Prop. 1951:191

('med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 191. 1

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 30 mars 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379); samt

4) förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt gällande bestämmelser taxeras ägare eller brukare av jordbruks­ fastighet enligt den s. k. kontantprincipen. Denna innebär, att som inkomst redovisas vad som kontant eller in natura kommit jordbrukaren till godo och som utgift upptages vad som kontant eller in natura utgivits. Avdrag medgives för värdeminskning av byggnad i jordbruksdriften. Däremot får avdrag icke göras för kostnad för uppsättning av inventarier eller för vär­ deminskning å dessa. I stället erhålles avdrag för kostnad för anskaffning av inventarier till ersättande av andra av samma slag.

I propositionen föreslås, att jordbrukare skall under vissa förutsättningar äga rätt att, i likhet med vad som gäller beträffande rörelseidkare, bliva taxe­ rad enligt bokföringsmässiga grunder. Innebörden härav är, att nettointäkten påverkas icke blott av intäkter och omkostnader utan även av in- och utgå-

1 Bihang till riksdagens protokoll 1991. 1 samt. Nr 191.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

ende balans beträffande varulager, varufordringar och varuskulder. Ford­

ringar och skulder redovisas som inkomst respektive utgift under det år, då

de uppkomma, oberoende av om likvid erlagts under året eller icke. Avdrag

medgives för värdeminskning icke blott å byggnad utan även å inventarier.

Rätten att bliva taxerad enligt bokföringsmässiga grunder föreslås skola

tillkomma endast den jordbrukare, som underkastar sig skyldighet att föra

räkenskaper i huvudsak i den omfattning, som angives i 1929 års bokfö­

ringslag. Jordbrukarnas skyldighet att föra räkenskaper skall emellertid

icke medföra de civilrättsliga verkningar i olika hänseenden, som åtfölja

bokföringsskyldigheten enligt nämnda lag. Skyldigheten för jordbrukarna

att föra räkenskaper föreslås i stället skola uteslutande tjäna taxeringsända-

mål.

I fråga om inkomstredovisningen beträffande jordbruksfastighet föreslås

i huvudsak samma regler skola tillämpas, som nu gälla beträffande rörelse.

S. k. fri lagervärdering skall alltså vara tillåten, såvitt angår lagret utom

djuren. Dessa skola normalt upptagas lägst till vissa minimivärden, vilka

fastställas av Kungl. Maj :t eller — om innevarande års riksdag antager det

förslag om inrättande av en riksskattenämnd, som förelagts riksdagen •—

av denna nämnd. Minimivärdena föreslås skola bestämmas till belopp, som

något understiga genomsnittspriserna å djur under beskattningsåret.

Vid övergången till det nya systemet föreslås avdrag icke skola få ske

för värdet av det ingående lager, som icke utgöres av djur. I fråga om dju­

ren föreslås, att som ingående lager, varför avdrag får göras, skall få upp­

tagas den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning av djur, om denna kost­

nad kan visas. Om så icke kan ske, föreslås avdrag skola få åtnjutas för

värdet å de vid övergången befintliga djuren med belopp, som motsvarar

deras genomsnittspriser under år 1953, reducerade med 20 procent. Ifråga­

varande belopp skola fastställas i samma ordning, som tidigare föreslagits

skola gälla i fråga om den senare årliga värderingen.

Vid övergången skall enligt förslaget avdrag icke få ske för värdet av

ingående fordringar. Å andra sidan föreslås värdet av ingående varuskul­

der icke skola upptagas som inkomst.

Om jordbruksfastigheter, som äro belägna i olika kommuner, utgöra en

förvaltningsenhet, bilda de enligt gällande bestämmelser icke tillsammans

en förvärvskälla, utan fastigheten eller fastigheterna i varje kommun ut­

göra för sig en förvärvskälla. Särskilt om redovisning sker efter bokförings­

mässiga grunder, möta svårigheter att särskilja de inkomster och utgifter,

som hänföra sig till varje kommun. Med hänsyn härtill föreslås, att såsom

särskild förvärvskälla beträffande jordbruksfastighet skall, utan begräns­

ning till en kommun, anses varje fastighet, fastighetsdel eller komplex

av fastigheter, som är att anse såsom förvaltningsenhet. Vad nyss sagts

skall gälla vare sig taxering sker efter bokföringsmässiga grunder eller en­

ligt kontantprincipen.

De bestämmelser, som gälla beträffande avdrag för värdeminskning av

inventarier i rörelse, föreslås skola ha motsvarande tillämpning i fråga om

3

inventarier i jordbruk. I propositionen uttalas, att avskrivningsprocentens storlek borde bestämmas i praxis med hänsyn till de olika inventariernas varaktighetstid. För att vinna en praktisk tillämpning kunde det vara lämp­ ligt, att avskrivningsprocenten bestämdes så, att den motsvarade den ge­ nomsnittliga förslitningen av hela inventariebeståndet. Härvid syntes 10 procent vara en skälig procentsats.

I en tidigare denna dag beslutad proposition om ändrade regler för be­ skattning av realisationsvinster, ersättningar för goodwill samt ackumule­ rade inkomster har förordats, att såsom intäkt av rörelse skall beskattas hela vinsten vid försäljning av inventarier, oavsett om den skattskyldige äger åtnjuta fri avskrivning eller icke. I överensstämmelse härmed före­ slås i förevarande proposition, att då inkomst av jordbruksfastighet redo­ visas enligt bokföringsmässiga grunder hela vinsten vid försäljning av in­ ventarier alltid skall behandlas som intäkt av jordbruksfastighet.

I propositionen föreslås, att vid övergången avdrag skall få åtnjutas för den ursprungliga nyuppsättningskostnaden för inventarier, om denna kan visas. Kan så icke ske, föreslås, att ingångsvärdet skall beräknas på liknande sätt som föreslagits skola ske beträffande djurbeståndet. Sålunda skall vid ingångsvärdets bestämmande hänsyn tagas till samtliga inventarier, som vid övergången finnas å egendomen. Kungl. Maj :t eller riksskattenämnden skall fastställa värden å olika slag av inventarier, såsom vagnar, plogar,, harvar m. in. Dessa värden skola lämpligen motsvara genomsnittpriserna under år 1953, reducerade med 20 procent.

I propositionen uttalas, att avskrivningsprocentens storlek borde bestäm­ mas i praxis med hänsyn till byggnads varaktighetstid. Avskrivningen före­ slås skola ske å anskaffningsvärdet. Om detta icke kan visas, föreslås av­ skrivningen skola verkställas å belopp, motsvarande två tredjedelar av jord­ bruksvärdet. Härvid skall dock jordbruksvärdet minskas med däri ingå­ ende skogsmarksvärde, i den mån detta överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner.

Särskilt maskinvärde föreslås icke skola bestämmas å fasta maskiner å jordbruksfastighet. I stället skall värdeminskningsavdrag å dessa medgivas med högre procentsats än som tillämpas för byggnaden i övrigt.

I fråga om avdrag vid utrangering eller rivning av byggnad i jordbruk föreslås samma bestämmelser skola tillämpas som i motsvarande hänse­ ende gälla beträffande byggnad i rörelse.

Vid övergången skall, om anskaffningskostnaden för byggnad kan visas, såsom ingångsvärde upptagas den ursprungliga anskaffningskostnaden, ökad med kostnaderna för ny-, till- och ombyggnad samt förvärv av byggnad men minskad med beloppet av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag och oav­ skrivet värde å utrangerad eller avyttrad byggnad. Om anskaffningskost­ naden icke kan visas, föreslås att såsom ingångsvärde skall tjäna två tredje­ delar av jordbruksvärdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån detta över.stiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

De föreslagna bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av bygg­

nad skola, med undantag för stadgandet om avdrag för utrangering eller

rivning av byggnad, gälla vare sig inkomsten av jordbruksfastighet beräk­

nas enligt kontantmetoden eller efter bokföringsmässiga grunder.

Därest den ursprungliga anskaffningskostnaden å fasta maskiner kan

visas, skall ingångsvärdet utgöras av nämnda kostnad, minskad med tidi­

gare åtnjutna å maskinerna belöpande värdeminskningsa vdrag. Kan an­

skaffningskostnaden icke visas, föreslås såsom ingångsvärde skola tjäna

skäligt värde motsvarande uppskattat saluvärde vid övergången.

Avdrag för överpris och merkostnad för inventarier och byggnader före­

slås skola medgivas under samma förutsättningar som gälla för rörelseid-

kare.

I propositionen uttalas, att frågan om taxering av intäkt av växande

skog efter bokföringsmässiga grunder borde övervägas först sedan försla­

get om taxering av intäkt av jordbruk enligt dylika grunder genomförts

och varit i tillämpning någon tid.

Vidare uttalas, att den omedelbart erforderliga förstärkning av taxe-

ringsväsendet, som det nya redovisningssystemet för jordbrukarna torde

kräva, icke kunde bedömas förrän kännedom erhållits om hur många jord­

brukare som vid systemets ikraftträdande komme att övergå till detta. Pro­

position med äskande av erforderligt anslag för behövlig förstärkning borde

föreläggas 1953 års riksdag.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1953

och tillämpas vid taxering första gången år 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

5

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 18 §, 21 §, 23 § 1 mom., 41 § och 56 § kom­

munalskattelagen den 28 september 19281 samt anvisningarna till 18 §

punkterna 1 och 2, 21 § punkterna 1 och 3, 22 § punkterna 1 och 2, 25 §

punkt 2 och 41 § samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det föl­

jande angives samt att till 22 § nämnda lag skall fogas ett nytt moment, be­

tecknat 3 mom., och till anvisningarna

tecknad punkt 8, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse:

18

§.

Såsom särskild förvärvskälla anses

i fråga om:

a) jordbruksfastighet: in­

om var kommun för sig, varje fas­

tighet, fastighetsdel eller komplex

av fastigheter, ,som i ägarens eller

brukarens hand är att anse såsom

förvaltningsenhet;

b) annan fastighet —- —

— haft i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

21

§.

Till intäkt------------ hans hus­

håll;

c) intäkt av skogsbruk, var­

till hänföras:

intäkt genom avyttring av skogs­

produkter, därunder inbegripna pro­

dukter av sådan förädlingsverksam-

het, som ingår i skogsbruket, genom

upplåtelse av avverkningsrätt till

skog eller genom avyttring av väx­

ande skog i samband med avyttring

av marken, därest icke vinst å av­

yttring av fastigheten i dess helhet

skall beskattas enligt 27 § såsom

1 Senaste lydelse av 18 och 21 §§ se 1930:

1948: 120.

till 22 § samma lag en ny punkt, be-

Föreslagen lydelse:

18 g.

Såsom särskild förvärvskälla an­

ses i fråga om:

a) jordbruksfastighet: var­

je fastighet, fastighetsdel eller kom­

plex av fastigheter, som i ägarens

eller brukarens hand är att anse så­

som förvaltningsenhet;

b) annan fastighet — —

— haft i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

21

§.

Till intäkt------------ - hans hus­

håll;

c) intäkt av skogsbruk, var­

till hänföras:

intäkt genom avyttring av skogs­

produkter, därunder inbegripna pro­

dukter av sådan förädlingsverksam-

het, som ingår i skogsbruket, genom

upplåtelse av avverkningsrätt till

skog eller genom avyttring av väx­

ande skog i samband med avyttring

av marken, därest icke vinst å av­

yttring av fastigheten i dess helhet

skall beskattas enligt 27 § såsom in-

90 samt av anvisningarna till 41 § punkt 1 se

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

inkomst av handelsrörelse eller en­

ligt 35 § såsom realisationsvinst;

värdet av skogsprodukter, som den

skattskyldige tillgodogjort sig för

ny-, till- eller ombyggnad eller repa­

ration och underhåll av byggnader,

stängsel och inventarier å fastighe­

ten eller för sitt hushåll eller eljest

för sin, sin familjs och sina person­

liga tjänares räkning (vedbrand med

mera) eller för arbetspersonalens

behov eller å annan av den .skatt­

skyldige innehavd fastighet eller i

rörelse, som av honom drivits;

d) intäkt av-------------mera så­

dant.

(Se vidare anvisningarna.)

komst av handelsrörelse eller enligt

35 § såsom realisationsvinst;

värdet av skogsprodukter, som den

skattskyldige tillgodogjort sig för

ny-, till- eller ombyggnad, grundför­

bättring eller reparation och under­

håll av byggnader, .stängsel och in­

ventarier å fastigheten eller för sitt

hushåll eller eljest för sin, sin familjs

och sina personliga tjänares räk­

ning (vedbrand med mera) eller för

arbetspersonalens behov eller å an­

nan av den skattskyldige innehavd

fastighet eller i rörelse, som av ho­

nom drivits;

d) intäkt av — — — mera så­

dant.

Därest inkomst av jordbruksfastig­

het beräknas enligt bokföringsmäs-

siga grunder, skall, i stället för vad

ovan i motsvarande hänseende stad­

gas, gälla att till intäkt av jord­

bruksfastighet skall hänföras åven

intäkt genom realisation av djur el­

ler maskiner och andra dylika inmen-

tarier.

(Se vidare anvisningarna.)

22

§.

3 m o m. Därest inkomst av jord­

bruksfastighet beräknas enligt bok-

föringsmässiga grunder, skall i stäl­

let för eller utöver vad i 1 och 2 mom.

i motsvarande hänseenden stadgas

gälla vad nedan sägs.

Avdrag må göras för:

all kostnad för anskaffning av

djur i förvärvskällan;

värdeminskning genom slitning,

utrangering eller eljest av jordbru­

karen tillhöriga, i förvärvskällan

använda maskiner och andra dylika

inventarier eller, om sådan tillgång

är underkastad hastig förbrukning,

Föreslagen lydelse:

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

(Se vidare anvisningarna.)

23 §.

1 mom. Vad som återstår av in­

täkt av jordbruksfastighet, sedan

avdrag enligt 22 § gjorts, utgör net­

tointäkt av jordbruksfastighet.

41 §.

Inkomst av rörelse skall beräk­

nas enligt bokföringsmässiga grun­

der, i den mån dessa icke stå i strid

med särskilda bestämmelser i den­

na lag. I

I andra------------ ägt rum.

(Se vidare anvisningarna.)

56 §.

Skatt för------------ är belägen.

Äro fastigheter av annan fastig­

hets natur inom olika kommuner att

anse som e n förvärvskälla, efter ty

i 18 § sägs, skall den från fastighe­

terna gemensamt härflutna inkoms­

ten tagas till beskattning i varje

kostnad för anskaffning av till­

gången;

värdeminskning av naturtillgång­

ar d jordbruksfastigheten, såsom

stenbrott, grustag och dylikt, genom

deras tillgodogörande; samt

förlust, som uppstått i förvärvskäl­

lan och ej är att hänföra till kapital­

förlust.

Avdrag må icke, i vidare mån än

ovan sägs, göras för kostnad för an­

skaffning av maskiner och andra dy­

lika inventarier.

(Se vidare anvisningarna.)

23 §.

1 mom. Vad som återstår av in­

täkt av jordbruksfastighet, sedan

avdrag enligt 22 § gjorts och, därest

inkomsten beräknas enligt bokfö­

ringsmässiga grunder, hänsyn tagits

till in- och utgående balans, utgör

nettointäkt av jordbruksfastig­

het.

41 §.

Inkomst av rörelse skall beräknas

enligt bokföringsmässiga grunder, i

den mån dessa icke stå i strid med

särskilda bestämmelser i denna lag.

Jämväl inkomst av jordbruksfastig­

het skall beräknas på sätt nyss sagts,

därest den skattskyldige för räken­

skaper enligt vad därom särskilt stad-

gas.

I andra — — — ägt rum.

(Se vidare anvisningarna.)

56 §.

Skatt för------------ är belägen.

Äro fastigheter inom olika kom­

muner att anse som e n förvärvs­

källa, efter ty i 18 § sägs, skall den

från fastigheterna gemensamt här­

flutna inkomsten tagas till beskatt­

ning i varje kommun till så stor del,

Föreslagen lydelse:

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

kommun till så stor del, .som kan

anses hava inom kommunen influ­

tit. Kan utredning härom icke vin­

nas, skall inkomsten fördelas till be­

skattning mellan kommunerna efter

ty som kan finnas skäligt med hän­

syn till den bruttointäkt, som influ­

tit inom varje kommun, eller till det

förhållande, vari fastigheternas taxe­

ringsvärden stått till varandra.

Anvisningar

till 18 §.

1. I allmänhet------------ med taxe­

ringsenhet.

Men detta är icke alltid fallet, utan

kunna understundom flera taxerings­

enheter i innehavarens hand bilda en

förvärvskälla. Detta inträffar exem­

pelvis, om fastigheter inom samma

kommun brukas tillsammans såsom

en förvaltningsenhet, något som jäm­

förelsevis ofta inträffar i fråga om

skogsfastigheter. För att fastigheter

skola tillsammans bilda en förvalt­

ningsenhet fordras icke blott att de

hava gemensam innehavare och stå

under överinseende av innehavaren

eller dennes representant, utan jäm­

väl att de stå under gemensam för­

valtning och drift på sådant sätt, att

de framträda, ekonomiskt sett, såsom

en naturlig enhet. I enlighet härmed

få exempelvis de statens skogar, som

tillhöra olika revir, icke anses tillhö­

ra en och samma förvärvskälla.

Även är — — -— gemensamma

driftkostnader.

Nuvarande lydelse:

som Han anses hava inom kommu­

nen influtit. Kan utredning här­

om icke vinnas, skall inkomsten för­

delas till beskattning mellan kom­

munerna efter ty som kan finnas

skäligt med hänsyn till den brutto­

intäkt, som influtit inom varje kom­

mun, eller till det förhållande, vari

fastigheternas taxeringsvärden stått

till varandra.

Anvisningar

till 18 §.

1. I allmänhet------------ med taxe­

ringsenhet.

Men detta är icke alltid fallet,

utan kunna understundom flera

taxeringsenheter i innehavarens

hand bilda en förvärvskälla. Detta

inträffar exempelvis, om fastigheter

brukas tillsammans såsom en för­

valtningsenhet, något som jämförel­

sevis ofta inträffar i fråga om skogs­

fastigheter. För att fastigheter sko­

la tillsammans bilda en förvalt­

ningsenhet fordras icke blott att de

hava gemensam innehavare och stå

under överinseende av innehavaren

eller dennes representant, utan jäm­

väl att de stå under gemensam för­

valtning och drift på sådant sätt,

att de framträda, ekonomiskt sett,

såsom en naturlig enhet. I enlighet

härmed få exempelvis de statens

skogar, som tillhöra olika revir, icke

anses tillhöra en och samma för­

värvskälla.

Även är — — — gemensamma

driftkostnader.

Om flera fastigheter, som utgöra

en förvaltningsenhet, ligga till en del

inom en kammun och till annan del

inom annan kommun, skall inkoms­

ten av sådan förvärvskälla fördelas

Föreslagen lydelse:

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

2. Om flera fastigheter av annan

fastighets natur i ägarens hand varit

att anse som förvaltningsenhet, gäl­

ler därom vad ovan under punkt 1

är sagt angående jordbruksfastighet

med den skillnad, att förvärvskällan

till sin omfattning ej behöver vara

begränsad till en kommun. Inkoms­

ten av fastigheterna skall, om en för­

valtningsenhet föreligger, redovisas

såsom fluten ur en förvärvskälla.

Såsom exempel på dylik förvalt­

ningsenhet kan angivas villor å en

brunns- eller hadortsanläggning,

sommarställen å en fastighet m. m.

dyl. Likaledes torde fastighetsbolags

fastighetsinnehav i regel utgöra en

förvärvskälla. Av vikt är emellertid,

att i nu nämnda fall kravet å fastig­

heternas karaktär av förvaltningsen­

het upprätthålles.

Om flera fastigheter av annan fas­

tighets natur, som utgöra en förvalt­

ningsenhet, ligga till en del inom en

kommun och till annan del inom

annan kommun, skall inkomsten av

sådan förvärvskälla fördelas till be­

skattning inom de olika kommuner­

na enligt bestämmelserna i 56 §.

Därest skattskyldig------- — annan

fastighet.

till 21 §.

1. Till bostad---------— m. m.

dyl.

Ärliga värdet av hostad, som upplå­

tits till i fastighetens drift anställd

personal, upptages icke såsom ägares

eller brukares inkomst av fastighe­

ten och får förty ej heller avdragas

såsom driftkostnad.

till beskattning inom de olika kom­

munerna enligt bestämmelserna i

56 §.

2. Om flera fastigheter av annan

fastighets natur i ägarens hand va­

rit att anse som förvaltningsenhet,

gäller därom vad ovan under punkt

1 är .sagt angående jordbruksfastig­

het. Inkomsten av fastigheterna

skall, om en förvaltningsenhet före­

ligger, redovisas såsom fluten ur e n

förvärvskälla. Såsom exempel på

dylik förvaltningsenhet kan angivas

villor å en brunns- eller badortsan-

läggning, sommarställen å en fastig­

het m. m. dyl. Likaledes torde fas­

tighetsbolags fastighetsinnehav i re­

gel utgöra e n förvärvskälla. Av

vikt är emellertid, att i nu nämnda

fall kravet å fastigheternas karak­

tär av förvaltningsenhet upprätt­

hålles.

Föreslagen lydelse:

Därest skattskyldig — — — an­

nan fastighet.

till 21 §.

1. Till bostad------------ m. in.

dyl.

Årliga värdet av bostad, som upp­

låtits till i fastighetens drift anställd

personal, utan att särskild hyra för

bostaden avtalats, upptages icke så­

som ägares eller brukares inkomst

av fastigheten och får förty ej hel­

ler avdragas såsom driftkostnad.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

3. Såsom intäkt------------i 35

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad------------ny

sådan.

Värdet av------------ som driftkost­

nad.

Föreslagen lydelse:

3. Såsom intäkt — — — i 35 §.

Därest inkomst av jordbruksfastig­

het beräknas enligt bokföringsmås-

siga grunder, skola såsom intäkt av

jordbruksfastighet upptagas samtliga

intäkter i penningar, djur eller andra

varor eller förnödenheter, som influ­

tit i eller eljest tillgodoförts driften.

Vad i övrigt i punkt 1 av anvisning­

arna till 28 § stadgas angående rörel­

se skall i tillämpliga delar gälla även

i fråga om jordbruksfastighet.

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad — — —

ny sådan.

Värdet av------------ som driftkost­

nad.

Därest inkomst av jordbruksfastig­

het beräknas enligt bokf öring smäs­

siga grunder, skall i stället för eller

utöver vad i första och andra styc­

kena stadgas gälla vad nedan sågs.

Kostnad för anskaffande av djur

får alltid avdragas, enär djuren an­

ses såsom varor i jordbruket. Kostnad

för anskaffande av maskiner och

andra dylika för stadigvarande bruk

avsedda inventarier får däremot av­

dragas endast genom årliga värde­

minskning savdrag. Är sådan tillgång

underkastad hastig förbrukning, vil­

ket vanligen kan anses vara fallet, när

den beräknas hava en varaktighetstid

av högst tre år, får dock under an­

skaffningsåret avdragas hela kostna­

den för dess anskaffande. Vad i

övrigt i punkterna 3 och 4 av anvis­

ningarna till 29 § stadgas angående

avdrag för värdeminskning av inven­

tarier i rörelse skall äga motsvarande

tillämpning beträffande sådant av­

drag i fråga om jordbruksfastighet.

Bestämmelserna i punkt 2 av anvis­

ningarna till 29 § angående avdrag för

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

2. Avdrag medgives för sådan vär­

deminskning å till jordbruket eller

till dess binäringar eller till skogs­

bruket hörande driftbyggnader, där­

under inbegripna för driften nödiga

bostadsbyggnader, som dessa även

med normalt underhåll och aktsam

vård äro underkastade. Avdraget bör

bestämmas till viss procent av bygg­

nadens värde, olika allt efter den tid

en byggnad av ifrågavarande art an­

ses kunna för sitt ändamål utnytt­

jas. Vid bestämmande av denna tid

skall vederbörlig hänsyn tagas exem­

pelvis därtill, att en av arrendator

uppförd byggnad enligt arrendeavta­

let icke skall vid arrenderättens upp­

hörande lösas av jordägaren (jfr

punkt 7 av anvisningarna till 29 §).

överföring av medel till pensionsstif­

telse eller annan personalstiftelse, så­

vitt angår rörelse, skola äga motsva­

rande tillämpning i fråga om jord­

bruksfastighet.

Värdet av fastighetens egna jord­

bruksprodukter, som användas för

fastighetens fortsatta drift, må avfö­

ras som driftkostnad men skall då

samtidigt upptagas som intäkt.

2. Avdrag medgives för sådan

värdeminskning å till jordbruket el­

ler till dess binäringar eller till

skogsbruket hörande driftbyggna­

der, därunder inbegripna för drif­

ten nödiga bostadsbyggnader, som

dessa även med normalt underhåll

och aktsam vård äro underkastade.

Avdraget bör bestämmas till viss

procent av byggnadens värde. Detta

skall anses vara lika med anskaff­

ningskostnaden. Kan denna icke vi­

sas, skall såsom byggnads värde an­

ses två tredjedelar av det under be­

skattningsåret gällande taxerade jord­

bruksvärdet, minskat med däri ingå­

ende skogsmarlcsvärde, i den mån det

överstiger 25 000 kronor, samt med

skäligt värde å mera betydande na­

turtillgångar och särskilda förmåner.

Dessa anses såsom mera betydande,

om värdet därå överstiger en tionde­

del av det taxerade jordbruksvärdet

Procenttalet bör bestämmas olika allt

efter den tid en byggnad av ifrågava­

rande art anses kunna för sitt ända­

mål utnyttjas. Vid bestämmande av

denna tid skall vederbörlig hänsyn

tagas exempelvis därtill, att en a\

arrendator uppförd byggnad enligt

arrendeavtalet icke skall vid arren­

derättens upphörande lösas av jord­

ägaren (jfr punkt 7 av anvisningar­

na till 29 §).

Föreslagen lydelse:

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Såsom för---------- - nödig bostads­

byggnad.

Nuvarande lydelse:

till 25 §.

2. Avdrag för värdeminskning å

byggnad skall bestämmas på sätt i

punkt 2 första stycket av anvisning­

arna till 22 § är sagt. Såsom bygg­

nads värde skall, där ej särskilda

omständigheter annat föranleda, an­

ses taxeringsvärdet (byggnadsvär­

det) under beskattningsåret.

till 41 §.

1. Inkomst av rörelse skall beräk­

nas enligt bokföringsmässiga grun­

der, och skall i följd härav hänsyn

Såsom för------------ nödig bostads­

byggnad.

Fasta maskiner och andra fasta

inventarier skola inräknas i byggnad

och bliva föremål för avskrivning en­

ligt bestämmelserna i första stycket.

Därest inkomst av jordbruksfastig­

het beräknas enligt bokföringsmässi­

ga grunder, skola bestämmelserna i

punkt 7 sista stycket av anvisning­

arna till 29 § angående avdrag för

oavskrivet anskaffningsvärde av ut­

rangerad eller nedriven byggnad i rö­

relse äga motsvarande tillämpning

beträffande sådant avdrag i fråga oni

jordbruksfastighet-

8. Därest inkomst av jordbruksfas­

tighet beräknas enligt bokföringsmäs­

siga grunder, skola bestämmelserna i

punkt 8 av anvisningarna till 29 §

angående avdrag för substansminsk­

ning vid tillgodogörande av natur­

tillgångar samt i punkt 10 av anvis­

ningarna till samtma paragraf angå­

ende driftförlust och kapitalförlust i

rörelse äga motsvarande tillämpning

i fråga om jordbruksfastigheten.

till 25 §.

2. Avdrag medgives för sådan vär­

deminskning, som byggnad även

med normalt underhåll och aktsam

vård är underkastad. Avdraget bör

bestämmas till viss procent av bygg­

nadens värde, olika alltefter den tid

en byggnad av ifrågavarande art an­

ses kunna för sitt ändamål utnytt­

jas. Såsom byggnads värde skall, där

ej särskilda omständigheter annat

föranleda, anses taxeringsvärdet

(byggnadsvärdet) under beskatt­

ningsåret.

till 41 §.

1. Inkomst av rörelse skall beräk­

nas enligt bokföringsmässiga grun­

der, och skall i följd härav hänsyn

Föreslagen lydelse:

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

tagas till in- och utgående lager av

varor, råmaterial, hel- och halvfab­

rikat in. m. ävensom till fordringar

och skulder.

För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av in­

komst av rörelse ske på grundval av

hans bokföring, med iakttagande

dock av följande. Därest vinstresul­

tatet påverkats därav, att bland in­

täkter upptagits sådana intäkter, vilka

icke skola beskattas såsom inkomst,

eller uteslutits intäkt, som skolat

medräknas, eller bland utgifter av­

förts sådana poster, för vilka vid in­

komstberäkningen avdrag icke får

ske, skall företagas erforderlig jus­

tering av det bokföringsmässiga

vinstresultatet till överensstämmelse

med en inkomstberäkning enligt de

i denna lag stadgade grunder. Den i

räkenskaperna gjorda värdesättning­

en å tillgångar, avsedda för omsätt­

ning eller förbrukning i rörelse

såsom lager av råvaror, halv- och

helfabrikat, handelslager, penning-

förvaltande företags och försäkrings­

företags placeringar av förvaltade

medel i aktier, obligationer, låneford-

ringar m. m. •— skall endast om sär­

skilda omständigheter därtill föran­

leda frångås vid inkomstberäkning­

en. Nedskrivning av värdet å rättig­

heter till leverans av dylika tillgång­

ar enligt ej fullgjorda köpekontrakt

må godkännas endast i den mån det

visas, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen under­

stiger det kontraherade priset, eller

det göres sannolikt, att dylikt pris­

fall kommer att inträffa innan till-

Föreslagen lydelse:

tagas till in- och utgående lager av

varor, råmaterial, hel- och halvfab­

rikat in. m. ävensom till fordringar

och skulder. Jämväl inkomst av jord­

bruksfastighet skall beräknas på sätt

ngss sagts, därest den skattskgldige

för räkenskaper enligt vad därom

särskilt stadgas.

För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av in­

komst av rörelse ske på grundval av

hans bokföring, med iakttagande

dock av följande. Därest vinstresul­

tatet påverkats därav, att bland in­

täkter upptagits sådana intäkter,

vilka icke skola beskattas såsom

inkomst, eller uteslutits intäkt, som

skolat medräknas, eller bland ut­

gifter avförts sådana poster, för vil­

ka vid inkomstberäkningen avdrag

icke får ske, skall företagas erforder­

lig justering av det bokföringsmässi­

ga vinstresultatet till överensstäm­

melse med en inkomstberäkning en­

ligt de i denna lag stadgade grun­

der. Den i räkenskaperna gjorda vär­

desättningen å tillgångar, avsedda för

omsättning eller förbrukning —- så­

som lager av råvaror, halv- och hel­

fabrikat, handelslager, jordbruks-

och skogsprodukter, penningförval-

tande företags och försäkringsföre­

tags placeringar av förvaltade medel

i aktier, obligationer, lånefordringar

in. m. — skall endast om särskilda

omständigheter därtill föranleda

frångås vid inkomstberäkningen.

Nedskrivning av värdet å rättigheter

till leverans av dylika tillgångar en­

ligt ej fullgjorda köpekontrakt må

godkännas endast i den mån det vi­

sas, att inköpspriset för tillgångar av

samma slag å balansdagen understi­

ger det kontraherade priset, eller det

göres sannolikt, att dylikt prisfall

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

gångarna levereras eller av den skatt­

skyldige i oförändrat eller förädlat

skick försäljas. Beträffande värdet å

rättigheter till leverans av maskiner

och andra för stadigvarande bruk

avsedda inventarier enligt ej full­

gjorda köpekontrakt må nedskriv­

ning av värdet därå godkännas en­

dast i den mån den skattskyldige vi­

sar, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen under­

stiger det kontraherade priset, eller

det göres sannolikt, att dylikt pris­

fall kommer att inträffa innan till­

gångarna levereras.

Vad här är stadgat gäller särskilt

då fråga är om bestämmandet av det

år, varunder en inkomst skall anses

hava åtnjutits eller en utgift skall

anses hava ägt rum. I sistnämnda

avseende gäller alltså, att inkomst

skall anses hava åtnjutits under det

år, då densamma enligt allmänt ve­

dertagen köpmannased bör i räken­

skaperna Uppföras såsom inkomst­

post, även om den ännu icke av den

skattskyldige uppburits i kontanta

penningar eller eljest kommit honom

tillhanda t. ex. i form av levererade

Föreslagen lydelse:

kommer att inträffa innan tillgång­

arna levereras eller av den skattskyl­

dige i oförändrat eller förädlat skick

försäljas. Beträffande värdet å rät­

tigheter till leverans av maskiner och

andra för stadigvarande bruk avsed­

da inventarier enligt ej fullgjorda

köpekontrakt må nedskrivning av

värdet därå godkännas endast i den

mån den skattskyldige visar, att in­

köpspriset för tillgångar av samma

slag å balansdagen understiger det

kontraherade priset, eller det göres

sannolikt, att dylikt prisfall kommer

att inträffa innan tillgångarna leve­

reras. Djur å jordbruksfastighet sko­

la, därest icke särskilda förhållanden

till annat föranleda, upptagas lägst

till värden, som för olika slag av

djur i skilda åldersgrupper faststäl­

las av riksskattenämnden. I vissa

fall (såsom i fråga om dyrbarare

avelsdjur) fastställas icke dylika

värden; i sådant fall må värdet å

djuret icke upptagas lägre ån till

allmänna saluvärdet, reducerat med

det procenttal, varmed de av riks­

skattenämnden fastställda värdena å

olika slag av djur understiga genom­

snittspriserna under beskattningsåret

å dessa djurslag.

Vad här är stadgat gäller särskilt

då fråga är om bestämmandet av det

år, varunder en inkomst skall anses

hava åtnjutits eller en utgift skall

anses hava ägt rum. I sistnämnda

avseende gäller alltså, att inkomst

skall anses hava åtnjutits under det

år, då densamma enligt allmänt ve­

dertagen köpmannased eller enligt

vad som beträffande jordbruk är all­

mänt brukligt bör i räkenskaperna

uppföras såsom inkomstpost, även om

den ännu icke av den skattskyldige

uppburits i kontanta penningar eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

15

Nuvarande lydelse:

varor, fullgjorda prestationer eller på annat härmed jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga om inkomst­ posterna har motsvarande tillämp­ ning i fråga om utgiftsposterna. I fråga om tiden för inkomst- och ut­ giftsposters upptagande enligt bok- föringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet, att fordringar i rörelse uppföras såsom inkomst under det år, då de uppkom­ ma, och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för det år, på vilket de belöpa, i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen influtit un­ der nämnda år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget, att förskottsvis influtna räntor, som till större eller mindre del belöpa å ett kommande år, till denna del bokfö- ringsmässigt hänföras till det sist­ nämnda årets inkomst.

Om beskattningsmyndighet — — ■— till beskattning.

Motsvarande gäller — — — års inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla än rörelse gäller såsom allmän regel, att inkomst skall anses hava åtnju­ tits under det år, då densamma från den skattskyldiges synpunkt är att anse såsom verkligen förvärvad och till sitt belopp känd. Detta är fram-

Föreslagen lydelse:

eljest kommit honom tillhanda t. ex. i form av levererade varor, fullgjor­ da prestationer eller på annat här­ med jämförligt sätt. Vad sålunda gäl­ ler i fråga om inkomstposterna har motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna. I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters uppta­ gande enligt bokföringsmässiga grun­ der tillämpas i allmänhet det förfa­ ringssättet, att fordringar uppföras såsom inkomst under det år, då de uppkomma, och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för det år, på vilket de belöpa, i bägge fallen obe­ roende av huruvida de verkligen in­ flutit under nämnda år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget, att förskottsvis influtna räntor, som till större eller mindre del belöpa å ett kommande år, till denna del bokfö- ringsmässigt hänföras till det sist­ nämnda årets inkomst.

Har avverkningsrätt till skog upp­ låtits mot betalning, som skall er­ läggas under loppet av flera år, må såsom intäkt för varje år upptagas den del av köpeskillingen, som un­ der samma år influtit. Avdrag för minskning i ingående virkesfö/råd m. m., vartill upplåtaren kan vara berättigad, fördelas därvid på de sär­ skilda åren i förhållande till den un­ der varje år influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet — — — till beskattning.

Motsvarande gäller — — — års inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla än rörelse och sådan jordbruksfas­ tighet, varav inkomsten beräknas en­ ligt bokföringsmässiga grunder, gäl­ ler såsom allmän regel, att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma från den skattskyl-

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

för allt förhållandet, då inkomsten

av den skattskyldige uppburits eller

blivit för honom tillgänglig för lyft­

ning eller, såsom i fråga om bostads­

förmån och andra förmåner in na­

tura, då den på annat sätt kommit

den skattskyldige till godo, detta obe­

roende av huruvida inkomsten in­

tjänats under året eller tidigare. Vis­

sa intäkter, t. ex. av tjänst, ränta å

i bank eller annan penninginrättning

innestående medel o. s. v., kunna

dock hänföras till nästföregående års

inkomst, ehuru de icke uppburits el­

ler varit tillgängliga för lyftning förr

än efter nämnda års utgång. Förut­

sättningen härför är emellertid, att de

intjänats under beskattningsåret och

uppburits eller blivit för lyftning till­

gängliga omedelbart efter det årets

utgång eller i varje fall så tidigt un­

der nästfoljande år, att de praktiskt

taget kunna hänföras till inkomsten

under beskattningsåret. Likaledes

böra vissa intäkter, t. ex. hyror av en

hyresfastighet, vilka influtit redan

före beskattningsårets ingång, hän­

föras till nämnda års inkomst, därest

de avse beskattningsåret eller del

därav samt influtit omedelbart före

årets ingång.

Nuvarande lydelse:

Å andra------------ punkt 1).

I enlighet-------— eller terminsvis.

diges synpunkt är att anse såsom

verkligen förvärvad och till sitt be­

lopp känd. Detta är framför allt för­

hållandet, då inkomsten av den skatt­

skyldige uppburits eller blivit för

honom tillgänglig för lyftning eller,

såsom i fråga om bostadsförmån och

andra förmåner in natura, då den på

annat sätt kommit den skattskyldige

till godo, detta oberoende av huru­

vida inkomsten intjänats under året

eller tidigare. Vissa intäkter, t. ex. av

tjänst, ränta å i bank eller annan

penninginrättning innestående medel

o. s. v., kunna dock hänföras till

nästföregående års inkomst, ehuru

de icke uppburits eller varit tillgäng­

liga för lyftning förr än efter nämn­

da års utgång. Förutsättningen här­

för är emellertid, att de intjänats

under beskattningsåret och uppbu­

rits eller blivit för lyftning tillgäng­

liga omedelbart efter det årets ut­

gång eller i varje fall så tidigt un­

der nästf oljande år, att de praktiskt

taget kunna hänföras till inkomsten

under beskattningsåret. Likaledes

böra vissa intäkter, t. ex. hyror av

en hyresfastighet, vilka influtit re­

dan före beskattningsårets ingång,

hänföras till nämnda års inkomst,

därest de avse beskattningsåret eller

del därav samt influtit omedelbart

före årets ingång.

Å andra — — — punkt 1).

I enlighet-------— eller terminsvis.

Föreslagen lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953. I samband med lagens ikraft­

trädande skall följande iakttagas.

1. Äldre bestämmelser skola tillämpas vid 1953 års taxering, så ock vid

eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

De nya bestämmelserna skola i intet fall äga tillämpning beträffande

räkenskapsår som börjat före den 1 januari 1953.

2. För skattskyldig, som vid ingången av beskattningsår, för vilket taxe­

ring skall ske år 1954, övergår till beräkning av inkomst av jordbruksfas­

17

tighet enligt bokföringsmässiga grunder, skola tillgångar och skulder vid beskattningsårets ingång värderas på sätt nedan angives:

a) Värdet ä inventarier upptages till belopp, motsvarande den ursprung­ liga kostnaden för nyuppsättning av inventarier.

Därest nyssnämnda kostnad icke kan visas, bestämmes värdet å befint­ liga inventarier, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till belopp, som för olika slag av inventarier fastställas av riksskattenämnden.

b) Värdet å byggnad i jordbruksdriften upptages till belopp, motsvarande anskaffningskostnaden minskad med beloppet av åtnjutna värdeminsk- ningsavdrag.

Därest nyssnämnda kostnad icke kan visas, bestämmes byggnadsvärdet, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till belopp, motsva­ rande två tredjedelar av det vid 1952 års allmänna fastighetstaxering åsatta jordbruksvärdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner.

Värdet å fasta maskiner och andra fasta inventarier upptages till belopp, motsvarande anskaffningskostnaden, minskad med beloppet av åtnjutna å ma­ skinerna belöpande värdeminskningsavdrag. Kan anskaffningskostnaden icke visas, bestämmes värdet till skäligt belopp, motsvarande uppskattat salu­ värde.

c) Värde å varulager, som icke utgöres av djur, och å varufordringar må icke upptagas; ej heller upptages värde å varuskulder. Dock skola härvid gälla följande undantag. Har skattskyldig före övergången till beräkning av inkomst enligt bokföringsmässiga grunder inköpt djur på kredit men först efter övergången erlagt likvid och är inköpet att hänföra till nyuppsättning, må beloppet av köpeskillingen upptagas såsom ingående lager men skall samma belopp upptagas såsom ingående varuskuld. Har skattskyldig före nämnda tidpunkt försålt djur på kredit men först därefter erhållit likVid och är försäljningen att hänföra till realisation, må beloppet av köpeskil­ lingen upptagas såsom ingående varufordran.

Värde å djur upptages till belopp, motsvarande den ursprungliga kostna­ den för nyuppsättning av djur.

Därest nyssnämnda kostnad icke kan visas, bestämmes värdet å befint- liga djur, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till belopp, som för olika slag av djur i skilda åldersgrupper fastställas av riksskatte­ nämnden. Har sådan värde icke fastställts (såsom i fråga om dyrbarare avelsdjur), bestämmes värdet till allmänna saluvärdet, reducerat med det procenttal, varmed de av riksskattenämnden fastställda värdena å olika slag av djur understiga genomsnittspriserna under år 1953 å dessa djur­ slag.

d) Skulle i något fall befinnas, att den skattskyldige eller någon, som står honom nära, vidtagit åtgärd för att skattskyldig skall kunna tillgodoräkna sig ett högre anskaffningsvärde än som synes rimligt, och kan det antagas att detta skett för att ål någon av dem bereda obehörig förmån i beskatt­ ningsavseende, skall anskaffningsvärdet i skälig mån jämkas.

K un tji. Maj.ts proposition nr 191.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

3. För skattskyldig, som vid senare tidpunkt än ovan under 2. sägs över­

går till beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmäs-

siga grunder, skola bestämmelserna under 2. äga motsvarande tillämpning,

dock att, därest den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning av inventa­

rier och djur samt anskaffningskostnad för byggnad icke kunna visas, vär­

det å befintliga inventarier och djur skall, där icke särskilda omständighe­

ter till annat föranleda, upptagas till belopp, som motsvara de värden, som

av riksskattenämnden fastställts närmast före det första räkenskapsårets

utgång, samt värdet å byggnader skall upptagas till belopp, motsvarande

två tredjedelar av det vid den närmast före sistnämnda tidpunkt verkställda

fastighetstaxeringen åsatta jordbruksvärdet, minskat med däri ingående

skogsmarksvärde, i den mån det överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt

värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. Har riks­

skattenämnden icke fastställt värde å djur, bestämmes värdet till allmänna

saluvärdet, reducerat med det procenttal, varmed de av nämnden närmast

före nyssnämnda tidpunkt fastställda värdena å olika slag av djur under­

stiga motsvarande genomsnittspriser å dessa djurslag.

4. Därest skattskyldig, utan att redovisa inkomst av jordbruksfastighet

enligt bokföringsmässiga grunder, övergår till att, vid beräkning av avdrag

för värdeminskning av byggnad, beräkna avdraget å anskaffningskostnad,

skall värde å byggnad och fasta inventarier vid övergången bestämmas med

motsvarande tillämpning av bestämmelserna i punkterna 2 och 3.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)

om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. och 9 § förordningen om statlig

förmögenhetsskatt samt anvisningarna till 3 och 4 §§ punkt 2 samma för­

ordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

3 §.

1 in o in. Vid förmögenhetsberäk-

ningen —--------- tomträtt, vattenfalls-

rätt;

c) lös egendom, som är avsedd för

stadigvarande bruk i skattskyldigs

förvärvsverksamhet eller att däri om­

sättas eller förbrukas, såsom levan­

de och döda inventarier, råämnen,

varor, förbrukningsartiklar och dy­

likt, gruvor, patent- och förlagsrät-

Föreslagen lydelse:

3 §•

1 in o in. Vid förmögenhetsberäk-

ningen —--------- tomträtt, vattenfalls-

rätt;

c) lös egendom, som är avsedd för

stadigvarande bruk i skattskyldigs

förvärvsverksamhet eller att däri om­

sättas eller förbrukas, såsom djur

samt maskiner och andra inventa­

rier, råämnen, varor, jordbruks- och

skogsprodukter, förbrukningsartik-

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

19

Nuvarande lydelse:

ter, rätt till skogsavverkning å an­ nans mark samt rätt till stenbrott och dylikt;

d) kapital, som------------ beskatt­ ningsårets utgång.

9 §■

Statlig förmögenhetsskatt-----------beskattningsbara förmögenheten.

Såsom beskattningsbar------------ be­ skattningsårets utgång.

Därest för-------------- skattepliktiga förmögenheten.

Har vid uppskattning av förmögen­ het den värdesättning av tillgångar i rörelse, som skett i skattskyldigs rä­ kenskaper och som godkänts vid in­ komstberäkningen, frångåtts, skall till grund för tillämpning av de i tredje stycket meddelade bestämmel­ serna läggas den sammanräknade nettoinkomst som skulle hava fast­ ställts, om den vid förmögenhetsupp- skattningen gjorda värdesättningen av tillgångarna tillämpats även vid inkomstberäkningen. Vid beräkning av den i föregående punkt avsedda inkomsten skall iakttagas, att vär­ desättning av tillgångarna vid ut­ gången av närmast föregående be­ skattningsår skall ske enligt grunder motsvarande dem, vilka tillämpats vid förmögenhetsuppskattningen för det beskattningsår varom fråga är.

Beskattningsbar förmögenhet — ------- - kronor, bortfaller.

Anvisningar till 3 och 4 §§.

2. Såsom affärsbruk------- -— skä­ liga belopp. Lager av----- -------i detalj.

Föreslagen lydelse:

lar och dylikt, gruvor, patent- och för­ lagsrätter, rätt till skogsavverkning å annans mark samt rätt till sten­ brott och dylikt;

d) kapital, som-------------- beskatt­ ningsårets utgång.

9 §•

Statlig förmögenhetsskatt----------beskattningsbara förmögenheten.

Såsom beskattningsbar------------ be­ skattningsårets utgång.

Därest för-------------- skattepliktiga förmögenheten.

Har vid uppskattning av förmö­ genhet den värdesättning av tillgång­ ar i rörelse eller å jordbruksfastighet, som skett i skattskyldigs räkenska­ per och som godkänts vid inkomst­ beräkningen, frångåtts, skall till grund för tillämpning av de i tredje stycket meddelade bestämmelserna läggas den sammanräknade nettoin­ komst som skulle hava fastställts, om den vid förmögenhetsuppskattningen gjorda värdesättningen av tillgångar­ na tillämpats även vid inkomstbe­ räkningen. Vid beräkning av den i föregående punkt avsedda inkomsten skall iakttagas, att värdesättning av tillgångarna vid utgången av när­ mast föregående beskattningsår skall ske enligt grunder motsvarande dem, vilka tillämpats vid förmögenhets­ uppskattningen för det beskattnings­ år varom fråga är.

Beskattningsbar förmögenhet — ------- kronor, bortfaller.

Anvisningar till 3 och 4 §§.

2. Såsom affärsbruk------------- skä­ liga belopp. Lager av------ - — i detalj.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Den omständigheten------------ för

förmögenhetsberäkningen.

I fråga om värdesättning av till­

gångar inom jordbruk med binäring­

ar samt skogsbruk gäller, att levan­

de inventarier sättas till sitt värde i

allmänna marknaden, och att vid vär­

desättning av döda inventarier sam­

ma förfarande följes, som ovan är

för rörelse angivet.

Nuvarande lydelse:

Den omständigheten------------ för

förmögenhetsberäkningen.

I fråga om värdesättning av till­

gångar inom jordbruk med binäring­

ar samt skogsbruk gäller, att djur

sättas till sitt värde i allmänna mark­

naden samt att vid värdesättning av

övriga lagertillgångar ävensom ma­

skiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda tillgångar samma för­

farande följes, som ovan är för rö­

relse angivet.

Föreslagen lydelse:

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock skola äldre

bestämmelser tillämpas vid 1953 års taxering, så ock vid eftertaxering för

år 1953 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den

28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 31 §, 32 § 3 inom., 33 §, 35 § 3 inom., 36 §

1 inom., 39 § 6 inom., 40 § 2 inom., 78 §, 79 § 2 och 3 inom., 80a §, 93 § och

140 § taxeringsförordningen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

31 §.

Vid självdeklaration för aktiebolag

eller bostadsrättsförening, så ock vid

självdeklaration för annan deklara-

tionsskyldig, som under beskatt­

ningsåret enligt lag varit skyldig fö­

ra handelsböcker eller som, utan att

sådan skyldighet förelegat, likväl un­

der beskattningsåret fört dylika böc­

ker i av honom bedriven rörel­

se, skall fogas bestyrkt avskrift av

balansräkning för beskattningsåret

och balansräkning för det närmast 1 2

31 §.

Vid självdeklaration för aktiebolag

eller bostadsrättsförening, så ock vid

självdeklaration för annan deklara-

tionsskyldig, som under beskattnings­

året varit skyldig föra räkenskaper

eller som, utan att sådan skyldighet

förelegat, likväl under beskattnings­

året fört räkenskaper i av honom be­

driven rörelse, skall fogas bestyrkt

avskrift av balansräkning för beskatt­

ningsåret och balansräkning för det

närmast föregående räkenskapsåret

1 Senaste lydelse av 31 § och 36 § 1 mom. se 1951:

, av 82 § 3 mom., 35 § 3 mom., 79 §

2 mom., 80 a § och 140 § se 1943:855, av 33 § se 1950:313, av 39 § 6 mom., 40 § 2 mom. och

79 § 3 mom. se 1935:255, av 78 § se 1950:254 samt av 93 § se 1917:578.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

21

Nuvarande lydelse:

föregående räkenskapsåret samt av vinst- och förlusträkning för beskatt­ ningsåret, om sådan räkning ingått i bokföringen. Vid självdeklaration för annan bostadsförening än bo­ stadsrättsförening skola fogas dels av styrelsen undertecknad uppgift om föreningens ställning vid beskatt­ ningsårets början och slut dels ock bestyrkt avskrift av vinst- och för­ lusträkning för samma år, om så­ dan ingått i föreningens bokföring.

Vid självdeklaration------------ des­ sa uppgifter.

För verk----------- att utgiva. För inländsk------------ enbart liv­ försäkringsrörelse.

32 §.

3 inom. Skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyl­ dig föra handclsböcker eller, utan att sådan skyldighet förelegat, likväl fört dglika böcker i av honom bedriven rörelse, åligger att efter anmaning av taxeringsintendent, i den utsträck­ ning denne prövar nödigt, tillhanda­ hålla sin bokföring med därtill hö­ rande handlingar för granskning, varom förmäles i 79 och 93 §§. Ena­ handa skyldighet åligger rörelseidkarc, som ej fört handclsböcker, med avseende å av honom förda anteck­ ningar rörande intäkter och utgifter

samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret, om sådan räkning ingått i bokföringen. Vid självdekla­ ration för annan bostadsförening än bostadsrättsförening skola fogas dels av styrelsen undertecknad uppgift om föreningens ställning vid beskatt­ ningsårets början och slut dels ock bestyrkt avskrift av vinst- och för­ lusträkning för samma år, om sådan ingått i föreningens bokföring.

Vid självdeklaration------------ des­ sa uppgifter.

För aktiebolag------------att utgiva. För inländsk------------ enbart liv­ försäkringsrörelse.

Idkare av jordbruk eller skogs­ bruk, vilken påyrkar att bliva taxe­ rad för inkomst av jordbruksfastig­ het enligt bokföringsmässiga grun­ der, skall senast tre månader före in­ gången av det första beskattningsår, för vilket taxering skall ske enligt så­ dana grunder, göra anmälan härom till taxeringsinbendenten i det län, där jordbruksfastigheten är belägen.

32 §.

3 in o in. Skattskyldig, som under beskattningsåret varit skyldig föra räkenskaper eller, utan att sådan

skyldighet förelegat, likväl fört räken­ skaper i av honom bedriven rörelse, åligger att efter anmaning av taxe­ ringsintendent, i den utsträckning denne prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar för granskning, varom förmäles i 79 och 93 §§. Enahanda skyldighet åligger idkare av jord­ bruk, skogsbruk eller rörelse, som ej fört räkenskaper, med avseende å av honom förda anteckningar rörande

Föreslagen lydelse:

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

inom rörelsen jämte därtill hörande

handlingar.

Vad nu —--------och handlingar.

33 §.

Till ledning vid taxeringen för in­

komst eller förmögenhet skola var­

je år utan anmaning följande upp­

gifter meddelas, nämligen

a ) av arbetsgivare beträffande per­

son, som hos honom innehaft anställ­

ning eller uppdrag eller utfört till­

fälligt arbete eller som av honom åt­

njutit pension:

uppgift för envar, på sätt nedan i

denna paragraf närmare angives, an­

gående hans förmåner under nästfö­

regående år i avlöning, arvode eller

annan ersättning för utfört arbete el­

ler i pension,

dock att annan arbetsgivare än

statlig eller kommunal myndighet el­

ler juridisk person är skyldig avläm­

na uppgift endast i fråga om sådana

förmåner, som utgått från av honom

utövad rörelse eller från av honom

bedrivet jordbruk eller skogsbruk,

samt att uppgiftsskyldighet för er­

sättning för tillfälligt arbete icke fö­

religger, om sådan ersättning under

året utgått med mindre än etthundra

kronor till samma mottagare eller om

beloppet utgått till rörelseidkare, som

enligt lag varit skyldig föra handels-

böcker;

b) av försäkringsbolag----------- ut­

betalts, angående det utbetalda be­

loppet.

I uppgift — — — avdrag skett.

Beträffande annan — — — för

lyftning.

Vid fullgörande-------------nämnda

debetsedel.

intäkter och utgifter inom jordbru­

ket, skogsbruket eller rörelsen jämte

därtill hörande handlingar.

Vad nu------------ och handlingar.

33 §.

Till ledning vid taxeringen för in­

komst eller förmögenhet skola var­

je år utan anmaning följande upp­

gifter meddelas, nämligen

a ) av arbetsgivare beträffande per­

son, som hos honom innehaft anställ­

ning eller uppdrag eller utfört till­

fälligt arbete eller som av honom åt­

njutit pension:

uppgift för envar, på sätt nedan i

denna paragraf närmare angives, an­

gående hans förmåner under nästfö­

regående år i avlöning, arvode eller

annan ersättning för utfört arbete el­

ler i pension,

dock att annan arbetsgivare än

statlig eller kommunal myndighet el­

ler juridisk person är skyldig avläm­

na uppgift endast i fråga om sådana

förmåner, som utgått från av honom

utövad rörelse eller från av honom

bedrivet jordbruk eller skogsbruk,

samt att uppgiftsskyldighet för er­

sättning för tillfälligt arbete icke fö­

religger, om sådan ersättning under

året utgått med mindre än etthundra

kronor till samma mottagare eller om

beloppet utgått till sådan idkare av

rörelse, jordbruk eller skogsbruk,

som varit skyldig föra räkenskaper;

b) av försäkringsbolag ----------- ut­

betalts, angående det utbetalda be­

loppet.

I uppgift — — — avdrag skett.

Beträffande annan —------- - för

lyftning.

Vid fullgörande-------------- nämnda

debetsedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

23

Arbetsgivare, som avlämnar upp­ gift varom under a ) förmäles, skall samtidigt avlämna ett särskilt sam­ mandrag, upptagande namn å den person eller de personer, varom fråga är, ävensom beträffande var och en av dem uppgift angående de åtnjutna förmånernas belopp samt huruvida till beloppet ej angiven förmån ut­ gått. Skyldighet att avlämna dylikt sammandrag föreligger dock icke för statlig eller kommunal myndighet, ej heller för annan arbetsgivare om an­ talet uppgifter överstiger 25 eller om i uppgifterna avsedd ersättning eller pension utgått från sådan av arbets­ givaren utövad rörelse, vars resultat i arbetsgivarens självdeklaration re­ dovisas å blankett avsedd för rörelse med ordnad bokföring, som avslu­ tats medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok.

Nuvarande lydelse:

35 §.

3 m o in. Utövare av rörelse, som har att avlämna uppgift enligt 33 § är skyldig att, efter anmaning av taxeringsintendent, för kontroll av uppgifternas riktighet och fultstän- dighet tillhandahålla sina handelsböcker med därtill hörande hand­ lingar eller, därest handelsböcker icke förts, förda anteckningar röran­ de intäkter och utgifter inom rörel­ sen.

Har rörclseidkare från rörelsen till annan utbetalt ränta å gäld och är ej fråga om lån mot obligationer, förlagsbevis eller andra för den all­ männa rörelsen avsedda förskriv-

Arbetsgivare, som avlämnar upp­ gift varom under a ) förmäles, skall samtidigt avlämna ett särskilt sam­ mandrag, upptagande namn å den person eller de personer, varom frå­ ga är, ävensom beträffande var och en av dem uppgift angående de åt­ njutna förmånernas belopp samt hu­ ruvida till beloppet ej angiven för­ mån utgått. Skyldighet att avlämna dylikt sammandrag föreligger dock icke för statlig eller kommunal myn­ dighet, ej heller för annan arbets­ givare om antalet uppgifter översti­ ger 25 eller om i uppgifterna avsedd ersättning eller pension utgått från sådant av arbetsgivaren bedrivet jordbruk eller skogsbruk eller från sådan av honom utövad rörelse, vars resultat i arbetsgivarens självdekla­ ration redovisas å blankett avsedd för jordbruksfastighet eller rörelse med ordnad bokföring, som avslutats medelst vinst- och förlustkonto i hu­ vudbok.

35 §.

3 in o m. läkare av jordbruk, skogs­ bruk eller rörelse, som har att avläm­ na uppgift enligt 33 §, är skyldig att, efter anmaning av taxeringsin­ tendent, för kontroll av uppgifternas riktighet och fullständighet tillhan­ dahålla sina räkenskaper med därtill hörande handlingar eller, därest rä­ kenskaper icke förts, förda anteck­ ningar rörande intäkter och utgifter inom jordbruket, skogsbruket eller rörelsen.

Har i första stycket omförmäld näringsidkare från jordbruket, skogs­ bruket eller rörelsen till annan utbe­ talt ränta å gäld och är ej fråga om lån mot obligationer, förlagsbevis cl-

Föreslagen lydelse:

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

ningar, åligger honom sådan skyldig­

het, soin i första stycket sägs, jäm­

väl för kontroll av lämnad uppgift

om borgenären eller för att bereda

beskattningsmyndighet upplysning

i sådant avseende.

Angående den granskning av han-

delsböcker och andra handlingar,

som i detta mom. avses, gäller vad i

79 och 93 §§ sägs.

36 §.

1 m o in. Självdeklaration, som —

--------under taxeringsåret.

Staten, landsting —------- 31 mars.

Aktiebolag, så ock annan, som

nästföregående år enligt lag varit

skyldig föra handelsböcker, må till­

godonjuta liknande anstånd, därest

räkenskapsåret gått till ända senare

än den 31 oktober året näst före

taxeringsåret.

På ansökan — — —- för avläm­

nandet.

Vad i------------ eller rederi.

39 §.

6 m o in. Underlåter någon, som

mottagit anmaning enligt 32 § 3

mom. att tillhandahålla handelsböc­

ker eller andra handlingar, att efter­

komma dylik anmaning, må för

handlingarnas tillhandahållande an­

litas biträde av länsstyrelsen, som

äger förelägga den försumlige, där­

est han icke är offentlig tjänsteman,

lämpligt vite.

40 §.

2 mom. Hörsammas icke anma­

ning att avlämna uppgift enligt 33 §,

Nuvarande lydelse:

ler andra för den allmänna rörelsen

avsedda förskrivningar, åligger ho­

nom sådan skyldighet, som i första

stycket sägs, jämväl för kontroll av

lämnad uppgift om borgenären eller

för att bereda beskattningsmyndig­

het upplysning i sådant avseende.

Angående den granskning av rä­

kenskaper och andra handlingar, som

i detta mom. avses, gäller vad i 79

och 93 §§ sägs.

36 §.

1 in o in. Självdeklaration, som —

— — under taxeringsåret.

Staten, landsting----------- 31 mars.

Aktiebolag, så ock annan, som

nästföregående år varit skyldig föra

räkenskaper, må tillgodonjuta lik­

nande anstånd, därest räkenskaps­

året gått till ända senare än den 31

oktober året näst före taxeringsåret.

På ansökan — — — för avläm­

nandet.

Vad i----------- eller rederi.

39 §.

6 m o m. Underlåter någon, som

mottagit anmaning enligt 32 § 3

inom. att tillhandahålla räkenska­

per eller andra handlingar, att efter­

komma dylik anmaning, må för hand­

lingarnas tillhandahållande anlitas

biträde av länsstyrelsen, som äger

förelägga den försumlige, därest han

icke är offentlig tjänsteman, lämp­

ligt vite.

40 §.

2 m o in. Hörsammas icke anma­

ning att avlämna uppgift enligt 33 §,

Föreslagen lydelse:

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

25

34 § eller 35 § 1 eller 2 inom. eller anmaning enligt 35 § 3 mom. att tillhandahålla handelsböcker eller andra handlingar, må för uppgiftens införskaffande eller handlingarnas tillhandahållande anlitas biträde av länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig tjänsteman, lämpligt vite.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande — — — om förhållandet;

f ) att, därest i avgiven självdekla­ ration avdrag skett för periodiskt un­ derstöd eller för ränta å gäld samt av deklarationen eller annan erhål­ len uppgift framgår, att beloppet åt­ njutits av någon, som icke skall taxeras inom distriktet och som icke kan antagas vara bokföringspliktig rörclseidkare, lämna underrättelse därom till vederbörande taxerings- nämndsordförande;

g ) att även----------- vinnande be­ hövligt.

Det åligger----------- nämnden kun­ na lämnas.

På begäran-------------ordföranden kunna lämnas.

79 §.

2 in o m. Anser taxeringsnämn­ dens ordförande anledning föreligga att för ändamål, som i 35 § 3 mom. sägs, granskning av där oinförmäld rörelscidkares bokföring äger rum, framställes begäran härom hos ve­ derbörande taxeringsintendent, vilken bär att vidare förfara på sätt i 1 inom sägs. Framkomma vid gransk­ ningen omständigheter av beskaffen-

Nuvarande lydelse:

34 g eller 35 § 1 eller 2 inom. eller anmaning enligt 35 § 3 mom. att till­ handahålla räkenskaper eller andra handlingar, må för uppgiftens inför­ skaffande eller handlingarnas till­ handahållande anlitas biträde av länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig tjänsteman, lämpligt vite.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande — ------- om förhållandet;

f ) att, därest i avgiven självdekla­ ration avdrag skett för periodiskt understöd eller för ränta å gäld samt av deklarationen eller annan erhål­ len uppgift framgår, att beloppet åt­ njutits av någon, som icke skall taxe­ ras inom distriktet och som icke kan antagas vara sådan idkarc av jord­ bruk, skogsbruk eller rörelse, som är skyldig föra räkenskaper, lämna un­ derrättelse därom till vederbörande laxeringsnämndsordf örande;

g ) att även----------- vinnande be­ hövligt.

Det åligger----------- nämnden kun­ na lämnas.

På begäran-------------ordföranden kunna lämnas.

79 §.

2 in o in. Anser taxeringsnämn­ dens ordförande anledning föreligga att för ändamål, som i 35 § 3 mom. sägs, granskning av där omförmäld näringsidkares bokföring äger rum, framställes begäran härom hos ve­ derbörande taxeringsintendent, vil­ ken bär att vidare förfara på sätt i 1 inom. sägs. Framkomma vid granskningen omständigheter av be­

Föreslagen lydelse:

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

het att kunna antagas inverka å an­

nan taxeringsnämnds taxeringsåt-

gärd, skall taxeringsintendenten för­

anstalta om underrättelse härom till

ordföranden i denna nämnd.

3 mom. Granskning, som i den­

na paragraf avses, skall såvitt möj­

ligt ske på sådant sätt och på sådan

tid att den icke förorsakar hinder i

verksamheten för den, vars bokfö­

ring är föremål för granskningen.

Där han det begär och det lämpligen

kan ske, skall granskningen verk­

ställas hos honom. Hava handelsböc-

ker eller andra handlingar överläm­

nats för granskningen, skola de så

fort ske kan återställas. Meddelande

om resultatet av granskningen skall

snarast lämnas den, vars bokföring

varit föremål för granskningen.

80 a §.

Taxeringskonsulent åligger att

granska självdeklarationer och and­

ra uppgifter, som avgivas av rörelse-

idkare vilka är o fysiska personer,

oskifta dödsbon eller familjestiftel­

ser. Han har därjämte att granska

andra deklarationer och uppgifter av

mera invecklad beskaffenhet, vilka

taxeringsnämnd överlämnar till ho­

nom för granskning.

Nuvarande lydelse:

Taxeringskonsulent äger-------

dess beslut.

skaffenhet att kunna antagas inver­

ka å annan taxeringsnämnds taxe-

ringsåtgärd, skall taxeringsintenden­

ten föranstalta om underrättelse här­

om till ordföranden i denna nämnd.

3 m o m. Granskning, som i denna

paragraf avses, skall såvitt möjligt

ske på sådant sätt och på sådan tid

att den icke förorsakar hinder i verk­

samheten för den, vars bokföring är

föremål för granskningen. Där han

det begär och det lämpligen kan ske,

skall granskningen verkställas hos

honom. Hava räkenskaper eller andra

handlingar överlämnats för gransk­

ningen, skola de så fort ske kan åter­

ställas. Meddelande om resultatet av

granskningen skall snarast lämnas

den, vars bokföring varit föremål för

granskningen.

80 a §.

Taxeringskonsulent åligger att

granska självdeklarationer och and­

ra uppgifter, avgivna av fysiska per­

soner, oskifta dödsbon eller familje­

stiftelser, vilka åro rörelseidkare el­

ler sådana idkare av jordbruk eller

skogsbruk, som äro skyldiga föra rä­

kenskaper. Han har därjämte att

granska andra deklarationer och upp­

gifter av mera invecklad beskaffen­

het, vilka taxeringsnämnd överläm­

nar till honom för granskning.

Taxeringskonsulent äger ---------- --

dess beslut.

Föreslagen lydelse:

93 §.

Taxeringsintendenten har------------

57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Finner taxeringsintendenten för en

behörig taxering av skattskyldig, som

i 32 § 3 mom. omförmäles, vara nö­

digt, att granskning verkställes av

93 §.

Taxeringsintendenten har------------

57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Finner taxeringsintendenten för en

behörig taxering av skattskyldig,

som i 32 § 3 mom. omförmäles, vara

nödigt, att granskning verkställes av

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

den skattskyldiges bokföring eller,

dä den skattskyldige varit delägare

i vanligt handelsbolag, kommandit­

bolag eller rederi, av bolagets eller

rederiets bokföring, eller anser taxe-

ringsintendenten anledning föreligga

att för ändamål, som i 35 § 3 mom.

sägs, granskning av där omförmäld

rärelseidkares bokföring äger rum,

bör taxeringsintendenten föranstalta

om sådan granskning, därvid biträ­

de av sakkunnig må anlitas. Till­

kommer jämlikt 55 § 1 mom. anma-

ningsrätten annan taxeringsinten-

dent, bör framställning om gransk­

ning göras hos denne. Angående

granskningens utförande skall i var­

je fall gälla vad i 79 § 3 mom. sägs.

Jämväl i------------ föranstalta där­

om.

Finner taxeringsintendenten--------

— taxeringsnämndens ordförande.

Landskamreraren har------------- er­

forderlig utredning.

I fråga — — — likformig taxe­

ring.

140 §.

Den som------------ med dagsböter.

Vad som med stöd av bestämmel­

serna i denna förordning inhämtats

vid granskning av handelsbok eller

annan räkenskapshandling må ej yp­

pas i vidare mån än som erfordras

för vinnande av det med granskning­

en avsedda ändamålet. Bryter någon

häremot straffes, där han ej för sin

förseelse är underkastad ansvar för

tjänstefel, med dagsböter eller fäng­

else i högst sex månader.

Nuvarande lydelse:

den skattskyldiges bokföring eller,

då den skattskyldige varit delägare i

vanligt handelsbolag, kommanditbo­

lag eller rederi, av bolagets eller re­

deriets bokföring, eller anser taxe­

ringsintendenten anledning föreligga

att för ändamål, som i 35 § 3 mom.

sägs, granskning av där omförmäld

näringsidkares bokföring äger rum,

bör taxeringsintendenten föranstalta

om sådan granskning, därvid biträde

av sakkunnig må anlitas. Tillkom­

mer jämlikt 55 § 1 mom. anma-

ningsrätten annan taxeringsinten-

dent, bör framställning om gransk­

ning göras hos denne. Angående

granskningens utförande skall i var­

je fall gälla, vad i 79 § 3 mom. sägs.

Jämväl i------------ föranstalta där­

om.

Finner taxeringsintendenten--------

— taxeringsnämndens ordförande.

Landskamreraren har------------ er­

forderlig utredning.

I fråga — — — likformig taxe-

o

SJ

ring.

140 §.

Den som------------ med dagsböter

Vad som med stöd av bestämmel­

serna i denna förordning inhämtats

vid granskning av räkenskaper må ej

yppas i vidare män än som erford­

ras för vinnande av det med gransk­

ningen avsedda ändamålet. Bryter

någon häremot straffes, där han ej

för sin förseelse är underkastad an­

svar för tjänstefel, med dagsböter el­

ler fängelse i högst sex månader.

Föreslagen lydelse:

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock skall bestäm­

melsen i 31 g sista stycket träda i kraft den 1 juli 1952.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Förslag

till

förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogs­

bruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

Härigenom förordnas som loljer.

1 §•

Idkare av jordbruk eller skogsbruk, som påyrkar att bliva taxerad för in­

komst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, är skyldig

att såsom underlag för taxeringen föra räkenskaper på sätt nedan sägs.

Staten och kommun samt aktiebolag, bolag, som blivit infört i handels­

registret, och sambruksförening äro icke skyldiga föra räkenskaper enligt

denna förordning.

Vad i allmän lag stadgas angående handelsböcker samt angående påföljd

vid åsidosättande av skyldighet att föra dylika böcker skall icke tillämpas

beträffande räkenskaper, som föras enligt denna förordning.

2 §•

Räkenskaperna skola föras i enlighet med allmänna bokföringsgrun-

der samt med iakttagande av vad beträffande jordbruk eller skogsbruk är

allmänt brukligt och överenstämmande med god sed.

3 §•

I räkenskaperna skall lämnas redovisning för intäkter och kostnader i

jordbruket, dess binäringar och skogsbruket samt för näringsidkarens till­

gångar och skulder, så att därav kan bedömas verksamhetens gång och nä­

ringsidkarens ekonomiska ställning vid dess början och vid utgången av varje

räkenskapsår.

Till fullgörande härav skall näringsidkaren föra:

a) dagbok, upptagande intäkter och kostnader, därvid till intäkter hän-

föres även värdet av de förnödenheter och produkter, vilka uttagits från

jordbruket eller skogsbruket för att användas för eget, anställdas eller un-

dantagstagares behov eller liknande ändamål eller för den fortsatta driften,

såsom för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller grundförbättring därå

eller underhåll av byggnader, stängsel och inventarier å fastigheten eller

eljest för driften, eller å annan av näringsidkaren innehavd fastighet eller

i rörelse, som av honom drivits; samt

b) inventariebok, innehållande inventarium och balansräkning.

Härutöver skall näringsidkaren föra de övriga böcker, vilka med hänsyn

till verksamhetens omfattning och beskaffenhet erfordras.

29

Inventarium och balansräkning, som avse ställningen vid räkenskapsårs utgång, skola vara införda i inventarieboken inom två månader därefter.

4 §•

Räkenskapsböcker skola, där de icke bestå av betryggande lösblads- eller kortsystem, vara bundna och hava sidorna eller uppslagen numrerade i lö­ pande sifferföljd. Dagbok må bestå av en eller flera böcker. Dagbok och in- ventariebok må icke utgöras av lösblads- eller kortsystem.

Införing skall göras med bläck, skrivmaskin, anilinpenna eller på annat varaktigt sätt. Tomma mellanrum må ej lämnas, där enligt gängse bokfö- ringsregler införingar skola göras i löpande följd. Radering får ej förekom­ ma, ej heller får något av innehållet genom överstrykning eller annorledes göras oläsligt. Göres ändring i eller tillägg till införing, skall tillika riktig­ heten därav vitsordas och dagen för åtgärden utsättas. Ur bunden bok må blad icke borttagas.

Ankommande brev, räkningar och övriga handlingar, som hava betydelse för verksamheten, skola förvaras i ordnat skick. Handlingar, som avsändas, skola kopieras. Kopiorna skola likaledes förvaras i ordnat skick.

5 §•

I dagboken skola intäkter och kostnader i jordbruket och skogsbruket med det undantag, som i andra stycket sägs, införas dagligen post för post. Intäkter och kostnader under dagen av likartad beskaffenhet må dock in­ föras i en post, om betryggande åtgärder vidtagas för beloppens specifika­ tion. Där verksamhetens art och omfång det påkallar, må med införandet av gemensam post anstå till nästa söckendag'.

Förnödenheter och produkter, vilka uttagits från jordbruket eller skogs­ bruket för att användas för eget, anställdas eller undantagstagares behov eller liknande ändamål, må, därest i huvudsak samma myckenheter uttagas varje dag eller vecka, antecknas i dagboken i slutet av varje vecka.

