med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 1

tf r 39.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 19

januari 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379); samt

3) förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innehåller förslag till normer för taxering av skogsfastighet. Den nya metod för sådan taxering, som utarbetades av domänstyrelsen år 1941 och som efter överarbetning förelädes riksdagen år 1944 (prop. nr 240/1944) — därvid riksdagen i princip uttalade sig för dess genomförande men ansåg att därmed borde anstå till den närmast efter 1945 års allmänna fastighetstaxering följande allmänna fastighetstaxeringen — föreslås skola i ytterligare överarbetat skick antagas för tillämpning vid 1952 års allmänna fastighetstaxering. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 39.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 870).

Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ samt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom punkt 4 av anvisningarna till 9 § samt punkterna 4 och 5 av anvisningarna till 22 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9 §•

Taxeringsvärde skall —--------pris (allmänna saluvärdet).

Område, som utgöres av skogsmark och växande skog, skall upptagas till det värde, det kan anses äga vid uthålligt skogsbruk. Kan området eller del därav anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller till industriellt eller likartat ändamål än vid användning för skogsbruk, skall dock området eller delen upptagas till allmänna saluvärdet.

Frälseränta uppskattas — — -— beräknas utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

10 §.

Vid taxering — — — användes för jordbruk med binäringar eller skogsbruk,

skolande därvid särskilt angivas vad av jordbruksvärdet som belöper å skogsmark (skogsmarksvärde);

b. skogsvärde, varmed------------ och dylikt. (Se vidare anvisningarna.)

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten------------ det allmänna. Har skog —---- — tidigare medgivits.

Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, må den skattskyldige efter eget val njuta avdrag antingen med den del av köpeskillingen eller den eljest erhållna valutan för skogen, som belöper på det för ägaren gällande ingående virkesförrådet, eller med ett belopp motsvarande värdet av del för skogen beräknade minsta producerande skogskapitalet eller med skogens för ägaren gällande ingångsvärde.

Hemmavarande barn-------------tillhöra arbetspersonalen. Har sambruksförening------- — nämnda gottgörelse. 1

1 Senaste lydelse se beträffande 9 § 1932:291, beträffande 10 § 1937:518, beträffande 22 § 1 mom. 1948: 223, beträffande punkt 4 av anvisningarna till 9 § 1944: 280, beträffande punkt 4 av anvisningarna till 22 § 1950:588 samt beträffande punkt 5 av anvisningarna till 22 § 1930:190.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 3

Anvisningar

till 9 §.

4. För jordbruksfastighet till den del den utgöres av skogsmark och därå växande skog skola, förutom vad nedan sägs, gälla de uppskattningsgrunder varom stadgas i särskild instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

Dylik fastighet skall, försåvitt ej beträffande densamma eller del därav förekomsten av mervärde, som i punkt 5 här nedan avses, till annat föranleder, upptagas efter det värde, den kan anses äga vid uthålligt skogsbruk. Åtskillnad göres vid uppskattningen mellan skogsmark, växande skog och särskild förmån å skogsmarken.

Såsom skogsmark skall, på sätt närmare utvecklas i skogsvärderingsinstruktionen, upptagas all icke odlad mark som, vare sig den vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion. Till skogsmark räknas icke s. k. impediment; sådan marks värde skall medräknas vid värdesättning av fastigheten i övrigt.

Särskild förmån å skogsmarken, såsom skogsbete, möjlighet till jakt, byggnad å skogen, i den mån densamma ej bör anses inbegripen i sådant normalt byggnadsbestånd å taxeringsenheten, som inräknas i de för inägorna tillämpade enhetsvärden, servitutsrätt eller dylikt, skall uppskattas för sig med särskilt belopp, och värdet av dylik förmån skall sålunda ej inräknas i det skogsmarksvärde, som enligt 10 § skall särskilt angivas. Vid dylik uppskattning skall alltid iakttagas, att uppskattning sker till det värde förmånen har för den taxeringsenhet, varom fråga är. Om rationellt skogsbruk bedrives å skogsmarken, må betesvärde åsättas endast såframt betet plägar utnyttjas. Därest å skogsmark, varå rationellt skogsbruk ej bedrives, bete ej plägar utnyttjas, torde detta i regel visa, att betet för ifrågavarande fastighet har så obetydligt värde, att anledning att särskilt uppskatta detsamma saknas. Skogskojor och liknande mera tillfälliga byggnader åsättas intet särskilt värde, utan anses deras värde ingå i skogsmarkens värde.

Har på —------- till 10 §.

till 22 §. 4. Har skog — — -— gällande ingångsvärde. Med skogs------------ sålunda minskats. Med ingående------------ av ingångsvärdet. Vare sig ■— ------- ursprungliga ingångsvärdet. År det------------ samma tid. Om avdrag — -— — av skogen. Om moderbolag-------------för moderbolaget.

Exempel å —- — — ingående virkes förråd: A. försäljer från sin fastighet 1 000 kubikmeter skog på rot för en köpe­

skilling av 8 000 kronor. Vid taxeringen påföljande år visar han, att virkes­

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

förrådet å fastigheten före avverkningen utgjorde 4 400 kubikmeter och alltså efter avverkningen 3 400 kubikmeter. Då skogsmarkens areal vid senaste fastighetstaxering utgjorde 80 hektar, därå med hänsyn till markens godhetsgrad och skogens tillstånd den årliga tillväxten kan beräknas till 2 kubikmeter per hektar, är det sannolikt, att nämnda tillväxt utgjort sammanlagt 2 X 80 = 160 kubikmeter. Under den tid av 15 år, som A. innehaft fastigheten, har således tillväxten utgjort 2 400 kubikmeter. A. gör vidare sannolikt, att han under samma tid uttagit för husbehov i genomsnitt 40 kubikmeter om året eller tillhopa 600 kubikmeter samt att han för försäljning avverkat 1 200 kubikmeter. Virkestillväxten uppgår således till 600 kubikmeter mer än vad han tidigare avverkat å fastigheten. Virkesförrådet vid hans förvärv av fastigheten kan alltså antagas hava utgjort 4400 -—• 600 = 3 800 kubikmeter, vilket är det ingående virkesförrådet. Då efter den under beskattningsåret gjorda försäljningen virkesförrådet utgjort 3 400 kubikmeter, har minskningen i det för honom gällande ingående virkesförrådet utgjort 400 kubikmeter. A. gör vidare genom köpehandling rörande fastigheten troligt, att av den av honom erlagda köpeskillingen å skogen belöpt ett belopp av 11 400 kronor, motsvarande ett pris av 3 kronor per kubikmeter. För minskningen av ingående virkesförrådet med 400 kubikmeter är han således berättigad åtnjuta avdrag med 3 X 400 = 1 200 kronor. Detta avdrag får åtnjutas även om värdet å det efter avverkningen kvarvarande virkesförrådet icke understiger den av honom för skogen erlagda köpeskillingen.

Det för------------ 10 200 kronor. Exempel å------------ i ingångsvärde: B. försäljer--------— 10 000 kronor. Ingångsvärdet har------------ det ursprungliga. 5. Har växande —- — — ingående virkesförrådet);

eller ett belopp motsvarande värdet av det för skogen beräknade minsta producerande skogskapitalet;

eller skogens —-------- ovan sägs. Härvid iakttages------ — valutans belopp.

Såsom värde av minsta producerande skogskapital skall vid tillämpning av nyss angivna bestämmelser anses — därest vid den allmänna fastighetstaxering, som avslutats under eller närmast före det kalenderår, varunder fastigheten avyttrats, för skogen vid produktion av barrskog antagits eller skolat antagas högst 80-årig omloppstid — ett belopp svarande mot tre fjärdedelar av det vid nämnda taxering fastställda skogsmarksvärdet och, om därvid för skogen antagits eller skolat antagas längre omloppstid, nedan angiven multipel av nämnda skogsmarksvärde:

vid 90-årig omloppstid 1 vid 140-årig omloppstid 5 » 100-årig » l1/2 8 150-årig » 7 » 110-årig k 2 » 160-årig » 10 » 120-årig » 3 » 170-årig » 14 » 130-årig » 4 » mer än 170-årig omloppstid 18.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 5

Exempel:

1) A. inköper ett till skogsbörd dugligt område om 10 hektar, vilket ligger skoglöst, och planterar därå skog. Sedan mer än 10 år förflutit från förvärvet, försäljer han till B. området för en köpeskilling, varav å den växande skogen beräknas belöpa 1 800 kronor. Virkesförrådet uppgår då till 360 kubikmeter. Vid senaste allmänna fastighetstaxering har skogsmarken åsatts ett värde av 35 kronor per hektar. För skogen har därvid räknats med en omloppstid av 120 år, varför såsom minsta producerande skogskapital för skogen antages 3 X 35 = 105 kronor per hektar. Då i detta fall icke finnes något för A. gällande ingående virkesförråd eller ingångsvärde, är han berättigad till avdrag med 10 X 105 = 1 050 kronor, och det belopp, som skall beskattas, blir följaktligen 1 800 — 1 050 — 750 kronor.

Samma skogsmark säljes ånyo 15 år efter B:s förvärv av densamma, när därå finnes 40 kubikmeter virke per hektar eller tillhopa 400 kubikmeter virke. Av den erhållna köpeskillingen belöper å den växande skogen 4 000 kronor. Avdrag har under innehavet av skogen icke medgivits för minskning av ingångsvärde eller för minskning i ingående virkesförråd, vadan det för B. gällande ingångsvärdet är 1 800 kronor och det för honom gällande ingående virkesförrådet utgör 360 kubikmeter. Vid senaste allmänna fastighetstaxeringen har för fastigheten skogsmarksvärdet fastställts till 35 kronor per hektar och har alltjämt för skogen antagits en omloppstid av 120 år. B. är berättigad att åtnjuta avdrag antingen med det för honom gällande ingångsvärdet, 1 800 kronor, eller med 10 X 3 X 35 — 1 050 kronor eller med vad av den erhållna köpeskillingen belöper å det för honom gäl-

360 lande ingående virkesförrådet, d. v. s. X 4 000 — 3 600 kronor. Därest den skattskyldige begär att få åtnjuta avdrag med sistnämnda belopp, skall till beskattning tagas 4 000 — 3 600 = 400 kronor.

2) C. ärver en fastighet, vars skogsvärde enligt senaste taxering utgör 15 000 kronor. Under de närmast följande åren verkställer han avverkningar och får vid taxeringarna åtnjuta avdrag på sådant sätt, att det ingående virkesförrådet, vilket antages hava ursprungligen utgjort 3 000 kubikmeter, anses hava nedgått till 2 000 kubikmeter och skogens ingångsvärde anses hava nedgått till 10 000 kronor. C. försäljer fastigheten efter ytterligare några år, då virkesförrådet stigit till 2 400 kubikmeter, och vid taxering nästfoljande år gör han troligt, att av den erhållna köpeskillingen å skogen belöpt ett belopp av 11 000 kronor. C. är då berättigad att åtnjuta avdrag antingen med det för honom gällande ingångsvärdet 10 000 kronor, eller med belopp motsvarande värdet av det för skogen beräknade minsta producerande skogskapitalet, vilket i förevarande

fall antages utgöra 6 000 kronor, eller med 2400 X H 000 = 9 167 kronor, vilket belopp utgör vad av den erhållna köpeskillingen belöper å det för C. gällande ingående virkesförrådet. Av de på dessa olika sätt beräknade avdragsbeloppen är avdraget för ingångsvärdet, 10 000 kronor, störst. Därest

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

C. begär avdrag med detta belopp, tages till beskattning It 000 — 10 000 = 1 000 kronor. Hade däremot av den erhållna köpeskillingen å skogen belöpt mindre belopp än 10 000 kronor, hade avdrag ej fått ske med högre belopp än det, vilket upptagits såsom intäkt genom skogens försäljning.

Denna lag träder i kraft, såvitt angår 9 och 10 §§ samt punkt 4 av anvisningarna till 9 §, den 1 januari 1952 och i övrigt den 1 januari 1953; dock skola 9 och 10 §§ samt punkt 4 av anvisningarna till 9 § i sin nya lydelse lända till efterrättelse redan före förstnämnda dag såvitt angår 1952 års allmänna fastighetstaxering.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den

28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 58 § 1 inom., 59 § 1 mom., 60 § 2 mom., 62 § 2 mom. och 65 § taxeringsförordningen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

58 §.

1 mom. Angående skyldighet dels för statens skogsforskningsinstitut att före allmän fastighetstaxering fastställa centrala skogstaxeringsanvisningar samt till länsstyrelserna avlämna arealuppgifter m. m. dels ock för domänstyrelsen att före sådan taxering till länsstyrelserna lämna uppgifter rörande virkespriser m. in. stadgas i skogsvärderingsinstruktionen.

Det åligger landskamreraren att, med biträde av skogssakkunnig, på grundval av anvisningar och uppgifter som nu sagts samt i mån av behov inhämtade upplysningar upprätta förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar varom likaledes är stadgat i skogsvärderingsinstruktionen.

59 §.

1 mom. Senast den —--------och skog.

Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid försäljning av fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering och för de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna

1 Senaste lydelse se beträffande 58 § 1 mom., 62 § 2 mom. och 65 § 1944: 281 samt beträffande 59 § 1 mom. 1943:855.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 7

saluvärde, som enligt hans mening kunna dragas av dessa priser, så ock för övriga av honom kända förhållanden av beskaffenhet att inverka på nämnda värde. Därjämte skall landskamreraren framlägga jämlikt 58 § 1 mom. andra stycket upprättat förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar ävensom, i den mån så finnes erforderligt, förslag till särskilda anvisningar jämväl i andra hänseenden, såsom angående redovisningen av olika ägoslag,, värdesättning av övrig mark och bete å skogsmark med mera. Avser sammanträdet överläggning angående taxeringen inom allenast viss del av länet, skola redogörelserna och förslagen därefter lämpas. För sådana--------— för taxeringen. Till ledning för värdesättning av skogsmark och växande skog skola på grundval av de förslag, som av landskamreraren avgivas, fastställas lokala skogstaxeringsanvisningar. Länsstyrelsen har —- ------- - förda protokollet.

60 §. 2 mom. Efter det sammanträden enligt 59 § 1 och 2 mom. hållits, har länsstyrelsen att skyndsamt till ordföranden i den beredningsnämnd å landet eller fastighetstaxeringsnämnd i stad, som i varje särskilt fall vederbör, översända dels de i 18 § omförmälda uppgifterna, dels de för nämndens distrikt fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna.

62 §. 2 mom. Vid beredningsnämndens första sammanträde skall ordföranden, innan taxeringsarbetet tager sin början, avgiva noggrann redogörelse ej mindre rörande de enhetsvärden, som föreslagits vid det i 59 § 1 mom. omförmälda sammanträdet, samt de värderingsgrunder i övrigt, som å detta sammanträde ansetts böra inom distriktet tillämpas, än även rörande samtliga de köp av jordbruksfastighet inom distriktet, som förekommit under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering, samt de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna saluvärde i orten, som enligt ordförandens mening kunna dragas av de vid dessa köp tillämpade priser. Finnas inom distriktet fastigheter med skog, bör i redogörelsen tillika lämnas upplysning rörande det virkesförråd, som i medeltal per hektar finnes inom länet eller vederbörlig del därav, och dess fördelning på trädslagsklasser och förrådsgrupper samt, i förekommande fall, trädslag ävensom rörande innehållet i övrigt av de lokala skogstaxeringsanvisningarna. Redogörelsen ävensom beredningsnämndens mening härom böra protokollföras. Härefter åligger ------------- i distriktet.

65 g. Ordförande i —------ - i 64 a §; b) att före fastighetstaxeringsnämndcns sammanträde granska de från beredningsnämndcrnas ordförande enligt 64 § inkomna längderna och öv­

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

riga handlingar och därvid särskilt undersöka, huru beredningsnämnderna tillämpat de enhetsvärden, som föreslagits vid det i 59 § 1 mom. omförmälda sammanträdet, samt de värderingsgrunder i övrigt, som å detta sammanträde ansetts böra komma till användning inom vederbörande beredningsdistrikt, ävensom huru beredningsnämndernas uppskattning av virkesförrådet och dess fördelning på trädslagsklasser och förrådsgrupper samt, i förekommande fall, trädslag överensstämmer med uppgifterna härom i de vid sistnämnda sammanträde fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna. c) att vidtaga------------ och längder. Ordförande i------------ d) sägs.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

Härigenom förordnas, att vid taxering av fastighet skola jämte de föreskrifter, som meddelas i kommunalskattelagen, tillämpas följande uppskattningsgrunder.

A. Allmänna värderingsgrunder.

Skogsmark med därå växande skog skall värderas med hänsyn till markens produktionsförmåga, det tillstånd vari den växande skogen befinner sig samt den avkastning i penningar som med beaktande av dessa omständigheter kan antagas för framtiden bliva uttagen under förutsättning att ett efter förhållandena avpassat uthålligt skogsbruk kommer att där bedrivas. Skogens avkastning av virke kommer att innefatta successiva uttag av dels den skog, som redan finnes, dels framdeles uppväxande skog. Härvid kunna olika utvecklingsförlopp med skilda uttagsprogram ifrågakomma, beroende på växlande skogliga och ekonomiska förutsättningar. För större områden med väsentligen likartade skogliga förhållanden (tillväxtområden) bestämmas med ledning av material från riksskogstaxeringarna för olika trädslag vissa typiska sådana utvecklingsförlopp med olika omloppstider. Skogarna i riket inordnas under de kategorier med skilda uttagsprogram,

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 9

som sålunda erhållas, och de framtida virkesavkastningarna antagas för varje skog utfalla i enlighet med vad som förutsättes i utvecklingsförloppet för den kategori vartill skogen hänförts.

Eftersom det ej kan förutses vilka priser virket vid avverkningen kommer att betinga, göras för beräkning av det framlida utbytet i penningar vissa antaganden beträffande priserna. Priserna å rotstående skog av olika slag bestämmas sålunda för olika av sättning slägen inom särskilda prisområden. Till grund för prissättningen läggas medeltalen av gällande rnedelhöstpriser under de närmaste fem kalenderåren innan taxeringen påbörjas (priser enligt femårsregeln). Den vid taxeringstillfället sålunda antagna prisnivån förutsättes bliva bestående och gällande för framtida avverkningar.

Om det antages, att de beräknade framtida virkesavkastningarna från en skog uppskattas i penningar enligt de för ifrågavarande taxering bestämda priserna, därvid beträffande varje års avkastning avdrag göres för beräknade allmänna kostnader, samt att de sålunda erhållna nettoavkastningarna i penningar diskonteras till nuvärden och dessa sammanläggas, erhålles det belopp, som utgör skogsmarkens och den växande skogens hela nuvärde (s. k. förväntningsvärde). Det är detta värde som taxeringen avser att utröna.

För taxeringen verkställes emellertid ej direkt uppskattning av de framtida årsavkastningarna, utan förfares på följande sätt.

Uppskattning sker av dels markens produktionsförmåga (godhetsgrad), dels den växande skogens förråd av träd som nå över brösthöjd (mätbart virkesförråd). Uppskattningen sker med fördelning av detta förråd å vissa trädslag och diameterklasser (trädslagsklasser och förrådsgrupper). Förväntningsvärdet bestämmes med ledning av rotvärdet per skogskubikmeter (skogskubikmeterpriset) för ett grövre och ett klenare tgpträd inom varje trädslagsklass i varje avsättningsläge samt vissa på förhand uträknade, i tabeller för olika fall angivna förvandlingstal, markvärdefaktorer och skogsvärdefaktorer. Med utgångspunkt från relationen mellan skogskubikmeterpriserna för det grövre och det klenare typträdet (prisrelationen) giva dessa faktorer siffermässigt uttryck åt det förhållandet att å ena sidan skogen tillväxer och virkets kvalitet ändras, men att å andra sidan nuvärdet av varje framtida årsavkastning utgör endast det efter viss räntefot diskonterade värdet av denna. Avdrag göres vid uppskattningen med det beräknade nuvärdet av framtida allmänna kostnader för skogsbruket.

Särskilda värden skola vid taxeringen åsättas skogsmarken och den växande skogen. Såsom värde å skogsmarken redovisas därvid, oavsett om därå finnes virkesförråd, med ledning av tabellerna det värde som med hänsyn till markens godhetsgrad skulle tillkomma marken, om därå ej funnes något virkesförråd (skogsmarksvärdet), medan såsom värde å den växande skogen, likaledes med ledning av tabellerna, redovisas återstoden av det sammanlagda nuvärdet å skogsmarken och den växande skogen

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

(skogsvärdet). Redovisning sker på sätt nu angivits utan hinder av att i verkligheten den del av skogsmarkens värde, som tillgodogöres genom tillväxten av det befintliga virkesförrådet, ej är skild från detta förråds förhandenvarande värde utan lösgöres först när det avverkas.

I viss nedan angiven ordning beaktas onormal förekomst av kalmark.

Att särskilda förmåner å skogsmark ■— såsom skogsbete, möjlighet till jakt, andra byggnader å skogen än skogskojor och liknande mera tillfälliga byggnader, servitutsrätt o. dyl. — skola beaktas i annan ordning än i denna instruktion angives, framgår av punkt 4 av anvisningarna till 9 § och punkt 2 av anvisningarna till 10 § kommunalskattelagen.

B. Bestämmelser rörande uppskattningen.

1. Vad som förstås med skogsmark.

Såsom skogsmark skall upptagas all icke odlad mark som, vare sig den vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion. Till skogsmark hänföras således även ljungmark och annan dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt marken kan anses lämpa sig för skogsproduktion.

Såsom skogsmark skall däremot ej upptagas sådan skoglös eller obetydligt trädbevuxen ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas för skogsproduktion, i främsta rummet utnyttjas för foderproduktion genom bete eller slåtter och som med god hushållning även bör användas därtill, vare sig den är att betrakta såsom kultiverad betesäng eller den är hänförlig till naturlig betes- eller slåtteräng. Skogbevuxen s. k. hagmark skall, i den mån den utnyttjas såsom kultiverad betesäng, ej heller redovisas såsom skogsmark. Med kultiverad betesäng avses sådan icke i vanlig mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande men ej sällan någ;ot trädbevuxen betesmark, som för betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed förstås sådana åtgärder som röjning, dikning, planering, kalkning, gödsling, frösådd m. m.

Till skogsmark räknas ej impediment. Till impediment hänföras myrar (mossar och kärr), berg, fjäll och dylika områden, vilka på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist eller de lösa jordlagrens ringa djup är av sådan beskaffenhet att någon egentlig skogsproduktion där icke kan påräknas.

Värdet av mark som icke skall upptagas såsom skogsmark ävensom, i förekommande fall, av bete å skogsmark skall, på sätt framgår av punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen, inräknas i värdet av fastigheten i övrigt.

2. Areal skogsmark.

Arealen skogsmark beräknas, såvitt angår statens och andra allmänna skogar, med ledning av officiella uppgifter, som meddelas av domänstyrelsen eller som eljest finnas tillgängliga; såvitt angår enskilda skogar under ord­

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 11

nåd hushållning, för vilka tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar finnas tillgängliga, med ledning av uppgifter i dessa; samt, såvitt angår övriga skogar, med ledning av uppgifter från jordregister, ekonomiska kartverk eller andra offentliga handlingar, så ock efter ingivna deklarationer och andra upplysningar som kunna införskaffas.

3. Rikets indelning i tillväxtområden.

För taxeringen indelas riket, med hänsyn till olikheter i skogsmarkens produktionsförmåga och det sätt varpå skogsbruket bedrives, i sex tillväxtområden omfattande:

område I Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, Jämtlands län samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län; område II Norrbottens och Västerbottens läns kustland, Västernorrlands län och av Gävleborgs län Hälsingland; område III övriga delar av Gävleborgs och Kopparbergs län samt Nyskoga, Södra Finnskoga, Norra Finnskoga, Dalby och Norra Ny socknar av Värmlands län; område IV övriga delar av Svealand ävensom Gotlands län; område V Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län; samt område VI Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län.

4. Markens godhetsgrad.

Markens godhetsgrad uppskattas med hänsyn till den virkesavkastning som framdeles kan förväntas från den, om den utnyttjas nöjaktigt. Godhetsgraden skall bestämmas efter markens beskaffenhet utan hänsyn till den därå växande skogens tillstånd och är således icke beroende av om den faktiska, produktionen under den närmaste tiden kan beräknas bliva hög eller låg. Godhetsgraden är likaledes oberoende av det sätt varpå virkesavkastningen utnyttjas eller kan utnyttjas.

Markens godhetsgrad angives för visst tillväxtområde i fyra eller, om förhållandena därtill föranleda, flera godhetsklasser. För varje län eller, där olika delar av ett län ligga inom olika tillväxtområden, för varje sådan del av län angives, där så ske kan med ledning av riksskogstaxeringarna, i de lokala skogstaxeringsanvisningar, varom sägs under F. här nedan, vilka godhetsklasser som där ifrågakomma.

Godhetsgraden uppskattas antingen med ledning av vad som är känt exempelvis genom uppgifter i skogsuppskattningshandlingar för ifrågavarande mark eller genom jämförelse med medelgodheten hos övrig mark i trakten. Vid bedömande av godhetsgraden må vid tidigare taxeringar fastställda siffror för bonitet tjäna till ledning.

5. Virkesförrådets uppskattning.

a) Det å skogen befintliga mätbara virkesförrådet uppskattas med fördelning på trädslagsklasser och förrådsgrupper. Trädslagsklasserna äro barrskog, ordinär lövskog (företrädesvis björk, asp och al) samt ädel lövskog (företrädesvis bok, ek, alm, ask, avenbok, lind och lönn). Beträffande barr­

12 Knngl. Maj.ts proposition nr 39.

skog upptagas såsom särskilda förrådsgrupper 1) träd med en diameter vid brösthöjd av 25 centimeter och däröver (grov barrskog), 2) träd med en diameter vid brösthöjd av 15 intill 25 centimeter (medelgrov barrskog) och 3) träd med en diameter vid brösthöjd av intill 15 centimeter (klen barrskog). Ordinär lövskog ävensom ädel lövskog fördelas vardera å två förrådsgrupper, den ena omfattande träd som vid brösthöjd i diameter hålla 25 centimeter eller mera (grov ordinär lövskog och grov ädel lövskog), den andra omfattande träd av mindre diameter vid brösthöjd (klen ordinär lövskog och klen ädel lövskog).

b) Virkesförrådet skall för varje förrådsgrupp angivas i kubikmeter fast mått på bark (skogskubikmeter), d. v. s. den virkeskvantitet som erhålles genom uppskattning med ledning av massatabeller av det å rot uppmätta virket. Träd, som äro så förstörda genom röta eller annorledes att de anses hänförliga till s. k. »uppenbara vrak», medtagas ej.

c) Därest det beträffande viss barrskog ej finnes anledning antaga att sammansättningen av den medelgrova och den klena skogen avsevärt avviker från den vid förhandenvarande förekomst av grov skog normala, må en mera summarisk uppdelning av virkesförrådet ske, därvid angives allenast, med en noggrannhet av minst tiotal procent, det i virkesförrådet ingående förrådet av grov barrskog samt, då bestämmelserna i punkt 11 tilllämpas, med en noggrannhet av minst tjugufemtal procent, förekomsten av gran. En efter omständigheterna lämpad summarisk uppdelning av virkesförrådet må ske jämväl beträffande lövskog, om ej ett i huvudsak riktigt taxeringsresultat därigenom äventyras.

Sådan summarisk uppskattning som ovan sagts må ej ske, där tillfredsställande uppgifter för en fullständig uppskattning äro för handen.

6. Skogskubikmeterpris.

a) De skogskubikmeterpriser för ett grövre och ett klenare typträd, som skola läggas till grund för uppskattningen, fastställas beträffande varje trädslagsklass enligt den prisnivå som skall tillämpas vid taxeringen; priserna fastställas för olika avsättningslägen inom visst område med i huvudsak enhetlig prisbildning i ett län (prisområde). Grövre typträd inom en trädslagsklass är ett träd som vid brösthöjd håller 30 centimeter, klenare typträd ett träd som vid brösthöjd håller 20 centimeter.

För fastställande av skogskubikmeterpriset måste bestämmas dels hur en skogskubikmeter skall anses vara sammansatt [se b) här nedan], dels hur de däri ingående sortimenten skola prissättas [se c) här nedan].

b) En skogskubikmeter av visst typträd anses vara sammansatt av de sortiment, som antagas kunna utvinnas från ett sådant träd, om det avverkas.

Prisberäkningen skall grundas på vissa för ett apteringsområde av statens skogsforskningsinstitut efter samråd med skogsstyrelsen fastställda enhetliga förutsättningar beträffande typträdens stamform, barktjockleken hos desamma och deras kvalitet samt deras uppdelning på stamdelar av

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 13

olika grovlek enligt en antagen grundaptering. Med utgångspunkt från dessa förutsättningar fastställes vid taxeringen i vilken utsträckning olika sortiment av skilda trädslag skola med hänsyn till å orten förefintliga avsättningsmöjligheter anses där ingå i det ifrågavarande typträdet. Uppdelningen på sortiment behöver ej göras mer detaljerad än som kan anses erforderligt för en nöjaktig beräkning av skogskubikmeterpriserna.

Ett typträd skall representera hela den trädslagsklass det avser och får sålunda anses vara sammansatt av de trädslag, som ingå i trädslagsklassen, i ungefär samma proportion som dessa förekomma inom prisområdet. Det kan emellertid vid taxeringen vanligen anses tillfyllest att låta träd av ett eller flera inom trädslagsklassen förhärskande trädslag företräda trädslagsklassen i dess helhet. Att särskilda typträd dock stundom skola finnas för olika grupper av en trädslagsklass och i regel för tall och för gran, framgår av punkt 11.

c) Det skogskubikmeterpris, som vid taxeringen skall tillämpas för visst typträd i visst avsättningsläge, erhålles genom att beräkna nettopriser för samtliga sortiment av det virke, som ingår i ifrågavarande skogskubikmeter, enligt den prissättning, som vid taxeringen skall gälla för de olika sortimenten, och sammanlägga dessa nettopriser. Till utgångspunkt för beräkningen tagas de vid taxeringen gällande femårsmedeltalen för bruttopriserna å de olika sortimenten i orten. Från dem avdragas motsvarande femårsmedeltal för direkta avverknings- och transportkostnader, såsom kostnader för huggning, körning, flottning eller annan transport till den plats', för vilken bruttopriserna gälla, direkt arbetsledning, avmätning och intumning, tillfälliga kojbyggnader, vintervägar och lastplatser, olycksfalls- och försäkringsavgifter i den mån de äro direkt hänförliga till drivningsarbetet, så ock skogsvårdsavgifter. Vid kostnadernas beräkning skall beaktas i vad män större eller mindre arbete erfordras för utdrivningarna på grund av körvägarnas längd och beskaffenhet, flottningsförhållanden m. m. Olika nettopriser framkomma härigenom för olika avsättningslägen. Avdraget skall avse kostnader som äro representativa för skogens genomsnittliga avsättningsförhållanden.

Vid prisberäkningen skall iakttagas', att de för kubikmassa, uttryckt i brukliga handelsmått för sortiment, angivna priserna måste överföras till skogskubikmeterpriser för de båda typträden. Härvid skola av statens skogsforskningsinstitut i samråd med skogsstyrelsen fastställda omräkningstal för förvandling av priserna i brukliga handelsmått till priser å verklig kubikmassa fast mått på bark i erforderlig utsträckning tjäna till ledning.

De i typträden ingående sortimenten kunna i regel antagas vara desamma för alla skogar av visst slag inom ett prisområde. Hänsyn till variationer i avverknings- och transportkostnader och det av dessas storlek betingade avsättningsläget kan tagas genom fördelning av skogarna på ett antal omkostnadsldasser. För de allra flesta fall kunna därför tillämpliga skogskubikmeterpriser uträknas centralt för län eller del av län. Uppgifter rörande sådana skogskubikmeterpriser skola intagas i de lokala skogslaxeringsanvisningarna.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

d) Jämlikt de grunder, som skola vid taxeringen tillämpas enligt bestämmelser av statens skogsforskningsinstitut, meddelade i samråd med skogsstyrelsen, skall, på sätt utvecklas under D. här nedan, vid den antagna apteringen av visst typträd i angiven utsträckning hänsyn tagas till tekniska fel i virket. Uppenbara vrak medtagas enligt punkt 5 b) ej i det mätbara virkesförrådet. Om emellertid i viss skog tekniska fel skulle förekomma i en utsträckning som uppenbarligen överstiger vad som i dylik ordning beaktats, må på sätt och inom gränser, som angivas i de lokala skogstaxeringsanvisningarna, därav betingat avdrag ske vid skogskubikmeterprisets fastställande.

När här avsett avdrag göres, skola skälen därför angivas, och skall grunden för beräkningen beträffande varje berörd förrådsgrupp antecknas i taxeringslängden.

7. Avdrag för allmänna kostnader.

Nuvärdet av avdraget för allmänna kostnader för skogsbruket avser kostnader för förvaltning och bevakning, för skogens vård, för föryngrings- och skyddsåtgärder, för väg- och dikesunderhåll samt för skogsindelning, sådana övriga kostnader för fasta anläggningar och fast arbetskraft som ej inrymmas i direkta avverknings- och transportkostnader, så ock sådana till omkostnader hänförliga skatter som ej annorledes beaktats. Nuvärdet av sagda kostnader beräknas till 33 procent av det värde, som skulle tillkomma skogsmarken och den växande skogen om dylikt avdrag ej medgåves. Avdraget verkställes genom att från skogskubikmeterpriset avräknas 33 procent av detta. År avsättningsläget för en skog så ogynnsamt att en väsentlig del av den till gagnvirke användbara virkesavkastningen enligt förutsättningarna för värderingen saknar rotvärde, eller äro på grund av naturförhållandena särskilda föryngringssvårigheter uppenbarligen för handen, och måste därför skogen skötas med anlitande av en onormalt stor del av avkastningens värde, må avdraget för allmänna kostnader efter prövning i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej mer än att avdraget från skogskubikmeterpriset uppgår till högst hälften av detta. Inom vilket område sådan höjning får ske skall angivas i de lokala skogstaxeringsanvisningarna. Höjning som nu sagts av ifrågavarande avdrag må ock ske, där trängande behov föreligger att inom en nära framtid i en omfattning uppenbarligen överstigande den normala uppföra enkom för skogsbrukets behov avsedda byggnader, vilka måste antagas icke kunna i huvudsak förräntas genom uthyrning eller dylikt.

8. Skogsvårdefaktörer och markvärdefaktorer.

På sätt framgår av punkterna 5 och 6 verkställes uppskattning av virkesförrådet, fördelat på trädslagsklasser och förrådsgrupper, och bestämmas skogskubikmeterpriser som vid taxeringen skola gälla för typträden inom respektive trädslagsklasser. Däremot fastställas ej dylika priser för träd av annan storlek. Förhållandet mellan skogskubikmeterpriserna för typträden inom en trädslagskla&s (prisrelationen) kommer nämligen att bestämma

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 15

priserna för samtliga förekommande dimensioner inom klassen. Detta sker med tillämpning av skogsvärde- och markvärdefaktorerna, genom vilka tilllika beaktas, dels att å en skog normalt finnas plantor som ännu ej nått brösthöjd, dels att befintliga träd, när de förutsättas bliva avverkade, komma att vara grövre än vid taxeringstillfället och då komma att hava ett därav betingat pris, dels att å skogsmarken komma att uppväxa nya skogsgenerationer vilka måste medräknas vid bestämmande av förväntningsvärdet å skogen.

Skogsvärde- och markvärdefaktorer angivas i särskilda av Kungl. Maj :t på sätt nedan under C. sägs fastställda tabeller. 9. Skogsvärdet.

Den växande skogens värde (skogsvärdet) erhålles genom att multiplicera virkesförrådet inom varje förrådsgrupp å skogen med dels det med avdrag för allmänna kostnader reducerade skogskubikmeterpriset å det grövre typträdet för ifrågavarande trädslagsklass och omkostnadsklass, dels den skogsvärdefaktor som för ifrågavarande förrådsgrupp, godhetsklass, omloppstid och prisrelation inom tillväxtområdet angives i den av Kungl. Maj :t fastställda tabellen, samt därefter sammanlägga de sålunda för varje förrådsgrupp erhållna beloppen.

För sådana trakter inom tillväxtområde II eller III, som gränsa mot ett nordligare tillväxtområde, må i den utsträckning som bestämmes i de lokala skogstaxeringsanvisningarna tillämpas skogsvärdefaktorer svarande mot en längre omloppstid än den i tillväxtområdet för ifrågavarande godhetsklass å marken i allmänhet antagna. 10. Skogsmarksvärdet.

Skogsmarksvärdet beräknas -—- vare sig å marken finnes mätbart virkesförråd eller ej och oavsett beskaffenheten av den befintliga skogen ■—- såsom om skogsmarken utnyttjades endast för produktion av barrskog med den för vederbörande tillväxtområde och godhetsklass genomsnittliga sammansättningen av tall och gran d. v. s. såsom om hela virkesförrådet utgjordes av sådan skog. Värdesättningen sker med ledning av skogskubikmeterpriserna å tvenne för ändamålet konstruerade typträd (jfr punkt 6 a) bestående av tall och gran i sådan sammansättning. Skogskubikmeterpriserna å nämnda typträd erhållas genom att sammanlägga så stora andelar av skogskubikmeterpriserna för vederbörande typträd inom vartdera trädslaget som svara mot den antagna sammansättningen.

Å skogsmark av så hög godhetsklass i tillväxtområde VI att ädel lövskog där normalt förekommer i större utsträckning sker värdesättningen under beaktande även av trädslag inom denna trädslagsklass. I de av Kungl. Maj :t fastställda tabellerna uttryckes emellertid markvärdefaktorn även för sådan mark efter erforderlig omräkning såsom en markvärdefaktor för barrskog som ovan sagts.

Det med avdrag för nuvärdet av allmänna kostnader reducerade skogskubikmeterpriset för det grövre typträdet inom barrskog, varom ovan sagts,

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

multipliceras alltså oavsett den växande skogens beskaffenhet alltid med den markvärdefaktor, vilken i den av Kungl. Maj :t fastställda tabellen angives för ifrågavarande godhetsklass vid den prisrelation som betecknar förhållandet mellan skogskubikmeterpriserna å de ifrågavarande båda typträden. Härigenom erhålles värdet å skogsmark per hektar. Där på sätt i föregående stycke sagts hänsyn skall tagas även till förekomsten av ädel lövskog, iakttages att i vederbörande tabell skilda markvärdefaktorer upptagas för olika värdeförutsättningar i avseende å den ädla lövskogen. Skogsmarksvärdet för en hel skog utgör produkten av värdet å skogsmarken per hektar och det vid taxeringen utrönta antalet hektar .skogsmark å skogen.

Utgöres skogsmark till större eller mindre del av sammanhängande kalmarksområden, vilka av ålder ligga skoglösa och ej kunna göras skogbärande utan kulturåtgärder, må värdet av dessa områden nedsättas till lägst hälften av det enligt ovan angivna bestämmelser uppskattade värdet. Därest det kan antagas att av den skogsmark å en taxeringsenhet, som återstår sedan dylika sammanhängande kalmarksområden undantagits, mer än fem procent utgöres av kalmark, må värdet å så stor del av den återstående kalmarken, som överskjuter fem procent, reduceras med en tredjedel.

Därest skogsmarken till en fastighet är av sådan beskaffenhet att vid dess värdesättning hänsyn enligt ovan skall tagas till förekomsten av ädel lövskog samt det kan antagas att fastigheten till mer än 25 procent är bevuxen med dylik skog, må värdet å den överskjutande delen av den med ädel lövskog bevuxna marken likaledes reduceras med en tredjedel.

Genom nedsättning som i de båda föregående styckena sagts må dock värdet å den skogsmark nedsättningen avser ej nedbringas under det värde som skulle tillkomma marken vid användning för annat ändamål än skogsbruk, häri ej inbegripet värdet av sådan förmån å skogsmarken som enligt punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen ej skall inräknas i skogsmarkens värde.

För sådana trakter inom ett tillväxtområde, som gränsa mot ett nordligare tillväxtområde, må i den utsträckning som bestämmes i de lokala skogstaxeringsanvisningarna procentuellt avdrag göras å det markvärde, som framkommer i tabellerna, enligt grunder som där angivas.

11 ■ Förfarandet vid prisvariationer inom en trädslagsklass.

Uppdelningen på de tre träd slagsklasserna barrskog, ordinär lövskog och ädel lövskog betingas främst därav att för var och en av dem kunna antagas i huvudsak lika tillväxtförhållanden och ensartad avverkningsordning, varav följer att för varje sådan klass skola gälla gemensamma skogsvärdefaktorer. I det föregående har antagits att även gemensamma skogskubikmeterpriser bestämmas för varje trädslagsklass, och att till följd därav typträdet i princip skola anses vara sammansatta av förekommande olika trädslag inom varje trädslagsklass. Emellertid är det beträffande barrskog normalt, beträffande ädel lövskog vanligt och beträffande ordinär lövskog möjligt, att inom trädslagsklassen priserna för olika trädslag så variera att gemensamma skogskubikmeterpriser skulle framstå såsom olämpliga. I dy­

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 17

lika fall skola de olika trädslagen gruppvis eller vart för sig i avseende å uppskattning av virkesförråd och bestämmande av skogskubikmeterpriser behandlas såsom om de utgjorde en hel trädslagsklass. I fråga om förfarandet vid prissättningen kan åtskillnad mellan de olika trädslagen göras redan vid den antagna aptering, varom statens skogsforskningsinstitut i samråd med skogsstyrelsen meddelar föreskrifter, eller först vid den uppdelning på sortiment som verkställes vid taxeringen. Beträffande trädslag, för vilka sålunda särskild prissättning skall ske, anknytes denna till typträd av vederbörlig grovlek inom ifrågavarande trädslag. För den eller de prisrelationer, som framkomma genom jämförelse mellan skogskubikmeterpriserna å typträden inom varje trädslag eller grupp av trädslag, uppsökas i vederbörlig tabell de beträffande trädslagsklassen i sin helhet gällande skogsvärdefaktorerna, och uppskattningen av skogsvärdet sker med ledning av dessa och de fastställda skogskubikmeterpriserna för trädslaget eller gruppen av trädslag. Markvärdet bestämmes däremot alltid på sätt i punkt 10 sägs.

Inom trädslagsklassen barrskog skola regelmässigt tall och gran behandlas såsom skilda grupper med iakttagande att, där andra slag av barrträd förekomma, de efter omständigheterna sammanföras med ettdera av dessa trädslag. Därest inom visst trädslag -— på grund av växlande stamform och grenighet m. m. hos träden — skogen i avseende å kvalitet och användbarhet till gagnvirke företer sådana olikheter att skilda prissättningsgrunder finnas böra tillämpas, kan en uppdelning av detta trädslag ske på skilda grupper.

12. Om nedsättning i visst fall av skogsvärde eller skogsmarksvärde.

Belastas skogsområde av servitut eller annan liknande rättighet, kan därav föranledas nedsättning av skogsvärdet eller skogsmarksvärdet. Grunden för nedsättningen bestämmes med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Om nedsättningen och grunden för densamma skall anteckning ske i taxeringslängden.

13. Uppskattningsenhet.

Uppskattningen verkställes för hela skogen å taxeringsenheten med hänsyn till där genomsnittligt rådande förhållanden beträffande godhetsgrad, avsättningsläge m. in. En avvägning företages i olika avseenden mellan skogens olika delar enligt sådan grund som i varje avseende finnes lämplig. Båda beträffande olika delar av skogen å en taxeringsenhet i skogligt avseende väsentligt skilda förhållanden, må dock, om taxeringen därigenom avsevärt underlättas, särskild uppskattning ske av de olika delarna. Skall, på sätt av punkt 7 framgår, för viss del av taxeringsenhet förhöjt avdrag för allmänna kostnader beräknas, skall den delen särskilt uppskattas. Sker sådan särskild uppskattning, skola lör taxeringen grundläggande uppgifter redovisas för varje sålunda uppskattad del av taxeringsenheten, men skola skogsvärde och skogsmarksvärde utföras gemensamt för taxeringsenheten i dess helhet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 39.

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

C. Föreskrifter som före allmän fastighetstaxering meddelas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj :t fastställer före allmän fastighetstaxering tabeller utvisande de skogsvärde- och markvärdefaktorer, som vid taxeringen skola tillämpas.

a) I särskilda tabeller skola beträffande varje tillväxtområde och varje där ifrågakommande omloppstid och godhetsklass å marken för varje förrådsgrupp inom en trädslagsklass skogsvärdefaktorer angivas för de prisrelationer, som uttrycka förhållandet mellan skogskubikmeterpriserna å typträden för trädslagsklassen, ävensom upptagas däremot svarande markvärdefaktorer.

b) Dessa faktorer bestämmas med tillämpning av följande grunder.

Beträffande en arealenhet av en genomsnittsskog med likformig förekomst av träd i olika utvecklingsstadier uträknas, med tillämpning av viss värdeenhet, för varje sådant stadium dels förväntningsvärdet å det befintliga virkesförrådet dels förväntningsvärdet å kommande skogsgenerationer, vilka förväntningsvärden sammanlagt utgöra hela nuvärdet av skogsmarken och den växande skogen, uttryckt i ifrågavarande värdeenhet. Markvärdet är under de nämnda förutsättningarna, uttryckt i samma värdeenhet, det förväntningsvärde som sålunda uträknas för det fall att virkesförråd ännu saknas (0-årig skog). För varje utvecklingsstadium i genomsnittsskogen avdrages markvärdet från hela nuvärdet. Resten är beträffande ifrågavarande utvecklingsstadium av skogen skogsvärde, uttryckt i nämnda värdeenhet. Från olika utvecklingsstadier hämtade skogsvärden sammanföras under de förrådsgrupper, dit de höra, och uttryckas för en massaenhet såsom tal angivande förhållandet till det i ifrågavarande värdeenhet angivna värdet å det grövre typträdet inom trädslagsklassen. Varje sålunda erhållet tal är skogsvärdefaktor för ifrågavarande förrådsgrupp.

Markvärdefaktorn erhålles enligt motsvarande beräkningsmetod. Emellertid antages vid fastställande av markvärdefaktor för varje tillväxtområde och godhetsklass å marken att marken är bevuxen endast med tall och gran i för tillväxtområdet och godhetsklassen genomsnittlig sammansättning eller, såvitt angår mark av de godhetsklasser i tillväxtområde VI där ädel lövskog i större utsträckning förekommer, endast med tall, gran, ek och bok, likaledes i genomsnittlig sammansättning. Markvärdefaktorn uttryckes alltid — såvitt angår mark som sist sagts efter vederbörlig förvandling under beaktande av de olika trädslagens skogskubikmeterpriser — såsom det tal vilket anger förhållandet mellan markvärdet per hektar och skogskubikmeterpriset å det konstruerade grövre typträdet för tall och gran i genomsnittlig sammansättning.

c) Förväntningsvärdet bestämmes av förräntningsprocent, massatillväxt samt kvalitetstillväxt, så ock av den ordning i vilken virkesförrådet tänkes bliva avverkat.

Förräntningen skall beräknas efter en räntefot av fem procent.

Massatillväxten bestämmes för varje i ett tillväxtområde med hänsyn till markens godhetsgrad tillämpad omloppstid på grundval av uppgifter från riksskogstaxeringarna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 39. 19

Kvalitetstillväxten kommer till uttryck i förhållandet mellan skogskubikmeterpriserna för typträden inom ifrågavarande trädslagsklass. Skogsvärdeoch markvärdefaktorer angivas för olika sådana prisrelationer.

Den ordning, i vilken virkesförrådet skall antagas bliva avverkat, fastställes för varje tillväxtområde, trädslagsklass och ifrågakommande omloppstid med ledning av riksskogstaxeringarna. Därvid förutsättes att avverkningen avser en på grundval av uppgifter från riksskogstaxeringarna rörande virkesförrådets sammansättning och tillväxt för skog av olika åldersklasser konstruerad genomsnittsskog, innehållande lika stora arealer skog av alla åldrar inom de till omloppstiden hörande utvecklingsstadierna, samt att avverkningen skall vara lika med tillväxten och i framtiden bibehållas oförändrad. Kan med ledning av det material, som ligger till grund för statens skogsforskningsinstituts undersökningar rörande skötselprogram för rationellt skogsbruk, en säkrare uppfattning vinnas om hur uthålligt skogsbruk i ett tillväxtområde bedrives, må ock detta material beaktas.

d) I tabellerna upptagas så många godhetsklasser, att förekommande olikheter i avseende å markens produktionsförmåga tillbörligen beaktas, varjämte upptagas prisrelationer med intervall av högst en tiondel. För mark av viss godhetsklass inom tillväxtområdena II och III angives hur i de under B. i punkt 9 andra stycket angivna fallen skogsvärdefaktorerna skola beräknas. Gemensamma skogsvärdefaktorer kunna ifrågakomma för mark av olika godhetsklasser inom ett tillväxtområde så ock för mark av samma godhetsklass inom olika tillväxtområden, även om olika markvärdefaktorer fastställas. I tabellerna angivas också grunder för sådan procentuell sänkning av markvärdet varom stadgas under B. i punkt 10 sista stycket.

D. Anvisningar som före allmän fastighetstaxering meddelas av statens skogsforskningsinstitut.

1. Före allmän fastighetstaxering skall statens skogsforskningsinstitut efter samråd med skogsstyrelsen senast den 1 juni året näst före taxeringsåret fastställa för den följande taxeringsperioden gällande centrala skogstaxeringsanvisningar. I dessa anvisningar skola bestämmas de områden som skola för de vanligast förekommande trädslagen vara apteringsområden, under iakttagande att varje apteringsområde skall vara ett sådant större område där, enligt vad riksskogstaxeringarna utvisa, skogen har i huvudsak ensartad karaktär i avseende å trädens stamform, barktjockleken hos träden samt trädens kvalitet.

Tillika skall i anvisningarna för varje apteringsområde och ifrågakommande trädslag, under antagande av sådan aptering som i varje avseende finnes lämplig, för dels ett träd som håller i genomsnitt 20 centimeter dels ett träd som håller i genomsnitt 30 centimeter vid brösthöjd bestämmas den uppdelning av trädets totala stamvolym med bark i rått tillstånd å stamdelar av olika grovlek, som skall ligga till grund för prisberäkningen. Där­

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

vid skola jämväl givas normer för uppskattning av dels trädets barkvolym, dels stamvedens inmätningsbara volym uppdelad efter virkets grovlek, dels ock huru stor del av utbytet i gagnvirke som på grund av inom området allmänt förekommande tekniska fel i medeltal skall beräknas icke kunna utnyttjas såsom gagnvirke.

I de centrala skogstaxeringsanvisningarna skola även fastställas de omräkningstal som erfordras för att angiva förhållandet mellan å ena sidan stamvirket uttryckt i verklig kubikmassa fast mått på bark, å andra sidan ifrågakommande sortiment uttryckta i brukliga handelsmått, samt i övrigt meddela sådana uppgifter som kunna tjäna till ledning vid bestämmande av sortimentsutbytet från typträden.

2. Statens skogsforskningsinstitut skall vidare, på grundval av riksskogstaxeringarna, senast den 15 september året näst före taxeringsåret till varje länsstyrelse avlämna uppgifter för länet eller i skogligt avseende likartade delar av länet om den ungefärliga arealen av skogsmark och av övrig mark, skogsmarkens genomsnittliga godhetsgrad samt virkesförrådets genomsnittliga storlek och fördelning på trädslagsklasser och förrådsgrupper samt, i förekommande fall, trädslag.

E. Uppgifter och förslag som före allmän fastighetstaxering avgivas av domänst.yrelsen.

Domänstyrelsen skall före allmän fastighetstaxering efter samråd med statens skogsforskningsinstitut och skogsstyrelsen senast den 15 september året näst före taxeringsåret till varje länsstyrelse för varje del av vederbörande län

dels avlämna uppgifter rörande bruttohöstpriser för olika sortiment av olika trädslag samt under B. i punkt 6 c) avsedda kostnader under de år, vilkas förhållanden skola ligga till grund för taxeringen,

dels avgiva förslag om vilka trädslag skola i avseende å uppskattning av virkesförråd och bestämmande av skogskubikmeterpriser behandlas såsom särskild grupp inom en trädslagsklass samt vilka skogskubikmeterpriser som skola tillämpas för ifrågakommande typträd i vanligen förekommande fall för olika apterings- och prisförutsättningar.

I den mån det erfordras skall det material redovisas som legat till grund för nämnda uppgifter och förslag.

F. Lokala skogstaxeringsanvisningar.

Före varje allmän fastighetstaxering skola på sätt i 58 § 1 mom. och 59 § 1 mom. taxeringsförordningen angives fastställas lokala skogstaxeringsanvisningar, vilka skola avse län eller del av län och innehålla uppgifter särskilt i följande avseenden:

det virkesförråd, sammanlagt och i medeltal per hektar, som beräknas finnas inom det område anvisningarna avse eller särskild del därav, med

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 21

fördelning av förrådet på olika trädslagsklasser och förrådsgrupper samt, i förekommande fall, trädslag,

de godhetsklasser beträffande skogsmarken och de omloppstider för skogsbruket som må ifrågakomma för varje del av det område anvisningarna avse,

de trädslag som i avseende å uppskattning av virkesförråd och bestämmande av skogskubikmeterpriser skola behandlas såsom särskild grupp inom en trädslagsklass,

de skogskubikmeterpriser för olika typträd som böra tillämpas vid taxeringen, redovisade för särskilda prisområden samt bestämda för olika omkostnadsklasser (avsättningslägen), med angivande av grunden för beräkningen, så ock de motsvarande kubikmeterpriser som erhållas om skogskubikmeterpriserna reduceras med avdrag för allmänna kostnader och de återstående beloppen multipliceras med de för varje fall tillämpliga skogsvärdefaktorerna (skogsvärde per kubikmeter),

de motsvarande kubikmeterpriser per hektar som böra tillämpas för bestämmande av värdet å skogsmark,

de områden, för vilka enligt B. punkt 6 d) skola gälla särskilda uppskattningsgrunder i anledning av onormal förekomst av tekniska fel, med angivande av de skogskubikmeterpriser som i sådana fall ifrågakomma,

de områden inom länet, för vilka må ifrågakomma avdrag efter andra grunder än de normalt gällande för allmänna kostnader, med angivande av grunderna i dylika fall för avdragens beräkning,

de trakter inom länet, för vilka enligt B. punkt 9 andra stycket särskilda skogsvärdefaktorer må tillämpas, samt

de områden respektive de godhetsklasser för vilka enligt B. punkt 10 sista stycket avdrag må göras å markvärdet.

I de lokala skogstaxeringsanvisningarna böra i övrigt intagas de delar av de centrala skogstaxeringsanvisningarna som avse ifrågavarande län eller del av län, i den mån dessa ej äro av betydelse endast såsom grundläggande för de uppgifter varom ovan stadgats, samt meddelas de upplysningar i övrigt som må finnas erforderliga för en riktig taxering av skogsmark och växande skog.

De lokala skogstaxeringsanvisningarna skola ock innefatta hjälptabeller för taxering av skogsmark och växande skog, så uppställda att därur för vanligen förekommande fall direkt kunna för olika ifrågakommande omkostnadsklasser utfinnas skogsvärde per kubikmeter samt skogsmarksvärde per hektar. Hjälptabellerna böra innehålla upplysningar för beräkning av motsvarande värden även i andra fall än de normalt förekommande, såsom då särskild reduktion av värdet skall ske på grund av tekniska fel eller onormalt höga allmänna kostnader för skogsbruket eller då särskilt avdrag varom ovan sagts skall ske vid markvärdets bestämmande. Särskilda hjälptabeller skola upprättas för taxeringen vid sådan summarisk uppdelning av virkesförrådet som omförmäles under B. i punkt 5 c).

Den omständigheten alt olika trädslag inom en trädslagsklass på sätt framgår av B. punkt It behandlas såsom skilda grupper hindrar ej att bo­

22 Kungl. Maj. ts proposition nr 39.

träffande skogar, som bestå av dessa trädslag i blandning, kunna upprättas gemensamma hjälptabeller, uppställda under antagande av olika procentuell sammansättning av de olika trädslagen eller eljest på sätt som med hänsyn till omständigheterna må finnas ändamålsenligt.

G. Uppgifter som ankomma på beskattningsnämnd.

Vid taxeringen uppskattar beskattningsnämnd skogsmarkens areal och virkesförrådet, fördelat på trädslag och förrådsgrupper, i förekommande fall enligt de mera summariska grunder som angivas under B. i punkt 5 c), och bedömer markens godhetsgrad samt skogens avsättningsläge (omkostnadsklass). Uppskattningen kontrolleras såvitt möjligt mot tillgängliga uppgifter från riksskogstaxeringen eller eljest rörande virkesförråd m. m. I hjälptabell utfinner nämnden de skogsvärden per kubikmeter växande skog och de skogsmarksvärden per hektar skogsmark, som skola tillämpas i varje särskilt fall. Taxeringen verkställes med ledning därav, med de avvikelser som föranledas av bestämmelserna under B. här ovan samt de lokala skogstaxeringsanvisningarna.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Förordningen skall första gången tillämpas i avseende å 1952 års allmänna fastighetstaxering under iakttagande att vid denna taxering skola såsom bruttopriser enligt femårsregeln anses medelhöstpriserna för åren 1946— 1950 efter reduktion med 25 procent därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 23

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

19 januari 1951.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om ändrade bestämmelser för taxering av skogsmark och växande skog samt anför därvid följande.

Den allmänna fastighetstaxering, som jämlikt förordningen den 13 februari 194S (nr 48) angående de tider, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, samt 2 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379) skulle äga rum år 1950, har genom förordningar den 1 april 1949 (nr 131) och den 17 februari 1950 (nr 27) successivt framskjutits till år 1952. Då något ytterligare uppskov med taxeringen icke torde böra ifrågakomma, måste frågan om de regler, efter vilka taxeringen skall äga rum, avgöras senast vid 1951 års riksdags vårsession.

1 visst avseende ha sådana regler redan meddelats, i det 1950 års riksdag vid sin vårsession antog ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag till ändrade bestämmelser om taxering av vattenfallsfastighet (se SFS 122 -123/ 1950). I samband med framläggande av nämnda förslag (se prop. nr 71/ 1950) framhöll jag, att även bestämmelserna om värdering av skogsmark och växande skog syntes vara i behov av omarbetning men att företagna utredningar härom blivit färdigställda så sent att därpå grundad proposition icke då kunde föreläggas riksdagen. Denna fråga måste alltså upptagas vid årets riksdag. Jag vill därvid förutskicka, att skogsvärderingsinstruktionen, däri ifrågavarande regler i huvudsak förekomma, hittills plägat förnyas till varje allmän fastighetstaxering och att värderingsbestämmelserna i varje fall i vissa delar (i fråga om prisnivån in. m.) med nödvändighet måste omarbetas till varje sådan taxering. Frågan om meddelande av nya bestämmelser i ämnet måste alltså upptagas till behandling, oavsett om det på grundval av förenämnda utredningar framlagda förslaget till sådana bestämmelser, vilket innebär införande av en helt ny metod för taxeringen, befinnes böra genomföras eller ej.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Frågans tidigare behandling.

Spörsmålet angående en eventuell omarbetning av skogstaxeringsbestämmelserna är ingen ny fråga. Efter det redan under förarbetena till 1938 års allmänna fastighetstaxering gjorts uttalanden om vissa svagheter hos den nuvarande metoden för taxering av skogsfastighet, särskilt avseende reglerna om relativa skogstillgångens bestämmande, hemställde den år 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen hos Kungl. Maj :t om en undersökning för att utröna huruvida icke en förbättring i taxeringsresultatet skulle kunna vinnas genom jämkning i eller bättre utformning av de dåvarande grunderna för värdering av skogsmark och växande skog. I anledning härav anmodades domänslyrelsen verkställa en sådan undersökning och den 30 juni 1941 avlämnade domänstyrelsen ett förslag till nya bestämmelser om taxeringen. Det sålunda framlagda förslaget, däri den nya metoden för skogstaxering första gången presenterades, undersöktes för praktiskt bruk vid en genom domänstyrelsens försorg verkställd provtaxering i fyra kommuner i olika delar av landet, varefter och sedan förslaget varit på remiss hos åtskilliga myndigheter och sammanslutningar de föreslagna bestämmelserna blevo föremål för överarbetning i finansdepartementets skatteberedning. De sålunda överarbetade bestämmelserna förelädes 1944 års riksdag genom en till riksdagen avlåten proposition (nr 240) angående 1945 års allmänna fastighetstaxering. Kungl. Maj:t föreslog till antagande en skogsvärderingsinstruktion med de nya bestämmelserna, men vid propositionen hade fogats även ett förslag till skogsvärderingsinstruktion enligt den tidigare metoden, därest riksdagen funne sig icke böra antaga den nya metoden för tillämpning vid 1945 års fastighetstaxering.

I sitt över propositionen avgivna betänkande (nr 35) anförde 1944 års bevillningsutskott, att det funnit goda skäl tala för att den föreslagna nya metoden för skogstaxering i flera hänseenden vore att föredraga framför den förutvarande. Vad som gåve den nya metoden företräde framför den äldre vore främst, att genom den nya metoden kunde, om erforderliga primäruppgifter vore för handen, vinnas en bättre avvägning och en riktigare differentiering av taxeringsvärdena för olika fastigheter inbördes. Visserligen torde även med tillämpning av den förutvarande metoden möjlighet att erhålla en bättre avvägning av taxeringsvärdena å olika fastigheter inbördes än som dittills skett förefinnas, men metoden som sådan gåve ingen säkerhet härför. Den nya metoden däremot syntes under angiven förutsättning i sig själv innebära garanti för en riktigare avvägning. Vid tillämpning av den nya metoden kunde, sedan erforderliga primäruppgifter utrönts, utan mera invecklade räkneoperationer erhållas det värde, som fastigheten skulle ha i förhållande till andra fastigheter. Det förhållandet att i den nya metoden värderingen anknötes till det sätt, på vilket skogsbruket i olika delar av landet faktiskt bedreves, och ej till ett »efter rationella grunder» bedrivet skogsbruk, syntes även ägnat att giva riktigare taxeringsvärden. Försäljningsvärdena bestämdes nämligen uppen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 25

barligen av det verkliga utbyte av skogen, som flertalet köpare räknade med, och icke av det utbyte, som ett fåtal köpare med särskilt goda skogliga insikter kunde utvinna ur densamma. Genom den nya metoden syntes även en bättre avvägning kunna erhållas vid skogstaxering i olika delar av landet, enär hänsyn toges till de klimatiska förhållandenas inverkan på produktionsförmågan genom landets uppdelning i tillväxtområden. Att den nya metoden skulle komma att rent tekniskt kräva ökat räknearbete vore otvivelaktigt men den omständigheten att i den nya metoden den relativa skogstillgången ersatts av flera särskilda faktorer, vilka skulle bestämmas var för sig, innebure icke, att denna metod gjorde taxeringsarbetet mera komplicerat än det varit förut. Enligt den förutvarande metoden skulle nämligen vid den relativa skogstillgångens bestämmande, om riktigt resultat skulle kunna erhållas, hänsyn tagas till en mångfald faktorer såsom i vad mån virkesförrådets storlek avveke från det s. k. normalförrådet samt huruvida och i vad mån virkesförrådet med avseende å åldrar och mogenhetsklasser samt grövre och klenare dimensioner avveke från det tillstånd, som ansåges motsvara nonnal skogstillgång. Till den nya metodens företräden borde slutligen räknas, att i sådana fall, då taxeringsvärdet av beskattningsnämnderna blivit oriktigt bestämt, vederbörande skogsägare ägde möjlighet att genom verkställande av en enkel stamräkning få fastslaget, vilket värde som borde åsättas fastigheten. Möjligheten att genom besvär vinna rättelse i en oriktig taxering bleve fördenskull betydligt större än förut. Den nya metoden syntes sålunda vara ägnad att hos skogsägarna väcka intresse för en uppskattning av skogstillgångarna å deras fastigheter. Enbart detta förhållande borde givetvis så småningom kunna bidraga till förbättrade taxeringsresultat.

Utskottet hyste dock betänkligheter mot att genomföra den nya metoden redan vid 1945 års allmänna fastighetstaxering och anförde i detta avseende.

Eftersom hushållningsplaner eller andra uppskattningshandlingar torde finnas tillgängliga endast för ett relativt ringa antal skogar, skulle värderingen enligt den nya metoden, om denna nu genomföres, i flertalet fall komma att ske efter de mera schablonmässiga beräkningsgrunder, som förutsättas vid användningen av hjälptabell nr 2\ Såsom ovan nämnts har i propositionen avsetts, att beskattningsnämnderna vid tillämpningen av denna hjälptabell skola till ledning för värderingen ha tillgång till de vid riksskogstaxeringen inhämtade uppgifterna samt kunna anställa jämförelser med särskilda typskogar. Det är emellertid att märka, att den senaste riksskogstaxeringen för närvarande ägt rum endast i de sex nordligaste länen. I de aderton sydligaste länen, d. v. s. länen söder om Kopparbergs och Gävleborgs län, har en fullständig riksskogstaxering icke skett sedan åren 1923—1929. Enligt i propositionen lämnad uppgift ha inom sistnämnda län nyligen utförda stickprovstaxeringar i form av s. k. vedskogsinventeringar givit anledning förmoda, att virkesförrådet och dess sammansättning efter den föregående riksskogstaxeringen undergått betydande förändringar inom dessa områden. I en stor del av landet skulle alltså, om den nya metoden nu genomföres, icke vid taxeringen av fastigheter, för vilka uppskattningshandlingar saknas, finnas annat jämförelsematerial än typskogar. Med hänsyn till den korta tid, som nu återstår till taxeringsarbetets början, synes för övrigt kunna befaras, att bearbetningen av de vid typskogsundersök-

1 Numera benämnd hjälptabell nr 1, so s. 1G7.

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

ningarna vunna resultaten icke medhinnes i den utsträckning, som kan anses erforderlig.-------------Ett genomförande av den nya metoden vid 1945 års allmänna fastighetstaxering skulle otvivelaktigt medföra en betydande ökning av förberedelsearbetet till denna taxering i jämförelse med det arbete, som skulle erfordras, därest den nuvarande metoden bibehölles för ännu en taxeringsperiod. Det skogstekniska förberedelsearbetet torde i stor utsträckning få utföras av skogsvårdsstyrelserna och dessas personal. Skogsvårdsstyrelserna äro emellertid under rådande förhållanden starkt upptagna med andra arbetsuppgifter. Av representanter för länsjägmästarkåren har även till utskottet framförts farhågor för att det erforderliga förberedelsearbetet icke skulle medhinnas under den korta tid, som nu återstår till taxeringens början, samt uttalats önskemål om uppskov med den nya metodens genomförande. Utskottet har icke kunnat undgå att fästa synnerlig vikt vid de praktiska svårigheter, som uppenbarligen äro för handen i ifrågavarande hänseende. Det måste även beaktas, att, om den nya metoden nu bleve genomförd, enskilda skogsägare, som önskade verkställa uppskattning av sina skogar, säkerligen i många fall ej skulle kunna erhålla sakkunnigt biträde härtill.

