2

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128)

angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter.

Härigenom förordnas, dels att 1, 2 och 3 §§, 4 § 3 mom. och 5 § 2 mom.

förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda

förmåner och rättigheter skola upphöra att gälla, dels att de närmast före

1 § och 3 § förordningen upptagna rubrikerna skola utgå, dels ock att 4 §

1, 2, 4, 5, 9, 10 och 12 mom. samt 5 § 1 mom. samma förordning1 skola er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

1 mom. Utlänning, som utan att hava förvärvat den i mom. 14 här nedan

omförmälda rätt här i riket giver offentlig föreställning eller tillställning av

vad slag det vara må, vare sig mot inträdesavgift eller mot avgift, som eljest

på ett eller annat sätt fordras, uppbäres eller mottages, skall härför ut­

göra särskild bevillningsavgift med tio procent av bruttoinkomsten.

Denna bevillningsavgift----------- äger rum.

2 mom. Utlänning, som utan att hava förvärvat den i mom. 14 omför­

mälda rätt medverkar vid av svensk eller utlänning given offentlig före­

ställning, offentligt utförande av musik, såsom kafékonsert och dylikt, eller

vid annan offentlig tillställning skall, oavsett huruvida inträdes- eller annan

avgift därvid uppbäres eller tillställningen är avgiltsfri, erlägga särskild

bevillningsavgift med tjugu procent av den inkomst, som på grund av hans

medverkan tillflyter honom, vare sig denna inkomst utgöres av i penningar

bestämd ersättning, naturaförmåner eller andel av inkomsten å tillställ­

ning. Avgiften skall i varje fall utgå med minst femtio öre för varje dag,

medverkan lämnas av utlänning eller ersättning till honom beräknas. För

avgiftens erläggande svarar tillställningens anordnare.

4 mom. Ansökning om tillstånd till offentligt uppträdande, varom i 1

2

mom. förmäles, skall göras enligt föreskrifter, som av Kungl. Maj :t ut­

färdas, och skall sådan ansökning innehålla:

i fält, som avses i 1 mom.:------------eller åskådarplatser;

i fall, som avses i 2 mom.:----------- inkomstens beräknande.

Sökande är------------myndigheten begäras.

5 mom. Med ledning av lämnade och eljest tillgängliga upplysningar skall

nämnda myndighet, därest ansökningen bifalles, dels bestämma, enligt vil­

ken av de i 1—2 mom. härovan angivna grunder bevillningsavgift skall ut­

göras, dels ock beträffande föreställning, som avses i 1 mom. a 2) och 1

mom. b) ävensom 2 mom., där ersättningen till medverkande icke skall ut­

gå med viss andel av inkomsten av föreställningen, fastställa bevillnings­

avgiftens belopp.

I andra fall------------uppbära densamma.

Därest i ersättning åt utlänning, som avses i 2 inom., ingå naturaförmå­

ner, skola dessa vid bevillningsavgiftens bestämmande uppskattas till skä-

1 Senaste lydelse av 4 § 1 och 10 mom. se 1913:212, av 4 § 12 mom. se 1917:296, av 4 §

2, 4 och 5 mom. samt 5 § 1 mom. se 1920:859 ävensom av 4 § 9 mom. se 1932:278.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 april

1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, Z^etterberg, T^orsten

N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, L^ingman, H^ammarskjöld, N^orup,

H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell, N^ordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om änd­

ring i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsav­

gifter för särskilda förmåner och rättigheter samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Enligt 1908 års förordning angående bevillningsavgifter för särskilda för­

måner och rättigheter utgår bevillningsavgift, dels för rättighet till skogs-

fång och kolningsfrihet på allmänningar, dels av vissa handlande och han-

delsexpediter, dels ock för vissa offentliga föreställningar (s. k. artistskatt).

Fråga om ändring av bestämmelserna i 1908 års förordning har i olika sam­

manhang uppkommit.

Sålunda må nämnas, att från vissa främmande staters sida gjorts fram­

ställningar om befrielse från bevillningsavgift för handelsresande från de

ifrågavarande staterna. Vid remissbehandling av dessa framställningar ha

delade meningar framkommit rörande lämpligheten av att slopa avgifterna

i fråga; i flera fall har uttalats att framställningarna lämpligen borde prövas

i samband med en blivande allmän översyn av hithörande bestämmelser.

Från andra håll har i skrivelser till Kungl. Maj :t hemställts om åtgärder

för åstadkommande av en bättre kontroll å utgörandet av nämnda bevill­

ningsavgifter.

Beträffande bevillningsavgifterna för vissa offentliga föreställningar väck­

tes i motioner vid 1925 och 1931 års riksdagar förslag om fördubbling av

den avgift, som uttages för medverkan vid sådan föreställning. Dessa mo­

tioner avslogos emellertid av riksdagen. — I kommunalskatteberedningens

betänkande den 18 juli 1942 (SOU 1942:34) föreslogs, att frågan om ut­

länningars och i utlandet bosatta svenska medborgares beskattning måtte gö­

ras till föremål för särskild utredning och att i avbidan på resultatet härav de

nu utgående avgifterna för vissa offentliga föreställningar höjdes till det

dubbla. Förslaget har hittills icke föranlett någon åtgärd. — Vidare har i

framställningar till Kungl. Maj :t från vissa yrkesorganisationers sida hem­

ställts om ändring av bestämmelserna rörande bevillningsavgifterna för vis-

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

II. Bevillningsavgift för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet

på allmänningar.

Gällande rätt.

Jämlikt 1 § 1908 års förordning gäller att för rättighet till skogsfång på

kronans mot rekognition till bruk, hyttor eller gruvor upplåtna allmänningar

skall erläggas tjugufem öre för varje stavrum ved eller däremot svarande

aderton tunnor kol; och beräknas denna avgift efter det belopp ved eller kol,

för vilket rekognitionsavgiften enligt privilegier eller resolutioner utgår,

antingen skogsfånget årligen begagnas eller icke.

Enligt 2 § skall för kolningsfrihet på härads- eller sockenallmänningar,

när därför till häradet eller socknen icke erlägges betalning, svarande mot

den, som för rekognitionsskogars eller kronoallmänningars begagnande bör

enligt KF den 4 juni 1752 jämte bevillningen utgöras, avgiften så höjas, att

beloppet bliver enahanda med vad för nyttjanderätt till kronoskogarna er­

lägges.

Utredningsmannen.

I promemorian har inledningsvis framhållits följande.

Avgiften härleder sig från 1747 års bevillningsförordning, då skyldighet

att erlägga avgift första gången stadgades för dem, som hade rekognitions-

skogar eller kolade på krono- eller häradsallmänning. Den i förordningens

2 § omnämnda 1752 års förordning avser bevillningsförordningen den 4

juni 1752, vari föreskrevs — oavsett viss generell höjning av avgiften — att

den, som kolade å härads- och sockenallmänning icke skulle erlägga lägre

avgift än innehavare av kronoskogar. Avgiften utgick från början med visst

belopp för varje stig kol, men vid 1848 års riksdag bestämdes, att avgiften

skulle utgå efter stavrum ved. Alltsedan 1858 har avgiften utgått med oför­

ändrat belopp. Rekognitionsavgiften utgår som skogsören för rättigheten till

skogsfång å kronans till bruk, hyttor eller gruvor upplåtna skogar. Avgiften

är till sin natur att betrakta som en arrendeavgift för kronans skogar och

bör därför rätteligen redovisas i statsmedelsbokföringen som inkomster för

domänstyrelsen.

Skogsfångsavgiften beräknades efter det belopp ved eller kol, för vilket re­

kognitionsavgiften enligt privilegier eller resolutioner utgick antingen skogs­

fånget årligen begagnades eller icke. Skogsfångsavgiften är så intimt förbun­

den med rekognitionsavgiften, att medelsredovisningen för avgifterna bör

vara gemensam; och någon åtskillnad i medelsredovisningen för kolnings-

friheten lärer icke heller böra komma i fråga.

För närvarande redovisas samtliga dessa avgifter i länsräkenskaperna —

rekognitionsavgiften under titeln Diverse inkomster samt skogsfångs- och

kolningsfrihetsavgifter som bevillningsavgifter för särskilda förmåner och

rättigheter.

Avgifterna uppdebiteras i räkenskaperna länsvis och utgå för närvarande

med följande belopp:

8

Kungl. Maj ds proposition nr 214.

rimlig proportion till besvären med deras uppbörd och redovisning. Då av­

gifterna numera måste anses sakna praktisk betydelse för statsverket och en

höjning av dem icke vore ifrågasatt, syntes det naturligt att en avveckling av

desamma skedde.

Oavsett denna principiella inställning ha likväl flertalet remissmyndighe­

ter i likhet med utredningsmannen ansett sig böra förorda att man av­

vaktade resultatet av den av 1943 års riksdag begärda utredningen, innan

ståndpunkt toges till frågan, huruvida avgifterna borde avskrivas.

Kammarkollegiet har sålunda anfört.

Vad först angår bevillningsavgifter för rättighet till skogsfång på kronans

rekognitionsskogar, vilka avgifter anknyta till rekognitionsskyldigheten, sy­

nes det kollegiet önskvärt, att såväl dessa bevillningsavgifter som rekogni-

tionsavgifterna avskrivas. Avgifterna, som utgöra en relikt från ett äldre

statshushållningssystem, uppgå till ett relativt obetydligt belopp — bägge

slagen av avgifter uppgå årligen till sammanlagt allenast omkring 1 000 kro­

nor — och någon höjning av avgifterna lärer numera icke kunna eller i vart

fall icke böra ifrågasättas. Då emellertid avgifterna torde kunna bliva av viss

betydelse vid en kommande förhandling med skogsinnehavarna rörande åter­

förande av skogarna till kronans fria disposition, anser sig kollegiet icke för

närvarande böra föreslå någon avskrivning av avgifterna.

Den av riksdagen begärda utredningen om ett sådant återförande av sko­

garna till kronans disposition har ännu icke påbörjats. Statsrådet och che­

fen för jordbruksdepartementet har i sitt svar den 27 mars 1946 (§ 4) på

en interpellation i riksdagens andra kammare rörande verkställande av

nämnda utredning in. in. anfört, att tiden ännu icke vore inne att företaga

utredningen, detta med hänsyn till dels att ett antal administrativa proces­

ser påginge rörande rätt för gruvägare att erhålla utsyning av brännved

ävensom virke, avsett att evalveras i elektrisk kraft, dels och att tveksam­

het förelåge om rätten för gruvägare att bibehålla skog till gruva, som för

närvarande ej bearbetades, vilken sistnämnda fråga kunde antagas komma

att bliva föremål för rättegång.

