Prop. 1952:209
('angående eftergift i vissa fall av fordran på återbetalning av belopp, som utgivits såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 209.
1
Nr 209.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående eftergift i vissa
fall av fordran på återbetalning av belopp, som utgivits såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet; given Stockholms slott den 4 april 1952.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredra gande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
östen Undén.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen hemställes om bemyndigande för Kungl. Maj:t att efter giva belopp, som utgivits som ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.
1
Bihang till riksdagens protokoll 1952. i sand. Nr 209.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 209.
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet in
för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den A april 1952.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Sköld, Zetterberg, T
orsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och han
delsdepartementen anmäler ministern för utrikes ärendena fråga om efter
gift i vissa fall av fordran på återbetalning av belopp, som utgivits såsom
ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet, samt anför därvid följande.
1946 års sjömanskommitté, som tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyn-
diganden den 18 januari och den 1 februari 1946 samt den 22 oktober 1948
för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande sjöfolkets levnads-
och arbetsförhållanden, avlämnade år 1949 ett betänkande om sjöfolkets
arbetslöshet i utländsk hamn (SOU 1949:51). I betänkandet framhölls
bl. a., att starka skäl talade för att utrikesdepartementet genom vederbörlig
författningsändring bereddes möjlighet att helt eller delvis avskriva belopp,
som utrikesförvaltningen lämnat såsom ekonomiskt understöd till sjömän
från svenska fartyg och andra svenska medborgare i utlandet. Betänkandet
föranledde i denna del icke någon åtgärd av Kungl. Maj:t.
Den av kommittén berörda frågan förelädes 1951 års riksdag. I anledning
av väckta motioner om utredning i syfte att möjliggöra prövning av åter-
krav av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet,
tillstyrkte statsutskottet (utlåtande nr 64) att en närmare undersökning i
ämnet kom till stånd. Denna borde utföras av sjömanskommittén, som syss
lat med dithörande spörsmål. Riksdagen (skr. nr 113) godkände utskottets
utlåtande och anhöll, att skyndsam utredning måtte verkställas angående
införandet av bestämmelser, vilka möjliggöra prövning av återkrav av
belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet, enligt
de jämlikt lagen om fattigvården gällande grunderna för prövning av åter
krav av fattigvård, samt att förslag i ärendet måtte framläggas för 1952
års riksdag.
Kungl. Maj:t uppdrog därefter åt sjömanskommittén att utreda frågan.
Kommittén har nu med skrivelse den 7 februari 1952 såsom eget utlåtande
överlämnat en av en särskild delegation inom kommittén utarbetad prome
moria i ärendet.
I det följande lämnas en redogörelse för innehållet i denna promemoria
och de yttranden, som avgivits däröver.
Kungl. Maj:ts proposition nr 209.
3
Promemorian.
Gällande bestämmelser om ekonomiskt bistånd.
Då en svensk medborgare råkar i nöd under vistelse i utlandet, kan han i flertalet fall icke erhålla svensk socialförsäkringsersättning eller samhälls- hjälp i sedvanliga former. Vid olycksfall i arbete under tjänstgöring å svenskt fartyg utgår olycksfallsförsäkringsersättning. Vid sjukdom erhåller medlem i erkänd sjukkassa sjukpenning, men i regel kunna övriga sjuk- försäkringsförmåner icke utgå. Vid arbetslöshet lämnas sjömän understöd från erkänd arbetslöshetskassa och arbetslöshetshjälp enligt kungörelsen den 29 juni 1950 angående understöd till sjömän vid arbetslöshet i utländsk hamn, men den av denna kungörelse reglerade understödsverksamheten är tillsvidare begränsad till tre hamnar; i en fjärde hamn kan allenast under stöd från erkänd arbetslöshetskassa erhållas. Vid varaktig försörjnings- oförmåga lämnas stundom efter särskilda beslut av Kungl. Maj:t (i social departementet) personliga understöd, vilka bestridas av medel från anslag under femte huvudtiteln. I alla övriga nödsituationer vid vistelse i utlandet utgör ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet den enda till huds stående formen för samhällshjälp. Det ekonomiska biståndet har sålunda i prak tiken den funktion, som inom riket fylles av fattigvårdsinstitutet, nämli gen att utgöra en hjälpmöjlighet för sådana nödställda vilkas hjälpbehov icke på annat sätt täckas.