Vid den löpande räkenskapsföringen skall i övrigt särskilt iakttagas, att upplysning på ett klart och överskådligt sätt lämnas om de fordringar och skulder, som uppkommit i jordbruket eller skogsbruket, därvid borgenä­ rernas och gäldenärernas namn samt storleken av en vars fordran eller skuld skola angivas, om omkostnaderna för verksamheten, om vad näringsidkaren i penningar eller eljest däri insatt eller därur uttagit, om de växlar, som med verksamheten hava samband, samt om de borgens- och övriga ansvarsför­ bindelser för annan, vilka näringsidkaren i och för verksamheten ingått.

6 §•

Inventariet skall upptaga näringsidkarens samtliga tillgångar i fastighe­ ter, djurbestånd, jordbruks- och skogsprodukter samt varulager i övrigt, in­ ventarier, övriga lösören, fordringar, värdepapper, kontanta penningar och annat ävensom hans samtliga skulder, vare sig tillgångarna och skulderna ingå i jordbruket eller skogsbruket eller ej. Tillgångar och skulder skola

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

30

specificeras, och för varje post skall värde därå utsättas. Inventarier av mind­

re betydenhet må dock sammanföras i gemensamma poster. Lösören, som

icke ingå i verksamheten, ma Jikasa upptagas i en post. Jämväl i övrigt må i

en post sammanföras sinsemellan likartade tillgångar eller skulder, så framt

de äro med åsatta värden överskådligt införda i särskild bok eller bilaga

och hänvisning göres till denna. Tillgångar och skulder skola var för sig

sammanräknas och skillnaden mellan slutsummorna utsättas.

Inom linjen skola angivas dels samtliga borgens- och övriga ansvarsför­

bindelser för annan, vilka näringsidkaren iklätt sig, i den mån de icke upp­

tagits bland skulderna, dels ock samtliga av näringsidkaren ställda panter,

vare sig förbindelserna eller panterna äga samband med jordbruket eller

skogsbruket eller icke.

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

7 §•

Balansräkningen skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet.

Den skall vara uppställd i lämpliga huvudposter och jämväl avse i inven­

tariet inom linjen lämnade uppgifter.

8 §■

Vid upprättande av inventarium och balansräkning skall vidare iakttagas:

1) Näringsidkarens tillgångar må icke upptagas över sina verkliga vär­

den.

2) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för näringsidkaren, må

dock upptagas till det belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning eller

tillverkning uppgått, ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I så

fall skall dock därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångar­

nas av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna

värdeminskning. I stället för sådan avskrivning må motsvarande belopp

kunna uppföras bland skulderna å särskilt värdeminskningskonto. Sådant

konto må icke minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande

avskrivning å ifrågavarande tillgångar.

Upptagas tillgångar, som här avses, vid slutet av det räkenskapsår, var­

under de anskaffats eller tillverkats, till högre belopp än det, vartill kostna­

derna för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, eller åsättes dylika

tillgångar högre värde än i närmast föregående balansräkning, skall i ba­

lansräkningen angivas med vilket belopp höjning skett.

Djur må icke upptagas till lägre värde än som överensstämmer med de

vid taxeringen gällande lägsta värdena.

3) Skulder och fordringar avseende verksamheten skola upptagas skilda

från näringsidkarens övriga skulder och fordringar. Skulderna för verk­

samheten uppdelas i låneskulder och övriga skulder.

4) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed de be­

räknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke uppföras såsom

tillgång.

31

9

§•

Därest räkenskapsavslutning sker medelst vinst- och förlustkonto i hu­ vudbok, skola vinster och förluster för jordbruket, dess binäringar och skogs­ bruket upptagas i lämpliga huvudposter i enlighet med vad beträffande jordbruk eller skogsbruk är allmänt brukligt.

10

§.

Inventariet och balansräkningen skola av näringsidkaren med hans under­ skrift bestyrkas.

11

§•

Räkenskapsår må icke överstiga tolv månader. Vid verksamhetens bör­ jan ävensom vid omläggning av räkenskapsår må det dock utsträckas att omfatta högst aderton månader.

12

§.

Räkenskaperna med därtill hörande brev, räkningar, kopior och övriga handlingar skola förvaras under tio år, räknat från utgången av det räken­ skapsår, varunder sista inskrivningen eller anteckningen gjordes eller hand­ lingen eller kopian tillkom.

13 §.

Åsidosätter idkare av jordbruk eller skogsbruk uppsåtligen eller av grov oalctsamhet honom enligt denna förordning åliggande skyldighet att föra räkenskaper och sker detta på sådant sätt, att ur räkenskaperna icke kunna inhämtas för näringsidkarens taxering erforderliga uppgifter, straffes med dagsböter.

14 §.

Ivungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforder­ liga särskilda föreskrifter.

Kanyl. Ma j. ts proposition nr 191.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén.

statsråden

Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemen­

sam beredning med chefen för jordbruksdepartementet fråga om taxering

av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, m. m.

samt anför därvid följande.

I. Inledning.

I betänkande nr 21 bar bevillningsutskottet vid 1943 års riksdag be­

handlat fragan om taxering av jordbruksinkomst efter bokföringsmässiga

grunder och därvid bl. a. anfört, att enligt i kommunalskattelagen givna

föreskrifter inkomst av jordbruksfastighet skulle beräknas enligt den s. k.

kontantprincipen, vilken innebure att intäkterna ansåges hava åtnjutits

under det beskattningsår, då desamma av den skattskyldige uppburits eller

blivit för honom tillgängliga för lyftning. Driftkostnaderna i jordbruk an­

såges belöpa på det beskattningsår, under vilket de betalts. Utan hinder av

dessa bestämmelser hade emellertid i praxis jordbrukare i vissa fall medgi­

vits rätt att vid taxering beräkna inkomsten av jordbruk efter bokförings­

mässiga grunder. En förutsättning för godkännande av en sådan beräkning

torde dock ha varit, att ordnad bokföring med räkenskapsavslutning funnes

samt att densamma kunde förväntas komma till fortsatt användning, så

att trygghet förelåge för en likformig taxering i framtiden.

Även enligt utskottets mening torde under angivna förutsättning rätt för

jordbrukare till taxering efter bokföringsmässiga grunder kunna anses före­

ligga. Frånvaron av uttryckliga bestämmelser i ifrågavarande hänseende

medförde emellertid en viss oklarhet såväl beträffande de betingelser, un­

der vilka denna rätt kunde sägas vara för handen, som ock rörande rättig­

hetens omfattning.

Frågan om införande av uttryckliga bestämmelser om rätt för jordbru­

kare att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder hade tidigare vid upp­

repade tillfällen varit under behandling utan att någon utredning i ämnet

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

33

kommit till stånd. Utskottet ansåge för sin del angeläget, att en sådan ut­

redning utan dröjsmål ägde rum. Ej minst med hänsyn till betydelsen av

att taxeringsmyndigheterna, då jordbrukare medgåves rätt att taxeras en­

ligt bokföringsmässiga grunder, tillämpade enhetliga principer syntes en

reglering på förevarande område vara i hög grad önskvärd. Vid utredningen

torde enligt utskottets mening böra övervägas, huruvida bokföringsplikt

borde föreskrivas för åtminstone vissa kategorier av jordbrukare, i första

band givetvis de större jordbrukarna. Införande av en allmän bokförings­

plikt för jordbrukare torde däremot vara uteslutet. Tänkbart vore att bok­

föringen för jordbruk skulle kunna vara av något enklare slag än för rö­

relse. Vid utredningen borde även undersökas, i vilken utsträckning av­

skrivningar skulle vara medgivna i beskattningshänseende för värdeminsk­

ning å inventarier, då taxering ägde rum enligt bokföringsmässiga grunder.

Särskilda bestämmelser borde även meddelas rörande inkomstberäkningen

vid övergången till nytt redovisningssystem.

Bevillningsutskottet har vidare funnit utredning böra verkställas rörande

grunderna för beräkning av överpris och merkostnad vid ny-, till- eller om­

byggnad av fastighet och nyuppsättning av maskiner och andra för stadig­

varande bruk avsedda inventarier samt angående frågan om avskrivning för

värdeminskning å driftbyggnader i jordbruket.

Under åberopande av nämnda betänkande har 1943 års riksdag i skrivel­

se, nr 185, hemställt att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning om änd­

ring av gällande skatteförfattningar i de delar, som berörts i betänkandet,

och därvid beakta vad i betänkandet anförts samt snarast möjligt för riks­

dagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning härav tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet,

statsrådet Wigforss, mPd stöd av Kungl. Maj:ts den 12 november 1943

givna bemyndigande samma dag landskamreraren A. T. Rietz, ordförande,

ledamoten av riksdagens första kammare V. G. Lodenius samt ledamöterna

av riksdagens andra kammare K. A. M. Andersson, S. Janson och W. Svens­

son att såsom sakkunniga inom departementet verkställa utredning av frå­

gan om införande av uttryckliga bestämmelser om rätt för jordbrukare att

taxeras enligt bokföringsmässiga grunder jämte vissa andra därmed sam­

manhängande frågor.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1943 års jordbrukstaxerings-

sakkunniga, avgåvo den 19 februari 1946 betänkande med förslag till änd­

rade bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet

samt lag om jordbruksbokföring (SOU 1946:29) med därvid fogade förfatl-

ningsförslag; författningsförslagen torde såsom Rihang få fogas vid stats­

rådsprotokollet i detta ärende.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium (med

överlämnande av yttranden från Stockholms handelskammare, handels­

kammaren i Göteborg och Skånes handelskammare), överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser (med överlämnande av yttranden från hushållnings-

:! Bihang till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. .Yr /!)/.

34

sällskapen), mellankommunala prövningsnämnden, statens forskningskom-

mitté för lantmannabyggnader, stiftsnämnderna i Uppsala ärkestift samt

Lunds, Skara och Härnösands stift, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges skogsägareförbund, Svenska ^^ar­

betsgivareföreningen, Svenska lantarbetareförbundet och Taxeringsnämnds-

ordförandenas riksförbund (med överlämnande av yttranden från ett antal

länsföreningar).

De sakkunnigas förslag har underkastats en närmare granskning och över-

arbetning inom finansdepartementet. Denna överarbetning, vilken skett med

beaktande av vissa av de i remissyttrandena framställda erinringarna, har

lett till upprättande av förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370),

2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr

577) om statlig förmögenhetsskatt,

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379) samt

4) förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk

att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

II. Gällande rätt.

De allmänna grunderna för beräkning av inkomst vid taxeringen återfin­

nas i 41 § kommunalskattelagen, som innehåller olika regler för å ena sidan

förvärvskällan rörelse och å andra sidan övriga förvärvskällor. Sålunda stad­

gas, att beträffande rörelse inkomst skall beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder, i den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser i kom­

munalskattelagen, samt att i fråga om övriga förvärvskällor intäkt skall an­

ses ha åtnjutits det beskattningsår, under vilket intäkten uppburits eller

blivit för den skattskyldige tillgänglig för lyftning, och utgift eller omkost­

nad skall anses belöpa på det beskattningsår, varunder utgiften betalats eller

omkostnaden ägt rum. Att inkomsten skall beräknas enligt bokföringsmäs­

siga grunder innebär, att inkomstberäkningen skall ske under hänsynsta­

gande till ingående och utgående balans beträffande lager och vissa andra

tillgångar samt fordringar och skulder. I fråga om andra förvärvskällor än

rörelse, sålunda bl. a. jordbruksfastighet, skall kontant- eller kassaprinci­

pen tillämpas, vilket innebär, att inkomsten principiellt skall beräknas med

hänsyn till vad som inflyter i kontanter eller tillföres i natura eller som i

sådant avseende utgives utan avseende å lager, fordringar eller skulder vid

beskattningsårets början och slut.

Såvitt angår jordbruksfastighet skall såsom intäkt upptagas vad ägaren

eller brukaren under beskattningsåret uppburit i penningar för sålda pro­

dukter eller tillgodogjort sig i naturaförmåner, oberoende av huruvida pro­

dukterna utvunnits under beskattningsåret eller tidigare. Såsom utgift skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

35

redovisas vad som under beskattningsåret utgivits för jordbruksdriften i

penningar eller i natura. Såsom intäkt eller utgift skall däremot icke upp­

tagas belopp, avseende produkter, som sålts respektive köpts på kredit. Vär­

det av produkter, som jordbrukaren under ett beskattningsår icke tillgodo­

gjort sig genom försäljning, konsumtion eller annan förbrukning, skall icke

upptagas såsom intäkt för beskattningsåret.

Bestämmelser om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet återfinnas

i 21—23 §§ kommunalskattelagen jämte anvisningar. 21 § innehåller regler

om vad som är att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet. I

22

§ angivas

de avdrag, som må göras från bruttointäkten. Vad som återstår sedan till-

låtna avdrag verkställts utgör enligt 23 § 1 mom. nettointäkt av jordbruks­

fastighet. Då den kommunala beskattningen i fråga om fastighet anordnats

som en garantibeskattning, får vid inkomstberäkningen jämlikt 23 §

2

mom.

samma lag avdrag göras för det inkomstbelopp, som anses beskattat genom

tastighetsskatt. Detta avdrag, det s. k. procentavdraget, utgör enligt 45 §

kommunalskattelagen 5 procent av taxeringsvärdet. Vad som återstår av

nettointäkten sedan procentavdraget frånräknats beskattas kommunalt såsom

inkomst av jordbruksfastighet.

Enligt 21 § kommunalskattelagen hänföres till intäkt av jordbruksfastig­

het allt vad som av sådan fastighet kommit ägaren eller brukaren till godo,

såsom årliga värdet av bostad, intäkt av jordbruk med binäringar, intäkt av

skogsbruk samt intäkt av annat slag.

Till bostad hänföras dels utrymmen, som tagits i anspråk för den skatt­

skyldiges, hans familjs och hans personliga tjänares räkning, dels ock ut­

rymmen och anordningar för egen bekvämlighet och trevnad, såsom gästrum,

lusthus, badhus, stall, bilgarage för personligt behov, jaktstuga m. m.

Såsom jordbruk anses åkerbruk och ängsskötsel, även då driften avser in­

dustriellt behov, ävensom i samband därmed bedriven husdjursskötsel. Ut­

nyttjande av bete å såväl skogsmark som annan mark inbegripes under

husdjursskötsel. Trädgårdsskötsel, även växtodling under glas, räknas till

jordbruk, då den drives tillsammans med annat jordbruk.

Till binäring till jordbruk hänföres sådan i sammanhang med jordbruk

bedriven förvärvsverksamhet, som avser att med utnyttjande av fastighetens

alster eller naturtillgångar, av arbetskraft, anställd vid jordbruket, eller av

därför avsedda inventarier utvinna en biförtjänst. I enlighet härmed räknas

såsom binäring till jordbruk mejerihantering och kvarndrift för förädling av

väsentligen det egna jordbrukets produkter, kalkbränning, tegeltillverkning

o. d., som huvudsakligen drives för eget behov och med fastighetens or­

dinarie arbetskraft. Hit räknas även under förut angiven förutsättning bi-

och fjäderfäskötsel, jakt, fiske, hemslöjd, verkställande av körslor mot lega,

uthyrning av dragare, maskiner och redskap, hemslakt in. m. Drives åter

sådan verksamhet i större omfattning såsom mera fristående företag och

med särskilda därför avsedda byggnader eller inrättningar, särskilda maski­

ner eller inventarier och i huvudsak särskild arbetspersonal, är verksamhe­

ten att hänföra till rörelse. Sålunda hänföras icke till jordbrukets binä­

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

36

ringar sådana företag som kvarndrift för förnialning huvudsakligen av in­

köpt eller annan tillhörig spannmål, brännerihantering, kalkbränning eller

tegeltillverkning huvudsakligen för avsalu m. m. Ej heller är försäljning av

jordbrukets eller dess binäringars produkter att anse såsom binäring till

jordbruk, därest försäljningen skett från handelsbod eller annat stadigva­

rande försäljningsställe utom fastighetens område.

Till intäkt av jordbruk med binäringar hänföres årliga värdet av bostad,

som skattskyldig i jordbruksfastighet åtnjutit för sin, sin familjs och sina

personliga tjänares räkning. Värdet av bostad, som upplåtits till personal,

anställd för fastighetens drift, upptages icke som ägarens eller brukarens

inkomst av fastigheten och får i följd härav ej heller avdragas som drift­

kostnad. Såsom intäkt räknas därjämte likvid vid försäljning av levande

och döda inventarier samt produkter. Emellertid skola icke alla sådana kon­

tanta intäkter upptagas. Intäkt genom försäljning av levande och döda in­

ventarier skall nämligen redovisas såsom inkomst av jordbruksfastighet

endast till den del löpande försäljning kan anses föreligga. Om inventarierna

av en eller annan anledning helt eller till väsentligaste delen realiserats, t. ex.

vid avflyttning från fastigheten, skall vad som influtit vid realisationen be­

skattas som intäkt endast om realisationsvinst föreligger. Som realisations­

vinst genom försäljning av levande eller döda inventarier skall enligt 35 j;

kommunalskattelagen beskattas vinst å icke yrkesmässig avyttring av lös

egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och

varit i den skattskyldiges ägo under mindre än fem år. Vad som inflyter vid

försäljning av produkter från jordbruket och dess binäringar skall alltid

beskattas såsom intäkt av jordbruksfastighet även om avyttringen i och för

sig har karaktären av realisation.

Till intäkt av jordbruk med binäringar räknas vidare intäkt genom an­

nan inkomstgivande användning av jordbrukets eller dess binäringars als­

ter, inventarier eller arbetspersonal, såsom verkställande av körslor och

dylikt. Hit räknas även värdet — beräknat efter ortens pris — av vad den

skattskyldige direkt tillgodogjort sig av jordbrukets eller dess binäringars

avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars räkning,

för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört den skattskyldiges hus­

håll, för förädling eller förbrukning i rörelse, som av den skattskyldige

drivits, eller för utgörande av undantagsförmåner eller annan förpliktelse,

som ålegat den skattskydige i förhållande till någon, som icke tillhört hans

hushåll.

Skogsbruk, varmed avses egen eller arrenderad fastighets utnyttjande

för skogshantering, anses såsom ett särskilt sätt att utnyttja fastigheten

och räknas därför icke såsom binäring till jordbruk. Under skogsbruk in-

begripes skogsavverkning på grund av avverkningsrätt, som skattskyldig

vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den avyttrade fastigheten. Skogsav­

verkning å annans mark på grund av särskild upplåtelse av avverknings­

rätt är däremot att hänföra till rörelse. Har den, som idkat skogsbruk,

tillika drivit virkesförädling eller utvinning av biprodukter av skogsbru­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

37

ket, såsom tjära o. dyl., anses denna verksamhet som skogsbruk, där den

varit av mindre omfattning eller väsentligen avsett husbehov. Har dylik

verksamhet däremot varit av större omfattning och bedrivits med särskilda

anordningar av stadigvarande art, t. ex. fasta tjärugnar eller dyl., anses

särskild rörelse föreligga.

Till intäkt av skogsbruk hänföres intäkt genom avyttring av skogspi-oduk-

ter från fastigheten, genom upplåtelse av avverkningsrätt och genom av­

yttring av växande skog i samband med avyttring av marken, därest icke

vinst å avyttring av fastigheten i dess helhet skall beskattas såsom inkomst

av rörelse eller såsom realisationsvinst.

Vidare räknas till intäkt av skogsbruk värdet av skogsprodukter, som

den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-, till- eller ombyggnad eller repa­

ration och underhåll av byggnader, stängsel och inventarier å fastigheten

eller för sitt hushåll eller eljest för sin, sin familjs och sina personliga

tjänares räkning (vedbrand med mera) eller för arbetspersonalens behov

eller å annan av den skattskyldige innehavd fastighet eller i rörelse, som av

honom drivits.

Med intäkt av annat slag än förut nämnts avses intäkt genom avyttring

eller annan användning av vissa fastighetens beståndsdelar, som sten, torv,

grus, lera o. d., samt genom jakt och fiske, som av den skattskyldige

eller för hans räkning bedrivits å fastigheten och ej är att anse såsom bi­

näring till jordbruk; såsom intäkt räknas även arrende, avgäld eller annan

ersättning för upplåtelse åt annan att i visst avseende tillgodogöra sig eller

utnyttja fastigheten eller del därav. Vad nyss sagts gäller dock icke beträf­

fande engångsersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt

för obegränsad tid.

Såsom intäkt skall vidare upptagas utdelning, som skattskyldig uppbu­

rit från aktiebolag eller ekonomisk förening i förhållande till gjorda in­

köp (rabatt) eller till gjorda försäljningar (pristillägg), därest kostnaden

för inköpet varit av beskaffenhet att få avdragas från intäkt av jordbruks­

fastighet eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas såsom intäkt

av jordbruksfastighet.

Såsom intäkt räknas slutligen ersättning på grund av skadeförsäkring, i

den mån köpeskilling, som skulle ha influtit, därest försäkrad egendom i

stället försålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet eller i den

mån ersätiningen eljest motsvarar sådan skattepliktig intäkt eller motsvarar

sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföra till nämnda förvärvskälla.

Från bruttointäkten av jordbruksfastighet får avdrag göras för omkost­

nader, såsom för arrende eller annan avgäld, för avlöning — kontant eller

i natura — till arbetspersonal, som uteslutande eller huvudsakligen använts

för jordbruket eller dess binäringar, eller för pension och dylik ersättning

åt förutvarande personal, för anskaffning av levande eller döda inventarier

till ersättande av sådana, som förut funnits å fastigheten, för reparation och

underhåll av fastighet och inventarier, för inköp av utsäde, foder in. in.,

för skogs vård och underhåll samt skogsavverkning, för försäkring av ar­

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

betspersonal, byggnader, skog, gröda, förråd och sådana inventarier, som

ej äro att hänföra till personlig lösegendom, för värdeminskning å drift­

byggnader — därunder inbegripna för driften nödiga bostadsbyggna­

der — och å skog samt för gäldränta in. m. Värdet av fastighetens egna

jordbruksprodukter, som användas för fastighetens fortsatta drift, såsom

spannmål till utsäde, foder, gödsel m. m., får icke avföras som driftkost­

nad men skall ej heller upptagas som intäkt. Endast kostnad för inköpta

dylika förnödenheter är att räkna såsom driftkostnad. Avdrag för kostna­

der för nyuppsättning av levande eller döda inventarier får icke äga rum.

För slitning av döda inventarier medgives icke avdrag i form av årliga

värdeminskningsavdrag utan sålunda, att utgifter för nyanskaffning (till

ersättande av förut befintliga inventarier) — men ej för nyuppsättning —

få avdragas på en gång såsom driftkostnad. Utgifter för grundförbättring å

fastigheten genom ny-, till- eller ombyggnad, nyodling e. d. äro icke av­

dragsgilla.

Ehuru i kommunalskattelagen icke angives annan metod för beräkning

av inkomst av jordbruksfastighet än kontantmetoden har emellertid, såsom

förut omnämnts, i vissa fall i praxis godtagits en beräkning efter bokförings-

mässiga grunder. En förutsättning härför torde ha varit, att den skattskyl­

dige haft ordnad bokföring med räkenskapsavslutning samt att bokföringen

kunnat förväntas komma till fortsatt användning, så att trygghet förelegat

för en likformig taxering i framtiden. Till grund för beskattningsmyndighe-

ternas godkännande av denna taxeringsmetod torde ligga ett av första sär­

skilda utskottet vid 1927 års riksdag gjort uttalande, vilket hade nyssnämnda

innehåll. Enligt vad de sakkunniga inhämtat utgör antalet skattskyldiga i ri­

ket, som för närvarande taxeras för inkomst av jordbruk enligt bokförings-

mässiga grunder, något mer än 300, varav ungefär hälften utgöres av fysiska

personer och dödsbon samt återstoden av andra juridiska personer än döds­

bon. I vissa av de här avsedda fallen har enligt vad som upplysts beräk­

ningen icke verkställts efter de för rörelse i allmänhet gällande grunderna

utan har avvikelse från kontantprincipen skett exempelvis endast såtillvida,

att värdet av lagret och kreatursbesättningen fått påverka vinstresultatet.

Frågan om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokförings-

mässiga grunder har även varit föremål för prövning i högsta instans; så­

lunda har i några fall (RÅ 1934, ref. 47, 1937, ref. 34, 1945, ref. 20, och 1948,

ref.

66

) en dylik inkomstberäkning godkänts.

III. Brister i gällande bestämmelser och svårigheter vid

tillämpningen därav.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att då kontantprincipen år 1910 infördes såsom

grund för taxering av inkomsten från jordbruksfastighet jordbruket i stor

utsträckning varit inriktat på självhushållning och den maskinella utrust­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

39

ningen varit av betydligt mindre omfattning än för närvarande vore fallet.

Under sådana förhållanden torde kontantprincipen, som varit enkel att till-

lämpa, i stort sett ha givit relativt tillfredsställande resultat. Numera hade

emellertid jordbruket utvecklats till en affärsmässig verksamhet med i vissa

fall långt driven specialisering och arbetsfördelning samt ett omfattande

utbyte av varor och tjänster. En redovisning av endast kontanta intäkter och

utgifter syntes därför icke längre ens för de mindre jordbruken giva ett

riktigt uttryck för jordbrukets ekonomiska årsresultat.

Mot kontantprincipen som grund för taxering av inkomst av jordbruks­

fastighet kunde därjämte riktas även andra erinringar, främst av principiell

natur. I detta hänseende vore att framhålla, att betydande inkomstbelopp

ofta kunde helt undgå beskattning. De sakkunniga ha härom anfört:

En väsentlig del av en jordbrukares inkomst av kreatur sskötseln fram­

kommer nämligen först, när han upphör med jordbruket och då kan den i

regel icke beskattas. Inom jordbruket torde det vara synnerligen vanligt,

att jordbrukaren börjar med en jämförelsevis ringa djurbesättning, som där­

efter genom kreatursavel under årens lopp utökas. Den inkomst, som upp­

kommit genom kreatursavel under besittningstiden och som framkommer

först i sammanhang med slutrealisation vid jordbrukets upphörande, utgör

i princip beskattningsbar inkomst av jordbruk, ehuru den enligt gällande

bestämmelser icke blir beskattad som inkomst av jordbruksfastighet. Vid

inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder åter, då årsresultatet av

jordbruket blir beroende av inventering av djurbeståndet, beskattas inkoms­

ten genom djurbeståndets årliga ökning i antal såsom inkomst under det år,

då ökningen uppkommit. Motsvarande gäller om den inkomst, som tillföres

jordbrukaren genom djurens tillväxt.

Därest förhållandena inom jordbruket bliva i något avseende onormala,

framträder bristen hos de nuvarande bestämmelserna än tydligare. Bely­

sande exempel härpå hava lämnats under kristiden, då jordbrukarna på

grund av foderbrist nödgats i stor omfattning reducera sina besättningar.

Svårigheterna att i dylika fall avgöra, huruvida och i vad mån en beskatt-

ningsfri realisation eller skattepliktig intäkt förelegat, torde ofta ha lett till

att inkomst undgått beskattning eller beskattats för högt. Vid nedslaktning

av kreatursbesättningar på grund av mul- och klövsjuka hava liknande

problem uppkommit. Det torde vara uppenbart, att en uppskattning av in­

komst från jordbruk utan hänsynstagande till djurbesättningens år från år

ökade värde genom kreatursavel eller djurens tillväxt blir missvisande och

leder till att säkerligen betydande inkomstbelopp undgå beskattning, enär

realisationsvinstbeskattning endast undantagsvis torde kunna komma ifråga.

Detta missförhållande framgår än tydligare, om man betänker, att en myc­

ket betydande del av jordbrukets produkter användas för djurens utfodring.

Sålunda lärer enligt uppgift omkring */„ av landets totalskörd i skördeen-

lieter räknat avsättas genom husdjursskötseln.

Såsom ytterligare en brist i principiellt avseende ha de sakkunniga fram­

hållit, att kontantprincipen medförde stor ojämnhet i taxeringen. I detta

avseende ha de sakkunniga yttrat:

Denna brist har desto större betydelse som själva inkomsten av jordbruket

av naturliga skäl inflyter ojämnt. Det förekommer sålunda i många fall,

alt jordbrukarna under ett senare år än produktionsåret avyttrat en del

av skörden eller att försäljning av skog och skogseffekter sker året efter av­

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

verkningen. Härigenom kommer vid beräkning enligt kontantprincipen av

jordbrukets avkastning en förskjutning att äga rum mellan intäkter och

utgifter, vilket i vissa fall kan medföra en orättvis beskattning. Erläggas

produktionskostnaderna kontant eller in natura under produktionsåret skall

avdrag härför ske i deklarationen för detta år, medan likvid för de försålda

produkterna kan komma att upptagas som intäkt för därpå följande be­

skattningsår, nämligen i den mån likvid inflyter först under sistnämnda år.

Har vidare den skattskyldige det år, skogsavverkning sker, icke tillräcklig

inkomst för avdrag av de ofta rätt betydande avverkningskostnaderna, och

skall å andra sidan i ett följande års deklaration intäkt genom försäljning

av skogsprodukterna upptagas utan däremot svarande avdragsposter, upp­

kommer likaledes en förskjutning vid taxeringen mellan intäkts- och utgifts­

poster, som hava samband med varandra. En dylik ojämnhet i det enligt

kontantprincipen beräknade årsresultatet kan uppkomma jämväl av andra

orsaker. Är sålunda skördeutbytet under ett år mindre än vanligt, kan detta

föranleda en större försäljning av kreatur under ett nästkommande beskatt­

ningsår. I vissa fall kan vidare en större skogsavverkning än eljest ske för

att tillgodose behov av likvida medel eller för att utnyttja en förmånlig kon­

junktur. Den av kontantprincipen föranledda ojämnheten i taxeringen för­

svårar i hög grad en exakt beräkning av jordbrukets lönsamhet, som av-

många skäl är önskvärd, och som bl. a. anses nödvändig för en riktig avväg­

ning av statsmakternas åtgärder på jordbrukets område. Taxering enligt

bokföringsmässiga grunder skulle däremot giva ett bättre stöd för bedöman­

de av jordbruksinkomsten.

Ojämnhet i beskattningen föranledes dessutom av gällande bestämmelser

om avdrag för värdeminskning av döda inventarier i det att hela den under

ett beskattningsår erlagda kostnaden för ersättningsanskaffning skall av­

dragas på en gång såsom driftkostnad.------------

Kontantprincipen kan föranleda ojämnhet jämväl mellan olika jordbruk,

i det att jordbrukare med god ekonomi i större omfattning än andra jord­

brukare kunna utnyttja det nuvarande beskattningssystemet.

Det må slutligen erinras om att den ojämnhet i beskattningen, som nu

ofta uppkommer, kan hava till följd att för vissa beskattningsår jordbru­

karen icke alls eller endast delvis kan utnyttja gäldränteavdrag, allmänna

avdrag och ortsavdrag varjämte merbeskattning kan uppkomma på grund

av statsskattens progression.

Slutligen ha de sakkunniga betonat, att kontantprincipen föranledde be­

tydande svårigheter vid tillämpningen. Sålunda uppkomme, då det gällde

att i det enskilda fallet avgöra var gränsen skulle dragas mellan löpande

försäljning och realisation samt mellan nyanskaffning och nyuppsättning

av levande och döda inventarier, i många fall för såväl jordbrukare som

beskattningsmyndigheterna svårbedömda frågor, vilka ofta gåve anled­

ning till skattetvister. En svårighet i tillämpningen förelåge även såtillvida

att, på grund av ojämnheter i intäkter och utgifter, resultatet av jordbruks­

driften under ett visst beskattningsår icke utan vidare kunde jämföras med

resultatet under ett föregående beskattningsår; för att så skulle kunna ske

erfordrades en ingående undersökning av intäkts- och utgiftsposterna för

de ifrågavarande åren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

41

IV. Allmän motivering till departementsförslaget.

A. Grunder för beräkning av intäkt av jordbruk,

a. Allmänna synpunkter.

De sakkunniga.

Till ledning för bedömande av frågan, vilken metod som ur principiell

och praktisk synpunkt är att föredraga vid taxering av inkomst av jord­

bruksfastighet, ha de sakkunniga återgivit vissa uppgifter rörande det sven­

ska jordbruket, nämligen beträffande åkerarealens fördelning å olika stor-

leksgrupper och skilda slag av ägare, antalet sysselsatta personer, taxerings­

värden, vid taxering uppskattad inkomst samt antalet självdeklarationer. I

fråga om dessa uppgifter torde i huvudsak få hänvisas till betänkandet,

s.

51

__

53

. Här må blott nämnas, att småbruket och bondebruket äro do­

minerande, att antalet yrkesutövare år 1940 utgjorda ca 545 000, att vid

1944 års taxering det totala taxeringsvärdet uppgick till

6

664 684 700 kro­

nor och den uppskattade inkomsten till 1 000 335 453 kronor samt att an­

talet självdeklarationer vid 1945 års taxering (bortsett från Stockholms stad)

utgjorde 460 115.

De sakkunniga ha övervägt, huruvida och i vad mån möjligheter kunde

tänkas föreligga att med bibehållande av kontantprincipen som grund för

taxering av inkomst av jordbruksfastighet undanröja eller mildra de brister

och svårigheter i tillämpningen, som, enligt vad de sakkunniga förut fram­

hållit, denna taxeringsmetod medförde. I detta sammanhang ha de sakkun­

niga diskuterat, huruvida en utjämning av beskattningen av jordbruk och

skogsbruk skulle kunna åstadkommas genom en omläggning av beskatt­

ningsåret så, att detta obligatoriskt komme att omfatta tidsperioden från

och med den 1 juli ett år till och med den 30 juni påföljande år. De sakkun­

niga ha framhållit, att under denna tidsperiod de jordbruksprodukter, som

härrörde från föregående års skörd, visserligen i stort sett torde ha försålts.

Inneliggande lagerbehållning vid utgången av ett beskattningsår per den

30 juni vore sålunda obetydlig i förhållande till lagret vid kalenderårsskiftet.

Emellertid vore en motsvarande utjämning av produktionskostnaderna icke

möjlig att åstadkomma, i det att dessa komme att belöpa på såväl beskatt­

ningsårets som det därpå följande årets skörd. En omläggning av beskatt­

ningsåret skulle dessutom komma att vid övergången möta stora taxerings-

tekniska svårigheter. De sakkunniga hade därför funnit, att de nuvarande

bristerna i inkomstbeskattningen av jordbruksfastighet icke kunde avhjälpas

enbart genom en omläggning av beskattningsåret.

Frågan om konlantprincipens bibehållande sammanhängde med frågan

om införande av bokföringsskyldighet i viss omfattning för jordbrukare.

De sakkunniga föresloge — som i ett senare sammanhang återgives — att

bokföringsskyldighet skulle införas för idkarc av jordbruk med taxerings­

värde (jordbruks- och skogsvärde) av lägst 60 000 kronor. Dessa jordbru­

42

kare borde då taxeras efter bokföringsmässiga grunder. Det kunde tänkas

att övriga jordbrukare taxerades efter kontantprincipen. Vid jordbruks-

taxeringen skulle då jämsides komma att tillämpas två olika beskattnings-

metoder. Mot en dylik anordning kunde göras vägande erinringar. De sak­

kunniga ha i detta sammanhang framhållit den starka kritik, som anfördes

mot ett förslag av liknande innehåll, vilket framlades av inkomstskattesak-

kunniga år 1922. Tillika ha de sakkunniga erinrat om departementschefens

uttalande i proposition nr 102 till 1927 års riksdag, s. 413, att det syntes

nödvändigt, att inkomstberäkningen för en och samma förvärvskälla i sin

helhet skedde efter antingen boktöringsmässiga eller icke bokföringsmässiga

grunder.

De sakkunniga ha därför ansett, att taxering enligt bokföringsmässiga

grunder bör tillämpas beträffande samtliga jordbrukare. I fråga om de för­

delar, som skulle vinnas vid taxering enligt sådana grunder, ha de sakkun­

niga anfört:

Taxering efter bokföringsmässiga grunder synes de sakkunniga vara prin­

cipiellt riktigare och giva ett mera rättvist uttryck för jordbrukarens verkliga

skatteformåga. En sådan metod har även den fördelen, att inkomsten blir

tagen mera jämnt till beskattning, i följd varav avdrag av olika slag i regel

kunna bättre utnyttjas. Härjämte vinnes en tillförlitligare beräkning av jord­

brukets lönsamhet samt ökade möjligheter för beskattningsmyndigheterna

tnl kontroll; inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder utgör jäm­

väl förutsättning för en uppmjukning av avskrivningsreglerna beträffande

jordbrukets inventarier. De sakkunniga hålla också för troligt att här avsedda

princip för taxering av inkomst av jordbruksfastighet skall, åtminstone se­

dan de nya bestämmelserna varit i kraft någon tid, visa sig bliva enkla i

den praktiska tillämpningen, givetvis med bortseende från de av övergången

föranledda förhållandena. De sakkunniga anse även tiden lämplig för en om­

läggning av jordbrukets inkomstbeskattning och äro övertygade om att en

taxering av jordbruksinkomst efter bokföringsmässiga grunder kommer att

bliva till fördel för såväl den enskilde som det allmänna. Härigenom upp­

kommer visserligen för jordbrukaren ökat arbete vid upprättande av själv­

deklaration därigenom att uppgift måste lämnas å lagerbehållning samt

varufordringar och varuskulder vid beskattningsårets början och slut. Emel­

lertid föreligger redan enligt gällande bestämmelser en omfattande uppgifts-

skyldighet beträffande jordbrukets intäkter och utgifter ävensom beträffande

tillgångar och skulder däri. För att rätt kunna fullgöra denna uppgiftsskyl-

dighet torde jordbrukaren sålunda även nu vara "nödsakad att föra nog­

granna anteckningar eller räkenskaper över jordbruksdriften. Uppgiftsskyl-

dighetens omfattning torde icke utökas i mera betydande grad vid taxering

enligt bokföringsmässiga grunder och kan i varje fall ej anses utgöra hinder

!or en övergång till sådant redovisningssystem. Detta gäller även det mindre

jordbruket, beträffande vilket en inventering av lager, fordringar och skul-

der icke torde bliva särskilt betungande. Härtill kommer att deklarations-

forfarandet ävensom taxeringskontrollen förenklas genom att vid taxering

enligt bokföringsmässiga grunder skillnaden i beskattningshänseende mellan

löpande försäljning och realisation samt mellan nyuppsättning och nyan-

skaffning bortfaller. Härjämte må erinras om att i fråga om rörelse taxering

sker efter bokföringsmässiga grunder, även om rörelsen är av mindre om­

fattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

De sakkunniga ha framhållit, att vid övergången till taxering enligt bok-

föringsmässiga grunder mötte betydande problem ej blott av taxeringstek-

nisk utan även av principiell natur. De sakkunniga hade emellertid kommit

till den uppfattningen, att dessa problem kunde praktiskt lösas, varför de

sålunda icke utgjorde något hinder för övergång till taxering av jordbruks-

inkomst enligt bokföringsmässiga grunder.

b. Innebörden av bokföringsmässig inkomstberäkning för jordbruksfastighet.

De sakkunniga

I fråga om innebörden av bokföringsmässig inkomstberäkning för jord­

bruksfastighet ha de sakkunniga yttrat:

En övergång till bokföringsmässig vinstberäkning för jordbruket skall en­

ligt de sakkunnigas förslag innebära, att de för rörelse gällande bestämmel­

serna i huvudsak skola tillämpas. Inkomst av jordbruksfastighet skall lolj-

aktligen beräknas enligt bokföringsmässiga grunder i den mån dessa icke sta

i strid med särskilda bestämmelser i kommunalskattelagen. Nettointäkten av

nämnda förvärvskälla erhålles sålunda genom att från bruttointäkten av

jordbruksfastighet draga medgivna avdrag för driftskostnader samt under

hänsynstagande till in- och utgående balansposter. Värdesattmngen av till­

gångar, avsedda för omsättning eller förbrukning, ävensom av fordringar och

skulder påverkar vid bokföringsmässig inkomstberäkning direkt den in­

komst, som tages till beskattning. Den inkomst, som tillföres jordbrukaren

genom ökning vid beskattningsårets slut av värdet å kreatur och förråd, be­

skattas icke enligt nu gällande bestämmelser för taxering av inkomst av jord­

bruksfastighet. Vid bokföringsmässig inkomstberäkning åter kommer den ar­

liga ökningen eller minskningen av värdet å kreatur och förråd att direkt pa-

verka nettoinkomsten. Vad angår djurbeståndet, som enligt de sakkunnigas

förslag------------ skall hänföras till tillgångar avsedda för omsättning eller

förbrukning, kan ett vid beskattningsårets slut ökat värde därå framkom­

ma antingen på grund av ökning under året av antalet djur genom ny­

förvärv eller egen uppfödning eller också till följd av djurens ökning

1

vär­

de genom tillväxt. Omvänt kan minskning i kreatursförrådets värde vid årets

utgång uppkomma antingen därigenom att antalet djur minskats under året

på grund av försäljning eller annorledes eller ock till följd av nedgång i dju­

rens värde genom ålder eller av annan orsak. Hänsyn till djurens ändrade

värde tages sålunda vid upprättande av inventeringen vid årets slut. Enligt

nu gällande regler för beräkning av inkomst av jordbruk får vidare avdrag

ej ske för kostnader för uppsättning av kreatur å en fastighet i samband med

påbörjande, utvidgning eller annan förändring av jordbruksdriften. Vid taxe­

ring enligt bokföringsmässiga grunder skola däremot alla kostnader för an­

skaffande av kreatur, oavsett om nyuppsättning eller ersättningsanskaffning

föreligger, liksom också alla försäljningar därav, även om dessa medföra

fullständig eller delvis realisation av kreatursbesättningen, upptagas såsom

utgift respektive intäkt i jordbruksdriften. Vid en sådan inkomstberäkning

sker emellertid en utjämning i det att jordbruket å ena sidan gottgöres vär­

det vid beskattningsårets utgång av kreaturen och å andra sidan påföres

värdet av dessa vid beskattningsårets ingång. Med denna inkomstberäkning

bortfaller sålunda den nu förefintliga skillnaden i beskattningshänseende

mellan å ena sidan löpande försäljning och realisation och å andra sidan

ersättningsanskaffning och nyuppsättning.

44

Fastighet och för stadigvarande bruk avsedda inventarier utgöra tillgång­

ar, vilkas förändringar i värde endast i särskilda fall, såsom genom avdrag

för värdeminskning i form av avskrivning eller för överpris och merkostnad",

fa påverka beräkningen av inkomsten. Till här avsedda värderings- och av-

skrivningsfrågor få de sakkunniga anledning återkomma vid behandlingen

nedan av dessa spörsmål.

Vid bokföringsmässig inkomstberäkning skall inkomst anses hava åtnju­

tits under det år, densamma enligt allmänt vedertagen sed bör i räkenska­

perna uppföras såsom inkomstpost, även om den ännu icke av den skatt­

skyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest kommit honom till­

handa, t. ex. i form av levererade varor, fullgjorda prestationer eller på

annat härmed jämförligt sätt. I fråga om utgiftsposterna skola motsva­

rande regler tillämpas. Vidkommande tiden för inkomst- och utgiftsposters

upptagande enligt bokföringsmässiga grunder skall tillämpas det förfarings­

sättet, att fordringar och skulder i driften uppföras såsom inkomst respektive

utgift under det år, då de uppkomma, oberoende av huruvida likvid erlagts

under nämnda år eller icke.

Deklarationsskyldigheten för jordbrukarna skall enligt de sakkunnigas

förslag och i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller för rö-

i elseidkare fullgöras så att de, vilka icke avslutat sina räkenskaper med

vinst- och förlustkonto i huvudbok, skola begagna ett deklarationsformu-

lär, som motsvarar nuvarande formulär nr 7 a, samt de, vilka haft ordnad

bokföring, som avslutats medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok, skola

använda ett deklarationsformulär, som i huvudsak är lika med nuvarande

formulär nr

8

a. De sakkunniga ha låtit upprätta förslag till sådana formu­

lär, benämnda nr 4 a och nr 4 b. I fråga om dessa formulär hänvisas till

betänkandet Bil. D och E.

Enligt formulär nr 4 a framkommer nettointäkten av jordbruksfastighet

sålunda, att från summan av kontanta bruttointäkter, intäkter i natura

samt beloppet av ingående varuskulder, utgående lager och utgående varu­

fordringar dragés summan av kontanta utgifter, driftkostnader i natura

eller i form av värdeminskningsavdrag samt beloppet av ingående lager,

ingående varufordringar och utgående varuskulder.

Formulär nr 4 b utgår från den bokförda nettovinsten enligt vinst- och

förlustkontot. Därtill läggas vissa poster, som böra öka nettovinsten men

icke bokförts så, att de ingå i denna, eller som vid beskattningen icke äro

avdragsgilla men bokförts så, att de minskat nettovinsten, eller som ansetts

böra särskilt kontrolleras (avskrivningar). Från den sålunda erhållna sum­

man avräknas sådana inkomster, som — ehuru de bokförts tillsammans

med jordbruksinkomsten — i beskattningshänseende äro hänförliga till an­

nan inkomst eller till icke skattepliktig inkomst, ävensom belopp, som mot­

svara vid beskattningen tillåtna avskrivningar.

De sakkunniga ha anfört exempel på huru en inkomstberäkning dels en­

ligt bokföringsmässiga grunder och dels enligt kontantprincipen skulle ver­

ka i olika fall. I detta avseende hänvisas till betänkandet s.

57

59

.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

45

Yttranden.

De sakkunnigas förslag att inkomst av jordbruksfastighet skall beräknas

enligt bokföringsmässiga grunder har, med några undantag, i huvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna ytt­

randena.

Länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristian­

stads, Hallands och Göteborgs och Bohus län, hushållningssällskapen i Upp­

sala och Hallands län samt Sveriges lantbruks förbund ha härvid framhål­

lit, att taxering enligt bokföringsmässiga grunder lämnade ett riktigare och

rättvisare uttryck för jordbrukets ekonomiska årsresultat och dess verkliga

skatteförmåga än taxering enligt kontantprincipen. Länsstyrelserna i Jön­

köpings och Kronobergs lån ha vidare betonat, att kontantprincipen visat sig

vara otillfredsställande även ur det allmännas synpunkt, enär betydande in­

komstbelopp, särskilt vid realisation av djurbeståndet, undginge beskattning.

Kammarrätten har uttalat, att det med hänsyn till jordbrukets fortskri­

dande rationalisering vore i hög grad önskvärt med mera likartade bestäm­

melser rörande inkomstberäkningen i förvärvskällorna rörelse och jord­

bruksfastighet.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Kronobergs län, hushåll­

ningssällskapen i Stockholms, Jönköpings och Jämtlands län samt Sveriges

lantbruks förbund ha framhållit, att antalet skattetvister torde komma att

minska, då de enligt kontantprincipen ofta föreliggande problemen att skil­

ja mellan exempelvis löpande försäljning och realisation samt mellan nyan­

skaffning och nyuppsättning komme att försvinna.

Länsstyrelsen i Blekinge län har yttrat, att man kunde räkna med en in­

tensifiering av jordbrukarnas intresse att föra ordnade räkenskaper, om

taxering skedde enligt bokföringsmässiga grunder. Detta torde i sin tur för­

delaktigt påverka jordbrukarnas ekonomi samtidigt som ett mera tillför­

litligt underlag för jordbruksstatistiken erhölles. En del oformligheter i

skattelagstiftningen, vilka nu syntes i viss utsträckning motverka ur drifts­

ekonomisk synpunkt rationella lösningar av särskilt jordbrukets byggnads­

frågor, torde undvikas. Statskontoret har framhållit, att om taxering enligt

bokföringsmässiga grunder infördes möjlighet skulle beredas att tillgodose

det aktuella behovet av ett mera tillförlitligt statistiskt underlag för bedöm­

ningen av jordbrukets lönsamhet.

Åtskilliga av de myndigheter och sammanslutningar, vilka i huvudsak

tillstyrkt de sakkunnigas förslag, ha emellertid betonat, att taxering enligt

bokföringsmässiga grunder jämväl komme att medföra vissa nackdelar.

Särskilt har därvid framhållits, att ett taxeringsförfarande enligt bokförings­

mässiga grunder såväl för de skattskyldiga som för beskattningsmyndig-

heterna komme att bliva mera komplicerat och arbetskrävande än det nuva­

rande taxeringsförfarandet. Sålunda har kammarrätten yttrat, att det vore

tvivel underkastat om de mindre jordbrukarna, vilka alltjämt huvudsakligen

46

vore självhushållare, vore mogna för en inkomstberäkning efter bokförings-

inässiga grunder. Hushållningssällskapet i Stockholms län har uttalat, att

den stora jordbrukande allmänheten skulle komma att mottaga förslaget

med olust, enär man saknade förmåga att inom överskådlig tid själv förstå

reglerna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit de ökade svårigheter för

det stora flertalet jordbrukare att upprätta riktiga deklarationer, som det

nya systemet skulle medföra. Svenska landskommunernas förbund har ut­

talat, att det bleve nödvändigt för jordbrukarna att i större utsträckning an­

lita sakkunnig hjälp för att upprätta deklarationer; det kunde befaras att

det skulle visa sig svårt att uppbringa dylik hjälp. Länsstyrelsen i Blekinge

lön har yttrat, att ökade krav måste ställas på jordbrukarnas anteckningar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att fara förelåge för att de

skattskyldigas bokföring — åtminstone vid de mindre jordbruken__ skulle

visa sig vara av sådan beskaffenhet, att den icke kunde tillerkännas vitsord

vid taxeringen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har vidare framhållit, att arbetet för taxe­

ringsnämnderna komme att bliva oerhört utökat, i följd varav en del större

taxeringsdistrikt antagligen måste uppdelas. En sådan uppdelning vore icke

önskvärd med hänsyn till svårigheterna att dels erhålla lämpliga ordförande,

dels ernå en jämn och likformig taxering. Länsstyrelsen i Malmöhus län

har betonat, att betydligt större krav måste ställas på taxeringsnämndsord-

forandena vid taxering enligt bokföringsmässiga grunder än vad som nu i

regel vore fallet. Länsstyrelsen i Östergötlands län, som givit uttryck åt lik­

nande synpunkter, har understrukit, att den lokalkännedom, som funnes

hos en taxeringsnämnd i jordbruksbygder, mindre kunde göra sig gällande

vid tillämpning av det nya systemet. Länsstyrelserna i Västmanlands och

Östergötlands lan ha yttrat, att taxeringsmyndigheternas kontrollmöjlig­

heter bleve försämrade; detta kunde i sin tur befaras medföra en försäm­

ring av skattemoralen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att det nya systemet, åt­

minstone till en början, kunde befaras medföra ganska avsevärda förskjut­

ningar i skatteunderlaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslaget, att samtliga jordbrukare skola taxeras efter bokföringsmässiga

grunder, har avstyrkts av länsstyrelserna i Norrbottens och Skaraborgs

laii samt Kalmar läns södra hushållningssällskap och Malmöhus läns hus­

hållningssällskap. Nämnda myndigheter och sammanslutningar ha ansett

att rätt men icke skyldighet att taxeras efter bokföringsmässiga grunder

borde forefinnas.

ö

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört:

D,et, av de sakkunniga framlagda förslaget avhjälper, teoretiskt sett de

mest framtradande bristerna i nuvarande system i fråga om inkomsttaxering

av jordbruk. Huruvida forslaget är praktiskt genomförbart torde för när-

varande icke kunna med bestämdhet avgöras, men länsstyrelsen hyser de

allvarligaste farhagor att sjalva övergången till de föreslagna nya prin­

47

ciperna kommer att för taxeringsnämnderna medföra kaos i taxeringsarbe-

tet, även om nämnderna få åtnjuta högsta möjliga anstånd med taxeringens

avslutande. Man måste nämligen beakta, att de skattskyldigas uppgifter i

mycket stor utsträckning måste kontrolleras och kompletteras, att tolk­

ningen av de nya bestämmelserna kommer att vålla taxeringsnämnderna

stort huvudbry samt att länsstyrelsen icke i behörig omfattning kan för råd

och upplysningar ställa taxeringskonsulenter eller andra tjänstemän till

taxeringsnämndernas förfogande.

Med hänsyn till det sagda måste länsstyrelsen starkt ifrågasatta, huru­

vida icke ett avhjälpande av de mest påtagliga bristerna i nuvarande in­

komsttaxeringen av jordbruksfastighet skulle kunna åstadkommas med

mindre genomgripande åtgärder än de föreslagna. För den stora massan av

mindre jordbrukare, och de utgöra ju 77 procent av hela antalet jordbrukare

i landet, torde nuvarande system för taxeringen verka förståeligt och icke

i behov av justeringar i andra väsentliga avseenden än beträffande dels

värdeminskningsavdrag å byggnader samt å maskiner och inventarier med

förhållandevis hög anskaffningskostnad t. ex. traktor, dels avdrag vid samt­

liga reparationer och förbättringar av byggnader, dels avdrag för värde­

minskning å skog, dels redovisning av förskott a kolning eller virkesleve-

rans, då utgifterna för arbetslöner m. m. falla å senare beskattningsår än

det, då förskottet uppburits.

Det förefaller länsstyrelsen icke omöjligt, att dessa problem kunna losas

med bibehållande av kontantprincipen vid inkomsttaxeringen av jordbruks­

fastighet och det föreliggande sakkunnigförslaget torde härvidlag vara i vissa

avseenden vägledande.

Kravet på genomförande av rätt för jordbrukare att deklarera efter bok-

föringsmässiga principer kan väl ändock icke tillbakavisas beträffande så­

dana jordbrukare, som önska deklarera efter bokföringsmässiga grunder

och hava förutsättningar att skaffa sig ordnad bokföring. Länsstyrelsen hy­

ser alltså den uppfattningen att taxering enligt bokföringsmässiga principer

icke bör föreskrivas för jordbrukarna, men att rätt härtill bör medgivas

dem, som upplägga bokföring i överensstämmelse med föreliggande förslag

till lag om jordbruksbokföring. För övriga jordbrukare bör, med bibehål­

lande av kontantprincipen, utarbetas bestämmelser, som avhjälpa de mest

betydelsefulla bristerna i nuvarande taxeringssystem.

Mot länsstyrelsens förslag kan visserligen göras den befogade anmärk­

ningen, att intäkter i samma förvärvskälla böra taxeras efter samma prin­

ciper, men länsstyrelsen anser, att det avgörande bör vara, att rättvisa vid

taxeringen beredes de skattskyldiga samt att principerna för taxeringen icke

äro så invecklade, att särskild sakkunskap erfordras för deklarationernas

rätta ifyllande. Denna sistnämnda risk föreligger onekligen, därest de sak­

kunnigas förslag genomföres.

Länsstyrelsen i Skarnborgs lön har framhållit, att gällande bestämmelser

rörande taxering för inkomst av rörelse — särskilt såvitt angingc överpi is­

avdrag, fri lagervärdering och skyldighet att förete anteckningar vore

otillfredsställande. Med hänsyn härtill borde de icke göras tillämpliga be­

träffande inkomst av jordbruksfastighet, förrän de underkastats översyn.

Länsstyrelsen funne det emellertid vara av vikt, att bestämmelser omedel­

bart utfärdades om huru det skulle förfaras, när skattskyldiga jordbrukare

ändrade sitt deklarationsförfarande och överginge från deklaration efter

kontantprincipen till deklaration enligt bokföringsmässiga grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

Departementschefen.

De sakkunniga ha framhållit, att kontantprincipen såsom grund för taxe­

ring av inkomst från jordbruksfastighet är behäftad med vissa brister,

vilka kunna medföra oförmånliga verkningar både för de skattskyldiga och

för det allmänna. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga ansett att för samt­

liga jordbrukare taxeringen icke vidare bör ske enligt kontantprincipen

utan liksom för rörelseidkare — efter bokföringsmässiga grunder. För

de medelstora och större jordbruken har dessutom föreslagits bokförings­

skyldighet, vilken, såsom i ett senare sammanhang framhålles, i viss mån

är av samma innebörd som bokföringsskyldigheten enligt 1929 års bokfö­

ringslag men i ett viktigt avseende skiljer sig från denna. Enligt vissa

författningar gälla för dem, som äro bokföringsskyldiga enligt 1929 års

lag, särskilda bestämmelser, innebärande att strängare krav i olika hän­

seenden ställas på dem. Dylika krav ha emellertid enligt de sakkunnigas

förslag icke ansetts böra ställas på de bokföringsskyldiga jordbrukarna.

Även om förslaget att samtliga jordbrukare skola taxeras efter bokfö­

ringsmässiga grunder tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet ytt­

randen, ha dock i ett stort antal av dessa framhållits de svårigheter, som

vid en dylik allmän övergång skulle uppkomma för både jordbrukarna

och taxeringsmyndigheterna. Det synes enligt min mening kunna befaras,

att i varje fall de mindre jordbrukarna skola ha mycket svårt att utan

hjälp av bokföringskunniga personer upprätta riktiga deklarationer med

räkenskapsmässig redovisning. Även om jordbrukarnas organisationer

komma att medverka för att lämna sådan hjälp, torde den likväl icke bliva

tillräcklig. Därest samtliga jordbrukare skulle på en gång övergå till bok-

föringsmässig redovisning, komme detta vidare att medföra en belastning

av taxeringsorganisationen, som denna icke skulle kunna bära utan en

högst avsevärd förstärkning av organisationen.

Det synes därför icke vara tillrådligt att föreskriva skyldighet för jord­

brukarna att deklarera efter bokföringsmässiga grunder. I stället torde in­

föras en uttrycklig rätt för jordbrukare att taxeras efter dylika grunder. Med

en dylik uppläggning kommer lagstiftningen icke att bliva av den räckvidd

de sakkunniga tänkt sig utan kan sägas innefatta allenast ett lagfästande

och en närmare reglering av den rätt att taxeras efter bokföringsmässiga

grunder, som för närvarande anses föreligga i praxis. De jordbrukare, som

vilja begagna sig av denna rätt, böra emellertid vara skyldiga att föra räken­

skaper i viss omfattning och på visst sätt. I likhet med de sakkunniga anser

jag, att skyldigheten att föra dylika räkenskaper — åtminstone än så länge

— icke bör vara av samma natur som bokföringsskyldigheten enligt 1929

års lag. Den nu föreslagna bokföringsskyldigheten bör närmast avse att ska­

pa ett underlag för taxeringsmyndigheternas kontroll av att de i deklara­

tionen lämnade uppgifterna överensstämde med de verkliga förhållandena;

sedd ur den skattskyldiges synpunkt utgör bokföringen framför allt ett me­

del att styrka att de i deklarationen lämnade uppgifterna äro riktiga. Till

frågan, huru denna bokföringsskyldighet bör vara ordnad, torde jag få åter­

komma i ett senare sammanhang. Då sålunda enligt vad nyss förordats

Kungl. Maj:ts proposition nr 191,

49

särskilda krav böra uppställas beträffande de anteckningar, vilka föras

av de jordbrukare, som vilja deklarera efter bokföringsmässiga grunder, kan

det förutsättas, att endast de jordbrukare övergå till en sådan redovisnings­

form, vilka äro i stånd att tillfredsställande tillämpa densamma. Härigenom

främjas även en successiv övergång till bokföringsmässiga grunder, vilken

torde vara nödvändig för att taxeringsorganisationen skall kunna anpassa

sig efter vad den nya metoden kräver.

Den sålunda förordade lösningen skulle alltså medföra, att vissa jord­

brukare komme att taxeras efter kontantprincipen, medan andra åter skulle

taxeras efter bokföringsmässiga grunder. De sakkunniga ha ansett vägande

erinringar kunna göras mot sådan ordning. I anledning härav torde jag

få framhålla, att redan nu tillämpas en dylik ordning, i det att vid sidan

av det stora flertalet jordbrukare, som deklarera efter kontantprincipen,

finnas ett mindre antal jordbrukare, vilka upprätta sina deklarationer efter

bokföringsmässiga grunder. Några olägenheter i tillämpningen av denna

ordning synes icke ha förmärkts. Visserligen kunna de olika metoderna vid

likartade faktiska förutsättningar i åtskilliga fall leda till skilda taxerings-

resultat. Härvid är stundom taxering enligt kontantprincipen och stundom

taxering efter bokföringsmässiga grunder fördelaktigare för den skatt-

skyldige. Även om tillämpning av bokföringsmässiga grunder giver en jäm­

nare taxering, torde dock — i varje fall vid de mindre jordbruken — skill­

naden i resultatet vid tillämpning av den ena eller andra metoden i regel

icke bliva så stor. Anser någon jordbrukare att kontantmetoden för honom

är särskilt olämplig, har han ju alltid möjlighet att underkasta sig den fö­

reslagna bokföringsskyldigheten och därigenom bliva taxerad efter bokfö­

ringsmässiga grunder.

Då enligt vad sålunda anförts kontantmetoden alltjämt kan beräknas

komma att tillämpas beträffande ett stort antal jordbrukare, bör det över­

vägas om — såsom länsstyrelsen i Norrbottens län förordat — några för­

bättringar kunna vidtagas i denna metod. I ett senare sammanhang föror­

dar jag vissa ändringar i gällande regler beträffande avdrag för värdeminsk­

ning av byggnad å jordbruksfastighet. I övrigt torde några förändringar i

kontantmetoden i syfte att åstadkomma en jämnare inkomstfördelning

svårligen kunna vidtagas. Den, som vill ernå en bättre inkomstfördelning

mellan olika år än kontantmetoden erbjuder, har dock möjlighet att över­

gå till bokföringsmässig redovisning.

Vad jag i det följande kommer att anföra har sålunda, där ej annat angi-

ves, avseende endast å de fall, där taxering sker efter bokföringsmässiga

grunder.

c. Varulager och värderingen därav.

De sakkunniga.

Vad som är att hänföra till varulager. De sakkunniga ha uttalat, att varu­

lager till skillnad från inventarier vore avsett för omsättning genom försälj­

ning eller konsumtion; inventarierna åter vore avsedda för stadigvarande

4 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

bruk i jordbruksdriften. Att avgöra vad som vore att hänföra till varulager

eller inventarier torde i regel icke erbjuda svårigheter. I vissa fall — berörda

i fortsättningen — kunde emellertid tveksamhet uppstå.

Till varulager räknades givetvis förråd av spannmål, frövaror och andra

produkter från jordbruksfastigheten och dess binäringar ävensom inköpta

förnödenheter, såsom utsäde, kraftfoder, konstgödsel och dylikt. Till varu­

lager vore också att hänföra förråd av vissa beståndsdelar av egendomen,

såsom sten, torv, grus, lera och dylikt, under förutsättning att de lösgjorts

från sitt sammanhang med jorden. Exempel härpå utgjorde grus, som upp­

lagts vid lastageplats, eller torv, som upptagits och upplagts. Beträffande

frågan huruvida ej blott skogsprodukter utan även växande skog skulle an­

ses såsom varulager hänvisades till vad som i ett senare sammanhang an­

fördes.

Vad anginge de s. k. fältinventarierna d. v. s. utsäde och gödsel, som an-

bragts i jorden för nästkommande skörd, samt växande gröda, kunde ifråga­

sättas, huruvida dessa tillgångar skulle anses såsom varulager. Enligt allmän

lag vore de att hänföra till fast egendom och skulle sålunda på grund av

bestämmelsen i 4 § tredje stycket kommunalskattelagen räknas till fastighet

i kommunalskattelagens mening. Det vore visserligen principiellt riktigast

att hänföra fältinventarier och växande gröda till varulager. Emellertid

måste i fall, då dessa tillgångar förvärvats i samband med jordbruksfastig­

heten, betydande svårigheter uppkomma att vid övergången till inkomst­

beräkning enligt bokföringsmässiga grunder fastställa ingångsvärde å ifrå­

gavarande tillgångar samt att senare vid överlåtelse av jordbruksfastighet

uppskatta deras värde. Med hänsyn härtill ansåge sig de sakkunniga icke

böra föreslå, att fältinventarier och växande gröda i förevarande fall hän­

fördes till varulager.

Därest åter ifrågavarande tillgångar förvärvats annorledes än i samband

med jordbruksfastigheten, exempelvis vid tillträde av arrende, uppkomme ej

några svårigheter vid övergången, i det att jordbrukaren antingen redan vid

ett tidigare års taxering verkställt eller också framdeles i samband med

arrendets upphörande komme att verkställa avdrag för vad han utbetalt för

fältinventarier och växande gröda. I nu avsedda fall behövde således något

ingångsvärde icke fastställas. Om vid tillträde av arrende särskild ersätt­

ning erlagts för fältinventarier och växande gröda, borde ersättningsbeloppet

behandlas såsom inköpta förnödenheter, d. v. s. likställas med varor, över­

låtaren av arrendet borde upptaga motsvarande belopp såsom inkomst av

försålda varor. I praktiken torde i allmänhet tillträde av arrende ske den

14 mars, varvid särskilt värde i regel ej åsattes ifrågavarande tillgångar i

arrendeavtalet. Anledningen härtill vore att värdet å fältinventarier och

växande gröda vid denna tidpunkt vore ringa samt att arrendatorn vore

skyldig att vid sitt frånträde av arrendet lämna fastigheten i samma skick,

som han mottagit den. I de fall, då i arrendeavtalet icke upptagits särskild

ersättning för ifrågavarande tillgångar, torde vid taxeringen för tillträdes­

året kunna bortses från fältinventarier och växande gröda. Ett riktigt re­

sultat uppnåddes ändock därigenom att, om arrendatorn vid frånträde av

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

,

51

arrendet lämnade egendomen i sådant skick, att han finge erlägga eller mot­

taga särskild ersättning härför, han vid taxeringen ägde avdraga, respektive

bleve beskattad för ersättningen i fråga.

Vad beträffade djurbeståndet å en jordbruksfastighet kunde detta sägas

utgöra på en gång inventarier och varulager. Det utmärkande för dessa till­

gångar vore nämligen att djuren å ena sidan utgjorde ett produktionsmedel

i jordbruksdriften och å andra sidan omsattes såsom varulager. Till över­

vägande del torde de tillgångar, varom nu vore fråga, få hänföras till varu­

lager. Med hänsyn härtill föresloge de sakkunniga att djurbeståndet i sin

helhet hänfördes till varulager.

Värdering av varulager. Enligt 41 § kommunalskattelagen gäller i fråga

om rörelse, att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, av­

sedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, endast om särskilda omstän­

digheter därtill föranleda skall frångås vid inkomstberäkningen. Vid tillämp­

ningen av detta stadgande, som avser skattskyldig, som haft ordnad bok­

föring, ha i praxis rörelseidkarna tillerkänts en långt gående rätt att vid

taxeringen verkställa nedskrivningar å lagrets värde; denna rätt till s. k.

fri lagervärdering begränsas endast av bokföringslagens bestämmelse om att

bokföringen skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder

och med iakttagande av god köpmannased.

Värderingen vid inkomsttaxeringen av produkter från jordbruksfastig­

heten och inköpta förnödenheter skall enligt de sakkunnigas förslag ske

enligt samma grunder, som gälla för rörelseidkare; härav följer att värde­

sättning av dessa tillgångar skall frångås endast om särskilda omständig­

heter därtill föranleda. De sakkunnigas förslag innebär sålunda, att jord­

brukarna tillerkännes en vidsträckt rätt till nedskrivning av dessa lager­

tillgångar.

De sakkunniga ha däremot icke ansett sig böra förorda fri värdering av

djurbeståndet. Såsom skäl härför ha de sakkunniga anfört:

Det kapital, som investerats i varulagret i ett jordbruk, främst djurbestån­

det, torde i regel vara betydligt större än motsvarande kapitalinvestering i en

ur inkomstsynpunkt jämförbar rörelse. En skillnad mellan varor i jordbruk

och i rörelse består också däri att djurbeståndet ofta omsättes långsam­

mare än varor i rörelse. Fri lagervärdering skulle därför innebära en rela­

tivt sett större förmån för jordbrukarna än för andra företagare. Det torde

även kunna ifrågasättas, huruvida jordbrukarna i allmänhet — åtminstone

under de första åren efter ikraftträdandet av den nya ordningen för inkomst­

beräkningen — skulle förstå att rätt tillvarataga denna förmån. Såluda kan

förutses att i synnerhet det fallet kan komma att inträffa att jordbrukarna

genom nedskrivning vid inkomsttaxeringen av djurbeståndet tillskapar en

dold reserv i varulagret, som vid slutrealisation måste framtagas till beskatt­

ning i sin helhet. Då sålunda ett belopp, motsvarande den dolda reserven, på

en gång kommer att beskattas såsom inkomst, lär en sådan beskattning icke

sällan komma att bliva betungande. Sådana fall av realisation, som här åsyf­

tas, torde vara vanliga i jordbruket. Vidare må erinras om det mycket bety­

dande antal skattskyldiga, varom här är fråga, samt om de konsekvenser

med avseende å skatteunderlaget under de närmaste åren efter övergången

som skulle kunna bliva följden av ett medgivande av fri lagervärdering be­

52

träffande djurbeståndet. Det lärer nämligen kunna förväntas, att jordbru­

karna i stor utsträckning, särskilt med hänsyn till nu rådande skatteför-

hållanden, komma att begagna sig av den möjlighet att uppskjuta beskatt­

ningen som fri lagervärdering bereder. Detta skulle tillika medföra, att vinst­

resultaten komma att förryckas.

De sakkunniga ha uttalat, att det icke vore tillrådligt att värdesättningen

av djurbeståndet skedde enligt de priser, som gällde vid beskattningsårets

utgång. Dessa priser fluktuerade ofta i ej ringa grad och då värdet av lagret

direkt påverkade nettoinkomsten av jordbruket, skulle denna inkomst så­

lunda komma att variera utan att jordbrukaren haft en mot prisfluktuatio­

nen svarande verklig ökning eller minskning i inkomsten. En sådan anord­

ning skulle icke befordra den jämnhet i taxeringen av inkomst av jord­

bruk, som man bland annat ville vinna med bokföringsmässig inkomstbe­

räkning. Reglerna för värdesättning av djurbeståndet syntes därför böra ut­

formas på sådant sätt, att en genom fluktuationer i marknadspriserna upp­

kommen tillfällig värdeförändring i djurbeståndet icke komme att påverka

vinstresultatet för ett visst beskattningsår.

De sakkunniga ha därför funnit det erforderligt, att till ledning för varje

års taxering särskilda föreskrifter meddelas angående värderingen av djur­

beståndet vid utgången av det beskattningsår, som taxeringen avser. Här­

om ha de sakkunniga anfört:

Dessa föreskrifter synas böra utfärdas av Kungl. Maj :t eller — om ett

centralt organ för beskattningen tillskapas — eventuellt av detta. Princi­

pen synes därvid böra vara den, att för olika slag av djur med nedan an­

givna undantag och för skilda åldersgrupper angivas vissa minimivärden,

under vilka tillgångarna ej må vid inkomsttaxeringen upptagas, såvida icke

enligt beskattningsnämnds beprövande särskilda förhållanden till annat för­

anleda. Minimivärdena synas böra bestämmas till belopp något understigande

de priser, vilka djuren må anses betinga under normala förhållanden. Vid

avvägningen av minimivärdena måste hänsyn tagas till de värden, som en­

ligt nedan skola fastställas å djurbeståndet vid övergångsårets ingång, även­

som till att en viss marginal kommer att finnas mellan minimivärdena

och dagspriserna. Om emellertid på grund av utomordentliga förhållanden

de allmänna marknadspriserna skulle komma att nedgå under dessa minimi­

värden, torde dock i överensstämmelse med värderingsbestämmelserna i de

sakkunnigas förslag angående bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare

minimivärdena bestämmas till belopp ej överstigande marknadspriserna vid

beskattningsårets utgång. Som ovan nämnts kunna minimivärdena från­

gås, därest särskilda förhållanden därtill föranleda. Som exempel härpå

vilja de sakkunniga nämna sådana fall då djur, som sedan inköpet icke ökat

i värde genom tillväxt, förvärvats till pris understigande minimivärdena eller

då, enligt företedd utredning, djurens värde i genomsnitt för hela djurbe­

ståndet nedgått under minimivärdena på grund av kreaturssjukdom eller

av annan liknande orsak. För tillämpning i sist avsedda fall av undantags­

bestämmelsen från huvudregeln om fasta minimivärden är det sålunda icke

till fyllest att jordbrukaren företer utredning angående värdet å ett eller

annat djur; utredning måste förebringas om att djurbesättningen i sin hel­

het har ett lägre värde på grund av förenämnda orsaker än det värde,

som skulle framkomma, om minimivärdena tillämpades. Såsom ett ytter­

ligare exempel å sådana särskilda förhållanden, som kunna föranleda avvi­

kelse från de fastställda minimivärdena, kan nämnas det fall, att skattskyl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

53

dig redan före övergången till taxering enligt de sakkunnigas förslag till-

lämpat bokföringsmässig inkomstberäkning beträffande djurbeståndet och

därvid upptagit djuren till lägre värden än de minimivärden, som kunna

komma att fastställas. Under lämplig övergångstid, förslagsvis högst fem år,

synes under sådana omständigheter djuren böra få upptagas under minimi-

värdena.

För mera värdefulla avelsdjur, såsom hingstar och tjurar, torde schablon­

värden icke kunna fastställas, då marknadspriserna å dessa variera i hög

grad. Det synes därför beträffande sådana djur böra angivas, att de skola

uppskattas till värde, som kan anses vara skäligt. Vid uppskattning av detta

värde torde relationen mellan dagspriserna och de fastställda minimivär-

dena kunna tagas till utgångspunkt. Om således minimivärdena motsvara

exempelvis 60 % av marknadspriserna, torde vid taxeringen värdena å

avelsdjuren kunna bestämmas efter samma procenttal av avelsdjurens värde.

Nedskrivning bör under brukstiden medgivas i den omfattning att värdet å

avelsdjuren vid utrangering kommer att motsvara slaktvärdet.

Jordbrukare, vilkas räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, få

tillämpa de värden, som angivits i de närmast före räkenskapsårets utgång

meddelade föreskrifterna.

Den praktiska betydelsen av ovan angivna värderingsprinciper är den att

en jordbrukare får nedskriva den häst, som han under beskattningsåret

inköpt för t. ex.

