Prop. 1954:212

('angående reformering av läkarutbildningen',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

1

Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reformering

av läkarutbildningen; given Stockholms slott den 27 mars 1954.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ivar Persson.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas det betänkande med förslag rörande läkarut­ bildningen, som avgivits av 1948 års läkarutbildningskommitté.

Förslag framlägges om en läkarutbildning, uppdelad i en för alla läkare gemensam utbildningskäma, grundutbildningen, och en på denna byggan­ de, alltefter läkarens verksamhetsområde som allmänläkare eller special­ läkare olika utformad, huvudsakligen praktiskt inriktad vidareutbildning.

Grundutbildningen fram till medicine licentiatexamen föreslås moderni­ serad på en råd punkter. I den teoretiska undervisningen tillkommer som nya ämnen medicinsk statistik, medicinsk genetik, medicinsk fysik och psykologi. Övergången till de kliniska studierna avses i det nyorgani- serade propedeu tiska året få en pedagogiskt väsentligt förbättrad an­ ordning. Under medicin- och kirurgiundervisningen skall meddelas ny­ tillkommen eller starkt utvidgad undervisning i klinisk kemi, klinisk fysiologi, klinisk bakteriologi och klinisk farmakologi, vilka ämnen omfat­ tar kliniska tillämpningar av viktiga teoretiska kunskaper. Undervisningen i röntgendiagnostik föreslås väsentligt utvidgad, och i radioterapi med tu­ mördiagnostik tillkommer en ny kurs. Undervisningen om de epidemiska sjukdomarna föreslås skola omläggas samt undervisningen i pediatrik och psykiatri utökas, i det sistnämnda ämnet i sådan grad att detsamma får

1 — B ihan g till riksdagens 'protokoll 195/*. 1 samt. Nr 212.

2

en helt ny ställning. Nytillkommande obligatorisk undervisning i barnpsy-

kiatri täcker ett viktigt gränsområde mellan ämnena pediatrik och psykia­

tri. I fråga om den förebyggande medicinen föreslås socialmedicin tillkom­

ma som ett nytt, omfattande ämne i undervisning och forskning. Assistent-

tjänstgöringama föreslås skola utökas och ändras till sin karaktär, så att

de kommer att stå under läkartjänstgöring nära. Genom nytillkommande

undervisning i krigsmedicin och utökning av kirurgiassistenttjänstgöringen

avses skola ernås en ur beredskapssynpunkt tillfredsställande utbildning

för alla läkare.

Trots att sålunda en modernisering och utökning föreslås på väsentliga

punkter, anses dock studietiden genom en begränsning av vissa ämnen och

en rationalisering av studieordningen kunna nedbringas med inemot 1% år.

Den föreslagna nya organisationen av de medicinska studierna anses

skapa större förutsättningar för eu utökning av antalet medicine stude­

rande. Det årliga intaget vid lärosätena föreslås skola höjas från 310 till

342.

Vidareutbildningen föreslås för alla kategorier av läkare främst skola

bestå av på olika ämnen fördelade underläkartjänstgöringar. Det anses

böra ankomma på Sveriges läkarförbund att kontrollera, att blivande

privatpraktiserande allmänläkare och specialläkare förskaffat sig erforder­

lig vidareutbildning. För de blivande speciailäkarna föreslås även korta

kurser vid lärosätena. Tjänsteläkarnas utbildning avses bli reglerad genom

nya behörighetsvillkor för tjänsteläkarbefattning, innefattande bland annat

genomgång av en utvidgad tjänsteläkarkurs.

Den fortlöpande efterutbildningen föreslås liksom hittills bli tillgodosedd

genom efterutbildningskurser.

De föreslagna åtgärderna i samband med grundutbildningen beräknas

öka de årliga kostnaderna med i runt tal 2 600 000 kronor och medföra en­

gångskostnader med i runt tal 962 000 kronor. Av föreslagna nya tjänster

må nämnas 12 professurer, varav en i klinisk bakteriologi (Malmö), två i

klinisk kemi (Uppsala och Lund), två i klinisk fysiologi (Stockholm och

Göteborg), en i röntgendiagnostik (Malmö), en i barnpsykiatri (Stock­

holm), en i dermato-venereologi (Uppsala), en i neurologi (Uppsala), en

i hygien (Lund) och två i socialmedicin (Lund och Göteborg).

Kungi. May.ts proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

3

TJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Majrt Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 mars 195Jf.

Närvarande: Statsministern

Erlander , ministern för utrikes ärendena Unden , stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, L

incman

, N

orup

, H

edlund

, P

ersson

,

H

jälmar

N

ilson

, L

indell

, N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, frågan om refor­ mering av läkarutbildningen och anför därvid följande.

I. Inledning.

Den nu gällande stadgan angående medicinska examina tillkom 1907. Redan efter förhållandevis kort tid gjorde sig emellertid ett behov av vissa reformer gällande, och 1918 tillkallades sakkunniga för att inom ecklesiastik­ departementet utreda frågor rörande undervisningen i medicin, kirurgi och patologisk anatomi m. m. Efter bearbetning av särskilda delegerade kom deras förslag att ligga till grund för provisoriska, år 1923 utfärdade bestäm­ melser för ifrågavarande undervisning till medicine licentiatexamen.

Dessa åtgärder kunde dock icke länge tillfredsställa den sakkunniga opi­ nionen. Såväl inom läkarkretsar som hos ansvariga myndigheter väckte sär­ skilt den långa tiden för läkarutbildningen bekymmer. Undersökningar visade, att studerande som påbörjat sina medicinska studier mellan 1910 och 1920, redovisat genomsnittliga studietider på mellan 9 och 10 år, 'Förslag- framlades bland annat i riksdagsmotioner om att det borde undersökas, huruvida man inte genom en tidig specialisering av studierna kunde ernå en tidsbesparing. Det anfördes att t. ex. en tjänsteläkare inte skulle kunna utnyttja sina specialkunskaper i radiologi och att en ögonläkare inte hade behov av en utbildning i förlossningskonsten. Från fakulteternas sida fram­ hölls häremot, att en tidig specialisering innebure stora vådor då den ledde till ensidighet och att det bästa skyddet mot denna risk vore en god och bred allmän läkarutbildning. Som motiv för en reform anfördes också, att medicinen gjort stora landvinningar efter examensstadgans införande och inom flera områden arbetade med helt nya metoder. Anklagelserna mot utbildningen gällde, att gammalt inte nog snabbt fått vika för nytt och

4

att undervisningen inom vissa ämnesområden tyngdes av allt för stor detalj­

rikedom. En anpassning till utvecklingen inom gällande examensstadga vore

icke längre möjlig, utan en allsidig omprövning måste ske angående vad

som skulle ingå i en modern medicinsk undervisning.

Frågan om utbildningens reformering hade således sedan lång tid varit

aktuell, när chefen för ecklesiastikdepartementet 1938 tillkallade utred­

ningsmän, vilka antog namnet 1938 års läkarutbildningssakkunniga. De

sakkunniga redovisade under åren 1941—1945 sina utredningsresultat i

följande fyra betänkandem

Läkarutbildningen: I. Utbildningen till medicine licentiatexamen (SOU

1941: 27).

Läkarutbildningen: Överarbetning av 1941 års förslag (SOLT 1945: 57).

Läkarutbildningen: II. Fortsättnings- och repetitionskurser för läkare

(SOU 1943: 41).

Läkarutbildningen: III. Utbildningen efter medicine licentiatexamen

t SOU 1945: 56).

I sitt förslag till ny studieplan för den medicinska undervisningen av­

visade 1938 års läkarutbildningssakunniga bestämt tanken på en tidig spe­

cialisering. Utbildningens mål borde i stället vara att bibringa den stude­

rande en så grundläggande medicinsk allmänbildning, att man efter examen

åt honom kunde anförtro utövandet av allmän läkarpraktik. Genom sin

strävan att i den planerade utbildningen infoga nödvändiga nya element

leddes de sakkunniga fram till en studietid, som de icke kunde begränsa

genom 6n motsvarande reduktion av tidigare undervisning och som åtskil­

liga av remissmyndigheterna fann för lång. Den framlagda studieplanen var

i motsats till gällande ordning skolmässigt bunden i hela sin utsträckning

beträffande ämnenas ordningsföljd. För att säkra en tillfredsställande vidare­

utbildning (specialistutbildning) föreslog de sakkunniga, att befintliga un­

derläkartjänster skulle regleras med avseende på förordnandetidens längd

på olika typer av tjänster och att läkaren icke skulle få uppehålla de flesta

av dessa tjänster under mer än ett med hänsyn till sammanlagda tjänst­

göringstiden maximerat antal år.

1938 års sakkunnigas förslag beträffande läkarutbildningen såväl före

som efter medicine licentiatexamen utsattes från åtskilliga håll för stark

kritik. Endast det som del II betecknade betänkandet föranledde slutligt

beslut från statsmakternas sida.

Genom beslut den 29 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen

för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för översyn av läkar­

utbildningen och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog

namnet 1948 års läkarutbildningskommitté.

Utbildningsfrågans läge i debatten efter avgivandet av 1938 års läkar-

utbildningssakkunnigas betänkanden belyses i följande uttalande av depar­

tementschefen i direktiven för 1948 års läkarutbildningskommitté:

Kwngl. Maj:ts proposition nr '212.

5

De reformkrav, som från olika liåll resas, äro mer eller mindre långt­ gående. Längst i detta avseende gå svenska läkaresällskapet och medicinal­ styrelsen. De föreslå en radikal omvärdering av omfattningen av det kun­ skaps- och erfarenhetsstoff, som bör ingå i medicine licentiatexamen, och i samband därmed en genomgripande omläggning av den kliniska utbild­ ningen. Huvudtankarna i detta reformförslag, som influerats av förhållan­ dena i de anglosachsiska länderna, synas vara följande.

Den tid, som utbildningen av läkare för närvarande tar i vårt land, borde kunna väsentligt nedbringas utan eftersättande av läkarens yrkesskicklighet. En nedskärning av den av de sakkunniga till 7 år beräknade totala studie­ tiden kunde dock icke gå ut över de teoretiska studierna utan en betänklig sänkning av den allmänna standarden. Däremot syntes en avsevärd tids­ vinst vara möjlig genom en radikal omläggning av den kliniska utbildningen i riktning mot en relativt tidig differentiering. De kliniska studierna fram till licentiatexamen borde därvid koncentreras till de tre huvudämnena medicin, kirurgi och pediatrik. Utformningen av undervisningen i dessa ämnen skulle ske med ökat hänsynstagande till den förebyggande medicinen och socialmedicinen samt till psykiska faktorers roll som sjukdomsorsak. Obligatoriska kurser och tjänstgöringar i andra ämnen borde reduceras både med avseende på kursernas längd och fordringarna i tentamina eller slutförhör. Under förutsättning av tillräcklig rationalisering och intensi­ fiering av undervisningen borde studietiden för medicine licentiatexamen härigenom kunna begränsas till tre år efter medicine kandidatexamen mot fem enligt de sakkunnigas förslag. Licentiatexamen skulle utgöra en grund­ examen för alla läkare men skulle icke medföra allmän legitimation som läkare; en sådan skulle erhållas först efter ett på licentiatexamen följande obligatoriskt sjukhusår. Under det sistnämnda kunde en viss differentiering äga rum. Blivande tjänsteläkare och allmänpraktiker skulle fullgöra det obligatoriska sjukhusäret på odelade lasarett eller medicinska avdelningar, blivande specialister på medicinska eller kirurgiska avdelningar o.s.v. Efter denna grundläggande sjukhusutbildning skulle följa möjlighet till ytterligare sjukhusutbildning med eller utan specialisering.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet har — utan att ingå på detaljer — uttalat sig i samma riktning som svenska läkaresällskapet och medicinal­ styrelsen beträffande de kliniska studierna fram till medicine licentiat­ examen. Medicinska fakulteten i Lund åter förklarar sig hysa starka betänk­ ligheter mot en förkortning av licentiatstudiema i den av svenska läkare­ sällskapet föreslagna omfattningen. Fakulteten erinrar om de särskilda för­ hållanden i vårt land, som tala för att licentiatutbildningen göres relativt mångsidig, exempelvis det stora antalet tjänsteläkare och allmänpraktiker och det relativt ringa antalet specialister. Fakulteten varnar även för alltför stort jäkt i studierna och risken för sänkning av läkarnas standard.

Sveriges läkarförbund vänder sig med skärpa mot tendensen att uppställa en förkortning av studietiden som ett primärt önskemål. Med hänsyn till den medicinska vetenskapens lavinartade utveckling och samhällets allt större krav på läkarnas yrkesskicklighet syntes det osannolikt, att någon mer betydande förkortning skulle kunna åstadkommas.

Ett spörsmål beträffande läkarutbildningen, varom i remissyttrandena en relativt stor enhällighet. råder, gäller frågan om en förnyelse av under­ visningsformerna. Det anses sålunda önskvärt alt väsentligt minska antalet katedrala föreliisningar till förmän för en mera individualiserad undervis­ ning i form av demonstrationer, seminarier och konferenser samt en för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

6

bättrad .rondundervisning. Det framhålles, att en dylik reform förutsätter

uppdelning av de studerande på smärre grupper och därför kräver avsevärt

flera lärare av olika kategorier. En viktig förbättring skulle även kunna

ske genom betydligt intimare samarbete mellan lärarna i de olika ämnena;

det framhålles nämligen såsom en stor brist i den svenska läkarutbildningen,

att de många särskilda ämnena och hipnesgrenarna studeras alltför fri­

stående från varandra, utan tillräckligt beaktande av inbördes samman­

hang. Moderna hjälpmedel vid undervisningen, såsom film in. in. borde

även användas i större utsträckning. Vikten av goda, relativt kortfattade

läroböcker och kompendier understrykes även. De studerande borde vidare

under de kliniska tjänstgöringarna befrias från allt för utbildningen värde­

löst rutinarbete, som kunde övertagas av laboratorie- och biträdespersonal.

I flertalet remissyttranden ägnas stort intresse åt läkarutbildningssak-

kunnigas förslag i fråga om gallringen bland inträdessökandena till den

medicinska studiebanan. Nu gällande bestämmelser i detta avseende ha

medfört en betydande köbildning framför begynnelsekursen. Väntetiden,

som uppgår till 1—3 år, utfylles med betygskompletteringar. Orsaken här­

till är uppenbarligen, att det nuvarande systemet tillmäter betygskomplet­

teringar meritvärde i konkurrensen om det begränsade platsantalet. De

sakkunniga ha föreslagit en anordning som ökar möjligheterna för sökande

med goda studentbetyg att utan väntetid efter studentexamen vinna inträde

men ha icke tagit steget fullt ut; enligt deras förslag skulle således s. k.

»konkurrenskompletteringar» alltjämt kunna förekomma. I flera remiss­

yttranden påyrkas nu en vida radikalare omläggning av urvalsförfarandet.

De flesta remissinstanserna önska helt slopa konkurrenskompletteringarnas

meritvärde, dock med vissa dispensmöjligheter t. ex. vid sjukdomsfall.

Medicinska fakulteten i Lund framhåller vidare önskvärdheten av att för

läkaryrket icke lämpade studerande effektivt utgallras. För närvarande

sker icke, påpekas det, någon sådan gallring efter intagningen, vilket säges

ha till följd en påtaglig sänkning av läkarkårens genomsnittsstandard. För

att åstadkomma en behövlig gallring kunde det enligt fakulteten ifråga­

sättas att införa en naturvetenskaplig, premedicinsk studieperiod, omfat­

tande exempelvis en termin, under vilken de sökande finge dokumentera

sin lämplighet för medicinska studier. — Tanken på en dylik förberedande

studieperiod har fått stöd även i andra remissyttranden, exempelvis de

som avgivits av medicinalstyrelsen, svenska läkaresällskapet och Sveriges

läkarförbund.

Såsom framgår av dessa antydningar om innehållet i remissyttrandena

över läkarutbildningssakkunnigas förslag har det bildats en stark fack-

mannaopinion till förmån för en betydligt mer genomgripande omformning

av den svenska läkarutbildningen än läkarutbildningssakkunniga velat

ifrågasätta. Även om meningarna i detta avseende äro delade, synas likväl

kraven på en ny översyn av läkarutbildningen vara tungt vägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Kommittén överlämnade den 27 januari 1951 till departementschefen

betänkande angående antagningen av medicine studerande m. fl. (SOU

1951:4). Efter vederbörlig remissbehandling uppdrog Kungl. Maj:t den

5 maj 1952 åt kanslern för rikets universitet att med beaktande av det

framlagda betänkandet utfärda nya bestämmelser för antagningen av me­

dicine studerande. De av kanslern den 19 november 1952 utfärdade bestäm­

7

melserna, som blev gällande från höstterminen 1953, innebar bland annat att all s. k. konkurrenskomplettering avskaffades samt att poäng för stu­ dentbetyg och övriga meriter, som får åberopas, beräknas efter nya grunder.

Efter särskilt uppdrag från Kungl. Maj:t den 29 juni 1951 överlämnade kommittén till chefen för inrikesdepartementet den 15 februari 1952 utred­ ning och förslag angående viss krigsmedicinsk undervisning (stencilerad).

Den 24 februari 1953 avlämnade 1948 års läkarutbildningskommitté slut­ ligt betänkande med förslag rörande läkarutbildningen (SOU 1953: 7).1

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarsstaben, chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, universitetskanslern, efter hörande av vederbörande universitetsmyndigheter, överståthållaräm- betet, efter inhämtande av yttrande av Stockholms stads sjukhusdirektion, länsstyrelsen i Malmöhus län, efter inhämtande av yttranden av bland annat Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning samt Malmö stads sjukhusdirektion, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, efter inhämtande av yttrande av bland annat Göteborgs stads sjukhusdirek­ tion, länsstyrelsen i Uppsala län, efter inhämtande av yttrande av bland annat Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, direktionen för akade­ miska sjukhuset i Uppsala, direktionen för karolinska sjukhuset, styrelserna för statens institut för folkhälsan, socialinstituten i Stockholm och Göteborg samt sydsvenska socialinstitutet i Lund, socialstyrelsen, statens lönenämnd, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska läkaresäll­ skapet, Sveriges läkarförbund, Sveriges förenade studentkårer, svenska kur- ortsföreningen, svensk kuratorsförening och 1952 års åldringsvårdsutred- ning. Till medicinska fakultetens i Lund och lärarkollegiets vid karolinska institutet utlåtanden har fogats yttranden av de olika ämnesrepresentan­ terna. Till medicinska fakultetens i Uppsala utlåtande har vidare fogats en till Konungen ställd skrivelse från professorn i praktisk medicin E. Ask- LTpmark. Särskilda skrivelser beträffande vissa delar av betänkandet har slutligen inkommit från svenska livförsäkringsbolags överläkareförening och svenska livförsäkringsbolags nämnd för medicinsk forskning, kvinnliga legitimerade sjukgymnasters riksförbund, svenska psykologsamfundet, 1951 års strålskyddskommitté, svenska neurologförbundet samt professorerna B. Rosengren, G. Karpe och G. von Bahr.

Kungl. May.ts -proposition nr 31%.

1 Betänkandet ur undertecknat av generaldirektören Bernt Nevrcll, ordförande, landstingsman­ nen Torsten Andrée, professorn vid universitetet i Uppsala Gunnar Blix, professorerna vid univer­ sitetet i Lund Sven Lursson och Ilaqvin Malmros, numera medicine licentiaten Bertil Nosslin, numera professorn vid universitetet i Uppsala Bror Rcxed, professorn vid karolinska institutet Torsten Sjögren samt professorerna vid universitetet i Lund Jan Waldenström och Helge Wulff.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr £1%.

II. Den gällande examensstadgan.

Det medicinska examensväsendet regleras av stadgan av den 28 juni 1907

angående medicinska examina med däri senare gjorda ändringar jämte vid

skilda tillfällen utfärdade särskilda bestämmelser.

Enligt examensstadgan avlägges medicine kandidat- och medicine licen­

tiatexamina vid universiteten och karolinska institutet (§1). Någon änd­

ring av examensstadgan med hänsyn till inrättandet av en medicinsk hög­

skola i Göteborg har icke gjorts. Analogivis tillämpas därför på denna

högskola bestämmelserna för karolinska institutet.

Fakulteten respektive lärarkollegiet skall tillse, att en för de studerandes

utbildning till läkare avpassad och med hänsyn till värnpliktstjänstgöringen

ordnad vetenskaplig undervisning finns att tillgå. Undervisningen meddelas

i form av föreläsningar, kurser, övningar och tjänstgöringar (§2).

För att få deltaga i undervisningskurs eller övning, som är stadgad för

medicinsk examen, skall den studerande vara inskriven i medicinsk fakul­

tet eller vid karolinska institutet. Rätt till dylik inskrivning tillkommer

den, som vid avlagd studentexamen eller fyllnadsprövning till samma exa­

men erhållit vitsord om minst godkända insikter i biologi samt i matematik

å latin- eller realgymnasium ävensom enahanda vitsord i fysik och kemi

å realgymnasium (§7). Bestämmelser rörande tillträde till de medicinska

nybörjarkurserna utfärdas av kanslern.

JM edicine kandidatexamen skall avläggas i följande exa­

mens ämnen (§16).

1. Anatomi, omfattande normal anatomi och därmed sammanhängande

delar av embryologien ävensom grunderna i den jämförande anatomien.

2. Histologi, omfattande normal histologi och därmed sammanhängande

delar av embryologien.

3. Fysiologi, omfattande allmän och speciell fysiologi.

4. Medicinsk kemi, omfattande fysiologisk och patologisk kemi.

5. Farmakologi, omfattande farmakodynamik och receptskrivningslära

samt härför nödig kunskap i svenska farmakopén.

6. Patologi, omfattande allmän patologi och bakteriologi.

Innan den studerande får avlägga tentamen i något av ovannämnda

ämnen, skall han ha genomgått vissa för varje ämne särskilt angivna kurser

och övningar, vilka således är obligatoriska för erhållande av betyg i respek­

tive ämnen. Utom dessa obligatoriska kurser finns en förberedande under­

visningskurs av obligatorisk karaktär, nämligen i allmän kemi, omfattande

även de allmännaste grunderna i farmaceutisk kemi. Den studerande måste

ha genomgått denna kurs för att få delta i laborationskursen i medicinsk

kemi (§ 17). Ytterligare en förberedande undervisningskurs har erhålllit

obligatorisk karaktär, därigenom att kanslern föreskrivit dels att tillträde

9

till kursen i allmän kemi endast lämnas åt den, som vid lärosätet i fråga på ett tillfredsställande sätt genomgått kursen i jämförande anatomi, dels ock att för tillträde till dissektionsövningarna på anatomisalen fordras genomgången kurs i jämförande anatomi.

Studerande, som i vederbörlig ordning genomgått i § 17 i examensstadgan föreskriven undervisningskurs eller övning, äger tillgodoräkna sig detta vid tentamen i ämnet vid annat lärosäte (§ 17, sista stycket).

Medicine licentiatexamen skall avläggas i följande exa- mensämnen (§ 19).

1. Medicin, omfattande medicinsk patologi och terapi.

2. Pediatrik, omfattande barnaålderns fysiologi samt barnsjukdomarnas patologi och terapi.

3. Kirurgi, omfattande kirurgisk patologi och terapi.

4. Oftalmiatrik, omfattande ögonsjukdomarnas patologi och terapi samt läran om ögats brytningsfel.

5. Obstetrik och gynekologi, omfattande havandeskapets, förlossningens och barnsängens fysiologi, patologi och terapi samt kvinnosjukdomarnas patologi och terapi.

6. Patologisk anatomi, omfattande speciell patologisk anatomi.

7. Rätts- och statsmedicin, omfattande den medicinska vetenskapens tillämpning vid lagskipning samt svensk lagstiftning och förvaltning rörande hälso- och sjukvård. I betyg över avlagd medicine licentiatexamen skall intagas jämväl de vitsord, den examinerade erhållit vid slutförhör efter de obligatoriska tjänst- göringarna i psykiatri samt i dermatologi och venereologi ävensom efter den obligatoriska undervisningskursen i hygien (§ 19). Innan den studerande får avlägga tentamen i något av ovannämnda, i medicine licentiatexamen ingående ämnen, skall han ha genomgått, respek­ tive fullgjort, vissa för varje ämne särskilt angivna undervisningskurser och tjänstgöringar. Vid anmälan till examen skall han även styrka, att han genomgått ovan nämnda tjänstgöringar i psykiatri samt i dermatologi och venereologi ävensom undervisningskurs i hygien (§ 20).

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr H12.

in.

Läkarutbildningens mål och uppläggning

1. Läkarutbildningens mål.

Kommitté n.

Om läkarutbildningen skall kunna ordnas på ett lämpligt sätt, måste

man, framhåller kommittén, utgå från de kvalifikationer, som i framtiden

kommer att fordras för att läkarna skall kunna fylla sin uppgift på bästa

sätt.

Kommittén erinrar om att medicinalstyrelsen ingående behandlat denna

fråga i sitt betänkande angående den öppna läkarvården i riket (SOU 1948:

14 och Bilagor SOU 1948:24). Inledningsvis påpekas i detta betänkande,

att så länge den medicinska vetenskapen icke var mer omfattande än att

varje läkare ansågs kunna behärska den i dess helhet, stod allmänläkaren,

närmast i form av husläkare-familjeläkare, i centrum för sjukvården. Den

medicinska vetenskapens senare landvinningar, kombinerade med industri­

alismens genombrott och befolkningens därmed följande större rörlighet

samt de tekniska hjälp vetenskapernas utveckling, medförde emellertid nya

tendenser. Dels inriktades arbetet mer än förut på förfinade undersöknings­

metoder, ledande till en tidigare diagnos, vilket i sin tur intensifierade den

hälsovårdande verksamheten, dels började allt fler läkare inrikta sig på be­

handling av vissa speciella sjukdomsgrupper. Specialiseringen inleddes inom

den slutna vården, men den infördes sedan även i den öppna vården. På

detta sätt uppstod vid sidan av allmänläkaren en ny typ av läkare, i fort­

sättningen kallade specialläkare.

I medicinalstyrelsens betänkande anföres vidare, att specialiseringen allt­

jämt ökas. För varje år tillkommer nya specialiteter, samtidigt som de re­

dan existerande uppdelas i nya, mindre delar. Hur långt denna uppdelning

av läkarverksamheten kommer att fortskrida, är vanskligt att säga. Det är

dock uppenbart, att den har sin givna gräns. I läkekonsten liksom i all an­

nan yrkesutövning innebär specialiseringen en fara. Specialisten, som är

inriktad på sitt avgränsade område, glömmer lätt att människan i själva

verket är hel och odelbar. Den direkta personliga iakttagelsen av patienten

och hans miljö är alltjämt av grundläggande betydelse och kommer i fram­

tiden kanske att bli det än mer än nu på grund av den ökade roll, som den

sociala och profylaktiska sidan av medicinen kommer att spela. Trots all­

mänläkarens begränsade resurser i vissa avseenden kommer han alltså även

i fortsättningen att ha en lika viktig uppgift som specialläkaren.

Slutligen anför medicinalstyrelsen, att det numera är av den sakkunniga

opinionen överallt i princip erkänt, att en god öppen läkarvård kräver till­

11

gång till både allmänläkare och specialläkare. Båda är nödvändiga för en god medicinsk organisation. Bådas uppgifter förändras i och med att de medverkar i sjukvårdens utveckling fram mot tidigdiagnostik och förebyg­ gande vård. Denna utveckling håller på att helt förändra den allmänna aspekten på sjukvården.

På grundval av de av 1938 års läkarutbildningssakkunniga publicerade siffrorna om läkarkårens sammansättning 1941—42 beräknar kommittén, att då ca 45% av de i självständig ställning verksamma läkarna var spe­ cialläkare. Till allmänläkare räknas då aHmänpraktiker, tjänsteläkare och militärläkare, till specialläkare överläkare av olika slag, praktiserande spe­ cialister samt vissa teoretici. För beräkning av den framtida relationen an­ ser kommittén, att de av medicinalstyrelsen i nyssnämnda betänkande läm­ nade uppgifterna om läkarbehovet kan ge viss ledning. Om en fördelning motsvarande den ovannämnda göres av de där redovisade läkarkategori- erna, finner man att de självständigt verksamma läkarna fördelar sig med ca 50 % i vardera gruppen.

Kommittén anför, att den förda diskussionen synes leda fram till följande allmänna slutsatser om läkarnas framtida verksamhet i sjukvården. Den på­ gående specialiseringen kommer inom den slutna vården att fortsätta där­ hän, att denna blir alltmera uppdelad. Även inom den öppna vården kom­ mer specialiseringen att öka, men behovet av en stor kår av allmänläkare kommer att kvarstå. För bägge läkarkategorierna gäller, att arbetet mer än hittills kommer att inriktas på tidigdiagnostik, ökat hänsynstagande till sociala faktorers roll, hälsovårdande och profylaktiska åtgärder, förbättrad eftervård och kronikervård. Utnyttjandet av tekniska hjälpmedel vid diagnostik och behandling kommer att öka. Kommittén drar sålunda den slutsatsen, att en viss fortsatt ökning av specialisternas antal kommer att ske på bekostnad av antalet allmänläkare, men inte mer än att i framtiden de båda grupperna sannolikt kommer att vara av ungefär samma storleks­ ordning. Inom den slutna vården kommer nästan uteslutande specialläkare att vara verksamma, medan den öppna vården i stor utsträckning kommer att handhas av allmänläkare.

Kommittén anför vidare, att utbildningen maste avse såväl allmänläkare som de många olika kategorierna av specialläkare. Allmänläkarens utbild­ ning måste inriktas på att göra honom till en god diagnostiker och terapeut i den allmänna läkarvården samt att ge honom eu överblick över de sär­ skilda diagnostiska och terapeutiska möjligheter, som de olika specialite­ terna erbjuder. Tyngdpunkten bör därvid enligt kommitténs mening ligga i centrala kliniska ämnen som medicin, kirurgi, psykiatri och pediatrik, men även de kliniska specialämnena måste ägnas uppmärksamhet, särskilt i de fall där specialistvården ännu icke nått en mer omfattande utbyggnad. Det torde numera råda allmän enighet därom, att allmänläkarens utbildning icke kan anses avslutad i och med förvärvandet av de insikter, som stu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

12

dierna till medicine licentiatexamen kan ge, utan att härutöver erfordras

fortsatt praktisk utbildning under flera år i form av underläkartjänstgö-

ring.

För specialläkarnas utbildning gäller, fortsätter kommittén, att de först

bör erhålla en grundläggande medicinsk utbildning av tillräcklig bredd. De

centrala kliniska ämnena far här icke eftersättas, och minst samma krav

som hos allmänläkaren på kunskaper om andra specialämnen än den bli­

vande egna specialiteten måste upprätthållas. Därefter följer vidareutbild­

ning till specialist.

Kommittén finner således att för bägge kategorierna gäller att de som

underlag för sm fortsatta, olika utformade utbildning behöver en grund­

läggande medicinsk allmänbildning. Då inga särskilda skäl kan åberopas

för att denna del av utbildningen skulle utformas olika, bör den enligt

kommitténs mening vara gemensam för alla läkare.

Den för alla läkare gemensamma delen av utbildningen kallar kommit­

tén för grundutbildning. Den därefter följande delen, som är olika utformad

allt efter den avsedda verksamheten, benämnes vidareutbildning. Vidareut­

bildningen innefattar vad som nu ofta kallas specialistutbildning. Till dessa

bägge moment av utbildningen kan enligt kommittén läggas ett tredje, be­

stående av fortsättnings- och repetitionskurser samt andra åtgärder ägnade

att orientera de färdiga läkarna om medicinens nya landvinningar. Dylik

utbildning kallar kommittén ef ter utbildning.

Grundutbildningen omfattar således den för alla läkare gemensamma

grundvalen i den medicinska undervisningen. Den väsentliga uppgiften bör

här enligt kommitténs mening vara att för den blivande läkaren dra upp

sunda principer för hans framtida medicinska handlande, varvad tyngd­

punkten skall ligga i den vetenskapliga metoden och det vetenskapliga tän­

kandet. Det systematiska inlärandet av en mängd fakta inom varje medi­

cinsk disciplin bör sta tillbaka för huvuduppgiften att ge en allmänorien­

tering inom medicinens hela fält, varvid den studerande samtidigt skall

vänjas att i olika riktningar själv utbygga och fördjupa sina kunskaper.

Den medicinska vetenskapens och den praktiska gärningens enhet måste

ständigt betonas. Det är enligt kommitténs mening av största vikt att

bringa studenterna till mognad och fostra dem till självständigt tänkande.

Även om grundutbildningen sålunda omfattar såväl medicinsk vetenskap

som praktisk läkekonst, bör den dock enligt kommitténs mening icke vara

en avslutad utbildning ens för allmänläkaren. Fn fullgod verksamhet som

allmänpraktiker kräver givetvis en ändamålsenlig vidareutbildning. Kom­

mittén instämmer således icke i den ofta uttalade åsikten, att den grund­

läggande utbildningens mål är att producera kompetenta allmänläkare. I

stället anger kommittén målet så, att grundutbildningen skall ge den nöd­

vändiga grundvalen för en senare, huvudsakligen praktiskt inriktad vidare­

utbildning för olika former av medicinsk verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr

13

Yttranden.

Samtliga remissmyndigheter har anslutit sig till kommitténs uppfattning om läkarutbildningens mål.

2. Läkarutbildningens uppdelning.

Kommitté n.

Grundutbildningen utgör i kommitténs förslag den för alla lä­ kare gemensamma grundvalen i deras studier. Grundutbildningens teore­ tiska, prekliniska del har betydelse dels som det vetenskapliga fundamentet för den följande kliniska undervisningen, dels som illustration av den veten­ skapliga metoden. Denna rent teoretiska utbildning bör inleda undervis­ ningen, och dess omfattning kan enligt kommitténs mening icke minskas jämfört med nuvarande studiegång.

Vid övergången till utbildningens rent kliniska skede är det synnerligen betydelsefullt, framhåller kommittén, att undervisningen får en pedago­ giskt riktig uppläggning med god samordning mellan teoretiska och kli­ niska ämnen. Den propedeutiska undervisningen skall ge en grund för det kommande arbetet i de olika kliniska kurserna. Den praktiska undervisning­ en på detta stadium skall syfta till att ge kunskap och övning i de vanli­ gaste undersöknings- och behandlingsmetoderna.

Utbildningen i de olika kliniska disciplinerna måste enligt kommittén utformas med tanke på att grundutbildningen skall vara en gemensam bas för både allmänläkare och specialläkare. Med nödvändighet måste vissa centrala kliniska ämnen här enligt kommitténs mening ges en större vikt än andra. För varje läkarverksamhet är goda kunskaper i medicin, kirurgi, psy­ kiatri och pediatrik grundläggande, varjämte socialmedicinen i framtiden tillkommer som ett väsentligt moment i läkarens arbete ju mera detta förs över på det förebyggande och sociala planet. I nämnda kliniska ämnen måste ges inte blott goda teoretiska kunskaper utan även en mera omfat­ tande praktisk övning i de gängse undersöknings- och behandlingsmeto­ derna. De studerande måste även få tillfälle till ett visst praktiskt arbete redan i själva grundutbildningen för att därigenom konsolidera sina kun­ skaper.

Kommittén föreslår, att de övriga kliniska ämnena, dermato-venereologi, epidemiologi, ftisiologi, neurologi, obstetrik-gynekologi, oftalmiatrik och oto-rhino-laryngologi, betraktas som specialämnen. Kommittén erinrar om att i den tidigare diskussionen förslag väckts om en radikal nedskärning av undervisningen i de kliniska specialämnena och att röster t. o. m. höjts för att vissa av dem helt skulle utgå ur den allmänna läkarutbildningen. Kommittén anför, att den ingående övervägt denna fråga men icke ansett sig böra föreslå mer än en måttlig begränsning av undervisningen i vissa ämnen. Fn medicinsk allmänbildning och en tillfredsställande vid överblick iiver medicinen som helhet kräver enligt kommitténs mening åtminstone en

14

elementär kännedom även om specialämnena. Många läkare blir i sin verk­

samhet alltjämt nödsakade att behandla fall, som vid större tillgång på

specialister skulle vårdas av dessa. Med hänsyn härtill måste den allmänna

läkarutbildningen ge mera omfattande kunskaper i de flesta specialämnen

än som eljest skulle vara erforderligt. Härav följer, att i den mån som spe­

cialistvården utbyggs över hela landet och tillgången på specialister ökas,

omfattningen av den grundläggande utbildningen i de kliniska specialäm-

nena i motsvarande mån bör kunna minskas antingen genom förkortning

av studietiderna eller genom ökade möjligheter att kombinera de olika äm­

nena. Kommittén förutsätter, att utvecklingen fortlöpande följes av veder­

börande myndigheter.

Undervisningen i de kliniska specialämnena bör enligt kommittén om­

fatta det som är av praktiskt och vetenskapligt intresse för envar läkare i

hans dagliga gärning. I första hand bör de studerande göras förtrogna med

de inom specialiteten förekommande enklare undersökningsmetoderna och

med dessas hjälp få en grundläggande kunskap om de berörda organens

form och funktion under normala och patologiska förhållanden. Vid utväl­

jandet av patientmaterialet för undervisningen anser kommittén, att sär­

skild vikt bör läggas vid fall med sådana lokala sjukdomsyttringar, som är

symtom på allmänsjukdomar.

Beträffande de till specialiteten hörande sjukdomarna kan kravet på dia­

gnostisk färdighet enligt kommitténs mening begränsas till vad som behövs

för att läkaren skall kunna få en klar uppfattning om, vad han själv skall

handlägga och vad som bör remitteras för specialistvård. Det kan råda de­

lade meningar om var denna gräns skall dras i det enskilda fallet, och i stor

utsträckning torde praktiska omständigheter spela in i bedömandet härvid­

lag. En särskilt viktig uppgift för undervisningen i dessa ämnen anser kom­

mittén vara att göra de studerande medvetna om deras begränsning och om

de risker, som är förenade med ett dröjsmål i handläggningen eller en fel­

aktig behandling. Undervisningen i terapi bör sålunda koncentreras till de

sjukdomar, som varje läkare själv kan handlägga, medan behandlingen av

svårare komplikationer och övriga sjukdomar, som kräver specialvård, en­

dast behöver genomgås i princip. Särskild vikt bör i tillämpliga ämnen läg­

gas vid den första hjälpen vid olycksfallsskador, varjämte krigsskador be­

aktas. Därest färdighet i något enklare ingrepp krävs, är det av vikt att till­

räcklig övning ges häri under kursen, medan deltagande i arbetet på opera­

tionsavdelning enligt kommitténs mening icke torde vara erforderligt. Lik­

som i övriga kliniska ämnen bör de socialmedicinska spörsmålen beaktas.

Givetvis skall också den aktuella forskningen inom ämnet belysas, så att de

studerande får en uppfattning om läget i fråga om nya forskningsresultat

och kliniska framsteg.

I de kliniska specialämnena bör undervisningen enligt kommittén om­

fatta föreläsningar, praktisk tjänstgöring och kliniska demonstrationer. Be­

träffande kursernas praktiska utformning understryker kommittén särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

15

vikten av att undervisningens tyngdpunkt lägges på det polilcliniska pa­ tientmaterialet och på konsultfallen från övriga kliniker. Inneliggande fall på kliniken utnyttjas, i den mån de är av intresse för undervisningen, hu­ vudsakligen för kliniska demonstrationer i anslutning till föreläsning eller vid klinisk rond. Mera omfattande avdelningstjänstgöring anser kommit­ tén däremot ej vara behövlig, dock med undantag för kursen i obstetrik och gynekologi.

För den blivande specialläkaren blir situationen i fråga om alla kliniska specialämnen utom hans eget i väsentliga drag likartad. I grundutbildning­ en kan således samma omfattning ges åt undervisningen i de kliniska spe­ cialämnena för såväl allmänläkaren som specialläkaren. I bada fallen avses blott att ge en medicinsk allmänbildning som senare i vidareutbildningen får kompletteras på de områden, där detta krävs för läkarens definitiva verksamhet. Kommittén framhåller, att det är viktigt att hålla distinktio­ nen mellan huvudämnen och specialämnen klar i den kliniska utbildningen. Härigenom ges enligt kommittén en möjlighet att begränsa undervisningen till vad som verkligen är nödvändigt för alla läkare och att fördela utbild­ ningstiden så, att de mer väsentliga partierna av utbildningen får sin rätt­ mätiga del av hela undervisningstiden.

I de kliniska ämnena aktualiseras frågan om hur omfattande den prak­ tiska utbildningen och förvärvandet av sjuk vårdserfarenhet bör vara inom ramen för grundutbildningen. Kommittén framhåller, att i varje klinisk kurs givetvis måste ingå ett mått av praktiskt arbete. Sådan klinisk tjänst­ göring på polikliniker och sjukavdelningar utgör ett karakteristiskt drag för den svenska läkarutbildningen och torde utgöra dess kanske värdeful­ laste särdrag jämfört med andra länders medicinska undervisning. Avsikten med detta praktiska arbete under de olika kurserna är dels att underlätta kunskapsförvärvandet, dels att ge en tillräcklig övning i de olika undersök­ nings- och behandlingsmetoder, som den blivande läkaren måste behärska inom disciplinerna ifråga. Kommittén håller dock före att det icke är möj­ ligt att ge en mera omfattande praktisk erfarenhet och sjukvårdsvana i de former, som måste gälla för kliniska kurser på undervisningssjukhusen.

Assistenttjänstgöringarna intar en mellanställning mellan klinisk kurs och underläkartjänstgöring. Man har ifrågasatt om sådana tjänstgöringar är berättigade och om de icke hellre borde överföras till en senare sjukhus­ tjänstgöring. Assistenttjänstgöringen har dock enligt kommitténs mening vissa fördelar. Den studerande får börja med praktiskt arbete av en viss självständighet under en bättre handledning än vid en underläkartjänst- göring, vilket möjliggör ett pedagogiskt riktigare utnyttjande av tjänstgö­ ringen. Fn sen assistenttjänstgöring är vidare ett utmärkt komplement till tentamensliisningen. Kommittén föreslår därför, att en sådan tjänstgöring skall föregå tentamen i de centrala kliniska ämnena medicin och kirurgi. Därjämte bör eu möjlighet hållas öppen för eu assistenttjänstgöring i något kliniskt specialämne, som kan väljas efter den blivande läkarens behov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

16

Kommittén föreslår vidare, att assistenttjänstgöringsperioden utformas

så, att den i möjligaste mån blir en period av mera självständig sjukvårds­

verksamhet. Detta sker därigenom att assistenttjänstgöringarna samlas till

den kliniska utbildningens sista skede och förlägges också till andra sjuk­

hus än universitetssjukhusen. Härigenom vinnes enligt kommitténs mening

den fördelen, att den praktiska delen av den kliniska grundutbildningen

förlägges till två nivåer: den första i samband med varje enskild kurs på

universitetssjukhusen och den senare under en fristående assistenttjänst­

göring. Detta möjliggör en rationell uppläggning av undervisningen under

de olika kurserna och en logisk fördelning av den praktiska utbildningen på

de olika former av undervisning, som vid varje tillfälle är lämpligast med

hänsyn till den studerandes övriga kunskaper.

En vidareutbildning, som avpassas efter läkarnas kommande

definitiva verksamhet, är enligt kommittén en förutsättning för en ratio­

nell plan för grundutbildningen. Sådan vidareutbildning torde böra förutses

även för allmänläkarnas del. Man är allmänt ense om att varken den nu­

varande läkarutbildningen eller någon annan utbildningsplan, som endast

innefattar universitetskurser eller därmed jämförlig utbildning, är en till­

räcklig grund för en allmänläkares omfattande och ansvarsfulla verksam­

het. Detta har framhållits såväl från myndigheternas som läkarorganisatio-

nernas sida. Kommittén utgår således ifrån att det är synnerligen önskvärt,

att allmänpraktikerna får en tids tjänstgöring på sjukhus i underläkares

ställning, innan de öppnar egen praktik. Det torde dock icke vara nödvän­

digt att nu framställa en obligatorisk fordran härvidlag, utan en rekom­

mendation om en viss utbildningsstandard kan enligt kommitténs mening

vara tillfyllest.

Tjänsteläkarna är allmänläkare med vissa speciella uppgifter. Även för

dem måste fordran på vidareutbildning uppställas, och kommittén föreslår,

att en mer omfattande sådan utbildning än som nu krävs blir ett behörig­

hetsvillkor för tjänsteläkarbefattning.

För specialläkarna är det utan vidare självklart att en tämligen omfat­

tande vidareutbildning är nödvändig. I vårt land utgöres den helt av sjuk-

hustjänstgöringar, vilkas art och omfattning i de olika specialiteterna regle­

ras av Sveriges läkarförbund. I åtskilliga andra länder krävs även mycket

omfattande teoretiska kurser för specialläkama, och man måste givetvis

fråga sig, om så borde vara fallet även i vårt land. Specialläkarnas standard

med det system som nu tillämpas har dock icke givit anledning till kritik,

och kommittén håller därför före att en radikal omläggning av vidareut­

bildningen för specialläkare icke nu är befogad. Behovet av en viss kom­

pletterande teoretisk utbildning till den nuvarande sjukhusutbildningen gör

sig dock enligt kommittén märkbart, och kommittén föreslår därför, att

möjligheter skapas för anordnandet av kortare teoretiska kurser för läkare,

som utbildar sig inom olika specialiteter.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

17

För en tillfredsställande vidareutbildning av såväl allmänläkare som spe­ cialläkare fordras en tillräcklig tillgång av underläkarplatser inom olika discipliner. Vid olika tillfällen och inom åtskilliga discipliner har det stött på stora svårigheter för läkarna att få den utbildning, de behövt för sin framtida verksamhet. I den tidigare diskussionen om läkarutbildningen har olika möjligheter angetts att lösa detta problem. Ehuru problemet kan fixe­ ras utan svårighet, är dess lösning icke lätt att ange. Ett statligt reglerat system för vidareutbildningen kombinerat med en strikt fördelning av lan­ dets underläkarebefattningar på olika utbildningslinjer synes enligt kom­ mitténs mening icke kunna leda till målet utan betydande ingrepp i nuva­ rande sjukhusorganisation. Under sådana förhållanden anser kommittén, att ett system bör eftersträvas, som kan baseras på en ömsesidig överens­ kommelse mellan myndigheterna, huvudmännen och läkarorganisationerna, varigenom en individualisering lättare låter sig göra. Kommittén föreslår, att läget kontinuerligt följs ur utbildningssynpunkt inom de olika kliniska disciplinerna, så att åtgärder för att tillgodose behovet av utbildningsplat­ ser i tid kan vidtagas.

Ett behov av fortlöpande efterutbildning föreligger för alla ka­ tegorier av läkare genom utvecklingen av nya metoder för undersökning och behandling av olika sjukdomar. Kommittén påpekar dock, att särskilt specialläkarna genom sina egna organisationer och föreningar sörjer för ifrågavarande läkares efterutbildning. Vidare existerar medicinska tidskrif­ ter av god kvalitet, som kontinuerligt förmedlar en betydelsefull efterut­ bildning till landets läkarkår. För stora grupper av läkare såsom tjänste­ läkare, privatpraktiserande läkare m. fl. anser dock kommittén, att situa­ tionen icke är tillfredsställande, varför kommittén föreslår erforderliga åt­ gärder från berörda myndigheters sida. Hittills har fortsättnings- och repe­ titionskurser med detta syftemål anordnats i viss omfattning. Med någon förändring av kursernas omfattning och antal anser komittén, att de även i framtiden kan tillgodose det föreliggande behovet av efterutbildning i denna form.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Yttrande n.

Samtliga remissmyndigheter har tillstyrkt utbildningens upp­ delning i enlighet med kommitténs förslag.

Kanslern anser, att kommitténs förslag i huvudsak innebär en lämplig avvägning av det kunskapsstoff, som med det uppställda målet för under­ visningen bör meddelas i de olika ämnena. Endast på några punkter för­ ordas justeringar, vilka i det följande kommer att redovisas på de olika ämnesavsnitten. Kanslern anför, att ett realiserande av kommitténs förslag skulle innebära synnerligen betydande förbättringar, varför han i princip tillstyrker detsamma.

2 — Bihang till riksdagens protokoll lS5’i. 1 rami. AV Z12.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

3. Läkarutbildningens anordning.

Kommitté n.

Den nuvarande studieordningen är fixerad beträffande de ämnen, som

ingår i medicine kandidatexamen och i de kliniska studiernas första del till

och med avslutad kirurgitjänstgöring. Under den övriga delen av studierna

råder i princip en fri studieordning, vilket innebär att de studerande får

fullgöra kurser och tjänstgöringar i den ordning, de själva finner för gott,

och att tentamenstidema ej är fastställda. Studiefriheten begränsas dock

genom särskilda tillträdesfordringar till vissa kurser.

Kommittén erinrar om att i tidigare diskussioner delade meningar rått i

frågan om en fri eller bunden studieordning. 1938 års läkar-

utbildningssakkunnigas förslag till studieplan innebar, att studiegången

strängt fixerades. De sakkunnigas skäl härför var bl. a., att studietiden ge­

nomgående borde utnyttjas bättre än förr, att de olika ämnena borde stu­

deras i den ordningsföljd, som betingades av deras inbördes sammanhang

och att de studerande vann tid på att avlägga tentamen i ett visst ämne

inom en begränsad tid efter slutförda praktiska övningar. Detta förslag till

studieplan utsattes vid remissbehandlingen för stark kritik. Fakulteterna

och lärarkollegiet vid karolinska institutet ville icke fixera studieplanen

mer än vad dittills varit fallet, främst emedan en sådan anordning skulle

sänka de studerandes kunskaper och icke lämnade rimlig tid för grundligt

arbete och fördjupade självstudier. Även medicinalstyrelsen, skolöversty­

relsen, svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund fann den fasta

studieplanen vara alltför pressande för de studerande och leda till försäm­

rat studieresultat.

Kommittén uttalar, att allmän enighet råder därom att undervisningen i

de teoretiska grundämnena, de propedeutiska kurserna samt den grundläg­

gande undervisningen i medicin och kirurgi lämpligen sker enligt en bunden

studieplan. Man kan nämligen här påtagligt se en naturlig ordningsföljd

mellan ämnena så till vida som kunskaper i ett ämne utgör en förutsätt­

ning för förståelsen av ett annat. Kommittén förutsätter således ingen av­

vikelse från nu gällande system under dessa skeden av undervisningen.

Vad åter gäller den resterande delen av utbildningen, d. v. s. studierna

efter fullgjorda medicin- och kirurgitjänstgöringar utom assistenttjänstgö-

ringar i dessa ämnen, så har i den tidigare diskussionen meningarna brutit

sig om lämpligheten att här tillämpa en bunden studieordning. Kommittén

finner, att starka skäl anförts för att bibehålla principen om en fri stu­

dieordning i detta avsnitt av studierna. Kommittén påpekar särskilt, att

det ingalunda är säkert, att en bunden studieplan leder till en studietids-

förkortning. En fri studieordning ger möjlighet för de mera studiebegåvade

att hålla en snabbare takt, och nödtvungna studieavbrott orsakade av sjuk­

dom, värnpliktstjänstgöring eller av den för sjukvården nödvändiga vika-

riatstjänstgöringen för äldre medicine kandidater blir icke så kännbara som

19

vid en bunden ordning. Icke heller finns för de kliniska ämnena någon fullt naturlig ordningsföljd, utan flera ur didaktisk synpunkt lika godtagbara alternativ beträffande den inbördes ordningen kan enligt kommitténs me­ ning uppställas. Slutligen anför kommittén, att risken för stockningar i studiegången, vilket anförts som ett argument mot fri studieordning, vä­ sentligen beror på institutionernas bristande kapacitet inom ett eller flera ämnen och således måste avhjälpas på annat sätt än genom en ändring av studieordningen.

Kommittén kommer för sin del till slutsatsen, att en fri studieordning under det senare skedet av de kliniska studierna är att föredra. En bunden studieordning skulle medföra en omläggning av undervisningsmetodiken, som enligt kommitténs åsikt skulle innebära en försämring. Någon säker förkortning av studietiden skulle icke utan en allvarlig risk för försämring av studieresultatet kunna vinnas med en bunden studieordning. Kommit­ tén finner, att det fria systemets nackdelar kan effektivt motverkas genom särskilda detalj bestämmelser utan att för den skull principen om de fria studierna behöver rubbas.

Kommittén har även i enlighet med sitt uppdrag tagit upp det med frå­ gan om fri eller bunden studieordning nära sammanhängande spörsmålet om det medicinska examensväsendet till omprövning.

I princip kan kontrollen av de studerandes kunskaper utövas på två skil­ da sätt, antingen genom förhör i flera ämnen vid ett och samma tillfälle — examenssystemet — eller genom förhör i varje ämne för sig, spridda över en längre tidrymd — tentamenssystemet. Det senare systemet tillämpas för närvarande.

Kommittén anför olika för- och nackdelar, som talar för vardera syste­ met. Avgörande blir emellertid, att ett införande av examenssystemet med nödvändighet skulle leda till en bunden studieordning och till en parallell­ undervisning av flera ämnen, vilket enligt en samlad opinion bland såväl lärare som studenter skulle vara till skada för undervisningens kvalitet. Kommittén finner, att det nu rådande tentamenssystemet för kunskaps­ kontroll i stort sett fungerat tillfredsställande. Visserligen skulle enligt kom­ mitténs åsikt ett examenssystem medge en effektivare gallring av svagare elever, men behovet härav är icke tillnärmelsevis lika stort inom den medi­ cinska fakulteten med dess inträdesspärr som inom andra studiebanor och i andra länder, där ett fritt intag tillämpas.

Kommittén föreslår således, att det nuvarande, på särskild tentamen i varje läroämne baserade systemet för kunskapsprövning bibehålies. Emel­ lertid bör systemets nackdelar på olika sätt motverkas. Den ofta betung­ ande examinationsbördan för lärarna bör enligt kommitténs mening mins­ kas på sätt, som senare skall beröras. Kommittén anför vidare, att det ge­ nom eu kontinuerlig kontroll av studietiden i enlighet med universitetsbe-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

20

redningens förslag bör vara möjligt att till en viss grad kontrollera, att

fordringarna i tentamen är lämpligt avvägda med hänsyn till den i studie­

planen utmätta tiden för respektive ämnen.

Y ttranden.

I frågan om fri eller bunden studieordning hävdar samt­

liga remissmyndigheter liksom kommittén, att ordningen i princip bör vara

fri efter kirurgitjänstgöringen.

Medicinska jakidteten i Uppsala menar, att bundenheten i studieord­

ningen bör inskränkas till det för en logisk studiegång nödvändiga. Medi­

cinska fakulteten i Lund anser, att den av kommittén förordade fria kom­

binationen av specialämnen inom licentiatstudiernas andra avdelning kom­

mer att möta stora praktiska svårigheter och icke kan lämnas åt de stu­

derandes fria val.

Av övriga remissmyndigheter har flera, bl. a. svenska läkaresällskapet och

Sveriges läkarförbund, understrukit vikten av att de studerande får någon

tid övrig för allmänkulturell utbildning, föreningsliv m. m. Svenska läkare­

sällskapet har vidare starkt betonat vikten av att dispens för avbrott under

period av bunden studieordning liksom dispens från krav på inom viss tid

gjord tentamen medgives liberalare än vad kommittén föreslagit. Detta är

enligt sällskapet av särskild betydelse för studerande som vill ägna sig åt

forskningsarbete, amanuenstjänst etc.

Remissmyndighetema delar kommitténs uppfattning, att det nuvarande

examinationssystemet skall bibehållas. I en till lärarkollegiets

vid karolinska institutet yttrande fogad skrivelse ifrågasätter professorn

J. P. Strömbeck, om man ej i de stora ämnena, speciellt internmedicin ev.

även kirurgi, kunde uppdela tentamen, såsom sker i vissa humanistiska

ämnen, i deltentamina.

Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot kommitténs inställ­

ning i nu berörda frågor.

Departementschefen.

Såsom framgått av den inledningsvis lämnade skildringen av den nuva­

rande läkarutbildningen anordnas den enligt en i sina huvuddrag år 1907

tillkommen examensstadga, Under den långa tid, som denna ordning gällt,

har medicinen undergått väsentliga förändringar. Examensstadgan, till­

kommen under helt andra förutsättningar, har fått anpassas till nya om­

ständigheter genom särskilda föreskrifter, provisoriska bestämmelser eller

i vissa fall blott genom en så småningom utbildad praxis i undervisningen.

Det ligger i sakens natur, att den sålunda framväxta undervisningsordning-

en kännetecknas av ringa enhetlighet med växlande utformning från ämne

till ämne och med olika omfattning av föreläsningar och tjänstgöringar

inom samma ämne vid olika lärosäten. Än mer otillfredsställande är emel­

Kungl. Maj.ts proposition nr '212.

21

lertid, att undervisningens fördelning på olika ämnesområden inte längre motsvarar deras betydelse i den nutida medicinen. Vissa nytillkomna disci­ pliner saknas rentav i studieordningen eller representeras blott genom fri­ villig undervisning. Jag finner det icke längre möjligt att komma till rätta med de nya behoven genom detaljändringar i examensstadgan, utan en helt ny ordning för läkarutbildningen måste skapas.

Medicinens snabba utveckling under det gångna halvseklet har således sprängt utbildningsramen vid de medicinska fakulteterna. Inom forskning och sjukvård har en stark specialisering tvingat sig fram. Mångåriga stu­ dier och en lång övning med den komplicerade metodiken inom en viss disciplin erfordras, innan en forskare kan gripa sig an med något medi­ cinskt problem. Inom sjukvården möjliggör förfinade undersökningsmeto­ der och nya behandlingssätt att allt flera sjuka kan hjälpas, men samtidigt bär de olika grupperna av sjuka måst särskiljas från varandra och samlas på specialavdelningar, där läkare och vårdpersonal med speciell erfarenhet arbetar. För att bli skickad att handha sådan specialistsjukvård måste läkarna skaffa sig utbildning under långa sjukhusår på olika avdelningar. Även inom den öppna sjukvården utgör långvarig specialutbildning en förutsättning för en framgångsrik verksamhet inom en rad områden. Ingen av dessa specialister i forskning eller sjukvård skulle tänka på att gripa sig an med problem inom andra områden av medicinen än sitt eget. De vet, att deras styrka ligger i begränsningen till det specialområde, som de behärskar.

Samtidigt som medicinens utveckling lett fram till en sådan specialise­ ring inom forskning och sjukvård, sker utbildningen av läkare med samma målsättning som vid seklets början. När läkaren vid sin medicine licentiat­ examen lämnar universitetets institutioner och kliniker, skall han enligt denna målsättning vara skickad att ta ansvar för hela sjukvården i ett blandat klientel med patienter från alla sjukdomsgrupper, d. v. s. han skall kunna sköta en allmän läkarpraktik. Verkligheten har lärt läkarna, att detta nu för tiden icke är möjligt ens efter de mest gedigna universitets­ studier, utan att härför behövs praktisk erfarenhet från sjukhustjänstgö- ringar med arbete under eget ansvar. De allra flesta läkare skaffar sig där­ för sådan erfarenhet under åratals underläkartjänstgöringar, innan de öpp­ nar egen praktik. Den grundläggande läkarutbildningen, som icke tar hän­ syn till denna utbildning efter licentiatexamen utan alltjämt siktar på att ge praktiska färdigheter på alla medicinens fält, har därför blivit alltför lång och alltför onyanserad.

Det iir alltså specialiseringen, som är kärnan i utbildningsproblemet. Ut­ bildningen måste svara mot sjukvårdens krav på läkarna och följaktligen leda fram till de olika specialiserade typerna av läkare. Fn specialisering förutsätter emellertid skilda utbildningslinjer. I diskussionen kring den kommande hikarutbildningsreformen har också förslag om cn tidig specia­

KuJigl. Maj:ts 'proposition nr 212.

22

lisering utgjort ett ofta återkommande inslag. Om således olika slag av

läkarverksamhet kräver skild utbildning, så kan dock icke dessa utbild­

ningslinjer skiljas från början, utan specialiseringen måste utgå från en

för alla läkare gemensam allmänmedicinsk grund. Utbildningens anord­

ning i stort kommer alltså att bli beroende på svaren på frågorna, hur

tidigt man måste börja med denna specialisering och hur tidigt man kan

börja med den.

Läkarens uppgifter i framtiden måste bli avgörande för svaret på dessa

frågor. Kommitténs utredning visar, att man har att räkna med två huvud­

typer, nämligen allmänläkare och specialläkare. Allmänläkaren, som i den

moderna medicinen förvaltar traditionerna från familje- och husläkarens

dagar, blir med sin personliga kontakt med patienten och hans miljö den

kanske viktigaste läkaren i den öppna sjukvården. Hans gärning, som sär­

skilt kommer att fordra goda kunskaper i centrala kliniska ämnen, såsom

invärtes medicin, pediatrik och psykiatri, samt en god förståelse för social­

medicinska sammanhang, kan emellertid inte baseras enbart på den grund­

läggande läkarutbildningen utan måste innefatta fortsatt utbildning i sär­

skilt dessa ämnen i underläkares ställning. Tjänsteläkaren blir en typ av

allmänläkare med särskilda uppgifter och speciell utbildning i bland annat

hygien, socialmedicin och rättsmedicin. Specialläkarna kommer att om­

fatta en mängd grupper av starkt specialiserade läkare med lång sjukhus­

utbildning var i sitt fack. Denna specialutbildning måste emellertid som

en grund ha en ansenlig kunskap i de centrala kliniska ämnena, vilken till

stor del kan förvärvas i den gemensamma grundläggande utbildningen.

Det är enligt min mening en synnerligen viktig slutsats, som kommittén

når fram till, när den fastställer, att alla läkare väl måste ha en gemensam

grundutbildning men att denna för alla läkare måste följas av en alltefter

deras olika verksamhetsområde utformad, huvudsakligen praktiskt inrik­

tad vidareutbildning.

Jag kan således — i likhet med samtliga remissmyndigheter — godta

kommitténs uppdelning av läkarutbildningen i en gemensam utbildnings-

kärna, grundutbildningen, och på denna byggande specialiserade utbild­

ningslinjer, vidareutbildningen. Vid detaljutformningen av utbildningens

olika skeden är det enligt min mening väsentligt att uppfatta dessa två

perioder i utbildningen som samhöriga. Kommitténs målsättning för ut­

bildningen innebär därigenom en begränsning jämfört med det nuvarande

utbildningsmålet, ty mot det senares all-round-utbildning med sikte på

allmän praktik sätter kommittén en medicine licentiatexamen, som i

huvudsak skall utgöra en grund för en kommande vidareutbildning. Kom­

mitténs fördelning av den totala utbildningen på grundutbildning och

vidareutbildning innebär en väsentligt tidigare specialisering än nu, dock

utan att föra denna tidiga specialisering så långt som vissa förslag i den

tidigare debatten gjort. Jag finner kommitténs avvägning lycklig och an­

Kungl. Maj:ts proposition nr SI2.

23

ser den vara så långtgående, som kan vara berättigat vid den nuvarande

utbyggnaden av specialistvården.

Genom att se grundutbildningen mot vidareutbildningens bakgrund

ernås vidare en rationell grund för avvägningen av omfattningen av de

olika ämnena i grundutbildningen. Härvidlag måste särskilt omfattningen

av det praktiska sjukvårdsarbetet i de olika kliniska ämnena bedömas

med tanke på värdet av de kommande sjukhusåren i vidareutbildningen.

Genom grundutbildningens undervisning i de teoretiska ämnena läggs en

solid vetenskaplig grund för den kommande kliniska undervisningen, som

i mångt och mycket är en praktisk tillämpning av denna förkliniska kun­

skap. I den kliniska undervisningen gör kommittén en distinktion mellan

de kliniska huvudämnena, till vilka kommittén räknar medicin, kirurgi,

pediatrik och psykiatri samt det kliniskt präglade ämnet socialmedicin,

och de kliniska specialämnena, dit övriga kliniska ämnen förs såsom exem­

pelvis neurologi, oftalmiatrik och epidemiologi. Kommittén haller före, att

alla läkare redan i själva grundutbildningen måste ha goda teoretiska kun­

skaper och en mera omfattande praktisk övning i huvudämnena, vilka

därför måste tillförsäkras den största delen av grundutbildningens kli­

niska tid. För specialämnena däremot bör utbildningsmålet enligt kom­

mitténs mening sättas lägre, nämligen till att ge en översiktlig kunskap

om ämnet och en tillräcklig praktisk övning för att behandla de vanligaste

och enklaste sjukdomstillstånden samt sätta läkaren i stånd att bedöma

specialistens möjligheter. Utbildningsmålet blir detsamma för bade allmän­

läkare och specialläkare, eftersom bådadera behöver en stabil grund i

huvudämnena och en medicinsk allmänbildning i specialämnena, vilket

senare får kompletteras i vidareutbildningen på de områden, där detta

krävs för läkarens definitiva verksamhet.

Kommitténs uppfattning om avvägningen i grundutbildningen mellan

huvudämnen och specialämnen har som princip accepterats av samtliga

remissmyndigheter. Jag kan för min del helt ansluta mig till kommitténs

tankegång, som har en väsentlig betydelse för utformningen av studieord­

ningen. Den av kommittén föreslagna begränsningen av grundutbildning­

en bör även enligt min mening i första hand och huvudsakligen träffa de

kliniska specialämnena. Detta är en logisk följd av den föreslagna tidigare

specialiseringen och av tanken att grundutbildning och vidareutbildning

bör uppfattas som en utbildningsenhet.

Assistenttjänstgöringarna utgör en särskild form av praktiskt arbete pa

kliniken, varunder den studerande med större självständighet än under de

kliniska kurserna får delta i sjukvårdsarbetet. Kommittén föreslår, att

assistenttjänstgöringarna skall samlas till en sista period i grundutbild­

ningen och i så stor utsträckning som möjligt ske på sjukhus utanför uni­

versitetsklinikerna, varigenom de studerandes arbete mer kommer att fa

karaktären av arbete under eget ansvar och bilda en övergång till de kom­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

24

mande underläkartjänstgöringarna. Utan att här gå in på detaljer om dessa

tjänstgöringar, vilka närmare kommer att behandlas i det följande, vill jag

i princip ansluta mig till dessa kommitténs förslag.

Förutom grundutbildning och vidareutbildning särskiljer kommittén

ännu en viktig del i läkarnas utbildning, nämligen den fortlöpande efter-

utbildningen, varigenom de erhåller undervisning om utvecklingen av nya

metoder för undersökning och behandling av olika sjukdomar. Sådan efter-

utbildning sker redan nu genom kortare fortsättnings- och repetitionskur­

ser i medicinalstyrelsens regi. Liksom kommittén finner jag att sådan

undervisning bör anordnas även i framtiden.

