2

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

ende balans beträffande varulager, varufordringar och varuskulder. Ford­

ringar och skulder redovisas som inkomst respektive utgift under det år, då

de uppkomma, oberoende av om likvid erlagts under året eller icke. Avdrag

medgives för värdeminskning icke blott å byggnad utan även å inventarier.

Rätten att bliva taxerad enligt bokföringsmässiga grunder föreslås skola

tillkomma endast den jordbrukare, som underkastar sig skyldighet att föra

räkenskaper i huvudsak i den omfattning, som angives i 1929 års bokfö­

ringslag. Jordbrukarnas skyldighet att föra räkenskaper skall emellertid

icke medföra de civilrättsliga verkningar i olika hänseenden, som åtfölja

bokföringsskyldigheten enligt nämnda lag. Skyldigheten för jordbrukarna

att föra räkenskaper föreslås i stället skola uteslutande tjäna taxeringsända-

mål.

I fråga om inkomstredovisningen beträffande jordbruksfastighet föreslås

i huvudsak samma regler skola tillämpas, som nu gälla beträffande rörelse.

S. k. fri lagervärdering skall alltså vara tillåten, såvitt angår lagret utom

djuren. Dessa skola normalt upptagas lägst till vissa minimivärden, vilka

fastställas av Kungl. Maj :t eller — om innevarande års riksdag antager det

förslag om inrättande av en riksskattenämnd, som förelagts riksdagen •—

av denna nämnd. Minimivärdena föreslås skola bestämmas till belopp, som

något understiga genomsnittspriserna å djur under beskattningsåret.

Vid övergången till det nya systemet föreslås avdrag icke skola få ske

för värdet av det ingående lager, som icke utgöres av djur. I fråga om dju­

ren föreslås, att som ingående lager, varför avdrag får göras, skall få upp­

tagas den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning av djur, om denna kost­

nad kan visas. Om så icke kan ske, föreslås avdrag skola få åtnjutas för

värdet å de vid övergången befintliga djuren med belopp, som motsvarar

deras genomsnittspriser under år 1953, reducerade med 20 procent. Ifråga­

varande belopp skola fastställas i samma ordning, som tidigare föreslagits

skola gälla i fråga om den senare årliga värderingen.

Vid övergången skall enligt förslaget avdrag icke få ske för värdet av

ingående fordringar. Å andra sidan föreslås värdet av ingående varuskul­

der icke skola upptagas som inkomst.

Om jordbruksfastigheter, som äro belägna i olika kommuner, utgöra en

förvaltningsenhet, bilda de enligt gällande bestämmelser icke tillsammans

en förvärvskälla, utan fastigheten eller fastigheterna i varje kommun ut­

göra för sig en förvärvskälla. Särskilt om redovisning sker efter bokförings­

mässiga grunder, möta svårigheter att särskilja de inkomster och utgifter,

som hänföra sig till varje kommun. Med hänsyn härtill föreslås, att såsom

särskild förvärvskälla beträffande jordbruksfastighet skall, utan begräns­

ning till en kommun, anses varje fastighet, fastighetsdel eller komplex

av fastigheter, som är att anse såsom förvaltningsenhet. Vad nyss sagts

skall gälla vare sig taxering sker efter bokföringsmässiga grunder eller en­

ligt kontantprincipen.

De bestämmelser, som gälla beträffande avdrag för värdeminskning av

inventarier i rörelse, föreslås skola ha motsvarande tillämpning i fråga om

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

De föreslagna bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av bygg­

nad skola, med undantag för stadgandet om avdrag för utrangering eller

rivning av byggnad, gälla vare sig inkomsten av jordbruksfastighet beräk­

nas enligt kontantmetoden eller efter bokföringsmässiga grunder.

Därest den ursprungliga anskaffningskostnaden å fasta maskiner kan

visas, skall ingångsvärdet utgöras av nämnda kostnad, minskad med tidi­

gare åtnjutna å maskinerna belöpande värdeminskningsa vdrag. Kan an­

skaffningskostnaden icke visas, föreslås såsom ingångsvärde skola tjäna

skäligt värde motsvarande uppskattat saluvärde vid övergången.

Avdrag för överpris och merkostnad för inventarier och byggnader före­

slås skola medgivas under samma förutsättningar som gälla för rörelseid-

kare.

I propositionen uttalas, att frågan om taxering av intäkt av växande

skog efter bokföringsmässiga grunder borde övervägas först sedan försla­

get om taxering av intäkt av jordbruk enligt dylika grunder genomförts

och varit i tillämpning någon tid.

Vidare uttalas, att den omedelbart erforderliga förstärkning av taxe-

ringsväsendet, som det nya redovisningssystemet för jordbrukarna torde

kräva, icke kunde bedömas förrän kännedom erhållits om hur många jord­

brukare som vid systemets ikraftträdande komme att övergå till detta. Pro­

position med äskande av erforderligt anslag för behövlig förstärkning borde

föreläggas 1953 års riksdag.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1953

och tillämpas vid taxering första gången år 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

5

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 18 §, 21 §, 23 § 1 mom., 41 § och 56 § kom­

munalskattelagen den 28 september 19281 samt anvisningarna till 18 §

punkterna 1 och 2, 21 § punkterna 1 och 3, 22 § punkterna 1 och 2, 25 §

punkt 2 och 41 § samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det föl­

jande angives samt att till 22 § nämnda lag skall fogas ett nytt moment, be­

tecknat 3 mom., och till anvisningarna

tecknad punkt 8, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse:

18

§.

Såsom särskild förvärvskälla anses

i fråga om:

a) jordbruksfastighet: in­

om var kommun för sig, varje fas­

tighet, fastighetsdel eller komplex

av fastigheter, ,som i ägarens eller

brukarens hand är att anse såsom

förvaltningsenhet;

b) annan fastighet —- —

— haft i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

21

§.

Till intäkt------------ hans hus­

håll;

c) intäkt av skogsbruk, var­

till hänföras:

intäkt genom avyttring av skogs­

produkter, därunder inbegripna pro­

dukter av sådan förädlingsverksam-

het, som ingår i skogsbruket, genom

upplåtelse av avverkningsrätt till

skog eller genom avyttring av väx­

ande skog i samband med avyttring

av marken, därest icke vinst å av­

yttring av fastigheten i dess helhet

skall beskattas enligt 27 § såsom

1 Senaste lydelse av 18 och 21 §§ se 1930:

1948: 120.

till 22 § samma lag en ny punkt, be-

Föreslagen lydelse:

18 g.

Såsom särskild förvärvskälla an­

ses i fråga om:

a) jordbruksfastighet: var­

je fastighet, fastighetsdel eller kom­

plex av fastigheter, som i ägarens

eller brukarens hand är att anse så­

som förvaltningsenhet;

b) annan fastighet — —

— haft i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

21

§.

Till intäkt------------ - hans hus­

håll;

c) intäkt av skogsbruk, var­

till hänföras:

intäkt genom avyttring av skogs­

produkter, därunder inbegripna pro­

dukter av sådan förädlingsverksam-

het, som ingår i skogsbruket, genom

upplåtelse av avverkningsrätt till

skog eller genom avyttring av väx­

ande skog i samband med avyttring

av marken, därest icke vinst å av­

yttring av fastigheten i dess helhet

skall beskattas enligt 27 § såsom in-

90 samt av anvisningarna till 41 § punkt 1 se

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

inkomst av handelsrörelse eller en­

ligt 35 § såsom realisationsvinst;

värdet av skogsprodukter, som den

skattskyldige tillgodogjort sig för

ny-, till- eller ombyggnad eller repa­

ration och underhåll av byggnader,

stängsel och inventarier å fastighe­

ten eller för sitt hushåll eller eljest

för sin, sin familjs och sina person­

liga tjänares räkning (vedbrand med

mera) eller för arbetspersonalens

behov eller å annan av den .skatt­

skyldige innehavd fastighet eller i

rörelse, som av honom drivits;

d) intäkt av-------------mera så­

dant.

(Se vidare anvisningarna.)

komst av handelsrörelse eller enligt

35 § såsom realisationsvinst;

värdet av skogsprodukter, som den

skattskyldige tillgodogjort sig för

ny-, till- eller ombyggnad, grundför­

bättring eller reparation och under­

håll av byggnader, .stängsel och in­

ventarier å fastigheten eller för sitt

hushåll eller eljest för sin, sin familjs

och sina personliga tjänares räk­

ning (vedbrand med mera) eller för

arbetspersonalens behov eller å an­

nan av den skattskyldige innehavd

fastighet eller i rörelse, som av ho­

nom drivits;

d) intäkt av — — — mera så­

dant.

Därest inkomst av jordbruksfastig­

het beräknas enligt bokföringsmäs-

siga grunder, skall, i stället för vad

ovan i motsvarande hänseende stad­

gas, gälla att till intäkt av jord­

bruksfastighet skall hänföras åven

intäkt genom realisation av djur el­

ler maskiner och andra dylika inmen-

tarier.

(Se vidare anvisningarna.)

22

§.

3 m o m. Därest inkomst av jord­

bruksfastighet beräknas enligt bok-

föringsmässiga grunder, skall i stäl­

let för eller utöver vad i 1 och 2 mom.

i motsvarande hänseenden stadgas

gälla vad nedan sägs.

Avdrag må göras för:

all kostnad för anskaffning av

djur i förvärvskällan;

värdeminskning genom slitning,

utrangering eller eljest av jordbru­

karen tillhöriga, i förvärvskällan

använda maskiner och andra dylika

inventarier eller, om sådan tillgång

är underkastad hastig förbrukning,

Föreslagen lydelse:

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

(Se vidare anvisningarna.)

23 §.

1 mom. Vad som återstår av in­

täkt av jordbruksfastighet, sedan

avdrag enligt 22 § gjorts, utgör net­

tointäkt av jordbruksfastighet.

41 §.

Inkomst av rörelse skall beräk­

nas enligt bokföringsmässiga grun­

der, i den mån dessa icke stå i strid

med särskilda bestämmelser i den­

na lag. I

I andra------------ ägt rum.

(Se vidare anvisningarna.)

56 §.

Skatt för------------ är belägen.

Äro fastigheter av annan fastig­

hets natur inom olika kommuner att

anse som e n förvärvskälla, efter ty

i 18 § sägs, skall den från fastighe­

terna gemensamt härflutna inkoms­

ten tagas till beskattning i varje

kostnad för anskaffning av till­

gången;

värdeminskning av naturtillgång­

ar d jordbruksfastigheten, såsom

stenbrott, grustag och dylikt, genom

deras tillgodogörande; samt

förlust, som uppstått i förvärvskäl­

lan och ej är att hänföra till kapital­

förlust.

Avdrag må icke, i vidare mån än

ovan sägs, göras för kostnad för an­

skaffning av maskiner och andra dy­

lika inventarier.

(Se vidare anvisningarna.)

23 §.

1 mom. Vad som återstår av in­

täkt av jordbruksfastighet, sedan

avdrag enligt 22 § gjorts och, därest

inkomsten beräknas enligt bokfö­

ringsmässiga grunder, hänsyn tagits

till in- och utgående balans, utgör

nettointäkt av jordbruksfastig­

het.

41 §.

Inkomst av rörelse skall beräknas

enligt bokföringsmässiga grunder, i

den mån dessa icke stå i strid med

särskilda bestämmelser i denna lag.

Jämväl inkomst av jordbruksfastig­

het skall beräknas på sätt nyss sagts,

därest den skattskyldige för räken­

skaper enligt vad därom särskilt stad-

gas.

I andra — — — ägt rum.

(Se vidare anvisningarna.)

56 §.

Skatt för------------ är belägen.

Äro fastigheter inom olika kom­

muner att anse som e n förvärvs­

källa, efter ty i 18 § sägs, skall den

från fastigheterna gemensamt här­

flutna inkomsten tagas till beskatt­

ning i varje kommun till så stor del,

Föreslagen lydelse:

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

kommun till så stor del, .som kan

anses hava inom kommunen influ­

tit. Kan utredning härom icke vin­

nas, skall inkomsten fördelas till be­

skattning mellan kommunerna efter

ty som kan finnas skäligt med hän­

syn till den bruttointäkt, som influ­

tit inom varje kommun, eller till det

förhållande, vari fastigheternas taxe­

ringsvärden stått till varandra.

Anvisningar

till 18 §.

1. I allmänhet------------ med taxe­

ringsenhet.

Men detta är icke alltid fallet, utan

kunna understundom flera taxerings­

enheter i innehavarens hand bilda en

förvärvskälla. Detta inträffar exem­

pelvis, om fastigheter inom samma

kommun brukas tillsammans såsom

en förvaltningsenhet, något som jäm­

förelsevis ofta inträffar i fråga om

skogsfastigheter. För att fastigheter

skola tillsammans bilda en förvalt­

ningsenhet fordras icke blott att de

hava gemensam innehavare och stå

under överinseende av innehavaren

eller dennes representant, utan jäm­

väl att de stå under gemensam för­

valtning och drift på sådant sätt, att

de framträda, ekonomiskt sett, såsom

en naturlig enhet. I enlighet härmed

få exempelvis de statens skogar, som

tillhöra olika revir, icke anses tillhö­

ra en och samma förvärvskälla.

Även är — — -— gemensamma

driftkostnader.

Nuvarande lydelse:

som Han anses hava inom kommu­

nen influtit. Kan utredning här­

om icke vinnas, skall inkomsten för­

delas till beskattning mellan kom­

munerna efter ty som kan finnas

skäligt med hänsyn till den brutto­

intäkt, som influtit inom varje kom­

mun, eller till det förhållande, vari

fastigheternas taxeringsvärden stått

till varandra.

Anvisningar

till 18 §.

1. I allmänhet------------ med taxe­

ringsenhet.

Men detta är icke alltid fallet,

utan kunna understundom flera

taxeringsenheter i innehavarens

hand bilda en förvärvskälla. Detta

inträffar exempelvis, om fastigheter

brukas tillsammans såsom en för­

valtningsenhet, något som jämförel­

sevis ofta inträffar i fråga om skogs­

fastigheter. För att fastigheter sko­

la tillsammans bilda en förvalt­

ningsenhet fordras icke blott att de

hava gemensam innehavare och stå

under överinseende av innehavaren

eller dennes representant, utan jäm­

väl att de stå under gemensam för­

valtning och drift på sådant sätt,

att de framträda, ekonomiskt sett,

såsom en naturlig enhet. I enlighet

härmed få exempelvis de statens

skogar, som tillhöra olika revir, icke

anses tillhöra en och samma för­

värvskälla.

Även är — — — gemensamma

driftkostnader.

Om flera fastigheter, som utgöra

en förvaltningsenhet, ligga till en del

inom en kammun och till annan del

inom annan kommun, skall inkoms­

ten av sådan förvärvskälla fördelas

Föreslagen lydelse:

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

2. Om flera fastigheter av annan

fastighets natur i ägarens hand varit

att anse som förvaltningsenhet, gäl­

ler därom vad ovan under punkt 1

är sagt angående jordbruksfastighet

med den skillnad, att förvärvskällan

till sin omfattning ej behöver vara

begränsad till en kommun. Inkoms­

ten av fastigheterna skall, om en för­

valtningsenhet föreligger, redovisas

såsom fluten ur en förvärvskälla.

Såsom exempel på dylik förvalt­

ningsenhet kan angivas villor å en

brunns- eller hadortsanläggning,

sommarställen å en fastighet m. m.

dyl. Likaledes torde fastighetsbolags

fastighetsinnehav i regel utgöra en

förvärvskälla. Av vikt är emellertid,

att i nu nämnda fall kravet å fastig­

heternas karaktär av förvaltningsen­

het upprätthålles.

Om flera fastigheter av annan fas­

tighets natur, som utgöra en förvalt­

ningsenhet, ligga till en del inom en

kommun och till annan del inom

annan kommun, skall inkomsten av

sådan förvärvskälla fördelas till be­

skattning inom de olika kommuner­

na enligt bestämmelserna i 56 §.

Därest skattskyldig------- — annan

fastighet.

till 21 §.

1. Till bostad---------— m. m.

dyl.

Ärliga värdet av hostad, som upplå­

tits till i fastighetens drift anställd

personal, upptages icke såsom ägares

eller brukares inkomst av fastighe­

ten och får förty ej heller avdragas

såsom driftkostnad.

till beskattning inom de olika kom­

munerna enligt bestämmelserna i

56 §.

2. Om flera fastigheter av annan

fastighets natur i ägarens hand va­

rit att anse som förvaltningsenhet,

gäller därom vad ovan under punkt

1 är .sagt angående jordbruksfastig­

het. Inkomsten av fastigheterna

skall, om en förvaltningsenhet före­

ligger, redovisas såsom fluten ur e n

förvärvskälla. Såsom exempel på

dylik förvaltningsenhet kan angivas

villor å en brunns- eller badortsan-

läggning, sommarställen å en fastig­

het m. m. dyl. Likaledes torde fas­

tighetsbolags fastighetsinnehav i re­

gel utgöra e n förvärvskälla. Av

vikt är emellertid, att i nu nämnda

fall kravet å fastigheternas karak­

tär av förvaltningsenhet upprätt­

hålles.

Föreslagen lydelse:

Därest skattskyldig — — — an­

nan fastighet.

till 21 §.

1. Till bostad------------ m. in.

dyl.

Årliga värdet av bostad, som upp­

låtits till i fastighetens drift anställd

personal, utan att särskild hyra för

bostaden avtalats, upptages icke så­

som ägares eller brukares inkomst

av fastigheten och får förty ej hel­

ler avdragas såsom driftkostnad.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

3. Såsom intäkt------------i 35

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad------------ny

sådan.

Värdet av------------ som driftkost­

nad.

Föreslagen lydelse:

3. Såsom intäkt — — — i 35 §.

Därest inkomst av jordbruksfastig­

het beräknas enligt bokföringsmås-

siga grunder, skola såsom intäkt av

jordbruksfastighet upptagas samtliga

intäkter i penningar, djur eller andra

varor eller förnödenheter, som influ­

tit i eller eljest tillgodoförts driften.

Vad i övrigt i punkt 1 av anvisning­

arna till 28 § stadgas angående rörel­

se skall i tillämpliga delar gälla även

i fråga om jordbruksfastighet.

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad — — —

ny sådan.

Värdet av------------ som driftkost­

nad.

Därest inkomst av jordbruksfastig­

het beräknas enligt bokf öring smäs­

siga grunder, skall i stället för eller

utöver vad i första och andra styc­

kena stadgas gälla vad nedan sågs.

Kostnad för anskaffande av djur

får alltid avdragas, enär djuren an­

ses såsom varor i jordbruket. Kostnad

för anskaffande av maskiner och

andra dylika för stadigvarande bruk

avsedda inventarier får däremot av­

dragas endast genom årliga värde­

minskning savdrag. Är sådan tillgång

underkastad hastig förbrukning, vil­

ket vanligen kan anses vara fallet, när

den beräknas hava en varaktighetstid

av högst tre år, får dock under an­

skaffningsåret avdragas hela kostna­

den för dess anskaffande. Vad i

övrigt i punkterna 3 och 4 av anvis­

ningarna till 29 § stadgas angående

avdrag för värdeminskning av inven­

tarier i rörelse skall äga motsvarande

tillämpning beträffande sådant av­

drag i fråga om jordbruksfastighet.

Bestämmelserna i punkt 2 av anvis­

ningarna till 29 § angående avdrag för

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

2. Avdrag medgives för sådan vär­

deminskning å till jordbruket eller

till dess binäringar eller till skogs­

bruket hörande driftbyggnader, där­

under inbegripna för driften nödiga

bostadsbyggnader, som dessa även

med normalt underhåll och aktsam

vård äro underkastade. Avdraget bör

bestämmas till viss procent av bygg­

nadens värde, olika allt efter den tid

en byggnad av ifrågavarande art an­

ses kunna för sitt ändamål utnytt­

jas. Vid bestämmande av denna tid

skall vederbörlig hänsyn tagas exem­

pelvis därtill, att en av arrendator

uppförd byggnad enligt arrendeavta­

let icke skall vid arrenderättens upp­

hörande lösas av jordägaren (jfr

punkt 7 av anvisningarna till 29 §).

överföring av medel till pensionsstif­

telse eller annan personalstiftelse, så­

vitt angår rörelse, skola äga motsva­

rande tillämpning i fråga om jord­

bruksfastighet.

Värdet av fastighetens egna jord­

bruksprodukter, som användas för

fastighetens fortsatta drift, må avfö­

ras som driftkostnad men skall då

samtidigt upptagas som intäkt.

2. Avdrag medgives för sådan

värdeminskning å till jordbruket el­

ler till dess binäringar eller till

skogsbruket hörande driftbyggna­

der, därunder inbegripna för drif­

ten nödiga bostadsbyggnader, som

dessa även med normalt underhåll

och aktsam vård äro underkastade.

Avdraget bör bestämmas till viss

procent av byggnadens värde. Detta

skall anses vara lika med anskaff­

ningskostnaden. Kan denna icke vi­

sas, skall såsom byggnads värde an­

ses två tredjedelar av det under be­

skattningsåret gällande taxerade jord­

bruksvärdet, minskat med däri ingå­

ende skogsmarlcsvärde, i den mån det

överstiger 25 000 kronor, samt med

skäligt värde å mera betydande na­

turtillgångar och särskilda förmåner.

Dessa anses såsom mera betydande,

om värdet därå överstiger en tionde­

del av det taxerade jordbruksvärdet

Procenttalet bör bestämmas olika allt

efter den tid en byggnad av ifrågava­

rande art anses kunna för sitt ända­

mål utnyttjas. Vid bestämmande av

denna tid skall vederbörlig hänsyn

tagas exempelvis därtill, att en a\

arrendator uppförd byggnad enligt

arrendeavtalet icke skall vid arren­

derättens upphörande lösas av jord­

ägaren (jfr punkt 7 av anvisningar­

na till 29 §).

Föreslagen lydelse:

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Såsom för---------- - nödig bostads­

byggnad.

Nuvarande lydelse:

till 25 §.

2. Avdrag för värdeminskning å

byggnad skall bestämmas på sätt i

punkt 2 första stycket av anvisning­

arna till 22 § är sagt. Såsom bygg­

nads värde skall, där ej särskilda

omständigheter annat föranleda, an­

ses taxeringsvärdet (byggnadsvär­

det) under beskattningsåret.

till 41 §.

1. Inkomst av rörelse skall beräk­

nas enligt bokföringsmässiga grun­

der, och skall i följd härav hänsyn

Såsom för------------ nödig bostads­

byggnad.

Fasta maskiner och andra fasta

inventarier skola inräknas i byggnad

och bliva föremål för avskrivning en­

ligt bestämmelserna i första stycket.

Därest inkomst av jordbruksfastig­

het beräknas enligt bokföringsmässi­

ga grunder, skola bestämmelserna i

punkt 7 sista stycket av anvisning­

arna till 29 § angående avdrag för

oavskrivet anskaffningsvärde av ut­

rangerad eller nedriven byggnad i rö­

relse äga motsvarande tillämpning

beträffande sådant avdrag i fråga oni

jordbruksfastighet-

8. Därest inkomst av jordbruksfas­

tighet beräknas enligt bokföringsmäs­

siga grunder, skola bestämmelserna i

punkt 8 av anvisningarna till 29 §

angående avdrag för substansminsk­

ning vid tillgodogörande av natur­

tillgångar samt i punkt 10 av anvis­

ningarna till samtma paragraf angå­

ende driftförlust och kapitalförlust i

rörelse äga motsvarande tillämpning

i fråga om jordbruksfastigheten.

till 25 §.

2. Avdrag medgives för sådan vär­

deminskning, som byggnad även

med normalt underhåll och aktsam

vård är underkastad. Avdraget bör

bestämmas till viss procent av bygg­

nadens värde, olika alltefter den tid

en byggnad av ifrågavarande art an­

ses kunna för sitt ändamål utnytt­

jas. Såsom byggnads värde skall, där

ej särskilda omständigheter annat

föranleda, anses taxeringsvärdet

(byggnadsvärdet) under beskatt­

ningsåret.

till 41 §.

1. Inkomst av rörelse skall beräk­

nas enligt bokföringsmässiga grun­

der, och skall i följd härav hänsyn

Föreslagen lydelse:

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

tagas till in- och utgående lager av

varor, råmaterial, hel- och halvfab­

rikat in. m. ävensom till fordringar

och skulder.

För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av in­

komst av rörelse ske på grundval av

hans bokföring, med iakttagande

dock av följande. Därest vinstresul­

tatet påverkats därav, att bland in­

täkter upptagits sådana intäkter, vilka

icke skola beskattas såsom inkomst,

eller uteslutits intäkt, som skolat

medräknas, eller bland utgifter av­

förts sådana poster, för vilka vid in­

komstberäkningen avdrag icke får

ske, skall företagas erforderlig jus­

tering av det bokföringsmässiga

vinstresultatet till överensstämmelse

med en inkomstberäkning enligt de

i denna lag stadgade grunder. Den i

räkenskaperna gjorda värdesättning­

en å tillgångar, avsedda för omsätt­

ning eller förbrukning i rörelse —

såsom lager av råvaror, halv- och

helfabrikat, handelslager, penning-

förvaltande företags och försäkrings­

företags placeringar av förvaltade

medel i aktier, obligationer, låneford-

ringar m. m. •— skall endast om sär­

skilda omständigheter därtill föran­

leda frångås vid inkomstberäkning­

en. Nedskrivning av värdet å rättig­

heter till leverans av dylika tillgång­

ar enligt ej fullgjorda köpekontrakt

må godkännas endast i den mån det

visas, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen under­

stiger det kontraherade priset, eller

det göres sannolikt, att dylikt pris­

fall kommer att inträffa innan till-

Föreslagen lydelse:

tagas till in- och utgående lager av

varor, råmaterial, hel- och halvfab­

rikat in. m. ävensom till fordringar

och skulder. Jämväl inkomst av jord­

bruksfastighet skall beräknas på sätt

ngss sagts, därest den skattskgldige

för räkenskaper enligt vad därom

särskilt stadgas.

För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av in­

komst av rörelse ske på grundval av

hans bokföring, med iakttagande

dock av följande. Därest vinstresul­

tatet påverkats därav, att bland in­

täkter upptagits sådana intäkter,

vilka icke skola beskattas såsom

inkomst, eller uteslutits intäkt, som

skolat medräknas, eller bland ut­

gifter avförts sådana poster, för vil­

ka vid inkomstberäkningen avdrag

icke får ske, skall företagas erforder­

lig justering av det bokföringsmässi­

ga vinstresultatet till överensstäm­

melse med en inkomstberäkning en­

ligt de i denna lag stadgade grun­

der. Den i räkenskaperna gjorda vär­

desättningen å tillgångar, avsedda för

omsättning eller förbrukning —- så­

som lager av råvaror, halv- och hel­

fabrikat, handelslager, jordbruks-

och skogsprodukter, penningförval-

tande företags och försäkringsföre­

tags placeringar av förvaltade medel

i aktier, obligationer, lånefordringar

in. m. — skall endast om särskilda

omständigheter därtill föranleda

frångås vid inkomstberäkningen.

Nedskrivning av värdet å rättigheter

till leverans av dylika tillgångar en­

ligt ej fullgjorda köpekontrakt må

godkännas endast i den mån det vi­

sas, att inköpspriset för tillgångar av

samma slag å balansdagen understi­

ger det kontraherade priset, eller det

göres sannolikt, att dylikt prisfall

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

gångarna levereras eller av den skatt­

skyldige i oförändrat eller förädlat

skick försäljas. Beträffande värdet å

rättigheter till leverans av maskiner

och andra för stadigvarande bruk

avsedda inventarier enligt ej full­

gjorda köpekontrakt må nedskriv­

ning av värdet därå godkännas en­

dast i den mån den skattskyldige vi­

sar, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen under­

stiger det kontraherade priset, eller

det göres sannolikt, att dylikt pris­

fall kommer att inträffa innan till­

gångarna levereras.

Vad här är stadgat gäller särskilt

då fråga är om bestämmandet av det

år, varunder en inkomst skall anses

hava åtnjutits eller en utgift skall

anses hava ägt rum. I sistnämnda

avseende gäller alltså, att inkomst

skall anses hava åtnjutits under det

år, då densamma enligt allmänt ve­

dertagen köpmannased bör i räken­

skaperna Uppföras såsom inkomst­

post, även om den ännu icke av den

skattskyldige uppburits i kontanta

penningar eller eljest kommit honom

tillhanda t. ex. i form av levererade

Föreslagen lydelse:

kommer att inträffa innan tillgång­

arna levereras eller av den skattskyl­

dige i oförändrat eller förädlat skick

försäljas. Beträffande värdet å rät­

tigheter till leverans av maskiner och

andra för stadigvarande bruk avsed­

da inventarier enligt ej fullgjorda

köpekontrakt må nedskrivning av

värdet därå godkännas endast i den

mån den skattskyldige visar, att in­

köpspriset för tillgångar av samma

slag å balansdagen understiger det

kontraherade priset, eller det göres

sannolikt, att dylikt prisfall kommer

att inträffa innan tillgångarna leve­

reras. Djur å jordbruksfastighet sko­

la, därest icke särskilda förhållanden

till annat föranleda, upptagas lägst

till värden, som för olika slag av

djur i skilda åldersgrupper faststäl­

las av riksskattenämnden. I vissa

fall (såsom i fråga om dyrbarare

avelsdjur) fastställas icke dylika

värden; i sådant fall må värdet å

djuret icke upptagas lägre ån till

allmänna saluvärdet, reducerat med

det procenttal, varmed de av riks­

skattenämnden fastställda värdena å

olika slag av djur understiga genom­

snittspriserna under beskattningsåret

å dessa djurslag.

Vad här är stadgat gäller särskilt

då fråga är om bestämmandet av det

år, varunder en inkomst skall anses

hava åtnjutits eller en utgift skall

anses hava ägt rum. I sistnämnda

avseende gäller alltså, att inkomst

skall anses hava åtnjutits under det

år, då densamma enligt allmänt ve­

dertagen köpmannased eller enligt

vad som beträffande jordbruk är all­

mänt brukligt bör i räkenskaperna

uppföras såsom inkomstpost, även om

den ännu icke av den skattskyldige

uppburits i kontanta penningar eller

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

för allt förhållandet, då inkomsten

av den skattskyldige uppburits eller

blivit för honom tillgänglig för lyft­

ning eller, såsom i fråga om bostads­

förmån och andra förmåner in na­

tura, då den på annat sätt kommit

den skattskyldige till godo, detta obe­

roende av huruvida inkomsten in­

tjänats under året eller tidigare. Vis­

sa intäkter, t. ex. av tjänst, ränta å

i bank eller annan penninginrättning

innestående medel o. s. v., kunna

dock hänföras till nästföregående års

inkomst, ehuru de icke uppburits el­

ler varit tillgängliga för lyftning förr

än efter nämnda års utgång. Förut­

sättningen härför är emellertid, att de

intjänats under beskattningsåret och

uppburits eller blivit för lyftning till­

gängliga omedelbart efter det årets

utgång eller i varje fall så tidigt un­

der nästfoljande år, att de praktiskt

taget kunna hänföras till inkomsten

under beskattningsåret. Likaledes

böra vissa intäkter, t. ex. hyror av en

hyresfastighet, vilka influtit redan

före beskattningsårets ingång, hän­

föras till nämnda års inkomst, därest

de avse beskattningsåret eller del

därav samt influtit omedelbart före

årets ingång.