På dessa skäl förordade utskottet uppskov med genomförandet av den nya metoden till den närmast efter 1945 års allmänna fastighetstaxering följande allmänna fastighetstaxeringen. Härigenom vunnes, framhöll utskottet, den fördelen att den pågående riksskogstaxeringen kunde äga rum inom flera län samt att längre tid erhölles för bearbetning av materialet från typskogsundersökningarna. Vidare kunde detaljerna i den nya metoden under den tid som komme att stå till buds överarbetas och i möjligaste mån förbättras och förenklas. Utskottet erinrade i detta sammanhang om räntefoten, sättet för markvärdets beräkning, som syntes resultera i en betydande stegring i markvärdena för södra Sverige och en tydlig övervärdering av mindre produktiv skogsmark t. ex. ljungmark, samt korrektionsfaktorerna, vilka i vissa fall visade en avsevärd skillnad för olika tillväxtområden, något som kunde leda till ojämna taxeringar i gränstrakterna av dessa områden. För vinnande av ökad kännedom om den nya metodens verkningar syntes enligt utskottet även ytterligare provtaxeringar böra äga rum.

1944 års riksdag beslöt i enlighet med bevillningsutskottets förslag och vid 1945 års allmänna fastighetstaxering kom alltså skogstaxeringen att ske enligt den äldre metoden (SFS 280—82/1944). Den betydelsefulla nyheten infördes emellertid att för bedömningen av den relativa skogstillgången virkesförrådet per har och dess förhållande till normalskogens virkesförråd, relativa virkesförrådet, skulle för varje fastighet uppskattas och antecknas i vederbörande taxeringsiängd (den s. k. kontrollängden).

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 12 december 1947 tillkallade därefter dåvarande departementschefen regeringsrådet C. W. U. Kuylenstierna, tillika ordförande, dåvarande försöksledaren vid statens skogsforskningsinstitut, numera professorn, civil jägmästaren A. E. Hagberg, sekreteraren hos generaldirektören för domänstyrelsen, biträdande jägmästaren M. G. F. Malmgård samt byråchefen i domänstyrelsen, jägmästaren I. B. N. Sjöström med uppdrag att såsom sakkunniga verkställa en överarbetning av del till 1944 års riksdag framlagda förslaget. Sedan därefter 1948

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 27

års riksdag anvisat medel för ändamålet, förordnade Kungl. Maj :t den 30 juni 1948 att provtaxering med tillämpning av den nya metoden skulle under ledning av de sakkunniga — som antagit namnet 7.947 års skogstaxeringssakkunniga — ske i 14 kommuner, nämligen Ukna och Torsås i Kalmar län, Hej de i Gotlands län, Baclcaryd i Blekinge län, Västra Vram i Kristianstads län, Knäred i Hallands län, Södra Finnskoga i Värmlands län, Dingtuna, Karbenning och Västerlövsta i Västmanlands län, Hille och Färila-Kårböle i Gävleborgs län, Lövånger i Västerbottens län samt Jokkmokk i Norrbottens län.

Den 30 november 1949 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag till grunder för taxering av skogsmark och växande skog, innehållande jämväl redogörelse för verkställda provtaxeringar i de nyss angivna 14 kommunerna (SOU 1949:60). Betänkandet innefattar även författningsförslag, vilka — i den mån ej annat framgår av det följande — i huvudsak överensstämma med de författningsförslag, som fogats vid den proposition, om vars avlåtande till riksdagen jag senare kommer att hemställa.

Över de sakkunnigas betänkande och förslag ha, efter remiss, gttranden avgivits av kammarrätten, statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans lärarråd — som överlämnat ett av rektorn vid skolan professor Thorsten Streyffert avgivet yttrande — domänstyrelsen — som överlämnat yttranden av samtliga över jägmästare och vissa revir jägmästare — skogsstyrelsen — som bifogat yttranden av rikets skogsvårdsstyrelser — samtliga länsstyrelser, stiftsnämnderna i Uppsala och Lund, Svenska landstingsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Svenska skogsvårdsföreningen, Norrlands skogsvårdsförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges länsskogvaktareförbund, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk.

De olika värderingsmetoderna.

De nuvarande reglerna för taxering av skogsmark och växande skog, vilka avse att fastställa avkastningsvärdet vid uthålligt och efter rationella grunder bedrivet skogsbruk, ha varit i väsentligen oförändrad form gällande från och med den allmänna fastighetstaxeringen år 1922 (skogsvärderingsinstruktionen år 1921). Enligt dessa regler tillgår värderingen av skogsmarken och skogen så, att man uppskattar värdet av den årliga virkesavkastningen från marken vid normal skogstillgång, varefter detta värde kapitaliseras efter viss procentsats (vid 1922 års fastighetstaxering efter 6, vid 1928 och 1933 års efter 5 samt vid 1938 och 1945 års efter 4 %). Det antal årsavkastningar, varmed man enligt den fastställda procentsatsen skall räkna vid kapitaliseringen, fördelas därvid å skogsmarken och den därå växande skogen så, att av sammanlagda värdet ungefär 18 % komma att belöpa å marken och återstoden å skogen (vid 1922 års fastighetstaxering ansågos belöpa 3 normala årsavkastningar å marken och

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

13,67 å skogen, vid 1928 och 1933 års taxeringar voro motsvarande siffror 3,5 och 16,5 samt vid 1938 och 1945 års 4,5 o<£i 20,s). Det i enlighet härmed fastställda värdet för marken anses utgöra markens taxeringsvärde. Det erhållna värdet för skogen däremot anses användbart som omedelbart uttryck för skogsvärdet endast om skogstillgången är normal, vilket uttryckes med att relativa skogstillgången är l,o. Avviker skogen beträffande virkesförrådet (som enligt i 1944 års skogsvärderingsinstruktion införd bestämmelse skall särskilt uppskattas och angivas) eller dettas sammansättning med avseende på åldrar och mogenhetsklasser samt grövre och klenare dimensioner från det tillstånd, som anses motsvara normal skogstillgång, jämkas skogsvärdet uppåt eller nedåt genom multiplikation med ett tal, som giver uttryck för relativa skogstillgången i det särskilda fallet, alltså med t. ex. 0,9, 0,8 etc., om skogstillgången är mindre än normal, och med l,i, 1,2 etc., om skogstillgången är större än normal.

Årsavkastningens värde för en viss fastighet bestämmes av fyra faktorer: skogsmarksareal, bonitet, rotvärde och allmänna kostnader för skogsbruket. Boniteten uttrycker markens årliga virkesavkastningsförmåga, angiven i kbm per har, under förutsättning att skogsbruket bedrives efter rationella grunder och att skogstillgången är normal. Rotvärdet avser värdet av normala virkesavkastningen, uttryckt i nettopris per kbm å rot och fastställt för varje fastighet på grundval av genomsnittliga priser och omkostnader för olika sortiment under den före taxeringens början närmast förflutna femårsperioden (vid 1922 års fastighetstaxering dock under åttaårsperioden 1912— 1919 och vid 1945 års under tioårsperioden 1932—1941). De allmänna kostnaderna avse kostnader för skogens vård, förvaltning m. m. och skola generellt beräknas till viss del (enligt bestämmelserna för fastighetstaxeringarna aren 1922 och 1928 l/„ 1933 och 1938 x/3 samt 1945 3/io) av det efter boniteten och rotvärdet beräknade värdet å årliga virkesavkastningen per har.

Enligt den förut angivna i 1944 års skogsvärderingsinstruktion införda bestämmelsen skall relativa skogstillgången bedömas med utgångspunkt från en uppskattning av verkligen befintligt virkesförråd, men i övrigt saknas i de hittillsvarande skogsvärderingsbestämmelserna närmare föreskrifter om förfarandet vid nämnda faktors fastställande. Vad som åsyftas med densamma åskådliggöres dock i en särskild punkt (se gällande skogsvärderingsinstruktion näst sista stycket), som har följande lydelse.

»Innebörden av ovan angivna värderingsmetod belyses därav, att å skogar, för vilka tillförlitliga hushållningsplaner finnas, ur vilka översikt kan erhållas rörande den virkesavkastning som omedelbart och i framtiden årligen bör kunna utvinnas, skogens och skogsmarkens sammanlagda värde kan erhållas pa det sätt att dessa avkastningar värderas i penningar med tillämpning av de pris, som varit bestämmande för------------ rotvärdet, och skogsbrukets hela till nutiden diskonterade avkastning därefter uträknas efter 4 % räntefot, varefter avdrag sker med 3/10 för beräknade omkostnader. Av det sålunda erhallna värdet skall ett — -------- beräknat värde redovisas såsom skogsmarkens värde, resten såsom den växande skogens värde. Relativa skogstillgången är i detta fall det tal, som erhålles, om nämnda värde

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 29

å den växande skogen divideras med 20y2 gånger den normala årliga värdeavkastningen, minskad med 3/io.»

De föreslagna nya grunderna för taxering av skogsfastighet avse också att fastställa avkastningsvärdet vid uthålligt skogsbruk. De utgå emellertid icke från ett »efter rationella grunder» bedrivet så att säga mera idealt skogsbruk utan från det slags skogsbruk, som i genomsnitt bedrives i den trakt, där vederbörande fastighet är belägen.

På grundval av det skogsbruk, som i genomsnitt faktiskt förekommer, indelas riket med hänsyn till klimatiska förhållanden i tillväxtområden och marken inom varje sådant område med hänsyn till sin produktionsförmåga i godhetsklasser. Genom hänförande av varje skogsfastighet till viss godhetsklass för visst tillväxtområde skola samtliga fastigheter i riket kunna indelas i grupper efter fastigheternas naturliga betingelser för skogsproduktion. För varje sådan grupp sker värderingen med ledning av riksskogstaxeringens uppgifter angående den å mark av motsvarande beskaffenhet växande skogen (genomsnittsskogen) med utjämnad åldersfördelning, kännetecknad främst av sin omloppstid —- ålder för slutavverkning — sammansättning i trädslags- och dimensionsklasser samt tillväxt beträffande olika däri ingående sådana klasser.

För värderingen av genomsnittsskogen verkställes en avverkningsberäkning därvid utrönes avkastningens storlek och fördelning efter trädslag och trädgrovlek. Värdet erhålles genom kapitalisering av den årliga värdeavkastningen på samma sätt som vid normalskogens värdering enligt nuvarande bestämmelser. Avdraget för allmänna kostnader sker även på samma sätt som enligt de nuvarande reglerna med viss del av värdet.

Värdet å genomsnittsskogen, beräknat genom kapitalisering av avkastningen, innefattar såväl skogsmarksvärdet som skogsvärdet. Därav upptages markvärdet till belopp motsvarande värdet av 0-årig skog, därvid detta beräknas med ledning av avkastningen åldersklassvis. Skogsmarksvärdet kommer då att utgöra en från söder till norr avtagande andel av det totala värdet och ej såsom vid nuvarande regler en fixerad andel (18 %) av totala värdet.

Skogsvärdet för genomsnittsskogen utgör skillnaden mellan det totala värdet och sålunda beräknat skogsmarksvärde.

Skogsvärdet fördelas också på olika grovleksklasser (förrådsgrupper), bestående t. ex. för barrskogen av träd under 15 cm, mellan 15 och 25 cm samt 25 cm och däröver vid brösthöjd.

Fördelningen sker genom en särskild avkastnings- och värdeberäkning för varje förrådsgrupp, innebärande i huvudsak att avkastningen för gruppen upptages lika med de dit hörande trädens tillväxt och att den del av den så beräknade avkastningen, som icke uttages medan träden tillhöra gruppen utan först när de vuxit över i cn annan förrådsgrupp, upptages till sitt nuvärde efter diskontering av de avkastningsbelopp som beräknas utfalla i framtiden. Vid denna diskontering tages hänsyn till de olikheter i prisutvecklingens relativa förlopp vid skogens utväxande i grovlek, som äro

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

betingade av de ekonomiska förhållandena. Detta sker genom att vid den gruppering av fastigheterna på omkostnadsklasser (avsättningslägen), vilken liksom enligt gällande bestämmelser måste företagas, hänsyn automatiskt tages till sådana olikheter i prisutvecklingen, d. v. s. till att värdet å en skog i dåligt avsättningsläge ökar hastigare vid utväxning till grövre dimensioner än värdet å en skog i ett gott avsättningsläge.

Tack vare denna särskilda värdeberäkning för varje förrådsgrupp kunna även fastigheter, därå skogen till sin sammansättning avviker från genomsnittsskogen, direkt värderas. För sådana fastigheter innebära de nya reglerna att skog av viss förrådsgrupp åsättes det värde per kbm, som beräknats för genomsnittsskogen, och att varje förrådsgrupp sålunda blir värderad med utgångspunkt ifrån att förrådsgruppens virkesförråd utvecklas och avverkas i samma ordning som motsvarande förrådsgrupp i genomsnittsskogen.

Det tekniska förfarandet vid tillämpningen av den föreslagna metoden har upplagts så, att alla för hela landet ifrågakommande utgångsvärden, uttryckta i relativa tal, ftamläggas i två tabeller, den ena angivande relativvärden per har skogsmark (markvärdefaktorer), den andra upptagande relativvärden per kbm virkesförråd (skogsvärdefaktorer). Som värdeenhet användes därvid rotvärdet av en kbm (skogskbm-priset) för träd av 30 cm diameter vid brösthöjd av medelkvalitet. I lokala anvisningar skola sedermera intagas hjälptabeller, där ä-priserna inarbetats och motsvarande värden för förekommande fall utsättas i kronor per har och per kbm. Vid hjälptabellernas användning skall det ankomma på nämnderna att bestämma till vilken grupp skogen hör (godhetsklass och avsättningsläge), att lämna kvantitetsuppgifter om areal och virkesförråd samt att fastställa virkesförrådets sammansättning. Då exakta uppgifter om virkesförrådet saknas avses vid den sist angivna bestämningen fördelningen på trädslag och förrådsgrupper skola ske genom ett enklare förfarande, nämligen enbart genom en uppskattning av t. ex. gran i avjämnade 25-tal % samt grovskog i avjämnade 10-tal % av hela barrskogsklassen (hjälptabell nr 1), än då sådana uppgifter finnas tillgängliga (hjälptabell nr 2). Till ledning vid dessa bestämningar skola finnas typskogar, som genom uppräkning av virkesförrådet och övriga erforderliga bestämningar blivit i möjligaste mån exakt uppskattade. Dessa typskogar, som alltså skola tjäna som åskådningsobjekt för vederbörande nämndledamöter, utgöra i och för sig ingen nyhet, eftersom sådana användes redan vid 1945 års fastighetstaxering i södra och mellersta Sverige.

Vid de sakkunnigas betänkande fogat förslag till tabeller av nu angivet slag torde få bifogas statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bihang 1.

Allmänna synpunkter.

De sakkunniga. De sakkunniga, som till eu början göra en jämförelse mellan de båda metoderna, framhålla, att de erfarenheter som vunnits vid tillämpning av den till 1945 års allmänna fastighetstaxering in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 31

förda bestämmelsen att en uppskattning av virkesförrådet alltid skulle läggas till grund för bedömningen av relativa skogstillgången, bekräftat att denna faktor tidigare i mycket stor utsträckning felbedömts. Det hade därvid också visat sig, att svårigheten att uppskatta virkesförrådet, vilken framhållits som det kanske starkaste skälet mot den föreslagna nya metoden, kunnat övervinnas, även om den första uppskattning som i sådant avseende skett kunde antagas ha företett vissa brister. De sakkunniga understryka att vid den bestämning av relativ skogstillgång, som vid den s. k. typskogsinventeringen 1944 skett beträffande varje typskog, konstaterats att ingen annan tillfredsställande och över hela linjen användbar närmemetod härför funnits att tillgå än att använda de tabeller rörande korrektionsfaktörer in. m., som ingått i det i 1944 års proposition framlagda förslaget till skogsvärderingsinstruktion enligt nya metoden. I övrigt framhålla de sakkunniga, att någon i egentlig mening principiell olikhet mellan de båda metoderna icke förelåge. Begreppet relativ skogstillgång enligt den gällande metoden hade i stort sett samma funktion som korrektionsfaktorerna enligt den nya. I en punkt (näst sista stycket) av gällande skogsvärderingsinstruktion klargjordes den principiella innebörden av begreppet relativ skogstillgång på ett sätt som tydligt utvisade att det utgjorde den faktor, varigenom det genom diskontering av framtida avkastningar framkomna förväntningsvärdet konstaterades. Samma syfte hade den nya metodens korrektionsfaktorer. Nämnda punkt i gällande skogsvärderingsinstruktion hade emellertid mera karaktär av en principförklaring och torde sällan eller aldrig ha kommit till praktisk användning. I stället tillämpades de schematiska regler som i andra punkter av instruktionen anknöte till normalskogens förhållanden. Dessa regler syntes närmast ge vid handen att två exakt likadana skogar i en trakt skulle anses ha samma relativa skogstillgång även om de befunne sig i olika avsättningslägen. Så borde emellertid rätteligen ej vara fallet. Avsättningsläget vore bestämmande för förhållandet mellan värdena å virke av olika dimensioner; ju sämre avsättningsförhållandena vore desto högre vore kostnaderna för virkets framforslande till den plats, där det kunde säljas, och desto mindre del återstode, särskilt för de smärre dimensionerna, såsom netto av bruttopriset. Detta förhållande borde rätteligen avsevärt påverka relativa skogstillgången så att, om grov skog övervägde, relativa skogstillgången vore högre i ett sämre avsättningsläge än i ett bättre. Det för taxeringen grundläggande rotvärdet vore så mycket lägre i det sämre avsättningsläget än i det bättre, att utan den högre relativa skogstillgången i det sämre läget det riktiga förhållandet mellan värdena å de häda skogarna icke framkomme. En av den nya metodens största förtjänster vore att den automatiskt på ett i tillämpningen mycket enkelt sätt beaktade avsättningslägets betydelse. Nackdelen vore, att delta beaktande och för övrigt även annan bedömning med den nya metoden skedde enligt en schablon, som ersatte det efter omständigheterna i det särskilda fallet avpassade bedömande som gällande metod i viss mån tilläte. Ehuru differentieringen enligt den nya metoden ej fullföljts så långt,

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

att det räknades med olika former för skogsskötseln i goda och dåliga avsättningslägen, kunde det likväl tagas för visst alt den differentiering mellan skogarnas inbördes värden, som komme att ske enligt denna metod, bleve både mer utvecklad och riktigare än den som nu gjordes. Häråt pekade bestämt omdömena kring provtaxeringarna. Begreppet relativ skogstillgång uppfattades väl i praktiken av beskattningsnänmderna merendels såsom något till sitt väsen obestämt, vilket över huvud ej kunde fastställas genom en exakt kalkyl. Skulle någon söka ge sig in på en noggrann bedömning enligt den förut angivna punkten i skogsvärderingsinstruktionen, vore han för övrigt hänvisad till gällande skogshushållningsplan. Eftersom hushållningsplaner kunde vara olika beskaffade och innefatta olika ordning för virlcesuttagen i identiskt lika fall, kunde relativa skogstillgången bli olika beträffande två exakt likadana skogar i samma avsättningsläge. Detta vore oegentligt. En viss enhetlighet vid dylika beräkningar skulle visserligen kunna genomföras, om omloppstid (sluthuggningstid) och godtagbara gallringsprogram normerades. För typexempel representerande olika ålderssammansättning och omloppstider kunde sedan värden beräknas och sättas i förhållande till normalskog med tänkt sammansättning i fråga om trädslagsfördelning och antagna tillväxtprocent. Vägledande tabellariska sammanställningar kunde uppsättas. Vissa sådana sammanställningar förelåge i själva verket redan och torde ha bidragit till ett förbättrat taxeringsresultat, där de tillämpats. För närvarande torde emellertid ej kunna frånkommas att valet av skötselprogram, då hushållningsplan ej funnes, kunde göras till föremål för fritt bedömande inom vissa gränser. Begreppet relativ skogstillgång vore sålunda, även riktigt fattat, ej oangripligt. Av en provtaxeringsnämnd hade givits uttryck åt den till synes allmänna uppfattningen hos nämnderna att den osäkerhetskänsla, som alltid följt med bedömande av den relativa skogstillgången, vid tillämpning av den nya metoden utbytts mot en känsla av större trygghet.

Beträffande under förarbetena till 1944 års förslag framställda yrkanden, att den nya metoden i stället för till materialet från riksskogstaxeringarna skulle anknytas till de skötselprogram som vid statens skogsforskningsinstitut utarbetats för att visa hur ett idealt uthålligt skogsbruk vid olika betingelser borde vara beskaffat, påpeka de sakkunniga, att denna tanke ej upptagits tidigare, enär prissättningen på skogsegendomar kunde förutsättas i praktiken mera taga hänsyn till hur skogsbruket faktiskt bedreves än till hur det optimalt borde bedrivas och riksskogstaxeringarna förmenades ge någorlunda tillfredsställande besked om de faktiska förhållandena. Nu hade den nya skogsvårdslagstiftningens begrepp »utvecklingsbar skog» kommit att i betydande grad knytas vid de nämnda skötselprogrammen, som dock låge färdiga endast för vissa trädslag i vissa trakter av riket. Trots att nämnda skötselprogram accepterats som vägledande för skogsvården, hölle de sakkunniga före att riksskogstaxeringarna tills vidare måste användas såsom grundläggande material för fastighetstaxering. Visserligen vore det ingalunda självklart att det ginge

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 33

för sig att ur ett statiskt material såsom riksskogstaxeringarnas framkonstruera ett dynamiskt förlopp — skogarna hade faktiskt avverkats under olika tider med stundom väsentligt olika förutsättningar — men riksskogstaxeringarnas material vore mycket stort och fel i olika avseenden kunde antagas i ej ringa grad eliminera varandra. Det hade också visat sig att vid bearbetning av till varandra gränsande områden en god överensstämmelse i avseende å resultaten vore för handen. Detta hade framför allt gällt norra Sverige, där risken för fel torde ha varit störst. Riksskogstaxeringsmaterialet torde i varje fall få betraktas som den enda grund, på vilken man tillsvidare vågade bygga antaganden om hur uthålligt skogsbruk i verkligheten bedreves. Emellertid syntes det önskvärt att de korrektionsfaktorer som erhölles från riksskogstaxeringsmaterialet avstämdes mot sådana som uträknades enligt berörda skötselprogram, därvid dock i stort sett inga högre faktorer borde antagas än som riksskogstaxeringarna utvisade.

De sakkunniga åberopa i detta sammanhang en utredning angående värdet, fördelat på skogsmark och växande skog, av två normalskogar bestående av tall i norra Sverige och gran i södra Sverige under vissa förutsättningar beträffande prisnivå och räntefot, innefattande bl. a. en jämförelse mellan de värden som erhölles enligt institutets produktionstabeller och dem som erhölles vid tillämpning av värdefaktorer uträknade enligt de sakkunnigas metod. Enligt utredningen (härvid fogad som Bihang II) låge de värden som erhölles med utgångspunkt från skogsforskningsinstitutets tabeller genomgående över dem som erhölles enligt de sakkunnigas metod. Nivåskillnaden bleve enligt jämförelsen större i norra än i södra Sverige, men det borde beaktas att det material varpå sammanställningarna rörande de med tillämpning av skötselprogrammen erhållna värdena grundades delvis vore hämtat, såvitt anginge norra Sverige, från ett något sydligare och, såvitt anginge södra Sverige, från ett något nordligare område än det material från riksskogstaxeringen som låge bakom uppskattningen enligt de sakkunnigas förslag. Ett riktigt bedömande försvårades för övrigt såvitt anginge norra Sverige också därav att beräkningen enligt riksskogstaxeringen avsåge gemensam förekomst av tall och gran, beräkningen på grundval av skötselprogrammen enbart tall. Försåvitt emellertid den verkställda utredningen kunde anses betyda att skogsbruket såsom det hittills faktiskt bedrivits gåve ett sämre resultat än det ideala skogsbruket, syntes en ur fastighetstaxeringssynpunkt lämplig avvägning ha ernåtts med de sakkunnigas tillvägagångssätt.

De sakkunniga framhålla dock att de i ett avseende ansett sig böra justera riksskogstaxeringsmaterialet. Vid den verkställda översynen av värdefaktorerna hade närmare undersökts, om genomsnittsskogen nått den stabilitet i avseende å sammansättningen, att den framtida avverkningen i stort sett kunde sättas lika med tillväxten, vilket varit förutsättningen för 1944 års förslag. På grundval av förekomsten av olika åldersklasser inom visst område och för viss bonitet å skogsmarken hade en för området och boniteten sannolikt tillämpad slutavverkningsålder fastställts, vilken kunde an-

3 Rihamj till riksdagens protokoll 1'Jöl. 1 samt. Nr 3i).

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ses representera medelförhållandena. Arealfördelningen å olika åldrar hade för denna omloppstid undersökts genom jämförelse med den arealfördelning som borde vara för handen i en normalskog med samma omloppstid. Olikheter hade därvid framträtt, varför riksskogstaxeringsmaterialct så avvägts att jämvikt i sagda avseende ernåtts. Resultatet hade blivit en »normaliserad genomsnittsskog». För en sådan skog hade nya avverkningsberäkningar utförts. Härigenom hade i jämförelse med 1944 års förslag, såvitt anginge den växande skogen, skillnaden i värdefaktorer mellan norra och södra Sverige i viss mån utjämnats, medan å andra sidan differentieringen beträffande nämnda faktorer vid olika trädgrovlek något ökats. Såvitt de sakkunniga kunnat finna innebure det sist angivna tillvägagångssättet en förbättring.

De sakkunniga, som därefter diskutera olika av 1944 års bevillningsutskott framställda anmärkningar, framhålla först beträffande utskottets uttalande att det då föreliggande förslaget borde, i den mån så vid överarbetning befunnes kunna ske, förbättras och förenklas, att en saklig förenkling av betydenhet svårligen kunde ske utan ytterligare schablonisering. En förbättring däremot torde snarast kräva en längre gående differentiering än som skett i 1944 års förslag. De sakkunniga hade för sin del satt kravet på förbättring i första rummet. Kravet på förenkling hade de trott i praktiken böra beaktas främst i fråga om nämndernas arbete och kunna förverkligas särskilt på det sätt, att den summariska uppskattningsmetod och den förenklade beräkning, som användande av den för sådant ändamål utarbetade särskilda tabellen innebure, i rätt stor utsträckning komme att tillämpas.

Vad angår den av bevillningsutskottet uppmärksammade stora skillnaden mellan skogsmarksvärdena i norra och södra Sverige samt det höga värdet å ljungmarker anföra de sakkunniga, att nämnda skillnad även enligt deras förslag vore betydande och att tillgången till nytt direkt tillämpligt material i själva verket för det allra sydligaste tillväxtområdet medfört en tendens till ytterligare höjning av markvärdena. Emellertid hade en viss utjämning skett genom den nyss angivna nya metoden för bearbetning av riksskogstaxeringsmaterialet. Den höjning av räntefoten i förhållande till 1944 års förslag (från 3 V, % till 4 %) som de sakkunniga föresloge medförde också en utjämning av markvärdena. Beträffande mark av de bästa godhetsgraderna i det sydligaste tillväxtområdet hade de sakkunniga sökt hindra framkomsten av sådana särskilt höga markvärden, vartill en tillämpning av den eljest vedertagna normen för värderingen skulle leda, genom ett ändrat antagande rörande skogsmarkens användning (jfr s. 141). Det borde emellertid framhållas, att det för en genomsnittsskog vore summan av skogsvärdet och markvärdet som angåve taxeringsnivån och att därför ett höjt markvärde icke behövde betyda en i motsvarande mån hög taxering. Till förekommande av för hög värdesättning av ljungmark i större omfattning och annan kalmark föresloge de sakkunniga särskilda regler.

I detta sammanhang påpeka de sakkunniga, att genom ett ej alltför lågt

Kungl. Maj. ts proposition nr 39. 35

markvärde viss kompensation skapades för den i metodens principiella uppbyggnad icke beaktade omständigheten att i en dåligt sluten skog tillväxten vid jämförelse med virkesförrådet vore relativt större än i en välsluten skog. Det kunde numera anses fastslaget att inom en rätt bred marginal den absoluta tillväxten å en viss yta vid jämn slutenhet vore densamma oavsett virkesförrådets storlek. Därest denna sats skulle betytt att å två skogar, med fullt virkesförråd å den ena och exempelvis 6/lc av sådant virkesförråd å den andra, tillväxten verkligen vore densamma, skulle detta innebära, att en rätt allvarlig brist i den nya metoden förelåge, eftersom denna förutsatte att tillväxten stode i proportion till virkesförrådet. Emellertid torde ett villkor för satsens tillämplighet vara att slutenheten vore alldeles jämn, vilket i praktiken sällan vore förhållandet å ett större skogsområde. På sina ställen vore skogen i huvudsak fullsluten, kanske översluten, på andra ställen i stort sett dåligt sluten. Över huvud taget torde det icke finnas någon möjlighet att i en schabloniserad fastighetstaxeringsmetod differentiera med hänsyn till sådana förhållanden, eftersom alla skogar vore olika. Även om det vore sannolikt att, åtminstone under någon övergångstid, tillväxten i en dåligt sluten skog i förhållande till virkesförrådet vore i genomsnitt bättre än i en välsluten skog, måste det betecknas som otroligt att avvikelsen från det normala förhållandet i allmänhet skulle vara så stor som utvisades av den anförda satsen. Dessutom kunde skogsmarken i den dåligt slutna skogen under lång tid icke fullt utnyttjas, vilket betydde att den för normalförhållanden verkställda värderingen av skogsmark komme att i den dåligt slutna skogen bli något för hög.

Det av 1944 års bevillningsutskott jämväl anmärkta missförhållandet att i gränstrakterna mellan olika tillväxtområden olikheterna i korrektionsfaktorer för områdena skulle medföra ogynnsamma verkningar torde — framhålla de sakkunniga — väsentligen ha undanröjts genom vissa föreslagna detaljändringar i metoden, övergången till en normaliserad genomsnittsskog i förening med tillgång till nytt material från riksskogstaxeringarna hade medfört en viss utjämning av korrektionsfaktörerna, som haft till följd att olikheterna i nämnda gränstrakter blivit mindre framträdande. Såvitt anginge norra Sverige hade också införts en möjlighet att vid samma godhetsgrad hos marken beträffande de nordliga gränstrakterna i visst tillväxtområde räkna med längre omloppstid än den normalt tillämpade. Denna tankegång förverkligades i förslagen till tabeller genom viss procentuell sänkning av de för den förutsatta normala omloppstiden gällande skogsvärdefaktorerna, och kunde medföra viss ytterligare utjämning. Omloppstiden inverkade här obetydligt på markvärdena, vilkas storlek desto mer påverkades av markens godhetsgrad. Bl. a. för att beakta de betydande skiljaktigheter som kunde råda i de från varandra mest avlägsna delarna av ett tillväxtområde förutsattes nu ett väsentligt större antal godhetsklasser för marken än enligt 1944 års förslag. Därtill komme en just för gränsområdena avsedd anordning i fråga om skogsmarken, i det beträffande de nordligaste delarna av ett tillväxtområde vid en given godhetsgrad för marken viss pro­

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

centuell sänkning av skogsmarksvärdena tänktes kunna ske. I detta avseende föresloges ej en begränsning till norra Sverige. Vad sålunda föresloges konime knappast att för beskattningsnämnderna medföra någon mera avsevärd försvåring av arbetet, då nyheterna mest konime att påverka upprättandet av hjälptabcller vilket skulle utföras centralt genom länsstyrelsernas skogssakkunniga.

Vad angår de centrala förberedelserna för taxeringsår b e t e t anföra de sakkunniga, att den nuvarande anordningen syntes i stort sett lämplig. S. k. Stockholmsmöte för att förbereda landskamrerarnas och länsskogssakkunnigas arbete samt för överenskommelse om gemensamma riktlinjer förutsattes alltjämt böra äga rum men ej behöva regleras i författningstexten. En viss omläggning av förberedelsearbetet i övrigt föresloges däremot i det att statens skogsforskningsinstitut och skogsstyrelsen torde böra med hänsyn till sin särskilda kompetens övertaga vissa uppgifter som hittills ålegat domänstyrelsen, som dock alltjämt borde ha att tillhandahålla bearbetat statistiskt material och lämna förslag angående prissättningen m. in. Arbetet med uppläggande av tabeller o. dyl., som komme att bliva omfattande, måste i viss utsträckning utföras i Stockholm, lämpligen genom en särskild, före varje allmän fastighetstaxering tillsatt tillfällig beredning, knuten till finansdepartementet. I andra avseenden komme länsskogssakkunnigas insatser alltjämt att vara nödvändiga.

Beträffande den författningstek nis k a sidan av frågan bortfölle enligt de sakkunniga skälet för den hittills tillämpade ordningen att ha vissa grundläggande regler intagna i kommunalskattelagen och övriga i en skogsvärderingsinstruktion, som antoges före varje allmän fastighetstaxering, genom att regler om räntefotens höjd och prisnivån föresloges skola fastställas att gälla tills vidare, icke som nu endast för en viss taxering. Ehuru sålunda en enda uppläggning syntes tillfyllest och denna följdriktigt borde ha sin plats i kommunalskattelagens anvisningar, föresloges att instruktionen bibehölles. Bestämmelserna bleve jämförelsevis vidlyftiga och deras intagande bland anvisningarna skulle i viss mån bryta stilen i dem och göra kommunalskattelagen mera otymplig än som vore nödvändigt. Tillämpning av reglerna förekomme i mycket ringa utsträckning vid de ordinarie taxeringarna och deras genomförande ankomme till stor del på specialister. Då dubbelstadganden såvitt möjligt borde undvikas, föresloges att i kommunalskattelagen bibehölles endast en hänvisning till instruktionen samt regler erforderliga för att utstaka gränsen mellan vad som skulle taxeras enligt skogsuppskattningens regler och det område för vilket vanliga regler skulle gälla, medan instruktionen intoges i en särskild författning, vilken i likhet med kommunalskattelagen hade kommunallags natur.

Beträffande ordningen för korrektionsfaktorernas fastställande anföra de sakkunniga, att dessa skulle vara uträknade med hänsyn till riksskogstaxeringens senaste resultat och att alltså nya sådana faktorer måste fastställas

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 37

för varje ny allmän fastighetstaxering. Om de tabeller som redovisade korrektionsfaktorerna skulle återge ett så aktuellt grundmaterial som över huvud taget kunde erhållas, borde de färdigställas så sent som möjligt före den tidpunkt då det direkta förberedelsearbetet för taxeringen påbörjades. Eftersom denna tidpunkt inträffade först på sensommaren eller i början av hösten, kunde riksdagens mening om tabellerna ej inhämtas. Det syntes ej heller nödigt att i detta hänseende vidhålla den omgång som en riksdagsbehandling innebure. Om de för faktorernas fastställande grundläggande normerna bestämdes i instruktionen, bleve möjligheterna till variationer i beräkningen bundna inom snäva gränser, även om fria bedömanden ej kunde helt undgås. Därför syntes det lämpligt att nya tabeller med korrektionsfaktorer finge fastställas av Kungl. Maj :t före varje allmän fastighetstaxering.

De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att till underlättande av taxeringsarbetet och befordrande av effektivitet däri en redogörelse för den nya metoden borde lämnas i en mera lättillgänglig form än som kunde åstadkommas i en knapphändig lagtext. Denna redogörelse syntes bör innehålla upplysningar även i andra avseenden än som berördes i författningstexten.

De sakkunniga lämna i förevarande avsnitt även en redogörelse för pro vtaxeringarna. Vid dessa hade sådant material, som det vid verkliga taxeringar skulle ankomma på länsstyrelserna att ställa till beskattningsnämndernas förfogande, utarbetats i vissa fall genom de sakkunnigas försorg, i andra av skogssakkunniga i länen i samarbete med de sakkunniga. Såsom inledning till taxeringarna hade representanter för de sakkunniga eller, i vissa fall, länsskogssakltunniga lämnat orienterande redogörelser för metodens syfte och innebörd. Därefter hade emellertid provtaxeringsnämnder, bestående av ordförande och ledamöter som plägat tjänstgöra vid de vanliga taxeringarna, fullt självständigt utfört taxeringsarbetet.

Provtaxeringarna enligt den nya metoden hade — anföra de sakkunniga — ehuru vid dem tillämpats samma prissättning och samma räntefot som vid 1945 års taxering, för de provtaxerade kommunerna resulterat i en nästan genomgående högre medelnivå än denna (jfr en vid betänkandet, å s. 188—196, fogad bilaga, varav vissa tabeller avseende jämförelse mellan värdena vid 1945 års fastighetstaxering samt enligt provtaxeringen i de provtaxerade kommunerna äro återgivna i härvid fogade Bihnng 111). I några fall hade skillnaden blivit betydande. Den huvudsakliga anledningen till nivåhöjningen låge däri att genom den nya metoden, sådan denna tillämpats vid provtaxeringarna, rättelse automatiskt skett av felaktigheter vilka uppkommit på grund av oriktiga grundläggande siffror i den gällande instruktionens normalförråd stabeller. Av riksskogstaxeringarna framginge, såsom påvisades i en i förenämnda bilaga till betänkandet intagen tabell (återgiven å nästa sida), att i förhållande till numera kända siffror de tillväxtsprocent, som förutsatts i normalförrådstabellernas uppgifter om normalförråd vid olika omloppstider, vore avsevärt för låga och de angivna normalförråden i

38 Kungl. Maj. ts proposition nr 39.

Tabell innehållande dels utdrag ur tab. II till 194t års instruktion lör värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighetstaxering, utvisande storleken av ett normalt sammansatt och slutet virkesförråd för olika boniteter och omloppstider, dels med ledning av riksskogstaxeringens tillväxtprocenter för »normaliserad genomsnittsskog» beräknade virkesförråd.

Massatillväxt­ VirkesförVirkesavkastning per hektar i kubikmeter råd enl. b procent medför förOmenl. l-oo 2-00 3-00 4-00 5-00 6-oo 7-oo 9-00 höjning av loppsriks- relativa tid enl. skogs- skogstilltab.II Virkesförråd per hektar i kubikmeter

b 43 87 130 — — — — —

motsvarande mån för höga, varav otvivelaktigt följt en för låg bedömning av relativa skogstillgången. Det hade också av vissa stickprov framkommit att vid bestämmande av normalavkastningens sortiinentssammansättning såvitt anginge södra Sverige syntes ha antagits väsentligt lägre timmerprocent än de varmed rätteligen bort räknas. För denna del av landet hade även de vid taxeringarna tillämpade medelboniteterna varit för låga.

Beträffande det praktiska förfarandet vid provtaxeringarna uppgiva de sakkunniga, att dessa beträffande barrskog nästan genomgående kunnat företagas enligt en mera summarisk metod, som förutsatt en uppskattning av allenast dels hela virkesförrådet per har, dels i 10-tal procent däri ingående virkesmassa av träd hållande minst 25 cm vid brösthöjd, dels granprocenten avrundad till 25-tal. Däremot hade ej procenten klenskog — under 15 cm — särskilt uppskattats. Även vid taxering av lövskog hade tilllämpats en summarisk metod (jfr förslag till hjälptabell nr 1, s. 167 och 170). Provtaxeringsnämndernas genomsnittsomdömen (jfr vid betänkandet — ås. 167—187 — fogad redogörelse för provtaxeringen) hade gått ut på att svårighetsgraden varit ungefär densamma som hittills, i ett eller annat fall något större, mestadels något mindre, men i intet fall betydande. En tilllämpning av den mera exakta metoden (jfr förslag till hjälptabell nr 2, s. 169 och 172) skulle ha ställt större krav på nämnderna, men en avsevärd del av merarbetet skulle ha varit av teknisk art. Helt säkert komme det, om den nya metoden infördes, att visa sig att taxeringen i verkligheten i mycket stor utsträckning kunde ske enligt den mera summariska metoden, då olikheterna i resultat vid det ena och det andra förfaringssättet i regel torde bli

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 39

obetvdliga. Provtaxeringarnas vittnesbörd torde därför kunna betraktas som i stort sett utslagsgivande vid bedömande om den nya metoden skulle kunna anses praktiskt användbar.

Remissyttrandena. I remissyttrandena ha framkommit delade meningar angående de sakkunnigas förslag.

Vid jämförelse mellan metoderna förordar kammarrätten i princip utan särskilda förbehåll den nya. Den gamla metoden saknade i stort sett vidare utvecklingsmöjligheter, medan den nya metoden syntes ge goda löften för framtiden. I den mån forskningen gjorde nya rön angående skogens vård och ekonomiska förhållanden torde nämligen möjlighet finnas att tillgodogöra sig dem vid fastighetstaxeringen genom justeringar i den nya metodens värderingsgrunder. Man hade också anledning förvänta, att kännedomen om och förmågan att uppskatta fastigheternas virkesförråd och förrådens sammansättning skulle förbättras under metodens tillämpning. Det kanske mest utmärkande draget hos den nya metoden vore att taxeringen mera direkt än enligt den hittillsvarande utginge från det vid taxeringstillfället befintliga virkesförrådet och dess sammansättning. Såvitt kammarrätten försport hade beskattningsnämnderna vid 1945 års fastighetstaxering, då för första gången en uppskattning för varje taxeringsenhet av virkesförrådets storlek ägt rum, endast haft gynnsamma erfarenheter av denna uppskattning. Av de sakkunniga verkställd utredning om hur grovskogsprocenten förhölle sig till den relativa skogstillgången, sådan den bestämts vid 1945 års fastighetstaxering (se bet. s. 189 och 190; jfr detta protokoll s. 65), gåve onekligen det intrycket, att den fria bedömning av skogens kvalitet, som enligt nu gällande ordning vore sista ledet vid bestämmande av den relativa skogstillgången, sedan siffrorna för det relativa virkesförrådet blivit fastställda, vore osäker och att den nya metoden medförde en starkare differentiering mellan olika fastigheter i detta avseende. Vid den offentliga diskussion som förekommit angående förslaget hade mot detsamma invänts, att det skulle motverka de strävanden som gjorde sig gällande inom skogsvården att få till stånd en ökning av skogarnas virkesförråd, särskilt i Norrland. I den mån denna invändning toge sikte på det förhållandet att virkesförråden enligt förslaget skulle bli upptagna till värden, som svarade mot deras storlek och kvalitet, syntes den böra riktas icke mot värderingen såsom sådan utan mot att virkesförrådets värde lades till grund för fastighetsbeskattningen och förmögenhetsbeskattningen. Om dessa skatter verkade återhållande på sparande och produktionsökning, gällde detta ej blott skogsbruket utan även andra slag av förvärvsverksamhet. Möjligt vore att verkningarna vore särskilt framträdande beträffande skogsbruket med hänsyn till att jordbruksbefolkningen torde vara obenägen att upplåna medel för att undvika eljest erforderliga uttag ur skogen, även om uttagen vore skogsekonomiskt mindre lämpliga. Att av denna anledning utforma värderingsgrunderna så att taxeringsvärdena hölles nere å välbestockade skogar

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

och sålunda beredde ett skatteprivilegium för vissa skogsägare, kunde kammarrätten emellertid icke finna riktigt.

Allvarligt beaktande krävde emellertid vissa tendenser hos förslaget att missgynna de skogsägare som hölle stora virkesförråd, framhåller kammarrätten, och anför vidare.

En omständighet, som verkar i denna riktning, har av de sakkunniga berörts, nämligen den, att skogsvärdets beräkning bygger på det antagandet att tillväxten för skog tillhörande en viss förrådsgrupp alltid är proportionell mot förrådsgruppens kubikmassa. Detta antagande torde vara i stort sett riktigt, men avvikelser förekomma, bl. a. så att tillväxtprocenten sjunker, när skogen når viss slutenhet. Om virkesförrådet uppbringas över denna gräns — och detta torde ofta vara önskvärt ur allmän synpunkt — blir detsamma förhållandevis högre värderat än om denna gräns icke överskridits. Såsom framgår av vad de sakkunniga anföra synes den nu berörda omständigheten motverkas av en annan faktor, nämligen att i den väl slulna skogen skogsmarken blir något för lågt uppskattad. Vilken storleksordning de här berörda, varandra motverkande felmöjligheterna i metoden hava, är svårt att bilda sig någon bestämd uppfattning om; tydligt är emellertid, att i Norrland skogsmarksvärdena med hänsyn till sin ringa storlek icke kunna hava någon väsentlig kompenserande verkan.

Mot förslaget har också från skogsvårdshåll anmärkts, att skogsvärdena skulle bliva relativt för höga och alltså oriktiga, då tillväxten icke såsom i förslaget förutsatts vid korrektionsfaktorernas uträknande uttages. Om, såsom givetvis i regel är fallet, det överensstämmer med ekonomisk skogsvård att spara tillväxten, är anmärkningen icke riktig. Tillväxtens uppspårande innebär då, att mera kapital investeras i skogen och förhöjer dess värde på samma sätt som då räntan å ett banktillgodohavande icke uttages utan lägges till kapitalet. Förhållandet blir däremot ett annat, om träd få kvarstå, som borde avverkas, därest endast skogsbrukets ekonomi beaktades. En sådan hushållning med den mogna skogen kan framtvingas enligt den nya skogsvårdslagen och torde under de närmaste årtiondena bli vanlig i Norrland med hänsyn till behovet att utjämna förädlingsindustriernas råvarutillförsel. Vid dylikt uppskjutande av avverkning blir virkesförrådets värdering relativt för hög.

De generella antaganden och schabloner, varå värdeberäkningen enligt törslaget grundades, rymde — anför kammarrätten slutligen — felmöjligheter, vilkas storlek i det enskilda fallet vore svåra att förutse. Med hänsyn till att förslaget icke medgåve någon jämkning i de värden som framginge ur hjälptabellerna vore denna osäkerhet ägnad att inge en viss oro, särskilt med tanke på de vid förmögenhetsbeskattningen förekommande höga skattesatserna. Den nuvarande metoden byggde också på förenklade beräkningar, men olägenheterna härav bleve icke så framträdande på grund av att de särskilda förhållanden som kunde föreligga beträffande den enskilda fastigheten kunde beaktas vid den bedömning av relativa skogstillgången som till slut bestämde skogsvärdet. Det skulle otvivelaktigt innebära ett trygghetsmoment om, åtminstone vid den nya metodens första tillämpning, vissa jämkningsmöjligheter stode till buds. Därmed skulle visserligen en del av metodens förtjänster gå förlorade, men olägenheterna behövde icke bli alltför stora, om det föreskreves, att anledningen till hjälptabellernas frångåen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 41

de skulle antecknas i fastighetslängden. Sedan metoden tillämpats vid en fastighetstaxering och de därvid vunna erfarenheterna tillgodogjorts, eventuellt genom justeringar i metodens värderingsgrunder, kunde måhända rätten till jämkning av hjälptabellernas värden undvaras.

Statens skogsforskningsinstitut framhåller, att den nya metoden innebure ett betydande framsteg på skogsvärderingsmetodikens område. Den grundade sig på en principiellt riktig uppläggning av värderingsproblemet och torde i hög grad förena objektivitet med enkelhet i tillämpning. Möjligen hade emellertid andra vägar kunnat leda till bättre resultat. Bl. a. torde en utveckling av begreppet relativ skogstillgång genom kombination av rotvärdeprincipen med uppskattning jämväl av åldersfördelningen varit både möjlig och måhända även lämplig med hänsyn till kontinuiteten i värderingsmetodiken. Med hänsyn till frågans principiella behandling i bevillningsutskottet år 1944 ansåge sig dock institutet på denna punkt icke böra framställa något yrkande. — Från skogligt håll hade oron för att den nya metoden kunde medföra en för skogskapitalet skadlig belastning fått starka uttryck, därvid bl. a. framhållits, att taxeringsmetoden skulle komma att motverka det önskvärda uppbyggandet av större virkesförråd än de nuvarande. Enligt institutets uppfattning borde kritiken på denna punkt dock icke rikta sig mot ett i och för sig rättvisande värderingsförfarande. Därest det allmänna funne det önskvärt att genom beskattningspolitiken främja den skogliga återuppbyggnad, varav landet utan tvivel vore i trängande behov, torde detta lämpligen böra ske genom jämkning av uttaxeringssatserna för skogens beskattning.

Professor Thorsten Streyffert framhåller, att några objektiva hållpunkter för relativa skogstillgångens bestämmande ej kunnat fastställas och att man enligt vad som gjorts gällande icke genom införandet vid 1945 års fastighetstaxering av föreskriften om virkesförrådets uppskattning kunnat undanröja felmöjligheterna vid bedömningen, då alltjämt återstått en marginal mellan det relativa virkesförrådet och den relativa skogstillgången, som skulle bestämmas på grundval av taxeringsnämndernas kännedom om respektive taxeringsobjekt utöver den kännedom härom, som komme till uttryck i uppskattningen av virkesförråden. Även om tillgång funnes till korrekt primärmaterial vore det svårt att objektivt beräkna den relativa skogstillgången. Den nya metoden, som ersatte bedömningen av eventuella avvikelser mellan relativa virkesförrådet och relativa skogstillgången med ett mera objektivt moment, fastställandet av virkesförrådets fördelning på grovleksklasser, vore därför uppenbarligen på denna punkt i princip överlägsen den gamla. En brist i de sakkunnigas utredning vore emellertid, att de icke låtit verkställa jämförelser mellan de felmöjligheter som förelåge vid bedömandet av skogsvärdet om granskogsprocenten felbcdömdes, och de felmöjligheter, som funnes vid bedömande av den relativa skogstillgången med utgångspunkt från det relativa virkesförrådet. Även tillämpningen av den nya metoden vore enkel. Då emellertid värderingen bundes genom schabloner, om vilkas konsekvenser man ännu ej gjort sig en klar uppfattning, syntes

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

det lämpligt att ytterligare pröva den nya metoden innan ett avgörande träffades om dess antagande.

I detta sammanhang anför Streyffert, att den omständigheten att den normaliserade genomsnittsskogen ej representerade ett utvecklingsförlopp utan vissa statiska tillstånd, som i tiden ställts bredvid varandra, ej behövde medföra någon avsevärd missvisning beträffande taxeringsvärdena. En viss kontinuitet funnes under alla omständigheter även beträffande de statiska tillstånd, varav genomsnittsskogen vore uppbyggd. Vad man kunde vänta sig vore, att nuvarande unga och medelålders bestånd komme att bli föremål för en bättre skötsel än de nuvarande äldre bestånden. Detta skulle i så fall innebära, att taxeringsvärdena skulle bli något för låga, när man utginge från genomsnittsskogen. Å andra sidan torde det ej vara rätt att i detta fall på blotta förmodanden höja de värden, som kunde beräknas på grundval av genomsnittsskogen. Av samma anledning funnes det ej heller anledning att lägga skogsforskningsinstitutets produktionsresultat från minutiöst skötta provytor till grund för taxering, alldeles bortsett från att dessa endast hänförde sig till rena bestånd av ett trädslag.

Vidare anför Streyffert — sedan han förklarat, att det vore naturligt, att provtaxeringsnämnderna funnit den nya metoden lättare att tillämpa än den nuvarande, då den nya metoden ersatte den svårare omdömesproceduren vid fixerandet av relativa skogstillgången med det mera schematiska bedömandet av en enda faktor, nämligen grovskogsprocenten — följande.

Fråga är emellertid i sista hand, huruvida detta uppdelande av virkesförrådet i s. k. förrådsgrupper efter dess grovlek också ger ett tillförlitligt uttryck för dess värde. Det inses lätt att detta antagande är giltigt blott under förutsättning att virkesförrådet i respektive förrådsgrupper ger samma framtida avkastning pr nu uppmätt kbm som genomsnittsskogen i samma tillväxtområde och på samma bonitet. Att detta endast är en approximation är känt. Avvikelserna komma framför allt till synes i en från genomsnittsskogen avvikande årsringbredd i resp. förrådsgrupper. Dessa avvikelser kunna ha flera orsaker. Tättslutna bestånd — de behöva därför ej vara ogallrade — ge mindre årsringbredd än glesa eller starkt gallrade bestånd och bli därigenom hårdare beskattade i förhållande till sin förväntade avkastning och sitt verkliga värde. Ett virkesförråd som är äldre än den normaliserade genomsnittsskogen, vilket alltjämt torde vara vanligt i Norrlands inre delar, blir av samma anledning för högt värderat. Om en avverkningsberäkning lades till grund för värderingen skulle den nya metoden innebära, att all skog över den normaliserade genomsnittsskogens omloppstid förutsattes omedelbart bli föremål för avverkning. Grovskogsförråden i södra Sverige bli å andra sidan för lågt värderade. Andra avvikelser kunna även förekomma på olika fastigheter beroende på skogens föregående behandling, skötselmetod, etc. Ett annat uttryck för olägenheterna av denna schablonisering är att i övergångsområdena mellan olika tillväxtområden vissa utjämningar ansetts böra komma till stånd.

Eftersom man under alla förhållanden ej kan undgå avvikelser från en riktig värdering vid användandet av en schablonmetod är det av betydelse att veta, hur dessa avvikelser verka. Av vad som redan anförts härom framgår detta i huvudsak. Här vilja vi blott göra några principerinringar till det sagda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 43

Eftersom den normaliserade genomsnittsskogen har lägre slutenhet och virkesförråd än vad som borde finnas i ett rationellt skogsbruk och eftersom tillväxtprocenten (årsringbredden) i en viss diameterklass avtar vid stigande slutenhet och under förutsättning av oförändrad skötsel i övrigt, så innebär detta, att den skogsägare, som driver sitt skogsbruk med de goda föryngringar och mera slutna bestånd, som höra samman med det rationella skogsbruket, härigenom får sin skog högre värderad än som svarar mot dess verkliga avkastningsvärde, förutsatt genomsnittsskogens skötsel i övrigt beträffande gallringar etc. Detta måste i princip anses oriktigt.

Ytterligare ett påpekande av principiell natur måste i detta sammanhang göras. Detta hänför sig till skogsstyrelsens bestämmelse om räntefoten vid kalkylerandet av gränsen för den utvecklingsbara skogen. Denna räntefot har för närvarande fastställts till 3 %. Med hänsyn härtill bör även den normaliserade genomsnittsskogens omloppstid beräknas i enlighet härmed, i annat fall uppstår för hög taxering (om omloppstiden beräknas kortare), eller ock tvärtom. Ett uppspårande av virkesförråd kommer under alla förhållanden för större fastigheter (förmögenhetsägare) att motverkas genom på förmögenhet vilande skatter. Å andra sidan bereder schablonen möjlighet att genom god skötsel (genomhuggningar) hålla tillväxten i resp. förrådsgrupper högre än genomsnittsskogens utan motsvarande höjning av taxeringsvärdet, medan å andra sidan den försummade skogsvården resulterar i en förhållandevis högre beskattning. Mot dessa verkningar torde det ej kunna riktas någon invändning, så vida de ej leda till starkare gallringar än som ur synpunkten av en god skogshushållning vore motiverat.

De sakkunniga ha behandlat detta spörsmål i sitt betänkande ehuru ofullständigt med hänsyn till dess betydelse.

Dessa och andra här ej nämnda anledningar till avvikelse från schablonen komma säkerligen att göra sig gällande vid den nya metodens tillämpning. Det borde därför ha gjorts till föremål för särskild utredning av de sakkunniga. Det låter väl tänka sig att de i de enskilda fallen kunna ge upphov till avvikelser från det enligt schablonen erhållna avkastningsvärdet, som äro så betydande, att de komma att framstå som orättvisor. Om man likväl bibehåller schablonen, bör det under sådana förhållanden beredas möjlighet för skogsägare att erhålla rättelse genom att påvisa de felaktigheter som i hans fall uppstå vid följandet av schablonen.

Det kan i detta sammanhang också förtjäna anmärkas, att skogarna i södra Sverige, som ännu ej uppnått sitt jämviktsläge beträffande virkesförrådet, få skatta även för den tillväxt som upplagras. Detta utbetalande av skatt medan bestånden ännu grundläggas innebär att den verkliga skattebelastningen på skogen är avsevärt större än vad som framgår av beskattningen för ett skogsbruk i jämvikt. Någon motsvarande kompensation erhålles ej för fastigheter med överskott på gammal skog.

Skogshögskolans lärarråd hemställer, att det nya taxeringsförfarandet mätte upptagas till en mera omfattande prövning i samband med nästkommande fastighetstaxering, innan slutlig ställning toges till detsamma.

Skogsstyrelsen säger sig icke ha kunnat finna, att man skulle kunna påräkna en så tydlig förbättring av taxeringsresultatet att den gällande metoden, som i princip vore riktig, borde övergivas, utan föreslår ytterligare försök att förbättra densamma. Då inga allvarliga principiella invändningar kunde riktas mot nu gällande metod, utan bristerna i huvudsak syntes bero på tillämpningen, borde det ligga nära till hands alt med utnyttjande av de

44 Kungl. Maj. ts proposition nr 39.

gångna taxeringarnas erfarenhet och den fördjupade kunskapen om våra skogar söka vägar att förbättra tillämpningen. — Det kunde diskuteras, huruvida det vore riktigt att utnyttja ett statiskt material sådant som riksskogstaxeringens för beräkningar som avsåge ett dynamiskt förlopp. Den allvarligaste felrisken syntes emellertid icke vara att materialet vore statiskt. Vår bristande kunskap om produktionen i längre utvecklingsserier gjorde det knappast möjligt att bygga på annat än sådant material. Betänkligheterna berodde snarare på att man lade ett statiskt medeltillstånd, om vilket alla vore eniga att det icke vore tillfredsställande, till grund för avverkningsberäkningarna och på dessa grundade värderingar. Enligt allmänt vedertagen uppfattning vore de virkesförråd, som de normaliserade genomsnittsskogarna uppvisade, alltför låga. Att utföra värderingen som om hela tillväxten kunde uttagas i avverkning måste då innebära att hänsyn ej toges till faktiska förhållanden. För vissa landsdelar t. ex. övre Norrland och för ett stort antai enskilda fastigheter över hela landet innebure detta att värderingen grundades på en avverkningsordning, som varken skogsägaren önskade tillämpa eller det allmänna kunde godtaga. Visserligen utgjorde den ej uttagna delen av tillväxten en besparing, vartill hänsyn måste tagas vid förmögenhetsvärdets uppskattning. Men det kunde å andra sidan ifrågasättas, om ett av skogsvårdslagen framtvingat eller av skogsvårdsmyndigheterna tillstyrkt »tvångssparande» borde i beskattningshänseende värderas på samma sätt som en verkligen uttagbar avkastning. Särskilt i Norrland men även eljest torde det dessutom bli vanligt att detta »tvångssparande» måste ske genom att en del äldre bestånd överhölles någon tid efter sin ekonomiska mognad. På grund av dessa bestånds låga tillväxt bleve i sådant fall förräntningen på skogskapitalel lägre än som förutsatts i värderingen, varför ovan påtalade oegentlighet bleve särskilt påtaglig. När det gällde taxeringsvärdenas utnyttjande som underlag för garantiskatten, bleve det ännu klarare att tillvägagångssättet ej vore riktigt. Fastighetsägaren måste nämligen betala garantiskatt för en beräknad inkomst, som han ej kunde eller på grund av det allmännas i skogsvårdslagen uttryckta intresse ej finge ta ut ur skogen. I ej så få fall torde därvid principen om skatt efter beräknad intäkt komma att bli åsidosatt. Möjlighet förelåge ej att i det nya värderingssystemet taga hänsyn till nu nämnda synpunkter på avverkningspolitikens inflytande på fastighetsvärdena. Fastän värderingsgrunderna självfallet icke avsåges skola reglera skogshushållningen, måste det även ur psykologisk synpunkt anses mindre lämpligt med en värderingsmetod, som hade ett otillfredsställande skogstillstånd som utgångspunkt.

Godtoges den i metoden tillämpade avverkningsordningen — det vore långt ifrån klart att så utan vidare kunde ske — erhölle man tydligen för den skog, som vore exakt lika med den konstruerade genomsnittsskogen, en så god värdering som torde vara möjlig att åstadkomma. Då emellertid det knappast funnes någon skog, som uppfyllde alla villkoren för genoinsnitlsskogen, måste tillgripas många schabloner och generaliseringar, som förminskade värdet av de noggranna kalkylerna. Sålunda rymde vissa till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 45

växtområden inom sig trakter med uppenbart mycket olikartade produktionsförhållanden. Knappast någon fastighet omfattade endast en bonitetsklass. Då metoden byggde på en värdering efter grovleksklasser, komme åldersfördelningen in såsom medelvärden av en viss förrådsgrupps fördelning på åldersklasser. Avvikelser från dessa medelvärden kunde förutsättas bli mycket vanliga. Godhetsklasserna vore så pass vida, att man kunde befara att för vissa kommuner samma klass komme att åsättas ett mycket stort antal tämligen olikartade fastigheter. För de allra flesta privategendomar torde det förenklade värderingsförfarandet komma att tillgripas. Avvikelser i förhållandet mellan klenskog och medelgrov skog komme därvid ej att beaktas. I fråga om den ädla lövskogen hade i brist på material en så stark generalisering måst tillgripas, att ej obetydliga fel torde uppstå vid värdering av egendomar, där den ädla lövskogen dominerade. Då den nya metoden förutsatte, att avkastningen stode i direkt proportion till virkesförrådet, toges ej hänsyn till att glesare skogar uppvisade högre och tätare skogar lägre tillväxtprocenter än genomsnittsskogen, medan vid gällande metods tillämpning man medvetet eller omedvetet syntes ha tagit viss hänsyn härtill vid relativa skogstillgångens fastställande. De med stor noggrannhet uträknade skogsvärde- och markvärdefaktorerna komme att för huvuddelen av de privatägda skogarna tillämpas på höftade kubikmassesiffror och bedömd uppdelning av dem på trädslags- och grovleksklasser. Otvivelaktigt gåve de starkt differentierade tabellerna och deras exakta siffervärden intryck av en noggrannhet, som med kännedom om de förenklingar som låge bakom förefölle något överdriven och illa rimmade med osäkerheten i det material, på vilka de skulle tillämpas. Det skulle varit värdefullt om de sakkunniga vid provtaxeringarna sökt få ett begrepp om storleksordningen av de felrisker, som förefunnes vid bedömningen av kubikmassesiffror och uppdelningen av virkesförrådet på trädslags- och grovleksklasser. Schabloner av nu nämnd art vore dock icke särskilt utmärkande för den nya metoden. Den gällande metoden, särskilt i sin ännu ofullkomliga tillämpning, vore också full av sådana medvetna eller omedvetna förenklingar. Det kunde över huvud taget icke fastställas mera exakta avkastningsvärden på skogarna utan rätt noggranna skogstaxeringar av alla de hundratusentals fastigheterna och omständliga kalkyler för var och en av dem. Vad anginge nya metoden hade vissa skogsvårdsstyrelser redan efterlyst dels särskilda tabeller för vissa slag av skogar dels korrektionsfaktorer för skogar, som mera avsevärt aweke från genomsnittsskogen. Man torde därför kunna befara ständiga krav på sådana särskilda bestämmelser, därest den nya metoden genomfördes. Den kanske väsentligaste svagheten i denna vore i själva verket att, sedan nämndledamöterna enats om de faktorer som behövdes för att gå in i vederbörlig hjälptabell, ingen möjlighet funnes att med hänsyn till andra inverkande faktorer jämka det med hjälp av tabellen uträknade värdet. Här hade relativa skogstillgången, rätt tillämpad, den stora fördelen att alla på värdet inverkande faktorer, som vore för nämnden bekanta, kunde få inflytande. Det väsentliga med hela

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

värderingsförfarandet måste ju vara att för de olika fastigheterna få fram ett någotsånär rättvist bruksvärde under hänsynstagande till såväl jordbruks- som skogsbrukssynpunkter. Härför erfordrades en friare värderingsmetod än den nu föreslagna, i stort sett automatiskt verkande.

Av skogsvårdsstyrelserna ha 10 tillstyrkt och 12 avstyrkt den föreslagna metoden, medan 3 icke intagit någon bestämd ståndpunkt. De flesta av de tillstyrkande skogsvårdsstyrelserna framhålla, att denna metod ledde till en rättvisare och mera objektiv taxering än den nu gällande metoden, och att relativa skogstillgångens slopande innebure en fördel. Sålunda framhåller skogsvårdsstijrelsen i Uppsala län, att genom den föreslagna indelningen i tillväxtområden med ett fåtal olika godhetsklasser en säkrare och mera rättvisande uppskattning av markens avkastningsförmåga erhölles. Av ännu större betydelse vore emellertid, att till grund för bestämmandet av skogsvärdet skulle läggas skogens sammansättning i fråga om grovleks- och trädslagsklasser, då relativa skogstillgången varit ett svårtillgängligt begrepp icke blott för taxeringsnämndens ledamöter utan även för de skogssakkunniga. Det förhållandet, att 30-cmträdets kubikmeterpris bleve riktpris vid beräkningen av det bruttopris, som skulle ligga till grund för rotvärdet, medförde att bruttopriset kunde beräknas med större säkerhet och i närmare anslutning till växlande förhållanden inom olika landsdelar än vad den nu gällande metoden tillåtit. Enligt skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län torde den nya metoden ej giva upphov till fria bedömanden och ovidkommande jämkningar} varför man borde kunna räkna med en rättvisare taxering fastigheterna emellan. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län anför, att vid den subjektiva bedömning av relativa skogstillgången, som skett med utgångspunkt från relativa virkesförrådet, knappast beaktats, att skogar i olika avsättningslägen men med exakt samma sammansättning på skogen med exempelvis övervägande grovskog borde åsättas olika relativ skogstillgång; detta komme enligt den föreslagna metoden automatiskt siffermässigt till uttryck. Det måste betecknas som en fördel alt de faktorer, som taxeringsnämnderna skulle uppskatta, vore så att säga mera påtagliga och kontrollerbara än vad som enligt den gamla metoden varit fallet med relativa skogstillgången, samt att skogs- och markvärdefaktorerna, vilka kunde sägas utgöra en motsvarighet till relativa skogstillgången, vore på ett objektivt sätt uträknade i förväg. Den nya metoden syntes vara synnerligen väl genomtänkt med tanke på ett så rättvisande resultat de olika fastigheterna emellan som möjligt inom schablonens ram. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anser, att den föreslagna metoden utan tvivel ledde till en större differentiering av skogsvärdena och därmed också till större rättvisa. Ur teoretisk synpunkt torde metoden få anses innebära ett framsteg och vara den bästa, som på skogsvetenskapens nuvarande ståndpunkt och med beaktande av det nödvändiga schablonmässiga förfarandet kunde åstadkommas. Metoden vore dock mera invecklad än den gällande och även mera arbetskrävande, även om det praktiska taxeringsförfarandet icke bleve svå­

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 47

rare. Taxeringsarbetet bleve emellertid en trossak och icke en förståndssak, då även en fackman hade svårt att sätta sig in i huru det nya systemet vore uppbyggt. Den avverkningsberäkning, som enligt den föreslagna metoden skulle ske, innebure en orättvisa för Norrlands del; man borde vid awerkningsberäkningen för de skilda tillväxtområdena räkna med en viss förrådsökning i Norrland. Skogsvårdsstyrelsien i Norra Kalmar län förordar den nya metoden, enär den syntes tillvarataga föreliggande möjligheter att praktiskt och med väl avvägda schabloniseringar utnyttja kända produktionsförhållanden i skilda delar av landet.