En principfråga rörande grundutbildningen är, huruvida den skall vara

skolmässigt bunden med en bestämd följd för de olika kurserna eller om

den åtminstone i vissa delar kan ske efter en fri, av de studerande själva

vald ordning, såsom sker i fråga om övriga universitetsstudier. Det senare

är för närvarande fallet, och i detta hänseende är den svenska läkarutbild­

ningen olik de flesta andra länders. I vårt land läggs stor vikt vid de möj­

ligheter, som denna ordning ger de studerande till fördjupning i studierna

och uppfostran till självständigt tänkande. Till denna ordning hör även

ett liberalt examinationssystem utan fastställda tentamenstider, där den

studerande själv får avgöra, när han känner sig mogen för en kunskaps-

prövning i ämnet. Trots den betydande friheten i studierna är avbrotts-

procenten vid de medicinska fakulteterna relativt liten och därtill sjun­

kande, vilket troligen beror på att de nyintagna studenternas genomsnitts­

nivå kommer att ligga relativt högt genom den av inträdesspärren be­

tingade konkurrensen. Ett tidigare förslag att låta hela grundutbildningen

ske enligt en bunden ordning avvisades med skärpa av såväl fakulteterna

som de medicinska föreningarna. Angående det därvid som huvudskäl an­

förda motivet, att en sådan ändring skulle sänka studietiden, har kommit­

tén anfört, att förhållandet snarare vore det motsatta. Legitima studie­

avbrott såsom perioder av värnpliktstjänstgöring, vikariatsförordnande och

sjukdom låter sig nämligen i regel utan nämnvärda ytterligare studie­

tidsförluster inpassas i den nuvarande fria ordningen, men skulle vid en

bunden ordning helt kasta den studerande ur schemat och orsaka stock-

ningar i studiegången. Enligt min mening bör de medicinska studiernas

akademiska frihet, för vilken såväl lärare som elever hyser så stark känsla,

icke inskränkas utan tvingande skäl. Då sådana icke föreligger, finner jag

i likhet med kommittén icke anledning att ifrågasätta en ändring av den

rådande principen. Vid ett sådant ställningstagande finns heller icke skäl

till en ändring av det till den nuvarande fria studieordningen anpassade

examinationssystemet, det s. k. tentamenssystemet, vilket alltså även bör

bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

25

IV. Ny studieordning.

1. Studieplanen.

Kommittén.

En orienterande översikt över den av kommittén föreslagna studieplanen ges i schemat å nästa sida.

Studieplanen innebär i huvudsak följande. Medicine kandidatstudierna inledes det första studieåret, det morfologiska året, med kurser i anatomi och histologi. Undervisningen i de bägge ämnena samordnas i möjligaste män, och tentamina bör normalt kunna avläggas före årets slut. Under detta år ges de s s u t o in • ko rt a re kurser i medicinsk statistik och medicinsk genetik, bägge avslutade med kursför­ hör.

För tillträde till andra studieårets kurser fordras, att samtliga till mor­ fologiska året hörande kurser är tillfredsställande genomgångna. Andra året benämnes det kemiskt-fysiologiska året och omfattar kurserna i allmän kemi, medicinsk kemi, fysiologi, medicinsk fysik samt psykologi. Även un­ der detta år bör en samordning i undervisningen eftersträvas. Tentamen avlägges i medicinsk kemi och fysiologi. Kursförhör hålles i allmän kemi, medicinsk fysik och psykologi.

Efter andra studieåret skall enligt kommitténs förslag medicine kandidat­ examen avläggas.

Kommittén har i detta sammanhang diskuterat frågan om medicine kan­ didatexamen bör bibehållas eller ej. Kommittén framhåller att under alla förhållanden de krav på fullgjorda kurser och tentamina, som en kandidat­ examen innebär, måste upprätthållas även i kommitténs förslag till studie­ plan. Då begreppet kandidatexamen redan har hävd i vårt land och då det även ur olika synpunkter kan vara av betydelse för de studerande, att en sådan examen finns, anser kommittén, att medicine kandidatexamen bör bibehållas.

Vid övervägandet av frågan huruvida medicine kandidatexamen bör för­ läggas efter andra eller tredje studieåret har kommittén stannat för det förstnämnda alternativet av i huvudsak följande skäl. Om studierna i de till tredje året förlagda kurserna skall kunna fortgå obehindrat måste enligt kommittén samtliga till de två första årens kurser hörande tentamina vara avlagda innan det tredje årets studier påbörjas. Vidare anser kommittén det vara lämpligt, att studierna under det tredje och fjärde studieåret i regel bedrivs vid ett och samma lärosäte, eftersom undervisning i vissa äm­ nen ingår i bägge åren. Om medicine kandidatexamen förlädes mellan dessa bägge år, kunde det leda till att många studerande därvid bytte lärosäte.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Studieplan

Termin

MEDICINE KANDIDATSTUDIERNA

Kunskaps­

kontroll1

I—II

Anatomi — Histologi

T—T

Medicinsk statistik — Medicinsk genetik

K—K

III—IV

Allmän kemi — Medicinsk kemi

K—T

Medicinsk fysik — Fysiologi

K—T

Psykologi

K

Examen

V—VI

VII

VIII

Fri studie­

ordning

med rätt till

kombinationer,

sammanlagt

16 månaders

minimitid

Valfri ordning

9 månader

MEDICINE LICENTIATST UDIERNA

Första avdelningen.

Propedeutiskt år:

Patologi, Bakteriologi, Farmakologi

T—T—T

Oversiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk kurs i socialmedicin,

kurs i kliniska undersökningsmetoder (K), klinisk laborationskurs (K),

propedeutisk röntgenkurs och demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och

fysikalisk terapi.

Andra avdelningen.

5 mån. Medicin

5 mån. Kirurgi

I klinisk kemi och klinisk fysiologi, klinisk bakteriologi, röntgendiag­

nostik och radioterapi med tumördiagnostik sker undervisning huvud­

sakligen under dessa båda terminer. Likaså förekommer särskilda pato­

logi- och terapikonferenser. Kunskapskontroll äger rum i samband med

examinationen i respektive kliniska ämnen.

S

s

s

K

s

s

s

S—T

T—T

S

Två kurser får

kombineras

2 mån. Dermato-venereologi

2 mån. Klinisk epidemiologi

1 mån. Ftisiologi

2 mån. Hygien

1 mån. Krigsmedicinsk undervisning

2 mån. Oftalmiatrik

2 mån. Oto-rhino-laryngologi

3 mån. Obstetrik och gynekologi

3 mån. Neurologi (2 mån.) och Psykiatri (3 mån.)

4 mån. Pediatrik och Socialmedicin

Rättsmedicin (får kombineras med övriga kurser)

Samtidigt med pediatrikkursen genomgås kurs i bampsykiatri (K)

Tredje avdelningen.

{

4 mån. Medicinassistenttjänstgöring

T

3 mån. Kirurgiassistenttjänstgöring

T

2 mån. Assistenttjänstgöring i valfritt kliniskt ämne.

Examen

Legitimation

1 T = tentamen, S = slutförhör och K := kursförhör.

27

Även ytterligare skäl talar enligt kommitténs mening avgjort för att me­

dicine kandidatexamen endast skall omfatta de ämnen, som undervisas

under de två första, nu behandlade studieåren.

Under studierna till medicine licentiatexamen skall de stu­

derande genomgå ett betydande antal kurser och tjänstgöringar. Kommit­

tén har sökt tillgodose de olika önskemålen beträffande studieordningen i

första hand genom att uppdela den ganska långa studieperiod, som licen­

tiatutbildningen utgör, i tre olika avdelningar, vilka ur studiesynpunkt skall

vara relativt väl avgränsade från varandra. Härigenom kan enligt kom­

mitténs mening på en gång tillgodoses saväl lärosätenas krav pa en peda­

gogiskt väl upplagd studieordning som de studerandes intresse att i möjli­

gaste mån få utforma en individuell uppläggning av studierna. Gränserna

mellan avdelningarna garanterar nämligen, att de studerande har önskvär­

da kunskaper, när de fortsätter till nästa stadium i utbildningen. I de perio­

der, där en fri studieordning tillämpas, kan detta ske inom avdelningens

ram.

Kommittén föreslår, att varje avdelning betraktas som ett skede, vars

studier skall vara avslutade innan den studerande går vidare till nästa av­

delning. För att de studerande icke skall orsakas onödiga tidsförluster på

grund av tillfälliga studiehinder av ett eller annat slag föreslår kommittén

dock, att en studerande skall kunna få dispens för tillträde till nästa avdel­

nings kurser även om en av de till föregående avdelning hörande tentamina

ännu ej avlagts. Sådan dispens skall efter prövning av omständigheterna i

varje särskilt fall avgöras av vederbörande fakultet (kollegium).

Den första avdelningen (tredje studieåret) består av det propedeutiska

året. Under detta år skall de studerande fullgöra kurser i patologi, bakte-

riologi och farmakologi, översiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk

kurs i socialmedicin, kurs i kliniska undersökningsmetoder, klinisk labora­

tionskurs, propedeutisk röntgenkurs samt demonstrationskurs i sjukvards-

teknik och fysikalisk terapi. Kursen i kliniska undersökningsmetoder och

den kliniska laborationskursen föreslås skola avslutas med kursförhör. Un­

der året skall även tentamen fullgöras i de tre förstnämnda ämnena.

Under andra avdelningens första år (det fjärde studieåret) fullgöres kur­

serna i medicin och kirurgi, omfattande vardera fem månader. Under detta

år sker också den huvudsakliga undervisningen i klinisk kemi och klinisk

fysiologi, klinisk bakteriologi, röntgendiagnostik och radioterapi med tu­

mördiagnostik. Likaså hålles under samma tid särskilda patologi- och tera­

pikonferenser. Därefter följer samtliga övriga till licentiatexamen hörande

kurser. Ordningsföljden mellan dessa senare föreslås av kommittén icke vara

reglerad med undantag för ämnena pediatrik och socialmedicin, som enligt

kommitténs mening bör fullgöras först sedan kurserna i epidemiologi, fti-

siologi, psykiatri-neurologi, dermato-venereologi, obstetrik-gynekologi och

oto-rhino-laryngologi genomgåtts.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

28

Kommittén föreslår, att kursen i psykiatri skall omfatta tre månader

samt att den under sina tva första månader skall obligatoriskt kombineras

med neurologikursen. Kursen i pediatrik föreslås få en omfattning av fyra

manader, och under samma tid skall den studerande fullgöra huvudkursen

i socialmedicin. Av övriga ämnen anser kommittén att obstetrik-gynekologi

bör beredas längsta kurstiden med hänsyn till behovet av mer omfattande

praktiskt arbete, och kommittén föreslår en kurs på tre månader, vilken

icke får kombineras med annan kurs eller tjänstgöring. Epidemiologi, der-

mato-venereologi, oftalmiatrik och oto-rhino-laryngologi föreslås skola un­

dervisas i kurser om vardera tva manader och ftisiologi i en kurs om en

månad.

Beträffande ämnena dermato-venereologi, epidemiologi, ftisiologi, hygien,

krigsmedicin, oftalmiatrik och oto-rhino-laryngologi föreslår kommittén, att

dessa valfritt får kombineras två och två. Rättsmedicin föreslås få tillkom­

ma såväl vid sidan av nyss berörda kombinationer som vid sidan av de

övriga annars icke kombinerbara ämnena i andra avdelningens period av

fri studieordning. Kommittén anför, att den övervägt att endast tillåta

kombination mellan kliniska ämnen å ena sidan och teoretiska (hygien och

krigsmedicin) å andra. Med hänsyn till den totala studietiden och då kur­

sernas längd utmätts med tanke på att varje kurs under kurstiden endast

skall disponera halva undervisningstiden, anser kommittén emellertid, att

en sådan bestämmelse icke kan upprätthållas. Kommittén erinrar i detta

sammanhang om att det i nuvarande studieplan är tillåtet att kombinera

tre kurser och tjänstgöringar. Med god planläggning bör det enligt kom­

mitténs mening vara möjligt att uppgöra en kursplan, som tillåter att två

kliniska kurser fullgörs samtidigt. Kommittén föreslår, att det i examens-

stadgan och i studieplansbestämmelsema intages en uttrycklig föreskrift

att fakulteterna skall anordna ifrågavarande kurser på sådant sätt och på

sådana tider på året, att hinder icke föreligger för de studerande att sam­

tidigt delta i två kurser.

Till andra avdelningen hör enligt kommitténs förslag tre tentamina, näm­

ligen i pediatrik, psykiatri och socialmedicin. Övriga kurser — utom medi­

cin-, kirurgi - och ftisiologikurserna — avslutas med förhör. Minimistudie-

tiden för andra avdelningen blir — utöver kurserna i medicin och kirurgi —

tio månader för kurserna i obstetrik-gynekologi, neurologi-psykiatri och

pediatrik-socialmedicin och minst sex månader för övriga kurser eller sam­

manlagt minst sexton studiemånader.

Tredje avdelningen skall enligt kommitténs förslag omfatta assistent-

tjänstgöringar i medicin (fyra månader), kirurgi (tre månader) och ett val­

fritt kliniskt ämne (två månader). Under denna tid skall även tentamina i

medicin och kirurgi avläggas.

Kommittén har genom att sammanföra assistenttjänstgöringarna vid slu­

tet av studierna velat markera skillnaden mellan kursmässig undervisning

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

29

och praktiskt sjukvårdsarbete. Kommittén anser, att assistentjänstgöringen

framförallt bör bestå av praktiskt arbete, varför den i stor utsträckning bör

förläggas till andra sjukhus än undervisningsklinikerna. Anordningen mot­

svarar i viss mån den obligatoriska sjukhustjänstgöring, som i många län­

der måste fullgöras efter examen för rätt till legitimation (turnus, intern

year, etc.). Det bör enligt kommittén ankomma på universitetskanslern att

ange de sjukhus, på vilka sådan tjänstgöring kan få ske.

Assistenttjänstgöringen i medicin bör enligt kommittén kunna antingen

i sin helhet förläggas till ett sjukhus utanför undervisningskliniken eller

delas upp med två månader på dylikt sjukhus och två månader på under-

visningsklinik. I senare fallet anser kommittén det vara lämpligt att de sista

två månaderna förlägges till kliniken och kombineras med tentamensläs-

ning i ämnet. Assistenttjänstgöringen i kirurgi bör jämte tentamen i äm­

net förläggas sent i utbildningen. Kommittén föreslår dock, att de militära

myndigheterna erhåller bemyndigande att vid behov inkalla värnpliktiga

studerande till kirurgiassistenttjänstgöring tidigare än vad som avses i stu­

dieplanen.

Den av kommittén föreslagna assistenttjänstgöringen i valfritt ämne

skall få fullgöras i alla kliniska ämnen i medicine licentiatexamen med un­

dantag för medicin och kirurgi samt i klinisk bakteriologi, klinisk kemi eller

klinisk fysiologi och i patologi. Denna assistenttjänstgöring kommer i regel

att fullgöras efter det att tentamen eller slutförhör i det valda ämnet full­

gjorts, vilket dock enligt kommitténs mening icke bör innebära någon olä­

genhet. De studerande torde vid denna tidpunkt ha nått en sådan mognad

och erfarenhet beträffande läkarens arbete, att de själva kommer att sträva

efter största möjliga utbyte av tjänstgöringen, i synnerhet som de har möj­

lighet att välja just det ämne som mest väckt deras intresse.

Hänvisning till assistenttjänstgöring vid visst sjukhus föreslås ej skola

ske, utan de studerande skall själva få söka. Tjänstgöringen godkännes av

vederbörande ämneslärare. Enligt kommitténs mening är det ingenting som

hindrar att assistenttjänstgöringarna fullgöres i form av underläkarvikariat.

Kontroll att vikariatsperioden motsvarar de krav, som skall ställas på as-

sistenttjänstgöringen ur utbildningssynpunkt, föreslås skola utövas av ve­

derbörande lärare vid fakulteten (kollegiet), som har att skriva in assistent­

tjänstgöringen i den studerandes tentamensbok.

Beträffande undervisningens årliga omfattning anför

kommittén, att den årliga studietiden enligt nuvarande ordning i realiteten

är längre än vad terminsgränserna anger. Visserligen meddelas undervis­

ning vid lärosätena endast under cirka åtta månader av året, men efter­

som tentamina ej måste avläggas i direkt anslutning till de genomgångna

kurserna, ägnar de studerande en avsevärd del av ferierna till enskild ten-

tamensläsning. Behovet av ferier, värnpliktstjänstgöring, vikariatsarbete

i sjukvården m. in. begränsar enligt kommitténs mening möjligheterna att

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

30

utöka den årliga undervisningen. Undervisningsförhållandena är därtill så

växlande under olika skeden av utbildningen, att en generell ändring av

terminsgränserna ej synes kommittén påkallad.

Under de tre första studieåren sker undervisningen enligt kommitténs

studieplan i hela årsenheter, där de ingående ämnena intimt samordnas,

vilket i allmänhet kommer att innebära att kurserna utsträcks över båda

terminerna. Under sådana förhållanden vållar den olika terminslängden

inga svårigheter. Det fjärde studieåret, som upptar kurserna i medicin och

kirurgi, kräver i kommitténs förslag särskilda terminsgränser. Kommittén

har här räknat med två femmånadersterminer omfattande januari—maj

samt augusti—december. Sommarferien inskränkes därigenom under detta

år till två månader.

Övriga kliniska kurser efter det fjärde studieåret är av varierande längd

och måste i flertalet ämnen anordnas mer än två gånger årligen. Med hän­

syn härtill är de vanliga terminsgränserna ej helt tillämpliga och generella

regler kan enligt kommitténs förslag knappast uppställas. Detaljerna disku­

terar kommittén i anslutning till varje särskilt ämne. Kommittén rekom­

menderar i detta sammanhang, att sommarmånaderna tas i anspråk i större

utsträckning än för närvarande, vilket kommittén anser kunna ske utan

olägenhet för de studerande, eftersom de på detta stadium fritt får bestäm­

ma sin studieordning.

De akademiska lärarna är icke skyldiga att meddela undervisning under

de i universitetsstatuterna angivna ferierna. För sådan undervisning utgår

i regel särskilda arvoden till biträdande lärare. Detta förhållande skapar

emellertid inga särskilda svårigheter, då kommittén för de kliniska ämnena

föreslår lärartjänster, som skall täcka även sommarundervisningen. Anord­

ningen underlättas därav att den förordnade läraren i regel samtidigt

tjänstgör som vikarierande klinikchef.

Yttranden.

Samtliga remissmyndigheter har godtagit huvuddragen av kommitténs

studieplan. Fn rad ändringsförslag beträffande olika punkter i planen har

dock framlagts.

Beträffande de två första studieåren anser medicinska fa­

kulteten i Uppsala, att kurserna i medicinsk statistik och medicinsk genetik

bör flyttas till det propedeutiska året. I sin till fakultetens yttrande fogade

inlaga har professor Ask-Upmark framhållit nödvändigheten av att sex ter­

miner ägnas de prekliniska studierna enligt följande förslag: I allmän och

medicinsk kemi, II fysiologi och farmakologi, III histologi och anatomi, IV

anatomi och genetik, V allmän patologi och bakteriologi samt VI anatomi

(topografisk och röntgen samt ledningsbanor).

Kanslern finner anledning till erinran endast så till vida, att han före­

slår, att kurserna i medicinsk statistik och medicinsk genetik icke skall av­

slutas med kursförhör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

31

I fråga om medicine kandidatexamens omfattning och förläggning accepteras kommitténs förslag av de flesta remiss- myndighetema. Endast medicinska fakulteten i Uppsala anser, att övervä­ gande skäl talar för att denna förlägges till det propedeutiska årets avslu­ tande. Denna examen omfattar då en utbildning, som ger en mera allsidig elementär grund för praktisk läkarutbildning än vad en examen efter andra året skulle göra. Den blir även mera värdefull för den, som till äventyrs skulle avbryta sina medicinska studier efter kandidatexamen. Den blir ock­ så mera likvärdig med den nuvarande medicine kandidatexamen och med andra akademiska kandidatexamina.

Medicinska fakulteten i Lund ansluter sig till kommitténs förslag men framhåller, att mot förslaget kan anföras att medicine kandidatexamen i dess nuvarande omfattning jämte ämnena allmän patologi, bakteriologi och farmakologi ger en god medicinsk allmän-orientering och härigenom har stort värde för t. ex. blivande tandläkare eller medicinskt intresserade bio­ loger. Med hänsyn till den fortlöpande undervisningen i patologi, bakte­ riologi och farmakologi, som skall ske under de tredje och fjärde studieåren med tentamina i ett eller två av ämnena eventuellt först efter det fjärde studieåret, anser fakulteten det emellertid vara svårt att förlägga medicine kandidatexamen efter det tredje året. Fakulteten framhåller, att det icke torde möta något hinder för blivande tandläkare och andra, som önska me­ dicinsk orientering, att efter medicine kandidatexamen också genomgå det propedeutiska året och genom avläggandet av de däri ingående tentamina erhålla den ytterligare kompetens, som kan vara önskvärd för dessa spe­ ciella ändamål.

Kanslern delar kommitténs uppfattning, att medicine kandidatexamen bör förläggas efter andra studieåret, och anför, att ett förläggande av exa­ men till tiden efter den propedeutiska studieperioden skulle framtvinga ten­ tamina i större utsträckning än som är nödvändigt.

Det propedeutiska årets anordning och förläggning i studie­ planen tillstyrkes av samtliga remissmyndigheter. Medicinska fakulteten i

Lund anser dock, att fordran på avlagda tentamina i patologi, bakteriologi och farmakologi för övergång från den första avdelningen — det propedeu­ tiska året — till den andra bör inskränkas till att gälla endast för två av ämnena och att tentamen i det tredje ämnet skall kunna förskjutas till en senare tidpunkt i studieplanen. Dispens från föreskrift om avlagda tenta­ mina skall kunna ges icke blott på grund av studiehinder såsom sjukdom utan även på grund av forskningsarbete, amanuenstjänst o. d. Lärar kolle­ giet vid karolinska institutet anser, att tentamen i patologi bör förskjutas till en senare tidpunkt i studieplanen, nämligen till efter kurserna i medicin och kirurgi. Organisationskommittén för den medicinska högskolan i Göte­ borg föreslår, att »det propedeutiska året» utökas med en termin och att avlagda tentamina i patologi och eventuellt farmakologi före de egentliga

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

32

kliniska studierna ej bör vara obligatoriska. Tid för tentamensiäsning i

dessa ämnen bör likväl beräknas under den planlagda tiden. Även Sveriges

läkarförbund föreslår, att det propedeutiska året utsträckes över tre ter­

miner.

Kanslern anser, att kursen i kliniska undersökningsmetoder under det

propedeutiska året även i fortsättningen bör benämnas kurs i fysikalisk

diagnostik. Tentamen i patologi föreslås flyttad från det propedeutiska året

till tiden efter kursen i kirurgi. I stället införes under det propedeutiska

året deltentamen i allmän patologi.

I fråga om anordningen av studierna i medicine licentiatexa­

mens andra avdelning har samtliga universitetsmyndigheter ställt

sig tveksamma beträffande möjligheterna att genomföra kommitténs för­

slag till fri kombination av specialämnena. Härom anför medicinska fakul­

teten i Uppsala, att det med hänsyn till undervisningens kvalitet och prak­

tiska förhållanden icke är möjligt att kombinera dessa i föreslagen utsträck­

ning. Fakulteten framhåller, att kombination av kurs i oftalmiatrik med

kurs i oto-rhino-laryngologi enligt fakultetens mening är utesluten. Kombi­

nation av oftalmiatrik med andra föreslagna kliniska ämnen, dermato-vene-

reologi, klinisk epidemiologi och ftisiologi är — ehuru ej önskvärd — möj­

lig endast om undervisningstiderna i dessa ämnen kan förläggas till tidigare

morgontimmar eller eftermiddagstimmar. Kombination med hygienkurs är

möjligt endast, om dennas föreläsningar och demonstrationer kan förläggas

till dylika timmar. Kombination med krigsmedicin och rättsmedicin borde

vara möjlig utan större olägenhet, eventuellt med en del av socialmedicin,

om från pediatriken fristående kurs häri ges.

Enligt medicinska fakulteten i Lund kommer den av kommittén föror­

dade fria kombinationen av specialämnen inom licentiatstudiernas andra

avdelning att möta stora praktiska svårigheter och kan icke lämnas åt de

studerandes fria val. Möjligheten att kombinera olika kurser är beroende

av verksamhetens karaktär på de olika klinikerna. Enligt fakultetens me­

ning bör kombinationen mellan ämnena dermato-venereologi, klinisk epi­

demiologi, ftisiologi, hygien, krigsmedicin, oftalmiatrik och oto-rhino-la-

ryngologi icke vara helt fri utan regleras genom undervisningsnämnden vid

respektive lärosäte. För de olika ämnena bör kombinationsmöjligheterna

anges och det samtidiga bevistandet av två kurser endast ske i enlighet med

undervisningsnämndens bestämmelser. Kombinationsmöjligheten skall

dock icke begränsas till enbart mellan ett kliniskt specialämne och ett teo­

retiskt. Även kliniska specialämnen skall kunna kombineras sinsemellan i

den utsträckning som ronder, poliklinikundervisning och avdelningstjänst-

göring det tillåter. Kurs i obstetrik och gynekologi skall enligt fakultetens

mening ej få kombineras med någon annan kurs. Ett schema över tillåtna

kombinationer av specialämnen bör upprättas vid varje lärosäte.

Kungl. Maj ds -proposition nr 21%.

33

Fri kombination av specialämnena efter det fjärde studieårets slut anser

lärarkollegiet vid karolinska institutet icke vara möjlig, då det är omöjligt

att lägga föreläsningar och poliklinikarbete så att vilka kliniska kurser som

helst kan kombineras med varandra. Lärarkollegiet förklarar sig dela vissa

ämnesföreträdares uppfattning, att kurserna i av dem företrädda ämnen

icke skall få kombineras med andra kurser på sätt kommittén föreslagit.

Sålunda anses dermato-venereologi ej böra kombineras med annan kurs,

oto-rhino-laryngologi endast böra kombineras med krigsmedicinsk under­

visning eller möjligen med hygien samt oftalmiatrik endast med ämne, som

ej inrymmer klinisk tjänstgöring och vari föreläsningar och demonstratio­

ner kan förläggas till eftenniddagarna.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anser, att

genomförandet av kommitténs förslag till fri kombination av specialämnena

under licentiatstudiernas andra avdelning med största sannolikhet kommer

att stöta på stora svårigheter med hänsyn till kursernas omfattning och in­

lärandet av kunskapsstoffet. I fråga om oftalmiatrik och även i viss mån i

fråga om oto-rhino-laryngologi och dermato-venereologi, vilka bör vara

förenade med klinisk tjänstgöring, kommer kombination med annat spe­

cialämne med praktisk tjänstgöring att bereda svårigheter. Det bör därför

enligt organisationskommitténs mening ankomma på undervisningsnämn-

derna att överväga lämpliga kombinationsmöjligheter. Förteckning över

tillåtna och lämpliga kombinationer bör upprättas vid varje läroanstalt.

Kanslern föreslår, i likhet med medicinska fakulteten i Lund och orga­

nisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg, att kombinatio­

nen skall regleras genom undervisningsnämnden vid respektive lärosäte.

För de olika ämnena bör kombinationsmöjligheterna angivas och det sam­

tidiga bevistandet av två kurser endast ske i enlighet härmed. Kombina­

tionsmöjligheten skall dock icke begränsas till enbart mellan ett kliniskt

specialämne och ett teoretiskt. Även kliniska specialämnen skall kunna

kombineras sinsemellan i den utsträckning som ronder, poliklinikundervis­

ning och avdelningstjänstgöring det tillåter. Kanslern uttalar vidare, att

han har för avsikt att, sedan principbeslut fattats om läkarutbildningsre-

formens genomförande, låta utarbeta en normalstudieplan. Det bör sedan

ankomma på fakulteterna respektive lärarkollegierna vid de olika lärosä­

tena att efter beredning i undervisningsnämnderna med ledning av denna

normalstudieplan upprätta förslag till studieplan för medicine kandidat-

och medicine licentiatexamen vid varje lärosäte. Dessa förslag till studie­

planer, som skall underställas kanslerns prövning, bör även innehålla för­

slag till kombinationsmöjligheter och råd om lämpligaste ordningsföljd

mellan ämnena i den fria delen av licentiatstudierna. Därvid bör, framhål­

ler kanslern, tillses att möjlighet anvisas för ernående av minimitid. Därest

organisatoriska svårigheter föreligger för genomförande av kommitténs för­

slag vid något lärosäte, synes jiimviil sådana frågor av icke ekonomisk na-

3 — Bihang till riksdagens protokoll 105It. 1 saml. Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

34

tur enligt kanslerns mening böra prövas i samband med hans fastställande

av respektive studieplaner.

Övriga remissmyndigheter har icke funnit anledning till erinran mot kom­

mitténs anordning av kombinationer mellan specialämnena. Sveriges för­

enade studentkårer tillstyrker varmt kommitténs förslag till kombinations­

möjligheter under den fria delen av studietiden.

Kursernas anordning i övrigt under den andra

avdelningen tillstyrkes på de allra flesta punkter av samtliga remiss­

myndigheter. Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg

anser dock, att pediatriken bör kunna nedskrivas till tre månader och kom­

bineras med barnpsykiatri, barnkirurgi och bamröntgenologi. Minskningen

av kurstiden gör emellertid, att en kombination med socialmedicin icke är

möjlig. Enligt organisationskommitténs mening erbjuder det inga väsent­

liga fördelar, att pediatriken förlägges till en så sen tid under studietiden

som möjligt. Den föreslagna kombinationen mellan neurologi och psykiatri

anser organisationskommittén på grund av ämnenas samhörighet vara

lämplig.

Kanslern anför, att kursen i pediatrik bör bibehållas vid sin nuvarande

omfattning, tre månader, och icke bör obligatoriskt kombineras med social­

medicin. Sistnämnda kurs bör kunna koncentreras till en månad.

Sveriges läkarförbund anser, att psykiatri och pediatrik icke bör obliga­

toriskt kombineras med något ämne men bör få kombineras med neurologi

respektive socialmedicin. Det bör icke obligatoriskt krävas, att vissa kliniska

specialämnen skall ha studerats före pediatriken, men det bör rekommende­

ras, att pediatriken lägges så sent i studierna som möjligt. Sveriges förenade

studentkårer vill uppmjuka kravet på fullgjorda kurser för tillträde till

kursen i pediatrik så tillvida att i varje fall kravet på fullgjord kurs i ftisio-

logi utgår.

Assistenttjänstgöringarnas längd och förläggning till medi­

cine licentiatexamens tredje avdelning tillstyrkes av universitetsmyndig-

hetema, vilka dock samtliga anser, att medicinassistenttjänstgöringens

sista två månader obligatoriskt bör ske vid universitetsklinik. Fakulteten i

Uppsala föreslår därjämte, att ämnesläraren för att försäkra sig om att

assistent tjänstgöringen i valfritt ämne fullgöres på ett tillfredsställande sätt

bör ha rätt att anställa förhör med den studerande, innan tjänstgöringen

godkännes.

Assistenttjänstgöringen i medicin anser fakulteten i Lund lämpligen böra

begränsas från föreslagna fyra till tre månader. Frågan om medicine kandi­

daternas juridiska ansvarighet under assistenttjänstgöringen anser fakulte­

ten böra utredas. Beträffande assistenttjänstgöringen anser lärarkollegiet

vid karolinska institutet, att åtminstone en månad av assistenttjänstgöring­

en även i kirurgi bör förläggas till den klinik, där tentamen skall äga rum.

Enligt organisationskommittén vid medicinska högskolan i Göteborg är

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

35

sammanförandet av assistenttjänstgöringarna till studietidens slut i flera

avseenden lämpligt. De argument kommittén anför härför beträffande ki­

rurgien synes emellertid organisationskommittén knappast så bärkraftiga,

att detta behöver uppställas som ett krav.

Kanslern anför, att åtminstone sista månaden av såväl medicin- som

kirurgiassistenttjänstgöringen bör förläggas till den klinik, där den stude­

rande fullgjort sina kurser i medicin respektive kirurgi. I omedelbar anslut­

ning till assistenttjänstgöringen i kirurgi bör fullgöras en månads assistent­

tjänstgöring i obstetrik och gynekologi. Den bör i regel förläggas till univer­

sitetsklinik. Om två månader av kirurgiassistenttjänstgöringen fullgöres vid

annat sjukhus, synes emellertid den studerande, som så önskar, böra i ome­

delbar anslutning härtill få fullgöra även assistenttjänstgöringen i obstetrik

och gynekologi vid samma sjukhus, innan den återstående månaden av assi­

stenttjänstgöringen i kirurgi fullgöres vid universitetskliniken. Tentamen i

obstetrik och gynekologi bör avläggas först, sedan den studerande fullgjort

assistenttjänstgöring i ämnet.

Även assistenttjänstgöringen i det valfria kliniska ämnet bör enligt kans­

lerns mening avslutas med tentamen. Åtskilligt talar för att studerande,

som så önskar, bör få fullgöra sistnämnda assistenttjänstgöring hos tjänste­

läkare i öppen vård. Frågan bör emellertid närmare övervägas.

Övriga remissinstanser, som ävenledes tillstyrker assistenttjänstgöringar

i den av kommittén föreslagna omfattningen, har åtskilliga synpunkter på

tjänstgöringarnas anordnande m. m.

Försvarets sjukvårdsstyrelse, som delar de av kommittén framlagda syn­

punkterna på kirurgiassistenttjänstgöringens ur utbildningssynpunkt lämp­

liga förläggande till studieplanens tredje avdelning, hävdar dock ur de syn­

punkter styrelsen har att företräda, att ett tidigareläggande av nämnda

tjänstgöring med hänsyn till beredskapskravet vore önskvärt. Ett förläg­

gande av assistenttjänstgöringen förslagsvis i nära anslutning till den grund­

läggande utbildningen i kirurgi anser sjukvårdsstyrelsen böra övervägas.

Detta finner styrelsen påkallat, åtminstone så länge försvarets behov av

krigsplaceringsbara läkare icke är täckt.

Överbefälhavaren anför, att en senareläggning av kirurgiassistenttjänst­

göringen synes i och för sig vara att föredra även ur militär synpunkt och

torde vad marinen beträffar icke möta något hinder. För att armén skall

kunna fylla krigsorganisationens behov av läkare, är det emellertid nödvän­

digt att, även om det ur läkarutbildningssynpunkt innebär vissa nackdelar,

i viss utsträckning frångå principen om senareläggning av kirurgiassistent­

tjänstgöringen. Överbefälhavaren tillstyrker därför kommitténs förslag, att

vederbörande militära myndigheter skall erhålla bemyndigande att inkalla

värnpliktiga läkare till kirurgiassistenttjänstgöring tidigare än vad som av­

ses i studieplanen.

Medicinalstyrelsen anser det böra upptagas till övervägande, att bland

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

36

utbildningskraven upptaga assistenttjänstgöring hos tjänsteläkare i öppen

vård under åtminstone en månad. Därest motsvarande ökning av den sam­

lade studietiden enligt den uppgjorda planen icke skulle anses lämplig, kun­

de för ifrågavarande tjänstgöring enligt styrelsens mening tagas i anspråk

en av de båda månader, som enligt planen än anslagen åt assistenttjänst­

göring i valfritt kliniskt ämne. Då detta förslag innebär, att i läkarutbild­

ningen skulle införas en icke tidigare prövad utbildningsform, anser styrel­

sen dock, att det icke bör realiseras utan ingående utredning, varvid bland

annat av förslaget berörda läkarorganisationers mening om det tekniska

genomförandet torde böra inhämtas.

Stockholms stads sjukhusdirektion finner kommitténs förslag, att assi­

stenttjänstgöringen skall kunna förläggas till sjukhus, som icke är univer­

sitetsklinik, rationellt och riktigt. Denna anordning innebär, att den blivan­

de läkaren konfronteras med sjukvård, där undervisningsmomentet är eli­

minerat och får möta och samarbeta med läkare, som länge tränats i prak­

tisk sjukvård. Då kandidaten, som har samtliga kurser bakom sig, torde

kunna vara till viss nytta i sjukvårdsarbetet, är det enligt direktionens me­

ning icke alls uteslutet att bereda dessa icke legitimerade läkare vikariat

såsom underläkare och extraläkare, beträffande vilka det föreligger ett

starkt behov. Ett visst ekonomiskt bidrag från statens sida anser direktio­

nen dock måste förutsättas, enär de icke kan helt motsvara en utbildad

läkares arbetskapacitet.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet finner kommitténs förslag till

anordnande av assistenttjänstgöring innebära ett beaktansvärt uppslag till

lösande av den föreliggande frågan. Genom att assistenttjänstgöringama

kommer i slutet av utbildningstiden anser styrelsen, att det kan förväntas,

att denna tjänstgöring skall kunna bli till större nytta såväl för sjuk­

vården som för läkarna själva. Det synes styrelsen viktigt, att dessa tjänst­

göringar i första hand förlägges till andra sjukhus än undervisningssjukhu-

sen, då möjligheterna för de blivande läkarna att delta i det praktiska sjuk­

husarbetet är väsentligt större vid de förstnämnda sjukhusen än vid under-

visningssjukhusen. Styrelsen förklarar sig också villig att för sin del med­

verka till att dylika assistenttjänstgöringar möjliggöres vid landstingens

sjukhus.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation anför, att då kommittén

synes förutsätta, att lasaretten ej skall få ekonomisk ersättning för assistent­

tjänstgöringens anordnande, gäller det att organisera verksamheten så, att

den ej blir betungande för lasaretten och föranleder ersättningskrav från

huvudmännens sida. Enligt delegationens mening bör beaktas, att assisten­

terna på sjukhus med en otillräcklig eller knapp läkarstab lättare kan in­

fogas i läkarvårdsorganisationen och därmed få en för utbildningen värde­

fullare tjänstgöring än på sjukhus med god tillgång på läkarkrafter. Man

bör icke i alltför hög grad repliera på lasaretten i de städer, där de medi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

37

cinska högskolorna är belägna, utan de större lasaretten å andra orter måste även i väsentlig utsträckning utnyttjas. De här berörda frågornas närmare övervägande anser sjukvårdsdelegationen bli en viktig uppgift för den föreslagna rådgivande nämnden, vari enligt delegationens mening huvud­ männens organisationer med nödvändighet måste vara representerade.

Sveriges läkarförbund tillstyrker förslaget, att assistenttjänstgöringama skall kunna helt eller delvis förläggas till sjukhus utanför undervisningskli- niken. Förbundet räknar med att lasaretts- och underläkarna skall lämna sin positiva medverkan härtill. Det bör emellertid enligt förbundets mening beaktas, att genomförandet av förslaget kommer att kräva särskilda anslag för utökad undervisningsmateriel och ökat lokalbehov. Läkarförbundet an­ ser det vara önskvärt, att den valfria assistenttjänstgöringen även finge full­ göras som biträdande provinsialläkare under ordinarie provinsialläkares led­ ning. Detta skulle enligt förbundets mening ge den studerande värdefull er­ farenhet av de i fältet arbetande läkarnas förhållanden, vilket icke minst för blivande kliniker skulle vara betydelsefullt. En sådan typ av assistenttjänst­ göring anser förbundet finge betraktas som en mycket värdefull form av socialmedicinsk utbildning.

Sveriges förenade studentkårer förklarar sig icke dela kommitténs tro på det stora värdet av en till studiernas slutskede samlad assistenttjänstgöring utan föreslår, att krav icke bör ställas på att samtliga kurser inom den fria delen skall ha genomgåtts före assistenttjänstgöringen i kirurgi eller assi­ stenttjänstgöringen i valfritt ämne. Sveriges förenade studentkårer anser, att det vore ur många synpunkter värdefullt, om den valfria assistenttjänst­ göringen finge fullgöras som biträdande provinsialläkare på ort, där ordina­ rie provinsialläkare finnes stationerad. Detta skulle bl. a. bidra till att av­ hjälpa bristen på provinsialläkarevikarier. Med anledning av kommitténs förslag, att i de fall, då assistenttjänstgöringen i medicin delas upp med två månader på universitetsklinik och två månader på annat sjukhus, de två sista månaderna skall fullgöras vid den universitetsklinik, där den stude­ rande genomgått kursen i medicin, anför Sveriges förenade studentkårer, att den sistnämnda inskränkningen förefaller olämplig. Rent praktiskt kom­ mer stora svårigheter att yppa sig för den studerande, som under mellan­ tiden t. ex. bytt studieort. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

2. Kunskapskontrollen.

K o m mitten.

Enligt gällande examensstadga sker examinationen i vissa ämnen genom tentamen, i andra genom slutförhör. Studerande är berättigad att under pågående lästermin erhålla tentamen inom fjorton dagar efter det han därtill anmält sig. Slutförhör fullgöres till skillnad från tentamen på tid, som läraren äger bestämma, i regel i direkt anslutning till den ifråga-

38

varande kursens slut. I övriga ämnen och specialkurser finns uttryckliga

föreskrifter om förhör endast i ett fåtal fall. Många lärare kräver emeller­

tid godkänt förhör vid kursens slut som villkor för att kursen skall anses

vara tillfredsställande genomgången.

Kommittén anser, att den principiella skillnaden mellan tentamen och

slutförhör bör upprätthållas. Tentamen bör enligt kommitténs mening ske

i ämnen av större omfattning och betydelse såsom de teoretiska ämnena,

i de kliniska huvudämnena medicin, kirurgi, pediatrik och psykiatri samt

i socialmedicin. Beträffande de kliniska specialämnena samt hygien och

rättsmedicin anser kommittén, att kursstoffets begränsade omfattning till­

låter de studerande att samtidigt inläsa ämnet, varför kunskapsprövning-

en här bör ske i form av slutförhör. Samtliga slutförhör skall betygsättas

enligt samma skala som tentamina och betygen bör ingå i examensbetyget.

De förhör, som i övrigt obligatoriskt bör fullgöras i anslutning till vissa

specialkurser, föreslår kommittén böra benämnas kursförhör. Sådana min­

dre kurser, som ingår som ett led i undervisningen inom ett visst examens-

ämne, synes enligt kommitténs mening icke böra avslutas med förhör, efter­

som kunskaperna ändå blir kontrollerade genom tentamen eller slutförhör

i ämnet. Ej heller synes det nödvändigt att föreskriva förhör efter sådana

kurser, som väsentligen består i praktiska demonstrationer eller instruk­

tion beträffande vissa undersöknings- och behandlingsmetoder.

Kommittén föreslår ingen ändring i den nuvarande graderade

betygssättningen när det gäller tentamen och slutförhör. Kurs­

förhör bör enligt kommittén icke åsättas graderade betyg. De kliniska

kurserna föreslås ej heller bli åsatta graderade tjänstgöringsbetyg. Under

de praktiska tjänstgöringarna bör varje kursdeltagare enligt kommitténs

mening erhålla ett tjänstgöringskort, på vilket samtliga ifrågakommande

ingrepp och undersökningar finns angivna och där anteckning efter hand

göres, när den studerande åsett, biträtt vid eller självständigt utfört dylik

arbetsuppgift. Korten bör under kursens lopp granskas av kursledaren, så

att åtgärder kan vidtas för att komplettera eventuella brister före kursens

slut.

Beträffande giltighetstiden för tentamina föreslår kom­

mittén att denna, i likhet med vad universitetsberedningen föreslagit för

de filosofiska och teologiska fakulteterna, i fortsättningen blir obegränsad.

Den för många lärare synnerligen betungande examinationsskyl-

digheten bör enligt kommitténs åsikt fördelas. I första hand bör man

gå vidare på den redan delvis beträdda vägen att låta kursledaren förrätta

examinationen, även om denne icke är professor i ämnet. Kommittén före­

slår sålunda, att detta göres till allmän regel. I de fall, då undervisningen

icke är uppdelad mellan professorn och annan lärare i ämnet på olika kur­

ser under läsåret, får fördelningen av examinationen ske på annat sätt,

t. ex. genom att professorn förrättar examination endast under viss del av

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

39

året. Lämpligast anser kommittén vara att överlåta åt varje fakultet att

uppgöra förslag till examinationsskyldighetens uppdelning i varje särskilt

ämne.

Kommittén instämmer i universitetsberedningens förslag att det bör

ankomma på dekanus att på fakultetens vägnar pröva ingivna ansök­

ningar om examen. Kommittén föreslår, att ansökan som ingivits

under termin skall prövas inom en vecka, i annat fall senast inom två

veckor.

Y ttr anden.

Universitetsmyndigheterna — utom medicinska fakulteten i Uppsala

tillstyrker, att vid examinationen en skillnad görs mellan tenta­

men, slutför och kursförhör enligt kommitténs förslag. Med ett fåtal un­

dantag tillstyrks också kommitténs fördelning av ämnen på dessa olika

typer av kunskapskontroll.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser däremot, att, då den enda skill­

naden mellan slutförhör och tentamen kommer att bestå i att slutförhör

skall ske, när läraren bestämmer, i regel i direkt anslutning till kursens

slut, medan tentamen skall ske, när den studerande anmält sig härtill, vil­

ket kommittén anser böra kunna ske »i tämligen nära anslutning till avslu­

tad kurs», några skäl ej föreligger för att upprätthålla någon skillnad mel­

lan slutförhör och tentamen.

I motsats till kommittén anser fakulteten, att fristående kurser, som är

obligatoriska, i regel skall avslutas med någon form av kunskapskontroll.

Detta ger större garanti för att de studerande tillgodogör sig undervisning­

en och ger läraren möjlighet att utröna effekten av sin undervisning, så

att han i fortsättningen på bästa sätt kan anpassa den till studenternas

förutsättningar.

I den förteckning på olika kunskapsprövningar, som kommittén ger,

skulle således enligt fakultetens mening »slutförhör» ersättas med »tenta­

men» och kursförhör införas bland annat på samtliga kurser under det

propedeutiska året, röntgendiagnostik, radioterapi, ftisiologi (och medici­

nens historia).

Medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén för medicin­

ska högskolan i Göteborg föreslår, att tentamen i socialmedicin ersättes

med slutförhör. Undervisningen i ortopedi bör enligt fakultetens mening

avslutas med slutförhör. Organisationskommittén anser därjämte, att slut-

eller kursförhör bör ingå i kurserna i klinisk kemi, klinisk fysiologi och kli­

nisk bakteriologi och att dessa bör handhas av vederbörande lärare.

Kanslern anser, att några skäl ej föreligger för att upprätthålla skillna­

den mellan slutförhör och tentamen, och föreslår därför, att slutförhör

slopas och ersättes med tentamen.

Kanslern delar kommitténs uppfattning, att kursförhör icke skall anord­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

40

nas generellt efter varje undervisningskurs, men utgår från att läraren

genom examinatorier kontrollerar, att de studerande kunnat tillgodogöra

sig undervisningen och ägnat det genomgångna tillbörligt intresse.

Övriga remissmyndigheter har intet att erinra mot kommitténs förslag,

dock att Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet anser, att

tentamen i socialmedicin bör ersättas med slutförhör, och läkaresällskapet

därjämte, att kursen i ftisiologi skall avslutas med slutförhör. Sveriges för­

enade studentkårer understryker det onödiga i att små specialkurser som

t. ex. i psykologi, medicinsk statistik och medicinsk genetik avslutas med

förhör.

Kommitténs förslag att slopa graderad betygssättning när

det gäller kursförhör och klinisk tjänstgöring vinner anslutning från samt­

liga remissmyndigheter. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet

yttrande fogad inlaga av professorerna U. von Euler och

J. P. Strömbäck anföres, att betygssättning särskilt på de kliniska

kurserna visat sig vara av värde och stundom stimulerat studenterna till

ökad aktivitet, varför graderade betyg bör bibehållas. Vidare anföres, att

tentaminas giltighetstid ej bör lämnas obegränsad, men kan höjas till 3 år

i samtliga ämnen.

Mot kommitténs förslag om obegränsad giltighetstid

för tentamina har endast Sveriges läkarförbund haft något att

erinra. Med hänsyn till det inom läkaryrket speciellt starka kravet på

aktuella kunskaper anser läkarförbundet, att en giltighetstid för tenta-

mensbetygen måste bibehållas, men anser, att denna kan utmätas mycket

liberalt.

Kommitténs förslag beträffande examinationsskyldighe-

tens fördelning på olika lärare föranleder ingen erinran från remiss­

myndigheterna.

Angående examenssamman trädena anför kanslern, att exa­

mensbevis i likhet med vad som gäller beträffande filosofiska examina en

gång varje månad bör meddelas i fråga om examina, varom ansökan en

vecka dessförinnan ingivits till fakultetens kansli. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

3. Integration i undervisningen.

Kommittén.

Den medicinska vetenskapens snabba utveckling har, anför kommittén,

lett till en allt starkare specialisering av forskning och sjukvård. Processen,

som tvingats fram av praktiska skäl, har i hög grad bidragit till att inten­

sifiera forskningen och rationalisera sjukvården. Emellertid har specialise­

ringen också tenderat att skapa isolering och därför krävt ökad samverkan

mellan företrädarna för de skilda områdena. Kommittén framhåller, att

den medicinska undervisningen inte undgått att beröras av denna speciali-

41

seringsprocess. Efter hand som nya ämnen uppstått, har det ansetts natur­ ligt, att särskild undervisning bort ges i dem, men denna har ofta fått for­ men av fristående kurser med särskilda lärare. Därigenom har utbildningen i viss mån kommit att präglas av bristande integration med stegvis växan­ de kursfordringar, vilka icke alltid stått i rimlig proportion till utbildnings­ målet.

Kommittén håller före, att i fråga om undervisningen nackdelarna med specialiseringen icke kompenserats genom effektiva motåtgärder i lika hög utsträckning som vad gäller sjukvård och forskning. Det förhållandet att undervisningen inte ger en helhetsbild medför risk för att standarden hos de nyutexaminerade läkarna skall sjunka. Enligt kommitténs mening är därför frågan om samordning av de numera stundom disparata elementen i den medicinska utbildningen ett av de viktigaste pedagogiska problemen. Att radikalt lägga om det rådande utbildningssystemet med dess i tidsföljd lagda ämnesblock är dock icke enligt kommittén den rätta vägen. Vissa modifikationer blir emellertid nödvändiga, och kommittén anger några hu­ vudpunkter i ett program för ökad samordning mellan undervisningens oli­ ka moment och belyser vissa reformer i den föreslagna studieplanen, som dikterats av sådana krav.

På det prekliniska stadiet rekommenderar kommittén en star­ kare samordning av undervisning i anatomi och histologi (det morfologiska året) och av undervisningen i kemi och fysiologi (det kemiskt-fysiologiska året), inklusive medicinsk fysik och psykologi. En period med genomförd undervisningsintegration utgör i kommitténs plan övergångsaret mellan de prekliniska och kliniska studierna, det propedeutiska året. Sam­ tidigt som den studerande får sina grundläggande insikter i sjukdomsläran i vidsträckt bemärkelse (patologi och bakteriologi), introduceras han i cen­ trala kliniska frågeställningar genom översiktliga föreläsningsserier i huvud­ ämnena medicin och kirurgi och genom en kortare kurs i det nya ämnet socialmedicin. Till senare delen av detta år vill kommittén även förlägga det grundläggande studiet av farmakologien. Den studerande far nu även den första kontakten med patienter bl. a. genom en kurs i kliniska under­ sökningsmetoder, laborations- och demonstrationskurser i kemiska, fysio­ logiska och röntgenologiska undersökningsmetoder samt orienteringar i ele­ mentära terapeutiska och sjukvårdstekniska åtgärder. Om det propedeu­ tiska året skall ge ett gott utbyte och sålunda för den studerande bilda en naturlig övergång från studiet av den normala till den sjuka människan, fordras emellertid enligt kommittén en intim samverkan och planläggning mellan de olika ämnesföreträdarna.

Det kliniska stadiet av utbildningen har kommittén i väsentliga stycken planlagt med tanke på vidgad integration. Under medicin- och kirurgiterminerna samordnas sålunda undervisningen i dessa båda huvud­ ämnen med fortsatt, mera avancerad undervisning i kliniskt tillämpade

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

42

kemiska och fysiologiska undersökningsmetoder. Vidare föreslår kommittén,

att undervisningen i de teoretiska ämnena bakteriologi, farmakologi och

patologi skall fortsätta, ehuru ämnesföreträdamas examination skall för­

läggas till slutet av det propedeutiska året. En betydelsefull form för in­

tegration mellan prekliniskt och kliniskt lärostoff

kommer de av kommittén föreslagna konferenserna att erbjuda (patologi-,

terapikonferenser etc.). Även anatomer, histologer, kemister och fysiologer

bör kunna delta i denna kliniska samundervisning. En uppmjukning av det

nuvarande blocksystemet sker även genom att kommittén föreslår, att kun­

skapskontrollen i de centrala ämnena medicin och kirurgi skall förläggas

till slutet av studierna och täcka även kunskapskontrollen i ett flertal spe­

cialämnen.

Kommittén föreslår även anordningar, som skall få till stånd en inte­

gration mellan kliniskt samhörande ämnen. Hit bör

räknas förslagen om obligatorisk kombination av ämnen med intima rela­

tioner som neurologi och psykiatri samt av pediatrik och huvudkursen i

socialmedicin. En samundervisning av medicin och kirurgi samt anslutande

kliniska ämnen föreslår kommittén skall bli organiserad genom de särskilda

kliniska konferenserna under medicin- och kirurgikursema. De s. k. visit-

ronderna utgör ett annat exempel på sådan samordning. Kommittén erin­

rar om att utvecklingen inom sjukvården lett till att t. ex. invärtesmedicin-

ska sjukdomsfall numera vårdas på andra än de invärtesmedicinska klini­

kerna. Exempel härpå utgör de reumatiska sjukdomarna, lungtuberkulosen,

akuta infektionssjukdomar och ålderssjukdomar av olika slag. I anslutning

till den grundläggande tjänstgöringen i medicin föreslår kommittén, att den

studerande skall delta i särskilda demonstrationsronder (visitronder) på

respektive specialavdelningar eller vårdhem, varigenom undervisning på

dessa vårdavdelningar kan inpassas i lärostoffet i huvudämnet.

Kommittén anför slutligen, att ett förverkligande av principen om största

möjliga integration kräver en långt driven samverkan mellan de akademiska

lärarna. Vid den detaljerade planläggningen av undervisningen inom fakul­

teter och undervisningsnämnder bör därför samordningen enligt kommit­

téns mening utgöra en gemensam riktpunkt.

Y ttr anden.

Samtliga remissmyndigheter delar kommitténs uppfattning, att en sam­

ordning av undervisningen i medicinens olika delar är synnerligen önsk­

värd, men har på olika punkter divergerande uppfattningar om det sätt, på

vilket denna samordning skall realiseras. Medicinska fakulteten i Uppsala

understryker vikten av att alltför starkt bindande föreskrifter rörande sam­

ordning av undervisning icke utfärdas med hänsyn till den stora roll per­

sonliga och lokala förhållanden spelar härför.

Kanslern understryker vikten av vad kommittén anfört om integration

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

43

i undervisningen. Med den föreslagna uppläggningen av undervisningen an­

slås i ett flertal ämnen (t. ex. barnpsykiatri) några få timmar till undervis­

ning inom en mängd olika detalj områden. För att de kunskaper studen­

terna bibringas ej skall bli enbart ytliga, måste, anser kanslern, en samord­

ning ske med undervisningen i andra ämnen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

4. Undervisningsformerna.

Kommittén.

De former, i vilka undervisningen bedrivs, har varit föremål för särskild

uppmärksamhet från kommitténs sida. Liksom hittills bör enligt kommit­

téns mening stor frihet råda på detta område, och kommitténs synpunkter

avser främst att ge uppslag och tjäna till ledning vid utformningen av un­

dervisningen.

De katedrala föreläsningarnas värde anser kommittén väsentligen ligga

däri, att de studerande genom dem får bättre kontakt med ett ämne än

genom enbart studium av läroböcker och kompendier. Särskilt i de kliniska

ämnena är föreläsningen av stor betydelse, då det gäller att diskutera aktu­

ella sjukdomsfall, demonstrera patienter etc. Om således de katedrala före­

läsningarna enligt kommitténs mening alltjämt har sin plats i den medicin­

ska undervisningen, bör det dock i många ämnen ej komma i fråga att i

föreläsningens form gå igenom hela det kunskapsstoff, som studenterna bör

inhämta i ämnet, utan åtskilligt bör studeras i lämpliga läroböcker och

kompendier. De katedrala föreläsningarna föreslår kommittén skola få ut­

bytas i lämplig omfattning mot seminarier. Vid seminarieövningarna för­

utsätts även specialister inom ämnet eller från närliggande ämnesområden

kunna närvara. Lärarna bör enligt kommitténs mening få rätt att i princip

räkna ledandet av och deltagandet i en seminarieövning som fullgjord un-

dervisningssky ldighet.

Beträffande den övriga undervisningen framhåller kommittén värdet av

polikliniska föreläsningar med demonstrationer, varvid poliklinikernas pa­

tientmaterial utnyttjas. Tyngdpunkten bör här förläggas till för den öppna

vården centrala frågeställningar, varigenom en för undervisningen i dess

helhet betydelsefull motvikt mot den slutna vårdens speciella problem kan

ernås. Den kliniska ronden under lärarens ledning har alltjämt enligt kom­

mitténs åsikt sitt värde, om den sker inför måttligt stora studentgrupper

och ges karaktär av verklig undervisningsrond. Som komplettering till den

praktiska undervisningen i de kliniska huvudämnena framhåller kommit­

tén, att även ronder på andra avdelningar, s. k. visitronder, kan tjäna. Så­

dana ronder bör ledas av överläkarna på respektive specialkliniker och de­

ras medhjälpare.

En viktig undervisningsform utgör den kliniska konferensen, som ger till­

fälle till samundervisning av olika specialister. Kommittén föreslår, att så­

44

dana konferenser regelbundet anordnas mellan lärarna i medicin och ki­

rurgi, men även andra ämnen såsom pediatrik och psykiatri liksom ämne­

nas gränsområden kan med fördel behandlas i denna undervisningsform.

Det skulle enligt kommitténs mening vara värdefullt om vissa av dessa kli­

niska konferenser finge en form, som i viss mån efterliknade de diskussio­

ner om ett bestämt komplicerat sjukdomsfall, som i regel förekommer mel­

lan olika specialister, innan en definitiv diagnos kan ställas. Vid en sådan

framställning ger det talade ordet och meningsutbytet mellan olika sak­

kunniga för studenterna mera liv åt framställningen. En särskild typ av

undervisningsform, som kommittén finner mycket värdefull, är patologi-

konferenserna, där kliniker och patolog möts för diskussion av ett sjukdoms­

fall eller ett obduktionsresultat.

Kommittén understryker vidare betydelsen av praktiskt arbete, såsom

laborationer, praktisk tjänstgöring på sjukavdelningar och polikliniker samt

assistenttjänstgöring. Den medicinska undervisningen bör enligt kommit­

téns mening förnyas också genom att tekniska hjälpmedel i högre grad tas

i anspråk. Vid de för undervisningen utnyttjade institutionerna och klini­

kerna bör tillräckliga och väl utrustade utrymmen stå till förfogande, och

kommittén anger som en rekommendation de viktigaste lokal- och utrust­

ningsbehov, till vilka hänsyn bör tas vid om- och nybyggnader.

Slutligen fäster kommittén uppmärksamheten vid betydelsen av att un­

dervisningen i varje enskilt ämne är anordnad på ett ändamålsenligt sätt,

sa att icke sasom stundom hänt stora delar av den studerandes tid går för­

lorade på grund av att tiderna för föreläsningar och övningar icke är sam­

ordnade. Jämvikt bör i dagsprogrammet eftersträvas mellan praktisk och

teoretisk undervisning. Rutingöromål bör begränsas till det ur undervis-

ningssynpunkt nödvändiga. Nytillkommande undervisning för speciella de­

lar av ämnena skall enligt kommitténs asikt icke adderas till den övriga

undervisningen i ämnet, utan en översyn skall i sådant fall göras av hela

undervisningen i ämnet, så att den sammanlagda undervisningen blir av

oförändrad storlek. Detta torde kunna ske så mycket lättare som i flertalet

fall de frågor, som i fortsättningen behandlas av specialisten, tidigare av­

handlats av huvudläraren i ämnet. Ett strikt tillämpande av en sådan sub-

stitutionsprincip torde enligt kommittén verksamt bidra till att hålla stu­

dietiden inom rimliga gränser.

Y ttranden.

Remissmyndigheterna instämmer i huvudsak i vad kommittén uttalat

om undervisningsformerna. Medicinska fakulteten i Uppsala erinrar dock

om att såväl seminarieformen som rondundervisning utgör mycket tids­

ödande och för läraren krävande former av undervisning. Fakulteten anför

vidare, att de undervisningskonferenser mellan lärare i olika ämnen och

den undervisning av lärare i teoretiska ämnen, som föreslås skola ske under

Kungl. Maj:ts proposition nr %1%.

45

kliniska kurser och omvänt, medför en ökning i vissa av dessa lärares un­

dervisningsbörda, så att denna skulle bli större än den undervisningsskyl-

dighet, kommittén räknat med. Ett tillgodoseende av berörda önskemål

måste därför fordra anslag till sådan undervisning eller till kompensations-

undervisning för de tider, som vederbörande lärare därigenom undandrager

sin mera ordinarie undervisning. Ett anslag till ospecificerade sådana önske­

mål bör därför ställas till fakultetens förfogande. Lärarkollegiet vid karo­

linska institutet ställer sig tveksamt till möjligheten att omedelbart införa

det stora antal konferenser, som kommittén föreslår, och rekommenderar

därför, att förslaget genomföres gradvis och till en början som en försöks­

verksamhet. I en till kollegiets yttrande fogad promemoria framhåller pro­

fessorn G. Häggqvist, att de kliniska konferenserna kräver en utökning av

lärarkrafterna t. ex. genom anställande av fler förste assistenter.

I anslutning till kommitténs uttalande att läsrum och referensbibliotek i

högsta grad ökar möjligheterna för de studerande att utnyttja ofrånkom­

liga pauser i arbetet anför Malmö sjukhusläkarförening i ett av Malmö

stads sjukhusdirektion som eget yttrande åberopat utlåtande, att kandi­

daterna vid Malmö allmänna sjukhus hittills ej kunnat beredas tillgång till

biblioteket på grund av att bibliotekarien, som avlönas med ett mindre

arvode, endast kunnat vara tillgänglig ett par timmar om dagen. Det anses

önskvärt, att medel på undervisningens stat tillföres sjukhuset, så att bib­

liotekarien kan bli hetidsanställd.

Kanslern godtar kommitténs förslag rörande undervisningsformerna och

uttalar, att förslaget innehåller åtskilliga nyheter. Som exempel nämnes de

kliniska konferenserna, under vilka en samundervisning skall äga rum mel­

lan olika specialister. Kanslern utgår från att genomförandet av dessa kon­

ferenser får ske successivt och försöksvis. Kanslern tillstyrker dock genom­

gående anslag i enlighet med kommitténs förslag, varför intet hinder möter

ur anslagssynpunkt att genomföra förslaget i full utsträckning, om sa anses

lämpligt. Kanslern understryker i detta sammanhang kommitténs utta­

lande, att de katedrala föreläsningarna i lämplig omfattning bör utbytas

mot seminarieövningar, varför begreppet föreläsningar i såväl kommitténs

som kanslerns förslag icke alltid är liktydigt med katedrala föreläsningar.

D epartementschef en.

Vid fastställande av en studieplan för den kommande läkarutbildningen

skall det nya utbildningsmålet tjäna som ledstjärna. Kommitténs av mig

godtagna principer för grundutbildningens omfattning innebär, som jag

förut framhållit, en tidigare specialisering än nu och därmed en viss be­

gränsning av studierna till medicine licentiatexamen. Både med hänsyn till

utbildningstiden och till kostnaderna för utbildningens anordnande finner

jag det synnerligen angeläget att genom en kritisk avvägning av grund­

utbildningens innehåll mot vidareutbildningen begränsa undervisningstiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

46

i licentiatstudiernas olika ämnen till det oundgängligen nödvändiga. I kom­

mitténs förslag till studieplan synes mig olika möjligheter till studietidsför-

kortning vara väl tillvaratagna. Studieplanen har i allt väsentligt tillstyrkts

av universitetsmyndigheterna och innebär således en från deras synpunkt

godtagbar avvägning mellan medicinens olika läroämnen.

Ett viktigt skäl för en reform av läkarutbildningen är, att den gällande

cxamensstadgan ej längre kan anpassas till medicinens utveckling. Jag fin­

ner det därför angeläget att här framhålla, att den nu framlagda studie­

planen är moderniserad på en rad punkter. I den teoretiska undervisning­

en till medicine kandidatexamen tillkommer som nya ämnen medicinsk sta­

tistik, medicinsk genetik, medicinsk fysik och psykologi. Övergången till

de kliniska studierna har i det nyorganiserade propedeutiska året fått en

pedagogiskt sett väsentligt förbättrad anordning. I det grundläggande kli­

niska skedet under medicin- och kirurgiundervisningen meddelas nytill­

kommen eller starkt utvidgad undervisning i klinisk kemi, klinisk fysiologi,

klinisk bakteriologi och klinisk farmakologi, vilka ämnen omfattar kliniska

tillämpningar av viktiga teoretiska kunskaper. Undervisningen i röntgen­

diagnostik är väsentligt utvidgad, och i radioterapi med tumördiagnostik

tillkommer en ny kurs. Undervisningen om de epidemiska sjukdomarna

har utvidgats och fått en helt ny organisation. De två kliniska huvudäm­

nena pediatrik och psykiatri har fått utökad undervisning, det senare i

sadan grad att ämnet fatt en helt ny ställning. Den nytillkomna undervis­

ningen i barnpsykiatri täcker ett viktigt gränsområde mellan de två nyss

nämnda ämnena. I fråga om den förebyggande medicinen tillkommer so­

cialmedicinen som ett nytt omfattande ämne i undervisning och forskning.

Assistenttjänstgöringama hav utökats och ändrats till sin karaktär, så att

de i framtiden kommer att stå underläkartjänstgöring nära. Genom den

nytillkomna undervisningen i krigsmedicin och utökningen av kirurgiassis-

tenttjänstgöringen blir utbildningen ur beredskapssvnpunkt tillfredsstäl­

lande för alla läkare.

Såsom framgår av de nämnda exemplen är kommitténs studieplan mo­

derniserad på väsentliga punkter, och jag finner det därför tillfredsställan­

de, att kommittén genom förkortningar av andra ämnen och en rationali­

sering av studieordningen samtidigt lyckats nedbringa studietiden. Den

på flera perioder fördelade värnpliktstjänstgöringen för läkare kan inpas­

sas i kommitténs studieplan så att den till en betydande del fullgöres på

undervisningsfri tid under de första studieårens somrar. Jag kan sålunda

biträda kommitténs förslag till ordnande av grundutbildningen och har

endast på ett par punkter funnit mig föranlåten till smärre ändringar, vilka

redovisas i det följande under respektive ämnesavsnitt.

Det synes mig riktigt att här ta ställning till två organisatoriska spörs­

mål i samband med studieplanen. Det första gäller medicine kandidatexa­

men. Denna examen infaller i nuvarande studieordning mellan de femte

och sjätte terminerna. Då det tredje studieåret i kommitténs förslag utfor­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

47

mas som en pedagogisk enhet, måste medicine kandidatexamen i den nya studieplanen läggas antingen före eller efter det tredje studieåret. På de av kommittén anförda skälen, vilka jag finner vägande, ansluter jag mig till kommitténs även av de flesta remissmyndigheter godtagna förslag, att medicine kandidatexamen skall bibehållas och att den skall förläggas efter det andra studieåret.

