2

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den t feb­

ruari 1952.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, D^anielson, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson,

A^ndersson, L^ingman, H^ammarskjöld, N^orup, H^edlund, P^ersson, H

jälmar

N^ilson, L^indell.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt che­

fen för civildepartementet anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet

Sträng, vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år

1951 vid dess trettiofjärde sammanträde fattade beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Enligt arbetsorganisationens stadga skall organisationens allmänna kon­

ferens sammanträda vid behov, dock minst en gång varje år.

Organisationens beslutande församling -— den Internationella arbetskon-

ferensen — har, enligt artikel 19 i stadgan, att beträffande förslag, som äro

uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för godtagande. An­

tingen skall beslutet resultera i ett förslag till internationell konvention, av­

sedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock skall det ut­

mynna i en rekommendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller

annorledes, men utan den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad

konvention. Därest beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen for­

mell innebörd, t. ex. då det gäller en begäran om utredning, plägar det givas

formen av en resolution.

I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje med­

lem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av ett konferens-

sammanträde underställa därå antagna konventioner och rekommendatio­

ner vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande av lag­

stiftnings- eller andra åtgärder. Om det till följd av exceptionella omstän­

digheter ej är möjligt att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år,

skall den fullgöras snarast möjligt och i varje fall icke senare än 18 måna­

der från sammanträdets avslutande.

Varje medlem har skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns

generaldirektör om de åtgärder, som vidtagits för att underställa konven­

tioner vederbörlig myndighet, samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem,

som icke ratificerat viss konvention, skall tid efter annan till Internationella

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

IV. Målsättning och minimistandard för den sociala tryggheten (första

behandling).

V. Förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, innefattande frågor

rörande kollektivavtal, frivillig förlikning och skiljedom (andra

behandling).

VI. Samverkan mellan offentliga myndigheter, arbetsgivar- och arbetar­

organisationer (första behandling).

VII. Lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde (andra be­

handling).

VIII. Ordning för fastställande av minimilöner inom jordbruket (andra

behandling).

IX. Semester inom jordbruket (första behandling).

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Interna­

tionella arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1952; budgeten fast­

ställdes till 6 470 639 U.S. dollars.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänföra sig till punkterna

V, VII och VIII på dagordningen, äro av beskaffenhet att i enlighet med

förenämnda artikel 19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skola

underställas riksdagen, nämligen

1) Konvention (nr 99) angående ordning för fastställande av minimi­

löner inom jordbruket.

2) Rekommendation (nr 89) angående ordning för fastställande av mi­

nimilöner inom jordbruket.

3) Konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för ar­

bete av lika värde.

4) Rekommendation (nr 90) angående lika lön för män och kvinnor för

arbete av lika värde.

5) Rekommendation (nr 91) angående kollektivavtal.

6) Rekommendation (nr 92) angående frivillig förlikning och skiljedom.

Texterna till förenämnda konventioner och rekommendationer torde få

såsom bilagor (Bil. A—F) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I särskild bilaga lämnas en förteckning över samtliga vid konferenssam­

manträdet antagna resolutioner (Bil. G).

Jag övergår härefter till att behandla nyssnämnda konventioner och re­

kommendationer, över vilka delegationen för det internationella socialpoli­

tiska samarbetet avgivit yttrande.

Konvention (nr 99) och rekommendation (nr 89) angående ordning för

fastställande av minimilöner inom jordbruket.

Sedan denna fråga varit föremål för en första behandling vid Internatio­

nella arbetskonferensens 33 :e sammanträde år 1950, varvid till grund för

diskussionen lades av vissa medlemsstater — bland dem Sverige — avgivna

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Över förevarande konvention och rekommendation har delegationen för

det internationella socialpolitiska samarbetet inhämtat yttranden från so­

cialstyrelsen, lantbruksslyrelsen, Svenska lantarbetareförbundet och Svenska

lantarbetsgivaref öreningen.

Socialstyrelsen erinrar därom, att styrelsen i skrivelse till delegationen år

1949 med yttrande över arbetsbyråns rapport angående fastställande av mi­

nimilöner inom jordbruket bl. a. anfört, att de stora fackliga organisationer­

na på arbetsmarknaden varit och alltjämt torde vara principiellt avvisande

till tanken på en minimilönelagstiftning. Bland de skäl av allmän och prin­

cipiell räckvidd, som i vårt land anfördes mot arbetslönernas fastställande

genom statligt ingripande i form av ett minimilönesystem, hade åberopats,

att minimilöner lätt bleve även maximilöner. Minimilöner, som ju i regel

måste sättas låga, kunde därför befinnas stundom verka nedtryckande på

lönenivån i allmänhet. Officiellt fastställda minimilöner syntes i viss mån

också medverka till en sådan stelhet i lönesystemet, som hindrade närings­

livets anpassning efter växlande förhållanden. Man hade i vårt land vant

sig vid att lita till det högt utvecklade förhandlings- och kollektivavtals-

väsen, som åstadkommits av parterna gemensamt och där partsorganisatio-

nerna själva bure ansvaret för lönebildningen. Sverige borde med hänsyn

till detta förhållande icke kunna anses ha något intresse av en lagstiftning

om minimilöner. Detta gällde också i fråga om jordbruket, där organisations-

och kollektivavtalsväsendet numera nått en betydande utveckling och styrka.

För Sveriges vidkommande förelåge icke något behov av en konvention

respektive rekommendation i ämnet. Under åberopande av vad styrelsen så­

lunda anförde i sitt år 1949 avgivna yttrande anser sig styrelsen böra av­

styrka anslutning från svensk sida till ifrågavarande konvention och re­

kommendation.

Lantbruks styreis en åberopar likaledes ett år 1949 till delegationen i ären­

det avgivet yttrande, vari styrelsen bl. a. anfört, att jordbrukets arbetsmark­

nad kunde sägas vara tämligen väl organiserad på såväl arbetsgivar- som

arbetstagarsidan. Kollektivavtalens bestämmelser syntes vidare bliva nor­

merande även för icke fackligt organiserade jordbruksarbetare. Enligt lant-

bruksstyrelsens mening vore för Sveriges vidkommande en lagstiftning rö­

rande minimilöner åt jordbrukets arbetare varken behövlig eller önskvärd.

Den ståndpunkt styrelsen intagit i detta yttrande hade styrelsen icke funnit

anledning frångå. Styrelsen understryker, att nuvarande system med frivil­

liga kollektivavtal mellan arbetsmarknadsparterna måste anses överlägset

en reglering av lönerna genom lagstiftningsåtgärder från statsmakternas

sida.

För Sveriges vidkommande avstyrker sålunda lantbruksstyrelsen en rati-

ficering av konventionen i fråga.

Svenska lantarbetareförbundet hänvisar till ett år 1950 till delegationen av­

givet yttrande i ärendet, vari framhållits att förbundet hyste den bestämda

uppfattningen, att ett införande i Sverige av de i konventionen föreslagna

reglerna icke skulle skapa bättre förutsättningar än nuvarande system att

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Departementschefen.

Med hänsyn till de i ärendet uttalade mycket bestämda erinringarna mot

ett frångående av hittills i vårt land tillämpade metoder för lönesättningen

inom jordbruket finner jag i likhet med delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet, att konventionen angående ordning för faststäl­

lande av minimilöner inom jordbruket icke bör ratificeras av Sverige samt

att rekommendationen i ämnet ej bör föranleda någon åtgärd från svensk

sida.

Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

Jämväl frågan om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde

hade varit föremål för en första behandling vid 1950 års konferens.

Till grund för diskussionerna vid sistnämnda konferens låg en av arbets-

byrån utarbetad rapport med ett frågeformulär till medlemsstaternas rege­

ringar rörande den tilltänkta internationella regleringens utformning samt

ett av byrån med ledning av regeringarnas svar å frågeformuläret framlagt

textförslag. Inom det för frågans behandling tillsatta utskottet yppade sig

starka meningsskiljaktigheter rörande särskilt följande tre punkter, nämligen

om formen för den internationella regleringen, om möjligheterna för med­

lemsstaterna att trygga tillämpningen av regleringens principer, därest de

offentliga myndigheterna icke ingrepe på löneområdet, samt om definitionen

av uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde».

Vid 1950 års konferens utformades förslag till texter, vilka skulle läggas

till grund för frågans behandling år 1951. Däremot tog man vid konferensen

år 1950 icke ställning till den internationella regleringens form, d. v. s. huru­

vida likalönsfrågan borde göras till föremål för en konvention eller en re­

kommendation eller eventuellt bådadera. Vid 1951 års konferens skulle så­

lunda beslut fattas rörande både den internationella regleringens form och

dess definitiva innehåll.

