med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 1

Nr 186.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; given Stock­

holms slott den 27 mars 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av hilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

3) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

4) lag angående upphävande av 1 § andra stycket lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan; samt

5) förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen lämnas en redogörelse för 1950 års skattelagssakkunnigas utredning om fastighetsbeskattningen och dess verkningar för de skattskyldiga och kommunerna.

Fastighetsbeskattningen föreslås skola i princip bibehållas men inarbetas i den kommunala inkomstskatten. Härigenom beredes fastighetsägare med låg inkomst bättre möjligheter att utnyttja ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga. Vidare föreslås att repartitionstalet för fastighet sänkes från fem till fyra.

Det lägre repartitionstalet avses skola tillämpas första gången vid 1954 års fastighetstaxering. Övriga ändringar föreslås träda i kraft år 1955 och tillämpas första gången vid 1956 års inkomsttaxering.

1 Bihnng till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr ISO.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

Allmän kommunalskatt------------ kommunal inkomstskatt. Såsom underlag för fastighetsskatt påföres skattskyldig fyra skatteören för varje etthundra kronor av fastighets taxeringsvärde. Såsom underlag —--------beskattningsbar inkomst. Etthundra skatteören-------------en skattekrona.

45 §. Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara beskattad till ett belopp motsvarande 4 procent av taxeringsvärdet. Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av rörelse skall fördenskull, i den mån fastighet som är underkastad fastighetsskatt ingått i förvärvskällan, avdrag ske för vad sålunda genom fastighetsskatt beskattats. Rätt till------------ nämnda kostnad. Har fastighet — — — ägt fastigheten. Avdraget skall — — —- gällande taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954, dock att 45 § i äldre lydelse fortfarande skall gälla såvitt avser där angivet avdrag som belöper å tid före den 1 januari 1954.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1947:590 och av 45 § se 1950:308.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 3

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 2 §, 4 §, 5 § 1 och 4 inom., 6 § 1 inom., It §, 17 §, 23 § 2 inom., 26 § 2 inom., 30 § 5 inom., 32 § 1 mom., 45 §, 47 §, 53 § 2 och 3 inom., 60 §, 64 § 1 inom., 73 § och 75 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 samt punkterna 2, 5 och 6 av anvisningarna till 5 §, punkt 3 av anvisningarna till 8 §, anvisningarna till 34, 37 och 45 §§, punkt 2 av anvisningarna till 58 § och anvisningarna till 60 § nämnda lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att i kommunalskattélagen skall införas en ny paragraf, benämnd 47 a §, av nedan angiven lydelse, att till 47 § nämnda lag skola fogas anvisningar av lydelse som i det följande angives, att 13—16 §§ samma lag skola upphöra att gälla, att rubriken till 2 kap. kommunalskattelagen skall erhålla den lydelse nedan sägs samt att till nyssnämnda 47 och 47 a §§ skola fogas underrubriker av nedan angiven lydelse.

2 §‘ Allmän kommunalskatt utgår såsom kommunal inkomstskatt, vilken beräknas på grundval av inkomst och av garantibelopp för fastighet. Såsom underlag för kommunal inkomstskatt------------ beskattningsbar inkomst. Etthundra skatteören------- - — en skattekrona.

2 KAP.

Om skatteplikt för fastighet.

Skattepliktig fastighet.

4 §.

Garantibelopp som i 2 § sägs fastställes för skattepliktig fastighet. Skattepliktig är--------— i 5 §. Med fastighet----------- till fastighet.

5 §. 1 mom. Från skatteplikt undantagas: a) nationalparker och------- — avsedda byggnader. Därest under------------ fastighetens värde. 4 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken garantibelopp icke skall upptagas såsom skattepliktig inkomst för byggnadsägaren, understiger 500 kronor, föreligger icke skatteplikt för byggnaden eller byggnaderna.

1 Senaste lydelse av 2 och 45 §§ se 1953: 000, av 5 § 1 mom. se 1951: 689, av 6 § 1 mom. se 1933: 356, av 32 § 1 mom. se 1950: 308, av 60 § se 1953: 000, av 75 § 1 och 2 mom. se 1946: 475, av 75 § 3 mom. se 1940: 137 samt av punkt 2 av anvisningarna till 45 § se 1950: 190.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Grunder för taxering av fastighet.

6 §•

1 mom. Fastighet skall,----------- nedan stadgas. Vid taxeringens verkställande skall, med iakttagande av vad i 12 § 1 mom. och 2 mom. sista stycket sägs, hänsyn tagas till förhållandena vid taxeringsårets ingång.

11 §•

Taxeringsvärde utföres------------ åsatta taxeringsvärdet. Uppgår taxeringsenhets hela värde icke till 100 kronor, skall detta värde införas endast i vederbörande taxeringslängds anteckningskolumn.

17 §. Kommunal inkomstskatt------------ av kapital.

För ett----------- för sig.

Att kommunal inkomstskatt skall i vissa fall utgå å garantibelopp för fastighet framgår av bestämmelserna i 47 §. 23 §. 2 mom. Sedan från nettointäkten av jordbruksfastighet avdrag gjorts i enlighet med bestämmelserna i 45 §, utgör vad som därefter återstår inkomst av jordbruksfastighet. 26 §. 2 mom. Sedan från nettointäkten av annan fastighet avdrag gjorts i enlighet med bestämmelserna i 45 §, utgör vad som därefter återstår inkomst av annan fastighet. 30 §. 5 mom. Sedan från nettointäkten av rörelse avdrag i förekommande fall gjorts i enlighet med bestämmelserna i 45 §, utgör vad som därefter återstår inkomst av rörelse. 32 §. 1 mom. Till intäkt------- — 31 § avses. Som intäkt------------med tjänst. Har tjänsteinnehavare såsom löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt, att garantibelopp för fastigheten skall enligt 47 § upptagas som skattepliktig inkomst för honom, skall dock intäkt, vilken tjänsteinnehavaren åtnjutit från fastigheten, räknas såsom intäkt av jordbruksfastighet eller av annan fastighet. 45 § Vid beräkning av skattskyldigs inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av rörelse må, i den mån fastighet ingått i förvärvskällan och garantibelopp för fastigheten skall enligt bestämmelserna i 47 § upptagas såsom skattepliktig inkomst för den skattskyldige, avdrag göras med belopp motsvarande garantibeloppet. I vissa fall tillkommer dock avdrag som i första stycket sägs annan än den, för vilken garantibeloppet skall upptagas såsom skattepliktig inkomst. Sålunda äger medlem av bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag, som med bostadsrätt eller liknande besittningsrätt innehaft lägenhet i före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 5

ningen eller bolaget tillhörig fastighet, tillgodonjuta den del av avdraget, som på lägenheten belöper. Vidare skall ägare av strömfall med skyldighet att bidraga till kostnaden för regleringsföretag tillgodonjuta den del av avdraget för regleringssamfälligheten tillhörig regleringsdamm, som motsvarar den på strömfallet belöpande andelen av nämnda kostnad.

(Se vidare anvisningarna.)

Garantibelopp för fastighet.

47 §.

För fastighet, som året näst före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas garantibelopp till fyra procent av fastighetens taxeringsvärde förstnämnda år. Garantibeloppet upptages inom den kommun, där fastigheten är belägen, såsom skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande.

Vad som i föregående stycke sägs om ägare skall i förekommande fall i stället gälla:

a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, till kamalbolag eller till stad eller annan menighet; samt

c) innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord skall anses den tjänsteinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik boställsordning avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse såsom innehavare.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a) eller c) omförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän fond eller inrättning, är denna att anse såsom fastighetens innehavare, såvitt angår fastighetens skogsvärde.

Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastigheten, skall garantibeloppet för honom icke beräknas å det i taxeringsvärdet ingående skogsvärdet.

Garantibelopp beräknas för beskattningsår. Omfattar beskattningsåret kortare eller längre tid än 12 månader eller har fastigheten förvärvats eller avyttrats under beskattningsåret, skall garantibeloppet jämkas med hänsyn härtill.

(Se vidare anvisningarna.)

Taxerad inkomst.

47 a §.

Sammanlagda beloppet av den inkomst från en eller flera förvärvskällor, vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande fall enligt 46 §, samt av i 47 § omförmält garantibelopp utgör skattskyldigs inom kommunen taxerade inkomst.

Den taxerade inkomsten skall angivas i jämna tiotal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

53 §.

2 mom. Vanliga handelsbolag,------------ bolagets verksamhet.

Vad i föregående stycke sägs skall i förekommande fall äga motsvarande tillämpning beträffande garantibelopp för fastighet.

3 mom. Avlider skattskyldig,------------den avlidne.

Vad i föregående stycke sägs skall i förekommande fall äga motsvarande tillämpning beträffande garantibelopp för fastighet.

60 §.

Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt område, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, och ingår i skattskyldigs taxerade inkomst garantibelopp för fastighet, som är belägen inom sådant administrativt område, skall så stor del av den i kommunen beskattningsbara inkomsten, som motsvarar garantibeloppet eller, om den beskattningsbara inkomsten understiger garantibeloppet, hela den beskattningsbara inkomsten tagas till beskattning inom det administrativa området.

Beträffande den del av den beskattningsbara inkomsten, som härefter må återstå, skall vid taxering enligt denna lag angivas vad som å det administrativa området belöper, och skola därvid de i 56—59 §§ givna bestämmelserna om beskattningsort hava motsvarande tillämpning. Oaktat stad innefattar flera församlingar, skall dock, då fråga är om fysisk person, som skall där mantalsskrivas, förevarande del av den beskattningsbara inkomsten hänföras till den församling, där den fysiska personen skall mantalsskrivas.

Vad i nästföregående stycke sägs skall äga motsvarande tillämpning då i den taxerade inkomsten icke ingår garantibelopp för fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

64 §.

1 mom. Vid taxering till kommunal inkomstskatt skall med ägare av fastighet likställas den, för vilken ehuru han icke är ägare garantibelopp för fastighet likväl skall upptagas såsom skattepliktig inkomst i enlighet med vad därom stadgas i 47 §.

73 §.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från utgörande av skatt för garantibelopp som skall beräknas för främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat härstädes avsedd fastighet, så ock för inkomst av densamma.

75 §.

1 mom. Har här i riket bosatt skattskyldig avlidit och efterlämnat bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att på grund av taxering enligt denna lag erlägga kvarstående eller tillkommande skatt under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, att efter framställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av nämnda skatt. Befrielse som nyss sagts må avse skatt, som påförts den avlidne eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom. Befrielse må dock icke avse skatt, som påförts på grund av eftertaxering och som rätteligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.

Framställning som---------—• efter dödsåret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 7

2 mom. För kommunal utskvld, som påförts avliden person eller på grund av bestämmelserna i 53 § 3 inom. oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med mera, än hans lott i boet utgör.

Lag samma vare om kommunal utskvld, som på grund av eftertaxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

Anvisningar

till 5 §.

2. Stadgandet om skattefrihet för staten tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den för sådant ändamål nyttjas, innebär exempelvis, att, om ett staten tillhörigt örlogsvarv mera stadigvarande användes jämväl för byggande av fartyg, som ej avse försvarsändamål, vare sig detta sker för statens eller för annans räkning, skatteplikt skall föreligga för så stor del av varvsfastighetens värde, som prövas skäligt med hänsyn till denna verksamhets genomsnittliga omfattning i förhållande till hela den å varvet bedrivna verksamheten, samt att, om ett övningsfält upplåtes för jordbruk eller därmed jämförligt ändamål, skatteplikt föreligger för den del av övningsfältets värde, som skäligen kan anses utnyttjad genom upplåtelsen. Användes fastigheten endast i ringa utsträckning för annat än försvarsändamål, föranleder detta ej skatteplikt; sålunda föreligger ej skatteplikt på den grund, att en mindre betesrätt upplåtes å en för militärövningar använd plats eller att på dylik plats sker skogsavverkning av mindre omfattning. Kasernbyggnader och vaktstugor anses vara avsedda för försvarsändamål även i den mån i dem äro inrymda bostadslägenheter för andra än manskap. Däremot anses ej andra byggnader, som i huvudsak nyttjas till tjänstebostäder och uthyrningsbostäder, vara avsedda för försvarsändamål. Byggnader, avsedda för mera tillfällig inkvartering vid militära skolor, skjutfält o. dyl., anses nyttjade för försvarsändamål, i den män de användas för dylik inkvartering, men ej i den mån de innehålla fasta bostäder för andra än vaktpersonal. Därest annan byggnad än kasernbyggnad eller vaktstuga i huvudsak nyttjas till försvarsändamål men i densamma tillika är inrymd en mera betydande tjänstebostad, är byggnaden underkastad skatteplikt för så stor del av sitt värde, som kan anses skäligen belöpa på den till tjänstebostad nyttjade delen av fastigheten. Beträffande tjänstebostäder vid militärt sjukhus skola gälla samma bestämmelser som för bostäder vid annat sjukhus (jfr punkt 5 här nedan).

För fristående------------ elektrisk kraft.

5. För att skattefrihet enligt 1 mom. d)—i) helt eller delvis skall åtnjutas för byggnad kräves, att den skall i väsentlig utsträckning nyttjas för ändamål, som föranleder skattefrihet. Sålunda är exempelvis byggnad, som i huvudsak tjänar bostadsändamål, i sin helhet skattepliktig, även om i densamma finnes inrymd någon förvaltningslokal. Prästgård på landet är skattepliktig. Dock kan bostadsbyggnad vara att anse som sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den frihet från skatteplikt, som åtnjutes för anläggningen, även bör gälla bostadsbyggnaden. Sålunda är exempelvis en inom ett lasaretts område uppförd läkarbostad att anse såsom en del av lasarettsanläggningen.

Föreskriften att, därest under 5 § 1 mom. d)—i) angiven fastighet jämväl användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande, fastigheten skall vara skatteplik­

8 Kungl. Maj. ts proposition nr ISO.

tig för däremot svarande del av dess värde, avser närmast del fall, att dylik fastighet delvis utarrenderas eller uthyres. Härmed är att jämställa exempelvis det fall, att en staten tillhörig byggnad användes dels för verksamhet, som medför frihet från skatteplikt, och dels för annan verksamhet. Om sålunda i eu postverket tillhörig, huvudsakligen till postkontor avsedd fastighet vissa lokaler äro upplåtna till avdelningskontor för riksbanken, föreligger skatteplikt för en mot de upplåtna lokalerna svarande del av fastighetens värde. Upplåtas däremot i fastigheten lokaler till telegrafstation, föranleder denna upplåtelse ej skatteplikt. Det saknar härvid betydelse, huruvida upplåtelsen skett mot vederlag eller ej; så länge fastigheten användes för ägarens (i nyssnämnda fall statens) räkning, kommer det ändamål, vartill fastigheten användes, att bliva avgörande för skatteplikten. Upplåtes däremot fastighet till annan mot vederlag, medför detta skatteplikt, även om fastigheten användes till ändamål, vilket sluille föranleda skattefrihet, diirest fastigheten ägdes av den, som hyrt densamma. Med det förhållande, att del av fastighet upplåtes mot ersättning, bör likställas det fall, att lokal, som eljest nyttjas för ändamål, vilket föranleder frihet från skatteplikt, tidvis uthyres. I dylikt fall skall vid bestämmandet av skatteplikten hänsyn tagas jämväl till den tidrymd, för vilken sådana upplåtelser ägt rum. Skatteplikt för viss del av fastighetens värde inträder dock endast om den användning, som skulle föranleda skatteplikten, ej är av alltför obetydlig omfattning. Den omständigheten, att i förvaltningsfastighet är inrymd bostad om ett eller annat rum för någon till vederbörande förvaltning hörande befattningshavare, medför sålunda ej skatteplikt för någon del av fastigheten. Likaså skola uthyrningar föranleda skatteplikt endast om de äga rum mera regelmässigt. Om ett missionshus någon enstaka gång upplåtes till biograf- eller liknande föreställning eller ett församlingshus tillfälligtvis uthyres till samkväm eller dyk, är detta ej tillräcklig anledning att anse skatteplikt föreligga. Ej heller föreligger skatteplikt, därest uthyrning sker på sådana villkor, att erhållet vederlag i stort sett innebär endast ersättning för de med begagnandet av den upplåtna lokalen förenade särskilda kostnader såsom för uppvärmning, belysning m. in., men icke inbegriper någon ersättning för själva begagnandet av lokalen.

6. För att till kommunikationsanstalt hörande byggnad eller annan anläggning skall vara skattefri erfordras, att den skall vara avsedd för driftens omedelbara behov, d. v. s. tjäna den löpande driften. Under denna bestämmelse falla stationshus, förvaltningsbyggnader, godsmagasin, lokomotivstallar, banvaktstugor och andra vaktstugor, spårvagnshallar in. in. dyl. Däremot äro särskilda, för stations- eller trafikpersonalen avsedda bostadshus, som ej äro att hänföra till vaktstugor, underkastade beskattning, evad de ligga inom eller utom det för driften i anspråk tagna området. Skattefrihet åtnjutes icke för verkstad, där större reparationer eller nybyggnadsarbeten utföras, men väl för sådan, där allenast mindre, så att säga löpande reparations- och tillsynsarbeten utföras. Beträffande järnväg eller spårväg, som drives med elektrisk kraft, åtnjutes skattefrihet för stolpar och ledningar in. in., som höra till själva järnvägs- eller spårvägsanläggningen, men däremot ej för kraftstation eller sädan transformatorstation, som får anses höra till kraftverksanläggningen. Restaurations- eller hotellbyggnad, som tillhör en järnväg och ligger inom dess område, är frikallad från skatteplikt om genom densamma huvudsakligen tillgodoses den å järnvägen resande allmänhetens behov. Om däremot byggnaden tjänar ett mera självständigt ekonomiskt ändamål, i det den i större utsträckning användes av personer på platsen eller eljest andra än de resande eller för resandes uppehåll under längre

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 9

till, är den underkastad beskattning. Till komniunikationsanstalt hörande markområde, som ej upptages av någon anläggning, bör undantagas från skatteplikt i det fall, då området ej användes för uppläggning av gods under längre tid, utan allenast till förvaring under kortare tid av gods, som fraktas å kommunikationsanstalten i fråga. För grustag till järnväg åtnjutes i regel ej skattefrihet; dock skall ett invid järnvägen beläget mindre grustag, som användes allenast till grusning av någon kort närliggande sträcka av järnvägen, ej vara underkastat skatteplikt.

till 8 §.

3. Understundom äro —-------bilda taxeringsenhet.

Detta är fallet med skogsområde, som är att anse såsom brukningsenhet, ävensom vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning. Hit höra kronopark, vid utarrendering av staten tillhörig jordbruksdomän undantagen skog, boställsskog under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, häradsallmänning och annan allmän skog, för vilken garantibelopp skall enligt 47 § upptagas såsom skattepliktig inkomst för innehavaren (gruvskogar, gruvallmänningar, kanalskogar, städernas skogar), ävensom under särskild förvaltning ställd samfälld skog, såsom de s. k. besparingsskogarna och vissa s. k. skogsundantag i Kopparbergs län. Såsom brukningsenhet må ock behandlas enskild skog, i den mån den i innehavarens hand bildar en i brukningshänseende naturlig enhet (skogsblock).

Därest vid------- - — särskild förmån. Vidare böra------------ sig taxeras. Då kameral — -— ■— hos taxeringsnämnd.

till 34 §.

Då fastighet ej kan ingå i förvärvskällan tjänst, ifrågakommer icke avdrag som i 45 § sägs.

till 37 §.

Intäkt av fastighet ingår icke i förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet. Något avdrag enligt bestämmelserna i 45 § är således icke medgivet i denna förvärvskälla.

till 45 §.

För bestämmande------------fastighetens taxeringsvärde.

till 47 §.

Till ledning vid tillämpning av 47 § sista stycket anföras följande exempel.

1. Har rörelseidkare, som använder av honom ägd fastighet i rörelsen, gjort sådan omläggning av räkenskapsår att beskattningsåret kommit att omfatta 9 månader, beräknas garantibeloppet till V12 av det belopp, som motsvarar fyra procent av fastighetens taxeringsvärde. Har beskattningsåret kommit att omfatta 15 månader, beräknas garantibeloppet till 15/]2 av nyss angivet belopp.

2. Har i fall, då beskattningsår sammanfaller med kalenderår, fastighet bytt ägare den 1 september beskattningsåret, beräknas garantibeloppet för den tidigare ägaren till 8/12 och för den nye ägaren till 4/12 av det belopp, som motsvarar fyra procent av fastighetens taxeringsvärde.

3. Har en rörelseidkare gjort sådan omläggning av räkenskapsår att det beskattningsår, som ligger till grund för 1958 års taxering, omfattar tiden V7 1956—31/i2 1957 samt har han för sin rörelse förvärvat en fastighet

10 Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

den 1 september 1956 och en annan fastighet den 1 april 1957, beräknas garantibeloppet vid nyssnämnda taxering för förstnämnda fastighet till l8/'i2 och för sistnämnda fastighet till ®/12 av vad som motsvarar fyra procent av respektive fastigheters taxeringsvärden.

till 58 §.

2. Beträffande fördelning------------ ägt rum.

Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla elektrisk kraft, skall, därest kraft levererats till statens kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller till sådan statens industriella verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens egna behov, iakttagas att inkomsten i dess helhet beräknas i vanlig ordning, varefter från den samlade inkomsten dragés den del därav, som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet. Kan den inkomst, som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet, icke på annat sätt tillförlitligen beräknas, må den upptagas till så stor del av hela inkomsten, som den till sagda verk och industriella verksamhet levererade kraften utgör av all från kraftverket levererad kraft. Vid fördelningen av den å förbrukningen belöpande delen av inkomsten skall hänsyn icke tagas till kraft, som levererats till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet, och skall ej heller vid fördelning å olika kraftverk av den på dem belöpande delen av inkomsten andel tillgodoräknas kraftverk, i den mån från detsamma levererats kraft till dylikt ändamål.

till 60 §.

Till ledning vid tillämpning av 60 § anföras följande exempel.

1. En person är bosatt i en kommun, som består av församlingarna A, B och C. Han äger en fastighet i envar av dessa församlingar; fastigheternas taxeringsvärden utgöra respektive 25 000 kronor, 75 000 kronor och 100 000 kronor.

Om den beskattningsbara inkomsten uppgår till 8 000 kronor, d. v. s. till belopp motsvarande summan av garantibeloppen för fastigheterna, skall den beskattningsbara inkomsten fördelas på församlingarna med 1 000 kronor, 3 000 kronor och 4 000 kronor. Uppgår den beskattningsbara inkomsten till exempelvis 6 000 kronor, skall denna fördelas med 750 kronor på A församling, 2 250 kronor på B församling och 3 000 kronor på C församling. Överstiger den beskattningsbara inkomsten summa garantibelopp, skall det överskjutande beloppet fördelas enligt bestämmelserna i 56—59 §§, dock att då fråga är om fysisk person i stad bestämmelsen i 60 § andra stycket andra punkten skall iakttagas.

2. En person är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna municipalsamhället C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen, däri fastighet icke ingår, till belopp av 9 000 kronor och dels av kapital till belopp av 3 000 kronor eller sålunda tillhopa 12 000 kronor. Efter frånräknande av allmänna avdrag, ortsavdrag in. in. utgör den beskattningsbara inkomsten 8 000 kronor. Av sistnämnda belopp skola alltså 2 000 kronor upptagas såsom belöpande å municipalsamhället.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955. I samband därmed skall följande iakttagas.

Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om 1955 års inkomsttaxering samt i fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 186. 11

Fastighetsskatt påföres sista gången på grund av 1954 års fastighetstaxering. Äldre bestämmelser skola alltjämt gälla i fråga om fastighetsskatt, påförd på grund av nämnda eller tidigare års fastighetstaxering.

Vad i punkt 2 av övergångsbestämmelserna till kommunalskattelagen den 28 september 1928 stadgas skall efter nu ifrågavarande lags ikraftträdande gälla med den ändringen, att vad i nämnda punkt sägs angående skyldighet att utgöra skatt för fastighet eller lägenhet i stället skall avse skyldighet att erlägga skatt på grund av garantibelopp för fastighet.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 2 §* förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

Om vad som är att hänföra till skattepliktig inkomst, så ock om beräkning av inkomst från olika förvärvskällor skall gälla vad i 17 § första och andra styckena samt 18—44 §§ kommunalskattelagen är stadgat, dock med följande undantag:

till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres slutlig eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av skattskyldig åtnjutits vid tidigare års taxeringar;

vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, inkomst av annan fastighet eller inkomst av rörelse får avdrag som i 45 § kommunalskattelagen sägs icke göras, och skall i följd härav såsom inkomst av förvärvskälla som nu sagts anses den enligt de i nämnda lag meddelade bestämmelserna beräknade nettointäkten.

Har sådan —- — — för moderbolaget.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955, dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år.

Tillika skall gälla att skattskyldig äger vid 1956 års taxering åtnjuta avdrag för fastighetsskatt med samma belopp som det, varmed han varit berättigad till avdrag för sådan skatt vid 1955 års taxering. 1

1 Senaste lvtlelse se 1953:000.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Förslag

till

lag angående upphävande av 1 § andra stycket lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan.

Härigenom förordnas att 1 § andra stycket lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955, dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om avgifter som hänföra sig till tidigare års taxeringar.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ förordningen den 28 juni 1946 om skogsvårdsavgift1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Den, för vilken vid taxering till kommunal inkomstskatt såsom skattepliktig inkomst upptagits garantibelopp för jordbruksfastighet, som vid fastighetstaxering åsatts särskilda värden för skogsmark och växande skog, är skyldig erlägga skogsvårdsavgift. Sådan avgift utgår med högst en och en halv promille av summan utav de värden å skogsmark och växande skog, som legat till grund för beräkning av garantibeloppet.

Har garantibeloppet jämkats i enlighet med vad därom i 47 § sista stycket kommunalskattelagen föreskrives, skall jämkning ske jämväl av underlaget för beräkning av skogsvårdsavgift.

För varje år bestämmes med vilket promilletal skogsvårdsavgiften skall för det året utgå.

Skogsvårdsavgift skall — — •— hela krontal.

2 §.

Vad i------ - — om skogsvårdsavgift.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956. För år 1955 skall skogsvårdsavgift erläggas av den, som den 1 januari sistnämnda år är ägare eller därmed enligt 47 § kommunalskattelagen likställd innehavare av den fastighet varom fråga är. 1

1 Senaste lydelse av 1 §, se 1953: 000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 13

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 mars

1953.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om den kommunala fastighetsbeskattningen samt anför därvid följande.

I. Inledning.

1950 års skattelagssakkunniga har med skrivelse den 12 februari 1953 överlämnat utredning om fastighetsbeskattningen. Utredningen vidfogade bilagor, innefattande statistiska undersökningar samt författningsförslag, torde få såsom bihang fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över utredningen har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksskattenämnden, bank- och fondinspektionen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Kvillinge, Brunnby, Leksands, Hofors och Dorotea kommuner, städerna Hälsingborg, Kristinehamn och Sundsvall, Sveriges industriförbund, Svenska vattenkraftföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges villaägareförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund samt Tjänstemännens centralorganisation.

II. Historik.

Den form för kommunal beskattning av fastighet — i allmänhet benämnd garantiskattesystemet — som för närvarande tillämpas i vårt land, härrör från år 1920. Garantiskattesystemet tillkom såsom resultatet av den utveckling, som den kommunala beskattningen undergått i samband med att den

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

kommunala självstyrelsen närmare utformats och omfattningen av den kommunala verksamheten alltmera utvidgats samtidigt med att de ekonomiska förhållandena i landet genomgripande förändrats.

Såsom det mest betecknande för kommunalbeskattningens utveckling torde kunna framhållas den förskjutning, som ägt rum beträffande beskattningsföremålen. Från att ursprungligen helt eller så gott som helt ha varit en beskattning av fastighet, har den kommunala beskattningen numera antagit huvudsaklig karaktär av en allmän inkomstbeskattning för kommunala ändamål, ATartill anknyter en på visst sätt utformad objektbeskattning av fastighet.

Tiden före 1843.

Fram till början av 1800-talet var den kommunala verksamheten av jämförelsevis ringa omfattning och den kommunala självstyrelsen föga omfattande. Självstyrelsen var begränsad till sådana uppgifter, som uttryckligen tillerkänts naturen av kommunala angelägenheter. Detta kom i 1817 års förordning om sockenstämmor till uttryck i följande stadgande: »Den åtgärd till upplysning, överläggning eller beslut, som sockenstämman i dessa mål tillkommer, stadgas i de författningar, som röra varje särskilt ärende, dem det tillhör sockenstämma att noga iakttaga.» De olika författningarna föreskrev även de avgifter, som i varje särskilt fall skulle uttagas för bestridande av kostnaderna för de i författningarna avsedda kommunala verksamhetsgrenarna. Till följd därav innehöll 1817 års förordning inga bestämmelser om allmän beskattningsrätt för kommunerna. Emellertid tillkom enligt förordningen — i likhet med vad som tidigare varit brukligt —rätten att inställa sig vid sockenstämma i allmänhet ägare av fastighet och skyldigheten att erlägga bidrag till de kommunala utgifternas bestridande ålåg i stort sett fastighetsägarna.

1843 års förordning om sockenstämmor.

En egentlig beskattningsrätt tillerkändes kommunerna första gången genom förordningen den 29 augusti 1843 om sockenstämmor i riket. Först efter denna tid kan man tala om allmänna kommunala utskylder. Visserligen skulle skattskyldigheten liksom tidigare i första hand bestämmas efter hemmantalet, men skyldighet att bidraga till de kommunala utgifterna skulle också åvila löntagare, yrkesutövare och näringsidkare. För dessa sistnämnda skulle den statliga bevillningen utgöra grund för skattskyldigheten. Den kommunala skattebördan kom dock att i högre grad åvila fastighetsägarna; i stad 2 V2 gånger och på landet 4 gånger skattebördan för inkomst. Den högre delaktighetsgrunden för fastighet motiverades av 1840— 41 års riksdag (skrivelse nr 400) med att de kommunala angelägenheterna, sådana de dittills visat sig, måste anses huvudsakligen och allmännast, särdeles å landet, vara förenade med innehavet av fastighet. Riksdagen fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 15

höll vidare, att de kommunala anstalterna för dem som utan att inneha fastighet vistades i ett samhälle icke kunde vara av samma betydelse som för fastighetsinnehavarna, vilka måste taga i betraktande ett för framtiden varaktigt bestående förhållande.

Den vid tiden för 1843 års sockenstämmoförordning gällande 1841 års bevillningsförordning ersattes 1861 med ny förordning. Enligt denna skulle upprätthållas den tidigare rådande likställigheten mellan fastighetsägare och inkomsttagare. Med hänsyn till svårigheten att uppskatta den verkliga inkomsten av fast egendom skulle denna dock liksom tidigare beräknas till viss procent av det uppskattade fastighetsvärdet. Bevillning utgick med en procent av avkastningen i de olika förvärvskällorna. Fastighetsbevillning utgjordes i förhållande till en antagen avkastning av 3 procent av jordbruksfastighets och 5 procent av annan fastighets taxeringsvärde. Det lägre procenttalet för jordbruksfastighet förklaras av de grundskatter, som vid ifrågavarande tid ännu åvilade jordbruksfastigheterna.

1862 års kommunallagar.

Bestämmelser om den kommunala beskattningen intogs i 1862 års kommunallagar. Enligt dessa skulle i städerna allmänna kommunalutskylder utgöras efter bevillningen. Å landsbygden skulle de i mantal satta jordbruksfastigheterna i varje kommun tillsammans deltaga i den kommunala skatterepartitionen med lika stor andel som i hela den inom kommunen utgående bevillningen, men mellan hemmanen inbördes skulle denna skattebörda fördelas efter mantalet. Beträffande den kommunala repartitionsskatten å landet stadgades emellertid år 1863, att bevillningen skulle helt utgöra grund för denna beskattning, varvid jordbruksfastighet dock skulle ingå i repartitionen med dubbelt så hög delaktighet som andra beskattningsföremål. Detta innebar, att vid den kommunala beskattningen avkastningen av jordbruksfastighet upptogs till 6 procent å taxeringsvärdet och avkastningen av annan fastighet till 5 procent å detta värde.

Kommunalskattefrågan vid tiden omkring år 1900.

Frågan om en reform av den kommunala beskattningen, som uppmärksammats av skatteregleringskommittén (år 1881) och även av de s. k. bevillningskommittéerna under 1890-talets förra hälft, blev på allvar aktuell genom den framställning i ämnet, som gjordes av 1897 års riksdag. Med anledning av eu vid denna riksdag väckt motion avlät riksdagen en skrivelse (nr 65), däri hemställdes, att Kungl. Maj :t ville utreda, huruvida ej den kommunala beskattningen kunde byggas på annan grund än den allmänna bevillningen, och, därest detta funnes möjligt, för riksdagen framlägga förslag till särskild kommunalskattelag.

I anledning av riksdagens skrivelse tillsattes en kommitté med uppdrag att verkställa den begärda utredningen kallad 1867 års kommunalskattekommittc. I kommitténs den 18 maj 1900 avgivna betänkande framfördes

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

tanken på en garantiskatt för fastighet. Kommitténs förslag innebar i princip en ren inkomstbeskattning. I fråga om beskattningen av fast egendom ville dock kommittén för kommunalbeskattningens vidkommande icke under alla förhållanden inskränka fastighetsägarnas skatteplikt enbart till nettoinkomsten av fastighet. Med avseende å den starka skuldsättning, varav särskilt jordbruksfastigheterna trycktes, kunde nämligen enligt kommitténs mening befaras, att en beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet skulle inom ett stort antal kommuner giva alltför ringa utbyte och således åstadkomma alltför våldsamma rubbningar i den fördelning av den kommunala skattebördan, som med gällande beskattningsgrunder vore rådande. För undvikande härav föreslog kommittén, att å fastighetsägarna skulle vila en till sitt minimum garanterad inkomstskatt. Fastighetsägare skulle nämligen i första hand utgöra skatt för en beräknad inkomst av 5 procent å fastighetens taxeringsvärde och därjämte för den behållna inkomsten, i den mån denna vid taxeringen befunnes överstiga nämnda procentsats. Skattetekniskt framträdde denna anordning i kommitténs förslag under formen av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt, varvid från vad som skulle taxeras såsom inkomst medgavs avdrag med 5 procent av fastighetens taxeringsvärde.

Kommittéförslaget föranledde icke någon lagstiftningsåtgärd.

1910 års bevillningsförordning.

Redan innan granskningen av 1897 års kommunalskattekommittés betänkande slutförts, hade ett reformarbete påbörjats i syfte att omlägga den direkta statsbeskattningen, vilket arbete ledde till införande år 1902 av en statlig inkomstskatt vid sidan av bevillningen. Denna inkomstskatt ersattes år 1910 av en statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Sistnämnda år antogs även 1910 års förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst. Enligt denna förordning skulle med vissa undantag och avdrag skatlskyldigs inkomst i penningars värde av fastighet, kapital och arbete bliva föremål för beskattning. Inkomsten av fast egendom, som beskattades genom fastighetsbevillning, skulle anses motsvara viss procent av taxeringsvärdet — 6 för jordbruksfastighet och 5 för annan fastighet — oavsett om den verkliga inkomsten av fastigheten varit högre eller lägre. Fastighetsbevillningen och den därav beroende kommunalskatten hade sålunda alltjämt karaktär av en efter fastighetens taxeringsvärde beräknad avkastningsskatt. Vid beräkning av inkomst av rörelse eller yrke fick dock avdrag ske för det genom fastighetsbevillning beskattade hyresvärdet å fastighet, som begagnats för utövande av sådan verksamhet.

Genom den skattereform, som genomfördes vid 1910 års riksdag, löstes i realiteten om ock ej formellt kommunalbeskattningen från sitt samband med statsbeskattningen. Redan genom antagandet av 1902 års förordning om inkomstskatt hade en väsentlig del av den direkta statsskatten kommit att uttagas genom en särskild inkomstskatt, som dock fått en mera provisorisk gestaltning i avbidan på den fullständigare reform av statsbeskatt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 17

ningen, vilken genomfördes år 1910. Den egentliga direkta statsskatten utgick därefter såsom inkomst- och förmögenhetsskatt. Bevillningen nedsattes till en tiondel av det belopp, varmed den tidigare utgått, och inflöt visserligen fortfarande till statskassan men utbetalades därifrån till landstingen och med dem likställda städer. Sedan bevillningen sålunda i realiteten förlorat sin betydelse såsom statsskatt, blev dess huvudsakliga nppgift att utgöra grund för den kommunala beskattningen.

Kommunalskatteutredningar efter år 1910.

Arbetet på lösning av kommunalskattefrågan återupptogs år 1910. Detta resulterade i två förslag, nämligen dels ett av landskamreraren G. V. Eiserman och kammarrättsrådet E. J. von Wolcker den 16 april 1917 avgivet betänkande med förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet, dels ock ett av landskamreraren Otto V. Landén den 31 januari 1917 avgivet betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen.

Enligt E is er man och von Wolckers förslag skulle vid sidan av dels en allmän avkastningsskatt, avsedd att träffa nettoavkastningen av varje förvärvskälla, och dels, vad anginge enskilda skattskyldiga, en allmän inkomstoch förmögenhetsskatt utgå eu fristående objektskatt å fastighet, beräknad efter taxeringsvärdet.

I motiveringen till förslaget framställdes den huvudanmärkningen mot det då gällande kommunalskattesystemet att detta saknade mångsidighet och smidighet. Det framhölls att fast egendom och näring icke i förhållande till andra beskattningsföremål ålagts en bidragsskyldighet som motsvarade nämnda beskattningsföremåls oförnekligen starkare intressegemenskap med kommunen, samt anfördes i detta avseende följande (sid. 173 ff):

Att värdet av fast egendom såsom sådan underkastas kommunal beskattning, oavsett huruvida eller till vad belopp egendomen under förhandenvarande förhållanden lämnar avkastning, står i full överensstämmelse med intresseprincipens fordringar och kan icke i och för sig giva anledning till erinran. I den mån således vår kommunala beskattning efter fastighetsbevillningens linjer verkar såsom en objektskatt verkar den enligt sakkunnigas mening i rätt riktning, men ett fel är att denna beskattning föreligger allenast såsom en eventualitet, ett annat och större fel är att hela den kommunala beskattning, som en fastighetsägare i denna sin egenskap är underkastad, under alla förhållanden drabbar enbart under denna form. Att ägarna till två fastigheter med samma taxeringsvärden beskattas alldeles lika, fastän den enes fastighet ligger oanvänd i avbidan på lägligt tillfälle till avkomstgivande användning — ett tillfälle som ju länge nog kan låta vänta på sig — medan den andres fastighet redan lämnar god avkastning, överstigande måhända vanlig ränta å det kapital fastigheten för honom representerar, kan icke erkännas vara förenligt med rättvisa. Tager man så vidare i betraktande, att den senare fastighetens ägare kan vara skuldfri, medan den förre är skuldsatt, eller att den ene fått sitt fastighetsvärde stegrat enbart på grund av kommunens utveckling utan några hans egna åtgöranden, synas ovillkorligen andra beskattningsformer påkallas, ägnade att i berörda avseenden åstadkomma en utjämning vid skattebördans fördelning fastighetsägarna sins emellan.

Dihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr ISO.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Detta är desto angelägnare, som de ogynnsamma verkningarna av bristen på mångsidighet hos det nuvarande kommunala beskattningssystemet väsentligen skärpas dels därav att proportionerna för bidragsskyldigheten icke kunna anses rättvist avvägda mellan jordbruksfastighet, å ena, och annan fastighet, å andra sidan, ej heller mellan fast egendom såsom ett beskattningsföremål för sig, å ena, samt övriga beskattningsföremål - inkomst av kapital och arbete — å andra sidan, och dels i fråga särskilt om den fasta egendomen därav att själva uppskattningen av beskattningsunderlaget i så hög grad som är fallet brister i enhetlighet och likformighet.

Även Landén i sitt förslag rörde sig med en objektskatt å fastighet. Han ansåg, att de kommunala förhållandena hänvisade i fråga om kommunernas beskattningsrätt omedelbart till ett skattesystem, bestående i främsta rummet av objektskatter, sådana som rena realskatter på de lokala skatteföremålen, och förvärvsskatter, ävenledes satta i direkt samband med själva inkomstkällan. Realskatterna borde lämpligast utgå i förhållande till värdet å de föremål, som de vore avsedda att beskatta, och strängt utformas i enlighet med sin karaktär att vara rena objektskatter. Bland de föremål, vilka skulle drabbas av en kommunal objektskatt, inginge givetvis inom kommunen belägen fast egendom.

1920 års s. k. kommunalskatteprovisorium.