Kollegiet vill erinra om att Kungl. Maj ds regeringsrätt den 7 november

1949 meddelat utslag i berörda administrativa mål. För att den av riksdagen

begärda utredningen må kunna komma till stånd inom en ej för avlägsen

framtid, synes det angeläget, att också den andra frågan —■ om rätt för gruv­

ägare att bibehålla skogen, oaktat gruvdrift ej pågår — vinner sin lösning.

Det synes kollegiet därför kunna ifrågasättas, huruvida icke kronan bör

väcka rättegång om återförande till kronans fria disposition av sådan skog.

Vad angår bevillningsavgifter för kolningsfrihet på härads- och socken-

allmänningar, vilka avgifter också till sin natur äro skatter, redovisar ut­

redningsmannen dylik bevillningsavgift allenast för Gävleborgs län med

ett belopp av 38 kronor 79 öre. Avgiften, som lärer avse Torsåkers gruvall-

männing, torde emellertid utgöra skogsfångsbevillning (jfr prop. nr 139 till

1943 års riksdag, s. 4). Bevillningsavgift för kolningsfrihet å härads- och

sockenallmänningar synes sålunda numera icke utgå.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat att det för länsstyrelsen skulle ha

varit mest tilltalande, om länsstyrelsen redan nu hade kunnat tillstyrka av­

gifternas avskrivning. Innan den av riksdagen ifrågasatta utredningen bli­

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Avgiften för skogsfång uppgår för närvarande till cirka 850 kronor per år;

någon avgift för kolningsfrihet torde, som kammarkollegiet framhållit,

över huvud icke numera utgå. Jag delar den av utredningsmannen samt

remissmyndigheterna framförda principiella uppfattningen att det i och för

sig får anses vara mest rationellt att avskriva avgifterna för framtiden.

Utredningsmannen har emellertid — närmast såvitt gäller skogsfångsbe-

villningen — erinrat om att riksdagen i en den 15 juni 1943 dagtecknad

skrivelse, nr 306, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avtal

rörande gruvskogarna i riket hemställt, att Kungl. Maj :t måtte låta före­

taga utredning rörande möjligheterna att i kronans hand återföra veder­

börande nyttjanderättshavares rätt till ifrågavarande skogar samt för riks­

dagen framlägga det förslag i ämnet, som kunde föranledas av nämnda

utredning. Den av riksdagen begärda utredningen har emellertid ännu icke

kunnat påbörjas. I detta läge har utredningsmannen icke ansett sig böra

föreslå ifrågavarande bevillningsavgifters omedelbara avskrivning utan har

i promemorian förordat att man borde avvakta utredningens resultat.

I remissyttrandena ha uttalats olika uppfattningar rörande lämpligheten

av att omedelbart avskriva skogsfångsbevillningen. Avgörande för remiss-

myndigheternas ståndpunktstagande härvidlag torde i främsta rummet ha

varit frågan, huruvida skogsfångsbevillningen kunde förväntas bli av be­

tydelse vid kommande förhandlingar med skogsinnehavarna rörande åter­

förande av skogarna till kronans fria disposition. I anledning härav vill jag

framhålla att innehavare av gruvskog är skyldig utgiva dels rekognitions-

avgift, dels bevillningsavgift. Rekognitionsavgiften är till sin natur en nytt­

janderättsavgift under det att bevillningsavgiften har karaktären av skatt.

Ehuru kronans äganderätt till gruvskogarna torde vara obestridd synes

emellertid icke nu böra ifrågakomma att föreslå rekognitionsavgiftens av­

skrivande, då densamma såsom en civilrättslig avgift synes böra beaktas

vid en framtida uppgörelse med nyttjanderättshavarna. Avgiften markerar

därjämte kronans äganderätt till ifrågavarande skogar. En eventuell av­

skrivning av bevillningsavgiften torde däremot på intet sätt kunna påverka

rättsläget med avseende å gruvskogarna och därmed möjligheterna att för­

verkliga det av 1943 års riksdag uttalade önskemålet. Jag har under hand

införskaffat uttalande från kammarkollegiet — som i sitt remissutlåtande

utgått från att såväl bevillningsavgiften som rekognitionsavgiften i före­

kommande fall samtidigt skulle avskrivas — att kollegiet biträder den upp­

fattning åt vilken jag nu givit uttryck.

Ur statsfinansiella synpunkter saknas anledning att motsätta sig avgif­

tens avskrivning.

Vad vidare beträffar bevillningsavgiften för kolningsfrihet på härads- eller

sockenallmänningar torde, som jag tidigare anfört, någon dylik avgift över

huvud icke numera utgå. Några skäl för bibehållande av bestämmelserna i

denna del torde icke förefinnas.

I enlighet med vad jag sålunda anfört förordar jag, att bestämmelserna i

1908 års förordning angående bevillningsavgift för rättighet till skogsfång

och kolningsfrihet på allmänningar skola upphävas.

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 214.

I bevillningsförordningarna t. o. m. år 1830 omnämnas icke utländska

handlande, som försälja varor efter prov. Där stadgas att »judar och italie­

nare, som med särskilt tillstånd resa omkring i landet och avyttra nipper

eller idka diversehandel» böra erlägga viss avgift.

I 1835 års bevillningsförordning ändrades stadgandet så att »judar och

utlänningar, som resa omkring i landet och efter eller utan medhavande

prov för egen räkning eller såsom utskickade för andra utbjuda eller sluta

handel om utländska varor eller eljest driva handel» skulle erlägga viss av­

gift.

I 1841 års bevillningsförordning uteslötos orden »driva handel» varigenom

man ville undanröja den missuppfattningen, att utlänning, som erlagt stad­

gad bevillningsavgift som resande för handel med utländska varor, vore

berättigad att utan bevillning kringföra varor i landet och därmed driva

verklig handel.

Skillnaden mellan verklig handelsrörelse samt handlandes och handels-

expediters kringresande i landet för att bjuda ut eller sluta avtal om sådana

var.or som skulle från utlandet införas ansågs böra komma till klarare ut­

tryck, för att bevillningsförordningens bestämmelser om skyldighet att er­

lägga bevillning för vardera verksamheten skulle varda tillämpade. På grund

härav ändrades näringsfrihetsförordningen genom förordningen den 20 juni

1879 med bestämmelser om behörighet för utlänning att driva handel i riket.

Samtidigt utsträcktes avgiftsplikten att omfatta även i utlandet bosatta

svenska undersåtar i syfte att förhindra, att bestämmelserna skulle kringgås

genom anlitande av i utlandet bosatta svenska undersåtar som handelsresan­

de och handelsexpediter.

I samband med den tid efter annan ändrade skattelagstiftningen hava be­

stämmelserna sedermera undergått en del redaktionella ändringar, innan

författningen erhållit sin nuvarande utformning.

Före förordningens tillkomst framkommo tid efter annan yrkanden om

höjning av avgiften för handelsresandenas och handelsexpediternas verk­

samhet, enär avgiften ansågs vara alltför låg, jämfört med skatten för mot­

svarande inkomster av här i riket beskattade inkomstkällor. Från auktorita­

tivt håll ifrågasattes dock under lagstiftningsarbetet, om försäljning under

utbud här i riket genom utländska handelsresande eller handelsexpediter av

varor, som skulle från utlandet införas, vore att betrakta som beskattnings­

bar inkomstkälla.

Utredningsmannen har framhållit att den sammanlagda bevillningsav­

giften av vissa handelsresande under budgetåren 1938/39 (sista året före

andra världskriget), 1945/46, 1946/47 samt 1947/48 uppgått till följande be­

lopp nämligen 182 600, 19 555, 25 335 respektive 16 300 kronor. Avgiftens

fortgående tillbakagång tydde på att verksamheten alltmera förlorat i be­

tydelse.

I promemorian har vidare uttalats, att man hade gjort gällande, att av­

giften — som icke vore av allmän skatts natur utan en licensavgift, som

uttoges för rätt att utöva viss verksamhet — vore erforderlig som kontroll

över utländska handelsresande i riket och för att förhindra utbud och för­

säljning av utländska mindervärdiga varor under illojal konkurrens från

utlandet. Någon kontroll över att alla avgiftspliktiga fullgjorde sin betal­

ningsskyldighet existerade dock icke och avgiften utginge med alltför lågt

belopp för att verka återhållande på illojal konkurrens. Det torde vara

14

icke uttagas i andra länder än de skandinaviska, skulle detta skäl motivera,

att endast handelsresande från sistnämnda länder betungades med dessa av­

gifter, och att avgiften i övrigt slopades. Även om man såge bort från övriga

skäl, som enligt kollegiums mening motiverade ett fullständigt slopande av

avgiften, ansåge kollegium, att det knappast kunde vara lämpligt att lägga

denna avgift på handelsresande från vissa länder men undantaga andra

länders handelsresande från avgiftens erläggande.

Utredningsmannen har slutligen anfört att avgiftens nuvarande konstruk­

tion vore behäftad med väsentliga brister; det vore emellertid skäligen ända-

målslöst att verkställa en undersökning rörande tekniska förändringar av

avgiften såsom pålaga, då ingenting av betydelse syntes kunna andragas för

avgiftens bibehållande, medan vägande skäl talade för dess slopande. Be­

stämmelserna om skyldighet för handelsresande att erlägga nu ifrågava­

rande avgift borde upphävas. Utredningsmannen har för detta fall ansett

sig kunna utgå från att överenskommelse skulle kunna åvägabringas om

befrielse för svenska handelsresande från i övriga nordiska länder utgående

bevillningsavgift för verksamhet, varom nu vore fråga.

Remissyttranden.

Utredningsmannens förslag att upphäva bestämmelserna om skyldighet

för vissa handelsresande att erlägga bevillningsavgift har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av samtliga de myndigheter som uttalat sig över för­

slaget i denna del nämligen, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, över-

ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göte­

borgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län samt

närings rättsutredningen.