Det andra organisatoriska spörsmålet gäller kombinationsrätten i fråga om de kliniska specialämnena och vissa andra ämnen under medicine licen­ tiatstudiernas andra avdelning. Under denna del av studierna skall i enlig­ het med mitt tidigare ståndpunktstagande en fri studieordning råda. Kom­ mittén föreslår, att de nämnda ämnena enligt de studerandes fria val skall få kombineras två och två, och kommittén anser, att detta med god plan­ läggning skall vara möjligt även beträffande de kliniska ämnena. Vid remissbehandlingen har samtliga universitetsmyndigheter ställt sig tvek­ samma till denna fria kombination av de kliniska specialämnena. De an­ förda skälen mot den föreslagna anordningen är väsentligen kursernas om­ fattning, svårigheten att hålla undervisningens kvalitet uppe samt prak­ tiska svårigheter i fråga om att passa ihop föreläsningstider, poliklinik- tjänstgöringar m. m. Kombination mellan ett kliniskt och ett teoretiskt ämne skulle dock enligt dessa myndigheter i regel vara möjlig. Medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg har anfört, att det bör ankomma på undervisningsnämnderna att ange tillåtna och lämpliga kombinationer inom den andra avdelningen. Kanslern ansluter sig till denna tanke med uttryckligt angivande att kom­ binationsmöjligheten icke skall vara begränsad till enbart mellan ett kli­ niskt och ett teoretiskt ämne samt att undervisningsnämndernas förslag bör innebära anvisande av möjligheter för de studerande att ernå minimi- studietid.

Avgörande vid ställningstagandet till spörsmålet om kombinationsrätten för den andra licentiatavdelningens fria kurser är enligt min mening det förhållandet, att de kliniska specialämnena vid den tidigare specialisering, som kommitténs studieplan innebär, måste få vidkännas en viss begräns­ ning. Denna begränsning, som jag funnit berättigad, innebär just, att äm­ nenas omfång icke skall vara större, än att två av dem fyller ut den stu­ derandes normala arbetstid under ett visst tidsavsnitt. Jag måste således avvisa en argumentering, som går ut på att kombinationen icke vore möj­ lig på grund av att dessa ämnen vore för omfattande eller att den tillmätta tiden bleve för kort för en tillfredsställande undervisning. Det bör i detta sammanhang erinras om att flera av dessa ämnen enligt gällande examens- stadga kan kombineras med upp till två andra ämnen. Givet är emellertid, att det i praktiken kan bli svårt att vid ett visst lärosäte realisera alla tänkbara kombinationer mellan ämnena, detta på grund av omöjligheten att passa ihop tider för föreläsningar, praktiskt arbete av olika slag etc. Jag finner således, att den nya examen sstadgan i enlighet med kommitténs

Kungl. Maj:ts provosition nr 212.

48

förslag utan inskränkning bör tillåta kombination mellan två av ifrågava­

rande ämnen, varvid det i praktiken, såsom kanslern angivit, bör ankom­

ma på undervisningsnämnderna att för varje lärosäte anvisa kombinations­

möjligheter och ge råd om lämpligaste ordningsföljd mellan ämnena i den

fria delen av licentiatstudierna. Liksom kanslern vill jag kraftigt under­

stryka vikten av att dessa undervisningsnämndernas förslag anvisar stu­

diealternativ för ernående av examensstadgans minimistudietid. Helst bör

flera sådana alternativ anvisas, då i annat fall den fria studieordningen

blir en fiktion. Det torde böra ankomma på kanslern att pröva och fast­

ställa dessa lokala studieplaner.

Assistenttjänstgöringarnas samling till en tredje, avslutande avdelning

i studierna till medicine licentiatexamen motiverar kommittén med en

önskan att redan inom grundutbildningens ram infoga en period av mera

självständig sjukvårdsverksamhet. För att ge tillfälle till ett omfattande

praktiskt arbete kan enligt kommittén assistenttjänstgöringarna förläggas

till andra sjukhus än universitetssjukhusen, varvid dock obligatoriskt de

två sista tjänstgöringsmånaderna i medicin skall förläggas till universitets­

klinik. Tentamina i medicin och kirurgi skall följa efter respektive assi-

stenttjänstgöringar. Kommitténs förslag, som i princip vunnit universitets-

myndigheternas bifall, avser att skapa en övergång till självständig verk­

samhet och ge den studerande en rikare erfarenhet och en större praktisk

övning, innan han avslutar sina studier med tentamen i de två stora äm­

nena medicin och kirurgi. Jag finner anordningen vara en värdefull ny­

vinning i läkarutbildningen. Härigenom kommer även landets stora sjuk­

husavdelningar utanför universitetssjukhusen att i högre grad än förut

utnyttjas för läkarutbildningen, en åtgärd som märkbart kommer att min­

ska belastningen på undervisningsavdelningama, vilka på sina håll enligt

ämneslärarna nu måste ta ett alltför stort studentantal. Då även vikariats-

förordnanden inom de hithörande ämnena enligt kommitténs förslag skall

få tillgodoräknas som fullgjorda assistenttjänstgöringar, kommer anord­

ningen att bidra till att minska sjukvårdens brist på läkare genom att de

studerande avsevärt tidigare i studieordningen än nu kan utnyttjas för

underläkartjänstgöring utan att fördenskull förlora i studietid. Jag har med

tillfredsställelse uppmärksammat det positiva gensvar, som kommitténs

förslag i fråga om assistenttjänstgöringarna mött hos huvudmännen och

läkarorganisationerna. Detta torde vara en garanti för att tjänstgöring-

ama kan anordnas i enlighet med kommitténs intentioner och att de kom­

mer att ge det avsedda resultatet. Jag finner dessa olika omständigheter

utgöra så tungt vägande fördelar, att jag övervägt att obligatoriskt för­

lägga dessa tjänstgöringar i deras helhet till andra sjukhus än universitets­

sjukhusen. Med hänsyn till bland annat den omständigheten, att de stu­

derande i särskilt de stora ämnena kan behöva återknyta kontakten med

universitetskliniken före den slutliga tentamen finner jag dock lämpligt

Kungl. Maj:ts proposition nr SI®.

49

föreslå, att av assistenttjäinstgöringen i medicin den sista månaden obli­

gatoriskt skall fullgöras vid valfri universitetsklinik vid vilken tid som

helst på året, men att övriga assistenttjänstgöringar i sin helhet får full­

göras vid andra sjukhus än universitetssjukhus och att de får fullgöras på

universitetssjukhus endast vid sådan tid, då kurs i respektive ämne icke

pågår på universitetsavdelningen i fråga. Med hänsyn till nödvändigheten

att undvika varje studietidsförlängning vill jag vidare uttala, att i enlig­

het med kommitténs förslag vederbörande ämneslärares prövning i fråga

om assistent tjänstgöring i valfritt ämne endast bör avse kontroll, att tjänst­

göringen skett på av kanslern godkänd sjukhusavdelning och — då det

gäller underläkarvikariat — till tid och andra omständigheter kan godtas

som assistenttjänstgöring; en kunskapsprövning skall däremot icke före­

komma. I övrigt finner jag icke anledning till erinran mot kommitténs

förslag.

Medicinalstyrelsens och Sveriges läkarförbunds förslag att den stude­

rande skulle få ägna en eller båda av assistenttjänstgöringsmånaderna i

valfritt kliniskt ämne åt tjänstgöring hos tjänsteläkare i öppen vård fin­

ner jag vara beaktansvärt. Jag är emellertid icke beredd att utan ytterli­

gare överväganden tillstyrka förslaget. Därest anordningen senare synes

böra införas, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att förordna härom.

Överbefälhavaren tillstyrker kommitténs förslag, att vederbörande mili­

tära myndigheter — då skäl därtill föreligger — skall erhålla bemyndigan­

de att inkalla värnpliktiga läkare till kirurgiassistenttjänstgöring tidigare

än vad som avses i studieplanen. Det torde böra ankomma på Kungl.

Maj:t att lämna sådant bemyndigande. Jag vill i detta sammanhang an­

mäla, att kommittén i sin utredning angående krigsmedicinsk undervisning

föreslagit, att de värnpliktiga läkarna i framtiden liksom hittills skall kom­

menderas till tre månaders militär kirurgiassistenttjänstgöring och att full­

gjord sådan tjänstgöring skall räknas som fullgjord civil kirurgiassistent­

tjänstgöring, detta med hänsyn till den utökade undervisning i epidemio-

logi med krigsepidemiologi samt i krigsmedicin som även de värnpliktiga

läkarna får vidkännas i den nya civila läkarutbildningen. Samtliga militära

myndigheter tillstyrker förslaget. Jag förutsätter, att Kungl. Maj:ts förut-

iberörda bestämmelser om värnpliktiga läkares kirurgiassistenttjänstgöring

även skall uppta nu behandlade förslag.

I en studieplan av den typ, som kan anpassas till grundutbildningens

behov, kommer vissa sjukdomsgrupper inte till synes i speciellt anordnade

kurser, eftersom de skär över gränserna för de medicinska discipliner, som

lämpligen kan beredas plats i denna icke specialiserade utbildning. Jag

skall med ett par exempel belysa vad jag åsyftar härmed. Cancer blir med

det ökande antalet äldre personer i vår befolkning ett allt större sjukvårds-

problem. Genom den nya kursen i radioterapi med tumördiagnostik ger

kommitténs förslag en viktig förstärkning av läkarutbildningen på detta

4 — liihang till riksdagens 'protokoll 1,. 1 sand. Å r 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

50

fält, men det är uppenbart att tidigdiagnos och behandling vid cancer bör

uppmärksammas vid många andra kurser än denna, som infaller samtidigt

med kirurgikursen. Jag vill understryka att problem av olika slag i sam­

band med cancersjukdomen bör vinna särskilt beaktande på de olika kli­

niska kurserna och att de bör tas upp till behandling i lämplig utsträckning

i den samundervisning mellan olika ämnen, som kommittén förordar på

åtskilliga håll. På samma vis förhåller det sig med ålderssjukdomarnas

problem i allmänhet, med geriatriken. Dessa problem gör sig påminta inom

alla kliniska områden, och de måste särskilt beaktas av lärarna. Viss prak­

tisk tjänstgöring bör i enlighet med kommitténs förslag komma till stånd

på geriatriska avdelningar, varjämte visitronder till sådana avdelningar

lör patientdemonstrationer och studium av speciella sjukdomsgrupper

bör anordnas under olika kurser. Även här finns behov av samundervis­

ning, som i stor utsträckning även bör innefatta medverkan från social­

medicinska lärare. Alkoholsjukdomarna är ett tredje område, där på lik­

artat sätt hithörande problem bör beaktas på olika stadier i utbildningen.

1 fråga om dessa sjukdomar torde det särskilt vara invärtesmedicinare,

psykiatriker och socialmedicinare, som bör samverka för att ge de stude­

rande en klar bild av alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar

samt de förebyggande åtgärder och botemedel, som står till buds. Jag fin­

ner mig i detta sammanhang böra erinra om att i proposition nr 155 till

årets riksdag föreslagits inrättande av en professur i teoretisk alkoholforsk­

ning. Jag förutsätter, att professurens innehavare kommer att spela en vik­

tig roll för undervisningen angående alkoholfrågan inom läkarutbildning­

ens ram.

Nämnda områden och likartade andra, t. ex. de som rör de s. k. folk­

sjukdomarna, är enligt min mening särskilt lämpade för samundervisning

vid konferenser och på annat sätt i enlighet med de förslag och rekommen­

dationer till integration i undervisningen, som kommittén framlagt i ett

särskilt avsnitt av betänkandet. Det synes mig lämpligt, att undervisnings-

nämnderna beaktar de behov i den medicinska undervisningen, som jag nu

berört, och genom konferenser med deltagande av i olika fall berörda

lärare utformar förslag till undervisning i lämplig omfattning samt åstad­

kommer samundervisning av olika slag. Jag betraktar det som en bety­

delsefull uppgift för undervisningsnämnderna att utforma undervisnings­

program av detta slag för respektive lärosäten. Då kanslern så finner lämp­

ligt torde även ämneskonferenser med riksomfattande representation kunna

sammankallas för att diskutera hithörande undervisningsproblem.

Beträffande kommitténs uttalanden och förslag angående kunskapskon­

trollen, vilka väsentligen accepteras av remissmyndigheterna, kan jag an­

sluta mig till dem, dock att jag i likhet med kanslern ej finner skäl före­

ligga att upprätthålla skillnaden mellan slutförhör och tentamen.

Kommittén har i särskilda avsnitt behandlat olika möjligheter till inte­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

51

gration och samordning i undervisningen samt närmare diskuterat under­

visningsformerna. Oaktat kommitténs förslag och rekommendationer i

dessa stycken icke är av den karaktär att de kräver beslut från riksdagens

sida, har jag dock funnit dem så beaktansvärda, att jag här velat redovisa

dem i huvudsak. Jag förutsätter att vederbörande universitetsmyndighe-

ter ägnar dem vederbörlig uppmärksamhet vid undervisningens planering

och utformning.

Till slut vill jag framhålla, att den här framlagda studieplanen icke ute­

sluter förändringar inom sin ram, därest omständigheterna så skulle på­

fordra. Särskilt i fråga om den kliniska undervisningen synes en anpassning

till utvecklingen av vidareutbildningen kunna komma att krävas. I den

mån, som vidareutbildningen för alla läkare vinner stadga och specialist­

väsendet byggs ut, torde en förkortning av vissa kliniska kurser och tjänst­

göringar böra ske i grundutbildningen, något som följer som en konsekvens

av det av mig hävdade betraktelsesättet, att hela läkarutbildningen skall

betraktas som en enhet. Jag förutsätter, att vederbörande myndigheter

med uppmärksamhet följer utvecklingen i dessa avseenden och föreslår de

åtgärder, som omständigheterna kan göra berättigade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

V. Studietiden.

Kommittén.

Den medicinska examensstadgan innehåller till skillnad från övriga fa­

kulteters stadgor inga bestämmelser om normalstudietid. Däremot skall

enligt stadgan (§ 4) i studieplanen, som upprättas av fakulteten och stad­

fästes av kanslern, anges de särskilda studieårens ändamålsenliga använd­

ning för studiearbete av olika slag. Enligt de provisoriska bestämmelserna

för medicine kandidatexamen skall denna kunna avläggas på 5 terminer.

För licentiatexamen anges i gällande studieplan (1909) för Stockholm 4 1/2

år. För Uppsala och Lund finns ej några tider angivna. I Svensk Student­

kalender (1951/52) anges generellt, att tiden från kandidatexamen till licen­

tiatexamen kan beräknas till 9—11 terminer.

För att få en så aktuell siffra som möjligt på läkarnas utbildningstid har

kommittén inhämtat uppgifter angående ett antal medicine licentiaters in-

skrivningsdatum, examensdatum, födelsedag och födelseår. Undersökning­

en omfattar alla dem som i Uppsala, Lund och Stockholm avlagt medicine

licentiatexamen under tiden den 1 juli 1948—den 30 juni 1951, inalles 624

personer. De fördelade sig på lärosäten och på män och kvinnor på följande

satt:

män

kvinnor samtliga

Uppsala ................................................................... 102

22

124

Lund ....................................................................... 141

25

166

Stockholm ............................................................... 272

62

334

Summa 515

109

624

41 män och 9 kvinnor av de härovan nämnda var utlänningar, som av­

lagt medicine licentiatexamen på dispens. De har inte medtagits vid bear­

betningen liksom inte heller en manlig och en kvinnlig studerande, för vilka

fullständiga uppgifter inte stått att få. I materialet ingår alltså 572 perso­

ner, därav 473 män och 99 kvinnor.

Studietiden har uträknats som skillnaden mellan inskrivnings- och exa­

mensdatum. Såsom framgår av efterföljande tabell utgör medianen här 8 år

och 4 månader. Uträkningen har gjorts i jämna månader.

Bruttostudietiden (examinerade 1 juli 19Jj8—SO juni 1951).

Examensår

Undre kvartil

Median

Övre kvartil

1948

7 år 8 m

8 år 6,5 m

9 år 9 m

1949

7 år 7 m

8 år 4 m

9 år 4,5 m

1950

7 år 4 m

8 år 4 m

9 år 3 m

1951

7 år 2,5 m

8 år 1,5 m

9 år 2 m

Samtliga

7 åt 4 in

8 år 4 m

9 år 4 m

53

Kommittén framhåller, att målet för utbildningen måste vara det pri­

mära och, sedan detta fastställts, måste studietiden utmätas så, att det

åstundade resultatet kan vinnas. Enligt kommitténs förslag till studieplan

medger den bundna studieordningen under de båda prekliniska åren, det

propedeutiska året samt medicin-kirurgiåret inga kortare studietider och

innebär sålunda 4 fixerade studieår. Efter denna tid råder i princip en fri

studieordning, ehuru denna i vissa avseenden begränsats genom bestämd

ordningsföljd mellan vissa ämnesgrupper och särskilda obligatoriska kom­

binationer.

För samtliga ämnen och tjänstgöringar i denna fria del av licentiatstu­

dierna, d. v. s. andra avdelningens ämnen efter medicin och kirurgi samt

tredje avdelningen, erfordras eu kursbunden minimitid av 16 + 9 = 25

studiemånader. Denna tid är beräknad utan studieavbrott samt under för­

utsättning att den studerande anlitar de gynnsammaste kombinationsmöj­

ligheterna och att omedelbar plats i kurs eller tjänstgöring står till dispo­

sition.

En sådan forcering av studierna under denna period är dock, framhåller

kommittén, praktiskt taget ogenomförbar. Rimlig hänsyn måste tas till den

studerandes behov av rekreation, nödvändig tid för värnpliktstjänstgöring

och vissa ofrånkomliga mindre avbrott mellan kurser o. s. v.

Till studietiden måste följaktligen läggas en beräknad period för ferier,

värnpliktstjänstgöring och övriga normala och av praktiska skäl betingade

studieavbrott under den nu senast behandlade delen av de kliniska stu­

dierna. Uppskattningsvis anger kommittén 6 månader som en rimlig tid

härför. Med dessa utgångspunkter skulle sålunda kommitténs förslag inne­

bära en normal studietid av drygt 6 1/2 år. Denna siffra bör enligt kom­

mittén lämpligen tjäna som vägledning vid fakulteternas, kollegiernas och

undervisningsnämndernas planeringsarbete.

Kommittén framhåller vikten av att alla tendenser till förlängning av

studietiden snabbt upptäckes, så att det till grund härför liggande förhål­

landet kan analyseras och korrigeras, och understryker betydelsen av att

den av universitetsberedningen föreslagna studiestatistiken påbörjas så

snart en ny studieplan antagits. Betydelsen för studietiden av att varje läro­

säte får en sådan kapacitet över hela linjen, att stockningar i studiegången

ej uppstår, understryker kommittén kraftigt. Under de senare åren har det

på vissa punkter brustit i dessa avseenden med avsevärda tidsförluster som

följd för de studerande.

Vid bedömningen av studietidens längd enligt det framlagda förslaget

bör, påpekar kommittén, ihågkommas, att i anledning av förslag i kom­

mitténs första betänkande (SOU 1951:4) numera nya bestämmelser ut­

färdats om tillträde till de medicinska studierna, vilka kan väntas komma

att sänka den tid, som tidigare åtgått mellan studentexamen och de medi­

cinska studiernas påbörjande.

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Y 11 r an d e

11

.

Medicinska fakulteten i Uppsala anför, att då fakulteten icke anser det

praktiskt möjligt eller lämpligt att kombinera ämnena i den fria delen av

licentiatstudierna i den utsträckning, kommittén föreslagit, den för denna

del beräknade kursbundna minimitiden 25 studiemånader torde få ökas

med 3—4 månader. I praktiken kommer säkert ofta även att åtgå en viss

extra tid för inläsning av ämnen, önskvärd fördjupning i ämnen o. d.

Fakulteten finner därför kommitténs uppgift om 6 1/2 år som en »nor­

mal studietid» för dess förslag till studieordning orealistisk. Det torde vis­

serligen för en del studenter vara möjligt att fullgöra studierna på denna

tid, men det kan förvisso ingalunda väntas, att detta skall bli det normala.

Den av kommittén angivna normala studietiden torde enligt

medicinska

fakultetens i Lund

mening ställa mycket höga krav på de studerandes ar­

betsförmåga och receptivitet och kommer därför liksom den nuvarande sä­

kerligen att överskridas av många. Fakulteten understryker betydelsen av

att varje lärosäte får en sådan kapacitet, att stockningar i studiegången ej

uppstår, och framhåller liksom kommittén vikten av en kontinuerlig studie-

tidsstatistik.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet

framhåller, att det av lärarkol­

legiet föreslagna förbudet att kombinera kurs i dermato-venereologi med

andra kurser kommer att åtminstone på papperet förlänga studierna med

två månader och inskränkningen i rätten till kombinationer under kurserna

i öron-, näs- och halssjukdomar samt oftalmiatrik kan också medföra en

viss förlängning av studietiden. Därtill kommer förlängning med en månad

genom utökningen av kursen i obstetrik och gynekologi från tre till fyra

månader. Lärarkollegiet instämmer med kommittén beträffande nödvändig­

heten av att hålla studierna inom gränserna för utbildning av allmänläkare,

men kollegiet ställer sig tvivlande till möjligheten att åstadkomma en så­

dan utbildning på 6 1/2 år. En förlängning av kurstiden med några måna­

der synes därför knappast betyda så mycket mot bakgrunden av den tid,

som är nödvändig för inhämtandet av kunskapsstoffet i sin helhet, vilken

tid för övrigt måste bli individuellt olika.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg

anför, att

det otvivelaktigt för ett stort antal studenter kommer att erbjuda myc­

ket stora svårigheter att hålla det föreslagna tidsschemat. Särskilt gäller

detta »det propedeutiska året», vilket organisationskommittén föreslår ut­

ökat med en termin.

Kanslern

anför, att kommittén trots att den enligt hans mening tillgodo­

sett alla berättigade krav på utbildningens omfattning dock lyckats fram­

lägga en studieplan, som torde komma att medföra en minskning av studie­

tiden. Enligt de av kanslern förordade ändringarna i kommitténs förslag till

studieplan kommer studierna till medicine kandidatexamen liksom enligt

kommitténs förslag att taga en tid av 2 år. Licentiatstudierna kommer däre­

55

mot att något förlängas, dels genom den till andra avdelningen förlagda

sluttentamen i patologi, dels genom utökningen av tredje avdelningen med

en månads assistenttjänstgöring i obstetrik och gynekologi. Den totala stu­

dietiden kommer sålunda att uppgå till något mer än den av kommittén

angivna studietiden av drygt 6 1/2 år. Kanslern föreslår därför, att normal­

studietiden sättes till knappt 7 år. Denna studietid torde, framhåller kans­

lern, i praktiken icke innebära någon förlängning jämfört med kommitténs

förslag, då kanslern — i likhet med flertalet av de hörda universitetsmyn-

digheterna — håller före, att den av kommittén angivna normalstudietiden

är tilltagen i underkant och då sannolikt endast ett fåtal studerande torde

kunna följa det av kommittén uppgjorda studieschemat. Kanslern erinrar

i detta sammanhang om 1945 års universitetsberednings uttalande i bered­

ningens betänkande, del V, att den i examensstadgan och studieplanen upp­

ställda normaltiden för en examen bör vara så utmätt, att minst hälften

av de studerande kan avlägga sin examen inom denna tid.

Beträffande studietidsstatistiken hänvisar kanslern till sitt i underdånig

skrivelse den 10 november 1953 framlagda förslag till kungörelse angående

universitetsstatistik.

Länsstyrelsen i Uppsala anser det uppgjorda undervisningsschemat i sin

helhet vara så omfattande och komprimerat, att det kan ifrågasättas, om

det föreslagna tidsschemat kan genomföras av flertalet studenter. Länssty­

relsen anser det vara riktigare att betrakta de drygt 6 1/2 åren som en mi­

nimitid i stället för en normaltid för studiernas genomförande. Stockholms

stads sjukhusdirektion hälsar med tillfredsställelse, att kommittén genom

en rationalisering och en systematisering av studieplanen lyckats nedbringa

studietiden från normalt omkring 8 år och 4 månader till 6 1/2 år. Göte­

borgs sjukhusdirektion understryker önskvärdheten av att studietiden ge­

nom olika åtgärder i fråga om undervisningsplan och studieordning ned­

bringas så långt som möjligt, då en förkortning av studietiden betyder en

motsvarande ökning av den knappa tillgången på utbildade läkare.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation anför, att såvitt delegatio­

nen kan bedöma har kommitténs nedpressning av studietiden vunnits utan

eftersättande av befogade krav på utbildningens grundlighet och omfatt­

ning, tvärtom har i viktiga avseenden en utvidgning av grundutbildningen

skett till nya områden eller inom förut eftersatta områden. Sjuk vårdsdele­

gationen understryker emellertid starkt kommitténs påpekande, att eu

väsentlig förutsättning för att studieplanen skall kunna förverkligas är, att

de stockningar, som beror av undervisningsanstalternas otillräckliga utbygg­

nad, elimineras. Beredningen understryker även vikten av en studiestatistik.

Svenska läkaresällskapet ifrågasätter om den föreslagna studieplanens tids­

schema kan genomföras av flertalet studenter. Sällskapet instämmer liv­

ligt i kommitténs påpekande om vikten av att alla tendenser till förläng­

ning av studietiden snabbt upptäckes och förhindras och vikten av studie­

Kungl. Maj ds proposition nr 21%.

56

statistik. Sveriges läkarförbund anser kommitténs beräkning av studietiden

vara alltför optimistisk och betraktar den angivna s. k. normaltiden om

drygt 6 1/2 år som en minimitid, som är möjlig att uppnå vid ett samman­

träffande av olika gynnsamma omständigheter. Förbundet anför, att man

icke kan räkna med att flertalet av de studerande kan inläsa de kliniska

specialämnena under kursmånadema samt medicin och kirurgi under as-

sistenttjänstgöringama, varför man även måste beräkna särskild tid för

tentamensläsning. Med utgångspunkt från universitetsberedningens utta­

lande, att den i examensstadgan och studieplanen uppställda normaltiden

för en examen bör vara så utmätt, att flertalet av de studerande kan av­

lägga sin examen inom denna tid, anser läkarförbundet, att normaltiden för

medicine licentiatexamen bör fastställas till åtminstone 7 1/2 år. Sveriges

förenade studentkårer anser, att kommitténs målsättning svårligen kan

förenas med någon mer avsevärd nedskärning av studietidens längd, och

framhåller, att minimistudietiden för avläggande av slutexamen enligt kom­

mitténs förslag överskrider den minimistudietid, som f. n. är teoretiskt möj­

lig. Bruttostudietiden kan därför förmodligen förväntas att som nu normalt

ligga mellan 8 och 9 år. Sveriges förenade studentkårer anser dock, att en

inte obetydlig förkortning av denna studietid säkerligen kan åstadkommas,

om varje lärosäte i enlighet med kommitténs förslag utbygges så, att stock-

ningar i studiegången ej uppstår och om vad kommittén anfört angående

undervisningsformerna vinner beaktande.

D epartementschefen.

Vid genomförandet av den föreliggande reformen av läkarutbildningen

tilldrar sig givetvis den kommande studietiden det största intresse. Läkar­

utbildningen har namn om sig att vara lång och därmed dyrbar, och de av

kommittén framlagda siffrorna angående studietiden för de under några av

de senare åren examinerade läkarna bestyrker förhållandet. Orsaken till

den långa studietiden är enligt min mening ej helt enkel att fastställa. I

den totala studietiden torde bl. a. ej sällan tiden för vissa vikariatstjänst-

göringar i underläkares ställning ingå, och viss tid av värnpliktstjänstgö­

ringen är ofta förlagd före licentiatexamen på sådant sätt, att den utgör ett

studiehinder. Även om hänsyn tas till dessa förhållanden tyder dock den

av kommittén redovisade totala studietiden om 8 år och 4 mån. på att den

verkliga studietiden är anmärkningsvärt lång.

Såsom kommittén framhåller kan visserligen icke en studietidsförkort-

ning vara ett primärt mål vid en läkarutbildningsreform, men undervis­

ningstiderna i de olika ämnena får under inga förhållanden göras längre än

vad som är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till det uppställda ut­

bildningsmålet. Ur dessa synpunkter finner jag det vara synnerligen bety­

delsefullt, att kommittén genom en tidigare specialisering än nu anvisat en

väg att begränsa studietiden för grundutbildningen till medicine licentiat­

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

57

examen. Kommittén anger således, att dess studieplan inklusive viss tid för

tentamensläsning, ferier etc. skall kunna fullföljas på en normal studietid

av 6 1/2 år.

Åtskilliga av remissmyndiglieterna har betvivlat, att de studerande kan

avsluta de medicinska studierna enligt kommitténs plan på den angivna

tiden. För universitetsmyndigheternas del måste uttalandena ses mot bak­

grunden av att dessa myndigheter samtliga föreslagit ändringar i studiepla­

nen, som skulle leda till förlängning av studierna, varvid givetvis den av

kommittén angivna studietiden inte längre kan hållas. Jag har av olika

skäl icke funnit anledning tillstyrka mer än något enstaka av dessa änd­

ringsförslag, varför sådana moment i stort sett icke influerar på min be­

dömning av den framtida studietiden. Vidare har jag vid beräkningen av

institutionernas kapacitet och lärarkrafternas omfattning i enlighet med

kommitténs intentioner förutsett, att varje lärosäte skall få de resurser som

krävs för att dess studerande skall kunna fullfölja studierna utan avbrott

eller förseningar på grund av bristande utrymme vid kurser och tjänstgö­

ringar, något som under nuvarande förhållanden ej alltid kunnat undvikas.

Jag kan således icke finna, att remissmyndigheternas kritik mot den av

kommittén angivna studietiden väsentligen rubbar kommitténs beräkningar.

Kommitténs studieplan innebär i den av mig föreslagna utformningen en

minimistudietid av drygt 6 år. Med tillägg av fem månaders tid för ferier,

tentamensläsning etc. under studiernas sista två år, d. v. s. under planens

perioder av fri studieordning, når man kommitténs normalstudietid på

6 1/2 år. Med hänsyn till vikten av att ha en siffra som riktpunkt vid upp­

görandet av de enskilda lärosätenas studieplaner finner jag det nödvändigt

att i examensstadgan ange en normalstudietid, vilken enligt min mening

kan sättas till 6 1/2 år. Ordet normalstudietid får därvid fattas i meningen

sammanlagd tid för kurser och tjänstgöringar jämte rimlig inläsningstid.

Jag vill med all kraft understryka vikten av att de av undervisningsnämn-

derna och fakulteterna upprättade lokala studieplanerna skall innehålla

alternativ, som gör det möjligt för de studerande att fullfölja studierna på

normalstudietid.

Jag är medveten om att den av mig angivna normalstudietiden måhända

icke helt är jämförbar med den från senare år framräknade totala studieti­

den på 8 år och 4 månader, vilken framkommer som skillnaden mellan in­

skrivnings- och examensdatum. Även om de studerande genom längre ten­

tamensläsning, vikariats- och värnpliktstjänstgöringar etc. kommer att

bruka bortåt 7 år från studiernas början till examen, så innebär dock den

nya studieplanen en studietidsförkortning på upp emot 1 1/2 år. Lägges

därtill, att de genom kommitténs tidigare utredning tillkomna nya bestäm­

melserna för inträde vid de medicinska fakulteterna lett till en kortare tid

mellan studentexamen och inträde vid lärosätet genom bortfall av kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81%.

58

kurrenskompletteringar, så torde det kunna fastslås, att de jämväl genom

nu framlagda förslag skapade nya reglerna för hela läkarutbildningens an­

ordnande möjliggör en väsentlig och högst önskvärd förkortning av studie­

tiden till medicine licentiatexamen. En sådan förkortning av studietiden

innebär givetvis en lika stor förlängning av varje läkares verksamhet i prak­

tisk sjukvård och är därmed att betrakta som ett effektivt sätt att öka

vår produktion av läkare.

Kungl. May.ts proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

59

VI. Det årliga studentintaget.

Kommittén.

Enligt direktiven har kommittén icke haft att ta ställning till frågan om

det aktuella läkarbehovet utan utgått ifrån, att behovet av läkare för över­

skådlig tid framåt kommer att vara så stort, att de medicinska högskolor­

nas hela utbildningskapacitet kommer att behöva tas i anspråk.

Kommittén har sålunda icke ifrågasatt någon ändring i de av kanslern

den 19 november 1952 utfärdade bestämmelserna rörande tillträde till de för

medicine studerande anordnade s. k. nybörjarkurserna. Enligt dessa lämnas

varje termin, därest särskilda omständigheter ej föranleder annat, tillträde

till nybörjarkurs i Uppsala, Lund och Göteborg åt vardera högst 32 samt

vid karolinska institutet åt högst 54 studerande.

Det årliga intaget av medicine studerande VT 1948—VT 1954 framgår

av efterföljande sammanställning, vilken också utvisar antalet sökande.

Antal

I n t a g

Totalt

sökande

U

L

S

G

intag

VT 1948. . .

211

30

30

50

_

no

HT 1948. . .

26G

34

32

54

120

VT 1949. . .

218

30

34

56

120

HT 1949. . .

294

32

32

57

30

151

VT 1950. . .

253

32

33

56

30

151

HT 1950. . .

341

32

34

57

30

153

VT 1951. . .

240

32

32

57

32

153

IIT 1951 . . .

304

33

33

57

30

153

VT 1952. . .

220

32

32

58

34

156

HT 1952. . .

275

32

32

56

34

154

VT 1953. . .

214

32

32

56

34

154

HT 1953. . .

414

32

32

56

34

154

VT 1954. . .

239

32

32

56

35

155

Såsom i bl. a. en interpellation vid 1952 års riksdag (EK 11: 66, 19: 6 d)

framhållits, råder för närvarande svårigheter att utan väntetid bereda samt­

liga medicine kandidater plats för den fortsatta kliniska undervisningen.

För kommittén har det framstått som angeläget, att plats skall kunna be­

redas åt ett för varje lärosäte beräknat normalantal medicine studerande

genom hela studiegången. Vid beräkningen av detta normalantal har kom­

mittén tagit hänsyn dels till att det fram till medicine kandidatexamen sker

eu viss avgång, vilken .av kommittén uppskattats till 5—10 c/o av arsinta-

get, dels till önskvärdheten av reservplatser. Kommittén har sålunda vid

60

sina beräkningar utgått ifrån ett årligt platsbehov på det kliniska stadiet

av ca 60 vid Uppsala universitet, Lunds universitet och medicinska hög­

skolan i Göteborg samt ca 120 vid karolinska institutet.

Y ttr anden.

Kanslern

erinrar i sitt yttrande om de utredningar som under åren 194!)

—1950

av särskilda sakkunniga verkställts rörande förutsättningarna och

kostnaderna för en ökning av antalet medicine studerande vid universite­

ten i Uppsala och Lund samt medicinska högskolan i Göteborg. Dessa ut­

redningar har avsett betingelserna för en ökning av det årliga intaget till

respektive 80, 90 och 100

medicine studerande. Kanslern anför, att han vid

behandlingen av läkarutbildningskommitténs föreliggande förslag övervägt,

huruvida en mindre, men i nuvarande läge nog så betydelsefull ökning av

antalet medicine studerande skulle kunna genomföras. Kanslern har därvid

funnit, att möjligheter synes föreligga för en intagning av ytterligare fem

studerande per termin vid universitetet i Lund. Kanslern stöder detta sitt

antagande på det förhållandet, att frågan om tillräckliga institutioner för

bakteriologi och patologi nu står inför sin lösning, varigenom hindret för en

utökad preklinisk undervisning kommer att undanröjas. Beträffande den

kliniska undervisningen har enligt kanslerns mening större förutsättningar

för ett ökat antal deltagare skapats genom att i kommitténs förslag till

organisation av undervisningen i de kliniska ämnena i ett flertal fall förut­

satts ett större antal kurser med färre deltagare per kurs än för närvarande.

I ett fall föreslår kanslern dessutom ytterligare utökning av antalet kurser.

Genom nådig remiss den 4 oktober 1950

har kanslersämbetet för rikets

universitet anbefallts att, efter hörande av vederbörande vid universiteten

i Uppsala och Lund, karolinska institutet och medicinska högskolan i Göte­

borg, avgiva utlåtande över förutnämnda utredning rörande förutsättning­

arna och kostnaderna för en ökning av antalet medicine studerande vid uni­

versitetet i Uppsala. Kanslern överlämnar av vederbörande akademiska

myndigheter avgivna yttranden över utredningen och anför, att det av ut­

redningen framgår, att det för de prekliniska ämnenas del är möjligt att

omedelbart genomföra en ökning av antalet studerande till ca 80 per år utan

någon större kostnadsökning. Enligt en till kanslerns yttrande fogad skri­

velse av den

17

december

1953

från utredningens ordförande, professor

G. Blix, äger de av utredningen angivna förutsättningarna för en ökning

med vissa modifikationer alltjämt sin giltighet. Av propositionen nr 122

till

1953

års riksdag framgår vidare, att en ökning av antalet deltagare i de

propedeutiska kurserna vid medicinska högskolan i Göteborg till 75 är möj­

lig. Kanslern finner således, att möjligheter föreligger att åstadkomma en

ytterligare ökning av antalet medicine studerande genom att bereda ut­

bildning fram till medicine kandidatexamen för ett ytterligare antal stude­

rande i Uppsala, vilka för sin fortsatta utbildning hänvisas till medicinska

högskolan i Göteborg. Som framgår av en till utlåtandet fogad samman­

Kungl. Majds 'proposition nr ‘212.

61

Kungl. Maj:ts -proposition nr £12.

ställning skulle nyssnämnda ökning av antalet medicine studerande i Upp­

sala till ca 80 per år i vad avser ämnen, som enligt den nya studieplanen

ingår i medicine kandidatexamen, utöver vad kommittén föreslagit kräva

ytterligare årliga anslag för avlöningar med 53 940 kronor och för materiel

med 15 000 kronor samt engångsanslag för utrustning med 100 000 kronor

och för ombyggnadsarbeten med 155 000 kronor. Totalt skulle sålunda

krävas ytterligare årliga anslag med 68 940 kronor och engångsanslag med

255 000 kronor. Fördelningen av dessa anslagsbehov på de olika ämnena

framgår närmare av efterföljande specifikation.

Kostnads-

Avlöningar:

ökning

Anatomi

1 förste assistent i stället för av kommittén föreslagen andre assi­

stent .............................................................................................. 1992

1 tredje amanuens .......................................................................... 2 004

Histologi

1 förste assistent ............................................................................. 12 000

1 förste amanuens .......................................................................... 6 000

Medicinsk kemi

1 tredje amanuens .......................................................................... 2 004

1 laboratori ebiträde ........................................................................ 7 968

Fysiologi

1 förste assistent ............................................................................. 12 000

1 tredje amanuens .......................................................................... 2 004

1 laboratoriebiträde ........................................................................ 7 968

Summa kronor 53 940

Materiel:

Anatomi ................................................................................................. 2 500

Histologi ................................................................................................. 2 500

Medicinsk kemi ...................................................................................... 5 000

Fysiologi ................................................................................................. 5 000

Summa kronor 15 000

Totalsumma årliga anslag kronor 68 940

Utrustning:

Anatomi ................................................................................................. 5 000

Histologi ................................................................................................. 30 000

Medicinsk kemi ...................................................................................... 20 000

Fysiologi ................................................................................................. 45 000

Summa kronor 100 000

Ombyggnadsarbeten:

Histologi ................................................................................................. 100 000

Medicinsk kemi ...................................................................................... 10 000

Fysiologi ................................................................................................. 45 000

Summa kronor 155 000

Totalsumma engångsanslag kronor 255 000

62

Kanslern föreslår, att nyssnämnda möjligheter till ökning av antalet me­

dicine studerande utnyttjas och utgår i sitt yttrande från ett årligt intag-

av ytterligare 15 studerande i Uppsala och 10 studerande i Lund samt från

ett årligt platsbehov vid de propedeutiska kurserna och på det kliniska sta­

diet av ca 60 i Uppsala, 70 i Lund, 120 i Stockholm och 75 i Göteborg. De

i Uppsala ytterligare intagna 15 studerandena avses sålunda tillsvidare

efter avlagd medicine kandidatexamen skola få sin fortsatta utbildning vid

medicinska högskolan i Göteborg. När de teoretiska institutionerna i Göte­

borg utbyggts, synes enligt kanslern frågan om det årliga intaget av medici­

ne studerande i Uppsala och Göteborg böra upptagas till nytt övervägande.

Departementschefen.

Vid den genomgripande granskning av de medicinska institutionernas re­

surser i personellt och materiellt hänseende, som måste företas i samband

med läkarutbildningsreformen, ligger det nära till hands att också göra en

översyn av elevantalet vid de olika lärosätena. Med hänsyn till den allmänt

vitsordade bristen på läkare i vårt land och då den obligatoriska sjukför­

säkringen sannolikt kommer att kräva ökade insatser bland annat från lä­

karnas sida, synes mig nämligen varje möjlighet till ett ökat intag av me­

dicine studerande böra utnyttjas. Det kan här påpekas, att ett ökat intag

av studerande med en framtida ökad produktion av läkare som följd re­

dan skett under den senaste femårsperioden, huvudsakligen genom till­

komsten av den medicinska högskolan i Göteborg men även genom smärre

utvidgningar vid de andra lärosätena. Ökningen uppgår, som kommitténs

siffror visar, till cirka

80

medicine studerande årligen jämfört med intag­

ningen år

1948.

Kommittén har i enlighet med sina direktiv icke gjort någon undersök­

ning av möjligheterna till en ökning av antalet medicine studerande. Dess

beräkningar av det behövliga antalet platser vid kurser och tjänstgöringar

ansluter sig med viss reservmarginal nära till det nuvarande intaget av

studerande. Under

1953

inskrevs sålunda

308

studerande vid de medicin­

ska lärosätena, och kommittén beräknar behovet av platser vid de prope­

deutiska tjänstgöringarna och de kliniska kurserna till 300

årligen, vilket

enligt kommitténs uppskattning skall vara tillräckligt, då enligt erfaren­

heten en viss avgång av studerande sker under studierna till medicine

kandidatexamen.

Kommitténs förslag synes emellertid i viss mån ha skapat ett nytt läge

genom den i samband med utbildningsreformen förbättrade organisationen

av de medicinska studierna. Sålunda anger kanslern, att enligt hans me­

ning kommitténs förslag ger större förutsättningar för ett ökat antal del­

tagare i den kliniska undervisningen genom att det i ett flertal fall inne­

fattar ett större antal kurser med färre deltagare än för närvarande.

Kanslern föreslår dessutom själv i ett fall ytterligare utökning av kursanta­

let. Vid sina överväganden finner kanslern, att möjligheter synes föreligga

Kungl. Maj:ts -proposition nr %12.

63

för en intagning av ytterligare fem studerande per termin vid universitetet

i Lund. Kanslern anmäler därjämte, att det enligt den av särskilda sak­

kunniga företagna utredningen rörande förutsättningarna för en utökning

av antalet medicine studerande vid universitetet i Uppsala för de prekli-

niska ämnenas del är möjligt att omedelbart genomföra en ökning av an­

talet studerande från nuvarande 64 till cirka 80 per år utan någon större

kostnadsökning. Vidare anför kanslern, att det av propositionen nr 122

till 1953 års riksdag framgår att en ökning av antalet deltagare i de prope-

deutiska kurserna i Göteborg till 75 är möjlig. Kanslern föreslår under

hänvisning till vad sålunda anförts ett till 336 ökat årligt intag av medi­

cine studerande, för vilka han anvisar 325 propedeutplatser årligen. Detta

innebär bland annat att ett visst antal studerande i Uppsala efter medi­

cine kandidatexamen får fortsätta den kliniska utbildningen i Göteborg.

Behovet av ett mindre antal propedeutplatser än det årliga intaget för­

klaras av den tidigare omnämnda avgången av studerande.

Jag ansluter mig i alla delar till kanslerns förslag att snarast utnyttja

de enligt den nya studieordningen föreliggande möjligheterna att utöka

intagningen av medicine studerande. När det gäller att bestämma det antal

medicine studerande, som kan ges tillträde till läkarbanan, spelar emeller­

tid den exakta storleken av avgången av studerande före medicine kan­

didatexamen en viss roll. Enligt min mening har nämligen för närvarande

den kliniska undervisningen från de propedeutiska kurserna och framåt

mindre kapacitet än den teoretiska undervisningen. Intaget till lärosätena

bör därför beräknas så, att elevkullarna när de når fram till propedeut-

stadiet till fullo utnyttjar men inte överskrider undervisningskapaciteten.

Avgången av medicine studerande till medicine kandidatexamen anger

kommittén med ledning av tillgängliga undersökningar till 5—10 procent.

I avsaknad av alldeles aktuella data för avgången i fråga finner jag försik­

tigheten bjuda, att den uppskattas till ett så lågt tal som 5 procent. Även

med denna låga siffra synes dock de av kanslern anvisade 325 propedeut-

platserna kunna medge ett något högre antal intagna än vad kanslern

angivit, nämligen 342 mot av kanslern föreslagna 336. Den följande sam­

manställningen visar de olika nyss gjorda förslagen till ökad intagning i

relation till tillgängliga platser vid propedeutundervisningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Ärligt

Propedeut-

Intag enl.

Propedeut-

Intag enl.

intag motsv. platser enl.

kanslerns

platser enl.

dep.chef:s

VT 1954

kom:s försl.

förslag

kansks försl.

förslag

Uppsala...................................

64

60

80

60

80

Lund ......................................

64

60

74

70

74

Stockholm...............................

112

120

112

120

118

Göteborg...............................

70

60

70

75

70

Summa...................................

310

300

336

325

342

5

%

avgång ............................

— 15

— 17

- 17

Vid propedeuttjg:s början

295

300

319

325

325

64

Jag föreslår således, att en något större ökning av antalet intagna medi­

cine studerande sker jämfört med vad kanslern angivit. Med hänsyn till de

relativt nybyggda institutionernas kapacitet vid karolinska institutet, var­

ibland särskilt den under byggnad varande bakteriologiska institutionen

avlägsnar tidigare svårigheter, samt vidare till att kommitténs beräkningar

förutsett ett behov av 120 kliniska utbildningsplatser i Stockholm finner

jag, att intagningen vid karolinska institutet kan höjas till 118 årligen.

Enligt mitt förslag kommer således intagningen vid de medicinska läro­

sätena att i samband med läkarutbildningsreformens genomförande höjas

från 310 årligen till 342 årligen.

Den av mig föreslagna ökningen av antalet intagna medicine stude­

rande torde föranleda mera väsentliga särskilda kostnader endast i Upp­

sala. Jag anser mig i huvudsak kunna godtaga den i det föregående åter­

givna kostnadsberäkningen härför.

I detta sammanhang torde jämväl frågan om möjligheterna för en fram­

tida ytterligare utökning av det årliga intaget av studerande vid de medi­

cinska lärosätena utöver den av mig nyss föreslagna böra något beröras.

Jag erinrar härvid om att en tävling angående utformningen av definitiva

teoretiska institutioner vid medicinska högskolan i Göteborg nyligen ägt

rum och att en av förutsättningarna för de framlagda förslagen är, att de

skall tillgodose ett intag av 100 studerande årligen, alltså en ökning av

30 jämfört med nu. Då de planerade göteborgsinstitutionerna tas i anspråk,

måste utredning komma till stånd angående tillgången på kliniska utbild­

ningsplatser för det ökade elevantalet, och en översyn av läget vid de

övriga lärosätena torde därvid bli nödvändig. I samband därmed synes

möjligheten att förlägga någon del av denna utbildning till sjukhus i Norr­

land böra beaktas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

65

VII. Allmänna anslagsfrågor m. m.

Kommittén.

Kommittén förordar en intensifiering av de medicinska studierna. Nya

ämnen har fogats in i studieplanen, andra har givits ökad omfattning, och

för de ämnen som fått sin kurstid beskuren kräver förkortningen vissa om­

läggningar av undervisningens organisation. Beträffande utbildningens ka­

raktär och undervisningsmetoderna i allmänhet föreslår kommittén åtgär­

der i syfte att stärka integrationen mellan å ena sidan de prekliniska och

kliniska disciplinerna, å andra sidan de i dessa grupper ingående ämnena

inbördes. I detta sammanhang bör den av kommittén rekommenderade för­

skjutningen från katedral undervisning till förmån för undervisning i kon­

ferensform och ökad praktisk handledning av de studerande nämnas. Kom­

mittén förutsätter vidare, att antalet deltagare per kurs, vilket för närva­

rande på sina håll enligt kommitténs mening är orimligt stort, måste bringas

ned, och att sålunda antalet kurser måste öka väsentligt.

Samtliga berörda förändringar fordrar, framhåller kommittén, en där­

emot svarande ökning av de kvalificerade lärarkrafterna, framför allt inom

den kliniska sektorn av undervisningen. Reformen fordrar emellertid icke

blott en utvidgning av dessa resurser. För att tillförsäkra de studerande ett

gott utbyte av de praktiska studierna inom såväl den prekliniska som den

kliniska delen av utbildningen (demonstrationer, laborationer och klinisk

tjänstgöring) krävs god tillgång till handledande personal, d. v. s. assisten­

ter och amanuenser på de teoretiska institutionerna och kliniska amanuen­

ser respektive underläkare på klinikerna. Slutligen kräver rationaliseringen

av undervisningen en ökning av hjälpkrafter av olika slag, framför allt tek­

nisk och administrativ biträdespersonal.

Kommittén betonar, att den primära utgångspunkten för kommittén vid

uppgörandet av personalförslag självfallet varit undervisningens intresse,

men att kommittén dock i vissa fall icke kunnat undvika att beröra sådana

tjänster, som till betydande del även direkt tjänar forskning och sjukvård.

Ehuru kommittén icke ansett sig böra företa någon fullständig granskning

av klinikernas underläkarorganisation, har kommittén sålunda på vissa

punkter rekommenderat en förstärkning av underläkarstaberna.

Kommittén framhåller, att man vid bedömandet av kommitténs förslag

om nya tjänster vid universitetsklinikerna bör beakta, att dessa förslag in­

rymmer åtgiirder, som i och för sig icke är beroende av en ny utbildnings­

plan utan som är nödvändiga redan med nuvarande studieordning, om un­

dervisningen skall kunna bedrivas rationellt. Sålunda saknas för närvaran­

de vid vissa lärosäten företrädare i läroämnen, som redan ingår i nuvarande

5 — Bihan g till riksdagens protokoll 195h- 1 samt. År 212.

66

undervisningsplan. Vidare har det under senare år ökade intaget av medi­

cine studerande inte följts av någon motsvarande ökning aV lärarkrafterna.

Kommittén anser en väsentlig förstärkning av klinikernas lärarpersonal

vara nödvändig. Kommittén framhåller att docentinstitutionen,

som kännetecknas av en betydande rörlighet och i vilken forskningsmomen-

tet är särskilt framträdande, enligt kommitténs mening inte är lämpad för

en utbyggnad i detta avseende. Enligt gällande bestämmelser står de till de

olika medicinska fakulteterna och karolinska institulet hänvisade docent­

tjänsterna (förutvarande docentstipendierna) företrädesvis till förfogande

för vissa angivna prekliniska ämnen. Därest ytterligare tjänster står till

fakultetens eller institutets disposition bör dessa, som det sägs i bestämmel­

serna, företrädesvis tilldelas docent i kliniskt ämne. De kliniska docent­

tjänsterna är icke fast knutna till vissa ämnen. Innehavare av sådan tjänst

är i allmänhet skyldig att såsom vikarie uppehålla lärarbefattning inom sin

vetenskap samt att meddela viss undervisning. Denna senare undervisning

bör emellertid icke adderas till den ordinarie undervisningen och därigenom

vidga ramen för de studerandes obligatoriska kunskapsstoff utan meddelas

i form av specialföreläsningar.

En utökning av antalet extra ordinarie docenter i avsikt att säkerställa

den ordinarie undervisningen och handledningen av de medicine studerande

skulle i betydande grad innebära, att docentinstitutionen utnyttjades i en

riktning som icke vore avsedd. Enligt kommitténs mening bör en dylik för­

ändring av institutionens karaktär icke komma ifråga. Kommittén erinrar

också i detta sammanhang om att 1945 års universitetsberedning intagit

den ståndpunkten, att det väsentliga i docentinstitutionens nuvarande ka­

raktär borde bibehållas.

En rationell lösning av klinikernas lärarfråga anser kommittén framför

allt fordra, att till institutionerna i de större kliniska ämnena knyts under­

visningst jänster av en fastare karaktär. Innehavaren av en dylik lärartjänst,

som regelmässigt samtidigt bör ha ställning som biträdande överläkare vid

vederbörande klinik, bör anförtros en viss del av klinikens samlade under­

visningsbörda och delta i handledningen av de studerande i deras kliniska

tjänstgöring.

Kommittén föreslår sålunda, att särskilda lärartjänster inrättas

på de större klinikerna vid samtliga lärosäten. För dessa tjänster bör enligt

kommittén fordras samma kompetens som för docenttjänst. Tjänsterna fö­

reslås bli helt bekostade av statsverket och uppförda på åttonde huvud­

titelns avlöningsstater. Beträffande undervisningsskyldigheten anser kom­

mittén, att denna bör motsvara vad som åligger professor eller högst 130

timmar om året. Kommittén finner det lämpligt, att konstruktionen av de

föreslagna lärartjänsterna utformas i analogi med universitetens och hög­

skolornas docenttjänster. Detta innebär att tjänsterna, som bör benämnas

lärare i respektive ämnen, görs till extra ordinarie befattningar och att för­

Kungl. May.ts proposition nr SIS.

67

ordnandetiden begränsas. Löneställningen bör vara densamma som för do­

cent och tjänsterna sålunda placeras i 30 lönegraden. Till skillnad från vad

som gäller docenttjänsterna anser kommittén, att förordnandetiden för de

nya lärartjänsterna bör sättas till sex år. Rätten till omförordnande bör icke

begränsas. Tillsättningen av lärartjänsterna bör ske i samma ordning som

vid besättande av docenttjänst. Som ett särskilt villkor för dessa tjänster

bör emellertid föreskrivas, att vederbörande innehar överläkarkompetens.

Med hänsyn till att nu berörda lärare såsom nämnts samtidigt bör knytas

till klinikerna i egenskap av biträdande överläkare — vilket för en effektiv

undervisning torde vara en förutsättning — synes överenskommelse här­

om böra träffas med vederbörande kommunala huvudmän. Stad eller lands­

ting torde enligt kommitténs mening för ifrågavarande befattningshavare

böra bestrida kostnaderna för ett särskilt arvode, motsvarande det som för

närvarande utgår till befattningshavare i överläkarställning. Detta arvode,

som sålunda närmast avser att markera lärarens inordnande i sjukhusorga­

nisationen, utgör för närvarande 1 500 ä 2 000 kronor.

I fråga om arvoden t ill biträdande lärare har kommittén

understrukit önskvärdheten av likformiga ersättningsgrunder. Kommittén

har i fråga om sådan undervisning, som icke kan hänföras till handledning,

vissa mindre krävande kliniska eller polikliniska demonstrationer eller exa­

minationer, funnit en ersättning med 50 kronor per timme vara rimlig. För

en begränsning av arvodet till detta belopp talar enligt kommitténs mening

det skälet, att den undervisning varom här är fråga består av regelmässigt

återkommande längre eller kortare serier av föreläsningar, varvid det vik­

tigaste momentet i förberedelserna är att hålla stoffet aktuellt. Härutöver

bör vid sådana kurser som leds av biträdande lärare utgå ett arvode för

själva organisationen och ledningen av undervisningen. Kommittén har

härför i regel beräknat ett tillägg av 250—500 kronor per kurs, av vilka be­

lopp det högsta avser kurser på sjukhus, där professor eller annan självstän­

dig ämnesföreträdare för undervisningen saknas.

Undervisning i form av seminarieövningar har kommittén med avseende

på undervisningsvolymens beräkning och ersättningen per timme likställt

med ordinär föreläsning, d. v. s. sådan som bör ersättas med 50 kronor per

timme. Detsamma gäller medverkan i de av kommittén föreslagna kliniska

konferenserna. Denna undervisningsform, som i kommitténs utbildningsplan

ges en framskjuten plats, anser kommittén ställa stora anspråk på de del­

tagande ämnesföreträdarna och kräver av dem systematiska förberedelser.

Undervisning, som huvudsakligen består i handledning av studerande vid

laboratorie- och andra övningar eller i kliniska eller polikliniska demonstra­

tioner utan direkt samband med föreläsningar, har av kommittén ansetts

böra ersättas med något mera än hälften av det för ordinära föreläsningar

föreslagna beloppet per timme, eller 30 kronor. Samma timersättning har

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

68

Kungl. Maj:ts 'proposition nr £12.

beräknats för den examination, som kommer att åvila de biträdande lä­

rarna.

För specialundervisning eller enstaka föreläsningar, som exempelvis före­

kommer vid efterutbildningskurserna, har kommittén ansett att en högre

ersättning än den, som föreslagits för biträdande lärares återkommande un­

dervisning, bör utgå med hänsyn till att relativt mera förarbete krävs av

läraren. För denna undervisning har sålunda föreslagits en ersättning av

100 kronor per timme.

Enligt universitetstatuterna omfattar en professors undervisningsskyl-

dighet i allmänhet 128—136 timmar per läsår. För överskådlighetens skull

har kommittén i sina anslagsberäkningar angivit en bestämd föreläsnings-

volym och därvid valt antalet 130.

Med hänsyn till förekomsten av nedsatt undervisningsskyldighet för vissa

ämnesföreträdare torde, framhåller kommittén, i samband med en definitiv

beräkning av arvodena till de biträdande lärarna en justering visa sig erfor­

derlig. I detta sammanhang erinrar kommittén om ett uttalande i propo­

sitionen nr 12 till 1952 års riksdag angående löne- och pensionsreglering för

professorer och vissa andra akademiska lärare m. fl., vari förutsattes att en

översyn skulle ske av de särskilda beslut, som i enskilda fall meddelats

rörande nedsättning i den normala undervisningsskyldigheten.

I fråga om underläkarnas roll i undervisningen under­

stryker kommittén önskvärdheten av bestämmelser, som fastställer skyldig­

het för underläkama även vid de kommunala undervisningssjukhusen att

biträda vid handledningen av medicine studerande. Ett åliggande av detta

slag behöver enligt kommitténs mening icke kompenseras genom särskild

ersättning åt vederbörande läkare, då tjänstgöringen vid en undervisnings-

klinik redan i och för sig har ett icke oväsentligt meritvärde.

Kommittén, som inhämtat, att klinikamanuenserna, vilka ursprungligen

avsetts huvudsakligen för undervisningen, i praktiken utnyttjas i långt hög­

re grad för sjukvårdsgöromål än vad kostnadsfördelningen mellan stat och

landsting antyder, understryker vikten av att såvitt möjligt amanuensernas

andel i undervisningen återställes.

För att undervisningen skall kunna bedrivas på rationellt sätt fordras,

framhåller kommittén, tillräckliga lokaler och god utrustning.

Detta är en nödvändig förutsättning för att kommitténs strävan att effek­

tivisera undervisningen och begränsa studietiden genom en ändamålsenlig

studieplan och ett ökat lärarantal skall kunna förverkligas.

Vad utrustningsbehovet beträffar ligger det i sakens natur att varje ny­

inrättad institution måste kräva ett avsevärt engångsanslag, om den skall

kunna utnyttjas på ett effektivt sätt. Någon fullständig beräkning av dessa

engångsanslags storlek är emellertid enligt kommitténs uppfattning ogörlig,

så länge ämnesföreträdare icke är utsedd. Kommittén har därför efter jäm­

förelse med närmast motsvarande institutioner beräknat kostnaderna för

69

en grundutrustning, som måste anses nödvändig vid den föreslagna institu­

tionen. Kommittén förutsätter, att sedan ämnesföreträdare utsetts, denne

gör framställning om anslag för anskaffning av den ytterligare utrustning,

som kan erfordras för hans speciella behov.

Med hänsyn till att frågor om utrustning av nya institutioner i Malmö

torde komma att lösas i den särskilda ordning, som betingas av gällande av­

tal mellan staten och Malmö stad, har kommittén icke ansett sig böra redo­

visa någon särskild anslagsberäkning härvidlag. Även vid redan befintliga

institutioner har i vissa fall, såsom vid omläggning av undervisningen, be­

hov av engångsanslag för utrustning ansetts föreligga. Storleken av dessa

anslag har av kommittén beräknats efter samråd med respektive ämnes­

företrädare.

Särskilt betydelsefull är i detta sammanhang frågan om de löpande

materielanslagen. En effektivisering av undervisningsformerna in­

nebär givetvis att betydande anspråk kommer att ställas på dessa anslag.

Kommitténs rekommendationer om ökad användning av tekniska hjälp­

medel av olika slag i undervisningen kommer att medföra ett sådant ome­

delbart behov, närmast på sådana kliniska institutioner, där en mera om­

fattande undervisning bedrivs.

Kommittén har icke ansett det möjligt att precisera det ökade medelsbe­

hov, som kan bli aktuellt, då studiereformen förverkligas. En beräkning-

måste, anför kommittén, utgå ifrån en ingående granskning av nuvarande

disposition av materielanslagen, vilka icke blott är avsedda för undervis­

ningen utan även för forskningen. Med hänsyn till lokala förhållanden, vil­

ka kommittén knappast har möjligheter att beakta, måste också behovet i

verkligheten te sig ganska olika vid de skilda lärosätena. En generell upp­

skattning anser kommittén knappast tjäna något rimligt syfte. Med en så­

dan skulle inte heller de skilda institutionernas krav på rättvis avvägning

kunna tillgodoses.

Kommittén finner det därför ändamålsenligt att fakulteterna och lärar­

kollegierna efter beredning i undervisningsnämnderna beräknar det ökade

behov av medel för utrustning och för löpande materielutgifter som kom­

mitténs förslag aktualiserar. Därvid bör särskilt beaktas, att utbildningsre­

formen kommer att ske successivt och att sålunda kostnadsökningen kan

fördelas på flera budgetår.

Då frågan om en differentiering av laboratoriebiträdestjäns-

ternas lönegradsplacering ännu vid utgången av år 1952 ej

avgjorts, har kommittén vid sina kostnadsberäkningar utgått ifrån en oför­

ändrad placering av tjänsterna i It lönegraden.

I vissa fall har kommittén i samband med behandlingen av de särskilda

läroämnena förordat, att undervisning i ämne eller ämnesgrupp skall förläg­

gas till sjukhus, som för närvarande icke alls eller endast i mindre omfatt­

ning är inordnat i den medicinska utbildningen. Då fråga är om kommunalt

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

70

sjukhus, som på detta sätt inkopplas i undervisningen, torde, påpekar kom­

mittén, särskilda förhandlingar mellan staten och vederbö­

rande huvudman bli erforderliga.

På karolinska institutets avlöningsstat finns för närvarande uppförda

vissa arvoden till amanuenser, vilka tillika är förste

underläkare respektive underläkare vid serafimerlasaret-

tet. Dessa arvoden inbegripes i förste underläkar- respektive underläkarar-

vodena och utbetalas vid serafimerlasarettet, men det åligger karolinska

institutet att tillhandahålla de mot amanuensarvodena svarande avlönings-

medlen, tillhopa 23 400 kronor. Denna anordning har icke någon motsva­

righet vid karolinska sjukhuset. Då den undervisningsskyldighet, som åvi­

lar dessa amanuenser, enligt kommitténs mening principiellt icke skiljer sig

från den, som åvilar underläkare vid karolinska sjukhuset, anser kommit­

tén, att systemet med en avräkning mellan åttonde och elfte huvudtitlarna

icke längre bör förekomma. Följaktligen bör dessa särskilda amanuensarvo­

den på karolinska institutets avlöningsstat indragas.

För budgetåret 1952/53 hade på karolinska institutets avlöningsstat upp­

förts ett särskilt kursanslag av 40 000 kronor att fördelas av kanslern.

Med hänsyn till att kommittén i kapitlen om de särskilda läroämnena be­

räknat den totala undervisningsvolymen och kostnaderna härför, anser

kommittén, att något särskilt kursanslag ej längre erfordras. Kommittén

redovisar därför i den sammanfattande kostnadsberäkningen en kostnads­

minskning av 40 000 kronor.

Yttranden.

Kommitténs förslag om inrättande av lärartjänster av fasta­

re karaktär har i princip tillstyrkts av remissmyndigheterna.

Kommitténs uppfattning att klinikernas lärarfrågor icke bör lösas genom

en utbyggnad av den nuvarande docentinstitutionen har lämnats utan er­

inran av samtliga remissmyndigheter utom statskontoret, som ansett att de

befintliga kliniska docenterna i första hand skulle utnyttjas för tillgodose­

ende av den ordinarie undervisningen vid klinikerna. Ämbetsverket erinrar,

att vid genomförandet av den år 1952 beslutade löneregleringen för docen­

terna förutsattes, att den docenterna åliggande undervisningsskyldigheten

borde undergå någon ökning samt kunna bestämmas till 75 timmar före­

läsningar eller därmed kvalitativt jämförlig undervisning per läsår.

Kanslern ansluter sig till kommitténs uppfattning och anför, att ett ut­

nyttjande av docentinstitutionen skulle förutsätta dels att antalet docent­

befattningar utökades, dels att desamma knötes till vissa ämnen, dels ock

att vikarier alltid finge förordnas för docenter, som åtnjöte tjänstledighet

med bibehållen lön.

Den av kommittén föreslagna löneställningen för lärarna har av några

remissinstanser ansetts otillräcklig.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 312.

71

Medicinska fakulteten i Uppsala anser sålunda, att lärartjänsterna givits

en alltför ofördelaktig placering i löneavseende med hänsyn till de höga kva­

lifikationer, som måste fordras. Fakulteten anför, att placering i lönegraden

Ce 30 visserligen medför sociala förmåner, men den kontanta löneinkomsten

blir knappast större än den, som utgår till en förste underläkare utan arvo­

de som biträdande lärare. Befattningarna torde därför enligt fakultetens

mening bli föga eftersökta av tillräckligt kvalificerade läkare. Fakulteten

anser det vara nödvändigt, att löneställningen väsentligen förbättras, och

föreslår, att dessa befattningshavare med avseende på lönens storlek och

sociala förmåner jämställes med laboratorer.

Kanslern anser, att de av kommittén föreslagna lärartjänsterna i lönegra­

den Ce 30 icke kommer att kunna rekryteras med tillräckligt kvalificerade

läkare. Kanslern förordar därför, att i stället laboraturer i lönegraden Ce 34

inrättas. En förutsättning för inrättande av sådana tjänster måste givetvis

vara, framhåller kanslern, att ett undervisningsbehov av 130 timmar före­

ligger i det ifrågavarande ämnet. Det synes kanslern lämpligt, att laborato­

rerna samtidigt knyts till klinikerna i egenskap av biträdande överläkare.