Bestämmelser om ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet givas i förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskickningar och kon sulat. I § 53 mom. 1 stadgas att — därest kostnaden för sjömans sjukvård, underhåll eller fortskaffning enligt lag eller på grund av överenskommelse med främmande stat skall bestridas med statsmedel — det åligger konsul att lämna sjömannen det bistånd, vartill denne sålunda är berättigad. De förmåner varom här är fråga bestå dels av sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel för sjöman som lider av könssjukdom i smittsamt skede och som därvid från svenskt fartyg kvarlämnas i utlandet, dels av resa med underhåll till hemorten för sjöman vars anställning upphört i utlandet till följd av att svenskt fartyg genom sjöolycka gått förlorat eller efter sådan olycka förklarats icke vara iståndsättligt. Beträffande ekonomiskt bistånd som lämnats enligt detta moment uppkommer icke fråga om återkrav.
Enligt § 53 mom. 2 skall konsul, därest kostnaden för sjömans sjukvård, underhåll eller fortskaffning enligt lag eller särskild författning skall be stridas av svensk redare men sjömannen icke av redaren undfått vad så lunda tillkommer honom, försträcka sjömannen erforderligt belopp. Be loppet ersättes regelmässigt av vederbörande redare.
Öar svensk sjöman råkat i nöd utan att sådana omständigheter äro för handen som avses i mom. 1 eller 2 och utan att bistånd av utländsk konsul eller ortens myndigheter kunnat utverkas för honom, må konsul enligt
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 209.
mom. 3 samma paragraf, om skälig anledning förefinnes för bispringande
av sjömannen, lämna honom försträckning för avhjälpande av de mest
trängande behoven. Den hjälp som vid akut nödsituation således kan läm
nas svensk sjöman må även lämnas utländsk sjöman som utan eget för
vållande skilts från svenskt fartyg utom riket (§ 53 mom. 4), svensk be
fälhavare eller sådan ombord å fartyg anställd person som icke tillhör den
egentliga besättningen (§ 55) samt annan svensk medborgare (§ 56). I samt
liga fall, då ekonomiskt bistånd lämnas enligt nu angivna stadganden,
skall biståndsbeloppet återbetalas av biståndstagaren. Denne skall lämna
konsuln skriftlig förklaring om anledningen till sin nödställda belägenhet
samt förbindelse om återbetalning ävensom ett medgivande att ersättning
för det mottagna beloppet utan biståndstagarens vidare hörande må utgå
av intjänta avlöningsmedel eller andra hans tillgångar.
Ekonomiskt bistånd lämnas i vissa fall även för att täcka begravnings
kostnader.
Utlandsmyndighet, som utgivit ekonomiskt bistånd, erhåller gottgörelse
för sitt utlägg från det å tredje huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
Gottgörelse för kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare.
Anslaget, som för budgetåret 1951/52 upptagits till 200 000 kronor, dispo
neras av chefen för arvs- och ersättningsbyrån å utrikesdepartementets
rättsavdelning. Ärendena angående indrivning av fordringar för ekonomiskt
bistånd handläggas å samma byrå.
Generella regler för avskrivning av statens fordringar givas i förordning
en den 11 december 1830 angående behandlingen av extra ordinarie av-
skrivningsfrågor och anmärkningsmål samt i kungörelsen den 29 septem
ber 1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestå
ende fordringar. I utrikesdepartementets praxis ha dessa författningar icke
bedömts vara tillämpliga på fordringar för ekonomiskt bistånd. Icke heller
i annan författning lämnas föreskrift, som möjliggör prövning av återkrav
av belopp, utgivet såsom ekonomiskt bistånd.
Biståndsverksamhetens omfattning.
Bland de personer, som söka ekonomiskt bistånd, äro skilda kategorier
representerade. Icke sällan inträffar, att turister och andra resenärer i
främmande länder råka i penningförlägenhet och på den utländska vistel
seorten sakna möjlighet att på egen hand anskaffa de medel, som erford
ras för hemresan och uppehället under denna. I dessa fall är nödsituatio
nen oftast betingad av oförsiktigt planerat uppehåll i utlandet eller oförut
sedda händelser; behov av samhällshjälp på längre sikt föreligger däremot
icke. Fall förekomma likväl, då personer inom nu ifrågavarande kategori
till följd av olycksfall, sjukdom eller dylikt åsamkas så betydande utgifter
att de icke äro i stånd att ersätta erhållet belopp förrän efter längre tid
eller att de alls icke bli i stånd härtill. Särskilt kan detta inträffa, om ve derbörande under längre tid blir arbetsoförmögen. Självfallet förekomma även bland detta biståndsklientel personer som jämväl i Sverige med längre eller kortare mellanrum måste hänvända sig till samhällets hjälporgan.