I fråga om regleringens form gingo meningarna starkt isär inom veder­

börande konferensutskott. Arbetargruppen avböjde att låta hela regleringen

taga form av en konvention men uttalade sig klart för en konvention i

själva principfrågorna med en kompletterande rekommendation beträffande

tillämpningsföreskrifterna. Arbetsgivargruppen ville i allmänhet icke sträcka

sig längre än till en rekommendation. Inom regeringsgruppen intogo Sve­

rige, Danmark och Norge tillsammans med övriga länder, där man enligt

principen om arbetsmarknadens frihet avböjer samhällsingripande genom

lagstiftning i lönefrågan, den ståndpunkten, att den internationella regle­

ringen icke borde få form av en konvention. Däremot voro dessa länder be­

redda att tillstyrka en långtgående rekommendation för att därigenom under­

stryka sin uppfattning om det rättvisa och riktiga i likalönsprincipen såsom

sådan. Samma hållning intog en grupp regeringsrepresentanter från s. k.

underutvecklade länder, där ett omedelbart genomförande av likalönsprinci-

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

dömningsgrunder för den kvinnliga arbetskraften i allmänhet än de som

äro brukliga för den manliga arbetskraften.

I fråga om innehållet i konventionen må vidare nämnas, att utskottet an­

såg, att hänsyn borde tagas till i olika länder gällande metoder för faststäl­

lande av löner. Konventionen stadgar därför i punkt 2 av artikel 3, att de

metoder, som böra anlitas vid en objektiv värdering av arbetsuppgiften, må

kunna bestämmas av de för fastställande av lönesatser ansvariga myndig­

heterna eller, där lönesatserna fastställas genom kollektivavtal, av veder­

börande parter.

Slutligen föreskriver konventionen i artikel 4, att medlemsstaterna skola

på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorga­

nisationer för genomförandet av konventionens bestämmelser.

Rekommendationen (Bil. D) behandlar metoderna för likalöns-

principens tillämpning. Till en början angivas vissa områden, inom vilka de

offentliga myndigheterna efter hörande av vederbörande arbetsgivar- och

arbetstagarorganisationer böra vidtaga direkta åtgärder för principens till-

lämpning, nämligen inom den centrala statsförvaltningen ävensom sådana

verksamhetsområden, där lönesättningen regleras eller kontrolleras av det

allmänna. Vidare förordas, att därest så med gällande ordning för faststäl­

lande av lönesatser är förenligt, åtgärder vidtagas genom lagstiftning för en

allmän tillämpning av principen.

Rekommendationen innehåller därefter bestämmelser rörande åtgärder

från det allmännas sida för att trygga eller främja principens successiva

tillämpning. Medlemsstaterna anmodas att, där så är lämpligt, vidtaga åt­

gärder för att i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares

organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv

värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift som

skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar utan

avseende å kön.

Olika åtgärder föreslås för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduk­

tivitet samt för att i skilda hänseenden likställa dem med manliga arbetsta­

gare. Sålunda förordas, att arbetstagare av båda könen erhålla samma eller

likvärdig tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning

och arbetsförmedling samt att kvinnorna uppmuntras att begagna de möj­

ligheter som i nämnda hänseenden stå till buds. Välfärds- och sociala åtgär­

der, svarande mot kvinnliga arbetstagares behov — särskilt sådana med för­

sörjningsplikt — böra vidtagas, och kostnaderna härför böra bestridas på

sådant sätt, att icke anställandet av kvinnliga arbetstagare hindras. Lik­

ställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga om tillträde till

yrken eller befattningar bör främjas, med vederbörligt beaktande av bestäm­

melserna i internationella regleringar och i nationell lagstiftning angående

skydd för kvinnors hälsa och välfärd.

Slutligen framhålles, att intet bör underlåtas för att inför den allmänna

opinionen klargöra skälen för att principen om lika lön för män och kvin­

nor för arbete av lika värde bör genomföras.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

vissa erinringar mot den i rekommendationen anbefallda metodiken att för

tillämpning av likalönsprincipen anlita en objektiv arbetsvärdering. Det

påpekades, att en arbetsvärdering enligt objektiva normer ännu icke kunde

anses existera och att ett konsekvent genomförande på individuella tjänster

och befattningar av en sådan metod för lönebestämningen syntes komma

att föranleda en genomgripande omgestaltning av det för stora arbetstagar-

grupper nu gängse kollektivavtalssystemet.

Styrelsen har icke funnit anledning att ändra sin uppfattning i frågan,

sedan densamma sålunda senast var föremål för styrelsens yttrande. Sty­

relsen anser sig därför för närvarande icke kunna förorda anslutning från

svensk sida till den nu i ämnet föreliggande konventionen med åtföljande

rekommendation.

Arbetsmarknadsstyrelsen hänvisar till år 1949 och 1950 avgivna yttranden

i ärendet, vari styrelsen deklarerat sin principiella uppfattning, att arbets­

marknadens parter skulle vara fria och av lagstiftning obundna i sitt avtals-

arbete. Denna ståndpunkt vidhölle styrelsen, och styrelsen funne därför,

att Sverige ej kunde ratificera konventionen. Styrelsen ansåge, att en lag­

stiftning i dessa frågor icke vore förenlig med det hävdvunna kravet på

obundenhet i parternas löneförhandlingar. Däremot kunde en rekommen­

dation med allmänna riktlinjer för hur en utjämning av obefogade olikhe­

ter i lönesättningen för manlig och kvinnlig arbetskraft skulle kunna upp­

nås vara av värde icke minst ur opinionsbildande synpunkt.

I sitt nu avgivna yttrande framhåller styrelsen, att punkterna 6, 7 och 8 i

rekommendationen innefattade riktlinjer för hur likalönsprincipens genom­

förande kunde underlättas. Styrelsen hade i sitt yttrande år 1950 anslutit

sig till de synpunkter, som rekommendationen i detta avseende omfattade.

Utan att taga ställning till i övrigt föreslagna åtgärder ville styrelsen sålun­

da framhålla rekommendationens värde som pådrivande faktor, när det gäll­

de att öppna vägen för kvinnorna till nya arbetsområden och vidgade ut­

bildningsmöjligheter och därmed även till ökade förutsättningar för en ut­

jämning av löneolikheterna mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.

Likalönskommittén sammanfattar sitt uttalande på följande sätt.

Enligt meddelade direktiv skall kommittén utreda frågan om likalönsprin­

cipens genomförande inom den egentliga statsförvaltningen och det stats­

understödda kommunala skolväsendet, d. v. s. inom det statligt reglerade

lönesystemet.

I första hand har kommittén att klarlägga likalönsprincipens innebörd.

Självfallet måste detta problem vara det primära. Först sedan likalönsprin­

cipen klart definierats, kan man avgöra, i vad mån denna princip är genom­

förd i det statliga lönesystemet, om den bör helt genomföras och hur detta

i så fall skall ske.

En definition av likalönsprincipen bör enligt kommitténs mening ske från

rent teoretisk (begreppsmässig) utgångspunkt och utan hänsyn till de syn­

punkter, som kunna nödvändiggöra modifikationer vid principens tillämp­

ning i praktiken. Den oklarhet, som råder om likalönsprincipens innebörd,

och de skiftande definitioner, som framkommit, synas bero på att definitio­

nen av själva principen influerats av den lönesättning, som man för till­

fället varit beredd att tillämpa. Enligt kommitténs mening bör man klart

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

reståndarinna). Oriktigheten av denna lönedifferentiering mellan män och

kvinnor med samma arbetsuppgifter har i olika sammanhang påtalats; änd­

ring i de kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering har dock ansetts böra

anstå i avvaktan på den utredning av likalönsfrågan i dess helhet, som

kommittén haft att verkställa.

3) Den tredje — och viktigaste — konsekvensen av principen om lika lön

för likvärdig arbetsuppgift synes vara, att »kvinnliga» befattningar (härmed

avses nu och i fortsättningen befattningar, som uteslutande eller huvudsak­

ligen innehavas av kvinnor) skola lönegradsplaceras endast med hänsyn till

arbetsuppgifterna och efter samma grunder som »manliga» befattningar

(dvs. befattningar, som uteslutande eller huvudsakligen innehavas av män).

På denna punkt föreligger det betydelsefullaste avsteget från likalönsprin-

cipen inom det statliga lönesystemet. Kommittén har kunnat konstatera, att

vissa »kvinnliga» befattningar erhållit en lägre lönegradsplacering än den,

vartill arbetsuppgifterna bort berättiga. Ett specialfall utgöra de »kvinn­

liga» befattningarna under 9 lönegraden. Medan det praktiskt taget icke

finnes några »manliga» ordinarie eller extra ordinarie tjänster i lägre löne­

grad än 9, äro under denna lönegrad placerade ett stort antal »kvinnliga»

tjänster, vilkas arbetsuppgifter torde få anses likvärdiga med (i några fall

t. o. m. mera kvalificerade än) de göromål, som åligga vissa grupper av

manliga tjänstemän i 9 lönegraden.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att likalönsprincipen, dvs.

principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift, icke

är genomförd i det svenska statliga lönesystemet och att detta således icke

f. n. står i överensstämmelse med konventionen. Sedan detta faktum fast­

slagits, uppställa sig frågorna, om likalönsprincipen bör genomföras i det

statliga lönesystemet och vilka åtgärder som i så fall skulle erfordras.

