2

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 § allmänna

resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 4 § allmänna resereglementet

den 27 juni 1929 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.1

2

§•

1 inom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg .......................

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

i I klass

i II klass

i III klass

Fartyg........................

Avgift för enskild hytt

Avgift för hyttplats

Avgift för salongs-

med högst 2 liggplatser

plats

Luftfartyg, spårväg

och omnibus..........

A v g i f t för 1 plat s

Taxeautomobil ........

Avgift

för 1 person

Annan automobil ...

Enligt bestämmelser, utfärdade av Kungl. Maj:t

Hästskjuts..................

3 0 ö re per km

Annat färdsätt än

ovan nämnts........

2 0 ö re p e r k m

Vid resa------------ i sovvagn.

Med fartyg------------ verkligen använts.

Till omnibus — -------- persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil------------- verkliga kostnaderna.

Har förrättningsman---------- hava utgivit.

4 §•

Resekostnads- och traktamentsersättning -------------icke förelegat.

Förrättningsman är ■— — — med luftfartyg.

Beträffande resor, som företagas med förrättningsmannen tillhörigt motor­

fordon, äger Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,

för vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare förordna, att

resekostnadsersättning skall utgå för angivna färdsätt även i fall, då för­

rättningsmannen icke enligt bestämmelserna i första stycket är berättigad

till ersättning för sådant färdsätt.

Har förrättningsman — — — mån nedbringas.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 april 1951. 1

1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom., se 1948: 414.

4

Jag torde i detta sammanhang även få anmäla, att lantmäteristyrelsen i

skrivelse den 14 november 1950 hemställt, att i viss mån andra grunder än

de av sakrevisionen föreslagna skola tillämpas för lantmäteripersonalens

vidkommande, över framställningen har sakrevisionen den 4 december 1950

avgivit utlåtande. Vidare ha Sveriges lantmätareförening och Sveriges veteri­

närförbund till civildepartementet inkommit med skrifter i ärendet.

II. Gällande bestämmelser.

Nu gällande bestämmelser angående ersättning för resa med egen bil i

tjänsten återfinnas dels i allmänna resereglementet, dels ock i vissa med

stöd av detsamma utfärdade s. k. besparingsreglementen.

Enligt 2 § allmänna resereglementet utgår ersättning för resa med egen

bil (annan automobil än taxeautomobil) i tjänsten med 40 öre per km. Be­

träffande tillämpningen av denna beräkningsgrund stadgas i 4 § första

stycket samma reglemente, att resekostnads- och traktamentsersättning

skall utgå med hänsyn tagen till den väg och det färdsätt, som för resan

verkligen använts, dock att ersättningen icke må tillgodonjutas med sam­

manlagt högre belopp än som skulle ha utgått, därest förrättningsmannen

begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med avseende å resans ända­

mål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och trakta-

mentskostnad eller eljest varit lämpligast. Detta innebär, att ersättningen

för begagnande av egen bil vid tjänsteresa är beroende av en jämförelse

mellan kostnaderna för dylikt färdsätt och annat färdsätt som kunnat ifråga-

komma.

Om vid gemensam färd användes bil, som tillhör någon av förrättnings-

männen, äger denne jämlikt 8 § 2 mom. åtnjuta gottgörelse med 5 öre

per km för varje medresande förrättningsman.

De s. k. besparingsreglementena ha tillkommit med stöd av 4 § tredje

stycket allmänna resereglementet. Beträffande resor, som företagas med

förrättningsmannen tillhörigt motorfordon, äger Kungl. Maj :t jämlikt detta

författningsrum för vissa befattningshavare eller grupper av befattnings­

havare förordna, att resekostnadsersättning skall efter särskilda av Kungl.

Maj :t eller vederbörande myndighet fastställda beräkningsgrunder utgå för

ifrågavarande färdsätt även i fall, då förrättningsmannen icke enligt be­

stämmelserna i 4 § första stycket (här avses den förut omtalade kostnads­

jämförelsen) är berättigad till ersättning för sådant färdsätt. Ersättningen

skall beräknas efter vad som kan anses motsvara de verkliga kostnaderna,

dock att beräkningsgrunderna, där ej Kungl. Maj :t med hänsyn till sär­

skilda omständigheter finner skäl medgiva undantag, skola så fastställas,

att ersättningen må antagas ej komma att överstiga den i 2 § stadgade,

d. v. s. 40 öre per km.

Bland besparingsreglementena, vilka för närvarande torde uppgå till ett

trettiotal, må här nämnas följande typer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 19.

de förrättningsman. Ersättningsbeloppens storlek är beroende på bilens

tjänstevikt (3 viktklasser) och den årliga körsträckan. Beloppen utgå efter

en fallande skala (jfr s. 16).

4. Enligt medgivande av Kungl. Maj :t den 24 oktober 1947 äger vatten­

fallsstyrelsen, i fall då så befinnes förenligt med statsverkets intressen,

träffa uppgörelse med vissa befattningshavare vid verket om användande

av befattningshavarna tillhöriga motorfordon vid resor i tjänsten. Av de

fasta kostnaderna betalar tjänstemannen i princip själv 40 procent med

hänsyn till att han förfogar över bilen för egen räkning. De rörliga kostna­

derna betalas av staten. Ersättning utgår dels med visst bestämt belopp —

motsvarande statens andel i de fasta kostnaderna -—- dels med visst belopp

för kilometer. Den totala ersättningen i genomsnitt under året får dock icke

överstiga 40 öre per km. Tjänsteman, som enligt beslut av styrelsen mot före-

nämnd ersättning använder privat bil för tjänsteresor, är skyldig att i

tjänsten utan extra ersättning i mån av behov medföra andra tjänstemän.

III. Sakrevisionens förslag och däröver avgivna yttranden.

Sakrevisionens förslag innebär i huvudsak följande.

Ersättning för tjänsteresa med egen bil skall utgå efter enhetliga normer,

gällande för hela statsförvaltningen med vissa begränsade undantag. Den i

4 § första stycket allmänna resereglementet föreskrivna skyldigheten att

göra kostnadsjämförelser skall i princip bibehållas, men prövningen av rät­

ten att utan sådana jämförelser begagna motorfordon vid tjänsteresor skall

delegeras från Kungl. Maj :t till vederbörande centrala förvaltningsmyndig­

heter. Bestämmelserna om ersättningens storlek skola icke kvarstå i all­

männa resereglementet utan utfärdas av Kungl. Maj :t i tilläggsbestämmel­

ser till reglementet.

Ersättningsbeloppen skola så nära som möjligt ansluta sig till de verk­

liga självkostnaderna och beräknas på grundval av kalkyler beträffande två

biltyper med en tjänstevikt under respektive över 1 100 kg. Med utgångs­

punkt från att bilanskaffning ekonomiskt sett icke kan anses försvarlig, om

bilen ej kan utnyttjas 1 500 mil per år för statens och den enskildes behov,

förordar sakrevisionen, att full täckning för såväl de fasta som de rörliga

kostnaderna skall medgivas vid en körsträcka av 1 500 mil per år i statens

tjänst. Begagnas bilen i mindre utsträckning vid tjänsteresor, skall täck-

ningsprocenten för de fasta kostnaderna minskas så att statsverket och den

enskilde befattningshavaren vid en årlig körlängd om högst 500 mil i statens

tjänst svara för hälften vardera av de fasta kostnaderna.

Med utgångspunkt från angivna principiella synpunkter har sakrevisio­

nen i skrivelsen den 27 februari 1950 på grundval av då rådande prisläge

beräknat de fasta och rörliga kostnadselementen vid olika årliga körläng-

der. Efter omräkning med hänsyn till därefter inträffade prisändringar inne­

7

bär sakrevisionens förslag, att ersättning för tjänsteresa med förrättnings-

man tillhörig bil skall utgå med härefter angivna belopp.1

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Årlig körlängd

Bil med tjänstevikt

under 1 100 kg

öre/km

minst 1100 kg

öre/km

0— 500 mil........

29 (29)

38 (40)

501—1 500 mil........

23 (24)

30 (32)

över t 500 mil........

16 (16)

20 (22)

Härtill skall enligt förslaget komma särskild ersättning dels med 1 öre

per km vid tjänsteresa inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, vilken ersättning under tiden den 1 november—den 30 april

skall förhöjas med 1 öre per km, dels jämlikt 8 § 2 mom. allmänna rese-

reglementet med 5 öre per km för varje medresande förrättningsman.

Jag torde härefter få övergå till en närmare redogörelse för sakrevisio­

nens förslag och de däröver avgivna yttrandena.