Kommerskollegium har sålunda uttalat att de organisationer, som yttrat

sig till kollegium i denna fråga — nämligen handelskamrarna i Stockholm,

Norrköping, Jönköping, Malmö, Göteborg och Gävle, exportföreningen, gros­

sistförbundet, handelsagenternas förening samt fullmäktige för svenska

handelsresandeföreningar — samtliga hade förordat ett slopande av ifråga­

varande avgifter. Kollegium hade redan tidigare vid flera tillfällen i princip

uttalat sig för fullständigt slopande av de bevillningsavgifter, som för när­

varande erlades av utländska handelsresande. Bl. a. hade kollegium därvid

i likhet med utredningsmannen särskilt framhållit, att dessa avgifter inte

fyllde någon funktion med avseende å kontrollen av handelsresandena och

att de utgjorde ett onaturligt hinder för de kommersiella förbindelserna med

andra länder. Kollegium hade sålunda framhållit, att det syntes som en inad-

vertens att avgiftsbelägga utländska handelsresande, som representerade en

för landet mycket väsentlig sida av dessa förbindelser, medan man samti­

digt nedlade kostnader på att stimulera och uppmuntra handelsförbindel­

serna med andra länder. Kollegium ville sålunda för sin del biträda utred­

ningsmannens förslag beträffande dessa avgifter.

Näringsrättsutredningen har anfört.

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

16

nämnvärd betydelse för budgeten, liksom nyttan av desamma, bl. a. för mot­

verkande av illojal konkurrens, kunde dragas i tvivelsmål, funne länsstyrel­

sen, jämväl med hänsyn till önskvärdheten av reciprocitet staterna emellan,

att avgifterna utan större olägenhet kunde avskaffas. Länsstyrelsen biträdde

därför utan tvekan utredningsmannens förslag om deras avskrivning.

Riksräkenskapsverket har i likhet med utredningsmannen utgått ifrån

att -— därest avgiften slopas i Sverige — överenskommelse skulle kunna

träffas om befrielse i övriga nordiska länder för svenska handelsresande

från bevillningsavgift för här avsedd verksamhet. Kommerskollegium samt

överståthållarämbetet ha anfört liknande synpunkter.

Departementschefen.

Av vad utredningsmannen samt remissmyndigheterna anfört framgår, att

ifrågavarande avgiftsskyldighet för utländska handelsresande numera icke

har någon funktion att fylla. Det har även framhållits att avgiften icke säl­

lan väckt en viss irritation i våra handelspolitiska mellanhavanden med

främmande länder. Sålunda hade framställningar gjorts från vissa stater,

vilka icke själva hade någon motsvarande avgift, om befrielse från avgifts-

plikten för handelsresande från nämnda länder. Ur synpunkten av ett främ­

jande av det internationella varuutbytet och ett borttagande av onödiga hin­

der för den mellanfolkliga handeln vore jämväl ett avskaffande av avgiften

att hälsa med tillfredsställelse.

Utredningsmannens förslag om avgiftens slopande har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av samtliga de remissmyndigheter som uttalat sig i

denna del. Jag ansluter mig till uppfattningen att berörda avgift nu bör av­

skaffas samt förordar i enlighet härmed ett upphävande av de i 1908 års

förordning införda bestämmelserna angående bevillningsavgift av vissa

handlande och handelsexpediter.

Jag vill i detta sammanhang nämna att jag genom utrikesdepartementets

förmedling tillskrivit vederbörande myndigheter i de nordiska länderna i

syfte att erhålla befrielse för svenska handelsresande från i nämnda stater

utgående avgifter av motsvarande slag.

Med hänsyn till vissa förberedande förhandlingar med främmande makter

anser jag det vara önskvärt att frågan om upphävandet av avgiftsskyldig-

heten erhåller sin lösning i'edan vid innevarande års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

IV. Bevillningsavgift för vissa offentliga föreställningar

(s. k. artistskalt).

Gällande rätt.

Föreskrifterna angående skyldighet att erlägga bevillningsavgift för del­

tagande i offentlig föreställning (s. k. artistskatt) återfinnas huvudsakligen

ⁱ 4

§ (1_14 mom.) av 1908 års förordning, varvid främst i 1—3 mom. läm­

nas de materiella bestämmelserna angående avgiftsplikt och avgiftens stor­

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

öre för varje dag, medverkan lämnas av utlänning eller ersättning till ho­

nom beräknas. För avgiftens erläggande svarar tillställningens anordnare.

Bevillningsavgift enligt 1 eller 2 mom. skall icke utgå av artister som

skola erlägga avgift enligt 3 mom. nämligen, utländska positivspelare, mu­

sikanter, förevisare av djur eller annat, akrobater och dylika, vilka driva

sitt näringsfång under bar himmel och uppbära allenast frivillig avgift. För

rättigheten att utöva sådan verksamhet skall för varje person erläggas sär­

skild bevillningsavgift med femton kronor för varje kalendermånad; och

utgår denna bevillningsavgift med nämnda belopp, även om under samma

månad uppträdande äger rum å olika orter.

Enligt 4 mom. skall ansökning om tillstånd till offentligt uppträdande

göras enligt föreskrifter, som av Kungl. Maj :t utfärdas, och innehåller mo­

mentet tillika uppgift om vad dylik ansökning skall innehålla. Här ifråga­

varande föreskrifter ha av Kungl. Maj :t meddelats i kungörelsen den 31 de­

cember 1913 angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk un­

dersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. in. eller att därvid

medverka. I kungörelsen stadgas, bland annat, att utlänningar och i utlan­

det bosatta svenska undersåtar endast efter tillstånd av polismyndighet äro

berättigade att här i riket giva offentliga föreställningar. För utlänning, som

är här i riket bosatt och som ställt säkerhet för utskylder till stat och

kommun under tre år, är sådant tillstånd däremot icke erforderligt utan för

honoin gäller vad som är stadgat för här i landet bosatt svensk undersåte.

1 ordningsstadgan för rikets städer liksom i kungörelsen den 10 juni 1932

angående tillämpning för riket i dess helhet av vissa bestämmelser i ord­

ningsstadgan föreskrives anmälningsskyldighet för här i riket bosatt svensk

undersåte, som vill giva offentlig föreställning: därvid erfordras för vissa

fall tillstånd av polismyndigheten.

Vidare lämnas i paragrafen föreskrifter angående avgiftens fastställande

(5 inom.), kontroll av bruttoinkomst vid offentlig föreställning (6—8 mom.)

och avgiftens inbetalning (9 mom.); i 5 mom. föreskrives sålunda bland

annat att därest i ersättning åt utlänning som avses i 2 mom. ingå natura­

förmåner skola dessa vid bevillningsavgiftens bestämmande uppskattas till

skäligt belopp i penningar varvid, om högre värde ej är angivet, kost och

bostad skall upptagas till vardera en krona för dag. Av avgift enligt 1 och

2 mom. skola fyra tiondelar tillfalla kronan och sex tiondelar den kom­

mun, inom vilken föreställning givits; avgift enligt 3 mom. tillfaller odelad

kronan (12 mom).

Utredningsmannen.

I promemorian har inledningsvis framhållits att spörsmålet om främ­

mande artisters beskattning för inkomst av offentliga föreställningar ut­

gjorde en del av problemet om utlänningars och i utlandet bosatta svenskars

beskattning, och att det därför icke slutgiltigt kunde lösas utan att prövas

i samband med utlänningars beskattning över huvud taget. Utredningsman­

nens uppdrag omfattade icke att verkställa någon utredning om behovet av

20

Beträffande de i 4 § 3 mom. omnämnda föreställningarna un­

der bar himmel mot frivillig ersättning har utredningsmannen uttalat,

att härför utgående bevillningsavgift uppginge till så ringa belopp att den

saknade betydelse som statlig inkomstkälla. Avgiften hade redan från bör­

jan tillkommit mera i ordningens intresse än ur beskattningssynpunkt och

med nuvarande penningvärde vore den låga avgiften icke heller av betydelse

för de skattskyldiga själva. Avgiften borde icke vidare utgå.

I fråga om beskattningen av de artister, som för närvarande erlägga ar­

tistskatt enligt 1 eller 2 mom. i förordningen, har utredningsmannen före­

slagit olika regler beroende på huruvida vederbörande är här i riket bosatt

eller icke.

Beträffande utländska artister, bosatta i riket, har i pro­

memorian sålunda erinrats om att utlänning, som vore här bosatt, vore skatt­

skyldig för all sin inkomst, dock att inkomst av offentliga föreställningar

beskattades medelst artistskatt.

Det vore oegentligt att icke inkomster av nämnda föreställningar med­

räknades för här i riket bosatta utlänningar, när deras beskattningsbara

inkomst uppskattades för progressiv beskattning, detta så mycket mer som

enligt kungörelsen den 31 december 1913 skattekontroll vore anordnad, så

att inkomst icke undginge beskattning. För utländska artister bosatta här

i landet kunde och borde därför utan tidsutdräkt genomföras en beskatt­

ning, som vore likformig med beskattningen av i riket bosatta svenska ar­

tister. Utländska artister, bosatta här i riket, borde sålunda enligt utred­

ningsmannen icke erlägga artistskatt utan i stället taxeras och beskattas för

inkomst av offentliga föreställningar enligt allmänna skattelagarna, vare sig

skattskyldig gåve eller medverkade vid sådan föreställning.

I fråga om beskattningen av utländska artister, icke bosatta

i riket, har i promemorian understrukits att beskattningsorganisationen

icke vore avpassad för beskattning av inkomst, som åtnjötes under utövan­

de av förvärvsverksamhet under tillfällig vistelse här i riket av personer,

som ej vore här bosatta. Man kunde därför icke undvika att uttaga käll­

skatt och slutlig skatt i någon form som artistskatt för inkomster av offent­

liga föreställningar, som gåves här i riket av härstädes icke bosatta artister.

Det vore emellertid önskvärt, att artistskatten konstruerades i överens­

stämmelse med grundprinciperna i skattelagstiftningen, så att nettoinkoms­

ten uppskattades som beskattningsbar inkomst i stället för bruttoinkomsten

och progressiv skatteskala tillämpades för beskattningen.

Utredningsmannen har funnit ofrånkomligt att även framgent vid beskatt­

ningen göra åtskillnad mellan artister, som själva giva offentliga föreställ­

ningar här i riket, och artister som medverka vid sådana föreställningar.

I promemorian har sålunda uttalats att svårigheterna att tillämpa nyss

nämnda grundprinciper vore särskilt stora beträffande artistskatt, som en­

ligt 1 mom. utginge för artister, som gåve offentliga föreställningar. Någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Grupp 1

5 /

»

2

10

%

»

3 20 *

»

4 30 %

»

5 40 %

å bruttoinkomst intill 20 kr.

»

»

fr. o. m.