Nuvarande lydelse:

Å andra------------ punkt 1).

I enlighet-------— eller terminsvis.

diges synpunkt är att anse såsom

verkligen förvärvad och till sitt be­

lopp känd. Detta är framför allt för­

hållandet, då inkomsten av den skatt­

skyldige uppburits eller blivit för

honom tillgänglig för lyftning eller,

såsom i fråga om bostadsförmån och

andra förmåner in natura, då den på

annat sätt kommit den skattskyldige

till godo, detta oberoende av huru­

vida inkomsten intjänats under året

eller tidigare. Vissa intäkter, t. ex. av

tjänst, ränta å i bank eller annan

penninginrättning innestående medel

o. s. v., kunna dock hänföras till

nästföregående års inkomst, ehuru

de icke uppburits eller varit tillgäng­

liga för lyftning förr än efter nämn­

da års utgång. Förutsättningen här­

för är emellertid, att de intjänats

under beskattningsåret och uppbu­

rits eller blivit för lyftning tillgäng­

liga omedelbart efter det årets ut­

gång eller i varje fall så tidigt un­

der nästf oljande år, att de praktiskt

taget kunna hänföras till inkomsten

under beskattningsåret. Likaledes

böra vissa intäkter, t. ex. hyror av

en hyresfastighet, vilka influtit re­

dan före beskattningsårets ingång,

hänföras till nämnda års inkomst,

därest de avse beskattningsåret eller

del därav samt influtit omedelbart

före årets ingång.

Å andra — — — punkt 1).

I enlighet-------— eller terminsvis.

Föreslagen lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953. I samband med lagens ikraft­

trädande skall följande iakttagas.

1. Äldre bestämmelser skola tillämpas vid 1953 års taxering, så ock vid

eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

De nya bestämmelserna skola i intet fall äga tillämpning beträffande

räkenskapsår som börjat före den 1 januari 1953.

2. För skattskyldig, som vid ingången av beskattningsår, för vilket taxe­

ring skall ske år 1954, övergår till beräkning av inkomst av jordbruksfas­

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

3. För skattskyldig, som vid senare tidpunkt än ovan under 2. sägs över­

går till beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmäs-

siga grunder, skola bestämmelserna under 2. äga motsvarande tillämpning,

dock att, därest den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning av inventa­

rier och djur samt anskaffningskostnad för byggnad icke kunna visas, vär­

det å befintliga inventarier och djur skall, där icke särskilda omständighe­

ter till annat föranleda, upptagas till belopp, som motsvara de värden, som

av riksskattenämnden fastställts närmast före det första räkenskapsårets

utgång, samt värdet å byggnader skall upptagas till belopp, motsvarande

två tredjedelar av det vid den närmast före sistnämnda tidpunkt verkställda

fastighetstaxeringen åsatta jordbruksvärdet, minskat med däri ingående

skogsmarksvärde, i den mån det överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt

värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. Har riks­

skattenämnden icke fastställt värde å djur, bestämmes värdet till allmänna

saluvärdet, reducerat med det procenttal, varmed de av nämnden närmast

före nyssnämnda tidpunkt fastställda värdena å olika slag av djur under­

stiga motsvarande genomsnittspriser å dessa djurslag.

4. Därest skattskyldig, utan att redovisa inkomst av jordbruksfastighet

enligt bokföringsmässiga grunder, övergår till att, vid beräkning av avdrag

för värdeminskning av byggnad, beräkna avdraget å anskaffningskostnad,

skall värde å byggnad och fasta inventarier vid övergången bestämmas med

motsvarande tillämpning av bestämmelserna i punkterna 2 och 3.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)

om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. och 9 § förordningen om statlig

förmögenhetsskatt samt anvisningarna till 3 och 4 §§ punkt 2 samma för­

ordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

3 §.

1 in o in. Vid förmögenhetsberäk-

ningen —--------- tomträtt, vattenfalls-

rätt;

c) lös egendom, som är avsedd för

stadigvarande bruk i skattskyldigs

förvärvsverksamhet eller att däri om­

sättas eller förbrukas, såsom levan­

de och döda inventarier, råämnen,

varor, förbrukningsartiklar och dy­

likt, gruvor, patent- och förlagsrät-

Föreslagen lydelse:

3 §•

1 in o in. Vid förmögenhetsberäk-

ningen —--------- tomträtt, vattenfalls-

rätt;

c) lös egendom, som är avsedd för

stadigvarande bruk i skattskyldigs

förvärvsverksamhet eller att däri om­

sättas eller förbrukas, såsom djur

samt maskiner och andra inventa­

rier, råämnen, varor, jordbruks- och

skogsprodukter, förbrukningsartik-

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Den omständigheten------------ för

förmögenhetsberäkningen.

I fråga om värdesättning av till­

gångar inom jordbruk med binäring­

ar samt skogsbruk gäller, att levan­

de inventarier sättas till sitt värde i

allmänna marknaden, och att vid vär­

desättning av döda inventarier sam­

ma förfarande följes, som ovan är

för rörelse angivet.

Nuvarande lydelse:

Den omständigheten------------ för

förmögenhetsberäkningen.

I fråga om värdesättning av till­

gångar inom jordbruk med binäring­

ar samt skogsbruk gäller, att djur

sättas till sitt värde i allmänna mark­

naden samt att vid värdesättning av

övriga lagertillgångar ävensom ma­

skiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda tillgångar samma för­

farande följes, som ovan är för rö­

relse angivet.

Föreslagen lydelse:

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock skola äldre

bestämmelser tillämpas vid 1953 års taxering, så ock vid eftertaxering för

år 1953 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den

28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 31 §, 32 § 3 inom., 33 §, 35 § 3 inom., 36 §

1 inom., 39 § 6 inom., 40 § 2 inom., 78 §, 79 § 2 och 3 inom., 80a §, 93 § och

140 § taxeringsförordningen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

31 §.

Vid självdeklaration för aktiebolag

eller bostadsrättsförening, så ock vid

självdeklaration för annan deklara-

tionsskyldig, som under beskatt­

ningsåret enligt lag varit skyldig fö­

ra handelsböcker eller som, utan att

sådan skyldighet förelegat, likväl un­

der beskattningsåret fört dylika böc­

ker i av honom bedriven rörel­

se, skall fogas bestyrkt avskrift av

balansräkning för beskattningsåret

och balansräkning för det närmast 1 2

31 §.

Vid självdeklaration för aktiebolag

eller bostadsrättsförening, så ock vid

självdeklaration för annan deklara-

tionsskyldig, som under beskattnings­

året varit skyldig föra räkenskaper

eller som, utan att sådan skyldighet

förelegat, likväl under beskattnings­

året fört räkenskaper i av honom be­

driven rörelse, skall fogas bestyrkt

avskrift av balansräkning för beskatt­

ningsåret och balansräkning för det

närmast föregående räkenskapsåret

1 Senaste lydelse av 31 § och 36 § 1 mom. se 1951:

, av 82 § 3 mom., 35 § 3 mom., 79 §

2 mom., 80 a § och 140 § se 1943:855, av 33 § se 1950:313, av 39 § 6 mom., 40 § 2 mom. och

79 § 3 mom. se 1935:255, av 78 § se 1950:254 samt av 93 § se 1917:578.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

inom rörelsen jämte därtill hörande

handlingar.

Vad nu —--------och handlingar.

33 §.

Till ledning vid taxeringen för in­

komst eller förmögenhet skola var­

je år utan anmaning följande upp­

gifter meddelas, nämligen

a ) av arbetsgivare beträffande per­

son, som hos honom innehaft anställ­

ning eller uppdrag eller utfört till­

fälligt arbete eller som av honom åt­

njutit pension:

uppgift för envar, på sätt nedan i

denna paragraf närmare angives, an­

gående hans förmåner under nästfö­

regående år i avlöning, arvode eller

annan ersättning för utfört arbete el­

ler i pension,

dock att annan arbetsgivare än

statlig eller kommunal myndighet el­

ler juridisk person är skyldig avläm­

na uppgift endast i fråga om sådana

förmåner, som utgått från av honom

utövad rörelse eller från av honom

bedrivet jordbruk eller skogsbruk,

samt att uppgiftsskyldighet för er­

sättning för tillfälligt arbete icke fö­

religger, om sådan ersättning under

året utgått med mindre än etthundra

kronor till samma mottagare eller om

beloppet utgått till rörelseidkare, som

enligt lag varit skyldig föra handels-

böcker;

b) av försäkringsbolag----------- ut­

betalts, angående det utbetalda be­

loppet.

I uppgift — — — avdrag skett.

Beträffande annan — — — för

lyftning.

Vid fullgörande-------------nämnda

debetsedel.

intäkter och utgifter inom jordbru­

ket, skogsbruket eller rörelsen jämte

därtill hörande handlingar.

Vad nu------------ och handlingar.

33 §.

Till ledning vid taxeringen för in­

komst eller förmögenhet skola var­

je år utan anmaning följande upp­

gifter meddelas, nämligen

a ) av arbetsgivare beträffande per­

son, som hos honom innehaft anställ­

ning eller uppdrag eller utfört till­

fälligt arbete eller som av honom åt­

njutit pension:

uppgift för envar, på sätt nedan i

denna paragraf närmare angives, an­

gående hans förmåner under nästfö­

regående år i avlöning, arvode eller

annan ersättning för utfört arbete el­

ler i pension,

dock att annan arbetsgivare än

statlig eller kommunal myndighet el­

ler juridisk person är skyldig avläm­

na uppgift endast i fråga om sådana

förmåner, som utgått från av honom

utövad rörelse eller från av honom

bedrivet jordbruk eller skogsbruk,

samt att uppgiftsskyldighet för er­

sättning för tillfälligt arbete icke fö­

religger, om sådan ersättning under

året utgått med mindre än etthundra

kronor till samma mottagare eller om

beloppet utgått till sådan idkare av

rörelse, jordbruk eller skogsbruk,

som varit skyldig föra räkenskaper;

b) av försäkringsbolag ----------- ut­

betalts, angående det utbetalda be­

loppet.

I uppgift — — — avdrag skett.

Beträffande annan —------- - för

lyftning.

Vid fullgörande-------------- nämnda

debetsedel.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

ningar, åligger honom sådan skyldig­

het, soin i första stycket sägs, jäm­

väl för kontroll av lämnad uppgift

om borgenären eller för att bereda

beskattningsmyndighet upplysning

i sådant avseende.

Angående den granskning av han-

delsböcker och andra handlingar,

som i detta mom. avses, gäller vad i

79 och 93 §§ sägs.

36 §.

1 m o in. Självdeklaration, som —

--------under taxeringsåret.

Staten, landsting —------- 31 mars.

Aktiebolag, så ock annan, som

nästföregående år enligt lag varit

skyldig föra handelsböcker, må till­

godonjuta liknande anstånd, därest

räkenskapsåret gått till ända senare

än den 31 oktober året näst före

taxeringsåret.

På ansökan — — —- för avläm­

nandet.

Vad i------------ eller rederi.

39 §.

6 m o in. Underlåter någon, som

mottagit anmaning enligt 32 § 3

mom. att tillhandahålla handelsböc­

ker eller andra handlingar, att efter­

komma dylik anmaning, må för

handlingarnas tillhandahållande an­

litas biträde av länsstyrelsen, som

äger förelägga den försumlige, där­

est han icke är offentlig tjänsteman,

lämpligt vite.

40 §.

2 mom. Hörsammas icke anma­

ning att avlämna uppgift enligt 33 §,

Nuvarande lydelse:

ler andra för den allmänna rörelsen

avsedda förskrivningar, åligger ho­

nom sådan skyldighet, som i första

stycket sägs, jämväl för kontroll av

lämnad uppgift om borgenären eller

för att bereda beskattningsmyndig­

het upplysning i sådant avseende.

Angående den granskning av rä­

kenskaper och andra handlingar, som

i detta mom. avses, gäller vad i 79

och 93 §§ sägs.

36 §.

1 in o in. Självdeklaration, som —

— — under taxeringsåret.

Staten, landsting----------- 31 mars.

Aktiebolag, så ock annan, som

nästföregående år varit skyldig föra

räkenskaper, må tillgodonjuta lik­

nande anstånd, därest räkenskaps­

året gått till ända senare än den 31

oktober året näst före taxeringsåret.

På ansökan — — — för avläm­

nandet.

Vad i----------- eller rederi.

39 §.

6 m o m. Underlåter någon, som

mottagit anmaning enligt 32 § 3

inom. att tillhandahålla räkenska­

per eller andra handlingar, att efter­

komma dylik anmaning, må för hand­

lingarnas tillhandahållande anlitas

biträde av länsstyrelsen, som äger

förelägga den försumlige, därest han

icke är offentlig tjänsteman, lämp­

ligt vite.

40 §.

2 m o in. Hörsammas icke anma­

ning att avlämna uppgift enligt 33 §,

Föreslagen lydelse:

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

het att kunna antagas inverka å an­

nan taxeringsnämnds taxeringsåt-

gärd, skall taxeringsintendenten för­

anstalta om underrättelse härom till

ordföranden i denna nämnd.

3 mom. Granskning, som i den­

na paragraf avses, skall såvitt möj­

ligt ske på sådant sätt och på sådan

tid att den icke förorsakar hinder i

verksamheten för den, vars bokfö­

ring är föremål för granskningen.

Där han det begär och det lämpligen

kan ske, skall granskningen verk­

ställas hos honom. Hava handelsböc-

ker eller andra handlingar överläm­

nats för granskningen, skola de så

fort ske kan återställas. Meddelande

om resultatet av granskningen skall

snarast lämnas den, vars bokföring

varit föremål för granskningen.

80 a §.

Taxeringskonsulent åligger att

granska självdeklarationer och and­

ra uppgifter, som avgivas av rörelse-

idkare vilka är o fysiska personer,

oskifta dödsbon eller familjestiftel­

ser. Han har därjämte att granska

andra deklarationer och uppgifter av

mera invecklad beskaffenhet, vilka

taxeringsnämnd överlämnar till ho­

nom för granskning.

Nuvarande lydelse:

Taxeringskonsulent äger-------

dess beslut.

skaffenhet att kunna antagas inver­

ka å annan taxeringsnämnds taxe-

ringsåtgärd, skall taxeringsintenden­

ten föranstalta om underrättelse här­

om till ordföranden i denna nämnd.

3 m o m. Granskning, som i denna

paragraf avses, skall såvitt möjligt

ske på sådant sätt och på sådan tid

att den icke förorsakar hinder i verk­

samheten för den, vars bokföring är

föremål för granskningen. Där han

det begär och det lämpligen kan ske,

skall granskningen verkställas hos

honom. Hava räkenskaper eller andra

handlingar överlämnats för gransk­

ningen, skola de så fort ske kan åter­

ställas. Meddelande om resultatet av

granskningen skall snarast lämnas

den, vars bokföring varit föremål för

granskningen.

80 a §.

Taxeringskonsulent åligger att

granska självdeklarationer och and­

ra uppgifter, avgivna av fysiska per­

soner, oskifta dödsbon eller familje­

stiftelser, vilka åro rörelseidkare el­

ler sådana idkare av jordbruk eller

skogsbruk, som äro skyldiga föra rä­

kenskaper. Han har därjämte att

granska andra deklarationer och upp­

gifter av mera invecklad beskaffen­

het, vilka taxeringsnämnd överläm­

nar till honom för granskning.

Taxeringskonsulent äger ---------- --

dess beslut.

Föreslagen lydelse:

93 §.

Taxeringsintendenten har------------

57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Finner taxeringsintendenten för en

behörig taxering av skattskyldig, som

i 32 § 3 mom. omförmäles, vara nö­

digt, att granskning verkställes av

93 §.

Taxeringsintendenten har------------

57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Finner taxeringsintendenten för en

behörig taxering av skattskyldig,

som i 32 § 3 mom. omförmäles, vara

nödigt, att granskning verkställes av

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

den skattskyldiges bokföring eller,

dä den skattskyldige varit delägare

i vanligt handelsbolag, kommandit­

bolag eller rederi, av bolagets eller

rederiets bokföring, eller anser taxe-

ringsintendenten anledning föreligga

att för ändamål, som i 35 § 3 mom.

sägs, granskning av där omförmäld

rärelseidkares bokföring äger rum,

bör taxeringsintendenten föranstalta

om sådan granskning, därvid biträ­

de av sakkunnig må anlitas. Till­

kommer jämlikt 55 § 1 mom. anma-

ningsrätten annan taxeringsinten-

dent, bör framställning om gransk­

ning göras hos denne. Angående

granskningens utförande skall i var­

je fall gälla vad i 79 § 3 mom. sägs.

Jämväl i------------ föranstalta där­

om.

Finner taxeringsintendenten--------

— taxeringsnämndens ordförande.

Landskamreraren har------------- er­

forderlig utredning.

I fråga — — — likformig taxe­

ring.

140 §.

Den som------------ med dagsböter.

Vad som med stöd av bestämmel­

serna i denna förordning inhämtats

vid granskning av handelsbok eller

annan räkenskapshandling må ej yp­

pas i vidare mån än som erfordras

för vinnande av det med granskning­

en avsedda ändamålet. Bryter någon

häremot straffes, där han ej för sin

förseelse är underkastad ansvar för

tjänstefel, med dagsböter eller fäng­

else i högst sex månader.

Nuvarande lydelse:

den skattskyldiges bokföring eller,

då den skattskyldige varit delägare i

vanligt handelsbolag, kommanditbo­

lag eller rederi, av bolagets eller re­

deriets bokföring, eller anser taxe­

ringsintendenten anledning föreligga

att för ändamål, som i 35 § 3 mom.

sägs, granskning av där omförmäld

näringsidkares bokföring äger rum,

bör taxeringsintendenten föranstalta

om sådan granskning, därvid biträde

av sakkunnig må anlitas. Tillkom­

mer jämlikt 55 § 1 mom. anma-

ningsrätten annan taxeringsinten-

dent, bör framställning om gransk­

ning göras hos denne. Angående

granskningens utförande skall i var­

je fall gälla, vad i 79 § 3 mom. sägs.

Jämväl i------------ föranstalta där­

om.

Finner taxeringsintendenten--------

— taxeringsnämndens ordförande.

Landskamreraren har------------ er­

forderlig utredning.

I fråga — — — likformig taxe-

o

SJ

ring.

140 §.

Den som------------ med dagsböter

Vad som med stöd av bestämmel­

serna i denna förordning inhämtats

vid granskning av räkenskaper må ej

yppas i vidare män än som erford­

ras för vinnande av det med gransk­

ningen avsedda ändamålet. Bryter

någon häremot straffes, där han ej

för sin förseelse är underkastad an­

svar för tjänstefel, med dagsböter el­

ler fängelse i högst sex månader.

Föreslagen lydelse:

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock skall bestäm­

melsen i 31 g sista stycket träda i kraft den 1 juli 1952.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Förslag

till

förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogs­

bruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

Härigenom förordnas som loljer.

1 §•

Idkare av jordbruk eller skogsbruk, som påyrkar att bliva taxerad för in­

komst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, är skyldig

att såsom underlag för taxeringen föra räkenskaper på sätt nedan sägs.

Staten och kommun samt aktiebolag, bolag, som blivit infört i handels­

registret, och sambruksförening äro icke skyldiga föra räkenskaper enligt

denna förordning.

Vad i allmän lag stadgas angående handelsböcker samt angående påföljd

vid åsidosättande av skyldighet att föra dylika böcker skall icke tillämpas

beträffande räkenskaper, som föras enligt denna förordning.

2 §•

Räkenskaperna skola föras i enlighet med allmänna bokföringsgrun-

der samt med iakttagande av vad beträffande jordbruk eller skogsbruk är

allmänt brukligt och överenstämmande med god sed.

3 §•

I räkenskaperna skall lämnas redovisning för intäkter och kostnader i

jordbruket, dess binäringar och skogsbruket samt för näringsidkarens till­

gångar och skulder, så att därav kan bedömas verksamhetens gång och nä­

ringsidkarens ekonomiska ställning vid dess början och vid utgången av varje

räkenskapsår.

Till fullgörande härav skall näringsidkaren föra:

a) dagbok, upptagande intäkter och kostnader, därvid till intäkter hän-

föres även värdet av de förnödenheter och produkter, vilka uttagits från

jordbruket eller skogsbruket för att användas för eget, anställdas eller un-

dantagstagares behov eller liknande ändamål eller för den fortsatta driften,

såsom för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller grundförbättring därå

eller underhåll av byggnader, stängsel och inventarier å fastigheten eller

eljest för driften, eller å annan av näringsidkaren innehavd fastighet eller

i rörelse, som av honom drivits; samt

b) inventariebok, innehållande inventarium och balansräkning.

Härutöver skall näringsidkaren föra de övriga böcker, vilka med hänsyn

till verksamhetens omfattning och beskaffenhet erfordras.

30

specificeras, och för varje post skall värde därå utsättas. Inventarier av mind­

re betydenhet må dock sammanföras i gemensamma poster. Lösören, som

icke ingå i verksamheten, ma Jikasa upptagas i en post. Jämväl i övrigt må i

en post sammanföras sinsemellan likartade tillgångar eller skulder, så framt

de äro med åsatta värden överskådligt införda i särskild bok eller bilaga

och hänvisning göres till denna. Tillgångar och skulder skola var för sig

sammanräknas och skillnaden mellan slutsummorna utsättas.

Inom linjen skola angivas dels samtliga borgens- och övriga ansvarsför­

bindelser för annan, vilka näringsidkaren iklätt sig, i den mån de icke upp­

tagits bland skulderna, dels ock samtliga av näringsidkaren ställda panter,

vare sig förbindelserna eller panterna äga samband med jordbruket eller

skogsbruket eller icke.

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

7 §•

Balansräkningen skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet.

Den skall vara uppställd i lämpliga huvudposter och jämväl avse i inven­

tariet inom linjen lämnade uppgifter.

8 §■

Vid upprättande av inventarium och balansräkning skall vidare iakttagas:

1) Näringsidkarens tillgångar må icke upptagas över sina verkliga vär­

den.

2) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för näringsidkaren, må

dock upptagas till det belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning eller

tillverkning uppgått, ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I så

fall skall dock därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångar­

nas av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna

värdeminskning. I stället för sådan avskrivning må motsvarande belopp

kunna uppföras bland skulderna å särskilt värdeminskningskonto. Sådant

konto må icke minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande

avskrivning å ifrågavarande tillgångar.

Upptagas tillgångar, som här avses, vid slutet av det räkenskapsår, var­

under de anskaffats eller tillverkats, till högre belopp än det, vartill kostna­

derna för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, eller åsättes dylika

tillgångar högre värde än i närmast föregående balansräkning, skall i ba­

lansräkningen angivas med vilket belopp höjning skett.

Djur må icke upptagas till lägre värde än som överensstämmer med de

vid taxeringen gällande lägsta värdena.

3) Skulder och fordringar avseende verksamheten skola upptagas skilda

från näringsidkarens övriga skulder och fordringar. Skulderna för verk­

samheten uppdelas i låneskulder och övriga skulder.

4) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed de be­

räknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke uppföras såsom

tillgång.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén.

statsråden

S^köld, Q^uensel, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg,

A^ndersson, L^ingman, H^ammarskjöld, N^ygren.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemen­

sam beredning med chefen för jordbruksdepartementet fråga om taxering

av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, m. m.

samt anför därvid följande.

I. Inledning.

I betänkande nr 21 bar bevillningsutskottet vid 1943 års riksdag be­

handlat fragan om taxering av jordbruksinkomst efter bokföringsmässiga

grunder och därvid bl. a. anfört, att enligt i kommunalskattelagen givna

föreskrifter inkomst av jordbruksfastighet skulle beräknas enligt den s. k.

kontantprincipen, vilken innebure att intäkterna ansåges hava åtnjutits

under det beskattningsår, då desamma av den skattskyldige uppburits eller

blivit för honom tillgängliga för lyftning. Driftkostnaderna i jordbruk an­

såges belöpa på det beskattningsår, under vilket de betalts. Utan hinder av

dessa bestämmelser hade emellertid i praxis jordbrukare i vissa fall medgi­

vits rätt att vid taxering beräkna inkomsten av jordbruk efter bokförings­

mässiga grunder. En förutsättning för godkännande av en sådan beräkning

torde dock ha varit, att ordnad bokföring med räkenskapsavslutning funnes

samt att densamma kunde förväntas komma till fortsatt användning, så

att trygghet förelåge för en likformig taxering i framtiden.

Även enligt utskottets mening torde under angivna förutsättning rätt för

jordbrukare till taxering efter bokföringsmässiga grunder kunna anses före­

ligga. Frånvaron av uttryckliga bestämmelser i ifrågavarande hänseende

medförde emellertid en viss oklarhet såväl beträffande de betingelser, un­

der vilka denna rätt kunde sägas vara för handen, som ock rörande rättig­

hetens omfattning.

Frågan om införande av uttryckliga bestämmelser om rätt för jordbru­

kare att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder hade tidigare vid upp­

repade tillfällen varit under behandling utan att någon utredning i ämnet

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

33

kommit till stånd. Utskottet ansåge för sin del angeläget, att en sådan ut­

redning utan dröjsmål ägde rum. Ej minst med hänsyn till betydelsen av

att taxeringsmyndigheterna, då jordbrukare medgåves rätt att taxeras en­

ligt bokföringsmässiga grunder, tillämpade enhetliga principer syntes en

reglering på förevarande område vara i hög grad önskvärd. Vid utredningen

torde enligt utskottets mening böra övervägas, huruvida bokföringsplikt

borde föreskrivas för åtminstone vissa kategorier av jordbrukare, i första

band givetvis de större jordbrukarna. Införande av en allmän bokförings­

plikt för jordbrukare torde däremot vara uteslutet. Tänkbart vore att bok­

föringen för jordbruk skulle kunna vara av något enklare slag än för rö­

relse. Vid utredningen borde även undersökas, i vilken utsträckning av­

skrivningar skulle vara medgivna i beskattningshänseende för värdeminsk­

ning å inventarier, då taxering ägde rum enligt bokföringsmässiga grunder.

Särskilda bestämmelser borde även meddelas rörande inkomstberäkningen

vid övergången till nytt redovisningssystem.

Bevillningsutskottet har vidare funnit utredning böra verkställas rörande

grunderna för beräkning av överpris och merkostnad vid ny-, till- eller om­

byggnad av fastighet och nyuppsättning av maskiner och andra för stadig­

varande bruk avsedda inventarier samt angående frågan om avskrivning för

värdeminskning å driftbyggnader i jordbruket.

Under åberopande av nämnda betänkande har 1943 års riksdag i skrivel­

se, nr 185, hemställt att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning om änd­

ring av gällande skatteförfattningar i de delar, som berörts i betänkandet,

och därvid beakta vad i betänkandet anförts samt snarast möjligt för riks­

dagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning härav tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet,

statsrådet Wigforss, mPd stöd av Kungl. Maj:ts den 12 november 1943

givna bemyndigande samma dag landskamreraren A. T. Rietz, ordförande,

ledamoten av riksdagens första kammare V. G. Lodenius samt ledamöterna

av riksdagens andra kammare K. A. M. Andersson, S. Janson och W. Svens­

son att såsom sakkunniga inom departementet verkställa utredning av frå­

gan om införande av uttryckliga bestämmelser om rätt för jordbrukare att

taxeras enligt bokföringsmässiga grunder jämte vissa andra därmed sam­

manhängande frågor.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1943 års jordbrukstaxerings-

sakkunniga, avgåvo den 19 februari 1946 betänkande med förslag till änd­

rade bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet

samt lag om jordbruksbokföring (SOU 1946:29) med därvid fogade förfatl-

ningsförslag; författningsförslagen torde såsom Rihang få fogas vid stats­

rådsprotokollet i detta ärende.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium (med

överlämnande av yttranden från Stockholms handelskammare, handels­

kammaren i Göteborg och Skånes handelskammare), överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser (med överlämnande av yttranden från hushållnings-

:! Bihang till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. .Yr /!)/.

34

sällskapen), mellankommunala prövningsnämnden, statens forskningskom-

mitté för lantmannabyggnader, stiftsnämnderna i Uppsala ärkestift samt

Lunds, Skara och Härnösands stift, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges skogsägareförbund, Svenska ^^ar­

betsgivareföreningen, Svenska lantarbetareförbundet och Taxeringsnämnds-

ordförandenas riksförbund (med överlämnande av yttranden från ett antal

länsföreningar).

De sakkunnigas förslag har underkastats en närmare granskning och över-

arbetning inom finansdepartementet. Denna överarbetning, vilken skett med

beaktande av vissa av de i remissyttrandena framställda erinringarna, har

lett till upprättande av förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370),

2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr

577) om statlig förmögenhetsskatt,

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379) samt

4) förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk

att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

II. Gällande rätt.

De allmänna grunderna för beräkning av inkomst vid taxeringen återfin­

nas i 41 § kommunalskattelagen, som innehåller olika regler för å ena sidan

förvärvskällan rörelse och å andra sidan övriga förvärvskällor. Sålunda stad­

gas, att beträffande rörelse inkomst skall beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder, i den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser i kom­

munalskattelagen, samt att i fråga om övriga förvärvskällor intäkt skall an­

ses ha åtnjutits det beskattningsår, under vilket intäkten uppburits eller

blivit för den skattskyldige tillgänglig för lyftning, och utgift eller omkost­

nad skall anses belöpa på det beskattningsår, varunder utgiften betalats eller

omkostnaden ägt rum. Att inkomsten skall beräknas enligt bokföringsmäs­

siga grunder innebär, att inkomstberäkningen skall ske under hänsynsta­

gande till ingående och utgående balans beträffande lager och vissa andra

tillgångar samt fordringar och skulder. I fråga om andra förvärvskällor än

rörelse, sålunda bl. a. jordbruksfastighet, skall kontant- eller kassaprinci­

pen tillämpas, vilket innebär, att inkomsten principiellt skall beräknas med

hänsyn till vad som inflyter i kontanter eller tillföres i natura eller som i

sådant avseende utgives utan avseende å lager, fordringar eller skulder vid

beskattningsårets början och slut.

Såvitt angår jordbruksfastighet skall såsom intäkt upptagas vad ägaren

eller brukaren under beskattningsåret uppburit i penningar för sålda pro­

dukter eller tillgodogjort sig i naturaförmåner, oberoende av huruvida pro­

dukterna utvunnits under beskattningsåret eller tidigare. Såsom utgift skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

35

redovisas vad som under beskattningsåret utgivits för jordbruksdriften i

penningar eller i natura. Såsom intäkt eller utgift skall däremot icke upp­

tagas belopp, avseende produkter, som sålts respektive köpts på kredit. Vär­

det av produkter, som jordbrukaren under ett beskattningsår icke tillgodo­

gjort sig genom försäljning, konsumtion eller annan förbrukning, skall icke

upptagas såsom intäkt för beskattningsåret.

Bestämmelser om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet återfinnas

i 21—23 §§ kommunalskattelagen jämte anvisningar. 21 § innehåller regler

om vad som är att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet. I

22

§ angivas

de avdrag, som må göras från bruttointäkten. Vad som återstår sedan till-

låtna avdrag verkställts utgör enligt 23 § 1 mom. nettointäkt av jordbruks­

fastighet. Då den kommunala beskattningen i fråga om fastighet anordnats

som en garantibeskattning, får vid inkomstberäkningen jämlikt 23 §

2

mom.

samma lag avdrag göras för det inkomstbelopp, som anses beskattat genom

tastighetsskatt. Detta avdrag, det s. k. procentavdraget, utgör enligt 45 §

kommunalskattelagen 5 procent av taxeringsvärdet. Vad som återstår av

nettointäkten sedan procentavdraget frånräknats beskattas kommunalt såsom

inkomst av jordbruksfastighet.