1

000

kr., till det för året gällande minimivärdet, exempel­

vis 800 kr. Den, som köpt ett djur till pris understigande minimivärdet, får,

såsom nämnts, å andra sidan vid inkomsttaxeringen upptaga inköpspriset

såsom utgående värde å djuret under förutsättning att detsamma icke genom

tillväxt ökat i värde under beskattningsåret, så att djuret skall hänföras till

annan åldersgrupp.

Ingående varulager under övergångsåret. De sakkunniga ha uttalat, att

principerna för bokföringsmässig inkomstberäkning bland annat innebure,

att utgående lager skulle betraktas såsom inkomstpost och ingående lager

såsom utgiftspost. Beträffande lagerbehållningen vid övergångsårets ingång,

till den del densamma utgjordes av produkter från jordbruksfastigheten,

vore emellertid att märka, att kostnaderna för att frambringa dessa pro­

dukter i regel fått avdragas vid ett tidigare års taxering, ehuru värdet å

produkterna vid beskattningsårets utgång ej upptagits såsom inkomst. Om

i deklarationen för övergångsåret avdrag finge ske för värdet å den ingåen­

de lagerbehållningen av fastighetens produkter skulle ett belopp motsva­

rande detta värde komma att helt undantagas från beskattning. Ur prin­

cipiell synpunkt syntes därför avdrag för ingående lagerbehållning av pro­

dukter icke kunna medgivas. Den vid övergångsårets utgång befintliga be­

hållningen i lagcrtillgångar av ifrågavarande slag skulle emellertid, såsom

nyss nämnts, upptagas såsom en inkomstpost; i följd härav komme under

övergångsåret att såsom inkomst redovisas värdet av två beskattningsårs

utgående lagerbebållningar, nämligen övergångsårets och det närmast före­

gående beskattningsårets.

Vad nyss sagts om produkter från jordbruksfastigheten gällde även be­

träffande inköpta förnödenheter, som inginge i lagerbehållningen vid över­

gångsårets ingång. Anskaffningskostnaden för dessa förnödenheter hade en­

ligt nu gällande beskattningsregler fått avräknas som utgift till den del

54

kostnaden erlagts under beskattningsåret, men lagerbehållningen hade icke

påverkat inkomstberäkningen.

Såsom i ett senare sammanhang berördes finge två års varuskulder av­

dragas såsom omkostnad för övergångsåret, under det att två års varuford­

ringar komme att beskattas för samma år. En för hög beskattning för över­

gångsåret uppkomme, i den mån värdet å lagerbehållningen vid övergången

överstege skillnaden mellan varuskulderna och varufordringarna vid sam­

ma tidpunkt.

De sakkunniga ha övervägt att neutralisera nyssnämnda olägenhet genom

att medgiva jordbrukarna rätt att i deklarationerna för övergångsåret göra

avdrag för den ingående lagerbchållningen i dess helhet eller till viss del

men ha icke ansett sig böra förorda en dylik utväg. Såsom skäl härför ha

de sakkunniga anfört:

Härigenom skulle emellertid jordbrukarna komma att beviljas en bety­

dande skattelättnad, som de själva dessutom i viss omfattning skulle kunna

reglera till sin förmån, nämligen i den mån de hade tillfälle att före över­

gångsårets ingång öka behållningen av ifrågavarande lagertillgångar. I varje

fall bör från värdet å lagerbehållningen vid övergångsårets ingång avdrag

ske för varuskulder minskade med varufordringar vid samma tidpunkt.

Härtill kommer att det taxeringstekniska förfarandet vid övergången skulle

komma att ytterligare kompliceras, enär det i så fall skulle bliva nödvän­

digt att fastställa det ingående lagrets värde vid övergången, vilket är för­

enat med stora praktiska svårigheter. De sakkunniga anse sig därför icke

kunna förorda en sådan lösning av frågan, att det ingående lagrets värde

helt eller delvis får avdragas vid inkomsttaxeringen för övergångsåret.

De sakkunniga ha ansett, att en för hög beskattning i samband med över­

gången kunde undvikas endast genom att anlita de möjligheter, som den

fria lagervärderingen erbjöde. Härom ha de sakkunniga anfört:

Enligt de sakkunnigas förslag skall, såsom ovan nämnts, den av jord­

brukarna gjorda värderingen av det utgående lagret frångås endast om sär­

skilda omständigheter giva anledning därtill, vilket torde medföra en täm­

ligen vidsträckt befogenhet med avseende å lagrets värdering. Jordbrukar­

na kunna sålunda genom att i deklarationen för övergångsåret företaga en

låg värdering av den utgående lagerbehållningen tillskapa en dold reserv i

varulagret och därigenom motverka olägenheten av att värdet av utgående

lagerbehållningarna, belöpande på två beskattningsår, i sin helhet upptages

såsom inkomst under övergångsåret. Jordbrukarna hava vidare möjlighet

att till beskattning framtaga den dolda reserven under ett flertal beskatt­

ningsår under vilket varulagret realiseras. De dolda reserverna komma då

att upptagas till beskattning. Har för övergångsåret och de närmast följan­

de beskattningsåren den utgående lagerbehållningen åsatts lägre värde, än

som eljest kunnat godkännas, och har detta skett i syfte att undvika en på

grund av övergången föranledd högre nettointäkt, anse de sakkunniga att

detta värde bör kunna godtagas av beskattningsmyndigheterna. Lagret bör

dock icke få upptagas till negativt värde. Denna utökade rätt till nedskriv­

ning i samband med övergången bör emellertid blott få tillämpas tills vida­

re och ej få avse under beskattningsåret uppkommen lagerökning, för vilken

de för rörelse gällande reglerna skola tillämpas. Det må i detta sammanhang

erinras om att enligt nu gällande regler för jordbrukets inkomstberäkning

hänsyn ej tages till in- och utgående lagerbehållning, vilket förhållande i

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

55

enlighet med principerna för bokföringsmässig inkomstberäkning kan sägas

innebära att lagret vid varje beskattningsårs utgång ansetts vara helt avskri­

vet. Någon ytterligare nedskrivning av lagret kan därför framdeles ske en­

dast i den mån lagerbehållningen ökas.

,

Med tillämpning av ovan angivna regler för lagervärderingen behover den

tidigare omnämnda olägenheten i beskattningshänseende för jordbrukarna,

att avdrag ej får ske för ingående varulager för övergångsåret, medtora en

ökning av nettointäkten för året endast under förutsättning att lagerminsk­

ningen under övergångsåret uppgår till högre belopp än skillnaden mellan

varuskulderna och varufordringarna vid övergångsårets ingång. De tall, da

ökning av nettointäkten uppkommer, torde med hänsyn härtill i praktiken

bliva relativt sällsynta och i regel endast behöva föreligga beträffande sä-

dana jordbrukare, som sakna eller hava obetydliga varuskulder. Föreligger

emellertid ett sådant fall, upptages till inkomstbeskattning endast ett be­

lopp motsvarande skillnaden mellan lagerminskningen och skuldbeloppet,

i den mån detta överstiger varufordringarna vid övergången. Detta medför

dock ingen skärpning i förhållande till nuvarande regler, i det att dessa be­

lopp skulle upptagas till beskattning även med tillämpning av kontantprin-

cipen. Till belysande av det sagda må anföras följande exempel.

1) Vid övergångsårets ingång har varulagret ett värde av 2 000 kronor och

uppgå varuskulderna till 800 kronor. Vid övergångsårets utgång utgör varu­

lagrets värde 1 500 kronor samt uppgå varuskulderna till 1 000 kronor. En­

ligt föreslagna bestämmelser får avdrag ej ske för ingående varulagret, 2 000

kronor. Då detta lager i allmänhet torde försäljas eller förbrukas under over-

öångsåret, kommer nämligen värdet därå att ingå i bruttointäkterna fÖi aret

och således öka nettointäkten, ehuru inkomsten uppkommit under tidigare

år. Då utgående varulagret skall upptagas såsom inkomstpost och följaktli­

gen övergångsårets hela skörd upptages såsom inkomst, kommer på grund

härav nettointäkten för övergångsåret att bliva 2 000 kronor högre än eljest.

Ä andra sidan skola ingående varuskulder, 800 kr., ej tilläggas, ehuru skul­

derna komma att endera likvideras under övergångsåret eller upptagas så­

som utgående varuskulder för detta år, i följd varav sålunda nettointäkten

för övergångsåret nedsättes i detta fall med 800 kronor. Tages hänsyn till

både varulager och varuskulder, uppkommer i det anförda exemplet en ök­

ning i nettointäkten å 1 200 kronor (2 000 — 800). Denna olägenhet kan

motverkas därigenom att utgående lagret upptages, icke till 1 500 kronor,

utan till exempelvis 300 kronor, varigenom ökningen å 1 200 kronor helt

bortfaller.

,

2) Vid övergångsårets ingång utgör värdet a varulagret 800 kronor oen

varuskulderna uppgå till 2 000 kronor. Vid nämnda års utgång utgör värdet

å varulagret 1 500 'kronor och varuskulderna uppgå till 1 000 kronor. I ett

dylikt fall kommer nettointäkten att å ena sidan ökas med 800 kronor, men

å andra sidan minskas med 2 000 kronor; en minskning av nettointäkten a

1 200 kronor uppkommer sålunda vid tillämpning av de av de sakkunniga

föreslagna övergångsbestämmelserna.

3) Vid övergångsårets ingång är värdet å varulagret 2 000 kronor och

varuskulderna uppgå till 200 kronor. Vid övergångsårets utgång utgör vär­

det å varulagret 1 500 kronor och varuskulderna uppgå till 100 kronor. Net­

tointäkten kommer i detta fall, å ena sidan att ökas med 2 000 kronor och

å andra sidan att minskas med 200 kronor; ökningen av nettointäkten blir

sålunda 1 800 kronor. För att motverka detta kan nedskrivning ske av ut­

gående lagret. Nedskrivning av lagret kan här ske med högst 1 500 kronor

värdet å utgående lagret) och nettointäkten blir sålunda minst 300 kro­

nor högre, än den eljest skulle hava blivit. Sistnämnda belopp motsvarar

skillnaden mellan å ena sidan lagerminskningen, som utgör 500 kronor

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

56

(2 000

1 500), och å andra sidan de ingående varuskulderna, vilka uppgå

till 200 kronor. Det ma framhållas att vid tillämpning av kontantprincipen

nettointäkten jämväl skulle hava blivit 300 kronor högre, än om inkomstbe­

räkningen enligt bokföringsmässig grund i allmänhet tillämpats.

Vad angår djurbeståndets värde vid övergångsårets ingång, bör enligt de

sakkunnigas mening såsom ingående lager få avdragas det belopp, som er­

lagts för nyuppsättning av djur; detta belopp har nämligen icke tidigare

fått avdragas. Det värde, som uppkommit genom egen uppfödning av djur,

utgör däremot en verklig inkomst av driften och borde därför rätteligen be­

skattas; da beskattning tidigare icke skett borde således avdrag för nämnda

värde såsom ingående lager icke medgivas.

Den, som kan visa den verkliga nyuppsättningskostnaden, borde sålunda

få såsom ingående lager avdraga detta belopp. Då nämnda kostnad emeller­

tid sällan torde kunna visas, ha de sakkunniga ansett att det värde, som

kan anses motsvara nyuppsättningskostnaden, bör bestämmas schablon­

mässigt. Då skillnad svårligen kan göras mellan nyuppsättning och egen

uppfödning, bör vid ingångsvärdets bestämmande hänsyn tagas till hela

djurbeståndet. Härav följer visserligen, att en jordbrukare undgår beskatt-

ning av värdet av den egna uppfödningen, men då den ifrågavarande an­

ordningen enligt de sakkunnigas mening i stort sett torde giva ett rättvist

resultat jordbrukarna emellan och då den är enkel att tillämpa, ha de sak­

kunniga ansett sig böra förorda densamma. Värderingen av hela djurbestån­

det skall enligt förslaget ske med ledning av de priser, som voro gällande

omedelbart före rådande krigskonjunktur, dock med skälig hänsyn tagen

till den del av penningvärdeförsämringen, som kan tänkas bliva bestående.

Till ledning för taxeringen för övergångsåret böra utfärdas föreskrifter —

liknande dem som föreslagits skola utfärdas för senare års taxeringar —

angående värderingen av det ingående djurbeståndet. Beträffande mera

värdefulla avelsdjur torde jordbrukaren få förebringa utredning till ledning

för ingångsvärdenas fastställande; vid värderingen bör samma princip kunna

komma till användning, som tidigare föreslagits skola gälla i fråga om de

årliga värdenas bestämmande.

De sakkunniga ha anfört, att en värdering enligt de föreslagna linjerna

så tillvida vore fördelaktig för jordbrukarna som ingångsvärdena för över­

gångsåret i de flesta fall torde komma att överstiga de belopp, vilka ur­

sprungligen erlagts vid nyuppsättningen. Å andra sidan kunde mot den

förordade värderingen göras den invändningen, att en jordbrukare, som

verkställt större delen av sin nyuppsättning under nu rådande förhållanden,

skulle kunna komma i en oförmånlig ställning. Emellertid torde kunna

förutsättas, att jordbrukare, som påbörjat jordbruksdrift under kriget, borde

kunna visa den verkliga kostnaden för nyuppsättning.

Slutligen ha de sakkunniga framhållit, att det kunde tänkas inträffa att

åtgärd vidtagits i syfte att tillskapa ett för högt anskaffningsvärde å djur­

beståndet. För att komma till rätta med dylika fall föresloge de sakkunniga

en allmän jämkningsregel av liknande innebörd som den, vilken i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

57

anskaffningsvärdet å inventarier i rörelse innehölles i anvisningarna till

29 § punkt 3 b. fjärde stycket kommunalskattelagen. Skulle det sålunda i

något fall befinnas, att en jordbrukare eller någon, som stode honom nära,

vidtagit åtgärd för att jordbrukaren skulle kunna tillgodoräkna sig ett högre

ingångsvärde eller en högre anskaffningskostnad än som syntes rimligt och

kunde det antagas att detta skett för att åt någon av dem bereda obehörig

förmån i beskattningsavseende, skulle jämkning i skälig mån ske.

Yttranden.

Frågan huruvida fältinventarier och växande gröda

skola hänföras till varulager har berörts i ett par yttranden.

Sveriges lantbruks förbund har ifrågasatt, huruvida icke växande gröda

borde särskilt beaktas vid försäljning av en fastighet i det fall, att i köpe­

avtalet viss del av köpelikviden hänförts till den växande grödan. Säljaren

skulle härvid upptaga denna del såsom inkomst, under det att köparen

skulle upptaga samma del såsom utgift.

Stockholms, Blekinge och Hallands läns hushållningssällskap ha ansett

det önskvärt, att de skattskyldiga lämnades frihet att själva bestämma den

taxeringsmässiga behandlingen av den växande grödan.

Stiftsnåmnden i Lund och Svenska lantarbetsgivar ef öreningen ha yttrat,

att fältinventarier och växande gröda borde hänföras till varulager. Lant­

arbetsgivar ef öreningen har härvid framhållit, att dessa tillgångar represen­

terade betydande belopp i förhållande till varulagret i övrigt. Stiftsnämnden

har ansett, att de sakkunniga överdrivit svårigheterna att i praktiken ge­

nomföra erforderlig värdering av denna lagerbehållning.

Kristianstads låns hushållningssällskap har uttalat, att alla jordbrukare

vid bokslutet borde ha rätt till fri värdering av nedlagda kostnader för grö­

dans frambringande.

Förslaget rörande värdering av varulager (utom djurbe­

ståndet) har, med några undantag, i stort sett tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i samtliga yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att den möjlighet till utjäm­

ning av olika års inkomster, som enligt förslaget erhölles, skulle — ehuru

betydelsefull — likväl icke vara så stor, som man måhända trott. Lagringen

av spannmål och ett flertal andra jordbruks- och skogsprodukter hade nu­

mera väsentligen övertagits av jordbrukets och skogsbrukets ekonomiska

företag och skedde i betydligt mindre utsträckning än tidigare hos jord­

brukarna själva.

Svenska lantarbetsgivar ef öreningen har uttalat, att jordbrukets driftsre­

sultat, bl. a. beroende på väderlekens växlingar, varierade mera än som vore

fallet inom flertalet andra näringsgrenar. Jordbruket vore med hänsyn här­

till i behov av särskilt stor frihet vid lagervärderingen.

Länsstgrelsen i Västmanlands län har ansett det önskvärt, att bestäm­

melserna så utformades, att därav något så när klart framginge, var gränsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

.58

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

låge mellan tillåten och otillåten lagernedskrivning. Taxeringsmyndigheterna

hade eljest icke möjlighet att med utsikt till framgång ingripa mot för stora

nedskrivningar i jordbruksnäringen. Taxeringskontrollen skulle icke ovä­

sentligt underlättas om de skattskyldiga ålades att i deklarationen lämna

närmare uppgifter om principerna för lagervärderingen. Länsstyrelsen i

Blekinge län har anfört liknande synpunkter.

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Östergötlands län ha uttalat

vissa betänkligheter i anledning av förslaget, överståthållarämbetet har där­

vid ifrågasatt, huruvida icke reglerna för den fria lagervärderingen över

huvud taget borde bliva föremål för en översyn i begränsande syfte. Läns­

styrelsen i Östergötlands län har framhållit, att den vidsträckta rätt till fri

värdering, som de sakkunniga föreslagit, vore ägnad att i betänklig grad

förrycka den jämnhet i taxeringen man önskade uppnå.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län ha föreslagit begräns­

ningar i rätten till fri lagervärdering. Länsstyrelsen i Jämtlands lån har så­

lunda yttrat, att det icke vore att förvänta att de skattskyldiga skulle mera

regelmässigt på ett företagsekonomiskt förutseende sätt förstå att använda

sig av den fria lagervärderingen. Länsstyrelsen föresloge därför, att lager

av produkter skulle upptagas till anskaffningskostnad eller dagspris, vilket

som vore lägst. En fri lagervärdering syntes så mycket mindre lämplig, som

en begränsning av företagens lagervärdering numera ansåges böra ifråga-

komma. Länsstyrelsen i Norrbottens län har förordat, att inneliggande lager

skulle upptagas lägst till 50 procent av saluvärdet vid beskattningsårets

utgång.

Förslaget rörande värdering av djurbeståndet har i huvud­

sak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att om fri värdering tillätes

man kunde befara en icke önskvärd förskjutning av skattebördan till nack­

del för sådana skattskyldiga, som ej vore företagare. Länsstyrelsen i Upp­

sala län har funnit de av de sakkunniga föreslagna reglerna beträffande

djurvärderingen vara väl motiverade med hänsyn till de konsekvenser med

avseende å skatteunderlaget under de närmaste åren efter övergången, som

en fri värdering kunde medföra.

Uppsala läns hushållningssällskap har framhållit, att en fri värdering av

djurbeståndet icke skulle vara enbart till fördel för jordbrukarna. Många

jordbrukare kunde förutses komma att genom nedskrivning av varulagret

skapa en dold reserv, vilken vid slutrealisation måste framtagas till be­

skattning på en gång och ur skattesynpunkt verka betungande. I

I åtskilliga yttranden ha framförts erinringar mot förslaget.

Överståthållarämbetet har anfört:

Härutöver vill överståthållarämbetet dock uttala betänkligheter mot den

föreslagna bestämmelsen om att djurbeståndet i jordbruksfastighet skall,

därest icke särskilda förhållanden till annat föranleda, upptagas till lägst de

i särskild ordning fastställda minimivärdena. Erfarenheten torde utvisa, att

59

dylika minimivärden hava en utpräglad tendens att även bliva maximivär­

den. Skall den angivna metoden ändock komma till användning — och må­

hända är icke görligt att undgå detta — synes erforderligt, att föreskrifterna

rörande värdering av djurbestånd göras synnerligen detaljerade. Vid värde­

ringen bör sålunda skiljas mellan olika grupper, ej blott med hänsyn till

olika slag av djur och dessas ålder, utan även mellan t. ex. olika raser av

samma djurart; vidare måste hänsyn tagas till om djurbeståndet är reak-

tionsfritt och kastningsfritt eller icke. Än vidare synas värderingsbestäm-

melserna icke böra göras enhetliga inom hela landet, utan i vart fall sär­

skilda bestämmelser meddelas för varje län. De stora olikheter, vilka i

skilda hänseenden råda mellan skilda delar av landet, torde tillfyllest mo­

tivera en sådan åtgärd.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar och Västerbottens län samt Taxe-

ringsnämndsordförandenas riksförbund ha likaledes ansett, att minimivär-

dena borde fastställas länsvis; uppgiften kunde lämpligen anförtros åt läns-

prövningsnämnderna.

Länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län ha betonat, att centralt fast­

ställda minimivärden koinrne att leda till ojämnheter vid taxeringen. En

jordbrukare som hade förstklassig kreatursbesättning kunde hålla en bety­

dande dold reserv, under det att ägaren till en undermålig djurbesättning

kunde komma att beskattas för en fiktiv inkomst.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har yttrat, att direktiv borde utfärdas

angående minimivärdenas relation till marknadspriserna. Man borde härvid

taga fasta på de sakkunnigas uttalande, att minimivärdena borde bestäm­

mas till belopp icke väsentligt understigande de priser, vilka djuren finge

anses betinga under normala förhållanden. Länsstyrelsen i Kristianstads län

har förordat, att kompletterande föreskrifter meddelades angående minimi­

värdenas beräkning; värderingen kunde härvid anknytas till visst index,

till viss procent av djurens saluvärden eller till annat förhållande.

Västmanlands läns hushållningssällskap har framhållit önskvärdheten av

att minimivärden fastställdes i samråd och samförstånd med jordbrukets re­

presentanter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har hållit före, att djurbeståndet borde

upptagas till anskaffningskostnad eller dagspris, vilket som vore lägst, dock

ej till lägre belopp än de i särskild ordning fastställda minimivärdena, såvitt

dessa understege anskaffningskostnaden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som icke ansett sig böra frångå förslaget

i förevarande del, har dock framhållit, att en fri värdering av djurbeståndet

skulle innebära en avsevärd förenkling av deklarationsförfarandet och en

betydande lättnad i beskattningsmyndigheternas, främst taxeringsnämnder­

nas, arbetsbörda.

Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat, att frågan om djurbeståndets

värdering — sedan erfarenhet rörande de nya taxeringsgrunderna vunnits

—- lämpligen borde upptagas till förnyad prövning i samband med en even­

tuell omprövning beträffande värderingen av varulager i rörelse.

Knngl. Maj.ts proposition nr 191

.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 191,

Vissa myndigheter och sammanslutningar ha förordat fri värdering

av djurbeståndet.

Sveriges lantbrnksförbund, som påyrkat fri värdering av djurbeståndet,

har yttrat, att om detta yrkande icke kunde medgivas minimivärdena borde

fixeras relativt lågt i förhållande till marknadsvärdena, högst 60 procent

av dessa värden. Helt fri värdering borde alltid medgivas, om synnerliga

skäl därtill förelåge. Det vore av vikt, att garantier skapades för att en

fortgående penningvärdeförsämring icke medförde, att en fiktiv värdesteg­

ring av djurbeståndet bleve beskattad förrän i samband med realisation.

Förbundet har som ytterligare skäl för sitt yrkande om friare värdering

av djurbeståndet anfört:

De av de sakkunniga anförda skälen mot fri värdering å djurbeståndet

äro visserligen tungt vägande, men det torde vara nödvändigt för jordbru­

ket och skogsbruket att erhålla ytterligare vinstregleringsmöjlighet för att

man skulle kunna ernå det resultat, som ju varit avsett, nämligen att åstad­

komma en jämnare fördelning av skattebördan än som hittills varit fallet.

Förbundet vill påpeka nödvändigheten av att den fria värderingen erhålles

som motvikt mot bl. a. att fri värdering på den växande skogen icke förefin­

nes. Fri värdering i varulagret i övrigt medgiver i vissa fall icke i tillräcklig

omfattning sådan utjämningsmöjlighet. Det torde också vara nödvändigt, att

utjämningsmöjligheterna ökas i det fall, då stora uttag av skog skett eller då

jordbrukaren realiserat med skattekonsekvenser viss del av djurbeståndet

eller försålt sina övriga varulager eller underlåtit vissa inköp av förnöden­

heter eller minskat sina kostnader för vissa arbeten, som kunnat förskjutas

till ett annat år, allt detta för att finansiera en kostnad, som enligt andra

skatteregler skall fördelas över ett flertal år.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att jordbrukarna i likhet med andra före­

tagare borde tillerkännas rätt att själva värdera utgående lagerbehållning

av djur med den inskränkning, som kunde föranledas av bokföringslagens

bestämmelser om god köpmannased. De årliga inkomsterna kunde förete

betydande växlingar beroende på sådana yttre förhållanden, varöver företa­

garna icke rådde. Det vore därför för innehavare av jordbruk särskilt ange­

läget att vid behov i viss utsträckning kunna uppskjuta beskattningen av

vinst från ett år till ett annat. Husdjur kunde jämväl förekomma i företag

som icke kunde betecknas såsom jordbruk; det syntes angeläget att samma

bestämmelser i fråga om taxering tillämpades vid alla företag oberoende av

deras inriktning. Det vore icke möjligt att åstadkomma en rättvis värdering

av den utgående lagerbehållningen genom att fastställa vissa minimivär-

den, vilka vore avvägda med hänsyn tagen allenast till djurens kön, ras

och ålder.

Stockholms, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Västmanlands,

Jämtlands och Västernorrlands läns hushållningssällskap samt Kalmar läns

södra hushållningssällskap ävensom Svenska lantarbetsgivareföreningen ha

lramhållit, att en fri, eller åtminstone friare, värdering av djurbeståndet

vore önskvärd. Härvid har särskilt betonats, att med hänsyn till jordbru­

kets och skogsbrukets starkt varierande driftsresultat större underlag för

skatteutjämning erfordrades än enbart varulagret i övrigt, vilket under en stor

61

del av året vore av ringa omfattning. Stockholms läns hushållningssällskap

har framhållit, att de sakkunnigas förslag tvingade jordbrukarna att över­

gå till ett räkenskapsår, som ginge till ända vid den tidpunkt, då lagret

vore störst, således på hösten eller troligast vid kalenderårets slut. Detta

komme att menligt inverka på jordbrukarnas möjligheter att till rimliga

kostnader få hjälp med sin bokföring och självdeklaration. Västernorrlands

läns hushållningssällskap, som anfört liknande synpunkter, har härutöver

understrukit att, om inventeringen skulle ske då lagret vore störst, en un­

gefärlig uppskattning av mängder och värden bleve nödvändig, vilket för­

ringade jordbruksbokföringens värde med avseende å såväl jordbrukssta­

tistiken som den egna jordbruksdriften. Svenska lantarbetsgivaref öreningen

har uttalat, att det vore att vända hela saken upp och ned, om man för­

vägrade jordbrukarna fri värdering av deras varulager under motivering,

att en rörelse med mindre kapitalinvestering gåve samma inkomst; här fö-

relåge tvärtom ett lämpligt tillfälle att genom lika värderingssätt i någon

mån utjämna den olikhet i ekonomiska förhållanden, som förefunnes mel­

lan jordbruk och rörelse.

Norrbottens läns hushållningssällskap har ifrågasatt, om ej husdjur bor­

de värderas i förhållande till den erhållna produktionen; arbetshästar bor­

de dock värderas i förhållande till gängse marknadspriser inom orten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att djurbeståndet

borde av beskattningsnämnderna åsättas värden, som med hänsyn till om­

ständigheterna kunde anses skäliga. Med en sådan regel torde betryggande

värden i allmänhet komma att sättas, vilka kunde ligga något under mark­

nadspriserna för beskattningsåret utan att dock väsentligen understiga

ifrågavarande priser; samtidigt kunde viss hänsyn tagas till marknadspri­

serna under en tilländalupen period om exempelvis 5 år.

De sakkunnigas förslag, att avdrag vid övergången till det

nya systemet icke skall få göras för ingående lager (av

annat slag än djur), har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i fler­

talet yttranden.

I några yttranden har framförts den meningen, att avdrag motsva­

rande det ingående lagret borde medgivas. Sålunda har lant-

bruksstyrelsen framhållit, att det borde övervägas, huruvida icke värdet av

ingående lager kunde få avdragas med samma belopp, som inginge i för-

mögenhetsdeklarationen för närmast föregående beskattningsår. Övergångs­

årets inkomst bleve eljest för hög, vilket på grund av den progressiva be­

skattningen vore orättvist, eftersom lagret kunde ha successivt samman­

förts under ett flertal år. Med hänsyn till gällande garantiskattesystem torde

ett dylikt medgivande icke medföra någon större olägenhet vid kommunal­

beskattningen.

Skaraborgs läns hushållningssällskap har uttalat, att det torde saknas an­

ledning att vid införande av en för jordbruket rättvisare beskattningsform

beskatta jordbruket för två års skördar. Liknande uttalanden lia gjorts av

Älvsborgs läns södra och Gävleborgs läns hushållningssällskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

62

Domänstyrelsen har uttalat, att skattskyldiga, vilka liksom styrelsen hade

sina lagerbehållningar bundna vid tillförlitliga bokslut, borde kunna med­

givas rätt att vid övergången redovisa ett redan förut efter bokföringsmäs-

siga grunder ingående lager. De sakkunnigas motiv, att kostnaderna för det

ingående lagret avdragits vid tidigare års taxering, kunde icke godtagas.

Det rörde sig om två olika metoder för beräkning av nettointäkten, som icke

redovisningstekniskt sett borde sammankopplas.

De sakkunnigas förslag, att ingående lager av djur efter viss

värdering skall få avdragas vid övergången, har i huvud­

sak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

I åtskilliga yttranden ha dock framförts erinringar i olika avseen­

den mot förslaget.

Lantbruks styreis en har sålunda ansett de sakkunnigas förslag mindre till­

fredsställande samt principiellt oförenligt med eljest tillämpliga grunder

för fri värdering av varulager. De olägenheter, som vore förenade med de

sakkunnigas förslag, kunde i viss utsträckning undvikas, om nyuppsätt­

ningsvärdet beräknades med ledning av det i deklarationen för beskattnings­

året närmast före övergångsåret upptagna förmögenhetsvärdet å djurbe­

ståndet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har erinrat om att enligt gällande bestäm­

melser inkomst vid realisation av djurbestånd, i motsats till vad som gällde

vid realisation av lager, icke vore beskattningsbar. För att undgå retroaktiv

beskattning av realisationsvinst vore det nödvändigt att djurbeståndets in­

gångsvärde upptoges till djurens allmänna saluvärde vid årets ingång eller

till nyuppsättningskostnaden, om denna vore högre. Oavsett vilken beräk­

ningsmetod som användes borde värdering äga rum genom särskilda nämn­

der, enär det icke vore möjligt att genom en rent schablonmässig uppskatt­

ning ernå ett något så när tillfredsställande resultat.

Länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit, att det understundom för en

taxeringsnämnd kunde vara känt, att en skattskyldigs anskaffningsvärde

avsåge ett mindre antal djur och att hans bestånd huvudsakligen genom

uppfödning hade uppbringats till den vid övergången förefintliga omfatt­

ningen. En möjlighet att vid ingångsvärdets bestämmande begränsa djur­

beståndet borde i ett dylikt fall icke vara utesluten.

Overståthållarämbetet har ifrågasatt, huruvida icke förslaget bleve allt­

för förmånligt för sådana jordbrukare, vilkas nyuppsättning av djur låge

långt tillbaka i tiden, enär de undginge beskattning för värdet av den egna

uppfödningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att om det vore nödvändigt

att i ingångsvärdet medräkna även värdet av egen uppfödning jordbrukarna

borde bliva väl tillgodosedda, om förkrigsprisena — utan hänsyn till bestå­

ende penningvärdeförsämring — lades till grund vid värderingen. Jämk­

ning i de särskilda fallen torde få företagas, om resultatet bleve uppenbart

oförmånligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191

.

63

-

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att djuren borde vär­

deras till högst förkrigspriser, då nyuppsättningen i sin helhet verkställts

före krigsutbrottet. En värdering till priser överstigande förkrigspriserna

borde vara motiverad endast i sådana fall, då nyuppsättning ägt rum såväl

före som efter krigsutbrottet och den verkliga kostnaden för nyuppsätt­

ningen i sin helhet icke kunde visas; i dessa fall borde skälig hänsyn tagas

till av kriget föranledd högre anskaffningskostnad å nyuppsättning.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ansett att schablonvärdena — i likhet

med vad de sakkunniga föreslagit i fråga om inventarier — borde hänföra

sig till prisläget år 1936, såvitt gällde nyuppsättning före år 1937; för ny­

uppsättning därefter borde göras särskilda procentuella tillägg.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att penningvärdeförsämringen

icke borde beaktas, enär ett betydande antal lantbrukare hade »satt upp

sig» under mellankrigsåren med dess betydligt lägre genomsnittliga djur­

priser än efterkrigsårens. Bestämmelserna om fastställande av ingångsvär­

den borde givas ett sådant innehåll, att de stimulerade till utredningar

om de verkliga nyuppsättningskostnaderna och icke gåve möjlighet till ett

för den skattskyldige förmånligare resultat, om sådan utredning icke läm­

nades.

överståthållaråmbetet bär betonat, att jordbrukare, vilkas nyuppsättning

av djur låge långt tillbaka i tiden, kamme att undgå beskattning för viss

del av prisstegringen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, huruvida det icke

bleve erforderligt att i lämplig form till ledning för beskattningsnämnderna

angiva riktlinjer för djurbesättningens värdering vid beskattningsårets in­

gång. Länsstyrelsen i Kristianstads län har givit uttryck åt liknande syn­

punkter.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit angelägenheten av att skatt­

skyldiga, som redan vid ikraftträdandet av förslaget taxerades efter bok-

föringsmässiga grunder, måtte få tillgodoräkna sig ingångsvärde i överens­

stämmelse med de regler, som föreslagits för övriga skattskyldiga. Ett till-

lägg till övergångsårets ingående värde borde sålunda ske, försåvitt ingångs­

värdet vid den faktiska övergången satts till lägre värde än det, som skulle

ha åsatts vid den allmänna övergången. Länsstyrelsen i Gotlands län har

hållit före, att beträffande skattskyldiga, som tidigare övergått till att

deklarera efter bokföringsmässiga grunder, till grund för taxeringen givetvis

borde läggas icke ingångsvärdena vid de nya bestämmelsernas ikraftträ­

dande utan de vid omläggningen upptagna, ursprungliga ingångsvärdena.

Departementschefen.

Såsom de sakkunniga framhållit, är det naturligt att till varulager räknas

produkter från jordbruksfastigheten och inköpta förnödenheter för driften,

såsom utsäde m. m. Vad angår fältinventarier och växande gröda, vilka prin­

cipiellt ansetts böra hänföras till varulager, ha de sakkunniga föreslagit att

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

64

dessa tillgångar, då de överlåtas i samband med fastigheten, icke skola hän­

föras till varulager. Om ifrågavarande tillgångar åter överlåtas utan sam­

band med fastigheten — t. ex. vid upplåtelse av fastigheten på arrende — ha

de sakkunniga förordat, att tillgångarna skola hänföras till varulager en­

dast om särskild ersättning erlagts för desamma.

Fältinventarier och växande gröda äro att hänföra till fastighet i kom­

munalskattelagens mening, om fastigheten och grödan ägas av samma per­

son. Då växande gröda överlåtes i samband med fastigheten, behandlas för

närvarande i beskattningshänseende den del av köpeskillingen, som anses

belöpa på grödan, på samma sätt som den del av köpeskillingen, vilken be­

löper på fastigheten i övrigt, d. v. s. beskattning sker endast, därest förut­

sättningar för realisationsvinstbeskattning föreligga. Detsamma torde vara

förhållandet vid överlåtelse av fältinventarier i samband med fastigheten.

Därest den del av köpeskillingen, som anses belöpa på fältinventarier

eller växande gröda, skulle behandlas såsom likvid för varor, skulle — i

det fall då icke angivits, hur mycket av köpeskillingen som belöper på

nämnda tillgångar — bliva erforderligt att fastställa det belopp, varmed till­

gångarna kunde anses ingå i köpeskillingen; detta skulle vålla svårigheter

och i många fall föranleda skattetvister. Även om särskilt värde å de ifråga­

varande tillgångarna angivits, skulle i vissa fall liknande svårigheter upp­

stå, enär nyssnämnda värde icke alltid utan vidare skulle kunna godtagas.

Med hänsyn härtill finner jag i likhet med de sakkunniga icke anledning

föreslå ändring i de regler, som för närvarande anses gälla i berörda hän­

seende. Av en sådan lösning följer visserligen — här bortses från de fall,

då realisationsvinstbeskattning äger rum — att säljaren får göra avdrag

för exempelvis omkostnaderna för grödan men undgår att beskattas för

den på grödan belöpande delen av köpeskillingen, under det att köparen

icke får göra avdrag för nämnda del av köpeskillingen men beskattas för

intäkten vid försäljning av grödan. Det torde få ankomma på säljaren och

köparen att vid utformandet av köpevillkoren beakta de ekonomiska verk­

ningar, som härav föranledas.

Då växande gröda överlåtes annorledes än i samband med fastigheten,

t. ex. vid upplåtelse av arrende, gäller för närvarande att den del av köpe­

skillingen, vilken belöper på grödan, upptages såsom inkomst för över­

låtaren under det att den, som förvärvar grödan, äger göra avdrag för

samma del av köpeskillingen. De sakkunniga ha i detta fall föreslagit, att

då särskild ersättning erlägges för fältinventarier eller växande gröda be­

loppet skall behandlas såsom likvid för varor; i annat fall skall bortses från

dylika tillgångar.

Det torde vara sällsynt, att vid tillträde av arrende särskilt värde åsättes

fältinventarier eller växande gröda. Då så icke sker synes, av skäl som de

sakkunniga anfört, vid taxeringen kunna bortses från fältinventarier och

växande gröda såsom varulager. Så bör emellertid för enhetlighetens skull

ske även i det fall, då särskild ersättning vid tillträde av arrende erlägges

för ifrågavarande tillgångar. Då ersättningen liksom för närvarande bör be­

skattas hos mottagaren och få avdragas av den, som tillträder arrendet, bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

65

likväl ersättningsbeloppet upptagas såsom inkomst, respektive utgift vid

upplåtelse av arrende, dock utan att hänföras till varulager.

Stundom förekommer, att en jordbrukare försäljer växande gröda, var­

vid köparen får skörda och omhändertaga grödan. Ersättningen bör natur­

ligen i fortsättningen, liksom för närvarande, utgöra intäkt av jordbruks­

fastighet.

Av skäl som de sakkunniga anfört torde djurbeståndet i sin helhet böra

hänföras till varulager.

Vid värderingen av varulagret, med undantag av djurbeståndet, bör —

såsom de sakkunniga föreslagit — liksom i fråga om rörelse gälla, att den

i räkenskaperna gjorda värdesättningen skall frångås vid inkomstberäk­

ningen endast om särskilda omständigheter därtill föranleda.

Vad åter djurbeståndet angår bör i enlighet med de sakkunnigas förslag

fri lagervärdering icke tillåtas, utan djuren böra normalt upptagas lägst

till vissa minimivärden. Dessa böra årligen fastställas av Kungl. Maj :t —-

eller om innevarande års riksdag antager det förslag om inrättande av en

riksskattenämnd, som förelagts riksdagen — av denna nämnd. Förslag till

värdering bör för varje län avgivas av prövningsnämnden. Såsom grund för

värderingen böra ligga genomsnittspriser å olika slags djur i skilda ålders­

grupper under beskattningsåret (kalenderåret). Värdet å de olika djur­

slagen bör bestämmas till belopp, något understigande nyssnämnda genom­

snittspriser, i regel dock icke lägre än 80 procent av dessa priser. Minimi-

värdena böra icke få underskridas, såvida icke den skattskyldige kan visa,

att djurbeståndet i sin helhet har lägre värde än det, som skulle fram­

komma om minimivärdena tillämpades, t. ex. då det verkliga värdet till

följd av kreaturssjukdom eller annan liknande orsak ligger under minimi-

värdet. Vidare bör skattskyldig, som före genomförandet av förslaget till-

lämpat bokföringsmä&sig redovisning och upptagit djuren till lägre värde

än minimivärdena, under viss kortare övergångstid äga värdera djuren

lägre än till minimivärdena.

Mera värdefulla avelsdjur böra av beskattningsnämnderna åsättas skäliga

värden. Dessa böra procentuellt ligga lika mycket under marknadsvärdena

som minimivärdena å det övriga djurbeståndet understiga de förenämnda

genomsnittspriserna.

De jordbrukare, som ha räkenskapsår, vilket icke sammanfaller med ka­

lenderår, böra tillämpa de minimivärden, som fastställts närmast före rä­

kenskapsårets utgång.

Av skäl, som de sakkunniga angivit, bör vid övergången till det nya sys­

temet avdrag icke få ske för värdet av det ingående lager, som icke utgöres

av djur. Den merinkomst, som härigenom kan beräknas uppkomma, torde

kunna utjämnas genom att rätten till fri lagervärdering i erforderlig ut­

sträckning utnyttjas. Större nedskrivning å lagret bör emellertid icke god­

kännas, vare sig under övergångsåret eller senare, än som kan anses över­

ensstämma med god sed i jordbruket.

!> Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Det är givet, att den som redan före de nya bestämmelsernas ikraftträ­

dande övergått till bokföringsmässig redovisning, äger rätt att göra avdrag

för ingående lager.

Vad angår djurbeståndets värdering vid övergången bör — såsom de sak­

kunniga framhållit — som ingående lager, varför avdrag äger åtnjutas, få

upptagas kostnaden för nyuppsättning av djur, därest denna kostnad kan

visas. Då så torde kunna ske endast mera sällan, synes annan möjlighet

icke föreligga än att hela djurbeståndet — oavsett om det härrör från ny­

uppsättning eller egen uppfödning — värderas schablonmässigt. De sak­

kunniga ha ansett att värderingen borde ske med ledning av de priser, som

gällde omedelbart före den år 1946 rådande krigskonjunkturen, dock med

skälig hänsyn tagen till den del av penningvärdeförsämringen, som kunde

tänkas bliva bestående. Departementsförslaget föreslås skola träda i kraft

den 1 januari 1953 och tillämpas vid taxering första gången år 1954. Härvid

synas ingångsvärdena skäligen böra bestämmas till genomsnittspriserna un­

der år 1953, reducerade med 20 procent eller det procenttal, varmed genom­

snittspriserna vid den senare årliga värderingen enligt förslaget skola redu­

ceras. Värdena böra fastställas i samma ordning som föreslagits skola till-

lämpas i fråga om sistnämnda värdering.

Beträffande värderingen av mera värdefulla avelsdjur böra gälla regler

motsvarande dem, som föreslagits skola tillämpas i fråga om den årliga

värderingen.

Om jordbrukare senare än den 1 januari 1953 övergår till inkomstberäk­

ning enligt bokföringsmässiga grunder och taxering för det första räken­

skapsåret .skall ske senare än år 1954, bör, om ingångsvärdet å djur skall

bestämmas enligt schablonmässiga normer, nämnda värde sättas lika med

det värde, som fastställts närmast före det första räkenskapsårets utgång.

De fastställda värdena böra i särskilda fall kunna jämkas, t. ex. om djur­

besättningen är särskilt god eller särskilt dålig. Vid bedömande av huru­

vida jämkning bör komma i fråga bör värdet å besättningen jämföras med

genomsnittspriserna före reduktionen med

20

procent.

Vidare böra taxeringsmyndigheterna — såsom de sakkunniga föreslagit

— äga rätt att jämka ingångsvärdet för att komma till rätta med fall, då

åtgärd vidtagits för att den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna sig en

högre nyuppsättningskostnad än som synes rimligt.

Lantbruksförbundet har ansett att om de jordbrukare, vilka tidigare över­

gått till redovisning enligt bokföringsmässiga grunder, upptagit lägre in­

gångsvärden å djurbeståndet än de, som skola tillämpas vid övergången

enligt departementsförslaget, dessa jordbrukare böra få sina tidigare in­

gångsvärden omräknade till sistnämnda värden. Någon anledning att så­

lunda omräkna de tidigare ingångsvärdena — vare sig omräkningen skulle

vara till fördel eller nackdel för den skattskyldige — torde icke föreligga.

d. Värdering av fordringar och skulder.

Enligt anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen gäller i fråga om rö­ relse, att fordringar och skulder uppföras såsom inkomst, respektive utgift under det år, då de uppkomma, oberoende av huruvida betalning verkligen influtit eller utgift verkligen ägt rum under nämnda år eller icke. Enligt 4 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt skall säker fordran upptagas till sitt fulla värde och osäker fordran till det belopp, varmed den kan beräknas inflyta. Värdelös fordran upptages icke. Frågan om rätt till avdrag för förlust å fordringar i rörelse behandlas i punkt

10

av anvisningarna till

29 § kommunalskattelagen. Såsom driftförlust anses enligt nämnda anvis­ ningspunkt uteblivandet av en intäkt, som normalt bort inflyta. Detta inne­ bär, att intäktens uteblivande skall vara av sådan beskaffenhet, att det i den förvärvsverksamhet, varom fråga är, kan räknas med eventuellt upp­ kommande förlust i stället för vinst samt att förlusten alltså ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten. Hit räknas alltså exempelvis till följd av kö­ pares insolvens utebliven betalning för varor eller produkter, som den skatt skyldige fört i handel eller tillverkat. I dylika fall är skattskyldig be­ rättigad att i beskattningsavseende göra erforderlig avskrivning å utestående fordringar eller vidtaga därmed jämförlig åtgärd för minskande av sin eljest skattepliktiga inkomst. Däremot räknas icke hit förlust, som skattskyldig kan ha lidit vid sidan av vad som normalt ingår såsom ett led i förvärvs­ verksamheten. Sådan förlust är att anse såsom kapitalförlust, och avdrag för denna medgives ej.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha föreslagit, att förenämnda bestämmelser rörande ford­ ringar och skulder i rörelse skola äga motsvarande tillämpning beträffande fordringar och skulder i jordbruk.

Vidare ha de sakkunniga förordat, att vid övergången till det nya systemet avdrag icke skall få ske för ingående varufordringar men att ingående varu­ skulder icke skola upptagas som inkomst. Härom ha de sakkunniga anfört:

Enligt nu gällande bestämmelser hava varufordringar i jordbruket, som i allmänhet motsvara försålda produkter, icke fått påverka den inkomst, som tagits till beskattning, förrän fordringarna betalats. Vid övergången förefint­ liga varufordringar hava sålunda icke beskattats såsom inkomst. Vid in­ komstberäkningen för övergångsåret skola därför ingående varufordringar i princip behandlas lika med inneliggande lager av egna produkter, vilket in­ nebär att avdrag ej får göras för dessa varufordringar. Detta har till följd att två beskattningsårs utgående varufordringar, nämligen övergångsårets och det närmast föregående beskattningsårets, på en gång påföras jordbru­ ket som inkomst. Denna oförmånliga påföljd för den skattskyldige i beskatt­ ningshänseende undanröjes emellertid i förekommande fall av att vid över­ gången ingående varufordringar kunna kvittas mot ingående varuskulder, vilka sistnämnda, enligt vad nedan angives, icke skola upptagas såsom in­ komstpost för övergångsåret. Om vid övergångsårets ingång varufordringar­ na äro större än varuskulderna, kommer på grund av anförda skäl och i en­ lighet med grunderna för bokföringsmässig vinstberäkning mellanskillnaden

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

67

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

att i motsvarande mån öka nettointäkten för övergångsåret. Då emellertid

försäljningar i jordbruket numera i stor utsträckning lära ske mot kontant

likvid, eller likvid inom 30 dagar, torde varufordringar, som till mera bety­

dande belopp överstiga varuskulder, jämförelsevis sällan finnas vid över­

gångsårets ingång.

Varuskulder utgöra i regel skulder för inköp av förnödenheter, som skola

användas i jordbruksdriften. Enligt nu gällande bestämmelser medgivas av­

drag för dessa inköp först för det år, under vilket likvid erlagts. För de för­

nödenheter, för vilka betalning ej verkställts vid övergången, har sålunda av­

drag ej fått ske vid tidigare taxeringar, varför jordbrukaren bör vara berät­

tigad att verkställa sådant avdrag efter övergången till bokföringsmässig in­

komstberäkning. Detta löses taxeringstekniskt enklast på det sätt att de vid

övergången befintliga varuskulderna betraktas såsom kostnad för övergångs­

året och i sin helhet avdragas vid inkomstberäkningen för detta år, ehuru

de icke belöpa på övergångsåret. I deklarationen för övergångsåret skall

jordbrukaren följaktligen icke såsom tillkommande inkomstpost upptaga

ingående varuskulder. Då vidare i deklarationen för samma år avdrag får

ske för varuskulderna vid övergångsårets utgång, kommer sålunda avdrag

att medgivas för utgående varuskulder, hänförliga till två beskattningsår,

övergångsåret och det närmast föregående beskattningsåret. Härigenom upp­

kommer, som ovan framhållits, en viss utjämning i förhållande till varu­

lagret och varufordringarna vid övergången. Därest vid övergångsårets in­

gång varuskulderna äro större än varulagret och varufordringarna, kan på

grund därav att övergångsåret belastas med mer än ett års varuskulder

den konsekvensen uppkomma för jordbrukaren, att den taxeringsmässiga

nettointäkten för övergångsåret blir så låg, att jordbrukaren ej kan utnyttja

äe allmänna avdragen eller ortsavdragen. Detta lär emellertid i regel kunna

avhjälpas genom att lagerbehållningen, i vad den avser djurbeståndet vid

övergångsårets utgång, värdesättes efter högre priser än de fastställda mini-

mipriserna.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag i fråga om värdering av fordringar

och skulder har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de hörda

myndigheterna och sammanslutningarna. Dock har, i vad avser de föreslagna

övergångsbestämmelserna, i ett par yttranden framförts vissa'erinringar.

Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda framhållit, att vid inkomstberäk­

ningen för övergångsåret hänsyn borde tagas till fordringar och skulder för

sådan realisation, respektive nyuppsättning av djur, som skett på kredit före

övergången men med likvid därefter. I annat fall förelåge risk för uppenbara

orättvisor vid taxeringen jordbrukarna emellan. En lantbrukare exempelvis,

som under året före övergångsåret måst realisera större delen av sin besätt­

ning, bleve således enligt de föreslagna bestämmelserna beskattad för för­

säljningssumman, om han läte köparen få kredit till övergångsåret eller

senare, men undginge beskattning, om försäljningen skedde mot kontant

likvid.

Länsstyrelsen i Gotlands lån har anfört:

I övergångsbestämmelserna bör intagas föreskrift om att kostnader för

djur, vilka inköpts och bekommits före övergången men för vilka betalning

erlagts först efter övergången och vilka enligt nuvarande bestämmelser hän­

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

69

föra sig till nyuppsättning, icke få avdragas under övergångsåret eller senare. I annat fall kunna kostnaderna bliva dubbelt avdragna. Motsvarande be­ stämmelser synas behövliga för försäljningar av djur, hänförliga till realisa­ tion, vilka försäljningar ägt rum före övergången men för vilka betalning inflyter först därefter.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat:

Hänsyn torde icke böra tagas till det djurbestånd som före övergångsåret inköpts på kredit och skulle utgjort nyuppsättning men med likvid efter övergångsårets ingång. Däremot skall medräknas det djurbestånd, som för­ sålts på kredit före övergången men med likvid efter övergångsårets ingång, därest enligt nu gällande bestämmelser försäljningen varit att anse som realisation. Man bör sålunda betrakta dessa kredittransaktioner som obe­ fintliga vid övergångsårets ingång. I annat fall kommer den skattskyldige att vid nyuppsättning få upptaga som ingångsvärde värdet av det djurbestånd, som nyuppsatts före övergången och dessutom som anskaffningskostnad likviden för samma djurbestånd, enär ingående varuskulder icke skola upp­ tagas som motpost. Vid realisation blir förhållandet det motsatta, att den skattskyldige skulle komma att på ett oriktigt sätt beskattas för intäkten av realisation, som enligt nu gällande lagstiftning icke skolat bliva föremål för sådan beskattning. Det förefaller dock riktigt, att man som ingångsvärde medgiver vid dylik nyuppsättning såsom anskaffningsvärde det faktiska inköpspriset, d. v. s. likviden för den ingående varuskulden, medan man vid realisation bör medgiva som ingångsvärde faktiskt erhållen köpeskilling och icke anskaffningsvärde eller normvärden.

Departementschefen.

Såsom de sakkunniga förordat bör i fråga om värdering av fordringar och skulder i jordbruket vid redovisning enligt bokföringsmässiga grunder gälla samma regler, som i motsvarande hänseende tillämpas beträffande rörelse.

Vid övergången bör av skäl, som de sakkunniga anfört, avdrag icke få ske för värdet av ingående fordringar; å andra sidan bör värdet av ingående varuskulder icke upptagas som inkomst.

I några yttranden har berörts frågan huru redovisningen skall ske i det fall, att sådant inköp av djur på kredit, vilket är att hänföra till nyupp­ sättning, ägt rum före övergången men likvid erlagts efter övergången eller att sådan försäljning av djur på kredit, vilken är att betrakta såsom reali­ sation, ägt rum före övergången men likvid influtit efter övergången. Hade i dessa fall inköpet eller försäljningen skett mot omedelbar kontant likvid, skulle likviden icke ha fått avdragas, respektive icke ha upptagits som in­ komst. Att inköpet eller försäljningen i de förenämnda fallen i stället skett på kredit bör icke medföra, att transaktionen i skattehänseende behandlas annorlunda än om den skett mot omedelbar kontant likvid. För att åstad­ komma en dylik effekt torde böra förfaras på följande sätt. Vid inköp på kredit bör avdrag för ingående varulager i de berörda fallen få ske med kö­ peskillingens belopp, varjämte beloppet såsom ingående varuskuld bör upp­ tagas som inkomst; då betalning sker, får beloppet avdragas, varvid den in­ gående varuskulden sålunda utjämnas. Vid försäljning på kredit bör köpc-

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

skillingen få avdragas såsom ingående varufordran; då likvid inflyter, upp­

tages denna såsom inkomst, varvid den ingående varufordringen utjämnas.

e. Beskattningsort.

I 56 § kommunalskattelagen stadgas, att skatt för inkomst av jordbruks­

fastighet skall utgöras till kommun, där fastigheten är belägen. Drives jord­

bruk i sambruk inom flera kommuner, skall inkomsten av det i varje kom­

mun drivna jordbruket redovisas i denna kommun. Enligt bestämmelserna

i 18 § kommunalskattelagen skall nämligen i fråga om jordbruksfastighet

såsom särskild förvärvskälla anses inom var kommun för sig varje fastig­

het, fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens

hand är att anse såsom förvaltningsenhet. Förvärvskällan jordbruksfastighet

är således till sin omfattning begränsad till en kommun.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha omnämnt, att Smålands och Blekinge handelskammare

i en till Kungl. Maj :t ingiven framställning, vilken överlämnats till de sak­

kunniga, hemställt, att inkomstfördelningen mellan olika kommuner borde i

fråga om inkomst av jordbruksfastighet verkställas i enlighet med de grun­

der, som gällde för inkomst av rörelse; därvid torde fastigheternas taxe­

ringsvärden kunna tjäna som fördelningsgrund. Den av handelskammaren

föreslagna fördelningsgrunden syntes emellertid de sakkunniga icke i alla

fall giva ett rättvist resultat. På grund härav och då frågan om fördelning

av inkomst mellan olika kommuner torde böra utredas i annat samman­

hang, hade de sakkunniga icke ansett sig böra upptaga denna fråga till be­

handling. Det borde emellertid framhållas, att frågan skulle få särskild be­

tydelse om bokföringsmässig inkomstberäkning komme att omfatta även

växande skog.

Yttranden.

Frågan om beskattningsort, såvitt gäller inkomst av jordbruksfas­

tighet, har berörts endast i ett par yttranden.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att det i samband med införande av

taxering efter bokföringsmässiga grunder syntes nödvändigt att ändra be­

stämmelserna om beskattningsort. Styrelsen har anfört:

Lantbruksstyrelsen vill sålunda föreslå att sådant jordbruk, som består av

7

flera fastigheter, fastighetsdelar eller komplex av fastigheter och som utgör

en förvaltningsenhet, skall, även om delar av jordbruket äro belägna inom

olika kommuner, i taxeringshänseende utgöra en förvärvskälla. I annat fall

skulle särskild bokföring bliva erforderlig beträffande olika delar av jord­

bruket, vilket förefaller orimligt. Den taxerade vinsten bör därefter som

grund för kommunalbeskattningen fördelas på lämpligt sätt. Som sådan för­

delningsgrund synes taxeringsvärdet ligga närmast till hands. Först genom

ett dylikt förfarande vinnes överensstämmelse med rörelseidkare, vilka ej

synas böra åtnjuta gynnsammare förmåner än jordbrukare.

Skaraborgs läns hushållningssällskap har anfört liknande synpunkter.

71

Kalmar läns norra hushållningssällskap och Värmlands läns hushållnings­ sällskap ha framhållit vikten av att utredning angående grunderna för för­ delning av jordbruksinkomst mellan olika kommuner och därmed samman­ hängande spörsmål snarast igångsattes.

Departementschefen.

Om jordbruksfastigheter, som äro belägna i olika kommuner, utgöra en förvaltningsenhet, bilda de enligt gällande bestämmelser icke tillsammans en förvärvskälla, utan fastigheten eller fastigheterna i varje kommun ut­ göra för sig en förvärvskälla. Särskilt om redovisning sker efter bokförings- mässiga grunder, möta svårigheter att särskilja de inkomster och utgifter, som hänföra sig till varje kommun. Med hänsyn härtill finner jag att — i likhet med vad som gäller i fråga om annan fastighet — såsom särskild förvärvskälla beträffande jordbruksfastighet bör, utan begränsning till en kommun, anses varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som är att anse såsom förvaltningsenhet. Vad nyss sagts bör gälla vare sig taxering sker efter bokföringsmässiga grunder eller enligt kontantprincipen. Om flera jordbruksfastigheter inom olika kommuner äro att betrakta som en förvärvskälla, bör — liksom i motsvarande fall gäller beträffande annan fastighet — den sammanlagda inkomsten från fastigheterna beskattas i varje kommun till så stor del, som kan anses ha influtit inom kommunen. Kan utredning icke vinnas härom, bör inkomsten fördelas mellan kommu­ nerna efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till den bruttointäkt, som influtit inom varje kommun, eller efter förhållandet mellan fastigheternas taxeringsvärden.

Kungl. Mqj.ts proposition nr 191.

B. Avdrag för värdeminskning av inventarier.

Enligt 22 § 2 mom. kommunalskattelagen får avdrag icke göras för värde­ minskning å inventarier. I stället erhålles enligt

22

§

1

mom. samma lag av­

drag för kostnad för anskaffning av inventarier till ersättning för avyttrade, utrangerade eller förlorade. I anvisningarna till

22

§ kommunalskattelagen

stadgas, att såsom driftkostnad icke får avföras kostnad för anskaffande av sådana inventarier, till vilka motsvarighet förut icke funnits a fastigheten. Om alltså en lantbrukare inköper exempelvis lokomobil, traktor, elektrisk motor eller andra maskiner av annan art än dem han förut haft eller till följd av brukningssättets omläggning inköper ökat antal kreatur, så är detta att hänföra till nyuppsättning, varför kostnaden ej får avräknas som drift­ kostnad. Nyuppsättning och nyanskaffning kunna samtidigt föreligga, exem­ pelvis om äldre maskin ersättes med ny av annan och dyrbarare konstruk­ tion. I dylikt fall upptages såsom driftkostnad det belopp, som skulle belöpa å en den förbrukade maskinen motsvarande ny sådan.

Mot dessa avdragsreglcr svarar bestämmelsen i 21 § första stycket kom- munalskattelagen, att vad som erhållits genom löpande försäljning (ej reali­ sation) av inventarier skall upptagas såsom intäkt av jordbruksfastighet.

72

När i praxis taxering enligt bokföringsmässiga grunder medgives beträf­

fande inkomst av jordbruksfastighet, borde i princip tillika föreligga rätt att

verkställa årliga avskrivningar å värdet av inventarier. Utan bestämmelser i

ämnet, särskilt rörande frågan om beskattning av återvunna värdeminsk-

ningsavdrag, har det emellertid varit föremål för tvekan, huruvida och i

vilken omfattning en dylik rätt föreligger. Bevillningsutskottet har i sitt

betänkande nr 21 vid 1943 års riksdag också uttalat, att det i saknad ax-

uttryckliga bestämmelser torde vara tvivel underkastat, huruvida rätt till

bokföringsmässig taxering jämväl inrymde rätt att vid beskattningen åt­

njuta avdrag för värdeminskning å inventarier. Regeringsrätten har i mål,

avgjorda under år 1937 (RÅ ref. 34) och 1948 (RÄ ref.

66

), medgivit av­

drag för värdeminskning av inventarier vid taxering för inkomst av jord­

bruksfastighet efter bokföringsmässiga grunder. Något rättsfall avseende

rätt till fri avskrivning å till jordbruket hörande inventarier föreligger ej.

De sakkunniga.

I fråga om bristerna i gällande bestämmelser i förevarande hänseende ha

de sakkunniga anfört:

Gällande bestämmelser beträffande avdrag för anskaffning av inventa­

rier i jordbruket medföra å ena sidan att den vinst, som kan uppstå i sam­

band med realisation av inventarierna vid jordbrukets upphörande, i regel

ej beskattas, samt å andra sidan att avdrag för realisationsförlust ej medgi­

ves. Bestämmelserna föranleda dessutom ojämnhet i beskattningen på så

sätt, att den under ett beskattningsår erlagda kostnaden för ersättningsan­

skaffning skall till hela sitt belopp avdragas på en gång såsom driftkostnad.

Denna anordning kan medföra, att utgift för förnyelse av exempelvis en

mera dyrbar maskin icke kan helt utnyttjas av den anledning, att årsintäk-

terna icke förslå till att täcka, förutom de vanliga årsutgifterna, jämväl

förnyelsekostnaden. Det avdrag, som icke kan utnyttjas det år, då utgiften

gjorts, får nämligen icke avdragas ett senare år, ty enligt gällande lagstiftning

skall i princip varje års resultat tagas till beskattning för sig. Det måste emel­

lertid ur principiell synpunkt anses stridande mot ett rationellt beräknings-

sätt i fråga om årsavkastning att låta kostnader för förnyelse av maskiner

och inventarier med flerårig varaktighetstid avdragas med hela kostnadsbe-

loppet under första året av deras användningstid. Kostnader för anskaffan­

de av driftinventarier, som äro avsedda att under flera år användas i jord­

bruksdriften, böra nämligen enligt sakens egen natur icke betraktas såsom

årsomkostnader. Nyanskaffning av inventarier lär i allmänhet förekom­

ma synnerligen ojämnt och med långa tidsmellanrum; vid jordbruk med

en uppsättning av helt nya driftinventarier behöva dessa icke förnyas förr­

än efter flera år och då måhända i stor omfattning. Årsresultaten bliva

därför missvisande, om kostnader av ifrågavarande slag icke få avdragas

under ett flertal år utan i stället under vissa år med längre eller kortare mel­

lantider hopa sig till betydande belopp, måhända överstigande årsintäkterna.

Gällande regler om avdrag för värdeminskning av jordbrukets och skogs­

brukets döda inventarier äro vidare i det avseendet principiellt felaktiga, att

avdrag medgives endast för nyanskaffning, men icke för nyupp­

sättning. Kostnaden för nyuppsättning av inventarier innebär en kapi­

talinvestering, för vilken något avdrag såsom för omkostnad icke kan ifrå-

gakomma. Jordbrukaren — liksom rörelseidkaren — måste emellertid i prin­

cip vara berättigad att, i den mån denna kapitaltillgång trots reparation och

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

73

underhåll minskar i värde, erhålla avdrag för värdeminskning även å dessa inventarier. Av praktiska skäl kan uppenbarligen avdrag för anskaffnings­ kostnaden för nyuppsättning icke medgivas i samma ordning, som nu gäller i fråga om avdrag för ersättningsanskaffning av inventarier. Skall rätt till avdrag medgivas för anskaffning av inventarier i samband med nyuppsätt­ ning, måste därför den metod, som begagnas beträffande inventarier i rö­ relse, komma till användning.

Med avseende å tillämpningen medföra gällande regler betydande svårig­ heter, främst därigenom att i praktiken gränsen mellan nyanskaffning och nyuppsättning ofta är svår att draga. Det torde t. ex. ej sällan inträffa, att anskaffning av en ny maskin delvis är att hänföra till nyanskaffning och delvis till nyuppsättning. Det må vidare erinras om att inventarier kunna hava försålts under ett beskattningsår och motsvarande antal och slag in­ köpts under nästpåfoljande beskattningsår såsom ersättning för de tidigare försålda. I sådant fall föreligger givetvis icke nyuppsättning.

De sakkunniga ha med utgångspunkt från att inkomst av jordbruksfastig­ het skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder ansett att jordbrukets avskrivningsfråga bör lösas enligt i huvudsak samma grunder, som nu gälla beträffande rörelse.

I fråga om rörelse hänföras enligt 29 § kommunalskattelagen och anvis­ ningarna till denna paragraf till inventarier »maskiner och andra för stadig­ varande bruk avsedda inventarier», d. v. s. inventarier som äro lös egendom. Emellertid behandlas i avskrivningshänseende vissa fasta inventarier på samma sätt som lösa inventarier, nämligen sådana fasta maskiner och andra till byggnad hörande inventarier, vilka enligt punkt 5 av anvisningarna till

10

§ kommunalskattelagen åsatts särskilt maskinvärde vid fastighetstaxe­ ringen (anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen punkt 7 andra styc­ ket). De sakkunniga ha uttalat, att i jordbrukets byggnader inginge inven­ tarier av liknande natur, såsom hissar, spannmålstorkar och andra maski­ ner, som vilade på fast från grunden berett underlag. Då jordbruksfastighet vid fastighetstaxeringen icke åsattes särskilt byggnadsvärde, kunde ej heller särskilt värde å fasta maskiner, motsvarande särskilt maskinvärde, fast­ ställas vid nämnda taxering. De sakkunniga föresloge därför, att bestäm­ melserna i punkt 7 andra stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskatte­ lagen angående fasta maskiner i rörelse icke skulle tillämpas i fråga om fasta maskiner, tillhörande jordbrukets byggnader. Med nyss angivna av­ vikelse skulle de för rörelse gällande reglerna angående avskrivning å inven­ tarier äga tillämpning jämväl beträffande inventarier i jordbruket.

Till inventarier torde, enligt vad de sakkunniga vidare yttrat, få räknas såväl inre som yttre, förutsatt att de huvudsakligen användes för driften och ej för jordbrukarens och hans familjs personliga bruk. Bland inventarierna finge sålunda ej medräknas ridhäst och automobil, vilka huvudsakligen användes för jordbrukarens personliga bekvämlighet, liusgeråd, möbler m. m. Förekomme särskilda kontorsinventarier, borde dessa få inräknas bland inventarierna. Då det emellertid i de flesta fall torde vara svårt att avgöra, vilka möbler som skulle anses såsom kontorsinventarier, syntes kontorsmöbler böra medräknas bland inventarierna endast då särskilt gårds- kontor funnes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

74

Avdrag för värdeminskning av maskiner och andra inventarier borde få

ske på det sätt och i den ordning, som enligt punkterna

3

och

4

av anvis­

ningarna till 29 g kommunalskattelagen gällde beträffande avdrag för vär­

deminskning av dylika tillgångar i rörelse. I fråga om innebörden härav

ha de sakkunniga yttrat:

Vad till en början beträffar den bundna avskrivningen (punkt 3

av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen), skiljer man i första hand

på sådan tillgång, som är underkastad hastig förbrukning — vilket vanligen

anses vara fallet, när den beräknas hava en varaktighetstid av högst tre år

— och annan tillgång. Tillgång av det förra slaget får avdragas med hela

anskaffningskostnaden under anskaffningsåret (punkt 3 a). Av praktiska

skäl synes vid beskattningen med tillgång i jordbruket, som är underkastad

hastig förbrukning, i avskrivningshänseende kunna jämställas tillgångar,

vilkas anskaffningskostnad är relativt obetydlig, t. ex. grimmor, liar, grepar

och dylika verktyg, även om dessa inventarier beräknas hava en varaktig­

hetstid av mer än tre år. Vad angår tillgång med längre varaktighetstid än tre

år, fördelas (punkt 3 b) anskaffningsvärdet genom värdeminskningsavdrag

såsom omkostnad på ett antal år i följd med belopp så avpassade att anskaff­

ningsvärdet kan i sin helhet avdragas under den tidrymd tillgången beräknas

vara ekonomiskt användbar (tillgångens varaktighetstid). Det förutsättes, att

det årliga värdeminskningsavdraget normalt bör bestämmas enligt avskriv­

ningsplan till viss bråkdel av anskaffningsvärdet. Såvitt angår jordbrukare,

som föra ordnade räkenskaper enligt de sakkunnigas förslag till lag om jord­

bruksbokföring, får avdrag med större belopp än som under beskattnings­

året avskrivits i räkenskaperna ske endast under förutsättning, att utredning

företes om hur mycket av anskaffningsvärdet, som kvarstår oavskrivet i be­

skattningshänseende. Den omständigheten att utredning i detta hänseende

ej företes utgör dock ej hinder för jordbrukare att tillgodonjuta avdrag, som

redan tidigare skett i räkenskaperna men då ej gjorts vid beskattningen, dä­

rest det påvisas hur stor skiljaktighet som föreligger i sistnämnda avseende

och avdraget eljest är behörigt. Vid bestämmande av tillgångs varaktighets­

tid skall hänsyn tagas till omständigheter, som kunna föranleda, att till­

gångens nytta för jordbruket beräknas bliva begränsad till kortare tid än som

kan antagas svara mot dess förbrukning genom slitning eller dylikt, exem­

pelvis då tillgången anskaffats för utnyttjande av en konjunktur, som väntas

bliva allenast tillfällig, eller av ett särskilt arbetstillfälle eller då tillgången

kan väntas bliva såsom oekonomisk utbytt mot ny tillgång,, innan den blir

utsliten.

Värdeminskningsavdrag med större belopp än enligt här ovan angivna

regler kan medgivas under vissa förutsättningar (punkt c av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen). Sålunda kan jämkning av värdeminsknings-

avdragen ske med hänsyn till jordbruksdriftens växlande resultat. Visar där­

för jordbruket ett visst år sämre resultat än vanligt, kan jordbrukaren yrka

värdeminskningsavdrag med lägre belopp än han eljest skulle vara berättigad

till. Det resterande avdraget får avdragas ett senare år, utöver det på detta år

belöpande normala värdeminskningsavdraget. Vad beträffar jordbrukare,

som föra fullständiga räkenskaper, är förutsättningen för att sådan förskjut­

ning skall kunna medgivas vid taxeringen att motsvarande avskrivning skett

i räkenskaperna.

Därest jordbrukare för visst år haft förlust eller så ringa överskott, att

han vid beräkning av nettointäkten av jordbruket ej kunnat utnyttja det på

året enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdraget, kan reste­

rande avdraget få tillgodoräknas för senare år. Med hänsyn till att jordbru­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191

.

75

karna, åtminstone under de första åren efter övergången till de här före­ slagna reglerna, kunna antagas ofta sakna vetskap om att outnyttjade avdrag få tillgodoräknas för senare beskattningsår torde i anvisningarna till dekla- rationsformuläret jordbrukarnas uppmärksamhet fästas härå.

Om värdet av tillgång nedgått avsevärt mer än som motsvarar samman­ lagda beloppet av tidigare verkställda och på året belöpande värdeminsk- ningsavdrag, kan härav föranlett större avdrag än enligt avskrivningsplanen tillgodoräknas jordbrukaren, dock med den begränsning att värdet i beskatt­ ningsavseende icke nedbringas till lägre belopp än det bokförda värdet.

Slutligen må, om ett särskilt högt pris eller eljest särskilt hög kostnad för tillgång betingats därav att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller för en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande omständighet, avdrag göras för sådant överpris eller sådan mer­ kostnad, i den män motsvarande avdrag under beskattningsåret skett i rä­ kenskaperna, även om värdet av tillgången vid beskattningsårets slut ej ned­ gått till det efter avskrivningen återstående beloppet. —--------

Då tillgång, som är föremål för bunden avskrivning, avyttras eller såsom för jordbruket obrukbar utrangeras, får i princip avdrag ske för det belopp, som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den mån beloppet överstiger vad som influtit vid avyttring av tillgången (punkt 3 d av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen).

Med den s. k. fria avskrivningen avses rätt till avdrag å inven­ tariernas värde i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna. Bestämmelserna i ämnet återfinnas, vad angår förvärvskällan rörelse, i punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, vilka bestämmelser enligt de sakkunnigas förslag jämväl skola tillämpas å inventarier i jordbruk, dess binäringar samt skogsbruk. Rätt till sådan avskrivning tillkommer endast aktiebolag, ekonomisk förening m. fl. juridiska personer. Förutsättning för att fri avskrivning skall få åtnjutas är dels att framställning göres till be- skattningsnämnd, dels ock att tillfredsställande utredning föreligger om vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet å ifrå­ gavarande tillgångar samt att dessa ävensom avskrivningar å desamma i den skattskyldiges räkenskaper och i företedd utredning redovisas på sådant sätt, att trygghet föreligger att vid avyttring av tillgångarna framdeles möjligen uppkommande vinster ej skola undgå taxering. Den omständigheten att vid fri avskrivning värdeminskningsavdragen vid beskattningen skola över­ ensstämma med avdragen enligt räkenskaperna utgör ej hinder för skatt­ skyldig att efter övergång till fri avskrivning utöver avdrag enligt räkenska­ perna tillgodogöra sig från tiden före övergången resterande, i räkenskaper­ na gjorda men ej vid beskattningen medgiva avdrag antingen inom ramen för avskrivningsplan, upprättad med utgångspunkt från tillgångens varak- tigbetstid, eller, med beskattningsnämnds särskilda medgivande, på cn gång eller enligt särskild av beskattningsnämnd godkänd avskrivningsplan avse­ ende en tid av högst tio år. Härvid gäller dock det undantaget, att sådant av­ drag, som tidigare icke kunnat utnyttjas på den grund att jordbruksrörelsen för visst år utvisat förlust eller inga överskott, icke får tillgodonjutas efter övergång till fri avskrivning.

