Prop. 1954:209

('angående inrättande av en första lärarhögskola',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

1

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av

en första lärarhögskola; given Stockholms slott den 19 mars 1951^.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande depar­ tementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ivar Persson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås inrättande av en lärarhögskola i Stockholm. Högskolan skall årligen ge 60 blivande ämneslärare och 96 blivande mel- lanskollärare deras egentliga yrkesutbildning. Den skall dessutom bli ett centralorgan för lärarnas vidareutbildning och i mån av sina resurser med­ verka vid den pedagogiska försöksverksamheten. Däremot är det icke meningen, att den skall övertaga någon del av den fackutbildning i skol­ ämnena, som av gammalt har meddelats vid universiteten.

Utbildningen skall omfatta ett läsår för ämneslärare och två läsår för mellanskollärare samt dessutom i båda fallen en praktiktermin, inlagd i utbildningen.

Högskolan avses skola övertaga de lokaler, som för närvarande dispone­ ras av det till Fredhäll förlagda folkskoleseminariet för manliga elever, och använda den intill belägna folkskolan i Fredhäll som övningsskola. En komplettering av de förefintliga lokalerna är dock nödvändig. Lärarutbild­ ningen vid högskolan skall starta höstterminen 1956.

För instundande budgetår begäres intet anslag.

1 —

Bihang till riksdagens protokoll

195 It

.

1

saml

.

Nr

209

.

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 809.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 mars 195Jf.

N ärvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

nders

­

son

, L

ingman

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

, N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, fråga om inrät­

tande av en lärarhögskola i Stockholm och anför därvid följande.

1. Inledning.

Enligt vid 1950 års riksdag fattat principbeslut skall lärarutbildnings-

anstalter av ny typ inrättas till ett antal, som sedermera skall bestämmas.

De nya lärarutbildningsanstalterna är avsedda att meddela egentlig yrkes­

utbildning för ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare

ävensom, i den mån sådant bestämmes, för olika grupper av speciallärare.

Av propositionen till 1950 års riksdag (nr 219) såväl som av utskottsutlå-

tandet i frågan (särsk. utsk. uti. 4) framgår, att den nya typen av läro­

anstalter med gängse terminologi bör betecknas som en lärarhögskola.

Inom 1946 års skolkommission hade redan sommaren 1949 tillsatts en

delegation för utredning av frågor i samband med inrättandet av en första

lärarhögskola.

Ledamöter av delegationen var undervisningsrådet Eskil Källquist, till­

lika ordförande, filosofie doktorn Stellan Arvidson, tillika sekreterare, folk­

skollärarinnan Gerda Brunskog, lektorn Carita Hassler-Göransson, över­

läraren Bengt Hillman, adjunkten Erik B. Linder, professorn K. G. Ljung­

gren, lektorn H. Lennart Lundh, adjunkten Erik Nordell, undervisnings­

rådet Yngve Norinder, rektorn Ernst Sedström, rektorn Ivar Sefve, små­

skollärarinnan Ingeborg Sondén, lektorn Wilhelm Tham, ledamoten av riks­

dagens andra kammare, sekreteraren Adolf Wallentheim och lektorn Frits

Wigforss. På egen begäran entledigades hr Norinder 1951 från uppdraget

att vara ledamot av delegationen.

Delegationen avslutade sitt arbete i juni 1952. Det förslag till betän­

kande, som delegationen utarbetat, var föremål för slutbehandling inom

kommissionen under tiden april—oktober 1952.

3

Sedan skolkommissionen till mig överlämnat sitt betänkande rörande

den första lärarhögskolan (SOU 1952:33), har utlåtanden över betänkan­

det inhämtats från statskontoret, kanslersämbetet för rikets universitet,

skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, statens psykologisk­

pedagogiska institut, socialstyrelsen och statens lönenämnd. Universitets­

kanslern har i sin tur införskaffat yttranden från de akademiska myn­

digheterna och kollegierna vid universiteten i Uppsala och Lund samt

Stockholms och Göteborgs högskolor. Skolöverstyrelsen har i ärendet hört

rektorer och kollegier vid statens folk- och småskoleseminarier och vid

vissa allmänna läroverk, ett antal folkskolinspektörer, folkhögskolinspek-

tören samt skolstyrelserna i några större städer. Tillfälle har slutligen ge­

nom ecklesiastikdepartementet eller skolöverstyrelsen beretts åtskilliga

organisationer att avgiva yttrande, varjämte musikhögskolans lärarnämnd

inkommit med en skrift.

Vid ärendets beredning inom ecklesiastikdepartementet har undervis­

ningsrådet Källquist medverkat i egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig.

Beredningen är nu avslutad; jag skall i det följande ge en översikt av

skolkommissionens utredning och remissinstansernas synpunkter samt slut­

ligen till Kungl. Maj:ts prövning framställa de förslag, som på frågans nu­

varande stadium synes mig påkallade.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

2

.

Frågans behandling vid 1950 års riksdag.

Ämnes utbildning och egentlig yrkesutbildning. 1950

års riksdagsbeslut angående lärarutbildningens ordnande stod i nära sam­

band med det vid samma riksdag fattade beslutet angående riktlinjer för

det svenska skolväsendets utveckling och hade liksom detta förberetts ge­

nom 1946 års skolkommissions principbetänkande (SOU 1948: 27).

Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, an­

såg i likhet med skolkommissionen och skolöverstyrelsen, att i lärarnas ut­

bildning ämnesstudierna och den egentliga yrkesutbildningen så långt möj­

ligt borde hållas i sär.

Varken i fråga om mellanskolläramas eller småskollärarnas utbildning

borde emellertid en schematisk lösning forceras fram. Det vore visserligen

naturligt, att den utveckling, som redan lett till att halva antalet folkskol­

lärare utexaminerades på studentlinjerna, successivt fullföljdes, men det

borde ske i mån av vunna erfarenheter och under noggrant aktgivande på

att begåvningsurvalet i det hela hölles uppe. Landsbygdsungdomen finge

icke genom en förhastad indragning av folkskoleseminariernas fyraariga ut­

bildningslinjer försättas i ett sämre läge. Än mindre kunde fullständig gym-

nasickurs ställas som villkor för tillträde till småskollärarutbildningen. Det

vore visserligen önskvärt, att även lågstadiets lärarkår finge ett inslag av

studenter och gärna också ett tillskott av lärare, som förberett sin verksam­

het genom akademiska studier, men i stort sett måste de studenter, som

reflekterar pa lärarbanan, tills vidare disponeras för undervisningens hög-

och mellanstadier. Under sådana omständigheter finge man åtnöjas med en

förbättring av småskoleseminariernas arbetsgrund i blygsammare skala.

Departementschefen föreslog, att en på realexamen byggande ettårig kurs

skulle anordnas vid småskoleseminariema och den egentliga yrkesutbild­

ningen för småskollärarna baseras på denna (s. 61).

Särskilda utskottet anslöt sig till departementschefens principståndpunkt

men ansåg liksom denne, att vissa jämkningar tills vidare komme att bli

erforderliga. I fråga om mellanskollärarutbildningen anförde utskottet bland

annat följande.

»Fördelarna av en enhetlig mellanskollärarutbildning, grundad på full­

ständig gymnasiekurs, äro betydande. Det avgörande yrkesvalet uppskju-

tes da till en relativt sen punkt av studiegången. Den som genomgått ett

gymnasium har ännu när han lämnar detta alla vägar öppna, medan den

som givit sig in på fleråriga studier vid en exklusiv lärarutbildningsanstalt

måhända icke ser någon återvändo, även om han med tiden fått goda skäl

att tvivla på sin lämplighet som lärare. Grundas mellanskollärarutbildning-

en på gymnasiets slutexamen eller på ett kunskapsmått, som i huvudsak

motsvarar fullständig gymnasiekurs, bli vidare de utexaminerade lärarna i

stånd att, om de så önska, fortsätta sina studier vid universitet och hög­

skolor utan alltför stor tidsförlust. Särskilt torde de mindre centralskolorna

få största^ nytta av mellanskollärare, som förskaffa sig kompetens att un­

dervisa på realskolstadiet i ett eller annat ämne. Utskottet är med hänsyn

till dessa förhållanden ense med departementschefen om att utbildningen

av mellanskollärare vid de nya lärarutbildningsanstalter, som nu närmast

planeras, bör vara grundad på gymnasiekurs.

De reserver av goda lärarämnen, som av olika skäl icke kunna gå den

vanliga gymnasievägen, måste dock även tillvaratagas. Upprättandet av

gymnasier för vuxna i enlighet med riksdagens beslut förlidna vår är ett

viktigt led i strävandena att öppna nya vägar för denna ungdom; utskot­

tet vill i detta sammanhang understryka vikten av att sådana gymnasier

snarast möjligt komma till stånd. I vad mån målet kan nås enbart genom

sådana åtgärder, är dock ännu ovisst. Det måste därför kraftigt framhål­

las, att omorganisationen av mellanskollärarutbildningen bör ske under

noggrant aktgivande på att utbildningsmöjligheterna icke beskäras genom

en förhastad indragning av de fyraåriga seminarielinjema.» (Uti. 4 s. 49—

50

.)

Den för småskollärarna föreslagna utbildningen syntes utskottet vara i

knappaste laget såväl med hänsyn till den grundläggande undervisningens

stora betydelse som med tanke på den planerade utvidgningen av småskol-

läramas arbetsområde till att omfatta skolans tre lägsta klasser. Vid ett

realistiskt bedömande av våra personresurser vore det dock även enligt ut­

skottets mening icke möjligt att för närvarande ifrågasätta någon ytter­

ligare förstärkning (s. 50).

I fråga om den egentliga yrkesutbildningens innehåll fann sig departe­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

5

mentschefen böra särskilt understryka behovet av en förbättrad psykolo­

gisk orientering. »Har man en gång godtagit tesen, att barnet självt skall

vara riktpunkten för lärarens arbete, kan kravet på en god utvecklings-

psykologisk skolning för de blivande lärarna icke avvisas», inskärpte den­

ne. »Även i övrigt har den psykologiska forskningen framställt hjälpmedel

och lett till resultat, som icke böra vara obekanta för aktiva lärare.» Det

psykologisk-pedagogiska inslaget borde över huvud tillmätas ett utrymme

i lärarutbildningen, som fullt motsvarade dess betydelse för den moderna

skolan.

Departementschefen upptog vidare skolkommissionens tanke, att en tids

lärarpraktik, »aspiranttjänstgöringen», skulle inläggas i utbildningen. Det

vore ett riktigt grepp att i lärarnas egentliga yrkesutbildning inpassa en

tids skolarbete av detta slag, så att de blivande lärarna självständigare än

i övningsskolan kunde få tillämpa vad de inhämtat under utbildningens

första del och samtidigt genom egna erfarenheter skaffa sig en fastare grund

för den fortsatta utbildningen. Tiden för aspiranttjänstgöringen borde tills

vidare såväl för ämneslärare som för klasslärare inskränkas till en termin

(s. 101—102).

I båda dessa avseenden delade särskilda utskottet departementschefens

mening. I fråga om aspirantterminen utförde utskottet på följande sätt sitt

principresonemang:

»En aspiranttermin skulle konfrontera de blivande lärarna med yrkets

praktiska krav. Inlägges den mittvägs i utbildningen, skulle de få tillfälle

att självständigare än i övningsskolan pröva sitt grepp på det redan inhäm­

tade; de skulle få uppleva konkreta, kanske oförutsedda skolsituationer,

som kunde ge en levande bakgrund för den fortsatta utbildningen i lärar­

högskolan och öka deras möjligheter att få ut av denna vad den är avsedd

att ge. Betänkligheter ha visserligen yppats mot att ännu icke fullt utbil­

dade lärare skulle bestrida undervisning i ett så stort antal klasser, som vid

fullt genomförd utbildning bleve fallet. Utskottet förutsätter emellertid, att

aspiranterna erhållit tillräcklig förberedelse och under tjänstgöringen få en

så tillfredsställande handledning, som omständigheterna medgiva; vinsterna

av en utbildning, vari en väl planlagd aspirantutbildning ingår, synas vara

så påtagliga, att de torde väl uppväga de olägenheter, som kunna påvisas.»

(S. 52.)

Lärarhögskolorna. Skolkommissionen hade föreslagit, att den nya

lärarutbildningen skulle förläggas till en ny typ av lärarutbildningsanstal-

ter, lärarhögskolorna. Varje sådan högskola skulle mottaga två eller flera

lärarkategorier. Utbildningen av högstadiets lärare — ämneslärarna —

skulle centraliseras till fullständiga lärarhögskolor med undervisning

för blivande lärare för alla skolstadier, från småskolan till gymnasiet. Dessa

lärarhögskolor skulle vara förlagda till städer med universitet eller däremot

svarande högskola, kanske dessutom till någon stad i Norrland samt ytter­

ligare någon stad i södra eller mellersta Sverige. Dessutom skulle finnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

6

ofullständiga lärarhögskolor, anordnade för utbildning av klasslärare

för låg- och mellanstadiet samt i viss utsträckning för pedagogisk utbild­

ning av facklärare i specialämnen. Vid båda slagen av lärarhögskolor skulle

dessutom vidareutbildning av redan utexaminerade lärare förekomma.

Departementschefen ansåg en reform av den praktiska utbildningen vara

en naturlig, för att icke säga självfallen konsekvens av vårt skolsystems

utveckling till en enhetsskola. »Enhetsskolan skall bli den gemensamma

arbetsplatsen för klasslärare och ämneslärare. Isoleringen mellan de nu så

starkt åtskilda lärargrupperna kommer därigenom att brytas och ersättas

med en kontinuerlig samverkan», fastslog departementschefen. »Det är

önskvärt, att aspiranterna icke blott få en gedigen utbildning för de klas­

ser, där de skola undervisa, utan även redan under utbildningstiden få en

konkret uppfattning av enhetsskolan i dess helhet och det gemensamma

i all lärargärning.» (S. 62.)

Enligt statsrådet Weijnes mening borde statsmakterna dock icke taga

definitiv ställning till organisationen av de nya lärarutbildningsanstalterna

förrän konkret förslag förelåge till inrättande av en sådan läroanstalt. Frå­

gor rörande läraruppsättning, kursinnehåll och anknytning till andra läro­

anstalter kunde först i detta sammanhang avgöras. Däremot ansåg han sig

böra tillkännagiva sin principiella ståndpunkt till de av skolkommissionen

föreslagna fullständiga lärarhögskolorna.

»En sådan lösning skulle otvivelaktigt på ett naturligt sätt korrespon­

dera mot vissa väsentliga drag i det planerade enhetsskolesystemet. Ett

lärarutbildningssystem av nuvarande slag, vilket alltifrån början sorterar

upp de blivande lärarna i skilda fållor, ter sig som en anakronism inom ett

skolsystem, som just syftar till att övervinna det gamla skolsystemets

splittring på sinsemellan isolerade bildningsvägar. I den mån gemensamma

utbildningsanstalter för olika lärarkategorier kunna bidraga till att öka

kontakten mellan de lärargrupper, som i enhetsskolan ha att grundlägga

eller fullfölja varandras arbete, tjäna de samma idéer som enhetsskolan

själv.

Vissa ekonomiska synpunkter stödja tanken på en sådan centralisering.

Moderna lärarutbildningsanstalter kräva speciallokaler, bibliotek och tek­

nisk utrustning, som draga avsevärda kostnader. En splittring av utbild­

ningen på ett stort antal smärre läroanstalter skulle multiplicera upp dessa

kostnader till betydande summor. Det ter sig i varje fall önskvärt, att ut­

gifterna hållas nere genom en begränsning av utbildningsanstaltemas an­

tal, så långt detta är möjligt utan skada för deras ändamål.

Även om man kunde helt bortse från sådana synpunkter, skulle dock

enligt min mening omfattningen av den framtida lärarutbildningen stegvis

framtvinga en centralisering. Särskilt synes det vanskligt att med bibehål­

lande av den nuvarande provårsinstitutionen giva utbildningsanstalterna

för ämneslärare erforderlig kapacitet. Den kvantitativt mycket betydande

utbildningen av ämneslärare för enhetsskolans högstadium nödvändiggör,

synes det mig, en lösning efter nya linjer, varigenom de värdefullaste hand­

ledarna kunna nyttiggöras för ett större antal lärarkandidater. Andra län­

der ha i detta avseende gått oss i förväg. Oavsett skolreformen torde det

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 309.

7

endast vara en tidsfråga, när även vi måste börja länka in utvecklingen på

att skapa större utbildningsenheter.» (S. 99.)

Departementschefen hade sålunda ställt sig positiv till förslaget om in­

rättande av fullständiga lärarhögskolor utan att likväl pröva hela det fram­

tidsperspektiv, som skolkommissionen tecknat. Övergången till ett nytt

system för lärarutbildningen borde ske steg för steg, i mån som lärarbeho-

vet gjorde detta påkallat och erforderliga organisationsplaner bleve utar­

betade. Provårsläroverken och de båda slagen av seminarier borde således

tills vidare fortsätta sin verksamhet. Provårsläroverkens uppgift under

övergångstiden bleve att ge praktisk utbildning åt läraraspiranter, som inte

kan hänvisas till lärarhögskolorna till följd av dessas ännu otillräckliga ka­

pacitet, och i synnerhet åt de unga lärare, som efter avlagd akademisk exa­

men tjänstgjort så länge, att de skäligen bör vara befriade från särskild

aspiranttjänstgöring. Undervisningen vid seminarierna borde under 1950-

talet successivt närmas till den planerade utbildningen vid lärarhögskolor­

na. Departementschefen sammanfattade sin syn på dessa frågor i följande

ord:

»Reformen av lärarutbildningen bör enligt min uppfattning liksom skol­

reformen ha en fortskridande karaktär, så att delreformer företagas, 1 den

män det är möjligt inom ramen av nuvarande organisation och parallellt

därmed en ny organisation, bestående av lärarhögskolor av olika slag —

fullständiga och ofullständiga — successivt får framvaxa, allteftersom den

aktualiseras av framträdande behov, tills slutligen omständigheterna med­

giva, att reformen i dess helhet föres i hamn.» (S. 100.)

Särskilda utskottet fann det angeläget, att den påbörjade utredningen

rörande den första lärarhögskolan så klart som möjligt komme att belysa, i

vad mån den egentliga yrkesutbildningen för olika lärargrupper kunde sam­

manföras.

»Enhetsskolans struktur gör det angeläget, att de olika lärargrupperna

därinom känna sin samhörighet och det gemensamma ansvaret tor de upp­

växande. Miljön i en fullständig lärarhögskola bör i detta avseende vara

gynnsammare än i utbildningsanstalter, vilkas organisation är helt inriktad

på en speciell lärargrupps särskilda uppgifter i skolsystemet. Det är visser­

ligen sant, att gemenskapen icke får drivas så långt, att utbildningen däri­

genom kommer att ligga för högt eller för lågt för någon elevgrupp. Sadant

skulle minska trivseln i arbetet och därmed sannolikt motverka syttet med

den enhetliga planläggningen. Iakttagas emellertid berättigade eliektivi-

tetskrav, bör cn utbildning i en gemensam läraranstalt med i viss utsträck­

ning gemensamma lärare, gemensamma diskussioner kring ämnen av gemen­

samt intresse och inslag av gemensam instruktion kunna hos de unga lä­

rarna skapa en ökad förståelse för arbetet på andra stadier an det, dar de

själva komma att verka.» (S. 51.)

En fördel med de fullständiga högskolorna vore, att de kunde erhålla en

mycket god utrustning för sina uppgifter i det pedagogiska reformarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

8

»En fullständig lärarhögskola bör kunna utrustas med erforderliga resur-

aktivt följa det försöksarbete, som på skolans alla stadier är en

nödvändig betingelse för de metodiska framstegen. Varje ung lärare bör

under sin utbildning ha fått någon kontakt med försöksverksamhetens ak­

tuella, problemställningar. Så många.som möjligt av lärarhögskolans elever

böra intresseras för att taga del däri, sedan de gått ut som färdiga lärare.

Skall detta syfte nas, maste utbildningsanstalten ha den inriktning, som

ligger i ordet lärarhögskola, och det är i varje fall önskvärt, att alla de stora

lärargrupperna nås av dess påverkan. Inför det utvecklingsperspektiv, som

karakteriserats såsom en fortskridande skolreform, har man enligt utskot­

tets uppfattning att vänta sig en särskilt stor insats av de fullständiga lä­

rarhögskolorna.» (S. 51.)

Efter ytterligare överväganden kom utskottet till samma ståndpunkt som

departementschefen i fråga om arten av de utbildningsanstalter, som under

de närmaste åren borde upprättas. Utskottet ville dock särskilt understryka

önskvärdheten av att även småskollärarutbildningen, i den mån så kunde

ske, förlädes till lärarhögskolor.

I fråga om ordningen och tempot för den planerade omorganisationen

ansåg sig utskottet däremot icke kunna göra något bestämt uttalande. Ut­

skottet förutsatte, att Kungl. Maj:t successivt komme att förelägga riks­

dagen de förslag om upprättande av nya lärarutbildningsanstalter, som be­

funnes vara av omständigheterna påkallade.

Slutligen framhöll utskottet, att den planerade omorganisationen icke

med fog kunde åberopas för åtgärder, varigenom de nuvarande lärarutbild-

ningsanstalterna eller deras lärarkårer skulle försättas i ogynnsammare

läge. Det vore även under övergångstiden av yttersta vikt, att seminarier

och provårsläroverk förmådde draga till sig dugande lärare och erhölle en

utrustning, som satte dem i stånd att väl fullgöra sina uppgifter.

Ämnesläraraspiranternas vistelse vid lärarhögskolan borde enligt depar­

tementschefens uppfattning i normala fall räcka ett läsår, klassläraraspiran-

ternas tva läsår. Det inre arbetet borde gestaltas så fritt, som omständig­

heterna medgåve. Muntlig undervisning vore visserligen i viss utsträckning

oumbärlig för att ge läraraspiranterna överblickar över arbetsfält och

problemställningar och även för att ge dem del av handledarnas personliga

erfarenheter och iakttagelser, men en hel del fakta och rutinregler kunde

med större fördel inhämtas genom självstudier i böcker och kompendier.

Antalet schemabundna timmar borde hållas så lågt som möjligt och aspi-

ranternas arbete koncentreras till väsentliga ting (s. 101).

Särskilda utskottet biträdde departementschefens mening i fråga om

tidsomfattningen av de olika aspirantgruppernas studier vid lärarhögsko­

lan (s. 52).

Slutligen borde enligt departementschefens mening liksom enligt skol-

kommissionens lärarhögskolorna utnyttjas jämväl för lärares vidareutbild­

ning och för utbildning av speciallärare i vissa fall. Praktiska förslag i dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

9

avseenden måste dock anstå, tills utredningen om lärarhögskolornas de­

talj organisation slutförts (s. 102).

Särskilda utskottet gjorde i fråga om vidareutbildningen följande utta­

lande:

»Enligt skolkommissionens förslag skulle lärarhögskolorna ha en viktig

uppgift att fylla jämväl för lärarnas fortsatta utbildning. Dit skulle för­

läggas kurser, vilka ingå som led i en systematiskt ordnad utbildning för

viss tjänstgöring, men även en friare organiserad kursverksamhet av den

art, som redan bevisat sitt värde för lärarnas vidareutbildning. Departe­

mentschefen delar principiellt denna mening men ser sig nödsakad att låta

anstå med praktiska förslag, tills den pågående utredningen om lärarhög­

skolornas detalj organisation slutförts.

Utskottet kan icke intaga någon annan ståndpunkt men vill understryka

betydelsen av att kontinuerligt verksamma centralorgan för lärarnas fort­

satta utbildning komma till stånd.» (S. 52—53.)

Riksdagsbeslutet. Riksdagen godkände på utskottets hemställan

följande riktlinjer för ordnandet av de berörda lärargruppernas egentliga

yrkesutbildning:

1. I den ordning och till det antal, som framdeles bestämmes, skola lä-

rarutbildningsanstalter av ny typ inrättas, avsedda att meddela egentlig

yrkesutbildning för ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskol-

lärare ävensom, i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämmes, för oli­

ka grupper av speciallärare.

2. Den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare, mellanskollärare och

småskollärare skall från tidpunkt, som senare bestämmes, omfatta dels ut­

bildning vid lärarutbildningsanstalt, dels viss aspiranttjänstgöring.

3. Utbildningen av mellanskollärare skall vara grundad på ett kunskaps-

mått, i huvudsak motsvarande gymnasiekurs.

4. Den egentliga yrkesutbildningen för småskollärare skall från tidpunkt,

som senare bestämmes, tills vidare vara grundad på en ettårig allmänbil­

dande kurs, baserad på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande real-

examen. (Riksd.skr. 404.)

Kun yl. Maj:ts proposition nr 209.

3. Lärarhögskolans arbetsuppgifter och elevkår.

a. Lärarhögskolans allmänna uppgifter.

Enligt skolkommissionens förslag har den första lärarhögskolan till

uppgift

1) att meddela egentlig yrkesutbildning åt de aspirantgrupper, för vilka

den står öppen,

2) att meddela vidareutbildning åt lärare, samt

3) att i mån av sina resurser medverka vid den pedagogiska försöks­

verksamheten .

10

Arbetssättet skall vara högskolemässigt. Kommissionen väntar, att den

vetenskapliga forskning, som kan komma att bedrivas vid högskolan, skall

söka arbetsuppgifter i synnerhet inom områden, som berörs av försöks­

verksamheten.

De för lärarutbildningen centrala ämnena psykologi, pedagogik och me­

todik skall vara högskolans huvudämnen. Däremot är det icke meningen,

att lärarhögskolan skall övertaga någon del av den fackutbildning i skol­

ämnena, som av gammalt meddelats vid universiteten.

Vidareutbildningen skall ha skiftande former allt efter behovet. Helårs­

kurser skall kunna anordnas för lärare, som önskar kompetens för tjänst­

göring på ett högre skolstadium. I övrigt skall längre och kortare kurser

anordnas, särskilt i högskolans huvudämnen; det kan bli fråga om såväl

rena fördjupningskurser som kurser med uppgift att förbereda deltagarna

för speciella uppgifter på skolans område.

Lärarhögskolans medverkan vid försöksverksamheten skall avse icke

blott att genom direkta försök vinna resultat av värde för det pedagogiska

framstegsarbetet utan också — och framför allt — att väcka de blivande

lärarnas intresse för arbete av detta slag, så att tillräckligt många längre

fram såsom aktiva lärare skall befinnas skickade att medverka vid försöks­

verksamheten inom skolan.

b. Elevkårens sammansättning.

Den första lärarhögskolan skulle enligt skolkommissionens förslag allt­

ifrån början mottaga följande aspirantgrupper för egentlig yrkes­

utbildning:

1) blivande småskollärare till ett antal per år av omkring 144

2)

»

mellanskollärare till ett antal per år av omkr. 128

3)

»

ämneslärare till ett antal per år av omkring . .

80

samt följande grupper för förberedande utbildning:

4) deltagare i den förberedande kursen för inträde vid

småskollärarlinjen till ett antal per år av.................................. 150

5) deltagare i propedeutiska kurser för inträdessökande

till mellanskollärarlinjen i varierande antal, per år omkring ...

150

Av småskolläraraspirantema skulle i regel 16 intagas på en special­

linje för studenter. Av ämnesläraraspiranterna beräknas 10 å 20

per år önska specialutbildning för tjänstgöring vid folkhögskola.

De skilda aspirantkategoriemas vistelse vid lärarhögskolan skulle om­

fatta för

småskollärare 4 terminer utom praktikterminen ute på arbetsfältet, för

mellanskollärare 4 terminer utom praktikterminen och för

ämneslärare 2 terminer utom praktikterminen.

Därjämte skulle flertalet av de inträdessökande till småskollärarlinjen,

nämligen alla som ej avlagt studentexamen, tillbringa 2 terminer i den för­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

11

beredande kursen. Inträdessökande till mellanskollärarlinjen, som icke har

lämplig ämneskombination i studentexamen, skulle i mån av utrymme kun­

na deltaga i de propedeutiska kurserna, vanligen under högst 1 termin.

Deltagarna i den förberedande kursen för småskollärare och i de prope­

deutiska kurserna för mellanskollärare skulle icke vara formellt inskrivna

vid lärarhögskolan, men kurserna skulle vara förlagda till högskolan samt

organiserade och administrerade av denna.

Sedan verksamheten fått sin fulla omfattning, skulle antalet vid lärar­

högskolan samtidigt undervisade komma att uppgå till 800 ä 900 förutom

deltagarna i kurser av mera tillfällig karaktär och lärjungarna i lärarhög­

skolans övningsskola.

c. Småskollärargruppen.

Riksdagsbeslutet om lärarutbildningen år 1950 lämnade öppna vissa frå­

gor om elevkårens sammansättning vid de lärarutbildningsanstalter av ny

typ, som skulle upprättas. De nya läroanstalterna skulle meddela egent­

lig yrkesutbildning för ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt små­

skollärare ävensom, i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämdes, för

olika grupper av speciallärare. Det maste alltsa ankomma pa senare över­

väganden, huruvida småskolläraraspiranter skulle mottagas vid lärarhög­

skolan och huruvida någon grupp av speciallärare borde mottagas där re­

dan vid starten.

Såsom jag nyss har nämnt, föreslår skolkommissionen, att småskollärar-

utbildning upptages på lärarhögskolans program, t.o.m. i sa stor utsträck­

ning, att småskolläraraspiranterna komme att bli högskolans största elev­

grupp. Den tvekan, som riksdagen inrymt i ordet »eventuellt», har dock

föranlett kommissionen att utförligt motivera detta förslag. Organisatoriskt

sett möter intet hinder att förlägga småskollärarutbildning till lärarhög­

skolan, framhåller kommissionen inledningsvis och fortsätter:

»Ur psykologisk synpunkt skulle det vara olyckligt att isolera småskol-

lärarkåren genom att ge den utbddning vid särskilda läroanstalter. Pa rent

objektiva grunder torde det kunna hävdas, att undervisningen i småskolan

kräver en egentlig yrkesutbildning av samma kvalitet som undervisningen

på högre skolstadier. Det skulle rent av kunna pastas, att barnens första

orientering i skolans värld fordrar särskilt goda psykologiska insikter och

förtrogenhet med de hjälpmedel, som den moderna pedagogiken har till sitt

förfogande för att ge barnen den för deras anlag och utvecklingsståndpunkt

riktiga arbetsmiljön. Det är vidare otvivelaktigt, att själva undervisnings­

metoderna spelar en större roll i skolans lägsta klasser än högre upp. I öv-

rigt sammanfaller delvis mellanskollärarnas och smaskollärarnas arbetsoni-

raden — bland annat skall mellan skollärarna i vissa skolformer vara be­

redda att undervisa också i småskoleklasser, och smaskollärarna skall med

hänsyn till Bl-formcn utbildas för undervisning i fjärde klassen, som hör

till mellanstadiet. Inte minst för mellanskollärarutbildningen måste det an­

ses värdefullt, att den kan ske i omedelbar kontakt med smaskollärarutbild-

ningen. Det samspel mellan lärarutbildning och pedagogisk försöksverk­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 209.

12

samhet, som ... skulle utgöra ett konstitutivt drag i lärarhögskolans verk­

samhet, kan ej heller utan ogynnsamma konsekvenser utesluta de första

skolaren. Bade för smaskollärarutbildningen och för försöksverksamheten

är det angeläget, att de blivande småskollärarna får göra en aktiv insats i

detta sammanhang. Att vidareutbildningen vid lärarhögskolan skall stå

öppen också för småskollärare förefaller likaså uppenbart. Det är skäligt ur

dessa lärares synpunkt men framför allt ett behov för skolväsendet som

helhet.

Mot förläggningen av småskollärarutbildning till lärarhögskolan har åbe­

ropats, att småskollärarna har en mindre omfattande förbildning än de öv­

riga lärargrupperna och att det därför kunde uppstå vissa svårigheter för

dem att tillgodogöra sig undervisningen. Invändningen får inte bagatelli­

seras, men det skulle knappast vara riktigt att göra den utslagsgivande.

Den ettåriga förberedande kurs, som de blivande småskollärarna enligt riks­

dagens beslut skall genomgå före tillträdet till den egentliga yrkesutbild­

ningen, är enligt skolkommissionens planering helt inriktad på att stärka

just den allmänbildningsgrund, som lärarutbildningen behöver, och en ytter­

ligare förstärkning ges under det första lärarhögskoleåret. I övrigt torde

liksom vid den nuvarande seminarieutbildningen ett antal studenter kom­

ma att välja småskollärarutbildning — en särskild linje för småskollärar-

aspiranter med studentexamen kommer sålunda att föreslås. Under alla om­

ständigheter kan den anförda olägenheten inte väga alltför tungt i förhål­

lande till de otvetydiga fördelar, som ur andra synpunkter står att vinna.

Skolkommissionen har därför kommit till den bestämda uppfattningen att

småskollärarutbildning vid sidan av och samordnad med ämneslärarutbild-

jlirJg och mellanskollärarutbildning bör förekomma vid lärarhögskolan allt­

ifrån begynnelsen.» (S. 20—21.)

Frågan om småskollärarutbildning vid lärarhögskolan är ett av de stå­

ende diskussionsämnena i yttrandena.

Småskollärarinneförbundet ger uttryck åt sin besvikelse över att icke all

klasslärarutbildning har ställts pa samma kunskapsgrund — studentexa­

men — men ser dock i skolkommissionens förslag en viktig etapp på vägen

mot den förbättrade utbildning för lågstadiets lärare, som förbundet sedan

sin tillblivelse har payrkat. Kontakten med andra lärargrupper redan un­

der utbildningen, förmånen att få handledas av lärarhögskolans väl kvali­

ficerade lärarkrafter och tillgången till dess specialsalar, bibliotek och mo­

derna tekniska utrustning är avgjorda vinster även för lågstadiets lärar­

kandidater.

I enstaka yttranden understrykes skolkommissionens synpunkter. Folk­

skolinspektören i Göteborgs och Bohus läns södra inspektionsområde, som

finner det vara av betydande värde, att olika lärarkategorier får sin utbild­

ning vid samma anstalt och av samma lärare, betecknar det sålunda som

olyckligt, om småskolans lärare skulle utestängas från lärarhögskolan, »i

synnerhet som förlängd utbildning för dessa lärare synes kunna förvän­

tas». Andra remissinstanser ställer sig tveksamma. Folkskoledirektionen i

Stockholm anser det principiellt vara av stor vikt, att lågstadiets läraras-

piranter alltifrån början får tillgång till lika goda utbildningsmöjligheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

13

som övriga läraraspiranter, särskilt med hänsyn till de psykologiska insik­

ternas och metodikens stora roll vid undervisningen i de lägsta klasserna.

Direktionen accepterar därför — trots vissa betänkligheter — skolkommis-

sionens förslag såsom ett försök; fyra ledamöter anser dock, att småskol-

lärarutbildningen vid lärarhögskolan bör inskränkas till elever med stu­

dentexamen.

De kritiska rösterna är långt flera. Den vanligaste invändningen är, att

det högskolemässiga arbetssättet icke kan anses särskilt väl lämpat för det

stora flertalet av de blivande småskollärarna.

Rektor vid folkskoleseminariet i Luleå påpekar, att de olika aspirant-

grupperna har väsentligt olika förutsättningar för detta arbetssätt.

»De nuvarande seminarierna har länge prövat ett sådant studiesätt och

vunnit erfarenhet av hur långt det kan med fördel begagnas. I fråga om

ämnesläraraspirantema kan ett högskolemässigt studiesätt konsekvent ge­

nomföras men i fråga om mellanskollärarna ger enligt min uppfattning er­

farenheterna från seminariernas studentklasser vid handen, att det kan

användas endast i viss utsträckning. För småskolläraraspiranterna, som i

regel är mycket unga och kommer tämligen direkt från en skola med läx-

betonad klassundervisning, torde det icke alls passa.»

Småskoleseminariet i Strängnäs har sina erfarenheter just från sistnämn­

da aspirantgrupp och ser med skepsis på kommissionens förslag att vidga

utrymmet för friare studieformer. Det vore olyckligt om man här ginge

alltför brådstörtat till väga. »Erfarenhet av de föreslagna studiemetodemas

lämplighet bör... förvärvas på det sättet, att något eller några seminarier

beredas möjlighet att pröva dessa i ett eller flera ämnen.»

Universitetskanslern finner småskollärargruppens förkunskaper otillräck­

liga och yttrar i anslutning härtill:

»Jag måste på det bestämdaste hävda, att det inte finns någon anled­

ning att fordra en lägre grundläggande allmänbildning för högskolemässiga

studier vid lärarhögskola än vid universitet och att detta i fråga om de

ämnen, i vilka lärarhögskolorna skola meddela högskolemässig utbildning,

d. v. s. psykologi och pedagogik, gäller i lika hög grad som för andra uni-

versitetsämnen. Det synes mig högst olyckligt, om man vid organiserandet

av den första lärarhögskolan skall utgå från att dennas undervisning prin­

cipiellt skall läggas på ett lägre plan än universitetens.»

Om arbetsformerna icke är avpassade efter elevernas förutsättningar,

måste man befara ett svagt utbildningsresultat och anpassningssvårigheter,

som kan medföra psykologiska skadeverkningar. »Det torde aldrig vara

roligt, nyttigt eller utvecklande att vara sparv i tranedans», säger kollegiet

vid småskoleseminariet i Haparanda. Och statskontoret opponerar sig be­

stämt mot skolkommissionens motivering.

»Avseende torde icke böra fästas vid skolkommissionens uppfattning, att

det ur psykologisk synpunkt skulle vara olyckligt att isolera smaskollärar-

kåren genom att ge den utbildning vid särskilda läroanstalter. Utan att i

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

14

övrigt taga ställning i sak får statskontoret framhålla, att goda skäl kunna

åberopas även för den motsatta ståndpunkten: att de unga blivande små­

skollärarinnorna komme att känna sig än mer isolerade än för närvarande

i en läroanstalt, där alla övriga elever äro äldre än de själva och ha väsent­

ligt större förkunskaper.»

Kollegierna vid småskoleseminariema anser i allmänhet, att lärarhög­

skolan, om den kommer till stånd, bör grunda utbildningen av de blivande

småskollärarna på studentexamen och att seminarierna parallellt därmed

bör meddela en treårig lärarutbildning grundad på realexamen. »En tre­

årig utbildning av småskollärare bör, hur småskollärarutbildningen i övrigt

än utformas, under alla omständigheter komma till stånd senast från och

med höstterminen 1954», hävdar sålunda kollegiet i Strängnäs. »Denna i

många år aktuella och synnerligen angelägna reform får inte vidare skjutas

på framtiden.» Kollegiet i Skara kommer i andra vändningar till samma

resultat:

»Vad småskollärarutbildningen beträffar, noterar kollegiet med tacksam­

het, att denna föreslås bli förlängd med en förberedande lärarkurs. Kolle­

giet har vid flera tillfällen gett uttryck åt otillräckligheten i den nuvarande

utbildningen och finner en förlängning av utbildningstiden vara så väl mo­

tiverad, att den omedelbart — utan att avvakta lärarhögskolans tillkomst

— borde införas vid de nuvarande småskoleseminariema.»

Även andra förslag framförs dock. Rektor vid småskoleseminariet i

Stockholm, vilken påyrkar ny utredning, anser att denna bör inriktas på

tre integrerande uppgifter, nämligen

1) omorganiserandet av ett av våra nuvarande folkskoleseminarier till en

högskola av försökskaraktär, avseende vidareutbildning av lärare,

2) omorganiserandet försöksvis av ett eller två av våra nuvarande semi­

narier till utbildningsanstalter av ny typ med en småskollärarlinje, byg­

gande på samma grund som mellanskollärarlinjema och fullt likvärdig med

dessa, samt

3) en radikal reformering i skolkommissionens anda av övriga semina­

rier.

Efter vissa försöksår bör sedan en pålitlig jämförelse kunna göras mellan

resultatet av utbildningen av högskoletyp och resultatet av utbildningen

vid de reformerade seminarierna.

Skolöverstyrelsen är av samma mening som flertalet av kollegierna vid

småskoleseminariema. Ett förberedande år av rent gymnasial karaktär hör

ej hemma vid lärarhögskolan. Utbildningen av småskollärare vid högskolan

bör begränsas till speciallinjen för studenter. Den förstärkning av småskol­

lärarutbildningen, som 1950 års riksdag i princip har beslutat, bör snarast

genomföras som ett obligatoriskt led i utbildningen vid småskoleseminarier-

na. Examinerade småskollärare bör däremot givetvis, oavsett om de har

studentexamen eller ej, äga tillträde till olika slags fortbildning, som lärar­

högskolan kan komma att anordna.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

15

d. Mellanskollärargruppen. Enighet synes råda om att den första lärarhögskolan i överensstämmelse med riksdagens principbeslut under alla omständigheter bör utbilda mel- lanskollärare. Däremot är meningarna delade om i vad mån propedeu- tiska kurser är behövliga för att underlätta mellanskollärarlinjens rekrytering. Dessa kurser skulle ha samma uppgift som de nuvarande kom- pletteringskurserna vid folkskoleseminariema men i motsats till dem ge­ nomgås före inskrivningen i utbildningsanstalten.

För inträde på studentlinje vid folkskoleseminarium fordras för närva­ rande bland annat godkännande vitsord i studentexamen i kristendoms- kunskap, modersmålet, historia med samhällslära och ett främmande le­ vande språk samt i minst två av ämnena geografi, matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. Vid seminarierna anordnas kompletteringskurser i de fem sistnämnda ämnena. En elev som har mottagits med betyg i endast två av ämnena, måste under sin studietid vid seminariet deltaga i tre kom­ pletteringskurser. Skolöverstyrelsen meddelar, att år 1952 av de manliga inträdessökande 31 procent och av de kvinnliga 47,7 procent saknade be­ tyg i tre av ämnena. Endast omkring 3 procent av de manliga och icke fullt 2 procent av de kvinnliga var godkända i alla fem ämnena vid den tidpunkt, då överstyrelsen översände ansökningshandlingarna till semina­ rierna.

Skolkommissionen föreslår nu, att godkännande vitsord i studentexamen eller motsvarande prövning skall fordras i samma ämnen samt dessutom i filosofi, om detta ämne blir obligatoriskt i det framtida gymnasiet. Uttryc­ ket »ett främmande levande språk» har preciserats till att avse engelska. I musik — men däremot icke i teckning och gymnastik — skulle inträdes- prövning fordras även av inträdessökande, som är godkänd i ämnet i stu­ dentexamen.

Enligt kommissionens mening bör kompletteringskurser av nuvarande typ icke anordnas vid lärarhögskolan. Vid seminarierna torde råda en full­ ständigt enhällig mening om att elevernas arbete med kompletteringskur- serna har inverkat högst olyckligt på lärarutbildningen i övrigt. Till och med under andra seminarieåret har det i många klasser varit mer än hälf­ ten av eleverna, som dragits med kompletteringskurs. Än mindre finnes det utrymme för dylika kurser vid lärarhögskolan. Skall studiet av psykologi och pedagogik kunna fördjupas och övningsundervisningen få någon för­ stärkning, måste kompletteringarna vara undangjorda före intagningen, be­ tonar kommissionen. Detta skulle emellertid betyda högre inträdesford- ringar vid lärarhögskolan än vid seminariernas studentlinjer. Möjligheten att lärarhögskolan därigenom skulle få svårt att hävda sig i konkurrensen med studentlinjema framkallar ett ögonblicks tvekan hos kommissionen, men den har botemedlet till hands: anordnandet av propedeutiska kurser i de ämnen, som icke är obligatoriska på gymnasiet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

16

»För att inte kurserna skall utnyttjas av andra än dem, för vilka de är

avsedda, bör de emellertid inte ha karaktären av egentliga kompletterings-

kurser — de skulle sålunda inte resultera i betyg över genomgången fyll­

nadsprövning utan, såsom beteckningen propedeutiska kurser anger, läg­

gas till rätta efter vad de kommande studierna vid lärarhögskolan kräver.

Den närmare utformningen av kursinnehållet bör överlämnas åt lärarhög­

skolan. Det bör i detta sammanhang också påpekas, att kravet på genom­

gångna propedeutiska kurser eller fyllnadsprövning inte får samma verkan

vid en framtida lärarhögskola som nu vid seminarierna. Lärarhögskolan

skall nämligen enligt skolkommissionens förslag ha inskrivning av nya stu­

denter varje termin. Den som efter studentexamen en vårtermin skall för­

värva kompletterande kunskaper, behöver sålunda inte vänta ett helt år på

tillträde till lärarutbildning utan kan efter propedeutiska kurser under höst­

terminen vinna inträde vid lärarhögskolan nästföljande vårtermin.» (S. 82.)

Inom seminariekollegiema är meningarna om de propedeutiska kurserna

delade. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Kalmar ställer sig direkt avvi­

sande med följande motivering:

»Dessa propedeutiska kurser skulle... ej behöva leda fram till fyllnads­

prövningar i resp. ämnen. Kollegiet fruktar att de redan förut otillräckliga

kompletteringskurserna vid seminarierna vid lärarhögskolorna skulle kom­

ma att ersättas av något om möjligt ännu mera otillräckligt. Kollegiet krä­

ver därför godkända studentbetyg eller godkända kompletteringsbetyg i

studentexamen såsom ett villkor för inträde på mellanskollärarlinjen vid

lärarhögskolan.»

Enligt kollegiet vid seminariet för manliga elever i Linköping samman­

faller dessa strängare krav med elevernas önskemål:

»Det har gång efter annan från seminarieelevemas sida påpekats den

orättvisa det för framtida konkurrens innebär, att betyg vid komplette-

ringskurser gives efter andra och mindre krävande grunder än vid efter-

prövning i studentexamen. De föreslagna propedeutiska kurserna skulle in­

nebära, att denna orättvisa kommer att bibehållas. Lyckligare skulle det

vara, om eleverna genom efterprövning i vanlig ordning finge skaffa vits­

ord om gymnasiekurser i de ämnen, vari de saknar sådana.»

Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i Göteborg finner

åter de propedeutiska kurserna vara till avgjord fördel för yrkesutbildning­

ens organisation och effektivitet och tillstyrker livligt men gör på samma

gång följande påpekanden:

»I realiteten betyder det, att utbildningen förlänges en termin. Terminen

för de propedeutiska kurserna är emellertid dåligt utnyttjad. Man borde hit

även kunna förlägga en övningsämnenas propedeutik, speciellt en slöjd­

kurs, varigenom detta viktiga ämne fick tillbörlig övningstid sig tilldelad.

Kommissionen föreslår intagning av aspiranter varje termin och sålunda

även propedeutiska kurser varje termin. Kollegiet har intet att invända

mot detta. Till hösttenninens propedeutiska kurser blir det sannolikt inte

så. svårt att få aspiranter från vårens studentkullar, men det är mer än

tvivelaktigt om man kan få tillräckligt många aspiranter till vårterminens

kurser från höstens studenter. Detta problem tycks kommissionen inte ha

beaktat.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

17

Jämväl folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Stockholm anser, att införandet av propedeutiska kurser skulle skapa helt andra förutsättningar för lärarutbildningen än det nuvarande systemet med kompletteringskur- ser under seminarietiden. Detta kollegium ägnar också en tanke åt huru övergången från nuvarande system skall praktiskt genomföras:

»Man kunde t. ex. första året... kräva godkänt studentbetyg i matema­ tik. Andra året kunde fordringarna ytterligare skärpas, så att betyg kräv­ des i alla naturvetenskapliga ämnen utom ett. Först tredje året skulle då de för lärarhögskolan föreslagna inträdesfordringama i full utsträckning uppställas. Propedeutiska kurser finge jämsides med denna omläggning överta kompletteringskursernas uppgifter.»

Skolöverstyrelsen erinrar om att möjligheten att få komplettera under seminarietiden har spelat en mycket stor roll för rekryteringen till semina­ riernas studentlinje. Skulle som villkor för inträde ställas krav på godkända studentbetyg i samtliga de fem nämnda ämnena, finge detta sannolikt till följd, att under en övergångstid antalet behöriga sökande bleve otillräck­ ligt. Den av skolkommissionen föreslagna uppläggningen av kurserna kan överstyrelsen likväl icke tillstyrka.

»De studenter, som ej vunnit inträde i mellanskollärarlinjen, skulle ju då ej ha erhållit betyg över fyllnadsprövning i vanlig ordning och alltså utan påtagligt resultat ha ägnat längre eller kortare tid åt de propedeutiska kur­ serna. Vidare måste det erbjuda svårigheter att vid intagningen göra rätt­ visande jämförelse mellan dem, som deltagit i de propedeutiska kurserna, och sådana inträdessökande, som erhållit betyg i ifrågavarande ämnen i stu­ dentexamen eller genom fyllnadsprövning. Enligt överstyrelsens mening måste antingen intagningen till mellanskollärarlinjen ske före de propedeu­ tiska kurserna, som då få alldeles samma ställning som kompletteringskur- sema vid seminariernas studentlinje, eller också alla ämneskompletteringar äga rum före intagningen på mellanskollärarlinjen helt enligt vederbörandes eget skön och alltså resultera i betyg över genomgången fyllnadsprövning. Överstyrelsen föredrager givetvis det senare alternativet, men måhända blir det nödvändigt att under en övergångstid tillämpa det förra.»

Överstyrelsen vill dock hålla för troligt, att de föreslagna propedeutiska kurserna vid lärarhögskolan skall kunna slopas.

e. Ämneslärargruppen. Den första lärarhögskolan skulle, i sin egenskap av fullständig lärarhög­ skola, meddela yrkesutbildning även åt blivande ämneslärare. Denna förut­ sättning synes vara enhälligt accepterad av de remissinstanser, som över huvud tillstyrker upprättandet av en lärarhögskola med primär lärarut­ bildning på programmet.

Skolkommissionen anser, att inom ramen för ämneslärarutbildningen viss specialutbildning bör kunna meddelas även för blivande folkhög- slcollärare. Frågan bcröres endast i förbigående i betänkandet om den första lärarhögskolan men har senare utförligare behandlats i kommissio­ nens betänkande om folkhögskolans ställning och uppgifter (SOU 1953:24).

2 —

Bihang till riksdagens protokoll

1951 f

.

1

samt Nr g 09

.

Kung]. Maj:ts proposition nr 209.

18

Den största svårigheten för en lösning av folkhögskolans lärarfråga i lä­

rarhögskolans regi ligger däri, att folkhögskolan med sitt betonande av

samhällsundervisningen och med sin rätt att på schemat upptaga ämnen,

som saknas vid läroverken, har behov även av lärare med annan studie-

meritering än filosofisk ämbetsexamen. En differentiering av utbildnings­

gången för de blivande folkhögskollärama på två linjer torde därför bli

ofrånkomlig.

»Kommissionen föreslår, att de aspiranter, som avlagt filosofisk ämbets­

examen och sålunda skaffat sig den för anställning vid läroverk föreskrivna

studiekompetensen, hänvisas till att genomgå den för läroverkens blivande

ämneslärare avsedda utbildningen. Härvid skall det dock stå dem fritt att

fullgöra, såväl den s. k. aspirantterminen som någon av de obligatoriska un-

dervisningsserierna vid folkhögskola i stället för vid läroverk, om de så

önskar och om detta organisatoriskt låter sig genomföras i varje särskilt

fall. De blir härmed behöriga för anställning såväl vid läroverk som vid

folkhögskola.-----:------Aspiranter, som främst avser att söka anställning

inom folkhögskolan, bör därtill genomgå en kortare specialkurs i folkhög­

skolans metodik m. m.

För de övriga aspirantema föreslår kommissionen, att de deltar i den för

läroverkens ämneslärare avsedda teoretiska undervisningen endast i den

utsträckning, som denna undervisning är av allmänpedagogisk art eller

eljest enligt högskoleledningens beprövande kan anses vara av värde också

för den, som icke kommer att tjänstgöra vid läroverk. I övrigt ges de till­

fälle att göra sig speciellt förtrogna med den s. k. vuxenundervisningens

problem, särskilt i den utsträckning som dessa problem möter den, som del­

tar i det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Sina undervisningsövningar

fullgör de i princip uteslutande vid folkhögskola. Liksom övriga ämnes-

läraraspiranter skall aspirantema till lärartjänster inom folkhögskola vara

inskrivna vid lärarhögskolan under tre tenniner.» (S. 135.)

Då antalet läraraspiranter, som främst önskar inrikta sig på tjänstgöring

vid folkhögskola, måste beräknas bli ganska litet (sannolikt 10 å 20 per år),

bör den speciella metodikkursen för dessa aspiranter endast anordnas på

höstterminerna. Av samma orsak räcker det, om endast en lärarhögskola

meddelar undervisning för blivande folkhögskollärare. Denna högskola bör

dock vara den, som först påbörjar sin verksamhet. Den bör alltifrån starten

ha på sitt program utbildning av filosofie magistrar till

folkhögskollärare;

däremot kan det anstå något år med utbildningen av blivande folkhögskol­

lärare med annan utbildning än ämbetsexamen.

En speciell kurs i vuxenpedagogik och vuxenpsykologi vid lärarhögskolan

påyrkas även av docenten Jan Agrell i hans bok »Den nya skolan och för­

söksverksamheten», Uppsala 1953, s. 142 o. f. Kursen skulle vända sig till

blivande lärare vid folkhögskolor, seminarier, gymnasier för vuxna och vissa

militära civila skolor samt till de aspiranter, som siktar på engagemang i

folkbildningsverksamheten. Genomgång av denna kurs borde vara en nöd­

vändig kompetensförutsättning för tjänst vid vissa läroanstalter och bör

kunna vara till nytta även för lärarna i gymnasiets slutskede.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

19

I yttrandena över folkhögskolebetänkandet har kommissionens förslag om praktisk utbildning under lärarhögskolans ledning föga uppmärksammats. Det är »en fråga på så lång sikt, att den näppeligen nu kan realbehandlas», säger statskontoret. Arbetarnas bildning sförbund instämmer emellertid i skolkommissionens förslag och betonar särskilt vikten av att läraraspiran- ter, som ämnar söka sig till folkhögskolan, vid lärarhögskolorna göres för­ trogna med vuxenundervisningens problem, sådana dessa möter vid verk­ samhet inom folkbildningsarbetet. Jämväl statens folkbildning»nämnd fin­ ner det synnerligen önskvärt, att folkhögskollärarna i framtiden erhåller sin pedagogiska utbildning vid lärarhögskolorna, och uttalar liknande önske­ mål beträffande utbildningens uppläggning. Skolöverstyrelsen anser sig icke behöva nu taga ställning till kommissionens förslag i denna del utan nöjer sig med att uttala, att »särskild pedagogisk utbildning för undervis­ ning av vuxna bör göras till förutsättning för anställning som lärare vid folkhögskola».

Omedelbar aktualitet vid lärarhögskolans start torde endast tillkomma frågan om vissa specialanordningar för filosofie magistrar, vilka önskar ägna sig åt lärarverksamhet vid folkhögskolan.

f. Andra lärargrupper. Skolkomm issionen diskuterar lärarhögskolans öppnande för en rad andra lärargrupper, såsom förskollärare, övningslärare av olika slag, yrkeslärare m. fl., men ställer slutligen med olika motiveringar alla dessa frågor på framtiden.

I fråga om förskollärarutbildningen delar kommissionen prin­ cipiellt den inställning, som företrätts av 1946 års kommitté för den halv­ öppna barnavården (SOU 1951:15). Förskoleseminarier bör i överensstäm­ melse härmed få upprättas, där behovet av sådana gör sig gällande. Enligt kommissionens mening bör likväl också utbildning vid lärarhögskola prö­ vas. Utbildningen av förskollärare skulle därigenom få större resurser i frå­ ga om expertis och vetenskaplig utrustning. För lärarhögskolans del skulle en betydande vinst göras genom de ökade möjligheterna att direkt studera förskolåldems problem. Under alla omständigheter bör lärarhögskolan allt­ ifrån starten ha tillgång till några förskoleavdelningar, där lärarkandidater­ na och särskilt de blivande småskollärama kan göra barnpsykologiska iakt­ tagelser. Därjämte bör finnas ett daghem med barn under femårsåldern. Inrättandet av egentlig förskollärarutbildning kan däremot uppskjutas några år, tills erfarenhet har vunnits av den första lärarhögskolans arbete.

Kommissionens uppfattning delas av socialstyrelsen, medan Sveriges barnträdgårdslärarinnors riksförbund anser, att förskollärarutbildningen, såsom grundstenen i hela lärarutbildningen, allt från begynnelsen bör in­ byggas i den planerade lärarhögskolan.

Redan i principbetänkandet berörde kommissionen övnings lärar­

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

20

nas utbildningsfrågor. Samarbete mellan fackutbildningsanstalterna och

lärarhögskolorna syntes i dessa frågor naturligt. I fackutbildningen borde

inordnas allt, som sammanhängde med den speciellt fackliga inriktningen,

medan den allmänna psykologisk-pedagogiska utbildningen kunde ske vid

lärarhögskola.

Ett anordnande av utbildningen efter dessa linjer skulle emellertid be­

tyda ett ingrepp i de nuvarande fackutbildningsanstalternas organisation,

som måste föregås av särskilda utredningar. Kommissionen nöjer sig därför

med att nu understryka vikten av att lärarhögskolans organisation göres så

elastisk, att den pedagogiska utbildningen för olika slag av speciallärare kan

förläggas dit, när så befinnes önskvärt.

Flera remissinstanser skulle gärna ha sett, att positiva resultat redan nu

stått att vinna för övningslärarnas del. Sålunda skriver folkskolestyrelsen

i Malmö:

»Det måste i detta sammanhang beklagas, att man inte oförbehållsamt

och i ett sammanhang kunnat planera utbildning vid lärarhögskolan för en

så viktig grupp som övningslärama. Detta i all synnerhet som ett stort

antal av dessa lärare beträffande pedagogisk utbildning f. n. är betydligt

sämre lottade än folkskolans och de högre skolornas övriga lärare. Ett för­

läggande av övningslärarnas pedagogiska utbildning till lärarhögskolan

skulle också kunna medverka till att det i betänkandet åsyftade samför­

ståndet och samverkan mellan ämnes- och klasslärarna komme att om­

fatta även denna lärarkategori.»

Svenska facklärarförbundet yrkar, att de olika facklärargruppemas ut­

bildningsfrågor göres till föremål för snabb kompletterande utredning samt

att därvid särskild hänsyn tages till skolkommissionens i principbetänkan­

det tillkännagivna intentioner att samordna fackläramas utbildning med

den psykologisk-pedagogiska utbildningen vid lärarhögskolan. I det stora

flertalet fall torde man kunna utgå från att den speciella fackutbildningen

skall vara helt avslutad före inträdet vid lärarhögskolan, varigenom utbild­

ningen därstädes kunde hänföra sig uteslutande till psykologisk-pedago­

giska studier och i samband därmed praktiska undervisningsövningar. En­

ligt förbundets mening bör fackläramas utbildning vid lärarhögskolan i lik­

het med ämnesläramas omfatta cirka ett läsår.

I skolkommissionens betänkande beröres i förbigående ännu några lärar­

grupper. Liknande uttalanden har framkommit under remissgången. Läro-

verksläramas riksförbund föreslår sålunda, att den praktiska lärarutbild­

ningen för civilingenjörer och civilekonomer, som avser att bli ämneslärare,

förlägges till lärarhögskolan. Ett och annat kollegieyttrande pläderar för

yrkeslärama, särskilt med tanke på 9 y, och Svenska facklärarförbundet

framför önskemål beträffande den egentliga yrkesutbildningen för barna-

vårdslärarinnor och lärare vid abnormundervisningen.

De yttranden, som påyrkar en utvidgning av den första lärarhögskolans

program, är emellertid få i jämförelse med dem, som föreslår en nedskär­

ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

21

g. Gemensam undervisning för olika lärargrupper. I överensstämmelse med särskilda utskottets uttalade önskan har skolkommissionen ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om gemensamhet i utbildningen för olika lärargrupper. Fullständig klarhet om möjligheterna härutinnan torde dock, såsom kommissionen framhåller, icke stå att vinna, förrän lärarhögskolan en tid varit i verksamhet och kunnat i detalj pröva de situationer, som kan komma att inställa sig.

De tekniska förutsättningarna för ett samordnande av småskolläramas och mellanskollärarnas utbildning är enligt skolkommissionens uppfattning i rätt stor utsträckning till finnandes, då dessa båda lärargrupper har lika lång utbildning vid lärarhögskolan och högskolan har ungefär samma möj­ ligheter att för vardera gruppen frilägga tid för gemensam undervisning. Den allmänna regeln bör också vara, att gemensam undervisning för dessa grupper skall försökas överallt, där så utan olägenhet kan ske.

Betydligt svårare ställer det sig att arrangera samfälld undervisning för ämneslärare och klasslärare. Det är därvid särskilt två organisatoriska för­ hållanden, som står hindrande i vägen, konstaterar skolkommissionen.

»Det ena är, att ämneslärama har ettårig utbildning vid lärarhögskolan, under det att klasslärama har tvåårig. En undervisning i psykologi och pedagogik, som är upplagd för två års studier, måste ju avsevärt läggas om för att passa en ettårig studiegång. Det andra hindret är, att ämneslärar- kandidaternas övningsundervisning blockerar betydande delar av utbild­ ningsåret.» (S. 43.)

Huru dessa hinder tekniskt påverkar arbetets uppläggning, undersökes detaljerat av kommissionen (s. 43—45), till vars framställning jag tillåter mig hänvisa.

De olika skolämnenas metodik ger dock en rad beröringspunkter icke blott mellan småskolläramas och mellanskollärarnas undervisning utan ock­ så mellan realskollärarnas och mellanskollärarnas. Vidare kan vissa före­ läsningar av allmän art, t. ex. orienteringar rörande försöksverksamheten, göras gemensamma för alla grupper av läraraspiranter och erfarenheterna från praktikterminen i viss utsträckning diskuteras under gemensamma konferenser. Specialområden som frågorna om behandling av svårfostrade barn, kunskapsprövningar, skolsociala åtgärder, yrkesrådgivning och folk­ bildningsarbete bör så vitt möjligt behandlas å tider, som passar både äm- neslärar- och klasslärarkandidater. Slutligen torde åtskilligt stå att vinna genom individuella tillrättalägganden. Över huvud bör även i ämneslärar- utbildningen tillfällena tillvaratagas att berika utbildningen genom sam­ arbete med andra lärargrupper, så långt detta är möjligt, utan att studie­ gången därigenom blir otjänlig för någon av grupperna.

En härvidlag gynnsam omständighet är, att de olika aspirantgruppema i stor utsträckning komme att ha gemensamma lärare vid högskolan. »Re­ dan av denna anledning måste kännedomen om och förståelsen för de olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

22

stadiernas problem bli långt större vid lärarhögskolan än vid separata ut-

bildningsanstalter för de olika lärarkategorierna. På samma gång avslipas

många nu existerande ojämnheter och skänkes en enhetligare grundsyn på

undervisningen och — förvisso ej mindre viktigt — på skolans fostrande

uppgifter. Därmed är en icke ringa vinst inhöstad», påpekar kommissionen.

Huruvida det som på detta sätt kan uppnås, motsvarar det ur allmän­

nare synpunkter önskvärda, kan givetvis diskuteras. Några remissinstanser

påyrkar större gemensamhet i studiegången. »Samarbete i någon form mås­

te kunna ordnas under den första terminen», skriver kollegiet vid högre

allmänna läroverket för flickor på Södermalm. »Skall tanken på lärarhög­

skolan som en förnyare av den pedagogiska utbildningen givas någon bär­

kraft, får gemensamhetsprincipen ej komma i bakgrunden.»

Statskontoret hänvisar särskilt till de undervisningsmoment, som nu in­

går i den förberedande lärarkursen — muntlig framställningskonst, taltek­

nik samt vissa pedagogiska, metodiska och hygieniska ämnen.

Styrelsen för Seminariernas elevförbund pekar åter på de gemensamma

elevsociala åtgärderna. »Man har ej beaktat de möjligheter, som härvidlag

står till buds för att på ett naturligt sätt skapa kontakter mellan de olika

grupperna av studerande. Elevförbundsstyrelsen fordrar, att vid lärarhög­

skolans uppförande betydande utrymmen reserveras för elevkåren, och den

bästa lösningen är en fristående byggnad, till vilken även bör höra elev-

restaurang.»

Vinsterna av en viss gemensamhet i utbildningen synes dock icke vara

erkända överallt. I varje fall gör vissa seminariekollegier starkt reserve­

rade uttalanden. Folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Göteborg anser

det sålunda uteslutet, att något väsentligt skall kunna vinnas med den

grad av gemensamhet, som lärarhögskolan erbjuder, och påtalar kommis­

sionens »uppenbart bristande motivering» för sammanförandet av de skil­

da lärargrupperna till en läroanstalt. Utbildningen för så olika lärarupp-

gifter bör tvärtom förläggas till skilda utbildningsanstalter.

»Kollegiet finner det högst angeläget betona, att, därest de nuvarande

folk- och småskoleseminariema beredes tillfälle att tillgodogöra sig och

praktiskt tillämpa de positiva förslag i fråga om undervisningens ordnande,

som kommissionen för lärarhögskolans del framlagt, utbildningen av mel­

lan- och småskollärare icke på någon punkt skulle vinna på att flyttas bort

från seminarierna och dragas samman till en med ämneslärarutbildningen

gemensam anstalt.»

Icke heller kollegiet vid småskoleseminariet i Landskrona tilltalas av de

stora gemensamma utbildningsanstaltema. »I ett seminarium är det en stor

tillgång, att alla sträva mot samma utbildningsmål. Den känsla av samhö­

righet eleverna emellan detta skapar torde ej vara lika lätt att uppamma

vid lärarhögskolan med dess olikartade elevkår», skriver detta kollegium.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

23

Skolöverstyrelsen finner åter skolkommissionens synpunkter i och för sig riktiga och beklagar, att principen om gemensamhet i undervisningen icke synes kunna tillämpas i den utsträckning, man kunde önska.

h. Lärarhögskolans storlek. Skolkommissionens förslag är stort i ritningarna. Jag har redan nämnt, att kommissionen räknat med att 800 till 900 läraraspiranter samtidigt skulle vistas vid lärarhögskolan. Därtill skulle komma ett varierande antal redan utexaminerade lärare, som vid lärarhögskolan söker vidareutbildning av skiftande längd. Remissinstanserna anser allmänt, att utbildningen vid en lärarhögskola av detta format maste bli opersonlig och organisatoriskt tungrodd.

Statskontoret lägger härtill, att lärarhögskolan enligt kommissionens för­ slag skulle vara utrustad med en stor övningsskola och så småningom där­ jämte förses med en särskild experimentskola. Därest dessa projekt full­ följes, komme hela antalet lärjungar och lärarkandidater under högskolans administration snarare att över- än understiga 3 000. Härutöver maste emellertid det kommunala folkskoleväsendet och vissa närbelägna läroverk i betydande omfattning tagas i anspråk för lärarutbildningen vid högsko­ lan. Jämväl de sålunda anlitade skolorna maste, om än med självständig administration, äga en nära anknytning till högskolan. Denna bleve en läroanstalt av dimensioner, som hittills varit okända i svenskt undervis­ ningsväsen. Redan av allmänt organisatoriska skäl maste statskontoret be­ stämt avstyrka inrättandet av en lärarhögskola med dylik uppbyggnad.

Utbildningsreformen bör enligt statskontorets mening få karaktären av en begränsad försöksverksamhet, som i vart fall tills vidare begränsas till att avse ämneslärare och folkskollärare.

Universitetskanslern ifrågasätter likaledes lämpligheten av den föreslag­ na organisatoriska utbyggnaden av den första lärarhögskolan. Det gäller i väsentlig utsträckning en försöksverksamhet, framhåller även kanslern och fortsätter:

»Försiktigheten synes mig därför bjuda att en begränsning iakttages med avseende å högskolans uppgifter och att läroanstalterna utformas med hän­ syn tagen till dess försökskaraktär och med beaktande av att högskolans successiva utvidgning göres beroende av de erfarenheter, som vinnas sedan läroanstalten varit i verksamhet under en viss följd av år. Högskolan synes på grund härav enligt min mening böra till en början omfatta allenast äm- neslärarutbildning jämte försöksvis klasslärarutbildning i mindre omfatt­ ning. Enligt kommissionens betänkande förväntas pa åtskilliga punkter förslag och initiativ från lärarhögskolans sida. Därest den organisatoriska utbyggnaden av högskolan får mindre proportioner än de av kommissionen angivna, torde dessa uppgifter kunna lättare bemästras.»

Slutligen kommer även skolöverstyrelsen till resultatet, att eu försiktiga­ re start är önskvärd. Den av skolkommissionen förordade koncentrationen

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

24

av lärarutbildningen skulle medföra både fördelar och nackdelar. När det

gäller den första lärarhögskolan, är det bäst att börja i mera begränsad

skala för att sedan på grund av vunna erfarenheter bygga ut verksamheten.

Någon utvidgning av programmet genom att utbildningen av speciallärare

förlägges till lärarhögskolan kan överstyrelsen under sådana omständighe­

ter icke förorda. Utbildningen av förskollärare bör sålunda icke i första

band anknytas till lärarhögskolan utan fortfarande vara förlagd till sär­

skilda seminarier, gärna i nära anslutning till seminarierna för småskol-

lärarutbildning. Småskollärarutbildningen för icke-studenter och de prope-

deutiska kurserna för inträdessökande mellanskolläraraspiranter bör vidare,

såsom jag redan nämnt, enligt överstyrelsens åsikt skäras bort. Då ord­

nandet av de blivande ämneslärarnas övningsundervisning och auskulte-

ring torde komma att medföra speciella svårigheter, synes det slutligen

ämbetsverket lämpligast, att lärarhögskolan till att börja med inriktar sig

pa drygt halva det av kommissionen föreslagna antalet ämneslärarkandi-

dater.

Enligt en inom skolöverstyrelsen gjord sammanställning har icke mindre

än 15 av de 19 jolkskoleseininarierna, 5 av de 10 småskolesemmarierna och

5 av de li provår släroverken gjort bestämda uttalanden mot en utbild­

ningsinstitution av den föreslagna storleken eller rekommenderat en upp­

byggnad i etapper; särskilt yppas farhagor för att den personliga kontakten

mellan läiare och elever skall bli lidande. Jag har emellertid med det redan

anförda i huvudsak angivit de punkter, där kritiken mot lärarhögskolans

organisation satts in, och kan nu övergå till den del av kritiken, som bott­

nar i farhågor för att den första lärarhögskolan skall i alltför hög grad bli

bindande för den framtida utvecklingen på lärarutbildningens område.

i. Avslagsyrkanden och alternativförslag.

Skolkommissionen uttalar på sid. 3 i betänkandet, att den betraktar sitt

förslag till en första lärarhögskola som normgivande för hela lärarhögskole-

organisationen. Detta uttalande markerar en viss ståndpunktsändring. I

principbetänkandet hade kommissionen räknat med såväl fullständiga som

ofullständiga lärarhögskolor. Ämneslärarnas egentliga yrkesutbildning skul­

le koncentreras till ett fatal fullständiga lärarhögskolor, som stode i sär-

skdt nära kontakt med universiteten och därmed jämförliga högskolor. Vid

sidan därav skulle ofullständiga lärarhögskolor finnas med uppgift att ut­

bilda klasslärare och i vissa fall speciallärare. Under det fortsatta arbetet

har emellertid kommissionen kommit till den uppfattningen att en inti­

mare samverkan med universiteten är eftersträvansvärd också beträffande

klasslärarutbildningen. För likställigheten mellan lärarhögskolorna vore det

önskvärt, om de ofullständiga lärarhögskolorna kunde undvaras och i stäl­

let all pedagogisk lärarutbildning koncentreras till de fyra nuvarande uni­

versitetsstäderna och en ev. kommande norrländsk universitetsstad (s. 236).

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

25

Detta uttalande åsamkar kommissionen en kraftig reprimand från stats­ kontoret. Ämbetsverket har räknat ut, huru stora de fyra eller fem lärar­ högskolorna i sådant fall måste göras och vilken sammansättning elevkå­ rerna komme att få, och kommenterar resultaten med följande ord:

»Även om de sålunda angivna siffrorna komma att jämkas, äro de dock ägnade att klart ådagalägga, att det av skolkommissionen nu framlagda programmet är att beteckna såsom i sådan grad verklighetsfrämmande, att det onekligen snuddar vid vad som plägar uppfattas som föga genomtänkt.»

Seminarierna inlägger kraftiga gensagor mot den tendens till centralise­ ring som skymtar i skolkommissionens anförda uttalande. Kollegiet vid folkskoleseminariet jör kvinnliga elever i Linköping tror sig kunna fastslå, att betänkandet förutser ett radikalt brytande av den hittillsvarande lä- rarutbildningstraditionen i vårt land. »Kollegiet har icke kunnat undgå den känslan, att betänkandet genom denna ståndpunkt uttalar ett misstroende mot dem, som nu arbetar i den svenska lärarutbildningens tjänst.» Rektor vid småskoleseminariet i Stockholm förebrår kommissionen att på ett upp­ seendeväckande sätt ha frångått sina direktiv. En ny utredning är nöd­ vändig och bör uppdragas åt skolöverstyrelsen. »Denna utredning skulle följa de principer i reformarbetet, som skapat den nuvarande svenska sta­ tens trygghet och föredömliga struktur, att ’steg för steg’ bygga vidare på beprövad grund.» Icke mindre än 10 av de 19 kollegierna vid folkskole- seminarierna och rektor vid ett elvte har enligt skolöverstyrelsens samman­ fattning framställt klara avslagsyrkanden.

Ofta begäres i yttranden med denna tendens förnyad utredning angå­ ende lärarhögskolans organisation eller angående förbättringar och utvidg­ ningar inom den nuvarande utbildningsorganisationen.

Tämligen utförligt skisserar kollegiet vid jolkskoleseminariet jör manliga elever i Göteborg ett alternativ, enligt vilket »utbildningsanstalter av ny typ» skulle skapas på grundval av de nuvarande folkskoleseminarierna, varvid dels erfarenheter från nuvarande lärarutbildning, dels de goda upp­ slag, som finns i betänkandet, skulle nyttiggöras.

Kollegiet har närmare analyserat motiven för en utbildningsreform och funnit, att gemensamhetsprincipen, forskningsmotivet och vidareutbild- ningsmotivet ställer sådana krav på utbildningsorganisationen, att semi­ narierna i nuvarande gestaltning endast i blygsammare skala kan uppfylla dem, medan de är väsentligt bättre ställda i fråga om särhållandet av äm- nesstudier och egentlig yrkesutbildning, förstärkning av fack- och metodik­ studier, studiesättets reformering och samarbetet med försöksverksamhe­ ten. För att önskvärda reformer skall kunna genomföras i berörda hänse­ enden erfordras endast, att vissa för lärarhögskolan föreslagna anordningar kommer seminarierna till godo.

I detta syfte skulle seminariernas kompletteringskurser slopas och ersät­ tas med propedeutiska kurser, intagning i seminarierna äga rum varje ter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

26

min, den schemabundna arbetstiden beskäras, fackämnena psykologi, pe­

dagogik och metodik förstärkas och en moderat utvidgning av övnings­

skolorna genomföras.

»Speciellt i Stockholm och Göteborg där det redan finns två seminarier

torde det inte bereda större svårigheter att bygga upp en ny utbildnings­

organisation omkring dessa. Kostnaden härför torde bli ringa i jämförelse

med kostnaderna för den nya lärarhögskolan.