1. Ett enhetligt för hela statsförvaltningen gällande ersättningssystem.

Sakrevisionen har till stöd för sitt förslag i denna del anfört, att ersätt­

ning för resa med egen bil i tjänsten för närvarande utgår efter oenhetliga

bedömningar, medförande en betydande skillnad i ekonomiskt hänseende i

fråga om ersättningsbeloppen, oaktat grundförutsättningarna för resornas

anordnande och ersättande i många fall äro likartade. Med hänsyn härtill

och till rättvisesynpunkter samt till önskvärdheten att såvitt möjligt ned­

bringa arbetet med reseersättningens beräknande och kontrollerande har

sakrevisionen funnit det angeläget, att bestämmelser utfärdas, som enhet­

ligt reglera förevarande förhållanden i alla de fall, då det ur statens syn­

punkt framstår såsom önskvärt att förrättningsmän tillhöriga bilar utnytt­

jas för resor i tjänsten. Enligt sakrevisionens uppfattning bör därför i prin­

cip eftersträvas, att varje förrättningsman, som för tjänsteresa utnyttjar

egen bil, i ersättningsavseende skall följa samma reglemente. Härigenom

skulle behovet av särskilda bestämmelser för speciella befattningshavare

eller grupper av sådana bortfalla.

Från denna grundregel, enligt vilken nuvarande oenhetliga system skulle

utbytas mot ett för statsförvaltningen enhetligt ersättningssystem, anser

sakrevisionen undantag behöva göras blott i ringa utsträckning och där

fråga är om bilresor, vilka egentligen icke ha karaktär av tjänsteresor i van­

lig bemärkelse. Härom anför sakrevisionen, att varken de bilresor, som före­

tagas av postverkets lantbrevbärarkår, eller de förrättningsfärder, som ske

med bilar tillhörande bilinspektionens besiktningsmän, kunna anses böra

1 Inom parentes ha angivits de belopp, varmed ersättning enligt de av sakrevisionen före­

slagna grunderna skulle utgå vid det i början av år 1950 rådande prisläget.

8

rubriceras såsom egentliga tjänsteresor. I det första fallet äro nämligen bil­

resorna i stor utsträckning förknippade med enskild ekonomisk verksamhet

och i det senare fallet har det upplysts, att för bilbesiktningsmännen huvud­

anledningen till bilinnehavet hänför sig till nödvändigheten att genom regel­

bunden körning i trafik vidmakthålla körvana och icke till förrättningsresor

i allmänhet. I fråga om postverkets lantbrevbärare och bilinspektionens be­

siktningsmän har sakrevisionen därför funnit de föreslagna ersättningsbe­

stämmelserna icke böra tillämpas.

Sakrevisionen motsätter sig däremot, att ytterligare undantag från de

enhetliga ersättningsnormerna göras. Med anledning av att rikets allmänna

kartverk hos sakrevisionen påkallat särbestämmelser för kartverkets per­

sonal har sakrevisionen anfört, att det erbjuder vissa svårigheter att fullt

säkert bedöma om kartverkets personal bör undantagas från de föreslagna

allmänna ersättningsbestämmelserna. Av principiella skäl anser sakrevisio­

nen det emellertid icke böra ifrågakomma, att ytterligare undantag göras.

Sakrevisionen har i detta sammanhang uttalat, att frågan om den ekono­

miska synpunkten på en tjänstemans bilinnehav alltid måste bedömas mot

bakgrunden av hela hans bilkörning under året, således även den som han

företager som privatman. Eftersom vid kartverket bilar komma till an­

vändning endast under fältarbetena under den ljusaste delen av året, bör,

därest kartverkets befattningshavare i fortsättningen ej vilja ställa sina

bilar till förfogande, enligt sakrevisionens mening undersökas, om erfor­

derligt antal bilar kan disponeras genom lån från annat statligt verk. En­

ligt vad sakrevisionen inhämtat kan i detta avseende väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen komma i fråga.

Sakrevisionen har vidare anfört, att det föreslagna enhetliga ersättnings­

systemet otvivelaktigt kan medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser

i de fall, då ersättning för tjänsteresa utbetalas av annan än den myndig­

het eller institution, där vederbörande är anställd. Sålunda blir debiteringen

av resekostnadsersättning för t. ex. ett sjukbesök på en och samma plats

varierande, beroende på under vilken del av året sjukbesöket inträffar.

Vidare komma kontrollmöjligheterna, då kostnaderna skola ersättas från

olika håll, att bliva förhållandevis begränsade, om man icke vill införa ett

alltför omständligt och därför irriterande kontrollsystem. Sakrevisionen har

därför undersökt möjligheterna att utforma taxan på sådant sätt att för

hela våglängden upp till 1 500 mil per år skulle få debiteras ett och samma

ersättningsbelopp per kilometer. Ett sådant tillvägagångssätt skulle emeller­

tid medföra så låg kompensation till de förrättningsmän, som stanna vid

förhållandevis låga körlängder per år, att revisionen icke ansett sig kunna

framlägga förslag därom; detta framför allt med hänsyn till de av åtskilliga

myndigheter och personalorganisationer framförda farhågorna för att en

i förhållande till de faktiska kostnaderna alltför låg ersättning skulle kunna

föranleda vederbörande förrättningsmän att icke utnyttja sin bil i tjänsten.

Att ett sådant förhållande skulle kunna leda till icke önskvärda konsekven­

ser för statsverket, finner sakrevisionen uppenbart. Sakrevisionen anser

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

9

vidare, att den omständigheten att kostnadsdebiteringar skulle variera un­

der årets olika tider icke innebär större olägenhet i detta sammanhang. Då

det däremot otvivelaktigt skulle representera ett stort värde, att en så

betydande del av statsförvaltningen som möjligt inordnas under enhetliga

bestämmelser på förevarande område, håller sakrevisionen före, att varken

den sistnämnda omständigheten eller det förhållandet att kontrollen icke

kan utbyggas på ett sätt, som i sig självt är önskvärt, bör få hindra, att

det föreslagna systemet göres tillämpligt även på nu avsedda förrättnings-

män, vilkas egna uppgifter om tidigare under året tillryggalagd körlängd

i respektive fall torde få godtagas.

I fråga om det tekniska genomförandet av förslaget om ett enhetligt er­

sättningssystem anför sakrevisionen följande.

Från angivna utgångspunkter synes det nödvändigt att ändra de nuva­

rande bestämmelserna i 2 § resereglementet angående ersättning för resa

med »Annan automobil» och ersätta dem med de särskilda ersättnings-

grunder, som böra gälla för ifrågavarande tjänsteresor och vartill i det

följande framlägges förslag. Då dessa ersättningsbelopp äro grundade på

självkostnadsberäkningar och därför kunna behöva justeras med hänsyn

till inträffade större förskjutningar — ökningar eller minskningar — i

mera betydelsefulla kostnadsposter, synas ifrågavarande ersättningsgrun-

der smidigast kunna anpassas efter föreliggande förhållanden, om bestäm­

melserna helt utbrytas ur resereglementet och innefattas i särskilda av

Kungl. Maj :t utfärdade tilläggsbestämmelser. Till dessa skulle hänvisas i

resereglementet. Sålunda fastställda ersättningsgrunder avses skola tilläm­

pas vid varje resa med annan bil än taxebil, sålunda icke blott vid tjänste­

resa med egen bil utan även om i förekommande fall förrättningsman er-

bjudes resa med annan tillhörig bil och ersättning för sådan resa kan utgå

jämlikt 15 § allmänna resereglementet.

Sakrevisionens förslag i denna del har i allmänhet tillstyrkts i de avgivna

yttrandena.

Rikets allmänna kartverk har dock ansett, att ett enhetligt för hela stats­

förvaltningen gällande ersättningssystem möter stora praktiska svårigheter

vid genomförandet på grund av de väsentligt olika förhållanden, under

vilka tjänstemän inom skilda grenar av statsförvaltningen arbeta. För kart­

verkets del ställa sig resekostnaderna med hänsyn till arbetets art omkring

hälften billigare med förrättningsmännen tillhöriga bilar än med trafikbilar.

På grund av att bilarna utnyttjas endast under den tid fältarbetet pågår

bliva emellertid de fasta kostnaderna oproportionerligt höga per kilometer.

Av detta skäl kan enligt kartverkets mening ett enhetligt ersättningssystem

icke tillgodose befattningshavarnas berättigade anspråk på skälig gottgörelse

för att de för tjänstebruk hålla egen bil. Ämbetsverket har med anledning

härav uttalat farhågor för att tjänstemännen icke skola vara villiga att ställa

egen bil till förfogande för tjänsteresor, därest sakrevisionens förslag ge­

nomföres.

Liknande synpunkter ha anförts av domänstyrelsen och skogsstyrelsen.

Sistnämnda myndighet har sålunda uttalat, att sakrevisionens förslag vis­

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

serligen erbjuder en för normalfallen avlöningstekniskt sett lämplig lös­

ning men att det kan ifrågasättas, om icke skogsvårdsstyrelsernas befatt­

ningshavare och därmed jämförbara personalgrupper böra vara underkas­

tade andra ersättningsbestämmelser.

