2

en helt ny ställning. Nytillkommande obligatorisk undervisning i barnpsy-

kiatri täcker ett viktigt gränsområde mellan ämnena pediatrik och psykia­

tri. I fråga om den förebyggande medicinen föreslås socialmedicin tillkom­

ma som ett nytt, omfattande ämne i undervisning och forskning. Assistent-

tjänstgöringama föreslås skola utökas och ändras till sin karaktär, så att

de kommer att stå under läkartjänstgöring nära. Genom nytillkommande

undervisning i krigsmedicin och utökning av kirurgiassistenttjänstgöringen

avses skola ernås en ur beredskapssynpunkt tillfredsställande utbildning

för alla läkare.

Trots att sålunda en modernisering och utökning föreslås på väsentliga

punkter, anses dock studietiden genom en begränsning av vissa ämnen och

en rationalisering av studieordningen kunna nedbringas med inemot 1% år.

Den föreslagna nya organisationen av de medicinska studierna anses

skapa större förutsättningar för eu utökning av antalet medicine stude­

rande. Det årliga intaget vid lärosätena föreslås skola höjas från 310 till

342.

Vidareutbildningen föreslås för alla kategorier av läkare främst skola

bestå av på olika ämnen fördelade underläkartjänstgöringar. Det anses

böra ankomma på Sveriges läkarförbund att kontrollera, att blivande

privatpraktiserande allmänläkare och specialläkare förskaffat sig erforder­

lig vidareutbildning. För de blivande speciailäkarna föreslås även korta

kurser vid lärosätena. Tjänsteläkarnas utbildning avses bli reglerad genom

nya behörighetsvillkor för tjänsteläkarbefattning, innefattande bland annat

genomgång av en utvidgad tjänsteläkarkurs.

Den fortlöpande efterutbildningen föreslås liksom hittills bli tillgodosedd

genom efterutbildningskurser.

De föreslagna åtgärderna i samband med grundutbildningen beräknas

öka de årliga kostnaderna med i runt tal 2 600 000 kronor och medföra en­

gångskostnader med i runt tal 962 000 kronor. Av föreslagna nya tjänster

må nämnas 12 professurer, varav en i klinisk bakteriologi (Malmö), två i

klinisk kemi (Uppsala och Lund), två i klinisk fysiologi (Stockholm och

Göteborg), en i röntgendiagnostik (Malmö), en i barnpsykiatri (Stock­

holm), en i dermato-venereologi (Uppsala), en i neurologi (Uppsala), en

i hygien (Lund) och två i socialmedicin (Lund och Göteborg).

Kungi. May.ts proposition nr 212.

4

att undervisningen inom vissa ämnesområden tyngdes av allt för stor detalj­

rikedom. En anpassning till utvecklingen inom gällande examensstadga vore

icke längre möjlig, utan en allsidig omprövning måste ske angående vad

som skulle ingå i en modern medicinsk undervisning.

Frågan om utbildningens reformering hade således sedan lång tid varit

aktuell, när chefen för ecklesiastikdepartementet 1938 tillkallade utred­

ningsmän, vilka antog namnet 1938 års läkarutbildningssakkunniga. De

sakkunniga redovisade under åren 1941—1945 sina utredningsresultat i

följande fyra betänkandem

Läkarutbildningen: I. Utbildningen till medicine licentiatexamen (SOU

1941: 27).

Läkarutbildningen: Överarbetning av 1941 års förslag (SOLT 1945: 57).

Läkarutbildningen: II. Fortsättnings- och repetitionskurser för läkare

(SOU 1943: 41).

Läkarutbildningen: III. Utbildningen efter medicine licentiatexamen

t SOU 1945: 56).

I sitt förslag till ny studieplan för den medicinska undervisningen av­

visade 1938 års läkarutbildningssakunniga bestämt tanken på en tidig spe­

cialisering. Utbildningens mål borde i stället vara att bibringa den stude­

rande en så grundläggande medicinsk allmänbildning, att man efter examen

åt honom kunde anförtro utövandet av allmän läkarpraktik. Genom sin

strävan att i den planerade utbildningen infoga nödvändiga nya element

leddes de sakkunniga fram till en studietid, som de icke kunde begränsa

genom 6n motsvarande reduktion av tidigare undervisning och som åtskil­

liga av remissmyndigheterna fann för lång. Den framlagda studieplanen var

i motsats till gällande ordning skolmässigt bunden i hela sin utsträckning

beträffande ämnenas ordningsföljd. För att säkra en tillfredsställande vidare­

utbildning (specialistutbildning) föreslog de sakkunniga, att befintliga un­

derläkartjänster skulle regleras med avseende på förordnandetidens längd

på olika typer av tjänster och att läkaren icke skulle få uppehålla de flesta

av dessa tjänster under mer än ett med hänsyn till sammanlagda tjänst­

göringstiden maximerat antal år.

1938 års sakkunnigas förslag beträffande läkarutbildningen såväl före

som efter medicine licentiatexamen utsattes från åtskilliga håll för stark

kritik. Endast det som del II betecknade betänkandet föranledde slutligt

beslut från statsmakternas sida.

Genom beslut den 29 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen

för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för översyn av läkar­

utbildningen och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog

namnet 1948 års läkarutbildningskommitté.

Utbildningsfrågans läge i debatten efter avgivandet av 1938 års läkar-

utbildningssakkunnigas betänkanden belyses i följande uttalande av depar­

tementschefen i direktiven för 1948 års läkarutbildningskommitté:

Kwngl. Maj:ts proposition nr '212.

6

bättrad .rondundervisning. Det framhålles, att en dylik reform förutsätter

uppdelning av de studerande på smärre grupper och därför kräver avsevärt

flera lärare av olika kategorier. En viktig förbättring skulle även kunna

ske genom betydligt intimare samarbete mellan lärarna i de olika ämnena;

det framhålles nämligen såsom en stor brist i den svenska läkarutbildningen,

att de många särskilda ämnena och hipnesgrenarna studeras alltför fri­

stående från varandra, utan tillräckligt beaktande av inbördes samman­

hang. Moderna hjälpmedel vid undervisningen, såsom film in. in. borde

även användas i större utsträckning. Vikten av goda, relativt kortfattade

läroböcker och kompendier understrykes även. De studerande borde vidare

under de kliniska tjänstgöringarna befrias från allt för utbildningen värde­

löst rutinarbete, som kunde övertagas av laboratorie- och biträdespersonal.

I flertalet remissyttranden ägnas stort intresse åt läkarutbildningssak-

kunnigas förslag i fråga om gallringen bland inträdessökandena till den

medicinska studiebanan. Nu gällande bestämmelser i detta avseende ha

medfört en betydande köbildning framför begynnelsekursen. Väntetiden,

som uppgår till 1—3 år, utfylles med betygskompletteringar. Orsaken här­

till är uppenbarligen, att det nuvarande systemet tillmäter betygskomplet­

teringar meritvärde i konkurrensen om det begränsade platsantalet. De

sakkunniga ha föreslagit en anordning som ökar möjligheterna för sökande

med goda studentbetyg att utan väntetid efter studentexamen vinna inträde

men ha icke tagit steget fullt ut; enligt deras förslag skulle således s. k.

»konkurrenskompletteringar» alltjämt kunna förekomma. I flera remiss­

yttranden påyrkas nu en vida radikalare omläggning av urvalsförfarandet.

De flesta remissinstanserna önska helt slopa konkurrenskompletteringarnas

meritvärde, dock med vissa dispensmöjligheter t. ex. vid sjukdomsfall.

Medicinska fakulteten i Lund framhåller vidare önskvärdheten av att för

läkaryrket icke lämpade studerande effektivt utgallras. För närvarande

sker icke, påpekas det, någon sådan gallring efter intagningen, vilket säges

ha till följd en påtaglig sänkning av läkarkårens genomsnittsstandard. För

att åstadkomma en behövlig gallring kunde det enligt fakulteten ifråga­

sättas att införa en naturvetenskaplig, premedicinsk studieperiod, omfat­

tande exempelvis en termin, under vilken de sökande finge dokumentera

sin lämplighet för medicinska studier. — Tanken på en dylik förberedande

studieperiod har fått stöd även i andra remissyttranden, exempelvis de

som avgivits av medicinalstyrelsen, svenska läkaresällskapet och Sveriges

läkarförbund.

Såsom framgår av dessa antydningar om innehållet i remissyttrandena

över läkarutbildningssakkunnigas förslag har det bildats en stark fack-

mannaopinion till förmån för en betydligt mer genomgripande omformning

av den svenska läkarutbildningen än läkarutbildningssakkunniga velat

ifrågasätta. Även om meningarna i detta avseende äro delade, synas likväl

kraven på en ny översyn av läkarutbildningen vara tungt vägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Kommittén överlämnade den 27 januari 1951 till departementschefen

betänkande angående antagningen av medicine studerande m. fl. (SOU

1951:4). Efter vederbörlig remissbehandling uppdrog Kungl. Maj:t den

5 maj 1952 åt kanslern för rikets universitet att med beaktande av det

framlagda betänkandet utfärda nya bestämmelser för antagningen av me­

dicine studerande. De av kanslern den 19 november 1952 utfärdade bestäm­

8

Kungl. Maj:ts proposition nr £1%.