Av dem som avstyrkt nya metoden finner skogsvårdsstgrelsen i Blekinge län metoden visserligen innebära ett framsteg i själva det tekniska förfarandet, då tillförlitligt underlag för en värdering förelåge, men ifrågasätter, om tiden vore inne för ett generellt tillämpande av densamma. Saknades tillförlitliga uppgifter torde metoden knappast innebära något framsteg. En betänklig felkälla låge däri att de för taxeringen grundläggande faktorerna i dessa fall måste bestämmas skönsmässigt antingen under en flyktig besiktning eller på rummet. Den brist som sålunda förefunnes i underlaget för taxeringen torde få anses allvarligare än den ofullkomlighet, som hittills kännetecknat begreppet relativ skogstillgång och med dess hjälp verkställda beräkningar. Först när virkesförrådens storlek och dimensionsfördelning vore närmare kända kunde den nya metoden komma till sin rätt. »Den normaliserade genomsnittsskogen» innebure i och för sig ett gott uppslag som jämförelsenorm, men önskligt hade varit att man härvidlag även kunnat skilja på olika ägarekategorier, då skogsbruket bedreves helt olika på t. ex. allmänna, gods-, bolags- och bondeskogar. Ägarna av mindre skogar saknade i allmänhet ännu kunskaper och förmåga att sköta skog på mest ändamålsenliga sätt, varför det teoretiska förväntningsvärde, som en bondeskog beräknades äga jämfört med den normaliserade genomsnittsskogen, i realiteten endast undantagsvis gåve ägarna av de mindre skogarna en motsvarande avkastning. De mindre, enskilda skogarna riskerade härigenom att bli taxerade i överkant.

Skogsvårdsstgrelsen i Östergötlands län håller före att den föreslagna metoden icke torde ge rättvisare resultat än nu gällande metod. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att det icke under några omständigheter vore möjligt att komma till rätta med taxering av skogar, för vilka tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar saknades, därest värderingsmetoden icke vore så beskaffad, att taxeringsutfallet kunde kontrolleras och regleras genom områdesvisa avstämningar mot riksskogstaxeringens resultat. Enligt den gamla värderingsmetoden kunde beredningsnämndernas resultat i form av genomsnittligt åsatta siffror för bonitet, rotvärde och relativ skogstillgång iätt uträknas, vilket — efter avstämning mot riksskogstaxeringens resultat — givit ett gott underlag för taxcringsutfallets bedömande och för generella anvisningar om erforderliga korrigeringar. Motsvarande kontrollmöjligheter beträffande boniteten syntes visserligen föreligga även enligt den nya metoden, men då denna tillmätte boniteten minskad vikt som värdebestämmande

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

faktor, bleve effekten av bonitetskontrollen väsentligt mindre enligt nya än enligt gamla metoden. En fullständig kontroll av övriga värdefaktorer — omkostnadsklass, kubikmassa barrskog, kubikmassa lövskog och procentuell förekomst av grov barrskog — syntes medföra ett så omständligt och osäkert räknearbete att erforderliga kontroller näppeligen torde kunna genomföras i praktiken. Den föreslagna metoden borde ej komma till användning, förrän det blivit till fullo klarlagt att jämväl denna metod medgåve i praktiken användbara möjligheter till kontroll och reglering av det genomsnittliga taxeringsutfallet. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att de faktorer, på vilka taxeringen vilade, i stort sett vore av enahanda art enligt båda metoderna och man icke kunde bortse från den goodwill den gällande metoden tillvunnit sig.

Enligt skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län vore det stora arbete, som uträkningen av taxeringsvärdena enligt nya metoden krävde och som medförde behov av särskilda räknebiträden med räknemaskiner, en betänklig sak. Det torde på många håll på landsbygden bli omöjligt att få kompetenta räknebiträden. Ju krångligare en taxeringsmetod vore, desto större behov förelåge för taxeringsmyndigheterna av skogssakkunniga, och såsom sådana vore länsskogvaktarna utan tvivel bäst skickade. Länsskogvaktarna torde såsom skogssakkunniga hos beredningsnämnderna få bära det huvudsakliga ansvaret för höjningarna av taxeringsvärden och beskattning, och härigenom komme de i ett motsatsförhållande till skogsägarna, som synnerligen ofördelaktigt inverkade på deras ordinarie arbete.

Inom länsstyrelserna råda delade meningar om vilkendera metod, som bör komma till användning. Sålunda förordas den nya metoden av 8 länsstyrelser — i ett par fall dock med vissa reservationer — 8 länsstyrelser ha icke intagit någon bestämd ståndpunkt och lika många avstyrka.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar den föreslagna metoden, men framhåller, att denna vore mera invecklad än den gällande och att i den förra inginge vissa detaljer, som över huvud taget icke kunde förstås av personer utan högre skoglig utbildning, särskilt korrektionsfaktorernas innebörd. Detta förhållande vore betänkligt, även om beskattningsnämnderna kunde med hjälp av olika tabeller nöjaktigt fullgöra sina uppgifter utan att tränga in i den tankegång, som låge bakom tabellsiffrorna. Uppgiften att fördela virkesförrådet på förrådsgrupper efter grovlek vore ej lätt, när skogsuppskattningshandlingar saknades, vilket i allmänhet vore förhållandet med böndernas skogar. Det nya systemet fordrade flera arbetskrävande räkneoperationer, varför maskinell utrustning och särskilt räknebiträde syntes bli erforderliga. Härigenom torde ökade kostnader uppkomma för taxeringsarbetet. Emellertid ledde den föreslagna metoden utan tvivel till en större differentiering av skogsvärdena och därmed också till större rättvisa än den nuvarande metoden. Särskilt borde uppmärksammas att provtaxeringsnämnderna i regel uttryckt den uppfattningen, att värderingen enligt den nya metoden beredde mindre svårigheter än en­

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 49

ligt den nuvarande samt att den föreslagna metoden ingåve en känsla av större trygghet än den nuvarande metoden med dess svårigheter beträffande bestämmandet av relativa skogstillgången. Länsstyrelsen delade skogsvårdsstyrelsens i länet uppfattning, att awerkningsberäkningen enligt den nya metoden innebure en orättvisa för Norrlands del. Länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län, inom vilka provtaxeringar ägt rum, framhålla att det enligt deras uppfattning vid dessa visat sig, att den föreslagna metoden varit enklare i tillämpning än den gällande. Länsstyrelsen i Värmlands län, som säger sig i stort sett icke funnit något att erinra emot de bärande principerna i det föreliggande förslaget, tillstyrker detsamma med tvekan. En uttrycklig förutsättning vore dock att nödig tid och erforderlig medverkan lämnades länsstyrelserna för skapandet och organiserandet av kunnig och för den blivande taxeringsuppgiften lämplig arbetskraft, i första hand inom berednings- och fastighetstaxeringsnämnder, men också därutöver i den utsträckning, som kunde bliva erforderlig. De föreslagna grunderna syntes teoretiskt överlägsna dem, som hittills kommit till användning, särskilt så till vida att de nya grunderna i vidare utsträckning än vad hittills varit fallet anslöte sig till faktiska förhållanden hos värderingsföremålet och att de därigenom skapade en fastare grundval för värdeberäkningen. Vidare ägde de den fördelen att de för gemene man vore till sin innebörd påtagliga, ehuru själva värdeberäkningen genom sin sammansatta natur icke utan ingående studium och förkunskaper kunde förstås. Emellertid ingåve frågan om möjligheten av de nya grundernas omsättning i praktiken stora betänkligheter. Fastställandet av »det tillstånd, vari den växande skogen befinner sig», särskilt uppskattningen av förrådsgrupper, erbjöde sådana svårigheter och vanskligheter, att enbart till följd av desamma den frågan måste uppställas, huruvida föreslagna grunder, trots deras principiella överlägsenhet, borde givas företräde framför nu gällande grunder. Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län syntes den omständigheten, att taxeringen direkt anknötes till virkesförrådet i stället för att grundas på en mindre säker uppskattning av relativa skogstillgången, väl ägnad att medföra större jämnhet vid taxeringen och, såsom det finge anses ha visat sig vid företagna provtaxeringar, ett enklare förfaringssätt. Det vore av stor betydelse att tillgång funnes till typskogar, vilka kunde tjäna nämndledamöterna som studie- och jämförelsematerial vid deras arbete. Till underlättande av taxeringsarbetet och befordrande av effektivitet däri borde en redogörelse för den nya metoden lämnas i en mera lättillgänglig form än som kunnat åstadkommas i lagtexten.

Av de länsstyrelser, som icke avgivit något bestämt omdöme, ifrågasätter länsstyrelsen i Kronobergs län klokheten i att utbyta ett taxeringssystem, som beskattningsnämnderna blivit förtrogna med. Den föreslagna metoden vore bäst ägnad att medföra den riktigaste differentieringen av taxeringsvärdena för olika fastigheter inbördes i de fall, då virkesförrådets storlek och sammansättning vore känd, men frågan vore svårare all besvara om, såsom i regel vore fallet, sådan kännedom saknades. Provtaxeringsnämnder-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 39.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

nas åsikt, att fördelningen i trädslagsklasser och förrådsgrupper vore lättare att verkställa än att beräkna relativa skogstillgången, vore man icke ense om inom skogsmannakretsar utan från många håll gjordes en helt motsatt uppfattning gällande. Till förmån för de sakkunnigas förslag talade, att detsamma byggde på riksskogstaxeringarnas uppgifter, varigenom man på ett effektivare sätt än förut kunde tillgodogöra sig riksskogstaxeringarnas erfarenheter. Detta medförde, att den föreslagna metoden hade helt andra utvecklingsmöjligheter än den gamla som hade normalskogen som grund, ett begrepp, varom klarhet ännu icke vunnits eller kunde förväntas ernås inom en överskådlig framtid. Som nackdel måste betecknas, att beskattningsmyndigheterna icke på samma smidiga sätt som hittills kunde ta hänsyn till virkesförrådets kvalitet å den särskilda fastigheten, vilket säkerligen komme att medföra en undervärdering av den värdefullaste skogen. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län torde det förhållandet, att skogsuppskattningshandlingar funnes allenast för eu del av fastigheterna, medföra att taxeringen bleve ojämn. Sannolikt bleve det huvudsakligen skogsägare, vilkas skogar hade eu sådan sammansättning, att denna sänkte skogsvärdet, som tillhandahölle sina uppskattningshandlingar. Även om de uppgifter, som ankomme på beskattningsnämnderna, vore enklare än enligt nu gällande metod och själva värdesättningen skulle ske med stöd av hjälptabeller och lokala skogstaxeringsanvisningar, torde man dock icke kunna förbise att ledamöterna i beskattningsnämnderna rimligtvis borde bli insatta i bl. a. hur ifrågavarande lijälptabell upprättats samt vilken roll vidtagna schabloniseringar spelade ur värdesynpunkt. Man torde få antaga att större delen av beskattningsnämnderna aldrig kunde bibringas tillfredsställande kunskap härom. Varje nämndledamot borde dock ha fullt klart för sig hur sådana faktorer som virkesförrådets fördelning på trädslag och förrådsgrupper samt prisförändringar på olika sortiment inverkade vid användandet av hjälptabellernas siffror. Länsstyrelsen i Hallands län beklagar, att bestämmelserna vore begripliga allenast för ett fåtal av taxeringsmännen. Vid provtaxeringen i Knäred hade den föreslagna metoden visat sig icke erbjuda några större tekniska svårigheter vid tillämpningen. Såge man på det praktiska behovet av en schablonmetod för skogstaxeringens genomförande, ville länsstyrelsen obetingat giva sitt erkännande åt det föreliggande förslaget. Enligt länsstyrelsens i Östergötlands län uppfattning låge den nya metodens värde framför allt däri, att begreppet relativ skogstillgång avskaffats. Det måste vara lättare och mera betryggande att vid en skönsmässig uppskattning fastställa, huru mycket en skog ungefärligen kunde innehålla av barrskog och lövskog samt hur den fördelade sig på grövre och klenare skog, än att fastställa hur det befintliga virkesförrådet förhölle sig till det virkesförråd, som skulle finnas å skogen, om denna befunne sig i ett tänkt normaltillstånd. Beskattningsnämndernas arbete måste därför antagas bli tillförlitligare än förut. En annan fördel med förslaget vore den större möjligheten för fastighetsägaren att kunna få ändring i taxeringen genom att påvisa, att en av de faktiska faktorer, som påverkat taxeringsresultatet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 51

blivit felaktigt uppskattad. I fråga om indelningen i tillväxtområden och om det faktiska skogsuttagets överensstämmelse med det uttagningsprogram, på vilket förslaget vilade, innebure förslaget en schablonisering, som icke kunde väntas medföra ett riktigare värde för fastigheter, som fölle utanför schablonen. Det hade varit önskvärt, om grundtankarna i förslaget varit mera förståeliga. Enligt länsstyrelsen i Kalmar län kunde det icke vara tillfredsställande, att man vid värdering av skogsmark och växande skog arbetade med den starka schablonisering, som karakteriserade såväl den för närvarande gällande metoden som framför allt den föreslagna, särskilt om metoderna för sin rätta tillämpning krävde en betydande skolning i skogshushållning för att kunna rätt förstås och tillämpas. Det borde enligt länsstyrelsens uppfattning icke bereda några större svårigheter att med beaktande av numera vunna erfarenheter om de värdeskapande faktorerna på här ifrågavarande område omarbeta nu gällande regler för värdering av skogsmark och växande skog, som trots allt ägde den fördelen, att beskattningsnämnderna vunnit en viss förtrogenhet med deras tillämpning och som lämnade nämnderna något större utrymme för eget bedömande än vad som tillämnats dem i det föreliggande förslaget. Vad som framför allt gjorde länsstyrelsen betänksam vore den omständigheten, att man av de verkställda provtaxeringarna knappast kunde ha vunnit tillräcklig erfarenhet för att bedöma, huruvida de värden å skogsmark och växande skog, som komme att uppnås vid den föreslagna metodens användning, medgåve tillräckligt utrymme för att man inom ramen för en kombinerad skogs- och jordbruksfastighets allmänna saluvärde skulle kunna nå fram till ett skäligt värde på fastigheten, i den mån den innefattade annat än skog och skogsmark, d. v. s. åker, äng, tomt och trädgård m. in.

Av de länsstyrelser, som avstyrka det framlagda förslaget, ger länsstyrelsen i Blekinge län den nya metoden företräde framför den gällande, såvitt gällde det praktiska taxeringsarbetet, men avstyrker likväl förslaget i dess nu framlagda utformning, då de bundna värderingsreglerna måste förutsättas leda till avsevärda övervärderingar i länet. Anknytningen av skogstaxeringen till värdet vid uthålligt skogsbruk, sådant detsamma i olika delar av landet faktiskt bedreves, syntes innebära en avsevärd förenkling i tillämpningen inom beskattningsnämnderna av gällande komplicerade regler för skogstaxeringen och den nya metoden syntes jämväl ägnad att bereda erforderliga garantier, som hittills saknats, för tillämpning av enhetliga grunder vid skogsuppskattningarna samt att leda till minskning av de direkta felbedömningar, som förekommit vid den senaste allmänna fastighetstaxeringen. Länsstyrelsen förutsatte härvid, att nämnderna finge påläggas visst merarbete med införskaffande och bedömning av i möjligaste mån noggranna primäruppgifter samt att nämnderna bereddes tillfälle till exkursioner till i distrikten förekommande typskogar för skogsmark av olika godhetsgrader, där sakkunnig skogsuppskattning på marken förut ägt rum. Länsstyrelsen i Jönköpings län tror icke, att den nya metoden, även om den i

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

princip förefölle att tillgodose intresset av rättvisa i taxeringen, innefattade sådan väsentlig förbättring, som ej inom ramen för tidigare enklare metoder kunnat vinnas. Den nya metoden medförde vidare ett betydande räknearbete, och det vore tveksamt om det ginge att få tillräckligt skickliga personer att åtaga sig taxeringsarbetet, om detta skulle ta mera tid i anspråk än enligt den nuvarande metoden. Så länge vid skogens och skogsmarkens värdering icke allmänna saluvärdet uppställdes som mål, fyllde fastighetstaxeringen, i vad den omfattade dessa värden, icke de båda bisyftena att tjäna som norm och hjälpmedel för kreditinstituten vid fastighetsbelåningen eller att ligga till grund för förmögenhetsvärdering vid uttagande av förmögenhets-, kvarlåtenskaps- och arvsskatter. De sakkunnigas uttalanden om den nya skogsvårdslagstiftningens syftemål syntes antyda möjligheten att, när denna lagstiftning fått verka tillräckligt länge, allmänna saluvärdet å skog och skogsmark komme att sammanfalla med de värden, som uträknades efter skogsvärderingsinstruktionen, sådan den tänktes utformad. Det vore även för vinnande av erfarenhet av denna utjämning mellan allmänt saluvärde och värdet vid uthålligt skogsbruk önskvärt, att uppskov med tillämpning av de nya grunderna kunde erhållas. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser den nya metoden tekniskt genomförbar, men kan icke tillstyrka ett genomförande av densamma i föreliggande skick, enär konsekvenserna av en taxering enligt densamma torde bliva ett successivt försvinnande av den ädla lövskogen, en minskning av produktionen av grov gran och ett försvårande av arbetet med skogskultivering av gamla kalmarker. En nackdel med metoden vore att bedömningen av avsättningslägets betydelse och även annan bedömning skedde efter schablon och icke möjliggjorde ett efter omständigheterna i det särskilda fallet avpassat bedömande, vilket gällande metod i viss mån tillåtit. Om vid tillämpningen av den nya metoden hänsyn icke kunde tagas till alla egenskaper, som hos respektive skogar verkade höjande eller sänkande å värdet, måste detta sägas vara en svaghet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, att den tidigare metoden ännu en gång finge användas i avvaktan på ytterligare överarbetning av det framlagda förslaget. Eftersom man svårligen kunde göra metoden begriplig för de skattskyldiga i gemen eller för flertalet taxeringsfunktionärer, måste man ha särskilt starka skäl, om man trots detta ville sätta den i kraft. Särskilt med tanke på den allmänna värdeförändring, som vid nästa fastighetstaxering i allt fall måste genomföras, hyste länsstyrelsen allvarliga betänkligheter för att på samma gång övergå till en helt ny taxeringsmetod. Först sedan stadgad erfarenhet vunnits angående den nya metoden — exempelvis genom en försökstaxering av något beredningsdistrikt i varje län vid nästa allmänna fastighetstaxering — borde frågan om den gamla metodens övergivande eller förbättrande slutligen prövas. Länsstyrelsen i Örebro län förordar också ytterligare uppskov med genomförandet av den nya metoden. Betänkligheter, särskilt från skogligt utbildade personers sida, hade framförts mot den nya metodens praktiska användbarhet. Länsstyrelsen vore icke övertygad om att några nämnvärda

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 53

praktiska företräden skulle uppnås med densamma. Frågan om den kommunala fastighetsbeskattningen vore ju för övrigt under utredning. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det vara naturligare att bygga vidare på den gamla metoden, som i princip torde få anses riktig och som blivit väl inarbetad, än att övergå till ett helt nytt system. Den nuvarande metoden hade visat sig innehålla stora möjligheter till fortsatt utveckling mot säkrare och tillförlitligare taxeringsresultat. Länsstyrelsen hänvisade till vad professor Henrik Pettersson anfört i ämnet (se 1944 års prop. s. 91, 148 och 162) samt till betydelsen av att uppskattningen av virkesförrådet gjorts obligatorisk vid 1945 års taxering ävensom till den hjälp vid uppskattningen man kunde ha av material från riksskogstaxeringen och av typskogar. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller bl. a., att möjligheterna att för arbetet i de lokala taxeringsorganen erhålla skogssakkunniga rådgivare i den omfattning som syntes vara nödvändig för en något så när riktig tillämpning av den nya metoden torde vara mycket begränsade. Det vore önskvärt att ändringar i beskattningsförordningarna av så genomgripande natur som de nu föreslagna icke vidtoges annat än i samband med en allmän revision av skattelagstiftningen. Det kunde icke vara lyckligt med en snabb och våldsam ökning av jordbruksfastigheternas taxeringsvärden. Det förefölle som om den stegring, som automatiskt följde av de höjda virkespriserna, vore tillräcklig vid nästkommande allmänna fastighetstaxering och att en ytterligare allmän höjning genom införande av nya uppskattningsmetoder för skogen borde undvikas. Alltför höga taxeringsvärden å skogen kunde medföra konsekvenser för skogshushållningen som nationalekonomiskt sett icke vore önskvärda. Medvetandet hos en skogsägare att ju mer sparad skog han hade på sin egendom, desto mer finge han erlägga i fastighetsskatt, kunde komma att föranleda större uttag, än om denna beskattning vore lindrigare. En så avsevärd höjning av taxeringsvärdena å skogsfastigheter, som ett genomförande av det föreliggande förslaget komme att medföra, måste i vissa kommuner leda till en betydande övervältring av skattebördan till skogsägarna från andra skattskyldiga. I samband med en konjunkturförsämring komme garantiskattesystemet i ökad effekt och med den nedskärning av skatteunderlaget, som bleve följden av de högre kommunala ortsavdragen, vore det uppenbart att fastighetsskatteunderlaget finge bära en större del av skattelungan än nu. I skogskommunerna komme denna övervältring att i första hand drabba ägarna av de mera välskötta och bäst bestockade skogarna. Därmed vore icke sagt att det ur synpunkten av uthålligt skogsbruk vore möjligt och lämpligt att just i det läget utvinna något av skogsavkastningen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar, att den omständigheten, att virkesförrådet skulle uppskattas till viss bestämd kvantitet, vilken påverkade taxeringsvärdet, torde medföra en tendens att nedbringa virkesförråden genom avverkningar, som icke stode i överensstämmelse med god och uthållig skogsvård.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Domänstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka, att den föreslagna metoden för närvarande genomfördes. Innan slutgiltig ställning kunde tagas till metodens lämplighet för det praktiska taxeringsarbetet, syntes en ytterligare utredning erfordras. Bl. a. borde frågorna om beräkningen av de in- och utväxande förråden och tillväxtens samband med virkesförrådet böra ytterligare undersökas genom skogsforskningsinstitutets försorg. De sakkunniga syntes vid beräkningen av in- och utväxande förråd ha använt en metod, som i vissa fall ledde till resultat, vilka ej kunde godtagas som vetenskapligt korrekta. Såväl för beskattningsnämnderna som kanske framför allt för skogsägarna måste det vara ett önskemål att nödtorftigt behärska grunderna för hjälptabellerna, men detta läte sig icke göra enligt den nya metoden. Därför förelåge risk att metoden icke komme att vinna skogsägarnas förtroende. Att avstå från detta önskemål läte sig så mycket mindre göra som förslaget byggde på vissa schablonmässiga antaganden, som icke syntes böra accepteras utan ingående kännedom om verkningarna. I synnerhet ställde sig domänstyrelsen betänksam mot de schablonmässiga antaganden, som avsåge avverkningsberäkningen samt bedömningen av grovskogsprocent och trädslagsblandning, ävensom mot den schablonmässiga behandlingen av de enskilda fastigheterna i fråga om avsättningsläget. En påtaglig förtjänst hos den föreslagna metoden vore dock, att den lämnade större möjlighet för skogsägare att genom en relativt enkel skoglig förrättning styrka eller vederlägga verkställda okulärbedömningar. Vidare kunde utförandet av nämndernas taxeringsarbete på grundval av de hjälptabeller, som skulle ställas till nämndernas förfogande, icke anses vara svårt — frånsett de bedömanden som i samband därmed måste göras. Några större ytterligare förenklingar i detta avseende torde knappast kunna göras.

Domänstyrelsen påpekar de ganska stora svängningar som vid provtaxeringarna visat sig föreligga i avvikelseprocenterna för de olika kommunerna (se s. 177) och framhåller att utredningen dock ej kunde belysa den ganska genomgripande omvärdering av fastigheter av olika typ och beskaffenhet, som den nya metoden utan tvivel innebure. Provtaxeringarna finge väl betraktas mera som en jämförelse mellan resultatet av respektive nämnders bedömning av i ena fallet grovskogsprocent, trädslagsblandning in. in. och i andra fallet relativa skogstillgången. Det hade varit önskvärt att åtminstone några skogar i olika delar av landet, för vilka hushållningsplaner funnes, hade taxerats efter såväl den nya som den gamla metoden — med användande av samma rotvärden — varvid för bestämmande av relativa skogstillgången någon närmemetod hade kunnat användas.

Angående det tekniska beräkningsförfarandet i den nya metoden framhåller domänstyrelsen, att dess ursprungliga förslag, såvitt gällde beräkningen av tillväxten och den avverkning, som kunde uttagas vid skilda tidpunkter, grundat sig på kalkyler över huru lång tid, som väntades förflyta till avverkningen av de olika dimensionsklasserna, varvid kalkylerna delvis byggt på den förhandenvarande dimensionsfördelningen i landets skogar. Enligt 1944 års förslag hade faktorerna omräknats och man hade i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 55

utgått från att avverkningen skulle motsvara hela den aktuella tillväxten per dimensionsklass i »genomsnittsskogen», varigenom de genomsnittliga virkesförråden i skilda dimensionsklasser skulle bibehållas oförändrade. Enligt detta förslag ansåges således icke någon hänsyn böra tagas till den behövliga eller önskvärda förbättringen av skogarnas tillstånd. De sakkunniga hade räknat på liknande sätt men vidtagit den ändringen, att vid tillväxt- och avverkningsberäkningen förutsatts, att genomsnittsskogen skulle vara jämnt fördelad på åldersklasser med utgångspunkt från för vissa områden fastställda omloppstider (»normaliserad genomsnittsskog»), De sakkunnigas förslag grundade sig därför i denna del i viss mån på ett avverkningsprogram.

Domänstyrelsen anför vidare.

Om ett avkastningsvärde för skog skall — på sätt sker enligt den föreslagna metoden — fastställas genom formler, vilkas innebörd ej kan förstås av de tillämpande organen, bliva möjligheterna för dessa att justera ojämnheter i taxeringen — och sådana kunna aldrig undvikas — mycket små. Det synes då nödvändigt att varje skogsägare kan lita på att det framkomna avkastningsvärdet tar skälig hänsyn både till det nuvarande skogstillståndet på fastigheten och ett antaget skogsskötselprogram, som kan godkännas som norm för fastigheter av den ifrågavarande typen. Det har emellertid icke varit möjligt, att för sistnämnda ändamål använda de produktionstabeller, som upprättats av skogsforskningsinstitutet. Den avkastningsberäkning, som använts av de sakkunniga, utgör ett försök att förena de båda nämnda kraven. Styrelsen känner sig dock icke övertygad om att den nya metoden kan på ett tillfredsställande sätt avväga värdena för olika fastigheter i de fall, då det aktuella skogstillståndet mera väsentligt avviker från den normaliserade genomsnittsskogen. Metoden synes vidare knappast vara användbar för skogar med så onormal sammansättning som de norrländska, där metoden uppenbarligen förutsätter en större avkastning än som är möjlig att under överskådlig tid uttaga och således ger för högt resultat.

Särskilt finner styrelsen oklart hur den nya metoden kommer att verka för mindre goda avsättningslägen inom sistnämnda landsdelar. Även om man tillämpar en låg prisrelation och en låg prisnivå befarar styrelsen, att taxeringsvärdena för sådana avsättningslägen komma att bli för höga genom att hela tillväxten icke kommer att kunna uttagas genom avverkningar.

Om vissa jämförande beräkningar, som domänstyrelsen låtit utföra för att belysa den nya metodens verkningar, anför styrelsen härefter.

Dessa beräkningar omfatta tvenne revir, varav det ena är synnerligen väl bestockat och beläget i södra Sverige, medan det andra är beläget i inre Norrland. För båda reviren har beräkning av skogsvärdet utförts dels på grundval av de skogsvärdefaktorer, som av de sakkunniga framlagts i betänkandet (uträknade för den normaliserade genomsnittsskogen inom ifrågavarande tillväxtområde och godhetsklass), dels med användande av de sakkunnigas metod för beräkning av avverkningen men tillämpad på det verkliga förrådet och den verkliga tillväxten inom olika dimensionsklasser å respektive revir. För båda reviren har därvid den förstnämnda beräkningen givit ett väsentligt högre resultat än den andra.

Anledningen till denna avvikelse synes främst vara att å båda reviren tillämpas en betydligt längre omloppstid än metoden förutsätter och att vir­

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

kesförrådet per har är högre, medan å andra sidan tillväxt- och avverkningsprocenter äro lägre än vad de sakkunniga räknat med för ifrågavarande tillväxtområden och godhetsklasser. Detta är framför allt fallet beträffande det sydsvenska reviret.

I fråga om norrlandsreviret gäller att avverkningen, beräknad enligt den nya fastighetstaxeringsmetoden, jämförd med av styrelsen fastställd årlig avverkning å reviret, uppvisar ett ännu högre mervärde än vid ovannämnda jämförande beräkning. Detta synes sammanhänga bl. a. med att inom de sämre avsättningslägena hela tillväxten icke är möjlig att uttaga genom avverkningar samt att den äldre skogen av olika skäl måste ransoneras.

För det sydsvenska reviret har styrelsen även utfört en beräkning av förväntningsvärdet enligt av styrelsen “tillämpad metod vid inköp och försäljning av skogsfastigheter. Under lika förutsättningar ifråga om räntefot, priser, avdrag och allmänna omkostnader har också denna beräkning givit ett resultat, som väsentligt understiger värdet beräknat enligt den nya fastighetstaxeringsmetoden. Motsvarande värde har vidare beräknats enligt den nuvarande fastighetstaxeringsmetoden, varvid relativa skogstillgången uträknats enligt förråds- och massaåldersmetoden. Sättes 1945 års taxeringsvärde till talet 100 ha — med tillämpande av de sakkunnigas förslag till priser, räntefot och omkostnadsavdrag för närmast kommande taxering — följande värderelationer erhållits:

» avkastningsberäkning med av styrelsen till-

lämpad metod vid värdering för inköp

Även om några direkta slutsatser ej kunna dragas av nämnda jämförelser, synas de dock inge farhågor för att metoden ger ojämna resultat för fastigheter, som förete större avvikelser från den normaliserade genomsnittsskogen.

Domänstyrelsen föreslår tillsättande av en kommitté, sammansatt av representanter för de intressen, som närmast beröras av taxeringen, för att verkställa dels en undersökning av möjligheten att förbättra den gamla metoden och dels en översyn av den nya metoden. Kommitténs första uppgift borde vara att framlägga förslag om tillämpande av den hittills använda metoden även vid instundande fastighetstaxering, sedan kommittén så långt sig göra låtit förbättrat metoden. Som andra uppgift borde åt kommittén uppdragas att åstadkomma en klarläggande redogörelse för de konsekvenser, som de angivna förutsättningarna och schabloniseringen i den nya metoden kunde medföra för skogsfastigheter av olika beskaffenhet, ävensom att råda bot för de svagheter i metoden som påvisats. Den nya metoden borde i anslutning härtill praktiskt prövas.

Av över jägmästarna tillstyrka två genomförande av den nya metoden i föreliggande skick, medan en anser en ytterligare bearbetning av den gällande metoden vara att föredraga. Övriga sju över jägmästare ifrågasätta omarbetning av förslaget eller ha undvikit att göra några bestämda uttalanden om vilken metod som vore att föredraga. Sex av över jägmästarna äro emellertid i princip av den meningen, att den föreslagna metoden gåve rik­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 57

tigare värden och ett rättvisare resultat olika fastigheter emellan än den gamla metoden, då den nya metoden läte de verkliga förhållandena — virkesförråd, avsättningsläge etc. — bli avgörande för taxeringsvärdena. Vissa av dem ge uttryck för oro för att en tillämpning av den nya metoden med nuvarande skattesatser finge till oundviklig följd för stora uttag av virke. Därför ifrågasättes om icke en sådan omarbetning av det framlagda förslaget vore möjlig, att en god skogsskötsel särskilt premierades. I övrigt framhålles av några av över jägmästarna, att den föreslagna metoden knappast innebure någon förenkling; tabellerna vore invecklade och säkerligen obegripliga för många av lekmännen, svårigheter torde uppstå vid bedömningen av virkesförrådet och dettas fördelning och den nya metoden ställde större krav på tillgång till skogssakkunniga än den gällande. En över jägmästare ifrågasätter om icke indelningen i godhetsklasser alltför mycket generaliserats.

Sveriges skogsägareförbund avstyrker bestämt genomförande av den nya metoden. Den arbetade med ganska grova schabloniseringar och approximationer, vilka kunde befaras medföra, att dess resultat bleve mindre nöjaktiga och till sina konsekvenser svåra att överblicka. Vid taxeringens slutmoment inkopplades subjektiva bedömningsförfaranden, som inrymde lika stora felkällor som bedömningen enligt nu gällande metod, och metoden vore komplicerad och svårförståelig, vilket kunde minska förtroendet till densamma. Anmärkningsvärda schabloniseringar och approximationer innebure indelningen i tillväxtområden, som i vissa landsdelar överspände trakter med vitt skilda breddgrader och höjdlägen samt därav betingade, avsevärda olikheter i den skogliga produktionen. Starka schabloniseringar vore även att varje fastighet skulle inordnas under ett visst avverkningsprogram samt att kbmpriserna för samtliga dimensionsklasser antagits grafiskt förlöpa efter en rät linje, vars styrning bestämdes av 20- och 30-cmträdens kbm-priser. Beträffande övervägande antalet fastigheter funnes icke något uppskattningsmaterial och det bleve i dessa fall nämndernas svåra uppgift att bedömningsvis angiva fastigheternas virkesmassor inom skilda grovleksklasser och av olika trädslag. Här inträdde sålunda även efter den nya metoden helt subjektiva uppskattningsmoment. Även om det förutsattes, att taxerade s. k. typskogar skulle finnas inom landets olika delar, och det finge antagas, att nämnderna i allmänhet skulle ha beskådat dessa, kvarstode dock, att nämndernas ledamöter endast i mycket få fall hade sett eller kunnat skaffa sig ett personligt omdöme om skogstillståndet på den mängd skogsfastigheter, som vore föremål för taxeringen. Det subjektiva bedömningsmomentet och därav följande osäkerhet vid taxeringen bleve lika stort vid nu föreslagen uppskattning av förrådsgruppernas kubikmassor och trädslagsblandning som vid enligt gällande regler skeende bedömande av relativa skogstillgången. — Ehuru förbundet givetvis erkände, att en fastighets virkesbcstockning alltid måste utöva inflytande på dess taxeringsvärde, vore det dock ■— med hänsyn till målet för skogshushållningen -— mindre lyckligt att förrådet av grövre skog tillätes utöva ett så dominerande inflytande på fastigheternas

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

taxeringsvärden och därmed även på skatteunderlaget. Det torde få anses som ostridigt, att vi i hela landet arbetade med för låga virkesförråd -—synnerligast gällde detta Norrland — och att denna svaga bestockning hos våra skogar avsevärt minskade produktionen och därmed det ekonomiska resultatet av skogshushållningen. I ett sådant läge måste det vara mycket olyckligt, om skogens taxeringsvärden och därmed den progressiva förmögenhetsbeskattningen så påtagligt, som här komme att ske, bundes just vid fastigheternas större eller mindre tillgång på grövre skog. Skogsägarna kunde betagas lusten att bespara tillväxt i syfte att höja förråden och därmed den framtida produktionen, när den allra mest påtagliga följden härav bleve en skatteskärpning.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund avstyrker också förslaget under framhållande att detta vore svårförståeligt och alltför schablonmässigt. Det kunde ifrågasättas, om den normaliserade genomsnittsskogen borde läggas till grund för awerkningsberäkning och värdering på sätt de sakkunniga föreslagit. — Osäkerheten i fråga om de många små enskilda skogsfastigheternas virkesförråd och deras sammansättning bleve en för förslagets genomförande i praktiken väsentlig omständighet. Nyttan av den sinnrikt utformade taxeringsmetoden borde ses i proportion mot det bristfälliga underlag, med vilket metoden under lång tid framåt måste arbeta. Stora felmöjligheter i uppskattningen komme att föreligga. Kombinationen med uppdelningen av förrådet efter granskogsprocent medförde ökade svårigheter. Även om riksförbundet väl förstode de sakkunnigas inriktning mot en så god differentiering av värdena som möjligt, kunde det likväl ifrågasättas, om denna långt drivna avläsning i tabellverk med ledning av många gånger rena gissningar kunde ingiva förtroende för metoden vid dess användning i det praktiska taxeringsförfarandet och hos de skattskyldiga. Man kunde fråga sig om det vore nödvändigt att så, som här förutsattes, låsa fast sig vid vanskliga bedömanden, om icke tillfredsställande grundmaterial funnes, och sådant funnes ju icke för det stora flertalet skogar.

Svenska skogsvårdsföreningen avstyrker förslaget under framhållande att den föreslagna värderingsmetoden till sina grunder alltjämt syntes vara alltför invecklad. Den vore sammankopplad med så många överväganden och långtgående schabloniseringar, att man icke finge en klar uppfattning om konsekvenserna av metodens tillämpning. Den gällande metoden hade blivit väl inkörd i det praktiska taxeringsarbetet och obestridligt lämnat allt bättre resultat. Utredningar hade visat, att vid fastighetstaxeringen enligt nu gällande metod värdefaktorerna, rotvärde och bonitet, i regel blivit väl bedömda och avvägda, och anledning att vid kommande fastighetstaxering frångå reglerna för bestämmande av dessa faktorer syntes icke föreligga. Däremot torde värdefaktorn relativ skogstillgång många gånger ha blivit felbedömd, oftast beroende på att taxeringsnämnderna haft en tämligen osäker uppfattning om virkesförrådet och dess sammansättning. Då beträffande flertalet av skogsfastigheterna en mer eller mindre skönsmässig uppskattning måste utföras av taxeringsnämndernas ledamöter eller de­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 59

ras skogssakkunniga och någon ändring härutinnan icke torde kunna uppnås inom en nära framtid, borde en bedömning av relativa skogstillgången efter en klassindelning, grundad på lokalt växlande förhållanden och förutsättningar, innebära en avsevärd förbättring i nu gällande metod. Enär relativa skogstillgången i första hand vore beroende av virkesförrådets storlek (bestockning) och sammansättning (grovlek eller ålder) borde utan större svårighet en klassindelning kunna genomföras för varje län eller eventuellt för länsdel, där riksskogstaxeringens uppgifter förelåge. I enlighet härmed föresloge föreningen en indelning i tre klasser allteftersom bestockningen vore dålig, medelgod eller mycket god samt virkesförrådet utgjordes av skog, som vore genomsnittlig för länet, eller bestode av övervägande klenskog (yngre skog) eller övervägande grovskog (äldre skog). Ur skogsvårdssynpunkt syntes det kravet böra ställas på klassindelningen, att god bestockning icke bleve otillbörligt upptaxerad. Detta innebure i motsats till det föreliggande sakkunnigförslaget en rättvisa mot den skogsägare, som väl vårdade sin skog, vilket även nationalekonomiskt sett borde vara välbetänkt och sammanfalla med statsmakternas intresse. Då frågan om ett bättre utnyttjande av och en rikare bestockning på skogsmarken vore den mest betydelsefulla i dagens skogspolitiska läge, syntes en åtgärd i den riktning, som antytts, vara särskilt befogad. Förenämnda klassindelning, som helt skulle bygga på riksskogstaxeringens uppgifter, skulle vara avgörande för den växande skogens värde. Skogsmarksvärdet skulle, liksom enligt gällande metod, bestämmas med ledning av rotvärde och bonitet, eventuellt med vissa justeringar med hänsyn till markvärdets skäliga variation efter markens godhetsgrad. Den schablonmetod, som användes vid fastighetstaxeringen av åkerjord, gåve stöd åt styrelsens förmodan att angiven förbättring i nuvarande metod vore taxeringsmässigt användbar. Den odlade jorden fastighetstaxerades efter långt mera schabloniserade och vida mindre differentierade enhetsvärden än skogen och skogsmarken, oaktat dess värden, såsom härledda ur allmänna saluvärden, borde vara lättare gripbara än skogens, som byggde på tämligen osäkra förväntnings- och avkastningsvärden.

Sveriges läns skogvaktareförbund anser, att den föreslagna metoden icke vore så utformad att den borde komma till användning. Under de gångna fastighetstaxeringarna hade det stundom visat sig förenat med vissa svårigheter för den skogssakkunnige att finna önskvärd resonans för sina förslag hos vederbörande nämnder. Förhållandet torde framför allt få tillskrivas den omständigheten, att nämnderna icke ägt de grundläggande kunskaperna rörande den tillämpade taxeringsmetoden och sålunda icke helt besuttit de förutsättningar, som erfordrats för taxeringsarbetet. Eu taxeringsmetod som i ännu högre grad än tidigare nödvändiggjorde skoglig fackkunskap eller mera ingående studier rörande de mer eller mindre invecklade och vetenskapliga utredningar och beräkningar, som låge till grund för metoden, torde därför icke kunna anses särskilt lämplig.

Sveriges lantbruks förbund anser sig icke i princip böra underkänna den nya metoden, då den enligt förbundets uppfattning såsom utgående direkt

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

från det vid taxeringstillfället befintliga virkesförrådet teoretiskt torde giva rättvisare värden å olika slag av skog och skogsmark än som hittills varit fallet, men anser sig dock böra avstyrka densamma, då den i praktisk tilllämpning enligt förbundets mening ej kunde förväntas giva ett tillfredsställande resultat. Den föreslagna metoden vore till sin teoretiska uppbyggnad så invecklad, att den endast kunde förstås av ett fåtal fackmän, och det kunde ifrågasättas, om det vore lyckligt, att de myndigheter, som skulle handleda taxeringen, allenast finge i sin hand tillämpningsföreskrifter grundade på ett underlag, i vilket de icke ens hade någon möjlighet att sätta sig in. Det torde även kunna ifrågasättas, om det för ett skogsbruks rationella skötsel kunde vara önskvärt med en sådan höjning av taxeringsvärdena å skogsmark, som komme att bliva en oundviklig följd av det nya förfarandet. Förslaget syntes missgynna de skogsägare, som hölle stora virkesförråd. Det vore tvivelaktigt, om den nya uppskattningsmetoden toge tillräcklig hänsyn till skogens utseende och kvalitet.

Svenska landstingsförbundet förordar att den gamla metoden, som alla nu vore väl förtrogna med, i huvudsak bibehölles efter de förbättringar, som utan större komplicering av taxeringsförfarandet vore möjliga. Den nya metoden vore alltför invecklad. Taxeringsarbetet finge ej bli så invecklat, att det endast kunde behärskas av ett fåtal specialutbildade experter. Hur teoretiskt fulländad den nya metoden än vore, vilade dock värdesättningen på så osäkra faktorer som framtidens räntefot och prisläge samt virkesförrådets sammansättning på de olika fastigheterna. Att vid en skogstaxering ernå fullt objektiva värden torde med hänsyn till de antaganden, som måste göras, knappast vara möjligt, vilken metod man än valde. Angeläget vore emellertid, att en sådan metod tillämpades, som gåve inbördes säkra värden och som utan större svårighet kunde förstås och tillämpas av beskattningsnämnderna. Ur denna synpunkt syntes det nu gällande förfarandet ha vissa företräden.

Svenska landskommunernas förbund vill icke ifrågasätta annat än att den nya metoden vore den nuvarande teoretiskt överlägsen men håller likväl före, att man icke borde övergå till nytt system med mindre än att bristerna i det nuvarande förfarandet, som tillämpats sedan år 1922 och med vilket taxeringsmännen vore väl förtrogna, icke annorledes skulle kunna avhjälpas. Även om det icke skulle vara förenat med större svårigheter att tilllämpa den nya metoden än att använda den nuvarande vore därmed icke sagt, att beskattningsnämndernas ledamöter i gemen komme att besitta sådana skogsmatematiska egenskaper att de själva kunde sätta sig in i hur tillgängliga tabeller vore konstruerade och rätt bedöma den nya metodens innebörd. En förenkling, som samtidigt innebure ett bortseende från kravet på beskattningsnämndsledamöternas förmåga att till fullo förstå den metod, de hade att tillämpa, måste te sig betänklig då lekmannaledamöternas betydelse därigenom reducerades.

Riksförbundet Landsbygdens folk och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund avstyrka genomförande av förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 61

Lunds stiftsnämnd anser att de föreslagna normerna vore ofördelaktiga för det sydsvenska skogsbruket i allmänhet och för det ädla lövskogsbruket i synnerhet och att en tillämpning av desamma kunde befaras medföra en icke önskvärd minskning av arealen ädel lövskog. Enligt de föreslagna grunderna kunde emellertid en skogsfastighets aktuella värde på ett tillfredsställande sätt beräknas och metoden utgjorde ett lämpligt instrument för inköp eller saluvärdering av skogsfastigheter, varför stiftsnämnden i princip icke hade något att erinra mot det skogsmatematiska underlaget. Det kunde dock ifrågasättas, om de lokala beredningsnämnderna kunde bedöma virkesförrådets storlek och dettas fördelning på olika grovleksklasser och trädslagsklasser, då tillgång till uppskattningshandlingar saknades, med en sådan grad av noggrannhet, att en så omständlig metod som den föreslagna vore berättigad. Därmed vore ingalunda sagt att den hittills tillämpade uppskattningen av relativ skogstillgång vore lättare att utföra eller gåve ett bättre mått på fastigheternas inbördes värde.

Stiftsnämnden i Uppsala anser förslaget böra överarbetas och på sin höjd nu användas i vissa provområden, medan den äldre metoden, förbättrad på visst angivet sätt, borde användas som rättesnöre. Förslaget vore svåröverskådligt och möjligheterna att följa de tankegångar, som utnyttjats, vore mycket små även för på det skogstekniska området väl bevandrade personer. Denna oöverskådlighet vore synnerligen olycklig i en författning, som berörde så gott som var och en av landets skogsägare, små som stora. Genom att som värderingsmetod goidkänna allenast awerkningsberäkning över dimensionsfördelning pressade de sakkunniga in den naturliga skogliga beståndsutvecklingen i den tvångströja, som riksskogstaxeringsresultaten bildade. Dessa taxeringsresultat gåve vissa tillståndsserier. De gåve utseendet på skogen, sådan den tedde sig, sedan huggning skett under årtionden och lämnat vissa typer som rest. Om den huggning, som förde fram till detta tillstånd, varit rationell, om den kunde godkännas, om den på olika områden varit jämförbar, därom gåve taxeringen intet svar. Den gamla metoden, som mycket skilde sig från den nya, siktade direkt på de framtida avkastningar, som båda metoderna erkände som grundval för värdena, och som diskonterades. Den gamla metoden lämnade möjligheten öppen att för smärre, översiktliga skogar få fram dessa framtida avkastningar ur ren bedömning. Den tilläte även bevisföring enligt mera detaljerade avverkningsberäkningar. Dessa beräkningar byggdes ofta och lättast på åldersfördelningen, som för väsentliga delar av landet vore den avgörande faktorn vid skogsvårdsåtgärdernas och avverkningarnas planering. De erforderliga grunderna för sådan awerkningsberäkning över åldersklass kunde betydligt smidigare framskaffas än dimensionsfördelningcn. Det måste under sådana förhållanden anses mindre tillfredsställande, att sådan kalkyl över areal och ålder enligt det nya förslaget ej skulle iå förekomma.

Beträffande den förf attningstekniska sidan av frågan anser nämnden den av de sakkunniga tänkta anordningen, att skogsvärderingsinstruktionen intoges i särskild författning, vilken i likhet med kommunalskat­

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

telagen hade kommunallags natur, mindre lyckad. Med den ännu synnerligen oklara uppläggning av värderingsmetoderna, som lämnats, vore det utan tvekan klokare att låta huvudparten av detaljbestämmelserna för värderingen kvarstå utan författnings karaktär. I den eventuella författningen skulle knappast av rena värderingsbestämmelser behöva intagas mer än den deklaration, som återfunnes i fjärde stycket av den av de sakkunniga framlagda skogsvärderingsinstruktionen under rubriken A. Allmänna värderingsgrunder. Denna bestämmelse vore ofrånkomlig i författningstext. Den hänvisade till de allmänna synpunkter som måste läggas bakom varje försök att fixera ett gällande värde för skog. Den gåve klart besked om, att det vore diskonterade värden, som skulle eftersträvas. Med denna deklaration som grund borde det vara fullkomligt tillräckligt att i författningen hänvisa till att allmänt godtagbara värderingsmetoder skulle äga vitsord.

Vad angår pro v taxeringarna giva de myndigheter, som varit representerade vid dem, i allmänhet uttryck för den uppfattningen, att förfaringssättet vid taxeringen vore enklare än enligt gällande metod eller icke berett provtaxeringsnämnderna några större svårigheter. Av de tio länsstyrelser, inom vilkas områden provtaxering ägt rum, uttala sex, nämligen länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Hallands, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens län en sådan mening, medan två — länsstyrelserna i Gotlands och Värmlands län — framföra vissa reservationer och två — länsstyrelserna i Kalmar och Gävleborgs län — icke gjort något uttalande i förevarande avseende. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att taxeringsarbetet icke berett provtaxeringsnämnden några större svårigheter, samt att resultatet blivit mera tillförlitligt än förut. Visserligen hade nämndens arbete underlättats därav att hushållningsplaner förelegat i de allra flesta fall, men länsstyrelsen vore över huvud taget av den uppfattningen att den föreslagna metoden vore den gamla avgjort överlägsen. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att det vid provtaxeringen visat sig, att ledamöterna i beredningsnämnderna ansett sig lättare kunna bedöma de faktorer, som enligt den föreslagna metoden skulle läggas till grund för taxeringen. Länsstyrelsen i Kristianstads län säger sig visserligen icke kunna av den provtaxering, som ägt rum inom länet, draga några för länets skogstaxering allmängiltiga slutsatser, men håller likväl före att de uppgifter, som nämnderna finge sig ålagda för bestämmande av ett rätt taxeringsvärde, sedan den nya metoden blivit inarbetad, bättre kunde fullgöras än motsvarande uppgifter enligt den äldre metoden. Med tanke på den långa tid, som förflutit innan gällande principer mera allmänt behärskats, måste man dock räkna med att ett par taxeringsperioder måste förflyta, innan metoden fungerade friktionsfritt. Enligt länsstyrelsen i Gotlands län hade det vid den inom länet företagna provtaxeringen visat sig bl. a. dels att beredningsnämnden ansett den föreslagna metoden vara i tillämpningen lättare än tidigare använd beräkningsmetod dels att resultatet av provtaxeringen blivit mycket gott. Härtill kraftigt bidragande orsaker syntes emellertid ha varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 6ä

beredningsdistriktets ringa storlek och nämndledamöternas ingående lokalkännedom till följd jämväl av de relativt små skogsarealer, som de olika fastigheterna omfattat, den förhållandevis rika tillgång på provytor, som genom de sakkunnigas försorg iordningställts just inom det ifrågavarande beredningsdistriktet, samt den synnerligen instruktiva ledning, som genom de sakkunnigas närvaro kunnat lämnas nämnden före och under dess arbete. Länsstyrelsen vore icke fullt övertygad om att, därest dessa omständigheter icke förelåge, förutsättningarna för ett gynnsamt resultat skulle vara lika stora. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län kunde ett uttalande av provtaxeringsnämnden i Södra Finnskoga kommun, att den nya metoden icke innebure större svårigheter än den gamla, icke utan vidare tagas till intäkt för att taxering enligt samma grunder skulle lika lätt som i Södra Finnskoga kunna genomföras i andra kommuner av länet. I Södra Finnskoga hade nämligen provtaxeringsnämnden i sin ordförande, som vore f. d. länsskogvaktare, haft tillgång till en särskilt kunnig man på det skogliga taxeringsområdet, och god kännedom om skogliga förhållanden hade även i övrigt varit företrädd inom nämnden. Spörsmålet bleve, huruvida man till 1952 års taxering kunde erhålla en uppsättning taxeringsinän, lämpliga att i praktiken föra ut de nya värderingsgrunderna. Endast under förutsättning att tillfälle bereddes länsstyrelsen att i god tid organisera ett tillräckligt omfattande upplysningsarbete, vågade länsstyrelsen tro, att den praktiska tillämpningen av de nya grunderna kunde på ett tillfredsställande sätt förverkligas.

Av övriga länsstyrelser anför länsstyrelsen i Kronobergs län att den av provtaxeringsnämnderna i regel uttalade meningen att fördelningen i trädslagsklasser och förrådsgrupper vore lättare att verkställa än att beräkna relativa skogstillgången icke helt delades av skogsmännen utan att från många håll en motsatt uppfattning gjorts gällande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att provtaxeringsnämnderna gått till verket under mycket gynnsamma förutsättningar. Arbetet, som varit väl förberett, hade underlättats bl. a. därav att nämnderna kunnat grunda taxeringarna på redan tillgängliga och prövade uppgifter om skogsmarksareal och skogskubilunängd. Nämnderna hade haft en i huvudsak teoretisk uppgift att lösa och deras arbete kunde snarare betecknas som en översyn av taxeringsresultatet med tanke på ett begränsat antal nya faktorer. Meningsbrytningar om taxeiängsresultatets skälighet ur skattebelastningssynpunkt hade säkerligen i provtaxeringsnämnderna varit mindre framträdande än vad som skulle varit fallet vid en »riktig» taxering. Den speciella svårighet, som vid nästa fastighetstaxering inställde sig och som sammanhängde med taxeringsnivåns allmänna höjning, hade icke behövt verka störande på provtaxeringsnämndernas arbete.

Skogsstyrelsen är av den uppfattningen att den större trygghet, som vissa provtaxeringsnämnder uppgivit sig känna vid tillämpningen av den nya metoden, berodde på att tabellverken givit nämnderna en känsla av större noggrannhet hos metoden än denna kunde beräknas ha och de sakkunniga

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

själva velat tillskriva den. Det kunde ligga en viss risk i en sådan alltför stor tillit till tabeller i stället för den egna bedömningsförmågan.

Om provtaxeringarna säger vidare skogsvårdsstijrelsen i Västerbottens län, att av de vid provtaxeringen av Lövångers kommun, som ägt rum under viss medverkan från skogsvårdsstyrelsens sida, vunna erfarenheterna syntes framgå, att inga större svårigheter uppstode vid den praktiska tillämpningen av den nya metoden. Bestämmandet av faktorerna granskogs- och grovskogsprocent hade skett lättare och säkrare än då det förut gällt att fastställa relativa skogstillgången. Kalmar läns södra skogsvårdsstgrelse hyser den uppfattningen, att den större differentiering, som framkommit vid provtaxeringarna, i viss mån kunde förklaras av att dessa taxeringar icke skulle ligga till grund för fastighetsbeskattning. I fortsättningen torde nämnderna — vilken metod som än användes •— med hänsyn till sin ofullständiga kännedom om virkesförråd m. m. sannolikt komma att som hittills hålla sig omkring de medeltal, som uträknats för län eller del av län. Skogsvårdsstgrelsen i Norra Kalmar län har funnit de provtaxeringar, som utförts, giva vid handen, att det för nämnderna vore lättare att komma till rätta med de uppgifter som i enklaste fall skulle uppskattas enligt nya metoden än med relativa skogstillgången; i de fall, då noggrannare uppgifter funnes, gåve den nya metoden dessutom möjlighet att komma till ett säkrare och mera objektivt resultat. Skogsvårdsstijrelsen i Hallands län anser provtaxeringen ha givit vid handen, att den nya metoden ej medförde ett avsevärt merarbete för taxeringsnämnden i jämförelse med den gamla metoden. Professor Stregffert framhåller, att det förhållandet att mycket komplicerat förarbete kunnat få till följd enkla tillämpningsanvisningar uppenbarligen vore en fördel hos den nya metoden, som den delade med den nuvarande. Att de flesta provtaxeringsnämnderna på förfrågan meddelat, att de funnit den nya metoden lättare att tillämpa än den nuvarande vore i och för sig ej något bevis för att den nya metoden gåve mera korrekta resultat än den nuvarande. Provtaxeringsnämndernas uttalande vore emellertid rätt naturligt med hänsyn till att den nya metoden ersatt den svårare omdömesproceduren vid fixerandet av relativa skogstillgången med det mera schematiska bedömandet av en enda faktor, nämligen grovskogsprocenten. Kammarrätten påpekar, att provtaxeringsnämndernas omdömen om den nya metoden varit i stort sett mycket gynnsamma, vilket vore ett gott betyg åt metoden. Huru riktig uppskattningen av faktorerna trädslagsklassfördelning, grovskogsprocent och granskogsprocent blivit, framginge ej av provtaxeringarna, men att döma av den uppskattning som nämnderna såsom förberedelse till taxeringen gjort beträffande typskogarna vore felen icke större utan snarare mindre än vid bedömningen av virkesförrådets storlek. Det räknearbete, som fordrades för att erhålla taxeringsvärdena, syntes vara ganska tidsödande, om icke räknemaskiner kunde ställas till förfogande. Domänstgrelsen anför på ifrågavarande punkt, att provtaxeringsnämndernas uppfattning, att värderingen enligt den nya metoden beredde mindre svårigheter än enligt den nu gällande metoden, säkerligen berott

Kungi. Maj:ts proposition nr 39. G5

på att hjälptabeller, som ställts till nämndernas förfogande enligt den nya metoden, avsevärt underlättat det tekniska taxeringsarbetet. Även för taxering enligt den äldre metoden, torde det dock vara möjligt att upprätta vissa hjälptabeller, som skulle underlätta det tekniska förfarandet. Samma synpunkt framhåller stiftsnämnden i Uppsala.

Departementschefen. Det torde numera knappast bestridas, att bestämningen av den relativa skogstillgängen vid tillämpning av den gällande skogstaxeringsmetoden berett beskattningsnämnderna stora svårigheter och — åtminstone på många håll — lämnat tvivelaktiga resultat. Ett talande bevis härför utgör en i en bilaga till de sakkunnigas betänkande (s. 190) intagen tabell, utvisande spridningen i grovskogsprocent vid provtaxeringarna för fastigheter å vilka vid 1945 års fastighetstaxering relativa sko*gstillgången bestämts lika med relativa virkesförrådet. Av tabellen framgå töljande uppgifter :

Grovskogsprocent Kommun S:a

0 10 j 20 30 40 50 60 70

Fastigheter med övervägande barrskog

4 15 125 137 85 39 11 2 418

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

Utfallet av 1945 års fastighetstaxering i Jokkmokk är ägnat afl belysa en betydelsefull synpunkt vid prövningen av de olika taxeringsmetoderna. Det torde nämligen i själva verket förhålla sig så att taxeringen i de fall, då det saknas närmare uppgifter om skogen å den fastighet som skall taxeras, blir förhållandevis osäker vilken metod som än användes. Vid bedömande av eu taxeringsmetods värde synes man därför böra taga särskild hänsyn till hur den fyller sin uppgift när det finns dylika uppgifter. Vid anmälan av 1944 års propositionsförslag framhöll dåvarande finansministern bl. a., att det under den nuvarande metodens tillämpningstid icke varit till fyllest att räkna skogen på en fastighet och bestämma boniteten på marken; man hade ändå icke haft möjlighet att fastställa ett säkert värde. 1945 års fastighetstaxering i Jokkmokk utgör ytterligare ett belägg för att man med den nuvarande metoden icke kan nå ett tillfredsställande resultat ens då erforderligt primärmaterial för taxeringen finnes.

Några remissinstanser medgiva, att bestämningen av den relativa skogstillgången enligt den nuvarande metoden ej slagit väl ut i tillämpningen, men anse att metoden borde kunna förbättras i detta avseende och förorda därför dess bibehållande. I anledning härav vill jag framhålla, att man under den nuvarande metodens tillämpningstid prövat olika s. k. närmemetoder för att vid bestämmande av den relativa skogstillgången för viss skog kunna taga hänsyn till dennas avvikelser från normaltillståndet i fråga om skogens ålders- och dimensionsfördelning, men att dessa metoder, som haft det gemensamt att de varit invecklade och lämnat osäkra resultat, befunnits omöjliga att använda som generella värderingsnormer. Vidare vill jag framhålla, att det uppdrag domänstyrelsen erhöll år 1941 och som blev upprinnelsen till den nu föreslagna metoden i första hand avsåg utfinnandet av ett generellt användbart sätt att fastställa relativa skogstillgången, men att domänstyrelsen då fann detta omöjligt. Man torde sålunda böra räkna med att detta icke är en framkomlig väg. Anses den nya metoden icke vara godtagbar får man därför sannolikt finna sig i att behålla den gamla i stort sett sådan den är.

Från en sida sett kan man emellertid säga att den nya metoden just innebär ett bestämmande av de faktorer, som äro avgörande för den relativa skogstillgången, och alltså utgör det sökta komplementet till den nuvarande metoden. Att man därvid funnit sig nödsakad övergå från att som grund för värdeberäkningen lägga avkastningen av normalskogen, som varit ett mycket diffust begrepp, till att vid beräkningen utgå från avkastningen av den statistiskt påvisbara skog, som verkligen finns, (genomsnittsskogen) kan icke rubba riktigheten av det sagda. Vad nu anförts belyses kanske bäst av de sakkunnigas uppgift, att vid typskogsinventeringen 1944 icke fanns någon annan metod att tillgå för bestämmande av den relativa skogstillgången än att använda de i 1944 års förslag intagna korrektionsfaktorerna. Den nya metoden kan alltså i princip användas även om man formellt har den gamla kvar. Men det är att märka att man i så fall måste beräkna värdet först och därefter utfinna den relativa skogstillgången genom en jämförelse mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 67

det direkt erhållna värdet och det antagna värdet på skogen i normaltillstånd. Den senare räkneoperationen blir med andra ord då en onödig och meningslös utväxt på taxeringsförfarandet.

I vissa yttranden har mot den nya metoden invänts, att den inrymmer schabloner, som kunna medföra felaktigheter vid värdeberäkningen. Detta är riktigt, men schabloner äro ofrånkomliga, så snart man vill utbyta den rent subjektiva bedömningen av hur skogens förhandenvarande tillstånd skall påverka värdet mot objektiva normer härför och samtidigt göra de senare så enkla att de över huvud taget kunna användas för praktiskt bruk. Invändningens värde är därför helt beroende på frekvensen och storleken av de felaktigheter, med vilka man kan hava anledning räkna.

Hur de i den nya metoden inlagda schablonerna verka, har jag givetvis svårt att i detalj bedöma. Ett av de argument av detta slag som framförts skall jag emellertid upptaga till bemötande. Det har anmärkts, att fastigheter där ovanligt lång omloppstid tillämpas skulle bli övervärderade. På en sådan fastighet måste komma att uppsamlas äldre grov skog så att de högre ålders- och dimensionsklasserna hli överrepresenterade i förhållande till vad som är fallet å genomsnittsskogen. Följden måste då bliva att, om man inför den schablonen — som de sakkunniga gjort — att samma skogskbmpris och samma avverkningsberäkning tillämpas för hela förrådsgruppen grov skog, taxeringsvärdet kommer att bli för lågt för fastigheter med överskott på särskilt grov skog, icke tvärtom. Om t. ex. medeldimensionen för genomsnittsskogens grova barrskog är 30 cm men för viss fastighet ligger vid 40 cm, bör ju värdet å en kbm skog av denna grupp vara större å den angivna fastigheten än å genomsnittsskogen; skogen å denna fastighet kan ju tagas ut snabbare än som antagits för genomsnittsskogen och ger i varje fall grövre och värdefullare sortiment vid uttaget än den senare.

Antagandet att den särskilt grova skogen i stället skulle bliva övervärderad — vilket domänstyrelsens argumentering innebär -— synes i själva verket grunda sig på en tankegång som icke kan godtagas, nämligen den att värdet skulle få påverkas av subjektiva uppfattningar om hur en hushållningsplan bör vara beskaffad. Det är visserligen sant att skogsfastighet icke skall taxeras efter sitt saluvärde utan efter sitt avkastningsvärde, men detta innebär naturligtvis icke, att värdet får bli beroende av vad skogsägaren själv anser sig böra taga ut ur skogen. Då skulle ju den som av estetiska eller andra skäl beslutade sig för att icke avverka någon skog alls på sin fastighet helt slippa betala skatt för sin skog. Det man vill nå är naturligtvis icke värdet i den persons hand, vari fastigheten mer eller mindre tillfälligt befinner sig just vid taxeringstillfället, utan ett allmänt efter objektiva grunder bestämt avkastningsvärde. I den mån den nuvarande skogsvärderingsmetoden (på grund av bestämmelsen i skogsvärderingsinstruktionen näst sista stycket) medger hänsynstagande till på subjektiva bedömningar grundade hushållningsplaner anser jag lika med de sakkunniga, att denna metod även teoretiskt ger anledning till berättigad kritik. Den omständigheten att eu skogsägare genom att överhålla den äldre skogen frivilligt tillämpar ett

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

mindre ekonomiskt skogsbruk, bör alltså enligt min mening icke inverka på taxeringen.

Om man utgår från att avkastningsberäkningen måste slce efter objektiva grunder och att därvid de sakkunnigas linje rent principiellt bör väljas — någon annan torde i nuvarande läge icke stå till buds — tror jag icke att de invändningar av nu ifrågavarande slag, som framförts mot den nya metoden, på ett avgörande sätt förringa dess värde. Man får ju hålla i minnet, att det, vilken metod som än väljes, i praktiken aldrig kan bliva fråga om en i detalj riktig värdering.

Med det sagda har jag deklarerat min ställning till kammarrättens och ett par andra remissinstansers förslag att jämkningsmöjligheter skulle förbehållas beträffande fastigheter, vilka i avseende å skogstillståndet mera väsentligt avvika från genomsnittsskogen. Metoden skall genom markens indelning i tillväxtområden och godhetsklasser samt skogens indelning i trädslagsklasser och grovleksgrupper in. in. tillåta att vid taxeringen i största möjliga mån hänsyn tages till markens produktionsförmåga och skogens tillstånd men däröver skola i princip inga jämkningar få ske. En skogsägare bör sålunda icke medgivas rätt att, med hänvisning till att enligt av honom tillämpad hushållningsplan eller andra kalkyler avkastningen på hans egendom icke överensstämmer med vad som antagits vid korrektionsfaktorernas beräkning, få tillämpa andra speciellt för honom uträknade korrektionsfaktorer.