Såsom jag i det följande kommer att närmare angiva har även lantmäteri-

stijrelsen ansett, att i viss mån avvikande regler böra gälla för den under

styrelsen lydande personalen.

Veterinärstyrelsen har i sitt utlåtande upptagit frågan om den resekost-

nadsersättning, som enskild person har att utgiva till förrättningsman. Ve­

terinärstyrelsen har framhållit, att olikheter kunna uppstå icke blott bero­

ende på den sammanlagda väglängd, som den ordinarie befattningshavaren

under det löpande året i tjänsten tillryggalagt med sin bil före förrättnings-

tillfället, utan även vid ledighet för denne, enär vikarien kan ha bil av

annan storleksordning eller tidigare under året tillryggalagt annan väglängd

än den förre. En sådan konsekvens av systemet utgör enligt veterinärsty­

relsens mening en allvarlig svaghet hos detsamma. Veterinärstyrelsen anser

emellertid att, då det föreslagna systemet skulle leda till minskade utgifter

för djurägarna och vidare den uppkommande skillnaden i reseersättningarnas

storlek i regel skulle bliva mycket måttlig, nu berörda avigsidor icke böra

få anses väga så tungt, att ett system, som i övrigt torde komma att med­

föra icke oväsentliga fördelar, bör på grund därav avvisas.

I särskilt yttrande ha tre veterinärråd anfört, att den av sakrevisionen

föreslagna principen för ersättningarnas utformande synes praktiskt till­

lämplig i de fall, då samtliga resekostnader betalas av det ämbetsverk eller

den myndighet, vilken har att bestämma om, när och hur resorna skola

företagas. Då det gäller praktiserande tjänsteveterinär anse veterinärråden

denna princip ägnad att skapa irritation i veterinärens förhållande såväl

till vederbörande myndighet som framförallt till den djurägande allmän­

heten, vilken har att erlägga resekostnaden vid veterinärens sjukbesök.

Därtill kommer, att kontrollen — även om den begränsas till stickprov —

kan väntas bliva betungande för såväl veterinären som ämbetsverken.

Jämväl medicinalstyrelsen har anfört att de föreslagna grunderna för

ersättning icke synas kunna tillämpas ifråga om förrättningsmän, vilka i

förevarande sammanhang intaga en markerad särställning — provinsial­

läkare, sjuksköterskor, barnmorskor — i det hänseendet, att kostnaderna för

tjänsteresor skola ersättas i vissa fall av staten, i andra fall av landsting,

kommuner, sjukkassor eller enskilda personer.

Liknande synpunkter ha anförts av hushållningssällskapens förbund.

Statskontoret har uttalat, att goda förutsättningar föreligga för införandet

av enhetliga ersättningsgrunder. Ämbetsverket finner sig icke helt övertygat

om att särbestämmelser erfordras för bilinspektionens del. I sistnämnda

hänseende har skiljaktig mening anförts av t. f. statskommissarien Löndahl.

Med anledning av vad medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och hushåll­

ningssällskapens förbund anfört föreslår statskontoret, att ersättning för

resekostnader från rekvirent alltid skall erläggas efter fixt belopp, förslagsvis

11

25 öre per km. Skulle förrättningsman vid årets slut kunna påvisa, att den

totala ersättningen härigenom blivit lägre än enligt de differentierade ersätt-

ningsgrunderna, bör han vara berättigad att av huvudmannen utfå ersätt­

ning för skillnaden.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att de föreslagna ersättningsgrun-

derna enligt ämbetsverkets mening innebära en avsevärd förbättring i för­

hållande till nu gällande system med skilda bestämmelser för olika grupper

av tjänstemän. Ett genomförande av förslaget skulle bland annat medföra

en betydande förenkling av reseersättningens beräkning och kontrollen därå.

I likhet med sakrevisionen anser riksräkenskapsverket, att de olägenhe­

ter, som äro förbundna med att reseersättningarna komma att debiteras

med olika belopp för kilometer beroende på under vilken del av året för­

rättningen äger rum, icke böra hindra, att det föreslagna systemet göres

tillämpligt även vid förrättningar, där skilda uppdragsgivare skola bestrida

resekostnaderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

2. Delegering till vederbörande myndigheter av prövningen enligt 4 §

tredje stycket allmänna resereglementet.

Ehuru ersättning vid tjänsteresa med egen bil bör fastställas efter enhet­

liga grunder, skola enligt sakrevisionens uppfattning icke de i 4 § första

stycket allmänna resereglementet intagna villkoren för erhållande av rese-

kostnadsersättning upphävas. Sakrevisionen anser emellertid, att det av­

görande, som nu enligt 4 § tredje stycket resereglementet ankommer på

Kungl. Maj :t, bör decentraliseras till vederbörande myndighet (central för­

valtningsmyndighet), vilken den fordonsägande förrättningsmannen tillhör.

Beträffande frågan vilka förrättningsmän eller grupper av sådana som

vid tjänsteresa med egen bil skola genom myndighets beslut undantagas

från den i 4 § första stycket allmänna resereglementet angivna jämförelse­

beräkningen kan enligt sakrevisionens mening fullt exakta normer ej fixeras.

Sakrevisionen anser, att erforderligheten av sådan dispens bör bedömas

under hänsynstagande till arten och omfattningen av vederbörandes tjänste­

åligganden, tillgången till tjänstebilar m. m. Såvitt möjligt bör dispensen

bygga på en verklig kostnadsjämförelse i stort mellan olika resesätt. Med­

givande att använda egen bil i tjänsten i förening med undantag från kost­

nadsjämförelsen bör lämnas endast om detta ur ekonomisk synpunkt och

med hänsyn till ett rationellt bedrivande av verksamheten ställer sig för­

månligt för statsverket. Medgivandet bör avse viss tid och visst tjänstgörings-

område, varvid jämväl bör fastställas den taxetyp (för »större» eller »mind­

re» bil), efter vilken ersättning skall beräknas, samt förutsätta förbindelse

från vederbörande förrättningsman att under tiden för medgivandet använda

bilen för resor i tjänsten, att medgiva att annan förrättningsman, som har

att i tjänsteärende färdas i huvudsak samma väg, i mån av utrymme må

medfölja i bilen, samt att för anbefalld resa använda tjänstebil, om sådan

ställes till förfogande.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Vid övervägandet om ersättning skall få beräknas för begagnande av

större eller mindre bil böra myndigheterna enligt sakrevisionens förslag

utgå från att endast ersättning för mindre bil som regel bör medgivas. Det

lärer nämligen kunna förutsättas, att för inspektionsändamål anlitandet av

ett sådant fordon i det alldeles övervägande antalet fall är till fyllest. Avsteg

från denna huvudregel synes allenast böra ifrågakomma dels för tjänste­

resor i huvudsak inom de fyra nordligaste länen, där det på grund av re­

sornas längd och mera ansträngande karaktär kan finnas särskilt motiverat,

dels i sådana fall, då förrättningsman i sin tjänst har att mera regelbundet

medföra ett större antal medresenärer eller befordra redskap, instrument

eller annan dylik icke personlig utrustning, som är behövlig för förrätt­

ningens verkställande och som är så skrymmande, att densamma icke lämp­

ligen kan medföras i mindre bil. För myndighets beslut i dylika fall synes

särskild motivering böra givas. En förrättningsman, som av privata skäl

önskar hålla större bil än tjänsten kräver, bör icke få debitera resekostnads-

ersättning med högre belopp än som motsvarar ersättning för resa med

mindre bil.

Om det anses erforderligt, att en fortlöpande tillsyn utövas över tillämp­

ningen av de förordade bestämmelserna, bör denna enligt sakrevisionens

mening ske genom att avskrift av vederbörande myndighets beslut i ären­

den av förevarande art insändas till finansdepartementet.

Sakrevisionen anför i detta sammanhang vidare.

En allmän förutsättning för tillämpande av ett system som det här skis­

serade är givetvis, att den myndighet, som äger anbefalla företagandet av

tjänsteresa, noggrant prövar behovet härav i varje särskilt fall. För att för­

hindra uppkomsten av eventuella okynnesresor har den möjligheten över­

vägts att i ersättningssystemet införa vissa klasser, till vilka förrättnings-

männen skulle hänföras, allt efter omfattningen av deras på förhand beräk­

nade årliga resebehov. Ersättning för resor inom klassgränsen skulle utgå

med ett enhetligt belopp per kilometer, som vid klassgränsens överskridande

brant skulle falla. Ett dylikt system skulle emellertid bliva besvärligt att

tillämpa och kunna medföra mindre önskvärda konsekvenser. Man synes

därför få utgå från att den kontroll, som vederbörande myndighet utövar vid

resors anbefallande och planläggning samt genom granskningen av ingivna

ersättningsräkningar, är till fyllest. Härtill kommer att, om ersättningssyste­

met konstrueras efter en fallande skala, en i viss män återhållande verkan

kan förväntas.