II. Den gällande examensstadgan.

Det medicinska examensväsendet regleras av stadgan av den 28 juni 1907

angående medicinska examina med däri senare gjorda ändringar jämte vid

skilda tillfällen utfärdade särskilda bestämmelser.

Enligt examensstadgan avlägges medicine kandidat- och medicine licen­

tiatexamina vid universiteten och karolinska institutet (§1). Någon änd­

ring av examensstadgan med hänsyn till inrättandet av en medicinsk hög­

skola i Göteborg har icke gjorts. Analogivis tillämpas därför på denna

högskola bestämmelserna för karolinska institutet.

Fakulteten respektive lärarkollegiet skall tillse, att en för de studerandes

utbildning till läkare avpassad och med hänsyn till värnpliktstjänstgöringen

ordnad vetenskaplig undervisning finns att tillgå. Undervisningen meddelas

i form av föreläsningar, kurser, övningar och tjänstgöringar (§2).

För att få deltaga i undervisningskurs eller övning, som är stadgad för

medicinsk examen, skall den studerande vara inskriven i medicinsk fakul­

tet eller vid karolinska institutet. Rätt till dylik inskrivning tillkommer

den, som vid avlagd studentexamen eller fyllnadsprövning till samma exa­

men erhållit vitsord om minst godkända insikter i biologi samt i matematik

å latin- eller realgymnasium ävensom enahanda vitsord i fysik och kemi

å realgymnasium (§7). Bestämmelser rörande tillträde till de medicinska

nybörjarkurserna utfärdas av kanslern.

JM edicine kandidatexamen skall avläggas i följande exa­

mens ämnen (§16).

1. Anatomi, omfattande normal anatomi och därmed sammanhängande

delar av embryologien ävensom grunderna i den jämförande anatomien.

2. Histologi, omfattande normal histologi och därmed sammanhängande

delar av embryologien.

3. Fysiologi, omfattande allmän och speciell fysiologi.

4. Medicinsk kemi, omfattande fysiologisk och patologisk kemi.

5. Farmakologi, omfattande farmakodynamik och receptskrivningslära

samt härför nödig kunskap i svenska farmakopén.

6. Patologi, omfattande allmän patologi och bakteriologi.

Innan den studerande får avlägga tentamen i något av ovannämnda

ämnen, skall han ha genomgått vissa för varje ämne särskilt angivna kurser

och övningar, vilka således är obligatoriska för erhållande av betyg i respek­

tive ämnen. Utom dessa obligatoriska kurser finns en förberedande under­

visningskurs av obligatorisk karaktär, nämligen i allmän kemi, omfattande

även de allmännaste grunderna i farmaceutisk kemi. Den studerande måste

ha genomgått denna kurs för att få delta i laborationskursen i medicinsk

kemi (§ 17). Ytterligare en förberedande undervisningskurs har erhålllit

obligatorisk karaktär, därigenom att kanslern föreskrivit dels att tillträde

10

Kungl. Maj:ts proposition nr H12.

in.

Läkarutbildningens mål och uppläggning

1. Läkarutbildningens mål.

Kommitté n.

Om läkarutbildningen skall kunna ordnas på ett lämpligt sätt, måste

man, framhåller kommittén, utgå från de kvalifikationer, som i framtiden

kommer att fordras för att läkarna skall kunna fylla sin uppgift på bästa

sätt.

Kommittén erinrar om att medicinalstyrelsen ingående behandlat denna

fråga i sitt betänkande angående den öppna läkarvården i riket (SOU 1948:

14 och Bilagor SOU 1948:24). Inledningsvis påpekas i detta betänkande,

att så länge den medicinska vetenskapen icke var mer omfattande än att

varje läkare ansågs kunna behärska den i dess helhet, stod allmänläkaren,

närmast i form av husläkare-familjeläkare, i centrum för sjukvården. Den

medicinska vetenskapens senare landvinningar, kombinerade med industri­

alismens genombrott och befolkningens därmed följande större rörlighet

samt de tekniska hjälp vetenskapernas utveckling, medförde emellertid nya

tendenser. Dels inriktades arbetet mer än förut på förfinade undersöknings­

metoder, ledande till en tidigare diagnos, vilket i sin tur intensifierade den

hälsovårdande verksamheten, dels började allt fler läkare inrikta sig på be­

handling av vissa speciella sjukdomsgrupper. Specialiseringen inleddes inom

den slutna vården, men den infördes sedan även i den öppna vården. På

detta sätt uppstod vid sidan av allmänläkaren en ny typ av läkare, i fort­

sättningen kallade specialläkare.

I medicinalstyrelsens betänkande anföres vidare, att specialiseringen allt­

jämt ökas. För varje år tillkommer nya specialiteter, samtidigt som de re­

dan existerande uppdelas i nya, mindre delar. Hur långt denna uppdelning

av läkarverksamheten kommer att fortskrida, är vanskligt att säga. Det är

dock uppenbart, att den har sin givna gräns. I läkekonsten liksom i all an­

nan yrkesutövning innebär specialiseringen en fara. Specialisten, som är

inriktad på sitt avgränsade område, glömmer lätt att människan i själva

verket är hel och odelbar. Den direkta personliga iakttagelsen av patienten

och hans miljö är alltjämt av grundläggande betydelse och kommer i fram­

tiden kanske att bli det än mer än nu på grund av den ökade roll, som den

sociala och profylaktiska sidan av medicinen kommer att spela. Trots all­

mänläkarens begränsade resurser i vissa avseenden kommer han alltså även

i fortsättningen att ha en lika viktig uppgift som specialläkaren.

Slutligen anför medicinalstyrelsen, att det numera är av den sakkunniga

opinionen överallt i princip erkänt, att en god öppen läkarvård kräver till­

12

dierna till medicine licentiatexamen kan ge, utan att härutöver erfordras

fortsatt praktisk utbildning under flera år i form av underläkartjänstgö-

ring.

För specialläkarnas utbildning gäller, fortsätter kommittén, att de först

bör erhålla en grundläggande medicinsk utbildning av tillräcklig bredd. De

centrala kliniska ämnena far här icke eftersättas, och minst samma krav

som hos allmänläkaren på kunskaper om andra specialämnen än den bli­

vande egna specialiteten måste upprätthållas. Därefter följer vidareutbild­

ning till specialist.

Kommittén finner således att för bägge kategorierna gäller att de som

underlag för sm fortsatta, olika utformade utbildning behöver en grund­

läggande medicinsk allmänbildning. Då inga särskilda skäl kan åberopas

för att denna del av utbildningen skulle utformas olika, bör den enligt

kommitténs mening vara gemensam för alla läkare.

Den för alla läkare gemensamma delen av utbildningen kallar kommit­

tén för grundutbildning. Den därefter följande delen, som är olika utformad

allt efter den avsedda verksamheten, benämnes vidareutbildning. Vidareut­

bildningen innefattar vad som nu ofta kallas specialistutbildning. Till dessa

bägge moment av utbildningen kan enligt kommittén läggas ett tredje, be­

stående av fortsättnings- och repetitionskurser samt andra åtgärder ägnade

att orientera de färdiga läkarna om medicinens nya landvinningar. Dylik

utbildning kallar kommittén ef ter utbildning.

Grundutbildningen omfattar således den för alla läkare gemensamma

grundvalen i den medicinska undervisningen. Den väsentliga uppgiften bör

här enligt kommitténs mening vara att för den blivande läkaren dra upp

sunda principer för hans framtida medicinska handlande, varvad tyngd­

punkten skall ligga i den vetenskapliga metoden och det vetenskapliga tän­

kandet. Det systematiska inlärandet av en mängd fakta inom varje medi­

cinsk disciplin bör sta tillbaka för huvuduppgiften att ge en allmänorien­

tering inom medicinens hela fält, varvid den studerande samtidigt skall

vänjas att i olika riktningar själv utbygga och fördjupa sina kunskaper.

Den medicinska vetenskapens och den praktiska gärningens enhet måste

ständigt betonas. Det är enligt kommitténs mening av största vikt att

bringa studenterna till mognad och fostra dem till självständigt tänkande.

