2

Kungi. Maj:ts proposition nr 809.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 mars 195Jf.

N ärvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

nders

­

son

, L

ingman

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

, N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, fråga om inrät­

tande av en lärarhögskola i Stockholm och anför därvid följande.

1. Inledning.

Enligt vid 1950 års riksdag fattat principbeslut skall lärarutbildnings-

anstalter av ny typ inrättas till ett antal, som sedermera skall bestämmas.

De nya lärarutbildningsanstalterna är avsedda att meddela egentlig yrkes­

utbildning för ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare

ävensom, i den mån sådant bestämmes, för olika grupper av speciallärare.

Av propositionen till 1950 års riksdag (nr 219) såväl som av utskottsutlå-

tandet i frågan (särsk. utsk. uti. 4) framgår, att den nya typen av läro­

anstalter med gängse terminologi bör betecknas som en lärarhögskola.

Inom 1946 års skolkommission hade redan sommaren 1949 tillsatts en

delegation för utredning av frågor i samband med inrättandet av en första

lärarhögskola.

Ledamöter av delegationen var undervisningsrådet Eskil Källquist, till­

lika ordförande, filosofie doktorn Stellan Arvidson, tillika sekreterare, folk­

skollärarinnan Gerda Brunskog, lektorn Carita Hassler-Göransson, över­

läraren Bengt Hillman, adjunkten Erik B. Linder, professorn K. G. Ljung­

gren, lektorn H. Lennart Lundh, adjunkten Erik Nordell, undervisnings­

rådet Yngve Norinder, rektorn Ernst Sedström, rektorn Ivar Sefve, små­

skollärarinnan Ingeborg Sondén, lektorn Wilhelm Tham, ledamoten av riks­

dagens andra kammare, sekreteraren Adolf Wallentheim och lektorn Frits

Wigforss. På egen begäran entledigades hr Norinder 1951 från uppdraget

att vara ledamot av delegationen.

Delegationen avslutade sitt arbete i juni 1952. Det förslag till betän­

kande, som delegationen utarbetat, var föremål för slutbehandling inom

kommissionen under tiden april—oktober 1952.

3

Sedan skolkommissionen till mig överlämnat sitt betänkande rörande

den första lärarhögskolan (SOU 1952:33), har utlåtanden över betänkan­

det inhämtats från statskontoret, kanslersämbetet för rikets universitet,

skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, statens psykologisk­

pedagogiska institut, socialstyrelsen och statens lönenämnd. Universitets­

kanslern har i sin tur införskaffat yttranden från de akademiska myn­

digheterna och kollegierna vid universiteten i Uppsala och Lund samt

Stockholms och Göteborgs högskolor. Skolöverstyrelsen har i ärendet hört

rektorer och kollegier vid statens folk- och småskoleseminarier och vid

vissa allmänna läroverk, ett antal folkskolinspektörer, folkhögskolinspek-

tören samt skolstyrelserna i några större städer. Tillfälle har slutligen ge­

nom ecklesiastikdepartementet eller skolöverstyrelsen beretts åtskilliga

organisationer att avgiva yttrande, varjämte musikhögskolans lärarnämnd

inkommit med en skrift.

Vid ärendets beredning inom ecklesiastikdepartementet har undervis­

ningsrådet Källquist medverkat i egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig.

Beredningen är nu avslutad; jag skall i det följande ge en översikt av

skolkommissionens utredning och remissinstansernas synpunkter samt slut­

ligen till Kungl. Maj:ts prövning framställa de förslag, som på frågans nu­

varande stadium synes mig påkallade.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

2

.

Frågans behandling vid 1950 års riksdag.

Ämnes utbildning och egentlig yrkesutbildning. 1950

års riksdagsbeslut angående lärarutbildningens ordnande stod i nära sam­

band med det vid samma riksdag fattade beslutet angående riktlinjer för

det svenska skolväsendets utveckling och hade liksom detta förberetts ge­

nom 1946 års skolkommissions principbetänkande (SOU 1948: 27).

Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, an­

såg i likhet med skolkommissionen och skolöverstyrelsen, att i lärarnas ut­

bildning ämnesstudierna och den egentliga yrkesutbildningen så långt möj­

ligt borde hållas i sär.

Varken i fråga om mellanskolläramas eller småskollärarnas utbildning

borde emellertid en schematisk lösning forceras fram. Det vore visserligen

naturligt, att den utveckling, som redan lett till att halva antalet folkskol­

lärare utexaminerades på studentlinjerna, successivt fullföljdes, men det

borde ske i mån av vunna erfarenheter och under noggrant aktgivande på

att begåvningsurvalet i det hela hölles uppe. Landsbygdsungdomen finge

icke genom en förhastad indragning av folkskoleseminariernas fyraariga ut­

bildningslinjer försättas i ett sämre läge. Än mindre kunde fullständig gym-

nasickurs ställas som villkor för tillträde till småskollärarutbildningen. Det

vore visserligen önskvärt, att även lågstadiets lärarkår finge ett inslag av

studenter och gärna också ett tillskott av lärare, som förberett sin verksam­

het genom akademiska studier, men i stort sett måste de studenter, som

reflekterar pa lärarbanan, tills vidare disponeras för undervisningens hög-

och mellanstadier. Under sådana omständigheter finge man åtnöjas med en

förbättring av småskoleseminariernas arbetsgrund i blygsammare skala.

Departementschefen föreslog, att en på realexamen byggande ettårig kurs

skulle anordnas vid småskoleseminariema och den egentliga yrkesutbild­

ningen för småskollärarna baseras på denna (s. 61).

Särskilda utskottet anslöt sig till departementschefens principståndpunkt

men ansåg liksom denne, att vissa jämkningar tills vidare komme att bli

erforderliga. I fråga om mellanskollärarutbildningen anförde utskottet bland

annat följande.

»Fördelarna av en enhetlig mellanskollärarutbildning, grundad på full­

ständig gymnasiekurs, äro betydande. Det avgörande yrkesvalet uppskju-

tes da till en relativt sen punkt av studiegången. Den som genomgått ett

gymnasium har ännu när han lämnar detta alla vägar öppna, medan den

som givit sig in på fleråriga studier vid en exklusiv lärarutbildningsanstalt

måhända icke ser någon återvändo, även om han med tiden fått goda skäl

att tvivla på sin lämplighet som lärare. Grundas mellanskollärarutbildning-

en på gymnasiets slutexamen eller på ett kunskapsmått, som i huvudsak

motsvarar fullständig gymnasiekurs, bli vidare de utexaminerade lärarna i

stånd att, om de så önska, fortsätta sina studier vid universitet och hög­

skolor utan alltför stor tidsförlust. Särskilt torde de mindre centralskolorna

få största^ nytta av mellanskollärare, som förskaffa sig kompetens att un­

dervisa på realskolstadiet i ett eller annat ämne. Utskottet är med hänsyn

till dessa förhållanden ense med departementschefen om att utbildningen

av mellanskollärare vid de nya lärarutbildningsanstalter, som nu närmast

planeras, bör vara grundad på gymnasiekurs.

De reserver av goda lärarämnen, som av olika skäl icke kunna gå den

vanliga gymnasievägen, måste dock även tillvaratagas. Upprättandet av

gymnasier för vuxna i enlighet med riksdagens beslut förlidna vår är ett

viktigt led i strävandena att öppna nya vägar för denna ungdom; utskot­

tet vill i detta sammanhang understryka vikten av att sådana gymnasier

snarast möjligt komma till stånd. I vad mån målet kan nås enbart genom

sådana åtgärder, är dock ännu ovisst. Det måste därför kraftigt framhål­

las, att omorganisationen av mellanskollärarutbildningen bör ske under

noggrant aktgivande på att utbildningsmöjligheterna icke beskäras genom

en förhastad indragning av de fyraåriga seminarielinjema.» (Uti. 4 s. 49—

50

.)

Den för småskollärarna föreslagna utbildningen syntes utskottet vara i

knappaste laget såväl med hänsyn till den grundläggande undervisningens

stora betydelse som med tanke på den planerade utvidgningen av småskol-

läramas arbetsområde till att omfatta skolans tre lägsta klasser. Vid ett

realistiskt bedömande av våra personresurser vore det dock även enligt ut­

skottets mening icke möjligt att för närvarande ifrågasätta någon ytter­

ligare förstärkning (s. 50).

I fråga om den egentliga yrkesutbildningens innehåll fann sig departe­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

5

mentschefen böra särskilt understryka behovet av en förbättrad psykolo­

gisk orientering. »Har man en gång godtagit tesen, att barnet självt skall

vara riktpunkten för lärarens arbete, kan kravet på en god utvecklings-

psykologisk skolning för de blivande lärarna icke avvisas», inskärpte den­

ne. »Även i övrigt har den psykologiska forskningen framställt hjälpmedel

och lett till resultat, som icke böra vara obekanta för aktiva lärare.» Det

psykologisk-pedagogiska inslaget borde över huvud tillmätas ett utrymme

i lärarutbildningen, som fullt motsvarade dess betydelse för den moderna

skolan.

Departementschefen upptog vidare skolkommissionens tanke, att en tids

lärarpraktik, »aspiranttjänstgöringen», skulle inläggas i utbildningen. Det

vore ett riktigt grepp att i lärarnas egentliga yrkesutbildning inpassa en

tids skolarbete av detta slag, så att de blivande lärarna självständigare än

i övningsskolan kunde få tillämpa vad de inhämtat under utbildningens

första del och samtidigt genom egna erfarenheter skaffa sig en fastare grund

för den fortsatta utbildningen. Tiden för aspiranttjänstgöringen borde tills

vidare såväl för ämneslärare som för klasslärare inskränkas till en termin

(s. 101—102).

I båda dessa avseenden delade särskilda utskottet departementschefens

mening. I fråga om aspirantterminen utförde utskottet på följande sätt sitt

principresonemang:

»En aspiranttermin skulle konfrontera de blivande lärarna med yrkets

praktiska krav. Inlägges den mittvägs i utbildningen, skulle de få tillfälle

att självständigare än i övningsskolan pröva sitt grepp på det redan inhäm­

tade; de skulle få uppleva konkreta, kanske oförutsedda skolsituationer,

som kunde ge en levande bakgrund för den fortsatta utbildningen i lärar­

högskolan och öka deras möjligheter att få ut av denna vad den är avsedd

att ge. Betänkligheter ha visserligen yppats mot att ännu icke fullt utbil­

dade lärare skulle bestrida undervisning i ett så stort antal klasser, som vid

fullt genomförd utbildning bleve fallet. Utskottet förutsätter emellertid, att

aspiranterna erhållit tillräcklig förberedelse och under tjänstgöringen få en

så tillfredsställande handledning, som omständigheterna medgiva; vinsterna

av en utbildning, vari en väl planlagd aspirantutbildning ingår, synas vara

så påtagliga, att de torde väl uppväga de olägenheter, som kunna påvisas.»

(S. 52.)

Lärarhögskolorna. Skolkommissionen hade föreslagit, att den nya

lärarutbildningen skulle förläggas till en ny typ av lärarutbildningsanstal-

ter, lärarhögskolorna. Varje sådan högskola skulle mottaga två eller flera

lärarkategorier. Utbildningen av högstadiets lärare — ämneslärarna —

skulle centraliseras till fullständiga lärarhögskolor med undervisning

för blivande lärare för alla skolstadier, från småskolan till gymnasiet. Dessa

lärarhögskolor skulle vara förlagda till städer med universitet eller däremot

svarande högskola, kanske dessutom till någon stad i Norrland samt ytter­

ligare någon stad i södra eller mellersta Sverige. Dessutom skulle finnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

6

ofullständiga lärarhögskolor, anordnade för utbildning av klasslärare

för låg- och mellanstadiet samt i viss utsträckning för pedagogisk utbild­

ning av facklärare i specialämnen. Vid båda slagen av lärarhögskolor skulle

dessutom vidareutbildning av redan utexaminerade lärare förekomma.

Departementschefen ansåg en reform av den praktiska utbildningen vara

en naturlig, för att icke säga självfallen konsekvens av vårt skolsystems

utveckling till en enhetsskola. »Enhetsskolan skall bli den gemensamma

arbetsplatsen för klasslärare och ämneslärare. Isoleringen mellan de nu så

starkt åtskilda lärargrupperna kommer därigenom att brytas och ersättas

med en kontinuerlig samverkan», fastslog departementschefen. »Det är

önskvärt, att aspiranterna icke blott få en gedigen utbildning för de klas­

ser, där de skola undervisa, utan även redan under utbildningstiden få en

konkret uppfattning av enhetsskolan i dess helhet och det gemensamma

i all lärargärning.» (S. 62.)

Enligt statsrådet Weijnes mening borde statsmakterna dock icke taga

definitiv ställning till organisationen av de nya lärarutbildningsanstalterna

förrän konkret förslag förelåge till inrättande av en sådan läroanstalt. Frå­

gor rörande läraruppsättning, kursinnehåll och anknytning till andra läro­

anstalter kunde först i detta sammanhang avgöras. Däremot ansåg han sig

böra tillkännagiva sin principiella ståndpunkt till de av skolkommissionen

föreslagna fullständiga lärarhögskolorna.

»En sådan lösning skulle otvivelaktigt på ett naturligt sätt korrespon­

dera mot vissa väsentliga drag i det planerade enhetsskolesystemet. Ett

lärarutbildningssystem av nuvarande slag, vilket alltifrån början sorterar

upp de blivande lärarna i skilda fållor, ter sig som en anakronism inom ett

skolsystem, som just syftar till att övervinna det gamla skolsystemets

splittring på sinsemellan isolerade bildningsvägar. I den mån gemensamma

utbildningsanstalter för olika lärarkategorier kunna bidraga till att öka

kontakten mellan de lärargrupper, som i enhetsskolan ha att grundlägga

eller fullfölja varandras arbete, tjäna de samma idéer som enhetsskolan

själv.

Vissa ekonomiska synpunkter stödja tanken på en sådan centralisering.

Moderna lärarutbildningsanstalter kräva speciallokaler, bibliotek och tek­

nisk utrustning, som draga avsevärda kostnader. En splittring av utbild­

ningen på ett stort antal smärre läroanstalter skulle multiplicera upp dessa

kostnader till betydande summor. Det ter sig i varje fall önskvärt, att ut­

gifterna hållas nere genom en begränsning av utbildningsanstaltemas an­

tal, så långt detta är möjligt utan skada för deras ändamål.

Även om man kunde helt bortse från sådana synpunkter, skulle dock

enligt min mening omfattningen av den framtida lärarutbildningen stegvis

framtvinga en centralisering. Särskilt synes det vanskligt att med bibehål­

lande av den nuvarande provårsinstitutionen giva utbildningsanstalterna

för ämneslärare erforderlig kapacitet. Den kvantitativt mycket betydande

utbildningen av ämneslärare för enhetsskolans högstadium nödvändiggör,

synes det mig, en lösning efter nya linjer, varigenom de värdefullaste hand­

ledarna kunna nyttiggöras för ett större antal lärarkandidater. Andra län­

der ha i detta avseende gått oss i förväg. Oavsett skolreformen torde det

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 309.

7

endast vara en tidsfråga, när även vi måste börja länka in utvecklingen på

att skapa större utbildningsenheter.» (S. 99.)

Departementschefen hade sålunda ställt sig positiv till förslaget om in­

rättande av fullständiga lärarhögskolor utan att likväl pröva hela det fram­

tidsperspektiv, som skolkommissionen tecknat. Övergången till ett nytt

system för lärarutbildningen borde ske steg för steg, i mån som lärarbeho-

vet gjorde detta påkallat och erforderliga organisationsplaner bleve utar­

betade. Provårsläroverken och de båda slagen av seminarier borde således

tills vidare fortsätta sin verksamhet. Provårsläroverkens uppgift under

övergångstiden bleve att ge praktisk utbildning åt läraraspiranter, som inte

kan hänvisas till lärarhögskolorna till följd av dessas ännu otillräckliga ka­

pacitet, och i synnerhet åt de unga lärare, som efter avlagd akademisk exa­

men tjänstgjort så länge, att de skäligen bör vara befriade från särskild

aspiranttjänstgöring. Undervisningen vid seminarierna borde under 1950-

talet successivt närmas till den planerade utbildningen vid lärarhögskolor­

na. Departementschefen sammanfattade sin syn på dessa frågor i följande

ord:

»Reformen av lärarutbildningen bör enligt min uppfattning liksom skol­

reformen ha en fortskridande karaktär, så att delreformer företagas, 1 den

män det är möjligt inom ramen av nuvarande organisation och parallellt

därmed en ny organisation, bestående av lärarhögskolor av olika slag —

fullständiga och ofullständiga — successivt får framvaxa, allteftersom den

aktualiseras av framträdande behov, tills slutligen omständigheterna med­

giva, att reformen i dess helhet föres i hamn.» (S. 100.)

Särskilda utskottet fann det angeläget, att den påbörjade utredningen

rörande den första lärarhögskolan så klart som möjligt komme att belysa, i

vad mån den egentliga yrkesutbildningen för olika lärargrupper kunde sam­

manföras.

»Enhetsskolans struktur gör det angeläget, att de olika lärargrupperna

därinom känna sin samhörighet och det gemensamma ansvaret tor de upp­

växande. Miljön i en fullständig lärarhögskola bör i detta avseende vara

gynnsammare än i utbildningsanstalter, vilkas organisation är helt inriktad

på en speciell lärargrupps särskilda uppgifter i skolsystemet. Det är visser­

ligen sant, att gemenskapen icke får drivas så långt, att utbildningen däri­

genom kommer att ligga för högt eller för lågt för någon elevgrupp. Sadant

skulle minska trivseln i arbetet och därmed sannolikt motverka syttet med

den enhetliga planläggningen. Iakttagas emellertid berättigade eliektivi-

tetskrav, bör cn utbildning i en gemensam läraranstalt med i viss utsträck­

ning gemensamma lärare, gemensamma diskussioner kring ämnen av gemen­

samt intresse och inslag av gemensam instruktion kunna hos de unga lä­

rarna skapa en ökad förståelse för arbetet på andra stadier an det, dar de

själva komma att verka.» (S. 51.)

En fördel med de fullständiga högskolorna vore, att de kunde erhålla en

mycket god utrustning för sina uppgifter i det pedagogiska reformarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

8

»En fullständig lärarhögskola bör kunna utrustas med erforderliga resur-

aktivt följa det försöksarbete, som på skolans alla stadier är en

nödvändig betingelse för de metodiska framstegen. Varje ung lärare bör

under sin utbildning ha fått någon kontakt med försöksverksamhetens ak­

tuella, problemställningar. Så många.som möjligt av lärarhögskolans elever

böra intresseras för att taga del däri, sedan de gått ut som färdiga lärare.

Skall detta syfte nas, maste utbildningsanstalten ha den inriktning, som

ligger i ordet lärarhögskola, och det är i varje fall önskvärt, att alla de stora

lärargrupperna nås av dess påverkan. Inför det utvecklingsperspektiv, som

karakteriserats såsom en fortskridande skolreform, har man enligt utskot­

tets uppfattning att vänta sig en särskilt stor insats av de fullständiga lä­

rarhögskolorna.» (S. 51.)

Efter ytterligare överväganden kom utskottet till samma ståndpunkt som

departementschefen i fråga om arten av de utbildningsanstalter, som under

de närmaste åren borde upprättas. Utskottet ville dock särskilt understryka

önskvärdheten av att även småskollärarutbildningen, i den mån så kunde

ske, förlädes till lärarhögskolor.

I fråga om ordningen och tempot för den planerade omorganisationen

ansåg sig utskottet däremot icke kunna göra något bestämt uttalande. Ut­

skottet förutsatte, att Kungl. Maj:t successivt komme att förelägga riks­

dagen de förslag om upprättande av nya lärarutbildningsanstalter, som be­

funnes vara av omständigheterna påkallade.

Slutligen framhöll utskottet, att den planerade omorganisationen icke

med fog kunde åberopas för åtgärder, varigenom de nuvarande lärarutbild-

ningsanstalterna eller deras lärarkårer skulle försättas i ogynnsammare

läge. Det vore även under övergångstiden av yttersta vikt, att seminarier

och provårsläroverk förmådde draga till sig dugande lärare och erhölle en

utrustning, som satte dem i stånd att väl fullgöra sina uppgifter.

Ämnesläraraspiranternas vistelse vid lärarhögskolan borde enligt depar­

tementschefens uppfattning i normala fall räcka ett läsår, klassläraraspiran-

ternas tva läsår. Det inre arbetet borde gestaltas så fritt, som omständig­

heterna medgåve. Muntlig undervisning vore visserligen i viss utsträckning

oumbärlig för att ge läraraspiranterna överblickar över arbetsfält och

problemställningar och även för att ge dem del av handledarnas personliga

erfarenheter och iakttagelser, men en hel del fakta och rutinregler kunde

med större fördel inhämtas genom självstudier i böcker och kompendier.

Antalet schemabundna timmar borde hållas så lågt som möjligt och aspi-

ranternas arbete koncentreras till väsentliga ting (s. 101).

Särskilda utskottet biträdde departementschefens mening i fråga om

tidsomfattningen av de olika aspirantgruppernas studier vid lärarhögsko­

lan (s. 52).

Slutligen borde enligt departementschefens mening liksom enligt skol-

kommissionens lärarhögskolorna utnyttjas jämväl för lärares vidareutbild­

ning och för utbildning av speciallärare i vissa fall. Praktiska förslag i dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

9

avseenden måste dock anstå, tills utredningen om lärarhögskolornas de­

talj organisation slutförts (s. 102).

Särskilda utskottet gjorde i fråga om vidareutbildningen följande utta­

lande:

»Enligt skolkommissionens förslag skulle lärarhögskolorna ha en viktig

uppgift att fylla jämväl för lärarnas fortsatta utbildning. Dit skulle för­

läggas kurser, vilka ingå som led i en systematiskt ordnad utbildning för

viss tjänstgöring, men även en friare organiserad kursverksamhet av den

art, som redan bevisat sitt värde för lärarnas vidareutbildning. Departe­

mentschefen delar principiellt denna mening men ser sig nödsakad att låta

anstå med praktiska förslag, tills den pågående utredningen om lärarhög­

skolornas detalj organisation slutförts.

Utskottet kan icke intaga någon annan ståndpunkt men vill understryka

betydelsen av att kontinuerligt verksamma centralorgan för lärarnas fort­

satta utbildning komma till stånd.» (S. 52—53.)

Riksdagsbeslutet. Riksdagen godkände på utskottets hemställan

följande riktlinjer för ordnandet av de berörda lärargruppernas egentliga

yrkesutbildning:

1. I den ordning och till det antal, som framdeles bestämmes, skola lä-

rarutbildningsanstalter av ny typ inrättas, avsedda att meddela egentlig

yrkesutbildning för ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskol-

lärare ävensom, i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämmes, för oli­

ka grupper av speciallärare.

2. Den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare, mellanskollärare och

småskollärare skall från tidpunkt, som senare bestämmes, omfatta dels ut­

bildning vid lärarutbildningsanstalt, dels viss aspiranttjänstgöring.

3. Utbildningen av mellanskollärare skall vara grundad på ett kunskaps-

mått, i huvudsak motsvarande gymnasiekurs.

4. Den egentliga yrkesutbildningen för småskollärare skall från tidpunkt,

som senare bestämmes, tills vidare vara grundad på en ettårig allmänbil­

dande kurs, baserad på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande real-

examen. (Riksd.skr. 404.)

Kun yl. Maj:ts proposition nr 209.

3. Lärarhögskolans arbetsuppgifter och elevkår.

a. Lärarhögskolans allmänna uppgifter.

Enligt skolkommissionens förslag har den första lärarhögskolan till

uppgift

1) att meddela egentlig yrkesutbildning åt de aspirantgrupper, för vilka

den står öppen,

2) att meddela vidareutbildning åt lärare, samt

3) att i mån av sina resurser medverka vid den pedagogiska försöks­

verksamheten .

10

Arbetssättet skall vara högskolemässigt. Kommissionen väntar, att den

vetenskapliga forskning, som kan komma att bedrivas vid högskolan, skall

söka arbetsuppgifter i synnerhet inom områden, som berörs av försöks­

verksamheten.

De för lärarutbildningen centrala ämnena psykologi, pedagogik och me­

todik skall vara högskolans huvudämnen. Däremot är det icke meningen,

att lärarhögskolan skall övertaga någon del av den fackutbildning i skol­

ämnena, som av gammalt meddelats vid universiteten.

Vidareutbildningen skall ha skiftande former allt efter behovet. Helårs­

kurser skall kunna anordnas för lärare, som önskar kompetens för tjänst­

göring på ett högre skolstadium. I övrigt skall längre och kortare kurser

anordnas, särskilt i högskolans huvudämnen; det kan bli fråga om såväl

rena fördjupningskurser som kurser med uppgift att förbereda deltagarna

för speciella uppgifter på skolans område.

Lärarhögskolans medverkan vid försöksverksamheten skall avse icke

blott att genom direkta försök vinna resultat av värde för det pedagogiska

framstegsarbetet utan också — och framför allt — att väcka de blivande

lärarnas intresse för arbete av detta slag, så att tillräckligt många längre

fram såsom aktiva lärare skall befinnas skickade att medverka vid försöks­

verksamheten inom skolan.

b. Elevkårens sammansättning.

Den första lärarhögskolan skulle enligt skolkommissionens förslag allt­

ifrån början mottaga följande aspirantgrupper för egentlig yrkes­

utbildning:

1) blivande småskollärare till ett antal per år av omkring 144

2)

»

mellanskollärare till ett antal per år av omkr. 128

3)

»

ämneslärare till ett antal per år av omkring . .

80

samt följande grupper för förberedande utbildning:

4) deltagare i den förberedande kursen för inträde vid

småskollärarlinjen till ett antal per år av.................................. 150

5) deltagare i propedeutiska kurser för inträdessökande

till mellanskollärarlinjen i varierande antal, per år omkring ...

150

Av småskolläraraspirantema skulle i regel 16 intagas på en special­

linje för studenter. Av ämnesläraraspiranterna beräknas 10 å 20

per år önska specialutbildning för tjänstgöring vid folkhögskola.

De skilda aspirantkategoriemas vistelse vid lärarhögskolan skulle om­

fatta för

småskollärare 4 terminer utom praktikterminen ute på arbetsfältet, för

mellanskollärare 4 terminer utom praktikterminen och för

ämneslärare 2 terminer utom praktikterminen.

Därjämte skulle flertalet av de inträdessökande till småskollärarlinjen,

nämligen alla som ej avlagt studentexamen, tillbringa 2 terminer i den för­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

11

beredande kursen. Inträdessökande till mellanskollärarlinjen, som icke har

lämplig ämneskombination i studentexamen, skulle i mån av utrymme kun­

na deltaga i de propedeutiska kurserna, vanligen under högst 1 termin.

Deltagarna i den förberedande kursen för småskollärare och i de prope­

deutiska kurserna för mellanskollärare skulle icke vara formellt inskrivna

vid lärarhögskolan, men kurserna skulle vara förlagda till högskolan samt

organiserade och administrerade av denna.

Sedan verksamheten fått sin fulla omfattning, skulle antalet vid lärar­

högskolan samtidigt undervisade komma att uppgå till 800 ä 900 förutom

deltagarna i kurser av mera tillfällig karaktär och lärjungarna i lärarhög­

skolans övningsskola.

c. Småskollärargruppen.

Riksdagsbeslutet om lärarutbildningen år 1950 lämnade öppna vissa frå­

gor om elevkårens sammansättning vid de lärarutbildningsanstalter av ny

typ, som skulle upprättas. De nya läroanstalterna skulle meddela egent­

lig yrkesutbildning för ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt små­

skollärare ävensom, i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämdes, för

olika grupper av speciallärare. Det maste alltsa ankomma pa senare över­

väganden, huruvida småskolläraraspiranter skulle mottagas vid lärarhög­

skolan och huruvida någon grupp av speciallärare borde mottagas där re­

dan vid starten.

Såsom jag nyss har nämnt, föreslår skolkommissionen, att småskollärar-

utbildning upptages på lärarhögskolans program, t.o.m. i sa stor utsträck­

ning, att småskolläraraspiranterna komme att bli högskolans största elev­

grupp. Den tvekan, som riksdagen inrymt i ordet »eventuellt», har dock

föranlett kommissionen att utförligt motivera detta förslag. Organisatoriskt

sett möter intet hinder att förlägga småskollärarutbildning till lärarhög­

skolan, framhåller kommissionen inledningsvis och fortsätter:

»Ur psykologisk synpunkt skulle det vara olyckligt att isolera småskol-

lärarkåren genom att ge den utbddning vid särskilda läroanstalter. Pa rent

objektiva grunder torde det kunna hävdas, att undervisningen i småskolan

kräver en egentlig yrkesutbildning av samma kvalitet som undervisningen

på högre skolstadier. Det skulle rent av kunna pastas, att barnens första

orientering i skolans värld fordrar särskilt goda psykologiska insikter och

förtrogenhet med de hjälpmedel, som den moderna pedagogiken har till sitt

förfogande för att ge barnen den för deras anlag och utvecklingsståndpunkt

riktiga arbetsmiljön. Det är vidare otvivelaktigt, att själva undervisnings­

metoderna spelar en större roll i skolans lägsta klasser än högre upp. I öv-

rigt sammanfaller delvis mellanskollärarnas och smaskollärarnas arbetsoni-

raden — bland annat skall mellan skollärarna i vissa skolformer vara be­

redda att undervisa också i småskoleklasser, och smaskollärarna skall med

hänsyn till Bl-formcn utbildas för undervisning i fjärde klassen, som hör

till mellanstadiet. Inte minst för mellanskollärarutbildningen måste det an­

ses värdefullt, att den kan ske i omedelbar kontakt med smaskollärarutbild-

ningen. Det samspel mellan lärarutbildning och pedagogisk försöksverk­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 209.

12

samhet, som ... skulle utgöra ett konstitutivt drag i lärarhögskolans verk­

samhet, kan ej heller utan ogynnsamma konsekvenser utesluta de första

skolaren. Bade för smaskollärarutbildningen och för försöksverksamheten

är det angeläget, att de blivande småskollärarna får göra en aktiv insats i

detta sammanhang. Att vidareutbildningen vid lärarhögskolan skall stå

öppen också för småskollärare förefaller likaså uppenbart. Det är skäligt ur

dessa lärares synpunkt men framför allt ett behov för skolväsendet som

helhet.

Mot förläggningen av småskollärarutbildning till lärarhögskolan har åbe­

ropats, att småskollärarna har en mindre omfattande förbildning än de öv­

riga lärargrupperna och att det därför kunde uppstå vissa svårigheter för

dem att tillgodogöra sig undervisningen. Invändningen får inte bagatelli­

seras, men det skulle knappast vara riktigt att göra den utslagsgivande.

Den ettåriga förberedande kurs, som de blivande småskollärarna enligt riks­

dagens beslut skall genomgå före tillträdet till den egentliga yrkesutbild­

ningen, är enligt skolkommissionens planering helt inriktad på att stärka

just den allmänbildningsgrund, som lärarutbildningen behöver, och en ytter­

ligare förstärkning ges under det första lärarhögskoleåret. I övrigt torde

liksom vid den nuvarande seminarieutbildningen ett antal studenter kom­

ma att välja småskollärarutbildning — en särskild linje för småskollärar-

aspiranter med studentexamen kommer sålunda att föreslås. Under alla om­

ständigheter kan den anförda olägenheten inte väga alltför tungt i förhål­

lande till de otvetydiga fördelar, som ur andra synpunkter står att vinna.

Skolkommissionen har därför kommit till den bestämda uppfattningen att

småskollärarutbildning vid sidan av och samordnad med ämneslärarutbild-

jlirJg och mellanskollärarutbildning bör förekomma vid lärarhögskolan allt­

ifrån begynnelsen.» (S. 20—21.)

Frågan om småskollärarutbildning vid lärarhögskolan är ett av de stå­

ende diskussionsämnena i yttrandena.

Småskollärarinneförbundet ger uttryck åt sin besvikelse över att icke all

klasslärarutbildning har ställts pa samma kunskapsgrund — studentexa­

men — men ser dock i skolkommissionens förslag en viktig etapp på vägen

mot den förbättrade utbildning för lågstadiets lärare, som förbundet sedan

sin tillblivelse har payrkat. Kontakten med andra lärargrupper redan un­

der utbildningen, förmånen att få handledas av lärarhögskolans väl kvali­

ficerade lärarkrafter och tillgången till dess specialsalar, bibliotek och mo­

derna tekniska utrustning är avgjorda vinster även för lågstadiets lärar­

kandidater.

I enstaka yttranden understrykes skolkommissionens synpunkter. Folk­

skolinspektören i Göteborgs och Bohus läns södra inspektionsområde, som

finner det vara av betydande värde, att olika lärarkategorier får sin utbild­

ning vid samma anstalt och av samma lärare, betecknar det sålunda som

olyckligt, om småskolans lärare skulle utestängas från lärarhögskolan, »i

synnerhet som förlängd utbildning för dessa lärare synes kunna förvän­

tas». Andra remissinstanser ställer sig tveksamma. Folkskoledirektionen i

Stockholm anser det principiellt vara av stor vikt, att lågstadiets läraras-

piranter alltifrån början får tillgång till lika goda utbildningsmöjligheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

13

som övriga läraraspiranter, särskilt med hänsyn till de psykologiska insik­

ternas och metodikens stora roll vid undervisningen i de lägsta klasserna.

Direktionen accepterar därför — trots vissa betänkligheter — skolkommis-

sionens förslag såsom ett försök; fyra ledamöter anser dock, att småskol-

lärarutbildningen vid lärarhögskolan bör inskränkas till elever med stu­

dentexamen.

De kritiska rösterna är långt flera. Den vanligaste invändningen är, att

det högskolemässiga arbetssättet icke kan anses särskilt väl lämpat för det

stora flertalet av de blivande småskollärarna.

Rektor vid folkskoleseminariet i Luleå påpekar, att de olika aspirant-

grupperna har väsentligt olika förutsättningar för detta arbetssätt.

»De nuvarande seminarierna har länge prövat ett sådant studiesätt och

vunnit erfarenhet av hur långt det kan med fördel begagnas. I fråga om

ämnesläraraspirantema kan ett högskolemässigt studiesätt konsekvent ge­

nomföras men i fråga om mellanskollärarna ger enligt min uppfattning er­

farenheterna från seminariernas studentklasser vid handen, att det kan

användas endast i viss utsträckning. För småskolläraraspiranterna, som i

regel är mycket unga och kommer tämligen direkt från en skola med läx-

betonad klassundervisning, torde det icke alls passa.»

Småskoleseminariet i Strängnäs har sina erfarenheter just från sistnämn­

da aspirantgrupp och ser med skepsis på kommissionens förslag att vidga

utrymmet för friare studieformer. Det vore olyckligt om man här ginge

alltför brådstörtat till väga. »Erfarenhet av de föreslagna studiemetodemas

lämplighet bör... förvärvas på det sättet, att något eller några seminarier

beredas möjlighet att pröva dessa i ett eller flera ämnen.»

Universitetskanslern finner småskollärargruppens förkunskaper otillräck­

liga och yttrar i anslutning härtill:

»Jag måste på det bestämdaste hävda, att det inte finns någon anled­

ning att fordra en lägre grundläggande allmänbildning för högskolemässiga

studier vid lärarhögskola än vid universitet och att detta i fråga om de

ämnen, i vilka lärarhögskolorna skola meddela högskolemässig utbildning,

d. v. s. psykologi och pedagogik, gäller i lika hög grad som för andra uni-

versitetsämnen. Det synes mig högst olyckligt, om man vid organiserandet

av den första lärarhögskolan skall utgå från att dennas undervisning prin­

cipiellt skall läggas på ett lägre plan än universitetens.»

Om arbetsformerna icke är avpassade efter elevernas förutsättningar,

måste man befara ett svagt utbildningsresultat och anpassningssvårigheter,

som kan medföra psykologiska skadeverkningar. »Det torde aldrig vara

roligt, nyttigt eller utvecklande att vara sparv i tranedans», säger kollegiet

vid småskoleseminariet i Haparanda. Och statskontoret opponerar sig be­

stämt mot skolkommissionens motivering.

