Prop. 1952:189

('med förslag till förord\xad ning om ändrad Igdelse av 3 § c) lotteriförordning\xad en den 19 maj 1939 (nr 207)',)

Kungl. Maj: Is proposition nr 189.

1

Nr 189.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förord­

ning om ändrad Igdelse av 3 § c) lotteriförordning­ en den 19 maj 1939 (nr 207); given Stockholms slott den 31 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § c) lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207).

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Länsstyrelse äger för närvarande under vissa förutsättningar meddela tillstånd att anordna lotteri, där insatserna icke uppgå till högre samman­ lagt belopp än 15 000 kronor. I propositionen föreslås, att detta belopp höjes till 30 000 kronor. 1

1

Biliang till riksdagens protokoll 19Ö2. 1 samt. Nr 189.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

3

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

,

L

ingman

, H

ammarskjöld

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

, L

indell

.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler fråga om ytterligare decentralisering av ärenden angående tillstånd att anordna lot­ terier och anför därvid följande.

Efter beslut av 1949 års riksdag företogs samma år viss ändring av lot­ teriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207) i syfte bl. a. att nedbringa anta­ let av de ärenden rörande tillstånd att anordna lotteri, vilkas prövning an­ kommer på Kungl. Maj :t.

I en inom handelsdepartementet den 12 februari 1952 upprättad prome­ moria har nu föreslagits att handläggningen av ärenden rörande lotteritill­ stånd skulle ytterligare decentraliseras.

Innan jag går in på detta förslag och på de yttranden, som avgivits där­ över, torde en redogörelse få lämnas för gällande bestämmelser samt för de synpunkter, som framfördes vid den ändring som vidtogs år 1949.

Gällande bestämmelser om rätt att anordna lotteri.

Enligt 1 § i lotteriförordningen må lotteri om penningar eller penningars värde ej utan tillstånd av Kungl. Maj :t anordnas för allmänheten i andra fall eller i annan ordning än som stadgas i förordningen. I denna angivas förutsättningarna dels för de fall, när lotteri får anordnas utan särskilt tillstånd —- nämligen då fråga är om lotterier med karaktär av tivoli- eller basarnöjen [2 §], s. k. egentliga lotterier av ringa omfattning [3 § a)] och smärre s. k. tidningslotterier [5 §] — dels ock för de fall när tillstånd fordras och polismyndighet [3 § b)] resp. länsstyrelse [3 § c)] äger befogenhet att meddela sådant.

Beträffande de fall, när särskilt tillstånd icke erfordras må följande näm­ nas.

Enligt 2 § i förordningen må lotteri anordnas efter anmälan hos polis­ myndigheten minst 7 dagar innan under följande förutsättningar. Lotteriet

5

belöpande skatt utgjordes av penningar eller värdepapper. Däremot hade utredningen övervägt att i fråga om ärenden rörande tillstånd till varu- lotterier föreslå en långt gående decentralisering, innebärande att åt läns­ styrelse resp. polismyndighet skulle anförtros att meddela beslut rörande alla rena varulotterier oavsett storleken, vilka avsågos att bedrivas allenast inom myndighetens förvaltningsområde. Även om så skedde, skulle emeller­ tid vissa lotterier återstå, nämligen sådana som voro avsedda att bedrivas inom flera förvaltningsområden. I dessa fall skulle erfordras en anordning med gemensamt beslut av berörda lokalmyndigheter, vilket icke föreföll praktiskt genomförbart. Utredningen hade emellertid funnit, att en dylik mera genomgripande decentralisering i fråga om varulotterierna skulle medföra svårigheter med avseende på bl. a. frågorna om vad som skulle förstås med bedrivande av ett lotteri inom visst område, hur efterlevnaden av regler härom skulle kontrolleras och vilken påföljd en överträdelse kun­ de medföra. Att svårigheter icke redan med gällande bestämmelser uppstått syntes sammanhänga med att de lotterier, som voro beroende av de lokala myndigheternas handläggning, voro så relativt obetydliga, att de i prakti­ ken bedrevos endast inom ett begränsat område. För att undgå de an­ tydda svårigheterna hade utredningen ansett lämpligt att med utgående från gällande bestämmelser tillägga de lokala myndigheterna bestämman­ derätt beträffande lotterier av den storleksordning, att de kunde bedömas i regel komma att bedrivas inom ett visst begränsat område. Utredningen ansåg att en avvägning fick göras med hänsyn å ena sidan till önskvärd­ heten av en i möjligaste mån decentraliserad handläggning och å andra sidan till svårigheterna i fråga om kontroll in. in. Utredningen hade där­ vid kommit till bl. a. den uppfattningen att i fråga om de lotterier, där tillstånd lämnas av länsstyrelse, en höjning av den då fastställda gränsen — 5 000 kronor — till 15 000 kronor borde vara lämplig.