I 1920 års proposition med förslag till kommunalskattelag (nr 191) byggdes fastighetsbeskattningen på samma principiella grund. Förslaget upptog alltså för fastighet dels en objektskatt att utgå efter fastighetens taxeringsvärde dels vid sidan därav en kommunal inkomstskatt att utgå av den inkomst fastigheten lämnat. (Jämväl i kommunen driven näring skulle enligt förslaget på liknande sätt bliva föremål för såväl objekt- som inkomstbeskattning.) Beträffande motiveringen för den sålunda föreslagna objektbeskattningen å fastighet (och näring) må ur departementschefens uttalande här återgivas följande: Otvivelaktigt torde också en beskattning efter intresse vara berättigad för kommunernas vidkommande. I detta hänseende må erinras om kostnaderna för t. ex. anläggandet av en hamn eller framdragandet av gata eller vattenledning. Väl är det sant, att dylika företag kunna sägas lända kommunen i dess helhet till gagn, men i främsta rummet är det dock vissa grupper av kommunens medlemmar, som hava fördel därav. Sålunda komma ju förbättrade kommunikationer i första hand näringsidkarna och fastighetsägarna till godo, medan åter igen gaturegleringar och liknande arbeten särskilt medföra varaktig nytta för närbelägna fastigheter och därmed for dessas ägare De nu anförda förhållandena äro endast exempel. Såsom regel torde väl åtgärder, som avse att främja vad man i dagligt tal benämner ett samhälles materiella utveckling eller uppblomstring, vara jämförbara med de här nämnda: ökade avsättningsmöjligheter beredas producenter, fastigheterna stiga i pris och handelsomsättningen ökas. För löntagaren blir däremot förhållandet, rent ekonomiskt sett, ofta det motsatta, i det att levnadskostnaderna å orten samtidigt stegras. Det kan därför ej anses annat an ratt

Kungl. Maj. ts proposition nr 186. 19

och billigt, att de, vilka draga särskild nytta av vissa kommunala anordningar, jämväl få i större utsträckning än andra deltaga i kostnaderna därtör.------------- Vad angår de rena landskommunerna, hör det ihågkommas, att nödvändigheten av att trygga tillgången på beskattningsföremål i de olika kommunerna talar för en på intresseprincipen vilande' objektbeskattning. I en kommun med dess begränsade område kunna förhållandena från det ena året till det andra ändras så avsevärt, att, om en beskattning grundades uteslutande på de taxerade inkomstbeloppen, kommunen skulle kunna tinna sig ur stånd att fylla sitt skattebehov. Jag vill i detta sammanhang erinra, att den nuvarande fastighetsbevillningen utgör en objektskatt. Enligt vad jag tidigare nämnt har vidare såsom stöd för en differentiering i fråga om beskattningen åberopats, att kommunernas utgifter för gemensamma angelägenheter av såväl allmän som av mera lokal natur, därtill ofta de mest betydande, icke äro att anse såsom utgifter för årsbehovet utan avse att skapa värden av mera varaktig art, samt att, i den mån så vore förhållandet, det ändamål, för vilket utgifterna gjorts, i större utsträckning komme allenast de samhällsmedlemmar till godo, som stode i en för längre tid bestående intressegemenskap med kommunen. Särskilt har detta ansetts gälla fastighetsägarna; man har nämligen förmenat, att, även om de icke tör någon längre tid behölle sina fastigheter, det dock vore tydligt, att fastighetsvärdet inom kommunen rönte inverkan av kommunens hushållning i det hela, a adan hastigt amorterade kommunala kostnader för skapande av bestående värden och därav föranlett lägre skattetryck efter amorteringstidens slut lände särskilt fastighetsägarna, betraktade såsom grupp, till fromma. —----------Jag torde i korthet få beröra ett uti vissa avgivna yttranden framfört uppslag till den kommunala beskattningens ordnande; man har, under förmenande att beskattningen borde läggas uteslutande efter förmåga, visserligen i princip motsatt sig en intressebeskattning men därvid, för att trygga tillgången på beskattningsföremål, ifrågasatt den bestämmelse, att inkomst av fastighet ej skulle få beräknas lägre än till vissa Procent av taxeringsvärdet. Det är påtagligen i känslan av att en ren inkomstbeskattning, sådan denna kommer till uttryck vid våra nutida taxeringar, icke skulle bereda våra landskommuner tillräcklig permanent tillgång på beskattningsobjekt, som man föreslagit den nyss antydda begränsningen nedåt i fråga om inkomst av fast egendom. En dylik bestämmelse skulle emellertid verka i allra högsta grad obilligt. Den skuldfrie jordägaren, som suttc med en god nettoinkomst, skulle få skatta endast för denna. Den gäldbundne jordägaren, vars deklarerade nettoinkomst ej uppginge till det fastslagna procenttalet av fastighetsvärdet, skulle få skatta för högre belopp än sin inkomst, och denna skillnad skulle bliva större, ju mindre nettovinst jorden lämnade, det vill säga ju fattigare han vore. En dylik ståndpunkt innebär i själva verket, att man anser sig ej kunna undvara intressebeskaltning av fast egendom — minimiberäkningen skulle nämligen avse endast inkomst av dylik egendom — men att man, i stället för att lägga skatten å all fast egendom, begränsar den till att avse allenast de skuldsatta fastigheterna.

Riksdagen biföll ej det i propositionen framlagda förslaget utan antog i stället, för att lända till efterrättelse provisoriskt och under viss tid, vissa ändringar i bevillningsförordningen. Det sålunda genomförda s. k. kommunals katte provisoriet, vilket lades till grund jämväl för nu gällande 1928 års kommunalskattelag kan sägas omfatta - förutom den numera avskaf-

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

fade kommunala progressivskatten och skogsaccisen — följande två skatteformer, nämligen skatt för fastighet, genom vilken fastighet deltog i den allmänna repartitionen gentemot inkomst med G procent av jordbruksfastighets taxeringsvärde och 5 procent av annan fastighets taxeringsvärde; inkomstskatt, utgående efter den beskattningsbara inkomsten, vid vars fastställande inkomsten av fastighet beräknades till sitt verkliga belopp men varifrån avdrag finge, i den mån inkomsten därtill försloge, göras för den del därav, som beskattades genom fastighetsskatten, nämligen beträffande jordbruksfastighet 6 procent och beträffande annan fastighet 5 procent å taxeringsvärdet (s. k. procentavdrag). Skälen för riksdagens ståndpunktstagande finnes angivna i andra särskilda utskottets utlåtande (nr 1). Däri anförde utskottet i fråga om den vikt, som borde tillmätas den s. k. intresseprincipen följande (sid. 37 ff): De anmärkningar, som —--------riktats mot de föreslagna nya »intresseskatterna» — fristående fastighetsskatt och näringsskatt vid sidan av en för alla skattskyldiga gemensam inkomstskatt — hava under utskottets behandling av ärendet blivit yttermera bestyrkta. Angående den i propositionen hävdade principen om »intresset» såsom grund för en särskild kommunal beskattning skall utskottet inskränka sig till att uttala, att denna princip vid en mera ingående prövning synes synnerligen vansklig att omsätta i praktiska skattebestämmelser med hänsyn till omöjligheten att på ett tillförlitligt sätt gradera olika skattskyldigas »intresse» i kommunen. Vid utskottets överläggningar har också en märkbar tendens visat sig bland det kungliga förslagets anhängare att undanskjuta den egentliga intresseteorien och i dess ställe låta begreppet »objektbeskattning» träda i förgrunden genom att identifiera de olika slagen av särskilt »intresse» inom kommunerna med vissa »objekt» för särskilda skatteformer samt att motivera en dylik särskild objektbeskattning dels med behovet av fasta skattekällor, som äro oberoende av växlingarna i kommunmedlemmarnas personliga inkomster, dels med den särskilda skattekraft, som kan antagas följa av innehavet av ett dylikt skatteobjekt. Ijtskottet hyser för sin del den meningen, att en dylik förskjutning av den principiella frågeställningen borde kunna bliva av ett visst värde såsom innebarande eu mindre omstridd utgångspunkt för det kommunala skatteproblemets fortsatta behandling. Att en viss objektbeskattning i kommunerna kan vara behövlig och berättigad vid sidan av skatt på personlig inkomst, larer icke kunna principiellt bestridas, så mycket mindre som redan var nuvarande beskattning av jordbruksfastighet och annan fastighet utgor en form av dylik objektbeskattning. Men utskottet vill understryka att därest en obiektskatt skall kunna motiveras genom den särskilda skattekraft, som innehavet av ett visst objekt anses medföra, så måste också fragan, huruvida en sådan skatteform bör användas och huru skatten i sa tall bor avvägas avgöras genom en prövning av denna skattekraft, vilken provning i realiteten uppenbarligen måste ske enligt principen om skatt etter förmåga. Utskottet anser, att de av Kungl. Maj :t föreslagna intresse- eller obiektskatterna icke motsvara denna fordran, samt att de aven i ovngt äro anordnade på ett sådant sätt, att de icke kunna forordas till genomförande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 21

Rörande den föreslagna kombinerade fastighets- och inkomstskatten yttrade utskottet (sid. 45 ff):

Den av utskottet föreslagna beskattningen av fast egendom innebär en kombinerad fastighets- och inkomstskatt, i vilken det själva fastigheten påförda beskattningsbara beloppet ingår såsom ett garanterat minimum för dess beskattning. Genom denna anordning vinnes å ena sidan, att kommunerna få behålla ograverad den viktiga skattekälla, som de hittills haft i de stadgade sex procenten på jordbruksfastighets och fem procenten på annan fastighets taxeringsvärden, samt å andra sidan att man undanröjer den anomali, som för närvarande består, nämligen att inkomst av fastighet som överskjuter nämnda procent på taxeringsvärdet, går fri från kommunal beskattning. Det kan tilläggas, att i och med det att en dylik överskjutande inkomst av fastighet underkastas beskattning, vinnes också ett verksamt korrektiv emot alltför låg fastighetstaxering. Att denna kompletterande beskattning av inkomst från fastighet bör kunna tillföra kommunerna ett avsevärt antal nya bevillningskronor, i all synnerhet om noggrannare regler införas för taxeringen av sagda inkomst —--------ligger i sakens natur och bestyrkes av de beräkningar, som utskottet låtit verkställa om verkningarna av de olika motionernas skatteförslag. Utskottet har ingalunda förbisett den anmärkning, som både i den kungl. propositionen och under ärendets behandling blivit framställd mot ifrågavarande anordning ur den synpunkten, att de fastighetsägare, som på grund av skuld eller annan orsak ej nå en nettoinkomst, motsvarande den för fastigheten stadgade procenten av taxeringsvärdet, på detta sätt få skatta för mer än sin inkomst. Men denna olägenhet är-------------oskiljaktig från all minimibeskattning, den existerar nu och skulle fortfara även enligt Kungl. Maj :ts förslag, och det kan icke begäras av ett förslag till provisorium, att detta skall lösa ett problem, som hittills icke i något framkommet skatteförslag blivit löst.

Tillkomsten av 1928 års kommunalskattelag.

1921 års kommunalskattekommitté avgav år 1924 betänkande angående den kommunala beskattningen (SOU 1924: 53 o. 54). Det av kommittén framlagda förslaget till kommunalskattelag (det reviderade A-förslaget) — vilket var av samma principiella innebörd som 1920 års förslag — upptog kommunal repartitionsskatt för fastighet, näring och inkomst.

Av dessa skatter var fastighetsskatten och näringsskatten fristående objektskatter, utgående i förhållande till fastighets taxeringsvärde respektive närings på visst sätt beräknade s. k. skattevärde. Inkomstskatten var en personlig, i huvudsak proportionell inkomstskatt.

Två reservanter inom kommittén förordade ett förslag, del s. k. reviderade C-förslaget, som i princip överensstämde med kommunalskatteprovisoriet.

Kommitténs allmänna ståndpunkt i kommunalskattefrågan framgår av följande principuttalande (s. 149 ff):

Kommittén har under sitt arbete ej funnit anledning att till diskussion upptaga frågan om huruvida kommunalbeskattningen borde byggas väsentligen å principen »skatt efter intresse» eller å principen »skatt efter förmåga». Kommittén har funnit detta spörsmål vara av föga praktisk betydelse. I verkligheten är det nog så, att, såsom även i alla föregående för­

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

slag faktiskt skett, hänsyn måste tagas till båda de sidor av problemet, som tagit sig uttryck i nämnda formler. Såsom förut nämnts, måste kommunalskatten fylla vissa förhandenvarande behov, och problemet blir att fördela skattesumman på kommunens skattdragande medlemmar så rimligt och skäligt, d. v. s. så rättvist som möjligt. Skall detta kunna ske, är det förvisso icke nog att såsom i fråga om statsskatten allenast spörja om skatteförmågan; även andra synpunkter måste härvid få göra sig gällande. Inom det relativt trånga beskattningsområde, som kommunen bildar, finnas vissa slag av beskattningsobjekt, som äro mera intimt förbundna med kommunen än andra, vissa, som av de kommunala anordningarna kunna hava mera omedelbart och direkt gagn än andra, vissa, som kunna förorsaka kommunen direkta kostnader i högre grad än andra; och det måste vara rimligt och skäligt, att hänsyn tages härtill vid utmätande av deras bidragsskyldighet till kommunen. En sådan särställning intaga enligt A- och B-förslagen fastighet och näring inom kommunen, enligt C-förslaget fastighet.

De skäl, som lågo till grund för kommittémajoritetens ställningstagande i fråga om fastighetsbeskattningen gingo väsentligen ut på att det endast med ett objektskattesystem vore möjligt att åstadkomma rättvisa och jämlikhet i beskattningen dels emellan de olika fastighetsägarna inbördes dels ock emellan dessa fastighetsägare såsom grupp betraktade och andra skattdragande. Kommittén framhöll sålunda, att objektskatten fördelade merbelastningen å fastighet efter likformiga grunder mellan fastighetsägarna samt att objektskatten i kombination med en inkomstbeskattning utjämnade skattetrycket mellan fastighetsägarna så att detta bleve hårdare för de ekonomiskt bättre ställda och lindrigare för de ekonomiskt svagare. Ävenså ansåg kommittén, att ur taxeringsteknisk synpunkt ett objektskattesystem vore vida överlägset ett garantiskattesystem, som medförde tekniska svårigheter av den art att resultatet av taxeringarna kunde befaras bliva i stor omfattning förryckt.

Reservanterna var eniga med kommittémajoriteten om att tastigheterna med avseende å uppbärande av skattetungan inom kommunerna intog en särställning. Att en fastighet på grund av sitt närmare och fastare samband med kommunen och större beroende av de kommunala institutionerna hade ett större ansvar för kommunens ekonomi, vore av gammalt anfört och erkänt, och det låge i viss mån i sakens natur, att, i den mån andra skattekällor sinade, fastigheterna inom kommunen måste träda till för att fylla de oundgängliga behoven. Däremot delade ej reservanterna majoritetens uppfattning, att fastighet såsom skatteobjekt hade en annan och större bärkraft än exempelvis den rena arbetsinkomsten. Lösningen av kommunalskattefrågan borde enligt reservanternas mening fortfarande sökas i en riktigt avvägd kompromiss mellan hänsynen till den enskildes skatteförmåga och kommunens intresse att i fastigheterna äga säkerhet för behövlig skatteintäkt. C-förslaget innebure en sådan kompromiss, som å ena sidan — utan att medföra någon omvälvning av det bestående — skänkte kommunerna avsedd trygghet och å andra sidan ej ställde hårdare krav på fastighetsägaren än som vore nödvändigt. Reservanterna hävdade, att A­

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 23

förslagets skattebestämmelser skulle, i förhållande till provisoriet eller Cförslaget, medföra en ökad skattetunga för fastigheterna, vilken icke motsvarades av ett ökat behov av skattekronor inom kommunen. Kommittémajoriteten hade framhållit, att den »velat bibehålla belastningen på jordbruksfastighet vid ungefärligen den nivå, som den haft under provisoriet». Reservanterna åsyftade ej heller någon lindring, men ansågo, att just status quo äventyrades genom A-förslaget, som i stället komme att medföra en ytterligare övervältning av skattebördan på jordbruket och andra näringar, vilka för sin verksamhet vore beroende av ett större fastighetsinnehav. Provisoriet hade medfört en sådan övervältning på fastigheterna, som under detta fått bära 33 procent av skattetrycket mot förut 19 procent. Denna överflyttning hade kunnat förklaras och åtminstone i viss grad försvaras av den då ännu bestående relativt gynnsamma konjunkturen för landets näringsliv. En ytterligare övervältning av skattebördan på fastigheterna kunde ej undgå att hava för jordbrukare och andra fastighetsägare samt därmed för hela landet synnerligen ödesdigra följder.

Sedan genom remisser yttranden infordrats över kommittébetänkandet, gjordes detta till föremål för överarbetning av särskilda sakkunniga, kallade 1924 års skatteberedning.

I anslutning till skatteberedningens utredningar och förslag framlades för riksdagen 1927 års proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. (nr 102 ). Detta förslag utgick från att det gällande garantiskattesystemet skulle bibehållas och att det av 1921 års kommunalskattekommitté utarbetade förslaget till fristående objektbeskattning av fastigheter och näringsföretag sålunda ej skulle läggas till grund för skattesystemet.

I den allmänna motiveringen för det framlagda förslaget framhöll departementschefen att han anslöte sig till det uttalande angående intresseprincipens tillämpning vid den kommunala beskattningen, som gjorts av särskilda utskottet vid 1920 års riksdag. Enligt departementschefens uppfattning rådde en praktiskt taget fullständig enighet därom, att objektbeskattning i någon form vore nödvändig inom kommunerna, på det att dessa måtte kunna under dåliga inkomstår vara tryggade i avseende å tillgången till beskattningsföremål. Även därom rådde en ganska enhällig mening, att denna objektbeskattning måste åtminstone i främsta rummet avse fastigheter.

Beträffande frågan huruvida vid objektbeskattningen av fastighet provisoriets garantiskattesystem borde bibehållas eller utbytas mot en fristående objektskatt vid sidan av en inkomstskatt, anförde departementschefen, sedan han lämnat en redogörelse för de olika systemens inverkan på fördelningen av skattebördan, sammanfattningsvis bl. a. följande (s. 141 ff):

Till förmån för systemet med fristående objektskatter kan enligt min uppfattning obestridligen åberopas dels den omständigheten, att det åstadkommer en fördelning av skattebördan mellan fastighetsägarna inbördes, som teoretiskt sett tager större hänsyn till skatteförmågan än garantiskattesystemet, dels att det har vissa tekniska företräden. Dessa fördelar hava blivit så utförligt belysta i kommunalskattekommitténs betänkande, att jag ej behöver här ytterligare utveckla desamma. Vore den uppfattningen all­

24 Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

män i landet, att det nuvarande systemet är orättvist just i avseende å skattebördans fördelning mellan fastighetsägarna inbördes, så skulle väl därför skäl finnas att på allvar reflektera på ett system, som i detta hänseende vore bättre, och göra detsamma till föremål för ingående provundersökningar för att med större grad av visshet än det nu är möjligt konstatera dess verkningar. Av de inkomna yttrandena övertygas man dock ej, att en dylik uppfattning allmänt råder. 1 stället bibringas man den bestämda föreställningen, att framför allt bland fastighetsägarna själva råder den meningen, att det nuvarande systemet är rättvisare än den fristående objektbeskattningen och att någon ändring ej är behövlig. Detta för majoritetsförslagets anhängare måhända svårförklarliga ståndpunkttagande torde i viss mån vara grundat på den omständigheten, att fastighetsskatten för närvarande icke alltid i realiteten är blott en objektskatt, utan i sig inkluderar skatt på inkomst av det arbete, som nedlägges å fastigheten av brukaren och hans familj, samt att den stora massan av brukningsenheter i vårt land äro sådana, för vilka inkomsten av detta arbete är större än av det kapital, som fastigheten representerar. För den skull måste den nuvarande fastighetsskatten vid en eventuell övergång till ett fristående objektskattesystem ersättas med en objektskatt av betydligt mindre tyngd än den av kommittén föreslagna för att icke av den stora massan fastighetsägare kännas såsom en ökad belastning. Med hänsyn till berörda ståndpunkttagande och då övriga skattskyldiga i allmänhet ej skulle beröras av reformen — tv man tänker sig ju fördelningen mellan å ena sidan fastighetsägarna, å andra sidan övriga inkomsttagare oförändrad — synes anledning saknas för dessa övriga att söka framtvinga reformen.

I vid 1927 års riksdag framlagda motioner yrkades bl. a. införande av ett system med fristående objektskatt å fastighet.

Första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag (kominunalskalteutskottet) förordade i fråga om huvudprinciperna för den kommunala beskattningen propositionens förslag (utlåtande nr 1). I sådant avseende anförde utskottet efter att ha berört de i propositionen framförda skälen för garantiskattesystemets bibehållande i huvudsak följande (s. 31 ff):

Av anförda och andra under den långvariga diskussionen i detta ämne framkomna skäl har även utskottet blivit övertygat, att kommunalskattefrågans lösning bör ske i enlighet med garantiskatteprincipen, och är det härvid särskilt två synpunkter, som för utskottet framstått såsom avgörande. En sådan lösning sluter sig till den hävdvunna ordningen för den kommunala fastighetsbeskattningen såsom en naturlig utveckling i enlighet med ändrade förhållandens berättigade krav utan att medföra någon tvär omkastning, ett på skattelagstiftningens område synnerligen viktigt psykologiskt moment. Vidare får ihågkommas, att kommunalskattefrågans, liksom andra skattefrågors lösning ligger i ett rätt avvägande mellan två motsatta intressen, den skatteberättigades och de skattskyldigas. Emot kommunens intresse av garanterad skatteinkomst står fastighetsägarnas intresse att icke betungas mera än nödigt. Nu har det aldrig påståtts annat än att det förra intresset blivit behörigen tillgodosett med nu gällande bestämmelser och att detsamma skulle bliva det i fortsättningen i mån av lämpliga repartitionstal för garantien. Å andra sidan hava efter allt att döma fastighetsägarna själva funnit sig väl med provisoriet i huvudsak och otvetydigt uttalat sympatier för systemets bibehållande i definitiv form.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 25

Vid utskottets utlåtande voro fogade ett flertal reservationer. I en reservation yrkades sålunda avslag å propositionens förslag i huvudsak samt förlängning av kommunalskatteprovisoriet till och med år 1929. Tillika hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning, på vad sätt och i vad mån tryggandet åt kommunerna av tillgång på fasta beskattningsunderlag kunde, oavsett i vilken form detta skulle ske, komma att åvila jämväl andra beskattningsföremål än fastighet, samt framläggande för riksdagen — i samband med nytt förslag till lösning av kommunalskattefrågan — av utredningens resultat. Vad angår fastighetsbeskattningen anfördes i reservationen att 1920 års provisorium icke följde så rationella linjer, att det kunde utgöra grundvalen för ett definitivt ordnande av den kommunala beskattningen i vårt land. Sålunda ledde det därtill, att den ekonomiskt svage fastighetsägaren drabbades hårdare och den ekonomiskt bättre ställde lindrigare; dess struktur medgåve ej heller tillbörligt hänsynstagande till fastighetsägarens försörjningsplikt m. m. Härjämte medförde det stora svårigheter vid den praktiska tillämpningen, som gjorde taxeringsarbetet onödigt komplicerat och ohanterligt. Dessa olägenheter komme att vid genomförande av Kungl. Maj :ts förslag bliva för lång tid framåt kvarstående i vårt kommunalskatteväsen.

Vid frågans behandling i riksdagen bifölls i huvudsak utskottets förslag av första kammaren, medan andra kammaren biföll den förutnämnda reservationen. Sedan frågan om ett definitivt ordnande av kommunalskattefrågan sålunda förfallit, beslöt riksdagen om förlängning av provisoriet till och med utgången av år 1929. Under debatten gavs emellertid från olika håll uttryck åt önskemålet att förslag i kommunalskattefrågan i huvudsaklig överensstämmelse med 1927 års proposition måtte, utan att den beslutade nya provisorietidens utgång avvaktades, ånyo föreläggas riksdagen. I överensstämmelse med de vid 1927 års riksdag framkomna önskemålen framlades för riksdagen 1928 års proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. (nr 213). Det framlagda förslaget överensstämde vad beträffar beskattningen av fastighet nästan helt med 1927 års proposition. I propositionen åberopade föredragande departementschefen i huvudsak den vid 1927 års proposition i ämnet fogade motiveringen samt framhöll, att utsikterna att i riksdagen genomföra ett förslag efter andra än gällande principer för det dåvarande syntes ytterst små.

Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag tillstyrkte i avgivet utlåtande (nr 1) i huvudsak propositionens förslag. Tillika beslöt utskottet föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning hl. a. angående spörsmålet om en särskild beskattning av näringsföretag och penningkapital.

Inom utskottet yrkades reservationsvis hl. a., att repartitionstalet för jordbruksvärde skulle bestämmas till 0,05. Därvid förordades dock icke någon motsvarande sänkning av repartitionstalet för skogsvärde, enär det ej ansågs tillrådligt att alltför mycket beskära skogskommunernas tillgång till beskattningsföremål.

Riksdagen beslöt i de nu berörda huvudpunkterna i enlighet med det i pro­

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

positionen framlagda förslaget. I samband med antagandet av den nya kommunalskattelagen upphävdes från och med ingången av år 1929 kommunalskatteprovisoriet och den allmänna bevillningen till staten. Riksdagen gjorde tillika, i överensstämmelse med utskottets förutnämnda förslag, framställning om utredning bl. a. rörande särskild näringsbeskattning (skrivelse nr 344).

Tiden närmast efter antagandet av 1928 års kommunalskattelag.

Vid 1930 års riksdag yrkades i olika motioner sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde till 0,os.

Bevillningsutskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t bl. a. framhålla önskvärdheten av att de i 1928 års förut berörda riksdagsskrivelse omförmälda utredningar, i vad dessa avsåge själva beskattningsgrunderna, måtte utföras med den skyndsamhet, som med hänsyn till uppgifternas natur och omfattning vore möjlig.

Riksdagen beslöt i enlighet med bevillningsutskottets hemställan.

I anledning härav uppdrogs åt särskilda sakkunniga, vilka antog benämningen 1930 års kommunalskatteberedning, att verkställa de av riksdagen sålunda ifrågasatta utredningarna i kommunalskattefrågan. Inom beredningen verkställdes en utredning rörande förskjutningen av den kommunala skattebördan mellan olika slag av beskattningsföremål vid sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet enligt olika alternativ (se SOU 1931: 31). Utredningen grundades på en statistisk bearbetning av taxeringsresultatet för år 1930 i 110 kommuner.

I proposition till 1932 års riksdag (nr 220) föreslogs bl. a. sådan ändring i kommunalskattelagen att repartitionstalet för jordbruksvärde skulle nedsättas till 0,05.

Riksdagen biföll propositionen. I

I en motion (11:271) vid 1931 års riksdag riktades uppmärksamheten på gällande garantiskattesystems verkningar vid taxeringen för inkomst av skog och åberopades därvid innehållet i vissa likartade motioner vid 1927 och 1928 års riksdagar. Motionären framhöll, att beskattningen drabbade ägarna av större och mindre skogsfastigheter olika hårt. Då skogsuttagen från större skogskomplex, hörande till en enda förvärvskälla, regelmässigt kunde göras mera kontinuerligt och jämnt men ägare av mindre skogsområden av ekonomiska eller andra skäl merendels torde se sig nödsakade att koncentrera sina skogsuttag till ett färre antal år, vore ägare av större skogskomplex i tillfälle att bättre utnyttja på fastigheterna belöpande procentavdrag. Genom den sålunda ernådda skattelindringen bleve icke endast kommunerna lidande ulan den återverkade även på andra enskilda skattedragare genom förhöjd utdebitering. Rättvisan krävde, alt skattelagarna så avfattades att de drabbade alla skattskyldiga lika i förhållande till deras inkomst.

Motionen, som åsyftade, att 1930 års kommunalskatteberedning skulle an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 27

inodas beakta det påtalade missförhållandet, föranledde icke någon riksdagens åtgärd, enär beredningen på grund av särskild hemställan i 1928 års riksdagsskrivelse (nr 344) erhållit i uppdrag att verkställa utredning av frågan om förvärvskällornas omfattning vid beskattning av inkomst av jordbruksfastighet. Beredningen avlät en den 11 december 1931 dagtecknad underdånig skrivelse i ämnet. Rörande den förutsatta högre skattebelastningen av skogar i enskild ägo vid jämförelse med de av aktiebolag ägda skogarna hänvisade beredningen i skrivelsen till av beredningen verkställda undersökningar i ifrågavarande hänseende, vilka dock med hänsyn till den begränsade omfattningen icke tilläte mera vittgående slutsatser. Beredningen fann sig emellertid kunna konstatera, att möjligheten att utnyttja procenavdraget syntes vara mindre för de större fastigheterna än för de smärre och mindre för enskilda ägare av större fastigheter än för aktiebolagen men att möjligheten att utnyttja procentavdragen synbarligen skiftade i högre grad för aktiebolag än för enskilda. Beredningen framhöll i anslutning härtill att det ej vore skäl att pålägga enskilda ägare av större fastigheter den ökning av fastighetsskattebördan, som skulle bliva ett sannolikt resultat av förvärvskällornas uppdelning på smärre enheter än de dåvarande. Med förmälan att beredningen vid fullföljande av sitt uppdrag komme att ägna fortsatt uppmärksamhet åt nu berörda spörsmål, förordade beredningen, att den framställda begäran om utredning i frågan icke måtte föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.

I propositionen till 1932 års riksdag med förslag till ändringar i kommunalskattelagen (nr 220) anmälde föredragande departementschefen ifrågavarande utredning utan att föreslå någon särskild åtgärd i anledning av densamma.

I en motion vid 1933 års riksdag (II: 27) påtalades, att gällande garantiskatt utginge oberoende av den verkliga inkomsten och utan någon som helst avdragsrätt för skuldränta. Vid jämförelse med andra skattedragare ställdes jordbrukarna härigenom i en oförmånlig särställning, och garantiskatten utgjorde särskilt i rådande depressionstider för jordbruket en tyngande och orättvis börda. Även mellan jordbrukarna inbördes verkade garantiskatten ytterligt ojämnt. En jordbrukare, som häftade i skuld för allt vad han ägde, hade lika hög garantiskatt som den skuldfrie, ehuru skattekraften i de håda fallen måste vara mycket olika. Då inkomsten av jordbruk och skogsbruk sällan uppginge till garantiskattens belopp, framträdde olägenheterna starkare på detta område än då det gällde annan fastighet. Motionärerna ifrågasatte därför en särskild rätt till ränteavdrag.

I anledning av motionen uttalade bevillningsutskottet (betänkande nr 20), att ett bifall till det framlagda förslaget skulle innebära ett avsteg från de principer, varpå kommunalbeskattningen vore byggd. Med hänsyn härtill syntes det framlagda spörsmålet, i den mån detsamma kunde förtjäna beaktande, böra göras till föremål för avgörande först i samband med en allmän revision av den kommunala beskattningen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan, att motionen icke skulle föranleda någon dess vidare åtgärd.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

I en motion vid 1935 års riksdag (II: 8) yrkades utredning angående sådan ändring av grunderna för åtnjutande av familjeavdrag att dylika avdrag skulle kunna medgivas jämväl vid taxering till kommunal fastighetsskatt.

Vidare hemställdes i en motion vid samma års riksdag (II: 399) om utredning rörande ändrade bestämmelser i kommunalskattelagen, ägnade att förhindra att skattebelastningen å inkomst av fastighet skärptes vid sänkt allmänt ränteläge. I motionen framhölls, att en sänkning av ränteläget verkade till höjning av taxeringsvärdena och därigenom till skärpning av fastighetsbeskattningen. Ränteläget hade, såsom i motionen närmare utvecklades, i vårt land varit statt i sjunkande under senare år. Motionären hänvisade därför bl. a. till möjligheten att ha rörliga repartitionstal. Dessa förutsattes skola variera med effektiva medelräntan för statsräntelån.

Dessa jämte andra vid 1935 års riksdag väckta motioner behandlades i bevillningsutskottets betänkande nr 54. Däri framhöll utskottet, att utskottet fann önskvärt att utredningen av kommunalskattefrågan inom en nära framtid åter upptoges.

Beträffande frågan om rätt till familjeavdrag vid kommunal fastighetsskatt framhöll utskottet, att det framställda yrkandet härom borde övervägas, om ock enligt utskottets mening åtgärder i sådant syfte näppeligen kunde vidtagas utan att garantiskattesystemet ersattes med ett system med fristående objektskatt.

Med anledning av en i vissa motioner (I: 272 och II: 460) framförd kritik mot garantiskattesystemet i vad gällde beskattningen av skogsfastighet uttalade utskottet, att det vore obestridligt att beskattningen av växande skog, oavsett accisen, i vissa fall verkade hårdare än fastighetsbeskattningen i allmänhet på den grund att avverkningarna skedde så ojämnt att den i fastighetsskatten inneslutna garantien i större utsträckning toges i anspråk beträffande skogsfastigheter än beträffande andra fastigheter. Utskottet fann det angeläget, att åtgärder vidtoges i syfte att undanröja denna ojämnhet i beskattningen och berörde den utvägen till vinnande av ändring häri att ägare av skogsfastighet medgåves rätt att för avverkningsåret åtnjuta avdrag även för den garanti, som påförts under ett antal av de senaste åren och icke då kunnat avdragas. Utskottet uttalade emellertid, att de med en sådan anordning förenade taxeringstekniska svårigheterna uppenbarligen vore betydande, och att vid den av utskottet ifrågasatta utredningen därför borde undersökas, om dessa kunde övervinnas.

Beträffande det framförda uppslaget att låta repartitionstalen för fastighet variera med ränteläget anförde utskottet, att, ehuru såväl principiella som praktiska betänkligheter kunde hysas mot att slå in på en sådan väg, utskottet likväl ansåge lämpligt att frågan om ett förändrat ränteläges inverkan å fastighetsbeskattningen, i den mån denna fråga kunde förtjäna beaktande, övervägdes vid det fortsatta utredningsarbetet.

Utskottets betänkande, vilket godkändes av riksdagen, utmynnade i en hemställan att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om återupptagande av utredningen på kommunalbeskattningens område

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 29

samt att Kungl. Maj :t vid denna utredning ville beakta de synpunkter, som utskottet i betänkandet framhållit.

I enlighet med utskottets hemställan avlät riksdagen skrivelse nr 282 med begäran om utredning i angivna hänseende.

Kommunalskatteberedningens förslag av år 1942 beträffande fastighetsbeskattningen.

Med föranledande av riksdagens skrivelse beslöt Kungl. Maj :t år 1936 tillsätta en kommitté, benämnd kommunalskatteberedningen, med uppdrag att verkställa utredning rörande den kommunala beskattningen jämte därmed sammanhängande frågor.

Kommunalskatteberedningen avgav den 18 juli 1942 ett betänkande angående den kommunala beskattningen (SOU 1942: 34).

Enligt betänkandet skulle de kommunala beskattningsföremålen såsom hittills vara av två slag nämligen inkomst och fastighet. Med hänsyn till kommunernas behov av ett fast skatteunderlag hade en särskild fastighetsbeskattning befunnits alltjämt vara nödvändig. Denna beskattning hade dessutom ansetts sedan så lång tid tillbaka ha inverkat på fastighetsvärdena att dess borttagande kunde befaras innebära en opåkallad rubbning i de bestående egendomsförhållandena.

Beträffande fastigheternas särskilda belastning föreslog beredningen en övergång från det nuvarande garantiskattesystemet till fristående objektskatt, så att viss del av fastighets taxeringsvärde skulle ingå i det kommunala skatteunderlaget utan att fastighetsinkomstens storlek rönte inverkan därav vid inkomstbeskattningen. Detta borde enligt beredningens uppfattning leda till en rättvisare fördelning av fastighetsägarnas bördor. Den faktiskt utgående objektskattens storlek påverkades då icke av ovidkommande förhållanden.

Storleken av den föreslagna objektskatten å fastighet hade beredningen sökt avväga på sådant sätt, att den skulle medföra en lika stor sammanlagd belastning av fastighetsägarna i förhållande till övriga skattskyldiga som den nuvarande garantibeskattningen, varvid jämförelse skett på grundval av skatteunderlaget vid bl. a. 1936 års taxering. För att i stort sett uppnå denna verkan hade beredningen funnit ett repartitionstal av 0,025 för fastighet vara erforderligt.

Med den av beredningen förordade ordningen för fastigheternas deltagande i repartitionen skulle inkomsten bliva föremål för en helt fristående beskattning. Fördelarna av en renodlad inkomstskatt till kommunen ansåge beredningen vara avsevärda. En sådan skatt bleve framför allt bättre anpassad efter skatteförmågan. Ortsavdragen skulle kunna utnyttjas mera effektivt varigenom de bättre komme att fylla sin uppgift alt åstadkomma en differentiering mellan de skattskyldiga efter försörjningsbördan.

Särskilda yttranden avgåvos av vissa av beredningens ledamöter. I ett av dessa yttranden, som avgivits av herr Velander, togs sikte på fastighetsskattens avveckling.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Beträffande de yttranden, som efter remiss avgavs över kommunalskatteheredningens förslag, hänvisades till en i 1950 års skattelagssakkunnigas utredning lämnad redogörelse härför (s. 21—31).

Fastighetsbeskattningsfrågan under senare år.

Vid 1948 års riksdag yrkades i de likalvdande motionerna I: 178 och II: 363, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t ville snarast möjligt förelägga riksdagen förslag till fastighetsskattens avskaffande. I enlighet med förslag av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr 42 beslöt riksdagen i anledning avnämnda motioner att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj :t ville med beaktande av vad utskottet i betänkandet anfört snarast låta verkställa en förnyad utredning rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens utformning samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde av utredningen föranledas.

I de likalydande motionerna I: 100 och II: 120 till 1941) års riksdag yrkades att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning snarast avseende fastighetsskattens avskaffande samt tryggande av erforderligt minimum av skatteunderlag, eventuellt ersättning för förlorat skatteunderlag, för kommuner, som vore i behov därav, genom en reformerad tidsenlig kommunal skatteutjämning. Samma års bevillningsutskott hemställde i sitt i anledning av bl. a. motionerna I: 100 och II: 120 avgivna betänkande nr 13, att nämnda motioner icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Efter erinran om att särskilda sakkunniga tillkallats för utredning av frågan om ändring av kommunalskattelagens bestämmelser angående ortsavdrag och därmed sammanhängande spörsmål (ortsavdragskommittén) framhöll utskottet i berörda betänkande, att frågan om fastighetsskattens avskaffande icke avsetts skola upptagas till behandling i samband med den tillsatta utredningen. Då emellertid den i motionerna I: 100 och II: 120 berörda frågan fölle inom ramen för den av 1948 års riksdag begärda utredningen rörande kommunalskattelagstiftningens utformning, samt utskottet förutsatte, att Kungl. Maj :t ägnade uppmärksamhet jämväl åt spörsmålet, huruvida fastighetsskatten borde bibehållas eller icke, ansåge sig utskottet ej hava anledning att ånyo förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i detta ämne. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1950 års riksdag framställdes i de likalydande motionerna I: 321 och II: 372 enahanda yrkande som i nyssnämnda, vid 1949 års riksdag väckta motioner. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 35 avstyrkte 1950 års bevillningsutskott motionerna under hänvisning till att Kungl. Maj :t genom beslut den 17 mars 1950 bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda med en teknisk revision av kommunalskattelagen m. m. samt att i direktiven för de sakkunniga anförts, att vid den tekniska revisionen av inkomstskattelagstiftningen aktuella reformfrågor inom detta område skulle beaktas och bringas till lösning, i vilket hänseende i främsta rummet nämnts frågan om den kommunala fastighetsbeskattningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO. 31

I de likalydande motionerna I: 102 och II: 134 till 1952 års riksdag yrkades skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning rörande en reform av den kommunala fastighetsbeskattningen efter i motionerna angivna riktlinjer.

Vidare yrkades i de lika lydande motionerna I: 16 och II: 23, att riksdagen för sin del måtte besluta att — i avvaktan på fastighetsskattens avskaffande — sänka repartitionstalet för fastigheternas andel i det kommunala skatteunderlaget till tre procent från och med 1953 års taxering. Ett yrkande av väsentligen samma innebörd framfördes i motionen 11:458.

Bevillningsutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 12 bl. a. att utskottet förutsatte att de i motionerna framkomna förslagen prövades av 1950 års skattelagssakkunniga och att utskottet ej ansåge någon skrivelse till Kungl. Maj :t erforderlig. Utskottet fann sig icke heller kunna tillstyrka en provisorisk sänkning av repartitionstalet.

III. Nu gällande kommunala skattesystem och fastighetsbeskattningens ställning däri.

Underlaget för utdebitering av allmän kommunalskatt.

Allmän kommunalskatt skall erläggas dels för inom kommunen belägen skattepliktig fastighet och dels för sådan inkomst, som skall taxeras till kommunal inkomstskatt i kommunen.

Till grund för beskattningen av fastighet ligger dess taxeringsvärde och i princip skall skatt erläggas för skattepliktig fastighets taxeringsvärde i dess helhet. Hänsyn tages icke till ägarens ekonomiska villkor eller till vem som är ägare.

Beskattningen av inkomst sker hos varje skattskyldig på grundval av en för honom beräknad beskattningsbar inkomst.

Skatten beräknas emellertid icke direkt på fastighets taxeringsvärde eller på beskattningsbar inkomst. För att erhålla ett för såväl fastighet som inkomst gemensamt underlag för den kommunala beskattningen har införts ett särskilt begrepp, skattekronor och skatteören. Dessa utgör tekniska hjälptal för beräkning av skatteunderlaget och skatterna.

För fastighet påföres skattskyldig fem skatteören för varje 100-tal kronor av fastighetens taxeringsvärde.

För inkomst påföres ett skatteöre för varje krona beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören utgör eu skattekrona.

Garantiskattesystemet.

Fastighetsskatten debiteras i dess helhet och uppbäres vid särskild upp börd. Vid beräkning av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten får emellertid avdrag ske för belopp, motsvarande 5 procent av

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

taxeringsvärdet å fastighet, som ingått i den förvärvskälla, vars inkomst beräknas.