Kommittén ämnar i sitt betänkande belysa och diskutera de invändningar,

som gjorts och göras mot likalönsprincipen. Härvid kommer kommittén att

bl. a. framlägga undersökningar om de kvinnliga statstjänstemännens från­

varofrekvens, yrkesbeständighet och pensioneringskostnader. Kommittén har

emellertid kommit till den uppfattningen, att det slutliga målet bör vara

likalönsprincipens fullständiga genomförande i det statliga lönesystemet.

Av kommitténs betänkande kommer att framgå, vilka allmänna förskjut­

ningar i de »kvinnliga» tjänsternas löneställning, som likalönsprincipens

genomförande skulle påkalla. Däremot kan det självfallet icke ankomma

på kommittén att bedöma, i vilken takt det är möjligt att omändra det

statliga lönesystemet till full överensstämmelse med likalönsprincipen och

sålunda med konventionen om »lika lön för män och kvinnor för arbete av

lika värde».

Landsorganisationen anför följande.

Det är synnerligen oklart vad en svensk ratificering av konventionen

skulle innebära. I artikel 2 säges nämligen: »Varje medlem bör, på sätt

som är förenligt med gällande metoder för fastställande av lönesatser, främ­

ja och i den mån detta är i överensstämmelse med nämnda metoder med

avseende å alla arbetstagare säkerställa tillämpningen av principen om lika

lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.» Vidare säges att princi­

pen må kunna tillämpas genom lag eller kollektivavtal. — Denna text synes

innebära att en ratificering inte medför något åtagande att ändra gällande

ordning för fastställande av lönesatser. Den skulle alltså i och för sig vara

förenlig med den i vårt land och av landsorganisationen ständigt hävdade

principen att lönesättningen ej bör göras till föremål för lagstiftning. Den

form av lika lön, som konventionen avser, är emellertid sådan, att trots

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 47.

som i och för sig kan tänkas bli fallet, kan den få en viss betydelse för kvin-

nolönefrågans lösning.

I punkt 6 rekommenderas en serie åtgärder för befrämjande av kvinnans

likställighet på arbetsmarknaden. Någon översikt av behovet av reformer i

det rådande tillståndet på detta område i vårt land synes icke i detta sam­

manhang behöva lämnas. Landsorganisationen får endast framhålla, att ett

särskilt organ — arbetsmarknadens kvinnonämnd — tillsatts gemensamt

av landsorganisationen och arbetsgivareföreningen för att följa och befräm­

ja utvecklingen i önskvärd riktning.

Beträffande punkterna 7 och 8 har landsorganisationen ingen erinran.

Svenska arbetsgivareföreningen erinrar, att de spörsmål som behandlas

1 konventionen i Sverige regleras av arbetsmarknadsparterna själva och

alltså icke böra göras till föremål för lagstiftning. Det vore sålunda — så­

vitt föreningen kunde finna — för Sveriges del uteslutet att tillträda kon­

ventionen.

Definitionen på begreppet lön i artikel 1 föranledde icke någon förening­

ens erinran.

Föreningen motsatte sig, att statsmakterna — såsom förutsattes i artikel

2 — skulle trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde. Föreningen och landsorganisationen vore

eniga om att frågan om en lämplig löneavvägning mellan män och kvinnor

skulle på sedvanligt sätt lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarkna­

dens parter utan statsingripande.

Föreningen vore för närvarande icke beredd att avgiva någon deklaration

rörande lämpligheten av att lägga arbetsvärdering till grund för löncsätt-

ning. Frågan om arbetsvärderingens utnyttjande vid lönesättning vore

sedan någon tid tillbaka föremål för arbetsmarknadsparternas uppmärk­

samhet.

Vad sålunda uttalats rörande konventionen gällde i tillämpliga delar även

rekommendationen. Föreningen ville slutligen erinra om att arbetsmark­

nadens topporganisationer inrättat ett särskilt organ, benämnt arbetsmark­

nadens nämnd för kvinnofrågor, som bland annat hade till uppgift att

följa utvecklingen på de områden, som omnämndes i punkt 6 i rekommenda­

tionen.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att en ratificering av konven­

tionen icke skulle stå i överensstämmelse med svensk praxis rörande arbets­

marknaden. Visserligen angåves i konventionens artikel 2, fortsätter orga­

nisationen, att likalönen skulle genomföras på sätt som vore förenligt med

gällande ordning för fastställande av lönesatser på grundval av nationell lag­

stiftning, i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön eller

genom kollektivavtal eller genom några av dessa principer i förening. Den

svenska arbetsmarknaden kännetecknades av att statsmakterna icke genom

lagstiftningsåtgärder ingrepe på något sätt i lönesättningen. Ej heller hade

statsmakterna någon möjlighet att påverka kollektivavtalens utformning

eller verka för att innehållet i desamma utformades på ett speciellt sätt. Or­

ganisationen hade i andra sammanhang, när det gällt andra internationella

konventioner, hävdat den uppfattningen, att en ratificering på grundval av

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

alt intaga en positiv hållning. Enligt förbundets uppfattning borde det vara

en självklar sak, att riksdagen anslöte sig till rekommendationens punkt

1 a), innebärande tryggandet av tillämpningen av principen om lika lön för

män och kvinnor för arbete av lika värde beträffande samtliga anställda

inom den centrala statsförvaltningen. Vid 1925 års riksdag genomfördes

likalönen inom statsförvaltningen i princip; ett reellt genomförande torde

vara det sätt, varpå Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorgani­

sationen bäst främjade tillämpningen för andra grupper av principen om

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde enligt konventionens

definition i artikel 1.

Att en objektiv värdering sker av den arbetsuppgift, som skall utföras (the

work to be performed) genom arbetsanaiys eller på annat sätt enligt meto­

der, varom överenskommelse träffas mellan arbetsgivares och arbetstagares

organisationer, utan avseende ä arbetstagares kön (konventionens artikel

3, rekommendationens punkt 5) anser förbundet vara en framkomlig väg.

Förbundet erinrar dock om sitt uttalande i tidigare yttrande, att rörlighet

och anpassning efter aktuella förhållanden måste anses vara i hög grad nöd­

vändiga krav på system för arbetsvärdering.

Förbundet godtager rekommendationens punkt 6 a) och b) att yrkes­

vägledning och arbetsförmedling böra utövas fullt objektivt och oavsett kön

endast med hänsyn till individens anlag, intressen och begåvning samt att

män och kvinnor böra ha samma tillgång till yrkesutbildning. Till punkt

ö c) ansluter sig förbundet i princip och uttalar, att förbundet vid upp­

repade tillfällen och i olika sammanhang framhållit angelägenheten av att

välfärds- och sociala åtgärder vidtagas för att för arbetstagare underlätta

hemarbete och barneftersyn samt vården om sjuka och gamla. Förbundet

understryker, att vid planeringen av välfärds- och sociala åtgärder icke

bör förloras ur sikte, att vården om barn samt gamla och sjuka anhöriga

tillkommer arbetstagare av båda könen och att den ansvarsbörda, som tra-

ditionsmässigt ålägges kvinnorna, bör reduceras till riktiga proportioner.

Beträffande punkt 6 d) påpekar förbundet, att enligt den svenska rege­

ringsformens bestämmelser likställighet råder mellan män och kvinnor i

avseende å tillträde till statliga tjänster och befattningar. Förbundet vill dock

icke underlåta att i avseende å bestämmelser angående skydd för kvinnors

hälsa och välfärd uttala, att förbundet liksom tidigare hävdar, att särbestäm­

melser eller särlagstiftning beträffande kvinnor i princip icke skola före­

komma.

Till rekommendationens punkt 7) och 8) ansluter sig förbundet helt.

För egen del har delegationen anfört följande. Av de till delegationen

avgivna yttrandena över konventionen angående lika lön för män och kvin­

nor för arbete av lika värde framginge, att samtliga hörda myndigheter och

organisationer vore av den uppfattningen, att konventionen icke borde till­

trädas av Sverige. Delegationen anslöte sig till denna uppfattning, framför

allt med hänsyn till att en ratificering av konventionen skulle innebära ett

frångående av den hittills allmänt godtagna principen om rätt för arbets­

marknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria av­

talsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden.

Kungl. Moj.ts proposition nr 47.