Sveriges läkarförbund anser, att det skulle varit önskvärt att tjänsterna

i högre grad bleve undervisningsbefattningar. Om läraren emellertid ej har

en biträdande överläkares ställning och arbetsuppgifter, ger tjänsten inga

sjukhusmeriter, varför den bleve svår att rekrytera. I så fall finge enligt

läkarförbundets mening förordnandetiden begränsas och lönegradsplace-

ringen kraftigt förbättras. Även med kommitténs konstruktion av lärarbe-

fattningarna anser läkarförbundet det nödvändigt att något förbättra löne­

ställningen och anser ett minimikrav vara, att tjänsterna jämställes med

laboratorstjänster, och således placeras i lönegrad 34.

Statens lönenämnd anför, att den i och för sig icke funnit anledning till

erinran mot att de av läkarutbildningskommittén föreslagna särskilda lärar­

tjänsterna på de större klinikerna hänföres till 30 lönegraden såsom kom­

mittén föreslagit. Lönenämnden anser sig däremot icke kunna tillstyrka att

—- på de av universitetskanslern anförda skälen — för ifrågavarande lärare

avses laboratorstjänster i 34 lönegraden. Lönenämnden framhåller vidare,

att det enligt nämndens mening är nödvändigt att — innan de nya tjäns­

terna inrättas — det närmare undersökes i vad mån behov av dylika tjäns­

ter förefinnes för sjukvården vid de berörda sjukhusen och på vad sätt lä-

rarbefattningarna skall inlemmas i läkarorganisationen vid vederbörande

sjukhus. Särskilt synes härvid förhållandena vid karolinska sjukhuset och

serafimerlasarettet böra beaktas. Lönenämnden erinrar sålunda att vid des­

sa sjukhus redan nu finnes ett icke obetydligt antal olika typer av lärar- och

läkartjänster (professorer tillika överläkare, laboratorer tillika överläkare,

lönegradsplacerade överläkare, arvodesanställda biträdande överläkare,

förste underläkare med förordnande såsom biträdande överläkare o.s. v.),

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

72

för vilka i stor utsträckning meddelats speciella föreskrifter i fråga om ar­

betstid, rätt till privatpraktik vid och utom sjukhusen o. s. v.

En översyn av överläkarorganisationen vid karolinska sjukhuset och sera-

fimerlasarettet anser även direktionen för karolinska sjukhuset vara påkal­

lad.

Mot kommitténs förslag att lärarna samtidigt skulle knytas till kliniker­

na i egenskap av biträdande överläkare och härför uppbära särskilt arvode

från vederbörande kommunala huvudmän har styrelsen för svenska lands­

tingsförbundet ej haft något att erinra. Malmöhus läns landstings hälso-

och sjukvårdsberedning anser sig blott kunna tillstyrka förslaget om arvode

från huvudmannen till dylika befattningshavare, därest det efter utred­

ning visat sig, att desamma erfordras icke endast för undervisningens utan

även för sjukvårdens behov. Beredningen påpekar, att något sådant arvode

för närvarande icke utgår till de vid lasarettet i Lund tjänstgörande

biträdande överläkarna. Förordnanden som biträdande överläkare har trots

detta visat sig synnerligen eftertraktade, och någon svårighet i fråga om

rekryteringen i detta hänseende har hittills icke förmärkts. Beredningen an­

för vidare, att huvudmannen bör äga tillfälle att yttra sig före tillsättandet

av lärarbefattning, som är förenad med tjänst som överläkare vid undervis-

ningssjukhuset. I Malmö stads sjukhusdirektions yttrande anföres, att en

kombination av de föreslagna lärartjänsterna med biträdande överläkar­

tjänster förefaller mindre lämplig, då de biträdande överläkarna erhåller

omförordnande gång efter annan huvudsakligen med hänsyn till sin sjuk­

vårdande uppgift. I stället ifrågasättes en ny form av överläkare, lydande

under professorn och innebärande en viss dubblering av överläkartjänsten.

Direktionen anser, att dessa befattningshavares ställning bör närmare

utformas under samråd med huvudmännen och Sveriges läkarförbund.

I fråga om förordnandetiden vid de föreslagna lärartjänsterna anser me­

dicinska fakulteten i Lund och lärarkollegiet vid karolinska institutet, att

den långa förordnandetiden på 6 år med obegränsad rätt till omförordnande

lätt kan medföra, att befattningshavarnas uppdrag får permanent karaktär,

vilket enligt deras mening åtminstone icke som generell regel kan vara rik­

tigt. Förordnandetiden anses därför böra inskränkas till 3 år. Enligt medi­

cinska fakulteten i Lund bör dock möjlighet till omförordnande efter första

3-årsperioden utan ansökan finnas. Vidare bör vid brist på docentkompe­

tenta sökande befattningarna kunna uppehållas på vakansförordnande.

Samma synpunkter har framförts av svenska läkaresällskapet.

Kommitténs förslag beträffande grunderna för bestämman­

det av arvoden till biträdande lärare har i huvudsak god­

tagits av remissmyndigheterna.

Kanslern har sålunda icke funnit skäl till erinran mot kommitténs för­

slag.

Statskontoret anser, att ersättningen för föreläsningar bör utgå med en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

73

hetligt belopp, vare sig fråga är om ordinär undervisning eller specialunder­

visning. Ämbetsverket anser sig därför icke kunna tillstyrka förslaget om

förmånligare ersättningsnormer vid sistnämnda undervisning.

Statens lönenämnd erinrar om att chefen för ecklesiastikdepartementet

vid anmälan av frågan om anslag för budgetåret 1953/54 till avlöningar

vid Lunds universitet (1953 års statsverksproposition, VIII ht. s. 126) fann

det angeläget, att en översyn för vinnande av enhetliga normer rörande ar-

vodessättningen för biträdande lärare m. fl. vid samtliga medicinska läro­

säten komme till stånd. Sedan en sådan översyn numera igångsatts (se 1954

års statsverksproposition, VIII ht. s. 115 och 539) bör enligt lönenämndens

mening kommitténs förslag till normer för avvägning av arvodena för de

biträdande lärarna prövas i samband med denna översyn.

Sveriges läkarförbund föreslår, att ett väl tilltaget, rörligt anslag ställes

till varje utbildningsanstalts förfogande för anordnande av specialföreläs­

ningar i stället för de av kommittén i vissa ämnen föreslagna arvodena till

specialföreläsare.

De av kommittén föreslagna arvodena för biträdande lärare och special­

lärare kan, anser kanslern, lämpligen sammanslås till en arvodessumma,

som med hänsyn till undervisningsbehovet efter vederbörande ämnesföre­

trädares förslag fördelas av kanslern mellan de båda kategorierna av lä­

rare.

Kanslern anför, att han i samband med genomförandet av läkarutbild-

ningsreformen har för avsikt att verkställa en översyn av de beslut, som

meddelats rörande nedsättning i den normala undervisningsskyldigheten för

vissa ämnesföreträdare. Med hänsyn härtill anser kanslern det lämpligt att

såsom kommittén gjort i kostnadsberäkningen bortse från sådana med­

givanden.

I fråga om kommitténs förslag om skyldighet för underläkar-

n a vid samtliga lärosäten att vara behjälpliga vid hand­

ledningen av medicine studerande anser Malmöhus läns

landstings hälso- och sjukvårdsberedning något särskilt behov av sådan

hjälp från underläkarna icke föreligga, därest ett tillräckligt antal amanuen­

ser finnes. Skulle underläkare i undantagsfall nödgas biträda vid sådan

handledning, synes särskild ersättning härför icke vara erforderlig, då ju

tjänstgöringen vid undervisningsklinik, såsom av kommittén framhållits,

redan i och för sig har ett betydande meritvärde. Då sådant biträdande sy­

nes inkräkta å den för sjukvårdsgöromål avsedda tiden, bör emellertid en­

ligt beredningens mening bidrag till avlöningen av underläkare erhållas från

staten. Sveriges läkarförbund erinrar om att vid de förhandlingar, genom

vilka underläkarnas vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet ar­

bets- och avlöningsförhållanden reglerades, åliggandet att biträda vid hand­

ledningen av medicine studerande vägdes mot de principer, som överens-

koms för fastställande av underläkaraas antal i förhållande till sjukvårdens

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

74

omfattning. Ett påläggande av undervisningsskyldighet på underläkarna

vid andra sjukhus måste sålunda enligt läkarförbundets mening föregås av

en översyn av och eventuellt förhandlingar rörande underläkarantalets till­

räcklighet. Läkarförbundet delar emellertid kommitténs uppfattning, att

åliggandet ej behöver kompenseras genom särskild ersättning åt vederbö­

rande läkare.

Kommitténs uttalande att särskild ersättning icke bör utgå till under­

läkare vid bl. a. de kommunala undervisningssjukhusen för handledning av

medicine studerande anser sig medicinska fakulteten i Lund kunna accep­

tera endast under förutsättning att sjukvårdsarbetet för underläkare vid

undervisningssjukhus är mindre än vid sjukhus utan undervisning. Vid un-

dervisningsklinikerna i Lund och Malmö är emellertid sjukvårdsarbetet för

underläkarna ofta större än vid vanliga kommunala sjukhus och en utök­

ning av antalet underläkare är därför en förutsättning för att de skall ha

tid att så, som kommittén önskar, ägna sig åt handledning av de tjänstgö­

rande.

Kanslern understryker önskvärdheten av att bestämmelser utfärdas om

skyldighet jämväl för de underordnade läkarna vid de kommunala under-

visningssjukhusen att biträda vid handledningen av medicine studerande.

Medicinska fakulteten i Lund understryker kommitténs framhållande att

klinikamanuenserna vid de olika klinikerna i Lund och Malmö utnyttjas

för praktiskt sjukhusarbete i vida högre grad än vad som motsvarar den

tredjedel av lönen, som landstinget respektive Malmö stad bidrar med. En

korrektion av detta missförhållande anser fakulteten synnerligen viktig.

Kommitténs uppfattning att det icke för närvarande är möjligt att preci­

sera det behov av ökade materialanslag, som kan bli aktuellt, då

studiereformen förverkligas delas av kanslern, som anser, att det bör an­

komma på universitetsmyndigheterna att beräkna detta i samband med

sina ordinarie anslagsäskanden. Kanslern framhåller i detta sammanhang,

att de nuvarande materielanslagen är otillräckliga redan med nu gällande

studieordning, och hänvisar till sina skrivelser angående anslag för bud­

getåren 1953/54—1954/55 till materiel m. m. vid universiteten, karolin­

ska institutet och medicinska högskolan i Göteborg, vari han med skärpa

påtalat den successiva försämring av materielanslagens realvärde, som bli­

vit en följd av penningvärdets fall.

I anslutning till kommitténs uttalande om särskilda förhandlingar

har direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala anfört, att då kommit­

téns förslag icke kan till alla delar genomföras utan en väsentlig utvidgning

av akademiska sjukhuset, innebär detta tillkomsten av ett antal nya klini­

ker. En viss del av utbyggnaden motiveras icke av länets sjukvårdsbehov

utan av akademiska sjukhusets karaktär av undervisningssjukhus. Det för-

utsättes därför, att kostnaderna för varje enskilt byggnadsföretag kommer

att bli föremål för förhandlingar i enlighet med bestämmelserna i gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

75

avtal. Uppsala läns landstings förvaltningsutskott ansluter sig i allt väsent­

ligt till sjukhusdirektionens yttrande. Härutöver framhåller förvaltnings­

utskottet, att den föreslagna undervisningskapaciteten ofrånkomligen mås­

te medföra ökade behov av annan personal än läkare ävensom utrustning,

vilket i sin tur pressar upp driftkostnaderna. Då landstinget enligt nu gäl­

lande avtal erlägger ersättning för länspatienter enligt verkliga vårddags­

kostnaden med en viss reducering, anser förvaltningsutskottet att lands­

tinget i större utsträckning bör kompenseras för denna driftkostnadsförhöj-

ning. I Malmö stads sjukhusdirektions yttrande konstateras, att kommit­

tén föreslagit undervisning vid Malmö allmänna sjukhus inom en del disci­

pliner, där hittills icke undervisning meddelats vid sjukhuset, och i en de!

nya ämnen, som hittills icke varit företrädda i studieplanen, och anföres, att

det sålunda föreslagna utnyttjandet av sjukhuset i undervisningshänseende

väl torde låta sig göra.

Stockholms stads sjukhusdirektion berör i sitt yttrande stadens förhål­

lande till undervisningen för medicine studerande. Direktionen anför, att då

den framtida sjukvårdens utveckling ju helt är beroende av om undervis­

ningen ges tillräckliga resurser måste undervisningens krav givetvis tillgo­

doses så långt det är möjligt. Huvudmännen kan icke å ena sidan kräva väl

utbildade läkare och å andra sidan avvisa samarbete på för undervisningen

nödvändiga arbetsfält. I den mån de speciellt anordnade undervisnings-

sjukhusen icke räcker till, måste därför huvudmännen för sjukvården med­

giva undervisning på landets övriga sjukhus. Undervisningen måste emel­

lertid ske på ett sådant sätt, att sjukhusarbetet icke i allt för hög grad be­

tungas. Skall de vid stadens sjukhus anställda överläkarna med professors-

eller docentkompetens utnyttjas för undervisningen av kandidater, bör en­

ligt direktionens mening som allmän princip gälla, att denna undervisning

icke får inkräkta på det egentliga sjukvårdsarbetet vid sjukhuset, utan bör

denna av statsmakterna så honoreras, att tiden för fullgörandet av under­

visningen kan tas från den tid, som överläkarna nu utnyttjar till privat­

praktik eller annan verksamhet utom tjänsten. Då frågan om utvidgning

av stadens andel i undervisningen måste handläggas genom särskilda för­

handlingar och avtal träffas i varje enskilt fall, har direktionen icke ansett

det erforderligt att nu granska hållbarheten av kommitténs ekonomiska

kalkyler.

Kommitténs förslag att det särskilda kursanslag, som finnes upp­

fört på karolinska institutets avlöningsstat och som fördelas av kanslern,

skulle helt indragas har icke tillstyrkts av kanslern. Liknande kursanslag

har, anför kanslern, från och med innevarande budgetår uppförts jämväl

på universitetets i Lund och medicinska högskolans i Göteborg avlönings-

stater och uppgår tillsammans med det på karolinska institutets avlönings­

stat uppförda anslaget till sammanlagt 88 550 kronor. Kanslern erinrar vi­

dare om att han i sina anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 beträffande

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 21*2.

76

Uppsala universitet tillstyrkt anvisande av 12 300 kronor för extra kurser

och beträffande Göteborgs universitet en höjning av det på medicinska hög­

skolans i Göteborg avlöningsstat uppförda kursanslaget med 14 400 kronor.

Kursanslagen är, framhåller kanslern, avsedda att möjliggöra att ett upp­

kommande behov av undervisning i olika ämnen tillgodoses utan större

tidsutdräkt. Sålunda har anslagen t. ex. använts för att anordna extra kur­

ser till undvikande av köbildning vid tillträdet till de kliniska kurserna i

vissa ämnen. Visserligen kommer, anför kanslern, givetvis behovet av sär­

skilda kursanslag att bli avsevärt mindre vid ett genomförande av kommit­

téns förslag, men kanslern anser sig icke kunna tillstyrka att anslagen helt

slopas. Kanslern förordar därför att kursanslag om 10 000 kronor uppförs i

varje lärosätes avlöningsstat. Jämfört med av kanslern för budgetåret

1954/55 tillstyrkta kursanslag skulle detta innebära en kostnadsminskning

med 75 250 kronor.

Kanslern erinrar vidare om att han i sina anslagsäskanden för budget­

året 1954/55 beträffande Göteborgs universitet förordat, dels att fem labora-

toriebiträdesbefattningar inrättas vid högskolans kliniker, dels ock att en

kontoristtjänst och fyra kanslibiträdestjänster inrättas vid högskolans in­

stitutioner och kliniker och att han därvid förutsatt, att det skulle ankom­

ma på kanslern att efter förslag av vederbörande universitetsmyndigheter

fatta beslut om dessa befattningars fördelning. Vid bifall till detta förslag

kan enligt kanslern de för läkarutbildningsreformens genomförande beräk­

nade kostnaderna minskas med kostnaden för fem laboratoriebiträdesbe-

fattningar och fem kanslibiträdestjänster eller med tillhopa 83 040 kronor.

Departementschefen.

Den av kommittén förordade intensifieringen av de medicinska studierna

ställer givetvis ökade krav på såväl lärarkrafter som annan personal. Infö­

randet av nya ämnen i studieplanen, utökandet av undervisningen i redan

befintliga och ökning av antalet kurser är faktorer, som direkt ökar lärar-

behovet. Ett genomförande av kommitténs förslag om integration i under­

visningen och en modernisering av undervisningsformerna kräver också

god tillgång på handledande personal, d. v. s. assistenter och amanuenser

på de teoretiska institutionerna och kliniska amanuenser respektive un­

derläkare på klinikerna. Slutligen ställer den föreslagna rationaliseringen

av undervisningen ökade krav jämväl på teknisk personal och skri vper­

sonal.

En väsentlig skillnad i fråga om möjligheterna att med tillgängliga resur­

ser möta de sålunda ökade kraven föreligger mellan den teoretiska och den

kliniska sektorn av undervisningen. Medan i de teoretiska ämnena utbild­

ningsreformen i allmänhet kan genomföras med relativt ringa kostnader

är i flertalet kliniska ämnen behovet av förstärkningar avsevärt. Detta har

sin förklaring i att de teoretiska institutionerna vid 1947 års riksdag erhöll

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

77

en väsentlig upprustning efter förslag av de medicinska högskolornas orga­

nisationskommitté. Beträffande de kliniska institutionerna ställdes emeller­

tid frågan om personalökning i stor utsträckning på framtiden. Kommittén

har därför — enligt min mening fullt följdriktigt — bedömt de anspråk

som ställts i fråga om ökade resurser för undervisningen på de teoretiska

institutionerna synnerligen restriktivt. Huvudparten av den föreslagna

personella och materiella förstärkningen hänför sig sålunda till den kli­

niska sektorn. Jag kommer i det följande att i stor utsträckning tillstyrka

kommitténs förslag. Härigenom torde enligt min mening de behov av per­

sonalförstärkning, som aktualiserats genom utbildningsreformen, kunna

anses tillgodosedda.

Då den primära utgångspunkten för kommitténs arbete varit undervis­

ningens intresse har kommittén icke företagit någon fullständig granskning

av klinikernas underläkarorganisation. På vissa punkter har dock en ökning

av antalet underläkare ansetts erforderlig för handledningen av de stude­

rande. Jag finner det naturligt, att kommittén begränsat sig till att föreslå

tjänster som underläkare respektive klinisk amanuens i de fall, där under-

visningsintresset är påfallande. Jag kommer i det följande att i viss utsträck­

ning förorda kommitténs förslag med beaktande jämväl av kanslerns för­

slag i fråga om denna personalkategori. En dylik punktmässig förstärk­

ning utgör givetvis inget hinder för en senare utökning av underläkarorga-

nisationen, då en sådan anses motiverad ur huvudsakligen sjukvårds- eller

forskningssynpunkt. Jag vill dock i detta sammanhang erinra om att under

senare år en viss ökning av antalet underläkare ägt rum vid undervisnings-

klinikema. Härigenom har detta antal vid de flesta av klinikerna närmat

sig det av de medicinska högskolornas organisationskommitté i betänkan­

det rörande organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning

föreslagna undeiiäkarantalet.

Jag anser i likhet med kommittén och flertalet remissmyndigheter, att

klinikernas lärarfråga icke bör lösas genom en utbyggnad av docentinstitu­

tionen.

Enighet synes i huvudsak råda bland remissmyndigheterna om önsk­

värdheten av lärartjänster vid de större klinikerna av fastare typ än de

befattningar, som hittills — utöver de ordinarie lärarbefattningarna —

förekommit på dessa institutioner. För egen del anser jag det uppenbart,

att en verklig avlastning av professorernas undervisnings- och examina-

tionsbörda endast kan komma till stånd, om lärartjänster av fastare karak­

tär knyts till klinikerna. Kommittén har föreslagit, att lärartjänsterna skall

placeras i lönegraden Ce JO och att innehavarna samtidigt skall vara biträ­

dande överläkare vid vederbörande klinik. Som en följd härav skulle för

tjänsten krävas såväl docent- som överläkarkompetens. Förordnande-

tiden skulle sättas till sex år, men rätten till omförordnande skulle icke

begränsas. Jag finner den föreslagna lönegradsplaceringen, mot vilken var­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

78

ken flertalet universitetsmyndigheter eller statens lönenämnd haft något

att erinra, väl avvägd. Jag delar sålunda icke kanslerns och medicinska

fakultetens i Uppsala farhågor beträffande svårigheterna att få kvalifice­

rade sökande till tjänsterna. Tvärtom bör enligt min mening tjänsterna

med den föreslagna konstruktionen, enligt vilken innehavarna tillika skall

vara biträdande överläkare, bli eftertraktansvärda ur meriteringssynpunkt.

I överensstämmelse med min tidigare deklarerade uppfattning att de nya

lärartjänsterna bör vara av relativt fast karaktär anser jag, i likhet med

kommittén, att förordnandetiden bör sättas till 6 år och att rätten till om­

förordnande icke bör begränsas.

Statens lönenämnd har framhållit, att det enligt nämndens mening vore

nödvändigt, att — innan de nya tjänsterna inrättas — det närmare under-

sökes i vad mån behov av dylika tjänster förefinnes för sjukvården vid

de berörda sjukhusen och på vad sätt lärarbefattningarna skall inlemmas

i läkarorganisationen vid vederbörande sjukhus. Härtill vill jag för egen

del anföra, att det utan närmare undersökning torde kunna fastslås, att en

förankring av läraren inom sjukhusorganisationen är nödvändig för att han

på rätt sätt skall kunna fullgöra sin andel av klinikens samlade undervis­

ningsbörda. Det torde böra ankomma på vederbörande fakultet (lärarkolle­

gium) att i samråd med respektive huvudmän närmare undersöka på vad

sätt lärarbefattningarna lämpligen kan inlemmas i sjukhusorganisationen.

Först efter det att dessa undersökningar slutförts, torde det vara möjligt att

pröva, om särskild ersättning skall utgå till läraren för hans funktion inom

sjukvården.

Jag har icke funnit anledning till erinran mot de av kommittén före­

slagna grunderna för bestämmandet av arvoden till vissa biträdande lärare.

Jag anser även, att de anförda skälen för förmånligare ersättningsnormer

vid specialundervisning är bärande. Den av kommittén föreslagna ersätt­

ningen för dylik undervisning, 100 kronor per timme, bör dock betraktas

som högstbelopp. Kommitténs tillvägagångssätt vid beräkningen av arvo­

den till biträdande lärare att utgå ifrån en för varje ämne fastställd under­

visning i timmar, synes mig vara den enda logiska lösningen för att vinna

enhetlighet vid arvodessättningen. De angivna arvodesnormerna för biträ­

dande lärare bör tillämpas även beträffande de lärare i övrigt, som enligt

vad jag i det följande kommer att föreslå skall mot särskilt arvode bestrida

viss undervisning i särskilda ämnen eller kurser under grundutbildningen.

De föreslagna arvodesgrunderna är avsedda att tillämpas, allteftersom ut­

bildningsreformen genomföres. Jag ämnar sedermera anmäla för Kungl.

Maj:t resultatet av den översyn, som pågår beträffande nu utgående ar­

voden åt biträdande lärare in. fl. vid de medicinska lärosätena.

I likhet med kanslern anser jag, att de av kommittén föreslagna arvo­

dena för biträdande lärare och speciallärare bör sammanslås till en arvo-

dessumma, som med hänsyn till undervisningsbehovet efter vederbörande

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr %12.

79

ämnesföreträdares förslag fördelas av kanslern mellan de båda kategorierna

av lärare.

Den justering av de föreslagna arvodena till biträdande lärare, som kan

bli en följd av den av kanslern i utsikt ställda översynen av de beslut, som

meddelats rörande nedsättning i den normala undervisningsskyldigheten

för vissa ämnesföreträdare, bör ske vid prövningen av de ordinarie anslags-

äskanaena.

Kommittén har understrukit önskvärdheten av bestämmelser, som fast­

ställer skyldighet för underläkarna även vid de kommunala undervisnings-

sjukhusen att biträda vid handledningen av medicine studerande. Med

hänsyn till rådande praxis, enligt vilken underläkarna på undervisnings-

sjukhusen oavsett huvudmannaskapet regelmässigt deltar i undervisning­

en, finner jag några särskilda åtgärder för närvarande ej påkallade.

Vad kommittén anfört om lokaler, utrustning och materiel har icke givit

mig anledning till erinran. En närmare precisering av anslagsbehovet här­

för torde få göras i samband med universitetsmyndigheternas ordinarie

anslagsäskanden.

Anordningen med på karolinska institutets avlöningsstat uppförda arvo­

den till amanuenser, vilka tillika är förste underläkare respektive under­

läkare vid serafimerlasarettet, anser jag bör upphöra.

Jag delar i princip kommitténs uppfattning att särskilda kursanslag ej

torde erfordras efter utbildningsreformens genomförande, enär den totala

undervisningsvolymen och kostnaderna härför beräknats i kommitténs

förslag. Eventuella kostnader för extra kurser och dylikt torde kunna be­

stridas från det i propositionen 1954: 136 föreslagna anslaget till Gemen­

samma universitetsändamål: Extra utgifter.

80

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

VIII. De särskilda läroämnena.

1. Anatomi.

Kommittén.

Undervisningen i anatomi sker för närvarande vid samtliga lärosäten

under den medicinska utbildningens första och andra terminer, vilka ägnas

helt åt anatomi och histologi och tillsammans bildar det s. k. morfologiska

året. Den avslutas med tentamen. Ämnet inleds med en särskild kurs i

jämförande anatomi. Den studerande får icke fortsätta sina studier förrän

han genomgått denna kurs och bestått de i anslutning till densamma

hörande examinatoriema.

Beträffande tiden för anatomistudierna finner kommittén, att de liksom

hittills bör sträcka sig över två terminer. Undervisningen bör läggas upp så,

att tentamen i anatomi kan avläggas i slutet av morfologiska året.

Anatomiundervisningens omfattning har under senare år successivt redu­

cerats, särskilt genom minskade krav på deskriptiv detaljkunskap. Denna

utveckling anser kommittén ha varit av godo och understryker önskvärd­

heten av en fortsatt kritisk prövning i syfte att i anatomiundervisningen

hålla kvar blott vad som är av vetenskapligt värde för förståendet av

grundlinjerna för organismens byggnad och funktion eller av betydelse ur

klinisk synpunkt. Kommittén framhåller särskilt det värdefulla i den fort­

gående ökningen av sådana delar inom anatomiundervisningen som röntgen­

anatomi, funktionell anatomi, ytanatomi, klinisk anatomi och topografisk

anatomi. Kontakt mellan teori och praktik bör enligt kommittén främjas

genom att kliniker, t. ex. röntgenologer och kirurger, får föreläsa i samband

med anatomiundervisningen och att lärarna i anatomi får undervisa under

lämpliga kliniska kurser.

Kommittén föreslår, att den särskilda kursen i jämförande ana­

tomi avskaffas. I stället bör enligt kommittén anatomistudierna inledas

med en allmänbiologisk orientering om organismens och de viktigaste organ­

systemens byggnads- och funktionsprinciper samt i samband därmed en

översikt av den anatomiska nomenklaturen. Denna undervisning bör kunna

slutföras med cirka 15 föreläsningar och eventuellt någon eller några djur-

dissektioner under anatomistudiernas tre till fyra första veckor. Undervis­

ningen bör ingå i den obligatoriska undervisningen i ämnet anatomi och

ges av någon av lärarna i anatomi.

Den speciella undervisningen i jämförande anatomi, som kan anses nöd­

vändig, bör likaså meddelas under anatomistudierna. Undervisningen kan

därvid antingen anslutas till skildringen av olika organ och organsystem

81

under hela anatomistudiet eller ges som anatomiundervisningens sista del

under högst 10—15 föreläsningar som eu samlad överblick av jämförande

anatomiska och embryologiska fakta.

Embryologien undervisas för närvarande inom både anatomi och

histologi. Kommittén anser, att denna anordning fortfarande bör gälla, var­

för det bör ankomma på lärarna i anatomi att vid skildringen av de olika

organen också ge en framställning av dessas embryologiska utveckling. Om

lärarna i anatomi och histologi så finner lämpligt, bör dock icke något hin­

der möta att förlägga en större del av embryologiundervisningen till an­

tingen anatomi eller histologi.

Undervisningen i anatomi och histologi bör korreleras och integreras så

långt som möjligt. Uppläggningen av undervisningen i de båda ämnena bör

ske vid konferenser mellan samtliga lärare, varvid en konkret plan för under­

visningen under varje termin bör utformas. En betydande frihet bör ges

åt lärarna i anatomi och histologi att allt efter intresse och vetenskaplig

inriktning på en hand samla undervisningen i särskilda delar av ämnena.

Kommittén anser, att åtskillig dubbelundervisning härigenom skall kunna

elimineras och konstgjorda gränser mellan de två ämnena röjas undan.

Antalet katedrala föreläsningar av traditionell art torde enligt kommit­

tén med den sålunda skisserade inriktningen kunna reduceras något. Cirka

100 föreläsningstimmar borde kunna täcka de delar av anatomien, som

lämpligen kan ges i form av kurser. Dessa kurser kan såsom redan hittills

skett omfatta t. ex. allmän biologi, rörelseapparaten, viscera, nervsystemet,

sinnesorganen etc. En reglering av antal och benämning på sådana kurser

eller av omfattningen av varje kurs finner kommittén icke lämplig, utan

det bör ankomma på lärarna på varje institution att fördela den totala

undervisningstiden på ett lämpligt antal ämnen.

Varje studerande bör enligt kommittén få dissekera människokroppen en

gång. I anslutning härtill genomgås under 25—40 timmar huvudets, hal­

sens, bålens och extremiteternas anatomi. Härvid skall den deskriptiva

anatomien (inklusive röntgenanatomien) intimt samordnas med den funk­

tionella, den topografiska och den kliniska anatomien. I stor utsträckning

kan undervisningen här ske i smågrupper under amanuensers och assisten­

ters ledning och i direkt anslutning till dissektionerna.

Kommitténs förslag innebär, att anatomiundervisningen i stort sett bibe­

hålls oförändrad men att det samtidigt betonas, att undervisningen bör

fullföljas under det morfologiska året. Kommittén anser därför, att de

nuvarande ordinarie lärarkrafterna vid institutionerna icke behöver utökas.

Däremot har erfarenheten visat — enligt vad ämneslärarna meddelat kom­

mittén — att den koncentrerade undervisningen, som blivit en följd av

inrättandet av ett morfologiskt år, ställer stora krav på tillgången lill lägre

undervisningspersonal av assistent- och amanuenstyp, eftersom det vid detta

slags undervisning är nödvändigt att arbeta mera individuellt med de

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1051+. 1 sarnl. Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr £12.

82

studerande genom demonstrationer och liknande undervisning i mindre

grupper. För Stockholms del tillkommer härvidlag att undervisningen i jäm­

förande anatomi genom kommitténs förslag överflyttas från avgiftsbelagda

kurser till den ordinarie undervisningen.

Kommittén föreslår därför en viss utökning av denna personal vid de

olika institutionerna, såsom närmare framgår av efterföljande tabell, i vil­

ken jämväl redovisas nuvarande personalorganisation och kanslerns förslag i

ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr %12.

Anatomi.

Tjänster m. m.

Nuvarande personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

U

L

S

G

U

L

S

G

U

L

S

G

Professor ......................................

1

1

1

1

Prosektor ....................................

1

1

1

1

Förste assistent ..........................

1

1

1

1

+ 1

+ 1

Andre assistent ..........................

1

1

1

1

+ 1 —

+ 1 + 1 + 1

+ 1

Förste amanuens ........................

2

2

3

2

+ 2

Tredje amanuens ......................

2

2

4

2

— 2

Förste instrumentmakare (18 lgr)

7*

Förste laboratoriebiträde (15 lgr)

1

Preparator (14 lgr) ..................

1

1

1

1

Institutionsvaktmästare (14 lgr)

V*

Kontorist (13 lgr) ......................

1

1

1

Laboratoriebiträde (13 lgr) ....

1

1

1

1

Institutionsvaktmästare (12 lgr)

2

1

2

i'/.

Laboratoriebiträde (11 lgr) ....

1

1

1

Kanslibiträde (11 Igr) ..............

1

Djurvårdare (10 lgr) ..................

(1)

Ekonomibiträde ........................

1

Bestridande av vaktmästargöro-

mål ..........................................

1600

Tab ellkommentar.

Institutionsvaktmästartjänsten i 14 lönegraden i Stockholm är gemen­

sam för anatomiska och histologiska institutionerna.

Tjänsten som förste instrumentmakare och en tjänst som institutions­

vaktmästare i 12 lönegraden i Göteborg är gemensamma för anatomiska

och histologiska institutionerna.

I kolumnen för nuvarande personal i Stockholm har inom parentes an­

givits en tjänst som djurvårdare i 10 lönegraden. Tjänsten föreslås i årets

statsverksproposition skola inrättas från och med budgetåret 1954/55.

Beträffande benämningen av professurerna i anatomi och histologi före­

slår kommittén, att denna i Lund och Göteborg ändras till professur i »ana­

tomi, särskilt makroskopisk anatomi» respektive »anatomi, särskilt histo­

logi» i likhet med vad som skett 1938 vid karolinska institutet — på förslag

83

av 1933 års universitetsberedning — och 1943 i Uppsala. I Lund benämnes professurerna båda »professurer i anatomi», medan ämbetena i Göteborg benämnes professurer i »anatomi» respektive »histologi».

F ttranden.

Samtliga remissmyndigheter har tillstyrkt eller lämnat utan erinran vad kommittén föreslagit beträffande anatomiundervisningens organisa­ tion och omfattning.

Med anledning av kommitténs förslag till utökning av den lägre undervisningspersonalen har medicinska jakulteten i

Lund föreslagit, att de båda nuvarande tredje amanuensbefattningarna i

Lund måtte bibehållas och att i stället för de av kommittén föreslagna två nya befattningarna som förste amanuens inrättas ytterligare en befattning som andre assistent. Kanslern tillstyrker detta förslag.

Förslaget om ändrad benämning av professurerna i anatomi och histologi i Lund och Göteborg har av­ styrkts av organisationskommittén jör medicinska högskolan i Göteborg, som anser att bärande skäl för en ändring ej förebragts.

Kanslern delar kommitténs uppfattning, att professurerna i anatomi och

histologi bör ha enhetliga benämningar vid de olika lärosätena, men föreslår, att man därvid väljer de vid medicinska högskolan i Göteborg använda be­ nämningarna »professur i anatomi» respektive »professur i histologi». Kans­ lern förklarar emellertid, att han med detta sitt ståndpunktstagande icke velat ta avstånd från 1933 års universitetsberednings uppfattning, att sökande till ifrågavarande befattningar, som styrkt professorskompetens i makroskopisk anatomi, respektive histologi, finge tillgodoräkna sig anato­ miska specimina, som faller utom det särskilt angivna området, såsom likvärdiga med arbeten, liggande inom detta område.

D epartementschefen.

Mot kommitténs uttalanden och förslag angående undervisningen i ana­ tomi har jag intet att erinra. Liksom kommittén finner jag det riktigt att avskaffa den särskilda kurs i jämförande anatomi, som nu inleder det medi­ cinska studiet. Innehållet i denna kurs, som vid det tidigare obegränsade intaget till de medicinska lärosätena torde ha tjänat som en gallringskurs, bör i enlighet med kommitténs förslag inarbetas i den övriga undervisningen inom ämnet anatomi.

Kommitténs åsikt att professurerna i anatomi och histologi bör ha en­ hetliga benämningar delas av kanslern, som emellertid i stället för de av 1933 års universitetsberedning föreslagna namnen vill använda beteck­ ningarna anatomi respektive histologi. Jag ansluter mig i detta avseende till kanslerns uppfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

84

Jag anser det liksom kommittén betydelsefullt, att de studerande kan

avsluta sina studier i anatomi under det första, morfologiska studieåret.

En väsentlig förutsättning härför är tillräcklig tillgång på lägre undervis-

ningspersonal. Den av det ökade studentintaget i Uppsala föranledda öka­

de gruppundervisningen kräver likaledes ytterligare dylik personal.

Jag anser mig böra föreslå följande utökning av personalen i detta ämne:

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 212.

U

L

S

G

Förste assistent ...............................................

+ 1

_

+ 1

Andre assistent ...............................................

+ 1

+ 1

Förste amanuens .............................................

+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till

i runt tal 50 000 kronor.

Med hänsyn till det ökade studentintaget i Uppsala räknar jag vidare

med en ökning av det årliga anslaget för materiel med 2 500 kronor samt

ett engångsanslag för utrustning med 5 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr %1%.

85

2. Histologi.

Kommittén.

Nuvarande undervisning i histologi ges i, form av en kurs, som i Lund,

Stockholm och Göteborg är förlagd till den medicinska utbildningens andra

termin. I Uppsala är kursen sedan våren 1951 delad mellan första och andra

terminen med ungefär hälften på vardera terminen. Liksom i anatomi har i

allmänhet en viss minskning av undervisningens omfattning skett.

Kommittén har den uppfattningen, att en undervisning på 100—110 tim­

mar föreläsningar inberäknat demonstrationer utgör en lämplig omfattning

med hänsyn till ämnets betydelse för den allmänna läkarutbildningen. I

denna undervisning bör enligt kommittén jämväl ingå hithörande delar av

embryologien, d.v.s. den tidiga fosterutvecklingen och utvecklingsmekani-

ken. Till den sålunda föreslagna undervisningen bör komma praktiska

övningar av mindre omfattning. I fråga om genetiken föreslår kommittén

en särskild undervisning, men anser det vara lämpligt att undervisning i

cytogenetik sker inom ramen för histologiundervisningen i anslutning till

studiet av celläran.

Beträffande histologiundervisningens innehåll återkommer kommittén till

den i fråga om anatomien diskuterade samordningen mellan de bägge äm­

nena. Koordinationen bör genomföras så långt som möjligt och all dubbel­

undervisning undvikas, varvid en möjlighet är att lärare i antingen anatomi

eller histologi meddelar både anatomi- och histologiundervisningen i fråga

om ämne eller organsystem, som särskilt intresserar honom eller där han

besitter speciell erfarenhet.

I fråga om histologiundervisningens förläggning i studieschemat anser

kommittén, att det ur flera synpunkter vore fördelaktigare att förlägga

densamma till en tidigare tidpunkt i utbildningen, d.v.s. åtminstone till

sin huvuddel under första terminen. Under första terminen behandlas näm­

ligen en stor del av den deskriptiva anatomien. Det är främst dessa delar

av anatomiundervisningen som skall koordineras med histologien, så att

organismens struktur kan skildras som ett sammanhängande helt, som

byggs upp av celler, vävnader, organ och organsystem. Med nuvarande

inbördes läge av anatomi- och histologiundervisningen är en sådan peda­

gogiskt riktig samordning möjlig endast i liten utsträckning. Vidare leder

nuvarande studieordning till att tentamina i anatomi och histologi skall

avläggas samtidigt vid slutet av andra terminen, vilket för en stor del av de

studerande betyder, att de har endera tentamen kvar till kemi- och fysiologi­

studierna under tredje och fjärde terminerna.

Kommittén föreslår därför, att kursen i histologi åtminstone till sin största

del fullgöres under första terminen. Beroende på sättet för lärarnas sam-

86

planering av anatomi- och histologiundervisningen vid ett visst lärosäte

föreslås histologikursen börja antingen samtidigt med anatomiundervis-

ningen vid första terminens början eller en till två månader in på första

terminen, sedan de studerande genomgått anatomiundervisningens allmänna

biologikurs och eventuellt något mer. Enligt första alternativet skulle histo­

logikursen vara avslutad undei; första terminen och tentamen kunna av­

läggas i slutet av första eller i början av andra terminen. Enligt det andra

alternativet skulle tentamen förskjutas en till två månader in i andra

terminen. Med denna anordning av studierna i histologi skulle de stude­

rande under minst två månader i slutet av andra terminen kunna ägna sig

åt att som huvudsaklig uppgift förbereda sin tentamen i anatomi. Det bör

enligt kommittén ankomma på lärarna i anatomi och histologi att för varje

lärosäte föreslå den lämpliga förläggningen av histologikursen.

Undervisningen i histologi har, framhåller kommittén, som en nödvändig

förutsättning, att de studerande förses med histologiska preparat, vilkas

framställning kräver tillgång till kvalificerad teknisk personal. Tidigare har

sådana preparat i betydande utsträckning kunnat framställas med hjälp av

frivillig arbetskraft från studerande, som tjänstgjort såsom extra ordinarie,

obetalda amanuenser vid institutionerna. Under senare år har förmärkts

en stark tendens till forcerad studiegång, varvid de studerande av ekono­

miska och andra skäl försökt att såvitt möjligt hålla studietiden till medi­

cine kandidatexamen nere. Tillgången på frivillig arbetskraft vid institutio­

nerna har därför praktiskt taget upphört, vilket medfört en kännbar ökning

för institutionernas tekniska personal. Med hänsyn härtill föreslår kom­

mittén, att den tekniska personalen vid de histologiska institutionerna i

Uppsala, Lund och Stockholm förstärkes med ett laboratoriebiträde vid

vartdera lärosätet. Av efterföljande tabell framgår nuvarande personalorga­

nisation samt kommitténs och kanslerns förslag om förstärkning av per­

sonalen.

T abellkommentar.

En av de båda förste amanuenstjänsterna och en av laboratoriebiträdes-

befattningarna i Lund är knutna till Tornbladsinstitutet för embryologi.

Institutionsvaktmästartjänsten i Stockholm är gemensam för anatomiska

och histologiska institutionerna.

De personliga professurerna i medicinsk cellforskning och genetik samt

fysikalisk cellforskning i Stockholm och de till dessa tjänster hörande be­

fattningarna har lämnats utanför tabellen.

Förste instrumentmakartjänsten och en institutionsvaktmästartjänst i

Göteborg är gemensamma för anatomiska och histologiska institutionerna.

I kolumnen för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angivits

en tjänst som assistent i lönegraden 19. Tjänsten föreslås i propositionen

nr 136 till innevarande års riksdag skola inrättas som personlig befattning

för nuvarande innehavaren av en preparatorsbefattning vid histologiska

institutionen, vilken befattning samtidigt föreslås vakantsatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

87

Histologi.

Tjänster

Nuvarande personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

U

L

S

G

U

L

S

G

U

L

S

G

Professor ......................................

1

1

1

1

Prosektor

1

1

1

1

Förste assistent ..........................

1

1

2

1

Förste amanuens........................

1

2

2

1

Tredje amanuens ......................

2

2

2

2

Assistent (19 lgr) ......................

(1)

Förste instrumentmakare

(18 lgr) ....................................

Förste laboratoriebiträde (15 lgr) —

1

Preparator (14 lgr) ....................

1

1

i

i

Institutionsvaktmästare (14 lgr) —

7*

Kontorist (13 lgr) ......................

1

Laboratoriebiträde (13 lgr) ....

1

2

2

2

Institutionsvaktmästare (12 lgr)

1

1

17*

Laboratoriebiträde (11 lgr) ....

1

1

+ 1 + 1 + 1 —

+ 1 + 1 4- 1 + 1

Kanslibiträde (11 lgr)................

1

1

l

Vaktmästare (10 lgr) ................

1

Ekonomibiträde..........................

--

i

Flyttningen av histologiundervisningen till ett tidigare skede av det mor­

fologiska året skapar vissa problem vid övergången till en förändrad studie­

ordning. För de institutioner, som endast tar 30 elever per kurs, anser kom­

mittén, att övergången lämpligen kan ske genom en koncentration av den

första kursen till en kortare tid, varigenom den följande kursen kan börja

tidigare. En sådan förändring har under senaste tid genomförts i Uppsala.

För Stockholms del med dess elevantal av 50 eller däröver i varje kurs anser

kommittén en sådan koncentration icke vara möjlig att genomföra. Kommit­

tén föreslår här i stället efter samråd med ämnesläraren, att ett engångsan-

slag ställes till institutionens förfogande för en dubblering av undervisningen

under minst en halv termin. Av anslaget, som enligt kommittén bör upp­

föras med 5 000 kronor, beräknas 3 000 kronor till ersättning åt en biträ­

dande lärare med uppdrag att ge en halv föreläsningskurs, 1 000 kronor

till ersättning åt viss amanuenspersonal under två månader samt slutligen

1 000 kronor för tillfälliga materielutgifter (glas, preparat m. m.).

Yttranden.

Kommitténs förslag om en tidigare förläggning av histo­

logiundervisningen under det morfologiska året har i huvudsak

godtagits av remissmyndigheterna. Medicinska fakulteten i Lund anser

(lock, att identiska förhållanden ej behöver råda vid de olika lärosätena, och

anhåller att med ledning av sin erfarenhet få utforma lämplig plan för de

båda ämnenas inbördes fördelning. Kanslern finner den föreslagna anord­

88

ningen att förlägga histologiundervisningen till ett tidigare skede av det

morfologiska året fördelaktig, men framhåller att en övergång till den för­

ändrade studieordningen kan komma att kräva dubbleringskurser i histo­

logi icke blott — såsom kommittén föreslagit — i Stockholm utan även i

Göteborg och möjligen också i Lund. För bedömandet av härför erforder­

liga engångsanslag, varom framställning bör göras i respektive universitets-

myndigheters anslagsäskanden för budgetåret 1955/56,

synes enligt kans­

lerns mening kommitténs beräkning avseende Stockholm kunna tjäna till

ledning.

Den föreslagna utökningen av antalet laboratori e-

biträdestjänster finner

kanslern

motiverad men föreslår, att ytter­

ligare en befattning som laboratoriebiträde inrättas jämväl vid histologiska

institutionen i Göteborg.

Departementschefen.

I fråga om undervisningen i histologi kan jag biträda kommitténs för­

slag. Med hänsyn till vikten av att de studerande i möjligaste mån jämnt

fördelar arbetet under det morfologiska året finner jag det således lämpligt

att förlägga kursen och därmed tentamen i histologi tidigare under året än

som nu sker. En sådan framflyttning torde även visa sig värdefull med

hänsyn till möjligheten att åstadkomma en önskvärd samordning av under­

visningen i de båda ämnena anatomi och histologi.

Liksom kommittén anser jag, att en förstärkning av de histologiska in­

stitutionernas tekniska personal är nödvändig för att möjliggöra en till­

räcklig framställning av undervisningsmaterial. Det ökade studentintaget

i Uppsala kräver vidare en utökning av den lägre undervisningspersonalen

vid detta lärosäte.

Jag anser mig därför, i enlighet med kanslerns förslag, böra föreslå följan­

de utökning av personalen i detta ämne:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

U

L

S

G

Förste assistent ............................................

+ 1

Förste amanuens ..........................................

+ 1

Laboratoriebiträde (högst 13 lgr>..............

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till

i runt tal 53 500 kronor

Med hänsyn till det ökade studentintaget i Uppsala räknar jag vidare

med en ökning av det årliga anslaget för materiel med 2 500 kronor samt

med engångsanslag för utrustning med 30 000 kronor och för ombyggnads­

arbeten med 100 000 kronor.

För kostnader i Lund, Stockholm och Göteborg i samband med flytt­

ningen av histologiundervisningen till ett tidigare skede av det morfologiska

året anser jag mig böra räkna med en kostnadsökning av engångsnatur med

tillhopa 15 000 kronor.

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 212.

89

3. Medicinsk statistik.

Kommittén.

Särskild undervisning i statistik sker icke enligt gällande examensstadga, men frivillig undervisning har meddelats vid olika tillfällen. I Uppsala ges vid rasbiologiska institutet kurser i statistik för medicine studerande, om­ fattande 5 timmars undervisning i samband med undervisningen i fysio­ logi.

Under de senaste decennierna har även för klinisk forskning inom medi­ cinen, t. ex. vid objektiv kontroll av terapiresultat, statistiska metoder börjat användas i stor utsträckning. Kunskapen om statistikens elementa har därigenom blivit alltmera betydelsefull för läkaren. Även inom hälso­ vården, epidemiologien och vitalstatistiken har statistisk bearbetning stor betydelse. Man behöver här endast peka på försäkringsmedicinen. För gene­ tiken i dess kliniska tillämpning är statistiken ett nödvändigt instrument. Inom psykiatrien har statistisk metodik betytt mycket för utarbetandet av psykologiska testmetoder och deras värdesättning. För definition av varia­ tionerna inom ett normaltestmaterial och för förståendet av variationerna mellan olika individer är kännedom om variationsstatistik nödvändig.

Kommittén finner det därför nödvändigt att en obligatorisk elementär kurs i statistik infogas i den nya studieplanen. Till denna undervisning bör anknytas föreläsningar även om det vetenskapliga arbetets allmänna metodik.

Kommittén föreslår, att kursen i statistik får en omfattning av 15 tim­ mar föreläsningar. Undervisning bör meddelas om elementära begrepp inom statistiken, såsom sannolikhet, medeltal, dispersion och medelfel. Vidare bör behandlas fördelningstyper, de viktigaste metoderna för beräkning av metodfel, variabilitet samt korrelation. Ävenså bör metoderna för säker­ ställande av funna frekvenser, framförallt elementa av ^-analys genom­ gås. Undervisningen bör belysas med enkla exempel från teoretisk och kli­ nisk medicin, så valda, att de icke kräver särskilda medicinska förkunska­ per för att förstås. Till belysning av det vetenskapliga arbetets metodik bör i samband med demonstration av ett vetenskapligt bibliotek omtalas, hur man orienterar sig i den medicinska litteraturen. Vidare bör med exem­ pel belysas, hur ett vetenskapligt problem formuleras, hur insamling av kliniskt material planeras och experimentserier anordnas. Materialets bear­ betning skildras i anslutning till statistikundervisningen, och resultatens framläggande i tabeller, grafiska figurer och bilder berörs. Kursen föreslås skola avslutas med förhör.

Kommittén anser, att kursen i statistik bör komma så tidigt i studierna, att den kan utgöra en förutsättning för undervisningen i de flesta ämnen.

90

Kommittén föreslår därför, att kursen ges redan under den första terminen.

Det torde enligt kommitténs mening icke möta någon svårighet att vid

undervisningen finna sådana exempel inom teori eller klinik som på ett

enkelt sätt kan förklaras för de studerande i detta stadium av deras utbild­

ning. Genom kursens ringa omfattning bedömes den icke nämnvärt inkräkta

på de studerandes tid för anatomistudiet.

Kursen bör enligt kommittén ges av statistiker. I Uppsala, Lund och

Stockholm finns statistiska institutioner och i Uppsala även rasbiologiska

institutet, vid vilka institutioner omfattande erfarenhet av statistiska pro­

blem vid även rent medicinska undersökningar samlats. I Göteborg finns

en preceptur i statistik. Lämpliga lärare för undervisningen torde således

finnas vid alla dessa lärosäten.

Kommittén föreslår, att två kurser i statistik skall ges årligen vid alla

lärosäten. För undervisningen jämte förhör föreslår kommittén, att arvode

skall utga i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 950 kronor och i Stock­

holm med 2 400 kronor.

Y ttr anden.

Behovet av obligatorisk undervisning i medicinsk

statistik har icke ifrågasatts i något av remissyttrandena. Tvärtom

har i nagra fall önskemal uttalats om en mera avancerad undervisning i

ämnet än den kommittén föreslagit.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet

anser, att den obligatoriska undervisningen i statistik kan förkortas från

föreslagna 15 till 10 timmar, men ifrågasätter samtidigt om icke en fort­

sättningskurs pa 10 timmar borde anordnas för dem, som anser sig vara

i behov av en grundligare utbildning på området, i

Kanslern

finner tanken

på en frivillig fortsättningskurs, vilken borde förläggas till licentiatstu­

dierna, tilltalande, men anser att frågan torde tarva närmare utredning.

Beträffande den obligatoriska kursens omfattning ansluter sig kanslern till

kommitténs förslag.

Förslaget att kursen i statistik skall avslutas med förhör avstyrkes av

lärarkollegiet vid karolinska institutet, kanslern

och

Sveriges för enade stu­

dentkårer.

Kontroll av att de studerande kunnat tillgodogöra sig undervis­

ningen bör enligt kanslern bättre kunna ske genom ett examinatorium i

skriftlig form inom ramen för själva kursen. Av kommittén föreslagna

arvoden till lärare föreslås reducerade med hänsyn härtill och utgå i

Uppsala, Lund och Göteborg med 1 700 kronor och i Stockholm med 1 900

kronor.

Medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén för medicinska

högskolan i Göteborg har anfört, att den i kursen ingående undervisningen

i bibliotekskännedom ej bör ges av kursgivaren i statistik — som kommit­

tén föreslagit — utan av en bibliotekstjänsteman. Kanslern förklarar sig

dela denna uppfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 21%.

91

De partementschejen.

Statistikens växande betydelse för medicinen framgår av att dess meto­ der nu är oundgängliga på de flesta områden av både den teoretiska och den kliniska forskningen. Även den praktiskt verksamme läkaren har emeller­ tid behov av elementära kunskaper i statistik. Först är detta fallet under utbildningen, där han måste kunna tillgodogöra sig den vetenskapliga litte­ raturen. Senare i livet kan det gälla t. ex. att bilda sig ett omdöme om de nya medicinska rön som läggs fram, vilket ofta kräver förmåga att följa ett statistiskt resonemang, att jämföra resultatet av olika behandlingsmetoder eller att framlägga en rapport om läkarens patientmaterial, vilket skall ges en statistisk form. Jag kan således biträda kommitténs förslag att i den nya studieplanen införa en kort kurs i statistik, varvid kunskapskontrollen torde kunna tillgodoses, såsom bl. a. kanslern föreslår, genom ett skrift­ ligt examinatorium inom ramen för själva kursen. Till frågan om en mera avancerad undervisning i statistik för de blivande läkarna är jag icke be­ redd att nu ta ställning.

Jag föreslår i likhet med kanslern, att arvoden för undervisningen i ämnet utgår i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 700 kronor och i Stockholm med 1 900 kronor eller med tillhopa 7 000 kronor.

92

Kungl. Maj ds 'proposition nr 212.

4. Medicinsk genetik.

Kommittén.

Särskild undervisning i genetik meddelas icke enligt nu gällande exa-

mensstadga. I Uppsala och Lund ges dock frivilliga kurser.

De cytologiska grunderna för arvsprocessema genomgås numera på histo­

logikursen. Den mera kliniskt betonade genetiken, humangenetiken, har

däremot ofta blivit mera styvmoderligt behandlad på undervisningssche-

mat. Under de senaste decennierna har denna forskningsgren gjort stora

framsteg, som i många delar äger betydelse även för den praktiskt verk­

samme läkaren. Man känner ett stort antal sjukdomar, där arvsgången kan

anses fullt klarlagd. I andra fall kan ett avgörande inflytande från arvs­

faktorer påvisas, ehuru detaljerna i dessa sjukdomars ärftlighet inte kunnat

analyseras slutgiltigt.

Kommittén föreslår, att en. obligatorisk elementär kurs i genetik införes

i den allmänna läkarutbildningen. Kursen föreslås omfatta 10 timmar före­

läsningar. Den bör inledas med en kort genomgång av de för humangeneti­

ken viktigaste delarna av experimentalgenetiken. Därefter ges en översikt

av de viktigaste ärftlighetsschemata, som belyser väsentliga kliniska fråge­

ställningar inom t. ex. internmedicin, psykiatri, oftalmologi och dermatologi.

Vid de relativt talrika sjukdomar, där de enkla mendelska lagarna ej kan

tillämpas, genomgås den empiriska, arvsprognosen. Betydelsen av exogena

faktorer som simulerar ärftlighet betonas.

Kursen i genetik bör enligt kommitténs mening förläggas tidigt i utbild­

ningen. För en sen förläggning kunde visserligen anföras, att de studerande

då hade en så pass stor klinisk kunskap att exemplifieringen av undervis­

ningen i genetik skulle vara lättare. Å andra sidan skildras ärftlighetens

roll vid de olika sjukdomarna bäst i anslutning till framställningen av deras

klinik. Detta förutsätter att grunderna för genetiken redan har genomgåtts

före de kliniska kurserna. Kommittén anser denna senare uppläggning vara

den naturligaste. Kursen i genetik bör ge en grund för den senare mer detal­

jerade undervisningen om ärftlighetsfaktorernas betydelse vid olika sjuk­

domstillstånd, vilket avhandlas i sitt naturliga sammanhang under de olika

kliniska kurserna. Exemplifieringen av de genetiska lagarna i en tidigt lagd

kurs anser kommittén icke böra erbjuda svårigheter. Det gäller ju här endast

att ta fasta på vissa karakteristiska och ur genetisk synpunkt väsentliga

drag hos sjukdomstillstånden och att med hjälp av denna summariska

skildring framställa arvsgången. Den grundläggande kursen skall med andra

ord vara principiellt lagd med skildringen av konkreta tillstånd som en

elementär exemplifiering.

93

Kommittén föreslår, att kursen i genetik förlägges redan under de teore­ tiska studierna före medicine kandidatexamen. Under kursen i histologi genomgås cytogenetiken. Det är då enligt kommitténs mening lämpligt att lägga kursen i genetik under den andra studieterminen. Kommittén anser, att denna korta översikt icke i någon avsevärd grad torde komma att störa det samtidiga anatomi- och histologistudiet. Kursen i genetik ges enligt kommitténs mening lämpligen av en läkare, som arbetat med humangene­ tiska undersökningar, varigenom den praktiskt medicinska anknytningen av undervisningen bättre beaktas. Kursen föreslås skola avslutas med förhör.

Kommittén föreslår, att kurser i genetik skall ges två gånger årligen vid alla lärosäten. För undervisningen jämte förhör föreslår kommittén, att ersättning skall utgå i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 450 kronor för år och i Stockholm med 1 900 kronor för år.

Yttranden.

Förslaget om införande av en obligatorisk undervisning i medicinsk genetik har hälsats med tillfredsställelse av remiss­ myndigheterna.

Medicinalstyrelsen anför, att brister i en läkares kunskaper i detta ämne har visat sig t. ex. i epikritiska resonemang i intyg till abortansökningar.

Styrelsen befarar emellertid, att det angivna undervisningsprogrammet knappast kan rymmas i en kurs om endast 10 föreläsningstimmar. Styrel­ sen ifrågasätter även starkt, om man för de föreslagna arvodena kan för­ säkra sig om kompetenta lärare till ifrågavarande kurser. Om de stude­ rande skall få den insikt i ämnet, som kommittén synes avse, lär det enligt styrelsens mening bli nödvändigt, att läraren i medicinsk genetik engageras som specialföreläsare under kurserna i flertalet av de kliniska ämnena, såsom medicin, kirurgi, pediatrik och obstetrik, inom vilket senare ämne speciellt teratologien (läran om missbildningarna) med dess genetiska aspek­ ter är av stor betydelse. Likaså torde specialföreläsare i medicinsk genetik vara erforderliga inom ämnena socialmedicin och rättsmedicin, beträffande detta senare ämne särskilt med hänsyn till faderskapsmålen. Den tid, lära­ ren får över, sedan han fullgjort sin undervisningsplikt, bör han ägna åt vetenskaplig forskning. Styrelsen anser vidare stort behov av ett forsknings­ centrum för medicinsk genetik föreligga. Tillgång till expertis på detta område skulle även för styrelsens del vara av största värde vid fullgörandet av bland annat på styrelsen ankommande rättsmedicinska uppgifter. Enligt medicinalstyrelsens mening vore det därför rationellt att snarast ta steget fullt ut och inrätta en professur i ämnet vid ett av de medicinska lärosätena.

Ej heller kursen i medicinsk genetik bör enligt kanslerns och Sveriges

förenade studentkårers mening avslutas med f ö r li ö r, utan kunskapskon­

trollen bör ske i form av ett examinatorium i skriftlig form inom ramen

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

94

för själva kursen. Medelsbehovet per år beräknar

kanslern

med hänsyn

härtill till 1 200 kronor för ett vart av lärosätena i Uppsala, Lund och

Göteborg samt till

1 400

kronor för karolinska institutet.

Departementschefen

.

I den moderna biologien utgör ärftlighetsforskningens starka utveckling

ett framträdande drag. Inom medicinen har arvsanlagens betydelse för

sjukdomars uppkomst tilldragit sig intresse sedan lång tid, men det är först

under senare decennier, som den medicinska genetiken blivit en egen ve­

tenskap. Dylik forskning bedrivs framgångsrikt även i vårt land. Jag till­

styrker därför, att medicinsk genetik blir ett nytt ämne i läkarutbildningen

och att en undervisningskurs anordnas såsom kommittén föreslagit. Med

hänsyn till kursens elementära karaktär kan jag biträda kommitténs för­

slag att förlägga den redan till det första studieåret. Ifråga om kunskaps­

kontrollen ansluter jag mig till kanslern, vilken förordar endast ett skrift­

ligt examinatorium inom ramen för kursen. Med anledning av att medici­

nalstyrelsen framhållit behovet av en professur i medicinsk genetik, vill

jag endast erinra om att statens rasbiologiska institut i Uppsala i betydan­

de omfattning torde angripa problem inom den medicinska genetiken, var­

jämte vid karolinska institutet finns en forskningsprofessur i cellforskning

med genetik.

Jag föreslår i likhet med kanslern, att arvoden för undervisningen i ämnet

utgår i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 200 kronor och i Stockholm

med 1 400 kronor eller med tillhopa 5 000 kronor per år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

95

5. Kemi.

Kommittén.

Enligt gällande examensstadga skall studerande, innan han påbörjar sina medicinskt-kemiska studier, genomgå en förberedande undervisningskurs i allmän kemi, vilken skall omfatta även de allmännaste grunderna i farma­ ceutisk kemi. Undervisningen i medicinsk kemi meddelas i form av före­ läsningar och laborationskurs. Beträffande närmare detaljer om kemiunder­ visningens omfattning och tidigare diskussion härom hänvisas till betän­ kandet (sid. 77—80).

Kommittén anser, att kursen i allmän kemi utgör en nödvändig utbyggnad av de studerandes grundläggande kemiska insikter, utan vilka den kommande medicinskt-kemiska och kliniskt-kemiska undervisningen icke kan tillgodogöras. I fråga om undervisningen i medicinsk fysik framhä­ ver kommittén på annat ställe att delar av undervisningen i medicinsk fysik lämpligen bör anknytas till undervisningen i allmän och medicinsk kemi. Kommittén föreslår därför, att gränsområdena till den medicinska fysiken ytterligare beaktas vid undervisningen i allmän kemi.

Kurs i allmän kemi bör enligt kommittén ges en gång varje termin. Den bör vara förlagd till början av tredje studieterminen. Beträffande under­ visningen i farmaceutisk kemi föreslår kommittén, att den ingår i under­ visningen i farmakologi. Kursen i allmän kemi föreslås omfatta 50—60 undervisningstimmar i form av föreläsningar eller demonstrationer, vartill kommer laborationer. Kursen bör enligt kommittén kunna slutföras på två månader. Den föreslås skola avslutas med kursförhör.

Kommittén föreslår, att undervisningen i medicinsk kemi skall omfatta 50—70 föreläsningar samt laborationskurs. Undervisningen bör kunna meddelas under en tid av två månader, men kommittén anser det böra ankomma på ämneslärarna vid varje lärosäte att avväga tidrymderna för studier i allmän kemi och medicinsk kemi mot varandra inom ramen för en sammanlagd tid för kemistudierna om fyra månader. Undervisningen i medicinsk kemi skall, därest särskilda anordningar för samordning med fysiologiundervisningen icke vidtagits, vara avslutad under tredje studie­ terminen. Medicinsk kemi skall vara tentamensämne.

Enligt gällande examensstadga skall ämnet medicinsk kemi omfatta även patologisk kemi. Kommittén föreslår härvidlag en väsentligt vidgad under­ visning under de kliniska studierna. I examensstadgan bör därför enligt kommitténs mening ej patologisk kemi särskilt nämnas i fråga om under­ visningen i medicinsk kemi.

Den medicinska kemien uppvisar många beröringspunkter med fysio­ logien. Kommittén understryker därför vikten av att ämneslärarna till­

96

varatar alla möjligheter för en samordning och integration av de båda

ämnena, varigenom dubbelundervisning i möjligaste mån undvikes.

Enligt kommitténs förslag blir undervisningen i allmän och medicinsk

kemi i huvudsak oförändrad. Kommittén framhåller emellertid, att hän­

synen till behovet av en ökad omfattning av de delar av kemien, som grän­

sar till den medicinska fysiken, gör, att särskilt laborationsundervisningen

måste omläggas och ges en vidare syftning.

För de ordinarie lärarnas del föreslår kommittén en förändring endast vid

institutionen i Stockholm. Där finns för närvarande en professur i kemi,

varjämte

1947

inrättades en personlig professur i speciell medicinsk kemi

för dåvarande laboratorn i kemi och farmaci J. E. Jorpes. Så länge Jorpes

kvarstår i sin tjänst, skall laboratorsbefattningen hållas obesatt. Kom­

mittén anser det emellertid uppenbart, att en institution av den omfatt­

ning, som stockholmsinstitutionen har — med ett elevantal av 110—120

elever per år i kurser om

55—60

elever — kräver en större ordinarie lärar­

personal än de övriga institutionerna. Kommittén föreslår därför, att den

personliga professuren i speciell medicinsk kemi överföres till en ordinarie

professur i ämnet samt att laboratorstjänsten i medicinsk kemi vid institu­

tionen återbesättes. Detta skulle ge institutionen tillgång till en tredje ordi­

narie lärare med bland annat uppgift att övervaka organisationen av den

omfattande laborationsundervisningen.

Sedan gammalt finns vid varje medicinsk-kemisk institution en arvodes-

befattning som biträdande lärare i allmän kemi, vars innehavare har till

uppgift att ge den huvudsakliga delen av undervisningen i ämnet. Arvodet

för denna befattning, till vilken innehavare av kanslern förordnas för högst

tre år i sänder, utgår för närvarande med 15 240 kronor om året. Enligt

särskilda föreskrifter får emellertid lärarna, därest de är docentkompetenta,

tilläggsarvoden av sådan storlek, att de kontanta löneförmånerna uppgår

till samma belopp, som tillkommer docent i 30 löneklassen. En viss för­

stärkning av de biträdande lärarbefattningarna i allmän kemi anser kom­

mittén vara befogad med hänsyn till den utvidgning av undervisningen

mot gränsområdena till den medicinska fysiken, som följer av kommitténs

förslag. Kommittén föreslår därför, att arvodena för undervisning i allmän

kemi indrages och att i stället inrättas extra ordinarie tjänster som lärare

i allmän kemi med placering i 30 lönegraden. Lärarna i allmän kemi, som

bör vara docentkompetenta, bör tillsättas med förordnande för sex år och

möjligheten till omförordnande bör icke begränsas.

Kommittén framhåller, att den kemiska undervisningen utgör ett område,

där behovet av laborationer och liknande handledning av de studerande

är framträdande, vilket motiverar, att dessa institutioner förfogar över

en relativt sett stor lägre undervisningspersonal och teknisk personal.