En av de vanligaste invändningarna mot den nya metoden är, att den är alltför invecklad och svårbegriplig för skattskyldiga och beskattningsnämnder. Även om grundtankarna i den nya metoden skulle vara mindre gripbara än principerna i den gamla bör detta emellertid icke vara avgörande. Om nämligen redan det hittills tillämpade systemets utgångspunkter icke mera allmänt fattats av de skattskyldiga, blir skillnaden ur dessa synpunkter ringa. Det kan anses bestyrkt att innebörden av begreppet relativ skogstillgång enligt det äldre systemet icke varit fullt begripligt för allmänheten. Utslagsgivande bör därför vara förfarandets praktiska användbarhet. Provtaxeringsnämndernas omdömen bör härvidlag tillmätas den största vikt. Dessa omdömen äro såvitt jag kan finna mycket positiva för den nya metoden. T själva verket äro provtaxeringsnämnderna så gott som enhälligt av den meningen att värderingen enligt den nya metoden blir lättare att genomföra än enligt den gamla.

Vad beträffar det rent tekniska förfaringssättet vid den nya metodens omsättning i praktiskt användbara tabeller, t. ex. korrektionsfaktorernas beräkning, vill jag understryka att fackmännen icke gjort några mera vägande invändningar mot beräkningarnas tillförlitlighet. I sådant avseende har endast anmärkts — av domänstyrelsen — att de sakkunniga vid beräkningen av in- och utväxande förråd för de olika förrådsgrupperna använt en metod, som i vissa fall ledde till resultat, vilka ej kunde godtagas som vetenskapligt korrekta. Denna anmärkning avser enligt vad jag under hand inhämtat endast en förenkling i de matematiska beräkningarna, vilken de sakkunniga i rent arbetsbesparingssyfte ansett sig kunna göra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 69

Som jag redan anmärkt torde den nya metoden bereda beskattningsnämnderna mindre svårigheter än den äldre metoden. Jag skall tillåta mig att närmare belysa detta. Fastställande av arealen skogsmark å den fastighet som skall taxeras, den omkostnadsklass (det avsättningsläge), till vilken fastigheten hör, samt skogsmarkens bonitet (godhetsklass) äro gemensamma för båda metoderna. Man torde icke kunna påstå att dessa bestämningar — efter vilka markvärdet per har vid tillämpning av båda metoderna kan direkt uppsökas i vederbörlig tabell och hela markvärdet för fastigheten uträknas — blir svårare eller mera arbetskrävande i något avseende, om den ena eller den andra metoden tillämpas. Nästa åtgärd — som kräves för skogsvärdets beräkning — är att fastställa virkesförrådet per har. Denna bestämning, som i allmänhet torde vara den svåraste, är också gemensam för båda metoderna och lika svår enligt båda. Härefter skilja sig metoderna. Enligt den nya skall virkesförrådet fördelas på olika trädslags- och grovleksgrupper. Enligt den gamla skall relativa skogstillgången beräknas. Om för skogen finnas fullständiga uppskattningshandlingar så att förslagets hjälptabell nr 2 (se s. 169) skall användas är förfarandet enligt nya metoden ytterligt enkelt. Sedan vederbörliga uppgifter om förrådet inom olika trädslagsklasser (eventuellt inom olika trädslag) och förrådsgrupper inhämtats ur uppskattningshandlingarna, återstår blott att multiplicera de erhållna talen med tillämpliga kbmpriser i tabellen. Betydligt större svårigheter erbjuder i detta fall en tillämpning av nuvarande metod. De s. k. närmemetoder, som stå till buds för bestämmande av relativa skogstillgången enligt denna metod, äro så komplicerade att de torde kräva ett relativt betydande arbete för varje fastighet. De torde också ha tilllämpats i mycket ringa utsträckning. Resultatet av taxeringarna i Jokkmokks socken sådant det framgår av den förut av mig återgivna tabellen tyder i varje fall på att nämnderna över huvud taget icke kunnat eller brytt sig om att utnyttja de siffror de fått ur tillgängliga uppskattningshandlingar. Därest uppgifter om virkesförrådet och dess sammansättning saknas och hjälptabell nr 1 alltså skall användas enligt nya metoden, kräver denna — om man frånser fastigheter inom tillväxtområde VI där förfarandet är något mera komplicerat - i första hand en fördelning av skogsförrådet på barrskog och lövskog. Därjämte erfordras eu bedömning av hur stor del av barrskogen som utgöres av grov skog (i 10-tal procent) respektive av gran (i 25-tal procent). Sedan dessa bedömningar gjorts, ger tabellen direkt tillämpliga skogskbmpriser. Huruvida dessa bedömningar äro svårare eller mera arbetskrävande än bestämmande av relativa skogstillgången enligt gamla metoden beror ju alldeles på vilken noggrannhet man använder vid den senare bestämningen. Men om man utgår ifrån — vilket de sakkunnigas förslag innebär — att de nyss angivna bedömningarna vid tillämpning av den nya metoden är det absolut minsta antal bedömningar, som krävs för att man över huvud laget skall

70 Kiingl. Maj.ts proposition nr 39.

kunna beräkna skogsvärdets avvikelser från värdet på normalskogen, linnes allt skäl antaga, att en riktig tillämpning av den gamla metoden i varje fall icke är mindre arbetskrävande än den nya, såvitt angår nu ifrågavarande led i arbetet.

Att arbetet hos nämnderna enligt den nya metoden kunnat göras så relativt enkelt som skett beror till stor del på att så mycket som möjligt av taxeringsarbetet flyttats över till de centrala förberedelserna för taxeringen. Att en större arbetsbörda än förut kommer att läggas å de myndigheter, som ha att utfärda centrala anvisningar för taxeringsarbetet, synes mig emellertid vara av förhållandevis mindre betydelse.

I anledning av uttalade farhågor för att den nya metodens införande skulle medföra en alltför stor höjning av taxeringsvärdena på skogsfastigheter får jag framhålla, att värdena i och för sig icke äro beroende av den metod som användes. Värdenivån bestämmes av den räntefot som tillämpas, den prisnivå som lägges till grund vid värdeberäkningen samt storleken av det avdrag för allmänna kostnader som medgives. Principiellt är det ingenting som hindrar, att dessa faktorer bestämmas så att en tillämpning av den nya metoden medför en sänkning av taxeringsvärdena. I den mån metoden som sådan medför en höjning av taxeringsvärdena (jfr s. 177) betyder detta att vissa grundvärden i den äldre metoden äro felaktiga. Dessa felaktigheter torde å andra sidan böra rättas till även om den äldre metoden bibehålies.

På grund av vad skogsvårdsstvrelsen i Kopparbergs län anfört om fördelarna av att taxeringsresultaten enligt den äldre metoden kunna kontrolleras genom avstämning mot riksskogstaxeringens resultat vill jag framhålla, att minst lika goda kontrollmöjligheter torde föreligga vid tillämpning av den nya metoden.

Slutligen vill jag erinra om att 1944 års bevillningsutskott i sitt av samma års riksdag godkända betänkande i princip uttalat sig för införande av den nya metoden och att därefter ingenting synes ha inträffat som ger anledning till intagande av eu annan ståndpunkt. De anmärkningar, som framställdes mot det år 1944 framlagda förslaget, synas i möjligaste mån ha beaktats av de sakkunniga, och varken dessa eller andra av utskottet anförda skäl mot att tillämpa den nya metoden vid 1945 års allmänna fastighetstaxering torde numera utgöra skäl för avvisande av densamma.

På grund av vad jag sålunda anfört vill jag förorda, att vid nästa allmänna fastighetstaxering taxering av skogsmark och växande skog i princip skall ske enligt de sakkunnigas förslag. I syfte att undvika att taxeringsvärdena därigenom drivas upp till eu nivå, som för de skattskyldiga och taxeringsmännen synes alltför hög, kommer jag emellertid att i det följande föreslå vissa ändringar i de av de sakkunniga förordade värdefaktorerna. Jag kommer sålunda att föreslå bl. a. 5 % räntefot och en prisnivå, baserad på 1946—1950 års bruttopriser reducerade med 25 %. — För att få en ungefärlig föreställning om hur värdenivån kommer att ändras vid tillämpning av de principer jag sålunda angivit har jag låtit verkställa en beräkning av värdena i enlighet med desamma för 8 av de provtaxerade kommunerna i olika

K it n;i l. Maj.ts proposition nr 39. 71

delar av landet (därvid dock prisberäkningen måst ske efter 1945—1949 års priser). De därvid erhållna värdena och hur de förhålla sig till de vid 1945 års taxering åsatta har angivits i biliang III (s. 177).

Beträffande den författningstekniska uppläggningen av förslaget har jag i princip intet att erinra. Till vissa härmed sammanhängande detaljer skall jag senare återkomma.

Räntefoten.

Räntefoten har stor betydelse för skogstaxeringen enligt båda metoderna. Den verkar emellertid i viss mån på ett annat sätt enligt den nya metoden än enligt den äldre. Vid taxeringarna hittills har den för kapitalisering av avkastning använda räntefoten haft samma inverkan på en viss fastighets taxeringsvärde oavsett skogens tillstånd. Enligt den nya metoden har den för diskontering av i framtiden utfallande avkastning antagna räntefoten olika verkan vid olika sammansättning av virkesförrådet. Består detta av övervägande äldre skog, grov skog, kommer denna att hliva avgörande för värdet, och, eftersom diskonteringstiden beträffande sådan skog är kort, får räntefoten relativt ringa betydelse vid värdeberäkningen. Består däremot virkesförrådet enbart eller till största delen av ungskog, kommer det att bli denna som bestämmer värdet och, eftersom diskonteringstiderna här äro längre, får räntefoten större inverkan. Särskilt stor blir räntefotens betydelse vid beräkningen av markvärdet.

Räntefotens verkan kommer även att variera för olika delar av landet och för olika boniteter. För norra Sverige liksom för mark av dålig beskaffenhet bli diskonteringstiderna längre än för södra Sverige eller för mark av god beskaffenhet.

Räntefoten har tidigare icke bestämts enbart med hänsyn till vad som antagits vara gällande ränta för kapitalplacering i skog utan även använts som ett medel att reglera värdenivån i önskvärd riktning. Räntan fastställdes vid 1922 års allmänna fastighetstaxering till t‘> %, vid 1928 och 1933 års till 5 % samt vid 1938 och 1945 års till 4 %. I sitt år 1941 avgivna förslag till den nya metoden ifrågasatte domänstyrelsen, om det icke skulle vara till fördel att fastlåsa räntefoten vid den allmänna räntenivån, därvid som tänkbara möjligheter angavs att låta riksbankens officiella diskonto för tre månaders växlar, uträknat i medeltal för 5 eller 10 år, eller den i sparbankslagen 33 § angivna medelräntan under de senaste 10 åren för guldkantade obligationer bliva bestämmande för räntefoten. I 1944 års propositionsförslag hade räntan upptagits till 3 V, %. 1944 års bevillningsutskott ifrågasatte emellertid, huruvida icke de riskmoment, som förefunnes vid skogsbruk såväl som vid varje annan rörelse, borde föranleda en något högre räntefot än den föreslagna. Utan att taga ståndpunkt till spörsmålet om den lämpliga storleken av räntefoten enligt den nya metoden fann sig

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

utskottet i avseende å 1945 års fastighetstaxering — då ju enligt utskottet den äldre metoden skulle tillämpas — böra förorda bibehållande av en räntefot av 4 %.

De sakkunniga. De sakkunniga föreslå också bibehållande av räntefoten vid 4 %. De framhålla, att den som placerade pengar i skogsfastighet med avsikt att bedriva uthålligt skogsbruk ej kalkylerade med korttidsränta utan med långtidsränta och att, då fråga vore om en placering i realvärden, eu jämförelse med räntan å placering i aktier — enkannerligen aktier i företag med realtillgångar, representerande eu säkerhet jämförlig med skogsfastighet — låge nära till hands. Den spekulation i framtida värdestegring, som man måste räkna med, särskilt i anslutning till möjlig försämring av penningvärdet, kunde göra sig gällande beträffande både ifrågavarande aktier och skogsfastigheter. I fråga om aktier framträdde doek även andra på spekulationen inverkande moment, som särskilt gjorde sig gällande på marknaden för börspapper men som saknades beträffande skogsfastighet, och del kunde över huvud taget icke bliva fullt rättvisande att jämföra placering i skog med placering i värdepapper. För den, som vidtoge en placering i värdepapper, räckte det att klippa kuponger och få dem inlösta i en bank. Den som förvärvade en skogsfastighet iklädde sig samtidigt ett ansvar för skogens skötsel. Sakkunnig hjälp och arbetskraft för ändamålet kunde ju förvärvas och kostnaden därför vore givetvis av beskaffenhet att böra avräknas vid fastställande av den nettoavkastning som vore att förvänta. Men redan att förskaffa sig sådan hjälp fordrade omsorg, och även den mest självständigt arbetande förvaltning krävde som regel någon tillsyn och kontroll. Även placering i hyresfastighet, som i detta sammanhang jämväl kunde nämnas för jämförelse, företedde skiljaktigheter. Avkastningen vore exempelvis i regel mycket jämnare i fråga om en hyresfastighet än i fråga om en skog, och de risker, som gjorde sig gällande beträffande de båda slagen av placeringar, vore också rätt olika. För övrigt vore det även inom hyresfastigheternas gebit svårt att få fram en sådan enhetlig beräkning av värdet i förhållande till nettoavkastningen, att det kunde klart fastställas vilken räntefot som gällde på denna marknad.

I själva verket ville det synas — framhålla de sakkunniga vidare — som om för skogsmarknaden uppställde sig särskilda förräntningskrav, och man frågade sig om dessa kunde erfarenhetsmässigt konstateras. Svårigheterna härutinnan framträdde desto mera påtagligt som utfallet av framtida avkastningar vore så svårberäkneligt, att det knappast kunde urskiljas vilken betydelse som vid skogsfastighetsköp tillerkändes räntan. Som för skogsfastiglietsmarknaden utmärkande särdrag vore också att beakta att aktiebolagen på grund av gällande förbudslagstiftning väsentligen vore inläkningen både som köpare och säljare av skogsfastigheter och att jordförvärvslagen i stort sett hindrade andra enskilda personer än sådana som själva ämnade ägna sig åt jordbruk eller skogsbruk från förvärv av skog. Såsom skogsspekulanter uppträdde utom enskilda personer huvudsakligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 73

kronan samt kommuner, som ville bilda allmänningsskogar. Beträffande de egentliga bondeskogarna måste ihågkommas, att dessa såldes tillsammans med jordbruks]ord och åbyggnader, afl de vanligen till stor del hade karaktär av stödskog för jordbruket, och att marknaden påverkades av att bönderna vanligen räknade med att själva förvalta och utföra arbeten å sin skog. Att under dessa heterogena förhållanden erfarenhetsmässigt urskilja en räntefot vid placering i skogsfastigheter läte sig ej göra.

Det återstode —- fortsätta de sakkunniga — att med tillämpning av allmänna synpunkter på kapitalplaceringar söka sig fram till ett svar på frågan samt anföra härom.

I och för sig har den, som söker bedöma en blivande räntekonjunktur på längre sikt, ej anledning att vid detta bedömande låta sig påverka av räntefoten för dagen. Växlingar i räntan äro alltid att förutse, men det finns i stort sett intet skäl att föreställa sig den framtida räntekurvan olika, om räntan för dagen är hög eller låg. En penningplacerare vill givetvis erhålla så förmånlig framtida avkastning som möjligt. Bland annat har han emellertid att välja mellan successiva placeringar på kort sikt eller en placering på lång sikt. Den s. k. korta räntan representeras främst av riksbankens diskonto för tremånadersväxlar. Vilken ränta för långfristiga placeringar som vid en viss tidpunkt skall anses motsvara de räntor, som väntas kunna erhållas vid successiva kortfristiga placeringar, kan väl ej utan vidare besvaras, då man ej känner den framtida korta räntan. Men om likväl ett antagande i sistnämnda avseende anses kunna göras, synes en rent matematisk grund för ett bedömande kunna erhållas, om man framräknar den enhetliga ränta som, vid diskontering till nuvärden, kan anses motsvara en serie korttidsräntor enligt den räntekurva för dylika räntor, eller med andra ord den diskontokurva, varmed räknas för framtiden. En sådan uppläggning synes ägnad alt ge en föreställning om det föreliggande problemets räckvidd.

För att något förenkla problemställningen kan göras det vid en prognos i och för sig naturliga antagandet att sagda räntekurva kommer att förete alldeles likformiga variationer i anslutning till förutsatta jämna konjunkturcyklar. Ett visst givet kapital antages så placerat att å detsamma i all framtid erhållas avkastningar med tillämpning av de korttidsräntor som framgå av räntekurvan. Den enhetliga räntefot, som erfordras för att vid diskontering av alla dessa avkastningar till nuvärde få fram det placerade kapitalets belopp, framräknas. Om nu i stället placeraren erhåller lika stora årliga avkastningar efter denna enhetliga räntefot å det insatta kapitalet, så får han eu matematisk ekvivalent för de avkastningar han skulle uppburit vid placering mot korttidsränta. Det bör märkas att nämnda enhetliga räntefot är lägre om de höga räntorna enligt korttidsräntekurvan

- och därmed de större avkastningarna - äro att motse under de närmaste åren än om man befinner sig i ett sådant läge, där först låga räntor äro att förvänta. De diskonterade nuvärdena av avkastningarna äro nämligen relativt större ju förr avkastningarna beräknas utfalla. Komma då de till beloppet större avkastningarna före de andra, påverka de det totala nuvärdet mer än om de skulle kommit efter dessa. Differensen mellan den högsta räntefot och den lägsta, som enligt denna uppläggning erhålles, är emellertid rätt obetydlig. Den varierar något uppåt och nedåt kring den räta linje, vari räntekurvan för korttidsplaccringar skulle utbytas, om

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

samtliga framtida avkastningar vore lika stora och svarade mot medeltalet av de avkastningar som erhållas vid successiv korttidsförräntning enligt den antagna kurvan.

För närvarande torde vanligen antagas, att den allmänna räntan ej skall framdeles mera varaktigt stiga till den höga nivå där den befann sig i Sverige i det närmaste konstant tills den på 1930-talet sjönk till det lägre plan där den med större eller mindre avvikelser sedan dess befunnit sig. Om enbart det nyss angivna matematiska betraktelsesättet skulle anläggas av flertalet kapitalplacerare, borde de följaktligen för långtidsplaceringar räkna med en ränta som skiljer sig från den väntade ungefärliga medelräntan för korttidsplaceringar endast därulinnan, att den visserligen blir något högre om man befinner sig i en stigande räntekonjunktur än om räntan är i nedgående, men ej mer än som betingas av ovan angivna matematiska resonemang. En större förskjutning kommer däremot att bliva följden av en allmänt ändrad uppfattning om korttidsräntans sannolika framtida medelnivå.

Emellertid bestämmes långtidsräntan — som ju närmast kommer till uttryck i kurvan för långfristiga obligationer — i verkligheten av tillgång och efterfrågan. Ett mer eller mindre medvetet anläggande av det ovan anförda matematiska betraktelsesättet lärer i detta sammanhang kunna antagas påverka framsynta kapitalplacerares bedömande, men andra faktorer äro otvivelaktigt mer synbara — mängden av placeringsvilligt kapital i förhållande till pågående investeringsverksamhet och övriga behov av just långa lån, den allmänna optimismen eller pessimismen, den större eller mindre benägenheten att föredraga penningplaceringar eller realplaceringar, sammanhängande med förtroendet för penningvärdet, in. in. Att graden av bjuden säkerhet föranleder olika nivåer inom den långfristiga räntan ligger i sakens natur.

När det gäller långfristiga placeringar i rcaltillgångar, göra sig liknande synpunkter gällande. 1 botten bör för en omtänksam kapitalplacerare ligga det relaterade matematiska betraktelsesättet, verkande i samma riktning som beträffande räntan å rena penningplaceringar men mycket starkt modifierat ej minst av graden av förtroende för penningvärdet, i det benägenheten för realplaceringar stegras i mån som detta förtroende minskas. Graden av säkerhet eller med andra ord beskaffenheten av de risker, med vilka placeraren har att räkna, måste spela en betydande roll. Ett här särskilt framträdande spekulationsmoment är frågan, om värdet av den realtillgång placeringen gäller kan väntas stiga eller sjunka mer eller mindre än penningvärdet försämras eller förbättras.

Härefter framhålla de sakkunniga, att det matematiska grundläggande betraktelsesättet för den omtänksamme placeraren syntes böra äga samma tillämplighet vid placering i skogsfastighet som i fråga om långfristiga placeringar i allmänhet. Härav hordc följa en viss obetydlig gradering av räntan under beaktande huruvida räntekonjunkturen vore stigande eller sjunkande. I och för sig skulle det kunna antagas att av olika skäl plaeeringssökandes kapital i nuvarande läge visade benägenhet att inrikta sig på placeringar i skogsfastighet, men betydelsen av denna synpunkt reducerades i mycket hög grad genom att efterfrågan på skogsfastigheter begränsades av lagens skrankor. Vad säkerhetssynpunkten anginge torde en allmän uppfattning råda att värdet av skog komme att på lång sikt stå sig väl i förhållande till värdet av andra nyttigheter. Däremot vore skogen utsatt för risker

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 75

—- brand, stormskador, insektshärjningar, röta, svamp, sjukdomar in. in. — vilka vid bedömande av säkerhetssynpunkten måste beaktas. Försäkring mot flertalet av dessa skador förekomme för närvarande ej i Sverige, och hänsyn till riskerna kunde därför ej tagas genom inräknande av en årlig försäkringspremie i kostnaderna för skogsbruket.

Den som köpte en ungskog — fortsätta de sakkunniga — och i all synnerhet den som köpte nyplanterad skog eller skogsmark för nyplantering torde betinga sig högre ränta än den som från början kunde räkna med i huvudsak jämna uttag. Den som hade att vänta omedelbar avkastning på sitt kapital, nöjde sig nämligen sannolikt med lägre ränta än den som måste avstå från avkastning under en första period och beträffande skog vore risken för kapitalförluster större beträffande den yngsta skogen än beträffande övrig skog. Den nu berörda skillnaden vore av den storleksordning att man kunde ha anledning att i olika fall räkna med olika räntefot, men denna tanke torde böra avvisas med hänsyn till vanskligheten att draga en gränslinje. I stället syntes den slutsatsen härav böra dragas, att försiktigheten påkallade ett större hänsynstagande till den högre ifrågakommande räntefoten än till den lägre. Även den ojämna avkastningen av skogen kunde verka höjande på räntefoten. För övrigt borde ihågkommas, att kontinuitet i taxeringsvärdena vore önskvärd.

Då olika förräntningsprocent vid tillämpning av den nya metoden ledde till avsevärt olika förhållanden mellan dels värdena å den grova och den klena skogen dels skogsvärdena och skogsmarksvärdena samt kunde föranleda ganska avsevärda omkastningar, som vore uppenbart olägliga för beskattningsunderlagets kontinuitet och även osannolika, anse de sakkunniga starka skäl tala för tillämpning av en konstant räntefot vid skogstaxeringen. Räntefoten borde alltså bestämmas en gång för alla och icke göras till föremål för beslut före varje allmän fastighetstaxering. Skulle man få anledning räkna med en avsevärt ändrad nivå för medelräntan, kunde skäl måhända anses föreligga att ändra lagen.

Beträffande räntefotens storlek påpeka de sakkunniga, alt den effektiva räntan å långfristiga industriobligationer vid tidpunkten i fråga (= hösten 1949) vore något över 3 % och för guldkantade liknande obligationer en eller annan tiondel lägre. Det kunde knappast antagas att denna räntefot befunne sig i överkanten av vad som vore att vänta. Med beaktande av alla angivna förhållanden, framför allt olika riskmoment och det höga räntekravet i fråga om ren ungskog, torde man komma till den slutsatsen att den räntefot, med vilken borde räknas, vid oförändrad höjd på obligationsräntorna borde 1‘gga omkring 4 % ; 3 ’/a % vore uppenbarligen för lågt och 4 ’/„ % torde ligga över vad som skulle kunna betraktas som rimligt.

De sakkunniga påpeka slutligen att frågan om den i förevarande sammanhang lämpliga räntefoten borde bedömas ur en annan synvinkel än räntefoten vid kalkyler om lämpliga skötselprogram vid uthålligt skogsbruk. Anledning saknades därför att i detta sammanhang beröra de skäl som resulte­

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

rat i att för bestämmande av begreppet utvecklingsbar skog i förhållande till icke utvecklingsbar sådan enligt de grunder som antagits för tillämpning av den nya skogsvårdslagstiftningen räknades med en räntefot av 3 %. Avtotalvärdet för skogsmark och växande skog i en normaliserad genomsnittsskog hade vid en räntefot av 4 respektive 3 % markvärdet visat sig utgöra, beträffande en medelgod bonitet i mellersta Norrland 12 respektive 20 % och beträffande en god bonitet i sydligaste Sverige 40 respektive 50 %. Att beträffande södra Sverige markvärden av den förra storleksordningen vore lämpligare avvägda än markvärden av den senare storleksordningen med hänsyn till den på fastighetsmarknaden rådande allmänna uppfattningen om sådana värden förefölle tämligen visst. Med hänsyn till det inbördes förhållandet mellan skogsvärde- och markvärdefaktorer vore det emellertid av vikt att ej välja en alltför hög räntefot. Enligt de sakkunnigas förmenande vore procentsatsen 4 den bästa som för närvarande kunde väljas.

Remissyttrandena. I flera av de avgivna yttrandena göres gällande, att räntefoten borde bestämmas till 4 y, eller 5 %. Härför åberopas flera skäl, bl. a. att de ekonomiska riskerna vid skogsbruk vore större än inom de flesta andra områden ävensom att det syntes logiskt att tillämpa samma räntefot som för garantiskatten.

I sådan riktning uttala sig länsstyrelsen i Kristianstads län och skogsvårdsstyrelsen i samma län samt över jägmästaren i södra distriktet. De framhålla dessutom att det syntes motiverat att tillämpa en högre räntefot för de sydligaste delarna av riket än de nordligare med hänsyn till de särskilda risker, som vore tillfinnandes i förstnämnda delar av riket. Skogarna i Kristianstads län vore utsatta för stormskador och — vilket främst gällde lövskogarna -- för viltskador. Angreppen av rötsvamp i synnerhet på gran vore svåra och även insektshärjningar förekomme. Enligt över jägmästaren i södra distriktet borde man, om det icke funnes möjligt att höja räntefoten för eu landsdel eller vissa trädslag, söka en annan form för kompensation åt sådan landsdel.

Även skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län anser en räntefot av 5 % motiverad, åtminstone tills nöjaktig balans nåtts inom det sydsvenska skogsbruket. Den senaste riksskogstaxeringens överraskande resultat ävensom skogsägarnas ofta svaga ekonomi och bristande förmåga att rationellt utnyttja markens och den växande skogens produktionskapacitet talade härför, liksom att senare års starkt stegrade efterfrågan på realkapital bringat upp saluvärdet å skog i öppna marknaden till en abnorm höjd. Det vore synnerligen angeläget, att den återuppbyggnad av skogsbeståndet som påginge i södra Sverige och under senaste årtionden nått goda resultat, icke motverkades genom en skärpt beskattning. En sådan beskattning syntes i övrigt icke vara förenlig med den nya skogsvårdslagens åläggande om tvångssparande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 77

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ifrågasätter om — med hänsyn till de risker, som vore förbundna med skogsbruket — en räntesats av 4 % vore tillräcklig. Förräntningskravet borde också taga hänsyn till räntorna vid vanligen förekommande skuldsättning, vilket gjorde att räntefoten kunde behöva sättas högre än 4 %. Även om kapitalmarknaden efter senaste fastighetstaxeringen utvecklat sig i sådan riktning, att högre räntekrav än tidigare icke nu borde kunna uppställas, talade dock nyssnämnda skäl och ungskogens särskilda räntekrav för att det i och för sig kunde anses rimligt, om räntefoten sattes till de 4'/. %, som de sakkunniga i sammanhanget nämnt.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län måste det i princip ingiva tvekan, huruvida den allmänna räntenivån skulle vara vägledande för värderingen av alla skogliga objekt. Tillräcklig hänsyn syntes icke vara tagen exempelvis till att framtida prisfallsrisker måste för yngre skog verka mera dämpande på den kloke spekulantens räntekrav än om det gällde eu skog, som inom cn nära framtid skulle avverkas.

Sveriges lantbruksförbund framhåller, att en räntefot av 4 % icke syntes vara till fyllest, samt anför vidare.

Fn jämförelse med räntabiliteten hos långfristiga obligationer torde ge vid handen, att en placering i sådana i realiteten ofta är fördelaktigare. Enligt uppgift från bank kunna guldkantade obligationer belånas för en räntesats av 2,5 % upp till 80 å 85 % av värdet. Jordbruksfastigheter kunna belånas för upp till 60 % av taxeringsvärdet (inklusive skogsvärdet) för 3,i % och mellan 60 och 70 % för 3,5 %. Därutöver kan belåning ske för 4 % om säkerheten förstärkes med borgen. Normala räntesatsen å guldkantade obligationer ligger något över 3 %. Ett exempel belyser måhända bäst tankegången. Äkta makar (ortsgrupp I) med 90 000 kr. tillgängligt kapital skulle alltså kunna inköpa guldkantade obligationer för 450 000 kr., därest belåning sker upp till 80 % med 360 000 kr. Avkastningen utgör 13 500 kr. Gäldräntorna uppgå till 9 000 kr., varför nettoavkastningen utgör 4 500 kr. Skatterna utgöra sammanlagt 903 kr., varav förmögenhetsskatt 360 kr., statlig inkomstskatt 168 kr. och kommunalskatt (med en utdebitering av 10 kr. per skattekrona) 375 kr. Nettot efter skatterna utgör alltså 3 597 kr., d. v. s. 4 % å investerade kapitalet. Därest en person i samma förmögenhetsläge i stället anskaffar en skogsfastighet, skulle en fastighet till 300 000 kr. kunna anskaffas, därest belåning sker upp till 70 % med 210 000 kr. Avkastningen utgör då 12 000 kr., medan gäldräntan uppgår till 6 630 kr. och nettoavkastningen till 5 370 kr. Skatterna i avjämnat krontal uppgå till 2 439 kr., varav förmögenhetsskatt 360 kr., statlig inkomstskatt 129 kr., kommunal inkomstskatt (i sin helhet garantiskatt) 1 500 kr. och skogsvårdsavgift 450 kr. Nettot efter avdrag för skatter utgör alltså 2 931 kr., motsvarande 3,26 % å investerat kapital. Skulle vederbörande investerat 180 000 kr., skulle förräntningen, såvitt avser obligationer, uppgå till 3,42 % och, såvitt avser skogsfastighet, till 2,72 %. Vid en investering av 30 000 kr. utgör förräntningen 4,75 % respektive 3,8 %. Exemplet kan varieras i oändlighet, men ligger alltid placeringar i skogsfastigheter sämre till än i guldkantade obligationer, om man använder för skogsfastigheten en kapitaliseringsprocent av 4 rr.

Förbundet framhåller härefter, all vid en kapitaliseringsprocent av 4 hänsyn icke tagits till de större risker, som vore förenade med skogsbruket, ej

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

heller till att utdelningen varierade till storleken år från år liksom att den ofta finge skjutas till framtiden. Dessutom förelåge risker för skador genom snö och is samt betesgång ävensom prisfallsrisker. Därest möjligheter funnes att genom försäkring helt gardera sig mot riksmomenten — utom prisfallsrisker — skulle enligt uppgifter från försäkringsinrättningar premierna uppgå till åtminstone 0,2 % av det försäkrade värdet. Vid bedömandet av skäligheten av räntefotens storlek kunde icke heller bortses från ojämnheten i inkomstfördelningen. Då garantiskatten utginge efter 5 %, syntes det föga konsekvent att vid bestämmandet av skogsvärdet räkna med, att skogen normalt skulle lämna en förräntning av allenast 4 c/o.

Slutligen framhåller förbundet, att enligt uppgifter från industriens forskningsinstitut för industriens del räknades med en förräntning av investerat kapital av i regel 6 % och med 5 % endast under särskilt gynnsamma förhållanden, och anför vidare.

Även vid priskontrollen räknas med högre förräntningsproeenter än 4. Det synes icke oskäligt, om en dylik förräntningsprocent, 5 %, tillämpas jämväl för skogens del. Jämförelse med obligationsmarknaden synes även så till vida icke ulan invändning kunna godtagas, som vid belåning skogsägaren icke har fria händer, utan är beroende i viss utsträckning på skogsvårdsstyrelsens direktiv. En annan omständighet, som talar till nackdel för skogen är, att kretsen av köpare på grund av gällande lagstiftning är synnerligen begränsad. Ytterligare en omständighet är den, att gällande skogsvårdslagstiftning lägger hinder i vägen för kapitaluttag ur skogen genom onormala uttag ur densamma. Den omständigheten att skog ofta inte kan uttagas förrän i framtiden leder också därhän, att förmögenhetsskatt får erläggas på ett kapital, som icke förrän i framtiden blir räntebärande. Genom den höjda förmögenhetsskatten kommer vådorna därav att bliva än mer markerade. Hur en höjning av taxeringsvärdena å skog kommer att påverka räntabiliteten av uti skogsbruket nedlagt kapital, torde framgå av nedanstående exempel.

Det antages, att två makar (ortsgrupp II) med en förmögenhet av 500 000 kr. har densamma placerad i industriobligationer löpande med 4 % ränta. Det antages vidare, att 200 000 kr. av dessa obligationer omplaceras i en skogsfastighet. Om fastigheten har ett taxeringsvärde av 100 000 kr., blir med hänsyn till skatterna effektiva räntan å investerade kapitalet 1,69 c'o medan, därest taxeringsvärdet uppgår till 200 000 kr. effektiva räntan allenast uppgår till 0,65 % och densamma, därest förmögenheten fortfarande i sin helhet bibehålies i obligationer, utgör 0,87 %. Skulle obligationerna i stället löpa med 3 % ränta, skulle effektiva räntan bliva respektive 1,52 %, 0,59 % och 0,52 %. Anledningen till den avsevärda nedgången i effektiva räntabiliteten vid en höjning av taxeringsvärdena ligger dels i högre förmögenhetsskatt, dels och framförallt i högre kommunalskatt på grund av garantiskattens oförmånliga inverkan.

Statens skogsforskningsinstitut framhåller, att institutet i samband med förarbetena till anvisningar rörande skogsvårdslagens tillämpning förordat 3 % såsom grundval såväl för beräkningen av markvärdet som för bestämmande av gränsen mellan utvecklingsbar och icke utvecklingsbar skog. Då huvudmotivet för valet av 4 % emellertid syntes vara att erhålla lägre värden på ungskogar, på grund av att dessa icke vore likvida tillgångar, och

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 79

att detta val sålunda vore en väg att mildra svårigheterna vid beskattningen av ungskogarna, hade institutet intet att erinra i denna fråga. Vid bestämmande av omloppstidens längd syntes de sakkunniga icke ha låtit denna högre procentsats vara avgörande. Förslaget i detta avseende torde närmast ansluta sig till den av institutet föreslagna procentsatsen.

Domänstyrelsen förklarar sig icke ha något att erinra emot den föreslagna räntesatsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner den föreslagna räntefoten, 4 %, överstiga vad skogsköpare i allmänhet räknade med vid placering av kapital i skog och anser därför en viss nedsättning av densamma motiverad. Länsstyrelsen påpekar att en ändring av räntefoten vid en diskonteringsmetod påverkade icke allenast prisnivån utan även det inbördes förhållandet mellan korrektions- och markvärdefaktorerna. Det vore därför av särskild vikt, att man icke valde annan räntefot än den som syntes i och för sig riktig. De sakkunnigas förslag att binda räntefoten vid viss höjd kunde länsstyrelsen därför ej tillstyrka utan räntefoten borde bestämmas för varje fastighetstaxering och den borde få fluktuera efter diskontots växlingar.

Även enligt skogsstyrelsen borde man ej genom att alltför hårt låsa räntefoten fråntaga sig möjligheten att vid värdenivåns fastställande kunna välja en annan räntefot, då skäl därtill ansåges föreligga.

Departementschefen. Det ligger i sakens natur, att i varje taxeringsmetod, som bygger på kapitaliserade årsavkastningar, måste en på visst sätt fastställd räntefot ingå. Att anknyta denna till dagens ränteläge kan icke vara lämpligt. Då normalt sett räntan är lägre i lågkonjunkturer än i högkonjunkturer, skulle en dylik anknytning leda till en stigande tendens hos taxeringsvärdena i dåliga och en sjunkande i goda tider. Givetvis kan ett dylikt förfarande försvaras därmed, att räntefoten i så fall blir en utjämnande faktor, som verkar rakt motsatt mot virkespriserna. Dessa sistnämnda böra emellertid vara de avgörande för taxeringsvärdenas växlingar. Skulle man vilja göra dessa växlingar mindre utpräglade, kan detta genomföras medelst reglerna för rotvärdesprisernas fastställande. En växlande räntefot är ur dessa synpunkter icke nödvändig.

Räntefoten bör fastställas utifrån den uppfattning, som står att vinna om skogsägarnas allmänna bedömning av avkastningen på längre sikt av det i skogsbruket nedlagda kapitalet. Att denna uppfattning mera överensstämmer med avkastningsläget för i produktionen direkt investerat kapital än med in- och utlåningsräntor i kreditinrättningarna är uppenbart. Detta bestyrkes i viss mån därav att vid provtaxeringarna enligt den nya metoden med fyra procent räntefot höjningarna av markvärdet i södra Sverige blevo oproportionerligt stora. Detta tyder nämligen på att skogsägarna här, medvetet eller omedvetet, bl. a. vid plantering av skog räknat med högre räntefot än fyra procent. På grund av dessa skäl har jag ansett mig böra föreslå en räntefot av fem procent. Enligt mitt förmenande bör detta procenttal kunna tillämpas vid fastighetstaxeringar under den närmaste framtiden.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Eftersom räntefoten verkar särskilt starkt på markvärdet samt på värdet av ungskog till följd av de långa diskonteringstiderna för de avkastningar, varur dessa värden härledas, kommer en höjd räntefot att på ett i och för sig önskvärt sätt dämpa värdestegringen på fastigheter med mycken kalmark eller övervägande ungskog i södra Sverige.

Höjningen av räntefoten till fem procent innebär i förhållande till de sakkunnigas förslag, att taxeringsnivån över lag sänkes med cirka 20 c,'c. Beträffande olika i taxeringsvärdena ingående delar torde höjningen av räntefoten från 4 till 5 c,’o medföra en sänkning av markvärdet med i södra Sverige cirka 40 % och i norra Sverige 50—60 % samt av skogsvärdet med i södra Sverige cirka 12 % och i norra Sverige 15—18 %.

Prisnivån.

Vid beräkningen av värdet å de framtida skogsuttag, varå taxeringen grundas, har man tidigare utgått från att priset på virket vid dessa skogsuttag liksom avverkningskostnaderna skulle överensstämma med medelpriset respektive medelkostnaderna under viss förfluten lid. Till grund för värderingen lades sålunda vid 1922 års taxering medelnettopriset under åttaårsperioden 1912—1919, vid 1928, 1933 och 1938 års taxeringar medelnettopriset under de före taxeringarna närmast förflutna femårsperioderna samt vid 1945 års taxering medelnettopriset under tioårsperioden 1932— 1941.

De sakkunniga. De sakkunniga föreslå, att höstpriserna under den närmast före taxeringen förflutna femårsperioden skola ligga till grund för taxeringen; samtidigt föreslås en spärr mot för kraftiga värdestegringar så konstruerad att taxeringsvärdena på skog vid varje tillfälle icke få stiga mer än priserna på konsumtionsvaror i allmänhet (levnadskostnadsindex). Detta skall åstadkommas så att med utgångspunkt från priserna å en eller flera representativa platser i riket fastställas jämförbara priser per skogskbm dels för perioden 1932—41 dels för de sista fem åren före den ifrågakommande taxeringen. Talet som angiver förhållandet mellan dessa kbmpriser uträknas och jämföres med det tal som uttrycker förändringen av levnadskostnadsindex (= riksbankens konsumtionsindex) från år 1939 till året närmast före taxeringens början, uträknad med användning av indexmedeltalen för de båda åren. Är det förra relativtalet större än det senare, skall spärregeln träda i funktion på det sätt att de enligt medeltalsregeln för de senaste fem åren uträknade kbmpriserna sänkas med en så stor enhetlig procentsats, att höjningen av den genomsnittliga nivån därefter kommer att svara mot höjningen av levnadskostnadsindex.

På grund av de vid nästa allmänna fastighetstaxering gällande säregna förhållandena föreslå de sakkunniga emellertid att vid denna skola tilllämpas speciella regler för prisnivåns bestämmande. Då skola enligt de sakkunniga prisnivån grundas pa de under avverkningssäsongen 1944 -1945 gällande normalpriserna, därvid dock de i enlighet härmed uträknade nettovärdena skola reduceras med 20 %.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 81

Beträffande de sålunda föreslagna i allmänhet tillämpliga bestämmelserna framhålla de sakkunniga till en början, att prisnivån tidigare liksom räntefoten använts som en faktor att reglera taxeringsnivån i önskad riktning, men att det rent principiellt icke kunde anses tillfredsställande att låta eu sådan fråga som frågan om taxeringsnivån bli beroende av särskilda beslut, vilka icke anknöte till vissa på förhand givna normer och icke kunde med säkerhet förutsättas bli alldeles opåverkade av mer eller mindre ovidkommande hänsyn. Läget vore uppenbarligen också ett helt annat, om man tills vidare bunde räntefoten vid viss höjd. Vore det möjligt att finna en metod att reglera spörsmålet utan att bygga på återkommande riksdagsbeslut, syntes denna väg vara att föredraga. Vad som krävdes vore ytterst en norm att bestämma priser, som å varje ort och i varje avsättningsläge skulle vid fastighetstaxering tillämpas för varje där förekommande sortiment. Det erfordrades alltså dels att dessa, priser komrne i den lämpliga relationen till varandra, dels att en prisnivå bestämdes, enligt vilken de relativa talen kunde omsättas i värdesiffror. Reglerna borde vara så allmängiltiga att de passade för olika ifrågakommande lägen.

För bestämmande av de relativa talen — anföra de sakkunniga — torde en kalkyl i huvudsak liknande den som nu tillämpades ej kunna undvaras. Den förståndige spekulant, som ämnade inköpa en skog, kalkylerade med framtida avkastningar, men någon annan grund än uppgifter från det förflutna stode ej till buds för att fastställa faktiska siffror. Det torde kunna antagas att i regel en bättre prognos rörande relationen mellan olika priser erhölles om till utgångspunkt för deras beräkning toges uppgifter från de allra senaste åren, än om man räknade med medeltal för ett större antal icke aktuella år, eftersom förskjutningar i relationerna därigenom bättre beaktades. Det vore att märka att nettopriset bestämdes även av avverknings- och transportkostnader, vilka, om de avsåge långt tillbaka i tiden liggande år, kunde medföra helt missvisande resultat. Med hänsyn härtill förefölle det som om, i den mån det endast gällde att få fram en grund för att fastställa de åsyftade relationerna mellan olika priser, femårsmedeltalet borde föredragas framför tioårsmedeltalet, som också nämnts i diskussionen.

I fråga om den lämpliga allmänna prisnivån framhålla de sakkunniga, att till utgångspunkt borde tagas den regeln att man skulle eftersträva en nivå som kunde antagas komma att i stort sett motsvara förhållandena under den kommande taxeringsperioden. Den förståndige köparen av en skogsfastighet torde vid bedömande av vad han borde betala för denna närmast utgå från priserna för dagen. I förmodad högkonjunktur räknade han dock helt visst såsom sannolikt att de höga dagspriserna ej komme att stå sig; i antagen lågkonjunktur hoppades han att bättre priser skulle erhållas, när konjunkturen vänt sig. I förra fallet kunde han kalkylera med att under de närmaste åren inom av skogsvårdslagstiftningen utstakade gränser göra relativt stora uttag; i det senare funne han det säkerligen förmånligt att uppskjuta alla större skogsuttag tills det förutsedda konjunkturomslaget ägt rum. Det pris den förståndige köparen ville erlägga kunde bc-

(5 Iiihang till riksdagens protokoll 1951. I samt. Nr 39.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

räknas vara högre, om god konjunktur förutsåges med snart utfallande stora avkastningar, än om dålig konjunktur väntades med de större årsavkastningarna liggande längre bort i tiden. Ehuru den nya skogsvårdslagstiftningens krav på större jämnhet i skogsuttagen minskat möjligheterna att utnyttja en tillfällig högkonjunktur, förelåge icke hinder också framdeles för en viss anpassning efter konjunkturerna varav borde följa att skogsfastigheterna i någon mån fluktuerade. Att vid fastighetstaxeringen bortse från sådana måttliga fluktuationer vore väl, även om i stort sett stabilitet i taxeringsvärdena vore önskvärd, icke lämpligt. Särskilt om taxeringsvärdena skulle vid något tillfälle befinnas ligga över allmänna saluvärdena, skulle detta säkerligen uppfattas som en orättvisa. Accepterades möjligheten av en sänkning av taxeringsvärdena, krävde emellertid konsekvensen att också höjning skulle kunna ifrågakomma. Att en viss anpassning efter penningvärdet ej kunde frånkommas låge i sakens natur.

Det låge nära till hands — anföra de sakkunniga vidare — att taga till utgångspunkt de faktiska siffror i vilka en beräkning på grund av femårsmedeltalen resulterade. Det kunde naturligtvis inträffa att denna prisnivå lämpade sig också som allmän nivå för taxeringsvärdena, men om detta icke vore fallet kunde man antingen skära bort utpräglade toppar och gropar i priskurvan genom att sänka eller höja dagspriset med viss del av marginalen mellan detta och femårsmedeltalspriset eller också på annat sätt beakta penningvärdets förskjutningar. Den förra metoden skulle dock i närvarande läge ge ett resultat som icke skulle kunna godtagas, då såväl den senaste femårsserien som även den senaste tioårsserien kombinerad med dagens noteringar skulle utvisa så höga priser att knappast någon köpare av skogsegendomar skulle våga därpå bygga sina kalkyler. Det torde därför icke vara försvarligt att med syftning på vare sig nästa eller framtida taxeringar bestämma sig för detta alternativ.

De sakkunniga åberopa här dels en tabell med uppgifter om utvecklingen under de senaste åren av priserna för virke å rot, timmer och sågat virke samt medelförtjänsterna för huggare och körare, ställda i förhållande till prisutvecklingen i allmänhet, dels ett diagram över den allmänna prisutvecklingen åren 1900—1948 enligt olika index samt över priser för obarkat furutimmer på viss plats åren 1900—1946 och vid domänverkets rotförsäljningar åren 1911—1948. Om dessa tabeller, vilka torde få som Bihang IV och V fogas vid detta protokoll, anföra de sakkunniga, att serien för domänverkets rotförsäljningar, vilka närmast gåve uttryck åt de förhållanden som ägde betydelse för fastighetstaxeringen, visade att rotpriset vid dessa försäljningar stigit från ett medelpris för de tio åren 1932—1941 av 5:46 kr. till över 16 kr. per kbm, vilket vida överstege den nivå som rimligen kunde anses grundläggande för värdering av skogsfastigheter. Vidare framginge av diagrammet, att prisutvecklingen i avseende å skog såld å rot åtminstone hittills ej mera påtagligt skilt sig från prisutvecklingen i allmänhet sådan denna komme till uttryck i levnadskostnadsindex. I avseende å skogsfastigheter — vilkas priser torde växla mindre än rotförsäljningspri­

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 83

serna — kunde en ändå närmare anslutning till levnadskostnadsindex synas naturlig. Givetvis vore ej otänkbart att priserna på fäi-diga skogsprodukter i förhållande till andra varor definitivt förskjutits uppåt, men även om så vore fallet, följde därav ej att de av jämväl arbetspriserna beroende rotvärdena komme att i förhållande till priserna å konsumtionsvaror i allmänhet framdeles ligga högre än före kriget. Om en definitiv förskjutning uppåt verkligen förelåge, kunde det å andra sidan betraktas som ganska troligt att, sedan jämviktsläge inträtt, den gamla parallellismen med priserna å konsumtionsvaror i allmänhet åter skulle göra sig gällande, låt vara på en annan relativ nivå än förut. Det syntes vid sådant förhållande och då tillfälliga, icke bestående höjningar i taxeringsvärdena borde undvikas knappast vara för djärvt att acceptera det nu anförda såsom norm att i lagen begränsa en höjning av taxeringsnivån.

De sakkunniga påpeka emellertid vissa svårigheter vid förverkligande av denna tankegång. Till utgångspunkt för trädens rotvärden hade vid fastighetstaxeringarna brukat tagas priserna å olika i träden ingående sortiment för ifrågakommande leveransplatser, varifrån med ledning av tillämpade arbetspriser m. m. gjorts avdrag för direkta avverknings- och transportkostnader. Dessa kostnader, som varierade efter avverkningens och transportens svårighetsgrad, bestämde skogens avsättningsläge. Ju högre utdrivningskostnadema vore i förhållande till bruttopriset, desto närmare komme man den gräns där plusvärdena för nettot överginge i minusvärden, d. v. s. där avverkningen icke längre vore direkt lönande. Det kunde emellertid ej utan vidare antagas att bruttopriser och kostnader ändrades i samma proportion. Den senaste tidens toppriser å skogsprodukter hade ej avspeglat sig i en motsvarande höjning av arbetslönerna, vilken senare höjning till stor del endast motsvarade vad som betingats av förloppet å lönemarknaden i allmänhet. Man hade all anledning antaga att å andra sidan en återgång till lägre priser å skogsprodukter ej skulle åtföljas av en kostnadssänkning av motsvarande storleksordning.

Sedan de sakkunniga härefter framhållit, att rotvärdena hittills bestämts så att för visst prisområde (län eller flodområde) dels angivits bruttopriser å olika förekommande sortiment för ettvart av de år, vilka medtagits i prisserierna, varefter medeltal för samtliga år uträknats för varje sortiment, dels likaledes årsvis för olika avsättningslägen angivits utdrivningskostnaderna för de olika sortimenten, varpå medeltal uträknats även för dessa kostnader, anföra de, att detta förfaringssätt bleve komplicerat att tillämpa, när det gällde alt binda taxeringen vid en viss nivå, vilken i realiteten innebure en konstruerad spärr för den höjning som skulle bliva en följd av enbart en medel talsberäkning. En lägre prisnivå kunde vara en följd av sänkta bruttopriser eller av ökade kostnader eller därav att bruttopriserna och kostnaderna eljest så förskjutits i förhållande till varandra att den marginal mellan dem, som betecknade nettopriserna, minskades. Det vore ingalunda omöjligt att vid utformande av en spärregel taga större eller mindre hänsyn till sådana variationer, nämligen genom att sänka de genom medeltalsberäk-

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

ning utrönta bruttopriserna och kostnaderna med skilda procenttal, men man kunde beträffande en allmänt gällande spärregel näppeligen finna någon grund för antaganden om variationer av visst slag i bruttopriser eller kostnader, utan torde få stanna vid att förutsätta en genomgående likformig förskjutning av både bruttopriser och olika slags kostnader, vilket betydde att de genom medeltalsberäkning framkomna rotvärdena genomgående sänktes med viss enhetlig procentsats. Den sålunda förordade anordningen kunde antagas innebära ett visst missgynnande av de sämre avsättningslägena, därför att en minskad marginal mellan bruttopriserna och kostnaderna vanligen betydde en relativt större krympning av de på grund av avsättningsläget låga rotvärdena än av de höga. Avsättningslägets betydelse finge emellertid ej överskattas. Den starka stegringen av transportkostnaderna under de senaste åren hade icke i lika hög grad varit gällande beträffande priset å skogskörslor, då en förbättrad drivningsteknik medfört stark rationalisering med möjlighet att framforsla större lass än förr o. s. v. Avverknings- och transportkostnaderna (utom för flottning) vid en vändas väg i Ångermanälvens prisområde i förhållande till motsvarande kostnader vid tre vändors väg utgjorde för åren 1927—1931 i medeltal 1,59, för åren 1932 —1936 i medeltal 1,55, för åren 1932—1941 i medeltal 1,39 samt för år 1947 1,38. Avsättningslägena vore för övrigt icke oföränderliga utan förbättrades i mån som nya kommunikationsleder komme till stånd. Framför allt gällde det nu sagda de områden, där den förevarande frågan hade den största betydelsen, nämligen de avlägsna bygderna i norra Sverige, varest nya vägförbindelser successivt inrättades. Denna utsikt kunde antagas redan nu påverka de faktiska förväntningsvärdena, ett förhållande som icke annorledes beaktades i taxeringsmetoden.

Beträffande tänkbara utgångslägen för jämförelsen mellan virkespriserna och levnadskostnaderna framhålla de sakkunniga, att till utgångspunkt icke kunde tagas det nuvarande läget, då priserna å rotstående skog i förhållande till förkrigsläget befunne sig på en mycket högre nivå än genomsnittspriset på konsumtionsvaror i allmänhet. Det förefölle närmast osannolikt att rotpriserna skulle sjunka till en lägre relativ nivå än före kriget, men man torde få räkna med möjligheten av en sänkning av dem till samma relativa nivå som då. Detta betydde att till utgångspunkt borde tagas förhållandena innan utvecklingen genom krigsutbrottet bragtes på avvägar. Om detta utgångsläge för en indexberäkning sedermera borde bibehållas i lagen finge framtiden utvisa, men det gällde nu att genomföra en princip som kunde antagas vara lämplig under normala förhållanden och som, enligt vad erfarenheten från gången tid visat, syntes på ett tillfredsställande sätt reglera taxeringsnivån så att denna visserligen komme att följa konjunkturen men med undvikande av häftiga variationer. Att för den nu förestående taxeringen särbestämmelser måste givas, utgjorde uppenbarligen intet skäl mot att redan nu införa regler som kunde antagas lämpliga för framtiden. Det låge nära till hands att såsom grundläggande för kalkylen räkna med de vid 1945 års fastighetstaxering tillämpade priserna för åren 1932—1941, som

Knngl. Maj.ts proposition nr 39. 85

i huvudsak representerade förkrigsförhållandena; medelpriset för nämnda är 5: 46 kr. låge på ungefär samma höjd som priserna för 1938 och 1939, resp. 5: 06 kr. och 5: 89 kr. Priserna för åren 1932—1941 skulle alltså jämföras med priserna enligt den nya femårsserie, varmed skulle räknas vid fastighetstaxeringen. Vid jämförelsen av levnadskostnaderna syntes det vara riktigast att hålla sig till medelindex för de sista 4 kvartalen före taxeringens början, å ena sidan, samt motsvarande index för 1939, å andra sidan. Index (= riksbankens konsumtionsindex) för sistnämnda år, 108,4, kunde sålunda få utgöra ingående index, och det utgående bleve, om index för 1948 komme att hålla sig under första halvåret 1950, omkring 173. Detta skulle betyda en höjning av den allmänna prisnivån på grund av ändrad prissättning med omkring 60 %.

Beträffande de ifrågasatta specialbestämmelserna för prisberäkningen vid nästa allmänna fastighetstaxering anföra de sakkunniga, att det förhållandet att en återgång till lägre priser å skogsprodukter ej kunde väntas bli åtföljd av en kostnadssänkning av motsvarande storleksordning betydde bl. a. att de senaste årens höga priser ej vore ägnade att läggas till grund för bestämmande av de prisrelationer som skulle tillämpas vid taxeringen. Den för normala fall föreslagna femårsmedeltalsregeln kunde sålunda, även om en efter omständigheterna avpassad spärr insattes, icke anses lämplig för detta särskilda tillfälle. Det låge då nära till hands att söka utfinna en annan årsserie, vilken kunde antagas resultera i de riktiga prisrelationerna och vilken eventuellt vore så avvägd att spärregeln denna gång ej erfordrades. Efter undersökning av olika möjligheter hade emellertid de sakkunniga funnit sig kunna antaga att de under senare delen av världskriget tillämpade normalpriserna med avdrag av kostnader, beräknade med ledning av kollektivavtal, skulle ge prisrelationer, vilka borde kunna godkännas. De utpräglade toppvärden, vari de senaste årens priser i vissa fall skulle resultera och som kunde befaras snedvrida nivån, bortfölle, och den stora erfarenhet som kommit till uttryck i normalpriserna tillgodogjordes. Det vore möjligt att normalpriserna för brännved vore jämförelsevis högre än som kunde räknas med för framtiden, men detta förhållande påverkade ej taxeringen så mycket. Det ägde betydelse endast vid åsättande av värden på de typträd vilkas priser skulle vara avgörande för taxeringen, och brännveden inginge med jämförelsevis små kvantiteter i dessa typträd. På värdet av ungskog i förhållande till grövre skog inverkade däremot ej de ifrågavarande priserna för brännved. I den prisutveckling som bestämde korrektionsfaktorernas storlek förutsattes nämligen ett förhållande mellan brännvedspriserna och övriga priser som varit förhanden redan vid tiden omkring krigsutbrottet. Det torde i varje fall vara uteslutet att finna någon årsserie vilken kunde påstås med sannolikhet resultera i lämpligare prisrelationer än något av de ■— i förevarande avseenden huvudsakligen likformiga — år, under vilka normalpriserna gällde. De sakkunniga ansåge den sista avverkningssäsongen under kriget, 1944—1945, kunna väljas för ändamålet.

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

De sakkunniga åberopa till belysande av den nu behandlade frågan eu utredning, som verkställts av en av dem, Hagberg, utvisande bl. a. de relativa priserna för virke av olika grovlek då timmerpriset för 8" sättes lika med 100. Ur denna utredning må här återgivas en uppställning rörande priser å tall och gran vid Ängermanälven och i Finnerödja, som ansetts representativa som prisbildningsorter för Norrland respektive mellersta och södra Sverige (se tab. s. 87):

De sakkunniga anmärka, att de i uppställningen angivna prisrelationerna hänförde sig till bruttopriser och icke till de efter avdrag för kostnader framkommande rotvärdena, enär dessa icke kunde angivas för sortiment av olika grovlek. Undersökningen visade emellertid i vilken riktning en tillämpning av de olika årens priser kunde antagas gå.

Vad angår frågan i vad mån berörda normalpriser lämpade sig för bestämmande av värdenivån framhålla de sakkunniga, att den genomsnittliga höjning av rotpriserna i förhållande till läget för åren 1932—1941, vartill en tillämpning av sistnämnda normalpriser och kostnader komme att leda, kunde förmodas vara omkring 70 %. En spärr innebärande en sänkning av de med ledning av normalpriserna uträknade rotvärdena med omkring 6 % skulle alltså erfordras för att komma till den nivå utgörande omkring 160 % av förkrigsnivån som förut antagits ungefär motsvara penningvärdets fall. Emellertid vilja de sakkunniga ifrågasätta om ej en kraftigare verkande spärr än den angivna vore påkallad just nu, då en låt vara ojämn men på sina håll antagligen betydande höjning av taxeringsvärdena å skog vore att förvänta på grund av ett bättre uppskattningsförfarande. Men även om den hittillsvarande metoden bibehölles, skulle ett i huvudsak likartat förhållande komma att inträffa, eftersom det torde vara nödvändigt att ändra den hittills gällande instruktionens tabelluppgifter rörande virkesförrådet i eu normalskog till bättre överensstämmelse med den verklighet, som komme till uttryck i riksskogstaxeringens siffror, och dessutom justeringar i uppskattningarna av virkesförråden vore att förutse. Om, såsom i åtskilliga kommuner torde kunna inträffa, det tillförlitligare taxeringsförfarandet i och för sig med tillämpning av förkrigspriser medförde en ökning med 50 % och den sålunda erhållna siffran åter ökades med 60 %, så komme man upp i en nivå motsvarande 240 % av förkrigsnivån och i verkligheten kunde, om taxeringen utfördes riktigt, än kraftigare ökningar på sina håll förutses. Mot höjningar av denna storleksordning syntes befogade invändningar kunna göras. Bl. a. torde man få räkna med att en mycket kraftig engångshöjning av skatten skulle komma att i många fall elimineras genom mer eller mindre medvetna underskattningar från beskattningsnämndernas sida. Ett sådant resultat måste betecknas som olyckligt. Det kunde riskeras att den nya taxeringsmetodens syfte att ernå en riktig bestämning av beskattningsunderlaget skulle i avsevärd grad förfelas, om det redan från början betraktades som mindre viktigt eller rent av som icke önskvärt att lagens bestämmelser följdes. I instruktionsförslaget förutsatte de sakkunniga därför en sänkning av de med ledning av normalpriserna bestämda rotvärdena med 20 %, vilket

Kungl. Maj ds proposition nr 39. 87

Ångermanälven.

Relativa priser per fl. f.3

Å r Timmer Massaved eller props 6” 8" 10" 11"

Tall

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

torde betyda en genomsnittlig höjning av taxeringsvärdena i förhållande till förkrigsnivån med omkring 35 %, bortsett från rättelser av föregående undertaxering. Om sistnämnda rättelser medräknades, komme höjningen av den förra taxeringens faktiska nivå sannolikt att i genomsnitt något överstiga penningvärdets fall.

Emellertid —- framhålla de sakkunniga slutligen — hade av Hagbergs utredning framgått att normalpriserna i förhållande till förkrigspriserna i södra Sverige låge på en jämförelsevis högre nivå än i norra Sverige. Då en jämförelse med efterkrigspriserna föranlett tvekan, huruvida denna förskjutning kunde antagas bliva beståndande, hade de sakkunniga övervägt skilda alternativ för att åstadkomma någon utjämning mellan norra och södra Sverige och särskilt undersökt huruvida lämpligen priserna för något eller några förkrigsår eller eventuellt för något efterkrigsår borde inkopplas för att jämte normalpriserna bestämma såväl prisrelationer som värdenivå. Såväl de långt tillbaka liggande förkrigsåren som de avgjort onormala åren 1946—1948 hade emellertid ansetts böra lämnas ur räkningen härvid. Skulle det visa sig, att 1949 års priser — som ej vore kända när de sakkunniga avlämnade sitt betänkande — skulle utvisa mera normala prisrelationer mellan de grövre och klenare träden än de som framkomme på grund av de närmast föregående årens priser samt visa ett jämnare förhållande mellan rikets olika delar än normalpriserna, syntes det böra övervägas om ej detta års priser jämte normalpriserna borde läggas till grund för taxeringen. Skulle det åter visa sig att sagda utjämning mellan priserna i norra och södra Sverige ej framträdde, visade detta att farhågorna för en olämplig avvägning i förhållandet mellan norra och södra Sverige antagligen icke vore tillräckligt grundade, utan att normalpriserna ensamma kunde bestämma taxeringsnivån.

Remissyttrandena. De flesta remissinstanser, som yttrat sig om prisnivån, ha uttalat farhågor för att de sakkunnigas förslag skall medföra för höga taxeringsvärden. Ett par länsstyrelser ha emellertid givit uttryck för en motsatt uppfattning.

Enligt professor Streijffert kan man beträffande de rotpriser, som skola läggas till grund för taxeringen, ställa sig tveksam till förslaget att som regulator använda levnadskostnadsindex, som varit starkt påverkat av prisregleringar och dessutom omfattade helt andra grupper av nyttigheter än virke. Det borde undersökas, om ej ett lämpligare index kunde användas. Det kunde också ifrågasättas, om en motsvarande justering av virkespriserna uppåt läte sig göra en annan gång, då rotpriserna sjunkit under den allmänna prisnivån.

Domänstyrelsen framhåller, att, om det endast varit fråga om bruttopriserna, en tio-årsperiod för prisberäkningen varit att föredraga, enär större möjligheter till utjämning av prisfluktuationerna därvid förelegat, men att med hänsyn till utvecklingen i fråga om förhållandet mellan bruttopriser och avverkningsomkostnader skäl kunde åberopas för att välja en femårs­

Kungl. Mnj:ts proposition nr 39. 89

period. Mot de sakkunnigas förslag rörande beräkning av prisnivån för fastighetstaxeringen vore i övrigt icke några mera väsentliga principiella invändningar att göra, även om det för bestämning av förskjutningen i skogskbmpriset icke vore tillfyllest att göra utredning endast för en enda ort i riket, då prisförskjutningarna, icke minst de senaste åren, icke varit likformiga för olika landsdelar. — Som de sakkunniga framhållit vore det sannolikt, att en generell regel för bestämning av värdenivån över huvud taget ej kunde tillämpas vid nästa taxeringstillfälle med hänsyn till de av kriget och krisen vållade särskilda förhållandena.

Kammarrätten påpekar, att det missgynnande av de sämre avsättningslägena som en reduktion av prisnivån genom avdrag å nettopriserna innebure gjorde att denna lösning vore mindre tilltalande. Kammarrätten hade övervägt om icke Kungl. Maj :t kunde givas befogenhet att helt eller delvis verkställa erforderlig nedsättning i prisnivån genom reduktion enbart av bruttopriserna men funnit att denna väg knappast vore framkomlig.

Skogsstyrelsen, som i fråga om de i allmänhet tillämpliga bestämmelserna först påpekar, att vid medelprisers beräknande helst säsongpriser borde tillämpas, enär prisuppgörelserna ej alltid bleve klara under hösten, är av den uppfattningen, att erfarenheterna från tidigare fastighetstaxeringar tydde på att det knappast vore möjligt att en gång för alla i detalj bestämma sättet för prisnivåns avvägning. Att de sakkunniga omedelbart varit tvungna att frångå sin efter ingående motivering framlagda huvudregel styrkte denna uppfattning. I stället syntes man böra välja eu enkel regel, som kunde förmodas medföra tillfredsställande utjämning av kortsiktiga konjunkturvariationer i prisnivån och i prisrelationen mellan skilda sortiment. Därefter finge man vid varje taxeringstillfälle avgöra om denna prisnivå borde justeras med hänsyn till den väntade utvecklingen under tiden fram till nästa taxering. Den normala konjunkturcykelns längd gåve anvisning om att en prisserie, som skulle kunna ge den önskade utjämningen, måste omfatta längre tidsrymd än 5 år. 10-årsmedeltal skulle sannolikt ge jämnare och bättre resultat.

Angående specialbestämmelserna för prisberäkningen vid nästa taxering framhåller skogsstyrelsen att denna syntes resultera i taxeringsvärden, som t. o. m. överstege saluvärdena under de senaste åren, ehuru dessa inginge i en högkonjunktur. Om de sakkunnigas förslag till utgångspriser skulle godkännas, måste i varje fall eu justering ske genom att höja det 20-procentiga avdraget eller genom att tillämpa detsamma på bruttopriserna. Därest skogsstyrelsens förslag om tillämpning av 10-årsmedeltal genomfördes, måste uppenbarligen viss sänkning av prisnivån ske genom ett procentuellt avdrag. Särskild försiktighet måste iakttagas vid valet av en prisnivå bl. a. med tanke på det återuppbyggnadsarbete, i vilket svenskt skogsbruk nu måste ingå.