20 kr. intill

60 kr.

»

»

»

> »

60 >

»

300 »

»

»

>

> »

300 »

»

1000 »

»

»

>

» »

1 000 » och däröver.

I promemorian har framhållits att de i förordningen föreskrivna värdena

för kost och logi vore för låga för att kunna bibehållas. Förmånernas

värde borde upptagas i förhållande till de medverkandes totalavlöning. I

promemorian har föreslagits följande värden för de tidigare återgivna fem

arvodesgrupperna nämligen, för kost 3, 10, 20, 25 respektive 30 kronor

samt för logi 2, 5, 10, 15 respektive 20 kronor eller sålunda sammanlagt 5,

15, 30, 40 respektive 50 kronor.

Beträffande uppbörden av artistskatten har utredningsmannen anfört

följande.

Under strävandena att finna former för en förenkling av förfarandet för

uppbörd av artistskatten har utredningsmannen beaktat möjligheten att för

uppbörden av artistskatt för utlänningar, som giva föreställningar i riket,

nyttja organisationen för uppbörd av nöjesskatt enligt Kungl. förordningen

om nöjesskatt den 21 december 1945. Härigenom skulle ett väsentligt för­

enklat uppbördsförfarande åvägabringas utan — till synes — större olägen­

heter. Då utredningsmannen ändock icke framlägger förslag härom, har här­

till bidragit den omständigheten, att utlänningar numera endast undantags­

vis giva offentliga föreställningar här i riket, varför verkningarna av upp­

bördens omläggning skulle bli" skäligen betydelselösa. I detta sammanhang

må också åter framhållas, att utredningsmannen funnit översynen av för­

ordningen endast kunna innebära ett provisoriskt undanröjande av förord­

ningens mest påtagliga brister.

Förskottsbetalningen av artistskatten för främmande artister, som med­

verka vid offentliga föreställningar, erlägges i regel i samband med att veder­

börande myndighet lämnar tillstånd för artist att uppträda. Uttalade önske­

mål om förenkling av sättet för inbetalning av skatt för artister, som med­

verka vid ett flertal föreställningar i en följd efter fastställd resplan inom

större områden, skulle kunna tillmötesgås, om samma myndighet finge

uppdraget att ombesörja uppbörd för samtliga de planerade föreställning­

arna. Utredningsmannen föreslår utlänningskommissionen för detta uppdrag,

därest ämbetsverket lämpligen kan övertaga bestyret efter ifrågasatt om­

organisation. Efter behörig granskning överlämnar utlänningskommissionen

skattebeloppen till vederbörande polisiära myndighet. Kan uppdraget ej läm­

nas utlänningskommissionen må Ö. Ä. ifrågasättas som uppbördsmyndighet

eller — efter den rättssökandes fria val — länsstyrelsen i något av de län,

där föreställning skall givas enligt resplanen.

I fråga om kontrollen över de skattskyldigas fullgörande av skatte­

plikten har utredningsmannen uttalat att kontrollen för närvarande finge

anses vara effektiv under förutsättning att myndigheterna fullgjorde den

tillsyn, vartill gällande bestämmelser beredde dem möjligheter. Kontrollför­

farandet vore visserligen omständligt men medförde icke större olägenheter

och torde dessutom böra tagas under omprövning vid den utredning om ut­

länningskontrollen över huvud taget, som för närvarande påginge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

23

I anslutning till sitt förslag att här i riket bosatta utländska artister skola

beskattas enligt allmänna skattelagarna har utredningsmannen föreslagit

sådan ändring av 1 § i 1913 års kungörelse, att här i riket bosatt utlänning

bleve berättigad att utan ställande av uppbördssäkerhet giva offentlig före­

ställning eller därvid medverka under samma villkor, som gällde för bär i

riket bosatt svensk undersåte.

I promemorian har slutligen — under förutsättning att artistskatten bleve

progressiv — föreslagits sådan ändring av bestämmelserna om artist­

skattens fördelning, att sex tiondelar skulle tillfalla kronan och

fyra tiondelar den kommun, inom vilken föreställning givits.

Remissyttranden.

Utredningsmannens förslag att utländska artister, som ge föreställ­

ning under bar himmel mot allenast frivillig avgift,

icke vidare skola erlägga artistskatt har tillstyrkts eller lämnats utan erin­

ran av samtliga remissmyndigheter som uttalat sig över förslaget i denna

del nämligen, arbetsmarknadsstyrelsen, kammarrätten, riksräkenskapsver-

ket, kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Örebro län samt 1949 års

uppbörds sakkunniga.

Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda uttalat att de utlänningar, vilka

mot frivillig avgift under bar himmel gåve vissa offentliga föreställningar,

icke vidare borde erlägga någon artistskatt. De inkomster, som genom av­

gifterna för dylika tillställningar tillfördes statskassan vore, som utredning­

en visat, försvinnande små, varför deras avskaffande icke hade någon som

helst betydelse för statsverket. Flertalet av de utlänningar, som hittills haft

att vidkännas avgifterna, hade mycket svag ekonomi, vadan befrielsen från

avgifterna säkerligen för dem skulle kännas som en lättnad. I den mån de

här vore bosatta torde de ock beskattas i vanlig ordning.

1949 års uppbördssakkunniga ha ifrågasatt, huruvida möjligen tillstånds-

bevis till nu ifrågavarande föreställning borde beläggas med en mindre

stämpelavgift.

Förslaget om att här i riket bosatta utländska artister

icke skola erlägga artistskatt utan i stället taxeras och beskattas för inkomst

av offentliga föreställningar enligt allmänna skattelagarna har i huvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissmyndigheter dock

med undantag för länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs län som ut­

talat tveksamhet inför förslaget.

Kammarrätten har sålunda framhållit att grundsatsen om härstädes bosatt

utländsk artists fulla likställighet i beskattningshänseende med svensk un­

dersåte redan i princip vore knäsatt, låt vara att likställigheten gjorts bero­

ende av ställandet av utskyldsborgen, en prestation som de utländska artis­

terna med nuvarande höga skattetryck funnit med sin fördel förenligt att

icke vidare fullgöra. Mot bakgrunden härav hade kammarrätten icke något

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

att erinra mot att generell likställighet i beskattningshänseende mellan här-

städes bosatta främmande artister och svenska artister tillskapades.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har understrukit att artistskatten

för närvarande vore så låg i förhållande till skatten vid inkomsttaxering, att

det som regel vore betydligt förmånligare för en artist att erlägga artistskatt

än inkomstskatt. Länsstyrelsen kunde även vitsorda att fall förekommit, där

utlänningar, som sedan länge varit bosatta här i landet, till synes undvikit

att förvärva lika rätt med härstädes bosatt svensk undersåte till offentligt

uppträdande i avsikt att komma i åtnjutande av sådan skattefördel. Såsom

utredningsmannen framhållit syntes det därför vara angeläget att den ur­

sprungliga avsikten med artistskatten, nämligen att beskatta främmande

artister åtminstone lika högt som inländska, snarast ånyo förverkligades.

I alldeles särskilt hög grad gällde detta här i riket bosatta utländska ar­

tister. Den av utredningsmannen föreslagna lösningen, att dessa i stället

för artistskatt skulle erlägga inkomstskatt till stat och kommun vore lika

enkel som naturlig och tillstyrktes helt av länsstyrelsen. Ett sådant arrange­

mang kunde icke förväntas föranleda några komplikationer och sedan käll-

skatten införts vore någon skatteflykt icke att befara.

1949 års uppbördssakkunniga ha anfört.

De sakkunniga finna utredningsmannens förslag, att här i riket bosatta

utlänningar icke skola erlägga artistskatt utan beskattas i vanlig ordning

för sin inkomst, innebära en nödvändig rättelse av nuvarande missförhål­

landen och tillstyrka därför förslaget. Visserligen kan en följd härav bli att

en eller annan utlänning, vilken för närvarande erlägger en skatt om åt­

minstone 10 procent å sin inkomst, skulle kunna undgå att utgöra skatt.

Flertalet här i riket bosatta utländska artister åtnjuta emellertid inkomst

av tjänst och i sådana fall har arbetsgivaren att verkställa löneavdrag, där­

est arbetsinkomsten utgör den huvudsakliga inkomsten av tjänst. Utgör in­

komsten bisyssla, torde även — om de sakkunnigas slutliga förslag genom­

föres — löneavdrag komma att ske. Det skulle således endast vara artister,

vilka påföras preliminär B-skatt och som utflytta från riket innan skatten

kunnat uttagas, som skulle kunna undgå skattebetalning. De sakkunniga

anse icke denna omständighet böra hindra en sådan omläggning, som inne­

bär att här riket bosatta utländska artister behandlas på samma sätt som

här i riket bosatta svenska artister.

Kommerskollegium har framhållit, att förslaget i denna del tillstyrkts av

samtliga de organisationer som till kollegium yttrat sig angående artistskat­

ten, nämligen Riksorganisationen av artistarbetsgivare, Musiketablissemen-

tens förening, Folkets parkers centralorganisation, Riksteatern, Teaterför­

bundet, Musikerförbundet och Tonkonstnärsförbundet.

I vissa yttranden, vari utredningsmannens förslag sålunda i huvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran, har ifrågasatts, huruvida det kunde

förväntas medföra mera avsevärda svårigheter att avgöra om en utländsk

artist vore här i riket bosatt.

1949 års uppbördssakkunniga ha uttalat att frågan om bosättningen finge

bedömas enligt vad som gällde vid taxering. I regel borde detta icke vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

25

förenat med större svårigheter. Uppkomme tvekan kunde man utgå ifrån

att den tillståndsgivande myndigheten sökte samråd, länsstyrelsen i lands-

kansliet med taxeringsavdelningen på landskontoret samt magistrat eller

polismästare (poliskammare) med den lokala skattemyndigheten i staden.

Avskrift av meddelade beslut borde tillställas vederbörande lokala skatte­

myndighet. Särskilt gällde detta beslut, enligt vilka artistskatt ej skulle

utgå. Dylika beslut borde tillställas den lokala skattemyndigheten å den ort,

där utlänningen ansåges bosatt. Länsstyrelsen i Värmlands län har fram­

hållit att fråga om bosättning här i riket torde uppkomma i ett ganska

ringa antal fall, enär vederbörandes vistelse i riket oftast vore av kort var­

aktighet. I de fall, då vistelsen uppginge till tre månader och däröver,

borde lämpligen taxeringsintendenten i tillståndsmyndighetens län under­

rättas om skattebeslutet för att kunna vidtaga de åtgärder, som framdeles

i det särskilda fallet kunde finnas påkallade. Länsstyrelsen ifrågasatte, hu­

ruvida bestämmelse om sådan underrättelse borde av praktiska skäl lämnas.