Fördelarna av att ta vara på det bästa i nuvarande lärarutbildningsor-

ganisationen skall inte underskattas. Fackhögskolorna har ofta byggts upp

i anslutning till redan existerande mindre undervisningsanstalter. Det finns

ingen anledning att för lärarutbildningens del förfara på annat sätt. Våra

folkskoleseminarier har numera en kvalificerad lärarkår, som väl skulle

kunna möta de krav, som en förbättrad lärarutbildning ställer, om till­

räckliga resurser ställes till förfogande.

Även kontakten med forskningen i psykologi och pedagogik skulle del­

vis kunna etableras vid seminarierna i våra universitets- och högskolestä­

der. Detta må belysas med exempel från Göteborg. Den i Göteborg till­

gängliga lärarstaben för undervisning i ämnena psykologi och pedagogik är

för närvarande 4 docenter och 2 filosofie doktorer, vilka kan anses docent­

kompetenta. Docenterna vid Göteborgs Högskola är då medräknade. Dess­

utom finns både vid seminariet och vid Högskolan ett antal filosofie licen­

tiater, som skulle kunna åta sig undervisning i dessa fack. Det borde inte

möta oöverstigliga hinder att etablera ett samarbete med Göteborgs Hög­

skolas psykologiska institution. En förfrågan hos föreståndaren vid insti­

tutionen har gett vid handen, att intresse finns för saken. Visserligen kan

Högskolan inte stå till tjänst med lokaler på grund av svår utrymmesbrist,

men en tillbyggnad till seminariet innehållande en psykologisk institution

av blygsammare format än den tänkta lärarhögskolans, skulle dra jämfö­

relsevis små kostnader.

Det skulle då bli möjligt att snabbt ordna yrkesutbildning för ämnes-

lärare på det sätt skolkommissionen skisserat. Man finge begränsa antalet

ämneslärarkandidater till en fjärdedel av det antal kommissionen tänkt sig

för lärarhögskolan i Vällingby, men detta måste anses vara en fördel. Även

i Lund, Stockholm och Uppsala torde yrkesutbildning för ämneslärare

kunna ordnas, fastän tillgången på lämpliga akademiska lärarkrafter för

denna utbildning synes vara störst i Göteborg. Det högt differentierade

skolväsendet i Stockholm och Göteborg och, vad Göteborg beträffar, kon­

centrationen av högskolor, seminarier och provårsläroverk till gemensamt

område i stadens centrum, gör dessa båda städer och särskilt Göteborg sär­

skilt lämpliga för försök.

Vad kontakten med försöksverksamheten beträffar så har folksko lesemi-

nariet för manliga elever i Göteborg redan en enhetsskola och båda semi­

nariernas rektorer och en av övningsskolans lärare är med i den nyligen

bildade regionala samarbetskommittén. Seminarierna skulle naturligtvis

också kunna bli härdar för vissa former av vidareutbildning, om också inte

så omfattande som på lärarhögskolan. Det har emellertid påpekats, att även

för dennas del kraftiga reduceringar i programmet torde bli nödvändiga.»

Även statskontoret ser lösningen i en utbyggnad av utbildningsorganisa­

tionen med seminarierna som grund.

Kungl. Maj ds proposition nr 809.

27

»Lärarhögskolan synes lokalt böra förläggas till ett av folkskolesemina- riema, förslagsvis det i Stockholm, Uppsala eller Lund», anmärker stats­ kontoret inledningsvis. »Ämbetsverket vill här i förbigående nämna,° att folkskoleseminariet för manliga elever i Stockholm förfogar över °— något som skolkommissionen icke närmare berört — en innevarande år färdig­ ställd för 240 elever avsedd skolbyggnad, vilken är belägen på Psykiatriska sjukhusets område å Kungsholmen. Byggnadsföretaget har enligt inhämtad uppgift dragit en kostnad av 3 000 000 kronor. Genom ett successivt över­ flyttande av eleverna på den fyraåriga linjen vid seminariet ifråga till an­ nat seminarium kunna lokaler beredas för ett lämpligt antal ämneslärar- kandidater, vilka hänvisats att fullgöra sin egentliga yrkesutbildning vid lärarhögskola. Enahanda gäller om Uppsala och Lund, där mycket goda seminarielokaler stå till förfogande och orten är utrustad med ett rikt dif­ ferentierat undervisningsväsen.»

I den eller de på detta sätt uppbyggda utbildningsanstaltema bör bli­ vande ämneslärare och folkskollärare sammanföras till en i största möjliga utsträckning gemensam undervisning.

Ämbetsverket inskärper, att tillgängliga organisatoriska och lokala re­ surser bör utnyttjas vid de nya utbildningsanstalternas utformning samt att på orten befintliga statliga och kommunala läroanstalter i väsentlig utsträckning bör tagas i anspråk för den praktiska lärarutbildningen. »Och slutligen måste omsorgsfullt tillses, att den nuvarande kostnadsramen i huvudsak bibehålies såväl i vad angår årsutgiftema som engångsutgifter för lokaler och materiel.»

j. Den fortsatta utbildningen vid lärarhögskolan. Såsom jag inledningsvis har nämnt, skulle lärarhögskolans uppgifter inom utbildningsorganisationen icke inskränka sig till utbildning av blivande lärare. Den skulle också tillhandahålla vidareutbildning för redan utexami­ nerade lärare och ha vissa möjligheter för forskning och försöksverksamhet på skolans område.

I vart och ett av våra nordiska grannländer finnes redan lärarhögskolor. Den danska lärarhögskolan, numera förlagd till Emdrupborg i Köpenhamn, inrättades redan 1856, den norska, förlagd till Lade vid Trondheim, tillkom år 1922, och den första finska, belägen i Jyväskylä, upprättades år 1934. I Finland har sedermera upprättats ytterligare två provisoriska lärarhögsko­ lor, i Helsingfors och Åbo, och i Norge har Samordningsnemnda for skule- verket år 1951 föreslagit upprättandet av en ny stor lärarhögskola i Oslo med icke mindre än tio professurer i olika med skolväsendet sammanhäng­ ande discipliner.

Lärarhögskolorna i våra grannländer har alla till uppgift att sörja för de utexaminerade lärarnas fortsatta utbildning och att i samband därmed till lärarkårerna förmedla resultat av det löpande vetenskapliga forskningsar­ betet. Mest utpräglad är karaktären av forskningsorgan hos den finska lärarhögskolan i Jyväskylä, där särskilda akademiska examina kan avläg­

Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

28

gas och studiegången i bästa fall kan krönas med docentur. Denna hög­

skola har även att ombesörja primärutbildning av studenter till folkskol­

lärare. Vid den norska lärarhögskolan finnes, liksom vid den finska, profes­

sorer, docenter och lektorer; i övrigt tillkallas experter för speciella under-

visningsändamål. Vid den danska lärarhögskolan bestrides undervisningen

av lärarkrafter från universitet och andra högre läroanstalter. I de båda

sistnämnda länderna är lärarhögskolornas program mera begränsat; den

egentliga yrkesutbildningen för lärare ligger vid andra läroanstalter.

Jag kommer längre fram att närmare gå in på de uppgifter, som kan

åläggas en blivande svensk lärarhögskola i avseende på lärarnas fortsatta

utbildning. Jag vill här endast framhäva, att inrättandet av en lärarhög­

skola icke får ses endast som en fråga om lärarnas primärutbildning utan

också gäller den fortsatta utbildningens framtida ordnande i vårt land. De

flesta yttrandena anlägger också — som sig bör — båda dessa synpunkter

vid sin bedömning och värdesättning av skolkommissionens förslag.

Att institutioner för lärarnas fortsatta studier i sitt fack kommer till

stånd, bör kunna vara ett sammanfallande intresse för skilda lärarkatego­

rier. Detta framgår också av de avgivna yttrandena. Seminariernas elev­

förbund, Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges folkskollärarförbund,

Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges överlärarförbund och Läro-

verksläramas riksförbund ställer sig alla positiva till upprättandet av eu

lärarhögskola; de flesta av dessa sammanslutningar betonar värdet av de

vetenskapliga kontakter lärarhögskolan skulle förmedla och den vidareut­

bildning, som den skulle möjliggöra. Småskollärarinneförbundet betecknar

sålunda vidareutbildningen som en av de bärande idéerna i förslaget, un­

derstryker, att lärarhögskolan härvidlag har skyldigheter även mot de små­

skollärarinnor, som icke har avlagt studentexamen, och erinrar om de rika

möjligheter till psykologiska undersökningar, som skolans lågstadium er­

bjuder. Överlärarförbundet ser i vidareutbildningen en stor uppgift för lä­

rarhögskolan, icke minst med tanke på de redan utexaminerade lärare, som

önskar stifta närmare bekantskap med enhetsskolans kursplaner och arbets­

metodik, och väntar liksom skolkommissionen, att de vetenskapliga kon­

takterna i framtiden skall visa sitt värde för de blivande lärarnas fortsatta

studieintresse och utbildning. För Läroverksläramas riksförbund är det till

och med utslagsgivande, att genom lärarhögskolan en fast institution ska­

pas för vetenskapligt arbete med inriktning på skolans speciella förhållan­

den samt för lärarnas vidareutbildning. Skolöverstyrelsen är av samma

mening: enbart dessa båda uppgifter skulle utgöra tillräcklig motivering för

inrättande av en lärarhögskola.

En av lärarsammanslutningarna har dock motsatt uppfattning. Det är

svenska seminarielärarföreningen, som hävdar att det framlagda förslaget

icke kan läggas till grund för en omorganisation av lärarutbildningen och

att frågan därför bör underkastas förnyad prövning. Vidareutbildningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

29

kan enligt föreningens mening lika väl förläggas till andra institutioner.

Kurser av det slag, som ges vid den danska lärarhögskolan, skulle, om de

avser ämnesutbildning eller metodik, kunna anordnas som kvällskurser vid

våra seminarier, och vetenskapliga studier kunde förläggas till universitet

och högskolor samt, särskilt när det gäller metodiska problem, till semina­

rier och provårsläroverk.

Givetvis får man icke vänta sig, att de blivande lärarna under utbild­

ningstidens hårda arbetspress skall kunna utföra forskningsarbete i den

mening detta ord vanligen har. Skolkommissionen är fullt medveten om att

den knappa utbildningstiden över huvud inte tillåter någon djupplöjning

inom arbetsfältet i dess helhet men hoppas, att undervisningen dock skall

kunna ge en inblick i psykologiens och pedagogikens metoder och tillräck­

lig orientering för fortsatt eget arbete i fråga om t. ex. eleviakttagelser, pe­

dagogiska försök och kritisk bearbetning av det egna undervisningsarbetets

resultat. Läroverksläramas riksförbimd tror inte heller, att det kan bli nå­

got bevänt med de små undersökningar, som kan ifrågakomma under ut­

bildningstiden, men tillägger:

»Det borde finnas skäl nog ändå för ett förläggande av forskning till

lärarhögskolan, bl. a. därför att man då kan bereda intresserade elever till­

fälle att efter utbildningens slut under längre eller kortare tid syssla med

rent forskningsarbete och därför att det för undervisningen är av värde, att

aspirantema undervisas av lärare, som själva bedriver vetenskaplig forsk­

ning.»

Betydelsen av lärarhögskolans kontakt med det vetenskapliga framåt­

skridandet understrykes särskilt i några yttranden från läroverkshåll. För

de grupper av lärarkandidater, som tidigare varit i kontakt med vetenskap­

lig forskning, kan det rentav vara en förutsättning för trivseln, att kontak­

ten inte behöver helt brytas under denna sista del av deras utbildning. Kol­

legiet vid högre allmänna läroverket för flickor på Södermalm dröjer vid

denna synpunkt:

»Om man skall verkligt intressera en blivande ämneslärare, som kommer

från en utbildning i akademisk miljö, måste han bibringas den uppfattning­

en att han kommer till en vetenskapligt arbetande institution. Om han fin­

ner att psykologi och pedagogik förutsättningslöst debatteras, och om han

beredes tillfälle att i någon mån deltaga i materialanskaffning och -bearbet­

ning, så kommer han att känna sig ha användning för sin kritiska skol­

ning.»

Jag skall för stunden icke ytterligare fördjupa mig i yttrandena rörande

den första lärarhögskolans uppgifter. Det är icke alltid lätt att utläsa någon

enhetlig tendens. Remissinstansernas grundinställning skiftar, såväl i fråga

om helheten som i fråga om delarna; stort och smått, principiellt och prak­

tiskt blandar sig på ett sätt, som försvårar överblicken. Jag har i det före­

gående velat fästa uppmärksamheten på några punkter, där kritiken berör

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

30

frågor av större betydelse för lärarhögskolans organisation och delvis även

samlat sig till yrkanden om en mer eller mindre genomgripande revision av

det framlagda förslaget. Jag skall nu ange, hur den första av de lärarut-

bildningsanstalter av ny typ, som 1950 års riksdag i princip beslutat, enligt

min mening bör vara organiserad under det första skedet av sin verksamhet.

k. Departementschefen.

Erfarenheterna av lärarhögskolorna i våra nordiska grannländer bestyr­

ker värdet av permanenta centralorgan för lärarnas vidareutbildning; erfa­

renheterna från vårt grannland i öster visar därjämte, att egentlig yrkes­

utbildning och vidareutbildning för lärare med fördel kan drivas vid samma

utbildningsanstalt. Intet av våra grannländer har däremot hittills centrali­

serat all lärarutbildning till lärarhögskolor. Huruvida vi här i Sverige bör

uppställa en sådan centralisering som ett visserligen avlägset framtidsmål

diskuteras ivrigt i yttrandena. Mig synes det dock rätt onödigt att i nu­

varande sammanhang gå in på denna fråga. Skälen för upprättande av en

lärarhögskola kan vara övertygande utan att detsamma på nuvarande sta­

dium nödvändigtvis behöver vara fallet beträffande en komplett lärarhög-

skoleorganisation. Skolkommissionens försiktigt formulerade uttalanden till

förmån för en stark centralisering av lärarutbildningen har i nuvarande

läge huvudsakligen intresse ur en viss begränsad synpunkt: de visar näm­

ligen, att kommissionen efter hand kommit att allt högre uppskatta de ve­

tenskapliga kontakternas värde för ett skolsystem i rask utveckling. Kom­

missionens utredningar sträcker sig däremot icke längre än som angives i

betänkandets titel: »den första lärarhögskolan». Den praktiska betydelsen

av kommissionens uttalanden om de längre bort liggande utvecklingsmålen

har synbarligen överdrivits av kritiken.

I själva verket finnes det ingen anledning att frångå den ståndpunkt,

som statsmakterna intog år 1950. Det är ännu blott fråga om den första

lärarhögskolan; det bör bli fler längre fram, men varje sådan högskola måste

alltjämt ses som ett organisationsproblem för sig. Det första villkoret bör

varje gång vara, att något väsentligt vinnes och att intet väsentligt förloras

genom upprättandet av den nya utbildningsanstalten.

Genom upprättande av en lärarhögskola i den ena eller andra formen

ifrågasättes icke alls värdet av det arbete, som nedlägges inom den nuva­

rande utbildningsorganisationen eller värdet av vissa särdrag hos denna

organisation. Några kollegier finner sig böra gå till försvar för de fyraåriga

seminarielinjema. Det torde vara nog att med anledning därav påpeka, att

dessa linjer för närvarande icke är hotade. Särskilda utskottet vid 1950 års

riksdag framhöll kraftigt, »att omorganisationen av mellanskollärarutbild-

ningen bör ske under noggrant aktgivande på att utbildningsmöjligheterna

icke beskäras genom en förhastad indragning av de fyraåriga seminarielin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

31

jerna». Intet har hittills framkommit, som kan komma statsmakterna att frångå denna ståndpunkt. Den minskning med fyra avdelningar av intag­ ningen på seminariernas fyraåriga linjer, som Kungl. Maj:t tidigare i år föreslagit, beror på befolkningssituationen i stort och är lika påkallad, vare sig lärarhögskolan inrättas eller icke.

Inte ens beträffande kunskapsmål och arbetssätt behöver en lärarhög­ skola bli likriktande eller bindande i den utsträckning vissa remissinstanser förutsätter. Inom seminarieorganisationen medgives för närvarande en rätt stor rörlighet i avseende på kurser och arbetssätt; försök pågår i olika rikt­ ningar. Den föreslagna organisationen av den första lärarhögskolan kan betraktas som ett sådant försök, kanske i något större skala. Det är san­ nolikt, att lärarhögskolan kommer att intaga en ledande ställning på sitt område och att åtskilligt av det, som utprövas där, successivt skall komma lärarutbildningen i dess helhet till godo. Men intet hindrar, att ett prov- årsläroverk eller ett seminarium hävdar en särart och därvid vinner resul­ tat, som lärarhögskolan i sin tur kan finna angeläget att upptaga och nyt­ tiggöra i sin undervisning. Utbytet av tankar, metoder och erfarenheter kommer sannolikt att främjas genom ett ständigt utbyte av lärarkrafter.

Därest Kungl. Maj:t och riksdagen delar min syn på lärarhögskolornas ställning inom utbildningsorganisationen, förefaller mig grunden undan­ ryckt för åtskillig kritik. Jag har emellertid svårt att komma förbi de an­ märkningar, som har riktats mot skolkommissionens förslag från organisa­ toriska utgångspunkter. Statskontoret, universitetskanslern och skolöver­ styrelsen är samstämmiga i sin kritik av den föreslagna anläggningens stor­ lek. Jag delar de betänkligheter, som av dem anförts, och nödgas följakt­ ligen för närvarande avvisa varje tanke på en utvidgning av planen för den första lärarhögskolan till nya lärarkategorier. Vad som längre fram i tiden härvidlag kan befinnas möjligt beror av erfarenheter, som successivt kommer att göras under verksamhetens gång.

Det räcker dock icke med att förslagen om utvidgning av lärarhögsko­ lans verksamhet avvisas; en nedskärning torde vara oundviklig. Ett mycket stort antal remissinstanser pekar på småskollärarutbildningen, i främsta rummet de förberedande kurserna efter realexamen men nästan lika ofta den därpå fotade tvååriga lärarutbildningen. Avseende måste icke minst fastas vid den tveksamhet, som tycks råda inom småskoleseminariemas kollegier i fråga om småskolläraraspirantemas förmåga att tillämpa hög- skolemässiga arbetsformer. De blivande småskollärarinnorna är vanligen alldeles övervägande intresserade av den praktiska lärarverksamheten bland de yngsta; utmärkt fallenhet för sådana uppgifter förutsätter icke nödvän­ digtvis fallenhet för högskolestudier. Endast i fråga om småskolläraraspi- ranter med studentexamen torde försök med utbildning av högskolekarak- tär kunna iscensättas utan risker för utbildningsresultatet.

Med hänsyn till vad som framkommit under remissgången kan jag så­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

32

ledes icke tillstyrka, att utbildning av småskolläraraspiranter med lägre

kunskapsgrund än studentexamen förlägges till lärarhögskolan, åtminstone

under de första åren av dess verksamhet. För mig är frågan i nuvarande

läge snarare, huruvida det finnes tillräckliga skäl att försöka organisera en

studentlinje för småskolläraraspiranter redan vid lärarhögskolans start.

Önskvärdheten av en viss försöksverksamhet i fråga om småskollärarut-

bildningen talar för att så bör ske. Ett och annat av det som skolkommis-

sionen föreslagit i fråga om småskollärarutbildningen synes visserligen kun­

na utprovas eller omedelbart nyttjas vid småskoleseminarierna efter en ut­

bildningsreform på grundval av 1950 års riksdagsbeslut. På mer omstridda

punkter torde det däremot kunna vara mera givande att först experimen­

tera en tid under de relativt gynnsamma förutsättningar, som lärarhögsko­

lans studentlinje skulle erbjuda, för att sedan, när idéerna där fastare ut­

formats och lett till praktiska resultat, skrida till den svårare uppgiften att

nyttiggöra resultaten vid en lärarutbildning, som måste bygga på en min­

dre omfattande kunskapsgrund.

En studentlinje för småskollärare skulle också ha en mera indirekt upp­

gift. Såsom skolkommissionen betonat, bör småskolans undervisning och

arbetsproblem i övrigt bli föremål för vetenskapligt upplagda undersök­

ningar, och det är angeläget, att småskolans egna lärarkrafter därvid kan

tagas i anspråk — »hos dem finns ju den sakkunskap, som grundar sig på

egen erfarenhet», framhåller kommissionen. Om linjen kunde öka antalet

för sådana uppgifter lämpade och hågade småskollärare, komme den onek­

ligen att fylla en ingalunda oviktig specialuppgift i vårt skolväsen.

Den första förutsättningen för att en speciallinje av detta slag skall kun­

na upptagas såsom en fast beståndsdel av lärarhögskolans organisation är

dock givetvis, att linjen kan väntas få en tillfredsställande rekrytering,

kvantitativt och kvalitativt. Skolkommissionen har känt sig tveksam, om

det föreslagna minimiantalet av 16 deltagare alla år skall kunna uppnås,

och detta synes mig begripligt, då linjen måste uthärda konkurrens bland

annat med folkskoleseminariemas tvååriga linjer, som öppnar en väg till

folkskollärarexamen på något kortare tid. Redan av detta skäl kunde det

vara motiverat att ännu något se tiden an. Härtill kommer emellertid, att

vissa organisations- och utrymmessvårigheter torde vara att motse vid

lärarhögskolan under dess första tid. Det definitiva avgörandet synes mig

icke heller nödvändigtvis behöva träffas i år. Jag räknar för tillfället icke

med någon småskollärarlinje vid lärarhögskolan men har för avsikt att efter

kontakt med högskolans styrelse och rektor återkomma till denna fråga,

innan lärarhögskolan påbörjar sitt första verksamhetsår.

Att utbildning av studenter till mellanskollärare skall utgöra en viktig

del av lärarhögskolans arbetsprogram, synes mig däremot självklart. Jag

har ingen annan erinran att göra mot skolkommissionens förslag i denna

del, än att intagningen under lärarhögskolans första tid torde böra begrän­

sas till 96 per år mot av skolkommissionen föreslagna 128.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

33

Huruvida jämväl propedeutiska kurser för inträdessökande till mellan- skollärarlinjen bör anordnas vid lärarhögskolan är mera svårbedömligt. Be­ hovet av anordningar sådana som de nuvarande kompletteringskurserna och de föreslagna propedeutiska kurserna beror i hög grad av antalet stu­ denter, som för året skall utbildas, och av beskaffenheten av deras student­ examen. Från och med våren 1957, då den nya gymnasieorganisationen med dess allmänna linje första gången har förts upp till studentexamen, kan relativt fler studenter väntas ha en för mellanskollärarutbildningen ända­ målsenlig ämnesuppsättning. Om lärarhögskolan börjar sin verksamhet hösten 1956, måste likväl mellanskollärarlinjen första året rekryteras bland studenter med nuvarande examenstyp.

Frågan har även en psykologisk sida. Inrättas propedeutiska kurser vid lärarhögskolan, medan kompletteringskurserna bibehålies vid folkskole- seminarierna, skulle en student, som inte är färdig med sina komplettering­ ar, ofta vid höstterminens början stå i valet mellan att intagas vid ett semi­ narium och där på hittills brukligt sätt komplettera parallellt med lärar­ utbildningen eller att anmäla sig till lärarhögskolans propedeutiska kurser för att — om lyckan står honom bi — intagas vid lärarhögskolan på vår­ terminen. Alltför många torde i denna situation välja det säkra framför det osäkra, seminariet framför lärarhögskolan. Det synes mig på grund härav i varje fall högst önskvärt, att kompletteringskurserna vid folkskolesemi- narierna avskaffas med den årgång, som inskrives när lärarhögskolan star­ tar, och att det första steget till avveckling redan tidigare tages i anslut­ ning till det förslag, som framställts av kollegiet vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Stockholm. Fn nödvändig förutsättning för att detta skall kunna ske är dock givetvis, att intagningen av elever på studentlinjerna om två år är avsevärt mindre än nu.

Av skäl, som jag kommer att framlägga i nästa avsnitt av mitt anföran­ de, ter det sig för mig ganska sannolikt, att en begränsning av intagningen på dessa linjer skall bli icke blott möjlig utan nödvändig inom de närmaste åren och att på grund härav behovet av särskilda kompletteringsanord- ningar ganska snart kommer att nedgå. För den händelse propedeutiska kurser likväl kommer att befinnas önskvärda ett eller annat år, vill jag framhålla, att de i varje fall icke utgör något större organisationsproblem och att det får anses som en lämplighetsfråga, huruvida de — om de visar sig behövliga — bäst förlägges till lärarhögskolan eller till andra institu­ tioner, exempelvis seminarier eller kompletteringsgymnasier. Frågan torde böra tagas under omprövning vid planeringen av lärarutbildningen åren

1955 och 1956 och avgörandet grundas på vad som då är bekant om till­ gång på och efterfrågan av studenter för folkskollärarutbildning. I överens­ stämmelse med skolöverstyrelsens mening räknar jag för närvarande med att propedeutiska kurser icke skall behöva förläggas till lärarhögskolan.

Av praktiska skäl torde även ämneslärarutbildningen vid lärarhögskolan

3 —

Bihan g till riksdagens 'protokoll 105!^. 1 sand.

År

20D.

Kungl. Maj.ts 'proposition nr %09.

34

böra inskränkas den första tiden. Intagningen torde första året lämpligen

böra begränsas till högst 60 ämneslärarkandidater mot av skolkommissionen

föreslagna 75 ä 80. I och för sig är även detta en betydande examination:

den motsvarar tre å fyra av de gamla pro vårsläroverken. Nedskärningen

är dock beklaglig med hänsyn till de stora anspråk, som under det när­

maste årtiondet torde komma att ställas på ämneslärarproduktionens vo­

lym, och angelägenheten av att förbereda enhetsskolan genom en därtill av­

passad lärarutbildning. När jag likväl stannar för en lägre årsintagning i

anslutning till skolöverstyrelsens yrkande, vill jag uttala förhoppningen, att

en ökning av intagningen av ämnesläraraspiranter skall visa sig möjlig inom

en icke alltför avlägsen framtid.

Hinder torde icke möta att redan från början i mån av behov och inom

ramen för den planerade kapaciteten tillhandahålla en jämkad utbildnings­

gång för filosofie magistrar, som ämnar inträda i folkhögskolans tjänst.

Lärarhögskolan bör stå öppen för såväl manlig som kvinnlig ungdom.

Antalet personer, som samtidigt mottager undervisning vid lärarhögsko­

lan i egenskap av läraraspiranter eller under fortsatt utbildning, torde un­

der de gjorda förutsättningarna kunna anslås till omkring 300.

Jag finner det personligen mycket önskvärt, att viss gemensamhet i ut­

bildningen skall kunna åstadkommas för de olika lärargrupperna vid lärar­

högskolan. Meningarna om gemensamhetsprincipen går visserligen isär, så­

som det ofta brukar vara, när det gäller värden, som icke kan objektivt

mätas. Så mycket är dock uppenbart, att en viss grad av gemensamhet i

lärarutbildningen på ett naturligt sätt korresponderar mot enhetsskole-

systemet. Det kan tvistas om huru mycket som står att vinna, men det

som kan göras för att stärka gemensamhetsandan inom lärarståndet bör

enligt min bestämda mening icke för den skull underlåtas. Jag vill gärna tro,

att redan lärarhögskolan själv med sina möjligheter till fortsatt utbildning

skall bli ett gemensamt intresse för skilda lärargrupper och bidraga till att

liva lärarkårernas intresse för det fortskridande reformarbetet på deras ge­

mensamma arbetsområde.

Jag har nyss i korthet redogjort för ett par alternativ till lärarhögsko­

lan, som föreslagits under remissgången. Båda går ut på att, i stället för

den av skolkommissionen föreslagna lärarhögskolan, utbildningsanstalter

av ny typ skulle upprättas med de nuvarande folkskoleseminarierna som

grund; dessa skulle genom en mer eller mindre genomgripande reform sät­

tas i stånd att mottaga jämväl ämnesläraraspiranter.

Statskontoret, som behåller termen lärarhögskola, synes gå ut ifrån att

ingen större utvidgning av utbildningsorganisationen som helhet är nöd­

vändig, åtminstone att döma av ämbetsverkets uttalande att vid reformen

omsorgsfullt bör tillses, att den nuvarande kostnadsramen i huvudsak bi­

behålies. Kollegiet vid göteborgsseminariet för manliga elever åter har räk­

nat med en viss utvidgning; vid seminarierna i Göteborg, Lund, Stockholm

Kungl. Maj:ts proposition nr W9.

35

och Uppsala skulle efter reformen ämnesläraraspiranter kunna mottagas

till ett antal av omkring 20 vid varje seminarium mot de 11, som nu kan

mottagas vid praktisk lärarkurs, vilken är förlagd till seminarium. Ökning­

en av examinationskapaciteten bleve således relativt obetydlig.

Huruvida en lösning efter dessa linjer är möjlig och tillräcklig för beho­

vet, beror tydligen i hög grad av omfattningen av den ämneslärarutbild-

ning, som är att motse under de närmaste årtiondena. Ju större dimensio­

ner denna måste givas, desto svårare torde det bli att uppnå en acceptabel

lösning av de aktuella utbildningsfrågorna genom en seminariereforai. Vissa

undersökningar rörande behovet av lärare inom de grupper, för vilka lärar­

högskolan är avsedd, har nyligen utförts. Jag skall strax lämna en oriente­

ring om resultaten. Till vidareutbildningen och lärarhögskolans andra mera

speciella funktioner återkommer jag först mot slutet av mitt anförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

4. Lärarhögskolans förhållande till de praktiska lärarkurserna

och seminarierna.

a. Lärarbehovet och lärarutbildningens organisa­

tion: problemställningarna.

Om den första lärarhögskolan konstrueras som jag i det föregående tänkt

mig, blir den en rätt liten del av den stora organisation, som staten upprätt­

håller för lärarutbildningen. Dess tillkomst ändrar icke nämnvärt de orga­

nisatoriska problemställningarna för utbildningen i stort. Jag anser mig

dock icke kunna behandla upprättandet av lärarhögskolan som en helt iso­

lerad fråga. Lärarhögskolan är en lärarutbildningsanstalt bland de andra,

den skall ge egentlig yrkesutbildning åt ämneslärare liksom de praktiska

lärarkurserna vid läroverk och folkskoleseminarier och utbilda lärare för

folkskolan och enhetsskolans mellanstadium liksom folkskoleseminarierna.

Planläggningen av den framtida lärarutbildningen och samordnandet av

dess organ måste gälla lärarhögskolan lika väl som de övriga lärarutbild-

ningsanstalterna.

Det är icke heller möjligt att som förr behandla utbildningen av varje

lärarkategori som en fråga för sig. Tillgången på ämneslärare har visat sig

otillräcklig. Folkskollärare måste i viss utsträckning vidareutbildas för

tjänstgöring på högre stadium, folkskoleseminarierna måste deltaga i den­

na vidareutbildning och därtill utbilda ersättare för folkskolans behov.

Ämneslärarutbildningen och folkskollärarutbildningen kan således icke ord­

nas oberoende av varandra. Reformer planeras vidare inom folkundervis­

ningen, som innebär ändrade gränsdragningar mellan de olika lärarkatego­

riernas arbetsfält. Småskollärarnas arbetsområde skall vidgas och deras ut­

bildning förstärkas, folkskollärarnas undervisning skall skjutas uppåt i klas­

serna. Småskollärarutbildningen och folkskollärarutbildningen kan således

lika litet organiseras oberoende av varandra.

36

Produktionen av ämneslärare för den högre skolundervisningen är i sin

forsta del en universitetsfråga. De blivande ämneslärarna inskrivs vid uni­

versiteten vid omkring 20 års ålder och avlägger enligt en av 1950 års lär ar-

utredning utförd undersökning genomsnittligt ämbetsexamen vid något över

27 år. Först därefter blir det aktuellt att bereda dem praktisk utbildning.

För skolväsendets del är det likväl angeläget att på ett så tidigt stadium

som möjligt avgöra, huruvida tillströmningen till de filosofiska fakulteterna

svarar mot skolväsendets behov, och att avpassa lärarutbildningsanstal-

terna efter den motsedda tillströmningen till lärarbanan.

Tillströmningen av läraraspiranter från universiteten kan dock

tyvärr icke bedömas med någon stor precision. Man har visserligen att till­

gå statistik över de i egentlig mening nyinskrivna vid de filosofiska fakul­

teterna, men dessa inskrivningar skall täcka behoven inom en mångfald

levnadsbanor förutom lärarens, och avbrottsprocenten är därtill som be­

kant avsevärd. Den allmänna tendensen torde dock vara omisskännlig. Så­

som framgår av följande tabell har antalet nyinskrivna på mindre än tio

år fördubblats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

År

Antal

nyinskrivna

År

Antal

nyinskrivna

År

Antal

ny inskrivna

1940 .............

851

1945 .............

1207

1949 .............

1450

1941.............

956

1946 .............

1 022

1950 .............

1 711

1942 ...........

864

1947 .............

1 293

1951.............

1 805

1943 .............

976

1948 .............

1341

1952 .............

2 181

1944 .............

1206

Lärarntredningen gjorde ett försök att med ledning av inskrivnings-

statistiken förutberäkna övergången från universiteten till lärarbanan ett

antal år framåt. Därvid ställde utredningen examensfrekvensen ett visst år

mot inskrivningarna sju år tidigare; det visar sig, att antalet avlagda äm-

betsexamina under den senaste femårsperioden utgjort omkring 26 procent

av antalet sju år tidigare inskrivna. Utredningen förutsatte vidare, att

70 procent av filosofie magistrarna verkligen blir lärare; detta antagande

torde bland annat vara grundat på en av 1945 års akademikerutredning

utförd undersökning beträffande 1935 års studentårgång. Slutligen tog ut­

redningen hänsyn till att årligen ett antal teologer övergår till lärarbanan.

Om dessa antaganden är någorlunda riktiga, skulle man ha att motse en

snabb ökning av antalet unga läraraspiranter. Vågar man förutsätta en

sänkning av examensåldern med ett år som följd av den i fjol utfärdade

examensstadgan, bör ett engångstillskott vara att motse månaderna efter

övergången och därjämte under för övrigt oförändrade förhållanden följande

löpande tillskott erhållas:

år 1954 ..................... 262 asp. år 1957 ...................... 352 asp.

» 1955 ..................... 283 » » 1958 ...................... 425 » » 1956 ..................... 334 »

Det behöver val knappast framhållas, att en på detta sätt utförd prognos är mycket osäker. Å ena sidan kan det icke tagas för givet, att avbrotts- procenten skall hålla sig oförändrad vid en så stor stegring av tillströmning­ en till fakulteterna, å andra sidan kan den för ett par år sedan öppnade nya vägen till adjunktsbehörighet för folkskollärare tänkas höja siffrorna. Även förbättringarna i änmeslärarnas löneställning torde öka lärarbahans drag­ ningskraft: procenten inskrivna, som siktar till ämbetsexamen, kan tänkas stiga, procenten filosofie magistrar, som går till läroverken, likaså. Beräk­ ningarna torde dock även med dessa begränsningar ge en föreställning om storleksordningen av det förestående lärarutbildningsproblemet.

Efterfrågan på ämneslärare är icke mindre vansklig att uppskatta. Tillströmningen av lärjungar till de högre skolorna har sedan länge varit i oavbruten tillväxt, såväl absolut som uttryckt i procent av årskullen. Me­ dan år 1931 antalet lärjungar i de högre skolornas nybörjarklasser utgjorde omkring 13 procent av årskullen, uppgick det år 1950 till mer än 35 pro­ cent; på samma tid hade antalet lärjungar i de gymnasiala skolformernas nybörj ar klasser stigit från 3,6 till 12,9 procent av årskullen. Läroverkens krisutredning beräknade för några år sedan lärarbehovet fram till mitten av 1950-talet under antagandet, att denna utveckling skulle fortsätta utan stagnation. Utredningen kom till mycket höga tal (prop. 153/1952, s. 7); examinationen vid universiteten skulle icke ens med de mest optimistiska antaganden kunna balansera tillgång och efterfrågan på ämneslärare, om dessa siffror hade visat sig riktiga. Krisutredningen var emellertid fullt beredd på att 1950-talets utvecklingstendenser kunde komma att avsevärt avvika från 30-och 40-talets. »Om utvecklingen under 20 år följt en viss linje, kan den mycket väl det 21:a slå in på en annan bana», framhöll ut­ redningen varnande men anmärkte på samma gång, att de praktiska konse­ kvenserna av en eventuellt för hög beräkning icke behövde leda till att utredningens förslag av någon sorts försiktighetsskäl frånginges:

»Det måste ju förutsättas, att statsmakterna skola kvarstå vid det prin­ cipbeslut i skolfrågan, som fattades vid 1950 års riksdag. Detta innebär, att efter en övergångstid av obestämd längd nationens ungdom skall er­ hålla en nioårig grundläggande skolutbildning, visserligen i former som bero av försöksverksamhetens utfall, och att undervisningen i klasserna 7 och 8 till största delen och i klass 9 delvis skall bestridas av ämneslärare. Det är svårt att förstå, att det under sådana omständigheter skulle tryta arbetsuppgifter för de ämneslärare, som under 1950-talet kunna utbildas. En långsammare utveckling av de högre skolorna än den antagna behövde då icke alstra arbetslöshet bland de nyutbildade lärarna utan skulle sna­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

37

38

rare möjliggöra ett snabbare realiserande av en allaredan i princip beslu­

tad vidareutveckling av skolväsendet.»

Enligt vad man numera vet, bär tillströmningen till de högre skolorna

efter år 1950 fortsatt att stiga, ehuru icke i det snabba tempo, som krisut­

redningen antog. Uttryckt i procent av årskullen har lärjungenumerären i

de högre skolformernas ny börj arklasser efter 1950 utvecklat sig såsom fram­

går av följande tabell:

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Skolstadium

Proc.

1950

Beräknad procent

Verklig procent

1951

1952

1953

1951

1952

1953

Realskolestadiet ....

Gymnasialstadiet ....

35,6

12,9

38,2

13,7

40,5

14,9

43.0

16.1

36,6

13,2

36,8

13,7

38,0

14,7

I denna tabell liksom i det följande har realskolestadiet ansetts omfatta

icke blott de allmänna läroverkens realskola utan också därmed jämförliga

skolformer, exempelvis flickskolan, ävensom — vilket bör särskilt under-

strykas enhetsskolans högstadium. På samma sätt omfattar gymnasial­

stadiet icke blott de allmänbildande läroverkens gymnasier utan också de

tekniska läroverken, handelsgymnasiemas tvåårslinjer, folkskoleseminari-

ernas fyraåriga linjer och småskoleseminariema.

L.risutredningens beräkningar torde i nuvarande läge få anses som en

övre gräns för de högre skolstadiernas utveckling, vilken möjligen mot­

svarar föräldrarnas önskemål men icke tar hänsyn till de praktiska svårig­

heterna att vid en plötslig och stark ökning av barnantalet sörja för loka­

ler och lärare i tillräckligt antal. Jag har därför ansett det angeläget att

lata beräkna jämväl en sannolik nedre gräns för de högre skolstadiernas

expansion.

Utgångspunkten har därvid varit, att 1940-talets utveckling vid de hög­

re skolorna, mätt genom antalet klassavdelningar, bör kunna upp­

repas under 1950-talet. Möjligheterna att skaffa fram lärare och klass­

rum för realskole- och gymnasiestadierna kan icke i och för sig antagas vara

sämre under femtiotalet än under fyrtiotalet, även om produktionen icke

räcker för samma procent av de stora årskullarna och nu måste fördelas på

flera skolformer, bland dem de inbyggda linjerna och enhetsskolans hög­

stadium. Beräkningsprincipen kan naturligtvis diskuteras, men den synes

mig rätt försiktig; jag vill erinra om att under fyrtiotalet jämväl inom folk­

skolan försiggick en utveckling av stora mått, som ökade antalet lärar­

tjänster från 26.128 läsåret 1944/45 till 30.680 läsåret 1951/52. Enligt be­

räkningar av skolöverstyrelsen, som jag längre fram skall referera, torde

antalet lärartjänster i folkskolan icke komma att undergå några motsvaran­

de förändringar under den återstående delen av femtiotalet.

39

Under sjuårsperioden 1944/51 steg antalet avdelningar vid de högre sko­ lorna i medeltal 4,4 procent per år. Samma procentuella utvidgning av äm- neslärarnas arbetsområde har vid de inom departementet utförda oriente­ rande beräkningarna antagits för sjuårsperioden 1954/61. Man kommer på så sätt fram till följande uppskattning av den för 1950-talet erforderliga minimiproduktionen av ämneslärare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Å r

1951

1955 1956

1957

1958 1959

1960

Utvidgningsbehov .... 280

300

310 320

340

350

370

Ersättningsbehov..........

220

220

220 220

215

205 195

Summa 500 620

530

540 555

555

565

Med ersättningsbehov menas här behovet av ersättare för lärare, som pen­ sioneras, avlider eller i förtid avgår från lärarbanan.

En jämförelse med den beräkning av tillströmningen från universiteten, för vilken jag nyss har redogjort, ger vid handen, att efterfrågan även med den nu gjorda försiktigare uppskattningen skulle överväga utbudet av lä- rarkraft. Tillströmningen till de filosofiska fakulteterna skulle således — trots den konstaterade betydliga förbättringen — icke vara till fyllest för det högre skolväsendets behov.

Vid den tidpunkt, då de nya beräkningarna utfördes inom departemen­ tet, var antalet klassavdelningar vid de högre skolorna ännu icke bekant för höstterminerna 1952 och 1953. Enligt vad som numera är känt, har an­ talet klassavdelningar utgjort

ht 1951 ...................... 5.680, därav 34 i enhetsskolans högstadium

» 1952 ...................... 5.941, » 82 » » » » 1953 ...................... 6.305, » 190 » » » Den totala ökningen av klassavdelningamas antal mellan åren 1951 och 1952 uppgick enligt dessa siffror till 4,6 procent och mellan 1952 och 1953 till 6,1 procent. Anspråken på lärarbehovet torde sista aret ha stigit mer än som framgår av dessa tal, emedan ämnesläramas undervisningsskyldighet på grund av den år 1952 träffade löneuppgörelsen nedsatts. Utvecklingen torde sålunda under de gångna åren ha följt en mellanlinje mellan den av krisutredningen beräknade övre gränsen och den inom departementet be­ räknade nedre gränsen.

Därest icke en plötslig omsvängning inträffar i utvecklingstendenserna, skulle således de ämnesläraraspiranter, som avslutar sin teoretiska utbild­ ning vid universiteten under 1950-talet, utan vidare kunna mottagas vid de högre skolorna. Man står därmed inför uppgiften att bereda praktisk lärar­ utbildning för ett antal ämnesläraraspiranter, som stiger från omkring 275 de närmaste åren till inemot 450 under 1950-talets sista år. För detta ända­ mål är den nuvarande organisationen av lärarkursanstalter otillräcklig.

40

Praktisk lärarkurs finnes för närvarande anordnad vid 11 högre allmänna

läroverk och 4 folkskoleseminarier. Provårsläroverkens årskapacitet brukar

beräknas efter i genomsnitt 17 kursdeltagare per läroverk och provårsse-

minariemas efter i genomsnitt 11 kursdeltagare per seminarium. Den maxi­

mala utbildningskapaciteten kan alltså uppskattas till 231 lärare per år.

Av olika skäl ligger emellertid den faktiska utbildningskapaciteten alltid

nagot under den maximala. Läsåret 1952—53 avslutades lärarkursen av 183

entermins- och. 23 tvåterminskandidater. Läroverkens krisutredning räk­

nade med en årlig utbildning av i gynnsammaste fall 225 ämneslärare.

Kungl. Maj:t har redan på mitt förslag i anslagsäskandena, för de all­

männa läroverken beräknat medel för inrättande från och med läsåret

1954/55 av en ny praktisk lärarkurs förlagd till statens normalskola. Den­

na utvidgning av organisationen torde dock mycket snart komma att visa

sig otillräcklig, i synnerhet om den praktiska lärarutbildningen i framtiden

i regel skall följa omedelbart efter den teoretiska.

1950 års lärarutredning infordrade på sin tid uppgifter från rektorerna

om de icke-ordinarie ämneslärarnas praktiska utbildning och placering i

lönegrad. Enligt de ingångna uppgifterna skulle läsåret 1950/51 ha funnits

icke mindre än 820 lärare med full tjänstgöring men utan praktisk lärarut­

bildning. En del av dessa torde val av olika skäl lämna lärarbanan eller i

sinom tid erhålla dispens från den praktiska lärarkursen, men det stora fler­

talet maste i en eller annan form få den utbildning, som ännu felas dem.

Lärarutredningen beräknade under olika förutsättningar provårsköns

längd varje särskilt ar under återstoden av 1950-talet. Såsom en orientering

har jag låtit utföra liknande beräkningar för det fall att en ny praktisk

lärarkurs upprättas vart och ett av de båda närmaste åren och lärarhög­

skolan träder i verksamhet hösten 1956 samt mottager 60 ämneslärarkan-

didater årligen; praktisk lärarkurs, som är förlagd till lärarhögskolans när­

het, skulle därvid, om så behöves, flyttas till annat läroverk. Under för­

utsättning att i fjol 800 ämneslärare utan praktisk lärarutbildning var an­

ställda vid de högre skolorna samt att 40 årligen avgår på grund av dispen-

sering eller ändrade framtidsplaner, skulle provårsköns längd de närmaste

åren framgå av följande tablå:

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Å r

1953

1954*

1955

1956

1957

1958

1959

Provårsköns längd.....................

800

876

856

840

815

808

874

Huruvida den ingående balansen är 800 eller något annat stort tal, är

tydligen likgiltigt för syftet att orientera om den praktiska lärarutbild­

ningens nuvarande läge. Det är däremot av vikt att konstatera, att till och

med en så stor utvidgning av lärarutbildningen som den antagna endast

temporärt skulle något förkorta kön men icke kunna hindra den från att

åter förlängas framemot årtiondets slut.

41

Skolkommissicmen

hade redan på ett tidigt stadium klart för sig, att ut­

bildningen av ämneslärare under 1950-talets lopp måste få helt annan om­ fattning än tidigare, och såg däri det största hindret för en lösning av ut­ bildningsfrågan på den dåvarande provårsinstitutionens grund. Tillgången på goda handledare är tyvärr begränsad, de bästa föredömena måste ut­ nyttjas för så många aspiranter som möjligt:

»Den utspridning av lärarutbildningen på ett antal nyinrättade prov- årsläroverk, som bleve nödvändig, skulle otvivelaktigt medföra ett bety­ dande slöseri med arbetskraft. Vi ha intet överflöd av lärare, kvalificerade för att utbilda andra lärare. Man skulle icke heller, såsom enligt kommis­ sionens förslag, kunna välja ut de lämpligaste lärarna som handledare.» (Principbet. s. 404—405.)

Enligt kommissionens övertygelse måste frågan lösas genom en succes­ siv övergång till lärarhögskolesystemet.

Medan de högre skolstadierna för närvarande visar en mycket stor ex­ pansionskraft, är bilden helt annan för låg- och mellanstadierna. De första stora årskullarna från 1940-talet har passerat lågstadiet och är på väg genom mellanstadiet, behovet av småskollärartjänster är redan i sjunkande, och detsamma lärer om några år bli fallet med folkskollärar- tjänsterna. En fortsatt examination är visserligen behövlig till följd av pen­ sioneringar och förtidsavgång, men den skulle om några år

vid i övrigt oför­

ändrade förhållanden

icke alls kunna få samma omfattning som nu.

Jag har vid ett tidigare tillfälle i samband med anslagsäskandena för se­ minarierna redogjort för vissa inom

skolöverstyrelsens statistiska kontor

utförda beräkningar rörande examinationsbehovet för låg- och mellansta­ dierna. Det må tillåtas mig att ännu en gång åberopa några av dessa siff­ ror. Behovet av nya klasslärare skulle, om de genom kungörelsen 137/1950 utfärdade anvisningarna alltjämt är i kraft och de olika lärarkategoriernas arbetsområden oförändrade, under 1950-talet ha den omfattning, som i näs­ ta tabell angives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Lärargrupp

Läsår

54/55

55/5G 56/57 57/58

58/59 59/60 60/61

347 307

268 116 151

324 521

Folkskollärare . .

1 726

1 370 1 130 732 480 194

272

Summa 2 073

1 677 1 308 848 631

518 793

Primäruppgiftema för tabellen har lämnats av vederbörande folkskol­ inspektörer. Enhetsskolans högstadium skulle därvid räknas bort och hän­ syn så vitt möjligt tagas till avgången till högre skolor och starkare in- och utflyttning. Bedömningen av dessa faktorer är dock icke lätt; feluppskatt­ ningar i primäruppgiftema, som var lör sig är obetydliga, kan eventuellt

42

summera sig och märkbart förrycka resultaten. Prognoserna kan därför —

liksom liknande prognoser i allmänhet — icke göra anspråk på någon myc­

ket stor precision.

De stora dragen kan dock icke ifrågasättas. Vid oförändrade förhållan­

den skulle lärarutbildningen passera ett minimum, som för småskolesemi-

nariernas del skulle infalla läsåret 1957/58 och för folkskoleseminariernas

läsåret 1959/60.

Lärarhögskolan skulle enligt vad jag i ett tidigare avsnitt anfört tills

vidare icke utexaminera småskollärarinnor. Den skall däremot, om den

startar höstterminen 1956, utsända en första grupp nyutexaminerade mel-

lanskollärare julen 1958. Inverkan av denna examination på seminarieor-

ganisationens omfattning är i och för sig ringa. Mycket större inflytande

har den allmänna befolkningssituationen, som avspeglar sig i folkskolin-

spektöremas uppskattningar och statistiska kontorets beräkningar, samt

de förestående reformerna på skolans område.

1) Enligt 1950 års riksdagsbeslut skulle den egentliga yrkesutbildningen

för småskollärare från tidpunkt, som senare bestämmes, tills vidare vara

grundad på en ettårig allmänbildande kurs, baserad på ett kunskapsmått

i huvudsak motsvarande realexamen.

En reform av detta slag skulle tydligen mycket avsevärt påverka små-

skoleseminariemas examinationskapacitet. Om den allmänbildande ettårs­

kursen förlägges till småskoleseminariema, skulle varje avgångsklass vid

småskoleseminarierna komma att föregås av två klasser under utbildning

mot endast en vid nuvarande organisation. Nedlägges, såsom Kungl. Maj:t

redan har föreslagit, det provisoriska småskoleseminariet i Norrköping,

skulle med treårig utbildning återstående 9 småskoleseminarier vid oföränd­

rat antal avdelningar producera omkring 350 lärare årligen mot för när­

varande omkring 540. Övergången till den nya utbildningen skulle följakt­

ligen bidraga till att hålla seminarieorganisationen uppe.

2) Enligt 1950 års riksdagsbeslut är vidare den blivande enhetsskolan

avsedd att uppdelas i tre stadier, vart och ett i regel omfattande tre år.

Undervisningen skall i första hand bestridas av lärare, som särskilt utbil­

dats för undervisning huvudsakligen på stadiet i fråga.

I samband med beräkningen av seminarieanslagen för innevarande bud­

getår föreslog skolöverstyrelsen, att småskollärama redan nu skulle få över­

taga undervisning i tredje klassen av A-skoloma och att omläggningen se­

dan skulle successivt genomföras med en övergångstid av åtta år. Sedan

frågan prövats av riksdagen, utfärdades för innevarande budgetår bestäm­

melser i ämnet genom kungörelse den 5 juni 1953, nr 314. I anslagsberäk­

ningarna för nästa budgetår har skolöverstyrelsen uppgivit, att genom ar­

rangemang, som vidtagits på grund av denna kungörelse, 230 folkskollä­

rare kunnat frigöras från tredje klassen, medan samtidigt behovet av små­

skollärare, inklusive vikarier, kunde väntas stiga med högst 290.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr £09.

43

Omläggningen ökar något examinationsbehovet för klasslärare, enär lär­ jungeantalet i de klasser, som förestås av småskollärarinnor, får hållas lägre än i de klasser, som förestås av folkskollärare. Den ändrade rollfördelningen mellan folk- och småskollärare skulle således, även den, i någon mån mot­ verka en eventuell krympning av seminarieorganisationen vid vikande lär­ jungeunderlag. På samma gång skulle den dock innebära en betydande för­

skjutning av examinationen från folkskollärare till småskollärare.

3) Lärarbehovet påverkas ytterligare av bestämmelserna om lärjungarnas fördelning på undervisningsavdelningar. I detta avseende har kungörelsen 234/1947 tidigare varit normerande. För närvarande och intill utgången av läsåret 1956/57 gäller emellertid med anledning av lokal- och lärarbristen skärpta villkor, fastställda genom kungörelsen 137/1950. Det är ännu ovisst, när återgång kan ske till de generösare bestämmelserna av år 1947. Enligt beräkningar av skolöverstyrelsens statistiska kontor skulle vid återgång från och med läsåret 1954/55 lärarbehovet ökas med omkring 350 småskol­ lärare och omkring 450 folkskollärare; om återgången förlägges till slutet av decenniet, bör det för folkskollärare angivna talet höjas med något hundra­ tal. Återgången till 1947 års bestämmelser skulle alltså fordra en avsevärd ■engångsut bildning av klasslärare. Om tidpunkten för övergången lämpligt avpassas, kan denna extra examination bidraga till att hjälpa seminarie­ organisationen över de år, då examinationen eljest enligt statistiska konto­ rets beräkningar skulle bli minst.

4) Av stor betydelse för seminarieorganisationens omfattning på längre sikt är den motsedda utvidgningen uppåt av folkskollärarnas arbets­ område. Kungl. Maj:t har nyligen föreslagit, att tjänster i 23 lönegraden skall upprättas för enhetsskolans högstadium och för realskolestadiet. De är avsedda för folkskollärare, som efter avlagd folkskollärarexamen tjänst­ gjort minst tre år och tagit minst två betyg i ämbetsexamen eller genomgått en av skolöverstyrelsen anordnad särskild kurs om ett läsår. Under de förut­ sättningar i avseende på årskullarnas storlek in. m., som gjorts i skolkom- missionens principbetänkande, skulle ungefär hälften av behovet av lärare i kunskapsämnen på enhetsskolans högstadium på detta sätt täckas. I de beräkningar, jag i det föregående återgivit, har detta beaktats. Lärarbehovet på ämneslärarstadiet synes emellertid icke ens efter detta tillskott av lärar- kraft kunna fyllas med akademiskt utbildade lärare. Ilösten 1953 hade 413 lärare utan normal fackutbildning fullt schema i teoretiska läroämnen vid högre skolor av läroverkstyp (folkskollärare ej inbegripna). Då vidare lärar­ behovet under tiden 1954—58 enligt den tabell jag nyss demonstrerat (s. 39) skulle överstiga den motsedda tillströmningen av ämneslärare under samma tid med omkring 1 000 (s. 37), skulle utrymme finnas för ytterligare åtskilligt över tusentalet unga ämneslärare under femårsperioden och naturligtvis för ännu fler, om efterfrågan överstiger den antagna minimilinjen. Såvida inte produktionen av filosofie magistrar vid universiteten mycket snabbt kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

44

väsentligt ökas, måste även dessa luckor om möjligt fyllas med folkskol­

lärare, som erhållit utbildning för 23 lönegraden. Seminarieorganisationen

måste liållas uppe på en nivå, som gör detta möjligt.

5) Jag vill slutligen nämna, att ett av skolöverstyrelsen anordnat folk-

skolinspektörsmöte ifrågasatt, att den femåriga realskolans och den sju­

åriga flickskolans båda lägsta klasser skulle avvecklas. Skolöverstyrelsen

har i anledning härav påkallat utredning om realskolestadiets organisation

inom övergångstidens skolformer. Då det för närvarande finnes samman­

lagt omkring 900 avdelningar av nyssberörda klasser, skulle en rationalise­

ring av skolväsendet i överensstämmelse med inspektörsmötets uttalande

för tillfället betydligt minska behovet av tjugutredjegradslärare. Däremot

skulle icke primärutbildningen av folkskollärare påverkas mera märkbart.

På längre sikt skulle den ifrågasatta utvidgningen av folkskollärarnas

arbetsområde något öka årsbehovet av klasslärare.

b. Frågan om en provisorisk seminariereform.

År 1948 föreslog skolkommissionen vissa provisoriska reformer inom den

nuvarande seminarieorganisationen. Förslaget är ännu icke i sin helhet av

Kungl. Maj:t prövat. Jag vill dock erinra om att 1953 års riksdag på

Kungl. Maj:ts förslag anvisade 100 000 kronor å folkskoleseminariernas och

40 000 kronor å småskoleseminariernas avlöningsstat för försök med meto­

disk handledning, enhetsskolans arbetsmetoder m. m. samt att Kungl. Maj:t

för instundande budgetår föreslagit en höjning av det förra av dessa be­

lopp till 150 000 kronor.

I sina yttranden över lärarhögskolebetänkandet framhåller seminarie-

kollegierna allmänt angelägenheten av att seminarierna sättes i stånd att

fullfölja sitt arbete under förbättrade villkor och därvid även får pröva

vissa av skolkommissionens uppslag. Kollegiet vid folkskoleseminariet i

Uppsala, som icke kunnat tillstyrka det nu föreliggande förslaget, skriver

sålunda:

»Det skulle glädja seminariernas ledning och lärare, om man ville känna

sig övertygad om att även de är positivt inställda till genomgripande refor­

mer, vilket många av dem också visat i handling, så långt knappa omstän­

digheter tillåtit det, samt att de är beredda att fortsätta därmed och att

tillämpa och pröva det allra mesta av de många betydelsefulla förbättring­

ar på lärarutbildningens område, som föreslås i kommissionens betänkan­

de.»

Flertalet kollegier anger de delar av skolkommissionens förslag, som i

första hand bör förverkligas vid seminarierna. Dit hör framför allt praktik­

terminen. »Det utmärkta förslaget om aspiranttjänstgöring och aspirantlön

bör utsträckas att gälla även seminarierna, då i annat fall en otillbörlig

favorisering av lärarhögskolans elever med åtföljande av ekonomiska hän­

syn försvårade rekryteringsproblem skulle bli följden», skriver sålunda

seminariet för kvinnliga elever i Göteborg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

45

Enighet synes även råda om att de nuvarande kompletteringskurserna vid seminarierna bör avskaffas och kompletteringarna liksom vid lärarhög­ skolan förläggas till tiden före intagningen. Flera kollegier föreslår, att ut­ bildningen i psykologi, pedagogik och metodik skall förstärkas jämväl vid seminarierna och att övningsskolorna skall utvidgas. I övrigt upptages åt­ skilliga av skolkommissionens tankar än i det ena och än i det andra semi- narieutlåtandet.

På andra punkter anses det bättre att avvakta lärarhögskolans erfaren­ heter. Denna bör vara en försöksanstalt för den svenska lärarutbildningen i dess helhet, menar kollegiet vid jolkskoleseminariet i Gävle:

»Vad som där befinnes vara värdefullt för denna, bör få bli till gagn inte endast vid eventuella ytterligare lärarhögskolor i framtiden utan även vid de alltjämt existerande seminarierna. Det vore också olyckligt om av två utbildningsvägar till samma behörighet den ena skulle anses — och vara — mera värd än den andra. Slutligen måste det ... ur rekryteringssynpunkt ligga i lärarhögskolans eget intresse att få konkurrera om läraraspiranterna med parallella utbildningslinjer på möjligaste lika villkor. Vissa förändring­ ar i seminariernas verksamhetsformer böra rimligtvis få anstå, tills någon erfarenhet om deras verkningar kunnat vinnas vid lärarhögskolan. Vissa förbättringar torde emellertid enligt kollegiets mening kunna genomföras omedelbart på grundval av seminariernas egen erfarenhet.»

Jämväl skolöverstyrelsen vill bestämt hålla före, att seminarierna icke får ställas i ogynnsammare läge än lärarhögskolan i fråga om mellanskollä- rarutbildningen. »De förbättringar, som kunna komma att genomföras vid lärarhögskolan, böra enligt överstyrelsens uppfattning samtidigt också ge­ nomföras vid seminarierna.»

c. Departementschefen. Den ökande tillströmningen till de filosofiska fakulteterna är från skolans synpunkt en glädjande företeelse. Under förutsättning av en lämplig för­ delning av läraraspiranterna på de skilda ämnesgrupperna skulle, så vitt nu kan bedömas, till och med ett ännu större antal läraraspiranter kunna pla­ ceras i olika skolformer på realskole- och gymnasialstadiet. Fn ytterligare ökning synes särskilt önskvärd inom några av de nuvarande bristgruppema, framför allt den matematiska.

Mot den ökade tillströmningen korresponderar ett i motsvarande grad förstorat lärarutbildningsproblem. Kraftiga åtgärder från statsmakternas sida är otvivelaktigt av nöden för att tillförsäkra de unga lärarna den prak­ tiska yrkesutbildning de behöver och ge dem utbildningen i rättan tid. Åt­ gärderna är så mycket mer angelägna, som ett betydande antal lärare, vilka redan är i tjänst ute vid läroverken, ännu icke har kunnat erhålla sin prak­ tiska lärarutbildning.

Den nuvarande, år 1951 beslutade organisationen av de praktiska lärar- kurserna måste betraktas som ett krisprovisorium. Dessförinnan hade ut­

Kungl.

il

Iaj:ts -proposition nr 209.

46

bildningen i 75 år omfattat ett helt läsår; från och med 1951 är entermins-

utbildningen regel. Läroverksläramas riksförbund hade blott med största

tvekan tillstyrkt denna förkortning av utbildningstiden; den finge anses

som en försöksåtgärd i ett kritiskt läge, vilken snarast möjligt borde ersät­

tas av bättre anordningar för lärarutbildningen. Statsutskottet fann de

framställda invändningarna vägande men tillstyrkte med hänsyn till kris­

läget Kungl. Maj:ts förslag, dock under erinran om förslagets provisoriska

natur.

En återgång till en utbildning av normal längd måste förr eller senare ske.

Utbildningsorganisationen bör planläggas så, att återgången blir möjlig,

även om antalet utbildningssökande stiger.

För ämnesläraraspiranternas undervisningsövningar torde erfordras un­

gefär lika många övningsklasser, vare sig utbildningen förlägges till lärar­

högskolan eller till praktiska lärarkurser av enterminstyp. Det torde doek

befinnas svårt att mycket starkt utvidga lärarkursinstitutionen utan risker

för standardsänkning. Förhållandevis vida kretsar av lärare skulle då en­

gageras i lärarutbildningen men endast ofullständigt kunna utnyttjas för

densamma. Om en lärarhögskola lyckas försäkra sig om framstående lärar-

krafter, skulle däremot utbildningen där kunna hållas på en hög nivå, utan

att alltför stora fordringar behövde ställas på lärarna i de många läroverks-

klasser, som nyttjas för undervisningsövningama. I särskilt hög grad krä­

ver dessa förhållanden beaktande, om man räknar med att i sinom tid åter­

gå från det nuvarande provisoriet till en utbildning av normal längd: det

är mycket svårt att tro, att lärarkursinstitutionen skulle tåla en så bety­

dande utvidgning. Skall så därtill vid återgången den obligatoriska peda­

gogikkursen i ämbetsexamen avskaffas och lärarutbildningens karaktärs­

ämnen — psykologi, pedagogik och metodik — likväl erhålla den förstärk­

ning, som allmänt anses svara mot skolans behov, måste man konstatera,

att flertalet av de högre allmänna läroverken saknar de nödvändiga förut­

sättningarna för denna sida av utbildningen. Liksom på sin tid statsrådet

Weijne måste jag ifrågasätta, huruvida det över huvud taget är möjligt att

genomföra en så genomgripande utbildningsreform för ett så stort antal

blivande ämneslärare med bibehållande i princip av den gamla provårs-

institutionen.

Folkskoleseminarierna är på sätt och vis bättre rustade, då de förfogar

över lärare i psykologi och pedagogik och lättare kan tänkas utbyggda för

den planerade utbildningen. Det är icke uteslutet, att folkskoleseminarierna

i de fyra universitetsstäderna efter nödig upprustning skulle kunna sörja

för utbildningen av ett begränsat antal ämneslärare efter de nya riktlin­

jerna, på sätt kollegiet vid seminariet för manliga elever i Göteborg i sitt

yttrande har skisserat, men deras resurser är kvantitativt alldeles otill­

räckliga för den mycket omfattande lärarutbildning som motses. Skulle de

utbyggas i så hög grad, som för detta ändamål erfordras, bleve de utbild-

Kungl. May.ts 'proposition nr 209.

ningsanstalter, som icke skulle mera avsevärt skilja sig från de planerade lärarhögskolorna.

Med de tillströmningsförhållanden, som är att motse de närmaste åren, kan upprättandet av den första lärarhögskolan icke åtföljas av någon in­ dragning på annat håll inom utbildningsorganisationen för ämneslärare. Redan om några år torde statsmakterna komma att ställas inför frågan, huruvida en ökning av intagningen kan ske vid den första lärarhögskolan eller en andra lärarhögskola bör upprättas eller en provisorisk utvidgning av organisationen åstadkommas på annat sätt. Jag saknar emellertid an­ ledning att nu fördjupa mig i denna fråga, så mycket mer som just erfaren­ heterna från den första lärarhögskolans organisationsperiod torde bli väg­ ledande för dess lösning.

Behoven på klasslärarutbildningens område är svårare att överblicka. Om de vid 1950 års riksdag planerade skolreformerna genomföres, skulle en be­ tydande utbyggnad av småskollärarutbildningen bli nödvändig och sanno­ likt samtidigt en ej mindre avsevärd reduktion av folkskollärarutbildning- ens omfattning. Man står då, synes det mig, i valet mellan två handlings­ linjer: antingen att upprätta nya småskoleseminarier och nedlägga ett an­ tal folkskoleseminarier, eller att till folkskoleseminariema förlägga den små- skollärarutbildning, som de existerande småskoleseminarierna icke kan taga.

Ur organisatorisk synpunkt är det senare alternativet att föredraga. Skol­ överstyrelsen har också i sina petita för småskoleseminarierna för instun­ dande budgetår pekat på denna utväg. Svenska seminarielärarföreningen har uttalat sig för försök med utbildning av såväl mellanskollärare som småskollärare vid ett antal seminarier av vanlig typ.

Från helt andra utgångspunkter kom skolkommissionen i sitt principbe­ tänkande till enahanda resultat. Kommissionen ville undanröja den nu­ varande splittringen i lärarutbildningen och därmed en av orsakerna till en stundom framträdande splittring mellan lärarkårerna och ansåg därför, att lärarutbildningsanstalterna i framtiden i regel borde mottaga aspiranter tillhörande två eller flera lärarkategorier. Fullständiga lärarhögskolor skulle dock inrättas endast till ett mindre antal. De skulle kompletteras med ett system av ofullständiga lärarhögskolor, avsedda för utbildning av små­ skollärare och mellanskollärare och med utrymme för viss vidareutbildning för dessa lärargrupper. Genom denna decentralisering av utbildningen skulle den nuvarande seminarieorganisationen med dess byggnader, utrustning och lärarpersonal kunna fortfarande utnyttjas. På samma gång skulle de så organiserade utbildningsanstalterna kunna knyta an till seminarieorter- nas bildningstraditioner och ge sitt bidrag till de ideella värden dessa repre­ senterar.

I lärarhögskolebetänkandet har visserligen skolkommissionen förordat en strängare centralisering av lärarutbildningen. Såsom jag tidigare nämnt, liar emellertid just denna tillspetsning av förslaget framkallat opposition

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

47

48

från flera håll, särskilt energiskt från statskontorets sida. Jag finner det rätt

naturligt, att meningarna skiftar i dessa ännu avlägsna organisationsfrå­

gor, men anser mig kunna fastslå, att meningsbrytningarna om fullstän­

diga eller ofullständiga lärarhögskolor dock knappast berör utbildningsre­

formens kärnfrågor. I stundens läge torde det vara viktigast att tillse, att

de organisatoriska frågorna icke på grund av mer eller mindre tillfälliga

omständigheter får en lösning, som kan försvåra fullföljandet av reform­

arbetet i den önskade riktningen.

Det senare alternativet, som innebär att småskollärarutbildningen i er­

forderlig utsträckning förlägges till folkskoleseminarierna, synes mig icke

blott organisatoriskt enklare utan även mera överensstämmande med de

riktlinjer för lärarutbildningen, som riksdagen redan har godkänt. Utveck­

lingen under 1950-talet skulle enligt detta alternativ resultera i en typ av

lärarutbildningsanstalter, som står nära de av skolkommissionen ursprung­

ligen föreslagna ofullständiga lärarhögskolorna.

I ännu högre grad torde detta bli fallet, i den mån vidareutbildning av

mellanskollärare för enhetsskolans högstadium förlägges till seminarierna.

På samma gång skulle det därigenom bli lättare att upprätthålla semina-

rieorganisationen i dess nuvarande omfattning.

I vilken utsträckning seminarierna i framtiden kan få dylik vidareutbild­

ning att ombesörja, beror emellertid såväl av det högre skolväsendets all­

männa utveclding som av folkskollärarnas villighet att underkasta sig en

fortsatt utbildning av denna omfattning. Jag har låtit verkställa prelimi­

nära beräkningar under olika förutsättningar om utvecklingen på realskole-

stadiet och har kommit till den uppfattningen, att diskussionen om semi­

nariernas organisation under femtiotalet sannolikt icke skall behöva röra

sig om någon drastisk nedskärning av seminarieorganisationen uran snarare

om det ändamålsenligaste sättet att genom densamma tillgodose övergångs­

tidens behov med bibehållande av en elasticitet, som möjliggör en eventuell

utbyggnad under det följande decenniet. Jag är dock givetvis icke beredd

att nu intaga någon fast position till dessa ännu ofullständigt utredda fram-

tidsspörsmål.

Innevarande års riksdag kommer att få taga ställning till ett par av nyckel­

frågorna på lärarutbildningens område. Riksdagens beslut om den första lä­

rarhögskolan torde bli grundläggande för planläggningen av ämneslärarut-

bildningen under återstoden av detta decennium. Dess beslut i fråga om

folkskollärarnas vidareutbildning för undervisning på enhetsskolans hög­

stadium torde på samma sätt få väsentlig betydelse för planeringen under

1950-talet på folkskoleseminariemas område. När riksdagens beslut i dessa

frågor är fattade, synes mig tiden inne att åt särskilda sakkunniga upp­

draga bearbetningen av de många med varandra sammanvävda problem,

som påverkar lärarutbildningsanstaltemas organisation under övergångs­

tiden före enhetsskolans allmänna genomförande. Genomförandet av 1950

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

49

års riksdagsbeslut angående småskollärarutbildningen, frågan om den nya gränsdragningen mellan klasslärargruppernas arbetsområden, den lämpliga tidpunkten för återgången till 1947 års bestämmelser om läraravdelningar- nas storlek i folkskolan, frågan om en fastare organisation av befordrings- kurserna för folkskollärare, seminarieorganisationens omfattning med hän­ syn till samtliga här berörda förhållanden och dess ändamålsenliga lokala organisation bildar tillsammans ett komplex av nära sammanhängande och delvis svåröverskådliga frågor, vilka måste samordnas och enhetligt be­ dömas, om en någorlunda välproportionerad lösning av lärarutbildnings- frågorna skall vara uppnåelig. Jämväl den utredning rörande realskolesta- diet, som skolöverstyrelsen påkallat, kan väntas bli av betydelse för de berörda organisationsfrågornas lösning.

I vissa avseenden är utredningarna brådskande. Med hänsyn till det av skolöverstyrelsens statistiska kontor påvisade utpräglade minimet år 1957 i examinationsbehovet av småskollärare bör den nya utbildningen för små- skollärare om möjligt genomföras från och med läsåret 1955/56, i vilket fall examinationen av småskollärarinnor vårterminen 1957 automatiskt skulle stanna vid ett lågt tal. Det är min förhoppning att denna fråga och de där­ med närmast sammanhängande skall kunna föreläggas 1955 års riksdag.

Parallellt med de berörda utredningarna måste olika frågor rörande lä­ rarhögskolans organisation skyndsamt föras vidare, för att denna utbild- ningsanstalt skall kunna träda i verksamhet vid avsedd tidpunkt, höstter­ minen 1956.

Frågan om inrättande av en lärarhögskola sammankopplas i många ytt­ randen — bland annat i skolöverstyrelsens — med frågan om en semina- riereform. Seminarielärarföreningen anser, att reformarbetet omedelbart bör påbörjas vid seminarierna i form av en utvidgad försöksverksamhet, medan förnyad utredning bör företagas i fråga om lärarhögskolan. Skolöverstyrel­ sen anser åter, att de aktuella förbättringarna inom lärarutbildningen sam­ tidigt bör genomföras vid lärarhögskolan och seminarierna.

Självfallet bör de uppslag, som allmänt erkännes såsom förbättringar, utan onödigt dröjsmål komma lärarutbildningen tillgodo, oavsett var den bedrives. Det vore mycket felaktigt att tro, att inrättandet av en lärarhög­ skola skulle betyda, att seminariernas och provårsläroverkens intressen god­ tyckligt kunde åsidosättas. Den första lärarhögskolan är i hög grad en för- söksinstitution, vars arbetsresultat skall vägas och prövas och, om de håller måttet, ställas till förfogande för allmännare bruk. Formliga beslut om be­ stämda åtgärder vid seminarierna torde dock icke kunna fattas på grund­ val av den föreliggande utredningen, som icke avhandlar denna fråga. När­ mast torde detaljerna i lärarhögskolans studiegång, inbegripet tim- och kursplanerna böra utarbetas, vilket torde kunna ske under loppet av åren 1954 och 1955. Antagligen kommer det därvid att visa sig, att vissa före­ slagna anordningar utan betänkligheter från något håll kan genomföras

4 —

Bihang till riksdagens 'protokoll 1951 samt.

AV

209.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

också vid seminarierna, och detta bör då kunna ske samtidigt med lärarhög­

skolans start eller senast det därpå följande läsåret. Andra nyheter kan vara

mera omstridda. De har kanske likväl sympatier inom vissa kollegier och kan

då i lämplig utsträckning prövas jämväl vid de nuvarande lärarutbildnings-

anstalterna. Fall kan slutligen tänkas, där erfarenheterna från lärarhögsko­

lan obetingat bör avvaktas, innan saken över huvud taget föres vidare. I

fråga om anordningar, som har särskilt betydande ekonomiska eller organi­

satoriska konsekvenser, kan ett genomförande i etapper bli nödvändigt,

varvid förberedande försök alltefter lokala förhållanden kan förläggas till

lärarhögskolan eller till ett lämpligt antal seminarier och planerna för det

slutliga genomförandet därefter upprättas under hänsynstagande såväl till

de gjorde erfarenheterna av anordningens värde som till de kostnader det

fullständiga genomförandet skulle vålla statsverket. Det nu sagda gäller

givetvis i tillämpliga delar även om lärarutbildningen vid de gamla provårs-

läroverkens praktiska lärarkurser.

50

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

5. Arbetssätt och utbildningsgång.

a. Lärarhögskolans arbetsmetoder.