Särskilda regler äro vidare meddelade för det fall, att skattskyldig lörc övergången till fri avskrivning tillgodoräknats större värdeminskningsavdrag vid taxeringen än enligt räkenskaperna. I sådant fall skall överensstämmelse åstadkommas mellan tillgångens återstående värde enligt räkenskaperna och i beskattningsavseende, vilket sker på sådant sätt alt det belopp, varmed till­ gångens värde i beskattningsavseende understiger värdet enligt räkenska­ perna, upptages såsom intäkt under del törsta beskattningsår, lör vilket fri

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

76

avskrivning åtnjutes, eller, om den skattskyldige hellre vill, med en tredjedel

för nämnda beskattningsår och ett vart av de två närmast följande åren. Om

sådant intäktsbelopp för något av dessa år skulle helt eller delvis undandra­

gas från beskattning genom utnyttjande vid inkomstberäkningen av avdrag,

som, om intäktsbeloppet icke upptages, ej skulle kunna utnyttjas, skall dock

beloppet i stället uppföras såsom intäkt under det första år, då dylikt förhål­

lande ej föreligger. Vid tillämpning av dessa regler skall även sådant på tidi­

gare år enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdrag, som den

skattskyldige ej kunnat utnyttja, anses hava tillgodoräknats honom.

Med tillgångs anskaffningsvärde bör enligt de sakkunnigas förslag be­

träffande jordbruksfastighet förstås detsamma som i fråga om rörelse.

Härom ha de sakkunniga anfört:

Då en tillgång förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång

skall såsom tillgångens anskaffningsvärde anses den verkliga kostnaden för

dess anskaffande (punkt 3 b anv. till 29 § kommunalskattelagen). Har

tillgången förvärvats för sig utan samband med jordbruket och övergått till

detta på annat sätt än nyss nämnts, t. ex. då en tillgång, som använts för pri­

vat bruk, övergår till jordbruksdriften, skall dess allmänna saluvärde vid

tiden för övergången anses utgöra anskaffningvärdet. Har tillgången förvär­

vats annorledes än genom köp eller byte eller dylikt, t. ex. genom arv, skall

“7

—• — där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, såsom anskaff­

ningsvärde för tillgången anses det belopp, som kvarstår i beskattningsavse­

ende oavskrivet för överlåtaren. Detta innebär alltså, att såsom ingående

värde för mottagaren antages det värde, till vilket tillgången genom avskriv­

ningar nedbragts i överlåtarens hand. Skulle emellertid i sistnämnda fall

stämpelplikt hava beräknats efter lägre belopp än vad nyss angavs skall an­

skaffningsvärdet beräknas efter detta lägre belopp. Skulle slutligen i något

tall befinnas, att skattskyldig eller någon, som står honom nära, vidtagit åt­

gärd för att den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna sig ett högre an­

skaffningsvärde än som synes rimligt och kan det antagas att detta skett för

att åt någon av dem bereda obehörig förmån i beskattningsavseende, skall

anskaffningsvärdet i skälig mån jämkas.

De sakkunniga ha föreslagit, att för beräkning och kontroll av värdeminsk-

ningsavdragen skall upprättas särskild avskrivningsplan. Härför torde kunna

begagnas samma avskrivningsplan (formulär 7 b eller

8

b), som för närva­

rande användes för inventarier i rörelse. Då emellertid sådan avskrivnings­

plan i regel torde vara alltför invecklad för att kunna begagnas av det stora

flertalet jordbrukare, ha de sakkunniga förordat, att värdeminskningsav-

dragen alternativt må beräknas enligt en enklare metod än den förut an­

givna. Enligt denna metod skall avskrivningen grundas icke å inventariernas

anskaffningsvärde utan å deras i beskattningshänseende återstående värde

(restvärdet). Härvid skall avskrivningsplanen förslagsvis ha följande upp­

Knngl. Maj:ts proposition nr 191

.

ställning.

Tillgångarnas värde vid beskattningsårets ingång............... a) kr

Anskaffningskostnad för under beskattningsåret inköpta

tillgångar ................................................................................... b) »

Summa av a) och b).............................................................. c) »

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Försäljningsbelopp för under beskattningsåret avyttrade

tillgångar .................................................................................. d) kr Skillnad mellan c) och d)...................................................... e) »

Avdrag för värdeminskning yrkas med .... % av beloppet

vid e) .......................................................................................... f) kr Tillgångarnas värde vid beskattningsårets utgång [= skill­

nad mellan e) och f)] .......................................................... g) »

De sakkunniga ha i anslutning härtill yttrat att, då värdeminskningsavdrag komme att ske å inventariebeståndet i dess helhet, till inventariernas värde i taxeringshänseende vid beskattningsårets ingång skulle läggas kostnader för under samma år gjorda inköp av inventarier och från den salunda er­ hållna summan dragas intäkter genom de under året verkställda avytt­ ringarna. Värdeminskningsavdraget beräknades å det därvid erhållna skill- nadsbeloppet. Avskrivning på restvärdet innebure att det belopp, varå den procentuella avskrivningen beräknades, minskades år från år, varigenom avskrivningarna bleve störst de första åren efter det inventarierna anskaf­ fats för att sedan nedgå. Detta torde i allmänhet motsvara de faktiska för­ hållandena. Värdeminskningen å inventarier vore nämligen i stort sett störst de första åren efter förvärvet, samtidigt som reparations- och under­ hållskostnaderna då vore av mindre betydenhet. Det vore också i sin ord­ ning, att mot slutet av inventariernas användningstid, då reparationskost­ naderna vore .stora, värdeminskningsavdragen reducerades. En dylik an­ ordning för beräkning av värdeminskningsavdrag vore emellertid princi­ piellt icke riktig, enär den icke medförde att kostnaden för inventarier ble­ ve i sin helhet ersatt. Inventarierna torde dock i regel icke bliva helt värde­ lösa utan äga ett visst utrangerings- eller skrotvärde. Med den föreslagna anordningen ernåddes därjämte enkelhet i den praktiska tillämpningen.

Vad angår avskrivningskvotens storlek ha de sakkunniga ansett, att om avskrivningen grundades å anskaffningsvärdet en avskrivning efter

10

pro­

cent i allmänhet torde vara skälig; skedde avskrivningen på grundval av restvärdet borde avskrivningsprocenten höjas till 15. Härom ha de sakkun­ niga anfört:

Avskrivningskvotens storlek i olika fall tillkommer det praxis att bestäm­ ma under hänsynstagande till tillgångens varaktighetstid. Det är visserligen uppenbart, att varaktighetstiden är olika för de skilda slag av föremål, som ingå i inventariebeståndet å ett jordbruk. Den praktiska tillämpningen bör emellertid i görligaste mån förenklas, och detta torde lättast kunna åstad­ kommas därigenom att avskrivningsprocenten avpassas så, att den kommer att i allmänhet motsvara den genomsnittliga förslitningen av hela inventa­ riebeståndet. För större jordbruksfastigheter, där mera dyrbara maskiner användas i större utsträckning än å mindre fastigheter och härigenom få kortare varaktighetstid, bör det givetvis icke finnas något hinder för att olika värdeminskningsplaner upprättas för skilda slag av inventarier allt efter dessas förslitning och att sålunda olika avskrivningsprocenttal tilläm­ pas. Även för inventariebeståndet i dess helhet kan den genomsnittliga pro­ centsatsen varieras, beroende på jordbruksfastighetens storlek och graden

78

av inventariernas förslitning. Ä de mindre jordbruksfastigheterna torde så­

lunda, såsom redan nämnts, i regel inventariernas varaktighet vara större

än å stora och medelstora jordbruksfastigheter. Procentsatsen torde vidare

få bestämmas olika allteftersom avskrivning sker å anskaffningsvärdet

(fullständig plan) eller å restvärdet. Verkställes avskrivning å anskaffnings­

värdet hava de sakkunniga funnit, att ett procenttal av

10

i allmänhet torde

giva tillfredsställande resultat. Hänsyn har därvid tagits till att den ekono­

miska livslängden å inventarierna torde komma att"bliva kortare i fram­

tiden på grund av inom jordbruket förekommande rationaliseringsåtgärder.

Vid avskrivning, baserad å restvärdet, bör en högre avskrivningsprocent till-

lämpas än vid avskrivning, grundad å anskaffningsvärdet. Detta medför

att värdeminskningsavdragen under de första åren efter det ett inventarium

anskaffats bliva högre då restvärdesmetoden tillämpas än då anskaffnings­

värdet lägges till grund för avdragens beräknande. Metoden med avskriv­

ning å restvärdet torde huvudsakligen komma att användas vid de mindre

eller medelstora jordbruken, beträffande vilka inventariernas varaktighets-

tid torde vara längre än vid de större jordbruken. Med hänsyn till olika

omständigheter, som i denna fråga kunna inverka, hava de sakkunniga fun-

mt att en avskrivningsprocent av 15 i regel torde giva tillfredsställande re-

sultat. Med denna procentsats torde inventarierna under den antagna var-

aktighetstiden komma att nedskrivas till utrangeringsvärdet. Den här föror­

dade principen, innebärande avskrivning med en konstant procentsats å in-

ventariebeståndets restvärde, torde sålunda, om hänsyn tages till såväl vär­

deminskning som reparation och underhåll, även leda till ett ur bokförings-

mässig synpunkt tillfredsställande resultat.

De sakkunniga ha vidare yttrat, att utformningen av reglerna om rätt

till avdrag för värdeminskning av maskiner och inventarier inverkade på

frågan, huru vinst vid avyttring av inventarier skulle beskattas. Vad an-

ginge inventarier i rörelse behandlades denna fråga i anvisningarna till

28 § kommunalskattelagen. Avyttrades dylika inventarier, gällde olika reg­

ler för det fall att den skattskyldige vore aktiebolag, ekonomisk förening,

ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank och för det fall att den skatt-

skyldige vore annan juridisk person än nyss sagts eller fysisk person. Dä

den förra gruppen av skattskyldiga medgivits rätt till s. k. fri avskrivning,

beskattades beträffande dessa skattskyldiga försäljningsvinst å inventarier

i sin helhet såsom inkomst av rörelse, alltså även till den del den överstege

beloppet av förut gjorda avskrivningar och oavsett huru länge vederbörande

innehaft inventarierna1. Vad åter beträffade den senare gruppen skattskyl­

diga, beskattades försäljningsvinst för inventarier såsom intäkt av rörelse

endast till den del den motsvarades av återbekomna belopp, för vilka avdrag

i beskattningsavseende tidigare åtnjutits; för övrigt beskattades vinsten så­

som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, i den mån enligt

35

§ kommu­

nalskattelagen förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst förelåge.

Om den förut omnämnda restvärdesmetoden användes, kunde vid försälj­

ning av ett inventarium uppkommande vinst eller förlust icke konstateras,

enar vid nämnda metod åtskillnad icke gjordes mellan olika inventarier.

iQKnEnI‘^ anvisnin6arna till 30 § kommunalskattelagen i deras lydelse jämlikt lagen den 26 maj

1950, nr 308, beskattas icke vinst vid försäljning av inventarier i livförsäkringsrörelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

79

För att ernå ett i beskattningshänseende riktigt resultat föresloge de sak­ kunniga, att i sådana fall den vid försäljningen erhållna köpeskillingen skulle avräknas från inventariebeståndets restvärde. Verkan av en dylik an­ ordning vore följande. Uppkomme vinst vid försäljningen bleve denna icke beskattad under försäljningsåret, utan jordbrukaren finge i stället åtnjuta lägre värdeminskningsavdrag under följande år till ett sammanlagt belopp motsvarande vinsten. Uppkomme åter förlust vid avyttring eller utrange- ring av inventarier, kunde dylik förlust ej avdragas vid taxeringen för det beskattningsår, under vilket försäljningen eller utrangeringen verkställdes. Genom att ett belopp, motsvarande förlusten, kvarstode i planen erhölle jordbrukaren likväl avdrag för den genom försäljningen eller utrangering­ en uppkomna förlusten genom värdeminskningsavdrag vid kommande taxe­ ringar. Restvärdesmetoden medförde sålunda en jämnare beskattning än den, som i motsvarande fall uppkomme vid tillämpning av de beträffande inventarier i rörelse stadgade grunderna. Det syntes emellertid de sakkun­ niga oriktigt, att inkomstbegreppets omfattning skulle bliva beroende av vilken metod som jordbrukaren använde vid beräkning av värdeminsk­ ningsavdrag för inventarier. Denna olikhet framträdde särskilt om jordbru­ karen försålde inventarier, som erhållits genom arv eller annat benefikt fång. Avyttrade en jordbrukare ärvda inventarier skulle han, om de be­ träffande inventarier i rörelse gällande bestämmelserna tillämpades, kom­ ma att beskattas för ett belopp motsvarande vad som återbekommits av ti­ digare åtnjutna värdeminskningsavdrag. Med tillämpning av restvärdesme­ toden skulle han emellertid enligt de regler, som förut angivits, taxeras för skillnaden mellan försäljningspriset och inventariernas restvärde. Liknande olikformighet i beskattningen uppkomme om inventarier, vilka förvärvats genom köp, byte eller liknande fång, försåldes efter mer än fem års innehav till pris överstigande inköpssumman.

De sakkunniga ansåge sig icke kunna förorda bestämmelser, vilka i prak­ tiken kunde leda till så olika beskattningsresultat. Då vinst genom försälj­ ning av inventarier givetvis icke borde undgå beskattning, funne de sak­ kunniga att dylik vinst i sin helhet borde beskattas såsom inkomst av jord­ bruksfastighet. Härigenom uppnåddes överensstämmelse mellan de fall, då fullständiga avskrivningsplaner begagnades, och de fall, då avskrivnings­ plan enligt restvärdesmetoden användes. Den ståndpunkt de sakkunniga sålunda intagit utgjorde en konsekvens av förslaget om avskrivning enligt restvärdesmetoden men vore enligt de sakkunnigas mening även av andra skäl sakligt motiverad.

De sakkunniga förutsatte, att den förordade principen om beskattning av vinst vid försäljning av inventarier infördes även beträffande rörelse. Det syntes nämligen ur såväl praktisk som teoretisk synpunkt önskvärt, att be- skattningsprinciperna på förevarande område överensstämde beträffande all inkomst, som skulle beräknas efter bokföringsmässiga grunder. De sak­ kunniga ansåge, att några avgörande skäl mot ett sådant ståndpunktstagan- de icke förelåge. En uppdelning i förevarande hänseende av de skaltskyl-

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

80

diga i, å ena sidan, juridiska personer samt, å andra sidan, fysiska personer

torde icke längre böra upprätthållas.

De sakkunnigas nu angivna ståndpunkt i fråga om inkomstgreppets om­

fattning borde icke föranleda någon utsträckning av rätten till fri avskriv­

ning för vissa juridiska personer till att omfatta även fysiska personer. Ett

utvidgat inkomstbegrepp behövde enligt de sakkunnigas mening icke med­

föra en däremot svarande utvidgad avskrivningsrätt.

De .sakkunniga ha uttalat, att då avdrag icke medgåves för kostnad för

nyuppsättning av jordbruksinventarier rätt till avdrag för nämnda kostnad

borde föreligga vid övergången till det nya systemet. I den mån de ursprung­

liga inventarierna förslitits eller utrangerats och ersatts med andra inventa­

rier, hade anskaffningsvärdet å dessa däremot fått avdragas vid taxeringen.

Med hänsyn härtill kunde avdrag icke ånyo få ske för detta anskaffnings­

värde. Kunde jordbrukaren visa den ursprungliga nyuppsättningskostnaden,

skulle givetvis denna läggas till grund för ingångsvärdets bestämmande.

Då emellertid nyuppsättningskostnaden i praktiken endast torde kunna visas

i undantagsfall, bleve det nödvändigt att på annat sätt bestämma ingångs­

värdet i övriga fall. De sakkunniga hade övervägt följande olika sätt att

bestämma ingångsvärdet i dessa senare fall.

1) Ingångsvärdet bestämdes till det i deklarationen för visst beskattnings­

år före övergångsåret redovisade förmögenhetsvärdet å ifrågavarande till­

gångar. Att därvid anknyta till beskattningsåret närmast före övergångs­

året läte sig knappast göra, enär vid tidpunkten för upprättande av deklara­

tionen för förstnämnda år de nya bestämmelserna vore kända och förmögen-

hetsvärdena därför kunde komma att upptagas till relativt höga belopp. Ut-

ginge man åter från ett tidigare beskattningsår, måste hänsyn tagas till de

förändringar i inventariebeståndet, som kunnat inträffa under tiden fram

till övergångsårets ingång, vilket skulle medföra vissa taxeringstekniska

svårigheter. Förmögenhetsvärdena å inventarierna syntes för övrigt ofta ha i

deklarationerna upptagits schablonmässigt under en följd av år. Någon en­

hetlig praxis vid granskning i taxeringsnämnderna av dessa poster torde

ej heller förefinnas.

2) Ingångsvärdet bestämdes till viss procent av fastighetens jordbruks­

värde minskat med skogsmarksvärdet. Denna metod vore enkel och torde i

regel giva rättvisare resultat än den under 1) angivna metoden. Mot den­

samma kunde emellertid anföras, att det med avseende å inventariebeståndet

kunde föreligga stor skillnad mellan jordbruksfastigheter med hänsyn till

olika driftsformer. Vidare vore taxeringsvärdet å en jordbruksfastighet ofta

beroende av förhållanden, som icke hade sammanhang med ett större eller

mindre inventariebestånd, exempelvis särskilt goda åbyggnader, fastighetens

läge eller dylikt.

3) Värdet å det vid övergången befintliga inventariebeståndet bestämdes

efter individuell värdering. Till grund för denna skulle läggas vissa av jord­

brukaren lämnade uppgifter angående inventarierna. Dessa uppgifter skulle

innehålla specifikation å alla inventarierna med angivande av anskaffnings­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

81

år, anskaffningskostnad och fabrikat. Med ledning härav skulle beskattnings- nämnderna fastställa det värde, å vilket årlig avskrivning finge räknas. Frånsett att stora svårigheter skulle uppkomma att med ledning av dylika uppgifter få nyuppsättningskostnaden konstaterad skulle en sådan anord­ ning föranleda ett mycket omfattande arbete både för de skattskyldiga vid uppgifternas avlämnande och för beskattningsnämnderna vid kontroll av desamma. Även om direktiv utfärdades för denna värdering, skulle olika uppfattningar inom skilda taxeringsdistrikt lätt kunna leda till en olikformig

Inventariernas ingångsvärde vid nyuppsättning före år 1937.

Åker

ha

Värd

a1

e i kr.

b1

Åker

ha

Värde

i kr.

Åker

ha

Värde

i kr.

Åker

ha

Värde

1 kr.

i 200 700

34 9 400 67 15 200 100 20 400

2 300 800 35

9 600 68 15 400

no

21900

3 400 1000 36 9 800 69 15 500 120 23 500 4 500

1300 37 10100

70

15 700 130 25100

5 600

1600 38 10 400

140 26 700

6 700 1900

39 10 600 71 15 900 150 28 200

7 900 2 200

40 10 800 72 16 100 160 29 800

8

2 500 41 10 900

73

16 200 170 31 400

9

2 800 42 11100 74 16 400 180 32 900

10

3100 43 11300 75 16 500 190 34 500

76 16 700

11

3 400

44 11400 77 16 800

200

36 000

12

3 700

45 11 600 78 17 000 210 37 500

13

4100 46

11800 79

17 100 220 39 000

14

4 400 47 11900 80 17 300 230

40 500

15

4 700 48 12 100

240 42 000

16

5 000 49 12 200 81 17 500 250 42 400

17

5 200 50

12 400

82 17 600 260 43 400

18

5 500

83 17 800

270

46 400

19

5 700 51 12 600

84 17 900

280

47 900

20

6 000

52

12 800

85 18 100

290

49 400

53 12 900

86

18 300

21

6 200 54 13 100 87

18 400

300 50 800

22

6 500 55 13 300

88

18 600 310 52 200

23

6 700 56 13 500 89 18 700 320 53 600

24

7 000 57 13 600 90 18 800 330 55 000

25

7 300 58 13 800

340

56 500

26

7 500 59 13 900 91 19100

350 57 900

27

7 800

60

14 100 92 19 100 360

59 300

28

8 000

93 19 300

370 60 700

29

8 300

61

14 300 94 19 400

380 62 200

30

8 500 62 14 500 95 19 600

390

63 600

63 14 600

96 19 700

31

8 700 64 14 700

97 19 900 400

65 000

32

8 900 65 14 900 98 20 000 450 72 000

33

9 200 66 15 100

99

20 200 500 79 000

1 a) brukningsdel ulan, b) med egna dragare.

(i

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

värdesättning. Ett stort antal skattetvister — särskilt svårbedömliga för

skattedomstolarna — torde uppkomma.

4) Ingångsvärdet bestämdes schablonmässigt till visst belopp för viss

areal åkerjord, olika för skilda storleksgrupper av jordbruksfastigheter.

Av de olika alternativen ha de sakkunniga funnit den under 4) angivna

metoden ur praktisk synpunkt erbjuda de flesta fördelarna. Med ledning av

prisnivån å jordbruksmaskiner under åren 1924—1936 ha de sakkunniga

upprättat en tabell (s. 81) för beräkning av inventariernas ingångsvärde

för olika storleksgrupper av egendomar vid nyuppsättning före år 1937.

Om nyuppsättningen i huvudsak skett efter 1937 års ingång, ha de sak­

kunniga förordat, att ingångsvärdet bestämmes genom att multiplicera de i

tabellen angivna talen med följande faktorer

vid nyuppsättning 1937—1939=1-2

»

»

1940—1941=1-4

»

»

1942—1945=1-6

De sakkunniga ha vidare uttalat, att om det med hänsyn till särskilda

förhållanden beträffande fastigheten eller eljest vore uppenbart, att scha­

blonmetoden ledde till orimligt resultat, skälig jämkning borde vidtagas. An­

ledning till jämkning torde föreligga t. ex. då jordbrukets driftsform å en

fastighet mera avsevärt avveke från vad som i allmänhet tillämpades.

Inventarier, särskilt anskaffade för jordbrukets binäringar och skogs­

bruket, inginge i regel icke i schablonvärdena. Nämnda inventarier finge

därför vid övergången vanligen uppskattas i varje särskilt fall. Till ledning

för en sådan uppskattning hade den skattskyldige att förebringa erforderlig

utredning. I princip skulle såsom ingångsvärde upptagas nyuppsättnings-

kostnaden; kunde denna icke visas, finge ingångsvärdet bestämmas med

hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

Yttranden.

Förslaget i fråga om rätt till avdrag för värdeminskning av

inventarier har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervä­

gande antalet yttranden. I

I ett par yttranden ha erinringar i vissa avseenden riktats mot för­

slaget.

Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att restvärdesmeto-

den trots sina företräden i fråga om enkelhet i tillämpningen knappast bor­

de upphöjas till lag, enär den ofrånkomligen måste medföra en utvidgning

av inkomstbegreppet. I avsaknad av utredning om anskaffningsvärde kunde

värdeminskningsavdrag, i överensstämmelse med anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen punkt 3 b första stycket, beräknas till viss procent

av bokförda värdet eller å annat värde, som med hänsyn till omständighe­

terna funnes skäligt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån har uttalat, att förslaget i ekono­

miskt hänseende icke alltid komme att verka fördelaktigt. Enligt nuvarande

system finge ersättningsanskaffning omedelbart avdragas såsom omkostnad,

83

vilket ej vore fallet enligt förslaget; svårigheterna för jordbrukarna att anskaffa och förnya maskinbeståndet ökades härigenom. Länsstyrelsen har vidare anfört:

Med hänsyn till rådande konjunkturläge, då frågan om jordbrukets ra­ tionalisering är i hög grad brännande, torde man emellertid icke böra giva sådan utformning åt beskattningen, att den erforderliga inventarieanskaff- ningen för den jordbrukande befolkningen därigenom onödigtvis försvåras.

I likhet med de sakkunniga anser länsstyrelsen, att denna fråga icke nu bör lösas på den fria avskrivningens väg. Mycket skulle dock vara vunnet, om jordbrukaren finge omedelbart verkställa — utom eventuellt överprisavdrag av betydelse i vissa mera sällan förekommande konjunkturlägen — jämväl en engångsavskrivning av anskaffningskostnaden med exempelvis 25 pro­ cent, vilket belopp alltså direkt skulle få avdragas bland omkostnaderna under anskaffningsåret, medan 75 procent av anskaffningsvärdet skulle av­ skrivas enligt plan. Måhända borde detta gälla icke endast ersättningsan­ skaffning utan även nyanskaffning. Ett sådant avskrivningsförfarande torde tämligen väl svara mot inventariernas verkliga värdeförändring under var- aktighetstiden.

Länsstyrelsen anser, att årlig avskrivning med 15 procent å inventariernas restvärde, även efter en engångsnedskrivning om 25 procent vid anskaffning­ en, i allmänhet skulle leda till ett rimligt resultat.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att det såväl för de skattskyl­ diga som för beskattningsnämnderna skulle vara av utomordentligt värde, om de föreslagna procenttalen för avskrivning av inventarier bleve lagfästa.

Möjlighet borde dock lämnas de skattskyldiga att, efter förebringande av utredning, erhålla högre eller lägre avskrivningsprocent.

Förslaget rörande beskattning av vinst vid försäljning av inventarier i jordbruket har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden. Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda fram­ hållit, att utvidgningen av inkomstbegreppet vore riktigt motiverad och dess­ utom ur praktisk synpunkt erforderlig för tillämpning av restvärdesmeto- den. Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att förslaget skulle medföra en välbehövlig förenkling i tillämpningen av skattelagstiftningen i hithörande delar, i synnerhet såvitt anginge de icke bokföringsskyldiga jordbrukarna.

I en del yttranden ha framförts erinringar mot den föreslagna ut­ vidgningen av inkomstbegreppet. Kammarrätten har sålunda anfört:

Det synes bland annat vara restvärdesmetoden, som ansetts nödvändig­ göra ändring av inkomstbegreppet. Vid en tillämpning av denna metod skulle man icke kunna avgöra vad som av en köpeskilling för ett inventa­ rium motsvarade återbekomna värdeminskningsavdrag. Häremot vill kam­ marrätten anföra följande. Därest man äger kännedom om anskaffnings­ kostnad och anskaffningsår för ett inventarium, som avyttras, torde man, även om restvärdesmetoden använts för beräkning av värdeminskningen, kunna uträkna återbekomna värdeminskningsavdrag. Detta framgår av ne­ danstående tabell, som med en tillämpning av en avskrivningsprocent av 15 utvisar dels restvärdet å ett föremål, som i inköp kostat

1 000

kronor, efter

olika antal år detsamma varit i bruk och därmed föremål för avskrivning, dels ock sammanlagda beloppet av dittills åtnjutna avdrag:

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Restvärde

Avskrivningar

1 år ....... ......... 850: —

150: —

2 år ....... ....... 722:50

277: 50

3 år ....... ......... 614:12

385: 88

4 är ....,......... 522: -

478: —

5 år ....... ......... 443:70

556: 30

6 år ....... ....... etc.

Med ledning av denna uträkning — eller om annan avdragsprocent skulle

komma i fråga med ledning av en liknande uträkning — skulle kunna av­

göras vad som av en köpeskilling motsvarade återbekomna värdeminsknings-

avdrag. I fråga om inventarium, som förvärvats genom köp, byte eller där­

med jämförligt fång, borde anskaffningsvärdet kunna fastställas. I den män

dels inköpspriset å ett inventarium dels ock summan av åtnjutna värde-

minskningsavdrag äro möjliga att konstatera, skulle om ett inventarium

försåldes beloppet av uppkommen vinst kunna fastställas. Enligt vad kam­

marrätten kan finna skulle en tillämpning av restvärdesmetoden icke behöva

förutsätta en utvidgning av inkomstbegreppet.

En anordning av följande innebörd skulle kunna tänkas, nämligen att

restvärdesmetoden tillämpades på sätt som de sakkunniga föreslagit men

med den modifikationen, att den skattskyldige erhölle rätt att förebringa

utredning om att vid försäljning uppstått vinst, vilken på grund av gällande

regler vore undantagen från beskattning eller hänförlig till annan förvärvs­

källa. Därest sådan utredning icke förebringades, kunde presumeras, att in­

täkten vore av beskaffenhet att böra beskattas såsom intäkt av jordbruks­

fastighet. Då det gäller inventarium, som förvärvats genom köp byte eller

därmed jämförligt fång, skulle undantag från beskattning av uppkommen

vinst kunna ifrågakomma allenast då inventariet såldes mer än fem år efter

förvärvet till ett pris överstigande inköpspriset. Såsom de sakkunniga fram­

hålla torde ett sådant fall sällan förekomma i praktiken. Alltså skulle i

fråga om inköpta inventarier den föreslagna modifierade anordningen en­

dast i rena undantagsfall komma att tillämpas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit de sakkunnigas förslag i denna

del icke tillfredsställande. Av de sakkunniga ifrågasatta ändringar borde

i vart fall införas samtidigt för rörelseidkare och jordbrukare. Ändringarna

kunde under alla förhållanden icke sträckas så långt som till införande av

fri avskrivning för samtliga. Vid sådant förhållande skulle inträda en icke

motiverad skillnad i beskattningen mellan å ena sidan aktiebolag och med

dessa i förevarande avseende jämställda rörelseidkare, å andra sidan övriga

rörelseidkare, d. v. s. sådana med bunden avskrivning, och jordbrukarna.

Lantbruksstyrelsen har givit uttryck åt den uppfattningen, att vinst vid

avyttring av inventarier icke syntes böra beskattas i jordbruksnäringen, så

länge detta icke skedde i rörelse. Sveriges lantbruksförbund har anfört lik­

nande synpunkter.

Förslaget rörande beskattning av vinst vid försäljning

av inventarier i rörelse har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i flertalet yttranden.

I några yttranden har förslaget avstyrkts, huvudsakligen under mo­

85

tivering att den ifrågasatta utvidgningen av inkomstbegreppet icke br^de genomföras, såvida icke rätt till fri avskrivning samtidigt medgåves. Så­ lunda har kammarrätten anfört:

Beträffande de sakkunnigas förslag i fråga om utsträckning av inkomst­ begreppet i förvärvskällan rörelse anser kammarrätten, att de sakkunniga icke framlagt bärande skäl för sin uppfattning att — utan det rätten till fri avskrivning jämväl utsträckes — företaga en sådan utvidgning av inkomst­ begreppet. över huvud taget lärer icke vara lämpligt att vidtaga ändring i reg­ lerna om värdeminskning å inventarier i rörelse, vilka i praktiken, såvitt kammarrätten vid sin ämbetsutövning kunnat finna, icke fungerat otillfreds­ ställande. Enligt kammarrättens mening måste, särskilt när det gäller det i principiellt avseende viktiga inkomstbegreppet, en ändring i gällande skattelagstiftning efter relativt kort tid framstå som en brist på konsekvens och följdriktighet på ifrågavarande område. Med hänsyn till vad nu anförts fåir kammarrätten hemställa, att det väckta förslaget om ändring i grun­ derna för beräkning av intäkt av rörelse icke måtte genomföras.

Kommerskollegium har framhållit, att det vore mindre konsekvent att föreslå en skärpt beskattning av vinst vid försäljning av inventarier utan att samtidigt medgiva en däremot svarande rätt till förmånligare avskriv­ ning vid beskattningen. På grund härav och med hänsyn till de vunna goda erfarenheterna av rätten till fri avskrivning syntes det kollegium som om —- innan en utvidgning av inkomstbegreppet skedde — en utredning borde verkställas angående möjligheterna att utvidga avskrivningsrätten.

Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare ha icke ansett sig kunna förorda, att förslaget lades till grund för lagstiftning, såvida icke enskilda rörelseidkare bereddes samma avskrivningsmöjligheter vid beskatt­ ningen som aktiebolagen och de därmed likställda. Det framstode såsom egendomligt, att de sakkunniga icke förordat att samma avskrivningsregler skulle gälla för enskilda rörelseidkare som för aktiebolag och därmed lik­ ställda; den fria avskrivningen hade ju medfört synnerligen gynnsamma verkningar för näringslivet och skatteunderlagets stabilisering. Skånes han­

delskammare har givit uttryck åt i huvudsak liknande synpunkter.

Handelskammaren i Göteborg har framhållit att strävandena att åstad­ komma klara och lättfattliga regler för jordbruksheskattningen icke borde få medföra en i övrigt omotiverad skärpning av beskattningsreglerna för andra områden än jordbruket.

Sveriges köpmannaförbund har uttalat, att mot den utsträckning av in­ komstbegreppet, som de sakkunniga föreslagit, kunde invändas, att några vinster av betydelse sannolikt ej skulle framkomma under normala tider men att beskattning av fiktiva vinster icke skulle bliva ovanlig i tider av penningvärdeförsämring som för närvarande och att man följaktligen skulle få en beskattning, som hade sin enda grund i det försämrade penningvärdet.

Detta vore så mycket allvarligare som penningvärdets fall avsevärt skärpt skatteskalornas inverkan.

De sakkunnigas förslag i fråga om värdering av inventarier vid övergången till det nya systemet bar i huvudsak till­ styrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

I en del yttranden ha erinringar framförts mot förslaget i denna

del. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har sålunda ifrågasatt,

om de föreslagna reglerna för bestämmande av ingångsvärdet vore behöv-

liga. Det funnes ju dock i tidigare deklarationer av den skattskyldige själv

uPP§ivna värden, vilka borde kunna tillerkännas vitsord. Norrbottens läns

hushållningssällskap har anfört liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat, att länsstyrelsen ingalunda vore

övertygad om att den föreslagna schablonmetoden skapade rättvisa åt jord­

bukarna. Metoden vilade på alltför osäkra grunder.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att det icke vore möjligt att en­

dast med ledning av åkerarealens storlek och tidpunkten för inventariernas

anskaffande ens tillnärmelsevis bedöma kostnaderna för inventariernas upp­

sättning; åkerarealens beskaffenhet hade nämligen stor betydelse. Indivi­

duell värdering av inventarierna borde därför äga rum genom särskilda

nämnder.

Norrbottens läns hushållningssällskap har uttalat, att vid schablonmässig

värdering av inventarierna särskilda beräkningsgrunder borde tillämpas för

norrländska förhållanden.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som funnit de sakkunnigas förslag i denna

del otillfredsställande, har anfört:

Det torde ställa sig mycket svårt att fastslå när den huvudsakliga nyupp­

sättningen verkligen ägt rum, varför den föreslagna bestämmelsen otvivel­

aktigt skulle medföra många och svårbedömliga tvister mellan de skattskyl­

diga och beskattningsnämnderna. Mera sällan torde för övrigt en jordbru­

kare redan från början skaffa sig fullt inventariebestånd. Då normtalen avse

ett komplett normalt inventariebestånd, skulle således en lantbrukare, som

börjar ett jordbruk året före övergångsåret med ofullständigt inventariebe­

stånd, enligt normtalen kunna bliva tillerkänd ett alltför högt ingångsvärde.

Då det kan antagas, att de som börjat jordbruk under kriget kunna angiva

sina kostnader för inventarier, synes det enligt länsstyrelsens mening icke

vara av behovet påkallat att ha mer än ett normtal baserat på förkrigsför-

hållanden för samtliga, som ej kunna visa nyuppsättningskostnaden.

Länsstyrelsen i Hallands län har givit uttryck åt den uppfattningen, att de

skattskyldiga behandlats allt för välvilligt. Avdrag borde ej erhållas för in­

ventarier, som anskaffats vid sådan tidpunkt, att de vid övergången till

inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder bort vara tillfullo av­

skrivna. Inventarier, som vid övergången vore över tio år gamla, borde så­

lunda icke medtagas vid beräkningen av ingångsvärdet. Länsstyrelsen i Kro­

nobergs län har framhållit, att kostnaden för nyuppsättningen borde mins­

kas med ett skäligt belopp för den värdeminskning, som inventarierna be­

räknades ha undergått.

Gävleborgs och Kristianstads läns hushållningssällskap ha funnit de före­

slagna normtalen väl låga; hushållningssällskapen ha förordat förhöjning

med 25, respektive 30 procent. Östergötlands läns hushållningssällskap har

givit uttryck åt liknande synpunkter.

Östergötlands och Örebro läns hushållningssällskap ha framhållit, att vid

87

huvudsaklig nyuppsättning efter 1937 de föreslagna normtalen borde mul­ tipliceras med respektive

1

,

4

,

1,7

och 2,o. Örebro läns hushållningssällskap har

vidare betonat, att om de föreslagna faktorerna skulle fastställas uttryck­ ligen borde utsägas, att ytterligare kostnader finge på en gång avräknas så­ som överprisavdrag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat, att de föreslagna faktorerna borde göras till föremål för översyn, innan de fastställdes, enär det icke kun­ de uteslutas, att de vore lägre än skäligt.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag, att de bestämmelser, som gälla beträffande avdrag för värdeminskning av inventarier i rörelse, böra ha motsvarande tillämpning i fråga om inventarier i jordbruk. Härvid böra emellertid till inventarier icke hänföras andra än lösa inventarier; fasta

(till byggnad hörande) inventarier böra räknas till byggnad och avdrag för

värdeminskning av dessa bör i princip följa de regler som gälla beträffande avdrag för värdeminskning av byggnad. Frågan om värdeminskningsavdrag för byggnad torde jag få upptaga till behandling under följande avsnitt.

De sakkunniga ha föreslagit, att beräkningen av värdeminskningsavdra- gen skall — liksom beträffande rörelse — normalt grundas å anskaffnings­ värdet för inventarierna. Då emellertid en dylik metod enligt de sakkunni­ gas mening är allt för invecklad för att kunna begagnas av det stora fler­ talet jordbrukare, ha de .sakkunniga föreslagit, att beräkningen alternativt skall få grundas å inventariernas i beskattningshänseende återstående vär­ de, restvärdet. Enligt vad jag tidigare förordat skola endast de jordbrukare äga rätt att taxeras efter bokföringsmässiga grunder, som underkasta .sig på visst sätt ordnad bokföringsskyldighet. Då härigenom de jordbrukare, som komma att tillämpa redovisning efter bokföringsmässiga grunder, få an,ses vara lika kvalificerade att använda de nu gällande avskrivningspla­ nerna som rörelseidkarna, torde anledning icke föreligga att införa någon särskild avskrivningsmetod för jordbrukarna. Härtill kommer, att restvär- desmetoden giver mindre tillfredsställande resultat, i det att inventarierna aldrig bliva helt avskrivna. Med hänsyn härtill finner jag värdeminsknmgs- avdragen böra beräknas på samma sätt för jordbrukarna som för rörelse­ idkarna.

Såsom de sakkunniga framhållit, bör avskrivningsprocentens storlek be­ stämmas i praxis med hänsyn till de olika inventariernas varaktighctstid. För att vinna en praktisk tillämpning kan dc.t vara lämpligt, att avskriv- ningsprocenten bestämmes så, alt den motsvarar den genomsnittliga förslit­ ningen av hela inventariebeståndet. Den av de sakkunniga förordade pro­ centsatsen, 10 procent, synes i berörda avseende i regel vara skälig. Inven­ tarier med en varaktighctstid av högst tre år böra få avskrivas omedelbart. Till denna kategori torde ofta kunna hänföras inventarier med relativt obetydlig anskaffningskostnad. Har sistnämnda slag av inventarier längre varaktighetstid, bör emellertid värdeminskningsavdraget, liksom i motsva­ rande fall sker i rörelse, fördelas å varaktighetstiden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

88

Då jag tidigare anmält fråga om ändrade regler för beskattning av realisa­

tionsvinster, ersättningar för goodwill samt ackumulerade inkomster, har

jag i samband därmed förordat, att såsom intäkt av rörelse skall beskattas

hela vinsten vid försäljning av inventarier, oavsett om den skattskyldige

äger åtnjuta fri avskrivning eller icke. I överensstämmelse härmed bör, då

inkomst av jordbruksfastighet redovisas enligt bokföringsmässiga grunder,

hela vinsten vid försäljning av inventarier alltid behandlas som intäkt av

jordbruksfastighet.

\ ad angår inventariernas värde vid övergången bör, såsom de sakkun­

niga föreslagit, avdrag få åtnjutas för nyuppsättningskostnaden, om denna

kan visas. Kan sa icke ske — och detta torde vara det vanliga — ha de

sakkunniga förordat, att ingångsvärdet schablonmässigt bestämmes till visst

belopp för hektar åkerjord, olika för skilda storleksgrupper av jordbruks­

fastigheter. Med hänsyn till de olika slag av inventarier, som finnas å skilda

egendomar, och deras olika värden synes emellertid den föreslagna meto­

den för bestämmande av ingångsvärdet vara alltför schablonmässig för att

komma till användning. Ett mera rättvisande resultat torde ernås, om in­

gångsvärdet fastställes efter individuell värdering. Härvid bör ingångsvär­

det beräknas pa liknande sätt som föreslagits skola ske beträffande djur­

beståndet. Sålunda bör vid ingångsvärdets bestämmande hänsyn tagas till

samtliga inventarier, som vid övergången finnas å egendomen. Kungl. Maj :t

eller, om ett centralt organ för beskattningen tillskapas, detta bör fast­

ställa värden å olika slag av inventarier, såsom vagnar, plogar, harvar m. m.

Dessa värden böra lämpligen motsvara genomsnittspriserna under år 1953,

reducerade med

20

procent.

Den nyss förordade metoden för fastställande av ingångsvärden å inven­

tarier föranleder visserligen mera arbete, i synnerhet för beskattningsnämn-

derna, än den av de sakkunniga föreslagna metoden. Å andra sidan torde

emellertid de krav, som enligt departementsförslaget uppställas för att jord­

brukare skall fa övergå till att bliva taxerad enligt bokföringsmässiga grun­

der, komma att medföra, att endast en mindre del av jordbrukarna omedel­

bart övergår till det nya systemet. Härigenom synes den nu förordade me­

toden för inventarievärderingen icke komma att vid övergången föranleda

något alltför betungande merarbete för beskattningsnämnderna.

Om jordbrukare senare än den 1 januari 1953 övergår till inkomstberäk­

ning enligt bokföringsmässiga grunder och taxering för det första räken­

skapsåret skall ske senare än år 1954, bör, om ingångsvärdet å inventarier

•skall bestämmas schablonmässigt, nämnda värde sättas lika med belopp,

som motsvara de värden, som fastställts närmast före det första räken­

skapsårets utgång.

I särskilda fall, t. ex. om befintligt inventarium avsevärt skiljer sig från

det av den centrala myndigheten värdesatta, böra de fastställda värdena

kunna jämkas. Vidare bör jämkning kunna ske, då åtgärd vidtagits för att

skattskyldig skall kunna tillgodoräkna sig en högre nyuppsättningskostnad

än som synes rimligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

89

C. Avdrag för värdeminskning av driftbyggnader i jordbruk m. m.

Enligt 22 § kommunalskattelagen och anvisningarna därtill medgives från bruttointäkten av jordbruksfastighet avdrag för sådan värdeminskning å till jordbruket eller dess binäringar eller till skogsbruket hörande drift­ byggnader, därunder inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader, som dessa även med normalt underhåll och aktsam vård äro underkastade. Av­ draget bör bestämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid en byggnad av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål ut­ nyttjas. Vid bestämmande av denna tid skall vederbörlig hänsyn tagas exem­ pelvis därtill, att en av arrendator uppförd byggnad enligt arrendeavtalet icke skall vid arrenderättens upphörande lösas av jordägaren.

Såsom för driften nödiga bostadsbyggnader anses dels byggnader, som äro upplåtna till anställd personal, dels ock jordägarens egen bostadsbygg­ nad, i den mån denna ej representerar ett större värde än som för jordbruk eller skogsbruk av motsvarande storlek må anses behövligt. Förefinnes ett dylikt mervärde, må avdraget avse endast så stor del av värdeminskning­ en, som kan anses belöpa på nödig bostadsbyggnad.

Enligt gällande praxis, som grundar sig på ett av regeringsrätten den 15 februari 1935 meddelat utslag (RÅ 1935: ref. 9), beviljas avdrag för värde­ minskning å jordbrukets driftbyggnader med

1

procent av fastighetens jord­

bruksvärde. Därvid har ansetts, att värdeminskningen i genomsnitt kan be­ räknas till l1/, procent av byggnadens värde och att detta värde i brist på närmare utredning kan antagas motsvara

2/3

av jordbruksvärdet. Detta ute­

sluter icke att, där utredning eller särskilda omständigheter föranleda där­ till, högre avdrag kan medgivas. Om i jordbruksvärdet ingår värde av skogs­ mark med större belopp och särskilda byggnader icke finnas för skogsbruk, brukar skogsmarksvärdet frånräknas jordbruksvärdet.

De sakkunniga ha till en början lämnat redogörelse för förevarande frå­ gas tidigare behandling vid olika utredningar och i riksdagen. Vidare ha de sakkunniga redogjort för resultatet av skilda utredningar rörande jordbru­ kets byggnadskostnader. Härom hänvisas till betänkandet, s. 104—128.

a. Allmänna synpunkter.

De sakkunniga.

I anslutning till redogörelsen för jordbrukets byggnadskostnader ha de sakkunniga framhållit bl. a., att byggnaderna i jordbruket i driftselconomiskt hänseende vore av mycket stor betydelse. Den nya bebyggelsen hade givetvis rönt inverkan av de rationaliseringssträvanden, som gjorde sig gällande i jordbruket. Många arbetsbesparande eller för ökad hygien och trevnad av­ sedda anordningar och anstalter hade vidtagits, som icke ägde motsvarighet i den äldre bebyggelsen. Det vore självfallet, att dessa åtgärder fördyrat byggnadskostnaderna. De rådande krisförhållandena hade också orsakat en väsentlig ökning av kostnaderna. Utvecklingen hade sålunda medfört, att en nybyggnad för jordbruket numera utgjorde eu mer betydande kapitalutgift än tillförne. Frågan om rätt till avdrag vid taxeringen för värdeminskning

90

å jordbrukets driftbyggnader hade i följd härav alltmera kommit att upp­

märksammas. I fråga om jordbrukets byggnadskostnader torde erinras om

att det kunnat konstateras, att dessa, särskilt vid det mindre och det medel­

stora jordbruket, ofta överstege jordbruksfastighetens hela taxeringsvärde.

Vid det praktiska taxeringsförfarandet mötte svårigheter att konstatera

det värde å jordbrukets byggnader, som borde läggas till grund för en taxe-

ringsmässigt riktig beräkning av avdragen för byggnadernas värdeminsk­

ning.

b. Fråga om gemensamma grunder för beräkning av avdrag för reparation

och underhåll samt för värdeminskning av byggnad i jordbruk, m. m.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att med frågan om avdrag för värdeminskning

av byggnad sammanhängde spörsmålet om avdrag för reparation och under­

håll av byggnaden. För kostnader för reparation och underhåll av byggnad i

jordbruk, dess binäringar eller skogsbruk finge enligt gällande bestämmel­

ser avdrag ske vid inkomsttaxeringen med vad som kontant utbetalats un­

der beskattningsåret. Kostnader, avseende ny-, till- eller ombyggnad, skulle

däremot avdragas i form av årliga värdeminskningsavdrag. Det måste följ­

aktligen vid taxeringen tillses, att utgifterna för reparations- och under­

hållsarbeten icke koinrne att ingå i det värde, å vilket värdeminskningsav­

drag beräknades. Gränsdragningen mellan avdragsgill och icke avdragsgill

hyggnadskostnad vore ofta synnerligen svår att göra, särskilt då olika arbe­

ten samtidigt utfördes. I synnerhet om äldre byggnad omändrades eller mo­

derniserades — vilket ju ofta vore fallet med byggnader i jordbruket — upp-

komme stora svårigheter att ernå ett riktigt avgörande. Till reparation och

underhåll hänfördes ofta alla arbeten på en byggnad, vilka uppenbarligen

ej avsåge nybyggnad eller tillbyggnad. Beskattningsmyndigheterna torde

ofta sakna möjlighet att införskaffa nödvändiga uppgifter för en säker be­

dömning av de utförda arbetenas art och omfattning samt kostnaden för de

olika arbetena och nödgades därför att med stor försiktighet behandla yr­

kanden om avdrag för reparations- och underhållskostnader. Särskilt hade

tvister, huruvida en avdragspost avsåge reparation eller ombyggnad, upp­

kommit beträffande sådana jordbruksfastigheter, som förvärvats av andra

personer än yrkesjordbrukare. Fastighetens såväl bostads- som driftbygg­

nader kunde i sådana fall påkostas genomgripande förbättringar, vilka i

deklarationen redovisades som underhållsarbeten; ett härav föranlett drifts­

underskott å jordbruket kunde ägaren avdraga från sina övriga inkomster.

Det torde också få framhållas, att bestämmelsen att avdrag medgåves för

reparation men ej för ombyggnad verkade därhän, att jordbrukaren för att

utnyttja avdragsmöjligheten verkställde reparation även i sådana fall, då

en rationell förnyelse av byggnadsbeståndet i stället hade krävt ombyggnad.

Vidare ha de sakkunniga anfört:

Ett samordnande av avdrag för värdeminskning och underhåll kan ur

principiell synpunkt motiveras av det förhållandet, att omfattningen av den

värdeminskning genom förslitning, som en byggnad är underkastad, är be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

91

roende av byggnadens underhåll. En väl underhållen byggnad är sålunda

underkastad värdeminskning i mindre omfattning än en sämre underhållen

byggnad. Omvänt minskar en dåligt underhållen byggnad fortare i värde än

cn väl underhållen byggnad. Enligt gällande praxis medgives emellertid vär-

deminskningsavdrag för en byggnad oberoende av huru den underhålles.

Sålunda kan ett för högt eller för lågt avdrag för värdeminskning komma att

medgivas utan att möjlighet föreligger att framdeles reglera detta förhållan­

de vid en eventuell försäljning. Enligt de sakkunnigas mening böra de av­

skrivnings- och underhållskostnader, för vilka avdrag skola medgivas vid

taxeringen, i princip så nära som möjligt ansluta sig till de enligt driftseko­

nomiska grunder beräknade kostnaderna för värdeminskning å ny-, till- och

ombyggnad samt för underhåll och reparation. De verkliga kostnaderna för

dessa ändamål kunna dock variera betydligt år från år. Detta gäller även om

förnyelsen av byggnadsbeståndet sker någorlunda successivt. Underhålls-

och reparationsarbeten, avseende ett år, uppskjutas ofta till ett senare år.

Avdrag för därav föranledda kostnader synes följaktligen icke böra belasta

ett års drift. Jordbruket bör i stället för varje år påföras kostnader för en i

huvudsak konstant byggnadsverksamhet, eftersom byggnadernas prestatio­

ner i förhållande till jordbruksdriften i stort sett äro desamma varje år. Års-

omkostnaderna böra därför utgöra en andel av de för en längre tidrymd upp­

kommande underhålls- och nybyggnadskostnaderna.

Slutligen ha de sakkunniga yttrat, att de med utgångspunkt från vad så­

lunda anförts kommit till den slutsatsen, att avdrag för reparation och un­

derhåll av jordbrukets byggnader borde medgivas icke såsom nu med vad

som kontant utgivits härför under beskattningsåret utan med en på visst

sätt beräknad årlig andel av kostnaderna för nämnda ändamål. Härigenom

åstadkommes en utjämning i jordbrukets beskattning, varjämte jordbruka­

ren bereddes möjlighet att bättre utnyttja sin ifrågavarande avdragsrätt än

som med nuvarande bestämmelser kunde ske. Avdragen för reparation och

underhåll, å ena sidan, samt för värdeminskning, å andra sidan, skulle så­

lunda vid inkomsttaxeringen beräknas enligt likartade grunder, vilka kunde

sägas överensstämma med grunderna för bokföringsmässig vinstberäkning.

Den av de sakkunniga förordade principen kunde uttryckas sålunda, att vid

inkomsttaxeringen avdrag finge ske för de kapitalutgifter, som nedlagts å

en jordbruksfastighet för ny-, till- eller ombyggnad samt för reparation och

underhåll av fastighetens byggnader, med belopp så avpassade, att de kun­

de anses motsvara de genomsnittliga efter driftsekonomiska grunder beräk­

nade årsomkostnaderna för nämnda ändamål.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag, att avdrag för reparation och un­

derhåll samt för värdeminskning av byggnad i jord­

bruk skall beräknas e f t e r i huv u d sak s a in ma grunder,

har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

överståthållarämbetct har yttrat, att de sakkunnigas förslag i förevarande

hänseende utgjorde cn synnerligen rationell lösning, vilken skulle medföra,

att den ofta mycket svåra, ibland nästan omöjliga gränsdragningen mellan

å ena sidan avdragsgilla reparations- och underhållskostnader samt å andra

sidan icke avdragsgilla ombyggnads- och förbättringskostnader bleve obe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

hövlig; en anledning till många tvister skulle som följd liärav försvinna.

Vidare komrne de föreslagna bestämmelserna att bidraga till en utjämning

av beskattningen till förmån såväl för de skattskyldiga som för det all­

männa.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att omfattande byggnads­

arbeten visst år icke längre kunde få den verkan, att inkomstberäkningen

helt förrycktes. En dylik utjämning vore önskvärd, enär garanti vunnes för

att avdragen helt kunde utnyttjas ehuru i långsammare takt än för närva­

rande. De sakkunnigas förslag innebure en rättvis och lämplig lösning av

avskrivningsfrågan.

Stockholms läns hushållningssällskap har betonat, att de sakkunnigas

förslag medförde större rättvisa ur avdragssynpunkt än nuvarande bestäm­

melser.

Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län ha ifrågasatt,

huruvida icke stadganden, motsvarande de föreslagna, borde införas även

beträffande förvärvskällan annan fastighet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, om icke liknande regler

borde gälla beträffande rörelse.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelsen i Stockholms län ha i förevaran­

de sammanhang berört frågan om de s. k. lyxjordbrukens taxering, över­

ståthållarämbetet har sålunda anfört:

Med lyxjordbruk avses här givetvis icke allenast fastigheter med lyxbe­

tonad huvudbyggnad och därtill hörande anläggningar utan över huvud ta­

get sådana jordbruksfastigheter, som förvärvats utan tanke på skälig årlig

avkastning.

Under senare år har det blivit allt vanligare, att personer med stora

inkomster av andra förvärvskällor inköpt jordbruksfastigheter, vilka i all­

mänhet befunnit sig i mindre gott skick med avseende å byggnadernas be­

skaffenhet och jordens hävd. Även om de bakomliggande motiven till dessa

fastighetsförvärv varierat, så hava likväl de flesta haft sin grund i förhål­

landen, som föranletts av kriget. Sålunda har givetvis behovet av evakue-

ringsbostäder spelat en avgörande roll under de första krigsåren. Sedermera

har emellertid det latenta inflationshotet inträtt såsom den avgörande fak­

torn. Avsikten med flertalet köp under de senare åren har nämligen utan

tvekan varit — förutom att anskaffa ståndsmässig sommar- och weekend-

bostad — att komma i besittning av realvärden samt att medelst genom­

gripande reparationsarbeten och upparbetning av jorden ytterligare höja

dessa värden. Att de särskilda ekonomiska fördelar, som en riklig kapital­

investering i sist nämnd ordning kan medföra i form av skattelindrande av­

drag för underskott å förvärvskällan, jämväl beaktats, finnes all anledning

förmoda. Oavsett de ursprungliga motiven till köpen, hava i vart fall de för­

värvskällor, varom här är fråga, i stor utsträckning kommit att få tjäna

såsom organ för en kontinuerlig uppsamling icke blott av fastighetsägarnas

egna kapital utan även av sådant kapital, som det allmänna på grund av

underskott å förvärvskällorna nödgats avstå i form av minskade "skattein­

täkter. Såsom förut nämnts åtnjuta de fastighetsägare, varom här är fråga,

i allmänhet avsevärda inkomster av andra förvärvskällor. Det allmänna får

därför på grund av de statliga skatternas progressivitet bidraga med avse­

värda belopp till fastigheternas iståndsättande. Då vidare slutresultaten av

de sålunda nedlagda kostnaderna icke framkomma förrän vid fastigheternas

93

avyttring och ägarna därför genom att behålla fastigheterna över tio år till­ lika kunna undgå beskattning för vinstresultatet trots att avdrag för kost­ naderna i fråga tidigare tillgodonjutits, måste det orimliga i här berörda förhållanden ligga i öppen dag.

De av de sakkunniga nu föreslagna bestämmelserna — särskilt i vad de avse beräkningen av avdragen för reparation och underhåll —- skulle givet­ vis i avsevärd mån reglera nämnda missförhållanden. Emellertid torde de likväl icke bliva effektivt begränsade med mindre än —- som här tidigare framhållits — sådana vid avyttring av jordbruksfastigheter uppkommande vinster, som motsvara tidigare åtnjutna avdrag för underhåll och värde­ minskning, bliva föremål för beskattning oavsett tiden för innehavet. Skulle så ej bliva fallet, synas bestämmelser om begränsning av rätten till avdrag för underskott å sådana jordbruksfastigheter, varom här är fråga, ofrån­ komliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att innehavet av en jord­ bruksfastighet av förevarande slag för ägaren innebure en utgift av levnads­ kostnads- eller kapitalförbruknings natur och att de stora kostnader för ar­ beten å byggnaderna, som brukade föranleda driftsunderskott, rätteligen borde betecknas som kapitalutlägg, fullt likställda med kostnaderna för fas- tighetsförvärvet. Åtskilliga fall från det praktiska taxeringsarbetet kunde påvisas, där avdrag för underskott å dylika s. k. lyxjordbruk måste anses verkligt stötande. Förslaget skulle i huvudsak avhjälpa påtalade brister.

I vissa yttranden ha framförts erinringar eller uttalats betänk­ ligheter i anledning av förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit, att den enhetlighet brötes, som nu funnes vid beräkning av inkomst av fastighet oberoende av vilken förvärvskälla den tillhörde. Det syntes böra ytterligare övervägas, huru denna enhetlighet såvitt möjligt kunde bibehållas vid ändring av nuvarande regler.

Blekinge läns hushållningssällskap, vars utlåtande åberopats av länssty­ relsen i samma län, har anfört starka betänkligheter mot förslaget. Det vore svårt att övertyga jordbrukarna om riktigheten i att vissa underhållskost­ nader ej finge avdragas omedelbart i sin helhet utan endast med en på visst sätt beräknad årlig andel därav. Vidare syntes det vara mindre lämpligt att för jordbruksfastighet införa ett avskrivningsförfarande i fråga om en kost­ nad, som vid beräkning av inkomst av rörelse finge avdragas såsom löpande, utgift under det år den uppkommit. Det torde även ur olika synpunkter vara önskvärt, att skattelagstiftningen i denna fråga ej intoge en stånd­ punkt, som direkt strede mot vad som finge anses vara god bokföringssed.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och samma läns hushållningssällskap ha framfört allvarliga betänkligheter mot att avdrag för underhåll icke skulle medgivas för de verkliga kostnaderna; härvid kunde befaras att in­ tresset att underhålla byggnaderna kunde minska så, att underhållet bleve eftersatt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört:

Inför förslaget om samordnande av avdragen för underhåll av driftbygg- nader i jordbruk och för värdeminskning av sådana är länsstyrelsen tvek­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

94

sam. De sakkunnigas förslag härutinnan innebär, såvitt rörer underhålls­

kostnaderna, en uppmjukning av de hittills strängt tillämpade bestämmel­

serna om kostnaders hänförlighet till varje särskilt beskattningsår. Kost­

nader för reparationer å jordbruksfastighet komma enligt de sakkunnigas

förslag att behandlas på ett väsentligt annorlunda sätt än i fråga om för­

värvskällorna annan fastighet och rörelse.

Dessutom har hittills vid beskattning förefunnits en påtaglig och önsk­

värd tendens att söka vinna överensstämmelse mellan beskattning och bok­

föring. Reparationskostnader måste ur bokföringsteknisk synpunkt hänfö­

ras till kostnader och böra icke balanseras som utgående tillgångsvärden för

att icke vilseleda borgenärerna. En anordning enligt de sakkunnigas förslag

med rätt till samma underhållsavdrag vare sig underhållet skötes eller efter-

sättes är dessutom ett betänkligt avsteg från principen om skatt efter för­

måga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat, att länsstyrelsen vore mycket

tveksam, huruvida de föreslagna bestämmelserna borde genomföras. Dessa

vore väl komplicerade och torde sannolikt icke bliva så lätta att tillämpa i

praktiken. På ett par punkter gåves också i alltför stor utsträckning ut­

rymme för subjektiva bedömanden.

Domänstyrelsen har förordat, att förslaget i denna del bleve föremål för

ytterligare omprövning. Domänstyrelsen har härvid ifrågasatt, om ett schab­

lonmässigt bedömande av vad en fastighetsägare borde äga rätt att vid

taxeringen avdraga såsom underhållskostnad gåve ett riktigt och rättvist

resultat. Det vore angeläget att beskattningsregler och avdragsbestämmel-

ser icke bleve så utformade, att de verkade hämmande och hindrande på

strävandena att få ett förbättrat byggnadsbestånd inom jord- och skogs­

bruk.

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader har uttalat, att ut­

formningen av bestämmelserna rörande avdrag för underhåll och värde­

minskning av jordbrukets drittbyggnader i samband med inkomsttaxering­

en borde anstå i avvaktan på resultaten av vissa av forskningskommittén

igångsatta undersökningar; dessa torde leda till att det inom ett par år

bleve möjligt att för praktiskt ändamål med större säkerhet beräkna bygg­

nadsvärdena.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett, att förslaget icke borde

antagas utan viss överarbetning.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit att de sakkunnigas förslag vis­

serligen kunde biträdas till sin grundidé. Avskrivning respektive under­

hållskostnader kunde ej bedömas separat, enär de vore mer eller mindre

beroende av varandra. Mot förslaget kunde dock riktas sakliga erinringar,

som torde göra en omarbetning erforderlig. Nuvarande system borde därför

bibehållas till dess bättre förutsättningar för en omläggning förelåge. Det

vore dock önskvärt att man så snart ske kunde komme över till ett förfa­

rande, enligt vilket värdeminskningsavdrag och underhållsavdrag samman­

fördes till ett på enhetligt sätt beräknat avdrag. Därvid borde eftersträvas

att avdragen anpassades efter förändringarna i byggnadskostnaderna (för­

nyelsekostnaderna) .

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

I vissa yttranden ha de sakkunnigas förslag i denna del helt eller delvis avstyrkts.

Kammarrätten har framhållit, att frågan om avdrag för värdeminskning av byggnader borde lösas fristående och utan samband med spörsmålet om avdrag för reparation och underhåll. Kammarrätten har till stöd för denna sin uppfattning anfört:

Förslaget att reparationskostnader skulle inräknas i det kapital, varå av­ drag beräknades, och således endast få avdragas genom årliga värdeminsk- ningsavdrag synes kammarrätten vara i hög grad betänkligt såväl ur teore­ tisk som praktisk synpunkt sett. Kostnaderna för åstadkommande av en nyttighet, som endast har en tämligen kortvarig livslängd, skulle enligt för­ slaget få amorteras under kanske många gånger längre tid än nyttighetens varaktighet. Även om som det framhålles avdraget för värdeminskning, vil­ ket omfattar såväl nybyggnad som reparationer, är uträknat efter drifts- ekonomiska grunder, torde likväl effekten bliva den, att kostnader för re­ parationer fortsätta att avräknas sedan nyttan av desamma för längesedan upphört. Den, som förvärvat väl underhållna byggnader, kan få åtnjuta ett högt värdeminskningsavdrag, oaktat han själv icke påkostat byggnader­ na några nämnvärda reparationer. I motsatt fall, då en skattskyldig blir nödsakad att vidkännas stora kostnader för reparationer, får han icke till­ godonjuta avdrag härför annat än i form av årlig amortering utsträckt un­ der en mansålder, trots att hans skatteförmåga är lägst det år, då repara­ tion vidtages. I realiteten kommer ofta under sådana förhållanden avdrags- rätten icke honom utan hans efterträdare såsom fastighetens ägare till godo.

Om man mot varandra väger fördelar och nackdelar beträffande de olika systemen, det vill säga att avdraget medgives antingen successivt eller också vid tiden för reparationernas företagande, talar för det förra systemet, att därmed de nackdelar, som följa med svårigheten att skilja på kostnader för reparationer och utgifter för nybyggnad, skulle elimineras, samt vidare den omständigheten, att de skattskyldiga även om inkomsten är ringa lättare kunna utnyttja avdraget. Mot den föreslagna ändringen synes kammar­ rätten främst böra anföras, att den enligt vad ovan angivits innefattar en av­ vikelse från den fundamentala principen om skatt efter förmåga. Rätten till avdrag för reparationskostnad torde vara fast förankrad i den allmänna upp­ fattningen. Skulle denna rätt till omedelbart avdrag beskäras, kan kammar­ rätten icke undgå att hysa vissa farhågor, att bland den jordbrukande befolk­ ningen skulle uppkomma missnöje, särskilt om såsom ovan antytts i andra förvärvskällor än jordbruksfastighet fortfarande skulle medgivas rätt till omedelbart avdrag i ifrågavarande avseende. Då inkomst av jordbruksfas­ tighet redovisas enligt bokföringsmässiga grunder, skulle möjlighet givas att genom uppvärdering av lager utjämna särskilt stora kostnader för re­ parationer, som uppkommit under visst beskattningsår. Härtill må fogas den anmärkningen, att efter den föreslagna metoden ett icke obetydligt antal tvister kan väntas uppkomma rörande frågor huruvida i utgiftsposter beträffande jordbruket kunna tänkas ingå kostnader, som bort hänföras till byggnads- och underhållskapital och således icke äro avdragsgilla. Av ett visst intresse är onekligen i detta sammanhang att konstatera, att de sak­ kunniga icke kunnat undgå att tillerkänna arrendator rätt till avdrag för sina faktiska reparationskostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

95

96

Kalmar läns södra hushållningssällskap har på det bestämdaste avstyrkt

de sakkunnigas förslag och yttrat, att kritiken mot nu gällande regler

Irämst avsåge beräknandet av värdeminskningsavdrag beträffande jordbru­

kets byggnader. Föreliggande förslag utginge dock från samma felaktiga

utgångspunkter och ledde till ännu mera oriktiga resultat än nuvarande

system. Avdrag för reparationer borde medgivas med utgivet belopp.

Sveriges skogsägareförbund har likaledes bestämt avstyrkt förslaget och

framhållit, att avdrag borde medgivas för verkliga kostnader för repara­

tion och underhåll. Att standardisera dessa kostnader till beräknade årliga

belopp, oberoende av kostnadernas verkliga storlek, vore en partiell åter­

gång till objektbeskattningen även vid den statliga inkomstbeskattningen

av jordbruket; en sådan återgång vore icke önskvärd. Statsbeskattningen

vore helt byggd på skatteförmågeprincipen, och de sakkunniga hade icke

framfört några bärande motiv för att man vid jordbrukets beskattning del­

vis skulle lämna denna princip.

Även Örebro läns hushållningssällskap och stiftsnämnden i Skara ha gi­

vit uttryck åt den uppfattningen, att avdrag för reparationer borde med­

givas med utbetalt belopp.

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

c. Fråga om fastställande av jordbruksfastighets byggnads- och underhålls-

kapital.

De sakkunniga.

Därest avdrag för reparation och underhåll samt värdeminskning av jord­

brukets byggnader medgives på sätt de sakkunniga förordat, möter först frå­

gan hur det värde skall fastställas, som skall ligga till grund för avdragets

beräkning; nämnda värde ha de sakkunniga benämnt fastighetens bygg­

nads- och underhållskapital.

De sakkunniga ha övervägt olika förslag till lösning av frågan hur bygg­

nads- och underhållskapitalet skall fastställas. I fortsättningen lämnas först

en kort redogörelse för tre olika förslag, som de sakkunniga icke ansett sig

kunna förorda.

Nuvarande princip för beräkning av värdeminskningsavdrag har icke an­

setts böra bibehållas. Såsom skäl för denna sin ståndpunkt ha de sakkun­

niga anfört:

Enligt gällande praxis medgives värdeminskningsavdrag för byggnad i för­

värvskällan jordbruksfastighet med l1/, % av byggnadens beräknade värde,

vilket motsvarar en genomsnittlig varaktighetstid av

66

år. Med hänsyn till

vad som framkommit genom senare åren verkställda utredningar i fråga om

jordbrukets byggnader torde man numera få räkna med en något kortare

varaktighet. Det synes följaktligen motiverat, att medgiva en högre avskriv-

ningsprocent än som nu tillämpas. En utsträckt rätt till avskrivning skulle

därför kunna ordnas på det sätt att ett förhöjt procenttal medgives.

Gällande praxis med schablonmässiga avdrag, beräknade å det i taxe­

ringsvärdet ingående jordbruksvärdet, har i praktiken verkat synnerligen

ojämnt och i särskilda fall föranlett för låga eller för höga värdeminsknings­

avdrag. Detta sammanhänger med att det taxerade jordbruksvärdet icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

97

alltid är en riktig utgångspunkt för beräkning av en byggnads värde. De minsta jordbruken, där det huvudsakligaste värdet ligger i bostadsbyggna­ den, åsättas ofta icke ett taxeringsvärde, som motsvarar värdet av byggna­ den. Vid bestämmande av en jordbruksfastighets taxeringsvärde skall hän­ syn tagas till — förutom jordens och åbyggnadernas beskaffenhet — fastig­ hetens läge, brukningsförhållanden, hävd m. m. Sålunda kunna lika taxe­ ringsvärden bestämmas för fastigheter med samma areal men olikartad be­ byggelse, enär den ena fastighetens mindre goda åbyggnader kunna upp­ vägas av jordens bättre hävd och bättre brukningsförhållanden. En skillnad föreligger vidare mellan de fall, då jordbruksbyggnaderna bestå huvudsakli­ gen av stenhus, och de fall, då byggnaderna äro uppförda av trä. I det först­ nämnda fallet bör den värdeminskning, som hänför sig till slitage, vara mindre än då fråga är om trähus.

Bristerna i nu tillämpade grunder för beräkning av avdrag för värdeminsk­ ning av byggnader i jordbruket framträda än starkare om samma grunder skulle tillämpas vid beräkning av avdrag för reparation och underhåll. De sakkunniga finna därför att nu tillämpade beräkningsgrunder icke kunna begagnas vid fastställande av en jordbruksfastighets byggnads- och under- hållskapital.

Ej heller ha de sakkunniga ansett sig kunna godtaga en sådan lösning, att byggnaderna å jordbruksfastighet vid fastighetstaxeringen åsättas särskilt byggnadsvärde samt avdrag för värdeminskning medgives enligt de regler, som för närvarande gälla för annan fastighet. De sakkunniga ha yttrat, att byggnadsvärdet kunde tänkas omfatta antingen byggnadsbeståndet i dess helhet eller blott bostadshuset; i det senare fallet skulle värdet å ekonomi­ byggnader och arbetarebostäder komma att ingå i det taxerade jordbruks­ värdet. I varje fall uppkomme frågan att bestämma byggnadens eller bygg­ nadernas värde, och detta syntes icke kunna ske annorledes än efter schab­ lonmässiga beräkningsgrunder. Beräkningssättet torde få bliva detsamma, som nu tillämpades i fråga om annan fastighet, d. v. s. byggnadsvärdet finge upptagas till det belopp, som utgjorde skillnaden mellan fastighetens allmänna saluvärde i dess helhet, å ena sidan, och det fastigheten samman­ lagt åsatta jordbruksvärdet — bortsett från byggnadens eller byggnadernas värde -— skogsvärdet samt tomt och industrivärdet, å andra sidan. Ett så­ lunda bestämt byggnadsvärde syntes i allmänhet icke komma att motsvara det verkliga värdet å byggnaderna. I detta sammanhang torde få nämnas att enligt en i statistiska centralbyrån verkställd utredning, avseende tiden den 1/1 1938—den 30/6 1944, det allmänna saluvärdet för jordbruksfastigheter i genomsnitt för hela riket låge 39 % över taxeringsvärdet för sådana fastig­ heter.

Därest byggnadsvärdet bestämdes på nyssnämnda sätt, skulle detta icke innebära någon förändring i förhållande till den metod för beräkning av byggnadsbeståndets värde, som förut behandlats. Härtill komme, att drift­ byggnader och jord hörde intimt samman; stora svårigheter förelåge därför att verkställa en uppdelning av taxeringsvärdet i en del, som belöpte på byggnaderna, och en del, som belöpte pa jorden.

Vidare ha de sakkunniga övervägt ett förslag, enligt vilket avdrag för re­ paration och underhåll samt värdeminskning grundas på eu beräknad ny-

7 Ililiang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

98

byggnadskostnad. Förslaget innebär, att vid beräkning av avdragen för un­

derhåll och värdeminskning bortses från den nuvarande bebyggelsen och att

till grund för uppskattningen av underhålls- och värdeminskningskostna-

derna i stället lägges en beräknad nybyggnadskostnad för ett ur driftsekono­

misk synpunkt lämpligt byggnadsbestånd å jordbruksfastigheten. Årsom-

kostnaderna motsvarande byggnadsbeståndets underhåll och värdeminskning

uppskattas till visst procenttal av ett för jordbruksfastigheten i fråga fast­

ställt byggnadsvärde. Vid eventuellt uppkommande förändringar i byggnads-

kostnadernas allmänna utveckling (materialpriser, arbetslöner, byggnads-

standard etc.) måste ifrågavarande nybyggnadskostnader i erforderlig ut­

sträckning justeras.

För att uppskatta nybyggnadskostnadernas storlek ha de sakkunniga

övervägt att beräkna dessa beträffande kreatursstallar och arbetarebostäder

individuellt för jordbruksfastighet efter visst värde per kreatursplats m. m.

ävensom rumsenhet samt beträffande det övriga byggnadsbeståndet efter

vissa värden per hektar åker för olika storleksgrupper av jordbruk. Alterna­

tivt har diskuterats att individuellt uppskatta nybyggnadsvärdet för en

jordbruksfastighet. Härvid skulle avdragsbeloppens storlek år från år regle­

ras i förhållande till de faktiska byggnadskostnaderna under sistförflutna

och närmast föregående år. För detta ändamål skulle dels avskrivningspro-

centen i förhållande till nybyggnadsvärdet varieras mellan ett lägsta och ett

högsta tal, förslagsvis lägst 2 och högst 3, dels ett värderegleringskonto föras

för registrering av byggnadsvärdebalansen, d. v. s. av eventuell ökning, res­

pektive minskning av byggnadsvärdet.

