2

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Majrt Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

2 api-il 1954.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

statsråden

S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson,

S^träng, E^ricsson, A^ndersson, L^ingman, N^orup, H^edlund, P^ersson,

L^indell, N^ordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdeparte­

menten anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga

angånde statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag samt an­

för därvid följande.

Inledning.

Att främja en ur samhälleliga synpunkter gynnsam utveckling inom hant­

verket och småindustrien har under senare tid varit ett särskilt intresse för

statsmakterna. Därvid har icke minst småföretagens finansieringsproblem

tilldragit sig uppmärksamhet. Av olika skäl har det ansetts böra ankomma

på staten att i viss utsträckning sörja för att denna del av näringslivet till­

förs erforderligt kapital för nyetablering, utvidgning och rationalisering av

företag. Här må erinras om den utlåning av statsmedel, som sker från hant-

verkslånefonden och fonden för hantverks- och småindustrikredit samt ge­

nom förmedling av företagareföreningar i vissa län.

Hithörande frågor har under tiden efter världskriget i flera omgångar va­

rit under utredning. Sålunda har småföretagsutredningen i sitt den 4 febru­

ari 1946 avgivna betänkande med förslag till ordnande av kreditgivnings-och

rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av före-

tagarnämnder (SOU 1946: 22) förordat viss omläggning och utvidgning av

ifrågavarande låneverksamhet. Förslaget innebär, att utlåningen från nyss­

nämnda fonder och genom företagareföreningarna sammanföres, att därvid

bildas en ny lånefond, ur vilken medel till verksamheten erhålles, att före­

tagareföreningarna ombildas till företagarnämnder samt att dylika nämnder

bildas i de delar av landet, där företagareföreningar icke finns. Efter att ha

varit föremål för remissbehandling har småföretagsutredningens förslag un­

dergått viss överarbetning inom handelsdepartementet. Resultatet härav har

redovisats i en den 22 juni 1949 upprättad promemoria angående utvidgad

rådgivnings- och kreditverksamhet för hantverk och småindustri. I prome­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

som fyllnadssäkerhet men blott undantagsvis som enda säkerhet. Räntan

uppgår f. n. till 4 procent. Fondens kapitaltillgångar utgjorde den 31 de­

cember 1953 ca 1 598 000 kronor och det sammanlagda beloppet av utestå­

ende lån i runt tal 1 518 500 kronor. Under tioårsperioden 1943—1952 ut­

gjorde utlåningen från fonden i genomsnitt ca 300 000 kronor per år. Um-

der åren 1951 och 1952 uppgick utlåningen till omkring 336 000 kronor

respektive 600 000 kronor.

Fonden för hantverks- och småindustrikredit förvaltas av riksbanken.

Lån ur fonden får utlämnas endast inom sådant distrikt i riket, där det bil­

dats en av Kungl. Maj :t godkänd ekonomisk förening med uppgift att främ­

ja hantverk och småindustri genom att anskaffa lån åt medlemmar, som

idkar sådan rörelse. Dylika s. k. garantiföreningar finns för närvarande

inom sex distrikt, omfattande Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar,

Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs och Västmanlands län. Garantiförening

skall ikläda sig visst betalningsansvar för förluster på utlämnade lån inom

distriktet. Såsom säkerhet för lånen pantförskriver föreningen sitt insats­

kapital. Detta skall uppgå till minst 10 000 kronor. Ansökan om lån prö­

vas och avgöres av riksbankens avdelningskontor.

Riksbankskontorets styrelse äger ej bevilja lån, som avstyrkts av för­

eningen. Lån får icke i något fall uppgå till högre belopp än 25 000 kronor.

För lån skall ställas säkerhet, där ej riksbankskontorets styrelse finner

skäl eftergiva kravet härpå. Högsta lånetid är 10 år. Räntan är en halv pro­

cent högre än normalräntan för statens utlåningsfonder, d. v. s. för när­

varande 4,5 procent. Antalet utestående lån har under de senaste fem åren va­

rit mellan 50 och 70 och den sammanlagda utestående lånesumman mellan

400 000 och 500 000 kronor. Till fonden anvisades ursprungligen 2 milj. kro­

nor. Av detta belopp har 1 milj. kronor överförts till fonden. Till följd av det

relativt ringa intresse som hittills visat sig föreligga för lån ur fonden har

riksbanken beslutat, att återstoden inte skall tagas i anspråk.

I flertalet län har bildats s. k. företagareföreningar, som har till syftemål

att främja utvecklingen av hantverk och småindustri där en utbyggnad

och differentiering av näringslivet anses önskvärd ur samhälleliga syn­

punkter. För detta ändamål bedriver föreningarna upplysnings- och råd­

givningsverksamhet. I några län omfattar föreningarnas verksamhet dess­

utom långivning. Föreningarna har i allmänhet bildats på initiativ av läns­

myndigheterna och medlemmarna utgöres av för verksamheten intresse­

rade enskilda personer, bolag och föreningar ävensom landsting och hus­

hållningssällskap, i vissa fall även kommuner och andra samfälligheter.

Företagareföreningar med låneverksamhet finns f. n. i Gotlands, Blekinge,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län.

Staten stöder föreningarna dels genom bidrag till administrationskost­

naderna och dels genom att ställa medel till förfogande för utlåningsverk-

samhet. Av understöden till utlåningsverksamheten har viss del, under

de senaste åren i regel tio procent, lämnats såsom subvention och resten

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

hantverkets och småindustriens relativa betydelse föga skiftat trots de änd­

ringar produktionsförutsättningarna undergått. Utvecklingen under de allra

senaste åren torde enligt promemorian icke i någon större utsträckning ha

förändrat läget.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden finner utredningsmännen naturligt

att statsmakterna uppmärksamt följt småföretagens verksamhet och utveck­

ling samt sökt stödja dessa företag. Beträffande de särskilda skälen för

dylikt stöd i olika avseenden anföres i promemorian i huvudsak följande.

En förbättring av produktiviteten inom de många mindre företagen på­

verkar gynnsamt den totala produktionen inom samhället. Samtidigt får

företagen bättre konkurrenskraft på såväl hemmamarknaden som export­

marknaden. Insikten om dessa förhållanden har motiverat, att staten sökt

bereda de mindre företagen möjligheter att rationalisera tillverkningen ge­

nom modernare metoder och ökad mekanisering. Sett på längre sikt är otvi­

velaktigt också ett stöd åt den mindre företagsamheten produktionsbefräm-

jande genom dennas karaktär av dynamiskt element inom näringslivet. Nu­

varande större industrier har i allmänhet utvecklats under relativt sen tid

ur småföretag. Nyskapelsen av företag — icke sällan med specialtillverk-

ning — är en värdefull källa till förnyelse inom det svenska näringslivet.

Många gånger har den mindre företagsamheten visat sig ha betydelse för

konkurrensen och i viss utsträckning för den tekniska utvecklingen inom

respektive branscher. Vidare har till småföretagsamheten i relativt stor om­

fattning kommit att anknytas de under det senaste decenniet aktuella strä­

vandena att främja en differentiering av näringslivet på skilda orter och

över huvud att lokalt sprida industrien. Lokaliseringspolitiska synpunkter

kan generellt tala för att det allmänna stöder företagsamheten inom lands­

bygdskommuner och mindre tätorter samt verkar för en komplettering av

industrien på platser med ensidigt sammansatt industri, särskilt om denna

är starkt konjunkturkänslig.