I beteckningen lärarhögskola ligger måhända en erinran om att institu­

tionen väntas medverka vid objektiv forskning och fria försök på skolvä­

sendets område. Framför allt markerar det dock en tendens hän mot friare

studier och rörligare arbetsmetoder i lärarutbildningen. »Studierna skall be­

drivas inte skolmässigt utan högskolemässigt», säger

skolkommissionen.

Över hela linjen bör de självständiga och produktiva inslagen i utbildning­

en komma mer till sin rätt än vad som hittills i allmänhet varit fallet i lärar­

utbildningen. »I förhållande till vad som nu förekommer vid seminarierna

bör den muntliga undervisningen vid lärarhögskolan starkt begränsas», he­

ter det i kommissionens redogörelse för arbetsmetoderna (s. 33). Kommis­

sionen nödgas dock omedelbart konstatera, att mångfalden av olika arbets­

områden i förening med den knappt tillmätta tiden gör de studerande rela­

tivt starkt beroende av viss kursundervisning och en fast utbildningsgång.

Kommissionen redogör närmare för de undervisningsformer, som bör vara

i bruk vid lärarhögskolan. Föreläsningar inför en stor publik bör en­

dast sparsamt förekomma. Vissa översikter över aktuella områden av forsk­

nings- och försöksverksamheten bör dock ges i denna form. Större utrym­

me bör tillmätas s. k. speciallektioner, där antalet deltagare hålles

omkring 30 och lärarens föredragning vid behov kan övergå i samtal och

därav föranledda förklaringar. Den dominerande formen för lärarhögsko­

lans undervisning bör dock vara övningar, vid vilka valda problem tas

upp till behandling inom en mer sluten krets under aktiv medverkan av

både lärare och elever. Även vid övningarna är det lärarens sak att klargöra

51

de större sammanhangen, men kursdeltagarna måste vara beredda att i

skälig utsträckning själva medverka. En grupp lärarkandidater, som exem­

pelvis har åtagit sig att bearbeta något material från försöksverksamheten,

bör sålunda kunna ventilera resultatet vid en dylik övning. Deltagarantalet

i övningarna bör ej gärna nämnvärt överstiga 15. Vid övningar i studie­

cirkelteknik måste arbetsgrupperna göras avsevärt mindre. Enskild

studiehandledning torde också bli nödvändig, ehuru icke i så stor

utsträckning som skolkommissionen förutsatte i sitt tidigare avgivna för­

slag till provisorisk omläggning av undervisningen vid seminarierna. I ett

ämne som kristendomskunskap på klasslärarstadiet torde av speciella skäl

den enskilda handledningen få särskild betydelse. Fria studier bör få

så stort utrymme som möjligt; vad som lika bra kan inhämtas i tryckt lit­

teratur, bör inte portioneras ut föreläsningsvis eller lektionsvis utan hänsyn

till skiftande förkunskaper och individuell arbetsförmåga.

Inom övningsämnena erfordras i många fall speciallösningar. Tillfällen

bör ges till frivillig träning i dessa ämnen under lärares överinseende, fram­

håller kommissionen.

I stort sett accepteras den föreslagna uppläggningen av arbetet, i varje

fall principiellt, av remissinstanserna. »Den utveckling, som vid seminari­

erna förekommit fram mot ett mer självständigt studiearbete i stället för

läxbetonad klassundervisning, skulle med lärarhögskolan ytterligare be­

främjas», skriver sålunda

kollegiet vid folkskoleseminariet i Hälsingborg

, det

enda seminarium, som uteslutande har studentlinjer. »Mot dessa arbets­

former har vi ingenting att anmärka, och vi anser dem egentligen för själv­

klara. Själva har vi trots otillfredsställande lokaler och trots alldeles för

liten läraruppsättning under alla år arbetat just efter dessa linjer.»

En och annan kritisk stämma skär dock igenom.

Rektor vid småskole-

seminariet i Strängnäs

kan varken rekommendera universitetens eller stu­

diecirklarnas arbetssätt:

»Den som åtnjutit den högskolemässiga undervisningen i ämnet (peda­

gogik) vid universitetet och sedan praktiserat den undervisning, som till-

lämpas vid seminarierna, måste otvetydigt ge den sistnämnda formen ett

företräde. Universitetens undervisning — såvida man alls kan tala om un­

dervisning — är för sin stora frihet planlös och blott teoretisk, medan semi­

nariernas undervisning kombineras med praktiska försök och iakttagelser

i övningsskolan och vid undervisningsövningama. Skulle reform behövas,

vore det först och främst beträffande den högskolemässiga undervisning­

en.» —

»Skolkommissionen tillskriver även studiecirkelverksamheten en effektiv

verkan. Den, som sysslat med både studiecirklar och skolverksamhet, vet

huru ineffektiva ofta dessa förstnämnda äro, när det gäller att förvärva sig

systematiska kunskaper. Studiecirkeln kan med framgång användas för att

ventilera förut inhämtade kunskaper eller för att intressera enstaka indivi­

der för ytliga studier, men om ett inträngande i ämnet är målet, måste lek-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

52

tionsformen förenad med självstudier användas. Vid seminarierna ha samt­

liga dessa undervisningsformer tillämpats i den utsträckning förhållandena

det medgivit, varför seminarielärarna torde ha en viss erfarenhet härav.»

Seminariernas elevförbund tycks emellertid inte i allo dela strängnäsrek-

torns åsikter om seminarieundervisningens företräden. Styrelsen skriver:

»Det nu ofta 'realskolemässiga’ studiesätt, som tillämpas vid seminari­

erna, har under en lång tid varit moget för avskrivning. På grund av lärar­

kandidaternas ålder och studievana ger utan tvekan högskolemässiga stu­

dier större möjligheter för individen att följa sina intentioner och utforma

sin personlighet.»

Eleverna tycks i varje fall vara beredda att med friskt mod pröva sina

krafter på krävande arbetsformer.

Till sist må nämnas, att överstyrelsen för yrkesutbildning helt ansluter

sig till betänkandets framställning rörande studiesätt och arbetsformer och

därvid åberopar erfarenheterna från överstyrelsens egen utbildning av han-

delslärare och yrkeslärare. Antalet schemabundna timmar har vid denna

utbildning så långt möjligt reducerats.

»Erfarenheterna av denna från skolmässigt tvång frigjorda undervisning

äro synnerligen goda. Enahanda erfarenheter ha även gjorts beträffande

seminarie- och gruppövningarna, som befunnits utgöra den naturliga arbets­

formen; särskilt må framhållas gruppövningarnas stora betydelse vid be­

handlingen av till den allmänna och speciella metodiken hörande problem.

Föreläsningsmässigt bedriven undervisning har förekommit mera sparsamt,

företrädesvis vid introducerande, återblickande och sammanfattande kurs­

avsnitt. Den undervisningsform, som i betänkandet benämnes 'speciallek­

tion’, ger enligt överstyrelsens erfarenhet god behållning och har vid över­

styrelsens lärarutbildning kommit till användning då mera tidskrävande

former av övningar icke kunnat ifrågakomma.

De självständiga arbetsuppgifter, som utöver studiet av kurslitteraturen

fordrats av lärarkandidaterna vid överstyrelsens utbildningskurser, ha i

flertalet fall berört didaktiska frågor eller uppgifter hämtade från allmän

psykologi, ungdomspsykologi och pedagogisk psykologi. Redovisningen har

antingen skett i form av enklare, kortfattade skriftliga redogörelser eller i

form av föredrag, och särskilda seminarieövningar har anslagits för genom­

gång av de behandlade uppgifterna. Även om lärarkandidaterna endast

kunnat anslå en relativt begränsad tid för uppgifternas lösande, synes dock

dessa fördjupade studier i en eller annan fråga ha utgjort ett värdefullt och

för de övriga studierna befruktande inslag i utbildningen.»

Även remissinstanser, som helt delar skolkommissionens principiella upp­

fattning, måste dock konstatera betydande praktiska svårigheter för för­

verkligandet. Det visar sig vanskligt nog att effektivt nedbringa antalet

schemabundna timmar. Kollegiet vid folkskoleseminanet för manliga elever

i Linköping konstaterar »med en synnerligen stor besvikelse», att den tids­

vinst för friare studier, som står att erhålla, blir obetydlig.

Man har nog på åtskilliga håll gjort sig överdrivna föreställningar om

vad som i detta hänseende står att vinna vid den blivande lärarhögskolan,

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

53

menar

skolöverstyrelsen.

För egen del är överstyrelsen dock fullt ense med

kommissionen om att ett fritt studiesätt i möjligaste mån bör eftersträvas.

På den praktiska utbildningens område accepterar kommissionen de ar­

betsformer, som av gammalt förekommit. Lärarkandidaterna åhör andra

lärares undervisning (auskultering, hospi tering) och undervisar

själva under erfarna lärares ledning (undervisningsövningar). Un-

dervisningsövningarna kan ges skiftande former. Jag skall senare redogöra

för vissa föreslagna nyheter i fråga om mellanskolläramas praktiska utbild­

ning. För tillfället kan det vara tillräckligt att med

skolöverstyrelsen

kon­

statera, att man i fråga om arbetsformerna vid den praktiska utbildningen

icke synes ha haft några egentliga erinringar att göra.

På det praktiska området är emellertid reformens kärnpunkt givetvis in­

förandet av den år 1950 beslutade praktikterminen ute på arbetsfältet. Vär­

det av en med utbildningen vid högskolan på detta sätt samorganiserad

undervisningspraktik erkännes allmänt, ofta i mycket positiva ordalag.

I läroverksyttrandena är det intressant lägga märke till att även yttran­

den, som avstyrker lärarhögskolan, ofta föreslår en utbildningsgång, som i

sina stora drag överensstämmer med den av skolkommissionen föreslagna.

Kollegiet vid Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg

skisserar

på följande sätt den utbildningsgång för ämneslärare, som kollegiet för sin

del anser bäst:

»Omedelbart efter avlagd examen bör om möjligt den blivande läraren

hänvisas till läroverk med lärarutbildningskurs, där han under en termin

får auskultera (auskultation bör förekomma även vid andra skolor och

skolformer) och under längre eller kortare 'serier’ hålla övningslektioner

under ledning av lämplig lärare vid läroverket. Även annan lämplig hand­

ledning i form av konferenser, diskussioner och föreläsningar bör förekomma

under denna tid. Denna läraraspirantens tjänstgöring skall ej betygssättas.

Samtidigt skall denne få sin teoretiska utbildning i psykologi, pedagogik

och allmän metodik av universitets- (högskole-) professor. Denna utbild­

ning skall avslutas med prov (tentamen eller dylikt), vilka^ betygssättas.

----------Efter denna första termin skall läraraspiranten ut på tjänstgöring

vid ett läroverk. Om han därvid, såsom skolkommissionen föreslår, bör ha

endast partiell tjänstgöring eller om han bör förordnas som e. o. adjunkt

torde få bero på omständigheterna. Efter en ev. två terminer bör lärar­

aspiranten på nytt hänvisas till det läroverk, där han börjat sin lärarut­

bildning, för att fullborda denna. Härunder bör han framför allt få genom

serieundervisning öva sin praktiska fiirdighet. Dessa serier böra vara både

utbildning och prov. De böra därför betygssättas.»

Av allt att döma får praktikterminen icke blott på grund av riksdags­

beslutet anses som »en omistlig del i den framtida lärarutbildningen» för

att tala med

läroverkskollegiet i Karlshamn.

Inom folkskolevärlden diskuteras praktikterminens utformning friskt och

nya praktikvarianter föreslås. Möjligheten att i en eller annan form reali­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

sera en praktikanttjänstgöring och önskvärdheten av att så sker ifrågasät-

tes dock icke.

Jag återkommer senare till frågan om praktiktenninens organisation och

kan således efter denna allmänna orientering rörande skolkommissionens

intentioner och det mottagande, som de fått, övergå till att redogöra för

kommissionens förslag rörande utbildningen av de skilda aspirantgruppema.

b. Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolan.

Alltsedan införandet av den filosofiska ämbetsexamen har i denna som

bekant ingått en kurs i psykologi samt pedagogikens teori och historia, vil­

ken är obligatorisk för alla de examinander, som icke har tagit betyg i pe­

dagogik. I den nya stadgan angående filosofiska examina, nr 610/1953,

återfinnes i 16 § 1 mom. föreskrift om anordnande av en dylik kurs.

Ämneslärarnas utbildning vid de nuvarande praktiska lärarkursema bör­

jar med en förberedande lärarkurs om tre arbetsveckor, som omfattar kur­

ser i muntlig framställningskonst samt i röst- och talvård ävensom föreläs­

ningar och diskussioner rörande utvecklings- och uppfostringspsykologi,

allmän och speciell metodik, skolhygien m.m. Omedelbart efter den för­

beredande lärarkursen fortsätter utbildningen med den egentliga lärarkur-

sen, som omfattar återstoden av terminen. Till denna kurs är auskultatio-

ner och undervisningsövningar förlagda; därjämte ingår ett antal föreläs­

ningar, huvudsakligen i de särskilda läroämnenas metodik. För lärarkan­

didater med kortare tjänstgöring än tre terminer omfattar den egentliga

lärarkursen i regel två terminer.

Då praktiska lärarkurser icke upprättats i erforderligt antal, förflyter för

närvarande vanligen flera terminer mellan ämbetsexamen och den prak­

tiska lärarkursen. Under tiden tjänstgör den unge läraren vid någon högre

skola utan att ha erhållit den avsedda praktiska utbildningen för lärar­

yrket.

Den pedagogiska kursen i ämbetsexamen är ett isolerat inslag i den aka­

demiska utbildningen och kommer så långt före den praktiska utövningen

av läraryrket, att läraraspiranterna torde ha svårt att draga full nytta av

densamma. »Tentamensläsningen i pedagogik har ofta infogats i skarven

mellan ett par stora ämnen och har ibland blivit en ganska hastigt förbi­

gående episod i studierna», säger

Läroverkslärarnas riksförbund.

Den för­

beredande lärarkursen vid provårsläroverken anses däremot vara fullt effek­

tiv.

Kollegiet vid liögre allmänna läroverket för flickor på Södermalm

fäster

uppmärksamheten vid kontrasten mellan den ringa uppskattning, lärar-

aspirantema ägnar psykologiämnet vid universiteten, och det glädjande

intresse, som de med undervisning förtrogna lärarkandidaterna ägnar sam­

ma ämne vid de förberedande lärarkursema. »Den egna erfarenheten sätter

dem i stånd att på ett levande sätt komplettera teorien och pröva fram­

gångar och misslyckanden i dess ljus.»

54

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

55

Skolkommissionetis

förslag innebär nu, att den praktiska utbildningen i

regel skall följa omedelbart efter universitetsstudiernas slut. Den pedago­ giska kursen i ämbetsexamen skall avskaffas och de teoretiska kunskaperna i psykologi och pedagogik i stället inhämtas vid lärarhögskolan. Teori och praktik skall i största möjliga utsträckning samordnas i lärarhögskolans undervisning.

Undervisningen i psykologi och pedagogik skall bland annat levandegöra medvetandet om att personlighetsdaning är skolans förnämsta uppgift, säger skolkommissionen. »Alla, inte endast klasslärare och klass­ föreståndare, bär ansvar för en allsidig utveckling av de ungas inneboende möjligheter och måste då också vara beredda till ett insiktsfullt och förtro­ endefullt samarbete med kolleger och med föräldrar, om de skall kunna pa- räkna ett gott resultat av sin fostrande verksamhet. Det är nödvändigt, att denna syftning får genomlysa hela utbildningen och ge en för lärarkandi­ daterna självfallen inriktning av den kommande lärargärningen.»

I överensstämmelse härmed tänker sig skolkommissionen, att systema­ tiska barniakttagelser skall ingå i utbildningsprogrammet. Barnet bör vara centrum, undervisning och uppfostran bör rätta sig efter dess förutsätt­ ningar. Lärarkandidaterna bör redan i början av första terminen få en kort orientering om huru bamiakttagelser skall utföras för att bli givande, och de skall sedan under hela sin utbildningstid vara inställda på detta pro­ blem.

En utbildning, som planlägges i enlighet med skolkommissionens förslag, kan icke göra anspråk på att ge auktoritativa besked i alla detaljfrågor. Däremot bör den kunna ge de blivande lärarna synpunkter på lärargärning­ en. En allmän orientering i den moderna vetenskapliga pedagogikens och psykologiens elementa har också andra uppgifter; bland annat skall den ge lärarkandidaterna så mycket insikt om vad som rör sig inom dessa veten­ skaper, att de längre fram i sin lärarverksamhet skall kunna skilja mellan sådana principer och metoder, som har vunnit allmänt erkännande, och sådana, som ännu befinner sig på experimentstadiet eller blott är hugskott.

Vid studierna i psykologi och pedagogik bör lärarkandidaterna få frihet att planera arbetet i enlighet med sin begåvning och sina intressen, fram­ håller kommissionen vidare.

Lämpligt synes vara, att lärarhögskolans kunskapsfordringar för betyget Godkänd finge bilda en för alla gemensam minimikurs, som upptoge en översikt över det elementära stoffet. Betyget Med beröm godkänd, vilket kan förväntas bli norm al betyg, samt kvalitetsbetyget Med ntmärkt beröm godkänd kunde sedan erhållas genom fritt valda tilläggskurser, förslagsvis en i psykologi och en i pedagogik. Att lägga upp ett antal likvärdiga kurser skulle knappast möta några större svårigheter. Viss frihet bör därvid givas lärarkandidaterna att följa egna uppslag i fråga om planläggning, litteratur­ val, experiment o.d. Betyget Berömlig slutligen skulle förutsätta ytterli­ gare fördjupning inom vissa i samråd med examinator valda områden samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

56

framför allt självständig lösning av en begränsad uppgift. Material från

försöksverksamheten skulle utnyttjas för tilläggskurser av skilda slag (S

109—110.)

s' v '

Endast genom en dylik fri specialisering kan kommissionens intentioner

om fördjupade studier förverkligas. Om alla måste lära detsamma och alla

något om allt, riskerar man att ingen far mera än ett kompendieartat ve­

tande.

Studierna i psykologi och pedagogik bör således ge de blivande lärarna

en klar insikt om den ställning de i framtiden skall intaga såsom fostrare av

det uppväxande släktet. Samtidigt bör studierna i metodik ge dem ett

handtag i deras strävan att utbilda sig till skickliga undervisare. I detta

ämne behandlas dels frågor av mera allmän natur, dels ock speciella meto­

diska spörsmål, som ämnesläraren möter i sina undervisningsämnen. I den

allmänna delen avhandlas exempelvis undervisningens olika former: klass­

undervisning, grupparbete och individualisering samt därav aktualiserade

frågor om ansvarets fördelning mellan lärare och lärjungar; vidare grund­

läggandet av effektiva studievanor och i samband därmed olika spörsmål

om inlärning och övning; slutligen frågor om kunskapsprövningar, stan­

dardprov och betygsättning. Åtskilligt av det som tillhör metodiken kan

mycket väl göras gemensamt för olika grupper av lärarkandidater, såvida

icke studiegångens uppläggning i tiden lägger hinder i vägen.

Da ämneslärarna har att arbeta med mycket olika åldersstadier, måste

deras uppmärksamhet i särskilt hög grad riktas på de olika krav på under­

visningen, som betingas av lärjungarnas ålder och allmänna utveckling. Det

gäller å ena sidan att tillse, att undervisningssättet i realskolans lägre klas­

ser knyter an till lärjungarnas arbetsvanor i mellanskolan och att över­

gången till ett mer krävande arbetssätt sker successivt; bland annat måste

därvid beaktas, att ämneslärarna i en kommande enhetsskola har att svara

för undervisning av ett ogallrat elevmaterial. Å andra sidan är det ange­

läget, att lärjungarna i de högsta klasserna inte bindes av arbetsmetoder,

som hör hemma på ett mera outvecklat stadium, utan i studierna får fritt

utlopp för sina inneboende möjligheter. Icke minst bör de blivande lärarna

fostras till studieledare med uppgift att hos lärjungarna väcka håg för själv­

ständigt arbete.

_ Någon fullständig genomgång av kurserna i ett ämne kan dock icke med­

hinnas, konstaterar kommissionen. I viss utsträckning måste man nöja sig

med instruktiva exempel. Detta arbetssätt kan bli särskilt givande, om

lärarkandidaterna får till uppgift att själva för undervisningsändamål be­

arbeta lämpligt stoff.

I studiegången bör teori och praktik löpa jämsides och ha ständigt

återkommande kontaktpunkter. Samtidigt måste dock tillses, att lärarkan­

didaternas arbetstid inte onödigtvis splittras. En viss uppdelning i perioder

är därför önskvärd. I början av höstterminen och i slutet av vårterminen

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

57

kan en skola inte gärna ta emot lärarkandidater till praktiska övningar; det blir därför naturligt, att dessa tider reserveras för teoretiska studier. Under den sista terminen bör å andra sidan en ej alltför kort period helt friläggas för undervisning.

Skolkommissionen ger ett schematiskt exempel på huru en periodupp­ delning kan tänkas utförd. Kommissionen tänker därvid på en ämneslärar- kandidat, som börjar studierna en hösttermin, praktiserar ute vid skolorna på vårtenninen och avslutar studierna vid lärarhögskolan påföljande höst­ termin. Schemat, som omfattar 18 veckor vardera terminen, skulle i detta fall kunna te sig som följer:

Första höstterminen: Veckorna 1—4.

Teori: psykologi; tal- och röstvård; muntlig framställning och språkvård. Veckorna 5—8.

Teori: psykologi; metodik; samhällskunskap. Praktik: auslcultationer med enstaka egna lektioner. Veckorna 9—12.

Teori: psykologi och pedagogik; metodik. Praktik: auskultationer och ett antal egna lektioner. Veckorna 13—16.

Teori: metodik. Praktik: auskultationer och egen övningsundervisning (en eller två un-

dervisningsserier).

Veckorna 17—18.

Teori: pedagogik; skolhygien.

Andra höstterminen: Veckorna 1—6.

Teori: pedagogik med specialkurser; metodik. Praktik: auskultationer. Veckorna 7—14.

Praktik: undervisningsövningar (fyra ä fem serier). Veckorna 15—18.

Teori: pedagogik med specialkurser. (S. 69.)

Undervisningen i psykologi och pedagogik beräknas omfatta sammanlagt 120 timmar, inräknat till dessa ämnen hörande specialkurser. Till allmän metodik anslås omkring 20 timmar. Den speciella metodiken måste variera alltefter lärarkandidaternas ämneskombinationer men kan sannolikt icke i någon ämneskombination få överstiga 80 timmar.

Av de fristående specialkurserna behandlar kommissionen kurserna i muntlig framställning, i tal- och röstvård och i samhällskunskap mera ingående.

Lärarkandidaten måste lära sig en riktig röstbehandling — hans fram­ tida verksamhet bygger ju på att han kan göra sig hörd decennium efter decennium. Utbildningen måste i denna del ovillkorligen göras effektiv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

58

Kommissionen drager konsekvenserna beträffande kursens anordnande: un­

dervisningsgrupperna måste vara små, i talteknik allra högst sex deltagare

i varje grupp. Tillfälle till kostnadsfri enskild handledning i talteknik ut­

över gruppundervisningen bör beredas dem som är i behov därav. Spar­

samhet på denna punkt vore direkt missriktad och skulle motverka syftet

med hela utbildningen, hävdar kommissionen med bestämdhet.

Den för alla gemensamma kursen i samhällskunskap bör främst ta sikte

på sådana samhällsförhållanden, som sammanhänger med skolans verksam­

het. Dit hör bland annat sociallagstiftningen beträffande barn och ungdom.

Undervisningen bör kompletteras med studiebesök på olika institutioner.

Den mera speciella frågan om utbildningen av de lärare, som skall under­

visa i samhällskunskap, diskuteras utförligt. Jag skall strax återkomma till

kommissionens analys av denna fråga.

Enligt det nyss återgivna schemat skulle i slutet av första terminen före­

komma en kurs i skolhygien. Kursens innehåll preciseras icke, men det

framgar, att dess omfattning för ämneslärama icke har avsetts överstiga

16 veckotimmar.

Den praktiska utbildningen skall liksom nu omfatta auskul-

tationer och undervisningsövningar (serier).

Under auskultationerna bör lärarkandidaterna besöka klasser på olika

stadier och studera olika undervisningsmetoder i praktisk tillämpning. De

första auskultationerna skall göra dem förtrogna med barnen i en klass och

deras beteende. Förslagsvis bör varje lärarkandidat regelbundet besöka två

bestämda klasser under viss tid, t. ex. morgonlektionema under två veckor

i varje klass. Han får då följa klassen och speciellt en eller ett par lärjungars

reaktioner för skilda lärare och olika skolämnen. Icke minst övningsäm-

nena kan därvid erbjuda mycket av intresse. Auskultationerna under nästa

period skall ge vidgad kännedom om skolarbetet på olika stadier, varvid

även klasser på klasslärarstadiet bör besökas. Med tiden koncentreras

auskultationerna allt mer till de egna skolämnena. Småningom får lärar­

kandidaterna övertaga enstaka lektioner. Under första terminens senare del

infaller de första egna lektionsserierna, som dock endast avser övning och

icke betygsättes. Under den första terminen bör vidare lärarkandidaterna

medverka vid minst en idrottsdag.

Nästa termin, praktikterminen, ägnar lärarkandidaterna huvudsakligen

åt praktisk lärartjänstgöring, i regel med 12—16 veckotimmars tjänstgö­

ring, men även åt auskultationer och lösandet av vissa studieuppgifter, som

förelagts dem av lärarhögskolan.

Efter praktikterminen återvänder de till lärarhögskolan för att fullgöra

sin sista utbildningstermin. Då en lärare i regel har ytterst begränsade till­

fällen att efter utbildningstidens slut se och höra andra lärare i arbete med

en skolklass, bör lärarkandidaterna även denna termin begagna de tillfäl­

len, som erbjuder sig, att åhöra undervisning. Särskilt lång tid står dock

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

59

icke till förfogande för detta ändamål. Efter en månad måste de avgörande

lektionsserierna påbörjas, och dessa torde i regel taga lärarkandidaternas

hela kraft i anspråk.

Utrymmet under den sista terminen räcker dock inte för mer än fyra

lektionsserier, och tiden för dessa serier är tyvärr knapp, summa 8 veckor.

I normala fall bör detta likväl vara nog, anser kommissionen. Arbetsbördan

blir visserligen tämligen stor, i genomsnitt 8 till 10 lektioner per vecka, men

den kan dock anses försvarlig. Endast under kortare tid kan en lärarkan­

didat behöva ha så mycket som fyra serier samtidigt i gång.

Kommissionen dryftar ingående undervisningsövningarnas fördelning

mellan realskola och gymnasium. En mycket stor del av ämneslärarkaren

får i framtiden sin tjänstgöring förlagd till skolor utan gymnasium, och det

kunde därför synas vara ett slöseri med tid att utbilda alla för gymnasie-

tjänstgöring. Kommissionen kommer likväl till den uppfattningen, att alla

ämneslärarkandidater bör få åtminstone någon utbildning även för gym­

nasiet.

»De allra flesta torde även om de inte planerar högre universitetsstudier,

vilja ha möjligheterna öppna att komma i fråga till tjänster även vid sko­

lor med gymnasium. Många, som får sina ordinarie tjänster vid realskolor,

kommer också att dessförinnan i icke-ordinarie anställning få tjänstgöra vid

högre allmänna läroverk. Det skulle tämligen säkert vara ett psykologiskt

missgrepp att tvångsvis avskära en del ämneslärare från utsikterna att söka

befattningar, som är förenade med gymnasieundervisning. Det skulle dess­

utom vara olämpligt ur den synpunkten, att en differentierad praktisk ut­

bildning skulle komplicera möjligheterna att i tider av lärarbnst besatta

tjänster med något så när kvalificerad personal.» (S. 76.)

Om lärarkandidaten endast har två skolämnen i sin ämneskombination,

bör det i överensstämmelse härmed bli en gymnasieserie och en realskole-

serie i vartdera ämnet, förutsatt givetvis, att ämnena i fråga förekommer på

båda stadierna. I engelska, där ämneslärarna i princip skall bestrida under­

visningen också i mellanskolans klasser 5 och 6, kan det befinnas lämpligt

att förlägga en serie till någon av dessa klasser.

Treämneskandidatema ställer kommissionen inför ett betydligt mera

svårlöst problem. Medräknas övningsserierna under första terminen, kan

visserligen även dessa lärarkandidater få två serier i varje ämne, men en­

dast de fyra serierna under den sista terminen betygsattes, och det gäller

då att på bästa sätt fördela de fyra betygsatta serierna på de tre ämnena.

Kommissionen framställer följande föx-slag:

»Två ämnen skall alltjämt få var sin gymnasieserie under den sista ter­

minen. De båda realskoleserierna under denna termin kan avse samma äm­

nen som gymnasieserierna, i vilket fall det tredje ämnet tillgodoses endast

genom en eller eventuellt två inte betygsatta övningsserier. Men det kan

också tänkas, att en av de betygsatta serierna får gälla det tredje ämnet,,

f ganska stor utsträckning torde senefördelningen få ratta sig efter vilka

övningsklasser som finns disponibla i de olika ämnena, men sa långt möj­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

60

ligt bör lärarkandidaternas egna önskemal beträffande undervisningssta-

dierna beaktas.» (S. 77.)

Slutligen är den personliga handledningen en sida av utbildningen

vid lärarhögskolan, som måste organiseras med desto större omsorg, ju stör­

re lärarhögskolan blir i formatet. Skolkommissionen föreslår, att varje lärar­

kandidat skall få nagon av metodiklektorerna till sin specielle handledare,

som tar sig an hans personligu problem, ger anvisningar och råd för studier

och aspiranttjänstgöring, följer hans övningsundervisning och deltager i be­

tygsättningen. Åtskilliga andra av högskolans lärare måste i större eller

mindre utsträckning medverka. Under de första auskultationerna bör så­

lunda klassföreståndarna ge lärarkandidaterna de informationer de behö­

ver för barniakttagelserna. Kontakter med de undervisande lärarna erbju­

der sig ständigt i fortsättningen. Särskilt under serierna kommer läraren i

vederbörande ämne att spela en viktig roll för handledningen. År denne

alltför oerfaren, bör en annan lärare förordnas som handledare i hans ställe;

endast ordinarie lärare bör deltaga i betygsättningen. Metodiklektorema

bör slutligen vara huvudhandledare, var och en i sitt ämne, och ständigt

följa lärarkandidaterna i deras arbete. För att de grundligt skall lära känna

sina lärarkandidater, bör de i någon mån ta del av dessas undervisning

även i andra ämnen och på andra stadier än deras eget.

Under en övergångstid torde lärarhögskolans arbetsbetingelser

komma att något avvika från de slutgiltiga. Utbildningsprogrammet har

nämligen utarbetats under antagandet, att den obligatoriska kursen i psy­

kologi och pedagogik i ämbetsexamen avskaffas och att lärarhögskolan allt-

sa får mottaga läraradepter utan teoretiska förkunskaper i dessa ämnen och

utan föregående lärarpraktik. Under de första åren kommer dock högsko­

lans elevkår sannolikt att räkna ett inslag av lärarkandidater med ämbets­

examen av äldre typ och kanske också med viss tidigare tjänstgöring.

Någon större rubbning i utbildningsprogrammet behöver detta dock icke

medföra, anser skolkommissionen.

»De vid universitetet förvärvade insikterna i psykologi och pedagogik

behöver fördjupas och befästas, och därjämte kommer med säkerhet lärar­

högskolans undervisning i dessa ämnen att få åtskilliga inslag, som saknats

vid universiteten. Inte ens för dem, som har pedagogik som ämne i ämbets­

examen, kan utbildningstiden vid lärarhögskolan gärna bli kortare än två

terminer, även om de givetvis bör kunna erhålla befrielse från deltagande i

vissa övningar. Lika litet kan lärarkandidater med lång föregående skol-

tjänstgöring få utbildningen förkortad. Dock torde de kunna befrias från

den särskilda aspiranttjänstgöringen.» (S. 67.)

Av andra uttalanden framgår, att hinder icke skulle möta för den som

redan förvärvat vissa insikter i huvudämnena eller arbetar särskilt snabbt

att avsluta studierna vid lärarhögskolan med någon tidsvinst, ehuru denna

icke kan väntas uppgå till så mycket som en termin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

61

Läroverkslärarnas värdering av teoretiska studier i uppfostringsämnena

är som bekant mycket skiftande. Förr i tiden dominerade en övervägande

kritisk inställning, och den kommer även denna gång till synes i åtskilliga

av yttrandena. »Man lär sig säkerligen icke på teoretisk väg att bli

vare sig en god småskollärare eller en god gymnasielärare», skriver sålunda

kollegiet vid katedralskolan i Lund.

»När man i klassen arbetar med sin

lektionsuppgift, lär man icke komma långt, om man försöker erinra sig

några grå teorier av psykologisk art. Och lika litet som man blir en god

undervisare genom att bedriva teoretiska studier i psykologi och pedago­

gik, lika litet torde man på det sättet kunna utbilda sig till en god ung­

domens fostrare.»

Även den som personligen anser, att skolkommissionen har överskattat

dessa ämnens betydelse för danandet av goda lärare, måste medgiva, att

de nu i vida kretsar uppskattas mer än tidigare. Om han i detta läge sträc­

ker vapen, sker det dock icke utan förbehåll. En rektor formulerar denna

ståndpunkt på följande sätt:

»Skolkommissionens yrkande, att psykologien och pedagogiken skall be­

redas större plats i utbildningen, kan utan vidare accepteras. Det är för öv­

rigt icke blott skolkommissionens yrkande utan är så att säga tidens me­

lodi. Den otillräckliga utbildningen i de nämnda ämnena har framförts så­

som den viktigaste invändningen mot det hittillsvarande provåret under

alla de diskussioner, som under det senaste decenniet sysslat med skolre­

form och lärarutbildning. Psykologiens och pedagogikens nödvändighet har

förkunnats så länge och så ihärdigt, att andra minst lika viktiga utbild­

ningsmoment kommit i skymundan.»

En annan grupp av yttranden erkänner oförbehållsamt, att skolkommis­

sionen är på rätt väg.

Kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar på

Södermalm

skriver sålunda:

»I de allmänna synpunkterna på behovet av en fördjupad utbildning för

lärare av olika kategorier, som kommissionen uttalar, vill kollegiet livligt

instämma. Att en sådan utbildning bäst kan åstadkommas genom inrättan­

det av särskilda lärarhögskolor är också kollegiets mening. Endast på så

sätt torde en nödvändig utvidgning av utbildningen i psykologi och peda­

gogik för läraraspirantema kunna ske. Kollegiet tillstyrker i stort sett kom­

missionens förslag om hur undervisningen i dessa ämnen skall ordnas.»

Läroverkslärarnas riksförbund

betraktar det som en styrka i skolkom­

missionens förslag, att teori och praktik löper jämsides under utbildnings­

tiden, och betecknar det som en lycklig anordning, att undervisningen i de

pedagogiska ämnena förlägges till lärarhögskolorna och omhänderhaves av

särskilda lärare, vilka har denna undervisning som sin huvuduppgift. Kom­

missionens allmänna målsättningar för studierna i dessa ämnen accepteras

och understrykes av riksförbundet, men förbundet tillråder en något stra­

mare inriktning av studierna på de ålders- och utbildningsstadier, som mot­

svarar lärarnas blivande verksamhetsområden. »Även med erkännande av

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

62

riktigheten av skolkommissionens uppfattning, att varje lärare bör känna

till något om arbetet på andra stadier än det, där han själv kommer att

undervisa, kan det med hänsyn till den knappa tiden icke vara riktigt, att

t. ex. en fil. dr. i latin och grekiska tillbringar någon mera avsevärd tid i en

observationsbox i en förskoleklass».

I detta och åtskilliga andra yttranden framkommer betänkligheter även

med hänsyn till lärarkandidaternas arbetsbörda. Den befaras bli så

stor, att studiesättet kan bli lidande. Riksförbundet gör ett försök att be­

räkna det schemabundna arbetets omfattning:

»Svårigheterna att av betänkandet få en konkret föreställning om arbe­

tets omfattning är stora, framför allt emedan inga kursplaner redovisats»,

skriver riksförbundet. »Én preliminär beräkning av läraraspirantens sche­

mabundna arbete under de två terminerna ger emellertid följande resultat:

Kungl. Majds proposition nr 209.

Psykologi och pedagogik......................................................... 120 timmar

Allmän metodik.......................................................................... 20 »

Ämnesmetodik ............................................................................ 80 »

Undervisning (6 serier med 12 t.) ........................................... 72 »

Diverse (röstvård, samhällskunsk., bibi. kunskap etc.) ....

30

»

Summa 322 timmar

Härtill bör läggas inemot 300 timmar auskultationer och då uppnås om­

kring 600 timmar. ---------- Det ligger i sakens natur, att dessa timmar kom­

mer att ligga utspridda över veckans dagar och dygnets timmar. Härtill bör

läggas tid för kurs- och tentamensläsning, förberedelse för seminarieöv­

ningar och egna lektioner samt tid för personlig handledning.»

Saken blir inte bättre genom att den betygsatta delen av övningsunder­

visningen komprimerats till 8 veckor och för treämneskandidater icke all­

tid kan omfatta alla tre ämnena. Ett sådant arrangemang är ur lärarkan­

didaternas synpunkt beklagligt, anmärker

kollegiet vid högre realläroverket

på Norrmalm.

»Många av de blivande ämneslärare, som avse att genomgå lärarhögsko­

la, ha i filosofisk ämbetsexamen betyg i trenne skolämnen. Flertalet av

dessa lärare komma i en framtid att få sin tjänstgöring förlagd till sam-

realskolor utan anknutet statligt eller kommunalt gymnasium, kommunala

och praktiska realskolor, högre folkskolor eller dessa skolformers komman­

de motsvarighet: enhetsskolor. I sin blivande yrkesutövning torde de då

sannolikt få undervisa i tre läroämnen. Det synes då ologiskt, att lärarhög­

skolan ej skulle skänka dessa lärarkandidater utbildning i alla tre skoläm­

nena, vederbörligen dokumenterad genom betygsatta undervisningsserier

i dem. Sant är, att ett efterprövningsinstitut är avsett att anknytas till

lärarhögskolan, men vid anlitande därav kommer utbildningstidens längd,

normalt beräknat, att bliva större för treämneskandidater än den för två-

ämneskandidater.----------

Skolkommissionen anför tidsbristen som skälet för denna beskärning av

antalet betygsatta serier till fyra. Kollegiet finner dock nödvändigt, att för

de lärarkandidater, som så påfordra, beredes möjlighet att inlägga ytter­

ligare en femte betygsatt undervisningsserie i det tredje skolämnet å real-

63

skolestadiet under andra terminen vid lärarhögskolan. Praktiskt skulle den

erforderliga tiden härför kunna erhållas genom en måttligt tilltagen reduk­

tion av det kraftiga utrymme, som beretts de psykologiska studierna, samt

för treämneskandidaterna även genom någon minskning av varje series

längd.»

Andra yttranden betonar de tekniska svårigheter, som åtföljer

en så långt gående koncentration av övningsundervisningen.

Rektor vid

högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm

anlägger denna syn­

punkt:

»Under den för närvarande tillämpade praktiska lärarkursen på en ter­

min, då lärarkandidaterna i regel har två samtidiga serier, inträffar stän­

digt mellan serierna lektionssammanstötningar, som det är svårt att ordna

utan olägenheter för lärare och elever. När då enligt skolkommissionens

plan fyra ä fem serier lägges samtidigt, så måste, såvitt jag förstår, schema­

kollisionerna bli hart när omöjliga att reda upp.

Det tillkommer en annan omständighet, som gäller lärarkandidaternas

möjligheter att oavsett den stora arbetsbelastningen genomföra undervis-

ningsseriema. Övningsundervisningen börjar först på sjunde veckan efter

terminens början. De första sex veckorna måste lärarkandidaten ägna åt

intensiva teoretiska studier i psykologi och pedagogik. Hur skall han under

sådana förhållanden ha möjlighet att ägna tillräcklig tid åt de systematiska

auskultationer, som måste föregå övningsundervisningen? Det förefaller att

vara en olöslig uppgift.»

Kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar på Södermalm

ser lös­

ningen i en uppdelning av utbildningen mellan lärarhögskolan och de nu­

varande lärarkursanstaltema. Lärarhögskolan skulle ta den teoretiska de­

len, lärarkursanstalterna den praktiska.

Den teoretiska utbildningen skulle koncentreras till en termin, till vilken

undervisningen i psykologi och pedagogik skulle förläggas. För övrigt skulle

kursen närmast erinra om den nuvarande förberedande lärarkursen, väsent­

ligt utökad och fördelad på hela terminen samt, i den mån så kan ske, ut­

formad som övningar. Lärarkandidaten borde under denna termin även

kunna medhinna viss auskultation. Alla tentamina och all betygsättning

inom den teoretiska utbildningen borde i normala fall undangöras denna

första termin. Dock kunde lärarkandidaten vid överflyttningen från lärar­

högskolan till den praktiska kursen få ta med sig och avsluta ett skriftligt

arbete, som förelagts honom av lärarhögskolan. I övrigt skulle den sista

terminen helt ägnas åt den praktiska utbildningen.

Kollegiets förslag torde innebära en viss nedprutning av pensa i de peda­

gogiska ämnena. Det synes vara en rätt allmän uppfattning, att en sådan

icke kan undvikas.

Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i

(töteborg

preciserar den reduktion, som utan skada kan genomföras:

»Förslaget att slopa den s.k. obligatoriska kursen i psykologi och peda­

gogik vid universiteten och att samordna denna teoretiska del av yrkesut­

bildningen med den praktiska tillstyrkes av kollegiet. Fn kurs på 120 tim­

mar i psykologi och pedagogik är emellertid alldeles för stort tilltagen. För

närvarande omfattar denna kurs vid universitet och högskolor e:a 40 tim­

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 209.

64

mar exklusive tentamina. Då det är studievana människor man har att

göra med, är 80 timmar tillräckligt för att däri även skall ingå en experi­

mentell uppläggning av kursen.»

På samma sätt är enligt kollegiets mening studiet i metodik överdimen­

sionerat. Även i fråga om detta ämne bör en väsentlig reduktion kunna ske.

Genom de föreslagna inskränkningarna bör utrymme kunna beredas för

ytterligare en eller två serier och tiden för serierna ändå ökas.

Även för

Läroverkslärarnas riksförbund

står det klart, att botemedlet mot

överbelastningen är att söka i en nedskärning av den schemabundna under­

visningen (övningar och föreläsningar) i teoretiska ämnen. Någon reduk­

tion av kursernas omfattning behöver detta dock ej medföra, anser riksför­

bundet. Ämnesläraraspirantemas tidigare självständiga studier bör ge för­

utsättningarna för kursläsning på egen hand i större utsträckning än skol-

kommissionen förutsatt. Riksförbundet föreslår en sådan omläggning av ut­

bildningen, att av den sista terminen åtminstone 10—12 veckor kan ägnas

enbart åt undervisningsövningar. Därigenom skulle även tid vinnas för den

kanske viktigaste metodikundervisningen, handledarnas genomgång av

lärarkandidaternas lektioner.

Skolöverstyrelsen

finner sig kunna i huvudsak godtaga skolkommissio-

nens uppläggning av ämneslärarutbildningen men medgiver, att vägande

erinringar gjorts mot utbildningsprogrammets utformning i vissa avseenden.

»Det torde vara möjligt att i viss mån beskära det schemabundna tim­

talet för den teoretiska utbildningen. Man får icke bortse från att det här

gäller läraraspiranter med fleråriga akademiska studier bakom sig. En större

koncentration av den teoretiska utbildningen till första terminen synes

önskvärd, och i varje fall måste tiden för de betygsatta serierna under andra

terminen väsentligt utsträckas. Därigenom skulle också utrymme kunna

beredas för sex betygsatta serier för aspirant, som undergår praktisk lärar­

utbildning i tre undervisningsämnen.»

Trots den lätt konstaterbara trängseln på schemat saknas icke förslag

till utvidgningar av programmet än på den ena och än på den andra punk­

ten. Icke minst gäller detta i fråga om kurserna.

Svenska facklärarför­

bundet

anser sålunda en kurs i teckning behövlig för alla lärare, som har

behov av att i förebilder åskådliggöra undervisningen, även lärarna på hög­

stadiet.

Svenska gymnastikläraresällskapet

och

skolidrottskommittén

för

fram liknande synpunkter i fråga om idrotten. Gymnastikläraresällskapet

utför sitt resonemang på följande sätt:

»Ingen lärarkategori av idag får stå främmande för idrotten. Allra minst

då sådana bestämmelser finns, att alla lärare är tjänstgöringsskyldiga under

skolans friluftsdagar. Ett oavvisligt krav bör därför vara att ämneslärare

under sin utbildningstid skall

dels

tjänstgöra under minst fem friluftsdagar

dels

under ferierna genomgå en utbildningskurs på 10 dagar i sommaridrot­

terna samt en vinterkurs på en vecka i vinteridrotterna.---------- Dessutom

bör lärarkandidaterna erhålla en allmän översiktlig utbildning i fysisk fost­

ran.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

65

Rektor vid högre allmänna läroverket i Bromma är av samma mening:

den föreslagna »utbildningen» för friluftsverksamheten är parodisk. Får

ämneslärama inte bättre förberedelse, är det bäst slopa bestämmelsen om

deras medverkan vid idrottsdagarna och lägga ansvaret hos mera sakkun­

niga personer. Skolöverstyrelsen hänvisar här till möjligheten att bättre

tillgodose utbildningen för friluftsverksamheten under lärarkandidaternas

praktiktermin.

Svenska skolläkarföreningen dröjer särskilt vid kursen i skolhygien. Äm-

neslärarkandidaterna bör enligt skolläkarföreningens förmenande tentera på

realskolans kurs i biologi med hälsolära, innan de får tillträde till kursen i

skolhygien. Själva kursen bör utvidgas, så att den kan ge lärarna början

till ett biologiskt betraktelsesätt på eleverna.

»Lärarna böra få se och förstå hur det normala, friska bamet varierar i

fråga om utveckling, hälsotillstånd, utseende (friskt eller sjukligt), arbets­

vilja, arbetsförmåga, lynne, uppträdande, uppförande. De böra undervisas

om hur dessa variationer kan vara fullt naturliga, de böra få tillfälle att

iakttaga hur variationer kan uppträda genom rubbningar ifråga om vila,

sömn, matförhållanden, kontakter och konflikter med familj, kamrater, lä­

rare, undervisningsmetoder, ämnen och skolfordringar. Lärarna böra få kän­

nedom om hur brister i barnens kroppsliga och själsliga utrustning kan in­

fluera på deras tillgodogörande av undervisningen och på deras 'anpass­

ning’ till skol- och hemmiljön. Och lärarna böra få tillfälle att se hur

många av barnens variationer bero på småinfektioner, influensasjukdomar,

hals- och öroninfektioner, synfel, hörselfel, talfel, matsmältningsrubbningar

— för att bara ge några exempel.

En orientering i modem konstitutionsbiologisk syn på eleverna förefaller

oss absolut nödvändig. Detta kan eventuellt överlåtas åt barnpsykiatem,

men fråga är, om inte hans uppgift är att behandla de svårare rubbningar,

som kräva specialbehandling.»

En ökning av timantalet från av skolkommissionen föreslagna 16 timmar

till minst 30 synes föresväva skolläkarna. Dessutom bör lärarkandidaterna

i anslutning till kursen närvara vid skolläkarmottagningama.

»Redan nu föreskrives... samarbete mellan läraren, läkaren, sköterskan

och hemmen. Men det tillämpas endast i undantagsfall. Detta samarbete

bör lärarkandidaterna få deltaga i redan på lärarhögskolan. Detta fordrar

naturligtvis betydligt mera tid från läkarens, sköterskans och lärarens sida

och fordrar en omläggning eller utvidgning av arbetet. Vi anse att en sådan

utvidgning bör ske i lärjungarnas intresse.»

När det gäller specialkurserna, förordar även skolöverstyrelsen en ut­

vidgning.

f

programmet för utbildningen av mellanskollärare och småskol-

lärare förutsättes undervisning i bibliotekskunskap. Överstyrelsen finner det

angeläget, at t en motsvarande kurs ingår även i ämneslärarutbildningen.

J kollegiernas yttranden avhandlas specialkurserna icke så ofta, sanno­

likt emedan de ansetts ligga i utbildningsprogrammets periferi. Rektor vid

högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm säger dock sin mening

om ett par av kurserna i oförbehållsamma och koncisa ordalag:

5 —

Bihang till riksdagens protokoll 195

4.

1 sand. Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

66

»Skolhygien. Kursen i skolhygien avstyrkes. Att svara för skolhygienen

tillkommer rektorer, skolläkare och kommunala myndigheter.

Tal- och röstvård. Kursen i tal- och röstvård tillstyrkes livligt. Skolkom-

missionens motivering är fullt övertygande.»

När kursen i tal- och röstvård kommer på tal i yttrandena, sker det ge­

nomgående i erkännsamma vändningar. Folkskoledirektionen i Stockholm

som i princip är väl tillfreds med förslaget, tillägger dock, att förslaget

hänger i luften, så länge en fullgod talpedagogisk utbildning saknas i vårt

land.

Läroverkslärarnas riksförbund tillstyrker slutligen, att sociallagstiftning­

en beträffande barn och ungdom och de skolsociala åtgärderna behandlas

i en kort kurs, »om tiden det medgiver».

Jämförelser mellan arbetsvillkoren vid lärarhögskolan och andra

högskolor göres icke av lärarrepresentationer och skolmyndigheter. För de

akademiska remissinstanserna ligger detta närmare till hands. Enligt skol-

kommissionen skulle det normala deltagarantalet vid lärarhögskolans öv­

ningar vara 16. Härtill anmärker universitetskanslern:

»Vad kommissionen anfört om det antal elever, som lämpligast bör sam­

manföras i olika slag av studiegrupper, finner jag i hög grad beaktansvärt.

Därest statsmakterna anse sig ha råd att organisera lärarhögskolor på detta

sätt vill jag emellertid uttala en förhoppning, att universitetens samt Stock­

holms och Göteborgs högskolors humanistiska sektioner (avdelningar) inom

överskådlig framtid skola kunna förses med lärarkrafter, som till antalet

utmätas efter något så när samma principer.»

Ett uttalande av statskontoret, att klassavdelningama, bortsett från före­

läsningar, bör ha samma storlek som vid folkskoleseminarierna, får väl tol­

kas så, att det normala deltagarantalet vid övningarna bör höjas till 24.

c. Utbildningen av lärare för enhetsskolans högsta­

dium.

Redan på ett tidigt stadium i sitt arbete fann skolkommissionen, att man

icke kunde räkna med att all undervisning i läroämnena på realskolestadiet

skulle kunna bestridas av lärare med vanlig akademisk utbildning. Det

gällde då att laga efter lägligheten: kommissionen angav en rad olika utbild-

ningsvägar för lärare med undervisning på detta stadium. Några av dessa

tänktes leda till adjunktskompetens och full tjänstgöring på högstadiet,

andra skulle förbereda partiell tjänstgöring på detta stadium (SOU 1948:27,

s. 390). I det senare fallet skulle lärarens utbildning bestå av mellanskol-

lärarexamen med någon för ändamålet avpassad påbyggnad. Lärare, som

hade tenterat för två betyg i ämbetsexamen, kunde sålunda accepteras för

undervisning i detta ämne på högstadiet eller i fråga om engelska i klas­

serna 5—9. Man kunde också tänka sig, att en lärare i fria former för­

stärkte sin kunskapsutrustning, varvid resultatet finge kontrolleras av lä­

rarhögskolan. Denna borde underlätta studierna genom att ge kurser, om­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

67

fattande såväl ämnesutbildning som pedagogisk-metodisk utbildning och

övningsundervisning. Bland annat planerade kommissionen en speciell kurs

vid lärarhögskolan för dem, som önskade behörighet att undervisa i sam­

hällskunskap på enhetsskolans högstadium.

I betänkandet om den första lärarhögskolan, s. 117—120, ingår skol-

kommissionen tämligen utförligt på utbildningen för blivande lärare i sam­

hällskunskap. Kommissionen finner, att den nuvarande akademiska

utbildningen i statskunskap endast delvis täcker de för enhetsskolan fast­

ställda huvudmomenten av ämnet samhällskunskap. Vissa, moment med

sociologisk eller nationalekonomisk betoning faller utanför universitets­

kurserna i statskunskap. Därtill kommer den lucka, som bristen på utbild­

ning i yrkesvägledning utgör.

För yrkesvägledningen på enhetsskolans högstadium är för närvarande

anställda s. k. yrkesvalslärare, vanligen folkskollärare som har genomgått

en av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen anordnad kortare ut­

bildning. En lärare med akademisk utbildning är i regel, även om han ge­

nomgår en sådan kurs, knappast tillräckligt utbildad för handhavande av

den teoretiska yrkesorienteringen, säger kommissionen. Vad han saknar,

sedan han vid de psykologiska studierna har fått den erforderliga utbild­

ningen i anlagsorientering, är främst kännedom om yrkesvärlden. Ännu

mindre motsvarar hans utbildning en samordnad undervisning i teoretisk

och praktisk yrkesorientering. Det vore mycket begärt, att varje ämnes-

lärare i samhällskunskap skulle vara beredd att åtaga sig sådana praktiskt

orienterade uppgifter. I viss utsträckning torde därför den yrkesoriente-

rande undervisningen även i framtiden böra bestridas av mellanskollärare,

om möjligt med särskild utbildning för undervisning i samhällskunskap på

högstadiet.

Kvar står dock, att läraren i samhällskunskap skulle behöva vissa in­

sikter i ekonomilära, sociologi och den svenska yrkesvärldens förhållanden,

som faller utanför det akademiska ämnet statskunskap. Lyckligast vore

enligt kommissionens mening, om universitetskursen kunde på lämpligt sätt

kompletteras med hänsyn till skolans behov, givetvis med motsvarande

minskning av den nuvarande kursens omfång. Lärarhögskolan skulle då

kunna koncentrera sig på samhällskunskapens metodik.

Skolöverstyrelsen har i denna fråga den 1 juli 1953 avgivit ett särskilt

utlåtande. På grund av gjorda erfarenheter tror sig ämbetsverket icke kun­

na antaga, att något större antal ämneslärare i samhällskunskap skulle

vara intresserade av att erhålla befattning som yrkesvalslärare. Icke heller

kan överstyrelsen finna det lämpligt att dela de yrkesvägledande uppgif­

terna mellan två lärare, av vilka den ena tar hand om den teoretiska och

den andra om den praktiska yrkesorienteringen. Under sådana omständig­

heter torde undervisningen i teoretisk yrkesorientering sällan komma att

bestridas av ämneslärare med akademisk utbildning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

68

Härav följer åter, att det voi’e opraktiskt att förlägga undervisningen om

yrkesvärlden till universitet och högskolor. Det är bättre att ge denna ut­

bildning form av fortbildningskurser för lärare, som efter några års erfa­

renhet av arbetet ute i skolorna är villiga att åtaga sig yrkesvägledande

uppgifter. Dessa kurser kan lämpligen som hittills anordnas av arbetsmark­

nadsstyrelsen och skolöverstyrelsen gemensamt.

Utbildningen av lärare i samhällskunskap avhandlas tämligen utförligt

jämväl av universitetskanslern. Denne biträder förslaget att komplettera

ämnet statskunskap med en kurs av nationalekonomiskt innehåll. Däremot

avvisar han kommissionens förslag om att specialundervisning om yrkes­

världen skulle ges i de akademiska studierna.

»De kunskaper om yrkesvärlden, vilka den behöver, som skall lämna

skolans elever vägledning och råd i fråga om yrkesval, kunna icke förvärvas

genom en dylik kurs utan endast genom en fortlöpande kontakt med det

ständigt skiftande yrkeslivet», skriver kanslern. »Det var med hänsyn till

dessa synpunkter, som på mitt ansvar arbetsmarknadskommissionen på sin

tid startade den yrkesväglednings- och yrkesrådgivningsverksamhet, vil­

ken sedermera fullföljts av arbetsmarknadsstyrelsen. Det var också i enlig­

het med ovannämnda synpunkter, som samarbete med skolan organisera­

des på sätt kommissionen omtalat i sitt betänkande. Jag finner det angelä­

get att understryka, att det icke vore lyckligt om sagda verksamhet kom-

me att handhavas av personer utan nödiga kvalifikationer härför.»

Den akademiska utbildningen för blivande ämneslärare i samhällskun­

skap har sedermera ordnats genom den nya stadgan angående filosofiska

examina (nr 610/1953). Enligt denna skall antingen historia och statskun­

skap eller historia och nationalekonomi ingå som huvudämne i en för lärare

i historia med samhällslära avsedd filosofisk ämbetsexamen. Den som har

valt det förra ämnet skall därjämte genomgå en kurs i samhällskunskap

med huvudvikten lagd vid nationalekonomi, den som valt det senare ämnet

en liknande kurs med huvudvikten lagd vid statskunskap.

Om härjämte i enlighet med skolöverstyrelsens förslag teoretisk och prak­

tisk yrkesorientering kombineras och kurser för lärare i dessa ämnen även

i fortsättningen anordnas genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg, skulle

lärarhögskolan icke behöva i större utsträckning engageras speciellt för lä­

rarutbildningen i samhällskunskap. Det återstår blott att överväga, huru­

vida icke mellanskollärare med utbildning för yrkesvalsundervisning bör

sättas i tillfälle att vidga sitt kompetensområde, så att de kan övertaga un­

dervisningen i samhällskunskap i dess helhet. Detta kunde tänkas ske ge­

nom en till lärarhögskolan förlagd vidareutbildning.

I yttrandena dryftas livligare ett annat av de spörsmål, som gäller hög­

stadiet, nämligen högstadiets ställning i mellans kol­

lärarutbildningen.

Enligt 1950 års riksdagsbeslut skulle enhetsskolans mellanstadium —

klasserna 4—6 — utgöra mellanskollärarnas huvudsakliga arbetsfält. För

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

69

närvarande är det riktigare att säga, att folkskollärarnas egentliga arbets­ område är klasserna 3—7. I skoldistrikt med åttonde klass måste doek även denna klass inräknas. Slutligen meddelar folkskollärarna i B3-skoloma un­ dervisning även åt klasserna 1—2. B3-formen är emellertid sedan länge på tillbakagång. Redovisningsåret 1951/52 hörde till denna skolform endast 3,2 procent av de läraravdelningar, vari folkskollärare undervisar.

Till grund för kommissionens förslag rörande mellanskollärarutbildningen ligger uppfattningen, att mellanskollärarna i framtiden komme att få sin huvudsakliga tjänstgöring inom klasserna 3—6. Utbildningen för klasserna 1—2 samt 7—8 betraktas som ett visserligen ofrånkomligt men likväl se­ kundärt inslag. I synnerhet kan utbildningen för klasserna 1—2 göras av­ sevärt mindre grundlig än småskolläramas.

De båda jolkskollämrfärbunden behandlar tämligen utförligt frågan om folkskollärarnas kompetensområde. De anser, att kommissionen alltför mycket låtit binda sig av sina uttalanden i 1948 års principbetänkande. För egen del har förbunden alltid ställt sig tveksamma till möjligheten att ge­ nomföra det av skolkommissionen förordade systemet med differentiering inom klassens ram och i stället förordat linjedelning från och med sjunde klassen, där sådan är möjlig.

»I kritiken mot skolkommissionens förslag framhölls betydelsen av att en 'obligatorisk realskola’ tillgodoser inte endast de bäst allmänt begåvade eller teoretiskt studiebegåvade elevernas tillgång till för dem lämpliga och kvalificerade studier. Omkring hälften av eleverna i enhetsskolan hav intel­ ligenskvot på 100 och nedåt. De allra svagaste bör hänvisas till hjälpklasser och särskild hjälpklassundervisning. Men de mycket stora grupper av ele­ ver, som har intelligenskvoter från omkring 80 till omkring 90 ä 100, måste i realskolan få en för dem lämpad undervisning och kraven på deras presta­ tioner får inte ställas för höga. Skolkommissionens förslag om kursens upp­ delning på grundkurs (minimikurs) och överkurser medger en differentie­ ring av lärostoffet. Fm linjedelning kunde ge större möjligheter för lärarna att tillgodose både de teoretiskt begåvades, de praktiskt begåvades och de allmänt svagt begåvades krav på för varje kategori lämplig studiegång.

Vidare anfördes, att den specialisering av studierna, som skolkommissio­ nen förutsätter på realskolstadiet genom valfrihet av olika ämnen och kur­ ser, talar för en lösning med ett antal fasta linjer och viss möjlighet till kombinationer mellan dessa. I små enhetsskolor är en tydlig linjedelning från och med klass 7 omöjlig och svår att åstadkomma. I en realskola med många parallellklasser är däremot en uppdelning på en eller flera teoretiska linjer och en eller flera praktiska linjer möjlig och från organisatorisk syn­ punkt synnerligen lämplig. Genom (len gruppdifferentiering, som skolkom­ missionen förutsätter, borde i praktiken skillnaden mellan differentiering inom klassens ram och linjedelning inte behöva bli så stor.

Riktigheten av den ovan återgivna uppfattningen verifieras av att vid den pågående försöksverksamheten med enhetsskolan eu klar tendens till linjedelning i någon form efter klass 6 kan konstateras i de iörsöksdistrikt, där verksamheten natt högstadiet. Förbunden vill i detta sammanhang framhålla att vid en realistisk bedömning av den framtida tillgången på

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

70

ämneslärare torde det stå klart att det inom överskådlig tid synes bli omöj­

ligt att tillgodose behovet av adjunktskompetenta lärare för undervisning­

en i samtliga klasser på enhetsskolans högstadium. Att bättre resultat

skulle vinnas på de mera praktiskt betonade linjerna genom ämneslärar-

systemet förefaller inte troligt, även om i en avlägsen framtid lärartillgång-

en skulle göra en sådan anordning möjlig. Undervisningen i den nuvarande

folkskolans klasser 7—8 har hittills med gott resultat bestritts av klass­

lärare-folkskollärare. Vissa ekonomiska konsekvenser måste givetvis upp­

stå, om all undervisning på högstadiet skall ombesörjas av adjunktskom­

petenta lärare, en fråga, som förbunden emellertid inte har anledning att

ta ställning till.

Förbunden vill av flera skäl bestämt framhålla att utbildningen av mel-

lanskolans lärare vid lärarhögskolan i lika hög grad bör taga sikte på under­

visningen i klasserna 7—8 som klasserna 3—6. Lärarhögskolans övnings­

skola bör därför utbyggas till att omfatta avdelningar, där folkskollärare

handhar undervisningen i klasserna 7 och 8. Vid de nuvarande seminari­

erna finns många övningsskollärare (folkskollärare) med rik erfarenhet av

undervisningen på detta stadium, vilket lärarhögskolan bör tillgodogöra

sig.»

Folkskollärarförbundens yrkande stödes av Sveriges överlärarförbund

och Svenska seminarielärarföreningen.

Utrymmet på mellanskollärarnas utbildningsprogram är emellertid redan

ansträngt. Den som finner utvidgningar nödvändiga men inte kan reflek­

tera på en förlängning av studietiden, måste fråga sig huru det hela skall

gå i lås. Gränsen för det möjliga är redan uppnådd, säger Göteborgs all­

männa folkskolstyrelse: »Det bör övervägas, om vi inte nu kommit till en

punkt, där utbildningen i exempelvis ett par övningsämnen helt enkelt

måste avlastas från de blivande klasslärarna».

De båda seminariekollegier, som utförligast uppehåller sig vid denna

fråga, är kollegierna vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Linköping

och vid folkskoleseminariet i Hälsingborg. Båda förordar en lösning genom

differentiering av utbildningen. Det förra börjar med att framhålla, huru

orimligt begärt det är, att en svensk genomsnittsstudent inte bara skulle

behärska studentkurserna i folkskolans läroämnen utan också vara allround

i alla övningsämnen, som arbetet i folkskolan förutsätter.

»Tiden synes nu vara mogen att här radikalt begynna en ny ansats i

svensk klasslärarutbildning. Man måste överväga, om inte den enda möj­

liga vägen ut ur dilemmat är att pröva en begynnande differentiering av

klasslärarutbildningen. Alan kunde tänka sig ett par alternativ. Antingen

borde klasslärarkandidaten få möjlighet att koncentrera sin utbildning med

avseende på läroämnena till en humanistisk grupp eller en naturvetenskap­

lig grupp, så att hans metodiska utbildning fick sin tyngdpunkt lagd på

den ena eller andra av dessa grupper. Eller kunde den metodiska genom­

gången begränsas till en mindre grupp läroämnen, däri ett humanistiskt och

ett naturvetenskapligt ämne skulle ingå som kärna och typexempel. I bägge

fallen skulle till detta som obligatoriskt övningsämne läggas teckning samt

dessutom ett eller kanske två frivilligt valda övningsämnen, nämligen så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

71

dana, för vilka lian har en naturlig fallenhet. I en tid, då storkommunerna

förutsätter större skolenheter, skulle det vara tekniskt möjligt att bereda

lärare med en sådan utbildning plats. Skulle man vilja tillgodose de mindre

skolornas behov av en mera allsidigt utbildad klasslärare, så bör möjlighet

finnas att genom kurser inhämta de insikter och färdigheter i respektive

övningsämnen, som anses önskvärda. Tillfället är också nu psykologiskt

lämpligt, när det gäller att finna en ny väg för lärarutbildningen i Sverige.»

Skolöverstyrelsen anser det ofrånkomligt, att mellanskollärarna under en

antagligen lång övergångstid i viss utsträckning tar hand om klasserna 7—

8. Hänsyn härtill måste tagas vid lärarhögskolan både vid den obligatoriska

undervisningen och vid den vidareutbildning av lärare, som måste bli en

väsentlig uppgift för lärarhögskolan.

Beträffande den av några kollegier ifrågasatta specialiseringen av klass­

lärarutbildningen är överstyrelsen ej beredd att taga ståndpunkt.

»Spörsmålet synes emellertid vara av den vikt, att särskild utredning bör

komma till stånd snarast möjligt. Överstyrelsen vill i detta sammanhang

understryka, att det här icke gäller enbart en utbildningsfråga, utan man

även måste noga överväga de konsekvenser, som en specialisering av klass­

lärarutbildningen kan få för de mindre skolorna och för de arbetsmetoder,

man gärna vill se tillämpade i enhetsskolan.»

Frågan om mellanskollärarnas undervisning på högstadiet kommer i nå­

got ändrat läge, om riksdagen biträder det av Kungl. Maj:t i propositio­

nen 149 framlagda förslaget om inrättande av tjänster i 23 lönegraden på

enhetsskolans högstadium och på realskolestadiet. Dessa tjänster är, såsom

jag redan nämnt, avsedda för folkskollärare med vidareutbildning antingen

i form av akademiska studier i viss omfattning eller genom deltagande i ett­

åriga, av skolöverstyrelsen anordnade påbyggnadskurser. Jag kan beträf­

fande den sålunda planerade vidareutbildningen hänvisa till den redogö­

relse, jag har lämnat i berörda proposition.

d. Utbildningen av lärare i engelska för mellanstadiet.

Ehuru engelska språket skall vara obligatoriskt undervisningsämne på

enhetsskolans mellanstadium, inrymmes enligt skolkommissionens förslag

detta ämne icke i den obligatoriska utbildningen på lärarhögskolans mel-

lanskollärarlinje. Undervisningen i engelska på mellanstadiet bör enligt

kommissionens mening bestridas av akademiskt utbildade lärarkrafter, men

då tillgången därtill är och länge torde förbli otillräcklig, bör frivilliga be-

hörighetskurser ges vid lärarhögskolan liksom nu vid folkskoleseminarierna.

De båda folkskollärarförbunden kan icke acceptera kommissionens ut­

gångspunkt: det vore orimligt att tänka sig all undervisning i engelska på

mellanstadiet ombesörjd av akademiskt utbildade lärare.

»För framtidens enhetsskola måste man räkna med, att mellanskolans

lärare på detta stadium undervisar i engelska. Ett av skälen härför iir det

enormt ökade behovet av språklärare. Det torde inte vara realistiskt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

72

räkna med att antalet utbildade språklärare skulle räcka till både för real-

skolstadiet i varje storkommun, för gymnasiet och för mellanstadiets språk­

undervisning i klasserna 5—6. Det torde bli tillräckligt svårt att fylla en­

bart realskolans och gymnasiets behov av akademiskt utbildade språklä­

rare.

Ett annat skäl för klassläramas utnyttjande i engelskundervisningen är

praktiskt-organisatoriskt. Ambulerande språklärare kan endast tänkas före­

komma i tättbebyggda trakter med goda kommunikationer mellan distrik­

tets bygdeskolor. I de flesta trakter i vårt land saknas geografiska förut­

sättningar för ambulerande språklärare. Centralisering enbart för engel-

skans skull avvisades ... också i skolpropositionen. Om undervisning i eng-

elska skall kunna ske i varje B 1- och B2-skola, måste denna undervisning

bestridas av klasslärarna. I annat fall torde det i ett flertal skolor bli omöj­

ligt att ordna undervisning i engelska. Vid den nya lärarhögskolan måste

man därför ge mellanstadiets klasslärare en tillfredsställande utbildning

även i engelska, detta med sikte pa mellanstadiets behov, inte minst med

tanke på att landsbygdens skolväsen bör tillgodoses.

Man kan i detta sammanhang inte underlåta att visa på det stora antal

folkskollärare, som delvis med ekonomiskt bistånd från staten skaffat och

skaffar sig behörighet att undervisa i engelska.

Förbunden föreslår att studier i engelska bereds tillräckligt utrymme vid

lärarhögskolan samt att det ges tillräckliga möjligheter för nödvändig öv­

ningsundervisning och metodisk genomarbetning av ämnet. I stället för

frivilliga behörighetskurser vid lärarhögskolan, vilket skolkommissionen

föreslår, bör studier för kompetens att undervisa i engelska i princip vara

obligatoriska. Befrielse från ämnet bör dock i enstaka fall kunna medges.»

Med hänsyn till denna och andra av förbunden förordade utvidgningar

av utbildningsprogrammet för mellanskollärarna finner förbunden det

nödvändigt, att den egentliga utbildningstiden vid lärarhögskolan förlänges

med en termin. För att under en övergångstid säkra rekrytering till lärar­

högskolan bör för den längre utbildningstiden ersättning utgå i likhet med

vad som är föreslaget för ämneslärarna.

Samma uppfattning om lärarutbildningen i engelska företrädes av Sve­

riges överlärarförbund.

Folkskollärarförbundens förslag om en fastare ställning för utbildningen i

engelska avvisas däremot av skolöverstyrelsen. Den behörighet, dessa kur­

ser medför, avser egentligen undervisningen i klasserna 7 och 8 av nuvaran­

de folkskola, alltså en undervisning av annan art än den i klasserna 5 och

6, vilken skall vara av grundläggande karaktär för de fortsatta språkstu­

dierna på realskolestadiet.

»Många av de folkskollärare, som förvärvat nämnda behörighet att un-

dervisa i engelska i folkskolan, utveckla sig genom fortbildning och intresse

för ämnet till utmärkt skickliga lärare i engelska. Rent principiellt är dock

nämnda behörighet otillräcklig för engelskundervisningen i klasserna 5 och

6. Överstyrelsen har samma uppfattning som folkskollärarförbunden och

överlärarförbundet, att ifrågavarande undervisning i stor utsträckning

måste omhänderhas av folkskollärare (mellanskollärare), men hyser den

förhoppningen, att allt flera av dessa skola skaffa sig akademiskt betyg i

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

73

ämnet.----------- Emellertid kunna de s. k. behörighetskursema ej för när­

varande undvaras, men överstyrelsen anser i likhet med skolkommissionen,

att de böra vara frivilliga.»

Anslutningen till de nuvarande behörighetskursema har varit mycket

stor. Intill utgången av läsåret 1952/53 har 5 018 folkskollärare och semi-

narieelever förskaffat sig behörighet att undervisa i engelska, därav 3 210

efter prov vid folkskoleseminarierna.

e. Utbildningen på mellanskollärarlinjen.

Den tidigare ettåriga utbildningen på folkskoleseminariernas studentlin­

jer ersattes efter beslut av 1936 års riksdag med en tvåårig utbildning. De

olika läro- och övningsämnena erhöll vid omorganisationen ett ofta mycket

avsevärt förbättrat schemautrymme såsom närmare framgår av de nedan

återgivna timplanerna för studentlinjema omedelbart före och efter om­

organisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Ämne

Totala antalet veckotimmar

före omorganisa­

tionen

efter omorganisa­

tionen

Kristendomskunskap ...........................................

2

3,5

Modersmålet ....................................................

2

4

Samhällslära (ekonomilära) .................................

2

4

; Biologi och hälsolära (hälsolära) ........................

1

2

1

Psykologi och pedagogik .....................................

5

8

Biblioteksskötsel.................................................

0,5

Summa

12

22

Teckning ...........................................................

2

3,5

Välskrivning ......................................................

0,5

Musik ..............................................................

2

4

Trädgårdsskötsel ................................................

3

3,5

Slöjd ...............................................................

m 9 kv 6

Hushållsgöromål .................................................

kv 4

Gymnastik med lek och idrott ...........................

m 6 kv 4

m 10 kv 9

Summa

m 13 kv 11

30,5

Praktisk utbildning:

j Metodik ...........................................................

!

.

7,5

Gruppövningar .................................................

5,5

Summa

9

13

Undervisning i manlig slöjd och i husligt arbete meddelades före omor­

ganisationen på tid utom timplanen, i manlig slöjd med 5 veckotimmar och

i husligt arbete med 7 veckotimmar.

Enligt 1937 års undervisningsplan är följande undervisning förlagd till

tid utanför timplanen:

74

frivillig teckning, sammanlagt 2 lärartimmar i veckan,

körsång, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,

individuell undervisning i instrumentalmusik och sång, sammanlagt 4

lärartimmar i veckan för varje klassavdelning,

frivillig orkesterspelning, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,

simundervisning, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,

frivillig gymnastik med lek och idrott, sammanlagt 1 lärartimme i vec­

kan, samt

kompletteringskurser i vissa ämnen för elever utan studentbetyg i ämnet.

Härjämte anordnas vid folkskoleseminarierna kurser och föreläsningar av

olika slag, bland annat i tal- och röstvård och i skolhygien.

Från och med läsåret 1947/48 tillkom de frivilliga behörighetskursema i

engelska, som omfattar tre veckotimmar under tre terminer. Slutligen an­

ordnas vid folkskoleseminarierna i viss utsträckning kurser för blivande

kyrkomusiker.

Den praktiska lärarutbildningen vid folkskoleseminarierna omfattar hel­

dagsbesök i övningsskolan, gruppövningar samt i avgångsklasserna dess­

utom serieövningar och besök vid andra läroanstalter. Hospiteringen i öv­

ningsskolan omfattar för varje elev sammanlagt 16 dagar under seminarie­

tiden; eleven åhör undervisningen och får i någon utsträckning själv hålla

lektioner. Vid gruppövningarna är klasserna delade i grupper om 4—6 ele­

ver, och läsåret är indelat i perioder, motsvarande antalet grupper. Medan

en elev undervisar, är de övriga eleverna i gruppen åhörare. Vederbörande

handledare är alltid närvarande vid gruppövningarna. Serieövningama om­

fattar för varje elev två ämnen med sammanlagt 16 lektioner. Vid vissa

seminarier varieras programmet; bland annat har försök anställts med star­

kare koncentration av gruppövningarna och med ett ökat antal serielek­

tioner. I medeltal torde varje elev under seminarietiden hålla c:a 70 egna

lektioner.