Vidare förekomma bland biståndstagarna sådana svenska medborgare som arbetat i vederbörande utländska stat och som i uppkommen nödsi tuation icke äga påräkna hjälp av myndigheterna i den utländska staten. Sådant behov av hjälp uppkommer bland annat i anslutning till politiska och ekonomiska kriser som medföra att tidigare verksamhet omöjliggöres och att tillgångar i vistelselandet gå förlorade. I många av dessa fall kan ersättning för det ekonomiska biståndet sedermera erhållas genom att bi- ståndstagaren får nya förvärvsmöjligheter men stundom inträffar, att bi- ståndstagarens ålder eller hälsotillstånd medför varaktig försörjningsoför- måga.
Slutligen utgöres en stor grupp biståndstagare av sjömän. Visserligen torde det ofta förhålla sig så -— framhåller kommittén — att en bistånds- tagande sjöman genom mera försiktig livsföring kunnat undvika det nöd läge, som föranlett biståndet, men i många fall är detta helt oförvållat. Sär skilt gäller detta vid längre eller återkommande sjuklighet samt vid ar betslöshet. Har det ekonomiska biståndet kommit att avse mera betydande belopp, har det ofta visat sig vara förenat med stora svårigheter för sjö mannen att ersätta beloppet.
Storleken av utrikesdepartementets utgifter för ekonomiskt bistånd, åter betalda biståndsbelopp samt den av ifrågavarande biståndsverksamhet för anledda nettobelastningen av anslaget till gottgörelse för kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare under budgetåren 1940/41— 1950/51 framgår av följande sammanställning:
Kungl. Maj:ts proposition nr 209.
5
Budgetår:
Utgifter för ekonomiskt bistånd till nödställda:
Återbetalda
belopp:
Anslagets netto belastning för eko nomiskt bistånd till
nödställda:
1940/41
118 048
101 724
16 324
1941/42
102
no
87 606
14 504
1942/43
374 269
150 401
223 868
1943/44
221 504
94 347
127 157
1944/45
259 052
141 799
117 253
1945/46
541 392
63 752
477 640
1946/47
590 824
108 720
482 104
1947/48
353 560
217 602
135 958
1948/49
321 481
155 316
166 165
1949/50
259 941
200 096
59 845
1950/51
230 129
210 106
20 023
Summa kr. 3 372 310
1 531 469
1 840 841
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 209.
Med undantag för budgetåret 1942/43 föreligga uppgifter om biståndens
fördelning på dels sjömän, dels övriga nödställda. Under de i sammanställ
ningen angivna budgetår för vilka sålunda uppgifter i detta avseende fin
nas ha utgifterna för bistånd till sjömän uppgått till 1 753 909 kronor, varav
651 237 kronor återbetalts. För övriga nödställda uppgå utgifterna till
1 244 132 kronor och återbetalningarna till 729 831 kronor. Den kraftiga
ökning som framträdde i biståndsutgifterna under åren 1943—1947 var en
följd av det andra världskriget.
De fordringar för ekonomiskt bistånd som arvs- och ersättningsbyrån bär
att återkräva av biståndstagare äro synnerligen skiftande såväl beträffande
beloppet som i fråga om anledningen till det ekonomiska biståndet och bi-
ståndstagarens betalningsförmåga. Beloppen variera från kostnaden för
biljett för färd med färjan Köpenhamn—Malmö som beskickningen i Kö
penhamn nödgas täcka i några fall per månad till summor å åtskilliga tu
sentals kronor vilka varit erforderliga vid långvariga sjukdomsfall.