Detta förhållande — att å ena sidan för fastighet alltid skall betalas kommunalskatt motsvarande vad som utgår å en beskattningsbar inkomst, uppgående till 5 procent av fastighetens taxeringsvärde, medan å andra sidan vid inkomstberäkningen avdrag får ske för 5 procent av nämnda taxeringsvärde — har föranlett att det nu gällande systemet för fastighetsbeskattning benämnes garantiskattesystemet. Systemet har ansetts innebära, att fastigheterna gentemot kommunen garanterade ett skatteunderlag motsvarande en inkomst av 5 procent å taxeringsvärdet.

I garantiskattesystemet ingår alltså, att skattskyldig, som har så stor inkomst av förvärvskälla vari fastighet ingår, att han kan utnyttja det s. k. procentavdraget med 5 procent av fastighets taxeringsvärde samt så stor sammanlagd till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst, att han kan tillgodonjuta honom tillkommande allmänna avdrag och ortsavdrag, i realiteten icke betalar mera skatt än om någon fastighetsskatt icke utginge Man brukar säga, att fastighetsskatten för en sådan skattskyldig icke är effektiv. För kommunerna innebär fastighetsbeskattningen en inkomst vid sidan av inkomstskatten allenast i den mån fastighetsskatten är effektiv, d. v. s. i den mån skattskyldig på grund av att procentavdrag, allmänna avdrag eller ortsavdrag icke kan utnyttjas måste betala högre skatt än om fastighetsskatt icke utginge.

Utöver den ökning av skatteunderlaget, som fastighetsbeskattningen medför i den mån fastighetsskatten är effektiv, innebär garantiskattesystemet, att kommunerna har tillgång till ett skatteunderlag, som är underkastat förändringar i mindre mån och i långsammare tempo än vad det av inkomst härrörande skatteunderlaget stundom visat sig vara. Garantiskattesystemets betydelse för kommuner och skattskyldiga skall närmare beröras i annat sammanhang.

Kort sammandrag av gällande bestämmelser rörande fastighetsbeskattningen.

Bestämmelser om fastighetsbeskattningen är meddelade i kommunalskattelagen och innehåller i sammandrag följande.

1 §. Allmän kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall utgöras i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres en var skattskyldig.

2 §. Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomstskatt.

För fastighet påföres fem skatteören för varje etthundra kronor taxeringsvärde.

4 §. Skattepliktig är all inom riket belägen fastighet med undantag enligt 5 §.

Med fastighet förstås dels vad som enligt allmän lag är fast egendom dels ock byggnad även om den enligt allmän lag icke är fast egendom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 33

Registrering av elektrisk anläggning enligt 1920 års lag påverkar icke frågan om vad som i beskattningshänseende skall hänföras till fastighet. 5 §. Från skatteplikt undantages fastigheter av viss beskaffenhet. Undantagen avser i allmänhet fastigheter, avsedda för offentliga ändamål. Byggnad å ofri grund är undantagen från skatteplikt, om värdet understiger 500 kr. 6 §. Fastighet taxeras med hänsyn till förhållandena vid taxeringsårets ingång. 7 §. Fastighet taxeras såsom jordbruksfastighet, då den användes för jordbruk eller skogsbruk, eljest såsom annan fastighet. 8 §. Särskilt taxeringsvärde åsättes varje taxeringsenhet. Såsom sådan räknas varje fastighet, som särskilt upptages i jordregister eller fastighetsregister. Dock skola i vissa fall flera sådana fastigheter, som bildar en bruknings- eller förvaltningsenhet, utgöra en taxeringsenhet. På liknande sätt skall i andra fall en jordregister- eller fastighetsregisterenhet uppdelas i två eller flera taxeringsenheter. 9 §. Taxeringsvärde skall motsvara allmänna saluvärdet. För värdering av skogsmark och växande skog gäller särskilda grunder, innebärande att värdet grundas på kapitalisering av värdet å behållna årliga avkastningen vid uthålligt skogsbruk. 10 §. Förutom taxeringsvärde å fastigheten i dess helhet redovisas i förekommande fall följande delvärden: beträffande jordbruksfastighet: å jordbruksvärde, däri ingående skogsmarksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde; beträffande annan fastighet: å markvärde, byggnadsvärde och parkvärde. 11 §. Taxeringsvärde och delvärden skola utföras i hela 100-tal kronor. Taxeringsenhet med värde under 100 kr. upptages endast i taxeringslängdens anteckningskolumn. 12 §. Allmän fastighetstaxering sker vart femte år. Dessemellan må ändring av taxeringsvärde ske i huvudsak endast då ändring skett beträffande indelningen i taxeringsenheter eller då fastighets beskaffenhet så ändrats, att värdet ökat eller minskat med minst en femtedel. Omtaxering sker efter prisläget vid den tid, som var avgörande för den senaste allmänna fastighetstaxeringen. 13 §. Skyldigheten att erlägga fastighetsskatt åligger ägaren. I vissa fall är innehavare likställd med ägare. H §. Skattskyldigheten bedömes med hänsyn till förhållandena vid taxeringsårets ingång. 16 §. Fastighetsskatt utgöres till den kommun, där fastigheten är belägen. 45 §. Vid beräkning av inkomst av någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse skall avdrag ske med 5 procent av taxeringsvärdet å fastighet, som ingått i förvärvskällan. Rätt till nämnda avdrag tillkommer fastighetens ägare eller därmed jämställd innehavare. Dock skall medlem av bostadsförening, som innehaft ;t Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sanil. Nr ISO.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

lägenhet i föreningen tillhörig fastighet, i föreningens ställe tillgodonjuta den del av avdraget, som belöper på lägenheten. Likaså skall ägare till strömfallsfastighet med skyldighet att bidraga till kostnaderna för regleringsdamm tillgodonjuta den del av avdraget för regleringsdammen, som svarar mot bidragsskyldigheten.

Har fastighet under beskattningsåret bytt ägare, fördelas avdraget mellan ägarna efter den tid, varunder en var av dem ägt fastigheten.

Avdraget beräknas å taxeringsvärdet året före taxeringsåret.

IV. 1950 års skattelagssakkunnigas redogörelse för det nuvarande fastighetsskattesystemets verkningar.

A. Allmänna synpunkter.

1. Fastighetsskattens verkningar för de skattskyldiga.

De sakkunniga framhåller, att den nuvarande fastighetsbeskattningens betydelse för de skattskyldiga icke kunde åskådliggöras på samma enkla och schematiska sätt som kunde ske beträffande övriga direkta skatter. Detta sammanhängde med garantiskattesystemets tekniska utformning: för varje fastighet skulle årligen till vederbörande kommun erläggas ett skattebelopp, motsvarande vad som utginge för en beskattningsbar inkomst uppgående till 5 procent av fastighetens taxeringsvärde men i den mån fastigheten eller förvärvskälla, vari fastigheten inginge, lämnade inkomst, finge vid beräkning av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten avdrag ske för vad som ansåges beskattat genom fastighetsskatten, d. v. s. 5 procent av taxeringsvärdet å fastighet, som utgjort förvärvskälla eller ingått i förvärvskälla. I vad mån fastighetsskatten bleve effektiv vore med andra ord beroende av fastighetens avkastning.

Med hänsyn till de avsevärda variationerna i de skattskyldigas inkomstförhållanden vore det enligt de sakkunnigas mening uppenbart, att frågan om och i vad mån effektiv fastighetsskatt kunde anses utgå vore av tämligen komplicerad beskaffenhet. I detta hänseende framhåller de sakkunniga följande.

Inkomstförhållandena växla icke blott mellan de skattskyldiga inbördes utan även för samma skattskyldig mellan olika år. Vidare är storleken av den effektiva fastighetsskatten icke enbart beroende av möjligheten att vid beräkning av inkomsten från fastigheten eller förvärvskälla, vari fastigheten ingår, utnyttja avdraget med 5 procent av fastighets taxeringsvärde. Även om detta avdrag kan helt utnyttjas, blir fastighetsskatten i vissa fall effektiv därigenom att på grund av procentavdragets utnyttjande den skattskyldiges sammanräknade till kommunal inkomstskatt i viss kommun skattepliktiga inkomst blir så låg, att den skattskyldige icke kan utnyttja honom tillkommande allmänna avdrag och ortsavdrag.

Av det anförda framgår, att man efter utgången av visst beskattningsår, sedan inkomsttaxering för detta år blivit åsatt, för viss skattskyldig kan be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 35

räkna huruvida och till vilken del de skattekronor och skatteören, som föregående år påfördes den skattskyldige för fastighet, kunna betecknas såsom effektiva, d. v. s. föranlett beskattning utöver vad som skolat utgå, om kommunalbeskattningen endast omfattat inkomst. På grundval av antalet effektiva skattekronor och skatteören samt storleken av den kommunala utdebiteringen kan beräknas, hur stor del av den skattskyldige påförd fastighetsskatt, som belöper på effektiva skattekronor och skatteören. Den sålunda beräknade delen av den debiterade fastighetsskatten kan emellertid icke i dess helhet betecknas såsom effektiv fastighetsskatt i den betydelsen att den utgör en merbelastning för den skattskyldige vid jämförelse med den skattebelastning, som skulle ha uppkommit vid enbart inkomstskatt. I den mån effektiva fastighetsskattekronor förekomma i en kommun, innebära desamma, att kommunen tillföres en inkomst, som vid fastighetsbeskattningens bortfall måste täckas genom höjning av utdebiteringen å inkomstskatteunderlaget. En undersökning av huru stor del av fastighetsskatten, som innebär verklig merbelastning, förutsätter alltså en bedömning av huru mycket högre kommunal utdebitering, som skulle ha varit erforderlig, om fastighetsbeskattningen ej funnits, samt på vad sätt en sådan högre utdebitering skulle ha påverkat den skattskyldiges kommunalbeskattning. För åtskilliga skattskyldiga motsvaras den effektiva fastighetsskatten helt eller delvis av den minskning av deras kommunala inkomstskatt, som möjliggöres genom den inkomst, de effektiva fastighetsskattekronorna tillföra vederbörande kommun.

Vid undersökning av i vad mån fastighetsbeskattningen utgör en belastning för den skattskyldige måste även beaktas, att fastighetsskatten såsom kommunal utskyld är avdragsgill vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Detta innebär, att man för att komma fram till den verkliga belastning, som fastighetsskatten innebär, måste minska denna skatt med den nedsättning i den statliga inkomstskatten, som erhålles genom utskyldsavdraget i den mån detta motsvarar å effektiva fastighetsskattekronor'belöpande kommunala skatter. Storleken därav är beroende av den skattskyldiges till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst och det procenttal, enligt vilket den skattskyldiges statliga s. k. marginalskatt utgår. Den kompensation för påförd effektiv fastighetsskatt, som erhålles genom utskyldsavdraget, kan enligt senast antagna statliga skatteregler variera mellan 0 och 65 procent av den effektiva fastighetsskatten.

De sakkunniga anför vidare, att med hänsyn till att fastighetsbeskattningen för ett stort antal skattskyldiga, som nu påfördes fastighetsskatt, icke innebure någon reell belastning och att belastningen för dem, som hade att vidkännas effektiv fastighetsskatt, varierade avsevärt med hänsyn till vederbörandes ekonomiska och personliga förhållanden, kunde fastighetsägarna icke i beskattningshänseende anses utgöra någon särskild, enhetlig kategori bland de skattskyldiga, så mycket mindre som antalet till fastighetsskatt skattskyldiga genom de senaste decenniernas utveckling vuxit avsevärt. Till belysande härav anför de sakkunniga, att antalet årligen utfärdade debetsedlar å fastighetsskatt för närvarande utgjorde omkring 1 300 000. Antalet skattskyldiga, som påfördes fastighetsskatt, torde visserligen något understiga denna siffra, enär samma skattskyldig i vissa fall ägde mer än eu fastighet och på den grund erhölle mer än eu debetsedel, men antalet till fastighetsskatt skattskyldiga kunde knappast antagas understiga

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

1 200 000. Det torde vara uppenbart, att ifrågavarande skattskyldiga icke utgjorde en i skattehänseende enhetlig grupp. Till jämförelse kunde nämnas att antalet skattskyldiga, som i inkomstlängderna påfördes taxerad inkomst, uppskattades till omkring 4 200 000.

Vad de sakkunniga anfört om antalet skattskyldiga, som påfördes fastighetsskatt, och olikheterna i dessa skattskyldigas ekonomiska förhållanden anser de sakkunniga värt särskilt beaktande med hänsyn till att uttalanden om fastighetsbeskattningen och krav på ändringar däri stundom framlades såsom avseende fastighetsägare i gemen, ehuru uttalandena och kraven i själva verket formulerats med utgångspunkt från de förhållanden, som rådde beträffande en viss måhända föga omfångsrik grupp fastighetsägare, och utan fullständigt beaktande av fastighetsbeskattningens verkningar ens för denna grupp.

För belysande av fastighetsbeskattningens verkningar åberopar de sakkunniga följande schematiska exempel. 1) Jordbruksfastighet med taxeringsvärde av 30 000 kr., ägd av gift skattskyldig

i ortsgrupp III

Kungl. Maj. ts proposition nr 186. 37

Beskattning enligt garanliskattesystemet: skattekronor såsom underlag för fastighetsskatt___ 15: —

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Beskattning vid enbart inkomstskatt:

om utdebiteringen på grund av fastighetsskattens bortfallande

måste höjas med 30 öre per skattekrona, blir utdebiteringen å

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 39

Beskattning vid enbart inkomstskatt:

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

till fastighetsskattens nuvarande verkningar icke betraktas såsom en enhetlig grupp. En granskning av taxeringsutfallet gåve emellertid vid handen, att man bland fastighetsägarna kunde urskilja vissa grupper, inom vilka fastighetsbeskattningen hade likartade verkningar. Över dessa grupper lämnar de sakkunniga följande översikt.

.4. Jordbruksfastighet.

1) Mindre och medelstora fastigheter, varå jordbruk eller jordbruk med skogsbruk bedrives av å fastigheterna bosatta ägare.

Det stora flertalet av dessa skattskyldiga erlägga för närvarande icke någon effektiv fastighetsskatt. Inkomstförhållandena inom jordbruksnäringen äro sådana, att de skattskyldiga kunna utnyttja såväl procentavdrag som allmänna avdrag och ortsavdrag. Detta utnyttjande kan ske med god marginal, varför normala variationer i inkomsterna eller de år 1952 höjda taxeringsvärdena icke medföra risk för effektiv fastighetsskatt. Givetvis kan inkomsten för en skattskyldig av denna kategori något enstaka år till följd av mera omfattande reparation å byggnader eller inventarieanskaffning nedgå, så att effektiv fastighetsskatt uppkommer.

Inkomsten av de minsta jordbruksfastigheterna medger väl icke alltid i och för sig utnyttjande av både procentavdrag och ortsavdrag — procentavdraget kan dock i regel utnyttjas — men ägarna av dessa fastigheter ha vanligen, då fastigheterna äro för små för att ägarna skola kunna försörja sig å dem, andra inkomster, som medge utnyttjande av ortsavdraget.

2) Mindre och medelstora för jordbruk eller jordbruk med skogsbruk nyttjade fastigheter, vilkas ägare icke äro bosatta å fastigheterna eller i huvudsak ägna sig åt annat än jordbruksdriften.

Inom denna grupp är det icke ovanligt, att effektiv fastighetsskatt uppkommer. Stundom förekommer, att för sådan fastighet år efter år redovisas underskott.

,3) De största jordbruksegendomarna. Effektiv fastighetsskatt uppkommer jämförelsevis ofta. 4) Skogsfastigheter utan jordbruk.

Huruvida effektiv fastighetsskatt uppkommer är beroende av den ordning, vari skog eller skogsprodukter avyttras. Om en skogsägare uttager skog årligen motsvarande tillväxten, kan procentavdraget i allmänhet utnyttjas och effektiv fastighetsskatt drabbar icke ägaren. Om skogsuttagen däremot koncentreras till vissa år, har ägaren att för mellanliggande år erlägga effektiv fastighetsskatt. Sättet för skogsuttagen variera avsevärt. Ägare till mindre skogsarealer måste i allmänhet göra sina skogsuttag med vissa års mellanrum, medan uttagen från större fastigheter eller fastighetskomplex kunna ske mera kontinuerligt. För skogsägare med skogsmark i olika kommuner ha möjligheterna att utnyttja procentavdraget hittills varit beroende av att skogsuttag skedde i varje kommun, där fastighet var belägen, enär beträffande jordbruksfastighet fastigheter i olika kommuner alltid skolat betraktas såsom skilda förvärvskällor och beräkning av till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst sker särskilt för varje förvärvskälla. I samband med införandet av bestämmelser om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder har emellertid föreskriften att jordbruksfastighet anses såsom särskild förvärvskälla inom var kommun för sig slopats med verkan från och med 1954 års taxering. Om en ägares skogsfastigheter i olika kommuner bilda en förvaltningsenhet — och så är i regel fallet — får alltså i framtiden procentavdraget för samtliga fastigheter ske från den samlade nettointäkten. Ändringen torde bli av särskild betydelse för s. k. skogsbolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 41

B. Annan fastighet.

1) Hyreshus, ägda av enskilda personer, fastighetsbolag och fastighetsföreningar.

Nettointäkt uppkommer i allmänhet men i regel till belopp, som väsentligt understiger procentavdraget, varför fastighetsskatten delvis blir effektiv. Gjorda undersökningar ha givit vid handen, att procentavdraget genomsnittligt kan utnyttjas till omkring 35 %, varför fastighetsskatten kan anses vara effektiv till 65 %.

2) Hyreshus ägda av vissa försäkringsanstalter.

Såsom nettointäkt av livförsäkringsrörelse, som drives av inländsk försäkringsanstalt, skall anses bland annat nettointäkt av fastighetsförvaltning, som belöper på kapitalförsäkringar. Fastigheterna ingå därmed i rörelsen och procentavdrag får göras från nettointäkten av rörelse. Då denna alltid kan beräknas överstiga procentavdraget, utgår ingen effektiv fastighetsskatt för dessa fastigheter.

3) Enfamiljshus (egna hem).

Nettointäkten understiger i allmänhet procentavdraget. Ej sällan uppkommer vid inkomstberäkningen underskott. Fastighetsskatten blir som regel helt eller till stor del effektiv.

4) Sommarvillor, sportstugor o. d.

Nettointäkten är i allmänhet obetydlig. Ofta uppkommer underskott. Fastighetsskatten i dess helhet blir i huvudsak effektiv.

5) Fastigheter som användas i rörelse.

Under de senare årens goda konjunkturer ha rörelseinkomsterna i allmänhet varit sådana, att procentavdragen kunnat utnyttjas. Det är därför för närvarande endast i speciella, jämförelsevis fåtaliga fall, som fastighetsskatten blir effektiv och då i växlande omfattning.

2. Fastighetsskattens verkningar för kommunerna.

De sakkunniga erinrar till en början om att vid tiden för garantiskattesystemets antagande många kommuner ännu vore starkt beroende av det skatteunderlag, som fastigheterna erbjöde. Härom anför de sakkunniga vidare följande.

Framför allt var detta fallet med kommuner, vars fastighetsbestånd i huvudsak utgjordes av jordbruksfastigheter och vars invånare i huvudsak grundade sin försörjning på arbete inom jordbruksnäringen. Invånarnas inkomster voro ofta små och taxeringsväsendet jämfört med nuvarande förhållanden outvecklat. Inkomsttaxeringen skedde i stor utsträckning schablonmässigt, ofta utan att man syftade till en beräkning av den verkliga inkomsten på sätt som nu sker. Den kommunala verksamheten var visserligen begränsad och kommunernas utgifter jämförelsevis små men å andra sidan voro kommunerna i stort sett hänvisade till eget skatteunderlag för bestridande av utgifterna, då systemet med statsbidrag till kommunerna ännu var föga utvecklat. Under angivna förhållanden torde det icke gärna ha varit möjligt att vid den tid, garantiskattesystemet antogs — år 1920 — övergå till ett kommunalt skattesystem, grundat enbart på inkomstbeskattning. Om så skett, torde skatteunderlaget i ett stort antal kommuner, kanske framför allt beroende på den bristfälliga inkomsttaxeringen, ha nedgått i en omfattning, som medfört en orättvis fördelning av skattebördan och vållat svårbemästrade situationer för kommunerna. Den garanti, kommunerna erhöllo genom garantiskattesystemet, innebar icke blott att varje kommun garanterades ett totalt skatteunderlag, minst motsvarande fastighetsskatte-

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

underlaget, utan den innefattade även, att visst minimibelopp skatt uttogs av varje fastighetsägande medlem av kommunen, vilket främjade en viss likformighet i beskattningen.

De sakkunniga framhåller därefter, att olika omständigheter — bland vilka kunde nämnas den allmänna ekonomiska utvecklingen, det förbättrade taxeringsväsendet, utformningen av statsbidragen till kommunerna och kommunindelningsreformen — medfört, att fastighetsbeskattningens betydelse för kommunerna nu vore en annan än tidigare.

Vad först angår den allmänna ekonomiska utvecklingen framhåller de sakkunniga, att denna givit till resultat, att fastighetsskatteunderlaget numera vore en betydligt mindre del av det totala skatteunderlaget än tidigare. Medan det ännu år 1933, såsom kommunalskatteberedningens undersökningar visade, icke vore ovanligt att i landskommuner skatteunderlaget till 35 å SO procent utgjordes av effektiv fastighetsskatt, utgjorde det totala fastighetsskatteunderlaget — det effektiva fastighetsskatteunderlaget vore ju alltid väsentligt mindre — vid 1952 års taxeringar i 750 av rikets 904 landskommuner mindre än 20 % av hela skatteunderlaget. Endast i 6 kommuner uppginge det totala fastighetsskatteunderlaget till 35 å 45 % av hela skatteunderlaget. För städernas vidkommande vore fastighetsskatteunderlaget procentuellt av mindre betydelse än på landsbygden.

Beträffande taxeringsväsendets utveckling påpekar de sakkunniga, att man numera sökte komma fram till de verkliga inkomsterna. Även om i detta avseende åtskilligt återstode att göra, vore det uppenbart, att man numera vid inkomsttaxeringen verkställde en inkomstuppskattning, som betydligt mera än vad som vore fallet vid tiden omkring år 1920 återspeglade de verkliga inkomsterna.

I fråga om statens bidrag till kommunerna framhåller de sakkunniga, att genom det sätt, varpå bidragen utbyggts, kommunerna mindre än förut blivit beroende av eget skatteunderlag för tillgodoseende av sina behov av inkomster. Variationerna mellan kommunerna i fråga om den kommunala utdebiteringen vore också betydligt mindre nu än tidigare. De år 1952 beslutade utdebiteringarna för kommunala ändamål i rikets 2 747 kommunområden växlade mellan 8 och 21 kronor. Tidigare vore skillnaden mellan högsta och lägsta utdebitering betydligt större. I 2 634 av kommunområdena hölle sig den sammanlagda utdebiteringen för år 1952 inom så jämförelsevis snäva gränser som mellan 10 och 16 kronor.

Vad slutligen beträffade kommunindelningsreformen konstaterar de sakkunniga, att denna medfört, att ett stort antal småkommuner med ringa eller för växlingar känsligt skatteunderlag uppgått i större enheter, där växlingarna icke bleve så stora som de kunde bli i små enheter.

Sådana förhållandena alltså utvecklat sig, anser de sakkunniga garantiskattesystemet icke kunna fylla den uppgift att åt varje kommun garantera visst erforderligt minimum av skatteunderlag, som ursprungligen tillmättes densamma. En sådan uppgift kunde garantiskattesystemet fylla endast under förutsättning att tillgången till det mera stabila fastighetsskatteunderlaget i

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 43

mera nämnvärd grad förmådde bromsa den utdebiteringshöjning, som kunde beräknas bli erforderlig vid sjunkande inkomster. Emellertid vore det effektiva fastighetsskatteunderlaget numera så litet i förhållande till det totala skatteunderlaget, att fastighetsskattens förmåga att bromsa utdebiteringshöjningen vore jämförelsevis ringa.

Till belysande av angivna förhållande anför de sakkunniga följande schematiska exempel.

En kommun har under en följd av år haft cirka 48 000 skattekronor, varav 8 000 skattekronor belöpa å fastighet. Av de sistnämnda föranleda en fjärdedel effektiv fastighetsskatt. Utdebileringsbehovet föranleder utdebitering av 12 kronor per skattekrona. Så nedgå inkomsterna varför de tillgängliga skattekronornas antal under en senare följd av år uppgår till blott 35 000, varav fortfarande 8 000 belöpa på fastighet. På grund av sänkningen av inkomsterna beräknas hälften av fastighetsskattekronorna föranleda effektiv fastighetsskatt. Den summa, som skall anskaffas genom utdebitering, antages vara oförändrad.

Under de tidigare åren utgör utdebiteringen med bibehållen fastighetsskatt 12 kronor. Om samma utdebiteringsbehov skulle ha fyllts utan tillgång till de 2 000 effektiva fastighetsskattekronorna, hade utdebiteringen blivit 12 kronor 52 öre.

Under de senare åren blir utdebiteringen med bibehållen fastighetsskatt 16 kronor 46 öre. Om samma utdebiteringsbehov skall fyllas utan tillgång till de 4 000 effektiva fastighetsskattekronorna, blir utdebiteringen 18 kronor 58 öre.

Om ej andra omständigheter inverkade, skulle garantiskattesystemets förmåga att i det anförda exemplet vid sjunkande inkomster bromsa erforderlig utdebiteringshöjning kunna anses motsvara 2 kronor 12 öre per skattekrona, procentuellt sett ett ganska lågt belopp. I realiteten torde fastigheternas garantiskatt påverka utdebiteringen väsentligt mindre, då en nedgång av skatteunderlaget i angiven omfattning kan påverka kommunens utgifter, såsom fallet kan bli om nedgången beror på sänkning av den allmänna prisnivån. Sänkningen av skatteunderlaget kan vidare påverka till kommunen utgående statsbidrag, så att utdebiteringshöjningen icke blir så stor som ovan beräknats.

De sakkunniga pekar härefter på ett par omständigheter av stor betydelse i förevarande sammanhang nämligen frågan dels i vad mån kommunerna behövde räkna med sådan avsevärd nedgång i det å inkomst grundade skatteunderlaget, som gjorde behovet av ett mera stabilt skatteunderlag aktuellt, dels ock huruvida fastigheterna numera erbjöde ett skatteunderlag av samma stabilitet som tidigare. I båda dessa avseenden anse de sakkunniga, att förhållandena nu vore annorlunda än vid tiden för garantiskattesystemets uppkomst. Härom anföres följande.

Sålunda råder numera i stort sett enighet om angelägenheten av att samhällets produktiva resurser helt utnyttjas samt alt såväl staten som kommunerna när så erfordras aktivt kunna och böra verka i detta syfte, bland annat genom åtgärder för beredande av om möjligt full sysselsättning åt tillgänglig arbetskraft. De olika grupperna i samhället äro vidare starkt organiserade med syfte att tillförsäkra sina medlemmar skälig inkomst och sådana syften ha på olika sätl lämnats stöd från det allmännas sida. Såsom

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

exempel på sådant stöd kan nämnas olika åtgärder inom jordbrukspolitikens område. Av anförda skäl torde man kunna räkna med att under nu rådande förhållanden icke skola förekomma sådan nedgång i inkomsterna i vissa kommuner, som tidigare förekom och som kunde göra det behövligt att äga tillgång till ett garanterat skatteunderlag.

Ett ekonomiskt läge, där fastighetsskatteunaerlaget finge verklig betydelse i förevarande hänseende, kommer emellertid utan tvivel att medföra sådana problem, att beskattningen och därmed sammanhängande problem över huvud taget måste omprövas med hänsyn till då rådande förhållanden, särskilt som det icke kan förutses, om och i vilken utsträckning fastigheterna i ett sådant läge över huvud taget kunna svara för sin skattskyldighet.

Sedan sålunda konstaterats, att den garanti för ett minimiskatteunderlag, som fastighetsbeskattningen erbjöde kommunerna, numera icke kunde tillmätas större vikt, framhåller de sakkunniga, att fastighetsbeskattningen dock hade sin betydelse såsom inkomstkälla för kommunerna. Den merinkomst som fastighetsskatten genom den effektiva delen därav gåve kommunerna, jämfört med vad som skulle utgå vid enbart inkomstskatt, motsvarade för åtskilliga kommuner ett icke obetydligt belopp per skattekrona. Bortfall av fastighetsskatten skulle alltså betyda en utdebiteringshöjning, som visserligen i åtskilliga kommuner stannade vid relativt blygsamma belopp men i andra kunde uppgå till en krona eller mera. Hur stor den erforderliga utdebiteringshöjningen skulle bli, kunde för varje särskild kommun endast utrönas genom provtaxering. Av den statistiska redogörelsen framginge, vilka resultat som erhållits vid de av de sakkunniga gjorda undersökningarna, önskade man veta betydelsen av den effektiva fastighetsskatten för viss kommun, kunde man erhålla en god uppfattning därom genom att jämföra förhållandet mellan antalet fastighetsskattekronor och det totala skatteunderlaget i kommunen med de statistiska undersökningarnas resultat rörande storleken av den effektiva fastighetsskatten i kommuner av olika typ. Stickprovsundersökningar, som verkställts, visade att fastighetsskattens verkningar för kommunerna vore tämligen likartade i kommuner av samma typ. Den i statistiken ingående översikten över den totala fastighetsskattens procentuella andel i skatteunderlaget visade att denna andel utom i undantagsfall hölle sig inom en tämligen snäv gräns.

De sakkunniga övergår därefter till att behandla frågan om fastighetsskattens betydelse i sådana fall, där fastigheten ingår i rörelse, som hänför sig till flera kommuner. Därvid erinrar de sakkunniga om att enligt gällande bestämmelser inkomstberäkningen skulle ske för rörelsen i dess helhet, varefter från den framräknade nettointäkten s. k. procentavdrag med 5 procent av taxeringsvärdet å samtliga i rörelsen ingående fastigheter finge ske. Först om överskott därvid uppstode, ansåges rörelsen ha lämnat till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst. Detta kunde sägas innebära, att fördelningen av inkomsten av rörelse, vilken hänförde sig till flera kommuner, skedde på det sättet, att i första hand till varje kommun hänfördes vad som motsvarade 5 procent av taxeringsvärdet å inom kommunen be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 45

lägen i rörelsen ingående fastighet och att återstoden fördelades enligt de i 57 och 58 §§ konnnunalskattelagen givna reglerna. Med hänsyn till den betydelse, fastighetsbeskattningen på detta sätt hade för kommunerna, måste, om upphävande av fastighetsbeskattningen övervägdes, bestämmelserna om fördelning av rörelseinkomst mellan olika kommuner upptagas till omprövning.

De sakkunniga erinrar om att kommunalskatteberedningen, som föresloge utbyte av garantiskattesystemet mot en fristående objektskatt å fastighet, i samband därmed förutsatte sådan ändring av fördelningsreglerna, att vid fördelning av inkomst av rörelse varje kommun i första hand skulle tilldelas ett belopp, motsvarande 5 procent av taxeringsvärdet å i rörelsen ingående inom kommunen belägen fastighet. Genom en sådan regel skulle ha åstadkommits, att fastighetsbeskattningens frikoppling från inkomstbeskattningen icke medfört någon ändring i fördelningen av rörelseinkomst mellan olika kommuner.

De sakkunniga framhåller avslutningsvis, att det vore för primärkommunerna, som fastighetsbeskattningen hade sin största betydelse. De speciella kommunbildningarna — municipalsamhällen och tingslag — hade ett så jämförelsevis ringa utdebiteringsbehov, att fastighetsbeskattningen för dem vore av väsentligt mindre betydelse än för primärkommunerna, även om denna betydelse icke borde helt förbises.

Vad beträffar landstingen uppger de sakkunniga, att fastighetsskatteunderlaget i genomsnitt motsvarade blott 13,4 % av det totala skatteunderlaget med jämförelsevis små variationer beträffande de särskilda landstingen. Enligt de sakkunniga kunde man utgå från att ett fastighetsskatteunderlag av denna relativa storlek icke hade mera nämnvärd betydelse ur garantisynpunkt. Fastighetsskattens betydelse för landstingen skulle därmed helt vara att hänföra till den inkomst, som fastighetsbeskattningen beredde landstingen i form av effektiv fastighetsskatt.

B. Redogörelse för statistiska undersökningar rörande fastighetsskattens verkningar.

De av de sakkunniga utförda statistiska undersökningarna innefattar provtaxeringar beträffande 11 landskommuner (27 församlingar) för taxeringsåret 1952 och 8 landskommuner (numera utgörande 3 storkommuner) för taxeringsåret 1950. Av de taxeringsåret 1952 undersökta kommunerna är två — Ragunda och Åldals-Liden — av speciell karaktär och har i statistiken redovisats särskilt för sig. Mera begränsade undersökningar har företagits i fråga om dels ett antal skogskommuner i Västernorrlands län och dels en skärgårdskommun i Stockholms län. Därjämte har provtaxering agt rum beträffande Norrtälje stad och en undersökning i fråga om annan fastighet företagits beträffande fyra taxeringsdistrikt i Stockholms stad. För undersökningarnas innebörd och resultat lämnas en mera ingående redogörelse i utredningen vidfogade bilagor.

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

I det följande redovisas en av de sakkunniga på grundval av statistiken lämnad redogörelse för fastighetsskattens verkningar för fastighetsägarna och för kommunerna.

Vad först angår fastighetsskattens verkningar för de skattskyldiga framhåller de sakkunniga, att svårigheter förelåge att genom statistik påvisa i vilken omfattning fastighetsskatten medförde merbelastning för fastighetsägarna eller i vad mån fastighetsskattens avskaffande skulle för dem medföra skattelättnad. Berörda svårigheter sammanhängde med det förhållandet, att fastighetsägarna icke kunde betraktas som enhetlig grupp av skattskyldiga. De statistiska undersökningarna, som i första hand haft till syfte att påvisa verkningarna för kommunerna av ett avskaffande av fastighetsskatten, borde dock aven kunna i viss mån tjäna till belysning av vad fastighetsskattesystemet innebure för olika grupper av fastighetsägare. Härutinnan anför de sakkunniga följande. Vad först angår jordbruksfastighet utgöra enligt den för taxeringsåret 1952 utförda provtaxeringen beträffande 9 landskommuner (de två speciella kommunerna redovisas för sig) de effektiva fastighetsskattekronorna 25 procent av fastighetsskatteunderlaget (tab. B 4 kol. 6). Till de effektiva fastighetsskattekronorna bidraga långt ifrån alla ägare av jordbruksfastighet. Av utredningen (tab. B 3 kol. 6) framgår, att endast 25 procent av ägarna erlägga någon effektiv fastighetsskatt. För övriga 75 procent skulle ett avskaffande av fastighetsskatten icke medföra någon lindring i den kommunala skattebördan; deras kommunalskatt skulle tvärtom bli högre med hänsyn till den höjning av utdebiteringen, som bleve en följd av fastighetsskattekronornas bortfall. (En ökning av kommunalskatten kan också uppkomma för fastighetsägare, som enligt gällande system drabbas av effektiv fastighetsskatt, nämligen i det fall, att hans fastighetsskatt icke är högre än att den uppväges av utdebiteringshöjningen.) I den bilaga, vari nu ifrågavarande utredning redovisas, har i tabellerna 6 och 7 gjorts en uppdelning å olika ägarkategorier med hänsyn till taxeringsvärdenas storlek, varjämte som särskilda grupper upptagits dels i kommunen icke mantalsskrivna ägare och dels juridiska personer. Av tabellerna framgår att ägare av mindre jordbruksfastigheter i mindre utsträckning drabbas av effektiv fastighetsskatt än ägare av större jordbruksfastigheter. Medan beträffande ägare av fastigheter, vilkas taxeringsvärde understiger 50 000 kronor, procenttalet sådana som erlägga effektiv fastighetsskatt uppgår till allenast 17,6, stiger nämnda procenttal i takt med taxeringsvärdenas storlek upp till 85,7 för ägare av jordbruksfastighet med taxeringsvärde över en miljon kronor. På motsvarande sätt stiger det procenttal, som anger de effektiva fastighetsskattekronornas andel av antalet fastighetsskattekronor från lägst 8,4 för fastigheter med lägre taxeringsvärde än 50 000 kronor till högst 72,8 procent för fastigheter med taxeringsvärde överstigande en miljon kronor. Av totala antalet effektiva fastighetsskattekronor härrörande från de i de nio kommunerna belägna jordbruksfastigheterna belöper 21 procent å fastigheter, beträffande vilka taxeringsvärdet understiger 200 000 kronor och som tillhöra i kommunen mantalsskrivna fysiska personer. Återstående 79 procent belöper å fastigheter med ägare som nyss sagts men med taxeringsvärde överstigande 200 000 kronor samt å fastigheter, som tillhöra i kommunen icke mantalsskrivna personer eller juridiska personer.

Kungl. Maj. ts proposition nr 186. 47

\ ad angår annan fastighet ligger det i fråga om fastighetsskattens effekt annorlunda till än beträffande jordbruksfastighet, övervägande delen av ägare av annan fastighet erlägga effektiv fastighetsskatt. Av de ägare av annan fastighet, som ingå i den statistiska undersökningen rörande nio landskommuner, erlägges effektiv fastighetsskatt av 86,2 procent. Beträffande annan fastighet har icke skett någon uppdelning i olika ägarkategorier men skäl finnes att antaga, att en stor del av de ägare — uppgående till 13,8 procent av hela antalet — som icke erlägga effektiv fastighetsskatt, använda små fastigheter i egna rörelser.

Av från annan fastighet i ovannämnda kommuner härrörande fastighetsskattekronor äro 64,1 procent effektiva. Avvikelserna de olika kommunerna emellan från detta medeltal äro icke av samma betydenhet, som fallet var i fråga om jordbruksfastigheterna. Procenttalet torde ock giva ett ganska riktigt uttryck för den genomsnittliga fastighetsskatteeffekten beträffande annan fastighet. Detta hindrar dock icke att förhållandena skifta för olika slag av fastigheter. I de undersökningar (bilagorna F, G och H), som utförts beträffande Djurö, Norrtälje och Stockholm, har uppdelning skett å olika slags fastigheter med hänsyn till fastigheternas användningssätt samt till deras ägare. En sammanfattning lämnas i vidstående tabell.

Effektiva fastig- Fastigheternas karaktär Kommun hetsskattekronor i procent

Kommunala bostadsbolag, allmännyttiga bostadsföretag och

48 Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

minerande av ovidkommande faktorer beräknad höjning. Angående sättet för höjningens beräknande hänvisas till bilaga B.j Av skäl, som ovan angivits, varierar emellertid utdebiteringshöjningen avsevärt de olika kommunerna emellan. Med hänsyn härtill och då den statistiska undersökningen omfattat ett allenast begränsat antal landskommuner torde den vid undersökningen erhållna genomsnittliga utdebiteringshöjningen icke kunna anses representera genomsnittet för samtliga landskommuner i riket. Detta hindrar dock icke, att den utförda statistiken ger en tämligen god bild av den utdebiteringshöjning, som i landskommuner av olika karaktär är att räkna med vid ett avskaffande av fastighetsskatten. Den högsta utdebiteringshöjningen föreligger för Bara kommun med en krona 18 öre. För den i berörda kommun ingående församlingen Bjärshög skulle utdebiteringshöjningen utgöra en krona 30 öre. Den i förhållande till genomsnittet höga utdebiteringshöjningen i Bara kommun har sin förklaring däri (tab. B 6 kol. 2), att av sammanlagda taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter, 23 771 900 kronor, å jordbruksfastigheter med taxeringsvärde understigande 50 000 kronor belöper allenast 1 235 400 kronor, medan å jordbruksfastigheter med taxeringsvärde överstigande en miljon kronor belöper 12 991 200 kronor. Därtill kommer, att icke inom kommunen mantalsskrivna fysiska personer samt juridiska personer äga jordbruksfastigheter inom kommunen med ett sammanlagt taxeringsvärde av 3 271 100 kronor. Av i kommunen förefintliga effektiva fastighetsskattekronor, 7 638 kronor, belöpa allenast 1,7 procent å sådana av inom kommunen mantalsskrivna fysiska personer ägda jordbruksfastigheter, vilkas taxeringsvärde understiger 50 000 kronor. Den lägsta utdebiteringshöjningen, 15 öre, föreligger för Nysätra kommun i Västerbottens län — även denna liksom Bara en typisk jordbrukskommun. I Nysätra uppgår emellertid det sammanlagda taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter med taxeringsvärde understigande 50 000 kronor och ägda av inom kommunen mantalsskrivna fysiska personer till över 93 procent av det totala, jordbruksfastigheter åsatta taxeringsvärdet. I motsats till vad som gäller beträffande övriga provtaxerade landskommuner belöper å tre landskommuner, belägna i Norrland, större delen av taxeringsvärdet å annan fastighet. I samtliga tre kommuner hänför sig denna del av taxeringsvärdet i huvudsak till kraftverksanläggningar. I två av kommunerna, Ådals-Liden och Ragunda, där kraftverken tillhöra staten, skulle fastighetsskattens avskaffande komma att medföra en allenast obetydlig höjning av utdebiteringen eller för vardera av kommunerna It öre. Vid denna beräkning av utdebiteringshöjningen har dock förutsatts, att vid avskaffande av fastighetsbeskattningen en ändring vidtages i reglerna om fördelning mellan olika kommuner av inkomst av rörelse, vari fastighet ingår. Under förutsättning, att kommun, där kraftverk är beläget, tilldelas en andel av nettointäkten motsvarande 5 procent av kraftverkets taxeringsvärde innan fördelning i övrigt sker, skulle, så länge vattenfallsstyrelsen — såsom för närvarande sker — redovisar nettointäkt överstigande 5 procent av de kraftverken åsatta taxeringsvärdena, ett avskaffande av fastighetsskatten icke komma att medföra någon minskning av skatteunderlaget för kraftverkskommunerna. Vad angår den tredje av ifrågavarande kommuner, Högdal i Jämtlands län, skulle emellertid fastighetsskattens avskaffande medföra den näst efter den för Bara gällande högsta utdebiteringshöjningen eller en krona 10 öre. Denna relativt höga utdebiteringshöjning har emellertid sin förklaring i mera tillfälliga förhållanden. I berörda kommun är nämligen ett icke stalen tillhörigt kraftverk under utbyggnad. Ehuru detta ännu icke lämnat

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 49

avkastning är det åsatt taxeringsvärde, varå utgår fastighetsskatt, som följaktligen i sin helhet blir effektiv. Till jämförelse kan nämnas, att för taxeringsåret 1950 (se tabell C 4), då kraftverksbygget ännu icke påbörjats, ett avskaffande av fastighetsskatten för Högdals kommun skulle innebära en utdebiteringshöjning av allenast 15 öre.