Under senare tid har behovet att stödja småföretag i syfte att bekämpa

akut arbetslöshet varit mindre framträdande men dock aktualiserats i de

fall, där lokala sysselsättningssvårigheter uppstått exempelvis genom att

driften vid en i förhållande till ortens storlek betydande industri nedlagts.

Vid en konjunkturnedgång torde arbetsmarknadsskälen för ett stöd åt den

mindre företagsamheten bli av en helt annan räckvidd än under de senaste

åren.

När det gällt att förbättra småföretagens utvecklingsmöjligheter och kon­

kurrensbetingelser har i särskild grad finansieringsfrågan kommit i blick­

punkten. Det ligger i sakens natur, att mindre företag, i synnerhet nystar­

tade, icke har samma möjligheter till självfinansiering som större och in­

arbetade företag. För småföretagaren består ofta den egna insatsen främst

av yrkeskunskap. Det egna kapitalet är ej sällan otillräckligt. Mot bankmäs­

siga säkerheter kan viss bottenkredit erhållas. Medel som ytterligare erford­

ras måste uppbringas på annat sätt. Härvid kan emellertid svårigheter upp­

stå med hänsyn till föreliggande risker.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Bortsett från att kommunernas åtgärder för att främja den industriella

utvecklingen till en del visat sig ligga utanför den kommunala kompetensen

tillkommer enligt promemorian att de olika kommunernas åtgärder ofta va­

rit direkt konkurrerande. En dylik konkurrens kan ur flera synpunkter vara

mindre lycklig. Det är ingalunda säkert, att vid en ohämmad konkurrens

med förmåner av olika slag den kommun förmår erbjuda de bästa villkoren,

som vid en bedömning av de lokaliseringspolitiska skälen skulle vara den

lämpligaste platsen för industrien i fråga. Frågan om kommunernas stöd

åt enskilda företag har varit föremål för vissa överväganden av såväl

kommunallagskommittén som lokaliseringskommittén. Därvid har bland

annat frågan om en eventuell utvidgning av kommunernas formella kom­

petens varit föremål för prövning. De båda kommittéernas överväganden

har emellertid givit vid handen, att vidgade möjligheter för kommunerna att

lämna stöd åt enskild företagsamhet ej lämpligen bör ifrågakomma. Kungl.

Maj:t och riksdagen har intagit samma ståndpunkt. Frågor rörande stöd åt

företagsamheten synes sålunda — framhålles i promemorian — böra prövas

ur en vidare synvinkel än den enskilda kommunens. Stödverksamheten mås­

te därför främst anses vara en statlig angelägenhet.

I fortsättningen konstateras i promemorian, att föreliggande möjligheter

för staten att genom lån eller på liknande sätt främja hantverkets och den

mindre industriens rationalisering och utveckling och därvid samtidigt till­

godose sociala eller lokaliseringspolitiska intressen för närvarande är starkt

begränsade. Möjligheterna att erhålla lån från de olika fonderna har fått vä­

sentligt mindre betydelse än avsett. Orsaken härtill — frånsett lånemöjlig-

heternas i och för sig begränsade omfattning — anses ha varit de jämfö­

relsevis höga krav på säkerheter, som ställts i samband med långivningen.

I de län, där företagareföreningar med utlåningsmöjligheter finns, har dessa

visserligen kunnat göra en betydelsefull insats. De belopp som stått till för­

fogande för långivning har emellertid varit förhållandevis små. Även om

man tar i beaktande den i årets statsverksproposition föreslagna anslags­

höjningen, kan det förutses, att möjligheterna att bevilja låneansökningar

måste bli begränsade. Stödformernas otillräcklighet framträder särskilt

starkt inom de län, där någon företagareförening med utlåningsmöjligheter

icke finnes. Företagare i dessa län är — vad gäller stöd från statens sida

—- i stort sett helt hänvisade till de nämnda fonderna med de strängare krav

på säkerheter, som ställts vid lån därifrån.

I detta sammanhang erinras om 1949 års banklagssakkunnigas förslag att

s. k. blancokrediter intill ett belopp av 50 000 kronor skulle kunna lämnas

åt hantverkare och småföretagare. I promemorian betecknas det som svårt att

bedöma i vilken utsträckning ett genomförande av detta förslag, vilket i och

för sig skulle vara av värde, skulle få någon reell betydelse för tillgodoseen­

det av den mindre företagsamhetens kapitalbehov. Bortsett från att en dylik

ändring av banklagen uppenbarligen kan träda i kraft tidigast 1956, syns

man enligt promemorian böra räkna med att nämnda behov kan tillgodoses

på denna väg blott i mycket begränsad grad. Bl. a. erinras om att det före­

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

ning ur sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter. Samma behov förelig­

ger, när det blir fråga om företagets och företagarens kreditvärdighet, om

den företagsekonomiska prövningen samt om erforderlig tillsyn och kon­

troll över de garantitagande företagens utveckling och deras disposition av

erhållna krediter.

I princip anses de lokala uppgifterna vid garantigivningen böra anförtros

företagareföreningarna. Som förutsättning härför torde böra gälla, att för­

eningen bedriver utlåning av statsmedel. Föreningar med låneverksamhet

finns numera i nio län. I ytterligare sju län finns föreningar utan sådan

verksamhet. Av sistnämnda föreningar torde vissa ha vunnit sådan erfaren­

het och förankring hos företagsamheten inom länet att de kan anses ha för­

utsättningar att bedriva utlåning av statsmedel. Om Kungl. Maj :ts i årets

statsverksproposition framlagda förslag angående höjda anslag till bidrag

och lån till företagareföreningar m. fl. vinner riksdagens bifall, torde från

och med nästa budgetår ytterligare några föreningar kunna erhålla medel

till utlåningsverksamhet. Man torde kunna förvänta, att i allt flera län kom­

mer att finnas föreningar, som kan fungera som lokalorgan vid kreditgaran-

tigivningen.

Möjligheten att i visst län utnyttja kreditgarantisystemet bör emellertid

icke vara beroende på om i länet finns företagareförening med låneverksam­

het. Nya företagareföreningar skall sålunda icke behöva bildas enbart för

att möjliggöra statlig kreditgarantigivning. Ej heller bör nya lokalorgan av

annat slag tillskapas för detta ändamål. De uppgifter i samband med garan­

tigivningen, som kräver medverkan av lokala instanser, bör i län, där före­

tagareförening med utlåningsverksamhet ej finns, åtminstone under en

övergångstid anförtros åt andra redan befintliga, därför lämpade organ.

Härvidlag synes riksbankens kontor närmast böra komma i fråga.

Som förut nämnts äger företagareförening självständigt pröva och av­

göra ärende om lån å högst 40 000 kronor till ett och samma företag. Även

i fortsättningen bör föreningarna ha befogenhet att fatta beslut om mera be­

gränsade stödåtgärder i form av lån av statsmedel. Nyssnämnda begränsning

till högst 40 000 kronor torde tills vidare böra bibehållas. I den mån så

prövas lämpligt bör denna gräns kunna förskjutas i ena eller andra rikt­

ningen. Det bör få ankomma på Kungl. Maj:t att fatta beslut härom. Stöd­

åtgärder av större omfattning bör i fortsättningen ha formen av kredit­

garantier. I dylika fall bör sålunda lån icke ifrågakomma, utan hela det

kreditstöd, som kan komma att medgivas, bör lämnas i form av garanti.