»Avseende torde icke böra fästas vid skolkommissionens uppfattning, att

det ur psykologisk synpunkt skulle vara olyckligt att isolera smaskollärar-

kåren genom att ge den utbildning vid särskilda läroanstalter. Utan att i

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

14

övrigt taga ställning i sak får statskontoret framhålla, att goda skäl kunna

åberopas även för den motsatta ståndpunkten: att de unga blivande små­

skollärarinnorna komme att känna sig än mer isolerade än för närvarande

i en läroanstalt, där alla övriga elever äro äldre än de själva och ha väsent­

ligt större förkunskaper.»

Kollegierna vid småskoleseminariema anser i allmänhet, att lärarhög­

skolan, om den kommer till stånd, bör grunda utbildningen av de blivande

småskollärarna på studentexamen och att seminarierna parallellt därmed

bör meddela en treårig lärarutbildning grundad på realexamen. »En tre­

årig utbildning av småskollärare bör, hur småskollärarutbildningen i övrigt

än utformas, under alla omständigheter komma till stånd senast från och

med höstterminen 1954», hävdar sålunda kollegiet i Strängnäs. »Denna i

många år aktuella och synnerligen angelägna reform får inte vidare skjutas

på framtiden.» Kollegiet i Skara kommer i andra vändningar till samma

resultat:

»Vad småskollärarutbildningen beträffar, noterar kollegiet med tacksam­

het, att denna föreslås bli förlängd med en förberedande lärarkurs. Kolle­

giet har vid flera tillfällen gett uttryck åt otillräckligheten i den nuvarande

utbildningen och finner en förlängning av utbildningstiden vara så väl mo­

tiverad, att den omedelbart — utan att avvakta lärarhögskolans tillkomst

— borde införas vid de nuvarande småskoleseminariema.»

Även andra förslag framförs dock. Rektor vid småskoleseminariet i

Stockholm, vilken påyrkar ny utredning, anser att denna bör inriktas på

tre integrerande uppgifter, nämligen

1) omorganiserandet av ett av våra nuvarande folkskoleseminarier till en

högskola av försökskaraktär, avseende vidareutbildning av lärare,

2) omorganiserandet försöksvis av ett eller två av våra nuvarande semi­

narier till utbildningsanstalter av ny typ med en småskollärarlinje, byg­

gande på samma grund som mellanskollärarlinjema och fullt likvärdig med

dessa, samt

3) en radikal reformering i skolkommissionens anda av övriga semina­

rier.

Efter vissa försöksår bör sedan en pålitlig jämförelse kunna göras mellan

resultatet av utbildningen av högskoletyp och resultatet av utbildningen

vid de reformerade seminarierna.

Skolöverstyrelsen är av samma mening som flertalet av kollegierna vid

småskoleseminariema. Ett förberedande år av rent gymnasial karaktär hör

ej hemma vid lärarhögskolan. Utbildningen av småskollärare vid högskolan

bör begränsas till speciallinjen för studenter. Den förstärkning av småskol­

lärarutbildningen, som 1950 års riksdag i princip har beslutat, bör snarast

genomföras som ett obligatoriskt led i utbildningen vid småskoleseminarier-

na. Examinerade småskollärare bör däremot givetvis, oavsett om de har

studentexamen eller ej, äga tillträde till olika slags fortbildning, som lärar­

högskolan kan komma att anordna.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

16

»För att inte kurserna skall utnyttjas av andra än dem, för vilka de är

avsedda, bör de emellertid inte ha karaktären av egentliga kompletterings-

kurser — de skulle sålunda inte resultera i betyg över genomgången fyll­

nadsprövning utan, såsom beteckningen propedeutiska kurser anger, läg­

gas till rätta efter vad de kommande studierna vid lärarhögskolan kräver.

Den närmare utformningen av kursinnehållet bör överlämnas åt lärarhög­

skolan. Det bör i detta sammanhang också påpekas, att kravet på genom­

gångna propedeutiska kurser eller fyllnadsprövning inte får samma verkan

vid en framtida lärarhögskola som nu vid seminarierna. Lärarhögskolan

skall nämligen enligt skolkommissionens förslag ha inskrivning av nya stu­

denter varje termin. Den som efter studentexamen en vårtermin skall för­

värva kompletterande kunskaper, behöver sålunda inte vänta ett helt år på

tillträde till lärarutbildning utan kan efter propedeutiska kurser under höst­

terminen vinna inträde vid lärarhögskolan nästföljande vårtermin.» (S. 82.)

Inom seminariekollegiema är meningarna om de propedeutiska kurserna

delade. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Kalmar ställer sig direkt avvi­

sande med följande motivering:

»Dessa propedeutiska kurser skulle... ej behöva leda fram till fyllnads­

prövningar i resp. ämnen. Kollegiet fruktar att de redan förut otillräckliga

kompletteringskurserna vid seminarierna vid lärarhögskolorna skulle kom­

ma att ersättas av något om möjligt ännu mera otillräckligt. Kollegiet krä­

ver därför godkända studentbetyg eller godkända kompletteringsbetyg i

studentexamen såsom ett villkor för inträde på mellanskollärarlinjen vid

lärarhögskolan.»

Enligt kollegiet vid seminariet för manliga elever i Linköping samman­

faller dessa strängare krav med elevernas önskemål:

»Det har gång efter annan från seminarieelevemas sida påpekats den

orättvisa det för framtida konkurrens innebär, att betyg vid komplette-

ringskurser gives efter andra och mindre krävande grunder än vid efter-

prövning i studentexamen. De föreslagna propedeutiska kurserna skulle in­

nebära, att denna orättvisa kommer att bibehållas. Lyckligare skulle det

vara, om eleverna genom efterprövning i vanlig ordning finge skaffa vits­

ord om gymnasiekurser i de ämnen, vari de saknar sådana.»

Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i Göteborg finner

åter de propedeutiska kurserna vara till avgjord fördel för yrkesutbildning­

ens organisation och effektivitet och tillstyrker livligt men gör på samma

gång följande påpekanden:

»I realiteten betyder det, att utbildningen förlänges en termin. Terminen

för de propedeutiska kurserna är emellertid dåligt utnyttjad. Man borde hit

även kunna förlägga en övningsämnenas propedeutik, speciellt en slöjd­

kurs, varigenom detta viktiga ämne fick tillbörlig övningstid sig tilldelad.

Kommissionen föreslår intagning av aspiranter varje termin och sålunda

även propedeutiska kurser varje termin. Kollegiet har intet att invända

mot detta. Till hösttenninens propedeutiska kurser blir det sannolikt inte

så. svårt att få aspiranter från vårens studentkullar, men det är mer än

tvivelaktigt om man kan få tillräckligt många aspiranter till vårterminens

kurser från höstens studenter. Detta problem tycks kommissionen inte ha

beaktat.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

18

Den största svårigheten för en lösning av folkhögskolans lärarfråga i lä­

rarhögskolans regi ligger däri, att folkhögskolan med sitt betonande av

samhällsundervisningen och med sin rätt att på schemat upptaga ämnen,

som saknas vid läroverken, har behov även av lärare med annan studie-

meritering än filosofisk ämbetsexamen. En differentiering av utbildnings­

gången för de blivande folkhögskollärama på två linjer torde därför bli

ofrånkomlig.

»Kommissionen föreslår, att de aspiranter, som avlagt filosofisk ämbets­

examen och sålunda skaffat sig den för anställning vid läroverk föreskrivna

studiekompetensen, hänvisas till att genomgå den för läroverkens blivande

ämneslärare avsedda utbildningen. Härvid skall det dock stå dem fritt att

fullgöra, såväl den s. k. aspirantterminen som någon av de obligatoriska un-

dervisningsserierna vid folkhögskola i stället för vid läroverk, om de så

önskar och om detta organisatoriskt låter sig genomföras i varje särskilt

fall. De blir härmed behöriga för anställning såväl vid läroverk som vid

folkhögskola.-----:------Aspiranter, som främst avser att söka anställning

inom folkhögskolan, bör därtill genomgå en kortare specialkurs i folkhög­

skolans metodik m. m.

För de övriga aspirantema föreslår kommissionen, att de deltar i den för

läroverkens ämneslärare avsedda teoretiska undervisningen endast i den

utsträckning, som denna undervisning är av allmänpedagogisk art eller

eljest enligt högskoleledningens beprövande kan anses vara av värde också

för den, som icke kommer att tjänstgöra vid läroverk. I övrigt ges de till­

fälle att göra sig speciellt förtrogna med den s. k. vuxenundervisningens

problem, särskilt i den utsträckning som dessa problem möter den, som del­

tar i det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Sina undervisningsövningar

fullgör de i princip uteslutande vid folkhögskola. Liksom övriga ämnes-

läraraspiranter skall aspirantema till lärartjänster inom folkhögskola vara

inskrivna vid lärarhögskolan under tre tenniner.» (S. 135.)

Då antalet läraraspiranter, som främst önskar inrikta sig på tjänstgöring

vid folkhögskola, måste beräknas bli ganska litet (sannolikt 10 å 20 per år),

bör den speciella metodikkursen för dessa aspiranter endast anordnas på

höstterminerna. Av samma orsak räcker det, om endast en lärarhögskola

meddelar undervisning för blivande folkhögskollärare. Denna högskola bör

dock vara den, som först påbörjar sin verksamhet. Den bör alltifrån starten

ha på sitt program utbildning av filosofie magistrar till

folkhögskollärare;

däremot kan det anstå något år med utbildningen av blivande folkhögskol­

lärare med annan utbildning än ämbetsexamen.

En speciell kurs i vuxenpedagogik och vuxenpsykologi vid lärarhögskolan

påyrkas även av docenten Jan Agrell i hans bok »Den nya skolan och för­

söksverksamheten», Uppsala 1953, s. 142 o. f. Kursen skulle vända sig till

blivande lärare vid folkhögskolor, seminarier, gymnasier för vuxna och vissa

militära civila skolor samt till de aspiranter, som siktar på engagemang i

folkbildningsverksamheten. Genomgång av denna kurs borde vara en nöd­

vändig kompetensförutsättning för tjänst vid vissa läroanstalter och bör

kunna vara till nytta även för lärarna i gymnasiets slutskede.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

20

nas utbildningsfrågor. Samarbete mellan fackutbildningsanstalterna och

lärarhögskolorna syntes i dessa frågor naturligt. I fackutbildningen borde

inordnas allt, som sammanhängde med den speciellt fackliga inriktningen,

medan den allmänna psykologisk-pedagogiska utbildningen kunde ske vid

lärarhögskola.

Ett anordnande av utbildningen efter dessa linjer skulle emellertid be­

tyda ett ingrepp i de nuvarande fackutbildningsanstalternas organisation,

som måste föregås av särskilda utredningar. Kommissionen nöjer sig därför

med att nu understryka vikten av att lärarhögskolans organisation göres så

elastisk, att den pedagogiska utbildningen för olika slag av speciallärare kan

förläggas dit, när så befinnes önskvärt.

Flera remissinstanser skulle gärna ha sett, att positiva resultat redan nu

stått att vinna för övningslärarnas del. Sålunda skriver folkskolestyrelsen

i Malmö:

»Det måste i detta sammanhang beklagas, att man inte oförbehållsamt

och i ett sammanhang kunnat planera utbildning vid lärarhögskolan för en

så viktig grupp som övningslärama. Detta i all synnerhet som ett stort

antal av dessa lärare beträffande pedagogisk utbildning f. n. är betydligt

sämre lottade än folkskolans och de högre skolornas övriga lärare. Ett för­

läggande av övningslärarnas pedagogiska utbildning till lärarhögskolan

skulle också kunna medverka till att det i betänkandet åsyftade samför­

ståndet och samverkan mellan ämnes- och klasslärarna komme att om­

fatta även denna lärarkategori.»

Svenska facklärarförbundet yrkar, att de olika facklärargruppemas ut­

bildningsfrågor göres till föremål för snabb kompletterande utredning samt

att därvid särskild hänsyn tages till skolkommissionens i principbetänkan­

det tillkännagivna intentioner att samordna fackläramas utbildning med

den psykologisk-pedagogiska utbildningen vid lärarhögskolan. I det stora

flertalet fall torde man kunna utgå från att den speciella fackutbildningen

skall vara helt avslutad före inträdet vid lärarhögskolan, varigenom utbild­

ningen därstädes kunde hänföra sig uteslutande till psykologisk-pedago­

giska studier och i samband därmed praktiska undervisningsövningar. En­

ligt förbundets mening bör fackläramas utbildning vid lärarhögskolan i lik­

het med ämnesläramas omfatta cirka ett läsår.

I skolkommissionens betänkande beröres i förbigående ännu några lärar­

grupper. Liknande uttalanden har framkommit under remissgången. Läro-

verksläramas riksförbund föreslår sålunda, att den praktiska lärarutbild­

ningen för civilingenjörer och civilekonomer, som avser att bli ämneslärare,

förlägges till lärarhögskolan. Ett och annat kollegieyttrande pläderar för

yrkeslärama, särskilt med tanke på 9 y, och Svenska facklärarförbundet

framför önskemål beträffande den egentliga yrkesutbildningen för barna-

vårdslärarinnor och lärare vid abnormundervisningen.

De yttranden, som påyrkar en utvidgning av den första lärarhögskolans

program, är emellertid få i jämförelse med dem, som föreslår en nedskär­

ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

22

stadiernas problem bli långt större vid lärarhögskolan än vid separata ut-

bildningsanstalter för de olika lärarkategorierna. På samma gång avslipas

många nu existerande ojämnheter och skänkes en enhetligare grundsyn på

undervisningen och — förvisso ej mindre viktigt — på skolans fostrande

uppgifter. Därmed är en icke ringa vinst inhöstad», påpekar kommissionen.

Huruvida det som på detta sätt kan uppnås, motsvarar det ur allmän­

nare synpunkter önskvärda, kan givetvis diskuteras. Några remissinstanser

påyrkar större gemensamhet i studiegången. »Samarbete i någon form mås­

te kunna ordnas under den första terminen», skriver kollegiet vid högre

allmänna läroverket för flickor på Södermalm. »Skall tanken på lärarhög­

skolan som en förnyare av den pedagogiska utbildningen givas någon bär­

kraft, får gemensamhetsprincipen ej komma i bakgrunden.»

Statskontoret hänvisar särskilt till de undervisningsmoment, som nu in­

går i den förberedande lärarkursen — muntlig framställningskonst, taltek­

nik samt vissa pedagogiska, metodiska och hygieniska ämnen.

Styrelsen för Seminariernas elevförbund pekar åter på de gemensamma

elevsociala åtgärderna. »Man har ej beaktat de möjligheter, som härvidlag

står till buds för att på ett naturligt sätt skapa kontakter mellan de olika

grupperna av studerande. Elevförbundsstyrelsen fordrar, att vid lärarhög­

skolans uppförande betydande utrymmen reserveras för elevkåren, och den

bästa lösningen är en fristående byggnad, till vilken även bör höra elev-

restaurang.»

Vinsterna av en viss gemensamhet i utbildningen synes dock icke vara

erkända överallt. I varje fall gör vissa seminariekollegier starkt reserve­

rade uttalanden. Folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Göteborg anser

det sålunda uteslutet, att något väsentligt skall kunna vinnas med den

grad av gemensamhet, som lärarhögskolan erbjuder, och påtalar kommis­

sionens »uppenbart bristande motivering» för sammanförandet av de skil­

da lärargrupperna till en läroanstalt. Utbildningen för så olika lärarupp-

gifter bör tvärtom förläggas till skilda utbildningsanstalter.

»Kollegiet finner det högst angeläget betona, att, därest de nuvarande

folk- och småskoleseminariema beredes tillfälle att tillgodogöra sig och

praktiskt tillämpa de positiva förslag i fråga om undervisningens ordnande,

som kommissionen för lärarhögskolans del framlagt, utbildningen av mel­

lan- och småskollärare icke på någon punkt skulle vinna på att flyttas bort

från seminarierna och dragas samman till en med ämneslärarutbildningen

gemensam anstalt.»

Icke heller kollegiet vid småskoleseminariet i Landskrona tilltalas av de

stora gemensamma utbildningsanstaltema. »I ett seminarium är det en stor

tillgång, att alla sträva mot samma utbildningsmål. Den känsla av samhö­

righet eleverna emellan detta skapar torde ej vara lika lätt att uppamma

vid lärarhögskolan med dess olikartade elevkår», skriver detta kollegium.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

24

av lärarutbildningen skulle medföra både fördelar och nackdelar. När det

gäller den första lärarhögskolan, är det bäst att börja i mera begränsad

skala för att sedan på grund av vunna erfarenheter bygga ut verksamheten.

Någon utvidgning av programmet genom att utbildningen av speciallärare

förlägges till lärarhögskolan kan överstyrelsen under sådana omständighe­

ter icke förorda. Utbildningen av förskollärare bör sålunda icke i första

band anknytas till lärarhögskolan utan fortfarande vara förlagd till sär­

skilda seminarier, gärna i nära anslutning till seminarierna för småskol-

lärarutbildning. Småskollärarutbildningen för icke-studenter och de prope-

deutiska kurserna för inträdessökande mellanskolläraraspiranter bör vidare,

såsom jag redan nämnt, enligt överstyrelsens åsikt skäras bort. Då ord­

nandet av de blivande ämneslärarnas övningsundervisning och auskulte-

ring torde komma att medföra speciella svårigheter, synes det slutligen

ämbetsverket lämpligast, att lärarhögskolan till att börja med inriktar sig

pa drygt halva det av kommissionen föreslagna antalet ämneslärarkandi-

dater.

Enligt en inom skolöverstyrelsen gjord sammanställning har icke mindre

än 15 av de 19 jolkskoleseininarierna, 5 av de 10 småskolesemmarierna och

5 av de li provår släroverken gjort bestämda uttalanden mot en utbild­

ningsinstitution av den föreslagna storleken eller rekommenderat en upp­

byggnad i etapper; särskilt yppas farhagor för att den personliga kontakten

mellan läiare och elever skall bli lidande. Jag har emellertid med det redan

anförda i huvudsak angivit de punkter, där kritiken mot lärarhögskolans

organisation satts in, och kan nu övergå till den del av kritiken, som bott­

nar i farhågor för att den första lärarhögskolan skall i alltför hög grad bli

bindande för den framtida utvecklingen på lärarutbildningens område.

i. Avslagsyrkanden och alternativförslag.

Skolkommissionen uttalar på sid. 3 i betänkandet, att den betraktar sitt

förslag till en första lärarhögskola som normgivande för hela lärarhögskole-

organisationen. Detta uttalande markerar en viss ståndpunktsändring. I

principbetänkandet hade kommissionen räknat med såväl fullständiga som

ofullständiga lärarhögskolor. Ämneslärarnas egentliga yrkesutbildning skul­

le koncentreras till ett fatal fullständiga lärarhögskolor, som stode i sär-

skdt nära kontakt med universiteten och därmed jämförliga högskolor. Vid

sidan därav skulle ofullständiga lärarhögskolor finnas med uppgift att ut­

bilda klasslärare och i vissa fall speciallärare. Under det fortsatta arbetet

har emellertid kommissionen kommit till den uppfattningen att en inti­

mare samverkan med universiteten är eftersträvansvärd också beträffande

klasslärarutbildningen. För likställigheten mellan lärarhögskolorna vore det

önskvärt, om de ofullständiga lärarhögskolorna kunde undvaras och i stäl­

let all pedagogisk lärarutbildning koncentreras till de fyra nuvarande uni­

versitetsstäderna och en ev. kommande norrländsk universitetsstad (s. 236).

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

26

min, den schemabundna arbetstiden beskäras, fackämnena psykologi, pe­

dagogik och metodik förstärkas och en moderat utvidgning av övnings­

skolorna genomföras.

»Speciellt i Stockholm och Göteborg där det redan finns två seminarier

torde det inte bereda större svårigheter att bygga upp en ny utbildnings­

organisation omkring dessa. Kostnaden härför torde bli ringa i jämförelse

med kostnaderna för den nya lärarhögskolan.

Fördelarna av att ta vara på det bästa i nuvarande lärarutbildningsor-

ganisationen skall inte underskattas. Fackhögskolorna har ofta byggts upp

i anslutning till redan existerande mindre undervisningsanstalter. Det finns

ingen anledning att för lärarutbildningens del förfara på annat sätt. Våra

folkskoleseminarier har numera en kvalificerad lärarkår, som väl skulle

kunna möta de krav, som en förbättrad lärarutbildning ställer, om till­

räckliga resurser ställes till förfogande.

Även kontakten med forskningen i psykologi och pedagogik skulle del­

vis kunna etableras vid seminarierna i våra universitets- och högskolestä­

der. Detta må belysas med exempel från Göteborg. Den i Göteborg till­

gängliga lärarstaben för undervisning i ämnena psykologi och pedagogik är

för närvarande 4 docenter och 2 filosofie doktorer, vilka kan anses docent­

kompetenta. Docenterna vid Göteborgs Högskola är då medräknade. Dess­

utom finns både vid seminariet och vid Högskolan ett antal filosofie licen­

tiater, som skulle kunna åta sig undervisning i dessa fack. Det borde inte

möta oöverstigliga hinder att etablera ett samarbete med Göteborgs Hög­

skolas psykologiska institution. En förfrågan hos föreståndaren vid insti­

tutionen har gett vid handen, att intresse finns för saken. Visserligen kan

Högskolan inte stå till tjänst med lokaler på grund av svår utrymmesbrist,

men en tillbyggnad till seminariet innehållande en psykologisk institution

av blygsammare format än den tänkta lärarhögskolans, skulle dra jämfö­

relsevis små kostnader.

Det skulle då bli möjligt att snabbt ordna yrkesutbildning för ämnes-

lärare på det sätt skolkommissionen skisserat. Man finge begränsa antalet

ämneslärarkandidater till en fjärdedel av det antal kommissionen tänkt sig

för lärarhögskolan i Vällingby, men detta måste anses vara en fördel. Även

i Lund, Stockholm och Uppsala torde yrkesutbildning för ämneslärare

kunna ordnas, fastän tillgången på lämpliga akademiska lärarkrafter för

denna utbildning synes vara störst i Göteborg. Det högt differentierade

skolväsendet i Stockholm och Göteborg och, vad Göteborg beträffar, kon­

centrationen av högskolor, seminarier och provårsläroverk till gemensamt

område i stadens centrum, gör dessa båda städer och särskilt Göteborg sär­

skilt lämpliga för försök.

Vad kontakten med försöksverksamheten beträffar så har folksko lesemi-

nariet för manliga elever i Göteborg redan en enhetsskola och båda semi­

nariernas rektorer och en av övningsskolans lärare är med i den nyligen

bildade regionala samarbetskommittén. Seminarierna skulle naturligtvis

också kunna bli härdar för vissa former av vidareutbildning, om också inte

så omfattande som på lärarhögskolan. Det har emellertid påpekats, att även

för dennas del kraftiga reduceringar i programmet torde bli nödvändiga.»

Även statskontoret ser lösningen i en utbyggnad av utbildningsorganisa­

tionen med seminarierna som grund.

Kungl. Maj ds proposition nr 809.

28

gas och studiegången i bästa fall kan krönas med docentur. Denna hög­

skola har även att ombesörja primärutbildning av studenter till folkskol­

lärare. Vid den norska lärarhögskolan finnes, liksom vid den finska, profes­

sorer, docenter och lektorer; i övrigt tillkallas experter för speciella under-

visningsändamål. Vid den danska lärarhögskolan bestrides undervisningen

av lärarkrafter från universitet och andra högre läroanstalter. I de båda

sistnämnda länderna är lärarhögskolornas program mera begränsat; den

egentliga yrkesutbildningen för lärare ligger vid andra läroanstalter.

Jag kommer längre fram att närmare gå in på de uppgifter, som kan

åläggas en blivande svensk lärarhögskola i avseende på lärarnas fortsatta

utbildning. Jag vill här endast framhäva, att inrättandet av en lärarhög­

skola icke får ses endast som en fråga om lärarnas primärutbildning utan

också gäller den fortsatta utbildningens framtida ordnande i vårt land. De

flesta yttrandena anlägger också — som sig bör — båda dessa synpunkter

vid sin bedömning och värdesättning av skolkommissionens förslag.

Att institutioner för lärarnas fortsatta studier i sitt fack kommer till

stånd, bör kunna vara ett sammanfallande intresse för skilda lärarkatego­

rier. Detta framgår också av de avgivna yttrandena. Seminariernas elev­

förbund, Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges folkskollärarförbund,

Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges överlärarförbund och Läro-

verksläramas riksförbund ställer sig alla positiva till upprättandet av eu

lärarhögskola; de flesta av dessa sammanslutningar betonar värdet av de

vetenskapliga kontakter lärarhögskolan skulle förmedla och den vidareut­

bildning, som den skulle möjliggöra. Småskollärarinneförbundet betecknar

sålunda vidareutbildningen som en av de bärande idéerna i förslaget, un­

derstryker, att lärarhögskolan härvidlag har skyldigheter även mot de små­

skollärarinnor, som icke har avlagt studentexamen, och erinrar om de rika

möjligheter till psykologiska undersökningar, som skolans lågstadium er­

bjuder. Överlärarförbundet ser i vidareutbildningen en stor uppgift för lä­

rarhögskolan, icke minst med tanke på de redan utexaminerade lärare, som

önskar stifta närmare bekantskap med enhetsskolans kursplaner och arbets­

metodik, och väntar liksom skolkommissionen, att de vetenskapliga kon­

takterna i framtiden skall visa sitt värde för de blivande lärarnas fortsatta

studieintresse och utbildning. För Läroverksläramas riksförbund är det till

och med utslagsgivande, att genom lärarhögskolan en fast institution ska­

pas för vetenskapligt arbete med inriktning på skolans speciella förhållan­

den samt för lärarnas vidareutbildning. Skolöverstyrelsen är av samma

mening: enbart dessa båda uppgifter skulle utgöra tillräcklig motivering för

inrättande av en lärarhögskola.

En av lärarsammanslutningarna har dock motsatt uppfattning. Det är

svenska seminarielärarföreningen, som hävdar att det framlagda förslaget

icke kan läggas till grund för en omorganisation av lärarutbildningen och

att frågan därför bör underkastas förnyad prövning. Vidareutbildningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

29

kan enligt föreningens mening lika väl förläggas till andra institutioner.

Kurser av det slag, som ges vid den danska lärarhögskolan, skulle, om de

avser ämnesutbildning eller metodik, kunna anordnas som kvällskurser vid

våra seminarier, och vetenskapliga studier kunde förläggas till universitet

och högskolor samt, särskilt när det gäller metodiska problem, till semina­

rier och provårsläroverk.

Givetvis får man icke vänta sig, att de blivande lärarna under utbild­

ningstidens hårda arbetspress skall kunna utföra forskningsarbete i den

mening detta ord vanligen har. Skolkommissionen är fullt medveten om att

den knappa utbildningstiden över huvud inte tillåter någon djupplöjning

inom arbetsfältet i dess helhet men hoppas, att undervisningen dock skall

kunna ge en inblick i psykologiens och pedagogikens metoder och tillräck­

lig orientering för fortsatt eget arbete i fråga om t. ex. eleviakttagelser, pe­

dagogiska försök och kritisk bearbetning av det egna undervisningsarbetets

resultat. Läroverksläramas riksförbimd tror inte heller, att det kan bli nå­

got bevänt med de små undersökningar, som kan ifrågakomma under ut­

bildningstiden, men tillägger:

»Det borde finnas skäl nog ändå för ett förläggande av forskning till

lärarhögskolan, bl. a. därför att man då kan bereda intresserade elever till­

fälle att efter utbildningens slut under längre eller kortare tid syssla med

rent forskningsarbete och därför att det för undervisningen är av värde, att

aspirantema undervisas av lärare, som själva bedriver vetenskaplig forsk­

ning.»

Betydelsen av lärarhögskolans kontakt med det vetenskapliga framåt­

skridandet understrykes särskilt i några yttranden från läroverkshåll. För

de grupper av lärarkandidater, som tidigare varit i kontakt med vetenskap­

lig forskning, kan det rentav vara en förutsättning för trivseln, att kontak­

ten inte behöver helt brytas under denna sista del av deras utbildning. Kol­

legiet vid högre allmänna läroverket för flickor på Södermalm dröjer vid

denna synpunkt:

»Om man skall verkligt intressera en blivande ämneslärare, som kommer

från en utbildning i akademisk miljö, måste han bibringas den uppfattning­

en att han kommer till en vetenskapligt arbetande institution. Om han fin­

ner att psykologi och pedagogik förutsättningslöst debatteras, och om han

beredes tillfälle att i någon mån deltaga i materialanskaffning och -bearbet­

ning, så kommer han att känna sig ha användning för sin kritiska skol­

ning.»

Jag skall för stunden icke ytterligare fördjupa mig i yttrandena rörande

den första lärarhögskolans uppgifter. Det är icke alltid lätt att utläsa någon

enhetlig tendens. Remissinstansernas grundinställning skiftar, såväl i fråga

om helheten som i fråga om delarna; stort och smått, principiellt och prak­

tiskt blandar sig på ett sätt, som försvårar överblicken. Jag har i det före­

gående velat fästa uppmärksamheten på några punkter, där kritiken berör

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

30

frågor av större betydelse för lärarhögskolans organisation och delvis även

samlat sig till yrkanden om en mer eller mindre genomgripande revision av

det framlagda förslaget. Jag skall nu ange, hur den första av de lärarut-

bildningsanstalter av ny typ, som 1950 års riksdag i princip beslutat, enligt

min mening bör vara organiserad under det första skedet av sin verksamhet.

k. Departementschefen.

Erfarenheterna av lärarhögskolorna i våra nordiska grannländer bestyr­

ker värdet av permanenta centralorgan för lärarnas vidareutbildning; erfa­

renheterna från vårt grannland i öster visar därjämte, att egentlig yrkes­

utbildning och vidareutbildning för lärare med fördel kan drivas vid samma

utbildningsanstalt. Intet av våra grannländer har däremot hittills centrali­

serat all lärarutbildning till lärarhögskolor. Huruvida vi här i Sverige bör

uppställa en sådan centralisering som ett visserligen avlägset framtidsmål

diskuteras ivrigt i yttrandena. Mig synes det dock rätt onödigt att i nu­

varande sammanhang gå in på denna fråga. Skälen för upprättande av en

lärarhögskola kan vara övertygande utan att detsamma på nuvarande sta­

dium nödvändigtvis behöver vara fallet beträffande en komplett lärarhög-

skoleorganisation. Skolkommissionens försiktigt formulerade uttalanden till

förmån för en stark centralisering av lärarutbildningen har i nuvarande

läge huvudsakligen intresse ur en viss begränsad synpunkt: de visar näm­

ligen, att kommissionen efter hand kommit att allt högre uppskatta de ve­

tenskapliga kontakternas värde för ett skolsystem i rask utveckling. Kom­

missionens utredningar sträcker sig däremot icke längre än som angives i

betänkandets titel: »den första lärarhögskolan». Den praktiska betydelsen

av kommissionens uttalanden om de längre bort liggande utvecklingsmålen

har synbarligen överdrivits av kritiken.

I själva verket finnes det ingen anledning att frångå den ståndpunkt,

som statsmakterna intog år 1950. Det är ännu blott fråga om den första

lärarhögskolan; det bör bli fler längre fram, men varje sådan högskola måste

alltjämt ses som ett organisationsproblem för sig. Det första villkoret bör

varje gång vara, att något väsentligt vinnes och att intet väsentligt förloras

genom upprättandet av den nya utbildningsanstalten.

Genom upprättande av en lärarhögskola i den ena eller andra formen

ifrågasättes icke alls värdet av det arbete, som nedlägges inom den nuva­

rande utbildningsorganisationen eller värdet av vissa särdrag hos denna

organisation. Några kollegier finner sig böra gå till försvar för de fyraåriga

seminarielinjema. Det torde vara nog att med anledning därav påpeka, att

dessa linjer för närvarande icke är hotade. Särskilda utskottet vid 1950 års

riksdag framhöll kraftigt, »att omorganisationen av mellanskollärarutbild-

ningen bör ske under noggrant aktgivande på att utbildningsmöjligheterna

icke beskäras genom en förhastad indragning av de fyraåriga seminarielin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

32

ledes icke tillstyrka, att utbildning av småskolläraraspiranter med lägre

kunskapsgrund än studentexamen förlägges till lärarhögskolan, åtminstone

under de första åren av dess verksamhet. För mig är frågan i nuvarande

läge snarare, huruvida det finnes tillräckliga skäl att försöka organisera en

studentlinje för småskolläraraspiranter redan vid lärarhögskolans start.

Önskvärdheten av en viss försöksverksamhet i fråga om småskollärarut-

bildningen talar för att så bör ske. Ett och annat av det som skolkommis-

sionen föreslagit i fråga om småskollärarutbildningen synes visserligen kun­

na utprovas eller omedelbart nyttjas vid småskoleseminarierna efter en ut­

bildningsreform på grundval av 1950 års riksdagsbeslut. På mer omstridda

punkter torde det däremot kunna vara mera givande att först experimen­

tera en tid under de relativt gynnsamma förutsättningar, som lärarhögsko­

lans studentlinje skulle erbjuda, för att sedan, när idéerna där fastare ut­

formats och lett till praktiska resultat, skrida till den svårare uppgiften att

nyttiggöra resultaten vid en lärarutbildning, som måste bygga på en min­

dre omfattande kunskapsgrund.

En studentlinje för småskollärare skulle också ha en mera indirekt upp­

gift. Såsom skolkommissionen betonat, bör småskolans undervisning och

arbetsproblem i övrigt bli föremål för vetenskapligt upplagda undersök­

ningar, och det är angeläget, att småskolans egna lärarkrafter därvid kan

tagas i anspråk — »hos dem finns ju den sakkunskap, som grundar sig på

egen erfarenhet», framhåller kommissionen. Om linjen kunde öka antalet

för sådana uppgifter lämpade och hågade småskollärare, komme den onek­

ligen att fylla en ingalunda oviktig specialuppgift i vårt skolväsen.

Den första förutsättningen för att en speciallinje av detta slag skall kun­

na upptagas såsom en fast beståndsdel av lärarhögskolans organisation är

dock givetvis, att linjen kan väntas få en tillfredsställande rekrytering,

kvantitativt och kvalitativt. Skolkommissionen har känt sig tveksam, om

det föreslagna minimiantalet av 16 deltagare alla år skall kunna uppnås,

och detta synes mig begripligt, då linjen måste uthärda konkurrens bland

annat med folkskoleseminariemas tvååriga linjer, som öppnar en väg till

folkskollärarexamen på något kortare tid. Redan av detta skäl kunde det

vara motiverat att ännu något se tiden an. Härtill kommer emellertid, att

vissa organisations- och utrymmessvårigheter torde vara att motse vid

lärarhögskolan under dess första tid. Det definitiva avgörandet synes mig

icke heller nödvändigtvis behöva träffas i år. Jag räknar för tillfället icke

med någon småskollärarlinje vid lärarhögskolan men har för avsikt att efter

kontakt med högskolans styrelse och rektor återkomma till denna fråga,

innan lärarhögskolan påbörjar sitt första verksamhetsår.

Att utbildning av studenter till mellanskollärare skall utgöra en viktig

del av lärarhögskolans arbetsprogram, synes mig däremot självklart. Jag

har ingen annan erinran att göra mot skolkommissionens förslag i denna

del, än att intagningen under lärarhögskolans första tid torde böra begrän­

sas till 96 per år mot av skolkommissionen föreslagna 128.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

34

böra inskränkas den första tiden. Intagningen torde första året lämpligen

böra begränsas till högst 60 ämneslärarkandidater mot av skolkommissionen

föreslagna 75 ä 80. I och för sig är även detta en betydande examination:

den motsvarar tre å fyra av de gamla pro vårsläroverken. Nedskärningen

är dock beklaglig med hänsyn till de stora anspråk, som under det när­

maste årtiondet torde komma att ställas på ämneslärarproduktionens vo­

lym, och angelägenheten av att förbereda enhetsskolan genom en därtill av­

passad lärarutbildning. När jag likväl stannar för en lägre årsintagning i

anslutning till skolöverstyrelsens yrkande, vill jag uttala förhoppningen, att

en ökning av intagningen av ämnesläraraspiranter skall visa sig möjlig inom

en icke alltför avlägsen framtid.