Enligt 21 § kommunalskattelagen hänföres till intäkt av jordbruksfastig­

het allt vad som av sådan fastighet kommit ägaren eller brukaren till godo,

såsom årliga värdet av bostad, intäkt av jordbruk med binäringar, intäkt av

skogsbruk samt intäkt av annat slag.

Till bostad hänföras dels utrymmen, som tagits i anspråk för den skatt­

skyldiges, hans familjs och hans personliga tjänares räkning, dels ock ut­

rymmen och anordningar för egen bekvämlighet och trevnad, såsom gästrum,

lusthus, badhus, stall, bilgarage för personligt behov, jaktstuga m. m.

Såsom jordbruk anses åkerbruk och ängsskötsel, även då driften avser in­

dustriellt behov, ävensom i samband därmed bedriven husdjursskötsel. Ut­

nyttjande av bete å såväl skogsmark som annan mark inbegripes under

husdjursskötsel. Trädgårdsskötsel, även växtodling under glas, räknas till

jordbruk, då den drives tillsammans med annat jordbruk.

Till binäring till jordbruk hänföres sådan i sammanhang med jordbruk

bedriven förvärvsverksamhet, som avser att med utnyttjande av fastighetens

alster eller naturtillgångar, av arbetskraft, anställd vid jordbruket, eller av

därför avsedda inventarier utvinna en biförtjänst. I enlighet härmed räknas

såsom binäring till jordbruk mejerihantering och kvarndrift för förädling av

väsentligen det egna jordbrukets produkter, kalkbränning, tegeltillverkning

o. d., som huvudsakligen drives för eget behov och med fastighetens or­

dinarie arbetskraft. Hit räknas även under förut angiven förutsättning bi-

och fjäderfäskötsel, jakt, fiske, hemslöjd, verkställande av körslor mot lega,

uthyrning av dragare, maskiner och redskap, hemslakt in. m. Drives åter

sådan verksamhet i större omfattning såsom mera fristående företag och

med särskilda därför avsedda byggnader eller inrättningar, särskilda maski­

ner eller inventarier och i huvudsak särskild arbetspersonal, är verksamhe­

ten att hänföra till rörelse. Sålunda hänföras icke till jordbrukets binä­

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

36

ringar sådana företag som kvarndrift för förnialning huvudsakligen av in­

köpt eller annan tillhörig spannmål, brännerihantering, kalkbränning eller

tegeltillverkning huvudsakligen för avsalu m. m. Ej heller är försäljning av

jordbrukets eller dess binäringars produkter att anse såsom binäring till

jordbruk, därest försäljningen skett från handelsbod eller annat stadigva­

rande försäljningsställe utom fastighetens område.

Till intäkt av jordbruk med binäringar hänföres årliga värdet av bostad,

som skattskyldig i jordbruksfastighet åtnjutit för sin, sin familjs och sina

personliga tjänares räkning. Värdet av bostad, som upplåtits till personal,

anställd för fastighetens drift, upptages icke som ägarens eller brukarens

inkomst av fastigheten och får i följd härav ej heller avdragas som drift­

kostnad. Såsom intäkt räknas därjämte likvid vid försäljning av levande

och döda inventarier samt produkter. Emellertid skola icke alla sådana kon­

tanta intäkter upptagas. Intäkt genom försäljning av levande och döda in­

ventarier skall nämligen redovisas såsom inkomst av jordbruksfastighet

endast till den del löpande försäljning kan anses föreligga. Om inventarierna

av en eller annan anledning helt eller till väsentligaste delen realiserats, t. ex.

vid avflyttning från fastigheten, skall vad som influtit vid realisationen be­

skattas som intäkt endast om realisationsvinst föreligger. Som realisations­

vinst genom försäljning av levande eller döda inventarier skall enligt 35 j;

kommunalskattelagen beskattas vinst å icke yrkesmässig avyttring av lös

egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och

varit i den skattskyldiges ägo under mindre än fem år. Vad som inflyter vid

försäljning av produkter från jordbruket och dess binäringar skall alltid

beskattas såsom intäkt av jordbruksfastighet även om avyttringen i och för

sig har karaktären av realisation.

Till intäkt av jordbruk med binäringar räknas vidare intäkt genom an­

nan inkomstgivande användning av jordbrukets eller dess binäringars als­

ter, inventarier eller arbetspersonal, såsom verkställande av körslor och

dylikt. Hit räknas även värdet — beräknat efter ortens pris — av vad den

skattskyldige direkt tillgodogjort sig av jordbrukets eller dess binäringars

avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars räkning,

för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört den skattskyldiges hus­

håll, för förädling eller förbrukning i rörelse, som av den skattskyldige

drivits, eller för utgörande av undantagsförmåner eller annan förpliktelse,

som ålegat den skattskydige i förhållande till någon, som icke tillhört hans

hushåll.

Skogsbruk, varmed avses egen eller arrenderad fastighets utnyttjande

för skogshantering, anses såsom ett särskilt sätt att utnyttja fastigheten

och räknas därför icke såsom binäring till jordbruk. Under skogsbruk in-

begripes skogsavverkning på grund av avverkningsrätt, som skattskyldig

vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den avyttrade fastigheten. Skogsav­

verkning å annans mark på grund av särskild upplåtelse av avverknings­

rätt är däremot att hänföra till rörelse. Har den, som idkat skogsbruk,

tillika drivit virkesförädling eller utvinning av biprodukter av skogsbru­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

37

ket, såsom tjära o. dyl., anses denna verksamhet som skogsbruk, där den

varit av mindre omfattning eller väsentligen avsett husbehov. Har dylik

verksamhet däremot varit av större omfattning och bedrivits med särskilda

anordningar av stadigvarande art, t. ex. fasta tjärugnar eller dyl., anses

särskild rörelse föreligga.

Till intäkt av skogsbruk hänföres intäkt genom avyttring av skogspi-oduk-

ter från fastigheten, genom upplåtelse av avverkningsrätt och genom av­

yttring av växande skog i samband med avyttring av marken, därest icke

vinst å avyttring av fastigheten i dess helhet skall beskattas såsom inkomst

av rörelse eller såsom realisationsvinst.

Vidare räknas till intäkt av skogsbruk värdet av skogsprodukter, som

den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-, till- eller ombyggnad eller repa­

ration och underhåll av byggnader, stängsel och inventarier å fastigheten

eller för sitt hushåll eller eljest för sin, sin familjs och sina personliga

tjänares räkning (vedbrand med mera) eller för arbetspersonalens behov

eller å annan av den skattskyldige innehavd fastighet eller i rörelse, som av

honom drivits.

Med intäkt av annat slag än förut nämnts avses intäkt genom avyttring

eller annan användning av vissa fastighetens beståndsdelar, som sten, torv,

grus, lera o. d., samt genom jakt och fiske, som av den skattskyldige

eller för hans räkning bedrivits å fastigheten och ej är att anse såsom bi­

näring till jordbruk; såsom intäkt räknas även arrende, avgäld eller annan

ersättning för upplåtelse åt annan att i visst avseende tillgodogöra sig eller

utnyttja fastigheten eller del därav. Vad nyss sagts gäller dock icke beträf­

fande engångsersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt

för obegränsad tid.

Såsom intäkt skall vidare upptagas utdelning, som skattskyldig uppbu­

rit från aktiebolag eller ekonomisk förening i förhållande till gjorda in­

köp (rabatt) eller till gjorda försäljningar (pristillägg), därest kostnaden

för inköpet varit av beskaffenhet att få avdragas från intäkt av jordbruks­

fastighet eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas såsom intäkt

av jordbruksfastighet.

Såsom intäkt räknas slutligen ersättning på grund av skadeförsäkring, i

den mån köpeskilling, som skulle ha influtit, därest försäkrad egendom i

stället försålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet eller i den

mån ersätiningen eljest motsvarar sådan skattepliktig intäkt eller motsvarar

sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföra till nämnda förvärvskälla.

Från bruttointäkten av jordbruksfastighet får avdrag göras för omkost­

nader, såsom för arrende eller annan avgäld, för avlöning — kontant eller

i natura — till arbetspersonal, som uteslutande eller huvudsakligen använts

för jordbruket eller dess binäringar, eller för pension och dylik ersättning

åt förutvarande personal, för anskaffning av levande eller döda inventarier

till ersättande av sådana, som förut funnits å fastigheten, för reparation och

underhåll av fastighet och inventarier, för inköp av utsäde, foder in. in.,

för skogs vård och underhåll samt skogsavverkning, för försäkring av ar­

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

betspersonal, byggnader, skog, gröda, förråd och sådana inventarier, som

ej äro att hänföra till personlig lösegendom, för värdeminskning å drift­

byggnader — därunder inbegripna för driften nödiga bostadsbyggna­

der — och å skog samt för gäldränta in. m. Värdet av fastighetens egna

jordbruksprodukter, som användas för fastighetens fortsatta drift, såsom

spannmål till utsäde, foder, gödsel m. m., får icke avföras som driftkost­

nad men skall ej heller upptagas som intäkt. Endast kostnad för inköpta

dylika förnödenheter är att räkna såsom driftkostnad. Avdrag för kostna­

der för nyuppsättning av levande eller döda inventarier får icke äga rum.

För slitning av döda inventarier medgives icke avdrag i form av årliga

värdeminskningsavdrag utan sålunda, att utgifter för nyanskaffning (till

ersättande av förut befintliga inventarier) — men ej för nyuppsättning —

få avdragas på en gång såsom driftkostnad. Utgifter för grundförbättring å

fastigheten genom ny-, till- eller ombyggnad, nyodling e. d. äro icke av­

dragsgilla.

Ehuru i kommunalskattelagen icke angives annan metod för beräkning

av inkomst av jordbruksfastighet än kontantmetoden har emellertid, såsom

förut omnämnts, i vissa fall i praxis godtagits en beräkning efter bokförings-

mässiga grunder. En förutsättning härför torde ha varit, att den skattskyl­

dige haft ordnad bokföring med räkenskapsavslutning samt att bokföringen

kunnat förväntas komma till fortsatt användning, så att trygghet förelegat

för en likformig taxering i framtiden. Till grund för beskattningsmyndighe-

ternas godkännande av denna taxeringsmetod torde ligga ett av första sär­

skilda utskottet vid 1927 års riksdag gjort uttalande, vilket hade nyssnämnda

innehåll. Enligt vad de sakkunniga inhämtat utgör antalet skattskyldiga i ri­

ket, som för närvarande taxeras för inkomst av jordbruk enligt bokförings-

mässiga grunder, något mer än 300, varav ungefär hälften utgöres av fysiska

personer och dödsbon samt återstoden av andra juridiska personer än döds­

bon. I vissa av de här avsedda fallen har enligt vad som upplysts beräk­

ningen icke verkställts efter de för rörelse i allmänhet gällande grunderna

utan har avvikelse från kontantprincipen skett exempelvis endast såtillvida,

att värdet av lagret och kreatursbesättningen fått påverka vinstresultatet.

Frågan om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokförings-

mässiga grunder har även varit föremål för prövning i högsta instans; så­

lunda har i några fall (RÅ 1934, ref. 47, 1937, ref. 34, 1945, ref. 20, och 1948,

ref.

66

) en dylik inkomstberäkning godkänts.

III. Brister i gällande bestämmelser och svårigheter vid

tillämpningen därav.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att då kontantprincipen år 1910 infördes såsom

grund för taxering av inkomsten från jordbruksfastighet jordbruket i stor

utsträckning varit inriktat på självhushållning och den maskinella utrust­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

39

ningen varit av betydligt mindre omfattning än för närvarande vore fallet.

Under sådana förhållanden torde kontantprincipen, som varit enkel att till-

lämpa, i stort sett ha givit relativt tillfredsställande resultat. Numera hade

emellertid jordbruket utvecklats till en affärsmässig verksamhet med i vissa

fall långt driven specialisering och arbetsfördelning samt ett omfattande

utbyte av varor och tjänster. En redovisning av endast kontanta intäkter och

utgifter syntes därför icke längre ens för de mindre jordbruken giva ett

riktigt uttryck för jordbrukets ekonomiska årsresultat.

Mot kontantprincipen som grund för taxering av inkomst av jordbruks­

fastighet kunde därjämte riktas även andra erinringar, främst av principiell

natur. I detta hänseende vore att framhålla, att betydande inkomstbelopp

ofta kunde helt undgå beskattning. De sakkunniga ha härom anfört:

En väsentlig del av en jordbrukares inkomst av kreatur sskötseln fram­

kommer nämligen först, när han upphör med jordbruket och då kan den i

regel icke beskattas. Inom jordbruket torde det vara synnerligen vanligt,

att jordbrukaren börjar med en jämförelsevis ringa djurbesättning, som där­

efter genom kreatursavel under årens lopp utökas. Den inkomst, som upp­

kommit genom kreatursavel under besittningstiden och som framkommer

först i sammanhang med slutrealisation vid jordbrukets upphörande, utgör

i princip beskattningsbar inkomst av jordbruk, ehuru den enligt gällande

bestämmelser icke blir beskattad som inkomst av jordbruksfastighet. Vid

inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder åter, då årsresultatet av

jordbruket blir beroende av inventering av djurbeståndet, beskattas inkoms­

ten genom djurbeståndets årliga ökning i antal såsom inkomst under det år,

då ökningen uppkommit. Motsvarande gäller om den inkomst, som tillföres

jordbrukaren genom djurens tillväxt.

Därest förhållandena inom jordbruket bliva i något avseende onormala,

framträder bristen hos de nuvarande bestämmelserna än tydligare. Bely­

sande exempel härpå hava lämnats under kristiden, då jordbrukarna på

grund av foderbrist nödgats i stor omfattning reducera sina besättningar.

Svårigheterna att i dylika fall avgöra, huruvida och i vad mån en beskatt-

ningsfri realisation eller skattepliktig intäkt förelegat, torde ofta ha lett till

att inkomst undgått beskattning eller beskattats för högt. Vid nedslaktning

av kreatursbesättningar på grund av mul- och klövsjuka hava liknande

problem uppkommit. Det torde vara uppenbart, att en uppskattning av in­

komst från jordbruk utan hänsynstagande till djurbesättningens år från år

ökade värde genom kreatursavel eller djurens tillväxt blir missvisande och

leder till att säkerligen betydande inkomstbelopp undgå beskattning, enär

realisationsvinstbeskattning endast undantagsvis torde kunna komma ifråga.

Detta missförhållande framgår än tydligare, om man betänker, att en myc­

ket betydande del av jordbrukets produkter användas för djurens utfodring.

Sålunda lärer enligt uppgift omkring */„ av landets totalskörd i skördeen-

lieter räknat avsättas genom husdjursskötseln.

Såsom ytterligare en brist i principiellt avseende ha de sakkunniga fram­

hållit, att kontantprincipen medförde stor ojämnhet i taxeringen. I detta

avseende ha de sakkunniga yttrat:

Denna brist har desto större betydelse som själva inkomsten av jordbruket

av naturliga skäl inflyter ojämnt. Det förekommer sålunda i många fall,

alt jordbrukarna under ett senare år än produktionsåret avyttrat en del

av skörden eller att försäljning av skog och skogseffekter sker året efter av­

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

verkningen. Härigenom kommer vid beräkning enligt kontantprincipen av

jordbrukets avkastning en förskjutning att äga rum mellan intäkter och

utgifter, vilket i vissa fall kan medföra en orättvis beskattning. Erläggas

produktionskostnaderna kontant eller in natura under produktionsåret skall

avdrag härför ske i deklarationen för detta år, medan likvid för de försålda

produkterna kan komma att upptagas som intäkt för därpå följande be­

skattningsår, nämligen i den mån likvid inflyter först under sistnämnda år.

Har vidare den skattskyldige det år, skogsavverkning sker, icke tillräcklig

inkomst för avdrag av de ofta rätt betydande avverkningskostnaderna, och

skall å andra sidan i ett följande års deklaration intäkt genom försäljning

av skogsprodukterna upptagas utan däremot svarande avdragsposter, upp­

kommer likaledes en förskjutning vid taxeringen mellan intäkts- och utgifts­

poster, som hava samband med varandra. En dylik ojämnhet i det enligt

kontantprincipen beräknade årsresultatet kan uppkomma jämväl av andra

orsaker. Är sålunda skördeutbytet under ett år mindre än vanligt, kan detta

föranleda en större försäljning av kreatur under ett nästkommande beskatt­

ningsår. I vissa fall kan vidare en större skogsavverkning än eljest ske för

att tillgodose behov av likvida medel eller för att utnyttja en förmånlig kon­

junktur. Den av kontantprincipen föranledda ojämnheten i taxeringen för­

svårar i hög grad en exakt beräkning av jordbrukets lönsamhet, som av-

många skäl är önskvärd, och som bl. a. anses nödvändig för en riktig avväg­

ning av statsmakternas åtgärder på jordbrukets område. Taxering enligt

bokföringsmässiga grunder skulle däremot giva ett bättre stöd för bedöman­

de av jordbruksinkomsten.

Ojämnhet i beskattningen föranledes dessutom av gällande bestämmelser

om avdrag för värdeminskning av döda inventarier i det att hela den under

ett beskattningsår erlagda kostnaden för ersättningsanskaffning skall av­

dragas på en gång såsom driftkostnad.------------

Kontantprincipen kan föranleda ojämnhet jämväl mellan olika jordbruk,

i det att jordbrukare med god ekonomi i större omfattning än andra jord­

brukare kunna utnyttja det nuvarande beskattningssystemet.

Det må slutligen erinras om att den ojämnhet i beskattningen, som nu

ofta uppkommer, kan hava till följd att för vissa beskattningsår jordbru­

karen icke alls eller endast delvis kan utnyttja gäldränteavdrag, allmänna

avdrag och ortsavdrag varjämte merbeskattning kan uppkomma på grund

av statsskattens progression.

Slutligen ha de sakkunniga betonat, att kontantprincipen föranledde be­

tydande svårigheter vid tillämpningen. Sålunda uppkomme, då det gällde

att i det enskilda fallet avgöra var gränsen skulle dragas mellan löpande

försäljning och realisation samt mellan nyanskaffning och nyuppsättning

av levande och döda inventarier, i många fall för såväl jordbrukare som

beskattningsmyndigheterna svårbedömda frågor, vilka ofta gåve anled­

ning till skattetvister. En svårighet i tillämpningen förelåge även såtillvida

att, på grund av ojämnheter i intäkter och utgifter, resultatet av jordbruks­

driften under ett visst beskattningsår icke utan vidare kunde jämföras med

resultatet under ett föregående beskattningsår; för att så skulle kunna ske

erfordrades en ingående undersökning av intäkts- och utgiftsposterna för

de ifrågavarande åren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

41

IV. Allmän motivering till departementsförslaget.

A. Grunder för beräkning av intäkt av jordbruk,

a. Allmänna synpunkter.

De sakkunniga.

Till ledning för bedömande av frågan, vilken metod som ur principiell

och praktisk synpunkt är att föredraga vid taxering av inkomst av jord­

bruksfastighet, ha de sakkunniga återgivit vissa uppgifter rörande det sven­

ska jordbruket, nämligen beträffande åkerarealens fördelning å olika stor-

leksgrupper och skilda slag av ägare, antalet sysselsatta personer, taxerings­

värden, vid taxering uppskattad inkomst samt antalet självdeklarationer. I

fråga om dessa uppgifter torde i huvudsak få hänvisas till betänkandet,

s.

51

__

53

. Här må blott nämnas, att småbruket och bondebruket äro do­

minerande, att antalet yrkesutövare år 1940 utgjorda ca 545 000, att vid

1944 års taxering det totala taxeringsvärdet uppgick till

6

664 684 700 kro­

nor och den uppskattade inkomsten till 1 000 335 453 kronor samt att an­

talet självdeklarationer vid 1945 års taxering (bortsett från Stockholms stad)

utgjorde 460 115.

De sakkunniga ha övervägt, huruvida och i vad mån möjligheter kunde

tänkas föreligga att med bibehållande av kontantprincipen som grund för

taxering av inkomst av jordbruksfastighet undanröja eller mildra de brister

och svårigheter i tillämpningen, som, enligt vad de sakkunniga förut fram­

hållit, denna taxeringsmetod medförde. I detta sammanhang ha de sakkun­

niga diskuterat, huruvida en utjämning av beskattningen av jordbruk och

skogsbruk skulle kunna åstadkommas genom en omläggning av beskatt­

ningsåret så, att detta obligatoriskt komme att omfatta tidsperioden från

och med den 1 juli ett år till och med den 30 juni påföljande år. De sakkun­

niga ha framhållit, att under denna tidsperiod de jordbruksprodukter, som

härrörde från föregående års skörd, visserligen i stort sett torde ha försålts.

Inneliggande lagerbehållning vid utgången av ett beskattningsår per den

30 juni vore sålunda obetydlig i förhållande till lagret vid kalenderårsskiftet.

Emellertid vore en motsvarande utjämning av produktionskostnaderna icke

möjlig att åstadkomma, i det att dessa komme att belöpa på såväl beskatt­

ningsårets som det därpå följande årets skörd. En omläggning av beskatt­

ningsåret skulle dessutom komma att vid övergången möta stora taxerings-

tekniska svårigheter. De sakkunniga hade därför funnit, att de nuvarande

bristerna i inkomstbeskattningen av jordbruksfastighet icke kunde avhjälpas

enbart genom en omläggning av beskattningsåret.

Frågan om konlantprincipens bibehållande sammanhängde med frågan

om införande av bokföringsskyldighet i viss omfattning för jordbrukare.

De sakkunniga föresloge — som i ett senare sammanhang återgives — att

bokföringsskyldighet skulle införas för idkarc av jordbruk med taxerings­

värde (jordbruks- och skogsvärde) av lägst 60 000 kronor. Dessa jordbru­

42

kare borde då taxeras efter bokföringsmässiga grunder. Det kunde tänkas

att övriga jordbrukare taxerades efter kontantprincipen. Vid jordbruks-

taxeringen skulle då jämsides komma att tillämpas två olika beskattnings-

metoder. Mot en dylik anordning kunde göras vägande erinringar. De sak­

kunniga ha i detta sammanhang framhållit den starka kritik, som anfördes

mot ett förslag av liknande innehåll, vilket framlades av inkomstskattesak-

kunniga år 1922. Tillika ha de sakkunniga erinrat om departementschefens

uttalande i proposition nr 102 till 1927 års riksdag, s. 413, att det syntes

nödvändigt, att inkomstberäkningen för en och samma förvärvskälla i sin

helhet skedde efter antingen boktöringsmässiga eller icke bokföringsmässiga

grunder.

De sakkunniga ha därför ansett, att taxering enligt bokföringsmässiga

grunder bör tillämpas beträffande samtliga jordbrukare. I fråga om de för­

delar, som skulle vinnas vid taxering enligt sådana grunder, ha de sakkun­

niga anfört:

Taxering efter bokföringsmässiga grunder synes de sakkunniga vara prin­

cipiellt riktigare och giva ett mera rättvist uttryck för jordbrukarens verkliga

skatteformåga. En sådan metod har även den fördelen, att inkomsten blir

tagen mera jämnt till beskattning, i följd varav avdrag av olika slag i regel

kunna bättre utnyttjas. Härjämte vinnes en tillförlitligare beräkning av jord­

brukets lönsamhet samt ökade möjligheter för beskattningsmyndigheterna

tnl kontroll; inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder utgör jäm­

väl förutsättning för en uppmjukning av avskrivningsreglerna beträffande

jordbrukets inventarier. De sakkunniga hålla också för troligt att här avsedda

princip för taxering av inkomst av jordbruksfastighet skall, åtminstone se­

dan de nya bestämmelserna varit i kraft någon tid, visa sig bliva enkla i

den praktiska tillämpningen, givetvis med bortseende från de av övergången

föranledda förhållandena. De sakkunniga anse även tiden lämplig för en om­

läggning av jordbrukets inkomstbeskattning och äro övertygade om att en

taxering av jordbruksinkomst efter bokföringsmässiga grunder kommer att

bliva till fördel för såväl den enskilde som det allmänna. Härigenom upp­

kommer visserligen för jordbrukaren ökat arbete vid upprättande av själv­

deklaration därigenom att uppgift måste lämnas å lagerbehållning samt

varufordringar och varuskulder vid beskattningsårets början och slut. Emel­

lertid föreligger redan enligt gällande bestämmelser en omfattande uppgifts-

skyldighet beträffande jordbrukets intäkter och utgifter ävensom beträffande

tillgångar och skulder däri. För att rätt kunna fullgöra denna uppgiftsskyl-

dighet torde jordbrukaren sålunda även nu vara "nödsakad att föra nog­

granna anteckningar eller räkenskaper över jordbruksdriften. Uppgiftsskyl-

dighetens omfattning torde icke utökas i mera betydande grad vid taxering

enligt bokföringsmässiga grunder och kan i varje fall ej anses utgöra hinder

!or en övergång till sådant redovisningssystem. Detta gäller även det mindre

jordbruket, beträffande vilket en inventering av lager, fordringar och skul-

der icke torde bliva särskilt betungande. Härtill kommer att deklarations-

forfarandet ävensom taxeringskontrollen förenklas genom att vid taxering

enligt bokföringsmässiga grunder skillnaden i beskattningshänseende mellan

löpande försäljning och realisation samt mellan nyuppsättning och nyan-

skaffning bortfaller. Härjämte må erinras om att i fråga om rörelse taxering

sker efter bokföringsmässiga grunder, även om rörelsen är av mindre om­

fattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

De sakkunniga ha framhållit, att vid övergången till taxering enligt bok-

föringsmässiga grunder mötte betydande problem ej blott av taxeringstek-

nisk utan även av principiell natur. De sakkunniga hade emellertid kommit

till den uppfattningen, att dessa problem kunde praktiskt lösas, varför de

sålunda icke utgjorde något hinder för övergång till taxering av jordbruks-

inkomst enligt bokföringsmässiga grunder.

b. Innebörden av bokföringsmässig inkomstberäkning för jordbruksfastighet.

De sakkunniga

I fråga om innebörden av bokföringsmässig inkomstberäkning för jord­

bruksfastighet ha de sakkunniga yttrat:

En övergång till bokföringsmässig vinstberäkning för jordbruket skall en­

ligt de sakkunnigas förslag innebära, att de för rörelse gällande bestämmel­

serna i huvudsak skola tillämpas. Inkomst av jordbruksfastighet skall lolj-

aktligen beräknas enligt bokföringsmässiga grunder i den mån dessa icke sta

i strid med särskilda bestämmelser i kommunalskattelagen. Nettointäkten av

nämnda förvärvskälla erhålles sålunda genom att från bruttointäkten av

jordbruksfastighet draga medgivna avdrag för driftskostnader samt under

hänsynstagande till in- och utgående balansposter. Värdesattmngen av till­

gångar, avsedda för omsättning eller förbrukning, ävensom av fordringar och

skulder påverkar vid bokföringsmässig inkomstberäkning direkt den in­

komst, som tages till beskattning. Den inkomst, som tillföres jordbrukaren

genom ökning vid beskattningsårets slut av värdet å kreatur och förråd, be­

skattas icke enligt nu gällande bestämmelser för taxering av inkomst av jord­

bruksfastighet. Vid bokföringsmässig inkomstberäkning åter kommer den ar­

liga ökningen eller minskningen av värdet å kreatur och förråd att direkt pa-

verka nettoinkomsten. Vad angår djurbeståndet, som enligt de sakkunnigas

förslag------------ skall hänföras till tillgångar avsedda för omsättning eller

förbrukning, kan ett vid beskattningsårets slut ökat värde därå framkom­

ma antingen på grund av ökning under året av antalet djur genom ny­

förvärv eller egen uppfödning eller också till följd av djurens ökning

1

vär­

de genom tillväxt. Omvänt kan minskning i kreatursförrådets värde vid årets

utgång uppkomma antingen därigenom att antalet djur minskats under året

på grund av försäljning eller annorledes eller ock till följd av nedgång i dju­

rens värde genom ålder eller av annan orsak. Hänsyn till djurens ändrade

värde tages sålunda vid upprättande av inventeringen vid årets slut. Enligt

nu gällande regler för beräkning av inkomst av jordbruk får vidare avdrag

ej ske för kostnader för uppsättning av kreatur å en fastighet i samband med

påbörjande, utvidgning eller annan förändring av jordbruksdriften. Vid taxe­

ring enligt bokföringsmässiga grunder skola däremot alla kostnader för an­

skaffande av kreatur, oavsett om nyuppsättning eller ersättningsanskaffning

föreligger, liksom också alla försäljningar därav, även om dessa medföra

fullständig eller delvis realisation av kreatursbesättningen, upptagas såsom

utgift respektive intäkt i jordbruksdriften. Vid en sådan inkomstberäkning

sker emellertid en utjämning i det att jordbruket å ena sidan gottgöres vär­

det vid beskattningsårets utgång av kreaturen och å andra sidan påföres

värdet av dessa vid beskattningsårets ingång. Med denna inkomstberäkning

bortfaller sålunda den nu förefintliga skillnaden i beskattningshänseende

mellan å ena sidan löpande försäljning och realisation och å andra sidan

ersättningsanskaffning och nyuppsättning.

44

Fastighet och för stadigvarande bruk avsedda inventarier utgöra tillgång­

ar, vilkas förändringar i värde endast i särskilda fall, såsom genom avdrag

för värdeminskning i form av avskrivning eller för överpris och merkostnad",

fa påverka beräkningen av inkomsten. Till här avsedda värderings- och av-

skrivningsfrågor få de sakkunniga anledning återkomma vid behandlingen

nedan av dessa spörsmål.

Vid bokföringsmässig inkomstberäkning skall inkomst anses hava åtnju­

tits under det år, densamma enligt allmänt vedertagen sed bör i räkenska­

perna uppföras såsom inkomstpost, även om den ännu icke av den skatt­

skyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest kommit honom till­

handa, t. ex. i form av levererade varor, fullgjorda prestationer eller på

annat härmed jämförligt sätt. I fråga om utgiftsposterna skola motsva­

rande regler tillämpas. Vidkommande tiden för inkomst- och utgiftsposters

upptagande enligt bokföringsmässiga grunder skall tillämpas det förfarings­

sättet, att fordringar och skulder i driften uppföras såsom inkomst respektive

utgift under det år, då de uppkomma, oberoende av huruvida likvid erlagts

under nämnda år eller icke.

Deklarationsskyldigheten för jordbrukarna skall enligt de sakkunnigas

förslag och i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller för rö-

i elseidkare fullgöras så att de, vilka icke avslutat sina räkenskaper med

vinst- och förlustkonto i huvudbok, skola begagna ett deklarationsformu-

lär, som motsvarar nuvarande formulär nr 7 a, samt de, vilka haft ordnad

bokföring, som avslutats medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok, skola

använda ett deklarationsformulär, som i huvudsak är lika med nuvarande

formulär nr

8

a. De sakkunniga ha låtit upprätta förslag till sådana formu­

lär, benämnda nr 4 a och nr 4 b. I fråga om dessa formulär hänvisas till

betänkandet Bil. D och E.