Omkring två veckor begagnas till studiebesök vid andra läroanstalter,

huvudsakligen skolor av B2- och B3-form. För ändamålet finnes under

folkskoleseminariernas omkostnadsstat särskilda medel anslagna. I stigan­

de omfattning anordnas besök i distrikt, som experimenterar med enhets-

skoleorganisationen. Vidare brukar besök anordnas i skolor med hjälpklas-

ser — där sådana inte finns i seminariets övningsskola — och i specialklas­

ser av olika slag.

I gällande stadga för folkskoleseminarierna rekommenderas koncentra­

tion i arbetets planläggning, självverksamhet och fria arbetsformer. Ämnes-

trängseln och det stora antalet schemabundna timmar har dock visat sig

vara svåra hinder. Försök har emellertid gjorts att på olika sätt komma

förbi dessa svårigheter. Bland annat har under senare år timplanerna vid

vissa seminarier med vederbörligt tillstånd något beskurits och lärarkraf-

terna fått disponeras i friare former. Framgången har visserligen inte alltid

varit odisputabel — det har förekommit att efter någon tid återgång skett

till tidigare ordning — men det vill dock synas, som om i åtskilliga fall

värdefulla resultat har vunnits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

75

I årsredogörelsen för läsåret 1952/53 skriver sålunda rektor vid folksko-

leseminariet för manliga elever i Stockholm:

»Under ett flertal år har vid seminariet bedrivits försöksverksamhet bl. a.

med hänsyn till timplanens utformning. Vi har sökt successivt leta oss

fram till en timplan, som innebär minsta möjliga antal schemabundna tim­

mar men som ändock erfarenhetsmässigt garanterar fullt tillfredsställande

insikter och färdigheter. Timplanen för de olika ämnena har något varierat

från år till år.»

Enligt den i årsredogörelsen återgivna timplanen för läsåret 1952/53 hade

läroämnena på studentlinjen 17,75 veckotimmar mot de 22, som finnas upp­

tagna i normalplanen, och övningsämnena 26,5 veckotimmar mot normal­

planens 30,s; den praktiska lärarutbildningen hade däremot utbyggts med

en halv veckotimme från 13 till 13,5 veckotimmar.

Vid folkskolesemmariet i Hälsingborg, som har studentlinje med tre pa­

rallellavdelningar av varje klass, har klassundervisningen i pedagogik och

samhällslära delvis ersatts med föreläsningar, som är gemensamma för klas­

sens samtliga avdelningar. Därigenom sparas ett antal lärartimmar, som

möjliggör klassernas uppdelning i mindre arbetsenheter under andra tim­

mar, exempelvis för grupparbeten kombinerade med övningar av samma

karaktär som universitetens seminarieövningar.

»Här vid seminariet har vi såsom krav under andra året ställt upp del­

tagande i minst två grupparbeten i pedagogik och två i samhällslära», skri­

ver kollegiet. »Varje grupparbete omfattar fyra eller fem sammanträden på

i allmänhet tre timmar. Vid dessa skall var och en referera och alltid för­

bereda sig till att deltaga i diskussionen. Vid varje sammanträde förekom­

mer normalt tre referat på 10—20 minuter. Deltagarna skall själva med

bibliotekets hjälp skaffa sig en översikt över den viktigaste litteraturen.

Naturligtvis används även andra former av grupparbete.»

Enligt seminariets praxis har varje elev att vid sidan av den översikts-

mässiga kursläsningen skaffa sig mer ingående kunskaper inom nagra få

specialområden i viss mån efter fritt val. Den bildningsprincip, till vilken

kollegiet bekänner sig, uttrycker kollegiet på följande sätt: »De unga skall

lära sig, hur man skall skaffa sig kunskaper, och dessutom hos sig själva

skapa en fast vana att i alla situationer verkligen skaffa sig de kunskaper

som behövs.» Denna princip kan med fördel användas även vid lärarut­

bildningen, anser kollegiet. »Är man rädd för luckor i vetandet, sa är fak­

tiskt allt bildningsarbete hopplöst.»

För skolkommissionen har det gällt att i mellanstadiets undervisning för­

verkliga samma allmänna grundsatser som i undervisningen på andra sta­

dier. ltedan i principbetänkandet skrev kommissionen:

»Den förändrade målsättningen för undervisningen på skolans olika sta­

dier kräver grundlig insikt i såväl allmän som speciell metodik och under-

visningsteknik. Det ligger i sakens natur, att en dylik undervisning inte får

inskränka sig till en blott formell träning. Läraren måste göra sig förtrogen

med de nya metoder, som utexperimenterats, med grupparbetets och den

individuella undervisningens teknik. Han måste själv ha bildat sig en upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

76

fattning om lärostoffets lämpliga uppdelning och fördelning; annars faller

han lätt offer för mekaniskt uppgjorda kursplaner.-----------Den blivande

läraren behöver grundliga insikter i barn- och ungdomspsykologi samt de

delar av den allmänna psykologin, som har särskild betydelse för undervis­

ningsarbetet och uppfostran, t. ex. intelligensen, begåvnings- och minnes­

funktionerna samt inlärningsprocessen och därför giltiga lagar av olika slag.

I viss utsträckning bör denna undervisning anpassas olika för lärare på

olika stadier. En naturlig anpassning synes vara att t. ex. i barn- och ung­

domspsykologien ge alla lärarkategorier en allmän orientering, som dock

bör väsentligt fördjupas och kombineras med praktiskt psykologiskt stu­

dium särskilt av de åldersstadier, som läraren i sin kommande gärning har

att göra med.» (S. 358—359.)

De åsikter skolkommissionen i detta och andra uttalanden utvecklat pe­

kar framåt mot en starkare ställning för psykologi, pedagogik och metodik

jämväl i mellanskolläramas utbildning. De praktiska svårigheterna är dock

i detta fall ojämförligt större, helst om utrymme på samma gång skall be­

redas för mer tidskrävande arbetsformer. Folkskollärarutbildningen är re­

dan nu hårt belastad och studietiden kan icke godtyckligt förlängas. I stort

sett måste därför varje terrängvinst för ett studium kompenseras genom

att nagot annat, som också har sitt värde, avföres från utbildningsprogram­

met. Sådant brukar icke kunna genomföras alldeles utan strid.

Skolkommissionen anser sig icke böra exakt precisera timtalen för de

olika ämnena. För att ge en föreställning om vad de kan påräkna nämner

kommissionen dock följande ungefärliga timtal:

timmar

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

psykologi och pedagogik med specialkurser.................. 200

skolhygien ....................................................................... 16

allmän metodik............................................................... 26

kristendomskunskap....................................................... 56

modersmålet ................................................................... 80

matematik ....................................................................... 40

historia ............................................................................. 30

samhällskunskap ............................................................. 60

geografi............................................................................. 24

biologi.................... ......................................................... 50

den samlade undervisningens metodik .......................... 16

fysik ............................................................................. 24

kemi ................................................................................. 24

metodik i flerklassiga läraravdelningar........................ 20

användning av tekniska hjälpmedel.............................. 12

bibliotekskunskap ........................................................... 12

barnlitteratur................................................................... 8

teckning ........................................................................... 80

välskrivning ..................................................................... 16

konsthistoria ................................................................... 8

musik ............................................................................... 72

gymnastik ....................................................................... 96

slöjd ................................................................................. 40

Summa: 1 010

77

Härtill kommer en kurs i tal- och röstvård med individuellt skiftande

timtal, individuell undervisning i instrumentalmusik och sång samt föl­

jande frivilliga kurser:

timmar

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

behörighetskurs i engelska omkring

skolmognadsprov ............................

testningskurs ....................................

småslöjd ..........................................

trädgårdsskötsel ............................

.......... 130

8

+

10

30 + 20

..........

25

..........

30. (S.88.)

Slutligen skulle liksom nu vid seminarierna frivillig undervisning tillhan­

dahållas i teckning, körsång, orkesterspelning, gymnastik m. m.

Vid jämförelser med nuvarande timplan måste antalet där angivna vec­

kotimmar multipliceras med antalet effektiva arbetsveckor under läsåret,

30 eller något däröver.

Särskild tid för den speciella ämnesmetodiken är ej upptagen i ovanstå­

ende tabell. Studierna vid lärarhögskolan måste inriktas på vad som kan

anses värdefullt för den kommande lärarverksamheten. Någon skarp gräns

mellan ämnesstudier och metodikutbildning kan enligt kommissionens me­

ning därför inte dragas upp. Förhållandena gestaltar sig rätt olika mom

skilda ämnen. I kristendomskunskap är studentexamen säkerligen icke till­

räcklig grund för lärarverksamheten — särskilt bibelkunskapen maste för­

stärkas. I historia och geografi torde åter behovet av teoretisk underbygg­

nad få anses vara i stort sett tillfredsställt genom studentexamen, och den

fortsatta utbildningen får därför huvudsakligen karaktären av metodik.

»Även det metodiska tillrättaläggandet av ett spörsmål medför, om det rätt

bedrives, en ökad kringsyn och skärpt blick för det väsentliga», framhåller

kommissionen. »Ej sällan gynnas det självständiga tänkandet och därmed

också föreställningarnas klarhet och fasthet av att det föreligger ett be­

stämt syfte för studierna.»

Till den speciella metodiken kommer den allmänna metodiken, den sam­

lade undervisningens metodik och metodiken vid undervisning i flerklas-

siga avdelningar, för vilka studieomraden särskild tid har upptagits. För

övrigt bör metodiska frågor tagas upp i olika sammanhang under hela stu­

dietiden, bland annat i form av råd, anvisningar och kritik i samband med

de praktiska övningarna.

Under rubriken »psykologi och pedagogik med specialkurser» har beräk­

nats tid för specialkurser rörande läs- och skrivsvårigheter (12 tim.), röst-

och talrubbningar (8 tim.) samt psykologisk-pcdagogisk statistik (12 tim.).

Mellanskollärarkandidaterna skulle vidare ha tillträde till den för småskol-

lärarkandidaterna obligatoriska kursen i skolmognadsprov (8 tim. jämte 10

tim. praktiska övningar). Slutligen skulle en frivillig testningskurs till­

handahållas (30 tim. jämte 20 tim. praktiska övningar).

78

I nuvarande undervisningsplan för studentlinjema här övningsäm-

n e n a starkare ställning än läroämnena och nästan lika högt timtal som

dessa ämnen och den praktiska utbildningen tillsammans. Kommissionen

tänker sig icke blott en förstärkning av pedagogikens ställning utan även

en utvidgning av undervisningsövningarna. Det blir då omöjligt att inom

en tvaarsram för utbildningen halla uppe övningsämnena vid nuvarande

timtal. Under sådana förhållanden måste kommissionen fråga sig, huruvida

verkligen alla de nuvarande övningsämnena måste ingå i utbildningen.

Kommissionen anser sig kunna helt utesluta ämnet hushållsgöromål och ge

trädgårdsskötseln plats endast som frivilligt ämne. Det har visserligen för

många bygder i vårt land varit av stor betydelse, att folkskollärarna kun­

nat undervisa i trädgårdsskötsel, medgiver kommissionen, men det är dock

ett faktum, att flertalet lärare aldrig kommer att undervisa i ämnet. Till­

räckliga motiv att ge ämnet ställning som obligatoriskt finnes därför enligt

kommissionens mening icke. Beträffande ämnet slöjd kan tvekan råda.

»Inom kommissionen har... ifrågasatts, om manlig och kvinnlig slöjd

med nödvändighet skall behöva belasta utbildningsschemat. Facklärare i

dessa ämnen anställes vid allt fler skolor, och i övrigt har seminarierna

trots de ganska höga timtalen (omkring 270 respektive 180 timmar) inte

kunnat åstadkomma annat än en relativt ofullständig utbildning. Å andra

sidan kommer det säkert under lång tid framåt att vara nödvändigt, att

mellanskollärare övertar undervisning även i dessa ämnen. Att då fordra

specialutbildning efter lärarexamen låter sig knappast göra. Det blir där­

för ofrånkomligt, att en grundläggande utbildning ges vid lärarhögskolan.»

(S. 85—86.)

En beskärning av de båda slöjdämnena från ett par hundra timmar ned

till de 40, som är upptagna i tablån, är icke möjlig, om slöjdundervisningen

skall ha samma uppgifter vid lärarhögskolan som nu vid folkskolesemina-

rierna. Skolkommissionen tänker sig, att de 40 timmarna huvudsakligen

skulle avse slöjdundervisningens metodiska sida, Slöjdfärdigheten skulle in­

hämtas vid sommarkurser, som föreslås omfatta 4 veckor.

»Det blir... angeläget, att sommarkurserna genomgås så tidigt som möj­

ligt», påpekar kommissionen. »Tillträde till kurserna bör i män av utrym­

me kunna ges redan före intagningen vid lärarhögskolan, eventuellt även

åt gymnasister som deklarerat sin avsikt att söka inträde vid lärarhögsko­

lan. För dem, som på annat sätt förskaffat sig erforderliga färdigheter, bör

befrielse från deltagande i sommarkurs medgivas. Möjligen bör då viss kom­

pletterande metodikutbildning krävas, motsvarande vad som i detta av­

seende inhämtas under sommarkurs.» (S. 87.)

Förutom här nämnd slöjdutbildning skulle vid lärarhögskolan ges en fri­

villig kurs i s. k. småslöjd, omfattande 25—30 timmar.

En liknande anordning föreslås för gymnastikundervisningen. I sitt tidi­

gare förslag till provisorisk omläggning av utbildningen vid folkskolesemi-

narierna ifrågasatte skolkommissionen en vittgående reduktion av den obli­

Kungl. Maj ds propositio7i nr 209.

79

gatoriska gymnastikundervisningen vid seminarierna. Medan den nuvaran­

de timplanen ger de manliga eleverna omkring 300 och de kvinnliga om­

kring 270 timmars undervisning i ämnet, skulle gymnastiken efter en ut­

bildningsreform enligt kommissionens mening endast kunna påräkna 90

timmars obligatorisk undervisning, likväl kompletterad med icke mindre än

270 timmar för enskild handledning och för frivillig undervisning i sim­

ning, gymnastik och idrott. Förslaget motiverades på följande sätt:

»Trots ämnets utomordentliga värde med hänsyn till seminarieelevernas

fysiska fostran, torde ämnet inte kunna påräkna att få behålla den domi­

nerande ställning det nu har på studentlinjen. Om man bedömer ämnet på

samma sätt som de övriga ämnena, måste den för eleverna obligatoriska

tiden avsevärt minskas. Den del av gymnastiken, som kan rubriceras som

motionsgymnastik, måste bli frivillig, och utbildningen av ledare i den fri­

villiga gymnastikrörelsen bör inte ingå i den ordinarie lärarutbildningen

utan hänvisas till fortbildningskurser. Ämnet är emellertid mångskiftande,

och att sköta gymnastikundervisning på rätt sätt är säkerligen svårt. För

att bli en skicklig gymnastiklärare behöver man en mycket lång utbild­

ning, men det måste också om detta ämne liksom om alla övriga beaktas,

att det här gäller utbildning av klasslärare, och om en sådan utbildning

över huvud taget skall vara möjlig, måste man i alla ämnen nöja sig med

mycket måttliga fordringar. Det har framhållits, att ämnet behöver stort

utrymme, för att de blivande lärarna skall kunna ges en sadan utbildning,

att" de inte kommer att bedriva en gymnastikundervisning, som kan åstad­

komma allvarliga faror för elevernas hälsa. Det måste emellertid fordras,

att alla mycket svåra eller farliga gymnastiska övningar radikalt^utmönst­

ras från folkskolans undervisning och att denna begränsas till sådana öv­

ningar, som de blivande lärarna relativt lätt kan lära sig leda. Ämnet har

en stark ställning på gymnasiet, och studentbetyg i ämnet ger i motsats

till vissa andra övningsämnen tillträde till seminariet. Kommissionen anser

därför, att man inte bör räkna med någon särskild ämneskurs i gymnastik.

En viss utbildning i simning och livräddning bör dock förekomma. Även

med mycket måttliga anspråk på utbildningen måste metodikundervisning­

en i gymnastik med lek och idrott bli ganska omfattande, och kommissio­

nen föreslår därför ett antal timmar i ämnet, som beträffande såväl obliga­

toriska timmar som timmar för enskild handledning är större än för något

av de ämnen, i vilka särskild ämneskurs icke ingår. Det torde kunna ifråga­

sättas, om icke avsevärd tid kunde sparas för eleverna, därest den pedago-

gisk-metodiska genomarbetningen i stor utsträckning kunde bedrivas med

grupper om t. ex. åtta elever, varvid en elev kunde leda de övriga sju. Goda

erfarenheter av ett sådant förfaringssätt finnes redan.»

Kommissionen finner det omöjligt att nämnvärt höja sitt bud i fråga om

den obligatoriska undervisningen inom läsåret men föreslår, att även i detta

ämne en obligatorisk sommarkurs skall anordnas. Den bör omfatta It) da­

gar och helst föregå praktikterminen. Kursen skulle ha ungefär samma ka­

raktär som de av skolidrottskommittén anordnade kurserna, och viss rcsc-

och traktamentsersättning skulle liksom vid dessa kurser utgå till delta­

garna. Vid lärarhögskolan skulle dessutom tid för frivillig motionsgymna­

stik tillhandahållas.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 209.

80

Inom alla ämnen — läroämnen såväl som övningsämnen — måste lärar­

högskolans undervisning vara väl organiserad och ostörd, om man skall

kunna reda sig med de låga timtalen. Undervisningsövningarna

far icke medföra störande avbrott. Vid den nuvarande seminarieundervis-

ningen inträffar det ofta, att seminarieeleven för undervisningsövningarnas

skull måste vara franvarande från lektioner i sin klass. Seminarieläraren

får kanske under långa tider aldrig se hela klassen samlad. Vid lärarhög­

skolan måste störningar av detta slag effektivt förebyggas. Detta kan en­

dast ske, om teoretisk undervisning och undervisningsövningar hålles isär i

tiden.

Seminarieelevemas nuvarande övningsundervisning kan icke heller sägas

vara i allo väl inorganiserad i övningsklassernas arbete. Både gruppövning­

ar och serieövningar inriktas vanligen endast på ett ämne åt gången. Vid

gruppövningarna är gruppen ofta endast med om en enda av veckans lek­

tioner i ämnet. »Därigenom försvåras i hög grad det sammanhang i under­

visningen, som borde vara självfallet», framhåller kommissionen. »Över

huvud blir lärarkandidaternas bekantskap med klassens arbete och hans

kännedom om de enskilda eleverna allt för fragmentarisk.»

En omläggning av praxis kan genomföras på olika sätt. Skolkommissio-

nens förslag är icke avsett att vara bindande utan kan tänkas varierat i

praktiken.

Under det första utbildningsåret bör den praktiska utbildningen i stort

sett ha förberedande karaktär. Den skulle sålunda domineras av hospite-

ring. Denna kunde med fördel koncentreras till två fyraveckorsperioder

under vardera terminen, varvid tiden före frukostrasten användes för de

praktiska studierna och tiden efter frukostrasten för teoretiska studier i

olika ämnen. Småningom skulle enstaka övningslektioner inläggas samt

mot slutet av året en kortare följd av icke-betygsatta övningslektioner.

Det kan icke undvikas, att vissa tider flera lärarkandidater måste sam­

tidigt gästa samma klass. Under de första veckorna torde i regel fyra hos-

pitanter komma att bilda en grupp, men redan under nästa fyraveckors-

period bör hospiteringen kunna ordnas så, att endast två hospitanter följs

åt. Lärarkandidaterna skall under denna period ägna några morgonpass åt

småskolans första klass och minst ett tiotal timmar åt realskolan.

Under andra terminen kan särskild uppmärksamhet ägnas åt undervis­

ningen i räkning under första perioden och åt undervisningen i modersmå­

let under andra perioden. Under denna termin bör även specialklasser,

främst läsklasser och hjälpklasser, besökas. Därjämte bör lärarkandidaten

några morgonpass följa och biträda en facklärare i vart och ett av folksko­

lans övningsämnen. Bland annat bör eftersträvas, att han kan få medverka

vid en friluftsdag.

»I övrigt är det naturligtvis ett önskemål, att lärarkandidaterna får till-

fälle att besöka särskilt skickliga lärare, inte minst lärare som tillämpar

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

81

friare arbetsmetoder och bedriver försöksverksamhet. Idealet skulle vara,

att auskultanterna fritt kunde välja klasser och lärare för sina besök i sam­

råd med lektorerna i metodik, som ju redan på detta stadium skall stå i

personlig kontakt med lärarkandidaterna och ge dem vägledning både för

hospiteringar och auslcultationer. Det stora antalet lärarkandidater torde

dock nödvändiggöra att besöken mer eller mindre organiseras av lärarhög­

skolan.» (S. 92.)

Till det första utbildningsåret bör slutligen förläggas två veckors hospi-

tering i B2-skolor. Denna hospitering kan ej sällan fullgöras på lärarkandi­

datens hemort. Liksom nu bör viss ekonomisk gottgörelse utgå till lärar­

kandidaterna under hospiteringen vid B2-skolorna.

Nästa termin anslås till lärarpraktiken ute vid skolorna. Den blivande

läraren har då visserligen bakom sig första hälften av sin utbildning, men

behovet av handledning torde för flertalet lärarkandidater fortfarande vara

mycket kännbart. Jag skall i ett senare avsnitt av mitt anförande redogöra

för de olika alternativ för praktiken och för handledningen under densam­

ma, som föreslagits av kommissionen och i remissyttrandena. Oavsett vil­

ket system som väljes, torde emellertid lärarkandidaten under praktikter­

minen förvärva en erfarenhet av lärarens arbete, som gör det möjligt att av­

sevärt intensifiera arbetet under det sista läsåret vid lärarhögskolan.

Undervisningsövningama förlägges under detta läsår till två perioder un­

der vardera terminen och förutsättes då taga lärarkandidaternas hela tid i

anspråk. Programmets uppläggning avviker avsevärt från vad som nu van­

ligen praktiseras vid seminarierna.

Under de två första veckorna av övningsundervisningen skall fyra lärar­

kandidater tjänstgöra i samma klass, Varje lärarkandidat övertar ett eller

ett par ämnen och biträder i övrigt vid rättning av skrivningar och annat

arbete i klassen. Särskild tid anslås till överläggningar mellan klasslärare

och lärarkandidater i samband med undervisningen, s.k. instruktions-

m e t o d i k.

Under nästa tvåveckorsperiod tjänstgör endast två lärarkandidater sam­

tidigt i klassen. Var och en kan således överta en större del av undervis­

ningen än under föregående period och bör om möjligt få tillfälle att plan­

mässigt fullfölja en given uppgift. Under instruktionsmetodiken kan flera

grupper tillsammans redovisa sina erfarenheter.

Med den tredje perioden, som omfattar fyra veckor, är man inne på den

sista terminen. Under denna period är fyra lärarkandidater i elden i varje

klass och tar hand om en god del av undervisningen. Denna uppdelas dock

inte efter särskilda ämnen, utan lärarkandidaterna får, den ene efter den

andre, under 4—0 dagar i följd ombesörja hela den undervisning klasslä­

raren kan lämna ifrån sig. Någon tid användes även till undervisning i öv-

ningsämnen. som företrädes av facklärare, och till fria auskultationer.

Den fjärde och sista perioden iir en tvåveckorsperiod, då varje lärarkan­

didat har sin klass och bestrider så stor del av undervisningen, som kan

6 —

Bihang till riksdagens protokoll 195k. 1 samt. Nr 209.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 209.

82

överlämnas åt honom utan att barnens behov av kontinuitet och konse­

kvens i undervisningen åsidosattes. Övningsämnena bör därvid ej skjutas

åt sidan mer än andra ämnen.

Skolkommissionen har såsom exempel på hur utbildningstiden kan dis­

poneras utarbetat en plan för studiegången (s. 284—288). Därvid har kom­

missionen räknat med någon förlängning av läsåret, så att detta kommer

att omfatta 38 effektiva läsveckor. Ett karakteristiskt drag i denna plan

är, att den senare delen av sista terminen reserveras för avslutande studier

i pedagogik. Bland annat bör lärarkandidaterna i slutskedet utföra något

specialarbete för seminarieövningarna.

»Detta kan genomföras, endast om de många mindre ämneskurserna hän­

visas till det första studieåret», anmärker kommissionen. »Splittringen i

studierna under detta år blir visserligen därigenom synnerligen påfallande

och antalet schemabundna timmar avskräckande högt, men olägenheterna

därav torde uppvägas av de vinster, som kan göras under det andra studie­

året.» (S. 41.)

Andra studieplaner än den förordade kan tänkas, men man kan icke av­

vara en dylik stomme för studierna, när det är fråga om en institution, där

så pass många studerande varje år skall passera de många skilda kurserna.

Skolkommissionens avvägning mellan ämnesstudier och metodik har ut­

löst en livlig diskussion i yttrandena och mött mycket bestämda gen­

sagor. Enligt

Svenska seminarielärarföreningen

kan utbildningen vid lärar­

högskolan på en så viktig punkt som i fråga om kunskapsnivån väntas bli

sämre än den nuvarande utbildningen vid seminarierna. Argumenteringen

följer här:

»Kunskapsnivån i det nya gymnasiet kommer att bli avsevärt lägre än

i det nuvarande. För att nå det mål kommissionen uppställt (s. 83 a), att

utbildningsresultatet vid lärarhögskolan bör bli fullt likvärdigt med det

som vinnes på folkskoleseminariernas studentlinje, måste alltså på lärar­

högskolans timplan anslås ökad tid för fortsatt ämnesutbildning. En jäm­

förelse mellan de föreslagna timtalen och nu gällande timplan visar emel­

lertid en avsevärd reducering för de flesta ämnen. Föreningen tvingas där­

för dra den slutsatsen, att den av kommissionen föreslagna utbildningen,

evad det gäller ämneskunskaper, i väsentliga avseenden

blir underlägsen

den nuvarande studentlinjen vid seminarierna.»

Föreningen finner timsummorna otillräckliga för en hel rad läro- och öv-

ningsämnen. I kristendomskunskap måste resultatet av den föreslagna

minskningen bli en avsevärd minskning av metodikmomentets omfattning.

Detsamma blir fallet i modersmålet, där reduktionen av timtalet ter sig

ytterst betänklig med hänsyn till ämnets fundamentala betydelse och dess

komplicerade metodik. Det låga timtalet i samhällslära är anmärknings­

värt i belysning av ämnets starkt ökade betydelse i skolundervisningen.

Reduktionen av timtalet i fysik och kemi är betänklig ur den synpunkten,

att undervisningen i klasserna 7 och 8 under lång tid framåt måste hand­

havas av mellanskollärare. Även reduktionen av timtalet i biologi med häl-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

83

solära inger betänkligheter. Lika litet kan föreningen acceptera timtalet i

teckning. Reduktionen av timtalet i musik finner föreningen desto mer be­

tänklig, som kommissionen själv givit ämnet ökad betydelse i enhetssko-

lan. En ökning av gymnastikens timtal är likaledes erforderlig. Huru kom­

missionen kunnat föreslå en nedskärning av timtalet i slöjd, finner för­

eningen oförklarligt. Materielslöjden bör göras obligatorisk även för

kvinnliga elever. Kursen i småslöjd bör också vara obligatorisk. I träd­

gårdsskötsel bör anordnas en obligatorisk och en kompletterande frivillig

kurs. 1 hushållsgöromål bör de skolsociala delarna göras obligatoriska och

därutöver en frivillig kurs anordnas, till omfattningen motsvarande den nu­

varande undervisningen i ämnet.

»Sammanfattningsvis vill föreningen understryka, att en avsevärd utök­

ning av timtalet för såväl teoretiska ämnen som övningsämnen är absolut

nödvändig. Gedigna fackkunskaper är en oundgänglig förutsättning för en

god undervisning, och pedagogisk skicklighet kommer ohjälpligt till korta,

när säkra kunskaper och färdigheter saknas. Den tid som erfordras för eu

utökning av timtalet för ämnesutbildning kan, enligt föreningens uppfatt­

ning, vinnas antingen genom en förlängning av utbildningstiden till 21/2

år jämte aspiranttermin eller genom en ändrad utformning av den prak­

tiska utbildningen och aspiranttjänstgöringen.»

Seminarielärarföreningen har icke framställt någon erinran mot det före­

slagna timtalet för psykologi och pedagogik. Denna lucka utfylles emeller­

tid av kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad, som skriver:

»Med hänsyn till att en fördjupad psykologiutbildning utgör ett av de

väsentligaste motiven för en omläggning av lärarutbildningen, hade man

... önskat slippa den beskäming av antalet obligatoriska timmar, som före­

slås. Det kan givetvis inte råda någon tvekan om att eleverna vid lärarhög­

skolan får läsa väsentligt utbyggda kurser i psykologi, men det är inte där­

för alldeles säkert, att utbildningen — med hänsyn till deras lärargärning

— blir bättre eller mera fruktbar. De anknytningar till praktiskt skolliv,

som en erfaren lärare ger vid sina genomgångar, och de diskussioner, han

kan stimulera till, kan bibringa kunskaper, som flertalet elever knappast

ernår på egen hand. Ett icke ringa antal elever kan komma att förlora mera

på minskningen av antalet lärartimmar, än vad de vinner på ökade tenta-

menskurser. Om man under första året arbetar mera med speciallektioner

och mindre med övningar, kan kanske nuvarande antal psykologitimmar

bibehållas.»

I andra yttranden betonas åter behovet av större metodisk säkerhet. Folk-

skolinspektören i Stockholms läns södra inspektionsområde anser i varje

fall inte, att bristerna i kunskapsbarlasten är det mest iögonenfallande:

»Att cn viss allmänbildning är behövlig som grund för uppfostringsar-

betet, för auktoriteten inåt och utåt samt för vidsynen kan väl anses såsom

självklart. Däremot kan det diskuteras, om man för lag- och mellanstadiets

lärare ska fästa så stor vikt vid kunskapsmåttet i visst ämne, att ämnes-

studierna, såsom nu ofta sker, tar för mycket tid från den egentliga lärar­

utbildningen, d.v. s. utbildningen i att handskas med barn och lära ut kun­

skaper och färdigheter. Erfarenheten visar också, att hög lärdom icke alltid

ger garantier för god undervisning och fostran, som framför allt kräver

ledarbegåvning och pedagogisk talang. — -------

Kungl. May.ts 'proposition nr 209.

84

Vad som brister i lärarens utbildning, när han lämnar seminariet, är säl­

lan färdighet i ämnena eller allmänbildning men så mycket oftare bristande

insikt i själva undervisnings- och fostringsarbetet och givetvis bristande

rutin. Särskilt gäller detta ämnen med svårare metodik, såsom modersmåls-,

räkne- och fysikundervisning samt undervisningen i övningsämnena liksom

i elevernas behandling ur mentalhygienisk och allmänt fostrande synpunkt.

En starkare inriktning på själva undervisnings- och uppfostringsuppgifter­

na synes därför starkt påkallad.»

Statskontoret fruktar ännu mindre en reduktion av timtalen. Ämbets­

verket skisserar en ny utredning och gör därvid följande uttalande:

»För folkskollärarna bör i enlighet med skolkommissionens förslag ut­

bildningen i psykologi och pedagogik förstärkas, tyngdpunkten läggas på

den pedagogisk-metodiska genomarbetningen av folkskolans kurser samt

undervisningen läggas på fria studier. Genom minskning av antalet sche­

mabundna timmar till ungefär hälften lära också goda förutsättningar kun­

na skapas för att omläggningen skall kunna godtagas ur statsfinansiell syn­

punkt.»

Livligast blir diskussionen, när man kommer till övningsämnena. Den är

ännu relativt dämpad i fråga om teckningen, får i några yttranden mera

energiska tonfall i fråga om musiken och slöjden och kulminerar när det

blir fråga om timsumman för gymnastik. Till seminariekollegiernas yttran­

den har ofta fogats utförliga specialyttranden från övningslärarna.

»En grundligare diskussion av övningsämnenas ställning vid lärarhög­

skolan är helt visst oundgänglig», skriver kollegiet vid folkskoleseminariet

i Luleå. »I verkligheten kommer dessa ämnen, om kommissionens förslag

genomföres i sin nuvarande utformning, att bli åsidosatta i så hög grad vid

lärarhögskolan, att denna ej kan sägas ge en fullständig mellanskollärar-

utbildning. De där utexaminerade kan bli formellt men aldrig reellt kom­

petenta till den undervisning i sång, gymnastik, slöjd o.s. v., som nu de

flesta folkskollärare måste meddela och som de i stort sett kan meddela

efter studier vid folkskoleseminarium.»

Musikhögskolans lårarnämnd resonerar sig fram i försiktigare ordalag

men undgår icke slutsatsen, att beskämingen av musiktimmarna har gått

för långt. Förstärkningen av pedagogik- och metodikutbildningen och för­

bättringen av kontakterna med forskningen har nämndens fulla anslutning.

Nämnden förstår också till fullo, att en högskolemässig studiegång icke kan

genomföras, utan att alla ämnen får se sina schemabundna timmar ned­

skurna. Men nämnden tror sig kunna hävda, att musiken intager en sär­

ställning bland övningsämnena.

»Så känslobetonad som sången och musiken är, krävs det mer än i något

annat ämne en lustbetonad inställning till ämnet för att en skapande och

befriande musikalisk verksamhet skall kunna komma till stånd, och denna

inställning kan endast alltför lätt förstöras eller hindras genom oskicklighet

i det metodiska beteendet. Likaså finns det intet annat ämne, där osäker­

het i förebild och ledning får sådana katastrofala verkningar på verksam­

Kungl. Maj ds 'proposition nr 209.

85

heten som i musikundervisningen. Ful eller oren sång från lärarens sida, felaktiga tempi, dåligt och orytmiskt ackompanjemang, tveksamhet vid ledandet av sång och osäkerhet vid svåra ställen har en direkt förödande inverkan på utförandet och utförandeviljan.

Det är mot bakgrund av denna uppfattning av musikundervisningens svårigheter som lärarnämnden står tveksam inför icke blott den föreslagna minskningen av antalet timmar i musik för mellanskolläramas utbildning utan också anordningen att låta musikundervisningen vara avslutad med det första studieåret vid lärarhögskolan. Även om man kan tänka sig att genom skolreformen och kyrkomusikernas inordning i den skolmusikpeda- gogiska verksamheten facklärare i musik i större utsträckning än nu skall kunna leda musikundervisningen i mellanskolan, blir mellanskolläramas musikledande uppgift i klassens verksamhet i övrigt ändå så stor, att be­ tänkligheterna inför lärarhögskolans nedskärning av musikundervisningen i jämförelse med den nuvarande folkskollärarutbildningen synas nämnden berättigade.»

Undervisningen i slöjd inom folkskolan bestrides för närvarande allt­ efter lokala förhållanden av folkskollärare eller särskilda facklärare. På större orter är facklärarsystemet vanligt, på landsbygden får klasslärama alltjämt i stor utsträckning sörja för slöjden.

Svenska facklärarförbundet utgår från att undervisningen i ämnet på hög- och mellanstadiet i framtiden kommer att helt överföras på facklä­ rare och kan på grund härav tillstyrka kommissionens huvudsakliga inten­ tioner. Förbundet förutsätter blott, att utbildningen blir tillräcklig för un­ dervisning i klasserna 1—3 av enhetsskolan.

Sveriges överlärarförbund medgiver, att facklärare i slöjd anställes vid allt fler skolor, men finner icke denna anordning obetingat önskvärd. »Klasslärarsystemet — om vars fördelar på låg- och mellanstadiet väl ing­ en egentlig meningsskiljaktighet råder — förutsätter ju, att samma lärare har så stor del som möjligt av sin undervisning förlagd till en och samma klass.» I överensstämmelse härmed hävdar förbundet bestämt, att utbild­ ningen i slöjd icke får alltför mycket försvagas.

Kollegierna och ämneskonferenserna i slöjd vid seminarierna förutsätter likaledes vanligen att varje utbildad mellanskollärare i princip skall vara kapabel att meddela en fullgod undervisning i slöjd, manlig eller kvinnlig.

Den nuvarande undervisningen i manlig slöjd på studentlinjerna omfat­ tar omkring 270 lektioner, fördelade på pappslöjd, träslöjd, metallslöjd och materielslöjd. I ett av specialyttrandena uppges, att likväl endast 1/3 av kursen brukar medhinnas. Nu skulle enligt skolkommissionens förslag ler- slöjd tillkomma och samtidigt antalet lektioner i ämnet sänkas till 100. Detta kommer slöjdlärarna vid folkskoleseminariet i Lund att påyrka ännu en slöjdkurs om fyra veckor samt därjämte, bland annat, att det nya mo­ mentet lerslöjd skall förläggas till kursen i småslöjd, som bör göras obliga­ torisk för såväl manliga som kvinnliga lärarkandidater.

Rektor vid folkskoleseminariet i Umeå följer en mellanlinje. lian gjorde

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

86

för några år sedan en undersökning rörande slöjdundervisningen inom länet

och fann, att endast i runt tal var fjärde folkskollärare undervisade i slöjd.

Han föreslår därför, att slöjden uppdelas i en obligatorisk och en frivillig

del. Den obligatoriska skulle förläggas till en sommarkurs och omfatta små­

slöjd och materielslöjd. Den frivilliga, som också borde läggas utanför läs­

året, skulle avse en utbildning, som gav viss slöjdlärarkompetens. »Det

förefaller ganska självklart, att de 75 % som icke undervisar i slöjd, för sin

lärargärning haft större nytta av att t. ex. teckna och spela en stor del av

de timmar, som de under seminarietiden snickrat och stickat.»

Timtalet för gymnastik med lek och idrott har föreslagits ned­

satt i ungefär samma utsträckning som slöjdens. Ämnet skulle disponera

96 timmar vid lärarhögskolan samt en obligatorisk kurs i sommaridrott om

10 dagar. Det sammanlagda antalet obligatoriska timmar bleve därigenom

åter ungefär detsamma som det var före 1937 på de dåvarande ettåriga

studentlinjema.

Gymnastiken är fastare än slöjden inorganiserad i folkskolans undervis­

ningsprogram. Några åsikt sdi vergenser mellan facklärare och klasslärare av

det slag, som yppat sig i fråga om slöjden, kan icke beläggas.

De båda folkskollärarförbunden anser det omöjligt att på den korta tid,

som är anslagen till gymnastikutbildningen vid lärarhögskolan, åstadkom­

ma ett tillfredsställande utbildningsresultat. Sänkningen kan i varje fall

icke motiveras med kommissionens i och för sig riktiga påpekande, att alla

mycket svåra eller farliga gymnastiska övningar radikalt bör utrensas från

folkskolans undervisningsprogram.

»Redan i den undervisning, som nu bedrivs i folkskolan, torde mycket

svåra eller farliga gymnastiska övningar vara utmönstrade. Det är ändå

av synnerligen stor vikt att utbildningen i gymnastik blir så grundlig och

allsidig som möjligt. Även skenbart lätta och ofarliga övningar kan inne­

bära riskmoment, som genom en bristfällig utbildning måhända inte kom­

mer att uppmärksammas. Kommissionen föreslår visserligen en kort som­

markurs, men härigenom kan givetvis inte utbildningen i vinteridrotter till-

godses.»

Svenska gymnastikläraresällskapet tvekar lika litet. »Det är omöjligt att

på den föreslagna tiden göra eleverna skickade att ta hand om barnens

kroppsövningar och resultatet skulle blott bli att fysisk fostran blir en tom

dekoration på den nya skolans fasad.»

Lärarsammanslutningarna sekunderas exempelvis av folkskolinspektöreji

i TJppsala läns inspektionsområde, som varnar för en underskattning av öv-

ningsämnenas betydelse och alldeles särskilt för den ifrågasatta sänkningen

av utbildningsnivån i gymnastik med lek och idrott. »Under uppväxtåren

är behovet av rörelse och lek mycket stort, och dess tillgodoseende sparar

säkert lärare och föräldrar många uppfostringsbekymmer. Men om detta

är riktigt bör också barnens lärare vara väl utbildade för att tillgodose den

fysiska fostran», anser folkskolinspektören.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

87

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Lideå önskar, att sommarkursen i

idrott skall kompletteras med en motsvarande 10 dagars vinterkurs. »Ut­

bildningen av duktiga lärare i vinteridrotter är av största betydelse, sär­

skilt för Norrland. Praktiskt taget alla friluftsdagar under december—mars

utnyttjas av folkskolans barn för skidåkning och skridskoåkning med till­

hörande bollspel på is.» Önskemålet om obligatorisk utbildning i vinter­

idrott återkommer i yttranden från andra delar av vart land. Gymnastik­

lärarna vid folkskoleseminariet i Lund är fullt ense med sina kolleger i

Luleå.

Svenska gymnastikläraresällskapet anser, att intagningsvillkoren bör

skärpas och sammanfattar på följande sätt de viktigaste önskemålen rö­

rande utbildningen vid lärarhögskolan:

»I stället för de 96 schemabundna timmarna, som föreslagits, vilket mot­

svarar 11/2 veckotimme per läsår, bör införas 3 veckotimmar per läsår,

därav 1 för teori och 2 för praktiskt metodiska övningar i fysisk fostran.

Därmed skulle 192 timmar stå till förfogande. För sommarutbildnmgen,

som omfattar idrott, friluftslekar, bollspel, orientering, naturvarn, livradd-

ningsövningar fordras minst en tid av tre veckor motsvarande 18X5 tim.

90

tim. För vinterutbildning — skridskosport och skidlöpning torde

krävas 10 dagar eller 50 tim. Detta gör sammanlagt 332 tim. eller 12 tim.

mera än vad seminariernas 2-åriga linje nu har.»

Sällskapet drar i viss mån konsekvenserna av sin ståndpunkt, när det

finner en förlängning av studietiden med en termin motiverad med hänsyn

till den totala arbetsbelastning, som komme att åvila mellanskollärarkan-

didatema.

Slopandet av ämnet hushållsgöromal, där skolundervisningen re­

gelbundet bestrides av facklärare, var ifrågasatt redan vid 1936 års semi-

nariereform och väcker, efter vad det vill synas, numera icke större betänk­

ligheter. I några yttranden föreslås dock, att en frivillig kurs i ämnet skall

givas vid lärarhögskolan.

Skolkommissionens förslag att göra trädgårdsskötsel till frivilligt

ämne avstyrkes av Svenska facklärarförbundet, men tillstyrkes exempelvis

av Sveriges överlärarförbund. I andra yttranden medgives visserligen, att

ämnet icke kan göras obligatoriskt i samma utsträckning som nu vid semi­

narierna, men på samma gång hävdas, att de blivande lärarna icke får vara

helt utan orientering på området. Svenska seminarielärarföreningen tänker

sig sålunda en uppdelning av ämnet. Fn obligatorisk kurs skall anknytas till

ämnena hembygdskunskap och biologi, och på samma gång skulle en fri­

villig kompletterande kurs tillhandahållas, så avpassad att de båda kur­

serna sammantagna får samma omfattning som den nuvarande obligatoris­

ka utbildningen i ämnet vid seminarierna.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till kommissionens förslag beträffande hus-

hållsgöromål och trädgårdsskötsel men beklagar på samma gång att träd­

gårdsskötseln icke har fått den plats i folkskolans undervisning, som ämnet

förtjänar.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 209.

88

»Överstyrelsen vill understryka betydelsen av bra skolträdgårdar, men

dessa behöva tillsyn även under sommarferienia, och på åtskilliga håll i

vårt land är det hushållningssällskapens eller JUF:s konsulenter, som tagit

hand om undervisningen i trädgårdsskötsel, vilket synes vara en lämplig

anordning. Vid lärarhögskolan böra i varje fall de för ämnet särskilt intres­

serade eleverna kunna erhalla utbildning, och ämnet bör således finnas med

i programmet såsom frivilligt. Det bör framhållas, att vid undervisningen

i ämnet också frågor, som sammanhänga med skolgårdens planering, böra

beaktas. Vidare böra möjligheter till frivilliga fortbildningskurser för utbil­

dade lärare stå till buds och det är överstyrelsens förhoppning, att ämnet,

även om det göres frivilligt vid lärarhögskolan, skall komma att intressera

ett icke obetydligt antal läraraspiranter.»

I ett och annat yttrande anlägges en vidare synvinkel på de blivande

lärarnas utbildning i övningsämnen. Läraren skall icke blott ge sin skol­

klass den föreskrivna undervisningen utan också vara en sammanhållande

kraft inom bygdens kulturella liv.

»Bygdeskolomas lärare måste mångenstädes på ett särskilt sätt kunna

komma i kontakt med befolkningen», skriver sålunda

jolkskolinspektören

i Kopparbergs läns västra inspektionsområde.

»Det är säkert bra, om de

kan ge kvällskurser i engelska eller andra teoretiska ämnen, men det är

minst lika bra, om de kunna starta en musikcirkel eller samla bygdens ung­

domar eller husmödrar till en gymnastikgrupp. Det är troligt att de kunna

göra detta endast om de har huvudsakligen metodiska kunskaper, men det

är ännu mera troligt, att de med egna kunskaper i ämnet kan skapa en

större entusiasm och en bättre kontakt med sina frivilliga elever. Det finns

med andra ord värden i vår nuvarande folkskola, som inte ligger helt på

det teoretiska planet, men som inte desto mindre har gjort vår skola stora

tjänster. Det nya lärarutbildningsförslaget bör inte i sin iver att skapa nå­

got nytt förbise detta.»

Skolöverstyrelsen

understryker, att övningsämnenas ställning bör sär­

skilt beaktas vid den slutliga översynen av utbildningsprogrammet. »Att

en viss beskärning av timtalen kan äga rum, framgår av den försöksverk­

samhet, som pågår vid seminarierna, men nedskärningen får ej äventyra,

att ett tillfredsställande resultat verkligen uppnås.»

Liksom då det gällde ämneslärarutbildningen ägnas i yttrandena spe­

cialkurserna relativt ringa uppmärksamhet. Oftast avhandlas kursen

i konsthistoria pa grund av dess nära samband med teckningsundervisning-

en, och kommissionen tadlas för sin snålhet med timmar.

Kollegiet vid jolk-

skoleseminariet i Luleå

skriver:

»Det förefaller..., som om ett nytt område inom ämnet teckning, konst­

kunskap eller konstkännedom, snart är en realitet. I konstkunskap inne­

fattas kunskap om konst, konstnärer och deras material samt musei- och

utställningsbesök med demonstrationer. Den blivande läraren måste där­

för äga ett så stort mått av kunskap på dessa områden, att en tryggande

undervisning kan övas. Kunskaperna inhämtas inte på en kurs av 8 tim.

Kursen borde omfatta förslagsvis 15 tim. -f- 10 tim. seminarieövningar -j-

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

89

utställningsbesök, summa omkring 30 tim. för att över huvud taget kallas

för påbyggnadskurs i ett nutidsorienterande ämne.»

Enligt skolkommissionens plan skulle anvisningar för sexualundervisning­

en ingå i kursen i skolhygien och disponera 4 av dess 16 timmar.

Semina­

riernas elevförbund

finner detta otillräckligt för ett så ömtåligt ämne.

Sta­

tens psykologisk-pedagogiska institut

och

Svenska skolläkarföreningen

är

av samma mening; skolläkarföreningen föreslår särskild tid för detta kurs­

parti och stödjes därutinnan av

skolöverstyrelsen.

»Sexualundervisningen

är ett ämne, som ej sällan visar sig ganska svårbehandlat», konstaterar

överstyrelsen. »Detta utgör ett skäl för att denna undervisning måhända

borde förläggas till en särskild kurs, omfattande saväl föreläsningar som

demonstrationslektioner.»

Den av skolkommissionen föreslagna 12-timmarskursen i bibliotekskun­

skap synes ej ha gett anledning till invändningar från seminariekollegiernas

sida.. Däremot föreslog folkbibliotekssakkunniga i sitt betänkande angående

folk- och skolbibliotek (SOU 1949:28 s. 118) en specialkurs i biblioteks­

kunskap om 30 timmar; denna kurs borde omfatta icke blott biblioteks-

teknik utan också pedagogisk utbildning för undervisning i bokkunskap

m.m. I viss mån har folkbibliotekssakkunnigas önskemal tillmötesgåtts av

kommissionen genom förslaget att anordna en specialkurs i barnlitteratur.

Med hänsyn till skolbibliotekets allt centralare ställning i skolarbetet fin­

ner

skolöverstyrelsen

det likväl önskvärt, att kursen i bibliotekskunskap

något utökas.

Slutligen må nämnas, att

Svenska skolläkarföreningen

finner en test­

ningskurs som den av skolkommissionen föreslagna med 30 + 20 timmar

alldeles otillräcklig; »den kan endast ge en viss quasikunskap, som leder till

en felaktig och ensidig bedömning av barnen.»

Kommissionens förslag rörande den praktiska utbildningen vid lä­

rarhögskolan har fått ett mycket gynnsammare mottagande. »Den före­

slagna anordningen erbjuder i jämförelse med nuvarande förhållanden vid

seminarierna väsentliga förbättringar», intygar salunda

kollegiet vid folk-

skoleseminariet i Luleå,

dår vissa försök med liknande tendens har anställts.

»Vid folkskoleseminariet i Luleå har under en följd av år praktiserats

dels en koncentration av undervisningsövningarna till förmiddagstimmarna

i samma klass, dels en gruppauskultering, varvid resp. elever — sedan de

första dagen åhört klassläraren — fått bestrida undervisningen var sm hel­

dag — i stort överensstämmande med den föreslagna uppläggningen av 3:e

perioden under andra utbildningsåret. Fördelarna ha varit påtagliga och

blir det troligen i än större grad, om anordningen enligt förslaget omfattar

liingrc perioder med en följd av heldagar för varje elev.»

Även

kollegiet i Jönköping

har vidtagit vissa åtgiirder på detta område,

som motsvarar skolkommissionens intentioner. 1 klass II- har sålunda

gruppövningarna helt ersatts med serier, vilka för varje seminarieklass sam­

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 209.

90

lats till fyra tvåveckorsperioder, då klassen varit helt fri från den teoretiska

undervisningen och kunnat helt koncentrera sig på egna lektioner och

auskultationer. Även tillfällen till samlad undervisning har givits.

Kollegiet vid seminariet för kvinnliga elever i Stockholm har mindre

goda erfarenheter av sina försök att koncentrera undervisningsövningar

och serier till vissa perioder. Belastningen på övningsskolan blev så stor, att

en jämnare fördelning måste införas redan efter någon månad.

Styrelsen för seminariernas elevförbund väntar sig påtagliga förbätt­

ringar på den praktiska utbildningens område:

»Vad angår undervisningsövningamas organisation har styrelsen intet

annat än gott att säga. Här om någonstädes har under en lång tid de nuva­

rande anordningarna varit bristfälliga och styrelsen understryker den kri­

tik, som kommissionen riktat mot den nuvarande praktiska lärarutbild­

ningen. En förstärkning och omläggning av praktikutbildningen har under

en lång tid varit nödvändig.»

Några kollegier ger — delvis på grund av egna försök — uttryck åt sin

särskilda uppskattning av den instruktionsmetodik, som enligt kommissio­

nens förslag skulle meddelas i samband med undervisningsövningarna.

Mot anordningen av hospiteringen förekommer kritik, dock endast mera

sporadiskt. Ett par kollegier anser det för mycket med fyra lärarkandidater

i samma hospiteringsgrupp. »En eller någon enstaka gång två lärarkandi­

dater i varje klass är det riktiga», säger kollegiet vid seminariet för manliga

elever i Göteborg. Samma kollegium betraktar det som ett missgrepp att

förlägga hospitering till tiden före och ämnesstudier till tiden efter frukost­

rasten på samma dag och får härvidlag stöd av kollegierna i Jönköping och

Karlstad och av svenska seminarielärarföreningen. De båda skånska semi­

narierna anser det icke nödvändigt, att hospitering i B2-skolor anordnas i

så stor utsträckning som skolkommissionen tänkt sig. Kollegiet i Lund skri­

ver:

»För bekantskapen med undervisningsmetoderna i skolor av B-form tor­

de hospitering i skolor av typ Bl i stort sett ha lika mycket att ge som hos­

pitering i skolor av övriga B-former. Då dessutom Bl-skolorna i framtiden

säkerligen komma att spela en vida större roll än B2-skoloma, skulle det

vara lyckligt, om hospiteringen huvudsakligen komme att förläggas till sko­

lor av Bl-typ.»

Av min redogörelse torde framgå, att remissinstansernas anmärkningar

mot skolkommissionens utbildningsprogram i flertalet fall går ut på att det

ena eller andra ämnet blivit otillräckligt tillgodosett. En sådan inriktning

av kritiken är inte ovanlig, när kurserna för en läroanstalt skall utstakas.

Samtidigt brukar emellertid andra kritici kunna på ett övertygande sätt

bevisa, att arbetsbelastningen även utan alla nya pålägg är för stor.

Också när det gäller lärarhögskolan, framföres farhågor för att arbetspro­

grammet är för stort tilltaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

91

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Hälsingborg

har försökt beräkna an­

talet schemabundna timmar för en genomsnittlig mellanskollärarkandidat

under de olika terminerna vid lärarhögskolan. Kollegiet har därvid gjort

följande antaganden:

1. Under de båda första terminernas auskultationsperioder har auskulta-

tionerna antagits pågå 3 timmar dagligen under 5 (lagar i veckan, under den

tredje terminens auskultationsperioder 6 timmar i veckan.

2. För den obligatoriska kursen i slöjd (40 timmar), tentamina, röstvård,

spelning (allt obligatoriskt men individuellt olika omfattande), har under

de tre första terminerna genomgående beräknats 2 timmar i veckan.

3. För engelska behörighetskursen, småslöjd, frivillig gymnastik och

andra frivilliga ämnen har under samma terminer beräknats genomgående

4 timmar i veckan.

Antagandena under de båda sista punkterna förmodas hgga »betänkligt

i underkant». Även i övrigt anser sig kollegiet snarare räkna lågt än högt.

Kollegiet finner för de delar av de tre första terminerna, som icke upp­

tages av undervisningsövningar e. d., följande medeltal:

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Termin

1

2

3

| Antal veckotimmar ....

32,0

29,9

23,5

Härtill kommer sommarkurserna i slöjd och gymnastik.

Arbetsbelastningen varierar under olika perioder från 37 veckotimmar

under veckorna 2—5 av den första terminen till 18 veckotimmar under de

sista veckorna av tredje terminen vid högskolan.

Den fjärde och sista terminen har av kommissionen i stort sett reserve­

rats för undervisningsövningar och fria studier. Under de 11 veckor, då

schemabunden undervisning förekommer, skulle den genomsnittligt omfatta

endast 5 ä 6 timmar i veckan.

Kollegiet anmärker, att den »enligt all erfarenhet helt enkelt orimliga

arbetsbelastningen» under de tre första terminerna framkommit ur ett tim­

antal för varje ämne, som av vederbörande ämnesrepresentanter måste be­

tecknas som ytterst hårt nedskuret. Som anledning till de höga timsum-

morna utpekar kollegiet »dels den avsevärda tiden för auskultation och dels

kommissionens lovvärda strävan att bereda studiero under den fjärde ter­

minens elva studieveckor.»

Kollegiet föreslår bland annat, att en del schemabundna timmar skall

skjutas över till sista terminen och att auskulteringen under de två första

terminerna skall minskas från sammanlagt 240 till omkring 150 timmar.

Samma förslag framställes av

kollegiet vid jolkskoleseminariet i Härnö­

sand,

som dock anser att dylika detaljfrågor med förtroende bör överläm­

nas åt lärarhögskolans ledning att ytterligare övervägas.

Kollegiet vid jolk­

skoleseminariet i Karlstad

har bilagt ett förslag till studiegång med jäm­

nare fördelning av det schemabundna arbetet och sluttentamina.

92

Skolöverstyrelsen tycks närmast vara böjd att resignera inför de relativt

höga timsummoma under de tre första terminerna:

»Det framgår tydligt av skolkommissionens förslag och yttrandena här­

över, att det schemabundna timtalet vid mellanskollärarutbildningen under

alla förhållanden måste bli ganska stort om ett tillfredsställande resultat

skall kunna uppnås inom en begränsad tidsram. Detta sakförhållande kan

väl beklagas men måste accepteras, och härvidlag skiljer sig utbildningen

på mellanskollärarlinjen principiellt icke från utbildningen vid fackhögsko­

lor sådana som t. ex. tandläkarhögskolan eller tekniska högskolan. Det är

med utbildningen vid dylika fackhögskolor, som mellanskollärarutbildning­

en närmast måste jämföras.»

Inknappningen av ferierna beklagas i åtskilliga yttranden. Folkskolese-

minariet i Umeå befarar sålunda, att förläggningen till ferierna av en del

av undervisningen i slöjd och idrott kan undergräva dessa ämnens anseende.

Mycket bestämt uttalar sig skolidrottskommittén i samma riktning; för­

slaget innebär för kommittén »en uppenbar deklassering av ämnet».

Ett par kollegier för elevernas talan. Hur frågan ter sig för de stude­

rande själva, framgår dock kanske bäst av ett citat ur det yttrande styrel­

sen för Seminariernas elevförbund avgivit:

»För att göra lärarhögskolan konkurrenskraftig gentemot seminarierna

och likväl kunna nedskära antalet schemabundna veckotimmar, hav man

tillgripit nödlösningen med förlängt läsår och obligatoriska sommarkurser.

Styrelsen ser sig nödsakad uttrycka starka farhågor beträffande denna ut-

formning av utbildningstiden. Den kommer med all säkerhet att bli oer­

hört impopulär. Ett överslag visar, att sommarledigheten kommer att bli

nedskuren till knappa två månader. Under de två sommarlov, som finns

tillgängliga, måste likväl fullgöras obligatoriska kurser i slöjd och gymna­

stik om sammanlagt cirka 40 dagar. Möjligheterna till avkoppling från stu­

dierna och inkomstbringande arbete har härigenom starkt beskurits. Elev­

förbundets styrelse har emellertid vägt denna förlorade möjlighet till in-

komstbringande arbete mot den förlorade arbetsförtjänsten under ett halvt

läsår som lärarkandidaten skulle vidkännas med förlängd studietid och

även bortsett från dylika materialistiska synpunkter är styrelsen för när­

varande icke beredd att yrka på en dylik föriängning av studietiden.»

Skolöverstyrelsen anser slutligen, att sommarkurserna bör inräknas i läs­

året, vilket för den skull måste förlängas. »Även i övrigt torde en viss för­

längning av läsåret vid lärarhögskolan utan allt för stora olägenheter kun­

na ske, då det här är fråga om vuxna elever», bekräftar överstyrelsen. I

detta sammanhang må nämnas, att överstyrelsen redan i sitt utlåtande den

26 november 1948 angående en provisorisk seminariereform föreslog en för­

längning av läsåret vid seminarierna med tre ä fyra veckor, varvid vissa

specialkurser skulle förläggas till nuvarande ferietid.

De anförda citaten ur seminariekollegiernas yttranden skulle kunna kom­

pletteras med ännu ett par, men man kan dock knappast säga, att någon

allmän opinion inom kollegierna motsätter sig sommarkurserna. Tvärtom

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

93

finner ett par kollegier anordningen så god, att den bör genomföras vid se­ minarierna i samband med en provisorisk seminariereform, som tänkes före­ gå lärarhögskolans upprättande.

Åtskilliga av de yttranden, som påyrkar utvidgningar av utbildningspro­ grammet i den ena eller andra delen, är fullt på det klara med att sådana yrkanden icke kan vinna gehör utan att kompenserande lättnader kan åstadkommas på andra punkter.

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Kalmar har försökt en uppdelning av kurserna i grundkurs och tilläggskurser. Något sådant kunde ske icke blott i de rena ämnesstudiema utan även vid den metodiska genomarbetningen i olika ämnen. Vissa starkt begränsade minimikurser skulle vara obligato­ riska för alla lärarkandidater och berättiga till betygen B och Ba, medan tilläggskurser skulle fordras för högre betyg. Begränsningen borde om möj­ ligt gälla såväl den schemabundna undervisningen som högskoleelevernas studier på egen hand. »Härigenom skulle även för klassläraraspirantemas studier skapas... en viss valfrihet och specialisering utan att kravet på den ’all-roundkompetens’, som hittills varit folkskollärarnas styrka, behövde uppgivas.»

Tid skulle också kunna vinnas genom att särskild kurslitteratur mer än nu tillhandahölles. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping och seminarielärarföreningen understryker särskilt de önskemål, som härutinnan framföres i betänkandet. Utgivandet av dylik litteratur bör energiskt främ­ jas, bland annat genom att läroboksförfattare efter skolöverstyrelsens beprövande beviljas tjänstledighet med full lön under författandet. Skol­ överstyrelsen önskar statsanslag för utgivande av läroböcker i metodik, vilka eljest icke skulle kunna komma till stånd.

Det som härigenom kan uppnås torde dock vara otillräckligt. Vill man vinna något väsentligt, exempelvis för övningsämnena, måste andra delar av skolkommissionens program beskäras. Metodiken kan för visso behöva en förstärkning, men man bör inte gå från den ena ytterligheten till den andra, heter det i något yttrande.

Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i Göteborg anser, att metodikundervisningen enligt skolkommissionens förslag otvivelaktigt kom­ mer att ge bättre resultat än motsvarande undervisning vid de nuvarande seminarierna, Bland annat väntar sig kollegiet gott utbyte av läraraspiran- ternas studier i detta ämne under praktikterminen, då teori och praktik otvunget kan knytas ihop. Nuvarande antal metodiktimmar torde där­ för vara tillfyllest. Även undervisningspraktiken, som ökat proportionsvis ännu mera, bör kunna minskas. En rimlig tid vore 10 veckor mot av skol- kommissionen föreslagna 18. De återstående 8 veckorna kan anslås till övningsämnena och de ifråga om timtal starkast beskurna läroämnena.

Redan har nämnts, att ett par kollegier anser, att auskulteringen utan våda kan inskränkas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

94

Skolöverstyrelsen

anser sig icke nu böra presentera ett detaljerat förslag

till tim- och kursplaner men väntar att, när sådana skall utarbetas, kom­

missionens förslag kommer att visa sig vara en god grund att utgå från.

Några remissinstanser finner uppgiften olöslig inom den givna tidsramen,

såvida icke specialisering i en eller annan form tillätes. I ett föregående

sammanhang har jag redogjort för ett par av de förslag, som framförts med

denna utgångspunkt. Det torde i detta sammanhang vara nog att konsta­

tera, att de förutsätter mycket djupgående ingrepp i utbildningsprogram­

met och icke torde kunna genomföras utan en helt ny utredning.

f. Den ifrågasatta småskollärarutbildningen för stu­

denter.

Kungl. Maj ds ■proposition nr 209.

För den nuvarande tvååriga utbildningen av småskollärarinnor fast­

ställdes genom kungörelsen 43/1938 en undervisningsplan upptagande föl­

jande timsummor.

Ämne

Antal

vecko­

timmar

Ämne

A

d

tal

vecko­

timmar

Kristendomskunskap..................

S

Teckning....................... ............

5

Modersmålet............................

10

Välskrivning...............................

0,5

Matematik...............................

3,5

Musik.........................................

4

Historia med samhällslära..........

4

Trädgårdsskötsel.........................

1,75

Geografi....................................

3

Slöjd...........................................

6

Biologi med hälsolära................

4

Hushållsgörom&l..........................

4

Fysik och kemi..........................

2

Gymnastik med lek och idrott. . .

7

Psykologi och pedagogik..........

8

Summa

28,25

Summa

40,5

Praktisk utbildning:

Metodik.................................

2,5

Gruppövningar.........................

3,5

Summa

6

Till tid utom timplanen skulle förläggas

frivilliga laborationer i biologi med hälsolära samt fysik och kemi under

sammanlagt 1 veckotimme,

frivillig kurs i engelska sammanlagt 6 veckotimmar,

frivillig teckning, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,

körsång, sammanlagt 1 lärartimme i veckan, samt

individuell undervisning i instrumentalmusik, sammanlagt 2 lärartimmar

i veckan för varje klassavdelning.

Den praktiska lärarutbildningen omfattar heldagsbesök i övningsskolan,

behandling av metodiska frågor och gruppövningar samt i avgångsklasserna

dessutom serieövningar och besök i andra läroanstalter. Heldagsbesöken

omfattar vanligen sammanlagt minst 14 dagar. Vid gruppövningarna är

klasserna delade i grupper om 3—5 elever. Serieövningarna omfattar i regel

för varje elev två ämnen med sammanlagt 6 lektioner. Enligt de beräkning­

ar, som låg till grund för den nuvarande timplanen, skulle varje elev under

95

seminarietiden i regel få tillfälle att under heldagsbesök, gruppövningar och

serier hålla omkring 41 egna lektioner.

Inträdesfordringama ligger i vissa ämnen lägre än realexamensnivån,

men inträde har på senare tid allt oftare sökts av flickor med avsevärt

större förkunskaper. Flertalet av eleverna har numera vid inträdet i semi­

nariet realexamen eller motsvarande kunskaper.

Skolkommissionen föreslår, att vid småskollärarlinjen inträdessökande

studenter skall vara frikallade från den förberedande kursen, så att utbild­

ningen för dem blir tvåårig. Någon komplettering av studentexamen i läro­

ämnen ifrågasättes icke.

Då den naturvetenskapliga ämnesgruppen i regel icke ingår i student­

examen, som avlägges på latinlinjen, erfordras vissa ämnesstudier vid lärar­

högskolan. Även där ett ämne har medtagits i studentexamen, kan det in­

träffa, att den lästa kursen till följd av sin planläggning icke utgör någon

fullgod grund för undervisning på lågstadiet. I geografi måste sålunda upp­

märksamheten i helt annan utsträckning än på gymnasiet inriktas på ex­

kursioner och arbetsövningar, och i biologi erfordras säkrare kunskaper i

exempelvis artkännedom och ekologi samt — i vissa fall — växtfysiologi,

påpekar skolkommissionen.

Kommissionen föreslår följande ungefärliga timtal för den teoretiska

undervisningen:

timmar

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

psykologi och pedagogik ................................................ 200

skolhygien ........................................................................ 16

allmän metodik............................................................... 26

kristendomskunskap ....................................................... 60

modersmålet ................................................................... 90

matematik ....................................................................... 80

samhällskunskap ............................................................. 20

geografi ........................................................................... 40

biologi ............................................................................... 75

fysik och kemi................................................................. 30

hembygdsundervisningens metodik .............................. 80

metodik i flerklassiga läraravdelningar........................ 8

användning av tekniska hjälpmedel................................ 8

bibliotekskunskap ........................................................... 10

barnlitteratur ................................................................. 8

teckning (och välskrivning) .......................................... 92

konsthistoria ..................................................................... 8

musik ............................................................................... 72

gymnastik med lek ocli idrott........................................ 96

småslöjd ........................................................................... 25

Summa 1 044

Därtill kommer tal- och röstvård med individuellt skiftande timtal, in­

dividuell undervisning i instrumentalmusik och sång samt följande frivilliga

kurser:

96

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

timmar

testningskunskap .................................................. 30 -f- 20

kvinnlig slöjd ........................................sommarkurs

-j-

40

trädgårdsskötsel ............................................................. 30

behörighetskurs i engelska.............................................. 130

I fråga om geografi, där kommissionen angivit ett behövligt timtal av

25—50, har i tabellen timtalet 40 införts; liknande preciseringar har gjorts

i fråga om ett par andra ämnen utan att därvid någon sakprövning av det

behövliga timtalet skett.

Vad beträffar psykologi och pedagogik ingår bland annat en obligatorisk

kurs i skolmognadsprov, medan i stället pubertetsårens psykologi och pu­

bertetens konsekvenser för undervisningen kan behandlas mer summariskt

än på mellanskollärarlinjen. Kursen i småslöjd måste med hänsyn till

hembygdsundervisningen göras obligatorisk för de blivande småskollära­

rinnorna, men i stället kan kursen i kvinnlig slöjd göras frivillig och som­

markursen i idrott helt utgå. Ämneskurserna bör så vitt möjligt koncentre­

ras till första läsåret och sista terminen liksom för inellanskollärarna så

långt ske kan friläggas för övningsundervisning och pedagogiska studier.

Den närmare utformningen av kursplaner och timplaner bör enligt kom­

missionens uppfattning överlämnas åt lärarhögskolan. De bör så smidigt

som möjligt anpassas efter de aktuella kunskapsförutsättningarna.

Principerna och i stort sett även detaljerna av den praktiska utbildningen

bör kunna bli desamma som vid mellanskollärarutbildningen. Hospitering-

en i skolor med lägre skolform (b-formen) kan delvis förläggas till hemor­

ten. Auskultationerna i övrigt bör planläggas så, att lärarkandidaterna får

stifta en ej alltför flyktig bekantskap med arbetet i förskolor.

Speciallinjen för småskollärarkandidater med studentexamen har föga

tilldragit sig remissinstansernas uppmärksamhet.

Sveriges småskollärarinnejörbund meddelar, att från medlemmar, som av­

lagt studentexamen, klagomål framförts över att onödigt omfattande äm-

nesstudier vid seminarierna försätter undervisningen i psykologi, pedagogik

och metodik i ett trångt läge. »Det är med tillfredsställelse förbundet no­

terar, att delegationen uppmärksammat detta och på ett bättre sätt än hit­

tills ger denna kategori småskolläraraspiranter möjlighet att utnyttja redan

förvärvade kunskaper.»

För småskoleseminariemas kollegier har huvudintresset gällt den före­

slagna treåriga utbildningen med realexamen som grund. Det är ofta svårt

att avgöra, huruvida kritiken endast avser denna linje eller tillika student­

linjen. Övningsämnena har en förgrundsställning i diskussionen. Följande

uttalande av kollegiet vid småskoleseminariet i Växjö är rätt typiskt.

»Nedskärningen av övningsämnena gymnastik och slöjd måste i hög grad

beklagas. I betänkandet kan man spåra en tydlig tendens att nedvärdera

97

det manuella-praktiska arbetet. Denna tendens är så mycket mer förvå­ nande som det i det moderna samhället synes vara starka krafter i rö­ relse för att söka åstadkomma ett förståelsefullt samarbete mellan teore­ tiskt och praktiskt verkande samhällsmedlemmar. Läraraspiranterna måste behärska ämnena slöjd och gymnastik praktiskt, ty här kan knappast nå­ gon nämnvärd inlärning ske, om det endast läses i handböcker. Här om någonsin gäller den amerikanske pedagogen Dewey’s sats Xeaming by doing’-

Man kan verkligen fråga sig, varför den kraftigaste nedskärningen skall träffa de två skolämnen, som inom den internationella skolvärlden är mest berömda: svensk gymnastik och svensk slöjd.

Många gånger betonas i betänkandet vikten av barniakttagelser. Bland ämnen, som ger anledning till de mest intressanta barniakttagelserna, finns just de två nämnda. Det är ett av alla praktiskt verkande pedagoger er­ känt faktum, att barn kan uppträda helt annorlunda i det vanliga klass­ rummet och i slöjd- eller gymnastiksalen. En lärare, som utbildats vid den planerade lärarhögskolan, bör icke i praktiska kunskaper i de båda övnings- ämnena vara underlägsen alla de lärare i vårt land, vilka under generationer fått en gedigen utbildning vid våra seminarier i svensk slöjd och svensk gymnastik.»

Folkskolinspektören i Kopparbergs läns västra inspektionsområde dekla­ rerar en annan åsikt:

»Beträffande utbildningen av småskollärare finns intet att erinra. Tvärt­ om är det glädjande att övningsämnena där fått en gynnsammare ställning än i fråga om mellanskollärarna.----------- I fråga om småskollärarna kan jag dock icke förstå kommissionens inställning att utbildningen i kvinnlig slöjd icke skulle behöva vara obligatorisk på samma sätt som för mellan­ stadiets lärare. Detta därför att i de fall, där lärarinnor fortfarande åtager sig undervisning i kvinnlig slöjd, så är det i regel just småskollärarinnorna som gör detta.»

Folkskoledirektionen i Stockholm yrkar likaledes på obligatorisk under­ visning i kvinnlig slöjd.

»Folkskoledirektionen vill framhålla, att undervisning i slöjd sedan länge bedrivits även i klasserna 1—2 av Stockholms folkskolor samt att småsko- leavdelningarna uppgår till inemot 1 000. Huvudstadens skolväsen behöver även framdeles småskollärare, som utbildats i kvinnlig slöjd. Ingående i småslöjd kommer denna slöjdart alltjämt att förekomma i klasserna 1—3. Direktionen föreslår för den skull, att sommarkursen i slöjd göres obliga­ torisk även för småskollärare samt att metodikutbildningen i såväl småslöjd som kvinnlig slöjd upptas bland de schemabundna timmarna under den egentliga yrkesutbildningen.»

Slöjdutbildning för lågstadiets eget behov skulle meddelas i kursen i små­ slöjd. Sveriges småskollärarinnejörbund anser det under sådana omständig­ heter bäst, att utbildningen i kvinnlig slöjd göres frivillig. »Erfarenheten har visat att slöjden är ett av de mest arbetskrävande ämnena på semi­ nariet», konstaterar förbundet. »Att vid planeringen av den nya småskol- lärarutbildningen låta detta ämne få en stor omfattning skulle vara en misshushållning med ett timantal som vid behövs för ämnen som mera

7 —

Bihartg till riksdagens 'protokoll 195/t. 1 samt. Nr 209.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

98

direkt hör samman med undervisningsområdet.» Frivillig utbildning i äm­

net bör däremot tillhandahållas de småskollärarkandidater, som så önskar.

Skolöverstyrelsen ansluter sig likaledes till kommissionens förslag på den­

na punkt men framhåller, att möjligheter att förvärva kompetens för under­

visning i slöjd på folkskolestadiet bör skapas genom fortbildningskurser

för examinerade småskollärarinnor.

Ett annat ofta återkommande diskussionsämne är liksom vid folkskole-

seminarierna gymnastikundervisningen. Kollegiet vid småskoleseminariet i

Stockholm finner det förvånande, att intet initiativ har tagits till koncen­

trerad utbildning i friluftsövningar, såväl sommar- som vintertid.

»Vår erfarenhet är, att det elevmaterial, lärarna på lågstadiet har att

göra med, är ytterst ömtåligt. Följaktligen gäller det att förebygga, att

barnen i samband med gymnastiken utsättes för skador, varför det vore

betänkligt, om de blivande lärarna på lågstadiet erhölle en så knapp ut-*

bildning i gymnastik, att deras egen undervisningsverksamhet i detta ämne

bleve i hög grad amatörmässig.»

Svenska gymnastikläraresällskapet kan icke heller godtaga en så stor

reduktion av timtalen som den föreslagna, i all synnerhet som småskollärare

skall tjänstgöra även under det tredje skolåret. I fråga om idrottsutbild-

ningen yttrar sällskapet:

»För dessa lärare är det särskilt av vikt att de görs förtrogna med vinter­

idrotter, då det just är i de lägsta skolåldrarna grunderna för dessa idrotter

skall inläras. Däremot synes det icke vara påkallat att småskollärarna i

samma utsträckning som mellanskollärarna utbildas i övriga idrotter, var­

för någon sommaridrottskurs ej kan påfordras.»