I fråga om den närmare utformningen av förslaget hänvisas till betänkan­

det, s. 133—151.

Med hänsyn framför allt till svårigheten att fastställa en nybyggnads­

kostnad, som motsvarar de verkliga förhållandena, samt de besvärligheter,

vilka i följd av förslagets invecklade natur skulle uppstå vid tillämpningen

av detsamma, ha de sakkunniga icke funnit sig kunna förorda förslaget.

d. De sakkunnigas förslag till fastställande av byggnads- och underhålls-

kapital.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag avser byggnads- och underhållskapitalet

kostnaden för byggnads uppförande samt till- och ombyggnad ävensom ut­

gift för dess reparation och underhåll. I fråga om fastställandet av bygg­

nads- och underhållskapitalet ha de sakkunniga anfört:

Vid fastställande av det belopp, som skall utgöra byggnadskapital, har

man sålunda att utgå från den ursprungliga kostnaden för byggnadens upp­

förande ävensom för tillbyggnad (byggnadskostnaden) och till denna kost­

nad lägga de verkliga utgifterna för ombyggnad. Med underhållskapital av­

ses de faktiska kostnaderna för underhåll och reparation, som nedlagts i

byggnaderna å en jordbruksfastighet. Beräkningen av byggnads- och under­

hållskapitalet erbjuder inga principiella svårigheter i de fall ägaren uppfört

byggnad eller haft kostnad för dess underhåll. Det torde få ankomma på

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

99

jordbrukaren att förebringa tillförlitlig utredning angående det byggnads- och underhållskapital, som under beskattningsåret nedlagts i fastigheten. Emellertid torde böra uppmärksammas, att häri ofta kunna ingå kostnader, som icke direkt föranlett kontanta utgifter, exempelvis då virke från egen skog använts. Värdet härav skall emellertid upptagas såsom intäkt, vid vilket förhållande denna post skall inräknas i byggnads- och underhållska- pitalet. I vissa fall kan den fast anställda personalen hava använts vid bygg­ nadsarbetet. I princip bör med utgångspunkt från de sakkunnigas förslag till beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning den del av löne­ kostnaden för den fast anställda personalen, som belöper på ny-, till- och ombyggnad ävensom reparation och underhåll, ej avdragas såsom avlönings- kostnad i själva jordbruksdriften utan hänföras till byggnads- och under- hållskapitalet. Av praktiska skäl föreslå dock de sakkunniga att, om fast personal, som är anställd för den egentliga jordbruksdriften, biträtt vid byggnadsarbetet, avlöningskostnaden för denna bör hänföras till jordbruks­ driften och sålunda icke inräknas i byggnads- och underhållskapitalet. Det kan tilläggas, att byggnadsarbete å en jordbruksegendom i större omfatt­ ning än förr kräver specialarbetare. Avlöning till dessa bör självfallet icke avdragas såsom avlöningskostnad i jordbruksdriften utan inräknas i bygg­ nads- och underhållskapitalet.

Därest jordbruksfastighet övergått till annan ägare, ha de sakkunniga — med hänsyn till svårigheten att avgöra hur stor del av köpeskillingen som belöper på byggnaden — föreslagit, att såsom ingående byggnads- och un­ derhållskapital för den nye ägaren räknas det för den förutvarande ägaren i beskattningshänseende senast gällande byggnads- och underhållskapitalet (byggnads- och underhållskapitalets restvärde).

Byggnads- och underhållskapitalet utgöres — såsom förut nämnts — en­ dast av kostnader, som avse byggnad. I kommunalskattelagen är angivet vad som förstås med fastighet men icke vad som avses med byggnad. I regel torde det icke möta svårighet att avgöra vad som är byggnad, men gränsfall kunna uppkomma, då det icke är lika lätt att fastslå om en anläggning i skattehänseende är att hänföra till byggnad. Sålunda kan tvekan föreligga om en brunn, gödselstad eller gropsilo skall betraktas såsom byggnad. De sakkunniga ha ansett, att dylika anläggningar i allmänhet, om de uppförts av mera varaktigt material, böra hänföras till byggnad. Även fristående silo- anläggningar och fasta hässjor ha ansetts utgöra byggnader.

De sakkunniga ha framhållit, att till byggnad vore att hänföra även till­ behör därtill, vilka ursprungligen utgjorts av lös egendom men sedermera förenats med byggnaden på sådant sätt, att de inginge däri. Sådana tillbe­ hör utgjordes dels av anläggningar för belysning, värme, vatten m. m., dels i ekonomibyggnader ingående inventarier, som vilade på fast från grunden berett underlag, såsom spannmålstorkar, fasta motorer och liknande.

Såsom för driften nödiga bostadsbyggnader anses enligt gällande bestäm­ melser dels byggnader, som äro upplåtna åt anställd personal, dels jordäga­ rens egen bostadsbyggnad, i den mån denna ej representerar elt större värde än som för jordbruk eller skogsbruk av motsvarande storlek må an­ ses behövligt. Förefinnes ett dylikt mervärde, må avdrag för värdeminsk­ ning endast avse så stor del av denna, som kan anses belöpa på nödig bo­

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

stadsbyggnad. De sakkunniga ha uttalat, att principiellt ej heller under­

hållskostnad borde medgivas i fråga om den del av bostadsbyggnaden, som

icke kunde anses nödig, men att gränsen härvidlag torde vara svår att draga

i praxis. Medgåves avdrag för värdeminskning och underhåll å bostadsbygg­

naden i dess helhet, borde vid uppskattning av förmånen av bostad hänsyn

tagas härtill. Då de sakkunniga av praktiska skäl icke föresloge inskränk­

ning i fråga om rätten att beräkna avdrag för värdeminskning och under­

håll å bostadsbyggnader, förutsatte de sakkunniga, att beskattningsnämn-

derna ägnade särskild uppmärksamhet åt bostadsförmånens värdesättning.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden ha erinringar framförts mot de sakkunnigas förslag

till fastställande av byggnads- och under hålls kapital.

I fråga om vilken kostnad som skall utgöra byggnads-

och underhålls kapital har Sveriges lantbruks förbund framhållit,

att genom det av de sakkunniga föreslagna förfaringssättet att beräkna av­

dragens storlek förhindrades en önskvärd anpassning av värdeminslmings-

och underhållsavdragen efter det vid vederbörliga tidpunkter rådande kost­

nadsläget respektive byggnadsvärdet. Detta vore ur såväl driftsekonomisk

som allmän ekonomisk synpunkt en allvarlig olägenhet i fråga om föremål

med så lång varaktighet som byggnader. Även ur beskattningsteknisk syn­

punkt syntes framkomma uppenbara olägenheter. För jordbrukets del fram­

trädde olägenheterna främst däri, att jordbruket vid höjning av byggnads-

kostnader och byggnadsvärden icke komme att få tillgodoräkna sig avdrag,

som stode i förhållande till de aktuella kostnaderna för byggnadsbestån­

dets förnyelse och underhåll. Ur allmän ekonomisk synpunkt finge det an­

ses synnerligen olämpligt, att beskattningen bleve sådan, att den medvetet

icke anpassades efter de förskjutningar i de ekonomiska resultaten, som

framkomme vid tillämpande av sunda driftsekonomiska principer. Olägen­

heterna framträdde särskilt sedan en jordbruksfastighet övergått i ny inne­

havares ägo; denne finge icke lägga sina egna anskaffningskostnader till

grund för avskrivningen. Även under en och samme jordbrukares innehav

av fastigheten vore det emellertid av vikt, att avdragen anpassades efter

kostnadsförändringarna, enär jordbruket måste förses med nya byggnader

efter hand som de gamla bleve odugliga. En avskrivning endast på den ur­

sprungliga anskaffningskostnaden ledde vid prisstegring till att jordbru­

karna finge minskad förmåga att förnya byggnadsbeståndet och den bi-

droge därigenom till en ökad skuldsättning. Då det för jordbrukets ratio­

nalisering i främsta rummet behövdes ökad investering av kapital, vore en

sådan utveckling icke önskvärd.

Såsom underlag för avskrivningen borde enligt förbundets mening tjäna

förnyelsekostnaden (nyvärdet) å byggnadsbeståndet. I samband med de all­

männa fastighetstaxeringarna (alltså regelmässigt vart femte år) borde ny­

värdet fastställas, och detta skulle alltså intill nästa fastighetstaxering ut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

101

göra underlag för avdragets beräknande, i förekommande fall efter tillägg för efter taxeringen nedlagda kostnader för ny- och tillbyggnader. Därige­ nom vunnes den fördelen, att avdraget för beskattningsåret anpassades efter dåvarande kostnadsläge och i regel motsvarade ett ur driftsekonomisk syn­ punkt lämpligt avdrag. Avdragen finge emellertid sammanlagt icke uppgå till större belopp än ingångsvärdet plus senare nedlagda kostnader, såsom föreslagits av de sakkunniga. Om kostnadsläget hölle sig någorlunda oför­ ändrat, torde nyvärdet icke behöva bestämmas vid varje fastighetstaxering. Det vore i så fall tillräckligt, att nyvärdet för de enskilda jordbruken fort­ löpande beräknades på motsvarande sätt som de sakkunniga föreslagit be­ träffande anskaffningskostnaden för byggnadsbeståndet vid tillämpande av byggnadskostnadsmetoden. I dylikt fall kunde sålunda till det senast fast­ ställda nyvärdet läggas kostnaden för ny- och tillbyggnader samt göras av­ drag för det aktuella nyvärdet å utrangerade, nedrivna eller försålda bygg­ nader. Det för respektive år på detta sätt erhållna nyvärdet för byggnadsbe­ ståndet kunde utgöra underlag för avdragets beräknande.

Beträffande den närmare beräkningen av byggnads- och underhållskapitalet har överståthållarämbetet uttalat, att avlö- ningskostnad för fast, i den egentliga jordbruksdriften anställd personal, som använts för byggnadsarbete å fastigheten, borde hänföras till byggnads- och underhållskapitalet. Svårigheterna att ernå en riktig fördelning av löne­ kostnaderna vore icke oöverkomliga. Fast anställd personal biträdde vid förekommande byggnadsarbete i betydligt större utsträckning än de sakkun­ niga förutsatt. Möjligheten att över huvud taget få avföra byggnads- och underhållskostnader såsom en löpande kostnad skulle kunna leda till miss­ bruk. Förevarande spörsmål borde därför bliva föremål för förnyat övervä­ gande. Länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska lantarbetsgivareföreningen ha anfört liknande synpunkter. I

I en del yttranden har framhållits, att olägenheter komme att följa av att restvärdet skulle åtfölja fastigheten.

Sålunda har kammarrätten framhållit, att i betänkandet icke till behand­ ling upptagits spörsmålet om justering av restvärdet med hänsyn till köpe­ skillingen vid fastighetsförsäljning. En dylik justering vore emellertid på­ kallad för det fall, alt det vid realisationsvinstbeskattning kunde befinnas uppenbart, att en del av vinsten belöpte på byggnaderna. Fastighetens bygg­ nads- och underhållskapital skulle egentligen förhöjas med ett belopp, som motsvarade genom försäljningen återbekomna värdeminskningsavdrag.

Sveriges lantbruksförlmnd har betonat, alt förslaget att restvärdet utan in­ skränkning skulle följa fastigheten ledde till iaxeringsmässiga oformlighe­ ter. Förbundet har sålunda anfört:

I första hand blir följden, att beskattningen av återvunna värdeminsk- ningsavdrag (inklusive återvunna underhållsavdrag) lägges på köparen samt att i realiteten obegränsad realisationsvinstbeskattning införes, vad bygg­ naderna beträffar, ehuru beskattningen även i detta fall lägges på köparen.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Genom att säljaren enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning blir be­

skattad för realisationsvinst vid försäljning inom 10 år från förvärvet, upp­

kommer i sådana fall i verkligheten en dubbel beskattning.---------------------

Om i stället prisfall ägt rum, kvarstår ingångsvärdet såsom restvärde till

fördel för köparen, medan säljaren kan göra avdrag för realisationsför­

lust.

Det ligger ju i öppen dag, att säljaren icke kan ha uppnått en realisations­

vinst, utan att köparen till fastigheten betalat ett motsvarande högre belopp.

Denna prisökning kan i regel till väsentlig del anses vara hänförlig till bygg­

naderna, fastighetens värdefullaste beståndsdel. Det synes under sådana för­

hållanden orimligt att samtidigt som säljaren betalar realisationsvinst för

denna ökning, köparen å sin sida också skall betala skatt för samma belopp

genom minskad avdragsrätt för byggnaderna. Denna konsekvens är ofrån­

komlig, om restvärdet skall följa fastigheten och byggnadsvärdet sålunda

icke anpassas efter den faktiska köpeskillingen såsom i fråga om inventa­

rier.

Av skäl, som förut anförts vore det riktigast, att restvärdet vid fastighets­

överlåtelse icke skulle följa fastigheten, utan borde köparens ingångsvärde i

stället bestämmas av den på byggnaderna belöpande delen av köpeskilling­

en. Vid bedömande av denna fråga har förbundet dock funnit, att betydande

vanskligheter ofta kunna bliva förenade med fixerandet av byggnadernas

andel i köpeskillingen. Genom det ovan angivna förfaringssättet för avdra­

gens beräknande torde olägenheterna av att restvärdet följer fastigheten

dessutom väsentligen bli eliminerade. Förbundet vill därför i denna del bi­

träda förslaget utom i de fall, då säljaren blir underkastad realisationsvinst­

beskattning resp. haft rätt att göra avdrag för realisationsförlust, enär försla­

get medför att därvid dubbelbeskattning uppkommer resp. dubbelt avdrag

kan åtnjutas. I dylikt fall vill förbundet förorda en jämkning på det sätt, att

det ingående restvärdet för köparen bestämmes genom att höja eller sänka

säljarens ingående restvärde med lika många procent som salupriset för hela

fastigheten exkl. skogen ändrats, varefter det så erhållna beloppet ytterligare

justeras för skillnaden mellan säljarens ingående och utgående restvärden

genom att vid nedgång i restvärdet skillnaden tillägges samt vid ökning av

restvärdet skillnaden avdrages å ingångsvärdet för köparen.

Överståthållarämbetet har ifrågasatt lämpligheten av att byggnads- och

underhållskapitalets restvärde skall åtfölja en fastighet jämväl vid över­

låtelse och yttrat, att det icke förefölle tilltalande, att storleken av en fastig-

hetsköpares avskrivningsunderlag skulle kunna influeras av att säljaren till

äventyrs kommit i åtnjutande av för höga avdrag för underhåll och värde­

minskning. Undginge dessutom säljaren beskattning för dylika vid avytt­

ringen återvunna avdrag och komme härtill, att den del av köpeskillingen,

som belöpte å fastighetens byggnader, måhända vida överstege säljarens ut­

gående restvärde av byggnads- och underhållskapitalet, måste förslaget i

denna del framstå såsom än mindre tilltalande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att förslagets rik­

tighet kunde ifrågasättas för det fall, att säljaren blivit taxerad för realisa­

tionsvinst och därvid fått tillägg eller avdrag för den förändring restvärdet

undergått under den tid han innehaft fastigheten. Då ett rättvisande resul­

tat i allt fall uppkomme i det iånga loppet genom att byggnads- och under-

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

103

hållskapitalet åtföljde fastigheten, ville länsstyrelsen ifi-ågasätta, huruvida icke till prövning i särskild ordning borde upptagas spörsmålet om ändring av realisationsvinstbeskattningen därhän, att tillägg för återkomna avskriv­ ningar icke skulle äga rum i fråga om jordbruksfastighet.

Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat, att det vore tveksamt, om byggnads- och underhållskapitalet lämpligen undantagslöst borde anknytas till fastigheten som sådan, oavsett om densamma bytte ägare. Länsstyrelsen har härom anfört:

Det torde vid förvärv genom köp av jordbruksfastighet med skog icke säl­ lan kunna komma att inträffa, att summan av dels den del av köpeskilling­ en, som köparen anser böra belöpa å skogen och som alltså skall utgöra in­ gångsvärde för värdeminskningsavdrag vid avverkning, och dels det belopp, som motsvarar överlåtarens restvärde av byggnads- och underhållskapita­ let, kommer att överstiga den för fastigheten erlagda köpeskillingen. En så­ dan konsekvens bör enligt länsstyrelsens förmenande i allt fall förebyggas. Det synes heller icke alldeles riktigt att en köpare skall få göra avskrivning­ ar å värden, som överlåtaren icke kunnat utfå ur köpeskillingen vid försälj­ ning och som alltså för honom äro att hänföra till kapitalförlust. Ej heller i motsatt fall, där en köpare anser restvärdet å byggnader för lågt i för­ hållande till erlagd köpeskilling, synes vara lämpligt att låsa fast hans in­ gångsvärde vid företrädarens restvärde.

Länsstyrelsen i Gotlands län har yttrat, att spörsmålet i vad mån rest­ värdet å byggnader skulle jämkas vid övergång av äganderätten borde bliva föremål för ytterligare överväganden. Värmlands läns hushållningssällskap har uttalat sig på liknande sätt.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har yttrat, att vid realisation före tio­ årsgränsen dubbelbeskattning vid prisstegring komme att äga rum. Försla­ get borde icke antagas utan att en överarbetning verkställdes, vilken toge sikte på att eliminera ett sådant missförhållande.

I några yttranden har betonats, att avtal rörande överlåtelse av fastighet finge uppgöras med hänsynstagande till restvärdet.

Länsstyrelsen i Blekinge län har sålunda framhållit, att möjligheten att åstadkomma en rättvis fördelning av skattebördan mellan säljare och köpare bleve beroende av i vad mån skattesynpunkterna bleve på rätt sätt beaktade i köpeavtalet.

Jönköpings läns hushållningssällskap har uttalat, att säljaren genom att uraktlåta att underhålla byggnaderna kunde nedbringa restvärdet. Det vore ingalunda säkert, att detta i nöjaktig grad påverkade köpeskillingen; köpa­ ren kunde få ett i förhållande till köpeskillingen lågt ingångsvärde såsom grundval för sina avdrag, under det att säljaren gjorde en motsvarande vinst i beskattningshänseende.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att en ny ägaie i samband med köpet borde kunna få officiellt besked om förutvarande ägarens i beskattnings­ hänseende gällande byggnads- och underhål Iskapital. Länsstyrelsen i Ble­ kinge län har givit uttryck åt liknande synpunkter.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kammarrätten har ansett det vara önskvärt, att föreskrifter utfärdades

angående hur officiella bevis i berörda hänseende skulle meddelas. Som

underlag för dylika bevis torde erfordras något slag av register; kostnader­

na för registrens upprättande och förande kunde möjligen komma att upp­

gå till relativt betydande belopp.

e. Plan för beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning

av byggnad.

De sakkunniga.

För att erhålla en vid den praktiska tillämpningen enkel beräkning av

avdrag för underhåll och värdeminskning av byggnad ha de sakkunniga före­

slagit, att avdraget skall beräknas gemensamt för hela byggnadsbeståndet

och icke för varje byggnad för sig. För kontroll av avdragen skall upprät­

tas en plan, som utvisar, utöver förändringar i byggnadsbeståndet under

året, restvärdet vid beskattningsårets ingång och utgång, d. v. s. det värde,

vartill fastighetens byggnads- och underhållskapital nedbragts genom vid

taxeringarna medgivna avdrag för underhåll och värdeminskning. Tillämp­

ning av nyssnämnda restvärdesmetod medför emellertid, att något restvärde

för byggnad, som utrangerats, eldhärjats, försålts eller övergått att använ­

das i annan förvärvskälla, icke kan fastställas. För att i dylika fall justera

restvärdet ha de sakkunniga föreslagit följande anordning. Om en byggnad

utrangeras, kan utrangeringsförlusten icke konstateras; avdrag för förlusten

kan därför icke medgivas på en gång. Då den utrangerade byggnaden kvar­

står i restvärdet, sker emellertid avdrag, motsvarande utrangeringsförlus­

ten, successivt. Om byggnad eldhärjas, försäljes eller övergår till annan

förvärvskälla, sker justering av restvärdet genom att därifrån avdrages ett

till skäligt belopp uppskattat värde å byggnaden. Den föreslagna planen är

återgiven å s. 105.

Såsom av planen framgår skall till det ingående restvärdet läggas bl. a.

kostnad för ny-, till- och ombyggnad samt underhåll ävensom värdet å in­

köpt byggnad. Från summan härav skall avgå bl. a. ersättning för avytt­

rade byggnadsmaterialier i samband med utrangering av byggnad samt skä­

ligt belopp för försåld byggnad. Från skillnadsbeloppet avdrages viss pro­

cent av detta. Vad som därefter återstår utgör utgående restvärde.

Restvärdesmetoden innebär, att underlaget för avdragsberäkningen nedgår

för varje år. Då detta kan medföra olägenhet, ha de sakkunniga föreslagit,

att en annan metod alternativt må begagnas. Enligt denna grundas avdrags­

beräkningen å byggnadskostnaden. I denna ingå kostnader för byggnadens

uppförande och för tillbyggnad men icke ombyggnads- och förbättringskost­

nader. Till ledning för beräkning av avdragen enligt sistnämnda metod skall

— såsom framgår av planen — jordbrukaren lämna uppgift å byggnads­

kostnaden.

105

Plan för beräkning av avdrag för reparation och underhåll samt för värde­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

minskning av driftbyggnader i förvärvskällan Jordbruksfastighet.

Vid förvärvet av fastigheten år .......... utgjorde byggnads- och underhållskapitalets

ingående restvärde kr.....................1

1

2

|

3

i

Byggnads- och underhållskapitalets restvärde

Fastighetens

driftbyggna­

der, ev. efter

avdrag för i

byggnaderna

ingående fasta

maskiner och

inventarier

kr.

I byggna­

derna ingå­

ende fasta

maskiner

och inven­

tarier

kr.

Summa

Tillkommer kostnad under beskattningsåret för

ny-, till- och ombyggnad samt för reparation

och underhåll (Kr........... ) ävensom enligt ut-

redning å särskild bilaga värdet å under året

inköpt eller från annan förvärvskälla i laxe-

ringshänseende överförd byggnad (Kr........... ) b)

Summa av a) och b) c)

Avgår statsbidrag och liknande bidrag (Kr........)

samt influtet belopp vid avyttring av bygg­

nadsmaterialer o. dyl. i samband med ut-

rangering eller rivning av byggnad (Kr........... )

ävensom enligt utredning å särskild bilaga

skäligt belopp för byggnad, som nedbrunnit,

avyttrats eller övergått att användas i annan

Skillnad mellan c) och ä) e)

Avdrag för underhåll och värdeminskning yrkas

alt. 1 å beloppet vide)2

alt. 2 å byggnadskostnaden nedan vid h)2

%

%

Byggnads- och underhållskapitalets restvärde vid

beskattningsårets utgång (skillnad mellan e)

och f)................................................................... g)

1

2

3

i

4

Byggnadskostnaden för vid beskattningsårets ut­

gång befintliga driftbyggnader med därtill

hörande fasta maskiner och inventarier ut­

gjorde ................................................................... h)

|

Anm. Har under beskattningsåret förändring med avseende å fastighetens byggnadsbestånd

inträtt därigenom att byggnad nedbrunnit, rivits, avyttrats, övergått att användas i annan för­

värvskälla, ny byggnad uppföris, tillbyggnad till redan befintlig byggnad företagits eller bygg­

nad i taxeringshänseende överförts från annan förvärvskälla skall utredning härom lämnas å

särskild bilaga för bedömande av byggnadskostnadens förändring sedan näst föregående beskatt­

ningsårs utgång.

.

1 Har fastigheten förvärvats före den 1 januari 1917 skall här upptagas ingående restvärdet

Vid nämnda tidpunkt. — 2 Det ej tillämpliga överstrykes.

106

Såsom motivering för att kostnad för ombyggnads- och förbättringsarbe­

ten icke får avdragas ha de sakkunniga anfört:

Skulle kostnaden för ombyggnad medräknas, torde nämligen detta kom­

ma att medföra att värdeminskningsavdrag ofta finge beräknas på ett för

hogt belopp, enar ombyggnad oftast avser att ersätta den värdeminskning,

som uppkommit. Om sålunda en byggnad, som i uppförande dragit en kost-

nad av 50 000 kr., ombygges för t. ex. 40 000 kr., skulle avdragen för under­

hall och värdeminskning få beräknas på 90 000 kr. i stället för 50 000 kr.

Avdraget skulle antagligen bliva större än om byggnaden nedrivits och ny

byggnad uppförts i stället. Beträffande förbättringarna torde dessa princi-

piellt böra inräknas i det värde, varå avdragen för underhåll och värdeminsk-

ning skola beräknas. De sakkunniga hava dock av praktiska skäl ansett att

dessa kostnader icke böra medräknas. I annat fall skulle tvister mellan jord­

brukarna och beskattningsmyndigheterna lätt uppkomma angående vad som

vore att hanföra till reparation och underhåll och vad som kunde anses så­

som förbättring. Det må för övrigt erinras om att kostnaden för förbättring

mgar i restvärdet; företages större förbättringsarbeten, kommer restvärdet

att oka med belopp motsvarande kostnaden härför, i vilket fall restvärdet

kan komma att överstiga byggnadskostnaden. Under dylika omständigheter

ar det sålunda fördelaktigare för jordbrukaren att begagna restvärdet som

underlag för avdragsberäkningen.

I fråga om beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning av

fasta inventarier ha de sakkunniga uttalat att, enär förslitning av vissa fasta

inventarier i allmänhet torde ske i snabbare takt än förslitning av byggna­

den i övrigt, en snabbare avskrivning beträffande dessa inventarier syntes

kunna tillåtas vid taxeringen. De för förvärvskällan rörelse gällande reg­

lerna beträffande fasta maskiner kunde dock ej tillämpas i fråga om jord­

bruket. Med hänsyn till att mera dyrbara fasta maskiner funnes, vilkas var-

aktighetstid vore kortare än den egentliga byggnadens, ansåge de sakkunni­

ga emellertid att värdeminskningsavdrag med högre procentsats borde med­

givas för sådana maskiner på samma sätt som i praxis tillämpades vid be­

räkning av inkomst av annan fastighet. Yrkades särskilt avdrag för under­

håll och värdeminskning av dylika maskiner, borde jordbrukaren förete

utredning angående anskaffningskostnaden. Restvärdet, respektive bygg­

nadskostnaden skulle i sådant fall minskas med anskaffningskostnaden för

de fasta maskinerna.

Yttranden.

I fråga om de olika metoderna att beräkna avdrag för vär­

deminskning och underhåll av byggnad har kammarrätten

framhållit, att det vore av vikt att man bibchölle principen, att det vore äga­

rens anskaffningsvärde för byggnaderna som skulle amorteras. Det förelåge

ett verkligt behov att bereda de skattskyldiga möjlighet att få avskrivning­

en mera anpassad efter de verkliga utgifterna för byggnadsbeståndet än som

för närvarande vore fallet. Restvärdesmetoden syntes erbjuda sådan möjlig­

het, därest densamma så begränsades, att det vore vederbörande skattskyl­

digs eget anskaffningsvärde utan sammanblandning med reparationskostna­

der, som bleve föremål för amortering. Emellertid ville kammarrätten för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

107

orda, att den för närvarande använda metoden alternativt finge tillämpas,,

Den vore enkel och i praktiken lämplig för ett stort antal skattskyldiga.

Det syntes icke behöva möta några betänkligheter att tillåta en skattskyldig

att, närhelst han det önskade, övergå till restvärdesmetoden. Däremot torde

en övergång från den av kammarrätten nu förordade restvärdesmetoden till

schablonmetoden icke böra medgivas.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att det vore mera ändamålsenligt

med endast en metod för beräkning av avskrivningen; länsstyrelsen ville där­

vid förorda restvärdesmetoden, som torde bereda minsta svårigheten för

jordbrukaren i gemen att sätta sig in i. Länsstyrelsen har vidare fram­

hållit, att det vid beräkning av restvärdet för byggnad, som nedbrunnit,

avyttrats eller övergått till annan förvärvskälla än jordbruksfastighet, vore

ur såväl praktisk som saklig synpunkt att föredraga, att avräkning gjordes

för respektive försäkringsersättning, försäljningspris och det taxerade

byggnadsvärde, som åsalts byggnad vid övergång till annan förvärvskälla.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att de .sakkunnigas förslag i

förevarande del skulle komma att medföra svårigheter samt leda till tvister

mellan de .skattskyldiga och beskattningsmvndigheterna. Brandförsäkrings­

värdena å de särskilda byggnaderna kunde visserligen tjäna till ledning,

men dessa värden vore vanligen icke så väl avvägda i förhållande till var­

andra.

Vad angår avdrag för värdeminskning av fasta maski­

ner har Sveriges lantbruks förbund betonat, att de föreslagna bestämmelser­

na vore av synnerlig betydelse, bland annat med hänsyn till jordbrukets

silosanläggningar. Förbundet har ifrågasatt, huruvida icke de för rörelse gäl­

lande bestämmelserna beträffande fasta maskiner skulle kunna tillämpas

även för juridiska personer, som dreve jordbruk, enär genom förebragt ut­

redning kunde konstateras, vilka maskiner som avsages, samt anskaffnings­

kostnaderna för dessa maskiner skulle avdragas från restvärdet, respektive

byggnadskostnaderna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att jordbrukarna ovedersäg­

ligen vederfores en orättvisa, när för jordbrukets del icke medgåves avdrags-

rätt motsvarande rörelseidkares rätt till avdrag för värdeminskning å fasta

maskiner. Länsstyrelsen har ifrågasatt, om det icke vore möjligt att fastställa

särskilt maskinvärde även å jordbruksfastigheter, eventuellt såsom ingående

i totala jordbruksvärdet utan uppdelning därav å byggnader och jord.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ifrågasatt, om det vore nödvändigt att

hänföra fasta maskiner till byggnad i avskrivningshänscende. Det vore av

största vikt att grunderna för beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

och av rörelse bringades att överensstämma i varje hänseende, där sa kunde

ske, och att avsteg ej gjordes från allmänt godtagna bokföringsprinciper, där

detta kunde undvikas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

f. Värdeminsknings- och underhållsfaktorns storlek.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att i särskild ordning verkställda undersök­ ningar givit vid handen, att varaktigheten av jordbrukets byggnadsbestånd i dess helhet kunde uppskattas till ungefär 50 år, vilket motsvarade en av­ skrivning av 2 procent, samt att den årliga underhållskostnaden kunde an­ givas till 0,6 procent av förnyelsekostnaden eller 1 procent av nybyggnads­ värdet. De sakkunniga ha vidare anfört:

Den nuvarande avdragsprocenten för värdeminskning av byggnad eller 1 % å jordbruksvärdet anses i många fall för låg och torde ofta icke till­ godose anspråk på skälig värdeminskning av byggnad. Om hänsyn tages till den under senare årtionden verkställda bebyggelsen å jordbruk, är en­ ligt de sakkunnigas mening en höjning av procentsatsen för värdeminsk­ ning motiverad, därest gällande bestämmelser för beräkning av avdrag för värdeminskning bibehållas. De verkställda utredningarna giva tydligt bevis för att varaktighetstiden för vissa byggnader nu är kortare än då gällande procentsats fastställdes.

De sakkunniga ha ansett att en för riket gemensam värdeminsknings- faktor bör kunna tillämpas; storleken av denna bör det ankomma på praxis att fastställa. Enligt de sakkunnigas mening bör en avskrivning efter 2 pro­ cent i det övervägande antalet fall giva ett riktigt uttryck för byggnadernas värdeminskning.

Underhållsfaktorn har ansetts böra kunna bestämmas till 1 procent. Den sammanlagda värdeminsknings- och underhållsfaktorn utgör således 3 pro­ cent.

De sakkunniga ha vidare anfört: Är på grund av särskilda omständigheter byggnadens värde för jordbru­ ket, dess binäringar eller skogsbruket begränsat till förhållandevis kort tid, bör hänsyn härtill tagas. I sådant fall bör den för byggnadsbeståndet i dess helhet beräknade värdeminsknings- och underhållsfaktorn bestämmas på så sätt att det i byggnadsbeståndet nedlagda kapitalet enligt förebragt ut­ redning blir amorterat under byggnadernas beräknade varaktighetstid. Så kan vara fallet exempelvis, då fråga är om byggnad för utnyttjande av fyn­ dighet. Beträffande av arrendator uppförd byggnad, som enligt arrendeavtal icke skall vid arrenderättens upphörande lösas av jordägaren, bör värde- minskningsfaktorn bestämmas på sådant sätt att byggnaden blir amorterad under arrendeavtalets giltighetstid. I fråga om rent" tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år, må byggnadskostnaden i sin helhet avdragas för det år, då utgiften för byggnadens uppförande ägt rum.

Storleken av värdeminsknings- och underhållsfaktorn för till byggnad hörande fasta maskiner och inventarier bör enligt förslaget bestämmas med hänsyn till tillgångarnas varaktighetstid.

Yttranden.

I fråga om värdeminsknings- och underhållsfaktorns storlek har i vissa yttranden framhållits, att byggnadskostnaderna fram­ gent av skilda skäl kunde förväntas bliva högre än som tidigare varit fallet, t. ex. under 1930-talet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

109

Hallands läns hushållningssällskap har sålunda uttalat, att av de sak­

kunniga använt utredningsmaterial till betydande dei vore grundat på

1930-talets siffror, då jordbruket i stort lämnade dåliga resultat, i följd

varav reparationer och byggnadsunderhåll måste eftersättas. Östergötlands,

Skaraborgs, Västmanlands och Västernorrlands läns hushållningssällskap

samt Svenska lantarbetsgivareföreningen ha anfört liknande synpunkter.

Gotlands, Jönköpings, Hallands och Skaraborgs läns hushållningssällskap,

Sveriges skogsägareförbund och Svenska lantarbetsgivaref öreningen ha un­

derstrukit, att nuvarande byggnadspriser vore avsevärt högre än förkrigs-

priserna. Svenska lantarbetsgivaref öreningen har vidare uttalat, att priser­

na säkerligen under lång tid framåt skulle komma att hålla sig vid samma

höga nivå som under kriget och sannolikt även stiga ytterligare utan att

detta finge motsvarande återverkan på jordbrukets fastighetsvärden. Att

byggnadskostnaderna skulle nedgå exempelvis till 1930-talets storleksord­

ning torde man icke kunna påräkna.

Svenska lantarbetsgivaref öreningen och Sveriges skogsägareförbund ha

framhållit, att det vore fråga ej blott om ökade byggnadskostnader utan

också om en ökad byggnadsverksamhet. Flertalet jordägare strävade nu­

mera att förbättra det tidigare ofta svaga byggnadsbeståndet, en strävan

som pådreves av statsmakterna genom de skärpta föreskrifterna i hälso­

vårdsstadgan och arrendelagen. Denna upprustning av byggnadsbeståndet

kunde med säkerhet beräknas räcka ett eller annat tiotal år framåt i tiden,

Gotlands läns hushållningssällskap har yttrat, att goda bostäder vore ett

oeftergivligt villkor för att kunna erhålla fullgod, fast arbetskraft till jord­

bruket; här förelåge ett starkt socialt och näringspolitiskt skäl att mera

liberalt bevilja en hög avskrivning.

Länsstyrelsen i Kalmar lån samt Östergötlands låns hushållningssällskap

ha givit uttryck åt farhågor för att en för låg avskrivningsfaktor kunde

komma att verka återhållande, då det gällde att förse en fastighet med er­

forderliga nybyggnader eller att vidtaga nödiga reparationer av en fastig­

hets byggnadsbestånd.

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader har uttalat, att det

samlade byggnadsbeståndets varaktighet numera torde kunna uppskattas

till 50 år.

Kristianstads läns hushållningssällskap har påpekat, att en jordbruks­

byggnad, på grund av nya rön beträffande lämpliga byggnader och på

grund av den från statens håll påtalade vikten av att påskynda jordbrukets

rationalisering, hädanefter ej komme att ha på långt när samma livslängd

som tidigare. Skaraborgs läns hushållningssällskap har anfört liknande

synpunkter. Gotlands läns hushållningssällskap har uttalat, att ekonomi­

byggnaderna även i mellersta Sverige oftast måste helt eller så gott som

helt ombyggas inom loppet av 40 år på grund av den genom arbetsrationa-

lisering eller driftomläggning framtvingade moderniseringen. Detta gällde

även för arbetarebostäder, där också slitaget i regel vore stort och varak­

tigheten därför borde sättas till högst 40 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

no

Västernorrlands läns hushållningssällskap har framhållit, att de klima­

tiska förhållandena i Norrland särskilt ogynnsamt påverkade byggnadernas

livslängd och ökade underhållskostnaderna i jämförelse med motsvarande

kostnader i landets sydligare delar.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att en avskrivning med 3 procent

i allmänhet torde täcka de genomsnittliga årskostnaderna, om man vid be­

räknandet av avdragens storlek utginge från anskaffningskostnaderna för

nya byggnader samt kostnadsläget på byggnadsområdet hölle sig i stort

sett konstant. Värdeminskningsfaktorn kunde variera avsevärt, likaså un-

derhållsfaktorn, men variationerna för dessa bägge faktorer vore i allmän­

het beroende av varandra. Man kunde omöjligt angiva ett någorlunda ge­

nerellt tal för den ena faktorn, om den andra icke samtidigt vore precise­

rad. Underhållets absoluta storlek varierade dock med byggnadskostnader-

nas förändringar, även om faktorn vore fixerad till viss procent av de ur­

sprungliga anskaffningskostnaderna. Om kostnadsläget underginge mera

avsevärda förändringar vore det därför icke möjligt att för de sammanlag­

da värdeminsknings- och underhållskostnaderna fixera ett visst procent­

tal, som någorlunda allmänt passade i de enskilda fallen, beroende på att

anskaffningen av olika byggnader skett vid olika tidpunkter och sålunda

vid olika kostnadslägen. Värdeminskningsfaktorn och underhållsfaktorn

kunde invändningsfritt förenas i ett enda procenttal endast om både av­

skrivning och underhåll skulle i princip beräknas på basis av förnyelse­

kostnaden (nyvärdet).

Förbundet hade företagit viss undersökning för att fastställa, vilken pro­

centsats som genomsnittligt ungefärligen skulle erfordras vid de av de sak­

kunniga föreslagna ingångsvärdena. Av undersökningen framginge, att de

sammanlagda godkända årskostnaderna före kriget uppginge till nära 4

procent av det på angivet sätt beräknade byggnadsvärdet. En väsentlig

stegring av procenttalet hade ägt rum under kriget, beroende på att alla

kostnader för byggnadsarbete ökats, medan jordbrukets taxeringsvärden

varit oförändrade. Även efter den år 1945 företagna höjningen av taxe­

ringsvärdena kvarstode, att de sammanlagda årskostnaderna utgjorde mera

än 5 procent av det byggnadsvärde, som enligt schablonmetoden erhölles på

basis av nämnda års taxering. Undersökningen gåve vidare vid handen, att

värdeminskningsbeloppen vore relativt små och underhållskostnaderna be­

tydligt högre. Medan man teoretiskt räknade med att värdeminskningen

borde förhålla sig till underhållet ungefär som 2: 1, vore proportionen här

den omvända.

Om ingångsvärdena skulle bestämmas på sätt föreslagits av de sakkunni­

ga, måste värdeminsknings- och underhållsfaktorn sålunda genomsnittligt

sättas betydligt högre än 3 procent. För att en någorlunda rättvis avväg­

ning av avdragen skulle kunna erhållas för olika förhållanden, måste pro­

centtalet emellertid i sa fall samtidigt differentieras, såväl områdesvis som

för storleksgrupper. Eljest komme de jordbruk, som vore mest lönsamma

och därför hade höga jordbruksvärden, att dessutom gynnas genom stora

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

111

avdrag, medan de dåligt lönande samtidigt bleve straffade med låga av­

drag. Det syntes dock knappast möjligt att på detta sätt nå en anpassning,

som nöjaktigt anslöte sig till förhållandena i de enskilda fallen.

Om nuvarande system därför ännu för någon tid skulle behöva tilläm­

pas, borde värdeminskningsavdragen bättre än nu vore fallet anpassas efter

byggnadsbeståndets värde och varaktighet; särskilt i vissa delar av landet

samt vid mindre och medelstora jordbruk torde en höjning av avdragspro-

centen vara påkallad.

Länsstyrelsen i Kalmar län samt Västernorrlands läns hushållningssäll­

skap ha ansett det tveksamt, om en avskrivning av 3 procent vore tillräck­

lig. Statens forskning skommitté för lantmannabyggnader har framhållit,

att en avskrivning med 3 procent vore ungefär i överensstämmelse med det

verkliga behovet under förutsättning att avdraget grundades på nybygg-

nadskostnaderna; detta vore dock icke fallet om äldre anskaffningsvärden

eller taxeringsvärden skulle bilda underlag för byggnadskapitalet. Läns­

styrelsen i Södermanlands län och Södermanlands läns hushållningssällskap

ha ansett, att avdragsprocenten måste höjas avsevärt för att någorlunda

komma i överensstämmelse med den verkliga värdeminskningen och under­

hållskostnaden. Östergötlands läns hushållningssällskap har uttalat, att en

avskrivning av 3 procent uppenbart vore för låg. Domänstyrelsen har fram­

hållit, att om ingångsvärdena bestämdes med utgångspunkt från 1945 års

taxeringsvärden de årliga kostnaderna för iståndsättande och underhåll av

styrelsens byggnadsbestånd under perioden 1938—1945 uppgått till ungefär

8,2

procent. Även om styrelsens byggnadskostnader under senare år av olika

skäl kunde anses vara större än vad som normalt kunde påkallas, torde dessa

siffror dock visa, att det föreslagna beräkningssättet med en värdeminsk-

ningsfaktor av

2

procent och en underhållsfaktor av

1

procent icke komme

att giva ett skäligt värdeminskningsavdrag för jordbruksbyggnader.

Kristianstads läns hushållningssällskap har givit uttryck åt den uppfatt­

ningen, att jordbrukarna borde få rätt att avdraga 3 procent för underhåll

och värdeminskning, så länge restvärdet av byggnaderna i bokslutet ej

överstege ‘/, av taxeringsvärdet. Skulle däremot byggnadskostnaderna för­

orsaka en ökning av restvärdet över

*/3

av taxeringsvärdet, ville hushåll­

ningssällskapet föreslå, att jordbrukarna finge göra avdrag upp till 7 pro­

cent av byggnadsvärdet.

Örebro läns hushållningssällskap, som förordat, att avdrag för underhåll

måtte medgivas enligt nuvarande grunder, har föreslagit att såsom avdrag

för värdeminskning skulle, i likhet med vad nu vore fallet, medgivas en

procent av det taxerade jordbruksvärdet. Vid ny-, till- eller ombyggnad

skulle avdrag för värdeminskning beviljas enligt amorteringsplan, grundad

på en avskrivning av 2 procent av kostnaderna. Härvid borde emellertid

iakttagas, att därest fastigheten på grund av dylik ny-, till- eller ombygg­

nad åsattes högre taxeringsvärde enprocent-avdraget skulle få användas

allenast på det tidigare åsatta taxeringsvärdet. — Om avdrag för under­

håll och värdeminskning skulle beräknas efter viss procent av taxerings­

112

värdet, borde avdrag få ske med 5 procent av hela det taxerade jordbruks­

värdet; härvid borde restvärdet begränsas till lägst 60 procent av det taxe­

rade jordbruksvärdet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att avskriv-

ningsprocenten borde bestämmas så, att det i byggnaderna nedlagda — icke

avskrivna — kapitalet från år till år bleve en såvitt möjligt rättvisande

mätare av byggnadernas värde. Vid avskrivning med 2 procent av restvär­

det komme anskaffningsvärdet efter 50 år att ha nedbringats till endast

36,44 procent av anskaffningsvärdet, ehuru byggnaderna enligt de sakkun­

nigas mening då skulle behöva utrangeras. Med hänsyn till jordbrukets ra-

tionaliseringsbehov borde en engångsnedskrivning med 25 procent under

utgiftsåret tagas under omprövning. En dylik nedskrivning borde endast

omfatta förbättring och underhåll av hus för personalen samt ekonomi­

byggnader. Då restvärdet skulle åtfölja fastigheten mötte en sådan ned­

skrivning icke betänkligheter ur taxeringssynpunkt; problemet borde helt

bedömas ur ekonomiska, jordbrukspolitiska och statsfinansiella synpunk­

ter. Härutöver borde medgivas avdrag för värdeminskning och underhåll i

enlighet med de sakkunnigas förslag.

Beträffande avdragsprocenten för reparation och underhåll har Jönkö­

pings läns hushållningssällskap framhållit, att det syntes kunna ifråga­

sättas om en procents avdrag kunde anses tillfyllest. Hallands läns hushåll­

ningssällskap har uttalat, att avdragsprocenten borde höjas betydligt. Väst­

manlands läns hushållningssällskap har yttrat, att det torde kunna ifråga­

sättas om icke procentsatsen borde höjas till 1,5 å 2 procent. Lantbrukssty-

relsen, länsstyrelsen i Örebro län samt Gävleborgs och Värmlands läns hus­

hållningssällskap ha ansett, att avdrag borde medgivas med 2 procent.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lån och Skaraborgs läns hushållningssällskap ha

funnit avdraget böra bestämmas till lägst 2 procent. Svenska lantarbetsgi­

vareföreningen har uttalat, att reparations- och underhållskostnaderna un­

der krigsåren ofta motsvarade 5 å 6 procent av byggnadsvärdet och stundom

betydligt högre procentsats. En omprövning av procentsatsen borde ske

innan förslaget förelädes riksdagen. Sveriges skogsägareförbund har fram­

hållit, att en underhållsfaktor av en procent vore alldeles för låg och icke

tillnärmelsevis täckte de verkliga underhålls- och reparationskostnaderna.

Förbundet hade beträffande ett mycket betydande antal jordbruksfastigheter

av olika storleksordning låtit insamla uppgifter om de avdrag för reparatio­

ner, som under åren 1939—1945 erhållits vid inkomsttaxeringen; de genom­

snittliga underhållskostnaderna för nämnda period hade varierat mellan 2,i—

10,5 procent av byggnadskapitalets schablonvärde, beräknat på grundval av

1945 års taxeringsvärden.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit att det vore av vikt att de

driftsekonomiska grunder, som vore avgörande för värdeminskningspro-

centen, fastställdes av särskilda på detta område sakkunniga personer.

Blekinge läns hushållningssällskap har anfört liknande synpunkter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

113

Länsstyrelsen i Gotlands län och Svenska lantarbetsgivareföreningen ha

framhållit, att procentsatserna borde omprövas tid efter annan, så att de­

samma bleve avpassade efter de faktiska förhållandena i det genomsnittliga

jordbruket.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har betonat, att det vore lämpligt att fast­

ställa en normalprocent, vilken finge över- eller underskridas, därest verk­

ställd utredning därtill gåve anledning; av de sakkunniga angivna procent­

satser vore härvid godtagbara. Även Stockholms och Blekinge läns hushåll­

ningssällskap samt Svenska lantarbetsgivareföreningen ha ansett, att om en

enskild jordbrukare kunde göra sannolikt att hans egna driftsekonomiska

grunder motiverade ett högre avdrag än det schablonmässigt fastställda ett

sådant högre avdrag skulle kunna tillerkännas honom.

Norrbottens läns hushållningssällskap har ifrågasatt särskilda procent­

satser för såväl värdeminskning som underhåll, såvitt gällde norrländska

förhållanden.

g. Fråga om beskattning av belopp, varmed avdrag för värdeminskning och

underhåll av byggnad tidigare medgivits och som återbekommits i samband

med försäljning av jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha övervägt, huruvida de föreslagna reglerna för avskriv­

ning å byggnads värde vid taxeringen böra återverka på inkomstbegreppet

så, att vid avyttring av jordbruksfastighet uppkommande vinst, i den mån

den motsvarar tidigare medgivna avdrag för avskrivning å byggnaderna,

bör beskattas såsom intäkt av jordbruksfastighet oavsett tiden för inne­

havet. De sakkunniga ha framhållit, att enligt förslaget svårigheter visser­

ligen icke förelåge att avgöra till vilken del vinsten motsvarade tidigare åt­

njutna avdrag för underhåll och värdeminskning. Genom att från bygg­

nads- och underhållskapitalets ingående restvärde draga dess senast gäl­

lande restvärde framkomme skillnaden mellan erhållna avdrag för under­

håll och värdeminskning, å ena sidan, och det av ägaren nedlagda kapitalet

för underhåll samt för ny-, till- och ombyggnad, å andra sidan. De sak­

kunniga ansåge emellertid, att frågan om en utvidgning av inkomstbegrep­

pet av nu angiven innebörd borde anstå till dess frågan härom bleve aktuell

även beträffande byggnader tillhörande förvärvskällan rörelse eller annan

fastighet. Denna ståndpunkt syntes så mycket mer motiverad som enligt

de sakkunnigas förslag restvärdet även vid överlåtelse åtföljde fastigheten;

sett på längre sikt skedde därför icke något undandragande från beskatt­

ning på grund av för höga avdrag för underhåll och värdeminskning.

Yttranden.

överståthållarämbetet och Taxeringsnämndsordförandcnas riksförbund

ha ansett, att vid försäljning av fastighet åter be kom­

met belopp, motsvarande tidigare medgivna värde-

8 llihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 191.

minsknings- och underhållsavdrag, borde beskattas oavsett tiden för innehavet. Overståthållarämbetet har därvid framhållit, att om så skedde betänkligheterna mot en relativt hög avskrivningsprocent bleve mindre. En dylik beskattning måste för övrigt anses materiellt befogad även beträffande förvärvskällorna annan fastighet och rörelse. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har icke funnit hinder föreligga för beskattning av sådana belopp, även om man tills vidare icke beskattade återbekomna belopp vid försäljning av annan fastighet eller rörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

h. Arrendators rätt till avdrag för underhåll.

De sakkunniga.

Därest arrendator verkställt underhåll av ägarens byggnader, skall han enligt de sakkunnigas förslag erhålla avdrag för det belopp, som han er­ lagt som kostnad härför. Har arrendatorn utfört de huvudsakliga repara­ tionerna, skall ägaren ej erhålla avdrag för byggnadernas underhåll utan endast för värdeminskning. Har åter arrendatorn utfört endast mindre re­ parationer, skall ägaren det oaktat erhålla fullt avdrag för byggnadernas underhåll.

Yttrande.

I fråga om arrendators rätt till avdrag för underhåll har Sveriges lantbruksförbund framhållit, att, om arrendator utfört endast mindre reparationer, i princip snabbare avskrivning erhölles, än som skulle ha varit fallet, om reparationerna i sin helhet utförts av jordägaren. Hade arrendatorn å andra sidan utfört reparationer, vilka icke vore att anse så­ som mindre, kunde emellertid följden bliva, att avskrivning skedde i lång­ sammare takt än om jordägaren själv utfört reparationerna i sin helhet. Vis­ serligen komme avdrag så småningom att medgivas för jordägarens samt­ liga kostnader, men då det särskilda underhållsavdraget icke medgåves i förevarande fall, bleve tiden, under vilken avskrivningen skedde, utsträckt. Förbundet har vidare understrukit önskvärdheten av att bestämmelser in­ fördes, som reglerade avdragsrätten för det fall, att arrendator utfört ny­ byggnader. Härvid syntes böra beaktas å ena sidan, att arrendatorn erhölle av förhållandena motiverad rätt till avdrag, samt å andra sidan, att jord­ ägaren icke ålades skattskyldighet för åtgärder, som vidtagits av arrenda­ torn, i annan mån än jordägaren komme i besittning av värdet av dessa åtgärder.

i. övergång av byggnad till jordbruksfastighet från annan förvärvskälla

och tvärtom.

De sakkunniga.

Om byggnad, som är taxerad såsom annan fastighet, utan att byta ägare övergår till jordbruksfastighet, skall enligt de sakkunnigas förslag som in­ gångsvärde upptagas det taxeringsvärde såsom annan fastighet, vilket varit

115

byggnaden åsatt. Förvärvas en byggnad, som är avsedd att användas i jord­

bruket eller skogsbruket, genom benefikt fång, skall samma regel tillämpas.

Förvärvas den åter genom köp eller liknande fång, skall köpeskillingen till

den del, den belöper på byggnaden, upptagas såsom ingångsvärde.

Därest å andra sidan byggnad, som ingår i jordbruksfastighet, övergår till

annan förvärvskälla utan att byta ägare eller försäljes, skall ur planen av­

föras ett belopp, motsvarande byggnadens restvärde.

j. Övergången.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha föreslagit, att byggnadskapitalets ingångsvärde vid

övergången till det nya systemet skall, efter jordbrukarens val, beräknas på

något av följande sätt.

1) Om jordbrukaren kan visa den ursprungliga kostnaden för uppförande

av samtliga byggnader, må han såsom ingångsvärde upptaga denna kost­

nad, ökad med kostnaderna för till- och ombyggnad men minskad med tidi­

gare åtnjutna värdeminskningsavdrag.

Därest den ursprungliga byggnadskostnaden icke kan visas, må ingångs­

värdet bestämmas på något av de under 2) och 3) angivna sätten.

2) Såsom ingångsvärde må gälla två tredjedelar av det vid senaste fastig­

hetstaxering åsatta jordbruksvärdet, minskat med däri ingående skogs-

marksvärde över 25 000 kronor samt skäligt värde å mera betydande natur­

tillgångar eller särskilda förmåner. Den för närvarande vid beräkning av

värdeminskningsavdrag beträffande jordbruksfastighet tillämpade regeln

för uppdelning av jordbruksvärdet å jord och byggnader har sålunda kom­

mit till användning även i detta sammanhang. Reduktionen av den del av

jordbruksvärdet, som motsvarar byggnadsvärde, har sin grund i att endast

viss del av skogsmarksvärdet motsvaras av byggnadsvärde.

3) Såsom ingångsvärde må upptagas två tredjedelar av det vid 1938 års

allmänna fastighetstaxering åsatta jordbruksvärdet, minskat med däri in­

gående skogsmarksvärde överstigande 25 000 kronor samt skäligt värde å

mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. Härifrån skall avgå

ett belopp, motsvarande erhållna värdeminskningsavdrag. Har efter 1938

års ingång förändringar i byggnadsbeståndet inträtt, skall till det återstå­

ende värdet läggas kostnad för ny-, till- eller ombyggnad samt köpeskilling

för förvärvad byggnad och skäligt värde å byggnad, överförd från annan för­

värvskälla. Avdrag skall å andra sidan göras för erhållna bostadsförbätt-

ringsbidrag och dylika bidrag samt skäligt värde å byggnad, som utrange­

rats, nedbrunnit, avyttrats eller övergått att användas i annan förvärvskälla

än jordbruksfastighet.

Till de under 2) och 3) angivna värdena skall läggas särskilt värde å bygg­

nader, som uppförts för jordbrukets binäringar och skogsbruket men icke

ingå i förstnämnda värden.

Den under 3) angivna metoden för beräkning av ingångsvärdet är enligt

de sakkunnigas mening lämplig att använda i de fall, då ny-, till- eller om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

116

byggnad i större omfattning ägt rum efter ingången av år 1938; i mitten av

1930-talet inträdde nämligen en betydande stegring av byggnadskostna-

derna.

De sakkunniga ha övervägt att föreslå schablonmässiga ingångsvärden

för fasta maskiner. Med hänsyn till att sådana inventarier förekomma i

väsentligt olika omfattning å skilda fastigheter och att de jordbrukare, som

kunna visa anskaffningskostnaden, icke böra få en förmånligare ställning

i beskattningsavseende än övriga jordbrukare ha de sakkunniga emellertid

icke ansett sig böra förorda, att särskilt värde å fasta inventarier får upp­

tagas vid övergången.

Yttranden.

I vissa yttranden ha framförts erinringar mot de sakkunnigas förslag rö­

rande fastställelse av byggnadskapitalets ingångsvärde.

Sålunda har länsstyrelsen i Värmlands län framhållit, att enligt gällande

bestämmelser i skogsmarksvärdet icke beräknades ingå värdet å andra bygg­

nader, avseende skogsbruket, än mindre byggnader såsom skogshärbärgen

o. d. Det vore principiellt oegentligt att över huvud lägga skogsmarkens

värde som grundval för beräkning av avdrag för byggnader, enär skogs­

marksvärdet icke i någon mån vore uttryck för byggnadsvärde. Skogsmarks­

värdet borde därför som regel eller åtminstone i den mån det överstege ett

mera obetydligt belopp, t. ex. 1 000 kronor, frånräknas jordbruksvärdet.

Länsstyrelsen i Örebro län har hävdat, att vid bestämmande av ingångs­

värdet hänsyn borde tagas till hela skogsmarksvärdet. En mängd mindre

arrende- och torpställen måste finnas för huggare och framför allt körare.

Dessa arrendeställen åsattes visserligen i regel särskilda taxeringsvärden,

men med hänsyn till läge och jordens beskaffenhet bleve dessa vanligen

mycket låga och motsvarade icke alls nedlagda byggnadskostnader. Om hela

skogsmarksvärdet icke finge påverka avskrivningsunderlaget, borde begräns­

ningen göras procentuell. Örebro läns hushållningssällskap har yttrat, att

någon begränsning av skogsmarksvärdet vid fastställande av ingångsvärdet

icke borde äga rum. Kalmar läns södra hushållningssällskap har framhållit,

att tillräcklig hänsyn icke tagits till det förhållandet, att i skogsbygderna

byggnadsbeståndet till en del betingades av det med jordbruket förenade

skogsbruket.

Stockholms, Blekinge och Västernorrlands läns hushållningssällskap ha

ansett det böra övervägas, huruvida icke de skattskyldiga, som vid över-

gångstillfället hade ett stort bevisbart reparationsbehov, kunde erhålla kom­

pensation härför genom viss förhöjning av byggnadskapitalet; dessa skatt­

skyldiga bleve eljest missgynnade i förhållande till dem, som under de se­

naste åren under högkonjunkturen reparerat sitt byggnadsbestånd.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit, att hänsyn borde kunna ta­

gas till förändringar i byggnadsbeståndet även för det fall, att ingångsvär­

det skulle fastställas med hänsyn till senast åsatta taxeringsvärde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

117

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att det torde vara praktiskt

omöjligt att beräkna ingångsvärdet med utgångspunkt Irån jordbruksvärdet

vid 1938 års allmänna fastighetstaxering, enär de skattskyldiga mera sällan

torde kunna förebringa utredning om erhållna värdeminskningsavdrag.

Länsstyrelsen i Kalmar län har yttrat, att den skattskyldige borde med­

givas rätt att tillämpa andra ingångsvärden än de av de sakkunniga före­

slagna, därest han visade att de förra värdena vore riktigare.

Stockholms och Västernorrlands läns hushållningssällskap ha framhållit,

att ingångsvärdena icke borde slutgiltigt fastställas vid taxeringen för över­

gångsåret; de skattskyldiga borde kunna få frågan om ingångsvärdets stor­

lek upptagen till förnyad prövning inom förslagsvis fem år från övergångs­

året. Värmlands läns hushållningssällskap har uttalat sig på liknande sätt.

Västernorrlands läns hushållningssällskap har ansett taxeringsvärdet prin­

cipiellt kunna godtagas såsom grund för ingångsvärdets bestämmande men

funnit det angeläget, att möjligheter lämnas öppna att i särskilda fall vid­

taga erforderliga jämkningar däri.

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader, som icke funnit

förslaget tillfredsställande ur jordbruksekonomiska synpunkter, har an­

fört:

Mot det förslag till ändrade bestämmelser på området, som taxeringssak-

kunniga framlagt, vill forskningskommittén anmäla vissa ur jordbrukseko-

nomisk synpunkt principiella erinringar. Genom att låta värdeminsknings-

avdraget utgå på en anskaffningskostnad, som stundom kan hänföra sig till

en relativt långt tillbaka liggande tidpunkt, komma inte de under beskatt­

ningsåret föreliggande utgifterna att i vederbörlig utsträckning beaktas. Un­

der den senaste tiden ha nämligen betydande stegringar i byggnadskostna-

derna ägt rum. Det byggnadskapital, som nuvarande brukare måste avskri­

va, är därför i regel betydligt högre än uppföringskostnaderna för förhan-

denvarande byggnader. Det synes därför rent principiellt vara skäligt, att

reproduktionsvärdet å byggnaderna lägges till grund för avskrivningen. Det

är emellertid uppenbart, att beräkningar av detta värde äro förenade med

betydande svårigheter av praktisk art, framför allt därigenom att ett säkert

statistiskt material på området ännu saknas. Forskningskommittén vill där­

för inte nu påyrka, att avskrivningen baseras på reproduktionsvärdet.

Då anskaffningskostnaden icke kan visas, ha taxeringsakkunniga, som

ovan anförts, föreslagit, att */, av taxeringsvärdet i stället bör ligga till grund

för avdragsberäkningen. Häremot kunna allvarliga erinringar göras. För det

första blir det på så sätt beräknade avdragsbeloppet i regel för lågt.-----------

överlag gäller här att nybyggnadsvärdena väsentligt överstiga taxerings­

värdena. Det är följaktligen uppenbart, att de missförhållanden, som vidlåda

nuvarande bestämmelser i avseende på avdragsbeloppets storlek, alltjämt

kvarstå, då taxeringsvärdena skola bilda underlag för beräkningen av bygg-

nadskapitalet. För det andra komma ifrågavarande bestämmelser att miss­

gynna de ur räntabilitetssynpunkt sämst ställda jordbruken. -— — —

Av vad som här anförts torde ha framgått att taxeringsvärdet icke är

lämpligt som underlag för bestämmande av värdeminskningsavdrag för jord­

brukets byggnader i samband med inkomsttaxeringen. I regel bli avdragen

därigenom för låga. Alldeles särskilt gäller detta för mindre jordbruksfastig­

heter samt för egendomar med låga jordvärden. Att grunda avdragen på

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

äldre anskaffningsvärden innebär inte heller någon rationell lösning, då

delta värde i regel icke nu svarar mot de nominella värdena.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att en undersökning givit vid han­

den, att den föreslagna schablonregeln lämnade mycket ojämna resultat i de

enskilda fallen. Ingångsvärdena komme alt stå i mycket växlande förhållan­

den till förnyelsekostnaden. I enstaka fall, där byggnaderna under senare år

i huvudsak nybyggts och kostnaderna härför kunde redovisas, komme in­

gångsvärdena att någorlunda ansluta sig till nuvarande anskaffningskost­

nader. I andra fall, och detta gällde större jordbruk i områden med höga

jordvärden, gåve schablonmetoden ingångsvärden, som motsvarade eller

överstege anskaffningskostnaderna 1939. För övriga jordbruk komme in­

gångsvärdena att ligga väsentligt under anskaffningskostnaderna 1939 och

till mycket stor del (mindre jordbruk i allmänhet) att hålla sig vid endast

halva återanskaffningskostnaden under nämnda år. Dessa ojämna resultat

ledde dels till att underlaget för avskrivning icke bleve rättvist avvägt i de

enskilda fallen, dels till att en enhetlig procentuell regel för avdragens be­

räkning icke kunde uppställas. Länsstyrelsen i Kristianstads län har jämväl

understrukit, att enligt schablonregeln fastställda ingångsvärden komme att

innebära för vissa fastigheter en övervärdering och för andra en undervär­

dering av byggnadskapitalet. Skaraborgs läns hushållningssällskap har ut­

talat, att en fastighet med bördig jord och gott läge hade högre taxerings­

värde per arealenhet åker än en fastighet med jordmån av mindre god be­

skaffenhet och sämre läge, även om byggnadsbeståndet i båda fallen vore

lika gott och av samma storlek. Skillnaden kunde vara avsevärd inom ett

och samma län och betydande, om man på samma sätt jämförde exempelvis

gårdar i de sydligaste landskapen med gårdar i Mellansverige och Skara­

borgs län. Förhållandet bleve enahanda, om man jämförde gårdar av olika

storlekar. Om byggnadsbeståndet även vid denna jämförelse förutsattes vara

av samma kvalitet, stegrades byggnadskostnaderna per hektar vid minskad

jordstorlek avsevärt snabbare än taxeringsvärdena. För Mellansverige och

icke minst för Skaraborgs län borde byggnadsvärdet sättas högre än 2/3 av

taxeringsvärdet. Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett det uppen­

bart att betydande svårigheter måste uppställa sig då det gällde att fast­

ställa ingångsvärdena. Genom att utgå från den ursprungliga byggnadskost-

naden bortsåge man från penningvärdets försämring. Byggnadsvärdet borde

uppskattas till en väsentligt större del av jordbruksvärdet än 2/s.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit, att viss differentiering med varierande

ingångsvärden borde övervägas, varvid ingångsvärdet borde sättas högre

vid de små brukningsdelarna och vid jordbruk av mindre god beskaffenhet.

Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt, att man beträffande de mindre

jordbruken skulle jämka ingångsvärdena efter nästkommande fastighets­

taxering. Blekinge läns hushållningssällskap har framhållit, att en i möj­

ligaste män riktig och rättvis bedömning av byggnadernas värde vid över­

gången till det nya avskrivningsförfarandet måhända skulle kunna ernås,

om man införde det föreslagna systemet först efter det en ny allmän fastig­

hetstaxering skett.

119

Jämtlands läns hushållningssällskap har uttalat, att om någon tillförlit­

ligare metod än den föreslagna icke kunde konstrueras för schablonmässig

beräkning av ingångsvärdet det torde bliva nödvändigt att verkställa en sär­

skild taxering från fall till fall. Åtminstone borde möjlighet härtill föreligga,

då de på annat sätt beräknade värdena visade sig vara uppenbart missvisan­

de. Länsstyrelsen i Kronobergs län har föreslagit, att ingångsvärdena be­

stämdes efter individuell värdering, som skulle verkställas av särskilda

nämnder. Kalmar läns södra hushållningssällskap har funnit det fullstän­

digt otänkbart att på sätt de sakkunniga föreslagit komma fram till ens

någorlunda riktiga ingångsvärden. Skulle över huvud nya grunder för av­

skrivning å jordbrukets byggnader tillämpas, måste ingående värdet av

byggnadsbeståndet fastställas individuellt.

k. Departementschefen.

Även om vissa skäl kunna anses tala för den av de sakkunniga före­

slagna samordningen av värdeminsknings- och underhållsavdragen, kunna

å andra sidan — såsom i åtskilliga yttranden framhållits — mot förslaget

riktas erinringar i ett flertal hänseenden. Då avdrag för underhåll varje

år skall medgivas med en viss procentuell del av underhållskapitalet, oav­

sett om jordbrukaren haft någon utgift för reparation eller icke och obe­

roende av om utgiften över- eller understiger den ifrågavarande delen av

underhållskapitalet, kommer förslaget att medföra bristande överensstäm­

melse mellan räkenskaper och avskrivningsplaner. Förslaget innebär vidare

ett avsteg från principen om skatt efter förmåga, i det att avdrag vid taxe­

ring icke erhålles för de utgifter, som den skattskyldige verkligen fått vid­

kännas under beskattningsåret. Då avdrag för reparationer årligen får till­

godonjutas med visst belopp, vare sig jordbrukaren verkställer reparationer

eller icke, ligger häri en fara för att underhållet kan komma att skjutas

på framtiden. Med hänsyn till svårigheten att avgöra hur stor del av köpe­

skillingen för försåld fastighet som belöper på byggnad ha de sakkunniga

föreslagit att restvärdet skall följa fastigheten. Härav skulle följa, att om

säljaren på grund av underlåtenhet att verkställa erforderliga reparationer

konsumerat en betydande del av underhållskapitalet köparen skulle som

ingångsvärde få tillämpa endast det sålunda reducerade restvärdet. Detta

skulle kunna medföra komplikationer i avtalsförhållandena mellan köpare

och säljare.

En ytterligare olägenhet av den föreslagna samordningen av värdeminsk­

nings- och underhållsavdragen är att den icke kan göras tillämplig beträf­

fande förvärvskällan jordbruksfastighet i dess helhet. Metoden kan så­

lunda svårligen användas såvitt angår arrendator; denne skall också en­

ligt förslaget åtnjuta avdrag för kostnad för underhåll enligt nuvarande

regler.

De erinringar, som sålunda kunna riktas mot förslaget om samordning

av värdeminsknings- och underhållsavdrag, äro enligt min mening så bety­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

120

dande att jag icke anser mig kunna förorda förslaget i denna del. Avdrag

för underhåll bör därför för den jordbrukare, som taxeras efter kontant-

principen, alltjämt medgivas enligt nu gällande regler, d. v. s. med belopp,

som erlagts under beskattningsåret. För den jordbrukare, som taxeras ef­

ter bokföringsmässiga grunder, bör avdrag för underhåll beviljas på sam­

ma sätt som för rörelseidkare, d. v. s. utgiften bör få avdragas det år, då

densamma enligt vedertagen bokföringssed bör upptagas i räkenskaperna

såsom utgiftspost (vanligen det år utgiften gjorts eller då skuld därå upp­

kommit).

I några yttranden har framhållits, att det missförhållande i samband

med taxeringen av s. k. lyxjordbruk, som låge däri att avdrag för bety­

dande underskott beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet finge åt­

njutas från inkomsten av annan förvärvskälla, till stor del skulle avhjäl­

pas genom den föreslagna formen för avdrag för underhåll av byggnad. Då

jag icke upptagit sakkunnigförslaget i berörda del, kan alltjämt avdrag

komma att ske för underskott, som uppstår å dylika jordbruk. Innan av­

drag för underskott medgives, bör beskattningsnämnd naturligen noggrant

granska, att alla inkomst- och utgiftsposter äro i deklarationen upptagna

till riktiga belopp. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att värdet av na­

turaförmåner taxeras till skäliga belopp samt att utgifter för personal och

materialier eller eljest icke avse ej avdragsgilla kostnader för förbättring

av egendomen eller ägarens levnadskostnader. Uppkommer efter de juste­

ringar av de deklarerade beloppen, som må föranledas av den verkställda

granskningen, ändock underskott å jordbruksfastigheten, kan detta med

nuvarande bestämmelser icke vägras.

Vad som skattemässigt skall anses såsom byggnad får i praxis avgöras

med ledning av gällande bestämmelser.

Avdrag för värdeminskning av byggnad å jordbruksfastighet bör medgivas

med viss procent av byggnadens värde. I fråga om rörelse beräknas värde-

minskningsavdraget i regel å det taxerade byggnadsvärdet. Kan utredning

om byggnadens anskaffningsvärde förebringas, beräknas emellertid avdraget

å detta värde. I jordbruket höra byggnader och jord intimt samman, och det

är svårt att uppdela taxeringsvärdet i en del, som avser byggnaderna, och

en annan del, som avser jorden. Skall värdeminskningsavdraget beräknas

å del av taxeringsvärdet, torde därför annan utväg icke stå till buds än att

liksom för närvarande antaga, att två tredjedelar av det taxerade jord­

bruksvärdet belöpa på byggnaderna, och beräkna avdraget på nyssnämnda

del. Härvid bör jordbruksvärdet minskas med däri ingående skogsmarks-

värde, i den mån det överstiger visst belopp, vilket kan anses motsvara bygg­

nadsvärde, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och

särskilda förmåner. Det skogsmarksvärde, som kan anses motsvara bygg­

nadsvärde, bör såsom de sakkunniga föreslagit skäligen uppskattas till

25 000 kronor. Naturtillgångar och särskilda förmåner torde böra betraktas

såsom mera betydande, om skäligt värde därå överstiger en tiondedel av det

taxerade jordbruksvärdet. Då ett sålunda schablonmässigt bestämt bygg­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

121

nadsvärde stundom kan mera avsevärt avvika från det verkliga byggnads­

värdet, bör jordbrukaren ha möjlighet att beräkna avdraget å anskaffnings­

värdet. För att så skall få ske, bör han åvägabringa utredning om byggnads

anskaffningskostnad. Svårigheter att förete sådan utredning föreligga natur­

ligen icke sällan om byggnaden uppförts för längre tid sedan. Genom det

förslag som jag här efteråt framlägger om bestämmande av ingångsvärde

å byggnad skapas emellertid möjlighet för jordbrukare att övergå till att

beräkna värdeminskningsavdraget å anskaffningsvärdet. De skäl, som tidi­

gare anförts emot en beräkning av värdeminskningsavdrag beträffande in­

ventarier enligt restvärdesmetoden, tala även emot att beräkna avdragen för

värdeminskning av byggnad enligt nämnda metod.

I anskaffningsvärdet böra inräknas samtliga material- och arbetskost­

nader; i arbetskostnaderna böra ingå löner icke blott till arbetstagare, som

anställts särskilt för byggnadsarbetet, utan även till arbetstagare, som äro

anställda för den egentliga jordbruksdriften men deltaga i byggnadsar­

betet. Vid sådant förhållande bör givetvis vid beräkning av nettointäkten

av jordbruksfastighet avdrag icke medgivas för dessa lönekostnader.

Avskrivningsprocentens storlek bör bestämmas i praxis med hänsyn till

byggnads varaktighetstid. År på grund av särskilda omständigheter bygg­

nadens värde för jordbruksdriften begränsat till förhållandevis kort tid,

t. ex. därför att en av arrendator uppförd byggnad enligt arrendeavtalet icke

skall lösas av jordägaren vid arrenderättens slut, bör avskrivningsprocenten

bestämmas med hänsyn härtill. I fråga om rent tillfälliga byggnader, av­

sedda att användas endast ett fåtal år, bör byggnadskostnaden i sin helhet

få avdragas för det år, då utgiften för byggnadens uppförande ägt rum.

Värdet å fasta maskiner i rörelse i form av särskilt maskinvärde angi-

ves vanligen till skillnaden mellan hela byggnadsvärdet och värdet av bygg­

naden bortsett från maskinerna. Då taxerat byggnadsvärde svårligen kan

fastställas beträffande jordbruksfastighet, kan ej heller gärna komma i

fråga att bestämma särskilt maskinvärde å maskiner å jordbruksfastighet.

Därest dessa ha relativt högt värde och kortare varaktighet än den egent­

liga byggnaden, bör därför —• såsom de sakkunniga förordat — hänsyn ta­

gas till nämnda förhållande genom att värdeminskningsavdrag för maski­

nerna medgives med högre procentsats än som tillämpas för byggnaden i

övrigt. I sådant fall bör jordbrukaren förete utredning om maskinernas an­

skaffningsvärde.