Med hänsyn härtill föreslår kommittén en viss förstärkning av den lägre

undervisningspersonalen i Stockholm och en utökning av den tekniska per-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

97

sonalen vid övriga lärosäten, såsom närmare framgår av efterföljande tabell. Av tabellen framgår även nuvarande personalorganisation och av kanslern förordad förändring däri.

Kemi.

Kungl. Maj.ts proposition nr 21%.

Tjänster m. m.

Nuvarande personal Kommitténs förslag Kanslerns förslag

U L

S

G

U L S G U L S G

Professor ...................................... 3 1

2 1

Laborator ....................................

1

— 1 — —

+ 1

— — —

+ 1

Lärare i allmän kemi (Ce 30) ., — — — —

+ 1 + 1 + 1 + 1

Biträdande lärare (arvode) .. .

1

1

1 1 — 1 — 1 — 1 — 1

Förste assistent .......................... 2 1 2 1 — — + 1 — — — + 1 Andre assistent ..........................

1 1 1

1

Förste amanuens........................ 2 2 4 2 Tredje amanuens ......................

2 2 4 2

Försöksassistent (20 lgr) ..........

1

Assistent (19 lgr)........................

1

Förste instrumentmakare

(18 lgr) ....................................

— —

1

Laboratorieassistent (17 lgr) .. .

1

Förste laboratoriebiträde (15 lgr)

1

— 1

1

Kansliskrivare (15 lgr) ..............

— 1 1

Instrumentmakare (14 lgr) .... 1 — — — — + 1 —

+ 1

+ 1

+ 1

Preparator (14 lgr) .................... — 1 — 1 Institutionsvaktmästare (14 lgr) —

1

— 1

— 1

Laboratoriebiträde (13 lgr) .... — 1 2 Kontorist (13 lgr) ......................

1

Institutionsvaktmästare (12 lgr) 1 1 —

1 Vs

Hantverkare (12 lgr) ................

— — 1

Laboratoriebiträde (11 lgr) ...

1 1 1 1 —

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

Kanslibiträde (11 lgr) .............. — — — 1 Vaktmästare (10 lgr) ................

Va

Ekonomibiträde ........................

— — —

1

Bestridande av vaktm.-göromå — — 1 600

T abellkommentar.

I Uppsala är en av de tre professurerna personlig professur i medicinsk och fysiologisk kemi samt en personlig forskningsprofessur i medicinsk bio­ kemi.

Utöver de i tabellen över nuvarande personal redovisade tjänsterna finns en instrumentmakartjänst i Göteborg, som är gemensam för de fysiologiska, medicinsk-kemiska och farmakologiska institutionerna. Denna tjänst har kommittén ansett böra tillfalla fysiologiska institutionen. För samma in­ stitutioner finns vidare en gemensam tjänst som institutionsvaktmästare.

Y ttranden.

Kommitténs förslag rörande kemiundervisningens omfattning har icke föranlett någon erinran från remissmyndigheterna.

7 — B i han g till riksdagens 'protokoll 1951f. 1 samt. Nr 212.

98

De av kommittén föreslagna lär ar krafterna har däremot av

samtliga universitetsmyndigheter ansetts otillräckliga.

Medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt organisationskommit­

tén för medicinska högskolan i Göteborg har samtliga ansett, att kommitténs

förslag i fråga om lärarkrafterna i realiteten endast innebär en förändring

av de biträdande lärarnas tjänsteställning och sålunda ej kan tillgodose

kommitténs önskan om en betydande ökning och fördjupning av den till

kemien hörande delen av den biofysiska undervisningen. Med hänsyn till de

biträdande lärarnas redan alltför stora undervisningsbörda föreslår därför

dessa universitetsmyndigheter, att de av kommittén föreslagna lärartjäns­

terna i 30 lönegraden inrättas, men att de nu existerande biträdande lärar­

tjänsterna bibehålies. Endast härigenom skulle möjligheter skapas för att

en i biofysik väl kvalificerad kraft kunde vinnas för den betydande del av

undervisningen i detta ämne, som är intimt knuten till undervisningen och

laborationerna i allmän och medicinsk kemi. I en till lärarkollegiets vid

karolinska institutet yttrande fogad inlaga av professorerna E. Jorpes och

C. G. Bernhard har föreslagits, att fysikundervisningen inom allmänna

kemien ges en särskild företrädare, så att fysikundervisningen där kan in­

fogas i kursen utan utsträckning av den tidsperiod kursen har till för­

fogande. Därför hemställes att en e. o. docentbefattning inrättas för under­

visningen i fysik vid kursen i allmän kemi. För undervisningen föreslås

vidare ett engångsanslag av 30 000 kronor samt ett årligt materielanslag

av 5 000 kronor.

Kanslern avstyrker kommitténs förslag om inrättande av lärartjänster

i allmän kemi i lönegraden Ce 30 med motivering att dessa tjänster icke

skulle medföra någon förstärkning av lärarkrafterna i ämnet utan att tvärt­

om innehavarna av desamma skulle få en undervisningsskyldighet, som

vida understege den med de nuvarande biträdande lärarbefattningarna

förenade undervisningsskyldigheten.

Departementschefen.

Beträffande undervisningen i kemi vid de medicinska lärosätena, vilken

undervisning av kommittén föreslås bli i huvudsak oförändrad, ansluter jag

mig till kommitténs uttalanden.

Behovet av en förbättrad undervisning i de delar av kemien, som grän­

sar till den medicinska fysiken, anser jag liksom kommittén främst motive­

ra en omläggning av laborationsundervisningen. Med hänsyn till stock­

holmsinstitutionens stora studentantal finner jag det ådagalagt, att en

tredje ordinarie lärare krävs där bl. a. med uppgift att övervaka organisa­

tionen av den omfattande laborationsundervisningen. Jag föreslår därför,

att den nuvarande personliga professuren i speciell medicinsk kemi för J. E.

Jorpes uppföres å ordinarie stat såsom professur i medicinsk kemi och att

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

laboratorsbefattningen i kemi och farmaci återbesattes med den ändrade

benämningen laboratorsbefattning i medicinsk kemi.

Då kommitténs förslag om att ersätta de biträdande lärarna i allmän

kemi med extra ordinarie tjänster i 30 lönegraden avstyrkts av kanslern och

flertalet universitetsmyndigheter, anser jag mig icke böra tillstyrka det­

samma.

Mot kommitténs förslag om en förstärkning av den lägre undervisnings-

personalen och den tekniska personalen med hänsyn till ämnets framträ­

dande behov av laborationer och liknande handledning av de studerande

har jag ingenting att erinra. Det ökade studentintaget i Uppsala kräver

likaledes en viss ökning av denna personal.

Jag anser mig böra föreslå följande utökning av personalen i detta ämne:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

99

U

L

S

G

Förste assistent ...........................................

_

_

+ 1

Tredje amanuens ........................................

+ 1

Instrumentmakare (14 lgr) ........................

+ 1

Laboratoriebiträde (högst 13 lgr)..............

+ 1

+ 1

+ 1

De av mig sålunda förordade förändringarna i personalorganisationen i

ämnet föranleder en årlig kostnadsökning för avlöningar med i runt tal

73 900 kronor.

Med hänsyn till det ökade studentintaget i Uppsala räknar jag vidare

med en ökning av det årliga anslaget för materiel med 5 000 kronor samt

med engångsanslag för utrustning med 20 000 kronor och för ombyggnads­

arbeten med 10 000 kronor.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 81%.

6. Medicinsk fysik.

Kommittén.

Speciell undervisning i fysik (medicinsk fysik, biofysik) anordnas för

närvarande icke vid de medicinska lärosätena. Vid undervisningen i fysio­

logi ägnas dock i regel avsevärd tid åt fysik, tillämpad på medicinska

problem. I Stockholm ges två gånger årligen av en arvodesbetald lärare en

frivillig kurs om 20 timmar föreläsningar i de delar av den medicinska

fysiken, som är av särskilt intresse för fysiologien. Den fysikaliska kemien

undervisas vid kursen i allmän kemi. Vid histologiundervisningen genom­

gås principerna för vissa optiska instrument, såsom ljusmikroskopet i dess

olika modifikationer, samt för elektronmikroskopet.

Fysikens ställning på det medicinska lärosehemat har genomgått olika

faser. Under många år ingick ämnet fysik vid sidan av kemi, botanik och

zoologi i den medikofilosofiska examen, vilken utgjorde en förberedelse för

de egentliga medicinstudierna. När denna examen avskaffades 1907, behölls

endast kemien på studieschemat för medicinarna i form av en kurs i allmän

kemi, varjämte infördes en kurs i jämförande anatomi.

Senare har vid upprepade tillfällen röster höjts för återinförandet av en

kurs i medicinsk fysik. Kommittén erinrar sålunda om att MHO i sitt

första betänkande (SOU 1946: 76, s. 113 f.) framhöll, att behovet av en

särskild företrädare för ämnet biofysik vid en fysiologisk institution vore

väl motiverat både från forskningens och undervisningens synpunkt. Det

syntes enligt MHO:s mening kunna förutses, att ämnesområdet komme

att snabbt utvecklas, särskilt vid de fysiologiska och medicinskt kemiska

institutionerna, och därför framdeles komme att kräva självständiga före­

trädare.

År 1947 upptog professorn i radiofysik vid karolinska institutet It. Sievert

frågan på nytt i en skrivelse till universitetskanslern. Han framhöll därvid,

att ett återupptagande av undervisning i fysik för medicine studerande nu

syntes vara ett i hög grad angeläget önskemål. Remissvaren på denna

skrivelse var genomgående positivt hållna.

Fysikens betydelse för läkaren även i praktisk yrkesutövning har allt­

mera ökat. Röntgen, elektrokardiografi och elektroencefalografi är numera

vitt utbredda undersökningsmetoder, som möter den praktiskt verksamme

läkaren i växlande sammanhang. Fysikaliska behandlingsapparater av olika

slag tas ofta i bruk. För sjukhusläkaren kommer härtill en rad metoder,

som även kräver ett visst mått av fysikaliskt kunnande. Teoretikern an­

vänder nu komplicerade fysikaliska mätmetoder. Det är även välbekant,

att det som i dag är ett specialinstrument på ett teoretiskt laboratorium

inom kort kan vara ett standardinstrument med vidsträckt användning.

Gedigna kunskaper i fysik är givetvis icke blott betydelsefulla för för­

101

ståelsen av olika av forskaren eller läkaren använda apparaturer utan är framför allt nödvändiga, om den studerande skall kunna följa undervis­ ningen i medicinsk kemi och alldeles särskilt i fysiologi. Till sist blir där och i andra sammanhang under medicinstudiet tillämpningen av fysikens lagar i biologiska och medicinska sammanhang den viktigaste delen av undervisningen i medicinsk fysik. Utredningen av cellernas och vävnader­ nas struktur och funktion har under senare tid i allt större utsträckning försiggått med rent fysikaliska metoder, och på en mångfald till medicinen gränsande områden av biologien torde en vetenskaplig förståelse av för­ hållandena icke längre vara möjlig utan en ingående kännedom- om fysi­ kens lagar. Man kan här nämna sådana områden som cellfysiologien, de biologiska membranernas struktur och funktion, nervtrådens fysiologi, muskelvävnadens byggnad etc. I själva verket får fysikens betraktelsesätt allt större betydelse på alla områden av fysiologien, och denna utvecklings­ tendens är en av de mest framträdande i den moderna biologiska grund­ forskningen. Kommittén konstaterar således, att en speciell undervisning för de medicine studerande i fysik med hänsyn tagen till de delar av ämnet, som är av särskild betydelse för deras fortsatta studier, utan tvekan är av största värde.

Kommittén anför, att den lämpligaste placeringen av undervisningen i medicinsk fysik i studieordningen varit föremål för en viss diskussion. Sär­ skilt medicinsk kemi och fysiologi har anknytning till denna undervisning, men såsom redan nämnts har för kemiens del sedan länge tillfälle givits att i kursen i allmän kemi meddela den undervisning i fysikalisk kemi som behövts för den senare undervisningen i medicinsk kemi. Förespråkare har framträtt för den åsikten, att kursen i medicinsk fysik borde vara helt fri­ stående. Vid kommitténs överläggningar med de medicinska lärarna har dock de flesta varit av den meningen, att en väsentlig del av undervisningen i medicinsk fysik bör ske under kursen i fysiologi, som erbjuder talrika anknytningar till den medicinska fysiken.

Kommittén har för sin del kommit till den uppfattningen, att full klarhet om den lämpligaste framtida organisationen av undervisning och forskning i medicinsk fysik icke kan vinnas utan en avsevärd tids erfarenhet av sådan verksamhet under icke definitiva former. Ett flertal ämnen och institutio­ ner kan ställa anspråk på en förstärkning av undervisningen i olika delar av den medicinska fysiken. Främst bör här nämnas medicinsk kemi, fysio­ logi och radiologi. Det torde emellertid icke vara möjligt att tillsätta sär­ skilda lärare i medicinsk fysik vid alla dessa institutioner. Å andra sidan anser kommittén det uppenbart, att den medicinska fysiken redan utveck­ lats i så hög grad, att man nu åtminstone måste skapa kärnan till en fram­ tida institution i ämnet. Kommittén föreslår därför följande anordningar.

Den del av den medicinska fysiken, som är av betydelse för den medi­ cinska kemien, ansluter sig mycket nära till den allmänna kemien och den

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

102

däri ingående fysikaliska kemien, och föreslås därför skola ingå i kursen i

allmän kemi samt närmast anförtros åt läraren i detta ämne.

Inom fysiologien föreligger enligt kommitténs mening ett relativt större

behov av undervisning i medicinsk fysik. Kommittén anser emellertid, att

detta behov kan tillgodoses på ett sådant sätt, att de medicinska lärosätena

vid en framtida definitiv omorganisation av forskning och undervisning i

medicinsk fysik icke blir bundna vare sig personellt eller ur lokalsynpunkt.

Kommittén föreslår sålunda, att en särskild lärare i medicinsk fysik tills

vidare knytes till fysiologiska institutionen vid varje lärosäte. Denne bör

även förfoga över viss personal och utrustning. Läraren föreslås två gånger

årligen skola ge en kurs i medicinsk fysik på cirka 20 timmar föreläsningar

jämte anslutande enklare laborationer med praktiska tillämpningar. Kur­

sen, som vid en koncentration av fysiologiundervisningen till fjärde studie­

terminen lämpligen förlägges till denna termins första månad, bör vara

obligatorisk och avslutas med förhör. Den undervisning, som läraren är

skyldig att ge utöver kursföreläsningarna, bör ingå i fysiologiundervisningen.

Undervisningen i den speciella medicinska fysik, som är av betydelse för

radiologien erbjuder enligt kommittén särskilda problem. Specialister i

radiofysik finns redan vid karolinska institutet, där föreståndaren för radio­

fysiska institutionen vid karolinska sjukhuset är professor i radiofysik vid

karolinska institutet. I Lund finns en laboratur i radiofysik, och en dylik

tjänst har i propositionen nr 136 till innevarande års riksdag föreslagits

skola inrättas jämväl i Göteborg. Kommittén finner det lämpligt, att dessa

lärare mot arvode ger en viss undervisning åt de medicine studerande. Med

hänsyn till den alltmera vidgade användningen av radioaktiva ämnen för

diagnostiska och terapeutiska ändamål anser kommittén, att en viss under­

visning i biologiska strålningseffekter, strålningsrisker och strålskydd lämp­

ligen bör förekomma. 1951 års strålskyddskommitté har i en skrivelse till

kommittén som sin mening framfört, att en obligatorisk undervisning

rörande strålskydd vid arbete med röntgenstrålar och radioaktiva ämnen

bör infogas i allmänna läkarutbildningen. Kommittén föreslår därför, att

en radiofysiker meddelar sådan undervisning under 2 timmar i samband

med den propedeutiska röntgenkursen samt under 2 timmar i samband med

undervisningen i radioterapi under kirurgikursen. Kommittén uttalar för­

hoppningen, att denna undervisning i Uppsala tills vidare skall kunna ges

av någon av radiofysikerna vid radiofysiska institutionen i Stockholm.

I fråga om de kvalifikationer, som bör vara utslagsgivande vid valet av

ämnesföreträdare, har kommittén anfört, att lärarna i medicinsk fysik an­

tingen kan vara vetenskapligt skolade fysiker eller medicinska forskare med

god utbildning i fysikalisk teknik. Enligt kommitténs erfarenhet torde de

flesta företrädarna för medicinsk forskning och undervisning avgjort förorda

den senare möjligheten. För en fysiker är det lätt att förlora kontakten

med det för medicinen väsentliga och uppehålla sig vid renodlat fysikaliska

problem, under det att en läkare mera tvingas att följa med utvecklingen

Kungl. Mcij:ts 'proposition nr 212.

103

av fysikaliska metoder på medicinens fält. För en fysiker är vidare en be­ fattning i medicinsk fysik knappast särskilt lockande eller meriterande, var­ för man kan vänta att få rekryteringssvårigheter. För en fysiolog kan en sådan befattning däremot enligt kommitténs mening vara en värdefull pas­ sageplats i utbildningen.

Kommittén anför, att den diskuterat möjligheten att från början skapa ordinarie lärartjänster i ämnet, men att den vid diskussioner med de när­ mast berörda ämneslärarna vid de medicinska fakulteterna kommit till den uppfattningen, att det för den framtida utvecklingen av ämnet är för­ delaktigare att en viss tids erfarenhet får samlas, medan undervisningen i ämnet representeras i mera flexibla former vid de olika lärosätena. Det torde enligt kommittén sedermera ankomma på fakulteterna att rekom­ mendera lämpliga förändringar i organisationen. Kommittén föreslår så­ lunda, att en extra tjänst inrättas vid varje medicinskt lärosäte såsom lärare i medicinsk fysik i lönegraden Cg 30. Sysslan bör enligt kommittén till­ sättas med förordnande på ett år. Lärarens undervisningsskyldighet bör bestämmas till 70 timmar per år.

Då det vidare för undervisningen i medicinsk fysik krävs lägre under- visningspersonal och teknisk arbetskraft föreslår kommittén, att en befatt­ ning som förste amanuens inrättas vid varje lärosäte och att en tjänst som instrumentmakare inrättas i Uppsala och Stockholm. Instrumentmakaren bör enligt kommittén i första hand tillgodose den medicinska fysikens be­ hov, men, i den mån hans arbetskraft inte helt utnyttjas härför, bör han stå till förfogande för den fysiologiska institution, där han är placerad.

Kommittén föreslår vidare, att ett engångsanslag av 30 000 kronor ställs till varje institutions förfogande vid undervisningens igångsättande för an­ skaffning av erforderliga instrument och apparater. Härutöver föreslås ett årligt anslag av 5 000 kronor skola tillföras undervisningen i medicinsk fysik vid varje lärosäte såsom materielanslag.

För undervisningen i radiofysik beräknas slutligen särskilda föreläsnings- arvoden, vilka framgår av efterföljande tabell. I denna redovisas även av kommittén föreslagna tjänster samt kanslerns förslag i ämnet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

Medicinsk fysik.

Tjänster m. m.

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

U

L S

G

U

L S

G

Lärare (Cg 30) .................................. Docent ..............................................

+ 1

+ 1 + 1 + 1

+ 1

+ 1 + 1 + 1

Förste amanuens .............................. Tredje amanuens ............................

+ 1

+ 1 + 1 + 1

+ 1 + 1

+ 1

+ 1

Instrumentmakare (14 lgr) ..........

+ 1

— + 1 — + 1

+ 1

Arvoden för undervisning i radio­

fysik ................................................

■100

400 600 400

400

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Y 11 r a nd en.

Samtliga universitetsmyndigheter

har hälsat kommitténs förslag om

särskild undervisning i medicinsk fysik med tillfredsställelse.

Kanslern delar kommitténs uppfattning att full klarhet om den lämp­

ligaste framtida organisationen av undervisning och forskning i medicinsk

fysik icke kan vinnas utan en avsevärd tids erfarenhet av sådan verksam­

het under icke definitiva former. Kanslern anser sig emellertid icke kunna

tillstyrka kommitténs förslag om inrättande av tjänster som lärare i medi­

cinsk fysik i lönegraden Cg 30 med hänsyn till att lärarna endast skulle få

en undervisningsskyldighet av 70 timmar per år. I stället föreslår kanslern

såsom ett provisorium att extra ordinarie docentbefattningar inrättas. Dessa

bör enligt kanslern vara fast knutna till ämnet och vikarier bör få för­

ordnas under eventuella ledigheter för innehavarna.

Behovet av lägre undervisningspersonal och teknisk

arbetskraft för undervisningen i medicinsk fysik har understrukits i

yttrandena. Kanslern anser dock, att befattningar som tredje amanuens

bör inrättas i stället för de av kommittén föreslagna befattningarna som

förste amanuens. Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göte­

borg föreslår, att en tjänst som instrumentmakare inrättas även i Göteborg,

enär motsvarande befattningshavare vid den fysiologiska institutionen på

grund av tyngande arbetsbörda icke kan tänkas stå till förfogande för

undervisningen i medicinsk fysik. Kanslern har icke ansett sig kunna till­

styrka organisationskommitténs förslag utan har hänvisat till att han i sina

anslagsäskanden för Göteborgs universitet för budgetåret 1954/55 tillstyrkt

ett förslag om inrättande av en tjänst som instrumentmakare vid radio­

fysiska laboratoriet och förutsatt att innehavaren skall stå till tjänst även

för övriga högskoleinstitutioner och kliniker.

Det av kommittén föreslagna årliga materielanslaget har av

lärarkollegiet vid karolinska institutet och organisationskommittén för medi­

cinska högskolan i Göteborg ansetts vara otillräckligt och föreslagits skola

höjas till 10 000 kronor.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har

professorerna E. Jorpes och C. G. Bernhard anfört, att den i tidigare petita-

skrivelser berörda tillbyggnaden av fysiologiska institutionen blir nödvän­

dig, när de för medicinsk fysik avsedda lokalerna inom institutionen måste

tagas i bruk för undervisning i detta ämne, och hänvisat till tidigare petita-

skrivelser i denna fråga, vilka föranlett utredning och framläggande av ett

preliminärt tillbyggnadsförslag från byggnadsstyrelsen, kostnadsberäknat

till 550 000 kronor.

I fråga om av kommittén föreslagna arvoden för undervis­

ning i radiofysik anför kanslern, att den av kommittén föreslagna

undervisningen i radiofysik synes kunna meddelas i Lund av laboratorn i

105

radiofysik och i Stockholm av professorn eller laboratorn i radiofysik inom ramen för dessa lärares undervisningsskyldighet, varför särskilda arvoden härför ej synes böra beräknas. Därest den av kanslern i anslagsäskanden för Göteborgs universitet för budgetåret 1954/55 tillstyrkta laboraturen i medicinsk radiofysik i Göteborg inrättas, anser han detsamma böra gälla den föreslagna undervisningen därstädes.

1951 års strålskyddskommitté anför, att nyttan av en undervisning i strålskydd av den blygsamma omfattning som läkarutbildningskommittén föreslagit för strålskyddskommittén framstår såsom otillräcklig. Även om ämnet är av tämligen begränsad storlek, är det dock enligt strålskyddskom- mitténs mening av avgörande betydelse både för patienternas och den i sjukvårdsarbetet sysselsatta personalens hälsa, att läkaren äger erforder­ liga insikter om den joniserande strålningens natur och skadeverkningar samt är kompetent att handha apparater och andra strålkällor på ur strål- skyddssynpunkt betryggande sätt. Strålskyddskommittén hemställer där­ för, att den av läkarutbildningskommittén föreslagna undervisningen i strål­ skydd måtte utvidgas att omfatta åtta timmar och avslutas med ett förhör samt att den meddelas såsom en sammanhängande fristående kurs under kirurgikursen.

Departementschefen.

Såsom kommittén anför har särskild undervisning i fysik tidigare varit obligatorisk i läkarutbildningen. Ett behov att åter införa dylik undervis­ ning har på senare år gjort sig alltmera märkbart och vid flera tillfällen föranlett förslag härom. Vid en reform av läkarutbildningen kan enligt min mening detta behov icke längre åsidosättas. I det praktiska sjukvårdsarbe­ tet använder läkaren ett ständigt ökande antal på fysikens principer byg­ gande, komplicerade apparater för undersökning och behandling. Förståel­ sen av sådana metoder kräver uppenbarligen goda kunskaper i fysik. Forsk­ ningen om cellers och vävnaders byggnad och funktioner i den friska och sjuka organismen använder sig i allt större utsträckning av rent fysikaliska metoder. Jag finner det således betydelsefullt för läkarutbildningen att in­ föra en undervisning i medicinsk fysik.

Liksom kommittén håller jag före, att huvuddelen av den nytillkomman­ de undervisningen i medicinsk fysik bör ske vid de fysiologiska institutio­ nerna. I fråga om läraren vid den av kommittén föreslagna kursen i medi­ cinsk fysik biträder jag kanslerns uppfattning, att han med tanke på den begränsade undervisningsbördan bör inneha en docenttjänst, som fast kny­ tes till ämnet.

Vad beträffar undervisningen i den speciella form av medicinsk fysik, som rör strålskydd vid arbete med röntgenstrålar och radioaktiva ämnen, så torde ett realiserande av kommitténs förslag tills vidare vara tillfyllest för den allmänna läkarutbildningen. I likhet med kanslern anser jag, att denna

Kungl. Maj:ts 'proposition nr '212.

106

undervisning bör kunna meddelas i Lund av laboratorn i radiofysik, i Stock­

holm av professorn eller laboratorn i radiofysik samt i Göteborg av den

där föreslagne laboratorn i radiofysik inom ramen för dessa lärares under-

visningsskyldighet. Särskilt arvode för denna undervisning synes sålunda

endast böra beräknas i Uppsala med 400 kronor.

I fråga om den lägre undervisningspersonalen tillstyrker jag kommitténs

förslag. Denna personal torde komma att utnyttjas för såväl undervisning

som forskning, varför den tjänstgöring, som skulle kunna åläggas de av

kanslern föreslagna tredje amanuenserna, sannolikt skulle bli otillräcklig.

Mot kommitténs förslag beträffande teknisk arbetskraft har jag intet att

erinra.

Till frågan om en eventuell utbyggnad av fysiologiska institutionen vid

karolinska institutet med hänsyn till undervisningen i medicinsk fysik är

jag icke beredd att nu ta ställning.

Jag anser mig sålunda böra föreslå följande personalorganisation för un­

dervisningen i medicinsk fysik:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

U

L

S

G

Docent ...........................................................

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

Förste amanuens ..........................................

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

Instrumentmakare (14 lgr) ......................

+ 1

+ 1

Vad jag nu föreslagit föranleder en årlig kostnadsökning för avlöningar

med i runt tal 124 300 kronor.

Härutöver räknar jag enligt kommitténs förslag med årligt materielan-

slag av 5 000 kronor för varje lärosäte eller med tillhopa 20 000 kronor

samt med engångsanslag av 30 000 kronor per institution eller tillhopa

120 000 kronor för anskaffning av erforderliga instrument och apparater

vid undervisningens igångsättande.

Kungl. Maj ds proposition nr 81%.

107

7. Fysiologi.

Kommitté n.

Undervisningen i fysiologi meddelas för närvarande vid samtliga läro­ säten i en laborationskurs varje termin samt en föreläsningsserie av väx­ lande längd.

Med hänsyn till fysiologiens stora betydelse för läkarutbildningen anser kommittén, att ämnet bör tillförsäkras en studietid av fyra månader, d.v.s. en lika lång studietid som kemien. En samordning med undervisningen i medicinsk kemi förefaller kommittén principiellt önskvärd. Det bör enligt kommittén ankomma på ämnesrepresentanterna att avgöra, om det är lämpligt att utsträcka delar av undervisningen i de bägge ämnena över längre perioder av det kemiskt-fysiologiska året genom utbyte av tid eller samordning av ämnena. Vidare bör ämnesrepresentanterna i fysiologi vid varje lärosäte ha frihet att anordna undervisningen mera koncentrerat eller i en systematisk undervisningsserie över en längre period, dock ej mer än två terminer. Värdet av en föreläsningsserie, som utan samordning med den medicinska kemien utsträckes över kursen i medicinsk kemi, före­ faller dock kommittén synnerligen tvivelaktigt. Undervisningen skall enligt kommittén vara avslutad vid fjärde studieterminens slut.

Antalet föreläsningar och demonstrationer i fysiologi växlar starkt vid olika lärosäten och utgör för närvarande 85—200. Med hänsyn till att kommittén i den nya studieplanen föreslår särskilda kurser i statistik, medi­ cinsk fysik och psykologi, som nära anknyter till och i vissa fall direkt kan överta en del av den tidigare undervisningen i fysiologi, anser kommittén, att föreläsningar och därmed jämställd undervisning i fysiologi i det fram­ tida undervisningsschemat bör omfatta cirka 125 timmar. Laborations­ kursen i fysiologi torde kunna slutföras pa tva manader.

Institutionernas ordinarie lärarstab torde enligt kommittén vara tillfyllest för den föreslagna undervisningen inom huvudkursen i fysiologi. Även i kommitténs förslag kvarstår dock behovet av en relativt omfattande labo­ rationskurs i fysiologi, vilken ställer stora krav på tillgång till lägre under­ visnings- och teknisk personal av olika slag. Kommittén påpekar också att laborationsundervisningen i fysiologi kräver en stor och dyrbar uppsättning av instrument och apparater, vilka inte kan underhallas och förnyas utan tillgång till kvalificerad teknisk personal av typen instrumentmakare. I detta hänseende måste emellertid enligt kommitténs mening beaktas, att kommittén i samband med förslag om undervisning i medicinsk fysik före­ slår att särskild kvalificerad teknisk personal knyts till de fysiologiska institutionerna. Samtidigt som delta utgör en förutsättning för undervis­ ningen i medicinsk fysik torde det även innebära eu förstärkning av de

fysiologiska institutionernas tekniska resurser, som tillgodoser undervis­

ningens behov.

Kommittén föreslår därför endast en förstärkning av den lägre under-

visningspersonalen och den tekniska personalen vid institutionen i Stock­

holm med en andre assistent respektive en preparator. Det jämfört med

övriga institutioner stora elevantalet har nämligen visat sig ställa särskilda

krav på dessa kategorier av befattningshavare. För övriga institutioner

torde enligt kommitténs mening för närvarande icke krävas ytterligare sådan

personal.

Av efterföljande tabell framgår nuvarande personalorganisation, den av

kommittén föreslagna utökningen av personalen ävensom kanslerns förslag

i ämnet.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr

j

212.

Fysiologi.

Tjänster

Nuvarande personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

U

L

S

I

G

U

L

S

G

U

L

S

G

Professor ......................................

1

2

2

1

Laborator ....................................

1

1

1

1

Förste assistent..........................

1

2

2

1

Andre assistent ..........................

1

1

1

1

+ 1

_

_

+ 1

2

2

2

1

Tredje amanuens ......................

2

2

4

2

Förste instrumentmakare

(18 Igr) ....................................

-

1

Laboratorieassistent (17 Igr) ...

1

Instrumentmakare (16 Igr) ....

1

1

1

Förste laboratorierträde (15 Igr) —

1

1

Preparator (ll Igr) ....................

1

1

1

+ 1

_

+ 1

Institutionsvaktmästare (14 Igr) —

1

Laboratoriebiträde (13 Igr) ....

1

1

Kontorist (13 Igr) ......................

1

1

Institutionsvaktmästare (12 Igr)

1

1

17.

Vaktmästare (10 Igr) ................

1

Laboratoriebiträde (11 Igr) ....

1

1

i

Kanslibiträde (11 Igr) ..............

1

1

i

Ekonomibiträde ........................

i

T abellkommentar.

Den personliga forskningsprofessuren i neurofysiologi i Stockholm och

de till denna tjänst knutna befattningarna har icke redovisats i tabellen,

ej heller laboraturen i klinisk neurofysiologi.

Den nuvarande instrumentmakartjänsten i Göteborg, som är gemensam

för den fysiologiska, den medicinsk-kemiska och den farmakologiska insti­

tutionen, skall enligt kommitténs och kanslerns förslag helt tillfalla den

fysiologiska institutionen. Det bör vidare anmärkas, att en institutionsvakt-

mästartjänst är gemensam för samma instutioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

109

Yttrande n.

Kommitténs förslag rörande omfattningen av undervisningen i fysiologi har icke föranlett någon erinran från remissmyndigheterna.

Under hänvisning till att den föreslagna undervisningen i fysiologi fordrar god tillgång på amanuenser för handledning av studenterna har

organisa­

tionskommittén för medicinska högskolan i Göteborg

föreslagit, att ytter­

ligare en förste amanuenstjänst inrättas vid den fysiologiska institutionen i Göteborg. Härigenom skulle, beträffande amanuensbefattningarna, institu­ tionerna i Uppsala och Göteborg bli jämställda.

Kanslern

tillstyrker detta

förslag.

Departementschefen.

Jag ansluter mig till vad kommittén anfört om undervisningen i fysiologi. Den relativt omfattande laborationsundervisningen i ämnet kräver god tillgång på lägre undervisnings- och teknisk personal. Likaledes kräver det ökade studentintaget i Uppsala en förstärkning av den förstnämnda perso­ nalen.

Jag anser mig därför böra föreslå följande utökning av personalen i ämnet:

U

L

S

G

Förste assistent ............................................ + 1 Andre assistent ........................................... —

+ 1

Förste amanuens .......................................... —

+ 1

Tredje amanuens .......................................... + 1 Preparator (14 lgr) ...................................... —

+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 39 700 kronor.

Med hänsyn till det ökade studentintaget i Uppsala räknar jag vidare med en ökning av det årliga anslaget för materiel med 5 000 kronor samt med engångsanslag för utrustning med 45 000 kronor och för ombyggnads­ arbeten med 45 000 kronor.

no

Kungl. May.ts proposition nr 212.

8. Psykologi.

Kommitté n.

Särskild undervisning i psykologi meddelas icke enligt den nu gällande

examensstadgan.

I sitt yttrande över 1938 års läkarutbildningssakkunnigas första betän­

kande framhöll medicinalstyrelsen, att det vore mycket önskvärt med under­

visning i allmän psykologi för de blivande läkarna ej endast i samband med

undervisningen i psykiatri utan även med inriktning mera direkt på nor­

malpsykologien och läkarens beröring med sitt allmänna klientel.

Statens sinnessjukvårdsberedning föreslog i sin skrivelse av den

27

novem­

ber

1947

angående undervisningen i psykiatri bland annat, att en kurs

borde anordnas i elementär psykologi och psykiatri, omfattande 10 timmar

föreläsningar i samband med de propedeutiska kurserna. Föreläsningarna

borde omfatta allmän människokunskap, sjukdomen som socialt och indi­

viduellt problem, umgänget med patienterna och deras anhöriga, de kon­

stitutionella faktorerna, olika vägar för miljösanering, viktigare social­

psykiatriska faktorer etc.

Kommittén instämmer i de sålunda tidigare uttalade önskemålen och

anför, att de studerande redan på det prekliniska stadiet bör undervisas

om personlighetens byggnad och utveckling och om psykiska faktorers be­

tydelse i hälsa och sjukdom. En obligatorisk kurs i allmänpsykologi bör

därför enligt kommittén anordnas under det andra studieåret, där den väl

ansluter sig till fysiologikursen med dess undervisning i neurofysiologi, sin-

nesfysiologi etc.

Kommittén föreslår, att kursen skall omfatta 20 timmar föreläsningar.

Undervisningen skall visserligen förnämligast beröra den allmänna psyko­

logien, men den bör läggas upp med tanke på att de studerande i framtiden

skall bli läkare och den bör därför få karaktären av en medicinskt inriktad

psykologi. Undervisningen bör meddelas av en akademisk lärare i psykiatri

eller av en medicinskt skolad psykolog. Kursen föreslås skola avslutas med

förhör.

Kommittén föreslår, att det vid samtliga lärosäten anordnas två kurser

årligen. För denna undervisning jämte förhör föreslår kommittén, att er­

sättning skall utgå i Uppsala, Lund och Göteborg med 2 450

kronor samt

i Stockholm med 2 900

kronor för år.

Yttranden.

Behovet av obligatorisk undervisning i psykologi

har understrukits i remissyttrandena.

Beträffande den föreslagna omfattningen av undervisningen an­

in

ser Sveriges läkarförbund, att denna måste betraktas som ett minimum.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet anser däremot, att kursen bör kunna

minskas från 20 till 15 timmar och kursen i barnpsykiatri i motsvarande grad ökas.

I fråga om kursens förläggning i studieschemat har olika meningar kommit till uttryck i yttrandena. Flertalet remissinstanser har dock tillstyrkt kommitténs förslag.

Medicinalstyrelsen

anser det sålunda vara riktigt och mycket betydelse­

fullt, att den grundläggande undervisningen i psykologi infogats i utbild­ ningens andra år, enär de studerande redan då de för första gången konfron­ teras med patienter enligt styrelsens förmenande bör vara väl insatta i normalpsykologiens grunder. Majoriteten inom

lärarkollegiet vid karolinska

institutet

anser däremot, att undervisningen i psykologi lämpligen bör

anordnas i samband med kursen i psykiatri. Mot denna uppfattning har emellertid

professor

J. P.

Strömbeck m. fl.

reserverat sig och i stället in­

stämt i kommitténs förslag. Reservanterna finner det synnerligen olämpligt att uppskjuta kursen till efter de viktiga kurserna i medicin och kirurgi samt anser det propedeutiska året vara den senaste tidpunkt, vid vilken kursen i psykologi kan påbörjas.

I fråga om de kvalifikationer, som bör vara utslagsgivande vid valet av ämnesföreträdare, understryker

organisationskommittén för

medicinska högskolan i Göteborg

önskvärdheten av att läraren förutom god

psykologisk skolning även har en fullständig läkarutbildning. Det är näm­ ligen enligt organisationskommitténs uppfattning av största vikt, att denne lärare har intim kontakt med läkarens arbetsuppgifter.

Svenska psykolog­

samfundet

framhåller däremot, att det med hänsyn dels till att det är

fråga om akademisk undervisning, vilken förutsätter vetenskaplig förtro­ genhet med forskningsområdet, dels till det psykologiska kunskapsområdets höga grad av integration, är nödvändigt att undervisningen bestrides av en vetenskapligt utbildad psykolog, förslagsvis en akademisk lärare i psykologi. Med hänsyn till undervisningens målsättning är det enligt samfundets mening oriktigt och icke önskvärt att av lärare för kursen kräva medicinsk examen.

Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot kommitténs förslag.

Departementschefen.

Frånvaron av undervisning i allmän psykologi i läkarutbildningen har vid åtskilliga tillfällen betecknats som en allvarlig svaghet. Otvivelaktigt be­ höver de blivande läkarna särskild undervisning, i normalpsykologien som en underbyggnad till det kommande psykiatristudiet och innan de kommer i kontakt med patienter. Jag kan därför med tillfredsställelse biträda kom­ mitténs förslag om en obligatorisk kurs i allmän psykologi, som upplägges med tanke på att eleverna i framtiden skall bli läkare. Kursen synes väl

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

112

ansluta sig till vissa delar av fysiologiundervisningen, varför jag tillstyrker

kommitténs förslag att förlägga den till det andra studieåret.

I enlighet med kommitténs förslag föreslår jag, att arvode för undervis­

ning jämte förhör i ämnet skall utgå i Uppsala, Lund och Göteborg med

2 450 kronor samt i Stockholm med 2 900 kronor för år, vilket innebär en

kostnadsökning med i runt tal 10 300 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

113

9. Bakteriologi.

K o mmitt é n.

Bakteriologien undervisas i nuvarande studieplan före medicine kandidat­ examen. Den har formellt icke ställning av ett självständigt ämne utan ingår enligt examensstadgan i ämnet patologi. Ämnet företräds emellertid numera av särskilda professurer vid samtliga lärosäten.

I tidigare diskussioner om ämnets organisation har man varit allmänt enig om att undervisningen i bakteriologi med fördel kan uppdelas i en allmän, grundläggande del och en klinisk del. Kommittén ansluter sig helt till denna uppfattning och föreslår, att det ges dels en kurs i allmän bakte­ riologi, dels en särskild undervisning i klinisk bakteriologi.

Den grundläggande undervisningen i bakteriologi bör därvid liksom hit­ tills meddelas samtidigt med den första undervisningen i patologi. Kom­ mittén föreslår således, att en kurs i allmän bakteriologi på högst två månader förlägges till femte terminens början. Kursen bör om­ fatta högst 80 timmar, förslagsvis fördelade på 50 timmar föreläsningar och 30 timmar laborationer. Undervisningen avser icke att ge en för kli­ niska behov lämpad systematisk framställning av bakteriologien utan skall snarare skapa en mikrobiologisk grundval för den kliniskt-bakteriologiska undervisningen. Kursen i allmän bakteriologi skall enligt kommittén efter­ följas av tentamen i bakteriologi, vilken bör kunna avläggas omedelbart efter kursen.

Undervisningen i klinisk bakteriologi sker lämpligen i nära anslutning till den kliniska undervisningen. Den kliniska bakteriologien torde bland de kliniska ämnena ha de flesta anknytningspunkterna till invärtesmedicinen, kirurgien och epidemiologien. Kommittén föreslår därför, att huvudparten av den kliniska bakteriologien meddelas under tjänst- göringarna i dessa ämnen. Under medicin- och kirurgikurserna föreslås så­ lunda skola ges sammanlagt cirka 20 timmars undervisning i klinisk bakte­ riologi som en serie föreläsningar med demonstrationer i anslutning till den kliniska undervisningen, med vilken den samordnas.

Under kursen i epidemiologi föreslås skola meddelas undervisning i den anslutande kliniska bakteriologien under 6—8 timmar föreläsningar och demonstrationer. Härutöver föreslår kommittén, att några undervisnings- timmar, förslagsvis 15 timmar, fördelas även på andra kurser och tjänst­ göringar, såsom i dermato-venereologi, obstetrik-gynekologi, oto-rhino- laryngologi och pediatrik.

Undervisningen i klinisk bakteriologi bör enligt kommittén bygga på den tidigare givna kursen i allmän bakteriologi. Dess planering bör anpassas helL efter de olika kliniska ämnena och cj efter den bakteriologiska systema-

8 — 11 ihan g till riksdagens protokoll 195\1 sand. Nr 212.

114

tiken. Målet för undervisningen i klinisk bakteriologi är att ge de stude­

rande en bakteriologisk bakgrund till infektionssjukdomarnas patogenes,

diagnostik och terapi. Vid föreläsningarna torde det ofta vara lämpligt att

demonstrera patienter. Praktiskt bör de studerande icke övas i en speciell

bakteriologisk teknik utan framförallt i sättet för tagning och för sändning-

av bakteriologiska prov samt i sådan bakteriologisk diagnostik som är av

betydelse för allmänpraktikern. Under respektive kliniska tjänstgöringar är

det viktigt att de studerande i så stor utsträckning som möjligt får ta de

bakteriologiska proven på patienterna.

Kommittén anser, att särskilt förhör ej bör anordnas i klinisk bakteriologi.

Liksom undervisningen intimt anpassas till de olika kliniska ämnena, så bör

också kunskapskontrollen ske samtidigt med det kliniska ämnet i fråga,

d.v.s. i respektive kliniska ämnens tentamina eller slutförhör. Den bakterio­

logiska aspekten på sjukdomarnas uppkomst, behandling och förebyggande

utgör där en naturlig del av den kunskap, som krävs av den studerande.

V i r o 1 o g i e n undervisas för närvarande inom den allmänna och den

kliniska bakteriologiens ram. Denna vetenskapsgren befinner sig emellertid

i en synnerligen snabb utveckling, varför det i en framtid är troligt, att den

relativa betydelsen av bakteriologi och virologi kommer att förändras. Den

undervisning i virologi, som kan anses behöva meddelas inom den allmänna

läkarutbildningens ram, förefaller dock icke kommittén att ännu ha nått den

omfattning, att den för närvarande kräver särskilda lärare. Efter överlägg­

ningar med företrädarna för bakteriologi och virologi har kommittén kom­

mit till den uppfattningen, att en undervisning i virologi på cirka 5 timmar

under kursen i allmän bakteriologi och cirka 5 timmar i samband med den

kliniska bakteriologien tills vidare skulle vara till fyllest. Dessa undervis-

ningstimmar, som kommittén anser bör ingå i de tidigare redovisade, skall

enligt kommittén, där särskilda företrädare för virologien finns, meddelas av

dem, men torde vid övriga lärosäten kunna ges av någon eller några av lä­

rarna i bakteriologi. Kommittén förutsätter, att fakulteterna och kollegier­

na kommer att ägna frågan om virologiundervisningen en fortlöpande upp­

märksamhet och därvid framlägga sådana förslag, som utvecklingen kan

motivera.

Kommitténs förslag rörande bakteriologien innebär, att undervisningen

inleds med en kurs i allmän bakteriologi, vars omfång nära ansluter sig

till den nuvarande kursens. Kommittén anser därför, att undervisningen

i fråga skall kunna tillgodoses med tillgängliga lärarkrafter. Beträffande

den bakteriologiska institutionen i Stockholm finner dock kommittén, att

dess personalstat är väsentligt svagare än de övriga institutionernas med

hänsyn till att denna institution har att ta hand om nära dubbelt så stora

kurser som de övriga. Institutionschefen har till kommittén meddelat det

personalbehov, som enligt hans mening måste tillgodoses vid institutionens

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

115

inflyttning i ny byggnad. Utöver den i efterföljande tabell upptagna nu­ varande personalen skulle sålunda för undervisningen erfordras eu prepara- tor, en instrumentmakare och ytterligare ett laboratoriebiträde. Kommit­ tén finner, att hela denna personal icke omedelbart kan tillsättas med hän­ syn till institutionens nuvarande begränsade lokaler, men föreslår dock, att redan nu en tjänst som preparator inrättas vid institutionen.

Som en andra del av bakteriologiundervisningen skulle enligt kommitténs förslag följa en tämligen omfattande undervisning i klinisk bakteriologi i anslutning till de kliniska kurserna och främst då medicin- och kirurgi­ kurserna. Bakteriologiens kliniska sida har på senare tid alltmer utvecklats, eftersom de moderna, specifika behandlingsmetoderna med kemoterapeutika och antibiotika samt de vidgade möjligheterna till profylaktiska åtgärder gett bakteriologien en helt ny ställning inom medicinen. Bakteriologiens allmänna och kliniska delar är sålunda enligt kommitténs mening nu så omfattande, att de varken ur forsknings- eller undervisningssynpunkt kan förenas på en hand. Kommittén anser sålunda i princip, att en professur i klinisk bakteriologi bör finnas vid varje lärosäte. Med hänsyn till före­ fintliga institutioner och anordningen av de kliniskt-bakteriologiska under­ sökningarna vid de olika universitetssjukhusen föreligger emellertid icke möjlighet att nu inrätta sådana professurer vid samtliga lärosäten. I Upp­ sala och Land, finns inga särskilda bakteriologiska laboratorier vid universi­ tetssjukhusen, utan universitetens bakteriologiska institutioner sköter jäm­ väl sjukhusens rutinundersökningar. Med hänsyn till att på dessa orter någon institution för en ny professur således icke kan beredas, föreslår kommittén icke inrättandet av en dylik tjänst vid dessa lärosäten. Då kommittén emellertid anser, att de nuvarande institutionernas lärarkrafter är otillräckliga för den ytterligare uppgift, som undervisningen i klinisk bakteriologi innebär, föreslår kommittén, att vid vardera institutionen till­ sättes en laborator i bakteriologi. Kommittén anser det nämligen icke i nuvarande läge vara lämpligt att avdela någon viss lärare vid de bakterio­ logiska institutionerna i fråga att meddela undervisning i klinisk bakterio­ logi, utan undervisningen bör fördelas på de i varje fall lämpligaste per­ sonerna.

Vid allmänna sjukhuset i Malmö erfordras enligt kommittén undervisning i klinisk bakteriologi under medicin- och kirurgikurserna samt vissa andra kliniska kurser med cirka 60 timmar årligen. Vid sjukhuset finns en över­ läkare, som är föreståndare för sjukhusets patologisk-bakteriologiska av­ delning. Möjlighet föreligger således icke att för närvarande bereda en institution åt en professur i klinisk bakteriologi. Kommittén förutsätter emellertid, att spörsmålet om inrättandet av en sådan professur vid allmänna sjukhuset i Malmö upptas till förnyad provning, när omorganisationen i samband med en uppdelning av det nuvarande laboratoriet i en patologisk och en bakteriologisk institution äger rum. Tills vidare föreslår kommittén,

Kungl. Maj:ts -proposition nr 212.

116

att ett arvode på 3 000 kronor beräknas för undervisningen i klinisk bak-

teriologi vid allmänna sjukhuset i Malmö.

I Stockholm är, påpekar kommittén, uppdelningen av bakteriologiunder-

visningen på en allmän och en klinisk del med särskilda lärare redan inledd.

Vid karolinska institutet finns en laborator i klinisk bakteriologi, som till­

lika är överläkare och chef för serafimerlasarettets kliniskt-bakteriologiska

laboratorium. Vid karolinska sjukhuset finns också en särskild rutinavdel­

ning för klinisk bakteriologi med en laborator i klinisk bakteriologi. Profes­

sorn i bakteriologi disponerar emellertid ännu icke någon särskild institution

utan sköter sin undervisning på karolinska sjukhuset, där han mot ett

särskilt arvode tillika är förordnad som föreståndare för det kliniskt-bakte­

riologiska laboratoriet. I samband med en kommande förflyttning av under­

visningen i allmän bakteriologi till den nya institutionen vid karolinska

institutet bör enligt kommitténs mening professorns ställning som före­

ståndare för det kliniskt-bakteriologiska laboratoriet på karolinska sjuk­

huset omprövas. Kommittén föreslår, att professorn i allmän bakteriologi

därvid befrias från föreståndarskapet för den kliniskt-bakteriologiska av­

delningen vid karolinska sjukhuset. Samtidigt bör enligt kommittén en

professur i klinisk bakteriologi inrättas vid karolinska institutet och profes­

sorn förordnas som föreståndare för karolinska sjukhusets kliniskt-bakterio­

logiska laboratorium. Kommittén erinrar i detta sammanhang om att

karolinska institutets lärarkollegium i remissutlåtande över motioner vid

1949 års riksdag om intensifierad undervisning och forskning beträffande

folksjukdomarna (jfr statsutskottets utlåtande nr 131) anförde, att det

för ifrågavarande forskning skulle vara en fruktbärande anordning att upp­

rätta en professur i klinisk bakteriologi och serologi med förläggning till

karolinska sjukhuset och med lokaler i anslutning till sjukhusets central­

laboratorier.

Kommittén förutsätter, att laboratorn i klinisk bakteriologi vid sera-

fimerlasarettet sköter undervisningen i ämnet på de kliniska kurser, som

är förlagda till sjukhuset. Laboratorn bör även enligt kommittén ge den

undervisning i klinisk bakteriologi, som avses skola äga rum vid Sabbats-

bergs sjukhus, dit senare serafimerlasarettets kliniker kommer att flyttas.

Denna undervisning uppgår enligt kommitténs förslag endast till cirka

6 timmar årligen i samband med kurserna i obstetrik och gynekologi. Vid

karolinska sjukhuset kan det enligt den av kommittén uppgjorda studie­

planen beräknas, att undervisningen i klinisk bakteriologi kommer att

kräva cirka 80 timmar föreläsningar. Kommittén föreslår, att ett arvode

på 4 000 kronor årligen beräknas för denna undervisning, vilken lämpligen

kan skötas av laboratorn vid sjukhusets kliniskt-bakteriologiska labora­

torium.

I Göteborg har professorn i allmän bakteriologi sina lokaler i samband

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

117

med Sahlgrenska sjukhusets kliniskt-bakteriologiska laboratorier, men han har, anför kommittén, ingen skyldighet att delta i sjukhusets rutinarbete. För den kliniska bakteriologiens del finns vid Sahlgrenska sjukhuset tre tjänster, nämligen en föreståndare för det kliniskt-bakteriologiska labora­ toriet, som tillika är prefekt för hela det bakteriologiska laboratoriet, samt vidare en laborator i klinisk bakteriologi och en överläkare i virologi. Kom­ mittén anser sig med hänsyn till dessa förhållanden icke kunna föreslå, att en ordinarie lärarbefattning i professors ställning i klinisk bakteriologi ome­ delbart inrättas. Kommittén förklarar sig emellertid förutsätta, att organisa­ tionskommittén för medicinska högskolan i Göteborg beaktar behovet av en sådan tjänst och framlägger det närmare förslag, som kan föranledas härav.

Den kliniska bakteriologiundervisningen i samband med kurserna i klinisk epidemiologi bör, i den mån den ges av annan än ordinarie lärare i klinisk bakteriologi, enligt kommitténs mening ersättas från det arvode, som be­ räknas för undervisningen i klinisk epidemiologi.

Kommittén föreslår slutligen viss förstärkning av den lägre undervis- ningspersonalen, tekniska personalen och skrivpersonalen med hänsyn till den kliniska bakteriologiundervisningens behov.

Av efterföljande två tabeller framgår dels nuvarande personaltillgång för allmän, respektive klinisk bakteriologi, dels kommitténs förslag till utökning av personalen, dels ock kanslerns förslag i ämnet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

Allmän bakteriologi.

Tjänster

Nuvarande personal Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

U L

S G U L S G U L

S G

Professor ...................................... 1 1

1 1

Laborator ....................................

— — 1

Förste assistent ..........................

1 1

1 1

Förste amanuens........................

1 1

1 1

Tredje amanuens ......................

2 2

2 1

Laboratorieingenjör (23 lgr) .. .

— —

(1)

i

Förste laboratoriebiträde (15 lgr) —

— 1

Preparator (It lgr) ....................

1 1 —

1

— —

+ 1 — —

+ 1

Laboratoriebiträde (13 lgr) .... — 1 —

1

Institutionsvaktmästare (12 lgr) 1 —

1 1

Laboratoriebiträde (11 lgr) .... 1 1 —

1

Kanslibiträde (11 lgr)................ 1

1 1

— + 1 — — —

+ 1

Vaktmästare (10 lgr) ................ 1

1

Kontorsbiträdc .......................... —

— — 1

-

— —

— 1

— —

— 1

Disk- och steriliseringsbiträde

(6 lgr) ......................................

1

1

Ekonomibiträde (1 lgr) ............

2

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Klinisk bakteriologi.

Tjänster m. m.

Nuv.

personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

s

Seraf

G

u

L

M

s

G

u

L

M

s

G

Seraf KS

Seraf KS

Laborator .........................

i

1

+1

+ 1

_

_

_ _

+1

+ 1

Undervisning i klin.

bakt. (arvode) ..........

3 000

4 000

3 000

4 000

Förste amanuens ....

+1

+ 1

+1

+1

+1

+1

+ 1

+1

+1

+1

Laboratoriebiträde

(11 Igr) .........................

1

+1

+ 1

+1

+1

+1

+1

+ 1

+1

+1

+1

Kanslibiträde ...............

+1

+1

Klinisk amanuens ....

_

1

Tabell kommentar

Professuren i virologi i Stockholm och de till denna tjänst hörande be­

fattningarna har lämnats utanför tabellen.

I kolumnen för nuvarande personal i Stockholm har inom parentes an­

givits en tjänst som laboratorieingenjör i lönegraden 23. Tjänsten har i

årets statsverksproposition föreslagits skola inrättas vid bakteriologiska

institutionen från och med den 1 januari 1955.

Nuvarande underläkartjänster har icke redovisats i tabellen.

Y ttranden.

Mot den föreslagna omfattningen av undervisningen i allmän

bakteriologi har ingen erinran gjorts i remissyttrandena. Beträffande un­

dervisningen i klinisk bakteriologi har såväl medicinska fakulteterna i

Uppsala och Lund

som lärarkollegiet vid karolinska institutet

ansett, att

den enligt kommitténs förslag till kursen i epidemiologi förlagda delen av

undervisningen vore otillräcklig och borde utökas från föreslagna 6—8 tim­

mar till 10 timmar. De medicinska fakulteterna motiverar sitt ställnings­

tagande med behovet av utökad undervisning i virologi, medan lärarkolle­

giet vid karolinska institutet anser, att den för undervisning i de epidemiska

sjukdomarnas bakteriologi enligt kommitténs förslag återstående tiden,

1—3 timmar, blir otillräcklig. Även organisationskommittén för medicinska

högskolan i Göteborg

anser, att kommittén icke i tillräcklig utsträckning

beaktat virologiens betydelse, och föreslår en utökning, dock tillsvidare

inom ramen för den av kommittén föreslagna omfattningen av kurserna i

allmän och klinisk bakteriologi.

Samtliga universitetsmyndigheter

anser, att undervisningen i klinisk bak­

teriologi bör avslutas med särskilt förhör och att kunskapskontrollen

icke, som kommittén föreslagit, bör överlåtas åt lärarna i respektive kli­

niska ämnen. Förhöret bör enligt medicinska fakidteten i Uppsala

äga rum

mot slutet av den s. k. andra avdelningen av licentiatstudierna, sedan de

studerande genomgått den till olika kliniska kurser förlagda undervisningen

119

i klinisk bakteriologi.

Medicinska fakulteten i Lund

anser, att kunskaps-

prövningen bör åvila läraren i klinisk epidemiologi.

Med anledning av att kommittén för närvarande icke velat föreslå, att en professur i klinisk bakteriologi omedelbart inrättas i Göteborg med hän­ syn till att det vid Sahlgrenska sjukhuset finnes tre tjänsteinnehavare i ämnet, framhåller

organisationskwnmittén för medicinska högskolan i

Göteborg,

att vid högskolan ett kliniskt-bakteriologiskt laboratorium redan

finnes med laboratorn i klinisk bakteriologi såsom föreståndare och med den hjälppersonal, som föreslagits av kommittén. Enär de båda andra tjänsterna är rent kommunala och sålunda icke knutna till det kliniskt-bak- teriologiska laboratoriet, anser organisationskommittén, att den nämnda laboratorsbefattningen omedelbart bör omändras till professur i klinisk bakteriologi, därest det av kommittén framlagda förslaget till läkarutbild­ ning genomföres i angiven omfattning.

Under hänvisning till att frågan om en professur i klinisk bakteriologi vid Allmänna sjukhuset i Malmö av kommittén förutsättes skola upptagas till prövning, när det nuvarande patologiskt-bakteriologiska laboratoriet uppdelas i en patologisk och en bakteriologisk institution, anmäler medi­

cinska fakulteten i Lund, att nybyggnad för dessa institutioner med stor

sannolikhet kommer att påbörjas under 1954.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har professorerna S. Gard och B. Malmgren samt laboratorn A. Lithander meddelat, att uppförandet av den bakteriologiska institutionen beräknas kunna igångsättas i början av år 1954 och att byggnaden i så fall skulle kunna väntas tagas i bruk någon gång under år 1956, vid vilken tidpunkt enligt kommitténs uppfattning en professur i klinisk bakteriologi borde inrättas.

Kommitténs förslag om förste amanuenser som biträden åt laboratorerna i klinisk bakteriologi har i flera yttranden ansetts otillfreds­ ställande. Sålunda har

medicinska fakulteterna i Uppsala

och

Lund, Malmö

stads sjukhusdirektion, direktionen för karolinska sjukhuset

och

Sveriges

läkarförbund

förordat, att i stället befattningar som klinisk amanuens

respektive underläkare inrättas.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet

har

likaså i sin kostnadsberäkning i stället för de av kommittén föreslagna förste amanuenstjänsterna vid karolinska sjukhuset respektive serafimer- lasarettet uppfört en hel respektive eu halv tjänst som andre underläkare vid dessa sjukhus.

Lärarkollegiet har vidare ansett, att genomförandet av kommitténs för­ slag beträffande undervisningen i allmän bakteriologi kräver ytterligare en förste assistent och en tredje amanuens.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga föreslår

professor A. Lindau

och

docenten R. Grubb,

att en djurskötarbefattning

inrättas i Lund, eventuellt som halvdagstjänst. Vidare anföres i inlagan att

Kungl. Maj:ts "proposition nr 21%.

120

ett genomförande av kommitténs förslag utöver årliga materielanslag krä­

ver jämväl engångsanslag för utrustning. För undervisningen i allmän och

klinisk bakteriologi i Lund liar dessa engångsanslag beräknats till 15 968

respektive 21 455 kronor. För undervisningen i klinisk bakteriologi i Malmö

erfordras enligt ett yttrande av docent S. Winblad

ett engångsanslag för ut­

rustning med 38 820 kronor.

Kanslern tillstyrker kommitténs förslag om personalförstärkning och

understryker, att det sammanlagda undervisningsbehovet i allmän och kli­

nisk bakteriologi motiverar inrättandet av laboraturer i bakteriologi i Upp­

sala och Lund.

Departementschefen.

Bakteriologien omfattar utan tvekan en betydelsefull del av den kunskap,

som bildar grundvalen för det kliniska arbetet. Trots detta intar ämnet en

undanskymd plats i gällande undervisningsordning. Mot bakgrunden av

dessa omständigheter synes mig kommitténs förslag innebära en förtjänst­

full omvärdering, som jag kan understödja. Liksom remissmyndigheterna

ansluter jag mig till kommitténs uppdelning av bakteriologiundervisningen

i undervisning i allmän bakteriologi under det tredje studieåret samt under­

visning i klinisk bakteriologi i nära anslutning till den kliniska undervis­

ningen särskilt i invärtesmedicinen, kirurgien och epidemiologien. Mot kom­

mitténs detaljförslag till anordning av denna undervisning finner jag icke

anledning till erinran. Särskild kunskapskontroll i klinisk bakteriologi ut­

över enkla examinatorier inom ramen för undervisningen är ej heller enligt

min mening erforderlig.

Virus som sjukdomsalstrare synes spela en allt större roll i vår tids sjuk­

domspanorama. Därmed är även utsagt, att virologien sannolikt kommer

att kräva en växande del i undervisningen rörande smittämnena. Med hän­

syn härtill finner jag vissa remissmyndigheters uttalanden om behovet av

utökad undervisning i virologi beaktansvärda men anser i likhet med kom­

mittén och flera av remissmyndigheterna, att detta behov tills vidare kan

tillgodoses inom ramen för den av kommittén föreslagna undervisningen

i allmän och klinisk bakteriologi.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen anser kommittén i fråga

om den kliniska bakteriologien, att en professur i ämnet bör inrättas vid

varje lärosäte. Samma princip bör enligt kommittén även gälla för ämnena

klinisk kemi och klinisk fysiologi, såsom närmare framgår av det följande.

Men hänsyn till de omfattande konsekvenserna ur organisatorisk och eko­

nomisk synpunkt är jag icke nu beredd att godta denna princip. Emellertid

talar starka skäl för att åtminstone någon professur inrättas i riket i ett vart

av sagda ämnen. Inom samtliga ämnen kommer enligt kommitténs av mig

biträdda förslag att meddelas en viktig undervisning i grundutbildningen,

och även för specialistutbildningen har ämnena stor betydelse. Ämnesföre-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

121

trädarna gör en väsentlig insats i den kliniska forskningen, och vid deras laboratorier sker en omfattande verksamhet i sjukvårdens tjänst. Ämnena är således av den betydelse inom medicinen, att professurer i och för sig är berättigade. Vid min prövning av de av kommittén och universitets- myndighetema framställda förslagen angående den kliniska balcteriologien finner jag, att åtskilliga omständigheter talar för att en professur i ämnet i första hand bör inrättas vid allmänna sjukhuset i Malmö. Av särskild betydelse synes mig härvid vara, att en nybyggnad för bakteriologi och patologi torde komma att påbörjas under innevarande år och sålunda vara färdigställd, då undervisning i klinisk bakteriologi enligt studieplanen av­ ses skola påbörjas. Vid sjukhuset finns för närvarande en överläkare, som är föreståndare för sjukhusets patologiskt-bakteriologiska avdelning. När det nya bakteriologiska laboratoriet färdigställts avses denne skola bli överläkare härför. Fakultetens i remissyttrandet gjorda uttalande torde innebära, att ifrågavarande överläkare enligt fakultetens mening besitter professorskompetens. Då sålunda jämväl de personella förutsättningarna för en professur synes föreligga, föreslår jag, att en professur i klinisk bakterio­ logi inrättas i Malmö. Jag förutsätter dock, att fakulteten i sedvanlig ord­ ning förebringar närmare utredning om överläkarens kompetens för pro­ fessuren.

Jag tillstyrker i övrigt i huvudsak kommitténs personalförslag beträffande bakteriologien och föreslår sålunda bland annat att laboraturer i bakterio­ logi inrättas i Uppsala och Lund. I Stockholm bör i enlighet med kommit­ téns av kanslern tillstyrkta förslag den till cirka 80 timmar uppgående undervisningen i klinisk bakteriologi vid karolinska sjukhuset lämpligen meddelas av laboratorn vid sjukhusets kliniskt-bakteriologiska centrallabo­ ratorium. För denna undervisning har kommittén och kanslern räknat med ett arvode av 4 000 kronor. Undervisningen torde emellertid enligt min me­ ning liksom hittills åtminstone i viss utsträckning böra meddelas av ifråga­ varande laborator utan särskild ersättning. Denna fråga torde böra upp­ märksammas i samband med de ordinarie anslagsäskandena.

Jag är icke beredd att tillstyrka det av vissa remissmyndigheter väckta förslaget om inrättande av befattningar som klinisk amanuens respektive underläkare i stället för av kommittén föreslagna tjänster som förste ama­ nuens.

Jag förordar nu följande förändringar:

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.'

Allmän bakteriologi.

U

L

S

G

Preparator (14 Jgr) ......................................

__

_

+ 1

_

Kanslibi triide (11 Krr) ................................ —

+ 1

Konlorsbitriide ............................................. —

— 1

122

Kungl. Maj:ts proposition nr UtlsS.

Klinisk bakteriologi.

s

U

L

M

G

Seraf

KS

Professor .......................................................

_

+ 1

Laborator (Ca 34) ........................................

+ 1

+ 1

Undervisning i k!in. bakt. (arvode) ........

4 000

Förste amanuens ..........................................

+ 1

+ 1

+ 1

+1

+ 1

Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) ............

+ 1

+ 1

+ 1

+1

+ 1

Kanslibiträde (11 lgr) ..................................

+ 1

+1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår

till i runt tal 182 900 kronor.

Frågan om den ytterligare personal, som kan bli erforderlig, när den nya

bakteriologiska institutionen vid karolinska institutet tas i anspråk, bör

enligt min mening prövas i samband med de ordinarie anslagsäskandena.

Med hänsyn till att undervisning i klinisk bakteriologi föreslås skola för­

läggas till Malmö allmänna sjukhus, där dylik undervisning tidigare ej före­

kommit, anser jag mig böra räkna med ett materielanslag härför av 10 000

kronor. Något särskilt utrustningsanslag är jag däremot icke beredd att nu

tillstyrka, då frågan härom torde komma att lösas i den särskilda ordning,

som betingas av gällande avtal mellan staten och Malmö stad.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr *212.

123

10. Patologi.

i

K o m m itté n.

Ämnet patologi är i nuvarande studieordning uppdelat i två ämnen,

nämligen allmän patologi i medicine kandidatexamen och patologisk ana­

tomi (speciell patologi) i medicine licentiatexamen. Vardera delen av ämnet

representeras av särskild professur vid alla lärosäten.