Företagareföreningarnas utlåning av statsmedel respektive förmedlingen av

statlig kreditgaranti bör sålunda icke utnyttjas fakultativt eller i kombina­

tion med varandra. Detta får självfallet icke utgöra hinder för att till före­

tag, vars ägare tidigare kommit i åtnjutande av lån från företagareförening,

bevilja kreditgaranti, därest förutsättningarna härför i övrigt är uppfyllda.

Utredningen i garantiärende skall, vad beträffar län där med utlånings-

rätt utrustad företagareförening finns, ankomma på denna samt ske i sam­

råd med länsarbetsnämnden. Efter verkställd utredning överlämnas ärendet

12

derhar förekommande säkerheter för lånet och ägnar dem erforderlig vård

och tillsyn. Kreditgivarna skall vidare lämna vederbörande lokalorgan re­

gelbunden redovisning av de statsgaranterade krediternas omfattning även­

som av andra omständigheter, som kan påverka garantien. Kreditgivarens

förpliktelser torde böra klart fixeras i samband med garantigivningen eller

i annan ordning.

Garantisystemet innebär bland annat, att lokalorganen befrias från be­

sväret att anskaffa och halla medel för lånerörelse och andra uppgifter av

direkt bankteknisk natur. Däremot är lokalorganen av naturliga skäl med­

ansvariga i fråga om den reella övervakningen av de lämnade krediterna.

Det allmänna har intresse av att dessa utnyttjas på avsett sätt och att före­

taget utvecklas tillfredsställande. Den kontroll och översyn som detta er­

fordrar för att statens intressen skall tillgodoses även i sådana fall, då från

kreditinrättningens sida icke gjorts någon anmärkning, åvilar garantigiva­

ren. En dylik tillsyn synes erforderlig i så mycket högre grad som vissa

eftergifter måste göras i fråga om kraven på realsäkerhet. Garanti bör näm-

ligen ej lämnas för lån, som kan erhållas mot vanliga bankmässiga säker­

heter. Företagareföreningarna har vid sin hittillsvarande handläggning av

låneärenden haft att följa denna regel. I stort sett synes vid beviljande av

statlig kreditgaranti samma krav på säkerhet böra uppställas som hittills

gällt i fråga om lån från företagareföreningarna.

Man torde kunna utgå ifrån att lån med statlig garanti kommer att i ränte-

hänseende likställas med bottenlån. Några särskilda åtgärder härför torde

icke erfordras. Konkurrensen mellan kreditinrättningarna torde i praktiken

komma att medföra, att räntan på de statsgaranterade lånen i allmänhet

kommer att bli lägre än den ränta motsvarande lån utan garanti skulle ha

betingat pa fria marknaden. Räntan på garantilånen kommer vidare att i

allmänhet ligga en halv procent lägre än räntan för de lån, som nu lämnas

genom företagareföreningarna. Då emellertid företagareföreningarnas lån­

givning och den statliga garantigivningen väsentligen har samma syfte samt

säkerheterna för lånen respektive garantierna i stort sett torde bli av samma

slag, talar starka skäl för att kostnaderna för låntagaren i båda fallen bör

bli ungefär desamma. För att ernå detta synes en avgift böra uttagas, i

regel motsvarande skillnaden mellan bottenlåneräntan och den ränta, före­

tagareföreningen betingar sig. Vid nuvarande ränteläge skulle avgiften ut­

göra högst Va procent. Avgiften synes i allmänhet böra upptagas av lån­

givaren, som har att redovisa beloppet till vederbörande lokalorgan. Häri­

genom inflytande belopp kan av lokalorganet användas för att täcka kost­

nader, som uppstår vid dess bestyr i samband med kreditgarantierna. Be­

stämmelser om avgiftens storlek och dispositionen av medlen bör meddelas

av Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till verksamhetens förut angivna riskfyllda karaktär måste

man räkna med att förluster uppkommer. Det kan med hänsyn härtill

övervägas att av låntagaren uttaga en viss riskpremie. Ett dylikt förfa­

rande skulle emellertid strida mot gällande principer för garantigivningen

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Det framlagda förslaget har till sina huvuddrag biträtts av den övervä­

gande delen av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över

detsamma. I många i princip tillstyrkande yttranden har dock gjorts erin­

ringar, som i allmänhet gäller frågor rörande kreditgarantisystemets utform­

ning och praktiska tillämpning; härjämte har från flera håll ytterligare ut­

redning i olika hänseenden påkallats. Fullmäktige i riksbanken anser över­

gången till ett system med kreditgaranti böra utredas mer ingående än som

skett och rekommenderar närmast uppskov till nästa års riksdag. En full­

mäktig förordar emellertid förslagets genomförande innevarande år. Bank-

och fondinspektionen, fullmäktige i i-iksgäldskontoret (med undantag av en

ledamot), Svenska bankföreningen, Tjänstemännens centralorganisation,

Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare avstyrker för­

slaget. Kommerskollegium hyser tvekan mot förslaget men vill ej motsätta

sig dess genomförande på försök. Statskontoret förordar närmast en sam­

ordning av gällande låneformer och en revision av utlåningsbestämmelserna

men synes i andra hand vilja biträda promemorians förslag, dock med vissa

jämkningar. Sparbanksinspektionen anser förslaget ej ge tillräckligt under­

lag för bedömandet av det tilltänkta garantisystemet.

Önskvärdheten av en utvidgning av statens möjligheter att lämna finan­

siellt stöd åt hantverks- och småindustriföretag vitsordas i det övervägande

antalet remissyttranden. Statskontoret framhåller, att de hittills öppnade

lånemöjligheterna för dylika företag av olika skäl icke fått avsedd effekt och

att tvekan därför knappast synes behöva råda om att åtgärder är önskvärda

för en utvidgad statlig stödverksamhet på detta område. Fullmäktige i riks-

gäldskontoret understryker angelägenheten av att det stöd, som från statens

sida lämnas den mindre företagsamheten, snarast utvidgas både i fråga om

möjligheterna att ställa medel till förfogande och i syfte att erhålla större

spridning i lokalt hänseende av lånemöjligheterna. Allmänna uttalanden,

som innebär att behov finns av ökade statliga stödmöjligheter, görs vidare

bl. a. av sparbanksinspektionen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Söder­

manlands, Jönköpings, Kalmar och Malmöhus län samt Svenska sparbanks­

föreningen.

Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att fall kan inträffa,

då en hantverkare eller småföretagare har goda kvalifikationer för att starta

eller utöka en rörelse men samtidigt saknar kapital och möjligheter att

ställa bankmässiga säkerheter för erhållande av lån. I dessa fall har enligt

handelskammarens mening de lånemöjligheter, som tillkommer genom det

allmännas försorg, säkerligen en viktig uppgift att fylla. Av liknande inne­

börd är ett uttalande av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, en­

ligt vilket inånga av de f. n. stora företagen startat med små kapitalresurser

och särskilt under startperioden ofta haft svårigheter att få tillräcklig kre­

dit, då de formella säkerheterna saknats. Sveriges industriförbund meddelar,

att vissa till förbundet anslutna branschföreningar med ett stort antal in­

dustriföretag ansett att vidgade kreditmöjligheter för de mindre företagen

redan nu bör skapas. Svensk industriförening anför, att den svenska små­

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

vilka kredit begäres måste underkastas och som regelmässigt leder till att

vissa kreditframställningar avvisas. Liknande synpunkter framförs av

Skånes handelskammare, som tillika hyser den uppfattningen, att hantver­

kets svårigheter icke numera ligger på kreditområdet. Svenska bankförening­

en, som uppskattar affärsbankernas sammanlagda kreditgivning till hant­

verk och småindustri till ca 850 milj. kronor, framhåller att enligt banker­

nas erfarenheter företagare inom ifrågavarande näringsgrenar alltid eller så

gott som alltid erhåller den kredit, som är motiverad med hänsyn antingen

till ställda säkerheter eller låntagarnas personliga förutsättningar eller båda

dessa faktorer i förening. Bankföreningen anser det vara ofrånkomligt, att

frågan om behovet av särskilda stödåtgärder noggrant utreds innan förslag

om sådana åtgärder upptages till slutlig prövning.

Beträffande lokaliserings- och arbetsmarknadssynpunkterna anför bank-

och fondinspektionen, att dessa icke bör tillmätas alltför stor betydelse i

förevarande sammanhang, eftersom den kreditvolym som kan komma i frå­

ga är alltför ringa för att mera påtagliga resultat ur nämnda synpunkter

skall kunna ernås.

Utredningsmännens förslag att utvidgningen av det statliga stödet till

hantverks- och småindustriföretag skall ske genom inrättande av ett nytt

kreditgarantisystem tillstyrkes i princip av flertalet remissinstanser, där­

ibland arbetsmarknadsstyrelsen, sparbanksinspektionen, lantbruksstyrelsen

— som till stöd för sin inställning bl. a. åberopar gynnsamma erfarenheter

från det statliga kreditgarantisystemet på jordbrukets område — samtliga

länsstyrelser, som hörts i ärendet, Svenska jordbrukskreditkassan, Svensk

industriförening, Landsorganisationen i Sverige och Svenska s parbanks för­

eningen.

Vissa principiella betänkligheter framförs emellertid av statskontoret,

som, utan att avstyrka förslaget, i huvudsak framhåller följande. Kredit­

garantiformen används på vissa områden och erfarenheterna av densamma

har icke vdsat sig ogynnsamma. I dessa fall har dock förlustriskerna bedömts

och visat sig vara begränsade eller också har realsäkerheter förekommit;

vidare har statliga organ att svara för att statens intressen vederbörligen

tillvaratages. Enligt det nu föreliggande förslaget skulle garantigivningen

utsträckas till områden, där växlingar i konjunkturerna kan öva inflytande.

Såsom garantigivare skulle stå företagareföreningar, enskilda sammanslut­

ningar utan direkt ekonomiskt ansvar för de förslag, som framläggs. Be­

tänkligheter framträder särskilt om man beaktar, att kreditgarantigivning-

en beräknas få en större omfattning än hittillsvarande låneverksamhet

och att realsäkerhet endast i undantagsfall torde kunna erbjudas. Då hän­

syn skall tagas även till sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter är

uppenbarligen icke obetydliga risker förbundna med en garantigivning,

särskilt vid vikande konjunkturer. Mot bakgrunden av det anförda har stats­

kontoret kommit till den uppfattningen, att i första hand en samordning

av gällande låneformer och en revidering av lånebestämmelserna bör över­

vägas.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

visar i sina avstyrkande yttranden till förslaget om införande av blancokre-

diter och de väntade verkningarna härav.

Fullmäktige i riksgåldskontoret anser sig icke på den föreliggande utred­

ningen kunna bedöma lämpligheten av att det ökade statliga stödet — som

fullmäktige i princip finner angeläget — erhåller den i promemorian föror­

dade formen. Fullmäktige framhåller önskvärdheten av att verkningarna av

kreditgarantisystemet, bl. a. för kreditväsendet och den statliga upplåning­

en, ingående utreds och belyses, innan systemet kommer till användning på

nya områden. Vidare ifrågasätter fullmäktige om kreditgarantigivning bör

tillämpas vid sidan av den redan i olika former bedrivna stödverksamheten

samt om på detta område avsteg bör göras från de senaste årens decentrali-

seringssträvanden. Fullmäktige förordar, att i avvaktan på en ingående un­

dersökning av hithörande problem andra utvägar sökes för att åstadkomma

det ytterligare stöd, som även enligt fullmäktiges mening bör lämnas hant­

verket och den mindre industrien. Riksgäldsfullmäktigen Svensson har an­

fört reservation under hänvisning till att han tidigare i andra sammanhang

principiellt tagit ståndpunkt till förmån för kreditgarantisystemet.

Vid remissbehandlingen har framkommit åtskilliga kritiska erinringar

och önskemål avseende det föreslagna kreditgarantisystemets utformning

och praktiska handhavande.

Sparbanksinspektionen anser, att vissa principiella riktlinjer för garanti-

givningen bör fastställas. Sålunda bör enligt inspektionens mening närmare

anges vilka industriföretag som jämte hantverksföretagen skall kunna kom­

ma i åtnjutande av kreditstöd. Eventuellt kunde ett maximibelopp bestäm­

mas, vilket i de individuella fallen normalt icke skulle få överskridas. Vida­

re anför inspektionen bl. a. följande.

Förutom sådana spörsmål som lokalisering och tillgång på arbetskraft

bör en rad andra frågor beaktas vid garantigivningen, såsom företagsled­

ningens personliga kvalifikationer, företagets lönsamhet, förhållandet mel­

lan eget och främmande kapital, ändamålet med upplåningen — fabriksut-

vidgning, maskinutrustning, lagerhållning, kundkrediter eller nyetablering

—ävensom lånens löptid och amortering. Angelägenheten av en viss försik­

tighet vid garantigivningen bör komma till uttryck i direktiven för densam­

ma. Säkerheter för statsgaranterade krediter bör krävas i den utsträckning

som är möjlig, även om bankmässiga säkerheter icke kan åstadkommas.

Fullmäktige i riksbanken anser, att en avgränsning av begreppet små­

industri bör göras. Svensk industriförening framhåller, att enligt föreningens

uppfattning samtliga företag inom hantverk och småindustri skall ha lika

rätt att komma i åtnjutande av kreditgaranti oavsett varusortiment och be­

lägenhet. Statskontoret framhåller att, därest kreditgarantisystemet kommer

till stånd, kreditgarantier bör ifrågakomma endast i sådana fall, där uppen­

barligen goda förutsättningar för rörelsens fortbestånd och utveckling be­

döms föreligga. Sparbanksföreningen anför, att det är av stor betydelse för

låntagarna själva att kreditgarantigivningen icke blir för generös och att

låntagare principiellt bör sätta in ett icke oväsentligt eget kapital i rörelsen.

20

redningsmännens uppfattning att förberedande undersökningar samt den

lokala tillsynen och kontrollen bör handhavas av företagareföreningarna i de

län där sådana finns.