Skolöverstyrelsen uttalar sig icke särskilt om gymnastikutbildningen men

framhåller att vid en kommande översyn av kommissionens förslag öv-

ningsämnenas ställning bör noggrant prövas.

I fråga om kommissionens förslag beträffande den praktiska lärarutbild­

ningen vid högskolan nöjer sig överstyrelsen med att konstatera, att man

är »i stort sett tillfredsställd med det framlagda förslaget.»

g. Departementschefen.

Arbetet vid en lärarhögskola, som skall tjäna ett med samhällsförhållan­

dena föränderligt skolsystem, kan icke tillämpa standardiserade och stereo­

typa metoder; det måste i metodvalet kännetecknas av frihet, rörlighet och

smidighet. De växlande former av teoretiska studier och praktisk utbild­

ning, som förordats av skolkommissionen, synes mig väl fylla dessa ford­

ringar. De mest givande arbetsformerna är dock tyvärr tillika de mest tids­

krävande. Vid lärarhögskolan liksom vid de flesta andra läroanstalter ho­

tar faran att tiden inte skall räcka till. Ett överlastat arbetsprogram med­

för alltid risker för arbetets kvalitet. Utbildningsprogrammet måste därför

sorgfälligt granskas för varje undervisad aspirantgrupp. Det som kan av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

99

varas bör slopas; det centrala och väsentliga räcker gott till för ett eller

två arbetsfyllda utbildningsår.

Utbildningsprogrammet för ämneslärargruppen synes vara grun­

dat på ett i sina huvuddrag riktigt urval av lärostoff. Invändningarna i

yttrandena gäller avvägningen mellan teori och under visningsövningar och

arbetsbördans storlek.

En korrigering av arbetsplanen till förmån för undervisningsövningarna

torde icke kunna undgås. En treämneskandidat bör ha möjlighet att få två

betygsatta serier i vart och ett av sina ämnen. På samma gång talar vä­

gande schematekniska skäl för att de 8 veckorna för undervisningsövningar

under sista terminen ökas med 2 eller 3. Det teoretiska utbildningsprogram­

met måste då i motsvarande mån begränsas i tiden.

Denna inknappning kan icke kompenseras genom att föreläsningar och

övningar lägges tätare under den tid, som är anslagen åt de teoretiska stu­

dierna. En riktning inom kritiken gör tvärtom gällande, att arbetet under

dessa perioder redan i skolkommissionens förslag är för hopat och för starkt

schemabundet. Denna anmärkning kan icke avvisas såsom obefogad.

I första ögonblicket kunde det synas, som om dessa medgivanden åt kri­

tiken måste medföra radikala omläggningar av skolkommissionens utbild­

ningsprogram. Detta är dock näppeligen fallet. För kommissionens förslag

är det väsentligt, att ett arbetssätt tillämpas, som möjliggör ett personligt

engagemang från lärarkandidatens sida. Det är däremot icke alls väsentligt,

att stoff behandlingen blir likformig och luckfri. Ämneslärarkandidaterna

är mogna människor, som under fleråriga akademiska studier har visat, att

de kan sköta kursläsning även på egen hand. Kurspartier, som icke kom­

mer upp i lärarhögskolans muntliga undervisning, kan inhämtas genom

självstudier och redovisas genom tentamina. Risken att en och annan po­

äng därigenom går förlorad kan tagas. Den verkligt allvarliga risken upp­

står först om det schemabundna arbetsprogrammet blir så överflödande,

att tiden vid lärarhögskolan, som för den unge läraren borde vara en Uirar-

personlighetens formationstid, i stället blir ett år av jäktande rutinstudier.

Remissinstansernas yttranden ger intrycket, att ganska avsevärda pro-

grambeskämingar är möjliga. Ett kollegium, inom vilket den vetenskapliga

pedagogiken är ovanligt väl företrädd, har föreslagit en beskäming av lä­

rarkandidaternas schema i psykologi och pedagogik med en tredjedel. Utan

tvivel är det denna väg man bör taga. Erfarenheten visar, att ett för stort

tilltaget utbildningsprogram inte så lätt åter sammanpressas. Det är bättre

att börja med relativt låga timtal och måttliga kurser för att längre fram

utvidga programmet, om det visar sig, att lärarkandidaterna i gemen kan

tillgodogöra sig mer än det som bjudits dem. Ingen behöver gå sysslolös

vid lärarhögskolan av den anledningen att programmet inte räcker till.

Blir högskolan det den är menad till. erbjuder den tvärtom särskilt rika

möjligheter för den som får tid över alt ägna sig åt specialuppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

100

Det svåraste hindret för fria studier på området är bristen på lämplig

studielitteratur. Särskilt är denna kännbar inom vissa grenar av den spe­

ciella ämnesmetodiken. Reduceras den muntliga undervisningen för lärar­

kandidaterna, måste i vissa fall bristen fyllas genom kompendier, som ut­

arbetas på lärarhögskolans uppdrag och med statsanslag. Sådana skrifter

kunde bli till hjälp även för lärare av äldre årgång; »de skulle med glädje

hälsas av varje lärare, som vill följa med utvecklingen», säger Läroverks-

läramas riksförbund. För statsverket bleve det billigare att sörja för nödig

kurslitteratur än att hålla välavlönade experter, som muntligen föredrar

det som lärarkandidaterna skulle kunna läsa sig till i tryckta eller stenci-

lerade framställningar. Frågan om kurslitteratur för lärarhögskolans behov

bör vid läglig tidpunkt bli föremål för statsmakternas prövning efter för­

slag av lärarhögskolans styrelse.

De här anlagda synpunkterna går klart emot alla föreslagna utvidgning­

ar av utbildningsprogrammet, även i vad avser specialkurserna. En special­

kurs bör inte göras obligatorisk, om det kan räcka med en frivillig kurs,

och organiserandet av kursen måste föregås av samma stränga prövning av

undervisningens oumbärlighet som vid all annan undervisning. I vissa fall,

exempelvis vid kursen i tal- och röstvård, kan den personliga instruktionen

givetvis icke undvaras. Men så snart någon del av en kurs kan ersättas med

läsning av kurslitteratur, bör det tillses, att sådan kurslitteratur kommer

till stånd och den schemabundna tiden för kursen minskas.

Huruvida maximiantalet deltagare vid övningarna i överensstämmelse

med skolkommissionens förslag skall fastställas till 16 eller i överensstäm­

melse med statskontorets till 24, är till stor del en ekonomisk fråga. Stats­

kontorets mening torde kunna följas i vad avser denna aspirantgrupp. I

många fall måste likväl en uppdelning i mindre grupper företagas på grund

av lärarkandidaternas ämnesval.

Den nya utbildningsgången för ämneslärare synes mig innebära bety­

dande framsteg i förhållande till den nuvarande utbildningen. Den prak­

tiska utbildningen skulle omedelbart anslutas till de avslutade akademiska

studierna. Den isolerade pedagogikkursen i ämbetsexamen skulle ersättas

med en i själva lärarutbildningen ingående kurs, som för lärarkandidaterna

torde komma att te sig på ett helt annat sätt meningsfylld. Metodikunder­

visningen torde, trots vad som här sagts om möjligheterna att beskära pro­

grammet, komma att få en mycket avsevärt förbättrad ställning. Den för­

sta lärartjänstgöringen skulle genom praktikterminen inordnas i utbild-

ningsschemat och blir därigenom ett viktigt stöd för detsamma. Slutligen

kan man hoppas, att lärarhögskolan på grund av sin kontakt med den

vetenskapliga forskningen och den allmänna försöksverksamheten skall er­

bjuda en stimulerande studiemiljö, i varje fall om de i det föregående an­

givna justeringarna av studiegången vidtages.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

101

Det återstår att något belysa förhållandena under övergångsskedet. Då universitetens pedagogikkurs blir överflödig för de läraraspiranter, som övergår till lärarhögskolan, synes kursen i fråga böra upphöra, eller i varje fall upphöra att vara obligatorisk, från tidpunkt, som det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma. Man måste dock tills vidare räkna med att en del av lärarhögskolans elever har genomgått kursen i pedagogik eller till och med förskaffat sig akademiskt betyg i pedagogik. Detta skulle under­ lätta deras arbete vid lärarhögskolan och eventuellt göra det möjligt för dem att avsluta utbildningen med tidsvinst; det torde däremot, såsom skol- kommissionen framhållit, icke behöva avsevärt påverka utbildningens upp­ läggning vid lärarhögskolan. Nya problem uppstår först om antalet lärar­ kandidater utan pedagogisk kurs i ämbetsexamen längre fram vid något tillfälle komme att överstiga det antal, som kan mottagas av lärarhögsko­ lan och senare upprättade utbildningsanstalter av samma typ.

För sådana lärarkandidater bör den praktiska lärarkursen, var den än lägges, omfatta två terminer och utbyggas med en undervisning i psyko­ logi, pedagogik och metodik, som någorlunda motsvarar lärarhögskolans. Det är emellertid knappast nödvändigt att nu närmare ingå på detta ännu rätt avlägsna utbildningsproblem. Vare sig lösningen sökes i upprättandet av ett större antal lärarhögskolor eller i en förstärkning av den nuvarande lärarkursorganisationen i anslutning till seminarier och provårsläroverk, torde utvecklingen komma att leda till en successiv anpassning efter det program, som skolkommissionen upplagt för ämnesläramas egentliga yrkes­ utbildning.

Medan enighet synes råda om längden av ämneslärarkandidaternas stu­ dier vid lärarhögskolan, har yrkanden framkommit om förlängning av mellanskollärarnas högskolevistelse. De båda folkskollärarförbun- dens förslag innebär en förlängning av studietiden med en termin, i främ­ sta rummet för att möjliggöra en förbättrad allmän utbildning för skolans högstadium samt utbildning för undervisning i engelska för mellanstadiet.

Med hänsyn till vad som förekom i frågan vid 1950 års riksdag torde en förlängning av studietiden kunna ifrågasättas endast på särskilt vägande skäl. Ett av huvudargumenten för förlängningen, nämligen behovet av fyl­ ligare utbildning för undervisning på högstadiet, förlorar emellertid i styrka genom upprättandet av tjugutredjegradstjänstema. Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen anfört synes icke heller det andra huvudargumentet, nämligen behovet av ett ökat antal klassliirare med behörighet att med­ dela undervisning i engelska, vara starkt nog att motivera en förlängning av den obligatoriska studietiden. Behörighetskurser torde böra tillhanda­ hållas vid lärarhögskolan men i överensstämmelse med skolkommissionens och skolöverstyrelsens enhälliga mening vara frivilliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

102

Skolkommissionens planläggning av mellanskollärarutbildningen är av

naturliga skäl i främsta rummet inriktad på mellanskolläramas arbetsupp­

gifter i den blivande enhetsskolan. De första mellanskollärarna torde kom­

ma att utexamineras vid slutet av höstterminen 1958. Sannolikt kommer

de under största delen av sin tjänstgöringstid att arbeta under de beting­

elser kommissionen förutsatt, flertalet på enhetsskolans mellanstadium,

några efter särskild vidareutbildning på dess högstadium.

Ett utbildningsorgan, som upplagts med hänsyn till skolförhållandena

utanför enhetsskoledistrikten, skulle icke så litet skilja sig från kommissio­

nens. Vore det verkligen fråga om att ge en ung aspirant en likformig ut­

bildning för den långa klasserien 3—8, kunde man gott förstå dem som

yrkar på en mer eller mindre vittgående differentiering av mellanskollärar­

utbildningen. En utveckling i denna riktning skulle dock medföra oberäk­

neliga konsekvenser för klasslärarsystemets stabilitet. Enligt min mening

bör därför mellanskollärarutbildningen vid lärarhögskolan, såsom skolkom-

missionen föreslagit, även under övergångstiden främst taga sikte på klas­

serna 3—6 av den blivande enhetsskolan. Detta utesluter givetvis icke, att

jämkningar vidtas i den utsträckning, som befinnes möjlig och skälig, för

att tillgodose de lärarkandidater, som under en övergångstid av växlande

längd kommer att bestrida undervisning i högre klasser av folkskolan utan

särskild vidareutbildning för detta ändamål.

Skolkommissionen har av principiella skäl avstått från att fixera utbild­

ningsprogrammets enskildheter, inklusive tim- och kursplanerna. Timsum-

mor för de olika ämnena har visserligen nämnts och ett schema uppgjorts

för studiegången, men kommissionen förutsätter, att en överarbetning skall

ske och det definitiva programmet framläggas av lärarhögskolans egna

organ.

Såsom jag redan har nämnt, torde det vara lämpligt, att en tid av två år

får förflyta mellan riksdagens beslut och lärarhögskolans start. Tillräcklig

tid finnes då för detaljarbetet. Jag kan således nu inskränka mig till att av­

handla de frågor, som kan få större konsekvenser för detta arbetes plan­

läggning.

I sina huvuddrag synes den föreslagna studiegången ha bestått kritiken.

Inga allvarliga invändningar torde kunna göras mot att lärarkandidaterna

har fullt schema under första terminens första del, tills arbetet ordentligt

kommit i gång. Det är vidare en riktig tanke, att antalet schemabundna

timmar sedan successivt skall sänkas och arbetet under sista terminen ske

övervägande i fria former. Att lärarkandidaterna helt befrias från schema­

bundet teoretiskt studiearbete under vissa tider, som reserveras för under-

visningsövningar, erkännes också allmänt som välbetänkt. Slutligen synes

kommissionens förslag i fråga om den praktiska utbildningen ha avsevärda

förtjänster i enskildheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

103

Dessa drag bör så vitt möjligt bevaras vid den överarbetning av försla­ get, som skall föregå högskolans start. Jämkningar kan komma att visa sig önskvärda bland annat för att utjämna lärarkandidaternas arbetsbörda, och det kan eventuellt därvid visa sig nödvändigt att något förkorta den för fria studier avsedda delen av sista terminen. Studiegångens detaljer har dock i regel en mer eller mindre utpräglad försökskaraktär och kan antagli­ gen först efter några års praktisk erfarenhet mera varaktigt fixeras.

Kritiken mot utbildningen i vissa undervisningsämnen är allvarligare och synes mig redan nu böra föranleda vissa ställningstaganden.

Riktpunkterna för skolkommissionens arbete har varit att förbättra den praktiska lärarutbildningen och stärka den teoretiska lärarutbildningens huvudämnen: psykologi, pedagogik och metodik. Vad som i dessa hänse­ enden kan åstadkommas beror först och sist av den tid, som kan frigöras för de nya ändamålen. Utbildningstidens längd är dock fixerad. Den omfat­ tar fyra fulltecknade terminer vid seminarierna; fler kan det icke bli vid lärarhögskolan. Även den som är fullt ense med skolkommissionen om i vil­ ken riktning förbättringarna bör sökas, kan hysa tvekan, huruvida de upp­ ställda målen är i sin helhet uppnåeliga inom nuvarande tidsram.

Skolkommissionen söker skaffa utrymme för de nya programpunkterna huvudsakligen genom att

1) ersätta de nuvarande kompletteringskurserna med propedeutiska kur­ ser, som genomgås före inskrivningen vid lärarhögskolan,

2) från programmet avföra undervisningen i hushallsgöromal och göra undervisningen i trädgårdsskötsel frivillig,

3) något förlänga läsåret och förlägga viss del av utbildningen till obli­ gatoriska sommarkurser,

4) koncentrera undervisningen till väsentliga ting med överförande av mera lättillgängliga kurspartier till lärarkandidaternas självstudier, samt

5) reducera antalet schematimmar i läro- och övningsämnena, i vissa fall mycket betydligt.

Ämneskompletteringama för studenter med mindre ändamålsenlig äm­ neskombination i studentexamen har av mig redan berörts i ett annat sam­ manhang. Huru man än ställer sig till frågan om de propedeutiska kurser­ nas behövlighet, torde det vara uppenbart, att det nuvarande systemet med kompletteringskurser parallellt med lärarutbildningen icke gärna kan kom­ ma i fråga vid lärarhögskolan. Då intagningen på studentlinjen om några år torde komma att minskas och möjligheterna att träffa ett lämpligt äm­ nesval tack vare gymnasiereformen samtidigt förbättras, har jag ingen an­ ledning tro, att skolkommissionens förslag i denna del skall visa sig ogenom­ förbart.

Förslaget att från undervisningsprogrammet avföra det nuvarande äm­ net hushållsgöromål har i stort sett accepterats av kritiken och kan accep­ teras även av mig. Undervisningen i detta ämne bestrides vid skolorna all-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

104

mant av skolkökslärarinnor; yrkesutbildning i detta ämne för kvinnliga

mellanskollärare kan icke anses påforderlig. De delar av ämnet, som har

allmännare innebörd, torde kunna inrymmas i ämnena hälsolära och sam­

hällskunskap.

Något större tvekan kan råda i fråga om ämnet trädgårdsskötsel, som

enligt skolkommissionens förslag borde överföras till de frivilliga ämnena.

Erfarenheten visar emellertid, att denna undervisning haft mycket svårt

att vinna fast fot vid skolorna. Lärarna disponerar ofta ferierna för kurser,

barnkolonier o. d. eller vistas av andra anledningar på annan ort; man kan

icke med någon säkerhet räkna med att skolträdgårdarna blir skötta genom

deras försorg. Såsom skolöverstyrelsen påpekar, har det på åtskilliga håll

visat sig mera rationellt att för undervisningen i trädgårdsskötsel anlita

hushållningssällskapens eller JUF:s konsulenter. Skolkommissionens förslag

synes även på denna punkt kunna accepteras.

En förlängning av den årliga arbetstiden vid folkskoleseminarierna har

redan för några år sedan föreslagits av skolöverstyrelsen. Vid lärarhögsko­

lan liksom vid seminarierna gäller det vuxna elever, som fortsätter sin ut­

bildning efter studentexamen och icke kan undgå vår tids effektivitetskrav.

I den nyligen utfärdade stadgan för filosofiska examina har en termin be­

räknats lika med fem studiemånader. Ett läsår om 38 effektiva arbetsvec­

kor jämte de föreslagna sommarkurserna torde motsvara en arbetspresta­

tion av ungefär denna omfattning. Invändningar har visserligen gjorts mot

examensstadgan just pa denna punkt, men de har knappast samma tyngd

i fråga om lärarhögskolan, där utbildningen mittvägs avbrytes av en prak­

tikperiod, varunder antalet arbetsveckor är det för folkskoletjänstgöring

normala. Jag är beredd att medverka till ett genomförande av kommissio­

nens förslag även i denna del.

Skolkommissionens strävan att från den muntliga undervisningen avlas­

ta det som lika väl kan inhämtas genom självstudier är välgrundad och pris­

värd. Ur ekonomiska och studietekniska synpunkter är det även här oför-

svarligt att anordna muntlig högskoleundervisning i kurspartier, som utan

svårighet kan inhämtas ur böcker och kompendier, och detta gäller i lika

måtto beträffande specialkurser och ämnesstudier. Det finns dock gränser

för vad som därvidlag är möjligt, och gränserna torde vara snävare för mel-

lanskollärarna än för ämneslärarna. Var de går, kan endast avgöras genom

försök och observationer i lärarhögskolans praxis. Såsom jag redan fram­

hållit, bör under alla omständigheter ett anslag för framställande av kurs­

litteratur för lärarhögskolan i god tid ställas till lärarhögskolans förfogande.

De kraftigaste gensagorna har riktats mot skolkommissionens beräkning

av timtalet för de olika undervisningsämnena. Som alltid när ett utbild^

ningsprogram skall fastställas, är konkurrensen hård om timmarna och vr-

kandena om höjningar så många och så vittgående, att det redan från bör­

jan är klart, att endast en mindre del kan bifallas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

105

Lärarhögskolan är en läroanstalt av försökstyp. Utbildningen där måste

som helhet vara minst likvärdig med den som meddelas vid andra läroan­

stalter med samma mål, men den behöver icke i allt följa någon vederta­

gen utbildningsform; den bör betraktas som en variant bland många på ett

arbetsfält, där pionjäranda är önskvärd. Under sådana förhållanden gör

man enligt min mening klokast i att så långt ske kan följa skolkommis-

sionens försiktiga beräkning av schematimmarna, nöja sig med förhållande­

vis små jämkningar under det förberedande organisationsarbetet och höja

timsummorna först om det visar sig, att de föreslagna reformerna av det

inre arbetet mot förmodan icke håller vad de lovar. Därmed är givetvis intet

sagt om huru motsvarande problem bör lösas vid folkskoleseminarierna.

Det är fullt naturligt, att dessa i tveksamma fall intager en avvaktande

hållning och under tiden själva med skolöverstyrelsens medgivande experi­

menterar med timplaner och arbetssätt på det sätt de finner lämpligast.

Större korrektioner uppåt i timtalen torde böra företagas endast om det

kan befaras, att lärarutbildningens effektivitet på någon punkt vedervågas

genom de föreslagna reduktionerna. I ett par fall synes man efter den nu

fullbordade remissgången icke kunna utesluta sådana risker. Det gäller den

manliga slöjden och ännu mera den fysiska fostran.

I manlig slöjd skulle undervisningen från nuvarande omkring 270 tim­

mar sänkas till de 120, som meddelas under sommarkursen, plus de 40 tim­

marna vid lärarhögskolan. Det förefaller sannolikt, att de nuvarande tim­

summorna verkligen kan sänkas: kommissionen anmärker på att vid semi­

nariernas slöjdundervisning stundom oproportionerligt lång tid har tagits

i anspråk för vissa individuella arbetsprestationer. Men det kan ifrågasät­

tas, huruvida icke reduktionen har gått för långt.

Utbildningen i slöjd har en uppgift att fylla även för de lärare, som icke

undervisar i ämnet: ett praktiskt handlag är av betydelse för dem alla. En

utbildning enligt skolkommissionens förslag tillgodoser givetvis fullt ut

detta begränsade syfte, men jag känner mig icke övertygad om att den är

tillräcklig för de lärare, som skall undervisa i manlig slöjd.

Slöjdundervisningens ställning i lärarutbildningen sammanhänger nära

med den fördelning av slöjdundervisningen mellan mellanskollärare och

facklärare, som kan motses vid den tidpunkt, då lärarhögskolans examina­

tion börjar. Enligt uppgift från skolöverstyrelsens statistiska kontor under­

visade vårterminen 1953 ännu 43 å 44 procent av den manliga folkskollä-

rarkåren i slöjd. Anställandet av facklärare har emellertid efter den nya öv-

ningslärarorganisationens tillkomst gått raskt framåt jämväl på landsbyg­

den, framför allt inom större skoldistrikt. Utvecklingen i denna riktning

skulle troligen redan nu ha nått längre, om kvalificerade facklärare stått att

få i en mot efterfrågan svarande utsträckning. Det iir icke uteslutet, att till

år 1959, då lärarhögskolans första årskull sändes ut på verksamhetsfältet,

behovet av mellanskollärare med kompetens för slöjdundervisning kan ha

betydligt avtagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

106

Det är under sådana förhållanden begripligt, att skolkommissionen har

tvekat om slöjden skall vara obligatorisk eller frivillig på lärarhögskolans

mellanskollärarlinje. Avgörandet torde emellertid komma att påverkas av

ännu en omständighet. En av skolöverstyrelsen tillsatt kommitté för revi­

sion av undervisningsplanen för rikets folkskolor har nämligen föreslagit,

att slöjden med ändrade timtal skall göras obligatorisk i folkskolan (tryckta

upplagan s. 22). Det synes mig på grund härav lämpligast att först i ett

senare sammanhang närmare bestämma slöjdens ställning som obligatoriskt

eller frivilligt ämne.

Uppskovet härutinnan utesluter dock icke, att syftet med slöjdkursen vid

lärarhögskolan redan nu fastslås. Obligatorisk eller frivillig bör kursen en­

ligt min åsikt ha till uppgift att göra dem som deltager däri kompetenta att

bestrida undervisning i slöjd i folkskolan. Detta nödvändiggör, synes det

mig, en ökning av den för ämnet anslagna tiden på timplanen.

I avseende på den fysiska fostran är läget klarare. Skolkommissionen har

föreslagit en sänkning från nuvarande 300 timmar för manliga och 270 tim­

mar för kvinnliga seminarieelever till 96 jämte en sommarkurs i idrott på

omkring 50 timmar. Detta timtal torde vara otillräckligt. Visserligen kan

gymnastiken tåla en reduktion av sitt nuvarande timtal och visserligen kan

utbildningen av ledare för den frivilliga gymnastikrörelsen med viss rätt

hänvisas till den fortsatta utbildningen efter högskolekursens slut, men ned­

skärningen har enligt en mycket allmän mening gått så långt, att lärarens

reella kompetens för undervisningen hotas. Bland annat är det svårt att av­

visa kravet på att utbildning skall givas även i vinteridrotter. En förstärk­

ning av den fysiska fostrans ställning torde vara ofrånkomlig.

Jag anser mig i ärendets nuvarande läge böra räkna med att dels antalet

för utbildning i detta ämne anslagna timmar i högskolans löpande under­

visning något ökas, dels en kurs i vinteridrott inlägges under någon av vår­

terminerna vid lärarhögskolan eller i samband med praktikterminen. Den

närmare utformningen av denna utbildning och avvägningen av timsum-

morna för ändamålet bör koordineras med den översyn av högskolans ut­

bildningsprogram i dess helhet, som skall äga rum under de närmaste båda

åren.

Självfallet får den förbättrade ställning för slöjd och fysisk fostran, som

jag funnit oavvislig, icke genomföras på sådant sätt, att lärarkandidaternas

totala arbetsbörda ökas. Kompenserande reduktioner måste företagas på

andra punkter, varvid studieplanerna bör överses för såväl pedagogiken

som vissa delar av metodiken. Sannolikt kan också den auskultering, som

icke står i närmare sammanhang med undervisningsövningama, tåla vid en

beskärning.

Vid den stundande översynen av utbildningsprogrammet bör de många

yrkanden om ändring i olika ämnens ställning, som framställts under re­

missgången, vägas mot varandra och mot de vinster av annat slag, som

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

107

kommissionen åsyftat. I stort sett är avvägningen en fackmannauppgift. I den mån direktiv för utredningsarbetet erfordras utöver det som av mig i det föregående skisserats, torde jag få tillfälle att återkomma, när ärendet efter riksdagsbehandlingen anmäles för Kungl. Maj:t.

Kritiken mot skolkommissionens avvägning mellan utbildningens olika delar har beträffande småskollärarutbildningen gått i samma riktning som beträffande mellanskollärarutbildningen. Med den standpunkt jag intagit i fråga om förläggningen av småskollärarutbildningen saknar jag anledning att nu gå in på utbildningsprogrammet. Om det längre fram blir aktuellt att öppna en studentlinje för blivande småskollärare vid lärarhög­ skolan, bör kommissionsförslaget överses. Huruvida detta bör ske i samband med utredning angående en småskollärarutbildning enligt 1950 års princip­ beslut eller initiativ avvaktas från lärarhögskolans sida är en lämplighets- fråga, till vilken det icke är nödvändigt att nu taga ställning.

Jag har slutligen att beröra den för aspirantgrupperna gemensamma frå­ gan om individuella jämkningar i studietidens längd. Kom­ missionen har ansett, att de normaltider, varmed utredningen har opererat, i individuella fall skulle kunna underskridas eller överskridas. Av vad jag tidigare anfört framgår, att jag intet har att erinra mot att normalstudie­ tiden underskrides av den som det kan. Däremot synes en viss kontroll på­ kallad i fråga om överskridanden av studietiden. En fullt genomförd indi­ viduell frihet att tänja ut studietiden skulle kunna medföra betydande svå­ righeter för utbildningens organisation och skulle, om den leder till en all­ män förlängning av studietiden, få ovälkomna sociala följdverkningar. All­ deles fastlåst behöver utbildningsgången icke bli, men det bör enligt min mening fordras tillstånd av lärarhögskolans styrelse för en förlängning, varigenom en följande termin till större eller mindre del tages i anspråk. Sådant tillstånd bör meddelas, endast om det är behövligt för genomföran­ det av någon av lärarkandidaten påbörjad specialundersökning eller på grund av sjukdom eller av andra synnerliga skäl befinnes oavvisligen nöd­ vändigt.

I vad mån förlängning av praktikanttjänstgöringen vid skolorna må ifrå- gakomma, är en specialfråga, som jag skall upptaga i nästa avsnitt av mitt anförande.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

6. Praktikterminen.

För närvarande infaller de blivande ämneslärarnas första praktik i regel före den praktiska lärarkursen och omfattar cj sällan flera år. De blivande klasslärarna intages däremot utan liirarpraktik i seminarierna, utexamine­ ras efter teoretisk och praktisk utbildning och får sedan växa sig in i sin yrkesutövning under det dagliga arbetet i klassen.

108

Enligt skolkommissionens förslag skulle nu båda slagen av aspiranter

mottagas utan föregående tjänstgöring och en termins lärarpraktik inläg­

ges mittvägs i utbildningen. Praktikterminen skulle således hädanefter ut­

göra en del av de blivande lärarnas utbildning. Den skall ge dem tillfälle

att i en levande skolmiljö praktiskt tillämpa de lärdomar, som de inhämtat

under första delen av studierna vid lärarhögskolan, och på samma gång ge

dem en fastare grund för den fortsatta utbildningen vid högskolan. Prak­

tiken skall vara förenad med handledning av erfarna lärare.

Organisationen av lärarpraktiken är förbunden med tekniska problem,

som är rätt olika allteftersom praktikanterna är blivande ämnesliirare eller

klasslärare.

a. Ämnesläraraspiranternås praktiktermin.

I principbetänkandet utgick skolkommissionen från att vid olika skolor

skulle inrättas ett antal »aspirantlärartjänster», vilka ständigt skulle stå

till lärarhögskolans förfogande för placering av lärarkandidater. En sådan

lösning av problemet försvåras emellertid av att antalet aspiranter med

samma ämneskombination kan komma att skifta avsevärt från termin till

termin. Kommissionen räknar dock med att en del större skolor kontinuer­

ligt skall kunna ta emot en, två eller möjligen tre lärarkandidater, även om

inga särskilda tjänster inrättas för dessas räkning. Därvid bör i regel en

aspirant, som skall praktisera på vårterminen, kunna överta den tjänstgö­

ring, som en annan aspirant bestritt under höstterminen. I övrigt kan prak­

tikanterna utplaceras vid skolor, där man av den ena eller andra anledning­

en har möjlighet att för en termin eller för ett läsår tillfälligt ta emot prak­

tikanter.

Utplaceringen av lärarkandidaterna bör ombesörjas av skolöverstyrelsen,

som har möjlighet att överblicka tillgången på timlärartimmar vid olika

skolor och står i fortlöpande kontakt med rektorerna. Den bör ske i sam­

förstånd med lärarhögskolans ledning och under största möjliga hänsyns­

tagande till lärarkandidaternas egna önskemål i fråga om förläggningsort.

Lärarkandidaterna bör under praktikterminen enligt skolkommissionens

mening ha nedsatt tjänstgöring. Vissa praktiska skäl kan visserligen andra-

gas för full tjänstgöring, säger kommissionen, och lärarkandidaten kan först

genom en sådan tjänstgöring få erfarenhet av yrkets alla sidor och påfrest­

ningar. Ur utbildningssynpunkt skulle dock en så omfattande tjänstgöring

vara olämplig:

»De många problem, som den första tjänstgöringen ställer, kommer att

ta aspirantens både tid och krafter så i anspråk, att han blir fullt sysselsatt

även vid en relativt begränsad tjänstgöring. Kommissionen räknar också

med att aspiranten utöver sin direkta lärartjänstgöring skall få tid att lösa

vissa uppgifter, som tilldelats honom i lärarhögskolan, samt eventuellt läsa

viss litteratur, som ingår i lärarhögskolans kurser i pedagogik och psyko­

logi. Under sådana förhållanden har kommissionen stannat inför att föreslå

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

109

en aspiranttjänstgöring av i regel 12—16 timmar i veckan. Endast i undan­ tagsfall och sedan vederbörande rektor samrått med lärarhögskolans led­ ning bör aspirant få större tjänstgöring än 18 veckotimmar.» (S. 143.)

Lärarkandidaten bör under praktikterminen vara klassföreståndare och, om han är naturvetare, beredas tillfälle att sätta sig in i institutionsvård. En lärarkandidat med tre skolämnen i ämbetsexamen bör, om han så öns­ kar och detta utan olägenhet kan ske, få tillfälle att undervisa i alla tre ämnena. Skulle detta visa sig omöjligt, skall hans tjänstgöring i varje fall omfatta de två ämnen, som han själv anger som sina huvudämnen.

Ansvaret för att lärarkandidaten blir väl omhändertagen under praktik­ terminen åvilar i första hand skolans rektor. Denne måste kontinuerligt följa hans undervisning och ge honom alla de upplysningar och råd, som erfordras för att han på ett tillfredsställande sätt skall kunna sköta sina uppgifter. Särskilt torde det ankomma på rektor att bistå praktikanten i vad gäller sättet att sköta klassföreståndarskapet.

Varje lärarkandidat skall ha en eller flera handledare, som förordnas av rektor. Handledarna skall mot särskild ersättning vägleda och följa lärar­ kandidaten i hans arbete, låta honom auskultera, se till att kurserna an­ passas rätt i förhållande till den disponibla tiden, ge råd i metodiska spörs­ mål o. s. v.

I några yttranden framskymtar farhågor för felbedömningar av lä­ rarkandidaterna, om de skall påbörja sin kurs vid lärarhögskolan utan före­ gående praktik. Skolkommissionen har i förväg brutit udden av en kritik från denna utgångspunkt genom att föreslå, att den del av lärarkandidater­ nas undervisningsövningar, som infaller före praktikterminen, icke skall be­ tygsättas. Bestämda uttalanden av innebörd att inskrivningen vid lärar­ högskolan normalt skall föregås av lärartjänstgöring är mycket sällsynta; vanligare är yrkanden, att praktikterminen skall kunna utsträckas till ett år eller längre.

Läroverkslärarnas riksförbund väger fördelar och nackdelar av ämneslä- rarnas praktiktermin och slutar med att tillstyrka med den modifikationen, att aspirant som så önskar skall, i den mån det organisatoriskt är möjligt, ha rätt att efter praktikterminen uppehålla hel eller partiell tjänst under 1—2 terminer, innan han återvänder till lärarhögskolans avslutningstermin.

Bestämt hävdar riksförbundet, att lärarkandidaternas tjänstgöring under praktikterminen icke får vara för stor, om syftet skall nås. Halv tjänstgö­ ring är bäst. Lärarbristen får icke tagas till intäkt för påläggande av tyngre tjänstgöring.

Statskontoret finner åter nedsättningen i undervisningsskyldigheten för generös. Med hänsyn till att för ämneslärarna hela treterminsutbildningen är avlönad, bör enligt ämbetsverkets mening eventuella självstudier under praktikterminen förläggas till fritid och undervisningsskyldigheten ökas.

Liksom skolkommissionen anser Läroverkslärarnas riksförbund, att vissa

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 809.

no

läroverk bör kunna mottaga praktikanter regelbundet. Det finns dock ris­

ker för att kontinuiteten i undervisningen blir lidande. Vid organiserandet

av praktikterminen bör man tillse, att antalet lärarbyten icke blir alltför

stort. Riksförbundet pekar på ett par anordningar, som i detta syfte för­

tjänar att prövas.

Med hänsyn till lärjungarna vore det vidare enligt riksförbundets mening

lämpligast, att lärarkandidaterna icke själva bleve klassföreståndare utan

finge sin träning som klassföreståndare genom att följa någon lärares arbete

i denna egenskap eller genom att vikariera som klassföreståndare för annan

lärare, vilken då kan lämna erforderligt bistånd för denna del av tjänstgö­

ringen.

Jämväl skolöverstyrelsen framhåller vikten av att undervisningens kon­

tinuitet så långt möjligt upprätthålles, men anser liksom skolkommissionen,

att de därmed förbundna problemen slutgiltigt kan lösas först efter vunnen

praktisk erfarenhet. Mot kommissionens förslag rörande lärarkandidaternas

tjänstgöring under praktikterminen har överstyrelsen intet att erinra.

b. Klassläraraspiranternas prakti k ter min.

Behovet av handledning under praktikterminen gör sig otvivelaktigt

starkare gällande för klasslärarkandidatema än för ämneslärarkandidater-

na. Skolkommissionen föreslog i principbetänkandet, att två aspiranter ge­

mensamt skulle uppehålla en lärartjänst och få dela en lärarlön, men låter

nu detta förslag falla. Bristerna i metodisk utbildning kan få mera känn­

bara följder på det lägre stadium, varom det nu är fråga, än på högstadiet,

där ämneslärarna undervisar, framhåller kommissionen. Särskilt kan det

vara vanskligt att anförtro en aspirant en fjärde eller sjätte klass, varifrån

övergång sker till högre skolor helt på grund av folkskolebetygen. Kommis­

sionen har därför nu sökt utbygga handledarsystemet och därvid tillse, att

i de typiska fallen ansvaret för klassen icke skall helt påvila lärarkandida­

ten.

I första hand förordar kommissionen följande anordning:

»En erfaren och lämplig ordinarie lärare är klassföreståndare för två

klassavdelningar och har i vardera avdelningen viss undervisning samt

tjänstgör därjämte som handledare för en aspirant i vardera avdelningen.

En lämplig fördelning synes vara, att mellanskollärare (folkskollärare), som

har 30 veckotimmars tjänstgöringsskyldighet, fullgör denna genom 10 tim­

mars undervisning i vardera klassen och 10 timmars handledning av aspi-

ranterna. Till vardera avdelningen hänvisas en aspirant med 20 veckotim­

mars undervisning, alltså 2/3 av full lärartjänstgöring. Småskollärare, som

har 28 veckotimmars tjänstgöringsskyldighet, bör som aspiranthandledare

ha 9 veckotimmars undervisning i vardera avdelningen och i likhet med

mellanstadiets lärare 10 veckotimmar för handledning. Aspiranterna får då

19 veckotimmars undervisning. Anordningen innebär, att för två aspiran­

ter åtgår varje termin en lärartjänst och att aspiranterna har 2/3 av full

tjänstgöring (småskollärare 19/28).» (S. 136.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

in

Genom den nedsättning i undervisningsskyldigheten med omkring en tredjedel, som på detta sätt skulle komma till stånd, skulle den äldre lära­ ren kompenseras för sitt handledarskap och de yngre få tid att arbeta sig in i metoder och kurser. Handledaren skulle som ytterligare gottgörelse er­ hålla ett särskilt arvode.

Kommissionen håller före, att de olägenheter i fråga om undervisningens standard, som kunde uppstå, om praktikanterna lämnas utan handledning, på detta sätt i allt väsentligt undvikes; likaså undanröjes de invändningar, som från målsmän eller lokala skolmyndigheter kan riktas mot att under­ visningen i klassen skulle helt meddelas av oexaminerade och icke fullt ut­ bildade lärare.

Tillämpningen av systemet bör inte vara stel eller schematisk. Arbets­ fördelningen behöver icke vara densamma under hela terminen.

»Det synes ... lämpligt, att klassläraren under den första tiden tjänstgör mer och aspirantema mindre än 20 veckotimmar, medan under senare pe­ rioder aspiranternas tjänstgöring ökas och handledarens minskas. I prakti­ ken kan det gå till så, att handledaren en tid tar hand om modersmålet och räkning i en av avdelningarna, medan aspiranten undervisar i orienterings­ ämnen och övningsämnen. Aspiranten bör därvid beredas tillfälle att hos- pitera under vissa av handledarens lektioner. Efter en tid får aspiranten rycka in i modersmålet och räkning, medan handledaren undervisar i vissa orienterings- och övningsämnen. Handledaren kan också vid samlad under­ visning ta en kombination ämnen, exempelvis några timmar modersmålet, historia, geografi, naturkunnighet och teckning och behandla ett visst kurs­ avsnitt, varvid aspiranten under vissa timmar hospiterar. Senare övertar aspiranten samma ämneskombination och behandlar ett annat kursavsnitt genom samlad undervisning.» (S. 136.)

Även andra variationsmöjligheter kan tänkas. Två aspiranter, som har samma handledare, kan sålunda någon tid byta klassavdelning eller byta med andra aspiranter inom samma skola eller i närbelägna skolor för att få erfarenhet av andra klasstadier och klassmiljöer.

I fråga om lärjungarnas fostran måste aspiranten och handledaren nära samarbeta. För aspiranten bör det vara en trygghet att kunna påräkna handledarens bistånd i tveksamma fall och besvärliga situationer.

Under praktikterminen bör aspirantema icke endast få träna som under­ visare utan även bringas i kontakt med de arbetsuppgifter av andra slag, som åligger en klasslärare.

»Aspiranten bör ... biträda handledaren vid förande av dagbok och be- tygsjournal samt vid handläggningen av skolsociala uppgifter. Så småning­ om bör han tidvis få överta huvudparten av de därmed förenade skrivgöro- inålen. Tillsammans med handledaren och senare på egen hand bör aspi­ ranten handleda eleverna under friluftsdagar, vid museibesök och andra studieutflykter samt som lärare i klassen deltaga i föräldramöten. Aspiran- ten tillhör givetvis skolans lärarkollegium och skoldistriktets lärarkår och kallas i denna egenskap till kollegier och till konferenser anordnade av skol­ styrelse eller folkskolinspcktör.» (S. 137.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

112

I propositionen till 1950 års riksdag framhölls, att aspirantpraktiken icke

borde bindas vid ett enda system utan alternativa former prövas. Bland

annat borde enligt departementschefens mening även korttidsvika­

riat med fördel kunna inläggas i praktiken. »Avgörande praktiska skäl

tala i själva verket för att denna anordning tages i anspråk, så långt den

är förenlig med en ändamålsenligt planlagd utbildning», säger departe­

mentschefen. »En för skoldistrikten ofta bekymmersam fråga skulle där­

igenom komma i ett bättre läge.» Särskilda utskottet var av samma mening.

Skolkommissionen finner det obestridligt, att vikariatstjänstgöring er­

bjuder goda tillfällen för de blivande lärarna att förvärva undervisnings-

vana och allmän lärarerfarenhet. Vid jämförelse med aspiranttjänstgöring

under klasslärares ledning har denna form av praktik både fördelar och

nackdelar. Från ren utbildningssynpunkt är den emellertid klart underläg­

sen.

»Vissa aspiranter klarar sig säkerligen rätt väl på egen hand, andra kan

däremot begå allvarliga misstag utan tillfälle att få dessa påvisade och rät­

tade. De betänkligheter, som ... anförts mot att låta en aspirant helt på

egen hand sköta undervisningen i en klass, kan principiellt anföras även mot

vikariatst jänstgöring. Om denna emellertid, såsom förordas i propositionen

och som skolkommissionen förutsätter, begränsas till kortare förordnanden,

exempelvis högst en månad i samma klassavdelning, elimineras dock dessa

risker och olägenheter högst väsentligt. I varje fall kan från skolmyndig­

heter och målsmän inte med fog riktas samma allvarliga invändningar mot

att en icke fullt utbildad lärare rycker in under en kortare period som mot

att denne lärare skulle svara för undervisningen under en hel termin.»

(S. 139.)

Skolkommissionen föreslår, att försök göres att ordna praktiken jämväl

genom kortare vikariat i olika klassavdelningar under en termin. Aspiran-

terna bör vara skyldiga att mottaga anvisade vikariat och bör så långt möj­

ligt erhålla oavbruten tjänstgöring under terminen. Aspirant som så önskar

bör dock under någon kortare tid få utbyta vikariatstjänstgöring mot hos-

pitering i vanlig folkskola, i försöksdistrikt eller i vissa fall på annat skol­

stadium, exempelvis realskola, eller i skola av annat slag, exempelvis ung­

domsvårdsskola.

I den mån det kan ordnas, bör även lärarkandidater, som fullgör prak­

tikterminen genom vikariat, erhålla handledning av erfaren lärare. Kom­

missionen beräknar ett visst belopp per lärarkandidat för handledning men

förutsätter, att fördelningsnormema småningom skall stadgas genom praxis.

Vare sig aspiranten får sin praktik i den ena eller andra formen, torde

hans tid bli helt utfylld. Den som arbetar under handledare får med sitt

nedsatta timtal tillfälle att mera systematiskt arbeta sig in i kurser och un-

dervisningsteknik, göra barnstudier och syssla med olika av lärarhögskolan

anbefallda studieuppgifter; han bör också auskultera i den mån tillfälle där­

till bjudes. Den som fullgör praktiken genom vikariat har knappare fritid,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

113

även om hänsyn tages till eventuella mellandagar mellan förordnandena. Nödvändigheten att likväl medhinna, om ej allt, så dock det mesta av de ur utbildningssynpunkt viktiga extra göromålen ställer otvivelaktigt sär­ skilda krav på den som binder sig för vikariatslinjen. Formerna för prakti­ ken kan emellertid inte slutgiltigt fixeras, framhåller kommissionen, förrän erfarenhet har vunnits av försöksverksamheten i samband med den första lärarhögskolan. »Det är möjligt, att erfarenheterna under de första åren leder till att delvis andra former än de ovan föreslagna måste prövas, innan en mera definitiv organisation av hela aspiranttjänstgöringen kan faststäl­ las.»

I fråga om praktikterminens administration har skolkommissionen icke ansett sig kunna på ärendets nuvarande stadium framlägga detaljerade pro­ cedurförslag.

Kommissionen har närmast tänkt sig, att lärarhögskolan skulle hos skol­ överstyrelsen anmäla, huru många aspiranter som för terminen bör utpla­ ceras, varefter överstyrelsen skulle träffa överenskommelse med skoldistrik­ ten om placeringen. Handledarna skulle utses av den lokala skolstyrelsen, sedan förordnandena ledigförklarats inom distriktet, men skolstyrelsens be­ slut skulle fattas först efter samråd med lärarhögskolan, eventuellt också med statens folkskolinspektör.

I den mån vikariat bör förekomma, torde placering kunna ske genom lärarförmedlingarna. Några lärarkandidater borde kunna placeras som fasta vikarier inom större skoldistrikt. Slutligen kunde det tänkas, att statens folkskolinspektör finge disponera några inom sina inspektionsområden.

Placering enligt huvudalternativet kan tydligen endast ske i skolformer med minst två läraravdelningar på folkskolestadiet. Praktiken kommer där­ för redan av tekniska skäl i regel att fullgöras vid A-skolor. Även pedago­ giska skäl talar enligt kommissionens mening för att den första praktiken icke förlägges till de i metodiskt hänseende mera krävande flerklassiga läraravdelningarna. Intet hindrar, att praktik förlägges till enhetsskolan, och detta bör bli vanligare, i mån som antalet försöksdistrikt växer.

Därest aspiranterna tjänstgör som vikarier, finns inga organisatoriska hinder för en förläggning av praktiken till skolor med flerklassiga avdelning­ ar. Det är dock enligt kommissionens åsikt även i detta fall lämpligast, att aspiranterna får åtminstone sitt första vikariatförordnande vid skola av A-formen. Skolor av lägre form iin B 1 bör i regel inte ifrågakomma.

Däremot är det önskvärt, att lärarkandidaterna, vare sig de praktiserar i den ena eller andra formen, under någon kortare del av praktikterminen får tillfälle att hospitera i flerklassiga avdelningar och därvid övertaga vissa lektioner.

De organisationsproblem, som uppstår i samband med praktikterminen, torde komma att kräva rätt mycket arbete. Remissinstanserna

8 —

Bihang till riksdagens 'protokoll 195h. 1 samt. Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

114

tycks dock icke betvivla praktikprincipens genomförbarhet. Av de fem folk­

skolinspektörer, som uttalat sig om praktikterminen, tillstyrker sålunda

fyra, medan den femte tillråder försök med olika organisationsformer. Folk­

skolinspektören i Värmlands läns mellersta inspektionsområde anför:

»Av utomordentlig betydelse för mellanskolans och småskolans lärarut­

bildning synes den stort anlagda och planerade aspiranttjänstgöringen kom­

ma att bli. Även om modifikationer efter viss tids erfarenhet kunna visa sig

lämpliga och behövliga, tyckes förslaget att en handledare skall förordnas

för två aspiranter-----------böra ingående prövas. Säkerligen komma vissa

svårigheter av organisatorisk art att uppstå och folkskolinspektörens med­

verkan kan här helt visst icke undvaras, men anordningen är förvisso möj­

lig att med framgång genomföras. Den auskultering och hospitering, som

för närvarande i rätt avsevärd omfattning äger rum jämväl ute i landsbyg­

dens skoldistrikt torde kunna ge stöd åt en ganska gynnsam prognos här­

vidlag. Även den vikariatstjänstgöring, som seminariestuderande i större

eller mindre omfattning fullgöra, och vilken väl ger lärarkandidaten större

självständighet, när han ensam svarar för en lärartjänst, än han skulle få

som aspirant men vilken vikariatstjänstgöring icke besitter aspiranttjänst-

göringens större planmässighet och effektivare utbildning, även denna vi­

kariatstjänstgöring ger vid handen, att en gynnsam prognos för aspirant­

tjänstgöringen bör kunna ställas. Förslaget om aspiranttjänstgöringen så­

dant det utformats här efter att tidigare ha framträtt i kommissionens en-

hetsskolebetänkande är något verkligt positivt, intressant och helt säkert

värdefullt nytt.»

I de yttranden, som befattar sig med praktikterminens administration,

är den vanligaste invändningen, att folkskolinspektörernas medverkan tor­

de erfordras i större omfattning än skolkommissionen förutsatt.

Det blir en mycket grannlaga uppgift att utse handledare, påpekar folk-

skolinspektören i Kopparbergs läns västra inspektionsområde, vilken myc­

ket bestämt opponerar sig mot förslaget att handledarna skulle utses av

skolstyrelserna.

»Det är visst inte säkert att ledamöterna i skolstyrelsen besökt varje

lärare i distriktet och skulle de mot förmodan ha gjort det, ha de inte peda­

gogiska och psykologiska förutsättningar att bedöma lärarens arbete på

rätt sätt. I regel är det nog så att skolstyrelsens uppfattning om en lärare

grundar sig på hörsägner först och främst och på den enskilde ledamotens

uppfattning om läraren som människa och samhällelig medborgare. Den

enda tänkbara utvägen då det gäller att utse handledare är att överlärare

och inspektör ger förslag till skolstyrelsen, som sedan har att fastställa för­

slaget.»

Folkskolinspektören i Älvsborgs läns västra inspektionsområde påpekar,

att frågan lättast torde kunna ordnas i samband med behandlingen av klass-

anordningarna, till vilka förslag ingives av folkskolestyrelserna till folkskol­

inspektören före den 15 juni.

Farhågorna för att lärarkandidater med endast ett års utbildning vid

lärarhögskolan icke skall kunna motsvara målsmännens berättigade krav

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

har föranlett några seminarier att föreslå annan förläggning av praktikter- minen. Kollegiet vid jolkskoleseminariet för kvinnliga elever i Linköping vill lägga den först i utbildningen, varigenom en sammanhängande och mera enhetlig studiegång kunde uppnås vid lärarhögskolan. Givetvis kan aspiranten, om saken ordnas på detta sätt, icke få meddela mera omfattan­ de undervisning under sin praktiska termin. Vad som kan uppnås betecknas av kollegiet som »hospitering med begynnande undervisning». Ansvaret för undervisningen komme helt och hållet att vila på den lärare, hos vilken hospiteringen äger rum.

Ett par andra seminariekollegier och seminarielärarföreningen föreslår åter en uppdelning av praktikterminen. Studietiden skulle omfatta fem ter­ miner. Sex veckor av den första terminen skulle anslås till hospitering och förberedande övningsundervisning i ett antal handledarklasser. Den egent­ liga undervisningspraktiken skulle däremot uppskjutas till näst sista ter­ minen och där disponera tio veckor.

Flertalet seminariekollegier framställer icke någon erinran mot praktik- terminens förläggning. Tiden för aspiranttjänstgöringen inom utbildnings­ gången synes vara väl vald, säger seminariekollegiet i Karlstad.

Meningarna är betydligt mera delade om valet av praktiksystem. Sär­ skilt har korttidsvikariaten fått ett rätt ogynnsamt mottagande. De båda folkskollärarförbunden motsätter sig bestämt detta alternativ:

»Denna form av tjänstgöring kommer att innebära, att aspirantema får praktiskt taget ingen handledning. Skälet att elever vid lärarhögskolan ge­ nom att åta sig kortare vikariat skulle underlätta för vissa skoldistrikt att komma tillrätta med sina vikarieproblem kan givetvis icke godtas. Av en krissituation betingad lärarbrist kan inte anföras som skäl för en perma­ nent anordning för den framtida lärarutbildningen. Om den föreslagna as- piranttjänstgöringen skall få avsett värde för lärarutbildningen, måste den självklart anordnas så att betingelser skapas för en verklig utbildning.»

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Karlstad varnar för de längre bort lig­ gande konsekvenserna:

»Det har tidigare alltid poängterats, att aspiranttjänstgöringen skall be­ traktas som utbildning och fullgöras under ledning av en duglig och erfaren lärare. Om detta krav ej strängt upprätthålles, kan terminen bli till mera skada än nytta. Alan kan befara, att om man börjar tolerera en aspirant- tjänstgöring, som helt eller delvis består i vikariattjänstgöring, skulle den­ na form kanske snart bli den dominerande. Aspirantterminen skulle därmed ha förlorat sitt berättigande.

För att tillfredsställa behovet av tillfiilliga sjukvikariat kunde man emel­ lertid tänka sig, att ett begränsat antal aspiranter ställdes till förfogande för folkskolinspektörerna. De skulle utväljas bland de bättre undervisarna och var för sig handledas av någon skicklig lärare men kunna frigöras för vikariat under kortare perioder.»

Det är emellertid redan nu icke alldeles ovanligt, att seminarieelever un­ der studietiden vid seminariet får rycka in som tillfälliga vikarier.

Folk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

115

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

skoledirektionen i Stockholm har inte alltför ogynnsamma erfarenheter av

dylika vikariat.

»Stockholms skoldistrikt har de senare åren haft förmånen att för detta

ändamål ’låna’ studerande i avgångsklasserna vid härvarande seminarier

med i allmänhet gott resultat. Förslaget synes alltså vara i princip fullt god­

tagbart. Däremot är direktionen f. n. icke beredd taga ställning till förslaget

att förordna aspiranter såsom fasta vikarier (reservvikarier).»

»Lån» av detta slag kan dock inte ske utan men för utbildningsarbetet

vid seminariet. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Gävle hoppas få ett slut

på intrång av detta slag, om man accepterar korttidsvikariaten som tjänst-

göringsform under praktikterminen.

Skolkommissionens huvudalternativ med en handledare för två prakti­

kanter och två klasser lämnas utan erinran i flertalet yttranden eller anses

åtminstone värt att försöksvis prövas. Denna utformning är »kanske den

bästa», säger kollegiet vid folkskoleseminariet i Härnösand. »Den ... före­

faller ur utbildningssynpunkt ändamålsenlig, ur skoldistriktens synpunkt

acceptabel och i varje fall värd att pröva», skriver folkskoledirektionen i

Stockholm. Sveriges småskollärarinneförbund anser det vara av värde, att

olika former för aspiranttjänstgöringen prövas, men anser kommissionens

förslag vara det mest ändamålsenliga.

Fyra av de nitton folkskoleseminarierna, seminarielärarföreningen och

de båda folkskollärarförbunden anmäler dock betänkligheter, och överlärar­

förbundet ställer sig helt avvisande. Sistnämnda förbund utför sin kritik på

följande sätt:

»Att låta en outbildad och oerfaren lärare ta hand om 20 timmars un­

dervisning i en klass skulle innebära, att barnen inte finge den behållning

av skolundervisningen, som de har rätt att få. Att handledaren skulle på

sina 10 timmars egen undervisning i samma klass och 5 timmars handled­

ning av aspiranten kunna kompensera förlusten härutinnan är uteslutet.

Anordningen bryter också sönder klasslärarsystemet, om vars stora värde

numera praktiskt taget alla är ense. För aspiranten skulle systemet ej ge

den behållning, som praktikanttiden är avsedd att ge. Det skulle också bli

svårt att med ett sådant system få tillräckligt många lärare, som vore vil­

liga att åtaga sig att vara handledare.»

Det i yttrandena vanligaste motförslaget är ett system med en prakti­

kant i stället för två på varje handledare. Därigenom skulle vinnas en effek­

tivare handledning; från något håll påpekas också, att det därigenom bleve

möjligt att överföra hospiteringen vid B 2-skolorna till praktikterminen och

på så sätt vinna lättnad i arbetet vid lärarhögskolan. De båda folkskollä­

rarförbunden förordar i första rummet denna anordning, och den är för

överlärarförbundet den enda acceptabla. »Kostnaderna bleve visserligen

större men torde kunna nedbringas avsevärt, om handledaren delvis som

kompensation för sitt handledarskap finge vid terminens mitt några vec-

117

kors ledighet från sitt arbete, varvid aspiranten ensam uppehöll tjänsten», framkastar rektor vid seminariet i Luleå.

Vilka ekonomiska förmåner lärarkandidaterna skulle kunna få, om denna dyrbarare anordning godtages, är hittills outrett. Statskontoret, som saknat anledning att taga under övervägande detta först under remissgången fram­ komna alternativ, anser att redan den av skolkommissionen föreslagna ned- sättningen av praktikanternas tjänstgöring med en tredjedel utesluter att de avlönas som om de uppehölle tjänst med full undervisningsskyldighet.

Frågan om klasslärarkandidatemas undervisningsskyldighet under prak­ tiken beröres tämligen sällan i yttrandena. Svenska seminarielärarföreningen, som tänker sig en praktikant på varje handledare, föreslår en sänkning till 15 veckotimmar, medan folkskottärarjörbunden på tal om skolkommis- sionens huvudförslag ifrågasätter en höjning till 22 timmar och till stöd för denna ståndpunkt anför följande:

»Kommissionen föreslår att den ordinarie läraren får 10 timmars under­ visning i vardera klassen och 10 timmar anslagna för handledning. Förbun­ den föreslår en reducering av den ordinarie lärarens undervisning till 8 tim­ mar i vardera klassen. Härigenom skulle aspiranterna få tjänstgöra 22 tim­ mar i stället för av kommissionen föreslagna 20. Fn sådan ökning av aspi­ ranternas tjänstgöring torde bl. a. bidra till ännu större praktisk erfaren­ het att handha undervisningen. Kommissionen anser sig ju i alternativet med aspiranttjänstgöringen anordnad som vikariattjänstgöring kunna före­ slå att aspiranterna, utan egentlig handledning, omhänderhar undervisning­ en i och helt bär ansvaret för eu klassavdelning, vilket för aspiranten skulle innebära 30 timmars tjänstgöring. Med den av förbunden föreslagna an­ ordningen skulle den ordinarie läraren få sammanlagt 14 timmar för hand­ ledning.»

Denna konsekvens kan åter statskontoret alls icke godtaga: »nedsätt- ningen synes, även för vederbörande handledare böra väsentligt beskäras», skriver detta ämbetsverk.

Skolöverstyrelsen uttalar ingen erinran mot den av skolkommissionen föreslagna undervisningsskyldigheten under praktikterminen men är icke okänslig för den kritik, som har riktats mot kommissionens förslag från pedagogiska utgångspunkter. Överstyrelsen har i tidigare sammanhang ut­ förligt dryftat med lärarpraktiken sammanhängande problem. I sitt utta­ lande över skolkommissionens principbetänkande föreslog överstyrelsen, att försök med olika varianter skulle anställas vid tre folkskoleseminarier med studentlinje och tre småskoleseminarier (SOU 1949:35 s. 123125). Över­ styrelsen finner alltjämt försöksverksamhet erforderlig.

»Systemet med eu handledare som klassföreståndare för två klassavdel­ ningar, i vilka undervisningen till 2/3 handhas av aspiranterna, måste med­ föra avsevärda olägenheter i såväl pedagogiska som organisatoriska hänse­ enden. Att på eu gång genomföra ett sådant system beträffande all klass- lärarutbildning i landet torde vara organisatoriskt ogenomförbart. Avse­ värt enklare vore givetvis att låta aspiranttjänstgöringen utgöras av auskul-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 809.

118

tering och övningsundervisning hos erfarna lärare, som ha hand om endast

en klassavdelning. Innan aspiran ttjänstgöringen kan få sin definitiva ut­

formning, torde det vara nödvändigt... att anordna försök med olika ut­

formning av aspiranttjänstgöringen. För sådana försök skulle den första

lärarhögskolan väl lämpa sig. Försök borde emellertid också anställas vid

något folkskoleseminarium och vid två eller tre småskoleseminarier. Över­

styrelsen vill för sin del föreslå, att sådana försök anordnas dels enligt skol-

kommissionens huvudlinje, dels i form av auskultering hos lämpliga lärare,

dels också i form av kortare vikariat i olika klasser.»

c. Departementschefen.

När 1950 års riksdag beslöt, att lärarnas egentliga yrkesutbildning skulle

omfatta viss aspiranttjänstgöring, användes ordet läraraspirant i sin då

vanliga allmänna betydelse såsom beteckning för en person, vilken ville

meritera sig för läraranställning. Sedan dess har emellertid reglerad beford-

ringsgång för icke-ordinarie ämneslärare införts, och i detta nya samman­

hang betyder aspirant en lärare med viss lönegradsbeteckning i avlönings-

reglementets mening. En del av de ämneslärarkandidater, som under ut­

bildningen vid lärarhögskolan fullgör lärarpraktik, kan väntas tillika vara

antagna till aspiranter i den reglerade befordringsgången, medan i andra

fall praktikanten kan tänkas antingen icke tillhöra den reglerade beford­

ringsgången eller redan ha passerat dess aspirantstadium. Jag kommer där­

för i det följande att — liksom stundom i det föregående — föredraga de

mera neutrala beteckningarna praktiktermin och praktikant­

tjänstgöring framför aspiranttermin och aspiranttjänstgöring.

Liksom skolöverstyrelsen anser jag skolkommissionens uppläggning av

ämneslärarkandidaternas praktiktermin ganska tillfredsställan­

de. Den föreslagna nedsättningen i undervisningsskyldigheten under prak­

tikanttjänstgöringen synes mig ofrånkomlig, om tjänstgöringen skall kunna

fylla sin uppgift som del av lärarutbildningen. Under denna termin torde i

flertalet fall grunden läggas till lärarens personliga arbetspraxis; en alltför

stor arbetsbörda just då skulle predisponera för slentrianmässiga arbets­

vanor.

De med praktikanttjänstgöringen förbundna praktiska frågorna, inklu­

sive frågan om lärarkandidatens utbildning till klassföreståndare, torde tills

vidare få lösas från fall till fall i samverkan mellan skolöverstyrelsen, lärar­

högskolan och de lokala skolcheferna. Hinder bör ej möta för lärarhögsko­

lans styrelse att på ansökan medge lärarkandidat att utsträcka praktik­

tiden med någon termin eller befria lärarkandidat med tidigare tjänstgö­

ring från praktikterminen. Därmed är naturligtvis intet sagt om i vilken ut­

sträckning sådana tillstånd kan ges; alltför kännbara snedbelastningar av

lärarhögskolans utbildningsarbete måste av organisatoriska skäl undvikas.

I fråga om ordnandet av klasslärarkandidaternas praktikter­

min är meningsskiljaktigheterna betydligt större och gäller såväl praktikens

förläggning i tiden som formerna för densamma.

Kungl. Majds 'proposition nr 209.

119

Särskilda utskottet vid 1950 års riksdag har tydligen tänkt sig en för­ läggning av praktikterminen mittvägs i utbildningen. Ett par seminarie- kollegier anser, att den bör föregå utbildningen. Den komme i så fall att ändra karaktär och väsentligen bli en hospiteringstermin, på sin höjd med något mindre inslag av undervisning. Seminarielärarföreningen vill anslå tio veckor av näst sista terminen till praktik ute vid skolorna men komplet­ tera med sex veckors hospitering och förberedande undervisningsövningar i handledarklasser under första terminen. För min del finner jag det uteslu­ tet, att syftet med praktikterminen skulle kunna nås genom en hospiterings­ termin före den egentliga undervisningens början. I övrigt är variationer naturligtvis tänkbara, men jag finner det mest ändamålsenligt, att lärar­ högskolan i första hand prövar den av skolkommissionen förordade förlägg­ ningen av praktikterminen mittvägs i utbildningen. Huruvida även andra förläggningsmöjligheter bör upptagas till prövning vid lärarhögskolan, tor­ de icke behöva avgöras, förrän någon erfarenhet vunnits av skolkommis- sionens linje. Intet hindrar, att en annorlunda konstruerad praktiktermin prövas parallellt vid något seminarium.

Skolkommissionen föreslår två huvudformer av praktikanttjänstgöring, nämligen handledning hos en lärare, som förestår två klassavdelningar, och korttidsvikariat. Båda formerna nämndes av departementschefen i 1950 års proposition om lärarutbildningens ordnande. Särskilda utskottet ansåg lik­ som departementschefen, att formerna för praktikanttjänstgöringen icke borde i förväg fixeras, men förklarade sig uttryckligen intet ha att erinra mot att den fullgjordes genom korttidsvikariat, så långt detta med hänsyn till aspiranternas utbildning och undervisningens gång befunnes försvarligt (uti. 4 s. 52).

Det torde under dessa omständigheter vara klart, att försöken med prak­ tikterminens utformning bör omfatta båda de av skolkommissionen före­ slagna formerna. På lärarhögskolan måste ankomma att avgöra, vilken­ dera praktiktypen som i de individuella fallen bör föredragas. I det skede av utbildningen, då praktikterminen fullgöres, är ännu icke varje lärarkan­ didat vuxen att ensam taga ansvaret för en klass. Ett urval måste företagas, varvid lärarkandidater, som har visat sig äga god social mognad och per­ sonlig fallenhet att meddela undervisning, kan ifrågakomma till vikariaten.

Vid personvalet får icke heller lärarkandidaternas intresse lämnas obe­ aktat. Den som sköter ett vikariat kan visserligen stundom erhålla anvis­ ningar av den tjänstledige läraren eller av annan person, men han kan knappast räkna med att få en lika systematisk handledning som de kamra­ ter, vilka praktiserar hos särskild handledare. Lärarkandidater med gott personligt omdöme bör från denna synpunkt föredragas som vikarier. Om i varje särskilt fall valet av praktikform allsidigt överväges, finnes enligt min mening knappast anledning att befara, att den av riksdagen redan

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

godtagna praktikformen genom korttidsvikariat skall visa sig för äventyr­

lig-

Även andra praktikformer har emellertid föreslagits under remissgången.

Särskild uppmärksamhet tilldrager sig den av de båda folkskollärarförbun-

den i första hand rekommenderade, vilken av skolöverstyrelsen föreslagits

till prövning jämsides med de båda ovan berörda. Läraren-handledaren

skulle enligt detta icke närmare utarbetade förslag endast ha hand om eu

klassavdelning och en praktikant; handledningen bleve därigenom bättre

och praktikterminen skulle lättare kunna delas, så att praktikanten finge

kontakt med olika skolformer och olika miljöer.

Detta alternativ skulle medföra avsevärt högre kostnader för det all­

männa. Skillnaden för två praktikantavdelningar under ett år skulle vid

i övrigt lika förhållanden utgöra en folkskollärarlön eller för närvarande

omkring 14 000 kronor. Fullt genomfört vid en årsexamination av exem­

pelvis 1 500 lärare skulle detta alternativ kosta minst 5 miljoner kronor mer

än skolkommissionens huvudalternativ.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag försöken böra tillsvidare i

första hand inriktas på att utröna, huruvida icke de av skolkommissionen

anvisade båda vägarna är väl framkomliga. Jag räknar således icke med att

den tredje praktikformen skall komma till användning annat än som un-

dantagsanordning. Skulle det längre fram på grund av gjorda erfarenheter

befinnas önskvärt, att denna praktikform trots kostnaderna prövas i större

utsträckning, ankommer det på lärarhögskolans styrelse att göra framställ­

ning hos Kungl. Maj:t, som med hänsyn till anordningens försökskaraktär

bör äga att i ärendet besluta.

Med det sagda har jag icke avsett att strängt binda försöken till de här

diskuterade praktikformerna. Nya uppslag kan framkomma och visa sig

förtjänta att prövas. Lärarhögskolan bör därför ha fria händer inom den

beräknade kostnadsramen.

Uppenbarligen är systemet med en handledare för två praktikanter i vissa

avseenden mera komplicerat än de båda andra, och organisationsarbetet

måste därför ägnas särskild omsorg. Såsom skolkommissionen

framhållit,

bör handledarförordnandena i regel avse helt läsår och de två praktikan­

ter, som utbildas på höstterminen, alltså avlösas av två andra på vårter­

minen. Från lärarhögskolans sida kan det icke vålla svårigheter att tillhan­

dahålla praktikanter enligt årsvis uppgjord plan: även andra praktiksys­

tem, såsom vikariaten, skulle ju komma till användning i viss utsträckning,

och det torde därmed vara tillräckligt sörjt för smidigheten. För de lokala

arrangemangen torde emellertid folkskolinspektöremas medverkan vara

erforderlig i större utsträckning än skolkommissionen ansett behövligt. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, när praktikanttjänstgöring första

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

121

gången skall anordnas, utfärda erforderliga bestämmelser i med denna tjänstgöring sammanhängande administrativa frågor.

Om lärarhögskolan påbörjar sitt arbete höstterminen 1956, skulle de första klasslärarpraktikanterna sändas ut till skolorna höstterminen 1957. Skolöverstyrelsens förslag att anordna försök med praktikanttjänstgöring även för seminarieelever ligger nära till hands och bör uppmärksammas vid den utredning, jag bebådat i fråga om seminarieorganisationen. Beslut i frågan behöver icke fattas, förrän denna utredning är slutförd.

Kungl. Maj:ts proposition nr %09.

7. Lärarnas vidareutbildning.

a. Utbildningens nuvarande organisation. Vid de förberedande arbetena för 1950 års skolreform förutsattes, att lärarhögskolorna i viss utsträckning skulle sörja även för de utexaminerade lärarnas fortsatta utbildning. Särskilda utskottet underströk betydelsen av »att kontinuerligt verksamma centralorgan för lärarnas fortsatta utbild­ ning komma till stånd».

Skolkommissionen särskiljer olika typer av vidareutbildning, nämligen

1) utbildning för behörighet:

a) till tjänst på annat (vanligen högre) stadium, t. ex. utbildning av

småskollärare till mellanskollärare,

b) till viss undervisning, t. ex. undervisningen i engelska i folksko­

lan;

2) utbildning för förbättrad kompetens:

a) i form av komplettering till examen, exempelvis genom efterpröv­

ning,

b) i form av instruktionskurser för speciella läraruppgifter,

c) i form av fördjupningskurser av mera allmänt innehåll. Innan jag övergår till att referera skolkommissionens förslag, skall jag något fylligare än i det föregående redogöra för den fortsatta utbildningen vid grannländernas lärarhögskolor.

Den danska lärarhögskolan i Emdrupborg i Köpenhamn har till hu­ vudsyfte att ge lärarna »en almindelig, hojnende, horisontudvidende og impulsgivende Undervisning» och därigenom göra, dem dugande för sitt yrke. Vissa kurser i språk och övningsämnen är behörighetskurser. De flesta kurserna är emellertid fördjupningskurser, avsedda som stöd för fria stu­ dier. De ger ingen särskild behörighet men brukar beaktas som meriter för skolledartjänster m. m.

Högskolans huvudavdelning ger kurser om 10 månader med växlande antal veckotimmar dels i vanliga undervisningsämnen, dels i pedagogiska

122

ämnen. Dessutom förekommer kortare sommarkurser. Antalet kursdelta­

gare i årskurserna brukar uppgå till mellan 400 och 500; ungefär lika många

deltager i sommarkurserna. Lärarhögskolan anordnar dessutom korrespon­

denskurser och till olika städer förlagda provinskurser. Läsåret 1951/52

deltog omkring 1 500 lärare i provinskurserna, I en auktoritativ skildring

av det danska skolväsendet betonas lärarhögskolans ställning som central­

organ för de danska lärarnas vidareutbildning:

»Laererhojskolens Gerning er stadig i Fremgang, og Bestraebelser, der

stöttes af Ministeriet og Lacrerorganisationerne, gaar ud paa åt samle saa

mange Omraader af Laerernes Videreuddannelse som muligt i en tidssva-

/rp1 <;^C Bygning. der svarer till det nye Navn: Danmarks Laererhojskole.»

(1 orsting, Opdragelse og Undervisning i Danmark II s. 248, Köpenhamn

1952).

/?.e.n .finska lärarhögskolan i Jyväskylä meddelar såväl primär lärar­

utbildning som vidareutbildning.

Den primära lärarutbildningen är tvåårig och bygger på studentexamen.

Läroplanen omfattar av folkskoleämnena endast de s. k. praktiska ämnena,

d. v. s. jordbrukslära, huslig ekonomi, fysisk fostran, teckning, musik, hand­

arbete och slöjd. Antalet veckotimmar är första året 36—40, andra året, då

auskultenng och övning i undervisning äger rum, endast 17—18. (Kallio,

Skolväsendet i Finland s. 15—16, Helsingfors 1952).

Vidareutbildningen kan omfatta studier av akademisk karaktär med kan-

didat- eller licentiatexamen som mal eller en fortbildningskurs, som utmyn-

nar i en särskild fortsättningsexamen för folkskollärare, eller slutligen som­

markurser av fördjupningskaraktär. Antalet deltagare i sommarkurserna

brukar överstiga 1 000.

. Den norska lärarhögskolan i Lade vid Trondheim ger ettåriga kurser

'Psykologi, pedagogik och metodik med övningsundervisning samt i vissa

läroämnen. Lxamen är frivillig. Genomgång av kurs vid lärarhögskolan ger

viss rätt till uppflyttning i högre lönegrad och brukar upptagas som merit

i ansökningar om ledande poster inom skolväsendet och till tjänster vid

seminariernas övningsskolor. Antalet elever är på grund av lokalsvårighe­

ter begränsat till 60. På senare år har vittsyftande utredningar om hög­

skolans utvidgning företagits.

Det gemensamma för lärarhögskolorna i våra grannländer är, att de ger

vidareutbildning åt folkskollärare, en vidareutbildning som i främsta rum­

met avser personlig fördjupning. Skolkommissionen framhäver särskilt, att

de lämnar stort utrymme för studier pa det psykologisk-pedagogiska områ­

det; oftast utgör dessa studier det centrala i utbildningen.

I vårt land sker den vidareutbildning, som syftar till lektors- eller

adjunktsbehörighet, uteslutande genom studier vid universitet och, där så

erfordras, kompletterande yrkesutbildning vid de praktiska lärarkurserna,

För utbildningen av lärare för enhetsskolans högstadium har jag redogjort

i prop. 149 till detta års riksdag; utbildningen tänkes förlagd antingen till

universiteten eller till särskilda kurser i regel vid folkskoleseminarierna.

Utbildning av småskollärarinnor till folkskollärare har försökts vid folk-

skoleseminariet i Falun, men denna utbildning är nu sedan mer än tio år

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

123

nedlagd. Kurser för behörighet att undervisa i engelska har utom vid folk- skoleseminariema anordnats av lärarsammanslutningar och enskilda.