Även om grundutbildningen sålunda omfattar såväl medicinsk vetenskap

som praktisk läkekonst, bör den dock enligt kommitténs mening icke vara

en avslutad utbildning ens för allmänläkaren. Fn fullgod verksamhet som

allmänpraktiker kräver givetvis en ändamålsenlig vidareutbildning. Kom­

mittén instämmer således icke i den ofta uttalade åsikten, att den grund­

läggande utbildningens mål är att producera kompetenta allmänläkare. I

stället anger kommittén målet så, att grundutbildningen skall ge den nöd­

vändiga grundvalen för en senare, huvudsakligen praktiskt inriktad vidare­

utbildning för olika former av medicinsk verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

14

elementär kännedom även om specialämnena. Många läkare blir i sin verk­

samhet alltjämt nödsakade att behandla fall, som vid större tillgång på

specialister skulle vårdas av dessa. Med hänsyn härtill måste den allmänna

läkarutbildningen ge mera omfattande kunskaper i de flesta specialämnen

än som eljest skulle vara erforderligt. Härav följer, att i den mån som spe­

cialistvården utbyggs över hela landet och tillgången på specialister ökas,

omfattningen av den grundläggande utbildningen i de kliniska specialäm-

nena i motsvarande mån bör kunna minskas antingen genom förkortning

av studietiderna eller genom ökade möjligheter att kombinera de olika äm­

nena. Kommittén förutsätter, att utvecklingen fortlöpande följes av veder­

börande myndigheter.

Undervisningen i de kliniska specialämnena bör enligt kommittén om­

fatta det som är av praktiskt och vetenskapligt intresse för envar läkare i

hans dagliga gärning. I första hand bör de studerande göras förtrogna med

de inom specialiteten förekommande enklare undersökningsmetoderna och

med dessas hjälp få en grundläggande kunskap om de berörda organens

form och funktion under normala och patologiska förhållanden. Vid utväl­

jandet av patientmaterialet för undervisningen anser kommittén, att sär­

skild vikt bör läggas vid fall med sådana lokala sjukdomsyttringar, som är

symtom på allmänsjukdomar.

Beträffande de till specialiteten hörande sjukdomarna kan kravet på dia­

gnostisk färdighet enligt kommitténs mening begränsas till vad som behövs

för att läkaren skall kunna få en klar uppfattning om, vad han själv skall

handlägga och vad som bör remitteras för specialistvård. Det kan råda de­

lade meningar om var denna gräns skall dras i det enskilda fallet, och i stor

utsträckning torde praktiska omständigheter spela in i bedömandet härvid­

lag. En särskilt viktig uppgift för undervisningen i dessa ämnen anser kom­

mittén vara att göra de studerande medvetna om deras begränsning och om

de risker, som är förenade med ett dröjsmål i handläggningen eller en fel­

aktig behandling. Undervisningen i terapi bör sålunda koncentreras till de

sjukdomar, som varje läkare själv kan handlägga, medan behandlingen av

svårare komplikationer och övriga sjukdomar, som kräver specialvård, en­

dast behöver genomgås i princip. Särskild vikt bör i tillämpliga ämnen läg­

gas vid den första hjälpen vid olycksfallsskador, varjämte krigsskador be­

aktas. Därest färdighet i något enklare ingrepp krävs, är det av vikt att till­

räcklig övning ges häri under kursen, medan deltagande i arbetet på opera­

tionsavdelning enligt kommitténs mening icke torde vara erforderligt. Lik­

som i övriga kliniska ämnen bör de socialmedicinska spörsmålen beaktas.

Givetvis skall också den aktuella forskningen inom ämnet belysas, så att de

studerande får en uppfattning om läget i fråga om nya forskningsresultat

och kliniska framsteg.

I de kliniska specialämnena bör undervisningen enligt kommittén om­

fatta föreläsningar, praktisk tjänstgöring och kliniska demonstrationer. Be­

träffande kursernas praktiska utformning understryker kommittén särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

16

Kommittén föreslår vidare, att assistenttjänstgöringsperioden utformas

så, att den i möjligaste mån blir en period av mera självständig sjukvårds­

verksamhet. Detta sker därigenom att assistenttjänstgöringarna samlas till

den kliniska utbildningens sista skede och förlägges också till andra sjuk­

hus än universitetssjukhusen. Härigenom vinnes enligt kommitténs mening

den fördelen, att den praktiska delen av den kliniska grundutbildningen

förlägges till två nivåer: den första i samband med varje enskild kurs på

universitetssjukhusen och den senare under en fristående assistenttjänst­

göring. Detta möjliggör en rationell uppläggning av undervisningen under

de olika kurserna och en logisk fördelning av den praktiska utbildningen på

de olika former av undervisning, som vid varje tillfälle är lämpligast med

hänsyn till den studerandes övriga kunskaper.

En vidareutbildning, som avpassas efter läkarnas kommande

definitiva verksamhet, är enligt kommittén en förutsättning för en ratio­

nell plan för grundutbildningen. Sådan vidareutbildning torde böra förutses

även för allmänläkarnas del. Man är allmänt ense om att varken den nu­

varande läkarutbildningen eller någon annan utbildningsplan, som endast

innefattar universitetskurser eller därmed jämförlig utbildning, är en till­

räcklig grund för en allmänläkares omfattande och ansvarsfulla verksam­

het. Detta har framhållits såväl från myndigheternas som läkarorganisatio-

nernas sida. Kommittén utgår således ifrån att det är synnerligen önskvärt,

att allmänpraktikerna får en tids tjänstgöring på sjukhus i underläkares

ställning, innan de öppnar egen praktik. Det torde dock icke vara nödvän­

digt att nu framställa en obligatorisk fordran härvidlag, utan en rekom­

mendation om en viss utbildningsstandard kan enligt kommitténs mening

vara tillfyllest.

Tjänsteläkarna är allmänläkare med vissa speciella uppgifter. Även för

dem måste fordran på vidareutbildning uppställas, och kommittén föreslår,

att en mer omfattande sådan utbildning än som nu krävs blir ett behörig­

hetsvillkor för tjänsteläkarbefattning.

För specialläkarna är det utan vidare självklart att en tämligen omfat­

tande vidareutbildning är nödvändig. I vårt land utgöres den helt av sjuk-

hustjänstgöringar, vilkas art och omfattning i de olika specialiteterna regle­

ras av Sveriges läkarförbund. I åtskilliga andra länder krävs även mycket

omfattande teoretiska kurser för specialläkama, och man måste givetvis

fråga sig, om så borde vara fallet även i vårt land. Specialläkarnas standard

med det system som nu tillämpas har dock icke givit anledning till kritik,

och kommittén håller därför före att en radikal omläggning av vidareut­

bildningen för specialläkare icke nu är befogad. Behovet av en viss kom­

pletterande teoretisk utbildning till den nuvarande sjukhusutbildningen gör

sig dock enligt kommittén märkbart, och kommittén föreslår därför, att

möjligheter skapas för anordnandet av kortare teoretiska kurser för läkare,

som utbildar sig inom olika specialiteter.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

3. Läkarutbildningens anordning.

Kommitté n.

Den nuvarande studieordningen är fixerad beträffande de ämnen, som

ingår i medicine kandidatexamen och i de kliniska studiernas första del till

och med avslutad kirurgitjänstgöring. Under den övriga delen av studierna

råder i princip en fri studieordning, vilket innebär att de studerande får

fullgöra kurser och tjänstgöringar i den ordning, de själva finner för gott,

och att tentamenstidema ej är fastställda. Studiefriheten begränsas dock

genom särskilda tillträdesfordringar till vissa kurser.

Kommittén erinrar om att i tidigare diskussioner delade meningar rått i

frågan om en fri eller bunden studieordning. 1938 års läkar-

utbildningssakkunnigas förslag till studieplan innebar, att studiegången

strängt fixerades. De sakkunnigas skäl härför var bl. a., att studietiden ge­

nomgående borde utnyttjas bättre än förr, att de olika ämnena borde stu­

deras i den ordningsföljd, som betingades av deras inbördes sammanhang

och att de studerande vann tid på att avlägga tentamen i ett visst ämne

inom en begränsad tid efter slutförda praktiska övningar. Detta förslag till

studieplan utsattes vid remissbehandlingen för stark kritik. Fakulteterna

och lärarkollegiet vid karolinska institutet ville icke fixera studieplanen

mer än vad dittills varit fallet, främst emedan en sådan anordning skulle

sänka de studerandes kunskaper och icke lämnade rimlig tid för grundligt

arbete och fördjupade självstudier. Även medicinalstyrelsen, skolöversty­

relsen, svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund fann den fasta

studieplanen vara alltför pressande för de studerande och leda till försäm­

rat studieresultat.

Kommittén uttalar, att allmän enighet råder därom att undervisningen i

de teoretiska grundämnena, de propedeutiska kurserna samt den grundläg­

gande undervisningen i medicin och kirurgi lämpligen sker enligt en bunden

studieplan. Man kan nämligen här påtagligt se en naturlig ordningsföljd

mellan ämnena så till vida som kunskaper i ett ämne utgör en förutsätt­

ning för förståelsen av ett annat. Kommittén förutsätter således ingen av­

vikelse från nu gällande system under dessa skeden av undervisningen.

