tillägger Neymark.
»Detta sistnämnda efterarbete i skolan är inte det minst viktiga. Som
liga av eleverna ha kanske inte uppfattat så mycket eller ha kanske miss
förstått ett och annat, och i varje fall blir det nödvändigt att under lärarens
ledning sovra, sortera och befästa intrycken. Detta kan ske genom
muntliga och skriftliga redogörelser, anteckningar i arbetsböckerna, dis
kussioner, frågor och svar och läsning av lämplig litteratur, som behandlar
de ifrågavarande yrkesformerna eller några andra liknande.» (Bil. V s. 165.)
Kan kontakten med ett visst arbetsområde utsträckas till arbetspraktik,
såsom skolkommissionen har tänkt sig, då den upptagit praktisk yrkes
orientering som tillvalsämne, ökas givetvis behållningen. Den praktiserande
får inte bara tillfälle att pröva, huruvida han besitter de personliga förut
sättningarna för arbetet, utan också tillfälle att ta reda pa åtskilligt om
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Kungl. Maj ris -proposition nr 70.
yrkesförhållandena, arbetsvillkoren, framtidsutsikterna etc. på arbets
området i fråga.
Även dår lärjungarna inte hunnit få mer än spridda intryck och upp
levelser, efterlämna dock dessa en fond av konkreta föreställningar, som
på olika sätt bli av värde, när det gäller att på eu mera undervisnings-
mässig väg meddela yrkesorienterande kunskaper och förankra dessa i ele
vernas egen föreställnings- och kunskapsvärld, framhåller Neymark.
»Det blir givetvis mycket lättare att få eleverna att bilda sig en klar upp-
iattnmg om de yrkesförhållanden, som orienteringen berör, om man på åt-
skilliga punkter kan vädja till erfarenheter, som eleverna själva gjort. Och
omvänt får mycket av det, som sagts vid den yrkesorienterande undervis-
ningen, en tydligare innebörd och säkrare minnesförankring, om eleverna
sedan ta tillfälle att själva göra vissa iakttagelser, som bestyrka, vad de fått
hora vid den yrkesorienterande undervisningen.» (Bil. V s. 169.)
Lärjungarnas egna iakttagelser kunna i undervisningen kompletteras
genom visningar av lämplig film.
»Med hänsyn till den stora roll, som själva sinnesintrycken spela för före
ställningslivet pa lägre ålders- och skolstadier (och för övrigt ofta även på
högre stadier), och med hänsyn till att själva rörelsemomentet är något så
väsentligt i en arbetsbild, måste
filmen
tillmätas en alldeles särskild bety-
,<rjse.1
detta sammanhang. I vissa avseenden kan den visserligen inte ails
tillmätas samma värde eller ge detsamma som ett lyckat studiebesök.
Bland annat kan det, som den yrkesorienterande filmen ger, aldrig få denna
karaktär av någonting självupplevt, som är så viktig för inlärningseffekten
och som just är det stora värdet med studiebesök. Men som surrogat kan
filmen vara nog så värdefull. Ja, ur vissa synpunkter kan den stundom
— nota bene om den är upplagd på ett i pedagogiskt avseende tillfredsstäl
lande satt — rentav vara att föredraga framför ett studiebesök. Den kan
läggas upp så, att just det, som man vill ha uppmärksammat, blir veder-
börligen framhävt. Den kan på en kort stund presentera en serie av typiska
arbetsbilder, som det kanske annars skulle behövts flera olika studiebesök
för att få fram. Den kan också sättas in i undervisningen, närhelst så kan
anses lämpligt, och även en andra eller tredje gång, om så skulle vara av
behovet påkallat.» (Bil. V s. 169—170.)
Trots allt måste dock yrkesfilmerna begagnas med en viss försiktighet.
Av praktiska skäl kan man knappast räkna med att visa hela serier av
dylika filmer, och visar man bara en och annan, riskerar man att den får
en reklamerande effekt, som man kanske inte åsyftar.
Den yrkesorienterande undervisningen ställer ganska stora krav på lära
ren, inte minst med hänsyn till att den icke i större utsträckning kan bygga
på läxor och förhör.
»Dylikt kan det väl knappast bli tal om annat än när det blir fråga om
att inpränta vissa allmänna begrepp och regler, t. ex. beträffande kollektiv
avtal, lärlingskontrakt och andra bestämmelser, som reglera förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, organisationsväsendet på arbets
marknaden, arbetsmarknads- och arbetslöshetsproblem, arbetshygien och
251
arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt — undervis ningsmoment, som för övrigt lika mycket höra hemma i ämnet medborgar- kunskap eller samhällslära som i ’ämnet’ yrkesorientering.» (Bil. V s. 172 —173.)
Lärarna böra ha tillgång till olika uppslagsverk för den yrkesorienterande undervisningen. I en eller annan form bör även arbetsmarknadsstyrelsens yrkeskartotek ställas till skolornas förfogande. Hela kartoteket finge väl icke användning vid varje skola. Vissa yrken och yrkesgrupper äro kanske helt eller huvudsakligen bundna till ett begränsat geografiskt område och ingenting för ungdomar i andra landsdelar att reflektera på — åtminstone inte i vanliga fall. Men å andra sidan bör man vid urvalet av de kartoteks- blad, som skola ställas till skolornas förfogande inte vara alltför sparsam.
De yrkesorienterande studiernas art och föremål göra det naturligt, att klassen eller grupper inom klassen engageras för studiecirkelarbete eller grupparbete av annat slag.
»Läraren tar upp vissa ur yrkes- (eller anlagsorienterings-) synpunkt vik tiga frågor till diskussion och behandling, och klassen får träda i aktion — antingen in corpore eller uppdelad i olika grupper, som då få var sin uppgift att behandla. I vissa fall kan det vara lämpligt att ge den eller den eleven en särskild arbetsuppgift. Det kan ju t. ex. vara någon, som har särskilt god kontakt med en viss yrkesrepresentant, eller någon, som är särskilt intresserad av ett speciellt arbetsområde eller en viss utbildnings- väg.
Det vill synas, som om man framförallt borde rekommendera grupp arbete i detta sammanhang (liksom också vid vissa uppgifter i samband med anlagsorienteringen). Klassen organiserar sig i grupper med 4—5 ele ver i varje grupp, arbetsuppgifterna fördelas på ett sätt, som i görligaste mån motsvarar de olika gruppernas intressen och förutsättningar, varje grupp diskuterar inbördes och tillsammans med läraren planerna för arbe tet, och under lärarens ledning griper man sig an med arbetsuppgifterna. Det kan t. ex. gälla att göra upp en förteckning över vilka olika yrken som finnas representerade på orten och eventuellt med en uppsortering av yrkena på olika arbetsområden och branscher (på mindre orter kan man "även ange till vilka företag och arbetsplatser de olika yrkena hänföra sig). Eller också kan en grupp få till uppgift att göra upp en ’karta’ över vilka olika yrkesutbildningsanstalter och andra skolor som hemorten eller hem bygden har att erbjuda, var dessa anstalter äro belägna, vilka olika yrkes- vägar som utbildningen i den ena och den andra skolan öppnar tillträde till, och liknande. På samma sätt kunna vissa större yrkesområden, branscher och produktionsfält kartläggas på ett åskådligt sätt.» (Bil. V s. 176 177.)
Radion
bör bli ett hjälpmedel att övervinna de svårigheter, som lands-
bygdsungdomens yrkesorientering erbjuder, och ett medel att komma till tals med föräldrar och målsmän.
Neymark föreslår följande program för yrkesorienteringen i en åttonde klass, närmast i skolutredningens åttaåriga skola:
»1. Vad som i tidigare klasser och i olika sammanhang sagts i allmänt arbetsuppfostrande syfte, bör i 8:e klass få ytterligare betoning och belys-
Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.
252
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
mng. Nu är tiden också inne för att mera direkt klargöra betydelsen av itt
man skaffar sig en ordentlig yrkesutbildning och en fast förankring i någo^
yrke av vad slag det vara månde samt att man väljer en lämplig yrkes- och
idb! dnmgsyag. Vilka olika synpunkter som det därvid gäller att ta hänsyn
till (begåvnings- och intressesynpunkter, ekonomiska synpunkter, arbets-
marknadssynpunkter etc.), måste åskådliggöras på olika sätt. Det bör även
S,3ras> 7
m()J ',ghetfr tl]|„hiälP och vägledning som stå till buds.
Jiland annat bor ungdomsformedhngen och dess yrkesvägledning presente
ras genom att nagon tjänsteman därifrån besöker klassen eller genom att
denna besöker ungdomsförmedlingen. Dessutom böra vissa allmänna prak
tiska anvisningar lamnas.
F
2. Sadana begrepp som arbetsmarknad, arbetslöshet, säsongarbete, kort
tidsarbete, skiftarbete övertidsarbete, ackordsarbete etc. måste förklaras
och konkretiseras. Likasa sådana begrepp som kollektivavtal, lärlings
kontrakt och andra bestämmelser, som reglera förhållandet mellan arbets
givare och arbetstagare, bransch- och fackorganisationer och dylikt. Arbets-
ygien och arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt
maste aven beröras, liksom också frågorna om fritidens rätta användande
om sparande och dylikt.
3. Vad som i tidigare klasser och i olika sammanhang sagts om olika
arbetsformer, yrken och utbildningsvägar och speciellt med anknytning till
lembygdens näringsliv, måste i 8:e klassen friskas upp, kompletteras och
ges en mera översiktlig form. Helst bör man därvid försöka presentera olika
yrken utifrån anlags- och intressepsykologiska synpunkter. Genom studie
as0* pa olika arbetsplatser, läsning av konkreta yrkesskildringar, film-
toreyisnmgar etc. bor man försöka åskådliggöra, vad själva arbetet inne-
bär i det ena och det andra yrket, vilken yrkesutbildningsväg som leder dit
vad som fordras för inträde och avancemang, vad man får göra i början’
hurudana framtidsutsikterna te sig etc.
. Eleverna i 8:e klass böra även få tillfälle att diskutera sina anlag och
intressen utifrån de frågeställningar, som yrkesvalet och presentationen av
ohka arbetsformer aktualisera. Lärarna böra intensifiera sina eleviakttagel
ser utifrån samma frågeställningar, och dessa iakttagelser, liksom skolläka
rens undersökningsresultat, böra inte bara ställas till ungdomsförmedling-
ens förfogande utan även på lämpligt sätt delgivas de unga själva och deras
malsmän. Pa ett och annat sätt bör den unge även beredas tillfälle att
pröva på en serie anlagsorienterande arbetsuppgifter.» (Bil. V s. 250.)
Skolkommissionen understryker vikten av att tillräcklig tid i åttonde
klassens läsordning anslås till yrkesorientering. Även fritidssysselsättningar
ha dock visat sig kunna bli till god nytta; kommissionen kommer i detta
sammanhang in på den yrkesorienterande undervisning, som har försökts
vid vissa yrkesskolor.
»Pa nagra orter har fritidssysselsättning för eleverna i folkskolans högsta
klasser anordnats i yrkesorienterande syfte. Denna sysselsättning är då så
ordnad, att deltagarna under några timmar i veckan under ett arbetsår får
pröva på olika arbeten i en yrkesskola. De undervisas härvid av yrkes-
lärare. Under ett arbetsar kan de salunda fa pröva på arbetet i några yrken,
som de har intresse för. Denna form av fritidssysselsättning har visat, sig
253
ha viss betydelse för elevrekryteringen till yrkesskolorna. I den mån så är
möjligt, bör eleverna i enhetsskolans åttonde klass beredas tillfälle att prak
tisera i olika yrkesskolavdelningar.» (S. 250.)
Någon gång på hösten det år lärjungen befinner sig i åttonde klassen,
bör yrkesvägledningsproblemet tagas upp vid ett möte med klassens måls
män. Samråd mellan representanter för skolan och ungdomsförmedlingen
samt lärjungen och dennes målsman bör för övrigt i mån av behov an
ordnas.
Kommissionen påpekar emellertid, att yrkesvägledningen i enhetsskolan
alltid kommer att ha sin begränsning. Den måste trots förlängningen av
skolplikten förläggas till ett åldersstadium, där en del lärjungar icke äro
mogna för ett definitivt yrkesval.
»Vidare torde det vara så, att skolans yrkesvägledning endast kan avse
statistiskt sett mera betydande yrken, alltså de mest vanliga yrkena. Det
finns emellertid unika begåvningar, som framdeles kanske kommer att ut
öva pionjärverksamhet på områden, som icke tillhör de vanliga yrkesom
rådena, t. ex. offentlig, litterär eller konstnärlig verksamhet, och dessa be
gåvningar vore sannolikt litet betjänta av skolans mera nyttobetonade
yrkesvägledning. På liknande sätt kan det vara med sådana elever, utrus
tade med stor ambition och energi, som vill slå sig fram i yrken, för vilka
de ur yrkesvägledningssynpunkt bedömas ha tämligen ringa förutsätt
ningar.
Det är givetvis av betydelse, att de personer, som handhar yrkesvägled
ningen, beaktar dessa förhållanden bland annat i så måtto, att de unga ej
påverkas att välja utbildning i ett yrke, för vilket de icke har starkt in
tresse och tydliga anlag samt förutsättningar i övrigt. I tveksamma fall
bör de unga tillrådas att vänta med yrkesvalet och taga en allmän praktisk
eller allmän teoretisk utbildning (9 a) under det nionde skolåret.» (S. 251.)
I remissyttrandena har yrkesorienteringen i skolan icke tilldragit sig
större uppmärksamhet.
Skolöverstyrelsen delar kommissionens uppfattning, att den yrkesvägled
ning, som nu bedrives i skolorna, vanligen är för teoretisk och summarisk.
»Yrkesvägledningen bör icke sa ensidigt som hittills betraktas sasom
huvudsakligen ett problem om arbetsförmedling och arbetsanställning. Hur
avgörande arbetsmarknadssynpunkten i det långa loppet än är, får denna
ej undanskymma det faktum, att yrkesvägledningen i skolan till stor del
också är ett personligt problem, som av rådgivaren fordrar både person
kännedom och psykologisk-pedagogisk sakkunskap. Denna kommer emel
lertid ungdomen och dess målsmän knappast tillgodo pa det sätt. som man
skulle önska vid valet av yrke och utbildningsväg, om yrkesvägledningen
ej utgör en integrerande del av skolans egen verksamhet.» (S. 71 72.)
Till frågan om yrkesvägledningens centrala ledning och fördelningen av
dess uppgifter mellan skolan och de lokala förmedlingsorganen återkommer
jag i det följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
c. Behovet av förberedande yrkesutbildning under skolpliktstiden.
Enligt skolkommissionens lärogång inträder en lärjunge i nionde klassen
det ar han fyller 15 år och lämnar enhetsskolan det år han fyller 16. Väljer
an yrkeslinjen, 9 y, skall han under detta år erhålla en förberedande yrkes
utbildning, vilken i vissa fall kan vara tillräcklig som grund för den bli
vande praktiska verksamheten och i andra fall åtminstone ger en m-und-
forstärkning för den egentliga yrkesutbildningen.
Bristen pa ingående åldersstatistik för lärjungarna vid yrkesutbildning
ens laroanstalter gör det vanskligt att säga, i vilken utsträckning yrkes
utbildning for narvarande tillhandahålles för denna ålderskategori. Vissa
laroanstalter kunna i detta sammanhang uteslutas, emedan de förutsätta
längre tids praktik eller genomgång av någon förberedande skola utöver
folkskolan. Så skola exempelvis inträdessökande till de i 1921 års stadga
för den kommunala yrkesundervisningen upptagna yrkesskolorna (i in
skränkt mening) antingen ha genomgått lärlingsskola eller också ha fyllt 17
ar och under minst två år ha ägnat sig åt praktiskt yrkesarbete. I många
fall kräver ett yrke så goda kroppskrafter, att redan av denna anledning
en högre inträdesålder än 15 år måste föreskrivas.
Av de läroanstalter, som kunna ifrågakomma för 15-åringar. har jag i
min redogörelse för skolpliktstidens skolformer berört en, nämligen lärlings-
skolan (s. 22 f), vilken väsentligen är en aftonskola för ungdom, som redan
har arbetsanställning. I denna skoltyp kan i vissa fall fortsättningsskol-
plikten fullgöras; det finnes till och med möjlighet att genom kommunalt
beslut göra lärlingsskolan obligatorisk för minderåriga inom vederbörande
yrke. Denna möjlighet har dock sällan begagnats. I praktiken är all yrkes
utbildning utöver fortsättningsskolan frivillig. Inom lärlingsskolan ha
endast de friare organiserade lärlingskurserna med ett i regel lågt antal
veckotimmar fått större anslutning.
Av de i yrkesskolstadgan upptagna skolformerna ha de
kommunala verk
stadsskolorna lyckats
bäst. Dessa skolor ha till uppgift att ge ungdom, som
vill agna sig åt hantverk eller industriellt yrkesarbete, ett visst mått av
praktisk yrkesfärdighet, som kan underlätta yrkesanställning och fortsatt
utbildning. Inträde i verkstadsskola kan vinnas direkt efter avslutad folk-
skolekurs, men undervisningen får icke hindra lärjungarna från att full
göra fortsättningsskolplikten.
Undervisningen kan alltefter ortens behov och arbetsförhållandena inom
yrket anordnas med längre eller kortare skolår, flera eller färre årskurser och
större eller mindre antal timmar i veckan. I praktiken omfattar undervis
ningen vanligen 45—48 timmar i veckan och arbetsåret 35—50 veckor.
Lärokursen är vanligen tvåårig men utsträckes i vissa fall, där utbildningen
föres fram till gesällprov, ända till fyra år. Även ettåriga verkstadsskolor
finnas. Avgifter kunna upptagas, men i regel är undervisningen avgiftsfri.
254
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
255
I den mån lärjungarnas arbete i skolan erhåller produktivt värde, kunna de erhålla ersättning därför efter grunder, som angivas i skolans reglemente.
Undervisningen i verkstadsskolorna skall systematiskt bibringa lärjung arna insikt och färdighet i yrkets olika arbetsoperationer, lära dem arbets verktygens rätta vård, inställning och begagnande, sparsamhet och om tanke i fråga om förekommande materialier samt noggrannhet och god ord ning i arbetet i alla avseenden. Ett långvarigt upprepande av enahanda arbete bör icke förekomma, annat än då det är nödvändigt för inlärandet av arbetsoperationerna.
I kursen ingår teoretisk yrkesundervisning till ungefär samma mått som i lärlingsskolans yrkesavdelningar. Därjämte förekommer i allmänhet undervisning i gymnastik.
I en vanlig verkstadsskola bedrives undervisningen i yrkesarbete i sko lans verkstad. Det förekommer dock också, att skolan anslutes till ett indu striföretag; den kallas då inbyggd verkstadsskola. På vissa håll har yrkes arbetet alternerande förlagts till skolans verkstad och något industriellt företag
(
verkstadsskola med växelutbildning). Lärjungarna få därigenom
tillfälle att träna under mera driftsmässiga former. De äro under denna praktik icke anställda utan alltjämt elever, vilkas utbildning står under kontroll av vederbörande tillsynsmyndighet. Antalet kommunala verk stadsskolor är för närvarande omkring 50, varav omkring 10 inbyggda verkstadsskolor.
En särskild form av verkstadsskolor är de centrala verkstadsskolorna, vilka tagit arvet efter 1930-talets verkstadsskolor för arbetslös ungdom. Huvudman för en central verkstadsskola är i regel ett landsting. Skolan har att sörja för utbildningsbehovet inom ett större område än en kom munal verkstadsskola; icke minst äro dessa skolor avsedda för landsbyg dens försörjning med utbildad arbetskraft. Antalet centrala verkstadsskolor är innevarande läsår 23; därjämte finnas ett par verkstadsskolor för arbets lös ungdom. Med något undantag äro skolorna i fråga internatskolor. Själva undervisningen är avgiftsfri.
Enligt den år 1941 utfärdade stadgan för centrala verkstadsskolor ford ras för inträde bland annat, att sökanden fullgjort sin fortsättningsskol- plikt, men viss minimiålder är icke angiven.
»Det samarbete mellan näringsliv och skola, som organiseras vid bland annat en del verkstadsskolor, anses i allmänhet vara mycket fruktbärande», skriver skolkommissionen. »De erfarenheter, som därvid gjorts, bör kunna tillgodogöras även vid organiserandet av en förberedande yrkesutbildning under det nionde skolåret.» (S. 220.)
I en av överstyrelsen för yrkesutbildning utgiven broschyr meddelas föl jande siffror rörande antalet yrkesavdelningar och elever i verkstadssko lorna i oktober 1948. Uppgifterna avse centrala, kommunala och enskilda verkstadsskolor, verkstadsskolor för arbetslös ungdom ävensom flygmeka-
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
nikerskolan i Mölndal. Vanligen mottager en yrkesavdelning högst 15
lärjungar.