19

I fråga oin rekommendationen uttalas, att densamma i punkt (> inne­

håller vissa riktlinjer rörande sysselsättnings- och socialpolitiska åtgärder

för underlättandet av likalönsprincipens tillämpning, vilka i stort sett sain-

manfölle med dem som från svenskt håll hävdats under den tidigare kon­

ferensbehandlingen av likalönsspörsmålet. Det torde kunna förutsättas, att

dessa riktlinjer liksom rekommendationens övriga bestämmelser, i den mån

detta kunde befinnas lämpligt och önskvärt, komme att beaktas av arbets­

marknadens parter, bl. a. av arbetsmarknadens nämnd för kvinnofrågor,

vilken nyligen upprättats av Landsorganisationen och Svenska arbetsgivare­

föreningen gemensamt. Vad beträffade frågan huruvida rekommendationens

bestämmelser borde beaktas vid lönesättningen för statsanställda, torde

överväganden härutinnan lämpligen böra ske i samband med att ställning

tages till Likalönskommitténs i en nära framtid förväntade utredning. Med

hänsyn till vad sålunda anförts ävensom till den av delegationen intagna

ståndpunkten till frågan om svensk ratificering av konventionen i ämnet

funne delegationen några särskilda åtgärder från statsmakternas sida med

anledning av rekommendationen icke för närvarande påkallade.

Departementschefen.

I fråga om en svensk anslutning Lill konventionen angående lika lön för

män och kvinnor för arbete av lika värde har jag samma uppfattning som

delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet och jag av­

styrker följaktligen, att konventionen ratificeras av Sverige.

Rekommendationen i ämnet uppdrager bl. a. vissa riktlinjer i fråga om

"åtgärder, ägnade att främja könens likställighet på arbetsmarknaden. I lik­

het med arbetsmarknadsstyrelsen vill jag framhålla rekommendationens

värde som pådrivande faktor, när det gäller att skapa ökade förutsättningar

för en utjämning av löneolikheterna mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.

Vad rekommendationen härvidlag i detalj innehåller bör övervägas av ar­

betsmarknadens parter, särskilt det organ — arbetsmarknadens nämnd för

kvinnofrågor — som tillsatts av Landsorganisationen och Svenska arbetsgi­

vareföreningen gemensamt. Några åtgärder från statsmakternas sida med

anledning av rekommendationen finner jag med hänsyn härtill icke för när­

varande påkallade.

Vad slutligen beträffar frågan huruvida här förevarande internationella

reglering bör särskilt beaktas i samband med lönesättningen för statsanställ­

da, finner jag i likhet med delegationen, att bedömandet av denna fråga bör

anstå till dess den statliga kommitté — Likalönskommittén — som sysslar

med hithörande spörsmål redovisat resultatet av sitt utredningsarbete.

Rekommendation (nr 91) angående kollektivavtal samt rekommendation

(nr 92) angående frivillig förlikning och skiljedom.

Frågan om eu internationell reglering av kollektivavtal samt frivillig

förlikning och skiljedom hade varit föremål för en första behandling vid

1950 års sammanträde med arbetskonferensen. På grundval av de diskus­

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

sioner, som förts i frågan vid nämnda sammanträde, hade arbetsbyrån ut­

arbetat förslag till två särskilda rekommendationstexter, ett beträffande

kollektivavtal och ett beträffande frivillig förlikning och skiljedom, vilka

tillställts medlemsstaternas regeringar för yttrande. Dessa texter förelädes

1951 års konferens, med beaktande av de mot texterna från olika rege­

ringar framförda erinringarna. Båda textförslagen hänvisades till samma

konferensutskott.

Vad först beträffar utskottsbehandlingen av rekommendationen

angående kollektivavtal (Bil. E) må följande anföras.

Utskottet konstaterade, att djupgående skiljaktigheter förefunnes mellan

olika länder i fråga om de system och den praxis, som tillämpades beträf­

fande kollektivavtal. Med hänsyn härtill sökte utskottet utforma vissa prin­

ciper, vilka vore tillräckligt smidiga för att kunna allmänt godtagas och

vilka skulle kunna bringas i tillämpning i vissa länder av arbetsmarkna­

dens parter, i andra länder genom lagstiftning.

Arbetsbyrån hade med hänsyn till förhandlingarna vid 1950 års konfe­

rens samt till innehållet i de från regeringarna mottagna svaren föreslagit,

att den internationella regleringen skulle erhålla form av en rekommenda­

tion. Ehuru inom utskottet vissa röster höjdes för konventionsformen, an­

såg likväl majoriteten, att eu rekommendation vore lämpligare inom ett

område, där relationerna mellan arbetsmarknadens parter i ett stort antal

länder bestämdes av frivilliga överenskommelser snarare än av lagstift­

ningsåtgärder. Denna åsikt vann stöd av konferensen.

Rekommendationens bestämmelser — vilka äro avsedda att genomföras

av de berörda parterna eller av de offentliga myndigheterna i enlighet med

vad som må befinnas lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena

— kunna sammanfattas på följande sätt.

Anordningar böra träffas, antingen på överenskommelsens väg eller ge­

nom lagstiftning, i enlighet med vad som må befinnas lämpligt med hänsyn

till landets förhållanden, för förande av förhandlingar om samt avslutande,

revision eller förlängning av kollektivavtal eller för att vara parterna till

hjälp vid förhandlingar om samt avslutande, revision eller förlängning av

kollektivavtal. Dylika anordningars organisatoriska uppbyggnad, deras ar­

betssätt och uppgifter böra bestämmas genom överenskommelser mellan

parterna eller genom den nationella lagstiftningen.

Med uttrycket »kollektivavtal» avses i rekommendationen varje skrift­

ligen upprättat avtal rörande arbetsförhållanden och anställningsvillkor,

vilket slutits mellan eu arbetsgivare, en grupp av arbetsgivare eller en eller

flera arbetsgivarorganisationer, samt en eller flera representativa arbetar­

organisationer, eller, om sådana organisationer icke finnas, av arbetarnas

i enlighet med den nationella lagstiftningen vederbörligen valda och befull-

mäktigade representanter. Vad i denna definition förekommer bör i intet

avseende tolkas såsom innebärande erkännande av någon arbetarsamman­

slutning, som bildats eller finansieras av arbetsgivare eller deras repre­

sentanter eller står under dessas bestämmande inflytande.

22

norlunda stadgas i avtalet, skola anses vara bindande, därest icke avtalet

tidigare ändras eller upphäves av parterna.

Då den av utskottet antagna texten framlades inför konferensen förkla­

rades från arbetsgivargruppens sida, att arbetsgivarna icke kunde stödja

förslaget till rekommendation, emedan dess bestämmelser i viss mån in­

kräktade på friheten att sluta kollektivavtal. Rekommendationen antogs en­

hälligt med 152 röster, medan 29 ombud avstodo från att rösta. De svenska

regerings- och arbetaroinbuden röstade för rekommendationen, medan ar-

betsgivarombudet nedlade sin röst.

Vad härefter angår utskottsbehandlingen av reko in mendatio n e n

angående frivillig förlikning och skiljedom (Bil. F) må

nämnas, att utskottet till grund för sitt arbete lade det av arbetsbvrån utar­

betade textförslaget men vidtog två viktiga ändringar i detsamma. För det

första antog utskottet ett av det sydafrikanska regeringsombudet framlagt

förslag att en artikel, i vilken förordades att vederbörande arbetsgivare och

arbetare borde vara representerade ä alla stadier i förlikningsförfarandet,

skulle utgå. Härigenom sökte utskottet förläna texten större smidighet men

klargjorde samtidigt, att det ingalunda vore meningen att utesluta parter­

na från deltagande i förfarandet. För det andra beslöt utskottet, i syfte att

understryka förliknings- och skiljedomsförfarandenas fakultativa karaktär,

att till texten foga ett stadgande av innebörd, att bestämmelserna i rekom­

mendationen i intet avseende finge tolkas såsom innebärande eu begräns­

ning i rätten till arbetsnedläggelse.

Rekommendationens bestämmelser — vilka äro avsedda att genomföras

av de berörda parterna eller av de offentliga myndigheterna i enlighet med

vad som må befinnas lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena

— kunna sammanfattas på följande sätt.

Anordningar för frivillig förlikning, lämpade efter förhållandena i veder­

börande land, böra ställas till förfogande för att bidraga till förebyggande

och biläggande av tvister rörande arbetsförhållanden. I de fall då i de fri­

villiga förlikningsanordningarna representation beredes parterna, böra ar­

betsgivare och arbetare vara företrädda till lika antal. Förlikningsförfaran­

det bör vara avgiftsfritt och inriktat på att nå snabba avgöranden; varje

eventuell tidsfrist för förhandlingarna bör fastställas på förhand och göras

så kort som möjligt. Förhandlingsförfarandet bör kunna inledas antingen

på initiativ av endera av parterna i tvisten eller cx officio av vederbörande

förlikningsorgan.