Instruktionskurser för särskilda läraruppgifter anordnas i viss utsträck­ ning av skolöverstyrelsen eller under dess tillsyn. Hit kan föras exempelvis de kurser för utbildning av hjälpklasslärare som brukar anordnas vid ett par folkskoleseminarier och i avlöningsstaten för folkskoleseminarierna för innevarande budgetår motsvaras av en delpost på 20 800 kronor. I rikssta- ten för innevarande budgetår upptages vidare ett anslag pa 67 000 kronor för utbildningskurser i kvinnlig slöjd för övningslärare i andra ämnen, ett anslag på 20 500 kronor för specialutbildning av lärare för tjänstgöring i särskilda klasser för barn med läs- och skrivsvårigheter och ett anslag på 20 000 kronor för utbildning av lärare i fortsättningsskolor.

Särskilda anslag för fortbildningskurser i fördjupningssyfte brukar även upptagas i riksstaten. Under de allmänna läroverken finnes för detta ända­ mål ett anslag på 45 000 kronor, under seminarierna ett anslag på samma belopp, under folkhögskolorna ett anslag på 14 500 kronor och under folk­ skoleväsendet ett anslag på 85 000 kronor. Hit bör också räknas det belopp av 33 000 kronor, som avsetts för kurser i sexualundervisning och sexual­ hygien för folk- och småskollärare. Statens psykologisk-pedagogiska insti­ tut brukar slutligen varje år anordna kurser i psykologi och metodik inom ramen för det till dess disposition ställda anslaget för undersökningar och kurser.

Jämväl de kurser, som anordnas för enhetsskolans lärare, och den sär­ skilda konsulentverksamheten i försöksdistrikten syftar till att förbättra lärarnas allmänna kompetens. För dessa ändamål har under reservations­ anslaget för skolöverstyrelsens försöksverksamhet för innevarande budget­ år beräknats belopp om sammanlagt 252 500 kronor.

Behovet av vidareutbildning för lärarkåren kan emellertid icke anses täckt genom dessa anslag. Särskilt gäller detta utbildningskurserna av för- djupningskaraktär. Det torde ligga i öppen dag, att ett anslag på 85 000 kronor till kurser av detta slag för folkskolans stora lärarkår icke kan ha varit avsett att ens tillnärmelsevis motsvara det faktiska behovet av vida­ reutbildning.

I viss utsträckning kompletteras de statliga åtgärderna genom initiativ av skoldistrikt och enskilda lärarsammanslutningar. Fn fyllig redogörelse för kursverksamheten under år 1950 ges av skolkommissionen (s. 182 18.3). Det framgår, att läroverkens ämnesföreningar, federationen Sveriges all­ männa folkskollärarförening och Sveriges småskollärarinneförbund i bety­ dande omfattning anordnade kurser främst av fördjupningskaraktär. I re­ gel var dessa kurser korta, de flesta sträckte sig endast över en eller tva veckor. Sådana kurser har likväl på grund av sin spridning över hela lan­ det eu särskild funktion att fylla. Icke heller de torde emellertid motsvara mer än cn del av det behov av fortsatt utbildning, som faktiskt förefinnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

124

b. Skolkommissionens förslag.

En fullständig centralisering av den fortsatta utbildningen för de stora

lärarkårerna till en enda lärarhögskola är knappast önskvärd och torde vara

tekniskt ogenomförbar, om lärarhögskolan på samma gång skall lägga

grunden för ett icke ringa antal blivande lärare. Ett urval är nödvändigt,

varvid fortbildningsuppgifter, som på ett eller annat sätt anknyter till lä­

rarhögskolans verksamhet i övrigt, i första rummet bör komma i åtanke.

Kurser i högskolans karaktärsämnen — psykologi, pedagogik och metodik

och deras tillämpningar är naturliga uppgifter för lärarhögskolan, medan

denna icke gärna kan ataga sig att meddela någon mera omfattande fack­

utbildning exempelvis i högstadiets skolämnen.

o Vidareutbildningen av lärare för undervisning på ett högre stadium kan

således enligt skolkommissionens uppfattning endast delvis förläggas till

lärarhögskolan. En folkskollärare, som önskar behörighet för realskolesta-

diet, skulle ha att genom akademiska tentamina styrka de nödvändiga

teoretiska förutsättningarna. Kompletteringen av den praktiska utbildning­

en kan sedan ske vid lärarhögskolan och bör enligt kommissionen huvudsak­

ligen omfatta realskolestadiets metodik i lärarens fackämnen jämte under-

visningsövningar.

För folkskollärare, som har avlagt för adjunktsbehörighet föreskrivna

kunskapsprov, har den praktiska lärarkursens längd för ett par år sedan

fastställts till en termin. För lärare, som önskar undervisning på realskole-

stadiet efter mera begränsade universitetsstudier, kan tiden enligt kommis­

sionens åsikt göras kortare, särskilt när det endast är fråga om ett enda

skolämne. »Den närmare utformningen av den kompletterande egentliga

yrkesutbildningen bör», säger kommissionen, »anförtros åt lärarhögskolans

ledning.»

På samma sätt bör lärarhögskolan delvis men icke helt åtaga sig småskol-

lärares utbildning till mellanskollärare. I principbetänkandet föreslog skol-

kommissionen, att en särskild ettårig kurs skulle anordnas vid lärarhögsko­

lan för småskollärare, som önskade mellanskollärarbehörighet. Utgångs­

punkten för småskollärarnas utbildning har emellertid genom 1950 års

riksdagsbeslut satts lägre än skolkommissionen tänkte sig. Kommissionen

finner nu, att en tvåårig utbildning i regel är erforderlig. Det första året

skulle ha gymnasial karaktär och avse förkovran i läroämnena, det andra

skulle omfatta ämnesstudier utöver studentexamens nivå i de ämnen, där

sådant kräves av mellanskollärare, utbildning i övningsämnen, metodikut­

bildning för mellanstadiet och kompletterande undervisningsövningar. Det

första året bör enligt kommissionens mening förläggas till ett gymnasium

för vuxna, det senare till lärarhögskolan.

Utbildningen vid ett gymnasium för vuxna bygger i stor utsträckning på

självstudier, erinrar kommissionen. »Tidsbesparingen för dem som bedrivit

egna studier bör därför kunna bli avsevärd. Gymnasiernas struktur tillåter,

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

125

att studiemålet i ett ämne inte genomgående behöver sammanfalla med stu- dentexamenskraven. Det bör preciseras, vilka ämnen eller delar av ämnen lärjungar med småskollärarutbildning bör tentera i för att kunna intagas på lärarhögskolans vidareutbildningskurs för uppnående av mellanskollä- rarkompetens.» (S. 180.)

Mera omfattande kompletteringar erfordras för småskollärarinnor med tvåårig utbildning enligt hittills gällande bestämmelser. Vidareutbildningen för denna grupp förlägges enligt skolkommissionens uppfattning bäst till något folkskoleseminarium med fyraårig linje och bör närmare utredas ge­ nom annat organ.

Ordnas sistberörda utbildningsfråga på sätt skolkommissionen förordat, skulle utbildning av småskollärare till mellanskollärare vid lärarhögskolan aktualiseras först i slutet av 1950-talet, sedan det nya utbildningsprogram­ met för småskollärare någon tid tillämpats. Kommissionen önskar likväl, att det redan nu fastslås, att en vidareutbildning av detta slag tillhör lärar­ högskolans ordinarie uppgifter.

Enligt skolkommissionens principbetänkande skulle vid lärarhögskolan även anordnas speciella fortbildningskurser, utformade med hänsyn till väx­ lande praktiska behov. Omfattningen av dylika kurser kan skifta betyd­ ligt: det kan vara helårskurser, som inordnas i lärarhögskolans ordinarie verksamhet, eller korta kurser, som i de flesta fall lämpligen får karaktären av feriekurser. Båda typerna kan ifrågakomma såväl vid instruktionskur­ ser för särskilda läraruppgifter som vid egentliga fördjupningskurser.

Något allmänt överförande av de korta feriekurserna till lärarhögskolan föreslås emellertid ej. De är naturliga uppgifter för de sammanslutningar, som hittills organiserat dem, och bör beredas statsanslag i samma ordning som nu.

Då lärarhögskolan först om ett par år kan börja sitt arbete, kan ett pre­ ciserat program för dess kursverksamhet icke nu uppgöras. Förslag bör år från år framläggas av lärarhögskolans ledning. Kommissionen ger emeller­ tid följande exempel på vidareutbildningskurser, som på ett naturligt sätt skulle ansluta sig till lärarhögskolans verksamhet i övrigt:

1. Kurser i testning. Fristående kurser av detta slag har givits av statens psykologisk-pedagogiska institut. Avsikten har varit att göra lärar­ na kompetenta att medverka, då det gällt överförande av barn till special­ klasser, samt att göra småskollärarinnor kompetenta alt handha skolmog- nadsprövningar. Kurserna har emellertid varit tämligen korta, och kom­ missionen ifrågasätter, huruvida de räcker som utbildning för uppgifter, vilka visserligen på sätt och vis är vardagliga men på samma gång ej sällan ömtåliga i de individuella fallen. »Säkerligen skulle de korta utbildningskurserna i testning komma i bättre läge, om man förutsatte, att deltagarna genomgått lärarhögskola och alltså

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

126

fått en grundligare psykologisk utbildning; först då skulle den korta kurs­

tiden kunna användas på ett sådant sätt, att den gav deltagarna skärpt

blick för testningens problem och större teknisk säkerhet. Men om delta­

garna tidigare studerat vid lärarhögskola, blir det naturligt, att lärarhög­

skolorna tar hand även om fortbildningskurserna; anknytning kan då lät­

tare ske till den utbildning som lagt grunden. Lärarhögskolorna har de

erforderliga resurserna^ härför, eftersom viss utbildning i testning under alla

förhållanden skall ingå i den egentliga lärarutbildningen; personal och ma­

teriel finns alltså till hands. Skolkommissionen föreslår, att vidareutbild-

nmgskurser i testning normalt skall ingå i lärarhögskolornas uppgifter.»

2. Kurser för utbildning av hjälpklasslärare. Sedan åtskilliga år

föreligger förslag till ett statens speciallärarinstitut (SOU 1947: 69), avsett

för utbildning av sinnesslölärare och hjälpklasslärare. Skolöverstyrelsen har

föreslagit, att utbildningen av hjälpklasslärare skall samordnas med be-

fordringskurserna för tjänster i 23 lönegraden, till dess speciallärarinstitu-

tet kan upprättas. Denna utväg synes mig gångbar. I den för någon tid

sedan avlåtna propositionen i detta ämne (nr 149 s. 30) har jag förordat,

att den av överstyrelsen föreslagna särskilda hjälpklasslärarutbildningen

skall komma till stånd.

Enligt skolkommissionens mening är emellertid utbildning av denna typ

en uppgift även för lärarhögskolorna. Frågan bör dock göras till föremål

för särskild undersökning, framhåller kommissionen.

3. Kurser för lärare inom försöksverksamheten. Oavsett den

nu pågående försöksverksamheten för enhetsskolan är försöksverksamhet i

olika former ett normalt led i ett progressivt skolsystem. Lärarhögskolorna

bör stå i ständig kontakt med denna försöksverksamhet och därvid intaga

en ledande ställning, påpekar kommissionen. Det behövs kortare och längre

kurser vid lärarhögskolorna för att utbilda lärarpersonal för experiment av

olika slag; speciellt djupgående utbildningskurser erfordras för de skolche­

fer, som tillika skall vara försöksledare.

4. Lärarhögskolan själv måste bli en experimenterande skola; viss sär­

skild utbildning bör finnas att tillgå för de lärare, som eftersträvar tjänst­

göring vid lärarhögskolan eller jämförliga lärarutbildningsanstalter. Skol­

kommissionen understryker särskilt behovet av specialkurser i de sär­

skilda skolämnenas metodik, en utbildning som knappast kan

erhallas vid annan institution än lärarhögskolan, och av kurser i hand­

ledning av läraraspiranter.

5. Ingenting synes hindra, att kurser för utbildning av studieledare

för det frivilliga folkbildningsarbetet i form av sommarkurser förläggs till

lärarhögskolan.

6. Slutligen erinrar kommissionen om det allmänna behovet av fortbild­

ningskurser inom lärarhögskolans verksamhetsområde. Kommissionen näm­

ner specialkurser i behandling av röst- och talrubbningar och av läs- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

127

skrivsvårigheter, utbildning av skolbibliotekarier, kurser i skötseln av sko­ lans tekniska hjälpmedel m. m.

De former av vidareutbildning, som hittills berörts, är emellertid inte till­ räckliga för att ge lärarhögskolan karaktären av vidareutbildningsanstalt i egentlig mening, säger skolkommissionen. Lärama i våra nordiska grann­ länder kan vistas vid landets lärarhögskola under längre sammanhängande perioder, helt ägnade åt fördjupning och förkovran. Något sådant bör vara möjligt även i vårt land. Gäller det ämneskunskaper eller ämnesfärdigheter, kan det ske vid universitet eller speciella fackutbildningsanstalter. Gäller det allmännare frågor inom det praktiska skolarbetet, är lärarhögskolan den rätta platsen. »Vad Sverige framför allt har att lära av vidareutbild­ ningen i de nordiska grannländerna synes vara grupperingen kring det centrala studiet av psykologi och pedagogik. Skolkommissionen vill fastslå såsom högst angeläget, att lärarna av olika kategorier beredes tillfälle att vid lärarhögskolan under sammanhängande tidsperioder ägna sig åt fort­ satta studier inom det psykologisk-pedagogiska området.»

Skolkommissionen väntar sig också ett stigande intresse för studier av detta slag. Lärarna torde i framtiden få större frihet att experimentera med kursernas inriktning och omfattning, med undervisningsmetoder och arbets­ sätt. Skolledarna kommer att få större ansvar för det pedagogiska fram- stegsarbetet och för skolarbetets anpassning efter bygdens struktur och ele­ vernas läggning eller framtidsplaner.

»En lärare skall vid lärarhögskolan kunna bedriva studier med den in­ riktning och av det omfång han själv önskar. Han bör kunna få ägna sig åt allmänna studier i psykologi eller pedagogik. Han bör, om han så önskar, få koncentrera studiet till ett visst ämnes metodik eller studera metodiken i ett flertal ämnen. Hans studier kan ha rent praktisk syftning och avse inlärandet av viss metodik. Men de kan också ha teoretisk eller vetenskap­ lig syftning. Kanhända har läraren under sitt skolarbete fått blicken öpp­ nad för vissa specialproblem, som han önskar undersöka och bearbeta. Kan­ hända har han under sitt skolarbete gjort vissa undersökningar, som han önskar fortsätta med hjälp av lärarhögskolans större resurser. Kanhända har han av sitt skoldistrikt eller av centrala skolmyndigheter fått uppdrag att utföra vissa undersökningar i samband med pågående försöksarbete. Skälen till att en lärare på detta sätt söker sig till lärarhögskolan kan alltså vara många och skiftande. Naturligtvis kan vidareutbildning av detta slag vara ett led i förberedelsearbetet på vetenskaplig examen eller avse meri- tering för ledande pedagogiska befattningar inom skolväsendet; även så­ dana skäl måste anses legitima och värda att beaktas.» (S. 187.)

Den som önskar vidareutbildning av detta slag, bör framlägga sina pla­ ner för lärarhögskolans ledning och därefter hänvisas till lämpliga experter och handledare, till pågående utbildning, som han kan ha nytta av, till plats i laboratorierna, till skolor, diir han kan auskultera och efter särskilt med­ givande utföra experiment. De skriftliga arbeten han färdigställer bör kun­ na bedömas av vederbörande liirarc vid högskolan.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

128

Kommissionen är icke främmande för tanken att till lärarhögskolan kny­

ta även en ordnad korrespondensundervisning i den formen, att högskolans

expertis ställes till förfogande för rådgivning till skolor och lärare, som pla­

nerar försök av olika slag. En sådan verksamhet bör emellertid få fram­

växa organiskt och utvidgas i takt med det intresse skolor och lärare visar.

Den skisserade fria vidareutbildningen bör tills vidare betraktas som ett

experiment, säger skolkommissionen. Slår den väl ut, bör den kunna bli ett

värdefullt instrument för höjandet av den svenska lärarkårens pedagogiska

insikter och förmåga. I lärarhögskolans stadgar bör under alla omständig­

heter fastslås, att vidareutbildning i fria former på pedagogikens och psy­

kologiens områden tillhör högskolans ordinarie uppgifter och att det ålig­

ger ledningen att främja och utveckla denna verksamhet.

Ofta kan en vidareutbildning i fria former icke betygsättas; lärarhög­

skolan kan på sin höjd utfärda ett beskrivande intyg, som utvisar studiets

inriktning, omfattning och resultat. Intet hindrar dock, att en lärare, som

har utfört en undersökning vid lärarhögskolan eller eljest fördjupat sina

studier, höjer sitt lärarbetyg genom efterprövning. Sådant bör kunna ske

såväl i läroämnena som i undervisningsskicklighet. Efterprövning vid lärar­

högskolan bör dock endast komma i fråga för lärare, som har utexaminerats

från denna; den som har examen från seminarium eller har genomgått prov­

år eller praktisk lärarkurs, bör efterpröva vid lärarutbildningsanstalt av

äldre typ. För lärarhögskolans del torde således efterprövningar icke bli ak­

tuella förrän framemot slutet av detta årtionde.

En undersökning i fria former kan också bilda underlag för en akademisk

examen. Skolkommissionen föreslår former för samarbete mellan lärarhög­

skola och universitet, som skulle göra det lättare för lärarna att draga nytta

av ett vid lärarhögskolan utfört arbete. Kommissionen skisserar också va­

rianter av filosofie kandidat- och licentiatexamen, som för sådana fall vore

särskilt lämpliga.

En filosofie kandidatexamen, som är särskilt avpassad för blivande skol­

ledare och konsulenter samt för vissa lärartjänster vid lärarhögskolan och

andra lärarutbildningsanstalter, borde omfatta barnpsykologi, läkepedago­

gik med psykiatri, testningskunskap och i samband därmed pedagogisk

statistik, vidare pedagogikens historia samt läroplansteori och metodlära.

En dylik filosofie kandidatexamen förutsätter inte i och för sig, att en lärar­

högskola upprättas, men kommissionen håller för sannolikt, att den får

större betydelse, först sedan en lärarhögskola har trätt i verksamhet och satt

sin prägel på lärarutbildning och vidareutbildning. Då det gäller en låt vara

specialiserad kandidatexamen, hör saken närmast under universitetsmyn-

digheterna och bör hänskjutas till dem för utredning.

Den nya filosofie licentiatexamen, som kommissionen förordar, skulle i

motsats till en vanlig licentiatexamen i pedagogik medföra lektorslcompe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

129

tens i ett skolämne. Huvudfordringarna skulle vara: insikter i skolämnet

ungefär motsvarande godkänd i licentiatexamen, insikter i pedagogik

motsvarande med beröm godkänd i ämbetsexamen med viss förstärkning

samt licentiatavhandling med anknytning till skolämnets metodik. Exami­

nanden förutsättes ha ämneslärarutbildning och minst två års lärartjänst-

göring. Jämväl i fråga om denna examen föreslår emellertid sko Ikommis­

sionen en särskild utredning. »Principiellt vore det därvid inte nödvändigt

att avvakta inrättandet av de första lärarhögskolorna, även om just lärar­

högskolorna skulle väsentligt underlätta studiernas bedrivande.»

Mot skolkommissionens förord för en ny typ av licentiatexamen har re­

servation anförts av kommissionens ledamot professor

K. G. Ljunggren,

som anser, att denna examen skulle kunna bli en svår konkurrent om be­

gåvningarna bland läraraspirantema, varigenom den vetenskapliga utbild­

ningen och grundforskningen i skolämnena kunde bli i hög grad lidande.

Kungl. Maj ds 'proposition nr 209.

c. Remissyttrandena.

Om värdet och nödvändigheten av en fortsatt utbildning för lärarna råder

knappast delade meningar hos remissinstanserna. »Värdet av att en vidare­

utbildning på olika områden av lärargärningen och en vetenskaplig skol-

forskning kommer till stånd kan icke nog understrykas», skriver exempelvis

kollegiet vid småskoleseminariet i Norrköping.

»Att sådana möjligheter kon­

tinuerligt äro tillgängliga för en intresserad lärare utgör helt säkert en av de

främsta motiveringarna för en lärarhögskola».

Kollegiet vid samrealskolan i Spånga

dröjer särskilt vid enhetsskolans

behov:

»Det är föga vunnet, om man inte sörjer för att de progressiva pedagoger­

nas rön kommer den stora massan av lärare och därmed hela undervis­

ningsväsendet till godo. Särskilt med hänsyn till att enhetsskolan kommer

att ställa andra krav på lärarna än den nuvarande skolan synes det nöd­

vändigt, att den nuvarande lärargenerationen, som inte fått den utbildning

den nya skolan kräver, beredes tillfälle till efterutbildning. Ett absolut vill­

kor för ett lyckligt genomförande av enhetsskolan är nämligen enligt kol­

legiets mening, att det ... finns en lärarkår, som är förtrogen med de arbets­

former, som den nya skolan kräver. Därför anser kollegiet, att allt bör göras

för att stimulera lärarna till vidareutbildning. Kortare och längre kurser

borde anordnas i lärarhögskolans regi, dels på lärarhögskoleorten, dels på

andra orter, varvid framstående pedagoger, som eljest inte är knutna till

lärarhögskolan, borde utnyttjas, ävensom regelrätta korrespondenskurser

samt sommarkurser, mera omfattande än de ’fördjupningskurser’, som nu

anordnas av olika ämnesföreningar etc. och som rekommenderas bibehållna

i sin nuvarande form. För att flertalet lärare skall utnyttja dessa möjlig­

heter till vidareutbildning fordras, att deltagare åtnjuter tjänstledighet utan

löneavdrag och reseersättning samt att genomgångna fortbildningskurser

räknas som viss merit. Otvivelaktigt skulle sådana fortbildningskurser även

sprida kännedom om och öka förståelsen för den nya skolans krav.»

9 —

Bihang till riksdagens protokoll 10:r>lt. 1 sand. Nr 209.

130

Kostnaderna för en dylik vidareutbildning i större skala bleve betydande,

medger kollegiet, men de får anses berättigade och väl motiverade.

Lärarhögskolan har emellertid, även vidareutbildningen förutan, ett stort

arbetsprogram. De olika förslag rörande den fortsatta utbildningen, som

skolkommissionen tar upp, förtjänar alla att beaktas, men de är dock sekun­

dära gentemot utbildningsfrågorna, påpekar

kollegiet vid seminariet för

manliga elever i Göteborg.

»Lärarhögskolan bör stabiliseras organisatoriskt

och pedagogiskt, innan den söker att realisera det omfattande program kom­

missionen framlägger. Det är sannolikt, att endast en del av kurserna kan

förverkligas.»

Några oövervinneliga svårigheter att realisera programmet genom andra

institutioner är däremot icke för handen, om

seminarielärarföreningen

rätt

bedömt läget:

_ »I fråga om specialkurser finner föreningen, att

testning skurser

liksom

hittills kunde anordnas av Statens psykologisk-pedagogiska institut eller

eventuellt vid seminarier och med fördel utvidgas.

Kurser för utbildning av

hjälpklasslärare

kunde liksom hittills anordnas av Kungl. Skolöverstyrelsen

vid lämpliga seminarier. Likaså kunde utbildning av lärare för

försöksverk­

samheten med nioårig enhetsskola

numera med fördel anordnas vid semi­

narierna, sedan dessa på olika sätt trätt i direkt kontakt med försöksverk­

samheten. I detta sammanhang vill föreningen understryka betydelsen av

att seminariernas övningsskolor organiseras enligt försöksverksamhetens

riktlinjer, i den mån lämpliga lärarkrafter står till förfogande. Värdet av

särskilda

metodikkurser för blivande metodiklektorer

synes diskutabelt med

hänsyn till de höga krav på praktisk och teoretisk utbildning, som kommer

att ställas på sökande till metodiklektorat. Däremot vill föreningen förorda

rikare möjligheter till konferenser i skolöverstyrelsens regi mellan represen­

tanter för lärarutbildningen. Kurser i

handledning av lärarkandidater

kan

givetvis ordnas vid nuvarande utbildningsanstalter. Övriga av Kommissio­

nen nämnda specialkurser torde likaledes med fördel kunna ordnas av Skol­

överstyrelsen.

Slutligen vill föreningen framkomma med ett förslag att bereda lärare

möjligheter till vidareutbilding av den art, som ges vid Danmarks lärar­

högskola, alltså en undervisning, som avser att vidga horisonten och ge im­

pulser men däremot icke siktar mot någon examen eller speciell kompetens.

Kurser av denna art, avseende ämnesutbildning eller metodik, borde enligt

föreningens uppfattning såsom kvällskurser förläggas till våra seminarier,

och genom denna decentralisering skulle ett mycket stort antal lärare kunna

erhålla viss fortbildning utan att behöva begära tjänstledighet. För semina­

rierna i sin tur skulle den fortlöpande kontakten med lärare ute på fältet

vara av betydande värde.

Vad beträffar vetenskapliga studier på det psykologiska, pedagogiska och

metodiska området torde sådana kunna förläggas till universitet och hög­

skolor och, särskilt när det gäller metodiska problem, till seminarier och

provårsläroverk, vilka kunde erbjuda bibliotek, studiehandledning, auskul-

tationer och övningsundervisning. Föreningen finner i detta sammanhang

anledning att understryka värdet av en viss decentralisering, särskilt av

forskningsorganen på metodikens område, med hänsyn till de ökade möjlig­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

131

heter som då kan beredas lärarna ute på fältet att träda i kontakt med forskningsinstitutionen. En förutsättning för att ovan framförda förslag skall kunna förverkligas är givetvis en upprustning speciellt av de psykolo­ giska och pedagogiska institutionerna vid universitet, högskolor och semi­ narier.»

Filosofiska fakulteten vid universitetet i Uppsala

betecknar som univer­

sitetens huvuduppgift i detta sammanhang att ombesörja den mera tids­ krävande form av vidareutbildning, genom vilken klasslärare förvärvar akademiska betyg i läroämnen och ämneslärare skaffar sig högre akade­ miska meriter. Jämväl vidareutbildningen i fördjupningssyfte är dock vär­ defull och förtjänar det allmännas stöd:

»Från den tidpunkt, då en ung lärarkandidat lämnar sina universitets­ studier och går ut i sin praktiska gärning, till den tidpunkt, då han uppnår pensionsåldern, hinner mycket ske i alla vetenskaper. Särskilt viktigt är det, att de lärare som handha gymnasieundervisningen ha möjlighet att hålla sig orienterade om nyare forskningsresultat, moderna metoder och för­ ändrade problemlägen inom de ämnesområden de representera.-----------

Feriekurser kunna härvidlag vara till god hjälp inte minst däri att de ge vägledning för deltagarnas fortsatta självstudier. Utan att vilja underkänna de skäl som betänkandet (s. 183) åberopar för att dylika kurser böra äga rum på vitt skilda orter i landet, anser fakulteten dock att det vore önskvärt om kurserna i större utsträckning än hittills kunde förläggas till universitets­ städerna med deras tillgång på bibliotek och institutioner och deras som­ martid jämförelsevis goda tillgång på rum. Fakulteten skulle med glädje se, att kursverksamheten kunde utbyggas och att universiteten genom sär­ skilda anslag sattes i tillfälle att aktivt medverka vid anordnandet av fort­ bildningskurser för lärare lämpligen i samverkan med lärarnas egna fack­ sammanslutningar.»

Slutligen understryker fakulteten betydelsen av att statsmakterna i lika hög grad gynnar vidareutbildning inom undervisningsämnena som pedago- gisk-metodisk fördjupning av ena eller andra slaget.

Styrelsen för statens psykologisk-pedagogiska institut

berör särskilt test-

ningskurserna. Institutet har sedan arbetsåret 1951/52 förlängt sina test- ningskurser så mycket tillgängliga medel det tillåter, varjämte en av insti­ tutet bestämd litteraturkurs i ämnet skall inhämtas i förväg av kursdelta­ garna. Styrelsen biträder för sin del förslaget, att dylika kurser skall för­ läggas även till lärarhögskolorna, men hävdar bestämt, att de av universi­ teten och högskolorna samt institutet anordnade kurserna fortfarande har ett stort behov att fylla.

Skolöverstyrelsen

har icke några egentliga erinringar att göra mot skol-

kommissionens framställning i fråga om lärarnas vidareutbildning. Utbild­ ningen av småskollärarinnor med examen från seminarium bör enligt över­ styrelsens liksom enligt kommissionens mening lämpligen förläggas till något folkskoleseminarium. Frågan kan bli aktuell ganska snart, och överstyrelsen ämnar återkomma till detta problem i annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

132

I fråga om utbildningen av hjälpklasslärare föredrar dock överstyrelsen

ett särskilt speciallärarinstitut, där utbildning kan meddelas även vissa

andra personalgrupper än lärare. Denna lösning är mera ändamålsenlig och

bör ges företräde redan av det skäl, att lärarhögskolan icke bör tilltagas för

stort.

Frågan om vetenskaplig forskning vid lärarhögskolan ter sig väsentligt

olika, allteftersom man tänker på den vetenskapliga produktionen som så­

dan eller på forskningens betydelse för utbildningen vid lärarhögskolan.

Att lärarkandidaterna icke under utbildningstiden kan medhinna något

egentligt forskningsarbete, synes vara en allmän mening. »De små uppsat­

ser, som de eventuellt kan framlägga vid seminariesammanträdena, bör väl

rättvisligen knappast betecknas som vetenskapliga prestationer», säger rek­

tor vid högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm. »Kommissionens

obestridliga optimism på denna punkt synes tyvärr verklighetsfrämmande»,

instämmer kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad.

Större förhoppningar kan knytas till de arbeten, som utföres under vidare­

utbildningen, påpekar emellertid kollegiet vid folkskoleseminariet för kvinn­

liga elever i Linköping:

»Man kan ... icke av de vanliga klasslärarkandidaterna vänta, att de

skola äga vare sig tid eller intellektuell förmåga till att annat än rent ele­

mentärt ägna sig åt vetenskaplig forskning under sin studietid vid lärarhög­

skolan. Däremot torde man vara berättigad att förvänta, att de lärare, som

uppsöker lärarhögskolan för vidare utbildning, skulle kunna ägna sig åt di­

rekt vetenskapliga uppgifter. Dessa lärare ha utom sin lärarexamen också

erfarenhet av skolarbetet bakom sig, de ha tvingats av sitt dagliga arbete

att fördjupa sig och ha fått personlig erfarenhet av problemen — allt goda

förutsättningar för en vetenskaplig behandling av frågorna. Det är kollegiets

övertygelse, att det är genom lärarstabens vetenskapliga nivå och dess in­

riktning på arbetet med lärarnas fortbildning, som den nya lärarhögskolan

säkrast kan garantera åt sig en vetenskaplig anda och ett högskolemässigt

studiesätt.»

För kollegiet vid folkskoleseminariet i Kalmar intager forskningsinstitutet

till och med en så central plats inom en lärarhögskola av den föreslagna ty­

pen, att enligt dess mening början bör göras med att organisera detta, medan

frågan om direkt lärarutbildning vid högskolan icke bör definitivt avgöras,

förrän institutet för skolforskning prövats som fortbildningsanstalt.

Skolöverstyrelsen understryker behovet av ett centrum för skolforskning

och lärarfortbildning men tror liksom flertalet remissinstanser icke, att

lärarkandidaterna skall medhinna något egentligt forskningsarbete under

utbildningstiden.

»Icke förty bör man kunna räkna med att det forskningsarbete, som kan

bedrivas vid lärarhögskolan, kommer att utöva ett stimulerande inflytande

på lärarhögskolans arbete och icke minst bli av betydelse för den fortbild­

ning av lärare som också kommer att utgöra en väsentlig uppgift för lärar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

133

högskolan. Överstyrelsen finner det självfallet, att den pedagogiska forsk­ ningen vid lärarhögskolan skall ha nära kontakt med den psykologiska forskningen vid universiteten och med arbetet vid statens psykologisk-peda- gogiska institut.»

I fråga om de ifrågasatta varianterna av fil. lic.- och kand. examina går meningarna mycket i sär. Särskilt riktar sig kritiken mot den nya licentiat­ examen med metodik som huvudstudium. »Att man ... skall kunna bli fil. licentiat i ett ämnes metodik, där ens kunskap och insikt i ämnet in­ skränker sig till betyget B i en ettämnes lic.examen — en hittills icke tillåten lic.examenstyp — synes ... så överraskande, att det närmar sig till det barocka», menar

rektor vid högre allmänna läroverket för flickor på Norr­

malm,

medan

rektor vid högre allmänna läroverket i Kristianstad

visserligen

anser, att licentiatexamen i ett skolämnes metodik icke bör ge lektorsbe- hörighet i fackämnet, men på samma gång föreslår, att lektorstjänster i pedagogik eller möjligen metodik inrättas vid våra läroverk. »Härigenom skulle det pedagogiska reformarbetet stimuleras, och befordringstjänster skulle skapas för adjunkter med speciell inriktning på pedagogiska pro­ blem.»

Statens psykologisk-pedagogiska institut

ansluter sig till skolkommissio-

nens förslag om licentiatexamen i ett skolämnes metodik och anser, att möj­ ligheter finns att inordna en sådan examen i universitetens och högskolor­ nas examens väsen.

»Liksom en licentiatexamen i pedagogik exempelvis i Uppsala kan av­ läggas med tyngdpunkten förlagd till antingen ämnets historiska eller dess pedagogisk-psykologiska del, bör ett tredje alternativ kunna skapas med särskild inriktning på didaktik. Examinator skulle i så fall vad de didaktisk­ metodiska kursmomenten angår bli lärarhögskolans professor. Examen av­ lägges givetvis vid det universitet eller den högskola, i vars filosofiska fa­ kultet lärarhögskolans professor beräknas ingå.»

Den av skolkommissionen föreslagna filosofie kandidatexamen med peda­ gogisk inriktning har i synnerhet avsetts för lärare i ledande eller rådgivande ställning inom undervisningsväsendet.

Folkskolinspektören i Norrbottens

läns norra inspektionsområde

påpekar, att en sådan examen kommer att

ligga väl till för klasslärare men kan väntas bli betungande för ämneslärare, som syftar mot skolledarbefattning.

Läroverkslärarnas riksförbund

oppo­

nerar sig också mycket riktigt mot att genom denna examen något slags skolchefsexamen skulle skapas.

Skolöverstyrelsen

har intet att erinra mot att frågan om denna examen

hänskjutes till universitetsmyndighetema för närmare utredning.

Universi­

tetskanslern

förordar däremot en fristående utredning, vari representanter

för universiteten skulle ingå.

Beträffande licentiatexamen i ett skolämnes metodik ställer sig skolöver­ styrelsen tveksam och universitetskanslern bestämt avvisande. Den senare motiverar sin ståndpunkt med följande ord:

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

134

»Jag delar kommissionens uppfattning att forskningen i metodik behöver

allt tänkbart stöd och all möjlig uppmuntran, men jag måste på det be­

stämdaste hävda, att de grundligaste studier i metodik och de betydelse­

fullaste forskningsinsatser på detta område aldrig kunna ersätta vetenskap­

liga studier i det ämne, vari man skall undervisa. Redan ett avskaffande av

disputationsprovet som villkor för lektorat — något som i närvarande läge

torde ha varit en nödvändighet — måste anses vara olyckligt för de svenska

läroverken. Då man nu ytterligare vill sänka fordringarna under sken av

att bristande kunskaper i ämnet kunna ersättas av kunskaper om sättet att

undervisa, måste detta ingiva de allvarligaste betänkligheter. Jag vill till-

lägga) att ett biträdande av kommissionens förslag skulle leda till att ford­

ringarna för betyget Godkänd i licentiatexamen måste preciseras på ett helt

annat sätt än nu. Den utjämning i fråga om dessa fordringar i olika ämnen,

vilken kommissionen anser 'inte vara omöjlig att åstadkomma’ (s. 194),

måste innebära en väsentlig höjning i de fall, då sagda betyg närmast varit

likvärdigt med betyget Berömlig i filosofisk ämbetsexamen.»

d. Departementschefen.

Enligt sko Ikommissionens plan skall lärarhögskolan vara en utbildnings-

anstalt, som väcker de blivande lärarnas håg för fortsatt utbildning och till­

lika ger de färdiga lärarna tillfälle att förskaffa sig sådan utbildning.

En stor del av lärarkandidaternas utbildning måste väl alltid få formen

av rutinstudier, men även sådana kan ha inslag, som fångar och eggar de

studerandes personliga intresse. Bland annat liar kommissionen genom sät­

tet för övningarnas anordnande velat stärka lärarkandidaternas självstän­

dighet och aktivitet. Icke minst den sista studieterminens friare arbete pe­

kar framåt. Skolkommissionen har sökt garantera lärarkandidaterna så myc­

ket fritid under denna termin, att de kan hinna utbilda ett personligt

intresse för något som de mött vid lärarhögskolan med dess miljö av peda­

gogiska försök och forskningar eller under praktikterminens skolarbete.

Alldeles omöjligt är det väl icke, att något arbete av värde för veten­

skapen skall kunna utföras även under utbildningstiden. De bearbetningar

av material från försöksverksamheten, som i viss utsträckning skulle före­

tagas i samband med utbildningen, torde tillsammantagna icke kunna från-

kännas värde i vissa sammanhang. Även en och annan individuell presta­

tion kan måhända visa sig värd uppmärksamhet. Man kan med viss rätt

vänta sig mognare prestationer exempelvis av de ämneslärarkandidater,

som redan under universitetsstudierna sysslat med pedagogiska frågor, kan­

ske ock av en eller annan lärarkandidat i övrigt, som siktar på högsta bety­

get på lärarhögskolans pedagogikkurs. Sådant blir dock säkerligen endast

undantagsfall; lärarhögskolan kan icke ens till någon del motiveras med den

orealistiska föreställningen, att lärarkandidaterna under sin utbildningstid

skulle åstadkomma mera betydande pedagogiska verk. Utbildningstiden är

framför allt en lärarpersonlighetens grundläggningstid. Det är inte skörden

utan sådden under denna tid, som kan motivera en sådan institution som

lärarhögskolan.

Kungl. Maj ds 'proposition nr £09.

135

Något fler av lärarkandidaterna — kanske rätt många — hinner under den sista terminen så långt, att de blir medvetna om något intresse inom uppfostringsvärlden, som de skulle vilja odla. I den mån det gäller nagot, som faller inom lärarhögskolans arbetsområde, bör de vara välkomna åter till högskolan nästa termin eller längre fram. I vissa fall skulle säkerligen ett sådant arbete ha påverkat betyget, om arbetet förelegat, när läraren utexaminerades. Det är då naturligt, att arbetet far sitt erkännande i form av betyg i en efterprövning. Efterprövningarna behöver dock givetvis icke bindas till någon form av laboratorieundersökningar. En lärare, som i sitt dagliga arbete strävat att förbättra sina lärarprestationer, bör sålunda ha möjlighet att avlägga efterprövning i undervisningsskicklighet.

I några fall kommer måhända ett intresse, som har grundlagts vid lärar­ högskolan, att växa ut till studier av akademisk karaktär, som på ett natur­ ligt sätt kunde vitsordas genom en akademisk examen. Skolkommissionen har föreslagit utredning om särskilda former för filosofie kandidat- och licen­ tiatexamina med närmare anknytning till lärarhögskolans verksamhetsom­ råde. I vissa avseenden torde de examina, som avläggs vid den finska lärar­ högskolan i Jyväskylä, därvid ha tjänat som förebilder.

Tiden synes emellertid ännu icke vara inne att taga ställning till dessa förslag. I Jyväskylä avlägges kandidatexamen med pedagogisk specialrikt­ ning huvudsakligen av blivande skolpsykologer. Fragan kan eventuellt även hos oss komma att få aktualitet i samband med en blivande ordnad skol­ psykologutbildning, men den pågående psykologutredningens resultat torde böra avvaktas, innan en ny kandidatexamen utformas. Jämväl frågan om en licentiatexamen enligt skolkommissionens riktlinjer kan ställas på fram­ tiden. För lärarhögskolans elever får den betydelse tidigast i början av sextiotalet.

I fråga om de lärare, som efter vunnen behörighet för ett skolstadium vill kvalificera sig för undervisning på ett högre stadium, föreslår skolkommis- sionen, att den kompletterande metodiska och praktiska utbildning, som kan befinnas erforderlig, skall förläggas till lärarhögskolan. I princip synes denna åsikt vara riktig. För folkskollärare, som övergår till undervisning på realskolestadiet, måste dock dessa utbildningsfrågor lösas redan nu och obe­ roende av lärarhögskolans tillkomst. Den salunda fastställda utbildnings­ gången torde sedan kunna nyttjas, tills lärarhögskolan börjat sin \crksam- het och lämpligheten att dit förlägga vidareutbildning av detta slag kunnat övervägas från säkrare utgångspunkter.

Frågan om lärarhögskolans befattning med småskollärares vidareutbild­ ning till mellanskollärare befinner sig i ett liknande läge. Uppgiften är i och för sig naturlig för lärarhögskolan och bör troligen i sinom tid tillföras den­ samma, men den torde icke behöva aktualiseras, förrän lärarhögskolan några år har varit i verksamhet. Enligt skolkommissionens förslag skulle lärarhögskolan tillhandahålla dylik utbildning endast för småskollärare, som

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

136

genomgått den av 1950 ars riksdag beslutade treåriga småskollärarutbild-

ningen. De första småskollärarna med denna studiegång torde icke komma

att utexamineras, förrän lärarhögskolan ett par år varit i verksamhet. Vid

denna tidpunkt torde också kunna säkrare bedömas, huruvida de av 1953

års riksdag beslutade gymnasierna för vuxna lämpligen kan ombesörja den

del av vidareutbildningen, som kommissionen tänkt sig förlagd till dessa

gymnasier.

Motsvarande vidareutbildning för småskollärarinnor med nuvarande ut­

bildning skulle enligt skolkommissionens mening bäst förläggas till något

folkskoleseminarium med fyraåriga utbildningslinjer. Anordnandet av dy­

lik utbildning blir därmed en ren seminariefråga, som torde komma att prö­

vas i annat sammanhang.

Så snart som möjligt efter starten bör lärarhögskolan göra en början med

den kursverksamhet, som skall vara en integrerande del av dess program.

En viss begränsning torde dock den första tiden vara ofrånkomlig. Skol-

kommissionen har ansett sig böra i stort sett utesluta kurser, som avser

ämnesutbildning, däribland de korta kurser i olika ämnen som hittills brukat

anordnas av lärarsammanslutningarna. De närmaste uppgifterna för lärar­

högskolan skulle även i vad avser kurserna sökas inom dess eget arbetsfält

och alltså koncentreras kring ämnena psykologi, pedagogik, metodik och

deras praktiska tillämpningar inom skollivet. Denna begränsning är säker­

ligen klok och åtminstone under den egentliga organisationsperioden nöd­

vändig. Över huvud torde lärarhögskolan nödgas ålägga sig återhållsamhet

med extra arbetsuppgifter, tills organisationsarbetet med den egentliga lä­

rarutbildningen är avslutat. Hur viktigt lärarhögskolans arbete med lärar­

nas vidareutbildning än ter sig på längre sikt, torde dock dessa uppgifter av

praktiska skäl icke kunna stå i första linjen under den egentliga organisa­

tionsperioden. Den kursverksamhet, som kan bli aktuell under första arbets­

året, torde icke få större omfattning än att förslag därom bör kunna fram­

läggas av högskolans styrelse i dess anslagsäskanden för nämnda arbetsår

och i vanlig ordning prövas vid budgetarbetet. Verksamheten bör sedan

stegvis utvidgas under bestämt fasthållande av syftet att göra lärarhög­

skolan till det »kontinuerligt verksamma centralorgan för lärarnas fortsatta

utbildning», som skolutskottet vid 1950 års riksdag fann av behovet på­

kallat.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

8. Lärarhögskolan och försöksverksamheten.

a. Förslag och yttranden.

Empiriska undersökningar på det psykologisk-pedagogiska området för­

siggår för närvarande i olika former inom de filosofiska fakulteterna, vid

statens psykologisk-pedagogiska institut och i skolornas dagliga arbete.

Inom det akademiska arbetsområdet faller bland annat grundforskningen.

Psykologisk-pedagogiska institutet utför vissa arbeten av vetenskaplig ka­

137

raktär, som direkt syftar till praktiska användningar i skolorna, t. ex. fram­ ställning av standardiserade prov och skolmognadsprov. Skolöverstyrelsens försöksavdelning leder den försöksverksamhet vid skolorna, som grundas på 1950 års riksdagsbeslut. Fasta gränser mellan arbetsfälten finns dock icke; när så behöves, bör samarbete mellan olika institutioner komma till stånd.

Skolöverstyrelsen har funnit det angeläget att koppla in lärarutbild- ningsanstalterna i försöksverksamheten rörande enhetsskolan. Sedan ett par år arbetar av skolöverstyrelsen tillsatta regionala samarbetskommittéer, som till överstyrelsen avger förslag rörande försöksverksamhetens planering, varje kommitté inom sitt område, och speciellt föreslår de deltidsanställda konsulenter, som har sin verksamhet inom området. Kommittéerna består av vederbörande folkskolinspektörer och seminarierektorer, försöksdistrik- tens överlärare och numera även någon representant för skolor av läroverks- typ. Bland de deltidsanställda konsulenterna finns relativt många övnings- skollärare. Dessa besöker planenligt försöksdistrikten, och försöksdistriktens lärare har i viss utsträckning möjlighet att auskultera i seminariernas öv­ ningsskolor. I stigande omfattning beredes också seminarieelever tillfälle att hospitera i försöksdistrikten. Den kontakt mellan försöksverksamheten och seminarierna, som på detta sätt skapas, har redan visat sig ömsesidigt givande.

Skolkommissionen understryker, att försöken med enhetsskolan icke har enbart organisatoriskt syfte.

»Uppgiften består i att praktiskt pröva, hur hållbart enhetsskolesystemet är under olika betingelser, samt att utexperimentera den bästa detaljutform­ ningen. Samtidigt prövas i viss utsträckning metoder, som är ägnade att främja den målsättning som ställts för skolreformen: att åstadkomma en mentalhygieniskt riktig skola. Sålunda prövas ett intimare samarbete mel­ lan lärarna inbördes och mellan skola och hem, en nära samverkan mellan skolans olika undervisningsämnen, undervisningens individualisering med hänsyn till elevernas förmåga, mognadsgång och intressen, aktivt samarbete mellan eleverna (grupparbete), pedagogisk journalföring, studieplaner av­ sedda att ge lärarna stöi’re frihet gentemot läroböckerna och det traditio­ nella stoffet, ett arbetssätt byggt på elevernas självverksamhet eller be­ fordrande för detta, och examensfrihet, avsedd att underlätta undervis­ ningens anpassning till elevernas förutsättningar. Samtliga elever intelligens­ testas, och en viss mätning av skolarbetets resultat med avseende på kun­ skaper, färdigheter och attityder i jämförelse med kontrollskolor inom det vanliga skolväsendet sker genom skolöverstyrelsens försorg.» (S. 201.)

Försöksverksamheten är ingen engångsföreteelse. Man får icke föreställa sig, att den skall förklaras avslutad, sedan enhetsskolans organisationsfor­ mer fastställts eller eljest vissa i förväg uppställda undersökningsmål har uppnåtts. Nya former för skolans verksamhet måste ständigt skapas i an­ slutning till de förändringar, som äger rum inom samhällslivet i övrigt. Verk­ samheten kan inte heller begränsas till någon viss skolform. »Skolöversty­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

138

relsens försöksavdelning har i överensstämmelse med riksdagsbeslutet 1950

utvidgat försöken också till den högre skolan och därvid mötts av stort

intresse från läroverken och övriga högre läroanstalter», konstaterar kom­

missionen.

Skolkommissionen ger »några exempel» på problem, vilkas bearbetning

skulle vara av betydelse för en fortskridande skolreform. Förteckningen

upptager 36 punkter, av vilka åtskilliga berör flera delproblem (s. 205—206).

Kommissionen presenterar den i blygsamma ordalag: »Listan gör inte an­

språk på att vara systematisk, än mindre är den uttömmande, men den ger

en antydan om problemens mångfald och vikt.»

Pedagogiska experiment tar vanligen relativt lång tid, och man kan inte

ha alltför många försök i gång samtidigt i en skola utan att dess arbete

kommer att avvika från det gängse skolarbetet så mycket, att försöken icke

blir utslagsgivande. Särskilda organisatoriska åtgärder är därför erforderliga

för en mångsidig försöksverksamhet. För närvarande finnes emellertid, säger

kommissionen, endast en skola i de nordiska länderna, som avdelats helt för

försöksverksamhet och fått resurserna härför. Den är granne till Danmarks

lärarhögskola på Emdrupborg i Köpenhamn. Kommissionen bifogar en

redogörelse för denna skolas verksamhet och syften (s. 290—293).

»Arbetet på Emdrupborg skiljer sig från arbetet i ett svenskt försöks-

distrikt främst därigenom, att resurserna är större. Försöksarbetet kan un­

derkastas en systematisk och objektiv kontroll. Undervisnings- och fost-

ringsmetoderna beskrives i fortlöpande rapporter, varje barn följs i sin

utveckling från klass till klass, varvid hem- och kamratmiljö, intelligens

och begåvningstyp, skolresultat, social anpassning och karaktärsegenskaper

registreras. Också behandlingssättet registreras för att kunna bedömas med

hänsyn till resultaten. Den skolpsykologiska verksamheten är vid Emdrup­

borg av den omfattningen, att de svenska försöksdistrikten ingalunda kan

erbjuda någon motsvarighet.» (S. 203.)

Kommissionen har sett det som en av sina centrala uppgifter att sörja

för kontakten mellan lärarutbildningen vid den blivande svenska lärarhög­

skolan och det försöksarbete, som pågår runt omkring i landet. Den har

därvid haft stöd av ett uttalande av 1950 års skolutskott. »Varje ung lärare

bör under sin utbildning ha fått någon kontakt med försöksverksamhetens

aktuella problemställningar», heter det i utskottsutlåtandet (s. 51). »Så

många som möjligt att lärarhögskolans elever böra intresseras för att taga

del däri, sedan de gått ut som färdiga lärare.»

Vissa drag i den föreslagna studiegången, för vilka tidigare redogjorts,

syftar direkt till att inrikta de blivande läramas intresse på försöksverksam­

heten. Sålunda skulle föreläsningar över aktuella frågor inom den pedago­

giska forsknings- och försöksverksamheten hållas för lärarhögskolans sam­

lade elevkår av en därför lämpad lärare, professorn i skolforskning. Smärre

uppgifter med motiv från försöksverksamheten skulle begagnas som dis­

kussionsämnen vid lärarhögskolans övningar. Särskilt skulle tillfälle därtill

Kungl. Maj:ts proposition nr '£09.

139

ges under sista terminen, då antalet schemabundna timmar är lågt och studierna koncentreras på pedagogik och praktiska övningar. Redan till- läggskurserna för betyget Med beröm godkänd i pedagogik skulle kunna i viss utsträckning orienteras kring försöksverksamheten. För betyget Beröm- lig skulle krävas en med större självständighet genomförd behandling av en begränsad uppgift. Arbeten, som på grund av tidsnöd inte kan avslutas inom den beräknade studietiden, skulle kunna fullföljas en följande termin av dem som så önskar, antingen genom att examen först då avslutas eller genom att den kompletteras med en efterprövning eller i samband med fort­ satt utbildning i tvångsfria former. Genom denna uppläggning av studierna vill kommissionen uppnå, att ett icke alltför ringa antal blivande lärare får en så pass god inblick i försöksarbetets förutsättningar och anda, att de vid mognare år själva kan bli goda medarbetare i detta arbete.

Lärarhögskolan bör enligt skolkommissionens mening ha tillgång till det material, som insamlas vid den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksam­ heten, och deltaga i dess bearbetning. Vissa enklare uppgifter torde därvid kunna överlåtas på lärarkandidaterna i nyss berörda sammanhang. De mera krävande forskningsuppgifter, som förutsätter vetenskaplig insikt och för­ måga, kan i regel endast behandlas av personer tillhörande lärarhögskolans lärarstab. Kommissionen betraktar det som väsentligt, att en sådan forsk­ ning i anslutning till försöksverksamheten kommer till stånd; den skulle bidraga till att sammanknyta lärarhögskolans arbete och försöksverksam­ heten.

Lärarhögskolan bör dessutom ha en självständig företagaruppgift inom försöksverksamheten; den bör kunna anordna försök i egen regi. Övnings­ skolan kan icke anlitas för detta ändamål, enär dess arbete alltför mycket störes av lärarkandidaternas övningsserier. Det bör finnas en särskild expe­ rimentskola, där försöken kan utföras under fullgod kontroll och erforder­ liga organisatoriska omläggningar på ett smidigt sätt kan genomföras.

»Detta sistnämnda kan belysas med några exempel. Experimentskolan skall ge möjlighet att med varandra jämföra olika metoder och olika till­ vägagångssätt under förhållanden som är vetenskapligt mätbara. De olika parallellavdelningar, i vilka metoderna prövas, skall kunna sammansättas såsom nndersökningsledaren önskar. Det skall finnas möjlighet att sam­ mansätta klasserna så, att de i fråga om elevernas intelligens och sociala miljö helt överensstämmer med varandra. Men det skall också finnas möj­ lighet att sammansätta dem till homogena elevgrupper för att kunna pröva en och samma metod på olika intelligensnivåer. Det skall vara möjlighet att sammansätta skilda goss- och flickklasser. På lägre stadier skall det vara möjligt att skilja ut tidigt utvecklade och sent utvecklade elever till särklasser. Det skall vara möjligt att göra somliga klasser stora, andra små. Lärjungarnas differentiering skall kunna ske efter olika principer. Över huvud taget bör skolan ha frihet att inom den fastställda yttre ramen ord­ na de organisatoriska förhållandena efter experimentens art.

Om vissa av dessa lösningar är möjliga i vanliga skolor, gäller om andra

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

140

åtgärder, att de inte kan vidtagas annat än i en skola med större organisa­

torisk frihet. Detta gäller om variationer i fråga om ämnes uppsättningen,

om tidpunkten för insättandet av nybörj arundervisningen i de olika ämne­

na, om målsättningen och kursplanerna i de olika ämnena, om skoldagens

längd och dess placering på dygnet, om lektionernas längd, om lärarnas

tjänstgöringsförhållanden och om många andra förhållanden, som i vanliga

skolor måste hållas oförändrade men som i experimentskolan måste kunna

ändras, utan att tillstånd från högre myndigheter ständigt måste inhämtas.

Att samarbetet med skolöverstyrelsens försöksavdelning hela tiden skall

vara intimt, förutsattes som självklart.» (S. 206—207.)

Det vore fördelaktigt, om experimentskolan kunde uppdelas på två, var­

andra relativt närbelägna skolbyggnader. Parallella experiment kunde då

pågå, utan att lärjungarna hade omedelbar kontakt med varandra och utan

att olikheter exempelvis i hemarbetets eller arbetsdagens längd behövde

irritera.

I experimentskolan bör de tre enhetsskolestadierna vara representerade.

Det är icke nödvändigt, att även gymnasialstadiet är företrätt. Däremot är

det av vikt, att experimentverksamhetens ledning har tillfälle att följa ele­

vernas fortsatta utbildning i högre skolor och yrkesskolor.

Försöken behöver enligt skolkommissionens uppfattning inte verka splitt­

rande på experimentskolans inre arbete. Även i en experimentskola kan alla

samverka till att skapa en gemensam anda. Förutsättningen är, säger kom­

missionen, att skolan i första hand får vara en pionjärskola och blott i andra

hand ett pedagogiskt laboratorium.

Kommissionen finner det emellertid icke nödvändigt, att en stor experi­

mentskola redan första året står redo för lärarhögskolans behov.

»Över huvud taget måste experimentskolan uppbyggas successivt och i

den takt experimentverksamhetens ledning tillråder. Endast så småningom

behöver alltså lärarpersonalen kompletteras med lärare, speciellt lämpade

för och intresserade av vetenskapligt underbyggd experiment verksamhet.

Det bör ankomma på lärarhögskolans ledning att framlägga förslag, som

kan föranledas av experimentverksamhetens start och utbyggnad.» (S. 241).

Skall lärarhögskolan förmå planlägga en försöksverksamhet med veten­

skapliga anspråk och nyttiggöra dess resultat, ställer detta bestämda krav

på lärarhögskolans lärarkår. »Samtliga lärare bör ha teoretisk insikt i peda­

gogisk metodologi och erfarenhet av olika undervisningsmetoder inom sitt

område. Vissa av de vid lärarhögskolan verksamma lärarna måste dessutom

vara utbildade för vetenskaplig forskning på pedagogikens och psykologins

områden», betonar kommissionen.

I yttrandena skiftar meningarna om försöksverksamhetens plats i

lärarutbildningen. Enligt

seminarielärarföreningen

står en dylik kon­

takt helt i överensstämmelse med seminariernas intentioner. Detta ute­

sluter dock icke, att ett och annat seminariekollegium anmäler allvarliga

betänkligheter.

Kollegiet vid seminariet för kvinnliga elever i Linköping

be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

141

farar, att de blivande lärarna genom lärarhögskolans befattning med för­ söksverksamheten skall påtvingas en viss bestämd pedagogisk syn och att allvarliga hinder skall uppstå för den fria objektiva inställningen till skif­ tande pedagogiska idéer och metoder. Kollegiet vid seminariet i Hälsingborg fruktar åter, att lärarkandidaterna skall bli någon sorts under ett jättear­ bete dignande statistikslavar. Dessa båda kollegier föreslår, att bearbet­ ningen skall ske genom statens psykologisk-pedagogiska institut, som bör upprustas för ändamålet. Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Lund anser skolöverstyrelsens försöksavdelning vara den rätta platsen för bearbetning­ en. Statens psykologisk-pedagogiska institut finner det åter för sin del rim­ ligt, att lärarhögskolorna vid sidan av det psykologisk-pedagogiska institu­ tet och andra institutioner engageras i det pedagogiska och psykologiska forskningsarbete, som kräves för den vetenskapliga bearbetningen av resul­ taten från försöksverksamhetens olika grenar.

Förslaget om inrättande av en särskild experimentskola har väckt livlig diskussion, varvid mycket skiftande ståndpunkter är företrädda. Rektor vid småskoleseminariet i Strängnäs värjer sig med all makt för en så teore­ tisk produkt:

»Det pedagogiska och metodiska 'laboratoriet’ måste vara en verklig skola i dess naturliga sociala miljö. Där skola experimenten göras och icke i en artificiellt tillfälligt konstruerad skola, där utomstående göra sina spora­ diska iakttagelser. En experimentskola av den typ, som kommissionen skis­ serat, torde icke kunna ge en bild av en naturlig skola i dess sociala sam­ manhang. Hur man utan tvång skall kunna få elever till en anstalt, där dessa gå under ständig observation av utomstående och där de för experi­ ment omväxlande klyvas i grupper efter intelligens, social miljö m. m., ... blir säkert ett svårlöst praktiskt problem. Och hur går det med skolans egentliga uppgift att uppfostra och meddela kunskaper och färdigheter?»

Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Eskilstuna tror inte på möj­ ligheten att i en experimentskola avgöra mellan olika metoder. Förhållandet mellan lärare och elev rymmer så mycket av oberäknelig känslo- och vilje- mässig natur, att man uppenbarligen inte kan tillskriva metoden som så­ dan förmågan att kausera en bestämd effekt.

»Bättre vore, om experimentverksamheten inriktades på att söka finna nya metoder, som innebär en tillämpning på pedagogisk-psykologiska forsk­ ningsresultat och som tillfredsställer dels mentalhygieniska synpunkter, dels kraven på saklighet, logik och väsentlighet, samt icke minst intresseväckan­ de moment i fråga om bildningsämnena och undervisningsmaterielen. En sådan metodologisk försöksverksamhet kan ske

11

tan konstlade samman­

sättningar av elevgrupper. Den kan med fördel försiggå med det heterogena elevmaterial, som varje skolklass har, varvid skolans stora behov av indi­ vidualiserande metodik kan tillgodoses.»

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Kalmar hälsar åter förslaget med den största t illfredsställelse:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 809.

142

»I den mån en dylik experimentskola får bli ett hemvist för objektiv och

förutsättningslös forskning under kvalificerad vetenskaplig ledning, torde

detta förslag kunna betecknas som betänkandets värdefullaste bidrag till

den svenska pedagogikens framtida utveckling. Detaljer i förslaget kunna

givetvis göras till föremål för diskussion. Medlemmar av kollegiet med er­

farenhet av pedagogisk experimentverksamhet ställer sig tvekande t. ex.

beträffande möjligheten, ’att sammanställa klasser så, att de i fråga om ele­

vernas intelligens och sociala miljö helt överensstämmer med varandra’

(s. 206), men framhåller samtidigt, att, där överensstämmelsemetoden icke

kan tillämpas, utrymme likväl finnes för variationsmetoden.»

Kollegiet förordar skyndsam närmare utredning om en dylik skolas orga­

nisation.

Svenska seminarielcirarföreningen

finner förslaget om experimentskola

»i princip utmärkt». Jämväl

Läroverkslärarnas riksförbund

ansluter sig till

tanken att skapa en experimentskola, men då kommissionens förslag är för

löst skisserat, förordar förbundet ytterligare utredning. Slutligen finner

skolöverstyrelsen

det angeläget, att en experimentskola kommer till stånd,

men anser sig icke kunna taga definitiv ståndpunkt till förslaget, förrän när­

mare utredning framlagts.

b. Departementschefen.

En lärarutbildningsanstalt fyller näppeligen helt sin uppgift, om den inte

står i god kontakt med tidens pedagogiska strömningar. Detta innebär icke

alls, att ledning och lärare skall avstå från sin självständighet eller pruta av

på objektiviteten för att hjälpa fram någon moderiktning, men de måste

kunna framställa de bärande tankegångarna med en viss inlevelse och in­

tressera de studerande för att utan förutfattade meningar söka det bästa i

olika riktningar. Har utvecklingen på någon punkt lett så långt, att en pe­

dagogisk tanke eller en organisationsform skall prövas under ordnade för­

sök, är lärarutbildningsanstaltemas deltagande av särskild vikt. Om de iso­

lerar sig från försöksverksamheten, riskerar man, att de lärare, som de ut­

examinerar, känner sig som främlingar i den skolvärld, som är i vardande.

Med hänsyn till dessa förhållanden är det mycket naturligt, att skol-

kommissionen velat knyta ett fast band mellan lärarhögskolan och försöks­

verksamheten. Det är i grunden samma strävande, som kommit skolöver­

styrelsens försöksavdelning att lansera de regionala samarbetskommittéer, i

vilkas verksamhet seminarierna tar en viktig del.

Möjligen har försöksverksamheten rörande enhetsskolans organisation

passerat den avgörande punkten, innan lärarhögskolan på allvar kommit

med i arbetet. Den mest tidsödande och tålamodsprövande delen av för­

söksverksamheten gäller emellertid icke organisationen utan det inre arbe­

tet i dess olika förgreningar. Varje nytt skoldistrikt, som övergår från nu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

143

varande skolorganisation till den nya, behöver anvisningar och lärarna i distriktet rådgivning av det slag, som de regionala samarbetsorganen och deras konsulenter nu tillhandahåller. Det kan visa sig förmånligt, att lärar­ högskolan, liksom nu seminarierna, på ett eller annat sätt inkopplas i detta arbete.

Om den försöksverksamhet, som i en avlägsnare framtid efterträder den nuvarande, vet man inte mycket mer, än att den för sin framgång kräver ett stort antal lärares personliga intresse och medverkan och att resultaten i regel icke kan utvinnas utan ordnade försök och arbetskrävande bearbet­ ningar. Intet synes vara att erinra mot att lärarhögskolan tager del i arbe­ tet med bearbetning och värdering av erfarenheterna från denna försöks­ verksamhet, så långt det kan ske utan att högskolans direkta arbete med lärarutbildningen åsidosättes. En inriktning i fria former av forskningen vid lärarhögskolan på försöksverksamhetens problemställningar skulle san­ nolikt också förbättra lärarhögskolans kontakt med de aktuella samhälls­ problem, som berör den unga generationen.

Skolkommissionen går emellertid längre, då den föreslår, att lärarhögsko­ lan skall aktivt medverka genom en särskild experimentskola. Huruvida denna skola skall vara statlig eller i sin kommunala form ställas till lärar­ högskolans förfogande, lämnar kommissionen oavgjort.

För egen del är jag icke beredd att nu ta ställning till frågan om en sär­ skild, till lärarhögskolan knuten experimentskola. Detta synes nämligen kunna ske först sedan nätet av med lärarhögskolan samverkande skolor av olika slag har upporganiserats och möjligheterna för dess utvidgning med en experimentskola kan överskådas. Skulle på lärarhögskolans initiativ eller eljest experimentskolan framdeles komma att aktualiseras, bör alltså detta betraktas som en ny fråga, vilken bör i vanlig ordning utredas och prövar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

9. Lärarhögskolans ledning, personal och övningsskola.

a. Lärarhögskolans styrelse och kollegier.

De blivande lärarhögskolorna är i vissa hänseenden jämförliga med de högskolor, som hör under universitetskanslern, men har också därifrån väsentligt skilda rent praktiska uppgifter. I andra hänseenden är de jäm­ förliga med de lärarutbildningsanstalter, som hör under skolöverstyrelsen, men de ha därutöver vissa uppgifter av vetenskaplig art. Skolkommissio­ nen föreslår en särskild överstyrelse för högskolorna. Den kan antingen — åtminstone tills vidare — bilda en sektion av skolöverstyrelsen, arbetande enligt särskild instruktion, eller också alltifrån början göras helt fristående. Inom kommissionen har meningarna varit delade om vilket alternativ som

144

bör föredragas. Förslaget om en närmare anslutning till skolöverstyrelsen,

som utformats av lärarhögskoledelegationens ordförande undervisningsrå­

det Källquist, har inom skolkommissionen biträtts av ordföranden During

samt ledamöterna Nilsson och Näsström. Förslaget om en fristående över­

styrelse, som utformats av lärarhögskoledelegationens sekreterare rektor

Arvidson, har åter inom kommissionen förordats av ledamöterna de Laval,

von Friesen, Färm, Olsson, Sjöström-Bengtsson, Wahlund, Wallentheim och

Wigforss.

Enligt det första alternativet skulle den sektion av skolöverstyrelsen, som

skall fungera såsom överstyrelse för den första lärarhögskolan, bestå av

följande ledamöter:

skolöverstyrelsens chef,

chefen för skolöverstyrelsens undervisningsavdelning,

ytterligare en ledamot av skolöverstyrelsen, samt

fyra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, av vilka en skall representera

universiteten och en den psykologisk-pedagogiska forskningen.

Lärarhögskolans rektor skall äga deltaga i överläggningarna men ej i be­

sluten med rätt att få avvikande mening antecknad till protokollet. Det­

samma skulle gälla ledamot av skolöverstyrelsen. I skolkommissionens

redogörelse för detta alternativ meddelas följande detaljer rörande arbets­

sättet:

»Till överläggningarna må även kunna kallas andra befattningshavare

inom skolöverstyrelsen eller vid lärarhögskolorna. Föredragande blir det

undervisningsråd, som är ledamot av sektionen, eller annan ledamot av

skolöverstyrelsen eller den förste byråsekreterare, som inom skolöverstyrel­

sen är särskilt avdelad för lärarhögskoleärenden, eller annan särskilt till­

kallad föredragande. Varje föredragande bör äga rätt att få från beslutet

avvikande mening antecknad till protokollet. Alla viktigare ärenden be­

handlas av sektionen in pleno. Varje beslut i ärende, som behandlas på

detta sätt, skall fattas kollegialt. Rutinärenden må antingen föredragas

för generaldirektören, varvid han är beslutande (generaldirektörsärende),

eller handläggas endast av det undervisningsråd, som är ledamot av sek­

tionen (rotelärende). Ärenden, vilka berör såväl lärarhögskolorna som

skolväsendet i övrigt, bör behandlas gemensamt av lärarhögskolesektionen

och andra delar av skolöverstyrelsen. Om vid framställning till Kungl.

Maj:t eller vid avgivande av yttranden i sådana ärenden lärarhögskolesek­

tionen och skolöverstyrelsen i övrigt skulle stanna för olika meningar, skall

lärarhögskolesektionens mening i vad som angår lärarhögskolornas verk­

samhet gälla såsom skolöverstyrelsens mening och annan mening redovisas

reservationsvis.» (S. 213.)

Såsom parallell nämnes i betänkandet medicinalstyrelsens disciplin­

nämnd, vars beslut skall gälla såsom medicinalstyrelsens. Vinsten med an­

ordningen skulle bland annat vara, att beslut rörande lärarhögskolan och

skolväsendet i övrigt lättare kan samordnas, när de ingriper i varandra,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

och samtidigt utfärdas i skolöverstyrelsens namn. Sådana ärenden väntas bli vanliga.

»Under lärarhögskolornas administration skall stå övningsskolor omfat­ tande alla skolstadier. Självfallet skall dessa övningsskolor lika väl som alla andra statliga och statsunderstödda skolor av motsvarande typer vara underställda skolöverstyrelsen. Med lärarhögskolorna skall vidare sam­ verka ett betydande antal olika skolor, tillhörande det allmänna skolväsen­ det och med en lärarkår, som delvis skall utses med tanke på viktiga upp­ gifter i lärarhögskolornas tjänst. Därjämte får skolöverstyrelsen eller dess underinstanser svara för att aspiranttjänstgöring beredes lärarhögskolornas studerande, och beträffande ämneslärarkandidaterna synes förhållandet bli, att de av skolöverstyrelsen hänvisas till lärarhögskolorna och under hela utbildningstiden där står under skolöverstyrelsens inseende såsom vid det allmänna undervisningsväsendet inskrivna aspiranter.» (S. 210—211.)

Icke minst anses ett organiskt samband med skolöverstyrelsen kunna bli av betydelse vid avgörandet av spörsmål, som angår såväl lärarhögskolor­ na som de äldre lärarutbildningsanstalterna; dit hör exempelvis avväg­ ningsfrågor rörande elevintagningens omfattning vid lärarhögskolor och seminarier.

Vid besättande av högskolans lärartjänster skulle vidare skolöverstyrel­ sens samlade erfarenheter, företrädda av olika undervisningsråd och kon­ sulenter, kunna bättre utnyttjas, varvid — såsom nu sker — olika föredra­ gande rycker in alltefter tjänsternas art.

Samordningen skulle slutligen medföra den fördelen, att skolöverstyrel­ sens administrativa apparat och hela dess mångskiftande expertis, inklu­ sive den juridiska och lönetekniska sakkunskap, som finnes att tillgå inom skolöverstyrelsen, också komme att stå till lärarhögskolans förfogande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

145

Enligt det andra alternativet — en fristående överstyrelse — skulle över­ styrelsen bestå av fem av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, nämligen

en representant för skolöverstyrelsen, tillsatt efter förslag av detta äm­ betsverk,

en representant för universiteten, tillsatt efter förslag av universitets­ kanslern,

en representant för den psykologisk-pedagogiska forskningen, utsedd efter förslag av statens psykologisk-pedagogiska institut,

en representant för lärarhögskolorna samt en representant för det allmänna. »I överläggningar med rätt att få från beslutet avvikande mening anteck­ nad till protokollet men ej i beslut skall även lärarhögskolornas rektorer äga deltaga. Även särskilt tillkallade experter må efter överstyrelsens be­ slut kunna deltaga i överläggningarna. Överstyrelsens kansli bör i en fram­ tid stå under ledning av en byråchef. Så länge endast en lärarhögskola finns, bör dennas och överstyrelsens kansli kunna utgöra en enhet under

10 —

Bihav g till riksdagens 'protokoll 195 b. 1 saml. Nr 209.

146

ledning av lärarhögskolans sekreterare med förste byråsekreterares ställ­

ning. Viktigare ärenden skall avgöras av styrelsen in pleno efter föredrag­

ning av byråchefen eller annan föredragande enligt ordförandens bestäm­

mande. Föredraganden bör därvid äga rätt att få från beslutet avvikande

mening antecknad till protokollet. Rutinärenden däremot får behandlas

antingen som chefsärenden, varvid styrelsens ordförande är bestämmande,

eller — i en framtid — som byråchefsärenden.» (S. 217—218.)

Talesmännen för detta förslag fruktar, att lärarhögskolornas utveckling

bleve för starkt beroende av skolöverstyrelsesynpunkterna, om tre leda­

möter av skolöverstyrelsen inginge i lärarhögskolans överstyrelse. Sanno­

likt komme alltid någon av de övriga ledamöterna att ansluta sig till en

mening, som enhälligt förfäktas av de tre överstyrelseledamöterna.

»Vad detta kommer att betyda är lätt att inse. De inom skolöverstyrel­

sen härskande meningarna och intentionerna kommer att bli bestämmande

för lärarhögskolornas utveckling. Detta gäller såväl om den organisatoriska

uppläggningen av lärarhögskolornas arbete och studiesättet vid dessa hög­

skolor som om de pedagogiska idéerna och strömningarna. Av väsentlig be­

tydelse för utvecklingen av den svenska pedagogiken — teoretiskt och i

praktiken — är att lärarutbildningsanstalterna har tillräcklig frihet att

söka sig fram på nya vägar. Deras organisatoriska och ideologiska frihet är

därför ett värde, som på alla sätt måste värnas. Ett centralt ämbetsverk

kan inte på samma sätt som en utbildnings- och forskningsanstalt tänkas

aktivt deltaga i strävandena till pedagogisk förnyelse. Sådana strävanden

måste uppbäras av skolans egna fältarbetare, i detta fall lärarhögskolornas

egen personal. Dennas frihet har naturliga gränser. Det är varken behöv­

ligt eller ändamålsenligt att ytterligare binda denna frihet genom att un­

derordna högskolorna under ett ämbetsverk.» (S. 215.)

Av största vikt är att lärarhögskolan vid lärartillsättningarna intar en

fri och självständig ställning. Garantier måste skapas för att lärarhögsko­

lans egna önskningar blir tillgodosedda, vilket icke kan ske, om dess över­

styrelse inlemmas i ett centralt ämbetsverk.

Anslagsäskandena för lärarhögskolan bör helt vara högskolans egen ange­

lägenhet. »Lärarhögskolornas och seminariernas avvägningsfrågor beträf­

fande lärarutbildningens kapacitet berör inte lärarhögskoleorganisationen»,

förklarar majoriteten. »Seminarierna är ställda på avskrivning liksom de

praktiska lärarkurserna vid läroverken. Under övergångstiden bör lärar­

högskolornas kapacitet fullt utnyttjas. Det blir skolöverstyrelsens uppgift

att ta ställning till vilken kapacitet seminarier och praktiska lärarkurser

år för år bör ha, så länge dessa institutioner kvarlever. Någon inverkan på

lärarhögskolornas anslagsäskanden har dessa frågor inte.»

Det bör inte vara omöjligt att jämväl i övrigt åstadkomma en ändamåls­

enlig fördelning av arbetet mellan skolöverstyrelsen och lärarhögskolan.