Avsaknaden av möjlighet att meddela eftergift av återkrav av bistånds
belopp har medfört, att dylika krav fått riktas även mot bistånds
tagare som helt saknat betalningsförmåga. I den mån det blivit känt att
bristande betalningsförmåga föreligger, har chefen för arvs- och ersätt
ningsbyrån regelmässigt medgivit anstånd med skuldens betalning med stöd
av den befogenhet härtill som ansetts tillkomma honom. Härigenom torde
i stort sett ha kunnat undvikas att biståndstagare till följd av skuldens in
drivning kommit att sakna erforderliga medel för sitt uppehälle och för
anletts att söka hjälp hos fattigvårdsorgan. Förnyat krav har emellertid
—- i sista hand för avbrytande av preskription — sedermera fått framstäl
las. Har biståndstagaren endast haft mindre betalningsförmåga, har l>etal-
ningen av skulden underlättats genom att beloppets gäldande fördelats på
ett lämpligt antal månader. I detta sammanhang nämnes i promemorian,
att krav för helt obetydliga belopp vanligen framställes allenast en gång;
ger detta krav icke resultat, ha vidare efterforskningar och mera omfat
tande åtgärder bedömts bliva alltför kostsamma i förhållande till det obe
tydliga beloppet. För den händelse den som mottagit ett bagatellbelopp
ånyo skulle erhålla ekonomiskt bistånd och därvid komma att sammanlagt
häfta i skuld för belopp som utgöra tillräckligt motiv för mera omfattande
åtgärder verkställes emellertid indrivning av hela skulden.
Kommitténs förslag om eftergiftsregler.
Kommittén anser det vara oförenligt med grunderna för modem svensk
sociallagstiftning, att ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet återkrä-
ves i de fall, då biståndstagarens ekonomiska förhållanden äro sådana att
Kungl. Maj:ts proposition nr 209.
7
återbetalning i ett motsvarande fattigvårdsfall icke skulle krävas. Ekono miskt bistånd, förbundet med återbetalningsskyldighet, lämnas endast i så dana fall, då fattigvård kunnat erhållas, därest biståndstagaren vistats inom riket. Den omständigheten att han vistats utom riket bör rimligtvis icke för anleda, att andra grunder gälla beträffande återkrav av hjälpbeloppet. Kom mittén förordar därför att regler införas, vilka möjliggöra eftergift av åter krav av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd. Dessa regler torde —- såsom angivits i riksdagens skrivelse med begäran om utredning i ämnet — böra utformas på sådant sätt att fattigvårdslagens grunder för eftergift av återkrav av fattigvård komma att gälla jämväl för ekonomiskt bistånd. Reglerna böra enligt kommitténs uppfattning gälla icke blott de fordringar som uppkomma efter reglernas införande utan även äldre fordringar.
Kommittén framhåller att — förutom det sociala skälet för införande av sådana regler — även administrativa skäl föreligga för denna åtgärd. En ligt nu gällande ordning nödgas utrikesdepartementets arvs- och ersätt- ningsbyrå nedlägga icke obetydligt arbete på att vidmakthålla fordringar för ekonomiskt bistånd vilka till följd av biståndstagarens ekonomiska si tuation icke kunna indrivas. I åtskilliga av dessa fall kan det anses uppen bart, att biståndstagaren icke någonsin kommer att bli i stånd att betala sin skuld.
Vad gäller fattigvårdsstyrelses befogenhet att eftergiva krav för fattig vård stadgas i 62 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården att fattigvårds- styrelse äger att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning därför, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift. Möjligheten att uttaga er sättning begränsas av den i lagens 65 § givna regeln att anspråk på ersätt ning för fattigvårdskostnad icke må bifallas, där den ersättningsskyldige ge nom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket. Denna regel är närmast avsedd för Konungens befallningshavande — hos vilken talan om utbekommande av ersättning anhängiggöres — vid avgörandet av dessa mål men regeln anses även böra tjäna fattigvårdsstyrelse till ledning vid bedömandet av fråga huruvida fordran bör eftergivas. I övrigt saknas helt regler eller anvisningar för fattigvårdsstyrelses prövning om eftergift.
Om nu rådande praxis för tillämpningen av bestämmelserna om åter krav respektive eftergift av fattigvård gjorde socialvårdskommittén i sitt betänkande med förslag till lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950: 11) följande uttalande mot bakgrunden av verkställd utredning om återbe- talningsskvldighetens praktiska betydelse:
Beslut angående eftergivande av fordran äro sällsynta, men det är å andra sidan ej heller vanligt att regelbunden prövning av krav företages, Over huvud taget synes återkrav framför allt företagas när vederbörandes
8
Kungl. Maj-.ts proposition nr 209.
ekonomi särskilt förbättrats samt mot dödsbo. Emellertid hör det uppen
barligen mera till undantagen att krav framställes senare än tre år efter
understödets utgivande.