Sveriges lantbruksförbund och Statens forskningskommitté för lantman­

nabyggnader ha ansett, att avskrivning för värdeminskning av byggnad rätte­

ligen borde beräknas å förnyelsekostnaden (nyvärdet) för byggnadsbestån­

det. I likhet med de sakkunniga finner jag mig bl. a. med hän,syn till svårig­

heten att fastställa nybyggnadskostnaden icke böra förorda, att avskrivning

sker på ett dylikt underlag.

I fråga om avdrag vid utrangering eller rivning av byggnad i jordbruk

böra tillämpas samma bestämmelser som i motsvarande hänseende gälla

beträffande byggnad i rörelse. Om den skattskyldige förebringar utredning

122

om anskaffningsvärdet och vid beskattningen åtnjutna värdeminskningsav-

drag, bör sålunda avdrag få ske för vad som återstår oavskrivet av anskaff­

ningsvärdet, i den mån detta belopp överstiger vad som influtit vid avytt­

ring av byggnadsmaterialier och dylikt i samband med utrangeringen eller

rivningen.

Då avdrag för värdeminskning av byggnad i jordbruk enligt departe-

mentsförslaget skall medgivas på i huvudsak enahanda sätt som för när­

varande sker beträffande byggnad i rörelse och då vid överlåtelse av fastig­

het i rörelse återbekomna belopp, som motsvara tidigare medgivna värde-

minskningsavdrag, icke utgöra skattepliktig intäkt, finner jag, att ej heller

motsvarande belopp, såvitt gäller jordbruksfastighet, böra beskattas.

Såsom förut berörts är det av vikt att jordbrukarna ha möjlighet att be­

räkna värdeminskningsavdraget för byggnad å dennas anskaffningskost­

nad. Därest denna kan visas, bör vid övergången såsom ingångsvärde upp­

tagas den ursprungliga anskaffningskostnaden, ökad med kostnaderna för ny-,

till- och ombyggnad samt förvärv av byggnad men minskad med beloppet

av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag och oavskrivet värde å utrange­

rad eller avyttrad byggnad.

Om anskaffningskostnaden icke kan visas, bör såsom avskrivningsunder­

lag tjäna annat värde, vilket skäligen kan anses motsvara byggnadsvärdet

vid övergången till det nya systemet. Såsom förut omnämnts föreslås de

nya bestämmelserna skola träda i kraft den 1 januari 1953 och tillämpas

vid taxering första gången år 1954. År 1952 skall allmän fastighetstaxering

äga rum. Det synes då lämpligt att ingångsvärdet å byggnad bestämmes med

utgångspunkt från det vid sistnämnda taxering åsatta jordbruksvärdet. Så­

som ingångsvärde bör då gälla två tredjedelar av jordbruksvärdet, minskat

med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger 25 000 kronor,

samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda för­

måner. Ha särskilda värden åsatts byggnader, som uppförts för jordbrukets

binäringar eller skogsbruket, ingå dessa värden i den del av jordbruksvärdet,

som icke belöper å skogsmark. Något tillägg för dylika värden bör alltså icke

komma i fråga. Det sålunda bestämda ingångsvärdet kan då tjäna såsom

avskrivningsunderlag och därefter påbyggas med senare tillkommande bygg-

nadskostnader, vilka äro att hänföra till ny-, till- eller ombyggnad eller

därmed jämförlig förbättring.

Om jordbrukare senare än den 1 januari 1953 övergår till inkomstbe­

räkning enligt bokföringsmässiga grunder och taxering för det första räken­

skapsåret skall ske senare än år 1954, bör, om ingångsvärdet å byggnad

skall bestämmas schablonmässigt på sätt nyss sagts, nämnda värde fast­

ställas med utgångspunkt från det jordbruksvärde, vilket åsatts vid den

fastighetstaxering, som verkställts närmast före det första räkenskapsårets

utgång.

I de fall, då ingångsvärdet å byggnad bestämmes schablonmässigt med

utgångspunkt från taxerat jordbruksvärde, bör, om särskilda omständighe­

ter föranleda därtill, ett sålunda bestämt ingångsvärde kunna jämkas. Så

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

hör kunna ske, exempelvis om byggnaden är av särskilt dålig eller särskilt

god beskaffenhet.

Därest jordbrukaren kan visa anskaffningskostnaden åfasta maskiner (den

ursprungliga med tillägg av kostnad för senare anskaffade fasta maskiner),

bör ingångsvärdet bestämmas till nämnda kostnad, minskad med beloppet

av tidigare åtnjutna å maskinerna belöpande värdeminskningsavdrag och

oavskrivet värde å utrangerade eller avyttrade maskiner. Kan anskaffnings­

kostnaden icke visas, torde såsom ingångsvärde böra tjäna skäligt värde,

motsvarande uppskattat saluvärde vid övergången.

Vad förut sagts om avdrag för värdeminskning av byggnad bör gälla vare

sig inkomsten av jordbruksfastighet beräknas enligt kontantmetoden eller

efter bokföringsmässiga grunder, dock med det undantaget att de föreslagna

bestämmelserna rörande avdrag vid utrangering eller rivning böra tillämpas

endast vid inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder.

D. Avdrag för underhåll och värdeminskning av

täckdikningsanläggning.

Enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen får avdrag göras för repara­

tion och underhåll av diken. Däremot får enligt 2 mom. samma författ-

ningsrum avdrag icke ske för kostnad för grundförbättring å fastigheten,

såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning m. m. Enligt anvisningarna

till nämnda paragraf, punkt 7, räknas såsom avdragsgill underhållskostnad,

bland annat, kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd

täckdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdik­

ning. Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av dyr­

barare material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till grund­

förbättring, får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med ena­

handa material som det gamla skulle kostat.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att då en väl utförd täckdikning icke kunde

beräknas äga bestånd under längre tid än i genomsnitt 70 år de sakkunniga

ansåge riktigt, att avdrag borde få ske ej blott för kostnaden för underhåll

utan även för den värdeminskning, som täckdikningsanläggningen vore un­

derkastad trots åtgärder för dess vidmakthållande. Denna ståndpunkt syn­

tes även motiverad därav att kostnaderna för täckdikning uppginge till re­

lativt höga belopp.

Till belysande av kostnadernas storlek ha de sakkunniga återgivit resul­

tatet av en utredning angående dikningskostnader i Östergötlands län vid

arbeten, ledda av dikningsförmän under åren 1935—1944. Utredningen ut­

visar bl. a. för åren 1935 och 1944 följande kostnader:

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

123

År

Arbete och

Kostnader per hektar

transporter

Material

Total

Kr.

%

Kr.

%

Kr.

1935.............. 225

60

148

40

373

1944.............. 490

64

281

36

771

124

De sakkunniga ha föreslagit, att i likhet med vad som förordats skola

gälla beträffande byggnader i jordbruket avdragen för underhåll och värde­

minskning av täckdikning skola samordnas. Det värde, som skall läggas till

grund för beräkning av avdragen, benämnes enligt förslaget anlåggnings-

och underhållskapitalet. Anläggningskapitalet utgöres av kostnaden för

täckdikningens anordnande, underhållskapitalet av utgifterna för dess vid­

makthållande. Jordbrukaren har att lämna utredning angående det anlägg­

nings- och underhållskapital, som nedlagts i fastigheten under visst beskatt­

ningsår. I underhållskapitalet får icke inräknas kostnad för avlöning till

personal, som huvudsakligen är anställd för den egentliga jordbruksdriften.

Avdrag för annan kostnad än materialkostnad får ske endast om anlägg­

ningen utförts enligt plan upprättad av sakkunnig person, t. ex. lant-

bruksingenjör eller jordbrukskonsulent. Avdragen skola beräknas å anlägg­

nings- och underhållskapitalets restvärde; alternativt äger jordbrukaren rätt

att lägga anläggningskostnaden till grund för avdragens beräkning. För be­

räkning av avdragen har föreslagits en plan liknande den, som tidigare

förordats skola tillämpas vid beräkning av avdrag för underhåll och värde­

minskning av jordbrukets driftbyggnader.

De sakkunniga ha yttrat, att det givetvis tillkomme praxis att fastställa

procentsatsens storlek med hänsyn till täckdikningens beräknade varaktig-

hetstid. Såsom förut omnämnts kunde varaktighetstiden för en väl utförd

täckdikning uppskattas till i genomsnitt 70 år. Vid procentsatsens avväg­

ning borde vidare hänsyn tagas till att kostnaderna för underhåll av täckdik­

ning i regel torde vara relativt obetydliga. Å andra sidan borde framhål­

las, att i de fall, då täckdikning utförts av annat material än tegelrör, en

kortare varaktighetstid kunde förutses. Med utgångspunkt härifrån borde

en avskrivning efter 2 procent i allmänhet giva ett riktigt resultat.

Om arrendaior utfört täckdikningsarbete, iskall enligt förslaget jordäga­

ren påföra anläggningskapitalet vad han utgivit i ersättning till arrenda-

torn. Avdrag för ersättningen får sålunda icke ske på en gång utan åtnju-

tes successivt enligt planen. Arrendator äger vid taxeringen åtnjuta avdrag

för den del av kostnaden, som icke kommer att ersättas av jordägaren.

Denna del skall fördelas på den beräknade arrendetiden.

Vad beträffar frågan om beräkning av anläggnings- och underhållskapi­

talet vid övergången till det nya systemet ha de sakkunniga övervägt möj­

ligheten att fastställa ett ingångsvärde å befintliga täckdikningsanläggning-

ar. De sakkunniga ha emellertid funnit att en individuell prövning torde

vara omöjlig att genomföra i praktiken med hänsyn till det stora antal fas­

tigheter, varom här är fråga. Att schablonmässigt fastställa ett ingångs­

värde har ej heller ansetts möjligt med hänsyn till de olika förhållanden i

fråga om täckdikning, som råda beträffande skilda fastigheter. De sakkun­

niga ha därför funnit, att hänsyn icke kan tagas till de kostnader för täck­

dikning, vilka före övergången nedlagts å en jordbruksfastighet. Detta tor­

de enligt de sakkunnigas mening icke innebära någon olägenhet i förhål­

lande till nuvarande regler, enligt vilka avdrag icke får ske för sådana kost­

nader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

125

Yttranden.

De sakkunnigas förslag rörande avdrag för underhåll och

värdeminskning av täckdikningsanläggning har i hu­

vudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden. Vissa

erinringar ha dock framförts.

Sveriges lantbruksförbund har sålunda framhållit, att underhållskostna­

derna borde få avdragas direkt såsom driftkostnad, enär de vore låga i för­

hållande till anläggningskostnaderna och svåra att avskilja från driftkost­

naden i övrigt. Avdrag för värdeminskning borde i princip beräknas på

grundval av förnyelsekostnaderna, men det innebure icke någon så stor

olägenhet om avdraget beräknades med utgångspunkt från de ursprungliga

anläggningskostnaderna. Därest större förskjutning av kostnadsläget in­

träffade, torde en i huvudsak tillfredsställande anpassning härtill kunna

ernås genom att avdragsprocenten ändrades något, så att hänsyn därigenom

toges till förnyelsekostnaden för äldre anläggningar. Vid fastighetsöverlå­

telse borde dock i de fall, då säljaren bleve underkastad realisationsvinst­

beskattning respektive haft rätt att göra avdrag för realisationsförlust,

jämkning av restvärdet ske på motsvarande sätt som förbundet föreslagit

i fråga om byggnadernas restvärde.

Kammarrätten, överståthållaråmbetet samt länsstyrelsen i Malmöhus län

ha i tillämpliga delar hänvisat till sina yttranden angående avdrag för un­

derhåll och värdeminskning å byggnad.

Sveriges lantbruksförbund samt länsstyrelserna i Gotlands och Norrbot­

tens lån ha icke funnit bärande skäl föreligga för att tillämpa olika beräk­

ningsgrunder för anläggningskapitalet, beroende på om täckdikningen ut­

förts enligt plan av sakkunnig eller icke.

Sveriges lantbruksförbund och Svenska lantarbetsgivareföreningen ha

framhållit, att till täckdikningsanläggning jämväl borde hänföras täckta

avlopp från sådan anläggning.

I några yttranden har en årlig avskrivning med 2 procent

ansetts otillräcklig.

Hallands läns hushållningssällskap har sålunda framhållit, att en täck­

dikningsanläggning borde vara helt avskriven efter 25 år. Gotlands och Kal­

mar låns norra hushållningssällskap ha föreslagit en årlig avskrivning med

3 procent. Kronobergs låns hushållningssällskap har ansett, att avdrags­

procenten borde sättas olika allt efter materialets större eller mindre var­

aktighet, förslagsvis 2 procent för rördikning och 4 procent för trädikning.

I vissa yttranden har framhållits, att ingångsvärde borde få

beräknas även för äldre täckdikningsanläggningar. Så

har skett i yttranden, avgivna av Stockholms och Blekinge läns hushållnings­

sällskap. Länsstyrelsen i Kronobergs lån har funnit starka skäl tala för en

uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna. Svenska lantarbetsgivare­

föreningen har anfört, att det icke vore mer än skäligt, att någon kompen­

sation bereddes jordbruket för de kostnader, som faktiskt nedlagts på jord­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

brukets fastigheter i grundförbättringar i syfte att ernå lägre driftkost­ nader och bättre produktion; därest ingångsvärde icke erhölles skulle detta säkerligen åstadkomma stor irritation bland jordbrukarna och även skogs­ ägarna. Länsstyrelsen i Uppsala län samt Jönköpings, Västmanlands och

Jämtlands läns hushållningssällskap ävensom Sveriges lantbruksförbund ha framhållit, att efter därom framlagd utredning skäligt ingångsvärde borde medgivas.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att värdet av anläggning utförd med rör efter år 1938 borde beaktas. Hallands läns hushållningssällskap har ansett, att hänsyn borde tagas till anläggning som kunde styrkas vara ut­ förd under förslagsvis de tio senaste åren. Kronobergs låns hushållnings­ sällskap har funnit skäligt, att avskrivning medgåves för efter förslagsvis år 1935 nedlagda och av deklaranten styrkta täckdikningskostnader, i den mån dessa ej vid övergången finge anses amorterade enligt den procentsats, som därefter skulle gälla. Skaraborgs läns hushållningssällskap har yttrat, att ingångsvärde borde upptagas för anläggning utförd efter år 1938 enligt vederbörligen upprättad plan. I de fall kostnaderna för sådana anläggningar icke kunde styrkas, borde som ingångsvärde kunna fastställas ett visst värde per hektar. Östergötlands och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap ha föreslagit, att ingångsvärde skulle beräknas för anläggning utförd enligt plan under de tio senaste åren. Sistnämnda hushållningssällskap har jämväl framhållit, att för de år dräneringen vid bestämmelsernas ikraftträdande redan utnyttjats en amortering av 2 procent för år möjligen syntes böra avräknas å anläggningskapitalet. Stiftsnämnden i Skara har givit uttryck åt i huvudsak samma uppfattning. I

I vissa yttranden har framhållits att avdrag borde medgivas även för vissa andra anläggningar än täckdikning s- anläggningar.

Sveriges lantbruksförbund har betonat, att förslaget icke medgåve av­ skrivning å anläggningskostnaderna för andra grundförbättringar än täck- dikningsanläggningar, såsom markvägar, skogsvägar, broar, vattenavled- ningar, nyodlingar och sjösänkningar. I den mån kostnaderna för dylika anläggningar täcktes av en varaktig värdeökning och anläggningarna med vederbörligt underhåll hade en bestående användbarhet, borde avdrag för anläggningskostnaderna givetvis icke förekomma. En dylik värdeökning och bestående användbarhet förelåge emellertid i många fall icke, och i sådana fall borde avdrag därför medgivas. Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Blekinge och Hallands läns hushållningssällskap samt Svenska lantarbetsgivareföreningen ha yttrat, att grundförbättringar av förevarande slag borde inräknas i avskrivningsunderlaget.

Sveriges lantbruksförbund har vidare framhållit, att de sakkunniga helt bortsett från specialodlingar av mångårig beskaffenhet, nämligen frukt-, bär- och plantkulturer, vilka ofta representerade betydande och efter sin ålder varierande värden. Man borde beträffande dessa kulturer lämpligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

127

tillämpa ett avskrivningsförfarande av samma art som beträffande bygg­

nader och täckdikningsanläggningar. Skulle ett dylikt avskrivningsförfa­

rande icke kunna medgivas, borde jordbrukarna åtminstone erhålla rätt att

även i fortsättningen avdraga anläggningskostnaden för nya kulturer samt

ersättningskulturer vid tiden för deras anläggande. I fråga om mindre kul­

turer syntes sistnämnda förfaringssätt i regel böra tillämpas. Stockholms,

Uppsala och Blekinge läns hushållningssällskap ha jämväl ansett, att kul­

turer av förevarande slag borde beaktas vid fastställande av avskrivnings­

underlaget.

Departementschefen.

Enligt gällande bestämmelser medgives avdrag för värdeminskning —

utom beträffande aktier, andelar, vissa rättigheter och liknande tillgångar

samt inventarier — endast i fråga om byggnader. Täckdikningsanläggning­

ar, vägar, fruktkulturer och liknande anläggningar äro att hänföra till fastig­

het men kunna icke anses utgöra byggnad. Om behov av avskrivning å dylika

tillgångar i särskilda fall skulle anses vara för handen, är det en fråga, som

berör icke blott jordbruksfastighet utan även rörelse. Denna fråga bör därför

lösas i ett sammanhang för båda förvärvskällorna. Då jag icke är beredd

att utan ytterligare utredning taga ställning till berörda fråga, finner jag mig

icke nu kunna förorda, att avdrag för värdeminskning medgives beträffande

täckdikningsanläggning eller annan liknande anläggning, som icke är att

anse som byggnad.

E. Avdrag för överpris och merkostnad för inventarier och byggnader.

I anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen stadgas beträffande inven­

tarier, att om ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för

tillgång betingats därav, att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstill­

fälle eller för en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller av

annan liknande omständighet avdrag för sådant överpris eller sådan mer­

kostnad, i den mån motsvarande avdrag under beskattningsåret skett i rä­

kenskaperna, må göras vid inkomstberäkningen, även om värdet av tillgång­

en vid beskattningsårets slut ej nedgått till det efter avskrivningen återståen­

de beloppet.

Någon motsvarande bestämmelse beträffande byggnader finnes icke. I

praxis har emellertid liknande avdrag, med stöd av 20 § kommunalskatte­

lagen, medgivits i fråga om byggnader.

De sakkunniga.

Sedan redogörelse lämnats för förevarande frågas tidigare behandling

(betänkandet s. 178—182), ha de sakkunniga föreslagit att avdrag för över­

pris och merkostnad skall medgivas beträffande jordbruksfastighet under

samma förutsättningar som i fråga om rörelse. Vad angår avdrag för över­

pris och merkostnad för byggnad i jordbruket ha de sakkunniga härvid

anfört:

Vidkommande byggnader i jordbruk och skogsbruk förefinnes vid jämfö­

relse med byggnader i rörelse den skillnaden att jordbruksfastighet med till­

hörande byggnader försäljes betydligt oftare än byggnad i rörelse. Då nå­

gon beskattning av realisationsvinst ej sker i det fall att fastighet ärvts eller

erhållits i gåva eller vid försäljning innehafts under minst 10 år, synes vis­

serligen den anförda skiljaktigheten böra föranleda till att strängare vill­

kor uppställas för medgivande av överprisavdrag för byggnad i jordbruks­

fastighet än för byggnad i rörelse. Emellertid kommer enligt de sakkunnigas

förslag beträffande avdrag för värdeminskning å byggnad i jordbruk och

skogsbruk det taxeringsmässiga restvärdet att följa fastigheten, varigenom

garanti vinnes för att avskrivning icke sker med mer än 100 procent. Den

förut berörda skillnaden mellan byggnad i jordbruksfastighet och i rörelse

torde därför i praktiken icke bliva stor. Enligt de sakkunnigas mening bör

på grund härav överprisavdrag för byggnad i förvärvskällan jordbruksfas­

tighet medgivas under samma förutsättningar, som gälla för byggnad i rö­

relse. Denna ståndpunkt torde vara sakligt motiverad bl. a. av den anled­

ningen, att om en ny byggnad uppföres under tid, då byggnadskostnaderna

äro särskilt höga, men fastigheten försäljes, då priserna äro mera normala,

kommer ofta den höga byggnadskostnaden ej att helt täckas av köpeskil­

lingen.

De närmare omständigheter, under vilka rätt till överprisavdrag för bygg­

nader i jordbruk och skogsbruk kunna tänkas föreligga, kunna icke angi­

vas. Det torde få ankomma på praxis att taga ställning till dessa frågor un­

der hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall. Det må i detta

sammanhang blott framhållas att överprisavdrag lär kunna ifrågakomma

för såväl bostäder som övriga driftbyggnader.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag beträffande avdrag för överpris och

merkostnader för inventarier och byggnader i förvärvs­

källan jordbruksfastighet har berörts endast i två yttranden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att den rörelseidkare under

krigsåren, utan stöd i författning, medgivna rätten till avdrag för överpris

å byggnad numera torde sakna aktualitet. Motsvarande rätt vid anskaffning

av inventarier i rörelse förutsatte bokföringsskyldighet, enär motsvarande

avdrag skulle ha skett i räkenskaperna. En jordbrukare, som icke fölle un­

der lagen om jordbruksbokföring, kunde sålunda aldrig göra anspråk på

överprisavdrag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört:

Grundprincipen härvidlag måste vara den, att kostnaderna för inköpet

eller uppförandet varit avsevärt högre än normalt. Vad som avses med nor­

mala kostnader hava de sakkunniga givetvis icke kunnat närmare angiva.

Den osäkerhet, som råder om kommande stabilisering av penningvärdet samt

den olikhet vid inkomsttaxeringen, som genom förslagets genomförande

skulle komma att förefinnas mellan, å ena sidan, rörelseidkare och jordbru­

kare samt, å andra sidan, övriga skattskyldiga, främst då ägare av annan

fastighet, anser länsstyrelsen vara av så avgörande betydelse, att förslaget i

denna del skäligen icke bör i detta sammanhang genomföras.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

129

Departementschefen.

Jordbrukare, som taxeras enligt bokföringsmässiga grunder, bör äga rätt

till avdrag för överpris och merkostnad för inventarier under samma förut­

sättningar som enligt anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen gälla

för rörelseidkare.

Såsom förut nämnts finnas icke särskilda bestämmelser om rätt till av­

drag för överpris och merkostnad för byggnad i rörelse, men i praxis har

dylikt avdrag ändock medgivits Hinder synes vid sådant förhållande icke

böra möta att bevilja dylikt avdrag även i fråga om jordbruksfastighet, då

jordbrukaren taxeras efter bokföringsmässiga grunder och avskrivning sker

å anskaffningskostnad. Förutsättningar för medgivande av dylikt avdrag

i sistnämnda förvärvskälla torde dock mera sällan föreligga. Då — såsom

de sakkunniga framhållit — jordbruksfastighet försäljes betydligt oftare än

rörelse och då restvärde enligt departementsförslaget icke skall åtfölja

fastigheten, bör stor återhållsamhet iakttagas i fråga om beviljande av

avdrag för överpris och merkostnad beträffande jordbruksfastighet.

F. Beskattningen vid benefikt fång.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i detta avsnitt behandlat frågan om och i vad mån ge­

nom nedskrivning av varulager eller avskrivning å inventarier bildad dold

reserv skall vid överlåtelse av tillgångarna framtagas till beskattning. Därest

så skall ske uppstå särskilda problem vid benefik överlåtelse.

De sakkunniga ha till en början erinrat om de bestämmelser, som regle­

ra beskattningen av dold reserv vid köp, byte eller därmed jämförligt fång.

Då det gäller varor, upptages försäljningspriset som inkomst för säljaren och

han beskattas alltså för den dolda reserven. Köparen äger upptaga anskaff­

ningskostnaden som ingångsvärde. I fråga om inventarier skola aktiebolag

och annan juridisk person, som är berättigad till fri avskrivning, redovisa

försäljningspriset som inkomst och alltså beskattas för all vinst vid försälj­

ningen1; annan skattskyldig skall däremot beskattas endast för vad som

återbekommits av belopp, varmed värdeminskningsavdrag åtnjutits, såvida

icke förutsättningarna för realisationsvinstbeskattning föreligga, då jämväl

annan vinst beskattas. Jämväl beträffande inventarier beskattas alltså den

dolda reserven. Köparen äger även vid förvärv av inventarier upptaga an­

skaffningskostnaden som ingångsvärde.

Vidare ha de sakkunniga framhållit, att det vid bedömande, i vad mån be­

skattning skulle ske vid benefik överlåtelse av tillgångar, vore av intresse att

äga kännedom om i vilken omfattning skatteplikt förelåge för mottagaren,

därest denne sedermera avyttrade eller tillgodogjorde sig tillgången. Då

ingen inkomst borde undgå beskattning, kommc nämligen frågan om skatte­

pliktens omfattning för mottagaren att återverka på spörsmålet, huru be­

1 Jfr not å s. 78.

{) Rihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

skattningen av överlåtaren borde ske. I förevarande hänseende syntes praxis ha intagit den ståndpunkten att om skattskyldig, som genom benefikt fång förvärvat tillgångar av här avsett slag, sedermera avyttrade desamma skatte­ pliktig intäkt uppkomme för honom, om avyttringen skedde yrkesmässigt. Exempel härpå utgjorde sådana fall, då skattskyldig förvärvat tillgångarna tillsammans med den näring, vari de nyttjats och vilken av den skattskyl- dige fortsattes, eller då skattskyldig låtit tillgångarna ingå i annan av honom bedriven näring. I fråga om inventarier i rörelse beskattades dock alltid be­ lopp, som motsvarade återbekomna värdeminskningsavdrag.

De sakkunniga ha erinrat om att bestämmelser saknades om huru dold reserv i varulager och varufordringar i rörelse skulle behandlas i beskatt­ ningshänseende vid benefik överlåtelse av dylik tillgång. Orsaken härtill tor­ de vara, att skattetvister i berörda avseende sällan förekomme, enär arvta­ garen (eller motsvarande skattskyldig) i allmänhet fortsatte rörelsen och upptoge ingående värdet å tillgångarna till samma belopp som förutvarande ägarens utgående värde; därmed övertoge arvtagaren skatteskulden för den dolda reserven.

1 fråga om inventarier i rörelse funnes i punkt 3 b fjärde stycket av anvis­ ningarna till 29 § kommunalskattelagen bestämmelser för det fall, att inven­ tarier övergått till rörelse genom arv eller liknande fång. I sådant fall skulle såsom anskaffningsvärde för tillgången anses dess allmänna salu­ värde vid tiden för övergången. Om tillgången i samband med förvärv av den rörelse, vari den nyttjades, erhållits genom fång av nyssnämnda slag, skulle dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranledde, såsom anskaffningsvärde för tillgången anses det belopp, som kvarstode i beskatt­ ningsavseende oavskrivet för överlåtaren, försåvitt ej vid förvärv av rörel­ sen på grund av arv eller testamente stämpelplikt beräknats efter lägre be­ lopp. I sistnämnda fall skulle det belopp, efter vilket stämpelplikt sålunda beräknats, anses såsom anskaffningsvärde.

De sakkunniga ha uttalat, att överlåtelse genom benefikt fång av varu­ lager, varufordringar och inventarier i jordbruk torde förekomma i betyd­ ligt större omfattning än överlåtelse av motsvarande tillgångar i rörelse. Vid övergång till inkomstberäkning efter bokföringsmässiga grunder för inkomst av jordbruksfastighet torde det därför vara nödvändigt att närmare bestämma omfattningen av överlåtarens skattskyldighet vid dylik över­ låtelse.

För att förhindra att dolda reserver i varulager och varufordringar und- ginge beskattning vid benefika överlåtelser hade de sakkunniga funnit, att en slutavräkning principiellt borde ske på samma sätt som då sådan till­ gång uttagits ur driften eller försålts tillsammans med denna. Såsom skäl härför anförde de sakkunniga att, då utgifterna för att anskaffa eller fram­ bringa dessa tillgångar fått avdragas såsom omkostnad vid taxeringen, driften borde gottgöras härför, då tillgångarna uttoges. Värderingen skulle ske efter allmänna saluvärdet vid tiden för övergången. Om emellertid till­

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

131

gång överlätes till skattskyldig, som fortsatte jordbruksdriften eller som

läte tillgångarna ingå i annan av honom bedriven näring, skulle, såvida

icke särskilda omständigheter till annat föranledde, den av överlåtaren gjor­

da värdesättningen godkännas. I följd härav skulle mottagaren tillämpa

samma värdesättning vid beräkning av tillgångarnas anskaffningsvärde.

Tillskiftades exempelvis vid upplösning av dödsbo tillgångarna någon, som

läte dem ingå i jordbruksdrift eller annan av honom bedriven näring, be­

rodde det sålunda på uppgörelse mellan dödsboet och vederbörande arvta­

gare hur beskattningsfrågan skulle ordnas. Sådan uppgörelse kunde gå ut

på att dödsboet helt eller delvis framtoge en dold reserv till beskattning eller

att dold reserv med därå belöpande skatteskuld helt eller delvis övertoges

av arvtagaren. Tillskiftades åter tillgångarna någon, som ej hade för avsikt

att yrkesmässigt utnyttja dem, ålåge det dödsboet att vidkännas slutavräk­

ning efter tillgångarnas allmänna saluvärde vid tidpunkten för skiftet. Här­

igenom uteslötes den möjlighet, som eljest skulle föreligga, att för undvi­

kande av beskattning av dold reserv låta tillgången övertagas av någon, som

ej skulle yrkesmässigt utnyttja densamma. Med tillämpning av den av de

sakkunniga föreslagna bestämmelsen kunde dold reserv i varulager följakt­

ligen icke undgå beskattning.

Allmänna saluvärdet skulle, såsom förut nämnts, anknytas till tidpunk­

ten för övergången, d. v. s. uttaget eller arvskiftet. Arvskiftet fastställde

definitivt de enskilda arvs- och testamentstagarnas lotter. Det borde fram­

hållas, att slutavräkning icke kunde företagas med utgångspunkt från det

värde, vartill varulagret skulle upptagas i bouppteckningen. Enligt förord­

ningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt skulle lös egendom,

varom här vore fråga, uppskattas till vad den kunde antagas ha betingat vid

en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning.

I allmänhet saknades emellertid möjlighet till kontroll, huruvida det i bo­

uppteckningen upptagna värdet å varulagret motsvarade dess verkliga värde.

En slutavräkning efter bouppteckningsvärdet vore för övrigt utesluten re­

dan av det skälet, att varulagret ofta underginge förändring i tiden mellan

bouppteckningsförrättningen och arvskiftet. Till grund för värdesättningen

skulle sålunda läggas kvantiteter och priser vid uttag eller skifte.

De sakkunniga ha föreslagit, att nyssnämnda regler beträffande benefik

överlåtelse av varulager och varufordringar i jordbruk skola äga motsva­

rande tillämpning i fråga om rörelse.

De sakkunniga ha vidare förordat, att bestämmelserna i punkt 3 b fjärde

stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen rörande benefik

överlåtelse av inventarier i rörelse skola äga motsvarande tillämpning be­

träffande sådan överlåtelse av inventarier i jordbruk. Övergå sålunda jord-

bruksinventarier genom arv eller liknande fång till ny ägare, som fortsätter

jordbruksdriften, skall den nye ägarens ingående värde överensstämma

med den förutvarande ägarens utgående värde, därest icke stämpelplild

beräknats efter lägre belopp; i sistnämnda fall skall det lägre beloppet upp

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

tagas såsom anskaffningsvärde. Överlåtas däremot inventarierna till annan

än jordbrukare eller rörelseidkare, skall avräkning ske efter tillgångens

allmänna saluvärde vid övergången.

I detta sammanhang ha de sakkunniga framhållit, att de sakkunnigas

tidigare omförmälda förslag, att all vinst vid försäljning av inventarier i

jordbruk skulle upptagas som inkomst av jordbruksfastighet, utgjorde en

nödvändig förutsättning för att de föreslagna reglerna rörande beskattning

vid benefik överlåtelse skulle kunna genomföras.

Slutligen ha de sakkunniga yttrat, att förslaget angående slutavräkning

kunde medföra, att dödsbo (eller motsvarande skattskyldig) komme att

beskattas för en betydligt högre inkomst än eljest skolat ske på grund av

att dold reserv i varulager framtagits till beskattning på en gång eller att

vinst vid försäljning av inventarier ökat nettointäkten. En sådan beskatt­

ning kunde bliva betungande med hänsyn till skatteprogressionen. För att

såvitt möjligt undanröja olägenheterna av merbeskattningen ha de sakkun­

niga föreslagit, att skattskyldig skall äga få nettointäkten för det år, som

slutavräkningen avser, fördelad å beskattningsåret och högst fem av de

närmast föregående åren. Fördelningen må dock icke ske å större antal år

än att å vart och ett av dem belöper ett belopp av minst 2 000 kronor.

Yttranden.

Förslaget rörande beskattning vid benefik t fång av dold re­

serv i varulager, varufordringar och inventarier i

j ordbruk har berörts endast i ett mindre antal yttranden.

Beträffande beskattningen av dold reserv i varulager och varu­

fordringar har kammarrätten icke haft något att invända mot för­

slaget i denna del.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att genom de föreslagna reglerna

hade i stort sett skett en kodifiering av gällande praxis; ur såväl rättvise­

synpunkt som praktisk synpunkt vore förslaget ändamålsenligt.

Beträffande benefikt fång av inventarier har kammarrätten yttrat,

att intet vore att erinra mot de föreslagna bestämmelserna angående be­

stämmande av anskaffningsvärde för mottagaren. Kammarrätten kunde

dock icke instämma i de sakkunnigas uttalande, att den lösning dessa före­

slagit beträffande beskattning av försäljningsvinster å inventarier utgjorde

en nödvändig förutsättning för att de föreslagna reglerna för beskattning

av tillgångar i samband med benefik överlåtelse skulle kunna genomföras.

I analogi med vad kammarrätten föreslagit beträffande rätt för skattskyl­

dig, som sålde inköpta inventarier, att förebringa utredning om att be­

skattningsbar försäljningsvinst därvid icke förelåge, borde jordbrukare,

som genom onerös eller benefik rättshandling till annan överläte inventa­

rium — oavsett om han mottagit inventariet genom onemst eller benefikt

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

133

fång — • erhålla rätt att förebringa utredning om att skattepliktig vinst icke

uppkommit. I annat fall presumerades sådan vinst föreligga.

Sveriges lantbiuksförbund har ifrågasatt upphävande av den spärregel i

anvisningarna till 29 § punkt 3 b sista stycket kommunalskattelagen, en­

ligt vilken för visst fall såsom anskaffningsvärde skulle anses det belopp,

efter vilket stämpelplikt beräknats. Förbundet har vidare anfört:

1936 års skattekommitté har ansett att den sistnämnda regeln, att stäm­

pelpliktiga beloppet skall anses som anskaffningsvärde under de förutsätt­

ningar, .som lämnats i ovan berörda författningsrum, är uttryck för en i

och för sig riktig huvudprincip om det allmänna saluvärdet såsom anskaff­

ningsvärde. Förbundet anser sig icke övertygat av detta kategoriska på­

stående, som ju förutsätter att reciprocitet icke skall föreligga mellan arv-

låtare och arvtagare i detta avseende. Arvlåtaren erhåller ju icke avdrag

för skillnaden mellan sitt taxering,smässiga restvärde och ett lägre allmänt

saluvärde. Vid avskrivning av inventarier och därmed jämförliga tillgångar

syftar man ju till en fördelning av kostnaderna över användningstiden och

icke till att vid varje tillfälle restvärdet överensstämmer med det allmänna

saluvärdet. Det bör påpekas, att om det stämpelpliktiga beloppet är högre

än arvlåtarens restvärde, en motsvarande höjning av anskaffning,svärdet-

avskrivningsunderlaget upp till allmänna saluvärdet, d. v. s. stämpelplik­

tiga beloppet, icke verkställes.

Förbundet vill därför ifrågasätta om icke denna spärr bör borttagas ur

lagstiftningen. För jordbruket och skogsbruket är denna angelägenhet av

ännu .större betydelse än för andra förvärvskällor beroende på bl. a. den

omständigheten att näringsverksamheten här oftare går i arv och gåva och

inte minst därpå, att med de låga avskrivningsprocenter, som torde komma

att gälla för jordbruket och skogsbruket, arvlåtarens taxeringsmässiga rest­

värde oftast kommer att överstiga det stämpelpliktiga beloppet. Jordbru­

kets och skogsbrukets inventariebestånd har ett lägre andrahandsvärde än

rörelses inventariebestånd.

Mot förslaget rörande fördelning av intäkt, som uppkommit i

samband med slutavräkning vid överlåtelse avvaru­

lager eller inventarier, ha riktats erinringar i vissa yttranden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har sålunda uttalat, att de enligt för­

slaget medgivna vittgående möjligheterna att skapa dolda reserver säker­

ligen komme att ofta nog utnyttjas på ett sätt som direkt motverkade den

jämnhet i beskattningen år från år, vilken de sakkunniga med rätta be­

tecknat som eftersträvansvärd. Att under sådana förhållanden ytterligare

premiera vissa skattskyldigas åtgärder för uppskjutande av beskattning ge­

nom att införa skattelättnader i förhållande till andra skattskyldiga syntes

icke riktigt. Om likväl någon eftergift i nu förevarande avseende ansåges

ofrånkomlig, torde en uppdelning på två år vara till fyllest.

Länsstyrelsen i Gotlands län har yttrat, att vad de sakkunniga anfört som

motivering till förslaget i stort sett gällde även rörelseidkarna. Möjligen

vore det skäligt alt bland övergångsbestämmelserna intaga en regel av inne­

håll, svarande mot det av de sakkunniga föreslagna tillägget, alt gälla under

en övergångstid av exempelvis 10 år.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört:

Det skulle sannolikt för en skattskyldig, som bleve föremål exempelvis

för realisationsvinstbeskattning med högt belopp, framstå såsom orättvist

att icke äga möjlighet att på något sätt fördela denna vinst på flera år,

medan däremot en dylik rätt skulle föreligga för en skattskyldig, som ge­

nom en rimligare lagervärdering själv kunnat medverka till en utjämning

av sina taxeringar. Det föreslagna stadgandet synes icke ägnat att fram-

skapa något större återhållsamhet hos de skattskyldiga, när det gäller la­

gernedskrivningar. Utan förefintligheten av ett sådant stadgande kan där­

emot tänkas att en dylik återhållsamhet så småningom kommer att växa

fram. Bestämmelsen skulle dessutom komma att vålla skattemyndigheterna

icke ringa besvär. Därest densamma trots allt anses böra bibehållas, synes

det i varje fall länsstyrelsen önskvärt, att den föreslagna spärren höjes från

2 000 kronor till 3 000 kronor.

Kammarrätten har avstyrkt förslaget i förevarande del. Kammarrätten

har härvid uttalat, att om genom eftertaxering till tidigare beskattningsår

överfördes vinst, som bokföringsmä&sigt sett tillhörde senare beskattnings­

år, avsteg härigenom gjorts från principen om varje beskattningsår såsom

något för sig avslutat. Kammarrätten ansåge det visserligen i hög grad

eftersträvansvärt att undvika tvära kastningar i fråga om den skatteplik­

tiga inkomsten och därmed i skatteprogressionen men ville samtidigt fram­

hålla önskvärdheten av att detta spörsmål icke löstes separat för en enda

förvärvskälla utan för samtliga förvärvskällor i gemen. Konsekvensen torde

även fordra, att en vid avveckling konstaterad förlust finge på något sätt

avräknas vid taxering för annat beskattningsår än det, då den bokförings-

mässigt konstaterats. Om och i den mån en lindring i beskattningen på­

kallades av omständigheter, som föranlett de sakkunnigas förslag i denna

del, syntes annan lösning av frågan böra eftersträvas.

Beträffande beskattning vid benefik överlåtelse av varula­

ger och varufordringar i rörelse har Sveriges köpmannaför­

bund uttalat, att det vore önskvärt att klarhet skapades på denna punkt. Det

vore en normal företeelse, att en rörelseidkare av åldersskäl överläte sin

rörelse till exempelvis en son enligt bokförda värden. Det vore uppenbarligen

riktigt, att faderns utgående lagervärde upptoges som ingående värde hos

sonen, vilket även gällde inventarierna. Den av de sakkunniga berörda olä­

genheten, att skatteprogressionen kunde medföra, att taxeringen bleve be­

tungande, då slutavräkning verkställdes i ett dödsbo, gällde i lika hög grad

rörelse som jordbruk. En förutsättning för att de föreslagna bestämmelser­

na skulle kunna införas vore därför enligt förbundets mening, att möjlig­

heten att uppdela den uppkomna intäkten på flera år infördes jämväl be­

träffande rörelse.

Kommers kollegium har anfört:

Skattepliktig intäkt uppkommer för skattskyldig, som annorledes än ge­

nom köp, byte eller därmed jämförligt fång förvärvat tillgångar, avsedda

för omsättning eller förbrukning, och sedermera avyttrar eller tillgodogör

135

sig desamma, då tillgångarna utnyttjas yrkesmässigt. De nu föreslagna

bestämmelserna om slutavräkning m. m. vid benefik överlåtelse komma där­

för att få betydelse i de fall, då ifrågavarande rörelsetillgångar överlåtas till

någon, som icke utnyttjar dem yrkesmässigt. Dylika fall torde emellertid

vara jämförelsevis sällan förekommande. Kollegium, som i och för sig icke

har något att erinra mot ifrågavarande bestämmelser, finner det fördenskull

tveksamt, om de föreslagna bestämmelserna beträffande vissa tillgångar i

jordbruk böra införas även beträffande dylika tillgångar i rörelse.

Departementschefen.

Det torde icke vara vanligt att varulager, varufordringar eller inventarier

i rörelse eller jordbruk överlåtas till någon, som icke är rörelseidkare eller

jordbrukare. Frågan om beskattning av dold reserv i de berörda fallen synes

därför icke äga större praktisk betydelse. Däremot är frågan av stor princi­

piell vikt därigenom, att den berör det mera omfattande spörsmålet om

inkomstbeskattningen av avkastning, som överlåtes genom benefikt fång.

Till detta större frågekomplex är jag icke beredd att utan närmare utredning

taga ställning- Den mera begränsade fråga, som de sakkunniga tagit upp,

bör med hänsyn härtill icke lösas nu utan i ett större sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

G. Grunder för beräkning av intäkt av skogsbruk.

Redogörelse har tidigare lämnats för gällande bestämmelser rörande be

räkning av intäkt av skogsbruk (s. 36 f.). Enligt dessa grundas inkomst­

beräkningen för skogsbruk på den principen, att som inkomst för skogs­

ägare bör beskattas värdet av skogens tillväxt under den tid, han innehaft

fasligheten; tillväxten anses nämligen utgöra avkastning för skogsägaren.

Säljer denne skog utöver tillväxten efter förvärvet av fastigheten, anses

han ha realiserat en del av sitt skogskapital, och vad som flyter in vid

denna realisation är skattefritt, såvida icke reglerna om realisationsvinst­

beskattning äro tillämpliga. Realisation av skogskapital föreligger, då ge­

nom avverkning av skog eller dess avyttring utan samband med avyttring

av marken det återstående virkesförrådet eller värdet nedgått under ägarens

ingående virkesförråd, respektive ingångsvärde eller då skogen avyttrats i

samband med avyttring av marken. Intäkt genom realisation av skogskapi­

tal undantages från beskattning därigenom, att avdrag medgives för det

realiserade skogskapitalet. Avdraget kan efter den skattskyldiges val beräk­

nas efter tre olika metoder. De olika metoderna äro förrådsmetoden, värde­

metoden och schablonmetoden. Förrådsmetoden och värdemetoden kunna

användas både vid avyttring av skog under ägarens innehav av fastigheten

och vid försäljning av själva fastigheten; schablonmetoden kan däremot till-

lämpas endast i det senare fallet.

Vid förrådsmetoden får avdrag åtnjutas, då skog avyttrats under ägarens

innehav av fastigheten, med så stor del av ingångsvärdet, som belöper på

136

minskningen av ägarens ingående virkesförråd, och, då skog avyttrats i

samband med avyttring av marken, med den del av köpeskillingen för

skogen, som belöper på ägarens ingående virkesförråd.

Vid värdemetoden får avdrag ske, då skog avyttrats under ägarens inne­

hav av fastigheten, med det belopp, varmed skogens återstående värde un­

derstiger ägarens ingångsvärde, och, då skog avyttrats i samband med av­

yttring av marken, med ägarens ingångsvärde.

Vid schablonmetoden äger den skattskyldige åtnjuta avdrag med ett be­

lopp, motsvarande värdet av fyra gånger den normala virkesavkastningen

av marken.

Vissa begränsningar äro föreskrivna för utnyttjande av avdrag för uttag

av skogskapital. Under innehavet får avdrag enligt värdemetoden icke ske

med högre belopp än bruttointäkten för skogen. Vid avyttring av skog i sam­

band med avyttring av marken får icke enligt någondera av de tre metoder­

na avdrag ske med högre belopp än den å skogen belöpande köpeskillingens

belopp.

De sakkunniga.

Efter en redogörelse för kommunalskatteberedningens förslag till in­

komstbeskattning av skogsbruk (betänkandet s. 193—197) ha de sakkun­

niga uttalat att, om man för skogsbruket skulle kunna genomföra en in­

komstbeskattning efter bokföringsmässiga grunder, ur såväl principiella

som praktiska synpunkter fördelar torde vinnas, om bestämmelserna liksom

för det egentliga jordbruket så nära som möjligt anknöte till vad som gällde

i fråga om inkomst av rörelse. De sakkunniga hade övervägt ett förslag,

enligt vilket skogs lagervärdet skulle få tämligen fritt bestämmas av skogs­

ägaren själv.

De sakkunniga ha därefter redogjort för sitt förslag till inkomstbeskatt­

ning av skogsbruket efter bokföringsmässiga grunder. I korthet innebär för­

slaget följande.

Som lagervärde upptages värdet vid årets början och slut av lager av

skogsprodukter och växande skog. Den växande skogens ingående lagervär­

de utgör vid köp, byte eller därmed jämförligt fång den del av köpeskilling­

en, som belöper på skogen, samt vid arv eller annat benefikt fång det taxe­

rade skogsvärdet vid senaste allmänna fastighetstaxering. Det ingående

skogslagervärdet bestämmes alltså efter samma regler, som nu gälla för

skogens ingångsvärde. Har avdrag åtnjutits i detta värde eller för minskning

i det ingående virkesförrådet, är det ingående skogslagervärdet lika med det

för ägaren gällande ingångsvärdet. Vid årets slut bestämmes det utgående

skogslagervärdet av skogsägaren med hänsyn icke blott till förändringarna

i värde genom avverkning och tillväxt utan även till behovet av jämkningar

uppåt eller nedåt för att ernå inkomstutjämning.

För atl förhindra att skogslagervärdet nedskrives för lågt gäller ett lägsta

värde för nedskrivningen (spärrvärde). Detta ligger 20 procent under in­

gångsvärdet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

137

Då onormalt stora skogsuttag göras eller då genom eldsvåda eller annan

omständighet större minskning av skogskapitalet äger rum, äger den skatt­

skyldige i visst fall nedskriva skogslagervärdet lägre än till det nyssnämnda

spärrvärdet. Kan han sålunda visa att det taxerade skogsvärdet bör ned­

sättas med mera än 20 procent, får spärrvärdet nedsättas med samma pro­

centtal av ingångsvärdet.

Ägaren har vidare möjlighet att uppskriva skogslagervärdet med hänsyn

till tillväxt eller annan värdeökning. Någon annan begränsning i fråga om

uppskrivningen bör icke gälla än att värdet icke får sättas högre än skogens

verkliga värde.

Den slutliga beskattningen av skogsinkomsten under ägotiden sker först

vid fastighetens övergång till annan ägare. Avräkning äger då rum i anslut­

ning till det utgående skogslagervärde, som skall vara ingångsvärde för den

nye ägaren. Vid fastighets försäljning skall skogens köpeskilling utgöra det

värde, till vilket avräkning sker. Vid benefilta fång äger avräkning rum i

förhållande till det taxerade skogsvärdet. Då vid slutavräkningen kan in­

träffa, att en stor samlad skogsinkomst tages till beskattning, bör denna

kunna fördelas på ett flertal år.

Då skogen utgör icke blott varulager utan även produktionsmedel, bör vid

beskattning i samband med försäljning av fastigheten hänsyn tagas till pen­

ningvärdets förändring på så sätt, att ingångsvärdet omräknas till det pen­

ningvärde, som gäller under överlåtelseåret.

För att göra övergången till det nya systemet så enkel söm möjligt skall

ingångsvärdet utgöra taxeringsvärdet för skogen vid senaste allmänna fas­

tighetstaxering eller »det för ägaren gällande ingångsvärdet», om detta är

högre och ägaren väljer detsamma.

Särskilt med tanke på de svårigheter för bondeskogsbrukets utövare, som

tillämpningen av det nyss återgivna förslaget kan erbjuda, ha de sakkun­

niga i samband med förslaget om jordbrukets beskattning efter bokförings-

mässiga grunder icke velat utsträcka sistnämnda förslag att avse jämväl

växande skog. De sakkunniga ha dock ansett, att efter en tids förtrogenhet

med de föreslagna grunderna för jordbrukets beskattning och med erfaren­

het av huru dessa komma att verka även skogsbrukets beskattning princi­

piellt borde samordnas med jordbrukets och de nyss framlagda synpunk­

terna i fråga om inkomstbeskattning av skog övervägas.

Då enligt de sakkunnigas förslag växande skog icke hänföres till varu­

lager i skogsbruk, skall dit hänföras endast avverkade skogsprodukter. Vad

de sakkunniga tidigare föreslagit skola gälla beträffande lager, fordringar

och skulder i jordbruk skall äga motsvarande tillämpning i fråga om la­

ger, fordringar och skulder i skogsbruk. Såvitt angår fordringar pa grund

av upplåtelse av avverkningsrätt till skog mot betalning, som skall erläggas

under flera år, ha dock föreslagits särskilda regler. De sakkunniga ha uttalat,

att den, som ingått avtal om upplåtelse av avverkningsrätt till skog, icke full­

gjort någon prestation i och med avtalets upprättande. Ur denna synpunkt

syntes upplåtelse av avverkningsrätt till skog kunna jämställas med leverans­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

138

kontrakt å varor i rörelse. Ett sådant leveranskontrakt redovisades i all­

mänhet icke i den skattskyldiges bokföring eller vid inkomsttaxeringen,

förrän varan levererats och säljaren således fullgjort sin prestation. I följd

härav skulle beträffande kontrakt om upplåtelse av avverkningsrätt köpe­

skillingen upptagas såsom inkomst, i den mån avverkning skedde. Då det

emellertid skulle möta svårigheter för skogsägaren att bedöma, huru mycket

som vid en viss tidpunkt avverkats, och då i regel likvid för avverknings­

rätt torde erläggas i nära anslutning till avverkning, hade de sakkunniga

funnit att ur praktisk synpunkt skogsägaren borde äga rätt att upptaga

köpeskillingen såsom inkomst först i den mån den blivit tillgänglig för lyft­

ning. Han behövde sålunda icke såsom utestående fordran upptaga någon

del av den avtalade köpeskillingen.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag beträffande inkomstbeskattning av

skogsbruk har upptagits till behandling endast i ett mindre antal ytt­

randen. I flertalet av dessa har uttalats, att nämnda beskattning borde ske

enligt bokföringsmässiga grunder, men delade meningar ha rått om huru­

vida frågan om en sådan beskattning borde genomföras i samband med de

sakkunnigas förslag i övrigt eller först senare.

Länsstyrelsen i Gotlands län har i likhet med de sakkunniga funnit, att

frågan om beskattning av växande skog efter bokföringsmässiga grunder

borde upptagas till förnyad prövning, sedan bokföringsmässig inkomstbe­

räkning införts beträffande jordbruket och erfarenhet om dess verkningar

vunnits. Sveriges lantbruksförbnnd, som givit uttryck åt samma uppfatt­

ning, har framhållit, att en överarbetning av nuvarande bestämmelser vore

nödvändig bl. a. på grund av det förhållandet, att dessa vore så komplice­

rade, att de skattskyldiga knappast kunde tillgodogöra sig i lag fastställd

avdragsrätt. Det förekomme också, att taxeringsmyndigheterna icke beak­

tade det långtgående Inkomstbegreppet för skogsbruket framför allt vid

avyttring av den växande skogen i samband med avyttring av marken.

Västmanlands läns hushållningssällskap har ansett det vara önskvärt,

att frågan om skogsbrukets beskattning utan dröjsmål upptoges till för­

nyat övervägande. En sådan lösning borde därvid eftersträvas, att skogs­

brukets beskattning i huvudsak komme att ske efter samma grunder som

jordbrukets. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, som framhållit

i huvudsak samma synpunkter, har uttalat, att en redovisning enligt bok­

föringsmässiga grunder skulle vara ägnad att leda till ett bättre resultat och

till en icke minst ur de skattskyldigas synpunkt önskvärd jämnare fördel­

ning av inkomsterna av skogsbruk.

Svenska lantarbetareförbundet har ansett, alt förslag till ändring av taxe­

ringen av skogsbruk bort framläggas samtidigt med förslaget om ändrade

grunder för beskattning av jordbruket. Länsstyrelsen i Uppsala lån har fun­

nit det vara synnerligen önskvärt, att förslag framlades att till lager skulle

hänföras växande skog. överståthållarämbetet har funnit starka skäl tala

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

139

dels för att även den växande skogen hänfördes till varulager i enlighet

med det av de sakkunniga därutinnan skisserade förslaget, dels ock för

att denna reform genomfördes samtidigt med förslaget om att det egentliga

jordbruket skulle beskattas efter bokföringsmässiga grunder. De sakkunni­

gas betänkligheter mot att framlägga förslag rörande skogsbeskattningen

förefölle överdrivna. Förslagets genomförande skulle otvivelaktigt leda till

en förenklad inkomstberäkning och en jämnare beskattning. Gällande be­

stämmelser för beräkning av värdeminskning genom avverkning eller av­

yttring av skog vore så invecklade, att framför allt utövarna av de mindre

skogsbruken icke kunde bemästra dem och därför ofta ginge miste om sin

avdragsrätt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som ansett de sakkunnigas förslag

otillfredsställande, har anfört:

Skogen får väl principiellt jämställas med annan gröda, ehuru med cirka

100 gånger så lång omloppstid och av praktiska skäl skördad med långa

mellanrum. Att då"på en gång beskatta denna avkastning måste ju principi­

ellt ur rättvisesynpunkt anses mindre tillfredsställande. Det har ju sedan

lång tid varit tillåtet att deklarera inkomst av jordbruk enligt bokförings­

mässiga grunder, varav många för övrigt begagnat sig, och jordbruksbok­

föringen är så pass prövad, att en ytterligare prövning därav knappast sy­

nes kunna förebäras som giltigt skäl för uppskov med en slutgiltig lösning

av skogsbeskattningsfrågan. Åtminstone borde de skogsägare, som så önska,

lämnas tillfälle att deklarera årlig avkastning av skogen enligt bokförings­

mässiga grunder. Visserligen uppstår, särskilt vid övergången, en del prob­

lem att bemästra, men svårigheterna därmed förefalla vara överdimen­

sionerade.

I de anförda skälen för och emot beskattning av skogens årliga av­

kastning enligt bokföringsmässiga grunder hava de sakkunniga bl. a. åbe­

ropat sig på ett av kommunalskatteberedningen på sin tid avgivet betän­

kande. Beredningen hade däri ansett sig ej kunna förorda ett sådant be-

skattningssystem främst av de skälen, att all värdestegring av skogen då

bleve beskattad samt med hänsyn till svårigheten att fastställa ingångs­

värdet vid övergången.

De sakkunniga synes hava intagit samma ställning till dessa problem.

Någon bärande motivering för undantagande av skogen från beskatt­

ning av värdestegringsvinst har vare sig beredningen eller de sakkunniga

framlagt. Visserligen kan värdestegringen å fastigheter, som av ägaren

innehafts mer än 10 år, ej beskattas, men detta är ju en följd av att be­

stämmelserna om beskattningen av realisationsvinst begränsats på sådant

sätt och ej därav, att beskattning av inkomst genom värdestegring i prin­

cip är felaktig. Dessutom är beskattningen av skog ej begränsad på samma

sätt, varigenom dess beskaffenhet av vara är särskilt markerad. Skogens

värde är som fallet beträffande andra nödvändighetsvaror starkt beroende

av tillgång och efterfrågan. Fn beskattning av värdestegringen i den mån

den beror därpå, torde vara fullt riktig. I den mån värdestegringen av sko­

gen beror på förändrat penningvärde, kan möjligen råda delade meningar,

ehuru det är svårt att inse det berättigade i alt därför just undantaga vär­

destegringen av skog från beskattning.

Sveriges skogsägareförbund har hävdat, att ett införande av den växande

skogen som varulager vid skogsbrukets beskattning efter bokföringsmäs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

140

siga grunder mötte så stora svårigheter ur skogsvärderingssynpunkt, att

en åtgärd av denna art knappast vore genomförbar. Felkällorna bleve så

stora bl. a. beträffande beräknandet av tillväxtens storlek, att beskattnings-

metoden snabbt kunde leda till rena orimligheter. Förbundet måste därför

i princip inlägga en gensaga mot de sakkunnigas uttalanden i denna del.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att förslaget rörande taxering av

intäkt av växande skog efter bokföringsmässiga grunder bör övervägas

först sedan förslaget om taxering av intäkt av jordbruk enligt dylika grun­

der genomförts och varit i tillämpning någon tid.

Vad angår lager av avverkade skogsprodukter samt fordringar och skul­

der, hänförliga till skogsbruk, böra vid taxering enligt bokföringsmässiga

grunder samma regler gälla som tidigare förordats skola tillämpas i mot­

svarande hänseenden beträffande jordbruk. I fråga om fordringar i anled­

ning av upplåtelse av rätt till avverkning av skog bör dock — såsom de

sakkunniga föreslagit — skogsägaren ha rätt att upptaga likvid för avverk­

ningsrätten såsom inkomst först i den män den blivit tillgänglig för lyft­

ning; någon utestående fordran å sådan likvid behöver således icke upp­

tagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

H. Bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare.

De sal< kunniga.

De sakkunniga ha till en början lämnat redogörele för den tidigare be­

handlingen av frågan om bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare (be­

tänkandet s. 207—213).

De sakkunniga ha därefter uttalat, att det nuvarande deklarationsförfa-

randet i tråga om jordbruk och skogsbruk förutsatte, att räkenskaper för­

des eller att anteckningar verkställdes rörande jordbruksdriftens intäkter och

utgifter samt tillgångar och skulder. Utan räkenskaper eller anteckningar

torde en riktig deklaration i regel icke kunna avgivas. Man hade emellertid

anledning antaga, att i många fall jordbruksdeklarationen icke grundade

sig å räkenskaper eller anteckningar. Då enligt de sakkunnigas försteg in­

komst av jordbruksfastighet skulle taxeras efter bokföringsmässiga grun­

der, vore det givetvis i hög grad angeläget, att bokföring eller noggranna

anteckningar verkställdes rörande jordbruksdriften.

Vid tillkomsten av gällande bokföringslag hade såsom skäl för att jord­

bruket icke kunde åläggas bokföringsskyldighet anförts, att de synpunk­

ter, som låge till grund för stadgandena om den allmänna handelsbokfö-

ringen, icke utan vidare ägde tillämpning å jordbrukare. Härmed torde ha

åsyftats, att bokföringen för rörelseidkare i första hand avsåges som skydd

åt näringsidkarens borgenärer.

Beträffande de stora jordbruken förelåge i fråga om driftens utövning

och omfattning principiellt icke någon skillnad i jämförelse med rörelse.

Vid dessa jordbruk, vilkas omsättning kunde uppgå till betydande belopp,

141

vore jordbrukaren ofta hänvisad att för jordbruksdriften anlita handels­

kredit i stor utsträckning. I jordbruket vore vidare nedlagt betydande ka­

pital. De skäl, som främst motiverade bokföringsskyldighet för rörelseid-

kare, nämligen hänsyn till kreditintressena, gjorde sig även gällande i frå­

ga om dessa jordbruk.

Sedan sekelskiftet hade jordbruket befunnit sig i en ständig utveckling.

Driftsekonomiska synpunkter hade alltmera lagts på jordbruksnäringen.

Denna näringsgren hade en sådan omfattning och en sådan betydelse för

landet, att åtgärder från det allmännas sida borde vidtagas för att åstad­

komma ordnade räkenskaper vid åtminstone de stora jordbruken. Under

senare år hade statsmakterna haft att taga ställning till förslag om prisreg-

lerande åtgärder för jordbruket. Då i framtiden ställning skulle tagas till

denna fråga vore det av vikt, att en utredning till grund härför i så stor ut­

sträckning som möjligt kunde baseras på ordnade räkenskaper över jord­

bruket. Det borde även framhållas, att vissa för jordbrukets framtida ge­

staltning synnerligen betydelsefulla frågor påkallade sin lösning och att det

därvid säkerligen vore av värde att ha tillgång till de uppgifter angående

jordbruksnäringen, som ordnade räkenskaper kunde giva.

För jordbrukaren själv vore bokföring till uppenbart gagn, bland annat

av det skälet, att den gåve jordbrukaren bättre översikt och kontroll över

jordbrukets ekonomi samt möjlighet att bedöma olika driftgrenars lönsam­

het. Jordbrukaren hade sålunda en påtaglig nytta av att föra sina räken­

skaper med ordning och reda.

Bokföring vore slutligen önskvärd såsom underlag för taxering av jord-

bruksinkomst. Här åsyftades icke blott den skattekontroll, som måste ut­

övas, utan även det förhållandet att jordbrukarna genom att framlägga

riktiga räkenskaper kunde styrka sina påståenden i skattetvister.

I fråga om bokföringsskyldighetens omfattning borde större krav icke

ställas på jordbrukarna än på rörelseidkarna. För de senare utgjorde mi-

nimifordringarna att dagbok samt inventariebok med inventarium och ba­

lansräkning fördes. Skyldighet att föra en bokföring av minst denna om­

fattning borde kunna föreskrivas för större och medelstora jordbruk. För

de större jordbruken borde ytterligare böcker föras. Motsvarande skyldig­

het vore föreskriven i fråga om rörelse.

De sakkunniga ha övervägt olika sätt att bestämma gränsen mellan bok-

föringsskyldiga och icke bokföringsskyldiga jordbrukare. Därvid har av­

visats tanken på att låta storleken av omsättningen eller nettointäkten, an­

talet anställda eller fastighetens areal vara avgörande för om bokförings­

skyldighet skall föreligga eller ej. Omsättningen, nettointäkten och antalet

anställda ha nämligen ansetts vara alltför variabla faktorer för att kunna

läggas till grund i förevarande hänseende. Vad angår arealen ha de sak­

kunniga yttrat, att denna visserligen vore klarare bestämd än de förut

nämnda faktorerna men alt med hänsyn till arealens fördelning på olika

ägoslag och dessas varierande värden för skilda egendomar en gränsdrag­

ning med ledning av arealen likväl icke vore rättvisande.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 191.

142

De sakkunniga ha stannat för att föreslå att fastighetens taxeringsvärde

tjänar såsom grund för att avgöra om bokföringsskyldighet skall föreligga

eller ej. Därvid ha de sakkunniga uttalat, att mot fastighetens taxerings­

värde som grund för bokföringsskyldigheten visserligen kunde invändas

att icke heller detta värde vore konstant. Det fastställdes vart femte år och

samma jordegendom kunde under oförändrade brukningsförhållanden åsät­

tas olika värden, beroende på bl. a. penningvärdets förändringar. För taxe­

ringsvärdet som grund talade dock den omständigheten, att det med led­

ning av detta värde bleve enkelt att konstatera, när bokföringsplikt före-

låge. Ett taxeringsvärde vore ett uttryck för jordbrukets storleksgrad och

utgjorde därigenom ett gott underlag för att bedöma, huruvida sådana för­

hållanden förelåge, att för ökad kontroll av intäkter och utgifter bokförings­

plikt borde föreskrivas. Den nyss framhållna olägenheten att taxeringsvär­

det kunde ändras vore möjlig att undgå genom en bestämmelse om att bok­

föringsskyldigheten, när den en gång inträtt, borde fortbestå, även om kon­

junkturförhållanden eller andra omständigheter föranledde en mindre re­

ducering av fastighetens värde.

Då taxeringsvärdet sålunda borde vara avgörande för om bokföringsskyl­

dighet skulle föreligga eller ej, borde emellertid detta värde reduceras med

förekommande tomt- och industrivärde. Sistnämnda värde representerade

nämligen icke någon kapitaltillgång, som tillförde vinst i annat fall än då

fastigheten avyttrades. De sakkunniga ansåge, att bokföringsskyldighet

borde inträda då taxeringsvärdet (jordbruks- och skogsvärdet) uppginge

till 60 000 kronor. Huru många jordbruksfastigheter, som härvid komme

att inordnas under bokföringsplikten, kunde icke beräknas. Antalet jord­

bruksfastigheter i riket med taxeringsvärde över 60 000 kronor (tomt- och

industrivärde inbegripet) utgjorde emellertid enligt 1944 års taxering 12 854.

I övrigt äro de föreslagna reglerna rörande bokföringsskyldighet i jord­

bruket i stort sett av samma innehåll som stadgandena i 1929 års bokfö­

ringslag. I huvudsak innebär förslaget följande.

Aktiebolag, i handelsregistret införda bolag och ekonomiska föreningar,

vilka äga eller bruka jordbruksfastighet, äro bokföringsskyldiga oavsett

taxeringsvärdets storlek. Om jordbruk är utarrenderat inträder bokförings­

skyldighet för arrendatorn.

Bokföringsskyldighet inträder eller upphör räkenskapsåret efter det ka­

lenderår, varunder jordbruksfastigheten enligt beskattningsnämndernas

beslut åsatts taxeringsvärde av den storlek förut sagts. Ändras taxerings­

värdet genom besvär över fastighetsprövningsnämndens eller länsprövnings-

nämndens beslut, inträder därav föranledd ändring i bokföringsskyldighe­

ten med ingången av det räkenskapsår, som börjar sex månader efter det

utslag angående fastighetstaxeringen meddelats.

Därest bokföringsskyldighet inträtt, fortbestår denna såvida icke taxe­

ringsvärdet nedgår med mera än en femtedel.

Jordbruksbokföringen skall ,ske i överensstämmelse med allmänna bok-

föringsgrunder samt med iakttaganae av vad i jordbruksbokföring allmänt

brukas och kan anses som god sed.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

143

De böcker, som alltid skola föras, äro dagbok och inventariebok med in­

ventarium och balansräkning.

I dagboken skola kontanta intäkter och utgifter normalt införas dagligen

post för post. Produkter, som använts i den bokföringsskyldiges hushåll

eller som utgått till driftpersonal och undantagstagare, skola antecknas i

dagboken senast vid slutet av varje vecka eller, då förhållandena därtill

föranleda, vid varje månads slut. Vad som av jordbrukets produkter åt­

gått för underhåll samt ny-, till- och ombyggnad å fastigheten eller som an­

vänts å annan fastighet eller i rörelse, som äges av den bokföringsskyldige,

skall införas i dagboken vid uttaget.

Inventariet skall enligt de sakkunnigas förslag upptaga samtliga till­

gångar och skulder, vare sig de ingå i jordbruksdriften eller ej. Tillgång­

arna få icke upptagas över sina verkliga värden. Tillgångar för stadigva­

rande bruk få dock upptagas till anskaffningsvärdet, ehuru verkliga värdet

är lägre, därest avskrivning därå sker med belopp, motsvarande värde­

minskningen. Skulder och fordringar i jordbruksdriften skiljas från öv­

riga skulder och fordringar. Skulder i jordbruksdriften uppdelas i låne­

skulder och löpande skulder.

Om räkenskapsavslutning sker medelst vinst- och förlustkonto i huvud­

bok, skola vinster och förluster upptagas i lämpliga huvudposter i enlig­

het med vad i jordbruksbokföring allmänt brukas.

Räkenskapsåret får icke överstiga tolv månader. Vid jordbruksdriftens

början ävensom vid omläggning av räkenskapsåret får det dock utsträc­

kas att omfatta högst aderton månader.

De sakkunniga ha ansett, att bestämmelserna i 23 kap. 5 § strafflagen

om straff för åsidosättande av bokföringsskyldighet böra tillämpas även i

fråga om motsvarande brott beträffande jordbruksbokföringen. Dylikt brott

får icke åtalas, om icke gäldenären inom fem år från del brottet förövades

kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar.

Anledningen härtill är — enligt vad som anförts i förarbetena till ifråga­

varande bestämmelser — att bokföring,sskyldig icke bör behöva underkas­

ta sig prövning, huruvida han fullgjort sin bokföringsskyldighet, i andra

fall än då det finnes grundad anledning antaga, att han ej kan fullgöra

sina förpliktelser och redan till följd därav en granskning av böckerna

skall äga rum. Felaktig bokföring i och för sig bestraffas sålunda icke.

I anledning härav ha de sakkunniga ansett sig böra framhålla en annan

synpunkt på denna fråga. De sakkunniga ha uttalat, att de härvid åsyf­

tade den betydelse, bokföringen hade vid bestämmandet av den skatt, som

skattskyldig hade att utgöra till stat och kommun. I stort sett bleve näm­

ligen näringsidkares taxering bestämd efter den bokföring, å vilken dekla­

rationen vore grundad, och det .syntes därför vara ett allmänt intresse,

att givna föreskrifter angående bokföringsskyldighet efterlevdes. Då sta­

ten ålade bokföringsplikt, syntes därför straff böra följa i varje fall om det

konstaterades, alt denna plikt helt åsidosatts. Straffpåföljden skulle så­

lunda bland annat utgöra ett korrektiv mot obehörig övervältring av .skatt

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

144

genom en på felaktig bokföring grundad taxering. De sakkunniga ansåge

därför att vid ett förnyat övervägande av frågan om ansvar för bokförings-

brott hänsyn även borde tagas till bär angivna synpunkt.

De sakkunniga ha övervägt att föreslå skyldighet för de jordbrukare,

som enligt förslaget icke skola vara bokföringsskyldiga men likväl skola

taxeras efter bokföringsmässiga grunder, att föra anteckningar över in­

täkter och utgifter samt tillgångar och skulder men ha ansett sig icke

böra upptaga denna fråga till behandling. Härom ha de sakkunniga an­

fört :

Dessa icke bokföringsskyldiga jordbrukare måste liksom nu föra anteck­

ningar över sina intäkter och utgifter och vid årets slut upprätta ett inven­

tarium över tillgångar och .skulder eller med andra ord uppfylla minimiford-

ringarna för de bokföringsskyldigas bokföring. Som förut framhållits före­

ligger icke hinder för icke bokföringsskyldiga jordbrukare att föra sina

böcker i enlighet med vad som föreslås i fråga om de bokföringsskyldiga

jordbrukarna. Den frågan uppställer sig nu om man lämpligen bör ålägga

dessa jordbrukare anteckningsskyldighet på samma sätt som vissa jordbru­

kare skulle åläggas bokföringsskyldighet. Det bör då framhållas, att rörelse­

idkare, som icke äro bokföringsskyldiga, äro skyldiga att på anmodan av

taxeringsintendenten förete sina anteckningar över intäkter och utgifter.

Någon särskild bestämmelse av innehåll, att dessa rörelseidkare skola föra

anteckningar linnes icke. Det har förutsatts, att sådana måste föras. Detta

gäller även i fråga om idkare av de s. k. fria yrkena, läkare, tandläkare

m. fl. Beträffande jordbrukarna skulle enligt de sakkunnigas förslag för­

hållandet bliva ensartat. Onekligen måste det anses som en brist i lagstift­

ningen, att det föreligger en skyldighet att förete men icke en skyldighet

att föra anteckningar angående intäkter och utgifter. Denna fråga berör

emellertid icke endast de icke bokföringsskyldiga jordbrukarna utan även

icke bokföringsskyldiga rörelseidkare och synes böra lösas i ett samman­

hang. Då de sakkunniga erfarit, att detta problem kommer att behandlas

i annan ordning, hava de sakkunniga avstått från att framlägga förslag.

Med hänsyn till att de konsekvenser, som bokföringsskyldighet enligt

1929 års bokföringslag medför, icke böra drabba jordbrukarna, ha de .sak­

kunniga föreslagit, att de bestämmelser, vilka skola gälla i fråga om bok­

föring i jordbruk, sammanföras i en särskild lag om jordbruksbokföring.

Härom ha de sakkunniga yttrat:

I ett flertal lagar och författningar har köpmannabegreppet anknutits till

bokföringsskyldighet. Enligt lagen den 20 juni 1905 om köp och byte be­

stämmes begreppet köpman genom hänvisning till gällande föreskrift om

bokföringsskyldighet. Med köpman förstås envar, som är skyldig att föra

hande Isböcker. 1 denna lag göres skillnad emellan handelsköp och andra

köp. Handelsköp föreligger emellan köpmän i och för deras rörelse. Olika

föreskrifter äro meddelade beroende av huruvida handelsköp föreligger el­

ler ej. Här hänvisas till §§ 27, 32 och 52 (angånde reklamationsskyldighet

på grund av kontraktsbrott), §§ 21 och 28 (angående påföljden av dröjs­

mål med godsets avlämnande och köpeskillingens erläggande) § 38 (angå­

ende ränta å köpeskillingen). Paragraferna 6", 16 och "öl avse uteslutande

handelsköp och §§39 och 40 innehålla särskilda regler för köpmän. Vid

användandet av bestämmelser, gemensamma för handelsköp och vanliga

köp, ställas i allmänhet större anspråk på kontrahenterna vid handelsköp

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

145

än vid andra köp, exempelvis vid bestämmande av begreppen »utan oskä­

ligt uppehåll» och »inom rimlig tid».