En stor del av de i tabellen upptagna eleverna ha naturligtvis överskridit
16-årsgränsen.
2^6
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Tabell 20. Antal yrkesavdelningar och elever i verkstadsskolor
under senare hälften av oktober 1948.
Yrkesavdelning för
Antal
avd.
lärj.
Gjutare .................................
2
10
Reparatörer - smeder - svetsare
19
187
Bleck- o. plåtslagare....................
8
74
Metallarbetare................
137
1 612
Motormekaniker...................
3
38
j Bilmekaniker..........................
22
317
Bil- o. flygmot.-mekaniker . . .
3
42
Flygmekaniker.............................
36
548
Flygmotormekaniker....................
1
15
Elektriker................................
36
503
Radiomontörer..........................
2
22
Instrumentmakare................
6
60
Urmakare..........................
2
31
Cirkelsågare..........................
2
17
Verkstadssnickare..........................
3
48
Snickeri o. smide..........................
1
11
Modellsnickare.............................
1
2
Möbelsnickare................
53
585
Träbildhuggare.............................
1
6
Båtbyggare................................
1
2
Fotografer.......................
2
29
Yrkesavdelning för
Antal
avd.
lärj.
Charkuterister................
1
15
Skräddare..........................
6
62
Damskräddare......................
1
9
Sömmerskor..........................
24
262
Hattmodister.......................
2
18
Körsnärer.......................
2
18
Pälssömmerskor................
2
12
Tapetserare.............................
5
68
Betong- o. asfaltarbetare ....
1
5
Byggnadssnickare..........................
17
210
Murare..........................
20
228
Målare.............................
20
224
Värme- o. sanitetsmontörer . . .
14
168
Vävn. o. heminredning.............
3
34
Kockar.............................
2
22
Kokerskor i storkök...................
3
28
Tvättpersonal..........................
1
8
Summa
465 .1
5 550
I yrkesskolestadgan finnas bestämmelser även om ettåriga handelsskolor
och hushållsskolor, men dessa ha aldrig fått något nämnvärt lärjungeantal.
De äro för övrigt avsedda för ungdomar i 17-årsåldern, vilka vid inträdet
kunna åberopa ett par års praktik.
Utvecklingen har i stället lett till upprättandet av heldagsskolor med
friare organisation för dessa arbetsområden. Läsåret 1948—49 funnos om
kring 40 kommunala
ettariga handelskurser
med heldagsundervisning och
ett tiotal kommunala
husmoder sskolor
med heldagsundervisning, vanligen
med en undervisningstid av 30—50 veckor. I dessa kurser kan inträde ofta
vinnas redan i 15-årsåldem.
257
Hela lärjungeantalet i de heldagskurser om minst fem månaders längd, som under överstyrelsens inseende ha inrättats på »lärlings- och yrkesskole-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
stadiet», utgjorde hösten 1948:
industri och hantverk m. m........................ 8 458 handel .......................................................... 2 885 husligt arbete ............................... .............. 1 761
Summa 13 104.
Antalet deltagare i kurser av annat slag (kvällskurser, kortare heldags kurser m. m.) var, såsom framgår av följande tablå, betydligt större:
industri och hantverk m. m....................... 17 299 handel ........................................................ 21 136 husligt arbete ............................... .............. 28 066
Summa 66 501.
Vid bedömandet av dessa siffror måste givetvis ihågkommas, att lär jungarna tillhöra flera årsklasser. Å andra sidan finnes ett betydande antal privata skolor, som ej stå under statlig kontroll.
En organiserad yrkesutbildning förekommer även inom näringslivet.
Skolkommissionen meddelar därom följande:
»För utbildningen inom hantverket har Sveriges hantverks- och små industriorganisation tillsatt särskilda organ och låtit utarbeta läroplaner, bestämmelser för gesällprov och andra bestämmelser för lärlingsutbild ningen m. m. Den centrala tillsynen över denna utbildning utövas av orga nisationens centrala yrkesnämnd, och i de olika hantverksdistrikten finns lärling snämnder. Därjämte finns inom ett tiotal yrken lärling sråd, som har till uppgift att följa utbildningen inom vederbörande yrke. Samverkan äger rum med den centrala tillsynsmyndigheten för yrkesutbildningen (översty relsen för yrkesutbildning), som bland annat utdelar statsunderstöd till lärlingsutbildningen. Understödet utgår till mästare, som har lärlingar, och avser att vara ersättning för de kostnader och besvär, som är förbundna med utbildningen. Understödsbeloppet utgör numera 900 kronor, av vilket belopp 400 kronor betalas efter första utbildningsåret, 200 kronor efter andra utbildningsåret och resterande 300 kronor efter utbildningstidens slut.
För utbildning inom bland annat industrin har Svenska arbetsgivareför eningen och Landsorganisationen i Sverige inlett ett samarbete, som synes komma att bli betydelsefullt. Dessa organisationer har gemensamt upp rättat ett Arbetsmarknadens yrkesråd med ett fast kansli i Stockholm. Lär lingsutbildningen regleras genom avtal mellan vederbörande arbetsmark- nadsparter inom yrkesområdet i fråga. Lärlingsutbildningen inom ett fack övervakas av en särskild lärlingsnämnd, bestående av lika antal represen tanter för arbetsgivare och arbetare, varjämte vid varje företag med lär lingsutbildning utses yrkesombud bland de utlärda arbetarna. Dessa yrkes- ombud skall tillsammans med arbetsgivare och vederbörande arbetsledare följa och främja lärlingsutbildningen.
17 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.
258
Flera stora industriföretag har inrättat egna, välorganiserade verkstads
skolor med kvalificerade lärare. På många ställen äger också samarbete
rum med de kommunala yrkesskolorna för meddelande av yrkesteoretisk
undervisning åt lärlingar i företag.
Det har icke varit möjligt att erhålla en sammanställning angående om-
av yrkesutbildningen i näringslivet. I Betänkande med förslag
till åtgärder för lärlingsutbildningens främjande, avgivet av Arbetsmark
nadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté 1944, angives bland an
nat, att antalet lärjungar under utbildning inom industrin då kunde upp
skattas till cirka 20 000. Beträffande hantverksutbildningen må anföras, att
av en av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation år 1943 verk
ställd beräkning framgår, att av behövliga cirka 20 000 lärlingar inom
/Tvr^^rket endast cirka 12 000 eller 60 procent var under utbildning.
(Många av dessa lärlingar deltager i undervisningen vid lärlingsskolornas
yrkesavdelnmgar eller i lärlingskurser och får där den yrkesteoretiska delen
av utbildningen.)
Om man gör det antagandet, att lärlingstiden i industrin är 3 å 4 år, och
inom hantverket i allmänhet 4 år, kan man på grundval av ovan givna
uppgifter om antalet lärlingar inom industri och hantverk räkna med 5 000
—7 000 utbildade lärlingar per år inom industrin och högst 3 000 inom
hantverket eller sammanlagt högst 10 000. Avgången av lärlingar före
genomgången lärlingsutbildning torde medföra, att denna siffra i realiteten
är väsentligt lägre. Inom industri- och hantverkskretsar framhålles också,
att nyrekryteringen är otillfredsställande. (S. 219.)
Av de skolor, som meddela utbildning för lantbruk och lanthushåll, stå
endast jordbrukets yrkesskolor öppna för ungdom i 15-årsåldern. Skolor av
detta slag finnas i Gålö, Stockholms län, Sorsele, Västerbottens län, samt
Vittjärv och Palkem, Norrbottens län. Kursen för blivande jordbrukare
omfattar i regel tva ar. I Sorsele och Palkem finnas dessutom ettåriga kur
ser i lanthushall för kvinnlig ungdom. Totala lärjungeantalet var läsåret
1947—48 endast 135. Den ojämförligt största delen av yrkesundervis
ningen för lantbruk och lanthushåll är avsedd för mognare ungdom. I
sådana läroanstalter — lantbruksskolor, lantmannaskolor och lanthushålls
skolor — undervisades samma läsår 3 537 lärjungar.
Skolkommissionen erinrar om att överstyrelsen för yrkesutbildning i
februari 1945 i ett utlåtande angående lärlingsutbildningen inom hantver
ket m. m. på grundval av material från 1943 års beredskapsmönstring be
räknat, att av ungdomen i åldern 15—18 år endast en obetydlig del erhållit
vare sig praktisk yrkesutbildning i skola eller teoretisk utbildning av den
art, att den kan komplettera den praktiska utbildningen på arbetsplat
serna. Procenttalet lärjungar med sådan utbildning framgår för några vik
tigare yrkesgrupper av följande ur skolkommissionens betänkande hämtade
sammanställning:
Kungl. Maj ds proposition nr 70.
259
Tabell 21. Procent ungdom i åldern 15—18 år, som erhållit någon yrkes
utbildning i skola enligt 1948 års beredskapsmönstring.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
N äringsområde
Procent
män kvinncr
Jordbruk, skogshantering och fiske . . 0,82
i,n
Industri och hantverk............................
6,72
3,36
Handel och kontorsarbete.....................
9,32
17,27
Siffrorna äro dock i underkant, eftersom yrkesbestämda högre folkskolor, praktiska realskolor och dylika läroanstalter i undersökningen icke räknats som yrkesutbildande utan som allmänna skolor (s. 221).
De yrkesutbildande eller yrkesbetonade heldagsskolomas utbildningtslcapacitet läsåret 1946—47 uppskattas av skolkommissionen till 15 procent av årskullen. Kommissionen har därvid inräknat även skolor för mognare ungdom, praktiska mellanskolor, inbyggda linjer och yrkesbestämda högre folkskolor. När ungdomsårskullarna i slutet av 1950-talet gå genom maxi mum, skulle den årliga utbildningskapaciteten, under förutsättning av oför ändrat skolbestånd, endast motsvara 10 procent av årskullen.
Yrkesutbildningens kapacitet framstår i denna belysning som mycket otillfredsställande. Den är också, framhåller kommissionen, i viss mån en sidigt inriktad på vissa yrken inom olika näringsgrenar. Särskilt otillräck ligt är antalet yrkesundervisningsanstalter i övre och inre Norrland. Det torde dessutom med fog kunna hävdas, att utbildningsmöjligheterna inom olika yrken icke ha stått den kvinnliga ungdomen till buds i samma ut sträckning som den manliga.
»En förbättrad yrkesutbildning, som skänkte ökade kvalifikationer åt vår värdefullaste produktiva tillgång, den mänskliga arbetskraften, skulle öka vårt näringslivs prestationsförmåga och förbättra grundvalen för vår levnadsstandard.
Ökade möjligheter till yrkesutbildning ter sig också önskvärda och ange lägna ur den enskilde utbildningsbehövande individens synpunkt och där vid ingalunda enbart av hänsyn till de ekonomiska fördelar, avancemangs- möjligheter etc. de kan innebära. Det yrkesmedvetande och den känsla av att vara väl rustad för en uppgift liksom den trivsel och trygghet i till varon, som en särskild yrkesutbildning ofta skänker yrkesutövaren, repre senterar också värden, vilka i detta sammanhang förtjäna att beaktas och av vilka icke endast ett litet antal yrkesarbetare borde bli delaktiga utan helst alla yrkesutövare.
Ovanstående skäl talar för en sådan väsentlig utbyggnad av yrkesutbild- ningsväsendet, att särskild, ordnad yrkesutbildning i framtiden kan vara inom räckhåll för flertalet av vår uppväxande ungdom.
Skolkommissionen vill samtidigt framhålla, att yrkesutbildning för ung dom icke får givas en alltför ensidig inriktning utan i högre grad, än vad som hittills i regel varit fallet vid våra yrkesskolor, bör sammankopplas
med allmänbildning. Yrkesutbildning har också i sig själv allmänbildande
och fostrande element, som bör beaktas och tillvaratagas. En ensidig yrkes
utbildning i stil med modern arbetsträning inom industrin utan tillräckligt
beaktande av kraven på en allmän, medborgerlig och personlig fostran får
ej bedrivas inom en av samhället upprättad medborgarskola.» (S. 222
260
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
d. Enhetsskolan och yrkesskolorna.
Ur vissa principiella synpunkter kunde det måhända te sig riktigast att
grunda all yrkesutbildning på genomgången fullständig enhetsskola. En
hetsskolan kan emellertid icke erbjuda förberedande yrkesutbildning inom
alla möjliga yrken. Genomförandet av den nioåriga skolplikten skulle
underlättas, om den förefintliga yrkesskolorganisationen kunde parkopplas
med enhetsskolans högsta klass, så att det sista skolpliktsåret vid behov
finge fullgöras exempelvis i en verkstadsskola. För vissa lärjungar, särskilt
sådana som ha tidigt utpräglade specialintressen, skulle detta arrange
mang vara praktiskt, framhåller skolkommissionen, men även psykologiska
synpunkter kunna anläggas:
»Det torde också kunna inträffa, att en elev, som vore lämplig för en mera
kvalificerad yrkesutbildning efter nio års skolgång, gripes av 'skoltrötthet’
eller lust att skaffa sig inkomster och av dessa skäl försummar att påbörja
yrkesutbildning i yrkesskolan. Ställes däremot en elev vid slutet av åttonde
skolåret inför alternativet att fortsätta ett år i enhetsskolan eller att på
börja utbildning i en yrkesskola med t. ex. tvåårig kurs, gör sig frestelsen
att taga anställning så snart som möjligt icke så starkt gällande, och den
möjligheten förefinnes, att eleven föredrager den mera omfattande yrkes
utbildningen. Om en elev av olika skäl skall ha en längre, mera kvalifice
rad utbildning, är det av viss betydelse, att han så snart som möjligt kom
mer in i den yrkesmiljö eller i den utbildningsanstalt, där avsedd utbild
ning kan erhållas. Skolkommissionen har den bestämda uppfattningen, att
en förankring i en kamratkrets i yrkesskolmiljö är ett stöd mot lockelser
att avbryta en påbörjad utbildning. Det vore därför av betydelse, om under
ett obligatoriskt nionde skolår betingelser kunde skapas för lämpliga ele
vers förankring i yrkesskola för erhållande av en mera fullständig yrkes
utbildning.» (S. 239.)
Ordet yrkesskola användes här som en kollektivbeteckning för alla de
yrkesutbildningsanstalter, som kunna ifrågakomma såsom substitut för
nionde klassen. En organisationsform som lärlingsskolan, vilken huvud
sakligen ger kvällsundervisning för ungdomar, som redan äro anställda
inom näringslivet, faller tydligen utanför resonemanget, likaså de därpå
byggande yrkesskolorna i inskränkt mening. Heltidsläsande handels- och
husmodersskolor med minst ett års kurs kunna däremot ersätta enhets
skolans högsta klass, i den mån de äro tillgängliga för åldersstadiet; skol
kommissionen erinrar bland annat om den av befolkningsutredningen i dess
betänkande om den husliga utbildningen (SOU 1945: 4 s. 69) föreslagna hus
2G1
hållsskolan för flickor i 14—15-årsåldern. Av särskilt intresse i samman hanget äro dock de i regel tvååriga verkstadsskolorna för industriella yrken och de vanligen två- till fyraåriga verkstadsskolorna för hantverksyrken. Första klassen i en sådan skola skulle, efter vissa jämkningar i undervis ningsprogrammet, kunna föra till samma mål som en förberedande yrkes utbildning inom enhetsskolans ram.
De omläggningar, som för detta ändamål äro erforderliga, antydas av skolkommissionen:
»Om kurser i yrkesskolor skall kunna ersätta nionde klassen i enhets- skolan, bör de i regel ändras så, att undervisningen kommer att omfatta de allmänna och samhällsorienterande ämnen, som skall ingå i kursplanen för 9 y.
Timantalet per vecka är. .. ganska högt i vissa yrkesskolor, t. ex. i all mänhet 48 veckotimmar i verkstadsskolor, varav i regel tre veckotimmar i ämnet gymnastik och idrott. Här synes en reduktion böra äga rum, så att antalet timmar i obligatoriska ämnen icke överstiger 40 per vecka i skolor för åldersstadiet 15—16 år.» (S. 239—240.)
Kommissionen rekommenderar vidare, att lärjungarna i yrkesskolorna genom ordnad växelutbildning beredas kontakt med näringslivet.
I viss utsträckning kan det vara lämpligt, att avdelningar, helt organi serade som enhetsskolans klass 9 y, förläggas till centrala verkstadsskolor eller kommunala yrkesskolor. Ett urval av för fortsatt utbildning lämpliga ungdomar bör då kunna göras bland de intagna.
»De elever, som ... visar sig ha särskilda anlag för yrket i fråga, skulle beredas möjlighet att genomgå ytterligare klasser vid yrkesskolan eller överföras till kvalificerad lärlingsutbildning ute i näringslivet. Övriga skulle efter den förberedande utbildningen under ett arbetsår vid yrkesskolor antingen direkt övergå till anställning i näringslivet för utförande av enk lare yrkesarbete eller specialiserat tempoarbete eller också genomgå korta, starkt specialiserade yrkeskurser före anställning i näringslivet.» (S. 240.)
Yrkesskolorna ha i sina yttranden ställt sig mycket positiva till förslaget, att det nionde skolpliktsåret skall få fullgöras i yrkesskolor; förslaget har icke avstyrkts av någon skola, meddelar överstyrelsen för yrkesutbildning.
Kollegiet vid Norrköpings stads handelsskola väntar sig, att de ettåriga handelsskolorna skola utöva en betydande dragningskraft:
»För vanliga platser som detaljhandelsbiträden och för enklare kontors arbete är genomgång av en ettårig handelsskola fullt tillräcklig. Det skulle vara mycket glädjande, om skolkommissionens förslag kunde resul tera i upprättande av ettåriga handelsskolor på ett långt större antal orter än vad hittills varit fallet. Enligt vad kollegiet erfarit, torde handelsutbild- ningskommittén komma att framlägga förslag till anordnande av ettåriga handelsskolor av olika typer.----------- Den faran kanske rent av skulle föreligga, att dessa ettåriga handelsskolor bleve så populära, att de droge arbetskraft från andra yrkesområden.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
262
Styrelsen för centrala verkstadsskolan i Jönköping åberopar yrkesskolor
nas överlägsna resurser:
»För elever, som fullgöra yrkesarbetet i skolan, bjuder yrkesskolorna här
vidlag en bättre materielutrustning än vad enhetsskolan kan få, och för
dem, som endast få yrkesteori i skolan, kan denna i yrkesskolan meddelas
av speciallärare inom varje fack. Kostnaden för enhetsskolans utrustning
med maskiner och verktyg bör även tala till yrkesskolans förmån.»
Styrelsen för Stockholms stads skolor för yrkesundervisning tror lika
ledes, att utbildningen blir mest effektiv och rationell, om den kan förläg
gas till yrkesskola; visst samarbete med enhetsskolan är dock att anbefalla.
»Stockholm har redan gjort försök i samma riktning ehuru i klass åtta,
nämligen vid den försöksavdelning, där eleverna gå halva veckan i yrkes
skolans mekanikeravdelning och halva veckan i folkskolan. Styrelsen har
därvid haft glädjen att konstatera att cirka 50 procent av de elever, som
gingo i denna försöksavdelning arbetsåret 1947/48, har frivilligt fortsatt
det nionde året i verkstadsskolan under innevarande arbetsår.»
Vill man hålla kraven på den nya skolorganisationen inom rimliga grän
ser, måste yrkesskolväsendets möjligheter att avlasta den allmänna skol
organisationen så långt möjligt utnyttjas, framhåller överstyrelsen för
yrkesutbildning. Det svenska yrkesskolväsendet är kvantitativt otillräck
ligt; yrkesskolväsendets utbyggnad till nödig volym är en även ur andra
synpunkter angelägen uppgift.
Skolöverstyrelsen delar denna uppfattning. Yrkesskolväsendet bör så ut
byggas, att en naturlig arbetsfördelning mellan enhetsskola och yrkesskola
kan komma till stånd i största möjliga utsträckning. Den tilltänkta enhets
skolan behöver verkligen starkt begränsa sitt yrkesutbildningsprogram, om
detta över huvud taget skall kunna genomföras på ett tillräckligt effektivt
sätt.
Svenska yrkesskolföreningen hävdar bestämt yrkesskolundervisningens
förstarangställning på området; detta utesluter dock icke, att en viss an
passning efter de ändrade förhållandena kan bli nödvändig jämväl för
yrkesundervisningens skolformer, bland annat emedan lärjungarna i en
hetsskolans klass 9 y i vissa fall beräknas få praktik i näringslivet med åt
följande ekonomiska förmåner.