De tidigare återgivna stadgandena om eftergift av fattigvård böra enligt
kommitténs mening utgöra mönster i fråga om sådana regler för ekono
miskt bistånd. Vid tillämpningen av reglerna om eftergift av ekonomiskt
bistånd synes mera allmänt gällande praxis beträffande fattigvårdsford-
ringar böra analogivis tjäna till förebild i motsvarande fall.
Kommittén har i detta sammanhang undersökt huruvida andra institut
i fattigvårdslagen än de hittills berörda böra erhålla motsvarigheter i fråga
om ekonomiskt bistånd, då regler införas som möjliggöra eftergift av
återkrav av sådant bistånd enligt samma grunder som eftergift av återkrav
av fattigvård. Kommittén bär funnit, att detta icke är påkallat. Beträffande
detta spörsmål torde få hänvisas till promemorian.
Befogenhet att medgiva eftergift av återkrav av ekonomiskt bistånd
bör tillkomma ett organ inom utrikesdepartementet. Kommittén förordar
att uppgiften att handlägga dessa ärenden anförtros utrikesdepartementets
understödsnämnd. Denna nämnd handhar den hjälpverksamhet bland sjö
män i utlandet, som regleras av kungörelsen den 29 juni 1950 (nr 473) an
gående understöd till sjömän vid arbetslöshet i utländsk hamn. Nämnden
äger därför förtrogenhet med förhållandena för den stora grupp bistånds-
tagare, som utgöres av sjömän. Redan nu har nämnden att fatta beslut om
eftergift av återkrav av det i arbetslöshetshjälpen till sjömän utomlands
ingående utfyllnadsbeloppet, vilket har fattigvårdskaraktär och eftergives
enligt samma grunder som fattigvård. I vissa fall har den arbetslöse tidi
gare erhållit ekonomiskt bistånd. Frågan om eftergift av utfyllnadsbelopp
och av ekonomiskt bistånd bör dä prövas gemensamt.
Utrikesdepartementets understödsnämnd består av tre ledamöter, varav
en ordförande, jämte suppleanter för envar av ledamöterna, samtliga ut
sedda av ministern för utrikes ärendena. Vid nämndens inrättande har förut
satts, att chefen för utrikesdepartementets arvs- och ersättningsbyrå bör
vara ordförande samt att av de två övriga ledamöterna den ene bör vara
representant för arbetsmarknadsstyrelsen med erfarenhet från dess verk
samhet som tillsynsmyndighet för erkända arbetslöshetskassor och den
andre representant för sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa. Anförtros
uppgiften att besluta om eftergift av ekonomiskt bistånd åt nämnden,
förordar kommittén att den utökas med en ledamot jämte suppleant med
insikter rörande fattigvården i landet, vilka böra föreslås av socialstyrelsen.
Regler om eftergift av återkrav av ekonomiskt bistånd torde böra stad
gas i en särskild förordning.
Förordningen bör utformas på sådant sätt, att indrivningen av sådana
fordringar för ekonomiskt bistånd, vilkas betalning äger rum utan påtagliga
Kungi. Maj.ts proposition nr 209.
9
svårigheter för biståndstagaren, icke försvåras. För att onödig omgång skall undvikas bör chefen för arvs- och ersättningsbyrån äga befogenhet att — liksom hittills enligt praxis — besluta att med fortsatta indrivnings- åtgärder tillsvidare skall anstå, då beloppet är ringa eller då det icke står i rimligt förhållande till indrivningskostnaderna. Erfarenheterna ha givit vid handen att mera omfattande indrivningsarbete icke är motiverat, om beloppet understiger 100 kronor. Frågan om eftergift av ekonomiskt bi stånd bör prövas av nämnden endast i de fall, då skulden är mera avsevärd och gäldenärens ekonomiska omständigheter befinnas vara sådana, att han måste antagas icke kunna utan svårighet betala skulden.