Den föreslagna decentraliseringen förutsätter en ändring av 4 § tredje

stycket allmänna resereglementet. Då avsikten med utbrytningen av ersätt-

ningsgrunderna för färd med »Annan automobil» i 2 § reglementet är att få

till stånd en smidigare anpassning av ersättningsbeloppen efter de faktiska

förhållandena, bör enligt sakrevisionens förslag den i 4 § tredje stycket

intagna bestämmelsen om maximering till 40 öre per km av den av Kungl.

Maj :t fastställda ersättningen upphävas. Detta synes göra en ändring av 1 §

andra stycket erforderlig.

De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha allmänt uttalat sig

till förmån för den av sakrevisionen föreslagna decentraliseringen från

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

13

Kungl. Maj :t till vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter av de av­

göranden, som nu enligt 4 § tredje stycket resereglementet ankomma på

Kungl. Maj :t. Statskontoret har dock icke ansett sig kunna förorda, att en

decentralisering generellt genomföres på förevarande område. Ämbetsverket

håller för sin del före, att bestämmanderätten alltjämt i princip bör förbe­

hållas Kungl. Maj :t. Hinder bör dock icke möta för Kungl. Maj :t att dele­

gera beslutanderätten i dessa frågor. Sådan delegation torde enligt stats­

kontorets mening utan vidare kunna ske till affärsverken och de större

centrala förvaltningsmyndigheterna, såsom försvarets civilförvaltning be­

träffande försvarsväsendet, arbetarskyddsstyrelsen beträffande yrkesinspek­

tionens befattningshavare, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadssty­

relsen, kontrollstyrelsen och lantmäteristyrelsen.

Kontrollstijrelsen har anfört, att villkoren för dispens från kostnadsjäm­

förelsen böra utformas så, att dispensen icke gäller för alla av förrättnings-

man företagna tjänsteresor utan blott för vissa av dem.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att den av sakrevisionen diskute­

rade anordningen att till nedbringande av resekostnaderna införa vissa klas­

ser, till vilka förrättningsmännen skulle hänföras med hänsyn till deras på

förhand beräknade årliga resebehov —- vilken anordning av domänstyrelsen i

avgivet yttrande förordats — icke synes ämbetsverket praktiskt genomför­

bar. I likhet med sakrevisionen finner riksräkenskapsverket den kontroll,

som av myndigheterna utövas vid resornas planläggning och vid gransk­

ningen av reseräkningar, till fyllest för förebyggande av att reseverksamhe-

ten utsträckes utöver vad som för tjänstens fullgörande är erforderligt. 3

3. Ersättningssystemets utformning.

I fråga om ersättningssystemets utformning framhåller sakrevisionen, att

utgångspunkten bör vara att statens intresse av att utnyttja en förrättnings-

man tillhörig bil blir tillgodosett och att förrättningsmannens intresse av att

erhålla skälig gottgörelse, därest hans bil ställes till förfogande, icke efter-

sättes. Ett system, som medför rättvisa i varje enskilt fall, är dock icke

möjligt att ernå utan man får nöja sig med att utforma bestämmelserna om

ersättningen så att denna blir ett uttryck för den genomsnittliga kostnaden i

ett antal typfall.

Nämnda syften finner sakrevisionen kunna uppnås, därest följande prin­

cipiella synpunkter beaktas vid utformandet av ersättningsbestämmelserna.

1) Ersättningsbeloppen böra så nära som möjligt ansluta sig till den

verkliga självkostnaden för bildrift. Den underliggande kostnadsberäk­

ningen bör dock åsyfta ett för hela landet för olika biltyper och körför-

hållanden representativt genomsnitt samt hänföra sig till fasta och rör­

liga kostnader. Med fasta kostnader avses härvid av den körda väg­

sträckan i stort sett oberoende kostnader för amortering, ränta, skatt,

försäkring och garage. De rörliga kostnaderna bestå av utgifter för driv­

medel, olja, rundsmörjning, tvättning, däck och reparationer.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

2) Ersättningsbeloppens beräkning bör — i likhet med vad nu i vissa

besparingsreglementen är fallet — grundas på kalkyler för två biltyper

med tjänstevikt under respektive över 1 100 kg. Härmed bör avses den

tjänstevikt, som bilen har i standardutförande.

3) Ersättningsbeloppen böra i viss mån differentieras, allt efter som

tjänsteresorna företagas i vissa nordliga län eller övriga delar av landet.

Sålunda bör ersättningen till förrättningsrnän, som företaga tjänste­

resor inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län förhöjas med 1 öre per km. Vid tjänsteresa vintertid, förslagsvis

fr. o. m. den 1 november t. o. in. den 30 april, bör sistnämnda ersätt­

ning höjas till 2 öre per km.

4) Det sambruk mellan staten och den enskilde av den sistnämnde

tillhörig bil, som här avses, bör läggas på en sund ekonomisk grundval

därigenom, att såsom förutsättning för anordningen lägges ett ur eko­

nomisk synpunkt tillfredsställande totalutnyttjande av bilen i såväl stat­

lig som enskild tjänst; denna utnyttjningsgrad bör med hänsyn till bi­

lens livslängd och för bilen erforderlig kapitalinvestering kunna fixeras

till 1 500 mil per år.

5) Vid årliga körlängder av 1 500 mil och mera i statens tjänst böra

såväl de fasta som de rörliga kostnaderna helt bäras av staten. Vid år­

liga körlängder under 1 500 mil böra — förutom de rörliga kostnaderna

— endast viss del av de fasta kostnaderna bestridas av staten. Därest

man nämligen utgår ifrån att en enskild befattningshavare tillhörig bil

sammanlagt för staten och den enskilde köres minst 1 500 mil per år,

skulle i princip vid färder i statens tjänst under angivna väglängd per

år rätteligen utgå täckning för de fasta kostnaderna med belopp, som

står i samma relation till 100 procent som den befarna vägsträckan till

1 500 mil. För tjänsteresor upp till sammanlagt 500 mil per år skulle

sålunda täckningsprocenten begränsas till 33V3 procent och för tjänste­

resor upp till 1 000 mil per år till 662/3 procent. Detta skulle emeller­

tid medföra en betydande minskning av nu utgående ersättningsbelopp

för körning kortare våglängder. Man synes därför böra utgå från att

vid årliga körlängder upp till 500 mil vardera parten bidrager med hälf­

ten av de fasta kostnaderna och att bilägaren under loppet av påföl­

jande 1 000 mil erhåller ersättning för återstående fasta kostnader.

På grundval av dessa förutsättningar bör ersättningssystemet enligt sak­

revisionens uppfattning konstrueras på sådant sätt, att resekostnadsersätt-

ningen utgår per i tjänsten tillryggalagd kilometer med belopp utgörande

summan av rörliga och fasta kostnader. Den ersättningsberättigade kan då

omedelbart få sitt ersättningsanspråk definitivt reglerat i samband med re­

seräkningens godkännande. Ett ersättningssystem, konstruerat på basis av

ersättning per kilometer körd vägsträcka och/eller årliga eller månatliga

engångsbelopp för täckning av vissa kostnadsposter, anser sakrevisionen

kunna medföra betydande svårigheter vid tillämpningen. Risk skulle också

föreligga för att den enskildes motprestation icke skulle komma att svara

15

mot engångsbeloppet. Systemet skulle dessutom föranleda en kostnadskrä­

vande kontroll från statsmyndigheternas sida.

Med utgångspunkt från angivna principiella synpunkter har sakrevisio­

nen beräknat de fasta och rörliga kostnadselementen vid olika årliga kör-

längder. Beräkningarna ha i sakrevisionens slutliga förslag i vissa avseenden

justerats på grund av vad i de avgivna yttrandena anförts.

Efter omräkning med hänsyn till nu rådande prisläge kommer kostnads­

ersättningen enligt sakrevisionens förslag att vid olika körlängder utgå med

belopp, som framgå av följande sammanställning, vari även upptagits sak­

revisionens omräknade förslag till zontaxa.

Kungl. Maj. ts proposition nr 19.