Enligt formulär nr 4 a framkommer nettointäkten av jordbruksfastighet

sålunda, att från summan av kontanta bruttointäkter, intäkter i natura

samt beloppet av ingående varuskulder, utgående lager och utgående varu­

fordringar dragés summan av kontanta utgifter, driftkostnader i natura

eller i form av värdeminskningsavdrag samt beloppet av ingående lager,

ingående varufordringar och utgående varuskulder.

Formulär nr 4 b utgår från den bokförda nettovinsten enligt vinst- och

förlustkontot. Därtill läggas vissa poster, som böra öka nettovinsten men

icke bokförts så, att de ingå i denna, eller som vid beskattningen icke äro

avdragsgilla men bokförts så, att de minskat nettovinsten, eller som ansetts

böra särskilt kontrolleras (avskrivningar). Från den sålunda erhållna sum­

man avräknas sådana inkomster, som — ehuru de bokförts tillsammans

med jordbruksinkomsten — i beskattningshänseende äro hänförliga till an­

nan inkomst eller till icke skattepliktig inkomst, ävensom belopp, som mot­

svara vid beskattningen tillåtna avskrivningar.

De sakkunniga ha anfört exempel på huru en inkomstberäkning dels en­

ligt bokföringsmässiga grunder och dels enligt kontantprincipen skulle ver­

ka i olika fall. I detta avseende hänvisas till betänkandet s.

57

—

59

.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

45

Yttranden.

De sakkunnigas förslag att inkomst av jordbruksfastighet skall beräknas

enligt bokföringsmässiga grunder har, med några undantag, i huvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna ytt­

randena.

Länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristian­

stads, Hallands och Göteborgs och Bohus län, hushållningssällskapen i Upp­

sala och Hallands län samt Sveriges lantbruks förbund ha härvid framhål­

lit, att taxering enligt bokföringsmässiga grunder lämnade ett riktigare och

rättvisare uttryck för jordbrukets ekonomiska årsresultat och dess verkliga

skatteförmåga än taxering enligt kontantprincipen. Länsstyrelserna i Jön­

köpings och Kronobergs lån ha vidare betonat, att kontantprincipen visat sig

vara otillfredsställande även ur det allmännas synpunkt, enär betydande in­

komstbelopp, särskilt vid realisation av djurbeståndet, undginge beskattning.

Kammarrätten har uttalat, att det med hänsyn till jordbrukets fortskri­

dande rationalisering vore i hög grad önskvärt med mera likartade bestäm­

melser rörande inkomstberäkningen i förvärvskällorna rörelse och jord­

bruksfastighet.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Kronobergs län, hushåll­

ningssällskapen i Stockholms, Jönköpings och Jämtlands län samt Sveriges

lantbruks förbund ha framhållit, att antalet skattetvister torde komma att

minska, då de enligt kontantprincipen ofta föreliggande problemen att skil­

ja mellan exempelvis löpande försäljning och realisation samt mellan nyan­

skaffning och nyuppsättning komme att försvinna.

Länsstyrelsen i Blekinge län har yttrat, att man kunde räkna med en in­

tensifiering av jordbrukarnas intresse att föra ordnade räkenskaper, om

taxering skedde enligt bokföringsmässiga grunder. Detta torde i sin tur för­

delaktigt påverka jordbrukarnas ekonomi samtidigt som ett mera tillför­

litligt underlag för jordbruksstatistiken erhölles. En del oformligheter i

skattelagstiftningen, vilka nu syntes i viss utsträckning motverka ur drifts­

ekonomisk synpunkt rationella lösningar av särskilt jordbrukets byggnads­

frågor, torde undvikas. Statskontoret har framhållit, att om taxering enligt

bokföringsmässiga grunder infördes möjlighet skulle beredas att tillgodose

det aktuella behovet av ett mera tillförlitligt statistiskt underlag för bedöm­

ningen av jordbrukets lönsamhet.

Åtskilliga av de myndigheter och sammanslutningar, vilka i huvudsak

tillstyrkt de sakkunnigas förslag, ha emellertid betonat, att taxering enligt

bokföringsmässiga grunder jämväl komme att medföra vissa nackdelar.

Särskilt har därvid framhållits, att ett taxeringsförfarande enligt bokförings­

mässiga grunder såväl för de skattskyldiga som för beskattningsmyndig-

heterna komme att bliva mera komplicerat och arbetskrävande än det nuva­

rande taxeringsförfarandet. Sålunda har kammarrätten yttrat, att det vore

tvivel underkastat om de mindre jordbrukarna, vilka alltjämt huvudsakligen

46

vore självhushållare, vore mogna för en inkomstberäkning efter bokförings-

inässiga grunder. Hushållningssällskapet i Stockholms län har uttalat, att

den stora jordbrukande allmänheten skulle komma att mottaga förslaget

med olust, enär man saknade förmåga att inom överskådlig tid själv förstå

reglerna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit de ökade svårigheter för

det stora flertalet jordbrukare att upprätta riktiga deklarationer, som det

nya systemet skulle medföra. Svenska landskommunernas förbund har ut­

talat, att det bleve nödvändigt för jordbrukarna att i större utsträckning an­

lita sakkunnig hjälp för att upprätta deklarationer; det kunde befaras att

det skulle visa sig svårt att uppbringa dylik hjälp. Länsstyrelsen i Blekinge

lön har yttrat, att ökade krav måste ställas på jordbrukarnas anteckningar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att fara förelåge för att de

skattskyldigas bokföring — åtminstone vid de mindre jordbruken__ skulle

visa sig vara av sådan beskaffenhet, att den icke kunde tillerkännas vitsord

vid taxeringen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har vidare framhållit, att arbetet för taxe­

ringsnämnderna komme att bliva oerhört utökat, i följd varav en del större

taxeringsdistrikt antagligen måste uppdelas. En sådan uppdelning vore icke

önskvärd med hänsyn till svårigheterna att dels erhålla lämpliga ordförande,

dels ernå en jämn och likformig taxering. Länsstyrelsen i Malmöhus län

har betonat, att betydligt större krav måste ställas på taxeringsnämndsord-

forandena vid taxering enligt bokföringsmässiga grunder än vad som nu i

regel vore fallet. Länsstyrelsen i Östergötlands län, som givit uttryck åt lik­

nande synpunkter, har understrukit, att den lokalkännedom, som funnes

hos en taxeringsnämnd i jordbruksbygder, mindre kunde göra sig gällande

vid tillämpning av det nya systemet. Länsstyrelserna i Västmanlands och

Östergötlands lan ha yttrat, att taxeringsmyndigheternas kontrollmöjlig­

heter bleve försämrade; detta kunde i sin tur befaras medföra en försäm­

ring av skattemoralen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att det nya systemet, åt­

minstone till en början, kunde befaras medföra ganska avsevärda förskjut­

ningar i skatteunderlaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslaget, att samtliga jordbrukare skola taxeras efter bokföringsmässiga

grunder, har avstyrkts av länsstyrelserna i Norrbottens och Skaraborgs

laii samt Kalmar läns södra hushållningssällskap och Malmöhus läns hus­

hållningssällskap. Nämnda myndigheter och sammanslutningar ha ansett

att rätt men icke skyldighet att taxeras efter bokföringsmässiga grunder

borde forefinnas.

ö

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört:

D,et, av de sakkunniga framlagda förslaget avhjälper, teoretiskt sett de

mest framtradande bristerna i nuvarande system i fråga om inkomsttaxering

av jordbruk. Huruvida forslaget är praktiskt genomförbart torde för när-

varande icke kunna med bestämdhet avgöras, men länsstyrelsen hyser de

allvarligaste farhagor att sjalva övergången till de föreslagna nya prin­

47

ciperna kommer att för taxeringsnämnderna medföra kaos i taxeringsarbe-

tet, även om nämnderna få åtnjuta högsta möjliga anstånd med taxeringens

avslutande. Man måste nämligen beakta, att de skattskyldigas uppgifter i

mycket stor utsträckning måste kontrolleras och kompletteras, att tolk­

ningen av de nya bestämmelserna kommer att vålla taxeringsnämnderna

stort huvudbry samt att länsstyrelsen icke i behörig omfattning kan för råd

och upplysningar ställa taxeringskonsulenter eller andra tjänstemän till

taxeringsnämndernas förfogande.

Med hänsyn till det sagda måste länsstyrelsen starkt ifrågasatta, huru­

vida icke ett avhjälpande av de mest påtagliga bristerna i nuvarande in­

komsttaxeringen av jordbruksfastighet skulle kunna åstadkommas med

mindre genomgripande åtgärder än de föreslagna. För den stora massan av

mindre jordbrukare, och de utgöra ju 77 procent av hela antalet jordbrukare

i landet, torde nuvarande system för taxeringen verka förståeligt och icke

i behov av justeringar i andra väsentliga avseenden än beträffande dels

värdeminskningsavdrag å byggnader samt å maskiner och inventarier med

förhållandevis hög anskaffningskostnad t. ex. traktor, dels avdrag vid samt­

liga reparationer och förbättringar av byggnader, dels avdrag för värde­

minskning å skog, dels redovisning av förskott a kolning eller virkesleve-

rans, då utgifterna för arbetslöner m. m. falla å senare beskattningsår än

det, då förskottet uppburits.

Det förefaller länsstyrelsen icke omöjligt, att dessa problem kunna losas

med bibehållande av kontantprincipen vid inkomsttaxeringen av jordbruks­

fastighet och det föreliggande sakkunnigförslaget torde härvidlag vara i vissa

avseenden vägledande.

Kravet på genomförande av rätt för jordbrukare att deklarera efter bok-

föringsmässiga principer kan väl ändock icke tillbakavisas beträffande så­

dana jordbrukare, som önska deklarera efter bokföringsmässiga grunder

och hava förutsättningar att skaffa sig ordnad bokföring. Länsstyrelsen hy­

ser alltså den uppfattningen att taxering enligt bokföringsmässiga principer

icke bör föreskrivas för jordbrukarna, men att rätt härtill bör medgivas

dem, som upplägga bokföring i överensstämmelse med föreliggande förslag

till lag om jordbruksbokföring. För övriga jordbrukare bör, med bibehål­

lande av kontantprincipen, utarbetas bestämmelser, som avhjälpa de mest

betydelsefulla bristerna i nuvarande taxeringssystem.

Mot länsstyrelsens förslag kan visserligen göras den befogade anmärk­

ningen, att intäkter i samma förvärvskälla böra taxeras efter samma prin­

ciper, men länsstyrelsen anser, att det avgörande bör vara, att rättvisa vid

taxeringen beredes de skattskyldiga samt att principerna för taxeringen icke

äro så invecklade, att särskild sakkunskap erfordras för deklarationernas

rätta ifyllande. Denna sistnämnda risk föreligger onekligen, därest de sak­

kunnigas förslag genomföres.

Länsstyrelsen i Skarnborgs lön har framhållit, att gällande bestämmelser

rörande taxering för inkomst av rörelse — särskilt såvitt angingc överpi is­

avdrag, fri lagervärdering och skyldighet att förete anteckningar vore

otillfredsställande. Med hänsyn härtill borde de icke göras tillämpliga be­

träffande inkomst av jordbruksfastighet, förrän de underkastats översyn.

Länsstyrelsen funne det emellertid vara av vikt, att bestämmelser omedel­

bart utfärdades om huru det skulle förfaras, när skattskyldiga jordbrukare

ändrade sitt deklarationsförfarande och överginge från deklaration efter

kontantprincipen till deklaration enligt bokföringsmässiga grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

Departementschefen.

De sakkunniga ha framhållit, att kontantprincipen såsom grund för taxe­

ring av inkomst från jordbruksfastighet är behäftad med vissa brister,

vilka kunna medföra oförmånliga verkningar både för de skattskyldiga och

för det allmänna. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga ansett att för samt­

liga jordbrukare taxeringen icke vidare bör ske enligt kontantprincipen

utan liksom för rörelseidkare — efter bokföringsmässiga grunder. För

de medelstora och större jordbruken har dessutom föreslagits bokförings­

skyldighet, vilken, såsom i ett senare sammanhang framhålles, i viss mån

är av samma innebörd som bokföringsskyldigheten enligt 1929 års bokfö­

ringslag men i ett viktigt avseende skiljer sig från denna. Enligt vissa

författningar gälla för dem, som äro bokföringsskyldiga enligt 1929 års

lag, särskilda bestämmelser, innebärande att strängare krav i olika hän­

seenden ställas på dem. Dylika krav ha emellertid enligt de sakkunnigas

förslag icke ansetts böra ställas på de bokföringsskyldiga jordbrukarna.

Även om förslaget att samtliga jordbrukare skola taxeras efter bokfö­

ringsmässiga grunder tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet ytt­

randen, ha dock i ett stort antal av dessa framhållits de svårigheter, som

vid en dylik allmän övergång skulle uppkomma för både jordbrukarna

och taxeringsmyndigheterna. Det synes enligt min mening kunna befaras,

att i varje fall de mindre jordbrukarna skola ha mycket svårt att utan

hjälp av bokföringskunniga personer upprätta riktiga deklarationer med

räkenskapsmässig redovisning. Även om jordbrukarnas organisationer

komma att medverka för att lämna sådan hjälp, torde den likväl icke bliva

tillräcklig. Därest samtliga jordbrukare skulle på en gång övergå till bok-

föringsmässig redovisning, komme detta vidare att medföra en belastning

av taxeringsorganisationen, som denna icke skulle kunna bära utan en

högst avsevärd förstärkning av organisationen.

Det synes därför icke vara tillrådligt att föreskriva skyldighet för jord­

brukarna att deklarera efter bokföringsmässiga grunder. I stället torde in­

föras en uttrycklig rätt för jordbrukare att taxeras efter dylika grunder. Med

en dylik uppläggning kommer lagstiftningen icke att bliva av den räckvidd

de sakkunniga tänkt sig utan kan sägas innefatta allenast ett lagfästande

och en närmare reglering av den rätt att taxeras efter bokföringsmässiga

grunder, som för närvarande anses föreligga i praxis. De jordbrukare, som

vilja begagna sig av denna rätt, böra emellertid vara skyldiga att föra räken­

skaper i viss omfattning och på visst sätt. I likhet med de sakkunniga anser

jag, att skyldigheten att föra dylika räkenskaper — åtminstone än så länge

— icke bör vara av samma natur som bokföringsskyldigheten enligt 1929

års lag. Den nu föreslagna bokföringsskyldigheten bör närmast avse att ska­

pa ett underlag för taxeringsmyndigheternas kontroll av att de i deklara­

tionen lämnade uppgifterna överensstämde med de verkliga förhållandena;

sedd ur den skattskyldiges synpunkt utgör bokföringen framför allt ett me­

del att styrka att de i deklarationen lämnade uppgifterna äro riktiga. Till

frågan, huru denna bokföringsskyldighet bör vara ordnad, torde jag få åter­

komma i ett senare sammanhang. Då sålunda enligt vad nyss förordats

Kungl. Maj:ts proposition nr 191,

49

särskilda krav böra uppställas beträffande de anteckningar, vilka föras

av de jordbrukare, som vilja deklarera efter bokföringsmässiga grunder, kan

det förutsättas, att endast de jordbrukare övergå till en sådan redovisnings­

form, vilka äro i stånd att tillfredsställande tillämpa densamma. Härigenom

främjas även en successiv övergång till bokföringsmässiga grunder, vilken

torde vara nödvändig för att taxeringsorganisationen skall kunna anpassa

sig efter vad den nya metoden kräver.

Den sålunda förordade lösningen skulle alltså medföra, att vissa jord­

brukare komme att taxeras efter kontantprincipen, medan andra åter skulle

taxeras efter bokföringsmässiga grunder. De sakkunniga ha ansett vägande

erinringar kunna göras mot sådan ordning. I anledning härav torde jag

få framhålla, att redan nu tillämpas en dylik ordning, i det att vid sidan

av det stora flertalet jordbrukare, som deklarera efter kontantprincipen,

finnas ett mindre antal jordbrukare, vilka upprätta sina deklarationer efter

bokföringsmässiga grunder. Några olägenheter i tillämpningen av denna

ordning synes icke ha förmärkts. Visserligen kunna de olika metoderna vid

likartade faktiska förutsättningar i åtskilliga fall leda till skilda taxerings-

resultat. Härvid är stundom taxering enligt kontantprincipen och stundom

taxering efter bokföringsmässiga grunder fördelaktigare för den skatt-

skyldige. Även om tillämpning av bokföringsmässiga grunder giver en jäm­

nare taxering, torde dock — i varje fall vid de mindre jordbruken — skill­

naden i resultatet vid tillämpning av den ena eller andra metoden i regel

icke bliva så stor. Anser någon jordbrukare att kontantmetoden för honom

är särskilt olämplig, har han ju alltid möjlighet att underkasta sig den fö­

reslagna bokföringsskyldigheten och därigenom bliva taxerad efter bokfö­

ringsmässiga grunder.

Då enligt vad sålunda anförts kontantmetoden alltjämt kan beräknas

komma att tillämpas beträffande ett stort antal jordbrukare, bör det över­

vägas om — såsom länsstyrelsen i Norrbottens län förordat — några för­

bättringar kunna vidtagas i denna metod. I ett senare sammanhang föror­

dar jag vissa ändringar i gällande regler beträffande avdrag för värdeminsk­

ning av byggnad å jordbruksfastighet. I övrigt torde några förändringar i

kontantmetoden i syfte att åstadkomma en jämnare inkomstfördelning

svårligen kunna vidtagas. Den, som vill ernå en bättre inkomstfördelning

mellan olika år än kontantmetoden erbjuder, har dock möjlighet att över­

gå till bokföringsmässig redovisning.

Vad jag i det följande kommer att anföra har sålunda, där ej annat angi-

ves, avseende endast å de fall, där taxering sker efter bokföringsmässiga

grunder.

c. Varulager och värderingen därav.

De sakkunniga.

Vad som är att hänföra till varulager. De sakkunniga ha uttalat, att varu­

lager till skillnad från inventarier vore avsett för omsättning genom försälj­

ning eller konsumtion; inventarierna åter vore avsedda för stadigvarande

4 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

bruk i jordbruksdriften. Att avgöra vad som vore att hänföra till varulager

eller inventarier torde i regel icke erbjuda svårigheter. I vissa fall — berörda

i fortsättningen — kunde emellertid tveksamhet uppstå.

Till varulager räknades givetvis förråd av spannmål, frövaror och andra

produkter från jordbruksfastigheten och dess binäringar ävensom inköpta

förnödenheter, såsom utsäde, kraftfoder, konstgödsel och dylikt. Till varu­

lager vore också att hänföra förråd av vissa beståndsdelar av egendomen,

såsom sten, torv, grus, lera och dylikt, under förutsättning att de lösgjorts

från sitt sammanhang med jorden. Exempel härpå utgjorde grus, som upp­

lagts vid lastageplats, eller torv, som upptagits och upplagts. Beträffande

frågan huruvida ej blott skogsprodukter utan även växande skog skulle an­

ses såsom varulager hänvisades till vad som i ett senare sammanhang an­

fördes.

Vad anginge de s. k. fältinventarierna d. v. s. utsäde och gödsel, som an-

bragts i jorden för nästkommande skörd, samt växande gröda, kunde ifråga­

sättas, huruvida dessa tillgångar skulle anses såsom varulager. Enligt allmän

lag vore de att hänföra till fast egendom och skulle sålunda på grund av

bestämmelsen i 4 § tredje stycket kommunalskattelagen räknas till fastighet

i kommunalskattelagens mening. Det vore visserligen principiellt riktigast

att hänföra fältinventarier och växande gröda till varulager. Emellertid

måste i fall, då dessa tillgångar förvärvats i samband med jordbruksfastig­

heten, betydande svårigheter uppkomma att vid övergången till inkomst­

beräkning enligt bokföringsmässiga grunder fastställa ingångsvärde å ifrå­

gavarande tillgångar samt att senare vid överlåtelse av jordbruksfastighet

uppskatta deras värde. Med hänsyn härtill ansåge sig de sakkunniga icke

böra föreslå, att fältinventarier och växande gröda i förevarande fall hän­

fördes till varulager.

Därest åter ifrågavarande tillgångar förvärvats annorledes än i samband

med jordbruksfastigheten, exempelvis vid tillträde av arrende, uppkomme ej

några svårigheter vid övergången, i det att jordbrukaren antingen redan vid

ett tidigare års taxering verkställt eller också framdeles i samband med

arrendets upphörande komme att verkställa avdrag för vad han utbetalt för

fältinventarier och växande gröda. I nu avsedda fall behövde således något

ingångsvärde icke fastställas. Om vid tillträde av arrende särskild ersätt­

ning erlagts för fältinventarier och växande gröda, borde ersättningsbeloppet

behandlas såsom inköpta förnödenheter, d. v. s. likställas med varor, över­

låtaren av arrendet borde upptaga motsvarande belopp såsom inkomst av

försålda varor. I praktiken torde i allmänhet tillträde av arrende ske den

14 mars, varvid särskilt värde i regel ej åsattes ifrågavarande tillgångar i

arrendeavtalet. Anledningen härtill vore att värdet å fältinventarier och

växande gröda vid denna tidpunkt vore ringa samt att arrendatorn vore

skyldig att vid sitt frånträde av arrendet lämna fastigheten i samma skick,

som han mottagit den. I de fall, då i arrendeavtalet icke upptagits särskild

ersättning för ifrågavarande tillgångar, torde vid taxeringen för tillträdes­

året kunna bortses från fältinventarier och växande gröda. Ett riktigt re­

sultat uppnåddes ändock därigenom att, om arrendatorn vid frånträde av

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

,

51

arrendet lämnade egendomen i sådant skick, att han finge erlägga eller mot­

taga särskild ersättning härför, han vid taxeringen ägde avdraga, respektive

bleve beskattad för ersättningen i fråga.

Vad beträffade djurbeståndet å en jordbruksfastighet kunde detta sägas

utgöra på en gång inventarier och varulager. Det utmärkande för dessa till­

gångar vore nämligen att djuren å ena sidan utgjorde ett produktionsmedel

i jordbruksdriften och å andra sidan omsattes såsom varulager. Till över­

vägande del torde de tillgångar, varom nu vore fråga, få hänföras till varu­

lager. Med hänsyn härtill föresloge de sakkunniga att djurbeståndet i sin

helhet hänfördes till varulager.

Värdering av varulager. Enligt 41 § kommunalskattelagen gäller i fråga

om rörelse, att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, av­

sedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, endast om särskilda omstän­

digheter därtill föranleda skall frångås vid inkomstberäkningen. Vid tillämp­

ningen av detta stadgande, som avser skattskyldig, som haft ordnad bok­

föring, ha i praxis rörelseidkarna tillerkänts en långt gående rätt att vid

taxeringen verkställa nedskrivningar å lagrets värde; denna rätt till s. k.

fri lagervärdering begränsas endast av bokföringslagens bestämmelse om att

bokföringen skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder

och med iakttagande av god köpmannased.

Värderingen vid inkomsttaxeringen av produkter från jordbruksfastig­

heten och inköpta förnödenheter skall enligt de sakkunnigas förslag ske

enligt samma grunder, som gälla för rörelseidkare; härav följer att värde­

sättning av dessa tillgångar skall frångås endast om särskilda omständig­

heter därtill föranleda. De sakkunnigas förslag innebär sålunda, att jord­

brukarna tillerkännes en vidsträckt rätt till nedskrivning av dessa lager­

tillgångar.

De sakkunniga ha däremot icke ansett sig böra förorda fri värdering av

djurbeståndet. Såsom skäl härför ha de sakkunniga anfört:

Det kapital, som investerats i varulagret i ett jordbruk, främst djurbestån­

det, torde i regel vara betydligt större än motsvarande kapitalinvestering i en

ur inkomstsynpunkt jämförbar rörelse. En skillnad mellan varor i jordbruk

och i rörelse består också däri att djurbeståndet ofta omsättes långsam­

mare än varor i rörelse. Fri lagervärdering skulle därför innebära en rela­

tivt sett större förmån för jordbrukarna än för andra företagare. Det torde

även kunna ifrågasättas, huruvida jordbrukarna i allmänhet — åtminstone

under de första åren efter ikraftträdandet av den nya ordningen för inkomst­

beräkningen — skulle förstå att rätt tillvarataga denna förmån. Såluda kan

förutses att i synnerhet det fallet kan komma att inträffa att jordbrukarna

genom nedskrivning vid inkomsttaxeringen av djurbeståndet tillskapar en

dold reserv i varulagret, som vid slutrealisation måste framtagas till beskatt­

ning i sin helhet. Då sålunda ett belopp, motsvarande den dolda reserven, på

en gång kommer att beskattas såsom inkomst, lär en sådan beskattning icke

sällan komma att bliva betungande. Sådana fall av realisation, som här åsyf­

tas, torde vara vanliga i jordbruket. Vidare må erinras om det mycket bety­

dande antal skattskyldiga, varom här är fråga, samt om de konsekvenser

med avseende å skatteunderlaget under de närmaste åren efter övergången

som skulle kunna bliva följden av ett medgivande av fri lagervärdering be­

52

träffande djurbeståndet. Det lärer nämligen kunna förväntas, att jordbru­

karna i stor utsträckning, särskilt med hänsyn till nu rådande skatteför-

hållanden, komma att begagna sig av den möjlighet att uppskjuta beskatt­

ningen som fri lagervärdering bereder. Detta skulle tillika medföra, att vinst­

resultaten komma att förryckas.

De sakkunniga ha uttalat, att det icke vore tillrådligt att värdesättningen

av djurbeståndet skedde enligt de priser, som gällde vid beskattningsårets

utgång. Dessa priser fluktuerade ofta i ej ringa grad och då värdet av lagret

direkt påverkade nettoinkomsten av jordbruket, skulle denna inkomst så­

lunda komma att variera utan att jordbrukaren haft en mot prisfluktuatio­

nen svarande verklig ökning eller minskning i inkomsten. En sådan anord­

ning skulle icke befordra den jämnhet i taxeringen av inkomst av jord­

bruk, som man bland annat ville vinna med bokföringsmässig inkomstbe­

räkning. Reglerna för värdesättning av djurbeståndet syntes därför böra ut­

formas på sådant sätt, att en genom fluktuationer i marknadspriserna upp­

kommen tillfällig värdeförändring i djurbeståndet icke komme att påverka

vinstresultatet för ett visst beskattningsår.

De sakkunniga ha därför funnit det erforderligt, att till ledning för varje

års taxering särskilda föreskrifter meddelas angående värderingen av djur­

beståndet vid utgången av det beskattningsår, som taxeringen avser. Här­

om ha de sakkunniga anfört:

Dessa föreskrifter synas böra utfärdas av Kungl. Maj :t eller — om ett

centralt organ för beskattningen tillskapas — eventuellt av detta. Princi­

pen synes därvid böra vara den, att för olika slag av djur med nedan an­

givna undantag och för skilda åldersgrupper angivas vissa minimivärden,

under vilka tillgångarna ej må vid inkomsttaxeringen upptagas, såvida icke

enligt beskattningsnämnds beprövande särskilda förhållanden till annat för­

anleda. Minimivärdena synas böra bestämmas till belopp något understigande

de priser, vilka djuren må anses betinga under normala förhållanden. Vid

avvägningen av minimivärdena måste hänsyn tagas till de värden, som en­

ligt nedan skola fastställas å djurbeståndet vid övergångsårets ingång, även­

som till att en viss marginal kommer att finnas mellan minimivärdena

och dagspriserna. Om emellertid på grund av utomordentliga förhållanden

de allmänna marknadspriserna skulle komma att nedgå under dessa minimi­

värden, torde dock i överensstämmelse med värderingsbestämmelserna i de

sakkunnigas förslag angående bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare

minimivärdena bestämmas till belopp ej överstigande marknadspriserna vid

beskattningsårets utgång. Som ovan nämnts kunna minimivärdena från­

gås, därest särskilda förhållanden därtill föranleda. Som exempel härpå

vilja de sakkunniga nämna sådana fall då djur, som sedan inköpet icke ökat

i värde genom tillväxt, förvärvats till pris understigande minimivärdena eller

då, enligt företedd utredning, djurens värde i genomsnitt för hela djurbe­

ståndet nedgått under minimivärdena på grund av kreaturssjukdom eller

av annan liknande orsak. För tillämpning i sist avsedda fall av undantags­

bestämmelsen från huvudregeln om fasta minimivärden är det sålunda icke

till fyllest att jordbrukaren företer utredning angående värdet å ett eller

annat djur; utredning måste förebringas om att djurbesättningen i sin hel­

het har ett lägre värde på grund av förenämnda orsaker än det värde,

som skulle framkomma, om minimivärdena tillämpades. Såsom ett ytter­

ligare exempel å sådana särskilda förhållanden, som kunna föranleda avvi­

kelse från de fastställda minimivärdena, kan nämnas det fall, att skattskyl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

53

dig redan före övergången till taxering enligt de sakkunnigas förslag till-

lämpat bokföringsmässig inkomstberäkning beträffande djurbeståndet och

därvid upptagit djuren till lägre värden än de minimivärden, som kunna

komma att fastställas. Under lämplig övergångstid, förslagsvis högst fem år,

synes under sådana omständigheter djuren böra få upptagas under minimi-

värdena.

För mera värdefulla avelsdjur, såsom hingstar och tjurar, torde schablon­

värden icke kunna fastställas, då marknadspriserna å dessa variera i hög

grad. Det synes därför beträffande sådana djur böra angivas, att de skola

uppskattas till värde, som kan anses vara skäligt. Vid uppskattning av detta

värde torde relationen mellan dagspriserna och de fastställda minimivär-

dena kunna tagas till utgångspunkt. Om således minimivärdena motsvara

exempelvis 60 % av marknadspriserna, torde vid taxeringen värdena å

avelsdjuren kunna bestämmas efter samma procenttal av avelsdjurens värde.

Nedskrivning bör under brukstiden medgivas i den omfattning att värdet å

avelsdjuren vid utrangering kommer att motsvara slaktvärdet.

Jordbrukare, vilkas räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, få

tillämpa de värden, som angivits i de närmast före räkenskapsårets utgång

meddelade föreskrifterna.

Den praktiska betydelsen av ovan angivna värderingsprinciper är den att

en jordbrukare får nedskriva den häst, som han under beskattningsåret

inköpt för t. ex.

1

000

kr., till det för året gällande minimivärdet, exempel­

vis 800 kr. Den, som köpt ett djur till pris understigande minimivärdet, får,

såsom nämnts, å andra sidan vid inkomsttaxeringen upptaga inköpspriset

såsom utgående värde å djuret under förutsättning att detsamma icke genom

tillväxt ökat i värde under beskattningsåret, så att djuret skall hänföras till

annan åldersgrupp.