Konkurslagen innehåller särskilda bestämmelser angående köpmän. En­

ligt 193 § anses som köpman envar, som är eller under någon del av sista

året, innan konkursansökningen gjordes, varit pliktig att föra handelsböc-

ker. Enligt 3 § skall köpman, som över en vecka inställt sina betalningar,

på yrkande av borgenär ovillkorligen försättas i konkurs. Har köpman un­

der en vecka uraktlåtit att betala klar och förfallen fordran, beträffande

vilken krav på visst sätt framställts, kan han likaledes försättas i konkurs.

Enligt lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och pro-

kura skall den, som vill idka handel eller näring, med vars utövande följer

skyldighet att föra handelsböcker, anmäla firma till handelsregistret.

Lagen den 18 april 1914 om kommission, handelsagentur och handels­

resande likställer begreppen köpman och bokföringsskyldig.

Lagen om ackordsförhandling utan konkurs bestämmer (§ 45) köpman­

nabegreppet i huvudsak på samma sätt som konkurslagen.

Enligt lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag förstås

med handelsbolag, att två eller flera sluta bolag för att under gemensam

firma idka handel eller annan näring, med vars utövande följer skyldighet

att föra handelsböcker.

Av här ovan lämnad redogörelse angående bokföringsskyldighetens konse­

kvenser för rörelseidkarna anse de sakkunniga framgå, att jordbruksnäringen

icke kan fogas till de näringar, vilka hava att föra böcker enligt 1929 års

bokföringslag. Jordbrukarna kunna nämligen icke i här avsedda förhållan­

den likställas med köpmän. Köp eller byte av varor och förnödenheter dels

jordbrukarna sinsemellan och dels i förhållande till köpmän böra icke reg­

leras efter bestämmelserna om handelsköp. En föreskrift för jordbrukarna

att föra handelsböcker skulle medföra även andra icke önskvärda konse­

kvenser, bland annat anmälningsskyldighet till handelsregistret. Med hän­

syn till den särskilda betydelse i åtskilliga avseenden, som »skyldighet att

föra handelsböcker» fått, anse de sakkunniga, att vägande skäl tala för att

bestämmelserna om bokföringsskyldighet för jordbrukarna upptagas i sär­

skild lag och att de böcker, jordbrukarna hava att föra, icke benämnas »han­

delsböcker». De sakkunniga vilja här framhålla, att med 1929 års bokfö­

ringslag som grundläggande för bokföringen särskilda bestämmelser angå­

ende bokföring meddelats i vissa lagar, exempelvis lagen om aktiebolag den

14 september 1944, lagen om bankrörelse den 22 juni 1911, lagen om spar­

banker den 29 juni 1923, lagen om järnvägsaktiebolag den 22 juni 1911

och lagen om bokföring vid enskild järnväg den 3 juli 1930. Ehuru även

i fråga om jordbrukarnas bokföringsplikt de i 1929 års bokföringslag givna

allmänna bokföringsprinciper böra gälla, uppstå likväl här särskilda pro­

blem och värderingsfrågor, vilka jämväl utgöra skäl för att bokföringsplik-

ten regleras i särskild lag.

Yttranden.

Förslaget om bokföringsskyldighet f ö r viss a j o r d b r u-

k a r e har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet ytt­

randen. Härvid har särskilt framhållits, att ordnad bokföring vore av stort

värde för den enskilde jordbrukaren samtidigt som en utökad jordbruks­

bokföring vore av intresse för jordbrukarnas borgenärer och det allmänna.

Samtidigt har dock i vissa yttranden betonats, att svårigheter torde möta

för jordbrukarna att fullgöra bokföringsskyldigheten.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har sålunda anfört:

Vid bedömandet av frågan om införande av bokföringsplikt för jord­

brukare finner länsstyrelsen sådan — åtminstone i viss utsträckning ■— er­

forderlig för ett riktigt fullgörande av deldarationsplikten. En riktig jord-

bruksdeklaration torde i regel icke kunna upprättas utan stöd av nog­

granna anteckningar om inkomster och utgifter, tillgångar och skulder.

Emellertid bör vid avgörandet av frågan om bokföringsplikt för jord­

brukare hänsyn skänkas jämväl de synpunkter, som föranlett gällande

bokföringsplikt för vissa rörelseidkare, d. v. .s. främst behovet därav för att

skydda näringsidkarens borgenärer. En jämförelse mellan å ena sidan jord­

bruket, å andra sidan handeln och industrien torde därvid vara av intresse.

I jämförelse med handeln äro jordbrukets kostnader för anskaffning av

råvaror och därmed dess kreditbehov för nämnda ändamål mindre, medan

däremot det i jordbruket nedlagda anläggningskapitalet torde överstiga han­

delns och därutinnan närma sig industriens. Särskilt de större jordbruken

torde numera normalt i stor omfattning anskaffa såväl omsättningstill­

gångar som tillgångar av stadigvarande natur genom köp på kredit. Det

måste dock antagas, att jordbrukets kreditbehov, beräknat i förhållande till

omsättningens storlek, i normala fall är mindre framträdande än handelns

och industriens. Om bokföringsplikt för jordbrukare införes, synes riktigast,

att densamma begränsas till de större jordbruken och att denna begräns­

ning göres snävare än som gäller för rörelse enligt 1929 års bokföringslag.

Länsstyrelsen anser i likhet med de sakkunniga, att tiden nu är inne för

införande av bokföringsplikt för de större jordbruken, vilka ofta ha en

omsättning och anlita en kreditgivning, som långt överstiga många bokfö-

ringspliktiga rörelseidkares. Utvecklingen har i fråga om de större lant­

bruken framtvingat eu ofta mycket omfattande bokföring sedan lång tid

tillbaka. Införandet av en lagbestämd bokföringsplikt medför därför för

flertalet större lantbrukare icke någon ökning av betydelse i den arbets­

börda för jordbruksdriften, som dessa själva redan nu ansett nödvändigt

och lämpligt att ålägga sig.

Norrbottens läns hushållningssällskap har yttrat:

Den bristande bokföringen på jordbrukets område är från många syn­

punkter beklaglig. Ej endast vid deklaration och jordbrukarnas beskattning,

efter bokföringsmässig inkomstberäkning, utan även vid utredningar röran­

de jordbrukets lönsamhet är en noggrann bokföring av utomordentligt vär­

de. Den omläggning av jordbruksdriften, som framdeles i många avseen­

den torde bli nödvändig på grund av arbetskraftsproblem, ökade omkost­

nader för byggnader, inventarier in. in., kan ej ske planmässigt och efter

klara riktlinjer då tillförlitliga bokföringsuppgifter i huvudsak saknas. Frå­

gan om en efter de allmänna konjunkturerna bättre avpassad prisnivå för

jordbruksprodukter har aktualiserats och under senaste åren har ett an­

tal utredningar verkställts i syfte att klargöra produktionskostnaden inom

det norrbottniska jordbruket. Dessa utredningar, vilka måste bygga på in­

förskaffade muntliga uppgifter, äro synnerligen otillfredsställande. Jordbru­

karna ha nämligen lämnat begärda uppgifter rörande arbetskraftåtgång,

allmänna omkostnader, produktionsresultat in. in. med ledning av minnes-

uppgifter. Om däremot fullständig bokföring förelåg skulle betydligt säk­

rare uppgifter kunna erhållas.

Det måste från hushållningssällskapets sida mötas med tillfredsställelse

att jordbruksbokföringen mera allmänt ordnas. Hushållningssällskapet får

härigenom en god hjälp i sitt arbete för jordbruksnäringens ekonomiska

utveckling, en arbetsuppgift som hittills — vid erforderliga omläggningar

147

av jordbruksdriften — måst bli i hög grad otillfredsställande löst, då före­

tagna utredningar och förslag ej varit resultatet av faktiska förhållanden,

utan i hög grad måst stödja sig på lösa antaganden.

Jämtlands läns hushållningssällskap har framhållit, att genomförandet

av en ordnad bokföring borde ligga i jordbrukarens eget intresse, enär en

dylik bokföring vore nödvändig för en effektiv översikt och kontroll av

jordbrukets ekonomi och för ett bedömande av olika driftsgrenars lönsam­

het. Noggranna räkenskaper vore således till gagn för jordbrukaren själv

samtidigt som en utökad jordbruksbokföring ur flera synpunkter vore ett

allmänt intresse.

Uppsala läns hushållningssällskap har understrukit det synnerligen an­

gelägna i att en enhetlig bokföring inom jordbruket komme till stånd. Man

hade anledning räkna med att de föreslagna taxeringsbestämmelserna kom­

me att stimulera alla kategorier jordbrukare till ökat intresse för ordnad

bokföring.

Södermanlands läns hushållningssällskap har, med instämmande av läns­

styrelsen i samma län, framhållit att förslaget om lag om jordbruksbok­

föring hälsades med tillfredsställelse, emedan vederbörande jordbrukare

härigenom finge ett starkt stöd för sin deklaration. Bokföringen komme

dock att vålla betydande svårigheter till att börja med, innan jordbrukaren

erhölle nödiga insikter i bokföring. Med hänsyn härtill bleve det av stor

betydelse, att de bokföringsbyråer, som verkade ute i länen och bygderna, på

ett tidigt stadium planerade för den betydligt ökade verksamhet, som otvi­

velaktigt trängde sig fram.

Lantbruks styr elsen har uttalat att, då dels praktisk kunskap i bokföring

vore ganska ringa bland jordbrukets folk, dels tiden för bokföringsarbetets

utförande ej minst med hänsyn till nuvarande begränsade tillgång på arbets­

kraft vore högst begränsad, svårigheter syntes möta särskilt för de mindre

jordbrukarna att föra fullständiga räkenskaper. För större fastigheter bleve

nyssnämnda svårigheter mindre framträdande.

Kammarrätten har framhållit att taxeringstekniska skäl näppeligen ut­

gjorde något avgörande motiv för införande av bokföringsplikt för idkare

av jordbruk. På kammarrätten torde icke ankomma att till bedömande

upplaga frågan huruvida den föreslagna bokföringsskyldigheten ur andra

synpunkter sett vore av behovet påkallad.

Gävleborgs låns hushållningssällskap, som framhållit att bokförings­

skyldigheten skulle komma att gälla endast för 3 procent av landets jord­

brukare, har ifrågasatt om det verkligen kunde vara nödvändigt att stifta

särskild lag för så få jordbrukare. Hushållningssällskapet frågade sig även.

vilken praktisk nytta detta förslag verkligen kunde få.

Förslaget har avstyrkts av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt Skaraborgs län ävensom Kalmar läns södra, Malmöhus och Örebro

låns hushållningssällskap.

Kalmar läns södra hushållningssällskap har uttalat att tidpunkten icke

vore lämplig för förslagets tillämpning. Fn mycket ringa procent av inne­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

148

havarna av de jordbruk, vilka skulle komma att beröras av lagförslaget,

kunde på egen hand utan biträde fullgöra dem åvilande skyldigheter; brist

på arbetskraft rådde dessutom inom alla yrken.

Örebro täns hushållningssällskap har ansett det välbetänkt att tillsvidare

endast föreskriva rättighet för jordbrukarna att grunda sitt deklarations-

förfarande på fullständig bokföring. Det torde kunna ifrågasättas om jord­

brukarna i den omfattning, som i förslaget förutsattes, besutte erforderliga

insikter i bokföringsgöromål för att på ett fullt tillfredsställande sätt kunna

fullgöra den tilltänkta bokföringsskyldigheten. Det egentliga jordbruks­

arbetet, särskilt för de mindre jordbrukarna, vore dessutom så pass tungt,

att intresset för med bokföring förenade sysslor bleve minimalt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har icke funnit tillräckliga skäl

föreligga att för närvarande förorda de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen

har yttrat, att frågan om lagstadgad bokföringsskyldighet icke vore av så

stort intresse ur taxeringssynpunkt som i vissa sammanhang blivit påstått.

Åtminstone vid större jordbruk måste »enligt livets regel» föras löpande an­

teckningar för att kunna upprätta en deklaration, som kunde bliva så till­

förlitlig att den tålde vid en granskning. En inkomstberäkning, som utgingc

från en vinst- och förlusträkning, snarare försämrade än förbättrade kon­

trollmöjligheterna, enär vinst- och förlusträkningen icke alltid komme att

innehålla samma noggranna redogörelse, som jordbrukarna eljest måste

lämna för de i vinsten ingående särskilda posterna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ansett, att bokföringsskyldighet en­

ligt lag ej borde utvidgas att omfatta en stor grupp företagare som jordbru­

karna så länge straffbestämmelserna för felaktig bokföring bibehölles i sin

nuvarande lydelse.

Länsstyrelsen har vidare anfört:

Enligt SL 23:5 må icke felaktig eller försumlig bokföring åtalas,^ där ej

gäldenären inom 5 år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller

bjudit ackord eller inställt sina betalningar.

Vid handläggning av beskattningsmål inför allmän domstol påvisas un­

derstundom fel i den bokföring, som legat till grund för den avlämnade de­

klarationen. När svaranden då gjort invändning att bokföringen visserligen

är felaktig men att deklarationens belopp äro riktiga har svaranden ansetts

ej vara förvunnen till brottsligt förfarande. Bokföringens samband med de­

klarationerna är så intimt att samma påföljd bör stipuleras för oriktig bok­

föring som för oriktig deklaration. Bokföringsbrottens nuvarande konstruk­

tion som gäldenärsbrott med begränsning av åtalsrätten länder till över

huvud taget allvarligt förfång för rättstillämpningen.

Malmöhus läns hushållningssällskap har bestämt avstyrkt, att bokförings­

skyldighet åtminstone för närvarande infördes för jordbrukarna. Hushåll­

ningssällskapet har anfört:

Hittills har icke någon lagstadgad bokföringsskyldighet förelegat inom

jordbruket. Den bokföring, som där förekommit, har nog ej heller i allmän­

het, åtminstone inom medelstor och mindre drift, fyllt de formella krav som

nu anses böra ställas. Bristerna vidlåda huvudsakligen utgiftsredovisningen,

vilken då det som här gäller smärre dagliga poster, oftast ej blir fullstän­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

149

dig, under det att jordbrukets inkomster såsom från försäljning av spann­

mål och djur eller leverans av mjölk och sockerbetor komma i större poster

med av mottagaren lämnade avräkningar och därför äro lättare att hålla

reda på. Räkenskapsföringen inom jordbruket, även det mindre, med dess

mångsidiga produktion och omsättning av hemmaproducerade produktions­

medel är ganska komplicerad och svår hålla skild från anteckning angående

personliga utgifter, som vederbörande ej har anledning låta utomstående ta­

ga del av.

Kunskapen i bokföring är ävenledes i allmänhet ringa bland jordbrukets

folk. Rent teoretisk undervisning i bokföring är svår att smälta och möjlig­

heter till praktisk träning erbjudas sällan och egentligen endast dem som

få anställning med bokföringsuppgiftcr inom större jordbruk. 1 vanlig elev­

utbildning ingår dylik träning ej, då vederbörande driftsledare helt natur­

ligt ej önska låta utomstående få onödig inblick i affärsförhållandena. Även

om det skulle lyckas sprida bokföringskunskap inom de vidaste kretsar av

jordbruksbefolkningen, lägger emellertid bristen på arbetskraft åtminstone

för närvarande absoluta hinder i vägen för att bokföringsseden kan tränga

igenom inom jordbruket. Jordbrukarna äro för närvarande så ansträngda

och jäktade till följd av otillräcklig tillgång på arbetskraft både ute och inne

att erforderlig tid i de flesta fall omöjligt kan frigöras för förande av or­

dentliga jordbruksräkenskaper, vilka skola föras dag för dag och icke få

skjutas upp till mindre arbetsbråda perioder.------------

Jordbrukstaxeringssakkunnigas förslag är för närvarande ogenomförbart,

då endast ett ringa fåtal av de bokföringsskyldiga ha förmåga och tid att

ställa sig föreskriften till efterrättelse. Det måste betraktas som i hög grad

betänkligt att för en så betydande del av befolkningen som jordbrukarna in­

föra en dylik skyldighet som i de flesta fall måste stanna på papperet, även

om som i detta fall straffansvar för underlåtenhet endast föreligger vid kon­

kurs.

I några yttranden ha erinringar framförts mot förslaget att a n knyt a

bokföringsskyldigheten till taxeringsvärdet å jord­

bruksfastighet.

Länsstyrelsen i Blekinge län har sålunda yttrat:

Det är ej tilltalande att på en så variabel faktor som taxeringsvärdena

bygga gränsdragningen mellan bokföringsskyldiga och icke bokföringsskyl­

diga jordbrukare. Taxeringsvärdena variera efter konjunkturväxlingarna

och ej minst efter penningvärdets förändringar. Rent principiellt borde bok­

föringsskyldigheten anknyta endast till jordbruks- och skogsbruksdriftens

omfattning, så att bokföringsskyldigheten inträdde och upphörde, när verk­

samheten uppnådde respektive nedsjönk under viss nivå. Såsom de sak­

kunniga framhållit, torde det emellertid vara omöjligt att finna någon lätt

konstaterbar faktor, som ger ett någorlunda tillförlitligt uttryck åt verk­

samhetens omfattning. Om man därför nödgas stanna för att godtaga de

sakkunnigas förslag alt dra gränsen efter taxeringsvärden, synes det vara

angeläget att så långt detta är möjligt hindra att konjunkturbetonade eller

eljest tillfälliga omständigheter få åstadkomma att en gång inträdd bok­

föringsskyldighet bringas alt upphöra för kortare eller längre tid. Länssty­

relsen ville därför ifrågasätta, om ej nedsättning av taxeringsvärdet av an­

nan anledning än att del av jordbruksfastighet frånträtts eller överförts till

annan förvärvskälla borde ske med högre belopp än en femtedel, innan bok­

föringsskyldigheten upphör. Vidare borde särskilt bestämmas att nedsätt­

ning av värdet genom eldsvåda, nedrivning av byggnad eller jämförlig an­

ledning skulle inverka på frågan om bokföringsskyldighet, endast om så­

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

dan omständighet kunde förutsättas medföra en för längre tid bestående

värdeförsämring av brukad fastighet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

Vad först angår metoden för avgränsningen, nämligen visst taxerings­

värde å brukad jordbruksfastighet, har denna den uppenbara fördelen att

vara lätt konstaterbar och enkel i tillämpningen. Emellertid måste, åtmins­

tone enligt länsstyrelsens mening, en nackdel ligga däri, att metoden icke

överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 1929 års bokföringslag,

vars 2 § 2) eljest kunde sägas innehålla en för jordbruket lämplig delnings-

grund. De sakkunniga ha avvisat denna möjlighet, enär antalet anställda i

ett jordbruk icke är konstant från år till år. Häremot kan invändas att så

ofta ej heller är förhållandet inom hantverket och industrien, varjämte olä­

genheterna av en avgränsning efter samma grunder som bokföringslagens

för jordbrukets del skulle bortfalla genom en bestämmelse motsvarande den

i förslagets 1 § 4 st. intagna, d. v. s. att om för ägare eller brukare av jord­

bruksfastighet bokföringsskyldighet inträtt, denna alltid skulle bestå under

innehavet. Emellertid kan lämpligheten av en bestämmelse av sistnämnda

innehåll ifrågasättas, enär motsvarighet därtill saknas i 1929 års bokförings­

lag. Länsstyrelsen kan därför, om ock med tvekan, tillstyrka, att bokförings-

plikten göres beroende av taxeringsvärdet å brukad jordbruksfastighet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har hävdat, att i den mån andra förhål­

landen än jordbrukets omfattning (t. ex. högt skogsvärde eller särskilt vär­

defulla mangårdsbyggnader) inverkat på taxeringsvärdet detta ej vore nå­

gon lämplig gräns för bokföringsplikten. Sysselsättningsgraden motsvarade

bättre ett jordbruks omfattning och därmed storleken och mångfalden av

förekommande inkomst- och utgiftsposter än andra av de sakkunniga prö­

vade grunder. Bokföringsskyldighet borde, i anslutning till 2 § 2 mom. bok­

föringslagen, inträda då i jordbruket vanligen sysselsattes flera än make och

barn under 16 år samt två andra personer.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att enligt förslaget bok­

föringsskyldighet kunde komma att inträda för skogsfastigheter, varå jord­

bruk bedreves i endast obetydlig omfattning. Det syntes vara lämpligt att

anknyta bokföringsskyldigheten ej endast till taxeringsvärdet utan sam­

tidigt också till arealen jordbruksjord eller taxerade jordbruksvärdet. För

att bokföringsskyldighet skulle föreligga borde alltså dels taxeringsvärdet

överstiga 60 000 kronor, dels dessutom arealen jordbruksjord överstiga

exempelvis 20 har eller taxerade jordbruksvärdet överstiga visst belopp.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har, med i huvudsak samma motivering, ifrå­

gasatt att anknyta bokföringsskyldigheten enbart till taxerade jordbruks­

värdet; nedre gränsen borde bestämmas till 35 000 kronor. I

I ett antal yttranden ha erinringar riktats mot förslaget, att bokfö­

ringsskyldighet skall inträda, då taxeringsvärdet

uppgår till lägst 60 000 kronor.

Västernorrlands läns hushållningssällskap har sålunda uttalat, att de sak­

kunniga, då de förordat 60 000 kronors-gränsen, förmodligen avsett, att ett

betydande toppskikt med i allmänhet bättre förutsättningar för den nya ord­

ningens genomförande skulle från början få skyldighet att på detta område

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

151

föra in utvecklingen i nya spår. För Norrlands vidkommande syntes detta

toppskikt genom den föreslagna begränsningen bliva alltför obetydligt.

Svenska lantarbetareförbundet har hävdat att gränsen borde kunna sän­

kas. Kristianstads läns hushållningssällskap har ansett det önskvärt att bok­

föringsskyldigheten gällde för alla jordbruk med minst 50 000 kronors taxe­

ringsvärde. Läns stp r elsen i Västerbottens län har yttrat, att taxeringsvärdet,

om detta skulle bibehållas såsom grund för bokföringsskyldighetens inträde,

syntes kunna sättas väsentligt lägre, t. ex. till 40 000 kronor. Kalmar läns

norra hushållningssällskap har framhållit, att bokföringsskyldighet vore av

sådan betydelse, såväl för statsmakterna som för jordbrukarna själva, att

den borde utsträckas att omfatta jordbruk även under 60 000 kronors taxe­

ringsvärde. Hushållningssällskapet föresloge därför, att från bokförings­

skyldighet endast undantoges sådana jordbruk som i storleksordning kom-

me att falla under det basjordbruk, som statsmakterna en gång komme att

fastställa. Utredning rörande bokföringsskyldighet för skogsbruket borde

snarast komma till stånd.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har ifrågasatt, om det före-

lågc tillräckligt starka skäl att i fråga om bokföringsplikten gå så lågt som

till 60 000 kronors taxeringsvärde. I och för sig vore det väl knappast ur

taxeringssynpunkt att eftersträva, att allt för många deklarerade på den

föreslagna blanketten 4 b. Kontrollen torde kunna göras betydligt effekti­

vare och jämnare med ledning av blanketten 4 a. Detta sammanhängde bl. a.

därmed att åtskilliga i och för sig mycket dugande taxeringsnämndsordfö-

rande icke vore tillräckligt insatta i bokföring för att med full säkerhet kun­

na granska en bilaga baserad på bokföring och konsulenter om möjligt

borde undvikas. Förbundet ville därför föreslå, att bokföringsplikt infördes

endast för jordbruk med ett taxeringsvärde överstigande 100 000 kronor

(ev. 75 000 å 80 000 kronor).

Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit den föreslagna gränsen alltför

låg; med ledning av förhållandena inom länet borde den höjas till 100 000

kronor. Älvsborgs läns södra och Östergötlands läns hushållningssällskap ha

jämväl ansett, att bokföringsskyldighet borde inträda först då taxerings­

värdet uppginge till 100 000 kronor.

Departementschefen.

Såsom tidigare omnämnts böra endast de jordbrukare äga rätt att bliva

taxerade efter bokföringsmässiga grunder, vilka föra räkenskaper i viss om­

fattning och på visst sätt. Härvid torde jordbruksbokföringen böra regleras

på i huvudsak samma sätt som skett i 1929 års bokföringslag beträffande

handelsbokföringen. Jordbrukarnas bokföringsskyldighet bör dock icke med­

föra de civilrättsliga verkningar i olika avseenden, som åtfölja bokförings­

skyldighet enligt nämnda lag. Bokföringsskyldigheten för jordbrukarna bör

i stället utformas endast med tanke på taxeringsändamål: att skapa ett

säkert underlag för upprättande av en riktig deklaration. Eu annan sak

är att bokföringsskyldigheten kommer att vara till nytta även ur andra syn­

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

punkter, som framhållits av de sakkunniga. Sålunda giver bokföringen

jordbrukaren bättre översikt över jordbrukets ekonomi. För det allmänna

har bokföringen betydelse som underlag för utredningar om jordbrukets

lönsamhet.

Med hänsyn till jordbruksbokföringens sålunda angivna särart böra be­

stämmelser rörande denna bokföring upptagas i en särskild författning av

förordnings natur. För att markera skillnaden mellan handelsböcker en­

ligt bokföringslagen och de böcker, som jordbrukarna skola föra, torde de

sistnämnda i författningstexten böra benämnas räkenskapsböcker; vidare

bör skyldigheten att föra de ifrågavarande böckerna icke betecknas såsom

bokföringsskyldighet utan såsom skyldighet att föra räkenskaper såsom

underlag för taxering. I sakligt hänseende torde bestämmelserna om skyl­

dighet för jordbrukare att föra räkenskapsböcker böra vara i huvudsak

likalydande med dem, som innehållas i de sakkunnigas förslag till lag om

jordbruksbokföring; sistnämnda bestämmelser överensstämma i stort sett

med stadgandena i 1929 års lag. Skyldigheten att föra räkenskaper bör

dock icke knytas till visst taxeringsvärde å jordbruksfastighet. Vilken jord­

brukare som helst, vare sig han är ägare eller brukare av sådan fastighet,

bör vara .skyldig att föra föreskrivna räkenskaper, därest han önskar bliva

taxerad enligt bokföringsmässiga grunder. Den, som påyrkar taxering efter

sådana grunder, bör göra anmälan härom till vederbörande taxeringsinten-

dent i god tid, förslagsvis tre månader, före det första räkenskapsårets in­

gång. Någon prövning i samband med anmälningen, huruvida jordbruka­

ren skall medgivas rätt att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder, bör

icke äga rum; en dylik prövning torde för övrigt svårligen kunna ske. An­

mälan bör därför icke avse att vara underlag för en sådan prövning, utan

den bör tjäna till att skaffa taxeringsintendenten kännedom om vilka jord­

brukare som under kommande år skola taxeras efter dvlika grunder; orga­

nisationen av taxeringsarbetet måste nämligen planeras härefter.

Då räkenskaperna tjäna såsom underlag för taxeringen är det givet­

vis av stor vikt, att de föras enligt föreskrifterna i den förenämnda för­

ordningen. Från skattemyndigheternas sida ha i skilda sammanhang fram­

förts krav på att ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten enligt 1929

års lag —■ med hänsyn till den betydelse som denna bokföring har för taxe­

ringen — skulle i och för sig bestraffas. Då skyldigheten att föra räkenska­

per enligt den nu föreslagna förordningen uteslutande avser att tjäna taxe-

ringsändamål torde i enlighet med de framförda kraven underlåtenheten

i och för sig att fullgöra skyldigheten enligt föreskrifterna i förordningen

böra medföra straff, därest underlåtenheten är av allvarligare art. Så bör

anses vara fallet, om jordbrukaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

åsidosätter skyldigheten att föra räkenskaper på sådant sätt att ur räken­

skaperna icke kunna inhämtas de uppgifter, som erfordras för jordbruka­

rens taxering. Ansvar bör däremot icke inträda för obetydliga oriktigheter

eller tekniska ofullkomligheter i räkenskaperna. Straff bör utgå i form av

dagsböter.

153

Då räkenskaperna ligga till grund för upprättandet av deklaration, kan

det inträffa att förseelse, som nyss sagts, och brott, som avses i skattestraff-

lagen, samtidigt föreligga.

Åsidosätter jordbrukaren sin skyldighet att föra räkenskaper och är åsido­

sättandet av den allvarligare natur, som förut sagts, följer vidare därav, att

räkenskaperna icke kunna läggas till grund för taxeringen; denna måste i

dylikt fall åsättas med ledning av tillgängliga kontrolluppgifter och i övrigt

kända förhållanden.

Enligt departeinentsförslaget skola endast de jordbrukare ha rätt att bliva

taxerade efter bokföringsmässiga grundar, som föra räkenskaper enligt den

föreslagna förordningen. Den av de sakkunniga väckta frågan om införande

av s. k. anteckningsskyldighet för övriga jordbrukare saknar därför här­

vidlag betydelse. Jag finner icke anledning att i detta sammanhang upp­

taga frågan såvitt angår rörelseidkama.

Till särskilda spörsmål i samband med bestämmelserna i förenämnda

förordning torde jag få återkomma i samband med specialmotiveringen till

departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

I. Organisationsfrågor.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att genomförandet av de sakkunnigas förslag till

ändrade regler för beskattning av inkomst av jordbruksfastighet givetvis

komme att medföra ökat arbete både för de skattskyldiga och för beskatt-

ningsmyndigheterna. Till ledning vid upprättande av deklarationer borde

utarbetas utförliga upplysningar angående deklarationsskyldigheten och sät­

tet för dess fullgörande. Det kunde förutses, att de skattskyldiga i större

utsträckning än för närvarande vore fallet komme att begagna sig av sin

rätt att hos ordförande i taxeringsnämnd begära råd och upplysningar i nyss­

nämnda avseende. Det vore givet, att taxeringsnämndsordförandenas arbets­

uppgifter i samband med övergången i görligaste mån borde underlättas. De

sakkunniga förutsatte, att ordförande och kronoombud i taxeringsnämnder

vid sammanträden inför landskamreraren informerades om innebörden av

de nya bestämmelserna samt att särskilt utvalda taxeringstjänstemän, när­

mast taxeringskonsulenter, ställdes till taxeringsnämndernas förfogande för

att lämna råd och upplysningar. Åt dessa tjänstemän syntes lämpligen kun­

na uppdragas att i första hand granska ingångsvärdena för övergångsåret

ä djurbeståndet, maskiner och inventarier samt jordbrukets driftbyggna­

der. Sedan de med övergången förenade svårigheterna övervunnits, tor­

de taxering av jordbruksinkomst enligt de sakkunnigas förslag i viss mån

bliva enklare än enligt nuvarande förfarande. En fortlöpande kontroll av

den skattskyldiges uppgifter i deklarationen bleve fortfarande nödvändig.

Vid granskning av jordbruksdeklarationer borde ordförandena i taxerings­

nämnderna ha hjälp av taxeringskonsulenterna i fråga om sådana jordbru­

kare, som begagnade deklarationsbilaga nr 4 b (d. v. s. hade ordnad bok-

154

loring som avslutats med vinst- och förlustkonto i huvudbok). Dessa jord­

brukare hade att vid sina deklarationer foga bestyrkt avskrift av balansräk­

ning för beskattningsåret och balansräkning för närmast föregående räken­

skapsår samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret. Dessa räken-

skapsutdrag syntes i första hand böra granskas av taxeringskonsulent. Där­

emot torde övriga jordbruksdeklarationer kunna behandlas direkt av taxe­

ringsnämnden, vilken givetvis liksom nu vore oförhindrad att, därest dekla-

rationsmaterialet vore av mera invecklad beskaffenhet, överlämna detsamma

till taxeringskonsulent för granskning. Deklarationer, avlämnade av jord­

brukare, vilka icke vore bokföringsskyldiga men frivilligt åtagit sig att föra

böcker enligt jordbruksbokföringslagens föreskrifter, borde jämväl granskas

av taxeringskonsulent.

Av det anförda framginge, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag

torde medföra ökat behov av taxeringskonsulenter. Det vore av vikt att till

taxeringskonsulent med uppgift att granska jordbruksdeklarationer utsåges

person, vilken utöver kunskap i bokföring genom deltagande i taxering eller

annorledes förvärvat speciell kännedom om jordbruksförhållanden.

Självfallet komme den nya taxeringsmetoden att ställa stora krav på taxe-

ringsavdelningarna å landskontoren, där taxeringsmaterialet skulle grans­

kas och utredning i besvärs- och anmärkningsmål verkställas. Då skyldighet

skulle föreligga för jordbrukare att för granskning förete sin bokföring el­

ler, om räkenskaper icke förts, sina anteckningar rörande jordbruksdriften,

åstadkommes härigenom en väsentlig utökning av antalet skattskyldiga,

som hade att underkasta sig bokföringsgranskning. Den nuvarande perso­

nalen å taxeringsavdelningarna, som kunde åtaga sig granskningsuppdrag,

vore icke tillräcklig. Det borde framhållas att en omfattande kontroll vore

nödvändig för att kunna konstatera huru de föreslagna bestämmelserna ef­

terlevdes. En bokföringsgranskning borde självfallet även inrymma råd och

upplysningar för framtiden, varför det jämväl för de skattskyldiga torde va­

ra av värde att ha tillgång till den information, som därvid kunde lämnas.

Storleken av den arbetsförstärkning, som erfordrades å taxeringsavdelning­

arna, hade de sakkunniga icke ansett sig kunna beräkna. Många olika fak­

torer, som icke kunde överblickas utan ingående granskning av förhållan­

dena i de olika länen, gjorde sig här gällande. De sakkunniga förutsatte, att

länsstyrelserna i sina remissyttranden skulle lämna uppgifter härom. De

sakkunniga ville endast framhålla, att därest länsstyrelsernas bestyr med

omsättningsskatten upphörde, de nu anställda kontrollanterna syntes kunna

i stället sysselsättas med kontroll av jordbruksdeklarationer.

Yttranden.

I de yttranden, vari organisationsfrågorna berörts, har genomgående givits

uttryck åt den uppfattningen, att vid taxering enligt bokföringsmässiga

grunder behovet av kontroll av de skattskyldigas deklarationer liksom be­

hovet av biträde åt taxeringsnämnderna i deras verksamhet komme att högst

avsevärt ökas. Detta har ansetts bliva fallet i synnerhet vid övergången till

det nya taxeringssystemet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

155

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att särskilda organ borde

tillskapas med uppgift att vara de ordinarie taxerings­

myndigheterna behjäpliga vid övergången. Förbundet hade så­

lunda kommit till den slutsatsen, att nuvarande taxeringsorganisation knap­

past vore tillräcklig att fullgöra de krav, som koinme att ställas på densam­

ma i samband med övergången. Ett införande av redovisning enligt bok-

föringsmässiga grunder krävde ingående kännedom om jordbrukets och

skogsbrukets arbetsförhållanden och ekonomiska villkor liksom om bokfö­

ring. Lokalkännedom komme att få stor betydelse. Ett uppfyllande av la­

gens föreskrift om rätt och rättvis taxering krävde att taxeringsmyndighe­

terna över hela landet arbetade efter i stor sett samma linjer, värderings­

normer och metoder. Övergångsårets taxering hade avgörande betydelse även

för framtida taxeringar. Av dessa skäl vore det lämpligt att, såsom förut

nämnts, inrätta särskilda organ, nämligen dels för hela riket en central

nämnd, dels för varje prövningsdistrikt en distriktsnämnd. Förbundet har

vidare anfört:

Den centrala nämnden bör väl ha i huvudsaklig uppgift att lämna bin­

dande förklaringar vilka ingångsvärden som skola tillämpas, lämna anvis­

ningar om värderingsregler, avgiva yttrande i ärenden rörande införande av

den nya vinstredovisningen och taga initiativ för ernående av lämpligast

möjliga övergång samt likformighet i taxeringsförfarandet inom olika taxe-

ringsdistrikt. Distriktsnämnderna torde böra ha till uppgift att vara kon­

taktorgan mellan den centrala nämnden och de lokala taxeringsmyndighe­

terna. De böra stå de lokala nämnderna till tjänst i frågor, som röra över-

gångsförfarandet och uppskattningen av ingångsvärdena. Distriktsnämnder­

na borde också tillerkännas rätt och föreskrivas skyldighet att avgiva ytt­

rande till prövningsnämnder och beskattningsdomstolar i besvärsmål röran­

de övergången.

Dessa nämnder böra sammansättas utav i dessa frågor särskilt införsatta

jordbrukare och andra, som ha en ingående kännedom om jordbrukets och

skogsbrukets villkor. Det är att förvänta, att nämnderna ganska snart för­

värva sig ingående lokalkännedom och kännedom i värderingsfrågor. Anta­

let medlemmar bör sättas lågt, och bör uppdraget givas för hela övergångs­

perioden, för att kontinuitet i arbetet skall erhållas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har yttrat, att för eu effektiv kontroll av

ingångsvärdena krävdes ingående ortskännedom. Det vore därför icke lämp­

ligt att överlämna kontrollarbetet åt konsulenter, utan detta borde i största

möjliga utsträckning verkställas inom taxeringsnämnderna. Det vore emel­

lertid icke möjligt för taxeringsnämnderna att inom den korta tid, som stode

dem till buds för taxeringsarbetets utförande, även medhinna en omsorgs­

full prövning av ingångsvärdena. En successiv övergång till bokföringsmässig

inkomstredovisning skulle givetvis medföra en viss lättnad i taxeringsnämn­

dernas arbete. Starka skäl talade emellertid emot eu sådan uppdelning. Den

enda framkomliga vägen att bereda taxeringsnämnderna erforderlig lind­

ring i deras arbetsbörda vid övergången vore att överlåta åt särskilda nämn­

der att pröva och fastställa ingångsvärdena. Kostnaderna härför uppvägdes

till stor del genom besparingar å anslaget för inkomsttaxeringen, varför

kostnadsfrågan icke syntes böra utgöra hinder härför.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Behovet av taxerings konsulenter har berörts i åtskilliga ytt­

randen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett, att antalet taxeringskon-

sulenter borde fördubblas. Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att ord­

förandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna icke torde vara i stånd

att bemästra alla de tekniska problem, vilka komme att uppställa sig vid

taxering av jordbrukare, sedan de sakkunnigas förslag genomförts. Det bleve

nödvändigt att genom en väsentlig utökning av konsulentorganisationen eller

på annat lämpligt sätt ställa taxerings- och bokföringskunniga tjänstemän

till taxeringsnämndernas förfogande. Länsstyrelsen i Värmlands län har an­

fört, att för behandlingen i taxeringsnämnderna av deklarationer, avgivna

av de skattskyldiga, som enligt förslaget vore bokföringsskyldiga, erfordra­

des ytterligare ett antal konsulenter. Vad anginge övriga skattskyldiga vore

det däremot icke lämpligt, att de behandlades av särskilda konsulenter.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har understrukit, att förslagets genom­

förande medförde ett ökat behov av taxeringskonsulenter. Länsstyrelsen i

Norrbottens län har framhållit, att under övergångsåret så gott som varje

taxeringsnämnd skulle behöva biträde av konsulent under större delen av

taxeringsperioden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat farhågor för att inrättan­

det av nya befattningar såsom taxeringskonsulenter i praktiken skulle leda

till att taxeringsarbetet på många håll icke skulle kunna slutföras inom

föreskriven tid. Länsstyrelsen i Östergötlands län har yttrat, att man icke

borde vänta sig för mycket av de nya konsulenterna. I varje fall syntes hit­

tills gjorda erfarenheter av systemet med taxeringskonsulenter knappast

giva stöd åt alltför högt ställda förväntningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att kontrollen av

jordbrukarnas deklarationer liksom hittills i första hand borde ankomma

på taxeringsnämnderna. Man borde sträva efter att orflförandena och kro­

noombuden finge sådan utbildning för sin uppgift, att de bleve väl skickade

att omhänderhava de nya jordbrukardeklarationerna. I den mån arbetet i

nämnderna bleve tyngre genom reformen, finge detta beaktas genom ökat

taxeringsanslag och eventuellt genom uppdelning av taxeringsdistrikten.

Länsstyrelsen kunde icke förorda, att taxeringskonsulenterna gjordes till

föredragande beträffande jordbrukardeklaration på samma sätt som nu gäll­

de beträffande rörelsedeklaration. Detta hade icke heller de sakkunniga

föreslagit. Om och i den mån konsulentinstitutionen borde bibehållas — en

fråga som i och för sig vore tveksam — borde konsulenterna självfallet till-

handagå nämnderna med råd och upplysningar även beträffande jordbru-

kardeklarationer. Någon ökning av antalet konsulenter behövde man dock

icke räkna med på grund härav.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har uttalat, att det syntes

böra stadgas, att deklarationer avgivna av bokföringsskyldiga jordbrukare

icke behövde översändas till konsulent. Denne saknade i de flesta fall förut­

sättningar att bedöma deklarationens riktighet ur annan än möjligen rent

.

157

formell synpunkt. Det syntes emellertid vara av mindre vikt, att den vore

formellt riktig, än att den vore sakligt riktig, och det kunde endast taxe­

ringsnämnden i orten med någon tillförlitlighet bedöma. Givetvis skulle dock

en taxeringsnämndsordförande enligt den allmänna bestämmelsen äga rätt

att till konsulent översända även jordbruksdeklaration av mera invecklad

beskaffenhet och sådan deklaration, för vars granskning han ansåge kon­

sulents hjälp vara erforderlig.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att den ökning av antalet

taxeringskonsulenter, som bleve erforderlig, ånyo aktualiserade frågan om

icke konsulentuppdragen lämpligen borde fullgöras av befattningshavare å

landskontor såsom tjänsteåliggande. Vid övergång till taxering enligt bok-

föringsmässiga grunder komnje nämligen eljest konsulentuppdragen i ännu

högre grad än tidigare varit fallet att tendera att bliva bisyssla för landskon­

torens personal. En dylik utveckling vore emellertid icke önskvärd.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat, att det visat sig vara synner­

ligen svårt att erhålla lämpliga och kvalificerade taxeringskonsulenter. Frå­

gan om förordnande av särskilda taxeringskonsulenter för granskning av

j ordbruksdeklarationer syntes därför böra upptagas i samband med lösande

av konsulentfrågan i dess helhet.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att förslagets genomförande

medförde ett ökat behov av taxeringskonsulenter. Konsulentverksamheten i

länet hade givit mycket tillfredsställande resultat. Det hade dock tyvärr va­

rit omöjligt att utanför kretsen av länsstyrelsens egna befattningshavare i

tillräcklig utsträckning kunna förvärva personal med erforderliga kvalifika­

tioner för konsulentskapet. Det vore angeläget att förutsättningar skapades,

så att konsulentverksamheten kunde fortbestå och drivas i den omfattning

som förhållandena betingade. Detta kunde dock ej ske med mindre än att

konsulenterna anknötos direkt till taxeringsavdelningen. Personalfrågan

kunde härvid lämpligen lösas på det sättet, att omsättningsskattekontrollan-

terna bereddes fortsatt anställning vid länsstyrelsens taxeringsavdelning.

Deras åligganden skulle i så fall bliva att under den tid, som arbetet i taxe­

ringsnämnderna påginge, fullgöra uppdrag sasom konsulenter och under

övrig tid av året deltaga i det till taxeringsavdelningen förlagda arbetet med

granskning av de inkomsttaxeringar, som taxeringsnämnderna åsatt.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat, att kontrollanttjänsterna

borde ombildas till fasta konsulenttjänster. Konsulentgranskningen skulle

genom inrättande av fasta konsulenttjänster med säkerhet bliva mera effek­

tiv än för närvarande, och taxeringsnämnderna skulle kunna beredas välbe­

hövlig kvalificerad hjälp med vidlyftigare utredningar och mera invecklade

taxeringsspörsmål. Om dessa fasta konsulenttjänster inrättades i god tid,

innan nya bestämmelser om inkomsttaxeringen av jordbruk trädde i kraft,

skulle övergången till det nya systemet kunna ske med avsevärt mindre svå­

righeter än eljest, enär konsulenterna då kunde vara väl införsatta i bestäm­

melsernas tillämpning och sålunda äga förutsättningar att lämna säkra in­

formationer åt de skattskyldiga och taxeringsnämnderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Beträffande länsstyrelsernas taxeringsa v delningar har

i yttrandena genomgående hävdats, att dessas arbetsbörda, särskilt under

övergångstiden, kornme att väsentligt utökas. Länsstyrelserna ha dock icke

ansett sig kunna mera exakt angiva den personalförstärkning, ,som försla­

gets genomförande skulle nödvändiggöra.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört:

\ad ater angar beskattningsmyndigheterna, medför förslagets genomfö-

ra£de dels ett okat behov av taxeringskonsulenter och dels en nödvändig

arbetsforstarknmg å taxeringsavdelningarna. Det kan emellertid starkt

ltragasattas, om tör detta slags taxeringsarbete kvalificerad arbetskraft i

erforderlig omfattning för närvarande går att anskaffa. De nuvarande för-

hallandena pa arbetsmarknaden ger anledning till farhågor för att så icke

skall bil fallet. Till nagon del kan visserligen viss arbetskraft påräknas

S™1 omsättningsskattens upphörande, då de för omsättningsskatten an-

•r,'Ida kontronanterna därigenom kunna bliva disponibla för andra upp-

gifter; Efter lämplig omskolning synas dessa nämligen, såsom de sakkun-

mga aven papeka, kunna användas för det granskningsarbete å taxerängs-

avdelnmgarna, som den föreslagna omläggningen av jordbrukstaxeringen

raver, varjamte de även i viss utsträckning kunna användas så,som konsu­

lenter. Men darmed kan ingalunda behovet av arbetskraft anses täckt.

Storleken av den ytterligare arbetsförstärkning, som kan erfordras, anser

sig länsstyrelsen emellertid för närvarande icke kunna göra något bestämt

uttalande om då verkningarna av den föreslagna reformen icke ännu kun-

na. överblickas. Länsstyrelsen vill endast ytterligare understryka de

svårigheter, som med säkerhet komma att möta, då det gäller anskaffning

av pei sonal, som är skickad för ifrågavarande uppgifter, d. v. s. i besitt­

ning av saväl kunskap i bokföring som erfarenhet av jordbrukstaxering.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att eftergranskning-

en av jordbruksdeklarationer under kriget fått eftersättas för arbetet med

krigskonjunkturbeskattningen. I vad mån man inom länsstyrelsen i forl-

sattningen kunde avdela erforderlig personal för eflergranskningen vore

för tidigt att bedöma. En viss försiktighet med ytterligare tillskott i per-

sonalen vore dock tillrådlig under den övergång till mera stadgade arbets­

förhållanden, som under de allra närmaste åren kunde förväntas för lands­

kontorens vidkommande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län bar anfört, att om en noggrann och

liktig granskning verkställdes redan av taxeringskonsulenterna antalet

nya befattningshavare å taxeringsavdelningen torde kunna begränsas till

en å två taxeringsassistenter samt ett skrivbiträde för framtagande av de­

klarationer och dylikt. Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit,

att ytterligare två taxeringsassistenttjänster i länet borde inrättas. Länssty­

relsen i Hallands län har yttrat, att ytterligare två taxeringsassistenter och

två skrivbiträden vid taxeringsavdelningen bleve erforderliga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att antalet befattnings­

havare, som skulle anförtros granskningsuppdrag beträffande jordbruks­

taxering, icke borde sättas så lågt, att alltför många skattskyldigas räken­

skaper icke bleve föremål för granskning under överskådlig tid, men icke

159

heller så högt, att arbete året om icke kunde beredas befattningshavarna.

En avsevärd del av året måste de givetvis biträda med beredande av besvärs-

mål till prövningsnämnden. Deras arbetskraft kunde dessutom lämpligen

tagas i anspråk för beredande av mål till skattedomstolarna rörande jord-

brukstaxering'. Såvitt länsstyrelsen kunde bedöma borde antalet »jordbruks-

taxeringsassistenter» i länet icke understiga tre.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat, att det vore en grundläg­

gande förutsättning för att uppnå det förbättrade taxeringsresultat, vartill

förslaget syftade, att till taxeringsavdelningarnas förfogande ställdes ar­

betskraft i erforderlig utsträckning för hela året samt att denna arbets­

kraft placerades i sådan löneställning och erhölle .sådana anställningsvill­

kor, att en god rekrytering kunde förväntas. Då erfarenheten av de senaste

årens taxeringsarbete för länets vidkommande utvisade, att det nuvarande

behovet av arbetskraft endast med svårighet kunde tillgodoses inom ramen

av gällande per sonal,stat, måste varje ökning av arbetsbördan med nödvän­

dighet medföra en häremot svarande förstärkning av personalen. För kon­

troll av jordbruksdeldarationerna måste taxeringsavdelningen utökas med

minst tre tjänster med förhållandevis god löneplacering. Jämväl den nu­

varande biträdande personalen i övrigt torde komma att bliva till anta­

let otillräcklig.

Länsstyrelsen i Gotlands län har yttrat, att det vore .svårt att för när­

varande överblicka omfattningen och svårighetsgraden av de göromål, som

följde med de nya bestämmelserna. Särskilt gällde detta de göromål, som

hade samband med övergången. Personalökningen måste dock synbarli­

gen beräknas med ledning av vad ,soin erfordrades på längre sikt, enär det

kunde antagas, att arbetskraft besittande tillräckliga kvalifikationer ej

funnes att tillgå för anställning endast under en kortare tid. Kontrollen av

jordbruksdeldarationerna borde ombesörjas av länets taxeringskontrollant

samt en nyanställd taxeringsassistent. Länsstyrelsen i Blekinge län har

uttalat att — utöver länets två taxeringskontrollanter -— ytterligare en

taxeringsassistent bleve erforderlig. Länsstyrelsen i Norrbottens län har

framhållit, att länets tre kontrollanttjänster icke bleve tillräckliga; åtmins­

tone ytterligare en sådan tjänst borde inrättas, varjämte uppkomme be­

hov av minst två kontorsbiträden. Länsstyrelsen i Jämtlands län har för­

utsatt, att länets två kontrollanttjänster ombildades till tjänster för kon­

troll av jordbruksdeklarationer; härutöver borde inrättas ytterligare minst

två kontrollanttjänster samt en kontorsbiträdestjän.st. Länsstyrelsen i Upp­

sala län har uttalat, att länets två taxeringskontrollanter borde överföras

till taxeringsavdelningen samt att härutöver ytterligare två personer med

förmåga att verkställa bokföringsgranskning borde anställas. Länsstyrel­

sen i Örebro län har framhållit, att — utöver personalen å omsättnings-

skatteavdelningen, uppgående till fyra taxeringskontrollanter och en taxe­

ringsinspektör — ytterligare en e. o. landskontorist och ett kvinnligt skriv­

biträde erfordrades. Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat, att eu av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

sevärd arbetsförstärkning bleve erforderlig. För biträde åt taxeringsnämn­

derna erfordrades, åtminstone under övergångstiden, utöver länets fyra

omsättningsskattekontrollanter ytterligare minst två tjänstemän. För den

ökade bokföringsgranskningen å taxeringsavdelningen erfordrades där­

jämte ytterligare minst två taxeringsassistenter samt något eller några

skrivbiträden.

Departementschefen.

Då departemcntsförslaget icke medför någon allmän skyldighet för jord­

brukarna att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder utan endast skapar

en rätt för dem, som åtaga sig skyldighet att föra räkenskaper, att taxeras

efter dylika grunder, synes det kunna förväntas att övergången till bok-

föringsmässig redovisning sker successivt och över huvud endast beträffan­

de en del av jordbrukarna. Härigenom torde över gångssvårigheterna för

både skattskyldiga och beskattningsmyndigheter bliva väsentligt reduce­

rade.

Därest en riksskattenämnd inrättas, bör denna genom råd och anvisningar

rörande ingångsvärden och andra med övergången sammanhängande spörs­

mål underlätta denna. I fortsättningen bör nämnden beträffande jord­

bruket, liksom i fråga om andra områden av beskattningsväsendet, verka

för enhetlighet och likformighet.

Därest jordbrukarna redan vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande,

den 1 januari 1953, till ett större antal övergå till bokföringsmässig redo­

visning, torde erfordras förstärkning av både taxeringsnämnderna och taxe-

ringsavdelningarna vid länsstyrelserna. Vid granskningen av de ifrågava­

rande jordbrukarnas deklarationer böra biträda taxeringskonsulenter med

kunskap i bokföring och erfarenhet rörande jordbruksförhållanden; såsom

konsulenter synas exempelvis vissa tjänstemän hos hushållningssällskap

eller lantbruksnämnder vara lämpliga. Taxeringsavdelningarna torde också

böra förstärkas med nya taxeringsassistenter för räkenskapsgranskning. De

tidigare omsättningsskattekontrollanterna ha numera tagits i anspråk för

andra ändamål, i huvudsak för kontroll av arbetsgivarnas verkställande av

löneavdrag, och kunna icke disponeras för jordbrukstaxeringen.

Den omedelbart erforderliga förstärkningen av taxeringsväsendet torde

icke kunna bedömas förrän kännedom erhållits om hur många jordbrukare

som från och med kalenderåret 1953 eller motsvarande räkenskapsår kom­

ma att övergå till det nya redovisningssystemet. Anmälan om övergång

till det nya systemet i samband med dettas ikraftträdande bör därför lämp­

ligen göras hos taxeringsintendenten senast den 30 september 1952. Läns­

styrelserna böra därefter före utgången av oktober månad samma år in­

komma till vederbörande departement med uppgift om erforderlig förstärk­

ning av taxeringsorganisationen. Proposition med äskande av anslag för

den förstärkning, som må visa sig behövlig, bör sedan föreläggas 1953 års

riksdag.

hungl. Maj.ts proposition nr 191.

161

J. Ikraftträdande.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag, som framlades i februari 1946, skulle de

nya bestämmelserna träda i kraft den 1 januari 1948 och tillämpas första

gången vid 1948 års taxering. Den föreslagna lagen om jordbruksbokföring

skulle dock träda i kraft den 1 januari 1947.

Yttranden.

I remissyttrandena har genomgående givits uttryck åt den uppfattning­

en att övergången till det nya redovisningssystemet komme att medföra

stora svårigheter såväl för de skattskyldiga som för beskattningsmyndig-

heterna.

Sveriges lantbruksförbund har anfört:

Själva övergången till det nya redovisningssystemet är emellertid för­

enad med betydande svårigheter och kräver, att jordbrukarna erhålla in­

sikt om det nya redovisningssystemets innebörd samt om vad de i sam­

band med övergången ha att iakttaga. Ävenså blir övergången för taxerings­

myndigheternas del förenad med ett omfattande utrednings- och pröv-

ningsarbete, särskilt för att ingångsvärdena skola bliva på lämpligt och

rättvist sätt avvägda. Förbundet uttalar som sin bestämda mening, att

övergången icke under några förhållanden får forceras på det sätt, som de

sakkunniga föreslagit. De skattskyldiga hinna icke att före i förslaget

åsyftad tidpunkt göra sig förtrogna med den nya redovisningsprincipen,

och det finnes icke heller så många i dessa hänseenden kunniga personer,

att jordbrukarna genom dem kunna få erforderlig hjälp vid övergången.

Taxeringsmyndigheterna torde heller icke vara kapabla att bemästra en

övergång för samtliga jordbruk under ett enda år, vid en enda taxering.

Förbundet har övervägt vilka åtgärder, som böra vidtagas för att över­

gången skall kunna ske så .smidigt och så billigt som möjligt, och har då

stannat för att föreslå, att övergången till bokföringsmässiga grunder icke

genomföres i den snabba takt, som de sakkunniga föreslagit. För det första

torde det vara nödvändigt att uppskjuta lagens ikraftträdande till i första

hand den 1 januari 1949, under förutsättning att lagen antages vid 1947

års riksdag, och för det andra, att en övergångsperiod införes, där man

tillerkänner jordbrukarna valrätt att antingen fortsätta med redovisning

enligt kontantprincipen och i övrigt enligt nu gällande lagstiftning eller

också att redovisa enligt bokföringsmässiga grunder med de nya bestäm­

melserna i övrigt. Denna övergångsperiod bör sättas till 5 år. Under denna

period finnes möjlighet att verkställa de nödvändiga utredningarna och

den information, som är erforderlig. Denna anordning med övergångspe­

riod bör kompletteras med en bestämmelse, att en återgång efter skedd

övergång till bokföringsmässiga grunder icke kan ske.------------

Vilken tid för övergång till bokföringsmässiga grunder som än tillämpas,

blir det dock förenat med svårigheter att vid denna tidpunkt i samtliga

fall fixera ingångsvärdena på ett riktigt sätt, bland annat på grund av att

nödiga utredningar ofta inte hinna förebringas samt att jordbrukarna i

många fall inte heller förstå att bedöma värdesättningens återverkningar

på framtida taxeringar. Det är därför önskvärt att låta frågan om storleken

av ingångsvärdena för olika tillgångar icke bliva slutgiltigt behandlad vid

taxeringen övergångsåret utan lämna de skattskyldiga rätt att få dessa

II

Bihang till riksdagens protokoll 1951. t samt. Vr 191.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

prövade på nytt, om de lyckas prestera ytterligare bevisning om ingångs­

värdena vid en senare tidpunkt, förslagsvis inom fem år efter övergångs­

året.

De svårigheter, som enligt ovan föreligga för jordbrukare i allmänhet att

utan övergångsperiod samfällt övergå till deklarationsmässig redovisning

enligt bokföringsmässiga grunder, synas i än högre grad vara för handen

beträffande den föreslagna bokföringsskyldigheten för därav berörda jord­

brukare på grund av att bokföringslagen, framför allt såvitt avser upprät­

tande av inventarium och balansräkning, kommer att ålägga de bokförings-

skyldiga uppgifter, för vilka de flesta stå helt främmande. Bokföringsskyl­

digheten är ju icke heller en nödvändig förutsättning för taxering enligt

bokföringsmässiga grunder.

Bokföringsskyldighet synes därför böra införas först fr. o. m. det räken­

skapsår, för vilket taxering enligt bokföringsmässiga grunder på sätt ovan

föreslagits senast skall ske.

Lagbestämmelserna om jordbruksbokföring böra dock utfärdas utan onö­

digt dröjsmål, så att enhetliga bokföringssystem kunna uppgöras samt ut­

bildningen av bokförare och upplysning till jordbrukarna i god tid kan äga

rum för tillgodoseende av lagens fordringar.

Lantbruksstyrelsen har erinrat om att många jordbruk för närvarande

helt saknade lanlbruksbokföring, varför det vore angeläget att under viss

övergångstid bereda respektive jordbrukare möjlighet att ordna bokföring

eller de fortlöpande anteckningar, som i varje fall bleve erforderliga. Sagda

övergångstid borde lämpligen fastställas till fem år.

Blekinge och Västernorrlands läns hushållningssällskap ha framhållit

betydelsen av en intensifiering och utvidgning av den upplysnings- och un­

dervisningsverksamhet i bokförings- och deklarationsfrågor, som redan nu

bedreves av jordbrukarnas organisationer och av det allmänna genom hus­

hållningssällskapen. Härvid borde bl. a. utarbetas för det mindre jord­

bruket lämpliga och efter det nya deklarationsförfarandet avpassade bok­

föringsböcker jämte tillhörande överskådliga och lättfattliga anvisningar.

Det vore av stor vikt att, där så behövdes, jordbrukarna bibringades för­

ståelse för betydelsen ur driftsekonomisk synpunkt av ordnade, räken-

skapsmässiga anteckningar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att de skattskyldiga under

en övergångstid av förslagsvis ett eller två år borde lämnas tillfälle att val­

fritt deklarera enligt de nuvarande eller enligt de nya bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån och samma läns hushållningssällskap ha

framhållit, att viss tid, förslagsvis ett beskattningsår, borde förflyta mellan

bestämmelsernas utgivande i tryck och deras ikraftträdande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har hävdat, att ikraftträdandet av för­

fattningarna borde anstå åtminstone något eller helst ett par år efter deras

antagande och att mellantiden borde utnyttjas till en intensiv upplysnings­

verksamhet bland de skattskyldiga och förberedande åtgärder inom taxe-

ringsorganisationen. Det måste också noga övervägas, om det ginge att

inom samma tid få i gång en taxeringsapparat, som vore kapabel att full­

göra vad som fordrades av den.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

163

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har uttalat, att de skatt­

skyldiga borde medgivas icke alltför kort tid att sätta sig in i de nya be­

stämmelserna, vilka för många förmodligen innebure tvång till hel om­

läggning av redovisningssystemet. Tillfälle borde beredas jordbruksorga­

nisationerna att utarbeta lämplig bokföringsmetod och lämpliga anteck­

ningsböcker och att bedriva nödig upplysningsverksamhet bland jordbru­

karna, innan bokföringslagen trädde i kraft.

Gotlands läns hushållningssällskap har understrukit, att en kraftig upp­

lysnings- och undervisningsverksamhet borde föregå införandet av lag-

stadgad bokföringsplikt; det vore lämpligt med en tidsfrist på förslagsvis

tio år, innan bokföringsskyldigheten bleve obligatorisk i den av de sak­

kunniga föreslagna omfattningen.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap har förordat, att förslaget

trädde i kraft först fem år efter det beslut i ärendet fattats.

Uppsala läns hushållningssällskap har anfört, att det vore angeläget, att

taxeringsarbetet i samband med övergången icke forcerades. Särskilt vore

det viktigt, att frågan om storleken av ingångsvärdena för olika tillgångar

icke bleve slutgiltigt behandlad vid övergångsårets taxering utan att hit­

hörande frågor kunde upptagas till förnyad prövning, om den skattskyl-

dige vid en senare tidpunkt kunde förete ytterligare material angående

ingångsvärdenas storlek. Blekinge läns hushållningssällskap har framhållit

liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat tveksamhet angående lämplig­

heten av att låta övergångstiden omfatta flera års taxeringar; de svårighe­

ter, som skulle förorsakas genom en samtidig och allmän övergång, skulle

möjligen kunna mildras därigenom att under en övergångstid av två å tre

år möjlighet lämnades öppen för omprövning av de vid övergången upptag­

na ingångsvärdena.

Länsstyrelsen i Blekinge län och samma läns hushållningssällskap ha

ifrågasatt, om icke övergången kunde kombineras med en allmän fastig­

hetstaxering, vid vilken så riktiga ingångsvärden som möjligt hade kunnat

fastställas å byggnader samt eventuellt även å täckdikningsanläggningar

och vissa andra anläggningar.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att ingångsvärdena borde

fastställas i så god tid, att jordbrukarna kände till dem, då de första

gången skulle uppgöra sina deklarationer i enlighet med de nya redovis­

ningsprinciperna.

Departementschefen.

Såsom redan tidigare omnämnts böra de nya bestämmelserna träda i

kraft den 1 januari 1953 och tillämpas från och med ingången av det rä­

kenskapsår, som börjar den 1 januari 1953 eller senare. Vid taxering skola

bestämmelserna tillämpas första gången år 1954. Därest bestämmelserna

164

antagas av 1951 års riksdag torde med den begränsade omfattning, i vilken

bokföringsmässig redovisning skall användas, tillräcklig tid för upplysning

angående det nya .systemet och anpassning därefter stå till förfogande före

ikraftträdandet.

I några yttranden har uttalats, att det vore önskvärt, att frågan om in­

gångsvärdenas storlek icke slutgiltigt avgjordes vid taxeringen för över­

gångsåret utan att de skattskyldiga finge möjlighet att senare, då ytter­

ligare utredning rörande värdena kunde förebringas, få frågan prövad på

nytt. Då taxering för övergångsåret icke sker förrän år 1954, synes till­

räcklig tid föreligga för att skatt sk yldig, som vill använda anskaffnings­

kostnaden å tillgång såsom ingångsvärde, skall hinna åvägabringa erforder­

lig utredning angående nämnda kostnad. Det torde därför icke vara nöd­

vändigt att införa särskilda regler om förnyad prövning av ingångsvärdena.

I anledning av vad länsstyrelsen i Uppsala län yttrat vill jag framhålla,

att de schablonmässigt bestämda ingångsvärdena böra fastställas senast i

slutet av år 1953, så att de föreligga i god tid före upprättandet av deklara­

tionerna under nästföljande år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

V. Speciell motivering till departementsförslaget.

Kommunalskattelagen.

21

§.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha bl. a. anfört:

I 21 § c) har angivits, att till intäkt av jordbruksfastighet är att hänföra

värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-,

till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förändring eller för grundför­

bättring. Här kursiverat tillägg har gjorts för att förtydliga stadgandets in­

nebörd, varigenom överensstämmelse med gällande deklarationsformulär er­

hållits.

Departementschefen.

Det torde vara tillräckligt att punkten c) kompletteras med ordet »grund­

förbättring». Härigenom ernås överensstämmelse med lydelsen av 22 § 2 inom.

22

§.

Yttranden.

Överståthållarämbetet har ifrågasatt, huruvida icke paragrafens andra

moment borde kompletteras med ett stadgande av förslagsvis följande ly­

delse:

Kostnad för underhåll av plantering, trädgårdsland eller trädgård, i den

mån planteringen, trädgårdslandet eller trädgården är att anse såsom till­

16ö

behör till egen bostadslägenhet och användes företrädesvis för ägarens per­

sonliga trevnad, må ej avdragas med högre belopp än som motsvarar de

uppgivna intäkterna av planteringen, trädgårdslandet eller trädgården.

Departementschefen.

Om kostnad för plantering eller trädgård företrädesvis avser ägarens per­

sonliga trevnad, torde kostnaden böra hänföras till personliga levnadskost­

nader och icke vara avdragsgill, Ett uttryckligt stadgande härom beträf­

fande jordbruksfastighet torde icke vara erforderligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Anvisningar

till 21 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att den ändrade lydelsen av punkt 1 andra styc­

ket motiverades av numera ändrade avtalsbestämmelser i fråga om upplåtel­

se av bostad till viss fast anställd personal i jordbruket. Därest bostad upp-

lätes mot särskilt avtalad hyra, skulle givetvis hyresersättningen upptagas

som intäkt.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga sålunda uttalat föranleder icke erinran från min sida.

till 22 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat, att kostnad för anskaffning av djur eller inven­

tarier, som i huvudsak tjänade ett personligt ändamål, såsom t. ex. ridhäst,

vilken icke användes för driften, icke finge belasta jordbruksdriften.

I fråga om avdrag för substansminskning vid tillgodogörande av naturtill­

gångar å jordbruksfastighet ha de sakkunniga anfört:

Följande beräkningsmetod synes därvid kunna komma till användning.

Till utgångspunkt torde kunna tagas det värde, som vid fastighetstaxeringen

åsatts tillgång, varom här är fråga. Avdrag bör ske i form av avskrivning

med skäligt belopp om och i den mån tillgången utnyttjas. Då svårighet

föreligger att bedöma varaktighetstiden för en tillgång av här åsyftat slag,

synes avdrag böra få ske för vad som under året uttagits ur tillgången. Av­

skrivningsplan i vanlig mening kan alltså här ej ifrågakomma utan till grund

för avdragets beräknande får läggas en utredning i förut angivna hänse­

enden.

Yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har anfört, att om bestämmelsen i punkt 1

andra stycket blott avsåge att förhindra återförbrukningens upptagande på

deklarationsformlär 4 a hade förbundet intet att invända. Om den däremot

innebure ett generellt förbud för återförbrukningens medtagande i deklara-

166

tionsunderlaget för formulär 4 b, måste krav på ändring framställas. För en

mera ingående driftsekonomisk resultatsredovisning kunde det nämligen

vara ändamålsenligt att återförbrukningen av säljbara produkter inginge i

bokföringen. Huvudbokens vinst- och förlusträkning kunde visserligen kor­

rigeras till deklarationen genom borttagande av den inre omsättningens vär­

den, men dels vore en sådan justering tidsödande och icke utan felrisker,

dels torde en eventuell bokföringsgranskning därigenom starkt försvåras.

Påpekade nackdelar bleve särskilt framträdande i det fall återförbrukning

och övrig inre omsättning redovisades fortlöpande med såväl kvantiteter som

värden.

Kammarrätten har yttrat, att i punkt 9 av anvisningarna till 22 § kom­

munalskattelagen hade föreslagits det stadgandet, att vad i punkt 10 av an­

visningarna till 29 § samma lag vore stadgat angående driftförlust och kapi­

talförlust i tillämpliga delar skulle gälla även vid taxering av intäkt av jord­

bruksfastighet. Nu vore emellertid förhållandet, att sistnämnda stadgande

delvis försatts ur tillämpning genom 1938 års författningsändringar, som

medfört rätt till fri avskrivning för vissa rörelseddkare. Ej heller kunde det

nu åsyftade stadgandet väl förenas med de i remitterade betänkandet före­

slagna bestämmelserna om värdeminskningsavdrag. Kammarrätten finge

hemställa att bestämmelserna om vad som vore att hänföra till kapitalför­

lust och vad som utgjorde vid taxering avdragsgill driftförlust bleve före­

mål för översyn.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga anfört giver mig icke anledning till annan erinran än

att underlag för avskrivning å naturtillgång bör vara anskaffningskostnaden

om denna kan visas. Ofta torde det emellertid vara svårt att förebringa ut­

redning om hur mycket av inköpspriset för en jordbruksegendom som belö­

per på naturtillgången. I dylika fall bör, om tillgångar åsajtts särskilt värde,

detta läggas till grund för avskrivningen. I annat fall bör som avskrivnings­

underlag tjäna uppskattat skäligt värde å tillgången.

I överensstämmelse med vad Sveriges lantbruksförbund anfört har i an­

visningarna gjorts ett tillägg av innehåll, att vid bokföringsmässig inkomst­

beräkning värdet av egna jordbruksprodukter, som användas för fastighe­

tens fortsatta drift, må avföras såsom driftkostnad men att därvid samma

värde skall upptagas såsom intäkt.

Kammarrättens hemställan har tillgodosetts genom den ändring av punkt

10 av anvisningarna till 29 §, som jag tidigare förordat i samband med att

jag anmält fråga om ändrade regler för beskattning av realisationsvinster,

ersättningar för goodwill samt ackumulerade inkomster.

Då inkomsten beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, böra bestäm­

melserna i punkt 2 av anvisningarna till 29 § angående avdrag för överfö­

ring av medel till pensionsstiftelse eller annan personalstiftelse i rörelse äga

motsvarande tillämpning beträffande jordbruksfastighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

till 25 §.

Den ändrade lydelse, som punkt 2 första stycket av anvisningarna till 22 §

erhållit enligt departementsförslaget, nödvändiggör en ändring av anvis­

ningarna till förevarande paragraf sålunda, att dessa utformas utan hän­

visning till förstnämnda författningsrum.

till 41 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha bl. a. anfört:

Skillnaden emellan å ena sidan handelsbokföring och å andra sidan jord­

bruksbokföring har föranlett ett tillägg i fråga om det år, varunder en in­

komst skall anses hava åtnjutits eller en utgift ägt rum. Föreliggande fråga

skall bedömas, i fråga om rörelse enligt allmänt vedertagen köpmannased

och i fråga om jordbruk enligt vad som allmänt brukas och kan anses som

god sed.

.

....

Reglerna för inkomstbeskattning vid upplåtelse av avverkningsrätt till

skog mot betalning, som skall erläggas under loppet av flera år, hava av de

sakkunniga lämnats utan ändring av skäl, som torde framgå av den allmän­

na motiveringen. För att angiva att bestämmelsen ej har tvingande karak­

tär har »skall» utbytts mot »må». Föreligga sådana omständigheter, att en­

ligt principerna för bokföringsmässig inkomstberäkning fordran på grund

av upplåtelse av sådan avverkningsrätt bör upptagas vid inkomsttaxeringen,

är givetvis den skattskyldige oförhindrad härtill. Sådana omständigheter

kunna vara t. ex. då vid beskattningsårets utgång avverkning av hela den

avtalade virkeskvantiteten redan skett, men den avtalade köpeskillingen icke

då till fullo erlagts.

Departementschefen.

Som motsvarighet till uttrycket »köpmannased» i fråga om rörelse har

beträffande jordbruksfastighet använts uttrycket »vad som beträffande

jordbruk är allmänt brukligt».

Mot de sakkunnigas uttalande rörande beskattningen av inkomst vid upp­

låtelse av avverkningsrätt har jag intet att erinra. Någon ändring i motsva­

rande stadgande i sista stycket av 2 punkten, vilket avser redovisning enligt

kontantprincipen, har givetvis icke skett.

Övergångsbestämmelserna.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha bl. a. anfört:

Ett särskilt skatteproblem uppkommer beträffande sådana skattskyldiga,

som redan vid ikraftträdandet av de av de sakkunniga föreslagna bestäm­

melserna för inkomstberäkningen taxeras efter bokföringsmässiga grunder.

Den bokföringsmässiga vinstberäkningen, som dessa skattskyldiga tillämpa,

kan avse jordbruksdriften i dess helhet — alltså omfattande djur, varulager

i övrigt, varufordringar, varuskulder och inventarier — eller blott någon

eller några av dessa poster. Vid övergången skola de ingående värdena å

tillgångar och skulder, vilka redan då ingå i den bokföringsmässiga vinst­

beräkningen, upptagas till samma belopp, som de utgående beloppen vid in­

komsttaxeringen för nästföregående beskattningsår.

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

Departementschefen.

De sakkunnigas uttalande föranleder icke erinran från min sida.

Förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

3 och 9 §§ samt anvisningarna till 3 och 4 §§.

De sakkunniga.

I fråga om ändringen av 9 § samt anvisningarna till 9 och 10 §§ förord­

ningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, vilka författningsrum

motsvara 3 § samt anvisningarna till 3 och 4 §§ förordningen om statlig för­

mögenhetsskatt, ha de sakkunniga bl. a. anfört:

I 1 mom. c) av 9 § har föreslagits en omformulering betingad av de sak­

kunnigas ändringsförslag beträffande inkomstbeskattningen. Sålunda har

benämningen »levande och döda inventarier» utbytts mot »djur» och »in­

ventarier». Enligt de sakkunnigas förslag skola djuren hänföras till varu­

lager och benämningen inventarier endast avse, vad som nu hänföres till

döda inventarier. Som ett förtydligande tillägg till varor har upptagits »för­

råd av jordbruks- och skogsprodukter».

Vad angår värdesättningen av djur gäller för närvarande, att dessa vid

förmögenhetsberäkningen sättas till sitt värde i allmänna marknaden, d. v. s.

saluvärdet vid beskattningsårets utgång. Enligt av de sakkunniga föreslagna

regler för inkomstbeskattningen skola djuren, såvida icke särskilda förhål­

landen tiH annat föranleda, upptagas till lägst vissa bestämda minimivär-

den, om sådana finnas i särskild ordning fastställda, eller, därest så ej är

förhållandet, till lägst de värden, som kunna anses vara skäliga. I båda fal­

len avses minimivärden, som ligga något under marknadspriserna för dessa

djur. Med hänsyn till svårigheterna att i varje särskilt fall fastställa djurens

saluvärden hava de sakkunniga av praktiska skäl och för ernående av en

likformig värdesättning föreslagit, att som värderingsnorm vid förmögen­

hetsberäkningen må tillämpas de värden, under vilka djuren icke få upp­

tagas vid inkomstberäkningen.