Beträffande den nuvarande undervisningens omfattning och tidigare dis­

kussion om patologiundervisningen hänvisas till betänkandet (s. 103—106).

Utformningen av undervisningen i patologi i den nuvarande studieord­

ningen är enligt kommitténs mening icke tillfredsställande. Den kritik, som

riktats mot patologiundervisningen, är i åtskilliga avseenden berättigad och

bör tas som utgångspunkt för en djupgående omprövning av läroämnets

omfång, förläggning i studieplanen och förhållande till de kliniska ämnena.

Det är särskilt tre omständigheter, som kommittén anser riktningsgivande

för det slutliga ställningstagandet härvidlag.

Den första är den intima samhörigheten mellan den allmänna och den

speciella patologien, vilka i själva verket bör uppfattas som ett enda ämne.

Sakligt sett är den speciella patologien en direkt fortsättning och påbygg­

nad av den allmänna patologien, men den senare fordrar för sitt studium

en exemplifiering ur den förras lärostoff. Detta har lett till att kursen i

allmän patologi i allmänhet redan omfattat större eller mindre delar av

den speciella patologien. Den allmänna och den speciella patologien bör

således enligt kommitténs mening undervisas och examineras som ett en­

hetligt planlagt ämne, där undervisningen leds av en och samme lärare.

Den andra omständigheten, som kommittén anser måste beaktas, är

patologiens nära samhörighet med de kliniska ämnena. Patologien skall

enligt kommittén icke undervisas som ett helt fristående ämne utan som

ett kliniskt inriktat ämne, som ständigt ställs i relation till patienternas

sjukdomsbilder. Patologien bör med andra ord i görligaste mån samordnas

och integreras med de kliniska ämnena, särskilt de grundläggande medicin

och kirurgi. Patologien bör således icke undervisas på det prekliniska sta­

diet, utan dess studium bör infalla under de kliniska studierna och påbörjas

samtidigt med dem.

Den tredje omständigheten av betydelse är enligt kommittén att patolo­

gien på ett sätt utgör en naturlig grundval för de kliniska studierna. Att,

som nu ofta sker, förlägga det huvudsakliga studiet och tentamen i spe­

ciell patologi till studiernas sista skede anser kommittén därför vara i

högsta grad olämpligt. Å andra sidan gör patologiens nödvändiga kliniska

anknytningar, att den icke kan förläggas helt före de kliniska studierna.

Slutsatsen av dessa överväganden måste enligt kommittén bli, att de

124

grundläggande och väsentliga partierna av patologien bör undervisas och

tenteras under de kliniska studiernas inledande skede, men att patologi­

undervisningen även därefter måste ingå som ett moment i den löpande

kliniska undervisningen.

Med utgångspunkt från de nu redovisade förutsättningarna föreslår kom­

mittén, att undervisningen i patologi skall meddelas i form av föreläsningar,

i vilka nödiga demonstrationer av mikroskopiska preparat, obduktions-

demonstrationer och s. k. patologikonferenser bör ingå.

Kommittén föreslår, att föreläsningarna i patologi i den nya undervis-

ningsplanen anges till cirka 110 och att de ges under det tredje, prope-

deutiska studieåret. Uppdelningen av föreläsningarna på den allmänna och

den speciella delen av ämnet bör ankomma på lärarna. Kommittén föreslår,

att 40—50 föreläsningar ägnas åt den förra delen och 60—70 föreläsningar

åt den senare.

Obduktionsundervisningen skall enligt kommittén avse att för de stude­

rande demonstrera organens patologiska förändringar vid olika sjukdoms­

tillstånd. De studerande bör bevista obduktionsdemonstrationerna under

den tid, då de åhör föreläsningarna i patologi. Med den uppläggning av

det propedeutiska året, som kommittén föreslår, kommer dessa föreläsningar

att ges under cirka sex av årets åtta studiemånader. Med demonstration av

obduktion tre dagar i veckan under cirka tjugofem studieveckor skulle

cirka 75 timmar sådana demonstrationer kunna beräknas, om en demon­

stration tar 1 timme för den studerande. Vid varje obduktionstillfälle skall

enligt kommittén de studerande i tur och ordning assistera vid obduktio­

nerna, så att en viss undervisning i obduktionsteknik på detta sätt med­

delas dem. Något obduktionsprov bör däremot enligt kommitténs mening

icke påfordras. Undervisning i obduktionsteknik anser kommittén vara en

specialutbildning. De studerande, som önskar en grundligare sådan, rekom­

menderas att fullgöra assistenttjänstgöringen i valfritt ämne i patologi.

Kommittén förutsätter vidare, att de studerande under medicin- och kirurgi­

kurserna i förekommande fall bevistar obduktionerna på patienter, som

tilldelats dem på kliniken.

Under medicin- och kirurgiterminerna skall slutligen enligt kommittén

de studerande obligatoriskt bevista s. k. patologikonferenser. Läraren i

patologi bör organisera dessa konferenser, vilka lämpligen kan få olika

utformning vid olika tillfällen, men klinikerna skall alltid medverka, så att

studenterna får patologien framställd i direkt relation till kliniken och

därigenom når en djupare förståelse av ämnet. Två timmar torde enligt

kommittén få avsättas till en konferens, även om den inte alltid skulle

ta en så lång tid. Denna undervisning anser kommittén får en lämplig

omfattning, om den anordnas en gång varannan vecka under medicin- och

kirurgiterminerna. På vardera terminen skulle då falla 10 konferenser om

vardera 2 timmar, d.v.s. sammanlagt 40 timmar patologikonferenser under

Kungl. Maj:ts proposition nr '212.

125

det fjärde studieåret. Kommittén anser, att sådana konferenser kommer

att utgöra en värdefull förstärkning av undervisningen i patologi och i de

kliniska ämnena. Särskilt framhåller kommittén de rika tillfällen till integra­

tion av kunskapsstoffet, som skapas på detta sätt och som utan tvivel kan

ge den studerande levande och lättbevarade minnesbilder av väsentliga

delar av den patologiska anatomien.

Enligt kommitténs mening bör

en

lärare leda undervisningen i patologi

för en viss given kurs studerande, d.v.s. leda undervisningen av både den

allmänna och den speciella delen av ämnet. Kommittén anser det vara ett

väsentligt krav, att läraren i patologi samordnar sin undervisning i gör­

ligaste mån med den propedeutiska, kliniska undervisningen i samråd med

de kliniska lärarna i avsikt att ge patologien en klinisk prägel. Så långt

möjligt bör patientdemonstrationer anordnas anslutande till den patologiska

undervisningen. I sin strävan att på detta sätt praktiskt levandegöra pato­

logistudiet kan enligt kommittén läraren i möjligaste mån rensa bort ur

undervisningen oväsentligheter, speciella anatomiska detaljer och pato­

logiska rariteter för att koncentrera sig på de grundläggande och kliniskt

viktiga sjukdomstillstånden.

Undervisningen i dess helhet skall således enligt kommittén syfta till att

ge de studerande en patologisk-anatomisk grundval för deras kliniska stu­

dier men icke att ge dem en specialpatologisk utbildning. Undervisningen

bör uppläggas så, att de studerande efter sex månaders undervisning, var­

under de läst ämnet jämsides med kursen, kan avlägga tentamen i patologi

under det propedeutiska årets sjunde eller åttonde månad eller strax efter

dess slut. Tentamensämnet anser kommittén böra benämnas patologi och

utgöra ett ämne i medicine licentiatexamen.

Den patologiundervisning, som enligt kommitténs förslag skall meddelas

under medicin- och kirurgiterminerna, bör enligt kommittén icke avslutas

med särskilt förhör utan ingå i klinikundervisningen och kontrolleras i

vederbörande kliniska tentamen.

De delar av patologien, som hör samman med de kliniska specialämnena,

meddelas enligt kommittén lämpligen i samband med dessa ämnen. Vikti­

gast anser kommittén här vara den pediatriska patologien, den obstetrisk-

gynekologiska patologien och neuropatologien. Lärarna i pediatrik, obstet-

rik-gynekologi, neurologi, psykiatri och neurokirurgi bör enligt kommittén

samråda med lärarna i patologi om denna undervisning, som antingen kan

ges av ämnesläraren eller av patologen. Om så befinnes lämpligt, kan en

av lärarna i patologi ge någon timmes undervisning under ifrågavarande

kurs om de viktigaste patologiska problemen i ämnet, helst i form av kon­

ferenser eller i anslutning till demonstration av obduktioner. En stark be­

gränsning av denna undervisning anser kommittén dock lämplig, eftersom

det här rör sig om specialproblem. Kunskapskontrollen bör enligt kom­

mittén ske i samband med tentamen i respektive ämne.

Kungl. Maj ds 'proposition nr 212.

126

Eftersom enligt kommitténs förslag samtliga ordinarie lärare skall under­

visa i både allmän och speciell patologi, föreslår kommittén, att professu­

rernas benämning överallt ändras till professurer i patologi.

Med hänsyn till att den kliniska undervisningen i

Lund-Malmö

redan

delats på de två lärosätena, anser kommittén, att den ena av professurerna

i Lund oundgängligen måste flyttas till Malmö. Därvid torde enligt kom­

mittén en av Malmö stad beslutad nybyggnad för patologi vid Malmö

allmänna sjukhus kunna komma att tjäna som patologisk institution.

Under en övergångstid anser kommittén, att möjligheter finnes att bereda

plats för undervisningen i provisoriska lokaler, vilka beräknas bli tillgäng­

liga i samband med bland annat det pågående uppförandet av en central

laboratoriebyggnad för allmänna sjukhuset i Malmö.

Vid beräkning av den undervisningsvolym, som enligt kommitténs för­

slag kommer att vila på varje patologisk institution, säger sig kommittén

ha funnit, att de nuvarande ordinarie lärarna icke längre är tillfyllest för

undervisningen vid flera institutioner. Kommittén föreslår därför, att det

för varje terminsgrupp studerande beräknas en professor och en prosektor

i patologi. Detta innebär, att eu prosektorstjänst i patologi bör inrättas vid

patologiska institutionen i

Uppsala,

i

Malmö,

vid Sabbatsbergs sjukhus i

Stockholm

och i

Göteborg.

Med hänsyn till att den ordinarie personalen

vid sabbatsbergsinstitutionen trots den av kommittén föreslagna utökningen

med en prosektor dock är mindre än vid motsvarande institution vid karo­

linska sjukhuset, föreslår kommittén ett arvode till en biträdande lärare på

Sabbatsberg.

För Stockholms del kräver dessutom det stora antalet studerande enligt

kommitténs mening, att obduktionsdemonstrationerna försiggår för mindre

grupper än hela antalet studerande vid institutionerna. Kommittén

föreslår därför, att arvoden beräknas för biträdande lärare i patologi med

uppgift att leda obduktionsdemonstrationer vid andra sjukhus än under-

visningssjukhusen. Efter diskussion med ämneslärarna föreslår kommittén

sålunda, att de studerande vid karolinska sjukhusets patologiska institution

dessutom får möjlighet att bevista obduktionerna vid S:t Eriks sjukhus,

vilken anordning redan existerar. För dessa studerande bör dessutom enligt

kommittén finnas tillfälle att bevista obduktionerna vid serafimerlasarettet,

där den för sjukvårdens del mot arvode anställde prosektorn liksom hittills

även bör få ett undervisningsarvode. Kommittén anser, att de studerande

vid den patologiska institutionen på Sabbatsbergs sjukhus på liknande sätt

bör beredas tillfälle att bevista obduktionerna vid S:t Görans sjukhus och

vid södersjukhuset, och föreslår för dessa ändamål särskilda arvoden till

överläkarna vid vederbörande patologiavdelningar för deras arbete som bi­

trädande lärare i patologi.

Vid beräkning av arvodena till de biträdande lärarna för deras obduk-

tionsundervisning, liksom också när det gäller att beräkna omfattningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

127

av obduktionsundervisningen vid de patologiska institutionerna, föreslår

kommittén efter samråd med ämneslärarna, att en obduktionsdemonstra-

tion för läraren beräknas som två undervisningstimmar. Förhållandet moti­

veras enligt kommittén dels av demonstrationens längd, dels av att obdu-

centen även under själva obduktionen får handleda ett par av de studerande,

som biträder vid obduktionen och därvid undervisas i obduktionsteknik.

Kommittén föreslår även en viss förstärkning av den lägre undervisnings-

personalen och tekniska personalen, såsom närmare framgår av efterföl­

jande tabell. Av tabellen framgår även nuvarande personalorganisation och

kanslerns förslag i ämnet.

T abellkommentar.

Den i kolumnen för Uppsala universitet redovisade maskinisttjänsten i

Ca 13 må icke återbesättas utan Kungl. Maj:ts medgivande.

I kolumnen för Lund avser arvodet till biträdande lärare, 5 000 kronor,

undervisning i speciell patologi i Malmö. Av de tre förste assistenterna är

en i speciell patologi placerad i Malmö.

Det i kolumnen för karolinska sjukhuset upptagna arvodet på 3 600 kro­

nor utgår till prosektor vid serafimerlasarettet för undervisning i patologi.

Professuren och laboraturen i radiopatologi i Stockholm samt en tjänst

som laboratoriebiträde och en befattning som tredje amanuens vid radio­

patologiska institutionen där har lämnats utanför redovisningen.

Under kommitténs förslag har i kolumnen för Malmö uppförts en befatt­

ning som förste amanuens och en tjänst som preparator. Dessa tjänster

skall enligt kommitténs förslag inrättas, när ny institutionsbyggnad för

patologi färdigställts i Malmö.

Kommittén anmäler slutligen att den från ämnesrepresentanterna i Lund

mottagit en preliminär kalkyl över det uppskattade nyanskaffningsbehovet

för den planerade patologiska institutionen i Malmö, upptagande ett be­

lopp av cirka 320 000

kronor. Med hänsyn till att institutionsfrågan ännu

icke är definitivt löst och att utrustningsfrågan torde komma att lösas i

den särskilda ordning, som betingas av gällande avtal mellan staten och

Malmö stad, har kommittén emellertid icke ansett sig böra redovisa särskild

anslagsberäkning för ändamålet.

Y ttranden.

Beträffande den föreslagna omfattningen av patologiundervis­

ningen bär i yttrandena rått delade meningar.

Medicinska fakulteten i

Lund

och

lärarkollegiet vid karolinska institutet

har i stort sett godtagit

kommitténs förslag.

Medicinska fakulteten i Uppsala

anser däremot, att

kommitténs förslag innebär en betänklig nedskärning, och föreslår, att man

i stället under det propedeutiska året ger en kurs i allmän patologi om

cirka 80 timmar föreläsningar och 60

timmar obduktioner, vilken kurs av­

slutas med tentamen. Undervisningen i speciell patologi bör däremot enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

Patologi.

Tjänster m. m.

Nuvarande personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

U

L

S

G

U

L

M

S

G

U

L

M

S

G

Sabb

KS

Sabb

KS

Sabb

KS

Professor ..........................

2

2

1

1

2

_

- 1

+ 1

_

_

.

_

- 1

+ 1

Prosektor ..........................

1

1

2

1

+ 1

+ 1

+1

+ 1 + 1 —

+ 1

+ 1

+ 1

Biträdande lärare ............

5 000

10 000 3 600

- 5 000 + 9 500 + 11 400

-5 000 + 1500 + 6 400

(Malmö)

Förste assistent ................

2

3

1

2

— 1

+ 1

— 1

+ 1

(Malmö 1)

Andre assistent ................

1

1

1

+ 1

Förste amanuens ..............

2

1

2

2

2

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

Tredje amanuens ............

1

1

2

1

+ 1

Preparator (14 lgr) ..........

1

1

1

1

+ 1

+ 1

+:i

+ 1

Maskinist (13 lgr) ..........

1

Instit. vaktm. (14 lgr) ..

1

1

+1

Lab. bitr. (13 lgr) ..........

1

1

1

2

Kontorist (13 lgr) ..........

1

1

1

Instit. vaktm. (12 lgr) ..

2

1

+ 1

+ 1

+ 1

Laboratoriebiträde (11 lgr)

2

2

1

2

1

— 1

+ 1

+ 1

1

+ 2

+ 1

+ 1

Kanslibiträde (11 lgr) ...

1

1

+ 1

+ 1

Vaktmästare (10 lgr) ....

1

+ 1

+ 1

Ekonomibiträde ................

2

Handräckningsarbetare ..

2 400

Ers. t. obd. vaktmästare..

+ 1000 + 1000

1

28K

u

n

g l.

M

a

j: ts

pro

po

sit

ion

n r

2

1

2

.

129

fakulteten i huvudsak förläggas till ett senare stadium och ges i form av

kvällsföreläsningar ett par gånger i veckan under hela det fjärde läsåret

samt under obduktioner och konferenser i enlighet med kommitténs förslag.

Tentamen i speciell patologi skulle då i regel kunna avläggas senast vid

femte studieårets början. Också

organisationskommittén för medicinska

högskolan i Göteborg

ställer sig tveksam till kommitténs förslag och anser,

att även om undervisningen i möjligaste mån rationaliseras och all dubbel­

undervisning borttages en minskning av ämnet till mindre än 300 timmar

icke synes kunna accepteras. Enligt organisationskommitténs mening bör

undervisningstimmarna fördelas på följande sätt: 110 timmar föreläsningar

inklusive mikroskoperingsövningar, 100 timmar obduktionsdemonstrationer,

40 timmar patologiundervisning i form av konferenser eller dylikt under

medicin- och kiurgiterminerna, 10 timmar patologiundervisning under kur­

serna i de kliniska specialämnena samt cirka 10 timmar obduktionsdemon­

strationer under medicinassistenttjänstgöringen. Härutöver bör varje stu­

dent beredas tillfälle till obduktionsövningar under minst 30 timmar.

Kanslern

anser, att de uttalade önskemålen om en ökning av antalet

undervisningstimmar i patologi för att möjliggöra en utökad obduktions-

undervisning är berättigade, och föreslår en utökning av obduktionsunder-

visningen med 25 timmar per kurs. Härvid bör emellertid enligt kanslerns

mening antalet föreläsningstimmar kunna reduceras från 110 till 100.

Kommitténs uppfattning att undervisning i obduktionsteknik vore en

specialutbildning har bemötts av flera remissmyndigheter. I likhet med

flertalet universitetsmyndigheter har sålunda bland annat

Sveriges förenade

studentkårer

framhållit, att samtliga underläkare med undantag för så­

dana som tjänstgör vid ett lasarett med egna patologer av allt att döma

även i fortsättningen får utföra förekommande obduktioner. Sveriges för­

enade studentkårer föreslår därför, att någon form av obduktion s-

p r o v bibehålies.

Svenska läkaresällskapet

anser kommitténs uttalande

att obduktionsprov icke bör ingå i tentamen i patologi vara en olämplig

inskränkning i vederbörande lärares rätt att på sätt han finner mest lämp­

ligt förvissa sig om att examinanden äger nödiga kunskaper i ämnet.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet

anser, att tentamen i patologi

av kommittén förlagts till en för tidig tidpunkt. Vid slutet av det prope-

deutiska året saknar studenterna enligt kollegiets mening ännu den mognad,

som endast en mera kvalificerad klinisk utbildning kan ge och som är nöd­

vändig för förståelse av patologien. Under det tredje studieåret blir under­

visningen i de kliniska ämnena icke mer än propedeutisk, och undervis­

ningen måste därför mer eller mindre få samma karaktär. Lärarkollegiet

anser det på grund härav förkastligt att förlägga tentamen till denna tid­

punkt och föreslår, att denna sker tidigast efter kurserna i medicin och

kirurgi, d.v.s. i slutet av fjärde eller början av femte året.

Kanslern

för­

klarar sig dela denna kollegiets uppfattning. Genom att förlägga tentamen

9 — Dihang till riksdagens ■protokoll 195b. 1 samt. Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

130

i patologi till tiden efter kursen i kirurgi vinner man även, framhåller

kanslern, en minskning av studiebördan under det propedeutiska året.

Kontroll av att de studerande inhämtat tillräckliga kunskaper i allmän

patologi för det fortsatta kliniska arbetet under det följande medicin-

kirurgiåret måste dock enligt kanslern ske genom deltentamen eller på

annat lämpligt sätt. Denna uppdelning av tentamen kommer i en del fall

att föranleda eu förlängning av studietiden. För att i möjligaste mån be­

gränsa studietidsförlängningen är det emellertid enligt kanslern angeläget,

att inte omfattningen av kunskapskontrollen vid nämnda deltentamen över­

drives. Samma synpunkter beträffande tentamens förläggning har framförts

av

Svenska läkaresällskapet.

Kanslern

har icke ansett sig kunna tillstyrka kommitténs förslag att en

obduktionsdemonstration för läraren skulle få räknas som två undervis-

ningstimmar. Av kommittén beräknade arvoden till biträdande lärare före­

slås reducerade med hänsyn härtill.

Medicinska fakulteten i Lund

har anfört, att då undervisningen i patologi

i Malmö avses bli lika omfattande som i Lund måste också lärarstaben

vara lika stor. Vidare anser fakulteten att ytterligare en befattning som

laboratoriebiträde, avsett för den blivande prosektorn, måste inrättas.

Kanslern

delar denna uppfattning och föreslår, att utöver av kommittén

föreslagna tjänster en befattning som andre assistent, en befattning som

tredje amanuens och en befattning som laboratoriebiträde inrättas vid

den patologiska institutionen i Malmö. I en inlaga till fakultetens yttrande

har

professorerna C. G. Ahlström

och

F. Linell

anfört, att det enligt deras

mening ej är motiverat att den föreslagna nya institutionsvaktmästarbefatt-

ningen vid patologiska institutionen i Malmö skulle vara placerad i lägre

lönegrad än motsvarande befattning vid patologiska institutionen i Lund.

Kanslern

finner denna invändning berättigad och föreslår att jämväl insti-

tutionsvaktmästarbefattningen i Malmö placeras i lönegraden 14.

Fakul­

teten

föreslår slutligen under hänvisning till den patologiska institutionens

ökade arbetsuppgifter i sjukvårdens tjänst en komplettering för såväl Lunds

som Malmös vidkommande med en klinisk amanuens.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad prome­

moria har

professorerna Å. Wilton och N. Ringertz

anfört, att den professor,

prosektor eller biträdande lärare, som meddelar obduktionsundervisningen,

oundgängligen måste assisteras av en förste amanuens, vilket förutsätter

att vardera patologiinstitutionen i Stockholm måste ha tre förste amanuen­

ser, då undervisningen måste kunna ske samtidigt på tre sjukhus. Därför

föreslås, att ytterligare en befattning som förste amanuens inrättas vid

vardera Sabbatsbergs sjukhus och karolinska sjukhuset. Vidare föreslår

Wilton och Ringertz, att obduktions vaktmästarna på de stadens sjukhus,

som användas för undervisningen, skall erhålla ersättning för det merarbete,

som studentundervisningen förorsakar dem. Lärarkollegiet har i sin kost­

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

131

nadsberäkning uppfört sammanlagt 2 000 kronor för detta ändamål.

Kanslern

har tillstyrkt dessa förslag.

Professorerna Wilton och Ringertz

har vidare anfört, att då kommitté­

förslaget förutsätter en lika stor arbetsbörda för undervisningen vid var­

dera institutionerna vid karolinska sjukhuset och Sabbatsbergs sjukhus

bör också utrustningen med lärarpersonal och teknisk personal vara någor­

lunda likartad vid båda institutionerna. Utöver av kommittén föreslagen

personalförstärkning för Sabbatsbergsinstitutionen föreslås sålunda, att

ytterligare en prosektorstjänst inrättas i utbyte mot den föreslagna arvodes-

befattningen som biträdande lärare samt att två tjänster som laboratorie-

biträde inrättas vid institutionen, i

Kanslern

bär tillstyrkt inrättandet av en

laboratoriebiträdesbefattning.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet

har i sin kostnadsberäkning utöver

nyssnämnda förslag upptagit en laboratur i pediatrisk patologi vid karo­

linska sjukhuset i stället för nu utgående arvode till biträdande lärare i

ämnet. Vidare har upptagits ett anslag med 35 000 kronor för nyanskaffning

av undervisningsmateriel.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg

anför, att

enligt ämneslärarens bestämda uppfattning en utökning av hjälpkrafterna

med en andre assistent och en tredje amanuens är nödvändig för under­

visningen i patologi i Göteborg.

I fråga om för patologiundervisningen erforderliga lokaler har

medi­

cinska fakulteten i Lund

anfört, att den snart 70 år gamla byggnad, som

inrymmer de patologiska och bakteriologiska institutionerna i Lund, är

helt otidsenlig och icke tillåter meddelandet av undervisning enligt kom­

mitténs plan. Ritningar till en ny institution för patologi är enligt fakul­

teten uppgjorda av byggnadsstyrelsen. Med hänsyn till vikten av att en ny

studieplan genomföres så snart som möjligt hemställer fakulteten, att bygg-

nadsärendet bringas till snabb lösning. Fakulteten har vidare anfört, att

någon möjlighet att ens provisoriskt meddela kursundervisning i patologi

i Malmö icke för närvarande finnes.

Malmö stads sjukhusdirektion

har i anslutning till kommitténs förslag

att den ena av professurerna i patologi i Lund skulle överflyttas till Malmö

och där förenas med överläkarbefattningen vid patologiska avdelningen,

vid det tillfälle då lokaler kan erbjudas i en ny byggnad, anfört att sjuk­

husdirektionen redan tidigare i diskussioner med fakulteten accepterat tan­

ken, att en kommande överliikare i patologi samtidigt skulle vara knuten

till universitetet, om så behövdes, och som en följd därav har vid plane­

randet av den nya byggnaden på anmodan av direktionen en representant

från medicinska fakulteten medverkat. Gentemot kommitténs förmodan

att under en övergångstid möjligheter skulle finnas att bereda plats för

patologiundervisningen i Malmö i provisoriska lokaler, vilka beräknades bli

tillgängliga i samband med bland annat det pågående uppförandet av en

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

132

central laboratoriebyggnad för allmänna sjukhuset, anför emellertid direk­

tionen, att denna byggnad är engagerad med aktuella uppgifter, varför

patologiundervisningen ej kan bedrivas där. Någon uppdelning av den nu­

varande avdelningen för patologisk anatomi och bakteriologi i två likvär­

diga avdelningar med var sin överläkare anses dessutom icke kunna komma

till stånd förrän nybyggnad för dessa båda ämnen kan tas i bruk.

I sin till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogade prome­

moria har

professorerna Wilton och Ringertz

beträffande patologiska insti­

tutionen vid karolinska sjukhuset anfört följande.

I institutionsbyggnaden inhyses för närvarande tandläkarhögskolans av­

delning för tandhistopatologi, kurslokaler för karolinska institutets bakterio­

logiska institution samt karolinska sjukhusets Wassermanlaboratorium.

Under förutsättning att dessa, såsom tillfälliga betecknade arrangemang,

upphör, torde inga lokaler behöva nyinredas eller nybyggas.

Om kommittéförslaget skall kunna genomföras är det enligt professo­

rerna Wilton och Ringertz vidare ofrånkomligt att betydande omändringar

företas i lokalerna vid Sabbatsbergs sjukhus. Dels måste studenterna få

ökat utrymme för sina självstudier, dels måste arbetsrum beredas för de

nytillkomna lärarkrafterna. Då emellertid de befintliga rummen är stora,

skulle det vara möjligt att genom uppdelning av rum kunna erhålla någor­

lunda tillfredsställande lokaler, utan att behöva tillgripa tillbyggnad. Sta­

tens andel i kostnaderna för ombyggnaden beräknar lärarkollegiet skola

uppgå till 50 000 kronor (25 procent av totala kostnaden) under förutsätt­

ning av bidrag jämväl från staden.

Kanslern

tillstyrker förslaget under

nämnda förutsättning.

Departementschefen.

I den gällande examensstadgam utgör patologien två ämnen, nämligen

allmän patologi och speciell patologi (eller patologisk anatomi). Kommittén

hävdar, att patologien i framtiden skall betraktas som ett enda ämne, vars

olika delar samordnas inom en lärares undervisning och ges i nära anknyt­

ning till kliniken. Denna uppfattning, som har godtagits av samtliga remiss­

myndigheter, synes enligt min mening kunna tjäna som utgångspunkt för

en rationell omläggning av undervisningen. Professurernas benämning bör

därvid överallt ändras till enbart professurer i patologi. Omfattningen och

anordningen av patologiundervisningen torde med de av kanslern förordade

modifikationerna bli lämplig. Inom den av kommittén föreslagna under­

visningen synes mig särskilt patologikonferenserna kunna bli värdefulla

som ett medel för en intim samundervisning med de centrala kliniska

ämnena.

I likhet med lärarkollegiet vid karolinska institutet och kanslern finner

jag lämpligt förlägga kunskapskontrollen i patologi till efter kurserna i

medicin och kirurgi, d.v.s. tidigast i slutet av fjärde studieåret, varigenom

Kungl. Maj:ts -proposition nr 212.

133

även de studerandes arbetsbörda under det propedeutiska året lättas. Jag

delar emellertid kanslerns uppfattning, att denna anordning gör en kontroll

nödvändig av att de studerande under det propedeutiska året inhämtat till­

räckliga kunskaper i allmän patologi för det fortsatta kliniska arbetet under

medicin-kirurgiåret. Detta kan lämpligen ske genom en deltentamen i slu­

tet av det propedeutiska årets första termin. Jag vill liksom kanslern

understryka, att det är angeläget att kunskapsfordringarna i denna del­

tentamen inte överdrives. Jag är medveten om att den senare förläggningen

av tentamen i patologi i en del fall kommer att medföra en studietidsför-

längning. För att här liksom i alla andra ämnen begränsa fordringarna

till det oundgängligen nödvändiga vill jag betona, att tentamen endast

skall avse den under propedeutiska året och medicin-kirurgikurserna med­

delade undervisningen, medan den del av patologien, som hör samman med

specialämnena, i enlighet med kommitténs förslag bör starkt begränsas till

sin omfattning och ingå i tentamen i respektive kliniska ämnen.

Vad beträffar personalorganisationen så finner jag kommitténs förslag

att förflytta den ena av de två patologiprofessurerna i Lund till Malmö

vara riktigt och till stor fördel för den kliniska undervisningen vid malmö-

klinikerna. Den nybyggnad för patologi vid Malmö allmänna sjukhus, som

avses skola tjäna som institution för den sålunda förflyttade professuren,

torde, som förut nämnts, komma att påbörjas under innevarande år. Bygg­

naden torde vid sådant förhållande kunna beräknas vara färdig vid början

av höstterminen 1956, från vilken tidpunkt jämväl undervisningen i pato­

logi avses skola påbörjas enligt den nya studieordningen. Jag tillstyrker

därför en komplettering av personalen vid denna institution i enlighet med

kanslerns förslag.

För genomförande av den i jämförelse med nuvarande ordning rationali­

serade och med kliniken samordnade undervisningen i patologi synes det

mig erforderligt, att antalet prosektorstjänster utökas i enlighet med kom­

mitténs förslag.

Jag kan i likhet med kanslern icke tillstyrka, att vid beräkningen av

omfattningen av obduktionsundervisningen en obduktionsdemonstration

för läraren skulle räknas som två undervisningstimmar, varför de av kom­

mittén föreslagna arvodena till biträdande lärare bör reduceras.

Då en tillfredsställande tillgång till lägre undervisningspersonal och tek­

nisk personal uppenbarligen har stor betydelse vid patologiundervisningen,

ansluter jag mig till kanslerns i jämförelse med kommitténs på vissa punk­

ter utvidgade förslag härom.

Ersättning till obduktions vaktmästarna på de Stockholms stads sjukhus,

som föreslagits skola användas för obduktionsundervisning, torde liksom

hittills böra utgå från karolinska institutets materielanslag.

Till frågan om en ombyggnad av patologiska institutionen vid Sabbats-

bergs sjukhus är jag icke beredd att nu ta ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Jag föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisatio­

nen i ämnet patologi:

134

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

U

L

M

Sabb.

S

KS

G

Professor .......................................................

_

— 1

+ 1

Prosektor .......................................................

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

Biträdande lärare .......................................

— 5 000

+ 1 500

+ 6 400

Förste assistent ...........................................

— 1

+ 1

Andre assistent ...........................................

+ 1

Förste amanuens .........................................

+ 1

+ 1

+ 1

Tredje amanuens .........................................

+ 1

Preparator (14 lgr) ....................................

+ 1

+ 1

Instit. vaktm..................................................

+ 1

+ 1

Laboratoriebiträde (högst 13 lgr) ............

— 1

+ 2

+ 1

+ 1

Kanslibiträde (11 lgr) ................................

+ 1

Vaktmästare (10 lgr) ...............................

+ 1

Härav föranledd årlig kostnadsökning för avlöningar uppgår till i runt

tal 207 500 kronor.

Frågan om utrustning av den nya patologiska institutionen i Malmö torde

komma att lösas i den särskilda ordning, som betingas av gällande avtal

mellan staten och Malmö stad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

135

11. Farmakologi.

Kommittén.

Enligt gällande examensstadga utgör farmakologi ett ämne i medicine

kandidatexamen. Kursen i farmakologi är för närvarande förlagd till femte

terminen.

I tidigare diskussion om undervisningen i farmakologi synes enligt kom­

mittén enighet ha uppnåtts om det lämpliga i att komplettera den grund­

läggande undervisningen i farmakologi med föreläsningar i farmakoterapi i

anslutning till den kliniska undervisningen. Kommittén ansluter sig helt till

denna uppfattning.

Undervisningen bör enligt kommittén inledas med en kurs i farmakologi,

och kommittén finner det väsentligt, att detta sker i tidsmässig anslutning

till den inledande undervisningen i medicin och kirurgi.

Kursen i farmakologi skall ge en framställning av farmakodynamikens

huvuddelar med anknytningar till farmakoterapien, en allmän översikt över

de vanliga läkemedlens beredning jämte undervisning i receptskrivning, de

viktigaste delarna av toxikologien samt vissa delar av den farmaceutiska

kemien, vilken undervisning flyttas från kursen i medicinsk kemi. Under

kursen skall de studerande besöka ett apotek och ta del av arbetet där, i

den mån detta är av intresse för den allmänna läkarutbildningen. Examens-

stadgans § 23 med krav på intyg rörande kännedom om anordningar inom

apotek m. m. kan enligt kommitténs mening utgå, enär det numera icke

åligger envar läkare att förrätta apoteksvisitation. Under kursen bör enligt

kommittén i lämplig omfattning meddelas undervisning om de delar av

statsmedicinen, som berör farmakologien, såsom apoteksvarustadgan, gift­

stadgan, specialitetsbestämmelserna etc. Vidare föreslås demonstrationer

och laborationer skola anordnas i sådan omfattning, att de studerande får

praktiskt-experimentell belysning av ämnets centrala delar i djurförsök eller

i lämplig omfattning i försök på friska människor, d.v.s. självförsök. Kom­

mittén betonar, att praktiskt arbete och laborationer har samma betydelse

i undervisningen i farmakologi som i de andra teoretiska ämnena. Kom­

mittén framhåller, att sådana laborationer redan med framgång bedrivits vid

vissa institutioner.

Kursen i farmakologi bör enligt kommittén ta en tid av högst två måna­

der och anordnas två gånger årligen. Undervisningen skall omfatta högst

100 timmar, varav förslagsvis 65 timmar föreläsningar och 35 timmar de­

monstrationer och laborationer. Kursen ledes av professorn eller laboratorn

i farmakologi och avslutas med tentamen, som kommittén anser bör kunna

avläggas i slutet av det propedeutiska året.

Kommittén anser vidare, att en klinisk farmakologiundervisning med

136

speciell inriktning på sjukdomarnas terapi är nödvändig, och håller före,

att den bör ges i så nära anslutning till den kliniska undervisningen som

möjligt. Av särskild vikt torde vara att sådan undervisning anordnas under

medicinkursen.

Kommittén föreslår därför, att farmakoterapien blir huvudämnet i ett

antal ldiniska terapikonferenser. Vid konferenserna samverkar farmakolo-

ger och kliniker, och undervisningen belyses i lämpliga fall med patient-

demonstrationer. Konferenserna, som föreslås pågå 2 timmar, kan enligt

kommittén organiseras på olika sätt, eventuellt under medverkan av flera

teoretiska och kliniska lärare. Kommittén anser emellertid, att de kliniska

terapikonferensema organisatoriskt bör sammanhållas av en farmakolog,

varvid ämnena för konferenserna beslutas i samråd med en kliniker, som

också står ansvarig för den kliniska sidan av konferenserna. På så vis kan

ett program utformas för terapikonferensema under en kurs och de enskilda

konferenserna organiseras i samverkan mellan farmakologen och klinikern.

Vid terapikonferensema under medicinterminen bör enligt kommittén

farmakoterapien genomgås i anslutning till de viktigaste sjukdomarna och

sjukdomsgrupperna och till viktiga grupper av läkemedel. Ett par av kon­

ferenserna kan enligt kommittén lämpligen ägnas åt fysikalisk terapi, var­

vid, där så är möjligt, en reumatolog medverkar. Vid konferenserna bör

vidare undervisning i receptskrivning ske fortlöpande, och läkemedelseko-

nomiska synpunkter, såsom olika läkemedels och specialiteters pris, bör

beaktas. Kommittén anser, att för en viss given kurs terapikonferens bör

anordnas varannan vecka. Under medicinkursen ges sålunda 10 terapikon­

ferenser, d.v.s. en viss given gmpp studerande får 20 timmars undervisning

i speciell farmakoterapi. Särskilt förhör bör enligt kommittén icke anordnas

i farmakoterapi, utan denna examination bör liksom hittills ingå i tenta­

men i medicin.

Även under andra kliniska kurser bör enligt kommitténs mening ett fåtal

eller enstaka terapikonferenser anordnas under den kliniske farmakologens

ledning. Den närmare utformningen bör även här ske i samråd med de olika

kliniska lärarna.

Med hänsyn till att omfattningen av kursen i farmakologi enligt kom­

mitténs förslag ungefärligen motsvarar de nuvarande kursernas anser kom­

mittén, att de ordinarie lärartjänsterna vid institutionerna alltjämt är till­

räckliga för denna undervisning.

Kommitténs förslag om införande av kliniska terapikonferenser med un­

dervisning i farmakoterapi m. m. i anslutning till huvudsakligen medicin­

kurserna innebär emellertid, att en ny undervisning tillkommer av sådan

omfattning, att enligt kommitténs mening särskilda lärare erfordras på de

farmakologiska institutionerna. Denna undervisning kommer enligt kom­

mitténs förslag att omfatta cirka 40 timmar per år i Uppsala och Göteborg

samt cirka 80 timmar per år i Lund-Malmö och Stockholm. Kommittén före­

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

137

slår därför en förstärkning av undervisningskraftema på de farmakologiska

institutionerna genom att en extra ordinarie lärartjänst i lönegraden Ce 30

inrättas vid varje lärosäte. Innehavarna av dessa tjänster, som enligt kom­

mitténs mening bör benämnas lärare i klinisk farmakologi (speciell farma­

kologi), bör organisatoriskt leda terapikonferenserna. Det bör emellertid

enligt kommittén ankomma på professorn i farmakologi att efter samråd

med de olika lärarna på institutionen fördela vissa av konferenserna på

dem, som bäst behärskar ämnet i fråga. Läraren i klinisk farmakologi bör

i motsvarande grad delta i den övriga undervisningen på farmakologiska

institutionen.

Den nytillkomna undervisningen i klinisk farmakologi ställer enligt kom­

mitténs mening även ökade krav på tillgången till teknisk personal, be­

tingade av att kursen i farmakologi alltmera fått en experimentell och labo-

ratoriemässig uppläggning, en utveckling som kommittén finner böra under­

stödjas. Det stora antalet studerande i Stockholm anser kommittén vidare

motivera en ytterligare befattning som förste assistent.

Den sålunda föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av efter­

följande tabell. Av tabellen framgår även nuvarande personalorganisation

och kanslerns förslag till personalförstärkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr %1B.

Farmakologi.

Tjänster m. m.

Nuvarande personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

U

L

s

G

U

L

S

G

U

L

S

G

Professor ....................................

1

1

i

1

Laborator ....................................

1

1

i

1

+ 1 + 1 +;i + 1

Lärare i klinisk farmakologi ...

+ 1 + 1 + 1 + 1

Förste assistent ........................

1

1

i

1

+ 1

+1

Förste amanuens ......................

1

1

2

KD

Tredje amanuens ......................

2

2

2

1

Instrumentmakare (14 lgr) ...

1

1

+ 1 + 1

+1 + 1

Preparator (14 lgr) ..................

_

_

1

_

+ 1 + 1

_

+ 1 + 1 + 1

_

+ 1

Laboratoriebiträde (13 lgr) ...

2

1

1

2

Kontorist (13 lgr) ....................

1

1

Institutionsvaktmästare (12 lgr)

1

1

1 'A

Laboratoriebiträde (11 lgr) ....

1

1

Kanslibiträde (11 lgr) ..............

1

1

Vaktmästare (10 lgr) ................

1

Ekonomibiträde ........................

1

T abellkommentar.

Den i kolumnen för Lund redovisade vaktmästaren är eldare för den

gemensamma byggnaden för farmakologiska och medicinsk-kemiska insti­

tutionerna.

138

I Göteborg är en institutionsvaktmästartjänst gemensam för farmako­

logiska, fysiologiska och medicinsk-kemiska institutionerna. Utöver de i

tabellen över nuvarande personal redovisade tjänsterna finns en instru-

mentmakartjänst, som är gemensam för de tre nämnda institutionerna.

Denna tjänst skall enligt kommitténs och kanslerns förslag tillfalla fysio­

logiska institutionen.

I kolumnen för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes an­

givits en tjänst som förste amanuens. Tjänsten föreslås i propositionen

nr 136 till innevarande års riksdag skola inrättas från och med budget­

året 1954/55.

Y ttr anden.

Kommitténs förslag i fråga om uppläggningen och omfatt­

ningen av farmakologiundervisningen har i huvudsak godtagits av

remissmyndigheterna.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga av

profes­

sorn J. Ahlgren

framhåller dock denne som sin mening att det föreslagna

antalet föreläsningstimmar under den grundläggande farmakologikursen är

i knappaste laget. Enbart läkemedelsförordningsläran med författnings­

kunskap, för vilken ingen efter svenska förhållanden avpassad lärobok före­

ligger, anser professor Ahlgren kräva 22—26 timmar. I inlagan avstyrkes

vidare kommitténs förslag om införande av laborationsövningar i farma­

kologi. Professor Ahlgren anser, att de i fråga om vetenskapligt och peda­

gogiskt värde icke står i någon proportion till varken de kostnader de

innebär för statsverket eller den tid de kräver av såväl studenter som lärare.

Därtill kommer att farmakologiska institutionen i Lund ej disponerar över

något övningslaboratorium för studentlaborationer eller utrustning för dy­

lika. Huvudlärarna i ämnet bör enligt professor Ahlgren få fritt val att

arrangera denna del av undervisningen i form av demonstrationer eller

i form av laborationsövningar.

Organisationskommittén för medicinska hög­

skolan i Göteborg

anser, att den grundläggande kursen i ämnet är alltför

kort och föreslår en förlängning med 15 timmar. Då värdet av terapikon­

ferenserna blir helt beorende på de lokala förhållandena, föreslår organisa­

tionskommittén, att dessas antal icke fixeras statutenligt utan att denna

del av farmakologiundervisningen ordnas i samråd mellan lärarna i de kli­

niska ämnena och i farmakologi samt på lämpligaste sätt fördelas mellan

konferenser och annan form av samundervisning.

Kanslern

ansluter sig till vad kommittén anfört om farmakologiunder-

visningens uppläggning och betonar i likhet med kommittén betydelsen av-

praktiskt arbete och laborationer jämväl i detta ämne. Kanslern framhål­

ler, att laborationsundervisning redan införts vid samtliga lärosäten utom i

Lund och prövats vara synnerligen värdefull, samt förutsätter, att labora­

tionsundervisning även införes i Lund.

Även

medicinalstyrelsen

förordar kommitténs förslag att i ökad utsträck­

ning införa laborationer och självförsök. Beträffande självförsöken uttalar

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

139

medicinalstyrelsen dock farhågor för att prövningen av narkotika kan i fråga

om särskilt disponerade studerande medföra viss risk.

I fråga om personalbehovet anför medicinska fakulteten i Lund,

att befintliga lärarkrafter enligt ämnesrepresentantens, professor J. Ahlgren,

uppfattning är tillräckliga även för undervisning enligt av kommittén skis­

serade linjer, varför fakulteten icke funnit anledning tillstyrka den före­

slagna lärarbefattningen. Dock måste, anser fakulteten, en preparators-

befattning i enlighet med kommitténs förslag inrättas med hänsyn till

demonstrationerna och eventuella laborationsövningar. I en till fakultetens

yttrande fogad inlaga anför professor Ahlgren, att utrymmena och utrust­

ningen vid farmakologiska institutionen i Lund är sådana, att inga möj­

ligheter finns att upplåta laboratorium och skrivrum åt en dylik lärare.

Befintliga arbetsutrymmen komme helt att tas i anspråk, om den av tand-

läkarutbildningssakkunniga och universitetskanslern föreslagna laborators-

befattningen vid tandläkarhögskolan i Malmö inrättas.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga

hävdar professorn B. Uvnäs, att ett genomförande av kommitténs förslag

torde komma att medföra behov av ytterligare en biträdande lärare samt

av underordnade hjälpkrafter, förslagsvis en förste och en tredje amanuens.

Professor Uvnäs har i en särskild skrivelse till kanslern för rikets universitet

ansett kommitténs förslag till personalförstärkning vara ett absolut minimi­

krav och framhållit, att den föreslagna läraren måste ha lägst laborators

ställning.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anför, att

läraren i klinisk farmakologi bör vara en erfaren farmakolog, om möjligt

med klinisk utbildning, om undervisningen skall kunna bli tillfredsstäl­

lande. Enligt ämneslärarens uppfattning bör därför en laboratur i klinisk

farmakologi inrättas. Ämnesläraren anser vidare, att den föreslagna studie­

ordningen ställer stora krav på de underordnade lärarna vid den farma­

kologiska institutionen, och föreslår inrättandet av ännu en befattning i

ämnet med arvode motsvarande klinisk amanuens.

Kanslern framhåller, att den föreslagna laborationsundervisningen ställer

större krav på lärarkrafter, då undervisningen med nödvändighet måste ske

gruppvis. Kanslern åberopar nyssnämnda skrivelse från professorn B.

Uvnäs, vari bland annat framhållits att en försöksgrupp av säkerhets- och

effektivitetsskäl torde kunna uppgå till högst 6 studenter. Med utgångs­

punkt från att grupper om sammanlagt högst 10—15 studenter kan arbeta

samtidigt under dessa övningar kommer det totala undervisningsbehovet

i farmakologi enligt kanslern att uppgå till mer än 390 timmar och sålunda

mer än väl motivera tre lärarkrafter. Kanslern tillstyrker därför kommitténs

förslag om inrättande av ytterligare en lärartjänst vid varje lärosäte. Med

hänsyn särskilt till den kliniska farmakologien anser emellertid kanslern

att den nya lärartjänsten bör vara en laboratur i farmakologi i lönegraden

Ce 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

140

Även

medicinalstyrelsen

ifrågasätter, om icke de av kommittén föreslagna

lärartjänsterna i klinisk farmakologi borde få karaktär av laboraturer. Så­

dana tjänster på detta område skulle enligt styrelsens mening vara av

betydelse även ur andra synpunkter än dem, som direkt beröres i betän­

kandet. Härom framhåller medicinalstyrelsen följande.

Det kan icke anses lyckligt, att — såsom nu är fallet — farmakologisk

målforskning, prövning av läkemedlens kliniska värde, i huvudsak skall

vara beroende av tillfälliga personliga ingripanden eller av ekonomiskt stöd

från läkemedelsindustrierna, vilka i sin egenskap av enskilda ekonomiska

företag självfallet endast i mindre utsträckning kan bidraga till undersök­

ningar, som ej är av direkt betydelse för vederbörande industriföretags

aktuella produktionsproblem. Mer vittfamnande målsättning samt grund-

forskningsbetonade arbetsuppgifter inom den kliniska farmakologien måste

till följd härav bli åsidosatta. I sitt yttrande över 1946 års läkemedels-

utrednings betänkande angående omorganisation av apoteksväsendet i riket

m. m. har styrelsen bland annat framhållit behovet av statligt stöd för

ifrågavarande målforskning för att göra den mera obunden av ekonomiska

intressen. I samma yttrande har även påpekats behovet av upplysning

bland de redan färdiga läkarna.

Sveriges läkarförbund

ifrågasätter, om icke ytterligare en lärartjänst

erfordras för att omhänderha undervisningen i den speciella del av ämnet,

som omfattar farmaceutisk kemi, läkemedelsberedning, receptskrivning och

preparatkännedom.

Departementschefen.

Kommitténs förslag till förstärkning av undervisningen i farmakologi

med en serie kliniska terapikonferenser under företrädesvis medicinkursen

finner jag vara värdefullt. Även i övrigt kan jag ansluta mig till vad kom­

mittén anfört om anordnandet av undervisningen i ämnet. Förslagen nöd­

vändiggör en utökning av lärarpersonalen vid de farmakologiska institutio­

nerna, och kommittén har därvid stannat vid att föreslå en lärartjänst i

lönegraden Ce 30 vid varje institution, medan kanslern i likhet med flera av

remissmyndigheterna funnit inrättandet av laboraturer i lönegraden Ce 34

motiverat. Jag har tidigare anslutit mig till kommitténs uppfattning att

lärartjänster i de kliniska ämnena bör inrättas i lönegraden Ce 30. Med

hänsyn till bland annat den nära anknytningen av nu ifrågavarande lärares

undervisning till kliniken finner jag mig böra föreslå att jämväl dessa lärar­

tjänster placeras i lönegraden Ce 30. Lärarna, som bör benämnas lärare i

klinisk farmakologi, bör dock enligt min mening icke ha en undervisnings-

skyldighet, som är begränsad till att motsvara de kliniska terapikonferen­

serna utan bör i erforderlig utsträckning utnyttjas jämväl för laborations-

undervisningen. Detta synes vara synnerligen motiverat även ur den syn­

punkten, att en viktig del av denna undervisning kommer att utgöras av

självförsök, varvid god klinisk utbildning hos läraren är nödvändig.

Kungl. Maj:ts proposition nr %12.

Kungl. Maj:ts provosition nr 212.

141

Även beträffande den av den intensifierade laborationsundervisningen

betingade och enligt min mening nödvändiga utökningen av den lägre under-

visningspersonalen och den tekniska personalen finner jag icke anledning

frångå kommitténs av kanslern tillstyrkta förslag.

Jag föreslår sålunda följande personalförstärkning:

U

L

S

G

Lärare i klinisk farmakologi (Ce SO) ....

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

Förste assistent ............................................

+ 1

Instrumentmakare (14 lgr) ........................

+ 1

+ 1

Preparator (14 lgr) ......................................

+ 1

+ 1

+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till

i runt tal 139 400 kronor.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

12. Kurser under det propedeutiska året.

Kommittén.

Enligt gällande examensstadga fullgör de studerande som första kurser

efter medicine kandidatexamen två månaders propedeutiska kurser. Hit

räknas fyra kurser, nämligen i 1) fysikalisk diagnostik, 2) de viktigaste

kemiska, mikroskopiska, bakteriologiska och fysiologiska undersöknings­

metoderna (laborationskurs), 3) allmän kirurgi och 4) allmän sjukvårds-

teknik. Kurserna har omfattat ett växlande antal föreläsningar samt prak­

tiska övningar, och planläggningen av undervisningen har icke varit en­

hetlig vid de olika lärosätena. Under de två månaderna av propedeutiska

kurser åhör de studerande de kliniska föreläsningarna i medicin. I Lund

har sedan mer än ett år dessa föreläsningar försöksvis ersatts med en

översiktskurs i medicin. I Stockholm har de studerande efter de propedeu­

tiska kurserna fullgjort en månads klinisk tjänstgöring med särskild hänsyn

till lungtuberkulosens diagnostik och terapi.

Propedeutiska kurser anordnas två gånger årligen i Uppsala och Göteborg

samt tre gånger årligen i Lund och Stockholm. I de tre förstnämnda stä­

derna sker undervisningen vid respektive undervisningskliniker, medan den

i Stockholm är förlagd till S:t Eriks sjukhus.

Enligt nu gällande studieplan är undervisningen i teoretiska och kliniska

ämnen skarpt avgränsad. Före medicine kandidatexamen kommer de stu­

derande inte alls i beröring med patienter, och vid den teoretiska under­

visningen kan man icke utnyttja patientmaterial för att belysa sådana

frågeställningar, som är av såväl teoretisk som praktisk betydelse för den

blivande läkaren. Gränsdragningen mellan teori och praktik markeras ge­

nom medicine kandidatexamen. Kommittén finner det uppenbart, att denna

anordning medför stora pedagogiska olägenheter, särskilt för de teoretiska

ämnen, som omedelbart anknyter till frågeställningar, som gäller den sjuka

människan, nämligen patologi, bakteriologi och farmakologi. En förståelse

av det kunskapsstoff, som meddelas under denna undervisning, och en

uppfattning om kunskapernas betydelse för kliniken torde icke kunna vin­

nas utan åtminstone en elementär klinisk bakgrund. Undervisningens inne­

håll kräver sålunda en koordination och integration med den kliniska under­

visningen. Dessa omständigheter utgör enligt kommitténs mening synner­

ligen starka skäl för en ändring av studieplanen i sådan riktning, att de nu

nämnda teoretiska ämnena infogas i den kliniska delen av studietiden.

Kommittén tar därför upp det i tidigare diskussion framförda förslaget om

införandet av ett s. k. övergångsår i form av ett propedeutiskt år.

En viktig synpunkt vid organisationen av den allmänna läkarutbild­

ningen anser kommittén vara, att en samordning och integration av teo­

143

retiska och kliniska ämnen eftersträvas. Detta framstår enligt kommittén

som särskilt betydelsefullt under det avsnitt av studierna, som skall för­

bereda den studerande för de kliniska kurserna och tjänstgöringarna. Kom­

mittén föreslår därför, att denna period utformas på ett för nämnda syfte

speciellt tillrättalagt sätt. Den teoretiska undervisningen i detta skede kan

göras levande och de studerande får bättre möjligheter att förstå dess

betydelse. En sådan förståelse skärper den vetenskapliga grundsynen på

det kliniska arbetet och motverkar den psykologiskt ogynnsamma effekten

av en skarp gränsdragning mellan teori och praktik. Kommittén finner

det också betydelsefullt, att man genom denna anordning snabbare kan

föra in de studerande på kliniken och därigenom tidigare låta dem börja

arbeta med levande material. Härigenom stimuleras intresset för de medi­

cinska studierna, då de studerande fortare får omsätta sina kunskaper i

praktiskt kliniskt arbete. En kortare tid kommer också att förflyta mellan

den teoretiska och den praktiska undervisningen, vilket gör att kunska­

perna bättre hålles aktuella. En synpunkt, som kommittén anser bör

beaktas i detta sammanhang, är, att den studerande även tidigare kommer

in i den miljö, i vilken han i framtiden skall vara verksam. Den, som därvid

finner, att han valt fel bana, kan med mindre tidsförlust än som nu är

fallet övergå till annan verksamhet.

Kommitténs studieplan för det propedeutiska året syftar sålunda till att

bryta den tidigare dominerande »blockprincipen», då varje ämne betraktas

såsom en avgränsad enhet utan samband med andra ämnen. Om man skall

lära de blivande läkarna att behandla den sjuka människan och ej blott

sjukdomssymtom, torde det enligt kommittén vara nödvändigt att redan

från början i undervisningen poängtera människan som enhet och mot­

verka all tendens till ensidig specialisering.

Det propedeutiska året bör enligt kommitténs mening innehålla dels de

teoretiska ämnen, som har särskild klinisk anknytning, nämligen patologi,

bakteriologi och farmakologi, dels inledande kliniska kurser, nämligen

översiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk kurs i socialmedicin,

kurs i kliniska undersökningsmetoder, klinisk laborationskurs, propedeutisk

röntgenkurs och demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi.

De olika ämnena och kurserna behandlas i det följande var för sig.

Planläggningen av undervisningen i patologi, bakteriologi

och farmakologi har kommittén redovisat i de särskilda ämnesav-

snitten till vilka hänvisas i fråga om detaljer. Kommittén tillägger i detta

sammanhang endast, att undervisningen i dessa ämnen måste planeras så, att

de studerande får möjlighet att slutföra sina studier inom avsedd tidrymd.

De tre ämnena bör läggas så under det propedeutiska året, att inläsnings­

tiderna faller skilda från varandra. I princip bör det fordras av den stude­

rande, att han fullgjort tentamen i dessa tre ämnen, innan han vinner till­

träde till den medicinkurs, som anordnas efter det propedeutiska året. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

144

undantagsfall kan detta bli svårt för den studerande på grund av sjukdom

eller dylikt. För att den studerande vid sådana särskilda förhållanden inte

skall tvingas uppskjuta sina fortsatta studier en hel termin, bör enligt kom­

mittén dispens i dylika fall kunna ges för en av de tre tentamina.

Kommittén finner det vara en brist, att det i nuvarande utbildning icke

meddelas någon allmänt orienterande klinisk undervisning, avpassad för

de yngsta tjänstgörande. Genom en kortfattad systematisk framställning

av det väsentligaste inom medicinen och kirurgien före de kliniska tjänst-

göringarnas början skulle de studerande snabbare och effektivare kunna

tillgodogöra sig den senare undervisningen. Översiktskurserna i

medicin och kirurgi bör enligt kommittén ge de studerande en

första inblick i de viktigaste sjukdomarna inom dessa båda centrala kliniska

områden, och det bokliga studium, som skall krävas av de studerande i

anslutning till de båda kurserna, bör vara i motsvarande grad elementärt.

Översiktskurserna i medicin och kirurgi föreslås skola fortgå under en

stor del av det propedeutiska året. Undervisningen bör enligt kommittén

anpassas efter elevernas kunskapsnivå och framför allt behandla enkla,

grundläggande sjukdomstillstånd. Talrika demonstrationer av fall bör ingå.

Genom översiktskurserna ökas de studerandes förståelse för den övriga

undervisningen under det propedeutiska året, samtidigt som de förberedes

för kurserna i medicin och kirurgi. Undervisningen bör i möjligaste män

koordineras med patologiundervisningen. Kurserna skall ges av särskilda

lärare med god överblick över ämnenas olika områden. Särskilt förhör skall

icke anordnas.

Beträffande omfattningen av översiktskurserna föreslår kommittén, att

översiktskursen i medicin omfattar 45 timmar föreläsningar inklusive nöd­

vändiga patientdemonstrationer. Två områden, som kommittén anser bör

beröras redan i denna översiktskurs, är den psykosomatiska medicinen samt

geriatriken. Den psykosomatiska medicinen avhandlas många gånger bäst

av annan lärare än huvudläraren, och i så fall av en psykiatriker. Kom­

mittén anser, att innehållet i översiktskursen icke bör fastställas i studie­

planen utan bör planeras av läraren i samråd med professorn i invärtes

medicin.

Beträffande översiktskursen i kirurgi föreslår kommittén, att densamma

skall omfatta 30 timmar. Innehållet bör icke fastställas en gång för alla,

utan kursen bör planläggas av läraren i samråd med professorn i kirurgi.

Den propedeutiska kursen i socialmedicin avses skola ge de stu­

derande en introduktion till den förebyggande hälso- och sjukvårdens be­

tydelse och arbetssätt. Kommittén diskuterar utförligt undervisningen i

socialmedicin och hygien i ett särskilt kapitel och redogör där närmare

även för den propedeutiska kursen i socialmedicin, som föreslås få en tid

av 15 timmar.

Kursen i kliniska undersökningsmetoder, som är avsedd

Kungl. Maj:ts 'proposition nr £12.

145

att motsvara den nuvarande kursen i fysikalisk diagnostik, skall göra den

studerande förtrogen med den kliniska undersökningen av en patient.

Därvid bör enligt kommittén beaktas icke blott den fysikaliska diagnostiken

utan även andra undersökningsmetoder, som i första hand användes av den

studerande under hans fortsatta kliniska tjänstgöringar. Under kursen de­

monstreras och övas auskultation och perkussion med hänsyn till dessa

metoders betydelse för diagnostiken av lung- och hjärtsjukdomar. De

studerande bör även enligt kommittén lära sig den stora betydelsen av den

direkta inspektionen av patienten samt av palpationen vid diagnostiken

av ett stort antal sjukdomar. Palpation av lymfkörtlar, buk- och bäcken­

organ, undersökning av leder etc. inövas. De bör vidare lära sig göra ett

nervstatus, varvid enligt kommitténs mening lämpligen en neurolog under­

visar under 2 timmar. En psykiatriker föreslås skola ge 5 timmars under­

visning i grunderna i psykisk undersökningsteknik och anamnesupptagning

samt vissa elementära medicinskt-psykologiska synpunkter på sjuka män­

niskor. Även i övrigt skall de studerande instrueras i fråga om anamnes­

upptagning och journalskrivning.

Kursen i kliniska undersökningsmetoder föreslås sammanlagt skola om­

fatta 45 timmar föreläsningar och demonstrationer, varjämte de studerande

bör få praktiskt öva de olika undersökningsmetoderna i små grupper eller

enskilt. Kommitténs förslag innebär jämfört med tidigare undervisning en

viss ändring i kursens uppläggning med en ökning av undervisningen rörande

invärtes-medicinska, neurologiska och psykiatriska undersökningsmetoder.

Kommittén anser därför, att kursen i framtiden som regel bör ges på in-

värtesmedicinsk klinik av en lärare i invärtesmedicin. Detta blir enligt

kommitténs mening även nödvändigt, emedan kommittén föreslår en om­

läggning av undervisningen i ftisiologi, som i stor utsträckning kommer att

ta lungklinikernas specialister och patientmaterial i anspråk för en särskild

undervisning i detta ämne.

Under den kliniska laborationskursen skall de studerande

enligt kommittén få övning i de kemiska och fysiologiska laborationer och

prov, som de skall använda vid sina fortsatta kliniska tjänstgöringar. Kur­

sen, som föreslås få en omfattning av 20 timmar föreläsningar och 40 timmar

laborationer, behandlas närmare i det följande under avsnittet klinisk kemi

och klinisk fysiologi.

Den propedeutiska röntgenkursen föreslås få en omfatt­

ning av 15 timmar föreläsningar och demonstrationer. Kursen är avsedd

att ge de studerande en första kännedom om de röntgendiagnostiska meto­

dernas användning och betydelse i det kliniska arbetet. Radioterapien bör

enligt kommittén beröras under kursen. Undervisningen bör vidare inne­

fatta 2 timmar föreläsningar om risker vid radiologiskt arbete och nöd­

vändiga skyddsåtgärder häremot.

Under d emonstrationskursen i s j ukvårdstekni k o c h

10 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 2V2.

Kungl. Maj:ts -proposition nr Z12.

146

fysikalisk terapi, som föreslås skola omfatta

20 timmar,

skall de

studerande dels informeras angående sjukhusorganisation och praktiskt

sjukvårdsarbete, som utföres av sjuksköterskor och annan sjukvårdsperso­

nal, dels i anslutning till demonstrationer lära känna mera speciella ingrepp,

såsom injektioner, biåstappning, lumbalpunktion, thorakocentes, rektoskopi,

blodtransfusion, intravenöst dropp etc. I fysikalisk terapi bör de studerande

göras förtrogna med de vanligare behandlingsformerna, såsom massage,

rörelsebehandling, bad samt värme- och ljusbehandling. Praktiska övningar

i större utsträckning torde enligt kommitténs mening ej kunna medhinnas

under denna kurs, men kommittén framhåller, att de studerande under

senare tjänstgöringar på sjukavdelningarna kommer att få tillfälle till så­

dana övningar.

Enligt det förslag till undervisning under det propedeutiska året för

vilket nu redogjorts skulle på hela undervisningsåret falla 595 schema­

bundna undervisningstimmar, av vilka omkring två tredjedelar är föreläs­

ningar. Om man beräknar, att det propedeutiska året innehåller åtta under-

visningsmånader, skulle undervisningen per månad komma att omfatta

knappt 75 undervisningstimmar, vilket med 25 undervisningsdagar per

månad betyder något mindre än 3 undervisningstimmar per dag. Av dessa

timmar utgörs dessutom i genomsnitt något mindre än två av föreläsningar.

Med utgångspunkt från denna beräkning anser kommittén, att den stude­

rande bör erhålla god tid för enskild övning och inläsning av de olika

ämnena, förutsatt att dagsschemat planeras på ett sätt, som icke i onödan

sönderstyckar dagarna.

Kommittén understryker betydelsen av en ändamålsenlig planläggning

av det propedeutiska året vid de olika lärosätena och framhåller, att det

ligger i sakens natur, att en studieperiod, under vilken flera olika ämnen

skall undervisas, noga måste planeras för att den studerande skall kunna

passera de olika kurserna i en pedagogiskt riktig ordning och för att all över­

belastning under vissa perioder skall kunna undvikas. Kommittén föreslår

därför, att det propedeutiska året vid varje lärosäte planeras av under-

visningsnämnden i intimt samråd med de olika lärarna. Planerna bör enligt

kommittén överses årligen och fastställas av fakulteten (kollegiet). Kom­

mittén föreslår vidare, att en klinisk amanuens för det propedeutiska året

skall biträda lärarna vid koordination av undervisningen samt utöva den

löpande tillsynen av studenterna. Amanuensen kan enligt kommitténs me­

ning lämpligen vara placerad på den medicinska kliniken och samtidigt

tjänstgöra som amanuens vid översiktskurserna i medicin och kirurgi samt

vid kursen i kliniska undersökningsmetoder.

Kommittén finner det icke lämpligt, att studieschemat för det prope­

deutiska året fastlåses vid en för alla lärosätena gällande ordning. En viss

olikhet mellan lärosätena torde av lokala skäl vara ofrånkomlig, och en

sådan olikhet kan enligt kommitténs mening därtill erbjuda fördelar, där­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

för att den ger erfarenheter av resultatet av varierande sätt att planera

en dylik tidsenhet.

För att visa att det propedeutiska året kan planeras med en enligt kom­

mitténs uppfattning jämn och rimlig studiebörda under hela året har kom­

mittén gjort upp efterföljande exempel på en sådan planläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

147

Exempel på planläggning av ett

propedeutiskt år.

Man.

Patol.

Bakter.

Soc.

med.

Översikts­

kurs

Klin.

und.

Prop.

rtg.

Lab.

kurs

Sjukv.

tekn.o.

fysik.

terapi

Farm ak.

S:a

tim.

förel. obduk. förel. lab.

med.

kir.

met.

kurs

förel. dem.

I

25

12

25

15

15

92

II

25

13

25

15

10

10

98

III

13

12

10

10

25

70

IV

17

13

5

10

20

20

85

V

18

12

10

15

20

75

VI

12

13

_

10

20

55

VII

20

32

18

70

VIII

32

18

50

S:a

tim.

no

75

50

30

15

45

30

45

15

60

20

64

36

595

Kommittén föreslår, att studerande skall intas till propedeutiska kurser

två gånger årligen vid varje lärosäte.