Statskontoret pekar på olika möjligheter att undanröja nackdelarna av att

föreningarna icke skulle ikläda sig ekonomiskt ansvar för garantigivningen.

Sålunda anför ämbetsverket, att förening kan åläggas svara för viss andel i

eventuellt uppkommande förluster eller att stå som underborgensman för

lämnade kreditgarantier. Statskontoret ifrågasätter vidare om icke garanti­

ärendena i samtliga län borde förberedas i samråd med respektive riksbanlcs-

kontor.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Kalmar län samt Värmlands läns

företagareförening har förordat att även företagareföreningar utan låneverk-

samhet skall kunna anlitas som lokalorgan inom kreditgarantisystemet.

Beträffande räntan å lån för vilka den statliga kreditgarantien kommer

att lämnas, anför fullmäktige i riksbanken i huvudsak följande.

Utredningsmännen har utgått från att lån med statlig garanti i räntehän-

seende skulle komma att likställas med bottenlån, vilket f. n. skulle inne­

bära en ränta av i allmänhet 3,5 procent. Enligt riksbankens erfarenheter

kommer det emellertid att bli svårt att förmå de enskilda kreditinstituten att

utlämna lån på dylika villkor. Räntemarginalen torde nämligen komma att

bedömas såsom otillräcklig. Enligt fullmäktiges uppfattning bör räntesatsen

icke fastlåsas. Genom möjligheten att vända sig till olika kreditinstitut sy­

nes de lånesökande ha fått tillräckliga garantier för att kunna erhålla den

lägsta för tillfället gällande räntan.

Riksbanksfullmäktige finner icke de i promemorian angivna skälen för

uttagande av en särskild avgift utöver räntan motivera en dylik anordning,

vilken av fullmäktige betecknas som främmande för garantilånesystemet.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser, med hänsyn till önskvärdheten

av att småföretagens kapitalkostnader hålls så låga som möjligt, att ifråga­

varande avgift icke bör uttagas.

Delade meningar har framkommit i frågan huruvida en riskpremie bör

uttagas med hänsyn till förlustriskerna vid garantigivningen. Statskontoret

och fullmäktige i riksbanken, som icke gör någon erinran mot utrednings­

männens förslag i denna del, anser, att förluster, som uppkommer till följd

av statens garantiåtaganden enligt förslaget, bör täckas av ett för ändamå­

let uppfört anslag å driftbudgeten.

Sparbanksinspektionen påpekar, att i promemorian icke berörts hur man

skall förfara vid indrivning av lån eller till vilken statlig institution långi­

vare har att vända sig, när ett lån blivit nödlidande, ej heller hur förhål­

landet i övrigt mellan garantigivare och långivare skall regleras med avseen­

de å den senares skyldigheter. Inspektionen anför, att det för bedömande av

låneräntan är av betydelse att veta hur långt dessa skyldigheter skall sträc­

ka sig. Fullmäktige i riksbanken påtalar likaledes, att utredningsmännen

förbigått flera praktiska frågor i samband med garantisystemet. Fullmäktige

förklarar, att riksbanken är beredd att åtaga sig indrivningen av nödlidande

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

21

lån. Även Svenska sparbanksföreningen berör dessa spörsmål samt ifråga­

sätter, om det icke inom kommerskollegium borde inrättas en nämnd eller

kommitté för handläggning av tekniska frågor och samordningsfrågor röran­

de ifrågavarande garantigivning i likhet med vad som skett inom lantbruks-

styrelsen för handläggningen av jordbrukets garantilån. I vart fall vid verk­

samhetens början kan enligt föreningens mening en dylik nämnd visa sig

erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Departementschefen.

För hantverks- och småindustriföretag finns f. n. särskilda möjligheter

att för olika ändamål erhålla lån av statsmedel. Sålunda bedriver företaga­

reföreningar i vissa län med understöd av statsmedel en låneverksamhet,

som är avsedd att stödja företagsamhet i mindre skala. Vidare är i lik­

nande syfte inrättade särskilda lånefonder, statens hantverkslånefond och

fonden för hantverks- och småindustrikredit. Möjligheterna att utnyttja

dessa kreditformer är emellertid f. n. starkt begränsade. Företagareförening­

ar med utlåningsverksamhet existerar endast i nio län; företagare i stora

delar av landet är sålunda utestängda från denna låneform. Vad beträffar

de båda hantverksfonderna synes erfarenheten visa att de — bl. a. på

grund av förhållandevis stränga lånevillkor — ej i den utsträckning, som

avsetts, kommit att utgöra stöd åt de berörda kategorierna av företag.

Frågan om en utvidgning och förbättring av det statliga kreditstödet åt

hantverk och småindustri har under senare år övervägts vid upprepade till­

fällen. Sålunda framlade småföretagsutredningen år 1946 ett förslag till

statlig låneverksamhet, liknande företagareföreningarnas och avsedd att

täcka alla delar av landet. Delvis på grundval av småföretagsutredningens

betänkande i ämnet upprättades inom handelsdepartementet år 1949 ett an­

nat förslag, som innebar, att företagareföreningar successivt skulle komma

till stånd i samtliga län och att föreningarna skulle få befogenhet att på

statens vägnar teckna garanti för lån till småföretag. Dessa förslag föran­

ledde emellertid ej någon åtgärd.

I en inom handelsdepartementet av särskilda utredningsmän upprättad

promemoria har nu framlagts förslag till statlig kreditgarantigivning i syfte

att främja utvecklingen inom hantverk och småindustri. Detta förslag in

nebär i huvudsak följande.

Statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag skall efter

ansökning kunna beviljas på vissa villkor. I varje län skall finnas ett lokal­

organ för handläggning av ärenden rörande statsgaranti. I län, där det

finns företagareförening, som för låneverksamhet beviljats understöd av

statsmedel, skall föreningen vara lokalorgan. I övriga län skall funktionen

såsom lokalorgan uppehållas av riksbankens avdelningskontor. Ansökan om

statsgaranti skall inges till lokalorganet, som skall verkställa erforderlig

utredning i ärendet och med eget yttrande överlämna ansökningen till

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kungl. Maj :t. Befinnes ärendet efter vederbörlig beredning, som skall före­

tagas inom handelsdepartementet, böra bifallas av Kungl. Maj :t, lämnas be­

myndigande till företagareföreningen, respektive riksbanken att på statens

vägnar utfärda garanti för lånet. På lokalorganet skall vidare ankomma

att, sedan garanti utfärdats och lånet utlämnats, utöva viss kontroll å lå­

nets användning och tillsyn över det låntagande företagets utveckling.

Kungl. Maj :t skall till riksbanken kunna delegera befogenhet att med­

dela statsgaranti i viss utsträckning. Vad angår själva utfärdandet av ga­

ranti skall i undantagsfall även annat organ än företagareförening eller riks­

banken kunna erhålla bemyndigande härtill.