Hinder torde icke möta att redan från början i mån av behov och inom

ramen för den planerade kapaciteten tillhandahålla en jämkad utbildnings­

gång för filosofie magistrar, som ämnar inträda i folkhögskolans tjänst.

Lärarhögskolan bör stå öppen för såväl manlig som kvinnlig ungdom.

Antalet personer, som samtidigt mottager undervisning vid lärarhögsko­

lan i egenskap av läraraspiranter eller under fortsatt utbildning, torde un­

der de gjorda förutsättningarna kunna anslås till omkring 300.

Jag finner det personligen mycket önskvärt, att viss gemensamhet i ut­

bildningen skall kunna åstadkommas för de olika lärargrupperna vid lärar­

högskolan. Meningarna om gemensamhetsprincipen går visserligen isär, så­

som det ofta brukar vara, när det gäller värden, som icke kan objektivt

mätas. Så mycket är dock uppenbart, att en viss grad av gemensamhet i

lärarutbildningen på ett naturligt sätt korresponderar mot enhetsskole-

systemet. Det kan tvistas om huru mycket som står att vinna, men det

som kan göras för att stärka gemensamhetsandan inom lärarståndet bör

enligt min bestämda mening icke för den skull underlåtas. Jag vill gärna tro,

att redan lärarhögskolan själv med sina möjligheter till fortsatt utbildning

skall bli ett gemensamt intresse för skilda lärargrupper och bidraga till att

liva lärarkårernas intresse för det fortskridande reformarbetet på deras ge­

mensamma arbetsområde.

Jag har nyss i korthet redogjort för ett par alternativ till lärarhögsko­

lan, som föreslagits under remissgången. Båda går ut på att, i stället för

den av skolkommissionen föreslagna lärarhögskolan, utbildningsanstalter

av ny typ skulle upprättas med de nuvarande folkskoleseminarierna som

grund; dessa skulle genom en mer eller mindre genomgripande reform sät­

tas i stånd att mottaga jämväl ämnesläraraspiranter.

Statskontoret, som behåller termen lärarhögskola, synes gå ut ifrån att

ingen större utvidgning av utbildningsorganisationen som helhet är nöd­

vändig, åtminstone att döma av ämbetsverkets uttalande att vid reformen

omsorgsfullt bör tillses, att den nuvarande kostnadsramen i huvudsak bi­

behålies. Kollegiet vid göteborgsseminariet för manliga elever åter har räk­

nat med en viss utvidgning; vid seminarierna i Göteborg, Lund, Stockholm

Kungl. Maj:ts proposition nr W9.

35

och Uppsala skulle efter reformen ämnesläraraspiranter kunna mottagas

till ett antal av omkring 20 vid varje seminarium mot de 11, som nu kan

mottagas vid praktisk lärarkurs, vilken är förlagd till seminarium. Ökning­

en av examinationskapaciteten bleve således relativt obetydlig.

Huruvida en lösning efter dessa linjer är möjlig och tillräcklig för beho­

vet, beror tydligen i hög grad av omfattningen av den ämneslärarutbild-

ning, som är att motse under de närmaste årtiondena. Ju större dimensio­

ner denna måste givas, desto svårare torde det bli att uppnå en acceptabel

lösning av de aktuella utbildningsfrågorna genom en seminariereforai. Vissa

undersökningar rörande behovet av lärare inom de grupper, för vilka lärar­

högskolan är avsedd, har nyligen utförts. Jag skall strax lämna en oriente­

ring om resultaten. Till vidareutbildningen och lärarhögskolans andra mera

speciella funktioner återkommer jag först mot slutet av mitt anförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

4. Lärarhögskolans förhållande till de praktiska lärarkurserna

och seminarierna.

a. Lärarbehovet och lärarutbildningens organisa­

tion: problemställningarna.

Om den första lärarhögskolan konstrueras som jag i det föregående tänkt

mig, blir den en rätt liten del av den stora organisation, som staten upprätt­

håller för lärarutbildningen. Dess tillkomst ändrar icke nämnvärt de orga­

nisatoriska problemställningarna för utbildningen i stort. Jag anser mig

dock icke kunna behandla upprättandet av lärarhögskolan som en helt iso­

lerad fråga. Lärarhögskolan är en lärarutbildningsanstalt bland de andra,

den skall ge egentlig yrkesutbildning åt ämneslärare liksom de praktiska

lärarkurserna vid läroverk och folkskoleseminarier och utbilda lärare för

folkskolan och enhetsskolans mellanstadium liksom folkskoleseminarierna.

Planläggningen av den framtida lärarutbildningen och samordnandet av

dess organ måste gälla lärarhögskolan lika väl som de övriga lärarutbild-

ningsanstalterna.

Det är icke heller möjligt att som förr behandla utbildningen av varje

lärarkategori som en fråga för sig. Tillgången på ämneslärare har visat sig

otillräcklig. Folkskollärare måste i viss utsträckning vidareutbildas för

tjänstgöring på högre stadium, folkskoleseminarierna måste deltaga i den­

na vidareutbildning och därtill utbilda ersättare för folkskolans behov.

Ämneslärarutbildningen och folkskollärarutbildningen kan således icke ord­

nas oberoende av varandra. Reformer planeras vidare inom folkundervis­

ningen, som innebär ändrade gränsdragningar mellan de olika lärarkatego­

riernas arbetsfält. Småskollärarnas arbetsområde skall vidgas och deras ut­

bildning förstärkas, folkskollärarnas undervisning skall skjutas uppåt i klas­

serna. Småskollärarutbildningen och folkskollärarutbildningen kan således

lika litet organiseras oberoende av varandra.

36

Produktionen av ämneslärare för den högre skolundervisningen är i sin

forsta del en universitetsfråga. De blivande ämneslärarna inskrivs vid uni­

versiteten vid omkring 20 års ålder och avlägger enligt en av 1950 års lär ar-

utredning utförd undersökning genomsnittligt ämbetsexamen vid något över

27 år. Först därefter blir det aktuellt att bereda dem praktisk utbildning.

För skolväsendets del är det likväl angeläget att på ett så tidigt stadium

som möjligt avgöra, huruvida tillströmningen till de filosofiska fakulteterna

svarar mot skolväsendets behov, och att avpassa lärarutbildningsanstal-

terna efter den motsedda tillströmningen till lärarbanan.

Tillströmningen av läraraspiranter från universiteten kan dock

tyvärr icke bedömas med någon stor precision. Man har visserligen att till­

gå statistik över de i egentlig mening nyinskrivna vid de filosofiska fakul­

teterna, men dessa inskrivningar skall täcka behoven inom en mångfald

levnadsbanor förutom lärarens, och avbrottsprocenten är därtill som be­

kant avsevärd. Den allmänna tendensen torde dock vara omisskännlig. Så­

som framgår av följande tabell har antalet nyinskrivna på mindre än tio

år fördubblats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

År

Antal

nyinskrivna

År

Antal

nyinskrivna

År

Antal

ny inskrivna

1940 .............

851

1945 .............

1207

1949 .............

1450

1941.............

956

1946 .............

1 022

1950 .............

1 711

1942 ...........

864

1947 .............

1 293

1951.............

1 805

1943 .............

976

1948 .............

1341

1952 .............

2 181

1944 .............

1206

Lärarntredningen gjorde ett försök att med ledning av inskrivnings-

statistiken förutberäkna övergången från universiteten till lärarbanan ett

antal år framåt. Därvid ställde utredningen examensfrekvensen ett visst år

mot inskrivningarna sju år tidigare; det visar sig, att antalet avlagda äm-

betsexamina under den senaste femårsperioden utgjort omkring 26 procent

av antalet sju år tidigare inskrivna. Utredningen förutsatte vidare, att

70 procent av filosofie magistrarna verkligen blir lärare; detta antagande

torde bland annat vara grundat på en av 1945 års akademikerutredning

utförd undersökning beträffande 1935 års studentårgång. Slutligen tog ut­

redningen hänsyn till att årligen ett antal teologer övergår till lärarbanan.

Om dessa antaganden är någorlunda riktiga, skulle man ha att motse en

snabb ökning av antalet unga läraraspiranter. Vågar man förutsätta en

sänkning av examensåldern med ett år som följd av den i fjol utfärdade

examensstadgan, bör ett engångstillskott vara att motse månaderna efter

övergången och därjämte under för övrigt oförändrade förhållanden följande

löpande tillskott erhållas:

38

rare möjliggöra ett snabbare realiserande av en allaredan i princip beslu­

tad vidareutveckling av skolväsendet.»

Enligt vad man numera vet, bär tillströmningen till de högre skolorna

efter år 1950 fortsatt att stiga, ehuru icke i det snabba tempo, som krisut­

redningen antog. Uttryckt i procent av årskullen har lärjungenumerären i

de högre skolformernas ny börj arklasser efter 1950 utvecklat sig såsom fram­

går av följande tabell:

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Skolstadium

Proc.

1950

Beräknad procent

Verklig procent

1951

1952

1953

1951

1952

1953

Realskolestadiet ....

Gymnasialstadiet ....

35,6

12,9

38,2

13,7

40,5

14,9

43.0

16.1

36,6

13,2

36,8

13,7

38,0

14,7

I denna tabell liksom i det följande har realskolestadiet ansetts omfatta

icke blott de allmänna läroverkens realskola utan också därmed jämförliga

skolformer, exempelvis flickskolan, ävensom — vilket bör särskilt under-

strykas enhetsskolans högstadium. På samma sätt omfattar gymnasial­

stadiet icke blott de allmänbildande läroverkens gymnasier utan också de

tekniska läroverken, handelsgymnasiemas tvåårslinjer, folkskoleseminari-

ernas fyraåriga linjer och småskoleseminariema.

L.risutredningens beräkningar torde i nuvarande läge få anses som en

övre gräns för de högre skolstadiernas utveckling, vilken möjligen mot­

svarar föräldrarnas önskemål men icke tar hänsyn till de praktiska svårig­

heterna att vid en plötslig och stark ökning av barnantalet sörja för loka­

ler och lärare i tillräckligt antal. Jag har därför ansett det angeläget att

lata beräkna jämväl en sannolik nedre gräns för de högre skolstadiernas

expansion.

Utgångspunkten har därvid varit, att 1940-talets utveckling vid de hög­

re skolorna, mätt genom antalet klassavdelningar, bör kunna upp­

repas under 1950-talet. Möjligheterna att skaffa fram lärare och klass­

rum för realskole- och gymnasiestadierna kan icke i och för sig antagas vara

sämre under femtiotalet än under fyrtiotalet, även om produktionen icke

räcker för samma procent av de stora årskullarna och nu måste fördelas på

flera skolformer, bland dem de inbyggda linjerna och enhetsskolans hög­

stadium. Beräkningsprincipen kan naturligtvis diskuteras, men den synes

mig rätt försiktig; jag vill erinra om att under fyrtiotalet jämväl inom folk­

skolan försiggick en utveckling av stora mått, som ökade antalet lärar­

tjänster från 26.128 läsåret 1944/45 till 30.680 läsåret 1951/52. Enligt be­

räkningar av skolöverstyrelsen, som jag längre fram skall referera, torde

antalet lärartjänster i folkskolan icke komma att undergå några motsvaran­

de förändringar under den återstående delen av femtiotalet.

40

Praktisk lärarkurs finnes för närvarande anordnad vid 11 högre allmänna

läroverk och 4 folkskoleseminarier. Provårsläroverkens årskapacitet brukar

beräknas efter i genomsnitt 17 kursdeltagare per läroverk och provårsse-

minariemas efter i genomsnitt 11 kursdeltagare per seminarium. Den maxi­

mala utbildningskapaciteten kan alltså uppskattas till 231 lärare per år.

Av olika skäl ligger emellertid den faktiska utbildningskapaciteten alltid

nagot under den maximala. Läsåret 1952—53 avslutades lärarkursen av 183

entermins- och. 23 tvåterminskandidater. Läroverkens krisutredning räk­

nade med en årlig utbildning av i gynnsammaste fall 225 ämneslärare.

Kungl. Maj:t har redan på mitt förslag i anslagsäskandena, för de all­

männa läroverken beräknat medel för inrättande från och med läsåret

1954/55 av en ny praktisk lärarkurs förlagd till statens normalskola. Den­

na utvidgning av organisationen torde dock mycket snart komma att visa

sig otillräcklig, i synnerhet om den praktiska lärarutbildningen i framtiden

i regel skall följa omedelbart efter den teoretiska.

1950 års lärarutredning infordrade på sin tid uppgifter från rektorerna

om de icke-ordinarie ämneslärarnas praktiska utbildning och placering i

lönegrad. Enligt de ingångna uppgifterna skulle läsåret 1950/51 ha funnits

icke mindre än 820 lärare med full tjänstgöring men utan praktisk lärarut­

bildning. En del av dessa torde val av olika skäl lämna lärarbanan eller i

sinom tid erhålla dispens från den praktiska lärarkursen, men det stora fler­

talet maste i en eller annan form få den utbildning, som ännu felas dem.

Lärarutredningen beräknade under olika förutsättningar provårsköns

längd varje särskilt ar under återstoden av 1950-talet. Såsom en orientering

har jag låtit utföra liknande beräkningar för det fall att en ny praktisk

lärarkurs upprättas vart och ett av de båda närmaste åren och lärarhög­

skolan träder i verksamhet hösten 1956 samt mottager 60 ämneslärarkan-

didater årligen; praktisk lärarkurs, som är förlagd till lärarhögskolans när­

het, skulle därvid, om så behöves, flyttas till annat läroverk. Under för­

utsättning att i fjol 800 ämneslärare utan praktisk lärarutbildning var an­

ställda vid de högre skolorna samt att 40 årligen avgår på grund av dispen-

sering eller ändrade framtidsplaner, skulle provårsköns längd de närmaste

åren framgå av följande tablå:

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Å r

1953

1954*

1955

1956

1957

1958

1959

Provårsköns längd.....................

800

876

856

840

815

808

874

Huruvida den ingående balansen är 800 eller något annat stort tal, är

tydligen likgiltigt för syftet att orientera om den praktiska lärarutbild­

ningens nuvarande läge. Det är däremot av vikt att konstatera, att till och

med en så stor utvidgning av lärarutbildningen som den antagna endast

temporärt skulle något förkorta kön men icke kunna hindra den från att

åter förlängas framemot årtiondets slut.

42

summera sig och märkbart förrycka resultaten. Prognoserna kan därför —

liksom liknande prognoser i allmänhet — icke göra anspråk på någon myc­

ket stor precision.

De stora dragen kan dock icke ifrågasättas. Vid oförändrade förhållan­

den skulle lärarutbildningen passera ett minimum, som för småskolesemi-

nariernas del skulle infalla läsåret 1957/58 och för folkskoleseminariernas

läsåret 1959/60.

Lärarhögskolan skulle enligt vad jag i ett tidigare avsnitt anfört tills

vidare icke utexaminera småskollärarinnor. Den skall däremot, om den

startar höstterminen 1956, utsända en första grupp nyutexaminerade mel-

lanskollärare julen 1958. Inverkan av denna examination på seminarieor-

ganisationens omfattning är i och för sig ringa. Mycket större inflytande

har den allmänna befolkningssituationen, som avspeglar sig i folkskolin-

spektöremas uppskattningar och statistiska kontorets beräkningar, samt

de förestående reformerna på skolans område.

1) Enligt 1950 års riksdagsbeslut skulle den egentliga yrkesutbildningen

för småskollärare från tidpunkt, som senare bestämmes, tills vidare vara

grundad på en ettårig allmänbildande kurs, baserad på ett kunskapsmått

i huvudsak motsvarande realexamen.

En reform av detta slag skulle tydligen mycket avsevärt påverka små-

skoleseminariemas examinationskapacitet. Om den allmänbildande ettårs­

kursen förlägges till småskoleseminariema, skulle varje avgångsklass vid

småskoleseminarierna komma att föregås av två klasser under utbildning

mot endast en vid nuvarande organisation. Nedlägges, såsom Kungl. Maj:t

redan har föreslagit, det provisoriska småskoleseminariet i Norrköping,

skulle med treårig utbildning återstående 9 småskoleseminarier vid oföränd­

rat antal avdelningar producera omkring 350 lärare årligen mot för när­

varande omkring 540. Övergången till den nya utbildningen skulle följakt­

ligen bidraga till att hålla seminarieorganisationen uppe.

2) Enligt 1950 års riksdagsbeslut är vidare den blivande enhetsskolan

avsedd att uppdelas i tre stadier, vart och ett i regel omfattande tre år.

Undervisningen skall i första hand bestridas av lärare, som särskilt utbil­

dats för undervisning huvudsakligen på stadiet i fråga.

I samband med beräkningen av seminarieanslagen för innevarande bud­

getår föreslog skolöverstyrelsen, att småskollärama redan nu skulle få över­

taga undervisning i tredje klassen av A-skoloma och att omläggningen se­

dan skulle successivt genomföras med en övergångstid av åtta år. Sedan

frågan prövats av riksdagen, utfärdades för innevarande budgetår bestäm­

melser i ämnet genom kungörelse den 5 juni 1953, nr 314. I anslagsberäk­

ningarna för nästa budgetår har skolöverstyrelsen uppgivit, att genom ar­

rangemang, som vidtagits på grund av denna kungörelse, 230 folkskollä­

rare kunnat frigöras från tredje klassen, medan samtidigt behovet av små­

skollärare, inklusive vikarier, kunde väntas stiga med högst 290.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr £09.

44

väsentligt ökas, måste även dessa luckor om möjligt fyllas med folkskol­

lärare, som erhållit utbildning för 23 lönegraden. Seminarieorganisationen

måste liållas uppe på en nivå, som gör detta möjligt.

5) Jag vill slutligen nämna, att ett av skolöverstyrelsen anordnat folk-

skolinspektörsmöte ifrågasatt, att den femåriga realskolans och den sju­

åriga flickskolans båda lägsta klasser skulle avvecklas. Skolöverstyrelsen

har i anledning härav påkallat utredning om realskolestadiets organisation

inom övergångstidens skolformer. Då det för närvarande finnes samman­

lagt omkring 900 avdelningar av nyssberörda klasser, skulle en rationalise­

ring av skolväsendet i överensstämmelse med inspektörsmötets uttalande

för tillfället betydligt minska behovet av tjugutredjegradslärare. Däremot

skulle icke primärutbildningen av folkskollärare påverkas mera märkbart.

På längre sikt skulle den ifrågasatta utvidgningen av folkskollärarnas

arbetsområde något öka årsbehovet av klasslärare.

b. Frågan om en provisorisk seminariereform.

År 1948 föreslog skolkommissionen vissa provisoriska reformer inom den

nuvarande seminarieorganisationen. Förslaget är ännu icke i sin helhet av

Kungl. Maj:t prövat. Jag vill dock erinra om att 1953 års riksdag på

Kungl. Maj:ts förslag anvisade 100 000 kronor å folkskoleseminariernas och

40 000 kronor å småskoleseminariernas avlöningsstat för försök med meto­

disk handledning, enhetsskolans arbetsmetoder m. m. samt att Kungl. Maj:t

för instundande budgetår föreslagit en höjning av det förra av dessa be­

lopp till 150 000 kronor.

I sina yttranden över lärarhögskolebetänkandet framhåller seminarie-

kollegierna allmänt angelägenheten av att seminarierna sättes i stånd att

fullfölja sitt arbete under förbättrade villkor och därvid även får pröva

vissa av skolkommissionens uppslag. Kollegiet vid folkskoleseminariet i

Uppsala, som icke kunnat tillstyrka det nu föreliggande förslaget, skriver

sålunda:

»Det skulle glädja seminariernas ledning och lärare, om man ville känna

sig övertygad om att även de är positivt inställda till genomgripande refor­

mer, vilket många av dem också visat i handling, så långt knappa omstän­

digheter tillåtit det, samt att de är beredda att fortsätta därmed och att

tillämpa och pröva det allra mesta av de många betydelsefulla förbättring­

ar på lärarutbildningens område, som föreslås i kommissionens betänkan­

de.»

Flertalet kollegier anger de delar av skolkommissionens förslag, som i

första hand bör förverkligas vid seminarierna. Dit hör framför allt praktik­

terminen. »Det utmärkta förslaget om aspiranttjänstgöring och aspirantlön

bör utsträckas att gälla även seminarierna, då i annat fall en otillbörlig

favorisering av lärarhögskolans elever med åtföljande av ekonomiska hän­

syn försvårade rekryteringsproblem skulle bli följden», skriver sålunda

seminariet för kvinnliga elever i Göteborg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

46

bildningen i 75 år omfattat ett helt läsår; från och med 1951 är entermins-

utbildningen regel. Läroverksläramas riksförbund hade blott med största

tvekan tillstyrkt denna förkortning av utbildningstiden; den finge anses

som en försöksåtgärd i ett kritiskt läge, vilken snarast möjligt borde ersät­

tas av bättre anordningar för lärarutbildningen. Statsutskottet fann de

framställda invändningarna vägande men tillstyrkte med hänsyn till kris­

läget Kungl. Maj:ts förslag, dock under erinran om förslagets provisoriska

natur.

En återgång till en utbildning av normal längd måste förr eller senare ske.

Utbildningsorganisationen bör planläggas så, att återgången blir möjlig,

även om antalet utbildningssökande stiger.

För ämnesläraraspiranternas undervisningsövningar torde erfordras un­

gefär lika många övningsklasser, vare sig utbildningen förlägges till lärar­

högskolan eller till praktiska lärarkurser av enterminstyp. Det torde doek

befinnas svårt att mycket starkt utvidga lärarkursinstitutionen utan risker

för standardsänkning. Förhållandevis vida kretsar av lärare skulle då en­

gageras i lärarutbildningen men endast ofullständigt kunna utnyttjas för

densamma. Om en lärarhögskola lyckas försäkra sig om framstående lärar-

krafter, skulle däremot utbildningen där kunna hållas på en hög nivå, utan

att alltför stora fordringar behövde ställas på lärarna i de många läroverks-

klasser, som nyttjas för undervisningsövningama. I särskilt hög grad krä­

ver dessa förhållanden beaktande, om man räknar med att i sinom tid åter­

gå från det nuvarande provisoriet till en utbildning av normal längd: det

är mycket svårt att tro, att lärarkursinstitutionen skulle tåla en så bety­

dande utvidgning. Skall så därtill vid återgången den obligatoriska peda­

gogikkursen i ämbetsexamen avskaffas och lärarutbildningens karaktärs­

ämnen — psykologi, pedagogik och metodik — likväl erhålla den förstärk­

ning, som allmänt anses svara mot skolans behov, måste man konstatera,

att flertalet av de högre allmänna läroverken saknar de nödvändiga förut­

sättningarna för denna sida av utbildningen. Liksom på sin tid statsrådet

Weijne måste jag ifrågasätta, huruvida det över huvud taget är möjligt att

genomföra en så genomgripande utbildningsreform för ett så stort antal

blivande ämneslärare med bibehållande i princip av den gamla provårs-

institutionen.

Folkskoleseminarierna är på sätt och vis bättre rustade, då de förfogar

över lärare i psykologi och pedagogik och lättare kan tänkas utbyggda för

den planerade utbildningen. Det är icke uteslutet, att folkskoleseminarierna

i de fyra universitetsstäderna efter nödig upprustning skulle kunna sörja

för utbildningen av ett begränsat antal ämneslärare efter de nya riktlin­

jerna, på sätt kollegiet vid seminariet för manliga elever i Göteborg i sitt

yttrande har skisserat, men deras resurser är kvantitativt alldeles otill­

räckliga för den mycket omfattande lärarutbildning som motses. Skulle de

utbyggas i så hög grad, som för detta ändamål erfordras, bleve de utbild-

Kungl. May.ts 'proposition nr 209.

48

från flera håll, särskilt energiskt från statskontorets sida. Jag finner det rätt

naturligt, att meningarna skiftar i dessa ännu avlägsna organisationsfrå­

gor, men anser mig kunna fastslå, att meningsbrytningarna om fullstän­

diga eller ofullständiga lärarhögskolor dock knappast berör utbildningsre­

formens kärnfrågor. I stundens läge torde det vara viktigast att tillse, att

de organisatoriska frågorna icke på grund av mer eller mindre tillfälliga

omständigheter får en lösning, som kan försvåra fullföljandet av reform­

arbetet i den önskade riktningen.

Det senare alternativet, som innebär att småskollärarutbildningen i er­

forderlig utsträckning förlägges till folkskoleseminarierna, synes mig icke

blott organisatoriskt enklare utan även mera överensstämmande med de

riktlinjer för lärarutbildningen, som riksdagen redan har godkänt. Utveck­

lingen under 1950-talet skulle enligt detta alternativ resultera i en typ av

lärarutbildningsanstalter, som står nära de av skolkommissionen ursprung­

ligen föreslagna ofullständiga lärarhögskolorna.

I ännu högre grad torde detta bli fallet, i den mån vidareutbildning av

mellanskollärare för enhetsskolans högstadium förlägges till seminarierna.

På samma gång skulle det därigenom bli lättare att upprätthålla semina-

rieorganisationen i dess nuvarande omfattning.

I vilken utsträckning seminarierna i framtiden kan få dylik vidareutbild­

ning att ombesörja, beror emellertid såväl av det högre skolväsendets all­

männa utveclding som av folkskollärarnas villighet att underkasta sig en

fortsatt utbildning av denna omfattning. Jag har låtit verkställa prelimi­

nära beräkningar under olika förutsättningar om utvecklingen på realskole-

stadiet och har kommit till den uppfattningen, att diskussionen om semi­

nariernas organisation under femtiotalet sannolikt icke skall behöva röra

sig om någon drastisk nedskärning av seminarieorganisationen uran snarare

om det ändamålsenligaste sättet att genom densamma tillgodose övergångs­

tidens behov med bibehållande av en elasticitet, som möjliggör en eventuell

utbyggnad under det följande decenniet. Jag är dock givetvis icke beredd

att nu intaga någon fast position till dessa ännu ofullständigt utredda fram-

tidsspörsmål.

Innevarande års riksdag kommer att få taga ställning till ett par av nyckel­

frågorna på lärarutbildningens område. Riksdagens beslut om den första lä­

rarhögskolan torde bli grundläggande för planläggningen av ämneslärarut-

bildningen under återstoden av detta decennium. Dess beslut i fråga om

folkskollärarnas vidareutbildning för undervisning på enhetsskolans hög­

stadium torde på samma sätt få väsentlig betydelse för planeringen under

1950-talet på folkskoleseminariemas område. När riksdagens beslut i dessa

frågor är fattade, synes mig tiden inne att åt särskilda sakkunniga upp­

draga bearbetningen av de många med varandra sammanvävda problem,

som påverkar lärarutbildningsanstaltemas organisation under övergångs­

tiden före enhetsskolans allmänna genomförande. Genomförandet av 1950

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

också vid seminarierna, och detta bör då kunna ske samtidigt med lärarhög­

skolans start eller senast det därpå följande läsåret. Andra nyheter kan vara

mera omstridda. De har kanske likväl sympatier inom vissa kollegier och kan

då i lämplig utsträckning prövas jämväl vid de nuvarande lärarutbildnings-

anstalterna. Fall kan slutligen tänkas, där erfarenheterna från lärarhögsko­

lan obetingat bör avvaktas, innan saken över huvud taget föres vidare. I

fråga om anordningar, som har särskilt betydande ekonomiska eller organi­

satoriska konsekvenser, kan ett genomförande i etapper bli nödvändigt,

varvid förberedande försök alltefter lokala förhållanden kan förläggas till

lärarhögskolan eller till ett lämpligt antal seminarier och planerna för det

slutliga genomförandet därefter upprättas under hänsynstagande såväl till

de gjorde erfarenheterna av anordningens värde som till de kostnader det

fullständiga genomförandet skulle vålla statsverket. Det nu sagda gäller

givetvis i tillämpliga delar även om lärarutbildningen vid de gamla provårs-

läroverkens praktiska lärarkurser.

50

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

5. Arbetssätt och utbildningsgång.

a. Lärarhögskolans arbetsmetoder.

I beteckningen lärarhögskola ligger måhända en erinran om att institu­

tionen väntas medverka vid objektiv forskning och fria försök på skolvä­

sendets område. Framför allt markerar det dock en tendens hän mot friare

studier och rörligare arbetsmetoder i lärarutbildningen. »Studierna skall be­

drivas inte skolmässigt utan högskolemässigt», säger

skolkommissionen.

Över hela linjen bör de självständiga och produktiva inslagen i utbildning­

en komma mer till sin rätt än vad som hittills i allmänhet varit fallet i lärar­

utbildningen. »I förhållande till vad som nu förekommer vid seminarierna

bör den muntliga undervisningen vid lärarhögskolan starkt begränsas», he­

ter det i kommissionens redogörelse för arbetsmetoderna (s. 33). Kommis­

sionen nödgas dock omedelbart konstatera, att mångfalden av olika arbets­

områden i förening med den knappt tillmätta tiden gör de studerande rela­

tivt starkt beroende av viss kursundervisning och en fast utbildningsgång.

Kommissionen redogör närmare för de undervisningsformer, som bör vara

i bruk vid lärarhögskolan. Föreläsningar inför en stor publik bör en­

dast sparsamt förekomma. Vissa översikter över aktuella områden av forsk­

nings- och försöksverksamheten bör dock ges i denna form. Större utrym­

me bör tillmätas s. k. speciallektioner, där antalet deltagare hålles

omkring 30 och lärarens föredragning vid behov kan övergå i samtal och

därav föranledda förklaringar. Den dominerande formen för lärarhögsko­

lans undervisning bör dock vara övningar, vid vilka valda problem tas

upp till behandling inom en mer sluten krets under aktiv medverkan av

både lärare och elever. Även vid övningarna är det lärarens sak att klargöra

51

de större sammanhangen, men kursdeltagarna måste vara beredda att i

skälig utsträckning själva medverka. En grupp lärarkandidater, som exem­

pelvis har åtagit sig att bearbeta något material från försöksverksamheten,

bör sålunda kunna ventilera resultatet vid en dylik övning. Deltagarantalet

i övningarna bör ej gärna nämnvärt överstiga 15. Vid övningar i studie­

cirkelteknik måste arbetsgrupperna göras avsevärt mindre. Enskild

studiehandledning torde också bli nödvändig, ehuru icke i så stor

utsträckning som skolkommissionen förutsatte i sitt tidigare avgivna för­

slag till provisorisk omläggning av undervisningen vid seminarierna. I ett

ämne som kristendomskunskap på klasslärarstadiet torde av speciella skäl

den enskilda handledningen få särskild betydelse. Fria studier bör få

så stort utrymme som möjligt; vad som lika bra kan inhämtas i tryckt lit­

teratur, bör inte portioneras ut föreläsningsvis eller lektionsvis utan hänsyn

till skiftande förkunskaper och individuell arbetsförmåga.

Inom övningsämnena erfordras i många fall speciallösningar. Tillfällen

bör ges till frivillig träning i dessa ämnen under lärares överinseende, fram­

håller kommissionen.

I stort sett accepteras den föreslagna uppläggningen av arbetet, i varje

fall principiellt, av remissinstanserna. »Den utveckling, som vid seminari­

erna förekommit fram mot ett mer självständigt studiearbete i stället för

läxbetonad klassundervisning, skulle med lärarhögskolan ytterligare be­

främjas», skriver sålunda

kollegiet vid folkskoleseminariet i Hälsingborg

, det

enda seminarium, som uteslutande har studentlinjer. »Mot dessa arbets­

former har vi ingenting att anmärka, och vi anser dem egentligen för själv­

klara. Själva har vi trots otillfredsställande lokaler och trots alldeles för

liten läraruppsättning under alla år arbetat just efter dessa linjer.»

En och annan kritisk stämma skär dock igenom.

Rektor vid småskole-

seminariet i Strängnäs

kan varken rekommendera universitetens eller stu­

diecirklarnas arbetssätt:

»Den som åtnjutit den högskolemässiga undervisningen i ämnet (peda­

gogik) vid universitetet och sedan praktiserat den undervisning, som till-

lämpas vid seminarierna, måste otvetydigt ge den sistnämnda formen ett

företräde. Universitetens undervisning — såvida man alls kan tala om un­

dervisning — är för sin stora frihet planlös och blott teoretisk, medan semi­

nariernas undervisning kombineras med praktiska försök och iakttagelser

i övningsskolan och vid undervisningsövningama. Skulle reform behövas,

vore det först och främst beträffande den högskolemässiga undervisning­

en.» —

»Skolkommissionen tillskriver även studiecirkelverksamheten en effektiv

verkan. Den, som sysslat med både studiecirklar och skolverksamhet, vet

huru ineffektiva ofta dessa förstnämnda äro, när det gäller att förvärva sig

systematiska kunskaper. Studiecirkeln kan med framgång användas för att

ventilera förut inhämtade kunskaper eller för att intressera enstaka indivi­

der för ytliga studier, men om ett inträngande i ämnet är målet, måste lek-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

52

tionsformen förenad med självstudier användas. Vid seminarierna ha samt­

liga dessa undervisningsformer tillämpats i den utsträckning förhållandena

det medgivit, varför seminarielärarna torde ha en viss erfarenhet härav.»

Seminariernas elevförbund tycks emellertid inte i allo dela strängnäsrek-

torns åsikter om seminarieundervisningens företräden. Styrelsen skriver:

»Det nu ofta 'realskolemässiga’ studiesätt, som tillämpas vid seminari­

erna, har under en lång tid varit moget för avskrivning. På grund av lärar­

kandidaternas ålder och studievana ger utan tvekan högskolemässiga stu­

dier större möjligheter för individen att följa sina intentioner och utforma

sin personlighet.»

Eleverna tycks i varje fall vara beredda att med friskt mod pröva sina

krafter på krävande arbetsformer.

Till sist må nämnas, att överstyrelsen för yrkesutbildning helt ansluter

sig till betänkandets framställning rörande studiesätt och arbetsformer och

därvid åberopar erfarenheterna från överstyrelsens egen utbildning av han-

delslärare och yrkeslärare. Antalet schemabundna timmar har vid denna

utbildning så långt möjligt reducerats.

»Erfarenheterna av denna från skolmässigt tvång frigjorda undervisning

äro synnerligen goda. Enahanda erfarenheter ha även gjorts beträffande

seminarie- och gruppövningarna, som befunnits utgöra den naturliga arbets­

formen; särskilt må framhållas gruppövningarnas stora betydelse vid be­

handlingen av till den allmänna och speciella metodiken hörande problem.

Föreläsningsmässigt bedriven undervisning har förekommit mera sparsamt,

företrädesvis vid introducerande, återblickande och sammanfattande kurs­

avsnitt. Den undervisningsform, som i betänkandet benämnes 'speciallek­

tion’, ger enligt överstyrelsens erfarenhet god behållning och har vid över­

styrelsens lärarutbildning kommit till användning då mera tidskrävande

former av övningar icke kunnat ifrågakomma.

De självständiga arbetsuppgifter, som utöver studiet av kurslitteraturen

fordrats av lärarkandidaterna vid överstyrelsens utbildningskurser, ha i

flertalet fall berört didaktiska frågor eller uppgifter hämtade från allmän

psykologi, ungdomspsykologi och pedagogisk psykologi. Redovisningen har

antingen skett i form av enklare, kortfattade skriftliga redogörelser eller i

form av föredrag, och särskilda seminarieövningar har anslagits för genom­

gång av de behandlade uppgifterna. Även om lärarkandidaterna endast

kunnat anslå en relativt begränsad tid för uppgifternas lösande, synes dock

dessa fördjupade studier i en eller annan fråga ha utgjort ett värdefullt och

för de övriga studierna befruktande inslag i utbildningen.»