I TJppsala föreslår kommittén, att varje terminsgrupp undervisas som

en enhet i såväl de teoretiska som de kliniska kurserna.

För att undervisningsbördan på ett rimligt sätt skall fördelas mellan de

båda medicinska klinikerna i Lund och Malmö föreslår kommittén, att

vartannat intag skall få sin inledande kliniska utbildning i Lund och vart­

annat i Malmö. De studerande, som hänvisas till Malmö, föreslås skola

fullgöra kurserna i allmän bakteriologi och allmän farmakologi vid respek­

tive institutioner i Lund men i övrigt få sin propedeutiska undervisning

vid allmänna sjukhuset i Malmö.

I Stockholm bereder intagens storlek, mellan 50 och 60 varje termin,

vissa svårigheter. För ämnena patologi, bakteriologi och farmakologi er­

bjuder emellertid det stora studentantalet ingen svårighet, eftersom under­

visningen redan dimensionerats efter ett dylikt antal. Undervisningen i

patologi bör enligt kommittén för vartannat intag ske vid karolinska sjuk­

husets patologiska avdelning och för vartannat intag vid Sabbatsbergs

sjukhus patologiska avdelning. Undervisningen i bakteriologi och farma­

kologi meddelas som hittills vid karolinska institutets respektive institu­

tioner.

Även i fråga om de propedeutiska kurserna i socialmedicin och röntgen-

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

Nuvarande personal

Det

propedeutisk

Kom-

Tjänster

s

G

U

L

M

w

S

er

af

S:tE

rik

S

ab

b

S

ö

d

er

b

y

S

ah

lg

r.

V

as

a

u

L

M

Lärare vid prop. kurser i de vikti­

gaste kliniska undersökningsme­

toderna ....................................................

9 750

3260

Lärare vid prop. kurser i allmän

kirurgi och i allmän sjukvårds-

teknik .......................................................

1067 2133

Lärare vid kurser i allmän kirurgi

Lärare vid kurser i allmän sjuk-

vårdsteknik .............................................

1100 1650

_

_

1100

_

— 1100 -1650

_

Biträdande lärare i medicinsk rö­

relsebehandling ...................................

_

_

_

8600

_

_

__

.

_

_

_

_

_

Lärare vid kurser i fysikalisk diag­

nostik .......................................................

_

_

_

__

.

_

_

_

4000

_

Lärare vid översiktskurser i medicin

+ 6000 + 2600 + 2

Lärare vid översiktskurser i kirurgi

+ 8500 + 1750 + 1

Lärare vid kurser i kliniska under­

sökningsmetoder .................................

__

_

___

_

_

_

_

_

_

_

+ 4960 + 2475 +2475

Lärare vid demonstrationskurser i

sjukvårdsteknik och fysikalisk

terapi ..........................................................

+ 2000 + 1000 + 1000

Handledning av de studerande vid

kurser i kliniska undersöknings­

metoder .....................................................

Kliniska amanuenser ............................

2

i

+ 1

+ 1

Förste underläkare ................................

+ 1

diagnostik samt den kliniska laborationskursen anser kommittén, att under­

visning bör ske för hela gruppen på cirka 60 studenter samtidigt. Vartannat

intag får sin undervisning i dessa ämnen på karolinska sjukhuset och vart­

annat på serafimerlasarettet. Denna undervisning bör enligt kommittén

såtillvida sammanfalla med patologien, att de studerande, som får sin

patologiundervisning på karolinska sjukhuset, även fullgör nyssnämnda

kurser på detta sjukhus. De studerande, som skall följa kurserna i fråga

på serafimerlasarettet, får således sin patologiundervisning vid Sabbats-

bergs sjukhus.

För återstående undervisning, nämligen översiktskurserna i medicin och

kirurgi, kursen i kliniska undersökningsmetoder samt demonstrationskurs

året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

149

tténs förslag

Kanslerns förslag

s

G

s

G

KS

cn

a

P

S:tE

rik

C/3

er

er

S

ö

d

er

b

y

S

ah

lg

r.

<

P

Öl

P

u

L

M

C/3

5P

3

S:tE

rik

S

ö

d

er

b

y

S

ah

lg

r.

<5

g

- 9760

-3250

-9750 -8250

— 1067 — 2183

— 2000

-1067

— 2188

-2000

-1100

-1100 -1650

— 1100

-3600

-3600

2600 + 2600 + 2500 +2500

+ 5000 + 3500 + 1760 + 1750 + 8500

+ 3500

+ 3500

+ 1760 + 1760 + 1750 +1750

+ 8500

+ 3500 + 1760 + 1750 + 8500

+ 3500

+ 3600

+ 2476 + 2476 + 2475 +2475

+ 4950 + 4950 + 2475 + 2 475 + 4960

+ 4960

+ 4950

+ 1000 + 1000 + 1000 +1000

+ 2000 + 2000 + 1000 + 1000 + 2000

+ 2000

+ 2000

+ 2000 +2000

2

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi, fordras emellertid eu ytterligare

uppdelning av de studerande med hänsyn till deras antal. Kommittén

föreslår därför, att sådan undervisning anordnas vid ytterligare två sjukhus

i Stockholm, nämligen vid S:t Eriks sjukhus och Sabbatsbergs sjukhus.

För ifrågavarande undervisning bör således enligt kommittén varje pro-

pedeutisk grupp delas i två hälfter, varvid av de studerande som får sin

huvudsakliga undervisning vid karolinska sjukhuset, halva antalet hän­

visas till S:t Eriks sjukhus, medan halva gruppen av studerande vid sera-

fimerlasarettet hänvisas till Sabbatsbergs sjukhus.

I

Göteborg

föreslås översiktskursen i medicin, kursen i kliniska under­

sökningsmetoder samt de sjukvårdstekniska demonstrationerna skola för-

150

läggas till Vasa sjukhus, där ett stort och för berörda undervisning synner­

ligen lämpligt patientmaterial uppges finnas. Den övriga propedeutiska

undervisningen föreslås skola ges vid medicinska högskolans teoretiska

institutioner respektive avdelningar på Sahlgrenska sjukhuset.

Till lärare vid envar av följande kurser, för vilka kostnader icke beräknats

under övriga ämnesavsnitt, nämligen översiktskursen i medicin, översikts-

kursen i kirurgi, kursen i kliniska undersökningsmetoder samt demonstra-

tionskursen i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi föreslår kommittén, att

arvoden utgår med respektive 2 500, 1 750, 2 475 och 1 000 kronor. Med

utgångspunkt från dessa arvoden och det enligt vad nyss sagts erforderliga

antalet kurser har kommittén föreslagit arvoden till lärare i enlighet med

vad förestående tabell utvisar.

Kommittén föreslår slutligen, att tjänster som förste underläkare respek­

tive klinisk amanuens för den propedeutiska undervisningen inrättas vid

varje lärosäte, såsom ävenledes närmare framgår av tabellen.

Tabellen utvisar även nuvarande personalorganisation och kanslerns för­

slag i ämnet.

T ab ellkommentar.

Nuvarande underläkartjänster har icke redovisats i tabellen.

Y ttranden.

Kommitténs förslag om ett propedeutiskt år som övergång från de teo­

retiska studierna till de kliniska har i princip godtagits av remissmyndig­

heterna. I ett flertal remissyttranden har dock uttalats farhågor för den av

kommittén föreslagna koncentrationen av undervisningen. Olika förslag har

sålunda framlagts i syfte att lätta undervisningsbördan under det propedeu­

tiska året antingen genom en förskjutning av vissa delar av undervisningen

till senare utbildningsskeden eller genom en modifiering av kravet på full­

gjorda tentamina. Endast två remissinstanser har föreslagit en utökning av

den propedeutiska studieperioden.

Medicinska fakulteten i Uppsala

föreslår sålunda, att huvuddelen av den

speciella patologiens studium förlägges till ett senare utbildningsskede och

att den i förslaget till översiktskurs i medicin ingående undervisningen i

psykosomatisk medicin meddelas först under psykiatrikursen. Härigenom

anser emellertid fakulteten det möjligt att till det propedeutiska året för­

lägga kurserna i medicinsk genetik och medicinsk statistik. Fakulteten

anser i likhet med kommittén, att det i princip bör fordras av den stude­

rande att han fullgjort tentamen i patologi (allmän patologi), bakteriologi

och farmakologi innan han vinner tillträde till den medicinkurs, som anord­

nas efter det propedeutiska året.

Medicinska fakulteten i Lund

anser däremot, att av kommittén framfört

krav på obligatorisk tentamen i patologi, bakteriologi och farmakologi för

Kungl. Majds proposition nr SIS.

151

tillträde till det fjärde studieåret måste modifieras, nämligen så att endast två tentamina göres obligatoriska för tillträde till det fjärde studieåret, varjämte fakulteten anses böra kunna bevilja dispens även för en av dessa. Under sådana förhållanden måste dock enligt fakultetens mening delförhör anställas under de tre kurserna för kontroll av att de studerande inhämtat tillräckliga kunskaper för det fortsatta kliniska arbetet under det följande medicin-kirurgiåret.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet

föreslår dels en förkortning av

översiktskursen i medicin, dels en förskjutning av tentamen i patologi till ett senare skede.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg

förordar,

att skälig tid anslås för den propedeutiska undervisningen genom dess ut­ sträckande till 3 terminer. Organisationskommittén framställer sålunda följande förslag till klinisk introduktionsperiod.

Kursen i allmän bakteriologi (80 timmar) inklusive tentamen bibehålies under termin 5. Reduktionen av kursen i patologi begränsas till 200 timmar, vilka fördelas över terminerna 5—6. Tillräcklig tid till tentamensläsning i ämnet bör lämnas, lämpligen under sjätte terminen. Tentamen bör ej vara obligatorisk för tillträde till medicin- och kirurgitjänstgöringen. Huvud­ delen av den integrerade patologiundervisningen meddelas efter den pro­ pedeutiska perioden förslagsvis i samband med utbildningen i medicin och kirurgi. Den propedeutiska kursen i socialmedicin (15 timmar) framflyttas till termin 6 eller 7. Översiktskursen i medicin (35 timmar) koncentreras till 3 månader och föregås av kursen i kliniska undersökningsmetoder (45 timmar). Undervisningen i psykosomatisk medicin och psykiatri sam­ manföres till en kurs i klinisk psykologi (20 timmar). Översiktskursen i kirurgi, den kliniska laborationskursen, röntgenundervisningen och kursen i allmän sjukvårdsteknik bibehålies i av kommittén föreslagen omfattning (30, 60, 15 respektive 20 timmar). Undervisningen i farmakologi föreslås något utvidgad och fördelad så, att kursen i allmän farmakologi (115 tim­ mar) ges under termin 7 om möjligt med tentamen i anslutning till denna termin. I fråga om tentamen i farmakologi bör för övrigt samma regler gälla som för patologien. Undervisning i tillämpad farmakologi ges på senare stadium integrerad förslagsvis med tjänstgöringen i medicin.

Med den av organisationskommittén föreslagna utformningen av den kli­ niska introduktionsperioden skulle undervisningstiden för de studerande om­ fatta 675 timmar, varav cirka 375 timmar föreläsningar och 300 timmar praktiskt arbete, fördelade på 3 terminer.

Medicinska jakultcten i Lund

instämmer helt i kommitténs förslag, att

det propedeutiska året planlägges vid varje lärosäte för sig och att icke studieschemat fastlåses vid en för alla lärosäten gällande ordning. Fakul­ teten har därför icke ansett sig böra ingå på någon detaljgranskning av studieplanens utformning under året.

Samtliga övriga universitetsmyndigheter förordar en reducering av översiktskursen i medicin. I en till medicinska fakultetens i

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

152

Uppsala yttrande fogad inlaga har

professorn E. Ask-Upmark

bestämt till­

rått, att kursen högst väsentligt förkortas, t. ex. från föreslagna

45

till

18

eller högst 20 timmar.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet

föreslår på

förslag av ämnesföreträdarna,

professorerna A. Kristenson och N. Svartz,

att kursen reduceras från 45 till 25

timmar. Ämnesföreträdarna har härom

anfört:

I fråga om översiktskurserna i medicin anser vi oss böra framhålla svårig­

heten för lärarna att utforma och för de studerande att tillgodogöra si0-

dessa föreläsningar utan att åhörarna har kunskaper i patologi, fysikalisk

diagnostik, kliniska laborationer och även i farmakologi. En förläggning

av översiktskurser till. den andra och tredje månaden av propedeutåret

synes oss vara ett för tidigt stadium för att kurserna skall kunna tjäna sitt

sylte. De tjugo föreläsningar, som avsetts att hållas under den andra och

tredje månaden, torde därför kunna utgå eller eventuellt förläggas till ett

senare skede av propedeutundervisningen.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg

har, som

nyss nämnts, förordat en reducering av översiktskursen i medicin till 35

timmar.

Den i förslaget till översiktskurs i medicin ingående undervisningen i

psykosomatisk medicin, 5 timmar, har av såväl

medicinska

fakulteten i Uppsala

som

lärarkollegiet vid karolinska institutet

ansetts

infalla på ett för tidigt stadium i utbildningen och i stället föreslagits skola

meddelas först under psykiatrikursen. I en till medicinska fakultetens i

Lund yttrande fogad promemoria framhåller

professorn E. Essen-Möller,

att

beteckningen psykosomatisk medicin kanske är en smula missvisande i

sammanhanget, men anser, att en elementär psykiatrisk undervisning —

en orientering i de psykiska symtom, som åtföljer vilken kroppslig sjukdom

som helst, trötthet, depression, omtöckning, ängslan, aggravering och lik­

nande — torde bli av stort värde för utbildningen.

Den propedeutiska kursen i socialmedicin bör enligt

medicinska fakulteten i Lund

förläggas till den senare delen av det prope­

deutiska året, då de studerande kan beräknas ha nått den medicinska

mognad, som fordras för att tillgodogöra sig undervisning i ämnet. Kursen

kan enligt fakultetens mening reduceras till 5 timmar genom att man över­

för vissa i kommitténs förslag upptagna temata dels till hygienundervis­

ningen, dels till huvudkursen i socialmedicin. Även

medicinska fakidteten

i Uppsala

har ansett det vara olämpligt att behandla vissa av de föreslagna

ämnena i denna kurs på detta tidiga stadium.

Beträffande förslaget till kurs i kliniska undersöknings­

metoder anser

medicinska fakulteten i Uppsala,

att detta icke utgör

någon väsentlig förändring av den med denna likvärdiga kursen i fysikalisk

diagnostik. Någon anledning finns därför icke enligt fakultetens mening

för ett namnbyte, så mycket mer som benämningen »fysikalisk diagnostik»

vunnit hävd såväl i vårt land som utomlands. Undervisningen i ämnet skall

Kungl. Maj:ts -proposition nr 212.

153

enligt kommitténs förslag i Uppsala tills vidare meddelas av överläkaren

vid lungkliniken. I framtiden skall emellertid denna enligt kommittén med­

delas (liksom redan nu sker vid de övriga lärosätena) av lärare på medi­

cinska kliniken. Fakulteten befarar, att en sådan förändring skall komma

att medföra en i vissa avseenden försämrad undervisning. Om denna i

framtiden kommer att omläggas i Uppsala bör därför enligt fakultetens

mening åtminstone undervisningen i fysikalisk diagnostik av lungorna med­

delas på lungkliniken av dess överläkare. Där finns nämligen största erfa­

renheten i ämnet och endast där finns ett tillräckligt antal lungfall.

Medicinska fakulteten i Lund

anser, att icke blott av kommittén nämnda

neurologer och psykiatriker utan även lungläkare och kirurger bör kunna

medverka vid kursen i den utsträckning, som anses påkallat.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga har

laboratorn

K. Lidén

anfört, att det synes lämpligare att den i den propedeu-

tiska röntgenkursen ingående undervisningen rörande strålnings-

risker och strålskydd, 2 timmar, förlägges till tiden för medicin-kirurgi-

kursen, då röntgendiagnostiken på allvar kommer in i studierna och strål-

skyddsfrågorna därigenom får mer direkt praktisk anknytning. Samtidigt

bör då de föreslagna 2 timmarna under kirurgikursen utgå och i stället

2 timmar undervisning ges på kandidatstadiet i samband med kemiunder­

visningen, då ju därvid särskilt de radioaktiva isotopernas betydelse för

den medicinska grundforskningen måste behandlas.

Läraren i radioterapi

B. Ebenius

har förklarat sig dela denna uppfattning.

Kanslern

föreslår i sitt yttrande i fråga om det propedeutiska

årets kurser, att översiktskursen i medicin reduceras från 45 till

30 timmar. Häri bör enligt kanslerns mening ingå undervisning i psykoso­

matisk medicin i form av en sådan elementär psykiatrisk undervisning,

som professorn E. Essen-Möller skisserat i sitt nyss relaterade yttrande.

Beträffande den av kommittén föreslagna omfattningen av övriga kurser

under det propedeutiska året har kanslern intet att erinra. I fråga om kursen

i kliniska undersökningsmetoder förklarar sig kanslern dock vara tveksam

om det är motiverat med en ändring av den vedertagna benämningen »kurs i

fysikalisk diagnostik». Kanslern instämmer vidare i medicinska fakultetens

i Lund uttalande att icke blott den invärtesmedicinska läraren utan även

neurologer, psykiatriker, lungläkare och kirurger bör kunna medverka vid

kursen i den utsträckning, som anses påkallat.

Kanslern säger sig vid granskningen av kommitténs förslag till upplägg­

ning av det propedeutiska året — i likhet med universitetsmyndighcterna

— ha varit tveksam om studenter med normal studiebegåvning har möjlig­

het att på den utmätta tiden icke blott medhinna den schemabundna under­

visningen utan även få tillräcklig tid för självstudier som förberedelse för

tentamen i såväl patologi, bakteriologi som farmakologi. Om emellertid,

som kanslern förordat, sluttentamen i patologi förlägges till tiden efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 81%.

154

kirurgikursen, anser han, att en väsentlig lättnad i studieprogrammet för

det propedeutiska året ernås. Då vidare den av kanslern föreslagna utök­

ningen av patologiundervisningen under det propedeutiska året med 15

timmar helt kompenseras av den förordade minskningen av antalet föreläs­

ningar under översiktskursen i medicin, finner kanslern icke skäl föreligga

för en utökning av den propedeutiska studietiden. Kanslern understryker

emellertid vikten av att undervisningsnämnden vid varje lärosäte i intimt

samråd med de olika lärarna planlägger undervisningen på ett sådant sätt,

att de studerande erhåller tillräcklig tid för enskild övning och inläsning

av de olika ämnena.

Av övriga remissinstanser har

medicinalstyrelsen, statens institut för

folkhälsan

och

Sveriges läkarföi'bund

funnit en avlastning och uppluckring

av studieplanen under det propedeutiska året nödvändig. Läkarförbundet

förordar i detta syfte, att de studier, som föreslagits förlagda till detta år,

utsträckes över tre terminer.

Sveriges förenade studentkårer

anser, att översiktskurserna i medicin och

kirurgi bör utgå till förmån för en utbyggnad av kurserna i kliniska under­

sökningsmetoder och kliniska laborationer, vilka till innehåll jämväl då

borde omfatta de mer väsentliga elementen av översiktskursernas innehåll.

Den propedeutiska röntgenkursen anser Sveriges förenade studentkårer icke

vara oundgängligen nödvändig under det propedeutiska året. Den prope­

deutiska kursen i socialmedicin bör likaså enligt Sveriges förenade student­

kårers mening kunna utgå till förmån för självstudier av utarbetat under­

visningsmaterial samt kliniska konferenser och demonstrationer under åren

efter det propedeutiska året. Även om en reducering av den schemabundna

undervisningen sålunda genomföres, anser Sveriges förenade studentkårer

det troligt, att ett stort antal studerande ej kan fullgöra de stadgade tenta­

mina före studieårets slut. Därför föreslås slutligen, att den grundläggande

tjänstgöringen får påbörjas trots att endera av tentamina patologi eller

farmakologi icke fullgjorts, varvid dock denna tentamen skall ha fullgjorts

innan studierna inom den fria delen av andra avdelningen påbörjas.

En väsentligt utökad undervisning i rehabilitation och fysi­

kalisk terapi påyrkas i ett flertal yttranden.

Chefen för marinen

anser, att kommittén tagit alltför liten hänsyn till

ämnet rehabilitation, och finner det icke vara möjligt att inom ramen föl­

en 20 timmars »demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi»

bibringa eleven någon praktiskt värdefull kännedom om modern rörelse­

terapi och sysselsättningsterapi. Ej heller under huvudkursen i socialmedicin

anser chefen för marinen, att tid eller lärarkrafternas kompetens tillåter

att rörelse- och sysselsättningsterapiens principer kommer att beröras på

ett tillfredsställande sätt. Chefen för marinen föreslår därför, att en kurs

i rehabilitation om 16 timmar (8 dubbeltimmar) införes i anslutning till

undervisningen i kirurgi och ortopedi.

Kungl. May.ts proposition nr 212.

155

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning

anser att det

varit värdefullt, om undervisningen under kursen i medicin bragts att om­

fatta undervisning rörande arbetsvärd och rehabilitation för tillfrisknande

patienter samt fysikalisk terapi, särskilt medicinsk rörelsebehandling och

sjukgymnastik. Även

Kvinnliga legitimerade sjukgymnasters riksförbund

har hemställt, att undervisningen i fysikalisk terapi beredes större utrymme

i studieschemat. Förbundet anser det ologiskt att staten utbildar sjukgym­

naster, kompetenta att stå till läkarnas tjänst vid behandling av ett allt­

jämt växande register sjukdomar och tillstånd, men att läkarna på grund av

bristande kunskaper om indikationer för sjukgymnastik ej kan till fullo

utnyttja deras kapacitet. För att undanröja denna brist föreslår förbundet

en specialkurs, förslagsvis omfattande 20 timmar.

Svenska kurortföreningen

hemställer likaså, att den fysikaliska terapien får en fast plats i utbildnings-

schemat, och föreslår, att en obligatorisk kurs om cirka 30 timmar inlägges

efter avslutad tjänstgöring i kirurgi och medicin, helst under assistent­

tjänstgöringsperioden. Kursen föreslås skola avslutas med slutförhör.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga har

läraren

i

reumatologi G. Edström

uttalat farhågor beträffande den föreslagna

undervisningen i fysikalisk terapi. En förkortning till mer än hälften av den

nuvarande kursens omfattning, vilken utgjort 30 undervisningstimmar, an­

ser han vara absolut ogörlig. Helst borde, framhåller Edström, en sådan

kurs förläggas senare i utbildningsschemat.

Kanslern

har understrukit vik­

ten av att de studerande beredes rikliga tillfällen till praktiska övningar

i fysikalisk terapi under senare tjänstgöringar på sjukavdelningarna.

I fråga om de av kommittén föreslagna särskilda underläkarna

respektive kliniska amanuenserna för det propedeutiska året

anför

medicinska fakulteten i Uppsala,

att dessa enligt fakultetens uppfatt­

ning endast med svårighet torde kunna fylla sin pedagogiska uppgift, om

deras huvudarbetsplats blir en direkt sjukvårdande avdelning. Det före­

faller därför rimligt, att vederbörande i stället placeras som underläkare på

en central service-institution.

Kanslern

förklarar sig dela denna uppfattning

och föreslår vid behandlingen av frågan om klinisk kemi och klinisk fysio­

logi inrättandet av tjänster som klinisk amanuens respektive förste under­

läkare, vilkas innehavare samtidigt förutsättes skola vara amanuenser för

den propedeutiska undervisningen. Undantag måste emellertid enligt kans­

lern göras i Malmö, där tjänster som klinisk amanuens i klinisk kemi respek­

tive klinisk fysiologi enligt kanslerns mening för närvarande icke bör in­

rättas, och i Göteborg, där den propedeutiska undervisningen föreslås för­

lagd till Vasa sjukhus. Kanslern föreslår därför, att innehavaren av den

föreslagna tjänsten som klinisk amanuens i medicin i Malmö samtidigt skall

vara amanuens för den propedeutiska undervisningen. I Göteborg anser

kanslern i likhet med kommittén, att två tjänster som klinisk amanuens

bör inrättas vid Vasa sjukhus samtidigt som den nuvarande tjänsten som

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 21%.

156

klinisk amanuens i fysikalisk diagnostik indrages. Kanslern avstyrker så­

lunda de av kommittén för det propedeutiska året föreslagna särskilda tjän­

sterna som klinisk amanuens respektive förste underläkare i Uppsala, Lund,

Malmö och Stockholm.

Beträffande organisationen av de propedeutiska kur­

serna i Stockholm har

lärarkollegiet vid karolinska institutet

anfört,

att Sabbatsbergs sjukhus såväl nu som senare saknar möjlighet att mot­

taga någon propedeutisk kurs, varför kommitténs förslag härom icke

kan realiseras. Lärarkollegiet föreslår i stället, att propedeutisk undervis­

ning skall meddelas vid lungkliniken och den reumatologiska kliniken å

karolinska sjukhuset samt vid västra och östra avdelningarna å S:t Eriks

sjukhus. Trettio studerande föreslås vid varje intagning skola mottagas vid

karolinska sjukhuset och S:t Eriks sjukhus och fördelas med femton del­

tagare på respektive kliniker och avdelningar.

Kanslern

tillstyrker detta förslag. I likhet med lärarkollegiet anser

kanslern, att vid sådant förhållande nuvarande ersättning (arvode jämte

fyllnadsarvode, dyrtids- och kristillägg) åt två amanuenser vid den medi­

cinska undervisningen vid S:t Eriks sjukhus även i fortsättningen bör utgå.

Därvid blir de av kommittén föreslagna arvodena till underläkare vid S:t

Eriks sjukhus och Sabbatsbergs sjukhus för handledning av de studerande

vid kurserna i kliniska undersökningsmetoder ej längre erforderliga.

D epartementschefen.

Övergången i läkarutbildningen från det rent teoretiska till det kliniska

studiet är ett skede av stor betydelse. Den studerande skall då läsa in de

teoretiska grunderna för sjukdomsläran, samtidigt som han skall inöva de

viktigaste kliniska och laboratoriemässiga undersökningsmetoderna. Nya

intryck och erfarenheter av mångskiftande art tränger sig på honom. Det

gäller att från början låta honom förstå, att läkaren skall behandla en sjuk

människa och inte en rad sjukdomssymtom. En pedagogiskt riktig upp­

läggning av studierna är tydligtvis väsentlig under denna övergångstid,

och en intim samordning av de olika undervisningskurserna är av nöden.

Jag finner, att kommittén övertygande har motiverat behovet av en sådan

övergång, vilken i kommitténs förslag fått formen av ett propedeutiskt

år. Denna princip har accepterats av remissmyndigheterna.

Beträffande omfattningen och förläggningen av de enskilda kurserna un­

der det propedeutiska året kan jag ansluta mig till kommitténs uttalanden

och förslag, dock med några undantag i huvudsaklig anslutning till

kanslerns ändringsförslag. Jag har redan i samband med behandlingen av

ämnet patologi förordat en viss utökning av obduktionsundervisningen

med samtidig minskning av föreläsningarnas antal och en framflyttning

av tentamen i patologi till efter kirurgikursen. Vidare biträder jag kans-

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

157

lems förslag om en förkortning av översiktskursen i medicin med 15 tim­ mar. Kommitténs benämning kurs i kliniska undersökningsmetoder synes mig däremot böra bibehållas med tanke på den mångsidighet i undervis­ ningen, som kommittén förutsätter. Med anledning av vad flera remiss­ myndigheter anfört angående behovet av en förstärkning av undervisning­ en i fysikalisk terapi och rehabilitation vill jag förorda en utökning av de- monstrationskursen i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi från 20 timmar till 30 timmar.

Med beaktande av vissa remissmyndigheters farhågor, att de studerande icke skulle orka följa undervisningen under det propedeutiska året, har jag, såsom framgår av det föregående, föreslagit viss lättnad i studiebör­ dan. Jag vill i detta sammanhang kraftigt understryka kanslerns uttalande, att undervisningsnämnden vid varje lärosäte skall i samråd med de olika lärarna planlägga undervisningen så, att de studerande erhåller tillräck­ lig tid för enskild övning och inläsning av de olika ämnena.

Organisationen av de propedeutiska kurserna torde böra ske enligt kans­ lerns förslag, som endast i fråga om Stockholm skiljer sig från kommitténs.

Mot kommitténs beräkning av anslagsbehovet för undervisningsarvo- den under det propedeutiska årets kurser har jag i och för sig intet att erinra. De av mig föreslagna ändringarna av undervisningens omfattning föranleder dock vissa justeringar av arvodesbeloppen.

Jag delar kommitténs uppfattning, att en klinisk amanuens respektive förste underläkare bör biträda lärarna vid koordination av undervisningen under det propedeutiska året samt utöva den löpande tillsynen av studen­ terna. Beträffande dessa befattningshavares placering anser jag dock i lik­ het med medicinska fakulteten i Uppsala och kanslern, att en central ser­ viceinstitution är att föredra såsom deras huvudarbetsplats framför en direkt sjukvårdande avdelning. Jag kommer därför i det följande under avsnittet om klinisk kemi och klinisk fysiologi att i huvudsak tillstyrka kanslerns förslag härutinnan. I Stockholm och Göteborg bör dock behovet av amanuenser för den propedeutiska undervisningen tillgodoses på sätt kanslern föreslagit.

Jag föreslår sålunda, att följande undervisningsarvoden beräknas för det propedeutiska årets kurser:

Kungl. Maj:ts proposition nr £12.

3

G

u

L

M

KS S:t Erik Sahlgr. Vasa

Lärare vid

översiktskurser i medicin ........................ 3 500 1750

1750 3 600 3 500 —

3 500

översiktskurser i kirurgi .......................... 3 500 1 750

1 750 3 500

3 500 3 500

kurser i kliniska undersökningsmetoder 4 950

2 475 2 475 4 950

4 950 — 4 950

demonstr. kurser i sjukv.tekn. o. fys. terapi ..............................................................

3 000

1 500 1 500

3 000 3 000

3 000

158

Dessa undervisningsarvoden uppgår sammanlagt till 74 750 kronor, var­

ifrån emellertid bör dras nu utgående arvoden till lärare vid propedeutiska

kurser uppgående till sammanlagt 29 650 kronor. Då vidare enligt kans­

lerns av mig tillstyrkta förslag rörande organisationen av den propedeu­

tiska undervisningen i Göteborg skulle tillkomma ytterligare en klinisk

amanuens, skulle den årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgå till

i runt tal 60 500 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

159

13. Medicin.

Kommittén.

Undervisningen i medicin är för närvarande olika utformad vid de fyra

lärosätena.

I Uppsala följer de studerande under två månaders propedeutiska kurser

de kliniska föreläsningarna i medicin och kirurgi. Därefter fullgör de stu­

derande — enligt en hösten 1952 företagen omläggning — fyra månaders

medicintjänstgöring, en månads poliklinik (fristående) samt fyra måna­

ders assistenttjänstgöring.

I Lund-Malmö åhör de studerande under två månaders propedeutiska

kurser föreläsningar i medicin i form av en särskild översiktskurs. Därefter

fullgörs fyra månaders grundläggande tjänstgöring vid medicinska klini­

ken, varefter följer fyra månaders fortsatt tjänstgöring på samma klinik.

Medicinstudiet avslutas med assistenttjänstgöring under två månader.

I Stockholm och Göteborg åhör de studerande under två månaders pro­

pedeutiska kurser såväl de kliniska som de polikliniska föreläsningarna i

medicin. Därefter följer sex månaders tjänstgöring vid medicinsk klinik,

varav en månad på poliklinik. Undervisningen avslutas med två månaders

assistentt j änstgöring.

För närmare detaljer rörande den nuvarande undervisningen hänvisas

till betänkandet (sid. 135—137).

Läroämnet medicin intar en central ställning i den kliniska utbildningen.

En tendens att bryta ut allt flera specialämnen från de stora huvudämnena

medicin och kirurgi har de senaste åren gjort sig gällande. Kommittén fram­

håller, att en dylik specialisering säkert är nödvändig och berättigad, när

det gäller forskning och även för vissa grenar av sjukvården, men att en

långt driven specialisering också kan medföra nackdelar, vilka särskilt

måste beaktas då det gäller undervisningen.

Den blivande läkaren bör enligt kommittén redan i ett tidigt skede av

studierna lära sig att betrakta människan som en enhet. Han måste förstå,

att en patient är en sjuk människa och ej blott en person med ett eller

annat sjukt organ. En av de viktigaste uppgifterna för lärarna i medicin

bör enligt kommittén vara att för eleverna sammanställa olika fakta till

en enhetlig sjukdomsbild. Sjukhistorien, status, fyndet vid röntgenunder­

sökningen, laboratorieproven, de olika specialisternas utlåtande, allt bör

kritiskt granskas och värderas och det hela användas för den slutliga syn­

tesen, varvid psykologiska och socialmedicinska faktorer även beaktas. Det

gäller sålunda i princip att försöka sammansmälta och hopfoga de olika

delarna till en enhet.

Med dessa förutsättningar finner kommittén, att ämnet medicin i den

160

grundläggande allmänna läkarutbildningen icke bör splittras på ett så

radikalt sätt, som skett och sker ifråga om sjukvården av patienter med

olika invärtesmedicinska åkommor. Professorn i invärtes medicin bör enligt

kommittén vara ansvarig för planeringen av undervisningen i hela ämnet

och bör ge dess olika grenar en lämplig omfattning i förhållande till deras

betydelse för allmänläkarens verksamhet. Företrädare för specialgrenarna

av medicinen bör vid behov och på anmodan av huvudläraren i medicin

kunna träda in och meddela undervisning i sitt specialfack. Den slutliga

kunskapskontrollen bör ske i tentamen i invärtesmedicin.

Utöver den katedrala undervisningen i specialämnena inom medicinen

bör de studerande även få tillfälle att se ett tillräckligt stort patient­

material. Kommittén föreslår därför, att s. k. visitronder eller demonstra­

tioner av lämpliga fall på andra avdelningar anordnas under hela den medi­

cinska tjänstgöringen.

Den invärtesmedicinska undervisningen bör enligt kommitténs mening

fördelas på olika kurser och tjänstgöringar, förlagda till skilda tider av

utbildningen. De olika perioderna bör utformas allt efter sitt speciella

syftemål. Undervisningen bör meddelas dels under det propedeutiska året,

dels i form av en särskild kurs i medicin med samtidigt praktiskt arbete,

dels slutligen under en assistenttjänstgöring.

Under det propedeutiska året bör enligt kommittén undervisningen i

invärtes medicin påbörjas med en översiktskurs i medicin (in­

klusive psykosomatisk medicin), omfattande 45 timmar föreläsningar. För

kommitténs förslag i fråga om denna kurs har redogjorts i avsnittet om det

propedeutiska året. Förhör bör enligt kommitténs mening icke anordnas

efter översiktskursen.

Efter det propedeutiska året skall den studerande enligt kommitténs

förslag fullgöra kurs i medicin, omfattande fem månader. Under

kursen anordnas 3 kliniska föreläsningar (dubbeltimmar) samt 3 polikliniska

föreläsningar (enkeltimmar) per vecka. Vidare bör samordnad undervis­

ning särskilt med kirurgi men även med andra ämnen tillkomma. I detta

syfte föreslår kommittén, att en klinisk konferens (dubbeltimme) anordnas

varannan vecka, omväxlande på den medicinska och den kirurgiska klini­

ken. För lärarnas del blir således uppgiften att organisera en sådan konfe­

rens en gång per månad, men de studerande skall åhöra samtliga konferen­

ser under de medicinska och de kirurgiska kurserna, d.v.s. två kliniska

konferenser per månad. Därvid bör enligt kommittén även representanter

för andra teoretiska och kliniska ämnen delta i lämpliga fall. Kommittén

framhåller särskilt vikten av samarbete med de socialmedicinska lärarna,

som under 12 timmar bör medverka i konferenser samt i kliniska och poli­

kliniska föreläsningar.

Under den medicinska kursen föreslås även regelbundet skola anordnas

kliniska ronder under 40 timmar, varvid kursdeltagarna helst bör fördelas

Kungl. Maj:ts •proposition nr 212.

161

i mindre grupper. Vissa av dessa ronder, de s. k. visitronderna, bör enligt

kommitténs mening avse demonstration av fall på specialkliniker och andra

sjukavdelningar, t. ex. lungklinik, epidemisjukhus, reumatisk klinik samt

vårdhem för kroniskt sjuka och åldringar. Sådana ronder anser kommittén

lämpligen bör ledas av överläkaren på respektive sjukhus.

De studerande föreslås även skola delta i det praktiska arbetet på avdel­

ningarna. För att ej splittra denna för hela utbildningen grundläggande

tjänstgöring bör alla föreläsningar förläggas till förmiddagarna, så att efter­

middagarna odelat kan ägnas åt praktiskt avdelningsarbete. Mer än 3 eller

i undantagsfall 4 föreläsningstimmar per dag bör därför ej upptas på

schemat. Kommittén framhåller, att de studerande under tjänstgöringen

på sjukavdelningarna ej bör belastas med allt för mycket rutinarbete, som

från didaktisk synpunkt är mindre värdefullt.

Kommittén anser den polikliniska undervisningen synnerligen betydelse­

full, då denna form av tjänstgöring mest liknar allmän läkarpraktik. De

studerande bör därför enligt kommittén dels få tillfälle att delta i arbetet

på polikliniken under en viss tid, lämpligen en månad, dels regelbundet

under hela medicinska terminen åhöra polikliniska föreläsningar, vilka ges

I timme tre gånger i veckan. De studerande bör enligt kommittén under

polikliniktjänstgöringen ej arbeta på någon vårdavdelning utan koncentrera

sig på det polikliniska arbetet.

Kommittén föreslår, att de studerande, såsom redan sker på några under-

visningssjukhus, under medicinkursen får som jourhavande kandidater

delta i vården av akut sjuka patienter. Jourrum föreslås skola ställas till

kandidaternas förfogande. Jourtjänsten kan enligt kommittén lämpligen

fullgöras tillsammans med den underläkare, på vars avdelning den stude­

rande har sitt praktiska arbete.

Undervisningen i medicin kan enligt kommitténs mening icke avslutas

med kursen i ämnet. Denna infaller nämligen under ett så tidigt skede av

studierna, att den studerande saknar perspektiv på lärostoffet, framför allt

på grund av bristande kunskaper i andra kliniska ämnen, av vilka de flesta

har anknytning till invärtesmedicinen. Först när övriga kliniska kurser

passerats, har den studerande förutsättningar att helt tillgodogöra sig en

avslutande undervisning i medicin. Vidare är det önskvärt, att den stude­

rande i ett så betydelsefullt ämne som invärtesmedicin också får en mer

omfattande och växlande praktisk erfarenhet genom mera självständigt

arbete än vad som är möjligt under medicinkursen. Dessa skäl har för­

anlett kommittén föreslå att studiet i invärtesmedicin skall avslutas med

fyra månaders a s s i s t e n 11 j ä n s t g ö r i ng. Denna assistenttjänstgö­

ring anser kommittén böra förläggas till den sista perioden av den kliniska

utbildningen efter fullgjorda kliniska kurser. Assistenttjänstgöringen i medi­

cin kan enligt kommittén antingen i sin helhet förläggas till annat sjukhus

eller delas upp med två månader på universitetsklinik och två månader på

II — Bihang till riksdagens protokoll. /.9-54. 1 sand. AV 2/S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

162

annat sjukhus. I sistnämnda fall anser kommittén, att de två månaderna vid

kliniken bör förläggas till den universitetsklinik, där den studerande genom­

gått kursen i medicin. Det bör enligt kommittén ankomma på universitets­

kanslern att på förslag av vederbörande medicinska fakultet (kollegium)

ange de medicinska avdelningar, på vilka sådan tjänstgöring kan få ske.

Kommittén framhåller i detta sammanhang, att syftet med assistenttjänst­

göringen ständigt bör beaktas av vederbörande lärare och överläkare. Den

studerande bör således under denna tjänstgöring i möjligaste mån anförtros

praktiskt arbete på egen hand och få delta i och själv utföra förekommande

undersökningar och behandlingar. Övning i genomlysning vid lung- och

hjärtundersökning framstår här enligt kommittén som en praktiskt viktig

del i arbetet.

Tentamen i invärtesmedicin föreslås skola avläggas först sedan den stude­

rande fullgjort assistenttjänstgöringen i medicin. Tentamen bör enligt kom­

mittén förrättas av den lärare, som är chef vid den universitetsklinik, där

denna tjänstgöring fullgjorts. Om den studerande fullgjort hela sin assistent­

tjänstgöring vid icke klinisk avdelning, anser kommittén, att tentamen bör

avläggas vid den medicinska klinik, där han fullgjort sin kurs i medicin.

Av de medicinska specialiteterna har kommittén mera utförligt behandlat

reumatologien och geriatriken.

Reumatologien utgör, framhåller kommittén, en synnerligen vik­

tig del av invärtesmedicinen. Ur social synpunkt är de reumatiska sjukdo­

marna av största betydelse, då de ej sällan leder till bestående invaliditet. På

grund av det ofta mycket utdragna sjukdomsförloppet erfordras ett bety­

dande antal sängplatser för dessa patienter. Särskilda specialavdelningar har

inrättats på vissa håll för forskning inom detta viktiga område och för vård

av de talrika sjukdomsfallen. Detta har otvivelaktigt inneburit en viss

avlastning för de allmänmedicinska avdelningarna.

Kommittén erinrar om den diskussion som förts om det berättigade i

denna utbrytning av reumatologien från invärtesmedicinen. Kommittén

anför, att de reumatiska sjukdomarna, vilka de senaste åren betecknats

såsom kollagenoser eller bindvävssjukdomar, givetvis är allmänsjukdomar

med symtom ej blott från lederna utan även mycket ofta från hjärta och

andra inre organ. De moderna behandlingsmetoder, som nyligen fram­

kommit, är, framhåller kommittén, säkerligen icke det sista i fråga om

ledgångsreumatismens behandling, men de markerar tydligt ämnets sam­

hörighet med invärtesmedicinen i stort.

Från undervisningens synpunkt anser kommittén det nödvändigt att

i den mån vissa sjukdomsgrupper förflyttas från de medicinska klinikerna

till specialkliniker undervisningen utbygges genom kompletterande utbild­

ning vid dessa. Härigenom vinner man också den garantien, att dessa

sjukdomars dominerande sociala betydelse kan inskärpas hos de studerande

av ämnesrepresentanten. På en specialklinik för reumatologiska fall torde

Kungl. Maj ds proposition nr SIS.

163

man också enligt kommitténs mening bättre än på annat håll praktiskt

kunna demonstrera betydelsen av profylaktiska åtgärder mot uppkomsten

av felställningar, vilka lätt utvecklas vid långvariga sjukdomstillstånd av

skilda slag. Där kan även praktiskt demonstreras betydelsen av fysikalisk

terapi i olika former.

Där reumatologisk klinik finns, bör överläkaren enligt kommitténs

mening ge undervisningen i reumatologi under medicinkursen. Den bör

förslagsvis omfatta 6—8 timmar jämte kliniska ronder på reumatologisk

avdelning, motsvarande ca 10 timmar. Undervisningen föreslås skola ingå

som en del i den löpande undervisningen i huvudämnet invärtesmedicin.

Kommittén anför, att den övervägt lämpligheten av en särskild kurs i

geriatrik. Otvivelaktigt har detta ämne under de senaste decennierna

fått allt större betydelse genom den tilltagande livslängden. Utvecklingen

talar för, att denna betydelse i framtiden kommer att öka, varför de blivande

läkarna bör få en god utbildning i ämnet. Kommittén förklarar sig emeller­

tid icke vilja belasta studieordningen inom ämnet medicin med ytterligare

en extra kurs men förutsätter, att ämnet beaktas i den ordinarie under­

visningen. För att garantera ett visst antal timmar åt ålderdomssjuk-

domarnas problem föreslår kommittén visitronder på sjukavdelningarna

på ålderdomshem och på kroniska sjukhem. Dessutom bör enligt kommit­

tén några konferenser ägnas åt geriatriska problem, som på ett mycket

lämpligt sätt kan behandlas i denna form av undervisning. Det är sannolikt,

framhåller kommittén, att geriatriken i framtiden får en mera självständig

plats som medicinsk specialitet. Därvid bör också ämnet enligt kommit­

téns mening få ökat utrymme på undervisningsschemat.

Undervisningen i röntgendiagnostik skall enligt kommitténs

mening ske i intim anslutning till den kliniska undervisningen. Kommit­

tén föreslår, att under kursen i medicin 1 timme per vecka ägnas häråt.

Kommittén understryker vikten av ett samarbete även mellan sjuk­

husens kliniker och de teoretiska institutionerna. De teoretiska ämnenas

representanter bör sålunda enligt kommittén utnyttjas i undervisningen,

bland annat genom att närvara vid kliniska konferenser och delta i diskus­

sioner där. Vidare bör de enligt kommittén svara för särskilda föreläs­

ningar och konferenser, var och en inom sitt specialområde.

Kommittén föreslår sålunda, att under kursen i medicin undervisning

meddelas i klinisk kemi och klinisk fysiologi, omfattande 10 timmar före­

läsningar och konferenser i vartdera ämnet, i klinisk bakteriologi, omfat­

tande 10 timmar föreläsningar och demonstrationer, samt i patologi och

farmakologi, omfattande 10 konferenser, motsvarande 20 timmar, i vartdera

ämnet.

Undervisningen under den tid, medicinkursen pågår, skulle sålunda enligt

kommitténs förslag få följande omfattning:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

164

Tim.

Kungl. Maj.ts proposition nr M2.

Kliniska föreläsningar............................................................................... 120

Polikliniska föreläsningar ......................................................................... gg

Visitronder eller demonstration av fall ..................................................

40

Kliniska konferenser (medicin och kirurgi) .......................................... 20

Röntgendiagnostik ..................................................................................... 20

Patologikonferenser ................................................................................... 20

Klinisk bakteriologi ...................................................................................

10

Klinisk kemi ...............................................................................................

10

Klinisk fysiologi .........................................................................................

10

Terapikonferenser ....................................................................................... 20

Summa 330

När det gäller att placera in ifrågavarande undervisning i ett schema för

kursen i medicin, bör chefen för respektive medicinskal klinik få utforma

dessa planer i samråd med övriga lärare under kursen i medicin.

Vid beräkningen av lärarbehovet bör enligt kommitténs mening under­

visning i form av kliniska konferenser, visitronder m. m. jämställas med

katedral undervisning av hittillsvarande typ. Kommittén förutsätter, att

minst en lärare från medicinkliniken skall delta i konferenserna mellan

medicin och kirurgi samt i terapi- och patologikonferenserna. Kommittén

beräknar härutöver ett visst antal konferenstimmar för klinisk kemi, fysio­

logi och bakteriologi. Därigenom framkommer ett behov av cirka 295

undervisningstimmar för varje kurs i medicin.

Med hänsyn till att denna undervisningsvolym vida överstiger vad pro­

fessorn är skyldig meddela och även med tanke på betydelsen av tillgång

till högkvalificerade lärare inom huvudämnet medicin föreslår kommittén,

att det vid varje universitetsklinik inrättas en extra ordinarie tjänst som

lärare i medicin med lön motsvarande docents. Läraren i medicin avses

få en undervisningsskyldighet lika med professors. Vid varje klinik behövs

dessutom enligt kommittén biträdande lärare, vilka bör avlönas med arvode

i enlighet med kommitténs principer i detta avseende. Kommittén finner

det vidare nödvändigt att utöka de i undervisningen deltagande under­

läkarnas antal. De studerande behöver i de grundläggande kliniska ämnena

medicin och kirurgi en mera ingående och kontinuerlig handledning i det

praktiska arbetet än i övriga kliniska ämnen. Kommittén föreslår därför,

att ytterligare en tjänst som klinisk amanuens, respektive underläkare,

inrättas vid varje medicinsk undervisningsklinik.

I Uppsala skall enligt kommitténs förslag medicinkurs ges två gånger

årligen med 30 deltagare på akademiska sjukhuset. Av den undervisnings­

volym på 590 timmar årligen, som således erfordras vid kliniken, kommer

på professorn 130 timmar och på läraren i medicin 130 timmar. För åter­

stående undervisningstimmar beräknar kommittén arvode på 14 500 kronor

till två eller flera biträdande lärare, samt 2 000 kronor som efter ämnes-

165

företrädarens förslag fördelas på specialföreläsare och som ersättning för ledning av visitronder. Antalet kursdeltagare i Uppsala är enligt kommit­ téns mening för högt, men de måste likväl tills vidare beredas plats på kliniken så att stockningar i studiegången undvikes.

I Lund-Malmö bör enligt kommittén intag till propedeutiska kurser ske två gånger årligen, alternerande i Lund och Malmö. För den efterföljande medicinkursen föreslår kommittén, att terminsgruppen, såsom för när­ varande sker, fördelas med halva antalet på vardera kliniken i Lund och Malmö. Universitetsklinikerna kommer således att få kurser i medicin två gånger årligen med 15 deltagare. Undervisningsvolymen per klinik blir densamma som vid akademiska sjukhuset i Uppsala eller 590 timmar år­ ligen. Härifrån bör enligt kommittén vad beträffar Lund och Malmö dragas för vardera kliniken cirka 35 timmar, som utgör den undervisning som be­ räknas åvila läraren i reumatologi. Kommittén föreslår därför, att dessa kliniker utrustas med anslag till lärare i samma omfattning som i Uppsala, dock att arvodesbeloppen till biträdande lärare i Lund och Malmö minskas med vardera 1 750 kronor.

I Stockholm föreslås intag till propedeutiska kurser skola ske två gånger årligen. Varje grupp avses få sin huvudsakliga undervisning på karolinska sjukhuset eller serafimerlasarettet. Kommittén föreslår, att respektive grupper fortsätter med sin kurs i medicin på samma sjukhus. Detta bety­ der, att klinikerna vid dessa sjukhus två gånger årligen måste ge medicin­ kurs med 30 deltagare. Detta deltagarantal är enligt kommitténs mening för stort för att medge en helt tillfredsställande undervisning, särskilt be­ träffande den praktiska tjänstgöringen. Kommittén anför, att den ingående övervägt olika möjligheter att fördela undervisningen på flera sjukhus för att förbättra situationen. Kommittén anser, att sådana åtgärder utan tvivel är möjliga, men har icke ansett det ankomma på densamma att utreda alla de detaljer av ekonomisk och administrativ art som fordras för en dylik lösning. En annan ordning bör dock enligt kommitténs mening eftersträvas, och kommittén anser för sin del, att detta i framtiden bäst kan uppnås genom inrättandet av ytterligare en professur i invärtesmedicin vid karo­ linska institutet, vilken professur förlägges till något av Stockholms stads sjukhus. Kommittén förutsätter, att institutets lärarkollegium uppmärk­ sammar detta behov och så snart som möjligt verkställer utredning angå­ ende en ny professurs lämpliga förläggning m. m. Undervisningsvolymen vid karolinska sjukhuset respektive serafimerlasarettet blir med två kurser årligen densamma som vid akademiska sjukhuset i Uppsala, varför kom­ mittén föreslår att vardera kliniken får motsvarande anslag till lärare.

I Göteborg skall enligt kommitténs förslag intag till medicinkurs ske två gånger årligen med 30 deltagare per kurs. De bägge universitetsklinikerna i medicin ligger på Sahlgrenska sjukhuset. Med hänsyn härtill föreslår kom­ mittén efter samråd med ämnesrepresentanterna, att vardera kliniken med-

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Medicin.

Tjänster m. m.

Nuvarande personal

Kom-

U

L

M

S

G

U

L

KS

Seraf

I

II

Professor ........................................

1

1

1

1

1

1

1

Laborator (Ce 34) ........................

_

_

_

Lärare (Ce 30) ..............................

+ 1

+ 1

Biträdande lärare + specialföre-

läsare .........................................

13 200 19 860 13 200 6 600 6 600 8 800 8 800 + 3 300 — 5 no

Poliklinikundervisning ..................

250

— 250

Undervisning vid kliniska ronder

800

-800

Kansliskrivare (15 lgr) ................

1

1

Kontorist (13 lgr) ........................

1

1

Laboratoriebiträde (13 lgr) ........

1

Institutionsvaktmästare (12 lgr) .

1

Laboratoriebiträde (11 lgr) ........

1

1

+ 1

Kanslibiträde ................................

1

1

1

Kontorsbiträde ..............................

1

Klinisk amanuens ........................

2

2

2

2

+ 1

Förste underläkare ......................

+ 1

delar den katedrala undervisningen för varannan kurs, medan den praktiska

tjänstgöringen alltid fördelas på de bägge klinikerna. Vid varje tillfälle

kommer således vardera kliniken endast att ha halva antalet tjänstgörande

i medicinkursen i praktiskt kliniskt och polikliniskt arbete. Undervisnings-

belastningen på vardera kliniken blir hälften av vad som beräknas för

akademiska sjukhuset eller 295 timmar per år. Om vardera kliniken i

enlighet med kommitténs förslag erhåller en lärare i medicin kommer denne

och professorn att tillsammans meddela 260 timmar av denna undervisning.

Då klinikerna avses meddela praktisk undervisning under varje termin

kommer emellertid lärarna i medicin att under denna tid få delta i ett större

antal konferenstimmar än som har beräknats vid övriga kurser i medicin.

Kommittén föreslår därför, att arvode för ytterligare 30 undervisnings-

timmar ställes till vardera klinikens förfogande. Arvode bör således enligt

kommittén beräknas för 65 timmar undervisning vid vardera kliniken med

3 250 kronor. Härav föreslås 1 000 kronor efter klinikchefens förslag skola

fördelas som arvode till specialföreläsare och som ersättning för ledning

av visitronder och 2 250 kronor utgöra arvode för en biträdande lärare.

Kommittén föreslår slutligen, att de medicinska klinikerna i likhet med

övriga institutioner erhåller viss teknisk personal, som huvudsakligen krävs

för förberedelser för undervisningen, såsom framställning av fotografiskt

material, skioptikonbilder m. m.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 213.

167

mittens förslag

Kanslerns förslag

M

S

G

U

L

M

S

G

KS

Seraf I II

KS Seraf I

II

+ 1 +1 + 1

+ 1 + 1 + 1 + 1

+ 1 + 1

+ 1 + 1

+ 1

+ 1550 + 9 900 + 9 900 -5 550 -5 550 + 3 300 -5110 + 1550 + 9 900 + 9 900 -5 550 -5 550

— — — —

— — 250

— 800

+ 1 + 1

— —

— + 1 + 1 + 1

+ 1

+ 1

+ 1

_

+ 1

+ 1

_

+ 1 + 1

-

+ 1

+ 1 —

— + 2 — — + 1

+ 1

Den av kommittén sålunda föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av ovanstående tabell, vilken även utvisar den nuvarande perso­ nalorganisationen och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

I Lund finns utöver de redovisade tjänsterna en befattning som lärare, i reumatologi och

eu

tjänst som klinisk amanuens vid reumatologiska klini­

ken.

......

Vidare finns i Stockholm en tjänst som förste laboratonebiträde och en laboratoriebiträdestjänst vid endokrinologiska avdelningen på serafimer- lasarettet. .

Nuvarande underläkartjänster har icke redovisats i tabellen.

Yttrande

7i.

Kommitténs förslag rörande omfattningen och upplägg­ ningen av undervisningen i medicin har i huvudsak tillstyrkts av remissmyndigheterna.

Undervisningen i geriatrik har dock i flera yttranden föreslagits få en utökad omfattning.

1952 års åldring svårdsutredninq

anser, att kommitténs förslag ger alltför

litet utrymme åt undervisningen i geriatrik. Med anledning av att kom­ mittén i ett exempel för uppläggningen av en översiktskurs i medicin

168

upptagit 3 timmar för geriatriken anför utredningen som jämförelse, att

en motsvarande översiktskurs för elever vid en av landets sjuksköterske-

skolor upptar 6 timmar föreläsningar i detta ämne. Åldringsvårdsutred-

ningen anser, att en kurs av det slag och med det syfte, som avses i kom­

mitténs förslag, bör omfatta åtminstone 12 timmar geriatrik, även om

detta skulle behöva medföra någon förlängning av kursen. Ej heller anser

utredningen, att de visitronder, som — kompletterade med några konfe­

renser — enligt kommitténs förslag skall utgöra huvuddelen av den geria-

triska utbildningen under huvudkursen i medicin, kan bibringa de bli­

vande läkarna de speciella insikter, som på detta område erfordras i

fråga om diagnostik och terapi. Med hänsyn till befolkningsprogno-

serna för de närmaste årtiondena förefaller det utredningen anmärknings­

värt att som kommittén gjort ställa pa »framtiden» frågan om ökat ut­

rymme för geriatriken pa undervisningsschemat. Sådant utrymme bör

enligt åldringsvårdsutredningens mening redan nu beredas detta ämne.

Utredningen föreslår därför, att en kurs i geriatrik om minst 2 månader

passas in i utbildningsplanen i anslutning till undervisningen i medicin i

den andra avdelningen av licentiatstudierna. Det föreslagna ökade utrym­

met åt geriatriken medför enligt åldringsvårdsutredningens mening ett

ökat behov av dels lärarkrafter och dels geriatriska avdelningar vid i första

hand undervisningssjukhusen. Vad det sistnämnda behovet beträffar anser

utredningen, att några större problem icke behöver uppkomma för under­

visningen i Stockholm och Göteborg. I Uppsala och Lund däremot anses

särskilda åtgärder för anordnande av geriatriska kliniker bli erforderliga.

Även socialstyrelsen, direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning har understrukit

vikten av att ämnet geriatrik beredes särskilt utrymme i undervisnings­

schemat.

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga har

läraren

i reumatologi G. Edström

hävdat, att en månads kliniktjänstgöring i

reumatologi torde vara absolut ofrånkomlig för att ge de studerande en

uppfattning om icke blott de kliniska utan även sociologiska problem, som

det här oftast rör sig om.

I fråga om den av kommittén föreslagna assistenttjänstgö­

ringen i medicin anser

medicinska fakidteten i Lund,

att denna tjänst­

göring skulle kunna begränsas till tre månader, vilket redan är en månad

mer än för närvarande. Denna tid av tre månader torde enligt fakultetens

mening vara tillräcklig för att praktiskt öva de färdigheter, som vunnits

under den teoretiska undervisningen i medicin. Ur samhällets och de stude­

randes synpunkt torde det vara en fördel, att den för många grupper nöd­

vändiga fortsatta utbildningen i medicin sker i ansvarig ställning och med

avlöning såsom underläkare under efterutbildningen. Gentemot kommitténs

förslag att assistenttjänstgöringen skulle i sin helhet kunna förläggas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

169

annat sjukhus än undervisningsklinik bär såväl

medicinska fakulteten i

Uppsala

som

lärarkollegiet vid karolinska institutet

och

organisationskom­

mittén för medicinska högskolan i Göteborg

anfört, att det synes

lämpligt att åtminstone hälften av tjänstgöringen förlägges till den klinik,

där den studerande fullgjort kursen i medicin, i

Kanslern

ansluter sig i princip

härtill, men begränsar sig till att föreslå att åtminstone sista månaden av

assistenttjänstgöringen förlägges till ifrågavarande klinik.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga

av

professorerna A. Kristenson och N. Svartz

har anförts, att det nuvarande

patientmaterialet icke är tillräckligt för genomförande av den av kommittén

föreslagna undervisningen. Ytterligare vårdplatser anses därför böra till­

skapas antingen genom ianspråktagande av ytterligare lokaler inom veder­

börande sjukhus eller undervisningens förläggande till kommunala sjukhus.

Det ökade antalet erforderliga vårdplatser uppskattas till 50 platser för

vardera kliniken. Lönekostnaderna för härför erforderlig personal vid ett

anordnande av vårdsplatsema inom nuvarande undervisningssjukhus upp­

skattas till i runt tal 305 000 kronor. De kostnader, som är förenade

med undervisningens förläggande till kommunala sjukhus, låter sig enligt

kollegiet icke angivas utan föregående förhandlingar med Stockholms stad.

Samma synpunkter har framförts i

direktionens för karolinska sjukhuset

yttrande och till detsamma fogat utlåtande av

professor

Ar.

Svartz. I sist­

nämnda utlåtande anföres härutöver, att det ursprungligen hade planerats

att det vid karolinska sjukhusets garnisonsavdelning skulle finnas 50 medi­

cinska platser, men att dessa till följd av behovet av kirurgiska militära

platser avståtts för den lcirurgiska garnisonsavdelningen. Enligt professor

Svartz mening måste antingen ersättning för dessa platser beredas medicin­

ska kliniken eller en del av medicinundervisningen förläggas till annat sjuk­

hus. I ett till direktionens yttrande fogat utlåtande av

överläkareföreningen

anföres, att vid valet mellan att låta en del av de studerande få fullgöra

femmånaderskurserna i medicin och kirurgi vid något av Stockholms stads

sjukhus eller att genom utvidgning av patientplatserna möjliggöra hela

undervisningens bedrivande vid undervisningssjukhusen anser föreningen

det senare alternativet vara avgjort att föredraga.

Stockholms stads sjukhusdirektion

anför, att möjligheten att omedelbart

kunna på något befintligt sjukhus anordna ytterligare en professur i invär-

tesmedicin torde vara tveksam.

Kanslern

anför, att såväl frågan om en

utökning av antalet vårdplatser vid karolinska sjukhuset och serafimer-

lasarettet som frågan om inriittandet av ytterligare en professur i invärtes-

medicin enligt kanslerns mening bör anstå i avvaktan på närmare utredning.

I stället för de av kommittén föreslagna lärartjänsterna i löne­

graden Ce 30 föreslår

kanslern,

att en laboratur i medicin i lönegraden Ce 34

inrättas vid varje undervisningsklinik.

I

lärarkollegiets vid karolinska institutet

kostnadsberäkning har för under-

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 212.

170

visningen i medicin vid karolinska sjukhuset angivits behov av ytterligare

en institutionsvaktmästare och ett laboratoriebiträde.

Medicinska fakulteten i Uppsala

har framhållit, att behovet av under­

läkare i relation till patientantalet i Uppsala vore större än annorstädes,

eftersom antalet studerande i relation till patientantalet där vore större.

Patientmaterialet måste därför effektivare utnyttjas för undervisning i de

former, som väsentligen åvilade underläkare.

Kanslern

finner dessa skäl

bärande och föreslår, att ytterligare en tjänst som förste underläkare inrät­

tas vid medicinska kliniken i Uppsala utöver den av kommittén föreslagna.

Departementschefen.

Invärtesmedicinens centrala ställning på det kliniska området beaktas

av kommittén, vars studieplan ger denna disciplin den längsta undervis­

ningstiden bland grundutbildningens samtliga ämnen. Jag finner detta rik­

tigt. Kommitténs uttalanden och förslag rörande undervisningens anord­

ning och innehåll kan jag godta med det undantaget, att jag av skäl, som

jag redovisat vid min behandling av studieplanen, föreslår, att assistent-

tjänstgöringens sista månad obligatoriskt skall förläggas till universitets­

klinik, där tentamen sedan avlägges.

Ett viktigt problem inom undervisningen berör kommittén i sina förslag

om hur företrädarna för invärtesmedicinens specialområden skall inpassas i

utbildningen i huvudämnet. Det kan här vara fråga om specialister för på

vissa orter avsöndrade sjukvårdsgrenar såsom reumatiska sjukdomar, endo-

krinologiska sjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar, ålderssjukdomar med flera.

Kommittén anser, att en ram bör anges för hela den invärtesmedicinska

undervisningen, varefter det bör ankomma på huvudläraren att i samråd

med specialföreträdarna fördela undervisningstiden på ämnets olika delar.

På det grundläggande stadium av undervisningen som det bär är fråga om

synes mig kommitténs uppläggning vara den enda möjliga, eftersom man

måste fordra en rimlig total undervisningsvolym och samtidigt försäkra

sig om specialisternas värdefulla medverkan. Det torde inte vara möjligt

att här binda undervisningen genom en bestämd fördelning av tiden på

ämnets olika delar, men sådana socialmedicinskt viktiga tillstånd som de

reumatiska sjukdomarna och ålderssjukdomarna bör, såsom kommittén

framhållit, ägnas särskild uppmärksamhet. Möjligheterna till samunder-

visning på konferenser och annorledes bör tillvaratas, så att de studerande

bibringas en helhetssyn på patienternas problem. Jag förutsätter, att

huvudläraren delger undervisningsnämnden sin plan för utnyttjandet av

tillgängliga specialister i undervisningen och att nämnden med lämpliga

mellanrum anordnar överläggningar mellan de olika lärarna om hithörande

undervisningsproblem.

I enlighet med vad jag tidigare anfört om lärartjänster i de kliniska

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 21%.

171

ämnena tillstyrker jag kommitténs förslag om inrättande av en lärartjänst i medicin i lönegraden Ce 30 vid varje undervisningsklinik.

Med hänsyn till den stora belastningen på klinikerna i Uppsala och Stockholm tillstyrker jag kommitténs förslag om en ökning av antalet underläkare där. Jag tillstyrker jämväl kanslerns förslag om en ytterligare dylik ökning i Uppsala. Däremot är jag med hänsyn till det mindre antalet studenter per klinik vid övriga lärosäten icke nu beredd att tillstyrka kom­ mitténs förslag om en motsvarande ökning vid dessa.

Med anledning av vad professorerna A. Kristenson och N. Svartz anfört om behovet för undervisningen av ytterligare vårdplatser vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, anser jag mig böra framhålla, att jag förvissat mig om att kommitténs förslag icke kan anses innebära en ökad arbetsbelastning för klinikerna vid dessa sjukhus. Därjämte vill jag erinra om att den reumatologiska kliniken vid karolinska sjukhuset, som nu är färdigställd, med sina 70 vårdplatser torde medföra ett värdefullt tillskott till undervisningsmaterialet. En ytterligare förstärkning härvidlag kommer till stånd, när lungkliniken vid samma sjukhus färdigställts. Detta torde bli fallet i nära anslutning till den tidpunkt, då undervisningen i ämnet avses skola påbörjas enligt den nya studieplanen.

Jag anser i likhet med kommittén och kanslern, att en förstärkning av den tekniska personalen är nödvändig vid vissa av undervisningsklinikerna.

Jag föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisa­ tionen i ämnet:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 21%.

u

T

M

S

G

KS

Seraf.

I II

+ 1 + 1 + 1 + 1 + 1

+ 1 + 1

Bitr. lärare + spec. föreläsare .. + 3 300 -5110 + 1550 + 9 900 + 9 900 — 5 550 — 5 550

_

— 250 — 800

Laboratoriebitr. (högst 13 lgr) .

+ 1

+ 1

+ 1

Förste underläkare ...................... + 2 — —

+ 1

+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till i runt tal 261 800 kronor.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

14. Kirurgi.

Ko mmitt én.

Den nuvarande undervisningen i kirurgi är något olika utformad vid

de fyra lärosätena.

I Uppsala ges under de propedeutiska kurserna cirka 30 timmar föreläs­

ningar i allmän kirurgi. Under denna tid åhör de studerande även de kli­

niska föreläsningarna i kirurgi. Därefter skall — enligt en hösten 1952

företagen omläggning av undervisningen — fullgöras fyra månaders tjänst­

göring på klinik, en månads tjänstgöring på poliklinik (fristående) och en

månads assistenttjänstgöring. Tjänstgöringen på kirurgisk klinik går före

den på medicinsk klinik.