.Skogsi>årdsstyrélsen i Norra Kalmar län uppger, att enligt gjorda överslagsberäkningar taxeringsvärdena vid tillämpning av den föreslagna metoden stege med ca 230 % i jämförelse med taxeringsvärdena enligt 1945 års

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

allmänna fastighetstaxering, och framhåller, att stor risk därför förefunnes, att taxeringsvärdena komine att överstiga de allmänna saluvärdena under den senaste högkonjunkturen. Det vore alldeles uppenbart, att köpare av skogsegendomar under senare år icke allt för kraftigt låtit sig påverkas av de nu rådande höga priserna. Den allmänna uppfattningen bland skogsägarna vore, att ett prisfall på virke vore att vänta, som icke komine att motsvaras av en motsvarande sänkning av omkostnaderna. Om omkostnaderna exempelvis utgjorde 40 % av bruttot och det senare sjönke med 30 % men omkostnaderna icke sjönke, konnne rotvärdet att sjunka till hälften. De sakkunnigas förslag skulle i genomsnitt medföra en höjning av rotvärdena med ca 35 % i förhållande till läget 1932—1941, medan den höjning, som kunde anses motsvara penningvärdets fall, uppginge till ca 60 %. Emellertid måste härvid uppmärksammas att såväl stegringen som de höjningar som uppstode genom det tillförlitligare taxeringsförfarandet bleve mycket kraftigare i södra Sverige. De sakkunniga syntes vara av den uppfattningen att det icke vore säkert att den förskjutning som uppstode i prisläget med de föreslagna beräkningsgrunderna mellan norra och södra Sverige komine att bli bestående och ansåge en viss utjämning önskvärd. Med hänsyn till svårigheterna att åstadkomma en utjämning, som för övrigt enligt styrelsens mening i och för sig icke vore särskilt starkt motiverad, vore det enligt styrelsens uppfattning bättre att uppgiva önskemålet härom och i stället reducera allmänna prisnivån så att rimliga resultat uppkomme i södra Sverige. Styrelsen ville i detta syfte föreslå, att den reduktion av prisnivån 1944—1945 som de sakkunniga föreslagit till 20 ?c i stället fastställdes till 30 %. Härigenom motverkades såväl onormalt starka språngvisa höjningar som också risken att redan vid efterföljande fastighetstaxering eu sänkning måste ske.

Skogs vårdsstyrelsen i Jämtlands län finner en generell sänkning av rotvärdena med 20 % i och för sig tacknämlig, men anser, att den knappast komme att verka rättvist, om den skedde på rotvärden, med hänsyn till att bruttovärdena på skogsprodukter varierade inom en mycket vidare ram än omkostnaderna, som vore trögrörliga. Olika procentsatser borde sålunda tillämpas för bruttopriserna och omkostnaderna med större procentsats för bruttopriserna, medan det kunde ifrågasättas, huruvida över huvud taget omkostnaderna skulle sänkas under 1944—1945 års avtalspriser. En generell sänkning av rotvärdena komme att missgynna fastigheterna i dåligt avsättningsläge, där rotvärdena vid prisfall givetvis sjönke proportionsvis mycket mera än på de bättre avsättningslägena.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län framhåller, att det vore olyckligt att åsätta skogsfastigheterna för höga taxeringsvärden dels emedan detta lätt kunde leda till för stora uttag, vilka ur såväl skogsvårds- som ock ur nationalekonomisk och social synpunkt icke vore lyckliga, dels ock emedan värdena även ur belåningssvnpunkt borde vara så avpassade, att vederbörande kreditinrättningar ej behövde taga onödiga risker. Den omständigheten vore särskilt värd att uppmärksamma, att om, såsom högst troligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 91

vore, bruttoprisnivån på skogsprodukter snart komme att falla, arbetskostnaderna säkerligen ej komme att falla i proportion därtill, varför sänkningen i nettovärde bleve procentuellt avsevärt mycket större än sänkningen i bruttovärde. Flera skäl talade för en större sänkning av rotvärdena än den av de sakkunniga föreslagna. En sänkning med 25 % vore mera befogad. Ytterligare några skogsvårdsstyrelser hysa betänkligheter mot en alltför stor höjning av taxeringsvärdena och föreslå därför en kraftigare reduktion av rotvärdena än den föreslagna eller att avdraget räknades på bruttopriset och icke på nettopriset. Länsstyrelsen i Gotlands län anser att den föreslagna reduktionen av rotvärdena med 20 % icke vore tillfyllest och att ett något bättre resultat skulle nås om avdraget beräknades på bruttopriset i stället för på nettopriset. Även länsstyrelsen i Kristianstads län finner den föreslagna sänkningen av rotvärdena med 20 % vara för låg. Den av 1944 års bevillningsutskott uppmärksammade skillnaden i värden enligt då föreslagen metod emellan norra och södra Sverige syntes icke hava blivit fullt tillfredsställande förklarad. Huruvida en reducering av värdena för det sydligaste tillväxtområdet skulle ske med olika procentsatser eller annorlunda, kunde länsstyrelsen icke uttala sig om. En sänkning av prisnivån på grund av de särskilda förhållandena syntes emellertid i hög grad påkallad. Länsstyrelsen i Uppsala län gör gällande, att de höga taxeringsvärden, som den nya metoden med den föreslagna prisnivån komme att medföra, överstege köpeskillingarna vid representativa köp under de senaste åren. Enligt företagna undersökningar uppginge — om man jämförde med 1945 års taxeringsvärden — stegringen vid tillämpning av den nya metoden till omkring 110 %, medan priserna i öppna marknaden stigit med allenast 76 %. Då taxeringsvärde skulle åsättas till belopp, som prövades utgöra allmänna saluvärdet, skulle alltså beträffande dylika fastigheter, å vilka förutom skogsmark även funnes inägojord med åbyggnader, något utrymme icke finnas för värde å inägojord. Enda möjligheten att förhindra en dylik orimlighet syntes vara att antingen höja räntefoten eller sänka prisnivån. Även länsstyrelsen i Hallands län framhåller den påfallande stora stegringen av taxeringsvärdena vid provtaxeringarna i södra Sverige. Det uppstode lätt en strävan hos en taxeringsnämnd att söka vinna korrektiv mot de enligt dess förmenande alltför höga taxeringsvärdena, som framkomme vid tillämpning av hjälptabellerna. Därvid låge det nära till hands att anknyta till för nämnden kända representativa saluvärden, där en uppdelning på skogen kunde ske. Skulle det därvid visa sig, att tabellvärdena bleve högre än saluvärdena, torde dessa värden för nämnden förlora mycket i bindande kraft. Det skulle vara olyckligt om metoden finge sådan tillämpning. Syftet att med densamma uppnå en jämn och rättvis taxering skulle då motverkas.

92 Kangl. Maj:ts proposition nr 39.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att ett sådant speciellt inriktande av värdenivån för skog och skogsmark som skulle ske genom att Kungl. Maj:t före den allmänna fastighetstaxeringen meddelade bestämmelser rörande den prisnivå, som vid taxeringen skulle gälla, ur vissa synpunkter kunde anses försvarligt samt anför vidare.

Svårigheter och betänkligheter måste dock här inställa sig bl. a. med hänsyn till att värdenivån för jordbruksfastighet och annan fastighet såvitt länsstyrelsen kunnat finna förutsättes skola bestämmas efter den allmänna salunivån. Härutinnan avvika grunderna från hittills gällande regler. Förslaget bör ses i belysning av de sakkunnigas förslag om prisnivån på skog och skogsmark. Om man, på sätt de sakkunniga föreslagit, låter skogens och skogsmarkens värde förändras efter levnadskostnadernas höjd, medan däremot jordbruk, hyresfastigheter, villor, fabriker etc. skulle förändras efter salunivåns växling, kan detta under vissa förhållanden i princip leda till en relativ undertaxering av de skogliga objekten. Det kan heller icke anses bärande att motivera den föreslagna spärregeln med att kraftiga höjningar behöva elimineras genom mer eller mindre medvetna undertaxeringar i beskattningsnämnderna. Ojämnhet i taxeringen måste man väl under alla förhållanden räkna med, men den bör icke utgöra grund för att man genomför en medveten allmän underskattning av skog och skogsmark, baserad på exempelvis levnadskostnadsindex. Detta skulle i princip betyda, att man från skogsägarna och till andra grupper överför kommunal och statlig skattetunga utan att tillräckliga skäl för en sådan omfördelning kan förebringas. Den undertaxering av fastigheter, som utan all tvekan präglar dagens läge, leder för närvarande till att väsentliga förmögenhetsvärden undgå såväl kommunal som statlig beskattning. Det torde icke finnas anledning att permanenta detta tillstånd för en viss grupp av fastigheter genom att med hänvisning till en icke skoglig värdefaktor, och sålunda på en omväg söka dämpa skogsfastigheternas värdenivå under den, som salunivån på skogsprodukter i och för sig skulle utvisa.

Länsstyrelsen kan alltså icke tillstyrka, att levnadskostnadsindex får röna inflytande på prisnivån. Lämpligare torde i stället såsom grund för en nivå, vilken borde vara i skogsägarnas intresse något modifierad, kunna tagas genomsnittspriset för virke på rot för en tioårsperiod på samma sätt som skedde vid 1945 års allmänna fastighetstaxering. Genomsnittspriset per in3 sk för domänverkets rotförsäljningar under åren 1939—1948 visar enligt bil. a) i betänkandet1 kr. 9:75 mot kr. 5:46 för perioden 1932—1941 och kr. 5:89 för 1939. Relationen mellan den första och de två senare siffrorna visar en prisstegring av mellan 65 och 80 %(~ = 1,78' ’’ = ] 65) I för-

\5,46 0,89 ' I

hållande till levnadskostnadsstegringen från 1939 till 1950, cirka 60 %, är den angivna prisstegringen icke särskilt anmärkningsvärd eller överraskande. Den omständigheten att ytterligare höjning i kanske många fall måste genomföras av den anledningen att 1945 års fastighetstaxeringsvärden baserade sig på felaktiga grundfaktorer torde icke i och för sig böra medföra, att man frångår tanken att låta värdenivån för skog och skogsmark bestämmas av salunivån på de skogliga produkterna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som betonar att taxeringsvärdena måste avvägas så väl som möjligt med tanke på deras ökade betydelse genom den skärpta förmögenhetsbeskattningen och kvarlåtenskapsskatten, ifrågasätter, om icke en prisnivå borde väljas, som något överstege den föreslagna. Med

1 Se s. 178.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 93

den föreslagna prisnivån kunde man enligt länsstyrelsens uppfattning icke tillnärmelsevis komma upp till de förväntningsvärden, som tagit sig uttryck i erlagda köpeskillingar för skogsfastigheter under de senaste åren. Av övriga länsstyrelser har endast länsstyrelsen i Västmanlands län yttrat sig i fråga om prisnivån och förklarat sig icke ha något att erinra emot de sakkunnigas förslag på denna punkt. Lunds stiftsnämnd hyser farhågor för att de taxeringsvärden, som framkomme vid användning av den nya metoden, bleve högre än saluvärdena och framhåller, att kapitalvärdet hos så långsiktiga företag som skogsbruk borde beräknas lågt med hänsyn til! de stora osäkerhetsmoment, som framtiden inrymde. Norrlands skogsvårdsförbund ifrågasätter, huruvida en så hög prisnivå som den rekommenderade kunde vara riktig och lämplig vid framräknande av förväntningsvärden. Den i liknande sammanhang oftast följda regeln att arbeta med medeltal för minst en hel konjunkturcykel torde enligt förbundets mening vara tillämplig även vid värdering av skogsmark och växande skog. Frågan måste lösas så att en god skogsskötsel och, då så erfordrades, ett uppspårande av virkesförråd icke onödigtvis försvårades. Sveriges skogsägareförbund har intet att erinra mot att enligt de i allmänhet tillämpliga bestämmelserna skogskbmpriset grundades på medeltalsserie från senaste femårsperiod före taxeringen, ehuru förbundet ville erinra om att man vid 1945 års fastighetstaxering övergått till en tioårsperiod i ändamål att överbrygga konjunkturväxlingarna. Emellertid vore det enligt förbundets mening felaktigt att grunda prismedeltalen för de använda femårsserierna på respektive ars höstpriser, da det ofta hände, att priserna på standardsortimenten ej bleve definitiva förrän inpå årsskiftet under en awerkningssäsong eller väsentligt kunde ändras ett år. Det måste då vara riktigare att arbeta med de olika awerkningsårens medelpriser. Rörande specialbestämmelserna för prisberäkningen vid nästa allmänna fastighetstaxering påpekar skogsägareförbundet, att även avverkningskostnaderna uppvisat relativt stora förändringar från basåret 1944—1945. Om avverkningskostnaderna 1944— 1945 uttrycktes med siffran 100, finge man för 1945—1946 talet 111, 1946 —1947 121, 1947—1948 136 och 1948—1949 153. Även flottningskostnaderna hade företett en avsevärd stegring. Enligt koinmerskollegii statistik vore siffrorna, om man toge 1945 som basår, för 1946 100, 1947 115 och 1948 135. Det vore därför rimligt, att ett något senare år, exempelvis 1948—1949, lades till grund för omkostnadsavdragen. Det föreslagna 20-procentavdraget borde utgå på bruttopriserna och icke på nettovärdena. Man kunde nämligen förvänta, att avverkningskostnaderna icke komme att nämnvärt sjunka under nuvarande nivå. Enligt Sveriges skogsägareföreningars riksförbunds mening vore det även om den föreslagna 5-årsrcgeln för bedömande av rotvärderelationcr kunde anses avspegla ett mera aktuellt läge — därmed icke sagt, alt 5-årsmedcltal vore att föredraga framför 10-årsinedcUal, då det gällde att avläsa

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

tendensen i priserna på olika grov skog i olika avsättningslägen på längre sikt. De för den nu aktuella taxeringen märkbara svårigheterna att över huvud taget få en god mätare på tendensen i utvecklingen av priserna och omkostnaderna för skogsprodukter vore knappast motiv för att som regel vid kommande taxeringar endast räkna med 5-årsperioder som utslagsgivande härför. Det förefölle säkrare att bedöma en sådan tendens från material under en längre följd av år, och några större olägenheter av att använda 1 O-år smedeltal för detta ändamål torde icke föreligga

Departementschefen. Beträffande de virkespriser, d. v. s. bruttopriser efter avdrag för direkta avverknings- och transportkostnader, som skola läggas till grund för taxeringen, ha de sakkunniga föreslagit dels allmänna regler, som äro avsedda att tillämpas under mera normala förhållanden, och dels vissa speciella bestämmelser, som avses skola tillämpas vid nästa allmänna fastighetstaxering. De förra innebära, att till grund för prissättningen skola läggas medeltalen av gällande medelhöstpriser under fem år innan taxeringen påbörjas med den reduktion av dessa (d. v. s. nettopriserna) som erfordras för att taxeringsvärdena icke skola undergå en kraftigare stegring än levnadskostnadsindex. De speciella bestämmelserna, som icke återfinnas i själva den föreslagna instruktionen utan i övergångsbestämmelser till denna, innehålla, att nästa allmänna fastighetstaxering skall grundas på 1944—1945 års normalpriser (= bruttopriser) med 20 % avdrag från de med utgångspunkt härifrån på vanligt sätt beräknade nettopriserna.

Anledningen till att de sakkunniga föreslagit allmänna normer för prissättningen, trots att dessa befunnits icke kunna tillämpas vid nästa allmänna fastighetstaxering, torde vara en önskan att i största möjliga utsträckning binda taxeringarna vid generella, automatiskt verkande regler, som icke skola behöva göras till föremål för särskilt beslut av Kungl. Maj :t och riksdag före varje allmän fastighetstaxering. I princip är jag ense med de sakkunniga om fördelarna med en sådan anordning, men då man ingenting vet om de ekonomiska förhållandena vid tiden för den fastighetstaxering, som kommer närmast efter 1952 års taxering, ifrågasätter jag om det icke är bättre att tills vidare låta anstå med diskussionen om de närmare regler som erfordras för en sådan generell fastlåsning av prisnivån. Jag vill därför förorda att de föreslagna reglerna om en särskild spärr mot för stor prisstegring m. in. få utgå ur författningstexten och kommer i enlighet härmed att i fortsättningen begränsa mig till de normer, som enligt min mening i förevarande avseende böra tillämpas vid 1952 års allmänna fastighetstaxering.

Under förarbetena till 1945 års fastighetstaxering ansågs att taxeringen av skog i princip skulle ske med hänsyn till virkespriserna under den närmast före taxeringen liggande tioårsperioden, fastän denna försköts något bakåt i tiden (till 1932 1941) för att man skulle undgå en del av verkningarna från de av kriget föranledda prishöjningarna. Anledningen till de sakkun­

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 95

nigas förslag att övergå till att basera taxeringen på priserna under den närmast före taxeringen liggande femårsperioden är den, att dessa ansetts möjliggöra en bättre prognos rörande den relation mellan priserna på olika sortiment som kan väntas komma att råda i framtiden. Att medelpriserna under den närmast före taxeringen liggande femårsperioden, vilka sålunda ansetts lämpliga som grundval för prisnivån i normala fall, icke godtagits som utgångspunkt för den prisnivå som skall tillämpas vid nästa taxering beror i sin tur därpå att den relation mellan sortimentspriserna som rått under den senaste femårsperioden icke anses sannolik för framtiden. Som stöd för denna mening har särskilt åberopats (se tabellen å s. 87) att priserna på sortiment av klenare virke (ma&saved och props) under åren 1946— 1948 legat så högt i förhållande till timmerpriserna att relationen mellan dessa priser för hela femårsperioden kunde förväntas bliva snedvriden. De sakkunniga anse i stället, att 1944—1945 års normalpriser ge ett bättre uttryck för den prisrelation som kan väntas komma att råda i framtiden. De framhålla emellertid, att om det skulle visa sig att 1949 års priser, som ej voro kända när de avlämnade sitt betänkande, skulle utvisa mera normala prisrelationer mellan de grövre och klenare träden än 1946—1948 års priser, det under vissa förutsättningar borde övervägas om ej 1949 års priser jämte normalpriserna borde läggas till grund för taxeringen. De sakkunnigas förslag att övergå till att basera prisberäkningen på den närmast före taxeringen liggande femårsperioden anser jag mig i princip kunna godtaga, när det nu gäller endast den prisnivå som skall tillämpas vid nästa allmänna fastighetstaxering. Visserligen erhålles i vanliga fall genom lillämpning av eu tioårsperiod säkerligen ett bättre uttryck för de av tillfälliga konjunkturväxlingar opåverkade virkespriser, som man vill nå, men på grund av de senaste årens onormala ekonomiska förhållanden gäller detta icke i avseende å nästa taxering. Vidare bör beaktas, att om man ändå för att undgå verkningarna av en rådande onormal konjunktur måste vidtaga särskilda åtgärder för att reducera de priser, som medeltalsberäkning för viss tidsperiod ger, det i vart fall synes vara bäst att i botten lägga en så aktuell prisserie som möjligt. Däremot är jag icke tilltalad av förslaget att lägga 1944—1945 års normalpriser till grund för nästa fastighetstaxering. Dessa priser torde aldrig ha motsvarat de verkliga förhållandena och synas i varje fall numera endast ha historiskt intresse. De sakkunniga förutsätta, som förut angivits, att förevarande fråga skulle komma i ett i viss mån förändrat läge om 1949 års priser komrne att visa bättre relationer mellan priserna å olika sortiment än 1946—1948 års priser gjort. Enligt vad jag inhämtat har utvecklingen gått i den riktningen, att priserna på de klenare sortimenten under 1949 gått tillbaka rätt betydligt, under det att timmerpriserna närmast stigit. De av de sakkunniga antagna förutsättningarna för ett ändrat bedömande föreligga sålunda. Därtill kommer, att taxeringen blivit uppskjuten ett år längre än de sakkunniga tänkt sig så att även 1950 års priser komma med i den femårsperiod som ligger närmast före taxeringens början. Under detta senare år ha visserligen de klenare sor­

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

timenten åter stigit betydligt, men eftersom de grövre sortimenten, såvitt man nu kan bedöma, stigit ungefär lika kraftigt, torde relationerna för båda åren kunna antagas vara någorlunda normala. Då med hänsyn härtill femårsmedeltalet icke torde uppvisa så onormala relationer mellan sortimentspriserna att man av sådan anledning är nödsakad frångå detsamma, vill jag töreslå, att som bas för värdeberäkningen vid 1952 års fastighetstaxering lägges medeltalet av 1946—1950 års sortimentspriser. På grund av skogsstyrelsens och Sveriges skogsägareförbunds påpekande att beträffande de ifrågavarande åren hänsyn borde tagas till priserna under hela avverkningssäsongen och icke enbart till höstpriserna vill jag i detta sammanhang framhålla, att de sakkunnigas förslag härutinnan endast avser att förebygga att båda de prisserier som gälla under visst kalenderår — nämligen dels de priser som fastställts hösten före årets ingång och dels de som sedan fastställas på hösten ifrågavarande år — få inverka på de priser för samma år som skola tagas i beräkning vid taxeringen. Därest priserna för viss avverkningssäsong i något fall icke skulle hinna bli definitivt fixerade förrän så långt fram på säsongen att årsskiftet passerats, är det icke förty fråga om den säsongens höstpriser. Ingenting hindrar naturligtvis i ett sådant fall att hänsyn vid bestämmande av höstpriserna för visst år tages till vad som i fråga om dem inträffat på vårvintern nästa år. Jag anser mig därför i detta avseende icke böra frångå de sakkunnigas förslag. De sakkunniga ha icke ansett ens de relativt låga normalpriserna 1944__ 1945 kunna tillämpas utan en viss reduktion. Självfallet gör sig behovet av en sådan reduktion starkare gällande om man utgår från det betydligt högre feinårsmedelpriset. För en sådan reduktion kan man välja två vägar. Antingen kan man göra ett procentuellt avdrag på bruttopriserna eller kan man göra ett sådant avdrag på nettopriserna, d. v. s. bruttopriserna efter avdiag för avverknings- och transportkostnaderna. De sakkunnigas förslag innebär, att nettopriserna skola reduceras med 20 %. De sakkunniga framhålla emellertid, att den av dem valda anordningen kunde antagas innebära ett visst missgynnande av de sämre avsättningslägena, enär en framtida sänkning av bruttopriserna icke kunde antagas bli åtföljd av en motsvarande kostnadssänkning, varför en kommande konjunkturnedgång skulle komma att medföra en relativt större krympning av de på grund av avsättningsläget låga rotvärdena än av de höga. Med det väsentligt högre avdrag, som eifoidras om feinårsmedelpriset lägges som grund, kommer detta förhållande att göra sig mycket starkare gällande och jag anser mig därför böra förorda den andfa vägen d. v. s. att avdraget göres från bruttopriserna. Vad angar storleken av den reduktion som sålunda bör göras från bruttopriserna vill jag, efter prövning av olika alternativ, förorda ett avdrag av 25 %. Vad detta i kombination med den av mig föreslagna räntefoten, 5 %. värdemässigt betyder framgår av bihang III (s. 177), därvid dock bör ihågkommas att värdestegringen för de olika kommunerna kan beräknas bli något högre på grund av att i bihang III räknats med prisperioden 1945__1949 i stället för den nu föreslagna 1946—1950. Som av de i bihanget angivna

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 97

siffrorna framgår, varierar värdehöjningen för de 8 provtaxeringskommuner, för vilka prishöjningen framräknats, från 13,2 % i Hille socken till 146 % i Ukna socken (från Hej de socken, där taxeringsvärdena enligt båda alternativen sjunka, bortses i detta sammanhang). Jag kan omnämna att med 20 % avdrag från bruttopriserna men oförändrade förutsättningar i övrigt den beräknade stegringen skulle blivit för Jokkmokk 153 %, för Lövånger 66 %, för Hille 31 %, för Karbenning 125 %, för Hejde 24 %, för Ukna 175 %, för Västra Vram 61 % och för Knäred 113 %.

Slutligen vill jag framhålla, att 25 % reduktion av bruttopriserna torde vara den högsta som av rent tekniska skäl kan förordas. Medgåves högre reduktion skulle nämligen för fastigheter i dåliga avsättningslägen avdraget kunna täcka hela marginalen mellan bruttopriserna och omkostnaderna, d. v. s. konsumera hela nettopriset. Resultatet skulle då kunna bliva att en skogsfastighet, som vid taxeringstillfället ansåges ha ett icke obetydligt värde, icke skulle kunna åsättas något taxeringsvärde alls. Även med det av mig föreslagna avdraget å 25 % torde man riskera att fall inträffa, där taxeringsvärdet å skogen och skogsmarken kommer att bliva oproportionerligt lågt. Ett avdrag å 20 % av bruttopriserna hade med hänsyn härtill varit att föredraga och det hade måhända räckt för reduktion av värdet till en nivå, som kan anses sannolik för framtiden. Med hänsyn till angelägenheten av att höjningen i taxeringsnivån vid nya metodens genomförande icke på något håll skall bli så stor, att den för vederbörande ter sig orimlig, har jag emellertid det oaktat ansett mig böra förorda det högre avdraget. Därmed torde alla i remissyttrandena framkomna anmärkningar om att de sakkunnigas förslag skulle föra till för höga värden vara tillgodosedda. I ett par fall (V:a Vram och Knäred) visa ju siffrorna i bihang III mindre stegring enligt de nu förordade grunderna än metodändringen och den företagna bonitetsjusteringen i och för sig medföra.

Skogsbrukets kostnader.

Skogsbrukets kostnader äro dels sådana som direkt hänföra sig till avverkningar och virkestransporter, dels sådana som hänföra sig till skogens förvaltning och skötsel och som äro i huvudsak oberoende av avverkningarna eller endast indirekt hänföra sig till dessa (allmänna kostnader). Vid fastighetstaxering erhålles avdrag för kostnader inom den första gruppen i samband med beräkning av rotvärdet. Vid denna beräkning, som företages med utgångspunkt från bruttopriserna för avverkat virke vid transportled, avdragas nämligen kostnader för avverkning och transport till dylik led. För kostnader av det senare slaget medgives ett särskilt avdrag från den beräknade årliga värdeavkastningen med viss procent av denna. Detta avdrag utgjorde vid de allmänna fastighetstaxeringarna åren 1922 och 1928 25 %, åren 1933 och 1938 33 1/3 % samt år 1945 30 %. Beträffande skyddsskog och därmed jämförlig skog kan avdraget höjas intill 50 % av årsavkastningen.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 39.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

I den nuvarande skogsvärderingsinstruktionen stadgas, såvitt angår kostnader av den första gruppen, att vid beräkning av virkets rotvärde från bruttopriserna skola avdragas alla direkta avverknings- och transportkostnader, såsom kostnader för huggning, körning, flottning eller annan transport till den plats, för vilken bruttopriserna gälla, direkt arbetsledning, avmätning och intumning, tillfälliga kojbyggnader, vintervägar och lastplatser, skogsaccis och skogsvårdsavgifter samt olycksfalls- och försäkringsavgifter i den mån de äro direkt hänförliga till drivningsarbetet. Såsom inbegripna i avdraget för allmänna kostnader angivas i instruktionen kostnader för skogens vård, förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning, skatter m. m.

Som grund för bestämmande av avdraget för allmänna kostnader vid 1945 års fastighetstaxering till 30 % av avkastningen låg en utredning angående domänstyrelsens kostnader av detta slag, utvisande att dessa i genomsnitt för hela landet under åren 1936—1942 uppgått till omkring 32 % av nettovärdet å försålt virke, därvid kostnaderna utgjort för Norrbottens län ca 40 % och för övriga Sverige ca 30 % av nämnda värde. Det framhölls under förberedelserna till nämnda taxering bl. a., att, ehuru utredningen närmast talade för bibehållande av det förutvarande tredjedelsavdraget, en viss sänkning av avdraget knappast kunde undgås, enär kostnaderna för de enskilda skogarna, särskilt för bondeskogarna, obestridligen genomgående vore lägre än för kronoskogarna.

De sakkunniga. De sakkunniga föreslå beträffande speciella awerkningsoch transportkostnader bibehållande av hittillsvarande bestämmelser och beträffande allmänna kostnader en återgång till förhållandena närmast före 1945 års taxering, därvid dock det då gällande avdraget å 33 % av praktiska skäl avrundats till 33 %. I fråga om avdragsreglernas utformning föreslås vissa detaljändringar.

Beträffande det allmänna avdragets storlek framhålla de sakkunniga under hänvisning till en promemoria om hithörande spörsmål av en av dem, Malmgård, (se bet. s. 235—250), att skogsbrukets byggnadsfråga i samband med den sociala utvecklingen framträdde som en allt mer dominerande faktor och att de största svårigheterna vid bestämmande av de allmänna kostnaderna mötte vid behandlingen av byggnadskostnaden. Enligt gällande metod inginge i de speciella avdragen kostnader för tillfälliga koj byggnader, medan i det allmänna kostnadsavdraget inkluderades endast kostnad för byggnadsunderhåll. Beträffande övriga byggnadskostnader, som ej omnämndes, torde man ha förmenat, att hela frågan om varaktiga byggnader å skogen vore ett spörsmål som borde lösas såsom närmast hänförligt till jordbruksvärdets storlek, eftersom värdet även av skogsbrukets varaktiga byggnader inginge i jordbruksvärdet, eller till byggnadsvärdet såvitt byggnaden vore att hänföra till annan fastighet än jordbruksfastighet. I och för sig vore det emellertid uppenbart att en skog med tillfredsställande behövliga byggnader hade större värde än en skog utan sådana byggnader. Olika

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 99

taxeringsresultat borde alltså under i övrigt lika förhållanden framkomma för skogar med eller utan byggnader men med behov av sådana.

De sakkunniga framhålla vidare, att en utgångspunkt för belysning av frågan om den ekonomiska betydelsen av skogsbrukets byggnadsfråga syntes kunna vinnas genom att betrakta byggnadernas ekonomi och vad därmed sammanhängde som en särskild rörelse, till vilken skogsbruket hade att betala hyra i den mån ej sådan erhölles från anställd personal eller andra som nyttjade byggnaderna. De anföra i sammanhang härmed.

Om en befintlig nybyggnad för skogsbrukets räkning, exempelvis en bostadsbyggnad, lämnar full hyra för förräntning och amortering av det nedlagda kapitalet samt för underhåll av byggnaden, är problemet enkelt. Den som bebor byggnaden, antingen någon som tillhör skogsbrukets förvaltningspersonal eller någon med avverkningar eller dyl. sysselsatt arbetare, uppbär från skogsbruket lön, vilken användes bl. a. till att betala hyran. För lönen erhåller skogsbruket avdrag såsom en i avdraget för allmänna kostnader ingående post, om det gäller byggnad för förvaltningspersonal, eller speciellt avdrag såsom en del av den faktiska awerkningskostnaden, i fall det gäller en med avverkning o. d. sysselsatt skogsarbetare. I byggnadsföretagets hand är vid byggnadens uppförande byggnadsvärdet lika med hela investeringskostnaden.

Om däremot beräknad hyra blott delvis förslår till förräntning och amortering av det nedlagda kapitalet, är byggnadens verkliga avkastningsvärde vid byggnadstillfället endast det belopp, som utgör nuvärdet av de framtida nettohyrorna. Resten utgör en investering, som byggnadsföretaget bör omedelbart avskriva. Härvid bortses tills vidare från det förhållandet att byggnaderna kanske skulle kunna förmånligare uthyras till någon, som ej har med skogen att göra, eller användas på annat sätt vid vilket större direkt avkastning kunde erhållas. Beträffande egentliga förvaltningsbyggnader är den tankegången möjlig att skogsbruket betalar full hyra till byggnadsföretaget. Med detta antagande bör någon omedelbar avskrivning hos byggnadsföretaget ej ske och avskrivning för värdeminskning bör kompenseras genom motsvarande fondbildning.

Skogsbruket förutsättes emellertid behöva motsvarande byggnad i all framtid. Ny byggnad måste i sinom tid uppföras i den gamlas ställe när denna är förbrukad, även denna byggnad måste en gång ersättas, o. s. v. Inflytande nettohyra antages i all framtid komma att förslå till förräntning, amortering och underhåll av lika stor del av de följande byggnadernas värde som av den första byggnadens värde, men förpliktelsen att successivt uppföra nybyggnader i övrigt bör redovisas såsom en passiv post hos byggnadsföretaget.

I särskilt ogynnsamma fall är det möjligt att en nödvändig nybyggnad kan väntas redan från början betyda ej blott en omedelbar avskrivning av hela kostnaden för denna hos byggnadsföretaget utan därtill en direkt årlig förlust, enär påräknelig intäkt ej ens kommer att täcka den årliga underhållskostnaden. I dylikt fall tillkommer ej något som helst avkastningsvärde byggnaden, utan denna har närmast ett negativt värde, och en däremot svarande passi vpost hör från början upptagas hos byggnadsföretaget.

Nu kan byggnadsföretaget uppenbarligen icke bestå med mindre det erhåller full ersättning för sina förluster från skogsbruket. Detta bör svara såväl för engångsavskrivningen å den uppförda nybyggnaden som för de passivposter byggnadsföretaget må ha anledning upptaga i sin balansräk­

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ning utan att kunna täcka dessa med motsvarande fondering av inkomster. Med summan av dessa belopp minskas enligt de givna förutsättningarna den växande skogens avkastningsvärde, och skogsbrukets årliga kostnader för ändamålet äro de belopp som lcapitaliserade ge nämnda summa. Om man i detta sammanhang kallar det belopp, som erhålles såsom ersättning för rena förvaltningsbyggnader, för hyra eller ej är likgiltigt. Beloppet för ändamålet är i varje fall en utgift för skogsbruket.

Emellertid — framhålla de sakkunniga härefter — ändrades frågeställningen väsentligt, när frågan skulle bedömas ur taxeringssynpunkt. I verkligheten förelåge ej två skilda företag utan ett enda sådant, och det anförda finge full motsvarighet vid taxeringen endast i det ena ytterlighetsfallet, att erforderliga byggnader å skogen helt saknades men skulle omedelbart uppföras. Om det antoges att kostnaden för en nybyggnad intill det ögonblick då den kunde tagas i bruk utgjorde 100 000 kr. samt att framtida hyror från anställda m. fl. försloge att förränta 40 000 kr. och täcka successiva avskrivningar för ersättningsbyggnader i all framtid till samma belopp, måste för skogen räknas med ett minus å 60 000 kr. jämte nuvärdet å motsvarande framtida successiva ersättningsbyggnader i den mån de ej komme att bära sig, kanske 13 000 kr. Omedelbart efter byggnadens uppförande bleve läget, att den nya byggnadens taxeringsvärde torde, om allmänna saluvärdet ej vore högre än dess avkastningsvärde, vara 40 000 kr. Jordbruksvärdet — respektive byggnadsvärdet — ökades alltså med 60 000 kr. mindre än byggnadskostnaden, och det vore tydligt att motsvarande avdrag icke skulle göras även å den växande skogens värde. Den belastning för byggnadskostnader som efter nybyggnaden komme att ligga å skogen vore därför endast nuvärdet av blivande ersättningsbyggnader 13 000 kr. Detta fall betecknade den andra ytterligheten, d. v. s. då beräknelig byggnadskostnad belastade skogen så litet som möjligt. I mån som tiden för ersättningsbyggnadens uppförande nalkades, ökades nuvärdet av kostnaden för denna och därpå följande ersättningsbyggnader successivt, tills återigen det först angivna ytterlighetsfallet att ersättningsbyggnad behövde omedelbart uppföras vore för handen. Skogens avkastningsvärde minskades successivt i motsvarande mån, vilket rätteligen borde komma till uttryck i dess taxeringsvärde. Samtidigt minskades så småningom det i jordbruks- eller byggnadsvärdet ingående belopp som representerade byggnadens värde, i mån som denna förbrukades, för att till sist försvinna. Vad som skedde med byggnaden så länge denna stode kvar anginge emellertid ej själva skogen, såvitt byggnaden gåve nettoavkastning. Så länge någon del av de 100 000 kr., som nedlagts i byggnaden, funnes kvar, berördes skogens värde endast av blivande kostnad för nödig ersättningsbyggnad, vilken icke komme att förränta sig själv. .Om det åter redan från början måste räknas med årlig förlust å byggnaden och denna alltså hade ett negativt värde, komme detta att ständigt belasta skogen, och man hade att även vid taxeringen av denna räkna med en årlig omkostnad, vars kapitaliserade belopp gåve det negativa värdet. Det sagda innebure, att genom nybyggnad å skogen det sammanlagda värdet å skogen

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 101

och byggnaden ökades med nybyggnadens värde, vilket framkomme genom att ett minusbelopp å skogens värde, i exemplet 60 000 kr., bortfölle och ett avkastningsvärde å byggnaden, i exemplet 40 000 kr., tillkomme. Såsom minusbelopp kvarstode alltjämt det belopp, 13 000 kr., som hänförde sig till oräntabel framtida nybyggnad, vilket småningom ökades, liksom avkastningsvärdet å byggnaden minskades tills förhållandet vore detsamma som vid utgångsläget.

I det föregående hade — fortsätta de sakkunniga — ej särskilt beaktats att skogsbrukets byggnader, eftersom deras värde inginge i jordbruks- eller byggnadsvärdet, uppskattats som en del av ett allmänt saluvärde, vilket till äventyrs kunde vara ett annat än avkastningsvärdet vid förhandenvarande användning. På frågan om det rätta värdet å skogen kunde dock förhållandet enligt gällande principer icke få inverka. Kostnader för byggnadsunderhåll inbegrepes redan nu i de allmänna kostnaderna, ehuru de otvivelaktigt påverkade även allmänna saluvärdet å byggnaderna. Möjligen kunde göras gällande att i allmänna kostnadsavdraget inbegrepes endast sådana kostnader som ej eljest beaktades — då ginge bestämmelserna ihop — men i de siffror, som tagits till utgångspunkt vid avdragets bestämmande, torde alla kostnader för byggnadsunderhåll ha medräknats, varför visst dubbelavdrag skedde.

Sedan de sakkunniga framhållit, att det omedelbara resultatet av det anförda bleve, att avdrag vid beräkning av skogens värde borde variera med hänsyn till byggnadernas ålder och beskaffenhet m. m., men att en lösning som direkt anslöte sig till detta faktiska förhållande tills vidare finge av praktiska skäl avvisas för mera normala fall, anföra de.

I den omnämnda särskilda promemorian meddelas vissa uppgifter rörande domänverkets byggnads- och underhållskostnader samt möjligheterna att förränta dessa. Det gäller här en avsevärd belastning, vars verkliga storlek det dock är svårt att bedöma. En belastning av liknande slag är för handen beträffande många större enskilda skogsägare så ock kommuner, allmänningar och liknande samfälligheter. För flertalet smärre skogsägare har spörsmålet däremot ej självständig betydelse utan är att betrakta som en del av jordbruksfastigheternas byggnadsfråga. Annan slutsats kan för dagen knappast dragas av nu föreliggande utredning än att avdraget för allmänna kostnader bör av anförda skäl därav påverkas. En bestämd siffra i sådant avseende kan icke angivas och kan för övrigt knappast anses erforderlig med hänsyn till den starka schablonisering, som i övrigt utmärker avdraget för allmänna kostnader, och omöjligheten att bedöma storleken av dess olika beståndsdelar. Härvid bör märkas att viss del av kostnaden för byggnader avser byggnadsunderhåll, vilken kostnad nu uttryckligen inbegripes i nämnda avdrag, och att sådan omformulering av bestämmelserna härom bör göras att detta avdrag ingår i ett avdrag för förvaltnings- och personalbyggnader. Enklast synes denna ändring kunna genomföras så, att byggnadsunderhåll ej särskilt omnämnes, utan att detta anses inbegripet i övriga uppräknade poster. En tillfredsställande lösning av den föreliggande frågan med anspråk på slutgiltighet kan för övrigt icke erhållas utan att det blir tydligt klarlagt med vilka belopp skogsbrukets byggnader böra ingå i jordbruksfastighets jordbruksvärde. Denna i och för sig svåra fråga åter

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

måste betraktas som en del av det större problemet om den rätta värderingen av jordbrukets egna byggnader, ett ämne som knappast kan anses på ett för nutida förhållanden godtagbart sätt reglerat i gällande författning.

De sakkunniga anse dock, att inom det föreliggande förslagets ram sådana undantagsfall kunde särskilt beaktas, där behov av speciella byggnader för skogsbruket, vilka icke beräknades förränta sig själva, i en omfattning avsevärt överstigande den normala vore att förvänta inom en snar i ramtid och att härav kunde antagas följa att det normala avdraget för allmänna kostnader bleve uppenbarligen otillräckligt. I dylika fall syntes höjning av allmänna avdraget kunna ske på sätt förutsattes för skyddsskogar in. fl.

Beträffande frågan om eventuell differentiering av avdraget med hänsyn till skogens beskaffenhet framhålla de sakkunniga, att skälet till att lagstiftningen för närvarande medgåve samma procentuella avdrag oavsett om skogen vore stor eller liten och oavsett i vems hand skogen befunne sig vore att någon skillnad i den faktiska värdenivån för olika kategorier skogar knappast kunde påvisas, samt anföra vidare.

Det synes ej föreligga skäl att nu frångå denna ståndpunkt. Men det är icke omöjligt att den uppdelning på olika kategorier, som skulle följa av den nämnda indelningsgrunden, kan nära sammanfalla med en tänkbar indelning efter sakligt sett olika typer av skogsbruk, exempelvis skogsbruk som kräver särskild förvaltningspersonal och skogsbruk som ej kräver sådan personal, skogsbruk som kräver särskilda byggnader och skogsbruk som ej kräver sådana, skogsbruk med karaktär av stöd åt jordbruket och inriktat i större eller mindre utsträckning på husbehovsförbrukning till skillnad från kommersiellt betonat skogsbruk o. s. v. Av dylika omständigheter kan tvivelsutan betingas olikhet i allmänna kostnader. En kategoriindelning efter dylika grunder skulle kunna tänkas rätt nära sammanfalla med en indelning efter skogarnas storlek, och det skulle med all sannolikhet konstateras att de allmänna kostnaderna äro ej obetydligt lägre för de smärre skogarna och framför allt dem som äro förenade med jordbruk. Men å andra sidan bör ihågkommas att, trots skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, en rationalisering av skogsbruket bl. a. med hänsyn till behovet av husbehovsvirke och återkommande penningbehov i regel icke kan bli lika utpräglad för de små skogsägarna som beträffande de större skogskomplexen, att tillfälliga krediter mestadels bli dyrare för de förra o. s. v. Sistnämnda förhållanden hänföra sig visserligen i och för sig icke till avdragen för allmänna kostnader, men det kan knappast anses oegentligt att avstå från en i och för sig motiverad sänkning av de allmänna avdragen för att kompensera en i övriga avseenden jämförelsevis kanske väl hög taxeringsnivå för en del bondeskogar. I varje fall befinner sig frågan om differentiering av avdrag för allmänna kostnader med hänsyn till fastigheternas storlek och liknande förhållanden icke i sådant läge att den nu kan lösas. En utredning, som kunde läggas till grund för en sådan differentiering, skulle vara desto svårare att åstadkomma som den måste sträcka sig långt utanför det egentliga skogsbrukets synvinkel.

De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att avdraget för allmänna kostnader bl. a. avsåge kostnader för skogskultur, därvid främst vore fråga om föryngringsåtgärder efter slutavverkning å ett område och att avdraget

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 103

härutinnan i utpräglad grad vore ett sådant som hänförde sig till visst utvecklingsstadium. Emellertid föresloge de sakkunniga reduktion av skogsmarksvärdet, där marken i onormal omfattning behövde bli föremål för kulturåtgärder. Detta innebure i verkligheten ett extra avdrag för kulturkostnad i den mån den överstege viss storlek.

I fråga om allmänna kostnader i övrigt hade — anföra de sakkunniga vidare —• intet förekommit som borde föranleda ändring i beräkningen av avdraget för dem. De motsedda höga byggnadskostnaderna gåve emellertid anledning till viss skälig höjning av det vid 1945 års taxering gällande avdraget och de sakkunniga föresloge därför att avdraget återfördes till sin storlek dessförinnan. Formellt syntes avdraget enklast kunna få karaktär av avdrag från skogskbmpriset, då tankegången borde vara att förväntningsvärdet av de framtida avkastningarna reducerades med diskonterade värdet av omkostnaderna. Avdraget beaktades i hjälptabellerna, varför nämnderna icke berördes av den tekniska anordningen.

Om det särskilda förhöjda avdraget påpeka de sakkunniga, att ändring av föreskrifterna härom erfordrades på den grund att skyddsskogsbegreppet avförts från skogsvårdslagstiftningen, samt anföra vidare härom.

Anledning till förhöjt avdrag på grund av föryngringssvårigheter kan alltjämt föreligga, men en annan formulering av bestämmelserna än den hittillsvarande erfordras. I detta sammanhang bör emellertid beaktas att den omständigheten att ett särskilt ogynnsamt avsättningsläge är för handen likaledes och i kanske än högre grad än föryngringssvårigheten kan utgöra skäl till förhöjt avdrag för allmänna kostnader. Sådant avdrag sättes ju enligt förslaget i förhållande till nettoavkastningen. De allmänna kostnaderna minskas icke, i mån som avsättningslägena bli sämre, proportionellt med denna. Nettoavkastningen påverkas nämligen av avsättningsläget på det sättet att, om avsättningsläget är dåligt, det på grund av stegrade avverkningsoch transportkostnader blir mindre lönande eller direkt oekonomiskt att taga ut klenare virkesdimensioner. De stegrade avverknings-och transportkostnaderna föranleda icke i motsvarande grad en minskning av de allmänna kostnaderna utan tvärtom i regel en relativ höjning av dessa. Avsättningslägenas betydelse framträder särskilt i fjälltrakterna, där vanligen även föryngringssvårigheter äro för handen, men kan antagas i regel vara den mest betydelsefulla faktorn, varför den vid avfattningen av det ifrågavarande stadgandet bör skjutas i förgrunden. En förutsättning för förhöjt avdrag bör genomgående vara att utpräglade särförhållanden föreligga. Såvitt angår avsättningsläget synes såsom villkor för förhöjt avdrag böra uppställas att ej blott1 de klenaste dimensionerna utan även en väsentlig del av gagnvirket saknar rotvärde. Märkas bör också, att ett villkor för det förhöjda avdraget alltjämt skall vara att skogen måste skötas med anlitande av en onormalt stor del av avkastningens värde.

De sakkunniga framhålla slutligen, att ingen saklig ändring föresloges beträffande gränsdragningen mellan allmänna och speciella kostnader. Stadgandet om avdrag för de senare syntes icke erfordra annan omformulering än den som följde av att skogsaccisen avskaffats, medan bestämmelsen om avdrag för allmänna kostnader torde höra ändras i förtydligande syfte. Gränsdragningen mot avdraget för speciella kostnader syntes kunna ske på det sätt att bestämmelsen om det allmänna kostnadsavdraget lorsåges med

104 Kungl. Maj. ts proposition nr 39.

ett tillägg, vari angåves att det avsåge även sådana kostnader för fasta anläggningar och fast arbetskraft för skogsdriften som ej beaktats genom det speciella avdraget för direkta avverknings- och transportkostnader.

Remissyttrandena. Av de hörda remissinstanserna har ingen något att erinra mot höjningen av avdraget för allmänna kostnader till 33 %. Majoriteten av dem som särskilt berört denna fråga anser tvärtom att avdraget borde ytterligare höjas.

Domänstyrelsen har intet att erinra emot de sakkunnigas förslag om höjning av det schablonmässiga avdraget för allmänna omkostnader från 30 till 33 % och anser det välbetänkt att möjligheter lämnats öppna för erhållande av större avdrag — intill 50 % — för särskilt ogynnsamma avsättningslägen eller på grund av särskilda föryngringssvårigheter samt i vissa fall då trängande behov förelåge att uppföra byggnader utöver normal omfattning.

Statens skogsforskningsinstitut framhåller, att behovet av återväxtåtgärder vore stort på många håll i landet. Särskilt framträdande vore detta behov i Norrland, där samtidigt brist på äldre skog gjorde sig gällande. För de uppväxande ungskogarna beräknades enligt förslaget avdraget för allmänna kostnader procentuellt på ungskogens förväntningsvärde, vilket vore lågt. Jämväl avdraget bleve följaktligen lågt, även om det höjdes så långt i förslaget medgåves, medan kostnaderna för föryngringarnas uppdragande och vård vore betydande. Genom den antagna principen för omkostnadsfördelningen komme taxeringsmetoden, så vitt utan särskilda beräkningar kunde bedömas, i många fall och särskilt vid relativ brist på äldre skog att verka i en för föryngringsarbetet ogynnsam riktning. Dettas ostörda fortgång måste emellertid betraktas som en angelägenhet av största vikt, varför frågan om avdragsbestämmelsernas inverkan i nämnda avseende borde uppmärksammas.

Enligt skogsstyrelsens mening syntes de sakkunniga icke ha tagit tillräcklig hänsyn till att det material, som legat till grund för det föreslagna omkostnadsavdraget, avsåge en tidrymd, då arbeten för återväxt och liknande hade relativt liten omfattning. Ett omfattande restaureringsarbete förestode nu för skogsbruket i större delen av landet, medförande starkt ökade kostnader för återväxtarbeten, dikesunderhåll och vägunderhåll. Strävandena att behålla skogsarbetarstammen och ge den trivsammare levnads- och arbetsförhållanden komme att öka kostnaderna för kojbyggnader, skogsarbetarbostäder och andra utgifter av social karaktär. Skäl syntes därför föreligga att taga frågan om omkostnadsavdragets storlek och tillämpningen av undantagsregler under förnyad omprövning.

Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus lån anser att det allmänna avdraget för länets vidkommande borde fixeras till högre belopp än vad som föreslagits i betänkandet. Sålunda borde avdrag för lövskogsbrukets allmänna kostnader generellt medgivas med minst oO % och för skogarna i övrigt med avsevärt högre belopp än det föreslagna. Styrelsen framhåller i detta sam­

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 105

manhang att den merproduktion som granskogarna många gånger uppvisade jämfört med lövskogarna utan tvivel härrörde från samlade näringsförråd efter tidigare lövskogsgenerationer, men att denna merproduktion icke kunde påräknas under flera generationer utan att man i regel efter ett omdrev gran finge återgå till lövskog. Skogsvårdsstyrelsen fortsätter.

En övergång från barrskog till lövskog medför emellertid stora kostnader. En kultur med ädla lövträdsplantor är nämligen mycket dyrare och svårare att åstadkomma än en barrskogskultur. Härtill bidrager förutom plantmaterialet, kostnader för hägnad mot det vilda. En grankultur kan möjligen utvecklas utan vilthägnad, men en oskyddad lövträdskultur leder däremot ofelbart till ett misslyckat resultat. Lövskogsbruket får alltså vidkännas högre anläggningskostnader än barrskogsbruket. Ungskogarna av ek och bok m. fl. ädla lövträd kräva vidare dyrbara och ofta återkommande röjnings- och förstagallringsingrepp samt lång omloppstid för att man skall få fram det högklassiga virke på vars värde hela denna produktion är baserad.

Även barrskogsbruket i Sydsverige har att vidkännas högre omkostnader än i övriga delar av landet bl. a. på grund av att storm- och rötskador äro mera framträdande i de högproduktiva bestånden. Den omständigheten att skogsbruket i Skåne helt måste anpassas efter barmarkskörning med drygare vägunderhåll medför ett generellt högre omkostnadskonto. Inom Malmöhus län — till skillnad från andra delar av landet — kan vidare den billiga skogsodlingsåtgärden sådd endast undantagsvis ifrågakomma, utan här få skogsägarna vidkännas de höga kostnader, som en plantering medför. Detta fördyrar omkostnaderna avsevärt.

Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län, som förutsätter att de i förslaget angivna möjligheterna till höjning av avdraget för allmänna omkostnader på grund av bl. a. särskilda föryngringssvårigheter komme att tillämpas för Kristianstads län, framhåller, att lövskogarna ur biologisk synpunkt hade en utomordentligt stor betydelse för vårt skogsbruk. Det torde väl få anses uppenbart att det vore samspelet mellan löv- och barrskog, som gåve den höga massa- och värdeavkastningen från våra bästa skogsmarker i sydligaste Sverige. Rotrötans förekomst i de skånska skogarna vore ett mycket stort problem och torde nödvändiggöra en generationsväxling mellan granoch lövskog i betydligt större omfattning än man tidigare torde ha kalkylerat med. För skogsbruket inom styrelsens verksamhetsområde vore kulturkostnaderna en mycket dryg utgiftspost. Då det gällde uppdragande av plantskog genom kultur vore det i de allra flesta fall plantering med omskolade plantor som kunde ifrågakomma på grund av den frodiga markvegetationen, i varje fall på de bästa markerna. Större planttäthet än man räknade med vid plantering i nordligare delar av landet hidroge även starkt till högre kulturkostnader. Styrelsen hade ca 32 har plantskolejord i bruk och under åren 1940—1949 hade till skogsägare inom länet i genomsnitt utlämnats 5,6 miljoner plantor per år. Av denna kvantitet åtginge ca 32 % till statsskogsodlingar, d. v. s. för plantering av gamla kalmarker. Återstoden, 3,8 miljoner plantor per år, hade åtgått till det normala planteringshehovet d. v. s. till nyupptagna föryngringsytor. Härtill komme dels alt planttillgången varit otillräcklig dels att många av de större skogsägarna hade egna plantskolor.

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

Från en skogsförvaltning i nordvästra delen av länet hade inhämtats att man på en skogsmarksareal av 1 700 har räknat med en årlig kulturyta av mer än 20 har. Härvidlag vore att märka att skogen under mycket lång tid varit föremål för rationell skötsel, att samtliga gamla kalmarker sedan flera år försatts i skogbärande skick samt att skogskomplexet i fråga uppvisade överskott av yngre skog. Här kunde man säga att så gott som all föryngring av skogen måste ske genom plantering. Om man helt bortsåge från de gamla kalmarkerna kunde man konstatera att för skogens föryngring plantering måste företagas i en oerhört stor utsträckning så snart man komme utanför gränsen för granens naturliga utbredningsområde. Inom »grangränsen» vore förhållandena helt annorlunda med i stort sett gynnsamma betingelser för självföryngring. Tillräcklig hänsyn till ovannämnda kostnader för skogens föryngring måste givetvis tagas vid åsättande av skogsmarksvärdena om en rättvis taxering skulle kunna uppnås.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län påpekar, att för Halland, liksom för stora delar i övrigt av Sydvästsverige, kulturkostnaderna vore av avsevärt högre relativ storleksordning än för landet i genomsnitt. Skogsmarkerna vore nämligen av den beskaffenheten, att man till övervägande delen finge räkna med att plantera för att få ett nöjaktigt bestånd på marken. Av landets totala skogsmarksareal komme omkring 2,8 % på Hallands, Kristianstads och Malmöhus län. Plantskolearealen hos skogsvårdsstyrelserna vore totalt 171 har, varav på de förenämnda tre länen fölle 71 har eller 41,5 %. Obestridligt torde vara att, ifall omkostnadsavdraget i genomsnitt i landet bestämdes till 33 %, ett högre avdrag vore motiverat för Sydvästsverige.

Skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands och Västerbottens län anse alla det föreslagna avdraget för lågt. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län förmenar, att de motiv, som föranlett de sakkunniga att förorda 33 %, icke vore bärande. Siffran hade härletts från en av domänverket föranstaltad utredning för åren 1936—1942. Skogsbrukets omkostnadskonto torde överstiga medeltalen för nämnda år, vilka måste karakteriseras som stillaståendets år. En höjning av omkostnadsavdraget, förslagsvis till 40 %, syntes därför motiverad. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter, huruvida icke avdraget vore väl litet, icke minst med tanke på den eftersläpning, som för närvarande funnes på skogsvårdens område i form av skogsodlingar, röjningar m. m. Enligt skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län borde övervägas, om ej i vissa särfall en ytterligare höjning skulle vara berättigad. De sakkunniga torde vid beräkningen av de allmänna kostnaderna icke ha räknat med att skogsodlingarna i framtiden finge betydligt större omfattning än hittills. Skogsägarna finge själva bekosta dessa åtgärder och statsbidrag komme endast i enstaka undantagsfall att utgå till de framtida skogsodlingarna.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter, huruvida icke avdraget borde differentieras mera än som föreslagits. Även om intensiteten i skogsbruket och därav följande allmänna omkostnader vore beroende av bonitet och avsättningsläge, vilket skulle kunna motivera samma avdragsprocent för

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 107

skogsbruket i allmänhet, torde det nog vara så, att dessa kostnader stege från söder till norr dels på grund av de bättre betingelserna för skogsbruket i de södra delarna av landet dels på grund av högre arbetskostnader i norr. Frågan borde upptagas till förnyat övervägande.

Skogsvårdsstyrelserna i Västmanlands och Våsternorrlands län finna sig böra godtaga de sakkunnigas förslag.

Av de fyra länsstyrelser, som berört frågan om avdrag för de allmänna kostnaderna, äro tre av den meningen att avdraget borde höjas, medan en anser ytterligare utredning böra företagas. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller under åberopande av i huvudsak liknande synpunkter som skogsvårdsstyrelsen i länet, att det allmänna avdraget generellt borde sättas högre i tillväxtområde VI än i riket i övrigt. Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att avdraget vore för lågt beräknat för skånska förhållanden. Länsstyrelsen i Gotlands län påpekar, att på grund av de särskilda föryngringssvårigheter, som förelåge inom länet, för dess vidkommande en generell höjning intill 50 % borde vara påkallad. Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att ingen utredning verkställts beträffande de allmänna kostnaderna för småskogsbruket resp. storskogsbruket. Med tanke på att det förstnämnda dock företrädde minst 50 % av Sveriges sammanlagda skogskapital, syntes skäl tala för att utredning gjordes om de allmänna omkostnaderna, uppdelade på dessa kategorier. Denna utredning borde sedan läggas till underlag för bedömandet av frågan, huruvida de allmänna omkostnaderna borde vid skogstaxeringen beaktas genom olika utmätta avdrag för storskogsbruket och för småskogsbruket.

Även enligt Sveriges skogsägareförbund vore utredningen om storleken av ifrågavarande avdrag otillfredsställande. Avdraget borde därför bliva föremål för ytterligare utredningar avseende ej blott domänverkets omkostnader utan jämväl andra skogsägares kostnader. De allmänna omkostnaderna vore vida större än man vanligen föreställde sig. I särskilt hög grad gällde detta Norrland, där föryngringsarbetena vore i hög grad eftersatta. Vi befunne oss, speciellt vad beträffade Norrland men i viss grad även i fråga om andra delar av landet, i ett skede av skogligt återuppbyggnadsarbete. Skogskulturer måste utföras i vida större omfattning än som svarade mot de löpande avverkningarna. Här påginge sålunda ett kostnadskrävande arbete till förmån för kommande generationer. Det syntes vara rimligt att vid taxeringen hänsyn toges till dessa kostnader, som i ett mycket stort antal fall ej kunde in rymmas inom det schabloniserade 33-procentavdraget. Enligt förslaget kunde avdraget höjas till 50 % efter individuell prövning inom områden, som särskilt angivits i de lokala taxeringsanvisningarna. Sistnämnda begränsning funne förbundet opåkallad, enär den kunde leda till att befogad avdragshöjning ginge förlorad. Efter prövning borde höjning av avdraget få ske utan att bestämmelse härom meddelats i de lokala anvisningarna.

Norrlands skogsvårdsförbund framför liknande synpunkter och anser det i hög grad motiverat, att avdragsbestämmelserna toges under förnyad omprövning.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Sveriges lantbruksförbund framhåller, att i de delar av landet, där stora kostnader för skogskulturer vore nödvändiga, en större nedsättning av värdena än den föreslagna torde vara erforderlig. Detta gällde såväl Norrland med dess låga skogsmarksvärden som de sydligare delarna av landet, där ädel lövskog förekomme.

Lunds stiftsnämnd utvecklar i huvudsak samma synpunkter som skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län. Avdraget för allmänna omkostnader borde generellt sättas högre för tillväxtområde VI än för övriga tillväxtområden och avdraget för ädel lövskog borde vara större än för barrskog. Genom större avdrag för den ädla lövskogen skulle man kunna undvika, att denna i beskattningshänseende bleve missgynnad i förhållande till barrskogen.

Enligt kammarrätten torde frågan om en höjning av avdraget för allmänna kostnader med hänsyn till de uppseendeväckande höga värden, som framkommit vid provtaxeringarna i de sydligaste delarna av landet, böra närmare övervägas.

Departementschefen. Att vid den värdering av skog och skogsmark, som förekommer vid fastighetstaxeringen, räkna med ett procentuellt lika avdrag för allmänna kostnader beträffande alla fastigheter, oavsett i vilken del av landet fastigheterna ligga, i vems hand de äro och i vilket tillstånd skogen därå befinner sig, innebär naturligtvis en grov schablon. I remissyttrandena ifrågasättes differentiering i olika avseenden, men meningarna äro delade beträffande frågan huru differentieringen skulle genomföras. Sålunda tala exempelvis företrädare för det norrländska skogsbruket för att avdraget för Norrlands del skall höjas över genomsnittet, under det att representanter för det sydsvenska skogsbruket framställa liknande yrkanden beträffande södra Sverige. Såvitt jag kan finna föreligger ingen utredning, på vilken ett förslag till differentiering av avdraget kan byggas, och jag föreslår därför bibehållande av den hittills gällande principen att avdraget för alla fastigheter skall beräknas efter samma procentsats.

Vad särskilt angår det av skogsforskningsinstitutet påtalade förhållandet att det odifferentierade avdraget missgynnar ungskogen vill jag framhålla, att en ökning av avdraget för ungskogen med motsvarande sänkning av avdraget för den äldre skogen är mycket svår att genomföra utan att ytterligare komplicera metoden. En dylik ändring skulle få till effekt att ungskogarnas värde bleve lägre i förhållande till den äldre skogens. Den av mig föreslagna höjningen av räntefoten får emellertid samma effekt och några ytterligare åtgärder i detta avseende torde därför icke vara påkallade.

De sakkunniga ha föreslagit att avdraget för allmänna kostnader bestämmes till 33 %. Jag anser mig böra godtaga förslaget.

De sakkunnigas förslag att utvidga möjligheterna för beskattningsnämnderna att i speciella fall — vid ogynnsamt avsättningsläge m. m. — höja ifrågavarande avdrag upp till 50 % har i remissyttrandena i och för sig icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 109

rönt någon gensaga men det har framhållits — av Sveriges skogsägareförbund — att beskattningsnämnderna borde få friare händer att medgiva förhöjt avdrag än de sakkunniga föreslagit. Jag anser emellertid icke att det finns skäl till erinran mot de sakkunnigas förslag i denna del.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att de yrkanden om höjning av det allmänna avdraget, som framkommit i vissa yttranden, i stor utsträckning synas avse sådana fall då särskilt förhöjt avdrag kan tillämpas redan enligt de sakkunnigas förslag.

Mot de av de sakkunniga föreslagna detaljändringarna i avdragsreglerna har jag intet att invända.

Vad som hänföres till skogsmark.

Med skogsmark förstås enligt gällande bestämmelser all icke odlad mark, som, vare sig den vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion.

De sakkunniga. De sakkunniga föreslå i huvudsak bibehållande av nuvarande bestämmelser. I ett avseende föreslås emellertid en nyhet såtillvida att som skogsmark enligt förslaget icke skall upptagas sådant på grund av särskilt skönhetsvärde märkligt eller ur biologisk eller annan vetenskaplig synpunkt intressant skogbevuxet område som av dylik anledning uppenbarligen nyttjas utan avsikt att där bedriva skogsbruk med förvärvssyfte och kan förväntas även framdeles bliva nyttjat utan sådan avsikt.

De sakkunniga framhålla att den nya skogsvårdslagen infört en bestämning av begreppet skogsmark vilken, i varje fall formellt, skilde sig från den som gällde vid taxeringen, i det enligt skogsvårdslagen med skogsmark förstodes »för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål». Emellertid torde detta förhållande icke utgöra skäl för saklig ändring av kommunalskattelagen, som måste utformas med hänsyn till vad som vore lämpligast ur värderingssynpunkt ej ur skogsvårdssynpunkt. Från det sagda, som föranlett att endast viss formell översyn företagits, hade dock gjorts ett undantag av speciell natur. Det funnes nämligen skogar som, vare sig de vore formellt naturskyddade eller ej, med hänsyn till skönhetsvärden, intresse ur biologisk eller ur andra liknande synpunkter sköttes med direkt syfte att skogsbeståndet skulle bevaras och utan tanke på ekonomisk exploatering genom egentligt skogsbruk. För sådana områden passade icke skogsvärderingens regler. Lämpligast torde vara att helt urskilja dylika marker från skogsmark. Särskilda regler för värdering i dessa undantagsfall syntes kunna undvaras. Viss försiktighet vid värdering av sådana marker, som i vanliga fall komine att redovisas i den del av jordbruksvärdet som icke vore skogsmarksvärde — möjligen finge de i något fall annan fastighets natur och torde då konrma att redovisas som parkvärde — syntes emellertid vara önskvärd; såsom

no Kungl. Maj. ts proposition nr 39.

allmänt saluvärde borde väl i regel gälla det värde de skulle betinga vid fortsatt användning för sitt särskilda ändamål. Det kunde ifrågasättas att begränsa undantagsregeln, som syntes böra införas såväl i kommunalskattelagens anvisningar som i skogsvärderingsinstruklionen, till sådana fall, då området vore naturskyddat. Med en dylik begränsning kunde det synas vara ett intresse för skogsägaren att gå i författning om sådant skydd. Ordet »förväntas» i den av de sakkunniga föreslagna formuleringen torde innefatta krav på att starka sannolikhetsskäl skulle vara för handen. Naturskyddade områden torde i regel falla in under bestämningen. En särbestämmelse beträffande i och för sig värdefulla träd, vilka vore fridlysta eller eljest bevarades utan varje tanke på avverkning, torde böra upptagas bland reglerna om uppskattning av virkesförrådet.

De sakkunniga framhålla slutligen, att det enligt gällande lagstiftning tillämpade systemet att genomgående behandla skogen å en taxeringsenhet som en enhet lämpligen i regel borde bibehållas. Särskilt där skogen å en taxeringsenhet innefattade flera avsättningslägen, något som beträffande större skogar i norra Sverige ej torde vara ovanligt, borde det emellertid vara en fördel att uppskattningen företoges i olika etapper. Frågan hade uppmärksammats av de sakkunniga vid provtaxeringen i Jokkmokk, där man funnit nödigt i vissa fall tillämpa äldre bestämmelser så, att man faktiskt företagit taxeringen som om fråga varit om skilda områden, varefter man uträknat och redovisat medeltalen. Då det syntes riktigare och mera upplysande om delsiffrorna redovisades i längderna, föresloge de sakkunniga införande — i en särskild punkt (B. 13) — av bestämmelser härom.

Remissyttrandena. Frågan om vad som skall hänföras till skogsmark har berörts endast i ett par yttranden.

Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län pekar på de motsättningar i fråga om skogsmarksbegreppets tolkning, som förelåge mellan 1948 års skogsvårdslag och de sakkunnigas förslag, och framhåller att full analogi i fråga om begreppen skogsmark—impediment givetvis måste föreligga.