Då en tvist hänskjutits till förlikningsförfarande med samtycke av alla

berörda parter, böra dessa anmodas att avhålla sig från att vidtaga arbets­

inställelse under den tid förfarandet pågår, överenskommelser, som par­

terna må träffa under förlikningsförfarandet eller såsom ett resultat där­

av, böra upprättas skriftligen och anses såsom likvärdiga med kollektiv­

avtal, ingångna på vanligt sätt.

Då en tvist hänskjutits till skiljedom för slutligt avgörande med sam­

tycke av alla berörda parter, böra dessa anmodas att avhålla sig från att

Knngl. Maj.ts proposition nr 47.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

tal. Än mera gällde det sagda om det i punkt 2 uppställda representativitels-

villkorot för arbetarorganisations rätt att ingå kollektivavtal. Oförenlig

med svenska kollektivavtalsrättsliga principer vore ytterligare bl. a. bestäm­

melsen i punkt 5 om allmängiltigförklaring av kollektivavtal.

Vad anginge rekommendationen i övrigt saknades med hänsyn till den

svenska lagstiftningen på området anledning för vårt land att vidtaga några

ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Vad sist sagts gällde, yttrar Landsorganisationen slutligen, även rekom­

mendationen om frivillig förlikning och skiljedom.

Svenska arbetsgivareföreningen anför beträffande rekommendationen an­

gående kollektivavtal följande.

I den inledande bestämmelsen I 1. 1) säges, alt anordningar lämpade efter

de i varje enskilt land rådande förhållandena böra träffas antingen på över­

enskommelsens väg eller genom lagstiftning i enlighet med vad som må be­

finnas lämpligt med hänsyn till landets förhållanden för förande av för­

handlingar etc. På grund av förbehållen i denna bestämmelse och då det

gäller en rekommendation, synes behov av ändring av vår kollektivavtalslag-

stiftning ej uppkomma genom rekommendationen. Föreningen vill dock er­

inra om följande avvikelser från svensk kollektivavtalsrätt.

Enligt rekommendationens definition på kollektivavtal [rekommendatio­

nens del II, punkt 2, 1)] fordras såsom ett alternativ att på arbetarsidan re­

presentativ arbetarorganisation är avtalsslutande part. Den svenska kollek­

tivavtalslagen kräver ej, att organisationen är representativ.

Under III 3. 3) upptages följande stadgande »Bestämmelser i anställnings­

avtal, vilka äro för arbetarna mera förmånliga än de i ett kollektivavtal

upptagna böra icke anses strida mot kollektivavtalet». Någon motsvarande

bestämmelse finnes ej i svensk rätt och bör ej heller upptagas. Det är av

stor vikt, att man håller sig enbart till huvudregeln som föreskriver att be­

stämmelser i enskilt arbetsavtal, som strida mot kollektivavtalet, äro ogil­

tiga. Eu bestämmelse i anställningsavtalet, som är för arbetaren mera för­

månlig än kollektivavtalet, kan nämligen vara stridande mot kollektivavta­

let. Om en sådan anställningsklausul tillätes bryta kollektivavtalets regel,

skulle kollektivavtalet få alltför liten betydelse. Ett exempel må anföras. För

en grupp arbetstagare träffas för första gången ett kollektivavtal, innebäran­

de i huvudsak förbättrade villkor för de anställda. Parterna äro överens om

att vissa förmåner skola bortfalla för att förbättringar i andra hänseenden

skola möjliggöras. Enligt rekommendationen skulle arbetstagarna kunna

vägra att avstå från de åsyftade förmånerna.

Bestämmelserna om att ett kollektivavtals tillämpningsområde bör kunna

utvidgas genom myndighets beslut (IV.) äro främmande för svensk rätt.

Däremot kan kollektivavtal mången gång bilda underlaget för en sedvänja,

som är rättsligt bindande.

Beträffande rekommendationen angående frivillig förlikning och skilje­

dom erinrar föreningen i anslutning till avd. I, punkt 3, 1) av rekommenda­

tionen, att den svenska lagstiftningen icke föreskriver några särskilda tids­

frister för förhandlingar. Dylika regler äro ej heller önskvärda enligt för­

eningens uppfattning.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att de i rekommendatio­

nen angående kollektivavtal intagna reglerna icke på alla punkter överens­

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

25

stämma med svensk lagstiftning på området. Det kunde sålunda påpekas,

att bestämmelsen i punkt 2 om att arbetstagarorganisation skall vara re­

presentativ för att förutsättning skall föreligga för att ingå kollektivavtal

icke överensstämde med svensk rätt. Vidare kunde bland annat nämnas

bestämmelserna i avd. IV om utvidgning av kollektivavtals tillämpningsom­

råde. Organisationen funne icke skäl föreligga att med anledning av förelig­

gande rekommendation om kollektivavtal vidtaga några ändringar i gällan­

de svensk rätt. Detsamma gällde beträffande rekommendationen om fri­

villig förlikning och skiljedom.

För egen del uttalar delegationen i anslutning till de avgivna yttrandena,

att rekommendationen angående kollektivavtal på flera punkter vore oför­

enlig med i Sverige tillämpad ordning. Detta gällde framför allt i fråga om

bestämmelsen, att i rekommendationen avsedda organ själva skulle kunna

sluta kollektivavtal (punkt 1:1), representativitetsvillkoret för arbetarorga­

nisationers rätt att ingå kollektivavtal (punkt 2: 1), stadgandet att bestäm­

melser i anställningsavtal, vilka vore för arbetarna mera förmånliga än de i

ett kollektivavtal upptagna, icke borde anses strida mot kollektivavtalet

(punkt 3: 3) samt bestämmelserna om utvidgning av kollektivavtals tillämp­

ningsområde (punkt 5). Skäl torde icke föreligga att vidtaga sådana änd­

ringar i gällande svensk lagstiftning eller praxis, att rekommendationens nu

angivna bestämmelser uppfylldes. Vad anginge rekommendationen i övrigt

torde med hänsyn till den svenska lagstiftningen på området anledning sak­

nas alt för vart lands del vidtaga några ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Det sist sagda gäller enligt delegationens mening jämväl rekommendationen

angående frivillig förlikning och skiljedom.

Departementschefen.

Med hänvisning till vad delegationen för det internationella socialpoli­

tiska samarbetet anfört finner jag anledning icke föreligga för Sveriges del

att vidtaga några åtgärder med anledning av rekommendationen angående

kollektivavtal eller rekommendationen angående frivillig förlikning och skil­

jedom.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition

med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,

av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1951

vid dess trettiofjärde sammanträde antagna konventioner och

rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

./. O.

W i dman.

20

Knngl. Maj:ts proposition nr 47.

(Bilagor).

Bilaga A.

Konvention (nr 99) angående ordning för fastställande

av minimilöner inom jordbruket.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde samman­

träde

och beslutat antaga vissa förslag angående ordning för fastställande

av minimilöner inom jordbruket, vilken fråga utgör den åttonde punkten

på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av eu internationell

konvention,

antager denna den tjugoåttonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtio-

ett följande konvention, som skall benämnas »konvention angående ordning

för fastställande av minimilöner (jordbruk), 1951» [Minimum Wage Fix-

ing Machinery (Agriculture) Convention, 1951].

Artikel i.

1. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, som ratificerar

denna konvention, förbinder sig att införa eller upprätthålla en lämplig ord­

ning för fastställande av minimilönesatser för arbetare, anställda i jord­

bruksföretag och därmed sammanhörande likartade verksamhetsgrenar.

2. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, äger att, efter samråd

med vederbörande mest representativa arbetsgivar- och arbetarorganisatio­

ner, där sådana finnas, bestämma å vilka företag, verksamhetsgrenar och ar-

betstagarkategorier den i föregående moment avsedda ordningen för faststäl­

lande av minimilöner skall tillämpas.

3. Vederbörande myndighet må från tillämpningen helt eller delvis av

bestämmelserna i denna konvention utesluta arbetstagarkategorier, å vilkas

anställningsvillkor nämnda bestämmelser icke äro tillämpliga, exempelvis

medlemmar av jordbrukarens familj, som äro anställda hos honom.

Artikel 2.

1. Genom nationell lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom må medgi­

vas, att minimilön delvis får utgå in natura i sådana fall, då detta överens­

stämmer med sedvänja eller eljest är önskvärt.

2. I de fall, då det medgivits att minimilön delvis får utgå in natura, skola

lämpliga åtgärder vidtagas för att garantera

a) att förmånerna i fråga äro till gagn för arbetaren och hans familj

och ägnade att tillgodose deras personliga behov; samt

b) att det värde, som åsättes sådana förmåner, överensstämmer med

rätt och billighet.