Statsgaranti skall i princip kunna ifrågakomma oavsett i vilken kredit­

inrättning lån är avsett att tagas. Beträffande storleken av det lånebelopp,

för vilket garanti skall kunna beviljas, har någon gräns uppåt icke före­

slagits. Begränsning nedåt har förutsatts endast för de fall, som handläggs

av företagareförening i egenskap av lokalorgan. I dylika fall skall nämli­

gen garanti beviljas endast för lån som överstiger det högsta belopp, vilket

enligt gällande föreskrifter kan av företagareförening utan särskilt tillstånd

av Kungl. Maj :t utlämnas till ett och samma företag. Ifrågavarande maxi­

mibelopp utgör f. n. 40 000 kronor. I fall, där lån bör kunna erhållas i kre­

ditanstalt mot vanliga bankmässiga säkerheter, skall statsgaranti icke be­

viljas. För lån, som utlämnas under statsgaranti, skall i regel ställas säker­

het enligt de grunder som vanligen tillämpas av företagareföreningarna. Så­

dan säkerhet skall omhändertagas av den kreditinrättning, som utlämnar

lånet. Kreditinrättningen skall i övrigt förvalta lånet under bankmässiga

former.

Vad avser räntan å lån, för vilka statsgaranti utfärdats, framhåller ut­

redningsmännen, att konkurrensen mellan kreditinrättningarna i praktiken

torde komma att medföra, att räntan på dessa lån i allmänhet kommer att

bli väsentligt lägre än vad motsvarande lån skulle ha betingat på den fria

marknaden. Man torde kunna utgå från att lån med statsgaranti kommer

att i räntehänseende likställas med bottenlån. Några särskilda åtgärder

härför torde icke erfordras. Skillnaden mellan den presumerade räntan å

lån med statsgaranti och den ränta, företagareföreningarna vanligen be­

tingar sig vid utlåning, motiverar att en avgift, motsvarande denna skill­

nad, uttages av kreditinrättningen och tillfaller lokalorganet i syfte att

täcka kostnaderna för handhavandet av garantiärendena.

Utredningsmännen har ansett, att kreditgarantisystemet bör inrättas och

tills vidare tillämpas på försök. Med hänsyn till förlustriskerna bör försik­

tighet iakttagas vid garantigivningen. Eventuellt uppkommande förluster

för staten bör enligt förslaget förskottsvis täckas av riksgäldskontoret och

i sista hand ersättas genom anslag av riksdagen.

Ramen för garantigivning under nästa budgetår föreslås bli 10 milj. kro­

nor.

Slutligen har utredningsmännen framhållit, att en omprövning av de hit­

tills tillämpade formerna för statligt stöd till hantverk och småindustri

23

bör övervägas, därest det föreslagna kreditgarantisystemet under försöks­

perioden visar sig fungera på ett tillfredsställande sätt.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget,

har de allra flesta anslutit sig till uppfattningen att det föreligger behov att

utvidga statens möjligheter att lämna finansiellt stöd åt hantverks- och små­

företag. Den övervägande delen av de remissinstanser, som funnit önskvärt

att de statliga stödmöjligheterna ökas, har också biträtt utredningsmännens

förslag, att utvidgningen bör ske genom inrättande av ett kreditgarantisys­

tem. Flera hörda myndigheter och sammanslutningar har emellertid avstyrkt

förslaget. Några remissinstanser har ansett ytterligare utredning rörande

kreditgarantisystemet påkallad. I en del av de tillstyrkande yttrandena görs

erinringar angående systemets utformning och praktiska tillämpning.

Hantverks- och småindustriföretagen svarar för en icke obetydlig del av

landets samlade produktion. Det är fördenskull av vikt, att dessa företag

kan upprätthålla och om möjligt successivt öka sin produktionsförmåga.

Detta kan ske endast under förutsättning att uppmärksamheten ständigt

hålles riktad på den tekniska utvecklingen och att i anslutning härtill en

fortgående rationalisering av företagens drift äger rum. En rationalisering

av företagen kräver kapitalinsatser för anskaffning av tidsenliga lokaler

och maskiner. Möjligheterna att insätta kapital av tillräcklig storlek i rö­

relsen är emellertid ofta för svaga hos de mindre företagen, vilkas ägare

ej sällan är ur stånd att tillhandahålla vare sig eget kapital av nämnvärd

storlek eller bankmässiga säkerheter, mot vilka kompletterande krediter kan

erhållas. Att så är förhållandet har bekräftats av många remissinstanser,

bl. a. av de organisationer som företräder företagens intressen.

Svenska bankföreningen har velat hävda att de mindre företagen alltid

eller så gott som alltid erhåller den kredit som är motiverad med hänsyn

till antingen ställda säkerheter eller låntagarens personliga förutsättningar

eller båda dessa faktorer i förening. Gentemot denna uppfattning kan emel­

lertid ställas många och på praktiska erfarenheter grundade vittnesbörd

både från statliga myndigheter, vilka varit i beröring med hittillsvarande

statliga stödverksamhet, och från enskilda sammanslutningar. Jag anser

mig i detta sammanhang blott behöva särskilt erinra om företagareförening­

arnas erfarenheter, vilka ger vid handen att det från småföretagens sida fö­

religger ett trängande lånebehov, som vida överstiger de medel, som kunnat

ställas till förfogande för utlåning. Man kan utgå från att det i dessa fall

nästan genomgående gäller kreditbehov, som ej kunnat tillgodoses genom

vanliga bankkrediter.

Såsom framhållits av utredningsmännen och vitsordats av åtskilliga re­

missinstanser — bl. a. riksbanksfullmäktige, arbetsmarknadsstyrelsen,

landsorganisationen och landskommunernas förbund — har vidare de lånc-

möjligheter, staten kan tillhandahålla, stor betydelse som hjälpmedel föl­

en ur det allmännas synpunkter önskvärd lokaliserings- och sysselsättnings­

politik. Denna politik går bl. a. ut på att i områden, där näringslivet har

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

en ensidig sammansättning eller domineras av konjunkturkänslig storin­

dustri, söka åstadkomma en differentiering genom tillskapande eller ut­

vidgning av livskraftig småindustri. Det är vidare fråga om att skapa er­

sättning för sysselsättningsmöjligheter, som äventyras genom nedläggande

av företag. Enskilda kommuner har i sådana situationer gjort icke obetydliga

insatser genom långivning, borgensåtaganden och på andra vägar, men den

kommunala insatsen på området har icke varit utan olägenheter, bl. a. med

hänsyn till risken för olämplig konkurrens mellan olika kommuner om före­

tagen. I åtskilliga fall torde för övrigt kommunerna med dylika stödåtgär­

der ha gått utöver sina befogenheter enligt kommunallagarna. Företagare­

föreningarna har å sin sida åtagit sig och med viss framgång fullgjort lik­

nande uppgifter inom ramen för den samhälleliga lokaliserings- och sys­

selsättningspolitiken. Föreningarnas kapacitet för dessa uppgifter är emel­

lertid, såsom förut framhållits, starkt begränsad på grund av den jämförel­

sevis ringa medelstillgången. För att möjliggöra effektivare insatser på detta

område är enligt min mening en utvidgning av resurserna synnerligen önsk­

värd.