I flertalet remissyttranden över utredningens promemoria lämnades däri framlagda förslag utan erinran. Beträffande utredningens nyssnämnda för­ slag att höja värdegränsen i fråga om vissa lotterier ifrågasatte överståt- hållarämbetet, huruvida en höjning till 15 000 kronor var tillräcklig för att få någon praktisk betydelse. Om någon vinst ur arbetssynpunkt skulle upp­ nås, borde enligt ämbetets mening gränsen höjas till 30 000 kronor.

I den proposition i frågan, som förelädes 1949 års riksdag (prop. nr 97), framhöll jag, att tillståndsgivningen beträffande lotterier borde decentrali­ seras redan på grund av den omständigheten, alt genom penningvärdets fall en förskjutning ägt rum i den ursprungligen avsedda fördelningen av ärenden på de tillståndsgivande myndigheterna. Det syntes emellertid lämp­ ligt att på vissa punkter gå något längre i decentralisering än som motive­ rades av penningvärdesförändringen, bl. a. med hänsyn till den tillstånds- sökande allmänheten. Jag tillstyrkte, att lotteriförordningen ändrades på sätt som föreslagits av decentraliseringsutredningen, vilket bl. a. innebar att rent lokala varulotterier med en insatssumma av högst 5 000 kronor överflyttades från länsstyrelserna till polismyndigheterna samt att värde­

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

skall meddelas av länsstyrelse. Detta är även motiverat med hänsyn till den ändring av penningvärdet, som inträffat sedan värdegränsen senast be­ stämdes. I promemorian anföres vidare följande.

Den gränsdragning, som gjordes år 1949, avvägdes främst med beaktande av att länsstyrelserna skulle få bestämmanderätt i fråga om lotterier, vilka kunde bedömas i regel komma att bedrivas endast inom respektive län. En viktig synpunkt var att svårigheter med kontrollen kunde befaras beträf­ fande större lotterier. Några svårigheter av sistnämnda slag torde icke ha förekommit vad angår av Kungl. Maj :t medgivna lotterier, vilka skolat kon­ trolleras av länsstyrelse.

Redan en höjning av ifrågavarande värdegräns från 15 000 till 25 000 kro­ nor beräknas medföra att på Kungl. Maj :ts prövning ankommande ärenden om tillstånd att anordna lotteri nedbringas med omkring 70 ärenden eller med ungefär en fjärdedel. Sättes gränsen vid 30 000 kronor kan det antagas att något över 100 ärenden eller mer än en tredjedel av samtliga sådana ärenden komma att handläggas av länsstyrelserna. Om gränsen bestämmes till 40 000 kronor kan det förutses att handläggningen av ytterligare omkring 30 ärenden komma att överflyttas, varigenom antalet lotteritillståndsären- den hos Kungl. Maj :t skulle nedbringas till inemot hälften. Antalet lotterier med en omslutning mellan 40 000 och 50 000 kronor är däremot ganska litet. Det kan därför antagas, att en överflyttning av tillståndsprövningen beträf­ fande dessa icke kommer att medföra någon mera påtaglig vinst vare sig ur arbetssynpunkt eller eljest. Det kan också förutses, att en ökad decentrali­ sering av lotteritillståndsärendena medför, att antalet av de ärenden angå­ ende ändring av lotteritillstånd, vilka nu handläggas inom handelsdeparte­ mentet, kommer att nedgå.