En flerårig yrkesskola, som lägger sin undervisning systematiskt, till-
lämpar en pedagogiskt uträknad stegring i svårighetsgraderna, har de ma
nuella övningarna och yrkesteorien som parhästar under skoltiden, och som
därtill ledes av skolade yrkeslärare, ger en så överlägsen form av yrkes
utbildning, att dess intressen måste väl bevakas och tillvaratagas. Om
yrkesskolorna skulle läggas som en påbyggnad ovanpå det nionde skolåret
och således bli ett alternativ till förvärvsarbete i yrken, som ungdomen
redan fått pröva på under praktiktiden i klass 9 y, så skulle yrkesskolorna
vara dömda att avfolkas. Skolkommissionen har insett detta och — i strid
med den annars konsekvent förordade principen, att någon avgång till
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
263
andra skolor före genomgång av nioårig enhetsskola icke får förekomma —
föreslagit, att det nionde skolåret skall kunna fullgöras i yrkesskola och elev
alltså omedelbart efter det åttonde skolåret få övergå till sådan skola i de
fall, då han eller hon redan i åttonde klass bestämt sig för ett lämpligt
yrke. Skolkommissionen säger sig ha den bestämda uppfattningen, att för
ankring i en kamratkrets i yrkesskolmiljö blir ett stöd mot lockelser att
avbryta en påbörjad utbildning. Säkerligen är detta riktigt, och på orter
med nu åttaårig skolplikt har man erfarenhet av hur möjligheten att full
göra det sista obligatoriska skolåret i yrkesskola utnyttjas av många och
faktiskt blir ett incitament till en yrkesutbildning, som vederbörande aldrig
skulle givit sig i kast med, om han stått fri att välja mellan förvärvsarbete
och lockande egna inkomster å ena sidan samt yrkesskolans ordnade under
visning å andra. Att yrkesskolorna sedan lyckas kvarhålla en stor procent
av dessa ungdomar även under de följande åren av utbildning, får natur
ligtvis tillskrivas både den förankring i kamratkretsen, varom skolkommis
sionen talar, och den allmänna trivseln med lärare och undervisning och
insikten att man med en gedigen yrkesutbildning skapar sig större inkomst
möjligheter och tryggare anställningsvillkor i framtiden. Alla dessa fakto
rer hoppas SYF skola behålla sin dragningskraft, även när valsituationen
framskjutes ett år — från det sjunde till det åttonde skolåret enligt skol-
kommissionens förslag. Men alldeles säkert är detta icke. I stället för att
välja mellan yrkesskolan och ett traditionellt åttonde folkskoleår — ett
repetitionsår på skolbänken — som nu sker, skola eleverna enligt den nya
skolreformen efter klass åtta få välja mellan yrkesskolan å ena sidan och å
andra sidan ett nionde år med hälften yrkespraktik ute på arbetsplatserna
och den större självständighet detta senare alternativ erbjuder jämte kan
ske vissa inkomstmöjligheter därtill för dem som verkligen uträtta ett
arbete under praktikanttiden (med t. ex. budskickning, lagerarbete och
dylikt i detaljhandeln). Konkurrensen om ungdomens intresse blir för yrkes
skolornas del utan tvivel betydligt hårdare än nu. SYF, som i och för sig
böjt sig för skolkommissionens argument till förmån för den nioåriga skol
plikten och för det socialt betydelsefulla i att någon uppspaltning av elev-
materialet icke äger rum under de första åtta skolåren — i regel — kan
dock inte underlåta att påpeka denna svaghet i länkarna mellan enhets
skola och yrkesskola och vill för sin del framhalla önskvärdheten av vissa
förstärkningsåtgärder i yrkesutbildningens intresse och av något smidigare
tillämpning av regeln om differentiering först efter åttonde klass.
Sålunda bör i den allmänna vägledning, som enligt skolkommissionens
förslag skall sättas in under de sjunde och åttonde skolåren, yrkesskolorna
få tillfälle att göra vederhäftig och stimulerande propaganda för sig, med
inbjudningar till kamrataftnar i yrkesskolan och besök i dess verkstäder
och genom att presentera material om den yrkesskolutbildade ungdomens
bättre arbetsmarknadsvillkor i olika konjunkturlägen. Man torde också
böra räkna med, att yrkesskolorna få lägga om sina kurser något, så att
växelutbildning med praktik på arbetsplatser får utrymme, dock icke tidi-
o-are än under det andra skolåret, vidare att yrkesskolorna inlägga moment
av större självstyrelse i skollivet, sa att inte tillvaron i skolan kontrasterar
ogynnsamt mot' livet på arbetsplatserna inom näringslivet, och slutligen
bör övervägas, om man inte för yrkesskolornas del kan skapa stipenehe-
former, som neutralisera den eventuella ekonomiska lockelsen av alt välja
yrkespraktik i klass 9 y.
Kungl. May.ts proposition nr 70.
264
Yrkesskolornas rekrytering skulle ytterligare säkras, om lärjungar, som
ha god fallenhet för ett visst yrke och äro inställda på yrkesutbildning i
flerårig verkstadsskola, tillåtas övergå till yrkesskolan redan efter enhets-
skolans klass 7. Försök i denna riktning böra enligt föreningens mening
goras, varvid samtidigt undervisning i allmänna och samhällsorienterande
ämnen bor inläggas i yrkesskolan. Denna rätt till tidigare övergång till
annan skolform bor emellertid medgivas först efter lämplighetsprövning i
varje särskilt fall. Lärjungar, som på grund av sin utveckling eller av andra
skal ha svårigheter att följa undervisningen i enhetsskolans allmänna äm
nen, böra icke tillåtas övergå till yrkesskola tidigare än kommissionen har
föreslagit.
Förslaget om tidigare övergång till yrkesutbildningen i vissa fall under-
stödjes kraftigt av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Med-
gåves icke sådan övergång, komme den långa vägen till gesällprovet att
skrämma bort begåvad ungdom från hantverksyrkena. Den som först under
nionde skolåret ger sig in på hantverksutbildning, har i regel att räkna
med en treårig utbildning efter genomgång av enhetsskolan, innan han
kan fa sitt gesallbrev, men han hinner fram till den nya studentexamen på
två år.
. Resultatet ur hantverksrekryteringens synpunkt måste bli att klass 9y
i fråga om hantverkselever kommer att bestå av visserligen några för
denna utbildningsriktning särskilt lämpliga och intresserade elever men
aven och kanske i övervägande grad, av elever, vilka i klass 8 icke rubri-
cerats som begavade och därför ej kunnat inrikta sig på studier i klass 9 g,
v.. vyka recmn fatt plats i sistnämnda klass men visat sig oförmögna att
dartillgodogöra sig undervisningen. Elever, vilka redan i klass 8 äro klart
installda pa visst yrke, skulle på grund av skolorganisationens utformning
hindras att fullfölja sitt intresse för utbildning i detta yrke. Detta kan leda
,e^ever> som ha förutsättningar att bli goda hantverkslärlingar,
slappa små ursprungliga intentioner och glida över till att förbereda sig för
inträde i klass 9
g.
Genom tidigare övergång till yrkesutbildningen skulle man minska ris
kerna för en försvagad rekrytering av hantverksyrkena och på samma
gang vinna den praktiska fördelen, att gesällprovet kunde avläggas ett år
tidigare; näringslivet vunne därigenom ett välbehövligt tillskott i kvalifi
cerad arbetskraft.
»Ett mera generellt genomförande av förslaget kan måhända dock väcka
vissa betänkligheter. Det tidigare yrkesval, som här blir fråga om, passar
givetvis icke för alla hantverksyrken. Ej heller är det säkert, att den om
ständigheten att en elev vid inträdet i klass 8 är inriktad på visst yrke ger
honom tillräckliga möjligheter att tillgodogöra sig den förberedande yrkes
utbildningen i denna klass samtidigt med att han — vilket organisationen
livligt vill understryka ej far eftersätta den allmänna och medborgerliga
utbildningen. De försök, som organisationen förordar att man gör, torde
med hänsyn härtill givas en viss begränsning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
265
_ Ungdomar, som under den föregående skoltiden visat sig särskilt duk
tiga, likgiltigt i vilka ämnen, och skött sig exemplariskt, borde kunna såsom en förmån medgivas att redan i klass 8 få påbörja den förberedande yrkesutbildningen under förutsättning att de äro klart inställda på ett yrke. Genom att det här bleve fråga om ett urval bland de bäst kvalifi cerade eleverna kan man räkna med att den förmån, som ligger i med givandet. skulle uppskattas. Denna uppskattning skulle i sin tur komma att leda till att elever i klass 7 av egen drift och med föräldrarnas stöd skulle komma att anstränga sig för att nå de nödvändiga meriterna.
Organisationen är visserligen fullt medveten om att tiden för den all männa och medborgerliga utbildningen genom den tänkta anordningen skulle bli sammankrympt. Men då det gäller endast särskilt begåvade ele ver med goda förutsättningar även i teoretiskt avseende synes det före ligga utsikter till ett lyckligt genomförande. Även om man härvid skulle komma att från den tänkta anordningen utesluta elever, som visserligen äro praktiskt intresserade men ej tillräckligt kvalificerade i teoretiskt avseende, anser organisationen det vara av värde att för en tidigare hantverksutbild ning nå åtminstone det mindretal, som under de ovan angivna förutsätt ningarna borde kunna inkopplas på yrkesutbildning redan i klass 8.»
Styrelsen för Göteborgs stads skolor för yrkesundervisning är inne på tanken, att elevuttagningen för yrkesskolorna borde grundas på en till yrkesskolorna förlagd provutbildning.
Under det åttonde skolårets sista två å tre månader böra de elever, som så önska, få genomgå en provutbildning vid yrkesskola, varvid provelever na i likhet med ordinarie elever böra meddelas såväl yrkes- som teoretisk utbildning. Elever, vilka fysiskt och psykiskt befinnas väl utvecklade, böra få genomgå prövotiden under det sjunde skolårets sista två å tre månader för att därpå, om så visar sig lämpligt, fullgöra sin skolplikt genom yrkes utbildning från och med det åttonde skolåret.
Det finnes emellertid bland de för frågan intresserade även en riktning, som rekommenderar tidigare övergång till praktisk utbildning också för lärjungar, som icke utmärka sig i studierna. Styrelsen för Malmö stads skolor för yrkesundervisning utgår från skolkommissionens förslag, att lär junge på grund av bristande förutsättningar att tillgodogöra sig undervis ningen skall kunna få avgå från skolan efter åttonde skolåret.
»Ilar en dylik elev fallenhet för ett visst yrke, bör han övergå till detta antingen i verkstadsskola eller i näringslivet och stå under skolans kontroll. Styrelsen vill gå ett steg längre och föreslår att elev, som har mindre förut sättningar att tillgodogöra sig den teoretiska undervisningen men har god fallenhet för ett visst yrke, bör kunna medgivas avgång från enhetsskolans sjunde klass och fullgöra den återstående skolplikten i tvåårig verkstads skola för praktisk yrkesutbildning. Speciella avdelningar kunna upprättas för dylika elever med minsta möjliga antal timmar i yrkesteori och mot svarande utökat timantal i yrkesarbete. Det synes oss meningslöst att hålla dylika elever kvar i enhetsskolan längre än sjunde klassen. Genom praktisk utbildning vid yrkesskolorna eller placering direkt i näringslivet
Kungl. Maj:ts yr exposition nr 70.
266
U-wCler skolledningens kontroll och överinseende tillföres näringslivet ett
tillskott i arbetskraft.»
Svenska landsbygdens studieförbund ifrågasätter till och med en över
gång till yrkesutbildning efter sjätte skolåret för elever med svag teoretisk
begåvning.
>>Det torde inte vara till gagn för någondera parten att sådana elever
tvingas till teoretiska studier under åtta år i följd. Om däremot dessa elever
efter avslutad mellanskola kunde övergå till en helst tvåårig yrkesskola,
skulle detta medföra ett psykologiskt välgörande avbrott i plugget’. Under
andra året i yrkesskolan torde dessa elever i betydande omfattning ha över-
\unmt sm tidigare skolleda, varför en viss teoretisk undervisning framför
allt i svenska språket, räkning och samhällskunskap, då borde meddelas.»
De bada centrala skolmyndigheterna, skolöverstyrelsen och överstyrel
sen för yrkesutbildning, tillstyrka, att tidigt utvecklade lärjungar få på
börja sin yrkesutbildning ett år tidigare. Det är knappast någon risk, att
övergången skall taga för stora proportioner, säger den senare myndig
heten. Man torde endast kunna räkna med ett mindre antal platser för
ändamålet, huvudsakligen vid de kommunala verkstadsskolorna. Möjlig
heten att få övergå till yrkesskolor redan efter sjunde året förbehålles där
igenom de mest meriterade av dem, som redan vid ifrågavarande ålder ha
en bestämd önskan att fa ägna sig åt ett manuellt yrke med lång utbild
ningstid. Ett gynnsamt lärjungeurval är nödvändigt, om de som övergått
till yrkesutbildning skola na upp till samma allmänna bildningsnivå som
de gamla kamraterna, vilka i normal ordning genomgå klasserna 8 och 9 y.
En förutsättning för att övergångar av detta slag över huvud taget skola
kunna ifrågakomma är givetvis, att det på ett eller annat sätt sörjes för
fortsatt undervisning i allmänna ämnen, medborgarkunskap m. m.
Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslår, att övergång till yrkesskolor
skall kunna medgivas redan efter det sjunde året för väl meriterade elever,
som bestämt sig för ett manuellt yrke med minst treårig utbildningstid.
Jordbrukets yrkesskolor beröras i enstaka yttranden. Norrbottens läns
förening snämnd, en distriktsorganisation av Sveriges lantbruksförbund,
beklagar, att endast en ringa del av jordbrukarna i Norrbotten erhållit
någon fackutbildning i sitt yrke utöver det de lärt sig i hemmet.
»Den bästa formen för den förberedande yrkesutbildningen är utbild-
ning i yrkesskola. Här i Norrbotten ha vi redan i fråga om den förbere
dande yrkesutbildningen i jordbruk slagit in på den av kommissionen re
kommenderade yrkesskolevägen i det att stiftelsen Norrbottens läns ar
betsstugor redan 1928 i Pålkem i Gällivare socken inrättat en yrkesskola
i jordbruk för landsbygdens ungdom — både för flickor och pojkar.----------
Vi anser, att det för yrkesundervisning blir nödvändigt att inrätta en hel
rad skoljordbruk och gårdar för undervisning i skogshushållning i olika
delar av vårt vidsträckta län.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
267
Lantbruksstyrelsen
påpekar, att endast en femtedel av landets blivande
jordbrukare, som skola bruka jordbruk med minst 2 har åker, torde ha
erhållit den yrkesutbildning, som meddelas vid lantbruks- eller lantmanna
skola. Styrelsen delar kommissionens uppfattning, att den av samhället
organiserade yrkesutbildningen, som bygger direkt på genomgången folk
skola och fortsättningsskola, är otillräcklig och i viss mån ensidigt inrik
tad på utbildning av yrkesarbetare för industri och hantverk.
»De jämförelsevis goda utbildningsmöjligheterna på nyssnämnda yrkes
områden ha speciellt genom tillkomsten av de centrala verkstadsskolorna
verkat lockande på landsbygdsungdomen och därvid ock på ungdomen
vid jordbruket. Då det icke kunde anses lämpligt och försvarligt, att jord
brukarungdomen på grund av brist på en ordnad yrkesutbildning i jord
bruk lockades över till industrier, föreslog lantbruksstyrelsen i sitt år 1940
avgivna betänkande angående lantbrukets lärlingsfraga inrättandet av
tvååriga yrkesskolor i jordbruk. Av olika skäl — främst ekonomiska ha
endast ett par skolor.. . blivit upprättade och organiserade i enlighet med
detta förslag.---------- För de elever, som icke preciserat sitt yrkesval men
ha anlag och intresse för praktiskt yrkesarbete, torde den förberedande
yrkesutbildningen kunna förläggas till enhetsskolan. Däremot torde, där
fråga är om elever, som redan bestämt sig för ett yrke, den förberedande
yrkesutbildningen ... i regel böra förläggas till de egentliga yrkesskolorna.
_______ Elever, som icke vuxit upp vid jordbruk men äga lust och fallen
het för jordbruksyrket, synes .. . böra ha möjligheten att fullgöra det nion
de skolåret vid jordbruksskolor av Gålö-typ. Därvid bör undervisning med
delas i de allmänna ämnena som eljest förekomma i enhetsskolans nionde
klass. Erfarenheterna av utbildningen vid de nuvarande jordbruksskolorna
ha varit mycket goda och dylika skolor ha en stor uppgift. att. fylla. För
att ett ökat antal sådana elever skall kunna beredas utbildning i jordbruk,
böra allt efter behov nya jordbruksskolor inrättas.»
Yrkesutbildningen inom jordbruket har nyligen varit föremål för utred
ning av inom jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmän (SOU
1948:49). I den på de sakkunnigas arbete grundade propositionen, nr 124
vid 1949 års riksdag, erinrade chefen för jordbruksdepartementet om att
jordbruksskolorna droge avsevärda kostnader och att de förefintliga lant
manna- och lantbruksskolorna icke hade till fullo utnyttjats. En praktisk-
teoretisk sommarkurs vid lantmannaskolorna, som föreslagits av de sak
kunniga, kunde i mångt och mycket giva samma tillfälle till jordbruks
utbildning som genomgång av jordbruksskola. Sistnämnda skolform hade
dock en viss begränsad betydelse.
»För sådan ungdom, som ej har annan möjlighet till jordbruksutbild
ning, kunna jordbruksskolorna . . . onekligen ha betydelse. Medan det i
södra och mellersta Sverige endast undantagsvis möter svårighet att
skaffa sig utbildning genom praktiskt arbete i jordbruk och kurser vid
lantmanna- och lantbruksskola, far man icke bortse från att möjligheterna
därtill äro betydligt mindre särskilt i vissa delar av Norrland. Jag ansluter
mig alltså närmast till den uppfattning, som kommit till uttryck i åtskil
Kungl. May.ts proposition nr 70.
268
liga yttranden, nämligen att jordbruksskolorna måste anses ha en viss
betydelse i Norrland men att skolformen däremot knappast kan anses er-
forderhgi södra och mellersta Sverige. Något slopande av det statliga stö
det åt Gålöskolan vill jag dock ej för närvarande ifrågasätta. Utveck-
.av denna skolform bör emellertid följas med uppmärksamhet. Den
i förhallande till antalet utexaminerade elever kostsamma undervisningen
gör det även önskvärt, att andra vägar prövas för meddelandet av den ut-
bildning, som avses med jordbruksskolornas verksamhet. Jag finner mig
därför icke kunna förorda, att dessa skolor inordnas bland övriga stats
understödda ^ lantbruksundervisningsanstalter. Skolorna böra alltså tills
vidare bibehålla sin nuvarande ställning och erhålla statsbidrag till av
lönande av lärare och till driftskostnader efter hittills tillämpade grunder.
Den reformering av undervisningsplanen, som förordas av de sakkunniga,
torde kunna genomföras utan hinder härav.» (S. 50.)
Tanken på ett landet överspännande nät av skoljordbruk och skogs-
vårdsgårdar synes mig av ekonomiska skäl icke kunna realiseras i så stor
omfattning, att fragan om den förberedande yrkesundervisningen i berörda
näringsgrenar därigenom kommer i nämnvärt ändrat läge för enhetsskolans
del. Där jordbruksskolor av de nuvarande försökstyperna upprättas, torde
de emellertid kunna anslutas till enhetsskolans åttonde klass. Anknyt
ningen till den fortsatta utbildningen, exempelvis lantmannaskolornas vin
terkurser, skulle snarast underlättas genom en höjning av inträdesåldern
i jordbrukets yrkesskolor till 15 år.
e. Organisationsproblemet 9 y.
En stor årskull 15-åringar kan måhända uppskattas till omkring 120 000
individer. En avsevärd del av årsklassen kan väntas gå till klasserna 9 a
och 9 g — kanske kan man med skolkommissionen antaga, att detta antal
vid någon lämpligt vald tidpunkt i framtiden uppgår till 50 000. Av de
återstående kunna en del få undervisning i heltidsläsande yrkesskolor.
När skolkommissionen har uppskattat utbildningskapaciteten hos de nu
varande heldagsskolorna för yrkesundervisning till 15 procent av de hit
tillsvarande relativt små årskullarna, inbegriper denna uppskattning även
vissa skolor, som icke stå öppna för 15-åringar. Å andra sidan befinna sig
skolorna för yrkesundervisning i snabb utveckling. Kanske är det icke för
optimistiskt att räkna med att dessa skolor, när skolreformen en gång bör
jar vara genomförd, skola kunna mottaga exempelvis 20 000 lärjungar i
sin första klass. Det återstår då — av en stor årskull — ungefär 50 000,
som måste beredas undervisning inom enhetsskolans klass 9 y.