Även remissinstanser, som helt delar skolkommissionens principiella upp­

fattning, måste dock konstatera betydande praktiska svårigheter för för­

verkligandet. Det visar sig vanskligt nog att effektivt nedbringa antalet

schemabundna timmar. Kollegiet vid folkskoleseminanet för manliga elever

i Linköping konstaterar »med en synnerligen stor besvikelse», att den tids­

vinst för friare studier, som står att erhålla, blir obetydlig.

Man har nog på åtskilliga håll gjort sig överdrivna föreställningar om

vad som i detta hänseende står att vinna vid den blivande lärarhögskolan,

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

53

menar

skolöverstyrelsen.

För egen del är överstyrelsen dock fullt ense med

kommissionen om att ett fritt studiesätt i möjligaste mån bör eftersträvas.

På den praktiska utbildningens område accepterar kommissionen de ar­

betsformer, som av gammalt förekommit. Lärarkandidaterna åhör andra

lärares undervisning (auskultering, hospi tering) och undervisar

själva under erfarna lärares ledning (undervisningsövningar). Un-

dervisningsövningarna kan ges skiftande former. Jag skall senare redogöra

för vissa föreslagna nyheter i fråga om mellanskolläramas praktiska utbild­

ning. För tillfället kan det vara tillräckligt att med

skolöverstyrelsen

kon­

statera, att man i fråga om arbetsformerna vid den praktiska utbildningen

icke synes ha haft några egentliga erinringar att göra.

På det praktiska området är emellertid reformens kärnpunkt givetvis in­

förandet av den år 1950 beslutade praktikterminen ute på arbetsfältet. Vär­

det av en med utbildningen vid högskolan på detta sätt samorganiserad

undervisningspraktik erkännes allmänt, ofta i mycket positiva ordalag.

I läroverksyttrandena är det intressant lägga märke till att även yttran­

den, som avstyrker lärarhögskolan, ofta föreslår en utbildningsgång, som i

sina stora drag överensstämmer med den av skolkommissionen föreslagna.

Kollegiet vid Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg

skisserar

på följande sätt den utbildningsgång för ämneslärare, som kollegiet för sin

del anser bäst:

»Omedelbart efter avlagd examen bör om möjligt den blivande läraren

hänvisas till läroverk med lärarutbildningskurs, där han under en termin

får auskultera (auskultation bör förekomma även vid andra skolor och

skolformer) och under längre eller kortare 'serier’ hålla övningslektioner

under ledning av lämplig lärare vid läroverket. Även annan lämplig hand­

ledning i form av konferenser, diskussioner och föreläsningar bör förekomma

under denna tid. Denna läraraspirantens tjänstgöring skall ej betygssättas.

Samtidigt skall denne få sin teoretiska utbildning i psykologi, pedagogik

och allmän metodik av universitets- (högskole-) professor. Denna utbild­

ning skall avslutas med prov (tentamen eller dylikt), vilka^ betygssättas.

----------Efter denna första termin skall läraraspiranten ut på tjänstgöring

vid ett läroverk. Om han därvid, såsom skolkommissionen föreslår, bör ha

endast partiell tjänstgöring eller om han bör förordnas som e. o. adjunkt

torde få bero på omständigheterna. Efter en ev. två terminer bör lärar­

aspiranten på nytt hänvisas till det läroverk, där han börjat sin lärarut­

bildning, för att fullborda denna. Härunder bör han framför allt få genom

serieundervisning öva sin praktiska fiirdighet. Dessa serier böra vara både

utbildning och prov. De böra därför betygssättas.»

Av allt att döma får praktikterminen icke blott på grund av riksdags­

beslutet anses som »en omistlig del i den framtida lärarutbildningen» för

att tala med

läroverkskollegiet i Karlshamn.

Inom folkskolevärlden diskuteras praktikterminens utformning friskt och

nya praktikvarianter föreslås. Möjligheten att i en eller annan form reali­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

sera en praktikanttjänstgöring och önskvärdheten av att så sker ifrågasät-

tes dock icke.

Jag återkommer senare till frågan om praktiktenninens organisation och

kan således efter denna allmänna orientering rörande skolkommissionens

intentioner och det mottagande, som de fått, övergå till att redogöra för

kommissionens förslag rörande utbildningen av de skilda aspirantgruppema.

b. Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolan.

Alltsedan införandet av den filosofiska ämbetsexamen har i denna som

bekant ingått en kurs i psykologi samt pedagogikens teori och historia, vil­

ken är obligatorisk för alla de examinander, som icke har tagit betyg i pe­

dagogik. I den nya stadgan angående filosofiska examina, nr 610/1953,

återfinnes i 16 § 1 mom. föreskrift om anordnande av en dylik kurs.

Ämneslärarnas utbildning vid de nuvarande praktiska lärarkursema bör­

jar med en förberedande lärarkurs om tre arbetsveckor, som omfattar kur­

ser i muntlig framställningskonst samt i röst- och talvård ävensom föreläs­

ningar och diskussioner rörande utvecklings- och uppfostringspsykologi,

allmän och speciell metodik, skolhygien m.m. Omedelbart efter den för­

beredande lärarkursen fortsätter utbildningen med den egentliga lärarkur-

sen, som omfattar återstoden av terminen. Till denna kurs är auskultatio-

ner och undervisningsövningar förlagda; därjämte ingår ett antal föreläs­

ningar, huvudsakligen i de särskilda läroämnenas metodik. För lärarkan­

didater med kortare tjänstgöring än tre terminer omfattar den egentliga

lärarkursen i regel två terminer.

Då praktiska lärarkurser icke upprättats i erforderligt antal, förflyter för

närvarande vanligen flera terminer mellan ämbetsexamen och den prak­

tiska lärarkursen. Under tiden tjänstgör den unge läraren vid någon högre

skola utan att ha erhållit den avsedda praktiska utbildningen för lärar­

yrket.

Den pedagogiska kursen i ämbetsexamen är ett isolerat inslag i den aka­

demiska utbildningen och kommer så långt före den praktiska utövningen

av läraryrket, att läraraspiranterna torde ha svårt att draga full nytta av

densamma. »Tentamensläsningen i pedagogik har ofta infogats i skarven

mellan ett par stora ämnen och har ibland blivit en ganska hastigt förbi­

gående episod i studierna», säger

Läroverkslärarnas riksförbund.

Den för­

beredande lärarkursen vid provårsläroverken anses däremot vara fullt effek­

tiv.

Kollegiet vid liögre allmänna läroverket för flickor på Södermalm

fäster

uppmärksamheten vid kontrasten mellan den ringa uppskattning, lärar-

aspirantema ägnar psykologiämnet vid universiteten, och det glädjande

intresse, som de med undervisning förtrogna lärarkandidaterna ägnar sam­

ma ämne vid de förberedande lärarkursema. »Den egna erfarenheten sätter

dem i stånd att på ett levande sätt komplettera teorien och pröva fram­

gångar och misslyckanden i dess ljus.»

54

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

56

framför allt självständig lösning av en begränsad uppgift. Material från

försöksverksamheten skulle utnyttjas för tilläggskurser av skilda slag (S

109—110.)

s' v '

Endast genom en dylik fri specialisering kan kommissionens intentioner

om fördjupade studier förverkligas. Om alla måste lära detsamma och alla

något om allt, riskerar man att ingen far mera än ett kompendieartat ve­

tande.

Studierna i psykologi och pedagogik bör således ge de blivande lärarna

en klar insikt om den ställning de i framtiden skall intaga såsom fostrare av

det uppväxande släktet. Samtidigt bör studierna i metodik ge dem ett

handtag i deras strävan att utbilda sig till skickliga undervisare. I detta

ämne behandlas dels frågor av mera allmän natur, dels ock speciella meto­

diska spörsmål, som ämnesläraren möter i sina undervisningsämnen. I den

allmänna delen avhandlas exempelvis undervisningens olika former: klass­

undervisning, grupparbete och individualisering samt därav aktualiserade

frågor om ansvarets fördelning mellan lärare och lärjungar; vidare grund­

läggandet av effektiva studievanor och i samband därmed olika spörsmål

om inlärning och övning; slutligen frågor om kunskapsprövningar, stan­

dardprov och betygsättning. Åtskilligt av det som tillhör metodiken kan

mycket väl göras gemensamt för olika grupper av lärarkandidater, såvida

icke studiegångens uppläggning i tiden lägger hinder i vägen.

Da ämneslärarna har att arbeta med mycket olika åldersstadier, måste

deras uppmärksamhet i särskilt hög grad riktas på de olika krav på under­

visningen, som betingas av lärjungarnas ålder och allmänna utveckling. Det

gäller å ena sidan att tillse, att undervisningssättet i realskolans lägre klas­

ser knyter an till lärjungarnas arbetsvanor i mellanskolan och att över­

gången till ett mer krävande arbetssätt sker successivt; bland annat måste

därvid beaktas, att ämneslärarna i en kommande enhetsskola har att svara

för undervisning av ett ogallrat elevmaterial. Å andra sidan är det ange­

läget, att lärjungarna i de högsta klasserna inte bindes av arbetsmetoder,

som hör hemma på ett mera outvecklat stadium, utan i studierna får fritt

utlopp för sina inneboende möjligheter. Icke minst bör de blivande lärarna

fostras till studieledare med uppgift att hos lärjungarna väcka håg för själv­

ständigt arbete.

_ Någon fullständig genomgång av kurserna i ett ämne kan dock icke med­

hinnas, konstaterar kommissionen. I viss utsträckning måste man nöja sig

med instruktiva exempel. Detta arbetssätt kan bli särskilt givande, om

lärarkandidaterna får till uppgift att själva för undervisningsändamål be­

arbeta lämpligt stoff.

I studiegången bör teori och praktik löpa jämsides och ha ständigt

återkommande kontaktpunkter. Samtidigt måste dock tillses, att lärarkan­

didaternas arbetstid inte onödigtvis splittras. En viss uppdelning i perioder

är därför önskvärd. I början av höstterminen och i slutet av vårterminen

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

58

Kommissionen drager konsekvenserna beträffande kursens anordnande: un­

dervisningsgrupperna måste vara små, i talteknik allra högst sex deltagare

i varje grupp. Tillfälle till kostnadsfri enskild handledning i talteknik ut­

över gruppundervisningen bör beredas dem som är i behov därav. Spar­

samhet på denna punkt vore direkt missriktad och skulle motverka syftet

med hela utbildningen, hävdar kommissionen med bestämdhet.

Den för alla gemensamma kursen i samhällskunskap bör främst ta sikte

på sådana samhällsförhållanden, som sammanhänger med skolans verksam­

het. Dit hör bland annat sociallagstiftningen beträffande barn och ungdom.

Undervisningen bör kompletteras med studiebesök på olika institutioner.

Den mera speciella frågan om utbildningen av de lärare, som skall under­

visa i samhällskunskap, diskuteras utförligt. Jag skall strax återkomma till

kommissionens analys av denna fråga.

Enligt det nyss återgivna schemat skulle i slutet av första terminen före­

komma en kurs i skolhygien. Kursens innehåll preciseras icke, men det

framgar, att dess omfattning för ämneslärama icke har avsetts överstiga

16 veckotimmar.

Den praktiska utbildningen skall liksom nu omfatta auskul-

tationer och undervisningsövningar (serier).

Under auskultationerna bör lärarkandidaterna besöka klasser på olika

stadier och studera olika undervisningsmetoder i praktisk tillämpning. De

första auskultationerna skall göra dem förtrogna med barnen i en klass och

deras beteende. Förslagsvis bör varje lärarkandidat regelbundet besöka två

bestämda klasser under viss tid, t. ex. morgonlektionema under två veckor

i varje klass. Han får då följa klassen och speciellt en eller ett par lärjungars

reaktioner för skilda lärare och olika skolämnen. Icke minst övningsäm-

nena kan därvid erbjuda mycket av intresse. Auskultationerna under nästa

period skall ge vidgad kännedom om skolarbetet på olika stadier, varvid

även klasser på klasslärarstadiet bör besökas. Med tiden koncentreras

auskultationerna allt mer till de egna skolämnena. Småningom får lärar­

kandidaterna övertaga enstaka lektioner. Under första terminens senare del

infaller de första egna lektionsserierna, som dock endast avser övning och

icke betygsättes. Under den första terminen bör vidare lärarkandidaterna

medverka vid minst en idrottsdag.

Nästa termin, praktikterminen, ägnar lärarkandidaterna huvudsakligen

åt praktisk lärartjänstgöring, i regel med 12—16 veckotimmars tjänstgö­

ring, men även åt auskultationer och lösandet av vissa studieuppgifter, som

förelagts dem av lärarhögskolan.

Efter praktikterminen återvänder de till lärarhögskolan för att fullgöra

sin sista utbildningstermin. Då en lärare i regel har ytterst begränsade till­

fällen att efter utbildningstidens slut se och höra andra lärare i arbete med

en skolklass, bör lärarkandidaterna även denna termin begagna de tillfäl­

len, som erbjuder sig, att åhöra undervisning. Särskilt lång tid står dock

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

59

icke till förfogande för detta ändamål. Efter en månad måste de avgörande

lektionsserierna påbörjas, och dessa torde i regel taga lärarkandidaternas

hela kraft i anspråk.

Utrymmet under den sista terminen räcker dock inte för mer än fyra

lektionsserier, och tiden för dessa serier är tyvärr knapp, summa 8 veckor.

I normala fall bör detta likväl vara nog, anser kommissionen. Arbetsbördan

blir visserligen tämligen stor, i genomsnitt 8 till 10 lektioner per vecka, men

den kan dock anses försvarlig. Endast under kortare tid kan en lärarkan­

didat behöva ha så mycket som fyra serier samtidigt i gång.

Kommissionen dryftar ingående undervisningsövningarnas fördelning

mellan realskola och gymnasium. En mycket stor del av ämneslärarkaren

får i framtiden sin tjänstgöring förlagd till skolor utan gymnasium, och det

kunde därför synas vara ett slöseri med tid att utbilda alla för gymnasie-

tjänstgöring. Kommissionen kommer likväl till den uppfattningen, att alla

ämneslärarkandidater bör få åtminstone någon utbildning även för gym­

nasiet.

»De allra flesta torde även om de inte planerar högre universitetsstudier,

vilja ha möjligheterna öppna att komma i fråga till tjänster även vid sko­

lor med gymnasium. Många, som får sina ordinarie tjänster vid realskolor,

kommer också att dessförinnan i icke-ordinarie anställning få tjänstgöra vid

högre allmänna läroverk. Det skulle tämligen säkert vara ett psykologiskt

missgrepp att tvångsvis avskära en del ämneslärare från utsikterna att söka

befattningar, som är förenade med gymnasieundervisning. Det skulle dess­

utom vara olämpligt ur den synpunkten, att en differentierad praktisk ut­

bildning skulle komplicera möjligheterna att i tider av lärarbnst besatta

tjänster med något så när kvalificerad personal.» (S. 76.)

Om lärarkandidaten endast har två skolämnen i sin ämneskombination,

bör det i överensstämmelse härmed bli en gymnasieserie och en realskole-

serie i vartdera ämnet, förutsatt givetvis, att ämnena i fråga förekommer på

båda stadierna. I engelska, där ämneslärarna i princip skall bestrida under­

visningen också i mellanskolans klasser 5 och 6, kan det befinnas lämpligt

att förlägga en serie till någon av dessa klasser.

Treämneskandidatema ställer kommissionen inför ett betydligt mera

svårlöst problem. Medräknas övningsserierna under första terminen, kan

visserligen även dessa lärarkandidater få två serier i varje ämne, men en­

dast de fyra serierna under den sista terminen betygsattes, och det gäller

då att på bästa sätt fördela de fyra betygsatta serierna på de tre ämnena.

Kommissionen framställer följande föx-slag:

»Två ämnen skall alltjämt få var sin gymnasieserie under den sista ter­

minen. De båda realskoleserierna under denna termin kan avse samma äm­

nen som gymnasieserierna, i vilket fall det tredje ämnet tillgodoses endast

genom en eller eventuellt två inte betygsatta övningsserier. Men det kan

också tänkas, att en av de betygsatta serierna får gälla det tredje ämnet,,

f ganska stor utsträckning torde senefördelningen få ratta sig efter vilka

övningsklasser som finns disponibla i de olika ämnena, men sa långt möj­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

60

ligt bör lärarkandidaternas egna önskemal beträffande undervisningssta-

dierna beaktas.» (S. 77.)

Slutligen är den personliga handledningen en sida av utbildningen

vid lärarhögskolan, som måste organiseras med desto större omsorg, ju stör­

re lärarhögskolan blir i formatet. Skolkommissionen föreslår, att varje lärar­

kandidat skall få nagon av metodiklektorerna till sin specielle handledare,

som tar sig an hans personligu problem, ger anvisningar och råd för studier

och aspiranttjänstgöring, följer hans övningsundervisning och deltager i be­

tygsättningen. Åtskilliga andra av högskolans lärare måste i större eller

mindre utsträckning medverka. Under de första auskultationerna bör så­

lunda klassföreståndarna ge lärarkandidaterna de informationer de behö­

ver för barniakttagelserna. Kontakter med de undervisande lärarna erbju­

der sig ständigt i fortsättningen. Särskilt under serierna kommer läraren i

vederbörande ämne att spela en viktig roll för handledningen. År denne

alltför oerfaren, bör en annan lärare förordnas som handledare i hans ställe;

endast ordinarie lärare bör deltaga i betygsättningen. Metodiklektorema

bör slutligen vara huvudhandledare, var och en i sitt ämne, och ständigt

följa lärarkandidaterna i deras arbete. För att de grundligt skall lära känna

sina lärarkandidater, bör de i någon mån ta del av dessas undervisning

även i andra ämnen och på andra stadier än deras eget.

Under en övergångstid torde lärarhögskolans arbetsbetingelser

komma att något avvika från de slutgiltiga. Utbildningsprogrammet har

nämligen utarbetats under antagandet, att den obligatoriska kursen i psy­

kologi och pedagogik i ämbetsexamen avskaffas och att lärarhögskolan allt-

sa får mottaga läraradepter utan teoretiska förkunskaper i dessa ämnen och

utan föregående lärarpraktik. Under de första åren kommer dock högsko­

lans elevkår sannolikt att räkna ett inslag av lärarkandidater med ämbets­

examen av äldre typ och kanske också med viss tidigare tjänstgöring.

Någon större rubbning i utbildningsprogrammet behöver detta dock icke

medföra, anser skolkommissionen.

»De vid universitetet förvärvade insikterna i psykologi och pedagogik

behöver fördjupas och befästas, och därjämte kommer med säkerhet lärar­

högskolans undervisning i dessa ämnen att få åtskilliga inslag, som saknats

vid universiteten. Inte ens för dem, som har pedagogik som ämne i ämbets­

examen, kan utbildningstiden vid lärarhögskolan gärna bli kortare än två

terminer, även om de givetvis bör kunna erhålla befrielse från deltagande i

vissa övningar. Lika litet kan lärarkandidater med lång föregående skol-

tjänstgöring få utbildningen förkortad. Dock torde de kunna befrias från

den särskilda aspiranttjänstgöringen.» (S. 67.)

Av andra uttalanden framgår, att hinder icke skulle möta för den som

redan förvärvat vissa insikter i huvudämnena eller arbetar särskilt snabbt

att avsluta studierna vid lärarhögskolan med någon tidsvinst, ehuru denna

icke kan väntas uppgå till så mycket som en termin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

61

Läroverkslärarnas värdering av teoretiska studier i uppfostringsämnena

är som bekant mycket skiftande. Förr i tiden dominerade en övervägande

kritisk inställning, och den kommer även denna gång till synes i åtskilliga

av yttrandena. »Man lär sig säkerligen icke på teoretisk väg att bli

vare sig en god småskollärare eller en god gymnasielärare», skriver sålunda

kollegiet vid katedralskolan i Lund.

»När man i klassen arbetar med sin

lektionsuppgift, lär man icke komma långt, om man försöker erinra sig

några grå teorier av psykologisk art. Och lika litet som man blir en god

undervisare genom att bedriva teoretiska studier i psykologi och pedago­

gik, lika litet torde man på det sättet kunna utbilda sig till en god ung­

domens fostrare.»

Även den som personligen anser, att skolkommissionen har överskattat

dessa ämnens betydelse för danandet av goda lärare, måste medgiva, att

de nu i vida kretsar uppskattas mer än tidigare. Om han i detta läge sträc­

ker vapen, sker det dock icke utan förbehåll. En rektor formulerar denna

ståndpunkt på följande sätt:

»Skolkommissionens yrkande, att psykologien och pedagogiken skall be­

redas större plats i utbildningen, kan utan vidare accepteras. Det är för öv­

rigt icke blott skolkommissionens yrkande utan är så att säga tidens me­

lodi. Den otillräckliga utbildningen i de nämnda ämnena har framförts så­

som den viktigaste invändningen mot det hittillsvarande provåret under

alla de diskussioner, som under det senaste decenniet sysslat med skolre­

form och lärarutbildning. Psykologiens och pedagogikens nödvändighet har

förkunnats så länge och så ihärdigt, att andra minst lika viktiga utbild­

ningsmoment kommit i skymundan.»

En annan grupp av yttranden erkänner oförbehållsamt, att skolkommis­

sionen är på rätt väg.

Kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar på

Södermalm

skriver sålunda:

»I de allmänna synpunkterna på behovet av en fördjupad utbildning för

lärare av olika kategorier, som kommissionen uttalar, vill kollegiet livligt

instämma. Att en sådan utbildning bäst kan åstadkommas genom inrättan­

det av särskilda lärarhögskolor är också kollegiets mening. Endast på så

sätt torde en nödvändig utvidgning av utbildningen i psykologi och peda­

gogik för läraraspirantema kunna ske. Kollegiet tillstyrker i stort sett kom­

missionens förslag om hur undervisningen i dessa ämnen skall ordnas.»

Läroverkslärarnas riksförbund

betraktar det som en styrka i skolkom­

missionens förslag, att teori och praktik löper jämsides under utbildnings­

tiden, och betecknar det som en lycklig anordning, att undervisningen i de

pedagogiska ämnena förlägges till lärarhögskolorna och omhänderhaves av

särskilda lärare, vilka har denna undervisning som sin huvuduppgift. Kom­

missionens allmänna målsättningar för studierna i dessa ämnen accepteras

och understrykes av riksförbundet, men förbundet tillråder en något stra­

mare inriktning av studierna på de ålders- och utbildningsstadier, som mot­

svarar lärarnas blivande verksamhetsområden. »Även med erkännande av

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

62

riktigheten av skolkommissionens uppfattning, att varje lärare bör känna

till något om arbetet på andra stadier än det, där han själv kommer att

undervisa, kan det med hänsyn till den knappa tiden icke vara riktigt, att

t. ex. en fil. dr. i latin och grekiska tillbringar någon mera avsevärd tid i en

observationsbox i en förskoleklass».

I detta och åtskilliga andra yttranden framkommer betänkligheter även

med hänsyn till lärarkandidaternas arbetsbörda. Den befaras bli så

stor, att studiesättet kan bli lidande. Riksförbundet gör ett försök att be­

räkna det schemabundna arbetets omfattning:

»Svårigheterna att av betänkandet få en konkret föreställning om arbe­

tets omfattning är stora, framför allt emedan inga kursplaner redovisats»,

skriver riksförbundet. »Én preliminär beräkning av läraraspirantens sche­

mabundna arbete under de två terminerna ger emellertid följande resultat:

Kungl. Majds proposition nr 209.

Psykologi och pedagogik......................................................... 120 timmar

Allmän metodik.......................................................................... 20 »

Ämnesmetodik ............................................................................ 80 »

Undervisning (6 serier med 12 t.) ........................................... 72 »

Diverse (röstvård, samhällskunsk., bibi. kunskap etc.) ....

30

»

Summa 322 timmar

Härtill bör läggas inemot 300 timmar auskultationer och då uppnås om­

kring 600 timmar. ---------- Det ligger i sakens natur, att dessa timmar kom­

mer att ligga utspridda över veckans dagar och dygnets timmar. Härtill bör

läggas tid för kurs- och tentamensläsning, förberedelse för seminarieöv­

ningar och egna lektioner samt tid för personlig handledning.»

Saken blir inte bättre genom att den betygsatta delen av övningsunder­

visningen komprimerats till 8 veckor och för treämneskandidater icke all­

tid kan omfatta alla tre ämnena. Ett sådant arrangemang är ur lärarkan­

didaternas synpunkt beklagligt, anmärker

kollegiet vid högre realläroverket

på Norrmalm.

»Många av de blivande ämneslärare, som avse att genomgå lärarhögsko­

la, ha i filosofisk ämbetsexamen betyg i trenne skolämnen. Flertalet av

dessa lärare komma i en framtid att få sin tjänstgöring förlagd till sam-

realskolor utan anknutet statligt eller kommunalt gymnasium, kommunala

och praktiska realskolor, högre folkskolor eller dessa skolformers komman­

de motsvarighet: enhetsskolor. I sin blivande yrkesutövning torde de då

sannolikt få undervisa i tre läroämnen. Det synes då ologiskt, att lärarhög­

skolan ej skulle skänka dessa lärarkandidater utbildning i alla tre skoläm­

nena, vederbörligen dokumenterad genom betygsatta undervisningsserier

i dem. Sant är, att ett efterprövningsinstitut är avsett att anknytas till

lärarhögskolan, men vid anlitande därav kommer utbildningstidens längd,

normalt beräknat, att bliva större för treämneskandidater än den för två-

ämneskandidater.----------

Skolkommissionen anför tidsbristen som skälet för denna beskärning av

antalet betygsatta serier till fyra. Kollegiet finner dock nödvändigt, att för

de lärarkandidater, som så påfordra, beredes möjlighet att inlägga ytter­

ligare en femte betygsatt undervisningsserie i det tredje skolämnet å real-

63

skolestadiet under andra terminen vid lärarhögskolan. Praktiskt skulle den

erforderliga tiden härför kunna erhållas genom en måttligt tilltagen reduk­

tion av det kraftiga utrymme, som beretts de psykologiska studierna, samt

för treämneskandidaterna även genom någon minskning av varje series

längd.»

Andra yttranden betonar de tekniska svårigheter, som åtföljer

en så långt gående koncentration av övningsundervisningen.

Rektor vid

högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm

anlägger denna syn­

punkt:

»Under den för närvarande tillämpade praktiska lärarkursen på en ter­

min, då lärarkandidaterna i regel har två samtidiga serier, inträffar stän­

digt mellan serierna lektionssammanstötningar, som det är svårt att ordna

utan olägenheter för lärare och elever. När då enligt skolkommissionens

plan fyra ä fem serier lägges samtidigt, så måste, såvitt jag förstår, schema­

kollisionerna bli hart när omöjliga att reda upp.

Det tillkommer en annan omständighet, som gäller lärarkandidaternas

möjligheter att oavsett den stora arbetsbelastningen genomföra undervis-

ningsseriema. Övningsundervisningen börjar först på sjunde veckan efter

terminens början. De första sex veckorna måste lärarkandidaten ägna åt

intensiva teoretiska studier i psykologi och pedagogik. Hur skall han under

sådana förhållanden ha möjlighet att ägna tillräcklig tid åt de systematiska

auskultationer, som måste föregå övningsundervisningen? Det förefaller att

vara en olöslig uppgift.»

Kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar på Södermalm

ser lös­

ningen i en uppdelning av utbildningen mellan lärarhögskolan och de nu­

varande lärarkursanstaltema. Lärarhögskolan skulle ta den teoretiska de­

len, lärarkursanstalterna den praktiska.

Den teoretiska utbildningen skulle koncentreras till en termin, till vilken

undervisningen i psykologi och pedagogik skulle förläggas. För övrigt skulle

kursen närmast erinra om den nuvarande förberedande lärarkursen, väsent­

ligt utökad och fördelad på hela terminen samt, i den mån så kan ske, ut­

formad som övningar. Lärarkandidaten borde under denna termin även

kunna medhinna viss auskultation. Alla tentamina och all betygsättning

inom den teoretiska utbildningen borde i normala fall undangöras denna

första termin. Dock kunde lärarkandidaten vid överflyttningen från lärar­

högskolan till den praktiska kursen få ta med sig och avsluta ett skriftligt

arbete, som förelagts honom av lärarhögskolan. I övrigt skulle den sista

terminen helt ägnas åt den praktiska utbildningen.

Kollegiets förslag torde innebära en viss nedprutning av pensa i de peda­

gogiska ämnena. Det synes vara en rätt allmän uppfattning, att en sådan

icke kan undvikas.

Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i

(töteborg

preciserar den reduktion, som utan skada kan genomföras:

»Förslaget att slopa den s.k. obligatoriska kursen i psykologi och peda­

gogik vid universiteten och att samordna denna teoretiska del av yrkesut­

bildningen med den praktiska tillstyrkes av kollegiet. Fn kurs på 120 tim­

mar i psykologi och pedagogik är emellertid alldeles för stort tilltagen. För

närvarande omfattar denna kurs vid universitet och högskolor e:a 40 tim­

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 209.

64

mar exklusive tentamina. Då det är studievana människor man har att

göra med, är 80 timmar tillräckligt för att däri även skall ingå en experi­

mentell uppläggning av kursen.»

På samma sätt är enligt kollegiets mening studiet i metodik överdimen­

sionerat. Även i fråga om detta ämne bör en väsentlig reduktion kunna ske.

Genom de föreslagna inskränkningarna bör utrymme kunna beredas för

ytterligare en eller två serier och tiden för serierna ändå ökas.

Även för

Läroverkslärarnas riksförbund

står det klart, att botemedlet mot

överbelastningen är att söka i en nedskärning av den schemabundna under­

visningen (övningar och föreläsningar) i teoretiska ämnen. Någon reduk­

tion av kursernas omfattning behöver detta dock ej medföra, anser riksför­

bundet. Ämnesläraraspirantemas tidigare självständiga studier bör ge för­

utsättningarna för kursläsning på egen hand i större utsträckning än skol-

kommissionen förutsatt. Riksförbundet föreslår en sådan omläggning av ut­

bildningen, att av den sista terminen åtminstone 10—12 veckor kan ägnas

enbart åt undervisningsövningar. Därigenom skulle även tid vinnas för den

kanske viktigaste metodikundervisningen, handledarnas genomgång av

lärarkandidaternas lektioner.

Skolöverstyrelsen

finner sig kunna i huvudsak godtaga skolkommissio-

nens uppläggning av ämneslärarutbildningen men medgiver, att vägande

erinringar gjorts mot utbildningsprogrammets utformning i vissa avseenden.

»Det torde vara möjligt att i viss mån beskära det schemabundna tim­

talet för den teoretiska utbildningen. Man får icke bortse från att det här

gäller läraraspiranter med fleråriga akademiska studier bakom sig. En större

koncentration av den teoretiska utbildningen till första terminen synes

önskvärd, och i varje fall måste tiden för de betygsatta serierna under andra

terminen väsentligt utsträckas. Därigenom skulle också utrymme kunna

beredas för sex betygsatta serier för aspirant, som undergår praktisk lärar­

utbildning i tre undervisningsämnen.»

Trots den lätt konstaterbara trängseln på schemat saknas icke förslag

till utvidgningar av programmet än på den ena och än på den andra punk­

ten. Icke minst gäller detta i fråga om kurserna.

Svenska facklärarför­

bundet

anser sålunda en kurs i teckning behövlig för alla lärare, som har

behov av att i förebilder åskådliggöra undervisningen, även lärarna på hög­

stadiet.

Svenska gymnastikläraresällskapet

och

skolidrottskommittén

för

fram liknande synpunkter i fråga om idrotten. Gymnastikläraresällskapet

utför sitt resonemang på följande sätt:

»Ingen lärarkategori av idag får stå främmande för idrotten. Allra minst

då sådana bestämmelser finns, att alla lärare är tjänstgöringsskyldiga under

skolans friluftsdagar. Ett oavvisligt krav bör därför vara att ämneslärare

under sin utbildningstid skall

dels

tjänstgöra under minst fem friluftsdagar

dels

under ferierna genomgå en utbildningskurs på 10 dagar i sommaridrot­

terna samt en vinterkurs på en vecka i vinteridrotterna.---------- Dessutom

bör lärarkandidaterna erhålla en allmän översiktlig utbildning i fysisk fost­

ran.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

65

Rektor vid högre allmänna läroverket i Bromma är av samma mening:

den föreslagna »utbildningen» för friluftsverksamheten är parodisk. Får

ämneslärama inte bättre förberedelse, är det bäst slopa bestämmelsen om

deras medverkan vid idrottsdagarna och lägga ansvaret hos mera sakkun­

niga personer. Skolöverstyrelsen hänvisar här till möjligheten att bättre

tillgodose utbildningen för friluftsverksamheten under lärarkandidaternas

praktiktermin.

Svenska skolläkarföreningen dröjer särskilt vid kursen i skolhygien. Äm-

neslärarkandidaterna bör enligt skolläkarföreningens förmenande tentera på

realskolans kurs i biologi med hälsolära, innan de får tillträde till kursen i

skolhygien. Själva kursen bör utvidgas, så att den kan ge lärarna början

till ett biologiskt betraktelsesätt på eleverna.

»Lärarna böra få se och förstå hur det normala, friska bamet varierar i

fråga om utveckling, hälsotillstånd, utseende (friskt eller sjukligt), arbets­

vilja, arbetsförmåga, lynne, uppträdande, uppförande. De böra undervisas

om hur dessa variationer kan vara fullt naturliga, de böra få tillfälle att

iakttaga hur variationer kan uppträda genom rubbningar ifråga om vila,

sömn, matförhållanden, kontakter och konflikter med familj, kamrater, lä­

rare, undervisningsmetoder, ämnen och skolfordringar. Lärarna böra få kän­

nedom om hur brister i barnens kroppsliga och själsliga utrustning kan in­

fluera på deras tillgodogörande av undervisningen och på deras 'anpass­

ning’ till skol- och hemmiljön. Och lärarna böra få tillfälle att se hur

många av barnens variationer bero på småinfektioner, influensasjukdomar,

hals- och öroninfektioner, synfel, hörselfel, talfel, matsmältningsrubbningar

— för att bara ge några exempel.

En orientering i modem konstitutionsbiologisk syn på eleverna förefaller

oss absolut nödvändig. Detta kan eventuellt överlåtas åt barnpsykiatem,

men fråga är, om inte hans uppgift är att behandla de svårare rubbningar,

som kräva specialbehandling.»

En ökning av timantalet från av skolkommissionen föreslagna 16 timmar

till minst 30 synes föresväva skolläkarna. Dessutom bör lärarkandidaterna

i anslutning till kursen närvara vid skolläkarmottagningama.

»Redan nu föreskrives... samarbete mellan läraren, läkaren, sköterskan

och hemmen. Men det tillämpas endast i undantagsfall. Detta samarbete

bör lärarkandidaterna få deltaga i redan på lärarhögskolan. Detta fordrar

naturligtvis betydligt mera tid från läkarens, sköterskans och lärarens sida

och fordrar en omläggning eller utvidgning av arbetet. Vi anse att en sådan

utvidgning bör ske i lärjungarnas intresse.»

När det gäller specialkurserna, förordar även skolöverstyrelsen en ut­

vidgning.

f

programmet för utbildningen av mellanskollärare och småskol-

lärare förutsättes undervisning i bibliotekskunskap. Överstyrelsen finner det

angeläget, at t en motsvarande kurs ingår även i ämneslärarutbildningen.

J kollegiernas yttranden avhandlas specialkurserna icke så ofta, sanno­

likt emedan de ansetts ligga i utbildningsprogrammets periferi. Rektor vid

högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm säger dock sin mening

om ett par av kurserna i oförbehållsamma och koncisa ordalag:

5 —

Bihang till riksdagens protokoll 195

4.

1 sand. Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

66

»Skolhygien. Kursen i skolhygien avstyrkes. Att svara för skolhygienen

tillkommer rektorer, skolläkare och kommunala myndigheter.

Tal- och röstvård. Kursen i tal- och röstvård tillstyrkes livligt. Skolkom-

missionens motivering är fullt övertygande.»