I Lund meddelas under de propedeutiska kurserna undervisning i allmän

kirurgi. Därefter fördelas de studerande i lika antal på Lund och Malmö

och fullgör fyra månaders »grundläggande» tjänstgöring vid de kirurgiska,

medicinska och ortopediska klinikerna. Under två månader följer de under­

visningen varannan dag på medicinska, varannan dag på kirurgiska klini­

kerna och under nästa två månader varannan dag på medicinska och var­

annan dag på ortopediska klinikerna. Efter fyra månaders medicintjänst­

göring följer så fyra månaders »fortsättningstjänstgöring» på kirurgiska

klinikerna enbart. Assistenttjänstgöring under en månad vid någon kirur­

gisk universitetsklinik eller annan av fakulteten godkänd kirurgisk avdel­

ning avslutar utbildningen i kirurgi.

I Stockholm kombineras under de propedeutiska kurserna kurs i allmän

kirurgi med undervisning i sjukvårdsteknik. Efter sex månaders medicin­

tjänstgöring följer sex månader vid kirurgisk klinik. Undervisningen med­

delas vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, varvid varannan

kurs går till det förra och varannan till det senare sjukhuset. Under kirurgi­

tjänstgöringen har de studerande tillfälle att delta i en frivillig kurs i medi­

cinsk rörelsebehandling på serafimerlasarettets gymnastikavdelning (16 tim­

mar). Tjänstgöringen omfattade ursprungligen fyra månader på avdelning

och två månader på poliklinik. På senare tid har införts två veckors tjänst­

göring på ortopedisk klinik (vanföreanstalten) och två veckors tjänstgöring

som narkosassistent, varför de relaterade siffrorna något reduceras. Under

tjänstgöringen på polikliniken fullgöres jourtjänst. Assistenttjänstgöring

under en månad i kirurgi fullgöres i regel vid annat godkänt sjukhus i Stock­

holm eller annorstädes.

I Göteborg har kirurgiundervisningen utformats i huvudsaklig överens­

stämmelse med undervisningen i Stockholm.

Ortopedien undervisas i den nuvarande undervisningsplanen under tjänst­

göringen i kirurgi. Undervisningen, som utformats mycket olika vid olika

lärosäten, avslutas icke med särskilt slutförhör.

173

I Lund och Malmö meddelas undervisningen på respektive ortopediska

kliniker. Därvid behandlas icke blott den speciella ortopedien utan även

frakturläran.

I Stockholm meddelas undervisningen på vanföreanstalten.

De studerande i Uppsala har för det mesta hänvisats att fullgöra denna

undervisning i Stockholm, eftersom ortopedisk avdelning icke funnits i

Uppsala. Kurs i ortopedi har fullgjorts som en fristående kurs i Stockholm

efter tjänstgöringen i kirurgi. Under några av de senare åren har undervis­

ningen givits i Uppsala av en ortoped från Stockholm.

Utöver nu relaterade undervisning meddelas i viss utsträckning speciell

undervisning i narkoslära, neurokirurgi, plastikkirurgi, thoraxkirurgi, odon­

tologi och krigskirurgi.

För närmare detaljer rörande nuvarande undervisning hänvisas till be­

tänkandet (s. 148—151).

Ämnet kirurgi är, framhåller kommittén, jämte ämnet invärtesmedicin

av grundläggande betydelse för de studerandes kliniska utbildning. Inte

minst tack vare ökade och fördjupade kunskaper inom experimentalkirurgi,

biokemi och röntgendiagnostik och ett förbättrat samarbete med andra

kliniska och teoretiska discipliner har under de senaste tio till femton åren

stora framsteg gjorts. Ämnets natur och omfattning har också i stor ut­

sträckning förändrats. Så har kirurgien kommit att omfatta nya deldisci­

pliner såsom thoraxkirurgi, plastikkirurgi och neurokirurgi. Olycksfalls­

kirurgien har även ökat i betydelse och i och med bland annat den repara-

tiva kirurgiens framsteg har den fått allt större socialmedicinsk betydelse.

Vissa kirurgiska sjukdomar åter bär kommit att spela en mindre roll, t. ex.

körteltuberkulos, osteomyelit och pleuraempyem.

Vid planering av den framtida undervisningen i kirurgi måste enligt kom­

mitténs mening hänsyn tas till detta förhållande. Intima kontakter måste

åstadkommas mellan kirurgi och angränsande, såväl teoretiska som kliniska

discipliner. Hänsyn skall också tas till den ur vetenskaplig och praktisk

synpunkt nödvändiga specialiseringen. Trots detta måste undervisningen

i kirurgi enligt kommitténs mening göras så enhetlig som möjligt, så att

specialiseringen icke förrycker undervisningsplanen för kirurgien i sin helhet.

Undervisningen i kirurgi bör enligt kommitténs mening kunna ge ett till­

fredsställande resultat, om den fördelas på olika kurser och tjänstgöringar

med skilda pedagogiska mål.

Enligt det förslag till undervisning under det propedeutiska året, för vil­

ket tidigare redogjorts, skall undervisningen i kirurgi påbörjas under detta

år med en översiktskurs i kirurgi, omfattande 30 timmar före­

läsningar och demonstrationer.

Efter medicinkursen föreslås skola följa en kurs i kirurgi, omfat­

tande fem månader. Denna ordningsföljd mellan de bägge ämnena före­

faller kommittén vara den naturligaste. Kommittén uppställer följande

Kungl. Maj ds proposition nr %12.

174

mål för den grundläggande utbildningen i kirurgi. Undervisningen bör

framför allt ta hänsyn till de vanligaste kirurgiska sjukdomarnas klinik

och diagnostik och meddela kunskap om dessa sjukdomars lämpligaste

behandling. Största vikt måste vidare läggas på tidig diagnostik. Likaså

bör principerna för behandlingen angivas jämte de adekvata instanserna för

den. Med hänsyn till att i framtiden en större kategori än tidigare av äldre

personer kommer att behandlas på våra kirurgiska avdelningar, bör enligt

kommittén särskild hänsyn tas till de högre åldrarnas kirurgiska åkommor,

d.v.s. geriatriken bör beaktas mer än hittills. Under kursen föreslås de

studerande skola bevista tre kliniska föreläsningar i veckan (dubbeltimmar)

samt tre polikliniska (enkeltimmar). Till detta bör enligt kommittén komma

en klinisk konferens varannan vecka, anordnad växelvis av medicinska och

kirurgiska klinikerna och eventuellt även av annan klinik eller institution.

Till denna mera exakt tidsbundna undervisning föreslås komma praktisk

tjänstgöring på operationsavdelning, narkosavdelning, sjukavdelningar och

poliklinik. Särskild vikt bör enligt kommittén läggas vid att de studerande

deltar i jourtjänsten. Kommittén understryker emellertid önskvärdheten av

att de tjänstgörande under kursen i kirurgi under någon tid helt blir fria

från praktisk tjänstgöring på eftermiddagarna.

Vid undervisningen i kirurgi måste enligt kommittén grundprincipen vara,

att de studerande som medhjälpare med ett visst ansvar deltar i arbetet på

den kirurgiska kliniken och att de genom demonstrationer, ronder, kliniska

konferenser och praktiska övningar bibringas de väsentliga kunskaperna i

kirurgi. Genom katedrala föreläsningar och demonstrationer av lämpligt

valda fall skall de studerande få fullgoda översikter av ämnesområden, där

läroböckerna ej lämnar lämpligt material på grund av nytillkomna rön

eller där undervisningen måste ta hänsyn till en rad psykologiska omstän­

digheter och förhållanden, som icke lämpligen kan inhämtas via läro­

böckerna.

Undervisningen vid sjuksängen och i smärre grupper bör enligt kommit­

tén mera än tidigare komma till användning. Härigenom får de studerande

större möjligheter att analysera fallen och lära sig diagnostik och terapi,

och speciell hänsyn kan därvid tas till förhållandena i öppen läkarvård etc.

Till undervisningen bör enligt kommittén även höra övning i anamnes-

upptagning, uppställande av sjukjournaler och registrering av undersök­

ningsfynd.

Under kursen i kirurgi kan enligt kommitténs mening icke större hänsyn

tas till kraven på manuell träning. En dylik utbildning och undervisning

bör ske på ett senare stadium, då den studerande under ett visst eget

ansvar kan få delta i det kliniskt-kirurgiska arbetet, d.v.s. under assi­

stenttjänstgöringen i kirurgi. Kommittén har i sin utred­

ning om undervisningen i krigsmedicin m. m. föreslagit att denna tjänst­

göring skall ta en tid av tre månader och förläggas till kirurgiska avdelningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

175

utanför universitetssjukhusen och till universitetsklinik endast, då kurs i kirurgi icke pågår. Assistenttjänstgöringen i kirurgi bör enligt kommittén fullgöras på ett så sent stadium i studiegången, att den studerande fått sin utbildning i de kliniska specialämnena och därigenom återkommer till stu­ diet av kirurgien med vidgad medicinsk erfarenhet och bättre kliniskt om­ döme. Han kan då anförtros mera självständiga uppgifter och mera direkt få delta i det praktiska arbetet.

Tentamen i kirurgi föreslås skola avläggas efter fullgjord assistenttjänst­ göring. En intimare kontakt med såväl teoretiska som kliniska discipliner anser kommittén i framtiden vara av grundläggande betydelse för hela utbildningen och undervisningen i kirurgi.

Under kursen i kirurgi bör sålunda enligt kommittén ges fortlöpande un­ dervisning i röntgendiagnostik under 40 timmar, i radioterapi dels under 15 timmar föreläsningar, dels under två veckors praktisk tjänstgöring, i pato­ logi under konferenser, omfattande 20 timmar, samt i klinisk bakteriologi, klinisk kemi och klinisk fysiologi under 10 timmar i vartdera ämnet.

I fråga om organisationen av undervisningen i ortopedi och skelettkirurgi framhåller kommittén, att denna under senare år avsevärt förändrats. Tidi­ gare förekom på de ortopediska universitetsavdelningarna undervisning huvudsakligen i speciell ortopedi, under det att undervisningen i skelett- kirurgi nästan helt meddelades på de kirurgiska klinikerna. För närvarande har på flera av våra universitetskliniker en uppdelning i arbetet skett, så att organkirurgien fått större plats på de kirurgiska klinikerna och skelett­ kirurgien mer och mer överflyttats till de ortopediska avdelningarna. Å andra sidan har tendenser även förekommit i den riktningen, att skelett- kirurgiska fall förts till traumatologiska specialavdelningar.

Hänsyn till dessa förhållanden och till den sannolika framtida utveck­ lingen måste, framhåller kommittén, tas vid anordnandet av undervisningen i skelettkirurgi och ortopedi. Enligt kommitténs mening bör denna under­ visning äga rum under senare delen av tjänstgöringen i kirurgi, varvid föreläsningar i ortopedi och skelettkirurgi under sex veckor får ersätta före­ läsningarna i allmän kirurgi. De tjänstgörande bör dessutom fullgöra prak­ tisk tjänstgöring under en månad på ortopedisk specialavdelning. Del­ tagande i jourtjänst är enligt kommittén en viktig del av denna undervisning.

Undervisningen i ämnet ortopedi och skelettkirurgi bör enligt kommit­ tén framför allt omfatta grunderna för skelettkirurgien, speciellt den akuta skelettkirurgien, såväl med hänsyn till diagnostik som terapi, varvid tyngd­ punkten bör läggas på olycksfallskirurgien. Inom specialområdet ortopedi bör meddelas kortare översikter.

Vad beträffar de i och för sig viktiga övriga specialkirurgiska ämnena, såsom neurokirurgi, thoraxkirurgi, plastikkirurgi, anestesiologi, odontologi och krigskirurgi anser kommittén det lämpligt, att kortare översiktsföre-

Kungl.

Maj:ts

-proposition nr 812.

176

läsningar ges under den ordinarie kirurgikursen. Dessa föreläsningar bör

ingå i huvudföreläsningsserien i kirurgi, så att kontinuiteten i undervis­

ningen i ämnet ej bryts. Av samma skäl bör särskilda förhör ej förekomma.

Huvudvikten bör i dessa översiktsföreläsningar läggas på tidig diagnostik

inom respektive specialområde och på kunskapen om vilka möjligheter de

kirurgiska specialisterna har i fråga om de särskilda behandlingsformerna.

Av största vikt är enligt kommittén att specialföreläsningarna utformas

så, att de blir verkliga översikter och inte kommer att omfatta mycket spe­

ciella fakta inom respektive ämnen.

Undervisningen i anestesiologi bör enligt kommitténs mening för­

siggå under hela kursen i kirurgi och meddelas av fackrepresentanten. De

studerande bör få cirka 10 timmar föreläsningar om de olika narkosfor­

mernas teoretiska underlag och användning, och de bör genom deltagande

i praktiskt arbete på narkosavdelningen under två veckor bli förtrogna

med de olika narkosformernas användning och få tillägna sig så mycket

praktiska kunskaper, att de kan ge en eternarkos på öppen mask. Under­

visningen bör med hänsyn till utvecklingen av anestesiologien också om­

fatta övning i transfusioner, bedömning av vätsketerapi och vård av med­

vetslösa (förgiftningar).

Inom neurokirurgien finner kommittén det lämpligt med 6—8

timmar föreläsningar inklusive patientdemonstrationer i neurologisk trau-

matologi under kirurgikursens senare del. Under neurologi-psykiatrikur-

serna föreslås 6 timmar föreläsningar skola ges i neurokirurgiska ämnen av

intresse för ifrågavarande kurser.

Plastikkirurgien har, framhåller kommittén, redan nu även ett

stort socialmedicinskt värde. I framtiden torde enligt kommitténs mening

denna form av kirurgi få än större betydelse, och specialrepresentanter för

ämnesgrenen kommer säkerligen inom kort att knytas till alla undervis-

ningssjukhusen. En översiktsföreläsning på 2 dubbeltimmar jämte demon­

stration av fall anser kommittén för närvarande vara önskvärd.

Thoraxkirurgiens stora utveckling och intima kontakt med den

allmänna kirurgien och medicinen nödvändiggör enligt kommittén under­

visning framför allt i tidig diagnostik av hithörande fall och därjämte en

översikt av thoraxkirurgiens möjligheter och resultat. Kommittén föreslår,

att de studerande åhör 6 dubbeltimmar föreläsningar, varjämte de under

en del av kirurgikursen, förslagsvis två veckor, kan tjänstgöra på thorax-

kirurgisk avdelning, om en sådan finns på orten. Där en speciell thorax-

kirurgisk avdelning finns, bör enligt kommittén dess överläkare meddela

undervisningen.

Hittills har ämnet odontologi varit föremål för undervisning, som

på flertalet håll i praktiken varit obligatorisk. Kommittén föreslår, att

undervisningen görs obligatorisk och helt inlemmas i kirurgiundervisningen

med 5 teoretiska och 10 praktiska undervisningstimmar.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

Beträffande krigskirurgien hänvisas till avsnittet om krigsmedi-

cinsk undervisning.

Undervisningen under den tid, kirurgikursen ges, skulle sålunda enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

177

kommitténs förslag få följande omfattning:

Tim.

Kliniska föreläsningar................................................................................. 120

Polikliniska föreläsningar .......................................................................... 60

(Klinik och poliklinik innefattar ortopedi, anestesiologi, neurokirurgi,

plastikkirurgi, thoraxkirurgi och odontologi.)

Kliniska konferenser ................................................................................. 20

Röntgendiagnostik......................................... 40

Patologikonferenser..................................................................................... 20

Klinisk bakteriologi ......................................... 10

Klinisk kemi ............................................................................................... 10

Klinisk fysiologi ........................................................................... 10

Summa 290

Inplaceringen av ifrågavarande undervisning i ett schema bör ankomma

på cheferna för respektive kirurgiska och ortopediska kliniker i samråd med

övriga lärare under kirurgikursen.

Vid beräkning av kirurgiundervisningens omfattning måste enligt kom­

mittén hänsyn tas till det betydande antal undervisningstimmar under kon­

ferenser och liknande former av kunskapsmeddelande som kommittén före­

slår. Kommittén räknar med att en lärare i kirurgi deltar i varje konferens

med medicin och patologi samt i varannan konferens med klinisk bakterio­

logi och klinisk kemi och fysiologi. Å andra sidan anser kommittén, att

undervisningen i kirurgiens olika specialiteter bör ske inom ämnets ram,

vilket särskilt i fråga om ortopedien medför en avlastning på speciallärare.

Vid uppgörande av förslag till lärarbefattningar vid de kirurgiska klini­

kerna måste därför enligt kommittén hänsyn tas till frågan, huruvida samt­

liga fall inom skelettkirurgien skall behandlas på den ortopediska kliniken,

i vilket fall lärarna i ortopedi måste få en större del av undervisningen.

Kommittén beräknar hela undervisningsbehovet vid en kirurgisk klinik

till 235 timmar per kurs. Härav anser kommittén, att 25 undervisnings­

timmar bör falla på läraren i ortopedi, om denne endast undervisar i orto­

pedi i trängre mening, och 55 timmar, om han skall behandla hela skelett­

kirurgien. Med hänsyn till den stora undervisningsbelastningen på de kirur­

giska universitetsklinikerna föreslår kommittén liksom i fråga om de övriga

huvudämnena, att vid varje klinik inrättas en extra ordinarie tjänst som

lärare i kirurgi, avlönad som docent. Den övriga undervisningen föreslås

skola delas av biträdande lärare mot arvode, beräknat efter de av kom­

mittén tillämpade principerna i detta hänseende. Kommittén finner det

vidare nödvändigt att utöka de i undervisningen deltagande underläkarnas

12 — Dihang till riksdagens 'protokoll 195^. 1 samt. Nr 212.

178

antal. De studerande behöver i de grundläggande kliniska ämnena medicin

och kirurgi en mera ingående och kontinuerlig handledning i det praktiska

arbetet än i övriga kliniska ämnen. Kommittén föreslår därför, att ytterli­

gare en tjänst som klinisk amanuens, respektive underläkare, inrättas vid

varje kirurgisk klinik.

I

Uppsala

skall enligt kommitténs förslag ges kurs i kirurgi med 30 del­

tagare två gånger årligen. Detta medför ett undervisningsbehov på 470

timmar. Härav bör enligt kommittén för undervisning i ortopedi avsättas

50 timmar per år. Särskild lärare föreslås skola ge sammanlagt 15 timmar

föreläsningar i neurokirurgi under de bägge kurserna, för vilken undervis­

ning arvode beräknas under neurokirurgi. Av den övriga undervisningen

kommer professorn att jämte läraren i kirurgi meddela 260 timmar. För

den återstående undervisningen bör enligt kommittén ett arvode på 5 250

kronor utgå, att fördelas på en eller två biträdande lärare, samt 2 000 kronor

avsättas som arvode till specialföreläsare under kursen, att fördelas enligt

ämnesföreträdarens förslag.

För att möjliggöra den i samband med kirurgiundervisningen nödvändiga

undervisningen i ortopedi måste, framhåller kommittén, en ortopedisk av­

delning inrättas vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Kommittén förut­

sätter att så snart lokaler ordnats förslag om ordinarie tjänst i

ortopedi

framlägges av fakulteten. Tills detta kunnat ske föreslår kommittén, att ett

arvode på 2 500 kronor årligen beräknas för undervisningen i

ortopedi.

I

Lund-Mahnö

föreslås kurs i kirurgi med 15 deltagare skola ges två

gånger årligen vid vardera kirurgiska kliniken för de elever, som slutat

kursen i medicin. I Lund och Malmö sker ett intimt samarbete mellan de

kirurgiska och ortopediska klinikerna, så att större delen av materialet

inom skelettkirurgien sköts av ortopederna. Med hänsyn härtill bör enligt

kommittén läraren i ortopedi meddela undervisning med 55 timmar klinik

och poliklinik per kurs eller 110 timmar årligen. Kommittén anser, att

denna undervisning i Malmö lämpligen ges av överläkaren på ortopediska

kliniken och beräknar härför ett arvode av 5 500 kronor. I Lund ges under­

visningen i fråga av professorn i ortopedi. Särskild lärare föreslås årligen

skola ge sammanlagt 15 timmar föreläsningar i neurokirurgi gemensamt

för de bägge klinikerna, för vilken undervisning arvode beräknas under

neurokirurgi.

Undervisningsbelastningen på den kirurgiska kliniken blir därigenom 345

timmar årligen i vardera Lund och Malmö. Av denna undervisning föreslås

på vardera stället professorn jämte läraren i kirurgi skola ge

260

timmar.

Av övriga 85 timmar bör enligt kommittén 45 mot ett arvode av 2 250

kronor ges av en biträdande lärare vid kliniken, medan ett arvode på 2 000

kronor beräknas för 40

timmar, som enligt ämnesföreträdarens förslag

fördelas på specialföreläsare. Samtidigt föreslås de nuvarande anslagen för

särskild undervisning i odontologi och anestesiologi på 1 300

kronor skola

indras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

179

I Stockholm skall enligt kommitténs förslag två kurser i kirurgi ges år­

ligen på vardera kirurgiska kliniken vid karolinska sjukhuset och serafimer-

lasarettet. Av undervisningen föreslås varje kurs cirka 20 timmar skola ges

av ordinarie speciallärare (neurokirurgi och thoraxkirurgi). Denna under­

visning bör enligt kommittén inräknas i undervisningsvolymen. Undervis­

ningen i ortopedi föreslås skola ske på vanföreanstalten, vars överläkare

är professor i ortopedi. Hans undervisning kan på grund av patientmateria­

lets natur tills vidare endast omfatta ortopedien i trängre mening och blir

25 timmar per kurs. Kommittén anser, att föreläsningarna i ortopedi kunna

åhöras samtidigt av de studerande både vid karolinska sjukhuset och serafi-

merlasarettet, varvid professorns undervisning skulle kunna meddelas under

två perioder årligen med sammanlagt 50 föreläsningar. Under kirurgikursen

bör enligt kommittén de studerande under en kortare tid praktiskt arbeta

på vanföreanstalten, fördelade i mindre, alternerande grupper. För denna

undervisning har hittills jämväl utgått ett anslag på 4 800 kronor, avseende

arvode till en andre läkare med 2 900 kronor, lärare vid extra kurs med 500

kronor och till annan undervisning i ortopedi vid institutet med 1 400 kro­

nor. Med hänsyn till belastningen på vanföreanstalten av det stora antalet

studerande i Stockholm föreslår kommittén, att detta anslag kvarstår oför­

ändrat, varvid dock arvodet till en extra kurs bör höjas till 750 kronor,

medan delposten till annan undervisning kan sänkas i motsvarande mån.

Den övriga undervisningen i kirurgi kommer att omfatta 380 timmar per

klinik. Av denna undervisning ankommer 260 timmar på professorn och

läraren i kirurgi. För resten av undervisningen bör enligt kommittén för

vardera kliniken beräknas ett arvode av 4 500 kronor till en eller två biträ­

dande lärare samt 1 500 kronor till speciallärare, att fördelas enligt ämnes-

företrädarnas förslag.

Den av kommittén nu föreslagna anordningen innebär, att varje kurs i

kirurgi i Stockholm liksom för närvarande kommer att omfatta 30 deltagare.

Detta antal är enligt kommitténs mening för högt. Ett sätt att minska del­

tagarantalet är att fördela undervisningen på flera sjukhus. Kommittén

anser för sin del, att en sådan anordning redan nu är nödvändig i Stock­

holm. Härvid synes enligt kommittén något av de kommunala sjukhusen

i Stockholm böra infogas i undervisningsorganisationen, men kommittén

har icke ansett det ankomma på den att utföra alla de detaljutredningar,

som måste föregå ett sådant förslag. Kommittén gör dock det principut­

talandet, att ytterligare en professur i kirurgi bör inrättas vid karolinska

institutet och förläggas till någon av kirurgiavdelningarna vid Stockholms

stads sjukhus. Kommittén förutsätter, att institutets lärarkollegium så

snart som möjligt verkställer en utredning härom och framlägger de när­

mare förslag, som denna föranleder.

I

Göteborg

föreslås två kurser i kirurgi skola ges årligen. Eftersom de

båda kirurgiklinikerna är förlagda till Sahlgrenska sjukhuset har kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kirurgi.

Tj änster

Nuvarande personal

Kom-

U

L

M

S

G

U

L

KS

Seraf

I

11

Professor ..................................................

1

1

1

1

i

1

1

Lärare (Ce 30) .....................................

+ 1

+ 1

Biträdande lärare -f- specialföre-

läsare ....................................................

13600

17300

14 500

6600

6600

8800

8800

— 6350

— 13060

Poliklinikundervisning ......................

2100

— 2100

Förste assistent ...................................

Förste amanuens ................................

(i)

Kansliskrivare (15 lgr) ....................

i

Kontorist (13 lgr) ...........................

i

i

i

Laboratoriebiträde (11 lgr) ....

Va

Va

+1

Kanslibiträde (11 lgr) ....................

i

i

i

Va

Klinisk amanuens ..............................

2

2

2

2

+1

Förste underläkare ...........................

+ i

mitten efter samråd med ämnesrepresentanterna funnit det lämpligt, att

vardera kliniken ger en kurs årligen. Det praktiska arbetet däremot anses

böra fortgå hela tiden på båda klinikerna, varvid halva antalet kursdel­

tagare kommer att tjänstgöra vid vardera kliniken. Undervisning i orto­

pedi meddelas i Göteborg av överläkaren vid vanföreanstalten i Göteborg,

som ligger utom Sahlgrenska sjukhuset. Med hänsyn härtill anser kom-

Ortopedi.

Tjänster

Nuvarande

personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

L

M

s

G

U

L

M

s

G

U

L

M

s

G

Professor ..........

Laborator ....

Biträdande

1

i

+ 1

_

7160

_

_

(

,

-7160

— 7160

Undervisning i

ortopedi ..........

8000

4800 6000 + 2500 -8000 + 6500 —

-600

— 3000 + 6000 —

-100

Kursamanuens

1500

— 1500

— — 1500

Kontorist

(13 lgr) ..........

Laboratorie-

i

biträde (11 lgr)

Kanslibiträde

i

(11 lgr) ..........

Klinisk

i

amanuens ...

i

i

i

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

181

Kanslerns förslag

mittens förslag

Seraf

-7050 -7 050

— 600

— 10750

10250

— 8 800 -8800 — 7 350 -18550

-1600 — 1600

mittén, att denna undervisning bör begränsas till ortopedien i trängre me­ ning och omfatta 25 timmar per kurs. Undervisningen föreslås skola ersättas med ett arvode av 2 500 kronor årligen. I likhet med vad som är fallet vid vanföreanstalten i Stockholm bör vidare enligt kommittén ett arvode av 2 900 kronor utgå till en underläkare som biträde vid den praktiska under­ visningen. Den övriga undervisningen i kirurgi kommer att omfatta 210 timmar per klinik. Härtill kommer att lärarna måste delta i vissa konferen­ ser även under den termin, då deras klinik för övrigt endast har praktisk undervisning. Kommittén uppskattar detta deltagande i konferenser till 30 timmar. Hela denna undervisning täckes av professorns och lärarens i kirurgi undervisningsskyldighet. Det nuvarande anslaget för undervisning i odontologi, 800 kronor, bör enligt kommitténs mening kvarstå.

Med hänsyn till den ökade undervisningen föreslår kommittén en förstärk­ ning av vissa klinikers skrivpersonal. Kommittén föreslår slutligen att de kirurgiska klinikerna i likhet med övriga medicinska institutioner erhåller viss teknisk personal, som huvudsakligen krävs för förberedelser för under­ visningen, såsom framställning av fotografiskt material, skioptikonbilder in. m.

Den av kommittén sålunda föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av förestående tabeller, vilka även utvisar nuvarande personal­ organisation och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

Utöver de redovisade tjänsterna finns i Malmö eu tjänst som preparator, vilken är gemensam för samtliga kliniska avdelningar vid allmänna sjuk­ huset.

182

Vidare finns i Stockholm en personlig professur i thoraxkirurgi, vartill

hör en tjänst som laboratorieassistent och en kanslibiträdestjänst. Dess­

utom utgår ett arvode på 2 400 kronor till ersättning för arbetshjälp vid

klinikchefens forskning och undervisning.

Nuvarande underläkartjänster har icke redovisats i tabellerna.

I tabellen för kirurgi har i kolumnen för nuvarande personal i Lund inom

parentes angivits en tjänst som förste amanuens. Tjänsten föreslås i årets

statsverksproposition skola inrättas vid avdelningen för experimentell ki­

rurgi i Lund från och med budgetåret 1954/55.

Y ttr anden.

Ett flertal remissinstanser har funnit avvägningen mellan den

s. k. egentliga kirurgien och de kirurgiska specia­

liteterna i kommitténs förslag vara betänklig. Sålunda har — för­

utom

samtliga universitetsmyndigheter

universitetskanslern, medicinal­

styrelsen, svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund

och

Sveriges för­

enade studentkårer

ansett, att den s. k. egentliga kirurgien i kommitténs

förslag underdimensionerats i förhållande till de kirurgiska specialiteterna.

För att åvägabringa bättre proportion har olika vägar föreslagits.

Medicin­

ska fakulteten i Uppsala

föreslår en utökning av det totala timantalet med

25 timmar per kurs, motsvarande vad som enligt kommitténs förslag av­

satts för undervisning i ortopedi i trängre mening.

Övriga universitetsmyn­

digheter

föreslår ett bibehållet totalantal timmar men annan fördelning

mellan ämnena.

Kanslern

föreslår, att antalet föreläsningstimmar under

kirurgikursen fördelas mellan ämnena i huvudsaklig överensstämmelse med

följande av medicinska fakulteten i Lund framlagda förslag:

Kicngl. Maj:ts 'proposition nr 812.

Kliniska föreläsningar

.............................. 120 tim.

Egentlig kirurgi............................................. 60 »

Specialämnen:

Ortopedi, inklus. frakturlära.............. 30

Anestesiologi.......................................... 8

Neurokirurgi.......................................... 4

Plastikkirurgi........................................ 4

Thoraxkirurgi........................................ 6

Odontologi............................................ 41

Radioterapi............................................. 4

Specialämnen summa timmar 60 tim.

Polikliniska föreläsningar

Egentlig kirurgi............................................. 34 tim.

Ortopedi, inklus. frakturlära........................ 15 »

Radiologi......................................................... 11 »

Summa timmar 60 tim.

+ 10 timmars praktisk tjänstgöring.

183

I detta förslag har även medtagits den av kommittén föreslagna under­ visningen i radioterapi med tumördiagnostik, 15 timmar, vilken undervis­ ning av kommittén föreslagits förlagd till kirurgiterminen. Då denna under­ visning skall ges av läraren i radioterapi, synes enligt kanslern undervis- ningsbehovet vid varje kirurgisk klinik kunna reduceras till 220 timmar per kurs. Härav anser kanslern, att 20 undervisningstimmar bör falla på läraren i ortopedi, om denne endast undervisar i ortopedi i trängre mening, och 45 timmar, om han skall behandla hela skelettkirurgien.

Medicinska fakulteten i Lund

anför att, då praktiskt arbete under visst

ansvar samt deltagande i röntgenronder är en viktig del av undervisningen i kirurgi, tillräcklig plats måste beredas härför genom att minska föreläs­ ningarna i röntgendiagnostik till 30 timmar från föreslagna 40 timmar, i vilka inkluderas 2 timmar undervisning i radiofysik. Liksom under kursen i medicin bör enligt fakulteten den mycket viktiga rondundervisningen in­ tensifieras genom regelbundna kliniska undervisningsronder lämpligen un­ der 40 timmar med kursdeltagarna helst fördelade i mindre grupper.

Beträffande kunskapskontrollen föreslår

medicinska fakulteten i Lund,

lärarkollegiet vid karolinska institutet

och

organisationskommittén för

medicinska högskolan i Göteborg,

att denna i vad avser ortopedi överlåtes

på lärarna i detta ämne och att kursen i ortopedi avslutas med ett obliga­ toriskt slutförhör.

Lärarkollegiet vid karolinska sjukhuset

anser, att jämväl

kunskapskontrollen i de kirurgiska specialämnena neurokirurgi, thorax­ kirurgi, anestesiologi och odontologi bör handhavas av lärarna i dessa ämnen och ha formen av slutförhör. Även

kanslern

anser, att särskild kunskaps­

kontroll bör äga rum i ortopedi. Denna bör enligt kanslern få formen av kursförhör och anförtros åt läraren i ortopedi.

Kanslern

föreslår, att en laboratur i kirurgi i lönegraden Ce 34 inrättas

vid varje undervisningsklinik i Uppsala, Lund, Malmö och Stockholm i stället för de av kommittén föreslagna lärartjänsterna i lönegraden Ce 30 samt att i Göteborg inrättas en för båda kirurgiska klinikerna gemensam laboratur, då undervisningsbehovet där icke motiverar inrättandet av två tjänster.

Medicinska fakulteten i Uppsala

meddelar, att fakulteten efter pågående

ombyggnad av den kirurgiska kliniken avser att inom denna låta inrätta en provisorisk ortopedisk avdelning om 25 platser. Denna beräknas bli färdig 1955. För ledningen av denna och undervisningen i ortopedi har fakulteten i petitum till 1954 års riksdag begärt inrättande av en laboratur i ortopedi vid universitetet. På grund av avdelningens litenhet måste emel­ lertid, anför fakulteten, frakturfallen även framgent vårdas på allmän­ kirurgiska avdelningen och undervisningen i skelettkirurgi lämpligen ledas av professorn i kirurgi och hans biträdande lärare.

Kanslern

anför, att han

i sitt yttrande över nyssnämnda förslag uttalat, att han icke funne sig beredd att innan lokalfrågan ordnats förorda inrättandet av den ifråga­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 21%.

184

satta laboraturen men att han räknade med att frågan om ortopediunder­

visningen i Uppsala måste få sin lösning senast vid 1955 års riksdag. Kans­

lern föreslår nu, att en laboratur i ortopedi inrättas i Uppsala.

Medicinska fakulteten i Lund

tillstyrker kommitténs förslag om inrät­

tande av en särskild lärarbefattning i Ce 30 vid undervisningskliniken i

Malmö, dock med samtidig höjning av föreslaget arvode till biträdande

lärare på grund av den ökade undervisningen. För Lunds vidkommande

anser emellertid fakulteten, att vinsten av den nya anordningen mer än

uppväges av betydande nackdelar. De nuvarande arvodesbefattningarna

har medgivit en elastisk fördelning av undervisningen på de tillgängliga

docenterna och kunnat anslutas till deras olika specialintressen och utbild­

ning. De har hittills alltid haft tillräcklig kompetens att ersätta professorn

vid förfall för denne. Då det nuvarande systemet fungerar utmärkt, finnes

enligt fakultetens mening ej tillräckliga skäl att inrätta en lärartjänst i

Ce 30. Nu utgående arvode till de biträdande lärarna bör emellertid höjas.

Med beaktande av att undervisningen i ortopedi såväl i Lund som Malmö

även omfattar frakturlära, vilket nödvändiggör en rätt betydande praktisk

handledning av de tjänstgörande medicine kandidaterna, föreslår fakulte­

ten dels eu höjning av det av kommittén föreslagna arvodet till läraren i

ortopedi i Malmö, dels ock att nu utgående arvode för biträdande lärare

i ortopedi i Lund bibehålies.

Kanslern

anför, att han av ämnesföreträdaren, professor Ph. Sandblom,

inhämtat, att en laboratorsbefattning i kirurgi vore att föredraga även för

Lunds vidkommande. Kanslern erinrar om att han i anslagsäskanden för

budgetåret 1954/55 till Lunds universitet förordat inrättandet av en förste

assistenttjänst i experimentell kirurgi i Lund. Därvid åberopades en av

professorn Sandblom anförd motivering, vilken delvis refererats i årets

statsverksproposition (VIII ht s. 125). Kanslern föreslår, att sådana tjän­

ster vid läkarutbildningsreformens genomförande inrättas jämväl vid expe-

rimentalkirurgiska avdelningar vid övriga lärosäten.

I eu till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har

professorerna J. Hellström, C. Crafoord, S. Friberg och J. P. Strömbeck

om personalbehovet för Stockholms vidkommande bland annat anfört:

Det är en avgjord fördel, att antalet tjänstgörande per kurs i kommitténs

förslag minskats till högst 30. Även detta vore för stort, om tjänstgöringen

i kirurgi skulle fullgöras enbart vid de kirurgiska klinikerna i egentlig me­

ning. Om emellertid klinisk tjänstgöring även förlägges till specialavdel­

ningar för ortopedi, thoraxkirurgi och, för karolinska sjukhusets vidkom­

mande, urologi, samt på serafimerlasarettet ev. neuro-traumatologi, torde

patientmaterialet bli tillräckligt. Härigenom bortfaller det väsentliga skälet

för kommitterades principuttalande, att ytterligare en professur i kirurgi

bör inrättas vid karolinska institutet och förläggas till någon av kirurg­

avdelningarna vid Stockholms stads sjukhus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

185

Kanslern

anför härtill, att då det enligt hans mening icke föreligger

något hinder för att förlägga tjänstgöringen i kirurgi jämväl till de nämnda specialavdelningarna frågan om inrättandet av ytterligare en professur i kirurgi synes kunna anstå tills vidare.

Stockholms stads sjukhusdirektion

anför, att möjligheten att omedelbart kunna på något befintligt sjukhus anordna ytterligare en professur i kirurgi torde vara tveksam.

Kanslern

föreslår under hänvisning till vad han anfört vid sin behand­

ling av ämnet medicin om behovet av underläkare i Uppsala, att ytterli­ gare en tjänst som förste underläkare inrättas vid kirurgiska kliniken i Uppsala utöver den av kommittén föreslagna.

Departementschefen.

Kirurgien har i kommitténs förslag med rätta fått en framskjuten plats. I detta ämne gäller det icke blott att ge de studerande en gedigen kunskap i ämnet utan den praktiska övningen bör med tanke på bland annat bered- skapssynpunkten bli tämligen omfattande. Detta tillgodoses i kommitténs förslag genom utökningen av kirurgiassistenttjänstgöringen, vars värde i detta hänseende enligt min mening förhöjs genom att den i största utsträck­ ning förlägges utom universitetssjukhusen. Jag kan i huvudsak tillstyrka kommitténs förslag till kirurgiundervisningens ordnande.

Kommitténs förslag att tillgodose undervisningsbehovet i kirurgiens spe­ cialgrenar genom att utnyttja specialister i t. ex. plastikkirurgi, anestesio- logi och thoraxkirurgi inom huvudundervisningens totalram synes mig vara principiellt riktigt. Åtskilliga remissmyndigheter anser dock, att kommit­ tén rekommenderat en alltför omfattande undervisning i specialämnena. De preciserade förslag till ändrad fördelning mellan den s. k. egentliga kirurgien och de kirurgiska specialiteterna, som framlagts av universitets- myndigheterna och kanslern, bygger på förutsättningen att kommittén i sitt förslag innefattat undervisningen i radioterapi i kirurgiundervisning­ ens totalvolym. Undervisningen i radioterapi föreslås visserligen skola för­ läggas till kirurgiterminen, men kommittén har i avsnittet om radioterapi med tumördiagnostik beräknat kostnaderna för undervisningen, varför det torde få anses, att denna ej av kommittén avsetts skola innefattas i kirurgi­ undervisningen. För egen del anser jag ej heller en reducering av undervis­ ningen i kirurgi lämplig, varför den av kommittén föreslagna undervisning­ en i radioterapi ej bör inkräkta på densamma. Härigenom erhåller den egentliga kirurgien en relativt sett större andel av undervisningen i ämnet kirurgi. Jag vill vidare erinra om att jag tillstyrkt ett förslag av kanslern, att arvodena för biträdande lärare och speciallärare skall sammanslås till en arvodessumma, som med hänsyn till undervisningsbehovet efter veder­ börande ämnesföreträdares förslag fördelas av kanslern mellan de båda kategorierna av lärare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

186

Ortopedien utgör en viktig kirurgisk specialitet, vilken synes utvecklas

till att omfatta allt större delar av skelettkirurgien. Det bör ankomma på

lärarna i ortopedi och kirurgi att beroende på patientmaterialets art på

den ortopediska kliniken avdela en större eller mindre del av kirurgikursens

föreläsningar och tjänstgöringar på denna klinik. Jag delar universitets-

myndigheternas och kanslerns uppfattning, att läraren i ortopedi bör för­

rätta förhör i ämnet, vilket synes böra betraktas som en deltentamen i

kirurgi.

Kommitténs uppfattning att en ordinarie lärartjänst i ortopedi är nödvän­

dig i Uppsala biträdes av mig. Medicinska fakulteten i Uppsala bär såväl i

petitum till 1954 års riksdag som i sitt remissyttrande föreslagit, att en la-

boratur i ämnet skulle inrättas i Uppsala. Kanslern har nu tillstyrkt detta

förslag. Enligt vad jag under hand inhämtat har emellertid fakulteten nyli­

gen beslutat att i nästkommande petitum i stället föreslå inrättandet av en

professur i ortopedi. I detta läge anser jag mig icke nu böra ta slutlig ställ­

ning till frågan om ortopediundervisningens ordnande i Uppsala utan har

i det följande räknat med arvode för undervisningen i enlighet med kom­

mitténs förslag.

I enlighet med vad jag tidigare anfört om lärartjänster i de kliniska

ämnena, tillstyrker jag kommitténs förslag om lärartjänster i kirurgi i

lönegraden Ce 30. I likhet med kanslern anser jag dock, att undervisnings-

behovet i Göteborg motiverar endast en ny lärartjänst. I stället bör arvo­

dena till biträdande lärare och specialföreläsare där uppräknas jämfört med

kommitténs förslag. Jag biträder i övrigt kommitténs förslag i fråga om

dessa arvoden med den justering, som föranledes av mitt tillstyrkande av

förhör i ortopedi.

Jag tillstyrker en utökning av antalet underläkare i Uppsala enligt kans­

lerns förslag och i Stockholm enligt kommitténs av kanslern tillstyrkta för­

slag. Vid övriga lärosäten är jag med hänsyn till det mindre antalet stu­

denter per klinik icke beredd tillstyrka kommitténs och kanslerns förslag

om en utökning.

Jag delar kanslerns uppfattning om värdet för såväl undervisning som

forskning av experimentalkirurgiska avdelningar vid de kirurgiska klini­

kerna. I årets statsverksproposition har jag föreslagit, att en tjänst som

förste amanuens skall inrättas vid avdelningen för experimentell kirurgi i

Lund. Jag anser mig nu böra tillstyrka kanslerns förslag i så måtto, att

jag föreslår, att tjänster som förste amanuens inrättas vid de experimental­

kirurgiska avdelningar, där verksamheten är mera utbyggd, nämligen i

Malmö och vid karolinska sjukhuset.

I likhet med kommittén och kanslern anser jag en förstärkning av skriv-

personalen och den tekniska personalen erforderlig vid vissa av undervis-

ningsklinikerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

187

Jag föreslår följande förändringar i den nuvarande personalorganisatio­ nen i ämnena kirurgi och ortopedi:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

Kirurgi.

S

G

U

L M

KS

Seraf.

I II

Lärare (Ce SO) ............................ + 1

+ 1 + 1

+ 1 + 1

1 + 1

Bitr. lärare och specialföreläsare -6 350 —13 050 —10 250 -600 — 600 -6 650 — 6 650

— 800

Poliklinikunderv..............................

— — 2100

Förste amanuens ..........................

— — + 1 + 1

Laboratoriebitr. (högst 13 lgr) .

+ 1 + 1

— + l/s

+ V»

Kanslibiträde (11 lgr) ................

— -— —

+ 1 + 'h

+

Förste underläkare ...................... + 2 —

— + 1

+ 1

Ortopedi.

u

L

M

S

G

+ 3 400

— 3 000

— 7160

+ 5 950

+ 300 — 1500

Undervisning

i

ortopedi ......................

Kursamanuens ........................................

Härav föranledd årlig kostnadsökning för avlöningar uppgår till i runt tal 213 500 kronor.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

15. Klinisk kemi och klinisk fysiologi.

i Kommittén.

Undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi regleras i nuvarande

studieordning icke genom bestämmelser i examensstadgan.

Undervisning i vissa elementära delar av ämnena, med särskild hänsyn

tagen till de kliniska laboratorieprovens teknik, meddelas dock under de

propedeutiska kurserna, som pågår under de första två månaderna efter

medicine kandidatexamen. Därunder ges kurser i de kliniska undersöknings­

metoderna, vilka bland annat också omfattar de viktigaste kemiska, mikro­

skopiska, bakteriologiska och fysiologiska undersökningsmetoderna.

Undervisningens omfattning och planläggning har ej varit enhetlig.

Under tjänstgöringen i invärtes medicin ges särskilda föreläsningar i kli­

nisk kemi och klinisk fysiologi för de tjänstgörande.

Klinisk kemi och klinisk fysiologi är två nya medicinska discipliner, som

stundom under namnen kemisk patologi (patologisk kemi) och pato-fysiologi

representerar tillämpningen av kemiens och fysiologiens metoder och resul­

tat inom sjukdomsläran. Utvecklingen inom dessa båda grundvetenskaper

har gått med en så revolutionerande snabbhet och lett fram till så kompli­

cerad apparatur och metodik, att det icke längre annat än undantagsvis

är möjligt för andra än specialister att på ett fruktbart sätt tillämpa de

nya kunskapsrönen inom kliniken. Särskilda institutioner har därför måst

utvecklas på sjukhusen, där vetenskapligt utbildade kemister och fysio­

loger, som förvärvat förtrogenhet med klinikens arbetssätt och frågeställ­

ningar, kan ställa kemisk och fysiologisk sakkunskap till sjukvårdens och

den kliniska forskningens förfogande. Den stora betydelsen av dessa insti­

tutioner för sjukhusens rutin- och forskningsverksamhet har redan fram­

hållits av MHO, som skisserade den organisationsform, i vilken den kli­

niska kemien och den kliniska fysiologien utvecklats i vårt land.

Den pågående utvecklingen anser kommittén måste beaktas även inom

undervisningen. I nuvarande läge kan sålunda enligt kommittén en modern

klinisk undervisning svårligen meddelas utan tillgång till speciella lärare i

klinisk kemi och fysiologi. De flesta kliniska ämnen har talrika anknyt­

ningspunkter till grundvetenskaperna, och utvecklingen tenderar mot en

alltmer ökad tillämpning av kemiska och fysiologiska kunskaper i diagnostik

och terapi.

Undervisningen i klinisk kemi och klinisk fysiologi skall enligt kommittén

innefatta de inledande kurserna i de enklare kemiska och fysiologiska under­

sökningsmetoder, som varje läkare skall kunna anlita eller ha kunskap om,

men den skall också i anslutning till den kliniska undervisningen på lämp­

liga punkter ge en vetenskaplig belysning av kemiska och fysiologiska fak­

torers betydelse för sjukdomarnas patogenes och klinik.

189

Det tredje studieårets propedeutiska kurser avser att successivt införa

den studerande i den moderna diagnostiken. Den enligt kommitténs förslag

till denna tidpunkt förlagda kursen i kliniska laborationer före­

slås omfatta 20 timmar föreläsningar med 40 timmar laborationer och be­

röra de viktigaste kemiska, mikroskopiska och fysiologiska undersöknings­

metoderna. Härav torde enligt kommittén den kliniskt-kemiska delen kräva

10—15 föreläsningstimmar jämte huvudparten av laborationstiden, och

den kliniskt-fysiologiska delen 5—10 föreläsningstimmar men blott ett litet

antal laborationstimmar. Den kliniska laborationskursen bör enligt kom­

mittén planeras och ledas gemensamt av lärarna i klinisk kemi och klinisk

fysiologi. Laborationerna kan ske gruppvis under ledning av en amanuens.

Kursen avslutas med förhör.

Under medicin- och kirurgiterminerna föreslås fortsatt undervisning i

klinisk kemi, respektive klinisk fysiologi skola meddelas en timme per vecka

alternerande i de båda ämnena, varigenom den studerande under medicin-

och kirurgikurserna får åhöra cirka 20 timmar undervisning i vardera äm­

net. Läraren kan enligt kommittén anordna denna undervisning som före­

läsningar eller konferenser.

Lärarna i klinisk kemi och klinisk fysiologi bör enligt kommittén gemen­

samt samråda om uppläggningen av undervisningen. Samarbetet med de

kliniska lärarna bör vara intimt, så att undervisningen i görligaste mån an­

passas till klinikundervisningen. Om någon av de kliniska lärarna genom

egen forskning eller på annat sätt är speciellt insatt i någon del av den

kliniska kemien eller fysiologien och därför vill fördjupa sin undervisning

i denna riktning, kan denna del av lärostoffet ges i hans undervisning, medan

den kliniske kemisten (fysiologen) där meddelar mindre omfattande under­

visning. Över huvud taget bör vid undervisningen i klinisk kemi och klinisk

fysiologi i största möjliga utsträckning användas kliniskt material, och

kliniska lärare bör när så är lämpligt delta i undervisningen. De studerande

föreslås under eu vecka skola följa arbetet på det kliniskt-kemiska respek­

tive det kliniskt-fysiologiska laboratoriet. Särskilt förhör skall enligt kom­

mittén ej anordnas i klinisk kemi och klinisk fysiologi utan lärostoffet an­

knyts så intimt till kliniken, att kunskapskontrollen kan ske i respektive

kliniska tentamina.

Lärarna i klinisk kemi och i klinisk fysiologi bör enligt kommittén vid

lämpliga tillfällen medverka i de kliniska konferenserna och i patologikon­

ferenserna. Om vid samråd med lärarna i andra kliniska ämnen än medicin

och kirurgi så befinnes önskvärt, kan lärarna i klinisk kemi och klinisk

fysiologi ge någon eller några timmars undervisning över lämpliga ämnen

under de olika kurserna.

De uppgifter, som åvilar företrädarna för den kliniska kemien och den

kliniska fysiologien såväl inom undervisningen och forskningen som inom

sjukvården, anser kommittén vara av den art, att de nödiga kvalifikatio­

Kungl.

Maj:ts proposition nr

'212.

190

nerna hos dessa företrädare kan garanteras endast om det inom ämnena

finns professurer som sluttjänster. Kommittén framhåller, att lärarna i

klinisk kemi och klinisk fysiologi samtidigt är chefer och fristående över­

läkare vid motsvarande kliniska laboratorier, och att de därmed, bland annat

genom ständiga konsultationer av sjukhusets läkare, fullgör ett betydande

arbete i sjukvårdens tjänst. De är vidare sjukhusets vetenskapliga specia­

lister inom två grundläggande teoretiska ämnen och kommer därigenom att

få meddela en omfattande forskningsundervisning och handledning åt sjuk­

husets läkare, i den mån dessa i sin forskning använder metoder av kemisk

eller fysiologisk art. Deras egen forskning rör ofta centrala problem för

utvecklingen av olika sjukdomars diagnostik, klinik och terapi. Inom den

allmänna läkarutbildningen slutligen torde undervisningen i klinisk kemi

och klinisk fysiologi ha eu avgörande betydelse för förståelsen av de kli­

niska ämnena. Det är därför enligt kommitténs mening väsentligt, att

lärarna i dessa ämnen kan rekryteras bland högkvalificerade forskare. Kom­

mittén finner således synnerligen starka skäl tala för att vartdera ämnet

representeras av en professur vid varje lärosäte.

I fråga om den kliniska kemien innehar företrädarna för ämnet vid

samtliga lärosäten redan ordinarie laboratorstjänster. Med hänsyn till den

stora betydelsen av ämnet för den kliniska undervisningen och forskningen

rekommenderar kommittén, att fakulteterna och kollegierna överväger en

ändring av vissa av laboratorstjänsterna till professurer med samtidig ut­

nämning av nuvarande innehavare. Skulle detta icke visa sig möjligt, bör

professurerna enligt kommitténs mening inrättas så snart ordinarie lärar­

tjänst blir ledig.

Vid allmänna sjukhuset i Malmö är chefen för sjukhusets kliniska central­

laboratorium anställd vid sjukhuset som överläkare. Därest en överläkar­

tjänst på sjukvårdens stat även fortsättningsvis kommer att finnas i Malmö,

föreslår kommittén, att ett särskilt arvode beräknas för undervisning i kli­

nisk kemi vid allmänna sjukhuset, varigenom överläkaren kan förordnas

som lärare i klinisk kemi. Arvodet, som bör innefatta särskild ersättning

för kursledning och förhör, beräknas efter en undervisning av 65 timmar,

varav 10 avser medverkan i kliniska konferenser.

För den kliniska fysiologiens del rekommenderar kommittén, att lärar­

kollegiet vid karolinska institutet undersöker möjligheterna för en för­

vandling av den ena av laboratorstjänsterna i ämnet vid institutet till pro­

fessur. Den planerade laboratorstjänsten i klinisk fysiologi i Göteborg bör

enligt kommitténs mening ändras till professur. I fråga om Uppsala anför

kommittén, att den vid överläggningar med akademiska sjukhusets direktion

inhämtat, att möjligheter för närvarande saknas att ordna provisoriska

lokaler för en ny institution. Kommittén föreslår därför, att ett arvode be­

räknas för undervisning i klinisk fysiologi i Uppsala under 70 timmar, varav

10 avser medverkan i kliniska konferenser. Vid fakulteten i Lund bör enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

191

kommitténs mening två lärare i klinisk fysiologi tillkomma, nämligen en

vid lasarettet i Lund och en vid allmänna sjukhuset i Malmö. Enligt vad

kommittén inhämtat finns för närvarande ej möjlighet att bereda lokal för

nya institutioner. Kommittén föreslår därför på vartdera stället ett arvode

för undervisning i klinisk fysiologi under 60 timmar, varav 10 timmar av­

ser deltagande i kliniska konferenser. Kommittén anser, att ordinarie lärar­

tjänster bör inrättas, när den nya lasarettsbyggnaden i Lund och det kli­

niska centrallaboratoriet i Malmö färdigställts.

Möjligheterna att vid akademiska sjukhuset i Uppsala anordna den före­

slagna propedeutiska laborationskursen i klinisk kemi är, uppger kommit­

tén, för närvarande starkt begränsade. Enligt vad kommittén inhämtat av

sjukhusdirektionen torde en sådan undervisning kräva vissa ombyggnader

av ett i medicinska kliniken inrymt, äldre kandidatlaboratorium. Kostna­

derna för lokalens ombyggnad och för den erforderliga laboratorieutrust-

ningen har av sjukhusets byggnadsavdelning uppskattats till sammanlagt

cirka 40 000 kronor. Med hänsyn till att denna lokalfråga enligt kommit­

téns mening synes böra bedömas i ett vidare sammanhang i anslutning till

en allmän inventering av lokalmöjligheterna för en intensifierad klinisk

undervisning i Uppsala, har kommittén icke ansett sig böra redovisa belop­

pet i kostnadsberäkningen.

Kommittén anser vidare en förstärkning av den lägre undervisningsper-

sonalen samt biträdespersonalen vid samtliga nu ifrågavarande institutioner

vara nödvändig. Den föreslagna personalförstärkningen framgår närmare av

efterföljande tabeller, vilka även utvisar den nuvarande personalorganisa­

tionen och kanslerns förslag i ämnet.

Tabellkommentar.

I kolumnen för nuvarande personal i Uppsala har inom parentes an­

givits en tjänst som preparator. Tjänsten föreslås i årets statsverkspropo-

sition skola inrättas vid centrallaboratoriet å akademiska sjukhuset från

och med budgetåret 1954/55.

I kolumnerna för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angi­

vits dels i klinisk kemi en tjänst som laboratoriebiträde i lönegraden 13,

dels i klinisk fysiologi en laboratur och en tjänst som klinisk amanuens.

Dessa tjänster föreslås i proposition nr 136 till innevarande års riksdag

skola inrättas från och med budgetåret 1954/55, den förstnämnda i stället

för en nu befintlig tjänst som laboratoriebiträde i lönegraden 11.

Nuvarande underläkartjänster redovisas icke i tabellen.

För den föreslagna kliniskt-fysiologiska institutionen i Göteborg beräk­

nar kommittén slutligen dels ett cngångsanslag för utrustning med 150 000

kronor, dels ett årligt materielanslag med 10 000 kronor.

Yttranden.

Den av kommittén föreslagna omfattningen av undervisningen

i klinisk kemi och klinisk fysiologi har i huvudsak godtagits av remissmyn­

digheterna.

Ktmgl. Maj:ts proposition nr 212.

Klinisk kemi.

Tjänster

Nuvarande personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

u

L

S

G

u

L

M

S

G

U

L

M

S

G

KS Seraf

KS

Seraf

KS

Seraf

Laborator ....................................

1

1

1

1

1

Lärare (arvode) ........................

+ 3 750

+ 3 750

Förste amanuens ......................

+1

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

Laboratorieassistent (17 lgr) ..

1

1

Preparator (14 lgr) ..................

(1)

Laboratoriesköterska (14 lgr) ..

+ 2 229 + 2 229 + 2 229 + V* + Va + Va

Laboratorierträde (13 lgr) ...

1

1

(1)

Kanslibiträde (11 lgr) ..............

1

+1

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

+1

+ 1

+ 1

Klinisk amanuens ......................

1

1

+ 1

4- 1

Förste underläkare ....................

+ 1

+ 1

+ 1

Klinisk fysiologi.

Tjänster

Nuvarande personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

S

G

U

L

M

s

G

U

L

M

S

G

KS

Seraf

KS

Seraf

KS

Seraf

Professor ......................................

_

_

_

_

_

+ 1

+ 1

Laborator ....................................

1

i

(1)

— 1

_

-1

Lärare (arvode) ..........................

+ 3 500 + 3 000 + 3 000

+ 3 500 + 3 000 4 3 000

Förste amanuens ......................

+ 1

+1

+ 1

Förste laboratoriebiträde (15 lgr)

1

Laboratoriesköterska (14 lgr) ..

+ 2 229 + 2 229 + 2 229 4- Va

+ Va

4- Va

Laboratoriebiträde (13 lgr) ....

i

Kanslibiträde (11 lgr) ..............

+ 1

4- 1

+ 1

+1

+ 1

+ 1

Klinisk amanuens ......................

(1)

Förste underläkare ....................

+1

+ 1

1

92K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

n r

2

1

2

.

193

I en till medicinska fakultetens i Lund yttrande fogad inlaga har

labo­

ratorn i klinisk kemi C. G. Holmberg

föreslagit, att det i kursen i kliniska

laborationer ingående antalet laborationstimmar i klinisk kemi reduceras

till 15 och att i stället antalet undervisningstimmar utanför laborations­

kursen ökas till det dubbla. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet

yttrande fogad inlaga har

loboratorerna K. Agner, T. Sjöstrand

och

B.

Swedin

förklarat sig ej kunna ansvara för undervisningen i klinisk kemi

med mindre än att antalet laborationstimmar i detta ämne utökas till

55.

Kanslern

har icke funnit anledning till erinran mot den av kommittén

föreslagna omfattningen av undervisningen.

Laboratorerna Swedin och Sjöstrand

uppger, att den kliniska laborations­

kursen ej kan meddelas för hela gruppen på cirka 60 studenter samtidigt.

Laboratorielolcalerna å karolinska sjukhusets lungklinik är beräknade för

30 laboranter, utrymmena i studentlaboratoriet å serafimerlasarettet till­

låter 30 studenter endast om de uppdelas i tre grupper om 10 studerande.

Medicinska fakulteten i Lund

har icke ansett sig kunna dela kommitténs

uppfattning att särskilt förhör ej bör anordnas i klinisk kemi och

klinisk fysiologi under fjärde studieåret utan att kunskapskontrollen i dessa

ämnen enbart skulle ske i samband med sluttentamen i medicin respektive

kirurgi några år senare. Enligt fakultetens mening bör lärarna i klinisk

kemi och fysiologi på sätt som undervisningsnämnden finner lämpligt få

möjlighet kontrollera, att eleverna inhämtat tillräckliga kunskaper.

Beträffande kommitténs rekommendation om förändring av

vissa av laboratorstjänsterna i klinisk kemi och klinisk

fysiologi till professurer meddelar

medicinska fakidteten i Lund,

att fakul­

teten i sina petita hemställt om en ändring av laboratorstjänsten i klinisk

kemi till professur. Fakulteten anmäler vidare, att när det nya centralbloc­

ket inom norra lasarettsområdet i Lund är färdigt möjlighet finnes att till­

godose behovet av en professur i klinisk fysiologi. I Malmö anser fakul­

teten den kliniska kemien vid allmänna sjukhuset böra företrädas av en

laboratur. Av

laborator Holmbergs

till fakultetens yttrande fogade inlaga

framgår, att Malmö stad för närvarande håller på att färdigställa ett mo­

dernt forskningslaboratorium för den kliniska kemiens räkning.

I sin till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogade inlaga

anför

laboratorerna Agner, Sjöstrand

och

Swedin,

att kommitténs förslag

skulle leda till att endast den ena av de båda laboraturerna i respektive

ämnen i Stockholm skulle omvandlas till professur. Detta skulle innebära

en gradering mellan tjänster som såväl beträffande tillsättningsförfarande

som arbetsuppgifter är fullt likartade. Någon motsvarighet härtill finns

ej beträffande andra undervisningstjänster, där en uppdelning gjorts mel­

lan de båda undervisningssjukhusen serafimerlasarettet och karolinska sjuk­

huset. Enligt deras uppfattning borde samtliga laboraturer i dessa ämnen

ändras till professurer.

13 — Bihang till riksdagens 'protokoll 1954. 1 saml. Nr SI2.

Kungl. Maj:ts proposition nr Bl®.

194

Kanslern anför, att organisationskommittén för medicinska högskolan i

Göteborg i sin framställning om anslag för budgetåret 1954/55 upplyst,

att möjlighet öppnats i och med färdigställandet av de nya köks- och perso­

nalbyggnaderna vid Sahlgrenska sjukhuset att i de ledigblivna utrymmena

inrätta provisoriska lokaler för klinisk fysiologi. Genom sjukhusdirektionens

försorg och utan kostnad för staten hade erforderligt inredningsarbete igång­

satts. Organisationskommittén hade med hänsyn härtill och under hän­

visning till läkarutbildningskommitténs förslag hemställt, att en professur

i klinisk fysiologi omedelbart skulle inrättas vid högskolan i stället för den

i planen för högskolans utbyggnad upptagna laboraturen i ämnet. I sitt

yttrande över förslaget förklarade sig emellertid kanslern icke beredd att

i dåvarande sammanhang taga ställning till denna fråga utan förordade, att

den planenligt avsedda laboraturen i klinisk fysiologi skulle inrättas från

och med den 1 juli 1954. Kanslern föreslår emellertid nu, att laboraturen i

klinisk fysiologi i enlighet med kommitténs förslag ändras till professur.

Laboratorerna Agner, Sjöstrand och Swedin ifrågasätter om ej ytterligare

en ordinarie akademisk lärarbefattning t. ex. som biträdande lärare borde

inrättas i respektive klinisk fysiologi och klinisk kemi.

Kommitténs förslag om förstärkning av den lägre undervis­

ning sperson alen med en förste amanuens vid varje institution har

föranlett erinringar från flera håll. Medicinska jakidteten i Uppsala bedö­

mer utsikterna att få en tillräckligt kvalificerad person till förste amanuens

i ämnet som mycket små, då en medicine kandidat med erforderliga kvali­

fikationer skulle kunna få samma inkomst som det föreslagna årsarvodet

genom några månaders vikariat, förlagt till en ur studiesynpunkt lämp­

ligare tidpunkt. Den erforderliga underordnade lärartjänsten borde i stället

ha formen av en förste underläkartjänst. Befattningshavaren kunde sam­

tidigt vara amanuens för det propedeutiska året. Åt uppfattningen att tjänst

som klinisk amanuens respektive förste underläkare bör inrättas i stället

för den av kommittén föreslagna förste amanuenstjänsten har även labo­

rator Holmberg i Lund och laboratorerna Agner, Sjöstrand och Swedin i

Stockholm givit uttryck. Enligt medicinska fakidtetens i Lund uppfattning

måste befattning som klinisk amanuens inrättas vid centrallaboratoriet i

Malmö, där överläkaren får samma undervisningsuppgifter som laboratorn

i klinisk kemi i Lund. När lokalförhållandena i Lund och Malmö medger

utbyggandet av den kliniska fysiologien, bör även till detta ämne knytas

kliniska amanuensbefattningar. Dessutom bör enligt fakulteten den av

kommittén föreslagna befattningen som förste amanuens vid kliniska cen­

trallaboratoriet i Lund utbytas mot en befattning som förste assistent,

avsedd för den högre undervisningen. Kanslern har, som förut i avsnittet om

det propedeutiska året anförts, förklarat sig dela medicinska fakultetens

i Uppsala uppfattning, att en central service-institution är att föredraga

framför en direkt sjukvårdande avdelning såsom huvudarbetsplats för

ifrågavarande amanuenser. Kanslern föreslår sålunda, dels att tjänster

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

195

som förste underläkare respektive klinisk amanuens inrättas i stället för

de av kommittén föreslagna förste amanuensbefattningarna i klinisk kemi

och klinisk fysiologi, dels att innehavarna av dessa tjänster i Uppsala och

Lund samt vid karolinska sjukhuset i Stockholm samtidigt skall vara

amanuenser för den propedeutiska undervisningen. Under förutsättning att

den i proposition nr 136 till innevarande års riksdag föreslagna tjänsten

som klinisk amanuens i klinisk fysiologi i Göteborg inrättas, anser kanslern,

att någon ytterligare amanuenstjänst i ämnet för närvarande ej erfordras

vid detta lärosäte.

Medicinslca fakulteten i Uppsala

anför, att det för att instruera en kurs

med 30 deltagare fordras mera personal, eftersom undervisningen i labo­

ratoriearbetets rutin måste bedrivas individuellt i smågrupper. Till hjälp

härvid vore, anser fakulteten, en van laboratoriesköterska

lämplig. Hon bör enligt fakultetens mening placeras i lönegrad 14, men då

hennes medverkan ej behövs hela året, föreslås lönen utgå endast under

6 månader, då vederbörande kunde uppehålla vikariat å andra laboratorie-

skötersketjänster under den övriga delen av året.

Lärarkollegiet vid karo­

linska institutet

anser, att en instruktionssköterska i lönegraden 15 och ett

ekonomibiträde bör tillkomma vid såväl karolinska sjukhuset som serafi-

merlasarettet för vartdera av ämnena klinisk kemi och klinisk fysiologi.

Kanslern

finner en laboratoriesköterskas medverkan i laboratorieundervis-

ningen av behovet påkallad och föreslår, att en tjänst som laboratorieskö­

terska i lönegraden Ce 14, gemensam för ämnena klinisk kemi och klinisk

fysiologi, inrättas vid vartdera karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

samt i Göteborg. Vidare föreslår kanslern, att arvoden beräknas för an­

ställande av en motsvarande befattningshavare i Uppsala, Lund och Malmö

för en tid av sex månader per år.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet

har i sin kostnadsberäkning för­

utom materielanslag uppfört engångsanslag för nyanskaffning av instru­

ment, apparatur och annan utrustning med 100 000 kronor för vartdera

av ämnena klinisk kemi och klinisk fysiologi.

Departementschefen.