Organisationsproblemet har kvantitativt betydande mått; till jämförelse
må nämnas, att lärjungeantalet på de allmänna läroverkens realskole-
stadium innevarande år är 67 000. Uppgiften är även pedagogiskt krä
vande. Ungdomar i 15-årsåldern längta efter att få flyga ut i livet och
utbyta skolbarnets beroendeställning mot den frihet och det relativa obe
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
269
roende, som förvärvsarbetet och de egna inkomsterna skänka. Det räcker därför icke med att skolarbetet får ett inslag av praktiska sysselsättningar; många lärjungar kunna under pubertetsåren intresseras för skolarbetet, endast i den mån det har en påtaglig mening, som kan hålla stånd inför pubertetsålderns negativa kritik.
Vidtagas inga åtgärder från det allmännas sida för att taga de 50 000 om hand, måste de i stort sett erhålla sin yrkesutbildning under arbetet i näringslivet, i den mån de kunna få någon sådan. Organiserandet av en 9 y innebär, att näringslivet frigöres från en del av dessa utbildningsupp gifter. Helt kunna de dock icke övertagas av skolan. Uppgiften kan lösas endast genom en samverkan mellan skolan och näringslivet, varvid skolan sörjer för de allmänbildande och de yrkesteoretiska uppgifterna, medan yrkespraktiken fortfarande, åtminstone till större delen, måste förläggas till näringslivet.
Vid uppläggandet av organisationsplanen torde man kunna schematiskt uppdela lärjungeklientelet i klass 9 y i två huvudgrupper.
Den ena utgöres av lärjungar, som valt ett yrke av den art, att yrkes arbetet eller yrkesutbildningen kan påbörjas under eller omedelbart efter det nionde året. Dessa lärjungar böra i 9 y få en
förberedande yrkesutbild
ning.
»Produktivt arbete bör framstå som skolans viktigaste ämne under
enhetsskolans avslutningsår i klass 9 y, eftersom de unga under detta år skall erhålla start för inträde i produktionslivet», skriver skolkommissionen.
Den andra utgöres av lärjungar, som antingen icke förmått välja yrke eller valt ett yrke, vari inträde icke kan ske eller yrkesutbildning påbörjas förrän på ett mognare åldersstadium. Dessa lärjungar böra erhålla en mera ospecialiserad,
allmänpraktisk utbildning.
f. Den förberedande yrkesutbildningen.
Jag redogör närmast för skolkommissionens förslag i fråga om undervis ningen av de lärjungar, som under sin tid i 9 y skola erhålla en på ett visst bestämt yrke inriktad förberedande yrkesutbildning.
Undervisningens allmänna anordning.
Erfarenheterna från lärlingsskolorna ha visat, att arbetsdagen för 15- åringarna måste hållas inom vissa bestämda gränser. Ungdom i denna ålder har i allmänhet icke uthållighet och kraft att fullgöra yrkesarbete under en åttatimmars arbetsdag och därjämte gå i kvällskurs kanske 2—3 timmar tre ä fyra gånger i veckan. Totala arbetstiden, däri inräknat tid för yrkesarbete, lektioner i yrkesteori och allmänna ämnen samt egna stu dier, bör enligt skolkommissionens mening icke överstiga 8 timmar per dag och 45 timmar per vecka. Läsårets längd bör vara densamma som för övriga klasser inom enhetsskolan, d. v. s. 39 veckor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
270
Avvägningen av utbildningstiden i skola och på arbetsplats måste läm
pas efter de olika yrkenas behov och art och efter förhållandena på orten,
framhåller kommissionen.
»I stort sett torde omkring hälften av arbetstiden kunna användas till
yrkespraktik, om eleverna skall kunna få det minimum av yrkesteori och
allmänna ämnen, som måste anses erforderligt i avslutningsklassen.
För yrkesteori bör beräknas minst det veckotimantal, som är minimum
för elever i lärlingskurser, d. v. s. 4 veckotimmar. I allmänhet har man
dock strävat efter att eleverna åtminstone skall ha omkring 6 veckotim
mar i yrkesteori. Detta timantal torde i regel bli maximum i klass 9 y,
därest man håller på att eleverna skall ha ungefär samma timantal i vissa
allmänna ämnen som övriga elever under det nionde skolåret, d. v. s.
minst 10 veckotimmar i modersmål, samhällskunskap och hälsolära samt i
gymnastik med idrott.-----------
Utöver dessa obligatoriska ämnen bör eleverna liksom under tidigare
skolår ha möjlighet att välja något eller några frivilliga ämnen. I tidigare
klasser har sålunda ifrågavarande elever läst främmande språk, och med
hänsyn till den stora betydelse kunskaper och färdigheter i främmande
språk kan ha för elevernas framtida yrkesutbildning och yrkesutövning,
bör dessa elever beredas möjlighet att ytterligare få förkovra sig i språk
under det nionde skolåret. Vidare bör de elever, som har inriktat sig på
ett visst yrke, ha möjlighet att få utbildning i något övningsämne eller
praktiskt ämne, t. ex. teckning, hushållsgöromål, slöjd och musik. Sålunda
kan det vara värdefullt för flickor, som valt utbildning inom annat yrkes
område än husligt arbete, att även under det nionde skolåret få någon
utbildning i hushållsgöromål eller i sömnad.
En elev med speciellt intresse för något kunskapsämne, t. ex. matema
tik, bör även ha möjlighet att välja ett dylikt ämne.» (S. 227—228.)
I stort sett skulle timplanen få följande utseende:
Obligatoriska ämnen:
Yrkespraktik .......................................................... 20—24 veckotimmar
Yrkesteori ............................................................... 4—6
»
Allmänna ämnen samt gymnastik med idrott .... c:a 10_______ »______
max. 40
»
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
Frivilliga ämnen:
Språk eller andra ämnen ........................................ 4—5
»
Yrkesteori är här en sammanfattningsterm för flera olika ämnen, vilka
variera alltefter yrkets natur. Även däri ingående delämnen, som t. ex.
teknologi, kunna ha mycket skiftande innehåll för olika yrken.
Timplanen avser blott att giva en uppfattning om den ungefärliga för
delningen av tiden för yrkespraktik och övriga ämnen, erinrar kommis
sionen. Den bör bland annat kunna modifieras för lärjungar, som önska
inträde i högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och liknande läro
anstalter.
271
Det ligger i sakens natur, att organisationen av yrkespraktiken och där med även planeringen av skolarbetet i övrigt så smidigt som möjligt måste avpassas efter ortens och yrkets förhållanden. Om man skulle tillmötesgå alla önskemål, komme emellertid i många fall endast kvällstid att stå till förfogande för elevernas undervisning i skolan. Kvällsundervisning bör dock helst undvikas i en obligatorisk skola; man får försöka åstadkomma en arbetsordning, som är lämplig för så många lärjungar som möjligt och därjämte tager skälig hänsyn till möjligheten att erhålla lärare för skol undervisningen. Skolkommissionen ger några exempel på huru arbetet kan tänkas ordnat för yrkesavdelningar med yrkespraktik i näringslivet.
a. Tredagarsväxling. En avdelning uppdelas i två ungefär lika stora undervisningsgrupper. Första gruppen har skoltid måndag—onsdag, andra gruppen torsdag—lördag. De vardagar, då elev icke har undervisning i skolan, har han yrkespraktik hos någon företagare. Om möjligt bör två elever tillsammans upptaga en arbetsplats, så att en företagare kan räkna med att varje arbetsdag ha en lärling i sitt arbete. Denna form torde vara lämplig inom t. ex. detaljhandeln och det husliga arbetet.
b. Månadsväxling. För utbildning inom industri och hantverk samt i kontorsarbete torde det i regel vara nödvändigt, att eleverna får vara i yrkespraktik under en längre period. Arbetet och den utbildning, som ges på arbetsplatsen, skulle bli alltför mycket splittrade, om alternativ a skulle tillämpas. Perioderna i växlingssystemet kan vara olika men torde i regel böra vara en å tre månader.
c. Säsongväxling. Inom jordbruket och dess binäringar förefaller det vara mest lämpligt att tillämpa den ordningen, att eleverna erhåller skolunder visning under en eller ett par perioder och i huvudsak yrkespraktik under andra. Vissa dagar under praktiktiden bör eleverna dock samlas för att få instruktion beträffande aktuella moment i yrkespraktiken.
Då denna utbildningsform är lämplig i bygder med mera likartade ut- bildningsförhållanden, t. ex. jordbruksbygder, kan eleverna icke lämpligen uppdelas i två grupper, som undervisas växelvis i skolan, utan den huvud sakliga skolundervisningen blir förlagd till viss del av året, t. ex. vinter halvåret. (S. 229—230.)
Arbetsordningen måste lämna utrymme även för individuella studier, påpekar kommissionen.
I yrkesteorin måste eleverna, då flera yrken är representerade i skolan, läsa helt olika kurser, och det torde också flerstädes bli så beträffande de allmänna ämnena. Lärarna blir närmast studieledare, som eventuellt till sammans med en yrkesman (studiemålsman, varom mera i det följande) hjälper eleverna till rätta med studiekursen. Om en klassavdelning är delad i två grupper, får läraren i regel en halv klassavdelning (cirka 15 elever) att vägleda på en gång, och under sadana förhallanden spelar det ingen större roll, om en eller annan elev, som tillhör ett yrke, vars lämpliga prak tiktid icke överensstämmer med arbetsordningen för klassen, »skär igenom» grupperna, och eleven alltsa arbetar i skolan delvis tillsammans med bada grupperna. (S. 230.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
272
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Yrkespraktiken.
Förslag att ordna praktik i näringslivet för elever under yrkesutbildning
ha under det senaste årtiondet flera gånger framförts i de offentliga utred
ningarna. Skolkommissionen erinrar om lantbruksstyrelsens i juli 1940
avgivna betänkande angående lantbrukets lärlingsfråga, norrlandskommit-
téns betänkande av år 1945 och befolkningsutredningens samma år avgivna
betänkande angående den husliga utbildningen. När skolkommissionen nu
föreslår sådan praktik i mycket vidgad omfattning, måste kommissionen
lävna med att praktiken måste bedrivas under skiftande betingelser och
att det utbildningsmål som uppnås icke överallt kan bliva detsamma. Kom
missionen diskuterar huvudsakligen följande former av yrkespraktik.
1. Systematiskt ordnad yrkespraktik i näringslivet.
Denna praktikform
star närmast den praktiska utbildningen i yrkesskolorna och bör i allmän
het ifrågakomma i första rummet.
Om en lärjunge under nionde skolåret skall fullgöra så mycket som sju-
å åttahundra timmars yrkespraktik, framstår det som ett befogat önske
mål, att arbetet skall giva honom en viss systematisk utbildning i yrket.
Så blir också fallet, om praktiken ingår som led i en längre, kvalificerad
lärlingsutbildning hos en hantverksmästare eller i ett industriföretag. Det
torde i många fall vara möjligt för den lokala skolmyndigheten att i sam
råd med vederbörande arbetsmarknadsparter få till stånd en överens
kommelse om vad en lärjunge bör inhämta under praktiktiden, så att han
icke endast användes till handräckning. Inom hantverket böra vissa före
tagare uppmuntras att åtaga sig dylik elevutbildning.
»Om möjligt bör i överenskommelse mellan vederbörande företagare och
skolan angivas vissa grundläggande moment, som eleven bör få genomgå i
yrkespraktiken. Kortfattade enkla kursplaner för förberedande utbildning
i olika yrken bör utarbetas av den centrala tillsynsmyndigheten i samråd
med vederbörande arbetsmarknadsparters riksorganisationer eller andra
representativa organisationer. Dessa planer skall endast tjäna som led
ning, och den lokala tillsynsmyndigheten bör kunna göra avvikelser från
dessa normalplaner.» (S. 232.)
För att öka näringslivets förutsättningar att meddela en systematiskt
ordnad praktisk utbildning föreslår kommissionen, att yrkesmän inom
olika näringar skola erhålla en viss pedagogisk utbildning; de bliva där
igenom även satta i stånd att ge råd åt andra yrkesmän, som ha att taga
befattning med praktikanterna.
2. Yrkespraktik i näringslivet utan systematisk utformning.
Med hän
syn till det stora antalet praktiserande lärjungar måste man förutsätta, att
det icke alltid blir möjligt att göra upp om systematiskt ordnad yrkes
praktik, och man måste nog utgå ifrån att även där överenskommelse upp
nåtts brister i genomförandet i en del fall skola kunna påvisas. Även en
273
allmän yrkespraktik, som anordnas utan alla pretentioner på att innebära en systematisk yrkesskolning, har emellertid sitt värde för en ung män niska, som står i begrepp att inträda i produktionen.
»En springpojke i en detaljhandel kan få en god kännedom om bran schen i fråga. Han får en god allmännyttig erfarenhet om post, järnväg och andra kommunikationsmedel. Han lär sig att för transport packa och anbringa varor med aktsamhet och omsorg, att utöva viss kontroll vid varors avlämnande, att handskas med pengar, att sortera och anbringa varorna i viss ordning vid lagerhållningen, att umgås med kunder, att hålla snyggt och rent i affärslokalen etc. Enbart vistelse i yrkesmiljö är av viss betydelse för den allmänna kännedomen om yrket.» (S. 231.)
3. Yrkespraktik i hemmet. Principiellt bör det icke möta hinder att för lägga praktiken till det egna hemmet eller till ett företag, som äges av föräldrarna, om förutsättningarna för yrkesutövningen där äro till fin nandes. »Framför allt blir det fråga om utbildning i hantverk eller husligt arbete i hemmet, jordbruk och skogsbruk på föräldrarnas gård eller i han del i deras affär eller på deras kontor.----------- Även om undantag finns, torde det nog i allmänhet vara så, att föräldrar, som låter barnen utföra arbete i hemmet i föräldrarnas egna företag, vill ge sina barn bästa möj liga utbildning, och önskar barnen själva stanna i denna verksamhet, bör det finnas stora förutsättningar för att de skall få nytta av arbetet. Vad skolan här synes kunna göra är att giva ledning och råd åt elever med yrkespraktik i hem eller hemföretag för att effektivisera praktiken.» (S. 232.)
4. Yrkespraktik på samhällets egna arbetsplatser. Kommissionen hän visar till att tjänstgöring vid kommunalkontor, sjukhus m. fl. institutioner, inom skolmåltidsverksamheten, vid kommunernas och statens affärsdri- vande företag och vid liknande inrättningar ofta kan bli ett led icke blott i ungdomens praktiska arbete utan även i dess medborgerliga fostran.
För att ordnad yrkespraktik i största möjliga utsträckning skall kunna säkerställas, böra i första hand fria överenskommelser med vederbörande organisationer inom näringslivet eftersträvas. Visar sig denna väg ofram komlig, böra enligt kommissionens åsikt vissa lagstiftningsåtgärder över vägas.
»Flera yrken och sysselsättningar inom näringslivet befinner sig..; för närvarande utanför de stora arbetsmarknadsorganisationernas reglerings- möjligheter. I den mån fria överenskommelser mellan vederbörande orga nisationer i näringslivet icke kan garantera, att syftet med den förbere dande yrkesutbildningen uppnås, bör övervägas en lagstiftning med sådant innehåll, att företagare får anställa skolpliktig ungdom i klass 9 y endast under förutsättning, att företagaren uppfyller vissa sådana minimikrav, som kan godkännas av den lokala skoltillsynsmyndigheten, och att denna tillsynsmyndighet får taga kännedom om vederbörande elevs utbildning och arbete.» (S. 232—233.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
274
Skolkommissionen ämnar senare återkomma till detta förslag i samband
med den inom kommissionen pågående utredningen rörande lärlingsutbild
ningen inom näringslivet.
Slutligen torde vid en del skolor yrlcesavdelningar komma att upprättas,
vilka få en väsentlig del av sin yrkespraktik i skolans egna verkstäder.
I fortsättningsskolor, yrkesbestämda högre folkskolor och liknande läro
anstalter förekommer redan nu en viss linjeuppdelning, omfattande i regel
trä- eller mekaniskt arbete, handel, hushållsgöromål eller sömnad m. m.
Skolkommissionen har intet att erinra mot att sådana anordningar vid
tagas även inom enhetsskolan, under förutsättning att skolorna få fullgod
utrustning och kompetenta yrkeslärare och att undervisningen komplette
ras med någon praktik inom näringslivet.
Kvalificerad lärlingsutbildning i näringslivet.
Med kvalificerad lärlingsutbildning menar skolkommissionen en mera
fullständig, systematisk yrkesutbildning, t. ex. inom ett större företag
under ledning av yrkeslärare eller hos en hantverksmästare eller annan
kompetent yrkesman, vilken yrkesutbildning kontrolleras av statlig eller
kommunal myndighet eller av vederbörande arbetsmarknadsparters orga
nisationer gemensamt. Med mera fullständig yrkesutbildning avses, att
den bör vara minst 3 4-arig och ha till syfte att utbilda lärlingarna till
s. k. utlärda arbetare, vilka äro kunniga att självständigt utföra sådana
arbeten, som i allmänhet anses höra till yrket. Lärlingsutbildningen för-
utsättes reglerad genom avtal mellan företagaren, lärlingen och dennes
målsman eller genom kollektivavtal mellan berörda arbetsgivare- och
arbetareorganisationer.
Därest samverkan i lämpliga former anordnas mellan skolan och före
taget, bör första året av en dylik lärlingsutbildning kunna godkännas som
ekvivalent till utbildningen i klass 9 y. Under alla omständigheter bör dock
yrkesutbildningen under detta år ske i enlighet med en undervisningsplan,
som är fastställd av statlig central tillsynsmyndighet efter hörande av
vederbörande arbetsgivare- eller arbetareorganisationer eller av dessa upp
rättat organ för yrkesutbildningsfrågor.
Lärlingarna kunna få sin yrkesteori antingen i vederbörande företags
egen regi eller i lämplig kommunal yrkesundervisningsanstalt. Undervis
ningen i allmänna och samhällsorienterande ämnen kan meddelas i en
sådan läroanstalt eller i enhetsskolan; vederbörande skolmyndighet kom
mer sannolikt i vissa fall att finna det ändamålsenligt att förlägga under
visningen till företaget.
Slutligen utfärdar skolan avgångsbetyg över den förberedande yrkes
utbildningen under det nionde skolåret med angivande av i vilket företag
yrkespraktik erhållits ävensom yrkespraktikens omfattning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
275
Företag, som har kvalificerad lärlingsutbildning, bör vara skyldigt med dela skolan, om skolpliktig lärling slutar sin anställning inom företaget. Den skolpliktige överföres då till vanlig skolgång med yrkespraktik. Instruktionskurser.
På flera områden meddelas i tämligen stor utsträckning yrkesundervis ning i form av kortare instruktionskurser. Skolkommissionen erinrar om några sådana fall.
Anordningen förekommer vid fortsättningsskolans skolkökskurser. Korta och i en del fall ambulerande kurser i hushållstvätt, klädvård, konserve ring, barnavård m. m. ordnas dessutom på olika håll, bland annat av lands tingens yrkesskolstyrelser och av hushållningssällskapen. Statens arbets marknadskommission (numera arbetsmarknadsstyrelsen) har vidare för skolungdom ordnat kurser med praktisk undervisning i till jordbruk och skogsbruk hörande sysslor. Jordbrukareungdomens förbund samt andra ungdomsorganisationer bedriver utbildningsverksamhet i form av en mängd korta kurser, demonstrationer och tävlingar i mjölkning, plöjning, sådd, trädgårdsskötsel in. m. (S. 233.)
Det kan vidare nämnas, att den för något år sedan avslutade utred ningen i jordbrukets och skogshanteringens utbildningsfrågor föreslog, att kurser för utbildning i skogsarbete genom skogsvårdsstyrelsernas försorg skulle anordnas för ungdom i åldern 15—18 år utan större praktisk er farenhet av skogsarbete. De sakkunniga ha därvid kunnat stödja sig på gynnsamma erfarenheter från fortsättningsskolor i anslutning till skogs hantering. Medel för en kursverksamhet av den föreslagna omfattningen ha anvisats av 1949 års riksdag.
Då enhetsskoleelevernas yrkespraktik i förvärvslivet icke alltid torde kunna ordnas som en systematiskt sammanhängande yrkesutbildning, bör man försöka komplettera med kortare fyllnadskurser, ledda av special lärare. Särskilt på landsbygden torde denna undervisning ofta få formen av instruktions- och demonstrationsdagar, varvid lärjungar från olika sko lor samlas på någon större lantgård, vid en lantmanna- eller lanthushålls- skola eller vid en skogsvårdsgård.