Det synes vara lämpligt att i förordningen stadgas visst belopp, till vilket skulden minst skall uppgå, för att ärendet skall falla under nämndens prövning. Detta belopp torde kunna fastställas till 200 kronor. I övriga fall bör eftergiftsfrågan endast prövas av nämnden, därest chefen för arvs- och ersättningsbyrån till följd av erhållna upplysningar finner skäl att hänskjuta frågan till nämnden.
Nämnden bör särskilt beakta, att eftergift bör beslutas i fall, då sådana förhållanden föreligga för biståndstagaren, att, därest han erhållit fattig vård i stället för ekonomiskt bistånd, anspråk på ersättning för fattigvårds- kostnad jämlikt 65 § fattigvårdslagen icke kunnat vinna bifall.
Liksom beträffande ärenden som nu ankomma på nämnden torde det i fråga om eftergiftsärenden få förutsättas, att klagan icke bör kunna föras över nämndens beslut. I enlighet med allmänt gällande administrativ praxis torde det vara nämnden obetaget att på förekommen anledning till förnyad prövning upptaga fråga som tidigare prövats av nämnden.
Förslag till förordning i ämnet i enlighet med nu angivna riktlinjer har bifogats promemorian.
Återverkan på medelsbehovet.
Införandet av de förordade eftergiftsreglerna torde främst komma att innebära att av nuvarande fordringar för ekonomiskt bistånd den stora del som i praktiken är värdelös avskrives.
Därjämte förutser kommittén en viss mindre utgiftsstegring — upp skattad till högst 10 000 kronor årligen — genom att skäl till eftergift kommer att befinnas föreligga i fall, där återbetalning av ekonomiskt bi stånd nu äger rum. Någon uppräkning av anslaget till gottgörelse för kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare torde icke bli erforderlig till följd av en så begränsad ökning.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 209.
Yttranden.
Över kommitténs promemoria ha yttranden avgivits av socialstyrelsen,
kommerskollegium, statskontoret, riksräkenskapsverket och Svenska sjö-
folksförbundet. Kommerskollegium har tillika överlämnat yttrande från
Svenska maskinbefälsförbundet.
Socialstyrelsen uttalar, att avsaknaden av bestämmelser om eftergift av
återkrav av ekonomiskt bistånd medfört både sociala och administrativa
olägenheter. Ämbetsverket, som tillstyrker förslaget till förordning, finner
det riktigt och naturligt, att detta bygger på de jämlikt lagen om fattig
vården gällande grunderna för prövning av återkrav av fattigvård.
Jämväl kommerskollegium, maskinbefälsförbundet och sjöfolksförbundet
tillstyrka med liknande motivering kommitténs förslag.
Statskontoret erinrar, att ämbetsverket tidigare givit uttryck åt den upp
fattningen, att myndigheterna borde äga medgiva bortskrivning eller efter
givande av kronans fordringar dels då varje rättslig möjlighet till dessas
utfående vore utesluten, dels då fordran med hänsyn till gäldenärens ålder
och bristande anträffbarhet kommit utanför alla praktiska indrivnings-
möjligheter, dels ock i de fall, då bevakningskostnadema icke stode i rimlig
proportion till fordringsbeloppet. Någon författningsenlig reglering av av-
skrivningsfrågan i anslutning till dessa överväganden har emellertid icke
kommit till stånd. I vissa fall har dock en förenklad handläggning av
frågor om befrielse från ersättningsskyldighet uppnåtts därigenom, att
Kungl. Maj:t erhållit riksdagens bemyndigande att meddela beslut över
framställningar på detta område. Sålunda har Kungl. Maj:t alltsedan
budgetåret 1945/4(5 ägt avgöra dels frågor om befrielse från i judiciell
ordning ålagd ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av
eller skada å egendom tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om efter
skänkande av fordran som grundar sig på kronans regressrätt mot förare
av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvars-
reglema, allt i den mån kronans fordran i det särskilda fallet icke över
stiger 5 000 kronor.