Kungl. Maj:In proposition nr 47. (Bilagor).

Artikel 3.

1. Varje medicin, som ratificerar denna konvention, äger att, med iaktta­

gande av i följande moment stadgade villkor, besluta rörande ordningen för

fastställande av minimilöner ävensom meddela erforderliga tillämpnings­

föreskrifter.

2. Innan beslut fattas, skall ingående samråd äga rum med vederböran­

de mest representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana

finnas, ävensom i övrigt med personer, som på grund av sitt yrke eller sin

verksamhet äro särskilt skickade härför och vilka vederbörande myndighet

finner lämpligt att i sådant syfte anlita.

3. Vederbörande arbetsgivare och arbetare skola medverka vid faststäl­

landet av minimilöner eller konsulteras eller äga rätt att yttra sig därom,

under de former och i den utsträckning den nationella lagstiftningen be­

stämmer, dock städse på lika villkor.

4. Fastställda minimilönesatser skola vara bindande för vederbörande ar­

betsgivare och arbetare och må icke underskridas.

5. Vederbörande myndighet skall, om så är erforderligt, kunna medgiva

individuella undantag från minimilönesatserna i syfte att förhindra begräns­

ning av sysselsättningsmöjligheterna för arbetare, vilkas arbetsförmåga är

nedsatt av fysiska eller psykiska orsaker.

Artikel i.

1. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall vidtaga nödiga

åtgärder för att bringa gällande minimilönesatser till vederbörande arbets­

givares och arbetares kännedom samt övervaka, att de löner, som utbetalas,

icke understiga sagda minimilönesatser; dylika åtgärder skola avse sådan

tillsyn och övervakning och sådana påföljder, som anses erforderliga och

lämpliga med hänsyn till inom jordbruket rådande förhållanden i vederbö­

rande land.

2. Arbetare, för vilken minimilönesatserna gälla, och som uppburit lön,

understigande dessa satser, äger att, inom tid, som kan vara fastställd i den

nationella lagstiftningen, genom rättsliga åtgärder eller annorledes återvin­

na det honom undanhållna beloppet.

Artikel ö.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall årligen lämna In­

ternationella arbetsbyrån en allmän redogörelse, innehållande upplysningar

om den fastställda ordningen och dess tillämpning. Redogörelsen skall även

meddela kortfattade uppgifter å de verksamhetsgrenar samt det ungefär­

liga antal arbetare, som äro underkastade ifrågavarande reglering, de fast­

ställda minimilönesatserna samt övriga viktigare åtgärder, som må hava

vidtagits beträffande minimilöner.

Artikel

(i.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Inter­

nationella arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 7.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Inter­

nationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av general­

direktören.

28

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikatio­

ner registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv må­

nader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel <S’.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirek­

tör i enlighet med mom. 2 av artikel 35 av Internationella arbetsorganisatio­

nens stadga, skola angiva

a) de områden, med avseende å vilka vederbörande medlem förbin­

der sig att utan ändringar tillämpa bestämmelserna i konventionen;

b) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbinder sig att

tillämpa konventionens bestämmelser med vissa jämkningar samt inne­

börden av dessa jämkningar;

c) de områden, med avseende å vilka konventionen icke skall tilläm­

pas samt skälen härför;

d) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbehåller sig att

efter ytterligare överväganden framdeles fatta beslut.

2. De i mom. la) och b) av denna artikel omnämnda förbindelserna skola

anses såsom eu integrerande del av ratifikationen och medföra med densam­

ma identiska verkningar.

3. Medlem må genom förnyad förklaring helt eller delvis återkalla för­

behåll, som inrymts i hans ursprungliga förklaring enligt mom. 1 b), c)

eller d) av denna artikel.

4. Medlem må, under den tidrymd, då förevarande konvention enligt be­

stämmelserna i artikel 10 kan uppsägas, tillställa generaldirektören ny för­

klaring, som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven för­

klaring och klargör läget med hänsyn till de avsedda områdena.

Artikel 9.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirek­

tör i enlighet med mom. 4 eller 5 av artikel 35 av Internationella arbetsor­

ganisationens stadga, skola angiva huruvida konventionens bestämmelser

skola tillämpas inom vederbörande område utan ändring eller med vissa

jämkningar; därest i förklaringen angives, att konventionens bestämmelser

skola tillämpas med vissa jämkningar, skall förklaringen innehålla när­

mare uppgifter rörande dessa.

2. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må

genom senare förklaring helt eller delvis avstå från rätten att åberopa varje

i eu tidigare förklaring angiven jämkning.

3. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet

må, under den tidrymd, då denna konvention enligt bestämmelserna i arti­

kel 10 kan uppsägas, tillställa Internationella arbetsbyråns generaldirektör

förklaring, som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven

förklaring och klargör läget med hänsyn till ifrågavarande konventions till-

lämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

(Bilagor).

Artikel 10.

1. Medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densam­

ma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldi­

rektör för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter

det den registrerats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

(Bilagor).

29

2. Medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter

utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av

den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande

tioårsperiod.

Artikel il.

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga

medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av

alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av

organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om re­

gistreringen av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,

har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konven­

tionen träder i kraft.

Artikel 12.

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jäm­

likt artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas

generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förkla­

ring och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestäm­

melserna i föregående artiklar.

Artikel 13.

Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt,

skall styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna

konferens en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagord­

ning uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 14.

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande re­

vision, helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konven­

tionen icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventio­

nen, för såvitt denna trätt i kraft ipso jure medföra omedelbar upp­

sägning av förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 10

här ovan stadgas;

b) skall från dag, då den nya, reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av med­

lemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera

den nya, reviderade konventionen.

Artikel 15.

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika

vitsord.

30

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 47.

(Bilagor).

Ii Unga B.

Rekommendation (nr 89) angående ordning för fastställande

av minimilöner inom jordbrnket.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den (i juni 1951 till sitt trettiofjärde sam­

manträde

och beslutat antaga vissa förslag angående ordning för fastställande

av minimilöner inom jordbruket, vilken fråga utgör den åttonde punk­

ten på konferensens dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommenda­

tion, avsedd att komplettera konventionen angående ordning för fast­

ställande av minimilöner (jordbruk), 1951,

antager denna den tjugoåttonde dagen i juni månad år nittonhundrafem-

tioett följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation

angående ordning för fastställande av minimilöner (jordbruk), 1951», [Mi­

nimum Wage Fixing Machinery (Agriculture) Recommendation, 1951].

Konferensen förordar, att varje medlem, så snart förhållandena i varje

enskilt land det medgiva, tillämpar följande bestämmelser samt till Inter­

nationella arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att

bestämma, insänder redogörelse angående de åtgärder, som vidtagits för

att genomföra desamma.

I.

1. Vid fastställandet av minimilönesatser böra vederbörande organ städse

beakta nödvändigheten av att tillförsäkra arbetarna en skälig levnadsstan­

dard.

2. Bland de förhållanden, som böra beaktas vid bestämmande av minimi­

lönesatser, må nämnas följande: levnadskostnaderna, ett skäligt värde å ut­

förda tjänster, de löner, som utgå för likartat eller jämförbart arbete en­

ligt kollektivavtal inom jordbruket, samt den allmänna lönenivån för ar­

bete av jämförlig beskaffenhet i andra inom området utövade verksamhets­

grenar, där arbetarna äro tillfredsställande organiserade.

II.

3. Ordningen för fastställande av minimilöner inom jordbruket bör, obe­

roende av sin form, bygga på undersökningar av förhållandena inom jord­

bruk och därmed sammanhörande likartade verksamhetsgrenar, ävensom

samråd med de närmast berörda parterna, d. v. s. arbetsgivare och arbetare

eller deras mest representativa organisationer, där sådana finnas. Båda

parters mening bör inhämtas i alla frågor rörande minimilöners faststäl­

lande samt hänsyn i lika mån tagas därtill.

4. I syfte att förläna större auktoritet åt de lönesatser, som må faststäl­

las, bör, i de fall då den beslutade ordningen för fastställande av minimi­

löner så medgiver, tillfälle beredas vederbörande arbetare och arbetsgivare

att omedelbart och på lika villkor medverka vid fastställandet av minimi­

löner genom representanter, utsedda i lika antal eller i varje fall utrustade

med samma antal röster.

5. För att arbetsgivarnas och arbetarnas representanter skola åtnjuta

förtroende av dem, vilkas intressen de företräda, böra vederbörande ar­

betsgivare och arbetare, i den mån förhållandena så medgiva, äga att i det

i punkt 4 härovan åsyftade fallet medverka vid utseendet av partsrepresen­

31

tanterna; i varje tall böra förefintliga arbetsgivar- och arbetarorganisatio­

ner anmodas att avgiva förslag å medlemmar av organ för minimilöners

fastställande.

6. I det fall, då ordningen för fastställande av minimilöner förutsätter

medverkan av opartiska personer, antingen för meddelande av skiljedom

eller i annat sytte, böra dessa utses bland män eller kvinnor, vilka besitta

erforderliga förutsättningar för uppgiften och som icke äga sådant intresse

i jordbruk eller någon gren därav, att deras opartiskhet skulle kunna sättas

i fråga.

in.

7. Föreskrifter böra meddelas rörande revision av fastställda minimi-

lönesatser med lämpliga tidsmellanrum.

IV.

8. För att bereda verksamt skydd för vederbörande arbetares löner böra

åtgärder, som åsyfta att bereda trygghet mot utbetalning av lägre löner än

de som finnas angivna i minimilönesatserna, innefatta:

a) anordningar för att giva publicitet åt gällande minimilönesatser

och särskilt för att, på sätt som må befinnas mest lämpligt med hänsyn

till nationella förhållanden, därom hålla arbetsgivare och arbetare un­

derrättade ;

b) offentlig kontroll å de löner, som faktiskt utbetalas;

c) straff för åsidosättande av gällande lönesatser samt åtgärder till

förebyggande av sådant åsidosättande.

9. Ett tillräckligt antal kvalificerade inspektörer bör anställas med i hu­

vudsak enahanda befogenheter, som föreskrivas i konventionen angående

arbetsinspektion, 1947; nämnda inspektörer böra genom undersökningar

bland vederbörande arbetsgivare och arbetare utröna, huruvida de faktiskt

utbetalade lönerna överensstämma med gällande minimilönesatser och, om

så skulle vara erforderligt, vidtaga de åtgärder, som kunna vara påkallade

vid fall av åsidosättande av den fastställda lönesatsen.

10. För att sätta inspektörerna i tillfälle att utöva sina åligganden på

bästa sätt, bör arbetsgivare, där vederbörande myndighet så finner lämp­

ligt eller erforderligt, förpliktas att föra fullständiga och noggranna an­

teckningar över av honom utbetalade löner; arbetsgivaren bör även kunna

åläggas att tillhandahålla arbetarna avlöningsböcker eller annan motsva­

rande handling, ägnad att möjliggöra kontroll av de faktiskt utbetalade lö­

nernas överensstämmelse med gällande lönesatser.

11. I de fall, då arbetarna icke allmänt äga möjlighet att personligen ge­

nom rättsliga åtgärder eller annorledes göra gällande sin rätt till det löne­

belopp, som tillkommer dem enligt gällande minimilönesatser, böra andra

åtgärder vidtagas, som kunna anses ägnade att tillgodose detta syfte.

Knngl. Maj.ts proposition nr 47.

(Bilagor).

Bilaga C.

Konvention (nr 100) angående lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den (i juni 1951 till sitt trettiofjärde samman­

träde

och beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken fråga ut­

gör den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafeintio-

ett följande konvention, vilken skall benämnas »konvention angående lika

lön, 1951» (Equal Remuneration Convention, 1951).

Artikel 1.

I denna konvention

a) innefattar uttrycket »lön» den fastställda grund- eller minimilön samt

de tillägg av olika slag, som direkt eller indirekt, kontant eller in natura,

av arbetsgivaren utgivas till arbetstagaren på grund av dennes anställning;

b) hänför sig uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde» till lönesatser, som fastställts utan åtskillnad på grund av arbetstaga­

rens kön.

Artikel 2.

1. Varje medlem skall med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är

förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och,

i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2. Denna princip må kunna tillämpas genom

a) lagstiftning;

b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön;

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare; eller

d) under a)—c) angivna utvägar i förening.

Artikel 3.

1. Åtgärder skola vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbets­

uppgiften på grundval av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter, så­

framt genomförandet av konventionens bestämmelser därigenom underlättas.

2. De metoder, som böra anlitas vid sådan värdering, må kunna bestäm­

mas av de för fastställande av lönesatser ansvariga myndigheterna eller, där

lönesatserna fastställas genom kollektivavtal, av vederbörande parter.

3. Skillnader i lönesatser, vilka motsvara — utan hänsynstagande till kön

— differenser, fastställda vid en sådan objektiv värdering av den arbetsupp­

gift, som skall utföras, må icke anses oförenliga med principen om lika lön

för män och kvinnor för arbete av lika värde.

Artikel 4.

Varje medlem skall på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbets-

givar- och arbetarorganisationer för genomförandet av bestämmelserna i

denna konvention.

Artiklarna 5—14.

Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 6—15 av konventionen (nr

99) angående ordning för fastställande av minimilöner inom jordbruket, dock

att då i artiklarna 8 mom. 4, 9 mom. 3 och 14 mom. 1 a) av sistnämnda

konvention hänvisas till artikel 10, detta i förevarande konvention motsvaras

av i artiklarna 7 inom. 4, 8 mom. 3 och 13 mom. 1 a) upptagna hänvisningar

till artikel 9.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

34

:

c) där så befinnes lämpligt, arbeten, som utföras enligt bestämmelser i

kontrakt, däri offentlig myndighet är part.

3. 1) Därest så med gällande ordning för fastställande av lönesatser är

förenligt, böra åtgärder genom lagstiftning vidtagas för en allmän tillämp­

ning av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2) Vederbörande offentliga myndighet bör vidtaga alla erforderliga och

lämpliga åtgärder för att arbetsgivare och arbetstagare må erhålla fullstän­

dig kännedom om sådana lagbestämmelsers innebörd samt i fall av behov

råd i fråga om bestämmelsernas tillämpning.

4. Därest efter hörande av vederbörande arbetstagares och arbetsgivares

organisationer, där sådana finnas, ett omedelbart genomförande av princi­

pen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde icke befinnes

möjligt såvitt avser de i punkterna 1, 2 eller 3 angivna verksamhetsområdena,

böra lämpliga anordningar snarast möjligt vidtagas eller påkallas i syfte

att uppnå en successiv tillämpning av principen, exempelvis genom åtgärder

som innebära

a) en minskning av skillnaden i lönesatserna för män respektive kvin­

nor för arbete av lika värde;

b) införandet av lika lönetillägg för män och kvinnor, vilka utföra

arbete av lika värde, där ett system med lönetillägg tillämpas.

5. Där så befinnes lämpligt för att underlätta lönesättningen i enlighet

med principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

bör varje medlem i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstaga­

res organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objek­

tiv värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift

som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar

utan avseende å kön; sådana metoder böra tillämpas i enlighet med bestäm­

melserna i artikel 2 av konventionen.

6. För att underlätta tillämpningen av principen om lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde böra, där så befinnes erforderligt, lämpliga

åtgärder vidtagas för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet; i

sådant syfte

a) bör tillses, att arbetare av båda könen erhålla samma eller likvärdig

tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och ar­

betsförmedling;

b) böra kvinnor uppmuntras att begagna förefintliga möjligheter till

yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmed­

ling;

c) böra välfärds- och sociala åtgärder, svarande mot kvinnliga arbets­

tagares behov, särskilt sådana med försörjningsplikt, vidtagas och kostna­

derna bestridas antingen genom anslag å statsbudgeten eller genom fonder

för social trygghet eller välfärdsfonder, upprättade inom företagen genom

avsättningar för arbetarnas räkning utan avseende å kön; och

d) bör likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga

om tillträde till yrken eller befattningar främjas, med vederbörligt beaktan­

de av bestämmelserna i internationella regleringar och i nationell lagstift­

ning angående skydd för kvinnors hälsa och välfärd.

7. Ingenting bör underlåtas för att inför den allmänna opinionen klargöra

skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde bör genomföras.

8. önskvärda utredningar för att främja principens tillämpning böra före­

tagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

(Bilagor).

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

(Bilagor).

35

Bilaga E.

Rekommendation (nr 91) angående kollektivavtal.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde samman­

träde,

och beslutat antaga vissa förslag angående kollektivavtal, vilken fråga

inbegripes under den femte punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommenda­

tion, vars bestämmelser äro avsedda att genomföras av de berörda par­

terna eller av de offentliga myndigheterna, i enlighet med vad som må

befinnas lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena,

antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett

följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angåen­

de kollektivavtal, 1951» (Collective Agreements Recommendation, 1951).

I. Anordningar för förhandlingar om kollektivavtal.

1. 1) Anordningar, lämpade efter de i varje enskilt land rådande förhål­

landena, böra träffas, antingen på överenskommelsens väg eller genom lag­

stiftning, i enlighet med vad som må befinnas lämpligt med hänsyn till lan­

dets förhållanden, för förande av förhandlingar om samt avslutande, revi­

sion eller förlängning av kollektivavtal eller för att vara parterna till hjälp

vid förhandlingar om samt avslutande, revision eller förlängning av kollek­

tivavtal.