Vad åter gäller den resterande delen av utbildningen, d. v. s. studierna

efter fullgjorda medicin- och kirurgitjänstgöringar utom assistenttjänstgö-

ringar i dessa ämnen, så har i den tidigare diskussionen meningarna brutit

sig om lämpligheten att här tillämpa en bunden studieordning. Kommittén

finner, att starka skäl anförts för att bibehålla principen om en fri stu­

dieordning i detta avsnitt av studierna. Kommittén påpekar särskilt, att

det ingalunda är säkert, att en bunden studieplan leder till en studietids-

förkortning. En fri studieordning ger möjlighet för de mera studiebegåvade

att hålla en snabbare takt, och nödtvungna studieavbrott orsakade av sjuk­

dom, värnpliktstjänstgöring eller av den för sjukvården nödvändiga vika-

riatstjänstgöringen för äldre medicine kandidater blir icke så kännbara som

20

redningens förslag bör vara möjligt att till en viss grad kontrollera, att

fordringarna i tentamen är lämpligt avvägda med hänsyn till den i studie­

planen utmätta tiden för respektive ämnen.

Y ttranden.

I frågan om fri eller bunden studieordning hävdar samt­

liga remissmyndigheter liksom kommittén, att ordningen i princip bör vara

fri efter kirurgitjänstgöringen.

Medicinska jakidteten i Uppsala menar, att bundenheten i studieord­

ningen bör inskränkas till det för en logisk studiegång nödvändiga. Medi­

cinska fakulteten i Lund anser, att den av kommittén förordade fria kom­

binationen av specialämnen inom licentiatstudiernas andra avdelning kom­

mer att möta stora praktiska svårigheter och icke kan lämnas åt de stu­

derandes fria val.

Av övriga remissmyndigheter har flera, bl. a. svenska läkaresällskapet och

Sveriges läkarförbund, understrukit vikten av att de studerande får någon

tid övrig för allmänkulturell utbildning, föreningsliv m. m. Svenska läkare­

sällskapet har vidare starkt betonat vikten av att dispens för avbrott under

period av bunden studieordning liksom dispens från krav på inom viss tid

gjord tentamen medgives liberalare än vad kommittén föreslagit. Detta är

enligt sällskapet av särskild betydelse för studerande som vill ägna sig åt

forskningsarbete, amanuenstjänst etc.

Remissmyndighetema delar kommitténs uppfattning, att det nuvarande

examinationssystemet skall bibehållas. I en till lärarkollegiets

vid karolinska institutet yttrande fogad skrivelse ifrågasätter professorn

J. P. Strömbeck, om man ej i de stora ämnena, speciellt internmedicin ev.

även kirurgi, kunde uppdela tentamen, såsom sker i vissa humanistiska

ämnen, i deltentamina.

Kanslern har icke funnit anledning till erinran mot kommitténs inställ­

ning i nu berörda frågor.

Departementschefen.

Såsom framgått av den inledningsvis lämnade skildringen av den nuva­

rande läkarutbildningen anordnas den enligt en i sina huvuddrag år 1907

tillkommen examensstadga, Under den långa tid, som denna ordning gällt,

har medicinen undergått väsentliga förändringar. Examensstadgan, till­

kommen under helt andra förutsättningar, har fått anpassas till nya om­

ständigheter genom särskilda föreskrifter, provisoriska bestämmelser eller

i vissa fall blott genom en så småningom utbildad praxis i undervisningen.

Det ligger i sakens natur, att den sålunda framväxta undervisningsordning-

en kännetecknas av ringa enhetlighet med växlande utformning från ämne

till ämne och med olika omfattning av föreläsningar och tjänstgöringar

inom samma ämne vid olika lärosäten. Än mer otillfredsställande är emel­

Kungl. Maj.ts proposition nr '212.

22

lisering utgjort ett ofta återkommande inslag. Om således olika slag av

läkarverksamhet kräver skild utbildning, så kan dock icke dessa utbild­

ningslinjer skiljas från början, utan specialiseringen måste utgå från en

för alla läkare gemensam allmänmedicinsk grund. Utbildningens anord­

ning i stort kommer alltså att bli beroende på svaren på frågorna, hur

tidigt man måste börja med denna specialisering och hur tidigt man kan

börja med den.

Läkarens uppgifter i framtiden måste bli avgörande för svaret på dessa

frågor. Kommitténs utredning visar, att man har att räkna med två huvud­

typer, nämligen allmänläkare och specialläkare. Allmänläkaren, som i den

moderna medicinen förvaltar traditionerna från familje- och husläkarens

dagar, blir med sin personliga kontakt med patienten och hans miljö den

kanske viktigaste läkaren i den öppna sjukvården. Hans gärning, som sär­

skilt kommer att fordra goda kunskaper i centrala kliniska ämnen, såsom

invärtes medicin, pediatrik och psykiatri, samt en god förståelse för social­

medicinska sammanhang, kan emellertid inte baseras enbart på den grund­

läggande läkarutbildningen utan måste innefatta fortsatt utbildning i sär­

skilt dessa ämnen i underläkares ställning. Tjänsteläkaren blir en typ av

allmänläkare med särskilda uppgifter och speciell utbildning i bland annat

hygien, socialmedicin och rättsmedicin. Specialläkarna kommer att om­

fatta en mängd grupper av starkt specialiserade läkare med lång sjukhus­

utbildning var i sitt fack. Denna specialutbildning måste emellertid som

en grund ha en ansenlig kunskap i de centrala kliniska ämnena, vilken till

stor del kan förvärvas i den gemensamma grundläggande utbildningen.

Det är enligt min mening en synnerligen viktig slutsats, som kommittén

når fram till, när den fastställer, att alla läkare väl måste ha en gemensam

grundutbildning men att denna för alla läkare måste följas av en alltefter

deras olika verksamhetsområde utformad, huvudsakligen praktiskt inrik­

tad vidareutbildning.

Jag kan således — i likhet med samtliga remissmyndigheter — godta

kommitténs uppdelning av läkarutbildningen i en gemensam utbildnings-

kärna, grundutbildningen, och på denna byggande specialiserade utbild­

ningslinjer, vidareutbildningen. Vid detaljutformningen av utbildningens

olika skeden är det enligt min mening väsentligt att uppfatta dessa två

perioder i utbildningen som samhöriga. Kommitténs målsättning för ut­

bildningen innebär därigenom en begränsning jämfört med det nuvarande

utbildningsmålet, ty mot det senares all-round-utbildning med sikte på

allmän praktik sätter kommittén en medicine licentiatexamen, som i

huvudsak skall utgöra en grund för en kommande vidareutbildning. Kom­

mitténs fördelning av den totala utbildningen på grundutbildning och

vidareutbildning innebär en väsentligt tidigare specialisering än nu, dock

utan att föra denna tidiga specialisering så långt som vissa förslag i den

tidigare debatten gjort. Jag finner kommitténs avvägning lycklig och an­

Kungl. Maj:ts proposition nr SI2.

23

ser den vara så långtgående, som kan vara berättigat vid den nuvarande

utbyggnaden av specialistvården.

Genom att se grundutbildningen mot vidareutbildningens bakgrund

ernås vidare en rationell grund för avvägningen av omfattningen av de

olika ämnena i grundutbildningen. Härvidlag måste särskilt omfattningen

av det praktiska sjukvårdsarbetet i de olika kliniska ämnena bedömas

med tanke på värdet av de kommande sjukhusåren i vidareutbildningen.

Genom grundutbildningens undervisning i de teoretiska ämnena läggs en

solid vetenskaplig grund för den kommande kliniska undervisningen, som

i mångt och mycket är en praktisk tillämpning av denna förkliniska kun­

skap. I den kliniska undervisningen gör kommittén en distinktion mellan

de kliniska huvudämnena, till vilka kommittén räknar medicin, kirurgi,

pediatrik och psykiatri samt det kliniskt präglade ämnet socialmedicin,

och de kliniska specialämnena, dit övriga kliniska ämnen förs såsom exem­

pelvis neurologi, oftalmiatrik och epidemiologi. Kommittén haller före, att

alla läkare redan i själva grundutbildningen måste ha goda teoretiska kun­

skaper och en mera omfattande praktisk övning i huvudämnena, vilka

därför måste tillförsäkras den största delen av grundutbildningens kli­

niska tid. För specialämnena däremot bör utbildningsmålet enligt kom­

mitténs mening sättas lägre, nämligen till att ge en översiktlig kunskap

om ämnet och en tillräcklig praktisk övning för att behandla de vanligaste

och enklaste sjukdomstillstånden samt sätta läkaren i stånd att bedöma

specialistens möjligheter. Utbildningsmålet blir detsamma för bade allmän­

läkare och specialläkare, eftersom bådadera behöver en stabil grund i

huvudämnena och en medicinsk allmänbildning i specialämnena, vilket

senare får kompletteras i vidareutbildningen på de områden, där detta

krävs för läkarens definitiva verksamhet.

Kommitténs uppfattning om avvägningen i grundutbildningen mellan

huvudämnen och specialämnen har som princip accepterats av samtliga

remissmyndigheter. Jag kan för min del helt ansluta mig till kommitténs

tankegång, som har en väsentlig betydelse för utformningen av studieord­

ningen. Den av kommittén föreslagna begränsningen av grundutbildning­

en bör även enligt min mening i första hand och huvudsakligen träffa de

kliniska specialämnena. Detta är en logisk följd av den föreslagna tidigare

specialiseringen och av tanken att grundutbildning och vidareutbildning

bör uppfattas som en utbildningsenhet.