Länsstyrelsen i Uppsala län — som understrukit att utredningsmannen

icke berört frågan huru borde förfaras med de utländska artister, som vista­

des här stadigvarande — har framhållit, att allenast sådana artister borde

undantagas från s. k. artistskatt, vilka med företeende av debetsedel å preli­

minärskatt för löpande år eller bevis om mantalsskrivning i viss kommun

för samma år styrkte, att vederbörande hade fast bostad här i landet. Härmed

vore ock utsagt, på vad sätt lämpligen borde förfaras, då yrkande om befri­

else från avgiftspåföring framställdes från sådana utlänningar, vilka upp-

gåve sig här stadigvarande vistas. Om ock i den mån de genom preliminär

debetsedel eller intyg från lokal skattemyndighet kunde styrka, att de be­

skattades i annan ordning, borde deras yrkande kunna bifallas, i annat fall

ej. Det låge nämligen i sakens natur, att, då myndigheterna måste träffa sina

avgöranden i omedelbart samband med föreställningarnas anordnande, hand­

läggningen av avgiftspåföringen måste ske genom en snabb och enkel pro­

cedur, som ej gåve rådrum för prövning av några som helst osäkerhets­

moment, än mindre angående exempelvis vistelsetidens längd eller andra

därmed jämförliga frågor, som krävde utredning i ett eller annat avseende.

Arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat att utländsk artist borde anses vara

här i riket bosatt, därest vistelsen varat tolv månader i sträck eller under

två års tid uppgått till längre tid än sammanlagt tolv månader.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs län ha, som jag tidigare fram­

hållit, uttalat tveksamhet inför förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Mal­

möhus län, som väl funnit förslaget lämpligt ur rättvisesynpunkt, har så­

lunda ifrågasatt huruvida förslaget ginge att helt genomföra.

Regeln om när en person skulle anses vara bosatt här i riket hade ofta

visat sig vara ganska svår att tillämpa. Frågan om en utländsk artist skulle

taxeras här efter vanliga regler eller utgöra bevillningsavgift måste ofta av­

göras redan vid hans ankomst till riket. Det kunde då inträffa, att myndig­

heterna (lokal skattemyndighet och tillståndsgivande myndighet) stannade

26

Kungl.

i

Maj.ts proposition nr 214.

i olika beslut. För att undvika något dylikt kunde det ifrågasättas, om ej

länsstyrelserna, som hade nära kontakt med de lokala skattemyndigheterna,

borde få bestämma skatteformen. Även med en sådan anordning kunde det

emellertid tänkas att svårigheter kunde uppstå. Om en utländsk artist vid

sin första anställning lämnade sådana uppgifter, att han borde anses vara

bosatt här i riket, finge han utgöra preliminär skatt. Sedermera lämnade

han landet tidigare än som från början avsetts. Med hänsyn härtill kunde

han numera ej anses ha varit bosatt härstädes. Han borde då ej taxeras här

och den redan uppburna preliminärskatten skulle återbetalas. Att efter

hans avresa kunna utfå någon artistskatt av honom torde vara ogörligt.

Möjligen kunde man tänka sig, att så stor del av den preliminära skatten,

som motsvarade vad som skulle erlagts i artistskatt, genom myndighets be­

slut omfördes till sådan skatt. Även för sådana fall som det sist nämnda

torde det vara lämpligt, att länsstyrelserna fungerade såsom den beslutande

myndigheten vid bestämmandet av skatteformen. Ville man helt undgå nu

berörda svårigheter, vore det bäst att icke göra någon skillnad å utländska

artister utan uttaga bevillningsavgift av samtliga och då efter en progressiv

skala.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat att det här rörde sig om ett

mycket rörligt klientel och att man ofta icke på förhand kunde avgöra huru

långvarig vistelsen här i riket kunde bli. Frågan om en gränsdragning mel­

lan här i riket bosatta och bär i riket icke bosatta artister kunde knappast

lösas utan medverkan i någon form av lokal skattemyndighet. Enligt de

föreslagna bestämmelserna uppkomme ej sällan fall, då fråga bleve om åter­

betalning av erlagd artistskatt på grund av att inkomsttaxering i efterhand

påfördes vederbörande samt om eventuell avräkning av artistskatt såsom

preliminärt erlagd skatt. I sistnämnda fall komplicerades frågan ytterligare

därigenom att kommunandelen av artistskatten redan kunde ha blivit till-

godoförd kommunen. Länsstyrelsen funne väl den av utredningsmannen

föreslagna lösningen principiellt riktig men kunde i avbidan på den ytterli­

gare utredning angående förslagets verkningar i praktiken, som vore ofrån­

komlig, icke nu avgiva något slutligt omdöme om densamma. Då emellertid

länsstyrelsen ansåge angeläget att åtminstone en provisorisk ändring kom-

me till stånd, som undanröjde de mest iögonfallande olikheterna mellan

beskattningen av utländska och svenska artister, ifrågasatte länsstyrelsen

huruvida icke en sådan provisorisk ändring kunde vinnas genom en höj­

ning av den nu utgående bevillningsavgiften. Härigenom skulle måhända

kunna förväntas, att här i riket bosatt utlänning skulle finna med sin fördel

förenligt att själv vidtaga åtgärd i syfte att i vanlig ordning bliva beskattad

här i riket.

Utredningsmannens förslag att här i riket icke bosatta ut­

ländska artister som giva föreställning skola erlägga ar­

tistskatt enligt oförändrade grunder, d. v. s. med fem procent av bruttoin­

komsten, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissmyn­

Kungl. Maj. ts proposition nr 214.

27

digheter nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, riksräkenskapsverket, kom-

merskollegium jämte hörda organisationer, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Malmöhus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län

samt 1949 års uppbörds sakkunniga.

I ett par av de yttranden vari förslaget sålunda i huvudsak tillstyrkts eller

lämnats utan erinran ha dock framförts vissa detalj erinringar mot detsam­

ma. 1949 års uppbördssakkunniga ha sålunda uttalat att den föreslag­

na procentsatsen syntes låg jämförd med de skattesatser, som föresloges

för utlänningar, som medverkat vid offentlig föreställning. Detta skulle

kunna föranleda, att utlänningar, som eljest skulle allenast medverka vid

offentlig föreställning, i stället själva gåve sådan föreställning för att där­

igenom erhålla lägre skatt. Att en viss risk härför kunde föreligga syntes

uppenbart. Länsstyrelsen i Stockholms län har, med enahanda motivering,

ifrågasatt, huruvida icke samma procentsats borde gälla för utländsk artist

som gåve föreställning som för utländsk artist, vilken medverkade vid

föreställning.

I vissa yttranden har förslaget i denna del avstyrkts eller har påfordrats

närmare utredning.

Kammarrätten har sålunda uttalat att det för ett ställningstagande på

förevarande punkt hade varit av stort intresse att utförligare uppgifter läm­

nats om främmande länders lagstiftning. I avsaknad av dylik utredning

kunde kammarrätten icke yttra sig beträffande förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har åberopat ett yttrande av

poliskammaren i Göteborg vari ifrågasatts, huruvida icke — bland annat

med hänsyn till den ringa storleken av de avgifter som enligt promemorian

erlades av artister som gåve föreställning — kunde föreskrivas att för varje

offentlig föreställning skulle finnas en föreståndare, som vore här i riket

bosatt och att här icke bosatta utlänningar alltid skulle anses såsom med­

verkande. Alternativt har länsstyrelsen föreslagit att möjligheterna för en

progressiv artistskatt närmare borde utredas.

Överståthållarämbetet har framhållit att enligt ämbetets mening talade

starka skäl för att skatten borde beräknas efter en enhetlig princip oavsett

om utlänning gav eller medverkade vid föreställning. Ämbetet har härom

närmare anfört följande.

Vad utredningsmannen anfört synes icke innefatta tillräckliga skäl för

att använda olika metoder för beräkning av artistskatten. Enligt ämbetets

mening tala tvärtom starka skäl för att skatten bör beräknas efter en enhet­

lig princip. Att såsom utredningsmannen föreslagit införa en progressiv

beskattning för medverkande artister och samtidigt bibehålla beskattningen

med fem procent av bruttoinkomsten för de artister, som giva föreställning,

torde innebära allvarliga risker för att den för närvarande obetydliga kret­

sen av artister, som giva föreställning, kommer att starkt öka, enär beskatt­

ningen för sistnämnda kategori otvivelaktigt kommer att ställa sig för­

månligare än för medverkande artister. Ett sätt att motverka den berörda

tendensen vore att uttaga bevillningsavgift efter en högre procentsats än

fem, men ämbetet håller före, alt i stället nettoprincipen bör göras tillämplig

även på de främmande artister, som giva föreställning.

28

Kungl. Maj.ts proposilion nr 214.

Utredningsmannens förslag till progressiv artistskatt för här i riket

icke bosatta utländska artister som medverka vid före­

ställning har i huvudsak lämnats utan erinran av överståthållarämbetet

samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Överståthållarämbetet har sålunda uttalat att ämbetet i princip funne det

riktigt att skatten beräknades efter progressiv skala. De i skatteskalan upp­

tagna skattesatserna funne ämbetet tillfredsställande avvägda.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört.

Den av utredningsmannen föreslagna progressiva artistskatten för med­

verkande skulle utgå på bruttoinkomsten efter avdrag endast för vissa an­

givna utgiftsslag'. Då skalan utformats bland annat med hänsyn härtill och

då det givetvis varit angeläget med ett någorlunda summariskt förfarande,

har länsstyrelsen härutinnan icke funnit något alt erinra. Det må dock

ifrågasättas, om avdrag borde medgivas även för provision. För artist, som

reser med egen impressario, kan det tänkas ligga nära till hands att fingera

hög provision till denne för att därigenom spara artistskatt. Någon skyldig­

het för impressarion att erlägga artistskatt för vad han uppbär lär icke före­

ligga, såvida han icke själv står som anordnare av föreställningen och då

skulle skatten enligt förslaget icke vara progressiv.