Av skäl som framgår av bilaga E, ha de sakkunniga verkställt en i bilagan redovisad undersökning angående fastighetsskattens betydelse för de norrländska skogskommunerna. Undersökningen, om vars närmare innebörd och resultat hänvisas till bilagan, giver vid handen, att ett bortfall av den å bolagsskogarna belöpande effektiva fastighetsskatten icke skulle — åtminstone i nuvarande ekonomiska läge — medföra någon mera betydande höjning av den kommunala utdebiteringen, och detta icke ens i kommuner, där fastighetsskattekronorna av bolagsskogar äro till större delen effektiva.

Av den i redogörelsen för fastighetsskattens verkningar för de skattskyldiga återgivna tablån framgår, att den effektiva fastighetsskatten är relativt hög i fråga om fastigheter, som utnyttjas som sommarbostäder. I bilaga F redovisas en undersökning beträffande Djurö, där fastigheterna till övervägande delen utgöras av sommarnöjesfastigheter. I ifrågavarande kommun skulle ett bortfall av den på berörda fastigheter belöpande effektiva fastighetsskatten medföra en betydande höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt, nämligen för de olika i kommunen ingående tre församlingarna respektive 3 kronor 45 öre, 2 kronor 86 öre och 2 kronor 72 öre.

Beträffande en del av de av de sakkunniga provtaxerade landskommunerna har provtaxering ägt rum jämväl i samband med av kommunalskatteberedningen verkställd utredning. I bilaga D har i fråga om nämnda kommuner för jämförelse sammanställts vissa uppgifter från såväl kommunalskatteberedningen som förevarande utredning. I vidstående tabell lämnas en sammanfattning omfattande samtliga de olika åren undersökta kommuner.

Antal prov­ Procentuell Mot effektiva taxerade j- Antal minskning därav fastighetsskat- Taxeringsår kommuner skatte­ vid bortfall av tekronor svaran(försam­ kronor effektiva fastig- de utdebiteringslingar) hetsskattekronor höjning

50 Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

av tingshusmedel kunde man bortse från denna, då den genomsnittliga höjningen understege ett öre. Höjningen av utdebiteringen av landstingsskatt däremot hade på grundval av de statistiska undersökningarna i genomsnitt för samtliga landsting beräknats till 29 öre.

För att få en riktig bild av höjningen av hela den kommunala utdebiteringen vid avskaffande av fastighetsskatten borde sålunda de tal, som ovan och i de i bilagorna framlagda tabellerna angivits för höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt, ökas med 29 öre.

Med ledning av det material, som framkommit vid de av de sakkunniga utförda statistiska undersökningarna, har de sakkunniga sökt göra en ungefärlig beräkning rörande det totala skattebelopp, som fastighetsskatten tillfört kommunerna för taxeringsåret 1952.

I fråga om jordbruksfastighet påpekar de sakkunniga att, den taxeringsåret 1952 avseende undersökningen rörande nio landskommuner utvisade, att i genomsnitt 25,i procent av fastighetsskatteunderlaget utgjordes av effektiva fastighetsskattekronor. Med hänsyn emellertid bland annat till att de i undersökningen ingående skånekommunerna, där procenttalet effektiva fastighetsskattekronor vore osedvanligt högt, fått i alltför hög grad inverka på genomsnittsresultatet, hade ett procenttal av 20 procent ansetts giva ett bättre uttryck för den genomsnittliga fastighetsskatteeffekten.

De sakkunniga framhåller vidare, att vad anginge annan fastighet utgjorde enligt de verkställda utredningarna den effektiva fastighetsskatten

Skattebelopp i miljoner kronor

Primärkommuner Landsting Summa

Jordbruksfastighet

Kungl. Maj. ts proposition nr 186. 51

i procent av den debiterade fastighetsskatten för de år 1952 undersökta nio landskommunerna 64,i procent, för Norrtälje stad 70,4 procent och för Stockholms stad 68,7 procent. Med hänsyn till angivna procenttal hade de sakkunniga ansett sig kunna vid en approximativ beräkning utgå ifrån, att av den fastighetsskatt, som härflöte från annan fastighet, ett belopp motsvarande 65 procent utgjorde effektiv fastighetsskatt.

På grundval av nyssnämnda procenttal, 20 procent för jordbruksfastighet och 65 procent för annan fastighet, har de sakkunniga beräknat den sammanlagda effektiva fastighetsskatten för taxeringsåret 1952 enligt vidstående tabell.

De sakkunniga framhåller slutligen, att resultatet av de statistiska undersökningarna i huvudsak motsvarade den kännedom om de av undersökningarna berörda förhållanden, som de sakkunniga erhållit vid i andra sammanhang gjorda iakttagelser. Resultatet av undersökningarna torde därför kunna betraktas såsom tillräckligt representativt för att ett bedömande av fastighetsbeskattningens nuvarande verkningar skulle kunna grundas å detsamma.

V. Frågan om bibehållande av en kommunal fastighetsbeskattning.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att åtskillig kritik riktats mot fastighetsbeskattningen i den form denna fått genom garantiskattesystemet. Berörda kritik sammanfattar de sakkunniga på följande sätt.

Mot garantiskattesystemet har anmärkts, att detsamma icke överensstämde med principen skatt efter förmåga. I viss mån verkade garantiskattesystemet i rakt motsatt riktning. Sålunda hade en fastighetsägare, som atnjöte sådan inkomst av fastigheten eller av förvärvskälla, vari fastigheten mginge, att han med hänsyn till nämnda inkomst och annan förekommande inkomst kunde utnyttja såväl procentavdrag som allmänna avdrag och ortsavdrag, i realiteten icke att vidkännas någon fastighetsskatt. Å andra sidan kunde fastighetsägarens ekonomiska förhållanden vara sådana, att han icke hade någon skattepliktig inkomst eller så låg sådan inkomst, att med hänsyn till allmänna avdrag och ortsavdrag någon skatt icke skulle påforas honom, om icke fastighetsskatten funnes. Mellan dessa ytterli«hets-

^UnC^r ^Cn belastning> som fastighetsskatten innebure, variera på ett satt, som framstode såsom slumpartat och föga överensstämmande med en rationell och överskådlig beskattning.

Det har vidare sagts, att fastigheterna såsom sådana icke hade någon förmåga att bära en beskattning. Sådan förmåga uppkomme först i och med att fastigheterna i en eller annan form lämnade inkomst. Därför borde fastighetsbeskattningen upphävas.

Såsom argument mot garantiskattesystemet har stundom anförts, att detsamma icke vore rättvist, då någon liknande garanti icke ålagts andra värdeobjekt än fastigheter.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Vid bedömande av befogenheten av den mot fastighetsbeskattningen riktade kritiken anför de sakkunniga till en början följande allmänna synpunkter.

Den omständigheten att erinringar i vissa avseenden kunna framställas mot detaljer i den gällande fastighetsbeskattningens konstruktion och verkningar innefattar icke i och för sig tillräckliga skäl att helt slopa denna beskattning. Frågan huruvida en fastighetsbeskattning i någon form bör bibehållas och huru densamma i så fall bör utformas, får prövas förutsättningslöst och med beaktande av alla på frågan inverkande omständigheter. Därvid är det viktigt, att fastighetsbeskattningen icke bedömes ur allenast en viss fastighetsägargrupps synpunkter eller med hänsyn endast till de vid viss tidpunkt rådande förhållandena. Över huvud måste beaktas, att frågan huruvida en fastighetsbeskattning jämväl i fortsättningen skall ingå i vårt skattesystem liksom andra skattefrågor av allmän natur ytterst är en bedömningsoch lämplighetsfråga. De som yrka på fastighetsbeskattningens totala avskaffande kunna sålunda icke “till stöd därför åberopa rättsgrunder eller grunderna för skattesystemet i dess helhet. Såsom i andra bedömningsfrågor kunna skäl anföras för och emot fastighetsbeskattningen. Det slutliga ståndpunktstagandet måste därför bli beroende av styrkan hos de skäl, som kunna åberopas i ena eller andra riktningen.

De sakkunniga övergår härefter till att mera i detalj diskutera befogenheten av den mot fastighetsskatten framförda kritiken.

Vad angår de invändningar mot fastighetsbeskattningen, som framställts under påstående att denna beskattning skulle strida mot principen om skatt efter förmåga och att fastigheterna såsom sådana icke ägde någon skatteförmåga, framhåller de sakkunniga, att man härvid torde ha utgått från vissa principer eller föreställningar, som icke svarade mot de faktiska förhållandena. Härom anföres vidare följande.

Bland annat har man förutsatt, att inkomsten sådan den kommer till uttryck i den för varje skattskyldig taxerade inkomsten borde vara norm för den kommunala beskattningen och därvid förbisett, att denna inkomst icke alltid innefattar all verklig inkomst eller utgör det enda godtagbara uttrycket för skatteförmågan.

I vårt land såväl som i andra jämförliga länder har det allmännas utgifter och därmed behovet av skatteinkomster efter hand stigit till sådana belopp, att det icke är möjligt att enbart genom en direkt enhetlig inkomstskatt uttaga hela skattebehovet. Beskattningen sker därför regelmässigt genom ett helt system av skatter, av vilka åtskilliga utgå utan hänsyn till deras inkomst, vilka ytterst drabbas av skatterna. Så länge skattesystemet är och måste vara så beskaffat, kan något principiellt hinder mot en särskild fastighetsskatt icke anses föreligga.

Gentemot den invändningen mot fastighetsbeskattningen, att tillräckliga skäl icke förelåge att enbart för fastigheternas vidkommande uttaga en objektskatt, då det av olika skäl icke befunnits lämpligt att införa sådan skatt å andra tänkbara objekt, uttalar de sakkunniga, att detta argument icke borde tillmätas avgörande betydelse. Som skäl för sitt ståndpunktstagande härvidlag anför de sakkunniga följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 53

Det måste beaktas, att fastighetsbeskattningen sker för kommunalt ändamål samt att mellan en kommun och de i kommunen belägna fastigheterna föreligger ett samband, vartill motsvarighet icke torde kunna påvisas i fråga om andra slag av objekt. Av grundläggande betydelse för kommunbegreppet är nämligen icke allenast personsammanslutningen av medlemmarna i kommunen utan även kommunområdet. Det sistnämnda består av de fastigheter, som enligt gällande administrativa indelning ingå i kommunen. Det måste anses såsom ett kommunens berättigade intresse, att kommunen från de värdeobjekt, som fastigheterna utgöra, erhåller visst bidrag till kommunens gemensamma utgifter. Det kan icke anses tillfredsställande, om en kommun skulle helt gå miste om skatt från mycket värdefulla fastigheter, vilket skulle kunna inträffa, om fastighetsbeskattningen avskaffades. Såsom exempel kunna nämnas jordbruksegendomar, för vilka underskott regelbundet redovisas, bostadshus, för vilka på grund av ränteavdrag eller av andra skäl ingen eller mycket obetydlig nettointäkt redovisas o. s. v.

Såsom ett särskilt skäl att erkänna ett kommunens berättigade intresse av fastighetsbeskattning i någon form kan åberopas, att vissa grenar av den kommunala verksamheten — även om de i princip kunna anses tillgodose kommunens gemensamma intressen — stundom på ett särskilt sätt lända till förmån för de fastigheter, som därav beröras. Såsom exempel härpå kunna nämnas åtgärder för anläggning och underhåll av gator och vägar, för andra kommunikationsändamål, för anordnande av vatten och avlopp o. d. Det har stundom ifrågasatts, att fastighetsägarna skulle täcka kostnaderna härför genom ett system av kommunala avgifter. Det är emellertid uppenbart, att ett sådant system skulle bli komplicerat och svårhanterligt. I

I detta sammanhang åberopar de sakkunniga, att fastigheter, enligt vad erfarenheten visade, vore värdeobjekt av den beständighet och beskaffenhet, att andra värreobjekt näppeligen kunde jämföras därmed. Förmånen att äga fast egendom finge därför anses vara av den art, att en viss beskattning vid sidan av den vanliga inkomstbeskattningen kunde anses befogad. Det borde även beaktas, att den vanliga inkomstbeskattningen träffade endast egendomens avkastning, i den mån denna enligt bestämmelserna i skatteförfattningarna skulle beskattas. I praktiken kunde emellertid denna avkastning ofta icke beskattas så fullständigt som avkastningen av vissa andra förvärvskällor. Sålunda bleve i regel värdet av bostadsförmån och andra naturaförmåner uppskattat på ett för den skattskyldige jämförelsevis förmånligt sätt.

De sakkunniga erinrar vidare om att det vid åtskilliga tillfällen varit på tal att genom en särskild värdestegringsskatt beskatta den höjning av fastighetsvärdena, som erfarenhetsmässigt ägde rum särskilt inom eller i närheten av tätbebyggda områden. Någon sådan beskattning hade emellertid ännu icke kommit till stånd, oaktat man i stort sett torde ha varit ense om det i och för sig befogade i en sådan beskattning. Orsaken till att beskattningen i lråga icke kommit till stånd kunde främst sökas i de med en sådan beskattning förbundna tekniska svårigheterna. Fn fastighetsbeskattning, som uttoges med anknytning till fastigheternas saluvärden, hade i viss mån samma verkan som en värdestegringsskatt å fast egendom. De skäl, som kunde åberopas till stöd för befogenheten av en sådan värde-

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

stegringsskatt, kunde därför åberopas även till stöd för en fastighetsbeskattning i allmänhet. Och så länge en värdestegringsskatt icke införts, förelåge ett särskilt skäl att bibehålla en allmän fastighetsbeskattning.

I anslutning till vad de sakkunniga sålunda anfört anser sig de sakkunniga böra påpeka det samband, som rådde mellan fastighetsbeskattningen och den allmänna fastighetstaxeringen. Berörda förhållande kunde, framhåller de sakkunniga, visserligen icke åberopas som skäl för en fortsatt fastighetsbeskattning, men å andra sidan borde man icke helt bortse från fastighetstaxeringens betydelse för fastighetsägarna och för det ekonomiska livet över huvud. Upprättandet av fastighetslängderna och den jämförelsevis noggranna, på utförliga uppgifter om varje fastighet grundade officiella värderingen av fastigheterna vore utan tvivel av den största betydelse för alla de skiftande rättsförhållanden, som vore förbundna med fastigheterna. Vid köp och andra avtal om överlåtelser av fast egendom vore ofta taxeringsvärdet och de övriga uppgifter, som kunde hämtas ur taxeringslängderna, av stort värde för de avtalsslutande parterna.

Beträffande fastighetstaxeringens betydelse i åtskilliga avseenden, som icke direkt sammanhänger med fastighetsbeskattningen, må här hänvisas till en i de sakkunnigas utredning lämnad särskild redogörelse härför (s. 63—72).

De sakkunniga anmärker i detta sammanhang att en officiell uppskattning av fastigheternas värden utan samband med en allmän fastighetsskatt säkerligen icke bleve så noggrann och fullständig som den fastighetstaxering, som nu skedde. Det vore i avsevärd mån den på fastighetstaxeringen grundade skattskyldigheten, som framtvingade den noggrannhet och jämnhet, varmed taxeringen i stort sett numera verkställdes. I detta avseende ville de sakkunniga erinra om den skillnad i fråga om taxeringens verkställande, som för närvarande kunde iakttagas beträffande taxeringen av å ena sidan de skattepliktiga och å andra sidan de skattefria fastigheterna. Taxeringen av de sistnämnda skedde ofta mycket summariskt.

Sedan de sakkunniga sålunda redovisat och bemött de erinringar, som framställts gentemot fastighetsbeskattningen, övergår de sakkunniga till att redogöra för sin egen inställning till frågan om fastighetsbeskattningens bibehållande. Vad angår det principiella övervägandet av frågan om fastighetsbeskattningen säger sig de sakkunniga därvid utgå från följande uppfattning av det aktuella läget.

Till följd av utvecklingen av den kommunala verksamheten och den dominerande betydelse, inkomsten jämfört med fastigheterna numera har såsom underlag för kommunal beskattning, ävensom nuvarande utformning av statsbidrag till kommunerna och den nya kommunindelningen, kan den uppgift att åt varje kommun garantera visst minimum av skatteunderlag, som ursprungligen tillmättes garantiskattesystemet, anses ha förlorat sin betydelse. Något egentligt behov av en garanti av sådan art synes ej heller numera föreligga. För övrigt torde möjligheter saknas att anvisa till kommu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 55

nerna anknutna beskattningsföremål av den natur, att de utan avseende å inkomstutvecklingen erbjuda kommunerna ett beständigt skatteunderlag av tillräcklig storlek. Frågor om garanti åt kommunerna i form av att staten garanterade visst skatteunderlag eller att brist på skatteunderlag i en kommun finge täckas från skatteunderlag i andra kommuner synas vara att hänföra till frågor om statsbidrag eller lokalisering av det kommunala skatteunderlaget och därför icke kunna anses stå i direkt samband med frågan om fastighetsbeskattningen, sådan denna nu ligger till.

Fastighetsbeskattningens betydelse ur kommunal synpunkt kan anses begränsad till den inkomst, som fastighetsskatten i den mån den är effektiv ger kommunerna. Den effektiva fastighetsskatten är att anse som en objektskatt å fastighet, vilken dock icke utgår för alla fastigheter utan endast i den mån av fastighet eller av förvärvskälla, vari fastighet ingår, icke redovisas inkomst, uppgående till minst 5 procent av fastighetens taxeringsvärde jämte, i förekommande fall, vad som erfordras för att den skattskyldige skall kunna utnyttja honom tillkommande allmänna avdrag och ortsavdrag.

De sakkunniga framhåller härefter, att frågan huruvida den objektbeskattning av fastighet, som nu skedde i garantiskattesystemets form, kunde eller borde upphävas, borde avgöras med hänsyn till å ena sidan kommunernas berättigade intressen och å andra sidan kraven på rättvisa och ändamålsenlighet i beskattningen.

Vad först angår de skäl, som ur kommunal synpunkt talar för ett bibehållande av fastighetsbeskattningen påpekar de sakkunniga, att kommunernas utgifter stegrats så avsevärt, att man icke utan tvingande skäl borde fråntaga dem de inkomster, som nu tillkomme dem och vilkas bortfall skulle mera nämnvärt påverka utdebiteringen.

Vidare framhåller de sakkunniga, att kommunerna hade ett befogat intresse, att av fastigheterna i den mån dessa vore värdeobjekt av betydelse utfå bidrag till kommunernas utgifter. Detta gällde särskilt i fråga om utgifter, som på ett påtagligt sätt tjänade fastigheternas behov, såsom utgifter för kommunikationsleder, vatten- och avloppsledningar in. in.

Slutligen uttalar de sakkunniga, att fastighetsbeskattningen i viss mån kunde anses utgöra en ersättning för en särskild skatt å den värdestegring å fastigheter, som ofta vore cn följd av statlig och kommunal verksamhet.

Sammanfattningsvis framhåller de sakkunniga, att ur kommunal synpunkt åtskilliga skäl sålunda talade för bibehållande av fastighetsbeskattningen. Några skäl, som ur sådan synpunkt principiellt kunde anföras mot denna beskattning, vore enligt de sakkunnigas uppfattning icke för handen.

De sakkunniga övergår därefter till att behandla frågan, huruvida från de skattskyldigas sida vägande invändningar kunde framställas mot fastighetsbeskattningen.

Därvid framhåller de sakkunniga, att det vore av väsentlig betydelse, att fastighetsskatten innebure eu pålaga för fastigheterna allenast i den mån den vore effektiv och alt densamma till denna del vore en objektskatt å de värdeobjekt av den särskilda beskaffenhet, som fastigheterna utgjorde. Denna objektskatt hade förefunnits sedan lång tid och fastighetsägarna

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

hade förvärvat sina fastigheter med vetskap om den föreliggande skyldigheten att •— i förekommande fall — vidkännas effektiv fastighetsskatt, och denna skyldighet kunde därför anses jämförlig med andra skyldigheter, som en fastighetsförvärvare ofta ådroge sig i och med förvärvet. Härom anföres vidare följande.

Skyldigheten att erlägga fastighetsskatt kan antagas ha påverkat fastighetspriserna i sänkande riktning, i den mån fastighetsskattepålagan icke kan anses i verkligheten vara helt eller delvis överflyttad å andra. I vissa fall kan en sådan överflyttning direkt påvisas, exempelvis då vid hyresnämnds bestämmande av hyror nio tiondelar av fastighetsskatten får beräknas såsom omkostnad för fastigheten och därmed påverka hyrorna i höjande riktning. Även där en sådan överflyttning av skattskyldigheten icke kan direkt påvisas, torde den bestående skyldigheten att vidkännas fastighetsskatt få anses ha påverkat fastighetspriser och priserna å produkter, varför det icke kan påstås, att fastighetsskatten i sista hand drabbar enbart fastighetsägarna. Någon siffermässig utredning om huru härmed förhåller sig kan dock av naturliga skäl icke åstadkommas.

De nuvarande fastighetspriserna få i princip anses angiva det värde, fastigheterna i den allmänna marknaden anses äga med hänsyn tagen till den pålaga, skyldigheten att vidkännas effektiv fastighetsskatt kan innebära. Ett upphävande av denna skyldighet kan därför innebära, att fastigheter, för vilka effektiv fastighetsskatt erlägges, i de nuvarande ägarnas hand undergå värdestegring, motsvarande kapitalvärdet av den skattskyldighet, från vilken befrielse vunnits, i den män nu icke befrielsen kan tänkas medföra en sänkning av inkomsterna från fastigheterna, exempelvis i form av en allmän nedsättning av bostadshyror i hyreshus. Sker icke sådan nedsättning, kunna fastighetsägarna beräknas tillgodogöra sig värdestegringen vid avyttring av fastigheterna. Den värdestegring, som sålunda skulle komma fastighetsägarna till godo, motsvaras av ökad beskattning för inkomsttagarna, då kommunerna skulle bli nödsakade att å inkomsterna utdebitera vad som nu erhålles i fastighetsskatt.

I detta sammanhang påpekar de sakkunniga, att fastighetsbeskattningen kunde anses äga en viss betydelse ur den synpunkten, att den kunde verka hämmande på eventuella tendenser att spekulera i fastigheter eller att förvärva fastigheter utan syfte att nyttja dem på inkomstbringande sätt. Vetskapen om skyldigheten att vidkännas årlig utgift, motsvarande fastighetsskatten, medförde, att fastighetsförvärv övervägdes nogrannare än om sådana förvärv icke vållade andra utgifter än räntan å det i fastigheterna nedlagda kapitalet.

Med avseende å de sakkunnigas nyss återgivna synpunkter framhåller de sakkunniga, att det förda resonemanget naturligtvis icke vore i samma utsträckning tillämpligt å alla slag av fastigheter. De sakkunniga anför sålunda följande.

För exempelvis hyreshus av den beskaffenhet, att saluvärdet framgår såsom resultat av kapitalisering av avkastningen, kan det förda resonemanget vara helt tillämpligt. För andra fastigheter åter, såsom egnahemsfastigheter o. d., är saluvärdet mera beroende av åtskilliga växlande och svårbedömbara faktorer, såsom tillgång och efterfrågan inom orten, byggnadskostnader m. in., varför fastighetsskattens inverkan på saluvärdet icke är så påtagligt. Man kan dock beträffande sådana fastigheter erinra, att den som

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 57

förhyr en lägenhet i realiteten indirekt får hetala fastighetsskatt genom att denna skatt påverkat hyran och att det med hänsyn härtill ur likformighetssynpunkt icke ligger något orätt i att även den som bor i enfamiljshus får betala fastighetsskatt.

De sakkunniga erinrar vidare om vad de sakkunniga anfört därom, att det ur kommunal synpunkt syntes skäligt att bidrag från fastigheterna erhölles med hänsyn till det påtagliga gagn, som vissa grenar av kommunal eller statlig verksamhet medförde för de inom kommunen belägna fastigheterna eller vissa delar av fastighetsbeståndet. I den mån detta gagn framträdde i form av ökad användbarhet, högre avkastning eller efter hand skeende värdestegring kunde från de skattskyldigas sida befogade erinringar icke framställas mot att fastigheterna ålades viss särskild beskattning. Visserligen kunde invändas, att den nuvarande fastighetsbeskattningen sedd ur varje fastighetsägares synpunkt icke svarade mot den för varje fastighet uppkomna fördelen av det allmännas verksamhet. Att genom kommunala avgifter eller särskild beskattning på etL någorlunda enkelt, lätthanterligt och rättvist sätt tillföra det allmänna skäliga bidrag från fastigheterna vore enligt de sakkunnigas mening dock icke möjligt. Fastighetsbeskattningen torde i själva verket på ett bättre sätt än som framginge vid ett mera ytligt betraktande fylla uppgiften att tillföra kommunerna bidrag till de gemensamma utgifterna även från de fastighetsägare, från vilka sådana bidrag icke komme i form av inkomstskatt.

De sakkunniga framhåller ytterligare, att de vid övervägande av å ena sidan det berättigade intresse, som finge tillerkännas kommunerna med avseende å fastighetsbeskattningen och å andra sidan de erinringar, som kunde framställas mot denna beskattning, för sin del ansåge, att de skäl, som kunde anföras mot beskattningen, icke kunde tillmätas avgörande betydelse. De sakkunniga ansåge alltså, att fastighetsbeskattningen med de modifikationer eller de tekniska förändringar därav, som kunde befinnas lämpliga, borde bibehållas.

Här må framhållas, att de sakkunniga erinrat om kommunalskatteberedningens förslag att helt frikoppla fastighetsbeskattningen från inkomstbeskattningen och i stället införa en ren objektskatt å fastighet. Enligt detta förslag skulle den nu utgående fastighetsskatten nedsättas till hälften, varjämte rätten att vid inkomsttaxeringen åtnjuta procentavdrag skulle avskaffas. De sakkunniga anför härtill följande.

Om detta förslag genomfördes, skulle det innebära, att de som nu på grund av sin inkomst av fastigheterna i realiteten icke betala någon fastighetsskatt, finge beskattningen skärpt med hälften av fastighetsskatten, medan de, för vilka fastighetsskatten nu är helt effektiv, skulle få densamma nedsatt till hälften. Reformen skulle icke innebära någon ändring i belastningen för dem, vilkas fastighetsskatt är till hälften effektiv.

Förslaget torde kunna anses ha varit antagligt såväl ur kommunernas som fastighetsägarnas synpunkter, om detsamma förelegat exempelvis i mitten av 1930-talet, då fastighetsskatten var effektiv i förhållandevis mycket större

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

omfattning än nu och utbytet av garanliskatt mot objektskatt icke torde ha inneburit ökad belastning för någon särskild grupp av fastighetsägare.

Förhållandena äro i detta avseende numera helt ändrade. Införande av objektskatt i stället för garantiskatt skulle för närvarande innebära en avsevärd omfördelning av den beskattning, som nu bäres av fastigheterna och betyda en icke oväsentlig skatteskärpning, framför allt för det stora flertalet jordbrukare, liksom för flertalet industrier, kraftverk och andra rörelser med avsevärt fastighetsbestånd.

Med hänsyn till anförda förhållanden säger sig de sakkunniga icke kunna räkna med möjligheten att nu genomföra en från inkomstbeskattningen frikopplad objektbeskattning av fastighet.

Slutligen må här nämnas att de sakkunniga erinrat om det av dem tidigare framförda förslaget till en schabloniserad inkomstberäkning för en- och tvåfamiljsfastigheter och i samband därmed framfört tanken på befrielse från fastighetsskatt för ifrågavarande fastigheter därest schablontaxeringen skulle genomföras.

Remissyttrandena. I det övervägande antalet avgivna remissyttranden tillstyrkes att den kommunala fastighetsbeskattningen bibehålies. Uttalanden med direkta yrkanden om fastighetsskattens avskaffande har gjorts endast av riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund med instämmande av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk samt Sveriges villaägareförbund.

Från remissyttrandena må här återgivas följande.

Kammarrätten framhåller, att den kommunala fastighetsskatten vore en av ålder bestående beskattning, som sedan långt tillbaka gjort sina verkningar gällande. Den nuvarande generationen av fastighetsägare hade förvärvat sina fastigheter med vetskap om fastighetsskattens tillvaro och kommunerna hade inrättat sig med hänsyn till dess bestånd. Från detta utgångsläge syntes frågeställningen bli den, huruvida skäl nu tillkommit som borde föranleda avskaffande av denna beskattning. I detta avseende anför kammarrätten bland annat, att det totala skattetrycket numera nått en så betydande höjd, att varje ytterligare skattebelastning av inkomst till ersättande av fastighetsbeskattningen vore ägnad att ingiva betänkligheter.

Vad särskilt angår kommunernas skattebehov uttalar kammarrätten, att det visserligen i den allmänna diskussionen framhållits, att de genom den numera genomförda kommunsammanslagningen bildade kommunala enheterna kunde förväntas bli mera ekonomiskt bärkraftiga. Emellertid hade det visat sig, att som en följd av denna sammanslagning nya utgiftskrävande anspråk ställts på kommunerna, vilka anspråk ännu endast i mindre utsträckning kunnat tillgodoses. Då de ekonomiska framtidsutsikterna för kommunerna således för närvarande tedde sig ganska ovissa, ansåge kammarrätten det för närvarande icke tillrådligt att genom fastighetsskattens avskaffande beröva kommunerna någon del av deras skatteunderlag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 59

I det av länsstyrelsen i Örebro län avgivna yttrandet framhålles, att om fastighetsbeskattningen skulle avskaffas, bleve säkerligen en höjning av den kommunala utdebiteringen i regel ofrånkomlig. Länsstyrelsen vore icke övertygad om att denna höjning i genomsnitt skulle bliva så relativt låg som de sakkunniga gjort gällande. En omfördelning av skattebördan, som i icke oväsentlig grad kunde förväntas öka de mindre bärkraftiga skattskyldigas skattebörda till förmån för andra kategorier skattskyldiga, syntes i dagens läge böra undvikas. Ett slopande av den särskilda skatten å fastigheter kunde icke heller förväntas medföra en i och för sig önskvärd minskning och förenkling av taxeringsarbetet. Fastighetsvärdena vore nämligen av alltför stor betydelse vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen för att en värdering genom beskattningsnämndernas försorg skulle kunna undvaras. En dylik värdesättning av fastigheterna utan anknytning till en i förhållande till fastigheternas värden direkt utgående skatt kunde emellertid befaras bli mindre noggrant utförd än den allmänna fastighetstaxering, som för närvarande i princip skulle äga rum vart femte år. Då de värden som åsattes fastigheterna av beskattningsnämnderna icke enbart hade betydelse för beskattningen utan även hade allmän ekonomisk betydelse, måste en dylik mindre noggrannhet vid värdesättningen vålla olägenheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarar sig dela de sakkunnigas åsikt, att några invändningar av principiell innebörd icke kunde resas mot en fastighetsskatt i och för sig. På grund av det nära samband, som funnes mellan en kommun och inom dess gränser belägna fastigheter talade också starkare skäl för en kommunalskatt å fastighet än för skatt å andra värdeobjekt.

Sveriges Industriförbund erinrar om att förbundet i yttrande över kommunalskatteberedningens betänkande anförde, att det skulle vara önskvärt, att den kommunala beskattningen anordnades som en ren inkomstskatt och således utan särskild skatt på fastigheter. I berörda yttrande ansåge sig förbundet av vissa angivna skäl dock icke kunna förorda ett fullständigt upphävande av fastigheternas större delaktighet i repartitionen.

Därefter framhåller industriförbundet, att förbundet alltjämt vidhölle sin principiella uppfattning, att fastighetsbeskattningen borde avskaffas. Den utveckling, som ägt rum efter förbundets föregående yttrande, vore ägnad att minska de praktiska betänkligheter, som förbundet hyst mot fastighetsskattens slopande. Det siffermässiga resultatet av den statistiska utredning, som de sakkunniga företedde, gåve enligt förbundets mening i och för sig stöd för uppfattningen, att fastighetsbeskattningen skulle kunna avskaffas. Förbundet kunde icke heller finna de skäl avgörande, som de sakkunniga anfört för att fastighetsskatten likväl skulle bibehållas.

Industriförbundet uttalar vidare, att förbundet trots sin principiella uppfattning att fastighetsskatten icke borde bibehållas, ej ansåge sig kunna tillstyrka, att skatten för närvarande avskaffades. Som skäl härför anför industriförbundet följande.

Den utredning, som de sakkunniga framlägga, har utförts under en utpräglad högkonjunktur, men det ligger i fastighetsbeskattningens och en­

60 Kiingl. .1Iaj:ts proposition nr 186.

kannerligen i garantiskattesystemets natur, att det speciellt är i tider med sjunkande inkomster och ofta samtidigt ökade krav på kommunerna, som denna skatteform kan vara av värde för att bereda kommunerna ett fast skatteunderlag vid sidan av inkomstskatteunderlaget. Det vore verklighetsfrämmande att vid bedömande av föreliggande frågor icke räkna med möjligheten av att fastighetsbeskattningen på grund av en inträffande lågkonjunktur måhända inom en nära liggande framtid kan komma att erhålla väsentligt ökad betydelse för kommunernas ekonomi och att dess omedelbara avskaffande därför skulle kunna medföra avsevärda skadeverkningar för det allmänna. Omfattningen av dessa skadeverkningar kunna svårligen bedömas, i varje fall icke på grundval av föreliggande utredning.

Det är vidare enligt vår mening ägnat att väcka särskilt starka betänkligheter att under nuvarande förhållanden med ett orimligt högt skattetryck på inkomst och förmögenhet och tillika mer än vanligt ovissa framtidsutsikter genomföra en reform, som skulle innebära, att det kommunala skattetrycket vid inträffande lågkonjunktur ytterligare skulle pressa den sammanlagda skatten å inkomst i höjden.

Sveriges Skogsägareförbund säger sig vara medvetet om de vanskligheter, som ett avskaffande av fastighetsskatten — även om det endast gällde jordbruksfastigheter — skulle kunna innebära vid ändrade konjunkturförhållanden. Nuvarande höga skattetryck på inkomst och förmögenhet tilläte icke den även lilla merbelastning, som ett sådant ingrepp skulle medföra vid inträffande lågkonjunktur.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller i avgivet yttrande, att även om fastighetsskattens betydelse ur kommunal skatteintäktssynpunkt enligt organisationens uppfattning inte borde överdrivas, komme fastighetsskattens slopande otvivelaktigt att medföra en höjning av utdebiteringsprocenten. Detta komme att innebära en viss övervältring av skattebördan på inkomsttagarna — en konsekvens, som enligt organisationens uppfattning vägde tyngre än de skäl som talade för fastighetsskattens avskaffande.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, att det av utredningen vore ådagalagt, att de tidigare olägenheterna av garantiskatten successivt i stort sett eliminerats och att en avveckling nu mindre än någonsin kunde vara påkallad. I nuvarande konjunkturläge skulle det också vara äventyrligt att åstadkomma rubbningar i det kommunala skatteunderlaget. Antalet landskommuner, som under de senaste decennierna inom sina gränser fått en omfattande sportstugebebyggelse, större kraftverksanläggningar o. dyl., hade starkt ökat, och dessa kommuner vore särskilt beroende av effektiv fastighetsskatt till icke alltför obetydliga belopp från dessa beskattningsföremål.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att även om på grund av de relativt goda konjunkturer, som under senare år rått, fastighetsskatten endast i mindre omfattning varit effektiv, så kunde dock vid en konjunkturomsvängning motsatsen bli förhållandet. De företagna undersökningarna visade också, att den utsträckning, i vilken fastighetsbeskattning vore effektiv, vore mycket växlande i olika kommuner. Ett slopande av fastighetsbeskattningen medförde en inkomstminskning för kommunerna, som särskilt i tider av nedåtgående konjunkturer kunde bli kännbar. Starka skäl talade därför en­

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 61

ligt landstingsförbundets mening för att man under nuvarande förhållanden icke vidtoge en så radikal åtgärd som att helt slopa den särskilda fastighetsbeskattningen.

Sundsvalls stad omtalar, att ett avskaffande av fastighetsskatten skulle i Sundsvall nödvändiggöra en höjning av utdebiteringen, som med ledning av de sakkunnigas statistiska utredning rörande Norrtälje stad kunde beräknas till 7,3 öre. Sundsvalls stad kunde icke förorda ett upphävande av fastighetsskatten, i synnerhet med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser en sådan åtgärd komme att medföra för kommunerna. Staden hade också fäst sig vid vad i utredningen uppgåves därom, att anledning alltjämt förelåge att särskilt beskatta fastigheter. Olika kommunala åtgärder, exempelvis nybyggnad eller breddning av gata m. in., medförde ofta en höjning av intilliggande fastigheters värde. På grund härav och då värdestegringsskatt å fastigheter icke införts, vore det icke mer än skäligt att fastighetsskatt utginge.

Leksands kommun förklarar, att kommunen ansåge de skäl, som i de sakkunnigas utredning framförts för ett bibehållande av fastighetsbeskattningen, synnerligen vägande. Kommunen framhåller vidare, att frågan om en fastighetsbeskattning vore särskilt betydelsefull för kommuner, vilka liksom Leksand hade ett stort antal sommarbostäder, av vilka en hel del vore förhållandevis påkostade och av hög standard. Denna bebyggelse medförde ökade krav på anordningar för vatten och avlopp och i vissa fall även upprättande av byggnadsplan, vars genomförande medförde ökade kostnader för kommunerna. På grund härav finge det anses vara rimligt och för kommunernas del även nödvändigt att genom fastighetsbeskattningen erhålla bidrag till dessa kommunens kostnader.

Brunnbij kommun framhåller, att kommunen räknade sig till de kommuner, för vilka fastighetsskatten såsom garantiskatt fortfarande vore en faktor av icke alltför ringa betydelse. Den tämligen rika förekomsten av sommarnöj esf astigheter, vars ägare icke vore mantalsskrivna eller inkomstskattskyldiga inom kommunen, spelade härvid en ganska framträdande roll. Den övervältring av skattebördan till andra grupper av skattskyldiga, som ett borttagande av den effektiva fastighetsskatten finge anses innebära bleve desto mera kännbar i kommuner, där en mycket stor del av fastighetsägarna vore bosatta i och betalade inkomstskatt till andra kommuner. Härvid skulle ej heller förbises, att dessa fastighetsägare ofta försökte begagna sig av sina bättre ekonomiska resurser för att skaffa sig större »sommarlivsrum» för egen räkning genom att lägga beslag på flera byggnadstomter eller dylikt och därigenom vållade en utspridning av bebyggelsen, som i sin tur medförde ökade kostnader för själva samhällsbyggandet, anläggande av gator och vägar, framdragande av ledningar o. s. v. Att under sådana förhållanden slopa eller mildra den tribut, som fastighetsskatten utgjorde, förefölle Brunnby kommun få verkningar i felaktig riktning.

I det av Dorotea kommun avgivna remissyttrandet uttalas, att kommunen biträdde de sakkunnigas åsikt all fastigheterna som föremål för beskattning fått allt mindre att betyda för den kommunala budgeten. Detta gällde dock

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 186,

läget som det tedde sig just nu. Även om cn katastrofal minskning av antalet inkomstskattekronor ej vore att befara, så kunde —- bland annat till följd av förhållanden på utrikeshandelns område -— den situationen uppstå, att fastigheterna ånyo finge ökad aktualitet som beskattningsobjekt.

Vidare framhålles att det förefölle oklart vad ett avskaffande av fastighetsskatten skulle innebära för en kommun som Dorotea med betydande arealer krono- och bolagsskogar och små brukningsenheter i övrigt. Ett storbolag med differentierad verksamhet hade ju möjlighet att sprida sina avverkningar över vida områden och flera kommuner. Om det på grund av pris- och avsättningsförhållanden befunnes lämpligt stode det bolagsledningen fritt att under ett eller flera år i följd helt utesluta, minska eller öka skogsuttagen i en viss kommun.

Av de remissinstanser, som uttalar sig för ett avskaffande av fastighetsbeskattningen, framhåller riksräkenskapsverket, att de skäl, som i de sakkunnigas utredning framförts för en sådan beskattning, tillsammanlagda hade ganska ringa tyngd.