Ingående varulager under övergångsåret. De sakkunniga ha uttalat, att

principerna för bokföringsmässig inkomstberäkning bland annat innebure,

att utgående lager skulle betraktas såsom inkomstpost och ingående lager

såsom utgiftspost. Beträffande lagerbehållningen vid övergångsårets ingång,

till den del densamma utgjordes av produkter från jordbruksfastigheten,

vore emellertid att märka, att kostnaderna för att frambringa dessa pro­

dukter i regel fått avdragas vid ett tidigare års taxering, ehuru värdet å

produkterna vid beskattningsårets utgång ej upptagits såsom inkomst. Om

i deklarationen för övergångsåret avdrag finge ske för värdet å den ingåen­

de lagerbehållningen av fastighetens produkter skulle ett belopp motsva­

rande detta värde komma att helt undantagas från beskattning. Ur prin­

cipiell synpunkt syntes därför avdrag för ingående lagerbehållning av pro­

dukter icke kunna medgivas. Den vid övergångsårets utgång befintliga be­

hållningen i lagcrtillgångar av ifrågavarande slag skulle emellertid, såsom

nyss nämnts, upptagas såsom en inkomstpost; i följd härav komme under

övergångsåret att såsom inkomst redovisas värdet av två beskattningsårs

utgående lagerbebållningar, nämligen övergångsårets och det närmast före­

gående beskattningsårets.

Vad nyss sagts om produkter från jordbruksfastigheten gällde även be­

träffande inköpta förnödenheter, som inginge i lagerbehållningen vid över­

gångsårets ingång. Anskaffningskostnaden för dessa förnödenheter hade en­

ligt nu gällande beskattningsregler fått avräknas som utgift till den del

54

kostnaden erlagts under beskattningsåret, men lagerbehållningen hade icke

påverkat inkomstberäkningen.

Såsom i ett senare sammanhang berördes finge två års varuskulder av­

dragas såsom omkostnad för övergångsåret, under det att två års varuford­

ringar komme att beskattas för samma år. En för hög beskattning för över­

gångsåret uppkomme, i den mån värdet å lagerbehållningen vid övergången

överstege skillnaden mellan varuskulderna och varufordringarna vid sam­

ma tidpunkt.

De sakkunniga ha övervägt att neutralisera nyssnämnda olägenhet genom

att medgiva jordbrukarna rätt att i deklarationerna för övergångsåret göra

avdrag för den ingående lagerbchållningen i dess helhet eller till viss del

men ha icke ansett sig böra förorda en dylik utväg. Såsom skäl härför ha

de sakkunniga anfört:

Härigenom skulle emellertid jordbrukarna komma att beviljas en bety­

dande skattelättnad, som de själva dessutom i viss omfattning skulle kunna

reglera till sin förmån, nämligen i den mån de hade tillfälle att före över­

gångsårets ingång öka behållningen av ifrågavarande lagertillgångar. I varje

fall bör från värdet å lagerbehållningen vid övergångsårets ingång avdrag

ske för varuskulder minskade med varufordringar vid samma tidpunkt.

Härtill kommer att det taxeringstekniska förfarandet vid övergången skulle

komma att ytterligare kompliceras, enär det i så fall skulle bliva nödvän­

digt att fastställa det ingående lagrets värde vid övergången, vilket är för­

enat med stora praktiska svårigheter. De sakkunniga anse sig därför icke

kunna förorda en sådan lösning av frågan, att det ingående lagrets värde

helt eller delvis får avdragas vid inkomsttaxeringen för övergångsåret.

De sakkunniga ha ansett, att en för hög beskattning i samband med över­

gången kunde undvikas endast genom att anlita de möjligheter, som den

fria lagervärderingen erbjöde. Härom ha de sakkunniga anfört:

Enligt de sakkunnigas förslag skall, såsom ovan nämnts, den av jord­

brukarna gjorda värderingen av det utgående lagret frångås endast om sär­

skilda omständigheter giva anledning därtill, vilket torde medföra en täm­

ligen vidsträckt befogenhet med avseende å lagrets värdering. Jordbrukar­

na kunna sålunda genom att i deklarationen för övergångsåret företaga en

låg värdering av den utgående lagerbehållningen tillskapa en dold reserv i

varulagret och därigenom motverka olägenheten av att värdet av utgående

lagerbehållningarna, belöpande på två beskattningsår, i sin helhet upptages

såsom inkomst under övergångsåret. Jordbrukarna hava vidare möjlighet

att till beskattning framtaga den dolda reserven under ett flertal beskatt­

ningsår under vilket varulagret realiseras. De dolda reserverna komma då

att upptagas till beskattning. Har för övergångsåret och de närmast följan­

de beskattningsåren den utgående lagerbehållningen åsatts lägre värde, än

som eljest kunnat godkännas, och har detta skett i syfte att undvika en på

grund av övergången föranledd högre nettointäkt, anse de sakkunniga att

detta värde bör kunna godtagas av beskattningsmyndigheterna. Lagret bör

dock icke få upptagas till negativt värde. Denna utökade rätt till nedskriv­

ning i samband med övergången bör emellertid blott få tillämpas tills vida­

re och ej få avse under beskattningsåret uppkommen lagerökning, för vilken

de för rörelse gällande reglerna skola tillämpas. Det må i detta sammanhang

erinras om att enligt nu gällande regler för jordbrukets inkomstberäkning

hänsyn ej tages till in- och utgående lagerbehållning, vilket förhållande i

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

55

enlighet med principerna för bokföringsmässig inkomstberäkning kan sägas

innebära att lagret vid varje beskattningsårs utgång ansetts vara helt avskri­

vet. Någon ytterligare nedskrivning av lagret kan därför framdeles ske en­

dast i den mån lagerbehållningen ökas.

,

Med tillämpning av ovan angivna regler för lagervärderingen behover den

tidigare omnämnda olägenheten i beskattningshänseende för jordbrukarna,

att avdrag ej får ske för ingående varulager för övergångsåret, medtora en

ökning av nettointäkten för året endast under förutsättning att lagerminsk­

ningen under övergångsåret uppgår till högre belopp än skillnaden mellan

varuskulderna och varufordringarna vid övergångsårets ingång. De tall, da

ökning av nettointäkten uppkommer, torde med hänsyn härtill i praktiken

bliva relativt sällsynta och i regel endast behöva föreligga beträffande sä-

dana jordbrukare, som sakna eller hava obetydliga varuskulder. Föreligger

emellertid ett sådant fall, upptages till inkomstbeskattning endast ett be­

lopp motsvarande skillnaden mellan lagerminskningen och skuldbeloppet,

i den mån detta överstiger varufordringarna vid övergången. Detta medför

dock ingen skärpning i förhållande till nuvarande regler, i det att dessa be­

lopp skulle upptagas till beskattning även med tillämpning av kontantprin-

cipen. Till belysande av det sagda må anföras följande exempel.

1) Vid övergångsårets ingång har varulagret ett värde av 2 000 kronor och

uppgå varuskulderna till 800 kronor. Vid övergångsårets utgång utgör varu­

lagrets värde 1 500 kronor samt uppgå varuskulderna till 1 000 kronor. En­

ligt föreslagna bestämmelser får avdrag ej ske för ingående varulagret, 2 000

kronor. Då detta lager i allmänhet torde försäljas eller förbrukas under over-

öångsåret, kommer nämligen värdet därå att ingå i bruttointäkterna fÖi aret

och således öka nettointäkten, ehuru inkomsten uppkommit under tidigare

år. Då utgående varulagret skall upptagas såsom inkomstpost och följaktli­

gen övergångsårets hela skörd upptages såsom inkomst, kommer på grund

härav nettointäkten för övergångsåret att bliva 2 000 kronor högre än eljest.

Ä andra sidan skola ingående varuskulder, 800 kr., ej tilläggas, ehuru skul­

derna komma att endera likvideras under övergångsåret eller upptagas så­

som utgående varuskulder för detta år, i följd varav sålunda nettointäkten

för övergångsåret nedsättes i detta fall med 800 kronor. Tages hänsyn till

både varulager och varuskulder, uppkommer i det anförda exemplet en ök­

ning i nettointäkten å 1 200 kronor (2 000 — 800). Denna olägenhet kan

motverkas därigenom att utgående lagret upptages, icke till 1 500 kronor,

utan till exempelvis 300 kronor, varigenom ökningen å 1 200 kronor helt

bortfaller.

,

2) Vid övergångsårets ingång utgör värdet a varulagret 800 kronor oen

varuskulderna uppgå till 2 000 kronor. Vid nämnda års utgång utgör värdet

å varulagret 1 500 'kronor och varuskulderna uppgå till 1 000 kronor. I ett

dylikt fall kommer nettointäkten att å ena sidan ökas med 800 kronor, men

å andra sidan minskas med 2 000 kronor; en minskning av nettointäkten a

1 200 kronor uppkommer sålunda vid tillämpning av de av de sakkunniga

föreslagna övergångsbestämmelserna.

3) Vid övergångsårets ingång är värdet å varulagret 2 000 kronor och

varuskulderna uppgå till 200 kronor. Vid övergångsårets utgång utgör vär­

det å varulagret 1 500 kronor och varuskulderna uppgå till 100 kronor. Net­

tointäkten kommer i detta fall, å ena sidan att ökas med 2 000 kronor och

å andra sidan att minskas med 200 kronor; ökningen av nettointäkten blir

sålunda 1 800 kronor. För att motverka detta kan nedskrivning ske av ut­

gående lagret. Nedskrivning av lagret kan här ske med högst 1 500 kronor

värdet å utgående lagret) och nettointäkten blir sålunda minst 300 kro­

nor högre, än den eljest skulle hava blivit. Sistnämnda belopp motsvarar

skillnaden mellan å ena sidan lagerminskningen, som utgör 500 kronor

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

56

(2 000

1 500), och å andra sidan de ingående varuskulderna, vilka uppgå

till 200 kronor. Det ma framhållas att vid tillämpning av kontantprincipen

nettointäkten jämväl skulle hava blivit 300 kronor högre, än om inkomstbe­

räkningen enligt bokföringsmässig grund i allmänhet tillämpats.

Vad angår djurbeståndets värde vid övergångsårets ingång, bör enligt de

sakkunnigas mening såsom ingående lager få avdragas det belopp, som er­

lagts för nyuppsättning av djur; detta belopp har nämligen icke tidigare

fått avdragas. Det värde, som uppkommit genom egen uppfödning av djur,

utgör däremot en verklig inkomst av driften och borde därför rätteligen be­

skattas; da beskattning tidigare icke skett borde således avdrag för nämnda

värde såsom ingående lager icke medgivas.

Den, som kan visa den verkliga nyuppsättningskostnaden, borde sålunda

få såsom ingående lager avdraga detta belopp. Då nämnda kostnad emeller­

tid sällan torde kunna visas, ha de sakkunniga ansett att det värde, som

kan anses motsvara nyuppsättningskostnaden, bör bestämmas schablon­

mässigt. Då skillnad svårligen kan göras mellan nyuppsättning och egen

uppfödning, bör vid ingångsvärdets bestämmande hänsyn tagas till hela

djurbeståndet. Härav följer visserligen, att en jordbrukare undgår beskatt-

ning av värdet av den egna uppfödningen, men då den ifrågavarande an­

ordningen enligt de sakkunnigas mening i stort sett torde giva ett rättvist

resultat jordbrukarna emellan och då den är enkel att tillämpa, ha de sak­

kunniga ansett sig böra förorda densamma. Värderingen av hela djurbestån­

det skall enligt förslaget ske med ledning av de priser, som voro gällande

omedelbart före rådande krigskonjunktur, dock med skälig hänsyn tagen

till den del av penningvärdeförsämringen, som kan tänkas bliva bestående.

Till ledning för taxeringen för övergångsåret böra utfärdas föreskrifter —

liknande dem som föreslagits skola utfärdas för senare års taxeringar —

angående värderingen av det ingående djurbeståndet. Beträffande mera

värdefulla avelsdjur torde jordbrukaren få förebringa utredning till ledning

för ingångsvärdenas fastställande; vid värderingen bör samma princip kunna

komma till användning, som tidigare föreslagits skola gälla i fråga om de

årliga värdenas bestämmande.

De sakkunniga ha anfört, att en värdering enligt de föreslagna linjerna

så tillvida vore fördelaktig för jordbrukarna som ingångsvärdena för över­

gångsåret i de flesta fall torde komma att överstiga de belopp, vilka ur­

sprungligen erlagts vid nyuppsättningen. Å andra sidan kunde mot den

förordade värderingen göras den invändningen, att en jordbrukare, som

verkställt större delen av sin nyuppsättning under nu rådande förhållanden,

skulle kunna komma i en oförmånlig ställning. Emellertid torde kunna

förutsättas, att jordbrukare, som påbörjat jordbruksdrift under kriget, borde

kunna visa den verkliga kostnaden för nyuppsättning.

Slutligen ha de sakkunniga framhållit, att det kunde tänkas inträffa att

åtgärd vidtagits i syfte att tillskapa ett för högt anskaffningsvärde å djur­

beståndet. För att komma till rätta med dylika fall föresloge de sakkunniga

en allmän jämkningsregel av liknande innebörd som den, vilken i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

57

anskaffningsvärdet å inventarier i rörelse innehölles i anvisningarna till

29 § punkt 3 b. fjärde stycket kommunalskattelagen. Skulle det sålunda i

något fall befinnas, att en jordbrukare eller någon, som stode honom nära,

vidtagit åtgärd för att jordbrukaren skulle kunna tillgodoräkna sig ett högre

ingångsvärde eller en högre anskaffningskostnad än som syntes rimligt och

kunde det antagas att detta skett för att åt någon av dem bereda obehörig

förmån i beskattningsavseende, skulle jämkning i skälig mån ske.

Yttranden.

Frågan huruvida fältinventarier och växande gröda

skola hänföras till varulager har berörts i ett par yttranden.

Sveriges lantbruks förbund har ifrågasatt, huruvida icke växande gröda

borde särskilt beaktas vid försäljning av en fastighet i det fall, att i köpe­

avtalet viss del av köpelikviden hänförts till den växande grödan. Säljaren

skulle härvid upptaga denna del såsom inkomst, under det att köparen

skulle upptaga samma del såsom utgift.

Stockholms, Blekinge och Hallands läns hushållningssällskap ha ansett

det önskvärt, att de skattskyldiga lämnades frihet att själva bestämma den

taxeringsmässiga behandlingen av den växande grödan.

Stiftsnåmnden i Lund och Svenska lantarbetsgivar ef öreningen ha yttrat,

att fältinventarier och växande gröda borde hänföras till varulager. Lant­

arbetsgivar ef öreningen har härvid framhållit, att dessa tillgångar represen­

terade betydande belopp i förhållande till varulagret i övrigt. Stiftsnämnden

har ansett, att de sakkunniga överdrivit svårigheterna att i praktiken ge­

nomföra erforderlig värdering av denna lagerbehållning.

Kristianstads låns hushållningssällskap har uttalat, att alla jordbrukare

vid bokslutet borde ha rätt till fri värdering av nedlagda kostnader för grö­

dans frambringande.

Förslaget rörande värdering av varulager (utom djurbe­

ståndet) har, med några undantag, i stort sett tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i samtliga yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att den möjlighet till utjäm­

ning av olika års inkomster, som enligt förslaget erhölles, skulle — ehuru

betydelsefull — likväl icke vara så stor, som man måhända trott. Lagringen

av spannmål och ett flertal andra jordbruks- och skogsprodukter hade nu­

mera väsentligen övertagits av jordbrukets och skogsbrukets ekonomiska

företag och skedde i betydligt mindre utsträckning än tidigare hos jord­

brukarna själva.

Svenska lantarbetsgivar ef öreningen har uttalat, att jordbrukets driftsre­

sultat, bl. a. beroende på väderlekens växlingar, varierade mera än som vore

fallet inom flertalet andra näringsgrenar. Jordbruket vore med hänsyn här­

till i behov av särskilt stor frihet vid lagervärderingen.

Länsstgrelsen i Västmanlands län har ansett det önskvärt, att bestäm­

melserna så utformades, att därav något så när klart framginge, var gränsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

.58

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

låge mellan tillåten och otillåten lagernedskrivning. Taxeringsmyndigheterna

hade eljest icke möjlighet att med utsikt till framgång ingripa mot för stora

nedskrivningar i jordbruksnäringen. Taxeringskontrollen skulle icke ovä­

sentligt underlättas om de skattskyldiga ålades att i deklarationen lämna

närmare uppgifter om principerna för lagervärderingen. Länsstyrelsen i

Blekinge län har anfört liknande synpunkter.

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Östergötlands län ha uttalat

vissa betänkligheter i anledning av förslaget, överståthållarämbetet har där­

vid ifrågasatt, huruvida icke reglerna för den fria lagervärderingen över

huvud taget borde bliva föremål för en översyn i begränsande syfte. Läns­

styrelsen i Östergötlands län har framhållit, att den vidsträckta rätt till fri

värdering, som de sakkunniga föreslagit, vore ägnad att i betänklig grad

förrycka den jämnhet i taxeringen man önskade uppnå.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län ha föreslagit begräns­

ningar i rätten till fri lagervärdering. Länsstyrelsen i Jämtlands lån har så­

lunda yttrat, att det icke vore att förvänta att de skattskyldiga skulle mera

regelmässigt på ett företagsekonomiskt förutseende sätt förstå att använda

sig av den fria lagervärderingen. Länsstyrelsen föresloge därför, att lager

av produkter skulle upptagas till anskaffningskostnad eller dagspris, vilket

som vore lägst. En fri lagervärdering syntes så mycket mindre lämplig, som

en begränsning av företagens lagervärdering numera ansåges böra ifråga-

komma. Länsstyrelsen i Norrbottens län har förordat, att inneliggande lager

skulle upptagas lägst till 50 procent av saluvärdet vid beskattningsårets

utgång.

Förslaget rörande värdering av djurbeståndet har i huvud­

sak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att om fri värdering tillätes

man kunde befara en icke önskvärd förskjutning av skattebördan till nack­

del för sådana skattskyldiga, som ej vore företagare. Länsstyrelsen i Upp­

sala län har funnit de av de sakkunniga föreslagna reglerna beträffande

djurvärderingen vara väl motiverade med hänsyn till de konsekvenser med

avseende å skatteunderlaget under de närmaste åren efter övergången, som

en fri värdering kunde medföra.

Uppsala läns hushållningssällskap har framhållit, att en fri värdering av

djurbeståndet icke skulle vara enbart till fördel för jordbrukarna. Många

jordbrukare kunde förutses komma att genom nedskrivning av varulagret

skapa en dold reserv, vilken vid slutrealisation måste framtagas till be­

skattning på en gång och ur skattesynpunkt verka betungande. I

I åtskilliga yttranden ha framförts erinringar mot förslaget.

Överståthållarämbetet har anfört:

Härutöver vill överståthållarämbetet dock uttala betänkligheter mot den

föreslagna bestämmelsen om att djurbeståndet i jordbruksfastighet skall,

därest icke särskilda förhållanden till annat föranleda, upptagas till lägst de

i särskild ordning fastställda minimivärdena. Erfarenheten torde utvisa, att

59

dylika minimivärden hava en utpräglad tendens att även bliva maximivär­

den. Skall den angivna metoden ändock komma till användning — och må­

hända är icke görligt att undgå detta — synes erforderligt, att föreskrifterna

rörande värdering av djurbestånd göras synnerligen detaljerade. Vid värde­

ringen bör sålunda skiljas mellan olika grupper, ej blott med hänsyn till

olika slag av djur och dessas ålder, utan även mellan t. ex. olika raser av

samma djurart; vidare måste hänsyn tagas till om djurbeståndet är reak-

tionsfritt och kastningsfritt eller icke. Än vidare synas värderingsbestäm-

melserna icke böra göras enhetliga inom hela landet, utan i vart fall sär­

skilda bestämmelser meddelas för varje län. De stora olikheter, vilka i

skilda hänseenden råda mellan skilda delar av landet, torde tillfyllest mo­

tivera en sådan åtgärd.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar och Västerbottens län samt Taxe-

ringsnämndsordförandenas riksförbund ha likaledes ansett, att minimivär-

dena borde fastställas länsvis; uppgiften kunde lämpligen anförtros åt läns-

prövningsnämnderna.

Länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län ha betonat, att centralt fast­

ställda minimivärden koinrne att leda till ojämnheter vid taxeringen. En

jordbrukare som hade förstklassig kreatursbesättning kunde hålla en bety­

dande dold reserv, under det att ägaren till en undermålig djurbesättning

kunde komma att beskattas för en fiktiv inkomst.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har yttrat, att direktiv borde utfärdas

angående minimivärdenas relation till marknadspriserna. Man borde härvid

taga fasta på de sakkunnigas uttalande, att minimivärdena borde bestäm­

mas till belopp icke väsentligt understigande de priser, vilka djuren finge

anses betinga under normala förhållanden. Länsstyrelsen i Kristianstads län

har förordat, att kompletterande föreskrifter meddelades angående minimi­

värdenas beräkning; värderingen kunde härvid anknytas till visst index,

till viss procent av djurens saluvärden eller till annat förhållande.

Västmanlands läns hushållningssällskap har framhållit önskvärdheten av

att minimivärden fastställdes i samråd och samförstånd med jordbrukets re­

presentanter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har hållit före, att djurbeståndet borde

upptagas till anskaffningskostnad eller dagspris, vilket som vore lägst, dock

ej till lägre belopp än de i särskild ordning fastställda minimivärdena, såvitt

dessa understege anskaffningskostnaden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som icke ansett sig böra frångå förslaget

i förevarande del, har dock framhållit, att en fri värdering av djurbeståndet

skulle innebära en avsevärd förenkling av deklarationsförfarandet och en

betydande lättnad i beskattningsmyndigheternas, främst taxeringsnämnder­

nas, arbetsbörda.

Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat, att frågan om djurbeståndets

värdering — sedan erfarenhet rörande de nya taxeringsgrunderna vunnits

—- lämpligen borde upptagas till förnyad prövning i samband med en even­

tuell omprövning beträffande värderingen av varulager i rörelse.

Knngl. Maj.ts proposition nr 191

.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 191,

Vissa myndigheter och sammanslutningar ha förordat fri värdering

av djurbeståndet.

Sveriges lantbrnksförbund, som påyrkat fri värdering av djurbeståndet,

har yttrat, att om detta yrkande icke kunde medgivas minimivärdena borde

fixeras relativt lågt i förhållande till marknadsvärdena, högst 60 procent

av dessa värden. Helt fri värdering borde alltid medgivas, om synnerliga

skäl därtill förelåge. Det vore av vikt, att garantier skapades för att en

fortgående penningvärdeförsämring icke medförde, att en fiktiv värdesteg­

ring av djurbeståndet bleve beskattad förrän i samband med realisation.

Förbundet har som ytterligare skäl för sitt yrkande om friare värdering

av djurbeståndet anfört:

De av de sakkunniga anförda skälen mot fri värdering å djurbeståndet

äro visserligen tungt vägande, men det torde vara nödvändigt för jordbru­

ket och skogsbruket att erhålla ytterligare vinstregleringsmöjlighet för att

man skulle kunna ernå det resultat, som ju varit avsett, nämligen att åstad­

komma en jämnare fördelning av skattebördan än som hittills varit fallet.

Förbundet vill påpeka nödvändigheten av att den fria värderingen erhålles

som motvikt mot bl. a. att fri värdering på den växande skogen icke förefin­

nes. Fri värdering i varulagret i övrigt medgiver i vissa fall icke i tillräcklig

omfattning sådan utjämningsmöjlighet. Det torde också vara nödvändigt, att

utjämningsmöjligheterna ökas i det fall, då stora uttag av skog skett eller då

jordbrukaren realiserat med skattekonsekvenser viss del av djurbeståndet

eller försålt sina övriga varulager eller underlåtit vissa inköp av förnöden­

heter eller minskat sina kostnader för vissa arbeten, som kunnat förskjutas

till ett annat år, allt detta för att finansiera en kostnad, som enligt andra

skatteregler skall fördelas över ett flertal år.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att jordbrukarna i likhet med andra före­

tagare borde tillerkännas rätt att själva värdera utgående lagerbehållning

av djur med den inskränkning, som kunde föranledas av bokföringslagens

bestämmelser om god köpmannased. De årliga inkomsterna kunde förete

betydande växlingar beroende på sådana yttre förhållanden, varöver företa­

garna icke rådde. Det vore därför för innehavare av jordbruk särskilt ange­

läget att vid behov i viss utsträckning kunna uppskjuta beskattningen av

vinst från ett år till ett annat. Husdjur kunde jämväl förekomma i företag

som icke kunde betecknas såsom jordbruk; det syntes angeläget att samma

bestämmelser i fråga om taxering tillämpades vid alla företag oberoende av

deras inriktning. Det vore icke möjligt att åstadkomma en rättvis värdering

av den utgående lagerbehållningen genom att fastställa vissa minimivär-

den, vilka vore avvägda med hänsyn tagen allenast till djurens kön, ras

och ålder.

Stockholms, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Västmanlands,

Jämtlands och Västernorrlands läns hushållningssällskap samt Kalmar läns

södra hushållningssällskap ävensom Svenska lantarbetsgivareföreningen ha

lramhållit, att en fri, eller åtminstone friare, värdering av djurbeståndet

vore önskvärd. Härvid har särskilt betonats, att med hänsyn till jordbru­

kets och skogsbrukets starkt varierande driftsresultat större underlag för

skatteutjämning erfordrades än enbart varulagret i övrigt, vilket under en stor

61

del av året vore av ringa omfattning. Stockholms läns hushållningssällskap

har framhållit, att de sakkunnigas förslag tvingade jordbrukarna att över­

gå till ett räkenskapsår, som ginge till ända vid den tidpunkt, då lagret

vore störst, således på hösten eller troligast vid kalenderårets slut. Detta

komme att menligt inverka på jordbrukarnas möjligheter att till rimliga

kostnader få hjälp med sin bokföring och självdeklaration. Västernorrlands

läns hushållningssällskap, som anfört liknande synpunkter, har härutöver

understrukit att, om inventeringen skulle ske då lagret vore störst, en un­

gefärlig uppskattning av mängder och värden bleve nödvändig, vilket för­

ringade jordbruksbokföringens värde med avseende å såväl jordbrukssta­

tistiken som den egna jordbruksdriften. Svenska lantarbetsgivaref öreningen

har uttalat, att det vore att vända hela saken upp och ned, om man för­

vägrade jordbrukarna fri värdering av deras varulager under motivering,

att en rörelse med mindre kapitalinvestering gåve samma inkomst; här fö-

relåge tvärtom ett lämpligt tillfälle att genom lika värderingssätt i någon

mån utjämna den olikhet i ekonomiska förhållanden, som förefunnes mel­

lan jordbruk och rörelse.

Norrbottens läns hushållningssällskap har ifrågasatt, om ej husdjur bor­

de värderas i förhållande till den erhållna produktionen; arbetshästar bor­

de dock värderas i förhållande till gängse marknadspriser inom orten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att djurbeståndet

borde av beskattningsnämnderna åsättas värden, som med hänsyn till om­

ständigheterna kunde anses skäliga. Med en sådan regel torde betryggande

värden i allmänhet komma att sättas, vilka kunde ligga något under mark­

nadspriserna för beskattningsåret utan att dock väsentligen understiga

ifrågavarande priser; samtidigt kunde viss hänsyn tagas till marknadspri­

serna under en tilländalupen period om exempelvis 5 år.

De sakkunnigas förslag, att avdrag vid övergången till det

nya systemet icke skall få göras för ingående lager (av

annat slag än djur), har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i fler­

talet yttranden.

I några yttranden har framförts den meningen, att avdrag motsva­

rande det ingående lagret borde medgivas. Sålunda har lant-

bruksstyrelsen framhållit, att det borde övervägas, huruvida icke värdet av

ingående lager kunde få avdragas med samma belopp, som inginge i för-

mögenhetsdeklarationen för närmast föregående beskattningsår. Övergångs­

årets inkomst bleve eljest för hög, vilket på grund av den progressiva be­

skattningen vore orättvist, eftersom lagret kunde ha successivt samman­

förts under ett flertal år. Med hänsyn till gällande garantiskattesystem torde

ett dylikt medgivande icke medföra någon större olägenhet vid kommunal­

beskattningen.

Skaraborgs läns hushållningssällskap har uttalat, att det torde saknas an­

ledning att vid införande av en för jordbruket rättvisare beskattningsform

beskatta jordbruket för två års skördar. Liknande uttalanden lia gjorts av

Älvsborgs läns södra och Gävleborgs läns hushållningssällskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

62

Domänstyrelsen har uttalat, att skattskyldiga, vilka liksom styrelsen hade

sina lagerbehållningar bundna vid tillförlitliga bokslut, borde kunna med­

givas rätt att vid övergången redovisa ett redan förut efter bokföringsmäs-

siga grunder ingående lager. De sakkunnigas motiv, att kostnaderna för det

ingående lagret avdragits vid tidigare års taxering, kunde icke godtagas.

Det rörde sig om två olika metoder för beräkning av nettointäkten, som icke

redovisningstekniskt sett borde sammankopplas.

De sakkunnigas förslag, att ingående lager av djur efter viss

värdering skall få avdragas vid övergången, har i huvud­

sak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

I åtskilliga yttranden ha dock framförts erinringar i olika avseen­

den mot förslaget.

Lantbruks styreis en har sålunda ansett de sakkunnigas förslag mindre till­

fredsställande samt principiellt oförenligt med eljest tillämpliga grunder

för fri värdering av varulager. De olägenheter, som vore förenade med de

sakkunnigas förslag, kunde i viss utsträckning undvikas, om nyuppsätt­

ningsvärdet beräknades med ledning av det i deklarationen för beskattnings­

året närmast före övergångsåret upptagna förmögenhetsvärdet å djurbe­

ståndet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har erinrat om att enligt gällande bestäm­

melser inkomst vid realisation av djurbestånd, i motsats till vad som gällde

vid realisation av lager, icke vore beskattningsbar. För att undgå retroaktiv

beskattning av realisationsvinst vore det nödvändigt att djurbeståndets in­

gångsvärde upptoges till djurens allmänna saluvärde vid årets ingång eller

till nyuppsättningskostnaden, om denna vore högre. Oavsett vilken beräk­

ningsmetod som användes borde värdering äga rum genom särskilda nämn­

der, enär det icke vore möjligt att genom en rent schablonmässig uppskatt­

ning ernå ett något så när tillfredsställande resultat.

Länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit, att det understundom för en

taxeringsnämnd kunde vara känt, att en skattskyldigs anskaffningsvärde

avsåge ett mindre antal djur och att hans bestånd huvudsakligen genom

uppfödning hade uppbringats till den vid övergången förefintliga omfatt­

ningen. En möjlighet att vid ingångsvärdets bestämmande begränsa djur­

beståndet borde i ett dylikt fall icke vara utesluten.

Overståthållarämbetet har ifrågasatt, huruvida icke förslaget bleve allt­

för förmånligt för sådana jordbrukare, vilkas nyuppsättning av djur låge

långt tillbaka i tiden, enär de undginge beskattning för värdet av den egna

uppfödningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att om det vore nödvändigt

att i ingångsvärdet medräkna även värdet av egen uppfödning jordbrukarna

borde bliva väl tillgodosedda, om förkrigsprisena — utan hänsyn till bestå­

ende penningvärdeförsämring — lades till grund vid värderingen. Jämk­

ning i de särskilda fallen torde få företagas, om resultatet bleve uppenbart

oförmånligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191

.