»Redskapsvård, arbetsteknik. demonstrationer av materiell utrustning i jordbruk och av mönsterladugårdar, plantering av skog, anläggning av drivbänkar och andra trädgårdssysslor, barnavård, konservering, lagning och stoppning med symaskin, rationell tvätt, klädvård är lämpliga ämnen för dylik ambulerande kursverksamhet. Vid kursernas uppläggning bör givetvis samarbete ske med i vederbörande verksamhet intresserade orga nisationer på orten.» (S. 233.)
Stundom kan även en koncentration av yrkesteorien till kortare kurser vara påkallad. Vid skolor, där tillräckligt många elever få utbildning inom samma yrkesområde, t. ex. jordbruk, skogsbruk, fiske, metallarbete, snic keri, kan det sålunda vara lämpligt att koncentrera denna undervisning till en sammanhängande period om G—7 veckor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
276
»Liksom vid nuvarande undervisning i hushållsgöromål vid vissa av de
yrkesbestämda fortsättningsskoloma för flickor kunde undervisningen i
flera distrikt ordnas så, att en lärare anställdes för att undervisa i yrkes-
teori successivt i de skolor, för vilka tjänsten inrättats. Eventuellt kan
delar av den yrkespraktiska utbildningen anslutas till en sådan koncen
trerad teorikurs. Är kommunikationerna mellan av tjänsten berörda sko
lor goda, kan givetvis undervisningen i yrkesteori och eventuellt i viss
yrkespraktik omfatta flera korta perioder.» (S. 233—234.)
Om vid en skola endast ett fåtal lärjungar undergår utbildning i ett och
samma yrke, böra de om möjligt sammanföras med elever vid andra skolor
till en gemensam kurs i yrkesteori, eventuellt även med någon yrkesprak-
tisk undervisning. För elever i klass 9y med undervisning i skogsbruk
kunde dylika samlade kurser förläggas till skogsvårdsgårdar, för elever i
jordbruk till lantmanna-, jordbruks- eller folkhögskolor. De kunna lämp
ligen benämnas centraliserade kurser.
De former för kursverksamhet inom nionde skolåret, som kommissionen
har föreslagit, äro alltså följande:
a) Instruktions- och demonstrationsdagar som komplement till den van
liga yrkespraktiken eller den yrkesteoretiska undervisningen i skolan.
b) Sammanhängande specialkurs i yrkesteori, eventuellt även i någon
del av yrkespraktiken, då antalet elever i samma yrke vid en skola är till
räckligt stort, för att speciallärare skall kunna anlitas.
c) Centraliserade kurser i yrkesteori eller i yrkespraktik och teori, var
vid elever med samma yrkesinriktning sammanföras från flera skolor till
gemensam kurs.
För att yrkeslärarna i så stor utsträckning som möjligt skola få full
sysselsättning, kan kursverksamheten samorganiseras inom ett större om
råde, t. ex. ett landstingsområde, varvid kurser i samma yrke förläggas
successivt i förhållande till varandra.
Förläggningen av vissa delar av yrkesundervisningen till koncentrerade
kurser nödvändiggör givetvis, att andra ämnen under delar av läsåret läsas
med högre timantal.
Lärarfrågan.
I de fall, där yrkespraktiken kan förläggas till näringslivet, meddelas den
praktiska instruktionen av vederbörande företagare eller dennes anställda.
I regel ha dessa icke någon lärarutbildning och kunna icke heller få någon
sådan. Skolkommissionen hoppas dock, att i många fall ett pedagogiskt
intresse skall ge sig tillkänna.
»Om vederbörande lokala tillsynsmyndighet lyckas få en grupp intresse
rade företagare, som år efter år mottager elever i klass 9 y, kan man...
sannolikt räkna med att dessa företagare eller deras medhjälpare kom
mer att själva önska någon pedagogisk utbildning. En viss instruktion i
undervisning kan givas bland annat genom studiecirklar i pedagogik för
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
277
dem, som har särskilt intresse för undervisning. Den lokala tillsynsmyn digheten torde också då och då böra samla dem, som handhar de ungas yrkespraktik, till gemensamma överläggningar och informationer.» (S. 235.)
Lärarna i yrkesteori och instruktörerna vid demonstrationer och korta yrkespraktiska kurser böra vara yrkesmän med god yrkesutbildning och helst även pedagogisk utbildning. Såväl inom yrkesskolväsendet som vid undervisningen inom jordbruk och skogsbruk, där yrkesutbildningen sor terar under andra centrala myndigheter än överstyrelsen för yrkesutbild ning, har man som första anställningsvillkor uppställt god yrkesutbild ning och yrkesskicklighet.
»Förutom lärare, som har eller kan erhålla behörighet att undervisa vid yrkesskolor och andra yrkesutbildande ungdomsskolor, bör vid yrkesteori- undervisningen i klass 9 y godtagas affärsmän med avgångsexamen från handelsgymnasium eller motsvarande, jordbruksinstruktörer (vandrings- rättare), skogvaktare och andra yrkesmän med god yrkespraktik och i regel minst ettårig skolutbildning i vederbörande yrke. Skolutbildningen bör dock kunna ersättas av flera kortare utbildningskurser. -—-------Väl kvalificerade yrkesmän, som fungerat som ledare av studiecirklar _ eller annan studieverksamhet, kan vara lämpliga som lärare i yrkesteori och bör därför kunna anställas som lärare i detta ämne.» (S. 235—236.)
Utbildningen av lärare för industri och hantverk vid anstalter för yrkes undervisning utreddes för ett par år sedan av överstyrelsen för yrkes utbildning (SOU 1947: 55). Överstyrelsen föreslog bland annat anordnande av pedagogiska kurser för blivande heltidsanställda yrkeslärare. Kurserna skulle omfatta 15 veckor och i vissa fall kompletteras med praktisk tjänst göring såsom assistentlärare. Deltagarnas yrkesutbildning borde vara i stort sett avslutad före inträdet i lärarkursen, så att denna skall kunna inriktas på ämnen och övningar av betydelse ur undervisnings- och upp- fostringssynpunkt. För fortbildning av redan anställda yrkeslärare före slog överstyrelsen korta instruktions- och fortbildningskurser i fackämnen och pedagogik. Från och med innevarande budgetår har en byrå för lärar utbildningen upprättats inom överstyrelsen för yrkesutbildning. Reserva tionsanslaget till utbildning av lärare vid yrkesundervisningen har sam tidigt höjts från 110 000 till 180 000 kronor.
Skolkommissionen anser, att pedagogiska utbildningskurser av det slag överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagit, jämväl böra kunna användas för utbildningen av de yrkesmän, som komma att bestrida undervisning i enhetsskolan.
Vid undervisningen i yrkesteori i klass 9 y torde läraren komma att stäl las inför ungefär samma problem som lärarna i de redan nu förekommande yrkesavdelningarna för blandade hantverks- och industriella yrken. Under visningen bör läggas olika för olika yrken, och antalet yrken kan i värsta fall vara lika stort som antalet lärjungar. Arbetet måste därför i stor ut
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
278
sträckning grundas på individuella studier. Läraren kan icke ha yrkes
kunskap i alla förekommande yrken, men han bör vara skicklig inom ett
yrke och ha grundlig erfarenhet av hur de yrkesteoretiska studierna skola
anknytas till den praktiska utbildningen. Hans undervisning kan då kom
pletteras med korrespondensundervisning. Kommissionen föreslår, att för
sök anställas, varvid läraren far fungera som studieledare.
»Fördelarna med korrespondensstudier är, att studierna kan utföras på
den ud och i den takt, som bäst passar vederbörande elev. Vidare fostrar
studierna till självansvar och självverksamhet.
En numera vanlig form för korrespondensstudier är de s. k. lärarcirk-
larna, där eleverna studerar korrespondensbreven under en studieledares
eller lärares ledning. Härigenom kommer brevundervisningen att kombi
neras med muntlig undervisning, varjämte kan ernås viss stimulans av
kollektivt samarbete vid bedrivande av studierna.
Korrespondensundervisningen har fått en vidsträckt utbredning, och
utom kurser i allmänna teoretiska ämnen samt vissa fackämnen, såsom
teckning, målning, fotografi och dylikt, förekommer en mängd kurser för
^
tv
i industri, hantverk, handel och jordbruk med binäringar.
Många av utbildningskurserna är avsedda att bygga direkt på folk
skolan. Det är också känt, att många yrkesmän, som i stort sett endast
har folkskolekurs som grund, haft god hjälp av yrkesstudier per korrespon
dens för sin yrkesutbildning. Det torde emellertid vara så, att yrkesstudier
yid_ korrespondensinstitut i regel bedrives av något äldre ungdomar än
\ 16-årsåldern, och man kan därför ifrågasätta, om ungdom i denna
ålder har möjlighet att bedriva sådana studier. Hittills har korrespondens
undervisning i yrkesämnen icke bedrivits under kontroll i tillräcklig om
fattning av ungdom å detta åldersstadium, för att man skulle ha hunnit
samla mera bestämda erfarenheter därav.
Norrlandskommittén (SOU 1945:33) förordar korrespondensundervis
ningens användning i yrkesutbildningen och framhåller, att yrkesunder
visning medelst korrespondens torde få sin största betydelse såsom kom
plettering av praktisk utbildning i sådana fall, där teoretisk undervisning
ej lämpligen låter sig ordna på annat sätt (a. a. sid. 59).
För effektiv lärlingsutbildning med anlitande av korrespondenskurser
förordar Norrlandskommittén vidare en skolmässig form av blandad munt
lig undervisning och korrespondensundervisning. Kommittén framhåller,
att ledaren av undervisningen icke nödvändigtvis behöver vara fackkun-
nig i respektive ämnen, eftersom studiebreven tillhandahåller kunskaps-
materialet. När det gäller ämnen, som huvudsakligen avser praktiska ar
betsförfaranden, är det önskvärt, framhåller kommittén, att studiebreven
kompletteras, med praktiska övningar under ledning av fackutbildad person.
Skolkommissionen har sig bekant, att överstyrelsen för yrkesutbildning
i samband med sin yrkeslärarutredning föreslagit vissa reformpedagogiska
åtgärder för yrkesundervisningens förbättring, varvid bland annat försök
med korrespondensundervisning vid yrkesteoretisk utbildning i blandade
hantverks- och industriella avdelningar förordas.
_ Skolkommissionen är väl medveten därom, att korrespondensundervis
ning ställer särskilt stora krav på eleverna. För att en elev skall lyckas i
sina korrespondensstudier kräves mer än vanlig flit, uthållighet och själv
Kungl. Maj:ts fr oposition nr 70.
279
disciplin. Svårigheterna övervinnes dock lättare, om korrespondensunder visningen inlägges som ett led i skolarbetet, varvid bland annat vissa tim mar anslås för studiearbetet och eleverna har tillgång till en studieledare, d. v. s. läraren i yrkesteori, som även har till uppgift att se till, att ele verna arbetar. Läraren skall bland annat hjälpa eleverna att klara av svå righeter i studiebreven samt hjälpa eleverna med material m. in. till de praktiska övningar, som rekommenderas i studiebreven. Om läraren icke själv är yrkeskunnig inom vederbörande yrke, torde han kunna få råd och hjälp av de studiemålsmän, som skolkommissionen ... föreslår skall för ordnas för olika yrken. På så sätt bör man kunna kombinera fördelarna av individuella studier och vanlig klassundervisning.
Det är klart, att en del elever icke är ägnade för dylika mera fria studier. I sådana fall får eleven i breven bestämda uppgifter, som skall utföras under lektionen eller under fritid, och läraren kontrollerar, att uppgifterna utföres. Eventuellt bör sådana elever sysselsättas med mycket elementära uppgifter eller beredas praktisk sysselsättning även under tiden för yrkes teori.
En hel del elever har icke heller läggning för ett skriftligt besvarande av uppgifter, fastän de har förmåga att inhämta lärokursen och muntligen redogöra för vad de lärt sig. I sådant fall bör de icke tvingas att lämna huvudsakligen skriftliga redogörelser utan bör få lämna muntliga svar på frågorna i kursen. Icke heller torde det alltid vara nödvändigt, att svaren inskickas till korrespondensinstitutet. Läraren torde i många fall under medverkan av t. ex. den yrkesman, hos vilken en elev får yrkespraktik, kunna avgöra, om eleven verkligen lärt sig kursen eller viss del därav. I så fall blir studiebreven närmast läroböcker för individuell undervisning.
Korrespondenskurser, som skall läsas under folkskolans nionde år, bör avpassas just med hänsyn till sitt ändamål, d. v. s. utarbetas så, att de får ett innehåll, ordförråd och eu satsbyggnad, som är lämplig för ungdom i åldern 15—16 år.
Kommissionen förutsätter, att särskilda studiekurser å elementarstadiet inom olika yrken skall utarbetas under medverkan av vederbörande cen trala tillsynsmyndighet, så att kurserna blir avpassade efter elevernas ut vecklingsnivå.» (S. 236—238.)
Metoden bör kunna prövas i redan existerande skolor och kurser, t. ex. i blandade hantverks- och industriella lärlingskurser. Kommissionen före slår, att överstyrelsen för yrkesutbildning får i uppdrag att inkomma med utredning och förslag angående dylik försöksverksamhet.
Längre fram, när en förberedande yrkesundervisning blir vanligare, kunna även skolradiolektioner med ämnen från yrkeslivet ifragakomma.
g. Den allmänpraktiska utbildningen.
Innan jag går in på skolkommissionens förslag rörande den allmänna praktiska undervisningen, bör jag erinra om att kommissionen här haft föregångare i den pedagogiska diskussionen. Fortstittningssholans lärar förbund framställde år 1910 ett förslag om fortsättningsskolans rationali sering i yrkesorienterande riktning, vilket hade en med kommissionens för slag i denna del likartad tendens.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
280
Förutsättningarna för en rationell yrkesskolning vore, framhöll förbun
det, pa iortsättmngsskolans åldersstadium mycket små. Däremot vore en
undervisning, inriktad på yrkesorientering med teoretiskt och praktiskt
laborationsarbete lämplig för åldersstadiet. Fn på folkskolan byggd fort
sättningsskola av denna typ, vilken i praktiskt avseende orienterade sig
ut mot arbetslivet och i ideellt hänseende mot den frivilliga bildnings-
rörelsen, skulle enligt förbundets åsikt bli en mycket god medborgarskola
tor de cirka 85 procent av de från folkskolan avgångna eleverna, som den
kunde beräknas omfatta. För en sadan typ av fortsättningsskola vore det
givetvis ej tillräckligt med en undervisningstid av 360—540 timmar, för
delad på två år. Därtill krävdes ett helt läsår, vilket borde bilda ett från
folkskolan organisatoriskt avskilt ar, ett ungdomsålderns och yrkesorien
teringens skolår.
Framställningen var åtföljd av en principtimplan för fortsättningsskola
under ett läsår om 36 veckor med 36 timmar i veckan. Huvudparten av
lärotiden skulle ägnas åt det manuella arbetet. De teoretiska ämnena skulle
upptaga endast 11 av veckans 36 timmar. Alla former av den nuvarande
fortsättningsskolan skulle försvinna för att lämna rum för denna enda typ,
som borde kallas yrkesorienterande. De i planen upptagna ämnena borde
dock kunna utbytas mot andra, om en ort exempelvis ville säkerställa
rekryteringen av arbetare till ett visst i orten förhärskande yrke. (IV: 2A
s. 153—154.)
Den skisserade påbyggnaden av folkskolan erinrar närmast om skol-
kommissionens klasser för icke-yrkesfixerade lärjungar. Förutsättningarna
för en med hänsyn till yrkesvalet specialiserad förberedande yrkesutbild-
ning funnos vid denna tidpunkt icke; de skapas först med genomförandet
av den nioåriga skolplikten.
Inom den lärjungegrupp, som enligt skolkommissionens förslag skall er
hålla en ospecialiserad allmänpraktisk utbildning i nionde klassen, märkas
först de odeciderade, vilka behöva ytterligare orientering, innan de kunna
välja yrke.
Skolkommissionen
tänker sig deras undervisning på följande
sätt:
o »Till en början bör de elever, som icke inriktat sig på ett bestämt yrke,
få syssla med allmänt praktiska uppgifter inom olika yrkesområden. Där
vid bör undervisningen vara inriktad på att hos eleverna skapa intresse
för produktiv verksamhet över huvud taget och ge dem allmänna kunska
per, som är till gagn vid arbetet i olika yrken. Övningarna bör väljas
så, att eleverna får en föreställning om och erfarenhet av arbetets inrikt
ning och art inom olika yrkesområden. De bör få kännedom om de verk
tyg, redskap och maskiner, som är typiska för några av de vanligaste yrkes
områdena, t. ex. jordbruk, skogsbruk, fiske, hantverksyrken, husligt arbete.
Eleverna bör få se litet närmare på maskiner och elektrisk apparatur m. m.,
som är allmänt förekommande i deras dagliga liv, t. ex. cyklar, bilar, enkla
verkstadsmaskiner, elektriska strykjärn och spisar, mjölkningsmaskiner,
separatorer, tröskverk etc. Alla sådana studier ger inblickar i olika verk
samhetsområden och syftar till att väcka intresse. Eleverna bör vidare få
kunskap om och arbeta med våra vanligaste materialier, såsom trä, metal
ler, textilier, tegel etc. De bör få göra bekantskap med vanliga byggnads-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
281
och arbetsritningar, så att de kan tyda dylika av enklare beskaffenhet. I samband med olika arbeten bör de göra enkla kalkyler.
I nära nog alla yrken, där maskiner och verktyg användes, kräves känne dom om olycksfallsriskerna och om vad man kan göra för att undvika olycksfall i arbete. Kunskap om olika former för arbetarskydd bör därför meddelas även i den allmän-praktiska undervisningen under det nionde året, och problemen bör helst upptagas och belysas i samband med elever nas olika arbeten eller aktuella händelser.
För den praktiska undervisningen måste skolan ha tillgång till vissa specialsalar. Även de mindre skolorna på landsbygden för klass 7—9 torde kunna få en skolverkstad för trä och metallarbete, eventuellt med möjlig het även för andra arbeten, samt ett skolkök och en sömnadssal. I skol verkstaden bör utom vanliga verkstadsarbeten i trä och metall utföras reparationsarbeten av olika slag, t. ex. reparation av elevernas egna cyklar, lagning av husgeråd och enkla mekaniska anordningar och dylikt, skärp ning av olika verktyg i hemmet o. s. v.
De elever i denna grupp av klass 9, vilka icke ha utpräglat manuell lägg ning men som visar sig lämpliga för kontors-, expeditions- och lagerarbeten, vissa vid post, tull, järnväg, hotell och dylikt förekommande arbeten, bör få en påbyggnad av den allmänpraktiska skolning, som givits i klass 8. Här bör komma övningar att göra anteckningar, fylla i blanketter, föra proto koll, formulera meddelanden och skrivelser, använda uppslagsböcker av olika slag, texta, använda telefon, göra snabba huvudräkningar, använda räknemaskiner, utföra maskinskrivning och registreringsarbeten, sköta en elementär bokföring, handskas med pengar och andra betalningsmedel, be tjäna sig av allmänna inrättningar av olika slag, såsom post, tull, järnväg, telegraf. _ _ .
I den allmän-praktiska undervisningen bör icke pojkar och ilickor inrik tas på s. k. speciellt manliga, respektive kvinnliga yrken. Pojkarna kan bli t. ex. kockar, konditorer, charkuterister, textilarbetare, skräddare o. s. v., och de bör därför uppmuntras att pröva på undervisningen i hushåljsgöro- mål och sömnad. Likaså kan flickorna icke minst inom s. k. kvinnliga yr ken ha stor nytta av att kunna hantera verktyg, ha begrepp om ma skiners konstruktion och arbetsfunktioner, känna till elektriska apparater av olika slag samt ha kunskap om olika arbetsmaterial och dylikt.