Kammarrätten har uttalat tveksamhet inför förslaget i denna del. Kam­

marrätten har sålunda ifrågasatt huruvida icke en ändring borde komma

till stånd så, att även för en utländsk artist skatt skulle beräknas endast

å den behållna inkomsten. Det kunde dock bli förenat med praktiska svå­

righeter för den prövande myndigheten att fastställa, vilka avdrag som borde

medgivas vid inkomstberäkningen. Den skatteskala, som utredningsmannen

framlagt, syntes utgöra resultatet av en avvägning mellan olika intressen.

En konstruktion av skatteskalan på det sätt utredningsmannen tänkt sig

syntes i och för sig icke oförenlig med kravet på en relativt lindrig beskatt­

ning av enklare varietéartister och en hårdare beskattning av de högt be­

talda artisterna. Av olika skäl, icke minst med hänsyn till frågans internatio­

nella betydelse, syntes det dock välbetänkt att vid den föreslagna omlägg­

ningen framgå med en viss försiktighet. Den synpunkten, att förslagets ge­

nomförande skulle tillföra staten ökade skatteintäkter, vilkas omfattning lik­

väl under alla förhållanden måste bliva jämförelsevis blygsam, borde icke

få komma i konflikt med intresset av att det kulturellt mera värdefulla

artistutbytet länderna emellan hölles levande. Över huvud taget ville det

förefalla kammarrätten, att skälen för och emot den föreslagna omlägg­

ningen bort bliva mera allsidigt och ingående belysta än som skett i den

remitterade promemorian. Likaså hade det för frågans bedömande varit

önskvärt att även på förevarande punkt erhålla närmare upplysningar om

lagstiftningen i främmande länder.

Förslaget om en progressiv artistskatt har avstyrkts av arbetsmarknads­

styrelsen, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, länsstyrelserna i Stock­

holms, Uppsala, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län samt

1949 års uppbördssakkunniga.

29

Kommerskollegium har sålunda framhållit att det i och för sig givetvis

\ore önskvärt, att beskattningen av svenska och utländska artister vore så

likartad som möjligt och att inte de senare finge en gynnad ställning. Å

andra sidan vore det uppenbart, att en beskattning i enlighet med förslaget

inte ledde till ett enhetligt och rättvist resultat. Kollegium kunde därför för

sin del inte förorda ett progressivt skattesystem enligt de riktlinjer utred­

ningsmannen föreslagit. Kollegium har härom närmare anfört följande.

Det är tydligt att man här måste välja ett summariskt förfarande, då ären­

denas natur kräver en snabb och enkel handläggning. Å andra sidan är det

emellertid också uppenbart, att ett sådant förenklat avdragssystem, som här

föreslås, måste komma att giva ett långt ifrån rättvisande resultat. Vidare

vill Kollegium i likhet med tonkonstnärsförbundet framhålla, att skatten

endast berör en del av artistens samlade inkomst, nämligen de i Sverige för­

värvade arvodena, och skatten kan sålunda icke sättas i relation till veder-

börandes verkliga inkomstnivå.

I detta sammanhang kan det vara anledning att något dröja vid ett prob­

lem,^ som berördes av 1944 års allmänna skattekommitté i dess betänkande

angående beskattning av realisationsvinster in. m. samt ackumulerade in­

komster. Däri framhölls bl. a., att en av grundprinciperna för den nuvarande

progressiva inkomstskatten vore att skattskyldiga med samma skatteförmåga

skulle betala lika stor skatt, och denna princip kunde icke följdriktigt genom­

föras, såvida icke hänsyn toges till den skattskyldiges genomsnittliga in­

komster under en längre tid än den nuvarande ett-åriga beskattningsperio-

den. I anslutning till detta uttalande — som särskilt tog sikte på de fria yr­

kesutövarna — må framhållas att de olägenheter som här anförts i fråga om

den ett-åriga beskattningsperioden tå en betydande skärpa, om en progressiv

beskattning skall tillämpas på de korta beskattningsperioder, som kan

komma i fråga beträffande utländska artister med tillfälliga engagemang.

Riksräkenskapsverket har uttalat att en progressiv beskattning av här

ifrågavarande inkomster ur vissa synpunkter finge anses motiverad. Å andra

sidan kunde ej bortses från att det kunde vara förenat med svårigheter att

i det enskilda fallet framräkna ett beskattningsbart belopp, på vilket en

progressiv skatteskala lämpligen läte sig tillämpa, beroende på bland annat,

att skatten skulle kunna tillämpas på en tillfällig dagsinkomst. Vid beräk­

ning av avdrag för resor med mera kunde tveksamhet uppstå, huruvida

den skattskyldige hade rätt att för sina resor använda flyg, tåg, båt eller

annat transportmedel, ävensom huruvida ersättning skulle utgå för resor

från och till utländsk ort eller endast för resor inom riket. I de fall, då den

skattskyldige icke under en sammanhängande tid medverkat vid offentlig

föreställning torde det vidare vara svårt att bestämma skattens stor­

lek med hänsyn till att fråga kunde uppstå, huruvida värdet av naturaför­

måner skulle beräknas för hela engagementstiden eller endast för sådana

dagar, då den skattskyldige medverkat vid föreställning. Den föreslagna skat­

teskalan syntes leda till ett förhållandevis alltför lågt skatteuttag i de in­

komstlägen, som enligt vad riksräkenskapsverket inhämtat vore normala

för utländska musiker och varietéartister. Beträffande verkligt höga gager

komme däremot den föreslagna skattesatsen av 40 '/, å belopp över 1 000

kronor sannolikt att medföra eu övervältring av skatten på den betalande

Kungl. Maj. ts proposition nr 214.

30

publiken. Det finge ej heller anses uteslutet, alt en så hög skattesats kunde

förhindra utbytet i fråga om vissa framstående musiker.

Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit att därest den föreslagna skat­

ten i verkligheten skulle betalas av de utländska artisterna, vore det uppen­

bart, att framstående sådana icke skulle acceptera engagemangserbjudanden

i Sverige. I själva verket vore det emellertid så, att skatten, vare sig den

vore hög eller låg, icke komme att utgå från artisterna utan betalas anting­

en av arrangören eller helt eller delvis läggas på biljettpriset och sålunda till

sist betalas av allmänheten. Praxis vore nämligen, att internationella artister

krävde och även erhölle ett visst fixerat nettogage plus fri artistskatt.

Beträffande de utländska artister, vilka medverkade hos stats- eller kom-

munalunderstödda konsert- eller orkesterföreningar, vore det vidare up­

penbart, att skatten komme att utgå från de anslag, som föreningarna er­

hölle av allmänna medel. Då skatten alltså komme att förfela sitt syfte, an-

såge styrelsen det motiverat, att skatt i detta sammanhang ej uttoges.

Länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävle­

borgs län samt 1949 års uppbördssakknnniga ha samtliga givit uttryck åt

den uppfattningen, att svårigheter skulle uppstå för tillståndsmyndigheten

att fastställa den beskattningsbara inkomsten; vid artistskattens påföring

borde intet förekomma som vore ägnat att försvåra eller komplicera hand­

läggningen.

Länsstyrelsen i Örebro län har sålunda anfört.

Skall exempelvis en artist, som kommer från Amerika med flyg, ha möj­

lighet att vid sin första föreställning här i landet göra avdrag för hela den­

na kostnad, och det oavsett om han i Sverige endast giver en föreställning

eller har för avsikt att göra en längre turné i Europa, eller skall avdrag en­

dast medgivas för hans resor inom landet? Anställningsprovisionen för ett

flertal framträdanden kan utgå med ett sammanlagt belopp. Skall i så fall

detta fördelas och därvid hänsyn tagas till huruvida olika artistarvoden ut­

gå vid skilda föreställningar t. ex. med hänsyn till publikfrekvensen. Det är

anordnaren, som svarar för artistskattens inbetalning. Han skall på heder

och samvete lämna erforderliga uppgifter för skattens bestämmande. Det

synes dock ej in dj ligt att av honom kräva alla de uppgifter, som behövas

för fastställande av det beskattningsbara beloppet. Vidare är att märka, att

dessa ärenden inom länsstyrelserna handläggas å landskanslierna. Deras

personal saknar emellertid den erfarenhet, som kräves för att bedöma skä­

ligheten av yrkade avdrag. Det synes sålunda ej möjligt, att, därest nuva­

rande ordning för skattens utgörande skall bibehållas, införa de avsedda

reglerna för fastställande av artistens beräknade nettoarvode. Då slutligen

för flertalet artister det avgörande torde vara, hur stor nettobehållning de

erhålla, anser länsstyrelsen det ej erforderligt att med så komplicerade be­

räkningsgrunder söka ernå en mera rättvis »beskattning.

I de remissyttranden, vari förslaget om progressiv artistskatt sålunda av­

styrkts, har regelmässigt givits uttryck åt den uppfattningen att skatten lik­

som för närvarande borde beräknas efter en enhetlig procentsats å veder-

börandes bruttoinkomst; i flertalet yttranden har en höjning av procentsat­

sen till 20 procent ansetts vara påkallad.

Kommerskollegium har uttalat att från vissa av de av kollegium hörda

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

31

organisationerna hade man förordat en viss höjning av artistskatten, medan

från andra håll anförts, att en höjning skulle komma att stanna på de enga­

gerande musikföretagen och att följden sålunda skulle bli en ytterligare be­

skattning av de svenska arrangörerna. I anslutning härtill har kollegium

framhållit, att någon nämnvärd betydelse som inkomstkälla icke kunde till­

mätas dessa avgifter. I stort sett komme nämligen dessa skatteintäkter från

de utländska artisterna att motsvaras av skatteminskningar på grund av av­

drag vid taxeringen av vederbörande svenska arrangörer. Frågan om en

höjning kunde anses befogad eller inte blev närmast beroende av huruvida

den nuvarande skattesatsen ställde de utländska artisterna i en avsevärt

bättre ställning än de inhemska. Det vore givetvis svårt att utan en närmare

utredning angående inkomst- och skatteförhållanden för svenska och ut­

ländska artister bedöma vilken skattesats som kunde anses lämplig för att

inte de svenska artisterna skulle bliva missgynnade. En viss höjning syntes

emellertid befogad och de organisationer, som tillstyrker en sådan, hade

stannat för en procentsats om 20 procent.