Med hänsyn till beskaffenheten av de fordringar som grundar sig på
berörda, av utlandsmyndigheterna utgivna ekonomiska bistånd synes det
statskontoret motiverat att åtgärder vidtagas i syfte att underlätta ett
efterskänkande av dessa fordringar. Att i särskild författning reglera
detta spörsmål lärer emellertid icke vara erforderligt. Enligt ämbetsverkets
mening bör, i likhet med vad som gäller beträffande förutberörda ford
ringar på grund av förlust av eller skada å egendom, tillhörig krigs
makten, Kungl. Maj:t erhålla bemyndigande att besluta om efterskänkande
av fordringar av nu ifrågavarande art intill ett belopp av förslagsvis 2 000
kronor för varje särskilt fall. Ett dylikt bemyndigande bör dock kunna över
Kungl. Maj:ts proposition nr 209.
11
flyttas på utrikesdepartementet såvitt avser fordringar å förslagsvis högst 500 kronor. Medverkan av departementets understödsnämnd torde i sistnämnda fall böra krävas, i den mån fråga icke är om så ringa belopp, att kost naderna för dess indrivande icke skulle stå i rimligt förhållande till fordringens värde. Ett bemyndigande i enlighet med vad sålunda för ordats torde endast böra avse framdeles uppkommande fordringar. Frågan om befrielse från betalningsskyldighet för de nuvarande fordringarna lärer därför i särskild ordning få underställas riksdagens prövning.
Riksräkenskapsverket uttalar, att intet synes vara att erinra mot att införandet av de förordade eftergiftsreglema skulle komma att medföra att av de nu utestående fordringarna för ekonomiskt bistånd den stora del, som i praktiken är värdelös, avskrives. Ämbetsverket finner sig med hän syn till den förebragta motiveringen böra tillstyrka förslaget att det under vissa förutsättningar må bero på prövning av utrikesdepartementets under stödsnämnd, huruvida statens fordran på utgivet bistånd av här ifråga varande slag må eftergivas. Beträffande det föreslagna bemyndigandet för chefen för arvs- och ersättningsbyrån att besluta att krav på återbetalning icke skall framställas, då det gäller så ringa belopp att kostnaderna för dess indrivning icke stå i rimligt förhållande till dess storlek, ifrågasätter riksräkenskapsverket huruvida icke detta bemyndigande kan vidgas till att avse beslut om eftergift.
Departementschefen.
Enligt gällande lagstiftning kan fattigvård icke utgivas utomlands. Där emot kan svensk utlandsmyndighet under vissa förutsättningar lämna eko nomiskt bistånd, då sjöman från svenskt fartyg eller annan svensk med borgare befinner sig i nödsituation. Den nödställde är — utom i fall beträf fande sjömän då staten eller redaren enligt lag är skyldig bestrida kost naderna — återbetalningsskyldig för biståndsbeloppet. Enligt gällande för fattningar föreligger icke möjlighet att ur sociala synpunkter pröva, huru vida eftergift av återbetalningskravet bör äga rum.
I anledning av i detta ämne väckta motioner hemställde 1951 års riksdag om utredning angående införandet av bestämmelser, vilka möjliggöra prövning av återkrav av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet, enligt de jämlikt fattigvårdslagen gällande grunderna för prövning av återkrav av fattigvård.
Det synes vara lämpligt att ifrågavarande utredning, som verkställts ge nom 1946 års sjömanskommitté, nu förelägges riksdagen. Kommittén har funnit det oförenligt med grunderna för modern svensk sociallagstiftning,
12
Kungi. Maj:ts proposition nr 209.
att ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet återkräves i de fall då bi-
ståndstagarens ekonomiska förhållanden äro sådana, att återbetalning i ett
motsvarande fattigvårdsfall icke skulle krävas. Kommittén har därför före
slagit att fordran för belopp, som lämnats såsom ekonomiskt bistånd av
utlandsmyndighet, skall kunna eftergivas enligt i huvudsak samma grunder,
som om beloppet utgivits såsom fattigvård.
Statskontoret har i utlåtande över förslaget förordat, att bemyndigande
utverkas för Ivungl. Maj:t att besluta om efterskänkande av fordringar av nu
ifrågavarande slag intill visst belopp i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som gäller beträffande vissa fordringar på grund av förlust eller skada
å egendom, tillhörig krigsmakten. I övriga remissutlåtanden har kommit
téns förslag tillstyrkts.
För egen del ansluter jag mig till den av kommittén och flertalet remiss
instanser företrädda uppfattningen. Den hittillsvarande ordningen, en
ligt vilken fordran för belopp som lämnats av utlandsmyndighet såsom
bistånd åt nödställda ej kunnat eftergivas, bar icke varit tillfredsställande.