»På skolöverstyrelsen kommer att vila ansvaret för hänvisning av ämnes-

läraraspiranter till utbildning vid lärarhögskola. Till de eventuella önske­

mål på detta område, som en lärarhögskola kan ha, kan skolöverstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

147

ta vederbörlig hänsyn utan att proceduren därigenom behöver bli tillkrång­ lad. Endast skolöverstyrelsen överblickar skolväsendets behov av ämnes- lärarutbildning och kan bedöma avvägningen mellan olika ämneskombina­ tioner. Lärarhögskolorna har att rätta sig härefter. På samma sätt kommer skolöverstyrelsen att ha hand om utplaceringen av lärarhögskolans stude­ rande för aspiranttjänstgöring. De hänsyn till aspiranternas egna önskemål, som därvid bör tagas, behöver heller inte föranleda någon tillkrånglad pro­ cedur. Också då det gäller förordnande för lärarhögskolans egna lärare, främst metodiklektorerna, att tjänstgöra vid skolor tillhörande det allmän­ na skolväsendet, bör skolöverstyrelsen utan särskilda svårigheter kunna fatta beslut, sedan vederbörandes önskemål bringats till dess kännedom. Lärarhögskolan återigen bör ha ansvaret för övningsskolornas administra­ tion och personal. Överinseendet bör ligga hos lärarhögskolornas översty­ relse och inspektionsskyldigheten hos vederbörande lärarhögskolas rektor.» (S. 216.)

Vissa andra uppgifter, som berör lärarhögskolorna, bör ankomma på universitetskanslern — därom är skolkommissionen enig. Jag har redan nämnt, att skolkommissionen föreslår inrättande av en professur i skol- forskning vid lärarhögskolan. Det skulle tillkomma kanslern att föreslå innehavare av denna tjänst och att i förekommande fall förordna vikarie på tjänsten. I den mån särskilda åtgärder från universitetens sida blir erforderliga i samband med primär- eller vidareutbildningen vid lärarhög­ skolan, måste de falla under universitetskanslerns prövning eller av honom underställas Kungl. Maj:t.

Som organ för lärarhögskolans självstyrelse bör vidare finnas en lokal­ styrelse och avdelningskollegier.

Den lokala styrelsen (även kallad lärarrådet), som övervägande tor­ de få att behandla pedagogiska frågor, skall bestå av

rektor, tillika ordförande, professorn i skolforskning, en lektor i psykologi och pedagogik, en lektor i högstadiets metodik, två lärare i övningsskolan, den ene representerande ämneslärarstadiet, den andre klasslärarstadiet, ävensom

en representant för det kommunala skolväsendet. Vid behandlingen av administrativa och ekonomiska frågor skulle där­ jämte lärarhögskolans sekreterare och vid behandling av frågor rörande lärarhögskolans bibliotek dess bibliotekarie inträda som ledamöter av sty­ relsen. Dessutom bör styrelsen på särskilda skäl kunna med sig adjungera lärare vid högskolan, som icke tillhör styrelsen.

Lärarrepresentanter i styrelsen jämte personliga suppleanter skulle väl­ jas av respektive lärargrupper, representanten för det kommunala skolvä­ sendet med suppleant av folkskolestyrelsen (i Stockholm av folkskoledirek- lionen).

Kungl. Maj:ts proposition nr %09.

148

Om den lokala styrelsens uppgifter och avvägningen mellan rektors och

styrelsens funktionsområden meddelar kommissionen följande:

»Alla viktigare ärenden, som skall underställas överstyrelsen, skall vara

behandlade av lärarrådet. Detta gäller bland annat anslagsäskanden, orga­

nisatoriska omläggningar inom lärarhögskolan, mera genomgripande om­

dispositioner av lärarkrafterna, fastställande av undervisningsplaner, disci­

plinfrågor, tjänsteförslag samt yttranden från lärarhögskolan, såvida inte

vid remissförfarandet endast rektors yttrande begäres.-----------

Givetvis bör dock inte lärarrådets arbete betungas med allehanda detalj­

frågor. Även en del ärenden, som skall avgöras av överstyrelsen men där

behandlas rutinmässigt, bör kunna av rektor överlämnas dit utan att ha

passerat lärarrådet. Vidare bör förslag till sådana tjänstgöringsbetyg, som

skall utfärdas av överstyrelsen, avgivas av rektor ensam. För schemalägg­

ning bör också rektor ensam bära ansvaret. Rektor må dock till lärarrådet

kunna hänskjuta på hans prövning ankommande ärenden.» (S. 220.)

Den närmare gränsdragningen mellan rektors och lärarrådets befogenhe­

ter kan dock icke i förväg preciseras. Av vikt är, att rektors befogenheter

blir så stora, att han kan sätta sin prägel på lärarhögskolans verksamhet.

Avdelningskollegierna utgöres av lärarna inom lärarhög­

skolans olika verksamhetsområden, alltså

ett avdelningskollegium för psykologi och pedagogik,

»

»

» högstadiets metodik,

»

»

» mellan- och lågstadiernas metodik (inkl.

övningsämnena) samt

»

»

» övningsskolan.

I avdelningskollegiet för psykologi och pedagogik skall professorn i skol-

forskning vara ordförande. I de båda metodikkollegierna väljes ordföran­

den för viss tid av lärarna i vederbörande kollegier.

Där rektor så finner påkallat, skall han kunna kalla lärarhögskolans

samtliga lärare till allmänt kollegium eller samla lärare vid lärarhögskolan,

lärare i de kommunala handledarklasserna och vid de samverkande läro­

verken samt övriga handledare till lärarkonferenser med en allt­

efter överläggningsämnena skiftande sammansättning.

De lärarkollegier, som har givit till känna någon mening om lärarhög­

skolans administrativa ställning, föredrar vanligen det förslag, som knyter

den fastare till skolöverstyrelsen;

seminarieyttrandena

är i detta hänseende

enstämmiga men vanligen helt korta.

Kollegiet vid högre allmänna läro­

verket på Södermalm

förordar alternativ I, emedan det synes »garantera

ett mera objektivt urval av lärare till lärarhögskolorna. Enligt alternativ II

skulle lärarhögskolans rektor och lärarråd få ett inflytande på tjänstetill­

sättningen, som kan ge urvalet av lärare en alltför ensidig inriktning».

Folkskolinspektören i Stockholms läns södra inspektionsområde

håller före,

att åtminstone den första lärarhögskolan, som skall komplettera den nuva­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

149

rande seminarieorganisationen och intimt samarbeta med skolöverstyrelsen vid dess utformning av enhetsskolan och andra aktuella skolreformer, bör sortera under skolöverstyrelsen. »Frågan om lärarhögskolornas självstän­ diga ställning synes böra upptagas till mera avgörande prövning först sedan förutsättningen för en sådan självständighet faktiskt föreligger i en verklig särställning inom lärarutbildningen.» Slutligen förordar jämväl

universitets­

kanslern

alternativ I; enligt kanslerns mening bör de ledamöter, som skall

företräda universiteten och den psykologiska forskningen, utses av Kungl. Maj:t på kanslerns förslag.

Bland de röster, som rekommenderar en fristående överstyrelse, märkes

Läroverkslärarnas riksförbund.

Som främsta motiv anför riksförbundet, att

lärarhögskolan såsom forskningscentral ej bör vara underordnad ett cen­ tralt ämbetsverk. Det kommer dessutom enligt riksförbundets uppfattning att krävas så mycket arbete av organisatorisk art, särskilt de första åren, att ledamöterna av lärarhögskolans överstyrelse knappast samtidigt kan vara aktiva medlemmar av skolöverstyrelsen. Jämväl

statens psykologisk­

pedagogiska institut

stöder alternativ II.

Skolöverstyrelsen

kan icke ansluta sig till någotdera av de framlagda

förslagen. Enligt dess mening bör varje lärarhögskola utrustas med en stark lokal styrelse, medan skolöverstyrelsen, åtminstone att börja med, bör fun­ gera som överstyrelse.

»Enligt överstyrelsens uppfattning bör lokalstyrelsen icke endast be­ handla pedagogiska frågor utan även anförtros viktiga administrativa upp­ gifter. I styrelsen bör ingå utom rektor också representanter för ortens universitet, i Stockholm alltså Stockholms högskola, och representanter för den kommunala styrelsen, i främsta rummet det kommunala skolväsendet. I vad mån i styrelsen bör ingå även representanter för befattningshavarna vid lärarhögskolan bör särskilt övervägas. Om lokalstyrelsen anförtros så­ väl pedagogiska som administrativa uppgifter, torde åtskilliga ärenden, som eljest skulle behandlas av lärarhögskolornas överstyrelse, kunna decentrali­ seras till lokalstyrelsen.»

Om skolöverstyrelsen fungerar som överstyrelse för lärarhögskolan utan att någon särskild lärarhögskolesektion utdifferentieras, kan ärendena allt efter sin art framläggas för överstyrelsen in pleno eller avgöras såsom gene- raldirektörsärenden, avdelningsärenden eller på annat sätt, allt enligt gäl­ lande instruktion och arbetsordning.

»Givetvis har överstyrelsen ingenting att erinra mot att beträffande de frågor, som speciellt röra lärarhögskolorna, överstyrelsen förstärkes med ett antal ledamöter, som icke tillhöra skolöverstyrelsen. Denna åtgärd sy­ nes dock vara mindre angelägen, om de enskilda lärarhögskolornas lokal- styrelser få den starka ställning, som överstyrelsen i det föregående före­ slagit», tillägger överstyrelsen.

I fråga om de ärenden, som skulle hänskjutas till universitetskanslern, ansluter sig överstyrelsen till skolkommissionens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr H09.

150

Kungl. Maj:ts 'proposition nr £09.

b. Rektor, kansli m. m.

Den omedelbara ledningen av lärarhögskolans verksamhet skall enligt

skolkommissionen utövas av högskolans rektor, vilken bör äga profes­

sors tjänsteställning.

Rektor måste bära huvudansvaret för att arbetsmaskineriet vid den stora

institutionen fungerar tillfredsställande. Vissa större områden av högsko­

lans verksamhet skulle dock enligt skolkommissionen under honom företrä­

das av särskilda personer. Sålunda skulle den teoretiska undervisningen i

pedagogik samt forsknings- och försöksverksamheten företrädas av profes­

sorn i skolforskning och övningsskolan av två särskilda rektorer. För andra

verksamhetsområden — i synnerhet den praktiska utbildningen — har kom­

missionen icke föreslagit någon särskild ledare. Högskolans rektor måste

i detta läge vara dels den sammanhållande och samordnande kraften i hög­

skolans arbete över huvud, dels — och alldeles särskilt — ledaren för den

praktiska lärarutbildningen.

»Givetvis kan rektor inte som nuvarande lärarkursföreståndare eller ens

som nuvarande seminarierektorer följa de enskilda lärarkandidaternas

prestationer», medger kommissionen. »Han bör dock i stort kunna över­

blicka verksamheten. Bland annat måste den ofrånkomliga betygssättning-

en av undervisningsserierna bli en ömtålig uppgift för lärarhögskolan. I

huvudsak kommer den att bli beroende av huvudhandledare och andra

handledare.

Det kan då lätt uppstå risk för att vissa handledare blir mer krävande

än andra eller omvänt blir väl frikostiga med betygen eller att det utbildas

olika betygsskalor i olika ämnen. Rektor är den ende med erfarenhet från

hela lärarutbildningen och väl också på grund av sin ställning den ende,

som kan åstadkomma en utjämning i denna för den enskilde lärarkandida­

ten ytterst viktiga sak. Framför allt blir det emellertid hans uppgift att

lägga upp den praktiska utbildningen så, att den i olika avseenden blir så

stimulerande och givande som möjligt.» (S. 63.)

Oundvikligen kommer dessutom krävande administrativa åligganden att

påvila högskolans rektor. Särskilt under uppbyggnadstiden torde det orga­

nisatoriska arbetet bli mycket betungande. Högskolan måste vara utrustad

med ett väl kvalificerat kansli. Rektor själv bör givetvis icke belastas med

redogörare- eller kamrerareuppgifter, betonar kommissionen.

Vid utredningen har övervägts, huruvida icke rektors göromål kan väntas

bli så krävande, att underledare måste tillsättas även på den praktiska ut­

bildningens område, exempelvis avdelningschefer för de olika lärarkatego­

riernas utbildning. Kommissionen har slutligen avstått från att framlägga

förslag i denna riktning men förutsätter, att i varje fall ingen undervis-

ningsskyldighet skall vara förenad med rektorstjänsten.

Tjänsten skulle liksom rektorstjänster i allmänhet vara en förordnande­

tjänst.

151

Svenska seminarielärarföreningen

ifrågasätter, huruvida det över huvud

taget går att uppbringa en person, som i sig förenar den administrativa, pedagogiska och vetenskapliga kapacitet, den arbetsförmåga och de ledar­ egenskaper, som fordras för att kunna leda, ordna och sammanhålla arbetet i en anstalt av så heterogen karaktär och så väldiga dimensioner.

Läroverkslärarnas riksförbund

ger uttryck åt liknande farhågor. För egen

del understryker förbundet vikten av att rektor står obunden gentemot skilda pedagogiska riktningar.

»Vad som av lärarhögskolans högsta ledning måste krävas är vidsyn nog att låta skilda uppfattningar komma till uttryck. För de blivande lärarna måste ensidighet i synsättet vara en stor fara, och ensidighet rimmar illa med de vetenskapliga aspirationer, som kommit till uttryck i betänkandet. Det synes Läroverkslärarnas riksförbund vara av största vikt, att all ten­ dens till ensidighet i pedagogisk inriktning och lärarurval undvikes, när en så betydelsefull institution som den första svenska lärarhögskolan skall byggas upp.»

I ett par yttranden föreslås, att till underlättande av rektors arbete ytterligare avdelningsföreståndare skall anställas eller att han skall erhålla ett kvalificerat biträde vid den pedagogiska ledningen, planeringen och samordningen av de olika verksamhetsgrenarna vid lärarhögskolan.

Rektor

vid Nya elementarskolan

hänvisar till möjligheten att bättre utnyttja den

pedagogiska sakkunskap, som kan finnas hos de samverkande läroverkens rektorer. Oftast rekommenderas dock ett radikalare botemedel — att skära ned hela lärarhögskolan till rimligare proportioner.

För en lärarhögskola i Stockholm föreslår skolkommissionen ett kansli med följande befattningshavare:

1 sekreterare, 1 amanuens, 1 kansliskrivare (kassör), 1 kanslibiträde och 2 kontorsbiträden. Om befattningshavarnas arbetsuppgifter anför kommissionen följande: »På lärarhögskolans sekreterare ankommer ledningen av kansliets verk­ samhet. Det mest kvalificerade arbetet får uppdelas mellan honom och amanuensen. Sekreteraren bör därvid bland annat biträda rektor med olika slags utredningsarbeten. Amanuensen åter torde främst böra ta hand om schemaläggning och detaljorganisation av undervisningsarbete och kurs­ verksamhet. Kansliskrivaren avses vara redogörare och bestrida övriga göromål av kameral natur. Till kanslibiträdets uppgifter torde bland annat få höra att vara lärarhögskolans registrator. Ett av de båda kontorsbiträ- dena får antagas ha sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till den psyko- logisk-pedagogiska institutionen.» (S. 222.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

152

Härtill kommer erforderlig vaktmästarpersonal. Bland annat med hän­

syn till institutionsvården torde tre vaktmästartjänster komma att bli

behövliga.

Vid beräkningen av personalbehovet i kansliet har kommissionen förut­

satt, att lönerna skall utbetalas genom direktionen över Stockholms stads

undervisningsverk, som för ändamålet torde komma att behöva viss per­

sonalförstärkning.

Den viktigaste institutionen vid lärarhögskolan blir den psyko-

logisk-pedagogiska, som enligt kommissionen bör förestås av professorn i

skolforskning. Till denna institution bör höra en assistent i psykologi och

en i pedagogik. En särskild institution bör inrättas för tekniska hjälpmedel.

Föreståndarskapet för denna institution torde kunna uppehållas av någon

lärare vid lärarhögskolan såsom bisyssla mot särskilt arvode. I övrigt bör

institutionerna så långt möjligt samordnas med övningsskolans.

Kommissionen framhåller energiskt lärarhögskolans behov av ett välför­

sett bibliotek. Arbetet vid högskolan behöver handbokslitteratur,

vetenskapliga specialarbeten i psykologi, pedagogik och de olika skolämne­

nas metodik, viss facklitteratur inom skolämnena, läroböcker och handled­

ningar. Även den mer betydande barnlitteraturen bör finnas representerad

i lärarhögskolans eget bibliotek och inte endast i lärjungebiblioteken.

För att biblioteket skall kunna effektivt utnyttjas, måste det hållas Öppet

under hela arbetsdagen, vilket kräver relativt stor bibliotekspersonal. Skol-

kommissionen föreslår

1 bibliotekarie,

1 biblioteksassistent, och

1 biblioteksbiträde.

Till bibliotekariens åligganden bör höra bland annat att meddela den

i klasslärarutbildningen föreskrivna undervisningen i bibliotekskunskap.

Slutligen berör kommissionen det redan förefintliga pedagogiska

bibliotekets ställning. En direkt anknytning av detta bibliotek till

lärarhögskolan anses icke tillrådlig, om den senare i överensstämmelse med

kommissionens förslag lägges till en förort som Vällingby. Däremot bör

biblioteken hålla kontakt med varandra, så att onödiga dubbelanskaff­

ningar undviks, lån bör smidigt kunna ske mellan biblioteken och deras

kataloger göras bekvämt tillgängliga.

Hithörande frågor har föga uppmärksammats under remissgången. Läro-

verkslärarnas riksförbund föreslår, att pedagogiska biblioteket förlägges till

lärarhögskolan. Statens psykologisk-pedagogiska institut, som är huvud­

man för detta bibliotek, påpekar att bibliotekets karaktär av centralbiblio­

tek komme att ytterligare accentueras genom tillkomsten av en krets av

lärarhögskolor. »En upprustning av Pedagogiska biblioteket är därför

ofrånkomlig», hävdar institutet. »Det är knappast rimligt, att den första

lärarhögskolans bibliotek skulle i personalavseende vara bättre ställt än

centralbiblioteket.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

153

På min anmodan har undervisningsrådet Eskil Källquist i egenskap av

särskilt tillkallad sakkunnig omräknat lärarhögskolans personalstat enligt

direktiv, som överensstämmer med vad jag i det föregående anfört. Han har

ansett sig kunna — om och med tvekan — tillstyrka, att den föreslagna

amanuensbefattningen i kansliet utgår ur personalstaten samt att biblio­

teksassistenttjänsten slopas. I fråga om arbetet i kansli och bibliotek har

Källquist anfört i huvudsak följande:

Sekreteraren får ett mycket kvalificerat arbete med höga krav på orga­

nisationsförmåga. Dit hör organisationen av lärarkandidaternas undervis-

ningsövningar, schemaläggningen för den teoretiska undervisningen, som

i regel måste förnyas var fjortonde dag, förberedande åtgärder för lärar­

kandidaternas praktikanttjänstgöring, organisationsarbetet för sommar- och

vinterkurser och för vidareutbildningen m. m. samt, icke minst under upp­

byggnadsperioden, utredningsarbete av skiftande art. Det är alldeles ute­

slutet, att en enda person skall kunna fullgöra alla dessa uppgifter utan

ganska kvalificerad hjälp. Det kan därför ifrågasättas, om amanuensbefatt­

ningen kan undvaras. I någon utsträckning torde dock kansliskrivaren,

vars arbete reduceras till följd av lärarhögskolans minskade omfattning,

kunna biträda t. ex. i fråga om de praktiska detaljerna vid anordnandet av

olika slags kurser och hospitering. Givetvis tas också kanslibiträdet i an­

språk för rutinmässigt arbete, i den mån hennes arbetstid i övrigt inedger

detta. Skall i avvaktan på närmare erfarenheter amanuenstjänst inte inrät­

tas, förutsätter detta möjlighet att under särskilt brådskande tidsperioder

anlita kvalificerad extra arbetskraft.

Full sysselsättning ges åt två kontorsbiträden. Utskrivning och stencile-

ring av arbetsmaterial vid undervisningen kommer att ta mycken tid i an-

spx-åk. Enbart den pedagogiska institutionen skulle behöva en dylik arbets-

kraft.

För lärarhögskolans bibliotek erfordras alltifrån början två arbetskraf­

ter. Det planerade arbetssättet vid lärarhögskolan kommer att i hög grad

bygga på gruppstudier av litteratur. Biblioteket blir därvid lärarkandida­

ternas arbetsplats. Det måste under sådana förhållanden hållas öppet hela

dagarna och även på kvällen. Fn utförlig realkatalog måste upprättas, av­

passad just för lärarhögskolans behov. Specialuppställningar måste anord­

nas i takt med utbildningsarbetet. Under den första tiden torde vidare in­

köpen och det därmed sammanhängande katalogiseringsarbetet komma att

bli särskilt omfattande. Slutligen må påpekas, att undervisningen i biblio­

tekskunskap (orienteringen om barnlitteratur inberäknad) torde böra ingå

i bibliotekariens åligganden. Minst 120 timmar per år får beräknas för

detta ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

c. Ledningen av den t e o r e t i s k-p e d a g o g i s k a ut­

bildningen.

Utbildningen vid lärarhögskolan måste stå i god kontakt med den psyko­

logiska och pedagogiska forskningen; denna kontakt kan enligt skolkom-

missioncns övertygelse icke uppnås, utan att forskning bedrives vid själva

lärarhögskolan. Skall lärarhögskolan bli i stånd att göra en självständig

insats i försöksverksamheten, måste samma krav uppställas. Slutsatsen blir

154

ännu en gång densamma, om man går ut från den vidareutbildning i för-

djupningssyfte, som lärarhögskolan skall handleda.

I någon mån kan kontakten vinnas genom att universitetsmän övertar

undervisning vid lärarhögskolan. Högskolan behöver dock även en person,

som kan taga huvudansvaret för dess pedagogikutbildning och leda det

forskningsarbete, som i olika former bedrives vid högskolan. Det vore orim­

ligt att begära, att en universitetsprofessor skulle medhinna detta vid sidan

av egen forskning, handledning av universitetens egna studerande och före-

ståndarskapet för en vetenskaplig institution.

Skolkommissionen föreslår, att en professur inrättas med inriktning på

pedagogiska tillämpningsfrågor. För denna del av pedagogikens vidsträckta

domäner föreslår kommissionen benämningen skolforskning.

»En lärarhögskola erbjuder särskilt stora förmåner, när det är fråga om

egentlig skolforskning. Framför allt kan forskningen bedrivas i en levande

skolmiljö. Lärarhögskolan har salunda till sitt förfogande övningsskola och

experimentskola och står i livligt samarbete med skolväsendet i övrigt på

orten och i dennas omgivning. Genom de blivande lärarnas aspiranttjänst-

göring har lärarhögskolan också direkt beröring med skolor och skoldistrikt

landet över. E)et samarbete med en mångfald lärare ute på arbetsfältet,

som skolforskningen förutsätter, kan lättast organiseras vid en läroanstalt,

so™ kan bygga på förbindelser med forna elever och dessutom oavlåtligen

måste ta del av den fortskridande skolreformen på alla dess fronter. Över

huvud taget fordrar lärarhögskolans hela verksamhet ständig uppmärk­

samhet på skolans problem, dessa må vara av teoretisk eller praktisk art

och ha aktuell innebörd eller betydelse på lång sikt. I övrigt torde skol­

forskningen knappast på annat håll än vid en lärarhögskola kunna få den

större räckvidd, som skolväsendets utveckling påkallar.» (S. 29.)

Kommissionen finner det önskvärt, att lärarhögskolans professor i skcl-

forskning tillhör den filosofiska fakulteten vid universitetet i samma stad.

Därigenom skulle frågan om vetenskapliga examina efter grundläggande

studier vid lärarhögskolan komma i ett gynnsammare läge. Kommissionen

erinrar om att rektorn för socialpolitiska institutet i Stockholm på samma

gång är professor vid Stockholms högskola och att föreståndaren för sta­

tens rasbiologiska institut tillhör medicinska fakulteten i Uppsala.

På innehavaren av professuren i skolforskning bör ställas samma krav

i fråga om vetenskaplig meritering som på en universitetsprofessor. Till­

sättningen bör ske efter sakkunnigprocedur. De filosofiska fakulteterna

vid universiteten och högskolorna i Stockholm och Göteborg skulle föreslå

sakkunniga till överstyrelsen för lärarhögskolorna, vars förslag i sin tur

skulle ingivas till universitetskanslern, som utser de sakkunniga. Sedan

sakkunniga och överstyrelsen yttrat sig, föreslår kanslern hos Kungl.

Maj:t innehavare av professuren, varefter Kungl. Maj:t utnämner.

Professorn skall enligt kommissionens avsikt vara den teoretisk-peda-

gogiska utbildningens ledare närmast under rektor. På honom skall det

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

155

ankomma att planlägga undervisningen i psykologi och pedagogik såväl

vid den egentliga yrkesutbildningen som vid de många kurserna för lära­

res vidareutbildning; han har, säger kommissionen, att bära det yttersta

ansvaret för lärarhögskolans undervisning i psykologi och pedagogik.

»Inte minst har han att tillse, att undervisningen står i kontakt med

den pedagogiska forskningen och speciellt med den vetenskapliga bearbet­

ningen av material från försöksverksamhet inom det allmänna skolväsen­

det och från den experimentverksamhet som står under lärarhögskolans

egen ledning. Professuren får därför i viss grad karaktären av forsknings-

professur. Med hänsyn härtill måste undervisningsskyldigheten bli starkt

begränsad. Främst får den reserveras för den mer vetenskapliga handled­

ningen. Dessutom torde vara lämpligt, att professorn varje läsår eller

varje termin i ett antal föreläsningar för samtliga studerande vid lärar­

högskolan lämnar fortlöpande översikter över aktuella problemställningar

inom den pedagogiska forsknings- och försöksverksamheten. Han bör dess­

utom vara pedagogisk ledare av verksamheten vid experimentskolan och

därtill knuten experimentverksamhet i det allmänna skolväsendet. Från ten­

tamina för lärarexamen bör han vara helt befriad.» (S. 47—48.)

Med hänsyn till dessa omfattande arbetsuppgifter bör professuren till­

sättas i så god tid, att innehavaren får minst ett halvt år på sig för utar­

betande av kurserna i pedagogik och psykologi.

Professuren i skolforskning skulle enligt skolkommissionens intentioner

vara i viss mån specialiserad. Lärarhögskolan har dock behov av kvalifi­

cerad undervisning även på angränsande områden. Kommissionen erinrar

om att professorerna i pedagogik vid universiteten i Uppsala och Lund

är skyldiga att i viss utsträckning hålla föreläsningar och leda övningar

vid de praktiska lärarkurserna mot att de erhåller motsvarande lättnad i

undervisningsskyldigheten vid universitetet. När den nu obligatoriska kur­

sen i pedagogik för ämbetsexamen slopas och ersättes med motsvarande

utbildning vid lärarhögskolan, bör ytterligare en del av undervisningen

kunna överflyttas. Exempel på dylik samverkan kan hämtas från andra

områden: sålunda bestrides en del av undervisningen vid tandläkarhög-

skolan i Malmö av lärare vid den medicinska fakulteten i Lund. Med

tanke på lärarhögskolans behov finner kommissionen det angeläget, att

den påbörjade uppdelningen av professurerna i pedagogik vinner efter­

följd vid samtliga filosofiska fakulteter.

I yttrandena är den vetenskapligt orienterade sidan av lärarhög­

skolans verksamhet föremål för de mest skiftande värderingar. Kollegiet

vid Hvitjeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg väntar sig inte

alltför mycket av skolforskningen vid lärarhögskolan:

»Enligt kollegiets mening är det . . . att allvarligt befara, att denna

forskning får allt för liten känning med det verkliga skollivet och dess

praktiska krav. Den främste ledaren av denna forskning, professorn i

'skolforskning', skall — som sig bör — tillsättas enligt rent vetenskapliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

136

meriter, varför intet garanterar, att han har någon mera ingående kän­

nedom om skolarbete; han skall ej ha någon undervisning, i varje fall ej

i en skolklass, men han skall leda experimenten och försöksverksamheten

inom skolan. Man kan fråga, huru mycket denne kommer att förstå sig

på skolor och skolbarn och vilket värde den av honom inspirerade forsk­

ningen kan få för den praktiska lärargärningen.»

Så pessimistiskt tycks nu inte skolmannen i allmänhet se på skolpro-

fessorns kompetens för sina uppgifter.

Kollegiet vid samrealskolan och

kommunala gymnasiet i Solna

anser dock, att det behövs minst två profes­

sorer, för att olika aspekter på det psykologiska fältet skall bli represen­

terade.

»Principiellt torde beträffande den föreslagna organisationen kunna sä­

gas, att en högskola med endast en professor knappast torde komma i åt­

njutande av den stimulans, som brytningen mellan olika meningsrikt-

ningar sedan gammalt tillfört universitets- och högskolearbetet och som

för västerländsk uppfattning av vetenskaplighet måste avses innebära

ett centralt värde. Organisatoriskt torde detta innebära en allvarlig brist,

och för att åtminstone i någon mån råda bot härför tillåter sig kollegiet

att föreslå, att ytterligare minst en professur tillföres lärarhögskolans or­

ganisation, varvid i första hand en lärostol i ämnet läkepedagogik borde

komma i fråga.»

I några yttranden framställes längre gående yrkanden.

Läroverkslä-

rarnas riksförbund

uppehåller sig sålunda tämligen utförligt vid frågan om

det vetenskapliga arbetets organisation och föreslår betydande utvidg­

ningar.

»En bärande punkt i skolkommissionens betänkande om den första

lärarhögskolan är förslaget om det vetenskapliga arbete, som föreslås

skola bedrivas där», skriver riksförbundet. »Förutsättningen för att ett

sådant arbete skall bli givande är att det inte blir för snävt upplagt. Att

endast en person, förutom skötandet av andra uppgifter, skulle ensam

ansvara för all vetenskaplig forskning inom pedagogikens och skolarbetets

olika områden eller bara för den senare av dessa uppgifter, är enligt riks­

förbundets uppfattning uteslutet.» Förbundet vill hålla före, att ett tio­

tal professurer bör upprättas; kommissionens uppfattning om möjlighe­

ten av ett hälftenbruk mellan lärarhögskolan och universiteten av de se-

nares psykologi- och pedagogikprofessurer kan förbundet icke dela.

Förbundet finner sitt förslag rätt blygsamt, om man exempelvis tänker

på tekniska högskolans 57 professurer. Lärarhögskolan är enligt riksför­

bundets uppfattning en fackhögskola, i princip av samma slag som nämn­

da högskola. »Lika otänkbart som det vore att bedriva undervisningen

vid andra fackhögskolor utan den förnämsta lärarkategorin, lika otänk­

bart måste detta vara vid lärarhögskolan. Det vore i själva verket ett

återtagande av det mesta, som sagts om vår skolreform, om man för ut­

bildning av lärarna, som skall bära upp den nya skolan, anlitade högskole­

lärare med lägre kvalifikationer än vad som skulle vara tänkbart vid

jämförbara utbildningsanstalter inom andra områden av samhällslivet.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

157

Skolöverstyrelsen föreslår två professurer. Beteckningen skolforskning

är enligt överstyrelsens uppfattning icke helt tillfredsställande. Bättre

vore beteckningen »praktisk pedagogik med utvecklingspsykologi».

»Professurens huvudsakliga ämnesområde synes böra vara de pedago­

giska åtgärdernas anpassning efter elevernas utvecklings- och mognadssta­

dium. Som exempel på viktiga tillämpningsområden kan för lågstadiet an­

givas skolmognad, för mellanstadiet språkmognad och för högstadiet yr-

kesvalsmognad.»

Den andra professuren bör också omfatta »praktisk pedagogik», men

överstyrelsen är icke beredd att ytterligare precisera benämningen.

»Medan den förut föreslagna professuren vid lärarhögskolan bör ha

tyngdpunkten lagd på undervisning, bör beträffande den andra profes­

suren tyngdpunkten vara lagd på forskning. Det huvudsakliga ämnesom­

rådet för denna forskningsprofessur bör vara de pedagogiska åtgärdernas

effekt i klassen. Som exempel på angelägna forskningsuppgifter för denna

professur kan anföras följande. Allmänt: Elevernas ordförståelse i rela­

tion till läroböckernas ordförråd; inlärandets snabbhet och fasthet vid

olika studieteknik; elevernas arbetsprestationer och intresse i relation till

egenskaper och attityder hos läraren; handstilens utveckling vid olika me­

todik och intensitet i välskrivningsundervisningen. Beträffande lågsta­

diet: Läskunnighetens utveckling vid olika begynnelseåldrar och olika

metodik. Beträffande högstadiet: Studieresultat i olika begåvningsgrupper

vid olika differentieringssystem.»

Självfallet bör den pedagogiska forskningen vid lärarhögskolan ha nära

kontakt med den pedagogiska och psykologiska forskningen vid universi­

teten och med arbetet vid statens psykologisk-pedagogiska institut, fram­

håller skolöverstyrelsen. Huruvida den andra professuren bäst förlägges till

institutet eller till lärarhögskolan vill överstyrelsen tills vidare lämna

öppet.

I de akademiska kollegiernas yttranden möter man andra resonemang.

De går vanligen icke in på skolprofessorns ledarfunktion i utbildningen

utan ser mera på professuren som del av forskningsorganisationen i vårt

land. Lärarrådet vid Göteborgs högskola avstyrker alla planer på ett till

lärarhögskolan knutet forskningsinstitut.

»Det tillkommer universiteten att handha utbildningen på det rent ve­

tenskapliga planet och att svara för forskningen — även inom ämnena pe­

dagogik och psykologi. Universiteten böra därför tillföras ett större antal

ordinarie lärarkrafter i dessa ämnen. Det är likaledes universiteten, som

skola ansvara för att de blivande ämneslärarna äga erforderliga kunskaper

i de ämnen, vari de skola undervisa. Den relativa likformighet i bedöm­

ning, som härigenom nås, äventyras, om examinationsrätt i universitetens

läroämnen anförtros åt mindre kvalificerade krafter vid andra olikarta­

de inrättningar.»

Professorn i psykologi och pedagogik John Ehngren har avgivit ett sär­

skilt yttrande. Han motsätter sig icke i princip tanken på en praktiskt in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

158

riktad pedagogisk målforskning vid en framtida pedagogisk fackhögsko­

la av lärarhögskoletyp men önskar samtidigt understryka, att den i be­

tänkandet föreslagna organisationen och anordningen av dylik forskning

kännetecknas av påtagliga brister. Många av de undersökningsuppgifter,

som kommissionen nämner, ligger inom det område, som nu representeras

av professurerna i pedagogik och de odifferentierade professurerna i psy­

kologi och pedagogik. I stort sett bleve den av skolkommissionen före­

slagna professuren av samma typ som professurerna i pedagogik och pe­

dagogisk psykologi vid universitet och högskolor men mer eller mindre

isolerad från den pedagogiska grundforskningen och de större vetenskap­

liga sammanhang, som ett universitet i sin helhet utgör. Prof. Elmgren

åberopar sina personliga erfarenheter av ett stort forskningsarbetes orga­

nisation.

»Då jag torde ha större förtrogenhet med de problem det här gäller

än någon annan i landet med tanke på det synnerligen omfattande forsk­

ningsarbete jag hade tillfälle att genomföra för 1946 års skolkommission,

anser jag det vara min skyldighet att starkt understryka nödvändighe­

ten av en helt annan vetenskaplig organisation än den föreslagna. Enligt

min uppfattning kräver lösandet av problemet om ett nära samarbete mel­

lan vetenskaplig psykologisk-pedagogisk forskning och praktisk pedago­

gik ett särskilt forskningsinstitut under ledning av en högt kvalificerad

kraft med resurser av betydligt större storleksordning än de föreslagna.

Erfarenheterna från 1946 års skolkommissions forskningsarbete gå vo så­

lunda vid handen, att för lösandet av de uppgifter det här är fråga om

minst ett tiotal assistenter med vetenskaplig utbildning äro nödvändiga.

Statens psykologisk-pedagogiska institut har ett antal år i sina petita upp­

tagit en forskningsprofessur med särskild uppgift att bearbeta vetenskap­

liga problem av antydd art samt att fortsätta 1946 års skolkommissions

forskningsarbete å detta område. Skolväsendet skulle säkerligen vara be­

tydligt bättre betjänt med en sådan professur än den nu föreslagna skol-

forskningsprofessuren vid lärarhögskolan.»

Enligt prof. Elmgrens mening kan det över huvud taget icke vara rik­

tigt »att nu inrätta en professur av föreslagen typ vid lärarhögskolan och

att försumma universiteten och högskolorna som hittills skett».

Humanistiska sektionen vid universitetet i Lund hänvisar åter till ett

särskilt yttrande av professorn i psykologi och pedagogik Herman Sieg-

vald, vari denne föreslår, att den vetenskapliga skolforskningen förlägges

till universiteten, dock under viss samverkan med lärarhögskolan. Profes­

sor Siegvald tänker sig den erforderliga upprustningen av universiteten på

följande sätt.

»För att . .. samverkan mellan lärarhögskola och universitetet skall kun­

na bli verkligt fruktbärande, synes det vara lämpligt och nödvändigt att

i detta sammanhang differentiera universitetsprofessurerna i psykologi och

pedagogik samt låta samtliga innehavarna av dessa differentierade pro­

fessurer jämte övriga lärare i psykologiska och pedagogiska ämnen vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

159

universiteten svara för sin art av forskning jämväl på skolans fält med

utnyttjande av materialet från den pedagogiska försöksverksamheten och

lärarhögskolans egen experimentskola. Ur vetenskapliga synpunkter lik­

som ock med hänsyn till effektiviteten torde det kunna anses lämpligt att

vid universiteten snarast möjligt inrätta särskilda professurer i pedago­

gikens teori och historia, i barn- och ungdomspsykologi, i pedagogisk

psykologi samt i allmän och experimentell psykologi jämte särskilda lä-

rarbefattningar i läkepedagogik, i klinisk psykologi samt i arbetspsykolo-

gi och arbetspedagogik. Var och en av dessa lärarkrafter skulle med för­

del kunna i viss utsträckning såsom verkliga specialister utnyttjas även

som lärare vid lärarhögskolan.»

Universitetskanslern anser icke, att lärarhögskolor, organiserade enligt

skolkommissionens förslag, har förutsättningar att utvecklas till allmänt

pedagogiska forskningscentra. I varje fall erfordras ännu en professur.

Innehavaren av professuren i skolforskning skulle få en så omfattande

tjänstgöring i form av undervisning och administration, att föga tid skulle

återstå för honom att bedriva vetenskaplig forskning. »I den mån man

verkligen vill ordna så, att såväl dylik forskning som vetenskaplig under­

visning skall bedrivas vid lärarhögskola, är denna enda professur långt

ifrån tillräcklig. I någon mån skulle ju förhållandena i detta avseende för­

bättras, om man-----------fordrade docentkompetens för vissa av lektorer­

na i metodik. Det synes mig emellertid självklart, att vid sidan av nämn­

da professur i pedagogik i varje fall en professur i psykologi måste fin­

nas vid lärarhögskola, och detta även om utbildning av skolpsykologer

icke förlägges till lärarhögskolorna.»

Även skolkommissionens förslag att viss undervisning vid lärarhögsko­

lan skulle bestridas av universitetens ordinarie lärarkrafter har fram­

kallat gensagor i de akademiska utlåtandena. Filosofiska fakulteten i Upp­

sala, som är utrustad med två professurer inom ämnesgruppen psykologi

och pedagogik, motsätter sig bestämt en samverkan i denna form, vare sig

den obligatoriska pedagogikkursen i ämbetsexamen bibehålies eller icke.

Ȁven efter dess bortfall skulle .. . den anordningen att professorerna

i psykologi samt pedagogik och pedagogisk psykologi delvis skulle tjänst­

göra vid lärarhögskolan på platsen, innebära en reell nedrustning av under­

visning och forskning i ämnena vid universitet och högskolor. F. n. upp­

går antalet betygstuderande i psykologi och i pedagogik vid Uppsala uni­

versitet sammanlagt till mellan 200 och 300 per läsår, och någon mera

betydande minskning härutinnan torde icke vara att förvänta efter lärar­

högskolornas tillkomst. Dessa ämnen komma med största sannolikhet även

i framtiden att vid universiteten locka många adepter, och det bör inte

minst för lärarhögskolornas egen del så vara. — — —

Fn helt annan fråga är, ifall universitetsprofessorerna som frivilligt åta­

gande anse sig kunna meddela undervisning vid lärarhögskola utöver sin

ordinarie undervisning vid universitetet. Inte ens härpå kan man emel­

lertid göra sig några större förhoppningar, därest universitetens undervis­

ning icke skall bli lidande, och det kan och bör endast ordnas från fall till

fall.»

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

160

Universitetskanslern hänvisar i denna del av ärendet till de akademiska

myndigheternas yttranden; man kan icke, säger kanslern, räkna med att

här ifrågavarande professorer skall kunna till lärarhögskola förlägga så

stor del av sin tjänstgöring, att dylik undervisning skall kunna spela

någon roll av verklig betydelse.

I flera av de akademiska yttrandena göres vidare erinringar mot det av

skolkommissionen föreslagna ämnesområdet för professuren. Stockholms

högskolans lärarråd yttrar sålunda:

»Den föreslagna professuren i skolforskning synes, i den mån ämnes­

områdets omfattning framgår av betänkandet, närmast motsvara de nu­

varande odelade professurerna i psykologi och pedagogik. En långvarig er­

farenhet visar emellertid olämpligheten av att sammankoppla dessa var

för sig stora områden i en enda professur. Vid nyinrättande av professu­

rer inom dessa ämnesområden bör enligt lärarrådets bestämda uppfatt­

ning behovet av specialisering tillgodoses. Denna princip är ur såväl forsk­

ningens som undervisningens synpunkt vida mer ekonomisk än en dubb­

lering av redan existerande, alltför omfattande professurer.

Därest en professur inom ämnesområdet psykologi och pedagogik skall

inrättas vid lärarhögskolan, finner lärarrådet det under dessa omständig­

heter lämpligare att professuren koncentreras till något av de f. n. i landet

minst företrädda områdena, förslagsvis didaktik, särskilt metodik. En så­

dan definition av professuren synes oekså särskilt väl motsvara lärarhög­

skolans speciella behov.

Om en sådan professur kommer till stånd, vill lärarrådet livligt till­

styrka, att innehavaren även anknyts till och ingår i den humanistiska

fakulteten i Stockholm. Därigenom torde bl. a. möjligheter skapas till

det samband mellan mål- och grundforskning på skilda håll, som är ound­

gängligt. Lärarrådet förutsätter, att en viss del av professorns undervis-

ningsskyldighet anpassas för akademiska examina och att han ålägges

viss examinationsskyldighet vid Stockholms högskola.»

Samma mening i fråga om professurens ämnesomfattning framställes av

Svenska psykologsamfundet, statens psykologisk-pedagogiska institut samt

filosofiska fakulteten och större akademiska konsistoriet i Uppsala.

Jämväl universitetskanslern förordar detta förslag; genom ämnesbeteck-

ningen didaktik, särskilt metodik, skulle tydligare än genom kommissio­

nens förslag markeras, att det är fråga om en specialprofessur.

Till det utlåtande, som avgivits av filosofiska fakulteten i Uppsala, har

fogats en av docenten Jan Agrell utarbetad promemoria angående tillsätt-

ningsförfarandet. Fakulteten föreslår, att högskolans styrelse såväl vid ut­

seende av sakkunniga som vid befordringsärendets fortsatta handläggning

sidoordnas med vederbörande fakultet (sektion) och att ärendet för övrigt

handlägges i vanlig statutmässig ordning. Detta förslag biträdes av större

akademiska konsistoriet.

Universitetskanslern har i princip intet att erinra mot förslaget, att inne-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

161

havaren av den föreslagna professuren skall knytas till vederbörande uni­

versitet eller motsvarande läroanstalt men erinrar om att i fråga om tillsätt-

ningsförfarandet vissa komplikationer måste inställa sig.

»Det är förklarligt, att skolkommissionen funnit vederbörande professors

dubbelställning — med anknytning i viss mån till både universitet (motsva­

rande) och lärarhögskola — motivera avvikelser från de bestämmelser, som

gälla för det vanliga akademiska befordringsväsendet. Det må dock fram­

hållas, att det icke står i överensstämmelse med gällande grundprinciper, att

kanslern för rikets universitet utser sakkunniga vid tillsättande av professur

eller liknande befattning. Emellertid föreligger sedan någon tid ett förslag

till omorganisation av sagda befordringsväsende, ett förslag, över vilket

vederbörande akademiska myndigheter uttalat sig och vilket för närvaran­

de är föremål för visst bedömande. Det är min förhoppning att under den

närmaste tiden kunna avgiva yttrande och förslag i ärendet. I avvaktan

härpå är jag nu icke beredd att närmare yttra mig om kommissionens för­

slag i fråga om proceduren vid tillsättningen av ifrågavarande professur vid

lärarhögskola. Jag vill emellertid här påpeka att en särskild komplikation

inställer sig vid en eventuell lärarhögskola i Stockholm. Enligt nu gällande

bestämmelser är det Stockholms högskolas styrelse, som utnämner profes­

sorer vid högskolan och på Kungl. Maj:t ankommer endast att stadfästa

utnämningen eller vägra göra detta. Det synes mig ligga i sakens natur att

sagda styrelse icke kan få på nämnda sätt utöva inflytande vid tillsättning­

en vid lärarhögskola av en professur av ovan berört slag.»

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

Organisationen av lärarhögskolans forskningsarbete kan icke behandlas

som en isolerad fråga. Såsom bland annat framhållits i professor Elmgrens

i det föregående citerade yttrande måste den bedömas mot bakgrunden av

det forskningsarbete, som bedrives annorstädes i vårt land. Universitets­

kanslern erinrar om att staten redan har skapat ett forskningscentrum i sta­

tens psykologisk-pedagogiska institut, vilket såtillvida organiserats på sam­

ma sätt som de föreslagna lärarhögskolorna, att det knutits till en stor läro­

anstalt med undervisning på alla skolans åldersstadier.

»Det synes mig självklart», säger kanslern, »att staten icke kan ha råd

att i Stockholm organisera två centra för pedagogisk-psykologisk forskning.

Det kan sålunda icke anses tillräckligt att — som kommissionen föreslagit

(s. 237) — ordna samarbete mellan sagda institut och en blivande lärar­

högskola i Stockholm. På denna punkt synes fastmer hela förslaget böra

omprövas utifrån synpunkten att skapa ett och icke tvenne pedagogiska

forskningscentra i huvudstaden.»

Jämväl statskontoret finner det anmärkningsvärt, att psykologisk-peda­

gogiska institutet så föga beaktats i kommissionens betänkande. Vid den

fortsatta utredningen i ärendet bör övervägas, i vilka former samverkan

med institutet bör komma till stånd, i vilken utsträckning universitetslärare

kan anlitas för undervisning vid lärarhögskolan samt huruvida inrättandet

av exempelvis preceptorsbefattningar i psykologi och pedagogik kan vara

motiverat.

11 —

ltihang till riksdagens protokoll

1 samt. Nr SO!).

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

d. Lärarna i psykologi, pedagogik och metodik.

Då ämnena psykologi, pedagogik och metodik är huvudämnen i lärarut­

bildningen, måste undervisningen ombesörjas av särskilt väl kvalificerade

lärare. Skolkommissionen föreslår ett tämligen stort antal lektorst jänster i

dessa ämnen. För en lärarhögskola av den storlek kommissionen planerat

skulle erfordras

9 lektorstjänster i psykologi och pedagogik

18

»

» högstadiets metodik

13

»

» mellan- och lågstadiernas metodik samt

9

»

» övningsämnenas metodik.

Vissa begränsade undervisningsuppgifter inom ämnesgruppen skulle om­

besörjas av andra lärare.

Lektorerna i psykologi och pedagogik skulle bestrida den

egentliga kursundervisningen. Deras undervisning bör ha vetenskaplig grund­

val. De måste därför vara väl förtrogna med de vetenskapliga problemställ­

ningarna och själva bedriva forskning. »I regel bör de förutsättas ha docent­

kompetens, men skolkommissionen är dock tveksam, om formellt krav där­

på bör uppställas. Vid tillsättningen bör betydande hänsyn jämväl tagas

till deras förmåga att meddela undervisning.»

Vid ledigförklarandet av lektoraten bör tillses, att olika ämnesgrenar inom

ämnesområdet blir representerade; bland annat bör en av lektorerna vara

väl förtrogen med den psykologisk-pedagogiska statistikens metoder.

Skolkommissionen anser, att undervisningsskyldigheten för lektorerna i

psykologi och pedagogik icke utan risker för undervisningens kvalitet kan

överskrida 10 veckotimmar genomsnittligt.

»Vid bestämmandet av undervisningsskyldigheten för lektorerna i psy­

kologi och pedagogik måste hänsyn tagas såväl till att de måste få tid att

följa med och deltaga i den vetenskapliga utvecklingen inom sina ämnen

som till att de skall meddela en högt kvalificerad undervisning. Beträffande

denna undervisning kan visserligen anföras, att den till en del kommer att

ges ett flertal grupper parallellt, vilket minskar preparationsarbetet. Å and­

ra sidan får hållas i minne, att antalet undervisningstimmar är mycket be­

gränsat i förhallande till kurserna och att i allmänhet förutsättes självstän­

dig arbetsinsats från de studerandes sida. Speciellt kommer seminarieöv­

ningarna i pedagogik mot slutet av utbildningstiden att bestå i bearbetning

av specialuppgifter, vilket av lektorn kräver både ett avsevärt organisa­

tionsarbete i förväg och ett tidskrävande kontrollarbete. Ej heller kan för­

bises, att de studerande nått mogen ålder och kommer att ställa höga krav

på undervisningens kvalitet. Slutligen kommer lektorernas tentamensskyl-

dighet på grund av det stora antalet studerande och uppdelningen av stu­

dierna på olika perioder och kursavsnitt att bli synnerligen betungande. I

motsats till förhållandena vid seminarierna får man nämligen räkna med

att kunskapskontrollen huvudsakligen förlägges utanför den egentliga un­

dervisningstiden.» (S. 48).

163

Av praktiska skäl föreslår kommissionen emellertid, att undervisnings-

skyldigheten icke bestämmes i veckotimmar utan i undervisningstimmar.

Kommissionen föreslår 360—400 undervisningstimmar per läsår.

Icke heller undervisningen i metodik kan enligt kommissionens me­

ning ordnas tillfredsställande utan att särskilda lärare står till förfogande, då

metodiklärarna i allmänhet måste vara specialister på ett ämne eller en äm­

nesgrupp och på samma gång ha omfattande erfarenheter av arbetsförhål­

landena inom den skolform, för vilken lärarkandidaterna utbildas. Endast

undervisningen i allmän metodik är i stort sett oberoende av denna specia­

lisering och kan med fördel bestridas av lektor i pedagogik.

Lektorerna i högstadiets metodik är huvudsakligen avsedda för ämnes-

lärarutbildningen och för ämnesfördjupningen i klasslärarutbildningen men

kan även tagas i anspråk för undervisning i mellanstadiets metodik. På

ämneslärarstadiet skall de icke blott sörja för metodikundervisningen i

sina ämnen utan också i hög grad bära ansvaret för den praktiska utbild­

ningen. Bland annat har de att taga personlig omvårdnad om de lärar­

kandidater, som hänvisas till dem; de skall sätta sig in i lärarkandidater­

nas problem som lärare, ge dem tillbörlig hjälp och vägledning, ta upp­

märksam del av deras undervisning, samt slutligen i egenskap av huvud­

handledare medverka vid vitsordandet av undervisningsserierna. Själva

bör de ha någon undervisning i övningsskolan eller därmed jämförlig skola,

så att de får tillfälle att omsätta sina metoder i praktiken. Det behöver då

inte närmare motiveras, att dessa lektorer på en gång måste vara goda

undervisare och äga framstående vetenskapliga kvalifikationer inom det

egna ämnet, fortsätter kommissionen. De bör slutligen ha god beläsenhet

i sitt ämnes metodiska litteratur, vara väl förtrogna med metodikens pro­

blemställningar och noggrant följa den allmänna diskussionen om ämnes-

metodiken. I det hela bör de jämställas med lektorerna i psykologi och

pedagogik och liksom dessa ha tillräcklig tid att tillgodogöra sig den veten­

skapliga forskningens viktigare resultat inom sina ämnen.

Som undervisningsskyldighet föreslår kommissionen 425—475 eller i me­

deltal 450 timmar per läsår.

»Med en undervisningstimme jämställes därvid åhörande av en lärarkandi­

dats lektion jämte föregående och efterföljande instruktioner. Däremot har

annat personligt omhändertagande, ehuru ingående i lektorns skyldigheter,

ansetts få falla utanför det angivna timtalet. Så bör också vara fallet med

tid, som åtgår för eventuella tentamina, olika slags konferenser, betygsätt­

ning och dylikt. Beträffande övriga åligganden, som skall tillhöra eller kan

komma att tillhöra tjänsten, må förslagsvis följande gälla. Niir lektor i hög­

stadiets metodik deltager i utbildningen av klasslärare, vare sig det är fråga

om mer direkt fördjupning av ämneskunskaper eller metodisk vägledning,

skall varje sådan undervisningstimme anses likvärdig med hans övriga un­

dervisningstimmar. Vid undervisning i övningsskola eller annan till lärar­

högskolan anknuten skola bör däremot en och en halv lektion å gymnasie-

stadiet och två lektioner å realskolestadiet eller mellanskolestadict anses

motsvara en timmes undervisning inom undervisningsskyldigheten.----------

Kungl. Maj ds 'proposition nr 209.

164

Inom de angivna gränserna för undervisningsskyldigheten skall hänsyn ta­

gas till arbetet med rättning eller granskning av skrivningar. Om arbetet

med den personliga omvårdnaden blir särskilt tyngande på grund av ett

mycket stort antal lärarkandidater — något som tidvis kan tänkas före­

komma i vissa ämnen — eller om splittringen av lärarkandidaternas öv­

ningsundervisning på olika skolor medför avsevärda tidsförluster på grund

av kommunikationsbesvär, bör en nedsättning av undervisningsskyldighe­

ten till mindre än 425 timmar vara möjlig.» (S. 51.)

Kommissionen finner det svårare att utan helt nya grepp ordna metodik­

undervisningen för klasslärare. Lektorerna i högstadiets metodik har i regel

ingen eller alltför begränsad praktik som klasslärare och kan därför ifråga-

komma endast för speciella uppgifter på klasslärarstadiet. Inte heller öv-

ningsskollärarna vid lärarhögskolan kan tagas i anspråk; de bör i egenskap

av klasslärare hålla samman undervisningen i sina klasser och har dessutom

viktiga uppgifter i samband med undervisningsövningarna. Kommissionen

ser under sådana omständigheter den enda rationella lösningen i att in­

rätta en ny typ av lärartjänster: lektorstjänster i mellan- och lågstadiernas

metodik.

Dessa lektorer bör ha klasslärarutbildning och på egen erfarenhet grun­

dad ingående kännedom om undervisningen på klasslärarstadiet samt dess­

utom »djupgående insikter inom visst kunskapsområde, dokumenterade ge­

nom akademisk examen eller åtminstone akademiska tentamina». Dock bör

möjlighet föreligga att även på annat sätt skaffa sig erforderlig meritering.

»Även lektorerna i mellan- och lågstadiernas metodik bör sålunda vara

specialister på ett visst ämne eller en viss ämnesgrupp eller också på ett visst

arbetssätt, allt inom den av klasslärarundervisningen givna ramen. En av

lektorerna bör exempelvis vara specialist på den begynnande läs- och skriv-

undervisningen, en annan på den fortsatta modersmålsundervisningen. Av

lektorerna i orienteringsämnenas metodik bör någon ha särskilt inriktat sig

på samordningen av undervisningen i de olika ämnena (samlad undervis­

ning). Självfallet bör matematikundervisningens metodik ha särskild före­

trädare. En lektor torde också böra ha specialiserat sig på kristendoms-

kunskap.» (S. 52.)

För lektorerna i mellan- och lågstadiernas metodik torde den personliga

handledningen av lärarkandidaterna bli en maktpåliggande uppgift, så myc­

ket mer som indelning i klasser med särskilda klassföreståndare inte skulle

förekomma vid lärarhögskolan. Även under praktikterminen bör en lärar­

kandidat kunna vända sig till sin metodiklektor för att få hjälp i tveksam­

ma situationer. Liksom högstadiets metodiklektorer måste vidare mellan-

och lågstadiets följa den pedagogiska diskussionen, speciellt litteraturen om

metodiska spörsmål, och medhinna egen bearbetning av metodiska problem­

ställningar. Själva undervisningen i metodik måste anses krävande, låt vara

att förberedelsearbetet underlättas av att man arbetar med parallellgrupper.

I vissa fall torde dessa lektorer även komma att anlitas för metodikunder­

visning på ämneslärarstadiet. Lektorns sammanlagda tjänstgöring bör un­

der sådana omständigheter inte överstiga 500 timmar per läsår.

Kungl. Maj ds 'proposition nr 209.

165

»Med undervisningstimme bör då jämställas åhörande av en lärarkandi­ dats undervisning med tillhörande diskussion. För varje lärarkandidat torde böra beräknas, att metodiklektorn är närvarande under i genomsnitt åtta lektioner, t. ex. tre under första året och fem under sista året. Då varje lektor får ett betydande antal lärarkandidater hänvisade till sig, måste ock­ så i tjänstgöringen, om den skall sättas så högt som till 500 undervisnings- timmar per år, inberäknas ett antal timmar, som skall anses motsvara de ytterligare kontakterna med lärarkandidaterna. Om detta antal timmar be­ stämmes till tre per lärarkandidat — fördelade på båda åren °— bör detta emellertid innebära, att i verkligheten ungefär dubbelt så många timmar användes därpå. (Att ett sådant beräkningssätt med evalverade timmar i stället för faktiskt timtal väljes, kan motiveras med att det vid tjänsteför- delningen måste vara mest praktiskt att räkna med enheter, som direkt motsvarar undervisningstimme.) Till de 500 undervisningstimmarna kom­ mer den tid, som åtgår för eventuella tentamina, olika slags konferenser, betygsättning och dylikt.» (S. 53.)

Det får självfallet icke riskeras, att lektorerna i mellan- och lågstadiets metodik med tiden förlorar sin kontakt med undervisningen i klassen. På vilket sätt de bör få tillgång till undervisningspraktik sammanhänger emel­ lertid med anställningsvillkoren, som längre fram skall avhandlas.

Den tredje föreslagna gruppen av metodiklektorer utgöres av lektorerna i övningsämnenas metodik. Dessa lektorer skall ge lärarkandidaterna ut­ bildning i vederbörande övningsämne och dess metodik samt på samma gång vara huvudhandledare vid undervisningsövningarna i ämnet. Viss un­ dervisning i övningsskolan bör ingå i tjänstgöringsskyldigheten. Angående undervisningsskyldighetens omfattning i det hela för skolkommissionen föl­ jande resonemang:

»Lärarna i teckning, musik och gymnastik vid seminarierna har numera i regel en undervisningsskyldighet av 27 timmar i veckan och lärarna i man­ lig slöjd och kvinnlig slöjd 30 timmar i veckan. Vid lärarhögskolan blir tjänstgöringen något mer krävande, bland annat därför att utbildningen till följd av minskat antal timmar blir mera koncentrerad och till stor dej kom­ mer att upptagas av metodikundervisning. Skolkommissionen föreslår där­ för, att undervisningsskyldigheten för lektorerna i övningsämnenas metodik bestämmes till omkring 750 timmar per år. Däri bör tid för handledning av lärarkandidaterna kunna inräknas. Tillräckligt fog för att differentiera un­ dervisningsskyldigheten alltefter olika övningsämnen torde inte kunna före­ bringas vid lärarhögskolan med dess uppläggning av undervisningen.» (S. 58.)

För de lektorer, som medverkar vid sommarkurserna i idrott och slöjd, måste tjänstgöringen läggas något annorlunda än för övriga lektorer. Kom­ missionen anser dock icke, att detta behöver medföra någon minskning av de sammanlagda ferierna.

Kommissionen föreslår, att lektorerna i psykologi och pedagogik erhåller ordinarie tjiinst med fullmakt men lektorerna i metodik endast förordnan­ den på viss tid, i regel sex år.

Kungl. Maj:ts proposition nr "209.

166

Skälen för den föreslagna konstruktionen av metodiktjänstema framgår

bäst, om man tänker på de lektorer i mellan- och lågstadiernas metodik, som

företräder ämnen, vilka skall samverka till en helhet. Timmarna i ett så­

dant ämne kan inte utbrytas och reserveras för en lärare i metodik, utan

att möjligheterna till samlad undervisning spolieras och på samma gång

praktiken blir ensidig. Enligt kommissionens mening måste lektorst jänst-

göringen för dessa lärare med vissa mellanrum avbrytas för praktik som

klasslärare.

Det vore nu tänkbart, att en sådan lektor vid förordnandeperiodens ut­

gång finge lämna lektorsbefattningen och återgå till skoltjänstgöring för att

eventuellt senare komma i fråga till nytt förordnande vid uppkommen va­

kans, men detta skulle tydligen försvåra rekryteringen av tjänsterna, I stäl­

let föreslår kommissionen, att med varje förnyat förordnande — sålunda

inte med det första förordnandet — skulle förenas skyldighet att under ett

läsår av förordnandetiden tjänstgöra som lärare vid lärarhögskolans öv­

ningsskola eller experimentskola. Detta praktikår bör komma förhållande­

vis tidigt under förordnandeperioden. Skulle inte tjänstgöring finnas att till­

gå vid de nämnda skolorna, bör undervisningen få förläggas till kommunal

skola i anslutning till lärarhögskolan.

»Givetvis medför ett på detta sätt uppbyggt förordnandesystem vissa

komplikationer. Bland annat gäller det att finna lämplig person att uppe­

hålla metodikundervisningen och handledarskapet det år, då lektorn har

skoltjänstgöring. Det bör dock ihågkommas, att det även i andra fall kan

bli nödvändigt att anlita vikarie för metodiklektor. Det kan då rent av vara

en fördel att t. ex. inom övningsskolans lärarkår ha tillgång till personer,

som på antytt sätt redan fått erfarenhet av metodikundervisning. För öv­

ningsskolan och experimentskolan kan det därjämte vara av värde, att en

metodiklektor under någon tid får sin verksamhet förlagd dit. Avgörande

för skolkommissionen är emellertid, att egen skoltjänstgöring för en meto­

diklärare är av så vitalt intresse för undervisningen, att kravet därpå inte

kan få åsidosättas utom i enstaka undantagsfall, då speciella förhållanden

kan motivera ett annat förfaringssätt.» (S. 54—55.)

För andra metodiklektorer är det lättare att ordna undervisningspraktik.

En lektor i högstadiets eller i övningsämnenas metodik kan kontinuerligt ha

någon skolklass i sitt ämne. Detsamma gäller även exempelvis den lektor,

som har hand om klasslärarutbildningen i matematikmetodik; matematiken

ligger något vid sidan av det övriga arbetslivet i en skolklass och kan utan

större olägenhet överlämnas åt särskild lärare, i detta fall lektorn i meto­

dik. I dessa fall skulle fullmaktstjänster i och för sig kunna förekomma,

men skolkommissionen finner det naturligt, att samtliga lektorer i metodik

erhåller sexårsförordnanden.

I viss utsträckning kan undervisning i lärarhögskolans karaktärsämnen

anförtros åt andra lärare än lektorer. Inom psykologiundervisningen kan

sålunda elementära laborationer och inom pedagogikundervisningen en del

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

167

elementära eller rutinmässiga arbetsuppgifter ombesörjas av assisten­ ter i psykologi och pedagogik. Med hänsyn tagen även till behovet av ar­ betshjälp åt professorn i skolforskning föreslår kommissionen, att åtmins­ tone två assistenter anställs, en i psykologi och en i pedagogik. Som assisten­ ter torde ifrågakomma exempelvis lärare, som bedriver fortsatta studier i berörda ämnen.

För vissa sidor av pedagogikundervisningen torde lämpligen exper­ ter anlitas.

»Ett sådant avsnitt som behandlingen av svårhanterliga barn torde kräva medverkan av bampsykiater och andra speciallärare. I samband med stu­ diebesök i t. ex. skolor tillhörande barn- och ungdomsvården bör oriente­ ringar kunna lämnas av vid dessa skolor anställda eller i övrigt med verk­ samheten förtrogna personer. Kännedomen om skolförfattningar kan lämp­ ligen förmedlas av folkskolinspektörer, rektorer och andra, som har fort­ löpande kontakt med sådana frågor. Folkbildningsarbetet skulle med fördel kunna belysas av personer med särskild erfarenhet därav. Målsmännens synpunkter på förhållandet mellan skola och hem bör få utvecklas även av representanter för målsmännen osv. Givetvis bör större^ delen av kursen i skolhygien meddelas av läkare. Skolkommissionen utgår från att tillfälle till dylik komplettering av de fast anställda lärarkrafterna skall stå öppet.» (S. 49.)

Även vissa delar av metodikundervisningen kan anförtros åt särskilda lärare. Uppläggningen av undervisningen i flerklassiga läraravdelningar kan sålunda motivera medverkan av någon utomstående kraft med ingående erfarenhet av med kursväxlingen sammanhängande frågor. Användningen av tekniska hjälpmedel kan också göra det önskvärt, att experter inkallas.

I ett och annat av de yttranden, som avgivits från skolmannahåll, föreslås, att docentkompetens skall fordras för lektorstjänst i psykolo- g i och pedagogik. Motiveringen kan något skifta. Folkskolinspektö­ ren i Värmlands läns mellersta inspektionsområde anser skärpningen nöd­ vändig, för att lärarhögskolorna skall förmå »hävda det anseende de skola äga jämväl som vetenskapliga institutioner». Kollegiet vid samrealskolan och kommunala gymnasiet i Alingsås ser i docentkompetensen ett grund­ läggande krav, om »lärarhögskolans standard som vetenskaplig institution med en i universitetsformer bedriven undervisning» skall kunna upprätt­ hållas.

Skolöverstyrelsen ansluter sig i stort sett till skolkommissionens förslag beträffande lektorstjänsterna i psykologi och pedagogik men förordar, att vid sidan av lektorstjänsterna åtminstone ett par docenturer inrättas vid lärarhögskolan. Docenterna skulle framför allt få ägna sig åt forsknings­ arbetet, men de skulle också meddela undervisning, vilket kunde påverka det erforderliga antalet lektorstjänster.

I de akademiska yttrandena dryftas frågan livligare. Docentkompetensen skulle öka möjligheterna till kontakt med universiteten, framhåller pro­ fessor Herman Siegvald i sitt särskilda yttrande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

»Huvudparten av den undervisning, som hör till den egentliga yrkesut­ bildningen för blivande lärare, bör givetvis meddelas av lärarhögskolans egna lärare. För att denna undervisning skall komma att ligga på ett högt plan även i vetenskapligt avseende, måste man fordra höga kvalifikationer hos lärarhögskolans lärare, vilket också framhålles i betänkandet. Sålunda synes lärarna i regel böra äga docentkompetens i sina ämnen och i största möjliga utsträckning vara verksamma även som forskare, så att deras forsk­ ningsarbete ständigt kan verka befruktande på undervisningen. Därför torde det kunna anses vara högeligen önskvärt, att nära samarbete mellan lärarhögskola och universitet kommer till stånd jämväl på det sättet, att så många som möjligt av lärarhögskolans lärare samtidigt äro docenter i pedagogiska och psykologiska ämnen vid universitetet. Detta skulle vara av icke ringa värde även för universitetsundervisningen i dessa ämnen, vilken därigenom kunde bli mera praktiskt orienterad, än vad som f. n. är möjligt.»

Universitetskanslern hävdar med största bestämdhet docentkompeten­ sens oeftergivlighet. Krav på doktorsdisputation är icke till fyllest. En då­ lig doktorsavhandling ökar icke en licentiats förtrogenhet med vetenskapliga problemställningar eller hans förmåga att bedriva vetenskaplig forskning.

Lägre fordringar än docentkompetens skulle äventyra de nya lärarutbild- ningsanstalternas karaktär av högskolor.

Skall lektorstjänster i psykologi och pedagogik upprättas i så stor ut­ sträckning, som skolkommissionen föreslagit, kan det emellertid bli vansk­ ligt nog att få dem besatta även med de kompetensfordringar skolkommis­ sionen velat göra gällande. Rektor vid Nya elementarskolan undrar, om inte redan denna svårighet är tillräckligt stor för att motivera ett beslut om nedskärning av lärarhögskolans format, och kollegiet vid samrealskolan i Blackeberg ifrågasätter av samma anledning, huruvida icke lärarhögskolan bör utbyggas i etapper.

Några remissinstanser fruktar, att en undervisning i enbart teori skall leda till ensidigheter, och ser sig om efter något medel att stärka pedagogik- lektorernas kontakt med det praktiska skollivet. Svenska seminarielärarföreningen anser, att de bör ha åtminstone någon skoltjänstgöring, och rek­ tor vid folkskoleseniinariet för manliga elever i Linköping föreslår, att de åtminstone en timme i veckan skall få tjänstgöra som medbedömare vid lärarkandidaternas övningslektioner. Överstyrelsen för yrkesutbildning tycks vara inne på samma tanke:

»Den föreslagna arbetsfördelningen torde medföra vissa risker, att den egentliga kursundervisningen i psykologi och pedagogik även i framtiden endast ofullständigt anknyter till lärarkandidaternas pedagogiska skolning i övrigt. Enligt överstyrelsens uppfattning böra därför även nämnda lekto­ rer i någon form engageras i den praktiska utbildningen, varigenom möjlig­ heterna ökas att göra de teoretiska studierna mera fruktbärande för lärar­ kandidaternas framtida verksamhet.»

Skolkommissionens förslag i fråga om lektorernas undervisningsskyldig- het har i det hela lämnats utan erinringar i kollegiernas yttranden. Rektor

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

169

vid folkskoleseminariet i Hälsingborg, där man i flera år arbetat efter de grundlinjer kommissionen nu förordar, understryker särskilt, att kommis­ sionens beräkning av lektorernas tjänstgöringsskyldighet enligt hans erfa­ renhet är riktig. Hans bestämda intryck är, att de rekommenderade arbets­ metoderna ej skulle kunna tillämpas någon längre tid i de former som till- lämpats vid seminariet, emedan detta för flera lärare visat sig innebära en orimlig arbetsbelastning. Kollegiet vid folkskoleseminariet för kvinnliga ele­ ver i Linköping föreslår till och med en ytterligare nedsättning för att ge lektorerna mera tid till vetenskaplig forskning: en undervisningsskyldighet av 6 till 10 veckotimmar, beroende av antalet tentander, anses av detta kol­ legium lämplig.

Statskontoret betecknar åter kommissionens förslag i fråga om undervis- ningsskyldigheten som »helt verklighetsfrämmande». Lärarnas undervis­ ningsskyldighet bör i regel vara densamma som nu vid folkskolesemi- narierna.

»Skulle det befinnas påkallat att vid sidan av sagda lärartjänster inrätta en eller annan befattning av den typ, som återfinnes inom universiteten, exempelvis en eller flera preceptorer i psykologi och pedagogik, lära dessa befattningar i fråga om löneställning, tjänstgöringsskyldighet, tillsättnings­ förfarande m. m. helt böra jämställas med motsvarande tjänster vid uni­ versiteten.»

Metodiklektorernas uppgifter skiljer sig i kommissionens för­ slag principiellt från pedagogiklektorernas: de förra skall ge sina lärarkan­ didater praktisk lärarutbildning, de senare utbildningens teoretiska bak­ grund.

Några yttranden från akademisk miljö förfäktar meningen, att åtmins­ tone lektorerna i högstadiets metodik bör ha samma vetenskapliga kompe­ tens som lektorerna i psykologi och pedagogik. Sveriges förenade studentkå­ rer finner sålunda docentkompetens oeftergivlig. Universitetskanslern fin­ ner likaledes denna kompetens vara den lägsta, som kan ifrågakomma, om dessa lektorer skall anses ha »framstående vetenskapliga kvalifikationer», och på samma gång den lägsta, som ger garantier för att undervisningen skall bli högskolemässig.

Rektor vid högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm varnar åter just för den skärpning av kvalifikationskraven, som universitetskans­ lern påyrkar:

»Framstående undervisningsskicklighet, grundliga insikter i ämnesmeto- diken och levande intresse för dess utveckling måste vara avgörande kvali­ fikationer hos innehavarna av dessa viktiga befattningar. Men att därut­ över kräva vetenskapliga meriter, som enligt skolkommissionens beskriv­ ning måste likställas med docentkompetens, måste leda till mycket olyckliga konsekvenser. Sedan numera disputationsprov avskaffats lör lektorskom- petens, kommer antalet filosofie doktorer inom lektorskåren att minskas och doktorer »med framstående vetenskapliga kvalifikationer» blir följakt­ ligen ännu färre. Urvalet bland dem, som enligt skolkommissionens kom­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 809.

170

petensfordringar skulle kunna aspirera på lektorat vid lärarhögskolan, skulle

med andra ord bli ytterst begränsat. Urvalet blir ytterligare inskränkt där­

igenom, att långt ifrån alla kompetenta är villiga att åtaga sig de ifråga­

varande befattningarna, som att döma av skolkommissionens karakteristik

kommer att bli vida mera krävande än andra lektorstjänster.

För att befordra en god lärarrekrytering vid lärarhögskolan är det enligt

mfning nödvändigt att formulera kompetensvillkoren generöst. Jag

ifrågasätter, om formella krav över huvud bör uppställas. Jag vill för min

del ifråga om dessa lektorst jänster rekommendera kallelseförfarandet. De

tillsättande myndigheterna bör utan svårighet ha en så god överblick över

lämpliga kandidater till dessa tjänster, att de utan den vanliga tillsättnings-

proceduren kan utvälja den lämpligaste personen, utan att annans rätt

därigenom trädes för när.»

Särskilt skulle metodikundervisningen för realskolan och enhetsskolans

högstadium kunna bli illa tillgodosedd, om kravet på vetenskapliga meriter

sättes för högt, understryker kollegiet vid samma läroverk. Den metodiska

situationen är olika i realskolan och på gymnasiet. Docentkompetenta lek­

torer torde i regel av naturliga skäl ha mycket ringa erfarenhet av undervis­

ningen i realskolan. Den som är specialist på gymnasiets metodik, behöver

inte nödvändigtvis vara väl hemmastadd i realskolestadiets metodik och

omvänt.

Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i Linköping ifråga­

sätter, huruvida icke åtskilligt vore att vinna genom att låta lektorerna i

mellan- och lagstadiernas metodik övertaga en del av undervisningen på

realskolestadiet. Läroverkslärarnas riksförbund föreslår åter, att ett inslag

av adjunkter bevaras.

»En fördel med den nuvarande ämneslärarutbildningen är att i dess meto­

dikundervisning även engageras specialister på realskoleundervisning som

handledare, föreläsare och övningsledare. Vanligen finnes specialisterna på

realskolestadiets metodik helt naturligt bland adjunkterna och riksförbun­

det föreslår, att denna grupp av lärare skall tagas i bruk även av lärarhög­

skolan. Det synes förbundet lämpligt att i sådana ämnen, där två eller flera

lektorer erfordras, åtminstone en vore specialist på realskoleundervisning

och att behörighetskravet för denne skulle vara minst adjunktskompetens.»