Riksräkenskapsverket anför sålunda till en början, att den omständigheten, att det kunde sägas råda ett särskilt slags samband mellan en kommun och fastigheterna inom kommunen, icke utgjorde anledning att konstituera en särskild skatteplikt, samtidigt som exempelvis rörelse, som bedreves inom kommunen, uteslöts från garantibeskattning. Icke heller kunde det förhållandet, att vissa anordningar i vissa kommuner kunde vara till gagn för vissa fastigheter, tjäna som motiv för en permanent beskattning av, i princip, alla fastigheter i alla kommuner. Ett besläktat argument vore, påpekar riksräkenskapsverket, att fastighetsskatten skulle vara ett slags surrogat för en värdestegringsskatt. Också om detta argument syntes gälla, att man genom fastighetsbeskattningen endast i ringa mån nådde vad man åsyftade. Till grund för fastighetsskatten låge icke värdestegringen utan totalvärdet, och skatten stode icke i någon relation till den värdestegring det kunde vara fråga om.

Vad beträffar det motiv för de sakkunnigas ståndpunkttagande, som innefattades i påpekandet att en avveckling av fastighetsbeskattningen kunde tänkas ge de nuvarande fastighetsägarna en oförtjänt vinst i form av ökning av fastigheternas värden, säger sig riksräkenskapsverket i och för sig dela; det kunde finnas anledning till betänksamhet inför ett dylikt resultat av en avveckling. Enligt riksräkenskapsverkets mening talade emellertid starka skäl för att awecklingsvinsten endast i ringa mån skulle komma fastighetsägarna till godo. Härom anför riksräkenskapsverket följande.

Vad särskilt angår det nuvarande läget på bostadsmarknaden, med reglering av hyrorna, är det tydligt, att ett upphävande av fastighetsbeskattningen skulle komma att beaktas vid de återkommande undersökningar om fastighetsförvaltningens kostnader, som ligga till grund för beslut om hyresnivåns höjd. Något egentligt utrymme för en höjning av fastighetsvärdena skulle det därför icke bli. Och man lär kunna förmoda, att i ett läge, då det befunnits lämpligt att slopa hyresregleringen, som följd av konkurrensen resultatet skulle bli i huvudsak detsamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 63

Resonemanget i det närmast föregående har i första hand tagit sikte på hyreshus. Men det torde i princip direkt eller indirekt vara tillämpligt också i fråga om andra slag av fastigheter. Priserna på egnahemsfastigheter o. d. få antas icke vara helt oberoende av den allmänna hyresnivån. Och vad gäller egentliga jordbruksfastigheter —• som ju svara endast för en blygsam del av den samlade effektiva fastighetsskatten — lär regleringen av produktpriserna tills vidare spela samma roll som hyresregleringen på sitt område.

Riksräkenskapsverket erinrar slutligen om vad de sakkunniga anfört därom, att en fastighetstaxering utan samband med en allmän fastighetsskatt säkerligen icke skulle bli så noggrann och fullständig som nu. I delta avseende anför riksräkenskapsverket följande.

Riksräkenskapsverket anser det visserligen icke helt uteslutet, att en tendens i den riktningen kan bli märkbar, men finner det knappast rättvisande att dra en parallell med den nuvarande taxeringen av icke skattepliktiga fastigheter. Taxeringen av icke skattepliktiga fastigheter — nationalparker, allmänna platser, förvaltnings- och kyrkobyggnader etc. — lär sakna betydelse i alla eller så gott som alla de i de sakkunnigas översikt angivna avseendena. Taxeringen av fastigheter i allmänhet skulle däremot vara av avsevärd reell betydelse också efter en avveckling av den särskilda fastighetsbeskattningen. Det är här tillräckligt att peka på dess roll vid bestämmandet av underlaget för den statliga förmögenhetsskatten. Det må vara att denna roll i många fall på grund av fastighetsägarens förmögenhetsställning icke blir aktuell — hur det kommer att förhålla sig i det enskilda fallet kan dock näppeligen förutses vid fastighetstaxeringen. Något liknande gäller för övrigt om fastighetsskatten, som ju i stor utsträckning icke är effektiv.

Efter att sålunda ha bemött de skäl, som de sakkunniga anfört för en fastighetsbeskattning, övergår riksräkenskapsverket till att på följande sätt ange de omständigheter, som enligt riksräkenskapsverkets mening talade mot en sådan beskattning.

I det avseendet fäster riksräkenskapsverket betydande vikt vid den ojämna och irrationellt verkande belastning, som skatten åstadkommer. Även om man — som riksräkenskapsverket — håller före, att skatten i huvudsak övervältras, kan det dock knappast antas, att övervältringen i det enskilda fallet korresponderar mot den aktuella effektiva belastningen. Denna senare är ju beroende av sådana på sitt sätt ovidkommande faktorer som fastighetsägarens personliga förhållanden, främst hans förmögenhetsställning -—• och det synes föga antagligt, att en skuldsatt fastighetsägare skulle exempelvis kunna ta ut högre hyror än en välbärgad. Sambanden kompliceras dessutom av att relationen mellan taxeringsvärde och hyror varierar mellan olika fastigheter.

Lantbruksstijrelsen säger sig för sin del vilja framhålla, att den speciella form av objektbeskattning, som fastighetsskatten utgjorde, syntes styrelsen icke särskilt väl passa in i den i övrigt på inkomst grundade allmänna kommunala beskattningen. Fastighetsskatten utgjorde sålunda ett avsteg från de grundläggande reglerna för den kommunala beskattningen, vilket vid skattens tillkomst huvudsakligen motiverades med att särskilt för landskommunernas del en beskattning av enbart inkomst skulle ge ett alltför litet

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

och osäkert utbyte. De sakkunniga hade visat, att fastighetsskatten numera praktiskt taget helt förlorat denna sin ursprungliga betydelse, och de hade även framhållit, att man på grund av bl. a. olika åtgärder inom jordbrukspolitikens område icke heller för framtiden torde behöva befara en sådan nedgång i det på inkomst grundade skatteunderlaget, att ett verkligt behov av en garantiskatt av detta slag ånyo skulle uppstå. Ur de synpunkter, som lantbruksstyrelsen hade att företräda, funne styrelsen med hänsyn härtill skäl principiellt sett icke längre föreligga för att behålla skatten.

Sedan lantbruksstyrelsen erinrat om att enligt de sakkunnigas utredning utdebiteringshöj ningen vid bortfall av fastighetsskatten komme att variera rätt så avsevärt, framhålles att utdebiteringshöj ningen i undantagsfall kunde bli av sådan storlek, att det icke rimligen kunde begäras, att kommunen skulle finna sig i att skatten avskaffades utan att kommunen erhölle någon kompensation för inkomstbortfallet. Sådana verkningar av skattens borttagande skulle visserligen mildras om — såsom lantbruksstyrelsen ville förorda — skatten icke slopades på en gång utan avvecklades i etapper. Även i dylikt fall finge det dock anses berättigat, att särskilt de kommuner, i vilka utdebiteringen skulle påverkas mera nämnvärt, erhölle kompensation för åtminstone en del av inkomstbortfallet genom bidrag av statsmedel. Under alla förhållanden måste detta gälla i den män på grund av fastighetsskattens borttagande staten gjorde besparingar eller finge ökade inkomster.

Sveriges fastighetsägareförbund understryker, att förhållandena nu vore helt annorlunda än då frågan om fastighetsskattens bibehållande tidigare diskuterats. Såsom de sakkunniga framhållit i sin utredning hade fastighetsbeskattningen förlorat sin betydelse såsom garanti för visst minimum av skatteunderlag i kommunerna. Detta förhållande talade enligt förbundets mening uppenbarligen för ett omedelbart avskaffande av fastighetsskatten.

Beträffande vad de sakkunniga anfört om kommunernas berättigade intresse att av fastigheterna utfå bidrag till sina utgifter, framhåller fastighetsägareförbundet, att just detta resonemang på samma sätt varit ett av huvudargumenten när det gällt att under det sista decenniet pålägga fastigheterna alla de särskilda kommunala avgifter och skyldigheter, som i dag belastade dessa.

Fastighetsägareförbundet framhåller vidare, att det vore orimligt att betrakta fastighetsskatten som en form av värdestegringsskatt. I den mån fastighetsskatten vore effektiv hade den icke något som helst samband med den värdestegring, som hade inträtt beträffande vissa fastigheter.

Huruvida och i vad mån en värdestegringsskatt borde ifrågakomma och kunde genomföras vore ju också föremål för mycket delade meningar. Vad de sakkunniga i detta sammanhang anfört måste därför sakna relevans vid bedömandet av frågan om fastighetsskatten skulle bibehållas eller avskaffas.

Därefter erinrar fastighetsägareförbundet om att enligt de sakkunnigas undersökningar fastighetsskattens avskaffande skulle i nio landskommuner ha medfört en genomsnittlig ökning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt med 58 öre. Detta procenttal låge enligt föi’bundets mening i överkant.

Kungl. Maj. ts proposition nr 186. 65

I detta sammanhang säger sig fastighetsägareförbundet vilja framhålla, att den av 1950 års riksdag genomförda höjningen av de kommunala ortsavdragen innebure en icke obetydlig övervältring av kommunalskatt från icke-fastighetsägare till fastighetsägare. Utdebiteringshöjningarna på grund av denna reform vore också väsentligt högre än skattelagssakkunniga kommit fram till såsom resultat av fastighetsskattens avskaffande. Denna för fastighetsägarna särskilt betungande konsekvens av ortsavdragsreformen hade ytterligare accentuerats genom den avsevärda höjningen av taxeringsvärdena vid 1952 års allmänna fastighetstaxering. Med en sådan utredning skulle hela denna fråga ha kommit i en klarare belysning. Det kunde enligt förbundets mening inte vara riktigt att, såsom de sakkunniga gjort, bygga hela sitt resonemang på siffror, som genom särskilda omständigheter på kort tid undergått en stark förändring till fastighetsägarnas nackdel. Avslutningsvis framhåller fastighetsägareförbundet, att den allmänna principen för utmätande av de direkta skatterna vore i vårt land, att skatten skulle utgå efter skatteförmågan. Då skattetrycket vore så högt som numera vore fallet, framstode det såsom särskilt angeläget, att denna princip strängt upprätthölles. Enligt förbundets mening finge anses ostridigt, att vår nuvarande fastighetsskatt icke fyllde kravet på likformighet och rättvisa. Ur de skattskyldigas synpunkt vore det därför ett berättigat krav att fastighetsskatten avskaffades. Tiden borde nu vara mogen för att taga ett sådant steg. Sveriges lanbruksförbund påpekar, att de sakkunniga icke syntes ha tagit någon hänsyn till den inverkan som skuldbelastningen och därav föranledda ränteutgifter hade på skatteförmågan. En skuldbelastad fastighet skulle sålunda enligt förslaget betungas av en garantiskatt, som bleve mera effektiv ju större skuldbelastningen vore. Brytande av förmågoprincipen såsom underlag för beskattningen framträdde synnerligen hjärt i detta fall. Lantbruksförbundet ville hävda att den nuvarande garantibeskattningen å fastigheter spelat ut sin roll och att den snarast borde avskaffas. Riksförbundet landsbygdens folk framhåller, att det i de sakkunnigas utredning konstaterats, att jordbruket till mycket obetydlig del drabbades av effektiv fastighetsskatt. Ett slopande av fastighetsbeskattningen skulle därför på intet sätt medföra ett överflyttande av skattetrycket från jordbruket till andra näringsgrenar. Riksförbundet anför vidare följande. Även om den effektiva fastighetsskatten sålunda genomsnittligt sett är obetydlig, kan den dock i det enskilda fallet — i samband med felslagen skörd etc. — utgöra en allvarlig börda. Detta gör sig speciellt gällande vid skogsbruket, där större avverkningar förekomma endast med längre tidsintervaller, och fastighetsägaren sålunda har möjlighet att tillgodoräkna sig procentavdraget endast i obetydlig omfattning. Den som förvärvar kalmark och vidtager omfattande skogsodlingsåtgärder måste sålunda betala effektiv fastighetsskatt under hela tillväxtperioden för att sedan, om fastigheten försäljes, påföras inkomstskatt å skogskapitalet.

5 llihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 18t>.

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Sveriges villaägareförbund uttalar till en början, att om man bedömde frågan om fastighetsskattens avskaffande på något längre sikt stode det otvetydigt klart, att ett bortfall av fastighetsskatten år från år komme att betyda allt mindre för kommunernas del.

Vidare säger sig villaägareförbundet icke dela de sakkunnigas uppfattning, att de som yrkade på fastighetsskattens avskaffande icke till stöd därför kunde åberopa rättsgrunder eller grunderna för skattesystemet i dess helhet. Härom anföres följande.

Vårt nuvarande skattesystem grundar sig liksom i alla västerländska kulturländer på principen om »skatt efter förmåga». Något annat har icke heller från för skattesystemets tillkomst och utformning ansvariga myndigheter gjorts gällande. Efter detta konstaterande återstår frågan, om även fastighetsskatten grundar sig på nämnda princip. Enligt förbundets uppfattning är så icke fallet. I inkomstavseende ligger det ju tvärtom så till, att raerbelastningen för fastighetsägarna på grund av fastighetsskatten praktiskt taget står i omvänt förhållande till skatteförmågan. Den som har en låg inkomst från sin fastighet eller låga inkomster från annan förvärvskälla och därmed liten skatteförmåga, betalar effektiv fastighetsskatt, medan en fastighetsägare med goda inkomster icke betalar någon fastighetsskatt alls. EU genomförande av utredningsmännens förslag skulle icke åstadkomma någon förändring därvidlag, bortsett från den obetydliga lindring som i enstaka fall skulle uppstå genom ett bättre utnyttjande av ortsavdrag och ev. avdrag för ömmande omständigheter.

Häri ligger just det för fastighetsägarna avgörande skälet för ett avskaffande av fastighetsskatten, nämligen den därmed förknippade orättvisan gentemot framför allt det klientel, vars intressen förbundet har att bevaka, d. v. s. ägarna av en- och tvåfamilj sfastigheter, som även enligt utredningsmännens statistiska undersökningar erlägga huvuddelen av den effektiva fastighetsskatten och för vilka skatten framför allt i nuvarande läge verkligen innebär en hård belastning. Denna orättvisa är enligt förbundets uppfattning av den storleksordningen, att enbart detta skäl måste anses tillräckligt för att motivera ett omedelbart avskaffande av fastighetsskatten.

De sakkunnigas avvisande uttalanden mot ett utbyte av det nuvarande garantiskattesystemet mot en fristående objektskatt å fastighet har föranlett länsstyrelsen i Västerbottens län att anföra följande.

Garantiskattesystemet verkar ju så att om en person är tillräckligt förmögen att icke behöva belåna fastigheten, detta medför en högre avkastning, vilket möjliggör ett bättre utnyttjande av garantiskatteavdraget. För den, som måste högbelåna fastigheten, ges icke denna möjlighet utan fastighetsbeskattningen får i dylikt fall ofta karaktär av ren objektskatt och blir, såsom de sakkunniga uttrycka sig, effektiv. Resultatet blir följaktligen alt den förmögne skattskyldige, som har fastigheten skuldfri, som belöning för detta välförhållande erhåller ytterligare kompensation genom att helt eller delvis befrias från den pålaga, som fastighetsskatten skulle utgöra. Den skuldsatte åter, som på grund av höga utgifter för räntor eller eljest för löpande omkostnader icke får något netto av fastigheten, drabbas däremot av fastighetsskatten i hela dess tyngd.

Det nuvarande systemet med en garantiskatt har följaktligen så litet beaktat — — — principerna om skatteförmåga, rättvisa och likformighet, att de verka i alldeles motsatt riktning. Länsstyrelsen kan för sin del icke finna att tillräckliga skäl förebragts för att detta orättvisa förhållande bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 67

bestå för framtiden, även om det av de skattskyldiga fastighetsägarna accepterats såsom eu oundviklig följd av gällande beskattningsregler. ------------ Mot ett ersättande av garantiskatten med en ren objektskatt har väl egentligen åberopats endast ett skäl, nämligen att detta skulle medföra en skatteskärpning för särskilda grupper fastighetsägare, nämligen för dem som nu undgå garantiskatten till följd av högre nettointäkt, d. v. s. i första hand majoriteten jordbrukare i landet, innebärande en omfördelning mellan fastigheterna av den del av skatten, som nu bäres av fastigheterna. Detta är givetvis ett riktigt påpekande. Men detta förhållande kan icke vara ett tillräckligt skäl att behålla den nuvarande ordningen. Det kan icke vara ett kommunalt intresse att avstå från den kommunala inkomstskatten på fastighetens avkastning, därför att denna avkastning är hög och fastighetsskatten kan lättare bäras. Och ur fastighetsägarens synpunkt kan det icke heller framstå som önskvärt att beskattningen skärpes under dåliga år och lättas för de år då avkastningen är god. Länsstyrelsen har icke kunnat finna annat" än att de skäl, som av de sakkunniga åberopas för ett bibehållande av en fastighetsbeskattning, hava giltighet endast i fråga om en fristående objektskatt. Utan att för sin del i nuvarande läge vilja föreslå införande av en fristående objektskatt, anför kammarrätten vissa synpunkter, som i huvudsak överensstämmer med vad länsstyrelsen i Västerbottens län uttalat.

Vad slutligen angår den i de sakkunnigas utredning framförda tanken på befiielse fian fastighetsskatt från en- och tvafainiljsfastighetcr i samband med att för sådana fastigheter genomfördes en schabloniserad inkomsttaxering, avvisas tanken på en sådan skattebefrielse av så gott som samtliga remissinstanser, vilka uttalat sig i fragan, nämligen av kammarrätten, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus och Örebro län, Sveriges lantbruksförbund samt Brunnby och Kvillinge kommuner. Endast Tjänstemännens centralorganisation anser att, därest schablontaxeringen infördes för villafastigheter, dessa fastigheter samtidigt borde befrias från fastighetsskatt. Såsom belysande för de skäl, som framförts i de avstyrkande remissyttrandena, må av kammarrätten uttalande i detta avseende här återgivas följande. Den ifrågasatta eftergiften av fastighetsskatten skulle medföra förlust av fastighetsskatteunderlag för därav berörda kommuner. Bland dessa kommuner befinna sig sådana med omfattande sommarvillebebyggelse, ofta ekonomiskt svaga kommuner med ensidigt på fiske eller annan starkt konjunkturkänslig verksamhet inställt näringsliv. Dessa kommuner kunna förväntas vara i högre grad än de flesta andra beroende av den garanti, som ligger i fastighetsskatten å sommarvillebebyggelsen, vilken ofta utgör en relativt stor del av dessa kommuners totala skatteunderlag.------------ Bedan den av de sakkunniga i den nu förevarande utredningen i annat sammanhang redovisade undersökningen rörande Djurö kommun ger anledning till farhågor, att i ytterlighetsfallen icke obetydliga rubbningar i kommunernas ekonomi skulle kunna föioi sakas. Att sålunda eu, beträffande vissa kommuner måhända väsentlig, övcrvältning av skattebördan på ägare av andra fastigheter än enfamiljsfastigheter och på inkomsttagare skulle vidtagas endast av det skälet, att därigenom skulle kunna vinnas vissa administrativa fördelar kan givetvis icke ifrågasättas.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Det må tilläggas, att lantbruksförbundet påpekat, att en befrielse från fastighetsskatt för en så betydande del av fastighetsbeståndet, som en- och tvåfamilj sfastigheter utgjorde, ofrånkomligen kommc att medföra en skatteövervältring å innehavare av jordbruksfastigheter.

Departementschefen. I den under tiden efter tillkomsten av den nuvarande fastighetsskatten förda diskussionen har skälen för och emot denna skatt ingående redovisats. Jag hänvisar härutinnan till den historik, som jag i det föregående lämnat, samt till vad de sakkunniga anfört i frågan om bibehållande av denna skatteform och de däröver avgivna remissyttrandena. Det synes icke erforderligt att nu återupprepa dessa skäl för och emot, utan jag inskränker mig i det följande till att ange de omständigheter, som enligt min mening i nu rådande läge får anses utslagsgivande då man tager ställning till frågan om fastighetsbeskattningens bibehållande eller avskaffande. Med fastighetsskatten åsyftades vid dess införande att garantera kommunerna ett visst skatteunderlag. Och det framstod som naturligt att fastigheterna med hänsyn till omfattningen av dessa värdeobjekt och deras samband med kommunerna skulle lämna denna garanti. Någon renodlad årlig objektsbeskattning åsyftades däremot i och för sig icke med fastighetsskatten sådan den utformades. Enighet råder därom, att fastighetsbeskattningen under åren alltmera förlorat i betydelse såsom en garant av skatteunderlag åt kommunerna. Detta har givetvis främst sin grund i den allmänna inkomstutvecklingen. Jag erinrar om den förebragta statistiska utredningen, som visar att antalet skattekronor i hela landet år 1952 uppgick till ca 223 milj., därav ca 195 milj. inkomstskattekronor och ca 28 milj. fastighetsskattekronor. Antalet effektiva fastighetsskattekronor kan med ledning av de sakkunnigas undersökningar beräknas uppgå till ca 15 milj. De nu återgivna siffrorna visar, att för landets kommuner tillsammantagna fastighetsbeskattningen icke längre kan anses innebära någon avgörande eller ens särskilt betydelsefull garanti för tillräckligt skatteunderlag. Kunde man begränsa bedömandet av behovet av en bibehållen fastighetsbeskattning till vad nu anförts, skulle alltså kunna konstateras att detta behov, sett mot bakgrunden av motivet för införandet av denna skatteform, starkt minskat. Av skäl som jag längre fram kommer att närmare utveckla synes det mig emellertid icke möjligt att grunda ett ställningstagande allenast på denna omständighet. Jag vill emellertid först erinra om att fastighetsskatten såsom garantiskatt aldrig omfattats av någon enhällig mening. Ända från tiden för fastighetsskattens tillkomst har tanken på en från inkomstskatten fristående objektskatt å fastighet haft åtskilliga förespråkare. Jag får allenast påminna om att kommunalskatteberedningen i sitt år 1942 avlämnade betänkande förordade en sådan objektskatt och att i samband med remissbehandlingen av 1950 års skattelagssakkunnigas förslag från något håll ifrågasatts att

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 69

den nuvarande fastighetsskatten skulle ersättas med en fristående objektskatt.

Enligt min mening kan goda skäl anföras för att fastigheterna på ett särskilt sätt skall bidraga till kommunernas inkomster. Jag hänvisar till vad skattelagssakkunniga i detta hänseende anfört. En övergång till en objektbeskattning synes likväl knappast kunna ifrågakomma. Repartitionstalet för en objektskatt skulle sannolikt ej kunna sättas högre än som svarar mot den nuvarande effektiva fastighetsskatten. Objektskatten skulle med hänsyn härtill täcka blott en ringa del av kommunernas inkomstbehov. Omläggningen från garantiskatt till objektskatt skulle emellertid medföra betydelsefulla verkningar för såväl åtskilliga kommuner som många fastighetsägare. Vissa kommuner skulle få inkomsttillskott medan andra, främst tätortskommunerna, finge vidkännas ett kännbart inkomstbortfall. Åtskilliga fastighetsägare, främst jordbrukare men även andra, skulle få ökade skatter. Att genomföra en dylik omfördelning av skattebördan, låt vara att det här gäller relativt mindre betydelsefulla belopp, förefaller just med hänsyn till fastighetsskattens numera minskade betydelse knappast rimligt.

De sakkunniga har med stöd av sin statistik beräknat den effektiva fastighetsskatten för taxeringsåret 1952 till 155 milj. kronor. Därvid har utgångspunkten varit den utdebiteringsgrund, som fastställts år 1950 att gälla för det kommunala budgetåret 1951 inom undersökta kommuner. Med hänsyn till att utdebiteringen sedermera i flertalet kommuner höjts, kan antagas att den effektiva fastighetsskatten för taxeringsåret 1953 och senare år blir något högre. De sakkunnigas vidare undersökningar har gett till resultat, att de beräknat fastighetsskatten vara effektiv beträffande jordbruksfastighet till 20 å 25 procent och beträffande annan fastighet till 65 å 70 procent. Redan härav framgår, att det ekonomiska utfallet av fastighetsskattens avskaffande kan gestalta sig mycket olika för kommuner av olika slag.

De sakkunniga har även direkt uträknat vilka utdebiteringshöjningar, som skulle i vissa undersökta kommuner blivit en följd av fastighetsskattens avskaffande. Här må erinras om att i Nysätra kommun höjningen skulle blivit blott 15 öre per skattekrona, medan höjningen i Bara kommun beräknats till en krona 18 öre (och i en församling inom Bara kommun till en krona 30 öre). I skärgårdsförsainlingen Nämdö inom Djurö kommun skulle utdebiteringshöjningen endast på grund av bortfallet av fastighetsskatten för sommarvillor blivit ej mindre än 3 kronor 45 öre. I Norrtälje stad har höjningen beräknats till 95 öre och i Stockholm till 70 öre.

Höjningen av landstingsskatten har beräknats till 29 öre för skattekrona.

Det sagda visar att fastighetsskattens avskaffande i några fall skulle föranleda relativt obetydliga utdebiteringshöjningar, medan mera avsevärda sådana skulle komma till stånd å andra håll. Det senare skulle särskilt bli fallet i sådana städer och andra tätorter, där villafastigheter utgör en betydande del av fastighetsbeståndet. I än högre grad skulle detta gälla kommuner med en betydande sommarvillebebyggelse, inom vilka kommuner skatteunderlaget i övrigt ofta nog är relativt svagt och dessutom icke sällan

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

särskilt konjunkturkänsligt. Vidare kan erinras om kommuner som domineras av eller inom vilka i allt fall finnes mycket stora gods och gårdar, vilka enligt gjorda undersökningar i huvudsak icke erlägger annan kommunalskatt än den som föranledes av fastighetsbeskattningen. I sådana fall där fastighetsägaren är bosatt i annan kommun än den där fastigheten är belägen skulle fastighetsskattens avskaffande även inge särskilda betänkligheter.

Uppmärksamhet bör tillika ägnas sådana kommuner, inom vilka skogsegendomarna är dominerande eller i allt fall betydande. Med hänsyn till det relativt ojämna uttag av skogsprodukter, som av olika skäl ifrågakommer, skulle dessa kommuner vid ett borttagande av fastighetsskatten vissa år kunna utsättas för avsevärda påfrestningar. — Även andra likartade exempel kan nämnas.

Av det sagda framgår, att fastighetsskattens bibehållande för åtskilliga kommuner alljämt måste anses vara av ej ringa betydelse och att dess avskaffande i dessa fall skulle kunna medföra kommunfinansiella olägenheter som måste anses som betänkliga.

Ser man frågan ur de enskilda skattskyldigas synpunkt, kan visserligen konstateras att ett avskaffande av fastighetsskatten vore ägnat att undanröja den orättvisa fastighetsägarna emellan, som följer av att fastighetsskattens belastande inverkan i det särskilda fallet är beroende av om fastigheten under varje särskilt år lämnat avkastning av viss storleksordning. Men man måste samtidigt fastslå att ett sådant avskaffande innebär i förhållande till vad nu gäller en övervältring av skattebördan från en kategori skattebetalare till en annan. Med hänsyn till det nuvarande totala skattetrycket måste detta inge betänkligheter.

Visserligen är uppenbart att den inträdda avsevärda förskjutningen i kommunernas inkomster från fastighetsskatt till inkomstskatt skapat ett nytt läge vid bedömandet av behovet av en fortsatt fastighetsbeskattning. Vid prövning av frågan om fastighetsskattens avveckling måste emellertid hela tiden hänsyn tagas till kommunernas förmåga att tåla en nedgång i skatteunderlaget. Som framgår av vad jag förut anfört inbjuder dagens läge till stor försiktighet. Jag anser mig därför icke kunna förorda att förslag om fastighetsskattens avskaffande nu förelägges riksdagen. Jag vill emellertid tillägga följande.

Längre fram kommer jag att behandla de sakkunnigas förslag om inarbetande av fastighetsskatten i inkomstskatten ävensom frågan om en sänkning av det s. k. repartitionstalet för fastighet. Genomföres förstnämnda åtgärd vinnes att en ofta påtalad orättvisa, som är förenad med det nuvarande systemet, undanröjes. En sänkning av repartitionstalet skulle självfallet även innebära en ytterligare och icke oväsentlig uppmjukning i de ur vissa synpunkter mindre önskvärda verkningarna av garantiskattesystemet. Som jag i det följande närmare skall utveckla, synes mig de båda nyssnämnda åtgärderna vara möjliga att genomföra. Om så sker skulle detta kunna karakteriseras som ett led i en successiv avveckling av garantiskattesystemet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 71

Enligt min mening bör man om någon tid och sedan verkningarna av de nyss omnämnda reformerna kan konstateras verkställa en förnyad utredning rörande fastighetsbeskattningen. En sådan utredning skulle då avse att utröna vilka konsekvenser avskaffandet av denna beskattning skulle medföra i form av bortfall av kommunalt skatteunderlag och därav betingade utdebiteringshöjningar. Det är även möjligt, att bättre förutsättningar för garantiskattesystemets fullständiga avveckling kan visa sig dåmera vara för handen.

Här må erinras om de sakkunnigas uttalande, att därest en schablonregel föreskrives för beräkningen av inkomst av en- och tvåfamilj svillor, det kunde ifrågasättas att fritaga sådana fastigheter från fastighetsskatt.

Mot detta uttalande har i flertalet remissyttranden, där spörsmålet berörts, riktats invändningar.

Jag har för avsikt att senare i dag anmäla frågan om en förenklad inkomstberäkning för villafastigheter och föreslå att riksdagen underställes förslag till lagstiftning i ämnet. Som jag då närmare kommer att utveckla, bör reglerna för schablontaxeringen så utformas, att — bedömt på något längre sikt än ett beskattningsår — någon ökad eller minskad inkomstbeskattning genomsnittligt sett icke skall föranledas av denna taxeringsmetod. Med hänsyn härtill och till de olägenheter ur kommunfinansiell synpunkt, som vid ett slopande av fastighetsskatten för nu ifrågavarande fastigheter skulle kunna starkt framträda inom kommuner med stor bebyggelse av sommarvillor eller eljest av en- och tvåfamilj svillor, anser jag mig icke kunna förorda den ifrågasatta uppmjukningen i fastighetsbeskattningen.

Om garantiskattesystemet tills vidare bibehålies, uppkommer, såsom jag nyss framhöll, frågan huruvida vissa med systemet förenade orättvisor kan undanröjas och om med hänsyn till kommunerna en allmän sänkning av fastighetsskatten kan genomföras. Jag övergår nu att behandla dessa frågor.

VI. Utformningen för framtiden av den kommunala fastighetsbeskattningen.

De sakkunniga. De sakkunniga upptager i sin utredning till diskussion frågan huruvida vid ett bibehållande i huvudsak av den nuvarande kommunala fastighetsbeskattningen formerna för beskattningen lämpligen borde ändras eller modifieras.

T fråga om alternativ, som står till buds då det gäller att undersöka vilka modifikationer i eller tekniska förändringar av den nuvarande fastighetsbeskattningen, som är tänkbara, anför de sakkunniga bland annat följande.

2. Påförande av underlag för fastighetsskatt i samband med inkomsttaxeringen. Detta kan ske genom att det nuvarande systemet med särskild på-

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

föring av fastighetsskatt och medgivande av procentavdrag vid inkomstberäkningen utbytes mot den anordningen, att särskild påföring av fastighetsskatt underlåtes och ett för inkomstskatt och fastighetsskatt gemensamt skatteunderlag påföres. Därigenom skulle vinnas, att fastighetsskatt påfördes endast i den mån den vore effektiv, och den särskilda uppbörden av fastighetsskatt skulle undgås. Metoden bereder möjlighet att låta fastighetsägare, som med nuvarande system icke kan utnyttja ortsavdrag, att på ett jämförelsevis enkelt sätt få åtjnuta sådan förmån.

Minskning av fastighetsskatten med hänsyn till icke utnyttjade ortsavdrag, eventuellt sådant avdrag och allmänna avdrag, kan givetvis åstadkommas även inom ramen för nu gällande sätt för uppbörd av fastighetsskatt men skulle innebära en komplicering av förfarandet utan att lättnad i annat avseende vunnes.

3. För varje skattskyldig eller fastighet beräknad reduktion av underlaget för fastighetsskatt. Enligt gällande bestämmelser reduceras för en var skattskyldig skatteunderlaget genom ortsavdrag och skatt påföres icke med mindre den beskattningsbara inkomsten uppgår till ett minimibelopp av 20 kronor.

Beträffande fastighetsskatten förekomma vissa jämförliga bestämmelser, som emellertid ha blott ringa praktisk betydelse. Sålunda skall värde å taxeringsenhet, vilket understiger 100 kronor, upptagas endast i taxeringslängdens anteckningskolumn, och byggnad å ofri grund med värde under 500 kronor är undantagen från skatteplikt. Slutligen föreligger frihet från skyldigheten att betala fastighetsskatt för sådan fastighet, vars värde icke uppgår till 1 000 kronor och vilkens enda eller huvudsakliga värde utgöres av för ägarens eller innehavarens personliga behov använd åbyggnad, dock blott under förutsättning att den skattskyldige eller hans maka icke på annan grund skall erlägga skatt för fastighet eller inkomst.

En lindring i fastighetsbeskattningen skulle kunna ske genom att fastighetsskatten beräknades — icke såsom nu å hela taxeringsvärdet av skattepliktig fastighet — utan å ett på visst sätt reducerat taxeringsvärde. Eu sådan reduktion kunde ske på olika sätt. Reduktionen kunde anknytas till taxeringsenheterna på det sättet, att fastighetsskatt — och därmed även procentavdrag — för varje taxeringsenhet beräknades endast å den del av taxeringsvärdet, som överstege visst belopp, exempelvis 20 eller 30 tusen kronor. Därigenom skulle debiteringen av en hel del mindre skattebelopp av jämförelsevis måttlig betydelse för kommunerna bortfalla. Reduktionen kunde även anknytas till varje skattskyldigs fastighetsinnehav i viss kommun, men en sådan reduktion bleve besvärligare i tillämpningen. Eu tredje möjlighet vore att reduktionen begränsades till fysisk persons fastighetsinnehav i hemortskommunen.

Med hänsyn till att i den allmänna debatten om fastighetsskatten den uppfattningen kommit till uttryck, att man genom medgivande av ett skattefritt avdrag å taxeringsvärdet borde lätta på den skattebörda, som i fastighetsskattehänseende åvila främst ägare av en- och tvåfamiljsfasligheter, ha de sakkunniga vid en statistisk undersökning avseende Norrtälje stad sökt belysa konsekvenserna vid genomförandet av ett förslag av antydd innebörd. I fråga om resultatet av ifrågavarande undersökning hänvisas till bilaga G.

4. Möjlighet till nedsättning av eller befrielse från fastighetsskatt vid ned­

satt skatteförmåga efter prövning i varje särskilt fall. Vid inkomstbeskattningen kan lindring i eller befrielse från skattskyldighet meddelas beträffande 3 000 kronor utöver vad som är skattefritt på grund av ortsavdragen. I fråga om fastighetsskatten föreligger liknande möjlighet endast beträffan­

Kungl. Maj. ts proposition nr 186. 73

de dödsbo, som kan erhålla hel eller partiell befrielse beträffande efter dödsfallet förfallande skatt, om behållningen i boel uppgått till högst 40 000 kronor och synnerligen ömmande omständigheter äro för handen. Obenägenheten att i större utsträckning än nyss sagts bereda möjlighet till lindring i skattskyldigheten för fastighet torde ha sin grund i fastighetsskattens karaktär av objektskatt och i farhågor för att den garanti, som fastighetsbeskattningen borde erbjuda, skulle minska i värde. Med den ändring, som skett i fråga om fastighetsskattens betydelse, torde en viss utsträckning av möjligheterna att efter individuell prövning på grund av nedsatt skatteförmåga medgiva lindring i skyldigheten att erlägga fastighetsskatt icke behöva möta principiella betänkligheter. De sakkunniga framhåller därefter, att de övervägt möjligheterna att utan ändring i princip av den nuvarande fastighetsbeskattningen erhålla en mera rationell form för fastighetsskattens uttagande. De sakkunniga framhåller sålunda, att en granskning ur teknisk synpunkt av den nu tilllämpade anordningen gåve anledning till den erinringen, att det ur olika synpunkter synts mindre rationellt att först debitera fastighetsskatt, vilken motsvarade skatten å en till 5 procent av taxeringsvärdet beräknad inkomst av visst fastighelsinnehav, för att sedan vid inkomstberäkningen göra avdrag för däremot svarande del av inkomsten. Detta system medförde bland annat, alt även sådana fastighetsägare, som nu icke hade att vidkännas effektiv fastighetsskatt, likväl erhölle debetsedlar å fastighetsskatt och därmed lätt kunde få den uppfattningen, att de hade att erlägga en merskatt på grund av fastighetsinnehavet. Debiteringen och uppbörden vore med den tillämpade metoden förenad med åtskillig omgång såväl för skattskyldiga som för myndigheter. I detta sammanhang påpekar de sakkunniga, att ett stort antal av debetsedlarna å fastighetsskatt lydde å så låga belopp, att bestyret med debiteringen och uppbörden knappast stode i rimligt förhållande till vad skatten gåve. De sakkunniga åberopar härvidlad en av 1949 års uppbördssakkunniga upprättad tablå över antalet debetsedlar å fastighetsskatt. Enligt denna tablå, som är inlagen i de sakkunnigas utredning, uppgick antalet debetsedlar å fastighetsskatt i hela riket till 1 293 900. Därav belöpte 924 700 å debetsedlar avseende skattebelopp understigande 100 kronor. De sakkunniga framhåller härefter, att en teknisk omläggning av den nu tillämpade metoden för uttagande av fastighetsskatten kunde anknyta till det förhållandet, att fastighetsbeskattningen kunde sägas innebära att inkomsten av fastighet eller förvärvskälla vari fastighet inginge vid den kommunala beskattningen skulle upptagas till visst minimibelopp. Fastighetsbeskattningen kunde alltså, utan att densamma för kommuner eller skattskyldiga ändrade karaktär eller storlek givas den formen, alt den kommunala beskattningen grundades å ett för varje skattskyldig beräknat taxerat belopp, beräknat på samma sätt som den nuvarande enligt konimunalskattelagen beräknade taxerade inkomsten och med föreskrift att om nettointäkten av fastighet eller av förvärvskälla, vari fastighet inginge, icke uppginge till 5 procent av fastighetens taxeringsvärde, i stället för nettointäkten skulle

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

beräknas ett belopp av 5 procent av taxeringsvärdet å fastighet, som utgjorde eller inginge i förvärvskällan.

I de sakkunnigas utredning tillägges, att den ifrågasatta anordningen medgåve att på ett jämförelsevis enkelt sätt kunde tillgodoses önskemålet att den, som vore skattskyldig för fastighet och icke hade inkomst, vilken medgåve utnyttjande av ortsavdrag, skulle få utnyttja sådant avdrag från underlaget för fastighetsskatt. Sålunda finge en fastighetsägare för beskattningsår, varunder icke någon del av ortsavdraget kunde utnyttjas från inkomst, ett belopp av taxeringsvärdet fritt från fastighetsskatt, som varierade från 23 600 kronor för ogift skattskyldig i ortsgrupp I till 40 000 kronor för gift skattskyldig i ortsgrupp V.

Vidare framhåller de sakkunniga, att med hänsyn till att det särskilda avdraget vid nedsatt skatteförmåga komme att ske från det för fastighetsskatt och inkomstskatt gemensamma underlaget, ytterligare lindring kunde beredas sådana fastighetsägare, som hade så låga inkomster, att fastighetsskattens erläggande för dem vore särskilt betungande. Särskilt skulle folkpensionärer och därmed jämförliga skattskyldiga automatiskt beredas lindring i eller befrielse från nu utgående fastighetsskatt.

I fråga om i vad mån införandet av rätt att från underlaget från fastighetsskatt utnyttja ortsavdrag samt avdrag för nedsatt skatteförmåga kunde antagas komma att påverka kommunernas utdebiteringsbehov framhåller de sakkunniga, att de fall, där skattelindring skulle beredas de skattskyldiga utöver vad som gällde för närvarande, vore så förhållandevis få och avsåge så ringa belopp, att verkningarna på skatteunderlaget kunde beräknas bli allenast obetydliga.

Till belysande av den ifrågasatta metoden för uttagande av fastighetsskatten anför de sakkunniga följande exempel.

1) Ägare till jordbruksfastighet med taxeringsvärde av 30 000 kr. har på grund av inventarieköp e. d. nettointäkt av fastigheten å blott 500 kr. Ingen annan inkomst. Utdebitering 12 kr. Ortsgrupp II, gift skattskyldig.

Med nuvarande regler får han betala fastighetsskatt motsvarande vad som utgår å en beskattningsbar inkomst av 1 500 kr. eller 180 kr.

Enligt den ifrågasatta metoden utgår ej särskild fastighetsskatt och beskattningsbart belopp uppkommer ej, då ortsavdraget 1 760 kr. överstiger det taxerade beloppet 1 500 kr.

2) Samma förhållande som under 1) men nettointäkt 4 000 kr.

Med nuvarande regler får den skattskyldige betala dels fastighetsskatt med 180 kr. och dels inkomstskatt å 4 000 — 1 500 — 1 760 = 740 kr. med kr. 88: 80 eller sammanlagt kr. 268: 80.

Enligt den ifrågasatta metoden skulle den skattskyldige icke ha att erlägga särskild fastighetsskatt utan kommunalskatt å 4 000 — 1 760 = 2 240 kr. med kr. 268: 80, alltså samma belopp som enligt nuvarande regler.