63

-

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att djuren borde vär­

deras till högst förkrigspriser, då nyuppsättningen i sin helhet verkställts

före krigsutbrottet. En värdering till priser överstigande förkrigspriserna

borde vara motiverad endast i sådana fall, då nyuppsättning ägt rum såväl

före som efter krigsutbrottet och den verkliga kostnaden för nyuppsätt­

ningen i sin helhet icke kunde visas; i dessa fall borde skälig hänsyn tagas

till av kriget föranledd högre anskaffningskostnad å nyuppsättning.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ansett att schablonvärdena — i likhet

med vad de sakkunniga föreslagit i fråga om inventarier — borde hänföra

sig till prisläget år 1936, såvitt gällde nyuppsättning före år 1937; för ny­

uppsättning därefter borde göras särskilda procentuella tillägg.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att penningvärdeförsämringen

icke borde beaktas, enär ett betydande antal lantbrukare hade »satt upp

sig» under mellankrigsåren med dess betydligt lägre genomsnittliga djur­

priser än efterkrigsårens. Bestämmelserna om fastställande av ingångsvär­

den borde givas ett sådant innehåll, att de stimulerade till utredningar

om de verkliga nyuppsättningskostnaderna och icke gåve möjlighet till ett

för den skattskyldige förmånligare resultat, om sådan utredning icke läm­

nades.

överståthållaråmbetet bär betonat, att jordbrukare, vilkas nyuppsättning

av djur låge långt tillbaka i tiden, kamme att undgå beskattning för viss

del av prisstegringen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, huruvida det icke

bleve erforderligt att i lämplig form till ledning för beskattningsnämnderna

angiva riktlinjer för djurbesättningens värdering vid beskattningsårets in­

gång. Länsstyrelsen i Kristianstads län har givit uttryck åt liknande syn­

punkter.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit angelägenheten av att skatt­

skyldiga, som redan vid ikraftträdandet av förslaget taxerades efter bok-

föringsmässiga grunder, måtte få tillgodoräkna sig ingångsvärde i överens­

stämmelse med de regler, som föreslagits för övriga skattskyldiga. Ett till-

lägg till övergångsårets ingående värde borde sålunda ske, försåvitt ingångs­

värdet vid den faktiska övergången satts till lägre värde än det, som skulle

ha åsatts vid den allmänna övergången. Länsstyrelsen i Gotlands län har

hållit före, att beträffande skattskyldiga, som tidigare övergått till att

deklarera efter bokföringsmässiga grunder, till grund för taxeringen givetvis

borde läggas icke ingångsvärdena vid de nya bestämmelsernas ikraftträ­

dande utan de vid omläggningen upptagna, ursprungliga ingångsvärdena.

Departementschefen.

Såsom de sakkunniga framhållit, är det naturligt att till varulager räknas

produkter från jordbruksfastigheten och inköpta förnödenheter för driften,

såsom utsäde m. m. Vad angår fältinventarier och växande gröda, vilka prin­

cipiellt ansetts böra hänföras till varulager, ha de sakkunniga föreslagit att

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

64

dessa tillgångar, då de överlåtas i samband med fastigheten, icke skola hän­

föras till varulager. Om ifrågavarande tillgångar åter överlåtas utan sam­

band med fastigheten — t. ex. vid upplåtelse av fastigheten på arrende — ha

de sakkunniga förordat, att tillgångarna skola hänföras till varulager en­

dast om särskild ersättning erlagts för desamma.

Fältinventarier och växande gröda äro att hänföra till fastighet i kom­

munalskattelagens mening, om fastigheten och grödan ägas av samma per­

son. Då växande gröda överlåtes i samband med fastigheten, behandlas för

närvarande i beskattningshänseende den del av köpeskillingen, som anses

belöpa på grödan, på samma sätt som den del av köpeskillingen, vilken be­

löper på fastigheten i övrigt, d. v. s. beskattning sker endast, därest förut­

sättningar för realisationsvinstbeskattning föreligga. Detsamma torde vara

förhållandet vid överlåtelse av fältinventarier i samband med fastigheten.

Därest den del av köpeskillingen, som anses belöpa på fältinventarier

eller växande gröda, skulle behandlas såsom likvid för varor, skulle — i

det fall då icke angivits, hur mycket av köpeskillingen som belöper på

nämnda tillgångar — bliva erforderligt att fastställa det belopp, varmed till­

gångarna kunde anses ingå i köpeskillingen; detta skulle vålla svårigheter

och i många fall föranleda skattetvister. Även om särskilt värde å de ifråga­

varande tillgångarna angivits, skulle i vissa fall liknande svårigheter upp­

stå, enär nyssnämnda värde icke alltid utan vidare skulle kunna godtagas.

Med hänsyn härtill finner jag i likhet med de sakkunniga icke anledning

föreslå ändring i de regler, som för närvarande anses gälla i berörda hän­

seende. Av en sådan lösning följer visserligen — här bortses från de fall,

då realisationsvinstbeskattning äger rum — att säljaren får göra avdrag

för exempelvis omkostnaderna för grödan men undgår att beskattas för

den på grödan belöpande delen av köpeskillingen, under det att köparen

icke får göra avdrag för nämnda del av köpeskillingen men beskattas för

intäkten vid försäljning av grödan. Det torde få ankomma på säljaren och

köparen att vid utformandet av köpevillkoren beakta de ekonomiska verk­

ningar, som härav föranledas.

Då växande gröda överlåtes annorledes än i samband med fastigheten,

t. ex. vid upplåtelse av arrende, gäller för närvarande att den del av köpe­

skillingen, vilken belöper på grödan, upptages såsom inkomst för över­

låtaren under det att den, som förvärvar grödan, äger göra avdrag för

samma del av köpeskillingen. De sakkunniga ha i detta fall föreslagit, att

då särskild ersättning erlägges för fältinventarier eller växande gröda be­

loppet skall behandlas såsom likvid för varor; i annat fall skall bortses från

dylika tillgångar.

Det torde vara sällsynt, att vid tillträde av arrende särskilt värde åsättes

fältinventarier eller växande gröda. Då så icke sker synes, av skäl som de

sakkunniga anfört, vid taxeringen kunna bortses från fältinventarier och

växande gröda såsom varulager. Så bör emellertid för enhetlighetens skull

ske även i det fall, då särskild ersättning vid tillträde av arrende erlägges

för ifrågavarande tillgångar. Då ersättningen liksom för närvarande bör be­

skattas hos mottagaren och få avdragas av den, som tillträder arrendet, bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

65

likväl ersättningsbeloppet upptagas såsom inkomst, respektive utgift vid

upplåtelse av arrende, dock utan att hänföras till varulager.

Stundom förekommer, att en jordbrukare försäljer växande gröda, var­

vid köparen får skörda och omhändertaga grödan. Ersättningen bör natur­

ligen i fortsättningen, liksom för närvarande, utgöra intäkt av jordbruks­

fastighet.

Av skäl som de sakkunniga anfört torde djurbeståndet i sin helhet böra

hänföras till varulager.

Vid värderingen av varulagret, med undantag av djurbeståndet, bör —

såsom de sakkunniga föreslagit — liksom i fråga om rörelse gälla, att den

i räkenskaperna gjorda värdesättningen skall frångås vid inkomstberäk­

ningen endast om särskilda omständigheter därtill föranleda.

Vad åter djurbeståndet angår bör i enlighet med de sakkunnigas förslag

fri lagervärdering icke tillåtas, utan djuren böra normalt upptagas lägst

till vissa minimivärden. Dessa böra årligen fastställas av Kungl. Maj :t —-

eller om innevarande års riksdag antager det förslag om inrättande av en

riksskattenämnd, som förelagts riksdagen — av denna nämnd. Förslag till

värdering bör för varje län avgivas av prövningsnämnden. Såsom grund för

värderingen böra ligga genomsnittspriser å olika slags djur i skilda ålders­

grupper under beskattningsåret (kalenderåret). Värdet å de olika djur­

slagen bör bestämmas till belopp, något understigande nyssnämnda genom­

snittspriser, i regel dock icke lägre än 80 procent av dessa priser. Minimi-

värdena böra icke få underskridas, såvida icke den skattskyldige kan visa,

att djurbeståndet i sin helhet har lägre värde än det, som skulle fram­

komma om minimivärdena tillämpades, t. ex. då det verkliga värdet till

följd av kreaturssjukdom eller annan liknande orsak ligger under minimi-

värdet. Vidare bör skattskyldig, som före genomförandet av förslaget till-

lämpat bokföringsmä&sig redovisning och upptagit djuren till lägre värde

än minimivärdena, under viss kortare övergångstid äga värdera djuren

lägre än till minimivärdena.

Mera värdefulla avelsdjur böra av beskattningsnämnderna åsättas skäliga

värden. Dessa böra procentuellt ligga lika mycket under marknadsvärdena

som minimivärdena å det övriga djurbeståndet understiga de förenämnda

genomsnittspriserna.

De jordbrukare, som ha räkenskapsår, vilket icke sammanfaller med ka­

lenderår, böra tillämpa de minimivärden, som fastställts närmast före rä­

kenskapsårets utgång.

Av skäl, som de sakkunniga angivit, bör vid övergången till det nya sys­

temet avdrag icke få ske för värdet av det ingående lager, som icke utgöres

av djur. Den merinkomst, som härigenom kan beräknas uppkomma, torde

kunna utjämnas genom att rätten till fri lagervärdering i erforderlig ut­

sträckning utnyttjas. Större nedskrivning å lagret bör emellertid icke god­

kännas, vare sig under övergångsåret eller senare, än som kan anses över­

ensstämma med god sed i jordbruket.

!> Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Det är givet, att den som redan före de nya bestämmelsernas ikraftträ­

dande övergått till bokföringsmässig redovisning, äger rätt att göra avdrag

för ingående lager.

Vad angår djurbeståndets värdering vid övergången bör — såsom de sak­

kunniga framhållit — som ingående lager, varför avdrag äger åtnjutas, få

upptagas kostnaden för nyuppsättning av djur, därest denna kostnad kan

visas. Då så torde kunna ske endast mera sällan, synes annan möjlighet

icke föreligga än att hela djurbeståndet — oavsett om det härrör från ny­

uppsättning eller egen uppfödning — värderas schablonmässigt. De sak­

kunniga ha ansett att värderingen borde ske med ledning av de priser, som

gällde omedelbart före den år 1946 rådande krigskonjunkturen, dock med

skälig hänsyn tagen till den del av penningvärdeförsämringen, som kunde

tänkas bliva bestående. Departementsförslaget föreslås skola träda i kraft

den 1 januari 1953 och tillämpas vid taxering första gången år 1954. Härvid

synas ingångsvärdena skäligen böra bestämmas till genomsnittspriserna un­

der år 1953, reducerade med 20 procent eller det procenttal, varmed genom­

snittspriserna vid den senare årliga värderingen enligt förslaget skola redu­

ceras. Värdena böra fastställas i samma ordning som föreslagits skola till-

lämpas i fråga om sistnämnda värdering.

Beträffande värderingen av mera värdefulla avelsdjur böra gälla regler

motsvarande dem, som föreslagits skola tillämpas i fråga om den årliga

värderingen.

Om jordbrukare senare än den 1 januari 1953 övergår till inkomstberäk­

ning enligt bokföringsmässiga grunder och taxering för det första räken­

skapsåret .skall ske senare än år 1954, bör, om ingångsvärdet å djur skall

bestämmas enligt schablonmässiga normer, nämnda värde sättas lika med

det värde, som fastställts närmast före det första räkenskapsårets utgång.

De fastställda värdena böra i särskilda fall kunna jämkas, t. ex. om djur­

besättningen är särskilt god eller särskilt dålig. Vid bedömande av huru­

vida jämkning bör komma i fråga bör värdet å besättningen jämföras med

genomsnittspriserna före reduktionen med

20

procent.

Vidare böra taxeringsmyndigheterna — såsom de sakkunniga föreslagit

— äga rätt att jämka ingångsvärdet för att komma till rätta med fall, då

åtgärd vidtagits för att den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna sig en

högre nyuppsättningskostnad än som synes rimligt.

Lantbruksförbundet har ansett att om de jordbrukare, vilka tidigare över­

gått till redovisning enligt bokföringsmässiga grunder, upptagit lägre in­

gångsvärden å djurbeståndet än de, som skola tillämpas vid övergången

enligt departementsförslaget, dessa jordbrukare böra få sina tidigare in­

gångsvärden omräknade till sistnämnda värden. Någon anledning att så­

lunda omräkna de tidigare ingångsvärdena — vare sig omräkningen skulle

vara till fördel eller nackdel för den skattskyldige — torde icke föreligga.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

att i motsvarande mån öka nettointäkten för övergångsåret. Då emellertid

försäljningar i jordbruket numera i stor utsträckning lära ske mot kontant

likvid, eller likvid inom 30 dagar, torde varufordringar, som till mera bety­

dande belopp överstiga varuskulder, jämförelsevis sällan finnas vid över­

gångsårets ingång.

Varuskulder utgöra i regel skulder för inköp av förnödenheter, som skola

användas i jordbruksdriften. Enligt nu gällande bestämmelser medgivas av­

drag för dessa inköp först för det år, under vilket likvid erlagts. För de för­

nödenheter, för vilka betalning ej verkställts vid övergången, har sålunda av­

drag ej fått ske vid tidigare taxeringar, varför jordbrukaren bör vara berät­

tigad att verkställa sådant avdrag efter övergången till bokföringsmässig in­

komstberäkning. Detta löses taxeringstekniskt enklast på det sätt att de vid

övergången befintliga varuskulderna betraktas såsom kostnad för övergångs­

året och i sin helhet avdragas vid inkomstberäkningen för detta år, ehuru

de icke belöpa på övergångsåret. I deklarationen för övergångsåret skall

jordbrukaren följaktligen icke såsom tillkommande inkomstpost upptaga

ingående varuskulder. Då vidare i deklarationen för samma år avdrag får

ske för varuskulderna vid övergångsårets utgång, kommer sålunda avdrag

att medgivas för utgående varuskulder, hänförliga till två beskattningsår,

övergångsåret och det närmast föregående beskattningsåret. Härigenom upp­

kommer, som ovan framhållits, en viss utjämning i förhållande till varu­

lagret och varufordringarna vid övergången. Därest vid övergångsårets in­

gång varuskulderna äro större än varulagret och varufordringarna, kan på

grund därav att övergångsåret belastas med mer än ett års varuskulder

den konsekvensen uppkomma för jordbrukaren, att den taxeringsmässiga

nettointäkten för övergångsåret blir så låg, att jordbrukaren ej kan utnyttja

äe allmänna avdragen eller ortsavdragen. Detta lär emellertid i regel kunna

avhjälpas genom att lagerbehållningen, i vad den avser djurbeståndet vid

övergångsårets utgång, värdesättes efter högre priser än de fastställda mini-

mipriserna.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag i fråga om värdering av fordringar

och skulder har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de hörda

myndigheterna och sammanslutningarna. Dock har, i vad avser de föreslagna

övergångsbestämmelserna, i ett par yttranden framförts vissa'erinringar.

Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda framhållit, att vid inkomstberäk­

ningen för övergångsåret hänsyn borde tagas till fordringar och skulder för

sådan realisation, respektive nyuppsättning av djur, som skett på kredit före

övergången men med likvid därefter. I annat fall förelåge risk för uppenbara

orättvisor vid taxeringen jordbrukarna emellan. En lantbrukare exempelvis,

som under året före övergångsåret måst realisera större delen av sin besätt­

ning, bleve således enligt de föreslagna bestämmelserna beskattad för för­

säljningssumman, om han läte köparen få kredit till övergångsåret eller

senare, men undginge beskattning, om försäljningen skedde mot kontant

likvid.

Länsstyrelsen i Gotlands lån har anfört:

I övergångsbestämmelserna bör intagas föreskrift om att kostnader för

djur, vilka inköpts och bekommits före övergången men för vilka betalning

erlagts först efter övergången och vilka enligt nuvarande bestämmelser hän­

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

skillingen få avdragas såsom ingående varufordran; då likvid inflyter, upp­

tages denna såsom inkomst, varvid den ingående varufordringen utjämnas.

e. Beskattningsort.

I 56 § kommunalskattelagen stadgas, att skatt för inkomst av jordbruks­

fastighet skall utgöras till kommun, där fastigheten är belägen. Drives jord­

bruk i sambruk inom flera kommuner, skall inkomsten av det i varje kom­

mun drivna jordbruket redovisas i denna kommun. Enligt bestämmelserna

i 18 § kommunalskattelagen skall nämligen i fråga om jordbruksfastighet

såsom särskild förvärvskälla anses inom var kommun för sig varje fastig­

het, fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens

hand är att anse såsom förvaltningsenhet. Förvärvskällan jordbruksfastighet

är således till sin omfattning begränsad till en kommun.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha omnämnt, att Smålands och Blekinge handelskammare

i en till Kungl. Maj :t ingiven framställning, vilken överlämnats till de sak­

kunniga, hemställt, att inkomstfördelningen mellan olika kommuner borde i

fråga om inkomst av jordbruksfastighet verkställas i enlighet med de grun­

der, som gällde för inkomst av rörelse; därvid torde fastigheternas taxe­

ringsvärden kunna tjäna som fördelningsgrund. Den av handelskammaren

föreslagna fördelningsgrunden syntes emellertid de sakkunniga icke i alla

fall giva ett rättvist resultat. På grund härav och då frågan om fördelning

av inkomst mellan olika kommuner torde böra utredas i annat samman­

hang, hade de sakkunniga icke ansett sig böra upptaga denna fråga till be­

handling. Det borde emellertid framhållas, att frågan skulle få särskild be­

tydelse om bokföringsmässig inkomstberäkning komme att omfatta även

växande skog.

Yttranden.

Frågan om beskattningsort, såvitt gäller inkomst av jordbruksfas­

tighet, har berörts endast i ett par yttranden.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att det i samband med införande av

taxering efter bokföringsmässiga grunder syntes nödvändigt att ändra be­

stämmelserna om beskattningsort. Styrelsen har anfört:

Lantbruksstyrelsen vill sålunda föreslå att sådant jordbruk, som består av

7

flera fastigheter, fastighetsdelar eller komplex av fastigheter och som utgör

en förvaltningsenhet, skall, även om delar av jordbruket äro belägna inom

olika kommuner, i taxeringshänseende utgöra en förvärvskälla. I annat fall

skulle särskild bokföring bliva erforderlig beträffande olika delar av jord­

bruket, vilket förefaller orimligt. Den taxerade vinsten bör därefter som

grund för kommunalbeskattningen fördelas på lämpligt sätt. Som sådan för­

delningsgrund synes taxeringsvärdet ligga närmast till hands. Först genom

ett dylikt förfarande vinnes överensstämmelse med rörelseidkare, vilka ej

synas böra åtnjuta gynnsammare förmåner än jordbrukare.

Skaraborgs läns hushållningssällskap har anfört liknande synpunkter.

72

När i praxis taxering enligt bokföringsmässiga grunder medgives beträf­

fande inkomst av jordbruksfastighet, borde i princip tillika föreligga rätt att

verkställa årliga avskrivningar å värdet av inventarier. Utan bestämmelser i

ämnet, särskilt rörande frågan om beskattning av återvunna värdeminsk-

ningsavdrag, har det emellertid varit föremål för tvekan, huruvida och i

vilken omfattning en dylik rätt föreligger. Bevillningsutskottet har i sitt

betänkande nr 21 vid 1943 års riksdag också uttalat, att det i saknad ax-

uttryckliga bestämmelser torde vara tvivel underkastat, huruvida rätt till

bokföringsmässig taxering jämväl inrymde rätt att vid beskattningen åt­

njuta avdrag för värdeminskning å inventarier. Regeringsrätten har i mål,

avgjorda under år 1937 (RÅ ref. 34) och 1948 (RÄ ref.

66

), medgivit av­

drag för värdeminskning av inventarier vid taxering för inkomst av jord­

bruksfastighet efter bokföringsmässiga grunder. Något rättsfall avseende

rätt till fri avskrivning å till jordbruket hörande inventarier föreligger ej.

De sakkunniga.

I fråga om bristerna i gällande bestämmelser i förevarande hänseende ha

de sakkunniga anfört:

Gällande bestämmelser beträffande avdrag för anskaffning av inventa­

rier i jordbruket medföra å ena sidan att den vinst, som kan uppstå i sam­

band med realisation av inventarierna vid jordbrukets upphörande, i regel

ej beskattas, samt å andra sidan att avdrag för realisationsförlust ej medgi­

ves. Bestämmelserna föranleda dessutom ojämnhet i beskattningen på så

sätt, att den under ett beskattningsår erlagda kostnaden för ersättningsan­

skaffning skall till hela sitt belopp avdragas på en gång såsom driftkostnad.

Denna anordning kan medföra, att utgift för förnyelse av exempelvis en

mera dyrbar maskin icke kan helt utnyttjas av den anledning, att årsintäk-

terna icke förslå till att täcka, förutom de vanliga årsutgifterna, jämväl

förnyelsekostnaden. Det avdrag, som icke kan utnyttjas det år, då utgiften

gjorts, får nämligen icke avdragas ett senare år, ty enligt gällande lagstiftning

skall i princip varje års resultat tagas till beskattning för sig. Det måste emel­

lertid ur principiell synpunkt anses stridande mot ett rationellt beräknings-

sätt i fråga om årsavkastning att låta kostnader för förnyelse av maskiner

och inventarier med flerårig varaktighetstid avdragas med hela kostnadsbe-

loppet under första året av deras användningstid. Kostnader för anskaffan­

de av driftinventarier, som äro avsedda att under flera år användas i jord­

bruksdriften, böra nämligen enligt sakens egen natur icke betraktas såsom

årsomkostnader. Nyanskaffning av inventarier lär i allmänhet förekom­

ma synnerligen ojämnt och med långa tidsmellanrum; vid jordbruk med

en uppsättning av helt nya driftinventarier behöva dessa icke förnyas förr­

än efter flera år och då måhända i stor omfattning. Årsresultaten bliva

därför missvisande, om kostnader av ifrågavarande slag icke få avdragas

under ett flertal år utan i stället under vissa år med längre eller kortare mel­

lantider hopa sig till betydande belopp, måhända överstigande årsintäkterna.

Gällande regler om avdrag för värdeminskning av jordbrukets och skogs­

brukets döda inventarier äro vidare i det avseendet principiellt felaktiga, att

avdrag medgives endast för nyanskaffning, men icke för nyupp­

sättning. Kostnaden för nyuppsättning av inventarier innebär en kapi­

talinvestering, för vilken något avdrag såsom för omkostnad icke kan ifrå-

gakomma. Jordbrukaren — liksom rörelseidkaren — måste emellertid i prin­

cip vara berättigad att, i den mån denna kapitaltillgång trots reparation och

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

74

Avdrag för värdeminskning av maskiner och andra inventarier borde få

ske på det sätt och i den ordning, som enligt punkterna

3

och

4

av anvis­

ningarna till 29 g kommunalskattelagen gällde beträffande avdrag för vär­

deminskning av dylika tillgångar i rörelse. I fråga om innebörden härav

ha de sakkunniga yttrat:

Vad till en början beträffar den bundna avskrivningen (punkt 3

av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen), skiljer man i första hand

på sådan tillgång, som är underkastad hastig förbrukning — vilket vanligen

anses vara fallet, när den beräknas hava en varaktighetstid av högst tre år

— och annan tillgång. Tillgång av det förra slaget får avdragas med hela

anskaffningskostnaden under anskaffningsåret (punkt 3 a). Av praktiska

skäl synes vid beskattningen med tillgång i jordbruket, som är underkastad

hastig förbrukning, i avskrivningshänseende kunna jämställas tillgångar,

vilkas anskaffningskostnad är relativt obetydlig, t. ex. grimmor, liar, grepar

och dylika verktyg, även om dessa inventarier beräknas hava en varaktig­

hetstid av mer än tre år. Vad angår tillgång med längre varaktighetstid än tre

år, fördelas (punkt 3 b) anskaffningsvärdet genom värdeminskningsavdrag

såsom omkostnad på ett antal år i följd med belopp så avpassade att anskaff­

ningsvärdet kan i sin helhet avdragas under den tidrymd tillgången beräknas

vara ekonomiskt användbar (tillgångens varaktighetstid). Det förutsättes, att

det årliga värdeminskningsavdraget normalt bör bestämmas enligt avskriv­

ningsplan till viss bråkdel av anskaffningsvärdet. Såvitt angår jordbrukare,

som föra ordnade räkenskaper enligt de sakkunnigas förslag till lag om jord­

bruksbokföring, får avdrag med större belopp än som under beskattnings­

året avskrivits i räkenskaperna ske endast under förutsättning, att utredning

företes om hur mycket av anskaffningsvärdet, som kvarstår oavskrivet i be­

skattningshänseende. Den omständigheten att utredning i detta hänseende

ej företes utgör dock ej hinder för jordbrukare att tillgodonjuta avdrag, som

redan tidigare skett i räkenskaperna men då ej gjorts vid beskattningen, dä­

rest det påvisas hur stor skiljaktighet som föreligger i sistnämnda avseende

och avdraget eljest är behörigt. Vid bestämmande av tillgångs varaktighets­

tid skall hänsyn tagas till omständigheter, som kunna föranleda, att till­

gångens nytta för jordbruket beräknas bliva begränsad till kortare tid än som

kan antagas svara mot dess förbrukning genom slitning eller dylikt, exem­

pelvis då tillgången anskaffats för utnyttjande av en konjunktur, som väntas

bliva allenast tillfällig, eller av ett särskilt arbetstillfälle eller då tillgången

kan väntas bliva såsom oekonomisk utbytt mot ny tillgång,, innan den blir

utsliten.

Värdeminskningsavdrag med större belopp än enligt här ovan angivna

regler kan medgivas under vissa förutsättningar (punkt c av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen). Sålunda kan jämkning av värdeminsknings-

avdragen ske med hänsyn till jordbruksdriftens växlande resultat. Visar där­

för jordbruket ett visst år sämre resultat än vanligt, kan jordbrukaren yrka

värdeminskningsavdrag med lägre belopp än han eljest skulle vara berättigad

till. Det resterande avdraget får avdragas ett senare år, utöver det på detta år

belöpande normala värdeminskningsavdraget. Vad beträffar jordbrukare,

som föra fullständiga räkenskaper, är förutsättningen för att sådan förskjut­

ning skall kunna medgivas vid taxeringen att motsvarande avskrivning skett

i räkenskaperna.

Därest jordbrukare för visst år haft förlust eller så ringa överskott, att

han vid beräkning av nettointäkten av jordbruket ej kunnat utnyttja det på

året enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdraget, kan reste­

rande avdraget få tillgodoräknas för senare år. Med hänsyn till att jordbru­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191

.

76

avskrivning åtnjutes, eller, om den skattskyldige hellre vill, med en tredjedel

för nämnda beskattningsår och ett vart av de två närmast följande åren. Om

sådant intäktsbelopp för något av dessa år skulle helt eller delvis undandra­

gas från beskattning genom utnyttjande vid inkomstberäkningen av avdrag,

som, om intäktsbeloppet icke upptages, ej skulle kunna utnyttjas, skall dock

beloppet i stället uppföras såsom intäkt under det första år, då dylikt förhål­

lande ej föreligger. Vid tillämpning av dessa regler skall även sådant på tidi­

gare år enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdrag, som den

skattskyldige ej kunnat utnyttja, anses hava tillgodoräknats honom.

Med tillgångs anskaffningsvärde bör enligt de sakkunnigas förslag be­

träffande jordbruksfastighet förstås detsamma som i fråga om rörelse.

Härom ha de sakkunniga anfört:

Då en tillgång förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång

skall såsom tillgångens anskaffningsvärde anses den verkliga kostnaden för

dess anskaffande (punkt 3 b anv. till 29 § kommunalskattelagen). Har

tillgången förvärvats för sig utan samband med jordbruket och övergått till

detta på annat sätt än nyss nämnts, t. ex. då en tillgång, som använts för pri­

vat bruk, övergår till jordbruksdriften, skall dess allmänna saluvärde vid

tiden för övergången anses utgöra anskaffningvärdet. Har tillgången förvär­

vats annorledes än genom köp eller byte eller dylikt, t. ex. genom arv, skall

“7

—• — där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, såsom anskaff­

ningsvärde för tillgången anses det belopp, som kvarstår i beskattningsavse­

ende oavskrivet för överlåtaren. Detta innebär alltså, att såsom ingående

värde för mottagaren antages det värde, till vilket tillgången genom avskriv­

ningar nedbragts i överlåtarens hand. Skulle emellertid i sistnämnda fall

stämpelplikt hava beräknats efter lägre belopp än vad nyss angavs skall an­

skaffningsvärdet beräknas efter detta lägre belopp. Skulle slutligen i något

tall befinnas, att skattskyldig eller någon, som står honom nära, vidtagit åt­

gärd för att den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna sig ett högre an­

skaffningsvärde än som synes rimligt och kan det antagas att detta skett för

att åt någon av dem bereda obehörig förmån i beskattningsavseende, skall

anskaffningsvärdet i skälig mån jämkas.

De sakkunniga ha föreslagit, att för beräkning och kontroll av värdeminsk-

ningsavdragen skall upprättas särskild avskrivningsplan. Härför torde kunna

begagnas samma avskrivningsplan (formulär 7 b eller

8

b), som för närva­

rande användes för inventarier i rörelse. Då emellertid sådan avskrivnings­

plan i regel torde vara alltför invecklad för att kunna begagnas av det stora

flertalet jordbrukare, ha de sakkunniga förordat, att värdeminskningsav-

dragen alternativt må beräknas enligt en enklare metod än den förut an­

givna. Enligt denna metod skall avskrivningen grundas icke å inventariernas

anskaffningsvärde utan å deras i beskattningshänseende återstående värde

(restvärdet). Härvid skall avskrivningsplanen förslagsvis ha följande upp­

Knngl. Maj:ts proposition nr 191

.

ställning.

Tillgångarnas värde vid beskattningsårets ingång............... a) kr

Anskaffningskostnad för under beskattningsåret inköpta

tillgångar ................................................................................... b) »

Summa av a) och b).............................................................. c) »

78

av inventariernas förslitning. Ä de mindre jordbruksfastigheterna torde så­

lunda, såsom redan nämnts, i regel inventariernas varaktighet vara större

än å stora och medelstora jordbruksfastigheter. Procentsatsen torde vidare

få bestämmas olika allteftersom avskrivning sker å anskaffningsvärdet

(fullständig plan) eller å restvärdet. Verkställes avskrivning å anskaffnings­

värdet hava de sakkunniga funnit, att ett procenttal av

10

i allmänhet torde

giva tillfredsställande resultat. Hänsyn har därvid tagits till att den ekono­

miska livslängden å inventarierna torde komma att"bliva kortare i fram­

tiden på grund av inom jordbruket förekommande rationaliseringsåtgärder.

Vid avskrivning, baserad å restvärdet, bör en högre avskrivningsprocent till-

lämpas än vid avskrivning, grundad å anskaffningsvärdet. Detta medför

att värdeminskningsavdragen under de första åren efter det ett inventarium

anskaffats bliva högre då restvärdesmetoden tillämpas än då anskaffnings­

värdet lägges till grund för avdragens beräknande. Metoden med avskriv­

ning å restvärdet torde huvudsakligen komma att användas vid de mindre

eller medelstora jordbruken, beträffande vilka inventariernas varaktighets-

tid torde vara längre än vid de större jordbruken. Med hänsyn till olika

omständigheter, som i denna fråga kunna inverka, hava de sakkunniga fun-

mt att en avskrivningsprocent av 15 i regel torde giva tillfredsställande re-

sultat. Med denna procentsats torde inventarierna under den antagna var-

aktighetstiden komma att nedskrivas till utrangeringsvärdet. Den här föror­

dade principen, innebärande avskrivning med en konstant procentsats å in-

ventariebeståndets restvärde, torde sålunda, om hänsyn tages till såväl vär­

deminskning som reparation och underhåll, även leda till ett ur bokförings-

mässig synpunkt tillfredsställande resultat.