Assistenttjänstgöringarna utgör en särskild form av praktiskt arbete pa

kliniken, varunder den studerande med större självständighet än under de

kliniska kurserna får delta i sjukvårdsarbetet. Kommittén föreslår, att

assistenttjänstgöringarna skall samlas till en sista period i grundutbild­

ningen och i så stor utsträckning som möjligt ske på sjukhus utanför uni­

versitetsklinikerna, varigenom de studerandes arbete mer kommer att fa

karaktären av arbete under eget ansvar och bilda en övergång till de kom­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

24

mande underläkartjänstgöringarna. Utan att här gå in på detaljer om dessa

tjänstgöringar, vilka närmare kommer att behandlas i det följande, vill jag

i princip ansluta mig till dessa kommitténs förslag.

Förutom grundutbildning och vidareutbildning särskiljer kommittén

ännu en viktig del i läkarnas utbildning, nämligen den fortlöpande efter-

utbildningen, varigenom de erhåller undervisning om utvecklingen av nya

metoder för undersökning och behandling av olika sjukdomar. Sådan efter-

utbildning sker redan nu genom kortare fortsättnings- och repetitionskur­

ser i medicinalstyrelsens regi. Liksom kommittén finner jag att sådan

undervisning bör anordnas även i framtiden.

En principfråga rörande grundutbildningen är, huruvida den skall vara

skolmässigt bunden med en bestämd följd för de olika kurserna eller om

den åtminstone i vissa delar kan ske efter en fri, av de studerande själva

vald ordning, såsom sker i fråga om övriga universitetsstudier. Det senare

är för närvarande fallet, och i detta hänseende är den svenska läkarutbild­

ningen olik de flesta andra länders. I vårt land läggs stor vikt vid de möj­

ligheter, som denna ordning ger de studerande till fördjupning i studierna

och uppfostran till självständigt tänkande. Till denna ordning hör även

ett liberalt examinationssystem utan fastställda tentamenstider, där den

studerande själv får avgöra, när han känner sig mogen för en kunskaps-

prövning i ämnet. Trots den betydande friheten i studierna är avbrotts-

procenten vid de medicinska fakulteterna relativt liten och därtill sjun­

kande, vilket troligen beror på att de nyintagna studenternas genomsnitts­

nivå kommer att ligga relativt högt genom den av inträdesspärren be­

tingade konkurrensen. Ett tidigare förslag att låta hela grundutbildningen

ske enligt en bunden ordning avvisades med skärpa av såväl fakulteterna

som de medicinska föreningarna. Angående det därvid som huvudskäl an­

förda motivet, att en sådan ändring skulle sänka studietiden, har kommit­

tén anfört, att förhållandet snarare vore det motsatta. Legitima studie­

avbrott såsom perioder av värnpliktstjänstgöring, vikariatsförordnande och

sjukdom låter sig nämligen i regel utan nämnvärda ytterligare studie­

tidsförluster inpassas i den nuvarande fria ordningen, men skulle vid en

bunden ordning helt kasta den studerande ur schemat och orsaka stock-

ningar i studiegången. Enligt min mening bör de medicinska studiernas

akademiska frihet, för vilken såväl lärare som elever hyser så stark känsla,

icke inskränkas utan tvingande skäl. Då sådana icke föreligger, finner jag

i likhet med kommittén icke anledning att ifrågasätta en ändring av den

rådande principen. Vid ett sådant ställningstagande finns heller icke skäl

till en ändring av det till den nuvarande fria studieordningen anpassade

examinationssystemet, det s. k. tentamenssystemet, vilket alltså även bör

bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Studieplan

Termin

MEDICINE KANDIDATSTUDIERNA

Kunskaps­

kontroll1

I—II

Anatomi — Histologi

T—T

Medicinsk statistik — Medicinsk genetik

K—K

III—IV

Allmän kemi — Medicinsk kemi

K—T

Medicinsk fysik — Fysiologi

K—T

Psykologi

K

Examen

V—VI

VII

VIII

Fri studie­

ordning

med rätt till

kombinationer,

sammanlagt

16 månaders

minimitid

Valfri ordning

9 månader

MEDICINE LICENTIATST UDIERNA

Första avdelningen.

Propedeutiskt år:

Patologi, Bakteriologi, Farmakologi

T—T—T

Oversiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk kurs i socialmedicin,

kurs i kliniska undersökningsmetoder (K), klinisk laborationskurs (K),

propedeutisk röntgenkurs och demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och

fysikalisk terapi.

Andra avdelningen.

5 mån. Medicin

5 mån. Kirurgi

I klinisk kemi och klinisk fysiologi, klinisk bakteriologi, röntgendiag­

nostik och radioterapi med tumördiagnostik sker undervisning huvud­

sakligen under dessa båda terminer. Likaså förekommer särskilda pato­

logi- och terapikonferenser. Kunskapskontroll äger rum i samband med

examinationen i respektive kliniska ämnen.

S

s

s

K

s

s

s

S—T

T—T

S

Två kurser får

kombineras

2 mån. Dermato-venereologi

2 mån. Klinisk epidemiologi

1 mån. Ftisiologi

2 mån. Hygien

1 mån. Krigsmedicinsk undervisning

2 mån. Oftalmiatrik

2 mån. Oto-rhino-laryngologi

3 mån. Obstetrik och gynekologi

3 mån. Neurologi (2 mån.) och Psykiatri (3 mån.)

4 mån. Pediatrik och Socialmedicin

Rättsmedicin (får kombineras med övriga kurser)

Samtidigt med pediatrikkursen genomgås kurs i bampsykiatri (K)

Tredje avdelningen.

{

4 mån. Medicinassistenttjänstgöring

T

3 mån. Kirurgiassistenttjänstgöring

T

2 mån. Assistenttjänstgöring i valfritt kliniskt ämne.

Examen

Legitimation

1 T = tentamen, S = slutförhör och K := kursförhör.

27

Även ytterligare skäl talar enligt kommitténs mening avgjort för att me­

dicine kandidatexamen endast skall omfatta de ämnen, som undervisas

under de två första, nu behandlade studieåren.

Under studierna till medicine licentiatexamen skall de stu­

derande genomgå ett betydande antal kurser och tjänstgöringar. Kommit­

tén har sökt tillgodose de olika önskemålen beträffande studieordningen i

första hand genom att uppdela den ganska långa studieperiod, som licen­

tiatutbildningen utgör, i tre olika avdelningar, vilka ur studiesynpunkt skall

vara relativt väl avgränsade från varandra. Härigenom kan enligt kom­

mitténs mening på en gång tillgodoses saväl lärosätenas krav pa en peda­

gogiskt väl upplagd studieordning som de studerandes intresse att i möjli­

gaste mån få utforma en individuell uppläggning av studierna. Gränserna

mellan avdelningarna garanterar nämligen, att de studerande har önskvär­

da kunskaper, när de fortsätter till nästa stadium i utbildningen. I de perio­

der, där en fri studieordning tillämpas, kan detta ske inom avdelningens

ram.

Kommittén föreslår, att varje avdelning betraktas som ett skede, vars

studier skall vara avslutade innan den studerande går vidare till nästa av­

delning. För att de studerande icke skall orsakas onödiga tidsförluster på

grund av tillfälliga studiehinder av ett eller annat slag föreslår kommittén

dock, att en studerande skall kunna få dispens för tillträde till nästa avdel­

nings kurser även om en av de till föregående avdelning hörande tentamina

ännu ej avlagts. Sådan dispens skall efter prövning av omständigheterna i

varje särskilt fall avgöras av vederbörande fakultet (kollegium).

Den första avdelningen (tredje studieåret) består av det propedeutiska

året. Under detta år skall de studerande fullgöra kurser i patologi, bakte-

riologi och farmakologi, översiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk

kurs i socialmedicin, kurs i kliniska undersökningsmetoder, klinisk labora­

tionskurs, propedeutisk röntgenkurs samt demonstrationskurs i sjukvards-

teknik och fysikalisk terapi. Kursen i kliniska undersökningsmetoder och

den kliniska laborationskursen föreslås skola avslutas med kursförhör. Un­

der året skall även tentamen fullgöras i de tre förstnämnda ämnena.