Även här ifrågavarande elever bör ha yrkespraktik _i näringslivet, i hem met eller i samhällets inrättningar. Dessa elever, som icke ha gjort bestämt yrkesval, bör beredas möjlighet att inneha olika anställningar för att pröva olika yrken. Företrädesvis bör utväljas anställningar, tillhörande ett yrkes område. för vilket en elev visat det största intresset och jsynes ha de bästa förutsättningarna. Yrkespraktiken bör ordnas ungefär på samma sätt som yrkespraktiken för elever med fixerat yrkesval, men man kan i detta fall knappast begära, att dessa, kanske tillfälliga yrkespraktikanter skall erhålla någon systematisk yrkespraktik under sina anställningar. I huvudsak torde det bli handräckningstjänster av olika slag, som kommer i fråga vid denna yrkespraktik. Såsom skolkommissionen anfört i annat sammanhang, kan dylika praktikantplatser dock vara av stort värde, då det gäller att få in sikt om en viss yrkesmiljö och arbetsförhållandena i denna miljö.» (S. 242— 244.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
282
Larjungar tillhörande denna grupp böra erhålla fortsatt yrkesvägledning
av samma slag som i föregående klass. Timfördelningen mellan de olika
ämnena kan avgöras från fall till fall, men antalet timmar i vanliga skol
ämnen kan under alla omständigheter beräknas bli mindre än för lärjun
garna i 9 a.
En ospecialiserad praktisk undervisning torde i regel vara bäst också för
de lärjungar, som visserligen ha bestämt sig för ett yrke men på grund av
yrkets natur eller av andra orsaker icke kunna påbörja utbildningen för
yrket sa tidigt som i 15-arsaldern. Skolan bör dock i sådana fall genom ur
valet av lärostoff i synnerhet för individuella studier kunna ge en viss för
beredelse för den tilltänkta levnadsbanan.
Den allmänpraktiska utbildningen under det nionde året kommer slut
ligen att fylla en uppgift därutinnan, att den ger arbetsträning, utvecklar
större händighet och skapar självförtroende hos elever, som äro sent utveck
lade eller som lida av hämningar av olika slag, framhåller kommissionen.
För sådan ungdom skulle den allmänpraktiska utbildningen under det nion
de skolåret vara ett naturligt mognadsår före yrkesutbildningens eller yrkes
verksamhetens början.
h. Yttranden rörande utbildningen i 9 y.
Skolkommissionens betänkande rörande den förberedande yrkesutbild
ningen är ett första led av en pågående utredning, som även skall omfatta
den egentliga yrkesutbildningen på ett något högre åldersstadium. Vissa av
remissinstanserna finna det svårt att bedöma det första ledet utan att veta
något om det andra. Salunda anföra Svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund i ett gemensamt yttrande:
»Det är förenat med betydande svårigheter att bedöma värdet av skol-
kommissionens förslag i den skissartade form, i vilken detta framlagts. Sär
skilt ställer det sig svårt att fälla något slutgiltigt omdöme om den förbe
redande yrkesutbildningen enligt skolkommissionens förslag utan att känna
till hur kommissionen tänker sig uppläggningen av den mera fullständiga,
egentliga yrkesutbildningen, som kommissionens yrkesdelegation för när
varande utreder. Det är enligt organisationernas mening nödvändigt att i
ett sammanhang taga ställning till den förberedande och den egentliga yr
kesutbildningen. Redan av denna anledning borde det vara uteslutet att,
innan resultatet av yrkesutbildningsdelegationens arbete framlagts, genom
ett principbeslut binda sig för den utformning av det nionde skolåret, som
kommissionen föreslagit.»
I allmänhet har dock skolkommissionens förslag ansetts möjligt att dis
kutera i dess föreliggande form. Det är därvid huvudsakligen två frågor,
som tilldragit sig remissinstansernas uppmärksamhet, nämligen de erbjudna
utbildningsformernas pedagogiska värde och de praktiska möjligheterna
att realisera förslaget.
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.
283
Den pedagogiska värderingen.
Vanligen anläggas vid bedömningen speciella synpunkter, skiftande allt efter den näring, vederbörande remissinstans företräder. På varje särskild punkt äro därför yttrandena så fåtaliga, att det knappast är möjligt att av dem utläsa någon allmän opinion.
I en grupp av yttranden skärskådas den planerade utbildningen med hän syn till dess värde för blivande jordbrukare.
Lantbruksstyrelsen instämmer i kommissionens uttalande, att yrkesut bildningen mer än hittills bör sammankopplas med medborgerlig och per sonlig fostran av eleverna.
»Vad skolkommissionen föreslagit om det nionde skolårets fördelning på yrkespraktik och skolundervisning liksom ock skolundervisningens fördel ning på yrkesteori och allmänna ämnen, kan i stort sett godtagas av lant bruksstyrelsen. Skolundervisningen bör växla säsongmässigt med yrkes praktiken såsom ock kommissionen antytt. Härvid bör skolundervisningen i regel förläggas till vinterhalvåret och yrkespraktiken till sommarhalvåret. Genom en sådan växling vinnes dels att jordbrukarungdomens arbetskraft kommer till nytta då den bäst behöves, dels att yrkespraktiken får utövas under den tid, som är ur utbildningssynpunkt mest givande.------------
Yrkespraktiken bör såsom ock kommissionen föreslagit kunna förläggas till föräldrarnas eller annat jordbruk. Härvid torde böra tillses att yrkes praktiken fyller vissa minimikrav. Denna fråga synes böra göras till före mål för ytterligare överväganden.-----------
Lantbruksstyrelsen har intet att erinra mot vad kommissionen anfört be träffande anordnande av instruktionskurser och demonstrationsdagar samt rörande centralisering av jordbruksundervisningen till lantmanna- eller jordbruksskolor. Att förlägga denna jordbruksundervisning till folkhögsko lor torde, med hänsyn till att dessa skolor icke förfoga över några lärarkraf- ter på jordbruksområdet eller över skoljordbruk för demonstrationer och övningar, icke vara så lämpligt.
Kommissionen har,även ifrågasatt att den teoretiska yrkesutbildningen bör kunna inhämtas per korrespondens. Såsom kommissionen framhåller, torde det vara tveksamt om ungdomar i 15—16-årsåldern ha möjlighet att bedriva korrespondensstudier, vilka kräva icke endast stort intresse utan även stark energi och uthållighet i studiearbetet. Genom en kombination av muntlig och skriftlig undervisning torde dock korrespondensstudierna kun na i hög grad underlättas.»
Jordbrukareungdomens förbund befarar åter, att en växelutbildning, vari praktiken förlägges till föräldrarnas jordbruk, kan få ganska ringa värde. »Någon skillnad mellan denna 'praktik’ och det arbete, som ungdomarna ändå skulle utföra, föreligger knappast, och denna praktik kommer i all männa medvetandet ej att anses som utbildning.» Fiktionen att 9 a och 9 y äro jämställda i utbildningsvärde kommer därför ej att kunna upprätt hållas.
Yrkesteorien är åter svår att anpassa för åldersstadiet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
284
egentliga yrkesteorien, som är av största betydelse inom en full
ständig jordbmksutbildning, kan ej med någon fördel ges i så unga år som
skulie bil fallet i 9 y. Denna yrkesteori är så pass komplicerad i ett så mång
sidigt yrke som jordbruket att den fordrar en större mognad för tillägnande
an vad eleverna har i 9 y. Den bör därför uppskjutas åtminstone till 18-
a.™eril> gärna något längre. Av stort värde även i tidigare år kan emeller-
tid de kortare kurser vara som SK behandlar. Dessa böra kunna inkopplas
som frivilliga led i den förberedande yrkesutbildningen.»
Förbundet väntar sig mera av en klubbverksamhet, sådan som den inom
JUF praktiserade. Under nionde skolåret skulle lärjungarna praktisera i
hemmet eller ta anställning. Vid 18 års ålder skulle de kunna inträda exem
pelvis i en lantmannaskola. När även denna utbildning med godkänt betyg
avslutats, borde de fa »samma examen och kompetens som genomgång av
9 a och som föreslagits för den planerade 9 y».
__
Sveriges lantbruksförbund
anser, att jordbrukets pojkar och flickor böra
fa fullgöra praktiken i hemmet. Förbundet betecknar denna anordning som
lämplig och finner den utgöra »en av förutsättningarna för införande av
det nionde skolåret».
Den förberedande lantbruksutbildningen torde ofta kunna organisatoriskt
förenklas genom en viss arbetsuppdelning mellan enhetsskolan och special
skolor för lantbruk.
Skolöverstyrelsen
pekar på denna möjlighet.
»Ett sådant system, skulle kunna tillämpas exempelvis vid den förbere-
dan.de yrkesundervisningen på landsbygden inom jordbruket och dess bi
näringar. Där .skulle enligt SK:s förslag (s. 230) den egentliga yrkesprak
tiken ofta i form av arbete i hemmet — förläggas till sommarhalvåret
och skolundervisningen till vinterhalvåret. Under det senare skulle eleverna
genomgå en kurs i allmänt-medborgerliga ämnen, förlagd till enhetsskolan
i hemorten. Däremot torde det bli svårt att vid denna skola också kunna
anordna en tillräckligt effektiv undervisning i yrkesteori. Denna ej oviktiga
del av sin. utbildning skulle eleverna emellertid flerstädes lämpligen kunna
inhämta i form av en vinterkurs vid någon närbelägen lantmanna- eller
jordbruksskola. De elever åter, som ämna sig till jordbruk men icke ha möj
lighet att vare sig hemma eller på annan gård få sådan praktik, som upp
fyller rimliga utbildningskrav, böra få fullgöra det nionde och i vissa fall
redan det åttonde skolåret vid jordbrukskola. Om de vid denna ej kunna
få även. tillräcklig allmänt-medborgerlig skolning, böra de kunna erhålla
sådan vid enhetsskolan. På motsvarande sätt synes man kunna ordna en
naturlig arbetsfördelning mellan enhetsskola och exempelvis skogsskolor
och skogsvårdsgårdar.» (S. 68.)
Liknande synpunkter framföras av
lantbruksstyrelsen:
»Skolundervisningen bör som redan anförts i största möjliga utsträckning
förläggas till lämpligt belägna lantmanna- eller jordbruksskolor. Därvid
torde emellertid böra övervägas huruvida icke av vissa praktiska skäl frå
gan kan lösas så att blott den yrkesteoretiska undervisningen förlägges till
dylika skolor och undervisningen i de allmänna ämnena till enhetsskolan i
hemorten.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
285
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
Praktiken i hemmen väcker särskilt starka betänkligheter hos represen tanterna för den husliga utbildningen. Sålunda anför Svenska skolkökslärarinnornas förening:
»Det kan icke vara lämpligt att sända så unga elever med så ringa prak tiska kunskaper till främmande hem för att erhålla den förberedande yrkes undervisningen i husligt arbete. Flickorna skulle sannolikt komma att ut nyttjas till enahanda och olustbetonade arbeten och därigenom förlora in tresset för det husliga arbetet överhuvudtaget. Dylik hempraktik har för övrigt tidigare prövats såväl i Sverige som i andra länder med negativt re sultat. Kommissionen hänvisar i detta sammanhang till de nuvarande lant hushålls- och skolköksseminariernas praktikantverksamhet. Där ligger emel lertid saken annorlunda till, då ju seminarieeleverna äro vuxna ungdomar och besitta helt andra förkunskaper än eleverna i skolans nionde klass. Lämpligare är enligt föreningens mening, att den husliga utbildningen i den na klass förlägges antingen inom skolans ram eller till husmoders-, lanthus hålls- eller yrkesskolor.
Det synes föreningen olämpligt, att den växelverkan mellan de praktiska och teoretiska avsnitten inom ämnet huslig ekonomi, som är en av de största tillgångarna i detta ämne och borde ligga i linje med kommissionens inten tioner i fråga om det tilltänkta arbetssättet i den kommande skolan, i vissa fall övergivits till förmån för koncentrerade instruktions- och yrkesteore- tiska kurser.»
I anledning av detta yttrande bör mahända papekas, att det icke gärna kan bli tal om att helt upplösa den husliga undervisningen i en till skolan förlagd teoretisk del och en till hemmen förlagd praktisk del. Däremot kun na kortare perioder med skolköksundervisning av vanlig typ alternera med perioder, varunder lärjungarna praktisera i hemmen eller på andra lämpliga platser.
Att icke all praktik inom industri och hantverk kan ordnas så, att den pedagogiskt håller måttet, har klart utsagts av skolkommissionen. De många problem, som i detta sammanhang anmäla sig, framhävas ytterligare av Svenska yrkesskolföreningen.
»Man kan foga ännu en rad försvårande faktorer till dem kommissionen nämner Den ökade omfattning t. ex. i vilken industriens anstallda arbeta på ackord gör det till en ekonomisk förlust för de arbetare, som alaggas att sätta av tid för elevtillsyn, eller förlust för de arbetsgivare, som i sadana fall hålla sina anställda skadeslösa för tidsförlusten. Vidare riskeras genom den allt starkare specialiseringen inom produktionen, att praktikanttjanst- göringen blir ensidig och reduceras till ett föga stimulerande och lärorikt handräckningsarbete. Från SYF:s kretsstyrelser, som haft tillfälle att yttra si" över skolkommissionens principbetänkande, ha också anförts en råd nedslående erfarenheter av försök, som gjorts med en decentrahserad yrkes utbildning hos hantverksmästare eller med yrkespraktik lios industriföretag och som misslyckats av brist på förståelse och tillmötesgående från före tagarnas sida.»
Föreningen räknar dock med yrkespraktik i näringslivet som ett av prak tiska skäl nödvändigt komplement till den skolmässigt organiserade yrkes
286
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
praktiken; yrkesskolväsendet kommer icke ens efter en kraftig utbyggnad
att kunna betjäna hela den grupp av ungdom, som rekryterar de manuella
yrkena i vårt land. .Även hos SYF finns därför ett mycket positivt intresse
for att skolkommissionens förslag om yrkespraktik i näringslivet skall kun
na realiseras i enlighet med kommissionens intentioner.»
Textihnstitutet i Borås
har likaledes erfarenhet av svårigheterna att
åstadkomma en systematiskt ordnad yrkespraktik inom näringslivet.
»Under vår verksamhet ha vi... sökt ordna praktik inom företag för ett
stort antal blivande elever vid Textilinstitutet, och vi ha haft tillfälle kon-
ordnTö t,Ur °ferh?rt sva,'t det i verkligheten är att få en givande praktiktid
ordnad hos företagare helt enkelt därför att dessa oftast äro överhopade
med andra orgamsatmnsproblem rörande sin arbetskraft och knappast kun-
na rorutsattas vara lämpade som yrkesutbildare för ungdomar, som ei di
rekt aro i deras tjänst. De kunna möjligen ge praktikanten en arbetsuppgift
a7..Vag°l.sIaf lcke den omvårdnad’ som man från utbildningshåll har
skal att önska. Elever i 14—16-årsåldern ha ej ännu själva den ansvars-
kansk som gor dem skickade att i en sådan situation som kommissionsför-
slaget innebar dra fordel av sm praktik. Det synes oss därför tvivelaktigt
om den för klass 9 y föreslagna praktiska utbildningen hos företagare kan
ge önskat resultat utan att särskilda lärarkrafter anställas även för detta
andamal.»
Ordnas praktiken som en kvalificerad utbildning av kontraktsbundna lär
lingar, bortfalla betänkligheterna. »Inom många yrken gäller allmänt den
uppfattningen, att den bästa vägen till en kvalitativt högtstående hant
verksutbildning är den utbildning, som ges på mästarverkstäder», skriver
Sveriges hantverks- och småindmtriorganisation.
»Att på den vägen icke tillräckligt antal lärjungar bliva utbildade beror
i väsentlig grad pa de ekonomiska uppoffringar, som en effektiv lärlingsut
bildning förorsakar mästaren. Skall enhetsskolans samarbete med mästar-
v er ks t ad er na kunna genomföras i tänkt omfattning, torde det bli ofrån
komligt att tillräcklig ersättning av allmänna medel lämnas mästarna för
deras iarargarnmg.»
Är utbildningen i mästarverkstäderna väl organiserad, bör till och med en
förkortning av utbildningstiden för gesällprovet kunna övervägas.
»Lärotiden i de flesta hantverksyrken är för närvarande fyra år. I en del
yrken ha dock planer på en förkortning framförts. Med hänsyn till den ef-
fektivisenng av utbildningsarbetet, som man under årens lopp bör kunna
rakna med, finner sig organisationen kunna utgå från att. vare sig det är
fråga om utbildning på mästarverkstad eller i verkstadsskola, en samman-
}afJ.
av,3’/2 ar
1 vad avser själva yrkesarbetet
i regel skall visa sig
tillräcklig. Av denna lärotid skulle ett halvt år falla inom enhetsskolans ram
under nionde aret. Gesallprov skulle alltså i regel komma att avläggas 3 år
etter avgangen från den obligatoriska enhetsskolan.»
För att snabbare nå fram till gesällprovet böra enligt organisationens
åsikt särskilt duktiga lärjungar övergå till kvalificerad lärlingsutbildning
redan från och med åttonde skolåret.
287
Överstyrelsen för yrkesutbildning
tillstyrker, att sådant tillstånd må kun
na beviljas väl meriterade lärjungar. Dessa böra då erhålla undervisning i allmänna och samhällsorienterande ämnen samt i yrkesteori på sätt skol- kommissionen föreslagit för dem som övergå till lärlingsutbildning från och med nionde skolåret. I vissa fall synes likväl dispens av arbetarskyddssty- relsen vara erforderlig för övergång till yrkesutbildning av detta slag redan i 14-årsåldern.
Yrkespraktiken i näringslivet beröres slutligen i ett och annat av de ytt randen, som äro orienterade mot
handeln.
Sålunda yttrar kollegiet vid
Norrköpings stads handelsskola:
»I fråga om detaljerna i förslaget till 'utbildning i yrkesarbete i närings livet med undervisning i yrkesteori och allmänna ämnen i skola’ vill kolle giet framhålla, att det nog i åtskilliga fall läte sig göra att för undervisning en i detaljhandelsyrket genomföra den av kommissionen föreslagna treda gars växlingen. Svårare blir det, såsom kommissionen också framhållit, att genomföra växelundervisning för kontorsarbetet. En nybörjare på kontor (utan föregående yrkesutbildning) kan först efter en eller ett par måna ders övning göra någon egentlig nytta för sig. varför arbetsgivarna icke torde vara benägna att ta emot praktikanter för så korta perioder.»
Att vissa svårigheter kunna uppstå även vid den
yrkesteoretiska
under
visningens ordnande, är uppenbart och framhålles såväl av skolöverstyrelsen som av överstyrelsen för yrkesutbildning. Det ligger delvis i sakens natur: i en klass, där lärjungarna tillhöra kanske en hel rad olika yrken, måste det alltid vara vanskligt att ge undervisningen någon verklig anknytning till vederbörandes yrke. Närmast får den yrkesteoretiska undervisningen under dylika omständigheter karaktär av en undervisning i allmän arbetskunskap, säger
överstyrelsen för yrkesutbildning
men erinrar tillika om att ämbets
verket i sin utredning rörande lärarutbildningen föreslagit, att medel måtte ställas till disposition för försöksverksamhet med korrespondensundervis ning i yrkesteori, för utarbetande av handledningar för oerfarna lärare och för vissa andra effektivitetsfrämjande åtgärder.
»Överstyrelsen finner det vara en mycket angelägen uppgift att på detta och andra områden få resurser att bedriva en försöksverksamhet, i första hand av den relativt blygsamma omfattning, som föreslogs i förenämnda utredning angående lärarutbildning m. m. I den mån medel kunna påräknas för en mera omfattande försöksverksamhet är överstyrelsen givetvis beredd att utarbeta förslag till en sådan. Överstyrelsen vill starkt understryka vik ten av att försöksverksamhet möjliggöres på yrkesundervisningens område på liknande sätt, som av skolkommissionen föreslagits beträffande skolöver styrelsens ämbetsområde.»
Mot den
allmänpraktiska
undervisningen för lärjungar, som ännu icke
träffat sitt yrkesval eller först senare kunna inträda i sitt yrke framföres kritik av vissa yrkesskolor. Sålunda skriver styrelsen för
Borås stads skolor
för yrkesundervisning:
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
288
»Mycket talar för att denna utbildning blir av samma karaktär som de
mycket impopulära fortsättningsskolekurserna. Flertalet av eleverna kom
ma troligen att betrakta teoriundervisningen såsom ett påhitt, vilket ut
gör ett hinder för ökade inkomster i deras förvärvsarbete. En sådan upp
fattning kommer att bidraga till en viss leda åt skolarbete överhuvud
taget.
Styrelsen önskar också fästa uppmärksamheten på att den av kommissio
nen förordade allmänpraktiska utbildningen lämplig för olika yrken bland
annat innehåller sysslandet med allmänt praktiska uppgifter såsom att se
litet närmare pa elektriska strykjärn, spisar, separatorer, tröskverk etc.
Det torde bliva mycket svårt att för den allmänna opinionen framföra
sadana arbetsuppgifter som en motivering för en förlängd skoltid.»