3) Ägaren av ett hyreshus med taxeringsvärde av 100 000 kr. har därav en nettointäkt å 2 000 kr. samt inkomst av tjänst å 10 000 kr. Ortsgrupp V, gift skattskyldig. Utdebitering 10 kr.

Med nuvarande regler erlägges särskild fastighetsskatt motsvarande vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 75

som utgår för cn beskattningsbar inkomst å 5 000 kr. med 500 kr. samt inkomstskatt å 10 000 — 2 000 = 8 000 kr. med 800 kr., sammanlagt 1 300 kr.

Enligt den ifrågasatta metoden skulle den skattskyldige ha att erlägga kommunalskatt å ett beskattningsbart belopp av 5 000 + 10 000 — 2 000 = 13 000 kr. med 1 300 kr.

De sakkunniga, som anser den i det föregående antydda anordningen vara en lämplig lösning av frågan om fastighetsbeskattningens framtida utformning, lämnar i utredningen följande sammanfattning av sitt i enlighet därmed framlagda förslag.

Den särskilda debiteringen av fastighetsskatt upphör. Vid den årliga taxeringen åsättes varje skattskyldig ett taxerat belopp, vilket utgör summan av den nuvarande enligt kommunalskattelagen beräknade taxerade inkomsten och 5 procent av taxeringsvärdet å fastighet, för vilken den skattskyldige har att erlägga fastighetsskatt. Det taxerade beloppet innefattar underlag för såväl kommunal skatt för inkomst som — i förekommande fall — skatt för fastighet. Från det taxerade beloppet medges ortsavdrag enligt nu gällande bestämmelser, varjämte vid bestämmande av beskattningsbart belopp avdrag kan medges för nedsatt skatteförmåga. Det taxeringsvärde, vartill hänsyn skall tagas, är det för beskattningsåret gällande taxeringsvärdet.

Förslaget avser att bibehålla samma skattebelastning för fastigheterna, som nu föreligger, dock med den lindringen, att ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga må åtnjutas även beträffande fastighetsskatt. Genom den föreslagna anordningen kommer skatt för fastighet icke att debiteras i andra fall än där effektiv fastighetsskatt nu utgår. Debiteringen av skatt för fastighet sker i samband med debiteringen av skatt för inkomst å gemensamt underlag.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag om omläggning av fastighetsbeskattningen tillstyrkes av statskontoret, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, bank- och fondinspektionen, 12 länsstyrelser, Sveriges skogsägareförbund, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Dorotea, Leksands, Kvillinge och Brunnby kommuner samt städerna Hälsingborg, Sundsvall och Kristinehamn. Skulle yrkandena om fastighetsbeskattningens avskaffande icke bifallas, förordas förslaget jämväl av riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, Sveriges Iantbruksförbund med instämmande av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt Riksförbundet landsbygdens folk.

Berörda förslag avstyrkes av kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelserna i Skaraborgs och Älvsborgs län, Sveriges industriförbund, Sveriges villaägareförbund samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Från de remissyttranden, vari de sakkunnigas förslag tillstyrkes, må här återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen uttalar att en sådan omläggning av sättet för fastighetsskattens uttagande, som de sakkunniga förordade, enligt styrelsens mening vore i hög grad önskvärd.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att förslaget syntes leda till vissa förenklingar men å andra sidan även medförde visst merarbete. Emellertid möjliggjorde den nya metoden på ett fyndigt sätt att från underlaget för fastighetsskatt — i motsats till vad som nu vore fallet — tillåta den skattskyldige att utnyttja ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Av länsstyrelsen i Blekinge län påpekas, att den nya metoden finge till följd en generell skattebefrielse eller lindring i fastighetsbeskattningen, som berörde endast skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten och således kunde anses skäligen böra medgivas. Vid sådant förhållande och då den föreslagna tekniska omläggningen finge anses i stort sett medföra en arbetsbesparande förenkling av den hittills tillämpade metoden tillstyrktes förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som uttalar att slopandet av den särskilda debiteringen av fastighetsskatten vore en obestridlig vinst, understryker att förslaget om ökad möjlighet att få avräkna ortsavdrag och avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga syftade till att avskaffa en av de mest i ögonen fallande orättvisorna i vår kommunalbeskattning. Länsstyrelsen måste ändock fråga sig om icke de sakkunniga överdrivit de fördelar, som skulle stå att vinna genom den föreslagna omläggningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att förslaget ur rättvisesynpunkt finge hälsas med tillfredsställelse och framhåller vidare att reformen icke syntes medföra någon väsentlig rubbning i det kommunala skatteunderlaget. De betänkligheter, som kunde resas, låge egentligen på det tekniska planet, men svårigheterna syntes icke vara av den omfattning, att de borde hindra reformen.

Länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig helt kunna giva sin anslutning till de sakkunnigas förslag och anför följande.

Genom den föreslagna anordningen med sammanslagning av fastighetsskatt och kommunal inkomstskatt vinnes praktiska fördelar i det att särskild debitering och uppbörd av fastighetsskatt ej längre behöver äga rum, varigenom de lokala skattemyndigheternas och postverkets arbetsbörda kommer att minska. Det torde ej heller sakna betydelse, att fastighetsägarna genom den föreslagna tekniska omläggningen av fastighetsbeskattningen komina underfund med att de i realiteten långt ifrån alltid erlägga skatt för sina fastigheter utöver vad som betingas av från fastigheterna härflytande inkomst. Det föreslagna systemet möjliggör även, att folkpensionär och andra skattskyldiga med låga inkomster i väsentligt större utsträckning än för närvarande helt eller delvis kunna befrias från att erlägga skatt för av dem ägda mindre bostadsfastigheter.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar som sin mening, att förslaget syntes innefatta en skälig lösning av en av de mera angelägna frågorna i den allmänna debatten om fastighetsskattens bibehållande. Härtill komme en avsevärd lindring i debiteringsorganens arbete, därigenom att särskild debitering av fastighetsskatt skulle kunna undvikas. Värdet av denna arbetslindring minskades emellertid genom att taxeringsnämndsordförandenas åligganden icke oväsentligt ökades.

Av länsstyrelsen i Västerbottens län framhålles att de fördelar, som vun­

Kungl. Maj. ts proposition nr 186. 77

nes beträffande möjligheten att avräkna ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga, syntes så avsevärda att de borde tillmätas avgörande betydelse framför de olägenheter, som förslagets genomförande kunde komma att medföra.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, att modifikationerna enligt förslaget icke komme att i någon mera avsevärd omfattning decimera det kommunala skatteunderlaget, men de komme att i huvudsak avlägsna systemets hittillsvarande olägenheter.

Tjänstemännens centralorganisation anger som sin uppfattning, att förslaget innefattade ett rättvisare system än det som för närvarande tillämpades. Med den föreslagna ordningen syntes även vissa praktiskt psykologiska fördelar vara förenade.

Som förut omtalats avstyrkes de sakkunnigas förslag till omläggning av fastighetsbeskattningen i några remissyttranden. Dessa avstyrkanden grundas emellertid icke på materiella skäl utan på uppfattningen att med förslaget förenade olägenheter av administrativ och teknisk natur är betydande och väger tyngre än de fördelar som ur andra synpunkter skulle uppnås. För dessa yttranden lämnas en redogörelse längre fram.

Departementschefen. Förut har jag angivit min principiella inställning till frågan om den kommunala fastighetsbeskattningens fortbestånd under den närmaste framtiden. Hänsynen till kommunernas ekonomi kan föranleda, att en jämförelsevis lång tid kan förflyta innan en fullständig avveckling av fastighetsskatten blir möjlig. Det skulle därför enligt min mening vara oriktigt att undanskjuta partiella reformer inom det nuvarande garantiskattesystemets ram.

Vad så beträffar det utav de sakkunniga framförda förslaget om eu omläggning av fastighetsbeskattningen, synes mig uppenbart att vissa påtagliga fördelar är förenade med detta förslag. En invändning, som enligt min mening med starkt fog kan riktas mot det nuvarande garantiskattesystemet, är nämligen den att fastighetsskatt uttages fullt även i de fall, då den skattskyldiges inkomster av olika slag icke ens uppgår till ett belopp motsvarande honom tillkommande ortsavdrag. Om än inkomstutvecklingen under senare år medfört att antalet dylika fall nedgått, förekommer dock alltjämt fall då mindre jordbrukare och även andra skattskyldiga befinner sig i en dylik situation. Denna olägenhet undanröjes med de sakkunnigas förslag till omläggning av fastighetsbeskattningen. Samtidigt vinnes att avdrag för nedsatt skatteförmåga, där sådant avdrag i ömmande fall medgivits, kan göras även gentemot fastighetsskatten. Förslagets genomförande skulle vidare medföra, att fastighetsskatt, som icke är effektiv, ej längre komme att påföras. Härigenom skulle man undanröja den ofta förefintliga missuppfattningen rörande fastighetsskattens reella innebörd för den skattskyldige. Därjämte skulle förslagets genomförande medföra viss förenkling i debiteringsförfarandet.

De nu antydda fördelarna med de sakkunnigas förslag anser jag vara så väsentliga, att endast mycket vägande invändningar av administrativ och

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

teknisk art bör hindra förslagets genomförande. Den undersökning inom finansdepartementet, som verkställts på grundval av de sakkunnigas förslag och i delvis anslutning till vissa remissinstansers uttalande, har givit vid handen att mera allvarliga olägenheter icke behöver uppstå. Till dessa spörsmål får jag emellertid återkomma i ett senare avsnitt och inskränker mig nu till att uttala min principiella anslutning till förslaget. Jag vill emellertid framhålla, att en viss teknisk omarbetning av det framlagda författningsförslaget bör göras. Sålunda bör fastighetsskatten såsom en särskild skatteform utmönstras ur kommunalskattelagen och i stället föreskrivas att vid beräkning av den taxerade inkomsten tillägg skall göras med ett garantibelopp motsvarande det tidigare fastighetsskatteunderlaget. Garantibeloppet bör beräknas på grundval av fastighetens taxeringsvärde året före taxeringsåret. Om beskattningsåret, såsom fallet kan vara för rörelseidkare, omfattar kortare eller längre tid än 12 månader, bör garantibeloppet jämkas med hänsyn härtill. Detsamma bör gälla om fastighet förvärvats under beskattningsåret. Garantibelopp ifrågakommer givetvis blott då fastighet är skattepliktig. Avgörande härutinnan bör vara, om fastigheten upptagits såsom skattepliktig vid fastighetstaxeringen året närmast före det taxeringsår, då den ifrågavarande inkomsttaxeringen äger rum.

VII. Vissa med de sakkunnigas förslag sammanhängande frågor av i huvudsak teknisk natur, m. m.

De sakkunniga. I utredningen framhåller de sakkunniga, att de förutsatte, att taxeringsmyndigheterna till ledning vid beräkning av taxerat belopp skulle erhålla uppgifter om taxeringsvärden, vartill hänsyn skulle tagas, och att dessa uppgifter skulle kunna upprättas med anlitande av folkbokföringsavdelningarnas tryckande register.

Vidare erinrar de sakkunniga om, att med den föreslagna metoden kunde undvikas den särskilda debiteringen av fastighetsskatt. Det kunde, säger de sakkunniga, även ifrågasättas, om icke den årliga omskrivningen av fastighetslängderna i avsevärd utsträckning kunde undvikas.

Beträffande metodens anknytning till uppbördsförfarandet framhåller de sakkunniga att densamma väl torde lämpa sig för skattskyldiga med debiterad preliminär skatt. Det stora antal skattskyldiga, som erlade preliminär A-skatt och vore skattskyldiga för egnahemsfastighet e. d., krävde särskild uppmärksamhet för att icke metoden skulle vålla ökning av antalet skattskyldiga med kvarstående skatt.

De sakkunniga anför ytterligare, att en viss ökning av det tekniska taxeringsarbetet kunde metoden medföra i ett fåtal kommuner med stort bestånd av sommarnöjesfastigheter. Denna ökning torde dock vara ringa i jämförelse med de göromål, som på andra håll inbesparades.

Sedan de sakkunniga påpekat, att förslagets genomförande förutsatte vissa ändringar i taxerings- och uppbördsförfattningarna, vartill förslag senare komine att upprättas, framhålles slutligen, att med hänsyn till pågående re­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 186. 79

vision av kommunalskattelagen hade de sakkunniga ansett önskvärt att i förevarande sammanhang föreslå endast sådana ändringar i nämnda lag, som vore nödvändiga för förslagets genomförande, ehuru den föreslagna tekniska omläggningen av fastighetsbeskattningen för erhållande av en ur systematisk synpunkt tillfredsställande avfattning av kommunalskattelagen bort föranleda en mera omfattande omskrivning av författningstexten.

Remissyttrandena. I ett flertal remissyttranden har behandlats frågan om möjligheterna att vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag anordna en effektiv kontroll över att fastighetsskatten blir behörigen uttagen med riktigt belopp.

Kammarrätten anför följande.

Enligt förslaget skulle det ankomma på taxeringsmyndigheten, i första hand taxeringsnämndsordföranden, att tillse, att vid den kommunala taxeringen samtliga fastigheter medräknades i det kommunala skatteunderlaget för vederbörande skattskyldiga. Enligt hittills gällande ordning har, om någon fastighet förbigåtts vid taxeringen, detta i regel haft betydelse endast för förmögenhetslaxeringen, på vilken ett sådant förbiseende emellertid ofta icke har någon större inverkan. Vid tidigare verkställda utredningar har det visat sig, att en genomgående kontroll av att samtliga fastigheter redovisas vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen icke ginge att åvägabringa utan en avsevärd merbelastning av taxeringsnämndsordförandenas arbete och utan att dock kontrollen kunde göras fullt effektiv. Då vid ett genomförande av förslaget sådana brister skulle bli av en väsentligt större betydelse, är det en förutsättning därför att detta spörsmål bringas till en tillfredsställande lösning.

Riksskattenämnden, som påpekat att nu gällande ordning för påföring av fastighetsskatt medförde erforderlig trygghet för att skatten behörigen uttages, framhåller, att kontroll vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag i första hand finge antagas ske mot fastighetslängden för distriktet. Riksskattenämnden anför vidare följande.

Härvid kan krävas viss undersökning för att identifiera en fastighet i de icke sällan förekommande fall, då denna i deklarationen angives med ett icke officiellt namn utan uppgift om kameral beteckning. Möjligt är att detta i viss mån är en övergångssvårighet och icke behöver föranleda större besvär för taxeringsnämnderna sedan väl förfarandet passerat det första stadiet. Avstämningen skulle sedan — såsom nu under löpande fastighetstaxeringsperiod sker beträffande värdeminskningsavdrag, hyresvärden etc. — kunna ske mot föregående års deklaration.

Vid taxering inom särskild taxeringsnämnd liksom även i specialdistrikt för rörelseidkare, handelsresande in. fl. försvåras kontrollen genom att taxeringsnämnden icke utan vidare har tillgång till motsvarande fastighetslängd.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att det skulle ställa sig ganska besvärligt, att inhämta uppgifter angående taxeringsvärdena från taxeringslängden. Detta skulle vålla särskilda olägenheter i kommuner, där en särskild taxeringsnämnd inrättats för taxering av fastighet; här förelåge nämligen endast en fastighetstaxeringslängd.

I fråga om möjligheterna alt låta taxeringsnämnderna få uppgifter om

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

taxeringsvärdena från folkbokföringsavdelningarnas tryckande register anför riksskattenämnden följande.

Plåtarna i fastighetsregistret innehålla emellertid icke uppgift om fastigheternas taxeringsvärden. Att för hand komplettera uppgifterna med dessa värden och deras fördelning på delvärden skulle innebära ett betydande merarbete för lokal skattemyndighet. Möjligheten ur kostnads- och organisationssynpunkt, bl. a. med hänsyn till plåtutrymmet, att framställa plåtar innefattande jämväl sådana uppgifter torde böra närmare klarläggas.

Icke sällan består en taxeringsenhet av flera fastigheter. Vid de olika fastigheterna göres då i fastighetslängden hänvisning till det ställe i längden, där det gemensamma taxeringsvärdet är infört. Vid utsändande av ovan nämnda kontrolluppgifter skulle i sådant fall sammanföring få ske av de olika uppgifterna. Svårigheter torde även uppkomma i de fall, då flera personer gemensamt äga en fastighet eller då i fastighetslängden annan person står antecknad som ägare än den som deklarerar för inkomst av fastigheten.

Synpunkter liknande de nu angivna anföres jämväl av länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs och Örebro län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att det förhållandet att skatteförluster kunde uppkomma vid övergången till det nya systemet, icke finge stå hindrande i vägen för en reform. Förlusterna bleve säkerligen små i förhållande till de förluster, som hänförde sig till andra fel i deklarationerna. Självfallet måste dock ett kontrollförfarande sättas in och taxeringsnämnderna måste på lämpligt sätt få del av nya fastighetsvärden. Ett sådant underrättelseförfarande kunde lämpligen samordnas med att även fastighetsägarna finge del av de nya taxeringsvärdena, icke endast vid omtaxering under löpande taxeringsperiod utan även efter en allmän fastighetstaxering. Något merarbete av betydelse genom utskrift av underrättelserna till taxeringsnämnderna torde icke ligga häri.

En del remissinstanser har påtalat, att svårigheter komme att föreligga att ur det kommande skattebeloppet avskilja vad som vore att hänföra till fastighetsskatt. I detta hänseende anför kammarrätten följande.

I den av de sakkunniga föreslagna 71 a § kommunalskattelagen lämnas regler rörande uppdelningen av det beskattningsbara beloppet på dess olika beståndsdelar. Den faktor, det för den skattskyldige beräknade underlaget för fastighetsskatt, varmed därvid skall räknas, lära endast taxeringsmyndigheterna äga säker kännedom om, då endast taxeringsmyndigheterna med visshet känna, med vilka fastigheter och, vid fördelning av avkastningsbeloppet med tillämpning av 14 § andra punkten kommunalskattelagen enligt dess föreslagna lydelse, vilken tidsperiod man räknat vid den skattskyldiges taxering. En sådan fördelning kan äga betydelse i olika sammanhang. Sålunda äga kommunal fastighetsskatt och kommunal inkomstskatt olika förmånsrätt. För att indrivningsmyndigheten över huvud skall kunna veta, vilken åtgärd det åligger myndigheten att vidtaga, synes det nödvändigt att beträffande alla till indrivning överlämnade utskylder i förekommande fall angiva däri ingående fastighetsskatt. Enligt lag den 26 oktober 1951 åtnjuter den, som icke tillhör svenska kyrkan, viss lindring ifråga om den kommunala inkomstskatten, men icke i fråga om den kommunala fastighets-

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S6. 81

skatteni Även här måste, för att en riktig debitering skall kunna verkställas, taxeringsmyndigheten lämna utredning om fördelningsgrunden.

Förslagets konsekvenser i fråga om uppbördsförfarandet ha de sakkunniga icke närmare berört. Enligt bestämmelserna i 56 § uppbördsförordningen angående anstånd med erläggande av kvarstående eller tillkommande skatt gälla för den kommunala fastighetsskatten andra regler än för inkomstskatten. Även i sådant sammanhang skulle därför erfordras utredning från taxeringsmyndigheten om, med hnr stort belopp fastighetsskatteunderlag må ingå i det beskattningsbara beloppet. Samma utredning lärer bliva erforderlig i de relativt talrikt förekommande fall, då jämkning enligt 53 § uppbördsförordningen av preliminär skatt påkallas.

I ett par remissyttranden har diskuterats huru, därest fastighetsskatledebetsedlarna avskaffades, debitering av skogs vårdsa v gifter, annuiteter å avdikningslån samt avlösning av frälseräntor för framtiden borde anordnas. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att ifrågavarande poster utan olägenhet kunde överföras till slutskattedebetsedeln å inkomst. Vad särskilt angår skogsvårdsavgift^anföres följande.

Beträffande skogsvårdsavgiften är emellertid att märka att sådan avgift skall erläggas av den, som enligt kommunalskattelagen är skyldig att erlägga fastighetsskatt för fastigheten. Nu föreslås ändring av 14 § kommunalskattelagen på så sätt, att skattskyldigheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena under kalenderåret före taxeringsåret samt — om fastigheten under nämnda kalenderår bytt ägare — att skattskyldigheten skall fördelas mellan ägarna i förhållande till den tid envar av dem ägt fastigheten. Detta skulle medföra, att skogsvårdsavgiften i fall av ägarebyte måste uppdelas. För att så skall kunna ske måste taxeringsnämndsordföranden göra anteckning i inkomstlängden vilken dag under kalenderåret före taxeringsåret fastigheten bytt ägare samt den nye ägarens namn och adress.

Riksskattenämnden uttalar att, för att debitering av skogsvårdsavgift skulle kunna ske i samband med debiteringen av inkomstskatt, det skulle erfordras, att uppgifter om skogsmarksvärde och skogsvärde intoges i inkomstlängden. I

I de remissyttranden, vari frågan om uppbördsförfar a ndet upptagits till behandling, framhålles, att några tekniska svårigheter vid genomförande av de sakkunnigas förslag icke torde uppkomma, då det gällde preliminär skatt som debiterades, d. v. s. preliminär B-skatt.

Sveriges lantbriiksförbund framhåller emellertid, att om den särskilda fastighetsskatten skulle uttagas i form av preliminär skatt under beskattningsåret, detta för ägare av jordbruksfastighet skulle innebära, att fastighetsskatten skulle erläggas delvis redan under första halvåret i stället för såsom för närvarande under hösten och vintern. Vid den nuvarande formen för uttagande av fastighetsskatt erlades densamma av vederbörande fastighetsägare under den lid då hans huvudsakliga inkomster regelmässigt inflöte. Den förskottsskatt, som skulle bli en följd av det framlagda förslaget, skulle

(! Iiihumj till riksdagens protokoll 1953. t samt. Nr 186.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

sålunda medföra ogynnsamma verkningar för innehavare av jordbruksfastighet. I fråga om tillvägagångssättet vid förslagets ikraftträdande anför länsstyrelsen i Stockholms län följande. Enligt uppbördssakkunnigas förslag skulle preliminär B-skatt få debiteras med ett belopp motsvarande senaste slutliga skatt för den skattskyldige. Vid en övergång till det av de skattelagssakkunniga föreslagna systemet synes man vid preliminärskattedebiteringen böra få till slutskattebeloppet lägga den senast debiterade fastighetsskatten. Vid utfärdande av B-skattesedel för fastighetsägare i annan kommun än hemortskommunen torde man också böra få påföra den skattskyldige ett belopp motsvarande den senast debiterade fastighetsskatten.

En del remissinstanser har berört frågan om uttagande av fastighetsskatt av skattskyldiga med preliminär A-skatt. Sålunda uttalar länsstyrelsen i Västerbottens län, att man för att förhindra en ökning av antalet restskyldiga med preliminär A-skatt möjligen kunde överväga att uttaga fastighetsskatt preliminärt på senast fastställda taxeringsvärde men detta vore med hänsyn till de lokala skattemyndigheternas arbetsbelastning knappast möjligt. Ett uttagande av fastighetsskatt i samband med preliminär A-skatt vore dessutom knappast möjligt beträffande fastigheter belägna utanför den skattskyldiges hemortskommun. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att det givetvis kunde tänkas, att det stora antal skattskyldiga, som erlade preliminär A-skatt men samtidigt vore skattskyldiga för egnahemsfastigheter eller dylikt, bleve författningsenligt pliktiga att för förhöjt löneavdrag hos arbetsgivaren anmäla, att till tjänsteinkomsten måste läggas 5 % av deras fastighets taxeringsvärde. Bedan nu påfördes en del av dessa skattskyldiga kvarstående skatt till följd av sitt fastighetsinnehav, men detta förhållande torde bli så gott som obligatoriskt, om icke löntagare med fastighet ålades att begära förhöjt löneavdrag med anledning av fastighetsinnehavet. Länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar, att den möjligheten funnes, att skattskyldig med preliminär A-skatt kunde begära, att arbetsgivaren innehölle preliminär skatt med högre belopp, än som enligt skattetabell skulle uttagas. I ett av länsstyrelsen i Malmöhus län åberopat yttrande, som avgivits av kronokamreraren i Malmö stad, framhålles, att man för att undvika att A-skattebetalande fastighetsägare påfördes kvarskatt kunde ifrågasätta att i förekommande fall ex officio utfärda en särskild debetsedel med preliminärt debiterad fastighetsskatt eller att förordna om förhöjt löneavdrag. Kronokamreraren anför vidare följande. Ett dylikt förfarande skulle emellertid förutsätta en omfattande utredning från de lokala skattemyndigheternas sida för att utröna i vilka fall skattskyldig ägde fastighet inom kommunen. För de lokala skattemyndigheterna skulle detta medföra en betydande komplicering av preliminärskattearbetet. Med hänsyn härtill synes det mig vara att föredraga att åt den skattskyldige själv överlåtes att genom frivillig förhöjning av löneavdrag

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 83

eller s. k. fyllnadsbetalning verkställa erforderlig inbetalning av preliminär skatt, detta trots att det måste anses synnerligen otillfredsställande att åstadkomma sådana förändringar i skattelagstiftningen, att en skattskyldig drabbas av kvarskatt, därest han ej genom frivilliga åtgärder förhindrar uppkomsten av sådan skatt.

Som en olägenhet med de sakkunnigas förslag framhålles i en del remissinstanser den ökade arbetsbörda, som förslagets genomförande enligt remissinstansernas mening skulle medföra för taxeringsmyndigheterna.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Skaraborgs län, att de sakkunnigas förslag komine att medföra en överflyttning av arbetsuppgifter från debiteringsförrättarna till taxeringsnämnderna. Vidare anföres följande.

För en ytterligare utvidgning av arbetsuppgifterna är dock den nuvarande taxeringsorganisationen icke rustad. Den under senare år tillkomna skattelagstiftningen har skärpt uppmärksamheten på arbetsförhållandena inom taxeringsnämnderna. Redan nu äro dessa nämnder så hårt arbetsbelastade, att varje ny uppgift måste inge allvarliga farhågor. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida icke den nu föreslagna kontrollfunktionen komme att ^8§a 'id sidan av huvuduppgiften, som väl ändock måste koncentreras på den egentliga taxeringen med därtill hörande sakgranskning. I varje fall skulle i nuvarande arbetsläge en behövlig effektivisering av taxeringen i törsta instans komma att försvåras. De nya arbetsuppgifterna skulle även direkt motverka strävandena att i största möjliga utsträckning förenkla taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar, att den meruppgift, som skulle tillkomma för taxeringsnämnderna, hänförde sig framförallt till bestyret med fastställande av taxerat belopp jämte därav betingad längdföringsåtgärd i sådana fall, där skatten å fastighet bleve effektiv. Givet vore, att berörda tekniska arbete till sin omfattning vore beroende av beståndet av \issa fastighetstyper, men det ville synas, som om de sakkunniga underskattat nämnda meruppgift. Förslaget att skattskyldigheten för fastighet skulle uppdelas i händelse fastigheten bytt ägare, vilket blivit en nödvändig följd av den konstruktion, fastighetsskatten skulle erhålla, torde härjämte komma att komplicera taxeringsarbetet.

Riksskattenämnden omtalar, att skattskyldig, som ägde fastighet utom hemortskommunen, för närvarande i icke obetydlig omfattning åsidosatte skyldigheten alt avlämna särskild självdeklaration rörande fastigheten. Detta gällde särskilt sommarvillor och sportstugor. Om förslaget genomfördes, torde uppkomma betydande merarbete för taxeringsnämnderna i kommuner med utpräglad sådan bebyggelse. Då ifrågavarande skattskyldiga för närvarande icke funnes införda i stommen till inkomstlängden, uppkomme här aven fråga, huruvida taxeringsnämndsordföranden skulle behöva skriva in dessa skattskyldiga i inkomstlängden eller om särskilda tryckplåtar skulle iordningställas för ändamålet.

Betänkligheten med hänsyn till ökad arbetsbörda för taxeringsnämnderna vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag har framförts även av länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus och Älvsborgs lön.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

I fråga om den arbetslättnad, som förslaget skulle innebära för de lokala skattemyndigheterna, framhålles från vissa håll att denna borde hälsas med tillfredsställelse. I andra remissyttranden återigen uttalas, att ifrågavarande fördelar med utredningsförslaget icke borde överdrivas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att de lokala skattemyndigheternas nuvarande befattning med debitering av fastighetsskatt visserligen vore arbetskrävande men arbetet infölle å sådan tid under året att erforderlig personal utan svårigheter kunde avdelas härför. Genom omläggningen skulle fastighetsskatt debiteras samtidigt med slutlig skatt vilket otvivelaktigt komme att medföra en avsevärt ökad arbetsbörda för den lokala skattemyndigheten just under den tid då toppbelastning förelåge. Vidare måste man räkna med att fördelen med slopandet av fastighetsdebetsedlar motvägdes även betydande ökning av antalet debetsedlar å slutlig skatt, vilket bleve en följd av den nya formen för debitering av fastighetsskatt för sommarvillor utom hemortskommunen.

Liknande synpunkter i fråga om ökat antal slutdebetsedlar anföres bl. a. av riksskattenämnden, som tillägger, att på grund av beskattningens ändrade karaktär komme vidare — om icke i särskilda föreskrifter annat bestämdes — även debetsedlar å preliminär B-skatt att utfärdas beträffande fastigheter i annan kommun än hemortskommunen.

Riksskattenämnden framhåller ytterligare, att det finge förutsättas att debetsedlarna såsom för närvarande borde innehålla uppgift om fastigheternas taxeringsvärden. För de skattskyldiga vore det nämligen av väsentlig betydelse, att de på detta sätt finge vetskap om värdena.

Sistnämnda synpunkt delas av länsstyrelsen i Skaraborgs län, som erinrar om att den nuvarande fastighetsdebetsedeln hade en funktion att fylla i samband med fastighetsbelåning genom att på ett enkelt sätt få taxeringsvärdet bestyrkt. För deklarationens uppgörande hade debetsedeln likaledes betydelse för förmögenhetstaxeringen och beräknande av avdrag för värdeminskning å byggnad samt även för hyresvärdets bestämmande. Även om en överföring av dessa uppgifter skulle kunna göras till debetsedeln för slutlig skatt, uppkomme svårigheter i de fall då fastigheten ägdes av flera personer. En specifikation av fastighetsvärdena å sistnämnda debetsedel skulle för övrigt icke framstå lika motiverat, då ju någon särskild fastighetsskatt icke komme att redovisas å densamma.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar som sin mening, att ett årligt upprepande av taxeringsvärdena å debetsedlarna icke kunde vara erforderligt. För debiteringsförrättarna vore det nämligen alltid ett stort bekymmer att från olika längder överföra belopp till andra längder eller direkt till debetsedlar. Förfarandet inrymde många felkällor och vore irrationellt i många avseenden.

Det av de sakkunniga ifrågasatta slopandet av den årliga omskrivningen av fastighetslängden anser länsstyrelsen i Stockholms län knappast böra ifrågakomma. Länsstyrelsen anför härom följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 85

I kommuner med livlig fastighetsbildning — såsom i alla till Stor-Stockholm och skärgården hörande kommuner — torde en årlig omskrivning böra äga rum med hänsyn till den oreda, som eljest kan tänkas uppkomma. Även av annat skäl synes en omskrivning måhända nödvändig. I 10 § lagf artsförordningen stadgas nämligen, atl om förre ägarens åtkomst ej kan styrkas må — efter visst kungörelseförfarande — den omständigheten icke utgöra hinder för lagfarts beviljande, där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet under tre år efter sista kungörandet varit i mantalslängd upptagna såsom ägare till fastigheten. Mantalslängdens fastighetsliggare upprättas enligt 13 § 4 mom. mantalsskrivningskungörelsen enligt det för mantalsårets taxering gällande formuläret till fastighetslängd. Ett bibehållande av ett årligt upprättande av fastighetslängden förordas jämväl av riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Södermanlands, Västerbottens och Kopparbergs län. Sistnämnda länsstyrelse påpekar, att vid en omskrivning av fastighetslängderna varje år kunde också säkrare överblickas, i vad mån särskilda åtgärder, såsom ny- eller omtaxering, vore erforderliga på grund av nytillkomna omständigheter eller ändrade förhållanden. Departementschefen. Som framgår av vad nyss återgivits har vid remissbehandlingen åtskilliga invändningar ur administrativ och teknisk synpunkt riktats mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Jag har förut framhållit att dessa invändningar enligt min mening icke är så väsentliga att de bör hindra förslagets genomförande. Jag skall nu närmare behandla hithörande frågor. För närvarande debiteras fastighetsskatten i särskild ordning och på grundval av fastighetslängdens uppgifter om fastigheterna och deras ägare. Detta arbete är relativt enkelt, samtidigt som det ger trygghet för en effektiv debitering. Mot det nuvarande systemet kan emellertid invändas att det förutsätter framställning, utskrivning och utsändande till de skattskyldiga av ca 1,3 milj. fastighetsdebetsedlar. Då skatten inbetalas under tre uppbördsterminer, föranledes härav ett betydande redovisningsarbete för postverket och för uppbördsmyndigheterna. Med de sakkunnigas förslag undslippes helt den särskilda debiteringen av fastighetsskatt och det arbete som är förenat därmed ävensom den särskilda uppbörden av sådan skatt. Å andra sidan ökar antalet sådana personer, som skall erlägga kommunal inkomstskatt i annan kommun än hemortskommunen, vilket i sin tur medför en ökning av antalet debetsedlar å preliminär och slutlig skatt. Vissa betydande fördelar är dock alltid förenade med förslaget, i synnerhet med tanke på att redovisningen av den särskilda fastighetsskatten bortfaller. För taxeringsnämnderna innebär förslaget ett visst ökat arbete. Det blir sålunda nödvändigt att taxeringsnämnderna kontrollerar att fastigheterna vederbörligen deklareras i inkomstdeklarationerna. Ehuru en sådan kontroll redan nu, med hänsyn till inkomst- och förmögenhetsredovisningen, skall ske, torde densamma dock i viss utsträckning eftersättas, nämligen i sådana fall, där fastigheten icke lämnar någon nettoavkastning eller fastighetsinneliavct saknar betydelse ur förmögenhetsskattesynpunkt.

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Deklarationskontrollen får alltså i dessa fall icke längre eftersättas. Med den lokalkännedom taxeringsnämnderna besitter lärer svårigheter merendels icke föreligga, när det gäller att bedöma om kompletterande deklarationsuppgifter behöver i det särskilda fallet infordras. Vidare kan i viss omfattning kontroll ske med hjälp av fastighetslängderna. En fullständig avstämning mot dessa torde dock merendels av arbetstekniska skäl icke kunna göras. I deklarationerna anges fastigheterna nämligen ofta med annat namn än längdens fastighets- eller jordregisterbeteckningar, vilket försvårar identifieringen av fastigheterna. Vidare förekommer att annan eller andra personer upptagits i längden såsom ägare än den eller de som deklarerar fastighetens avkastning. Fastighetslängderna finns icke heller alltid utan vidare tillgängliga för taxeringsnämnden; så är exempelvis fallet då deklarationerna granskas av s. k. särskild taxeringsnämnd eller eljest i speciellt taxeringsdistrikt. Å andra sidan föreligger självfallet alltid möjlighet att i enskilda fall mot längden kontrollera fastighetsinnehav och taxeringsvärde.

Skulle trots föreliggande kontrollmöjligheter i enstaka fall inträffa att fastighetsinnehav icke blir vid inkomsttaxeringen beaktat, får icke förbises att detta får för det allmänna en ganska begränsad betydelse.

I detta sammanhang vill jag emellertid framhålla även följande. De skattskyldiga erhåller för närvarande vetskap om fastighets taxeringsvärde genom särskild uppgift å fastighetsdebetsedeln. Genomföres de sakkunnigas förslag uppkommer frågan, hur en motsvarande uppgift skall lämnas. Lämpligast synes detta böra ske genom att varje fastighetsägare erhåller direkt underrättelse om det åsatta taxeringsvärdet icke blott, som nu är fallet, vid särskild fastighetstaxering utan även vid allmän fastighetstaxering. Fn reform av dylik innebörd har även ur andra synpunkter ansetts påkallad. Genomföres detta, kan övervägas att genom kopia av underrättelsen anskaffa ett material, som kan av taxeringsnämnderna utnyttjas vid inkomstskattekontrollen.

Av det sagda framgår att jag anser förutsättningar finnes eller relativt lätt kunna tillskapas för att kontrollmöjligheterna skall bli tillräckligt betryggande.

Förut har framhållits såsom en väsentlig vinst med de sakkunnigas förslag att särskilda fastighetsdebetsedlar ej behöver utfärdas. Emellertid måste observeras att skogsvårdsavgifter samt annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor f. n. debiteras på fastighetsdebetsedeln. Fn särskild debetsedel skulle följaktligen även framdeles behöva finnas i de fall, då dylika avgifter eller annuiteter skall påföras, om icke andra former för dessas uppbärande kan tillskapas. Så torde emellertid utan mer väsentliga svårigheter kunna ske.

Vad först angår annuiteterna och förskotten har redan i andra sammanhang diskuterats, om dessa icke lämpligen kunde uppbäras genom länsstyrelsernas direkta försorg. Förslag i sådan riktning har dock hitintills avvisats under motivering att ett sådant uppbördsförfarande skulle medföra kostnadsökningar. Slopas de särskilda fastighetsdebetsedlarna, kommer frågan i

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 87

nytt läge och det får undersökas vilket som ur olika synpunkter ställer sig fördelaktigast att uppbära annuiteterna och förskotten tillsammans med den statliga och kommunala inkomstskatten eller att låta länsstyrelserna taga hand om denna uppbörd.

Beträffande skogsvårdsavgifterna synes följande böra gälla. Den nuvarande regeln att skogsvårdsavgiften i sin helhet påföres den, som vid fastighetstaxeringsårets ingång äger fastigheten, utbytes mot en bestämmelse av innebörd att dylik avgift skall erläggas i förhållande till den tid under beskattningsåret som vederbörande innehaft fastigheten. En sådan bestämmelse är i full överensstämmelse med vad jag förut förordat angående garantibelopp för fastighet vid ägareskifte under beskattningsåret och måste ur materiell synpunkt framstå såsom mer tilltalande än nuvarande ordning. Jag förordar alltså att förordningen om skogsvårdsavgift ändras i enlighet med det nyss anförda.

På taxeringsnämnderna får så ankomma att i taxeringslängden, jämsides med att anteckning där göres om taxerad inkomst in. in., införa uppgift om underlaget för beräkning av skogsvårdsavgift, d. v. s. summa skogs- och skogsmarksvärde eller, vid ägareskifte, den del därav som belöper på vederbörande ägare. Med ledning härav debiteras därefter skogsvårdsavgiften och upptages å debetsedeln för slutlig skatt.

Av det nu anförda framgår att ett visst merarbete åsamkas taxeringsnämnderna. Ytterligare merarbete tillkommer då fastighet äges av person bosatt i annan kommun än den där fastigheten är belägen. Med hänsyn till det s. k. procentavdraget blir det för sådana fastigheter ofta icke något belopp att beskatta i kommunen. Följaktligen har i sådana fall någon längdföring i fastighetskommunen icke behövt ske. Även ifrågavarande fastigheter kommer emellertid framdeles att med hänsyn till garantibeloppet föranleda inkomstskatt och härav betingad längdföring.

Den merbörda, som det föreslagna systemet innebär för taxeringsnämndernas vidkommande, har hos några remissinstanser ingivit betänkligheter. Jag har givetvis även själv den uppfattningen att nämnderna om möjligt icke bör ytterligare belastas med arbetsuppgifter av teknisk art till förfång för ur annan synpunkt mer angeläget granskningsarbete. Å andra sidan synes merbelastningen icke böra till sitt omfång överdrivas samt torde vidare variera rätt avsevärt inom olika taxeringsdistrikt. Visar det sig erforderligt att på sina håll öka antalet taxeringsdistrikt, får detta givetvis övervägas. Jag vill i detta sammanhang även erinra om att en väsentlig och synnerligen önskvärd lindring i taxeringsarbetet skulle vinnas om en förenklad inkomstberäkning föreskreves för en- och tvåfamilj svillor.

1 några remissyttranden bär påpekats, att den ifrågasatta omläggningen av fastighetsbeskattningen kan medföra en ökning av den kvarstående skatten. En sådan konsekvens bör givetvis om möjligt förhindras. Detta måste ske genom att preliminärskatten anpassas efter det nya läget.

Godtages vad som föreslagits i proposition nr 100/1953, kommer preli­

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

minär B-skatt att framdeles i normalfallen debiteras till belopp motsvarande den senast påförda slutliga skatten. Sker debiteringen med ledning av preliminär självdeklaration, finnes möjlighet att göra en ungefärlig beräkning av det ytterligare inkomstskattebelopp, som blir en följd av den omlagda fastighetsskatten. Från skattskyldiga med preliminär B-skatt kan alltså i förevarande sammanhang bortses.

För fastighetsägare med preliminär A-skatt är emellertid läget ett annat. I dessa fall måste man bygga på en viss frivillig medverkan från de skattskyldigas sida. Det kan förutsättas att dessa finner det med sin fördel förenligt att begära förhöjt skatteavdrag för att undgå större kvarskattebelopp att betalas under en begränsad tidsrymd. För att för dessa skattskyldiga underlätta uträknandet av det belopp, varmed ytterligare skatteavdrag å lönen bör av dem begäras, kan övervägas att i källskattetabellerna lämna exempel till vägledning för beräkning av nämnda belopp. De lokala skattemyndigheterna är för övrigt skyldiga att på begäran biträda de skattskyldiga med upplysningar i hithörande hänseenden. Skulle skattskyldig underlåta att genom begäran om förhöjt skatteavdrag å lönen anpassa källskatten till den slutliga skatten, finnes — om proposition nr 100/1953 antages av riksdagen — möjlighet för lokal skattemyndighet att lämna direkt föreskrift om sådant förhöjt skatteavdrag.