Från vissa remissinstanser har framhållits att de förefintliga kreditbe­

hoven kan komma att väsentligen tillgodoses om banklagssakkunnigas för­

slag beträffande rätt för bankerna att utlämna s. k. blancokrediter genom­

föres. Jag delar förhoppningen att småföretagens tillgång till erforderliga

krediter därigenom skulle förbättras. Jag vill emellertid icke underlåta att

i likhet med bank- och fondinspektionen framhålla, att det är svårt att när­

mare bedöma i vilken utsträckning sålunda vidgade kreditmöjligheter skulle

komma till användning. Uppenbarligen kommer dessa möjligheter att kun­

na utnyttjas endast i den mån de enskilda bankerna är beredda att ikläda

sig de risker, som ovedersägligen måste vara förenade med en kreditgivning

av sådan art. Vidare bör framhållas, att den övre gränsen för blancokredi-

terna enligt föreliggande förslag skulle sättas så relativt lågt som till 50 000

kronor för varje särskilt fall. Det blir sålunda tämligen begränsade kredit­

behov, som kan tillgodoses på denna väg. Jag anser mig därför icke kunna

antaga att införande av blancokrediter -— även om dessa i och för sig skulle

kunna medföra lättnader — skulle innebära en lösning av småföretagarnas

finansieringsproblem. Dessutom måste det uppenbarligen dröja, innan er­

forderliga lagändringar kan komma till stånd.

Med hänsyn till vad jag nu anfört och då särskilt lokaliseringssynpunk-

terna anser jag det vara ådagalagt att det föreligger ett angeläget behov av

vidgade möjligheter till finansiellt stöd åt hantverks- och småindustriföre­

tag. Enligt min mening bör staten icke undandraga sig att medverka till lös­

ningen av denna fråga. Härvid kan olika vägar tänkas. Sålunda kan ökade

utlåningsmöjligheter beredas över riksstaten, i vilket fall alltså en höjning

av för ändamålet anvisade anslag skulle begäras av riksdagen. Detta skulle

emellertid icke vara till någon nytta i områden där företagareföreningar ej

finns och kanske för övrigt knappast behövs. Ur rent statsfinansiella syn­

punkter synes det av utredningen föreslagna kreditgarantisystemet också

25

vara att föredraga. Om detta system genomföres, kommer endast eventu­

ella förluster att påföras riksstaten. Erfarenheterna av ordningen med stat­

liga kreditgarantier från andra områden synes vidare ge vid handen att

systemet innebär åtskilliga fördelar jämfört med en direkt statlig långivning.

Systemet går ut på att den redan existerande kreditorganisationen utnytt­

jas och innebär en mindre belastning på den statliga förvaltningsappa­

raten.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har ansett önskvärt, att verkningarna

av garantisystemet bl. a. för kreditväsendet och den statliga upplåningen

ingående utreds innan systemet kommer till användning på nya områden.

Även andra remissinstanser har ifrågasatt ytterligare utredning i olika hän­

seenden. Med anledning härav må erinras om att systemet med kreditgaran­

tier i nu förevarande fall avsetts skola införas och tillämpas blott på försök

och med iakttagande av viss försiktighet. Vidare har det sammanlagda be­

loppet av utfärdade garantier föreslagits skola för det närmaste året begrän­

sas till 10 miljoner kronor. Det är knappast troligt att en garantigivning av

denna jämförelsevis ringa omfattning skall kunna medföra menliga verk­

ningar i de hänseenden fullmäktige kan ha åsyftat. Enligt min mening före­

ligger icke skäl att på grund av sådana farhågor uppskjuta införandet på för­

sök och i begränsad omfattning av garantisystemet, om detta i övrigt kan

anses innebära påtagliga fördelar. Då utredningsmännens förslag i princip

dessutom tillstyrkts i det övervägande antalet remissyttranden anser jag

mig därför böra förorda, att ett system med statsgaranti för lån till hant­

verks- och småindustriföretag försöksvis inrättas i huvudsaklig överensstäm­

melse med förslaget.

Flera remissinstanser har ifrågasatt, om man nu borde införa en ny stöd­

form för hantverk och småindustri utan att samtidigt företa en allmän sam­

ordning av förekommande stödåtgärder. Dessa invändningar saknar icke

helt fog. Häremot får emellertid ställas angelägenheten av att utan längre

dröjsmål verkligen effektivisera samhällets stödåtgärder på området, där ej

minst de lokaliseringspolitiska önskemålen väga tungt. Kravet på samord­

ning har f. ö. icke samma styrka, när det, som här är fallet, gäller att mera

försöksvis införa en ny stödform. Ur viss synpunkt torde en utredning om

en eventuell samordning av olika stödformer för övrigt kunna ge bättre re­

sultat, om den företages först sedan praktiska erfarenheter föreligger av ord­

ningen med kreditgarantier.

Utredningsmännens uppläggning av garantisystemet i organisatoriskt av­

seende finner jag i stort sett lämplig. Jag har sålunda icke för min del

något alt erinra mot att sådana företagareföreningar, som beviljats under­

stöd av statsmedel för bedrivande av låneverksamhet, i egenskap av lokal­

organ anförtros uppgiften att svara för den förberedande utredningen i

garantiärendena, att efter Kungl. Maj:ts bemyndigande utfärda beviljade

statsgarantier samt att utöva viss tillsyn och kontroll av de företag, som

kommit i åtnjutande av statsgaranti. Det förhållandet att företagareför­

eningarna är i princip enskilda sammanslutningar har givit vissa remiss-

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 210.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 210.

26

instanser anledning till betänkligheter mot att föreningarna skulle anförtros

ifrågavarande uppgifter. Det må emellertid påpekas att det i stadgarna för

samtliga föreningar med utlåningsverksamhet är föreskrivet att represen­

tanter för vederbörande länsstyrelse skall ingå i föreningsstyrelsen samt

att staten i samband med utanordning av understöd till föreningarna för­

behåller sig rätt till kontroll av föreningarnas verksamhet. — Jag är emel­

lertid icke nu beredd förorda, att, såsom från vissa håll föreslagits, företa­

gareföreningar utan låneverksamhet anförtros uppgiften att vara lokalorgan

för garantigivningen.

I syfte att statsgaranti skall kunna utfärdas för lån till företagare även

i de län, där företagareföreningar med låneverksamhet icke finns, har före­

slagits, att funktionen som lokalorgan i dessa län skall tills vidare uppe­

hållas av riksbankens avdelningskontor. Riksbanken har förklarat sig villig

att lämna sin medverkan i detta avseende men samtidigt framfört vissa erin­

ringar mot den föreslagna anordningen. Sålunda anser riksbanksfullmäk­

tige bl. a. att risk föreligger för en oenhetlig bedömning av garantiärendena

om på vissa håll företagareföreningar skulle få handha garantiverksamheten.

Vidare förklarar sig fullmäktige icke kunna godtaga, att företagareför­

eningar, som efter kreditgarantisystemets inrättande beviljas statsmedel för

utlåning, skall övertaga de uppgifter i samband med garantigivningen, som

förut ankommit på respektive riksbankskontor. Fullmäktige finner det

lämpligare att riksbankens avdelningskontor i samtliga län tilldelas funk­

tionen som lokalorgan för statsgarantigivningen.