De sakkunniga ha vidare yttrat, att utformningen av reglerna om rätt

till avdrag för värdeminskning av maskiner och inventarier inverkade på

frågan, huru vinst vid avyttring av inventarier skulle beskattas. Vad an-

ginge inventarier i rörelse behandlades denna fråga i anvisningarna till

28 § kommunalskattelagen. Avyttrades dylika inventarier, gällde olika reg­

ler för det fall att den skattskyldige vore aktiebolag, ekonomisk förening,

ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank och för det fall att den skatt-

skyldige vore annan juridisk person än nyss sagts eller fysisk person. Dä

den förra gruppen av skattskyldiga medgivits rätt till s. k. fri avskrivning,

beskattades beträffande dessa skattskyldiga försäljningsvinst å inventarier

i sin helhet såsom inkomst av rörelse, alltså även till den del den överstege

beloppet av förut gjorda avskrivningar och oavsett huru länge vederbörande

innehaft inventarierna1. Vad åter beträffade den senare gruppen skattskyl­

diga, beskattades försäljningsvinst för inventarier såsom intäkt av rörelse

endast till den del den motsvarades av återbekomna belopp, för vilka avdrag

i beskattningsavseende tidigare åtnjutits; för övrigt beskattades vinsten så­

som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, i den mån enligt

35

§ kommu­

nalskattelagen förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst förelåge.

Om den förut omnämnda restvärdesmetoden användes, kunde vid försälj­

ning av ett inventarium uppkommande vinst eller förlust icke konstateras,

enar vid nämnda metod åtskillnad icke gjordes mellan olika inventarier.

iQKnEnI‘^ anvisnin6arna till 30 § kommunalskattelagen i deras lydelse jämlikt lagen den 26 maj

1950, nr 308, beskattas icke vinst vid försäljning av inventarier i livförsäkringsrörelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

80

diga i, å ena sidan, juridiska personer samt, å andra sidan, fysiska personer

torde icke längre böra upprätthållas.

De sakkunnigas nu angivna ståndpunkt i fråga om inkomstgreppets om­

fattning borde icke föranleda någon utsträckning av rätten till fri avskriv­

ning för vissa juridiska personer till att omfatta även fysiska personer. Ett

utvidgat inkomstbegrepp behövde enligt de sakkunnigas mening icke med­

föra en däremot svarande utvidgad avskrivningsrätt.

De .sakkunniga ha uttalat, att då avdrag icke medgåves för kostnad för

nyuppsättning av jordbruksinventarier rätt till avdrag för nämnda kostnad

borde föreligga vid övergången till det nya systemet. I den mån de ursprung­

liga inventarierna förslitits eller utrangerats och ersatts med andra inventa­

rier, hade anskaffningsvärdet å dessa däremot fått avdragas vid taxeringen.

Med hänsyn härtill kunde avdrag icke ånyo få ske för detta anskaffnings­

värde. Kunde jordbrukaren visa den ursprungliga nyuppsättningskostnaden,

skulle givetvis denna läggas till grund för ingångsvärdets bestämmande.

Då emellertid nyuppsättningskostnaden i praktiken endast torde kunna visas

i undantagsfall, bleve det nödvändigt att på annat sätt bestämma ingångs­

värdet i övriga fall. De sakkunniga hade övervägt följande olika sätt att

bestämma ingångsvärdet i dessa senare fall.

1) Ingångsvärdet bestämdes till det i deklarationen för visst beskattnings­

år före övergångsåret redovisade förmögenhetsvärdet å ifrågavarande till­

gångar. Att därvid anknyta till beskattningsåret närmast före övergångs­

året läte sig knappast göra, enär vid tidpunkten för upprättande av deklara­

tionen för förstnämnda år de nya bestämmelserna vore kända och förmögen-

hetsvärdena därför kunde komma att upptagas till relativt höga belopp. Ut-

ginge man åter från ett tidigare beskattningsår, måste hänsyn tagas till de

förändringar i inventariebeståndet, som kunnat inträffa under tiden fram

till övergångsårets ingång, vilket skulle medföra vissa taxeringstekniska

svårigheter. Förmögenhetsvärdena å inventarierna syntes för övrigt ofta ha i

deklarationerna upptagits schablonmässigt under en följd av år. Någon en­

hetlig praxis vid granskning i taxeringsnämnderna av dessa poster torde

ej heller förefinnas.

2) Ingångsvärdet bestämdes till viss procent av fastighetens jordbruks­

värde minskat med skogsmarksvärdet. Denna metod vore enkel och torde i

regel giva rättvisare resultat än den under 1) angivna metoden. Mot den­

samma kunde emellertid anföras, att det med avseende å inventariebeståndet

kunde föreligga stor skillnad mellan jordbruksfastigheter med hänsyn till

olika driftsformer. Vidare vore taxeringsvärdet å en jordbruksfastighet ofta

beroende av förhållanden, som icke hade sammanhang med ett större eller

mindre inventariebestånd, exempelvis särskilt goda åbyggnader, fastighetens

läge eller dylikt.

3) Värdet å det vid övergången befintliga inventariebeståndet bestämdes

efter individuell värdering. Till grund för denna skulle läggas vissa av jord­

brukaren lämnade uppgifter angående inventarierna. Dessa uppgifter skulle

innehålla specifikation å alla inventarierna med angivande av anskaffnings­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

.

värdesättning. Ett stort antal skattetvister — särskilt svårbedömliga för

skattedomstolarna — torde uppkomma.

4) Ingångsvärdet bestämdes schablonmässigt till visst belopp för viss

areal åkerjord, olika för skilda storleksgrupper av jordbruksfastigheter.

Av de olika alternativen ha de sakkunniga funnit den under 4) angivna

metoden ur praktisk synpunkt erbjuda de flesta fördelarna. Med ledning av

prisnivån å jordbruksmaskiner under åren 1924—1936 ha de sakkunniga

upprättat en tabell (s. 81) för beräkning av inventariernas ingångsvärde

för olika storleksgrupper av egendomar vid nyuppsättning före år 1937.

Om nyuppsättningen i huvudsak skett efter 1937 års ingång, ha de sak­

kunniga förordat, att ingångsvärdet bestämmes genom att multiplicera de i

tabellen angivna talen med följande faktorer

vid nyuppsättning 1937—1939=1-2

»

»

1940—1941=1-4

»

»

1942—1945=1-6

De sakkunniga ha vidare uttalat, att om det med hänsyn till särskilda

förhållanden beträffande fastigheten eller eljest vore uppenbart, att scha­

blonmetoden ledde till orimligt resultat, skälig jämkning borde vidtagas. An­

ledning till jämkning torde föreligga t. ex. då jordbrukets driftsform å en

fastighet mera avsevärt avveke från vad som i allmänhet tillämpades.

Inventarier, särskilt anskaffade för jordbrukets binäringar och skogs­

bruket, inginge i regel icke i schablonvärdena. Nämnda inventarier finge

därför vid övergången vanligen uppskattas i varje särskilt fall. Till ledning

för en sådan uppskattning hade den skattskyldige att förebringa erforderlig

utredning. I princip skulle såsom ingångsvärde upptagas nyuppsättnings-

kostnaden; kunde denna icke visas, finge ingångsvärdet bestämmas med

hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

Yttranden.

Förslaget i fråga om rätt till avdrag för värdeminskning av

inventarier har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervä­

gande antalet yttranden. I

I ett par yttranden ha erinringar i vissa avseenden riktats mot för­

slaget.

Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att restvärdesmeto-

den trots sina företräden i fråga om enkelhet i tillämpningen knappast bor­

de upphöjas till lag, enär den ofrånkomligen måste medföra en utvidgning

av inkomstbegreppet. I avsaknad av utredning om anskaffningsvärde kunde

värdeminskningsavdrag, i överensstämmelse med anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen punkt 3 b första stycket, beräknas till viss procent

av bokförda värdet eller å annat värde, som med hänsyn till omständighe­

terna funnes skäligt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån har uttalat, att förslaget i ekono­

miskt hänseende icke alltid komme att verka fördelaktigt. Enligt nuvarande

system finge ersättningsanskaffning omedelbart avdragas såsom omkostnad,

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Restvärde

Avskrivningar

1 år ....... ......... 850: —

150: —

2 år ....... ....... 722:50

277: 50

3 år ....... ......... 614:12

385: 88

4 är ....,......... 522: -

478: —

5 år ....... ......... 443:70

556: 30

6 år ....... ....... etc.

Med ledning av denna uträkning — eller om annan avdragsprocent skulle

komma i fråga med ledning av en liknande uträkning — skulle kunna av­

göras vad som av en köpeskilling motsvarade återbekomna värdeminsknings-

avdrag. I fråga om inventarium, som förvärvats genom köp, byte eller där­

med jämförligt fång, borde anskaffningsvärdet kunna fastställas. I den män

dels inköpspriset å ett inventarium dels ock summan av åtnjutna värde-

minskningsavdrag äro möjliga att konstatera, skulle om ett inventarium

försåldes beloppet av uppkommen vinst kunna fastställas. Enligt vad kam­

marrätten kan finna skulle en tillämpning av restvärdesmetoden icke behöva

förutsätta en utvidgning av inkomstbegreppet.

En anordning av följande innebörd skulle kunna tänkas, nämligen att

restvärdesmetoden tillämpades på sätt som de sakkunniga föreslagit men

med den modifikationen, att den skattskyldige erhölle rätt att förebringa

utredning om att vid försäljning uppstått vinst, vilken på grund av gällande

regler vore undantagen från beskattning eller hänförlig till annan förvärvs­

källa. Därest sådan utredning icke förebringades, kunde presumeras, att in­

täkten vore av beskaffenhet att böra beskattas såsom intäkt av jordbruks­

fastighet. Då det gäller inventarium, som förvärvats genom köp byte eller

därmed jämförligt fång, skulle undantag från beskattning av uppkommen

vinst kunna ifrågakomma allenast då inventariet såldes mer än fem år efter

förvärvet till ett pris överstigande inköpspriset. Såsom de sakkunniga fram­

hålla torde ett sådant fall sällan förekomma i praktiken. Alltså skulle i

fråga om inköpta inventarier den föreslagna modifierade anordningen en­

dast i rena undantagsfall komma att tillämpas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit de sakkunnigas förslag i denna

del icke tillfredsställande. Av de sakkunniga ifrågasatta ändringar borde

i vart fall införas samtidigt för rörelseidkare och jordbrukare. Ändringarna

kunde under alla förhållanden icke sträckas så långt som till införande av

fri avskrivning för samtliga. Vid sådant förhållande skulle inträda en icke

motiverad skillnad i beskattningen mellan å ena sidan aktiebolag och med

dessa i förevarande avseende jämställda rörelseidkare, å andra sidan övriga

rörelseidkare, d. v. s. sådana med bunden avskrivning, och jordbrukarna.

Lantbruksstyrelsen har givit uttryck åt den uppfattningen, att vinst vid

avyttring av inventarier icke syntes böra beskattas i jordbruksnäringen, så

länge detta icke skedde i rörelse. Sveriges lantbruksförbund har anfört lik­

nande synpunkter.

Förslaget rörande beskattning av vinst vid försäljning

av inventarier i rörelse har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i flertalet yttranden.

I några yttranden har förslaget avstyrkts, huvudsakligen under mo­

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

I en del yttranden ha erinringar framförts mot förslaget i denna

del. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har sålunda ifrågasatt,

om de föreslagna reglerna för bestämmande av ingångsvärdet vore behöv-

liga. Det funnes ju dock i tidigare deklarationer av den skattskyldige själv

uPP§ivna värden, vilka borde kunna tillerkännas vitsord. Norrbottens läns

hushållningssällskap har anfört liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat, att länsstyrelsen ingalunda vore

övertygad om att den föreslagna schablonmetoden skapade rättvisa åt jord­

bukarna. Metoden vilade på alltför osäkra grunder.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att det icke vore möjligt att en­

dast med ledning av åkerarealens storlek och tidpunkten för inventariernas

anskaffande ens tillnärmelsevis bedöma kostnaderna för inventariernas upp­

sättning; åkerarealens beskaffenhet hade nämligen stor betydelse. Indivi­

duell värdering av inventarierna borde därför äga rum genom särskilda

nämnder.

Norrbottens läns hushållningssällskap har uttalat, att vid schablonmässig

värdering av inventarierna särskilda beräkningsgrunder borde tillämpas för

norrländska förhållanden.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som funnit de sakkunnigas förslag i denna

del otillfredsställande, har anfört:

Det torde ställa sig mycket svårt att fastslå när den huvudsakliga nyupp­

sättningen verkligen ägt rum, varför den föreslagna bestämmelsen otvivel­

aktigt skulle medföra många och svårbedömliga tvister mellan de skattskyl­

diga och beskattningsnämnderna. Mera sällan torde för övrigt en jordbru­

kare redan från början skaffa sig fullt inventariebestånd. Då normtalen avse

ett komplett normalt inventariebestånd, skulle således en lantbrukare, som

börjar ett jordbruk året före övergångsåret med ofullständigt inventariebe­

stånd, enligt normtalen kunna bliva tillerkänd ett alltför högt ingångsvärde.

Då det kan antagas, att de som börjat jordbruk under kriget kunna angiva

sina kostnader för inventarier, synes det enligt länsstyrelsens mening icke

vara av behovet påkallat att ha mer än ett normtal baserat på förkrigsför-

hållanden för samtliga, som ej kunna visa nyuppsättningskostnaden.

Länsstyrelsen i Hallands län har givit uttryck åt den uppfattningen, att de

skattskyldiga behandlats allt för välvilligt. Avdrag borde ej erhållas för in­

ventarier, som anskaffats vid sådan tidpunkt, att de vid övergången till

inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder bort vara tillfullo av­

skrivna. Inventarier, som vid övergången vore över tio år gamla, borde så­

lunda icke medtagas vid beräkningen av ingångsvärdet. Länsstyrelsen i Kro­

nobergs län har framhållit, att kostnaden för nyuppsättningen borde mins­

kas med ett skäligt belopp för den värdeminskning, som inventarierna be­

räknades ha undergått.

Gävleborgs och Kristianstads läns hushållningssällskap ha funnit de före­

slagna normtalen väl låga; hushållningssällskapen ha förordat förhöjning

med 25, respektive 30 procent. Östergötlands läns hushållningssällskap har

givit uttryck åt liknande synpunkter.

Östergötlands och Örebro läns hushållningssällskap ha framhållit, att vid

88

Då jag tidigare anmält fråga om ändrade regler för beskattning av realisa­

tionsvinster, ersättningar för goodwill samt ackumulerade inkomster, har

jag i samband därmed förordat, att såsom intäkt av rörelse skall beskattas

hela vinsten vid försäljning av inventarier, oavsett om den skattskyldige

äger åtnjuta fri avskrivning eller icke. I överensstämmelse härmed bör, då

inkomst av jordbruksfastighet redovisas enligt bokföringsmässiga grunder,

hela vinsten vid försäljning av inventarier alltid behandlas som intäkt av

jordbruksfastighet.

\ ad angår inventariernas värde vid övergången bör, såsom de sakkun­

niga föreslagit, avdrag få åtnjutas för nyuppsättningskostnaden, om denna

kan visas. Kan sa icke ske — och detta torde vara det vanliga — ha de

sakkunniga förordat, att ingångsvärdet schablonmässigt bestämmes till visst

belopp för hektar åkerjord, olika för skilda storleksgrupper av jordbruks­

fastigheter. Med hänsyn till de olika slag av inventarier, som finnas å skilda

egendomar, och deras olika värden synes emellertid den föreslagna meto­

den för bestämmande av ingångsvärdet vara alltför schablonmässig för att

komma till användning. Ett mera rättvisande resultat torde ernås, om in­

gångsvärdet fastställes efter individuell värdering. Härvid bör ingångsvär­

det beräknas pa liknande sätt som föreslagits skola ske beträffande djur­

beståndet. Sålunda bör vid ingångsvärdets bestämmande hänsyn tagas till

samtliga inventarier, som vid övergången finnas å egendomen. Kungl. Maj :t

eller, om ett centralt organ för beskattningen tillskapas, detta bör fast­

ställa värden å olika slag av inventarier, såsom vagnar, plogar, harvar m. m.

Dessa värden böra lämpligen motsvara genomsnittspriserna under år 1953,

reducerade med

20

procent.

Den nyss förordade metoden för fastställande av ingångsvärden å inven­

tarier föranleder visserligen mera arbete, i synnerhet för beskattningsnämn-

derna, än den av de sakkunniga föreslagna metoden. Å andra sidan torde

emellertid de krav, som enligt departementsförslaget uppställas för att jord­

brukare skall fa övergå till att bliva taxerad enligt bokföringsmässiga grun­

der, komma att medföra, att endast en mindre del av jordbrukarna omedel­

bart övergår till det nya systemet. Härigenom synes den nu förordade me­

toden för inventarievärderingen icke komma att vid övergången föranleda

något alltför betungande merarbete för beskattningsnämnderna.

Om jordbrukare senare än den 1 januari 1953 övergår till inkomstberäk­

ning enligt bokföringsmässiga grunder och taxering för det första räken­

skapsåret skall ske senare än år 1954, bör, om ingångsvärdet å inventarier

•skall bestämmas schablonmässigt, nämnda värde sättas lika med belopp,

som motsvara de värden, som fastställts närmast före det första räken­

skapsårets utgång.

I särskilda fall, t. ex. om befintligt inventarium avsevärt skiljer sig från

det av den centrala myndigheten värdesatta, böra de fastställda värdena

kunna jämkas. Vidare bör jämkning kunna ske, då åtgärd vidtagits för att

skattskyldig skall kunna tillgodoräkna sig en högre nyuppsättningskostnad

än som synes rimligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

90

å jordbrukets driftbyggnader hade i följd härav alltmera kommit att upp­

märksammas. I fråga om jordbrukets byggnadskostnader torde erinras om

att det kunnat konstateras, att dessa, särskilt vid det mindre och det medel­

stora jordbruket, ofta överstege jordbruksfastighetens hela taxeringsvärde.

Vid det praktiska taxeringsförfarandet mötte svårigheter att konstatera

det värde å jordbrukets byggnader, som borde läggas till grund för en taxe-

ringsmässigt riktig beräkning av avdragen för byggnadernas värdeminsk­

ning.

b. Fråga om gemensamma grunder för beräkning av avdrag för reparation

och underhåll samt för värdeminskning av byggnad i jordbruk, m. m.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att med frågan om avdrag för värdeminskning

av byggnad sammanhängde spörsmålet om avdrag för reparation och under­

håll av byggnaden. För kostnader för reparation och underhåll av byggnad i

jordbruk, dess binäringar eller skogsbruk finge enligt gällande bestämmel­

ser avdrag ske vid inkomsttaxeringen med vad som kontant utbetalats un­

der beskattningsåret. Kostnader, avseende ny-, till- eller ombyggnad, skulle

däremot avdragas i form av årliga värdeminskningsavdrag. Det måste följ­

aktligen vid taxeringen tillses, att utgifterna för reparations- och under­

hållsarbeten icke koinrne att ingå i det värde, å vilket värdeminskningsav­

drag beräknades. Gränsdragningen mellan avdragsgill och icke avdragsgill

hyggnadskostnad vore ofta synnerligen svår att göra, särskilt då olika arbe­

ten samtidigt utfördes. I synnerhet om äldre byggnad omändrades eller mo­

derniserades — vilket ju ofta vore fallet med byggnader i jordbruket — upp-

komme stora svårigheter att ernå ett riktigt avgörande. Till reparation och

underhåll hänfördes ofta alla arbeten på en byggnad, vilka uppenbarligen

ej avsåge nybyggnad eller tillbyggnad. Beskattningsmyndigheterna torde

ofta sakna möjlighet att införskaffa nödvändiga uppgifter för en säker be­

dömning av de utförda arbetenas art och omfattning samt kostnaden för de

olika arbetena och nödgades därför att med stor försiktighet behandla yr­

kanden om avdrag för reparations- och underhållskostnader. Särskilt hade

tvister, huruvida en avdragspost avsåge reparation eller ombyggnad, upp­

kommit beträffande sådana jordbruksfastigheter, som förvärvats av andra

personer än yrkesjordbrukare. Fastighetens såväl bostads- som driftbygg­

nader kunde i sådana fall påkostas genomgripande förbättringar, vilka i

deklarationen redovisades som underhållsarbeten; ett härav föranlett drifts­

underskott å jordbruket kunde ägaren avdraga från sina övriga inkomster.

Det torde också få framhållas, att bestämmelsen att avdrag medgåves för

reparation men ej för ombyggnad verkade därhän, att jordbrukaren för att

utnyttja avdragsmöjligheten verkställde reparation även i sådana fall, då

en rationell förnyelse av byggnadsbeståndet i stället hade krävt ombyggnad.

Vidare ha de sakkunniga anfört:

Ett samordnande av avdrag för värdeminskning och underhåll kan ur

principiell synpunkt motiveras av det förhållandet, att omfattningen av den

värdeminskning genom förslitning, som en byggnad är underkastad, är be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

91

roende av byggnadens underhåll. En väl underhållen byggnad är sålunda

underkastad värdeminskning i mindre omfattning än en sämre underhållen

byggnad. Omvänt minskar en dåligt underhållen byggnad fortare i värde än

cn väl underhållen byggnad. Enligt gällande praxis medgives emellertid vär-

deminskningsavdrag för en byggnad oberoende av huru den underhålles.

Sålunda kan ett för högt eller för lågt avdrag för värdeminskning komma att

medgivas utan att möjlighet föreligger att framdeles reglera detta förhållan­

de vid en eventuell försäljning. Enligt de sakkunnigas mening böra de av­

skrivnings- och underhållskostnader, för vilka avdrag skola medgivas vid

taxeringen, i princip så nära som möjligt ansluta sig till de enligt driftseko­

nomiska grunder beräknade kostnaderna för värdeminskning å ny-, till- och

ombyggnad samt för underhåll och reparation. De verkliga kostnaderna för

dessa ändamål kunna dock variera betydligt år från år. Detta gäller även om

förnyelsen av byggnadsbeståndet sker någorlunda successivt. Underhålls-

och reparationsarbeten, avseende ett år, uppskjutas ofta till ett senare år.

Avdrag för därav föranledda kostnader synes följaktligen icke böra belasta

ett års drift. Jordbruket bör i stället för varje år påföras kostnader för en i

huvudsak konstant byggnadsverksamhet, eftersom byggnadernas prestatio­

ner i förhållande till jordbruksdriften i stort sett äro desamma varje år. Års-

omkostnaderna böra därför utgöra en andel av de för en längre tidrymd upp­

kommande underhålls- och nybyggnadskostnaderna.

Slutligen ha de sakkunniga yttrat, att de med utgångspunkt från vad så­

lunda anförts kommit till den slutsatsen, att avdrag för reparation och un­

derhåll av jordbrukets byggnader borde medgivas icke såsom nu med vad

som kontant utgivits härför under beskattningsåret utan med en på visst

sätt beräknad årlig andel av kostnaderna för nämnda ändamål. Härigenom

åstadkommes en utjämning i jordbrukets beskattning, varjämte jordbruka­

ren bereddes möjlighet att bättre utnyttja sin ifrågavarande avdragsrätt än

som med nuvarande bestämmelser kunde ske. Avdragen för reparation och

underhåll, å ena sidan, samt för värdeminskning, å andra sidan, skulle så­

lunda vid inkomsttaxeringen beräknas enligt likartade grunder, vilka kunde

sägas överensstämma med grunderna för bokföringsmässig vinstberäkning.

Den av de sakkunniga förordade principen kunde uttryckas sålunda, att vid

inkomsttaxeringen avdrag finge ske för de kapitalutgifter, som nedlagts å

en jordbruksfastighet för ny-, till- eller ombyggnad samt för reparation och

underhåll av fastighetens byggnader, med belopp så avpassade, att de kun­

de anses motsvara de genomsnittliga efter driftsekonomiska grunder beräk­

nade årsomkostnaderna för nämnda ändamål.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag, att avdrag för reparation och un­

derhåll samt för värdeminskning av byggnad i jord­

bruk skall beräknas e f t e r i huv u d sak s a in ma grunder,

har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

överståthållarämbetct har yttrat, att de sakkunnigas förslag i förevarande

hänseende utgjorde cn synnerligen rationell lösning, vilken skulle medföra,

att den ofta mycket svåra, ibland nästan omöjliga gränsdragningen mellan

å ena sidan avdragsgilla reparations- och underhållskostnader samt å andra

sidan icke avdragsgilla ombyggnads- och förbättringskostnader bleve obe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

hövlig; en anledning till många tvister skulle som följd liärav försvinna.

Vidare komrne de föreslagna bestämmelserna att bidraga till en utjämning

av beskattningen till förmån såväl för de skattskyldiga som för det all­

männa.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att omfattande byggnads­

arbeten visst år icke längre kunde få den verkan, att inkomstberäkningen

helt förrycktes. En dylik utjämning vore önskvärd, enär garanti vunnes för

att avdragen helt kunde utnyttjas ehuru i långsammare takt än för närva­

rande. De sakkunnigas förslag innebure en rättvis och lämplig lösning av

avskrivningsfrågan.

Stockholms läns hushållningssällskap har betonat, att de sakkunnigas

förslag medförde större rättvisa ur avdragssynpunkt än nuvarande bestäm­

melser.

Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län ha ifrågasatt,

huruvida icke stadganden, motsvarande de föreslagna, borde införas även

beträffande förvärvskällan annan fastighet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, om icke liknande regler

borde gälla beträffande rörelse.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelsen i Stockholms län ha i förevaran­

de sammanhang berört frågan om de s. k. lyxjordbrukens taxering, över­

ståthållarämbetet har sålunda anfört:

Med lyxjordbruk avses här givetvis icke allenast fastigheter med lyxbe­

tonad huvudbyggnad och därtill hörande anläggningar utan över huvud ta­

get sådana jordbruksfastigheter, som förvärvats utan tanke på skälig årlig

avkastning.

Under senare år har det blivit allt vanligare, att personer med stora

inkomster av andra förvärvskällor inköpt jordbruksfastigheter, vilka i all­

mänhet befunnit sig i mindre gott skick med avseende å byggnadernas be­

skaffenhet och jordens hävd. Även om de bakomliggande motiven till dessa

fastighetsförvärv varierat, så hava likväl de flesta haft sin grund i förhål­

landen, som föranletts av kriget. Sålunda har givetvis behovet av evakue-

ringsbostäder spelat en avgörande roll under de första krigsåren. Sedermera

har emellertid det latenta inflationshotet inträtt såsom den avgörande fak­

torn. Avsikten med flertalet köp under de senare åren har nämligen utan

tvekan varit — förutom att anskaffa ståndsmässig sommar- och weekend-

bostad — att komma i besittning av realvärden samt att medelst genom­

gripande reparationsarbeten och upparbetning av jorden ytterligare höja

dessa värden. Att de särskilda ekonomiska fördelar, som en riklig kapital­

investering i sist nämnd ordning kan medföra i form av skattelindrande av­

drag för underskott å förvärvskällan, jämväl beaktats, finnes all anledning

förmoda. Oavsett de ursprungliga motiven till köpen, hava i vart fall de för­

värvskällor, varom här är fråga, i stor utsträckning kommit att få tjäna

såsom organ för en kontinuerlig uppsamling icke blott av fastighetsägarnas

egna kapital utan även av sådant kapital, som det allmänna på grund av

underskott å förvärvskällorna nödgats avstå i form av minskade "skattein­

täkter. Såsom förut nämnts åtnjuta de fastighetsägare, varom här är fråga,

i allmänhet avsevärda inkomster av andra förvärvskällor. Det allmänna får

därför på grund av de statliga skatternas progressivitet bidraga med avse­

värda belopp till fastigheternas iståndsättande. Då vidare slutresultaten av

de sålunda nedlagda kostnaderna icke framkomma förrän vid fastigheternas

94

sam. De sakkunnigas förslag härutinnan innebär, såvitt rörer underhålls­

kostnaderna, en uppmjukning av de hittills strängt tillämpade bestämmel­

serna om kostnaders hänförlighet till varje särskilt beskattningsår. Kost­

nader för reparationer å jordbruksfastighet komma enligt de sakkunnigas

förslag att behandlas på ett väsentligt annorlunda sätt än i fråga om för­

värvskällorna annan fastighet och rörelse.

Dessutom har hittills vid beskattning förefunnits en påtaglig och önsk­

värd tendens att söka vinna överensstämmelse mellan beskattning och bok­

föring. Reparationskostnader måste ur bokföringsteknisk synpunkt hänfö­

ras till kostnader och böra icke balanseras som utgående tillgångsvärden för

att icke vilseleda borgenärerna. En anordning enligt de sakkunnigas förslag

med rätt till samma underhållsavdrag vare sig underhållet skötes eller efter-

sättes är dessutom ett betänkligt avsteg från principen om skatt efter för­

måga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat, att länsstyrelsen vore mycket

tveksam, huruvida de föreslagna bestämmelserna borde genomföras. Dessa

vore väl komplicerade och torde sannolikt icke bliva så lätta att tillämpa i

praktiken. På ett par punkter gåves också i alltför stor utsträckning ut­

rymme för subjektiva bedömanden.

Domänstyrelsen har förordat, att förslaget i denna del bleve föremål för

ytterligare omprövning. Domänstyrelsen har härvid ifrågasatt, om ett schab­

lonmässigt bedömande av vad en fastighetsägare borde äga rätt att vid

taxeringen avdraga såsom underhållskostnad gåve ett riktigt och rättvist

resultat. Det vore angeläget att beskattningsregler och avdragsbestämmel-

ser icke bleve så utformade, att de verkade hämmande och hindrande på

strävandena att få ett förbättrat byggnadsbestånd inom jord- och skogs­

bruk.

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader har uttalat, att ut­

formningen av bestämmelserna rörande avdrag för underhåll och värde­

minskning av jordbrukets drittbyggnader i samband med inkomsttaxering­

en borde anstå i avvaktan på resultaten av vissa av forskningskommittén

igångsatta undersökningar; dessa torde leda till att det inom ett par år

bleve möjligt att för praktiskt ändamål med större säkerhet beräkna bygg­

nadsvärdena.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett, att förslaget icke borde

antagas utan viss överarbetning.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit att de sakkunnigas förslag vis­

serligen kunde biträdas till sin grundidé. Avskrivning respektive under­

hållskostnader kunde ej bedömas separat, enär de vore mer eller mindre

beroende av varandra. Mot förslaget kunde dock riktas sakliga erinringar,

som torde göra en omarbetning erforderlig. Nuvarande system borde därför

bibehållas till dess bättre förutsättningar för en omläggning förelåge. Det

vore dock önskvärt att man så snart ske kunde komme över till ett förfa­

rande, enligt vilket värdeminskningsavdrag och underhållsavdrag samman­

fördes till ett på enhetligt sätt beräknat avdrag. Därvid borde eftersträvas

att avdragen anpassades efter förändringarna i byggnadskostnaderna (för­

nyelsekostnaderna) .

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

96

Kalmar läns södra hushållningssällskap har på det bestämdaste avstyrkt

de sakkunnigas förslag och yttrat, att kritiken mot nu gällande regler

Irämst avsåge beräknandet av värdeminskningsavdrag beträffande jordbru­

kets byggnader. Föreliggande förslag utginge dock från samma felaktiga

utgångspunkter och ledde till ännu mera oriktiga resultat än nuvarande

system. Avdrag för reparationer borde medgivas med utgivet belopp.