Det må erinras om att enligt de sakkunnigas förut återgivna uppgifter antalet årliga fastighetsdebetsedlar utgjorde 1 293 000, varav ej mindre än 924 700 avsåg fastighetsskattebelopp under 100 kronor. Detta visar att förevarande spörsmål under alla förhållanden har sin givna begränsning.

Mot de sakkunnigas förslag har i några remissyttranden invänts, att det bleve svårt att urskilja vad av påfört skattebelopp vore att hänföra till fastighetsskatt; ett sådant urskiljande vore erforderligt med tanke på gällande förmånsrättsbeslämmelser och på bestämmelserna i lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan.

I anledning härav får jag anföra följande.

Enligt 17 kap. 6 § handelsbalken åtnjuter kommun där omförmäld förmånsrätt för fastighetsskatt. Godtages vad jag i det föregående anfört, upphör därigenom fastighetsskatten och ersättes med en höjning av den kommunala inkomstskatten. Förmånsrätt för sistnämnda skatt föreligger enligt 12 § i samma kapitel. Detta innebär alltså en viss försämring för kommunerna i förmånsrättshänseende. Med hänsyn till fastighetsskattens begränsade betydelse i kommunfinansiellt hänseende och då bättre förmånsrätt än enligt nyssnämnda 12 § icke ansetts böra ifrågakomma för den från kommunernas synpunkt avsevärt betydelsefullare inkomstskatten, synes allvarligare invändningar icke vara att rikta mot den nyss antydda försämringen i förmånsrätten.

Någon ändring i handelsbalkens förmånsrättsbestämmelser synes nu icke böra ske. Någon komplettering av stadgandet i 17 kap. 12 § är, som fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 89

går av det förut sagda, icke erforderlig. Att utmönstra fastighetsskatten ur 6 § i samma kapitel bör ifrågakomma först vid en framtida tidpunkt, då bevakning i konkurs av fordran å påförd fastighetsskatt icke längre kan ifrågakomma. Ej heller erfordras ändring i de bestämmelser, som reglerar kronans förmånsrätt i arbetsgivares konkurs för fordran å av arbetsgivaren icke redovisad, genom skatteavdrag innehållen skatt.

Den som icke tillhör svenska kyrkan åtnjuter för närvarande viss lindring i skyldigheten att erlägga avgifter till kyrkan, hennes prästerskap, kyrkomusiker och betjäning. Skattelindringen utgör 40 procent av det belopp, som eljest skolat utgå, och gäller icke beträffande fastighetsskatt. Godtages mitt förslag till omläggning av fastighetsbeskattningen, kommer skattelindringen att avse jämväl den i inkomstskatten inarbetade fastighetsskatten. Några större olägenheter av finansiell art uppkommer icke härigenom för församlingarna. Bestämmelsen i 1 § andra stycket lagen om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan, enligt vilken skattelindringen icke gäller beträffande fastighetsskatt, bör utgå ur lagen.

Den nuvarande fastighetsskatten utgöres i den kommun eller det administrativa område, där fastigheten är belägen. Denna regel bör i princip gälla jämväl för den inkomstskatt, som enligt mitt förslag komme att belöpa på garantibeloppet för fastigheten. I enlighet härmed har det författningsförslag utformats, som jag avser förorda att riksdagen underställes för antagande. Jag vill emellertid tillägga att bestämmelser av sådan innebörd kan i vissa fall bli för taxerings- och uppbördsmyndigheterna tyngande i tillämpningen. Det vore ur denna synpunkt önskvärt om avkall i viss utsträckning skulle kunna göras från de i materiellt hänseende riktiga reglerna för fördelning av skatteunderlag administrativa områden emellan. Detta är emellertid en fråga som kräver en närmare utredning och som nu ej kan upptagas.

Det torde icke böra ifrågakomma att omläggningen av fastighetsbeskattningen träder i kraft tidigare än vid 1956 års taxering. Skulle nämligen de nya reglerna gälla redan vid 1955 års taxering, innebure detta att de bleve tillämpliga redan vid preliminärskatteuppbörden under år 1954. Detta skulle medföra, att myndigheterna finge tillämpa såväl dessa bestämmelser som de i proposition nr 100 till innevarande års riksdag förordade nya uppbördsreglerna första gången vid en och samma tidpunkt. Detta torde, med hänsyn till bestämmelsernas komplicerade natur, vara mindre lämpligt och medföra en icke obetydlig risk för felaktigheter i tillämpningen.

Genomföres förslaget om omläggning av fastighetsbeskattningen, nödvändiggör detta åtskilliga ändringar av i huvudsak teknisk natur i taxeringsoch uppbördsförfattningarna. Förslag till sådana ändringar torde, därest beslut fattas om fastighetsbeskattningens omläggning, få underställas 1954 års riksdag. Jag får alltså vid ett senare tillfälle återkomma till dessa frågor.

90 Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

Samtidigt med att de ändringar vidtages i kommunalskattelagen, som betingas av fastighetsbeskattningens omläggning, torde en härav föranledd ändring i 2 § förordningen om statlig inkomstskatt böra genomföras. I samband härmed får jag anmäla följande spörsmål.

Fastighetsskatt utgör sådan kommunal utskyld för vilken avdrag medges vid taxering till statlig inkomstskatt. Med föreslagna övergångsbestämmelser påföres fastighetsskatt sista gången på grund av 1954 års fastighetstaxering. Avdrag härför erhålles vid 1955 års taxering till statlig inkomstskatt. Då fastighetsskatt ej påföres i anledning av 1955 års fastighetstaxering och då den i anledning av omläggningen höjda kommunala inkomstskatten debiteras första gången år 1956, följer härav att skattskyldig vid sistnämnda års inkomsttaxering icke erhåller något mot fastighetsskatten svarande utskyldsavdrag. Med hänsyn till att den skattskyldige avses skola under år 1955 erlägga preliminär skatt, som beräknas på grundval jämväl av garantibelopp för fastighet, medför övergångsbestämmelserna icke någon skattelindring. Det synes därför skäligt med ett speciellt stadgande om rätt till avdrag för utskylder vid 1956 års inkomsttaxering. Lämpligast torde föreskrivas att avdrag må ske med belopp motsvarande det varmed den skattskyldige varit berättigad till avdrag för fastighetsskatt vid 1955 års taxering till statlig inkomstskatt. Detta innebär, att rätt till ifrågavarande skatteavdrag vid 1956 års taxering tillkommer den, som var berättigad till motsvarande avdrag vid 1955 års taxering, oavsett om fastigheten övergått i ny ägares hand. Den nye ägaren får däremot icke något skatteavdrag. Då det får förutsättas, att avdragsregelns utformning beaktas när köpeskillingen bestämmes, synes icke erforderligt att för dessa specialfall uppställa särskilda bestämmelser vilka med nödvändighet bleve komplicerade.

Den ifrågasatta inarbetningen av fastighetsskatten i inkomstskatten medför vissa verkningar i avseende å kommunernas inkomstberäkningar under några övergångsår. Godtages de av mig föreslagna övergångsbestämmelserna, kan dessa verkningar anges på följande sätt.

Under år 1955 uppbär kommunerna av staten fastighetsskatt enligt 1954 års fastighetstaxering och förskott å inkomstskatt, beräknat å ett underlag däri garantibelopp för fastighet icke ingår. Kommunernas inkomster av skatt påverkas alltså detta år icke av omläggningen. A andra sidan kommer staten, i den mån skatt å garantibelopp betalas preliminärt, att erhålla större intäkter än som utan en omläggning av fastighetsbeskattningen skulle ifrågakommit.

Under år 1956 erhåller kommunerna för första gången icke någon fastighetsskatt. Förskott från staten å inkomstskatt beräknas å 1955 års skatteunderlag, däri icke ingår garantibelopp för fastighet. — Kommunerna skulle alltså detta år få mindre skatteinkomster än som rätteligen bör ifrågakomma.

Under år 1957 erhålles ett förskott, som beräknats på ett underlag däri garantibelopp för fastighet ingår. Avräkning sker detta år mot förskottet under år 1955 och därvid tillföres kommunerna ett belopp, motsvarande fastighetsskatten. — Detta år skulle kommunerna alltså få »dubbel» fastighetsskatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 91

Under år 1958 inträder samma situation som under år 1957.

Fr. o. in. år 1959 löper systemet normalt, d. v. s. förskott erhålles å ett skatteunderlag, däri garantibelopp för fastighet ingår, och avräkning sker mot ett tidigare erhållet förskott, som beräknats på ett skatteunderlag med inräknade garantibelopp.

Av det nu sagda framgår, att kommunerna under år 1956 icke skulle få vare sig fastighetsskatt eller förskott av staten som inkluderar fastighetsskatt. Under åren 1957 och 1958 skulle kommunerna däremot få »dubbel» fastighetsskatt. Att kommunerna under två år får »dubbel» fastighetsskatt och allenast under ett år helt förlorar fastighetsskatt, sammanhänger med att fastighetsskatten enligt gällande bestämmelser utbetalas ett år senare än förskottet å inkomstskatt samt att fastighetsskatten enligt förslaget inarbetas i inkomstskatten.

Genom särskilda övergångsbestämmelser synes böra föreskrivas, att förskottet under år 1956 beräknas på sådant sätt att kommunerna detta år blir bibehållna vid sedvanliga skatteinkomster. Jag anser emellertid att denna fråga bör få anstå med sitt avgörande till dess hela det ifrågavarande problemkomplexet ytterligare övervägts. Det föreligger icke något behov av att bestämmelser meddelas redan av 1953 års riksdag.

Vilt. Repartitionstalet för fastighet.

Såsom framgår av det förut anförda är underlaget för fastighetsskatten fastställt till fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighets taxeringsvärde. I diskussionen brukar detta uttryckas så att repartitionstalet för fastighet är fem. Detta tal gäller för såväl jordbruksfastighet som annan fastighet.

Fastighetsskattens storlek är självfallet beroende av vilket repartitionstal som fastställes att gälla. De sakkunniga har funnit det falla utanför det åt dem lämnade uppdraget att undersöka, huruvida det gällande repartitionstalet kan anses vara i nuvarande läge riktigt avvägt eller om någon ändring däri bör vidtagas.

Frågan om repartitionstalets storlek har emellertid berörts i några remissyttranden. Sålunda har Sveriges lantbruks förbund uttalat, att — därest fastighetsskatten ansåges icke kunna omedelbart avskaffas — åtgärder borde vidtagas för en successiv avveckling, vilket lämpligen kunde ske genom en nedsättning av repartitionstalet. — Riksförbundet landsbygdens folk förordar en sänkning av repartitionstalet till tre och åberopar därvidlag bland annat att de år 1952 höjda taxeringsvärdena eljest skulle resultera i en betydande skatteskärpning för dem som drabbades av effektiv fastighetsskatt. — I det av Sveriges skogsägareförbund avgivna yttrandet ifrågasättes en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet och särskilt vad angår skogsoch skogsmarks värdena.

Även enligt min mening synes frågan om eu sänkning av repartitionstalet vara förtjänt att övervägas.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 186

Fastighetsskattens storlek är beroende av taxeringsvärdenas höjd och det ligger i systemets natur att skatten skall öka när taxeringsvärdena höjs. De vid de allmänna fastighetstaxeringarna under gångna år verkställda höjningarna av taxeringsvärdena har även följdriktigt medfört ökad fastighetsskatt. De höjningar av taxeringsvärdena, som kom till stånd vid 1952 års allmänna fastighetstaxering, var emellertid delvis betingade av särskilda omständigheter och därför icke helt jämförbara med tidigare höjningar. Sålunda må erinras om att vid 1945 års allmänna fastighetstaxering värderingen grundades på en betydligt lägre värdenivå än som svarade mot då gällande allmänna saluvärden samt att av speciella skäl den fastighetstaxering, som skulle ha ägt rum år 1950, framflyttades till år 1952. Visserligen kan hävdas att fastighetsägarna härigenom under en avsevärd tidsperiod haft att erlägga lägre fastighetsskatt än som ur vissa synpunkter bort ifrågakomma. Å andra sidan kan sägas att de år 1952 höjda taxeringsvärdena medfört en skattehöjning, som med hänsyn till nyss angivna omständigheter framstår för de därav berörda såsom särskilt kännbar och måhända icke fullt motiverad. Detta synes enligt min mening i och för sig utgöra ett skäl för en omprövning av repartitionstalet.

.lag får vidare erinra om mitt tidigare uttalande om önskvärdheten av att — som ett led i ett successivt avskaffande av fastighetsskatten —- genomföra den lindring i fastighetsbeskattningen som med hänsyn till kommunerna visar sig möjlig.

Inom finansdepartementet har verkställts vissa undersökningar i syfte att få belyst, vilka verkningar som ur kommunfinansiell synpunkt skulle inträda vid en sänkning av repartitionstalet. Jag vill understryka att resultatet av dessa undersökningar är approximativt, men att detsamma likväl torde kunna utgöra tillräcklig grund för ett bedömande.

Den totala fastighetsskatten enligt 1952 års taxering uppgår till ca 280 milj. kronor. Den effektiva fastighetsskatten har beräknats till ca 155 milj. kronor. Sänlces repartitionstalet från fem till fyra, d. v. s. med 20 procent, nedgår den totala fastighetsskatten med ca 50 milj. kronor. Den effektiva skatten minskar däremot icke med samma belopp; enligt beräkningar skulle minskningen härutinnan uppgå till ca 40 milj. kronor. Av den därefter återstående effektiva fastighetsskatten skulle belöpa på annan fastighet ca 108 milj. kronor och på jordbruksfastighet ca 7 milj. kronor.

För kommunerna måste ett skattebortfall å ca 40 milj. kronor anses såsom icke obetydligt och medföra en viss höjning av utdebiteringen. Denna höjning torde dock icke ens i av fastighetsskatten särskilt beroende kommuner bli av sådan storlek att en dylik sänkning av repartitionstalet icke skulle kunna med hänsyn därtill genomföras.

I något remissyttrande har ifrågasatts en sänkning av repartitionstalet till tre. En sådan sänkning skulle innebära en nedgång i den totala fastighetsskatten med ca 112 milj. kronor och i den effektiva skatten med ca 75 milj. kronor. Av återstående effektiv fastighetsskatt skulle ca 76 milj. kronor belöpa på annan fastighet och ca 4 milj. kronor på jordbruksfastighet. Med

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 93

hänsyn till dessa verkningar för kommunerna torde en sänkning av repartitionstalet till tre icke nu kunna förordas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag föreslå att riksdagen underställes förslag om att underlaget för fastighetsskatten skall bestämmas till fyra skatteören för varje etthundra kronor av fastighets taxeringsvärde.

Det lägre repartitionstalet synes böra gälla fr. o. in. den 1 januari 1954 och tillämpas första gången vid fastighetstaxeringen samma år. S. k. procentavdrag såvitt det belöper på tiden före den 1 januari 1954 bör medgivas med fem procent av taxeringsvärdet.

Ett speciellt problem uppkommer för kommunernas vidkommande. Godtages nyss angivna övergångsbestämmelser, följer härav att kommunerna vid uppgörande av sin budget för år 1955 har att räkna med dels en fastighetsskatt beräknad efter repartitionstalet fyra och dels det vid 1954 års taxering framkomna inkomstskatteunderlaget vilket i förekommande fall bygger på garantiskatteavdrag efter fem procent av taxeringsvärdet. Detta innebär att kommunernas förskott från statsverket under år 1955 blir mindre än vad rätteligen bort bli fallet. Visserligen erhåller kommunerna full kompensation vid ett senare avräkningstillfälle men någon ojämnhet i utdebiteringen kan möjligen föranledas härav. Frågan har emellertid en begränsad räckvidd, nämligen med hänsyn till att det till fastighet hänförliga inkomstskatteunderlaget utgör allenast en mindre del av det sammanlagda skatteunderlaget. Det skulle kunna övervägas att meddela en bestämmelse om att förskottet under år 1955 skulle på visst sätt uppräknas. En sådan bestämmelse borde emellertid, till förebyggande av att för stora förskott utbetalades, tillämpas endast i vissa kommuner och i dessa i olikartad omfattning. Frågan torde likväl icke vara av den storleken att dylika invecklade och för kommunerna svårtillämpliga regler behöva uppställas.

IX. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

3) förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

4) lag angående upphävande av 1 § andra stycket lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan; samt

5) förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl-Ingmar Edstrand.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 95

Bihang.

Bilaga A.

UPPGIFTER ANGÅENDE ANTALET SKATTEKRONOR I HELA RIKET M. M.

I denna bilaga vidfogad tabell A 1 meddelas för åren 1931—1952 hela riket omfattande uppgifter angående det kommunala skatteunderlaget. Såsom framgår av tabellen har under åren skett en icke obetydlig förskjutning i skatteunderlagets sammansättning såväl med avseende å dess fördelning å inkomstskattekronor och fastighetsskattekronor som å sistnämnda skattekronors fördelning å jordbruksfastighet och annan fastighet. I ifrågavarande tabell redovisas jämväl den kommunala utdebitering, som beslutats under ovan angivna år.

I tabell A 2 har intagits uppgifter beträffande 1952 års taxering angående antalet skattekronor i de olika landstingen och i de i landstingen icke ingående städerna.

I tabell A 3 har verkställts en fördelning av rikets kommuner med hänsyn till den procentuella andel, som fastighetsskattekronorna utgöra av det totala skatteunderlaget. Tabellen torde giva en viss antydan om i vilken utsträckning kommunerna för sitt inkomstbehov äro beroende av fastighetsskatteunderlaget. Med hänsyn emellertid till att fastighetsskatteef- 1'ekten, som är uttryck för de effektiva fastighetsskattekronornas andel av hela antalet fastighetsskattekronor, växlar oberoende av fastighetsskattekrontalets storlek i förhållande till det totala skatteunderlaget, kan tabellen icke utan vidare användas som en säker måttstock i nu angivet hänseende.

Vad särskilt angår de i tabellen angivna kommuner, där fastighetsskattekronornas andel av totala skatteunderlaget överstiger 30 procent, utgöras dessa dels av kommuner av typisk badortskaraktär, där fastighetsbeståndet till stor del torde utgöras av sommarnöjesfastigheter och dels av kommuner med kraftverk eller — i något fall —• andra större industriella anläggningar, vilkas taxeringsvärden utgöra en huvudsaklig del av det fastigheter inom kommunen åsatta taxeringsvärdet. Vad angår förstnämnda kommuner tillhöra dessa den kategori av kommuner, som för sitt inkomstbehov äro allra mest beroende av fastighetsskatten, medan beträffande kraftverkskommuner och liknande avskaffandet av fastighetsskatten i allmänhet skulle medföra en allenast obetydlig höjning av utdebiteringen.

I tabell A 4 är intagen en tablå, som utvisar den utdebiteringshöjning, som fastighetsskattens avskaffande skulle medföra i en kommun med viss utdebitering per skattekrona och där de effektiva fastighetsskattekronorna utgöra viss procent av det totala skatteunderlaget. Berörda procenttal kan för en kommun icke konstateras utan genomförande av en provtaxering. Genom anställande av jämförelse med de av de sakkunniga provtaxerade landskommunernas karaktär torde dock av tabellen kunna erhållas viss ledning för bedömande av den utdebiteringshöjning, som i andra kommuner skulle föranledas av ett avskaffande av fastighetsskatten.

CD 05

Tabell A 1. Antal skattekronor samt utdebitering per skattekrona i hela riket, åren 1931—1952.

Antal skattekronor Procentuell fördelning Utdeb. Stats- Hela kommuFör fastighetsskatt av För Av kommu­ skatteÅr Av nala utkommunal jord­ Av nalskatt lindring Summa annan Summa debitejordbruks­ annan inkomst­ bruks­ inkomst per skatte­ per skattefastighet ringen fastighet fastighet skatt fastighet krona krona

5 8 9 10 ll 12 K 1 2 3 4 6 7

u n

7-5 13-0 79-5 100-o 7-37 8-73 0-15 g 1931 3 596 492 6 241 433 38 297 916 48 135 841

1936 2 887 767 7 168 458 37 669 967 47 726 192 6-1 15o 78-9

51 659 970 5-6 14-4 80-0 100-o 7-87 9-58 0-29 p 1937 2 888 889 7 430 259 41 340 822

18

1951 4 316 055 15 039 637 148 504543 167 860 235

1952 6 857 372 21 068 587 195 499 587 223 425 546 3-1 9-4 87-5 lOO-o —

Anm. Fr. o. m. år 1946 fastställes utdebiteringen till det lägre belopp som erhålles sedan beräknat statsbidrag till skattelindring

upptagits som inkomst i statförslaget.

Tabell A 2. Antal skattekronor i de olika landstingen samt i de i landstingen icke ingående städerna, enligt 1952 års taxering.

Procentuell

in Antal skattekronor enligt 1952 års taxering

fördelning

tr

å Landsting n Av jord­ Summa g Av annan Summa Av Av

bruks­ fastighets- Av inkomst fastighet skattekronor fastighet inkomst fastighet skattekronor

til l

ri

Tabell A 3. Kommunernas fördelning efter fastighctsskatlekronlalets procentuella andel av totala skatteunderlaget <r>

oo

(omräknade) enligt 1952 års taxering.

Antal kommuner, där fastighetsskattekrontalet i % av totala skatteunderlaget utgjorde Län 51— 10-1— 12-6— 15-1— 17-6— 20-1— 22-6— 25-1— 30-1— Summa 5-0 10o 12-5 15o 17 5 20-0 22-5 25-0 30-0 35-0 35-0

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 99

Tabell A 4. Tablå, utvisande den mot effektiv fastighetsskatt svarande utdebiterings-

höjning, som blir följden vid ett avskaffande av nuvarande fastighetsskatt, under nedan

angiven utdebitering och procentuellt effektivt fastighetsskatteunderlag.

Utdebiteringshöjning per skattekrona, där effektiva fastighetsskattekronorna Utdebitering per i % av hela skatteunderlaget utgör:

skattekrona

2 % 4 % 6 % 8 % 10 % 12 % 14 % 16 % 18 %

8-00 0-16 0-33 0-51 0-70 0-89 1-09 1-30 1-52 1-76 9-00 0-18 0-38 0-57 0-78 1-00 1-23 1-47 1-71 1-98

10-00 0-20 0-42 0-64 0-87 Ml 1-36 1-63 1-90 2-20

11-00 0-22 0-46 0-70 0-96 1-22 1-50 1-79 2-10 2-41 12-00 0-24 0-50 0-77 1-04 1-33 1-64 1-95 2-29 2-63

16-oo 0-33 0-67 1-02 1-39 1-78 2-18 2-60 3-05 3-51

17-00 0-35 0-71 1-09 1-48 1-89 2-32 2-77 3-24 3-73 18-00 0-37 0-75 1-15 1-57 2-00 2-45 2-93 3-43 3-95

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Bilaga B.

TABELLER AVSEENDE PROVTAXERING BETRÄFFANDE 11 LANDSKOMMUNER (27 FÖRSAMLINGAR) FÖR TAXERINGSÅRET 1952.

Ifrågavarande provtaxering har haft till syfte att belysa fastighetsskattens verkningar vid tillämpning av de vid 1952 års allmänna fastighetstaxering fastställda taxeringsvärdena samt de höjda kommunala ortsavdrag, vilka första gången skola användas vid 1953 års inkomsttaxering. För att uppnå detta syfte har omtaxering av de skattskyldiga måst vidtagas. Härvid har procentavdraget omräknats efter de i allmänhet högre värden, som åsatts vid 1952 års allmänna fastighetstaxering. Därefter har framräknats en ny taxerad inkomst, varifrån avdrag verkställts med de nya ortsavdragen.

De i tabell B 4 redovisade effektiva fastighetsskattekronorna på grund av icke utnyttjade procentavdrag avse de enligt ovan beräknade procentavdragen. De icke utnyttjade — på grundval av de nya ortsavdragsbestämmelserna beräknade — ortsavdragen ha framkommit såsom en skillnad mellan å ena sidan de ortsavdrag, som skulle ha kunnat utnyttjas vid ren inkomstskatt, och å andra sidan de vid ovannämnda omtaxering utnyttjade ortsavdragen.

Vid beräkningen av effektiva fastighetsskattekronor har hänsyn tagits endast till icke utnyttjade procentavdrag och ortsavdrag och sålunda ej till icke utnyttjade allmänna avdrag. Vid den undersökning, som utförts beträffande 1950 års taxering konstaterades, att sistnämnda avdrag voro av synnerligen ringa betydelse för beräknande av det effektiva fastighetsskatteunder laget.

Det har icke varit möjligt att erhålla uppgifter beträffande samtliga fastigheter i kommunerna; det i tabell B 4 redovisade antalet effektiva fastighetsskattekronor avse endast det bearbetade materialet. En uppräkning av siffrorna har emellertid verkställts med användande av det uppräkningstal, som erhålles om det totala taxeringsvärdet sättes i relation till det bearbetade. Uppräkningen har skett för varje församling särskilt för jordbruksfastighet och särskilt för annan fastighet. De i tabell B 5 redovisade effektiva fastighetsskattekronorna avse de sålunda uppräknade siffrorna.

Enligt gällande bestämmelser fastställa kommunerna på hösten varje år den utdebitering, som skall tillämpas vid uttag av preliminär inkomstskatt nästföljande år. Fastighetsskatten däremot är s. k. slutlig skatt, varför denna uträknas efter den utdebitering som fastställts två år före taxeringsåret. Å det enligt 1952 års taxering fastställda skatteunderlaget debiterades sålunda preliminär inkomstskatt enligt kommunernas utdebiteringsbeslut samma år men fastighetsskatt enligt de år 1950 fastställda utdebiteringssatserna. Detta förhållande påverkar givetvis den beräknade utdebiteringshöj ningen vid övergång till ren inkomstskatt. Då syftemålet varit att klargöra de effektiva fastighetsskattekronornas inverkan på utdebiteringens storlek, har berörda påverkan eliminerats. Vid beräkningarna har sålunda fastighetsskatten antagits utgå efter samma utdebitering som den preliminära inkomstskatten. Det debiterade belopp, som på så sätt framkommer, har därefter satts i relation till det kvarstående skatteunderlaget,

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 101

d. v. s. antalet skattekronor minskat med antalet effektiva fastighetsskattekronor, varigenom erhållits de i tabell B 5 redovisade utdebiteringshöjningarna.

Taxeringsvärdet å annan fastighet i Ådals-Lidens och Ragunda kommuner uppgå till belopp, som med mer än det dubbla överstiger det sammanlagda taxeringsvärdet å annan fastighet i övriga kommuner. Med hänsyn härtill och då de effektiva fastighetsskattekronorna i Ådals-Liden och Ragunda, på grund av att i dessa kommuner belägna kraftverken ansetts kunna helt utnyttja procentavdragen, uppgå till onormalt låga belopp, ha ifrågavarande kommuner för att icke obehörigt få inverka på genomsnittsresultatet redovisats särskilt för sig.

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 186,

Tabell B 1. Vissa statistiska data för de provtaxerade kommunerna.

Taxeringsvärde å fastighet enligt Yr- Folk­ Areal 1952 års taxering, kr.

Kommuner, län kes- Orts- 1 tjOuy mängd 1 1

församlingar <arak- grupp l/i 1952 hektar Jordbruks­ Därav Annan tär fastighet skogsvärde fastighet

1 2 3 4 5 6 7 8

Julita, Södermani. län .. 3 359 20 777 19 939 500 7 768 300 6 850 200

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 103

Tabell B 2. Skatteunderlag och utdebitering år 1952 samt det bearbetade materialets

taxeringsvärde i % av totala.

Skattekronornas Utdebi­ Bearbetat material Antal skattekronor procentuella tering i % av totala enligt 1952 års taxering fördelning per in- taxeringsvärdet Kommuner, komstförsamlingar Av Av skatte- JordAv Av Annan fastig­ Summa fastig­ kr. år bruksinkomst inkomst fastighet het het 1952 fastighet

1 2 3 5 6 7 8 9

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Tabell B 3. Antal i undersökningen ingående fastighetsägare samt det antal därav,

som drabbats av effektiv fastighetsskatt (1952 års taxering).

Jordbruksfastighet Annan fastighet

Därav antal med effektiv Därav antal med effektiv fastighetsskatt fastighetsskatt Kommuner, Antal Antal församlingar fastig­ fastig­

Ej ut­ Ej ut­ I % av Ej ut­ Ej ut­ I % av

hets­ Hela hets­ Hela nyttjat nyttjat samt­ nyttjat nyttjat samtägare an­ ägare anproc.- orts­ liga proc.- orts­ liga talet1 talet1 avdrag avdrag ägare avdrag avdrag ägare

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 105

Tabell B 4. Antal fastighetsskatlekronor samt därav effektiva skattekronor enligt det

bearbetade materialet (1952 års taxering).

J ordbruksfastighet Annan fastighet

Därav effektiva skattekronor Därav effektiva skattekronor Antal Antal Kommuner, fastig- fastigförsamlingar Av icke Av icke Av icke Av icke

hets- I % hets- 1%

utnyttj. utnyttj. utnyttj. utnyttj. skatte- Summa av skatte- Summa av proc.- orts- proc.- ortskronor kol. 2 kronor kol. 7 avdrag avdrag avdrag avdrag

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Tabell B 5. Antal effektiva fastighetsskattekronor (uppräknade siffror) samt mot dessa

svarande utdebiter ing shö f ning vid borttagande av fastighetsskatten (1952 års taxering

och utdebiteringsbeslut).

Antal effektiva fastighetsskatte­ Mot effektiva fastighetsskattekronor kronor. Uppräknade siffror svarande utdebiteringshöjning

Kommuner, På grund I % av På grund församlingar I % av av icke Absoluta hela antalet av icke samtliga Summa tal fastighets- utnyttjat utnyttjat skattekr. skattekr. proc.-avdrag ortsavdrag

1 2 3 1 4 5 6 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 107

Tabell B 6. Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskatlekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser, m. m., kommunvis.

Anm. I kommunen icke mantalsskrivna fastighetsägare samt juridiska personer ha samman­

förts till särskilda grupper oberoende av fastighetens taxeringsvärde.

Antal fastighetsägare Därav effektiva Antal Kommuner Taxerings­ fastig- Som ej Taxeringsvärde värde, hetsutnyttjat I % avi klasser kr. Totalt I % skatte- Antal proc.- el. kol. 6 kronor ortsavdrag

1 2 3 4 5 6 7 8

Julita

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 186,

Tabell B 6 (forts.). Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskattekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser, m. m., kommunvis.

Antal fastighetsägare Därav effektiva Antal Kommuner Taxerings­ fastig- Som ej Taxeringsvärde värde, hetsutnyttjat I % av

i klasser kr. Totalt I % skatte- Antal

proc.- el. kol. 6 kronor ortsavdrag

1 2 3 4 5 6 7 8

Bollebyqd

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 109

Tabell B 7. Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskattekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser, m. m., församlingsvis för i tab. 6 redovisade kommuner med fler än en församling.

Antal fastighetsägare Därav effektiva Antal Församlingar, Taxerings­ Som ej fastigtaxeringsvärde värde, utnyttj. hets- I % av i klasser kr. Totalt oroc.- el. 1% skatte- Antal kol. 6 ortsav- kronor drag

1 2 3 4 5 6 7 8

Julila förs.

no Kungl. Maj.ts proposition nr 186,

Tabell B 7 (forts.). Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskattekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser, m. m., församlingsvis för i tab. 6 redovisade kommuner med fler än en församling.

Antal fastighetsägare Därav effektiva Antal Församlingar, Taxerings­ Som ej fastigtaxeringsvärde värde, utnyttj. hets- I % av i klasser kr. Totalt proc.- el. I % skatte- Antal kol. 6 ortsav- kronor drag

1 2 3 4 5 6 7 8

Fru Alstads förs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. in

Tabell B 7 (forts.). Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskattekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser, m. m., församlingsvis för i tab. 6 redovisade kommuner med fler än en församling.

Antal fastighetsägare Därav effektiva Antal Församlingar, Taxerings­ Som ej fastigtaxeringsvärde värde, utnyttj. hetsi klasser kr. Totalt proc.- el. I % av 1% skatte- Antal kol. 6 ortsav- kronor drag

1 2 3 4 5 6 7 8

Bara förs.

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Tabell B 7 (forts.). Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskattekronornas fördelning d fastigheter av olika storleksklasser, m. m., församlingsvis för i tab. G redovisade kommuner med fler än en församling.

Antal fastighetsägare Därav effektiva Antal Församlingar, Taxerings­ Som ej fastigtaxeringsvärde värde, utnyttj. hets-

Bollebggds förs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 113

Bilaga C.

TABELLER AVSEENDE PROVTAXERING BETRÄFFANDE 8 LANDSKOMMUNER (3 STORKOMMUNER) FÖR TAXERINGSÅRET 1950.

Vid ifrågavarande provtaxering bearbetades 1950 års deklarationer och taxeringslängder. Undersökningen grundar sig sålunda på de lägre taxeringsvärden, som voro åsatta före 1952 års allmänna fastighetstaxering, varjämte de äldre ortsavdragsbestämmelserna tillämpats vid bearbetningen. Vid beräkningen av effektiva fastighetsskattekronor har eliminerats det bortfall, som uppkommer genom att procentavdraget för jordbruksfastighets skogsvärde vid 1950 års taxering beräknades efter 4 %, medan däremot antalet fastighetsskattekronor även vad angår skogsvärdet beräknades efter 5 %.

Bearbetningen har i övrigt följt samma principer som vid undersökningen rörande 1952 års taxering. Det torde endast böra tilläggas, att — ehuru kommunindelningsreformen trädde i kraft först fr. o. m. år 1952 — även vid 1950 års taxering storkommunen tagits som enhet vid beräknandet av utdebiteringshöjningen för den borgerliga kommunen. Detta förfaringssätt har valts dels med hänsyn till att undersökningen framlägges först efter det att kommunindelningsreformen trätt i kraft och dels för att erhålla fullt jämförbara siffror med 1952 års undersökning.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 186.

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 186,

Tabell C 1. Taxeringsvärde å fastighet och antal skattekronor enligt 1950 års taxering

samt utdebitering per inkomstskattekrona enligt 1950 års beslut.

SkatteAntal skattekronor Utdeb. Taxeringsvärde å fastighet kronornas enligt 1950 års procentuella per inenligt 1950 års taxering, kr. taxering fördelning komst- Kommuner, församlingar skatte- Jord­ Därav Av Av Av kr. år Annan Av in­ inbruks­ skogs- fastig­ Summa fastig­ 1950 fastighet komst komst fastighet värde het het

2 3 6 7 8 9 10

1 i 5

Julita, Söd. län 12 328 800 5194 400 4 967100 8 647 47 784 56 431 15-3 84-7 5-76

8 3 855 400 2 081 500 5 364 31 611 36 975 14-5 85-5 5-76 Österåker . . . 3 681100 1339 000 2 885 600 3 283 16173 19 456 16-9 83-1 5-76

Eldsberga, Hall.

1 369 000 304 800 1917 6 557 8 474 22-6 77-4 6-00 Tönnersjö . .. 3 529 400

5 508 200 478 400 1 285 500 3 397 18 609 22 006 15-4 84-6 5-65 Eldsberga ... Trönninge ... 2 244 600 900 2 801900 2 523 14 486 17 009 14-8 85-2 5-50

Högdal, Jämtl.

868 700 9 059 200 1909 400 6 389 46 415 52 804 12-1 87-9 8-49

1428 500 1086 800 141 700 786 6 882 7 667 10-2 89-8 8-50 överhogdal ..

5 933 900 1500900 4 311 34146 38 457 11-2 88-8 8-50 Ytterhogdal.. 7121000

2 319 200 2 038 500 266 800 1293 5 387 6 680 19-4 80-6 8-40

Summa 34 479 700 16101900 11268 700 22 873 133 851 156 724 146 85-4 6-67

Tabell C 2. Det bearbetade materialets taxeringsvärde i % av totala samt antal i under­

sökningen ingående fastighetsägare jämte det antal därav, som icke kunnat utnyttja

procentavdraget (1950 års taxering).

Bearbetat material Jordbruksfastighet Annan fastighet i % av totala taxeringsvärdet Därav med Därav med Kommuner, Antal icke utnyttjat Antal icke utnyttjat församlingar fastig­ proc.-avdrag fastig- . proc.-avdrag

Jord­ hets- \

Annan hetsbruks­ I % av ägare . I % av fastighet ägare Antal fastighet Antal kol. 7 kol. 4

1 2 3 4 5 6 7 8 9

Kungl. Maj. ts proposition nr 186. 115

Tabell C 3. Antal fastighetsskattekronor samt därav effektiva skattekronor enligt det

bearbetade materialet (1950 års taxering).

Jordbruksfastighet Annan fastighet

lärav effektiva Därav effektiva Antal skattekronor Antal Kommuner, skattekronor fastig- fastigförsamlingar hets- Av icke Av icke 1% hets- Av icke Av icke

1%

skatte- utnyttj. utnyttj. av skatte- utnyttj. Summa utnyttj. av kronor proc.- orts- kol. kronor Summa proc.- orts- kol. avdrag avdrag 2 avdrag avdrag 7

l 2 3 4 5 6 7 8 9

10 11

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Tabell C 5. Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighets-

skattekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser m. m.f kommunvis,

1950 drs taxering.

Antal fastighetsägare Därav effektiva Antal Kommuner fastig- Taxerings­ Som ej Taxeringsvärde hetsvärde, kr. utnyttjat I %av Totalt I % skatte- Antal i klasser procent- kol. 6 kronor avdraget

1 2 3 4 5 6 7 8

Julita

3974 715 242 26 10-7 1987 106 5-3

Kungi. Maj:ts proposition nr 186. 117

Tabell C 6. Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva fastighetsskaltekronornas fördelning å fastigheter av olika slorleksklasser m. m., församlingsvis för i tab. 6 redovisade kommuner; 1950 års taxering.

Antal fastighetsägare Därav effektiva Antal Församlingar fastig- Taxerings­ Som ej Taxeringsvärde hetsvärde kr. utnyttjat I % av i klasser Totalt skatte- Antal

procent­ I %

kol. 6 kronor avdraget

1 2 3 4 5 6 7 8

Julita

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Tabell C 6. (forts.) Jordbruksfastighet (endast det bearbetade materialet). Effektiva

faslighetsskattekronornas fördelning å fastigheter av olika storleksklasser m. m., för-

samlingsvis för i tab. 6 redovisade kommuner; 1950 års taxering.

Antal fastighetsägare Därav effektiva Antal Församlingar fastig- Taxerings­ Som ej Taxeringsvärde hetsvärde kr. utnyttjat I % av i klasser Totalt I % skatte- Antal procent­ kol. 6 kronor avdraget

1 2 3 4 5 6 7 8

överhogdal

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 119

Bilaga D.

JÄMFÖRELSETABELL BETRÄFFANDE ETT ANTAL FÖR SKILDA TAXERINGSÅR PROVTAXERADE KOMMUNER. EFFEKTIVA FASTIGHETSSKATTEKRONOR SAMT DÄREMOT SVARANDE UTDEBITERINGSHÖJNING.

Effekti’/a fastighctsskatte- Mot effekkronor tiva fastighets- Antal Kommuner Taxe­ I % av I % av skattekr. skatte(församlingar) ringsår antal fas- totala svarande kronor Absoluta tighets- antalet utdebitetal skatte- skatte­ ringshöjkronor kronor ning, kr.

1 2 3 5 6 7

1952 43 483 2 334 26-8 5-4 0-37 österåker, Södermanlands län . 1936 4 688 637 45-9 13-6 0-90

1950 19 456 402 12-2 2-1 0-24

1952 24 923 864 18-4 3-5 0-35 Agunnaryd, Kronobergs län ... 1936 2 683 816 67-3 30-4 3-06

1952 17 699 680 17-9 3-8 0-43

1936 2106 585 53-5 27-8 4-32

1950 8 474 688 35-9 8-1 0-44

1952 14 296 661 20-0 4-6 0-64

1952 26 577 2141 38-1 8-1 0-72

1952 21598 2 497 53-0 11-6 0-87

1952 11892 120 10-6 1-0 1-06 Ytterhogdal, Jämtlands län ... 1936 6 733 1022 48-5 15-2 2-00

1950 38 457 791 18-3 2-1 0-15

1952 71149 8 999 52-1 12-6 1-12

1952 12 680 404 23-6 3-2 1-07 Nysätra, Västerbottens län ... 1936 6 250 1 745 62-9 27-9 4-86

1952 61108 914 12-1 1-5 0-15

1 Decimal kan ej angivas.

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Bilaga E.

UNDERSÖKNING ANGÅENDE FASTIGHETSBESKATTNINGENS BETYDELSE FÖR NORRLÄNDSKA SKOGSKOMMUNER.