När kursen i tal- och röstvård kommer på tal i yttrandena, sker det ge­

nomgående i erkännsamma vändningar. Folkskoledirektionen i Stockholm

som i princip är väl tillfreds med förslaget, tillägger dock, att förslaget

hänger i luften, så länge en fullgod talpedagogisk utbildning saknas i vårt

land.

Läroverkslärarnas riksförbund tillstyrker slutligen, att sociallagstiftning­

en beträffande barn och ungdom och de skolsociala åtgärderna behandlas

i en kort kurs, »om tiden det medgiver».

Jämförelser mellan arbetsvillkoren vid lärarhögskolan och andra

högskolor göres icke av lärarrepresentationer och skolmyndigheter. För de

akademiska remissinstanserna ligger detta närmare till hands. Enligt skol-

kommissionen skulle det normala deltagarantalet vid lärarhögskolans öv­

ningar vara 16. Härtill anmärker universitetskanslern:

»Vad kommissionen anfört om det antal elever, som lämpligast bör sam­

manföras i olika slag av studiegrupper, finner jag i hög grad beaktansvärt.

Därest statsmakterna anse sig ha råd att organisera lärarhögskolor på detta

sätt vill jag emellertid uttala en förhoppning, att universitetens samt Stock­

holms och Göteborgs högskolors humanistiska sektioner (avdelningar) inom

överskådlig framtid skola kunna förses med lärarkrafter, som till antalet

utmätas efter något så när samma principer.»

Ett uttalande av statskontoret, att klassavdelningama, bortsett från före­

läsningar, bör ha samma storlek som vid folkskoleseminarierna, får väl tol­

kas så, att det normala deltagarantalet vid övningarna bör höjas till 24.

c. Utbildningen av lärare för enhetsskolans högsta­

dium.

Redan på ett tidigt stadium i sitt arbete fann skolkommissionen, att man

icke kunde räkna med att all undervisning i läroämnena på realskolestadiet

skulle kunna bestridas av lärare med vanlig akademisk utbildning. Det

gällde då att laga efter lägligheten: kommissionen angav en rad olika utbild-

ningsvägar för lärare med undervisning på detta stadium. Några av dessa

tänktes leda till adjunktskompetens och full tjänstgöring på högstadiet,

andra skulle förbereda partiell tjänstgöring på detta stadium (SOU 1948:27,

s. 390). I det senare fallet skulle lärarens utbildning bestå av mellanskol-

lärarexamen med någon för ändamålet avpassad påbyggnad. Lärare, som

hade tenterat för två betyg i ämbetsexamen, kunde sålunda accepteras för

undervisning i detta ämne på högstadiet eller i fråga om engelska i klas­

serna 5—9. Man kunde också tänka sig, att en lärare i fria former för­

stärkte sin kunskapsutrustning, varvid resultatet finge kontrolleras av lä­

rarhögskolan. Denna borde underlätta studierna genom att ge kurser, om­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

67

fattande såväl ämnesutbildning som pedagogisk-metodisk utbildning och

övningsundervisning. Bland annat planerade kommissionen en speciell kurs

vid lärarhögskolan för dem, som önskade behörighet att undervisa i sam­

hällskunskap på enhetsskolans högstadium.

I betänkandet om den första lärarhögskolan, s. 117—120, ingår skol-

kommissionen tämligen utförligt på utbildningen för blivande lärare i sam­

hällskunskap. Kommissionen finner, att den nuvarande akademiska

utbildningen i statskunskap endast delvis täcker de för enhetsskolan fast­

ställda huvudmomenten av ämnet samhällskunskap. Vissa, moment med

sociologisk eller nationalekonomisk betoning faller utanför universitets­

kurserna i statskunskap. Därtill kommer den lucka, som bristen på utbild­

ning i yrkesvägledning utgör.

För yrkesvägledningen på enhetsskolans högstadium är för närvarande

anställda s. k. yrkesvalslärare, vanligen folkskollärare som har genomgått

en av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen anordnad kortare ut­

bildning. En lärare med akademisk utbildning är i regel, även om han ge­

nomgår en sådan kurs, knappast tillräckligt utbildad för handhavande av

den teoretiska yrkesorienteringen, säger kommissionen. Vad han saknar,

sedan han vid de psykologiska studierna har fått den erforderliga utbild­

ningen i anlagsorientering, är främst kännedom om yrkesvärlden. Ännu

mindre motsvarar hans utbildning en samordnad undervisning i teoretisk

och praktisk yrkesorientering. Det vore mycket begärt, att varje ämnes-

lärare i samhällskunskap skulle vara beredd att åtaga sig sådana praktiskt

orienterade uppgifter. I viss utsträckning torde därför den yrkesoriente-

rande undervisningen även i framtiden böra bestridas av mellanskollärare,

om möjligt med särskild utbildning för undervisning i samhällskunskap på

högstadiet.

Kvar står dock, att läraren i samhällskunskap skulle behöva vissa in­

sikter i ekonomilära, sociologi och den svenska yrkesvärldens förhållanden,

som faller utanför det akademiska ämnet statskunskap. Lyckligast vore

enligt kommissionens mening, om universitetskursen kunde på lämpligt sätt

kompletteras med hänsyn till skolans behov, givetvis med motsvarande

minskning av den nuvarande kursens omfång. Lärarhögskolan skulle då

kunna koncentrera sig på samhällskunskapens metodik.

Skolöverstyrelsen har i denna fråga den 1 juli 1953 avgivit ett särskilt

utlåtande. På grund av gjorda erfarenheter tror sig ämbetsverket icke kun­

na antaga, att något större antal ämneslärare i samhällskunskap skulle

vara intresserade av att erhålla befattning som yrkesvalslärare. Icke heller

kan överstyrelsen finna det lämpligt att dela de yrkesvägledande uppgif­

terna mellan två lärare, av vilka den ena tar hand om den teoretiska och

den andra om den praktiska yrkesorienteringen. Under sådana omständig­

heter torde undervisningen i teoretisk yrkesorientering sällan komma att

bestridas av ämneslärare med akademisk utbildning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

68

Härav följer åter, att det voi’e opraktiskt att förlägga undervisningen om

yrkesvärlden till universitet och högskolor. Det är bättre att ge denna ut­

bildning form av fortbildningskurser för lärare, som efter några års erfa­

renhet av arbetet ute i skolorna är villiga att åtaga sig yrkesvägledande

uppgifter. Dessa kurser kan lämpligen som hittills anordnas av arbetsmark­

nadsstyrelsen och skolöverstyrelsen gemensamt.

Utbildningen av lärare i samhällskunskap avhandlas tämligen utförligt

jämväl av universitetskanslern. Denne biträder förslaget att komplettera

ämnet statskunskap med en kurs av nationalekonomiskt innehåll. Däremot

avvisar han kommissionens förslag om att specialundervisning om yrkes­

världen skulle ges i de akademiska studierna.

»De kunskaper om yrkesvärlden, vilka den behöver, som skall lämna

skolans elever vägledning och råd i fråga om yrkesval, kunna icke förvärvas

genom en dylik kurs utan endast genom en fortlöpande kontakt med det

ständigt skiftande yrkeslivet», skriver kanslern. »Det var med hänsyn till

dessa synpunkter, som på mitt ansvar arbetsmarknadskommissionen på sin

tid startade den yrkesväglednings- och yrkesrådgivningsverksamhet, vil­

ken sedermera fullföljts av arbetsmarknadsstyrelsen. Det var också i enlig­

het med ovannämnda synpunkter, som samarbete med skolan organisera­

des på sätt kommissionen omtalat i sitt betänkande. Jag finner det angelä­

get att understryka, att det icke vore lyckligt om sagda verksamhet kom-

me att handhavas av personer utan nödiga kvalifikationer härför.»

Den akademiska utbildningen för blivande ämneslärare i samhällskun­

skap har sedermera ordnats genom den nya stadgan angående filosofiska

examina (nr 610/1953). Enligt denna skall antingen historia och statskun­

skap eller historia och nationalekonomi ingå som huvudämne i en för lärare

i historia med samhällslära avsedd filosofisk ämbetsexamen. Den som har

valt det förra ämnet skall därjämte genomgå en kurs i samhällskunskap

med huvudvikten lagd vid nationalekonomi, den som valt det senare ämnet

en liknande kurs med huvudvikten lagd vid statskunskap.

Om härjämte i enlighet med skolöverstyrelsens förslag teoretisk och prak­

tisk yrkesorientering kombineras och kurser för lärare i dessa ämnen även

i fortsättningen anordnas genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg, skulle

lärarhögskolan icke behöva i större utsträckning engageras speciellt för lä­

rarutbildningen i samhällskunskap. Det återstår blott att överväga, huru­

vida icke mellanskollärare med utbildning för yrkesvalsundervisning bör

sättas i tillfälle att vidga sitt kompetensområde, så att de kan övertaga un­

dervisningen i samhällskunskap i dess helhet. Detta kunde tänkas ske ge­

nom en till lärarhögskolan förlagd vidareutbildning.

I yttrandena dryftas livligare ett annat av de spörsmål, som gäller hög­

stadiet, nämligen högstadiets ställning i mellans kol­

lärarutbildningen.

Enligt 1950 års riksdagsbeslut skulle enhetsskolans mellanstadium —

klasserna 4—6 — utgöra mellanskollärarnas huvudsakliga arbetsfält. För

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

70

ämneslärare torde det stå klart att det inom överskådlig tid synes bli omöj­

ligt att tillgodose behovet av adjunktskompetenta lärare för undervisning­

en i samtliga klasser på enhetsskolans högstadium. Att bättre resultat

skulle vinnas på de mera praktiskt betonade linjerna genom ämneslärar-

systemet förefaller inte troligt, även om i en avlägsen framtid lärartillgång-

en skulle göra en sådan anordning möjlig. Undervisningen i den nuvarande

folkskolans klasser 7—8 har hittills med gott resultat bestritts av klass­

lärare-folkskollärare. Vissa ekonomiska konsekvenser måste givetvis upp­

stå, om all undervisning på högstadiet skall ombesörjas av adjunktskom­

petenta lärare, en fråga, som förbunden emellertid inte har anledning att

ta ställning till.

Förbunden vill av flera skäl bestämt framhålla att utbildningen av mel-

lanskolans lärare vid lärarhögskolan i lika hög grad bör taga sikte på under­

visningen i klasserna 7—8 som klasserna 3—6. Lärarhögskolans övnings­

skola bör därför utbyggas till att omfatta avdelningar, där folkskollärare

handhar undervisningen i klasserna 7 och 8. Vid de nuvarande seminari­

erna finns många övningsskollärare (folkskollärare) med rik erfarenhet av

undervisningen på detta stadium, vilket lärarhögskolan bör tillgodogöra

sig.»

Folkskollärarförbundens yrkande stödes av Sveriges överlärarförbund

och Svenska seminarielärarföreningen.

Utrymmet på mellanskollärarnas utbildningsprogram är emellertid redan

ansträngt. Den som finner utvidgningar nödvändiga men inte kan reflek­

tera på en förlängning av studietiden, måste fråga sig huru det hela skall

gå i lås. Gränsen för det möjliga är redan uppnådd, säger Göteborgs all­

männa folkskolstyrelse: »Det bör övervägas, om vi inte nu kommit till en

punkt, där utbildningen i exempelvis ett par övningsämnen helt enkelt

måste avlastas från de blivande klasslärarna».

De båda seminariekollegier, som utförligast uppehåller sig vid denna

fråga, är kollegierna vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Linköping

och vid folkskoleseminariet i Hälsingborg. Båda förordar en lösning genom

differentiering av utbildningen. Det förra börjar med att framhålla, huru

orimligt begärt det är, att en svensk genomsnittsstudent inte bara skulle

behärska studentkurserna i folkskolans läroämnen utan också vara allround

i alla övningsämnen, som arbetet i folkskolan förutsätter.

»Tiden synes nu vara mogen att här radikalt begynna en ny ansats i

svensk klasslärarutbildning. Man måste överväga, om inte den enda möj­

liga vägen ut ur dilemmat är att pröva en begynnande differentiering av

klasslärarutbildningen. Alan kunde tänka sig ett par alternativ. Antingen

borde klasslärarkandidaten få möjlighet att koncentrera sin utbildning med

avseende på läroämnena till en humanistisk grupp eller en naturvetenskap­

lig grupp, så att hans metodiska utbildning fick sin tyngdpunkt lagd på

den ena eller andra av dessa grupper. Eller kunde den metodiska genom­

gången begränsas till en mindre grupp läroämnen, däri ett humanistiskt och

ett naturvetenskapligt ämne skulle ingå som kärna och typexempel. I bägge

fallen skulle till detta som obligatoriskt övningsämne läggas teckning samt

dessutom ett eller kanske två frivilligt valda övningsämnen, nämligen så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

71

dana, för vilka lian har en naturlig fallenhet. I en tid, då storkommunerna

förutsätter större skolenheter, skulle det vara tekniskt möjligt att bereda

lärare med en sådan utbildning plats. Skulle man vilja tillgodose de mindre

skolornas behov av en mera allsidigt utbildad klasslärare, så bör möjlighet

finnas att genom kurser inhämta de insikter och färdigheter i respektive

övningsämnen, som anses önskvärda. Tillfället är också nu psykologiskt

lämpligt, när det gäller att finna en ny väg för lärarutbildningen i Sverige.»

Skolöverstyrelsen anser det ofrånkomligt, att mellanskollärarna under en

antagligen lång övergångstid i viss utsträckning tar hand om klasserna 7—

8. Hänsyn härtill måste tagas vid lärarhögskolan både vid den obligatoriska

undervisningen och vid den vidareutbildning av lärare, som måste bli en

väsentlig uppgift för lärarhögskolan.

Beträffande den av några kollegier ifrågasatta specialiseringen av klass­

lärarutbildningen är överstyrelsen ej beredd att taga ståndpunkt.

»Spörsmålet synes emellertid vara av den vikt, att särskild utredning bör

komma till stånd snarast möjligt. Överstyrelsen vill i detta sammanhang

understryka, att det här icke gäller enbart en utbildningsfråga, utan man

även måste noga överväga de konsekvenser, som en specialisering av klass­

lärarutbildningen kan få för de mindre skolorna och för de arbetsmetoder,

man gärna vill se tillämpade i enhetsskolan.»

Frågan om mellanskollärarnas undervisning på högstadiet kommer i nå­

got ändrat läge, om riksdagen biträder det av Kungl. Maj:t i propositio­

nen 149 framlagda förslaget om inrättande av tjänster i 23 lönegraden på

enhetsskolans högstadium och på realskolestadiet. Dessa tjänster är, såsom

jag redan nämnt, avsedda för folkskollärare med vidareutbildning antingen

i form av akademiska studier i viss omfattning eller genom deltagande i ett­

åriga, av skolöverstyrelsen anordnade påbyggnadskurser. Jag kan beträf­

fande den sålunda planerade vidareutbildningen hänvisa till den redogö­

relse, jag har lämnat i berörda proposition.

d. Utbildningen av lärare i engelska för mellanstadiet.

Ehuru engelska språket skall vara obligatoriskt undervisningsämne på

enhetsskolans mellanstadium, inrymmes enligt skolkommissionens förslag

detta ämne icke i den obligatoriska utbildningen på lärarhögskolans mel-

lanskollärarlinje. Undervisningen i engelska på mellanstadiet bör enligt

kommissionens mening bestridas av akademiskt utbildade lärarkrafter, men

då tillgången därtill är och länge torde förbli otillräcklig, bör frivilliga be-

hörighetskurser ges vid lärarhögskolan liksom nu vid folkskoleseminarierna.

De båda folkskollärarförbunden kan icke acceptera kommissionens ut­

gångspunkt: det vore orimligt att tänka sig all undervisning i engelska på

mellanstadiet ombesörjd av akademiskt utbildade lärare.

»För framtidens enhetsskola måste man räkna med, att mellanskolans

lärare på detta stadium undervisar i engelska. Ett av skälen härför iir det

enormt ökade behovet av språklärare. Det torde inte vara realistiskt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

72

räkna med att antalet utbildade språklärare skulle räcka till både för real-

skolstadiet i varje storkommun, för gymnasiet och för mellanstadiets språk­

undervisning i klasserna 5—6. Det torde bli tillräckligt svårt att fylla en­

bart realskolans och gymnasiets behov av akademiskt utbildade språklä­

rare.

Ett annat skäl för klassläramas utnyttjande i engelskundervisningen är

praktiskt-organisatoriskt. Ambulerande språklärare kan endast tänkas före­

komma i tättbebyggda trakter med goda kommunikationer mellan distrik­

tets bygdeskolor. I de flesta trakter i vårt land saknas geografiska förut­

sättningar för ambulerande språklärare. Centralisering enbart för engel-

skans skull avvisades ... också i skolpropositionen. Om undervisning i eng-

elska skall kunna ske i varje B 1- och B2-skola, måste denna undervisning

bestridas av klasslärarna. I annat fall torde det i ett flertal skolor bli omöj­

ligt att ordna undervisning i engelska. Vid den nya lärarhögskolan måste

man därför ge mellanstadiets klasslärare en tillfredsställande utbildning

även i engelska, detta med sikte pa mellanstadiets behov, inte minst med

tanke på att landsbygdens skolväsen bör tillgodoses.

Man kan i detta sammanhang inte underlåta att visa på det stora antal

folkskollärare, som delvis med ekonomiskt bistånd från staten skaffat och

skaffar sig behörighet att undervisa i engelska.

Förbunden föreslår att studier i engelska bereds tillräckligt utrymme vid

lärarhögskolan samt att det ges tillräckliga möjligheter för nödvändig öv­

ningsundervisning och metodisk genomarbetning av ämnet. I stället för

frivilliga behörighetskurser vid lärarhögskolan, vilket skolkommissionen

föreslår, bör studier för kompetens att undervisa i engelska i princip vara

obligatoriska. Befrielse från ämnet bör dock i enstaka fall kunna medges.»

Med hänsyn till denna och andra av förbunden förordade utvidgningar

av utbildningsprogrammet för mellanskollärarna finner förbunden det

nödvändigt, att den egentliga utbildningstiden vid lärarhögskolan förlänges

med en termin. För att under en övergångstid säkra rekrytering till lärar­

högskolan bör för den längre utbildningstiden ersättning utgå i likhet med

vad som är föreslaget för ämneslärarna.

Samma uppfattning om lärarutbildningen i engelska företrädes av Sve­

riges överlärarförbund.

Folkskollärarförbundens förslag om en fastare ställning för utbildningen i

engelska avvisas däremot av skolöverstyrelsen. Den behörighet, dessa kur­

ser medför, avser egentligen undervisningen i klasserna 7 och 8 av nuvaran­

de folkskola, alltså en undervisning av annan art än den i klasserna 5 och

6, vilken skall vara av grundläggande karaktär för de fortsatta språkstu­

dierna på realskolestadiet.

»Många av de folkskollärare, som förvärvat nämnda behörighet att un-

dervisa i engelska i folkskolan, utveckla sig genom fortbildning och intresse

för ämnet till utmärkt skickliga lärare i engelska. Rent principiellt är dock

nämnda behörighet otillräcklig för engelskundervisningen i klasserna 5 och

6. Överstyrelsen har samma uppfattning som folkskollärarförbunden och

överlärarförbundet, att ifrågavarande undervisning i stor utsträckning

måste omhänderhas av folkskollärare (mellanskollärare), men hyser den

förhoppningen, att allt flera av dessa skola skaffa sig akademiskt betyg i

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

73

ämnet.----------- Emellertid kunna de s. k. behörighetskursema ej för när­

varande undvaras, men överstyrelsen anser i likhet med skolkommissionen,

att de böra vara frivilliga.»

Anslutningen till de nuvarande behörighetskursema har varit mycket

stor. Intill utgången av läsåret 1952/53 har 5 018 folkskollärare och semi-

narieelever förskaffat sig behörighet att undervisa i engelska, därav 3 210

efter prov vid folkskoleseminarierna.

e. Utbildningen på mellanskollärarlinjen.

Den tidigare ettåriga utbildningen på folkskoleseminariernas studentlin­

jer ersattes efter beslut av 1936 års riksdag med en tvåårig utbildning. De

olika läro- och övningsämnena erhöll vid omorganisationen ett ofta mycket

avsevärt förbättrat schemautrymme såsom närmare framgår av de nedan

återgivna timplanerna för studentlinjema omedelbart före och efter om­

organisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Ämne

Totala antalet veckotimmar

före omorganisa­

tionen

efter omorganisa­

tionen

Kristendomskunskap ...........................................

2

3,5

Modersmålet ....................................................

2

4

Samhällslära (ekonomilära) .................................

2

4

; Biologi och hälsolära (hälsolära) ........................

1

2

1

Psykologi och pedagogik .....................................

5

8

Biblioteksskötsel.................................................

—

0,5

Summa

12

22

Teckning ...........................................................

2

3,5

Välskrivning ......................................................

—

0,5

Musik ..............................................................

2

4

Trädgårdsskötsel ................................................

3

3,5

Slöjd ...............................................................

—

m 9 kv 6

Hushållsgöromål .................................................

—

kv 4

Gymnastik med lek och idrott ...........................

m 6 kv 4

m 10 kv 9

Summa

m 13 kv 11

30,5

Praktisk utbildning:

j Metodik ...........................................................

!

.

7,5

Gruppövningar .................................................

5,5

Summa

9

13

Undervisning i manlig slöjd och i husligt arbete meddelades före omor­

ganisationen på tid utom timplanen, i manlig slöjd med 5 veckotimmar och

i husligt arbete med 7 veckotimmar.

Enligt 1937 års undervisningsplan är följande undervisning förlagd till

tid utanför timplanen:

74

frivillig teckning, sammanlagt 2 lärartimmar i veckan,

körsång, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,

individuell undervisning i instrumentalmusik och sång, sammanlagt 4

lärartimmar i veckan för varje klassavdelning,

frivillig orkesterspelning, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,

simundervisning, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,

frivillig gymnastik med lek och idrott, sammanlagt 1 lärartimme i vec­

kan, samt

kompletteringskurser i vissa ämnen för elever utan studentbetyg i ämnet.

Härjämte anordnas vid folkskoleseminarierna kurser och föreläsningar av

olika slag, bland annat i tal- och röstvård och i skolhygien.

Från och med läsåret 1947/48 tillkom de frivilliga behörighetskursema i

engelska, som omfattar tre veckotimmar under tre terminer. Slutligen an­

ordnas vid folkskoleseminarierna i viss utsträckning kurser för blivande

kyrkomusiker.

Den praktiska lärarutbildningen vid folkskoleseminarierna omfattar hel­

dagsbesök i övningsskolan, gruppövningar samt i avgångsklasserna dess­

utom serieövningar och besök vid andra läroanstalter. Hospiteringen i öv­

ningsskolan omfattar för varje elev sammanlagt 16 dagar under seminarie­

tiden; eleven åhör undervisningen och får i någon utsträckning själv hålla

lektioner. Vid gruppövningarna är klasserna delade i grupper om 4—6 ele­

ver, och läsåret är indelat i perioder, motsvarande antalet grupper. Medan

en elev undervisar, är de övriga eleverna i gruppen åhörare. Vederbörande

handledare är alltid närvarande vid gruppövningarna. Serieövningama om­

fattar för varje elev två ämnen med sammanlagt 16 lektioner. Vid vissa

seminarier varieras programmet; bland annat har försök anställts med star­

kare koncentration av gruppövningarna och med ett ökat antal serielek­

tioner. I medeltal torde varje elev under seminarietiden hålla c:a 70 egna

lektioner.

Omkring två veckor begagnas till studiebesök vid andra läroanstalter,

huvudsakligen skolor av B2- och B3-form. För ändamålet finnes under

folkskoleseminariernas omkostnadsstat särskilda medel anslagna. I stigan­

de omfattning anordnas besök i distrikt, som experimenterar med enhets-

skoleorganisationen. Vidare brukar besök anordnas i skolor med hjälpklas-

ser — där sådana inte finns i seminariets övningsskola — och i specialklas­

ser av olika slag.

I gällande stadga för folkskoleseminarierna rekommenderas koncentra­

tion i arbetets planläggning, självverksamhet och fria arbetsformer. Ämnes-

trängseln och det stora antalet schemabundna timmar har dock visat sig

vara svåra hinder. Försök har emellertid gjorts att på olika sätt komma

förbi dessa svårigheter. Bland annat har under senare år timplanerna vid

vissa seminarier med vederbörligt tillstånd något beskurits och lärarkraf-

terna fått disponeras i friare former. Framgången har visserligen inte alltid

varit odisputabel — det har förekommit att efter någon tid återgång skett

till tidigare ordning — men det vill dock synas, som om i åtskilliga fall

värdefulla resultat har vunnits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

75

I årsredogörelsen för läsåret 1952/53 skriver sålunda rektor vid folksko-

leseminariet för manliga elever i Stockholm:

»Under ett flertal år har vid seminariet bedrivits försöksverksamhet bl. a.

med hänsyn till timplanens utformning. Vi har sökt successivt leta oss

fram till en timplan, som innebär minsta möjliga antal schemabundna tim­

mar men som ändock erfarenhetsmässigt garanterar fullt tillfredsställande

insikter och färdigheter. Timplanen för de olika ämnena har något varierat

från år till år.»

Enligt den i årsredogörelsen återgivna timplanen för läsåret 1952/53 hade

läroämnena på studentlinjen 17,75 veckotimmar mot de 22, som finnas upp­

tagna i normalplanen, och övningsämnena 26,5 veckotimmar mot normal­

planens 30,s; den praktiska lärarutbildningen hade däremot utbyggts med

en halv veckotimme från 13 till 13,5 veckotimmar.

Vid folkskolesemmariet i Hälsingborg, som har studentlinje med tre pa­

rallellavdelningar av varje klass, har klassundervisningen i pedagogik och

samhällslära delvis ersatts med föreläsningar, som är gemensamma för klas­

sens samtliga avdelningar. Därigenom sparas ett antal lärartimmar, som

möjliggör klassernas uppdelning i mindre arbetsenheter under andra tim­

mar, exempelvis för grupparbeten kombinerade med övningar av samma

karaktär som universitetens seminarieövningar.

»Här vid seminariet har vi såsom krav under andra året ställt upp del­

tagande i minst två grupparbeten i pedagogik och två i samhällslära», skri­

ver kollegiet. »Varje grupparbete omfattar fyra eller fem sammanträden på

i allmänhet tre timmar. Vid dessa skall var och en referera och alltid för­

bereda sig till att deltaga i diskussionen. Vid varje sammanträde förekom­

mer normalt tre referat på 10—20 minuter. Deltagarna skall själva med

bibliotekets hjälp skaffa sig en översikt över den viktigaste litteraturen.

Naturligtvis används även andra former av grupparbete.»

Enligt seminariets praxis har varje elev att vid sidan av den översikts-

mässiga kursläsningen skaffa sig mer ingående kunskaper inom nagra få

specialområden i viss mån efter fritt val. Den bildningsprincip, till vilken

kollegiet bekänner sig, uttrycker kollegiet på följande sätt: »De unga skall

lära sig, hur man skall skaffa sig kunskaper, och dessutom hos sig själva

skapa en fast vana att i alla situationer verkligen skaffa sig de kunskaper

som behövs.» Denna princip kan med fördel användas även vid lärarut­

bildningen, anser kollegiet. »Är man rädd för luckor i vetandet, sa är fak­

tiskt allt bildningsarbete hopplöst.»

För skolkommissionen har det gällt att i mellanstadiets undervisning för­

verkliga samma allmänna grundsatser som i undervisningen på andra sta­

dier. ltedan i principbetänkandet skrev kommissionen:

»Den förändrade målsättningen för undervisningen på skolans olika sta­

dier kräver grundlig insikt i såväl allmän som speciell metodik och under-

visningsteknik. Det ligger i sakens natur, att en dylik undervisning inte får

inskränka sig till en blott formell träning. Läraren måste göra sig förtrogen

med de nya metoder, som utexperimenterats, med grupparbetets och den

individuella undervisningens teknik. Han måste själv ha bildat sig en upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

76

fattning om lärostoffets lämpliga uppdelning och fördelning; annars faller

han lätt offer för mekaniskt uppgjorda kursplaner.-----------Den blivande

läraren behöver grundliga insikter i barn- och ungdomspsykologi samt de

delar av den allmänna psykologin, som har särskild betydelse för undervis­

ningsarbetet och uppfostran, t. ex. intelligensen, begåvnings- och minnes­

funktionerna samt inlärningsprocessen och därför giltiga lagar av olika slag.

I viss utsträckning bör denna undervisning anpassas olika för lärare på

olika stadier. En naturlig anpassning synes vara att t. ex. i barn- och ung­

domspsykologien ge alla lärarkategorier en allmän orientering, som dock

bör väsentligt fördjupas och kombineras med praktiskt psykologiskt stu­

dium särskilt av de åldersstadier, som läraren i sin kommande gärning har

att göra med.» (S. 358—359.)

De åsikter skolkommissionen i detta och andra uttalanden utvecklat pe­

kar framåt mot en starkare ställning för psykologi, pedagogik och metodik

jämväl i mellanskolläramas utbildning. De praktiska svårigheterna är dock

i detta fall ojämförligt större, helst om utrymme på samma gång skall be­

redas för mer tidskrävande arbetsformer. Folkskollärarutbildningen är re­

dan nu hårt belastad och studietiden kan icke godtyckligt förlängas. I stort

sett måste därför varje terrängvinst för ett studium kompenseras genom

att nagot annat, som också har sitt värde, avföres från utbildningsprogram­

met. Sådant brukar icke kunna genomföras alldeles utan strid.

Skolkommissionen anser sig icke böra exakt precisera timtalen för de

olika ämnena. För att ge en föreställning om vad de kan påräkna nämner

kommissionen dock följande ungefärliga timtal:

timmar

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

psykologi och pedagogik med specialkurser.................. 200

skolhygien ....................................................................... 16

allmän metodik............................................................... 26

kristendomskunskap....................................................... 56

modersmålet ................................................................... 80

matematik ....................................................................... 40

historia ............................................................................. 30

samhällskunskap ............................................................. 60

geografi............................................................................. 24

biologi.................... ......................................................... 50

den samlade undervisningens metodik .......................... 16

fysik ............................................................................. 24

kemi ................................................................................. 24

metodik i flerklassiga läraravdelningar........................ 20

användning av tekniska hjälpmedel.............................. 12

bibliotekskunskap ........................................................... 12

barnlitteratur................................................................... 8

teckning ........................................................................... 80

välskrivning ..................................................................... 16

konsthistoria ................................................................... 8

musik ............................................................................... 72

gymnastik ....................................................................... 96

slöjd ................................................................................. 40

Summa: 1 010

77

Härtill kommer en kurs i tal- och röstvård med individuellt skiftande

timtal, individuell undervisning i instrumentalmusik och sång samt föl­

jande frivilliga kurser:

timmar

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

behörighetskurs i engelska omkring

skolmognadsprov ............................

testningskurs ....................................

småslöjd ..........................................

trädgårdsskötsel ............................

.......... 130

8

+

10

30 + 20

..........

25

..........

30. (S.88.)

Slutligen skulle liksom nu vid seminarierna frivillig undervisning tillhan­

dahållas i teckning, körsång, orkesterspelning, gymnastik m. m.

Vid jämförelser med nuvarande timplan måste antalet där angivna vec­

kotimmar multipliceras med antalet effektiva arbetsveckor under läsåret,

30 eller något däröver.

Särskild tid för den speciella ämnesmetodiken är ej upptagen i ovanstå­

ende tabell. Studierna vid lärarhögskolan måste inriktas på vad som kan

anses värdefullt för den kommande lärarverksamheten. Någon skarp gräns

mellan ämnesstudier och metodikutbildning kan enligt kommissionens me­

ning därför inte dragas upp. Förhållandena gestaltar sig rätt olika mom

skilda ämnen. I kristendomskunskap är studentexamen säkerligen icke till­

räcklig grund för lärarverksamheten — särskilt bibelkunskapen maste för­

stärkas. I historia och geografi torde åter behovet av teoretisk underbygg­

nad få anses vara i stort sett tillfredsställt genom studentexamen, och den

fortsatta utbildningen får därför huvudsakligen karaktären av metodik.

»Även det metodiska tillrättaläggandet av ett spörsmål medför, om det rätt

bedrives, en ökad kringsyn och skärpt blick för det väsentliga», framhåller

kommissionen. »Ej sällan gynnas det självständiga tänkandet och därmed

också föreställningarnas klarhet och fasthet av att det föreligger ett be­

stämt syfte för studierna.»

Till den speciella metodiken kommer den allmänna metodiken, den sam­

lade undervisningens metodik och metodiken vid undervisning i flerklas-

siga avdelningar, för vilka studieomraden särskild tid har upptagits. För

övrigt bör metodiska frågor tagas upp i olika sammanhang under hela stu­

dietiden, bland annat i form av råd, anvisningar och kritik i samband med

de praktiska övningarna.

Under rubriken »psykologi och pedagogik med specialkurser» har beräk­

nats tid för specialkurser rörande läs- och skrivsvårigheter (12 tim.), röst-

och talrubbningar (8 tim.) samt psykologisk-pcdagogisk statistik (12 tim.).

Mellanskollärarkandidaterna skulle vidare ha tillträde till den för småskol-

lärarkandidaterna obligatoriska kursen i skolmognadsprov (8 tim. jämte 10

tim. praktiska övningar). Slutligen skulle en frivillig testningskurs till­

handahållas (30 tim. jämte 20 tim. praktiska övningar).

78

I nuvarande undervisningsplan för studentlinjema här övningsäm-

n e n a starkare ställning än läroämnena och nästan lika högt timtal som

dessa ämnen och den praktiska utbildningen tillsammans. Kommissionen

tänker sig icke blott en förstärkning av pedagogikens ställning utan även

en utvidgning av undervisningsövningarna. Det blir då omöjligt att inom

en tvaarsram för utbildningen halla uppe övningsämnena vid nuvarande

timtal. Under sådana förhållanden måste kommissionen fråga sig, huruvida

verkligen alla de nuvarande övningsämnena måste ingå i utbildningen.

Kommissionen anser sig kunna helt utesluta ämnet hushållsgöromål och ge

trädgårdsskötseln plats endast som frivilligt ämne. Det har visserligen för

många bygder i vårt land varit av stor betydelse, att folkskollärarna kun­

nat undervisa i trädgårdsskötsel, medgiver kommissionen, men det är dock

ett faktum, att flertalet lärare aldrig kommer att undervisa i ämnet. Till­

räckliga motiv att ge ämnet ställning som obligatoriskt finnes därför enligt

kommissionens mening icke. Beträffande ämnet slöjd kan tvekan råda.

»Inom kommissionen har... ifrågasatts, om manlig och kvinnlig slöjd

med nödvändighet skall behöva belasta utbildningsschemat. Facklärare i

dessa ämnen anställes vid allt fler skolor, och i övrigt har seminarierna

trots de ganska höga timtalen (omkring 270 respektive 180 timmar) inte

kunnat åstadkomma annat än en relativt ofullständig utbildning. Å andra

sidan kommer det säkert under lång tid framåt att vara nödvändigt, att

mellanskollärare övertar undervisning även i dessa ämnen. Att då fordra

specialutbildning efter lärarexamen låter sig knappast göra. Det blir där­

för ofrånkomligt, att en grundläggande utbildning ges vid lärarhögskolan.»

(S. 85—86.)

En beskärning av de båda slöjdämnena från ett par hundra timmar ned

till de 40, som är upptagna i tablån, är icke möjlig, om slöjdundervisningen

skall ha samma uppgifter vid lärarhögskolan som nu vid folkskolesemina-

rierna. Skolkommissionen tänker sig, att de 40 timmarna huvudsakligen

skulle avse slöjdundervisningens metodiska sida, Slöjdfärdigheten skulle in­

hämtas vid sommarkurser, som föreslås omfatta 4 veckor.