Svenska arbets givar ef öreningen
slår ned på samma detalj:
»Intresset av att eleverna skola fa se litet närmare’ på maskiner etc.,
som äro allmänt förekommande i deras dagliga liv, är... självklart icke i
och för sig av den styrka, att det kan anföras som skäl för en obligatorisk
förlängning av skolpliktstiden.»
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
har däremot på nu
varande stadium ingen erinran att göra mot ett allmänpraktiskt år för
berörda lärjungegrupper, utformat i huvudsak enligt skolkommissionens
riktlinjer.
Att undervisningen i detta fall bör göras så allsidig som möjligt, betonas
av
skolöverstyrelsen.
Den ger då fortsatt yrkesorientering för de obeslut
samma, samtidigt som den bör kunna öka deras möjligheter till mera var
aktig arbetsanställning.
Är yrkesutbildningsprogrammet genomförbart?
Med det stora talet 70 000 för ögonen fråga sig flera remissinstanser,
huruvida näringslivets resurser verkligen äro tillräckliga för de uppgifter
skolkommissionen påräknat att näringslivet skall åtaga sig för yrkes
utbildningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen
ger uttryck åt en viss tveksamhet
på denna punkt:
»I vilken utsträckning förslaget kommer att kunna realiseras efter de i
principbetänkandet uppdragna riktlinjerna, är svårt att bedöma, innan
man fått mera direkta praktiska erfarenheter att bygga på. Erfarenheterna
från försöken med s. k. yrkesbestämda fortsättningsskolor och högre folk
skolor och annan praktisk undervisning inom det allmänbildande skol
väsendets ram kunna ju endast i viss mån åberopas i detta sammanhang.
Dessutom är det svårt att få en riktig uppfattning om hur det hela kom
mer att fungera, så länge man inte vet, hur det egentliga yrkesutbildnings-
väsendet kommer att gestalta sig. Utredningen därvidlag befinner sig ju
endast på ett förberedande skede. Dessutom synes skolkommissionen icke
ha behandlat frågan om vilka modifikationer beträffande den praktiska
utbildningen som kunna tänkas bli nödvändiga i händelse av en allmän
arbetslöshetskris.»
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
289
I åtskilliga remissvar diskuteras speciellt placeringsmöjligheterna för
praktikanter inom industri och hantverk. Man måste då från de 70 000
borträkna dem, som placeras i husligt arbete, jordbruk, handel med flera
näringar eller som få sin praktik vid skolverkstäder, tillhörande yrkes
skolorna eller enhetsskolan. Det återstående antalet blir givetvis ändock
stort nog. Svenska yrkesskolföreningen anser en utredning på denna punkt
vara av väsentlig vikt för frågans bedömande.
»En rundfråga i dessa ting, besvarad av ett representativt antal före
tagare inom industri, hantverk och handel, skulle kunnat ge besked, som
kommit skolkommissionens förslag att vila på solidare grund än nu, när
det endast bygger på — låt vara väl avvägda — antaganden. De repre
sentanter för näringslivet, som delegationen inrymmer, kunna ju knappast
heller svara för andra än sig själva och sina egna företag. Vare sig nu an
ledningen till att en sådan undersökning inte blivit gjord är att söka i bris
tande tid eller otillräckliga kommittéanslag, vore det säkerligen av värde,
om en statistisk kartläggning av praktikantmöjligheter och en utredning
om opinionen inom näringslivet vore gjorda, innan riksdagen fattar prin
cipbeslut om metoderna för en förberedande yrkesutbildning för ung
domens flertal i detta land.»
Arbetsmarknadens yrkesråd har gjort ett försök att åstadkomma en
sådan utredning. Yrkesrådet har i samband med en arbetsåret 1947—48
gjord enkät angående lärlingsutbildningen inom företagen framställt vissa
frågor angående möjligheten att anordna yrkespraktik inom företagen.
Frågorna, som formulerades i samråd med dåvarande sekreteraren i skol
kommissionens yrkesskoledelegation, numera yrkesskoledirektören Einar
Forssell, hade följande lydelse:
a) Är det hos Eder möjligt att utöver de ordinarie lärlingarna ge arbete
åt ytterligare ett antal ungdomar, som önska en grundläggande yrkesprak
tik men ej vilja binda sig för en fullständig lärlingsutbildning?
b) Kan sistnämnda arbete ordnas så, att två skolungdomar (ålder 15
—16 år) tillsammans uppehålla en anställning genom att arbeta /i vecka
var?
c) Vore det bättre med längre perioder för växling mellan skola och
arbete i företaget (t. ex. varannan månad i skolan och varannan arbete i
företaget) ?
d) Skulle ett sådant deltidsarbete kunna få karaktär av förberedande
yrkesutbildning (alltså en genomgång av vissa olika arbetstempon och
arbetsoperationer i viss metodisk ordning)?
Av svaren på den första frågan gingo 811, eller omkring 25 procent av
de inkomna svaren, i positiv riktning. Dessa företag hade vid tidpunkten
för enkäten 4 307 lärlingar anställda. Praktik med tredagarsväxling accep
terades av 614 företag; 745 ansågo det bättre med längre perioder i växel
utbildningen. Slutligen förklarade 750 företag, att enligt deras mening
praktiken kunde ges karaktär av förberedande yrkesutbildning.
19 —
Bihang till riksdagens protokoll 1950.
1 saml.
AV
70.
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
Resultaten av rundfrågan måste givetvis bedömas med försiktighet, på
pekar yrkesrådet.
»Det är beroende av konjunkturförhållandena, enkätmaterialets be
gränsning, osäkerhet om projektets framtida utformning m. fl. faktorer.
Med dessa reservationer torde man dock av det föreliggande materialet
kunna dra två slutsatser. Den ena är att det inom näringslivet på många
håll finns en relativt stor beredvillighet att medverka vid försök i denna
riktning. Den andra är att det torde komma att möta avsevärda svårig
heter att placera huvudparten av en årskull i sådan yrkespraktik under
nionde skolåret. Dessa svårigheter måste givetvis beaktas vid skolväsen
dets utformning.»
Konjunkturväxlingarnas inverkan på antalet praktikantplatser under-
strykes i detta sammanhang ytterligare av Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund.
»Särskilt måste beaktas, att svaren avgivits i ett läge på arbetsmarkna
den, som kännetecknats av mycket god arbetstillgång och mycket bety
dande brist på arbetskraft. Man torde kunna förutsätta, att företagens
möjligheter och benägenhet att ställa elevplatser till enhetsskolans för
fogande måste vara särskilt stora i ett dylikt arbetsmarknadsläge, medan
situationen måste bli en helt annan under tider av minskad arbetstillgång.
Det må i detta sammanhang påtalas, att skolkommissionen egendomligt
nog överhuvudtaget icke berört frågan, hur yrkespraktiken för eleverna
i nionde klassen skall ordnas under tider av allmän lågkonjunktur eller på
orter respektive inom fack, där sysselsättningen är nedåtgående.»
Ilandélskamrarnas nämnd förordar upprättande av ett i fria former
arbetande samarbetsorgan för praktikantfrågornas ordnande, vilket bör
träda i funktion redan på ett tidigt stadium, innan en försöksverksamhet
med obligatorisk yrkesutbildning sättes i gång. De centrala skolmyndig
heterna och arbetsmarknadsstyrelsen böra därvid vara representerade.
»På ett sådant fritt arbetande organ torde i första hand böra ankomma
att finna vägar och medel att främja praktikantutbildningen ävensom att
klarlägga de problem, som komma att uppstå i samband med ett tilltänkt
allmänt praktikantsystems genomförande. För egen del får nämnden för
klara sig beredd att i de former, som kunna befinnas lämpliga, samverka i
ett sådant organ, varvid nämnden förutsätter, att samtliga i yrkesutbild
ningen intresserade parter däri bli företrädda genom representanter för
sina huvudorganisationer.»
Bortsett från undervisningen i yrkesskolor är det enligt skolkommissio-
nens förslag tre utbildningsformer, som i tur och ordning kunna anlitas
vid organisationen av undervisningen i 9 y, nämligen 1) utbildning, vari
ingår systematiskt ordnad skolning i praktiskt yrkesarbete, 2) utbildning
med mera okvalificerad praktik i förening med kompletterande korta kur
ser och 3) den ospecialiserade allmänpraktiska utbildningen. Möjligheterna
att i dessa former förverkliga enhetsskolans praktiska program skärskådas
av överstyrelsen för yrkesutbildning, som i ämnet anför följande:
290
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
291
»Utifrån erfarenheterna av en till omfattningen begränsad men kvalifi
cerad lärlingsutbildning i näringslivet samt växelundervisningen i verk
stadsskolorna synes det överstyrelsen som om mycket stora svårigheter
skulle uppstå för att ordna yrkespraktik åt kanske 70 000 elever inom alla
möjliga yrkesområden, därest kravet vidhålles på systematiskt ordnad
yrkesskolning. Något större antal yrkesmän, villiga att undergå pedago
gisk utbildning för att sedan i sin tur vara rådgivare åt yrkesmän, som'
handha ungdomars utbildning, torde knappast kunna uppbringas, särskilt
som uppgiften i och för sig torde vara vansklig att vinna förståelse för hos
de yrkesmän, vilka skola rådgivas. Näringslivets intresse för att bereda
systematisk yrkespraktik har i varje fall hittills icke avsatt sådana resul
tat, att det förefaller troligt att årligen flera tiotusental elever skola kunna
utplaceras i systematisk yrkespraktik. Möjligheten och lämpligheten att
lagstiftningsvägen effektivt förhindra företagare, som icke uppfylla vissa
minimikrav^ att anställa skolpliktig ungdom i klass 9y synes kunna be
tvivlas. I detta sammanhang vill överstyrelsen också framhålla, att skol
kommissionen visserligen förutsätter, att de elever, som få sin utbildning
i näringslivet, skola kunna påräkna en viss inkomst. Skolkommissionen
har dock icke närmare berört huruvida ersättning skall utgå enligt enhet
liga normer eller efter näringslivets skiftande förhållanden. Denna fråga
synes påkalla uppmärksamhet.
De svårigheter, varom här talas, gälla icke minst det husliga arbetet.
Smärre försök, som blivit gjorda, visa att det möter stora svårigheter att
få till stånd praktik i husligt arbete så ordnad, att den samtidigt tjänar
ett pedagogiskt uppbyggt utbildningsprogram. Det kan, såsom även fram-
hålles i ett yttrande från lärarkollegiet vid Stockholms stads skolor för
kvinnliga hantverksyrken, befaras, att praktiken i realiteten bleve hand-
räckningsarbete eller arbete som barnvakt etc.
Man torde därför, som skolkommissionen också framhåller, i en del —
och överstyrelsen skulle förmoda flertalet — fall få nöja sig med att skaffa
yrkespraktik utan krav på en systematiskt ordnad yrkesskolning. Som
kommissionen framhåller (s. 231) har en sådan allmän yrkespraktik ’även
sitt värde för en ungdom, som träder in i produktionen’.-----------
I den mån man överger kravet på en yrkespraktik, ordnad genom en-
hetsskolans försorg, som ett led i en systematiskt ordnad yrkesskolning,
underlättas ... svårigheterna för den allmänna skolan. Det blir då fråga
om en viss form av praktisk yrkesorientering och en sådan torde i och
för sig vara värdefull för alla icke yrkesbestämda ungdomar. Praktiken
bör emellertid icke vara ensidig, utan det bör eftersträvas att genom den
samma eleverna erhålla erfarenheter från olika områden av närings
livet. -------—
I den mån man kan genom anlitande av yrkesskolor eller genom utplace-
ring av eleverna i näringslivet såsom lärlingar i egentlig bemärkelse min
ska antalet yrkesbestämda elever, för vilka enhetsskolan på annat sätt
måste ordna en systematisk yrkesutbildning, i samma mån ökas möjlig
heterna för enhetsskolan att kunna fylla sina svåra och ansvarsfulla upp
gifter i detta hänseende. Som överstyrelsen förut framhållit äro svårig
heterna betydligt mindre, då det blott gäller att för dem, som icke gjort
sitt yrkesval eller som först vid något högre ålder kunna få påbörja sin
egentliga yrkesutbildning, ordna eu arbetspraktik, som antingen ingår som
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
292
ett led i yrkesorientering eller avser att giva en viss allmän arbetskunskap.
En dylik praktik kan fylla sin uppgift, utan att den behöver ordnas efter
en på förhand uppgjord plan såsom vid planmässig yrkesutbildning. De
arbetsställen, som kunna erbjuda dylik allmän arbetspraktik äro också
ojämförligt många flera än dem, som ha resurser att på samma gång till
godose även pedagogiska krav.»
Även om yrkespraktiken läte sig ordna på ett tillfredsställande sätt,
återstår en betydande organisationsuppgift, nämligen anskaffningen av
kompetenta lärare i yrkesteori. Enligt skolkommissionen borde bland annat
kvalificerade yrkesmän under vissa förutsättningar ifrågakomma. För deras
pedagogiska utbildning skulle kurser anordnas liknande de av överstyrel
sen för yrkesutbildning föreslagna yrkeslärarekurserna. Detta ämbetsverk
synes emellertid ställa sig något betänksamt till möjligheterna att prak
tiskt genomföra förslaget i denna del. »Överstyrelsen har för sin del icke
haft anledning räkna med tillnärmelsevis en dylik storleksordning, när
den framlade sitt förslag angående utbildningen av lärare», heter det i
dess utlåtande. Jämväl lantbruksstyrelsen erinrar om svårigheterna att an
skaffa tillräckligt antal lärare med praktisk erfarenhet och pedagogisk för
måga.
Såsom skolkommissionen framhåller, måste ett allmänt genomförande av
yrkesutbildningsprogrammet föregås av en försöksverksamhet i olika delar
av landet, under vilken de föreslagna utbildningsreformerna ingående prö
vas och i mån av behov justeras. Säkerligen måste också organisations
former av klass 9 y, som i viss mån representera olika utvecklingsstadier,
länge förekomma sida vid sida. En fullt tillfredsställande lösning kan upp
nås endast som resultat av ett genom centrala initiativ understött mång
årigt praktiskt organisationsarbete ute i fältet.
Att vid det successiva genomförandet av skolreformen hänsyn bör tagas
till de lokala möjligheterna att ordna en acceptabel praktisk utbildning,
påpekas från flera håll, bland annat av skolöverstyrelsen. »Överstyrelsen
utgår ifrån att övergång till enhetsskola i de särskilda skoldistrikten ej
kommer att ske, förrän vederbörande skoldistrikt kunnat anvisa möjlig
heter att på ett tillfredsställande sätt ordna denna viktiga del av skolans
verksamhet.»
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
i. Yrkesvägledningen i nionde klassen.
När lärjungarna genomgått åttonde klassen, får yrkesvägledningen nya
uppgifter. Anlags- och yrkesorienteringen är avslutad för dem som be
stämt sig för ett yrke, för vilket de passa. I stället måste omsorgerna in
riktas dels på vägbanande åtgärder, dels på olika former av ejterkontroll
och eftervård.
Det må för tillfället lämnas därhän, vilka organ det allmänna kommer
att betjäna sig av för de olika yrkesvägledande uppgifterna. Den kollek
293
tiva beteckningen »yrkesvägledningen» torde för ögonblicket vara till
fyllest, oavsett om uppgiften ligger i skolans eller ungdomsförmedlingens
händer.
Att yrkesvägledningen övertar ansvaret för den första yrkespraktiken,
medför en icke ringa fördel för de unga och deras målsmän. Bedömningen
av en nybörjaranställnings värde är en krävande sak. Det finnes gott om
platser, som giva ganska goda ny bör j arförmåner men ganska klen behåll
ning för framtiden, det finns platser, där en viss utbildning borde kunna
påräknas, men där det alltför mycket blivit de ungas ensak att tillse, att
de lära sig något, och det finns företag, som i en skicklig reklam göra före
speglingar, som de knappast kunna infria. Det går ofta över hemmens för
måga att bedöma sådana förhållanden. Allmänna organ, som ständigt be
fatta sig med dessa frågor, ha helt andra möjligheter att erhålla en över
blick över vad som står att få.
På många håll kommer ett mycket stort ackvisitionsarbete att påvila
yrkesvägledningen under det årliga organisationsarbetet för nionde klas
sen. Dr Neymark meddelar i sitt år 1945 publicerade arbete något om
ungdomsförmedlingens erfarenheter.
»Om en arbetsgivare har plats ledig för arbetskraft av vanligt slag, bru
kar han förr eller senare ge detta tillkänna på ett eller annat sätt. Det är
ett arbetskraftbehov, som måste tillgodoses. Men antag, att han funderar
på att anställa en elev eller lärling. Det kan hända, att han behöver en
lärling som handräckning eller för att fylla en lucka, som kan väntas in
träda om några år, och i så fall har man rätt att även här tala om ett visst
arbetskraftbehov. Men ännu oftare känner han det inte precis som något
mera tvingande behov. Han tänker ibland, att 'kanske borde jag försöka
få en lärling nu igen’, men låter saken bero tills vidare — tills det even
tuellt dyker upp någon lämplig aspirant. Ja, i många fall tyckas arbets
givarna faktiskt glömma bort, att de egentligen ha plats för en lärling.
Någon annan måste påpeka det för dem — och eventuellt också bemöta
de invändningar, som de anse sig böra komma med.
Ty det bör man även erinra om i detta sammanhang: åtskilliga före
tagare äro inte alls hågade att anställa lärlingar, fast de ha möjlighet att
göra det och fast de kanske tidigare brukat ha lärlingar. De mena som
så, att det kostar mer, än det smakar. En lärling hinner förstöra så mycket
— material, verktyg, maskiner — innan han blir kapabel att göra skäl
för sin lön. Och när han blir det, försvinner han kanske till ett annat före
tag, som lockar med större möjligheter. Eller också finner man det svårt att
ordna utbildningen på ett effektivt sätt. Det arbetas på ackord, arbetarna
ha inte tid och lust att fungera som handledare, och arbetsledaren eller
arbetsgivaren själv har så mycket annat att bestyra.
Det ena med det andra gör, att åtskilliga företagare i varje fall inte
självmant deklarera sina möjligheter att ta sig an praktikanter, lärlingar
och elever och att det i många fall fordras ett direkt ackvisitionsarbete
för att uppdriva det erforderliga antalet utbildningsplatser. Det är möj
ligt, att den upplysningsverksamhet, som arbetsgivarorganisationerna bc-
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
294
driva bland sina medlemmar, småningom skall göra dessa mera allmänt
villiga att medverka vid lärlingsutbildningen, men det vill synas, som om
det inte vore så lätt att från centralt håll ändra denna passiva eller nega
tiva hållning.
Inte minst gäller detta på hantverkets område. Från Hantverksorgani-
sationens sida har framhållits, att lärlingsbeståndet inom hantverket måste
kraftigt ökas, om återväxten skall kunna tryggas. Olika åtgärder ha vid
tagits för att bland ungdomen väcka intresse för hantverksyrkena och för
att få hantverksmästarna att ta sig an lärlingar. Yrkesvägledningen har
på olika sätt medverkat i detta upplysningsarbete. Resultatet har inte
heller uteblivit — i vad det gäller ungdomen. Från olika håll i landet rap
porteras, att antalet ungdomar, som förklarat sig ämna välja något hant
verksyrke, ganska påtagligt ökat under det senaste året. Men samtidigt
har man också rapporterat, att man haft svårt att placera dessa ungdomar
— därför att hantverksmästarna tydligen inte alls i samma utsträckning
påverkats av den allmänna propagandan. Att man ändå i så stor utsträck
ning, som verkligen skett, småningom lyckats placera ifrågavarande ung
domar, beror just på ett energiskt ackvisitionsarbete från respektive ung-
domsförmedlares sida. Man har fall för fall förhört sig hos lämpliga före
tagare om vederbörandes möjligheter att ta sig an den och den pojken
eller flickan och på det sättet kunnat inregistrera åtskilliga ’lediga plat
ser’, som kanske aldrig annars skulle ha ställts till ungdomens förfogande.»
(Bil. V s. 189—190.)
I trakter, där det är knappt med utbildningsmöjligheterna, har ung-
domsförmedlingen måst söka ständig kontakt med arbetsplatser och yrkes
skolor i andra landsändar. På sina håll har man skarpt reagerat mot denna
export av ungdom till andra trakter, och det måste naturligtvis medgivas,
att det icke är så roligt för ett samhälle att se dessa ofta ambitiösa och
konkurrenskraftiga ungdomar försvinna — många återvända förmodligen
aldrig.
»Gentemot detta kan framhållas, att ifrågavarande omflyttningar äro
att anse som nödvändiga, om yrkesvägledningen skall kunna fylla sin upp
gift att tillse, att 'rätt man’ kommer på 'rätt plats’, och det vore orätt
vist mot ifrågavarande ungdomar, om man av befolkningspolitiska skäl
förvägrade dem en utbildning i linje med de personliga förutsättningarna.