Länsstyrelsen i Västerbottens län håller för troligt, att bestämmelsen att på grund av särskilt skönhetsvärde märkligt eller ur biologisk eller annan vetenskaplig synpunkt intressant skogbevuxet område icke skulle inräknas i skogsmarken komme att få mycket liten praktisk betydelse, men att den kunde vålla mycken tveksamhet huru i dylikt fall taxeringen skulle verkställas. Hänvisningen i den föreslagna skogsvärderingsinstruktionen till punkt 4 i anvisn. till 9 § kommunalskattelagen syntes innebära att man skulle bedöma värdet av ett dylikt område med hänsyn till det värde »förmånen» hade för den taxeringsenhet, varom fråga vore. Man torde nog kunna utgå ifrån att området i ett sådant fall komme att åsättas högre värde än om det taxerades såsom skogsmark. Det vore önskvärt att det tydligare utsädes, huru man tänkt sig taxeringen skola ske i dylika, mestadels svår-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 111

bedömliga fall. Om så icke skedde, borde övervägas om behov av denna bestämmelse verkligen förelåge och om den icke ur förenklingssynpunkt skulle kunna uteslutas ur förslaget eller i vart fall begränsas till att avse fall, som enligt 5 § 1 mom. a) kommunalskattelagen föranledde undantag från skatteplikt. Samma önskemål kunde framföras beträffande hänsynstagandet till enstaka träd, som ur naturskydds- eller liknande synpunkt ej finge avverkas.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund påpekar, att frågan om värdesättningen av mark i kraftledningsgator vid senare års fastighetstaxering mer och mer uppmärksammats och att praxis på området vore växlande. I vissa fall redovisades skogsmark som renhuggits i kraftledningsgator under arealen skogsmark, i andra fall upptoges den som impediment. Det senare hade skett enligt meddelade länsanvisningar i något fall. En förtydligande bestämmelse härom borde bidraga till att renodla arealredovisningen. 1 samma mån som skogsmarksvärdena höjdes finge en sådan redovisningsfråga ökad betydelse. Det vore icke motiverat, att skogsmarken i kraftledningsgator värdesattes som sådan utan endast efter det redovisningsvärde, som kunde bli tillämpligt, närmast för impediment.

Departementschefen. Mot de sakkunnigas definition av begreppet skogsmark har jag intet att erinra. Jag delar sålunda icke skogsvård sstyrelsens i Kronobergs län mening, att analogi mellan begreppen skogsmark •— impediment med nödvändighet behöver föreligga i beskattnings- respektive skogsvårdsreglerna.

Beträffande de sakkunnigas förslag att som skogsmark icke skall upptagas på grund av särskilt skönhetsvärde märkligt eller ur vetenskaplig synpunkt intressant skogbevuxet område ifrågasätter länsstyrelsen i Västerbottens län om denna bestämmelse är behövlig och framhåller vissa svårigheter som den kan tänkas förorsaka. Jag delar länsstyrelsens uppfattning och anser bestämmelsen icke böra medtagas.

I anledning av Sveriges skogsägareföreningars riksförbunds påpekande angående värdesättningen av mark i kraftledningsgator får jag framhålla att markens mer eller mindre tillfälliga användning såsom gata för kraftledning icke torde böra förändra dess taxeringsmässiga karaktär. Mark, som är lämplig för skogsproduktion, synes böra värderas som skogsmark i vanlig ordning även om den vid taxeringstillfället icke kan användas som sådan på grund av en där framgående kraftledning. Huruvida den minskning i markens värde, som kraftledningen föranleder, skall påverka taxeringsvärdet eller ej får sedan bero på om kraftledningen framdragits på grund av en servitutsrätt eller på grund av en nyttjanderätt. Föreligger servitutsrätt till marken, torde denna rätt böra värderas, och värdet avdragas från värdet av den mark, varöver ledningen framgår, för att tilläggas värdet å den härskande fastigheten (jfr B. punkt 12 i den föreslagna skogsvärderingsinstruktionen). Föreligger endast nyttjanderätt, får kraftledningen

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

icke alls inverka på markens värde lika litet som utarrendering av inägorna till en fastighet får inverka på deras värde. Särskilda bestämmelser härom torde icke vara erforderliga.

Skogsmarkens värde.

Beräkningen av avkastningsvärdet å skogsmark har visat sig förenat med svårigheter därför att det icke existerar något från den å marken växande skogen fristående konstant sådant värde. Avkastningsvärdet å ett skogsområde är nuvärdet av alla i framtiden utfallande avkastningar, och däri ingå i första hand alla avkastningar från å området växande träd. De sistnämnda avkastningarna komma att tagas i beräkning genom uppskattning av skogen, och det särskilda markvärdet kan därför icke vara något annat än nuvärdet av återstående avkastningar, d. v. s. avkastningar från träd, som ännu ej finnas å området utan som komma att växa där i en nära eller avlägsen framtid. Tidpunkten, när sådana avkastningar äro att påräkna, är emellertid i hög grad beroende av det aktuella skogstillståndet. Saknas skog helt och hållet, kan ny skog börja växa omedelbart, och denna kommer att snart nog lämna avkastning. År däremot marken bevuxen med fullsluten skog, finnes ingen plats för nya träd. Sådana kunna ej börja växa, förrän den förhandenvarande skogen uttagits, och i detta fall är tiden när avkastningarna av kommande trädgenerationer kunna tillgodoräknas mera avlägsen. Nuvärdet av dessa avkastningar blir i motsvarande mån lägre.

Enligt nuvarande bestämmelser skall marken upptagas till ett värde, som oavsett det aktuella skogstillståndet beräknas med hänsyn till avkastningen vid normal skogstillgång och som motsvarar ungefär 18 % av sammanlagda värdet av mark och skog vid sådan skogstillgång (= 4,5 normala årsavkastningar vid den för de senaste fastighetstaxeringarna tillämpade kapitaliseringsprocenten 4).

Domänstyrelsens år 1941 avlämnade förslag innebar, att hela värdet å ett skogsområde skulle redovisas genom beräkning av nuvärdet av i framtiden inflytande belopp för de därå växande träden och att sålunda intet särskilt markvärde skulle åsättas. Genom att ett minimivärde för skogen skulle fastställas, kom dock i de fall, då marken var kal eller endast i ringa mån skogbevuxen, visst värde att avse marken som sådan. — Enligt 1944 års propositionsförslag skulle särskilt markvärde alltid beräknas.

De sakkunniga. De sakkunniga föreslå, att markvärde skall upptagas till belopp motsvarande nuvärdet av beräkneliga framtida skogsavkastningar, därest å marken vid taxeringstillfället icke finnes någon skog, därvid i det fall att marken är skogbevuxen det sammanlagda avkastningsvärdet av marken och skogen skall minskas med förstnämnda värde och resten upptagas som skogsvärde. Markvärdet skall för varje tillväxtområde och godhetsklass angivas i ett tal, markvärdefaktorn, som uttrycker förhållandet mellan mark­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 113

värdet per har samt det med beräknade allmänna kostnader reducerade skogskbmpriset. Beträffande gamla kalmarksområden skall viss särskild reducering av markvärdet (med högst 50 %) kunna ske. Särskild nedsättning av markvärdet (med högst 1/3) skall också kunna ske såvitt angår övrig mark i den mån denna till mer än 5 % består av kalmark. Vidare skall särskilt avdrag å markvärdet kunna göras för trakter inom ett tillväxtområde som gränsar mot ett nordligare sådant.

De sakkunniga lämna först en närmare redogörelse för 1944 års förslag. De anföra härom.

Enligt 1944 års instruktionsförslag skulle såsom värde å skogsmark, vare sig därå funnes mätbart virkesförråd eller ej, redovisas det värde som med hänsyn till markens produktionsförmåga skulle tillkomma den, om därå ej funnes sådant virkesförråd. Denna begreppsbestämning torde överensstämma med den allmänt vedertagna, med den reservationen att skogsmarksvärdet enligt nämnda förslag omfattar hela perioden från det ögonblick då marken frilagts genom avverkning tills mätbart virkesförråd hunnit komma upp å marken, medan det allmänt vedertagna skogsmarksbegreppet omfattar kalmark utan plantskog. Normalt innesluter denna period dels ett stadium innan den nya växtperioden tager sin början, d. v. s. tills självsådd hunnit ske eller kulturåtgärder hunnit vidtagas — den egentliga kalmarkstiden -— dels ett stadium från det växtperioden sålunda tagit sin början tills träden nått brösthöjd, d. v. s. tills mätbart virkesförråd är för handen. Denna periods längd är beroende på markens beskaffenhet, bl. a. dess godhetsgrad, och har vid uträkning av korrektionsfaktorerna enligt 1944 års förslag antagits vara 5 % av omloppstiden, varmed i detta sammanhang förstås den egentliga växttiden. Ett helt omdrev ansågs alltså omfatta den till visst antal år angivna omloppstiden och 5 % därutöver. Den del av den egentliga växttiden, som åtgår för att träden skola nå brösthöjd, varierar jämväl med hänsyn till omständigheterna. Längden av denna tidsperiod framkom automatiskt såsom ett led i den bearbetning av riksskogstaxeringsmaterialet som låg till grund för beräkning av korrektionsfaktorerna. Den kunde variera mellan ungefär 6 och 15 år. Eftersom man räknade med omloppstider från omkring 80 till cirka 160 år, betydde den till 5 % härav beräknade egentliga kalmarkstiden en tidrymd från 4 till 8 år, och hela den tid, då endast markvärde tillkom marken, kunde uppskattas till 10 å 23 år. Från första till sista året av en sådan period var markvärdet detsamma, och den tidpunkt, från vilken man vid dess bestämmande utgick, låg ungefär i periodens mitt, d. v. s. omkring 1 å 3 år efter det skogen börjat växa. Uppenbarligen var detta värde något för högt för skogsmark utan plantor eller allenast med plantor som ännu ej uppnått 1 å 3 års ålder, men något för lågt om plantorna nått högre ålder. Felet kunde anses ha egentlig betydelse endast i det fall då området till större del bestode av kalmark eller plantskog. Eftersom för en genomsnittsskog skogsvärdet framkom som ett direkt saldo av hela diskonteringsvärdet å ena sidan och markvärdet å den andra, utjämnades felet i fråga om skogsmarken i allmänhet vid beräkning av den växande skogens värde. Däremot räknades enligt 1944 års metod icke med något särskilt värde å de träd som ännu icke nått brösthöjd.

De sakkunniga framhålla härefter, alt de ansett ett naturligare skogsmarksbegrepp kunna vinnas genom alt såsom redovisningsvärde för marken

S liiltamj till iilcsdagens protokoll 1951. 1 samt. ,Vr 39.

114 Kungl. Maj. ts proposition nr 39.

antaga värdet å mark med O-årig skog, d. v. s. vid den tidpunkt då skogen började växa. Detta betydde att diskonteringsvärdet finge avse en tidpunkt som låge ca 1 ä 3 år tidigare än enligt 1944 års förslag, en sänkning alltså av markvärdena med hänsyn till den förlängda diskonteringstiden.

Beträffande den av 1944 års bevillningsutskott berörda frågan om särskild nedsättning av värdet för ljungmarker och liknande områden påpeka de sakkunniga, att denna fråga sammanhängde med att dylika marker ej kunde göras skogbärande utan kulturätgärder, vilka droge en avsevärd kostnad, och anföra vidare.

En i och för sig rimlig tankegång vore att vid taxeringen av dylika områden utgå från det normalt uppskattade skogsmarksvärdet, avseende mark med 0-årig skog, och från detta värde avdraga beräknelig kulturkostnad. I denna kulturkostnad borde dock icke inräknas sådan för vilken kunde påräknas bidrag från det allmänna. Frågan om dylika bidrag regleras i den nya skogsvårdslagen men på sådant sätt att några bestämda slutsatser om bidragens storlek ej kunna dragas. Ej heller är det klart hur snart statsbidrag kan påräknas. I varje fall lärer den på markägaren belöpande kulturkostnaden i regel vara så stor att, om den skulle avdragas från det normalt uppskattade skogsvärdet, man komme under markens värde för andra ändamål, såsom presumtiv bebyggelse o. d„ d. v. s. ändamål vilka, låt vara i uttunnad form, tillika med betes- och jaktmöjligheter m. in. förläna värde även åt impediment. De sakkunniga ha under hand tagit del av erfarenheter rörande prisförhållandena i fråga om ljungmarker i gränstrakten mellan Skåne och Halland och därvid inhämtat att de lägsta värden som kunde tänkas ifrågakomma, vid normala köp knappast understiga halva skogsmarksvärdena. Å andra sidan vore det möjligt att ifrågavarande mark faktiskt kunde ha ett värde betydligt överstigande halva det normala skogsmarksvärdet. Det torde kunna antagas att, i den mån kalmarker av liknande typ finnas i andra delar av riket, ungefär motsvarande förhållanden böra vara för handen beträffande dem. Då det lärer vara uteslutet att för den ifrågavarande värderingen finna någon allmängiltig norm med anspråk på exakthet, föreslås i anslutning till det nu anförda följande. Om skogsmark till större^ eller mindre del utgöres av sammanhängande kalmarksområden, vilka av ålder ligga skoglösa och ej kunna göras skogbärande utan kulturåtgärder, må värdet av dessa områden nedsättas till hälften av det enligt eljest antagna regler uppskattade värdet. Genom sådan nedsättning må dock värdet å ifrågavarande skogsmark ej nedbringas under det värde, som skulle tillkomnm marken vid användning för annat ändamål än skogsbruk. Helt utanför ifrågavarande bedömning skall därvid vara värdet av sådan förman som enligt konmiunalskattelagen ej skall inräknas i skogsmarkens värde. Bestämmelser av i huvudsak detta innehåll voro intagna i det instruktionsutkast som ställts till provtaxeringsnämndernas förfogande. På särskild fråga till provtaxeringsnämnderna i vissa kommuner i södra Sverige ha dessa meddelat att de ansåge dylika bestämmelser kunna godtagas.

Emellertid förelåge — framhålla de sakkunniga slutligen — en kalmarksfråga som icke lösts genom det nu sagda, nämligen den som sammanhängde med att å vissa skogar funnes större eller mindre, genom avverkning i senare tid kallagda områden, vilka stundom ej kunde inom eu snar framtid försättas i skogbärande skick genom självföryngring utan krävde vissa kulturåtgärder. När dessa kostnader överstege en viss gräns kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 115

de ej anses beaktade genom avdraget för allmänna kostnader, varför det vore rimligt att hänsyn toges till dem på annat sätt. Detta syntes lämpligen kunna ske genom särskilt kalmarksavdrag. Det föresloges, att om, sedan kalmark av nyss berört slag avskilts, det kunde antagas att av övrig skogsmark mer än 5 % utgjordes av kalmark, värdet å den överskjutande delen finge reduceras med V3. Även i detta avseende skulle dock gälla den angivna spärren för lägsta värdesättning med hänsyn till det värde som skulle tillkomma marken vid användning för annat ändamål än skogsbruk.

Remissyttrandena. Frågan om markvärdets beräkning har berörts endast i ett fåtal yttranden.

Stiftsnämnden i Uppsala anser att det borde bestämt slås fast, att det värde, som direkt erhölles ur de framtida avkastningarna, vore ett skogsfastighetsvärde, som i sig innehölle markens och den växande skogens sammanlagda värden, och att utskiljandet ur detta summavärde av ett teoretiskt riktigt beräknat markvärde alltid bleve en villkorlig åtgärd, i vart fall när man rörde sig med de schabloniserade förhållandena vid en fastighetstaxering. Detta hade vid den äldre metodens uppläggning faktiskt beaktats i och med att markvärdet endast grovt fixerats såsom motsvarande värdet av ett visst antal årsavkastningar. Under de försök att förenkla metoderna, som anbefallts år 1944, borde de sakkunniga ha försökt att genomdriva övergång till enhetligt skogsfastighetsvärde.

Professor Streijffert anser, att den föreslagna metoden innebure ett stort framsteg, då markvärdena ej längre beräknades som en viss procent av normalskogens värde utan som diskonteringsvärden av väntade avkastningar.

Domänstyrelsen har intet att erinra mot förslaget i denna del.

Skogsstyrelsen anser, att grundtanken i de sakkunnigas förslag, att särskilt avdrag medgåves å taxeringsvärdena för fastigheter med särskilt stora kalmarker vore riktig. Sådant förslaget utformats bleve dock resultatet i vissa fall mindre lyckat. På grund av de låga markvärdena i Norrland bleve de föreslagna avdragen med Va av markvärdet för kalmarker utöver 5 % av skogsarealen där så små, att de närmast saknade praktisk betydelse. Även det 50-procentiga avdraget för sammanhängande, av ålder kala marker, vilket väl i huvudsak avsåge ljung- och fäladsmarker i södra Sverige samt kalmarker utan reproduktionsplikt i Norrland, måste i vissa fall anses för lågt. Med värderingsmetodens uppbyggnad utgjorde markvärdet den besådda markens värde. Avdraget borde därför i princip motsvara kostnaderna för att sätta marken i skogbärande skick. På de svagare kalmarkerna vore det tydligt att halva markvärdet ej försloge till dessa kostnader. Då statsbidrag för skogsodling ej vore någon markägares absoluta rätt, borde hänsyn icke tagas till bidragsmöjligheterna. Vissa skogsvårdsslyrelser hade också påpekat, att taxeringsvärdet på kalmarkerna även efter föreslaget avdrag komme att överstiga gängse saluvärde på sådan mark. Det borde sålunda övervägas att utforma avdragsgrunderna på annat sätt. Om det visade sig praktiskt genomförbart, syntes mest logiskt att låta avdraget uppgå till skogsodlings-

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

kostnaden, dock givetvis ej till högre belopp än att återstående markvärde ej understege det värde, som brukade åsättas impediment. Vad de sakkunniga anfört om att ett sådant beräkningssätt skulle medföra värden, som understege markens värde söm betesmark eller för presumtiv bebyggelse, torde endast i undantagsfall äga giltighet. Därest sådana särskilda värden förefunnes, borde hänsyn tagas till dem i annan ordning.

Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att en större nedsättning i värdena å kalmarker måste vara motiverad. En sådan nedsättning kunde ske i form av särskilda avdrag från totalvärdet av skog och skogsmark, då onormalt stora kalmarker förelåge.

Sveriges skogsägareförbund är likaledes av den uppfattningen, att kalmarksavdraget vore för ringa. En tredjedel av värdet å den del av kalmarksarealen som överstege 5 % av hela arealen vore ett alltför schablonmässigt tillkommet medeltal, eftersom de sakkunnigas förslag vore baserat på en räntefot av 4 %, medan gällande skogsvårdslag beträffande återväxtåtgärder utginge från en räntefot av 2'/2 %. Värdet å den normala kalmarksarealen torde med dessa premisser vara minimalt, och värdet å den överskjutande kalmarksarealen borde därför sättas lika med noll.

Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads lön erinrar om att i detta län funnes betydande arealer sandmarker av mycket mager beskaffenhet. Skogen på dessa marker torde i många fall ha sin största betydelse som skydd mot jordflykt och vore här av mycket stor betydelse för jordbruket. Dessa skogar utgjordes till huvudsaklig del av tall som vore oerhört utsatt för skadegörelse genom rotröta. I sådana trakter bleve det ekonomiska utbytet av skogen ganska ringa. Å övervägande delen av dessa sandmarker förekomme vildkaniner i en utsträckning som gjorde det omöjligt att få upp kulturer utan dyrbara kaninstängsel. Till följd av det genom rötskador problematiska framtidsvärdet av en föryngring på dessa marker, i förening med de höga anläggningskostnaderna, torde markvärdet få anses ur rent skoglig synpunkt obefintligt.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter huruvida icke en spärregel uppåt borde införas för det fall, att framräknat skogsmarksvärde överstege saluvärdet, av innehåll att markvärdet ej finge sättas högre än detta.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag innebär, i fråga om skogsmarkens taxering, att markvärdet skall beräknas med hänsyn till den avkastning från marken, som erhålles om därå förekommer endast barrskog, dock att i tillväxtområde VI hänsyn vid värderingen i vissa fall skall tagas även till förekomsten av ädel lövskog. Förfaringssättet vid markvärdets beräkning avser jag att närmare behandla i avsnittet om korrektionsfaktorerna (s. 135 o. f.).

För att förebygga risken för att markvärdet i något fall skall bliva för högt upptaget — 1944 års bevillningsutskott ifrågasatte bl. a. åtgärder häremot — ha de sakkunniga föreslagit vissa möjligheter till jämkning av markvärdet då kalmark förekommer i onormal omfattning och då mark i visst

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 117

tillväxtområde gränsar mot nordligare sådant. Häremot har i ett par yttranden invänts, att jämkningsmöjligheterna för fastigheter med onormalt stora kalmarksområden hörde ha gjorts ännu vidsträcktare. Vid det förhållandet att i de fall, då ytterligare jämkning skulle kunna anses berättigad, särskild nedsättning ■— i såväl mark- som skogsvärdet — i allmänhet torde kunna erhållas också jämlikt reglerna om avdrag för allmänna kostnader, är jag icke övertygad om att de sakkunniga här tilltagit jämkningsmöjligheterna för snävt.

Det föreligger emellertid ytterligare ett fall då särskild nedsättning av markvärdet enligt min mening bör få ske, nämligen då mark av särskilt god beskaffenhet i tillväxtområde VI är bevuxen med ädel lövskog i större utsträckning än vad som är genomsnittligt för sådan mark inom tillväxtområdet. Detta fall, som nära sammanhänger med vissa särskilda förhållanden i avseende å korrektionsfaktörernas beräkning, skall jag närmare behandla i avsnittet angående nämnda faktorer.

I övrigt anser jag mig — på av de sakkunniga anförda skäl och då de av 1944 års bevillningsutskott framställda anmärkningarna i förevarande avseende genom förut nämnda jämkningsmöjligheter och andra vidtagna ändringar i 1944 års förslag i stort sett torde vara tillgodosedda — böra biträda de sakkunnigas förslag härutinnan.

Bonitet, omloppstid, tillväxtområden.

Enligt gällande bestämmelser skall skogsmarks avkastningsförmåga (bonitet) beräknas efter den årliga virkesavkastning, uppskattad i kbm per har, som marken »vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk» förmår giva vid normal skogstillgång. Bonitetsbestämningar ha brukat ske så att med ledning av förhållandet mellan trädens ålder och höjd fastställts vad marken ansetts kunna producera vid bästa tänkbara utnyttjande, s. k. ideal bonitet eller jonsonbonitet, varefter denna reducerats till tal, som mera ansetts motsvara förhållandena i det praktiska skogsbruket, den s. k. normala eller fastighetstaxeringsboniteten. Såsom allmängiltig norm för dylik reduktion i de fall, då tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar föreligga, uppställdes vid överläggningar mellan skogssaklcunniga (»Stockholmsmötet») under förberedelserna till 1938 års allmänna fastighetstaxering formeln: normal bonitet (Bn) = 0,78 X ideal bonitet (Bi) — 0,28. Vid Stockholmsmötet för 1945 års fastighetstaxering ansågs denna formel böra utbytas mot tre olika, nämligen Bn = 0,70 X Di — 0,20, gällande Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands samt delar av Västcrnorrlands och Kopparbergs län, respektive Bn = 0,so X Bi — 0,20, gällande ett mellanområde söder därom ned till och med Gävleborgs, Kopparbergs och norra delen av Värmlands län samt Bn = 0,85 X Di, avseende sydligare delar av landet.

Den nya metoden skiljer sig i förevarande hänseende från den förutvarande genom alt boniteringen sker på två sätt. Hänsyn till av klimatet för­

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

anledda olikheter i markens produktionsförmåga tages enligt den nya metoden huvudsakligen genom landets indelning i tillväxtområden. Hänsyn till andra olikheter i markens produktionsförmåga tages — för varje sådant tillväxtområde för sig — genom markens indelning i godhetsklasser.

De sakkunniga. De sakkunniga föreslå, att landet skall indelas i sex tillväxtområden samt att marken inom varje sådant tillväxtområde skall kunna åsättas fyra eller, om förhållandena därtill föranleda, flera godhetsklasser.

De sakkunniga framhålla, att markens godhetsgrad med den nya taxeringsmetoden finge mindre betydelse för taxeringsutfallet än boniteten, särskilt före 1944 års författningsändring, i praktiken haft enligt gällande lagstiftning, därför att skogens faktiska tillstånd utgjorde den mest betydelsefulla värderingsfaktorn och att under den förutvarande metodens tillämpningstid väsentligt mindre hänsyn tagits till virkesförrådet än som bort ske. På grund av den nya metodens uppläggning finge markens godhetsgrad betydelse väsentligen för ungskog — vilkens återstående växttid berodde främst på boniteten — och, i högre grad, för bestämmande av värdet å skogsmark. — Att man i 1944 års förslag ansett sig kunna räkna med endast tre godhetsklasser hade sammanhängt med rikets uppdelning i tillväxtområden. Det hade ansetts kunna antagas, att vad som vore god bonitet i ett nordligt område vore medelgod i nästa och kanske mindre god i det tredje området. Hade nu korrektionsfaktorerna för den goda boniteten i ett tillväxtområde varit desamma som för den medelgoda i nästa tillväxtområde, skulle detta inneburit en viss kontinuitet i förhållandet mellan de olika tillväxtområdena. Emellertid hade i vissa avseenden en sådan överensstämmelse icke varit för handen. Detta förhållande hade varit en av anledningarna till de rätt stora skiljaktigheter i gränstrakterna mellan olika tillväxtområden som påtalats av bevillningsutskottet vid 1944 års riksdag.

Det hade — anföra de sakkunniga vidare — dragits i tvivelsmål huruvida de siffror som erhölles vid bonitering enligt förut tillämpade metoder skulle, även om man tillämpade olika justeringsformler för fastställande av fastighetstaxeringsboniteten, giva ett likformigt resultat i olika delar av riket. Vid den bearbetning av riksskogstaxeringsmaterialet, som skett för de sakkunnigas räkning, hade det visat sig, att trädens radietillväxt vid samma jonsonbonitet och samma ålder icke företett större genomsnittliga avvikelser i de olika delarna av norra Sverige, medan radietillväxten ökades i de sydliga delarna av landet. Samtidigt visade emellertid utredningen att trädtätheten vid samma bonitet i rikets olika delar varierade ganska avsevärt och i regel vore större ju längre söderut man komme, vilket förhållande gjorde sig gällande även inom Norrland. Att för utjämning av denna olikhet utveckla systemet med justeringsformler syntes enligt den nya metoden mindre lämpligt. Närmare till hands låge att öka antalet tillväxtområden, för vilka tillväxten kunde statistiskt påvisas enligt riksskogstaxeringen, men en lagbunden olikformighet kunde ej påvisas i förhållandet mellan smärre

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 119

områden. Det anförda syntes utgöra ett vägande skäl att visserligen behålla indelningen i tillväxtområden men att ej göra dem små. Anledning hade ej ansetts föreligga att beträffande tillväxtområdenas omfattning frångå 1944 års förslag i annat avseende än att av norra Sverige hela inre delen skulle utgöra ett tillväxtområde, kustlandet ett annat, en ändring som gjorda undersökningar visat påkallad. Därvid hade hela Norrland utom Gästrikland ävensom av Dalarna Särna och Idre socknar funnits böra hänföras till de två nordligaste tillväxtområdena.

Beträffande godhetsklassernas antal framhålla de sakkunniga att det syntes lämpligt att beträffande varje kommun inom ett tillväxtområde skapa möjlighet att i regel välja mellan minst tre godhetsklasser. Denna möjlighet komme, åtminstone såvitt anginge norra Sverige, icke att föreligga, om i ett helt tillväxtområde godhetsklasserna vore endast 3. Tillväxtområdena vore så vidsträckta, att skiljaktigheterna mellan deras olika delar bleve mycket större än skiljaktigheterna inom en kommun. Blott två av ett tillväxtområdes tre godhetsklasser torde under denna förutsättning bli tillämpliga i flertalet av områdets kommuner. Ville man medge en ytterligare differentiering, syntes det vara lämpligt att bestämma en uppdelning på åtminstone fyra godhetsklasser för varje tillväxtområde med möjlighet att gå längre. Med en dylik uppdelning torde normalt minst tre godhetsklasser ifrågakomma för varje taxeringsdistrikt. För södra Sverige torde en längre gående differentiering än i nox-ra Sverige vara nödvändig till förekommande av alltför stora variationer i markvärdena.

I detta sammanhang anmärka de sakkunniga, att riksskogstaxeringens material vid den av dem verkställda bearbetningen fördelats på jonsonboniteter och att, eftersom bonitetssiffrorna vid tidigare fastighetstaxeringar också grundat sig på bonitetsuppskattningar enligt jonsonmetoden, tidigare fastighetsboniteter framför allt vid övergången till den nya metoden kunde tjäna till ledning. Till de sakkunnigas förslag till tabeller vore fogat jämväl ett förslag till anvisningar för tabellernas tillämpning, som bl. a. innehölle en nyckel angivande förhållandet mellan förslagets godhetsklasser och jonsonboniteterna (se s. 166).

Införandet av ett större antal godhetsklasser — fortsätta de sakkunniga ■— hade motiverats närmast av behovet att starkare differentiera markvärdena. En lika långt gående differentiering av den växande skogen skulle resultera i så små variationer att den komme att framstå såsom meningslös. För två godhetsklasser borde alltså kunna fastställas lika skogsvärdefaktorer men olika markvärdefaktorer.

Den utjämnande verkan av det större antalet godhetsklasser beträffande skogsmarken torde — framhålla de sakkunniga slutligen — komma att göra sig gällande ej minst i gränstrakterna mellan olika tillväxtområden. Denna verkan vore dock knappast tillräcklig och utjämningsproblemet i fråga om dessa gränstrakter framträdde för övrigt även beträffande den växande skogen. De sakkunniga ifrågasatte såvitt anginge skogsvärdena i de nordliga gränstrakterna till invidliggande tillväxtområde, att för varje

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

godhetsklass skulle kunna räknas med längre omloppstid än den där eljest antagna. I nuvarande läge syntes i praktiken kunna så förfaras, att antagande av en längre omloppstid ansåges betyda en viss procentuell sänkning av skogsvärdena, vilkas storlek fastställdes i vederbörande tabeller med skogsvärde- och markvärdefaktorer. Korrektionsfaktörerna vore för varje ifrågakommande godhetsklass uträknade med ledning av riksskogstaxeringsmaterialet såsom genomsnittssiffror för ett helt tillväxtområde. Dessa siffror kunde otvivelaktigt anses mera representativa omkring mitten av området än i dess utkanter. Anordningen medgåve en möjlighet till viss differentiering inom området. Jämväl i fråga om markvärdena syntes ett särskilt förfaringssätt påkallat för att, utöver vad som föranleddes av det större antalet godhetsklasser hos marken, utjämna skiljaktigheter i gränsområdena. Härutinnan föresloges en föreskrift att för sådana trakter inom ett tillväxtområde, som gränsade mot ett nordligare tillväxtområde, procentuellt avdrag skulle kunna göras å det markvärde som framkomme i tabellerna enligt där angivna grunder. I det framlagda tabellförslaget hade förutsatts en sådan nedsättning med 10 %.

Remissyttrandena. Förevarande fråga har berörts i ett tiotal yttranden. Därvid ha framställts erinringar mot borttagande av det tidigare boniteringssystemet, varjämte förslaget beträffande indelningen i tillväxtområden och vissa andra detaljer blivit föremål för kritik.

Länsstyrelsen i Örebro län åberopar ett yttrande av en skogssakkunnig, vilken framhåller, att den hittillsvarande jämförelsevis väl inarbetade bonitetsbestämningen, som enligt förslaget skulle upphöra, varit till nytta i flera avseenden. Den hade sålunda varit en god grund för bedömandet av skogsmarkernas värde sinsemellan, och, även om man skulle bli nödsakad att uppgöra skilda bonitetsskalor för olika landsdelar eller tillväxtområden, syntes det önskvärt, i varje fall för södra delen av landet, att den bibehölles och införlivades med den nya metoden.

Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund är av den uppfattningen att det hittills använda boniteringssystemet varit av stort värde. Förslaget om indelning i godhetsgrader innebure en längre driven schablon än den nuvarande indelningen i bonitetsklasser, vilket i och för sig minskade möjligheterna till avvägning fastigheterna emellan. Särskilt i södra delarna av landet, där markvärdena bleve avsevärt högre enligt den föreslagna metoden än enligt den gällande, kunde en sådan schablon medföra besvärande ojämnheter. Förslagets godhetsgrader finge nog närmast anses som ett nödvändigt ont för att ett visst antal tabeller skulle kunna undvikas. De absoluta bonitetstalen, som hittills varit en tillgång, hade i taxeringsarbetet och vid granskningen av detsamma möjliggjort direkta jämförelser mellan fastigheterna omkring anvisade kommunmedeltal och kända uppgifter från riksskogstaxeringen. För det stora antalet mindre skogsägare — utan skogsuppskattningshandlingar — hade bonitetstalen blivit en del av deras skogliga uppfattning om markernas produktionsförmåga. Bonitetstalen hade nog

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 121

ofta — med rätt eller orätt — kombinerats med talen för relativa skogstillgången, som i regel legat lägre än normalt, d. v. s. under l,o, och på så sätt tjänat till viss vägledning vid bedömning av uttagen från skogen i förhållande till dess mera uthålliga produktion. Otvivelaktigt hade såväl bonitetstalen hittills som alla jämförelser omkring dem varit bristfälliga, men de bleve ju allt bättre klarlagda, efter hand som man genom riksskogstaxeringc-ns resultat vunne bättre kännedom om våra skogsmarkers produktionsförmåga. Av stor praktisk betydelse hade bonitetstalen varit, särskilt för förut berörda skogsägare, vid den skogliga inkomsttaxeringen, då det gällt att finna någon form för bestämning av tillväxten vid yrkanden om avdrag för värdeminskning på grund av företagna, kända avverkningar. Om man i det sammanhanget icke längre skulle få någon motsvarighet till bonitetstalen, måste detta, milt uttryckt, betecknas som en stor nackdel i den nya metoden. Länsstyrelsen i Kristianstads län och skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län framföra erinringar mot att de sakkunniga vid bonitering av skogsmarken i södra Sverige utgått från en genomsnittlig bonitetsskala, vare sig marken utnyttjades för produktion av ädel lövskog eller barrskog. Med de i betänkandet angivna produktionsserierna för olika godhetsgrader hos skogsmarken, olika för ädel lövskog och barrskog, komme värdena för lövskogen, och särskilt då markvärdena, att bliva för höga. Skogsvårdsstyrelsen betonar i detta sammanhang, att för Sydsveriges vidkommande det växelbruk mellan lövskog och granskog, som de sakkunniga förutsatt skola äga rum, icke utan vidare kunde fastslås vara berättigat med hänsyn till markvårdande krav. Tvärtom ville styrelsen med skärpa framhålla, att åtminstone inom Malmöhus län ett permanent lövskogsbruk hade sin givna plats pa mycket stora områden under förutsättning att statsmakterna icke äventyrade det ekonomiska resultatet genom att tillåta importkonkurrens till sådana priser och sådan myckenhet som gjorde det omöjligt för de inhemska lövskogsproducenterna att hävda sig. Trots att styrelsen ansåge det berättigat och ur många synpunkter synnerligen önskvärt att på stora områden inom länet skogsbruket bleve ett rent lövskogsbruk, komme inom andra delar av länet barrskog att växla med lövskog. Det vore emellertid av vikt att framhålla, att den merproduktion, som granskogarna många gånger uppvisade jämfört med lövskogarna, utan tvivel härrörde sig från samlade näringsförråd efter tidigare lövskogsgenerationer. Även skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län och överjägmästaren i södra distriktet framhålla önskvärdheten av att vid fastställande av bonitetcn å mark, bevuxen med ek och bok, hänsyn toges till dessa trädslags produktionsförhållanden. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att sakkunniga personer vore av den meningen, att omloppstiden för den ädla lövskogen borde beräknas till längre tid än 110 år. — De sakkunniga hade icke vid indelningen av riket i tillväxtområden tagit tillräcklig hänsyn till rådande förhållanden inom länet.

122 Kungl. Maj. ts proposition nr 39.

Sveriges skogsägareförbund anser det olämpligt att sammanföra Jämtlands län och lappmarker i ett tillväxtområde. De skogliga förhållandena inom dessa landsdelar vore så väsentligt olikartade, att standardiserade medeltal komme att bli missvisande beträffande bådadera. Detsamma gällde tillväxtområde III. De högproducerande markerna i Gästrikland skilde sig väsentligt från de svaga markerna i norra Dalarna och nordligaste Värmland. Även mot placeringen av Gotland i område IV kunde erinran göras, ehuru det torde vara svårt att finna en helt lämplig placering för berörda landskap. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att indelningen i tillväxtområden vore alltför schabloniserad och att den föreslagna indelningen i fråga om Kopparbergs län icke kunde tillstyrkas. Enligt de sakkunniga skulle Särna och Idre socknar tillhöra område I och övriga delen av länet område Hl, men det vore uppenbart att skillnaden mellan växtbetingelserna i Bergslagen och länets sydligare delar å ena sidan samt i socknarna närmast söder om härj edalsgränsen och i trakterna mot Norge å andra sidan vore så vitt skilda, att ett sammanförande av desamma inom ett tillväxtområde skulle vara orimligt. Socknarna Orsa, Våmhus, Älvdalen och Transtrand hörde utan varje tvekan i skogligt avseende mera samman med Hälsingland och Härjedalen och borde därför föras till område II. Förslaget byggde i väsentlig män även på en geografisk indelning i apteringsområden, vilka områden med sannolikhet icke komme att sammanfalla med tillväxtområdena. Denna indelning i olika områden vilkas gränser komme att skära varandra måste verka förvirrande. Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att länet borde uppdelas i två skilda tillväxtområden. Väsentligt olika förhållanden torde nämligen föreligga i länets kustland och i övriga länsdelar, vilka torde inrymma större delen av länets skogsmark och vilka i allmänhet i skogligt hänseende torde vara fullt likställt med tillväxtområde V.

Departementschefen. Att de sakkunnigas system för markens bonitering — genom dess indelning i tillväxtområden och godhetsklasser — ger ett riktigare resultat än det hittills använda systemet synes vara ostridigt. Däremot har viss kritik i andra avseenden framförts. Sålunda har i vissa yttranden åberopats nackdelarna av att avskaffa den nuvarande bonitetsskalan med absoluta kbmtal för avkastningen per har. Den nya metodens genomförande behöver emellertid icke betyda slopande av de nuvarande bonitetstalen. Som framgår av vad de sakkunniga anfört är avsikten att det skall utarbetas en nyckel, som anger förhållandet mellan förslagets godhetsklasser och de tidigare fastighetstaxeringsboniteterna. I anvisningarna för tillämpning av de sakkunnigas tabell över markvärdefaktorer (se s. 166) finnes en sådan nyckel fastän de nuvarande taxeringsboniteterna däri icke äro direkt angivna utan endast avkastningen för jonsonboniteterna. I länsanvisningarna torde emellertid förhållandet mellan nya metodens godhetsklasser och den gamla metodens taxeringsboniteter komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 123

att direkt angivas. De sakkunniga ha tänkt sig att cn sådan nyckel i första hand skulle erfordras vid övergången till den nya metoden. Visar sig behov av nvckeln föreligga även för tiden därefter är det ju emellertid ingenting som hindrar att den behålles även i länsanvisningarna för senare fastighetstaxeringar. Av betydligt större vikt är den av vissa representanter för det sydsvenska skogsbruket framställda anmärkningen mot att enligt nya metoden samma bonitering användes vare sig marken är bevuxen med barrskog eller lövskog. Denna anmärkning som hör samman med frågan om fastställande av faktorer för beräkning av förväntningsvärde å skogen skall jag emellertid upptaga till behandling i avsnittet om dessa faktorer. I vissa remissyttranden ha vidare framställts erinringar mot de föreslagna tillväxtområdenas omfattning. Gentemot dessa erinringar vill jag framhålla, att enligt den nya metoden sådan den numera föreligger finnas så stora möjligheter att differentiera marken inom samma tillväxtområde genom dess hänförande till olika godhetsklasser m. m., att jag icke tror att några orättvisor behöva uppstå i de angivna fallen. Indelningen i tillväxtområden har skett efter ingående undersökningar av de sakkunniga och någon utredning om att denna indelning är ur teknisk synpunkt felaktig i någon del av landet har icke presterats. Jag anser mig böra biträda de sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande hänseende.

Virkesförrådets uppskattning.

I de skogsvärderingsinstruktioner, som hittills utfärdats, ha icke funnits några direkta bestämmelser om att uppskattning av virkesförrådet skolat ske förrän i den senaste vid 1945 års fastighetstaxering tillämpade. Däri stadgas, att bedömandet av den relativa slcogstillgången skall ske med utgångspunkt från en uppskattning av befintligt virkesförråd och dettas förhållande till normalskogens förråd. Den nya metoden förutsätter en uppskattning av virkesförrådet och dettas uppdelning i trädslagsklasser och grovleksgrupper. Bestämmelser härom funnos i såväl domänstyrelsens förslag 1941 som i det för riksdagen framlagda förslaget 1944.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skall det å vederbörande skog befintliga mätbara virkesförrådet uppskattas med fördelning på trädslagsklasserna barrskog, ordinär lövskog (björk, asp, al m. m.) och ädel lövskog (bok, ek in. in.) samt på förrådsgrupperna grov barrskog (träd med en brösthöjdsdiameter av 25 cm och däröver), medelgrov barrskog (fr. o. m. 15 intill 25 cm) samt klen barrskog (under 15 cm) resp. grov ordinär lövskog och grov ädel lövskog (25 cm och däröver) samt klen ordinär lövskog och klen ädel lövskog (under 25 cm). Om beträffande skog av visst

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

trädslag inom en trädslagsklass virkespriserna så avvika från dem som gälla för övriga trädslag inom klassen, att skogen finnes ej lämpligen kunna taxeras såsom ingående i denna klass, skall den i avseende å uppskattningen och prissättningen behandlas som om den utgjorde en egen trädslagsklass (på grund härav skall regelmässigt företagas en särskild uppskattning av gran inom barrskogsklassen). Uppdelning på olika grupper skall också kunna ske, om inom visst trädslag på grund av växlande stamform och grenighet m. in. hos träden skogen i avseende å kvalitet och användbarhet till gagnvirke företer sådana olikheter att skilda prissättningsgrunder böra tillämpas. Virkesförrådet skall för varje förrådsgrupp angivas i skogskbm, och uppskattningen skall, om exakta siffror saknas, i vanliga fall kunna ske på ett mera summariskt sätt. Sålunda skall t. ex. beträffande barrskog vid uppskattningen allenast behöva angivas i virkesförrådet ingående förråd av grov barrskog (i tiotal procent) samt förekomsten av gran (i tjugulemtal procent). Träd, som äro förstörda genom röta eller annorledes (»uppenbara vrak») skola ej medtagas, och ej heller träd, vilka på grund av sin betydelse ur naturskydds- eller liknande synpunkt ej få avverkas eller förväntas icke komma att avverkas. De sakkunniga framhålla, att det i första hand ifrågakomme att göra åtskillnad mellan trädslag med mer eller mindre uthållig tillväxt, varav föranleddes olika omloppstid och olika avverkningsordning, och att vidare anledning kunde finnas afl skilja mellan trädslag, som vid i övrigt lika förhållanden (samma trädgrovlek m. in.) hade olika högt rotvärde. Slulligen kunde även ifrågakomma att inom ett trädslag eller en grupp av trädslag göra uppdelning etter trädens grovlek. I sistnämnda avseende märktes att det redovisade skogsvärdet per massaenhet påverkades av två förhållanden, dels därav att den relativa tillväxten vore större beträffande de yngre och klenare träden, dels därav att priset per massaenhet vore avsevärt högre beträffande den grövre skogen. Båda dessa förhållanden återspeglades i skogsvärdet men på så sätt att de i viss mån motverkade varandra. Med hänsyn till värderingsresultatets noggrannhet vore det ett önskemål att de bildade grupperna för vanliga fall bleve så likvärdiga som möjligt, men för det praktiska taxeringsarbetet vore det av stor vikt att bestämmelserna bleve så enkla som möjligt samt att uppdelningen ej dreves längre än nödigt. I fråga om lövträdens behandling framhålla de sakkunniga, att de lövträdslag, varmed främst måste räknas, vore björk, ek och bok, samt anföra vidare. I fråga om ek och bok är nyttiggörande för gagnvirke det väsentliga. Ej blott av stammarna påräknas utbyte av gagnvirke. Av grövre grenar kan kubb utvinnas. Mindre träd, vilka måste uttagas genom gallring, kunna i stort sett användas endast till brännved, likaså de stundom rätt' avsevärda kvantiteter som återstå av grövre träd, sedan gagnvirket uttagits. Även för mindre grova dimensioner av dessa trädslag lära stundom erhållas så höga priser, att någon avsevärd skillnad i förväntningsvärdena mellan grövre och klenare skog ej är för handen. Av detta förhållande kunde man kanske

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 125

vara benägen draga den slutsatsen att, för vinnande av förenkling, beträffande ek och bok en uppdelning av virkesförrådet å skilda förrådsgrupper borde undvikas. De sakkunniga ha emellertid ej ansett sig böra föreslå en så långt gående schablonisering. Det anförda förhållandet lärer icke vara allmängiltigt — erfarenheter i samband med provtaxeringarna ha ådagalagt detta — och man måste räkna med möjligheten av en sådan utveckling att mera påtagliga prisskillnader kunna komma att uppstå mellan det grövre och det klenare virket. De sakkunniga ha följaktligen funnit att ekoch bokskog alltid bör uppdelas på två förrådsgrupper, grov och klen skog, med gräns vid 25 cm eller samma gräns som den övre gränsen i fråga om barrskog. Att en sådan uppdelning även av andra skäl är berättigad har visat sig vid uträkning av korrektionsfaktorerna.

Björk finnes i hela riket. Sedan den nått viss storlek, kan vid lämplig stamform därav utvinnas gagnvirke. Sedan numera björk börjat användas till massäved, kan emellertid i viss utsträckning även vid mindre god stamform räknas med ett mera lönande utbyte av björk. Men eljest, d. v. s. såvitt angår sämre björk oberoende av storleken och beträffande bättre björk innan den nått viss storlek, kan virket därav i stort sett användas endast såsom ved. Åtminstone i de nordligaste delarna av riket torde tills vidare få räknas med att den där vanligast förekommande formen av björk endast undantagsvis kan användas till annat än brännved. I de övriga delarna av riket förekommer i större eller mindre utsträckning björk varav kan erhållas gagnvirke av olika slag, i bästa fall fanér o. d. I hela riket — ej minst i sydligaste Sverige — måste emellertid beaktas att å somliga med björk bevuxna marker över huvud ej finnes björk vilken med fördel kan nyttjas till gagnvirke.

Beträffande björk är en uppdelning på två förrådsgrupper lämplig där av träden, sedan de vuxit ut, kan erhållas utbyte av annat än brännved. Även här synes gränsen kunna sättas vid 25 cm, närmast med tanke på södra och mellersta Sverige, där grövre gagnvirkesduglig björkskog kan ha verklig betydelse. För vissa delar av Norrland, där grövre björk är mera sällsynt, får gränsdragningen snarast den effekten att anledning till uppdelning inom trädslaget bortfaller. Häremot synes intet vara att invända med hänsyn till björkens vanligen obetydliga förekomst i förhållande till barrskogen och ringa användbarhet till gagnvirke. Om det i en framtid skulle visa sig att björken mera allmänt kan användas till massaved, torde frågan kunna komma i ett annat läge. Det bör för övrigt framhållas att, även om bruttopriserna äro desamma, därav ej följer att detta också gäller nettopriserna. I själva verket kan beträffande klenare skog räknas med högre avverkningskostnad, vilket betyder lägre nettopris för det klenare virket. Anledning till särbestämmelser synes därför ej heller för ifrågavarande björkskog föreligga.

De sakkunniga anföra härefter att i allmänhet torde gälla att till gruppen ädel lövskog borde hänföras trädslag med uthållig tillväxt och lång omloppstid som bok, ek, alm, ask, avenbok, lind och lönn. Till gruppen ordinär lövskog borde hänföras trädslag med kort omloppstid, såsom björk, asp och al. En viss modifikation i dessa regler vore dock möjlig, nämligen att för visst eller vissa trädslag inom en av de nämnda grupperna visserligen , förutsattes samma tillväxt och avverkningsordning som för de ledande trädslagcn inom gruppen men antoges andra priser. Detta förfaringssätt, som tillämpats i förhållandet mellan tall och gran redan enligt

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

1944 års förslag, betydde, att skogsvärde- och markvärdefaktorerna bleve gemensamma men priserna för respektive typträd olika. Denna möjlighet syntes medge en långt gående anpassning efter särskilda förhållanden. Den kunde tillämpas även i det fallet att olika typer av björk förekomme i samma skog, i det björken kunde uppdelas på olika grupper, och torde ha särskild praktisk betydelse för att göra åtskillnad mellan tall och gran. Den särskilda behandlingen kunde eventuellt inskränkas till att gälla endast en viss förrådsgrupp inom en trädslagsklass.

Beträffande bestämmelsen om undantagande av träd, som på grund av sin betydelse ur naturskydds- eller liknande synpunkt ej finge avverkas, åberopa de sakkunniga de skäl som föranlett liknande undantag vid bedömningen av vad som vore att hänföra till skogsmark.

I fråga om det praktiska tillvägagångssättet vid förrådsuppskattningen anföra de sakkunniga.

Redan under »allmänna synpunkter» har framhållits att taxeringarna i mycket stor utsträckning torde kunna ske enligt den hjälptabell som i 1944 års förslag betecknades som hjälptabell 2. Denna omnämndes i förslaget till instruktion endast mera i förbigående bland anvisningar rörande det praktiska förfarandet. Möjligheten att använda nämnda hjälptabell grundar sig på det förhållandet att inom en barrskog vid viss procent grovskog den procentuella fördelningen på medelgrov skog och klenskog icke plägar avsevärt variera. Frågan belyses av en tabell i propositionen 210/1944, vilken de sakkunniga upptagit i sina förslag till hjälptabeller. Finnes ej anledning att för viss skog antaga avsevärd avvikelse från den normala sammansättningen av klenskog och medelgrov skog, kan till utgångspunkt för förfarandet tagas en sådan normal saihmansättning. Detta innebär i och för sig viss förenkling. Men den för arbetet i nämnderna verkligt betydelsefulla förenklingen lärer vinnas, om vid viss förekomst av grovskog ett antagande rörande fördelningen mellan medelgrov skog och klenskog kombineras med en viss schematisering av fördelningen på tall och gran. Om, såsom förutsättes i nämnda hjälptabell 2, denna förenkling i antagandena göres, kan för ifrågakommande procent grovskog och granskog i varje omkostnadsklass direkt utläsas det kbmpris varmed hela barrskogsförrådet i skogen skall multipliceras. Det torde vara tydligt att denna förenklade form för uppdelning av virkesförrådet och taxeringens utförande i övrigt icke innefattar någon principiell avvikelse från metodens grundtankar. Den innebär exempelvis icke att gemensamma korrektionsfaktorer för den klena och den medelgrova skogen komma till användning. Vid uträkningen av hjälptabellen tillämpas de olika skogsvärdefaktorerna för den klena och den medelgrova barrskogen var för sig å den kvantitet klenskog och medelgrov skog som anses genomsnittligt förekomma. Även om det kan antagas att taxeringen i flertalet fall kommer att ske enligt ifrågavarande förfaringssätt, bör härav ej föranledas en ändring av metodens uppläggning i instruktionen. Denna måste så disponeras att de grundläggande tankegångarna följdriktigt framkomma för det principiella huvudfallet, oavsett om detta också blir det praktiskt vanligaste fallet. Däremot synes man kunna tillåta sig att såsom hjälptabell 1 beteckna den för beskattningsnämnderna normala tabellen, medan den mera sällan använda tabell, som återger det noggrannare förfaringssättet, betecknas som nr 2. Bestämmelser om den summariska uppdelningen av virkesförrådet synas för övrigt vara av den vikt att de böra i första hand redovisas under avsnittet om virkesförrådets uppskattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 127

Det torde böra tilläggas, alt, om det totala virkesförrådet riktigt uppskattats, den schablonisering som ligger i utjämning av grovskogsprocenten, exempelvis till jämna tiotal, vanligen icke medför synnerligen stor avvikelse ifrån det resultat som skulle erhållas vid noggrann uppskattning. I fråga om granförekomsten kan avvikelsen vid summarisk uppskattning bli av nämnvärd betydelse endast därest priset på gran mera avsevärt skiljer sig från priset på tall. Även utan särskild föreskrift torde det emellertid vara klart att olika hjälptabeller vid summarisk uppdelning av virkesförrådet kunna användas för tall och gran. Detta följer redan därav att granen kan hänföras till särskild grupp på sätt ovan angivits. Men även utan sådan uppdelning kan det summariska förfarandet tänkas ske med större eller mindre noggrannhet. För uppskattning av grovskogen synes böra krävas en noggrannhet av minst 10-tal procent, för uppskattning av gran en noggrannhet av minst 25-tal procent. Hjälptabeller med mindre intervall bli givetvis vidlyftigare och följaktligen besvärligare att utarbeta. Vid det praktiska taxeringsarbetet torde däremot den omständigheten att kolumnerna bli flera icke medföra avsevärt större omgång.

Beträffande frågan om en motsvarande summarisk förrådsuppdelning av lövskogen nämna de sakkunniga, att det närmast kunde ifrågakomma att låta fördelningen på klenskog och grovskog ske med avrundning till tiotal procent e. d. samt att behandla all ordinär lövskog i Norrland som en enda grupp.

Vad slutligen angår det fallet att erforderliga uppgifter för en fullständig uppskattning funnes, framhålla de sakkunniga, att i detta fall taxering enligt det förenklade förfarandet ej borde få ske. Den skattskyldige borde ej kunna påkalla det summariska förfarandet för att därigenom komma i ett förmånligare läge, lika litet som en taxeringsnämnd borde få åberopa detta som motiv för ett högre värde än det som erhölles vid en noggrannare bestämning.

Remissyttrandena. Den nu förevarande frågan har särskilt berörts endast i ett par yttranden.

Överjägmästaren i södra distriktet finner det vara något lättvindigt att fastställa värdenormer på grundval av uttalandet, att även för mindre grova dimensioner av ek och bok »stundom lär» erhållas så höga priser, att någon avsevärd skillnad i förväntningsvärdena mellan grövre och klenare skog ej vore för handen. Det särskilt utmärkande draget för de ädla lövträdens utveckling vore just den mycket stora skillnaden i värde mellan klent och grovt virke, mellan dålig och god kvalitet.

Enligt överjägmästarens i västra distriktet uppfattning torde uppdelningen å trädslagsklasser i allmänhet för så vitt det icke gällde lövskog -— särskilt ädel lövskog — icke erbjuda alltför stora svårigheter. Att däremot sitta på rummet och tänka sig en uppdelning av virkesförrådet i grovleksgrupper på eu skog måste vara en många gånger vansklig sak i och för sig och betänklig till sina konsekvenser med hänsyn till mark- och skogsvärdefaktorernas avsevärda spridning. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län understryker däremot vad de sakkunniga anfört angående betydelsen av

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

tillgång till hjälptabell nr 1, enligt vilken efter bedömning av procent grovskog och granskog barrskogen i regel med praktiskt taget lika stor säkerhet kunde värdesättas som om detalj uppgifter förelåge om barrskogsförrådets sammansättning. Vid provtaxeringen år 1944 i Västmanlands län hade givits flera tillfällen att konstatera att dylik tabell gåve mycket tillfredsställande resultat.

Stiftsnämnden i Lund anser, att gränsen mellan klasserna »grov ädel lövskog» och »klen ädel lövskog» borde lagts vid en högre dimension än 25 cm. Även länsstyrelsen i Malmöhus län är av denna uppfattning och framhåller att maximipriser för bokskog och ekskog uppnåddes först vid en avsevärt större diameter. Under 20 cm kunde endast räknas med vedvärde.

Enligt professor Streyffert funnes anledning antaga, att bedömningar av virlcesförråd och grovskogsprocent efter hand som erfarenhet vunnes om dessa faktorer skulle kunna förbättras. Typskogarna hade därvid en uppgift att fylla. Kontroll kunde för större områden vinnas genom sammanställningar och jämförelser med riksskogstaxeringarnas material. I sista hand fordrades dock kännedom om de enskilda taxeringsobjekten för att erhålla den eftersträvade jämnheten i taxeringen. Även denna kännedom kunde antagas öka allt efter som enskilda skogsägare läte utföra uppskattningar av sina skogar.

Departementschefen. Den fråga som behandlas i detta avsnitt är mycket betydelsefull. Virkesförrådets uppskattning måste nämligen i huvudsak överlämnas åt beskattningsnämnderna och man kan säga att den nya metoden står eller faller med huru nämnderna kunna gå i land härmed.

Angående förfaringssättet vid uppskattningen av virkesförrådet samt provtaxeringsnämndernas och remissinstansernas åsikter om möjligheterna att praktiskt tillämpa bestämmelserna härom får jag hänvisa till avsnittet »Allmänna synpunkter» (s. 62 o. f.). Även min egen mening om frågan har jag där givit uttryck åt.

Mot bestämmelserna i och för sig har praktiskt taget ingen kritik framkommit. Jämväl enligt min mening ha de sakkunniga funnit en god lösning av problemet att angiva sådana kännetecken på skogen, som dels äro i utomordentlig grad utslagsgivande för dess värde och dels äro så lättillgängliga att man kan överlämna deras utrönande åt beskattningsnämnderna. Jag anser mig därför böra i princip godtaga de sakkunnigas förslag härutinnan.

I en mindre betydelsefull detalj har jag emellertid ansett mig böra frångå de sakkunnigas förslag. Förut har jag vid behandlingen av frågan om vad som skall hänföras till skogsmark förordat slopande av en av de sakkunniga föreslagen bestämmelse om att som skogsmark icke skall upptagas på grund av särskilt skönhetsvärde märkligt område o. d. Då jag icke heller tror, att bestämmelsen om undantagande från uppskattningen av träd, som på grund av sin betydelse ur naturskydds- eller liknande synpunkt ej få avverkas eller förväntas icke komma att avverkas, fyller något verkligt behov, anser jag att även denna bestämmelse bör utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 129

Skogskubikmeterpris.

Enligt nuvarande bestämmelser sker värderingen av skog och skogsmark med hänsyn till den normala virkesavkastningen, som för ändamålet apteras och värdesättes. En särskild aptering verkställes för varje län eller del av län (prisområde). Den på grundval av denna aptering för avkastningen fastställda normala sortimentssammansättningen angives i vederbörande länsanvisningar.

Enligt den nya metoden sådan den först presenterades användes som utgångspunkt vid beräkningen av avkastningsvärdet å skogen i princip de rotstående trädens värde vid omedelbart uttag, slaktvärdet. De korrektionsfaktorer, som återfinnas i domänstyrelsens förslag år 1941 för t. ex. barrtimmerskog, voro alltså uträknade på det sättet att de för varje genomsnittsskog uttryckte förhållandet mellan å ena sidan förväntnings- eller diskonteringsvärdet å en kbm skog av den för förrådsgruppen genomsnittliga sammansättningen och å andra sidan slaktvärdet (benämnt rotvärdet) å en kbm skog av samma sammansättning. Tankegången var den att man skulle göra en direkt värdering av den rotstående skogen sådan den befann sig vid taxeringstillfället samt därifrån räkna sig fram till förväntningsvärdet å samma skog. Uppskattningen av slaktvärdet baserades på en för hela landet gemensam grundaptering, vilken ansågs representera utbytet av träd från respektive förrådsgrupp. Ur barrtimmerskog ansågs exempelvis utbytet vara 75 % timmer, 15 % massaved och 5 % ved, därvid de angivna procenttalen angåvo sortimentsklasser, vilka i sin tur kunde vara sammansatta av olika sortiment. Denna senare aptering (uppdelning av exempelvis sortimentsklassen timmer i sågtimmer, pålar, stolpar in. m.) kunde däremot icke göras ensartad för hela landet; den förutsattes skola — som förut — ske för prisområde och angivas i länsanvisningarna.

I 1944 års förslag hade domänstyrelsens principer i viss mån modifierats. Då det befunnits att en viss förrådsgrupps sammansättning för de olika genomsnittsskogarna växlade, ändrade man korrektionsfaktorcrna därhän, att de direkt uttryckte förhållandet mellan å ena sidan vederbörande förrådsgrupps förväntningsvärde per kbm skog av den för förrådsgruppen genomsnittliga sammansättningen, å andra sidan rotvärdet av den standarddimension för vilken grundapteringen var avpassad; man ansåg detta vara ett enklare förfarande än att frångå den enhetliga grundapteringen och göra en särskild för varje genomsnittsskog avpassad sådan aptering. De standarddimensioner, för vilka grundapteringen gällde, voro beträffande barrskog 30 cm vid brösthöjd för timmerskogen och 20 cm vid brösthöjd för massavedskogen. Apteringsschablonerna voro emellertid icke uträknade på basis av ett enda tänkt medelträd, som höll exakt 30 respektive 20 cm vid brösthöjd. I stället hade för 30-cmträdct uträknats medelaptcringen för diameterklasserna 25—29,59 och 30—34,99 cm, vilka tänktes ingå i lika proportioner, och på samma sätt hade 20-cmträdets aptering baserats på diameterklasserna 15—19,99 cm samt 20—24,99 cm.

!> Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 39.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

De sakkunniga. De sakkunnigas förslag innebär, att sambandet mellan skogens förväntningsvärde och dess slaktvärde helt och hållet släppts. Som utgångspunkt för värderingen tages nu ett visst för en hel trädslagsklass representativt »typträd» som apteras och värderas samt insättes i sitt värdeförhållande till vederbörande förrådsgrupp inom trädslagsklassen. Förväntningsvärdet å förrådsgrupperna grov barrskog, medelgrov barrskog och klen barrskog skall sålunda för alla beräknas med utgångspunkt från det förhandenvarande värdet å ett träd av 30 cm grovlek med hänsyn till däri ingående sortiment av olika slag. Den enhetliga grundapteringen för hela riket har också frångåtts. Prisberäkningen beträffande det till grund för värderingen liggande typträdet skall nämligen baseras på en grundaptering, som gäller endast för visst i särskild ordning fastställt apteringsområde. Landet skall sålunda indelas i apteringsområden och korrektionsfaktorerna äro avsedda att giva uttryck för förhållandet mellan å ena sidan ifrågakommande förrådsgrupps förväntningsvärde per kbm, å andra sidan slaktvärdet per kbm av det värdebestämmande typträdet enligt den för vederbörande apteringsområde fastställda grundapteringen samt enligt den för föreliggande prisområde i särskild ordning fastställda ytterligare aptering, som erfordras för sortimentsklassernas uppdelning i inom prisområdet vanligen förekommande sortiment (sågtimmer, sulfitved etc.). Då ett dylikt typträd skall representera hela den trädslagsklass det avser, får det vid prisberäkningen anses vara sammansatt av de trädslag, som ingå i trädslagsklassen, i ungefär samma proportion vari dessa förekomma inom prisområdet. Avsikten är emellertid att vid prisberäkningen icke skall i varje fall behöva tagas hänsyn till alla inom viss trädslagsklass förekommande trädslag utan att ett eller flera inom trädslagsklassen förhärskande trädslag vanligen skola kunna företräda trädslagsklassen i dess helhet. Å andra sidan skola, då priserna för olika trädslag inom en trädslagsklass variera alltför mycket, de olika trädslagen vid prisberäkningen behandlas som särskilda trädslagsklasser, d. v. s. typträd av varje trädslag skola vart för sig apteras och värderas; så avses regelmässigt skola ske beträffande tall och gran. I detta fall måste alltså göras en särskild uppskattning av de olika trädslagen (jfr s. 123—24). Om inom visst trädslag på grund av växlande stamform och grenighet in. m. hos träden skogen i avseende å kvalitet företer större olikheter, skall ett enda trädslag också kunna på angivet sätt uppdelas i grupper. Eljest skall hänsyn till variationer i fråga om skogens kvalitet tagas på det sättet att om för viss skog tekniska fel hos träden skulle förekomma i onormal utsträckning ett särskilt avdrag skall göras vid prisberäkningen liksom att om i viss förrådsgrupp å en skog i onormal utsträckning skulle ingå träd, därav specialsortiment kunna utvinnas, ett motsvarande tillägg skall göras. Hänsyn till variationer i avverknings- och transportkostnader för olika skogar skall tagas genom skogarnas fördelning på omkostnadsklasser. I allmänhet skola tillämpliga skogskbmpriser uträknas centralt för län eller del av län (motsvarande prisområde) och intagas i länsanvisningarna.

De sakkunnigas förslag förutsätter, att inom varje trädslagsklass ytter­

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 131

ligare ett typträd apteras och prisberäknas. Skogsvärde- och markvärdefaktorerna äro ju i hög grad beroende av trädens värdetillväxt under tiden fram till dess de uttagas. Värdet å ett visst träd tillväxer emellertid i allmänhet icke blott i proportion till massatillväxten, utan det förvandlas också under tillväxten till värdefullare sortiment, d. v. s. virkets värde per massaenhet ökar. För att utröna verkliga värdetillväxten å ett träd under dess utväxning från den ena till den andra dimensionen skall enligt förslaget inom de olika trädslagsklasserna jämväl 20-cmträdet apteras och värdeberäknas på samma sätt som 30-cmträdet.

De sakkunniga påpeka, att för varje förrådsgrupp skogsvärdet erhålles som en produkt av kubikmassan, ett med avdrag för allmänna kostnader reducerat skogskbmpris och en korrektionsfaktor. Den senare kunde i förhållande till skogskbmpriset så avvägas, att produkten av dessa två tal bleve lika, vare sig man utginge från skogskbmpriset å det ena eller å det andra typträdet. Valdes för den medelgrova eller den klena skogen det skogskbmpris som skulle tillämpas för den grova skogens typträd, bleve korrektionsfaktörerna i motsvarande mån lägre. Redan enligt 1944 års förslag skulle den klena vedskogens kubikmassa multipliceras med skogskbmpriset (rotvärdet) för den medelgrova skogen, detta närmast för att vedskogen ofta ej hade annat värde än förväntningsvärdet. Motsvarande kunde emellertid vara förhållandet med medelgrov barrskog i avlägsna bygder med dåliga kommunikationer. Detta utgjorde ett praktiskt skäl att låta typträdet för den grova skogen genomgående bestämma värdesättningen. Genom en enhetlig grund för värdesättningen komme de olika förrådsgruppernas förväntningsvärden i förhållande till varandra också bättre till synes.

Att ett typträd — framhålla de sakkunniga vidare — kunde representera mer än ett trädslag komme ej att möta några särskilda svårigheter; det gällde endast att vid rotvärdenas bestämmande räkna med sortiment av olika trädslag. Vanligen torde det emellertid vara möjligt att låta träd av ifrågavarande grovlek inom ett eller flera i trädslagsklassen eller gruppen förhärskande trädslag vara typträd för hela klassen eller gruppen; det förutsattes ju att, om priserna för ett trädslag avsevärt skilde sig från priserna å övriga trädslag det i avseende å prissättningen icke skulle inräknas i gruppen. En hopvägning av priser för konstruerade typträd komme emellertid att bli ett normalt förfarande beträffande de typträd som skulle bestämma värdet å skogsmark, eftersom detta alltid skulle beräknas med hänsyn till inom området genomsnittligt förekommande sammansättning av olika trädslag, normalt tall och gran. Den möjlighet att i avseende å prissättningen skilja tall från gran, som i regel torde komma att utnyttjas i fråga om växande skog av dessa trädslag, komme nämligen icke att vara för handen beträffande skogsmark. För att underlag att bestämma prisrelationen skulle vara för handen måste alltid konstruerade typträd finnas för både 20- och 30-cmträdet.