Jag anser mig böra ta fasta på riksbanksfullmäktiges förklaring att ban­

ken är villig medverka i sådana län, där företagareförening med låneverk­

samhet ej finns, och tillstyrker alltså utredningsmännens förslag även i

detta hänseende. I anledning av riksbanksfullmäktiges farhågor för en oen­

hetlig bedömning av garantiärendena må framhållas, att kravet på enhet­

lighet bör kunna tillgodoses, om den slutliga prövningen av ärendena, såsom

i det följande förordas, företages av Kungl. Maj :t. Vad fullmäktige i övrigt

anfört om den lokala organisationen ger mig anledning understryka, att

det här tills vidare är fråga om en försöksverksamhet. Sedan under viss tid

erfarenheter inhämtats vid praktisk tillämpning av garantisystemet, kom­

mer alltså tillfälle att ges till den omprövning av organisationen, som då

eventuellt kan befinnas påkallad.

Det slutliga avgörandet i ärenden rörande statsgaranti bör tills vidare,

såsom utredningsmännen föreslagit, i princip ankomma på Kungl. Maj :t.

Beredningen av förekommande garantiärenden — över vilka i lämplig

utsträckning de centrala ämbetsverken, främst kommerskollegium och ar­

betsmarknadsstyrelsen, kan få tillfälle att yttra sig — bör ankomma på

handelsdepartementet, som vid behov torde för ändamålet böra få anlita

teknisk eller ekonomisk expertis. Hinder bör ej möta mot att Kungl. Maj :t

för vissa ärenden eller grupper av ärenden — exempelvis avseende statsga­

ranti för mindre lån — överlämnar beslutanderätten till riksbanken.

Med hänsyn till syftet med verksamheten och säkerheternas beskaffenhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

27

torde icke kunna undvikas att vissa förlustrisker för staten föreligger. En

fortlöpande tillsyn över utvecklingen av de företag, som kommit i åtnjutande

av statsgaranti, synes därför ofta behövlig. Ifrågavarande tillsyn bör ankom­

ma på lokalorganen. Omfattningen av och sättet för tillsynens utövande får

bedömas från fall till fall. Därvid torde de erfarenheter, som gjorts i sam­

band med de långivande företagareföreningarnas verksamhet, kunna tjäna

till ledning. Uppenbarligen bör man eftersträva att i första hand långivaren

utövar så effektiv kontroll som möjligt.

Med hänsyn till alt det nu närmast gäller att bedriva den av utrednings­

männen föreslagna garantigivningen på försök, varvid erfarenheter för even­

tuellt fortsatt verksamhet skall inhämtas, torde skäl icke f. n. finnas att

binda prövningen av garantiärendena vid mera i detalj utformade regler.

Vissa principiella riktlinjer torde dock böra uppdragas. Så har i viss ut­

sträckning skett i utredningsmännens promemoria. Härjämte har en del

spörsmål av principiell betydelse rests vid remissbehandlingen.

Sparbanksinspektionen och vissa andra remissinstanser har uttalat önske­

mål att regler skall fastställas angående vilka företag som skall kunna kom­

ma i åtnjutande av statsgaranti. Givetvis kan tvekan ibland uppkomma hu­

ruvida ett industriföretag, som söker statsgaranti, skall med hänsyn till ex­

empelvis antalet anställda eller företagets produktionsvärde anses hänför-

ligt till sådan mindre industri, för vilken ifrågavarande stödform är avsedd.

I praktiken torde dock sådana ovissa fall bli förhållandevis sällsynta. Om

starka skäl, t. ex. lokaliseringspolitiska, talar för att garanti beviljas visst

företag, torde f. ö. inom rimliga gränser företagsstorleken icke böra tillmätas

avgörande betydelse.

Statsgaranti bör beviljas endast sådana företag, där goda förutsättningar

för rörelsens lönsamhet bedömes föreligga. Prövningen av garantiärendena

bör med andra ord ske efter rent affärsmässiga grunder. Sökandenas person­

liga kvalifikationer bör naturligtvis spela roll. Som allmän regel bör härjämte

gälla, att företagare, som beviljas statsgaranti för lån, skall i sin rörelse ha

insatt eget kapital av rimlig storlek.

Av vad som tidigare anförts torde framgå att statsgaranti skall beviljas i

första hand för lån som avses för rationalisering av tillverkning samt för

nyetablering och utvidgning av företag på orter, där detta av lokaliserings-

och sysselsättningsskäl anses önskvärt.

Beträffande storleken av lån, för vilka statsgaranti skall kunna beviljas,

kan jag i princip ansluta mig till utredningsmännens förslag. I län, där före­

tagareförening med låneverksamhet finns, bör alltså statsgaranti som regel

beviljas endast för lån överstigande 40 000 kronor. Kungl. Maj :t bör dock,

då så befinnes lämpligt, kunna jämka minimibeloppet uppåt eller nedåt. I

övriga län skall statsgaranti kunna beviljas oavsett lånebeloppets storlek.

För statsgaranterat låns löptid och amortering torde i stort sett samma

regler böra gälla som beträffande lån, vilka f. n. utlämnas av företagare­

föreningarna. Vanligen är det här fråga om lån med en löptid av tio år och

med lika stor amortering varje är.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Såsom utredningsmännen förutsatt bör säkerhet ställas för lån med stats-

garanti efter i huvudsak samma grunder, som tillämpas av företagareför­

eningarna. Statsgaranti bör ej ifrågakomma i fall där medel bör kunna er­

hållas i kreditanstalt mot vanliga bankmässiga säkerheter.

Enligt vad utredningsmännen framhållit kan räntan å lån, som utlämnas

mot statsgaranti, förväntas bli förhållandevis låg utan att särskilda åtgär­

der vidtages. Riksbanksfullmäktige har anfört, att räntesatsen icke bör fast­

låsas. Vad sålunda uttalats överensstämmer med min uppfattning. Då vida­

re, att döma av vad som framkommit vid remissbehandlingen, skillnaden

mellan räntan å de lån, som utlämnas av företagareföreningarna, och rän­

tan å de statsgaranterade lånen synes bli relativt obetydlig, torde anled­

ning icke finnas att i fråga om sistnämnda lån föreskriva, att särskild

avgift utöver räntan skall uttagas. Ej heller bör någon riskpremie ifråga­

komma. Såsom statskontoret och fullmäktige i riksbanken anfört bör för­

luster i anledning av statens ifrågavarande garantiåtaganden täckas från

anslag å driftbudgeten. För nästa budgetår torde något anslag för ifråga­

varande ändamål icke vara erforderligt.

Vissa remissinstanser, bland dem sparbanksinspektionen och fullmäktige

i riksbanken, har påpekat att åtskilliga spörsmål sammanhängande med ga­

rantisystemets tillämpning i praktiken icke berörts av de sakkunniga. Detta

gäller exempelvis frågan om förfaringssättet i händelse amortering eller rän­

tebetalning å statsgaranterat lån icke fullgöres i rätt tid. Även kreditinrätt­

ningarnas särskilda förpliktelser i samband med förvaltningen av statsga­

ranterade lån bör enligt dessa remissinstansers mening närmare preciseras.

Därvid har föreslagits, att föreskrifter rörande dessa och liknande spörsmål

meddelas i särskild författning. Med anledning av vad sålunda anförts må

framhållas, att det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erfor­

derliga bestämmelser i ämnet. Jag torde framdeles få för Kungl. Maj :t an­

mäla förslag till dylika bestämmelser.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att statsgaranti för lån till hantverks- och

småindustriföretag må i enlighet med vad jag i det föregå­

ende förordat tills vidare beviljas intill ett belopp av

10 000 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Ljungar.

547311. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag