2

Förslag

till

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

Härigenom förordnas, att 1 § 1 inom., 2 §, 5 § 1 och 2 inom., 7 §, 8 §,

11 §, 13 § 2 inom., 14 §, 15 § 2—5 inom. samt 20 § lagen den 6 juni 1925

om polisväsendet i riket1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

¹ §• ¹ §•

1. För polisverksamhetens------------ -—- — ■— i polisdistrikt.

Stad, så ock köping, som enligt

särskild bestämmelse är pliktig att

bekosta för köpingen erforderlig po­

lispersonal, skall utgöra särskilt po­

lisdistrikt, dock att Konungen må

förordna att staden eller köpingen

skall uppdelas i två eller flera polis­

distrikt.

I övrigt skall landsfiskalsdistrikt

eller del därav, bestämd i den ord­

ning, som i 9 och 10 §§ här nedan

sägs, utgöra polisdistrikt.

Stad, vars invånarantal den 1 ja­

nuari Wöii uppgick till minst 10 000,

skall utgöra särskilt polisdistrikt.

Vad sålunda stadgats skall efter Ko­

nungens förordnande gälla jämväl

stad, som därefter uppnår nämnda

invånarantal.

I övrigt skall stad, som icke in­

går i landsfiskalsdistrikt, så ock

landsfiskalsdistrikt eller del därav,

bestämd i den ordning, som i 9 och

10 §§ här nedan sägs, utgöra polis­

distrikt. Där så finnes särskilt på­

kallat, må Konungen medgiva, att

stad, som avses i andra stycket och

som utgör del av landsfiskalsdist­

rikt, äger (dt gemensamt med an­

nan del av samma landsfiskals­

distrikt bilda ett polisdistrikt. Be­

träffande ordningen för indelning­

ens bestämmande skall i sådant fall

gälla vad nyss stadgats.

Konungen må förordna, (dt stad,

som med tillämpning av andra styc­

ket skulle utgöra särskilt polis­

distrikt, i stället skall uppdelas i två

eller flera sådana distrikt. * 4

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1951: 287; av 5 § 1 och 2 mom., 7 §, 8 § samt 15~§

4 och 5 mom., se 1932: 447: av It § 4 mom., se 1950: 66: av 13 § 2 mom., se 1932:274;

av 14 §, se 1929: 87; samt av 20 §, se 1947: 474.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

man för varje fullt tal av 10 000 in­

vånare; uppgår invånarantalet icke

till 10 000 eller skulle enligt nämnda

grund numerären understiga tre,

skola ändock tre reservpolismän stäl­

las till förfogande.

Stads skyldighet att tillhandahålla

reservpolismän skall för varje år be­

stämmas pa grundvalen av de be-

folkningsuppgifter, som under näst­

föregående år av vederbörande stats­

myndighet offentliggjorts.

(Nuvarande lydelse:)

man för varje fullt tal av 10 000

invånare; skulle enligt nämnda

grund numerären understiga tre,

skola ändock tre reservpolismän

ställas till förfogande. Antalet re­

servpolismän, som stad i enlighet

med vad nu sagts skall tillhandahål­

la, fastställes för varje år på grund­

val av de befolkningsuppgifter, som

under nästföregående år av veder­

börande statsmyndighet offentlig­

gjorts.

(Föreslagen lydelse:)

Konungen äger--------------------

2. Stad, så ock köping som i 1 §

1 mom. andra stycket sägs, må kun­

na åtaga sig att tillhandahålla re­

servpolismän även i den mån skyl­

dighet enligt 1 mom. icke föreligger.

Närmare föreskrifter härom med­

delas av Konungen.

vara beridna.

2. Stad, som avses i 1 mom., må

kunna åtaga sig att tillhandahålla

större antal reservpolismän ån som

följer av vad i andra stycket av sam­

ma moment stadgas. Närmare före­

skrifter härom meddelas av Ko­

nungen.

7 §•

1. Jämväl annan-------------------------

Då utomordentliga omständigheter

därtill föranleda, äger Konungen för­

ordna, att även annan befattnings­

havare vid polisväsendet än som av­

ses i första stycket må användas för

polisverksamhet utom det område,

för vilket han är anställd. 2

2. Närmare bestämmelser angåen­

de f järdingsmäns och andra polis­

mäns användning utom det område,

7 §•

understödd polisskola.

Uppkommer i visst fall särskilt

behov av tillfällig polisförstärkning

och kan detta behov icke utan syn­

nerlig olägenhet tillgodoses på annat

sätt, äger länsstyrelsen förordna, att

även annan befattningshavare vid

polisväsendet än som avses i första

stycket må inom länet användas för

polisverksamhet utom det område,

för vilket han är anställd. Då utom­

ordentliga omständigheter därtill

föranleda, äger Konungen förordna

att befattningshavare som nyss sagts

jämväl eljest må användas för po­

lisverksamhet utom anstållnings-

omrädet.

2. Närmare bestämmelser angå­

ende polismäns användning utom

<i

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

havare eller extra befattningshavare,

som varit anställd vid polisväsendet

i minst två år i följd, tillkommer i

stad länsstyrelsen.

2. Befogenhet att i stad tillsätta

och entlediga befattningshavare i

andra fall än som avses i 1 inom.,

så ock att, där så erfordras, bestäm­

ma den ort, där befattningshavare

skall vara bosatt, tillkommer veder­

börande polischef.

3. Då innehavare av fjärdings-

mansbefattning skall tillsättas, har

landsfiskalen att avgiva yttrande an­

gående de sökande med uttryckligt

angivande beträffande varje sökan­

de, huruvida landsfiskalen anser ho­

nom fullt lämplig för befattningen

eller icke. Därefter skall i polisdi­

strikt, som består av en kommun el­

ler del av sådan, kommunen förrätta

val av fjärdingsman. Den sålunda

valde skall av länsstyrelsen förord­

nas till fjärdingsman, där icke sär­

skilda skäl annat föranleda. Består

polisdistrikt av mer än en kommun

och har för polisverksamhetens upp­

rätthållande bildats kommunalför­

bund, tillkommer valrätt, som nyss

sagts, förbundets direktion. Har

kommunalförbund icke bildats, skola

samtliga till polisdistriktet hörande

kommuner var för sig företaga val

av f järdingsman. Enas kommunerna

om valet, skall vad ovan stadgats om

val i polisdistrikt, som består av en

kommun, äga tillämpning. Falla

kommunernas val å olika personer,

skall en av de av kommunerna valde

av länsstyrelsen förordnas till fjär-

(Nuvarande lydelse:)

tjänsten på grund av visad olämplig-

bet skilja ordinarie befattningshava­

re eller annan befattningshavare,

som varit anställd vid polisväsendet

i minst två år i följd.

2. Befogenhet att i polisdistrikt,

som i 1 mom. sägs, tillsätta och ent­

lediga befattningshavare i andra än

där avsedda fall så ock att, där så

erfordras, bestämma den ort, där

befattningshavare skall vara bosatt,

tillkommer vederbörande polischef.

3. Då i polisdistrikt, vilket ej om­

fattar stad eller köping eller del där­

av, skall tillsättas innehavare av

polismansbefattning, som icke är

befälst jänst ( f järdingsmansbefatl-

ning), har landsfiskalen att avgiva

yttrande angående de sökande med

uttryckligt angivande beträffande

varje sökande, huruvida landsfiska­

len anser honom fullt lämpligt för

befattningen eller icke. Därefter

skall i polisdistrikt, som består av

eu kommun eller del av sådan, kom­

munen förrätta val av sådan polis­

man. Den sålunda valde skall av

länsstyrelsen förordnas till inneha­

vare av befattningen, där icke sär­

skilda skäl annat föranleda. Består

polisdistrikt av mer än en kommun

och har för polisverksamhetens upp­

rätthållande bildats kommunalför­

bund, tillkommer valrätt, som nyss

sagts, förbundets direktion. Har

kommunalförbund icke bildats, sko­

la samtliga till polisdistriktet hö­

rande kommuner var för sig före­

taga val. Enas kommunerna om va­

let, skall vad ovan stadgats om val

i polisdistrikt, som består av en

(Föreslagen lydelse:)

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

14 §.

1. Varder i polisdistrikt eller av

landsting i avseende å befattnings­

havare vid polisväsendet beslut fattat

angående avlöning, pensionering, fa-

miljeunderstöd eller begravnings­

hjälp eller i fråga, som avses i 8 §

i stycket, skall beslutet underställas

länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes,

skall antingen oförändrat fastställas

eller ogillas. Beslut angående avlö­

ning, pensionering, familjeunderstöd

eller begravningshjälp må ej ogillas

på den grund att dylik förmån anses

bestämd till för lågt belopp, med

mindre beloppet uppenbarligen icke

år skäligt. Vägras fastställelse, skall

skäl därtill uppgivas.

Om beslut, som eljest fattas angå­

ende polisväsendets organisation,

skall anmälan göras hos länssty­

relsen.

2. Finner länsstyrelse, att avlö­

ning, pension, familjeunderstöd eller

begravningshjälp av polisdistrikt el­

ler landsting bestämts till belopp,

som uppenbarligen icke är skäligt,

eller att polisdistrikt eller landsting

eljest uppenbarligen åsidosätter sina

åligganden enligt denna lag, skall

länsstyrelsen hos polisdistriktet eller

landstinget göra framställning om

rättelse.

Vidtages ej — —-------------- — vite

(Nuvarande lydelse:)

14 §.

1. Varder i polisdistrikt eller av

landsting i avseende å befattnings­

havare vid polisväsendet beslut fat­

tat angående pensionering eller fa­

miljeunderstöd, skall beslutet anmä­

las hos länsstyrelsen.

(Föreslagen lydelse:)

Om beslut, som fattas angående

polisväsendets organisation, skall så­

dan anmälan jämväl göras.

2. Finner länsstyrelse, att polisdi­

strikt eller landsting uppenbarligen

åsidosätter sina åligganden enligt

denna lag, skall länsstyrelsen hos po­

lisdistriktet eller landstinget göra

framställning om rättelse.

fälla.

15 §.

2. Till kostnaden för avlöning av

befattningshavare vid polisväsendet,

vilken anställts för landstingsom­

råde, så ock till kostnaden för avlö-

15 §.

2. Till kostnaden för avlöning av

befattningshavare vid polisväsendet,

vilken anställts för landstingsområ­

de, så ock till kostnaden för avlöning

11

ler motsvarar hans lön icke lägsta

lön för ordinarie polisman i den stad,

där polisskolan är förlagd, skall

dessutom till honom av statsmedel

utgå ett helopp motsvarande denna

lön eller skillnaden mellan denna

och den lön han åtnjuter.

Kungl. Maj:ls proposition nr 108.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

20

§.

20

§.

Klagan över —• —-------------- -är bestämd.

Klagan över — -— -—--- •-------- nyss sagts.

Över vägrad fastställelse av beslut,

som avses i l'r § 1 mom. första styc­

ket, må klagan föras jämväl av den,

som fattat beslutet.

Om denna lags ikraftträdande och

om särskilda bestämmelser, vilka er­

fordras för ikraftträdandet eller el­

jest i samband med övergången till

nya avlönings- eller pensionerings-

bestämmelser, förordnar Konungen.

Vid tillämpning av 15 § 2 och 3

mom. i deras lydelse efter denna lags

ikraftträdande skall med befatt­

ningshavare vid polisväsendet icke

avses stadsfiskal.

Köpingarna Malmköping och

Mönsterås, vilka vid tillämpningen

av de genom denna lag ändrade be­

stämmelserna voro likställda med

landskommuner, skola jämväl vid

tillämpningen av denna lag vara lik­

ställda med sådana kommuner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

13

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars

1953.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

, L

ingman

,

H

edlund

, L

indell

, N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om vissa reformer

på polisväsendets område samt anför.

I. Inledning.

Frågan om reformer på polisväsendets område, eventuellt i form av en

omorganisation eller ett förstatligande av polisen, har länge stått på dag­

ordningen och varit föremål för statsmakternas intresse. Bakgrunden härtill

är i första hand att den organisation, polisen erhöll genom 1925 års polis­

lagstiftning och den utbyggnad härav, som skedde med den s. k. statspolisens

inrättande 1932, icke inneburit en i allo tillfredsställande ordning. Polisorga­

nisationen har visat sig vara behäftad med åtskilliga brister och både av

kommunala huvudmän och från polishåll har vid olika tillfällen krävts en

genomgripande reform av denna organisation. Sedan 1938 års riksdag an­

hållit om utredning av frågan huruvida och i vilken omfattning polisväsen­

det borde förstatligas, uppdrog Kungl. Maj :t åt särskilda sakkunniga — 1939

års polisutredning — att verkställa denna utredning.

Den 14 november 1944 avgav 1939 års polisutredning betänkande (SOU

1944: 53 och 54) med förslag att polisväsendet skulle förstatligas och därvid

organiseras efter samma principer som de statliga verken. Detta förslag ut­

sattes emellertid vid remissbehandlingen för stark kritik och ansågs därför

icke böra läggas till grund för proposition till riksdagen. Sedermera har

landsfogden H. A. Enhörning år 1947 i egenskap av särskilt tillkallad sak­

kunnig avgivit en promemoria angående en central polisinspektion. Icke

heller denna promemoria har lett till några åtgärder.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1948 tillkallade då­

varande chefen för inrikesdepartementet samma dag sakkunniga för att

17

polismän till förfogande för att biträda vid upprätthållandet av allmän ord­

ning och säkerhet. Antalet reservpolismän, som skyldigheten avser, beror

på stadens invånarantal. Staden skall tillhandahålla en reservpolisman för

varje fullt tal av 10 000 invånare, dock minst tre. För reservpolisorganisa­

tionen utgår ett visst mindre statsbidrag. — I fråga om stad, som har att

tillhandahålla reservpolis, kan Kungl. Maj :t förordna, att ett bestämt antal

av stadens polispersonal huvudsakligen skall användas för tjänstgöring som

statspolis utom staden, antingen vid upprätthållande av allmän ordning

och säkerhet (ordningsstatspolis) eller vid kriminalpolisverksamhet (krimi-

nalstatspolis). Skyldighet att hålla kriminalstatspolis kan åläggas även stad

med mindre än 10 000 invånare, om staden har särskild kriminalpolis­

avdelning. När ett åläggande att hålla statspolis meddelats, måste staden

utöka sin polisstyrka med så många polismän som förordnandet anger. De

för tjänstgöring som statspolis avsedda polismännen är sammanförda till

särskilda statspolisavdelningar, huvudsakligen förlagda i länens residens­

städer. Chefskapet för och ledningen av statspolisen utövas av statspolis-

intendenten. Städernas utgifter för statspolisen ersätts av statsverket en­

ligt vissa grunder.

Även i andra fall än de nyss angivna bidrar staten till kommunernas

kostnader för polisväsendet. Detta sker huvudsakligen genom allmänna

statsbidrag efter grunder, som anges i polislagen. Sådana statsbidrag till­

kommer emellertid icke städer och med dem jämställda köpingar utan en­

dast polisdistrikten på den egentliga landsbygden.

Bidragen utgår med hälften av avlöningskostnaden för ordinarie polis­

personal (och vissa andra kostnader) samt med en femtedel av avlönings­

kostnaden för icke ordinarie personal. Vidare bidrar staten till pensione-

ringskostnaderna för ordinarie personal i landsbygdsdistrikten, antingen

så att personalen får pensionsförsäkras i statens pensionsanstalt eller så

att staten betalar en tredjedel av den utgående pensionen.

I fråga om polispersonalens tillsättning råder även viss skillnad mellan

städer och med dem jämställda köpingar, å ena, samt de egentliga lands­

bygdskommunerna, å andra sidan. I landsbygdskommunerna tillsätts alla

stadigvarande fjärdingsmans- (polismans-)befattningar genom val. I övrigt

ankommer det på länsstyrelserna att tillsätta polispersonalen, dock att

vederbörande polischefer har vissa befogenheter.

Om man bortser från stats- och reservpolisen är polispersonalens tjänst­

göring regelmässigt begränsad till det polisdistrikt, där den är anställd.

Sådan polispersonal, till vars avlöning statsbidrag utgår — huvudsak­

ligen polismännen i de egentliga landsbygdsdistrikten — bar emellertid en

allmän skyldighet att vid behov tjänstgöra utanför anställningsdistriktet.

För polispersonalen i städer och därmed jämställda köpingar finns där­

emot icke någon sådan allmän skyldighet. Då utomordentliga förhållanden 2

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 168.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

19

Närmast under länsstyrelserna handhas ledningen av polisväsendet inom

länen av landsfogdarna i egenskap av länspolischefer. Denna organisation

är emellertid icke enhetligt utformad, då vissa större städer är undantagna

från området för landsfogdes polisverksamhet.

Den omedelbara ledningen av polisens lokala verksamhet handhas av

polischefer. Polischefsskapet utövas antingen av polismästare eller stads-

fiskal eller, vad landsfiskalsdistrikten angår, av landsfiskal. Polismästare

finns endast i de större städerna. Mer än 70 städer ingår i landsfiskals-

distrikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

III. Allmänna synpunkter på en reform av polisväsendet.

1939 års polisutredning och remissgttranden däröver.

Utredningen har i sitt betänkande del I, kap. VI, ingående behandlat

bristerna i den nuvarande polisorganisationen.

I fråga om den lokala organisationen anförde utredningen bl. a. följande.

Den särställning, som tillmätts städerna och köpingarna, motverkar ett

ändamålsenligt uppbyggande av polisorganisationen. Städerna och kö­

pingarna bildar i polishänseende naturliga enheter tillsammans med kring­

liggande bygd, för vilken de utgör huvudorter. Möjlighet föreligger icke att

samorganisera polisväsendet för dessa enheter liksom ej att överhuvudtaget

organisatoriskt förena städernas och landsbygdens polisväsen. Polisdist-

riktsorganisationen är vidare synnerligen ojämn och bygger på alltför små

enheter för att kunna ligga till grund för en rationell organisation. Någon

gemensam planläggning av organisationen för större områden förekommer

icke. — Även den inre organisationen är behäftad med brister. I fråga om

landsfiskal sdistrikt med mera utvecklad samhällsbebyggelse behövs kvali­

ficerad polispersonal till biträde i utredningsarbetet. Detta behov har till-

godosetts i mycket ringa utsträckning. Ett värdefullt biträde i kriminal­

polisverksamheten på landsbygden lämnas av statspolisen, men denna är

för fåtalig för att kunna fylla behovet.

Beträffande polispersonalens mobilitet1 framhöll utredningen bl. a., att

en framträdande brist i den nuvarande organisationen är, att den icke läm­

nar tillräcklig möjlighet att praktiskt utnyttja polispersonalen. Poliskårerna

är alltför strängt bundna vid de olika polisdistrikten. Genom att städernas

och köpingarnas poliskårer icke står till förfogande för polisverksamhet

utanför vederbörande stads och köpings område ökas olägenheterna av att

städerna och köpingarna i organisatoriskt hänseende är avgränsade från

sina närmaste omgivningar.

I fråga om ledningen av polisverksamheten anmärkte utredningen, att

1 Härmed förstås i detta sammanhang möjligheten att utnyttja befattningshavarna för

tjänstgöring utom det egna polisdistriktet.

21

emellertid få vila i avvaktan på genomförandet av reformerna för den

kommunala indelningen och uppbördsförfarandet.

Enhörnings utredning.

Landsfogden H. A. Enhörning förklarade i sin förutnämnda promemoria,

att de brister, som befunnits vidlåda den nuvarande polisorganisationen,

skulle i stora delar väl låta sig avhjälpas genom inrättandet av ett central­

organ för polisväsendet. Enligt det i promemorian framlagda förslaget

skulle statspolisintendentens nuvarande organisation utbyggas till en statens

polisinspektion med uppgift att verka som ett fackmässigt centralorgan

för polisväsendet i dess helhet och med inspekterande och rådgivande

funktioner.

Inrättandet av en sådan polisinspektion tillstyrktes eller lämnades utan

erinran av det övervägande antalet myndigheter, som hördes över pro­

memorian.

19i8 års polisutredning.

I fråga om bristerna i den nuvarande polisorganisationen hänvisar 1948

års polisutredning i sitt betänkande huvudsakligen till vad 1939 års polis­

utredning i den delen anfört. Vidare framhåller 1948 års utredning sär­

skilt bl. a., att kriminalpolisorganisationen till följd av rättegångsreformen

och den ökade brottsligheten behöver förstärkas.

Utredningen diskuterar till en början frågan, huruvida polisorganisa­

tionen bör i sin helhet vara i princip antingen kommunal eller statlig eller

om densamma skulle kunna förstatligas endast till viss del. Beträffande

frågan om ett delvis förstatligande behandlas bl. a. tanken på ett förstat­

ligande blott på landsbygden och eventuellt även i mindre städer. Utred­

ningen erinrar om att 1939 års polisutredning avstyrkt en sådan anordning

och finner för egen del att eu dylik uppdelning av polisorganisationen på

en statlig och en kommunal organisation icke skulle vara lämplig. Utred­

ningen lägger därför i sitt betänkande fram två alternativa förslag, det ena

— betecknat alternativ I — på grundval av en bibehållen kommunal orga­

nisation och det andra — betecknat alternativ II — uppbyggt på den prin­

cipen, att polisen bör i sin helhet förstatligas.

Beträffande alternativ I, som är utförligast behandlat och som åtföljes

av förslag till ny polislag, anför utredningen inledningsvis.

Vid utarbetandet av förevarande alternativ har huvudgrundsatsen för

utredningen varit att söka klarlägga, vilka åtgärder som i skilda hän­

seenden äro erforderliga för att inom ramen av en i princip bibehållen

kommunal polisorganisation i möjligaste mån avhjälpa de mera påtagliga

bristerna i den nuvarande organisationen. Såsom av det följande närmare

framgår äro dessa åtgärder av sådan natur, att de komma att i icke

oväsentlig grad ingripa i den kommunala självbestämningsrätten, varjämte

de komma att medföra ökade förpliktelser för kommunerna i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

23

statsbidragens beräkning bör hänsyn tas till skatteunderlaget. — Utred­

ningen beräknar, att enligt det av utredningen förordade s. k. generella

systemet för statsbidrag skulle den slutliga fördelningen av kostnaderna

för polisväsendet -— med utgångspunkt från de tidigare nämnda total­

kostnaderna för år 1948 jämte tillägg för merkostnader som beräknas

uppkomma genom inrättandet av rikspolisstyrelsen in. in. — gestalta sig

så, att i runda tal 35 miljoner kronor skulle falla på statsverket, 49,7 mil­

joner på städer, 1,7 miljoner på köpingar och 8,3 miljoner på landsbygden.

Statsverkets kostnader skulle alltså öka från 16,8 till 35 miljoner, allt enligt

1948 års kostnadsnivå.

Utredningens alternativ II bygger i viktiga delar på 1939 års polisutred­

nings förslag. 1948 års polisutredning har emellertid icke utarbetat någon

detaljerad plan för en statlig polisorganisation. Förslaget innebär bl. a.,

att åklagardistrikten även inom en förstatligad organisation bör utgöra

polisdistrikt. Inom den statliga polisen anordnas en mot den nuvarande

statspolisen svarande organisation, förslagsvis benämnd den rörliga polisen.

Lokalpolisen blir obegränsat mobil. — I fråga om länsorganisationen hän­

visar utredningen till vad den föreslagit beträffande alternativ I. Efter

ett förstatligande kommer alla frågor om polisorganisationen inom ett län

att handläggas av länsstyrelsen. — Behovet av en central instans för polis­

väsendet tillgodoses genom inrättandet av en rikspolisstyrelse, vars orga­

nisation i huvudsak överensstämmer med vad 1939 års polisutredning

föreslagit. — På befattningarna inom det förstatligade polisväsendet skall

enligt detta alternativ statens allmänna avlönings- och pensionsreglemen-

ten äga tillämpning. Kostnaderna för polisorganisationen skall helt be­

talas av staten. Kommunerna bör icke åläggas några för framtiden bestå­

ende ekonomiska förpliktelser mot organisationen.

Utredningen förklarar, att både alternativ I och alternativ II kan anses

i allt väsentligt vara tillfredsställande för polisorganisationen. Spörsmålet

om vilkendera organisationsformen som är att föredraga finner utred­

ningen vara en vansklig bedömningsfråga.

Beträffande den kommunala organisationsformen anlägger utredningen

bl. a. följande synpunkter. Denna besitter i och för sig stora värden. Den

är historiskt betingad och bar därigenom förankrats hos kommunerna och

de kommunala organen. Med hänsyn till att den regelmässiga polisverk­

samheten i första hand är av lokal natur, bör även organisationen på varje

ort främst uppbyggas och utformas efter vad som påkallas av de lokala

förhållandena. Inom ett kommunalt polisväsen föreligger goda förutsätt­

ningar för att organisationen skall kunna utformas under tillbörligt hän­

synstagande till ortsförhållandena. Kommunernas medverkan vid organisa­

tionens utformning kan i detta hänseende sägas utgöra en borgen för att

organisationen icke uppbygges efter byråkratiska eller schablonmässiga

metoder. Md en kommunal organisationsform bar även de lokala initiativen

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

25

I orostider måste polisverksamheten i eminent grad anses utgöra en

riksuppgift. Detta förhållande har vunnit ett klart beaktande genom stats-

polisens inrättande. Jämväl den särskilda polisverksamheten till upp­

dagande av spioneri in. in. handhaves så gott som uteslutande genom stats-

polis. Anordningen med två poliskårer, nämligen en kommunal poliskår

och en statspoliskår, den senare för vissa särskilt angivna polisuppgifter,

är organisatoriskt sett icke den lämpligaste. Svårigheter komma alltid att

förefinnas att avgränsa de båda organisationernas verksamhetsområden

från varandra; detta främst enär polisverksamhetens upprätthållande i

och för sig är ett odelbart begrepp. Härjämte har det visat sig, att den

kommunala polisen i allmänhet icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt

polisverksamheten inom sådana områden, där statspolisen fått sig upp­

gifter anförtrodda. Det torde vara uppenbart, att inom en statlig polis­

organisation större förutsättningar föreligga för att även i nu nämnda

hänseenden åstadkomma en mera rationellt uppbyggd polisorganisation.

I frågan om vilket av de två alternativen som i första hand bör förordas

anför utredningen i fortsättningen bl. a.

Därest på grund av statsfinansiella skäl det statliga alternativet icke

skulle för det närvarande kunna genomföras, är utredningen enig om att

de av förhållandena påkallade förbättringarna av polisorganisationen böra

åvägabringas i enlighet med utredningens kommunala alternativ. Under

nämnda förutsättning föreslår utredningen sålunda, att en omorganisation

av polisväsendet företages på kommunal grund med ledning av de rikt­

linjer, som angivas i sistnämnda alternativ. Vid en fortsatt kommunal

organisation bör emellertid noggrant undersökas, huruvida den kommunala

organisationsformen med de vidtagna förändringarna visar sig fylla måttet.

Härvid böra även de ytterligare förbättringar av organisationen genom­

föras, som kunna visa sig påkallade. Därest förhållandena ändock skulle

giva vid handen, att den kommunala organisationsformen bör övergivas,

torde organisationssträvandena böra inriktas på åstadkommandet av en

statlig polisorganisation. Utredningen är av den uppfattningen, alt det av

utredningen utarbetade kommunala alternativet är ägnat att underlätta

övergången till en sådan organisation.

Det kan anmärkas, att utredningen anser hinder ej böra möta att polis­

väsendet med en i övrigt kommunal organisation förstatligas på viss ort,

såsom nu är fallet i Boden. En av ledamöterna i utredningen delar dock

icke denna uppfattning.

Remissyttranden över 1!H8 års polisutredning.

Beträffande frågan o in h u v u d in a n naskapet gör sig bland

remissinstanserna skilda meningar gällande. Den största gruppen utgöres

av dem som anser att polisväsendet nu och framgent bör vara kommunalt.

Hit hör bl. a. justitiekanslersämbetet, civilförsvarsstyrelsen, överståthållar-

ämbetet, 18 länsstyrelser (samtliga utom de i Kronobergs, Blekinge, Hal­

lands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län), det övervägande

flertalet landsfogdar, poliskammare, polismästare och stadsfiskaler, mer

än en tredjedel av landsfiskalerna, några länsavdelningar av föreningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

27

och anspråken. Länsstyrelsen påpekar i detta sammanhang, att polis­

distrikten tidigare emellanåt visat mindre god vilja att tillfredsställande

organisera och i övrigt tillgodose polisväsendet i distrikten men att de kom­

munala myndigheterna under senare år i allmänhet visat ökad förståelse

för vad som erfordras på förevarande område. — Liknande erfarenheter

åberopas från många håll.

I anslutning därtill framhåller justitiekanslersämbetet och ett par läns­

styrelser, att den nuvarande organisationen visserligen är bristfällig i vissa

avseenden men att den kommunala linjen i stort sett väl fyllt de krav som

man kan uppställa. Ett förstatligande skulle innebära ett experiment med

ovissa följder. Det vore säkrare att reformera det nuvarande systemet i

erforderliga delar.

Den i betänkandet framförda tanken att tills vidare låta polisväsendet

förbli kommunalt såsom en övergång till ett senare förstatligande godtages

av bl. a. statskontoret, länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands, Gävleborgs

och Västerbottens län, några polischefer, ett fåtal kommuner, föreningen

Sveriges landsfiskaler, tolv länsavdelningar av nämnda förening samt för­

eningen Sveriges landsfiskalsassistenter.

Statskontoret understryker härvid med skärpa, att det statliga alternativet

måste bli synnerligen kostnadskrävande och att det därför ej är möjligt

att genomföra det nu. — Några remissinstanser gör, då de accepterar den

angivna linjen, det uttryckliga förbehållet att ett förstatligande framdeles

bör övervägas endast om den kommunala organisationen efter de reformer,

som nu måste genomföras, visar sig brista i effektivitet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och föreningen Sveriges stadsfiskaler, vilka

anser kommunal organisation vara att föredra, framhåller betydelsen av

att frågan om huvudmannaskapet redan nu slutligt avgöres så att den

icke hålles svävande. Detta bleve fallet om man följde en linje, som låter

ett förstatligande så att säga hänga i luften.

Förhållandevis många remissinstanser är förespråkare för ett omedelbart

förstatligande av polisväsendet. Till denna grupp hör överbefälhavaren,

generaltullstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge och Kopparbergs län, polis­

mästarna i Stockholm och Hälsingborg, några stads- och landsfiskaler, 27

städer, däribland Norrköping, Hälsingborg, Borås, Halmstad, Karlskrona och

Luleå, 15 köpingar, H landskommuner, fem länsavdelningar av föreningen

Sveriges landsfiskaler samt styrelsen för svenska landskommunernas

förbund.

Överbefälhavaren anser statlig organisation vara att föredraga, framför­

allt emedan denna organisationsform i högre grad än den kommunala gör

det möjligt att utan omgång förflytta polisstyrkor till områden utom

ordinarie polisdistrikt alltefter de behov som kan uppkomma med hänsyn

till de militära förhållandena.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar bl. a., att upprätthållandet av allmän

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

29

finnes att antaga att allmänhetens förtroende skulle rubbas av att polis­

väsendet vore statligt.

Kalmar läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler åberopar

främst följande skäl för polisens förstatligande.

Ett förstatligande torde komma att innefatta bästa möjligheterna att på

effektivaste och enklaste sätt avhjälpa de väsentligaste bristerna inom nu­

varande organisationen. Bristerna äro av den art och omfattning, att de

ej torde kunna avhjälpas genom partiella reformer. Eventuella farhågor att

polisen skulle kunna bliva en »stat i staten» torde vara ogrundade. För

rättsskipningen är det av stor betydelse, att en mera effektiv och rörlig

polisorganisation skapas. Den nuvarande organisationen har visat sig vara

för svag och utrustad med alltför ringa tekniska hjälpmedel för bekäm­

pande av den ökade brottsligheten. Ofta ha brottslingarna exempelvis bil,

medan polisen på landsbygden i stor utsträckning saknar motorfordon.

Genom statsanställning bliva befattningshavarnas anställningsförhållanden

ordnade på ett mera enhetligt sätt, och följa större möjligheter för dem

till förflyttning. Vissa polisdistrikt måste på grund av utsatta lägen i trafik-

eller andra hänseenden hålla en mera omfattande polisorganisation än

polisdistrikt av i allmänhet motsvarande storlek. När oroliga tider äro

rådande är polisverksamheten i framträdande grad en för hela riket gemen­

sam uppgift.

Den större effektiviteten av statlig polis och värdet av enhetligt polis­

väsende över hela landet framhålles från flera håll. Ett par kommuner

framför den synpunkten, att intressekonflikter och irritationsmoment i

förhållandet mellan stat och kommun undvikes vid helstatlig organisation.

Då styrelsen för svenska landskommunernas förbund hävdar att polisen

bör vara statlig sker det som nämnts med den modifikationen att polis­

väsendet möjligen bör förbli kommunalt i större städer. En landskommun

anser att förstatligande bör genomföras för landsbygdens vidkommande.

För förstatligande av polisen på vissa orter i likhet med vad nu är fallet

i Boden uttalar sig några norrländska myndigheter, varemot svenska polis­

förbundet avstyrker en sådan ordning.

Beträffande utredningens förslag till åtgärder inom

ramen för en bibehållen kommunal organisation —-

alternativ I —, så kommer yttrandena häröver i huvudsak att närmare

redovisas i fortsättningen. Här må endast anmärkas följande. Utredningens

förslag i fråga om polisdistriktsindelningen har godtagits av flertalet remiss­

instanser. Särskilt från landskommunalt håll har emellertid röster höjts

för att varje kommun efter den nya kommunindelningen skall utgöra sär­

skilt polisdistrikt, bl. a. för att man icke skall behöva bilda kommunal­

förbund för polisverksamheten. Behovet av att förstärka statspolisen har

icke bestritts från något håll. I remissvaren understrykes särskilt, att

kriminalpolisstyrkan för närvarande icke är tillräcklig. Den föreslagna

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

30

utvidgningen av polispersonalens interlokala rörlighet anses i allmänhet

önskvärd, men flera remissorgan uttalar sig för restriktiva regler i huvud­

sak överensstämmande med de nuvarande. Även förslaget att generella och

förhöjda statsbidrag skall utgå har godtagits i flertalet remissvar. Några

remissinstanser anser att utredningen här gått för långt. I fråga om sättet

för statsbidragens beräknande är meningarna synnerligen delade.

I detta sammanhang torde få behandlas remissinstansernas inställning

till frågan om inrättande av en rikspolisstyrelse. Denna

fråga har livligt diskuterats i yttrandena.

Behovet av ett centralt organ understrykes i allmänhet, men om detta

organs karaktär och uppgifter är meningarna synnerligen delade. En ytter-

lighetsriktning anser, att en rikspolisstyrelse bör skapas med t. o. m. vid­

sträcktare befogenheter än vad utredningen föreslagit. Den andra ytterlig-

hetsriktningen representeras av dem som menar, att någon ändring i den

nuvarande ordningen icke är påkallad. Mellan dessa båda ytterligheter finns

många skiftande åsiktsriktningar. Endast tolv remissinstanser anser, att

en rikspolisstyrelse bör inrättas. Hit hör överbefälhavaren, statskontoret,

länsstyrelserna i Gotlands och Örebro län, fyra landsfogdar samt föreningen

Sveriges poliskommissarier och svenska polisförbundet. En överväldigande

majoritet avstyrker. Bland dessa finns en stor grupp bestående av ett fyrtio­

tal myndigheter och organisationer som förordar en polisinspektion i huvud­

sak efter Enhörnings linjer (så exempelvis justitiekanslersämbetet, hov­

rätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stock­

holms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Göteborgs och Bohus, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens lån, tolv

landsfogdar samt föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiska­

ler). Närmare ett tjugotal (bl. a. länsstyrelsen i Älvsborgs län samt för­

eningarna Sveriges polismästare och Sveriges stadsfiskaler) finner, att den

bästa lösningen vore att inrätta en särskild polisbyrå i inrikesdepartementet

eller eljest anknyta den centrala tillsynen till departementet. Svea hovrätt —

som avvisar tanken på en särskild högsta polismyndighet då denna lätt

skulle få ställning av en polisen överordnad myndighet i alla angelägen­

heter — framhåller, att erforderlig inspektion och upplysning kan fås

genom inrikesdepartementet eller statspolisintendenten. Åtskilliga andra

myndigheter hänvisar också till möjligheterna att uttryckligen anförtro

inspekterande och rådgivande uppgifter åt statspolisintendenten. Till dessa

hör riksåklagarämbetet.

Departementspromemorian.

Vid promemorians upprättande har utgångspunkten varit, att man inom

ramen för ett kommunalt organiserat polisväsen skulle kunna komma till

rätta med de mera väsentliga bristerna i polisorganisationen och att man

samtidigt skulle kunna tillgodose önskemål från vissa kommuner om lätt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

31

nåd i fråga om deras delaktighet i poliskostnaderna. Detta skulle man

åstadkomma genom att

1) väsentligt utöka kriminalstatspolisorganisationen,

2) bereda köpingar och i viss utsträckning även städer möjlighet att

ingå i gemensamt polisdistrikt med andra kommuner, samt

3) öka de lokala polisstyrkornas rörlighet.

Beträffande den under 1) upptagna åtgärden — utökningen av kriminal-

statspolisen — anföres i promemorian bl. a. följande.

På grund av sin förhållandevis ringa numerär har kriminalstatspolisen

normalt kunnat biträda endast vid utredning av de grövsta brotten (s. k.

landsfogdemål). Blott i mycket begränsad omfattning har landsfiskalerna

kunnat räkna på hjälp från kriminalstatspolisen. Sedan länge har därför

en utökning av statspolisorganisationen varit behövlig men i stort sett fått

anstå, bl. a. av statsfinansiella skäl. När man inom inrikesdepartementet

övervägt alternativa reformer till de av 1948 års polisutredning föreslagna

och därvid sökt ta hänsyn både till de beräknade kostnaderna för och

den sannolika effekten av olika tänkbara åtgärder, har det visat sig att en

avsevärd förstärkning av kriminalstatspolisen ur båda dessa synpunkter

är att förorda. Denna förstärkning bör då avse både en personell utökning

av redan existerande avdelningar och upprättande av nya sådana.------------

När man skall beräkna förstärkningens omfattning, bör man utgå från

att man genom utbyggnaden skall i väsentligt större utsträckning än hit­

tills kunna repliera på denna organisation då fråga är om utredningar av

mera kvalificerade brottmål eller då den kommunala polisen tillfälligtvis

fått en så stor arbetsbelastning, att de lokala resurserna ej förslår.

En decentralisering av kriminalstatspolisen i något större utsträckning

än vad nu är fallet synes böra vidtagas. Fr. o. m. den 1 januari 1953 finns

kriminalstatspolisavdelningar i samtliga residensstäder — utom Uppsala,

Linköping, Kristianstad, Vänersborg, Mariestad och Härnösand — samt i

Norrköping, Skövde och Sundsvall.

I promemorian anföres vidare, att statspolisintendenten på departemen­

tets anmodan gjort upp förslag till den förstärkning av kriminalstats­

polisen, som skulle behövas för en reform med sådan räckvidd som i pro­

memorian skisseras. I fråga om behovet av nya avdelningar har statspolis­

intendenten — med utrymme för vissa jämkningar -— föreslagit sådana

eller detachement därav i Uppsala, Eskilstuna, Västervik, Kristianstad,

Hälsingborg, Uddevalla, Vänersborg, Hudiksvall, Örnsköldsvik och Hapa­

randa. Statspolisintendentens förslag innebär i fråga om polispersonalen

en ökning med 3 kommissarier, 1 biträdande kommissarie, 29 överkonstap­

lar, 72 kriminalkonstaplar och 6 polissystrar eller med sammanlagt 111

befattningshavare (f. n. omfattar kriminalstatspolisen som förut nämnts

121 polismän). Även biträdespersonalen skulle utökas. Organisationen skulle

tillföras 35 bilar.

Den under 3) i promemorian avsedda ökningen av lokalpolisens rörlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

33

jande obenägenhet från polisdistriktens sida att aktivt medverka vid lösan­

det av polisväsendets olika spörsmål. — En viss osäkerhet kommer också

till uttryck i det yttrande, som avgivits av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Där framhålles, att om promemorian bör tydas så att förslag om polisväsen­

dets förstatligande icke inom överskådlig tid kommer att föreläggas riks­

dagen, vore det enligt styrelsens uppfattning i hög grad önskvärt att det nu

lämnades klart besked i saken, eftersom det synes antagligt att kommunerna

i så fall kommer att ställa sig mera beredda att sakligt överväga ändrings­

förslag med avseende å polisväsendet. — Vikten av att klart besked lämnas

om huvudmannaskapet betonas även av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Endast ett fåtal röster har nu höjts för förstatligande av polisväsendet.

Främst bör här nämnas styrelsen för svenska landskommunernas förbund,

som anser det vara oförsvarbart att söka bibehålla en så viktig samhälls­

uppgift som kommunal. Till grund för denna inställning åberopar förbunds­

styrelsen, att det torde vara svårt att finna former, som medger utövande

av någon egentlig kommunal självstyrelse på polisväsendets område. Nu­

mera torde man i praktiskt taget samtliga landskommuner och i det över­

väldigande antalet köpingar ha kommit till den fasta övertygelsen att tiden

är mogen för ett förstatligande av polisväsendet. Det är framförallt tre om­

ständigheter, som härvidlag spelat in, nämligen 1) omorganisationen av

landsfiskalsväsendet, 2) kommunsammanslagningen samt 3) uppbördsre-

formen.

Beträffande den förstnämnda av dessa omständigheter anför förbunds­

styrelsen:

Den av 1951 års riksdag beslutade omläggningen av landsfiskalsorganisa-

tionen har åstadkommit en åtminstone på kommunalt håll icke förutsedd

övervältring av kostnader från statsverket till kommunerna. Dessutom har

—• mer eller mindre oberoende av denna omläggning -— framställts krav på

nyinrättande av ett betydande antal befälstjänster vid landsbygdens polis­

väsen, krav, vilkas berättigande kommunerna varit helt ur stånd att be­

döma. Detta har i kommunerna skapat en besvärande irritation, vilken

ökats genom det sätt på vilket den statliga polisledningen inom vissa län

tagit sig an lönefrågorna.

I fråga om kommunsammanslagningen yttrar förbundsstyrelsen bl. a.

följande.

Kommunalförbundsinstitutet utdömdes av kommunindelningskommit-

tén. Kommunalförbundet ansågs medföra »en betydande ytterligare splitt­

ring av den kommunala beslutanderätten på nya särskilda förvaltningsen­

heter och därmed även ett ytterligare försvagande av primärkommunernas

självstyrelse». Ett av de viktiga allmänna syftena med kommunindelnings-

reformen var just att eliminera behovet av kommunalförbund. Även om

man i åtskilliga fall i de nybildade kommunerna efter påtryckning gått med

på att bilda polisförbund, har dock kommit till uttryck eu allmän reaktion

mot kommunalförbundsbildandet på detta område. Det bör här icke bortses

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 168.

34

från att kommunalförbundets svagheter och olägenheter i första hand kom­

mit till synes just ifråga om polisväsendet.

Förbundsstyrelsen anser visserligen, att det även efter kommunsamman­

slagningen torde bli nödvändigt med ett omfattande samarbete över kom­

mungränserna. Enligt förbundsstyrelsens mening måste man emellertid

skapa stadga åt detta samarbete genom att i varje särskilt fall söka finna

en lämplig geografisk avgränsning av samarbetsregionen. Landsfiskalsdist-

rikten torde ingalunda med någon säkerhet vara lämpliga regioner för så­

dant kommunalt samarbete på bredare bog.

Förbundsstyrelsen anför vidare.

Också uppbördsreformen har kommit att påverka landskommunernas

och köpingarnas syn på polisväsendet. Riksdagens revisorer ha påtalat det

försämrade indrivningsresultatet inom vissa utmätningsmannadistrikt och

ansett att försämringen bottnar i organisatoriska brister, bland annat alltför

fåtalig personal. Före uppbördsreformen kunde kommunalnämnderna med

sin goda person- och lokalkännedom av restmedelsredovisningarna direkt

utläsa indrivningsresultatet. Där detta var mindre gott och anledningen an­

sågs ligga i bristande nit från exekutionsbiträdets sida, kunde man med

lämpliga föreställningar vinna rättelse.

Beträffande landskommunernas inställning till polisväsendet yttrar för­

bundsstyrelsen slutligen.

Numera äro kommunerna helt avstängda från varje insyn i polisperso­

nalens arbete. I kommunerna har man ingen möjlighet att sakligt bedöma

polischefernas mer eller mindre stående krav på utökning av personalstyr­

kan, nyinrättande av befälstjänster in. in. Inom andra områden av kom­

munalförvaltningen pågår nu en medveten rationalisering. Med hänsyn till

den stora personalstyrka, som sammanlagt sysselsättes inom polisväsendet

borde också här en intensiv och fortlöpande rationalisering vara påkallad.

Huvudmännen-kommunerna kunna dock icke på annat sätt bidraga till ett

effektivt polisväsen än genom att nyinrätta de tjänster, som polischeferna

anse erforderliga. Detta blir ett skevt huvudmannaskap med betänkliga

samhällsekonomiska konsekvenser.

En rationell reform måste enligt förbundsstyrelsens mening innebära

förstatligande av polisväsendet i landskommuner, köpingar och småstäder.

Drätselkammaren i Eslöv uttalar som sin principiella ståndpunkt, att

polisväsendet bör förstatligas, och kommunalnämnden i Svedala köping

förklarar sig hysa den meningen att polisväsendet utan olägenhet kan helt

förstatligas. Stockholms länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler

anser det beklagligt, att frågan om polisväsendets förstatligande uppenbar­

ligen ställts på framtiden.

Styrelsen för svenska stadsförbundet finner, att man måste hysa mycket

starka betänkligheter mot att för ett i princip kommunalt polisväsen upp­

ställa sådana regler om distriktsindelningen, att för hithörande uppgifter

de ur allmännare synpunkter bestämda organisations- och verksamhetsfor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

35

merna för de kommunala enheterna sättes ur spelet beträffande det stora

flertalet av dessa enheter. Därest man för ifrågavarande ändamål behöver

gå så väsentligt utanför den existerande kommunala indelningen, kan man

nog med fog fråga sig, om icke polisväsendets redan förut svaga kommu­

nala förankring blir för de berörda kommunernas vidkommande alldeles

meningslös. Styrelsen anser, att vad som i promemorian anförts om behovet

av att inkludera såväl köpingarna som mindre städer i en polisdistrikts-

indelning, anpassad efter indelningen i landsfiskalsdistrikt, har åtskilligt fog

för sig. Om frågan i stället gällde att för åstadkommande av en sådan dist-

riktsindelning genomföra ett partiellt förstatligande av polisväsendet, skulle

styrelsen fördenskull icke vilja motsätta sig, att detta förstatligande även

får omfatta köpingarna och mindre städer.

Frågan om ett partiellt förstatligande har från andra synpunkter tagits

upp till behandling i ett par remissyttranden. Statens kriminaltekniska an­

stalt uttalar, att om förslaget till förstärkning av kriminalstatspolisen ge­

nomföres, innebär detta en första etapp till ett slags förstatligande av polis­

väsendet. Samtidigt framlägger styrelsen ett eget förslag till riktlinjer för

det svenska polisväsendets framtida organisation. Detta förslag går i kort­

het ut på att upplösa den nuvarande statspolisorganisationen och i stället

förstatliga Stockholms stads polis. I landet i övrigt skulle den kommunala

organisationen bibehållas, dock så att landsfogden-länspolischefen bleve

länspolischef från alla synpunkter, alltså även administrativa och ekono­

miska. De nuvarande statspolisavdelningarna skulle övergå till länspolis­

chefens centrala polis i residensstaden. -— Landsfogden i Norrbottens län

erinrar om att redan innan det föreliggande förslaget framlades, fråga

uppkommit om ett helt eller partiellt förstatligande av polisväsendet i länet.

Denna fråga synes honom genom förslaget erhålla sådan aktualitet, att den

knappast längre kan skjutas åt sidan. Det är därför synnerligen angeläget

att en snabbutredning snarast kommer till stånd om ett helt förstatligande

av statspolisen i länet och polisväsendet åtminstone inom Bodens och Kalix

skyddsområden, möjligen även inom vissa gränsområden till Finland.

Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att flera remissinstanser, som

icke uttalat sig för förstatligande, kritiserat kommuner n a s

sätt att handha huvudmannaskapet för polisväsendet.

Svenska polisförbundet framhåller, att förbundet väntat sig en förbättring

i de allt olidligare arbetsförhållandena i och med tillkomsten av den nya kom­

munindelningen. I stället har kunnat förmärkas en påtaglig försämring, och

detta har huvudsakligen sin grund i det motstånd mot förbättringar av po­

lisväsendet som svenska landskommunernas förbund på olika sätt åstad­

kommit under den senaste tiden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, atl

de senaste årens utveckling ifråga om kommunernas sätt att handha pol is­

väsendet i åtskilliga fall icke motsvarat de förväntningar', länsstyrelsen tidi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

36

gare ställt. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att kommunerna på senare

tid regelmässigt motsatt sig sammanslagning till större gemensamma po­

lisdistrikt. Motståndet har föranletts av direktiv, som lämnats av landskom­

munernas förbund. Vid sammanträden med kommunrepresentanter har

det kunnat förmärkas, att dessa själva ofta varit välvilligt inställda till

sammanslagningen men att de icke ansett sig kunna åsidosätta de av för­

bundet lämnade direktiven. — De nyssnämnda direktiven har påtalats även

av länsstyrelsen i Västernorrlands län, som anser att polispersonalen under

lång tid mötts med kompakt »principiellt» motstånd från kommunernas

sida. Om sådant motstånd lämnas antydningar även i andra remissyttran­

den, exempelvis från föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges lands­

fogdar.

Slutligen må framhållas, att länsstyrelsen i Norrbottens län förklarat, att

om man av olika skäl icke vill sammanföra flera kommuner till kommunal­

förbund för polisväsendet, torde man i stället böra välja den större kom­

munala enheten landstinget som underlag för polisväsendets organisation.

En liknande tankegång framföres av landsfogden i Uppsala län.

De i promemorian framlagda förslagen till åtgärder för po­

lisväsendets effektivisering godtas i och för sig av det stora

flertalet remissinstanser. Åtskilliga myndigheter betonar emellertid refor­

mernas begränsade omfattning och anser, att ytterligare åtgärder erfordras.

Särskilt ifråga om polisdistriktsindelningen har många röster höjts för att

det förslag, som lämnades av 1948 års polisutredning, innebär en bättre

lösning än den i promemorian upptagna. En i viktiga avseenden kritisk

inställning intages av styrelserna för kommunförbunden.

Förslaget om förstärkning av kriminalstatspolisen har

av det stora flertalet remissinstanser i och för sig hälsats med tillfreds­

ställelse eller i vart fall lämnats utan erinran. Från många håll har emeller­

tid uttalats farhågor dels för att åtgärden skulle kunna uppfattas som ett

avsteg från principen om nödvändigheten av en tillräckligt stark lokal

polisorganisation, dels för att effekten av åtgärden icke skulle bli den av­

sedda.

Bland dem som är helt positivt inställda till förslaget märks främst sty­

relserna för de båda kommunförbunden. Svenska landskommunernas för­

bunds styrelse uttalar, att den föreslagna förstärkningen är välmotiverad,

eftersom den måste komma att minska behovet av befälstjänster inom det

kommunala polisväsendet, och svenska stadsförbundets styrelse framhål­

ler, att förstärkningen ligger helt i linje med vad styrelsen tidigare velal

förorda.

Statens kriminaltekniska anstalt framställer vissa anmärkningar men

tillstyrker förslaget, eftersom situationen nu är sådan, att varje numerär

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

37

förstärkning av kriminalpolisen, i vilken form den än kommer, måste häl­

sas med tillfredsställelse.

Statspolisintendenten anför bl. a. följande.

Med kriminalstatspolisens hittillsvarande ringa numerär har det i regel

icke varit möjligt att medhinna utredningar i andra brottmål än de s. k.

landsfogdemålen. Redan denna uppgift har överstigit vissa avdelningars

förmåga. Genom den föreslagna utökningen blir det möjligt att i viss om­

fattning lämna biträde även åt landsfiskalerna. Det måste dock redan nu

konstateras att personalstyrkan efter utökningen icke blir större än att

medverkan från kriminalstatspolisens sida endast kan lämnas beträffande

brottmålsutredningar av mera omfattande och komplicerad natur eller där

utredningen fordrar ett speciellt tekniskt förfarande, t. ex. brandutred­

ningar. Även i fortsättningen måste det ankomma på den kommunala po­

lisen att ombesörja det stora flertalet brottmålsutredningar. I promemorian

uttalas, att man genom reformförslagen skulle kunna komma till rätta med

de mera väsentliga bristerna i polisorganisationen och samtidigt kunna till­

godose önskemål från vissa kommuner om en lättnad i fråga om deras del­

aktighet i kostnaderna för polisverksamhetens upprätthållande. Härtill må

genmälas att en dylik lättnad för kommunerna icke må åvägabringas på

bekostnad av polisväsendets effektivitet. Som allmän regel bör gälla att

kommunerna skola hålla en polisorganisation, som är fullt tillräcklig för

polisverksamhet av normal omfattning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som också i och för sig hälsar

förslaget med tillfredsställelse, betonar, att förstärkningen av statspolisen

icke kan motivera att avkall ges på kraven om en förbättring av den lokala

polisen, särskilt ifråga om dess förstärkning med kvalificerade utrednings­

män. Länsstyrelsen ansluter sig vidare till ett av landsfogden i länet av­

givet yttrande, i vilket bl. a. göres gällande att någon egentlig avlastning av

den kommunala polisens arbetsbörda förmodligen icke kommer till stånd.

Länsstyrelsen i Jönköpings län befarar, att statspolisens förstärkning på

vissa håll t. o. m. kan komma att åberopas som skäl för besparingar i det

kommunala polisväsendet. Det är angeläget att vid reformens genomföran­

de klart utsäges, att något sådant ej kan få komma ifråga.

Länsstyrelsen och landsfogden i Västernorrlands län framhåller med

skärpa att förslaget, såvitt rör länet ifråga, huvudsakligen endast innebär

att kriminalstatspolisen kan på rimligt sätt bemästra den arbetsbörda, som

redan nu åvilar den. Polisdistrikten bör sålunda icke ges anledning att ta

förslagets innehåll till intäkt för ett generellt motstånd mot varje förslag

till lösning av frågor om utökning och omorganisation av polispersonalen.

Farhågor av förut angivet slag uttalas vidare — i olika nyanser och med

olika styrka — av länsstyrelsen, biträdande landsfogden och landsfiskals-

föreningen i Stockholms län, länsstyrelsen och landsfiskalsföreningen i

Östergötlands län, länsstyrelsen i Gotlands län, länsstyrelserna och lands­

fogdarna i Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Örebro, Västmanlands och

Norrbottens län, landsfogden och landsfiskalsföreningen i Malmöhus län,

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

38

landsfogdarna i Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Västerbottens och Skara­

borgs län samt landsfiskalsföreningen och polisföreningen i sistnämnda län.

Föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller, att ökningen av kriminal-

statspolisen icke nämnvärt kan komma att bidra till att tillgodose lands­

fiskalernas behov av kriminalpolis för av dem ledda förundersökningar an­

gående brott. På vissa håll kommer nämligen utökningen säkerligen att åtgå

för att täcka behovet av personal till de utredningar om grövre brott, som

leds av landsfogdarna, medan på andra håll och särskilt i Norrland de

stora avstånden måste antas komma att medföra mycket stora svårigheter

att på åsyftat sätt nyttiggöra personalen inom landsfiskalsdistrikten.

En liknande inställning intar Svenska polisförbundet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför bl. a. följande.

Så länge polisverksamheten förblir en i huvudsak kommunal angelägen­

het bör kriminalstatspolisen icke utökas i syfte att befria polisdistrikten

från deras nuvarande skyldigheter med avseende å tillhandahållandet av

erforderlig polispersonal för polisverksamhetens upprätthållande. Krimi­

nalstatspolisen bör som hitintills endast utgöra en stödorganisation, som

träder i verksamhet vid tillfälliga toppbelastningar och vid särskilt besvär­

liga utredningsfall. Utökas statspolisen och tages den i anspråk även för

normala utredningsfall inom polisdistrikt, där den kommunala organisa­

tionen är för svag, kan en snedvridning av hela polisväsendets uppbyggnad

befaras bliva följden. En sådan anordning får därjämte anses innebära ett

otillbörligt gynnande av sådana polisdistrikt, som icke i erforderlig omfatt­

ning dragit försorg om sitt polisväsende.

Liknande synpunkter anförs av landsfogden i Västmanlands län, som

bl. a. yttrar.

För detta läns vidkommande har föreslagits en utökning av statskriminal-

polisen från en överkonstapel och en kriminalkonstapel till en överkonstapel

och fyra kriminalkonstaplar. Det är anledning att antaga att denna ut­

ökning till en del har föreslagits för att bereda möjlighet för kriminalstats­

polisen att biträda med utredningar i brottmål vars beivrande ankommer på

distriktsåklagare och där utredningen alltså regelmässigt bör handhas av

den lokala polisen. Kriminalstatspolisens huvudsakliga uppgifter ha hittills

varit att biträda vid utredning av grövre brottmål (de s. k. landsfogde­

målen) och att biträda vid vissa andra utredningar. Även om avdelningen

här i länet nu är för liten för denna uppgift — utökning med en kriminal­

konstapel får anses väl motiverad — så torde de nuvarande uppgifterna

dock icke kräva så stor utökning som i promemorian föreslagits. Det är

alltså meningen att bristen på kriminalpolis ute i distrikten skall avhjälpas

på detta sätt. Inom ramen för kommunalt polisväsen passar icke denna

metod så bra enligt mitt förmenande. Vidare må kanske framhållas att me­

toden på sätt och vis premierar de polisdistrikt som icke skaffat sig tillräck­

liga egna resurser. I princip bör det vara en strävan att decentralisera kri­

minalpolisen så mycket som möjligt.

Föreningen Sveriges landsfogdar framhåller också, att bristen på krimi­

nalpolis på landsbygden icke bör avhjälpas genom kriminalstatspolis. För­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

39

eningens medlemmar hyser vissa farhågor för att detta skulle vara avsett

i promemorian. Förslaget till utökning av kriminalstatspolisen bör enligt

föreningens mening frigöras från förslaget i övrigt och prövas med den

frågeställningen, om den föreslagna ökningen är erforderlig eller tillräcklig

i och för sig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län kommer till helt andra slutsatser, då den

anför följande.

En rationell fortsättning efter promemorians linjer skulle enligt läns­

styrelsens uppfattning bland annat kräva en sådan utökning av statspolisen,

att den verkligen blir i stånd att svara för all kvalificerad kriminalpolis­

verksamhet i landsbygdskommunerna samt de mindre städerna och kö­

pingarna. Huruvida avsikten är att statspolisen framdeles skall på antytt

sätt ytterligare förstärkas och huruvida den något mer djupgående pröv­

ning av frågan om statens och kommunernas samverkan beträffande polis­

väsendet efter de nya linjerna, som väl i så fall blir erforderlig, kommer att

företagas, framgår tyvärr ej av promemorian.

Förslaget att förstärka inrikesdepartementets landsstatsavdelning med

en särskild sakkunnig i polisfrågor har av remissinstan­

serna i allmänhet lämnats utan erinran.

Svenska stadsförbundets styrelse anser, att uppslaget att inom departe­

mentet tillskapa ett särskilt organ, vari eventuellt kommunförbunden skulle

medverka, förtjänar beaktande. Från förbundets sida skall gärna lämnas

åsyftad medverkan inom detta organ.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund berör tanken på in­

rättandet av ett särskilt råd med uppgift att fortlöpande undersöka möj­

ligheterna till en rationalisering av polisverksamheten. Styrelsen vill gärna

medverka till att landskommunal sakkunskap blir företrädd i detta råd. En

första förutsättning för att ett sådant råd skall kunna arbeta effektivt torde

dock vara att polisiär sakkunskap däri ej får ett dominerande inflytande.

Skaraborgs läns polisförening reser det kravet, att svenska polisförbun­

det i det föreslagna organet likställes med kommunförbunden.

Från några håll har emellertid hävdats, att det behövs en central fri­

stående polismyndighet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län erinrar om, att den tidigare förordat in­

rättande av en central fackmässig myndighet med uppgift att vara inspek­

terande och rådgivande organ, och förklarar, att länsstyrelsen vidhåller

denna sin uppfattning. Den i promemorian föreslagna anordningen bör dock

tillsvidare kunna godtas som ett provisorium.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner sig icke heller böra avstyrka förslaget,

fastän den anser en fristående central myndighet behövlig. Länsstyrelsen

ifrågasätter, om den sakkunnige med den ställning han nu får verkligen

kan tillräckligt hävda polisens frågor. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bo­

hus län anmärker, att erfarenheterna får utvisa, om det är lämpligt med

den sakkunnige eller om annan ordning får påkallas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168.

40

Länsstyrelsen i Kopparbergs län hävdar, att en av de främsta svagheterna

i vår nuvarande polisorganisation är att ett för hela riket centralt polisorgan

saknas. Behovet av samordning såväl beträffande organisation som utrust­

ning gör sig gällande i hög grad vilken organisationsform som än finns.

Inom brandväsendet, som också är en kommunal angelägenhet, finns sedan

länge en befattningshavare i central ställning. Behovet av en central orga­

nisation kan för polisväsendets del ej vara mindre än vad fallet är för

brandväsendets.

Ifråga om den sakkunniges ställning anför länsstyrelsen.

Det framgår icke, huruvida den sakkunnige skall innehava en heltids­

tjänst eller en arvodesbefattning. Ej heller antydes den ersättning, som

skall utgå för uppdraget. Enligt länsstyrelsens mening måste värdet av den

föreslagna ordningen bliva helt beroende av dessa omständigheter.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att den hyser en stark tveksamhet av

principiell natur mot förslaget med en särskild sakkunnig i polisfrågor

inom departementet. Statspolisintendenten har hittills i praktiken fungerat

som central remissinstans och departementets rådgivare i polisiära frågor.

Denna anordning har, såvitt länsstyrelsen är bekant, fungerat tillfreds­

ställande. I stället för att inrätta en särskild befattningshavare såsom sak­

kunnig inom inrikesdepartementet, synes det därför vara mera ändamåls­

enligt att utöka den kvalificerade personal, som står till statspolisintenden-

tens förfogande, för att därigenom bereda honom möjlighet att ägna mer

tid åt de arbetsuppgifter, som enligt promemorian skall ankomma på den

särskilt sakkunnige i departementet. En sådan lösning förutsätter vissa

ändringar i statspolisintendentens tjänsteuppgifter och ställning gentemot

polisväsendet i övrigt, men dessa ändringar torde kunna genomföras utan

större anordningar.

Även landsfogden i Göteborgs och Bohus län betonar, att statspolisinten­

denten de facto fungerar som ett samordnande organ beträffande polisfrågor

av allmän betydelse och landsfogden framhåller, att det varit önskvärt att

statspolisintendentens uppgifter i detta sammanhang blivit författnings-

reglerade.

Landsfogden i Västerbottens län anser det vara av största vikt, att det

föreslagna organet icke uteslutande blir en sakkunnig instans inom departe­

mentet utan ett utåtriktad organ med tillfällen till initiativ samt därjämte att

organet tillföres befattningshavare till sådant antal att det kan uträtta

något positivt. Den sakkunnige bör sålunda till biträde få åtminstone ett

par i polisiärt arbete erfarna och skickliga män, någon av dem lämpligen

i kommissarie- eller överkonstapelsgraden.

Svenska polisförbundet förklarar, att den ifrågavarande åtgärden endast

för mycket kort tid framåt torde vara tillfyllest för att avhjälpa de orga­

nisatoriska brister, som vidlåder polisväsendet. En central polismyndighet

torde i hög grad kunna bidra till rationalisering av polisväsendets i vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

41

avseenden ålderdomliga arbetsmetoder. Ett effektivare samråd mellan de

olika lokala myndigheter, som handhar polisfrågorna, kan också lättare

åstadkommas, om det finns ett centralt organ. Utan att närmare ingå på

detta spörsmål vill förbundet endast peka på det förhållandet, att de verk­

samhetsgrenar, som ligger polistjänsten närmast, nämligen åklagarväsen­

det och civilförsvaret, har centrala ledningar. En dylik anordning torde

vara minst lika behövlig för polisväsendets vidkommande.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att den organiserade samverkan

mellan inrikesdepartementet och kommunförbunden, som ifrågasattes i

promemorian, bör ges en sådan innebörd att den ej sätter länsstyrelsernas

befattning med polisväsendets organisationsfrågor på spel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Departementschefen.

Vår nuvarande polisorganisation har sin grund i 1925 års polislagstift­

ning genom vilken fastslogs att polisväsendet är en kommunal angelägenhet

samt stadgades om statlig kontroll och för landsbygdens del om statliga

bidrag till kostnaderna. Under de snart 30 år, som alltså förflutit sedan grund­

linjerna för vårt polisväsen drogs upp, har de samhällsförhållanden som be­

rör polisens verksamhet i hög grad ändrats och en snabb och genomgripande

utveckling ägt rum. Vad som för polisens arbete kanske varit av den största

betydelsen är de stora förändringar som skett på kommunikationsväsendets

område. Särskilt den väsentligt ökade trafiken med motorfordon av olika

slag har i och för sig medfört mera arbete och nya problem för polisen. Men

därtill kommer, att kommunikationernas utveckling överhuvudtaget lett till

att isoleringen mellan olika orter brutits och att befolkningens rörlighet

ökats. Detta har även satt sin prägel på brottsligheten, som icke blott tilltagit

i omfattning utan också delvis fått en annan karaktär än tidigare. För att

polisen skall kunna komma tillrätta med brottsligheten i dess nuvarande for­

mer måste det ställas större krav än tidigare på polisens egen rörlighet och

på dess utrustning ifråga om tekniska hjälpmedel etc. Vidare bör särskilt

uppmärksammas den ökning av polisens arbetsbörda, som orsakats av rätte-

gångsreformens genomförande. Denna ökning har medfört ett starkt behov

av ytterligare kriminalpolisutbildad personal, som kan användas vid för­

undersökning rörande brott. I fråga om bekämpandet av brottsligheten har

slutligen i olika sammanhang understrukits betydelsen av att polisen organi­

seras på sådant sätt och ges en sådan styrka att den i större omfattning kan

verka som en brottsförebyggande faktor.

Mot bakgrunden av de angivna förhållandena och den utveckling som

skett har det efterhand blivit alltmer uppenbart, att polispersonalen på

många håll är otillräcklig för alt lösa de vidgade uppgifter, som pålagts

den, och att polisväsendet i allmänhet särskilt organisatoriskt är behäftat

med åtskilliga brister, som minskar polisens effektivitet. Arten och omfatt­

42

ningen av dessa brister har ingående utretts av 1939 års och 1948 års polis­

utredningar. Vad utredningarna anfört härom har i allmänhet vitsordats

av de remissinstanser som hörts. För egen del vill jag i det väsentliga in­

stämma i de synpunkter som härvid framförts. Såsom utredningarna an­

märkt måste polisväsendets lokala organisation anses otillfredsställande i

vissa hänseenden. Indelningen i polisdistrikt är ojämn, i det att distrikten

på vissa håll är alltför små för att kunna ligga till grund för en rationell

organisation. Till en del synes detta bero på att nuvarande regler omöjliggör

att stad eller köping förenas till ett distrikt med kringliggande landsbygd,

med vilken den i polishänseende utgör en naturlig enhet. Bl. a. på grund av

att distrikten stundom är för små har deras inre organisation ofta blivit svag.

Särskilt har bristen på kriminalpolis varit kännbar, icke minst på lands­

bygden. Den 1 januari 1952 fanns i landskommunerna endast 16 man, som

betecknas som kriminalpolis; i köpingarna var motsvarande antal 11. De

krav som härigenom kommit att ställas på den mera rörliga polisen, framför

allt den 1932 inrättade statspolisen, har ej kunnat helt tillgodoses, enär

denna polis är för fåtalig. Kriminalstatspolisens sammanlagda numerär är

blott omkring 120 man. Även i de fall, då de lokala polisstyrkorna i och för

sig är tillräckliga för att medge användning utanför distriktet vid uppkom­

mande behov, hindrar ofta gällande bestämmelser att detta sker. Städers

och köpingars polis kan överhuvudtaget endast i mycket begränsad omfatt­

ning användas utanför det egentliga tjänstgöringsområdet. De praktiska

olägenheterna av denna de lokala polisstyrkornas bundenhet ligger i öppen

dag. — Såsom en brist har även framhållits alt polispersonalens anställnings­

förhållanden icke är i allo tillfredsställande och att mellan skilda polisdi­

strikt föreligger väsentliga olikheter i personalens löneställning utan att

detta motiveras av motsvarande skillnad i arbetsuppgifter. Slutligen må

framhållas, att man särskilt på landskommunalt håll i många fall anser att

den gällande ordningen är otillfredsställande i så motto, att den icke ger

kommunerna tillräckligt inflytande på utformningen av polisväsendet.

Bristerna i det nuvarande systemet, av vilka jag här nämnt några av de

viktigaste, synes mig vara sådana, att åtgärder nu måste vidtas för att

komma till rätta med dem. Detta har även utredningarna ansett, och beho­

vet av en reform har allmänt vitsordats i remissyttrandena. Däremot är

meningarna delade om reformens omfattning. Den centrala frågan har

härvid varit om en radikal omgestaltning bör ske genom att polisväsendet

förstatligas eller om bristerna kan botas och polisens effektivitet ökas inom

ramen för den nuvarande ordningen att polisverksamheten i princip är en

kommunal angelägenhet. Spörsmålet gäller alltså huvudmanna­

skapet för polisen.

Beträffande denna fråga vill jag till en början erinra om, att den nu­

varande organisationen bygger på en samverkan mellan staten och kommu­

nerna. Den lokala polisorganisationen är i första hand en kommunal ange­

Kungl. Maj. ts proposition nr 168.

43

lägenhet. Enligt polislagen åligger det i princip varje polisdistrikt att hålla

den personal och sörja för de övriga anordningar, som fordras för att polis­

verksamheten skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt inom dis­

triktet. Polisdistrikt utgör som jag tidigare framhållit en eller flera kom­

muner eller delar av kommuner såsom verksamma för polisväsendet. Ytterst

vilar nämnda i polislagen stadgade förpliktelser på de särskilda städerna,

köpingarna och landskommunerna. Statens medverkan i den lokala polis­

organisationen består huvudsakligen i att staten på olika sätt bidrar till

kommunernas kostnader för polisväsendet och genom sina organ utövar

en viss kontroll över och ledning av organisationen. Om det befinnes att ett

polisdistrikt uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt polislagen,

kan länsstyrelsen ingripa och påfordra rättelse.

Liknande former för samverkan mellan stat och kommun förekommer på

flera andra områden av förvaltningen, t. ex. skolväsendet, den allmänna

hälsovården, brandskyddet och civilförsvaret. Det är sålunda eu vanlig ord­

ning för att lösa uppgifter, som måste ombesörjas av det allmänna. Då

det därför i detta sammanhang som motiv för förstatligande hävdas, att

ansvaret för ordning och säkerhet är en angelägenhet, som principiellt bör

åvila staten och icke kan anses som någon naturlig kommunal uppgift, synes

frågeställningen vara felaktig. Det torde över huvud taget icke vara möjligt

att dra en fast gräns mellan principiellt statliga och principiellt kommunala

uppgifter. Såsom framhållits av allmänna statsbidragsutredningen i dess

nyligen avgivna betänkande1 är det ett intresse för både staten och veder­

börande kommun att den samhälleliga verksamhet, som har anknytning till

kommunen, bedrives på ett ändamålsenligt och i allo tillfredsställande sätt,

och den enda gräns som i praktiken kan upprätthållas mellan statliga och

kommunala uppgifter utgöres av den faktiska arbetsfördelningen, sådan

den angivits av statsmakterna. Grunden för denna arbetsfördelning bör en­

ligt min mening icke vara annat än rena lämplighetsskäl, huvudsakligen av

organisatorisk och ekonomisk art. I fråga om polisen träder särskilt effek­

tivitetssynpunkten i förgrunden; frågan blir om en tillräcklig, effektiv och

smidig organisation bäst nås i statens eller i kommunernas regi. Men även

andra faktorer måste tillmätas betydelse; några av dem skall beröras i

det följande.

1939 års polisutredning ansåg det erforderligt att polisen förstatligades,

men denna uppfattning utsattes vid remissbehandlingen av utredningens

betänkande för stark kritik. Efter ett grundligt övervägande av skälen för

och emot ett förstatligande fann sig 1948 års polisutredning icke kunna ta

ställning till frågan om huvudmannaskapet men uttalade, att de nödvän­

diga förbättringarna av polisorganisationen kunde åstadkommas inom ra­

men för den nuvarande ordningen med kommunalt huvudmannaskap. Jäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr W8.

SOU 1952: 44 s. 63.

44

väl flertalet av de remissinstanser, som hade att yttra sig över utredningens

förslag, ansåg att polisväsendet nu och framgent borde vara kommunalt.

BI. a. motsatte sig svenska stadsförbundet med skärpa ett förstatligande av

polisen. Från åtskilliga håll framhölls emellertid å andra sidan, att en statlig

polis skulle vara mera effektiv och kunna organiseras och utnyttjas mera

rationellt. Starka krav på ett förstatligande restes särskilt av landskommu­

nernas förbund, som därvid främst åberopade att det kommunala medinfly-

tandet på polisfrågorna var för ringa och att det kommunala intresset för

frågorna minskat.

För egen del vill jag framhålla, att ett statligt organiserat polisväsen i

och för sig självfallet innebär stora möjligheter att få en effektiv polisorga­

nisation. 1948 års polisutredning har bl. a. pekat på att i fråga om samord­

ning och samorganisation av polisverksamheten i stort statens huvudmanna­

skap erbjuder företräden framför ett kommunalt sådant. Vid den lokala

polisens organisering genom kommunerna kommer det särskilda polisdistrik­

tets eget behov att träda i förgrunden. Om staten handhar och svarar för

organisationen kan däremot rikssynpunkten beaktas och över huvud taget

rationalisering ske med hänsyn till hela samhällets behov. Genom att den

statliga polisen skulle stå under en enhetlig ledning och kunna fritt ut­

nyttjas utan att vara bunden till lokala tjänstgöringsområden skulle polis­

väsendet också i vissa hänseenden vinna i effektivitet.

Mot de antydda fördelarna av ett förstatligande måste emellertid vägas

vad som talar för att bibehålla det kommunala huvudmannaskapet. Så­

som den nuvarande ordningens förtjänster har — enligt min mening med

rätta — framhållits åtskilliga omständigheter. Den kommunala organisa­

tionsformen är den i vårt land traditionella och har av gammalt förankring

hos kommunerna och de kommunala organen. För städerna har det ända

sedan medeltiden ansetts som en självklar och naturlig uppgift att genom

någon form av polisväsen svara för allmän ordning och säkerhet. På lands­

bygden har de valda fjärdingsmännen representerat en liknande anknyt­

ning, även om de egentliga polisuppgifterna där tidigare åvilat de statliga

länsmännen. — Det måste betraktas som en värdefull tillgång för polisverk­

samheten att den omfattas av intresse från kommunalt håll. Att ett sådant

intresse förefinnes synes ägnat att underlätta för polismakten att i sin mången

gång ömtåliga verksamhet tillvinna sig allmänhetens förtroende. Polisverk­

samheten är övervägande lokalt betonad och det är därför både naturligt

och riktigt att organisationen i orterna först och främst tar sikte på de lo­

kala förhållandena. Givetvis är de kommunala organen närmast till att be­

döma dessa. Ett statligt polisväsende som omfattar hela landet och med ett

centralt ämbetsverk i spetsen skulle medföra en ökad byråkratisering och

centralisering och sannolikt även bli en tämligen tungrodd och stel apparat,

även om alla möjligheter till rationalisering tillvaratages. Om polisen är

kommunalt organiserad föreligger helt andra möjligheter till en smidig an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

45

passning efter de lokala behoven. Särskilt viktigt är att det kommunala

initiativet till organisationsändringar och förbättringar här kan göra sig

gällande. Av nu nämnda skäl måste det anses som högeligen önskvärt, att

kommunerna äger ett direkt inflytande på organisationen av den lokala

polisen.

Av vad jag nu anfört torde framgå att enligt min mening goda skäl talar

mot att draga in polisväsendet under den statliga organisationen. Hur än

bedömningen av de angivna skälen utfaller måste för övrigt sägas, att den

under lång tid prövade organisationsformen icke bör överges och ett

därifrån radikalt avvikande nytt system, om vars verkningar meningarna

är delade, i stället införas, om ej omständigheterna oundgängligen kräver

det. Att den nuvarande ordningen är behäftad med brister med hänsyn till

effektiviteten har jag förut framhållit. Det avgörande blir då om dessa

brister kan botas även om polisväsendet bibehålies under kommunalt hu­

vudmannaskap. Såsom jag skall utveckla i det följande är det min åsikt att

så kan ske, och jag stödes härutinnan av 1948 års polisutredning och det

övervägande antalet remissinstanser. I de remissyttranden, vari kräves för­

statligande av polisen, anföres som skäl härför — utom effektivitetssyn­

punkter — att det kommunala inflytandet redan nu i realiteten är så svagt,

att kommunerna börjar förlora intresset för polisfrågorna. Synpunkten, som

med styrka framförts av landskommunernas förbund, är självfallet av stor

vikt och bör beaktas då ställning tages till reformmöjligheterna.

Jag anser alltså, att polisen kan i erforderlig grad förstärkas och bristerna

i polisorganisationen avhjälpas inom ramen för den bestående kommunala

organisationen. På grund härav och under hänvisning till vad jag för övrigt

anfört i denna fråga vill jag förorda att polisverksamheten liksom hittills

skall vara en kommunal angelägenhet. Härmed har jag även tagit ställning

till en tanke som framförts av landskommunernas förbund i yttrande över

1948 års polisutrednings betänkande, nämligen att genomföra ett förstat­

ligande blott delvis så att polisen i de större städerna bibehålies som kom­

munal. Mot ett partiellt förstatligande av denna art har 1939 års polisutred­

ning anfört bl. a. rättvisesynpunkter samt sådana skäl som att särskilda

organisationssvårigheter skulle uppstå vid stadsbildning och inkorporering

ävensom att ur rikssynpunkt polisorganisationen i viktiga hänseenden

måste grundas på poliskårerna i de större städerna. För egen del anser jag

att dessa synpunkter bestämt talar mot ett delvis genomfört förstatligande

på sätt som diskuterats. En helt annan fråga är att särskilda skäl kan tala

för att statlig polis skall finnas för visst begränsat område såsom f. n. är

fallet i Boden och Kalix skyddsområde.

Polisväsendets effektivitet beror framför allt av polisens styrka och rör­

lighet. Förslag till ny polislagstiftning med syfte att särskilt i dessa hän­

seenden förbättra den nuvarande kommunala polisorganisationen har fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

lagts av 1948 års polisutredning. I en inom inrikesdepartementet i januari

1953 upprättad promemoria har förordats vissa mindre genomgripande åt­

gärder, vilka ansetts vara tillfyllest. De avser dels en väsentlig utökning av

kriminalstatspolisen, dels ändringar i polislagen, så att det blir möjligt att

köpingar och mindre städer gemensamt med landskommuner bildar po­

lisdistrikt samt att de lokala polisstyrkorna användes utanför det egna

distriktet i högre grad än nu. För genomförandet av de två sistnämnda åt­

gärderna föreslås ändrade statsbidragsgrunder. Statsverkets merkostnader

för en polisreform i föreslagen omfattning beräknas per år till i runda tal

1,6 miljoner kronor för personalökningarna, 0,3 miljoner kronor för lokal­

hyra, expeditionsutgifter och andra med personalökningen sammanhängande

löpande omkostnader samt 3,5 miljoner kronor för de ändrade grunderna

för statsbidragen. Totala ökningen per år skulle alltså uppgå till omkring

5,4 miljoner kronor. Härtill kommer vissa engångskostnader för inköp av

bilar och annan utrustning om cirka 0,6 miljoner kronor.

Den väsentliga utökning av kriminalstatspolisen, som

ifrågasättes i promemorian, måste ses mot bakgrunden av de brister som, en­

ligt vad jag förut framhållit, råder inom kriminalpolisorganisationen, sär­

skilt på landsbygden. Det framstår som mycket angeläget att dessa brister

botas och att den önskvärda effekten såvitt möjligt uppnås utan att kommu­

nerna ytterligare belastas i ekonomiskt hänseende. I promemorian anges, att

eu förstärkning av kriminalstatspolisen både ur kostnads- och effektivitets­

synpunkt är att förorda framför andra tänkbara åtgärder. De flesta remiss­

instanserna har också hälsat förslaget i förevarande del med tillfredsstäl­

lelse. Kriminalstatspolisen har hittills på grund av sin förhållandevis ringa

styrka normalt kunnat biträda endast vid utredning av de s. k. landsfogde­

målen. En utökning sådan som den här ifrågasatta måste enligt min me­

ning göra det möjligt, att kriminalstatspolis skulle kunna i viss omfattning

medverka även vid sådana brottsutredningar, som leds av landsfiskalerna.

I detta sammanhang vill jag särskilt åberopa vad statspolisintendenten an­

fört i sitt remissyttrande över promemorian. Jag är alltså av den meningen

att en förstärkning av kriminalstatspolisen bör ske på i huvudsak det sätt

som angivits i promemorian. Jag vill emellertid understryka att en sådan

förstärkning icke innebär att polisdistrikten befrias från den i polislagen

fastslagna skyldigheten att hålla polismän i den omfattning som normalt er­

fordras för polisverksamhetens ombesörjande inom vederbörande distrikt.

Såsom i departementspromemorian angivits är det meningen att kriminal­

statspolisen skall kunna tas i anspråk för utredningar av mera kvalificerade

brottmål eller då den kommunala polisen tillfälligtvis fått en så stor arbets­

belastning att de lokala resurserna ej förslår. — Beträffande p o 1 i s d i-

striktsindelningen och lokalpolisens rörlighet synes

av promemorian och remissyttrandena däröver framgå att väsentliga för­

bättringar kan uppnås även inom ramen för den kommunala organisa­

47

tionsformen. De nuvarande olägenheterna beträffande polispersonalens an­

ställningsförhållanden synes i viss mån kunna undanröjas genom införande

av ett statligt avlöningsreglemente. I det följande kommer

jag att närmare taga ställning till dessa frågor.

En mycket väsentlig förutsättning för att den kommunala organisations­

formen skall fungera tillfredsställande är, såsom förut nämnts, att kommu­

nernas intresse för polisfrågorna hålles vid makt. Det är enligt min mening

önskvärt, att det kommunala inflytandet bibehålies så starkt

som möjligt och, där så kan ske, ytterligare befästs. Jag anser därför, att

en inskränkning i den statliga kontrollen bör ske genom upphävande av de

nuvarande bestämmelserna om skyldighet för polisdistrikten att underställa

vissa beslut i polisfrågor länsstyrelsens prövning. — Ett särskilt problem

innebär frågan om kommunernas inflytande i de gemensamma polisdistrikt,

där samverkan mellan olika kommuner äger rum i kommunalförbundets

form. Den kritik, som från kommunförbundens och enskilda kommu­

ners sida riktats mot kommunalförbundsinstitutets nuvarande utform­

ning, är enligt min mening ej oberättigad. Jag vill erinra om att jag nyli­

gen efter Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för

att biträda med översyn av bl. a. lagstiftningen om kommunalförbund samt

verkställa utredning av därmed sammanhängande spörsmål. Det torde

kunna förväntas att utredningen skall leda till att man finner former för

kommunal samverkan som, icke minst på polisväsendets område, bättre

än de nuvarande tillgodoser intresset av ett verkligt kommunalt inflytande.

Innan jag övergår till att närmare redogöra för de reformer inom den

kommunala polisorganisationen, som jag här ämnar föreslå, vill jag något

beröra frågan om en förstärkning av polisväsendets högsta

ledning. 1948 års polisutredning föreslog att en central rikspolisstyrelse

skulle inrättas. Förslaget avstyrktes av en stor majoritet bland remiss­

instanserna; som skäl härför har bl. a. anförts att ett dylikt ämbetsverk

lätt skulle få ställning av en polisen överordnad myndighet i alla angelägen­

heter och leda till eu icke önskvärd centralisering och byråkratisering av

polisväsendet. Ehuru ordningen med en central polisledning särskilt i vissa

lägen självfallet skulle vara av värde, finner jag av olika skäl det icke er­

forderligt eller önskvärt att en sådan polismyndighet inrättas. Länsstyrel­

sernas ställning som högsta polismyndigheter i länen — en anordning som

säkert erbjuder många fördelar — skulle svårligen kunna bibehållas. En

central polisledning skulle dessutom säkerligen uppfattas som och i viss

mån även innebära ett intrång i den kommunala bestämmanderätten och

inverka menligt på kommunernas intresse för de polisiära angelägenheterna.

Otvivelaktigt behövs emellertid ett organ, som centralt kan ge råd och

anvisningar i rationaliserings- och organisationsfrågor på polisväsendets

område. Det i departementspromemorian framlagda och av flertalet remiss­

instanser tillstyrkta förslaget om eu förstärkning på denna punkt av in-

Kungl. Maj. ts proposition nr 16S.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

likesdepartementets personal synes vara uttryck för en riktig tanke.

Denna förstärkning bör enligt min mening i första hand ske ge­

nom att en sakkunnig i polisfrågor knytes till departementet på sådant

sätt, att han helt kan ägna sig åt uppdraget. Härjämte synes det böra över»

vägas att tillkalla en kommitté vari bl. a. ingår företrädare för den statliga

organisationsexpertisen och de berörda kommunförbunden. Detta organ

skulle i första hand ha till uppgift att på framställning av länsstyrelser

eller kommuner göra organisationsundersökningar inom polisdistrikten.

Tills vidare torde dock något särskilt organ icke böra inrättas för ända­

målet utan uppgiften försöksvis läggas på sakkunniga företrädare för de

berörda intressena, vilka skulle tillkallas för att inom departementet bi­

träda med handläggning av dessa frågor.

IV. Polisdistriktsindelning och mobilitet.

Gällande bestämmelser.

Ifråga om indelningen i polisdistrikt stadgas i 1 § polis­

lagen till en början, att stad skall utgöra särskilt polisdistrikt och att det­

samma skall gälla för köping, som enligt särskild bestämmelse har att be­

kosta sin polispersonal. Kungl. Maj :t kan emellertid förordna, att stad

eller köping skall uppdelas i två eller flera polisdistrikt.

Skyldighet att bekosta polispersonalen åligger alla köpingar utom Malm­

köping och Mönsterås. Bestämmelsen att stad eller köping skall kunna upp­

delas i två eller flera polisdistrikt har tillkommit främst med tanke på Ki­

runa stad.

Beträffande de kommuner, som icke enligt nu angivna stadganden skall

bilda särskilda polisdistrikt eller uppdelas i flera sådana — d. v. s. de

egentliga landsbygdskommunerna och nyssnämnda två köpingar —- gäller

den bestämmelsen, att landsfiskalsdistrikt eller del därav, fastställd genom

ett särskilt indelningsförfarande, skall utgöra polisdistrikt. Landsfiskals-

distriktens indelning i polisdistrikt handhas av länsstyrelserna enligt reg­

ler, som meddelas i 9 och 10 §§ polislagen. Enligt 9 § skall indelningen,

såvitt ske kan, verkställas på sådant sätt, att de särskilda polisdistrikten

kommer att bestå av en eller flera hela kommuner. Till ett polisdistrikt får

ej hänföras mer än en kommun, om icke vederbörande kommuner själva

begär det eller det för polisverksamhetens behöriga upprätthållande finnes

särskilt påkallat. I 10 § lämnas föreskrifter om förfarandet i indelnings-

ärenden. Enligt denna paragraf skall landsfiskalen lämna varje kommun

inom landsfiskalsdistriktet tillfälle att utse två ombud, med vilka lands­

fiskalen skall överlägga om hur indelningen bör ske. Vid denna överlägg­

ning skall särskilt prövas, om och i vad mån det kan erfordras, att till

49

samma polisdistrikt hänföres mer än en kommun. Det åligger landsfiskalen

att med ledning av vad som förekommit vid överläggningen göra upp ett

förslag till indelning, varvid han givetvis har att iaktta de i 9 § angivna

grunderna. Sedan vederbörande kommuner fått tillfälle att yttra sig över

förslaget, ankommer det på länsstyrelsen att besluta i ärendet. Om förhål­

landena påkallar ändring av indelningen, kan länsstyrelsen besluta även

om detta, men den nya indelningen skall i så fall tillkomma i samma ord­

ning som nyss angivits. — Om ett polisdistrikt skall bestå av område från

mer än en kommun, kan länsstyrelsen enligt 16 §, där det finnes erforder­

ligt, förordna, att de kommuner, som helt eller delvis ingår i distriktet, skall

bilda kommunalförbund. Kan kommunerna icke enas om förbundsordning-

en, får länsstyrelsen besluta i saken. Ett kommunalförbund, som bildats för

polisändamål, kan icke upplösas utan länsstyrelsens medgivande. Bildas

icke kommunalförbund mellan kommuner, som ingår i samma polisdist­

rikt, ankommer det på kommunerna att träffa de avtal, som fordras till

följd av gemenskapen. — Då polisdistrikt består av område från mer än

en kommun, skall polisdistriktets kostnader för polisväsendet fördelas mel­

lan de olika kommunerna efter polispersonalens sannolika användning i de

särskilda delarna av polisdistriktet. Kan överenskommelse ej träffas i sa­

ken, ankommer det på länsstyrelsen att avgöra tvisten.

Huvudstadgandet angående polispersonalens mobilitet finns i 7 §

1 mom. polislagen. Detta stadgande innehåller emellertid i första stycket en

hänvisning till 5 § och 6 § andra stycket — bestämmelserna om reservpolis

och statspolis — och det torde vara naturligast att först redogöra för dessa

bestämmelser.

Statspolisen är till sin natur rörlig. Dess uppgift är enligt 5 § 3 inom.

och 6 § andra stycket polislagen att huvudsakligen användas utom anställ-

ningsstaden, antingen för ordningspolistjänst eller för kriminalpolistjänst.

Kungl. Maj :t bestämmer, i vilket eller vilka län de särskilda städernas

statspolis främst skall begagnas. — Enligt 18 § kungörelsen den 16 septem­

ber 1932 angående stats- och reservpolisen skall kriminalstats polisen i

första hand användas som kriminalpolis på landsbygden och i stad, där det

ej finns någon kriminalpolisavdelning. Om kriminalpolis behövs på en så­

dan ort som nyss sagts, kan den polismyndighet, som där har att leda för­

undersökning i brottmål, vända sig till vederbörande statspolisavdelnings

föreståndare och hos denne rekvirera hjälp. Såvitt möjligt skall kriminal-

statspolis då ställas till förfogande. — Ordningsstatspolis skall, enligt 7 §

nämnda kungörelse, i första hand användas på landsbygden och särskilt vid

sådana tillfällen, då behov uppstår av större polisstyrka än som finns till­

gänglig på orten, eller för andra uppgifter, som icke på ett enhetligt och till­

fyllestgörande sätt kan fullgöras av den lokala polispersonalen. Frågan hur

ordningsstatspolis skall rekvireras och när den skall ställas till förfogande

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1,958. 1 sand. Nr 168.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1(18.

50

regleras närmare i 11—14 §§ kungörelsen angående stats- och reservpolisen.

Befogenheter tillkommer i olika hänseenden länsstyrelse, landsfogde, stats-

polisavdelnings föreståndare och statspolisintendenten.

Resernpoliscn kan enligt 5 § 1 mom. polislagen endast användas för

tjänstgöring som ordningspolis och dess verksamhet är vidare begränsad till

att avse fall, då tillfälligt behov av polisförstärkning uppstår å annan ort.

Efter inrättandet av statspolisen har reservpolisens huvudsakliga uppgift

blivit att komplettera och förstärka ordningsstatspolisen. I 15 § kungörel­

sen angående stats- och reservpolisen stadgas, att reservpolis får tillkallas,

då ordningsstatspolis icke står till buds i tillräckligt antal eller det eljest

finnes lämpligare att anlita reservpolisen. Vid valet mellan olika möjlig­

heter bör hänsyn tagas till den föreliggande uppgiftens art och dessutom

skall beaktas, att statsverket icke onödigtvis åsamkas kostnader och att

reservpolis icke får tillkallas från stad, där ordningens upprätthållande

skulle äventyras genom reservpolisens bortdragande. — För användande av

reservpolis inom det län, där den är anställd, fordras rekvisition av läns­

styrelsen eller i brådskande fall av landsfogden. Om det begäres att reserv­

polis skall användas i annat län, ankommer det på chefen för inrikesdepar­

tementet att förordna i saken.

I 7 § 1 mom. första stycket polislagen stadgas, att även annan befatt­

ningshavare vid polisväsendet än statspolis och reservpolis får användas

för polisverksamhet utanför anställningsområdet, under förutsättning att

hans avlöning helt eller delvis bekostas av statsmedel. Denna förutsättning

är för handen, dels då det gäller polismännen i de egentliga landsbygds­

distrikten och därmed jämställda köpingar, dels när det gäller polispersonal

som anställts för hela rikets behov (pass- och gränskontroll etc.). Närmare

regler om denna mobilitet lämnas i 14 § polisreglementet den 4 juni 1948.

Där stadgas, att om det inom polisdistrikt på landsbygden behövs tillfällig

polisförstärkning, äger polischefen tillkalla polispersonal från annat polis­

distrikt inom hans verksamhetsområde, till vars polisväsen statsverket

lämnar bidrag. Uppkommer eljest behov av polisförstärkning inom något

polisdistrikt, kan länsstyrelsen eller landsfogden till sådan tjänstgöring be­

ordra inom länet anställd polispersonal, till vars avlöning statsverket bidrar

och som kan tillhandahållas utan väsentlig olägenhet för distriktet. Efter

anmälan av länsstyrelsen äger chefen för inrikesdepartementet eller, enligt

dennes bemyndigande, statspolisintendenten även från annat län tillkalla

sådan personal. Om möjlighet finns att få polisförstärkning antingen enligt

dessa regler eller genom att använda stats- eller reservpolis, bör frågan vil­

ket slag av polis som skall tillkallas avgöras med hänsyn till den förelig­

gande uppgiftens art. Vidare skall även här beaktas, att statsverket icke

onödigtvis åsamkas kostnader.

När särskilda förhållanden så påkalla, kan chefen för inrikesdeparte­

mentet såsom polisförstärkning tillkalla elev vid statlig eller statsunder­

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Öl

stödd polisskola. Bestämmelser härom finns i 7 § 1 mom. polislagen och

15 § polisreglementet.

För polispersonalen i städerna och därmed jämställda köpingar före­

ligger, som tidigare nämnts, icke någon allmän skyldighet att tjänstgöra

utanför anställningsdistriktet. Enligt en bestämmelse i 7 § 1 mom. andra

stycket polislagen kan Kungl. Maj :t emellertid, då utomordentliga omstän­

digheter föranleder det, förordna att även sådan personal får användas

utom det område, för vilket den anställts.

19b8 års polisutredning.

Utredningen behandlar spörsmålet om polisdistriktsindel-

ningen främst från två synpunkter nämligen 1) ett ändamålsenligt ut­

byggande av polisdistriktsorganisationen motverkas omedelbart av bestäm-

selsen att stad och därmed jämställd köping alltid skall utgöra för sig be­

stående polisdistrikt; 2) polisdistriktsindelningen är överhuvudtaget alltför

ojämn och bygger i stor omfattning på alltför små organisationsenheter för

att kunna ligga till grund för en rationell organisation.

Beträffande den första av dessa synpunkter framhåller 1948 års polis­

utredning, att frågan om åtgärder för att bryta isoleringen i förevarande

hänseende mellan å ena sidan städer och flertalet köpingar samt å andra

sidan landsbygden under tiden efter avgivandet av 1939 års utrednings

förslag på skilda sätt varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Bl. a. har spörsmålet vid 1946 års riksdag bragts under riksdagens be­

dömande genom motioner i båda kamrarna, och riksdagen har den 25 maj

1946 avlåtit skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning i saken.

Vad angår den andra av ovannämnda synpunkter riktar 1948 års polis­

utredning först uppmärksamheten på frågan om kommunindelningsre-

fonnens inverkan på polisdistriktsindelningen. Utredningen finner det

otvivelaktigt, att denna reform kommer att medföra en viss förbättring på

området, men med utgångspunkt från en statistisk undersökning av den

nya kommunindelningen i ett antal län kommer utredningen fram till, att

förbättringen icke kommer att bli mera avsevärd. Om organisationen ut­

formades med kommunerna som distriktsenheter, skulle polisdistrikt med

endast en befattningshavare fortfarande komma att kvarstå i stor omfatt­

ning. Sådana distrikt är emellertid enligt utredningens mening alltför små

för att bilda underlag för en rationell polisorganisation. Distrikten bör

vara så stora, att full sysselsättning kan förväntas för minst två ordinarie

befattningshavare. Detta har betydelse icke blott av rent polisiära skäl utan

även med hänsyn till vikarie- och rekryteringsfrågor. I åtskilliga fall till­

skapas kommuner, som är för stora för en befattningshavare men å andra

sidan icke kan antagas ge full sysselsättning för två. Helt allmänt torde det

enligt utredningen kunna sägas, att även den nya indelningen i landskom­

muner kommer att bli alltför ojämn för att den skall vara lämpad att bilda

Kungi. Maj.ts proposition nr 168.

52

underlag för en rationell polisdistriktsindelning. Och om denna indelning

skulle byggas upp på grundval av den nya kommunindelningen, skulle vi­

dare spörsmålet att i polishänseende samorganisera stad och köping med

kringliggande landsbygd fortfarande bli olöst.

Sammanfattningsvis kommer utredningen alltså till den slutsatsen att

det för att lösa spörsmålet om samorganisation mellan stads- och köpings-

kommuner samt landsbygdkommuner och för att tillskapa ur storlekssyn-

punkt lämpliga organisationsenheter torde komma att — även efter den

nya kommunindelningens genomförande — oundgängligen behövas att kom­

muner sammanförs till gemensamma polisdistrikt.

Utredningen behandlar därefter spörsmålet, om det lämpligen kan över­

lämnas åt kommunerna att — under länsstyrelsens inseende — själva orga­

nisera sammanslutningen i polisdistrikt, eller om denna fråga lör sin ända­

målsenliga lösning tarvar ett mera långtgående ingrepp i kommunernas

självbestämningsrätt. Det framhålles därvid bl. a., att man vid tillämpning

av den förra principen icke torde kunna undvika, att länsstyrelserna får ut­

rustas med rätt vittgående befogenheter gentemot kommunerna för att

kunna åstadkomma en ändamålsenlig indelning, eftersom det sannolikt

icke kan förväntas, att kommunerna överallt skulle visa erforderlig för­

ståelse för polisväsendets behov av samordning.

Kommunala tvistigheter angående indelningen skulle förvisso alltjämt

uppkomma, och särskilt samorganisationen av städer och köpingar med

landskommuner torde kunna förväntas icke komma att ske friktionsfritt. Till

men för polisväsendet skulle polisorganisationen sannolikt på sina håll få

utformas under trycket av motstridiga meningar och intressen från kom­

munernas sida. En fullt ändamålsenlig och efter enhetliga grunder anord­

nad distriktsindelning torde för övrigt knappast kunna genomföras i denna

ordning, utan man skulle säkerligen få räkna med att indelningen även i

framtiden komme att förete betydande ojämnheter. Avgörande skäl synas

därför kunna åberopas för att polisorganisationen förses med eu distrikts­

indelning, som icke fastställes från fall till fall utan bygger på en på förhand

bestämd ordning.

Utredningen finner för sin del, att indelningen i polisdistrikt regelmäs­

sigt bör sammanfalla med indelningen i tjänstgöringsområden för distrikts­

åklagare (åklagardistrikt). Utredningens förslag är uppbyggt på denna

princip. Någon indelning av landsfiskalsdistrikten i polisdistrikt skall icke

längre äga rum. Kommunerna i de åklagardistrikt, som omfattar mer än

en kommun, skall sålunda omedelbart på grund av lagens stadgande bilda

gemensamma polisdistrikt, oavsett om de är städer, köpingar eller lands­

kommuner.

Utredningen anför vidare.

Med hänsyn till landsfiskalsdistriktens varierande struktur torde emel­

lertid möjlighet böra beredas att, där särskilda förhållanden föreligga, av­

steg må kunna göras från den allmänna regeln, att de i ett åklagardistrikt

ingående kommunerna skola bilda gemensamt polisdistrikt. Enstaka fall

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 168.

53

kunna nämligen tänkas förekomma, där avgjorda fördelar ur polissynpunkt

icke stå att vinna genom sammanförande till gemensamt polisdistrikt av

samtliga till ett åklagardistrikt hörande kommuner.------------ Tillskapandet

av en undantagsbestämmelse måste dock kringgärdas med garantier för att

tillämpningen av densamma blir enhetlig och att bestämmelsen icke kom­

mer till användning annat än i de rena undantagsfall, för vilka den är av­

sedd. På grund härav har utredningen funnit, att beslutanderätten bör ut­

övas av Kungl. Maj:t. Bestämmelsen bör lämpligen givas den lydelsen, att

Kungl. Maj:t skall äga att, där särskilda förhållanden därtill föranleda,

förordna om indelning i skilda polisdistrikt av åklagardistrikt, som bestå

av mer än en kommun.

Utredningen framhåller vidare, att polisdistrikten liksom för närvarande

skall utgöra organisationsenheter för polisväsendet. Planläggningen av or­

ganisationen skall inom varje polisdistrikt ske med utgångspunkt från vad

som är lämpligt och erforderligt för hela distriktets behov. Polisdistrikten

skall i avseende å sin allmänna konstruktion förbli oförändrade såtillvida

att de icke skall utgöra nya kommunala enheter vid sidan av de egentliga

kommunerna. Inom de polisdistrikt, som består av endast en kommun eller

del av kommun, kommer polisväsendets angelägenheter att handhas av de

allmänna kommunala organen. I fråga om de polisdistrikt, som omfattar

mer än en kommun, måste däremot bestämmelser meddelas rörande orga­

nisationen av den gemensamma förvaltningen. Med hänsyn till önskvärd­

heten att verklig samordning av polisväsendet åstadkommes, anser utred­

ningen, att kommunerna i dessa polisdistrikt i princip skall bilda kommu­

nalförbund för polisverksamhetens upprätthållande.

Utredningen fortsätter.

Det torde emellertid icke kunna förbises, att anordningen med kommu­

nalförbund i vissa fall skulle kunna vara alltför omständlig och medföra

ett av förhållandena icke påkallat ingrepp i den kommunala självbestäm-

ningsrätten.-------------Åt länsstyrelserna bär därför medgivas rätt att, där

förhållandena ur polissynpunkt ej föranleda annat, medgiva kommunerna

tillstånd till befrielse från skyldigheten att bilda kommunalförbund. Inom

sådana polisdistrikt skola avtal träffas mellan kommunerna rörande de av

gemenskapen föranledda frågorna. Dessa avtal skola fastställas av veder­

börande länsstyrelse.

Utredningen framhåller i annat sammanhang, att befattningshavarnas

anställningsförhållanden i de gemensamma polisdistrikten kräver särskild

uppmärksamhet.

I polisdistrikt med kommunalförbund skola befattningshavarna vara an­

ställda hos polisdistrikten. Befattningshavarna i de polisdistrikt, där kom­

munalförbund icke bildats, torde däremot icke kunna anställas i polis­

distrikten. I stället höra befattningshavarna vara anställda i vederbörande

kommuners tjänst alltefter tjänstgöringsorten. För att markera gemen­

skapen torde frågan dock böra ordnas på det sättet, att befattningshavarna

anställas hos kommunerna för tjänstgöring inom vederbörande polisdistrikt.

Sin regelbundna verksamhet komma befattningshavarna att utöva i statio-

Kiingl. Maj:ts proposition nr 1tiS.

54

neringsorten eller i det tjänstgöringsdistrikt, för vilket vederbörande i första

hand är anställd. Gemenskapen kommer till uttryck därigenom, att polis­

chefen kan förfoga över befattningshavarna för tjänstgöring var som helst

inom polisdistriktet vid uppkommande behov.

1948 års polisutredning påpekar att — trots den förbättring som den

föreslagna polisdistriktsindelningen innebär — blir polisorganisationen

dock alltför lokalt bunden, och för att motverka nackdelarna därav bör

en samverkan komma till stånd mellan polisdistrikten.

Härvid framträder i första hand frågan om poliskårernas mobi­

litet. Vid bedömandet av mobilitetsbehovet bör uppmärksammas, att

stats polisorganisationen enligt utredningens förslag skall bibehållas. Enligt

utredningens mening bör det därför nu vara tillräckligt att reglerna om

mobilitet utformas så, att lokalpolisen kan på ett tillfyllestgörande sätt

användas utom polisdistrikten till komplettering av statspolisorganisationen.

Lokalpolis skall alltså kunna tillkallas från ett polisdistrikt till annat vid

behov av tillfällig polisförstärkning eller annan polishjälp, så snart stats-

polis icke finns tillgänglig eller behovet kan snabbare eller billigare fyllas

med lokalpolis. Lokalpolisen skall emellertid även kunna utnyttjas som

polisreserv vid större poliskommenderingar; möjlighet bör då finnas att i

erforderlig utsträckning använda lokalpolis såsom förstärkning av stats-

polisen. Med hänsyn till dessa förhållanden bör skyldighet stadgas för

lokalpolisen att vid särskilt behov tjänstgöra utom vederbörande polis­

distrikt.

Utredningen fortsätter.

Uttrycket »särskilt behov» avser att utmärka, att någonting skall ha in­

träffat, som påkallar biträde av polispersonal utöver den personal, som

finnes tillgänglig för regelbunden polisverksamhet inom polisdistriktet.

Skyldigheten bör gälla för såväl ordningspolis som kriminalpolis samt om­

fatta polispersonal av alla grader. Den skall allenast vara på det sätt be­

gränsad, att polispersonal icke skall få tillkallas från ett visst polisdistrikt

i sådan omfattning, att polisverksamhetens upprätthållande inom distriktet

äventyras. Därest så i särskilda fall erfordras, böra även fordon och andra

utrustningsartiklar tillhandahållas. —- Genom anordnandet av en mobilitet

för lokalpolisens del enligt dessa riktlinjer bör enligt utredningens mening

den nuvarande reservpolisorganisationen kunna avskaffas.

Polisförstärkning skall enligt utredningen kunna tillkallas genom lands­

fogden, om länets polis är tillräcklig. Eljest bör det av utredningen före­

slagna centrala organet ombestyra saken.

Utredningen behandlar även frågan om samverkan mellan

polisdistrikt genom ingående av avtal och anför därvid

bl. a. följande.

När det gäller samverkan mellan polisdistrikten inom större bebyggelse­

centra, räcker det i många fall icke med att polisdistrikten äro pliktiga

att bistå varandra vid särskilda behov, utan förhållandena påkalla sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Kungl. Maj.ts proposition nr 108.

55

ordning i olika hänseenden mellan polisdistrikten för den regelbundna

polisverksamhetens behöriga upprätthållande. I regel bilda sålunda de

större städerna och angränsande orter naturliga enheter ur polissynpunkt.

Dessa enheter bliva emellertid jämväl med utredningens förslag till polis-

distriktsindelning ofta uppdelade på ett flertal polisdistrikt. Flera spörsmål

påkalla här gemensam planläggning, såsom polisverksamhetens, främst

ordningspolisverksamhetens, lämpliga ordnande vid distriktsgränserna,

handhavandet av spanings- och annan kriminalpolisverksamhet, som berör

ett flertal polisdistrikt, upprättandet av s. k. spärrplaner in. in. Även till­

handahållandet av polisförstärkning för mera regelbundet återkommande

särskilda behov, såsom vid idrottstävlingar och andra offentliga tillställ­

ningar, torde böra göras till föremål för närmare reglering. I en del fall

torde det vara av intresse för polisdistrikten att ordna frågor om gemen­

samt utnyttjande av lokaler och utrustning. De spörsmål av gemensam

natur, som sålunda kunna förekomma mellan polisdistrikten inbördes,

böra enligt utredningens mening lösas genom avtal mellan polisdistrikten.

Utredningen förklarar, att det i avtalen bör intas både de organisa­

toriska och de ekonomiska bestämmelserna, som föranledes av samord­

ningen. Avtalsrätten bör omfatta samtliga frågor, som det kan vara av

värde för polisdistrikten att reglera. Ett avtal skall dock icke få rubba

den kommunala ansvarigheten för polisverksamhetens upprätthållande inom

polisdistriktet. Med hänsyn till sin vikt och betydelse för polisväsendet

bör avtalen underställas länsstyrelsen för fastställelse.

En samverkan kan enligt utredningen vara erforderlig även mellan

polisdistrikt, som ej ingår i större bebyggelsecentra. Motsvarande regler bör

därför gälla även i detta fall.

Utredningen föreslår vidare, att länsstyrelsen skall få befogenhet att

anmoda två eller flera polisdistrikt att träffa avtal, om det för polisverk­

samhetens upprätthållande är av särskild betydelse att så sker. Efter-

kommes icke anmodan att ingå avtal eller kan polisdistrikten icke enas

om villkoren, skall länsstyrelsen kunna meddela föreskrifter för polis­

distrikten i den gemensamma frågan. Länsstyrelsen skall också kunna

förelägga vite.

Remissyttranden över 1948 års polisutredning.

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag om

indelningen i polisdistrikt, eller lämnar det utan erinran.

Från flera håll understrykes vikten av att polisdistrikten är stora.

Att polisdistrikt som regel skall sammanfalla med åklagardistrikt anses

av det stora flertalet som eu mycket god lösning. Ingen av länsstyrelserna

eller de hörda landsfogdarna, landsfiskalerna eller länsavdelningarna av

föreningen Sveriges landsfiskaler avstyrker förslaget. De flesta av dem är

starkt positivt inställda till detsamma. Det tillstyrkes vidare av bl. a. justitie-

kanslersämbetet, riksåklagarämbetet, nägra landskommuner, föreningarna

56

Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges landsfiskalsassi-

stenter samt svenska polisförbundet.

Flera av de nu nämnda remissinstanserna framhåller såsom särskilt

önskvärt, att hinder ej möter mot att förena landsbygd med köping eller

stad till ett polisdistrikt. Förslagets genomförande skulle enligt uttalande

från polischefer möjliggöra bättre personalorganisation och medföra för­

delar ur arbetsfördelningssynpunkt. Svenska polisförbundet uttalar att för­

bättrade arbetsförhållanden för personalen med ordnad arbets- och fritid

skulle underlättas.

Av de hörda myndigheter, som accepterar tanken att polisdistrikt i regel

skall motsvara åklagardistrikt, framhåller landsfogden i Västmanlands län

att det ibland kan finnas skäl att sammanföra stad och kringliggande tät­

bebyggelse till ett polisdistrikt, även om det skulle röra sig om skilda

åklagardistrikt. Såsom exempel anföres Stockholm och trakten därom­

kring. Landsfogden i Uppsala län ifrågasätter om icke i mobilitetens in­

tresse varje län borde bilda ett polisdistrikt men ansluter sig likväl till

utredningens förslag i denna del.

Polisutredningens mening att beslutanderätten i vissa indelningsfrågor

bör tillkomma Kungl. Maj:t delas icke av länsstyrelsen i Uppsala län, som

hävdar att avgörandet i sådana frågor såsom hittills alltid bör vara de­

centraliserat till länsstyrelserna.

Ett antal remissinstanser — främst styrelserna för de båda kommun­

förbunden — uttalar sig för att varje kommun bör bilda polisdistrikt för

sig. Då länsstyrelsen i Västernorrlands län godtar utredningens förslag i

fråga om grunderna för distriktsindelningen, sker det under framhållande

av att detta egentligen strider mot avsikten vid kommunindelningens ge­

nomförande att varje kommun därefter skulle utgöra ett polisdistrikt och

att de för polisväsendets ordnande bildade kommunalförbunden skulle

upplösas. Men länsstyrelsen ansluter sig likväl till utredningen då ett sam­

manförande av kommuner på sätt utredningen tänkt sig ur polisiär syn­

punkt kommer att medföra vissa fördelar. Några av de kommuner, som

anser att polisväsendet bör vara kommunalt organiserat, uttalar sig för

att kommunindelningen bör läggas till grund för indelningen i polisdistrikt.

Styrelsen för svenska stadsförbundet anser det naturliga vara att polis­

organisationen baseras på de primärkommunala enheterna, vilket efter

den nya kommunindelningen är lämpligare än förut med hänsyn till ter­

ritorium, skatteunderlag och personalresurser. Styrelsen finner ett sam­

ordnande föga tilltalande vare sig det skall ske i form av kommunalför­

bund eller frågorna skall lösas genom underställningpliktigt avtal.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrar.

Ett kommunalförbund är en självständig kommunbildning beträffande

vården av de angelägenheter, som det enligt förbundsordningen skall hand­

hava. De till förbundet hörande kommunernas inflytande på förbundets

Kungl. Maj.ts proposition nr 1G8.

57

verksamhet består endast i deras rätt att utse ledamöter i förbundsdirek-

tionen, revisorer för granskning av direktionens förvaltning och att besluta

rörande ansvarsfrihet åt direktionen. Förbundsdirektionen äger beslutande­

rätt i ungefär samma omfattning som en kommuns fullmäktige men är

samtidigt förbundets verkställande och förvaltande organ. Denna törbunds-

direktionens karaktär torde ha medfört att lagen om kommunalföibund

icke upptager något stadgande rörande direktionssammanträdenas offent­

lighet, vilket torde medföra, att sammanträdena icke äro tillgängliga för

allmänheten. Vid utövandet av sin beslutanderätt och beskattningsmakt

står förbundsdirektionen alltså icke under den offentlighetskontroll som de

kommunala representationerna göra. Otvivelaktigt överensstämmer detta

förhållande ej med den kommunala självstyrelsens principer. Sammanträ­

denas slutenhet och det förhållandet att direktionen i ett polisförbund i

regel kommer att bestå av endast ett fåtal ledamöter torde kunna med­

föra, att förbundsdirektionen vid utövandet av sin verksamhet lätt kan

komma under betänkligt inflytande från vederbörande statliga myndig­

heters sida. Från landsfogdehåH har också uttalats att fördelen med polis­

förbund bland annat vore att en förbundsdirektion med ett fåtal ledamöter

varit lättare att komma till rätta med än en fullmäktigförsamling där frå­

gorna offentligt diskuteras. Det har också visat sig att polischeferna i större

utsträckning förmått utöva tryck på polisdirektioner än på kommuner,

då det gällt lönesättningen in. in. för polisväsendets befattningshavare. Nu

mera än någonsin gäller att den kommunala verksamheten måste i möj­

ligaste mån vara odelad, så att olika krav och önskemål kunna vägas mot

varandra. Kommunindelningsreformen har bland annat syftat till att möj­

liggöra en sådan enhetlig ekonomisk behandling, varför behovet av kom­

munalförbund borde starkt decimeras. Om man omedelbart etter det in-

delningsreformen trätt i kraft skulle vara beredd att ånyo sönderbryta den

kommunala organisationen, måste detta vara ett mer eller mindre öppet

erkännande av att reformen icke ens från början fyllt sin funktion.

Länstyrelsen i Västerbottens län anför att anordningen med kommunal­

förbund är omständlig och i vissa fall medför ett opåkallat ingrepp i den

kommunala självbestämningsrätten. Kommunalförbunden är impopulära

och torde få anses lämpa sig bättre för andra kommunala uppgifter. Kom­

munalförbunden bör tas i anspråk blott då enighet mellan kommuner om

grunder för samverkan icke kan nås annorledes. Liknande uttalanden göres

av länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län samt Huddinge och Ytter-

lännäs kommuner. Tierps köping framhåller att kommunernas intressen

tillgodoses dåligt sedan kommunalförbund bildats och att polischef och

landsfogde dominerar vid avgörandet av polisfrågor. I motsats till dessa

uttalanden hävdar länsstyrelsen i Uppsala län att förhållandet mellan kom­

muner, som gemensamt skall svara för polisväsendets organisation, häst

regleras genom kommunalförbund.

Frågan om polispersonalens mobilitet har föranlett många

myndigheter till särskilda uttalanden. Några länsstyrelser och landsfogdar

tillstyrker obetingat utredningens förslag i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

58

Riksåklagarämbetet och överståthållarämbetet uttalar sig till förmån för

en mobilitet ungefär i överensstämmelse med utredningens förslag, över­

ståthållarämbetet anser det dock onödigt att rekvisition av polisförstärk­

ning måste ske genom centrala organ. Andra remissinstanser ansluter sig

till utredningen med den modifikationen att möjligheterna till mobilitet

utöver det egna distriktet bör utnyttjas endast vid extraordinära tillfällen.

Landsfogden i Jämtlands län uttalar, att behovet av ökad personal vid sär­

skilda tillfällen i övrigt bör tillgodoses genom en även eljest önskvärd

utbyggnad av statspolisens personalorganisation. Reservpolisorganisationen

bör enligt landsfogdens mening icke avskaffas utan stå till buds vid sidan

av statspolisen.

Även flera andra myndigheter, företrädesvis polischefer i städer, anser

att reservpolisen bör bibehållas samt att städernas egna polisstyrkor ej

bör vara mobila utöver reservpolisen. I motsats härtill framhåller lands­

fogden i Kopparbergs län, att reglerna om mobilitet bör utformas så att

städernas väl utbildade och tränade poliskårer i första hand bör tas i an­

språk vid behov av polisförstärkning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att en mer allmän mobilitet måste

medföra svårigheter då det gäller att bestämma poliskadrernas storlek i

polisdistrikten. Några polischefer påpekar, att garantier måste skapas för

att hindra polisdistrikt att eftersätta sin egen polisorganisation i förlitande

på att granndistriktens styrkor kan anlitas vid behov.

Departementspromemorian.

I promemorian framhålles, att den där föreslagna förstärkningen av

statspolisorganisationen givetvis kommer att medföra en lättnad för lokal­

polisen, men att även de lokala styrkorna självfallet bör ha förutsättning

att arbeta så effektivt som möjligt. Härför erfordras bl. a. en lämpligt av­

vägd indelning i polisdistrikt.

I fortsättningen anföres.

Visserligen lär den ifrågasatta förstärkningen av statspolisen göra det

mindre angeläget än tidigare att nå fram till särskilt stora polisdistrikt,

men f. n. är polislagen så utformad, att det i vissa fall, hur gärna de kom­

munala myndigheterna än skulle önska detta, icke är möjligt att åstad­

komma en tillfredsställande distriktsindelning. Hindret härför är den kate­

goriska bestämmelsen om att stad och köping, som själv svarar för sitt

polisväsen, icke får förenas med annan kommun till gemensamt polisdistrikt.

------------- Av rikets 133 städer ingår nu mer än 70 i landsfiskalsdistrikt,

vilket även är fallet med samtliga 86 köpingar. Polischefskapet där utövas

av landsfiskalen, som med endast något undantag tillika är åklagare. I

dessa fall måste alltså polischefens verksamhetsområde omfatta flera polis­

distrikt. Eftersom polismän i städer och köpingar icke annat än i undan­

tagsfall får användas utanför sitt distrikt, kan polischefen normalt icke

disponera dessa inom landsbvgdsdelen av sitt område. Då flera polismän

behövs på en plats för ordningshållning eller för en brottsutredning, kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

59

han måhända i vissa fall icke effektivt utnyttja de under hans befäl stå­

ende polismännen. Detta måste anses vara i hög grad otillfredsställande.

Men framför allt blir det svårt att där bygga upp eu rationell polisorga­

nisation. Bl. a. torde i många fall denna organisation i landsbygdsdelen,

stundom kanske även i köpingar och mindre städer, medföra större sam­

manlagda kostnader för både kommunerna och statsverket än om hela

landsfiskalsdistriktet fått utgöra ett polisdistrikt.

I departementspromemorian uttalas vidare, att ett förverkligande av 1948

års polisutrednings förslag — att varje landsfiskalsdistrikt skall bilda

ett polisdistrikt, där icke Kungl. Maj :t i undantagsfall medger annan in­

delning — sannolikt skulle medföra att kommuner mot sin vilja skulle i stor

utsträckning sammanläggas till gemensamma polisdistrikt. En bestämmelse

av sådan innebörd synes enligt promemorian icke böra förordas, då det

synes önskvärt att så långt möjligt låta kommunerna själva få ett av­

görande inflytande på polisväsendets utformning. Men lagen bör ändras så

att städer och köpingar kan få bilda gemensamt polisdistrikt med annan

sådan kommun eller med landskommun. Med hänsyn till konsekvenserna

av en sådan ordning i form av skyldighet att låta den egna kommunens

polismän tjänstgöra utanför kommunen utan ersättning till denna kan

emellertid icke stad eller köping skäligen tvingas ingå i gemensamt polis­

distrikt, om den icke får statsbidrag efter i princip likartade grunder som

gäller för landsbygdskommunerna.

Härefter anföres i departementspromemorian.

Vad nu sagts bör icke utan vidare gälla städer med mer än 10 000 in­

vånare. Dessa städer är nämligen för närvarande skyldiga att mot visst

statsbidrag tillhandahålla reservpolis. Denna polis kan vid speciella behov

användas även utanför staden och alltså i sådant fall förstärka den polis­

styrka, som landsfiskalen kan disponera inom hela landsfiskalsdistriktet.

Vidare kan sådana städer åläggas tillhandahålla statspolis. överhuvudtaget

torde i fråga om dessa städer i allmänhet icke föreligga samma behov av

en samordning av polisväsendet med kringliggande landsbygd som i små­

städerna och köpingarna.1 Med hänsyn till det anförda och då en begräns­

ning av statsbidragsgivningen självfallet bör eftersträvas, torde städer med

mer än 10 000 invånare även i fortsättningen böra utgöra särskilda polis­

distrikt. Invånarantalet den 1 januari 1953 bör därvid vara avgörande.

För att systemet icke skall bli alltför stelt och osmidigt bör dock icke

heller denna regel vara undantagslös. Det kan sålunda ifrågasättas att

införa möjlighet för Kungl. Maj :t att. då särskilda skäl föreligger, för­

ordna att även stad med mer än 10 000 invånare får sammanläggas med

annan kommun till gemensamt polisdistrikt och få rätt till statsbidrag.

En sådan regel torde dock böra tillämpas restriktivt. Endast intresset av

en effektiv, rörlig polisorganisation bör få föranleda förordnande enligt

densamma.

En annan sak är att, därest eu stad överskrider 10 000 invånare, detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 16S.

1 I riket finns fyra köpingar med mer än 10 000 invånare, nämligen Sollentuna, Täby

Finspång och Skön. Dessa är ej skyldiga att hålla reservpolis och de ingår alla i lands­

fiskaldistrikt tillsammans med eu eller flera mindre landskommuner.

60

Kungi. Maj:ts proposition nr 168.

icke utan vidare bör medföra, att den obligatoriskt skall utträda ur ett

med andra kommuner gemensamt polisdistrikt. Så bör ske endast efter

förordnande av Kungl. Maj:t.

Beträffande fördelarna av den nu beskrivna ordningen anföres i pro­

memorian.

Genomföres denna ordning, kan kommunerna åstadkomma en rationell

polisdistriktsindelning på många håll där så nu icke är möjligt. Icke

mindre än 122 landsfiskalsdistrikt med sammanlagt 148 städer och kö­

pingar, d. v. s. mer än 1 /» av samtliga distrikt, skulle komma att beröras

av reformen. Polisdistrikten kan göras större, vilket medför att polisväsen­

det kan organiseras på bättre sätt än nu, såväl personellt som materiellt.

Sålunda kan det t. ex. bli möjligt att anskaffa motorfordon och annan spe­

cialutrustning. Genom att fördela arbetsuppgifterna på ett rationellt sätt

torde man även i vissa fall kunna hålla mindre personalstyrkor än om varje

kommun för sig skulle svara för sin polisorganisation. Detta kan gälla

antingen befälstjänster eller befattningar i konstapelsgraden eller bådadera.

Samtidigt kan de anställdas arbetsförhållanden förbättras, då möjligheterna

till reglerad arbetstid och avlösning blir bättre i ett större distrikt med ett

flertal anställda.

Slutligen framhålles i promemorian, att den nu gällande lagstiftningen

i vissa fall har en särskilt ogynnsam konsekvens. Om en landskommun

ombildas till stad eller köping måste den nu träda ut ur det gemensamma

polisdistrikt, som den eventuellt tillhör. Detta kan betyda att en väldimen-

sionerad polisorganisation slås sönder såväl personellt som i övrigt. Det

är tydligt att det i ett sådant fall är av alldeles särskilt intresse att kom-

munombildningen icke skall framtvinga en ny polisdistriktsindelning.

Beträffande polispersonalens mobilitet anföres i promemo­

rian bl. a. följande. Den nuvarande ordningen medför, att polisen i stort

sett blir bunden vid sitt distrikt.

Med vårt system i fråga om polisväsendet är detta säkert riktigt. Men

det bör naturligtvis finnas möjlighet att vid behov frångå denna regel.

Landsbygdspolisen kan i icke oväsentlig utsträckning utnyttjas utanför

sitt anställningsdistrikt medan stads- och köpingspolis — nu bortsett från

reservpolisen — endast i extraordinära fall kan kommenderas till tjänst­

göring i annat polisdistrikt. Detta sammanhänger med statsbidragsreglerna.

Om och i den mån allmänt statsbidrag lämnas till städer och köpingar

skulle denna olägenhet automatiskt undanröjas. Polispersonalen i städer

och köpingar, som berättigades till allmänt statsbidrag, skulle då kunna

tagas i anspråk efter samma grunder som landsbygdspolisen samtidigt

som denna polis i större utsträckning skulle kunna utnyttjas i städer och

köpingar. Reformen skulle alltså leda till ömsesidig nytta. — Även i ett

annat avseende är gällande ordning otillfredsställande, nämligen därut-

innan att en landsfiskals möjligheter att oberoende av polisdistriktsindel-

ningen använda honom underställd personal inom landsfiskalsdislriktet

är begränsade. Om en stad eller köping, som avses kunna sammanföras

med annan kommun, likväl bildar eget polisdistrikt, bör polischefen vid

Öl

behov av tillfällig förstärkning kunna obehindrat utnyttja dess personal

i annan del av landsfiskalsdistriktet. Detta motiverar att statsbidrag bör

utgå oberoende av om staden eller köpingen ingår i gemensamt polis­

distrikt. I anslutning till dessa regler bör självfallet också stadgas, att

landsfiskal -— utan att som nu behöva vända sig till länsstyrelsen — inom

sitt verksamhetsområde äger tillkalla polisförstärkning från annat polis­

distrikt till stad eller köping.

I departementspromemorian ifrågasättes vidare en ändring i den nu­

varande bestämmelsen att reservpolis icke får tagas i anspråk utan läns­

styrelsens eller i brådskande fall landsfogdens medverkan så att sådan

polis i stad inom landsfiskalsdistrikt utan dylikt medgivande skall efter

landsfiskalens bestämmande få användas i hela hans distrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Remissyttranden över departementspromemorian.

Promemorians förslag i fråga om polisdistriktsindelningen

har av det stora flertalet remissinstanser i och för sig godtagits och beteck­

nats som ett framsteg. Samtidigt har emellertid en betydande grupp — också

bland dem som i och för sig tillstyrkt — uttalat sig för en längre gående

reform, huvudsakligen i överensstämmelse med 1948 års polisutrednings

förslag. Promemorieförslaget avstyrkes endast av några få remissorgan,

främst bland dem kommunförbundens styrelser.

Bland de helt tillstyrkande myndigheterna kan nämnas länsstyrelsen i

Västmanlands län, som anför.

De föreslagna ändringarna i föreskrifterna om polisdistriktsindelningen

kommer säkerligen att i många fall medföra en bättre organisation än den

nuvarande. Att nu införa helt tvingande bestämmelser för att få till stånd

större polisdistrikt torde icke vara välbetänkt. Härmed bör i varje fall

anstå i avvaktan på resultatet av den utredning om kommunal samverkan,

som kommer att påbörjas inom den närmaste tiden.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner förslaget i fråga om distriktsindel-

ningen ändamålsenligt och statskontoret, statspolisintendenten och läns­

styrelsen i Malmöhus län lämnar det utan erinran.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län delar i huvudsak den i promemorian

uttalade uppfattningen och anser, att en fullt genomförd kongruens mellan

landsfiskals- och polisdistrikten icke är erforderlig. I flera fall torde önsk­

värda organisatoriska förbättringar kunna uppnås utan att samtliga kom­

muner inom ett landsfiskalsdistrikt sammanförs till ett polisdistrikt. Läns­

styrelsen vänder sig emellertid i viss mån mot den i promemorian uttalade

uppfattningen, att kommunerna själva så långt möjligt bör få ett avgörande

inflytande på polisväsendets utformning och anför.

Länsstyrelsen vill som sin mening framhålla, att polisväsendet, i vad

det avser upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, är en så viktig

statsuppgift, att kommunernas egen uppfattning icke alltid kan tillmätas

ett avgörande inflytande på polisväsendets organisatoriska utformning.

62

Länsstyrelsen förutser, att det i åtskilliga fall inom landet kan bliva nöd­

vändigt att sammanföra kommuner, vare sig de äro lands- eller stads-

kommuner, mot deras vilja i större polisdistrikt. Självfallet bör dock ett

sådant sammanförande icke ske utan att starka organisatoriska skäl tala

för en dylik samordning. Några generella regler angivande de förutsätt­

ningar, under vilka ett sådant sammanförande bör ske, kan icke upp­

ställas utan måste förutsättningarna härför prövas från fall till fall, varvid

en noggrann avvägning måste göras mellan för- och nackdelar. Äro de

organisatoriska skälen tillräckligt starka, bör en sammanläggning — såsom

även förutsättes i 9 § polislagen — alltfort kunna ske även om de berörda

kommunerna ej äro överens härom.

Länsstyrelsen i Södermanlands län upplyser, att man där redan för åt­

skilliga år sedan tillvaratagit de hittillsvarande möjligheterna att samman­

föra kommunerna inom ett landsfiskalsdistrikt till ett polisdistrikt. Samma

princip följdes genomgående med kommunernas medverkan, då distrikts-

indelningen i anledning av den nya kommunindelningen omarbetades. Läns­

styrelsen kan därför antaga, att föreliggande förslag att de mindre stä­

derna och köpingarna skall kunna bilda gemensamt polisdistrikt med

annan sådan kommun eller med landskommun med de fördelar detta skulle

erbjuda i organisatoriskt hänseende skulle komma att vinna anklang inom

länet. Länsstyrelsen biträder detta förslag.

Länsstyrelsen i Gotlands län meddelar, att polisdistriktsindelningen även

på Gotland numera genomförts i enlighet med polisutredningens förslag,

dock med undantag för Slite landsfiskalsdistrikt, i vilket Slite köping ingår

som särskilt polisdistrikt. En lagändring, som ger möjlighet att inlemma

sistnämnda polisdistrikt i det övriga polisdistriktet, är givetvis önskvärd.

Länsstyrelsen uttrycker emellertid farhågor för att kommunerna i allmän­

het, under åberopande av statspolisens förstärkning, kommer att vägra

sin medverkan till nödvändiga rationaliseringar i fråga om polisdistrikts­

indelningen och utbyggnad av den lokala polisen.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget i princip, därvid läns­

styrelsen emellertid utgår från att frågan om en längre gående samordning

kommer att övervägas i ett större sammanhang. En liknande uppfattning

uttalas av länsstyrelserna i Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län.

Jämväl länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Blekinge, Kristianstads, Hallands, Värmlands, Jämtlands och Västerbottens

lån tillstyrker promemorieförslaget eller förklarar att de ej motsätter sig

detsamma, men de uttalar samtidigt mer eller mindre bestämt, att en ord­

ning enligt vilken varje landsfiskalsdistrikt skall utgöra ett polisdistrikt

varit mera tillfredsställande. Länsstyrelsen i Östergötlands lån framhåller

sålunda, att erfarenheterna från länet ger vid handen att organisatoriska

och även ekonomiska fördelar kan vinnas med en sådan ordning. Ett så

starkt intresse härför måste anses föreligga, att genom lagstiftning bör

undanröjas de hinder, som nu finns mot genomförande av en dylik orga­

Knngl. Maj.ts proposition nr 168.

63

nisation. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att den lämpligaste polis-

distriktsorganisationen åstadkommes, om landsfiskalsdistrikten får utgöra

polisdistrikt, men framhåller, att om man skall hålla på principen att

kommuner icke mot sin vilja bör sammanläggas till gemensamt polis­

distrikt, torde förslaget bli utan större betydelse. Denna principiella in­

ställning till bildandet av större polisdistrikt torde enligt länsstyrelsens

mening för övrigt medföra att en förbättrad polisdistriktsindelning icke

kan åvägabringas annat än i något enstaka fall. Länsstyrelsen anser att

kommunerna icke bör tillerkännas ett så avgörande inflytande på detta

område att en genomgripande förbättring av polisorganisationen på lands­

bygden icke kan genomföras utan kommunernas samtycke. Enligt läns­

styrelsen i Jämtlands län har förhållandena på polisväsendets område under

senare år utvecklat sig så, att en rationell polisorganisation knappast kan

åstadkommas utan att ökade möjligheter skapas för sammanslagning av

kommuner till större gemensamma polisdistrikt.

Än mera bestämt förordas en sådan reform av polisdistriktsindelningen

av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Norrbottens

lån, vilka alltså samtliga förordar att i princip varje landsfiskalsdistrikt

skall utgöra ett polisdistrikt. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att

erfarenheten visat att först genom en sådan anordning kan en fullt rationell

polisorganisation uppbyggas. Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar, att

såvitt den kan inse lär frågan om polisväsendets förstärkande inte tillfreds­

ställande lösas på annat sätt. Först härigenom kan en eller flera befäls-

tjänster inrättas så att polischefen får sådan kvalitativ förstärkning av

sin personal, att han kan utföra det utredningsarbete, som finnes inom

distriktet. Vill man av olika skäl icke sammanföra olika kommuner till ett

kommunalförbund, torde man i stället böra välja den större kommunala

enheten landstinget som underlag för polisväsendets organisation.

Även föreningen Sveriges landsfogdar anser, att polisdistrikten bör orga­

niseras i huvudsaklig överensstämmelse med polisutredningens förslag och

tillägger.

Omfattningen av ett polisdistrikt är ofta avgörande för dess bärkraftig-

het i fråga om personal och utrustning och alltså för polisväsendets effek­

tivitet. — — — Med den kännedom föreningen har rörande landskom­

munernas (landskommunernas förbunds) inställning till hithörande frågor

är det tyvärr icke möjligt att hysa förhoppning om någon avsevärd för­

bättring i stort sett av landsbygdens polisväsen, därest det föreliggande

förslaget blir grundläggande för ny lagstiftning.

På liknande sätt har flertalet av de enskilda landsfogdarna uttalat sig.

Åtskilliga landsfogdar har emellertid i och för sig givit uttryck åt tillfreds­

ställelse över en lagändring som innebär att städer och köpingar kan få

bilda gemensamt polisdistrikt med andra kommunala enheter. Landsfogden

i Uppsala län gör gällande, att helst varje län bör utgöra ett polisdistrikt,

Kungl. Maj.ls proposition nr 168.

och att därvid den kommunala anknytningen i huvudsak kan erhållas

genom landstingen.

Föreningen Sveriges landsfiskaler tillstyrker visserligen förslaget men

framhåller samtidigt, att det inom kåren sedan länge rått tull enighet om

att den enda åtgärd, som är ägnad att effektivt lösa det föreliggande pro­

blemet inom ramen för ett kommunalt polisväsen, är att organisera polis­

distrikten så att de sammanfaller med landsfiskalsdistrikten. Förslagets

genomförande måste befaras komma att få ringa värde, om icke länsstyrel­

serna begagnar sig av sin rätt att även mot kommunernas önskan förordna

om polisdistriktsindelningen.

Svenska polisförbundet har icke något att erinra mot förslaget i denna

del men erinrar om att förbundet i tidigare yttranden tillstyrkt, att polis­

distrikten skulle göras identiska med landsfiskalsdistrikten.

Som förut nämnts avstyrkes promemorieförslaget av styrelserna för

svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet. Lands­

kommunernas förbunds styrelse anför därvid bl. a. att ett sammanförande

av en landskommun till gemensamt polisdistrikt med intilliggande stad

eller köping torde komma att öka den på landskommunalt håll rådande

olusten inför huvudmannaskapet för polisväsendet. Det ligger i sakens

natur att polisstyrkan i ett sådant fall stationeras inne i tätorten. Regel­

mässigt har tätorterna ett relativt större behov av poliskåren än de egent­

liga landsbygdsområdena. Oberoende av om kostnaderna fördelades i pro­

portion till skatteunderlagen eller till invånarantalet skulle därför lands­

kommunen sannolikt känna sig som missgynnad part. — I fråga om för­

bundsstyrelsens allmänna inställning till kommunalförbundsinstitutet hän­

visas till vad förut anförts (avd. III s. 33).

Styrelsen för svenska stadsförbundet anser visserligen, att vad som i

promemorian anförts om behovet av att inkludera såväl köpingarna som

mindre städer i en polisdistriktsindelning, anpassad efter indelningen i

landsfiskalsdistrikt, har åtskilligt fog för sig. Om frågan i stället gällde

att för åstadkommande av en sådan distriktsindelning genomföra ett par­

tiellt förstatligande av polisväsendet, skulle styrelsen fördenskull icke vilja

motsätta sig, att detta förstatligande även finge omfatta köpingarna och

mindre städer. Men då det förutsättes, att dessa alltjämt skall formellt

stå såsom huvudmän för polisväsendet inom sina områden, kan styrelsen

icke acceptera ett förslag, som avser att beröva dem rätten att såsom sär­

skilda enheter fullgöra de med detta huvudmannaskap förenade uppgifterna.

Beträffande förslaget att stad vars invånarantal uppgår

till minst 10 000 som regel skall utgöra särskilt po­

lisdistrikt, har vissa erinringar rests mot detsamma.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lön anför, att den beträffande polisdistrikts­

indelningen icke finner tillräckliga skäl förebragta för den sålunda gjorda

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

65

åtskillnaden med hänsyn till städernas folkmängd. En gränsdragning efter

folkmängden finner länsstyrelsen så mycket mera obefogad, som avvikelse

därifrån i åtskilliga fall ändock blir nödvändig. Även utan de föreslagna

särbestämmelserna för stad med minst 10 000 invånare kommer ju ändock

att gälla, att förening av staden med andra kommuner icke kan komma

till stånd, såvida icke de berörda kommunerna är ense därom eller det för

polisverksamhetens behöriga upprätthållande finnes särskilt påkallat. Man

torde kunna utgå ifrån, att länsstyrelserna kommer att beakta de särskilda

skäl till varsamhet, som föreligger när det gäller att förena städer med

jämförelsevis stor folkmängd med andra kommuner. Enligt länsstyrelsens

mening bör alltså i landsfiskalsdistrikt ingående stad kunna under samma

förutsättningar och på samma sätt som för närvarande gäller i fråga om

landskommuner förenas med annan eller andra kommuner inom lands-

fiskalsdistriktet till polisdistrikt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län är inne på liknande tankegångar, då

den anför.

I promemorian har uttalats att i fråga om städer med mer än 10 000

invånare i allmänhet icke föreligger samma behov av en samordning av-

polisväsendet med kringliggande landsbygd som i småstäderna och köping­

arna. Länsstyrelsen kan med kännedom om föreliggande lokala förhållan­

den icke helt biträda denna uppfattning. Länsstyrelsen vill här endast

peka på ett fall inom länet där hänsynen till en effektiv och rörlig polis­

organisation kräver en sådan samordning, nämligen Ludvika stad med

sina över 10 000 invånare och den kringliggande Ludvika landskommun.

Bebyggelsen i stadens ytterområden övergår på flera ställen direkt i be­

byggelsen inom landskommunen. Då staden och landskommunen nu utgöra

särskilda polisdistrikt, äro polismännen i staden utom de tre reservpolis­

männen i princip förhindrade att ingripa inom de delar av det samman­

hängande tätbebyggda området, som ligger inom landskommunen, oaktat

staden och landskommunen ha gemensam polischef. I detta fall tala starka

skäl för en samordning av stadens och socknens polisväsende.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att det finns åtskilliga städer med

folkmängd överstigande 10 000 invånare, som med fördel kunde organisa­

toriskt sammanföras med landsbygd. Länsstyrelsen i Norrbottens län fram­

håller, att förslaget skulle lämna endast 13 städer inom landsfiskals­

distrikt, där även annan kommun ingår, utanför möjligheten att ingå i

gemensamt polisdistrikt. I fråga om flertalet av dessa städer torde efter

särskild prövning böra medges att de får förenas med de övriga kommu­

nerna till ett polisdistrikt. Länsstyrelsen frågar sig, om regeln i så fall är

erforderlig.

Promemorians förslag i fråga om ökning av polispersonalens

mobilitet har i allmänhet lämnats helt utan erinran och i flera Tall

livligt tillstyrkts.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 168.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

66

Ett exempel på den nuvarande ordningens konsekvenser lämnas av

drätselkammaren i Tidaholm, som anför.

När som i Tidaholm gränsen mellan stadens polisdistrikt och angrän­

sande polisdistrikt i visst fall går i en gata, bebyggd å ömse sidor, är det

orimligt att icke stadens polispersonal skall kunna användas för hand-

räckningsåtgärder på båda sidor om gatan utan att en polisman, boende

på flera mils avstånd från Tidaholm, skall behöva tillkallas för utförande

av handräckningsåtgärderna inom landsbygdsdistriktet. Det måste också

anses otillfredsställande att vid exempelvis upprättande av en polisspärr

för gripande av efterlyst person stadens polispersonal måste anordna spär­

ren inom stadens område fastän det varit i alla avseenden lämpligare om

spärren kunnat anordnas vid ett vägskäl några hundra meter utanför sta­

dens gräns.

Drätselkammaren tillstyrker de föreslagna formerna för förbättring av

mobiliteten men finner det önskvärt att vissa kompletterande föreskrifter

utfärdas.

Från några håll har ifrågasatts, att möjligheterna att taga polis i an­

språk utanför det egna polisdistriktet borde ökas utöver vad som

föreslagits i promemorian. Sålunda framhåller länsstyrelsen i

Södermanlands län, att det skulle vara till fördel, om polischeferna inom

angränsande distrikt kunde överenskomma om erforderligt bistånd med

personal, då omständigheterna ger anledning därtill.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att en länsstyrelse i princip bör

äga samma möjlighet att disponera över all polispersonal inom länet,

oavsett om statsbidrag utgår eller ej. Självfallet borde dock, om länsstyrel­

sen rekvirerar polis från ett distrikt, som ej åtnjuter annat statsbidrag än

för reservpolisen, ersättning härför utgå till distriktet. Som stöd för sin

mening åberopar länsstyrelsen följande exempel.

Omedelbart utanför Falu stadsgräns ligger en av Skandinaviens största

skidbackar, där ofta internationella backtävlingar hållas, vilka draga en

mycket stor publik. Trafikförhållandena i backens närhet äro besvärliga,

vilket fordrar insättande av ett stort antal polismän. Vid dessa tävlingar

får länsstyrelsen utnyttja polispersonal från ofta avlägset belägna orter i

länet vilket är förenat med dryga kostnader för statsverket, men är för­

hindrad att från Falu stads poliskår använda andra än de tre reservpolis­

männen. Inom länet förekomma andra större sporttävlingar, som regel­

bundet samla en publik på 50 000 människor eller mera. Vad länsstyrelsen

främst åsyftar är det årligen återkommande Vasaloppet och de större

motortävlingarna utanför Hedemora. Dessa tävlingar fordra för ordningens

upprätthållande och trafikens reglerande mycket starka polisuppbåd. I detta

sammanhang kan även nämnas midsommarfirandet i Leksand, som på

grund av den stora publiktillströmningen fordrar lika stor polisförstärk­

ning. Icke heller i dessa fall kunna poliskårerna i Falun, Borlänge och

Ludvika stad utnyttjas utöver det antal reservpolismän, städerna förfoga

över, utan måste statspolispersonal från andra län dirigeras till platserna.

Länsstyrelsen anför vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

67

Även i andra fall än de nu relaterade kan behov uppkomma av att få

utnyttja de större städernas polispersonal utanför de egna distrikten, exem­

pelvis då i samband med mord eller andra grova brott vissa vägspärrar

böra anordnas. Av trafiktekniska skäl kan det vara lämpligt, att ordna

spärrarna icke på stadens områden utan utanför stadsgränsen såsom vid

ett vägskäl, där flera vägar sammanstråla. Icke heller i ett sådant fall är

det möjligt att använda annan personal från staden än den fåtaliga reserv­

polisen, vilken ofta är alldeles otillräcklig. Spärrarna måste i regel anord­

nas av annan polispersonal än stadens, vilket kan föranleda en besvärlig

organisatorisk omgång och en försening av spärrarnas anordnande.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län är inne på tanken att i viss mån

frigöra bestämmelserna om mobilitet från reglerna om statsbidrag. Polis­

personal inom stad och köping, som utgör eget polisdistrikt, borde efter

länsstyrelsens eller landsfogdens bestämmande få tas i anspråk mot ersätt­

ning av statsmedel.

Styrelserna för svenska landskommunernas förbund och svenska stads­

förbundet avstyrker promemorieförslaget även i förevarande del men har

icke närmare motiverat sin inställning. Stadsförbundets styrelse framhåller

emellertid, att den önskade större rörligheten för lokalpolisen kan vinnas,

om städer och köpingar blir likställda med landskommunerna i fråga om

rätten till statsbidrag och att det för ändamålet icke synes behövligt att

samordna den med övriga kommuner inom respektive polisdistrikt.

Förslaget att lokal polischef utan medgivande från högre ort skall äga

kommendera reservpolis inom sitt polischef sdistrikt till tjänstgöring

inom hela distriktet har väckt vissa betänkligheter. Länsstyrelsen och lands­

fogden i Blekinge län framhåller, att reservpolisen är länsstyrelsens reserv.

Om förslaget genomföres, kan det tänkas, att då länsstyrelsen finner sig

behöva disponera reservpolisen denna redan är tagen i anspråk av den

lokala polischefen. Detta kan medföra olägenheter. Landsfogden i Göte­

borgs och Bohus län anser att en polischef, som använder sig av den före­

slagna befogenheten, bör åläggas att omedelbart anmäla förhållandet till

länsstyrelsen. Härigenom vinnes kontroll över att rekvisitionsmöjligheten

ej missbrukas, med de icke önskvärda ekonomiska konsekvenser, som detta

kan medföra.

Landsfogden i Västmanlands län anmärker, att om polisdistrikten orga­

niseras i enlighet med vad 1948 års polisutredning föreslagit, bör reserv­

polisen försvinna.

Departementschefen.

Polisväsendets kommunala anknytning sker enligt gällande lagstiftning

genom polisdistrikten. Enligt polislagen är det sålunda icke de enskilda pri­

märkommunerna, som svarar för polisverksamhetens upprätthållande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

68

utan dessa distrikt. Då varje stad och köping alltid skall utgöra eget polis­

distrikt, har denna grundsats emellertid icke någon självständig betydelse

för dessa kommuners del och även ifråga om de egentliga landsbjrgds-

kommunerna är det framför allt då flera kommuner inom ett polisdistrikt

bildar kommunalförbund för polisväsendet som distriktet i viss mån kan

anses som en självständig enhet. I dessa fall begränsas de i förbundet

(polisdistriktet) ingående kommunernas bestämmanderätt över polisväsen­

det av föreskrifterna om beslutanderätten inom ett kommunalförbund. För-

bundsdirektionen träder här delvis i stället för organen i de särskilda kom­

munerna. I övriga landsbygdskommuner, vare sig de ingår i gemensamma

polisdistrikt eller ej, handlägges liksom i städer och köpingar polisärendena

som andra kommunala angelägenheter.

Om alltså polisdistriktsindelningen f. n. är av mera begränsad betydelse

såsom normerande för huvudmannaskapet för polisen och dess utövning,

är indelningen i polisdistrikt däremot av stor vikt ur organisatorisk syn­

punkt. Polisdistrikten är nämligen organisationsenheter för polisväsen­

det. Personalen i varje polisdistrikt bildar sålunda eu egen poliskår, som

inom sig i första hand måste sörja för nödig avlösning vid tjänstfrihet,

semester, sjukdom m. in. och vars lokaler och gemensamma utrustning

såsom bilar o. dyl. icke kan användas av annan polispersonal. Är polis­

distriktet icke identiskt med polischefens verksamhetsområde, kan sålunda

polischefen icke fritt disponera vare sig personal eller sådan utrustning

inom hela detta område. Polispersonalen får icke användas utanför sitt

anställningsdistrikt annat än i vissa i polislagen angivna fall och även då

detta sålunda är tillåtet, nämligen i fråga om polis i rena landsbygdsdistrikt

och annan polis vars avlöning helt eller delvis bestrides av statsmedel, gäller

vissa i administrativ ordning givna begränsningar. Dessa förhållanden utgör

en olägenhet i första hand ur allmän effektivitetssynpunkt.

Såsom jag redan tidigare framhållit är polislagens regler om indel­

ning i polisdistrikt icke tillfredsställande. Eftersom en lämplig

distriktsindelning enligt vad nyss sagts är av stor betydelse för polisorga­

nisationens effektivitet, är det angeläget att bristerna på detta område i

görligaste mån undanröjes.

Det kanske största hindret för en rationell indelning är den kategoriska

bestämmelse, enligt vilken stad och köping alltid måste bilda eget polis­

distrikt. Såsom 1939 års polisutredning framhållit bildar en stad eller

köping ofta tillsammans med kringliggande bygd en naturlig enhet i polis­

hänseende. Såsom torde ha framgått av vad jag förut anfört skulle väsent­

liga fördelar både ur organisatorisk och ekonomisk synpunkt i många fall

stå att vinna, om polisväsendet för en sådan enhet kunde samorganiseras.

Jag hänvisar i denna del även till vad som anförts i departementspromemo­

rian och i yttrandena över densamma. Att ett starkt behov av lagändring

här föreligger bekräftas av att det i särskilda fall inkommit framställningar

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

69

om åtgärder, som skulle göra det möjligt för stad eller köping att förena sig

med annan kommunal enhet till ett gemensamt polisdistrikt. Länsstyrel­

serna har också allmänt förordat en sådan ordning.

Även när det gäller den egentliga landsbygden måste det i många fall

vara förmånligt med tämligen stora polisdistrikt, detta icke minst såtill­

vida att de sammanlagda kostnaderna för polisväsendet genom rationalise-

ringsåtgärder kan nedbringas. Antalet polismän bör sålunda understundom

kunna hållas lägre särskilt inom befälsgraderna och utgifterna för lokaler

och utrustning o. dyl. begränsas. Erfax-enheten har visat, att åtskilliga polis­

distrikt öveihuvudtaget varit för små för att kunna upprätthålla ett effek­

tivt polisväsen. Särskilt gällde detta givetvis före kommunindelningsrefor-

mens genomförande. Men jag är ense med 1948 års polisutredning om att

de förbättringar, som denna reform otvivelaktigt inneburit i förevarande

hänseende, icke är så väsentliga, att den nya kommunindelningen överallt

kan läggas till grund för indelningen i polisdistrikt. Det kan nämnas, att

fortfarande omkring 70 landskommuner har mindre än 2 000 invånare och

att omkring 250 sådana kommuner har ett invånarantal av 2 000—3 000.

Jag vill icke bestrida att den av 1948 års polisutredning föreslagna och

av flertalet remissinstanser godtagna regeln — att polisdistrikt skall ut­

göras av åklagardistrikt om icke Kungl. Maj :t i undantagsfall medger

annan indelning — ur polisiär synpunkt har flera fördelar och måhända

är den mest rationella. Några av dessa fördelar har anförts i det

föregående. I Södermanlands och Gotlands län och möjligen ytterligare

något län har en sådan indelning också redan frivilligt genomförts så

långt den nuvarande lagstiftningen medger detta. Några dåliga erfaren­

heter härav har icke redovisats. Trots detta anser jag mig icke böra förorda

en tvingande bestämmelse av denna innebörd. Den medför nämligen, att

kommunerna inom landsfiskalsdistriktet automatiskt föres samman till ett

polisdistrikt, även om en sådan sammanslagning icke önskas från dessa

kommuners sida. Särskilt från landskommunalt håll har framhållits, att

detta utgör ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen och medför ett

minskat reellt inflytande på polisärendenas handläggning. Dessa invänd­

ningar kan, som kommunalförbundslagen f. n. är konstruerad, icke från-

kännas visst berättigande. Med hänsyn härtill och då det, som jag förut

yttrat, måste anses önskvärt att det kommunala inflytandet på polisväsen­

dets område bibehålies så starkt som möjligt, bör en dylik automatiskt

verkande regel i fråga om polisdistriktsindelningen icke införas. Ofta torde

man för övrigt kunna åstadkomma önskvärda organisatoriska förbätt­

ringar utan att samtliga kommuner inom ett landsfiskalsdistrikt samman­

föres till clt polisdistrikt. Ett skäl som för närvarande kan åberopas för

sammanförande av kommuner till gemensamt polisdistrikt bortfaller om,

såsom jag kommer att förorda i det följande, polisen göres mobil inom

landsfiskalsdistrikten. Om lagstiftningen angående kommunalförbund änd­

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

70

ras i den riktning som jag förut nämnt, bör det vidare finnas förutsättningar

för att kommunerna i ökad utsträckning skall finna det förenligt med sina

egna intressen att frivilligt ingå i gemensamma polisdistrikt. Jag vill fram­

hålla, att det icke numera —- såsom fallet var före kommunindelningsrefor-

men — kan bli fråga om gemensamma polisdistrikt bestående av något

större antal kommuner. Endast i ett mindre antal fall torde så många kom­

muner ingå i landsfiskalsdistrikt, att det överhuvudtaget kommer i fråga

att ett polisdistrikt skall bestå av mer än tre kommuner eller delar därav.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att nuvarande regler för

polisdistriktsindelningens genomförande ger möjlighet att tvångsvis sam­

manföra två eller flera kommuner inom ett landsfiskalsdistrikt till ett po­

lisdistrikt, om det för polisverksamhetens behöriga upprätthållande finnes

särskilt påkallat. Då i sådana fall det allmänna intresset av ett effektivt

polisväsen bör väga över kommunernas intresse av att själva i så stor ut­

sträckning som möjligt få bestämma polisorganisationens utformning, när

polisväsendet förblir kommunalt, anser jag att denna bestämmelse bör bi­

behållas. Såsom länsstyrelsen i Kopparbergs län framhållit kan det fort­

farande tänkas bli nödvändigt att mot deras egen vilja sammanföra kom­

muner till ett polisdistrikt. Jag vill emellertid understryka, att ett sådant

sammanförande icke kan ske utan att den i lagen angivna förutsättningen

otvetydigt är för handen och att detta måste prövas från fall till fall.

Efter dessa mera principiella synpunkter vill jag närmare gå in på, hur

polisdistriktsindelningen enligt min mening bör utformas. Utgångspunkten

bör — liksom hittills och i enlighet med vad 1948 års polisutredning förut­

satte — vara den att ett polisdistrikt icke skall kunna omfatta mer än ett

åklagar (polischefs-) distrikt och icke heller utgöras av delar från flera

sådana distrikt. Stad eller annan kommun, som bildar eget åklagardistrikt,

skall alltså vara särskilt polisdistrikt (eller möjligen uppdelas i flera så­

dana). Det bör, såsom i departementspromemorian framhållits, öppnas

möjlighet för städer och köpingar, som utgör del av landsfiskalsdistrikt,

att med annan del av samma landsfiskalsdistrikt förena sig till ett gemen­

samt polisdistrikt. Beträffande köpingar bör denna möjlighet icke särskilt

begränsas; köpingarna bör alltså ifråga om polisdistriktsindelningen över­

huvudtaget jämställas med landskommunerna.

Vad angår städerna uppkommer emellertid särskilda problem, som del­

vis sammanhänger med reglerna om statsbidrag. 1 departementspromemo­

rian har föreslagits, att städer med mer än 10 000 invånare (även om de

utgör del av landsfiskalsdistrikt) fortfarande skall bilda särskilda polis­

distrikt, där icke Kungl. Maj :t på grund av särskilda omständigheter med­

ger att sådan stad får sammanläggas med annan kommun till gemensamt

polisdistrikt. Skälen härtill är följande. Inom ett och samma polisdistrikt

får den där anställda polispersonalen i princip användas fritt, utan be­

gränsning till tjänstgöringsort eller dylikt. Om en stad får ingå i gemensamt

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

71

polisdistrikt med en eller flera andra kommuner, medför detta, att de po­

liser, som staden bekostar, utan särskild ersättning kan komma att an­

vändas även i andra delar av polisdistriktet. Detta bör icke skäligen komma

ifråga ulan att staden åtnjuter allmänt statsbidrag efter liknande grunder

som de övriga delarna. I fråga om städer med mer än 10 000 invånare före­

ligger emellertid icke samma intresse för staten att låta dem få sådant

bidrag. Dessa städer är nämligen för närvarande skyldiga att mot viss

gottgörelse av statsmedel tillhandahålla reservpolispersonal, som den lo­

kale polischefen (landsfiskalen) vid speciella behov kan disponera inom

hela sitt distrikt. Vidare kan sådana städer åläggas att hålla statspolis.

Överhuvudtaget torde i fråga om dessa städer i allmänhet icke föreligga

samma behov av samorganisation i polishänseende med kringliggande

landsbygd som i de mindre städerna och i köpingarna. Det är vidare

självfallet att en begränsning av statsbidragsgivningen bör eftersträvas.

Endast då särskilda skäl föreligger bör därför medges, att en stad med

mer än 10 000 invånare får sammanläggas med annan kommun till ge­

mensamt polisdistrikt och få rätt till statsbidrag. I promemorian fram-

hålles, att undantagsregeln bör tillämpas restriktivt. Det enda som bör

få föranleda dess tillämpning är intresset av en effektiv och rörlig polis­

organisation.

Dessa synpunkter, som i allmänhet godtagits av remissinstanserna, måste

enligt min mening anses bärande. Visserligen är det, som länsstyrelsen i

Norrbottens län påpekat, icke något större antal städer inom landsfiskals-

distrikt som har ett invånarantal på över 10 000 och begränsningsregeln kan

ur denna synpunkt sägas icke ha någon större räckvidd. Det bör emellertid

framhållas, att 6 av dessa städer har mer än 15 000 invånare. Att ge stats­

bidrag åt polisväsendet i sådana förhållandevis stora städer, kan enligt min

mening icke nu komma i fråga. Jag föreslår alltså, att den i promemorian

föreslagna regeln genomföres.

I detta sammanhang vill jag anmärka, att en stad, som enligt nyssnämnda

regel får tillstånd att ingå i gemensamt polisdistrikt, icke vidare bör vara

skyldig att tillhandahålla reservpolis. Genom att staden får allmänt stats­

bidrag uppnår man, att den för stadens behov anställda polispersonalen

blir allmänt mobil enligt stadgandet i 7 § 1 inom. första stycket polislagen.

Det synes då meningslöst att låta staden förbli reservpolisstad och uppbära

det därmed förenade särskilda statsbidraget.

För att undvika störande rubbningar i polisorganisationen är det nöd­

vändigt, att de förändringar som kan uppkomma i städernas invånarantal

icke automatiskt får återverka på polisdistriktsindelningen (och reglerna

om skyldighet att tillhandahålla reservpolis). I promemorian föreslås, att

invånarantalet den 1 januari 1953 i första hand skall vara avgörande och

att sedermera inträdande förskjutningar endast efter särskilt förordnande

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

av Kungl. Maj :t skall få ändra stadens ställning i polishänseende. Denna

regel har så gott som undantagslöst godtagits av remissinstanserna, och jag

finner den väl motiverad. Särskilt med hänsyn till frågornas betydelse ur

statsbidragssynpunkt bör beslutanderätten tillkomma Kungl. Maj :t och

icke vederbörande länsstyrelse.

Däremot bör länsstyrelserna givetvis behålla sin hittillsvarande beslu­

tanderätt i fråga om landsfiskalsdistrikts indelning i polisdistrikt. Beträf­

fande bestämmelserna härom i 9 och 10 §§ polislagen anser jag som förut

antytts någon ändring ej erforderlig men anser mig böra stryka under att

ett sammanförande tvångsvis av kommuner till ett polisdistrikt kan komma

i fråga endast om särskilda skäl föreligger.

Vad angår polisdistriktens allmänna ställning och konstruktion avser jag

icke heller att göra någon ändring. Inom varje polisdistrikt skall organi­

sationen i princip planeras med hänsyn till vad som är lämpligt och be­

hövligt för hela distriktet. Bestämmelserna i 16 § polislagen bör kvarstå

oförändrade. När ett polisdistrikt består av endast en kommun eller del

av kommun, blir det alltså liksom hittills de allmänna kommunala organen,

som kommer att handha polisfrågorna. Består polisdistriktet däremot av-

område från mer än en kommun, skall länsstyrelsen fortfarande kunna

förordna om bildande av kommunalförbund i de fall då detta anses erfor­

derligt; eljest skall det ankomma på kommunerna att reglera sitt mellan-

havande genom avtal. Mellan kommuner inom samma polisdistrikt skall

kostnaderna i princip fördelas efter polispersonalens sannolika användning

i de särskilda delarna av distriktet. Jag vill ännu en gång erinra om att

nya och förbättrade former för kommunernas samverkan inom kommunal­

förbunden är att vänta.

Utnyttjar man de ökade möjligheter till en lämplig polisdistriktsindel-

ning, som de nu föreslagna bestämmelserna innebär, kommer detta att med­

föra avsevärda fördelar i fråga om polispersonalens användbarhet och rör­

lighet. Även om indelningsfrågorna löses på bästa sätt, kommer detta emel­

lertid icke att räcka till för att åstadkomma en i sin helhet effektiv polis­

organisation. Dessutom måste man bl. a. få till stånd en lämplig sam­

verkan mellan de olika polisdistrikten, särskilt i form av en mera vidsträckt

mobilitet. Bestämmelserna om mobilitet är som tidigare framhållits

utformade i nära anslutning till reglerna om statsbidrag. Befattnings­

havare vid polisväsendet utom statspolis och reservpolis får som regel

användas utanför anställningsdistriktet, endast under förutsättning att hans

avlöning helt eller delvis bekostas av statsmedel. Detta är för närvarande

fallet med poliserna i de egentliga landsbygdsdistrikten, däremot icke med

poliserna i städer och med dem jämställda köpingar. Först då utomordent­

liga omständigheter därtill föranleder, kan Kungl. Maj :t förordna, att dessa

sistnämnda poliser får användas utanför anställningsdistriktet. Stads- och

köpingspolisernas bristande mobilitet kan såsom framgår av vissa remiss­

73

yttranden leda till delvis orimliga konsekvenser. I den män även städer

och köpingar finge allmänna statsbidrag, skulle dessa olägenheter bortfalla.

1948 års polisutredning, som förordade att statsbidrag skulle utgå till alla

kommuner, kunde därför också föreslå införandet av en allmän skyldighet

för lokalpolisen att vid särskilt behov tjänstgöra utom vederbörande polis­

distrikt. I departementspromemorian föreslås, som jag tidigare antytt, att

alla köpingar samt (i huvudsak) de städer, som den 1 januari 1953 hade

mindre än 10 000 invånare, skall bli delaktiga av de allmänna statsbidragen.

Detta skulle medföra att polispersonalen i nämnda städer och köpingar —

tillhopa omkring 800 man — skulle kunna användas efter samma grunder

som poliserna i landsbygdsdistrikten. Samtidigt skulle landsbygdspolisen

i större utsträckning kunna utnyttjas i städer och köpingar. I promemorian

framhålles, att om en köping eller stad, som enligt de föreslagna reglerna

om distriktsindelningen skulle kunna sammanföras med annan kommun,

likväl bildar eget polisdistrikt, så bör landsfiskalen (polischefen) trots

detta vid behov av tillfällig förstärkning obehindrat kunna utnyttja kö­

pingens eller stadens personal i annan del av landsfiskalsdistriktet. Likaså

bör polischefen självfallet, när behov av polisförstärkning uppkommer i

staden eller köpingen, kunna tillkalla sådan förstärkning från annan del

av sitt verksamhetsområde, utan att som nu behöva vända sig till läns­

styrelsen. I promemorian uttalades vidare, att om en reservpolisstad ingår

i landsfiskalsdistrikt, landsfiskalen vid tillfälligt behov bör, utan med­

givande från högre ort, få kommendera reservpolispersonalen till tjänst­

göring i andra delar av landsfiskalsdistriktet.

Promemorians förslag i förevarande delar har endast föranlett erinringar

i några få remissyttranden och jag kan i huvudsak ansluta mig till det­

samma. Förslaget påkallar icke någon ändring i polislagen utan endast i

administrativt utfärdade författningar.

Med hänsyn till vad länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört i sitt yttrande

över departementspromemorian finner jag det emellertid tveksamt, huru­

vida den nu skisserade nya ordningen verkligen skulle medföra en helt

tillfredsställande mobilitet för lokalpolisen. I yttrandet göres gällande, att

länsstyrelsen i princip bör äga samma möjlighet att disponera över all

polispersonal inom länet. Till stöd för denna mening åberopar Iänsstyrel-

sen några exempel, som får anses visa att väsentliga olägenheter i vissa fall

kan uppkomma genom att de större städernas poliser (bortsett från stals-

och reservpolis) normalt icke får användas utanför de egna distrikten.

Exemplen är av två olika typer. Den ena typen avser stora idrottstävlingar

och folkfester, som drar till sig eu väldig publik' och som för ordningens

upprätthållande och trafikens reglerande fordrar mycket starka polisupp­

båd. Vid dessa tillfällen tvingas länsstyrelsen afl använda polispersonal

från avlägsna orter i länet eller statspolis från andra län, trots att det i

närbelägna större städer inom länet finns polispersonal, som skulle kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

74

utnyttjas för ändamålet om icke polislagens bestämmelser lade hinder i

vägen. Den andra typen avser sådana fall då i samband med mord eller

andra grova brott vissa vägspärrar bör anordnas och det av trafiktekniska

skäl kan vara lämpligt att ordna spärrarna icke inom den större stad, som

närmast beröres, utan på någon plats utanför stadsgränsen. Icke heller i ett

sådant fall kan man använda annan personal från staden än den fåtaliga

reservpolisen, vilken ofta är alldeles otillräcklig. Spärrarna måste då ord­

nas av polis från annat håll och detta kan föranleda en besvärlig organisa­

torisk omgång och försening. — Länsstyrelsen förutsätter, att om polis

från en större stad i något av de här avsedda fallen användes utanför sta­

dens område, ersättning härför bör utgå till staden.

Jag vill erinra om, att de av länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekade

olägenheterna skulle uppkomma endast i den män det är fråga om polisen

i städer, som enligt de av mig tidigare förordade reglerna icke skulle få all­

mänt statsbidrag, d. v. s. i huvudsak städer med minst 10 000 invånare. I

dessa städer finns alltid reservpolis och ibland även statspolis. Därmed

torde det i regel vara ganska väl sörjt för sådana tillfälliga behov av polis­

förstärkning, som normalt uppkommer i angränsande orter. Enligt min

mening kan det därför icke komma i fråga att införa en sådan allmän

mobilitet inom länen som länsstyrelsen i Kopparbergs län synes avse. Den

skulle medföra, att statsverket till följd av ersättningsreglerna i 15 § 5 mom.

polislagen skulle komma att belastas med kostnader, som kunde uppgå till

avsevärda belopp. Jag anser emellertid att man på annat sätt skulle kunna

komma tillrätta med sådana undantagsfall, som det här närmast är fråga

om, nämligen genom att bygga ut den undantagsregel, som nu finnes i 7 §

andra stycket polislagen. Där stadgas att Kungl. Maj:t, då utomordentliga

omständigheter därtill föranleder, kan förordna att även polispersonalen i

icke statsbidragsberättigade kommuner får användas utanför anställnings-

området. Det bör enligt min mening icke möta något hinder att, i vissa av­

gränsade fall, till länsstyrelserna decentralisera rätten att på angivet sätt

förfoga över sådan personal. Jag vill föreslå att regeln härom utformas så,

att om det i visst fall uppkommer särskilt behov av tillfällig polisförstärk­

ning och detta behov icke utan synnerlig olägenhet kan tillgodoses på annat

sätt, länsstyrelsen skall äga förordna att även annan befattningshavare vid

polisväsendet än sådan, till vars avlöning statsbidrag utgår, får inom länet

användas för polisverksamhet utom anställningsområdet. Särskild ersätt­

ning för sådan tjänstgöring kommer då att lämnas av staten enligt reglerna

i 15 § 5 mom. polislagen. Angående den närmare innebörden av det före­

slagna stadgandet får jag hänvisa till specialmotiveringen i det följande.

Jag vill i detta sammanhang slutligen erinra om, att 1948 års polisutred­

ning i anslutning till frågan om samverkan mellan polisdistrikten även be­

handlade spörsmålet om en sådan samverkan genom ingående av avtal,

Utredningen föreslog, att i polislagen skulle intagas en uttrycklig bestäm­

Kungl. Maj:is proposition nr 168.

75

melse om att polisdistrikt skulle äga att med varandra träffa avtal rörande

frågor av gemensam natur. Dessa avtal skulle fastställas av länsstyrelsen.

Vidare skulle länsstyrelsen äga anmoda polisdistrikt att träffa avtal om

frågor av särskild betydelse för polisverksamheten. Efterkom polisdistrik­

ten icke en sådan anmodan, skulle länsstyrelsen äga meddela föreskrifter

om den gemensamma frågan eller förelägga vite.

Med hänsyn till min förut uttalade allmänna inställning att det kommu­

nala inflytandet bör bibehållas så starkt som möjligt, kan jag icke biträda

förslaget att utrusta länsstyrelserna med särskild tvångsmakt för att få till

stånd avtal mellan polisdistrikt. Jag anser det icke heller erforderligt att

i lagen införa en uttrycklig regel om polisdistriktens möjlighet att ingå

avtal. Redan enligt gällande rätt anses nämligen samverkan mellan polis­

distrikt kunna ske genom överenskommelser i kontraktsform, trots att frå­

gan icke reglerats i lag. En sådan överenskommelse måste givetvis hållas

inom den ram, som polislagen anger för polisverksamheten, och den får

uppenbarligen icke rubba det principiella kommunala ansvaret för polis­

verksamheten inom vederbörande polisdistrikt. I direktiven för de sakkun­

niga som tillsatts för den förut nämnda utredningen om kommunalförbund

in. in. har jag framhållit, att en fullständig reglering i lag av den inter-

kommunala avtalsrätten knappast kan komma i fråga, men att det är tänk­

bart att bestämmelser meddelas i vissa avseenden, t. ex. om möjligheterna

för en kommun att mot vederlag uppdraga åt en annan att ombestyra viss

kommunal uppgift. Utredningens resultat kan även i förevarande hänse­

ende bli av betydelse för polisdistriktens verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

V. Frågan om ett statligt avlöningsreglemente för den kommunala

polispersonalen.

Gällande bestämmelser om polispersonalens avlöning m. m.

De grundläggande bestämmelserna om polispersonalens ekonomiska för­

måner meddelas i 8 § polislagen. Dessa bestämmelser avser endast sådana

befattningshavare, som är anställda hos kommunala organ. För de hos

staten anställda polistjänstemännen gäller överhuvud icke polislagen utan

i stället allmänna lönereglementen in. in.

Enligt 8 § första stycket polislagen är polisdistrikt skyldigt att skäligen

avlöna de polismän, som skall finnas anställda i distriktet, och de övriga

befattningshavare, som erfordras för polisverksamhetens upprätthållande.

Vidare har polisdistriktet att med skälig pension förse innehavare av be­

fattning, som är av stadigvarande beskaffenhet och av vilken befattnings­

havaren kan antas bli helt sysselsatt (ordinarie befattning). Och om befatt­

ningshavare avlidit i följd av skada, som åsamkats i tjänsten, skall polis­

76

distrikt ge hans änka och barn skäligt familjeunderstöd samt betala skälig

begravningshjälp till dödsboet.

Polislagens ifrågavarande föreskrifter kompletteras av stadganden, med­

delade i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser

angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension

m. m., vanligen kallad polislöneförordningen. Där stadgas om personalens

rätt till lön under sjukdom (1 § 1—3 inom.), om innehållande av lön vid

avstängning från tjänstgöring m. m. (1 § 4 inom.), om minimitid för

semester (2 §), om ordinarie befattningshavares skyldighet att avgå från

tjänsten och rätt att därvid få pension (3 §), om sådan befattningshavares

rätt till uppskjuten pension (4 §) och om rätten till familjeunderstöd (5 §).

—■ Vid polislöneförordningens tillkomst anförde vederbörande departements­

chef, att författningen endast innefattar vissa minimiregler, som ansetts

böra fastställas i personalens intresse. Sannolikt skulle polislagens bestäm­

melser om skyldighet att låta personalen få skälig lön och pension leda

till att ungefär de i förordningen upptagna reglerna utan särskilt stad­

gande skulle bli genomförda. Emellertid syntes det bl. a. för att personalens

villkor icke skulle bli alltför olika på olika orter vara lämpligt att uppta

vissa minimiregler, om vilkas skälighet tvekan icke kan råda och som icke

avser lönens eller pensionens belopp.

I samband med att lönen för en viss befattning fastställes skall — enligt

8 § fjärde stycket polislagen — också bestämmas, om befattningen skall

vara ordinarie.

När det i ett polisdistrikt beslutats om avlöning, pensionering, familje­

understöd eller begravningshjälp åt polispersonal eller i fråga huruvida

en befattning skall vara ordinarie eller ej, skall beslutet underställas läns­

styrelsens prövning. Ett underställt beslut kan antingen oförändrat fast­

ställas eller också ogillas. Beslut om ekonomisk förmån får emellertid icke

ogillas på den grund att förmånen bestämts till för lågt belopp, om icke

beloppet uppenbarligen är oskäligt.

Det bör i detta sammanhang anmärkas att polisdistriktet enligt 8 §

andra stycket polislagen också är skyldigt att sörja för uniformering och

beväpning av distriktets polispersonal.

1918 års polisutredning.

Utredningen erinrar i sitt betänkande om att 1939 års polisutredning

funnit den väsentliga olikhet i lönehänseende, som då förelåg, vara en

framträdande olägenhet. Under tiden därefter har emellertid en avsevärd

förändring kommit till stånd. Utredningen anför härom i huvudsak följande.

I de flesta polisdistrikt tillämpas f. n. de statliga löneplanerna och in­

placeringen i lönegrader har i betydande omfattning skett efter enhetliga

grunder. Genom en den 8 december 1945 mellan svenska stadsförbundet,

å ena, samt bl. a. svenska polisförbundet, å andra sidan, träffad överens­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

77

kommelse angående normaltjänstereglemente för städernas ordinarie be­

fattningshavare, har förbunden överenskommit, att i vad på dem ankom­

mer verka för att ett överenskommelsen bilagt reglemente med därtill

hörande protokollsanteckningar kommer till tillämpning i städerna i oför­

ändrat skick i de avseenden, där icke annat uttryckligen angivits i det­

samma. Vidare har den 28 april 1947 mellan svenska landskommunernas

förbund och svenska polisförbundet träffats en överenskommelse angående

normalavlöningsreglemente för landskommunernas polispersonal, enligt

vilken de båda förbunden avtalat att ömsesidigt verka för att reglementet

med därtill hörande löneplan vid förhandlingar med landskommunerna

blir antaget i oförändrat skick. Till följd av dessa överenskommelser har

eu icke oväsentlig enhetlighet uppkommit för befattninghavarna även i vad

angår andra löneförmåner än själva lönebeloppen. Resultatet av utveck­

lingen har sålunda blivit en betydligt jämnare lönesättning över hela riket

än vad fallet var vid tiden för avgivandet av 1939 års polisutrednings

betänkande. Allt fortfarande finns dock icke oväsentliga divergenser i löne­

sättningen.

1948 års polisutredning erinrar vidare om att utvecklingen i fråga om

polislönerna ej gått friktionsfritt utan att förhållandena år 1947 lett till

antagande av en lag den 20 juli 1947 om särskilda åtgärder för polis­

verksamhetens upprätthållande, i vilken föreskrevs viss tjänsteplikt för

polispersonalen. Utredningen fortsätter.

Andra lagutskottet framhöll vid sin behandling av propositionen till

lagen, att utskottet kommit till den uppfattningen, att en stor del av svårig­

heterna att nå en tillfredsställande ordning i fråga om polismännens av­

löningsförhållanden bottnade i lokalt betingade olikheter, varför det snarast

borde tagas under övervägande att genom statens försorg införa ett för all

polispersonal i riket gemensamt avlöningsreglemente, som alla polis­

distrikt skulle ha att tillämpa.

Utredningen har------------ - beaktat, att staten självfallet i princip icke

bör bestämma lönerna för kommunala befattningshavare. Regleringen av

sådana befattningshavares löner bör i gängse ordning ske kommunalt under

medverkan av de anställda. Ett statligt bestämmande av lönerna kan må­

hända undergräva känslan av ansvar hos vederbörande kommunala organ

och därmed verka menligt för den kommunala självstyrelsen. För den

ifrågasatta statliga löneregleringen måste därför kunna åberopas vägande

skäl, och det gäller därför att avgöra, om sådana här göra sig gällande.

------------- Utredningen erinrar om att effektiviteten hos polisväsendet i ej

ringa grad nedsättes, om öppna eller maskerade stridsåtgärder skola före­

komma. Ett för hela riket gemensamt lönesystem synes här vara av värde

och ett sådant är även ägnat att förhöja effektiviteten bland annat genom

att underlätta önskvärda flyttningar från ett distrikt till ett annat och

genom att underlätta personals mera tillfälliga tjänstgöring i annat distrikt.

Därest staten påtager sig eu ökad och betydande andel av kostnaderna för

polisväsendet, har staten även orsak att hävda att den bör få vidgat in­

flytande i lönefrågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

78

Med hänsyn till dessa skäl har utredningen funnit, att ett lämpligt ökat

statligt inflytande på ifrågavarande löneområde är motiverat.

Utredningen övergår därefter till spörsmålet, hur långt detta inflytande bör

sträcka sig och hur ett lönereglemente på området bör vara beskaffat. I

detta hänseende diskuterar utredningen dels ett fast reglemente, som direkt

bestämmer, vilken lön som får och skall utbetalas, dels ett normallöne-

reglemente, angivande vad som normalt är att anse som skäliga löneför­

måner, och anför härvid bl. a. följande.

För ett fast reglemente kan lämplighetsskäl åberopas, men mot det talar

flera omständigheter. Ett fast reglemente medför sålunda att personal­

organisationen måste fastlåsas och innebär därför både ett statligt ingrepp,

som sträcker sig längre än till enbart löneområdet, och en fara för stelhet

hos organisationen. En sådan fast organisation torde vidare ej kunna genom­

föras utan lång övergångstid, och övergångssvårigheterna blir betydande.

Ett fast reglemente borde slutligen gälla även för högre polismän och

lämpligen utsträckas även till åklagare i kommunal tjänst. Detta kan leda

till komplikationer med hänsyn till pågående omorganisationsåtgärder.

Utredningen stannar för att föreslå införandet av ett normallönereglc-

mente för polispersonalen. Om innebörden härav och om reglementets om­

fattning anför utredningen i huvudsak följande.

Detta reglemente bör gälla för all ordinarie och sådan icke ordinarie

polispersonal, som är stadigvarande och fullt sysselsatt av tjänsten. Det

bör ange, vad som normalt är att anse som skäliga löneförmåner för denna

personal, och det bör behandla icke blott lönesättningen utan även de löne­

förhållanden i övrigt, som i allmänhet brukar regleras i nutida löneregle-

menten. Det bör utfärdas av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande. Detta

hindrar ej, att polispersonalens organisation medverkar, innan beslut fattas.

Utredningen är av den uppfattningen, att det resultat — enhetlighet i

lönesättningen och effektivitet utan söndrande säraktioner i lönehänseende

— som man ansett sig kunna räkna med genom ett fast reglemente, bör

kunna i ungefär samma utsträckning nås genom norinallönereglementet.

Detta reglemente förbjuder visserligen icke ett polisdistrikt att, om det så

av särskilda skäl finner påkallat, tillförsäkra sin polispersonal bättre löne­

förmåner än enligt reglementet, men då enligt utredningens förslag under­

laget för statsbidraget kommer att grundas på polispersonalens löner, be­

räknade enligt normallönereglementet, torde kommunerna endast i rena

undantagsfall och endast, om starka sakliga skäl föreligga, komma att

besluta högre löner än enligt reglementet. Av reglementets karaktär att

vara avsett för normala fall följer även, att lägre löneförmåner än de

enligt reglementet bestämda kunna befinnas vara skäliga i vissa fall.

— — — Utredningen vill dock starkt betona vikten av att avsteg från

reglementet icke göras vare sig i den ena eller den andra riktningen annor-

ledes än där så påkallas av särskilda lokala förhållanden.

Utredningen behandlar i sitt betänkande särskilt frågan om lönegrads-

placeringen och framlägger i den delen ett detaljerat förslag. Ett utkast till

normallönereglemente är fogat vid betänkandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

79

En ledamot av utredningen har i ett särskilt yttrande vänt sig mot det

föreslagna systemet med normallönereglemente under förklaring att detta

skulle sätta polispersonalens fackliga verksamhet på undantag och att löne­

sättningen bör lösas genom ett förhandlingsförfarande mellan vederbörande

parter.

Remissyttranden över 19i8 års polisutredning.

Den av utredningen föreslagna ordningen har av det övervägande antalet

remissinstanser mötts med starkt motstånd. Endast några få remissinstan­

ser, bl. a. statskontoret och länsstyrelsen i Kristianstads län går förbehålls­

löst på utredningens linje med ett normallönereglemente. Överståthållar-

åmbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge, Hallands och Jämtlands

län samt 1948 års förhandlingsrättskommitté godtar denna linje endast

med tvekan eller med uttalande av betänkligheter. Kommittén ifrågasätter,

om icke avlöningssystemet för polisen borde utformas på samma sätt som

för folkskollärarna, d. v. s. så att reglementet måste följas helt för att

statsbidrag skall utgå. Överståthållarämbetet är här av motsatt mening.

I några yttranden, bl. a. från styrelsen för svenska stadsförbundet och

från Stockholms stad, betecknas den föreslagna ordningen som en inskränk­

ning i den kommunala självstyrelsen. Även styrelsen för svenska lands­

kommunernas förbund motsätter sig ett normallönereglemente och under­

känner de olika skäl, som utredningen åberopat till stöd för ett sådant.

Förbundsstyrelsen anser det tveksamt, om ett normallönereglemente kan

avskräcka arbetstagarorganisationen från t. ex. blockad av tjänster i sam­

band med en löneaktion, eftersom kommunerna ju äger gå med på bättre

villkor än som anges i reglementet. Om staten fixerade lönerna, skulle detta

utgöra ett stöd för kommunerna vid förhandlingar endast om statsbidrag

överhuvud taget icke utgår till kommun, som betalar högre lön än den av

staten angivna. Så länge polispersonalens lön ej helt bestrides av staten

förefaller det förbundet rimligast, att personalens allmänna anställnings­

villkor så nära som möjligt sammanfaller med vad som gäller för kom­

munernas övriga arbetstagargrupper.

Till dem som avvisar tanken på ett normallönereglemente hör även bl. a.

riksåklagarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Västernorrlands och Västerbottens

län, svenska polisförbundet, TCO, statstjänstemännens riksförbund och

flera organisationer bland polisbefälet. Fastställandet av ett sådant regle­

mente betecknas som ett ingrepp i förhandlingsrätten. Polisförbundet fram­

håller vidare, att ett i underkant hållet normallönereglemente endast kan

väntas tillspetsa situationen i lönerörelsen. För polispersonalens del inne­

bär det, att en på sitt sätt ovidkommande part uppträder i lönesamman-

banget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Departementspromemorian.

Frågan om ett normallönereglemente berörs ej i promemorian. Däremot

föreslås, som förut nämnts, att den nuvarande skyldigheten att underställa

länsstyrelsen bl. a. avlönings- och pensionsbeslut skall upphävas och er­

sättas med ett anmälningsförfarande.

Kommunförbundens framställning om ett statligt avlöningsreglemente.

I sin gemensamma skrivelse den 11 februari 1953 erinrar styrelserna för

svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund inled­

ningsvis om andra lagutskottets förutnämnda uttalande till 1947 års riksdag

och anför därefter.

Med hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten ha kommun­

förbunden i regel motsatt sig, att staten via statsbidragsvillkor eller på

annat sätt utfärdat föreskrifter om kommunala arbetstagares avlönings­

förmåner, i vart fall när dessa föreskrifter inneburit en minimireglering av

förmånerna. I fråga om polispersonalen föreligga emellertid alldeles spe­

ciella förhållanden. Ansvaret för ordningens upprätthållande är en klart

statlig uppgift. Staten har i författningsväg tillförsäkrat sig ett sådant

inflytande över polisväsendet, att kommunernas bestämmanderätt fått en

alltmera formell karaktär. Statsorgan av olika slag ha också med stöd av

dessa författningsföreskrifter utövat sådan påverkan på kommunerna så­

väl i organisations- som i lönefrågor, att kommunerna allmänt kommit till

den uppfattningen, att staten helt bör övertaga ansvaret för bestämmandet

av polispersonalens avlöningsförmåner. Denna uppfattning strider icke mot

utan rimmar tvärtom väl med kommunförbundens strävan, att kommunerna

skola utöva största möjliga inflytande i fråga om uppgifter, som med

fördel kunna handhas av dem, men att uppgifter, där det kommunala in­

flytandet av olika skäl måste bli obetydligt eller obefintligt, böra omhän­

dertas av staten.

Under åberopande av dessa synpunkter hemställer styrelserna för de

båda kommunförbunden, att erforderliga åtgärder måtte skyndsamt vid­

tas för åstadkommande av en sådan ordning att — i enlighet med andra

lagutskottets uttalande och efter mönster av vad som gäller exempelvis för

folkskolans lärarpersonal — polispersonalens avlönings- och pensions­

förmåner kommer att bestämmas genom statliga reglementsföreskrifter.

Svenska polisförbundet har i sitt yttrande över skrivelsen förklarat, att

förbundet icke vill motsätta sig en förutsättningslös utredning av hit­

hörande spörsmål men att en sådan utredning måste arbeta snabbt och

vara klar i god tid före 1953 års höstriksdag.

Departementschefen.

Spörsmålet om ett statligt avlöningsreglemente för polispersonalen be­

handlades ingående av 1948 års polisutredning. Utredningen stannade för

att tillstyrka införandet av ett normallönereglemente, angivande vad som

normalt vore att anse som skäliga löneförmåner för poliser i olika grader.

81

Detta förslag möttes emellertid vid remissbehandlingen av starkt motstånd,

både från kommunförbundens, polisförbundet och flertalet myndigheters

sida.

Jag har här förut i olika sammanhang givit uttryck åt den principiella

inställningen, att det kommunala inflytandet över polisorganisationen bör

bibehållas så starkt som möjligt. Då det vidare från kommunalt håll förut

rests invändningar mot ett statligt polislönereglemente, har frågan om

utfärdandet av ett dylikt reglemente, som begränsar kommunernas nu-

varande inflytande på och ansvar för polisernas löner, tidigare icke synts

mig aktuell.

Jag är emellertid medveten om att ett statligt avlöningsreglemente skulle

kunna innebära väsentliga fördelar. Det skulle främja en likformighet i

lönesättningen olika polisdistrikt emellan. Såsom 1948 års polisutredning

framhållit skulle ett för hela riket gemensamt polislönesystem även vara

ägnat att höja polisens effektivitet, t. ex. genom att underlätta önskvärda

förflyttningar från ett polisdistrikt till ett annat och personalens mera till­

fälliga tjänstgöring i annut distrikt. Vidare synes det sannolikt, att ett

statligt avlöningsreglemente skulle kunna medverka till att trygga arbets­

freden på det viktiga samhällsområde, som polisväsendet utgör. Under

senare år har vid flera tillfällen öppna stridsåtgärder förekommit på detta

område, och jag vill erinra om att de senast förda förhandlingarna mellan

kommunförbunden och polisförbundet strandat i januari 1953.

De båda kommunförbunden har nu i sin gemensamma skrivelse den 11

februari 1953 hemställt om genomförandet av en sådan ordning, att polis­

personalens avlönings- och pensionsförmåner bestämmes genom statliga

reglementsföreskrifter; och polisförbundet har i sitt yttrande över fram­

ställningen icke principiellt motsatt sig detta. Frågan om ett statligt av­

löningsreglemente för polispersonalen har därmed kommit i ett nytt läge.

De betänkligheter man kan hysa med avseende på ett sådant reglementes

inverkan i frågan om kommunernas självbestämningsrätt har genom de

berörda parternas ändrade inställning förlorat åtskilligt av sin betydelse.

Efter förnyat övervägande av frågan och med hänsyn till de fördelar, som

ett statligt avlöningsreglemente enligt vad förut framhållits skulle inne­

bära, finner jag mig nu böra medverka till att den av kommunförbunden

förordade ordningen kommer till stånd.

I anledning av kommunförbundens framställning har chefen för civil­

departementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 februari

1953 tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att inom departementet

biträda med utredning angående polispersonalens löneförmåner. I direktiven

för utredningen anföres bl. a. följande. Vid utredningen bör göras eu in­

gående värdering av polispersonalens arbetsuppgifter i förhållande till när­

mast jämförbara statliga tjänstemannagruppers. På grundval därav bör

(5 — Iiihang till riksdagens protokoll 11)58. 1 sand. Nr 168.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

82

undersökas vilka löneförmåner, som skäligen bör tillkomma polispersonalen.

Utgångspunkten härvidlag skall vara det löneläge, som genom beslut vid

1952 års riksdag fastslagits för närmast jämförbara statliga tjänstemän.

Utredningen bör självfallet avse inte bara den kontanta månadslönen utan

också andra förmåner av lönekaraktär såsom t. ex. beklädnadsersättning.

Däremot bör vid utredningen inte till behandling upptagas pensionsfrågor

utan dessa torde få övervägas i annat sammanhang. Utredningen bör om­

fatta all polispersonal i högst kommissaries ställning. Vid utredningen bör

också övervägas, huruvida sådana skiljaktigheter i tjänstgöringsförhållan­

dena föreligger å olika orter, som kan motivera en differentiering av polis­

lönerna.

Det framhålles i direktiven vidare, att om statsmakterna skulle besluta

att införa ett bindande statligt polislönereglemente, det bör ankomma på

de sakkunniga att framlägga närmare riktlinjer för ett dylikt reglemente

och överväga erforderliga övergångsanordningar.

Enligt min mening torde Kungl. Maj :t nu böra föreslå riksdagen att an­

taga sådana ändringar i polislagen, som i princip innebär, att ett bindande

statligt avlöningsreglemente skall införas för den kommunala polisperso­

nalen. Avsikten är att, därest riksdagen godtar detta förslag, frågan om

antagande av ett dylikt reglemente skall underställas 1953 års riksdag

under dess höstsession.

Frågan om en enhetlig reglering av polispersonalens pensionsförmåner

torde som anförts i utredningens direktiv få övervägas i annat sammanhang.

Införandet av ett statligt polislönereglemente kommer att påkalla vissa

ändringar icke blott i polislagen utan även i den s. k. polislöneförordningen.

Till frågan om dessa ändringar återkommer jag i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

VI. Statens bidrag till polisdistriktens kostnader.

Gällande bestämmelser.

Staten lämnar på flera sätt bidrag till kommunernas utgifter för polisen.

Huvudbestämmelsen härom finnes i 15 § polislagen, vilken såvitt nu är av

intresse innehåller följande.

Om det i ett polisdistrikt (enligt Kungl. Maj :ts förordnande) finns

anställd polispersonal för hela rikets behov, ersättes kostnaderna härför helt

av statsmedel. På samma sätt ersättes också kostnaderna för särskilda an­

ordningar för polisväsendet i dess helhet (15 § 1 mom. första stycket).

Stad, som skall tillhandahålla statspolis, gottgöres av statsverket så stor

del av stadens kostnader för avlöning, pensionering, begravningshjälp och

andra förmåner åt polispersonalen, som belöper på det bestämda antalet

Kungl. Maj.ts proposition nr ltiH.

statspolismän. Därjämte ersättes med skäligt belopp stadens kostnad för

anskaffande av rum för statspolisavdelningens hästar och fordon samt för

särskild kostnad, som staden kan visa sig ha haft för erforderlig expeditions­

lokal. Kostnader, som eljest uppkommer för verksamheten som statspolis,

betalas också av statsmedel. (15 § 1 mom. andra stycket). — Närmare be­

stämmelser om beräkning av ersättning för statspolis meddelas i kun­

görelsen den 24 november 1932 (nr 532) angående statsbidrag till polis­

väsendet.

Till stad, som skall tillhandahålla reservpolis, utgår statsbidrag för varje

reservpolisman med en tredjedel av de sammanlagda löneförmåner, som

årligen tillkommer i distriktet anställd polisman med lägsta lön inom den

tjänstegrad, reservpolismannen skall tillhöra. Om staden har att hålla

ordningsstatspolis, reduceras emellertid statsbidraget för reservpolisen till

en sjättedel av löneförmånerna. I den mån reservpoliserna skall vara be­

ridna, utgår statsbidrag med hälften av kostnaderna för hästar och utrust­

ning av dessa. Har reservpolisstad åtagit sig att för viss tid tillhandahålla

större antal reservpoliser än den enligt lag är skyldig, betalas statsbidrag

med en sjättedel för var och en av dessa ytterligare polismän. För detta

fall uppställs dock vissa särskilda villkor. (15 § 4 mom. första och andra

styckena). — De statsbidrag, som nu behandlats, utgår oberoende av om

reservpoliserna tagits i anspråk eller ej. Har polisdistrikt tillhandahållit

reservpoliser för tjänstgöring utom distriktet, ersätter statsverket därjämte

både distriktets avlöningskostnader för reservpoliserna under den tid tjänst­

göringen pågått och alla de särskilda kostnader, som uppkommit vid tjänst­

göringen. Ersättningen för avlöningskostnader utgår därvid efter samma

grunder, som gäller beträffande ersättning för statspolisens avlöningskost­

nader. (15 § 4 mom. tredje stycket). — Även ifråga om beräkning av viss

ersättning för reservpolis finns närmare bestämmelser i ovannämnda kun­

görelse den 24 november 1932 (nr 532).

Som förut nämnts utgår allmänna statsbidrag endast till polisdistrikten

på den egentliga landsbygden (jämte köpingarna Malmköping och Möns­

terås) och alltså icke till städerna och övriga köpingar. Till kostnaden för

avlöning av polis, som i sådant distrikt innehar eller uppehåller ordinarie

befattning, bidrar statsverket med hälften. Efter samma grund utgår stats­

bidrag till sådant polisdistrikts kostnad för familjeunderstöd och begrav­

ningshjälp samt för sjukvård, som kan tillkomma befattningshavare vid

skada åsamkad i tjänsten. Till avlöningskostnaden för den som innehar

eller uppehåller icke ordinarie befattning, bidrar statsverket med eu femte­

del. (15 § 2 mom). — Vidare utgår generella statsbidrag till de ifråga­

varande polisdistriktens pensioneringskostnader. 1 detta avseende gäller

till en början, alt ordinarie befattningshavare i sådant distrikt får pen-

sionsförsäkras i statens pensionsanstalt. Pensionsavgifterna till anstalten

var tidigare så avpassade, att pensioneringskostnaderna till eu tredjedel

83

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

beräknades komma att falla på staten. Numera innebär anslutningen till

statens pensionsanstalt i praktiken, att minst hälften av pensionerings-

kostnaderna täckes av statsmedel. Om polisdistriktet sörjer för pensione­

ringen av ordinarie befattningshavare på annat sätt än genom nämnda

anstalt, bidrar statsverket med en tredjedel av den utgående pensionen.

(15 § 3 mom.).

Särskilda bestämmelser om statsbidrag gäller för det fall att kommunal­

anställd polis — som icke tillhör stats- eller reservpolisen eller är anställd

för hela rikets behov — på grund av föreskrift i polislagen tjänstgör utanför

sitt anställningsområde. Bestämmelserna innebär, att alla genom tjänst­

göringen uppkommande särskilda kostnader ersättes av statsmedel och att

staten därjämte helt ersätter den lönekostnad, som belöper på tiden för

tjänstgöringen, detta oavsett huruvida statsbidrag eljest utgår för lönen

ifråga. (15 § 5 inom.). Om en polis skadas i tjänsten, medan han på grund

av stadgande i polislagen tjänstgör utanför anställningsområdet, ersätter

staten vidare alla de kostnader, som på grund av skadan kan åvila veder­

börande polisdistrikt (15 § 6 inom.).

Enligt eu särskild lag den fi juni 1925 (nr 179) om ersättning till polis­

man för skada å kläder utgår i vissa fall sådan ersättning av statsmedel.

Staten bidrar också enligt särskilda bestämmelser till vissa landsbygds­

distrikts kostnader för tjänstetelefon åt fjärdingsman eller annan polisman.

Beträffande poliskostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna

enligt den nuvarande ordningen hänvisas till de uppgifter, som lämnats

tidigare.

1948 års polisutredning.

Frågan om statsbidrag till polisväsendet är enligt utredningens mening

ett av de viktigaste spörsmål som måste lösas vid en bibehållen kommunal

organisation av polisväsendet.

Utredningen anlägger bl. a. följande principiella synpunkter på frågan.

I första hand gäller det att avgöra, vad man vill nå med statsbidrag, om man

avser att åstadkomma en allmän fördelning av kostnadsbördan mellan

staten och kommunerna eller om man avser att genom statsbidraget kunna

rätta till bristerna i den nuvarande polisorganisationen och på så sätt täcka

polisens speciella behov. Det nuvarande systemet tillgodoser varken kost­

nadsfördelningen eller behovstäckningen. Såsom tidigare framhållits utgår

utredningen från den grundsatsen, att de ingripanden mot polisdistrikten

och de förändringar i organisationen, som behövs för att göra polisen

bättre skickad att utföra sina uppgifter, icke rimligen kan genomföras utan

betydande statliga bidrag till polisdistrikten.

Utredningen fortsätter.

Utan att statsbidrag utgår, torde sålunda städer och köpingar icke skä­

ligen kunna samordnas med andra kommuner till gemensamma polisdistrikt,

85

helst som detta i regel kommer att medföra, att den kommunala beslutande­

rätten får överlåtas på en förbundsdirektion. Den allmänna mobilitet, som

är ämnad att tillämpas beträffande all lokal polispersonal och som utgör en

huvudförutsättning för att poliskåren skall erhålla erforderlig effektivitet,

torde icke böra åvägabringas annorledes än genom en medverkan från

statens sida i form av ett vidgat deltagande i kostnaderna för polisväsendet.

De skärpta bestämmelser, som utredningen föreslår i avseende å tillsynen

över polisdistrikten och som konnna att ställa dessa i ökat beroende av de

statliga myndigheterna, böra å sin sida uppvägas av ett ekonomiskt veder­

lag från statens sida. Genom utfärdandet av ett normallönereglemente för

polispersonalen ökas det statliga inflytandet vid bestämmandet av perso­

nalens löneförhållanden — en omständighet som jämväl bör beaktas vid

behandlingen av frågan om statsbidrag till polisdistrikten.

Utredningen finner sålunda giltiga skäl föreligga för att staten bör åtaga

sig ökade förpliktelser mot polisväsendet. Motiveringen för att staten skall

ge bidrag till kommunernas poliskostnader bör emellertid i främsta rum­

met byggas på det förhållandet, att polisverksamheten är ett gemensamt

samhälleligt intresse, en angelägenhet av vikt för riket i dess helhet. Om

statsbidraget motiveras på detta sätt, kan enligt utredningens mening icke

gärna följa annat än att bidraget bör utgå till varje polisdistrikt. Och om

polisverksamheten till väsentlig del är ett statsintresse, måste det anses

skäligt, att det statliga bidraget till denna verksamhet avväges så, att de

olika kommunernas medlemmar betungas efter sin förmåga att bära kost­

naderna. Ur denna synpunkt finner utredningen det sålunda mest skäligt

med ett statsbidrag, som tar hänsyn till skattekraften i de olika kom­

munerna. Vid ett på detta sätt avvägt statsbidrag behöver skillnad ej göras

mellan stad och landsbygd.

Utredningen erinrar om att bl. a. systemet för statsbidrag till anord­

nande av skolmåltider bygger på skattekraften, och utredningen finner det

lämpligt att tillämpa de principer, som konnnit till uttryck i reglerna om

denna bidragsform. Utredningen föreslår därför den huvudregeln, att stats­

bidrag till kostnaderna för polisväsendet skall utgå för kalenderår i för­

hållande till visst bidragsunderlag, som belöper å året, med två tiondels

procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed polisdistriktets skatteunder­

lag för året understiger 50 skattekronor per invånare. Enligt denna regel

skulle emellertid ej något bidrag utgå till distrikt med ett skatteunderlag

av 50 eller flera skattekronor och bidraget vid ett skatteunderlag närmast

under 50 skattekronor skulle vidare bli mycket obetydligt. Med hänsyn till

de ökade förpliktelser, som polisdistrikten åläggs gentemot staten vid ett

genomförande av utredningens förslag, finner utredningen det icke lämp­

ligt, att statsbidraget sättes alltför lågt eller till och med helt uteblir. Utred­

ningen föreslår därför, alt huvudregeln kompletteras med eu bestämmelse

av innehåll, att statsbidraget icke till något polisdistrikt skall understiga 10

procent av bidragsunderlaget. Möjlighet bör även öppnas för polisdistrikt

Kungl. Maj:In proposition nr 168.

86

att i särskilda fall och då synnerliga skäl är för handen få statsbidrag med

högre procent än som skulle följa av de allmänna reglerna.

Bidragsunderlaget skall enligt utredningens förslag hänföra sig till löne­

kostnaderna för polispersonalen (i högst kommissariegraden; pensione-

ringskostnaderna inräknas ej). Lönekostnaderna skall i princip beräknas

med stöd av normallönereglementet. Om lönen för viss befattning fast­

ställts till lägre belopp än vad som skulle följa av reglementet, bör dock

endast det fastställda lönebeloppet ingå i bidragsunderlaget.

Utredningen framhåller, att ändring av statsbidragets storlek kan åstad­

kommas genom olika variationer av bidragsprocenten i dess förhållande

till bidragsunderlaget.

Det kan anmärkas, att utredningen räknar med att statspolisen och de

polismän, som anställts för hela rikets behov, skall liksom hittills helt be­

kostas av statsmedel. Reservpolisen vill utredningen däremot, som nämnts,

avskaffa.

Det statsbidragssystem, som nu behandlats och som utredningen själv

förordar, har av utredningen kallats det generella systemet.1

Utredningen har emellertid även utarbetat ett bidragssystem, anordnat

efter nu gällande principer. Detta system, som utredningen kallar ersätt­

ningssystemet, kan sägas bygga på att staten bör gottgöra kommunerna

allteftersom dessa åläggs ökade förpliktelser mot polisväsendet. Enligt

utredningens mening kräver samordnings- och mobilitetssynpunkterna,

som tidigare nämnts, att städer och med dem jämställda köpingar åläggs

att ingå i polisdistrikt med andra kommunala enheter inom samma åkla-

gardistrikt och att tillhandahålla polis för tjänstgöring utom distrikten.

För de ökade förpliktelser, som sålunda kommer att vila på dessa kom­

muner, bör de få ersättning av statsmedel.

Beträffande det närmare anordnandet av en dylik ersättning anför ut­

redningen bl. a. följande.

Landskommunerna och de med dem jämställda köpingarna bör erhålla

ett 50-procentigt bidrag till lönekostnaderna för all polispersonal. Efter

samma grund bör bidraget utgå till sådana städer och köpingar, som till

följd av samordnings- och mobilitetskraven åläggs i allt väsentligt samma

förpliktelser som landskommunerna. Främst är det mobilitetskravet som

bör vara avgörande.

Utredningen fortsätter.

Vad mindre städer och köpingar beträffar, synes behov föreligga att

göra poliskårerna mobila i samma utsträckning, som gäller för polisper­

sonalen i landskommunerna. Mobilitetsbehovet kan dock sägas avtaga rela­

tivt alltefter poliskårernas storlek, eller med andra ord, ju större en polis­

kår är, desto mindre procentuell andel av densamma kan förväntas behöva

tagas i anspråk för polisverksamhet utom kårens regelbundna tjänstgörings-

1 Beträffande poliskostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna enligt det ge­

nerella systemet hänvisas till de uppgifter, som lämnats på s. 23 ovan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

87

område. Detta förhållande motiverar en motsvarande procentuell nedsätt­

ning av statsbidraget. Hur långt statsbidragssystemet bör sträcka sig, är

naturligen en fråga, som omedelbart sammanhänger med spörsmålet om

hur långt kravet på en vidgad mobilitet bör sträcka sig. Utredningen har

utgått ifrån, att de större städerna icke böra omfattas av systemet, utan

att detsamma i stället bör för dessa städers vidkommande kompletteras

med en reservpolisorganisation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

Med ledning bl. a. av dessa allmänna utgångspunkter bygger utredningen

systemet på principen att städer och köpingar med ett invånarantal icke

överstigande 5 000 skall i bidragshänseende jämställas med landskommu­

nerna.

Utredningen fortsätter.

För andra städer och köpingar, som skola omfattas av systemet, skall

bidraget utgå efter en i förhållande till folkmängdstalets ökning fallande

skala. Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter

har utredningen stannat för att gränsen för bidragssystemet till städer och

köpingar bör gå vid ett befolkningstal av 20 000. Övriga städer och kö­

pingar böra ingå i reservpolisorganisationen. Med hänsyn till det speciella

mobilitetsbehov, som torde föreligga för de städer och köpingar, vilka icke

bilda egna åklagardistrikt (polisdistrikt) men vilkas folkmängd överstiger

20 000 (f. n. endast Trollhättan och Karlskoga), har utredningen emeller­

tid ansett, att till dylika kommuner bör — förutom bidrag för tillhanda­

hållande av reservpolis -— även utgå visst lägre procentuellt statsbidrag.

Statsbidraget synes böra utgå enligt följande procentuella skala:

Statsbidrag i procent

Samtliga landskommuner

50

Städer och köpingar med en folkmängd icke överstigande 5 000

50

Städer och köpingar

med

en folkmängd

av

5 001— 5 500

45

»

5 501— 6 000

40

»

6 001— 6 500

35

»

6 501- 7 000

30

»

7 001— 8 000

25

»

8

001—10

000

...............................................................................

20

»

10 001—15 000

15

»

15 001—20 000

10

Städer och köpingar, som icke bilda egna åklagardistrikt men

ha en folkmängd överstigande 20 000

51

Utredningen anser, att den mobilitet som åstadkommes med tillhjälp av

ersättningssystemet icke skulle vara tillräcklig. Främst ur beredskapssyn-

punkt bör organisationen utfyllas med en reservpolisorganisation såvitt

1 Utredningen beräknar, att, enligt ersättningssystemet, den slutliga fördelningen av kost­

naderna för polisväsendet skulle — med utgångspunkt från de tidigare nämnda totalkost­

naderna för år 1948 jämte tillägg för merkostnader, som beräknas uppkomma genom inrät­

tandet av polisstyrelsen m. m. gestalta sig så att i runda tal 20 miljoner kronor skulle

falla på statsverket, 62 miljoner på städer, 2 miljoner på köpingar och 10,7 miljoner på

landsbygdskommuner. Statsverkets kostnader skulle alltså öka från 16,8 till 20 miljoner,

allt enligt 1948 års kostnadsnivå. (Jämför ovan s. 18 och s. 23)

88

angår städer med en folkmängd överstigande 20 000. Dessa städer bör

tillhandahålla en reservpolis för varje 10 000-tal invånare, dock lägst fem.

Utredningen anställer slutligen vissa jämförelser mellan verkningarna av

de båda statsbidragssystemen och framhåller därvid bl. a. följande. För­

slaget att polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt lär kunna genom­

föras även med ersättningssystemet. Förslaget att de kommuner, som in­

går i gemensamma polisdistrikt, i princip skall vara pliktiga att bilda kom­

munalförbund torde däremot svårligen kunna genomföras i sådana polis­

distrikt, vari ingår stad eller köping med en folkmängd överstigande 5 000.

För dessa distrikt torde avtal få träffas mellan dylik stad eller köping och

övriga i distriktet ingående kommuner; mellan sistnämnda kommuner sy­

nes kommunalförbund dock i regel kunna åvägabringas. Om ersättnings­

systemet genomföres, torde det enligt utredningens mening saknas förut­

sättning för att utfärda ett normallönereglemente. Vidare anmärkes, att

det generella systemet bereder likställighet för polisdistrikten ifråga om

poliskostnaderna, medan ersättningssystemet icke medför sådan rättvisa.

Utredningen förordar det generella systemet, och de förslag till refor­

mer och förbättringar, som utredningen framställt, är grundade på att detta

system genomföres.

Beträffande den speciella form av statsbidrag, som nu utgår till p e n-

sioneringskostnader, föreslår utredningen väsentliga ändringar.

Det förordas, att rätt att pensionsförsäkra polispersonalen i statens pen-

sionsanstalt skall föreligga för polisdistrikt, som består av landskommun

eller del därav eller av mer än en kommun. Detta innebär en utvidgning

av nämnda rätt till att avse även städer eller därmed jämställda köpingar,

som ingår i gemensamma polisdistrikt med landsbygdskommuner. I mot­

sats till vad nu gäller skall emellertid statsbidrag överhuvudtaget icke utgå,

om polisdistrikt löser pensioneringsfrågan på annat sätt än genom anslut­

ning till statens pensionsanstalt. Vidare kan anmärkas att rätten till för­

säkring i nämnda anstalt enligt utredningens förslag skall gälla icke blott

beträffande ordinarie utan även beträffande extra ordinarie polispersonal.

Remissyttranden över 19A8 års polisutredning.

Det övervägande antalet myndigheter och organisationer godtar en ut­

vidgning av statsbidragsrätten eller lämnar utredningens förslag härom

utan erinran.

Stadsfullmäktige i Gävle, framhåller till stöd för att samtliga kommuner

bör få statsbidrag bl. a., att polisen på senare år i alltmer ökad omfattning

fått uppgifter som tidigare handhafts av statliga myndigheter, exempelvis

uppgifter som sammanhänger med nya rättegångsbalken, civilförsvaret,

krigsdomstolarnas avskaffande samt pass- och utlänningskontrollen. Allt

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

89

detta har medfört personalökningar och ytterligare krav på förstärkning av

polispersonalen. Styrelsen för svenska stadsförbundet anför liknande syn­

punkter.

Statskontoret förklarar sig ej vilja motsätta sig utvidgning av statsbi-

dragsrätten, men framhåller samtidigt att köpingar ej bör likställas med

landskommunerna i statsbidragshänseende.

Beträffande statsbidragsgrunderna i allmänhet anser några remissinstan­

ser att ytterligare överväganden erfordras. Allmänna statsbidragsutred-

ningen yttrar sålunda att resultatet av dess arbete lämpligen bör avvaktas.

Även några andra remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län, re­

kommenderar ytterligare överväganden.

I valet mellan det generella systemet och ersättningssystemet ansluter

sig många remissinstanser, däribland flera länsstyrelser, till utredningen

och förordar således det förstnämnda. Länsstyrelsen i Hallands län och

styrelsen för svenska landskommunernas förbund gör detta under utta­

lande av att det bör gälla endast t. v. i avbidan på den omarbetning av grun­

derna för statsbidrag i allmänhet, som kan följa av allmänna statsbidrags-

utredningens arbete. Det generella systemet godtas i övrigt av bl. a. läns­

styrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kalmar och Kristian­

stads lån.

För ersättningssystemet uttalar sig bl. a. statskontoret och länsstyrelsen

i Kronobergs län.

Statskontoret motiverar sin ståndpunkt på följande sätt.

I avvaktan på resultatet av allmänna statsbidragsutredningens arbete

kan statskontoret icke finna lämpligt att nu mera väsentliga avsteg göras

från det för närvarande tillämpade bidragssystemet för understöd åt kom­

munernas polisväsende. Då härtill kommer, att ekonomiska förutsättningar

för ett genomförande av det generella systemet svårligen kunna anses vara

för handen, anser statskontoret, att en vidgad stödgivning bör utformas i

huvudsaklig överensstämmelse med det av de sakkunniga utarbetade s. k.

ersättningssystemet. —----------Även vid ersättningssystemet bör hinder icke

möta mot att i allt väsentligt genomföra de av utredningen föreslagna åtgär­

derna för att effektivisera polisväsendet, bland annat skärpt övervakning

från länsstyrelsernas sida. Ett ändamålsenligt ordnande av polisverksam­

heten får nämligen betraktas som ett gemensamt samhälleligt intresse, som

kan och måste föranleda relativt långt gående ingrepp i den kommunala

självbestämmanderätten. I motsats till utredningen anser statskontoret ej

heller något nödtvunget samband råda mellan det generella bidragssy­

stemet och normallönereglementet. Även vid tillämpningen av ersättnings­

systemet bör sålunda från statsmakternas sida kunna utfördas ett allmänt

polisavlöningsreglemente.

En tredje grupp remissinstanser anser varken det generella systemet

eller ersättningssystemet lämpligt att genomföra, då båda betecknas såsom

tillkrånglade. T stället förordas bidrag med en bestämd del av kommuner­

nas kostnader för polisväsendet. Sådana synpunkter anförs av Norrköpings

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

90

stad (bidrag med belopp ej understigande 50 % av kostnaderna), polis­

kammaren i Karlstad (1/3 av kostnaderna) samt föreningen Sveriges polis­

mästare med instämmande av flera polismästare.

Överståthållarämbetet yttrar, att begränsningen av bidragsunderlaget

till enbart lönekostnader för polispersonalen ställer sig ogynnsamt för de

större polisdistrikten, där kostnaderna för lokaler och utrustning torde

utgöra en större procentuell andel av de totala kostnaderna för polis­

väsendet än i de mindre distrikten. Ämbetet fortsätter.

Den omständigheten att bidrag skall utgå endast på polispersonalens

löner synes vidare vara ägnad att motverka en sådan rationalisering av

polisarbetet, att olika slags teknisk utrustning ställes till polisens för­

fogande samt en avlastning sker från polispersonalen av vissa mindre

kvalificerade arbetsuppgifter genom en förbättrad kontorsorganisation och

anställning av biträdespersonal.

Enligt överståthållarämbetets mening synes utredningen vid sitt ställ­

ningstagande till reglerna om bidragsunderlagets beräkning i allt för hög

grad hava påverkats av en önskan att få till stånd sådana beräknings­

grunder, som icke skola vålla några svårigheter i tillämpningen. Denna i

och för sig beaktaiisvärda strävan bör dock icke få utgöra hinder för en

sådan utformning av bidragsreglerna, som bättre tillgodoser rättvisekraven

och icke motverkar en ändamålsenlig utveckling av polisorganisationen.

Överståthållarämbetet förordar därför, att statsbidrag i princip utgår på

kommunernas samtliga kostnader för polisväsendet. En sådan anordning

skulle också stå i bättre samklang med det sätt, varpå den statliga till­

synen över polisorganisationen skall ske.

Samma uppfattning om statsbidragsunderlagets bestämmande har bl. a.

städerna Malmö, Norrköping, Västerås, Trollhättan, Örnsköldsvik och

Kramfors.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser starka skäl tala för att bidrags­

underlaget hänföres till lönekostnaderna för all inom polisväsendet verk­

sam personal och alltså ej blott till den egentliga polispersonalen.

Vid remissbehandlingen har härutöver framförts åtskilliga speciella önske­

mål i fråga om statsbidragen.

Beträffande statsbidragen till pensioner in g skostnader har

i remissyttrandena anförts bl. a. följande.

Statskontoret anser, att den lämpligaste lösningen av frågan om polis­

personalens pensionering torde vara att låta den ske genom statens pen-

sionsanstalt men helt på huvudmännens bekostnad enligt ett förslag, som

reservationsvis framlagts inom 1944 års pensionsutredning och i remiss­

utlåtande 1949 biträtts av statskontoret.

Styrelsen för svenska stadsförbundet finner det i likhet med några städer

oegentligt att städer och köpingar, som bildar eget polisdistrikt, skulle

vara i sämre läge än övriga polisdistrikt med avseende på pensionerings-

kostnaderna och icke äga ansluta sin personal till statens pensionsanstalt.

Sveriges kommunalanställdas pensionskassa framhåller vikten av en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

91

hetliga pensionsvillkor på det kommunala området. Villkoren för stats­

bidrag till kommunala arbetstagares pensionering bör enligt pensions­

kassans mening omarbetas så, att de blir oberoende av om ifrågavarande

befattningshavare försäkras i statens pensionsanstalt enligt där gällande

bestämmelser eller om deras pensionering ordnas på annat tillfredsställande

sätt.

Stadsfullmäktige i Gävle och kommunalfullmäktige i Oskarströms köping

yrkar, att vid bestämmande av bidragsunderlaget för det allmänna stats­

bidraget hänsyn skall tas till pensioneringskostnaderna.

Det bör i detta sammanhang anmärkas, att allmänna statsbidragsutred-

ningen den 1 december 1952 avgivit ett principbetänkande angående drift­

bidrag till primärkommuner (SOU 1952:44), i vilket förordas, att en del

av de nuvarande speciella driftbidragen till kommunerna, bl. a. stats­

bidragen till polisväsendet, sammanföres till ett enda allmänt bidrag, gra­

derat efter skatteteknisk synpunkt och skatteutjämningssynpunkt. Detta

betänkande är f. n. föremål för remissbehandling.

Departementspromemorian.

I promemorian anmärkes till en början följande.

En förutsättning för de tidigare berörda reformerna är att städer med

mindre än 10 000 invånare (jämte möjligen i undantagsfall även större

städer) och köpingar berättigas till allmänt statsbidrag efter likartade

huvudgrunder som skall gälla för landsbygdskommuner. Härvid har när­

mast åsyftats dylika städer och köpingar som ingår i landsfiskalsdistrikt.

Det finns emellertid ett fåtal städer av sådan storlek, som alltjämt ligger

utanför landsfiskalsdistrikt. Anledning synes ej finnas att nu i statsbi-

dragshänseende behandla dem annorlunda än övriga städer av motsvarande

storlek, ehuru den polisiära vinsten för närvarande skulle inskränka sig

till att landsfogden eller överordnad myndighet vid behov skulle kunna

disponera deras polispersonal utanför staden i större utsträckning än nu.

Det anföres i promemorian vidare.

Med hänsyn till att de gällande bestämmelserna för statsbidrag till kom­

muner för olika ändamål för närvarande är föremål för översyn kan det

icke vara lämpligt att såsom polisutredningen föreslagit fullständigt om­

gestalta reglerna om statsbidrag för poliskostnader i allmänhet. Polislagens

bestämmelser om bidragsunderlag och om bidrag till landsbygdskommuner

bör därför t. v. lämnas orubbade.

De för landsbygdskommuner gällande statsbidragsreglerna torde alltså

böra bibehållas och kompletteras med liknande regler för de berörda

städerna och köpingarna. Till kostnaden för avlöning av dem, som innehar

eller uppehåller ordinarie befattning vid polisväsendet i landsbygdskom­

mun, ävensom Lill sådan kommuns kostnad för familjeunderstöd, begrav­

ningshjälp och i vissa fall sjukvård bidrager statsverket nu med SO procent.

Det synes icke utan vidare klart att samma bidragsprocent skall gälla för

städer och köpingar. Statsbidraget motiveras med att polisen i dessa kom­

muner utan särskild ersättning skall få användas utanför kommunen. Då

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

92

det kan anses sannolikt att ju större en stad är, desto mindre procentuell

andel av dess polisstyrka kan tagas i anspråk för tjänstgöring på annat

håll, är ett lägre procentuellt statsbidrag i städer med större invånarantal

tänkbart. Därtill kommer, att ett 50-procentigt bidrag över hela linjen

skulle medföra att klyftan mellan sådant bidrag och reservpolisersättningen

skulle bli mycket stor. En fallande skala synes därför berättigad. Som redan

tidigare redovisats innebar polisutredningens subsidiärt utarbetade ersätt­

ningssystem att städer och köpingar med högst 5 000 invånare skulle få

samma statsbidrag som landsbygdskommuner samt att bidragsprocenten

skulle alltefter kommunstorleken successivt sjunka med 5 % i varje steg

ned till 5 % för städer med över 20 000 invånare, som utgjorde del av

landsfiskalsdistrikt. Det 50-procentiga bidraget till städer och köpingar

med högst 5 000 invånare synes väl motiverat; skillnaden ur polisiär syn­

punkt mellan ett sådant samhälle och landsbygd med tätbebyggelse är ringa.

För större städer och köpingar torde däremot en så differentierad skala

som polisutredningen utarbetat icke vara erforderlig. En lämplig avväg­

ning torde ernås om här avsedda städer och köpingar med mer än 5 000

invånare får statsbidrag med 25 % av kostnaderna för avlöning av den

som innehar eller uppehåller ordinarie befattning. Statsbidrag efter mot­

svarande grunder bör utgå även för berörda städers och köpingars kost­

nader för familjeunderstöd, begravningshjälp och sjukvård, i den mån

kostnaderna är statsbidragsgrundande för landsbygdskommun.

Skäligen bör ett förändrat befolkningstal icke automatiskt medföra änd­

rade statsbidragsgrunder, utan härför synes böra fordras särskilt beslut

av Kungl. Maj :t. I samband med ett sådant beslut kan en lämplig över­

gångstid bestämmas.

Till kostnaden för avlöning av den, som i landsbygdsdistrikt innehar

eller uppehåller icke ordinarie befattning, bidrager statsverket med eu

femtedel. Även denna regel bör bibehållas för landsbygdskommunernas

del men utvidgas till att gälla även de i allmänhet statsbidragsberättigade

städerna och köpingarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

I promemorian är intagen följande tablå över antalet berörda kommuner

och där anställda polismän, allt avseende förhållandena den 1 januari 1952.

Kommuntyp

Antal

kommuner

Befäl

Polismän i

konstapels-

graden

Extra och till­

fälliga befatt­

ningshavare

S:a

befattnings­

havare

Städer med högst 5 000 inv.

25

22

69

31

122

Städer med 5 001—10 000

inv...................................

37

49

256

39

344

Köpingar med liögst 5 000

inv...................................

60

31

129

20

180

Köpingar med 5 001—

10 000 inv.......................

22

19

84

6

109

Köpingar med mer än

10 000 inv......................

4

8

42

3

53

Summa

148

129

580

99

808

93

I promemorian beräknas, att en i enlighet med det anförda utvidgad

statsbidragsgivning kommer att medföra ökade utgifter för statsverket med

något mer än 3 miljoner kronor för år med hänsyn tagen till dyrtidskom-

pensation.

Ett speciellt spörsmål om statsbidrag till löneförmåner tas upp till be­

handling, då det i promemorian anföres.

För närvarande gäller att, om befattningshavare vid polismakten tas i

anspråk utanför det distrikt där han är anställd, så ersätter statsverket

som regel anställningsdistriktet för den på tjänstgöringstiden belöpande

lönen, oavsett om statsbidrag eljest utgår. För personal, vars lön i dess hel­

het gottgöres av statsmedel, t. ex. statspolisen, gäller dock ej det sistnämnda.

Det synes berättigat, att, då allmänt statsbidrag utgår, icke vidare låta sär­

skild gottgörelse utgå för löneförmåner. Särskilt då en lokal polischef

kommenderar personal från ett polisdistrikt till ett annat inom hans verk­

samhetsområde kan bestämmelsen leda till orimliga konsekvenser. I prak­

tiken lär ersättning av detta slag uttagas endast i undantagsfall.

Beträffande statsbidrag till pensionerings kostnader innehåller

promemorian bl. a. följande.

Det bör observeras, att de i reglementet den 29 december 1949 för pen­

sionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattnings­

havare (SFS 726) upptagna bestämmelserna f. n. är föremål för revidering

genom 1951 års pensionsutredning. I detta sammanhang kan icke andra

ändringar i nuvarande ordning förordas än dem som måste betecknas så­

som oundgängliga. 1948 års polisutredning har föreslagit att rätten att

pensionsförsäkra polispersonal i statens pensionsanstalt skall tillkomma

polisdistrikt, som består av landskommun eller del därav eller av mer

än en kommun. För att icke läget ur statsbidragssynpunkt skall försäm­

ras för någon kommun behöver man icke gå fullt så långt. Det skulle räcka

med att stadga, att sådan rätt skulle tillkomma polisdistrikt, vari ingår

landsbygdskommun eller sådan köping som f. n. åtnjuter statsbidrag, samt

att dylikt polisdistrikt, som icke anlitar statens pensionsanstalt, skulle

åtnjuta statsbidrag med en tredjedel av utgående pensioner. Stad och kö­

ping, som på grund av sin storlek skulle kunna förenas med landsbygds­

kommun i samma landsfiskalsdistrikt till gemensamt polisdistrikt men som

icke gjort det, skulle alltså i vart fall tills vidare icke i något avseende

få bidrag till pensionskostnader.

Remissyttranden över departementspromemorian.

Förslaget om ändring av statsbidragsgrunderna har i det stora hela fått

ett välvilligt mottagande. Flertalet remissinstanser bär lämnat det utan

erinran eller framställt endast mindre anmärkningar. Från några håll har

föreslagits, att frågan om rätt till statsbidrag i viss utsträckning borde

göras beroende av hur polisdistriktsindelningen skedde. Styrelserna för

kommunförbunden har även i förevarande del avstyrkt förslaget.

Beträffande de erinringar, som framställts ifråga om de allmänna

statsbidragen till avlönings kostnader må följande anföras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 108.

94

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund finner att det måste

te sig egendomligt att utvidga driftbidragsgivningen till kommunerna sam­

tidigt som allmänna statsbidragsutredningen föreslår, att flertalet av de

nuvarande driftbidragen skall avlösas av ett nytt allmänt statsbidrag.

Statskontoret anser sig ej böra tillstyrka, att statsbidrag tillkommer

även sådana städer med mindre än 10 000 invånare, som alltjämt ligger

utanför landsfiskalsdistrikt. Det föreligger nämligen enligt ämbetsverkets

mening icke någon rimlig proportion mellan statsverkets kostnader och

den begränsade skyldighet att tillhandahålla polispersonal, som enligt för­

slaget skulle åvila dessa städer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, huruvida statsbidrag över­

huvud skall utgå till andra städer och köpingar än sådana som ingår i ge­

mensamt polisdistrikt med andra kommuner inom landsfiskalsdistriktet.

I annat fall kommer reglerna om statsbidrag icke att uppmuntra städerna

och köpingarna att ingå i dylika polisdistrikt. Länsstyrelsen och landsfog­

den i Blekinge län samt landsfogden i Västerbottens län är inne på en lik­

nande tankegång. Landsfogden i Malmöhus län anser att man möjligen

skulle med regeln om erhållande av statsbidrag för stad eller höjning för­

knippa skyldighet att enligt länsstyrelsens bestämmande bilda gemensamt

polisdistrikt med andra kommuner inom samma landsfiskalsdistrikt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker, att tillsättandet av en po-

lisuppsyningsman med bättre utbildning och högre avlöning än de vanliga

fjärdingsmännen är den för närvarande mest angelägna reformen vad be­

träffar polisorganisationen på landsbygden, och ifrågasätter om icke stats­

bidrag till en dylik polismans avlöning borde utgå med mer än 50 procent,

förslagsvis 75 procent. Därigenom skulle kommunernas av ekonomiska

skäl dikterade kritik mot en dylik befattningshavare väsentligt försvagas.

Svenska polisförbundet föreslår, att om samtliga kommuner inom ett lands­

fiskalsdistrikt bildar gemensamt polisdistrikt, skall staten betala hela kost­

naden för avlöning, specialersättningar och pension för den eller de befäls-

tjänster, som polisdistriktet på länsstyrelsens anmodan inrättar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, huruvida icke samtliga stä­

der, som ingår i landsfiskalsdistrikt — även de med över 10 000 invånare

— borde tillåtas ingå i gemensamt polisdistrikt. Om så sker, bör enligt

länsstyrelsens mening statsbidragsreglerna utformas annorlunda. Till stad

(köping) med 10 001—15 000 invånare kunde bidragsprocenten exempelvis

bli 15, för stad med 15 001—20 000 invånare 10 och för större städer 5.

Även länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter statsbidrag för städer med

folkmängd, överstigande 10 000 invånare.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ansluter sig till ett av drätselkammaren

i Tidaholm gjort uttalande, i vilket drätselkammaren ifrågasätter om det

är befogat med så markerad gräns mellan städer under och städer över 5 000

invånare att statsbidraget för en stad med exempelvis 5 001 invånare en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

95

dast utgår med 25 procent mot 50 för stad med högst 5 000 invånare. Ur

rättvisesynpunkt anser drätselkammaren det vara bättre om statsbidraget

får successivt sjunka med 5 procent i varje steg för städer med över 5 000

invånare.

Styrelsen för svenska stadsförbundet hemställer, att städer och köpingar

måtte likställas med landsbygdskommuner ifråga om allmänt statsbidrag

till polispersonalens avlöning in. in. och anför därvid bl. a. följande. Den

nu rådande skillnaden i förevarande hänseende måste betecknas som omo­

tiverad, och även mot den i promemorian föreslagna utvidgningen av stats-

bidragsrätten kan erinringar framföras. Styrelsen kan icke känna sig över­

tygad om sannolikheten av vad som i promemorian anförts till stöd för

graderingen av statsbidragen efter olika procentsatser, nämligen att ju stör­

re en stad är desto mindre procentuell andel av dess polisstyrka kan tas

i anspråk för tjänstgöring på annat håll. Härtill kommer att vad som har

reell betydelse i detta sammanhang är, i vad mån polisstyrkan verkligen

blir tagen i anspråk för dylik tjänstgöring. Styrelsen frågar sig också, om

icke ett polisdistrikt med statsbidrag av olika procentuell storlek för skilda

delar skulle bli en minst sagt besynnerlig anordning. Vidare hävdar styrel­

sen, att en bidragsgradering efter respektive kommuners folkmängdstal

måste anses föga tilltalande speciellt när det gäller tätortskommuner, för

vilka man har att räkna med en understundom mycket snabb folkmängds­

ökning. Frågan om det allmänna statsbidraget bör bedömas som ett av

stats- och reservpolisorganisationen principiellt oberoende spörsmål. Gör

man så, torde ingen giltig grund kunna åberopas för en olikställighet här­

vidlag mellan skilda kommungrupper.

Tidigare har i förbigående berörts frågan om lämpligheten av p o 1 i s-

d istrikt med olika statsbidragspr ocent för skilda delar

av distriktet. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund gör

gällande, att det icke är möjligt att inom samma polisdistrikt laborera med

olika procentsatser för statsbidraget. Svenska stadsförbundets styrelse

framhåller som en till synes oundviklig konsekvens, att man inom ett så­

dant polisdistrikt får fastställa en uppdelning av personalen på de i stats-

bidragshänseende olikställda delarna av distriktet. Det kan enligt för­

bundsstyrelsens mening nog befaras, att detta fastställande — och bedö­

mandet av eventuellt uppkommande frågor om olika Iöneställning för

personal hänförlig till den ena eller andra delen av distriktet — måste

komma att öka de besvärligheter, som man hittills haft att bemästra i

motsvarande hänseende för ett enhetligt polisdistrikt. — Biträdande lands­

fogden i Stockholms län gör gällande, att städer och köpingar, berättigade

till 25-procentigt statsbidrag, icke skulle kunna bilda kommunalförbund

med kommuner, berättigade till 50-procentigt sådant bidrag. Dessa distrikt

torde regelmässigt bli hänvisade till att sluta avtal. Länsstyrelsen i Stock­

Kungl. Maj.ts proposition nr 16S.

%

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

holms län ansluter sig till biträdande landsfogdens uttalande och fram­

håller de begränsade möjligheterna att bilda kommunalförbund som en

förhållandevis allvarlig nackdel. Landsfogden i Västerbottens län anser

också, att det torde uppkomma en hel del svårlösta problem, då två kom­

muner med olika procenttal svårligen kan bilda kommunalförbund. Han

frågar sig, om det ej vore enklare och mera rationellt att ge samtliga kö­

pingar och städer under 10 000 invånare statsbidrag med förslagsvis 30

procent om de bildar eget polisdistrikt men med 50 procent om de går till­

sammans med landskommun.

Beträffande frågan om statsbidrag till pensioner in g s k o s t-

nader anför statens pensionsanstalt (SPA) vissa betänkligheter mot den

i promemorian föreslagna lösningen men framhåller samtidigt, att det är

svårt att i nuvarande läge uppställa en alternativ lösning, åt vilken kan ges

ett bestämt företräde. På grund härav anser sig pensionsanstalten böra i

huvudsak godta förslaget, med starkt understrykande likväl av dess karak­

tär av provisorium. Vad angår polislagens stadgande, att polisdistrikt, som

icke utnyttjar möjlighet till pensionering i statens pensionsanstalt, skall

erhålla statsbidrag med 1(3 av utgående pension bör övervägas huruvida

denna ordning för statsbidrag till pensioneringen bör införas för här av­

sedda städer och köpingar. Om stadgandet skulle göras tillämpligt å dylika

kommuner, lär i varje fall särskilda övergångsbestämmelser vara påkallade

för att bl. a. förhindra att statsbidrag utgår på sådan del av pensionen

som belöper å tid, för vilken statsbidrag till lönen icke åtnjutits.

Statskontoret delar de betänkligheter, som pensionsanstalten anfört, och

ansluter sig även i övrigt huvudsakligen till pensionsanstaltens synpunkter.

1951 års pensionsutredning anför.

Med hänsyn till de ändringar i statsbidragsgrunderna, som föreslås, och

till behovet av enhetlighet i pensionsbestämmelserna vill pensionsutred-

ningen inte rikta erinran mot att polisdistrikt, vari ingår stad eller köping

med högst 5 000 invånare, beredes möjlighet till SPA-anslutning för sin

polispersonal. Dessa städer och köpingar skulle såsom redan framhållits i

statsbidragshänseende bli jämställda med landsbygdsdistrikten. Större stä­

der och köpingar skulle däremot få statsbidrag efter endast 25 procent av

bidragsunderlagen och ett inordnande i SPA-systemet av polisdistrikt,

vari ingår sådan stad eller köping, kan i och för sig med hänsyn till den

ekonomiska innebörden av SP A-pensioneringen inge betänkligheter. Den

av SPA-reglementet följande indirekta statsbidragsgivningen innebär i

praktiken, att minst hälften av pensioneringskostnaderna täckes av stats­

medel. Pensionsutredningen har därför vad angår statsbidragsförhållandena

intagit den ståndpunkten att — i avbidan på utredningens ställningstagande

till frågan om avgränsningen av SPA:s verksamhetsområde — nyanslutning

till SPA inte bör medges annat än i fråga om befattningshavare inom verk­

samhet, som åtnjuter direkt statsbidrag av minst motsvarande omfattning,

I förevarande fall skulle vid bifall till förslaget statsbidrag komma att utgå

efter 25 procent på vissa lönekostnader och — om SPA-anslutningsmöjlig-

heten utnyttjades — minst 50 procent på pensionskostnaderna. Pensions-

97

utredningen tillmäter emellertid värdet av enhetlighet i pensionshänseende

inom ett och samma polisdistrikt stor vikt och inser betydelsen av att en

rationell distriktsindelning inte onödigtvis försvåras eller förhindras. Om

angivna statsbidragsförhållandena i föreliggande läge anses acceptabla vill

pensionsutredningen därför inte motsätta sig den ifrågasatta jämkningen i

SPA-reglementet även i vad avser de berörda större köpingarna och städerna,

vilken jämkning i departementspromemorian betecknas såsom oundgängli0'

vid ett genomförande av de planerade organisatoriska omläggningarna.

Vidare anför pensionsutredningen.

Emot förslaget i departementspromemorian angående statsbidrag till

utgående pensioner i vissa fall har pensionsutredningen i nuvarande läge

intet att erinra. Utredningen förutsätter härvid att frågan om bestämmande

av bidragsunderlagen överväges närmare vid ärendets fortsatta behandling

u*

Biträdande landsfogden i Stockholms län anmärker, att förslaget om

statsbidrag till pensioneringskostnader förefaller honom olämpligt.

Om för att taga ett exempel Sollentuna köping och Järfälla kommun

bilda gemensamt polisdistrikt få samtliga polismän enligt förslaget anslu­

tas till SPA, vilket för närvarande torde innebära ett statsbidrag till pen­

sionskostnaderna av inemot hälften. Skulle åter kommunerna i Danderyds

landsfiskalsdistrikt (Djursholms stad samt Danderyds och Stocksunds kö­

pingar) sammansluta sig, skulle enligt förslaget intet statsbidrag för pen­

sionskostnader utgå.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig till biträdande landsfogdens

uttalande och betonar, att förslaget ifråga om statsbidrag till pensionerings­

kostnader kan befaras komma att medföra vissa orättvisor.

Kungi. Maj.ts proposition nr 168.

Departementschef en.

Som jag förut framhållit hänger frågan om statsbidrag till polisdistriktens

kostnader nära samman med spörsmålen om polisdistriktsindelningen och

om lokalpolisens mobilitet. Detta gäller främst beträffande de allmänna

statsbidragen, d. v. s. de bidrag som nu utgår till polisväsendet i landskom­

munerna. De speciella bidrag som staten betalar för stats- och reservpolis

och polispersonal för hela rikets behov in. in. är i detta sammanhang av

mindre intresse, och beträffande dessa statsbidragsformer har det icke nu

ifrågasatts någon lagändring av principiell betydelse.

Jag ämnar därför nu behandla endast de allmänna statsbidragen och i

föista hand de allmänna statsbidragen till avlönings-

kostnader.

För närvarande bidrar staten, som förut nämnts, med hälften av kost­

naden för avlöning och vissa andra förmåner till polis, som i polisdistrikt

på den egentliga landsbygden innehar eller uppehåller ordinarie befatt­

ning; och till avlöningskostnader för den som i sådant distrikt innehar eller

uppehåller icke ordinarie befattning bidrar staten med eu femtedel.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 168.

98

1948 års polisutredning förordade en utvidgning av statsbidragsrätten

enligt ett generellt system, som innebar att statsbidrag skulle utgå till alla

polisdistrikt, även sådana som omfattar städer och köpingar, och därvid

beräknas med hänsyn till skatteunderlaget. På detta system grundade ut­

redningen bl. a. sina förslag om en i lag fastställd polisdistriktsindelning,

om en allmän mobilitet för lokalpolisen och om skärpt kontroll över polis­

distrikten. Utredningen utarbetade emellertid också förslag till ett stats­

bidragssystem, anordnat efter nu gällande principer men utvidgat till att

omfatta även alla städer och köpingar som icke bildar egna åklagardistrikt.

Enligt detta system, kallat ersättningssystemet, skulle städer och köpingar

med en folkmängd icke överstigande 5 000 få statsbidrag med 50 procent

liksom landskommunerna; för andra städer och köpingar skulle bidraget

utgå efter en i förhållande till invånarantalets ökning fallande skala, ned

till minst 5 procent.

De remissinstanser, som yttrade sig över polisutredningens betänkande,

godtog i allmänhet en utvidgning av statsbidragsrätten. I fråga om det

lämpligaste sättet för statsbidragens beräkning var meningarna emellertid

delade.

I departementspromemorian föreslogs att i princip även städer med

mindre än 10 000 invånare (jämte i undantagsfall, efter Kungl. Maj:ts med­

givande, större städer) samt köpingar skulle få statsbidrag efter samma

grunder som landskommuner, varvid emellertid bidraget till städer och kö­

pingar med minst 5 000 invånare såvitt gäller avlöningskostnaden för or­

dinarie polispersonal skulle utgå med endast 25 procent. Förslaget moti­

verades i huvudsak med hänvisning till de tidigare berörda reformerna ifraga

om polisdistriktsindelning och mobilitet. — Promemorians förslag om änd­

ring av statsbidragsgrunderna fick i det stora hela ett välvilligt mottagande

av remissinstanserna.

När det gäller att ta ställning till den betydelsefulla frågan om statsbi­

dragens utformning, är det av vikt att klargöra vilka rent principiella syn­

punkter som bör ligga till grund för avgörandet. 1948 års polisutredning

framhöll, att man med statsbidragen i huvudsak kan avse att nå två olika

mål, nämligen antingen en allmän fördelning av kostnadsbördan mellan

staten och kommunerna eller ett avhjälpande av bristerna i den nuvarande

polisorganisationen. Utredningen fann för sin del, att det visserligen från

sistnämnda synpunkt fanns giltiga skäl för att staten borde åtaga sig

ökade förpliktelser mot polisväsendet men att motiveringen för statsbidra­

gen i främsta rummet borde byggas på det förhållandet, att polisverksam­

heten är ett gemensamt samhälleligt intresse, en angelägenhet av vikt för

riket i dess helhet. Om statsbidragen på detta sätt motiverades med hänsyn

till statsintresset, kunde enligt utredningens mening icke gärna följa annat

än att bidrag borde utgå till varje polisdistrikt, och det måste vidare anses

skäligt att bidragen avvägdes så, att de olika kommunernas medlemmar

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

99

betungades efter sin förmåga att bära kostnaderna. -— Jag har tidigare un­

der hänvisning till ett uttalande av allmänna statsbidragsutredningen häv­

dat, att det överhuvudtaget icke torde vara möjligt att dra en gräns mellan

principiellt statliga och principiellt kommunala uppgifter. Därav följer

också, att man vid utformningen av statsbidragsreglerna icke bör låta sig

ledas av sådana synpunkter som att polisverksamheten skulle utgöra ett

statsintresse. Det avgörande bör i stället även här vara rena lämplighets-

skäl. I detta hänseende är att märka, att man innan statsmakterna tagit

ställning till allmänna statsbidragsutredningens förslag torde böra göra så

små avsteg som möjligt från det för närvarande tillämpade bidragssystemet.

Utgångspunkten bör enligt min mening vara, att nu endast sådana avsteg

bör göras som är nödvändiga för att i erforderlig mån öka polisväsendets

effektivitet.

Genom vad jag nu sagt anser jag mig bl. a. ha bemött de från stadskom-

munalt håll resta yrkandena att städerna skulle ifråga om allmänt stats­

bidrag principiellt likställas med landskommunerna och de från olika håll

framkomna förslagen att i bidragsunderlaget borde ingå även annat än

lönekostnader, t. ex. kostnaderna för lokaler och utrustning. Mot sist­

nämnda förslag kan för övrigt även andra vägande invändningar göras,

särskilt att det skulle vara svårt att fastställa allmängiltiga grunder för

kostnadernas beräkning och att förslagets genomförande skulle framtvinga

en vidlyftig kontrollapparat.

Med den utgångspunkt, jag nyss angivit, är det naturligt att jag i princip

godtar de ändringar beträffande ifrågavarande statsbidrag, som föreslagits

i departementspromemorian. Enligt vad jag förut framhållit motiveras

dessa ändringar i huvudsak just med att de anses nödvändiga för refor­

merna ifråga om polisdistriktsindelning och mobilitet. Vissa detaljer i pro­

memorians förslag anser jag mig emellertid böra ta upp till närmare be­

handling.

Det har av några remissinstanser föreslagits, att frågan om rätt till stats­

bidrag i viss utsträckning borde göras beroende av hur polisdistriktsindel-

ningen skedde. Sålunda har bl. a. ifrågasatts, huruvida statsbidrag bör utgå

till andra städer och köpingar än sådana som begagnar möjligheten alt ingå

i gemensamt polisdistrikt med annan del av samma landsfiskalsdistrikt.

till detta vill jag säga, alt det ur mobilitetssynpunkt är av stort intresse

att statsbidrag utgår även i dessa fall. Jag kan därför icke ansluta mig till

förslagen ifråga.

Statskontoret har ansett sig böra avstyrka, att statsbidrag tillkommer

även sådana städer med mindre iin 10 000 invånare som alltjämt ligger

utanför landsfiskalsdistrikt, detta eftersom det enligt ämbetsverkets me­

ning icke föreligger någon rimlig proportion mellan statsverkets kostnader

och den begränsade skyldighet alt tillhandahålla polispersonal, som enligt

Kungl. Maj:is proposition nr 168.

100

promemorieförslaget skulle åvila dessa ståder. Det är här fråga om städerna

Vetlanda, Falkenberg, Mariestad, Örnsköldsvik och Hudiksvall. Av dessa

har Falkenberg, Mariestad och Hudiksvall endast obetydligt mindre än

10 000 invånare. Polispersonalen i de fem städerna uppgår till sammanlagt

omkring BO man. Enligt min mening kan vinsten av att denna personal får

användas även utanför städernas områden icke anses obetydlig. Då vidare

städer, som ingår i landsfiskalsdistrikt men ej begagnar möjligheten att

bilda gemensamt polisdistrikt, enligt vad jag nyss sagt bör få statsbidrag,

kan det svårligen motiveras att utesluta ifrågavarande fem städer från

statsbidragsrätten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län bar ifrågasatt, om icke statsbidrag för en

s. k. polisuppsyningsman med bättre utbildning och högre avlöning än de

vanliga fjärdingsmannen borde utgå med mer än 50 procent, förslagsvis

75 procent. Detta skulle närmast innebära en ny form av speciellt stats­

bidrag och kan enligt min mening icke för närvarande komma ifråga. Av

samma skäl måste jag avvisa ett av svenska polisförbundet framställt för­

slag, att statsverket i vissa fall skulle betala hela kostnaden för befäls-

tjänster.

Att städer med ett invånarantal, överstigande 10 000, icke annat än i

särskilda undantagsfall bör få statsbidrag har jag närmare motiverat i

samband med frågan om polisdistriktsindelningen.

Det har från något håll ifrågasatts, huruvida det är befogat med en så

markerad gräns mellan städer under och städer över 5 000 som föreslagits

i promemorian. Man har därvid gjort gällande, att det ur rättvisesynpunkt

vore bättre, om statsbidraget finge successivt sjunka med ett stigande in­

vånarantal. Jag medger, att varje gränsdragning här måste ske tämligen

godtyckligt. Det är emellertid viktigt att få en praktikabel regel. Ett sådant

system med flera olika trappsteg för statsbidragsprocenten skulle i tillämp­

ningen ställa sig invecklat. Jag anser, att gränsdragningen vid ett invånar­

antal av 5 000 är väl avvägd och kan därvid i viss mån stödja mig på 1948

års polisutrednings förslag till det s. k. ersättningssystemet. Vidare vill jag

framhålla, att enligt promemorians förslag ändringar i invånarantalet icke

automatiskt skall återverka på statsbidragets storlek utan att härför skall

fordras särskilt beslut av Kungl. Maj :t. Genom att stadga en lämplig över­

gångstid torde Kungl. Maj :t i viss man kunna undvika stötande resultat av

den ifrågavarande regelns tillämpning.

Jag kommer härefter till frågan, hur förhållandena skall gestalta sig i

sådana gemensamma polisdistrikt, till vilka statsbidrag enligt de föreslagna

reglerna skulle utgå med olika procenttal för skilda delar av distiiktet.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har gjort gällande, att

det överhuvudtaget icke är möjligt att inom samma polisdistrikt laborera

med olika procentsatser för statsbidraget. Från andra håll har det påståtts,

att städer och köpingar, berättigade till 25-procentigt statsbidrag, icke skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

101

kunna bilda kommunalförbund tillsammans med kommuner, berättigade

till 50-procentigt sådant bidrag. Jag kan för min del icke finna något fog

för dessa invändningar. Däremot vill jag gärna medge, att statsbidragen

till de ifrågavarande gemensamma distrikten måste ge upphov till vissa

speciella problem. Det måste till en början konstateras, hur stor del av

bidragsunderlaget som belöper på varje kommun (kommundel). Detta

förutsätter en prövning, vilken i princip bör verkställas efter samma grund

som redan finnes stadgad för kostnadsfördelningen inom gemensamma

polisdistrikt, nämligen efter polispersonalens sannolika användning i de

särskilda delarna av polisdistriktet. (Jämför 16 § fjärde stycket polislagen.)

Denna prövning torde understundom komma att bli besvärlig. I vissa fall

torde de för befattningshavarna fastställda stationeringsorterna eller tjänst-

göringsdistrikten lämna ledning för bedömandet. Varje kommun skulle då

ur statsbidragssynpunlct anses svara för de lönekostnader, som belöper på

den inom kommunen tjänstgörande eller företrädesvis tjänstgörande per­

sonalen. I brist på säkrare grunder kan man också fördela lönekostnaderna

mellan kommunerna efter folkmängdstalet eller, i enstaka fall, arealen i

respektive delar av polisdistriktet eller efter båda dessa faktorer i förening.

En ytterligare möjlighet är att fördela lönekostnaderna efter antalet skatte­

kronor per kommun, så att varje kommun anses svara för så stor andel av

de sammanlagda lönekostnaderna i distriktet, som belöper på kvoten

mellan antalet skattekronor i kommunen och antalet skattekronor i hela

distriktet. Även andra alternativ torde kunna tänkas. Det kan icke komma

i fråga att i lag fastställa en enhetlig beräkningsgrund för alla fall utan det

får i sista hand ankomma på varje länsstyrelse att såsom utbetalare av

statsbidragen närmare pröva de rekvisitioner, som kommer från de gemen­

samma polisdistrikten. Givetvis är det emellertid önskvärt, att en fast be­

räkningsgrund finns bestämd för varje gemensamt distrikt och att denna

överensstämmer med den grund som skall komma till användning vid för­

delning av kostnaderna kommunerna emellan. I själva verket torde detta

oltast bli fallet. Om kommunerna bildat kommunalförbund, skall förbunds-

ordningen innehålla bestämmelser bl. a. om grunder för medlems skyldig­

het att tillhandahålla medel för verksamheten. En förbundsordning av

ifrågavarande slag kan komma till stånd antingen genom att kommunerna

enas om dess innehåll eller, om enighet icke uppnås, genom att länsstyrel­

sen förordnar i saken. Förhåller det sig på sistnämnda sätt, bör av läns­

styrelsen bestämda grunder för kommunernas bidragsskyldighet utan vidare

bli normerande även för statsbidragsunderlagets beräknande. Och har

kommunerna enats om förbundsordningens innehåll, torde därvid fast­

ställda grunder för kostnadernas fördelning böra godtagas ur statsbidrags-

synpunkt, om det icke är uppenbart att de är ägnade att leda till för högt

sammanlagt statsbidrag för distriktet. Under samma förutsättning torde

man också böra godtaga sådana motsvarande grunder, varom avtal träffats

Kung!. Maj:ts proposition nr 168.

102

mellan kommuner i ett gemensamt polisdistrikt, som icke bildat kommu­

nalförbund. Då ledning icke står att få av innehållet i förbundsordning eller

avtal, har länsstyrelsen att fatta sitt avgörande efter en noggrann prövning

av omständigheterna i det särskilda fallet och torde därvid som regel kunna

stödja sig på någon av de hjälpregler, som förut behandlats. Mera avse­

värda svårigheter torde uppkomma endast första gången statsbidiag skall

fastställas för ett gemensamt polisdistrikt av ifrågavarande slag. Det av­

görande som därvid träffas torde bli prejudicerande för senare prövningar.

Givetvis måste emellertid beaktas förändringar som efter hand kan inträda

t. ex. i fråga om polispersonalens sammansättning och indelning in. m.

Jag anser alltså, att de svårigheter som kan uppkomma i förevarande

hänseende icke är större än att de väl låter sig bemästras.

Av vad jag här sagt framgår att jag även i fråga om detaljutformningen

godtar promemorians förslag beträffande de allmänna statsbidragen till

avlöningskostnader.

I fråga om ett i promemorian berört speciellt spörsmål vill jag här ytter­

ligare tillägga följande. Enligt nuvarande bestämmelser skall, om en polis­

man användes utanför anställningsdistriktet, staten som regel ersätta

distriktet bl. a. för den på tjänstgöringstiden belöpande lönen. I departe­

mentspromemorian har föreslagits, att denna ersättningsregel icke skall

gälla om polismannen endast tjänstgjort i annat polisdistrikt inom samma

landsfiskalsdistrikt. Mot detta förslag har ingen erinran framställts under

remissbehandlingen. Enligt vad jag tidigare förordat bör en landsfiskal vid

behov av tillfällig polisförstärkning få obehindrat använda polispersonalen

inom sitt verksamhetsområde för tjänstgöring även utanför vederbörande

anställningsdistrikt (men inom landsfiskalsdistriktets gränser). Detta bör

emellertid gälla endast beträffande sådan polispersonal, till vars lön allmänt

statsbidrag utgår. Det kan enligt min mening icke anses skäligen påkallat

att utöver detta bidrag särskild ersättning för lön utgår i här avsedda fall

av tjänstgöring utanför anställningsdistriktet. För egen del vill jag alltså

förorda promemorians förslag även såvitt nu är i fråga men samtidigt

understryka att i de undantagsfall då (efter förordnande av Kungl. Maj:t

eller länsstyrelse) polisman, till vars avlöning statsbidrag icke eljest utgår,

användes utanför anställningsdistriktet, särskild ersättning för lönekostnad

givetvis skall betalas av staten.

Jag övergår nu till att behandla frågan om statsbidrag till polis­

distriktens pension eringskostnader.

För närvarande gäller som jag tidigare nämnt, att ordinarie befattnings­

havare i polisdistrikt på den egentliga landsbygden får pensionsförsäkras

i statens pensionsanstalt (SPA), vilket innebär att minst hälften av pen­

sioner ingskostnaden täckes av statsmedel. ^ ill polisdistrikt sörja föi pen­

sionering av sådan befattningshavare på annat sätt, bidrar stats\erket med

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

103

en tredjedel av den utgående pensionen. Städer och med dem jämställda

köpingar får icke något bidrag till sina motsvarande kostnader. — I fråga

om anslutning till SPA gäller numera ett reglemente den 29 december 1949,

nr 726, (SPA-reglementet).

1948 års polisutredning förordade, att rätten att pensionsförsäkra polis­

personal i SPA skulle utvidgas till att avse även sådana städer och köpingar,

som enligt utredningens förslag skulle ingå i gemensamma polisdistrikt

med landskommuner. Däremot ansåg utredningen, att statsbidrag över­

huvudtaget icke skulle utgå i de fall, då ett polisdistrikt löste pensionerings-

frågan på annat sätt än genom anslutning till nämnda anstalt.

I departementspromemorian framhålles, att de i SPA-reglementet upp­

tagna bestämmelserna för närvarande är föremål för revidering av 1951 års

pensionsutredning och att det i förevarande sammanhang icke kan för­

ordas andra ändringar i den nuvarande ordningen än sådana som måste

anses oundgängliga. Det föreslås därför att rätten att anlita SPA (eller i

andra hand att få statsbidrag med en tredjedel av utgående pension) skulle

utsträckas endast till sådana städer och köpingar, som ingår i gemensamt

polisdistrikt med landsbygdsdel av samma åklagardistrikt. Stad eller

köping, som enligt reglerna om polisdistriktsindelning skulle ha möjlighet

att förena sig med landsbygd till ett gemensamt polisdistrikt men som icke

begagnat denna möjlighet, skulle alltså i vart fall tills vidare icke i något

avseende få statsbidrag till pensioneringskostnader.

Varken statskontoret, statens pensionsanstalt eller 1951 års pensions­

utredning har motsatt sig den i promemorian föreslagna lösningen, men de

har framhållit dess karaktär av provisorium. Vidare har det anmärkts, att

särskilda övergångsbestämmelser torde vara påkallade för att hindra att

(såvitt avser städer och med dem jämställda köpingar) statsbidrag utgår

på sådan del av pension som belöper å tid, för vilken statsbidrag till lönen

icke åtnjutits. Länsstyrelsen i Stockholms län har invänt, att förslaget om

statsbidrag till pensioneringskostnader kan komma att medföra vissa

orättvisor.

Jag vill för egen del understryka, att det nu endast är fråga om en pro­

visorisk lösning av förevarande problem och att det i gällande regler bör

göras endast sådana ändringar, som är ofrånkomliga. Tidigare har jag

föreslagit, att köpingar och i viss omfattning även städer skall få ingå i

gemensamma polisdistrikt med landskommuner och få allmänna statsbidrag

till avlöningskostnader efter i princip samma grunder som sistnämnda

kommuner. Det framstår då som nödvändigt, dels att enhetliga regler i

pensionshänseende kommer alt gälla inom varje sådant gemensamt distrikt,

dels att någon försämring i fråga om statsbidragen till pensioneringskost­

nader icke inträder i jämförelse med vad som hittills gällt. Med hänsyn

härtill finner jag mig böra godtaga den i promemorian föreslagna lös­

ningen. Det torde visserligen vara riktigt som länsstyrelsen i Stockholms

Kungl. Maj.ts proposition nr 16S.

104

län invänt, att den nya ordningen understundom kan medföra verkningar,

vilka kommer att uppfattas som orättvisa, men detta torde i nuvarande läge

icke kunna undvikas. De betänkligheter man eljest kunnat hysa måste

enligt min mening vika med hänsyn till lösningens provisoriska natur.

Den här förordade nya ordningen i fråga om statsbidrag till pensione-

ringskostnader förutsätter ändringar såväl i polislagen som i SPA-regle-

mentet. Därest riksdagen bifaller vad jag i det följande förordar, torde det

ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga ändringar i nämnda

reglemente, varvid pensionsåldern för kommissarie torde böra fastställas

till 65 år.

Det torde vidare böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela vissa när­

mare bestämmelser som påkallas av övergången till den nya ordningen på

ifrågavarande område. Till detta spörsmål återkommer jag i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

VII. Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom

inrikesdepartementet upprättats förslag till dels lag angående ändring

i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, dels förord­

ning om ändring i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa

bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till

lön och pension m. m. I förstnämnda förslag har även upptagits vissa änd­

ringar i polislagen, vilka med hänsyn till sin mera speciella karaktär icke

tidigare berörts här förut.

De upprättade författningsförslagen kommer i det följande att behandlas

paragrafvis.

Polislagen.

1

§•

Beträffande ändringarna i 1 § 1 mom. hänvisas i första hand till vad som

i den allmänna motiveringen anförts om polisdistriktsindelningen.

Särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att i bestämmelserna om stats­

bidrag i 15 § kunna bibehålla hänvisningarna till 1 § 1 inom. har det an­

setts lämpligt att i huvudsak disponera nämnda moment så att i dess

andra stycke upptagits regler om de städer, som — oavsett om de bildar

eget åklagardistrikt eller ej — på grund av sitt invånarantal skall utgöra

särskilda polisdistrikt och som skall vara uteslutna från rätt till allmänt

statsbidrag, och att till dess tredje stycke sammanförts regler om de polis­

distrikt, som skall vara berättigade till sådant bidrag. Detta har medfört,

att tredje stycket kommit att innehålla tre skilda regler. Den första av

dessa innebär att stad, som den 1 januari 1953 hade mindre än 10 000 in­

105

vånare men som trots detta bildar eget åklagardistrikt, skall utgöra särskilt

polisdistrikt (denna regel avser i själva verket endast fem städer). Den

andra regeln innebär, att landsfiskalsdistrikt — bortsett från sådan däri

ingående stad som med tillämpning av andra stycket utgör särskilt polis­

distrikt -— skall antingen utgöra ett polisdistrikt eller uppdelas i flera så­

dana; vilket som skall vara fallet bestämmes i den ordning som stadgas

i 9 och 10 §§. Den tredje regeln innebär ett undantag från föreskriften i

andra stycket. I vilka fall detta undantag skall kunna tillämpas har angivits

i den allmänna motiveringen.

I 1 § 1 mom. fjärde stycket stadgas också ett undantag från föreskriften

i andra stycket. Detta undantag motsvarar en bestämmelse som år 1951

infördes i sistnämnda stycke och som tillkom främst med tanke på Kiruna

stad. Eftersom köpingarna numera alltid ingår i landsfiskalsdistrikt och

enligt lagförslaget jämställes med landskommuner i indelningshänseende,

är det icke erforderligt att meddela någon särskild bestämmelse om köpings

uppdelning i två eller flera polisdistrikt.

Uppnår en stad först efter den 1 januari 1953 ett invånarantal av minst

10 000, blir den med tillämpning av andra stycket särskilt polisdistrikt,

endast under förutsättning att Kungl. Maj :t så förordnar. Ett förordnande

av ifrågavarande slag medför till följd av bestämmelserna i 5, 6 och 15 §§,

att staden blir skyldig att tillhandahålla reservpolis, att den kan åläggas

hålla statspolis och att den mister rätten till allmänt statsbidrag. Om man

vill uppnå motsvarande resultat beträffande stad, som den 1 januari 1953

hade mindre än 10 000 invånare men som trots detta redan utgör eget

polisdistrikt (så kan vara fallet även med stad, som icke bildar eget åklagar-

distrikt), måste Kungl. Maj:t, efter det att staden uppnått nämnda in­

vånarantal, meddela särskilt förordnande i saken. Ett sådant förordnande

torde endast behöva ange, att staden skall utgöra särskilt polisdistrikt en­

ligt 1 § 1 mom. andra stycket.

Sjunker en stads invånarantal efter den 1 januari 1953 under 10 000,

kommer den icke automatiskt att falla under bestämmelsen i tredje stycket

utan härför fordras särskilt förordnande av Kungl. Maj :t med stöd av

andra punkten i detta stycke.

Därest Kungl. Maj:t förlänar stadsrättigheter åt kommun med minst

10 000 invånare, kan Kungl. Maj :t i samband därmed bestämma, att sta­

den med tillämpning av 1 § 1 mom. andra stycket skall utgöra särskilt

polisdistrikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

2

§•

Paragrafen har undergått viss redaktionell jämkning med hänsyn till

de ändrade reglerna om polisdistriktsindelning.

Enligt sin nuvarande lydelse stadgar paragrafens första stycke, alt i stad

och i köping, som har att bekosta sin polispersonal, skall polismän samt i

106

övriga polisdistrikt fjärdingsman (polismän) finnas anställda i viss när­

mare angiven omfattning. I ett par remissyttranden över departements­

promemorian har påtalats den terminologiska oklarhet, som är förenad

med att termerna polisman och fjärdingsman användes jämsides beträf­

fande polispersonal på landsbygden. Från något håll har det samtidigt

gjorts gällande, att titeln fjärdingsman borde försvinna, då den numera

icke har så god klang som titeln polisinan.

1 anslutning till dessa yttranden må framhållas, att termen fjärdingsman

icke förekom i det förslag till polislag, som genom propositionen nr 58/1925

förelädes 1925 års riksdag. Det utskott som hade att behandla lagförslaget

ville emellertid behålla fjärdingsmansinstitutionen och ansåg även det

gamla fjärdingsmannanamnet värt att bevaras. Utskottet framhöll dock,

att någon alldeles enhetlig benämning ej var avsedd ifråga om de be­

fattningshavare, som erfordrades på landsbygden. För de med städerna

jämställda köpingarna kunde någon annan benämning än polisman säker­

ligen icke komma ifråga. Beträffande andra orter torde man böra lämna

vederbörande öppet att bestämma, att fjärdingsmannen skulle benämnas

polisman. Detta ville utskottet utmärka genom att vid ordet »fjärdings­

man» i 2 § inom parentes utsätta även ordet »polisman» (jämför andra

särskilda utskottets utlåtande nr 1/1925). — Lagen fick sedan den lydelse

som utskottet föreslagit.

Jag vill understryka, att det nu icke är meningen att på denna punkt

göra någon ändring i sak. Beträffande sådana befattningshavare vid polis­

väsendet, som har sin verksamhet förlagd till den egentliga landsbygden,

skall det fortfarande vara möjligt att bestämma tjänstebeteckningen an­

tingen till fjärdingsman eller till polisman. Även om ett polisdistrikt enligt

de förut föreslagna reglerna kommer att bestå av en stads- eller köpingsdel

och en landskommunal del, bör det vara möjligt att fastställa beteckningen

fjärdingsman för en befattningshavare, som har sin tjänstgöringsort eller

sitt huvudsakliga tjänstgöringsområde i sistnämnda del. Såsom framgår av

It § i lagförslaget är det emellertid icke meningen att en dylik befattnings­

havare i ett »blandat» polisdistrikt skall utses genom val.

Av redaktionella skäl har benämningen fjärdingsman bibehållits endast

i 11 § 8 mom. Då i lagförslaget användes beteckningen »polisman», avses

därmed givetvis även »fjärdingsman».

2 § andra stycket innehåller för närvarande ett stadgande som endast

är en närmare utveckling av bestämmelsen i första stycket. Orden »såvitt

angår köping eller landskommun» har i lagförslaget använts för att ut­

märka, att regeln om arbetsfördelning skall kunna tillämpas även beträf-

fanade köping eller landskommun, som jämte stad ingår i ett gemensamt

polisdistrikt.

Ändringen i tredje stycket är av formell natur.

Kungi. Maj.ts proposition nr 168.

107

5 §•

Beträffande 1 inom. hänvisas till vad i specialmotiveringen anförts om

1§1 mom. andra och fjärde styckena. Avgörande för stads skyldighet att

tillhandahålla reservpolismän blir, huruvida staden i indelningshänseende

är att hänföra till något av dessa stycken. Då i samtliga län numera finns

åtminstone någon stad med över 10 000 invånare, har någon motsvarighet till

den nuvarande bestämmelsen i 5 § 1 inom. första stycket sista punkten

icke upptagits i lagförslaget.

Ifråga om innehållet i 5 § 2 inom. må framhållas, att alla köpingar enligt

förslaget skall få allmänt statsbidrag och att köpingarnas polispersonal

därför blir allmänt mobil. Något behov av att köping åtager sig att till­

handahålla reservpolismän kommer alltså icke att föreligga.

7 §•

Utöver vad som i den allmänna motiveringen anförts beträffande den

föreslagna nya bestämmelsen i 7 § 1 mom. andra stycket må framhållas

följande.

Uttrycket »särskilt behov» avser att utmärka, att det skall vara fråga

om ett behov som sträcker sig utöver vad som normalt förekommer beträf­

fande polisverksamheten i det berörda distriktet. Behovet skall vidare avse

endast en tillfällig förstärkning. Det måste finnas säkerhet för att den stad

som får avstå polispersonal icke försätts i ett sådant läge, att polisverk­

samheten inom dess eget område äventyras. Uppenbarligen kan behovet

av förstärkning avse både ordnings- och kriminalpolis och omfatta polis­

personal av alla grader. Den viktigaste begränsningen ligger i förutsätt­

ningen att behovet icke utan synnerlig olägenhet kan tillgodoses på annat

sätt. Därav torde framgå, att bestämmelsen soin regel kan tillämpas endast

i den mån stats- och reservpolis icke finns att tillgå i tillräcklig omfattning.

Även andra polismän, till vars avlöning statsbidrag utgår, bör om möjligt

anlitas i första hand. Synnerlig olägenhet kan givetvis föreligga både på

det organisatoriska och det ekonomiska planet.

Självfallet skall länsstyrelsen icke på grund av den ifrågavarande be­

stämmelsen kunna förfoga över annan personal än sådan som är anställd

inom länet.

8

§•

I den allmänna motiveringen har föreslagits, att ett bindande statligt av-

löningsreglemente skall införas för viss kommunal polispersonal. Man kan

utgå från att i ett sådant reglemente kommer att intagas bestämmelser

om rätt till begravningshjälp. De nuvarande föreskrifterna om polisdistrikts

skyldighet att skäligen avlöna polismän och att utbetala skälig begravnings­

hjälp har därför ersatts med en bestämmelse att polispersonal, som jämlikt

2, 4, 5 eller 6 § finns anställd i polisdistrikt och som avses i ett av Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr i68.

108

Maj :t efter riksdagens hörande fastställt avlöningsreglemente, skall av polis­

distriktet avlönas enligt bestämmelserna i reglementet samt åtnjuta i

reglementet angivna övriga förmåner.

Det torde icke finnas anledning att i paragrafen bibehålla något stad­

gande om skyldighet för polisdistrikt att låta sådana befattningshavare,

som icke, såvitt nu kan bedömas, kommer att omfattas av reglementet —

d. v. s. dels vissa polismän av högre grad, dels andra befattningshavare än

polismän, exempelvis teknisk och administrativ personal samt kontorsper­

sonal -— komma i åtnjutande av skäliga löneförmåner (däri inbegripet

begravningshjälp). Denna skyldighet är i och för sig självklar, och med

hänsyn till den ordning som numera råder ifråga om bestämmandet av

de anställdas löner skulle en särskild lagregel härom sannolikt icke få

någon större betydelse.

Det föreslagna stadgandet om ett statligt avlöningsreglemente får avgö­

rande betydelse därigenom att det binder polisdistrikten att utge just de

förmåner som bestämmes i reglementet, varken mer eller mindre. Uppen­

bart är, att reglementets innehåll blir normerande vid beräkning av de

statsbidrag, som skall utgå för lönekostnader.

Bestämmelser om pension och familjeunderstöd avses icke skola ingå

i avlöningsreglementet. Polislagens stadgande om polisdistriktens skyldig­

heter i dessa hänseenden har därför ansetts böra kvarstå oförändrade.

11

§•

Med hänsyn till att det enligt de föreslagna regierna för polisdistriktsin-

delning kan uppkomma gemensamma polisdistrikt, som omfattar stad, kö­

ping och landskommun i olika kombinationer, har det varit nödvändigt att

något jämka bestämmelserna i förevarande paragraf. Den självklara ut­

gångspunkten har därvid varit, att det för varje särskilt polisdistrikt bör

gälla enhetliga regler om tillsättande och entledigande av befattningshavare

vid polisväsendet och de övriga ämnen, paragrafen avser.

Ändringarna i 1 och 2 mom. innebär, att så snart stad ingår i ett polis­

distrikt, skall beträffande detta gälla de hittillsvarande reglerna för stad.

•— Ordet »extra» i den nuvarande lydelsen av 1 mom. har ändrats till

»annan», eftersom det kan tänkas att i det statliga avlöningsreglementet

kommer att införas andra kategorier icke-ordinarie befattningshavare.

Reglerna om fjärdingsmansval i 3 mom. har ändrats så, att tillsättning

av polisman genom val skall förekomma endast i sådana polisdistrikt, som

helt består av egentlig landsbygd. Eftersom under uttrycket »fjärdings-

mansbefattning» i nuvarande 3 mom. enligt praxis icke inbegripits befäls-

tjänster, har stadgandet begränsats till att avse polismansbefattning, som

icke är befälstjänst. Såsom tidigare erinrats skulle det enligt förslaget

kunna förekomma att polisman i ett »blandat» polisdistrikt benämnes

fjärdingsman, trots att han icke utses genom val.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

109

13 §.

I 2 mom. hav förutom en redaktionell jämkning gjorts en ändring i sak.

Denna ändring består i att såvitt angår stad, där polisnämnd icke finnes,

tillfälle att avge yttrande vid tillsättning av vissa befattningshavare skall

beredas drätselkammaren även om staden har magistrat. Kommunallags-

kommittén har nämligen i sitt betänkande III (SOU 1952: 14) föreslagit, att

magistraternas kommunala uppgifter skall upphöra, samt förklarat att

enligt kommitténs mening hela den nuvarande magistratsinstitutionen bör

avvecklas. Med hänsyn till det läge, vari dessa frågor nu befinner sig, och

då drätselkammaren i allt fall får anses vara det organ som lämpligen bör

företräda stad i förevarande hänseende, har det ansetts befogat, att någon

rätt för magistrat att yttra sig ifråga om tillsättning av polispersonal icke

vidare skall förekomma.

Kungl. Maj ris proposition nr 168.

14 §.

I 1 mom. meddelas nu bestämmelser dels om skyldighet för polisdistrikt

att underställa beslut angående avlöning, pensionering, familj eunderstöd,

begravningshjälp m. m. länsstyrelsens prövning, dels angående länsstyrel­

sens befogenheter, då sådan underställning skett, dels ock om skyldighet

för polisdistrikt att hos länsstyrelsen anmäla beslut, som eljest fattas an­

gående polisväsendets organisation.

194-8 års polisutredning föreslog, att alla beslut om personalorganisatio­

nens utformning skulle underställas länsstyrelsens prövning, detta särskilt

med hänsyn till statens intresse av att effektivt kunna inverka på organi­

sationen. Vidare förordade utredningen, att beslut angående avlönings- och

pensionsförmåner till polispersonal skulle underställas, dock att underställ-

ningsplikt icke skulle föreligga beträffande beslut om avlöningsförmåner,

som uppfyllde bestämmelserna i det av utredningen föreslagna normal-

lönereglementet. Sådana beslut angående polisväsendet, som icke på grund

av nämnda regler skulle underställas, borde enligt utredningens förslag

anmälas hos länsstyrelsen.

Utredningens förslag i förevarande del godtogs av några remissinstanser,

däribland överståthållarämbetet, men avvisades av bl. a. justitiekanslers-

ämbetet och stijrelsen för svenska stadsförbundet. Justitiekanslersåmbetet

ansåg, att underställning eller anmälan ej alls borde komma ifråga. Så­

dana åligganden kunde uppfattas som utslag av misstroende mot polis­

distrikten. Det vore tillfyllest om landsfogden i de fall, då ett polisdistrikts

beslut ej ansågs tillfredsställande, ägde påkalla rättelse hos länsstyrelsen.

Departementspromemorian innehöll som förut nämnts förslag, att un-

derställningsplikten skulle helt avskaffas och att i dess ställe skulle före­

skrivas en anmälningsplikt liknande den som nu gäller beslut i organisa­

tionsfrågor i allmänhet.

Vid promemorians remissbehandling tillstyrktes detta förslag av 18 läns-

110

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

styrelser, stats polisintendenten, svenska stadsförbundets styrelse och sven­

ska polisförbundet.

Några länsstyrelser ställde sig tveksamma till förslaget.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands och Ble­

kinge län ansåg, att underställningsförfarandet borde bibehållas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarade, att den ej hade något att er­

inra mot underställningens avskaffande såvitt angår befattningshavarnas

löneförmåner och övriga anställningsvillkor. Beträffande däremot kom­

muns beslut rörande organisationsfrågor delade länsstyrelsen 1948 års po­

lisutrednings mening att underställning bör ske. Detta måste anses ange­

läget med hänsyn bl. a. till statens intresse att effektivt kunna inverka på

organisationens utformning.

Föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges landsfogdar avstyrkte

helt förslaget i förevarande del. Sistnämnda förening anförde.

Det må visserligen medgivas, att underställning knappast längre kan

vara erforderlig för att bevaka att befattningshavarna tillerkännas skälig

lön. Emellertid kan förslaget ur andra synpunkter inge vissa betänkligheter.

Underställningen har bland annat till syfte att fastställa de belopp varå

statsbidrag skall beräknas. Med hänsyn till bland annat statsbidraget skall

även befattningens natur av extra eller ordinarie prövas. Uppmärksamhet

bör ägnas åt att avlöningsbesluten endast avse avlöning i polislagens me­

ning och icke till exempel även ersättning för resekostnader, hållande av

kontorslokal etc. Likaledes bör uppmärksammas att icke tjänst som i

själva verket till sin natur är extra göres till ordinarie i en låg lönegrad

för att därigenom för polisdistriktet säkra ett högre statsbidrag.

Flera enskilda landsfogdar har uttalat sig på liknande sätt.

Stockholms stadskollegium föreslog, att såsom ett led i de allmänna för-

enklingssträvandena även anmälningsskyldigheten slopas.

Departementschefen.

Även frågan om underställningsförfarandet kommer delvis i ett nytt

läge, om det införes ett bindande statligt avlöningsreglemente. Underställ­

ningens syfte har främst varit att skapa garantier för att polismännens lö­

ner, pensioner och övriga förmåner bestämmes till skäliga belopp. Detta

syfte skulle nu i de viktigaste avseendena komma att tillgodoses genom

reglementet. Även beträffande avlöningsförmåner för sådana befattnings­

havare, som icke kommer att omfattas av reglementet, torde underställ­

ningsförfarandet numera vara utan nämnvärd betydelse. Med hänsyn här­

till och till vikten av att det kommunala inflytandet över polisfrågorna be­

fästes, biträder jag förslaget att underställningsplikten helt upphäves. I

stället för underställningsplikten bör enligt min mening stadgas ett an­

mälningsförfarande. Jag anser emellertid att det ifråga om beslut i av­

löningsfrågor icke ens erfordras någon anmälningsplikt. Anmälningsskyl­

digheten bör enligt min mening avse dels beslut angående pensionering och

in

familjeunderstöd, dels beslut som fattas angående polisväsendets organisa­

tion. Bland de beslut, som nu skall underställas, upptages även beslut,

huruvida viss befattning skall vara ordinarie eller ej. Då det här uppen­

barligen är fråga om ett beslut, som angår polisväsendets organisation, har

det icke ansetts erforderligt att uttryckligen omnämna denna form av be­

slut bland dem, som skall anmälas.

Ändringen av 14 § 2 mom. är av formell natur och betingas i huvudsak

av förslaget att införa ett statligt avlöningsreglemente.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

15 §.

Beträffande ändringarna i förevarande paragraf hänvisas i första hand

till vad som i den allmänna motiveringen anförts om statsbidragsgrun-

derna.

Uttrycket i 2 mom. »i den mån kostnaden belöper å stad eller köping»

har valts i syfte att göra bestämmelsen tillämplig både på stad eller köping,

som utgör särskilt polisdistrikt, och på stad eller köping, som ingår i ge­

mensamt polisdistrikt med annan kommun. I sistnämnda fall måste det

konstateras, hur stor del av statsbidragsunderlaget som belöper på staden

respektive köpingen och på övriga delar av distriktet. Vilka tillvägagångs­

sätt man därvid kan anlita har närmare utvecklats i den allmänna moti­

veringen.

Såsom förut anmärkts innebär stadgandet i 2 inom., att statsbidrag även

kommer att utgå till fem städer som har mindre än 10 000 invånare, men

trots detta utgör egna åklagardistrikt. För varje sådan stad finns alltså

stadsfiskal anställd, vilken, om han är polischef torde få anses tillhöra

den krets befattningshavare, på vars lön m. in. statsbidrag skall utgå.

Det kan emellertid icke vara rimligt, att allmänt statsbidrag skall utgå för

lön och andra förmåner till sådana stadsfiskaler. För att hindra att så sker

har föreskrift härom införts bland övergångsbestämmelserna.

I 4 mom. tredje stycket har gjorts ett tillägg, som innebär ett mindre

undantag från den i samma stycke tidigare stadgade regeln. Enligt denna

regel skall statsverket, om eu stad tillhandahållit reservpolispersonal, er­

sätta staden bl. a. avlöningskostnaderna för poliserna under den tid de

tjänstgjort utom staden. Såsom jag förut framhållit bör en landsfiskal, i

vars verksamhetsområde ingår en reservpolisstad, äga att utan medgivande

från högre ort få kommendera reservpolispersonalen till tjänstgöring i

andra delar av landsfiskalsdistriktet. I departementspromemorian har före­

slagits, att om reservpolispersonalen endast tjänstgjort i annat polisdist­

rikt inom samma landsfiskalsdistrikt, någon ersättning av statsmedel för

den på sådan tjänstgöring belöpande avlöningskostnaden icke skall utgå.

Mot detta förslag har under remissbehandlingen ingen erinran framställts,

och jag vill för egen del biträda detsamma.

112

Den i viss mån motsvarande undantagsregel, som upptagits i 5 inom.,

har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

I detta sammanhang må slutligen framhållas, att innehållet i det före­

slagna statliga avlöningsreglementet blir normerande vid beräkning av de

statsbidrag, som skall utgå för avlöningskostnader.

20

§.

Ändringen är en direkt följd av underställningspliktens upphävande.

Övergångsbestämmelserna.

I enlighet med vad som förordats i departementspromemorian anser jag,

att lagen om möjligt bör träda i kraft den 1 januari 1954. Särskilt med hän­

syn till att det måste anses ovisst, huruvida det nu i princip föreslagna

statliga avlöningsreglementet då kan träda i tillämpning, torde det emeller­

tid böra överlämnas åt Kungl. Maj :t att förordna om dag för lagens ikraft­

trädande.

I den allmänna motiveringen beträffande grunderna för statsbidrag till

polisdistriktens pensioneringskostnader har framhållits, att det torde böra

ankomma på Kungl. Maj :t att meddela vissa närmare bestämmelser, som

påkallas av övergången till den nya ordningen på nämnda område. Vidare

bör erinras, att innehållet i polislönereglementet först senare kommer att

bestämmas och att reglementets ikraftträdande kan få återverkningar i

olika hänseenden som icke nu är möjliga att bedöma. Även i övrigt torde

det kunna bli erforderligt med särskilda bestämmelser för att möjliggöra

övergång till den föreslagna nya ordningen. Med hänsyn till dessa om­

ständigheter torde i förevarande lag böra meddelas bemyndigande för

Kungl. Maj :t att förordna om särskilda bestämmelser, vilka erfordras för

lagens ikraftträdande eller eljest i samband med övergången till nya av­

lönings- eller pensioneringsbestämmelser.

Bestämmelsen i andra stycket har berörts i specialmotiveringen till 15 §.

Det gäller här närmast en övergångsföreteelse, som icke har avseende på

mer än fem städer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Polislöneför ordning en.

Ändringarna är direkt föranledda av förslaget om ett statligt polislöne-

reglemente och avser i princip att upphäva de delar av förordningen, som

måste antagas komma att bli ersatta av bestämmelser i reglementet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168.

113

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer därefter, att Kungl. Maj:l

måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet utarbetade för­

slag till

dels lag angående ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polis­

väsendet i riket,

dels förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172)

med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt

till lön och pension m. in.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Örtengren.

8 — tiihang till riksdagens protokoll 1953. t sand. Nr 168.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.................................................................................... • ...........................

Sammanfattning...............................................................................................................

Författningsförslag..........................................................................................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 mars 1953 ....................................................

I. Inledning.................................................................................................................

II. Huvuddragen av den nuvarande polisorganisationen..................................

III. Allmänna synpunkter på en reform av polisväsendet..................................

1939 års polisutredning och remissyttranden däröver sid. 19. — Enhörnings ut­

redning sid. 21. — 1948 års polisutredning sid. 21. — Remissyttranden över 1948

års polisutredning sid. 25. — Departementspromemorian sid. 30. — Remissytt­

randen över departementspromemorian sid. 32. — Departementschefen sid. 41.

IV. Polisdistriktsindelning och mobilitet................................................................

Gällande bestämmelser sid. 48. — 1948 års polisutredning sid. 51. — Remissytt­

randen över 1948 års polisutredning sid. 55. — Departementspromemorian sid. 58.

_Remissyttranden över departementspromemorian sid. 61. - Departementsche­

fen sid. 67.

V. Frågan om ett statligt avlöningsreglemente för den kommunala polisper­

sonalen ......................................................................................................................

Gällande bestämmelser om polispersonalens avlöning m. m. sid. 75. — 1948 års

polisutredning sid. 76. — Remissyttranden över 1948 års polisutredning sid. 79.

—- Departementspromemorian sid. 80. — Kommuuförbundens framställning om ett

statligt avlöningsreglemente sid. 80. — Departementschefen sid. 80.

VI. Statens bidrag till polisdistriktens kostnader..................................................

Gällande bestämmelser sid. 82. — 1948 års polisutredning sid. 84. —- Remissytt­

randen över 1948 års polisutredning sid. 88.— Departementspromemorian sid.91.—

Remissyttranden över departementspromemorian sid. 93. — Departementschefen

sid. 97.

VII. Specialmotivering .................................................................................................

Polislagen sid. 104. — Polislöneförordningen sid. 112.

Departementschefens hemställan ...............................................................................

1

1

2

13

13

16

19

48

73

82

104

113

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHIM 93

316184