Därtill kommer, att det även ur allmänna arbetsmarknadssynpunkter ofta
kan anses önskvärt med dylika omflyttningar. Det kan t. ex. näppeligen
anses rationellt att låta ungdomar i Västernorrland eller Tornedalen gå
sysslolösa eller engagerade i arbete, som de ha svårt att finna sig till rätta
med, om det samtidigt på andra håll i landet råder brist på arbetskraft
inom just de yrken, som nämnda ungdomar skulle passa för.» (Bil. V
s. 192.)
I mån som yrkesskolväsendet utvecklas, torde väl ojämnheterna mellan
olika landsdelar bliva mindre framträdande. Den lokala fördelningen av
utbildningsmöjligheterna måste över huvud under det stundande organi
sationsarbetet ägnas den största uppmärksamhet. Yrkesutbildningen i klass
9 y får icke onödigtvis hindra ungdomen från att även under detta skolår
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
295
stanna kvar på hemorten eller i dess närhet, erinrar arbetsmarknadssty
relsen i sitt remissyttrande.
Behovet av vägbanande åtgärder gör sig ofta speciellt kännbart för den
kvinnliga ungdomens del. Så länge flickorna hålla sig till yrken, som av
gammalt räknats som typiskt kvinnliga eller brukat sysselsätta både män
och kvinnor, går allt väl i lås.
»Men annat blir det i de fall, då flickorna vilja skapa sig en framtid på
yrkes- och utbildningsvägar, som sedan gammalt räknas som typiskt man
liga. Då mötas de vanligen av en mur av fördomar och vanetänkande, som
kanske är alltför svårforcerbar för att ens ge dem tillfälle att visa, vad de
duga till i fri konkurrens med pojkarna.
Här har yrkesvägledningen skyldighet att — sedan den fördomsfritt
undersökt de personliga premisserna och förvissat sig om att flickorna
i fråga verkligen ha förutsättningar att göra sig gällande i de tilltänkta
yrkena — uppträda som deras förespråkare och försöka uppdriva lämp
liga utbildningsplatser åt var och en.» (Bil. V s. 193.)
I sin utredning behandlar Neymark de provisoriska placeringsåtgärder,
som ofta äro nödvändiga i avvaktan på att plats skall kunna beredas i
yrkesskola eller på lämplig arbetsplats i näringslivet. De förslag, han där
vid gör, föra tanken till det sätt, på vilket skolkommissionen velat ordna
yrkespraktiken i de fall, där den icke kan ges skolmässig eller eljest syste
matiskt ordnad form. Neymark utesluter varken sysselsättning i hemmen
eller springpojksplatser.
»Många gånger löses frågan på det enkla sättet, att pojken eller flickan
till en början under ett eller ett par år får hjälpa till hemma. Det får ju
t. ex. ofta lantbrukarungdom göra, och i städerna är det ganska vanligt för
flickornas del. Under förutsättning, att det verkligen blir fråga om meto
diskt arbete och att ungdomarna inte bara få gå hemma och göra, vad de
vilja, kan systemet med ett eller annat ’hemmaår’ vara nog så bra.----------
För flickorna finns . . . anställningsmöjligheter på hem- och barnavårdens
område — någon tids praktik på detta område kan alltid vara nyttig, vad
man sedan än skall ägna sig åt. Men även affärslivet t. ex. har åtskilliga
passoppsysslor att erbjuda flickor i denna ålder. För pojkarnas del blir det
givetvis framför allt springpojksplatser av olika slag, som kunna komma
i fråga.» (Bil. V s. 197.)
På vissa håll tycks man närmast vara böjd att fördöma allt, vad spring
pojksplatser heter. Man har sett alltför många exempel på hur ungdomen
för länge hakat sig fast vid springpojksplatser, som ge bra betalt men ingen
yrkesutbildning. I många fall kan dock en springpojksplats vara en natur
lig första etapp på vägen in i yrket.
»Tnnan man kan bli lärling, elev, biträde, hjälpare eller vad man nu
kommer att kallas som nybörjare i yrket, får man först arbeta ett eller ett
par år som springpojke eller springflicka. Detta inte bara därför, att arbets
givaren i fråga behöver springpojkar och springflickor, utan också för att
han skall få tillfälle att se, vad den unge går för. Det är med andra ord en
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
296
slags första prövotid. Och i viss mån kanske även förberedelsetid: redan
som springpojke får man kanske börja hjälpa till så smått i verkstaden
eller affären, på lagret eller kontoret.
Den, som tänker ägna sig åt ett yrke, för vilket ovanstående gäller, kom
mer alltså inte att försumma något genom att börja som springpojke i
yrket. Tvärtom blir det ofta den naturliga och nödvändiga vägen att gå.
Det gäller bara att välja sin springpojksplats med urskillning, och det får
bli yrkesvägledningens sak att hjälpa till därmed. Skall man bli t. ex.
elektriker, skall man naturligtvis inte ödsla år på en springpojksplats i en
manufakturaffär eller en specerihandel utan bör i stället så fort som möj
ligt försöka bli springpojke i en elektrisk installationsaffär eller något dy
likt. Specerihandelsbudsplatsen bör i första hand reserveras för den, som
tänker sig en framtid som specerihandlare.-----------
Men även i de fall, då springpojksplatserna inte ha denna karaktär av
karriäröppnande och utbildningsförberedande begynnelseanställningar utan
då det bara är fråga om rena budplatser, kunna de vara att rekommendera
åt ungdomar i 14—15(—16)-årsåldern. För det första därför, att dessa ung
domar, som ovan framhållits, ha ett eller annat år på sig, innan de kunna
börja sin yrkesutbildning. Väntetiden måste utfyllas på något sätt, och
varför då inte med springpojksarbete? Det är ju i allmänhet inte alltför
krävande och har bland annat den fördelen, att det är rörligt och om
växlande — efter de många skolårens stillasittande kan det vara hälso
samt med en tids rörligt springpojks- eller springflicksarbete. Den relativt
goda lön, man får, kan ju också komma väl till pass — både när det gäller
att hjälpa till med att klara hemmets ekonomi och när det gäller att finan
siera den kommande yrkesutbildningen. Man skall f. ö. inte underskatta
de lärdomar, som kunna inhämtas på en springpojksplats. Man kan som
springpojke, om man är vaken och läraktig, t. ex. få tillfälle att lära sig
umgås med människor av olika slag och tillfälle att bekanta sig med olika
företag och arbetsplatser. Man kan få lära sig handskas med pengar och
pengars värde, få tillfälle att pröva sig själv etc.» (Bil. V s. 198—199.)
Emellertid måste yrkesvägledningen ha klart för sig och i varje särskilt
fall göra klart för de unga, att det är fråga endast om övergångs- och
interimsplatser.
En förutsättning för att yrkesvägledningen skall förmå öppna de rätta
vägarna för de unga är ett gott samarbete med vrkesutbildningsanstalter
och arbetsgivare. På mindre orter bör det icke vara svårt att åstadkomma
detta, men värre ställer det sig i städer med tusentals arbetsgivare. Efter
hand bör det dock gå att skapa det erforderliga förtroendet även hos
arbetsgivarna.
Yrkesvägledningens uppgifter äro icke fullgjorda, ens när den unge
niondeklassisten gjort sitt yrkesval och tillträtt sin praktikplats. En
efterkontroll är nödvändig för att utröna, om praktikplatsen håller vad
den lovade och om praktikanten passar för det yrke han valt. Även om
yrkesvägledningen från sin tidigare kontakt med lärjungen vet en hel del
om hans yrkeslämplighet, måste man, säger dr Neymark, lämna en bred
osäkerhetsmarginal öppen med hänsyn till att han måhända vid avgöran
Kinigl.
Maj:ts 'proposition nr
70.
297
det befunnit sig i en kritisk utvecklingsperiod. Yrkesvägledningen måste
därför följa lärjungarna även efter deras placering, efterhöra, huru de tri
vas och klara sig, och taga reda på vad deras arbetsgivare eller handledare
på praktikplatserna ha att säga om deras yrkeslämplighet och framtids
utsikter.
»Skulle det visa sig, att allt inte är, som det bör vara. gäller det att noga
klarlägga orsakerna till missanpassningen, misslyckandet, missnöjet, miss
räkningen. Kanske är det nagon speciell historia, som kan klaras upp
genom resonemang med den unge och respektive arbetsgivare och hand
ledare eller genom några rationella men i och för sig nog så enkla åtgärder.
Men kanske blir det ingen annan råd än att på grundval av de gjorda er
farenheterna taga itu med yrkesvägledningen på nytt och försöka placera
om vederbörande — på en yrkes- och utbildningsväg, som, efter allt att
döma, bättre bör kunna motsvara den unges personliga förutsättningar
och behov. Efterkontrollen (’follow-up’) kommer med andra ord att i som
liga fall klarlägga behovet av vad man brukar kalla eftervård ('aftercare').
I princip innebär denna 'eftervård’ dock intet annat än en fortsatt eller
återupptagen yrkesvägledning.» (Bil. V s. 211.)
Skolstyrelsen och den yrkesnämnd styrelsen eventuellt tillsatt, kunna
icke gärna i praktiken befatta sig med alla de många organisationsdetal-
jerna eller med den individuella omvårdnaden om lärjungarna. Skolkom-
missionen föreslår, att den direkta ledningen av yrkesutbildningen skall
handhavas av en särskild tillsynslärare. Denne, som bör ha avsevärt min
dre undervisningsskyldighet än övriga lärare, bör dessutom vara föredra
gande i yrkesnämnden samt under rektors allmänna tillsyn verkställa dess
beslut. I en mindre enhetsskola bör han även vara kontaktman mellan
skola och arbetsförmedling. Vid större skolor torde dock sannolikt en annan
person än tillsynsläraren böra uppehålla denna syssla. Viss behörighet bör
krävas av den som skall handhava yrkesvägledningen i skolan.
Skolkommissionen föreslår vidare, att studiemålsmän utses som repre
sentanter för de yrken, vari utbildning meddelas under det nionde skolåret.
I regel bör en studiemålsman finnas för varje yrke.
»Dessa studiemålsmän skall vara yrkesutövare inoin vederbörande yrken
samt ha gott anseende som dugliga yrkesmän och åtnjuta allmänt for
troende å orten och inom vederbörande yrkesorganisation. De bor före
slås av ortens representativa yrkesorganisationer och utses av yrkesnämn
den. Deras uppgift bör vara att biträda tillsynsläraren med upplysningar
och råd angående utbildningens ordnande inom vederbörande yrke, träda
i kontakt med de företagare och yrkesmän, som närmast svarar for de
ungas yrkespraktik, samt i allmänhet uppehalla kontakt mellan skola och
vederbörande yrkesområde inom näringslivet. I regel torde det bli så, att
varje studiemålsman får en eller några elever på sin lott. Sysslan bör när
mast anses som ett förtroendeuppdrag.» (S. 246.)
Slutligen berör kommissionen med följande ord frågan om yrkesvägled
ningens centrala ledning:
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
298
»En väsentlig del av yrkesvägledningens ’fältarbete’ kommer att utföras
av skolans personal, tillsynslärare för den förberedande yrkesutbildningen,
lärare, skolläkare, skolpsykologer. Man kunde därför ifrågasätta, om icke
yrkesväglednings- och ungdomsförmedlingsverksamheten borde ligga under
skolans centrala ledning. Övervägande skäl talar emellertid för att denna
verksamhet icke bör skiljas från arbetsförmedlingsverksamheten i övrigt.
Planläggningen av yrkesvägledningen i stort bör ligga hos ett organ med
expertis på arbetsmarknadsfrågor. Initiativen, uppslagen och impulserna
bör såsom hittills komma från ungdomsförmedlingen. Skolan skall svara
för deras konkretisering, deras praktiska tillämpning i arbetet.
Det bör ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten för den förbe
redande yrkesutbildningen (skolöverstyrelsen) att vid utformningen av
yrkesvägledningen i skolan svara för kontakten och samarbetet med det
centrala organet för yrkesvägledning och ungdomsförmedling. Skolornas
tillsynslärare för den förberedande yrkesutbildningen och skolstyrelsernas
yrkesnämnder bör i dessa frågor samarbeta dels med länets unsdorasför-
medling, dels med de lokala arbetsförmedlingskontoren.» (S. 251.)
Arbetsmarknadsstyrelsen finner kommissionens uttalanden om platsför
medlingens organisation oklara.
»Bland annat lämnas följande frågor obesvarade: Till vem ha arbets
givarna att vända sig med sina platsanmälningar — till nämnden, till-
synsläraren eller arbetsförmedlingen? Vem av dessa tre instanser skall sköta
ackvisitionsarbetet? Och det interkommunala förmedlingsarbetet? Hur
skall redovisningen av lediganmälda och tillsatta platser ske?»
Styrelsen håller före, att organisationsproblemet inte kan lösas på all
deles samma sätt på alla orter.
»De förhållanden, under vilka tillsynslärarna komma att bedriva sin
verksamhet, måste bli synnerligen varierande beroende bland annat på
skoldistriktets folkmängd och befolkningstäthet samt på strukturen hos
traktens näringsliv. I skoldistrikt med föga differentierat näringsliv och
kanske också relativt fa arbetstillfällen kan det visserligen bli svårt att
skaffa ungdomarna praktikplatser i linje med deras yrkesplaner, men den
lokalkännedom och den överblick över arbetstillfällena, som tillsynsläraren
kan förvärva, torde som regel vara tillräcklig för att utnyttja möjligheterna
inom distriktet.
Emellertid kommer det, just i bygder med ensidigt näringsliv, att i större
utsträckning än annorstädes bli nödvändigt att placera ungdomar utanför
skoldistriktet, om de skola kunna ges yrkesutbildning i enlighet med sina
anlag och framtidsplaner. En sådan interlokal förmedling ställer stora
krav pa organisation och förmaga till överblick över arbetsmarknaden,
och det torde i många fall komma att yppa sig stora svårigheter för tillsyns
läraren att sköta en sådan utplacering.
Svårigheterna att överblicka arbetsmarknaden göra sig också gällande
inom sådana skoldistrikt, som innefatta större tätorter med relativt mång
sidigt näringsliv. Visserligen blir det här i regel ej fråga om interlokal för
medling, men i gengäld kommer det att ställas större krav på en ändamåls
enlig organisation i fråga om den lokala förmedlingsverksamheten. Ju
fler yrken, som äro representerade på orten, och ju större antalet arbets
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 70.
299
platser och ungdomar är, desto mer svårbemästrad skulle givetvis tillsyns-
lärarens uppgift bli. Härvid bör emellertid beaktas, att arbetsförmedlingen
på större orter i allmänhet är bättre rustad att medverka vid utplace-
ringen av ungdomar, och speciellt gäller detta de orter, där arbetsförmed
lingen har särskild avdelning för ungdomsförmedling och yrkesvägledning.
Man skulle därför kunna tänka sig följande organisationsformer.
På mindre orter kunde man överlåta åt till synsläraren att omhanderha
ifrågavarande förmedlings- och yrkesvägledningsarbete i samarbete med
arbetsförmedlingens ombud på orten. Detta samarbete torde beträffande
den interlokala förmedlingen mellan olika skoldistrikt bli särskilt intimt
och måhända tillgå så, att tillsynsläraren direkt till ungdomsförmedlmgens
länscentral anmälde de elever, som ej kunde erhålla lämplig placering i
hemorten.
...
,,
På orter, där arbetsförmedlingen är representerad genom expedition eller
heltidskontor utan särskild ungdomsförmedling, torde arbetsförmedlingens
medverkan kunna bli avsevärt större, i vad gäller det lokala, förmedhngs-
arbetet, än vad fallet är på mindre orter. Något separat ackvisitionsarbete
eller förande av arbetsgivarregister skulle således ej behöva förekomma
för skolans räkning.
På sådana orter, som ha särskild ungdomsförmedling^ kunde den plats-
förmedlande verksamheten helt anförtros åt denna. Då ansvaret för de
skolpliktiga ungdomarnas praktiska utbildning i klass 9 y i sista hand
måste falla på skolan, bör givetvis skolstyrelsens tillsynslärare och yrkes-
nämnd beredas tillfälle att följa och kontrollera verksamheten.
En mera detaljerad utformning av dessa organisationsformer och av
principerna för arbetsfördelningen mellan skola och arbetsförmedling torde
böra ankomma på en kommande utredning.»
Icke heller yrkesvägledningens övriga uppgifter äro till sin organisato
riska sida fullt klarlagda; de böra behandlas vid den utredning styrelsen
ansett böra komma till stånd.
Jämväl skolöverstyrelsen finner ytterligare utredning påkallad.
»Det synes vara mest ändamålsenligt med en samarbetskommitté repre
senterande de centrala ämbetsverk, som närmast ha befattning med dylika
frågor — arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och överstyrelsen tor
yrkesutbildning. Förutom frågan om verksamhetsfordelnmgen mellan
skola och ungdomsförmedling synes vid utredningen böra undersökas möj
li oheterna till en effektivisering av verksamheten på omse hall. balunda
bör närmare övervägas dels i vad mån de av SU föreslagna skolkuratorerna
vid läroverken kunna fylla en motsvarande uppgift. I samband därmed
bör även frågan om yrkesvägledarnas utbildning uppmärksammas liksom
också frågan om yrkesvägledningens arbetsmetoder, bland annat effektivi-
sering av den medicinska yrkesrådgivningen, den praktisk-psykologiska
undersökningsverksamheten, 'eftervården och sist men ej minst
det personliga samarbetet med hemmen.» (S. 72.)
Fn samarbetskommitté med representanter för skolöverstyrelsen, över
styrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen har i somras
också tillsatts genom beslut av nämnda verk. Kommittén skall koncentrera
sitt arbete till följande tre frågor, nämligen 1) arbetsfördelningen mellan
Kungl. May.ts proposition nr 70.
skolan och arbetsförmedlingen på yrkesvägledningens område, 2) yrkes
vägledningens metoder och organisation i skolan samt 3) samarbetet mel
lan skolans och arbetsförmedlingens representanter och mellan dessa och
hemmen.
3^0
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
j. De praktiska mellanskolorna.
I ett tidigare avsnitt av mitt anförande (s. 29 o. 36) har jag lämnat en
redogörelse för de praktiska mellanskolorna och de inbyggda praktiska lin
jerna. Undervisningen i dessa skolformer har i flera avseenden samma
karaktär som i den allmänna realskolan, den kräver ungefär samma intel
lektuella kvalifikationer hos lärjungarna och den avslutas liksom real
skolans med en examen — praktisk realexamen. Kursen är dock mera spe
cialiserad än i den allmänna realskolan. Vid sidan av de allmänbildande
kunskapselementen åsyftar lärogången att ge eleverna en grund för prak
tisk verksamhet, som är avpassad, väl icke för ett fixerat yrke, men för
en grupp av yrken, vilka tillsammans bilda en avgränsad sektor inom
näringslivet. Ett utmärkande drag hos de praktiska mellanskolorna är
vidare, att de i sa stor utsträckning rekryteras av lärjungar tillhörande
tredje socialgruppen. Stickprov tyda på att 70 å 75 procent av lärjungarna
utgått från detta socialskikt.
19^0 års skolutredning har undersökt, i vad mån lärjungar, som avlagt
praktisk realexamen åren 1935—40, ha ägnat sig åt levnadsbanor, för vilka
skolans yrkesinriktning kan anses tjänlig. Materialet är tyvärr icke så
stort, emedan skolformen under 1930-talet ännu icke hade större sprid-
ning. Uppgifter kunde erhallas om 2 393 av de 2 445, som under nämnda
period hade utexaminerats. Ett sammandrag av undersökningens resultat
lämnas i följande tabell.
Tabell 22. Yrkesvalet efter praktisk realexamen för åren 1935—Ifi
examinerade lärjungar.
Studieinriktning
Antal
lärjungar,
som kun
nat följas
Antal lärjungar, som ägnat sig åt yrken,
för vilka linjen
kan anses
direkt förbereda
för vilka praktisk
realexamen eljest kan
anses vara bättre än
allmän realexamen
för vilka den avlag
da examen ej är
bättre än allmän
realexamen
antal
procent
antal
procent
antal
procent
Handelslinje . . .
1400
1 153
82,3
120
8,6
127
9,1
Teknisk linje . .
653
522
80,0
85
13,0
46
7,0
Hushållslinje . . . j
340
81
23,8
(23)
6,8
236
69,4
En blick på tabellen visar, att examens speciella inriktning i långt högre
giad har utnyttjats för yrkesverksamheten av examinander på merkantila
och tekniska linjer än av examinander på hushållslinje. Handelsexamen