Fasta kostnader

Rör­

liga

Fasta och rörliga kost­

nader att ersätta

Förslag till

zontaxa

Zon

mil/år

sum­

ma

härav

ersättas

inom

zonen

total er­

sättning

vid

zonens

slut

kr

kost­

nad s-

täck-

ning

kost­

nader

vid

zonens

slut

totalt

slutet

varje

vid

av

zon

inom resp.

zon

vid zo­

nens slut

uppburen

ersätt­

ning

kr

kr

kr

%

kr

kr

öre/

km

kr

öre/

km

öre/

km

A. Bil med

tjänstevikl

under

1100 kg

t. ^{o. m.} 500

1592

796

796

50

621

1417

28-3

1417

28-3

29'0

1450

501—1 000

1645

569

1365

83

1242

2 607

26-1

1190

23-8

^J. 230

2 600

1 001—1500

1885

520

1885

100

1863

3 748

25-0

1 141

22-8

3 750

1 501-2 000

2 097

212

2 097

100

2 484

4 581

22-9

833

16'7 1

4 550

2 001—2 500

2 276

179

2 276

100

3105

5 381

21-5

800

16-0 }16'0

5 350

2 501-3 000

2 419

143

2 419

100

3 726

6145

20-6

764

15-3

1

6150

B. Bil med

tjånstevikt

om minst

1100 kg

^{t. o. m.} 500

2 086

1043

1043

50

829

1872

37-4

1872

37-4

38-0

1900

501—1 000

2 086

688

1731

83

1658

3 389

33-9

1517

30-3

I 30-0

3 400

1 001—1500

2 357

626

2 357

100

2 487

4 844

32 3

1455

29-1

4 900

1 501—2 000

2 564

207

2 564

100

3 316

5 880

29-4

1036

20-7 |

5 900

2 001—2 500

2 787

223

2 787

100

4 145

6 932

27-7

1052

210 i 20-0

6 900

2 501—3 000

2 905

118

2 905

100

4 974

7 879

26-3

947

18-9 1

7 900

Till angivna belopp kommer särskild ersättning dels med 1 öre per km

till förrättningsman vid tjänsteresa inom Västernorrlands, Jämtlands, Väs­

terbottens och Norrbottens län, vilken ersättning förslagsvis under tiden 1

november—30 april skall förhöjas med 1 öre per km, dels på grund av stad­

gandet i 8 § 2 mom. allmänna resereglementet med 5 öre per km för varje

medresande förrättningsman.

Körd

väglängd

mil

Vanligaste

besparings-

reglementet

Domänverkets

resereglemente

Vattenfalls­

styrelsens

taxa

Försvarets

civilförvalt­

nings (KAFT)

beräkning

Telegrafsty­

relsens

beräkning

Statsjägmäs-

tarnas före­

nings förslag’

Motormännens

riksförbunds

beräkning

Sakrevisio­

nens förslag

totalt

öre/km

totalt

öre/km

totalt

öre/km

totalt

öre/km

totalt

öre/km

totalt

öre/km

totalt

ore/km

totalt

öre/km

A. Bil med

tjänslevikt

under 1100 kg

t. o. m. 500

1770

35-4

1550

311

2 000

40-0

1600

32-0

1 550

310

2150

430

1 2 315

11

21500

46-31

230oJ

1450

29-0

(max)

| 3 060

30-C (

501-1000

2 620

26-2

2 670

26-7

3 020

302

2 900

29-0

2 850

28-5

3 3C0

330

2 650

26-5

i22 785

229-l|

1 001—1500

3 470

23-1

3 765

251

3 720

24-8

4 200

280

4150

27'7

4 050

27-0

3 990

26-0

3 850

25-7

1 501—2 000

4 320

21-6

4 880

24-4

4 420

22-1

5 050

25-3

5 050

25-3

4 860

24-3

4 650

23-3

2 001—2 500

5170

20-7

5120

20-5

5 900

23-6

5 950

23-8

5 725

22 9

5 450

21-8

2 501-3000

6 020

20'1

5 820

19 4

6 750

22-5

6 850

228

6 570

21-9

6 250

20-8

B. Bil med

tjänslevikt

om minst

1100 kg

t. o. m. 500

2 000

40-0

2 065

41-3

2 000

400

2 150

43'0

2 000

40-0

2 850

57'0

j 2 985

59-71

2 000

40-0

(max)

122 0 00

240 0/

501—1000

3 220

32-2

3 620

36-2

4 000

40-0

3 900

390

3 650

36-5

4 400

44-0

1 3 920

39-2,

3 6u0

36-0

(max)

\23 580

235-8|

1001-1 500

4 245

28-3

5100

340

4 965

331

5 650

377

5 300

35'3

5 400

36-0

5 085

839

5 200

34-7

1501-2 000

5 270

26-4

6 560

32-8

5 920

29-6

6 850

34-3

6 450

32'3

6 200

31-0

6 300

31-5

2 001-2 500

6 295

25-2

6 875

27-6

8 050

32-2

7 600

30-4

7 325

29-3

7 400

29-6

2 501—3 000

7 320

24-4

7 830

26-1

9 250

30-8

8 750

29'2

8 400

28-0

8 500

28-3 I

1 Tjänstemannen svarar för 200 kronor av de fasta kostnaderna.

2 Beloppet justerat med hänsyn till den täckningsprocent beträffande de fasta kostnaderna, varpå sakrevisionens förslag bygger.

K

u

n

g ^l.

M

a

j: ^ts

p

ro

p

o

si

tio ⁿ

n ^r

19

.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

17

För att giva cn uppfattning om det ekonomiska utfallet vid en tillämpning

av det föreslagna ersättningssystemet i förhållande till nu gällande grunder

och till vissa införskaffade kostnadsberäkningar har sakrevisionen upprät­

tat en tablå (s. 16), utvisande den totalt uppburna ersättningen vid vissa år­

liga körlängder och den därvid uppburna genomsnittsersättningen per km.

Tablån har upprättats på grundval av det i februari 1950 rådande pris­

läget.

1 allmänhet ha remissinstanserna givit sin anslutning till tanken, att er­

sättningsbeloppen böra så nära som möjligt ansluta sig till de verkliga själv­

kostnaderna. Såsom redan förut antytts ha emellertid vissa myndigheter

ansett att de speciella självkostnader, som kunna uppkomma allt efter som

arbetsförhållandena växla inom olika verksamhetsområden, böra tagas till

utgångspunkt för kostnadsberäkningarna i stället för de genomsnittliga

kostnaderna i ett antal typfall.

Ej heller mot förslaget att ersättningsbeloppen skola grundas på kalkyler

för två olika biltyper med tjänstevikt under respektive över 1 100 kg ha

som regel erinringar framförts. Rikets allmänna kartverk har dock uttalat

sig för en biltyp och kontrollstyrelsen för tre biltyper.

Däremot ha skiftande meningar kommit till uttryck beträffande de av

sakrevisionen uppställa principerna för fördelning av de fasta kost­

naderna.

Riksräkenskapsverket har ansett de föreslagna ersättningsgrunderna val

avvägda för tillgodoseende av såväl statens intresse att tjänstemännen i er­

forderlig utsträckning ställa sina bilar till förfogande för tjänsteresor som

den enskilde tjänstemannens intresse att erhålla skälig gottgörelse för sina

kostnader för hållande av bil.

Statskontoret har tillstyrkt förslaget i denna del men framhållit, att det

förefaller som om totalutnyttjandet per år för större bil satts vid ett förhål­

landevis lågt antal mil. Skiljaktig mening har uttalats av t. f. statskommissa-

rien Jerdenius och förste byråsekreteraren Kull, vilka ansett, att man vid

beräknandet av ersättning för driftkostnaderna för bil bör utgå från att er­

sättningen skall beräknas efter den genomsnittliga självkostnaden för bil

vid ett ekonomiskt tillfredsställande totalutnyttjande av bilen, och att sär­

skilda ekonomiska fördelar icke skola beredas någon av parterna. Ett kon­

sekvent genomförande av denna princip leder enligt deras uppfattfling till

en enhetlig ersättning för kilometer vid alla körlängder upp till 1 500 mil

för år, varigenom ett administrativt enkelt ersättningssystem skulle erhållas.

Ersättningen för de första 1 500 milen per år bör med hänsyn härtill be­

stämmas till 25,5 öre per km vid användande av bil med en tjänstevikt under

1 100 kg och eljest till 34,5 öre per km.

Statstjänarkartellen har uttalat, att de föreslagna ersättningsbeloppen

förefalla skäliga med hänsyn till rådande kostnader.

Tjänstemännens centralorganisation har förklarat sig godtaga såväl för­

slaget till kompensationsgrad i fråga om de fasta kostnaderna som princi-

2

Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. iVr 19.

18

Kangl. Maj.ts proposition nr 19.

pen att ersättningen baseras på en årlig total körlängd av 1 500 mil, även

om sistnämnda bestämning synes väl hög.