Under andra avdelningens första år (det fjärde studieåret) fullgöres kur­

serna i medicin och kirurgi, omfattande vardera fem månader. Under detta

år sker också den huvudsakliga undervisningen i klinisk kemi och klinisk

fysiologi, klinisk bakteriologi, röntgendiagnostik och radioterapi med tu­

mördiagnostik. Likaså hålles under samma tid särskilda patologi- och tera­

pikonferenser. Därefter följer samtliga övriga till licentiatexamen hörande

kurser. Ordningsföljden mellan dessa senare föreslås av kommittén icke vara

reglerad med undantag för ämnena pediatrik och socialmedicin, som enligt

kommitténs mening bör fullgöras först sedan kurserna i epidemiologi, fti-

siologi, psykiatri-neurologi, dermato-venereologi, obstetrik-gynekologi och

oto-rhino-laryngologi genomgåtts.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

28

Kommittén föreslår, att kursen i psykiatri skall omfatta tre månader

samt att den under sina tva första månader skall obligatoriskt kombineras

med neurologikursen. Kursen i pediatrik föreslås få en omfattning av fyra

manader, och under samma tid skall den studerande fullgöra huvudkursen

i socialmedicin. Av övriga ämnen anser kommittén att obstetrik-gynekologi

bör beredas längsta kurstiden med hänsyn till behovet av mer omfattande

praktiskt arbete, och kommittén föreslår en kurs på tre månader, vilken

icke får kombineras med annan kurs eller tjänstgöring. Epidemiologi, der-

mato-venereologi, oftalmiatrik och oto-rhino-laryngologi föreslås skola un­

dervisas i kurser om vardera tva manader och ftisiologi i en kurs om en

månad.

Beträffande ämnena dermato-venereologi, epidemiologi, ftisiologi, hygien,

krigsmedicin, oftalmiatrik och oto-rhino-laryngologi föreslår kommittén, att

dessa valfritt får kombineras två och två. Rättsmedicin föreslås få tillkom­

ma såväl vid sidan av nyss berörda kombinationer som vid sidan av de

övriga annars icke kombinerbara ämnena i andra avdelningens period av

fri studieordning. Kommittén anför, att den övervägt att endast tillåta

kombination mellan kliniska ämnen å ena sidan och teoretiska (hygien och

krigsmedicin) å andra. Med hänsyn till den totala studietiden och då kur­

sernas längd utmätts med tanke på att varje kurs under kurstiden endast

skall disponera halva undervisningstiden, anser kommittén emellertid, att

en sådan bestämmelse icke kan upprätthållas. Kommittén erinrar i detta

sammanhang om att det i nuvarande studieplan är tillåtet att kombinera

tre kurser och tjänstgöringar. Med god planläggning bör det enligt kom­

mitténs mening vara möjligt att uppgöra en kursplan, som tillåter att två

kliniska kurser fullgörs samtidigt. Kommittén föreslår, att det i examens-

stadgan och i studieplansbestämmelsema intages en uttrycklig föreskrift

att fakulteterna skall anordna ifrågavarande kurser på sådant sätt och på

sådana tider på året, att hinder icke föreligger för de studerande att sam­

tidigt delta i två kurser.

Till andra avdelningen hör enligt kommitténs förslag tre tentamina, näm­

ligen i pediatrik, psykiatri och socialmedicin. Övriga kurser — utom medi­

cin-, kirurgi - och ftisiologikurserna — avslutas med förhör. Minimistudie-

tiden för andra avdelningen blir — utöver kurserna i medicin och kirurgi —

tio månader för kurserna i obstetrik-gynekologi, neurologi-psykiatri och

pediatrik-socialmedicin och minst sex månader för övriga kurser eller sam­

manlagt minst sexton studiemånader.

Tredje avdelningen skall enligt kommitténs förslag omfatta assistent-

tjänstgöringar i medicin (fyra månader), kirurgi (tre månader) och ett val­

fritt kliniskt ämne (två månader). Under denna tid skall även tentamina i

medicin och kirurgi avläggas.

Kommittén har genom att sammanföra assistenttjänstgöringarna vid slu­

tet av studierna velat markera skillnaden mellan kursmässig undervisning

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

29

och praktiskt sjukvårdsarbete. Kommittén anser, att assistentjänstgöringen

framförallt bör bestå av praktiskt arbete, varför den i stor utsträckning bör

förläggas till andra sjukhus än undervisningsklinikerna. Anordningen mot­

svarar i viss mån den obligatoriska sjukhustjänstgöring, som i många län­

der måste fullgöras efter examen för rätt till legitimation (turnus, intern

year, etc.). Det bör enligt kommittén ankomma på universitetskanslern att

ange de sjukhus, på vilka sådan tjänstgöring kan få ske.

Assistenttjänstgöringen i medicin bör enligt kommittén kunna antingen

i sin helhet förläggas till ett sjukhus utanför undervisningskliniken eller

delas upp med två månader på dylikt sjukhus och två månader på under-

visningsklinik. I senare fallet anser kommittén det vara lämpligt att de sista

två månaderna förlägges till kliniken och kombineras med tentamensläs-

ning i ämnet. Assistenttjänstgöringen i kirurgi bör jämte tentamen i äm­

net förläggas sent i utbildningen. Kommittén föreslår dock, att de militära

myndigheterna erhåller bemyndigande att vid behov inkalla värnpliktiga

studerande till kirurgiassistenttjänstgöring tidigare än vad som avses i stu­

dieplanen.

Den av kommittén föreslagna assistenttjänstgöringen i valfritt ämne

skall få fullgöras i alla kliniska ämnen i medicine licentiatexamen med un­

dantag för medicin och kirurgi samt i klinisk bakteriologi, klinisk kemi eller

klinisk fysiologi och i patologi. Denna assistenttjänstgöring kommer i regel

att fullgöras efter det att tentamen eller slutförhör i det valda ämnet full­

gjorts, vilket dock enligt kommitténs mening icke bör innebära någon olä­

genhet. De studerande torde vid denna tidpunkt ha nått en sådan mognad

och erfarenhet beträffande läkarens arbete, att de själva kommer att sträva

efter största möjliga utbyte av tjänstgöringen, i synnerhet som de har möj­

lighet att välja just det ämne som mest väckt deras intresse.

Hänvisning till assistenttjänstgöring vid visst sjukhus föreslås ej skola

ske, utan de studerande skall själva få söka. Tjänstgöringen godkännes av

vederbörande ämneslärare. Enligt kommitténs mening är det ingenting som

hindrar att assistenttjänstgöringarna fullgöres i form av underläkarvikariat.

Kontroll att vikariatsperioden motsvarar de krav, som skall ställas på as-

sistenttjänstgöringen ur utbildningssynpunkt, föreslås skola utövas av ve­

derbörande lärare vid fakulteten (kollegiet), som har att skriva in assistent­

tjänstgöringen i den studerandes tentamensbok.

Beträffande undervisningens årliga omfattning anför

kommittén, att den årliga studietiden enligt nuvarande ordning i realiteten

är längre än vad terminsgränserna anger. Visserligen meddelas undervis­

ning vid lärosätena endast under cirka åtta månader av året, men efter­

som tentamina ej måste avläggas i direkt anslutning till de genomgångna

kurserna, ägnar de studerande en avsevärd del av ferierna till enskild ten-

tamensläsning. Behovet av ferier, värnpliktstjänstgöring, vikariatsarbete

i sjukvården m. in. begränsar enligt kommitténs mening möjligheterna att

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

30

utöka den årliga undervisningen. Undervisningsförhållandena är därtill så

växlande under olika skeden av utbildningen, att en generell ändring av

terminsgränserna ej synes kommittén påkallad.

Under de tre första studieåren sker undervisningen enligt kommitténs

studieplan i hela årsenheter, där de ingående ämnena intimt samordnas,

vilket i allmänhet kommer att innebära att kurserna utsträcks över båda

terminerna. Under sådana förhållanden vållar den olika terminslängden

inga svårigheter. Det fjärde studieåret, som upptar kurserna i medicin och

kirurgi, kräver i kommitténs förslag särskilda terminsgränser. Kommittén

har här räknat med två femmånadersterminer omfattande januari—maj

samt augusti—december. Sommarferien inskränkes därigenom under detta

år till två månader.

Övriga kliniska kurser efter det fjärde studieåret är av varierande längd

och måste i flertalet ämnen anordnas mer än två gånger årligen. Med hän­

syn härtill är de vanliga terminsgränserna ej helt tillämpliga och generella

regler kan enligt kommitténs förslag knappast uppställas. Detaljerna disku­

terar kommittén i anslutning till varje särskilt ämne. Kommittén rekom­

menderar i detta sammanhang, att sommarmånaderna tas i anspråk i större

utsträckning än för närvarande, vilket kommittén anser kunna ske utan

olägenhet för de studerande, eftersom de på detta stadium fritt får bestäm­

ma sin studieordning.

De akademiska lärarna är icke skyldiga att meddela undervisning under

de i universitetsstatuterna angivna ferierna. För sådan undervisning utgår

i regel särskilda arvoden till biträdande lärare. Detta förhållande skapar

emellertid inga särskilda svårigheter, då kommittén för de kliniska ämnena

föreslår lärartjänster, som skall täcka även sommarundervisningen. Anord­

ningen underlättas därav att den förordnade läraren i regel samtidigt

tjänstgör som vikarierande klinikchef.

Yttranden.

Samtliga remissmyndigheter har godtagit huvuddragen av kommitténs

studieplan. Fn rad ändringsförslag beträffande olika punkter i planen har

dock framlagts.