»Det blir... angeläget, att sommarkurserna genomgås så tidigt som möj­

ligt», påpekar kommissionen. »Tillträde till kurserna bör i män av utrym­

me kunna ges redan före intagningen vid lärarhögskolan, eventuellt även

åt gymnasister som deklarerat sin avsikt att söka inträde vid lärarhögsko­

lan. För dem, som på annat sätt förskaffat sig erforderliga färdigheter, bör

befrielse från deltagande i sommarkurs medgivas. Möjligen bör då viss kom­

pletterande metodikutbildning krävas, motsvarande vad som i detta av­

seende inhämtas under sommarkurs.» (S. 87.)

Förutom här nämnd slöjdutbildning skulle vid lärarhögskolan ges en fri­

villig kurs i s. k. småslöjd, omfattande 25—30 timmar.

En liknande anordning föreslås för gymnastikundervisningen. I sitt tidi­

gare förslag till provisorisk omläggning av utbildningen vid folkskolesemi-

narierna ifrågasatte skolkommissionen en vittgående reduktion av den obli­

Kungl. Maj ds propositio7i nr 209.

79

gatoriska gymnastikundervisningen vid seminarierna. Medan den nuvaran­

de timplanen ger de manliga eleverna omkring 300 och de kvinnliga om­

kring 270 timmars undervisning i ämnet, skulle gymnastiken efter en ut­

bildningsreform enligt kommissionens mening endast kunna påräkna 90

timmars obligatorisk undervisning, likväl kompletterad med icke mindre än

270 timmar för enskild handledning och för frivillig undervisning i sim­

ning, gymnastik och idrott. Förslaget motiverades på följande sätt:

»Trots ämnets utomordentliga värde med hänsyn till seminarieelevernas

fysiska fostran, torde ämnet inte kunna påräkna att få behålla den domi­

nerande ställning det nu har på studentlinjen. Om man bedömer ämnet på

samma sätt som de övriga ämnena, måste den för eleverna obligatoriska

tiden avsevärt minskas. Den del av gymnastiken, som kan rubriceras som

motionsgymnastik, måste bli frivillig, och utbildningen av ledare i den fri­

villiga gymnastikrörelsen bör inte ingå i den ordinarie lärarutbildningen

utan hänvisas till fortbildningskurser. Ämnet är emellertid mångskiftande,

och att sköta gymnastikundervisning på rätt sätt är säkerligen svårt. För

att bli en skicklig gymnastiklärare behöver man en mycket lång utbild­

ning, men det måste också om detta ämne liksom om alla övriga beaktas,

att det här gäller utbildning av klasslärare, och om en sådan utbildning

över huvud taget skall vara möjlig, måste man i alla ämnen nöja sig med

mycket måttliga fordringar. Det har framhållits, att ämnet behöver stort

utrymme, för att de blivande lärarna skall kunna ges en sadan utbildning,

att" de inte kommer att bedriva en gymnastikundervisning, som kan åstad­

komma allvarliga faror för elevernas hälsa. Det måste emellertid fordras,

att alla mycket svåra eller farliga gymnastiska övningar radikalt^utmönst­

ras från folkskolans undervisning och att denna begränsas till sådana öv­

ningar, som de blivande lärarna relativt lätt kan lära sig leda. Ämnet har

en stark ställning på gymnasiet, och studentbetyg i ämnet ger i motsats

till vissa andra övningsämnen tillträde till seminariet. Kommissionen anser

därför, att man inte bör räkna med någon särskild ämneskurs i gymnastik.

En viss utbildning i simning och livräddning bör dock förekomma. Även

med mycket måttliga anspråk på utbildningen måste metodikundervisning­

en i gymnastik med lek och idrott bli ganska omfattande, och kommissio­

nen föreslår därför ett antal timmar i ämnet, som beträffande såväl obliga­

toriska timmar som timmar för enskild handledning är större än för något

av de ämnen, i vilka särskild ämneskurs icke ingår. Det torde kunna ifråga­

sättas, om icke avsevärd tid kunde sparas för eleverna, därest den pedago-

gisk-metodiska genomarbetningen i stor utsträckning kunde bedrivas med

grupper om t. ex. åtta elever, varvid en elev kunde leda de övriga sju. Goda

erfarenheter av ett sådant förfaringssätt finnes redan.»

Kommissionen finner det omöjligt att nämnvärt höja sitt bud i fråga om

den obligatoriska undervisningen inom läsåret men föreslår, att även i detta

ämne en obligatorisk sommarkurs skall anordnas. Den bör omfatta It) da­

gar och helst föregå praktikterminen. Kursen skulle ha ungefär samma ka­

raktär som de av skolidrottskommittén anordnade kurserna, och viss rcsc-

och traktamentsersättning skulle liksom vid dessa kurser utgå till delta­

garna. Vid lärarhögskolan skulle dessutom tid för frivillig motionsgymna­

stik tillhandahållas.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 209.

80

Inom alla ämnen — läroämnen såväl som övningsämnen — måste lärar­

högskolans undervisning vara väl organiserad och ostörd, om man skall

kunna reda sig med de låga timtalen. Undervisningsövningarna

far icke medföra störande avbrott. Vid den nuvarande seminarieundervis-

ningen inträffar det ofta, att seminarieeleven för undervisningsövningarnas

skull måste vara franvarande från lektioner i sin klass. Seminarieläraren

får kanske under långa tider aldrig se hela klassen samlad. Vid lärarhög­

skolan måste störningar av detta slag effektivt förebyggas. Detta kan en­

dast ske, om teoretisk undervisning och undervisningsövningar hålles isär i

tiden.

Seminarieelevemas nuvarande övningsundervisning kan icke heller sägas

vara i allo väl inorganiserad i övningsklassernas arbete. Både gruppövning­

ar och serieövningar inriktas vanligen endast på ett ämne åt gången. Vid

gruppövningarna är gruppen ofta endast med om en enda av veckans lek­

tioner i ämnet. »Därigenom försvåras i hög grad det sammanhang i under­

visningen, som borde vara självfallet», framhåller kommissionen. »Över

huvud blir lärarkandidaternas bekantskap med klassens arbete och hans

kännedom om de enskilda eleverna allt för fragmentarisk.»

En omläggning av praxis kan genomföras på olika sätt. Skolkommissio-

nens förslag är icke avsett att vara bindande utan kan tänkas varierat i

praktiken.

Under det första utbildningsåret bör den praktiska utbildningen i stort

sett ha förberedande karaktär. Den skulle sålunda domineras av hospite-

ring. Denna kunde med fördel koncentreras till två fyraveckorsperioder

under vardera terminen, varvid tiden före frukostrasten användes för de

praktiska studierna och tiden efter frukostrasten för teoretiska studier i

olika ämnen. Småningom skulle enstaka övningslektioner inläggas samt

mot slutet av året en kortare följd av icke-betygsatta övningslektioner.

Det kan icke undvikas, att vissa tider flera lärarkandidater måste sam­

tidigt gästa samma klass. Under de första veckorna torde i regel fyra hos-

pitanter komma att bilda en grupp, men redan under nästa fyraveckors-

period bör hospiteringen kunna ordnas så, att endast två hospitanter följs

åt. Lärarkandidaterna skall under denna period ägna några morgonpass åt

småskolans första klass och minst ett tiotal timmar åt realskolan.

Under andra terminen kan särskild uppmärksamhet ägnas åt undervis­

ningen i räkning under första perioden och åt undervisningen i modersmå­

let under andra perioden. Under denna termin bör även specialklasser,

främst läsklasser och hjälpklasser, besökas. Därjämte bör lärarkandidaten

några morgonpass följa och biträda en facklärare i vart och ett av folksko­

lans övningsämnen. Bland annat bör eftersträvas, att han kan få medverka

vid en friluftsdag.

»I övrigt är det naturligtvis ett önskemål, att lärarkandidaterna får till-

fälle att besöka särskilt skickliga lärare, inte minst lärare som tillämpar

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

81

friare arbetsmetoder och bedriver försöksverksamhet. Idealet skulle vara,

att auskultanterna fritt kunde välja klasser och lärare för sina besök i sam­

råd med lektorerna i metodik, som ju redan på detta stadium skall stå i

personlig kontakt med lärarkandidaterna och ge dem vägledning både för

hospiteringar och auslcultationer. Det stora antalet lärarkandidater torde

dock nödvändiggöra att besöken mer eller mindre organiseras av lärarhög­

skolan.» (S. 92.)

Till det första utbildningsåret bör slutligen förläggas två veckors hospi-

tering i B2-skolor. Denna hospitering kan ej sällan fullgöras på lärarkandi­

datens hemort. Liksom nu bör viss ekonomisk gottgörelse utgå till lärar­

kandidaterna under hospiteringen vid B2-skolorna.

Nästa termin anslås till lärarpraktiken ute vid skolorna. Den blivande

läraren har då visserligen bakom sig första hälften av sin utbildning, men

behovet av handledning torde för flertalet lärarkandidater fortfarande vara

mycket kännbart. Jag skall i ett senare avsnitt av mitt anförande redogöra

för de olika alternativ för praktiken och för handledningen under densam­

ma, som föreslagits av kommissionen och i remissyttrandena. Oavsett vil­

ket system som väljes, torde emellertid lärarkandidaten under praktikter­

minen förvärva en erfarenhet av lärarens arbete, som gör det möjligt att av­

sevärt intensifiera arbetet under det sista läsåret vid lärarhögskolan.

Undervisningsövningama förlägges under detta läsår till två perioder un­

der vardera terminen och förutsättes då taga lärarkandidaternas hela tid i

anspråk. Programmets uppläggning avviker avsevärt från vad som nu van­

ligen praktiseras vid seminarierna.

Under de två första veckorna av övningsundervisningen skall fyra lärar­

kandidater tjänstgöra i samma klass, Varje lärarkandidat övertar ett eller

ett par ämnen och biträder i övrigt vid rättning av skrivningar och annat

arbete i klassen. Särskild tid anslås till överläggningar mellan klasslärare

och lärarkandidater i samband med undervisningen, s.k. instruktions-

m e t o d i k.

Under nästa tvåveckorsperiod tjänstgör endast två lärarkandidater sam­

tidigt i klassen. Var och en kan således överta en större del av undervis­

ningen än under föregående period och bör om möjligt få tillfälle att plan­

mässigt fullfölja en given uppgift. Under instruktionsmetodiken kan flera

grupper tillsammans redovisa sina erfarenheter.

Med den tredje perioden, som omfattar fyra veckor, är man inne på den

sista terminen. Under denna period är fyra lärarkandidater i elden i varje

klass och tar hand om en god del av undervisningen. Denna uppdelas dock

inte efter särskilda ämnen, utan lärarkandidaterna får, den ene efter den

andre, under 4—0 dagar i följd ombesörja hela den undervisning klasslä­

raren kan lämna ifrån sig. Någon tid användes även till undervisning i öv-

ningsämnen. som företrädes av facklärare, och till fria auskultationer.

Den fjärde och sista perioden iir en tvåveckorsperiod, då varje lärarkan­

didat har sin klass och bestrider så stor del av undervisningen, som kan

6 —

Bihang till riksdagens protokoll 195k. 1 samt. Nr 209.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 209.

82

överlämnas åt honom utan att barnens behov av kontinuitet och konse­

kvens i undervisningen åsidosattes. Övningsämnena bör därvid ej skjutas

åt sidan mer än andra ämnen.

Skolkommissionen har såsom exempel på hur utbildningstiden kan dis­

poneras utarbetat en plan för studiegången (s. 284—288). Därvid har kom­

missionen räknat med någon förlängning av läsåret, så att detta kommer

att omfatta 38 effektiva läsveckor. Ett karakteristiskt drag i denna plan

är, att den senare delen av sista terminen reserveras för avslutande studier

i pedagogik. Bland annat bör lärarkandidaterna i slutskedet utföra något

specialarbete för seminarieövningarna.

»Detta kan genomföras, endast om de många mindre ämneskurserna hän­

visas till det första studieåret», anmärker kommissionen. »Splittringen i

studierna under detta år blir visserligen därigenom synnerligen påfallande

och antalet schemabundna timmar avskräckande högt, men olägenheterna

därav torde uppvägas av de vinster, som kan göras under det andra studie­

året.» (S. 41.)

Andra studieplaner än den förordade kan tänkas, men man kan icke av­

vara en dylik stomme för studierna, när det är fråga om en institution, där

så pass många studerande varje år skall passera de många skilda kurserna.

Skolkommissionens avvägning mellan ämnesstudier och metodik har ut­

löst en livlig diskussion i yttrandena och mött mycket bestämda gen­

sagor. Enligt

Svenska seminarielärarföreningen

kan utbildningen vid lärar­

högskolan på en så viktig punkt som i fråga om kunskapsnivån väntas bli

sämre än den nuvarande utbildningen vid seminarierna. Argumenteringen

följer här:

»Kunskapsnivån i det nya gymnasiet kommer att bli avsevärt lägre än

i det nuvarande. För att nå det mål kommissionen uppställt (s. 83 a), att

utbildningsresultatet vid lärarhögskolan bör bli fullt likvärdigt med det

som vinnes på folkskoleseminariernas studentlinje, måste alltså på lärar­

högskolans timplan anslås ökad tid för fortsatt ämnesutbildning. En jäm­

förelse mellan de föreslagna timtalen och nu gällande timplan visar emel­

lertid en avsevärd reducering för de flesta ämnen. Föreningen tvingas där­

för dra den slutsatsen, att den av kommissionen föreslagna utbildningen,

evad det gäller ämneskunskaper, i väsentliga avseenden

blir underlägsen

den nuvarande studentlinjen vid seminarierna.»

Föreningen finner timsummorna otillräckliga för en hel rad läro- och öv-

ningsämnen. I kristendomskunskap måste resultatet av den föreslagna

minskningen bli en avsevärd minskning av metodikmomentets omfattning.

Detsamma blir fallet i modersmålet, där reduktionen av timtalet ter sig

ytterst betänklig med hänsyn till ämnets fundamentala betydelse och dess

komplicerade metodik. Det låga timtalet i samhällslära är anmärknings­

värt i belysning av ämnets starkt ökade betydelse i skolundervisningen.

Reduktionen av timtalet i fysik och kemi är betänklig ur den synpunkten,

att undervisningen i klasserna 7 och 8 under lång tid framåt måste hand­

havas av mellanskollärare. Även reduktionen av timtalet i biologi med häl-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

83

solära inger betänkligheter. Lika litet kan föreningen acceptera timtalet i

teckning. Reduktionen av timtalet i musik finner föreningen desto mer be­

tänklig, som kommissionen själv givit ämnet ökad betydelse i enhetssko-

lan. En ökning av gymnastikens timtal är likaledes erforderlig. Huru kom­

missionen kunnat föreslå en nedskärning av timtalet i slöjd, finner för­

eningen oförklarligt. Materielslöjden bör göras obligatorisk även för

kvinnliga elever. Kursen i småslöjd bör också vara obligatorisk. I träd­

gårdsskötsel bör anordnas en obligatorisk och en kompletterande frivillig

kurs. 1 hushållsgöromål bör de skolsociala delarna göras obligatoriska och

därutöver en frivillig kurs anordnas, till omfattningen motsvarande den nu­

varande undervisningen i ämnet.

»Sammanfattningsvis vill föreningen understryka, att en avsevärd utök­

ning av timtalet för såväl teoretiska ämnen som övningsämnen är absolut

nödvändig. Gedigna fackkunskaper är en oundgänglig förutsättning för en

god undervisning, och pedagogisk skicklighet kommer ohjälpligt till korta,

när säkra kunskaper och färdigheter saknas. Den tid som erfordras för eu

utökning av timtalet för ämnesutbildning kan, enligt föreningens uppfatt­

ning, vinnas antingen genom en förlängning av utbildningstiden till 21/2

år jämte aspiranttermin eller genom en ändrad utformning av den prak­

tiska utbildningen och aspiranttjänstgöringen.»

Seminarielärarföreningen har icke framställt någon erinran mot det före­

slagna timtalet för psykologi och pedagogik. Denna lucka utfylles emeller­

tid av kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad, som skriver:

»Med hänsyn till att en fördjupad psykologiutbildning utgör ett av de

väsentligaste motiven för en omläggning av lärarutbildningen, hade man

... önskat slippa den beskäming av antalet obligatoriska timmar, som före­

slås. Det kan givetvis inte råda någon tvekan om att eleverna vid lärarhög­

skolan får läsa väsentligt utbyggda kurser i psykologi, men det är inte där­

för alldeles säkert, att utbildningen — med hänsyn till deras lärargärning

— blir bättre eller mera fruktbar. De anknytningar till praktiskt skolliv,

som en erfaren lärare ger vid sina genomgångar, och de diskussioner, han

kan stimulera till, kan bibringa kunskaper, som flertalet elever knappast

ernår på egen hand. Ett icke ringa antal elever kan komma att förlora mera

på minskningen av antalet lärartimmar, än vad de vinner på ökade tenta-

menskurser. Om man under första året arbetar mera med speciallektioner

och mindre med övningar, kan kanske nuvarande antal psykologitimmar

bibehållas.»

I andra yttranden betonas åter behovet av större metodisk säkerhet. Folk-

skolinspektören i Stockholms läns södra inspektionsområde anser i varje

fall inte, att bristerna i kunskapsbarlasten är det mest iögonenfallande:

»Att cn viss allmänbildning är behövlig som grund för uppfostringsar-

betet, för auktoriteten inåt och utåt samt för vidsynen kan väl anses såsom

självklart. Däremot kan det diskuteras, om man för lag- och mellanstadiets

lärare ska fästa så stor vikt vid kunskapsmåttet i visst ämne, att ämnes-

studierna, såsom nu ofta sker, tar för mycket tid från den egentliga lärar­

utbildningen, d.v. s. utbildningen i att handskas med barn och lära ut kun­

skaper och färdigheter. Erfarenheten visar också, att hög lärdom icke alltid

ger garantier för god undervisning och fostran, som framför allt kräver

ledarbegåvning och pedagogisk talang. — -------

Kungl. May.ts 'proposition nr 209.

84

Vad som brister i lärarens utbildning, när han lämnar seminariet, är säl­

lan färdighet i ämnena eller allmänbildning men så mycket oftare bristande

insikt i själva undervisnings- och fostringsarbetet och givetvis bristande

rutin. Särskilt gäller detta ämnen med svårare metodik, såsom modersmåls-,

räkne- och fysikundervisning samt undervisningen i övningsämnena liksom

i elevernas behandling ur mentalhygienisk och allmänt fostrande synpunkt.

En starkare inriktning på själva undervisnings- och uppfostringsuppgifter­

na synes därför starkt påkallad.»

Statskontoret fruktar ännu mindre en reduktion av timtalen. Ämbets­

verket skisserar en ny utredning och gör därvid följande uttalande:

»För folkskollärarna bör i enlighet med skolkommissionens förslag ut­

bildningen i psykologi och pedagogik förstärkas, tyngdpunkten läggas på

den pedagogisk-metodiska genomarbetningen av folkskolans kurser samt

undervisningen läggas på fria studier. Genom minskning av antalet sche­

mabundna timmar till ungefär hälften lära också goda förutsättningar kun­

na skapas för att omläggningen skall kunna godtagas ur statsfinansiell syn­

punkt.»

Livligast blir diskussionen, när man kommer till övningsämnena. Den är

ännu relativt dämpad i fråga om teckningen, får i några yttranden mera

energiska tonfall i fråga om musiken och slöjden och kulminerar när det

blir fråga om timsumman för gymnastik. Till seminariekollegiernas yttran­

den har ofta fogats utförliga specialyttranden från övningslärarna.

»En grundligare diskussion av övningsämnenas ställning vid lärarhög­

skolan är helt visst oundgänglig», skriver kollegiet vid folkskoleseminariet

i Luleå. »I verkligheten kommer dessa ämnen, om kommissionens förslag

genomföres i sin nuvarande utformning, att bli åsidosatta i så hög grad vid

lärarhögskolan, att denna ej kan sägas ge en fullständig mellanskollärar-

utbildning. De där utexaminerade kan bli formellt men aldrig reellt kom­

petenta till den undervisning i sång, gymnastik, slöjd o.s. v., som nu de

flesta folkskollärare måste meddela och som de i stort sett kan meddela

efter studier vid folkskoleseminarium.»

Musikhögskolans lårarnämnd resonerar sig fram i försiktigare ordalag

men undgår icke slutsatsen, att beskämingen av musiktimmarna har gått

för långt. Förstärkningen av pedagogik- och metodikutbildningen och för­

bättringen av kontakterna med forskningen har nämndens fulla anslutning.

Nämnden förstår också till fullo, att en högskolemässig studiegång icke kan

genomföras, utan att alla ämnen får se sina schemabundna timmar ned­

skurna. Men nämnden tror sig kunna hävda, att musiken intager en sär­

ställning bland övningsämnena.

»Så känslobetonad som sången och musiken är, krävs det mer än i något

annat ämne en lustbetonad inställning till ämnet för att en skapande och

befriande musikalisk verksamhet skall kunna komma till stånd, och denna

inställning kan endast alltför lätt förstöras eller hindras genom oskicklighet

i det metodiska beteendet. Likaså finns det intet annat ämne, där osäker­

het i förebild och ledning får sådana katastrofala verkningar på verksam­

Kungl. Maj ds 'proposition nr 209.

86

för några år sedan en undersökning rörande slöjdundervisningen inom länet

och fann, att endast i runt tal var fjärde folkskollärare undervisade i slöjd.

Han föreslår därför, att slöjden uppdelas i en obligatorisk och en frivillig

del. Den obligatoriska skulle förläggas till en sommarkurs och omfatta små­

slöjd och materielslöjd. Den frivilliga, som också borde läggas utanför läs­

året, skulle avse en utbildning, som gav viss slöjdlärarkompetens. »Det

förefaller ganska självklart, att de 75 % som icke undervisar i slöjd, för sin

lärargärning haft större nytta av att t. ex. teckna och spela en stor del av

de timmar, som de under seminarietiden snickrat och stickat.»

Timtalet för gymnastik med lek och idrott har föreslagits ned­

satt i ungefär samma utsträckning som slöjdens. Ämnet skulle disponera

96 timmar vid lärarhögskolan samt en obligatorisk kurs i sommaridrott om

10 dagar. Det sammanlagda antalet obligatoriska timmar bleve därigenom

åter ungefär detsamma som det var före 1937 på de dåvarande ettåriga

studentlinjema.

Gymnastiken är fastare än slöjden inorganiserad i folkskolans undervis­

ningsprogram. Några åsikt sdi vergenser mellan facklärare och klasslärare av

det slag, som yppat sig i fråga om slöjden, kan icke beläggas.

De båda folkskollärarförbunden anser det omöjligt att på den korta tid,

som är anslagen till gymnastikutbildningen vid lärarhögskolan, åstadkom­

ma ett tillfredsställande utbildningsresultat. Sänkningen kan i varje fall

icke motiveras med kommissionens i och för sig riktiga påpekande, att alla

mycket svåra eller farliga gymnastiska övningar radikalt bör utrensas från

folkskolans undervisningsprogram.

»Redan i den undervisning, som nu bedrivs i folkskolan, torde mycket

svåra eller farliga gymnastiska övningar vara utmönstrade. Det är ändå

av synnerligen stor vikt att utbildningen i gymnastik blir så grundlig och

allsidig som möjligt. Även skenbart lätta och ofarliga övningar kan inne­

bära riskmoment, som genom en bristfällig utbildning måhända inte kom­

mer att uppmärksammas. Kommissionen föreslår visserligen en kort som­

markurs, men härigenom kan givetvis inte utbildningen i vinteridrotter till-

godses.»

Svenska gymnastikläraresällskapet tvekar lika litet. »Det är omöjligt att

på den föreslagna tiden göra eleverna skickade att ta hand om barnens

kroppsövningar och resultatet skulle blott bli att fysisk fostran blir en tom

dekoration på den nya skolans fasad.»

Lärarsammanslutningarna sekunderas exempelvis av folkskolinspektöreji

i TJppsala läns inspektionsområde, som varnar för en ^{underskattning} av öv-

ningsämnenas betydelse och alldeles särskilt för den ifrågasatta sänkningen

av utbildningsnivån i gymnastik med lek och idrott. »Under uppväxtåren

är behovet av rörelse och lek mycket stort, och dess tillgodoseende sparar

säkert lärare och föräldrar många uppfostringsbekymmer. Men om detta

är riktigt bör också barnens lärare vara väl utbildade för att tillgodose den

fysiska fostran», anser folkskolinspektören.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

87

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Lideå önskar, att sommarkursen i

idrott skall kompletteras med en motsvarande 10 dagars vinterkurs. »Ut­

bildningen av duktiga lärare i vinteridrotter är av största betydelse, sär­

skilt för Norrland. Praktiskt taget alla friluftsdagar under december—mars

utnyttjas av folkskolans barn för skidåkning och skridskoåkning med till­

hörande bollspel på is.» Önskemålet om obligatorisk utbildning i vinter­

idrott återkommer i yttranden från andra delar av vart land. Gymnastik­

lärarna vid folkskoleseminariet i Lund är fullt ense med sina kolleger i

Luleå.

Svenska gymnastikläraresällskapet anser, att intagningsvillkoren bör

skärpas och sammanfattar på följande sätt de viktigaste önskemålen rö­

rande utbildningen vid lärarhögskolan:

»I stället för de 96 schemabundna timmarna, som föreslagits, vilket mot­

svarar 11/2 veckotimme per läsår, bör införas 3 veckotimmar per läsår,

därav 1 för teori och 2 för praktiskt metodiska övningar i fysisk fostran.

Därmed skulle 192 timmar stå till förfogande. För sommarutbildnmgen,

som omfattar idrott, friluftslekar, bollspel, orientering, naturvarn, livradd-

ningsövningar fordras minst en tid av tre veckor motsvarande 18X5 tim.

—

90

tim. För vinterutbildning — skridskosport och skidlöpning torde

krävas 10 dagar eller 50 tim. Detta gör sammanlagt 332 tim. eller 12 tim.

mera än vad seminariernas 2-åriga linje nu har.»

Sällskapet drar i viss mån konsekvenserna av sin ståndpunkt, när det

finner en förlängning av studietiden med en termin motiverad med hänsyn

till den totala arbetsbelastning, som komme att åvila mellanskollärarkan-

didatema.

Slopandet av ämnet hushållsgöromal, där skolundervisningen re­

gelbundet bestrides av facklärare, var ifrågasatt redan vid 1936 års semi-

nariereform och väcker, efter vad det vill synas, numera icke större betänk­

ligheter. I några yttranden föreslås dock, att en frivillig kurs i ämnet skall

givas vid lärarhögskolan.

Skolkommissionens förslag att göra trädgårdsskötsel till frivilligt

ämne avstyrkes av Svenska facklärarförbundet, men tillstyrkes exempelvis

av Sveriges överlärarförbund. I andra yttranden medgives visserligen, att

ämnet icke kan göras obligatoriskt i samma utsträckning som nu vid semi­

narierna, men på samma gång hävdas, att de blivande lärarna icke får vara

helt utan orientering på området. Svenska seminarielärarföreningen tänker

sig sålunda en uppdelning av ämnet. Fn obligatorisk kurs skall anknytas till

ämnena hembygdskunskap och biologi, och på samma gång skulle en fri­

villig kompletterande kurs tillhandahållas, så avpassad att de båda kur­

serna sammantagna får samma omfattning som den nuvarande obligatoris­

ka utbildningen i ämnet vid seminarierna.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till kommissionens förslag beträffande hus-

hållsgöromål och trädgårdsskötsel men beklagar på samma gång att träd­

gårdsskötseln icke har fått den plats i folkskolans undervisning, som ämnet

förtjänar.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 209.

88

»Överstyrelsen vill understryka betydelsen av bra skolträdgårdar, men

dessa behöva tillsyn även under sommarferienia, och på åtskilliga håll i

vårt land är det hushållningssällskapens eller JUF:s konsulenter, som tagit

hand om undervisningen i trädgårdsskötsel, vilket synes vara en lämplig

anordning. Vid lärarhögskolan böra i varje fall de för ämnet särskilt intres­

serade eleverna kunna erhalla utbildning, och ämnet bör således finnas med

i programmet såsom frivilligt. Det bör framhållas, att vid undervisningen

i ämnet också frågor, som sammanhänga med skolgårdens planering, böra

beaktas. Vidare böra möjligheter till frivilliga fortbildningskurser för utbil­

dade lärare stå till buds och det är överstyrelsens förhoppning, att ämnet,

även om det göres frivilligt vid lärarhögskolan, skall komma att intressera

ett icke obetydligt antal läraraspiranter.»

I ett och annat yttrande anlägges en vidare synvinkel på de blivande

lärarnas utbildning i övningsämnen. Läraren skall icke blott ge sin skol­

klass den föreskrivna undervisningen utan också vara en sammanhållande

kraft inom bygdens kulturella liv.

»Bygdeskolomas lärare måste mångenstädes på ett särskilt sätt kunna

komma i kontakt med befolkningen», skriver sålunda

jolkskolinspektören

i Kopparbergs läns västra inspektionsområde.

»Det är säkert bra, om de

kan ge kvällskurser i engelska eller andra teoretiska ämnen, men det är

minst lika bra, om de kunna starta en musikcirkel eller samla bygdens ung­

domar eller husmödrar till en gymnastikgrupp. Det är troligt att de kunna

göra detta endast om de har huvudsakligen metodiska kunskaper, men det

är ännu mera troligt, att de med egna kunskaper i ämnet kan skapa en

större entusiasm och en bättre kontakt med sina frivilliga elever. Det finns

med andra ord värden i vår nuvarande folkskola, som inte ligger helt på

det teoretiska planet, men som inte desto mindre har gjort vår skola stora

tjänster. Det nya lärarutbildningsförslaget bör inte i sin iver att skapa nå­

got nytt förbise detta.»

Skolöverstyrelsen

understryker, att övningsämnenas ställning bör sär­

skilt beaktas vid den slutliga översynen av utbildningsprogrammet. »Att

en viss beskärning av timtalen kan äga rum, framgår av den försöksverk­

samhet, som pågår vid seminarierna, men nedskärningen får ej äventyra,

att ett tillfredsställande resultat verkligen uppnås.»

Liksom då det gällde ämneslärarutbildningen ägnas i yttrandena spe­

cialkurserna relativt ringa uppmärksamhet. Oftast avhandlas kursen

i konsthistoria pa grund av dess nära samband med teckningsundervisning-

en, och kommissionen tadlas för sin snålhet med timmar.

Kollegiet vid jolk-

skoleseminariet i Luleå

skriver:

»Det förefaller..., som om ett nytt område inom ämnet teckning, konst­

kunskap eller konstkännedom, snart är en realitet. I konstkunskap inne­

fattas kunskap om konst, konstnärer och deras material samt musei- och

utställningsbesök med demonstrationer. Den blivande läraren måste där­

för äga ett så stort mått av kunskap på dessa områden, att en tryggande

undervisning kan övas. Kunskaperna inhämtas inte på en kurs av 8 tim.

Kursen borde omfatta förslagsvis 15 tim. -f- 10 tim. seminarieövningar -j-

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

89

utställningsbesök, summa omkring 30 tim. för att över huvud taget kallas

för påbyggnadskurs i ett nutidsorienterande ämne.»

Enligt skolkommissionens plan skulle anvisningar för sexualundervisning­

en ingå i kursen i skolhygien och disponera 4 av dess 16 timmar.

Semina­

riernas elevförbund

finner detta otillräckligt för ett så ömtåligt ämne.

Sta­

tens psykologisk-pedagogiska institut

och

Svenska skolläkarföreningen

är

av samma mening; skolläkarföreningen föreslår särskild tid för detta kurs­

parti och stödjes därutinnan av

skolöverstyrelsen.

»Sexualundervisningen

är ett ämne, som ej sällan visar sig ganska svårbehandlat», konstaterar

överstyrelsen. »Detta utgör ett skäl för att denna undervisning måhända

borde förläggas till en särskild kurs, omfattande saväl föreläsningar som

demonstrationslektioner.»

Den av skolkommissionen föreslagna 12-timmarskursen i bibliotekskun­

skap synes ej ha gett anledning till invändningar från seminariekollegiernas

sida.. Däremot föreslog folkbibliotekssakkunniga i sitt betänkande angående

folk- och skolbibliotek (SOU 1949:28 s. 118) en specialkurs i biblioteks­

kunskap om 30 timmar; denna kurs borde omfatta icke blott biblioteks-

teknik utan också pedagogisk utbildning för undervisning i bokkunskap

m.m. I viss mån har folkbibliotekssakkunnigas önskemal tillmötesgåtts av

kommissionen genom förslaget att anordna en specialkurs i barnlitteratur.

Med hänsyn till skolbibliotekets allt centralare ställning i skolarbetet fin­

ner

skolöverstyrelsen

det likväl önskvärt, att kursen i bibliotekskunskap

något utökas.

Slutligen må nämnas, att

Svenska skolläkarföreningen

finner en test­

ningskurs som den av skolkommissionen föreslagna med 30 + 20 timmar

alldeles otillräcklig; »den kan endast ge en viss quasikunskap, som leder till

en felaktig och ensidig bedömning av barnen.»

Kommissionens förslag rörande den praktiska utbildningen vid lä­

rarhögskolan har fått ett mycket gynnsammare mottagande. »Den före­

slagna anordningen erbjuder i jämförelse med nuvarande förhållanden vid

seminarierna väsentliga förbättringar», intygar salunda

kollegiet vid folk-

skoleseminariet i Luleå,

dår vissa försök med liknande tendens har anställts.

»Vid folkskoleseminariet i Luleå har under en följd av år praktiserats

dels en koncentration av undervisningsövningarna till förmiddagstimmarna

i samma klass, dels en gruppauskultering, varvid resp. elever — sedan de

första dagen åhört klassläraren — fått bestrida undervisningen var sm hel­

dag — i stort överensstämmande med den föreslagna uppläggningen av 3:e

perioden under andra utbildningsåret. Fördelarna ha varit påtagliga och

blir det troligen i än större grad, om anordningen enligt förslaget omfattar

liingrc perioder med en följd av heldagar för varje elev.»

Även

kollegiet i Jönköping

har vidtagit vissa åtgiirder på detta område,

som motsvarar skolkommissionens intentioner. 1 klass II- har sålunda

gruppövningarna helt ersatts med serier, vilka för varje seminarieklass sam­

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 209.

90

lats till fyra tvåveckorsperioder, då klassen varit helt fri från den teoretiska

undervisningen och kunnat helt koncentrera sig på egna lektioner och

auskultationer. Även tillfällen till samlad undervisning har givits.

Kollegiet vid seminariet för kvinnliga elever i Stockholm har mindre

goda erfarenheter av sina försök att koncentrera undervisningsövningar

och serier till vissa perioder. Belastningen på övningsskolan blev så stor, att

en jämnare fördelning måste införas redan efter någon månad.

Styrelsen för seminariernas elevförbund väntar sig påtagliga förbätt­

ringar på den praktiska utbildningens område:

»Vad angår undervisningsövningamas organisation har styrelsen intet

annat än gott att säga. Här om någonstädes har under en lång tid de nuva­

rande anordningarna varit bristfälliga och styrelsen understryker den kri­

tik, som kommissionen riktat mot den nuvarande praktiska lärarutbild­

ningen. En förstärkning och omläggning av praktikutbildningen har under

en lång tid varit nödvändig.»

Några kollegier ger — delvis på grund av egna försök — uttryck åt sin

särskilda uppskattning av den instruktionsmetodik, som enligt kommissio­

nens förslag skulle meddelas i samband med undervisningsövningarna.

Mot anordningen av hospiteringen förekommer kritik, dock endast mera

sporadiskt. Ett par kollegier anser det för mycket med fyra lärarkandidater

i samma hospiteringsgrupp. »En eller någon enstaka gång två lärarkandi­

dater i varje klass är det riktiga», säger kollegiet vid seminariet för manliga

elever i Göteborg. Samma kollegium betraktar det som ett missgrepp att

förlägga hospitering till tiden före och ämnesstudier till tiden efter frukost­

rasten på samma dag och får härvidlag stöd av kollegierna i Jönköping och

Karlstad och av svenska seminarielärarföreningen. De båda skånska semi­

narierna anser det icke nödvändigt, att hospitering i B2-skolor anordnas i

så stor utsträckning som skolkommissionen tänkt sig. Kollegiet i Lund skri­

ver:

»För bekantskapen med undervisningsmetoderna i skolor av B-form tor­

de hospitering i skolor av typ Bl i stort sett ha lika mycket att ge som hos­

pitering i skolor av övriga B-former. Då dessutom Bl-skolorna i framtiden

säkerligen komma att spela en vida större roll än B2-skoloma, skulle det

vara lyckligt, om hospiteringen huvudsakligen komme att förläggas till sko­

lor av Bl-typ.»