I några yttranden har gjorts gällande, att full ersättning för de fasta

kostnaderna bör utgå även om den årliga körsträckan i statens tjänst un­

derstiger 1 500 mil. Sålunda ha socialstyrelsen, hushållningssällskapens för­

bund, Sveriges akademikers centralorganisation samt Sveriges jägmästares

och forstmästares riksförbund ansett, att ifrågavarande ersättningsgräns bör

bestämmas till 1 000 mil per år, medan skogsstyrelsen uttalat sig för att för­

delningen av de fasta kostnaderna inom hela latituden 500—1 500 mil bör

ske med utgångspunkt från den fasta kostnaden vid 1 500 mil.

Domänstyrelsen har föreslagit, att statsverket skall oberoende av kör­

sträckan betala hela kostnaden för fordonsskatt, försäkring och garage samt

vid 500 mils körning i tjänsten bestrida 2/3 av kostnaderna för amortering

och ränta.

Rikets allmänna kartverk och länsstyrelsen i Västerbottens län ha anfört,

att de fasta kostnaderna böra helt täckas av kilometeranslagen även om

den årliga körlängden understiger 1 500 mil.

Statstjänstemännens riksförbund har i sitt yttrande anfört att de till för­

bundet anslutna organisationer, som avgivit yttranden över sakrevisionens

preliminära förslag, i allmänhet framhållit att ersättningsbeloppen äro för

låga och att ersättningen ej täcker självkostnaderna. Av ifrågavarande or­

ganisationer har Sveriges lantmätareförening förordat full kompensation för

de fasta kostnaderna vid en årlig körlängd i tjänsten av 700 mil.

Lantmäteristyrelsen har i sin förut omförmälda skrivelse hemställt, att

en annan fördelningsgrund beträffande de fasta kostnaderna än den av

sakrevisionen föreslagna skall tillämpas för lantmäteripersonalen. Styrelsen

föreslår sålunda, att statsverket för såväl mindre som större bil skall bi­

draga med 75 procent av de fasta kostnaderna vid årliga körlängder upp

till 500 mil. Under därpå följande 1 000 mil per år skall bilinnehavaren er­

hålla ersättning för återstående fasta kostnader. I fråga om mindre bil bör

därjämte enligt lantmäteristyrelsens förslag gälla den specialregeln, att stats­

verket vid årliga körlängder upp till 300 mil skall svara för 60 procent av

de fasta kostnaderna.

Till stöd för sin framställning har lantmäteristyrelsen anfört bl. a. föl­

jande.

Lantmäteripersonalens tjänsteresor avvika i avsevärd grad från vanliga

tjänsteresor inom statsförvaltningen. Sålunda medföres nästan utan undan­

tag omfattande bagage. Detta består därvid av instrument (t. ex. teodolit,

distanstub och avvägningsinstrument med tillhörande lådor och stativ), an­

nan mätutrustning (t. ex. mätband, stakkäppar, stenborr, slägga och mar-

keringsjärn) samt kontorsutrustning (t. ex. skrivmaskin, räknemaskin,

planimeter, kartor, blanketter o. dyl.). Ej sällan medföres ytterligare per­

sonlig utrustning för ibland långvarig vistelse utanför stationeringsorten.

Mycket ofta åtföljes lantmätaren av mätningstekniker, av gode män, som

hämtas under färdvägen, eller av särskilt tillkallad sakkunnig. Då förrätt-

ningsobjekten ligga vitt utspridda på distriktets landsbygd, uppkommer i

19

regel en avsevärd tidsutdräkt, om allmänna koinmimikationsmedel utnytt­

jas. Ofta äga resorna rum på dåliga vägar och under besvärliga väderleks­

förhållanden. Personalens bilar äro på grund härav utsatta för förslitning

i högre grad än vid vanliga bilresor. På grund av lantmäteriarbetets art

framstår bilen som ett synnerligen värdefullt hjälpmedel för personalen,

och särskilt under nuvarande förhållanden med hårt pressad arbetstakt på

grund av stor och växande arbetsmängd utgör bilen ett medel att rationa­

lisera verksamheten, som icke kan undvaras.

Lantmäteristyrelsen har genom kontakter med lantmäteristatens tjänste-

föreningar haft klart för sig att personalen ansett nuvarande ersättnings­

bestämmelser för begagnandet av egen bil i tjänsten som obilliga. Styrelsen,

som med bekymmer sett den begynnande tveksamheten hos personalen att

även i fortsättningen hålla sig med egen bil för tjänstebruk, har — i syfte

att skapa ett underlag för att bedöma bilens ekonomiska betydelse för lant-

mäteriet — under hösten 1950 verkställt en undersökning' inom ett trettio­

tal representativa organisationsenheter angående de förändringar i rese- och

traktamentskostnader samt tidsåtgång, som föranledes av en insats av en

eller flera bilar per organisationsenhet. Av utredningen framgår bl. a., att

den genomsnittliga årliga körlängden av tjänsteresor för lantmäteriets be­

fattningshavare är jämförelsevis låg. Detta sammanhänger närmast med

de begränsade verksamhetsområdena samt en omsorgsfull planläggning av

resorna. Medelkörlängden för alla här ifrågavarande bilar utgjorde under

år 1949 446 mil. För de lätta bilarna gäller en lägre genomsnittlig körlängd

per år eller omkring ,‘370 mil.

Ett genomförande av sakrevisionens förslag skulle i huvudsak innebära

en försämring för lantmäteripersonalen. Under nuvarande förhållanden

skulle en dylik försämring kunna medföra vittgående, icke önskvärda kon­

sekvenser för det allmänna. Vad som i stället skulle erfordras för att öka

lantmäteriets arbetskapacitet och lönsamhet är närmast en förbättring av

utgående ersättning för bilresor.

Sakrevisionens förslag, som såvitt lantmäteristyrelsen kunnat finna i

övrigt grundar sig på omsorgsfull utredning och riktiga principer, inne­

håller en förutsättning, som icke är riktig och ej heller relevant vad be­

träffar förhållandena inom lantmäteristaten. Styrelsen syftar härvidlag

på sakrevisionens antagande, att en bil, för att ekonomiskt totalutnyttjas,

måste köras 1 500 mil per år. Det är verklighetsfrämmande att antaga, att

en tjänsteman, som större delen av året är sysselsatt med pressande för-

rättningsarbete, under ledig tid skulle i privata ärenden köra 800 å 900

mil. Det torde emellertid icke finnas anledning att undersöka de privata

resornas omfattning. Den enda omständighet, som i sammanhanget har

någon betydelse, torde vara, att lantmäteripersonalen genom att tillhanda­

hålla sina bilar för tjänsteresor, åstadkommer en arbetsprestation, som

eljest icke skulle ha varit möjlig, och därigenom bereder statsverket en

nettoinkomstökning av storleksordningen eu kvarts miljon kronor. Detta

förhållande skulle i och för sig kunna anföras som motiv för att statsver­

ket redan från och med en ganska låg årlig körlängd iklädde sig hela de

fasta kostnaderna för en bil.

I sitt yttrande över Jantmäteristyrelsens framställning har sakrevisionen

avstyrkt, att för lantmäteripersonalen skulle tillämpas annan kompensa­

tionsgrad än den som avsetts skola gälla för statsförvaltningen i övrigt.

Sakrevisionen har emellertid funnit det skäligt, att särskild ersättning be-

redes lantmäteripersonalen, vilkens tjänsteresor i vissa hänseenden synas

Kungl. Maj:Is proposition nr 19.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

avvika från tjänsteresor i allmänhet inom statsförvaltningen. Sålunda med-

föres vid lantmäteripersonalens förrättningar nästan utan undantag om­

fattande, statsverket tillhörig utrustning. Enligt vad sakrevisionen inhämtat

består denna utrustning av »sammanträdesutrustning» å ca 40 kg, »nor-

malutrustning» å ca 85 kg eller »större mätningsutrustning» å ca 185 kg.

Medförande av i allt fall någon av de två sistnämnda utrustningarna, som

därtill äro skrymmande, medför ökade självkostnader, till vilka hänsyn icke

tagits i sakrevisionens kostnadsberäkningar. På grund härav är det en­

ligt sakrevisionens uppfattning icke oskäligt, att förrättningsman för tjäns­

teresor, vid vilka han för sina tjänsteförrättningar nödgas i bilen regelmäs­

sigt medföra utrustning av viss tyngd, beredes ersättning med samma be­

lopp, 5 öre per km, som enligt 8 § 2 mom. allmänna resereglementet till­

kommer förrättningsman, som i sin bil medför annan förrättningsman. Sak­

revisionen anser sig dock icke böra föreslå, att dylik ersättning ifråga-

kommer för medförande av annan utrustning än »normalutrustning» eller

»större mätningsutrustning». Sakrevisionen har därvid förutsatt, att före-

nämnda ersättning å 5 öre per km för medresande förrättningsman är be­

stämd i viss anslutning till den i ett motorfordons tjänstevikt ingående per­

sonvikten av 75 kg. På grund härav bör den eljest utgående ersättningen

ökas vid medförande av »normalutrustning» med 5 öre per km och av

»större mätningsutrustning» med 10 öre per km.