I några yttranden av kollegier och lärarsammanslutningar anses under-

visningsskyldigheten för lektorerna i högstadiets metodik vara för kraftigt

tilltagen. Typiskt är följande uttalande av Läroverkslärarnas riksförbund:

»Metodddektorn föreslås av skolkommissionen få en tjänstgöring på 450

timmar per år, d. v. s. ungefär 13 timmar i veckan, innefattande undervis­

ning och åhörande av serier. Ett antal av dessa timmar utgöres av under­

visning i övningsskola, där lektionerna ej räknas som hela timmar. Åhöran­

de av lektion inkluderar föregående och efterföljande handledning, i många

fall reellt således tre timmar. Tentamina m. m. inräknas ej i den föreslagna

undervisningsskyldigheten. Lektorn är vidare skyldig att ha personlig om­

vårdnad om sina läraraspiranter. Han skall följa forskningens resultat inom

sin vetenskap och dessutom inom ämnesmetodiken, en krävande dubbel­

uppgift. Metodiklektoms tjänstgöring torde bli ryckig med avsevärd spill­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

171

tid mellan lektioner, konferenser och övningar. En del av tjänstgöringen torde komma att förläggas till s. k. obekväm tid. Att inom ramen för detta arbetsprogram kunna meddela fullvärdig högskolemässig undervisning i me­ todik till elever, som redan har akademisk examen, förefaller ofattbart, om inte en reducering av tjänstgöringsskyldigheten göres. Läroverksliirarnas riksförbund yrkar på en inte obetydlig sådan reducering.»

Rektor vid samrealskolan i Klippan påpekar, att den av kommissionen föreslagna devalveringen av tjänstgöring på realskolestadiet skulle kunna leda till att en lektor i högstadiets metodik vid undervisning i en klass på realskolestadiet finge fler undervisningstimmar än en lektor i mellan- och lågstadiernas metodik. Även kollegiet vid jolkskoleseminariet för manliga elever i Stockholm begär omprövning på denna punkt: undervisning på ett stadium, där läraren icke har undervisningsvana, fordrar extraordinära för­ beredelser.

Skolkommissionens förslag, att metodiktjänsterna skall konstrueras som förordnandetjänster, biträdes av Läroverkslärarnas riksförbund medan Sven­ ska seminarielärarföreningen förordar fullmaktstjänster. Kollegiernas in­ ställning skiftar; de flesta uttalar sig icke i frågan. Kollegiet vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Stockholm finner den föreslagna anställ­ ningsformen i princip riktig men anser det vara ytterst tveksamt, huru\ida tillräckligt antal kvalificerade lärare skulle komma att stå till förfogande för sådana tjänster. Motsvarande kollegium i Linköping stegrar betänklig­ heterna till »en kraftig invändning» på ett par sidor. Särskilt om lärarhög­ skolan förlägges till Stockholm med dess stora bostadssvårigheter, komme rekryteringen att lida avbräck.

»Konsekvensen blir, att tjänsterna i stor utsträckning kommer att uppe­ hållas med vikarier eller tillsättas med yngre krafter — till skada för lärar­ utbildningen. Ett förnyande av förordnandet förutsättes. Man måste dock inse, att här ligger ett verkligt osäkerhetsmoment. Det gäller vid lärarhög­ skolan en elevkår av vuxna människor. Om en metodiklektor gör sig känd för höga fordringar, är det ganska lätt för elevkåren att skapa en sådan situation, att den enda lösningen blir, att förordnandet ej förnyas.»

Rektor vid högre allmänna läroverket i Kristianstad har emellertid en rakt motsatt mening om lektoratens dragningskraft: »De nya tjänsterna komma förmodligen att betraktas som karriärposter inom undervisnings­ väsendet och locka högt kvalificerade sökande.»

Skolöverstyrelsen erinrar om att kommissionen själv starkt har framhål­ lit, att metodiklärarnas egen skoltjänstgöring är av vitalt intresse för meto­ dikundervisningen. Överstyrelsen delar helt denna uppfattning men anser, att som konsekvens härav metodiklärarbefattningarna bör fa annan kon­ struktion.

»Överstyrelsen vill för sin del förorda, att metodikundervisningen huvud­ sakligen anförtros åt ordinarie lärare, vilka tjänstgöra vid lärarhögskolans övningsskolor och samverkande läroverk. Beträffande högstadiets metodik

Kungl. May.ts proposition nr 209.

172

böra sålunda ifrågakomma såväl lektors- som adjunktstjänster. Härigenom

vinnas två bestämda fördelar i jämförelse med skolkommissionens förslag.

Dels kunna de speciella uppgifter, som äro förenade med metodikundervis­

ningen på realskolestadiet, tillgodoses, dels kan metodikundervisning möj­

liggöras i samtliga ämnen redan från lärarhögskolans start, även om antalet

ämnesläraraspiranter till att börja med blir mindre än enligt skolkommissio­

nens förslag.»

Undervisningsskyldighetens omfattning bör enligt överstyrelsens mening

bli föremål för förhandlingar med vederbörande lärarorganisationer.

Koncentrationen av metodikundervisningen för klasslärarstadiet till ett

antal lektorer i mellan- och lågstadiernas metodik har väckt betänkligheter

hos några av remissinstanserna. Det är mycket svårt att förutse, hur anord­

ningen med särskilda metodiklärare kommer att utfalla, påpekar rektor vid

småskoleseminariet i Landskrona. »Det nuvarande systemet, där övnings-

skollärarens teoretiska undervisning i metodik ständigt har stöd av de vun­

na erfarenheterna från undervisningsarbetet i den egna klassen har stora

förtjänster.» Folkskolinspektören i Stockholms läns södra inspektionsom­

råde är av samma mening:

»Då lärarskickligheten i så stor utsträckning beror just på förmågan att

praktiskt handskas med lärjungarna och planmässigt bygga upp kunskaper

och färdigheter, vill man gärna hoppas, att nuvarande övningsskollärarinsti-

tution med utvalda, väl kvalificerade handledare skall få större utrymme

i lärarutbildningen än som förslaget innebär. Faran med teoretiskt högt

kvalificerade metodiker är ju, att de inte alltid samtidigt är goda lärare

för de stadier, som utbildningen gäller.»

Skolkommissionen har utgått från att lektorerna i mellan- och lågstadier­

nas metodik skall vara skickliga och kunniga pedagoger: de skall å ena sidan

ha klasslärarutbildning och på egen erfarenhet grundad ingående kännedom

om undervisningen på klasslärarstadiet och å andra sidan djupgående insik­

ter inom visst kunskapsområde, dokumenterade genom akademisk examen

eller åtminstone akademiska tentamina. Såsom i det föregående nämnts,

räknar dock kommissionen med att den erforderliga meriteringen skall kun­

na förvärvas även på annat sätt.

Ett par remissinstanser finner, att dessa mycket allmänt hållna behörig­

hetsvillkor likväl är för starkt bindande. Kollegiet vid jolkskoleseminariet

i Gävle erinrar om att metodikundervisningen vid seminarierna bedrives dels

av övningsskollärare med stor erfarenhet av mellan- och lågstadierna dels

av ämneslärare med viss sådan erfarenhet och lektors- resp. adjunktskom-

petens i sina ämnen. Den nuvarande standarden bör i båda avseendena

vidmakthållas.

»I fråga om ämneskunskaperna har kommissionen avstått från de for­

mella kompetenskrav, som nu gälla för seminariernas kombinerade ämnes-

och metodiklärartjänster. Kollegiet anser det icke önskvärt, att man genom

en fixering av de formella kraven på en lägre nivå än den nuvarande (»åt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

173

minstone akademiska tentamina») uttryckligen stadfäster en sänkning av standarden. Likaså anser kollegiet, att det formella kravet på klasslärarut­ bildning bör falla. Tyngdpunkten bör i stället i båda avseendena läggas på de sakliga meriterna. Över huvud böra i fråga om tjänster av helt ny typ formella kompetenskrav icke alltför snävt fixeras. Det finns klasslärare, som utan att ha avlagt examina förvärvat verkligt djupgående ämneskunskaper, och å andra sidan finnes det ämneslärare med anknytning till och intresse för folkskolan, som ha tillfört undervisningen i folkskolan åtskilligt av värde i form av metodikhandledningar, tidskriftsartiklar med metodiskt innehåll och läroböcker och som medverkat vid framställande av filmer och annan undervisningsmateriel. Ingendera kategorin bör a priori utestängas från dessa tjänster.»

Vanligare är likväl, att behörighetskraven anses för vagt formulerade och för låga.

Universitetskanslern ansluter sig till kommissionens åsikt att lektorerna i mellan- och lågstadiernas metodik bör ha klasslärarutbildning och anser liksom kommissionen, att de därutöver bör ha djupgående insikter inom visst kunskapsområde. Däremot kan han icke dela dess uppfattning om huru dessa insikter skola dokumenteras.

»Det är i högsta grad anmärkningsvärt, att då skolkommissionen ritar upp grundlinjerna till de blivande lärarhögskolorna, den föreslår, att de lärare, som i dessa högskolor skola omhänderha utbildningen av klasslärare på mellanstadiet, skola ha väsentligt lägre kompetens än lärarna i de nu­ varande jolkskoleseminarierna. Enligt kommissionens förslag skola sagda lärare icke ens ha adjunktskompetens. Över huvud synes kommissionen icke anse några fasta kompetensvillkor behövliga (s. 52, 56). Då den anför, att möjlighet bör föreligga för aspiranter till ifrågavarande lektorat att även på annat sätt än genom akademiska studier skaffa sig erforderlig meritering. vill jag framhålla, att det i undantagsfall givetvis kan förekomma, att meri­ tering förvärvas på andra sätt än de normala, men dylika fall böra lösas genom dispens från fasta kompetenskrav, vilka äro nödvändiga, om ej rena godtycket skall komma att råda. Därest de nya lärarutbildningsanstalterna skola mer än till namnet bliva högskolor, kunna ifrågavarande kompetens­ krav i varje fall icke sättas lägre än i de nuvarande folkskoleseminarierna.»

Sveriges före?iade studentkårer föreslår, att samma krav skall tillämpas som för närvarande vid tillsättning av lektorstjänsterna vid folkskolesemi­ narierna. Kollegiet vid katedralskolan i Lund vill åter som minimikrav upp­ ställa klasslärarexamen jämte fullständig fil. ämbetsexamen.

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Kalmar har svårt att tro, att kommis­ sionen menar allvar med sitt krav på »djupgående insikter inom ett visst kunskapsområde», när den sänker kraven pa teoretiska fackkunskaper för den lärarkategori, som vid en lärarhögskola skall handha huvuddelen av de blivande klasslärarnas fackutbildning, till eller under vad som krävdes av seminarieadjunkterna före 1918. »Kollegiet kan icke finna nagon anled­ ning att antaga, att klasslärarexamen och högre vetenskaplig utbildning skulle utesluta varandra, och vill i detta sammanhang erinra om att 3 av

Kungl. Maj ds 'proposition nr 209.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr *209.

landets 5 professorer i psykologi och pedagogik ha avlagt folkskollärar­

examen.»

Det sist citerade kollegiet håller för sannolikt, att denna behörighetsfråga

längre fram skall kunna lösas med utgångspunkt från skolkommissionens

förslag till en licentiatexamen med metodik som huvudstudium.

I några yttranden betonas vikten av att lektorerna inte tappar den per­

sonliga kontakten med undervisningen i klassen. Kollegierna i Kalmar och

Latidskrona vill sålunda förkorta lektorernas tjänstgöringsperioder som me­

todiklärare. Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i Linkö­

ping skulle helst se, att metodiklektorerna kunde ha oavbruten lärarpraktik,

men medger, att detta icke alltid kan gå för sig.

»Beträffande nämnda metodiklektorer har i betänkandet föreslagits, att

endast de i engelska och matematik skall ha ständig tjänstgöring i övnings­

skolan. Kollegiet finner det nödvändigt, att sådan tjänstgöring beredes samt­

liga lektorer, vilket ej torde medföra några speciella svårigheter för övnings­

skolans del, eftersom övningsskollärarnas reducerade tjänstgöring, vilken

hälsas med tillfredsställelse, ändå nödvändiggör ett arrangemang med tim­

lärare. Beträffande metodiklektorema i svenska och samlad undervisning

måste dock härför särskilda åtgärder vidtagas. För de förra är det nödvän­

digt, att de undervisar i hela ämnet, helst också i närliggande, t. ex. historia

och geografi. Möjligen skulle man kunna tänka sig en sådan anordning, att

hela undervisningen i en övningsskoleklass bestreds var tredje eller fjärde

termin av en lektor i modersmålet eller samlad undervisning. Vederbörandes

lektorsundervisning kunde t. ex. bestridas av övningsskolläraren i fråga.

Tänkbart skulle det kanske vara, att modersmålslektorn bestred moders-

målsundervisningen i en övningsskolklass, vars lärare i stället fullgjorde någ­

ra av lektorns uppgifter. Självklart är, att metodiklektorerna vid sin under­

visning i övningsskolan befrias från undervisningsserier. Erfarenheten har

visat, att det är synnerligen svårt — eller nära nog omöjligt — att bedriva

metodikundervisning utan ständig kontakt med undervisargärningen. Då

ej ständig kontakt går att ordna, får de undervisningsfria intervallerna ej

sträcka sig över för lång tid.»

Liksom i fråga om högstadiets lektorer dryftas anställningsformen i en

del yttranden. Sveriges småskollärarinneförbund ansluter sig till skolkom­

missionens förslag, medan några seminariekollegier förordar ordinarie tjäns­

ter av vanlig typ. Därvid framhålles, att även tjänst som ordinarie metodik­

lärare kan förenas med skyldighet för innehavaren att periodvis tjänstgöra

som klasslärare.

För lektorerna i mellan- och lågstadiets metodik tillkommer ett nytt dis­

kussionsämne: titeln. Statens lönenämnd konstaterar, att kommissionen valt

tjänstebenämningen lektor, ehuru kompetenskraven inte överensstämmer

med hittills för lektorer förutsatta kompetenskrav, och universitetskanslern

finner det olämpligt, att på detta sätt ge vederbörande lärare ett sken av

en kompetens, som han icke besitter. Kollegiet vid folkskoleseminariet i

Karlstad ifrågasätter, huruvida icke lärare i speciell metodik utan allmän

kompetens för lektorat kunde kallas metodiklärare. Läroverkslärarnas riks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

175

förbund finner det slutligen bäst att införa särskild benämning — exempel­

vis skolråd — för lärarhögskolans metodiklärare.

Kritiken mot sko Ikommissionens förslag i fråga om lektorstjänsterna i

metodik kan enligt skolöverstyrelsens mening icke helt avvisas. En metodik­

undervisning utan ständig växelverkan med metodiklärarens egen under­

visning i klass löper fara att bli alldeles för teoretisk; särskilt måste man

räkna med denna risk vid den konstruktion skolkommissionen har föresla­

git för lektoraten i mellan- och lågstadiernas metodik. Enligt överstyrelsens

mening bör det framför allt vara lärarna på övningsskolornas klasslärarsta-

dium, som får svara för metodikundervisningen. »Det kan dock komma att

visa sig lämpligt, att ett par lärare anställas, som mera odelat få ägna sig

åt metodikundervisning och som därför icke som klassföreståndare kunna

ta hand om någon klassavdelning inom övningsskolan. Metodikundervis­

ning bör också i viss utsträckning kunna meddelas av de lektorer, som er­

fordras för den egentliga ämnesundervisningen i vissa ämnen, där aspiran-

ternas studentkunskaper icke äro tillräckliga.»

Lektorstjänsterna i övningsämnenas metodik avhandlas i all­

mänhet icke särskilt för sig. Den stora betydelsen av att speciella lärare får

ta hand om den metodiska utbildningen även i ämnet fysisk fostran fram-

häves dock av Svenska gymnastikläraresällskapet. Å andra sidan ifrågasät­

ter kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad, huruvida icke inrättandet av

dylika lektorstjänster innebär en överorganisering:

»Lektorerna i högstadiets resp. låg- och mellanstadiets metodik kommer

enligt förslaget att få speciella uppgifter även som mera personliga handle­

dare för läraraspiranter. Hade så ej varit fallet, kunde det vara tveksamt,

om metodiklektorat i samtliga förekommande ämnen — åtminstone på mel­

lanstadiet — skulle vara behövliga. Sådana speciella uppgifter kan ej gärna

åvila lektorerna i övningsämnena. De skall visserligen vara huvudhand­

ledare vid undervisningsövningar, som berör övningsämnen, men varje

övningslärare kan rimligtvis endast vara handledare för sitt ämne.»

Om dylika tjänster likväl inrättas, bör kompetenskraven enligt kollegiets

mening klart preciseras och akademiskt betyg i pedagogik uppställas som

behörighetsvillkor.

I flera yttranden påyrkas sänkning av undervisningsskyldigheten, i regel

till det för lektorerna i mellan- och lågstadiernas metodik föreslagna timan­

talet. Svenska gymnastikläraresällskapet betonar särskilt, att metodiken i

fysisk fostran är helt olika Jäsämnenas och de andra övningsämnenas och

därför ställer stora krav på lärarna.

»Förberedelse och uppläggning av undervisningen, kontrollen av kunska­

per och den direkta handledningen av olika lärarkandidater är lika viktig

beträffande den fysiska fostran som för övriga ämnesgrupper. Skall meto­

diklektorerna i fysisk fostran fylla sin uppgift tillfredsställande, fordras en

radikal nedskärning av deras tjänstgöringsskyldighet. Det har .. . icke fram-

176

förts några motiv varför metodiklärare i övningsämne skulle belastas med

fler undervisningstimmar än ämneslärarna, och man frågar sig, om några

motiv över huvud varit för handen. Som jämförelse kan nämnas, att vid den

finska lärarhögskolan är tjänstgöringsskyldigheten densamma för de olika

lärarkategorierna, 16—18 timmar per vecka.»

Musiklärarnas riksförbund förfäktar samma mening:

»Arbetet med att följa den pedagogiska utvecklingen, speciellt litteratu­

ren om metodiska spörsmål, och bearbetningen av metodiska erfarenheter

kräver inte mindre tid av en metodiklektor i ett övningsämne än av övriga

metodiklektorer på mellanstadiet. För musikens vidkommande har kravet

på metodisk pregnans stigit genom det starkt ökade musikintresset i landet

med åtföljande behov av samling och bearbetning av iakttagelser, i vilket

arbete lärarhögskolans metodiklektorer i musik bör ges möjlighet att spela

en ledande roll. Förbundet får sålunda kräva, att metodiklektorema i musik

såväl som i övriga övningsämnen får samma tjänstgöringsskyldighet som

metodiklektorerna i låg- och mellanstadiets övriga ämnen.»

Övning slärarna vid folkskoleseminariet i Umeå erinrar i samma syfte om

att just lektorerna i övningsämnenas metodik har stora uppgifter inom den

pedagogiska forskningen, eftersom det här i de flesta fall gäller mindre väl

utforskade områden. Härtill kommer ett omfattande institutionsarbete. Un-

dervisningsskyldigheten bör begränsas till omkring 500 timmar per läsår.

Flera seminariekollegier stöder denna mening: lektoraten i övningsämne­

nas metodik bör så långt möjligt vara jämställda med lektoraten i mellan-

och lågstadiernas metodik.

Enligt skolöverstyrelsens mening bör emellertid metodikundervisningen

i övningsämnena bestridas av ordinarie lärare, och då dessa får samma upp­

gifter som motsvarande lärare vid seminarierna, bör tjänstgöringsskyldig­

heten avvägas med hänsyn härtill.

I fråga om samtliga i det föregående berörda lärartjänster bör, där sär­

skilda skäl föreligger, kallelseförfarande kunna ifrågakomma, anmärker

överstyrelsen till sist.

Sporadiskt föreslås i yttrandena upprättande av lektorstjänster med mera

speciella uppgifter. Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i

Göteborg önskar sålunda inrättandet av lektorstjänster i materielkunskap,

och folkskoledirektionen i Stockholm ifrågasätter, huruvida icke en av skol-

kommissionen föreslagen speciallärare i röst- och talvård bör erhålla lek­

tors ställning, »när man nu är så frikostig med denna titel».

Slutligen må nämnas, att Musiklärarnas riksförbund och Svenska fack­

lärarförbundet vill stärka undervisningen i röst- och talvård genom att till

lärarhögskolan knyta en läkare med specialutbildning på området.

Skolkommissionen har utfört detaljerade kalkyler rörande lär arbehovet i

de särskilda ämnena (s. 246—262). Då dessa beräkningar hänför sig till ett

tidigare skede i utredningen, har jag anmodat undervisningsrådet Källquist

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

att utan ändring av de föreslagna lärarkategorierna verkställa nya beräk­ ningar av lärarbehovet. Nedanstående tablå, som jämväl upptager vakt­ personal, är ett utdrag ur den av honom framräknade personalstaten:

2 lektorer i psykologi och pedagogik, 13 » » högstadiets metodik,

4 » » mellanstadiets metodik, 6 » » övningsämnenas metodik, 2 assistenter i psykologi och pedagogik, 2 vaktmästare. En högstadielektor har beräknats för vart och ett av ämnena kristen- domskunskap, modersmålet, historia, samhällskunskap, geografi, biologi med hälsolära, matematik, fysik, kemi, engelska, tyska och franska samt en för latin och grekiska. De 13 lektorerna skulle emellertid övertaga fyllnads­ tjänstgöring vid samverkande läroverk, tillsammans motsvarande 51/2 hela lärartjänster.

Av lektorstjänsterna i övningsämnenas metodik är två avsedda för gym­ nastik med lek och idrott och en för vart och ett av ämnena teckning, mu­ sik, manlig slöjd och kvinnlig slöjd. De 6 lektorerna skulle bestrida under­ visning i övningsskolan motsvarande sammanlagt l1/3 hela lärartjänster.

För vissa ämnen erfordras deltidstjänstgörande biträdande lärare. Tim­ talen framgår av nästa tablå:

timmar

pedagogik speciella frågor .............................................................. skolhygien ....................................................................................... engelska (infödd lärare för behörighetskurser).............................. mellanstadiets metodik (speciella frågor) ...................................... tal- och röstvård................................................................................ konsthistoria ................................................................................... välskrivning ..................................................................................... gymnastik ......................................................................................... instrumentalmusik ............................................................................ manlig slöjd, sommarkurs ................................................................ kvinnlig » , » .......................................................... småslöjd ................................................................................. minst trädgårdsskötsel .................................................................... » Härtill kommer i mån av behov en kurs i folkhögskolemetodik.

190

50 60 130 450

40 128 480 1440

300 300

30 60

Genom omarbetningen har personalbehovet kunnat väsentligt beskäras. I stället för 9 lektorer i psykologi och pedagogik blir endast 2 erforderliga, i stället för 18 lektorer i högstadiets metodik endast 13, i stället för 13 lekto­ rer i låg- och mellanstadiernas metodik endast 4 och i stället för 9 lektorer i övningsämnenas metodik endast 6.

e. Övningsskolan och dess lärare. Med seminarierna har av gammalt varit förenade övningsskolor, dit se- minarieelevernas undervisningsövningar varit förlagda. Under det senaste årtiondet har även klasser i seminarieorternas folkskolor tagits i anspråk

12 —

Dihang till riksdagens protokoll 1951). 1 samt. Nr SOS.

178

för detta ändamål. Man brukar numera skilja mellan den interna öv­

ningsskolan, som är förenad med seminariet, och den externa, som till­

hör det kommunala skolväsendet. Några av de provisoriska seminarierna

har endast externa övningsskolor.

För undervisningen i »den interna övningsskolan» och handledningen av

seminarieeleverna är anställda ordinarie och extra ordinarie övnings-

skollärare. I »den externa övningsskolan» kan lärarna antingen vara

anställda som extra ordinarie övningsskollärare eller uppbära ett särskilt

arvode av högst 1 000 kronor per läsår i egenskap av handledare för de

seminarieelever, som har undervisningsserier i deras klasser. Antalet ordi­

narie och extra ordinarie övningsskollärare samt totalbeloppet för handle­

dare fastställes av Kungl. Maj:t i regleringsbrevet för året; skolöverstyrelsen

äger dock på framställning av vederbörande rektor medgiva, att övnings-

skollärartjänster i folkskoleseminariernas externa övningsskolor icke tillsät­

tes och i stället ett belopp av 1 000 kronor för varje icke tillsatt tjänst dis­

poneras för handledararvoden under läsåret. Såväl övningsskollärare som

handledare har lägre undervisningsskyldighet än folkskollärare i allmänhet.

Skolkommissionen finner det förenat med stora praktiska fördelar för en

lärarutbildningsanstalt att ha sin egen övningsskola. Även med den bästa

samarbetsvilja hos lärarutbildningsanstalten och den kommunala skol­

ledningen kan det icke undgås, att den externa övningsskolans dubbla ad­

ministration försvårar ett fullt planmässigt arbete. Hänsynen till utbild­

ningens smidighet och effektivitet kräver enligt kommissionens mening, att

vid lärarhögskolan huvuddelen av den praktiska utbildningen förlägges till

en övningsskola under lärarhögskolans egen administration. Därjämte mås­

te dock även övningsklasser tillhörande det kommunala skolväsendet kunna

anlitas för klasslärarutbildningen och lämpligt belägna högre skolor tagas

i anspråk för ämneslärarutbildningen.

Lärarhögskolans övningsskola bör i stort sett organiseras på samma sätt

som de nuvarande seminariernas övningsskolor. Dock bör den, säger skol­

kommissionen, alltifrån början inrättas såsom enhetsskola i anslutning till

kommissionens principförslag.

»Detta innebär bland annat, att endast klasserna 1—6 regelmässigt tages

i anspråk för klasslärarutbildningen. Givetvis får övningsskolan övervägan­

de organiseras såsom A-skola, men i likhet med vad som nu sker vid semi­

narierna bör i viss utsträckning flerklassiga läraravdelningar förekomma.

Det kan också ifrågasättas, om inte även några specialklasser borde ingå i

övningsskolan. Av särskild betydelse måste det vara, att lärarkandidaterna

får tillfälle att hospitera i föredömligt skötta hjälpklasser. Skolkommissio­

nen föreslår fördenskull, att två hjälpskolavdelningar, representerande olika

åldersstadier, inrättas vid lärarhögskolan. Eftersom vid all klasslärarut­

bildning särskild uppmärksamhet bör ägnas läs- och skrivsvårigheter, kunde

det synas naturligt att utrusta lärarhögskolan även med ett par s.k. läs-

klasser. Skolkommissionen är dock inte beredd att föreslå några sådana

klasser men vill i stället starkt betona vikten av att en läsklinik anknytes

till lärarhögskolan.» (S. 123.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

179

Med hänsyn till ämneslärarutbildningen bör övningsskolan även inrym­

ma högre klasser. Lärarhögskolan måste utbilda ämneslärare för den kom­

mande enhetsskolan och alltså ha tillgång till övningsklasser av annan art

än de nuvarande läroverksklasserna. Det är därför önskvärt, att de sex för­

sta klasserna påbyggs med en realskola, omfattande klasserna 7 9, och

dessa i sin tur längre fram med ett gymnasium.

»I och för sig är det väl inte självfallet, att en sådan överbyggnad skall

administreras av lärarhögskolan. Det kan dock falla naturligt, att denna, blir

i tillfälle att fullfölja såväl undervisningsmetoder som psykologiska iaktta­

gelser alltifrån den första skolåldern till skolans högstadium. Genom att

lärarhögskolan fullt självständigt disponerar över lästider, undervisnings-

avdelningarnas sammansättning och läramas arbetsfördelning kan också

klasserna på ett betydligt effektivare sätt än eljest utnyttjas för utbild­

ningen.» (S. 128.)

Enligt skolkommissionens uppfattning är det dock mest praktiskt, att

yrkesavdelningama inom enhetsskolan — sålunda främst klass 9 y eller åt­

minstone den praktiska utbildningen inom denna klass — organiseras och

administreras av den kommunala skolstyrelsen.

Till övningsskolan kan slutligen räknas de förskoleklasser, som skulle in­

rättas vid lärarhögskolan, speciellt för psykologiundervisningens behov.

I fråga om övningsskolans storlek har praktikbehovet under klasslärar­

utbildningens sista år varit det för kommissionen avgörande. Under det

första året har övningarna en förberedande karaktär och betygsättning fö­

rekommer icke. Under det sista året skall däremot systematiskt genomförda

undervisningsövningar läggas upp, vilket ställer stora krav på handledarna.

Därtill kommer ansvaret för betygsättningen. »Allt detta gör, att det sista

utbildningsårets undervisningsövningar bör förläggas till lärarhögskolans

egen övningsskola, Skolkommissionen föreslår fördenskull, att denna får

omfatta så många klassavdelningar, som det sista årets övningar erfordrar.

För det första året däremot bör övningsklasser inom det kommunala skol­

väsendet kunna komma till användning.»

Med dessa utgångspunkter beräknar kommissionen, att övningsskolan

för en lärarhögskola av den storlek kommissionen har planerat, behöver

omfatta 48 övningsklasser på klasslärarstadiet. Lämpligen bör var och en av

klasserna 1—3 få 9 avdelningar och var och en av klasserna 4—(i få 7 av­

delningar. Proportionen mellan lärjungeantalet i småskoleklass och mellan-

skoleklass bleve då 7:9, vilket förefaller rimligt. I klasserna 4—(i av A-

formen bör enligt kommissionens uppfattning 25 lärjungar kunna mottagas

— något fler än för närvarande i seminariernas övningsskolor. B 1-avdel-

ningarna bör göras något mindre.

Vid beräkningen av antalet övningsskoleklasser har kommissionen icke

tagit hänsyn till speciallinjen för småskollärare med studentexamen. Kom­

missionen vågar nämligen inte taga för givet, att tillräckligt antal sökande

till denna linje anmäler sig varje är. Åtminstone tills vidare bör det kom­

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

munala skolväsendet kunna tagas i anspråk för ökningen av antalet öv- ningsklasser i samband med upprättandet av en dylik linje.

Övningsskolans realskolestadium bör tagas till, så att det kan ge fortsatt undervisning åt de lärjungar, som genomgått de sex lägsta klasserna i öv­ ningsskolan, kanske också åt en del lärjungar från samma stadsdel, som har gått i kommunal enhetsskola. Kommissionen räknar med att klasserna 7—9 tillsammans skall omfatta minst ett tjugutal undervisningsavdelningar. »Mycket större bör den inte göras, särskilt om den skall påbyggas med ett gymnasium.»

Om ytterligare speciallinjer, t. ex. för utbildning av småskollärare till mellanskollärare, anknyts till lärarhögskolan, blir sannolikt en utökning av övningsskolan erforderlig, påpekar skolkommissionen slutligen. Denna fråga behöver dock icke närmare penetreras, förrän det blir aktuellt att inrätta någon sådan linje.

Närmast under lärarhögskolans rektor skulle enligt kommissionen led­ ningen av övningsskolan utövas av två rektorer. Den ene skulle svara för klasslärarstadiet och ha ungefär de uppgifter och befogenheter, som över­ lärare vid folkskola har. Den andre skulle ha ansvaret för högstadiet, i stort sett som rektor vid en högre skola. Båda skulle dessutom ha vissa åliggan­ den i samband med lärarutbildningen. Vissa för hela övningsskolan gemen­ samma angelägenheter skulle fördelas mellan rektorerna mera efter angelä­ genheternas art än efter skolstadium. Rektorstjänsterna vid övningsskolan skulle liksom rektorstjänsten vid lärarhögskolan vara förordnandetjänst.

Liksom inom andra skolformer erfordras för övningsskolan lärare med olika utbildning alltefter det stadium, på vilket de skall tjänstgöra. För klasserna 1—6 erfordras övningsskollärartjänster, för realskolestadiet ad­ junktst jänster och för gymnasialstadiet, om ett sådant kommer till stånd, lektorstjänster. För alla tre stadierna erfordras dessutom lärare i övnings- ämnen.

Skolkommissionen beräknar, att för klasserna 1—6 av övningsskolan och för den därtill anslutna förskolan erfordras

51 övningsskollärartjänster,

3 förskollär art jänster, 2 lärartjänster i teckning, 8 » » musik, 4 » » gymnastik med lek och idrott, 2 » » manlig slöjd och 4 » » kvinnlig slöjd.

Beträffande realskole- och gymnasialstadiet har lärarbehovet icke beräk­ nats, då det tyckts kommissionen osäkert, huruvida något högstadium kan hinna organiseras, innan lärarhögskolan börjar sin verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

181

Övningsskolans bibliotek bör liksom skolbiblioteken inom det kommu­

nala skolväsendet i Stockholm upprättas och drivas i samarbete med Stock­

holms stadsbibliotek.

Lärartjänsterna i övningsskolan skulle i stort sett ha samma karaktär

som motsvarande tjänster vid jämförliga skolformer och liksom dessa vara

Ca-tjänster. Arbetsuppgifterna för övningsskolans lärare blir dock av natur­

liga skäl mera omfattande än för lärare vid närmast jämförliga skolor. Skol-

kommissionen föreslår därför en lägre undervisningsskyldighet.

Övningsskollärarnas undervisningsskyldighet vid seminariernas övnings­

skolor är för närvarande 22—26 veckotimmar, men kommissionen föreslår

för lärarhögskolans övningsskola 20—22 timmar, tiden för instruktionsmeto-

dik ej inräknad. Förslaget motiveras på följande sätt:

»Erfarenheten har visat, att övningsskollärarnas tjänstgöring vid semina­

rierna i regel är mycket betungande. Egna lektioner får förberedas omsorgs­

fullt, handledningen av seminaristema kan bli hur tidskrävande som helst,

och de ständiga ombytena av lektionsgivare förrycker mer eller mindre

kursgenomgången i klasserna och kan även vålla åtskilligt extra arbete med

lärjungarna. Därtill kommer den tid, som övningsskollärarna måste avsätta

för att följa med utvecklingen inom sitt arbetsområde. Redan 22 veckotim­

mars undervisningsskyldighet får därför anses mycket hög. Vid lärarhög­

skolan kommer arbetsuppgifterna för övningsskollärarna ingalunda att

minskas. Bland annat tillkommer enligt skolkommissionens förslag skyldig­

het att under vissa tider leda eller deltaga i övningar i s. k. instruktionsmeto-

dik. Skolkommissionen finner sålunda, att timtalet 22 för egentlig undervis­

ning i regel ej bör överskridas. En viss marginal av undervisningsskyldig-

heten är i övrigt nödvändig för att de enskilda skolämnena med skiftande

timtal på lämpligt sätt skall kunna kombineras.» (S. 59—60.)

För ämneslärarna på realskolestadiet föreslår kommissionen 20—26 tim­

mar och för ämneslärarna på gymnasialstadiet 18—22 timmar, i förra fallet

fyra och i senare fallet två timmar lägre än för närvarande vid allmänt läro­

verk utan praktisk lärarkurs. Då intet särskilt handledararvode skulle utgå,

bör inom de angivna gränserna hänsyn tagas till den omfattning, i vilken

lärarna beräknas bli tagna i anspråk för lärarutbildningen. Skulle det visa

sig, att de i större utsträckning än väntat blir upptagna av handledning, bör

frågan om deras undervisningsskyldighet ånyo omprövas.

För övningslärarna bör undervisningsskyldigheten vara densamma som

för motsvarande lärare vid de nuvarande seminarierna. Lärare i ämnen, där

lärarutbildning icke förekommer (hemkunskap och vissa andra praktiska

ämnen på realskolestadiet), bör ha samma ställning som vid skolor utan

lärarutbildning.

Under det första utbildningsåret för blivande klasslärare skulle undervis-

ningsövningarna helt förläggas till den externa övningsskolan, allt­

så till klasser tillhörande det kommunala skolväsendet. Ett betydande an­

tal klasser skulle bli behövliga för en högskola av den föreslagna storleken:

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

182

ej mindre än 64 klasser under 8 veckor varje termin, om den årliga intag­

ningen av klasslärarkandidater bestämmes till 256. »Det kommer att uppstå

vissa svårigheter att i praktiken genomföra ett sådant system», förutser

skolkommissionen.

»Visserligen blir undervisningsövningarna under det första året övervä­

gande av förberedande karaktär. Lärarkandidaterna skall då främst få

grundligt lära känna, hur livet i en skolklass gestaltar sig under olika för­

hållanden. Att börja med inriktas också deras uppmärksamhet mera på bar­

nens beteende än på undervisningssättet. Deras egna lektioner blir relativt

begränsade till antalet och ej alls betygsatta.---------- Å andra sidan måste

det betonas, att arbetet och ansvaret för lärarna i vederbörande klasser

ingalunda får underskattas. Arbetsorganisationen i klasserna bör vara före­

dömlig, och lärarna måste också ha förmåga att sätta in hospitanterna i ar­

betet och i sin mån göra dem aktiva därvidlag. Särskilt får ihågkommas, att

de har att göra med nybörjare på området. Detta kräver stor förtänksamhet,

gott omdöme samt ett inte ringa psykologiskt handlag. Skulle det första

årets hospiteringar och undervisningsövningar ge dåligt utbyte till följd av

brister hos de handledande lärarna, får detta mycket olyckliga konsekvenser

för hela utbildningen.» (S. 125—126.)

»Det är sålunda uppenbart, att lärarna för övningsklassema måste utväl­

jas med omsorg», sammanfattar kommissionen. »Samtidigt får beaktas, att

övningsklasser inte kan få spridas ut på alltför stort avstånd från lärarhög­

skolan.» Härtill kommer, att anordningen ingriper i de kommunala skol­

myndigheternas verksamhet och sålunda förutsätter dessa myndigheters

samtycke och medverkan. Några farhågor för att systemet skall visa sig

ogenomförbart hyser dock skolkommissionen icke.

Lärarna i de kommunala övningsklassema bör liksom handledarna i de

nuvarande externa övningsskolorna erhålla gottgörelse för sitt merarbete

och ökade ansvar, i regel i form av ett särskilt arvode, i undantagsfall i form

av nedsättning i undervisningsskyldigheten (s. 127.) Däremot synes kom­

missionen icke tänka sig någon motsvarighet till de nuvarande e. o. övnings-

skollärarna »vid folkskola». Vid nyanställning av lärare bör de, som är vil­

liga och lämpliga att mottaga lärarkandidater, få visst företräde till tjänst­

göring vid skola i lärarhögskolans grannskap.

Ersättning bör utgå även till lärare, som utan att vara handledare för

lärarkandidater mottar sådana som auskultanter. Bland annat torde lärarna

i specialklasser av olika slag komma att på detta sätt deltaga i lärarkandi­

daternas utbildning.

Ännu fler övningsklasser erfordras för ämneslärarutbildningen, om denna

får den avsedda omfattningen. De fem läroverken med lärarkurs i Stock­

holm hade läsåret 1951/52 tillhopa 146 undervisningsavdelningar och kunde

utexaminera 80 lärarkandidater per år. Det är därav tydligt, att lärarhög­

skolans övningsskola icke kan förslå för lärarkandidaternas praktiska öv­

ningar. Man kan icke ens — såsom när det gällde klasslärarna — förlägga

den betygsatta undervisningen till övningsskolan. Skolkommissionen före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

183

slår tvärtom, att den första terminens övningar förlägges dit och motiverar förslaget med att övningsskolan Ur organiserad som enhetsskola.

»Så många ämneslärarkandidater som möjligt bör . . . komma i kontakt med enhetsskolans arbetssätt — bland annat med de konsekvenser för ämnesundervisningen, som ett ogallrat elevmaterial får. Detta later sig lättast göra under den första terminen, då undervisningsövnmgarna iar en mindre omfattning och sålunda ett relativt litet antal klasser kan betjäna förhållandevis många lärarkandidater. De ersättningsfrågor, som uppkom­ mer på grund av handledningen av lärarkandidaterna under den första ti­ den, får också enklast sin lösning på den vägen.» (S. 129.)

Om övningsskolan omfattar 20 klasser pa realskolestadiet och 3 lärar­ kandidater får hospitera samtidigt i en klass, skulle övningsskolan kunna mottaga omkring 60 ämneslärarkandidater per termin. Envar av dessa bör även kunna få en serie förlagd till denna del av övningsskolan. Återstående övningsundervisning under den första terminen och en del av auskultering- arna måste dock på grund av det begränsade utrymmet — och även av andra skäl — förläggas till andra skolformer. Likaså all övningsundervisning under sista utbildningsterminen.

Övningsskolan blir således även pa ämneslärarstadiet fullt utnyttjad, men dessutom måste några högre allmänna läroverk knytas till lärarhögskolan såsom samverkande läroverk.

»Givetvis bör av praktiska skäl dessa skolor vara så belägna, att kom­ munikationerna till lärarhögskolan inte blir för besvärande. Att det måste bli fråga om skolor med gymnasium ligger i sakens natur. I stort sett bor dessa med lärarhögskolorna samverkande läroverk få samma uppgiiter som pro vårsläroverken. Vid tillsättning av tjänster skulle, liksom nu vid prov- årsläroverken och helst i ännu högre grad, hänsyn tagas till de sökandes undervisningsskicklighet och lämplighet som handledare. Tjänsterna skulle vidare vara förbundna med särskilda avlöningsförmåner och nagot ned­ satt undervisningsskyldighet.» (S. 130.)

För lärarhögskolans första tid föreslår kommissionen tva samverkande läroverk. Ur ekonomisk synpunkt vore det dock fördelaktigt, om organi­ sationen ganska snart kunde utvidgas. Uppsättningen av lärarkrafter för den teoretiska undervisningen vid lärarhögskolan påverkas nämligen rela­ tivt obetydligt av en utökning med något tiotal nya ämneslärarkandidater. Kostnadsökningen skulle således huvudsakligen bestå i arvodeskostnader vid de samverkande läroverk, som skulle tillkomma. Eventuellt kan serier på gymnasialstadiet mera sporadiskt förläggas även till andra högre skolor.

I det hela stöder remissinstanserna kommissionens förslag om en till lärarhögskolan knuten särskild övningsskola; flera seminariekollegier ut­ talar önskemålet, att även de i samband med en provisorisk seminariereform måtte få se sin övningsskola utvidgad.

Folkskolinspektören i Kopparbergs läns västra inspektionsområde har med särskilt intresse studerat övningsskolornas organisation och finner det

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

184

glädjande, att skolkommissionen så tveklöst fastslår nödvändigheten av en

särskild övningsskola, direkt knuten till lärarhögskolan. »Övningsskolornas

stora betydelse för lärarkandidaters praktiska utbildning torde vara odisku­

tabel. Att sedan övningsklasser tillhörande det kommunala skolväsendet

måste anlitas, om lärarhögskolan skulle få den storlek som förslaget anger,

torde vara oundvikligt.»

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad kan icke reservationslöst bi­

träda det sist gjorda medgivandet. Skolkommissionens förslag innebär, att

det första årets undervisningsövningar och därmed hela den praktiska ut­

bildningen före praktikterminen skulle anförtros åt det kommunala skol­

väsendet. »Kollegiet kan inte anse, att detta är tillfredsställande. Den första

handledningen är av synnerligen stor betydelse, och det kan ej vara riktigt

att lägga ansvaret för denna helt utanför lärarhögskolan.»

Rektor vid småskoleseminariet i Landskrona medger åter, att det nog blir

nödvändigt använda lärare vid det kommunala skolväsendet under det

första utbildningsåret för klasslärare och nöjer sig med att opponera mot

att delar av övningsskolan och klasser från det kommunala skolväsendet

skulle kunna sammanföras i samma byggnad. »Arbetsförhållandena för lä­

rare och barn inom de olika skoltyperna är alltför olika för att ett sådant

experiment skall utfalla tillfredsställande.»

Med dessa uttalanden för ögonen är det av särskilt intresse att taga del

av utlåtandena från seminarier, som själva icke förfogar över någon intern

övningsskola. Kollegiet vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Lin­

köping gör ett tämligen utförligt uttalande i frågan. Det kan icke bestridas,

att den nuvarande anordningen med e. o. övningsskollärare »vid folkskola»

och arvoderade handledare kan medföra spänningar och irritation mellan

det kommunala skolväsendet och seminarierna, men det har gått förvånans­

värt väl i lås, konstaterar kollegiet.

»Detta är så mycket mera glädjande, som man vid de seminarier, där man

i någon större utsträckning arbetat med externa övningsskolor, nog skulle

vara beredd att förfäkta åsikten, att denna övningsskoleform är utmärkt.

Den har bland annat den stora fördelen, att den ger lärarkandidaterna möj­

lighet att pröva sina krafter under sådana förhållanden som så nära som

möjligt anknyter till den skolverklighet, de förbereder sig för.»

Skolkommissionen har emellertid i sin konstruktion av den externa öv­

ningsskolan föredragit just den form, som är mest tungrodd och mest inbju­

der till komplikationer, nämligen den med särskilt arvoderade handledare.

Kollegiet är av den bestämda meningen, att de klasslärare, som tjänstgör

såsom handledare i kommunens skolväsende, måste knytas till lärarhög­

skolan som ordinarie eller e. o. övningsskollärare. »Kollegiet föreslår därför

att hela övningsskolan förlägges till det kommunala skolväsendet och att

som handledare under hela utbildningstiden får fungera dels metodiklek­

torerna, dels vid högskolan fast knutna handledare.»

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

185

Kollegiet vid folkskolesemhiariet i Jönköping nöjer sig med att under­ stryka vikten av att samtliga övningsklassers lärare, såväl övningsskollärare som handledare, anställs under former, som så nära som möjligt knyter dem till lärarhögskolan.

I detta sammanhang bör ytterligare antecknas, att statskontoret i sina riktlinjer för en eventuell omarbetning av skolkommissionens förslag lagt särskild vikt vid att på högskoleorten befintliga statliga och kommunala läroanstalter i väsentlig utsträckning tages i anspråk för den praktiska lä­ rarutbildningen.

Övningsskolans organisation är i hög grad beroende av lärarhögskolans storlek och totala arbetsuppgifter. De remissinstanser, som föreslår en ned­ skärning av programmet, går därför sällan in på enskildheterna i skolkom­ missionens förslag. Stundom understrykes dock värdet av någon detalj, exempelvis hjälpklasserna, Bl-avdelningama eller förskoleavdelningarna. Att övningsskolan skall innehålla enhetsskoleklasser tycks vanligen anses som självfallet, men somliga menar, att det i varje fall icke bör vara ute­ slutande dylika klasser. Läroverkslärarnas riksjörbnnd nämner som en av förslagets förtjänster, att ämneslärarkandidaterna får komma i kontakt med arbetssättet i klasser med ogallrat elevmaterial men erinrar på samma gång om att långt ifrån alla lärare, som utexamineras från lärarhögskolan, kom­ mer att undervisa i enhetsskolor åtminstone under en lång tid framåt. »Detta förhållande måste lärarutbildningen ta hänsyn till, så att alla elever under utbildningstiden erhåller kännedom om arbetet även i skolor av tra­ ditionell art, låt vara med moderniserade arbetsformer.»

Skolkommissionen har ansett det möjligt att höja lärjungeantalet i klas­ serna på övningsskolans mellanstadium till omkring 25. Frågan beröres säl­ lan i yttrandena. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Kalmar anser höjningen menlig för arbetet.

»Det stora ombytet av lärare och lärarkandidaternas ovana vid undervis­ ning gör det önskvärt, att elevantalet icke höjes över det, som f. n. före­ kommer. I en stor klass hinna icke seminarieeleverna att noggrant och indi­ viduellt studera klientelet, och barnen bli sämre omhändertagna. Särskilt när grupparbete bedrives, visar sig ett stort elevantal svårbemästrat. Kol­ legiet anser, att elevantalet bör få stanna vid 20. Skulle det vid något en­ staka tillfälle inträffa, att elevantalet komme att överstiga 20, måste den möjligheten stå öppen att vid grupparbete och laborativt arbete halvera klassen.»

Kollegiet vid samrealskolan och kommunala gymnasiet i Mariestad vill åter höja lärjungemaximum.

»Elevantalet i övningsskolans klasser föreslås till 25. Även om detta för skolan i gemen är ett framtidsmål, torde det vara ganska avlägset. Tills det målet är nått, böra lärarna utbildas att undervisa i klasser av samma stor­ lek, som de sedan möta i sin tjänstgöring.»

Kungl. Maj ds 'proposition nr 209.

186

Flera kollegier gör gällande, att övningsskolans klasser kommer att bli för

starkt betungade med övningslektioner. Sålunda skriver kollegiet vid små-

skoleseminariet i Växjö.

»I betänkandet föreslås, att två lektioner per dag skall bli undervisnings-

övningar i varje övningsskoleklass. Det måste bli en fruktansvärd överbe­

lastning av övningsskolan, när det för barnen där kommer att bli minst

12 övningslektioner per vecka. Man kan fråga sig, hur många föräldrar som

verkligen kommer att finna sig i att deras barn skall undervisas av icke

kompetenta lärare under så många veckotimmar. Det ständiga ombytet av

läraraspiranter måste verka förryckande på lugnet i klassen och inverka

menligt bl. a. på ... personlighetsdaningen.»

Svenska seminarielärarföreningen påpekar, att belastningen av övnings-

klasserna redan nu är för stor, och påyrkar en betydande ökning av övnings-

klassernas antal.

Här må erinras om att skolkommissionen varit fullt medveten om att

önskemål av detta slag kan framställas men av praktiska och ekonomiska

skäl icke ansett sig kunna föreslå fler övningsklasser. Det blir under alla

omständigheter nödvändigt att söka en medelväg, som är försvarlig både ur

pedagogiska och ekonomiska synpunkter. Kommissionens förslag ansluter

sig till ett uttalande av 1932 års seminariesakkunniga, enligt vilket antalet

övningslektioner i en klass icke bör överstiga i medeltal två per dag. Denna

bedömning är enligt kommissionens uppfattning rimlig och riktig.

»Visserligen kommer enligt skolkommissionens planering det av de sak­

kunniga angivna maximitalet att överskridas under de tider, då övningsun­

dervisning pågår. Å andra sidan torde splittringen bli något mindre störande

till följd av det system för övningarna, som kommissionen föreslagit, och

dessutom skulle mellan 3 och 4 veckor i början av varje termin samt drygt

3 veckor i slutet av vårterminen helt befrias från undervisningsövningar.»

(S. 123.)

Skolöverstyrelsen ansluter sig i princip till skolkommissionens förslag be­

träffande lärarhögskolans övningsskolor. Bland annat anser överstyrelsen

det vara till fördel för lärarutbildningen, om såväl en övningsskola under

lärarhögskolans egen administration som klasser tillhörande det kommunala

skolväsendet ställs till förfogande. Överstyrelsen finner det emellertid icke

möjligt att ingå på en detaljgranskning av övningsskolornas storlek och

organisation, då lösningen av därmed sammanhängande problem blir helt

beroende av lärarhögskolans storlek och förläggning.

»De samverkande läroverken», som jämte lärarhögskolan skulle deltaga

i ämneslärarkandidaternas praktiska utbildning, diskuteras i yttrandena hu­

vudsakligen med hänsyn till valet av läroverk. Någon motvilja mot samar­

bete med lärarhögskolan kan icke spåras i yttrandena. Skolkommissionen,

som tänkt sig lärarhögskolan förlagd till Vällingby i Stockholm, nämner i

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

187

första rummet Nya elementarskolan, som är ett statligt högre allmänt läro­

verk, samrealskolan i Blackeberg, som numera är kombinerad med ett kom­

munalt gymnasium, och högre allmänna läroverket i Bromma.

Kollegierna vid de högre allmänna läroverken för gossar och för flickor på

Norrmalm anser, att dessa båda läroverk, som redan är lärarutbildningsan-

stalter, bör ifrågakomma som samverkande läroverk före Nya elementar och

Blackeberg. Jämväl Läroverkslärarnas riksförbund betonar värdet av att lä­

roverk med tidigare erfarenhet av lärarutbildning upptages som samverkan­

de läroverk. Kollegiet vid samrealskolan i Blackeberg tillstyrker åter, att

detta läroverk får ställning som samverkande läroverk men anser det önsk­

värt, att skolans gymnasium icke tages i anspråk för auskultation och serie­

undervisning, förrän det är fullständigt utbyggt, vilket kan beräknas vara

fallet läsåret 1956/57. Rektor vid Nya elementarskolan uttalar slutligen

önskemålet, att nu anställda lärare, vilka skulle finna arbetet som hand­

ledare svårt, bör ha rätt till tjänstebyte eller transport till läroverk, där

dylika krav icke ställs på dem.

I flera yttranden betecknas lärarnas undervisningsskyldighet som hög.

Enligt Läroverkslärarnas riksförbwid vore detta fallet vid de samverkande

läroverken, i all synnerhet för ordinarie lärare, som förordnas att handleda

vid övningsundervisningen i en klass, där eljest en icke-ordinarie lärare

tjänstgör. Undervisningsskyldighetens omfattning bör enligt riksförbundets

mening fastställas genom förhandlingar mellan förbundet och vederbörande

myndighet. Enligt seminarielärarföreningen bleve vidare arbetsbördan för

tung för de vid lärarhögskolans övningsskola anställda övningsskollärarna.

Sannolikt ingår avvägningen av undervisningsskyldigheten i de fackliga

frågor, som även enligt denna förenings uppfattning bör prövas förhand­

lingsvägen.

Slutligen må nämnas, att enligt Musiklärarnas riksförbund övningslärar-

nas undervisningsskyldighet ej bör sättas högre än övningsskollärarnas.

En minskning av elevintagningen vid lärarhögskolan i den utsträckning

jag föreslagit måste tydligen avsevärt påverka övningsskolan. Undervis­

ningsrådet Källquist anför härom följande:

»Genom att småskollärarutbildning uteslutits från lärarhögskolan, mins­

kas starkt behovet av klasserna 1—2 i övningsskolan. Behovet därav torde

inte bli större än att det kan tillgodoses genom övningsklasser i det kommu­

nala skolväsendet. Däremot bör klass 3, även om denna klass i enhetsskolan

räknas till småskolestadiet, vara företrädd i den statliga övningsskolan i

samma utsträckning som klasser på mellanstadiet, detta bl. a. med hänsyn

till skolor av B-former.----------

Nedskärningen av lärarhögskolans omfattning medför, att antalet statliga

klassavdelningar för mellanskollärarutbildningen kan minskas till 18. Där­

till bör alltjämt komma 2 hjälpklasser .. . och 1 läsklinik.»

Om en skola av denna storlek på sitt högstadium mottager elever även

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 809.

188

från vissa kommunala enhetsskoleklasser 3—6, kan den bedömas ge under­

lag för 5 parallellavdelningar av klasserna 7—9, vilket får betraktas som

minimum för lärarutbildningens behov. Påbyggnad med gymnasium torde

däremot tills vidare icke behöva beräknas. »En på detta sätt sammansatt

övningsskola för ämneslärarutbildning torde få anses fylla de mest ound­

gängliga kraven, även om det varit förmånligt med något större möjligheter

till auskultationer och övningsundervisning inom den egna övningsskolan.

Vad som brister i detta hänseende får utfyllas genom att de samverkande

läroverken i större utsträckning tages i anspråk även för ämneslärarkandida-

ternas första utbildningstermin.

Då den statliga övningsskolan enligt skolkommissionens planläggning

skulle kommit att få mycket stor omfattning, föreslogs två särskilda rekto­

rer för övningsskolan, en närmast för klasserna 1—6 och en närmast för

klasserna 7—9 och gymnasiet. Om övningsskolan enligt ovanstående redu­

ceras till att omfatta endast omkring 35 undervisningsavdelningar, blir inte

mer än en rektor erforderlig.»

En undersökning av lärarbehovet vid den statliga övningsskolan, sådan

den ovan skisserats, leder till följande personalstat:

1 rektor,

11 adjunkter i högre lönegrad,

5

»

»lägre »

21 övningsskollärare, därav 2 för hjälpklasser och 1 för läsklinik,

2 lärare i teckning,

2

»

» musik,

2

»

» gymnastik,

2

»

» manlig slöjd,

2

»

» kvinnlig slöjd,

1

»

» hemkunskap,

1 kanslibiträde,

2 vaktmästare.

Därtill kommer 3 å 4 icke-ordinarie ämneslärare, därav 1 lärare i prak­

tisk yrkesorientering och samhällskunskap.

. Anm. Undervisningen i yrkesteori och yrkespraktik i klass 9 y har anta­

gits ombesörjd av kommunen. Vidare har förutsatts, att lektorerna i mel­

lanstadiets metodik och i övningsämnenas metodik får sin skoltjänstgöring i

övningsskolan och att undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6 bestri-

des av ämneslärare.

Vid jämförelse med den på s. 180 lämnade sammanställningen av perso­

nalbehovet enligt kommissionens förslag bör uppmärksammas, att detta icke

upptager för högstadiet erforderlig lärarkraft.

f. Departementschefen.

Om genom beslut av årets riksdag grunden lägges till en lärarhögskole-

organisation, kommer under den tid, vi nu överblicka, lärare för enhetssko-

Kungl. Maj:ts proposition nr W9.

189

lans mellanstadium att utbildas vid två skolformer, lärarhögskolan och folkskoleseminarierna. Utbildningsformerna kan komma att skilja sig åt, men målet är detsamma; de utbildade lärarna skall fylla samma uppgifter i det framtida skolväsendet. På motsvarande sätt måste lärarhögskolan och de nuvarande lärarkursanstalterna utbilda ämneslärare för samma skolfor­ mer och samma undervisning. Frågan är nu, om det gemensamma arbets- målet för de olika formerna av lärarutbildningsanstalter bör taga sig uttryck i en gemensam central ledning eller om olikheterna mellan utbildningsan- stalter av äldre och nyare typ fordrar, att separata överstyrelser inrättas.

Enligt kommissionsmajoritetens förslag skulle särskild överstyrelse för lärarhögskolorna upprättas. Under övergångstiden skulle således skolöver­ styrelsen vara talesman för folkskoleseminarier och lärarkursanstalter och den nya överstyrelsen för lärarhögskolorna. Småningom skulle yrkesutbild­ ningen för både ämnes- och klasslärare koncentreras till lärarhögskolor, så att vid övergångsperiodens slut lärarutbildningen komme att ha sitt eget ämbetsverk, helt skilt från skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen företräder den motsatta uppfattningen. Lärarhögskolor­ na bör sortera under skolöverstyrelsen och deras ärenden som alla andra handläggas enligt för denna gällande instruktion och arbetsordning.

Kommissionsminoriteten följer en mellanlinje. Överstyrelsen för lärarhög­ skolorna skulle organiseras som en särskild sektion av skolöverstyrelsen.

Kommissionsmajoritetens förslag synes bottna i uppfattningen, att skol­ överstyrelsen med sina mångahanda administrativa uppgifter icke skulle kunna lika aktivt som en mera specialiserad överstyrelse främja det peda­ gogiska reformarbete, vi hoppas få till stånd genom lärarhögskolorna, eller rent av vara sinnad att till förfång för detta arbete beskära lärarhögskolor­ nas organisatoriska och ideologiska frihet.

För egen del anser jag rent principiellt, att utbildningen av lärare med samma uppgifter om möjligt bör stå under samma centrala ledning. En klyvning av den centrala ledningen efter utbildningsanstalternas organisa­ tion är i och för sig lika litet eftersträvansvärd som en uppdelning av skol­ väsendets centrala ledning efter högre och lägre skolformer. I vissa lägen kunde en splittring av den centrala ledningen dessutom ha ogynnsamma psykologiska återverkningar. Det vore högst olyckligt, om en frontlinje skulle utbildas mellan lärarhögskolan och de andra lärarutbildningsanstal- terna och lärarna skulle känna sig som målsmän för olika strävanden. Ris­ kerna för en sådan utveckling skulle ökas, om den centrala ledningen präg­ las av en liknande dualism.

Huruvida en enhetlig central ledning för lärarutbildningen i sinom tid bör organiseras inom ramen för skolöverstyrelsen eller såsom en fristående styrelse är en fråga, som får övervägas efter omständigheterna, när tiden är inne. En slutgiltig prövning av organisationsformerna bör företagas, när

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

190

nätet av lärarhögskolor blivit utbyggt och den centrala ledningen måste taga

sikte på uppgiften att vårda gemensamma angelägenheter för på olika orter

belägna högskolor, en var med sin rektor och sitt lärarråd.

Jag är fullt ense med kommissionens majoritet om vikten av att lärar­

högskolans självständighet i pedagogiskt hänseende tryggas. Så långt möj­

ligt bör lärarhögskolan vara självstyrande i pedagogiska angelägenheter.

Dess rektor bör beredas större inflytande jämväl på de ärenden, som går

vidare till överstyrelsen. Det bör tillses, att administrativa rutinregler och

tidigare praxis inom skoladministrationen under inga förhållanden får bli

till hinders för förnyelsearbetet.

Detta behöver emellertid icke nödvändigtvis leda fram till en organisa­

torisk lösning i överensstämmelse med majoritetens förslag. Jag har kom­

mit till den uppfattningen att i vart fall under utbyggnadstiden skolöver­

styrelsen lämpligen bör kunna fungera som överinstans, därest styrelsen

vid avgörandet av till högskolan hörande frågor och ärenden får följande

sammansättning.

skolöverstyrelsens chef, tillika ordförande,

den ledamot av skolöverstyrelsen, som förordnas att taga särskild befatt­

ning med ärenden rörande lärarhögskolan,

lärarhögskolans rektor,

en representant för den psykologisk-pedagogiska forskningen samt

en representant för det allmänna.

De båda sistnämnda skulle förordnas av Kungl. Maj:t, varvid lämpligen

universitetskanslern torde böra föreslå den ledamot, som skall företräda den

psykologisk-pedagogiska forskningen.

Lärarhögskolans rektor bör vidare kunna tagas i anspråk som föredra­

gande i ökad utsträckning. Att lägga all föredragning på honom är givetvis

uteslutet, enär det administrativa arbetet i så fall komme att taga för stor

del av hans arbetstid i anspråk. Huru föredragningarna i varje särskilt fall

skall ordnas, bör ankomma på ordförandens bestämmande, men direktiv bör

i lämpligt sammanhang givas, att föredragningen av viktigare organisato­

riska och pedagogiska frågor i den del de berör lärarhögskolan skall upp­

dragas åt rektor, där så utan olägenhet kan ske.

Vid behandlingen av ärenden rörande lärarhögskolan (eller vissa grupper

av sådana) skulle sålunda de av mig nämnda personerna inträda såsom le­

damöter av skolöverstyrelsen, i den mån de ej redan förut tillhör densam­

ma. När jag i det föregående stundom talat om lärarhögskolans »styrelse»,

har jag avsett skolöverstyrelsen i denna speciella sammansättning. Det

få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i skolöverstyrelsens

instruktion, som kan vara behövliga i anledning av vad jag nu förordat.

För kommissionsmajoritetens ställningstagande synes frågan om lärartill-

sättningarna ha varit av stor betydelse. Lärarhögskolans rektor och lärarråd

kunde ha önskemål i fråga om personvalet, som befaras icke lika lätt vinna

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

191

gehör inom en sektion av skolöverstyrelsen som inom en fristående översty­

relse. Jag vill i anledning härav kraftigt betona, att det självfallet icke är

meningen att den avvägning mellan befordringsgrunderna, som tillämpas

vid lärartillsättningarna vid allmänna läroverk och seminarier, skall oför­

ändrad överföras till lärartillsättningarna vid lärarhögskolan. Tjänstetidens

längd kan endast under för övrigt lika förhållanden få spela in, den person­

liga lämpligheten för det arbete, som skall bedrivas vid lärarhögskolan,

måste tillmätas avgörande betydelse. Närmare bestämmelser därom torde i

sinom tid komma att inflyta i lärarhögskolans stadgar. Den allra första lä-

raruppsättningen bör enligt min mening kallas, varvid det torde bliva ett

gemensamt intresse för rektor, överstyrelsen och Kungl. Maj:t att tillse,

att lärarhögskolan erhåller den läraruppsättning, varav den är bäst betjänt.

Skolkommissionen föreslår därjämte en lokal styrelse för lärarhögskolan,

som i den föreslagna konstruktionen har karaktär av ett lärarråd och huvud­

sakligen skall avgöra pedagogiska frågor. Skolöverstyrelsen önskar tillägga

den lokala styrelsen vissa ej närmare specificerade administrativa uppgifter

och vill på grund härav ge styrelsen en annan sammansättning. För egen

del anser jag en självstyrelse i pedagogiska frågor vara av väsentlig betydel­

se för lärarhögskolan. En sådan funktion bör för högskolans del kunna fyllas

av dess lärarråd.

Löpande administrativa ärenden av intern natur torde kunna avgöras av

rektor i en utsträckning, som närmare preciseras i lärarhögskolans arbets­

ordning. Från kamerala uppgifter bör han däremot vara fri. Det torde få

ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda stadga för lärarhögskolan och in­

struktion för dess överstyrelse, medan arbetsordningen, som torde komma

att beröra även mera kortvariga arrangemang, lämpligen bör fastställas av

överstyrelsen.

Liksom skolkommissionen anser jag, att rektor icke kan handhava den

omedelbara ledningen av lärarhögskolans hela mångförgrenade verksamhet.

Han bör kunna mera direkt åtaga sig den praktiska utbildningen, och

han skall givetvis vara den samordnande och sammanhållande kraften i

högskolans arbete, men han bör, såsom skolkommissionen föreslagit, ha

under sig särskilda ledare för den teoretisk-pedagogiska utbildningen och för

övningsskolan. Kompetensfördelningen mellan rektor och lärarrådet torde

endast delvis behöva regleras genom administrativa föreskrifter; ett visst

utrymme för praxis bör kunna tillstädjas. Mot kommissionens förslag om

avdelningskollegier och lärarkonferenser inom högskolan har jag intet att

erinra.

Med hänsyn till den av mig föreslagna beskärningen av lärarhögskolans

elevintagning torde personalen i högskolans kansli och bibliotek kunna nå­

got reduceras. Jag föreslår, att för kansliet beräknas en sekreterare, en kan­

sliskrivare och ett kanslibiträde samt, bland annat med hänsyn till peda­

gogiska institutionens behov av skrivhjälp, två kontorsbiträden. Biblioteket

Kungl. Maj:ts 'proposition nr %09.

192

torde tills vidare kunna nöja sig med en deltidsanställd bibliotekare och ett

biblioteksbiträde. Inrättandet av särskild institution för tekniska hjälp­

medel bör kunna anstå tills vidare; därmed bortfaller också det föreslagna

särskilda institutionsföreståndararvodet.

Den föreslagna professuren vid lärarhögskolan är behövlig, oavsett huru

den psykologisk-pedagogiska forskningen i övrigt ordnas i vårt land. Inne­

havaren av denna tjänst skall organisera och planlägga undervisningen i

psykologi och pedagogik vid lärarhögskolan och i dess kursverksamhet, han

skall själv föreläsa om vissa aktuella problem inom forskningen och den

allmänna försöksverksamheten, och han skall vara ledare för den försöks­

verksamhet, som i den ena eller andra formen torde komma att bedrivas

vid lärarhögskolan. Universitetskanslern finner dessa åligganden så betung­

ande, att han ifrågasätter, huruvida professorn kan få tillräcklig tid för egen

vetenskaplig forskning. Huru maktpåliggande ledaruppgiftema i verklighe­

ten blir, beror visserligen i någon mån på omfattningen av de experiment­

möjligheter vid skolorna, som ställs till högskolans förfogande. I varje fall

kräver de dock sin man: arbetet torde icke kunna läggas över på andra be­

fattningshavare vid lärarhögskolan eller på lånade krafter och är till sin art

sådant, att tjänstinnehavaren skäligen bör tillerkännas professors tjänste­

ställning.

Frågan om den fortsatta utbyggnaden av forskningen inom den psykolo­

gisk-pedagogiska ämnesgruppen är en mycket mer vittutseende fråga och

förutsätter ett utredningsarbete, som ännu icke är avslutat. Flera alterna­

tiv kan komma under övervägande: förstärkning av forskningsresurserna

vid universiteten, vid statens psykologisk-pedagogiska institut, inom skol­

överstyrelsens försöksavdelning eller vid lärarhögskolan. Skolkommissionen

tänker sig möjligheten, att en framtida skolpsykologutbildning åtminstone

delvis skulle läggas till lärarhögskolan; denna måste då erhålla en specialut­

rustning för ändamålet, vari bland annat en professur i psykologi skulle

ingå. Den enligt bemyndigande den 8 maj 1953 tillsatta utredningen rörande

psykologutbildningen har till uppgift att rationellt ordna denna utbildning

och skall därjämte utarbeta plan för psykologisk-pedagogiska institutets ut­

byggnad med beaktande av psykotekniska institutets vid Stockholms hög­

skola ställning och verksamhet. En utbyggnad i större skala av den forsk­

ning på skolans område, som i olika former företrädes av de filosofiska

fakulteterna, psykologisk-pedagogiska institutet, skolöverstyrelsens försöks­

avdelning och lärarhögskolan, lärer icke kunna beslutas, förrän psykologut­

redningen fullgjort sitt uppdrag. Intill dess bör den vetenskapliga persona­

len vid lärarhögskolan inskränkas till vad som med hänsyn till högskolans

egna behov är strängt nödvändigt. Jag anser mig på grund härav utöver den

föreslagna professuren endast kunna tillstyrka de två assistenttjänsterna i

psykologi och pedagogik.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

193

I fråga om professurens ämnesinnehåll och i synnerhet dess benämning

har skilda meningar framträtt. Skolkommissionen tänker sig en professur

i skolforskning, skolöverstyrelsen en professur i praktisk pedagogik med ut­

vecklingspsykologi, universitetskanslern och åtskilliga akademiska remiss­

instanser en professur i didaktik, särskilt metodik. En viss specialisering av

ämnesområdet torde vara önskvärd: den bör ge företräde åt forskning med

inriktning på skolans aktuella spörsmål, medan exempelvis forskningar i

pedagogikens historia måste träda tillbaka. Jag är emellertid icke beredd att

nu precisera ämnesområdet, bland annat emedan professurens avgränsning

kan komma att påverkas av en eventuell förstärkning av lärarkrafterna i

samband med psykologutbildningen. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att, sedan riksdagen beslutat om professurens upprättande, pröva

denna del av ärendet.

Skolkommissionen har föreslagit, att den blivande professorn i skolforsk­

ning vid lärarhögskolan jämväl skulle tillhöra den filosofiska fakulteten i

högskolestaden. Möjligen skulle en sådan dubbelställning på längre sikt un­

derlätta lösningen av vissa frågor, som berör såväl lärarhögskolorna som

universiteten. Med den ställning, jag har intagit till de av kommissionen

föreslagna pedagogiska examina, finner jag det dock tills vidare tillräckligt,

att nödig samverkan kommer till stånd i fria former. Därigenom skulle man

också undgå de komplikationer i tillsättningsproceduren, som påpekats av

universitetskanslern. Under alla omständigheter bör emellertid ett sakkun­

nigförfarande ligga till grund för tjänstetillsättningen.

Skolkommissionens plan att till lärarhögskolan knyta viss undervisning

av universitetsprofessorer har fått stöd av statskontoret, medan universi­

tetskanslern icke synes tro, att lärarhögskolan på detta sätt skall kunna till­

föras någon mera avsevärd förstärkning i lärarkraft. Det är mycket möjligt,

att kanslern har rätt, men frågan synes böra uppmärksammas, när den obliga­

toriska kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia i en framtid

avskaffas.

De av skolkommissionen föreslagna lärarkategorierna vid lärarhögskolan

synes mig alla erforderliga, icke minst den nya lärargruppen i metodik.

Några av remissinstanserna håller visserligen före, att metodikundervis­

ningen i större utsträckning, än kommissionen tänkt sig, kunde bedrivas

i de gamla formerna och av de lärargrupper, som hittills haft dylik un­

dervisning om hand. För mig har det varit bestämmande, att man i fram­

tiden torde bli nödsakad att vid lärarutbildningen anlita även övnings-

klasser, där undervisningen bestrides av lärare, som visserligen fullt till­

fredsställande sköter sina dagliga uppgifter i klassen men dock icke når upp

till den mycket höga standard, som en god metodikundervisning förutsätter.

Det som i sådana fall kan brista bör kunna utfyllas av högskolans metodik­

lärare. Genom inrättandet av dessa tjänster skulle dessutom lärarhögsko-

13 —

Dihang till riksdagens protokoll 196

4.

1 sand. Nr 209.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 209.

194

lan sättas i stånd att ge en utvidgad personlig handledning av lärarkandi­

daterna av det slag, som förekommer vid vissa utländska lärarutbildnings-

anstalter.

Givetvis är det av största vikt, att den personliga kontakten med under­

visningen bibehålies av de lärare som skall införa andra i undervisandets

metod. Varje heltidsanställd metodiklärare vid lärarhögskolan bör själv prak­

tiskt utöva sin konst antingen genom att regelbundet fullgöra någon del av

sin undervisningsskyldighet såsom lärare i övningsskolan och därmed sam­

verkande läroverk eller genom att med vissa mellanrum uppehålla lärartjänst

i övningsskolan under en icke alltför kort tid.

Kontakten med skollivets praktiska sidor måste hållas vid makt även

av lärarna i psykologi och pedagogik. Det kan ske i olika former. Jag är

mest benägen att på denna punkt följa den seminarierektor, som vill en­

gagera pedagogiklektorerna som medbedömare vid lärarkandidaternas öv-

ningslektioner under någon timme i veckan. Sådant medbedömarskap bör

enligt min mening i mindre utsträckning ingå i dessa lärares åligganden.

Skolkommissionen har angivit de kvalifikationer i olika hänseenden, som

lärarhögskolans lärare måste besitta. Kraven är inte små; särskilt när det

gäller en helt ny lärargrupp som metodiklärarna, är det svårt att författ-

ningsmässigt fixera villkoren utan att alltför mycket inknappa tjänsternas

rekryteringsbas. Såsom jag redan nämnt, bör därför enligt min mening den

första läraruppsättningen vid lärarhögskolan kallas. Så långt möjligt bör

därvid skolkommissionens intentioner i sak följas. Vid lärartillsättningar-

na måste jämväl tillses, att de olika undervisningsstadierna — icke minst

realskolestadiet — blir företrädda på ett ur helhetens synpunkt ändamåls­

enligt sätt. Längre fram bör preciserade behörighetsvillkor införas i lärar­

högskolans stadga. Det är att vänta, att sedan sådana villkor uppställts och

bekantgjorts, ett tillräckligt antal yngre lärare med tiden skall förskaffa

sig de erforderliga kvalifikationerna och trygga återväxten, när de först ut­

nämnda avgår. Fastställandet av behörighetsvillkoren för de olika slagen av

tjänster bör ankomma på Kungl. Maj:t.

Skolkommissionen har föreslagit, att lärarna i psykologi och pedago­

gik skall inneha fullmaktstjänster, lärarna i metodik däremot förordnan­

detjänster. För egen del vill jag på detta stadium lämna frågan om lärarnas

anställningsförhållanden, lönesättning — till vilken jag senare återkommer

— och tjänstebenämning öppen. Dessa spörsmål torde senare ånyo få anmä­

las för riksdagen.

Vid bestämmandet av lärarnas undervisningsskyldighet måste beaktas,

att vid lärarhögskolan ett relativt fritt arbetssätt skall tillämpas och sär­

skilt i samband med övningarna personligt utformade arbetsuppgifter skall

förekomma i så stor utsträckning, som omständigheterna medger. Jag anser

dock, att den enskilda handledning — tre timmar per lärarkandidat — som

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

195

ingår i den för lärarna i mellanstadiets metodik föreslagna undervisnings-

skyldigheten, liksom för lärarna i högstadiets metodik skäligen bör läggas

utanför den siffermässigt fixerade delen av undervisningen, och likaså, a