Av min redogörelse torde framgå, att remissinstansernas anmärkningar

mot skolkommissionens utbildningsprogram i flertalet fall går ut på att det

ena eller andra ämnet blivit otillräckligt tillgodosett. En sådan inriktning

av kritiken är inte ovanlig, när kurserna för en läroanstalt skall utstakas.

Samtidigt brukar emellertid andra kritici kunna på ett övertygande sätt

bevisa, att arbetsbelastningen även utan alla nya pålägg är för stor.

Också när det gäller lärarhögskolan, framföres farhågor för att arbetspro­

grammet är för stort tilltaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

91

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Hälsingborg

har försökt beräkna an­

talet schemabundna timmar för en genomsnittlig mellanskollärarkandidat

under de olika terminerna vid lärarhögskolan. Kollegiet har därvid gjort

följande antaganden:

1. Under de båda första terminernas auskultationsperioder har auskulta-

tionerna antagits pågå 3 timmar dagligen under 5 (lagar i veckan, under den

tredje terminens auskultationsperioder 6 timmar i veckan.

2. För den obligatoriska kursen i slöjd (40 timmar), tentamina, röstvård,

spelning (allt obligatoriskt men individuellt olika omfattande), har under

de tre första terminerna genomgående beräknats 2 timmar i veckan.

3. För engelska behörighetskursen, småslöjd, frivillig gymnastik och

andra frivilliga ämnen har under samma terminer beräknats genomgående

4 timmar i veckan.

Antagandena under de båda sista punkterna förmodas hgga »betänkligt

i underkant». Även i övrigt anser sig kollegiet snarare räkna lågt än högt.

Kollegiet finner för de delar av de tre första terminerna, som icke upp­

tages av undervisningsövningar e. d., följande medeltal:

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Termin

1

2

3

| Antal veckotimmar ....

32,0

29,9

23,5

Härtill kommer sommarkurserna i slöjd och gymnastik.

Arbetsbelastningen varierar under olika perioder från 37 veckotimmar

under veckorna 2—5 av den första terminen till 18 veckotimmar under de

sista veckorna av tredje terminen vid högskolan.

Den fjärde och sista terminen har av kommissionen i stort sett reserve­

rats för undervisningsövningar och fria studier. Under de 11 veckor, då

schemabunden undervisning förekommer, skulle den genomsnittligt omfatta

endast 5 ä 6 timmar i veckan.

Kollegiet anmärker, att den »enligt all erfarenhet helt enkelt orimliga

arbetsbelastningen» under de tre första terminerna framkommit ur ett tim­

antal för varje ämne, som av vederbörande ämnesrepresentanter måste be­

tecknas som ytterst hårt nedskuret. Som anledning till de höga timsum-

morna utpekar kollegiet »dels den avsevärda tiden för auskultation och dels

kommissionens lovvärda strävan att bereda studiero under den fjärde ter­

minens elva studieveckor.»

Kollegiet föreslår bland annat, att en del schemabundna timmar skall

skjutas över till sista terminen och att auskulteringen under de två första

terminerna skall minskas från sammanlagt 240 till omkring 150 timmar.

Samma förslag framställes av

kollegiet vid jolkskoleseminariet i Härnö­

sand,

som dock anser att dylika detaljfrågor med förtroende bör överläm­

nas åt lärarhögskolans ledning att ytterligare övervägas.

Kollegiet vid jolk­

skoleseminariet i Karlstad

har bilagt ett förslag till studiegång med jäm­

nare fördelning av det schemabundna arbetet och sluttentamina.

92

Skolöverstyrelsen tycks närmast vara böjd att resignera inför de relativt

höga timsummoma under de tre första terminerna:

»Det framgår tydligt av skolkommissionens förslag och yttrandena här­

över, att det schemabundna timtalet vid mellanskollärarutbildningen under

alla förhållanden måste bli ganska stort om ett tillfredsställande resultat

skall kunna uppnås inom en begränsad tidsram. Detta sakförhållande kan

väl beklagas men måste accepteras, och härvidlag skiljer sig utbildningen

på mellanskollärarlinjen principiellt icke från utbildningen vid fackhögsko­

lor sådana som t. ex. tandläkarhögskolan eller tekniska högskolan. Det är

med utbildningen vid dylika fackhögskolor, som mellanskollärarutbildning­

en närmast måste jämföras.»

Inknappningen av ferierna beklagas i åtskilliga yttranden. Folkskolese-

minariet i Umeå befarar sålunda, att förläggningen till ferierna av en del

av undervisningen i slöjd och idrott kan undergräva dessa ämnens anseende.

Mycket bestämt uttalar sig skolidrottskommittén i samma riktning; för­

slaget innebär för kommittén »en uppenbar deklassering av ämnet».

Ett par kollegier för elevernas talan. Hur frågan ter sig för de stude­

rande själva, framgår dock kanske bäst av ett citat ur det yttrande styrel­

sen för Seminariernas elevförbund avgivit:

»För att göra lärarhögskolan konkurrenskraftig gentemot seminarierna

och likväl kunna nedskära antalet schemabundna veckotimmar, hav man

tillgripit nödlösningen med förlängt läsår och obligatoriska sommarkurser.

Styrelsen ser sig nödsakad uttrycka starka farhågor beträffande denna ut-

formning av utbildningstiden. Den kommer med all säkerhet att bli oer­

hört impopulär. Ett överslag visar, att sommarledigheten kommer att bli

nedskuren till knappa två månader. Under de två sommarlov, som finns

tillgängliga, måste likväl fullgöras obligatoriska kurser i slöjd och gymna­

stik om sammanlagt cirka 40 dagar. Möjligheterna till avkoppling från stu­

dierna och inkomstbringande arbete har härigenom starkt beskurits. Elev­

förbundets styrelse har emellertid vägt denna förlorade möjlighet till in-

komstbringande arbete mot den förlorade arbetsförtjänsten under ett halvt

läsår som lärarkandidaten skulle vidkännas med förlängd studietid och

även bortsett från dylika materialistiska synpunkter är styrelsen för när­

varande icke beredd att yrka på en dylik föriängning av studietiden.»

Skolöverstyrelsen anser slutligen, att sommarkurserna bör inräknas i läs­

året, vilket för den skull måste förlängas. »Även i övrigt torde en viss för­

längning av läsåret vid lärarhögskolan utan allt för stora olägenheter kun­

na ske, då det här är fråga om vuxna elever», bekräftar överstyrelsen. I

detta sammanhang må nämnas, att överstyrelsen redan i sitt utlåtande den

26 november 1948 angående en provisorisk seminariereform föreslog en för­

längning av läsåret vid seminarierna med tre ä fyra veckor, varvid vissa

specialkurser skulle förläggas till nuvarande ferietid.

De anförda citaten ur seminariekollegiernas yttranden skulle kunna kom­

pletteras med ännu ett par, men man kan dock knappast säga, att någon

allmän opinion inom kollegierna motsätter sig sommarkurserna. Tvärtom

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

94

Skolöverstyrelsen

anser sig icke nu böra presentera ett detaljerat förslag

till tim- och kursplaner men väntar att, när sådana skall utarbetas, kom­

missionens förslag kommer att visa sig vara en god grund att utgå från.

Några remissinstanser finner uppgiften olöslig inom den givna tidsramen,

såvida icke specialisering i en eller annan form tillätes. I ett föregående

sammanhang har jag redogjort för ett par av de förslag, som framförts med

denna utgångspunkt. Det torde i detta sammanhang vara nog att konsta­

tera, att de förutsätter mycket djupgående ingrepp i utbildningsprogram­

met och icke torde kunna genomföras utan en helt ny utredning.

f. Den ifrågasatta småskollärarutbildningen för stu­

denter.

Kungl. Maj ds ■proposition nr 209.

För den nuvarande tvååriga utbildningen av småskollärarinnor fast­

ställdes genom kungörelsen 43/1938 en undervisningsplan upptagande föl­

jande timsummor.

Ämne

Antal

vecko­

timmar

Ämne

A

d

tal

vecko­

timmar

Kristendomskunskap..................

S

Teckning....................... ............

5

Modersmålet............................

10

Välskrivning...............................

0,5

Matematik...............................

3,5

Musik.........................................

4

Historia med samhällslära..........

4

Trädgårdsskötsel.........................

1,75

Geografi....................................

3

Slöjd...........................................

6

Biologi med hälsolära................

4

Hushållsgörom&l..........................

4

Fysik och kemi..........................

2

Gymnastik med lek och idrott. . .

7

Psykologi och pedagogik..........

8

Summa

28,25

Summa

40,5

Praktisk utbildning:

Metodik.................................

2,5

Gruppövningar.........................

3,5

Summa

6

Till tid utom timplanen skulle förläggas

frivilliga laborationer i biologi med hälsolära samt fysik och kemi under

sammanlagt 1 veckotimme,

frivillig kurs i engelska sammanlagt 6 veckotimmar,

frivillig teckning, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,

körsång, sammanlagt 1 lärartimme i veckan, samt

individuell undervisning i instrumentalmusik, sammanlagt 2 lärartimmar

i veckan för varje klassavdelning.

Den praktiska lärarutbildningen omfattar heldagsbesök i övningsskolan,

behandling av metodiska frågor och gruppövningar samt i avgångsklasserna

dessutom serieövningar och besök i andra läroanstalter. Heldagsbesöken

omfattar vanligen sammanlagt minst 14 dagar. Vid gruppövningarna är

klasserna delade i grupper om 3—5 elever. Serieövningarna omfattar i regel

för varje elev två ämnen med sammanlagt 6 lektioner. Enligt de beräkning­

ar, som låg till grund för den nuvarande timplanen, skulle varje elev under

95

seminarietiden i regel få tillfälle att under heldagsbesök, gruppövningar och

serier hålla omkring 41 egna lektioner.

Inträdesfordringama ligger i vissa ämnen lägre än realexamensnivån,

men inträde har på senare tid allt oftare sökts av flickor med avsevärt

större förkunskaper. Flertalet av eleverna har numera vid inträdet i semi­

nariet realexamen eller motsvarande kunskaper.

Skolkommissionen föreslår, att vid småskollärarlinjen inträdessökande

studenter skall vara frikallade från den förberedande kursen, så att utbild­

ningen för dem blir tvåårig. Någon komplettering av studentexamen i läro­

ämnen ifrågasättes icke.

Då den naturvetenskapliga ämnesgruppen i regel icke ingår i student­

examen, som avlägges på latinlinjen, erfordras vissa ämnesstudier vid lärar­

högskolan. Även där ett ämne har medtagits i studentexamen, kan det in­

träffa, att den lästa kursen till följd av sin planläggning icke utgör någon

fullgod grund för undervisning på lågstadiet. I geografi måste sålunda upp­

märksamheten i helt annan utsträckning än på gymnasiet inriktas på ex­

kursioner och arbetsövningar, och i biologi erfordras säkrare kunskaper i

exempelvis artkännedom och ekologi samt — i vissa fall — växtfysiologi,

påpekar skolkommissionen.

Kommissionen föreslår följande ungefärliga timtal för den teoretiska

undervisningen:

timmar

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

psykologi och pedagogik ................................................ 200

skolhygien ........................................................................ 16

allmän metodik............................................................... 26

kristendomskunskap ....................................................... 60

modersmålet ................................................................... 90

matematik ....................................................................... 80

samhällskunskap ............................................................. 20

geografi ........................................................................... 40

biologi ............................................................................... 75

fysik och kemi................................................................. 30

hembygdsundervisningens metodik .............................. 80

metodik i flerklassiga läraravdelningar........................ 8

användning av tekniska hjälpmedel................................ 8

bibliotekskunskap ........................................................... 10

barnlitteratur ................................................................. 8

teckning (och välskrivning) .......................................... 92

konsthistoria ..................................................................... 8

musik ............................................................................... 72

gymnastik med lek ocli idrott........................................ 96

småslöjd ........................................................................... 25

Summa 1 044

Därtill kommer tal- och röstvård med individuellt skiftande timtal, in­

dividuell undervisning i instrumentalmusik och sång samt följande frivilliga

kurser:

96

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

timmar

testningskunskap .................................................. 30 -f- 20

kvinnlig slöjd ........................................sommarkurs

-j-

40

trädgårdsskötsel ............................................................. 30

behörighetskurs i engelska.............................................. 130

I fråga om geografi, där kommissionen angivit ett behövligt timtal av

25—50, har i tabellen timtalet 40 införts; liknande preciseringar har gjorts

i fråga om ett par andra ämnen utan att därvid någon sakprövning av det

behövliga timtalet skett.

Vad beträffar psykologi och pedagogik ingår bland annat en obligatorisk

kurs i skolmognadsprov, medan i stället pubertetsårens psykologi och pu­

bertetens konsekvenser för undervisningen kan behandlas mer summariskt

än på mellanskollärarlinjen. Kursen i småslöjd måste med hänsyn till

hembygdsundervisningen göras obligatorisk för de blivande småskollära­

rinnorna, men i stället kan kursen i kvinnlig slöjd göras frivillig och som­

markursen i idrott helt utgå. Ämneskurserna bör så vitt möjligt koncentre­

ras till första läsåret och sista terminen liksom för inellanskollärarna så

långt ske kan friläggas för övningsundervisning och pedagogiska studier.

Den närmare utformningen av kursplaner och timplaner bör enligt kom­

missionens uppfattning överlämnas åt lärarhögskolan. De bör så smidigt

som möjligt anpassas efter de aktuella kunskapsförutsättningarna.

Principerna och i stort sett även detaljerna av den praktiska utbildningen

bör kunna bli desamma som vid mellanskollärarutbildningen. Hospitering-

en i skolor med lägre skolform (b-formen) kan delvis förläggas till hemor­

ten. Auskultationerna i övrigt bör planläggas så, att lärarkandidaterna får

stifta en ej alltför flyktig bekantskap med arbetet i förskolor.

Speciallinjen för småskollärarkandidater med studentexamen har föga

tilldragit sig remissinstansernas uppmärksamhet.

Sveriges småskollärarinnejörbund meddelar, att från medlemmar, som av­

lagt studentexamen, klagomål framförts över att onödigt omfattande äm-

nesstudier vid seminarierna försätter undervisningen i psykologi, pedagogik

och metodik i ett trångt läge. »Det är med tillfredsställelse förbundet no­

terar, att delegationen uppmärksammat detta och på ett bättre sätt än hit­

tills ger denna kategori småskolläraraspiranter möjlighet att utnyttja redan

förvärvade kunskaper.»

För småskoleseminariemas kollegier har huvudintresset gällt den före­

slagna treåriga utbildningen med realexamen som grund. Det är ofta svårt

att avgöra, huruvida kritiken endast avser denna linje eller tillika student­

linjen. Övningsämnena har en förgrundsställning i diskussionen. Följande

uttalande av kollegiet vid småskoleseminariet i Växjö är rätt typiskt.

»Nedskärningen av övningsämnena gymnastik och slöjd måste i hög grad

beklagas. I betänkandet kan man spåra en tydlig tendens att nedvärdera

98

direkt hör samman med undervisningsområdet.» Frivillig utbildning i äm­

net bör däremot tillhandahållas de småskollärarkandidater, som så önskar.

Skolöverstyrelsen ansluter sig likaledes till kommissionens förslag på den­

na punkt men framhåller, att möjligheter att förvärva kompetens för under­

visning i slöjd på folkskolestadiet bör skapas genom fortbildningskurser

för examinerade småskollärarinnor.

Ett annat ofta återkommande diskussionsämne är liksom vid folkskole-

seminarierna gymnastikundervisningen. Kollegiet vid småskoleseminariet i

Stockholm finner det förvånande, att intet initiativ har tagits till koncen­

trerad utbildning i friluftsövningar, såväl sommar- som vintertid.

»Vår erfarenhet är, att det elevmaterial, lärarna på lågstadiet har att

göra med, är ytterst ömtåligt. Följaktligen gäller det att förebygga, att

barnen i samband med gymnastiken utsättes för skador, varför det vore

betänkligt, om de blivande lärarna på lågstadiet erhölle en så knapp ut-*

bildning i gymnastik, att deras egen undervisningsverksamhet i detta ämne

bleve i hög grad amatörmässig.»

Svenska gymnastikläraresällskapet kan icke heller godtaga en så stor

reduktion av timtalen som den föreslagna, i all synnerhet som småskollärare

skall tjänstgöra även under det tredje skolåret. I fråga om idrottsutbild-

ningen yttrar sällskapet:

»För dessa lärare är det särskilt av vikt att de görs förtrogna med vinter­

idrotter, då det just är i de lägsta skolåldrarna grunderna för dessa idrotter

skall inläras. Däremot synes det icke vara påkallat att småskollärarna i

samma utsträckning som mellanskollärarna utbildas i övriga idrotter, var­

för någon sommaridrottskurs ej kan påfordras.»

Skolöverstyrelsen uttalar sig icke särskilt om gymnastikutbildningen men

framhåller att vid en kommande översyn av kommissionens förslag öv-

ningsämnenas ställning bör noggrant prövas.

I fråga om kommissionens förslag beträffande den praktiska lärarutbild­

ningen vid högskolan nöjer sig överstyrelsen med att konstatera, att man

är »i stort sett tillfredsställd med det framlagda förslaget.»

g. Departementschefen.

Arbetet vid en lärarhögskola, som skall tjäna ett med samhällsförhållan­

dena föränderligt skolsystem, kan icke tillämpa standardiserade och stereo­

typa metoder; det måste i metodvalet kännetecknas av frihet, rörlighet och

smidighet. De växlande former av teoretiska studier och praktisk utbild­

ning, som förordats av skolkommissionen, synes mig väl fylla dessa ford­

ringar. De mest givande arbetsformerna är dock tyvärr tillika de mest tids­

krävande. Vid lärarhögskolan liksom vid de flesta andra läroanstalter ho­

tar faran att tiden inte skall räcka till. Ett överlastat arbetsprogram med­

för alltid risker för arbetets kvalitet. Utbildningsprogrammet måste därför

sorgfälligt granskas för varje undervisad aspirantgrupp. Det som kan av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

99

varas bör slopas; det centrala och väsentliga räcker gott till för ett eller

två arbetsfyllda utbildningsår.

Utbildningsprogrammet för ämneslärargruppen synes vara grun­

dat på ett i sina huvuddrag riktigt urval av lärostoff. Invändningarna i

yttrandena gäller avvägningen mellan teori och under visningsövningar och

arbetsbördans storlek.

En korrigering av arbetsplanen till förmån för undervisningsövningarna

torde icke kunna undgås. En treämneskandidat bör ha möjlighet att få två

betygsatta serier i vart och ett av sina ämnen. På samma gång talar vä­

gande schematekniska skäl för att de 8 veckorna för undervisningsövningar

under sista terminen ökas med 2 eller 3. Det teoretiska utbildningsprogram­

met måste då i motsvarande mån begränsas i tiden.

Denna inknappning kan icke kompenseras genom att föreläsningar och

övningar lägges tätare under den tid, som är anslagen åt de teoretiska stu­

dierna. En riktning inom kritiken gör tvärtom gällande, att arbetet under

dessa perioder redan i skolkommissionens förslag är för hopat och för starkt

schemabundet. Denna anmärkning kan icke avvisas såsom obefogad.

I första ögonblicket kunde det synas, som om dessa medgivanden åt kri­

tiken måste medföra radikala omläggningar av skolkommissionens utbild­

ningsprogram. Detta är dock näppeligen fallet. För kommissionens förslag

är det väsentligt, att ett arbetssätt tillämpas, som möjliggör ett personligt

engagemang från lärarkandidatens sida. Det är däremot icke alls väsentligt,

att stoff behandlingen blir likformig och luckfri. Ämneslärarkandidaterna

är mogna människor, som under fleråriga akademiska studier har visat, att

de kan sköta kursläsning även på egen hand. Kurspartier, som icke kom­

mer upp i lärarhögskolans muntliga undervisning, kan inhämtas genom

självstudier och redovisas genom tentamina. Risken att en och annan po­

äng därigenom går förlorad kan tagas. Den verkligt allvarliga risken upp­

står först om det schemabundna arbetsprogrammet blir så överflödande,

att tiden vid lärarhögskolan, som för den unge läraren borde vara en Uirar-

personlighetens formationstid, i stället blir ett år av jäktande rutinstudier.

Remissinstansernas yttranden ger intrycket, att ganska avsevärda pro-

grambeskämingar är möjliga. Ett kollegium, inom vilket den vetenskapliga

pedagogiken är ovanligt väl företrädd, har föreslagit en beskäming av lä­

rarkandidaternas schema i psykologi och pedagogik med en tredjedel. Utan

tvivel är det denna väg man bör taga. Erfarenheten visar, att ett för stort

tilltaget utbildningsprogram inte så lätt åter sammanpressas. Det är bättre

att börja med relativt låga timtal och måttliga kurser för att längre fram

utvidga programmet, om det visar sig, att lärarkandidaterna i gemen kan

tillgodogöra sig mer än det som bjudits dem. Ingen behöver gå sysslolös

vid lärarhögskolan av den anledningen att programmet inte räcker till.

Blir högskolan det den är menad till. erbjuder den tvärtom särskilt rika

möjligheter för den som får tid över alt ägna sig åt specialuppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

100

Det svåraste hindret för fria studier på området är bristen på lämplig

studielitteratur. Särskilt är denna kännbar inom vissa grenar av den spe­

ciella ämnesmetodiken. Reduceras den muntliga undervisningen för lärar­

kandidaterna, måste i vissa fall bristen fyllas genom kompendier, som ut­

arbetas på lärarhögskolans uppdrag och med statsanslag. Sådana skrifter

kunde bli till hjälp även för lärare av äldre årgång; »de skulle med glädje

hälsas av varje lärare, som vill följa med utvecklingen», säger Läroverks-

läramas riksförbund. För statsverket bleve det billigare att sörja för nödig

kurslitteratur än att hålla välavlönade experter, som muntligen föredrar

det som lärarkandidaterna skulle kunna läsa sig till i tryckta eller stenci-

lerade framställningar. Frågan om kurslitteratur för lärarhögskolans behov

bör vid läglig tidpunkt bli föremål för statsmakternas prövning efter för­

slag av lärarhögskolans styrelse.

De här anlagda synpunkterna går klart emot alla föreslagna utvidgning­

ar av utbildningsprogrammet, även i vad avser specialkurserna. En special­

kurs bör inte göras obligatorisk, om det kan räcka med en frivillig kurs,

och organiserandet av kursen måste föregås av samma stränga prövning av

undervisningens oumbärlighet som vid all annan undervisning. I vissa fall,

exempelvis vid kursen i tal- och röstvård, kan den personliga instruktionen

givetvis icke undvaras. Men så snart någon del av en kurs kan ersättas med

läsning av kurslitteratur, bör det tillses, att sådan kurslitteratur kommer

till stånd och den schemabundna tiden för kursen minskas.

Huruvida maximiantalet deltagare vid övningarna i överensstämmelse

med skolkommissionens förslag skall fastställas till 16 eller i överensstäm­

melse med statskontorets till 24, är till stor del en ekonomisk fråga. Stats­

kontorets mening torde kunna följas i vad avser denna aspirantgrupp. I

många fall måste likväl en uppdelning i mindre grupper företagas på grund

av lärarkandidaternas ämnesval.

Den nya utbildningsgången för ämneslärare synes mig innebära bety­

dande framsteg i förhållande till den nuvarande utbildningen. Den prak­

tiska utbildningen skulle omedelbart anslutas till de avslutade akademiska

studierna. Den isolerade pedagogikkursen i ämbetsexamen skulle ersättas

med en i själva lärarutbildningen ingående kurs, som för lärarkandidaterna

torde komma att te sig på ett helt annat sätt meningsfylld. Metodikunder­

visningen torde, trots vad som här sagts om möjligheterna att beskära pro­

grammet, komma att få en mycket avsevärt förbättrad ställning. Den för­

sta lärartjänstgöringen skulle genom praktikterminen inordnas i utbild-

ningsschemat och blir därigenom ett viktigt stöd för detsamma. Slutligen

kan man hoppas, att lärarhögskolan på grund av sin kontakt med den

vetenskapliga forskningen och den allmänna försöksverksamheten skall er­

bjuda en stimulerande studiemiljö, i varje fall om de i det föregående an­

givna justeringarna av studiegången vidtages.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

102

Skolkommissionens planläggning av mellanskollärarutbildningen är av

naturliga skäl i främsta rummet inriktad på mellanskolläramas arbetsupp­

gifter i den blivande enhetsskolan. De första mellanskollärarna torde kom­

ma att utexamineras vid slutet av höstterminen 1958. Sannolikt kommer

de under största delen av sin tjänstgöringstid att arbeta under de beting­

elser kommissionen förutsatt, flertalet på enhetsskolans mellanstadium,

några efter särskild vidareutbildning på dess högstadium.

Ett utbildningsorgan, som upplagts med hänsyn till skolförhållandena

utanför enhetsskoledistrikten, skulle icke så litet skilja sig från kommissio­

nens. Vore det verkligen fråga om att ge en ung aspirant en likformig ut­

bildning för den långa klasserien 3—8, kunde man gott förstå dem som

yrkar på en mer eller mindre vittgående differentiering av mellanskollärar­

utbildningen. En utveckling i denna riktning skulle dock medföra oberäk­

neliga konsekvenser för klasslärarsystemets stabilitet. Enligt min mening

bör därför mellanskollärarutbildningen vid lärarhögskolan, såsom skolkom-

missionen föreslagit, även under övergångstiden främst taga sikte på klas­

serna 3—6 av den blivande enhetsskolan. Detta utesluter givetvis icke, att

jämkningar vidtas i den utsträckning, som befinnes möjlig och skälig, för

att tillgodose de lärarkandidater, som under en övergångstid av växlande

längd kommer att bestrida undervisning i högre klasser av folkskolan utan

särskild vidareutbildning för detta ändamål.

Skolkommissionen har av principiella skäl avstått från att fixera utbild­

ningsprogrammets enskildheter, inklusive tim- och kursplanerna. Timsum-

mor för de olika ämnena har visserligen nämnts och ett schema uppgjorts

för studiegången, men kommissionen förutsätter, att en överarbetning skall

ske och det definitiva programmet framläggas av lärarhögskolans egna

organ.

Såsom jag redan har nämnt, torde det vara lämpligt, att en tid av två år

får förflyta mellan riksdagens beslut och lärarhögskolans start. Tillräcklig

tid finnes då för detaljarbetet. Jag kan således nu inskränka mig till att av­

handla de frågor, som kan få större konsekvenser för detta arbetes plan­

läggning.

I sina huvuddrag synes den föreslagna studiegången ha bestått kritiken.

Inga allvarliga invändningar torde kunna göras mot att lärarkandidaterna

har fullt schema under första terminens första del, tills arbetet ordentligt

kommit i gång. Det är vidare en riktig tanke, att antalet schemabundna

timmar sedan successivt skall sänkas och arbetet under sista terminen ske

övervägande i fria former. Att lärarkandidaterna helt befrias från schema­

bundet teoretiskt studiearbete under vissa tider, som reserveras för under-

visningsövningar, erkännes också allmänt som välbetänkt. Slutligen synes

kommissionens förslag i fråga om den praktiska utbildningen ha avsevärda

förtjänster i enskildheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

104

mant av skolkökslärarinnor; yrkesutbildning i detta ämne för kvinnliga

mellanskollärare kan icke anses påforderlig. De delar av ämnet, som har

allmännare innebörd, torde kunna inrymmas i ämnena hälsolära och sam­

hällskunskap.

Något större tvekan kan råda i fråga om ämnet trädgårdsskötsel, som

enligt skolkommissionens förslag borde överföras till de frivilliga ämnena.

Erfarenheten visar emellertid, att denna undervisning haft mycket svårt

att vinna fast fot vid skolorna. Lärarna disponerar ofta ferierna för kurser,

barnkolonier o. d. eller vistas av andra anledningar på annan ort; man kan

icke med någon säkerhet räkna med att skolträdgårdarna blir skötta genom

deras försorg. Såsom skolöverstyrelsen påpekar, har det på åtskilliga håll

visat sig mera rationellt att för undervisningen i trädgårdsskötsel anlita

hushållningssällskapens eller JUF:s konsulenter. Skolkommissionens förslag

synes även på denna punkt kunna accepteras.

En förlängning av den årliga arbetstiden vid folkskoleseminarierna har

redan för några år sedan föreslagits av skolöverstyrelsen. Vid lärarhögsko­

lan liksom vid seminarierna gäller det vuxna elever, som fortsätter sin ut­

bildning efter studentexamen och icke kan undgå vår tids effektivitetskrav.

I den nyligen utfärdade stadgan för filosofiska examina har en termin be­

räknats lika med fem studiemånader. Ett läsår om 38 effektiva arbetsvec­

kor jämte de föreslagna sommarkurserna torde motsvara en arbetspresta­

tion av ungefär denna omfattning. Invändningar har visserligen gjorts mot

examensstadgan just pa denna punkt, men de har knappast samma tyngd

i fråga om lärarhögskolan, där utbildningen mittvägs avbrytes av en prak­

tikperiod, varunder antalet arbetsveckor är det för folkskoletjänstgöring

normala. Jag är beredd att medverka till ett genomförande av kommissio­

nens förslag även i denna del.

Skolkommissionens strävan att från den muntliga undervisningen avlas­

ta det som lika väl kan inhämtas genom självstudier är välgrundad och pris­

värd. Ur ekonomiska och studietekniska synpunkter är det även här oför-

svarligt att anordna muntlig högskoleundervisning i kurspartier, som utan

svårighet kan inhämtas ur böcker och kompendier, och detta gäller i lika

måtto beträffande specialkurser och ämnesstudier. Det finns dock gränser

för vad som därvidlag är möjligt, och gränserna torde vara snävare för mel-

lanskollärarna än för ämneslärarna. Var de går, kan endast avgöras genom

försök och observationer i lärarhögskolans praxis. Såsom jag redan fram­

hållit, bör under alla omständigheter ett anslag för framställande av kurs­

litteratur för lärarhögskolan i god tid ställas till lärarhögskolans förfogande.

De kraftigaste gensagorna har riktats mot skolkommissionens beräkning

av timtalet för de olika undervisningsämnena. Som alltid när ett utbild^

ningsprogram skall fastställas, är konkurrensen hård om timmarna och vr-

kandena om höjningar så många och så vittgående, att det redan från bör­

jan är klart, att endast en mindre del kan bifallas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

105

Lärarhögskolan är en läroanstalt av försökstyp. Utbildningen där måste

som helhet vara minst likvärdig med den som meddelas vid andra läroan­

stalter med samma mål, men den behöver icke i allt följa någon vederta­

gen utbildningsform; den bör betraktas som en variant bland många på ett

arbetsfält, där pionjäranda är önskvärd. Under sådana förhållanden gör

man enligt min mening klokast i att så långt ske kan följa skolkommis-

sionens försiktiga beräkning av schematimmarna, nöja sig med förhållande­

vis små jämkningar under det förberedande organisationsarbetet och höja

timsummorna först om det visar sig, att de föreslagna reformerna av det

inre arbetet mot förmodan icke håller vad de lovar. Därmed är givetvis intet

sagt om huru motsvarande problem bör lösas vid folkskoleseminarierna.

Det är fullt naturligt, att dessa i tveksamma fall intager en avvaktande

hållning och under tiden själva med skolöverstyrelsens medgivande experi­

menterar med timplaner och arbetssätt på det sätt de finner lämpligast.

Större korrektioner uppåt i timtalen torde böra företagas endast om det

kan befaras, att lärarutbildningens effektivitet på någon punkt vedervågas

genom de föreslagna reduktionerna. I ett par fall synes man efter den nu

fullbordade remissgången icke kunna utesluta sådana risker. Det gäller den

manliga slöjden och ännu mera den fysiska fostran.

I manlig slöjd skulle undervisningen från nuvarande omkring 270 tim­

mar sänkas till de 120, som meddelas under sommarkursen, plus de 40 tim­

marna vid lärarhögskolan. Det förefaller sannolikt, att de nuvarande tim­

summorna verkligen kan sänkas: kommissionen anmärker på att vid semi­

nariernas slöjdundervisning stundom oproportionerligt lång tid har tagits

i anspråk för vissa individuella arbetsprestationer. Men det kan ifrågasät­

tas, huruvida icke reduktionen har gått för långt.

Utbildningen i slöjd har en uppgift att fylla även för de lärare, som icke

undervisar i ämnet: ett praktiskt handlag är av betydelse för dem alla. En

utbildning enligt skolkommissionens förslag tillgodoser givetvis fullt ut

detta begränsade syfte, men jag känner mig icke övertygad om att den är

tillräcklig för de lärare, som skall undervisa i manlig slöjd.

Slöjdundervisningens ställning i lärarutbildningen sammanhänger nära

med den fördelning av slöjdundervisningen mellan mellanskollärare och

facklärare, som kan motses vid den tidpunkt, då lärarhögskolans examina­

tion börjar. Enligt uppgift från skolöverstyrelsens statistiska kontor under­

visade vårterminen 1953 ännu 43 å 44 procent av den manliga folkskollä-

rarkåren i slöjd. Anställandet av facklärare har emellertid efter den nya öv-

ningslärarorganisationens tillkomst gått raskt framåt jämväl på landsbyg­

den, framför allt inom större skoldistrikt. Utvecklingen i denna riktning

skulle troligen redan nu ha nått längre, om kvalificerade facklärare stått att

få i en mot efterfrågan svarande utsträckning. Det iir icke uteslutet, att till

år 1959, då lärarhögskolans första årskull sändes ut på verksamhetsfältet,

behovet av mellanskollärare med kompetens för slöjdundervisning kan ha

betydligt avtagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

106

Det är under sådana förhållanden begripligt, att skolkommissionen har

tvekat om slöjden skall vara obligatorisk eller frivillig på lärarhögskolans

mellanskollärarlinje. Avgörandet torde emellertid komma att påverkas av

ännu en omständighet. En av skolöverstyrelsen tillsatt kommitté för revi­

sion av undervisningsplanen för rikets folkskolor har nämligen föreslagit,

att slöjden med ändrade timtal skall göras obligatorisk i folkskolan (tryckta

upplagan s. 22). Det synes mig på grund härav lämpligast att först i ett

senare sammanhang närmare bestämma slöjdens ställning som obligatoriskt

eller frivilligt ämne.

Uppskovet härutinnan utesluter dock icke, att syftet med slöjdkursen vid

lärarhögskolan redan nu fastslås. Obligatorisk eller frivillig bör kursen en­

ligt min åsikt ha till uppgift att göra dem som deltager däri kompetenta att

bestrida undervisning i slöjd i folkskolan. Detta nödvändiggör, synes det

mig, en ökning av den för ämnet anslagna tiden på timplanen.

I avseende på den fysiska fostran är läget klarare. Skolkommissionen har

föreslagit en sänkning från nuvarande 300 timmar för manliga och 270 tim­

mar för kvinnliga seminarieelever till 96 jämte en sommarkurs i idrott på

omkring 50 timmar. Detta timtal torde vara otillräckligt. Visserligen kan

gymnastiken tåla en reduktion av sitt nuvarande timtal och visserligen kan

utbildningen av ledare för den frivilliga gymnastikrörelsen med viss rätt

hänvisas till den fortsatta utbildningen efter högskolekursens slut, men ned­

skärningen har enligt en mycket allmän mening gått så långt, att lärarens

reella kompetens för undervisningen hotas. Bland annat är det svårt att av­

visa kravet på att utbildning skall givas även i vinteridrotter. En förstärk­

ning av den fysiska fostrans ställning torde vara ofrånkomlig.