2) Dylika anordningars organisatoriska uppbyggnad, deras arbetssätt

och uppgifter böra bestämmas genom överenskommelser mellan parterna

eller genom den nationella lagstiftningen, i enlighet med vad som må befin­

nas lämpligt med hänsyn till landets förhållanden.

II. Definition av begreppet kollektivavtal.

2. 1) I denna rekommendation avses med uttrycket »kollektivavtal» varje

skriftligen upprättat avtal rörande arbetsförhållanden och anställningsvill­

kor, vilket slutits mellan en arbetsgivare, en grupp av arbetsgivare eller en

eller flera arbetsgivarorganisationer, å ena, samt en eller flera representa­

tiva arbetarorganisationer, eller, om sådana organisationer icke finnas, av-

arbetarnas i enlighet med den nationella lagstiftningen vederbörligen valda

och befullmäktigade representanter, å andra sidan.

2) Vad i denna definition förekommer bör i intet avseende tolkas så­

som innebärande erkännande av någon arbetarsammanslutning, som bildats

eller finansieras av arbetsgivare eller deras representanter eller stå under

dessas bestämmande inflytande.

III.

Kollektivavtals verkningar.

3. 1) Kollektivavtal bör vara bindande för undertecknarna därav även­

som för dem, å vilkas vägnar avtalet är slutet. Arbetsgivare och arbetare,

som äro bundna av ett kollektivavtal, böra icke kunna i anställningsavtal

intaga bestämmelser, som äro stridande mot vad i kollektivavtalet före­

skri ves.

36

2) Bestämmelser i sådana anställningsavtal som strida mot ett kol­

lektivavtal böra anses ogiltiga och automatiskt ersatta av motsvarande be­

stämmelser i kollektivavtalet.

3) Bestämmelser i anställningsavtal, vilka äro för arbetarna mera

förmånliga än de i ett kollektivavtal upptagna, böra icke anses strida mot

kollektivavtalet.

4) Om ett effektivt iakttagande av bestämmelserna i kollektivavtal är

säkerställt av parterna, bör vad i föregående stycken stadgats icke anses på­

kalla lagstiftningsåtgärder.

4. Bestämmelserna i ett kollektivavtal böra äga tillämpning å alla arbe­

tare, som tillhöra därav berörda kategorier och äro anställda i de av avtalet

omfattade företagen, såvida icke annat uttryckligen stadgas i avtalet.

IV. Utvidgning av kollektivavtals tillämpningsområde.

ä. 1) Där med beaktande av hävdvunnet bruk i fråga om kollektivavtal så

befinnes lämpligt böra åtgärder, vilka skola bestämmas genom den natio­

nella lagstiftningen och anpassas efter förhållandena i varje land, vidtagas

för att utvidga tillämpningen av samtliga eller vissa bestämmelser i ett kol­

lektivavtal till att omfatta alla arbetsgivare och arbetare inom avtalets in­

dustriella och geografiska tillämpningsområde.

2) Den nationella lagstiftningen må göra utvidgningen av ett kollek­

tivavtals tillämpningsområde beroende av, bland andra, följande villkor;

a) att kollektivavtalet redan omfattar berörda arbetsgivare och arbe­

tare till ett antal, som enligt vederbörande myndighets uppfattning är till­

räckligt representativt;

b) att framställning om utvidgning av avtalets tillämpningsområde i

regel skall göras av en eller flera arbetar- eller arbetsgivarorganisa­

tioner, vilka äro parter i avtalet;

c) att tillfälle bör beredas de arbetsgivare och arbetare, på vilka avtalet

efter utvidgning skulle komma att bli tillämpligt, att före en dylik utvidg­

ning avgiva yttrande.

V. Tolkning av kollektivavtal.

0. Tvister rörande tolkning av kollektivavtal böra avgöras genom ett lämp­

ligt förfarande, som fastställts antingen genom överenskommelse mellan

parterna eller genom lagstiftning, i enlighet med vad som må befinnas lämp­

ligt med hänsyn till landets förhållanden.

VI. Övervakning av kollektivavtals tillämpning.

7. Övervakningen av kollektivavtals tillämpning bör säkerställas av de

arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som äro parter i avtalen, eller av

organ, som för detta ändamål redan finnas i vederbörande land eller som

upprättas i sådant syfte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

(Bilagor).

VII. Diverse bestämmelser.

8. Den nationella lagstiftningen må, bland annat, kunna innehålla be­

stämmelser rörande

a) skyldighet för arbetsgivare, som äro bundna av kollektivavtal, att

vidtaga lämpliga åtgärder för att bringa till vederbörande arbetares kän­

nedom texterna till de kollektivavtal, vilka äro tillämpliga å deras före­

tag;

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

(Bilagor).

37

b) registrering eller deposition av kollektivavtal samt alla däri seder­

mera vidtagna ändringar;

c) en minimiperiod, under vilken kollektivavtal, såvida icke annor­

lunda stadgas i avtalet, skola anses vara bindande, såframt icke avtalet

tidigare ändras eller upphäves av parterna.

Bilaga F.

Rekommendation (nr 92) angående frivillig förlikning och skiljedom.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde samman­

träde

och beslutat antaga vissa förslag angående frivillig förlikning och

skiljedom, vilken fråga innefattas i den femte punkten på sammanträ­

dets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommenda­

tion, vars bestämmelser iiro avsedda att genomföras av de berörda par­

terna eller av de offentliga myndigheterna, i enlighet med vad som må be­

finnas lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena,

antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett

följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående

frivillig förlikning och skiljedom, 1951» (Voluntary Conciliation and Arbi-

tration Recommendation, 1951).

I. Frivillig förlikning.

1. Anordningar för frivillig förlikning, lämpade efter förhållandena i ve­

derbörande land, böra ställas till förfogande för att bidraga till förebyggande

och biläggande av tvister mellan arbetsgivare och arbetare rörande arbets­

förhållanden.

2. I de fall, då i de frivilliga förlikningsanordningarna representation be-

redes parterna, böra arbetsgivare och arbetare vara företrädda i lika antal.

3. 1) Förlikningsförfarandet bör vara avgiftsfritt och inriktat på att nå

snabba avgöranden; sådana tidsfrister för förhandlingarna, som må före­

skrivas i den nationella lagstiftningen, böra fastställas på förhand och göras

så korta som möjligt.

2) Åtgärder böra vidtagas för att möjliggöra, alt förhandlingsförfaran-

det kan inledas antingen på initiativ av endera av parterna i tvisten eller ex

officio av vederbörande förlikningsorgan.

4. Om en tvist hänskjutits till förlikningsförfarande med samtycke av alla

berörda parter, böra dessa anmodas att avhålla sig från att vidtaga arbets­

inställelse under den lid förfarandet pågår.

5. Alla överenskommelser, som parterna må träffa under förlikningsför­

farandet eller såsom ett resultat därav, böra upprättas skriftligen och anses

såsom likvärdiga med kollektivavtal, ingångna på vanligt sätt.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

(Bilagor).

II.

Frivillig skiljedom.

6. Om en tvist hänskjutits till skiljedom för slutligt avgörande med sam­

tycke av alla berörda parter, böra dessa anmodas att avhålla sig från att

vidtaga arbetsinställelse under den tid skiljedomsförfarandet pågår samt att

godtaga skiljedomen.

III. Allmänt.

7. Bestämmelserna i denna rekommendation må i intet avseende tolkas

såsom innebärande en begränsning i rätten till arbetsnedläggelse.

Bilaga G.

Resolutioner.

I. Resolution angående vidmakthållandet och återställandet av interna­

tionell fred och säkerhet.

II. Resolution angående medlemskap för Förbundsrepubliken Tyskland i

Internationella arbetsorganisationen.

III. Resolution angående förnyat medlemskap för Japan i Internationella

arbetsorganisationen.

IV. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om minimistandard för den sociala

tryggheten.

\. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om målsättning och högre standard

för den sociala tryggheten.

VI. Resolution angående åtgärder i syfte att vid nästa allmänna konfe­

renssammanträde arbetet på den sociala trygghetens område må kunna

tillfredsställande slutföras.

\ II. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågor rörande samverkan inom företagen

ävensom rörande samverkan mellan de offentliga myndigheterna, ar-

betsgivar- och arbetarorganisationer inom olika näringsgrenar samt på

det nationella planet.

VIII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om semester inom jordbruket.

IX. Resolution angående antagande av budget för 34:e budgetåret (1952)

och fördelning av utgifterna för samma år på olika medlemsstater.

X. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till

arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1952.

XI. Resolution angående förlängda förordnanden för en ledamot och en

ställföreträdande ledamot av den administrativa domstolen.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

320327