Övriga lagertillgångar i jordbruk, dess binäringar och skogsbruk skola en­

ligt de sakkunnigas förslag vid förmögenhetstaxeringen värdesättas enligt de

grunder, som finnas angivna för motsvarande tillgångar i rörelse. Det må

framhållas, att värdesättning vid inkomstberäkningen icke skall anses bin­

dande jämväl för förmögenhetsberäkningen.

I fråga om värdesättningen av inventarier i jordbruk, dess binäringar och

skogsbruk har någon ändring i förhållande till vad nu gäller icke föreslagits.

Yttrande.

Kammarrätten har anfört:

I fråga om värdesättning i förmögenhetsavseende av tillgångar inom jord­

bruk föreslås, att djur skola, därest icke särskilda förhållanden annat föran­

leda, upptagas till lägst de i särskild ordning fastställda minimivärdena un­

der vilka djuren icke få upptagas vid inkomstberäkningen. Enligt i betän­

kandet intagen uppgift utgjorde värdet å djurbeståndet i riket år 1939 1 440

miljoner kronor. Därest det exempelvis i utjämnande syfte beträffande in­

komstbeskattningen skulle bliva nödvändigt att vidtaga en tämligen kraftig

reduktion av minimivärdena i förhållande till dagsvärdena å djuren, komme

169

detta att medföra en icke oväsentlig nedsättning av den skattepliktiga för­

mögenheten. Genom den föreslagna bestämmelsen skulle i administrativ ord­

ning kunna för en viss medborgargrupp tillskapas ett skatteprivilegium. På

grund av det sagda anser sig kammarrätten böra avstyrka den ifrågavaran­

de särskilda regeln för beräkning av värdet å djur i förmögenhetsavseende.

Kammarrätten vill emellertid samtidigt framhålla, att, därest icke alltför

stor spännvidd skulle föreligga mellan dagsvärdena och de fastställda mini-

mivärdena, de senare torde med fördel i praktiken kunna läggas till grund

för förmögenhetsberäkningen.

Departementschefen.

Då vid redovisning av inkomst av jordbruksfastighet enligt kontantprin-

cipen djur äro att hänföra till inventarier, har det nuvarande uttrycket

»levande och döda inventarier» utbytts mot uttrycket »djur samt maskiner

och andra inventarier».

I enlighet med vad kammarrätten anmärkt bör liksom för närvarande gäl­

la, att värdet av djur i jordbruk med binäringar och skogsbruk bestämmes

lika med värdet i allmänna marknaden.

Förslaget om inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder beträf­

fande jordbruksfastighet bör föranleda ändring jämväl av 9 § fjärde stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Taxeringsförordningen.

31 §.

De sakhunniga.

De sakkunniga ha bl. a. anfört:

Till denna paragraf har gjorts det tillägg, att skattskyldig, som avses i

denna paragraf, är skyldig, att därest han vill omlägga räkenskapsåret i god

tid lämna taxeringsintendenten underrättelse härom och därvid uppgiva skä­

let för ändrat räkenskapsår. De sakkunniga hava såsom framgår av vad

här nedan anföres i fråga om jordbruksbokföringslagens 10 § haft under

övervägande, att stadga förbud för omläggning av räkenskapsår för icke

bokföringsskyldiga jordbrukare och rörelseidkare, samt beträffande bokfö-

ringsskyldiga jordbrukare och rörelseidkare tillåta sådan omläggning en­

dast efter medgivande av administrativ myndighet, länsstyrelse och överståt­

hållareämbetet. De sakkunniga hava av anförda skäl icke ansett sig kunna

föreslå bestämmelser av angiven innebörd. Emellertid har med hänsyn till

bland annat det stora antal jordbrukare, som med utgångspunkt från »ord­

nade räkenskaper» eller bokföring enligt lagen om jordbruksbokföring, skulle

äga rätt att omlägga räkenskapsåret, de sakkunniga ansett, att en sådan

omläggning icke bör få ske utan vidare. En anmälan till taxeringsintenden­

ten i god tid före omläggningen bör kunna åläggas dessa skattskyldiga. Med

föranledande av dylik anmälan kan taxeringsintendenten verkställa kontroll

av huruvida sådan bokföring förts, som kan anses ingå i begreppet »ordnade

räkenskaper» eller bokföring enligt jordbruksbokföringslagen. Endast i fall

dylik räkenskap icke förts, torde hinder mot omläggningen uppkomma. Den

170

föreslagna anmälan tjänar vidare det ändamålet, att ordföranden i taxerings­

nämnden kan erhålla underrättelse om omläggning å sådan tid, att erfor­

derliga kontrolluppgifter, vilka nu i de flesta fall avse kalenderåret, kunna

infordras.

Då skäl synes föreligga att dylik anmälningsskyldighet ålägges samtliga

näringsidkare, således även rörelseidkare, hava de sakkunniga ansett sig

kunna i förslag till ändring av 31 § taxeringsförordningen föreslå en änd­

ring, som jämväl berör sistnämnda skattskyldiga.

Yttranden.

Kammarrätten har yttrat, att föreskriften om anmälan till taxeringsinten-

denten vid omläggning av räkenskapsår borde utgå. Någon påföljd för un­

derlåtenhet att fullgöra anmälan vore icke föreslagen och borde enligt kam­

marrättens förmenande icke heller införas. Det kunde förutses att anmälan

mera sällan komme att företagas. Bestämmelser, vilka i stor omfattning

kunde förväntas bli negligerade, borde undvikas. Länsstyrelsen i Kristian­

stads län har ifrågasatt, huruvida berörda föreskrift komme att efterlevas.

Värdet av densamma kunde diskuteras. Länsstyrelsen i Norrbottens län har

uttalat, att anmälningsskyldigheten förefölle skäligen meningslös, om an­

mälan allenast skulle medföra en kontroll från taxeringsintendentens sida,

att ordnad bokföring förefunnes. Enligt länsstyrelsens åsikt borde fram­

ställning om rätt till omläggning av räkenskapsår göras hos taxeringsinten-

denten minst en månad innan omläggningen vore avsedd att äga rum. Taxe-

ringsintendenten skulle hava att pröva om godtagbara skäl för omläggning­

en förelåge samt bifalla eller avslå framställningen. Länsstyrelsen i Väst­

manlands län har anfört, att det vore oklart vad som i detta sammanhang

skulle förstås med uttrycket »i god tid». Önskvärt vore att i lagtexten an-

gåves den tidpunkt, då anmälan senast skulle hava gjorts till taxerings-

intendenten.

Departementschefen.

Såsom framgår av specialmotiveringen till 11 § i den föreslagna förord­

ningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra

räkenskaper .såsom underlag för taxering anser jag mig —- med hänsyn

till frågans betydelse även utanför beskattningsväsendets område — i likhet

med de sakkunniga icke böra förorda, att räkenskapsår skall få omläggas

endast efter myndighets medgivande. De sakkunniga ha i specialmotivering­

en till förevarande paragraf föreslagit, att jordbrukare eller rörelseidkare,

som vill omlägga räkenskapsåret, skall göra anmälan härom till taxerings-

intendenten för att denne skall kunna kontrollera att ordnade räkenskaper

föras. Enligt vad jag tidigare förordat skall jordbrukare äga övergå till redo­

visning efter bokföringsmässiga grunder endast om han för räkenskaper

enligt vad som stadgas i den förenämnda förordningen. Om sådan övergång

skall han göra anmälan till taxeringsintendenten. Då taxeringsmyndighe­

terna böra i den omfattning, så är möjligt, kontrollera att de jordbrukare,

som deklarera efter bokföringsmässiga grunder, fullgöra den stadgade skyl­

digheten att föra räkenskaper, synes det icke vara erforderligt, att anmä­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

171

lan rörande omläggning av räkenskapsåret sker för att taxeringsintenden-

ten i samband därmed .skall kontrollera att räkenskaper vederbörligen fö­

ras. Då jag sålunda icke finner den nyssnämnda anmälningsskyldigheten

erforderlig för jordbrukarnas del, anser jag såldan skyldighet icke heller

böra ifrågakomma såvitt rörelseidkarna angår.

32 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att, då inkomst av jordbruksfastighet skulle

taxeras efter bokföringsmässiga grunder och vissa jordbrukare ålades bok­

föringsskyldighet, jordbrukare liksom rörelseidkare borde vara skyldiga att

tillhandahålla sin bokföring för granskning.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga sålunda uttalat föranleder icke erinran från min sida.

Då jordbrukare, som taxeras efter bokföringsmässiga grunder, är skyl­

dig att tillhandahålla sina räkenskaper för granskning, torde jordbrukare,

som taxeras efter kontantprincipen, böra vara skyldig att för granskning

tillhandahålla förda anteckningar.

33 §.

Departementschefen.

Förslaget om redovisning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokfö­

ringsmässiga grunder bör föranleda ändring även i förevarande paragraf.

35 §.

Departementschefen.

Skyldighet att förete förda anteckningar för kontroll av uppgift, som av­

ses i 3 momentet av förevarande paragraf, bör åligga även jordbrukare, som

taxeras efter kontantprincipen.

36 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat:

Enligt förevarande paragraf skola bokföringsskyldiga jordbrukare liksom

motsvarande rörelseidkare äga rätt till anstånd med avgivande av deklara­

tion till den 31 mars, därest räkenskapsåret gått till ända senare än den 31

oktober året näst före taxeringsåret.

I proposition nr 345/1943 förordades, i syfte att bereda taxeringsnämnds-

ordförandena längre tid för deras arbete, att anståndstiden för de i 36 § an­

givna skattskyldiga måtte förkortas till den 15 mars. Bevillningsutskottet

fann (betänkande nr 57) för sin del uppenbart, att ett bibehållande av den

nuvarande anståndstiden för bokföringspliktiga skattskyldiga kunde komma

att medföra olägenheter med avseende å taxeringsnämndernas arbete. Ut­

skottet fann fördenskull skäl tala för den i propositionen föreslagna begräns­

172

ningen av anståndstiden. Därest skattskyldig, varom här vore iråga, icke

skulle kunna färdigställa deklarationen före den lagstadgade tiden, förefun-

nes möjlighet att jämlikt 36 § 1 mom. fjärde stycket efter ansökan erhålla

ytterligare anstånd. Med hänsyn till de av näringsorganisationerna gjorda ut­

fästelserna att verka för ett tidigare avlämnande av deklarationerna och un­

der förväntan att dessa utfästelser även skulle leda till åsyftat resultat, an­

såg sig emellertid utskottet kunna förorda, att den nuvarande anståndstiden

tills vidare bibehölles oförändrad. Skulle det likväl visa sig att ett tidigare

avlämnande av deklarationerna icke kunde i erforderlig omfattning uppnås

på frivillighetens väg, borde enligt utskottets mening frågan om en begräns­

ning av anståndstiden för ifrågavarande skattskyldiga tagas under förnyad

omprövning.

De sakkunniga hava haft under övervägande att i fråga om bokförings-

skyldiga jordbrukare föreslå begränsning av anståndstiden till den 15 mars

närmast med hänsyn till önskvärdheten att ytterligare tid lämnas taxerings­

nämnderna för granskning och kontroll av uppgifter avseende jordbruksde-

klarationerna. Då emellertid skäl icke syntes föreligga att för bokförings-

skyldiga jordbrukare stadga andra bestämmelser än för bokföringsskyldiga

rörelseidkare och då jämväl anledning föreligger antaga, att organisationer,

som hava att företräda jordbrukets intressen, komma att medverka för ett

tidigare avlämnande av deklarationerna, hava de sakkunniga ansett nu gäl­

lande bestämmelser böra bibehållas.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Kalmar län har föreslagit, att anståndstiden utgår den 1

mars. Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att anståndstiden för

bokföringsskyldig jordbrukare, vilkens räkenskapsår gått till ända senast

den 31 december året näst före taxeringsåret, utan större olägenhet för den

deklarationsskyldige kunde förkortas till den 1 mars. Länsstyrelsen i Örebro

län har framhållit, att anståndstiden för såväl jordbrukare som rörelseid­

kare borde begränsas till den 15 mars.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har anfört bestämda erin­

ringar mot förslaget, att bokföringspliktig jordbrukare skulle äga njuta an­

stånd med deklarations avgivande til] senast den 31 mars. Att andra bokfö-

ringspliktiga nu ägde rätt till detta anstånd vållade understundom oöver­

komliga svårigheter vid taxeringen, eftersom anståndet nära nog regelmäs­

sigt utnyttjades även av sådana skattskyldiga för vilka det, såvitt kunde be­

dömas, icke skulle möta någon som helst svårighet att avlämna deklaration

senast den 15 februari. Förbundet finge därför med skärpa framhålla, att

enligt dess mening jordbrukares deklarationer skulle avlämnas senast den

15 februari liksom nu och att ändring i stället måtte vidtagas i taxerings-

förordningen 36 § så att även andra bokföringspliktiga då skulle avlämna

sina deklarationer. Om det för någon skattskyldig skulle möta svårigheter

att till denna dag färdigställa sin deklaration, hade han ju möjlighet att

hos vederbörande taxeringsintendent anhålla om särskilt anstånd. Förbun­

det ville dock redan nu understryka, att sådant anstånd endast i undantags­

fall, då verkligt vägande skäl kunde anföras, borde medgivas. Om man

skulle finna, att en något senare tidpunkt än den 15 februari borde fixeras,

borde den dock under inga omständigheter sättas senare än den 1 mars.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

173

Departementschefen.

Jordbrukare, som äro skyldiga föra räkenskaper, böra äga rätt til! lik­

nande anstånd med avgivande av deklaration som nu tillkommer bokfö-

ringsskyldiga rörelseidkare.

Näringsorganisationernas utfästelser att verka för tidigare avlämnande av

deklarationer synas, enligt vad jag under hand inhämtat, icke ha medfört

åsyftat resultat i erforderlig omfattning. Utan närmare utredning är jag

emellertid icke beredd att i förevarande sammanhang upptaga frågan om

begränsning av anståndstiden för näringsidkarna.

78 §.

Departementschefen.

Förslaget att inkomst av jordbruksfastighet skall taxeras efter bokförings-

mässiga grunder bör föranleda ändring jämväl av förevarande paragraf.

80 a §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha anfört:

Då enligt de sakkunnigas förslag taxering av jordbruksinkomst skall ske

efter bokföringsmässiga grunder, hade det varit naturligt, att jämväl alla

deklarationer avseende jordbruksdrift i förväg granskas av taxeringskonsu-

lenten. Med hänsyn till det stora antal jordbruksdeklarationer skulle taxe-

ringskonsulentens arbetsbörda härigenom högst väsentligt ökas. Taxerings­

nämnderna skulle i avvaktan på konsulentens utredningar angående rörelse­

idkare och jordbrukare endast kunna behandla taxeringsmaterialet avseende

andra skattskyldiga. En sådan anordning synes icke lämplig. Särskilda

informationer böra vid införande av den nya taxeringsmetoden meddelas

ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna. Sedan de med över­

gången förenade svårigheterna övervunnits, torde emellertid taxering av

jordbruksinkomst icke erbjuda större besvärligheter än nu. I vissa avse­

enden torde den bliva enklare. Det finns därför all anledning antaga, att

taxeringsnämnderna skola kunna i fråga om det stora flertalet jordbrukare

besluta taxering utan medverkan av taxeringskonsulent. Skulle jordbruks-

deklaration av mera invecklad beskaffenhet förekomma, bör ordförande

överlämna den för granskning till taxeringskonsulenten. Däremot skola alla

till lokal taxeringsnämnd hänförliga deklarationer avlämnade av bokförings-

skyldiga jordbrukare granskas av taxeringskonsulenten. Härför tala samma

skäl, som föranledde införandet av detta led i taxeringsorganisationen.

Ändring i 80 a § har därför föreslagits.

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget skola endast jordbrukare, som äro skyldiga

föra räkenskaper, taxeras enligt bokföringsmässiga grunder. Varje jord­

brukare äger emellertid ikläda sig dylik skyldighet för att få rätt att bliva

taxerad på sätt nyss sagts. Hur många jordbrukare som komma att övergå

till redovisning av inkomst enligt bokföringsmässiga grunder kan mera

definitivt avgöras först sedan det nya systemet varit i tillämpning under

några år. Det torde emellertid vara ofrånkomligt, att de ifrågavarande jord­

brukarnas deklarationer granskas av taxeringskonsulent.

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk

att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

1

§•

Departementschefen.

Staten och kommunerna äro undantagna från tillämpningen av 1929 års

bokföringslag. Någon anledning att låta förevarande förordning bliva till­

lämplig å staten och kommun, om de driva jordbruk eller skogsbruk, fin­

nes icke. Övriga i andra stycket omförmälda juridiska personer äro redan

bokföring&skyldiga enligt nyssnämnda lag och böra icke omfattas av denna

förordning.

Bestämmelsen i tredje stycket avser att utmärka, att de civilrättsliga verk­

ningar, som äro knutna till 1929 års lag, icke skola åtfölja skyldigheten att

föra räkenskaper enligt denna förordning.

2

§•

De sakkunniga.

De sakkunniga ha anfört:

De sakkunniga anse nödvändigt, att i en särskild paragraf inskärpa, att

bokföringen även i fråga om jordbruksbokföringen skall ske efter allmänna

bokföringsprinciper. I fråga om jordbruksbokföring liksom handelsbokföring

måste man lämna näringsidkarna frihet att med hänsyn till företagets storlek

och sättet för dess bedrivande bestämma den bokföringsmetod, som är mest

lämplig. Förevarande lagförslag innehåller därför, liksom 1929 års bokfö­

ringslag, endast vissa minimikrav i fråga om de böcker, som skola föras.

Bokföringen skall utökas, därest förhållandena så påkalla. Avgörandet, huru­

vida bokföringen är nöjaktigt förd, måste bedömas med utgångspunkt, huru­

vida allmänna bokföringsregler blivit tillämpade. Även vid jordbruksbokfö­

ringen kan emellertid i detta avseende vid egendomar av olika storlek och

brukningssätt skilda uppfattningar göra sig gällande. Hänsyn måste tagas till

vad som är eller rättare kan bliva sed och bruk i fråga om jordbruksbok­

föringen. Det är därför nödvändigt, att därjämte som allmän regel bestämma,

att bokföringen skall ske i överensstämmelse med vad i jordbruksbokfö­

ringen allmänt brukas och kan motsvara god sed. Med detta har avsetts att

få ett uttryck motsvarande allmänna bokföringslagens »god köpmannased».

Det bör bär framhållas, att -— liksom i fråga om rörelseidkarna — endast

den omständigheten, att ett stort antal bokföringspliktiga tillämpat viss redo-

visningsmetod, icke är till fyllest, utan att det därjämte fordras, att metoden

representerar god praxis.

Uttrycket jordbruksbokföring har använts för att markera, att i jordbruket

icke skola föras »handelsböcker».

Departementschefen.

Såsom allmän regel bör stadgas, att räkenskaperna skola föras enligt

allmänna bokföringsgrunder samt med iakttagande av vad beträffande

jordbruk eller skogsbruk är allmänt brukligt och överensstämmande med

god sed.

3 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat:

Denna paragraf överensstämmer med bokföringslagens § 4 och avser att

fastställa jordbruksbokföringens uppgift. Denna angives vara att lämna re­

dovisning över intäkter och utgifter i jordbruksdriften, så att rörelsens gång

därav kan bedömas. Uttrycket »rörelsens gång» har upptagits från bokfö­

ringslagen med hänsyn till bestämmelserna i 23 kap. 5 § strafflagen, som

stadgar straff för bokföringsbrott, därest bokföringen på sådant sätt åsido­

satts, att ställningen och rörelsens gång ej kunnat i huvudsak bedömas med

ledning av bokföringen.

Förevarande paragraf fastslår de böcker, som ovillkorligen skola föras.

Liksom för rörelseidkare är förandet av dagbok ävensom upprättande av

balansräkning och inventarium obligatoriskt.

Jordbruksbokföringen kan efter jordbrukarens fria val äga rum antingen

efter den enkla eller den dubbla bokföringens principer. Vid den enkla bok­

föringen föras endast anteckningar om affärshändelser i tidsföljd, medan

vid den dubbla bokföringen verkställas såväl kronologiska som systema­

tiska anteckningar, vilka alltid redovisas dubbelt. Vid denna bokföring föres

utöver dagbok och inventariebok därjämte ofta huvudbok och avräknings-

bok (reskontra) samt andra nödvändiga handelsböcker. Som förut fram­

hållits, är jordbrukaren icke skyldig att under alla förhållanden föra sina

räkenskaper efter den dubbla bokföringens principer. Men liksom i fråga

om rörelseidkare uppställes det kravet, att, när jordbruksdriftens omfatt­

ning och beskaffenhet så påkallar, den bokföringsskyldige har att föra även

systematiska böcker, i första hand huvudbok och reskontra.------------

De sakkunniga hava med det nu anförda velat framhålla, att för jord­

bruksbokföringen torde utöver nämnda obligatoriska böcker ytterligare

bokföring vara nödvändig, därest man vill nå de önskemål, som med denna

bokföring åsyftas. Det är emellertid önskvärt att bokföringen kan genom­

föras efter enhetliga grunder och det synes därför vara en uppgift för

organisationer, som hava att företräda jordbrukets intressen, att i detta

avseende verka för genomförande av en bokföring, vilken samtidigt som

den kan giva jordbrukaren önskvärda kontrollmöjligheter i olika avse­

enden, jämväl kan vara av värde för bedömningen av jordbruksrörelsen

i riket.

I 1929 års bokföringslag är föreskrivet, att inventarium och balansräk­

ning skola, där ej Konungen för vässa slag av rörelse annat medgiver, in­

föras i inventarieboken inom tre och en halv månad efter räkenskapsårets

utgång. Som skäl härför har angivits, att den bokföringsskyldige som regel

skall avlämna skattedeklaration senast den 15 februari och därvid foga be­

styrkt avskrift av balansräkning för beskattningsåret och balansräkning

för det närmast föregående räkenskapsåret, samt vinst- och förlusträkning

för beskattningsåret, därest sådan räkning ingått i bokföringen. Deklara­

tionsskyldigheten kan få anstå till den 31 mars. Bokslutet måste alltså vara

färdigt före mars månads utgång. Även om detta skulle medhinnas, har

det ansetts lämpligt, att därutöver medgiva ytterligare en halv månad för

införingen i inventarieboken.

Vid jordbruksbokföringen bör arbetet med upprättande av inventarium

och balansräkning samt för införingen i inventarieboken kunna ske något

tidigare än vid handelsbokföringen. De sakkunniga föreslå därför, att in­

ventarium och balansräkning skola vara införda i inventarieboken inom två

månader efter räkenskapsårets utgång.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

175

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att — liksom i 5 § — intäkter

ställdes i motsats till utgifter. 1 bokföringen brukade man emellertid skilja

på dels in- och utbetalningar, dels inkomster och utgifter, dels intäkter och

kostnader. Det .syntes nödvändigt, att bokföringslagen anslöte sig till vad

som allmänt brukades och kunde anses som god sed. Förbundet har vidare

anfört, att paragrafens utformning gåve anledning till flera missförstånd

än den allmänna bokföringslagens motsvarande bestämmelser. Sålunda

torde exempelvis bestämmelsen, att redovisning skulle lämnas för uttag av-

förnödenheter och produkter i jordbruksdriften och att dagboken skulle

upptaga intäkter och utgifter ävensom uttag av förnödenheter och pro­

dukter för jordbruksdriften, ge rum för olika tolkningar i fråga om bok­

föringens omfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att den av de sakkunniga före­

slagna i förhållande till allmänna bokföringslagens bestämmelser förkor­

tade tiden för införandet av inventarium och balansräkning i inventarie-

boken vore ofrånkomlig av taxeringstekniska skäl. å andra sidan har lant-

bruksstyrelsen icke funnit några skäl, varför jordbruksbokföringslagen i

förevarande hänseende skulle göras strängare än den allmänna bokförings­

lagen. Länsstyrelsen i Kristianstads län och samma läns hushållningssäll­

skap ha ifrågasatt, huruvida tillräckliga skäl förelåge att i berörda hän­

seende föreskriva annan tid för jordbruksbokföringen än för handelsbokfö-

ringen, d. v. s. tre och en halv månad. Hushållningssällskapet i Östergöt­

lands län har yttrat, att tidsfristen för jordbrukare borde bliva minst lika

lång som för rörelseidkare. Inventeringen vore i jordbruket ofta särskilt be­

svärlig och det vore angeläget att de för jordbruket avsedda utjämnings­

möjligheterna kunde utnyttjas, vilket ofta kunde fordra att särskild sak­

kunskap rådfrågades. Sveriges lantbruksförbund har ansett, att tidsfristen

för införande av inventarium och balansräkning i inventarieboken helst

borde utsträckas till fyra och en halv månader. Den av de sakkunniga före­

slagna tidsfristen skulle komma att mycket starkt begränsa lantbrukarnas

möjligheter att utnyttja biträde av allmänna bokföringsorganisationer. Vid

bokslut per 3l/is befunne sig stora delar av lagret i sådan form (otröskade

spannmåls- och frölager), att förutsättningar för en noggrannare värde­

ring ofta ej förelåge inom två månader från bokslutsdagen. Ännu mera på­

fallande bleve denna olägenhet rid en framflvttning av bokslutstiden till

“/u eller “/»•

Departementschefen.

Uttrycket »rörelsens gång» i de sakkunnigas förslag har utbytts mot ut­

trycket »verksamhetens gång». I anledning av vad de sakkunniga anfört

rörande bestämmelserna i 23 kap. 5 § strafflagen vill jag erinra om att

enligt departementsförslaget räkenskaperna uteslutande äro avsedda så­

som underlag för taxering och alltså icke äro att anse som handelsböcker;

någon »bokföringsskyldighet» i egentlig mening avses sålunda icke skola

tillskapas.

177

I överensstämmelse med vad Sveriges lantbruksförbund anmärkt har i

stället för uttrycken »intäkter» och »utgifter» använts orden »intäkter»

och »kostnader». Såsom författningstexten enligt departementsförslaget ut­

formats synes någon tvekan om bokföringens omfattning icke behöva fö­

religga.

Den tid, inom vilken inventarium och balansräkning skola vara införda

i inventarieboken, torde i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag

kunna bestämmas till två månader efter räkenskapsårets utgång.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 5 och 12 §§ i 1929 års bokföringslag.

Yttranden.

Kristianstads läns hushållningssällskap har erinrat om att endast ett li­

tet fåtal av de allra största jordbruken hade tillgång till skrivmaskin. Då

dessutom de allra flesta affärstransaktionerna inom jordbruket skedde per

telefon, komme den föreslagna kopieringsskyldigheten ej att bliva tilläm­

pad i praktiken. Sällskapet ville därför föreslå, att bestämmelsen uteslötes

från förslaget.

Sveriges lantbruksförbund har yttrat, att förbundet vore väl medvetet om

betydelsen av att i paragrafen meddelade bestämmelser allmänt efterlev­

des. Med utgångspunkt från de svårigheter, som kunde väntas uppstå för

många lantbrukare, särskilt de äldre, att under de första åren efter lagens

ikraftträdande verkställa införingen på ett formellt riktigt sätt, ville för­

bundet framhålla vikten av att frågan om bokföringsbrott bedömdes med

nödig hänsyn till de formella bristernas praktiska betydelse. Motsvarande

borde gälla även vid de bokföringsgranskningar, som föranstaltades av

taxeringsintendenterna. Likaså borde brott mot bestämmelsen om förva­

ring av ankommande brev, räkningar och övriga handlingar samt kopior

av avgående handlingar föranleda ansvar endast i de fall förfarandet inne­

burit ett åsidosättande av borgenärernas intressen.

Departementschefen.

Den utgående korrespondensen torde i varje fall i de mindre och medel­

stora jordbruken vara av mindre omfattning. Även om jordbrukaren icke

har skrivmaskin, synes det därför icke vara mera betungande att t. ex. me­

delst anilinpenna och karbonpapper åstadkomma en kopia av utgående skri­

velser. Förevarande förordning bör därför, liksom 1929 års bokföringslag,

innehålla en bestämmelse om att handlingar, som avsändas i driften, skola

kopieras.

I anledning av Sveriges lantbruksförbunds yttrande vill jag anmärka,

att straff enligt 13 § i förordningen bör ifrågakomma endast då felaktig­

heten i räkenskaperna är av den allvarliga art, att dessa icke kunna läggas

till grund för en riktig taxering. Felaktigheten bör sålunda icke medföra

straff om den blott är obetydlig eller består av tekniska ofullkomligheter.

Har jordbrukaren t. ex. glömt att någon gång kopiera en utgående skrivelse

12 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

och detta icke har någon betydelse för bedömandet i huvudsak, av inkomst-

och utgiftsredovisningen eller hans ekonomiska ställning, bör underlåten­

heten icke bestraffas.

5 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha anfört:

Enligt 6 g i 1929 års bokföringslag skola i dagboken affärshändelserna

införas dagligen post för post. Begreppet affärshändelse är svårdefinierbart

men anses i vidsträckt bemärkelse innefatta varje inom en rörelse inträf­

fande händelse av ekonomisk natur. Varje affärshändelse behöver icke bok­

föras, endast vad som från sakkunnigt håll betecknats som bokföringsfakta,

d. v. s. anteckningar angående åtminstone från ena sidan fullgjorda presta­

tioner. Som en allmän regel torde kunna sägas, att i dagboken (kassaboken)

skall införas varje affärshändelse, som medför en omedelbar förskjutning i

affärsförmögenhetens sammansättning. Detta gäller såväl vid kontanta af­

färer som vid uttag från rörelsen eller jordbruket.

Om man jämför jordbruket med handels- och industriföretag av samma

storleksklass — räknat efter investerat kapital ■— befinnes, att jordbruket

ur bokföringssynpunkt skiljer sig avsevärt från de båda andra näringsföre-

tagen. Jordbrukets produktion är mera komplicerad och som följd härav de

rörliga tillgångarnas omloppstid längre. De egentliga affärshändelserna äro

betydligt färre till antalet. Detta gäller i synnerhet för de mindre bruknings­

delarna med animaliskt inriktad produktion, där en stor del av de färdiga

varorna förbrukas i det egna hushållet. Vid de större, vegetabilieproduce-

rande jordbruken går huvuddelen av produkterna till avsalu, men även här

medför den långa framställningstiden en i förhållande till kapitalinveste­

ringen låg yttre omsättning.

De anförda skillnaderna mellan jordbruket samt handels- och näringsfö-

retag motivera en viss olikhet i bokföringen. De egentliga affärshändelserna

böra redovisas efter likartade principer. Även jordbruksbokföringen bör

visserligen redovisa »rörelsens gång» men det bör framhållas att i fråga om

jordbruket icke ens den mest detaljerade lagerbokföring förmår registrera

växlingarna i sammansättningen av jordbrukets tillgångar, så som de fram­

träda i växande gröda och husdjur.

De sakkunniga föreslå att kontanta intäkter och utgifter skola bokföras

dagligen post för post. I likhet med vad som gäller för handelsbokföring

kunna likväl affärshändelser under dagen av likartad beskaffenhet införas

i en gemensam post, om betryggande åtgärder vidtagas för beloppens spe­

cifikation genom särskilda försäljningslistor, räkningarnas förvaring i pärm

eller på liknande sätt.

Utöver kontantaffärer finnas inom jordbruket ett betydande antal affärs­

händelser, vilkas redovisning möter särskilda svårigheter. Här åsyftas dels

den inbördes omsättningen emellan jordbruksfastighetens två huvuddelar, å

ena sidan det egentliga jordbruket eller lanthushållningen och å andra si­

dan skogsbruket, dels ock omsättningen emellan jordbruksföretaget och

brukaren.

Lanthushållning och skog betraktas vid taxering som en enhet. En upp­

delning är likväl ur driftsekonomisk synpunkt nödvändig. Härtill återkom­

ma de sakkunniga vid behandling av frågan om uppställningen av vinst- och

förlusträkningen.

Omsättningen mellan jordbruksföretaget och brukaren omfattar natura-

produkter till hushållet samt privata förmåner som bostad m. m. och kost

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

179

från brukarens hushåll till driftspersonalen. Dessutom ingår häri produkter

och förnödenheter, vilka uttagits till driftspersonal. Vad som av fastigheten

använts för reparationer och underhåll samt för ny-, till- och ombyggnad å

fastigheten eller annan därmed jämförlig förändring eller för grundförbätt­

ring hör även hit. Slutligen räknas till denna kategori vad som från fastighe­

ten tagits för användning å annan av jordbrukaren innehavd fastighet eller

förädlats eller förbrukats i jordbrukarens rörelse.

I dagboken skall icke endast ioras intäkter och utgifter. Däri bör, even­

tuellt som särskild del eller delar av dagboken, antecknas vad som av jord­

brukets produkter och förnödenheter för olika ändamål tagits till hushåll

m. m. Redan nu förekommer, att särskilda journaler föras över dessa uttag,

såsom hushållsjournal, arbetsjournal, kost- och statjournal, virkesjournal.

Särskilda mjölk- och ägglistor bruka föras för underlättande av bokföringen.

Produkter, som frambringas i jordbruksdriften, såsom foder åt djuren,

stallgödsel, utsäde in. m., behöva icke upptagas i dagboken, såvida icke sär­

skild kontroll härå är önskvärd, i vilket fall dessa poster skola upptagas

som intäkt för jordbruket och som utgift för utfodring in. m. å vederbörliga

konti.

Medan de egentliga affärshändelserna äro bestämda till såväl kvantitet

som värde, kan man beträffande omsättningen emellan jordbruksföretaget

och brukaren i de flesta fall endast räkna med kvantiteter. Vid beskattningen

föreskrives värdering efter ortens pris och detta bör gälla även i fråga om

jordbruksbokföring. Då man här rör sig med subjektiva uppskattningar,

kunna dessa affärshändelser icke vara till sitt värde bestämda på samma

sätt som verkliga inköp och försäljningar. Härav följer att deras redovisning

icke bör sammanblandas med kontantaffärerna. Det synes därför lämpligt

att bokföringen sker så att under året antecknas kvantiteterna av verkställda

uttag och att värderingen sker i samband med räkenskapernas avslutande.

Som förut framhållits skall i fråga om handelsbokföring uttag ur rörelsen

principiellt bokföras vid uttaget. I vissa branscher är i praxis dock denna fö­

reskrift uppmjukad. En bokföring av uttagen allenast vid årets slut torde

dock anses felaktig.

Vid bokföring av här ovan angivna uttag uppkommer frågan, huruvida

dessa skola redovisas dag för dag efter samma regler som för kontantaffä­

rerna. Vissa poster, som spannmål, kött, fläsk och bränsle, tillföras hushål­

let i större poster ett visst antal gånger under året och böra då kunna bok­

föras. I dagboken antecknas mängden samma dag säden förmalts, djuren

slaktats och veden upplagts. Även ull och lin kunna bokföras den dag, de

avlämnats till hushållet. Fjäderfä, fisk och vilt kunna bokföras veckovis eller

senast vid varje månads utgång. Samma förhållande gäller trädgårdspro-

dukter. Då det i sistnämnda fall ofta är fråga om ett stort antal sorter, är

det lämpligt att i stället för kvantitetsredovisning i dagboken införa det totala

värdet av förbrukade produkter sedan senaste redovisning i dagboken. Vissa

omsättningar utgå i stort sett oförändrade dag för dag, exempelvis mjölk.

Äggförbrukningen i eget hushåll kan konstateras exempelvis genom att vecko­

vis anteckna antalet ägg och därifrån 1'rånräkna, vad som sålts och finns

kvar. Ehuru vissa av ovannämnda poster böra kunna bokföras vid uttaget,

hava de sakkunniga med hänsyn till alt förhållandena i jordbruket tidvis

icke medge en dylik daglig anteckning, ansett att bokföringen bör ske senast

vid slutet av varje vecka eller, där förhållandena därtill föranleda, vid må­

nadens slut.

Beträffande däremot uttag från fastigheten för användning för reparation

och underhåll samt för ny-, till- och ombyggnad eller för därmed jämförlig

förändring eller för grundförbättring eller för användning å annan jordbru­

180

karen tillhörig fastighet, är här närmast fråga om virke, som tages från

fastighetens skog. Detta förekommer regelrätt i vissa större partier, som böra

bokföras, när virket hemkörts eller upplagts för avsett ändamål. Likaledes

bör vid uttag för användningen i egen rörelse, exempelvis potatis till bränneri,

bokföringen ske vid uttaget.

De sakkunniga vill här framhålla, att vid taxering värderingen av dessa

naturaförmåner oftast sker efter länsvis fastställda schabloner. Mot denna

schablontaxering hava erinringar gjorts (se bevillningsutskottets betänkande

nr 5/1944). Därest en motbevisning genom företeende av utdrag av räken­

skaperna skall kunna med framgång göras, är det enligt de sakkunnigas

uppfattning nödvändigt, att bokföring av dessa förnödenheter och produkter

verkställes så utförligt som möjligt och så nära konsumtion eller användning,

att uppgiften om bokförda kvantiteter kan vinna tilltro.

Vid handelsbokföring hava olika meningar gjort sig gällande angående tid­

punkten för bokföring av inkomna räkningar från leverantörer. Det princi­

piellt riktiga i fråga om handelsbokföring torde vara, att bokföring sker den

dag räkningen erhållits och icke då den likviderats. I fråga om jordbrukare

torde för de största jordegendomarna ett motsvarande förfaringssätt vara

naturligt. För det stora flertalet jordbrukare torde det emellertid framstå

som något främmande att bokföra intäkter och utgifter, innan de erhållits

resp. utbetalats. De sakkunniga hava därför övervägt, huruvida icke särskilda

bestämmelser angående tidpunkten för bokföring av dessa transaktioner

borde göras. Liksom man i fråga om rörelseidkare, där de obetalda räk­

ningarna förvaras i pärm eller på annat betryggande sätt, ansett sig kunna

godtaga bokföring av räkningar först vid betalning, bör för jordbrukare sam­

ma system kunna tillåtas. Vad som i detta avseende är eller kan bliva god

sed inom jordbruksbokföringen är icke utan betydelse.

Olika uppfattningar hava gjort sig gällande i fråga om bokföringen av in­

köp, som icke skett kontant utan mot växel. Sålunda har bokföring skett, när

växeln utställts; i andra fall har notering i räkenskaperna icke skett, förrän

första amorteringen verkställts. De sakkunniga anse, att bokföring av växel­

transaktionen skall ske den dag, växeln överlämnats.

I fråga om redovisningen i dagboken av produkter från egendomen, som

jordbrukaren tillgodogjort sig för egen räkning, har ledamoten herr Janson

varit skiljaktig från kommitténs mening och ansett att, med hänsyn till

svårigheten att tillämpa de av de sakkunniga föreslagna reglerna, förandet

av lagerbok för produkter, som användas i hushållet eller jordbruksdriften,

borde vara en rättighet men ej en skyldighet. Därest anteckningar om dy­

lika uttag fördes på ett betryggande sätt, borde de äga vitsord vid taxe­

ringen. I annat fall finge värdet av uttagen — liksom för närvarande —

bestämmas schablonmässigt. I fråga om uttaget virke borde värdet kunna

bestämmas genom en saldering av in- och utgående förråd samt försålt och

upparbetat virke.

Yttranden.

Kristianstads läns hushållningssällskap har framhållit, att om inkomster

och utgifter skulle införas dagligen post för post bokföringen icke bleve

laglig för en jordbrukare, som finge sina böcker förda av ambulerande assis­

tenter vid en bokföringsbyrå. Om en jordbrukare läte en av myndigheterna

kontrollerad bokföiringsbyrå sköta böckerna, bleve dessa emellertid om

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

181

möjligt ännu bättre kontrollerade, än om de sköttes av jordbrukaren själv,

även om posterna icke kunde införas dag för dag. Sällskapet ville därför

föreslå, att sådana bestämmelser infördes, att där bokföring vid jordbruk

sköties av en av lantbruksstyrelsen eller annan statlig myndighet kontrol­

lerad bokföringsbyrå hos hushållningssällskap, lantbrukförbundet eller an­

nat organ denna bokföring skulle äga vitsord, även om inkomster och utgif­

ter icke infördes dagligen post för post.

Sveriges lantbruksförbund har anfört:

I fråga om den första meningen, »i dagboken skola alla kontanta intäk­

ter och utgifter för jordbruksdriften införas dagligen post för post», gäller

vad förbundet tidigare anfört mot sammanställningen intäkter-utgifter. Or­

det »kontanta» synes tyda på att det icke är nödvändigt att i dagboken me-

morialföra kreditaffärer. I motiveringen till författningsförslaget utsäges

också, »liksom man i fråga om rörelseidkare, där de obetalda räkningarna

förvaras i pärm eller på annat betryggande sätt, ansett sig kunna godtaga

bokföring av räkningar först vid betalning, bör för jordbrukare samma

system kunna tillåtas». Emellertid innehåller sista stycket 5 § bestämmel­

ser om att »vid den löpande bokföringen skall i övrigt särskilt iakttagas,

att upplysning på klart och överskådligt sätt lämnas om de fordringar och

skulder, som i jordbruksdriften uppkommit, därvid borgenärernas och gäl-

denärernas namn samt storleken av en vars fordran eller skuld skola an­

givas». Motsvarande finnes stadgat i den allmänna bokföringslagen. För­

bundet vill understryka betydelsen av att lantbruket ej ålägges en redovis­

ning som numera ej anses erforderlig enligt god köpmannased och som

tidigare tillämpats av endast ett mycket obetydligt antal lantbrukare. Det

kan då ifrågasättas, om man i lagtexten bör intaga en bestämmelse av mot­

satt innebörd mot uttalanden i förarbetena till lagen.

Frågan om införing i dagboken av de produkter, som jordbrukaren använt

för egen räkning, har berörts i ett flertal yttranden.

Kammarrätten har framhållit, att anteckningar av ifrågavarande slag vore

av värde såsom underlag för inkomsttaxeringen. Det bleve emellertid likväl

nödvändigt att såsom hittills skett fastställa minimivärden för naturaför­

måner, vilka icke finge vid taxeringen underskridas annat än då särskild

utredning förebringades.

Länsstgrelsen i Blekinge län har icke funnit bärande skäl föreligga för

den av ledamoten herr Janson reservationsvis framförda uppfattningen, att

förandet av lagerbok för produkter som användes i hushållet eller jord­

bruksdriften borde vara en rättighet men icke en skyldighet. För taxerings-

ändamål vore det av stort intresse att beträffande en grupp skattskyldiga

få tillgång till på bokföring grundade uppgifter å värdet av uttag av pro­

dukter till hushållet. Man finge härigenom möjlighet att bedöma om eljest

följda värderingsnormer vore riktiga eller ej. Även ur jordbruksekonomisk

synpunkt vore det värdefullt alt få fram eu tillförlitlig värdering av sådana

uttag, då dessas värdesättning kunde få en betydelsefull inverkan på den

redovisade vinstens storlek.

Sveriges lantbruksförbund har anfört:

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

I fråga om redovisning av produkter och förnödenheter, som använts i den

bokföringsskyldiges hushåll eller som utgått till driftspersonal och undan-

tagstagare eller använts för reparation och underhåll, ny-, till- eller om­

byggnad å fastigheten eller därmed jämförlig förändring eller för grundför­

bättring, vill förbundet uttala, att redovisningen som regel hör godtagas

även om den skett först vid varje månads slut.

Enligt majoriteten av de sakkunniga skall virke till byggnader och grund­

förbättringar redovisas vid hemkörning eller uppläggning för avsett ända­

mål. Virke till stängsel och inventarier behöver däremot ej antecknas. En

uppdelning av virket i redovisningspliktigt och icke redovisningspliktigt tor­

de dock vara svår att genomföra.

Redovisning av virke torde böra ske vid slutet av varje uttag för bestäm­

da ändamål. Virke för löpande förbrukning bör kunna antecknas först vid

årets slut.

Gävleborgs läns hushållningssällskap har framhållit, att införing borde

äga rum månadsvis. Jönköpings läns hushållningssällskap har funnit det

onödigt att i dagboken anteckna berörda uttag till hushållet. Det borde vara

fullt tillräckligt om dessa uttag i fråga om kvantiterna noterades vecko- eller

månadsvis i härför avsedd journal, formulär eller enkel lista och värdena

i efterhand beräknades för hela beskattningsåret. Den föreslagna regelrätta

dagbokföringen skulle nämligen säkerligen för många jordbrukare te sig

onödigt betungande.

Ett flertal myndigheter och sammanslutningar ha helt eller i huvudsak

anslutit sig till den av ledamoten herr Janson framförda uppfattningen,

nämligen lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Söder­

manlands, Kronobergs, Örebro och Kopparbergs län, Stockholms, Söder­

manlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands, Skara­

borgs, Älvsborgs läns södra och norra, Örebro, Västmanlands, Västernorr-

lands och Norrbottens läns hushållningssällskap, Uppsala stiftsnämnd samt

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Länsstyrelsen i Uppsala län

har sålunda uttalat, att med den erfarenhet länsstyrelsen hade om rörelse-

idkares anteckningar om uttag till hushåll m. in. de sakkunnigas förslag

icke kunde tillstyrkas. Det hade visat sig att de flesta rörelseidkare icke

förde några löpande anteckningar om uttag utan beräknade värdet med

hänsyn till bransch och familjens storlek. Då anteckningar uppgåves ha

förts ordentligt, hade dessa oftast ej kunnat tillerkännas vitsord, enär upp­

tagna belopp väsentligt understigit vad som gällt enligt tillämpade normer.

För myndigheterna vore det också många gånger svårt att visa anteckning­

arnas bristfällighet. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har fram­

hållit, att det icke torde kunna förväntas, att anteckningarna skulle bliva

så fullständiga och tillförlitliga, att de finge något större värde ur taxe-

ringssynpunkt; de komme endast att tynga hela förfaringssättet. Norrbot­

tens läns hushållningssällskap har yttrat, att den föreslagna bokförings­

skyldigheten i huvudsak måste få teoretiskt värde. Det syntes bättre att en

saldering mellan in- och utgående förråd verkställdes, speciellt vad beträf­

fade byggnadsvirke, bränsle m. m., och att i fråga om övriga produkter,

183

såsom mjölk, ägg och dylikt, värderingen liksom hittills komme att ske

schablonmässigt, om ej en på frivillighetens väg noggrant genomförd lager­

bokföring verkligen gåve betryggande uppgifter om denna hushållsförbruk-

ning. Uppsala stiftsnåmnd har anfört, att den föreslagna bokföringsskyl­

digheten i praktiken vore svår att genomföra. Stiftsnämnden ville i stället

föreslå att, liksom nu vore fallet, prövningsnämnden i varje län årligen

fastställde vissa normer till ledning vid taxeringen, varvid bl. a. angåves

värdet av naturaprodukter i jordbrukares kosthåll per person. En sådan

metod syntes enkel i tillämpningen och dessutom ägnad att åstadkomma

större rättvisa vid uppskattningen av värdet å naturaförmånerna.

Departementschefen.

För att en affärshändelse icke skall bortglöm»ias eller bliva oriktigt åter­

given bör den införas i dagboken, så snart ske kan efter det händelsen in­

träffat. Kontant- och kreditaffärer böra i jordbruk och skogsbruk, liksom

i rörelse, normalt införas dagligen. Endast om verksamhetens art och om­

fång så påkalla, bör införandet av gemensam post kunna få anstå till nästa

söckendag. En bokföringsbyrå kan därför i regel icke vara jordbrukaren

behjälplig med annan del av räkenskapsarbetet än den, som besitår i att

upprätta inventarium och balansräkning.

Enligt den av de sakkunniga föreslagna författningstexten höra endast

kontanta intäkter och utgifter till de poster, som normalt skola införas dag­

ligen. I likhet med vad som gäller i fråga om rörelse böra emellertid även

kreditaffärer normalt införas varje dag. I den mån det över huvud anses

som god bokföringssed att bokföra räkningar från leverantörer först då

betalning sker, bör detta givetvis godtagas även beträffande jordbruk och

skogsbruk.

Liksom i 3 § ha uttrycken »intäkter» och »kostnader» begagnats i stället

för uttrycken »intäkter» och »utgifter».

Mot de sakkunnigas förslag rörande bokföring av produkter, som fram­

bringats i driften och därefter användas i denna, har jag intet att erinra.

I berörda hänseende torde få hänvisas till vad som anförts i specialmoti­

veringen till anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen.

I enlighet med vad som förut anförts bör i princip även uttag av produk­

ter från jordbruket eller skogsbruket för att användas för jordbrukarens

egen räkning i olika avseenden bokföras så snart ,som möjligt efter det

uttaget skett. Av praktiska skäl synes dock en viss tidsfrist böra medgi­

vas, nämligen i fråga om produkter, som i .stort sett uttagas med samma

kvantiteter varje dag eller varje vecka. Nämnda produkter böra antecknas

i slutet av varje vecka.

Även i fortsättningen böra normalvärden fastställas å vissa naturaför­

måner. Dessa värden böra användas om den skattskyldige icke genom till­

förlitliga räkenskaper kan styrka värdet av de produkter, som utiagits för

eget bruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

6

§•

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat:

Jordbrukaren är icke skyldig men väl berättigad, att i den löpande jord­

bruksbokföringen upptaga andra bokföringsuppgifter än dem som avse jord­

bruksdriften. Han skall emellertid i bokföringen anteckna de medel, som

han insatt i driften eller för annat ändamål uttagit. I fråga om inventariet

och balansräkningen skola däremot jordbrukarnas samtliga tillgångar och

skulder, således även privata, upptagas, detta för att bokslutet skall giva

en riktig bild av hans ekonomiska förhållanden.

De sakkunniga hava i fråga om djurbeståndet föreslagit, att värdering

skall ske efter olika åldersklasser för vissa djur. I deklarationsbilagan har

upptagits en förteckning över djurbeståndet, vilken bör kunna läggas till

grund för upprättande av »inventariet. Detta skall även innehålla en för­

teckning å sådana inventarier, vilka icke äro att hänföra till fast egendom.

Vissa inventarier, vilkas anskaffningsvärde avdragits på en gång, som årlig

omkostnad, böra kunna sammanfattas till en post, exempelvis »Diverse in­

ventarier i ladugården».

Yttrande.

Sveriges lantbruksförbund har i fråga om exemplifieringen av de till­

gångar, som skulle ingå i inventariet, yttrat att ordningsföljden borde be­

stämmas av tillgångarnas likviditet och »inventarier» sålunda nämnas före

»djurbestånd». Betydelseskillnaden mellan förråd och lager vore på väg

att försvinna. »Förråd av jordbruks- och skogsprodukter» täcktes av det

efterföljande »varulager» och kunde därför utgå.

Departementschefen.

Vissa ändringar av formell natur ha vidtagits i den av de sakkunniga fö­

reslagna författningstexten. Stadgandet om värdering av djur bör utgå ur

denna paragraf.

Då bolag, som införts i handelsregistret, icke är skyldigt föra räkenska­

per enligt denna förordning, bör tredje stycket i de sakkunnigas förslag

icke upptagas i departementsförslaget.

7

§•

De sakkunniga.

De sakkunniga ha anfört:

Denna paragraf motsvarar § 8 i 1929 års bokföringslag.

I fråga om balansräkningen må framhållas, att denna samtidigt kan vara

inventarium, därest den föres tillräckligt utförligt. Vid dubbel bokföring

kommer balansräkningen att överensstämma med huvudbokens motsvarande

balanskonto. Om emellertid den bokföringsskyldige icke i bokföringen upp­

tager sina privata ekonomiska transaktioner, kommer balansräkningen att

omfatta tillgångar och skulder, som icke äro upptagna i utgående balans­

kontot.

Departementschefen.

De sakkunnigas uttalande föranleder icke till erinran från min sida.

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

185

8

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat:

Denna paragraf innehåller de allmänna reglerna för värdering av till­

gångar och skulder i ett jordbruk. I stort sett ansluta sig dessa bestämmelser

till vad som är föreskrivet i fråga om handelsbokföring. Sålunda bör som all­

män regel gälla, att tillgångarna icke böra upptagas över sina verkliga vär­

den. Det må i detta sammanhang erinras om att jordbruket -—- åtminstone

det större — ofta rör sig med omfattande kreditaffärer. För kreditgivning åt

jordbruket är det av stor betydelse, att räkenskaperna äro tillförlitliga och

att någon övervärdering av tillgångar icke äger rum.

Bestämmelserna i förevarande § syfta till att förhindra att tillgångarna till

skada för borgenärerna upptagas till för högt belopp. Lagen om jordbruks­

bokföring innehåller därför inga bestämmelser om de lägsta värden, vartill

tillgångarna må upptagas. Bestämmelser av sådan innebörd hava däremot

upptagits i de sakkunnigas förslag till ändrade beskattningsregler. Har därför

tillgångarna i räkenskaperna upptagits till lägre värden än de vid taxeringen

medgivna måste följaktligen därvid en justering i detta hänseende ske. Detta

medför att i sådana fall en särskild balansräkning måste upprättas för taxe­

ringen. Det bör följaktligen ligga i den bokföringsskyldiges intresse att för

undvikande härav vid värdesättningen i räkenskaperna ej tillämpa lägre vär­

den än som kunna godkännas vid beskattningen.

Inventarier, som äro underkastade en jämförelsevis hastig förbrukning, få

— som förut framhållits — avdragas som omkostnad. I inventariet bör vär­

det av dessa inventarier upptagas som särskild post inom linjen för kontroll

av att icke avdrag för värdeminskning sker jämväl å dessa inventarier. Sum­

man av övriga inventarier kommer då att överensstämma med uppgiften i

värdeminskningstablån.

Värdesättning av spannmål och andra säljbara förråd kan ske efter det

aktuella prisläget vid avhämtning å egendomen. Kraftfoder och andra in­

köpta förnödenheter värderas efter gällande marknadspriser. Halm, foder­

betor och andra icke i regel direkt säljbara produkter upptagas till värden,

som ungefär motsvara deras fodervärde. Med utgångspunkt från en sådan

värdesättning har den skattskyldige att verkställa värdering av lagertill­

gångar med den rätt till nedskrivning av lagret, som förhållandena kunna

medgiva.------------

För att erhålla bättre översikt över företagets ekonomi och jämväl för

kontrollens skull hava skulderna för jordbruksdriften ansetts böra uppde­

las i låneskulder och löpande skulder.

Yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har yttrat, att det varit önskvärt, att de sak­

kunniga mera ingående redogjort för det praktiska förfarandet vid specifi-

ceringen av maskinernas och redskapens värde. Av deras motivering syntes

man kunna draga den slutsatsen, att en detaljerad värdering av de inventa­

rier, som funnes vid övergångsåret, ej skulle erfordras men att för senare

tillkomna maskiner och redskap en individuell värdesättning och avskriv­

ning skulle ske. Förbundet bär vidare anfört:

186

Denna fråga bör lämpligen diskuteras med utgångspunkt från avskriv­

ningarnas skattemässiga behandling. Som regel torde nämligen, vilket de

sakkunniga också framhållit, inventariebokens värden för maskiner och

redskap böra överensstämma med deklarationsformulärens restvärden. De se­

nare komma emellertid av flertalet lantbrukare att beräknas enligt den för­

enklade metoden med klumpvis degressiv avskrivning. Det kan då ifråga­

sättas, huruvida den individuella avskrivningen skall ske med samma pro­

centsats för varje maskin och redskap eller om, i överensstämmelse med 8 §,

avskrivning skall ske med belopp motsvarande tillgångens »av ålder och

nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning».

I det första fallet synes den individuella värderingen meningslös, i det se­

nare fallet torde stora svårigheter uppstå vid det totala avskrivningsbelop-

pets fördelning på de olika inventarierna.

Förbundet vill i anslutning till ovanstående framhålla önskvärdheten av

att tydliga anvisningar givas om maskinernas och redskapens värdering och

specificering i inventariet varvid om möjligt bör tillåtas, att endast restvär­

det införes med hänvisning till avskrivningsbok. I denna böra maskinerna

vara förtecknade med antal i tidsföljd efter anskaffningsår. För varje år an-

gives ingående totalt restvärde, specifikation över årets anskaffningsvärden

och försälj ningsbelopp, summa avskrivningsunderlag, årets avskrivning och

utgående totalt restvärde.

Departementscheten.

I fråga om varulagret — med undantag av djur — skall enligt vad som

tidigare föreslagits vid inkomsttaxeringen den i räkenskaperna gjorda vär­

desättningen följas, såvida icke särskilda omständigheter föranleda till an­

nat. Vad åter angår djuren skola dessa vid taxeringen normalt upptagas

lägst till i särskild ordning fastställda värden. Enär skyldigheten att föra

räkenskaper enligt förevarande förordning är tillskapad uteslutande för

taxeringsändamål synes böra föreskrivas, att djur skola i inventariet upp­

tagas lägst till de sålunda fastställda minimivärdenaL

I anledning av vad Sveriges lantbruksförbund anfört torde jag få erinra

om att enligt departementsförslaget avskrivning å inventarierna icke skall

ske enligt restvärdesmetoden. Allmänna regler om i vad mån inventarier

skola angivas specifikt i inventariet och hur de skola värderas finnas in­

tagna i 6 § och förevarande paragraf. Den närmare utformningen av för­

farandet i berörda hänseenden torde böra överlåtas åt praxis.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19l.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat:

Vid handelsbokföringen äro inga särskilda bestämmelser i 1929 års bok­

föringslag meddelade angående upprättandet av vinst- och förlustkonto. I

69 § av 1910 års aktiebolagslag fanns föreskrift om att vinst- och förlust­

räkning skulle bifogas förvaltningsberättelsen. Däremot saknades bestäm­

187

melse om vinst- och förlusträkningens innehåll. I den nya aktiebolagslagen

har i 102 § anvisningar lämnats å redovisningen av rörelsens intäkter och

utgifter i vinst- och förlusträkning. En fullständig bruttoredovisning har

emellertid icke anbefallts med hänsyn till sekretessförhållandena. Lagstift­

ningen har icke ansett sig kunna gå längre än att kräva en nettoredovis­

ning för rörelsen med specifikation allenast av vissa huvudposter.

I fråga om andra rörelseidkare än aktiebolag redovisas ofta bruttovinsten

fördelad på olika rörelsegrenar; i flera fall åter innehåller vinst- och förlust­

räkningen allenast en bruttovinst å varukontot. Anledning finnes ofta an­

taga, att omkostnader och utgifter, som rätteligen bort belasta vinst- och

förlustkontot, debiterats varukontot. Bruttovinsten beräknad efter vinst-

och förlustkontot kan då bliva felaktig.

Från jordbrukets sida framstår det som önskvärt, att jordbruksbokföring­

en kan så uppläggas, att den kan bilda stomme till en driftsanalys över

lantbruksföretaget för bedömande av dess ekonomiska resultat och som un­

derlag för förhandskalkyler över den lämpligaste planläggningen för drif­

ten. En fullständig driftsanalys erhålles visserligen icke med en utvidgad re­

dovisning av intäkter och utgifter å vinst- och förlustkontot, men för de

jordbrukare, som av skilda anledningar icke könna föra den ytterligare bok­

föring, som härför erfordras, är det av värde att genom utförligare speci­

fikation av detta konto erhålla bättre översikt över jordbruksdriftens resul­

tat. Sålunda torde man med ledning av ett specificerat vinst- och förlust­

konto kunna uträkna per hektar dels bruttoavkastningen för växtproduk­

ter, djur och djurproduktion samt övriga inkomster, dels driftskostnader

uppdelade i arbetskostnader, varuförbrukning, amortering och underhåll

samt övriga kostnader. Sådana per hektar uträknade medeltal äro av värde

vid en jämförelse av årsresultaten av jordbruksdriften och av däri ingående

detaljer.

Ett vinst- och förlustkonto, som i kredit endast upptager »Lantbruksnä-

ringens konto» utan specifikation av huvudposterna, lämnar icke sådana

uppgifter som ovan berörts och försvårar därför taxeringskontrollen. Då de

jordbrukare, som icke avsluta sina räkenskaper medelst vinst- och förlust­

konto, ålagts en omfattande uppgiftsskyldighet angående sina intäkter och

utgifter, synes det ock lämpligt, att övriga jordbrukare åläggas att i vinst-

och förlusträkning i kredit lämna uppgifter angående bruttovinsten och i

debet angående de avdrag för utgifter, som därifrån gjorts. De sakkunniga

hava därför föreslagit, att, där bokföringen avslutas medelst vinst- och för­

lustkonto, skall å detta konto uppföras all bruttovinst i lämpliga huvud­

poster i enlighet med vad i jordbruksbokföring allmänt brukas. Motsvaran­

de gäller om utgifterna. Intäkter och utgifter, avseende det egentliga jord­

bruket, dess binäringar och skogsbruket böra särskiljas.

Yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har anfört, att om en bestämmelse angående

vinst- och förlustkontots utformning skulle intagas i lagen hänvisning i

första hand borde göras till »vad som kunde anses som god sed».

Kristianstads läns hushållningssällskap har yttrat, att jordbrukarna ej

borde i lag åläggas en viss formulering av vinst- och förlustkontot. De bor­

de i stället ha samma rätt till uppställning av detta konto som personer

tillhörande andra bokföringsskyldiga yrkesgrupper.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Departementschefen.

Det torde vara ändamålsenligt, att bruttovinst och omkostnader å vinst-

och förlustkontot uppföras i lämpliga huvudposter, avseende olika delar av

verksamheten. Vägledande för denna uppdelning bör vara vad som beträf­

fande jordbruk eller skogsbruk allmänt brukas.

10

§.

Departementschefen.

Denna paragraf motsvarar 10 § i 1929 års bokföringslag. Då bolag, som

införts i handelsregistret, icke är skyldigt föra räkenskaper enligt föreva­

rande förordning, bör förordningen icke upptaga någon bestämmelse mot­

svarande andra punkten av 10 § i nämnda lag.

11

§•

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat, att deklaration för inkomst regelrätt skulle

avse nästföregående kalenderår. Vissa skattskyldiga hade emellertid rätt att

deklarera efter räkenskapsår, även om detta icke sammanfölle med kalen­

derår. I författningarna vore emellertid icke utsagt hur långt denna val­

frihet sträckte sig. Denna rätt tillkomme dem, som enligt 1929 års bok­

föringslag vore skyldiga att föra handelsböcker. Härutöver ansåges rätt att

låta räkenskapsåret omfatta annan tidrymd än kalenderåret tillkomma

varje rörelse- och näringsidkare, vilken förde ordnade räkenskaper i enlig­

het med 1929 års bokföringslag.

De sakkunniga ha vidare framhållit, att om jordbrukarna i större ut­

sträckning skulle låta räkenskapsåret omfatta annan tid än kalenderår

härav komme att föranledas svårigheter vid taxeringskontrollen. De kon­

trolluppgifter, som införskaffades från jordbrukets inköps- och försäljnings­

organisationer, avsåge nämligen oftast kalenderår, enär organisationerna

hade kalanderår som räkenskapsår. De sakkunniga hade övervägt att före­

slå, att endast bokföringsskyldiga jordbrukare skulle få omlägga sitt räken­

skapsår så, att det omfattade annan tid än kalenderår, och en dylik om­

läggning skulle få ske endast efter medgivande av länsstyrelse. Då denna

tråga hade betydelse icke blott för jordbrukarna utan även för rörelseidkar-

na, hade de sakkunniga emellertid icke i förevarande sammanhang velat

föreslå bestämmelser i nu antydd riktning men förutsatte, att frågan kom­

me att upptagas till förnyad behandling i hela sin vidd.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån har uttalat, att räkenskapsåret obligato­

riskt borde omfatta samma tidsperiod för alla jordbrukare. Kontrollen av

de skattskyldigas inkomster genom inhämtande av uppgifter från jordbru­

kets ekonomiska sammanslutningar och andra rörelseidkare skulle nämli­

gen i hög grad försvåras, därest inkomstdeklarationerna avsåge olika tider.

Jordbrukarnas inkomstredovisning hade under senare år visserligen betyd­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

189

ligt förbättrats. En fortlöpande kontroll vore dock nödvändig även framde­

les. I de undantagsfall, då särskilda skäl motiverade annan tid för räken­

skapsåret, borde dispens kunna lämnas. Länsstyrelserna i Östergötlands och

Jönköpings län ha givit uttryck åt i huvudsak samma uppfattning. Taxe-

ringsnämndsördförandenas riksförbund har yttrat, att kalenderåret som

obligatoriskt räkenskapsår vore det enda möjliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, huruvida icke kalender­

året borde utgöra obligatorisk redovisningsperiod för såväl rörelseidkare

som jordbrukare, då fullständig bokföring saknades. Möjligen skulle rätt

till dispens kunna införas för skattskyldig, som kunde åberopa godtagbart

skäl härför. Om jordbrukarna i större utsträckning begagnade annan redo­

visningsperiod än kalenderår komme kontrollen av jordbruksdeklaratio-

nerna mot producentorganisationernas bokföring (mejerier, andelsslakte-

rier in. fl.) att avsevärt försvåras.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört:

Man kan befara, att jordbrukarna, sedan de sakkunnigas förslag genom­

förts, komma att mer allmänt vilja ha ett räkenskapsår, som ej samman­

faller med kalenderåret. Många torde vilja avsluta räkenskapsåret den 30

juni eller vid den tidpunkt, då inneliggande lager av jordbruksprodukter

som regel äro minst. Andra, som vilja försäkra sig om möjligheten att me­

delst lagervärdering utjämna de olika årens resultat, kunna väntas avsluta

räkenskaperna, när lagren äro störst, vilket i jordbruket torde inträffa un­

der höstmånaderna, sedan skörden bärgats, och i skogsbruket under vårmå­

naderna, då huvudparten av avverkningarna äro slutförda. För arrendato-

rerna är det ett önskemål, att få räkenskapsåren att ansluta till arrende­

tidens början eller sålunda att i flertalet fall begynna den 14 mars. Taxe-

ringsarbetet skulle i hög grad försvåras, därest jordbrukarna mer allmänt

i sina deklarationer redovisade för räkenskapsår, som ej sammanfalla med

kalenderåret. De sakkunnigas förslag om skyldighet att till taxeringsinten-

denten anmäla tilltänkt omläggning av räkenskapsåret synes ej ägnat att

effektivt motverka icke önskvärd övergång i stor skala till särskilda räken­

skapsår. I kommunalskattelagen synes böra föreskrivas, att kalenderåret

skall vara beskattningsår för envar, som ej är bokföringsskyldig. Endast

för de bokföringsskyldiga skulle då gälla de särskilda bestämmelser, vilka

nu äro tillämpliga för den, som för räkenskaper i sin näringsverksamhet.

Uppsala läns hushållningssällskap har uttalat, att de av de sakkunniga

anförda skälen för bokföring per kalenderår icke kunde anses vara tungt

vägande. Om det för jordbruket, främst ur inventeringssynpunkt, vore bätt­

re att börja bokföringsåret den 1 juli, borde även beskattningen kunna ord­

nas efter dessa principer. Därest bokföringsåret omfattade kalenderår upp-

stode svårigheter att medhinna att uppgöra bokslutet i god tid före självde­

klarationens avgivande. Det vore angeläget, att de deltagare i den av hus­

hållningssällskapen omhänderhavda jordbruksekonomiska undersökningen,

som nu hade bokföringsåret motsvarande statens budgetår, finge bibehålla

denna form utan svårighet samt att envar jordbrukare med ordnad bokfö­

ring ägde rätt att inom angivna gränser välja tidpunkt för bokföringsårets

början.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Sveriges lantbruksförbund har understrukit betydelsen av att lantbruket

finge behålla rätten att deklarera efter annat räkenskapsår än kalenderår.

Departementschefen.

Av skäl, som de sakkunniga åberopat, finner jag mig icke böra förorda

ändring i vad som nu gäller i fråga om räkenskapsårets omfattning. Jag

torde få erinra om att då endast jordbrukare, som äro skyldiga föra räken­

skaper, enligt departementsförslaget äga tillämpa bokföringsmässig in­

komstberäkning blott dessa jordbrukare ha rätt att begagna sig av annat

räkenskapsår än kalenderår.

13 §.

I fråga om innehållet i denna paragraf hänvisas till den allmänna moti­

veringen.

VI. Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom pro­

position föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade

förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 sep­

tember 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen den 2(>

juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den

28 september 1928 (nr 379); samt

4) förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk

eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för

taxering.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta pro­

tokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Eriksson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

191

Bihang.

De sakkunnigas förslag.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av vissa delar av kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 21, 22, 23 och 41 §§ samt anvisningarna till 21,

22, 25 och 41 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola erhålla

följande ändrade lydelse:

21

§.

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres allt vad av fastighet här i riket,

som taxerats såsom jordbruksfastighet, kommit ägaren eller brukaren till­

godo, såsom:

a) årliga värdet — —- — räkning;

b) intäkt av jordbruk med binäringar, vartill hänföras:

intäkt genom avyttring av djur och produkter från jordbruket eller dess

binäringar;

intäkt genom annan inkomstgivande användning av jordbrukets eller dess

binäringars alster, djur, inventarier eller arbetspersonal, såsom körslor, ut­

hyrning av dragare, maskiner och dylikt;

värdet — ------- - hushåll;

c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras:

intäkt — — •— realisationsvinst;

värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-,

till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förändring eller för grundför­

bättring ävensom för reparation och underhåll av byggnader, stängsel och

inventarier å fastigheten eller för sitt hushåll eller eljest för sin, sin familjs

och sina personliga tjänares räkning (vedbrand med mera) eller för arbets­

personalens behov eller å annan av den skattskyldige innehavd fastighet

eller i rörelse, som av honom drivits;

d) intäkt av annat slag än förut nämnts, vartill hänföras:

intäkt ------------ jordbruk;

arrende----------- eller dylikt;

intäkt — ■— — med mera sådant.

22

§.

1 mom. Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må avdrag göras för

omkostnader, såsom för:

allt, som är att hänföra till driftkostnader, såsom lön och underhåll åt ar­

betspersonal, som uteslutande eller huvudsakligen använts för jordbruket

eller dess binäringar; reparation och underhåll av stängsel, diken och inven­

tarier, inköp av djur, utsäde, foder, gödselmedel och dylikt; kostnader för

skogs vård och underhåll, såsom förvaltning, bevakning, väg- och byggnads­

underhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning med mera dylikt,

ävensom, då fråga är om skogsavverkning, kostnader för virkets huggning,

tillredning, utdrivning, flottning med mera; försäkring av arbetspersonal,

byggnader, skog, gröda, förråd samt djur och inventarier, som ej äro att

hänföra till personlig lösegendom, med mera sådant;

192

värdeminskning samt reparation och underhåll av till jordbruket eller

dess binäringar eller skogsbruket hörande driftbyggnader;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av jordbrukaren

tillhöriga i jordbruksdriften använda maskiner och andra inventarier, eller,

om dylik tillgång är underkastad hastig förbrukning, kostnad för anskaff­

ning av tillgången;

värdeminskning å naturtillgångar å jordbruksfastigheten såsom stenbrott,

grustag och dylikt genom deras användande;

värdeminskning samt reparation och underhåll av täckdikningsanläggning;

undantagsförmåner -—• — -—■ fastigheten;

arrende------------ fastigheten;

ränta----------- kapital;

speciella skatter — -— — allmänna.

Har skog — ■— — tidigare medgivits.

Har växande skog----------- ingångsvärde.

Hemmavarande barn -—------- arbetspersonalen.

2 mom. Avdrag får icke göras för kostnad för ny-, till- eller ombyggnad

å fastigheten eller därmed jämförlig förändring eller för grundförbättring

därå, såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning med mera dylikt.

23 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av jordbruksfastighet, sedan avdrag

enligt 22 § gjorts och hänsyn tagits till in- och utgående balans, utgör netto­

intäkt av jordbruksfastighet.

2 mom. Från nettointäkten — — •—-av jordbruksfastighet.

41 §.

Inkomst av jordbruksfastighet och rörelse skall beräknas enligt bokfö-

ringsmässiga grunder, i den mån dessa icke stå i strid med särskilda be­

stämmelser i denna lag.

I andra fall — — — ägt rum.

Intäkt av jordbruksfastighet i samband med jordbruksdriftens upphöran­

de, skall, om den skattskyldige så yrkar, lika fördelas å beskattningsåret

och högst fem av de närmast föregående åren. Fördelning må icke ske å

större antal år än att å vart och ett av dem belöper minst 2 000 kronor. I

fråga om belopp, som hänföres till år före beskattningsåret, skall taxering

verkställas och skatt utgå enligt vad om eftertaxering är stadgat.

Anvisningar

till 21 §.

1. Till bostad------------, jaktstuga m. m. dyl.

Årliga värdet av bostad, som upplåtits till i fastighetens drift anställd per­

sonal, utan att särskild hyra för bostaden avtalats, upptages icke såsom äga­

res eller brukares inkomst av fastigheten och får förty ej heller avdragas

såsom driftkostnad.

2. Till jordbruk------------ jordbruk.

Såsom binäring------- — föreligga.

3. Till intäkt av jordbruksfastighet hänföras samtliga intäkter i penningar,

varor eller förnödenheter, som influtit i jordbruksdriften. Vad i punkt 1 förs­

ta stycket av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen föreskrivits an­

gående intäkt av rörelse skall i tillämpliga delar gälla även i fråga om in­

täkt av jordbruksfastighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

193

Har tillgång avsedd för omsättning eller förbrukning överlåtits annorledes

än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, skall såsom intäkt upp­

tagas allmänna saluvärdet därav; dock må, om tillgång, som nyss sagts,

överlåtes till någon, som fortsätter jordbruksdriften eller som låter till­

gången ingå i annan av honom bedriven näring, den av överlåtaren gjorda

värdesättningen godkännas, därest icke särskilda omständigheter till annat

föranleda.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk avsedda maskiner eller

andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag hän­

föras till byggnad, skall upptagas såsom intäkt av jordbruksfastighet, i den

mån intäkten överstiger vad som i beskattningsavseende kvarstår oavskrivet

av a