Jag anser mig i ärendets nuvarande läge böra räkna med att dels antalet

för utbildning i detta ämne anslagna timmar i högskolans löpande under­

visning något ökas, dels en kurs i vinteridrott inlägges under någon av vår­

terminerna vid lärarhögskolan eller i samband med praktikterminen. Den

närmare utformningen av denna utbildning och avvägningen av timsum-

morna för ändamålet bör koordineras med den översyn av högskolans ut­

bildningsprogram i dess helhet, som skall äga rum under de närmaste båda

åren.

Självfallet får den förbättrade ställning för slöjd och fysisk fostran, som

jag funnit oavvislig, icke genomföras på sådant sätt, att lärarkandidaternas

totala arbetsbörda ökas. Kompenserande reduktioner måste företagas på

andra punkter, varvid studieplanerna bör överses för såväl pedagogiken

som vissa delar av metodiken. Sannolikt kan också den auskultering, som

icke står i närmare sammanhang med undervisningsövningama, tåla vid en

beskärning.

Vid den stundande översynen av utbildningsprogrammet bör de många

yrkanden om ändring i olika ämnens ställning, som framställts under re­

missgången, vägas mot varandra och mot de vinster av annat slag, som

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

108

Enligt skolkommissionens förslag skulle nu båda slagen av aspiranter

mottagas utan föregående tjänstgöring och en termins lärarpraktik inläg­

ges mittvägs i utbildningen. Praktikterminen skulle således hädanefter ut­

göra en del av de blivande lärarnas utbildning. Den skall ge dem tillfälle

att i en levande skolmiljö praktiskt tillämpa de lärdomar, som de inhämtat

under första delen av studierna vid lärarhögskolan, och på samma gång ge

dem en fastare grund för den fortsatta utbildningen vid högskolan. Prak­

tiken skall vara förenad med handledning av erfarna lärare.

Organisationen av lärarpraktiken är förbunden med tekniska problem,

som är rätt olika allteftersom praktikanterna är blivande ämnesliirare eller

klasslärare.

a. Ämnesläraraspiranternås praktiktermin.

I principbetänkandet utgick skolkommissionen från att vid olika skolor

skulle inrättas ett antal »aspirantlärartjänster», vilka ständigt skulle stå

till lärarhögskolans förfogande för placering av lärarkandidater. En sådan

lösning av problemet försvåras emellertid av att antalet aspiranter med

samma ämneskombination kan komma att skifta avsevärt från termin till

termin. Kommissionen räknar dock med att en del större skolor kontinuer­

ligt skall kunna ta emot en, två eller möjligen tre lärarkandidater, även om

inga särskilda tjänster inrättas för dessas räkning. Därvid bör i regel en

aspirant, som skall praktisera på vårterminen, kunna överta den tjänstgö­

ring, som en annan aspirant bestritt under höstterminen. I övrigt kan prak­

tikanterna utplaceras vid skolor, där man av den ena eller andra anledning­

en har möjlighet att för en termin eller för ett läsår tillfälligt ta emot prak­

tikanter.

Utplaceringen av lärarkandidaterna bör ombesörjas av skolöverstyrelsen,

som har möjlighet att överblicka tillgången på timlärartimmar vid olika

skolor och står i fortlöpande kontakt med rektorerna. Den bör ske i sam­

förstånd med lärarhögskolans ledning och under största möjliga hänsyns­

tagande till lärarkandidaternas egna önskemål i fråga om förläggningsort.

Lärarkandidaterna bör under praktikterminen enligt skolkommissionens

mening ha nedsatt tjänstgöring. Vissa praktiska skäl kan visserligen andra-

gas för full tjänstgöring, säger kommissionen, och lärarkandidaten kan först

genom en sådan tjänstgöring få erfarenhet av yrkets alla sidor och påfrest­

ningar. Ur utbildningssynpunkt skulle dock en så omfattande tjänstgöring

vara olämplig:

»De många problem, som den första tjänstgöringen ställer, kommer att

ta aspirantens både tid och krafter så i anspråk, att han blir fullt sysselsatt

även vid en relativt begränsad tjänstgöring. Kommissionen räknar också

med att aspiranten utöver sin direkta lärartjänstgöring skall få tid att lösa

vissa uppgifter, som tilldelats honom i lärarhögskolan, samt eventuellt läsa

viss litteratur, som ingår i lärarhögskolans kurser i pedagogik och psyko­

logi. Under sådana förhållanden har kommissionen stannat inför att föreslå

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

no

läroverk bör kunna mottaga praktikanter regelbundet. Det finns dock ris­

ker för att kontinuiteten i undervisningen blir lidande. Vid organiserandet

av praktikterminen bör man tillse, att antalet lärarbyten icke blir alltför

stort. Riksförbundet pekar på ett par anordningar, som i detta syfte för­

tjänar att prövas.

Med hänsyn till lärjungarna vore det vidare enligt riksförbundets mening

lämpligast, att lärarkandidaterna icke själva bleve klassföreståndare utan

finge sin träning som klassföreståndare genom att följa någon lärares arbete

i denna egenskap eller genom att vikariera som klassföreståndare för annan

lärare, vilken då kan lämna erforderligt bistånd för denna del av tjänstgö­

ringen.

Jämväl skolöverstyrelsen framhåller vikten av att undervisningens kon­

tinuitet så långt möjligt upprätthålles, men anser liksom skolkommissionen,

att de därmed förbundna problemen slutgiltigt kan lösas först efter vunnen

praktisk erfarenhet. Mot kommissionens förslag rörande lärarkandidaternas

tjänstgöring under praktikterminen har överstyrelsen intet att erinra.

b. Klassläraraspiranternas prakti k ter min.

Behovet av handledning under praktikterminen gör sig otvivelaktigt

starkare gällande för klasslärarkandidatema än för ämneslärarkandidater-

na. Skolkommissionen föreslog i principbetänkandet, att två aspiranter ge­

mensamt skulle uppehålla en lärartjänst och få dela en lärarlön, men låter

nu detta förslag falla. Bristerna i metodisk utbildning kan få mera känn­

bara följder på det lägre stadium, varom det nu är fråga, än på högstadiet,

där ämneslärarna undervisar, framhåller kommissionen. Särskilt kan det

vara vanskligt att anförtro en aspirant en fjärde eller sjätte klass, varifrån

övergång sker till högre skolor helt på grund av folkskolebetygen. Kommis­

sionen har därför nu sökt utbygga handledarsystemet och därvid tillse, att

i de typiska fallen ansvaret för klassen icke skall helt påvila lärarkandida­

ten.

I första hand förordar kommissionen följande anordning:

»En erfaren och lämplig ordinarie lärare är klassföreståndare för två

klassavdelningar och har i vardera avdelningen viss undervisning samt

tjänstgör därjämte som handledare för en aspirant i vardera avdelningen.

En lämplig fördelning synes vara, att mellanskollärare (folkskollärare), som

har 30 veckotimmars tjänstgöringsskyldighet, fullgör denna genom 10 tim­

mars undervisning i vardera klassen och 10 timmars handledning av aspi-

ranterna. Till vardera avdelningen hänvisas en aspirant med 20 veckotim­

mars undervisning, alltså 2/3 av full lärartjänstgöring. Småskollärare, som

har 28 veckotimmars tjänstgöringsskyldighet, bör som aspiranthandledare

ha 9 veckotimmars undervisning i vardera avdelningen och i likhet med

mellanstadiets lärare 10 veckotimmar för handledning. Aspiranterna får då

19 veckotimmars undervisning. Anordningen innebär, att för två aspiran­

ter åtgår varje termin en lärartjänst och att aspiranterna har 2/3 av full

tjänstgöring (småskollärare 19/28).» (S. 136.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

112

I propositionen till 1950 års riksdag framhölls, att aspirantpraktiken icke

borde bindas vid ett enda system utan alternativa former prövas. Bland

annat borde enligt departementschefens mening även korttidsvika­

riat med fördel kunna inläggas i praktiken. »Avgörande praktiska skäl

tala i själva verket för att denna anordning tages i anspråk, så långt den

är förenlig med en ändamålsenligt planlagd utbildning», säger departe­

mentschefen. »En för skoldistrikten ofta bekymmersam fråga skulle där­

igenom komma i ett bättre läge.» Särskilda utskottet var av samma mening.

Skolkommissionen finner det obestridligt, att vikariatstjänstgöring er­

bjuder goda tillfällen för de blivande lärarna att förvärva undervisnings-

vana och allmän lärarerfarenhet. Vid jämförelse med aspiranttjänstgöring

under klasslärares ledning har denna form av praktik både fördelar och

nackdelar. Från ren utbildningssynpunkt är den emellertid klart underläg­

sen.

»Vissa aspiranter klarar sig säkerligen rätt väl på egen hand, andra kan

däremot begå allvarliga misstag utan tillfälle att få dessa påvisade och rät­

tade. De betänkligheter, som ... anförts mot att låta en aspirant helt på

egen hand sköta undervisningen i en klass, kan principiellt anföras även mot

vikariatst jänstgöring. Om denna emellertid, såsom förordas i propositionen

och som skolkommissionen förutsätter, begränsas till kortare förordnanden,

exempelvis högst en månad i samma klassavdelning, elimineras dock dessa

risker och olägenheter högst väsentligt. I varje fall kan från skolmyndig­

heter och målsmän inte med fog riktas samma allvarliga invändningar mot

att en icke fullt utbildad lärare rycker in under en kortare period som mot

att denne lärare skulle svara för undervisningen under en hel termin.»

(S. 139.)

Skolkommissionen föreslår, att försök göres att ordna praktiken jämväl

genom kortare vikariat i olika klassavdelningar under en termin. Aspiran-

terna bör vara skyldiga att mottaga anvisade vikariat och bör så långt möj­

ligt erhålla oavbruten tjänstgöring under terminen. Aspirant som så önskar

bör dock under någon kortare tid få utbyta vikariatstjänstgöring mot hos-

pitering i vanlig folkskola, i försöksdistrikt eller i vissa fall på annat skol­

stadium, exempelvis realskola, eller i skola av annat slag, exempelvis ung­

domsvårdsskola.

I den mån det kan ordnas, bör även lärarkandidater, som fullgör prak­

tikterminen genom vikariat, erhålla handledning av erfaren lärare. Kom­

missionen beräknar ett visst belopp per lärarkandidat för handledning men

förutsätter, att fördelningsnormema småningom skall stadgas genom praxis.

Vare sig aspiranten får sin praktik i den ena eller andra formen, torde

hans tid bli helt utfylld. Den som arbetar under handledare får med sitt

nedsatta timtal tillfälle att mera systematiskt arbeta sig in i kurser och un-

dervisningsteknik, göra barnstudier och syssla med olika av lärarhögskolan

anbefallda studieuppgifter; han bör också auskultera i den mån tillfälle där­

till bjudes. Den som fullgör praktiken genom vikariat har knappare fritid,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

114

tycks dock icke betvivla praktikprincipens genomförbarhet. Av de fem folk­

skolinspektörer, som uttalat sig om praktikterminen, tillstyrker sålunda

fyra, medan den femte tillråder försök med olika organisationsformer. Folk­

skolinspektören i Värmlands läns mellersta inspektionsområde anför:

»Av utomordentlig betydelse för mellanskolans och småskolans lärarut­

bildning synes den stort anlagda och planerade aspiranttjänstgöringen kom­

ma att bli. Även om modifikationer efter viss tids erfarenhet kunna visa sig

lämpliga och behövliga, tyckes förslaget att en handledare skall förordnas

för två aspiranter-----------böra ingående prövas. Säkerligen komma vissa

svårigheter av organisatorisk art att uppstå och folkskolinspektörens med­

verkan kan här helt visst icke undvaras, men anordningen är förvisso möj­

lig att med framgång genomföras. Den auskultering och hospitering, som

för närvarande i rätt avsevärd omfattning äger rum jämväl ute i landsbyg­

dens skoldistrikt torde kunna ge stöd åt en ganska gynnsam prognos här­

vidlag. Även den vikariatstjänstgöring, som seminariestuderande i större

eller mindre omfattning fullgöra, och vilken väl ger lärarkandidaten större

självständighet, när han ensam svarar för en lärartjänst, än han skulle få

som aspirant men vilken vikariatstjänstgöring icke besitter aspiranttjänst-

göringens större planmässighet och effektivare utbildning, även denna vi­

kariatstjänstgöring ger vid handen, att en gynnsam prognos för aspirant­

tjänstgöringen bör kunna ställas. Förslaget om aspiranttjänstgöringen så­

dant det utformats här efter att tidigare ha framträtt i kommissionens en-

hetsskolebetänkande är något verkligt positivt, intressant och helt säkert

värdefullt nytt.»

I de yttranden, som befattar sig med praktikterminens administration,

är den vanligaste invändningen, att folkskolinspektörernas medverkan tor­

de erfordras i större omfattning än skolkommissionen förutsatt.

Det blir en mycket grannlaga uppgift att utse handledare, påpekar folk-

skolinspektören i Kopparbergs läns västra inspektionsområde, vilken myc­

ket bestämt opponerar sig mot förslaget att handledarna skulle utses av

skolstyrelserna.

»Det är visst inte säkert att ledamöterna i skolstyrelsen besökt varje

lärare i distriktet och skulle de mot förmodan ha gjort det, ha de inte peda­

gogiska och psykologiska förutsättningar att bedöma lärarens arbete på

rätt sätt. I regel är det nog så att skolstyrelsens uppfattning om en lärare

grundar sig på hörsägner först och främst och på den enskilde ledamotens

uppfattning om läraren som människa och samhällelig medborgare. Den

enda tänkbara utvägen då det gäller att utse handledare är att överlärare

och inspektör ger förslag till skolstyrelsen, som sedan har att fastställa för­

slaget.»

Folkskolinspektören i Älvsborgs läns västra inspektionsområde påpekar,

att frågan lättast torde kunna ordnas i samband med behandlingen av klass-

anordningarna, till vilka förslag ingives av folkskolestyrelserna till folkskol­

inspektören före den 15 juni.

Farhågorna för att lärarkandidater med endast ett års utbildning vid

lärarhögskolan icke skall kunna motsvara målsmännens berättigade krav

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

skoledirektionen i Stockholm har inte alltför ogynnsamma erfarenheter av

dylika vikariat.

»Stockholms skoldistrikt har de senare åren haft förmånen att för detta

ändamål ’låna’ studerande i avgångsklasserna vid härvarande seminarier

med i allmänhet gott resultat. Förslaget synes alltså vara i princip fullt god­

tagbart. Däremot är direktionen f. n. icke beredd taga ställning till förslaget

att förordna aspiranter såsom fasta vikarier (reservvikarier).»

»Lån» av detta slag kan dock inte ske utan men för utbildningsarbetet

vid seminariet. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Gävle hoppas få ett slut

på intrång av detta slag, om man accepterar korttidsvikariaten som tjänst-

göringsform under praktikterminen.

Skolkommissionens huvudalternativ med en handledare för två prakti­

kanter och två klasser lämnas utan erinran i flertalet yttranden eller anses

åtminstone värt att försöksvis prövas. Denna utformning är »kanske den

bästa», säger kollegiet vid folkskoleseminariet i Härnösand. »Den ... före­

faller ur utbildningssynpunkt ändamålsenlig, ur skoldistriktens synpunkt

acceptabel och i varje fall värd att pröva», skriver folkskoledirektionen i

Stockholm. Sveriges småskollärarinneförbund anser det vara av värde, att

olika former för aspiranttjänstgöringen prövas, men anser kommissionens

förslag vara det mest ändamålsenliga.

Fyra av de nitton folkskoleseminarierna, seminarielärarföreningen och

de båda folkskollärarförbunden anmäler dock betänkligheter, och överlärar­

förbundet ställer sig helt avvisande. Sistnämnda förbund utför sin kritik på

följande sätt:

»Att låta en outbildad och oerfaren lärare ta hand om 20 timmars un­

dervisning i en klass skulle innebära, att barnen inte finge den behållning

av skolundervisningen, som de har rätt att få. Att handledaren skulle på

sina 10 timmars egen undervisning i samma klass och 5 timmars handled­

ning av aspiranten kunna kompensera förlusten härutinnan är uteslutet.

Anordningen bryter också sönder klasslärarsystemet, om vars stora värde

numera praktiskt taget alla är ense. För aspiranten skulle systemet ej ge

den behållning, som praktikanttiden är avsedd att ge. Det skulle också bli

svårt att med ett sådant system få tillräckligt många lärare, som vore vil­

liga att åtaga sig att vara handledare.»

Det i yttrandena vanligaste motförslaget är ett system med en prakti­

kant i stället för två på varje handledare. Därigenom skulle vinnas en effek­

tivare handledning; från något håll påpekas också, att det därigenom bleve

möjligt att överföra hospiteringen vid B 2-skolorna till praktikterminen och

på så sätt vinna lättnad i arbetet vid lärarhögskolan. De båda folkskollä­

rarförbunden förordar i första rummet denna anordning, och den är för

överlärarförbundet den enda acceptabla. »Kostnaderna bleve visserligen

större men torde kunna nedbringas avsevärt, om handledaren delvis som

kompensation för sitt handledarskap finge vid terminens mitt några vec-

118

tering och övningsundervisning hos erfarna lärare, som ha hand om endast

en klassavdelning. Innan aspiran ttjänstgöringen kan få sin definitiva ut­

formning, torde det vara nödvändigt... att anordna försök med olika ut­

formning av aspiranttjänstgöringen. För sådana försök skulle den första

lärarhögskolan väl lämpa sig. Försök borde emellertid också anställas vid

något folkskoleseminarium och vid två eller tre småskoleseminarier. Över­

styrelsen vill för sin del föreslå, att sådana försök anordnas dels enligt skol-

kommissionens huvudlinje, dels i form av auskultering hos lämpliga lärare,

dels också i form av kortare vikariat i olika klasser.»

c. Departementschefen.

När 1950 års riksdag beslöt, att lärarnas egentliga yrkesutbildning skulle

omfatta viss aspiranttjänstgöring, användes ordet läraraspirant i sin då

vanliga allmänna betydelse såsom beteckning för en person, vilken ville

meritera sig för läraranställning. Sedan dess har emellertid reglerad beford-

ringsgång för icke-ordinarie ämneslärare införts, och i detta nya samman­

hang betyder aspirant en lärare med viss lönegradsbeteckning i avlönings-

reglementets mening. En del av de ämneslärarkandidater, som under ut­

bildningen vid lärarhögskolan fullgör lärarpraktik, kan väntas tillika vara

antagna till aspiranter i den reglerade befordringsgången, medan i andra

fall praktikanten kan tänkas antingen icke tillhöra den reglerade beford­

ringsgången eller redan ha passerat dess aspirantstadium. Jag kommer där­

för i det följande att — liksom stundom i det föregående — föredraga de

mera neutrala beteckningarna praktiktermin och praktikant­

tjänstgöring framför aspiranttermin och aspiranttjänstgöring.

Liksom skolöverstyrelsen anser jag skolkommissionens uppläggning av

ämneslärarkandidaternas praktiktermin ganska tillfredsställan­

de. Den föreslagna nedsättningen i undervisningsskyldigheten under prak­

tikanttjänstgöringen synes mig ofrånkomlig, om tjänstgöringen skall kunna

fylla sin uppgift som del av lärarutbildningen. Under denna termin torde i

flertalet fall grunden läggas till lärarens personliga arbetspraxis; en alltför

stor arbetsbörda just då skulle predisponera för slentrianmässiga arbets­

vanor.

De med praktikanttjänstgöringen förbundna praktiska frågorna, inklu­

sive frågan om lärarkandidatens utbildning till klassföreståndare, torde tills

vidare få lösas från fall till fall i samverkan mellan skolöverstyrelsen, lärar­

högskolan och de lokala skolcheferna. Hinder bör ej möta för lärarhögsko­

lans styrelse att på ansökan medge lärarkandidat att utsträcka praktik­

tiden med någon termin eller befria lärarkandidat med tidigare tjänstgö­

ring från praktikterminen. Därmed är naturligtvis intet sagt om i vilken ut­

sträckning sådana tillstånd kan ges; alltför kännbara snedbelastningar av

lärarhögskolans utbildningsarbete måste av organisatoriska skäl undvikas.

I fråga om ordnandet av klasslärarkandidaternas praktikter­

min är meningsskiljaktigheterna betydligt större och gäller såväl praktikens

förläggning i tiden som formerna för densamma.

Kungl. Majds 'proposition nr 209.

godtagna praktikformen genom korttidsvikariat skall visa sig för äventyr­

lig-

Även andra praktikformer har emellertid föreslagits under remissgången.

Särskild uppmärksamhet tilldrager sig den av de båda folkskollärarförbun-

den i första hand rekommenderade, vilken av skolöverstyrelsen föreslagits

till prövning jämsides med de båda ovan berörda. Läraren-handledaren

skulle enligt detta icke närmare utarbetade förslag endast ha hand om eu

klassavdelning och en praktikant; handledningen bleve därigenom bättre

och praktikterminen skulle lättare kunna delas, så att praktikanten finge

kontakt med olika skolformer och olika miljöer.

Detta alternativ skulle medföra avsevärt högre kostnader för det all­

männa. Skillnaden för två praktikantavdelningar under ett år skulle vid

i övrigt lika förhållanden utgöra en folkskollärarlön eller för närvarande

omkring 14 000 kronor. Fullt genomfört vid en årsexamination av exem­

pelvis 1 500 lärare skulle detta alternativ kosta minst 5 miljoner kronor mer

än skolkommissionens huvudalternativ.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag försöken böra tillsvidare i

första hand inriktas på att utröna, huruvida icke de av skolkommissionen

anvisade båda vägarna är väl framkomliga. Jag räknar således icke med att

den tredje praktikformen skall komma till användning annat än som un-

dantagsanordning. Skulle det längre fram på grund av gjorda erfarenheter

befinnas önskvärt, att denna praktikform trots kostnaderna prövas i större

utsträckning, ankommer det på lärarhögskolans styrelse att göra framställ­

ning hos Kungl. Maj:t, som med hänsyn till anordningens försökskaraktär

bör äga att i ärendet besluta.

Med det sagda har jag icke avsett att strängt binda försöken till de här

diskuterade praktikformerna. Nya uppslag kan framkomma och visa sig

förtjänta att prövas. Lärarhögskolan bör därför ha fria händer inom den

beräknade kostnadsramen.

Uppenbarligen är systemet med en handledare för två praktikanter i vissa

avseenden mera komplicerat än de båda andra, och organisationsarbetet

måste därför ägnas särskild omsorg. Såsom skolkommissionen

framhållit,

bör handledarförordnandena i regel avse helt läsår och de två praktikan­

ter, som utbildas på höstterminen, alltså avlösas av två andra på vårter­

minen. Från lärarhögskolans sida kan det icke vålla svårigheter att tillhan­

dahålla praktikanter enligt årsvis uppgjord plan: även andra praktiksys­

tem, såsom vikariaten, skulle ju komma till användning i viss utsträckning,

och det torde därmed vara tillräckligt sörjt för smidigheten. För de lokala

arrangemangen torde emellertid folkskolinspektöremas medverkan vara

erforderlig i större utsträckning än skolkommissionen ansett behövligt. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, när praktikanttjänstgöring första

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

122

ämnen. Dessutom förekommer kortare sommarkurser. Antalet kursdelta­

gare i årskurserna brukar uppgå till mellan 400 och 500; ungefär lika många

deltager i sommarkurserna. Lärarhögskolan anordnar dessutom korrespon­

denskurser och till olika städer förlagda provinskurser. Läsåret 1951/52

deltog omkring 1 500 lärare i provinskurserna, I en auktoritativ skildring

av det danska skolväsendet betonas lärarhögskolans ställning som central­

organ för de danska lärarnas vidareutbildning:

»Laererhojskolens Gerning er stadig i Fremgang, og Bestraebelser, der

stöttes af Ministeriet og Lacrerorganisationerne, gaar ud paa åt samle saa

mange Omraader af Laerernes Videreuddannelse som muligt i en tidssva-

/rp1 <;^C Bygning. der svarer till det nye Navn: Danmarks Laererhojskole.»

(1 orsting, Opdragelse og Undervisning i Danmark II s. 248, Köpenhamn

1952).

/?.e.n .finska lärarhögskolan i Jyväskylä meddelar såväl primär lärar­

utbildning som vidareutbildning.

Den primära lärarutbildningen är tvåårig och bygger på studentexamen.

Läroplanen omfattar av folkskoleämnena endast de s. k. praktiska ämnena,

d. v. s. jordbrukslära, huslig ekonomi, fysisk fostran, teckning, musik, hand­

arbete och slöjd. Antalet veckotimmar är första året 36—40, andra året, då

auskultenng och övning i undervisning äger rum, endast 17—18. (Kallio,

Skolväsendet i Finland s. 15—16, Helsingfors 1952).

Vidareutbildningen kan omfatta studier av akademisk karaktär med kan-

didat- eller licentiatexamen som mal eller en fortbildningskurs, som utmyn-

nar i en särskild fortsättningsexamen för folkskollärare, eller slutligen som­

markurser av fördjupningskaraktär. Antalet deltagare i sommarkurserna

brukar överstiga 1 000.

. Den norska lärarhögskolan i Lade vid Trondheim ger ettåriga kurser

'Psykologi, pedagogik och metodik med övningsundervisning samt i vissa

läroämnen. Lxamen är frivillig. Genomgång av kurs vid lärarhögskolan ger

viss rätt till uppflyttning i högre lönegrad och brukar upptagas som merit

i ansökningar om ledande poster inom skolväsendet och till tjänster vid

seminariernas övningsskolor. Antalet elever är på grund av lokalsvårighe­

ter begränsat till 60. På senare år har vittsyftande utredningar om hög­

skolans utvidgning företagits.

Det gemensamma för lärarhögskolorna i våra grannländer är, att de ger

vidareutbildning åt folkskollärare, en vidareutbildning som i främsta rum­

met avser personlig fördjupning. Skolkommissionen framhäver särskilt, att

de lämnar stort utrymme för studier pa det psykologisk-pedagogiska områ­

det; oftast utgör dessa studier det centrala i utbildningen.

I vårt land sker den vidareutbildning, som syftar till lektors- eller

adjunktsbehörighet, uteslutande genom studier vid universitet och, där så

erfordras, kompletterande yrkesutbildning vid de praktiska lärarkurserna,

För utbildningen av lärare för enhetsskolans högstadium har jag redogjort

i prop. 149 till detta års riksdag; utbildningen tänkes förlagd antingen till

universiteten eller till särskilda kurser i regel vid folkskoleseminarierna.

Utbildning av småskollärarinnor till folkskollärare har försökts vid folk-

skoleseminariet i Falun, men denna utbildning är nu sedan mer än tio år

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

124

b. Skolkommissionens förslag.

En fullständig centralisering av den fortsatta utbildningen för de stora

lärarkårerna till en enda lärarhögskola är knappast önskvärd och torde vara

tekniskt ogenomförbar, om lärarhögskolan på samma gång skall lägga

grunden för ett icke ringa antal blivande lärare. Ett urval är nödvändigt,

varvid fortbildningsuppgifter, som på ett eller annat sätt anknyter till lä­

rarhögskolans verksamhet i övrigt, i första rummet bör komma i åtanke.

Kurser i högskolans karaktärsämnen — psykologi, pedagogik och metodik

och deras tillämpningar är naturliga uppgifter för lärarhögskolan, medan

denna icke gärna kan ataga sig att meddela någon mera omfattande fack­

utbildning exempelvis i högstadiets skolämnen.

o Vidareutbildningen av lärare för undervisning på ett högre stadium kan

således enligt skolkommissionens uppfattning endast delvis förläggas till

lärarhögskolan. En folkskollärare, som önskar behörighet för realskolesta-

diet, skulle ha att genom akademiska tentamina styrka de nödvändiga

teoretiska förutsättningarna. Kompletteringen av den praktiska utbildning­

en kan sedan ske vid lärarhögskolan och bör enligt kommissionen huvudsak­

ligen omfatta realskolestadiets metodik i lärarens fackämnen jämte under-

visningsövningar.

För folkskollärare, som har avlagt för adjunktsbehörighet föreskrivna

kunskapsprov, har den praktiska lärarkursens längd för ett par år sedan

fastställts till en termin. För lärare, som önskar undervisning på realskole-

stadiet efter mera begränsade universitetsstudier, kan tiden enligt kommis­

sionens åsikt göras kortare, särskilt när det endast är fråga om ett enda

skolämne. »Den närmare utformningen av den kompletterande egentliga

yrkesutbildningen bör», säger kommissionen, »anförtros åt lärarhögskolans

ledning.»

På samma sätt bör lärarhögskolan delvis men icke helt åtaga sig småskol-

lärares utbildning till mellanskollärare. I principbetänkandet föreslog skol-

kommissionen, att en särskild ettårig kurs skulle anordnas vid lärarhögsko­

lan för småskollärare, som önskade mellanskollärarbehörighet. Utgångs­

punkten för småskollärarnas utbildning har emellertid genom 1950 års

riksdagsbeslut satts lägre än skolkommissionen tänkte sig. Kommissionen

finner nu, att en tvåårig utbildning i regel är erforderlig. Det första året

skulle ha gymnasial karaktär och avse förkovran i läroämnena, det andra

skulle omfatta ämnesstudier utöver studentexamens nivå i de ämnen, där

sådant kräves av mellanskollärare, utbildning i övningsämnen, metodikut­

bildning för mellanstadiet och kompletterande undervisningsövningar. Det

första året bör enligt kommissionens mening förläggas till ett gymnasium

för vuxna, det senare till lärarhögskolan.

Utbildningen vid ett gymnasium för vuxna bygger i stor utsträckning på

självstudier, erinrar kommissionen. »Tidsbesparingen för dem som bedrivit

egna studier bör därför kunna bli avsevärd. Gymnasiernas struktur tillåter,

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

126

fått en grundligare psykologisk utbildning; först då skulle den korta kurs­

tiden kunna användas på ett sådant sätt, att den gav deltagarna skärpt

blick för testningens problem och större teknisk säkerhet. Men om delta­

garna tidigare studerat vid lärarhögskola, blir det naturligt, att lärarhög­

skolorna tar hand även om fortbildningskurserna; anknytning kan då lät­

tare ske till den utbildning som lagt grunden. Lärarhögskolorna har de

erforderliga resurserna^ härför, eftersom viss utbildning i testning under alla

förhållanden skall ingå i den egentliga lärarutbildningen; personal och ma­

teriel finns alltså till hands. Skolkommissionen föreslår, att vidareutbild-

nmgskurser i testning normalt skall ingå i lärarhögskolornas uppgifter.»

2. Kurser för utbildning av hjälpklasslärare. Sedan åtskilliga år

föreligger förslag till ett statens speciallärarinstitut (SOU 1947: 69), avsett

för utbildning av sinnesslölärare och hjälpklasslärare. Skolöverstyrelsen har

föreslagit, att utbildningen av hjälpklasslärare skall samordnas med be-

fordringskurserna för tjänster i 23 lönegraden, till dess speciallärarinstitu-

tet kan upprättas. Denna utväg synes mig gångbar. I den för någon tid

sedan avlåtna propositionen i detta ämne (nr 149 s. 30) har jag förordat,

att den av överstyrelsen föreslagna särskilda hjälpklasslärarutbildningen

skall komma till stånd.

Enligt skolkommissionens mening är emellertid utbildning av denna typ

en uppgift även för lärarhögskolorna. Frågan bör dock göras till föremål

för särskild undersökning, framhåller kommissionen.

3. Kurser för lärare inom försöksverksamheten. Oavsett den

nu pågående försöksverksamheten för enhetsskolan är försöksverksamhet i

olika former ett normalt led i ett progressivt skolsystem. Lärarhögskolorna

bör stå i ständig kontakt med denna försöksverksamhet och därvid intaga

en ledande ställning, påpekar kommissionen. Det behövs kortare och längre

kurser vid lärarhögskolorna för att utbilda lärarpersonal för experiment av

olika slag; speciellt djupgående utbildningskurser erfordras för de skolche­

fer, som tillika skall vara försöksledare.

4. Lärarhögskolan själv måste bli en experimenterande skola; viss sär­

skild utbildning bör finnas att tillgå för de lärare, som eftersträvar tjänst­

göring vid lärarhögskolan eller jämförliga lärarutbildningsanstalter. Skol­

kommissionen understryker särskilt behovet av specialkurser i de sär­

skilda skolämnenas metodik, en utbildning som knappast kan

erhallas vid annan institution än lärarhögskolan, och av kurser i hand­

ledning av läraraspiranter.

5. Ingenting synes hindra, att kurser för utbildning av studieledare

för det frivilliga folkbildningsarbetet i form av sommarkurser förläggs till

lärarhögskolan.

6. Slutligen erinrar kommissionen om det allmänna behovet av fortbild­

ningskurser inom lärarhögskolans verksamhetsområde. Kommissionen näm­

ner specialkurser i behandling av röst- och talrubbningar och av läs- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

128

Kommissionen är icke främmande för tanken att till lärarhögskolan kny­

ta även en ordnad korrespondensundervisning i den formen, att högskolans

expertis ställes till förfogande för rådgivning till skolor och lärare, som pla­

nerar försök av olika slag. En sådan verksamhet bör emellertid få fram­

växa organiskt och utvidgas i takt med det intresse skolor och lärare visar.

Den skisserade fria vidareutbildningen bör tills vidare betraktas som ett

experiment, säger skolkommissionen. Slår den väl ut, bör den kunna bli ett

värdefullt instrument för höjandet av den svenska lärarkårens pedagogiska

insikter och förmåga. I lärarhögskolans stadgar bör under alla omständig­

heter fastslås, att vidareutbildning i fria former på pedagogikens och psy­

kologiens områden tillhör högskolans ordinarie uppgifter och att det ålig­

ger ledningen att främja och utveckla denna verksamhet.

Ofta kan en vidareutbildning i fria former icke betygsättas; lärarhög­

skolan kan på sin höjd utfärda ett beskrivande intyg, som utvisar studiets

inriktning, omfattning och resultat. Intet hindrar dock, att en lärare, som

har utfört en undersökning vid lärarhögskolan eller eljest fördjupat sina

studier, höjer sitt lärarbetyg genom efterprövning. Sådant bör kunna ske

såväl i läroämnena som i undervisningsskicklighet. Efterprövning vid lärar­

högskolan bör dock endast komma i fråga för lärare, som har utexaminerats

från denna; den som har examen från seminarium eller har genomgått prov­

år eller praktisk lärarkurs, bör efterpröva vid lärarutbildningsanstalt av

äldre typ. För lärarhögskolans del torde således efterprövningar icke bli ak­

tuella förrän framemot slutet av detta årtionde.

En undersökning i fria former kan också bilda underlag för en akademisk

examen. Skolkommissionen föreslår former för samarbete mellan lärarhög­

skola och universitet, som skulle göra det lättare för lärarna att draga nytta

av ett vid lärarhögskolan utfört arbete. Kommissionen skisserar också va­

rianter av filosofie kandidat- och licentiatexamen, som för sådana fall vore

särskilt lämpliga.

En filosofie kandidatexamen, som är särskilt avpassad för blivande skol­

ledare och konsulenter samt för vissa lärartjänster vid lärarhögskolan och

andra lärarutbildningsanstalter, borde omfatta barnpsykologi, läkepedago­

gik med psykiatri, testningskunskap och i samband därmed pedagogisk

statistik, vidare pedagogikens historia samt läroplansteori och metodlära.

En dylik filosofie kandidatexamen förutsätter inte i och för sig, att en lärar­

högskola upprättas, men kommissionen håller för sannolikt, att den får

större betydelse, först sedan en lärarhögskola har trätt i verksamhet och satt

sin prägel på lärarutbildning och vidareutbildning. Då det gäller en låt vara

specialiserad kandidatexamen, hör saken närmast under universitetsmyn-

digheterna och bör hänskjutas till dem för utredning.

Den nya filosofie licentiatexamen, som kommissionen förordar, skulle i

motsats till en vanlig licentiatexamen i pedagogik medföra lektorslcompe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.