Beträffande de två första studieåren anser medicinska fa­

kulteten i Uppsala, att kurserna i medicinsk statistik och medicinsk genetik

bör flyttas till det propedeutiska året. I sin till fakultetens yttrande fogade

inlaga har professor Ask-Upmark framhållit nödvändigheten av att sex ter­

miner ägnas de prekliniska studierna enligt följande förslag: I allmän och

medicinsk kemi, II fysiologi och farmakologi, III histologi och anatomi, IV

anatomi och genetik, V allmän patologi och bakteriologi samt VI anatomi

(topografisk och röntgen samt ledningsbanor).

Kanslern finner anledning till erinran endast så till vida, att han före­

slår, att kurserna i medicinsk statistik och medicinsk genetik icke skall av­

slutas med kursförhör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

32

kliniska studierna ej bör vara obligatoriska. Tid för tentamensiäsning i

dessa ämnen bör likväl beräknas under den planlagda tiden. Även Sveriges

läkarförbund föreslår, att det propedeutiska året utsträckes över tre ter­

miner.

Kanslern anser, att kursen i kliniska undersökningsmetoder under det

propedeutiska året även i fortsättningen bör benämnas kurs i fysikalisk

diagnostik. Tentamen i patologi föreslås flyttad från det propedeutiska året

till tiden efter kursen i kirurgi. I stället införes under det propedeutiska

året deltentamen i allmän patologi.

I fråga om anordningen av studierna i medicine licentiatexa­

mens andra avdelning har samtliga universitetsmyndigheter ställt

sig tveksamma beträffande möjligheterna att genomföra kommitténs för­

slag till fri kombination av specialämnena. Härom anför medicinska fakul­

teten i Uppsala, att det med hänsyn till undervisningens kvalitet och prak­

tiska förhållanden icke är möjligt att kombinera dessa i föreslagen utsträck­

ning. Fakulteten framhåller, att kombination av kurs i oftalmiatrik med

kurs i oto-rhino-laryngologi enligt fakultetens mening är utesluten. Kombi­

nation av oftalmiatrik med andra föreslagna kliniska ämnen, dermato-vene-

reologi, klinisk epidemiologi och ftisiologi är — ehuru ej önskvärd — möj­

lig endast om undervisningstiderna i dessa ämnen kan förläggas till tidigare

morgontimmar eller eftermiddagstimmar. Kombination med hygienkurs är

möjligt endast, om dennas föreläsningar och demonstrationer kan förläggas

till dylika timmar. Kombination med krigsmedicin och rättsmedicin borde

vara möjlig utan större olägenhet, eventuellt med en del av socialmedicin,

om från pediatriken fristående kurs häri ges.

Enligt medicinska fakulteten i Lund kommer den av kommittén föror­

dade fria kombinationen av specialämnen inom licentiatstudiernas andra

avdelning att möta stora praktiska svårigheter och kan icke lämnas åt de

studerandes fria val. Möjligheten att kombinera olika kurser är beroende

av verksamhetens karaktär på de olika klinikerna. Enligt fakultetens me­

ning bör kombinationen mellan ämnena dermato-venereologi, klinisk epi­

demiologi, ftisiologi, hygien, krigsmedicin, oftalmiatrik och oto-rhino-la-

ryngologi icke vara helt fri utan regleras genom undervisningsnämnden vid

respektive lärosäte. För de olika ämnena bör kombinationsmöjligheterna

anges och det samtidiga bevistandet av två kurser endast ske i enlighet med

undervisningsnämndens bestämmelser. Kombinationsmöjligheten skall

dock icke begränsas till enbart mellan ett kliniskt specialämne och ett teo­

retiskt. Även kliniska specialämnen skall kunna kombineras sinsemellan i

den utsträckning som ronder, poliklinikundervisning och avdelningstjänst-

göring det tillåter. Kurs i obstetrik och gynekologi skall enligt fakultetens

mening ej få kombineras med någon annan kurs. Ett schema över tillåtna

kombinationer av specialämnen bör upprättas vid varje lärosäte.

Kungl. Maj ds -proposition nr 21%.

33

Fri kombination av specialämnena efter det fjärde studieårets slut anser

lärarkollegiet vid karolinska institutet icke vara möjlig, då det är omöjligt

att lägga föreläsningar och poliklinikarbete så att vilka kliniska kurser som

helst kan kombineras med varandra. Lärarkollegiet förklarar sig dela vissa

ämnesföreträdares uppfattning, att kurserna i av dem företrädda ämnen

icke skall få kombineras med andra kurser på sätt kommittén föreslagit.

Sålunda anses dermato-venereologi ej böra kombineras med annan kurs,

oto-rhino-laryngologi endast böra kombineras med krigsmedicinsk under­

visning eller möjligen med hygien samt oftalmiatrik endast med ämne, som

ej inrymmer klinisk tjänstgöring och vari föreläsningar och demonstratio­

ner kan förläggas till eftenniddagarna.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg anser, att

genomförandet av kommitténs förslag till fri kombination av specialämnena

under licentiatstudiernas andra avdelning med största sannolikhet kommer

att stöta på stora svårigheter med hänsyn till kursernas omfattning och in­

lärandet av kunskapsstoffet. I fråga om oftalmiatrik och även i viss mån i

fråga om oto-rhino-laryngologi och dermato-venereologi, vilka bör vara

förenade med klinisk tjänstgöring, kommer kombination med annat spe­

cialämne med praktisk tjänstgöring att bereda svårigheter. Det bör därför

enligt organisationskommitténs mening ankomma på undervisningsnämn-

derna att överväga lämpliga kombinationsmöjligheter. Förteckning över

tillåtna och lämpliga kombinationer bör upprättas vid varje läroanstalt.

Kanslern föreslår, i likhet med medicinska fakulteten i Lund och orga­

nisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg, att kombinatio­

nen skall regleras genom undervisningsnämnden vid respektive lärosäte.

För de olika ämnena bör kombinationsmöjligheterna angivas och det sam­

tidiga bevistandet av två kurser endast ske i enlighet härmed. Kombina­

tionsmöjligheten skall dock icke begränsas till enbart mellan ett kliniskt

specialämne och ett teoretiskt. Även kliniska specialämnen skall kunna

kombineras sinsemellan i den utsträckning som ronder, poliklinikundervis­

ning och avdelningstjänstgöring det tillåter. Kanslern uttalar vidare, att

han har för avsikt att, sedan principbeslut fattats om läkarutbildningsre-

formens genomförande, låta utarbeta en normalstudieplan. Det bör sedan

ankomma på fakulteterna respektive lärarkollegierna vid de olika lärosä­

tena att efter beredning i undervisningsnämnderna med ledning av denna

normalstudieplan upprätta förslag till studieplan för medicine kandidat-

och medicine licentiatexamen vid varje lärosäte. Dessa förslag till studie­

planer, som skall underställas kanslerns prövning, bör även innehålla för­

slag till kombinationsmöjligheter och råd om lämpligaste ordningsföljd

mellan ämnena i den fria delen av licentiatstudierna. Därvid bör, framhål­

ler kanslern, tillses att möjlighet anvisas för ernående av minimitid. Därest

organisatoriska svårigheter föreligger för genomförande av kommitténs för­

slag vid något lärosäte, synes jiimviil sådana frågor av icke ekonomisk na-

3 — Bihang till riksdagens protokoll 105It. 1 saml. Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

34

tur enligt kanslerns mening böra prövas i samband med hans fastställande

av respektive studieplaner.

Övriga remissmyndigheter har icke funnit anledning till erinran mot kom­

mitténs anordning av kombinationer mellan specialämnena. Sveriges för­

enade studentkårer tillstyrker varmt kommitténs förslag till kombinations­

möjligheter under den fria delen av studietiden.

Kursernas anordning i övrigt under den andra

avdelningen tillstyrkes på de allra flesta punkter av samtliga remiss­

myndigheter. Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg

anser dock, att pediatriken bör kunna nedskrivas till tre månader och kom­

bineras med barnpsykiatri, barnkirurgi och bamröntgenologi. Minskningen

av kurstiden gör emellertid, att en kombination med socialmedicin icke är

möjlig. Enligt organisationskommitténs mening erbjuder det inga väsent­

liga fördelar, att pediatriken förlägges till en så sen tid under studietiden

som möjligt. Den föreslagna kombinationen mellan neurologi och psykiatri

anser organisationskommittén på grund av ämnenas samhörighet vara

lämplig.

Kanslern anför, att kursen i pediatrik bör bibehållas vid sin nuvarande

omfattning, tre månader, och icke bör obligatoriskt kombineras med social­

medicin. Sistnämnda kurs bör kunna koncentreras till en månad.

Sveriges läkarförbund anser, att psykiatri och pediatrik icke bör obliga­

toriskt kombineras med något ämne men bör få kombineras med neurologi

respektive socialmedicin. Det bör icke obligatoriskt krävas, att vissa kliniska

specialämnen skall ha studerats före pediatriken, men det bör rekommende­

ras, att pediatriken lägges så sent i studierna som möjligt. Sveriges förenade

studentkårer vill uppmjuka kravet på fullgjorda kurser för tillträde till

kursen i pediatrik så tillvida att i varje fall kravet på fullgjord kurs i ftisio-

logi utgår.