Sakrevisionen har slutligen framhållit att, därest det skulle visa sig att

förrättningsman inom annat förvaltningsområde regelmässigt har att för

sin tjänst medföra utrustning av förenänmda tyngd och skrymmande be­

skaffenhet, det synes skäligt, att motsvarande särskilda ersättning tillkom­

mer sådan förrättningsman.

Vad angår sakrevisionens förslag om förhöjd ersättning vid vissa tjänste­

resor har arbetarskyddsstyrelsen uttalat, att tilläggsersättning bör utgå ej

blott vid tjänsteresor inom de fyra nordligaste länen utan även vid tjänste­

resor som företagas av yrkesinspektionens befattningshavare i Gävle och

Karlstad.

I några yttranden ha framförts erinringar mot förslaget att ett tillägg av

5 öre per km skall utgå för varje medresande förrättningsman. Statskon­

toret anser sålunda, att dylik tilläggsersättning bör medgivas endast om

antalet medresande varit två eller flera och utgå med ett fixt belopp av

5 öre per km. Skiljaktig mening har anmälts av t. f. statskommissarien

Löndahl. Telegrafstyrelsen har uttalat, att ersättningen bör nedsättas till

ett par öre per kilometer. Även vattenfallsstyrelsen har funnit den före­

slagna ersättningen vara för hög. Statstjänsteimännens riksförbund har an­

fört, att såsom förrättningsman bör räknas jämväl medresande, vilken är

stadd i statens ärenden men å vilken resereglementets bestämmelser icke

äga tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 19.

Departementschefen.

21

1 allt mer stegrad utsträckning förekommer att bil användes vid resor,

som företagas i tjänsten. Erfarenheten har givit vid handen, att på många

områden arbetet kan i hög grad effektiviseras och avsevärda tidsvinster

uppnås, om befattningshavarna vid tjänsteförrättningar utanför statione-

ringsorten kunna begagna bil i stället för andra kommunikationsmedel.

Även om — vilket dock icke alltid är fallet — resekostnaderna ökas när bil

användes, torde i allmänhet kostnadsökningen mer än uppvägas av att ve­

derbörande tjänstemans arbetstid kan bättre utnyttjas.

Ofta är emellertid resefrekvensen icke så hög att det är ekonomiskt för­

svarbart att staten anskaffar tjänstebil och ställer denna till förfogande.

I dylika fall kan det många gånger bliva för statsverket ekonomiskt lö­

nande att förrättningsmän tillhöriga bilar begagnas vid resor i tjänsten.

Härvid bör även beaktas, att möjligheten att använda egen bil i tjänsten

är ägnad att skapa ökad trivsel i arbetet.

En förutsättning för det sambruk mellan statsverket och den enskilde,

som dispositionen för tjänsteresor av denne tillhörig bil kan sägas innebära,

är emellertid, å ena sidan, att det allmännas intresse av att utnyttja för-

rättningsmannens bil blir tillgodosett och, å andra sidan, att förrättnings-

mannen erhåller en skälig gottgörelse för att hans bil ställes till förfogande.

I sistnämnda hänseende bör eftersträvas, att ersättningsbeloppen så nära

som möjligt anslutas till de faktiska självkostnaderna och att en rättvis

fördelning av dessa kostnader mellan statsverket och den enskilde tjänste­

mannen åstadkommes.

Ur angivna synpunkter lämna de nuvarande bestämmelserna i fråga om

ersättning för användande av egen bil i tjänsten åtskilligt övrigt att önska.

Ersättningsbeloppen äro för närvarande mycket varierande inom olika de­

lar av statsförvaltningen. Bestämmelserna medföra därför ofta olika re­

sultat i ersättningshänseende för likartade förrätlningsresor och förorsaka

därjämte en tidsödande och besvärlig kontrollprocedur. Vidare torde er­

sättningsbeloppen i många fall icke grunda sig på undersökningar röran­

de de faktiska självkostnaderna för innehav och drift av bil. För de fall,

där de s. k. besparingsreglementena icke äro tillämpliga, kan ersättnings­

beloppet med hänsyn till att detsamma angivits i allmänna resereglemen-

tet icke smidigt anpassas till inträffade kostnadsförändringar.

På grund av det anförda anser jag, att bestämmelserna om ersättning för

tjänsteresor med förrättningsmän tillhörig bil böra ändras. Det förslag, som

härutinnan framlagts av statens sakrevision och som tillstyrkts i flertalet

av de däröver avgivna yttrandena, synes mig väl ägnat att läggas till grund

för en reglering av hithörande frågor. Detta förslag innebär bl. a., att ett

enhetligt för hela statsförvaltningen gällande ersättningssystem skall ge­

nomföras och att detta system skall utformas så att ersättningsbeloppen så

nära som möjligt anslutas till de verkliga självkostnaderna. I sistnämnda

hänseende utgår förslaget från att full täckning för såväl de fasta som de

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

rörliga kostnaderna skall medgivas från statens sida, om tjänsteman till­

hörig bil begagnas för tjänsteresor i sådan utsträckning, att ett för bilan­

skaffning ekonomiskt försvarbart utnyttjande uppnås enbart i statens tjänst,

och att förutom de rörliga kostnaderna endast viss del av de fasta kostna­

derna skall bestridas av statsverket vid mindre utnyttjande av bilen för

statens räkning. Ersättningsbeloppen per kilometer bliva på grund härav

olika vid olika årliga körlängder.

Såsom redan framhållits utgår ersättning för tjänsteresor med egen bil

för närvarande enligt skilda bestämmelser inom olika delar av statsförvalt­

ningen. Ehuru grundförutsättningarna för resornas anordnande och ersät­

tande i många fall äro likartade, föranleda nu gällande ersättningsnormer

betydande skillnader i fråga om storleken av ersättningsbeloppen. Såväl ur

rättvisesynpunkt som med hänsyn till önskvärdheten att förenkla beräk­

ningen av reseersättningarna och kontrollen däröver anser jag det angelä­

get, att ersättning för tjänsteresa med egen bil utgår efter enhetliga normer.

De olika s. k. besparingsreglementena skulle då kunna upphävas i de delar,

de avse ersättning för tjänsteresa med egen bil. Enligt vad jag inhämtat har

inom 1949 års reseersättningskommitté diskuterats införandet av ett sådant

system för traktamentsersättning att dessa reglementen även i övriga delar

skulle kunna upphävas.

Den av sakrevisionen verkställda undersökningen synes mig giva vid han­

den, att förutsättningar föreligga för införande av ett enhetligt, för så gott

som hela statsförvaltningen gällande ersättningssystem. Även om tjänste­

resorna inom några få verksamhetsområden äro i viss mån olika de förrätt-

ningsresor, som tjänstemän i allmänhet företaga, bör detta icke utgöra hin­

der för att enhetliga ersättningsbestämmelser tillskapas. Det torde nämligen

vara möjligt att så utforma ersättningsnormerna, att tillbörlig hänsyn kan

tagas till de särpräglade förhållanden, som otvivelaktigt råda inom vissa

förvaltningsgrenar. I likhet med sakrevisionen finner jag dock, att de en­

hetliga ersättningsgrunderna icke böra tillämpas i fråga om bilinspektio­

nens besiktningsmän och postverkets lantbrevbärare.

I några yttranden ha anförts betänkligheter mot att låta det föreslagna

systemet gälla även i sådana fall, då reseersättningarna skola erläggas av

enskilda rekvirenter. Utan tvivel är det också mindre önskvärt att enskilda

uppdragsgivare kunna bliva skyldiga att erlägga olika ersättningsbelopp

allt efter som förrättningen ägt rum i början eller slutet av den bestämda

beräkningsperioden. Såsom riksräkenskapsverket och veterinärstyrelsen

framhållit kan emellertid denna olägenhet icke tillmätas så stor betydelse

att det enhetliga systemet på grund därav skulle avvisas.

Sakrevisionen har även föreslagit, att avgörandet, huruvida kostnads­

jämförelse enligt 4 § första stycket resereglementet skall göras eller ej, skall

generellt decentraliseras från Kungl. Maj :t till vederbörande centrala för­

valtningsmyndigheter. I likhet med statskontoret anser jag dock, att beslu­

tanderätten alltjämt i princip bör förbehållas Kungl. Maj :t men möjlighet

bör öppnas för Kungl. Maj :t att delegera beslutanderätten i dessa frågor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

23

Beträffande förutsättningarna för att dispens skall givas från kostnads­

jämförelsen synas de av sakrevisionen uppdragna riktlinjerna böra godta­

gas. Dispens bör sålunda bygga på en verklig jämförelse i stort beträffande

kostnaderna för olika färdsätt. Medgivande att använda egen bil i tjänsten

i förening med undantag från kostnadsjämförelse enligt 4 § första stycket

bör lämnas endast om detta ur ekonomisk synpunkt och med hänsyn till

ett rationellt bedrivande av verksamheten ställer sig förmånligt för stats­

verket. Medgivandet bör avse viss tid och visst tjänstgöringsområde, varvid

även bör fastställas den biltyp, efter vilken ersättningen skall beräknas.