I den allmänna debatten om fastighetsskatten har som skäl mot dess avskaffande bland annat framhållits, att sådana norrlandskommuner, där en stor del av skogsfastigheterna ägdes av aktiebolag, vore — i synnerhet under lågkonjunktur —- starkt beroende av den fastighetsskatt kommunerna ägde uppbära av bolagen. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga ansett sig böra söka belysa den nuvarande betydelsen för de norrländska skogskommunernas ekonomi av den fastighetsskatt, som belöper å bolagsskogarna. För detta ändamål har med ledning av uppgifter hämtade från 1945 års allmänna fastighetstaxering utvalts ett antal sådana kommuner i Västernorrlands län, där skogsmark och växande skog till övervägande delen ägdes av aktiebolag. I den mån jämte sålunda utvald kommun annan kommun ingått i nybildad storkommun har jämväl sådan kommun medtagits i undersökningen, som på det sättet kommit att omfatta 18 kommuner (fr. o. m. år 1951 18 församlingar, tillsammans bildande 10 storkommuner). För de undersökta kommunerna uppgick taxeringsvärdet å skogsmark och växande skog enligt 1945 års fastighetstaxering till sammanlagt 74 107 700 kronor, varav å aktiebolags skogar belöpte 37 785 000 kronor.

Den utförda undersökningen har omfattat taxeringsåren 1948—1952.

I tabell E 1 lämnas en sammanfattning av undersökningens resultat. Av tabellen framgår bland annat att för kommunerna sammanlagt ett bortfall av de å bolagsägd jordbruksfastighet belöpande effektiva fastighetsskattekronorna skulle medföra en allenast obetydlig höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt eller lägst ett öre för år 1952 och högst 9 öre för år 1951.

Såsom tabellen utvisar blir emellertid resultatet annorlunda, därest utdebiteringshöjningen beräknas för varje kommun (fr. o. in. år 1951 församling) för sig. Visserligen skulle för flertalet kommuner utdebiteringshöjningen intet av de undersökta åren uppgå till mer än några få ören, men i vissa fall skulle höjningen dock bliva icke obetydligt högre än det för samtliga kommuner beräknade medeltalet.

Taxeringsåret 1951 skulle sålunda utdebiteringshöjningen beträffande två församlingar (ingående i samma storkommun) uppgå i den ena församlingen till 36 och i den andra till 37 öre. I den förra av dessa församlingar var den på bolagsägd jordbruksfastighet belöpande fastighetsskatten i sin helhet effektiv, vilket innebär att beträffande dylik fastighet någon nettointäkt icke redovisats. I den senare församlingen var fastighetsskatt hånförlig till bolagsägd jordbruksfastighet effektiv till 95 procent. I förhållande till det totala antalet skattekronor uppgick de på bolagsägd jordbruksfastighet belöpande effektiva fastighetsskattekronorna i det ena fallet till bortåt 4 procent och i det andra fallet till bortåt 3 procent.

Den för ifrågavarande två församlingar beräknade utdebiteringshöjningen skulle ha blivit något 10-tal öre högre, därest församlingarna bildat självständiga kommuner. I vad utdebiteringshöjningen hänförde sig till den borgerliga utdebiteringen verkade här — liksom ofta eljest — den nya kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 121

munindelningen utjämnande. För den storkommun i dess helhet, vari ifrågavarande församlingar ingår, var sålunda fastighetsskattekronorna effektiva till allenast 74 procent. Höjningen av den borgerliga utdebiteringen till storkommunen skulle ha uppgått till 26 öre. Förutom förenämnda församlingar ingår i storkommunen ytterligare två församlingar. I dessa uppgick taxeringsåret 1951 antalet effektiva fastighetsskattekronor av bolagsägd jordbruksfastighet, i den ena till 23 procent och i den andra till 3 procent av totala antalet sådana fastighetsskattekronor. Bortfallet av effektiva fastighetsskattekronor av bolagsägd jordbruksfastighet skulle medföra en höjning av utdebiteringen i den förra församlingen med 27 öre samt i den senare med 26 öre d. v. s. i sistnämnda fall med det belopp, varmed den för församlingarna gemensamma borgerliga utdebiteringen skulle ha höjts.

För den församling, beträffande vilken fastighetsskattekronorna av bolagsägd jordbruksfastighet med 1951 års taxering voro effektiva till 106 procent, förelåg enahanda förhållande vid 1950 års taxering. Även detta år skulle i berörda församling, som då utgjorde självständig kommun, bortfallet av förenämnda fastighetsskattekronor medföra en höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt, som ifrågavarande år var nära fyra kronor lägre än nästföljande år, med 36 öre.

Även i fråga om den andra av de båda församlingar, som vid 1951 års taxering utvisade högsta utdebiteringshöjningen, gäller att förhållandet mellan effektiva och totala antalet fastighetsskattekronor av bolagdsägd jordbruksfastighet var detsamma år 1950 som år 1951. Förstnämnda år skulle utdebiteringshöjningen vid bortfall av effektiva fastighetsskattekronor härrörande från bolagsägd jordbruksfastighet utgöra 26 öre.

I likhet med vad som var fallet åren 1950 och 1951 skulle även år 1940 ett bortfall av effektiva fastighetsskattekronor av bolagsägd jordbruksfastighet medföra högre utdebiteringshöj ning i de ovan berörda kommunerna än i någon av de övriga undersökta kommunerna. Sistnämnda år var i båda iörenämnda kommuner samtliga fastighetsskattekronor av bolagsägd jordbruksfastighet effektiva och bortfallet av desamma skulle medföra en utdebiteringshöj ning i var och en av kommunerna med 33 öre.

Vad slutligen angår taxeringsåret 1948 skulle i en av de bägge kommuner, varom ovan förmälts, ett bortfall av effektiva fastighetsskattekronor nödvändiggöra en utdebiteringshöjning av 27 öre. Detta år utgjorde i ifrågavarande kommun de effektiva fastighetsskattekronorna av bolagsägd jordbruksfastighet 95 procent av totala antalet sådana fastighetsskattekronor.

Bortsett från de i det föregående behandlade i samma storkommun ingående församlingarna skulle taxeringsåret 1951 ett bortfall av de på bolagsägd jordbruksfastighet belöpande fastighetsskattekronorna ha medfört en relativt hög höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt i ytterligare två församlingar tillsammans bildande en storkommun. I dessa församlingar var ungefär hälften av nyssnämnda fastighetsskattekronor effektiva och utdebiteringshöjningen skulle ha uppgått till 30 respektive 31 öre.

Slutligen kan nämnas, att vid 1949 års taxering i en kommun ett bortfall av effektiva fastighetsskattekronor, uppgående till 61 procent av totala antalet sådana skattekronor, skulle ha medfört en höjning av utdebiteringen med 25 öre.

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Tabell E 1, utvisande för 18 församlingar (10 kommuner) i Väslernorrlands län minsk­

ning av skatteunderlaget och höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt vid

bortfall av å jordbruksfastighet, ägd av aktiebolag, belöpande effektiva fastighetsskatte-

kronor.

Taxeringsår 1948 1949 1950 1951 1952

Antal fastighetsskattekronor av jordbruksfastighet ägd av aktiebolag ... 18121 15 233 17 941 20 806 28 246

Därav effektiva fastighetsskattekronor 2 221 4 371 3 925 4 727 1355

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 123

Bilaga F.

UNDERSÖKNING ANGÅENDE FASTIGHETSBESKATTNINGENS BETYDELSE FÖR DJURÖ KOMMUN.

Fastighetsbeskattningen är av särskild vikt bland annat för kommuner, där förekomsten av fastigheter, använda såsom sommarbostäder, är mera betydande. Sådana fastigheter lämna i allmänhet ringa avkastning, varför den effektiva fastighetsskatten blir hög. Härtill kommer att i den mån de i en kommun belägna fastigheterna tagas i anspråk för sommarbostadsändamål, inkomstskattekronor härflytande från andra förvärvskällor visa en naturlig tendens att sjunka.

Den nya kommunindelningen har visserligen i nu ifrågavarande hänseende verkat utjämnande, i det att kommuner av typisk sommarbostadskaraktär ofta kommit att sammanslås med kommuner av annan karaktär, men även efter kommunindelningsreformens genomförande finnas kommuner, där sommarvillorna utgöra en betydande del av det totala fastighetsbeståndet. En sådan kommun är Djurö, som är belägen i Stockholms skärgård.

Såsom framgår av vidstående tabell F 1 uppgår taxeringsvärdet å samtliga fastigheter i Djurö kommun till 39 605 100 kronor. Härav belöper 30 187 000 kronor eller 76 procent å fastigheter, ägda av personer, som äro mantalsskrivna å annan ort. Den helt övervägande delen av sistberörda fastigheter torde utgöras av sommarbostäder.

Såsom tabellen utvisar utgöra i Djurö kommun skattekronor av fastighet en betydande del av skatteunderlaget. Icke mindre än 45 procent av totala antalet skattekronor belöper å fastighetsskattekronor. Berörda procenttal är också det högsta i riket.

Av tabell F 2 framgår att av totala antalet skattekronor i Djurö kommun belöpa 34,2 procent d. v. s. över en tredjedel å skattekronor av fastigheter, som ägas av i kommunen icke mantalsskrivna personer.

Den statistik, de sakkunniga utfört beträffande ett antal landskommuner, grundar sig på en undersökning av fastighetsägarnas självdeklarationer. Vad angår Djurö kommun har detta tillvägagångssätt icke kunnat användas. Det visade sig nämligen att huvuddelen av de fastighetsägare, som här äro av särskilt intresse, d. v. s. de i annan kommun mantalsskrivna ägarna till sommarvillor, icke avlämnat särskilda självdeklarationer i Djurö. Sådana hade icke heller avkrävts dem av taxeringsmyndigheterna, då dessa tydligen förutsatt, att efter verkställt procentavdrag någon till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst icke uppkomme.

Även om sålunda exakta siffror saknas angående nu ifrågavarande fastighetsägares möjlighet att utnyttja sina procentavdrag, ha de sakkunniga emellertid med hänsyn bland annat till material, som framkommit vid en av de sakkunniga i samband med utarbetande av promemoria angående taxering av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter verkställd statistisk undersökning rörande Ljusterö kommun — • liksom Djurö belägen i Stockholms skärgård — ansett sig kunna utgå ifrån att fastighetsskattekronor av sommarvillor i Djurö vid 1952 års taxering varit effektiva till 80 procent.

En beräkning grundad på förutsättningen, att av skattekronor av fastigheter, utnyttjade som sommarbostäder av i orten icke mantalsskrivna per­

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

soner, 80 procent voro effektiva, skulle innebära, att — som tabell F 2 utvisar — de effektiva skattekronorna av ifrågavarande art utgjorde 27,4 procent av totala antalet skattekronor. Ett bortfall av en så betydande del — över en fjärdedel — av skatteunderlaget skulle givetvis medföra en icke obetydlig höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt. Hur stor höjningen skulle bli i den borgerliga och kyrkliga kommunen framgår av kolumnerna 7, 8 och 9 i tabell F 2. De där angivna siffrorna innefattar icke den höjning av utdebiteringen, som skulle bli en följd av ett bortfall av effektiva skattekronor av andra fastigheter i Djurö än de, som ägas av personer mantalsskrivna å annan ort. Ett sådant bortfall skulle medföra en ytterligare höjning av utdebiteringen med något tiotal ören.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 125

Tabell F 1, utvisande för Djurö kommun taxeringsvärde d fastighetsskatlepliktig

fastighet år 1952, antal skattekronor enligt 1952 års taxeringar samt utdebitering

per inkomstskattekrona enligt beslut dr 1952.

Taxeringsvärde Därav Antal skattekronor Utdebitering ägda av Kommun n n personer . u l. u Försam­ Jord­ Av Av es Annan mantals­ Sum­ rg m rk m ll lingar bruks­ Summa fastig­ in­ o y a fastighet skrivna å ma m m fastighet het komst B o K o In annan ort k k

1 2 3 4 5 8 7 8 9 10 11

Möja förs. 808800 3 541 100 4 349 900 2071200 2175 4 760 6 935 6-60 1-87 8-27 Djurö » 1397 800 30 310 400 31 708 200 25 282 300 15 854 18 201 34055 6-60 0-87 7-47 Nämndö * 459 700 3087 300 3 547 000 2 833 600 1773 1356 3129 6-80 1-69 8-29

Tabell F 2, utvisande för Djurö kommun enligt 1952 års taxeringar dels totala antalet

skattekronor och dels antalet effektiva skattekronor av fastighet, som äges av person, som

icke mantalsskrivits i kommunen, samt erforderlig höjning av utdebiteringen vid bort­

fall av de effektiva skattekronorna.

Därav beräknade Erforderlig höjning av utdeAntal skattekronor av effektiva fastig- biteringen vid bortfall av fastighet ägd av person, ej hetsskatte- beräknade effektiva fastigmantalsskriven i komm. kronor hetsskattekronor enl. kol. 5 Kommun i procent av totala Församlingar i procent i antalet i av totala abso­ abso­ Borg. Kyrkl. Inantalet luta fastighets- luta kommun kommun alles skatte­ skattetal skatte- tal kronor kronor kronor

1 2 3 4 5 6 7 8 9

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Bilaga (i.

UNDERSÖKNING ANGÅENDE FASTIGHETSBESKATTNINGENS BETYDELSE FÖR NORRTÄLJE STAD M. M.

För alt klargöra fastighetsbeskattningens betydelse för städerna och utröna verkningarna av dess avskaffande ha de sakkunniga gjort en statistisk undersökning beträffande Norrtälje stad avseende 1952 års inkomst- och fastighetstaxering. Undersökningen har jämväl haft till syfte att belysa fastighetsskattebördans fördelning å olika grupper av fastighetsägare/

Det sammanlagda taxeringsvärdet å inom Norrtälje stad belägna fastigheter uppgick enligt 1952 års fastighetstaxering till 50 367 900 kronor. Härav belöpte 44 389 900 kronor å annan fastighet ägd av annan än aktiebolag. Beträffande eu betydande del av hithörande fastighetsbestånd —- motsvarande ett taxeringsvärde av 8 280 400 kronor — hade självdeklaration till ledning för inkomsttaxeringen icke avgivits, över en tredjedel av sistnämnda taxeringsvärde hänförde sig till kommunägd fastighet, varför skattskyldighet till statlig inkomstskatt icke föreligger. Av återstoden belöpte ett belopp av 4 467 100 kronor å fastigheter, ägda av bostadsrättsföreningar. Dessa fastigheter voro nyuppförda och lägenheterna hade ännu icke upplåtits åt föreningsmedlemmarna. Till övervägande del ägdes berörda fastigheter av byggmästare, bosatta å annan ort, vilka icke avlämnat särskild självdeklaration och icke heller avkrävts sådan, då nettointäkten förutsatts vara ringa eller i varje fall icke av den storlek, att efter verkställt procentavdrag någon till kommunal inkomstskatt återstående inkomst kunde ifrågakomma.

Taxeringsvärdet å inom Norrtälje stad belägen jordbruksfastighet uppgick till 1 207 500 kronor. Till denna grupp har hänförts jämväl sådan som annan fastighet taxerad fastighet, vilken av ägaren redovisats å jordbruksbilaga.

Vad slutligen angår fastighet, ägd av aktiebolag, uppgick taxeringsvärdet därå till 4 778 500 kronor.

Undersökningens resultat redovisas i tabell G 1.

I tabellen har till en särskild grupp, betecknad som kommunägd, hänförts fastigheter — såväl jordbruks- som annan fastighet — ägda av Norrtälje stad, Stockholms läns landsting samt tingshusbyggnadsskyldige. Som en andra grupp har upptagits övrig jordbruksfastighet. Annan fastighet har fördelats å fastigheter, använda i ägarens rörelse, fastigheter, tillhöriga bostadsrättsföreningar, en- och tvåfamilj sfastigheter samt övriga fastigheter, d. v. s. egentliga uthyrningsfastigheter.

I kolumn 3 i tabellen har angivits antalet effektiva fastighetsskattekronor, d. v. s. det antal skattekronor, varmed skatteunderlaget skulle ha minskat, därest fastighetsskatten avskaffats och staden för sitt utdebiteringsbehov varit helt hänvisad till inkomstskatteunderlaget. Härvid har hänsyn icke tagits till den effektiva fastighetsskatt, som kan belöpa å icke utnyttjade allmänna avdrag och ortsavdrag. Det visade sig nämligen, att de effektiva fastighetsskattekronor, som belöpte å berörda avdrag, voro till antalet så obetydliga, att de icke nämnvärt kunde påverka undersökningens resultat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 127

Det i kolumn 3 angivna antalet effektiva fastighetsskattekronor hänför sig sålunda uteslutande till icke utnyttjade procentavdrag. Undersökningen har härvidlag utförts i form av provtaxering. 1 stället för att såsom skett vid 1952 års inkomsttaxering beräkna procentavdraget å 1951 års taxeringsvärden har avdraget beräknats å de taxeringsvärden, som framkommit vid 1952 års fastighetstaxering. Härigenom har erhållits ett resultat, som bättre överensstämmer med de förhållanden, som komma att råda under åren intill nästkommande allmänna fastighetstaxering.

För fullständighetens skull ha vid beräkningen av antalet effektiva fastighetsskattekronor även medtagits fastigheter, beträffande vilka självdeklaration icke avgivits. Härvid har för kommunägda fastigheter fastighetsskattekronorna ansetts vara till hela sitt antal effektiva. I övrigt har beträffande olika grupper av fastigheter, nämligen annan fastighet, ägd av bostadsrättsföreningar, annan fastighet, ägd av aktiebolag, övrig annan fastighet samt jordbruksfastighet förutsatts, att icke deklarerade fastigheter lämnat samma procentuella avkastning som deklarerade fastigheter. På angivet sätt för icke deklarerade fastigheter beräknade effektiva fastighetsskattekronor ha vad angår fastigheter ägda av bostadsrättsföreningar hänförts till denna grupp av fastigheter, medan effektiva fastighetsskattekronor för övriga icke deklarerade fastigheter upptagits som eu särskild grupp.

I kolumn 4 i tabellen angives antalet effektiva fastighetsskattekronor i procent av antalet totala fastighetsskattekronor. Bortsett från fastigheter, agda av kommun, där fastighetsskattekronorna i enlighet med vad ovan angivits beräknats vara effektiva till hela sitt belopp, är procenttalet högst i fråga om fastigheter, som ägas av bostadsrättsföreningar. Här uppgår "procenttalet till 93,4 procent, vilket innebär, att beträffande ifrågavarande fastigheter procentavdraget vare sig av bostadsrättsföreningarna såsom sådana eller dess medlemmar kunnat utnyttjas annat än i synnerligen obetydlig omfattning. Den fastighetsskatt, som i Norrtälje stad erlägges av bostadsrättsföreningarna, är sålunda effektiv till så gott som hela sitt belopp.

Även för ägare av en- och tvåfamiljshus ha möjligheterna att utnyttja procentavdraget visat sig vara begränsade. Beträffande ifrågavarande fastigheter uppgår sålunda det å icke utnyttjade procentavdrag belöpande antalet effektiva fastighetsskattekronorna uttryckta i procent av antalet totala fastighetsskattekronor till 87,4 procent.

Vad angår fastigheter, avsedda för uthyrning, uppgår för dessa procenttalet effektiva fastighetsskattekronor till ett betydligt lägre tal än det, som gäller för bostadsrättsföreningar och eu- och tvåfamiljshus, nämligen till 58,2 procent. Ägare av dylika fastigheter kunna sålunda utnyttja nära hälften av procentavdraget.

För jordbruksfastighet och fastighet, använd i ägarens rörelse, är den effektiva fastighetsskatten mera obetydlig; uttryckt i procent av den totala fastighetsskatten uppgår den för jordbruksfastighet till 13 procent och för rörelsefastighet till 21 procent.

I kolumn 5 i tabellen har för de olika grupperna av fastigheter i procent angivits deras andel av det effektiva fastighetsskatteunderlaget. Ä kominunägd fastighet belöper 8 procent, å rörelse 4 procent samt å icke deklarerad fastighet 3 procent. Av återstående effektiv fastighetsskatt, tillhopa utgörande 85 procent, belöper å bostadsrättsföreningar 21 procent, å en- och tvåfamiljshus 38 procent samt å uthyrningsfastigheter 26 procent. Tillsammans svarar salunda bostadsrättsföreningar samt eu- och tvåfamiljshus för över hälften eller för 59 % av den i Norrtälje stad utgående effektiva fastighetsskåt ten.

128 Kungl. Maj. ts proposition nr 186.

Av skäl, som framgår av vad de sakkunniga anföra i annat avsnitt av utredningen, ha de sakkunniga ansett sig böra genom ytterligare bearbetning av det Norrtälje stad avseende statistiska materialet söka belysa konsekvenserna för kommun och fastighetsägare av en anordning, enligt vilken fastighetsskatten beräknades icke å det åsatta taxeringsvärdet utan å ett i förhållande till detta reducerat värde. Resultatet av undersökningen framgår av tabell G 2.

I första hand ha undersökts verkningarna — i fråga om den effektiva fastighetsskattens storlek och dess fördelning å de olika grupperna av fastighetsägare — av ett system, enligt vilket för varje fastighet taxeringsvärdet minskades med ett belopp av 20 000 kronor. Såsom framgår av tabellen skulle detta innebära, att de effektiva fastighetsskattekronorna reducerades till 10 495 kronor eller uttryckt i procent av totala antalet fastighetsskattekronor från 70,4 till 41,7 procent. Ifrågavarande anordning skulle naturligen innebära en lättnad i fastighetsbeskattningen särskilt för en- och tvåfamiljsfastigheterna. För berörda fastigheter skulle sålunda antalet effektiva fastighetsskattekronor sjunka från 6 780 kronor till 2 381 kronor och fastighetsskatteeffekten uttryckt i procent från 87,4 procent till 30,7 procent. Beträffande egentliga uthyrningsfastigheter skulle anordningen medföra en minskning av antalet effektiva fastighetsskattekronor med 1 587 kronor och en sänkning av fastighetsskatteeffekten från 58,2 procent till 37,9 procent. Lättnaden för fastigheter tillhöriga bostadsrättsföreningar skulle bli mera obetydlig. För dessa fastigheter skulle minskningen av de effektiva fastighetsskattekronorna utgöra allenast 259 kronor och fastighetsskatteeffekten skulle icke sjunka med mer än 4 procent — från 93,4 till 89,2 procent.

Enligt ett andra alternativ, innebärande att för varje fastighet avdrag å det åsatta taxeringsvärdet medgåves med 20 000 kronor per lägenhet, skulle de effektiva fastighetsskattekronorna sjunka till 4 162 kronor. För fastigheter, tillhöriga bostadsrättsföreningar, och för uthyrningsfastigheter skulle den effektiva fastighetsskatten reduceras till en obetydlighet eller uttryckt i procent av den totala fastighetsskatten till 3,2 procent för bostadsrättsföreningshus och till 7,o procent för uthyrningsfastigheter. För en- och tvåfamilj sfastigheter skulle däremot lättnaden i förhållande till vad som bleve fallet, därest avdraget å taxeringsvärdet begränsades till 20 000 kronor för varje fastighet, bliva mera begränsad. En fördelning av de effektiva fastighetsskattekronor, som skulle återstå enligt nu ifrågasatta system, utvisar att huvuddelen härav belöpte å en- och tvåfamilj sfastigheter. Belastningen å dessa fastigheter framträder än tydligare vid frånräkning av de å kommunägda fastigheter belöpande effektiva fastighetsskattekronorna. Av härefter återstående effektiv fastighetsskatt skulle en- och tvåfamilj sfastigheter komma att svara för närmare 60 procent.

Den höjning av utdebiteringen till allmän kommunalskatt, som fastighetsskattens avskaffande skulle medföra för Norrtälje stad, har på grundval av de i tabell G 1 återgivna siffrorna beräknats till 95 öre.

Skulle det system genomföras, enligt vilket vid beräkning av fastighetsskatten det fastighet åsatta taxeringsvärdet reducerades med 20 000 kronor, bleve utdebiteringshöjningen 42 öre. Vid genomförande av en anordning, innebärande en reducering av taxeringsvärdet med 20 000 kronor per lägenhet, komme den beräknade utdebiteringshöjningen att uppgå till 75 öre.

Vid beräkning av ovan angivna höjningar av utdebiteringen till allmän kommunalskatt har — i likhet med vad som skett vid beräkning av utdebiteringshöjningar beträffande övriga de sakkunnigas utredning omfattande kommunerna — hänsyn icke tagits till att fastighetsskatten i realiteten beräknas på grundval av den utdebitering, som fastställes två år tidigare än

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 129

den utdebitering, efter vilken inkomstskatten beräknas, utan har uträkningen av den effektiva fastighetsskatten skett med hänsyn till den för inkomstskatten gällande utdebiteringen.

Ehuru detta icke mera avsevärt påverkar beräkningen av utdebiteringshöjningen har doek vad angår Norrtälje stad hänsyn tagits till den minskning av inkomstskattekronorna, som skulle inträda, därest procentavdraget beräknades å de höjda taxeringsvärden, som fastställts vid 1952 års allmänna fastighetstaxering.

Liksom vid beräkning av utdebiteringshöjningen i Stockholms stad har beträffande Norrtälje stad beaktats, att bortfallet av effektiva fastighetsskattekronor av Norrtälje stad tillhöriga fastigheter icke innebär ett reelt inkomstbortfall.

9 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr ISO.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Tabell G 1, utvisande för taxeringsåret 1952 beträffande Norrtälje stad antalet effektiva

fastighetsskaltekronor och deras fördelning d olika slag av fastigheter.

Antalet effektiva fastig- Effektiva hetsskattekronor fastighetsskattekronor Taxerings­ i procent av Fastigheter fördelade i värden totala anprocent å olika absoluta talet fastiggrupper av tal hetsskattefastigheter kronor

1 2 3 4 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 131

Bilaga H.

UNDERSÖKNING ANGÅENDE FASTIGHETSBESKATTNINGENS BETYDELSE FÖR STOCKHOLMS STAD.

För att erhålla exakta uppgifter angående fastighetsbeskattningens betydelse för Stockholms stad skulle erfordras statistisk bearbetning av samtliga de självdeklarationer, som i Stockholm avgivits av ägare till fastighet. För en ungefärlig beräkning har emellertid en mera begränsad undersökning ansetts vara tillfyllest.

I till denna bilaga logad tabell H 1 föreligger resultatet av en undersökning beträffande fyra taxeringsdistrikt i Stockholm. Taxeringsdistrikten äro utvalda med tanke på att utredningsmaterialet bör vara i görligaste mån representativt för staden i dess helhet.

De i tabellen angivna effektiva fastighetsskattekronorna hänföra sig uteslutande till icke utnyttjade procentavdrag. Hänsyn har sålunda icke tagits till i vad mån garant iskal tesys temet medfört att allmänna avdrag och ortsavdrag icke kunnat utnyttjas. Detta förhållande har emellertid icke nämnvärt kunnat påverka undersökningens resultat, då det endast i rena undantagsfall lär inträffa, att fastighetsägare i Stockholm icke vid sidan av fastighetsinkomst har inkomst av annan förvärvskälla av sådan storlek, att denna förslår att täcka såväl allmänna avdrag som ortsavdrag.

De till grund för undersökningen liggande uppgifterna angående fastighetsägarnas nettointäkter äro hämtade ur fastighetsbilagorna till 1952 års allmänna självdeklarationer. De effektiva fastighetsskattekronorna ha i första hand framräknats som en skillnad mellan de i fastighetsbilagorna upptagna procentavdragen och berörda nettointäkter. Hänsyn har sålunda här icke tagits till de genom 1952 års allmänna fastighetstaxering vidtagna höjningarna av taxeringsvärdena. De i kolumnerna 5 och 6 i tabellen angivna uPPgifterna återspegla i stället förhållandena, så som dessa skulle ha gestaltat sig, därest berörda fastighetstaxering icke ägt rum.

I andra hand har verkställts en provtaxering i den form, att procentavdragen icke upptagits till de i fastighetsbilagorna angivna beloppen utan beräknats å de nya taxeringsvärdena. De på så "sätt erhållna siffrorna — upptagna i kolumnerna 9 och 10 i tabellen — giva uttryck för de förhållanden, som komma att råda under åren intill nästkommande allmänna fastighetstaxering.

I syfte att få belyst jämväl fastighetsbeskattningens betydelse för fastighetsägarna har gjorts en uppdelning av fastigheterna å olika ägarkategorier. Såsom framgår av kolumnerna 6 och 10 föreligga de olika kategorierna emellan stora variationer med avseende å fastighetsskattens effekt. Det må anmärkas, att procenttalet för fastigheter ägda av bostadsrättsföreningar icke utgör ett exakt beräknat medeltal utan har framkommit genom en stickprovsvis utförd undersökning av ett par bostadsrättsföreningar.

I tabell H 2 har på grundval av 1951 års taxeringsvärden och de vid 1952 års inkomsttaxering redovisade fastighetsintäkterna gjorts ett försök till beräkning av antalet effektiva fastighetsskattekronor av hela fastighetsbeståndet i Stockholm. En uppdelning har skett å olika kategorier av fastigheter. Beträffande fastigheter tillhöriga Stockholms stad, sex större fastighetsaktiebolag, samtliga försäkringsbolag samt kommunala bostadsbolag,

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

allmännyttiga bostadsföretag och liknande ha uppgifter införskaffats angående såväl taxeringsvärden som effektiva fastighetsskattekronor. Vad angår övriga kategorier ha taxeringsvärdena måst beräknas uppskattningsvis. För beräkning av effektiva fastighetsskattekronor ha beträffande fastigheter tillhöriga sistnämnda kategorier använts de i tabell H 1 kolumn 6 angivna procenttalen.

Med ledning av de i tabellerna H 1 och H 2 redovisade uppgifterna har beräknats den ungefärliga höjning av den kommunala utdebiteringen i Stockholm, som ett avskaffande av fastighetsskatten skulle medföra. Härvid har tagits i beaktande, att ett bortfall av den å stadens egna fastigheter belöpande effektiva fastighetsskatten icke skulle innebära en reell inkomstminskning för staden. Om man utgår ifrån de i tabell H 1 angivna procenttalen för fastighetsskatteeffekten skulle utdebiteringshöjningen bli respektive 73 och 80 öre. Läggas de i tabell H 2 upptagna effektiva fastighetsskattekronorna till grund för beräkningen, erhålles en utdebiteringshöjning av 65 öre. Sistnämnda siffra torde giva det riktigaste uttrycket för den utdebiteringshöjning, som i Stockholm skulle erfordras för att täcka förlusten vid bortfall av de på grundval av 1951 års taxeringsvärden beräknade effektiva fastighetsskattekronorna. Tages hänsyn till den vid 1952 års allmänna fastighetstaxering genomförda höjningen av taxeringsvärdena torde utdebiteringshöjningen vid avskaffande av fastighetsskatten kunna få beräknas till omkring 70 öre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 133

Tabell H 1, utvisande för taxeringsåret 1952 effektiva skattekronor av fastigheter i

Oskars 2:a, Adolf Fredriks 2:a, Sofia 2:a och Enskede 4:e taxeringsdistrikt i

Stockholms stad.

Antal Därav Antal Därav fastig- effektiva fastig- effektiva

1951 1952 hets- fastighets- hets- fastighetsårs års skatte- skattekronor skatte- skattekronor taxe- taxe- Antal kronor kronor rings­ ringsFastigheter tillhöriga fastig­ beräk­ beräkvärden värden heter nade å i nade å i i 1000- i 1 000- i

1951 års abso­ 1952 års absotal pro­ tal protaxe­ luta taxe­ luta kronor cent kronor cent’ rings­ tal rings­ tal värden värden

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Fysiska personer:

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 186

Bilaga I.

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370) m. m.

Härigenom förordnas dels att 2 §, 4 §, 11 §, 14 §, 47 §, 48 §, 2 inom., 50 §, 51 §, 52 §, 60 §, 62 §, 63 §, 64 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) samt anvisningarna till 50 § punkterna 1 och 2, 58 § punkt 2, 60 §, 62 §, 69 § och 70 § nämnda lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 15 § samma lag skall upphöra att gälla, dels att i sagda lag skall införas en ny paragraf, benämnd 71 a §, dels ock att kapitelrubriken till 3 kap. ävensom underrubrikerna till 50 och 51 §§ samt till 64—71 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

Allmän kommunalskatt utgår för fastighet (fastighetsskatt) och för inkomst (kommunal inkomstskatt) på grundval av ett för en var skattskyldig beräknat taxerat belopp.

I det taxerade beloppet skall ingå såsom underlag för fastighetsskatt fem kronor för varje etthundra kronor av fastighets taxeringsvärde och

såsom underlag för kommunal inkomstskatt enligt denna lag uppskattad inkomst.

Det taxerade beloppet, i förekommande fall minskat med avdrag som avses i 48—50 §§, utgör beskattningsbart belopp.

För varje krona beskattningsbart belopp påföres skattskyldig ett skatteöre.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

4 §. Fastighetsskatt utgöres för skattepliktig fastighet. Skattepliktig är-----------5 §. Med fastighet-------— till fastighet.

11 §. Taxeringsvärde utföres----------- åsatta taxeringsvärdet.

Uppgår taxeringsenhets hela värde icke till 100 kronor, skall detta värde införas endast i vederbörande taxeringslängds anteckningskolumn.

14 §.

Skattskyldigheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena under kalenderåret före taxeringsåret. Har fastighet under nämnda kalenderår bytt ägare, skall skattskyldigheten fördelas mellan ägarna i förhållande till den tid, en var av dem ägt fastigheten.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1947:590, av 48 § 2 mom se 1950: 252, av 50 § 2 mom. se 1951: 422, av 51 § se 1951: 328, av 52 § 1 mom. se 1952: 405, av 60 § se 1952: 377, av 62 § se 1943: 856, av anvisningarna till 50 § punkterna 1 och 2 se 1951: 422 samt av anvisningarna till 62 § se 1950: 252.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 135

3 KAP.

Om kommunal inkomstskatt samt taxerat och beskattningsbart belopp.

47 §. Sammanlagda beloppet av dels den inkomst från en eller flera förvärvskällor, vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande fält enligt 46 § dels ock ett belopp motsvarande för helt år räknat fem kronor för varje etthundra kronor av taxeringsvärdet å fastighet, för vilken den skattskyldige har att i samma kommun erlägga fastighetsskatt, utgör den skattskyldiges inom kommunen taxerade belopp. Det taxerade beloppet skall angivas i jämna tiotal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller,

48 §. 2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, äger att å det i hemortskommunen taxerade beloppet åtnjuta kommunalt ortsavdrag på sätt nedan sägs. Skattskyldig, som----------- 2 000 kronor. Skattskyldig, som------------stycke sägs. Annan skattskyldig----------- 1 400 kronor.

Beskattningsbart belopp.

1 mom. Skattskyldigs inom en kommun beskattningsbara belopp skall, med iakttagande av vad nedan i 51 och 52 §§ stadgas, fastställas enligt de i 2 och 3 mom. angivna grunder. 2 mom. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres såvitt angår hemortskommunen det beskattningsbara beloppet av det taxerade beloppet minskat med kommunalt ortsavdrag. Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges taxerade belopp minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 3 000 kronor. Om skattskyldigs------- — ovan sägs. Skattskyldig, vars----------- stycket förmäles. Vad härefter återstår avrundas nedåt till jämna tiotal kronor och utgör för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbart belopp. 3 mom. För skattskyldig, som i 2 inom. avses, såvitt angår annan kommun än hemortskommunen, så ock för annan skattskyldig," utgör det taxerade beloppet tillika beskattningsbart belopp.

51 §. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, inträder skatteplikt enligt denna lag i hemortskommunen: då det beräknade beskattningsbara beloppet där uppgår till minst 20 kronor; i annan kommun: då det beräknade beskattningsbara beloppet där uppgår till minst 100 kronor.

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

För annan skattskyldig än i första stycket sägs inträder skatteplikt, då det beräknade beskattningsbara beloppet i kommunen uppgår till minst 100 kronor. 52 §. 1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens skattepliktiga inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som uppkommit för endera maken, må avräknas från den andra makens inkomst i samma kommun av förvärvskälla av samma slag. Ortsavdrag beräknas för en var av makarna till hälften av det belopp, som i 48 § 2 mom. andra stycket sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens taxerade belopp, bristen må avräknas å den andra makens taxerade belopp. Avdrag, som i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakttagande av att avdraget för makarna tillsammans icke må överstiga det i 50 § 2 mom. andra stycket angivna högsta beloppet. Skola makarna —- — — högre ortsgruppen. 2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i fråga om taxering enligt denna lag anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga. 60 §. Finnes inom kommun, municipalsamhälle eller annat administrativt område, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering enligt denna lag för en var skattskyldig angivas, huru stor del av beskattningsbart belopp som å dylikt område belöper, och skola därvid de här ovan givna bestämmelser om beskattningsort hava motsvarande tillämpning. Innefattar stad flera församlingar, skall dock fysisk person, som skall där mantalsskrivas, för av honom i staden bedriven rörelse beskattas i den församling, där han skall mantalsskrivas.

62 §. Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftsskyldig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning och har därav föranletts, att han icke blivit enligt denna lag inom vederbörande kommun taxerad för inkomst eller att han blivit därstädes för lågt taxerad för inkomst, skall han där eftertaxeras för vad som genom berörda förfarande förut undgått taxering. Eftertaxering må------- - — för registrering.

63 §. Med avseende å beräkningen av det antal skattekronor och skatteören, i förhållande till vilket allmän kommunalskatt skall enligt 1 § utgöras, skall genom eftertaxering fastställt beskattningsbart belopp vara likställt med annat beskattningsbart belopp, som fastställts vid taxering det år, då eftertaxeringen skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 137

Särskilda bestämmelser.

64 §.

1 mom. Vid taxering enligt denna lag skall med ägare av fastighet likställas den, soin jämlikt 13 § är att anse såsom ägare eller i ägares ställe skattskyldig för fastighet.

71 a §.

Ingår i taxerat belopp underlag för fastighetsskatt, skall påförd skatt, i den mån den belöper på ett beskattningsbart belopp, icke överstigande det för den skattskyldige beräknade underlaget för fastighetsskatt, utgöra sådan skatt. I övrigt utgör påförd skatt kommunal inkomstskatt.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954 men skall icke tillämpas vid taxering nämnda år.

Fastighetsskatt enligt lagens äldre lydelse påföres sista gången år 1953.

Anvisningar

till 50 §.

1. Den-------------beslut.

Har den skattskyldige icke haft högre inkomst än det för honom beräknade existensminimibeloppet och har detta befunnits bero av förhållande, varom i 50 § 2 mom. tredje stycket förmäles, bör avdrag för nedsatt skatteförmåga medgivas med så stort belopp, dock högst 3 000 kronor, att den skattskyldige icke påföres beskattningsbart belopp.

Är —----------arbetsinkomst.

2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad han i form av folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag uppburit, bör det taxerade beloppet regelmässigt minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst 3 000 kronor. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet, bör det belopp, varmed det taxerade beloppet enligt vad nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn därtill.

Om------------ föranleda.

till 58 §. 2. Beträffande — -------- ägt rum.

Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla elektrisk kraft, skall, därest kraft levererats till statens kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller till sådan statens industriella verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens egna behov, iakttagas följande. Inkomsten i dess helhet beräknas i vanlig ordning. Från den samlade inkomsten dragés därefter den del därav, som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet. Återstoden utgör taxerat belopp. Kan den inkomst, som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet, icke på annat sätt tillförlitligen beräknas, må den upptagas till så stor del av hela inkomsten, som den till sagda verk och industriella verksamhet levererade kraften utgör av all från kraftverket levererad kraft. Vid fördelningen av den å förbrukningen

10 Bihang till riksdagens protokoll 1953. i samt. Nr 130.

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

belöpande delen av inkomsten skall hänsyn icke tagas till kraft, som levererats till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet, och skall ej heller vid fördelning å olika kraftverk av den på dem belöpande delen av inkomsten andel tillgodoräknas kraftverk, i den mån från detsamma levererats kraft till dylikt ändamål.

till 60 §.

Till ledning vid tillämpningen av 60 § anföres följande exempel:

A. är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna municipalsamhället C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen till belopp av 9 000 kronor och dels av kapital till belopp av 3 000 kronor eller sålunda tillhopa 12 000 kronor. Efter frånräknande av allmänna avdrag, ortsavdrag m. m. utgör det beskattningsbara beloppet 8 000 kronor. Av sistnämnda belopp skola alltså 2 000 kronor upptagas såsom belöpande å municipalsamhället.

till 62 §.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om eftertaxering anföres följande exempel:

En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år 1955 för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 2 000 kronor. Hans beskattningsbara belopp blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48 och 50 §§ 770 kronor. År 1956 upptäckes, att deklarationen varit felaktig, i det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2 800 kronor. Det beskattningsbara beloppet hade alltså med tillämpning av nyssnämnda lagrum år 1955 rätteligen bort vara 1 570 kronor, och till eftertaxering år 1956 skall upptagas ett belopp av 1 570 —- 770 = 800 kronor. Detta belopp upptages — utan sammanblandning med det beskattningsbara belopp, som kan i vanlig ordning fastställas -— i 1956 års taxeringslängd.

till 69 §.

Skattskyldig, som i denna paragraf omförmäles, åtnjuter vid sin taxering i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmåner i beskattningshänseende, som om han varit i nämnda stad bosatt. Å honom äro således tillämpliga bestämmelserna om allmänna avdrag (46 §), ortsavdrag (48 §) samt de i 50 och 51 §§ för i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om beskattningsbart belopp och om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 § meddelade stadgandena äro jämväl tillämpliga beträffande dödsbo efter person, varom i förevarande paragraf förmäles.

till 70 §.

Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga i de om allmänna avdrag i 46 § 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna och icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (48 §) eller de i 50 och 51 §§ för i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om beskattningsbart belopp och om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 § meddelade stadgandena äro icke gällande för dödsbo efter person, varom i 1 mom. av förevarande paragraf är fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 186. 139

Innehållsförteckning.