Beträffande den grundläggande apteringen framhålla de sakkunniga, att det syntes mindre lämpligt att för framtiden binda denna i instruktionen,

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

allra minst så att den gjordes genomgående lika i hela riket. I 1944 års förslag hade visserligen bestämmelserna om en enhetlig grundaptering bibehållits, men genom särbestämmelser i avseende å prissättningen vid avvikelser med hänsyn till onormal barktjocklek eller onormal förekomst av tekniska fel hade i realiteten grundapteringen kunnat justeras där den givit uppenbarligen oriktigt utslag. Normer för grundapteringen hade enligt 1944 års förslag varit intagna i skogsvärderingsinstruktionen, vilket i och för sig inbjudit till att grundapteringen gjorts enhetlig för hela riket. Nu föresloges i stället, eftersom det gällde förhållanden, vilkas utredande krävde rent teknisk sakkunskap, att det skulle överlämnas åt statens skogsforskningsinstitut att i samråd med skogsstyrelsen meddela regler om den grundläggande apteringen. Då dessa ämbetsverk hade i sin hand att verkställa sin bedömning med hänsyn till vad som för varje taxering vore i olika avseenden lämpligt, saknades skäl att uppställa krav, varigenom de på förhand bundes. Enligt förslaget skulle alltså före allmän fastighetstaxering statens skogsforskningsinstitut i samråd med skogsstyrelsen i särskilda anvisningar bestämma de områden som för de vanligast förekommande trädslagen skulle vara apteringsområden, under iakttagande att varje apteringsområde skulle vara ett sådant större område där, enligt vad riksskogstaxeringarna utvisade, skogen hade i huvudsak ensartad karaktär i avseende å trädens stamform, barktjockleken hos träden samt trädens kvalitet. Tillika borde i anvisningarna för varje apteringsområde och ifrågakommande trädslag, under antagande av sådan aptering som för det avverkade virket i varje avseende funnes lämplig, för dels ett träd som hölle i genomsnitt 20 cm dels ett träd som hölle i genomsnitt 30 cm vid brösthöjd bestämmas den uppdelning av trädets totala stamvolym med bark i rått tillstånd å stamdelar av olika grovlek, som skulle ligga till grund för prisberäkningen. Om det skulle visa sig nödvändigt att för bestämning av värdet å visst typträd företaga en aptering för flera olika dimensioner och därefter sammanföra dessa, finge bli beroende av särskilda överväganden inom nämnda ämbetsverk.

De sakkunniga övergå härefter till frågan om den ytterligare aptering utöver grundapteringen som erfordras för prisbestämningen och anföra härom.

Det är uppenbart att den detalj aptering, den uppdelning av de tänkta stamdelarna i sortiment, vars överlämnande åt taxeringsmyndigheterna ej kan undvikas, kommer att kräva avsevärd sakkunskap. I verkligheten måste den — liksom enligt gällande bestämmelser, vilka härutinnan icke så mycket skilja sig från de nya — utföras av de länsskogssakkunniga. Olikheterna sammanhänga väsentligen med att skogskbmpris enligt det förevarande förslaget skola bestämmas endast för vissa typträd, medan prisbestämningen enligt gällande regler avser samtliga de träd som anses ingå i en årsavkastning. Det s. k. Stockholmsmötet har redan hittills haft som en viktig funktion att verka för enhetlighet. Emellertid fordras för ändamålet vissa uppgifter, i regel procentuella tal, rörande dels trädens barkvolym, dels stamvedens inmätningsbara volym uppdelad efter virkets grovlek, dels huru stor del av utbytet i gagnvirke som på grund av inom området allmänt förekommande tekniska fel beräknas i medeltal icke kunna utnyttjas såsom gagnvirke. Även framräknandet av dessa procenttal kräver sådan teknisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 133

sakkunskap att uppgiften bör anförtros åt skogsforskningsinstitutet i samråd med skogsstyrelsen. I de ifrågavarande anvisningarna böra ock fastställas de omräkningstal som erfordras för att ange förhållandet mellan å ena sidan stamvirket uttryckt i verklig kubikmassa fast mått på bark, å andra sidan ifrågakommande sortiment uttryckta i brukliga handelsmått. Dylika förvandlingstal erfordras dels för att beräkna hur stor volym så uttryckta sortiment kunna utvinnas av en skogskbm avseende ifrågavarande typträd, dels för att med utgångspunkt från priserna å sortimenten räkna ut priset på en sådan skogskbm. Vissa av de på nämnda ämbetsverk sålunda ankommande uppgifterna och framförallt de som avse fastställande av omräkningstalen torde erfordra särskilt utredningsarbete av ej obetydlig omfattning. För närvarande är frågan om ändrade normer för virkesmätningen på olika håll aktuell. Utvecklingen härutinnan kommer givetvis att påverka vissa moment av förberedelsearbetet för fastighetstaxering beträffande skog och måste uppenbarligen beaktas av de ifrågavarande ämbetsverken.

I övrigt framhålla de sakkunniga, att föreskrifterna i 1944 års förslag rörande förfarandet vid svårighet att fastställa vilka sortiment som skulle anses ingå i viss sortimentsldass eller, vid prisvariationer inom de olika sortimenten, att beräkna medelnettopriser för dessa syntes kunna utbytas mot bestämmelsen att uppdelningen på sortiment ej behövde göras mera detaljerad än som kunde anses erforderligt för en nöjaktig beräkning av skogskbmpriserna. Det torde kunna överlämnas åt skogsforskningsinstitutet att efter samråd med skogsstyrelsen meddela anvisningar även härutinnan. — Bestämmelserna om fel i virket på grund av röta o. d. samt om specialsortiment kunde utnyttjas för att komma till rätta med ojämnheter i taxeringen med hänsyn till kvalitetsförhållanden o. d. i den mån ej övriga regler gåve ett tillräckligt differentierat resultat. Dåliga kulturer — exempelvis tysktall -— kunde sålunda behandlas som en särskild grupp inom en trädslagsklass.

Remissyttrandena. Mot de sakkunnigas förslag i förevarande del ha endast ett par remissinstanser haft något att erinra.

Statens skogsforskningsinstitut anser att bestämmelsen om speciellt tillägg till skogskbmpriset därest i viss förrådsgrupp å en skog i onormal utsträckning inginge träd, varur med fördel kunde utvinnas särskilt värdefulla specialsortiment, borde utgå. För att i större omfattning utvinna särskilt värdefulla specialsortiment torde nämligen omloppstiden i allmänhet behöva utsträckas, vilket medförde ett annat avverkningsprogram än det, som legat till grund för värderingen. Samtidigt infördes riskmoment, vilka icke syntes böra ytterligare ökas genom beskattningen.

Domänstgrelsen har intet att erinra mot de sakkunnigas förfaringssätt att endast i grova drag skissera beräkningen av skogskbmpriset och att överlämna uppgiften att meddela regler om den grundläggande apteringen m. in. åt statens skogsforskningsinstitut och skogsstyrelsen. För ätt icke den grövre skogen skulle bliva relativt sett för högt beskattad ifrågasätter emellertid styrelsen om man icke vid taxeringen kunde bortse från det högre värde å sådan skog som sammanhängde med hög kvalitet och möjlighet att utvinna specialsortiment.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser den omständigheten, att statens skogsforskningsinstitut i samråd med skogsstyrelsen skulle få uppgiften att meddela regler för den grundläggande apteringen, inrymma garanti för en riktig tillämpning av metoden i dessa avseenden. Enligt Sveriges skogsägareförbund vore det en hrist hos förslaget att detsamma icke definierade vare sig prisområdena eller apteringsområdena på ett tillfredsställande sätt. Det kunde förväntas möta avsevärda svårigheter att på marken få en viss kongruens mellan dessa områden, vilket av praktiska skäl torde bli nödvändigt. Varken pris- eller apteringsområdena kunde följa de administrativa gränserna. De delar av apteringsområdena, som skulle ligga till grund för sortimentsapteringen, bleve beroende av höjden över havet, bonitet, avsättningsläge, drivningsvägars längd, närhet till olika industrier m. in. Det måste bli en utomordentligt svår uppgift att utlägga dessa områden på marken, och de organ, skogsforskningsinstitutet och skogsstyrelsen gemensamt, som finge ansvaret härför, komme att ställas inför nästan olösliga uppgifter. Kammarrätten påpekar att enligt redogörelsen för provtaxeringarna provtaxeringsnämnden i Knäred hade framhållit vikten av att den nya uppskattningsmetoden komme att inrymma tillräckliga möjligheter till hänsynstagande till skogens utseende och kvalitet. Nämndens påpekande föranleddes därav att i Hallands kustband och på sina ställen ganska långt in i landet skogsväxten utgjordes av tallskog av dålig kvalitet med snabbt avsmalnande stammar av ringa höjd. Liknande stamform förekomme även på höjdlägen i de norra delarna av landet liksom i allmänhet vid kusterna. Av förslaget framginge icke klart, hur en dylik avvikelse från normal trädform skulle beaktas. Apteringsområdena vore uppenbarligen avsedda att vara ganska stora och kunde icke bestämmas så att för området antagen stamform och grundaptering kunde vara tillämplig för alla fastigheter inom området. Det syntes osäkert, om erforderlig jämkning kunde ske genom att enligt förslaget till skogsvärderingsinstruktion B 11 sista stycket för ett och samma trädslag bestämma olika skogskbmpriser. Smidigare skulle troligen vara att medge nedsättning av skogsvärdet på samma sätt som vore föreskrivet vid onormal förekomst av tekniska fel i virket.

Departementschefen. Bestämmelserna om fastställande av skogskbmpriset, d. v. s. rotvärdet eller slaktvärdet å det värdebestämmande typträdet, kunna synas invecklade, men detta torde icke vara av större betydelse, då bestämmelsernas tillämpning helt åligger centrala myndigheter, skogsforskningsinstitutet och skogsstyrelsen, samt länsskogssakkunniga. Alla de bedömningar och beräkningar, som bestämmelserna förutsätta, äro nämligen avsedda att inläggas i de tabeller, som skola ställas till beskattningsnämndernas förfogande. I ett par remissyttranden har gjorts den invändningen att bestämmelsen om särskilt tillägg till skogskbmpriset vid förekomst av träd, varur kunna utvinnas särskilt värdefulla specialsortiment, borde utgå. Med hänsyn sär­

I

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 135

skilt till vad skogsforskningsinstitutet i denna del anfört vill jag förorda att bestämmelsen slopas.

I anledning av kammarrättens påpekande angående värderingen av viss tallskog av dålig kvalitet i Halland får jag framhålla att de sakkunnigas avsikt uppenbarligen är att dylik skog, om den värdemässigt mera avsevärt avviker från annan skog av samma trädslag i länet, i allmänhet skall behandlas som en särskild grupp enligt B. punkt 11 sista stycket sista meningen i skogsvärderingsinstruktionen. Skulle det emellertid visa sig mera praktiskt att för viss trakt taga hänsyn till förekomsten å där belägna fastigheter av dylik skog genom särskilt avdrag från skogskbmpriset enligt bestämmelsen i B. punkt 6 d) första stycket sista meningen synes denna väg också kunna anlitas. Vilket alternativ som skall användas torde få bestämmas från fall till fall vid länsanvisningarnas fastställande. Någon särskild föreskrift härom synes mig icke erforderlig.

I övrigt har jag intet att erinra mot de sakkunnigas förslag i denna del.

Faktorer för beräkning av förväntningsvärde å skogen.

Dessa faktorer — även kallade korrektionsfaktorer — skola, som förut nämnts, angiva förhållandet mellan å ena sidan förväntningsvärdet å den skog som finnes å viss mark och den som beräknas komma att växa där i framtiden samt å andra sidan skogskbmpriset för det grövre typträdet (30-cmträdet). Särskilda korrektionsfaktorer måste fastställas beträffande varje godhetsklass inom förekommande tillväxtområde för varje förrådsgrupp inom en var av de tre trädslagsklasserna barrskog, ordinär lövskog och ädel lövskog. Vidare erfordras särskilda skogsvärde- och markvärdefaktorer.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att för en var av de angivna trädslagsklasserna så ensartade tillväxt- och avverkningsförhallanden rådde att alla slags träd kunde utan olägenhet inpassas under dem. Bearbetningar av riksskogstaxeringsmaterialet hade visserligen givit vid handen, att variationer beträffande tillväxt- och avverkningsordning förekomme, men hade knappast givit stöd åt uppfattningen att dessa variationer varit så betydande att de borde föranleda en ytterligare differentiering av korrektionsfaktörerna. Föreliggande skiljaktigheter i förhållandet mellan tall och gran beaktades så att tall och gran i avseende å förrådsuppskattning och prissättning behandlades som skilda trädslag. Motsvarande förfaringssätt kunde enligt förslaget tillämpas även beträffande andra trädslag inom en trädslagsklass. Frågan om korrektionsfaktorernas utformning berördes ej av denna anordning.

Angående de närmare beräkningsmetoder som använts vid de föreslagna korrektionsfaktorernas fastställande hänvisa de sakkunniga till en särskild

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

redogörelse härför (bet. s. 209—234) av två av dem, Hagberg och Malmgård, samt anföra beträffande de grundläggande momenten i den tankegång som låge bakom korrektionsfaktorernas uträkning.

För enkelhetens skull antages först att fråga är om en skog av ett enda trädslag och att det gäller att fastställa vilket förväntningsvärde som tillkommer ett visst träd. Trädet förutsättes skola tillväxa. Ju längre det får stå kvar desto grövre och värdefullare sortiment antages det kunna ge. Tillväxten sker icke likformigt. I början av en plantas tillvaro är tillväxten i massa obetydlig men den relativa tillväxten mycket stor. Den relativa tillväxten avtar snart hastigt, men den absoluta tillväxten ökas normalt mer och mer intill en viss gräns. Den kvalitativa tillväxten företer vissa gradvis framträdande ändringar. En sådan ändring sker, när trädet når den storlek vid vilken det börjar kunna utnyttjas till gagnvirke, dock icke pa en gång, eftersom småningom allt större delar av trädet kunna så användas. En mera accentuerad prisökning framträder ånyo, när trädet når den storlek att det kan användas för sådana särskilt värdefulla sortiment — mestadels timmer -— som kunna utvinnas endast av grövre träd. Den kvantitativa tillväxten mätes i massa och dess genomsnittliga förlopp kan för olika delar av riket framräknas ur riksskogstaxeringarnas material, vilket innehåller uppgifter om bl. a. radietillväxten vid olika åldrar. Betydelsen av den kvalitativa tillväxten kan utrönas endast genom prissättning. Vid taxeringen kommer den till synes i värdet å en skogskbm för dels det grövre dels det klenare typträdet, vartdera värdet bestämt med hänsyn till priserna på de olika sortiment som kunna utvinnas av typträdet. Om man nu vill fastställa förväntningsvärdet å ett visst träd, måste också ett antagande göras om den tidpunkt när det kommer att avverkas. Men känner man tidpunkten för avverkningen, vet man också, enligt vad nyss sagts, hur stort trädet kommer att vara vid awerkningstillfället och, eftersom man har fastställt ett skogskbmpris för träd av sådan storlek, vad det då kommer att ha för värde. Trädets förväntningsvärde är det vid nuvarande tidpunkt enligt viss antagen räntefot beräknade diskonterade värdet av vad som kommer att erhållas för trädet vid avverkningen. Hur stort detta värde är i förhållande till det värde, som skulle erhållas om det omedelbart avverkades, är i detta sammanhang utan direkt intresse, vare sig sistnämnda värde är högre eller lägre än förväntningsvärdet. Vad som står fast är att awerkningstakten i betydande grad regleras av skogsvårdslagstiftningen och att trädet förutsättes skola avverkas vid den antagna tidpunkten. För att komma fram till det värde som är av intresse för taxeringen behövs alltså ingen uppskattning av det värde varje träd skulle ha om skogen omedelbart avverkades. Ett dylikt värde, ett slaktvärde, kunde visserligen i regel fastställas, och det vore icke omöjligt att taga detta värde till grund för jämförelsen. Sådan var i själva verket den principiella innebörden av domänstyrelsens ursprungliga förslag, ehuru den klena barrskogens värdering efter massavedspris innebar ett avsteg från tankegången.------- - ■— Tydligt torde i varje fall vara att för en uträkning av det ifrågavarande trädets rotvärde vid awerkningstillfället det räcker att känna dess rotvärde vid vilken tidpunkt som helst — till och med det värde som skulle ha tillkommit det, om det fått kvarstå till någon senare tidpunkt än den som faktiskt förutsättes för avverkningen. — -—- —

Enligt den föreliggande metoden göres nu det antagandet att utvecklingen av skogskbmpriserna tills träden blivit fullt utvuxna är väsentligen jämn och att den sålunda, grafiskt återgiven, betecknas av en rät linje, med i huvudsak endast sådana avvikelser som följa av att de allra minsta

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 137

dimensionerna, vilka anses vid avverkningen icke ens komma att ge nettoutbyte såsom brännved, antagas icke ha eget kbmpris och att, när virket nått viss grov dimension, kvalitetsförbättringen upphör. Detta antagande är icke godtyckligt; det framkom på grundval av undersökningar under förarbetena till 1944 års förslag, och intet har förekommit som skulle kunna anses rubba uppfattningen att en uppskattning, som i alla fall måste vara i flera avseenden schablonmässig, blir tillräckligt noggrann, om man utgår från det antagandet. Ifall man nu känner två priser i utvecklingslinjen och den minsta dimension vid vilken avverkning kan förväntas ge något nettoutbyte så ock å vilket utvecklingsstadium kvalitetsutvecklingen upphör, äro med sagda antagande alla andra priser i denna linje givna. I förevarande sammanhang utgöras de grundläggande priserna av skogskbmpriserna å de båda typträden. Med hjälp av prisserien kan det ifrågavarande trädets rotvärde vid avverkningen bestämmas samt, efter diskontering av detta värde till nuvarande tidpunkt efter den antagna räntefoten, dess förväntningsvärde. Det tal, som utvisar förhållandet mellan å ena sidan det på ovan angivet sätt utrönta förväntningsvärdet per kbm å ifrågavarande träd, å andra sidan riktpriset per skogskbm, skulle utgöra korrektionsfaktorn för trädet, om en sådan faktor för detta skulle fastställas.

Vid taxeringen måste emellertid räknas med icke ett träd utan ett stort antal sådana, dels alla dem som nu finnas i skogen, dels dem som kunna beräknas där uppväxa framdeles. Vissa av dessa träd komma aldrig att få något självständigt värde. De komma att gallras bort under sådana förhållanden att de ej ge något nettoutbyte men väl kunna förorsaka kostnad. Underskottet inbegripes i de allmänna kostnaderna för vilka schablonavdrag göres. Men för alla de existerande och framtida träd, som vid avverkningen beräknas ge någon nettobehållning, skall förväntningsvärdet fastställas. Nuvärdet å skogen inklusive skogsmarken är nämligen det sammanlagda förväntningsvärdet å alla de sistnämnda träden med avdrag för nuvärdet av allmänna kostnader. I princip kan man tänka sig att en korrektionsfaktor fastställdes för varje ifrågavarande träd och att alla de förväntningsvärden i förhållande till riktpriset, som genom förmedling av denna faktor uträknades för varje träd, sammanlades. Härigenom skulle det totala förväntningsvärdet å skogsmarken och skogen erhållas. Nu är givetvis ett sådant tillvägagångssätt ej möjligt. Man måste förfara summariskt. Detta kan ske genom att sammanföra träden i grupper, för vilka en tillämpning av gemensamma korrektionsfaktörer är möjlig och lämplig. Det är för detta ändamål som skogen uppdelas å dimensions- eller förrådsgrupper, vilkas virkesmassa uppskattas. Beträffande barrskogen blir alltså resultatet schematiskt sett detsamma som om skogen bestode av tre mycket stora träd, vartdera med den virkesmassa som utgör summan för vederbörande förrådsgrupp, vartill emellertid skulle komma det förväntningsvärde som representerades dels av ännu icke framkomna skogsgenerationer, dels av de befintliga träd som ännu icke nått brösthöjd och som fördenskull icke inräknas i förrådsgrupperna. För en genomsnittsskog kan detta tillkommande värde uträknas och per har fastställas i förhållande till riktpriset per skogskbm.

De sakkunniga uppgiva härefter, att deras förslag i visst avseende skilde sig från 1944 års förslag. I det senare hade tagits till utgångspunkt, att den genomsnittsskog som framkommit på grundval av riksskogstaxeringen skulle bibehållas oförändrad, men det hade befunnits att det i vissa tillväxtområden förekommit ett sådant överskott av skog av viss ålder att en avverknings­

138 Kangl. Maj.ts proposition nr 39.

ordning, vilken skulle i stort sett leda till bibehållandet av samma tillstånd, komme att framstå som irrationell. Det för en genomsnittsuppskattning mest tillfredsställande resultatet hade ansetts kunna erhållas genom att med utgångspunkt från riksskogstaxeringarnas uppgifter om tillväxt och åldersfördelning m. m. konstruera en »normaliserad genomsnittsskog» med viss areal skogsmark för varje förrådsgrupp, vilken skog antoges böra bibehållas oförändrad. En sådan normaliserad genomsnittsskog komme med de givna förutsättningarna att i all framtid ge oförändrad årlig virkesavkastning och, enligt de antaganden som gjordes vid taxeringen, jämväl lika årlig värdeavkastning. Det totala förväntningsvärdet å skogsmarken och den växande skogen kunde därför enkelt erhållas genom att med tillämpning av den antagna räntefoten kapitalisera den årliga värdeavkastningen, reducerad med den antagna årliga allmänna kostnaden, allt uttryckt i riktpriset per skogskbm d. v. s. skogskbmpriset för det grövre typträdet. För beräkning av skogsmarksvärdet måste arealen kopplas in såsom ett nytt moment. Vad som skulle räknas ut vore det förväntningsvärde, som skulle tillkomma en har skogsmark i den ifrågavarande skogen om å marken funnes 0-årig skog, d. v. s. som om denna utgjorde kalmark med grobara frön i tillräcklig myckenhet för att ett tillfredsställande plantbestånd skulle kunna beräknas där omedelbart uppkomma. Även vid denna beräkning skulle avdraget för allmänna kostnader iakttagas.

Skogsvärdet erhölles — anföra de sakkunniga vidare •—■ genom att från det sammanlagda förväntningsvärdet å skogsmarken och den växande skogen avdraga värdet å skogsmarken. Härvid förutsattes att även förstnämnda värde uttrycktes per har, vilket utan svårighet kunde ske i fråga om en sådan skog som antoges ha ett oförändrat skogstillstånd å varje arealenhet. Om alla skogar vore lika med den normaliserade genomsnittsskogen, skulle, under förutsättning att det ifrågakommande riktpriset betecknades som 1 och att det bortsåges från de allmänna kostnaderna (till vilka hänsyn toges genom avdrag från skogskbmpriset), de såsom relativtal i förhållande till riktpriset uttryckta värdena å dels skogsmarken och den växande skogen gemensamt per arealenhet, dels skogsmarken enbart per samma enhet också kunna betecknas som korrektionsfaktorer i angivna avseenden, och korrektionsfaktorn för den växande skogen skulle vara skillnaden mellan dessa båda faktorer, omräknad att gälla icke per har utan per skogskbm.

Efter denna redogörelse för förhållandena vid berörda genomsnittsskogar anföra de sakkunniga.

Nu ha emellertid skogarna även vid enhetligt trädslag en växlande sammansättning av träd av olika grovlek, och därför skola korrektionsfaktorerna fastställas förrådsgruppsvis, med andra ord, de måste fördelas på dimensionsklasser. Vid uträkningen har ej detta kunnat ske direkt, utan faktorerna ha enligt särskild metod med utgångspunkt från totalvärdet uträknats per har för ett vart av ett större antal utvecklingsstadier och sedan sammanförts förrådsgruppsvis. Den faktor, som skulle belöpa på det förefintliga icke mätbara virkesförrådet, har därvid kommit att ingå såsom en liten del av den korrektionsfaktor som hänfört sig till den klenaste ifrågakommande förrådsgruppen inom det befintliga mätbara virkesförrådet. För att kunna verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 139

ställa avdrag för den del av markvärdet, som belöper på den växande skogen, har man måst fördela även markvärdefaktorn på den växande skogens förrådsgrupper. Den återstående delen av markvärdefaktorn, d. v. s. den del därav som belöper på ännu icke befintliga utan först framdeles uppkommande skogsgenerationer, utgörande tillika det i det ifrågavarande riktpriset uttryckta förväntningsvärdet per har å dessa generationer, kommer efter räkneoperationernas fullbordande att kvarstå såsom fallande utanför nämnda avdrag. Som slutresultat av beräkningarna ha nu erhållits dels korrektionsfaktorer för ifrågakommande förrådsgrupper av den växande skogen per har —- av vilka faktorer den som avser den klenaste förrådsgruppen inbegriper även den faktor som skulle hänföra sig till det befintliga ännu icke mätbara virkesförrådet — dels en korrektionsfaktor, markvärdefaktorn, avseende markvärdet så uppfattat som förut sagts och i sig inkluderande bland annat en del som avser förväntningsvärdet å ännu icke framkomna skogsgenerationer. Tillsammans utgöra dessa faktorer den korrektionsfaktor som genom kapitalisering uträknats för skogsmarken och den växande skogen gemensamt per har men som icke redovisas vid taxeringen. Eftersom skogsvärdefaktorn skall hänföra sig till en skogskbm virke, omräknas nämnda per har fastställda faktor för den växande skogen med hansyn därtill. Detta har kunnat ske, då man känner virkesförrådet å en har av den normaliserade genomsnittsskog, från vilken man utgår, men har förutsatt vissa antaganden, för vilka redogörelse lämnas i bilaga V.1 Emellertid måste — fortsätta de sakkunniga — i sammanhanget uppmärksammas frågan om betydelsen av olika avsättningslägen. Genomgående hade beträffande viss skog utgåtts från förefintligheten av ett visst riktpris, nämligen skogskbmpriset för det grövre typträdet, en viss prisutveckling och en viss avverkningsordning, men i verkligheten måste hänsyn tagas dels därtill att prisutvecklingen bestämdes av förhållandet mellan skogskbmpriserna för det klenare och det grövre typträdet, den s. k. prisrelationen, vilket förhållande varierade med hänsyn till avsättningslägena, dels till att vid taxeringen skulle förutsättas olika avverkningsordning vid olika godhetsklasser å marken och olika omloppstider i olika tillväxtområden. Detta betydde att olika korrektionsfaktorer skulle fastställas för alla dessa varierande förhållanden. De sakkunniga framhålla härefter, att den omständigheten att en trädslagsklass bestode av flera trädslag såtillvida ej komplicerade frågan att riksskogstaxeringens grundläggande material bearbetades just med trädslagsklassen som indelningsgrund, men att svårigheter framträdde när markvärdeproblemct avskildes som ett särskilt spörsmål. Om det senare problemet, som i 1944 års förslag lösts så att marken skulle, oavsett vilka trädslag som vid taxeringen funnes å marken, bestämmas som om marken nyttjades för produktion av tall och gran i för sådan mark inom tillväxtområdet genomsnittlig sammansättning, anföra de sakkunniga. En gemensam norm för bestämmande av markvärde synes önskvärd. Det »riktiga» markvärdet är icke beroende av hur marken användes utan hur den lämpligen kan användas. För mark av samma godhetsgrad bör i samma trakt och i samma avsättningsläge markvärdet vara lika. Nära till hands låge alt vid markvärdets bestämmande taga hänsyn till den förmån-

1 = Hagbergs och Malmgårds redogörelse å s. 209—234 i de sakkunnigas bet.

140 Kungl. Maj. ts proposition nr 39.

ligaste användning man kunde finna för marken. Men det torde vara svårt att fastställa denna användning, eftersom det gäller en utveckling på lång sikt med växlande förhållanden mellan priser för olika trädslag och till äventyrs även med generationsväxling för att markens produktionsförmåga skall kunna vidmakthållas. Det ligger otvivelaktigt närmast till hands att, nar det galler att fastställa en enhetlig norm, taga sikte på markens faktiska genomsnittliga användning, och i sådant avseende erbjuder sig såsom representativ för största delen av riket just produktion av tall och gran i den för ifragavarande tillväxtområde och godhetsgrad å marken vanliga sammansättningen. ö Visserligen kan det nu göras gällande att det ej är så nödvändigt att vid axeringen fastställa »riktiga» markvärden, att man för vinnande av detta sylte behöver underkasta sig de tekniska svårigheter i avseende å korrektions faktorernas fastställande varmed man måste räkna, om det i och för sig följdriktiga systemet brytes. Man kunde vara försvarad med att vid taxeringen redovisa ett markvärde som betingas av taxeringens speciella ändamål. Det markvärde, som skulle gälla vid fortsatt förhandenvarande användning av marken, kunde synas i sådant avseende vara ett naturligt redovisningsvärde. Men valdes denna utväg, så skulle svårigheterna vid bestämmande av korrektionsfaktorerna utbytas mot tekniska svårigheter av storre praktisk räckvidd på ett annat plan. -Gällde icke ett enhetligt bestämt markvärde, skulle det nämligen bli nödvändigt att vid själva taxeringen verkställa en uppdelning av skogsmarksarealen på olika trädslag, en atgard som beträffande varje fastighet, där det finnes blandad barr- och lövskog^ eller blandad ordinär och ädel lövskog, skulle vålla betydande, vid krav på större noggrannhet nästan oöverkomliga svårigheter. Detta skäl för fastställande av markvärden under enhetligt antagande rörande markens användning synes i och för sig avgörande. Markvärde är enligt det föreliggande förslaget i princip det förväntningsvärde, som skulle tillkomma marken om därå funnes 0-årig skog, vilken komme att utvecklas på sätt förutsättes i avverkningsordningen för den normaliserade genomsnittsskog, varmed vid taxeringen räknas. Värdet är, utom av virkespriserna, beroende av dels hur stor virkesavkastning som är att förvänta (markens godhetsgrad) dels hur snart avkastningarna och framför allt de värdefullare avkastningarna beräknas utfalla. En bättre godhetsgrad betyder givetvis ett högre markvärde. Eftersom beträffande ett visst trädslag omloppstiden vanligen bör vara längre vid sämre godhetsgrad för marken, är det tydligt att å andra sidan markvärdet merendels står i omvänt förhallande till omloppstidens längd. Virkesprisernas inverkan gör sig gällande därigenom att höga rotvärden givetvis betvda ett högre markvärde,^ men också så att markvärdet blir högre om träden redan vid tidig ålder nå goda priser, än om sådana priser kunna erhållas först sedan träden vuxit till grova dimensioner.

Antagandet — anföra de sakkunniga vidare — att gemensamma faktorer skulle fastställas för viss trädslagsklass å mark av viss godhetsgrad i visst tillväxtområde hade också inneburit ett antagande om samma riktpris vid bestämmande av skogsvärdefaktorn som av markvärdefaktorn. Däremot skulle enligt nya metoden som den faktiskt utformats räknas med olika förutsättningar i det avseendet att skogsvärdet skulle bestämmas under antagande av förhandenvarande skogsproduktion men markvärdet under antagande av produktion av skog av genomsnittlig sammansättning. Särskilt betydelsefullt vore härvid att det inbördes förhållandet mellan de olika trädslagens skogs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 141

kbmpriser beaktades. Med antagande av skogsmarksvärdet vid produktion av skog bestående av olika trädslag i genomsnittlig sammansättning såsom genomgående markvärde vore väl bäst förenligt att som allmän grundläggande värderingsnorm förutsätta, att skogsägaren skulle i mån som den nuvarande skogsgenerationen slutavverkades övergå till produktion av sådan skog. Detta resultat skulle rätteligen erhållas genom att till hela förväntningsvärdet å nuvarande skogsgeneration ■— inbegripet den del därav som skulle redovisas såsom ingående i markvärdet — lades den del av skogsmarksvärdet för ifrågavarande slag av skog av genomsnittlig sammansättning som belöpte på kommande skogsgenerationer. Då emellertid så ej kunde förfaras, om man önskade redovisa särskilt markvärde, vore tankegången i stället den, att beträffande en normaliserad genomsnittsskog från det totala förväntningsvärdet å nuvarande och kommande generationer avdroges hela markvärdet, såväl den del som belöpte på nuvarande skogsgeneration som den, vilken belöpte på kommande generationer. Av särskilt påtaglig betydelse för följdriktigheten vore att tillägget för markvärdet vore lika stort som avdraget såvitt anginge den del av markvärdet som i genomsnittsskogen belöpte på den växande skogen. Om man i avseende å en beträffande trädslag ensidigt sammansatt skog införde ett markvärde, som gällde för mark med skog av genomsnittlig sammansättning, bleve tillägget icke av samma storlek som avdraget. Häremot vore, såvitt anginge de delar av de avdragna och tillagda beloppen som avsåge ännu ej befintliga skogsgenerationer, därest dessa generationer kunde beräknas uppkomma ungefär vid samma tidpunkter vid de olika slagen av skogsbruk, mindre att invända, eftersom därefter en sådan skogsproduktion vore möjlig som svarade mot det tillagda beloppet. Vad åter anginge de delar av avdraget respektive tillägget som belöpte på den redan befintliga växande skogen måste den bristande överensstämmelsen mellan dessa belopp betyda ett påtagligen oriktigt resultat. Men bortsett från vad som alltså gällde de olika delarna av de avdragna och tilllagda beloppen, vore det tänkbart att markvärdefaktorer, som vid enhetligt riktpris för de olika trädslagen vore oriktiga, kunde medföra ett någorlunda tillfredsställande resultat vid taxeringen när olika riktpriser för olika trädslag gällde, eftersom markvärdefaktorn multiplicerades med ett annat riktpris än det som legat till grund för dess bestämmande, nämligen med riktpriset för genomsnittsskogen i stället för riktpriset för den befintliga skogen. De sakkunniga framhålla, att denna fråga ej ägde större praktisk betydelse utom beträffande skogsmarker med hög bonitet i rikets sydligaste delar, varest markvärdena representerade en påfallande stor del av totalvärdena, samt anföra vidare härom. Här förhåller det sig så, att för den genomsnittliga barrskogen, företrädesvis av gran, kan räknas med särskilt korta omloppstider och jämförelsevis mycket höga markvärdefaktorer, om dessa uträknas under förutsättning av fortsatt liknande produktion, medan för den ädla lövskogen omloppstiden är betydligt längre och markvärdefaktorerna vid fortsatt användning för produktion av liknande skog äro väsentligt lägre. Eftersom å andra sidan

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

skogskbmpriserna äro avsevärt högre för den ädla lövskogen än för barrskogen, är det i och för sig icke uteslutet att ett tillfredsställande förhållande mellan de uträknade skogsmarksvärdena skulle kunna erhållas. Gjorda undersökningar ha emellertid visat att på marker i sydligaste Sverige — representerande tillväxtområde VI — med bästa godhetsgrader de markvärden som uträknas under förutsättning av där förekommande genomsnittlig barrskogsproduktion — avseende nästan enbart gran — kunna befaras bli alltför höga om markerna faktiskt brukas för produktion av ädel lövskog. Det torde ha varit de för dessa fall enligt 1944 års förslag framkommande skogsmarksvärdena som bevillningsutskottet närmast avsåg med sin kritik.

De sakkunniga ha trott denna fråga böra lösas så, att för skogsmark, där produktion av ädel lövskog i stor utsträckning förekommer, räknas med de skogsmarksvärden, som skulle tillkomma marken vid produktion av barrskog och ädel lövskog i den för mark av sådan godhetsgrad genomsnittliga sammansättningen, egentligen alltså icke genom ett avsteg från den grundprincip, som skulle gälla för riket i dess helhet, men ett konstaterande att just på ifrågavarande marker barrskogen icke kan betraktas som en exponent för den genomsnittliga sammansättningen av skogen. Det på anfört sätt framkomna värdet bör emellertid genom en omräkningskalkyl överföras i rent barrskogsmarkvärde, så att faktorerna komma att angivas såsom barrträdsfaktorer för de prisrelationer som gälla för barrskog, vilka faktorer skola multipliceras med riktpriset för barrskog, över huvud bör alltså vid det praktiska taxeringsarbetet ej någon avvikelse från eljest gällande normer behöva ifrågakomma. Man kan likväl ej underlåta att i ifrågavarande fall också beakta att prisrelationen beträffande lövskogen kan vara en annan än beträffande barrskogen. Olika kombinationer äro alltså tänkbara.

Angående förfaringssättet när det gällde att uttrycka ifrågavarande värden i den genomsnittliga barrskogens markvärdefaktorer och skogskbmpriser vid olika relativ prisnivå för den ädla lövskogen och barrskogen samt olika prisrelationer för vardera gruppen hänvisa de sakkunniga till sitt förslag till markvärdefaktorer (se s. 164—65). De anföra, att genom den ifrågasatta anordningen bortfölle de utpräglade toppvärdena i fråga om nämnda markområden. I den statistiska redogörelsen för provtaxeringarna belystes detta förhållande av den avsevärda sänkning av markvärdena i vissa kommuner i sydligaste Sverige som framkomme vid jämförelse mellan de vid provtaxeringarna bestämda och de enligt förslaget justerade markvärdena, vilken sänkning kunde till avsevärd del tillskrivas den nu ifrågasatta ändringen (se s. 177 under »1948 års provtaxering [justerad]»). Beträffande de marker av ifrågavarande slag som faktiskt nyttjades för barrskogsproduktion kunde det synas att markvärdena bleve alltför låga, men fråga vore om det ur skoglig synpunkt vore lämpligt att, sedan den nuvarande skogsgenerationen slutavverkats, bibehålla liknande produktion, eller om icke just i dessa ytterlighetsfall behovet av viss generationsväxling vore mest utpräglat. Anordningen syntes därför även för dessa fall lämplig.

Beträffande andra skogsmarker än sådana med hög bonitet i södra Sverige, där produktion av ädel lövskog i stor utsträckning förekomme, anse de sakkunniga anledning saknas att frångå 1944 års förslag, enligt vilket markvärdet skulle uppskattas såsom för mark med produktion av tall och

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 143

gran i den för ifrågavarande tillväxtområde och godhetsgrad å marken genomsnittliga sammansättningen. Bonitetsgraderna å mark annorstädes med ädel lövskog vore ej sådana att särskilt höga markvärden framkomme vid ren barrskogsproduktion. Ordinär lövskog, merendels björk, förekomme endast sparsamt annorledes än som inslag i barrskog, och den mark där det funnes blandad bari*- och björkskog, kunde vanligen väl betecknas som barrskogsmark. Tillräcklig hänsyn till förekomst av björkskog och liknande torde tagas genom att för den ordinära lövskogen räknades med ett i och för sig riktigt bestämt skogsvärde.

Om de problem, som föranledas därav att vid samma jonsonbonitet skogen i Norrland normalt är glesare ju längre norrut man kommer, anföra de sakkunniga, att förhållandet kunde påverka avverkningsordningen — även vid samma omloppstid — men att denna inverkan ofta vore så obetydlig att skogsvärdefaktorerna ej nämnvärt berördes. Däremot vore det tydligt att den mark, där det kunde finnas tätare skog, vore värdefullare än den där endast glesare skog kunde beräknas uppkomma. Förhållandet hade den innebörden att i viss utsträckning samma skogsvärdefaktorer syntes kunna tillämpas även där skilda markvärdefaktorer borde bestämmas.

I anslutning härtill anföra de sakkunniga.

Särskilt i södra Sverige kan det å andra sidan ifrågakomma att för marker av olika godhetsgrad väl en differentiering av markvärdena kan vara på sin plats, medan någon olikhet i fråga om skogsvärdefaktorerna icke kan anses av förhållandena påkallad. Eftersom vid den växande skogens taxering det väsentligaste momentet är själva virkesförrådets uppskattning och en långt gående värdedifferentiering med hänsyn till dettas beskaffenhet äger rum men vid markvärderingen en anknytning till virkesförrådet saknas och värdedifferentieringen kommer att ske endast med hänsyn till godhetsgraden, synes det över huvud taget rimligt att vid markvärdets bestämmande arbeta med flera godhetsklasser än vid åsättande av värde å den växande skogen. Tekniskt kan man uppnå detta resultat genom att formellt fastställa ett jämförelsevis större antal godhetsklasser men, där det påkallas, ha gemensamma skogsvärdefaktorer för mer än en godhetsklass. Enligt förslaget åstadkommes detta genom en schablonmässig sänkning i vissa fall av markvärdefaktorerna utan motsvarande höjning av skogsvärdefaktorerna. Denna icke minst med hänsyn till sin värdeutjämnande verkan i gränstrakterna mellan olika tillväxtområden lämpliga anordning för större smidighet i skogstaxeringen lärer, på sätt tidigare uttalats, icke behöva betyda att man i avsevärd utsträckning uppgiver de fördelar man räknat med genom den i jämförelse med nu rådande förhållanden mera summariska boniteringen.

Det har i det kapitel som behandlar bonitet, tillväxttid och omloppstider uttalats att i vissa fall bör räknas med annan omloppstid än den för viss godhetsgrad å marken i ett tillväxtområde tillämpade, så ock att i liknande fall viss sänkning av markvärdena bör kunna ske. I princip kan här sägas vara fråga om en sänkning av skogsvärde- och markvärdefaktorerna, vilken likväl ansetts kunna förverkligas på ett så summariskt sätt som genom en procentuell sänkning av eljest framkomna värden. Möjligheten synes böra förutsätta föreskrift i de lokala skogstaxeringsanvisningarna.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i nu ifrågavarande del utsatts för kritik i ett par avseenden.

Beträffande det föreslagna sättet att beräkna värdet å sådan mark, där produktion av ädel lövskog kunde ifrågakomma, anför kammarrätten.

Detta beräkningssätt synes icke på ett alldeles tillfredsställande sätt beakta de skogliga och ekonomiska produktionsförhållandena. Såsom de sakkunniga funnit ger granen ett betydligt bättre ekonomiskt utbyte och därmed ett högre markvärde än de ädla lövträden. Efter en generation granskog lärer emellertid vanligen på dessa mulljordar fortsatt granproduktion icke vara lämplig, enär tillväxten blir svag och skogen ofta rötskadad, utan lövskog måste odlas som återställer mullhalten i jorden. När det gäller kalmarker torde med hänsyn härtill förslagets beräkningsgrunder hava fog för sig. Detsamma kan sägas vara fallet, när marken är bevuxen med granskog. Granskogen har nämligen på dessa marker en kort omloppstid och det synes därför ej oriktigt att beakta att lövskogsbruk måste följa inom en ej alltför avlägsen framtid. Om åter marken är bevuxen med ädel lövskog, synes skogens och skogsmarkens totala värde enligt förslaget bliva för högt beräknat, och skäl tala för att i sådant fall värdera marken med hänsyn till lövskogsbrukets lönsamhet. Möjligheten att inom en vanligen avlägsen framtid — bokens omloppstid torde icke understiga 120 år — kunna odla gran pa marken har nämligen knappast nagot nuvärde. En sådan anordning skulle fordra ett särskiljande av mark, som är bevuxen med ädel lövskog, från annan mark. Ett annat och måhända riktigare sätt att beakta den belastning å markvärdet, som ett lövskogsbestånd sålunda kan sägas utgöra, är att låta den inverka vid bestämmandet av skogsvärdet. Enligt förslagets beräkningsgrunder framkommer skogsvärdet genom att förväntningsvärdet av varje förrådsgrupp, inklusive den mark som tages i anspråk av densamma, minskas med den del därav som anses belöpa å marken. Det markvärde som sålunda avräknas är beräknat efter kalkyler för den lövskogsproduktion som faktiskt förekommer på marken. Riktigare synes vara att i stället från skogsvärdet avräkna ett belopp, motsvarande markens värde vid produktion av gran och ädel lövskog i den proportion vari dessa trädslag förekomma, alltså ett belopp beräknat på samma sätt som det markvärde vilket därefter åsättes fastigheten.

Statens skogsforskningsinstitut framhåller, att risken för en tillbakagång av de bästa boniteternas produktionsförmåga vid en över många omdrev utsträckt barrskogsskötsel borde tillmätas en viss betydelse. Därvid framstode det som önskvärt, att vid värderingen särskilja den ädla lövskogen från övrig skog, såvida den praktiska tillämpningen härvidlag ej visade sig erbjuda oöverstigliga svårigheter.

Enligt skogsvårdsstgrelsen i Hallands lån syntes de sakkunniga ha gjort sig skyldiga till en inkonsekvens i fråga om beräknandet av markvärdet. Skulle man nämligen, som de sakkunniga i övrigt konsekvent syntes ha gjort, till grund för värdeberäkningarna lägga det aktuella tillståndet enligt senaste riksskogstaxering, så borde markvärdet ej ha baserats på avkastningssiffror för enbart barrskogen utan för skog med den trädslagsblandning, som i genomsnitt nu funnes på markerna inom respektive län. En reduktion i markvärdena på grund av förekomst av ordinär lövskog syntes sålunda generellt ha bort företagas. Dylik reduktion borde sålunda ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 145

inskränkas till enbart markvärdena för de bättre granboniteterna på grund av förekomsten där av ädla lövträd. Sveriges lantbruksförbund och överjägmästaren i södra distriktet äro av den uppfattningen att man genom det av de sakkunniga föreslagna förfarandet komme till alltför höga värden för den mark som faktiskt producerade ek eller bok och som kanske under mycket lång tid komme att göra det. Stiftsnämnden i Lund anser det icke innebära någon oegentlighet att mark av samma godhetsgrad komme att åsättas olika värden om densamma vore bevuxen med barrskog eller med ädel lövskog.

Domänstyrelsen framför betänkligheter mot att vid beräkningen av relativpriserna ansetts, att dessa för trädgrovlekar mellan de båda typträden, 20 och 30 cm, företedde en jämn stegring, vilken fortsatte till 40 cm, där prisökningen slutade. Därest risk förelåge, att den grövre skogen enligt den nya metoden bleve relativt för högt beskattad, skulle denna risk i någon mån kunna minskas om den räta linje, som representerade prisrelationen, brötes till horisontellt läge tidigare än vid 40 cm —- exempelvis vid 35 cm. Vidare ifrågasätter styrelsen, huruvida, i de fall produktion av ädel lövskog i stor utsträckning förekomme, det icke vore möjligt att välja en annan metod för åsättande av skogsmarksvärde än de sakkunniga föreslagit. Domänstyrelsen anför härom.

Det framlagda förslaget innebär, att man i dylika fall skall räkna med de skogsmarksvärden, som skulle tillkomma marken vid produktion av barrskog och ädel lövskog i den för mark av sådan godhetsgrad genomsnittliga sammansättningen. Även om detta föi*slag otvivelaktigt går i rätt riktning synas markvärdena för Sydsveriges högsta boniteter komma att ligga alltför högt för att kunna förräntas genom skogsproduktion, då det gäller ädel lövskog. Med hänsyn härtill och angelägenheten av att bibehålla en viss produktion av ädel lövskog — trots den kalkylmässiga mindre lönsamheten för sådan skog än för gran — anser styrelsen det önskvärt, att man finner någon form för ytterligare sänkning av markvärdena i fråga om ädel lövskog.. Styrelsen ifrågasätter om icke detta önskemål skulle kunna realiseras genom att beräkna särskilda markvärden för den uppskattade areal av en fastighet, som vid taxeringstillfället är bevuxen med ädel lövskog och kan förväntas så förbliva under viss tid framåt. Vid ett sådant förfarande skulle särskild tabell upprättas för markvärdefaktorer beträffande ädel lövskog. I gengäld synes då den framlagda tabellen B beträffande markvärdefaktorerna för tillväxtområde VI kunna göras enklare.

Skogsvårdsstyretsen i Västmanlands län förklarar sig beklaga avsaknaden av korrektionsfaktorer för skogar som starkt avveke från tillväxtområdets tillväxtförhållanden.

Departementschefen. De anmärkningar, som enligt vad jag förut framhållit (s. 68) framställts mot den nya metoden för att den är invecklad och svårbegriplig, torde i första hand hänföra sig till förfaringssättet vid beräkning av korrektionsfaktorerna. Om dessa beräkningar till någon del behövt utföras av beskattningsnämnderna, skulle den nya metoden sannolikt få avvisas av praktiska skäl trots dess odisputabla fördelar i andra avseenden.

10 liibang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 39.

146 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

Emellertid skall arbetet med korrektionsfaktorernas uträknande i sin helhet utföras av fackmän som centralt förberedelsearbete för taxeringen i hela landet och de uträknade faktorerna skola därefter i sin tur inläggas i de särskilda hjälptabellerna av länsskogssakkunniga. Nämnderna komma sålunda i direkt beröring med korrektionsfaktorerna först när dessa tillsammans med gällande kbmpriser föreligga uträknade i vissa för vederbörande distrikt gällande tabellariska värden per kbm och per har. Beskattningsnämnderna ha endast att utföra de bedömningar som erfordras för en direkt tillämpning av dessa värden.

Korrektionsfaktorerna skola användas för framräkning av förväntningsvärdet dels för skogsmarken och dels för därå befintlig skog av olika förrådsgrupper. Vid beräkning av skogsvärdefaktorerna, vilken sker med utgångspunkt från genomsnittsskogen, fastställes dels ett förväntningsvärde för både marken och skogen och dels ett särskilt förväntningsvärde för marken, varefter skogsvärdet framräknas som skillnaden mellan dessa båda värden. Att man icke gör en direkt beräkning av förväntningsvärdet å de olika förrådsgrupperna beror därpå att det markvärde man vill nå är det som marken har som kalmark vid den tidpunkt då en ny trädgeneration just skall börja uppväxa, men att en del av detta värde vid det tillstånd, som genomsnittsskogen har, redan så att säga absorberats av de växande träden. Skulle man göra eu direkt beräkning av skogens förväntningsvärde och till detta lägga det på angivet sätt beräknade förväntningsvärdet å marken, skulle en viss del av förväntningsvärdet å det hela komma att tagas i beräkning två gånger.

Det skogsvärde, som på angivet sätt framräknas utgör — kan man säga — det förväntningsvärde som skogen har per kbm sedan därur utrensats de värdeelement som belöpa å marken; den senare kan sedan värderas och behandlas för sig som en fristående värderingsenhet. Av den vid beräkningarna använda tekniken följer att det markvärde, som utrensats ur varje kbm skog av en viss trädslagsklass, motsvarar det förväntningsvärde marken har vid produktion av skog av just den trädslagsklassen. Med någon förenkling av problemet kan sägas, att värdet å en kbm barrskog är reducerat med det värde den disponerade marken har vid produktion av enbart barrskog, värdet å en kbm ädel lövskog med markvärdet vid produktion av enbart sådan skog etc.

För att taxeringen av ett skogsområde skall bli riktig bör det särskilda sltogsmarksvärde, som upptages vid taxeringen, i varje särskilt fall vara beräknat på samma sätt som det avdrag, som i den förut angivna ordningen gjorts från skogsvärdet. Så blir emellertid icke alltid fallet enligt de sakkunnigas förslag. De sakkunniga ha ansett sig böra konstruera ett enhetligt, av den i varje särskilt fall förhandenvarande skogen oberoende markvärde. Detta markvärde är beräknat till det förväntningsvärde marken har (som kalmark eller rättare med 0-årig skog) vid produktion av enbart barrskog utom beträffande mark av god beskaffenhet i tillväxtområde VI där hänsyn vid markvärdeberäkningen tages även till genomsnittlig före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 147

komst av ädel lövskog. Det har därvid antagits att barrskogen —- tall och gran — respektive barrskogen och den ädla lövskogen förekomma i genomsnittlig sammansättning och även representera andra trädslagsklasser så att genomsnittsskogens hela totalförråd kommer med i beräkningen. Om t. ex. genomsnittsskogen för viss godhetsklass inom tillväxtområde V vore sammansatt av 40 kbm granskog, 40 kbm tallskog och 20 kbm lövskog per har, skulle markvärdeberäkningen enligt förslaget ske under antagande att skogens sammansättning vore 50 kbm tall- och 50 kbm granskog. På samma sätt skulle, om genomsnittsskogen för en hög godhetsklass inom tillväxtområde VI vore sammansatt av exempelvis 40 kbm granskog, 20 kbm tallskog, 20 kbm ädel lövskog samt 20 kbm annan lövskog, markvärdeberäkningen ske under antagande att skogens sammansättning vore 50 kbm gran-, 25 kbm tall- och 25 kbm ädel lövskog.

Beträffande mark i tillväxtområde VI av så god beskaffenhet, att ädel lövskog där brukar förekomma i stor utsträckning, blir markvärdet högre vid produktion av barrskog — företrädesvis gran, som är den förhärskande för genomsnittsbarrskogen å sådan mark -— än vid produktion av ädel lövskog. Detta är anledningen till att de sakkunniga för sådan mark ansett sig böra taga hänsyn även till produktion av ädel lövskog. Emellertid avhjälper denna särbestämmelse för ifrågavarande slags mark de felaktigheter, som uppkomma av de förut angivna förhållandena, endast för de fall där ädel lövskog förekommer i högst den för godhetsklassen genomsnittliga sammansättningen. Om lövskogsförekomsten är större — å skogsmarken till viss fastighet förekommer t. ex. bara ek eller bok, under det att genomsnittsskogen för motsvarande godhetsklass består till 75 % av barrskog och till 25 % av ädel lövskog — blir det vid taxeringen särskilt uppskattade markvärdet icke likvärdigt med det som en gång avdragits från skogens förväntningsvärde och det blir för högt vid markens förhandenvarande användning.

Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden man bör se kritiken mot de sakkunnigas sätt att bestämma markvärdefaktorerna för mark med ädel lövskog liksom vissa anmärkningar mot de sakkunnigas bonitering av sådan mark (se s. 121). Man kan mot denna kritik invända, att mark, som vid taxeringstillfället är bevuxen med ädel lövskog, i nästa omdrev kanske blir bevuxen med barrskog och att det alltså är befogat med ett högre markvärde än den förhandenvarande skogsproduktionen i och för sig föranleder. Ofta äro emellertid förhållandena sådana att en omläggning av skogsproduktionen icke kan ske förrän så långt fram i tiden att den nya trädgenerationens inverkan på förväntningsvärdet blir mycket obetydlig. I andra fall kanske omläggningen hindras av stora föryngringskostnader eller andra omständigheter.

Kritiken på denna punkt är alltså även enligt min mening i viss mån befogad och jag anser mig böra föreslå införande av en särskild anordning för att åstadkomma en ytterligare sänkning av de höga värdena på ifrågavarande marker. En dylik sänkning torde lämpligast kunna ske på det

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

sättet att, om mark, vars värdesättning skall ske under beaktande av förekomst av ädel lövskog, till mera än 25 % är bevuxen med sådan lövskog, värdet å den överskjutande delen av den med ädel lövskog bevuxna marken får reduceras med en tredjedel. Detta innebär, att värdet å mark bevuxen med endast ädel lövskog kommer att kunna nedsättas med 25 %. Genom en sådan bestämmelse, som lämpligen kan placeras i omedelbart sammanhang med reglerna om reduktion vid onormal förekomst av kalmark i B. punkt 10 fjärde stycket i skogsvärderingsinstruktionen, torde alla befogade erinringar mot markvärdena i södra Sverige vara tillgodosedda. Någon möjlighet till reduktion av markvärdena på grund av förekomst av ordinär lövskog, som skogsvårdsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter, anser jag sålunda — av samma skäl som de sakkunniga anfört — icke erforderlig.

I övrigt har mot korrektionsfaktorernas beräkning endast anmärkts — av domänstyrelsen — att den jämna prisökning å virket genom trädens utväxning till grövre och värdefullare sortiment, vilken de sakkunniga vid faktorernas uträkning förutsatt fortgå tills vederbörande träd når 40 cm vid brösthöjd (därefter anses värdestegringen endast motsvara massatillväxten) bör anses avbruten tidigare, t. ex. vid 35 cm vid brösthöjd. Befogenheten av denna anmärkning torde böra undersökas i samband med den omräkning av de sakkunnigas korrektionsfaktörer som, därest mitt förslag om höjning av räntefoten till 5 % godtages, ändå måste ske före taxeringen. Skulle det visa sig att skäl för sådan ändring i beräkningsmetoderna föreligger, har jag intet att invända däremot.

Taxe ringsföreskrifter.

Bestämmelserna om taxering av skogsmark och därå växande skog återfinnas för närvarande huvudsakligen dels i kommunalskattelagen, dels i skogsvärderingsinstruktionen och dels i taxeringsförordningen. Sålunda ha de grundläggande materiella bestämmelserna intagits i 9 § kommunalskattelagen med anvisningar punkt 4, vilka bestämmelser kompletteras med detaljföreskrifter i skogsvärderingsinstruktionen. I taxeringsförordningen (58 § m. fl.) förekomma formella föreskrifter om själva förfarandet vid taxeringen och förberedelserna för densamma. Skogsvärderingsinstruktionen, som innehåller bl. a. direkta föreskrifter om vilken prisperiod som skall läggas till grund för beräkningen av rotvärdet och andra bestämmelser, vilka förutsätta omprövning före varje allmän fastighetstaxering, har brukat i sin helhet förnyas till varje sådan taxering.

Den nya metoden ansågs vid framläggande av 1944 års förslag kräva vissa ändringar i taxeringsförordningen, i första hand avseende att möjliggöra ett utnyttjande av riksskogstaxeringens uppgifter som hjälpmedel vid och kontroll å uppskattningen av arealen och virkesförrådet beträffande de särskilda fastigheterna. Om förfarandet härvid anförde dåvarande departementschefen följande (prop. nr 240 s. 186).

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 149

Under förberedelserna för allmän fastighetstaxering sammanställer statens skogsförsöksanstalt ur materialet från senaste riksskogstaxering för vederbörande län eller det mindre område, för vilket dylika uppgifter finnas redovisade, uppgifter om arealen samt om virkesförrådet och dettas fördelning å förekommande förrådsgrupper dels totalt och dels genomsnittligt antal kbm per har. De sålunda sammanställda uppgifterna tillhandahållas länsstyrelserna, varefter landskamrerarna ombesörja, att de införas i de särskilda anvisningar för skogstaxeringen, som skola fastställas jämlikt 59 § 1 mom. taxeringsförordningen. Vid beredningsnämndens första sammanträde redogör ordföranden för de ifrågakommande förrådsuppgifterna, och dessa användas sedermera under taxeringsarbetet såsom jämförelsematerial vid taxering av sådana fastigheter, för vilka exakta förrådsuppgifter saknas. De för varje fastighet utrönta eller bedömda virkesförråden antecknas i konlrolllängden, varvid i därför avsedda kolumner angivas absoluta tal för virkesförrådet inom varje förrådsgrupp i den mån förrådet vid uppskattningen fördelats på sådana. I denna längd böra vidare finnas dels kolumn för anteckning av för fastigheten uppskattat genomsnittligt virkesförråd per har, dels eventuellt ytterligare kolumner för uppgifter, som underlätta en fortlöpande kontroll över att förrådsbedömningen vid jämförelsen de särskilda fastigheterna emellan blir riktigt avvägd (exempelvis barrtimmerskogens procentuella andel av barrskogsförrådet). Då och då under taxeringsarbetets gång framtages längden för undersökning om ojämnheter i uppskattningen föreligga. Efter arbetets slut överlämnas längden tillsammans med övriga handlingar till fastighetstaxeringsnämndens ordförande.

Sedan kontrollängden kommit ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden till handa, granskar denne, huru beredningsnämndernas uppskattning av skogsmarksarealen och virkesförrådet överensstämmer med de i länsanvisningarna angivna uppgifterna från senaste riksskogstaxering. I de fall, där sistnämnda uppgifter kunnat lämnas för fastighetstaxeringsdistriktet, d. v. s. då uppgifter från andra riksskogstaxeringen föreligga för vederbörande trakt, erhålles kontrollen genom en sammanräkning av de i längden beträffande varje fastighet antecknade siffrorna för skogsmarksarealen samt totalförrådet inom de särskilda förrådsgrupperna och en jämförelse mellan de sålunda erhållna summorna och de vid riksskogstaxeringen utrönta motsvarande uppgifterna. I andra fall kan vid granskningen endast undersökas, hur genomsnittsförråden per har för taxeringsdistriktet överensstämma med vad man kan antaga vara riktigt med hänsyn till uppgifterna från riksskogstaxeringen för det större området och andra kända förhållanden. Kontroll genom jämförelse mellan sammanlagda arealer och totalförråd enligt fastighetstaxeringen respektive riksskogstaxeringen kan i dessa fall verkställas först i prövningsnämnden.

I den mån den verkställda kontrollen visar, att beredningsnämndernas areal- och förrådsuppskattning avviker från riksskogstaxeringens, bör fastighetstaxeringsnämnden vidtaga erforderliga jämkningar. Att avgöra inom vilka beredningsdistrikt eller beträffande vilka fastigheter dylika korrektioner skola vidtagas blir naturligtvis förenat med vissa svårigheter, och därför bör fastighetstaxeringsnämndens ordförande redan under det beredningsnämndernas arbete pågår söka verka för att deras uppskattning i möjligaste mån överensstämmer med de vid riksskogstaxeringen utrönta uppgifterna.

De sakkunniga. De sakkunnigas förslag innebär förfaltningstekniskt, att skogsvärderingsinstruktionen skall utfärdas att gälla tills vidare och icke som hittills endast för viss allmän fastighetstaxering, att bestämmande av

150 Kungl. Maj. ts proposition nr 39.

det skogskbmpris, som skall ligga till grund för taxeringen, liksom av skogsvärde- och markvärdefaktorer i viss utsträckning skall överlämnas åt Kungl. Maj :t samt att bestämmelserna om fastighetstaxeringen av skog skola i möjligaste mån utbrytas, de materiella ur kommunalskattelagen och de formella ur taxeringsförordningen, för att systematiskt sammanföras i skogsvärderingsinstruktionen.

De sakkunniga framhålla, att de i sakligt avseende icke föresloge några mera betydelsefulla ändringar i förhållande till 1944 års förslag beträffande förfarandet i länen och hos beskattningsnämnderna. Beträffande det centrala förberedelsearbetet förutsattes däremot viss omläggning genom anordningen att skogsvärde- och markvärdefaktorer skulle fastställas i tabeller, som utfärdades av Kungl. Maj :t. Dessutom ifrågasattes såsom en följd av reformer beträffande statsadministrationen vissa ändringar i fördelningen av de arbetsuppgifter som skulle åligga olika ämbetsverk vid anskaffande av grundläggande taxeringsmaterial och fastställande av sådana speciella regler, som icke meddelades i vederbörliga författningar. Med hänsyn till riksskogstaxeringens grundläggande betydelse för taxeringen torde sålunda skogsforskningsinstitutets medverkan i första hand böra anlitas, därvid skogsstyrelsens medverkan syntes önskvärd. Domänstyrelsen kunde såvitt anginge skogarnas uppskattning samt apteringsfrägor o. d. helt frikopplas, men borde alltjämt omhänderha uppgiften att anskaffa grundläggande prismaterial o. d., vilket lämpligen borde ske i samråd med skogsforskningsinstitutet och skogsstyrelsen. Om det centrala förberedelsearbetet anföra de sakkunniga härefter.

Det skall alltså enligt förslaget i första hand åligga statens skogsforskningsinstitut i samråd med skogsstyrelsen att före varje allmän fastighetstaxering på grundval av uppgifter från riksskogstaxeringen dels bestämma vilka områden som för de vanligaste förekommande trädslagen skola vara apteringsområden, dels fastställa grunder för den tänkta grundläggande apteringen beträffande dessa trädslag och områden, dels ock meddela normer för uppskattning av trädens barkvolym och stamvedens inmätningsbara volym efter virkets grovlek samt huru stor del av utbytet i gagnvirke som på grund av inom området allmänt förekommande tekniska fel i medeltal skall beräknas icke kunna utnyttjas som gagn virke. Tillika skola i denna ordning fastställas omräkningstal för att kunna förvandla ifrågakommande priser för sortiment i handelsmått till priser för kubikmassa fast mått på bark samt för övrigt meddelas sådana uppgifter som kunna tjäna till ledning vid bestämmande av sortimentsutbytet för typträden. De sakkunniga föreslå att nu nämnda föreskrifter meddelas i »centrala skogstaxeringsanvisningar» till skillnad från de »lokala skogstaxeringsanvisningar», vartill förslag skola upprättas i länen genom landskamrerarnas försorg och som skola antagas vid möten mellan berednings- och fastighetstaxeringsnämndernas ordförande m. fl. enligt 59 § taxeringsförordningen och som hittills, ej fullt korrekt, plägat benämnas länsanvisningar.

Då vissa av de i de centrala skogstaxeringsanvisningarna meddelade uppgifterna äro av grundläggande betydelse för den bearbetning av prismaterial in. m., som skall utföras av domänstyrelsen, böra dessa anvisningar meddelas i god tid. De böra kunna vara färdiga senast den 1 juni året före taxeringsåret. Hinder möter givetvis ej att tidigare börja insamla nödiga prisuppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 151

Ännu ett åliggande bör emellertid falla på statens skogsforskningsinstitut, nämligen att på grundval av riksskogstaxeringsmaterialet till de olika länsstyrelserna lämna uppgifter för länen eller i skogligt avseende likartade delar av länen om den ungefärliga arealen av skogsmark och övrig mark, skogsmarkens genomsnittliga storlek och fördelning på trädslag och förrådsgrupper, allt för att ligga till grund för sådan kontroll, som omförmälaes i förarbetena till 1944 års proposition. Dessa uppgifter behöva ej vara färdiga förrän kort tid innan taxeringsarbetet tager sin början, lämpligen senast den 15 september året före taxeringsåret.

På domänstyrelsen åter skall, såsom redan antytts, ankomma att lämna erforderliga prisuppgifter till länsstyrelserna. Dessutom bör domänstyrelsen — som har god översikt över förekommande variationer i priserna å sortiment som ingå i olika trädslag — till länsstyrelserna avge förslag om vilka trädslag skola i avseende å uppskattning av virkesförråd och bestämmande av skogskbmpriser behandlas såsom särskild grupp inom en trädslagsklass samt vilka skogskbmpriser som skola tillämpas för ifrågakommande typträd i vanligt förekommande fall för olika apterings- och prisförutsättningar. Jämväl dessa uppgifter skola vara färdiga strax innan taxeringsarbetet skall taga sin början, senast den 15 september.