Sveriges skogsägareförbund har likaledes bestämt avstyrkt förslaget och

framhållit, att avdrag borde medgivas för verkliga kostnader för repara­

tion och underhåll. Att standardisera dessa kostnader till beräknade årliga

belopp, oberoende av kostnadernas verkliga storlek, vore en partiell åter­

gång till objektbeskattningen även vid den statliga inkomstbeskattningen

av jordbruket; en sådan återgång vore icke önskvärd. Statsbeskattningen

vore helt byggd på skatteförmågeprincipen, och de sakkunniga hade icke

framfört några bärande motiv för att man vid jordbrukets beskattning del­

vis skulle lämna denna princip.

Även Örebro läns hushållningssällskap och stiftsnämnden i Skara ha gi­

vit uttryck åt den uppfattningen, att avdrag för reparationer borde med­

givas med utbetalt belopp.

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

c. Fråga om fastställande av jordbruksfastighets byggnads- och underhålls-

kapital.

De sakkunniga.

Därest avdrag för reparation och underhåll samt värdeminskning av jord­

brukets byggnader medgives på sätt de sakkunniga förordat, möter först frå­

gan hur det värde skall fastställas, som skall ligga till grund för avdragets

beräkning; nämnda värde ha de sakkunniga benämnt fastighetens bygg­

nads- och underhållskapital.

De sakkunniga ha övervägt olika förslag till lösning av frågan hur bygg­

nads- och underhållskapitalet skall fastställas. I fortsättningen lämnas först

en kort redogörelse för tre olika förslag, som de sakkunniga icke ansett sig

kunna förorda.

Nuvarande princip för beräkning av värdeminskningsavdrag har icke an­

setts böra bibehållas. Såsom skäl för denna sin ståndpunkt ha de sakkun­

niga anfört:

Enligt gällande praxis medgives värdeminskningsavdrag för byggnad i för­

värvskällan jordbruksfastighet med l1/, % av byggnadens beräknade värde,

vilket motsvarar en genomsnittlig varaktighetstid av

66

år. Med hänsyn till

vad som framkommit genom senare åren verkställda utredningar i fråga om

jordbrukets byggnader torde man numera få räkna med en något kortare

varaktighet. Det synes följaktligen motiverat, att medgiva en högre avskriv-

ningsprocent än som nu tillämpas. En utsträckt rätt till avskrivning skulle

därför kunna ordnas på det sätt att ett förhöjt procenttal medgives.

Gällande praxis med schablonmässiga avdrag, beräknade å det i taxe­

ringsvärdet ingående jordbruksvärdet, har i praktiken verkat synnerligen

ojämnt och i särskilda fall föranlett för låga eller för höga värdeminsknings­

avdrag. Detta sammanhänger med att det taxerade jordbruksvärdet icke

98

byggnadskostnad. Förslaget innebär, att vid beräkning av avdragen för un­

derhåll och värdeminskning bortses från den nuvarande bebyggelsen och att

till grund för uppskattningen av underhålls- och värdeminskningskostna-

derna i stället lägges en beräknad nybyggnadskostnad för ett ur driftsekono­

misk synpunkt lämpligt byggnadsbestånd å jordbruksfastigheten. Årsom-

kostnaderna motsvarande byggnadsbeståndets underhåll och värdeminskning

uppskattas till visst procenttal av ett för jordbruksfastigheten i fråga fast­

ställt byggnadsvärde. Vid eventuellt uppkommande förändringar i byggnads-

kostnadernas allmänna utveckling (materialpriser, arbetslöner, byggnads-

standard etc.) måste ifrågavarande nybyggnadskostnader i erforderlig ut­

sträckning justeras.

För att uppskatta nybyggnadskostnadernas storlek ha de sakkunniga

övervägt att beräkna dessa beträffande kreatursstallar och arbetarebostäder

individuellt för jordbruksfastighet efter visst värde per kreatursplats m. m.

ävensom rumsenhet samt beträffande det övriga byggnadsbeståndet efter

vissa värden per hektar åker för olika storleksgrupper av jordbruk. Alterna­

tivt har diskuterats att individuellt uppskatta nybyggnadsvärdet för en

jordbruksfastighet. Härvid skulle avdragsbeloppens storlek år från år regle­

ras i förhållande till de faktiska byggnadskostnaderna under sistförflutna

och närmast föregående år. För detta ändamål skulle dels avskrivningspro-

centen i förhållande till nybyggnadsvärdet varieras mellan ett lägsta och ett

högsta tal, förslagsvis lägst 2 och högst 3, dels ett värderegleringskonto föras

för registrering av byggnadsvärdebalansen, d. v. s. av eventuell ökning, res­

pektive minskning av byggnadsvärdet.

I fråga om den närmare utformningen av förslaget hänvisas till betänkan­

det, s. 133—151.

Med hänsyn framför allt till svårigheten att fastställa en nybyggnads­

kostnad, som motsvarar de verkliga förhållandena, samt de besvärligheter,

vilka i följd av förslagets invecklade natur skulle uppstå vid tillämpningen

av detsamma, ha de sakkunniga icke funnit sig kunna förorda förslaget.

d. De sakkunnigas förslag till fastställande av byggnads- och underhålls-

kapital.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag avser byggnads- och underhållskapitalet

kostnaden för byggnads uppförande samt till- och ombyggnad ävensom ut­

gift för dess reparation och underhåll. I fråga om fastställandet av bygg­

nads- och underhållskapitalet ha de sakkunniga anfört:

Vid fastställande av det belopp, som skall utgöra byggnadskapital, har

man sålunda att utgå från den ursprungliga kostnaden för byggnadens upp­

förande ävensom för tillbyggnad (byggnadskostnaden) och till denna kost­

nad lägga de verkliga utgifterna för ombyggnad. Med underhållskapital av­

ses de faktiska kostnaderna för underhåll och reparation, som nedlagts i

byggnaderna å en jordbruksfastighet. Beräkningen av byggnads- och under­

hållskapitalet erbjuder inga principiella svårigheter i de fall ägaren uppfört

byggnad eller haft kostnad för dess underhåll. Det torde få ankomma på

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

stadsbyggnad. De sakkunniga ha uttalat, att principiellt ej heller under­

hållskostnad borde medgivas i fråga om den del av bostadsbyggnaden, som

icke kunde anses nödig, men att gränsen härvidlag torde vara svår att draga

i praxis. Medgåves avdrag för värdeminskning och underhåll å bostadsbygg­

naden i dess helhet, borde vid uppskattning av förmånen av bostad hänsyn

tagas härtill. Då de sakkunniga av praktiska skäl icke föresloge inskränk­

ning i fråga om rätten att beräkna avdrag för värdeminskning och under­

håll å bostadsbyggnader, förutsatte de sakkunniga, att beskattningsnämn-

derna ägnade särskild uppmärksamhet åt bostadsförmånens värdesättning.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden ha erinringar framförts mot de sakkunnigas förslag

till fastställande av byggnads- och under hålls kapital.

I fråga om vilken kostnad som skall utgöra byggnads-

och underhålls kapital har Sveriges lantbruks förbund framhållit,

att genom det av de sakkunniga föreslagna förfaringssättet att beräkna av­

dragens storlek förhindrades en önskvärd anpassning av värdeminslmings-

och underhållsavdragen efter det vid vederbörliga tidpunkter rådande kost­

nadsläget respektive byggnadsvärdet. Detta vore ur såväl driftsekonomisk

som allmän ekonomisk synpunkt en allvarlig olägenhet i fråga om föremål

med så lång varaktighet som byggnader. Även ur beskattningsteknisk syn­

punkt syntes framkomma uppenbara olägenheter. För jordbrukets del fram­

trädde olägenheterna främst däri, att jordbruket vid höjning av byggnads-

kostnader och byggnadsvärden icke komme att få tillgodoräkna sig avdrag,

som stode i förhållande till de aktuella kostnaderna för byggnadsbestån­

dets förnyelse och underhåll. Ur allmän ekonomisk synpunkt finge det an­

ses synnerligen olämpligt, att beskattningen bleve sådan, att den medvetet

icke anpassades efter de förskjutningar i de ekonomiska resultaten, som

framkomme vid tillämpande av sunda driftsekonomiska principer. Olägen­

heterna framträdde särskilt sedan en jordbruksfastighet övergått i ny inne­

havares ägo; denne finge icke lägga sina egna anskaffningskostnader till

grund för avskrivningen. Även under en och samme jordbrukares innehav

av fastigheten vore det emellertid av vikt, att avdragen anpassades efter

kostnadsförändringarna, enär jordbruket måste förses med nya byggnader

efter hand som de gamla bleve odugliga. En avskrivning endast på den ur­

sprungliga anskaffningskostnaden ledde vid prisstegring till att jordbru­

karna finge minskad förmåga att förnya byggnadsbeståndet och den bi-

droge därigenom till en ökad skuldsättning. Då det för jordbrukets ratio­

nalisering i främsta rummet behövdes ökad investering av kapital, vore en

sådan utveckling icke önskvärd.

Såsom underlag för avskrivningen borde enligt förbundets mening tjäna

förnyelsekostnaden (nyvärdet) å byggnadsbeståndet. I samband med de all­

männa fastighetstaxeringarna (alltså regelmässigt vart femte år) borde ny­

värdet fastställas, och detta skulle alltså intill nästa fastighetstaxering ut­

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Genom att säljaren enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning blir be­

skattad för realisationsvinst vid försäljning inom 10 år från förvärvet, upp­

kommer i sådana fall i verkligheten en dubbel beskattning.---------------------

Om i stället prisfall ägt rum, kvarstår ingångsvärdet såsom restvärde till

fördel för köparen, medan säljaren kan göra avdrag för realisationsför­

lust.

Det ligger ju i öppen dag, att säljaren icke kan ha uppnått en realisations­

vinst, utan att köparen till fastigheten betalat ett motsvarande högre belopp.

Denna prisökning kan i regel till väsentlig del anses vara hänförlig till bygg­

naderna, fastighetens värdefullaste beståndsdel. Det synes under sådana för­

hållanden orimligt att samtidigt som säljaren betalar realisationsvinst för

denna ökning, köparen å sin sida också skall betala skatt för samma belopp

genom minskad avdragsrätt för byggnaderna. Denna konsekvens är ofrån­

komlig, om restvärdet skall följa fastigheten och byggnadsvärdet sålunda

icke anpassas efter den faktiska köpeskillingen såsom i fråga om inventa­

rier.

Av skäl, som förut anförts vore det riktigast, att restvärdet vid fastighets­

överlåtelse icke skulle följa fastigheten, utan borde köparens ingångsvärde i

stället bestämmas av den på byggnaderna belöpande delen av köpeskilling­

en. Vid bedömande av denna fråga har förbundet dock funnit, att betydande

vanskligheter ofta kunna bliva förenade med fixerandet av byggnadernas

andel i köpeskillingen. Genom det ovan angivna förfaringssättet för avdra­

gens beräknande torde olägenheterna av att restvärdet följer fastigheten

dessutom väsentligen bli eliminerade. Förbundet vill därför i denna del bi­

träda förslaget utom i de fall, då säljaren blir underkastad realisationsvinst­

beskattning resp. haft rätt att göra avdrag för realisationsförlust, enär försla­

get medför att därvid dubbelbeskattning uppkommer resp. dubbelt avdrag

kan åtnjutas. I dylikt fall vill förbundet förorda en jämkning på det sätt, att

det ingående restvärdet för köparen bestämmes genom att höja eller sänka

säljarens ingående restvärde med lika många procent som salupriset för hela

fastigheten exkl. skogen ändrats, varefter det så erhållna beloppet ytterligare

justeras för skillnaden mellan säljarens ingående och utgående restvärden

genom att vid nedgång i restvärdet skillnaden tillägges samt vid ökning av

restvärdet skillnaden avdrages å ingångsvärdet för köparen.

Överståthållarämbetet har ifrågasatt lämpligheten av att byggnads- och

underhållskapitalets restvärde skall åtfölja en fastighet jämväl vid över­

låtelse och yttrat, att det icke förefölle tilltalande, att storleken av en fastig-

hetsköpares avskrivningsunderlag skulle kunna influeras av att säljaren till

äventyrs kommit i åtnjutande av för höga avdrag för underhåll och värde­

minskning. Undginge dessutom säljaren beskattning för dylika vid avytt­

ringen återvunna avdrag och komme härtill, att den del av köpeskillingen,

som belöpte å fastighetens byggnader, måhända vida överstege säljarens ut­

gående restvärde av byggnads- och underhållskapitalet, måste förslaget i

denna del framstå såsom än mindre tilltalande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att förslagets rik­

tighet kunde ifrågasättas för det fall, att säljaren blivit taxerad för realisa­

tionsvinst och därvid fått tillägg eller avdrag för den förändring restvärdet

undergått under den tid han innehaft fastigheten. Då ett rättvisande resul­

tat i allt fall uppkomme i det iånga loppet genom att byggnads- och under-

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kammarrätten har ansett det vara önskvärt, att föreskrifter utfärdades

angående hur officiella bevis i berörda hänseende skulle meddelas. Som

underlag för dylika bevis torde erfordras något slag av register; kostnader­

na för registrens upprättande och förande kunde möjligen komma att upp­

gå till relativt betydande belopp.

e. Plan för beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning

av byggnad.

De sakkunniga.

För att erhålla en vid den praktiska tillämpningen enkel beräkning av

avdrag för underhåll och värdeminskning av byggnad ha de sakkunniga före­

slagit, att avdraget skall beräknas gemensamt för hela byggnadsbeståndet

och icke för varje byggnad för sig. För kontroll av avdragen skall upprät­

tas en plan, som utvisar, utöver förändringar i byggnadsbeståndet under

året, restvärdet vid beskattningsårets ingång och utgång, d. v. s. det värde,

vartill fastighetens byggnads- och underhållskapital nedbragts genom vid

taxeringarna medgivna avdrag för underhåll och värdeminskning. Tillämp­

ning av nyssnämnda restvärdesmetod medför emellertid, att något restvärde

för byggnad, som utrangerats, eldhärjats, försålts eller övergått att använ­

das i annan förvärvskälla, icke kan fastställas. För att i dylika fall justera

restvärdet ha de sakkunniga föreslagit följande anordning. Om en byggnad

utrangeras, kan utrangeringsförlusten icke konstateras; avdrag för förlusten

kan därför icke medgivas på en gång. Då den utrangerade byggnaden kvar­

står i restvärdet, sker emellertid avdrag, motsvarande utrangeringsförlus­

ten, successivt. Om byggnad eldhärjas, försäljes eller övergår till annan

förvärvskälla, sker justering av restvärdet genom att därifrån avdrages ett

till skäligt belopp uppskattat värde å byggnaden. Den föreslagna planen är

återgiven å s. 105.

Såsom av planen framgår skall till det ingående restvärdet läggas bl. a.

kostnad för ny-, till- och ombyggnad samt underhåll ävensom värdet å in­

köpt byggnad. Från summan härav skall avgå bl. a. ersättning för avytt­

rade byggnadsmaterialier i samband med utrangering av byggnad samt skä­

ligt belopp för försåld byggnad. Från skillnadsbeloppet avdrages viss pro­

cent av detta. Vad som därefter återstår utgör utgående restvärde.

Restvärdesmetoden innebär, att underlaget för avdragsberäkningen nedgår

för varje år. Då detta kan medföra olägenhet, ha de sakkunniga föreslagit,

att en annan metod alternativt må begagnas. Enligt denna grundas avdrags­

beräkningen å byggnadskostnaden. I denna ingå kostnader för byggnadens

uppförande och för tillbyggnad men icke ombyggnads- och förbättringskost­

nader. Till ledning för beräkning av avdragen enligt sistnämnda metod skall

— såsom framgår av planen — jordbrukaren lämna uppgift å byggnads­

kostnaden.

105

Plan för beräkning av avdrag för reparation och underhåll samt för värde­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

minskning av driftbyggnader i förvärvskällan Jordbruksfastighet.

Vid förvärvet av fastigheten år .......... utgjorde byggnads- och underhållskapitalets

ingående restvärde kr.....................1

1

2

|

3

i

Byggnads- och underhållskapitalets restvärde

Fastighetens

driftbyggna­

der, ev. efter

avdrag för i

byggnaderna

ingående fasta

maskiner och

inventarier

kr.

I byggna­

derna ingå­

ende fasta

maskiner

och inven­

tarier

kr.

Summa

Tillkommer kostnad under beskattningsåret för

ny-, till- och ombyggnad samt för reparation

och underhåll (Kr........... ) ävensom enligt ut-

redning å särskild bilaga värdet å under året

inköpt eller från annan förvärvskälla i laxe-

ringshänseende överförd byggnad (Kr........... ) b)

Summa av a) och b) c)

Avgår statsbidrag och liknande bidrag (Kr........)

samt influtet belopp vid avyttring av bygg­

nadsmaterialer o. dyl. i samband med ut-

rangering eller rivning av byggnad (Kr........... )

ävensom enligt utredning å särskild bilaga

skäligt belopp för byggnad, som nedbrunnit,

avyttrats eller övergått att användas i annan

Skillnad mellan c) och ä) e)

Avdrag för underhåll och värdeminskning yrkas

alt. 1 å beloppet vide)2

alt. 2 å byggnadskostnaden nedan vid h)2

%

%

Byggnads- och underhållskapitalets restvärde vid

beskattningsårets utgång (skillnad mellan e)

och f)................................................................... g)

1

2

3

i

4

Byggnadskostnaden för vid beskattningsårets ut­

gång befintliga driftbyggnader med därtill

hörande fasta maskiner och inventarier ut­

gjorde ................................................................... h)

|

Anm. Har under beskattningsåret förändring med avseende å fastighetens byggnadsbestånd

inträtt därigenom att byggnad nedbrunnit, rivits, avyttrats, övergått att användas i annan för­

värvskälla, ny byggnad uppföris, tillbyggnad till redan befintlig byggnad företagits eller bygg­

nad i taxeringshänseende överförts från annan förvärvskälla skall utredning härom lämnas å

särskild bilaga för bedömande av byggnadskostnadens förändring sedan näst föregående beskatt­

ningsårs utgång.

.

1 Har fastigheten förvärvats före den 1 januari 1917 skall här upptagas ingående restvärdet

Vid nämnda tidpunkt. — 2 Det ej tillämpliga överstrykes.

106

Såsom motivering för att kostnad för ombyggnads- och förbättringsarbe­

ten icke får avdragas ha de sakkunniga anfört:

Skulle kostnaden för ombyggnad medräknas, torde nämligen detta kom­

ma att medföra att värdeminskningsavdrag ofta finge beräknas på ett för

hogt belopp, enar ombyggnad oftast avser att ersätta den värdeminskning,

som uppkommit. Om sålunda en byggnad, som i uppförande dragit en kost-

nad av 50 000 kr., ombygges för t. ex. 40 000 kr., skulle avdragen för under­

hall och värdeminskning få beräknas på 90 000 kr. i stället för 50 000 kr.

Avdraget skulle antagligen bliva större än om byggnaden nedrivits och ny

byggnad uppförts i stället. Beträffande förbättringarna torde dessa princi-

piellt böra inräknas i det värde, varå avdragen för underhåll och värdeminsk-

ning skola beräknas. De sakkunniga hava dock av praktiska skäl ansett att

dessa kostnader icke böra medräknas. I annat fall skulle tvister mellan jord­

brukarna och beskattningsmyndigheterna lätt uppkomma angående vad som

vore att hanföra till reparation och underhåll och vad som kunde anses så­

som förbättring. Det må för övrigt erinras om att kostnaden för förbättring

mgar i restvärdet; företages större förbättringsarbeten, kommer restvärdet

att oka med belopp motsvarande kostnaden härför, i vilket fall restvärdet

kan komma att överstiga byggnadskostnaden. Under dylika omständigheter

ar det sålunda fördelaktigare för jordbrukaren att begagna restvärdet som

underlag för avdragsberäkningen.

I fråga om beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning av

fasta inventarier ha de sakkunniga uttalat att, enär förslitning av vissa fasta

inventarier i allmänhet torde ske i snabbare takt än förslitning av byggna­

den i övrigt, en snabbare avskrivning beträffande dessa inventarier syntes

kunna tillåtas vid taxeringen. De för förvärvskällan rörelse gällande reg­

lerna beträffande fasta maskiner kunde dock ej tillämpas i fråga om jord­

bruket. Med hänsyn till att mera dyrbara fasta maskiner funnes, vilkas var-

aktighetstid vore kortare än den egentliga byggnadens, ansåge de sakkunni­

ga emellertid att värdeminskningsavdrag med högre procentsats borde med­

givas för sådana maskiner på samma sätt som i praxis tillämpades vid be­

räkning av inkomst av annan fastighet. Yrkades särskilt avdrag för under­

håll och värdeminskning av dylika maskiner, borde jordbrukaren förete

utredning angående anskaffningskostnaden. Restvärdet, respektive bygg­

nadskostnaden skulle i sådant fall minskas med anskaffningskostnaden för

de fasta maskinerna.

Yttranden.

I fråga om de olika metoderna att beräkna avdrag för vär­

deminskning och underhåll av byggnad har kammarrätten

framhållit, att det vore av vikt att man bibchölle principen, att det vore äga­

rens anskaffningsvärde för byggnaderna som skulle amorteras. Det förelåge

ett verkligt behov att bereda de skattskyldiga möjlighet att få avskrivning­

en mera anpassad efter de verkliga utgifterna för byggnadsbeståndet än som

för närvarande vore fallet. Restvärdesmetoden syntes erbjuda sådan möjlig­

het, därest densamma så begränsades, att det vore vederbörande skattskyl­

digs eget anskaffningsvärde utan sammanblandning med reparationskostna­

der, som bleve föremål för amortering. Emellertid ville kammarrätten för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

107

orda, att den för närvarande använda metoden alternativt finge tillämpas,,

Den vore enkel och i praktiken lämplig för ett stort antal skattskyldiga.

Det syntes icke behöva möta några betänkligheter att tillåta en skattskyldig

att, närhelst han det önskade, övergå till restvärdesmetoden. Däremot torde

en övergång från den av kammarrätten nu förordade restvärdesmetoden till

schablonmetoden icke böra medgivas.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att det vore mera ändamålsenligt

med endast en metod för beräkning av avskrivningen; länsstyrelsen ville där­

vid förorda restvärdesmetoden, som torde bereda minsta svårigheten för

jordbrukaren i gemen att sätta sig in i. Länsstyrelsen har vidare fram­

hållit, att det vid beräkning av restvärdet för byggnad, som nedbrunnit,

avyttrats eller övergått till annan förvärvskälla än jordbruksfastighet, vore

ur såväl praktisk som saklig synpunkt att föredraga, att avräkning gjordes

för respektive försäkringsersättning, försäljningspris och det taxerade

byggnadsvärde, som åsalts byggnad vid övergång till annan förvärvskälla.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att de .sakkunnigas förslag i

förevarande del skulle komma att medföra svårigheter samt leda till tvister

mellan de .skattskyldiga och beskattningsmvndigheterna. Brandförsäkrings­

värdena å de särskilda byggnaderna kunde visserligen tjäna till ledning,

men dessa värden vore vanligen icke så väl avvägda i förhållande till var­

andra.

Vad angår avdrag för värdeminskning av fasta maski­

ner har Sveriges lantbruks förbund betonat, att de föreslagna bestämmelser­

na vore av synnerlig betydelse, bland annat med hänsyn till jordbrukets

silosanläggningar. Förbundet har ifrågasatt, huruvida icke de för rörelse gäl­

lande bestämmelserna beträffande fasta maskiner skulle kunna tillämpas

även för juridiska personer, som dreve jordbruk, enär genom förebragt ut­

redning kunde konstateras, vilka maskiner som avsages, samt anskaffnings­

kostnaderna för dessa maskiner skulle avdragas från restvärdet, respektive

byggnadskostnaderna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att jordbrukarna ovedersäg­

ligen vederfores en orättvisa, när för jordbrukets del icke medgåves avdrags-

rätt motsvarande rörelseidkares rätt till avdrag för värdeminskning å fasta

maskiner. Länsstyrelsen har ifrågasatt, om det icke vore möjligt att fastställa

särskilt maskinvärde även å jordbruksfastigheter, eventuellt såsom ingående

i totala jordbruksvärdet utan uppdelning därav å byggnader och jord.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ifrågasatt, om det vore nödvändigt att

hänföra fasta maskiner till byggnad i avskrivningshänscende. Det vore av

största vikt att grunderna för beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

och av rörelse bringades att överensstämma i varje hänseende, där sa kunde

ske, och att avsteg ej gjordes från allmänt godtagna bokföringsprinciper, där

detta kunde undvikas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

109

Hallands läns hushållningssällskap har sålunda uttalat, att av de sak­

kunniga använt utredningsmaterial till betydande dei vore grundat på

1930-talets siffror, då jordbruket i stort lämnade dåliga resultat, i följd

varav reparationer och byggnadsunderhåll måste eftersättas. Östergötlands,

Skaraborgs, Västmanlands och Västernorrlands läns hushållningssällskap

samt Svenska lantarbetsgivareföreningen ha anfört liknande synpunkter.

Gotlands, Jönköpings, Hallands och Skaraborgs läns hushållningssällskap,

Sveriges skogsägareförbund och Svenska lantarbetsgivaref öreningen ha un­

derstrukit, att nuvarande byggnadspriser vore avsevärt högre än förkrigs-

priserna. Svenska lantarbetsgivaref öreningen har vidare uttalat, att priser­

na säkerligen under lång tid framåt skulle komma att hålla sig vid samma

höga nivå som under kriget och sannolikt även stiga ytterligare utan att

detta finge motsvarande återverkan på jordbrukets fastighetsvärden. Att

byggnadskostnaderna skulle nedgå exempelvis till 1930-talets storleksord­

ning torde man icke kunna påräkna.

Svenska lantarbetsgivaref öreningen och Sveriges skogsägareförbund ha

framhållit, att det vore fråga ej blott om ökade byggnadskostnader utan

också om en ökad byggnadsverksamhet. Flertalet jordägare strävade nu­

mera att förbättra det tidigare ofta svaga byggnadsbeståndet, en strävan

som pådreves av statsmakterna genom de skärpta föreskrifterna i hälso­

vårdsstadgan och arrendelagen. Denna upprustning av byggnadsbeståndet

kunde med säkerhet beräknas räcka ett eller annat tiotal år framåt i tiden,

Gotlands läns hushållningssällskap har yttrat, att goda bostäder vore ett

oeftergivligt villkor för att kunna erhålla fullgod, fast arbetskraft till jord­

bruket; här förelåge ett starkt socialt och näringspolitiskt skäl att mera

liberalt bevilja en hög avskrivning.

Länsstyrelsen i Kalmar lån samt Östergötlands låns hushållningssällskap

ha givit uttryck åt farhågor för att en för låg avskrivningsfaktor kunde

komma att verka återhållande, då det gällde att förse en fastighet med er­

forderliga nybyggnader eller att vidtaga nödiga reparationer av en fastig­

hets byggnadsbestånd.

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader har uttalat, att det

samlade byggnadsbeståndets varaktighet numera torde kunna uppskattas

till 50 år.

Kristianstads läns hushållningssällskap har påpekat, att en jordbruks­

byggnad, på grund av nya rön beträffande lämpliga byggnader och på

grund av den från statens håll påtalade vikten av att påskynda jordbrukets

rationalisering, hädanefter ej komme att ha på långt när samma livslängd

som tidigare. Skaraborgs läns hushållningssällskap har anfört liknande

synpunkter. Gotlands läns hushållningssällskap har uttalat, att ekonomi­

byggnaderna även i mellersta Sverige oftast måste helt eller så gott som

helt ombyggas inom loppet av 40 år på grund av den genom arbetsrationa-

lisering eller driftomläggning framtvingade moderniseringen. Detta gällde

även för arbetarebostäder, där också slitaget i regel vore stort och varak­

tigheten därför borde sättas till högst 40 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

no

Västernorrlands läns hushållningssällskap har framhållit, att de klima­

tiska förhållandena i Norrland särskilt ogynnsamt påverkade byggnadernas

livslängd och ökade underhållskostnaderna i jämförelse med motsvarande

kostnader i landets sydligare delar.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att en avskrivning med 3 procent

i allmänhet torde täcka de genomsnittliga årskostnaderna, om man vid be­

räknandet av avdragens storlek utginge från anskaffningskostnaderna för

nya byggnader samt kostnadsläget på byggnadsområdet hölle sig i stort

sett konstant. Värdeminskningsfaktorn kunde variera avsevärt, likaså un-

derhållsfaktorn, men variationerna för dessa bägge faktorer vore i allmän­

het beroende av varandra. Man kunde omöjligt angiva ett någorlunda ge­

nerellt tal för den ena faktorn, om den andra icke samtidigt vore precise­

rad. Underhållets absoluta storlek varierade dock med byggnadskostnader-

nas förändringar, även om faktorn vore fixerad till viss procent av de ur­

sprungliga anskaffningskostnaderna. Om kostnadsläget underginge mera

avsevärda förändringar vore det därför icke möjligt att för de sammanlag­

da värdeminsknings- och underhållskostnaderna fixera ett visst procent­

tal, som någorlunda allmänt passade i de enskilda fallen, beroende på att

anskaffningen av olika byggnader skett vid olika tidpunkter och sålunda

vid olika kostnadslägen. Värdeminskningsfaktorn och underhållsfaktorn

kunde invändningsfritt förenas i ett enda procenttal endast om både av­

skrivning och underhåll skulle i princip beräknas på basis av förnyelse­

kostnaden (nyvärdet).

Förbundet hade företagit viss undersökning för att fastställa, vilken pro­

centsats som genomsnittligt ungefärligen skulle erfordras vid de av de sak­

kunniga föreslagna ingångsvärdena. Av undersökningen framginge, att de

sammanlagda godkända årskostnaderna före kriget uppginge till nära 4

procent av det på angivet sätt beräknade byggnadsvärdet. En väsentlig

stegring av procenttalet hade ägt rum under kriget, beroende på att alla

kostnader för byggnadsarbete ökats, medan jordbrukets taxeringsvärden

varit oförändrade. Även efter den år 1945 företagna höjningen av taxe­

ringsvärdena kvarstode, att de sammanlagda årskostnaderna utgjorde mera

än 5 procent av det byggnadsvärde, som enligt schablonmetoden erhölles på

basis av nämnda års taxering. Undersökningen gåve vidare vid handen, att

värdeminskningsbeloppen vore relativt små och underhållskostnaderna be­

tydligt högre. Medan man teoretiskt räknade med att värdeminskningen

borde förhålla sig till underhållet ungefär som 2: 1, vore proportionen här

den omvända.

Om ingångsvärdena skulle bestämmas på sätt föreslagits av de sakkunni­

ga, måste värdeminsknings- och underhållsfaktorn sålunda genomsnittligt

sättas betydligt högre än 3 procent. För att en någorlunda rättvis avväg­

ning av avdragen skulle kunna erhållas för olika förhållanden, måste pro­

centtalet emellertid i sa fall samtidigt differentieras, såväl områdesvis som

för storleksgrupper. Eljest komme de jordbruk, som vore mest lönsamma

och därför hade höga jordbruksvärden, att dessutom gynnas genom stora

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.