För medgivandet bör vidare förutsättas förbindelse från vederbörande för-

rättningsman att under tiden för medgivandet använda bilen för resor i

tjänsten, att låta annan förrättningsman, som har att i tjänsteärende fär­

das samma väg, i mån av utrymme medfölja i bilen, samt att för anbefalld

resa använda tjänstebil, om sådan ställes till förfogande.

Jag delar även sakrevisionens uppfattning, att dylikt medgivande att be­

gagna egen bil i tjänsten endast undantagsvis bör avse annan bil än mindre

bil samt att för myndighets beslut om tillstånd att beräkna ersättningen

efter den för större bil avsedda taxan bör fordras särskild motivering. Det

kan dock bliva erforderligt att övergångsvis medgiva en mindre restriktiv

prövning i detta hänseende.

Då ersättningsbestämmelserna äro avsedda att gälla vare sig undantag

från kostnadsjämförelse medgivits eller ej, uppstår frågan, efter vilken bil­

typ ersättningen skall beräknas i de fall, för vilka ersättningsbeloppet nu

angives i 2 § 1 mom. resereglementet, eller således då kostnadsjämförelse

skall ske och något beslut om användande av viss biltyp icke föreligger. I

anslutning till vad jag nyss anfört bör enligt min mening gälla, att ersätt­

ningen i dylika fall skall, oavsett om mindre eller större bil kommit till

användning, beräknas efter den taxa, som avses skola gälla för begagnande

av mindre bil. Med hänsyn till att härvid i allmänhet torde vara fråga om

mera tillfällig körning i tjänsten eller kortare körlängder, torde ersättningen

i regel komma att utgå efter det högsta i nämnda taxa upptagna beloppet.

Vad jag här förordat förutsätter följande ändringar i allmänna resereg­

lementet. Då ersättningsbeloppen enligt de av mig föreslagna grunderna

skola bestämmas med hänsyn till självkostnadsberäkningar och därför tid

efter annan kunna behöva jämkas på grund av inträffade större prisänd­

ringar, kunna ersättningsnormerna smidigast anpassas efter föreliggande

förhållanden om bestämmelserna utbrytas ur resereglementet och innefattas

i särskilda av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter. Jag förordar därför,

att den i 2 § 1 mom. resereglementet intagna bestämmelsen om ersättning

för resa med »Annan automobil» utbytes mot en hänvisning till dylika av

Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Detta föranleder även ändringar i

4 § tredje stycket, bl. a. upphävande av stadgandet att Kungl. Maj :t i

regel icke må bestämma ersättningen för tjänsteresa med egen bil till högre

belopp än det i 2 § 1 mom. angivna. Även förslaget om möjlighet för Kungl,

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

Maj :t att till central förvaltningsmyndighet delegera prövningen av frågor

om undantag från den i 4 § första stycket stadgade kostnadsjämförelsen

påkallar en ändring av 4 § tredje stycket.

De nya bestämmelserna böra träda i kraft snarast möjligt, förslagsvis

den 1 april 1951.

I enlighet med det anförda har inom civildepartementet upprättats för­

slag till kungörelse om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 £ allmänna rese-

reglementet den 21 juni 1929 (nr 210), vilket förslag torde böra föreläggas

riksdagen till antagande.

Sedan riksdagen meddelat beslut i ämnet, torde det ankomma på Kungl.

Maj :t att utfärda de avsedda ersättningsbestämmelserna. För att riksdagen

skall bliva i tillfälle att erhålla kännedom om hur dessa bestämmelser en­

ligt min mening böra närmare utformas torde jag emellertid redan i detta

sammanhang få något beröra även denna fråga. Jag delar sakrevisionens

uppfattning, att utgångspunkten för fördelningen av de fasta kostnaderna

mellan staten och den enskilde bör vara ett ur ekonomisk synpunkt till­

fredsställande totalutnyttjande av bilen för såväl statligt som enskilt bruk.

Sakrevisionens förslag att denna grad av utnyttjande skall anses vara upp­

nådd vid en körlängd av 1 500 mil per år synes böra godtagas. Då från

vissa myndigheters och sammanslutningars sida gjorts gällande, att denna

gräns skulle vara allt för hög, torde tillräcklig hänsyn icke ha tagits till de

faktiska förhållandena.

I enlighet med det anförda böra vid årliga körlängder av 1 500 mil eller

mera i statens tjänst såväl de fasta som de rörliga kostnaderna helt bäras

av statsverket. Begagnas bilen i mindre utsträckning för tjänsteresor bör,

förutom de rörliga kostnaderna, endast viss del av de fasta kostnaderna be­

stridas av staten. Sakrevisionens förslag i denna del innebär, att vid årliga

körlängder av upp till 500 mil statsverket och den enskilde skola bestrida

hälften vardera av de fasta kostnaderna och att bilägaren under därpå föl­

jande 1 000 mil skall få ersättning för återstående fasta kostnader. Lant-

mäteristyrelsen åter har förordat, att täckningsprocenten för de fasta kost­

naderna skall vid körlängder upp till 500 mil per år vara 75, medan domän­

styrelsen föreslagit, att statsverket skall vid sistnämnda körlängd svara för

Va av kostnaderna för amortering och ränta samt oberoende av körsträckan

helt bestrida övriga fasta kostnader.

Fastställandet av kompensationsgraden i fråga om de fasta kostnaderna

vid lägre årliga körsträckor än 1 500 mil är enligt min mening en avväg­

ningsfråga, vid vars bedömande hänsyn måste tagas såväl till statens in­

tresse att tjänstemännen i erforderlig omfattning ställa sina bilar till för­

fogande för tjänsteresor som den enskilde tjänstemannens intresse att er­

hålla skälig gottgörelse för kostnaderna för bilen. En rent proportionell

minskning av täckningsprocenten synes på grund härav icke böra ifråga-

komma. En dylik nedsättning skulle för övrigt innebära en betydande sänk­

25

ning av de enligt besparingsreglementena nu utgående ersättningsbeloppen.

Jag finner mig med hänsyn till det anförda böra förorda, att kompensations­

graden bestämmes något högre. Då sakrevisionens förslag synes innebära en

skälig fördelning av de fasta kostnaderna mellan staten och den enskilde

tjänstemannen, anser jag mig böra förorda förslaget även i denna del. Man

bör nämligen icke bortse från att bilinnehavet för den enskilde befattnings­

havaren medför fördelar utom tjänsten.

Den i enlighet med angivna principer utgående ersättningen bör beräknas

med hänsyn till den genomsnittliga kostnaden i ett antal typfall och grun­

das på kalkyler för två biltyper, den ena med en tjänstevikt understigande

1 100 kg och den andra med eu tjänstevikt av minst 1 100 kg. Dessa kal­

kyler böra enligt min mening omräknas varje år, förslagsvis under våren,

varefter Kungl. Maj:t fastställer ersättningsbeloppen för det kommande

budgetåret.

Mot sakrevisionens förslag, att ersättningsbeloppen skola så till vida diffe­

rentieras, att ersättningen för resor i de fyra nordligaste länen höjes med

2 öre per km vintertid och eljest med 1 öre per km, har jag icke något att

erinra.

Jag finner mig även böra godtaga, att den i 8 § 2 mom. resereglementet

stadgade ersättningen av 5 öre per km för varje medresande förrättnings-

man bibehålies i avvaktan på resultatet av 1949 års reseersättningskommit-

tés arbete, även om denna ersättning, såsom vissa myndigheter framhållit,

förefaller väl hög. Prövningen av statstjänstemännens riksförbunds för­

slag om en utvidgning av tillämpningsområdet för detta författningsrum

synes böra anstå till dess kommitténs förslag föreligger.

Med anledning av vad sakrevisionen anfört i sitt yttrande över lantmäteri-

styrelsens framställning vill jag ej motsätta mig, att befattningshavare, som

vid förrättningar utanför stationeringsorten regelmässigt måste medföra

tyngre eller mera skrymmande utrustning, efter Kungl. Maj :ts prövning till-

erkännes särskild ersättning för de tjänsteresor, vid vilka sådan utrustning

medföres. Härigenom kan skälig hänsyn tagas till de särpräglade förhållan­

den, som råda inom vissa förvaltningsområden. Högre ersättning än 5 öre

per km synes dock icke böra medgivas.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att förenämnda för-

fattningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till anta­

gande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att pro­

position av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 19.

Ur protokollet:

It. Sandberg.