I åtskilliga fall har sådant bistånd samma sociala funktion som fattigvårds-
hjälp. Det synes därför med häns.yn till biståndstagaren icke vara rimligt
att beloppet återkräves i sådana fall, då krav på återbetalning av fattig
vård under i övrigt lika förhållanden icke skulle framställas. Även admi
nistrativa skäl tala för att eftergift av fordran för ekonomiskt bistånd i nu
ifrågavarande fall skall kunna beviljas under i stort sett samma förutsätt
ningar som i detta hänseende gälla beträffande fattigvårdsfordringar. Jag
tillstyrker därför att regler som möjliggöra sådan eftergift införas i huvud
saklig överensstämmelse med vad kommittén förordat.
Kommitténs förslag, att beslut om eftergift i här berörda fall skall med
delas av utrikesdepartementets understödsnämnd, som av denna anledning
bör förstärkas med en ledamot jämte suppleant med insikter rörande fat-
tigvårdsfrågor, finner jag böra godtagas. Såsom riksräkenskapsverket an
fört synes det dock böra ankomma på chefen för utrikesdepartementets arvs-
och ersättningsbyrå att meddela beslut om eftergift, när beloppet icke står
i rimligt förhållande till indrivningskostnaderna.
Statskontoret har i anslutning till sitt nyss återgivna förslag uttalat, att
frågan om befrielse från betalningsskyldighet för redan uppkomna ford
ringar bör underställas riksdagen i särskild ordning. Enligt vad jag inhäm
tat, kan antalet fordringar beträffande vilka skäl att överväga eftergift
föreligga beräknas uppgå till minst tretusen, avseende ett oguldet belopp
av tillhopa omkring 1,8 milj. kronor. En redogörelse till riksdagen för om
ständigheterna i varje enskilt fall synes av praktiska skäl icke kunna ifrå-
gakomma. Understödsnämnden bör därför — om riksdagen icke anför er
inran häremot — bemyndigas meddela beslut om eftergift även beträffan
de sådana fordringar, som redan uppkommit.
Kungl. Maj.ts proposition nr 209.
13
Jag förutsätter, att understödsnämnden vid handläggningen av här be rörda frågor noggrant iakttager den praxis, som utbildats beträffande pröv ningen av fattigvårdsärenden, och att eftergift icke medgives i större ut sträckning än som förekommer i fråga om sistnämnda ärenden.
Då de fordringar, som föreslås kunna efterskänkas, till övervägande de len äro sådana, där återbetalning icke torde kunna påräknas, synes in förandet av eftergiftsbefogenheten icke medföra någon nämnvärd minsk ning av de belopp statsverket erhåller genom återbetalning av bistånds- fordringar.
I detta sammanhang torde få erinras, att Kungl. Maj:t i proposition nr 86 till innevarande års riksdag på föredragning av statsrådet och chefen för handelsdepartementet föreslagit riksdagen att till ersättningar för de förutvarande ombordanställda m. fl. å motorfartyget »Ningpo» å till- läggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservations anslag av 370 000 kronor. Departementschefen hänvisade härvid till den nu ifrågavarande av 1946 års sjömanskommitté verkställda utredningen samt framhöll att frågan om återkrav från statens sida av de belopp för vilka medlemmarna av m/s »Ningpos» besättning kunde vara återbetal- ningsskyldiga med anledning av ekonomiskt bistånd, mottaget efter farty gets krigsförlisning, torde få prövas i samband med den vidare behandling en av kommitténs förslag.
De ifrågavarande biståndsbelopp för vilka berörda sjömän äro återbe- talningsskyldiga uppgå enligt utrikesdepartementets räkenskaper till sam manlagt 65 076 kronor. Med hänsyn till karaktären av de av Kungl. Maj:t föreslagna ersättningarna synas desamma icke böra tagas i anspråk för täckande av sagda fordringar för ekonomiskt bistånd. Vidare torde, då fråga är om eftergift av nu nämnda fordringar, böra bortses från att sådan ersättning, som föreslagits av Kungl. Maj:t, utbetalats till vederbörande biståndstagare.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen.
att bemyndiga Kungl. Maj:t att eftergiva belopp, som ut givits som ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet, i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det före gående förordat.
Med bifall till denna av statsrådets övriga leda möter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sture Johanson.