Vid denna tidpunkt skola alltså föreligga de av Kungl. Maj:t fastställda tabellerna med markvärde- och skogsvärdefaktorer, de centrala skogstaxeringsanvisningarna och domänstyrelsens utredning jämte förslag avseende prissättningen. Det förutsättes att omedelbart härefter det s. k. Stockholmsmötet skall äga rum, försåvitt det anses att sådant behöver hållas. Detta mötes funktion är rent rådgivande. Till sådant möte ha plägat kallas landskamrerarna och länsskogssakkunniga så ock andra sakkunniga från statliga och enskilda företag. Representanter för kammarrätten ha beretts tillfälle att närvara. Ett dylikt möte är icke nödvändigt, men det lärer vara obestridligt att de hittills hållna mötena haft en viktig funktion att fylla, då de verkat för enhetlighet i taxeringen och varit ägnade att skapa förtroende för denna. Någon anledning att \ lagstiftningen införa bestämmelser därom synes icke föreligga. Om former för handläggning av vid mötena uppkommande frågor må föreskrifter kunna meddelas vid deras sammankallande, om särskild reglering därutinnan anses erforderlig. Det bör här framhållas, att med hänsyn till Stockholmsmötets funktion och karaktär av effektivt arbetande organ det icke bör överdimensioneras. Det kan icke förutsättas att alla intressentgrupper skola representeras vid mötet. Iakttages ej viss återhållsamhet i fråga om rätten till deltagande, riskeras lätteligen att mötet kan förlora sin avsedda karaktär och komma att betraktas mera som ett forum för opinionsyttringar än som ett objektivt arbetsorgan under medverkan av den bästa sakkunskap som står till buds. Att i sammanhang med ifrågavarande möte landskamrerarna förutsättas rådslå om andra taxeringen angående frågor än dem som röra skogsvärderingen erfordrar ej heller reglering i lagen.

De sakkunniga övergå sedan till de lokala förberedelserna och anföra härom.

Efter Stockholmsmötet skall arbetet bedrivas inom länsstyrelserna och utmynna i förslag Lill lokala skogstaxeringsanvisningar med hjälptabcller såsom viktigaste beståndsdel. Det blir uppenbarligen i huvudsak de länsskogssakkunniga som skola handlägga detta arbete. Till grund för detsamma komma att ligga dels de av Kungl. Maj :t fastställda skogsvärdeoch markvärdefaktorerna, dels de centrala skogstaxieringsanvisningarna, dels domänstyrelsens uppgifter och förslag, dels Stockholmsmötets proto­

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

koll, dels kompletterande uppgifter som må stå de sakkunniga till buds. Tabellerna och de centrala skogstaxeringsanvisningarnas väsentliga delar äro bindande, övrigt material informatoriskt. Givet är emellertid att Stockhohnsmötets resultat, där det kan anses utgöra ett auktoritativt uttryck för en samlad sakkunskap, ej bör utan vägande skäl frångås. Däremot komma mötets utredningar och förslag givetvis att vid arbetet inom länsstyrelserna ytterligare differentieras och fullständigas. Det förefaller lämpligt att eu del av det räknearbete som i detta sammanhang ifrågakommer, utföres centralt i Stockholm hos någon för ändamålet tillsatt särskild beredning. Det är möjligt att på sina håll i länen finnes tillgänglig för ändamålet lämplig personal, men sannolikt kan rationalisering vinnas genom partiell centralisering av arbetet — erfarenheterna från förarbetena till provtaxeringen ha gett stöd åt detta antagande.

De lokala skogstaxeringsanvisningarna skola avse län eller del av län, beroende på i vad mån olikheter i skogligt avseende förefinnas mellan länets olika delar. De böra innehålla, såvitt möjligt differentierade, uppgifter för olika delar av länet om virkesförrådet och dess fördelning på trädslag och förrådsgrupper, avsedda för kontroll å uppskattningen i sådana avseenden. I huvudsak komma givetvis anvisningarna i denna del att grundas på de uppgifter från riksskogstaxeringarna som skogsforskningsinstitutet lämnat. Bindande normer skola i anvisningarna givas om vilka godhetsklasser och omloppstider som må förekomma för varje del av det område anvisningarna avse samt om de trädslag som skola särskilt prissättas, så ock rörande de områden inom vilka särskilda avdrag på grund av onormal förekomst av tekniska fel eller extraordinära avdrag för allmänna kostnader må ifrågakomma eller inom vilka längre omloppstid må antagas eller inom vilka procentuell sänkning av markvärdena må äga rum. I huvudsak bindande för taxeringen skola ock vara i anvisningarna angivna skogskbmpriser för särskilda prisområden och olika avsättningslägen, uträknade skogsvärden per kbm (efter avdrag av allmänna kostnader) samt motsvarande kbmpriser per har, vilka skola tillämpas för bestämmande av värdet å skogsmark. Avvikelse kan tänkas ifrågakomma endast där undantagsvis förutsättningarna finnas vara andra än de på vilka anvisningarna grundas. Vad som för övrigt skall intagas i de lokala taxeringsanvisningarna må fä bero på omständigheterna.

Vad hjälptabellerna skola innehålla framgår av vad tidigare anförts. Det har även påpekats att hjälptabell 2 enligt 'l944 års förslag motsvaras av hjälptabell 1 enligt det nu föreliggande förslaget. Exempel på sådana hjälptabeller bifogas.1 Hinder möter ej att, där så finnes påkallat, utarbeta och ställa till förfogande kompletterande hjälptabeller med olika i dessa angivna förutsättningar.

Såsom ovan sagts skola de lokala skogstaxeringsanvisningarna ej fastställas av länsstyrelserna eller landskamrerarna, men skola landskamrerarna upprätta fullständiga förslag till sådana anvisningar. Beslut rörande desamma fattas av de möten som enligt 59 § taxeringsförordningen skola hållas med ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna och beredningsnämnderna på landsbygden samt vissa särskilt utsedda ledamöter i dessa nämnder. Några grunder för fattande av beslut vid dylika möten ha aldrig funnits. Det förutsättes, att meningarna skola så sammanarbetas att huvudsaklig enighet skall ernås, något som givetvis är synnerligen önskvärt, då de närvarande själva komma att deltaga i anvisningarnas tillämpning. De sakkunniga anse det icke nödvändigt att införa mera preciserade regler om dessa möten än som redan finnas.

1 De ifrågavarande hjälptabellerna återfinnas å s. 167 o. f.

Kungl. Maj:ts proposition yr 39. 153

Om de på beskattningsnämnderna ankommande uppgifterna slutligen framhålla de sakkunniga, att dessa väsentligen innefattade en uppskattning av areal och virkesförråd, fördelat på trädslag och förrådsgrupper, ävensom bedömning av markens godhetsgrad och skogens avsättningsläge, samt anföra vidare.

De lokala skogstaxeringsanvisningarna utnyttjas härvid och lända till ovillkorlig efterrättelse i den mån de äro bindande. Med utgångspunkt från dessa siffror och hjälptabellerna utföras vederbörliga räkneoperationer. Därvid användas regelmässigt räknemaskiner. Vanligen torde det befinnas mest ändamålsenligt att överlämna räknearbetet åt särskilt räknebiträde, som utför det parallellt med nämndens uppskattningar och bedömningar. Behovet av kunniga räknebiträden och tillräckligt antal maskiner underströks livligt under provtaxeringarna och det lärer vara ofrånkomligt att ett visst organisationsarbete för bestämmande av sammanträdesdagar för nämnderna måste äga rum under samverkan mellan landskamrerarna och vederbörande ordförande, på det att räknebiträdena och räknemaskinerna må räcka till och tillbörligen utnyttjas. Vid vissa provtaxeringar diskuterades under hand möjligheten att ersätta räknemaskiner med tabellverk, en metod som förutsätter att räkneoperationerna ej avse större tal än tre siffror. Det är ej uteslutet att denna metod i vissa fall kan komma till användning.

Nämnderna böra även utföra den kontroll av sina uppskattningar, som är möjlig. De sakkunniga ha i detta avseende intet att tillägga till de förut återgivna uttalanden som gjordes under förarbetena till 1944 års proposition. Att utöver vad nu sagts bedömningar i skilda avseenden i särskilda fall kunna bliva nödvändiga följer av olika punkter i instruktionen. Fråga kan vara om specialsortiment, om extraordinärt avdrag för tekniska fel eller för allmänna kostnader, om förekomst av servitut avseende yxbörd och dylikt. Sådana bedömningar lära med varje något så när differentierad taxeringsmetod vara nödvändiga.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag i fråga om själva förfarandet vid taxeringen har i stort sett lämnats utan erinran. Endast några detaljföreskrifter ha blivit föremål för viss kritik.

Domänstyrelsen och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund förklara sig icke ha något att erinra emot de föreslagna taxeringsföreskrifterna.

Skogsstyrelsen framhåller, att förslaget att skogsforskningsinstitutet skulle utfärda taxeringsanvisningar, alltså en åtgärd av rent administrativ natur, icke torde vara så lämpligt med hänsyn till institutets egentliga uppgift som central för den skogliga forskningen. Därest icke något befintligt administrativt organ lämpligen kunde åläggas denna uppgift, som givetvis måste handläggas i intimt samarbete med institutet och med utnyttjande av dess sakkunskap, kunde måhända en för varje taxering tillsatt, fristående nämnd erhålla uppdraget i fråga.

Sveriges skogsägareförbund anser sig icke kunna tillstyrka förslaget att lägga i Kungl. Maj :ts hand att utan riksdagens hörande fatta vissa beslut om den prisnivå som skulle tillämpas vid taxeringen. I övrigt framhåller förbundet att de arbetsuppgifter, som enligt 58 och 59 §§ taxeringsförordningen ankomme på den länsskogssakkunnige, otvivelaktigt bleve av en betydligt

154 Kungl^ Maj. ts proposition nr 39.

mer omfattande samt på speciella områden kompetenskrävande art än vad tidigare varit fallet. Det bleve förvisso ej lätt att finna personer, som fullgott behärskade dessa mycket svåra arbetsuppgifter. Det finge betecknas som angeläget, att den länsskogssakkunnige bereddes tillfälle att under sitt arbete samråda med parterna på virkes- och arbetsmarknaderna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför, att det torde komma att höra till undantagen att frågor om fastställande av hjälptabeller och andra för taxeringen erforderliga anvisningar kunde bedömas av dem som vid sammanträde enligt 59 § taxeringsförordningen skulle besluta därom och att de framlagda förslagen undantagslöst torde komma att fastställas icke på grund av att de prövades vara riktiga utan därför att de närvarande saknade möjlighet att göra annorlunda. Värdet av att i detta läge på sådant sätt behålla skenbilden av att de närvarande utövade en beslutanderätt syntes länsstyrelsen tvivelaktigt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att den tid, som står länsstyrelserna och beredningsnämnderna till buds för utförande av dem åliggande arbetsuppgifter, är synnerligen knappt tilltagen. Enligt länsstyrelsens förmenande skulle taxeringsarbetet vinna mycket på, om denna tid kunnat något ökas. Detta skulle enklast ske om förarbetena kunde påbörjas någon månad tidigare än föreslagits, så att de centrala anvisningarna vore länsstyrelserna tillhanda redan den 15 augusti.

Liknande synpunkter framföras av skogsvårdsstyrelsen i Norra Kalmar län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter om icke för att beredningsnämndernas ledamöter skulle erhålla tillräcklig tid att, innan det egentliga taxeringsarbetet började, skaffa sig erforderlig kännedom om distriktets skogar, indelningen i berednings- och fastighetstaxeringsdistrikt samt utseende av ordförande och ledamöter i nämnderna borde ske redan under våren, förslagsvis senast den 31 maj, året före taxeringsåret. Erforderliga demonstrationer av typskogar och särskilt uppskattade skogar borde även ske redan vid denna tidpunkt.

Departementschefen. De sakkunnigas åsikt, att bestämmelserna om taxering av skogsfastighet skola i möjligaste mån systematiskt sammanföras i skogsvärderingsinstruktionen, synes mig riktig och förslaget härom anser jag mig alltså böra biträda.

I remissyttrandena ha framställts vissa erinringar mot ett par detaljer i taxeringsförfarandet.

Vad först angår skogsägareförbundets avstyrkande av förslaget att överlåta åt Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande fatta vissa beslut om prisnivån vill jag erinra om att denna anordning icke förekommer i det av mig nu förordade förslaget. Enligt detta är prisnivån i varje avseende fixerad.

Länsstyrelsens i Kronobergs län yrkande om de centrala anvisningarnas tillhandahållande redan den 15 augusti året före allmän fastighetstaxering

Kungl. Maj ds proposition nr 39. 155

skulle jag gärna vilja tillgodose; emellertid torde detta i vart fall icke kunna ske med avseende å 1952 års taxering. När riksdagen fattat sitt beslut någon gång på våren 1951 måste — om mitt förslag angående räntefoten m. in. godtages — korrektionsfaktorerna omräknas, vilket arbete lärer kräva ett par månaders tid. Därjämte skola »centrala skogstaxeringsanvisningar» med angivande av apteringsområden m. in. fastställas samt prisuppgifter och annat material insamlas och bearbetas, vilket också fordrar avsevärd tid och delvis icke kan ske samtidigt eftersom bearbetningen av de infordrade prisuppgifterna förutsätter att nämnda centrala anvisningar föreligga färdiga och viss del av den erforderliga lokala statistiken angående sortimentspriser m. in. icke torde finnas tillgänglig före utgången av första halvåret 1951. Emellertid bör förberedelsearbetet så bedrivas att de centrala anvisningarna m. m. äro länsstyrelserna tillhanda så tidigt som möjligt före den 15 september 1951.

Vidkommande den av länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatta framflyttningen av tidpunkten för tillsättande av ordförande och ledamöter i beredningsnämnderna in. m. får jag framhålla, att indelningen i beredningsdistrikt enligt 4 § taxeringsförordningen skall verkställas av länsstyrelsen senast den 31 augusti året näst före taxeringsåret och att ordförandena i beredningsnämnderna jämlikt 5 § samma förordning skola förordnas i samband därmed. Ledamöter i beredningsnämnd skola av vederbörande kommunala organ väljas senast den 15 oktober samma år. Möjlighet föreligger sålunda att verkställa distriktsindelningen samt utse ordförande och ledamöter i beredningsnämnderna redan före de angivna dagarna. Det är enligt min mening angeläget att denna möjlighet utnyttjas och att åtgärderna sålunda vidtagas så tidigt som förhållandena i länet påkalla. Även demonstration av typskogar torde kunna ske på ett tidigt stadium; demonstrationen torde sålunda böra ske redan på våren i de trakter där typskogarna äro uppskattade och klara för demonstration redan då. Förutsättningen härför är emellertid enligt min mening att sådan demonstration sker även på hösten och helst omedelbart före taxeringens början. Av största vikt torde nämligen vara att nämndledamöterna vid taxeringen ha så färska minnesbilder av de demonstrerade provytorna och typskogarna som möjligt. Då alltså det ifrågasatta syftet torde kunna nås redan med gällande avfattning av berörda föreskrifter och det synes vara lämpligt att avvakta erfarenheterna från någon taxering enligt nya metoden, innan författningsändring i detta avseende företages, anser jag mig icke nu böra föreslå någon sådan ändring.

I anledning av skogsstyrelsens uttalande att uppgiften att meddela taxeringsanvisningar lämpligen borde anförtros något administrativt organ och icke, som föreslagits, skogsforskningsinstitutet får jag framhålla, att jag har för avsikt att senare anmäla förslag om inrättandet av ett centralt administrativt organ, benämnt riksskattenämnden. 1947 års taxeringssakkunniga, som avgivit betänkande med förslag till inrättande av en sådan nämnd, ha ansett att eu av nämndens uppgifter borde vara att verka för likformighet vid fastighetstaxeringen. Denna uppgift skulle lösas genom

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

att nämnden övertoge ledningen av det förberedande arbetet för fastighetstaxeringen, sammanställde tillgängligt material, anordnade diskussionsmöten med landskamrerare, taxeringsintendenter och sakkunniga, fastställde vissa taxeringsanvisningar' o. s. v. En naturlig uppgift för nämnden kunde då även vara att utfärda nu ifrågavarande anvisningar. Emellertid lärer det, med hänsyn till att riksskattenämndens verksamhet icke kan påbörjas före den 1 juli detta år, icke kunna komma i fråga att nämnden skulle handhava sådana uppgifter med avseende å 1952 års fastighetstaxering. Jag finner mig i sådant läge böra förorda, att det uppdrages åt skogsforskningsinstitutet att i allt fall tills vidare utfärda de ifrågavarande anvisningarna.

Ej heller i övrigt har jag något att erinra mot de sakkunnigas förslag i denna del.

I detta sammanhang vill jag beträffande de sakkunnigas uttalande om behovet av räknebiträden och räknemaskiner anmärka, att jag förutsätter att tillgång till erforderliga biträden och maskiner skall kunna ordnas lokalt och till relativt obetydliga kostnader.

Följdändring beträffande beräkning av inkomst av skogsbruk.

Bestämmelsen i 22 § 1 mom. kommunalskattelagen att, om växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, den skattskyldige må erhålla avdrag från intäkten med ett belopp motsvarande värdet av fyra gånger den normala årliga virkesavkastningen av marken (det s. k. schablonavdraget) kan icke bibehållas oförändrad, om nya skogstaxeringsmetoden genomföres.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skall schablonavdraget beräknas till belopp motsvarande värdet av för skogen beräknat minsta producerande skogskapital, som enligt stadgande i anvisningarna till nämnda paragraf skall angivas till viss multipel av det vid taxeringen fastställda skogsmarksvärdet.

De sakkunniga framhålla, att syftet med ifrågavarande avdrag vore att från beskattning för inkomst av skogsbruk vid fastighetsförsäljning undantaga så stor del av den växande skogens värde som kunde svara mot värdet å en ungskog, vilken normalt komme att alltid finnas å fastigheten såsom minsta producerande skogskapital. Formellt hade avdraget sin största betydelse i sådana fall då betingelserna för andra, förmånligare avdrag saknades, såsom då en skogsfastighet förvärvats i kalavverkat skick eller med endast obetydligt virkeskapital men avyttrades med ett större virkeskapital, varjämte avdraget i realiteten fått betydelse i sådana fall då möjligheter att utreda annan avdragsrätt saknades. De sakkunniga hade trott sig finna en jämförelsevis rationell lösning av det föreliggande problemet genom att för varje omloppstid låta avdragsbeloppet utgöra en viss multipel av skogsmarksvärdet, vilken bestämdes med hänsyn till omloppstidens längd. Enligt gällande lagstiftning utgjorde värdet av 4 årsavkastningar i en normalskog

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 157

Minsta producerande skogskapital. Prisrelation 1:0 6. Approximativa medeltal för ifrågakommande boniteter och områden.

Omloppstid för barrskog, utom kalmarkstid

70 80 90 100 no 120 130 140 150 160 170 180

Markvärdet i % av totalvärdet för normaliserad genomsnittsskog av

35 30 25 20 17 14 11 9 7 6 5 4

18 % av totalvärdet utgör antal

0-61 0'60 0'76 0-90 1'06 1-29 1-64 2'— 2-6 3 — 3-6 4-6

Av de sakkunniga såsom minsta producerande skogskapital ifråga­

satta multipler av markvärdet •/« 1 l1/* 2 3 4 5 6 7 9 7» V»

Det sålunda bestämda minsta producerande skogskapitalet i % av totalvärdet för den normaliserade 183/: 20 257» 28 33 36 35 36 35 36

vid 4 % räntefot 16 % av normalskogens värde. Vid lägre förräntningsprocent skulle de 4 årsavkastningarna representera ett något större procenttal av normalskogens värde. Skogsmarkens värde vore för närvarande 18 % av totalvärdet. I en av de sakkunniga utarbetad tabell (återgiven å nästa sida) angåves med ledning av det material, som legat till grund för de sakkunnigas undersökningar, för olika ifrågakommande omloppstider approximativt hur många multipler av markvärdet som erfordrades för att komma fram till 18 % av värdet å den normaliserade genomsnittsskog med vilken de sakkunniga räknade. Med utgångspunkt från dessa siffror angåves å en särskild rad de multipler av markvärdet som enligt de sakkunnigas mening lämpligen borde fastställas som minsta producerande skogskapital. De sakkunniga framhålla, att såsom av tabellen framginge endast för omloppstiden 80 år siffran för minsta producerande virkeskapitalet låge mera avsevärt under den som erfordrades för att komma fram till 18 % av den normaliserade genomsnittsskogens värde och i själva verket också under 16 % av samma värde. Avdragsrätten torde emellertid ändå vara fullt tillräcklig. Vid högre omloppstider uppnåddes 18 % eller mera och vid de högsta omloppstiderna erhölles ungefär den dubbla siffran. Denna kunde antagas icke vara högre än som kunde anses för ändamålet rimligt. Till sist påpeka de sakkunniga, att de metoder som hittills med stöd av uppgifter från skogstaxeringarna och i anslutning till gällande blanketter brukat i praktiken tillämpas vid beräkning av skogsvärdeminskningsavdrag komme att sakna underlag enligt den nya skogstaxeringsmetoden. Frågan om vad som skulle komma i stället syntes böra uppmärksammas i särskild utredning, vid vilken det tilläventyrs kunde visa sig lämpligt att även ägna de gällande avdragsreglerna någon reell översyn i syfte att underlätta de skattskyldigas utredningar.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag till ändrade regler beträffande taxeringen för inkomst av skogsbruk har i remissyttrandena icke föranlett annan kritik än en erinran om den nackdel som följde av att vid tillämpning av den nya metoden icke framliomme någon uppgift om skogens tillväxt. Sålunda anför länsstyrelsen i Västernorrlands län. Vid beräkning av antingen inkomst genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken eller avdrag för värdeminskning av skog under skattskyldigs ägotid erhålles numera i allmänhet det ur den skattskyldiges synpunkt gynnsammaste resultatet, därest den s. k. virkesförrådsmetoden tillämpas. Vid användning av denna metod erfordras bland annat utredning om storleken av fastighetens totala virkesförråd vid viss tidpunkt och om den faktiska årstillväxtens storlek under ägotiden. Beträffande storleken av en fastighets virkesförråd vid viss tidpunkt visar erfarenheten, att inom detta län uppgift därom endast i undantagsfall grundats på stamräkning eller linjetaxering. Förrådets storlek har i stället i praktiskt taget alla fall bestämts med utgångspunkt från de vid allmän fastighetstaxering för fastigheten bestämda värdefaktorerna. Beträffande tillväxtberäkningen ha förhållandena varit analoga. Årstillväxten har alltså så gott som undantagslöst beräknats med ledning av vid senaste allmän fastighetstaxering för fastigheten bestämd areal, bonitet, relativt virkesförråd och jämkningsfaktor. Mera sällan har den skattskyldige förmått åberopa av skogssakkunnig verkställd utredning om tillväxtförhållandena beträffande fastighetens skog. Det förhållandet, att de nämnda värdefaktorerna i förevarande avseenden utnyttjats vid beräkning av virkesförrådets storlek och dettas förändringar, är lätt förklarligt. Ett användande av denna metod innebär nämligen för den skattskyldige relativt små utredningskostnader men ger i de flesta fall ett någorlunda godtagbart resultat. Anlitande av skogssakkunnig för verkställande av skogsuppskattning och utredning om tillväxtförhållandena beträffande fastighetens skog medför däremot som regel väsentligt högre utredningskostnader, låt vara att därigenom ett riktigare resultat kan ernås. Om alltså de nu föreliggande möjligheterna att från ovannämnda värdefaktorer hämta underlag vid utredningar av nu ifrågavarande art icke utan väsentliga olägenheter kunna undvaras av de skattskyldiga, är en tillgång till dessa möjligheter icke mindre betydelsefull för taxeringsmyndigheterna, som ha att granska de skattskyldigas utredningar. De jämförelsevis komplicerade beskattningsregler, som gälla beträffande denna gren av inkomsttaxeringen, medföra nämligen, att taxeringsmyndigheterna i stor utsträckning få bistå de skattskyldiga med utredningarnas verkställande. Därvid finnas, såsom framgår av förestående, i så gott som alla fall inga andra uppgifter tillgängliga för bedömning av virkesförrådets och tillväxtens storlek än dem, som kunna erhållas genom den allmänna fastighetstaxeringen. Vid bedömning av befogenheten av yrkade skogsvärdeminskningsavdrag under skattskyldigs ägotid och vid prövning av fråga, huruvida skattskyldig berett sig inkomst genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken, kunna taxeringsmyndigheterna helt enkelt icke undvara möjligheterna att med ledning av fastighetstaxeringsuppgifterna beräkna virkesförrådets och tillväxtens storlek.

Domänstyrelsen tillstyrker den av de sakkunniga föreslagna särskilda utredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 159

Även Sveriges skogsägares riksförbund förordar en sådan utredning och framhåller angelägenheten av att frågan om skogens beskattning i hela dess vidd därvid upptoges till prövning. Vid den skärpning av den skogliga beskattningen, som bleve en följd av stigande värden på slcogsfastigheter och av förstorade ojämnheter i skogsinlcomsterna med de senare årens utveckling på virkesmarknaden, vore det naturligt om frågorna rörande skogsbrukets beskattning finge förnyad aktualitet för skogsägarna i samband med det av de sakkunniga framlagda förslaget om nya grunder för den skogliga fastighetstaxeringen. Då dessa grunder icke längre skulle bereda skogsägarna ens de begränsade möjligheter till avdrag vid inkomsttaxeringen, som förelåge vid nuvarande fastighetstaxeringsmetod, vore detta ägnat att väcka allvarliga farhågor. Därmed skulle den slcogliga inkomsttaxeringens redan nu ur rättvisesynpunkt besvärande brister avsevärt förstoras.

Departementschefen. I anledning av vad länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört om nackdelarna av att efter nya metodens genomförande icke komme att finnas någon uppgift om skogens tillväxt får jag framhålla att avsikten är att sådana uppgifter — härstammande från äldre fastighetstaxeringar — skola finnas även efter nya metodens genomförande. Jag hänvisar härutinnan till vad jag anfört i avsnittet angående bonitet m. m. (s. 122).

Det av de sakkunniga föreslagna sättet för beräkning av det s. k. schablonavdraget synes kunna godtagas, dock att de multipler av markvärdet för avdragets beräkning, som angivas i förslaget till ny lydelse av punkt 5 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen, böra omräknas på grund av den av mig förordade höjningen av räntefoten från 4 till 5 %. Fråga är dock om icke denna avdragsform i själva verket helt borde avskaffas. Spörsmålet härom torde emellertid icke böra upptagas till behandling nu utan först i samband med en eventuell revision av bestämmelserna om beskattning av inkomst av skogsbruk.

Den av de sakkunniga ifrågasatta utredningen om nya blanketter för beräkning av avdrag för skogs ingångsvärde in. m. torde avse frågor som icke behöva underställas riksdagen. Huruvida i samband med de avsedda ändringarna själva avdragsreglerna böra överses, anser jag mig icke nu böra fatta ståndpunkt till.

Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928

(nr 379), samt

160 Kungl. Maj. ts proposition nr 39.

3) förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Karl-Ingmar Edstrand.

Bihang I.

Av de sakkunniga föreslagna tabeller, utvisande skogsvärdefaktorer och markvärdefaktorer (A och B), samt exempel på hjälptabeller (C—F)

11 liihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 39.

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 39,

Tabell A. Skogsvärdefaktorer lör beräkning av skogsvärden per kbm virkesförråd inom centimetersträd och 20-centimetersträd av Skogsvärde: skogsvärdefaktor x skogskbmpris för

Skogsvärdefaktorer Växttid (omlopps­

Markens 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

Tillväxt- tid utom

område kalmarks- 0-9 0'8 0*7 0*6 0*5 0*4 0*3 02 U*1 0 0*9 0*8 0*7 0*6

grad 1 år Klen skog, 0 intill 15 cm vid brösthöjd Medelgrov skog (för lövskog 0 intill 25 cm) vid

Trädslagsklass: barrskog I A 120 0-36 0*33 0*29 0*22 0*16 0*12 0*08 0*07 0*06 0*60 0‘57 0*54 B 140 0-31 0*28 0*24 0*17 0*11 0*08 0*05 0*05 0*04 0.58 0*54 0*50 C 150 0"27 0*24 0*21 0*14 0*08 0*05 0*03 0*03 0*02 0*55 0*51 0*47 D 160 0-24 0*21 0*18 0*11 0*06 0*04 0*02 0*02 0*01 0*61 0*47 0*43 E 180 0*14 0*13 0*11 0*07 0*03 0*02 0*01 0*01 0*01 0*38 0*35 0*32

II A no 0*38 0*34 0*30 0*23 0*16 0*12 0*08 0*07 0*06 0*65 0*61 0*58

B 130 0*3 v 0*28 0*24 0*17 0*11 0*08 0*05 0*04 0*04 0*6" 0*56 0*62 C 140 0*28 0*26 0*22 0*15 0*0» 0*06 0*03 0*02 0*02 0*57 5*62 0*48 D 150 0*24 0*21 0*18 0*12 0*06 0*04 0*02 0*01 0*01 0*55 0*50 0*46

III A 90 0*51 0*47 0*42 0*34 0*26 0*22 0*18 0*70 0*67 0*64 B 100 0*43 0*39 0*34 0*26 0*19 0*14 0*10 0*69 0*^5 0*61 C 120 0*33 0*29 0*25 0*18 0*12 0*09 0*06 0*62 0*58 0*54 D 130 0*29 0*26 0*23 0*15 0*08 0*05 0*03 0*60 0*55 0*50 E 140 0*24 0*22 0*19 0*12 0*06 0*04 0*02 0*56 0*51 0*47

IV A 80 0*65 0*60 0*54 0*43 0*32 0*75 0*72 0*69 B 90 0*53 0*49 0*43 0*36 0*26 0*73 0*6H 0*66 C 100 0*47 0*42 0*37 0*29 0*20 0*70 0*66 0*62

D no 0*37 0*33 0*29 0*22 0*14 0*66 0*61 0’57

E 120 0*31 0*28 0*24 0*17 0*10 0*62 0*57 0*53

V A 80 0*67 0*61 0*55 0*45 0*34 0*76 0*73 0*70 B 80 0*55 0*50 0*44 0.35 0*26 0*75 0*71 0*68 C 90 0*50 0*45 0*40 0*3) 0*22 0*70 0*67 0*6 3 D 100 0*43 0*38 0 33 0*25 0*16 0*69 0*64 0*60

E no 0*32 0*29 0*25 0*18 0*11 0*64 0*59 0*55

VI A 70 0*68 0*62 0*55 0*45 0*34 0*77 0*75 0*73 B 70 0*67 0*61 0*55 0*45 0*34 0*7** 0*73 0*70 C 75 0*67 0*52 0*46 0*36 0*26 0*75 0*71 0*68 D 80 0*50 0*45 0*40 0*31 0*22 0*70 0*67 0*63 E 90 0 43 0*38 0*33 0*25 0*16 0*69 0*65 0*61

Trädslagsklass: ädel lövskog

IV—VI samtliga no 0*63 0*60 0*57 0*53 0*4 9

Trädslagsklass: ordinär lövskog I samtliga 0'42 0*36 0*30 0*25 0*19 0*12 II ) 0-47 0*41 0*34 0*28 0*21 0*14 III > 0*56 0*48 0*41 0*34 0*26 0*18 IV > 0*64 0*58 0*62 0*45 0*39 0*32 V > 0-70 0*6!' 0*59 0*52 0*45 0*39 VI > 0*70 0*65 0*59 0*52 0*45 0*39

1 Angående tillämpningen av här angivna godhetsklasser, se efterföljande anvisningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 163

skilda förråd sgrupper vid nedanstående förhållanden mellan skogskbmpriserna för 30-

angivna trädslag (prisrelation). 4 % räntefot.

30-centimetersträdet x faktor för omkostnadsavdrag.

vid prisrelation

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Anm. Ö6 iH 03 0-2 ö-i 0 0-9 0-8 0'7 0'6 0-5 0-4 0-3 0*2 0*1 0

(barrskog), 15 intill 25 cm Grov skog, 25 cm vid brösthöjd och däröver brösthöjd

0-52 0-49 045 0-42 0'39 0-36 0'84 0'87 0’90 0 92 0-95 0-98 1*01 1*04 1*07 Skogskbmpris och pris-

046 0-42 0-37 0-33 0*30 0*27 0'77 0'79 0-82 0-84 0-87 0-89 0*91 0*93 0*96 relation bestämmasför 0-42 0-38 0'32 0'27 0-24 0'22 0-73 ^D‘75 0-77 0-7 081 0'82 0*84 0*8 6 0*89 tall och gran var för 0-88 0'34 0 28 0'22 0-19 0-17 0-70 0-72 0-74 0-75 0-77 0-78 0*80 0*82 0*84 sig. 0-29 0-25 0*20 0-16 0-14 0-13 052 0-53 0-54 0-65 0'56 0-57 0*58 0*59 0*61

0'55 0-51 0-46 0-42 0-39 0’36 0-86 0-88 0-91 0'93 0-96 0'99 1*C1 1*04 1*07 0’47 0-43 0-38 0’33 0*30 0-27 0-79 0’81 0*83 0-85 0-87 0-89 0*91 0*93 0*96 0-43 0-39 0'33 0-27 0'24 022 0-73 0-75 0-77 0-79 0'81 0-82 0*84 0*86 0*89 0-40 0-36 0-28 0“22 0-19 0-17 0'71 0'72 0-74 0-75 0'77 0-78 0*80 0*82 0*84

0-61 0-59 0'55 0-52 0-89 0 92 0-95 0-98 1'02 1-05 1*09

0 57 0-54 0'49 0-44 0-89 0-91 0-93 0'95 098 1-01 1*03 0'49 0-45 0-40 0-34 0-82 0-84 0’8fi 0-88 0'91 0-93 0*95 0'45 0-4 0 0'34 0-27 0-77 078 0-80 0-82 0-84 0-85 0*86 0-42 0.38 0-31 0-25 0-72 0'74 0-76 0-78 0*8« 0-81 0*83

0'67 0'65 0*90 0-94 0-99 1-03 1-07

0 63 0-61 0-90 0-94 098 1-02 1-06 0'59 0-56 0'89 0'92 0--6 0-99 1-03 0-63 0-4 9 0-86 0-88 090 0-93 0-96 0-48 0-43 0-81 0-82 0-84 0-86 0-88

0-68 0-67 0-91 0'95 l-oo 1-05 1-10 0’G5 0-63 0-91 0-96 0'99 1-03 1-08 0-60 0*57 0-89 0'92 0-95 l-oo 1'05 0'57 0'54 0-88 091 0-94 097 1-01 0'51 0-48 0 86 0*87 0'88 0-89 0'91

0-72 0-70 0-92 0-97 1-02 1-08 1-15 0'G8 0-67 0'91 0*95 1-00 1-06 1-12 * 0-65 0 63 0-91 0-95 0-99 1-04 1-09 0-60 0-57 0'90 0'93 097 1-01 1*06 0-58 0-56 0-89 0’92 0-95 0-99 1-03 Skogskbmpris o. prisrelation bestämmas enligt de lokala skogs- 0'85 0-91 0'97 103 l-io taxeringsanvisningarna (i regel för ek och bok i viss proportion). Skogskbmpris o. prisrelation bestämmas för deträdslag som angivas 0-88 0'89 0'9I 093 0'95 0'97 i de lokala skogst axeringsan visningarna, vanligen enbart björk.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Tabell B. Markvärdefaktorer för beräkning av markvärde per har vid nedanstående metersträd (pris- Markvärde = markvärdefaktor x skogskbmpris för Darr-

Vid bestämmande Den ädla Mar- Markvärdefaktor vid prisrelation av skogskbmpris Mar- Till­ lövskogens Till­ kens o. prisrelation an­ kens växt- värdenivå i växt­ god­ ses skogskbm ha god om­ förhållande område hets- följande trädslags- hets-

1 1 I 1 i 1 1 1 l råde grad1 sammansättning grad1 0'8 0-7 0'6 0-5 0-4 0'3 0'2 o-l (T skogens2 tall gran

I Ai 5'9 5'7 5'4 4-9 4-5 4-3 4*1 4-0 4-0 | 04 VI Ai T00 0-6 Aa 4-6 4*4 4-1 3-6 3-2 30 2-8 2-7 2-7 B 3-3 3-1 2-8 2-3 1-9 1-7 1-5 T 4 1-3 0-4 0-6 C 1'9 1-8 1-6 1-3 l-o 0-8 07 0'7 06 0-4 0-6 D 0-7 0-7 0-6 0-5 0-3 0'3 0-2 0-2 0'2 0'4 0-6 E 02 0'2 0-2 0-2 o-i Öl 0-1 0-1 0-1 0-4 0-6 2-00 II Ai 9-4 8'9 8-4 7'5 6-7 6-1 5-7 5-5 5-3 | 04 0-6

Aa 7 o 6-5 61 5'3 4-6 4-1 3'8 3-6 3-4

B 4-6 4-2 3*8 3-1 2-6 2-1 1-8 1-7 T6 0'5 0-5 G 2-1 1'9 1-7 1-4 1-1 0-9 0-7 0'7 0-6 06 0-4 D 0-9 0-8 0-7 0'5 0-4 0-3 0-2 0-2 0-2 06 0-4 B, T00 III Ai 19 18 17 16 15 14 13 | 04 0'6 Aa 16 15 14 13 12 11 10 Bi 13 13 12 ,0 9-1 82 7-4 }• 0'5 0-5 Bä 10 9-5 8-5 7-2 6-1 5-4 4-8 C 6’7 6-1 5-5 4-3 3't 2-6 2l 0'6 0'4 2-00 D 3 2-7 2-4 1'9 1-4 Tl 0'8 0'6 0-4 E 1-2 1-1 T0 0'7 0-6 0-4 0-3 0-7 03 IV Ai 45 44 42 40 38 ]• 03 0-7 A2 36 35 33 31 29 Bi 27 26 24 22 20 | 0-4 0'6 ^1 T00 Ba 22 21 20 18 16 Ci 17 16 15 13 11 | 0 5 05 Cä 14 13 12 10 8-5

Di it) 9 8 6*5 55 | 0-6

0-4 Dä 7'8 7-2 65 5.4 4-5 E 5-5 5-3 5 4-3 3-5 0'7 03 2-00 V Ai 53 52 50 47 44 j- 02 0-8 A2 44 42 40 37 34 Bi 34 32 30 27 24 J- 0-5 05 Bä 28 26 24 22 19

Ci 21 20 18 16 13 —

| 0'6 0-4 D, Cä 17 16 15 13 10 Di 13 12 11 9 6'9 | 0.8 0-2 Dä 11 10 9 7-1 51

E 8-8 8 7 52 3-3 0-9 0t

Exempel på användning av ovanstående tabell B för tillväxtområde VI. Förutsättningar: Markens godhetsklass B, (jonsonbonitet II, se anvisningarna sid. 166), omkostnadsavdrag 33 % (faktor för omkostnadsavdrag 0 67) Skogskbmpris 20-cm-trädet 30-cm-trädet

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 165

förhållanden mellan skogskbmpriserna för barrskogens 30-centimetersträd och 20-centl-

relation). 4 % räntefot.

skogens 30-centimetersträd x faktor för omkostnadsavdrag.

Vid bestämmande Den Markvärdefaktor vid Den ädla Den Markvärdefaktor vid Mar­ av skogskbmpris o. ädla prisrelation för barrskog lövskogens ädla prisrelation för barrskog kens prisrelation för barrlöv­ värdenivå i lövgod­ sK.ug anses sKogsskogens förhållande skogens hets­ kbm ha följande prisre­ 1 1 1 1 1 till barr­ prisre­ 1 1 1 1 1 grad* 1 sammansättning lation3 0-8 07 06 0-5 0-4 skogens2 lation3 0-8 0-7 0-6 0-5 0-4 tall gran

1 0-8 65-3 63-8 62-5 58-8 54-3 a2 1-00 1 0-8 59-0 57-3 55-3 51-8 47-6

1 0-8 52-9 50-9 48-3 44-9 41-1 b2 1-00 1 0-8 45’0 43-0 40'7 37-5 340

1 07 52-6 50-6 48-0 44-6 40-8 1 0-7 44-7 42-7 40-4 37-2 33-7

1 0-6 52’2 50-2 47-6 44-2 40-4 1 0-6 44-4 42-4 40-1 36-9 33-4

1 0-6 51'4 49-4 46-8 43-4 39-6 1 0-5 43-7 41-7 39-4 36-2 32-7

1 OM 50’B 48'5 45-9 42-5 38-7 1 0-4 43-0 41-0 38-7 35-B 32-0 Öl 0-9

1 07 36-9 34-9 32-9 29-9 26-5

1 0-6 36*6 34-6 32*6 29-6 26-2

1 0-5 367 34-1 32-1 29-1 25-7

1 0'4 35-6 33-6 31-6 28-6 25-2 0-4 0-6

1 0-8 42-4 40-4 38-4 35-4 32-0

1 07 41-8 39-8 37-8 34-8 3P4

1 0-6 41-2 39-2 37-2 342 30-8

1 05 40-2 38-2 36-2 33-2 29 8

1 0-4 39-2 37-2 35-2 32-2 28-8

27 26 24 21 18 d2 — 22 21 19 17 14 0-7 0-3

17 16 14 12 9 0-9 Öl (forts, på exemplet) Prisrelationer:

För barrskog J]Tg(j = 1 '• 07 ' 26 » ädel lövskog = 1 :0’G 26 Den ädla lövskogens värdenivå = l-68 Tabellen ger för godhetsgrad B„ den ädla lövskogens prisrelation 1 :0'6 och barrskogens prisrelation 1:07 för olika relativ värdenivå för ädel lövskog: den ädla lövskogens värdenivå 1'00, markvärdefaktor 50'2 » > > > 2 00, > Gl-4. För värdenivån 1’63 crhålles markvärdefaktorn sålunda: 50'2 + 0'63 (61’4—50'2) = 57'2. Markvärdet per hektar blir alltså: 572 x 16 x 0 67 = 613 kronor.

1 Angående tillämpningen av här angivna godhctsklasser, se efterföljande anvisningar.

1 Avser den ädla lövskogens skogskbmprls för 30-cin-trädct 1 förhållande till barrskogens.

8 Förhållandet mellan skogskbmpriserna för den ädla lövskogens 30-cm-träd och 20-cm-träd vid viss proportion mellan ek och bok enligt de lokala skogstaxeringsanvisnlngarna.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Anvisningar för tillämpning av i tabell A och B angivna skogsvärde- och markvärdefaktorer.

I medeltal för vederbörande tillväxtområden svara de med bokstavsbeteckningar angivna godhetsklasserna mot följande jonsonboniteter:

Jonsonbonitet inom tillväxtområde I IV V VI VII VIII > > > II IV V VI VII

> > T> in III IV V VI VII

1 > ) IV II III IV v VI

> > > v II III IV v VI

> VI I II in IV V

Den ideala produktionen anses inom de olika jonsonboniteterna utgöra

Ideal produktion, m3sk per har 9-2 6-9 52 3-9 2-9 2-1 1'5 10-5 8-0 6-0 4‘5 3-4 2 5 1-8 1-2

Skogsvärdefaktor enligt tabell A för visst tillväxtområde och godhetsklass, betecknad med bokstav utan index, tillämpas inom vederbörande tillväxtområde alltid, då marken med hänsyn till idealproduktionen anses hänförlig till godhetsklassen.

Av markvärdefaktorer i tabell B finnas för vissa godhetsklasser inom tillväxtområdena två serier: en högre serie, för vilken till godhetsklassens bokstavsbeteckning fogats indexsiffran 1 (ex. Als B*) och en lägre serie, där motsvarande indexsiffra är 2 (ex. A2, B,). Den högre serien användes, där idealproduktionen anses svara mot medeltalet inom godhetsklassen eller däröver intill den övre gränsen för produktionen inom godhetsklassen, och den lägre serien för en idealproduktion inom godhetsklassen från och med den undre gränsen intill medeltalet.

Den normala årliga virkesavkastning, varmed räknats vid tidigare fastighetstaxeringar, svarar emellertid icke mot den ideala produktionen. De grunder, som vid 1945 års allmänna fastighetstaxering i olika delar av riket tillämpats för att överföra ideal produktion till normal virkesavkastning, framgå av vederbörliga länsanvisningar för nämnda fastighetstaxering.

Där inom sådana delar av tillväxtområdena II och III, som gränsa mot ett tillväxtområde med längre omloppstid för barrskogen, växttiden uppenbarligen överstiger den i tabell A för vederbörande godhetsklass angivna, må enligt bestämmelser i de lokala skogstaxeringsanvisningarna avdrag göras å det skogsvärde, som framkommer vid användning av nämnda tabell, med 4 %.

För sådana trakter inom ett tillväxtområde, som gränsa mot ett nordligare tillväxtområde, må i den utsträckning de lokala skogstaxeringsanvisningarna medgiva, avdrag göras å det markvärde, som framkommer vid användning av tabell B, med 10 %.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39. 167

Tabell C. Exempel på uppställning av hjfilptabell. Hjälptabell nr 1 för beräkning av skogsvärde per kbm för barrskog och lövskog samt av markvärde per har. Avsedd att användas där summarisk uppskattning av virkesförrådet äger rum. Tillväxtområde: III. Prisområde: N. N. (Avsättning till bilväg). Län: N. N. Omkostnadsavdrag: 33%. Kommuner:

Barr skog Lövskog Markvärde Markens Skogsvärde per kbm i kronor vid angiven i kronor godhets­ Grov kubikmasseprocent gran Skogsvärde vid angiven klass skog per kbm i

0 % 100% godhetsklass

% (ren tall­ 25 % 50 % 75 % (ren gran­ kronor

skog) skog)

Omkostnadsklass 1. (Släpkörning till bilväg, normal terräng.) B 0 4:25 4: 28 4:31 4:33 4:35 2: 97 B, 115

10 4: 50 4:51 4: 52 4:51 4:50

20 4: 74 4: 74 4: 73 4:71 4: 65 B2 92

30 5: 00 4: 98 4: 92 4:87 4:80

40 5:25 5:21 5: 13 5:05 4: 95

50 5:49 5:45 5: 34 5: 24 5: 09

60 5: 74 5:67 5:55 5:43 5: 24

70 5: 99 5:91 5: 76 5: 60 5: 39 C 0 3:85 3:93 3: 96 4: 02 4:09 2: 97 C 69

10 4:10 4: 16 4: 19 4:23 4: 24

20 4:36 4: 40 4:40 4:41 4: 33

30 4:63 4: 63 4: 62 4:61 4: 55

40 4: 89 4:88 4:83 4:80 4:71

50 5:15 5: 13 5: 06 4:98 4:88

60 5:40 5: 36 5: 27 5: 18 5: 04

70 5: 66 5: 61 5:49 5:37 5:21 D 0 3:35 3: 42 3: 50 3: 57 3: 63 2: 97 D 29

10 3: 62 3: 68 3: 72 3: 77 3: 78

20 3: 89 3: 93 3:95 3: 96 3: 96

30 4:16 4: 17 4: 17 4:16 4:13

40 4: 43 4: 42 4: 40 4: 37 4:31

50 4: 70 4:68 4: 62 4:58 4:47

60 4: 97 4:92 4:86 4: 77 4:65

70 5: 22 5: 18 6: 09 4:98 4:93 Omkostnadsklass 2. (Tre vändors väg, 2—3 kilometer till bilväg, normal terräng.) B 0 3: 90 3: 95 3: 99 4:02 4: 07 2: 64 B, 110

10 4: 15 4: 19 4:20 4:21 4: 23

20 4:41 4:40 4: 39 4:38 4: 35 Ba 88

30 4: 65 4: 62 4: 61 4: 56 4: 50

40 4:91 4:88 4:83 4: 74 4:65

50 5: 16 5: 13 5: 03 4:92 4: 80

60 5:40 5: 34 5: 22 5: 10 4:94

70 5: 66 5: 38 5: 43 5: 28 5: 09 C 0 3: 54 3: 63 3: 68 3: 74 3: 80 2:64 C 65

10 3:80 3: 86 3: 89 3:93 3:95

20 4:05 4:10 4:11 4: 12 4:11

30 4:31 4: 34 4:32 4: 31 4: 28

40 4:56 4:58 4:53 4: 50 4:43

50 4:83 4:80 4:75 4: 70 4: 59

60 5: 09 5: 04 4:97 4: 88 4:76 | 70 5: 34 5: 28 5: 18 5: 07 4: 92 D o 3:09 3: 17 3:24 3:32 3:38 2:64 D 26

10 3: 35 3: 42 3: 47 3:51 3: 54

20 3: 63 3: 68 3:71 3: 72 3: 73

30 3: 87 3:90 3: 90 3: 89 3: 87

40 4: 14 4:16 4: 13 4: 12 4:05

50 4:41 4: 39 4:35 4:30 4:21

60 4:67 4: 64 4:58 4:51 4:39

| 4:94 | 4:90 4: 80 4:71 4: 55 1

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Barr skog Lövskog Markens Markvärde Skogsvärde per kbm i kronor vid angiven godhets­ Grov i kronor kubikmasseprocent gran Skogsvärde klass skog vid angiven

0 % 100* per kbm i

% godhetsklass

(ren tall- 25 % 50 % 75 * (ren gran­ kronor

skog) skog)

Omkostnadsklass 3. Två vändors väg, 5—6 kilometer till bilväg, normal terräng.)

B 0 3:48 3:56 3: 61 3:67 3: 72 2: 21 B, 99

10 3: 75 3:80 3: 83 3:85 3:86

20 3:98 4:00 4:01 4: 02 4: 00 B2 79

30 4: 23 4:24 4: 22 4: 21 4: 14

40 4:49 4: 47 4: 43 4:37 4:28

50 4:74 4:71 4: 62 4: 55 4:43

60 4: 98 4: 94 4:83 4: 73 4:56

70 5: 24 5: 18 5:04 4:91 4:71

C 0 3: 15 3: 24 3: 32 3: 39 3: 45 2:21 C 59

10 3:41 3: 48 3: 53 3: 59 3: 60

20 3: 66 3: 72 3: 74 3: 76 3: 77

30 3:93 3: 94 3: 95 3:96 3: 93

40 4:17 4: 19 4:15 4:14 4:08

50 4: 43 4:42 4:37 4:32 4: 23

60 4: 68 4:65 4: 59 4:53 4:40

70 4: 94 4:89 4:80 4: 70 4: 55 D 0 2: 75 2:84 2:91 3:00 3:08 2:21 D 24

10 3:00 3: 08 3:14 3: 20 3: 23

20 3:26 3:32 3: 35 3: 38 3:39

30 3: 53 3: 56 3: 57 3: 59 3: 56

40 3: 78 3:81 3: 78 3: 77 3: 72

50 4: 05 4: 04 4:01 3: 96 3:89

60 4:31 4:29 4: 23 4:16 4:05

70 4: 56 4:53 4:44 4:35 4:20

Förestående hjälptabell är grundad på nedan angivna förutsättningar beträffande 1. grovskoggprocenten och 2. granskogsprocenten. Därest i förekommande fall väsentlig avvikelse från dessa förutsättningar föreligger, bör ej denna hjälptabell användas utan bör förfaras på sätt som förutsättes i hjälptabell 2.

1. Vid angiven kubikmasseprocent grovskog 2. Vid angiven kubikmasseprocent granskog anses övrig del av barrskogens kubikmassa för hela barrskogsförrådet anses granprocenfördela sig på medelgrov skog och klen skog ten för grovskog och medelgrov skog utgöra: sålunda:

Procentfördelning av Procent granskog för övrig barrskog Av hela barrGrov skog skogsförrådet procent medelgrov procent gran medelgrov klen skog grov skog skog skog

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 169

Tabell D. Exempel på uppställning av hjälptabell.

Hjälptabell nr 2 för beräkning av skogsvärde per kbm för varje förrådsgrupp samt markvärde per har.

Avsedda att användas därest uppdelning av virkesförrådet på förrådsgrupper äger rum.

Tillväxtområde: III.. Prisområde: N. N. (avsättning till bilväg).

Län: N. N. Omkostnadsavdrag: 33 %.

170 Kungl. Maj. ts proposition nr 39.

Tabell E. Exempel på uppställning av hjälptabell.

Hjälptabell nr 1 för beräkning av skogsvärde per kbm för barrskog och lövskog samt av markvärde per har.

Avsedd att användas där summarisk uppskattning av virkesförrådet äger rum.

Tillväxtområde: VI. Prisområde: N. N. (Avsättning till bilväg.)

Län: N. N. Omkostnadsavdrag: 33 %.

Barrskog Lövskog

Mar­ Skogsvärde per kbm i kronor Skogsvärde per kbm i kens vid angiven kubikmasse- kronor Markvärde i god­ Grov procent gran Grov kronor vid Ädel lövskog angiven godhets­ skog 0 * 100 % skog Ordi(vid angiven kvalitet hetsklass klass % (ren (ren % när

25 % å grov skog)

50 % 75 % lövtall­ granmedel­ skog skog) skog) god dålig god Omkostnadsklass 1. (Hästkörning. Omkring 1 krona lägre omkostnader för barrskog än i omkostnadsklass 2.) A 0 3:38 3: 55 3. 68 3:82 3: 93 0 5: 60 5: 60 5: 60 3:12 A, 418

10 3: 86 4: 02 4:15 4:29 4:40 10 6: 50 6:25 6:01 3:34

20 4:34 4: 49 4:62 4: 76 4: 88 20 7:39 6:91 6:42 3:56 A2 372

30 4:83 4: 96 5: 10 5:23 5:35 30 8: 29 7:56 6:83 3: 79

40 5:31 5: 43 5: 57 5: 70 5: 83 40 9:19 8:21 7:24 4:01

50 5:79 5:91 6:04 6: 17 6:30 50 10: 09 8: 87 7:65 4: 23

60 6:28 6:38 6:51 6:54 6:78 60 10: 98 9: 52 8: 06 4:45

70 6:76 6:85 6: 98 7: 11 7:26 70 11:88 10: 17 8: 47 4: 67

80 12: 78 10: 82 8: 88

90 13: 67 11: 48 9: 29 B 0 3: 29 3:45 3:59 3: 73 3:83 B, 321

10 3:77 3: 92 4:05 4:19 4:30

20 4: 24 4: 39 4: 52 4:54 4: 77 B. 266

30 4: 72 4:86 4:99 5: 11 5: 24

40 Se o\'an unc er A 5:20 5:32 5: 45 5: 57 5:71

50 5: 67 5: 79 5: 92 6: 04 6: 17

60 6: 15 6:25 6:38 6:50 6:64

70 6:63 6: 72 6: 85 6: 97 7:11 C 0 2:99 3:15 3: 27 3: 40 3: 50 C, 204

10 3: 48 3:63 3: 75 3:88 3: 99

20 3: 98 4: 11 4:24 4: 36 4:48 C2 183

30 4: 47 4:60 4: 73 4:85 4:97 c

Se o\rån under A

40 4: 97 5: 09 5:21 5:33 5:46

50 5: 46 5: 58 5:70 5:82 5: 95

60 5:96 6:06 6:18 6: 30 6: 44

70 6: 45 6: 54 6: 67 6: 79 6:93 Omkostnadsklass 2. (Omkring 50C meter till bilväg, medelsvår terräng.) A 0 2: 74 2:91 3: 04 3: 18 3: 29 0 5:05 5: 05 5: 05 2:56 A, 358

10 3: 24 3: 40 3: 53 3: 67 3: 78 10 5:93 5:70 5:47 2: 78

20 3: 75 3: 92 4: 02 4: 16 4: 28 20 6:81 6:35 5: 88 3:01 A. 316 3u 4:25 4:44 4:51 4: 64 4: 77 30 7: 69 6:99 6:30 3: 23

40 4: 75 4:90 5:00 5:13 5: 26 40 8:57 7: 64 6:72 3c 46

50 5:25 5: 37 5: 49 5:62 5:75 50 9: 45 8: 29 7:14 3: 68

60 5: 75 5: 86 5: 98 6: 10 6: 24 60 10: 32 8: 94 7: 55 3: 90

70 6: 25 6: 35 6: 47 6:59 6:73 70 11:20 9: 59 7:97 4:13

80 12: 08 10:23 8: 39

90 12:96 10:88 8:80

Kungl. Maj. ts proposition nr 39, 171

Barrskog Lövskog

Skogsvärde per kbm i kronor Skogsvärde per kbm Mar­ Markvärde i vid angiven kubikmasse- kronor kens kronor vid Grov procent gran Grov Ädel lövskog god­ Ordi­ angiven god hets­ skog 100 * skog (vid angiven kvalitet hetsklass

0 % när

klass (ren (ren å grov skog)___

25 % 50 % 75 % löv­

tall­ gran­ medel­ skog god dålig skog) skog) god

: 2: 96 3: 10 3:21 2 72 0 2 66 2: 83 B,

10 3:16 3:31 3: 45 3:58 3:69 20 4: 79 3: 93 4:06 4: 18 B5 22 4

3:66

30 4:15 4:28 4:41 4:54 4: 66 > Se ovan under A

40 4: 65 4:76 4:89 5: 02 5: 15

50 5: 14 5: 25 5: 38 5: 50 5: 63

60 5: 64 5: 73 5: 86 5: 48 6:12

70 6:13 6: 22 6: 34 6: 46 6: 60

2: 40 2: 56 2: 69 2:81 2: 92 170

10 2:91 3: 06 3:19 3:31 3:42

3: 42 3: 69 3: 81 3:92 C2 149

20 3: 56

30 3: 93 4: 06 4: 18 4:31 4:42 Se ovan under A

40 4: 44 4:56 4:68 4:81 4: 92

50 4: 95 5: 06 5:18 5: 30 5: 43

60 5: 46 5:56 5: 68 5: 80 5: 93

70 5: 97 6:06 6:18 6: 29 6:43

Omkostnadsklass 3. (Omkring 1 krona högre omkostnader lör barrskog än i omkostnadsklass 2.)

2: 47 2:60 2: 70 0 4:51 4:51 51 2:08 A, 301 A 0 2:18 2: 34

10 2: 69 2: 84 2: 97 3:10 3:21 10 5:37 5: 15 93 2: 30

3: 47 3:60 3:71 20 6: 22 5:79 35 2:51 A, 265

20 3: 30 3:34 3:71 3:84 3: 97 4:10 4:22 30 7:08 6: 43 77 2: 73 30 4:22 4:34 4:47 4: 60 4:72 40 7:94 7:07 19 2:94 40

50 4:73 4:85 4:97 5: 10 5: 23 50 8: 80 7: 71 : 62 3:16 5: 24 5: 35 5: 47 5: 60 5: 74 60 9: 65 8:35 04 3:37 60

70 5: 75 5: 85 5: 97 6:10 6: 24 70 10: 51 8: 99 46 3:59

80 11: 37 9: 63 88

90 12:22 10: 27 8:30

2: 27 2:40 2:52 2: 62 226

0 2:12

10 2:62 2: 76 2: 89 3:01 3: 12 3:38 3:51 3: 62 185

20 3: 12 3: 25

30 3: 62 3: 75 3: 87 4: 00 4: 12

Se ovan under A

40 4:12 4: 24 4:36 4:49 4: 62

50 4:62 4: 73 4:86 4:98 5:12

60 5:12 5: 22 5:35 5: 37 5: 62

70 5: 62 5: 72 5:85 5: 87 6: 12

2:03 2:15 2:27 2: 37 C, 139

0 1:90

10 2:41 2:54 2: 66 2: 78 2:88 3: 39 C, 120

20 2:91 3: 04 3:16 3:28

30 3:42 3: 54 3: 67 3:79 3: 90 Se ovan under A

40 3: 93 4:05 4:17 4: 29 4:41

50 4: 44 4: 55 4:67 4:79 4:92

60 4:95 5:05 5: 18 5:30 5: 43

70 5: 46 5: 55 5: 68 5: 80 5:94

L/OUlia taut.Il ai unuau

tabell G, se anmärkning under denna.

172 Kungi. Maj.ts proposition nr 39.

Tabell F. Exempel på uppställning av hjälptabell.

Hjälptabell nr 2 för beräkning av skogsvärde per kbm för varje förrådsgrupp samt markvärde per har. Avsedd att användas därest uppdelning av virkesförrådet på förrådsgrupper äger rum.

Tillväxtområde: VI. Prisområde: N. N. (Avsättning till bilväg.)

Län: N. N. Omkostnadsavdrag: 33 %.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 173

Bihang II.

Jämförelse mellan värden enligt statens skogsforskningsinstituts produktionstabeller och de sakkunnigas förslag.

Tall, norra Sverige.

I. Markvärde.

Utdrag ur skogsforskningsinstitutets produktionstabeller. W0-värde. Räntefot 3 %. Bonitet: H100 — 20. Omloppstid 118 år. 207 kr. per har efter sedan allmänna omkostnader fråndragits. Prisförutsättningar: se kap. V i skrivelse till skogsstyrelsen den 20/10 1948.1 Dessa prisförutsättningar, uttryckta för de vid fastighetstaxeringen föreslagna typträden, då allmänna omkostnader icke medtagits, motsvara för 30-cm-trädet: 28,20 kr. per kbm sk. 20-cm-trädet: 19,06 kr. per kbm sk. Prisrelation: 28,20:19,06 = 1:0,675.

Nya förslaget till fastighetstaxering. Markvärdefaktorer avseende barrskog, uttryckta i 30-cm-trädets värde för jonson-bonitet V. Räntefot 3 %.

P r i s r t 1 a t i o n Tillväxtområde 1:0-8 1:0-6 1:0-675

I 7'99 6-93 7-33 II 10-27 8-73 9-31

Beräkning av markvärde enligt fastighetstaxering. Räntefot 3 %.

Mark- 30-cm- Reduktion Tillväxt­ Omlopps­ W0-värde värde­ trädets för allm. område tid kronor faktor rotvärde omkostn.

I 140 år 7-33 X 28-20 x 0-67 138 II 130 år 9-31 x 28-20 X 0-67 176

II. Skogsvärde.

Utdrag ur skogsforskningsinstitutets produktionstabeller. Skogsvärde i genomsnitt per har för normalskog med 118-årig omloppstid, under de prisförutsättningar som angivits under mom. I, utgör för bonitet H10„ = 20 1 247 kr., efter avdrag för allmänna omkostnader. Virkesförrådet under bark per har, fördelat på de vid fastighetstaxeringen föreslagna grovleksldasserna, utgör därvid följande.

1 Å sågtimmer och massaved 1945—46 års normalpriser med tillägg av i norra Sverige för tall 70 % och för gran 80 % samt i södra Sverige för tall 50 % och för gran 60 %. Å brännved 1917—48 års normalpriser.

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Diameterklassgrupper

—15 15—25 25 + S:a

kbm u. b.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 175

Det genomsnittliga förrådet å bonitet V med 100-årig omloppstid enligt riksskogstaxeringen är dock betydligt lägre inom tillväxtområde I (41,s kbm sk/har) än inom II (47,2 kbm sk/har), varför vid tillämpningen skogsvärdena i genomsnitt komma att bliva lägre inom det förra området.

Sammanlagda skogsmarks- och skogsvärdet blir enligt skogsforskningsinstitutets produktionstabeller . . 1 454 kr. enligt fastighetstaxeringen, tillämpad på samma förråd

Planterad gran, södra Sverige.

I. Markvärde

Utdrag ur skogsforskningsinstitutets produktionstabeller. W„-värde. Räntefot 3 %. * Bonitet: H100 = 28. Omloppstid 95 år.

1 881 kr. per har efter sedan allmänna omkostnader avdragits. Prisförutsättningar: se kap. V i skrivelse till skogsstyrelsen den 20/10 1948.1 Dessa prisförutsättningar uttryckta för de vid fastighetstaxeringen föreslagna typträden, då allmänna omkostnader icke medtagits, motsvara för

30-cm-trädet: 32,94 kr. per kbm sk. 20-cm-trädet: 22,54 kr. per kbm sk. Prisrelation: 32,94: 22,54 = 1: 0,es.

Nga förslaget till fastighetstaxering.

Markvärdefaktorer avseende granskog, uttryckta i 30-cm-trädets värde för

Tillväxtområde VI. Räntefot 3 %.

P r i s r e 1 a t i o n Bonitet 1:0-8 1:0-6 1:0-68

1 motsvarande bonitet Hlon = 28 enligt fältarbetsobservationer vid riksskogstaxeringen.

Beräkning av markvärde IV0 enligt fastighetstaxeringen.

Räntefot 3 %. Omloppstid 70 år.

Markvärde- x 30-cm-trädets reduktion för faktor rotvärde allmän omkostnad

80-79 X 32-94 X 0-67 = 1783 kr.

II. Skogsvärde

Utdrag ur skogsforskningsinstitutets produktionstabeller.

Skogsvärde i genomsnitt per har för normalskog med 95-årig omloppstid, med de prisförutsättningar som angivits under mom. I, utgör för bonitet //100 = 28 4 725 efter avdrag för allmänna omkostnader.

Virkesförrådet under bark per har, fördelat på de vid fastighetstaxeringen föreslagna grovleksklasserna, utgör därvid följande:

So not ä s. 173.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Diameterklassgrupper

—15 15-25 25 + S:a

kbm u.b.

Bihang III.

D

Jämförelse mellan taxeringsvärden vid 1945 års fastighetstaxering och vid 1948 års provtaxering. Den senare därjämte justerad

ih

a med hänsyn till de i bihang I A och B framlagda markvärde- och skogsvärdefaktorerna (och till prop:s värdefaktorer).

n g

ti D:o med 1945—49 års ll Areal 1945 års fastig­ 1948 års prov­ 1948 års provtaxering r Antal priser efter 25 % avdrag skogs­ hetstaxering taxering (Justerad) ik Kommun fastig­ Uppgiftens art å bruttot, 5 % räntefot mark

sd heter Skogs­ Skogs- Skogs­ Skogsa Skogs­ Skogs- Skogs­ Skogsg har S:a S:a S:a S:a mark värde mark värde mark värde mark värde

en K

u

s p n

00 Bihang IV.

Domänverkets rotförsäljn. Medel­ Prisnoteringar kr/standard (b)

G. Silfver- Medeldagsförtjänst

Riksban­ försäljn.-pris kr/kbmsk priser Härnösands distrikt, fob. K. Åmarks stolpes

kens kon- o/b furu­ K

index 1881 index furu

Å r sumtions- timmer u —1885 ‘/i 1913— furu gran n index sept. 6 norra 4 södra Urnans 3x9 in huggare körare = 100 s0/q 1914 medeltal 1 x 41/» 27» x 7 g

1931 = 100 distr. distr. mynning el. o/s kr. kr.

= 100 o/s stand. o/s stand. i.

öre/kbf stand.

M a

Bihang V.

Diagram b,

ur ris an de Jömföre/se me//on de/a af/mannapr/SL/s-yeckZ/ngen åren/900- Z9P8 enZ/gz-iSi/yersZo/pestk++)ock/Qmarks Zndex (+■+■) deis erkåZZna me de/pr/s er y/d ZörsäZ/k/ng ay oborkaf furut/mmer frid uAsor/eraf y/d(Jmeä/yens mynn/ng dsen/900-/946 C-----\

K

de/s ed?å//na mede/priser y/ddomän- u yerkem rorförsöj/n/ngar/nom fonder n

g

/s/n ke/ker åren Z9/Z-Z948 C )

l.

M a j: ts

p ro p o si tio n

n r

3 9

.