1949 års uppbördssakkunniga ha framhållit att olika meningar hade ut­

talats bland de sakkunniga, huruvida en skatteförhöjning vore av behovet

påkallad, därvid särskilt framhållits, att antalet utlänningar, för vilka ar­

tistskatt framdeles skulle erläggas, komme att nedgå avsevärt, om utred­

ningsmannens förslag rörande här i riket bosatta utländska artister genom­

fördes. Vidare finge icke helt bortses från att en alltför hög artistskatt skulle

kunna föranleda mera framstående utländska artister att under sina turnéer

icke besöka Sverige, vilket ur kulturell synpunkt mången gång vore att

beklaga. Flertalet av de sakkunniga ansåge dock övervägande skäl tala för en

viss höjning av artistskatten. Det syntes nämligen angeläget att den skatt

i riket icke bosatta artister hade att erlägga icke alltför mycket skilde sig

från den skatt, som drabbade här i riket bosatta artister i liknande inkomst­

lägen. De sakkunniga förordade att skatten såsom för närvarande beräknas

efter en enhetlig procentsats å bruttoinkomsten, förslagsvis 20 procent.

Riksräkenskapsverket har uttalat att skattesatsen lämpligen kunde be­

stammas till 20 procent. Länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands, Örebro

och Kopparbergs län ha givit uttryck åt samma uppfattning.

Lansstyrelsen i Uppsala län har framhållit att artistskatten borde beräk­

nas efter 20 % vid ersättning understigande 50 kronor per dag samt vid

liogre dagsersättning efter 25 %. Med en dylik beräkning syntes skatten

komma att bliva tillräckligt hög, för att orättvisan i förhållande till landets

egna skattedragare i allt väsentligt skulle försvinna, varjämte hänsyn tagits

till att skatten, ehuru källskatt, vore definitiv samt förty vid påläggandet

tarvade försiktighet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat att — med undantag för Danmark

och Norge av utredningen icke framginge i vilken utsträckning artist-

skatt utginge i de länder, med vilka Sverige hade förbindelser på förevaran-

dc område. Styrelsen ville som sin åsikt framföra, att därest det skulle visa

sig, att flertalet länder icke ulloge artistskatt, sådan lämpligen icke heller

borde uttagas i Sverige. Därest man emellertid funne, att arlistskatt skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

32

uttagas i Sverige, ansåge styrelsen, att denna borde utgå efter en enhetlig

procentsats. Skulle eu höjning befinnas önskvärd, föresloge styrelsen, att den­

na icke borde överstiga 20 %.

Beträffande frågan om värderingen av åtnjutna naturaförmå­

ner ha i yttrandena framkommit delvis olika uppfattningar.

Kammarrätten har uttalat att i och för sig intet vore att erinra mot en

progressiv skala som anslöte sig till skatteskalan för artistskatten. De för de

högsta grupperna föreslagna värdena vore dock väl högt beräknade. Över-

ståthållarämbetet, som jämväl funnit de föreslagna värdena för de högre

inkomstgrupperna vara alltför höga, har förordat att värdet av kost och logi

borde uppskattas till, i grupp 1 respektive 3 och 2 kronor, i grupp 2 respek­

tive 10 och 5 kronor samt i grupperna 3—5 respektive 20 och 10 kronor.

1949 års uppbördssakkunniga ha uttalat att en höjning av värdena å kost

och logi syntes motiverad. Så många värdegrupper, som utredningsmannen

föreslagit, syntes dock icke erforderliga. De sakkunniga ha förordat, att vär­

det per dag å kost och logi fastställdes till förslagsvis 10 och 5 kronor. Om

dagsinkomsten beräknades överstiga 100 kronor, syntes skäligt att beloppen

höjdes till 20 respektive 10 kronor. Länsstyrelsen i Stockholms län har givit

uttryck åt i huvudsak samma uppfattning som uppbördssakkunniga.

Riksräkenskapsverket har framhållit att nu gällande värden å åtnjutna

naturaförmåner borde väsentligt höjas; någon uppdelning i olika grupper

syntes dock knappast påkallad. Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat att

förmånerna borde upptagas till sitt objektiva värde. Ett medelvärde borde

fastställas, som utan större felbedömning kunde tillämpas i samtliga fall;

sagda medelvärde kunde förslagsvis fastställas till fem kronor för kost och

fyra kronor för logi allt per dag räknat. Medelvärdet borde givetvis tid efter

annan ändras. Länsstyrelsen i Örebro län har framhållit att värdet å natura­

förmånerna icke skäligen borde sättas lägre än fem kronor per dag. Läns­

styrelsen i Värmlands län har uttalat att en skälig förhöjning av värdet

borde ske.

Utredningsmannens förslag beträffande uppbörden av artist­

skatten för utlänningar som medverka vid föreställningar har avstyrkts

av samtliga de remissmyndigheter som uttalat sig i denna del, nämligen

riksräkenskapsverket, statens utlänningskommission, överståthållarämbelct,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Malmöhus län samt 1949 års upp-

bördssakkunniga. I yttrandena från riksräkenskapsverket samt länsstyrel­

sen i Uppsala län ha samtidigt framförts alternativa förslag hur uppbörden

lämpligen kunde ordnas.

1949 års uppbördssakkunniga ha erinrat om att artistskattens belopp re­

gelmässigt fastställes i samband med tillståndsgivningen samt erlägges sam­

tidigt som tillståndsbeviset löses. Då utredningsmannen förutsatt att tillstånd

till föreställningarna liksom hittills skulle lämnas av vederbörande länssty­

relse, magistrat eller poliskammare (polismästare) kunde någon förenkling

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

33

icke åstadkommas med ett system, där skatten skulle erläggas i särskild

ordning. Överståthällarämbctet samt länsstyrelsen i Stockholms län ha gi­

vit uttryck åt samma uppfattning.

Statens utlänningskommission har framhållit att kommissionen enligt

förslaget finge en arbetsuppgift, som vore vitt skild från dess uppgifter i öv­

rigt. Redan av denna grund vore kommissionen synnerligen tveksam huru­

vida kommissionen borde åläggas den ifrågasatta arbetsuppgiften. Då vidare

utlänningar i stor utsträckning kunde vistas och arbeta här i riket utan att

kommissionen hade att bevilja tillstånd av något slag för dem och då kom­

missionen givetvis icke heller beviljade några tillstånd för svenska artister

bosatta i utlandet, avstyrkte kommissionen utredningsmannens förslag i

denna del. Kommissionen har härom närmare anfört följande.

hn.;*nl,;,<!n1'n- ll]! aU ifrågasätta ett överlämnande av ovannämnda arbets-

uppgilt till kommissionen kunde möjligen vara lämpligheten av att hop-

THi-a uPPehalls* eller arbetstillståndsgivningen med artistskatteuppbörden.

Utlänningar, som äro medborgare i Norge, Danmark, Island, Finland,

®el»ieri> Irland> Lichtenstein, Nederländerna, Schweiz, Brittiska

riket, Amerikas förenta stater, Canada, Luxemburg, Nya Zeeland och Mo­

naco och inneha giltiga hemlandspass äga inresa i Sverige och vistas här i

tre manader utan visering.

Uppehållstillstånd^ vilket utlänning är skyldig inneha, därest han vistas

bär i riket över 3 månader, beviljas numera icke endast av utlänningskom-

missionen utan även i mycket stor utsträckning av polismyndigheterna.

Jämlikt 47 § kungörelsen den 15 juni 1945 med föreskrifter i anledning

av utlänningslagen aro vissa utlänningar befriade från skyldigheten att hava

arbetstillstånd. Detta galler bl. a. danska, finska, isländska och norska med­

borgare samt medborgare eller statslös förutvarande medborgare i Estland,

Lettland eller Litauen som innehar svenskt främlingspass.

Riksräkenskapsverket har uttalat att enligt ämbetsverkets mening kunde

de kommunala myndigheter, som handhade uppbörden av nöjesskatten,

lämpligen ombesörja uppbörden även av artistskatten, såväl då den här­

rörde från artister, vilka gåve föreställning, som då den erlades av medver­

kande artister. Då nämnda myndigheter redan vore engagerade i samband

med offentliga föreställningar för uppbörd av nöjesskatt, torde det ytter­

ligare besväret med uppbörd av ifrågavarande skatt ej bliva särskilt betung­

ande.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt huruvida icke vederbörande

landsfiskal skulle kunna få befogenhet att fatta beslut om avgiftspåföring

och meddelande av tillståndsbevis. Länsstyrelsen har härom närmare an­

fört följande.

För att tillfredsställa uttalade önskemål om förenkling av sättet för in­

betalning av avgifterna, då utlänningar medverka vid ett flertal föreställ­

ningar i en följd efter fastställd resplan inom ett större område, har utred­

ningsmannen föreslagit utlänningskommissionen, såsom ett centralt upp-

bördsorgan, »som efter behörig granskning skulle överlämna skattebelop­

pen till vederbörande polisiära myndighet». Utredningsmannens projekt

synes emellertid knappast välbetänkt med hänsyn till de praktiska konse­

kvenser detsamma medför, enär avgifternas fastställande bör ske från före-

3 Bihang till riksdagens protokoll I0Ö2. 1 sainl. .Vr 214.

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

34

ställning till föreställning i omedelbart sammanhang med deras anordnande.

Det är nämligen ej alls säkert — såsom ock av erfarenheten bestyrkts — att

samma artister, som i förväg förbundit sig deltaga i en turné, även full­

följa densamma. Sjukdom kan liksom mångahanda andra orsaker föran­

leda, att resan för en eller flera av artisterna måste avbrytas. Skulle ett

centralt organ anförtros en dylik uppgift, bleve följden ett omständigt resti-

tutionsförfarande på grund av inträffande förändringar, vilket ej vore till

fördel vare sig för anordnarna av tillställningarna eller statsverket. Medlen

skola ej heller, såsom utredningsmannen synes antaga, överlämnas till de

polisiära organen, som ej hava något med medlen att skaffa, utan till veder­

börande redogörare, på landet landsfiskalen, i stad stadsfogden ellei, då

sådan tjänsteman ej finnes, magistraten. Med anlitande av utlänningskom-

missionen som

ej

är polismyndighet, följer jämväl den olägenheten, att sär­

skilt tillstånd från sådan myndighet måste anskaffas, vilket med hittills­

varande ordning erhållits samtidigt med avgifternas fastställande och er­

läggande, något'som varit ett kraftigt verkande medel att framtvinga avgif­

ternas inbetalning i rätt tid. Enligt länsstyrelsens mening innebär sålunda

utlänningskommissionens anlitande snarare en försämring än en förbättring

i hittills rådande förhållanden.