I promemorian förordas en höjning av värdegränsen för de lotterier, där tillstånd meddelas av länsstyrelse, från 15 000 till 30 000 kronor. Det förut- sättes därvid, att en sådan decentralisering icke medför att tillstånd till lot­ terier med en omslutning mellan 15 000 och 30 000 kronor kommer att läm­ nas i någon större utsträckning eller för andra ändamål än hittills varit fallet.

7

Yttranden.

Överståthållarämbelet och samtliga länsstyrelser ha avgivit utlåtanden över departementspromemorian.

Förslaget att höja den värdegräns, som är bestämd för länsstyrelses till­ ståndsprövning beträffande lotteriärenden, avstyrkes av länsstyrelsen i Väst­ manlands län, som anser det värdefullt, att ifrågavarande lotteriansökningar avgöras centralt. Härigenom erhålles en bättre överblick över de större lot­ terierna och större möjlighet att få till stånd en enhetlig och ändamålsenlig prövning. I samtliga andra remissutlåtanden har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Några myndigheter ifrågasätta, om icke värdegrän­ sen bör sältas högre än vid 30 000 kronor; sålunda förordas eu gräns vid 10 000 kronor av länsstyrelsen i Jönköpings län, medan länsstyrelsen i Göte­ borgs och Bohus län tillstyrker 50 000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

9

Departementschefen.

Den decentralisering av tillståndsgivningen i fråga om lotterier, som ge­ nomfördes år 1949, innebar bl. a. att beslutanderätten rörande varulotterier med en insatssumma mellan 5 000 och 15 000 kronor överflyttades till läns­ styrelserna.

Antalet lotteriärenden, som avgöres av Kungl. Maj:t, är emellertid alltjämt förhållandevis stort och uppgick under sistförflutna år till omkring 290. I samtliga fall har vederbörande länsstyrelse avgivit yttrande i ärendet. En ytterligare decentralisering torde därför kunna genomföras, utan att läns­ styrelsernas arbetsbörda därigenom i nämnvärd grad ökar.

\ id anmälan av nyss berörda förslag om decentralisering till 1949 års riksdag anförde jag bl. a., att det syntes lämpligt att gå något längre i de­ centralisering än som motiverades av enbart penningvärdesförändringen. Därvid framhölls att det för lotterianordnare torde vara förenat med prak­ tiska fördelar, om tillståndsgivningen i ökad utsträckning överflyttades till länsstyrelserna. Samma skäl kan alltjämt åberopas. Några principiella hinder mot en sådan överflyttning kunna icke anses föreligga. Ett förslag i denna riktning har biträtts av samtliga länsstyrelser utom eu. För egen del tillstyrker jag också, att en ökad decentralisering nu kommer till stånd.

I den promemoria, som utarbetats i frågan, har föreslagits att värdegrän­ sen för de lotterier, där tillstånd lämnas av länsstyrelse, skall höjas från 15 000 till 30 000 kronor. En ytterligare höjning av denna värdegräns torde

— som några länsstyrelser anfört — kunna övervägas. Jag anser mig emel­ lertid kunna godtaga det i promemorian framlagda förslaget och förordar, att detta genomföres. Däremot synes en ändring av övriga i förordningen angivna värdegränser icke nu böra ifrågakomma.

Under remissbehandlingen har bl. a. framhållits, att antalet lotteriansök- nmgar till Kungl. Maj :t skulle ytterligare minska, om flera länsstyrelser ge­ mensamt finge meddela tillstånd till lotterier inom sina förvaltningsområ­ den. Även decentraliseringsutredningen övervägde ett förslag av denna inne­ bord men fann, att det icke vore lämpligt att genomföra en sådan ordning, (vilande lagstiftning synes ej lämna utrymme för dylika gemensamma be­ slut, och någon ändring härutinnan är enligt min mening knappast påkal­ lad. Ej heller torde anledning finnas att ändra vad enligt förordningen nu gäller om polismyndighets befattning med lotterier.

Det av mig förordade förslaget till höjning av värdegränsen för de lotte­ rier, där länsstyrelse lämnar tillstånd, föranleder viss ändring i 3 § c) lot­ teriförordningen. Den ändrade bestämmelsen bör lämpligen träda i kraft den t juli 1952.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, alt ett i enlighet med det anförda inom handelsdepartementet upprättat förslag till förord-

2

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr ISO.