Länsstyrelsen, som finner det behövligt, att vid bevillningsavgifternas ut-

tagande enkelhet och bekvämlighet främjas, tillåter sig ifrågasätta, huruvida

ej, när det gäller avgiftspåföring och meddelande av tillståndsbevis, lands­

fiskalen i orten skulle kunna, såsom polismyndighet, i likhet med polis­

kammare eller magistrat i stad, anlitas, varigenom ärendena skulle kunna

behandlas vida snabbare och med större säkerhet att arrangörerna i tid

erhålla sina tillståndsbevis, då de hava att hänvända sig till blott en myn­

dighet på orten. Då en dylik reform synes av omständigheterna säl skilt på­

kallad, får länsstyrelsen här nedan lämna en närmare redogörelse över den

omständliga procedur vid handläggningen, vartill nu gällande föreskrifter

ofta föranleder.

Inbetalning av bevillningsavgiften sker i allmänhet per post samma dag

ansökan om tillstånd ingives till länsstyrelsen. Sker inbetalningen över ghc,

kan emellertid kontroll, att beloppet influtit, ske tidigast dagen efter jlen,

då ansökan inkommit. Då ansökningarna i allmänhet ingivas endast några

dagar, innan tillställningen skall äga rum, har det inträffat, att uppsättande

och utskrift av länsstyrelsens resolution beträffande tillstånd och faststäl­

lande av bevillningsavgift kunnat ske först samma dag vederbörande ar­

rangör skulle avhålla nöjestillställningen. Då vidare tillstånd meddelas och

bevillningsavgift fastställes genom en och samma resolution, är handlingen

i fråga belagd med stämpelavgift. Medel för stämpelavgiftens förskottsvisa

erläggande medsändes vanligen ej. Följden härav blir, att resolutionen ofta

måste tillställas arrangören mot postförskott å stämpelavgiften. Enahanda

blir förhållandet, då arrangören av okunnighet om bestämmelserna under­

låtit erlägga bevillningsavgiften i förskott. Ofta kan anordnare av nöjestill-

ställning°i sin ansökan till länsstyrelsen ej uppgiva adress i den ort, där

tillställningen skall äga rum. 1 sådant fall måste resolutionen av länsstyrel­

sen sändas till landsfiskal eller exekutionsbiträde å den ort, där tillställ­

ningen skall givas, för att genom dennes försorg tillställas nöjesanordnaren

mof erläggande av stämpelavgift och bevillningsavgift, för det fall inbetal­

ning av sistnämnda avgift icke redan skett till länsstyrelsen. Till länsstyrel-

sen&erlagd bevillningsavgift utanordnas, sedan tillstånd meddelats och be­

villningsavgiftens storlek fastställts, till landsfiskalen å den ort, där till­

ställningen skall äga rum. Denne har att i månadsrälcningen uppdebitera och

till länsstyrelsen återleverera den statsverket tillkommande andelen. Av det

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

35

ovan sagda framstår det som sannolikt, att meddelande av tillstånd samt

fastställande och uppbörd av bevillningsavgift skulle kunna ske mera effek­

tivt och utan onödiga omgångar, om landsfiskal ägde befogenhet handlägga

dylika ärenden.

Frågan om fördelning av artistskatten mellan stat och kom­

mun har berörts endast i ett mindre antal yttranden. Remissmyndigheternas

ståndpunkttagande härvidlag är väsentligen beroende på deras uppfattning,

huruvida progressiv artistskatt i enlighet med utredningsmannens förslag

bör utgå eller icke.

Överståthållarämbctet samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som

tillstyrkt förslaget om progressiv artistskatt, ha jämväl lämnat förslaget i

nu förevarande del utan erinran. Överståthållarämbetet har sålunda an­

fört.

Den föreslagna artistskatten torde vara avsedd att ersätta den vanliga in­

komstskatten till stat och kommun. Den ökning av artistskatten, som följer

av att den göres progressiv, bör därför i huvudsak tillfalla staten. Då den

föreslagna fördelningsnormen, innebärande att staten erhåller sex tiondelar

av skatten och kommunen återstoden, syntes giva som resultat, att artist­

skatt kommer att utgå till stat och kommun med belopp, som ungefärligen

motsvara vad som skulle tillkomma dem, om vanlig inkomstskatt i stället

uttoges, har ämbetet intet att erinra emot förslaget i förevarande de!.

Kammarrätten har — vid en omläggning av artistbeskattningen i den

i iktning utredningsmannen föreslagit — funnit en ändrad fördelning av

artistskatten mellan stat och kommun vara principiellt befogad. Utredningen

gave emellertid icke tillräcklig vägledning för bedömande av, huruvida de i

promemorian förordade ändrade proportionerna för skattens fördelning-

kunde anses riktiga.

Riksräkenskapsverket har uttalat att om skatten beräknades och upp-

bures på sätt ämbetet föreslagit syntes det ligga närmast till hands, att

hälften tillfölle kronan och hälften vederbörande kommun.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit att — därest proportio­

nell artistskatl utginge med 20 % •— nu gällande föreskrifter om fördelning

av skatten mellan kronan och vederbörande kommun icke behövde ändras.

Länsstyrelsen i Uppsala län har givit uttryck åt samma uppfattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

Departementschefen. Som framgår av vad jag tidigare anfört har utred­

ningsmannen förordat att här i riket bosatta utländska artister icke skola

erlägga artistskatt utan i stället taxeras och beskattas enligt allmänna

skattelagarna. I likhet med utredningsmannen och remissinstanserna anser

jag det vara principiellt riktigt att ifrågavarande artister taxeras och be­

skattas enligt samma regler som här bosatta svenska artister. Det synes

emellertid i många fall kunna komma att medföra icke oväsentliga praktiska

svårigheter att avgöra huruvida en utländsk artist är att anse såsom här i

riket bosalt eller icke. På sätt länsstyrelsen i Gävleborgs län framhållit skulle

det därför bli nödvändigt med särskilda bestämmelser såväl om återbetal­

ning av erlagd artistskatt på grund av all inkomsttaxering i efterhand på­

36

fördes vederbörande som om avräkning av artistskatt såsom preliminärt

erlagd skatt. Ett sådant avräkningsförfarande skulle uppenbarligen bli

komplicerat bl. a. med hänsyn till svårigheten att avskilja den kommunala

delen av skatten. En lösning av dessa frågor torde kräva ytterligare över­

väganden. Vissa möjligheter synas erbjuda sig att i samband med ett ställ­

ningstagande till av 1949 års uppbördssakkunniga ifrågasatta ändringar i

uppbördsförordningen jämväl upptaga nu ifrågavarande spörsmål till be­

dömande. Med hänsyn härtill torde de nuvarande reglerna tills vidare få bi­

behållas. Jag vill emellertid framhålla att därest skattesatserna för artist­

skatten förhöjas på sätt jag i det följande föreslår de nuvarande ojämnhe­

terna i beskattningen av svenska och utländska artister i åtskillig mån

komma att utjämnas.

Utredningsmannens förslag att här i riket icke bosatta utländska artister,

som ge föreställning, skola erlägga artistskatt enligt oförändrade grunder

har i huvudsak tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Även enligt min upp­

fattning synes det lämpligt att bibehålla nu gällande föreskrifter, dock att

den skattesats enligt vilken artistskatten skall utgå torde böra förhöjas

från fem till tio procent med hänsyn till den skattehöjning som ägt rum

under tiden efter tillkomsten av 1908 års förordning.

Förslaget att uttaga progressiv artistskatt av här i riket icke bosatta ut­

ländska artister, som medverka vid föreställning, har avstyrkts i flertalet

remissyttranden. För egen del finner jag det i och för sig önskvärt att be­

skattningen av svenska och utländska artister blir så likformig som möj­

ligt. Det torde dock å andra sidan jämväl få anses angeläget att förfaran­

det vid artistskattens påföring icke kompliceras. Därest artistskatten göres

progressiv komma vederbörande myndigheter nödvändigtvis att ställas inför

mången gång svårbedömbara spörsmål, som icke lämpligen kunna avgöras

inom den tid som regelmässigt kan förväntas stå till buds vid påförandet av

artistskatt. Med hänsyn till de praktiska svårigheter, som sålunda torde bli

ofrånkomliga vid en övergång till uttagande av progressiv artistskatt, kan

jag icke tillstyrka införandet av en dylik skatt. Artistskatten torde sålunda,

liksom för närvarande, jämväl framgent böra beräknas efter en enhetlig

procentsats. Den nuvarande skattesatsen, tio procent, synes dock alltför låg

med hänsyn till för svenska artister nu rådande skattebelastning. Som för­

ordats av ett flertal remissinstanser synes skattesatsen för artistskatten böra

förhöjas, lämpligen till tjugu procent.

Jämväl vad beträffar värderingen av åtnjutna naturaförmåner synes det

angeläget att undvika alltför invecklade regler. Nämnda förmåner skola

givetvis alltid uppskattas till sitt verkliga värde. Det synes dock praktiskt

att i författningen bibehålla den nuvarande bestämmelsen om visst mini-

mivärde, som icke får underskridas men som samtidigt utan större felbe­

dömning kan tillämpas i flertalet fall, därest icke omständigheterna ge vid

handen att förmånerna påtagligen böra åsättas ett högre värde. Ett dylikt

minimivärde synes för närvarande böra fastställas till fem kronor för kost

och fem kronor för logi, allt för dag räknat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

37

Enligt vad utredningsmannen uttalat får kontrollen över de skattskvl-

digas fullgöiande av skatteplikten anses vara effektiv med nuvarande regler.

Utredningsmannens förslag till viss omläggning av uppbördsförfarandet i

vad gäller artister som medverka vid ett flertal föreställningar har avstyrkts

•iv remissinstanserna. Med hänsyn till vad sålunda förekommit synes det

nuvarande uppbördsförfarandet i varje fall tills vidare böra bibehållas.

Därest förslaget om en förhöjning av skattesatserna för artistskatten ge­

nomföres, torde influtna skattebelopp i fortsättningen böra fördelas med

hälften till vardera stat och kommun.

Mot utredningsmannens förslag att slopa skattskyldigheten för utländska

artister, som ge föreställning under bar himmel mot allenast frivillig av­

gift, har jag icke någon erinran.

Det av mig nu förordade förslaget medför vissa ändringar i 4 och 5 SS i

1908 års förordning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 214.

V. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning om ändring i förordningen den 23 oktober

1908 (nr 128) angånde bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rät­

tigheter.

Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda förslag till för­

ordning måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att pro­

position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet

Karl-Ingmar Edstrand.