Assistenttjänstgöringarnas längd och förläggning till medi­

cine licentiatexamens tredje avdelning tillstyrkes av universitetsmyndig-

hetema, vilka dock samtliga anser, att medicinassistenttjänstgöringens

sista två månader obligatoriskt bör ske vid universitetsklinik. Fakulteten i

Uppsala föreslår därjämte, att ämnesläraren för att försäkra sig om att

assistent tjänstgöringen i valfritt ämne fullgöres på ett tillfredsställande sätt

bör ha rätt att anställa förhör med den studerande, innan tjänstgöringen

godkännes.

Assistenttjänstgöringen i medicin anser fakulteten i Lund lämpligen böra

begränsas från föreslagna fyra till tre månader. Frågan om medicine kandi­

daternas juridiska ansvarighet under assistenttjänstgöringen anser fakulte­

ten böra utredas. Beträffande assistenttjänstgöringen anser lärarkollegiet

vid karolinska institutet, att åtminstone en månad av assistenttjänstgöring­

en även i kirurgi bör förläggas till den klinik, där tentamen skall äga rum.

Enligt organisationskommittén vid medicinska högskolan i Göteborg är

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

35

sammanförandet av assistenttjänstgöringarna till studietidens slut i flera

avseenden lämpligt. De argument kommittén anför härför beträffande ki­

rurgien synes emellertid organisationskommittén knappast så bärkraftiga,

att detta behöver uppställas som ett krav.

Kanslern anför, att åtminstone sista månaden av såväl medicin- som

kirurgiassistenttjänstgöringen bör förläggas till den klinik, där den stude­

rande fullgjort sina kurser i medicin respektive kirurgi. I omedelbar anslut­

ning till assistenttjänstgöringen i kirurgi bör fullgöras en månads assistent­

tjänstgöring i obstetrik och gynekologi. Den bör i regel förläggas till univer­

sitetsklinik. Om två månader av kirurgiassistenttjänstgöringen fullgöres vid

annat sjukhus, synes emellertid den studerande, som så önskar, böra i ome­

delbar anslutning härtill få fullgöra även assistenttjänstgöringen i obstetrik

och gynekologi vid samma sjukhus, innan den återstående månaden av assi­

stenttjänstgöringen i kirurgi fullgöres vid universitetskliniken. Tentamen i

obstetrik och gynekologi bör avläggas först, sedan den studerande fullgjort

assistenttjänstgöring i ämnet.

Även assistenttjänstgöringen i det valfria kliniska ämnet bör enligt kans­

lerns mening avslutas med tentamen. Åtskilligt talar för att studerande,

som så önskar, bör få fullgöra sistnämnda assistenttjänstgöring hos tjänste­

läkare i öppen vård. Frågan bör emellertid närmare övervägas.

Övriga remissinstanser, som ävenledes tillstyrker assistenttjänstgöringar

i den av kommittén föreslagna omfattningen, har åtskilliga synpunkter på

tjänstgöringarnas anordnande m. m.

Försvarets sjukvårdsstyrelse, som delar de av kommittén framlagda syn­

punkterna på kirurgiassistenttjänstgöringens ur utbildningssynpunkt lämp­

liga förläggande till studieplanens tredje avdelning, hävdar dock ur de syn­

punkter styrelsen har att företräda, att ett tidigareläggande av nämnda

tjänstgöring med hänsyn till beredskapskravet vore önskvärt. Ett förläg­

gande av assistenttjänstgöringen förslagsvis i nära anslutning till den grund­

läggande utbildningen i kirurgi anser sjukvårdsstyrelsen böra övervägas.

Detta finner styrelsen påkallat, åtminstone så länge försvarets behov av

krigsplaceringsbara läkare icke är täckt.

Överbefälhavaren anför, att en senareläggning av kirurgiassistenttjänst­

göringen synes i och för sig vara att föredra även ur militär synpunkt och

torde vad marinen beträffar icke möta något hinder. För att armén skall

kunna fylla krigsorganisationens behov av läkare, är det emellertid nödvän­

digt att, även om det ur läkarutbildningssynpunkt innebär vissa nackdelar,

i viss utsträckning frångå principen om senareläggning av kirurgiassistent­

tjänstgöringen. Överbefälhavaren tillstyrker därför kommitténs förslag, att

vederbörande militära myndigheter skall erhålla bemyndigande att inkalla

värnpliktiga läkare till kirurgiassistenttjänstgöring tidigare än vad som av­

ses i studieplanen.

Medicinalstyrelsen anser det böra upptagas till övervägande, att bland

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

36

utbildningskraven upptaga assistenttjänstgöring hos tjänsteläkare i öppen

vård under åtminstone en månad. Därest motsvarande ökning av den sam­

lade studietiden enligt den uppgjorda planen icke skulle anses lämplig, kun­

de för ifrågavarande tjänstgöring enligt styrelsens mening tagas i anspråk

en av de båda månader, som enligt planen än anslagen åt assistenttjänst­

göring i valfritt kliniskt ämne. Då detta förslag innebär, att i läkarutbild­

ningen skulle införas en icke tidigare prövad utbildningsform, anser styrel­

sen dock, att det icke bör realiseras utan ingående utredning, varvid bland

annat av förslaget berörda läkarorganisationers mening om det tekniska

genomförandet torde böra inhämtas.

Stockholms stads sjukhusdirektion finner kommitténs förslag, att assi­

stenttjänstgöringen skall kunna förläggas till sjukhus, som icke är univer­

sitetsklinik, rationellt och riktigt. Denna anordning innebär, att den blivan­

de läkaren konfronteras med sjukvård, där undervisningsmomentet är eli­

minerat och får möta och samarbeta med läkare, som länge tränats i prak­

tisk sjukvård. Då kandidaten, som har samtliga kurser bakom sig, torde

kunna vara till viss nytta i sjukvårdsarbetet, är det enligt direktionens me­

ning icke alls uteslutet att bereda dessa icke legitimerade läkare vikariat

såsom underläkare och extraläkare, beträffande vilka det föreligger ett

starkt behov. Ett visst ekonomiskt bidrag från statens sida anser direktio­

nen dock måste förutsättas, enär de icke kan helt motsvara en utbildad

läkares arbetskapacitet.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet finner kommitténs förslag till

anordnande av assistenttjänstgöring innebära ett beaktansvärt uppslag till

lösande av den föreliggande frågan. Genom att assistenttjänstgöringama

kommer i slutet av utbildningstiden anser styrelsen, att det kan förväntas,

att denna tjänstgöring skall kunna bli till större nytta såväl för sjuk­

vården som för läkarna själva. Det synes styrelsen viktigt, att dessa tjänst­

göringar i första hand förlägges till andra sjukhus än undervisningssjukhu-

sen, då möjligheterna för de blivande läkarna att delta i det praktiska sjuk­

husarbetet är väsentligt större vid de förstnämnda sjukhusen än vid under-

visningssjukhusen. Styrelsen förklarar sig också villig att för sin del med­

verka till att dylika assistenttjänstgöringar möjliggöres vid landstingens

sjukhus.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation anför, att då kommittén

synes förutsätta, att lasaretten ej skall få ekonomisk ersättning för assistent­

tjänstgöringens anordnande, gäller det att organisera verksamheten så, att

den ej blir betungande för lasaretten och föranleder ersättningskrav från

huvudmännens sida. Enligt delegationens mening bör beaktas, att assisten­

terna på sjukhus med en otillräcklig eller knapp läkarstab lättare kan in­

fogas i läkarvårdsorganisationen och därmed få en för utbildningen värde­

fullare tjänstgöring än på sjukhus med god tillgång på läkarkrafter. Man

bör icke i alltför hög grad repliera på lasaretten i de städer, där de medi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

38

varande kursens slut. I övriga ämnen och specialkurser finns uttryckliga

föreskrifter om förhör endast i ett fåtal fall. Många lärare kräver emeller­

tid godkänt förhör vid kursens slut som villkor för att kursen skall anses

vara tillfredsställande genomgången.

Kommittén anser, att den principiella skillnaden mellan tentamen och

slutförhör bör upprätthållas. Tentamen bör enligt kommitténs mening ske

i ämnen av större omfattning och betydelse såsom de teoretiska ämnena,

i de kliniska huvudämnena medicin, kirurgi, pediatrik och psykiatri samt

i socialmedicin. Beträffande de kliniska specialämnena samt hygien och

rättsmedicin anser kommittén, att kursstoffets begränsade omfattning till­

låter de studerande att samtidigt inläsa ämnet, varför kunskapsprövning-

en här bör ske i form av slutförhör. Samtliga slutförhör skall betygsättas

enligt samma skala som tentamina och betygen bör ingå i examensbetyget.

De förhör, som i övrigt obligatoriskt bör fullgöras i anslutning till vissa

specialkurser, föreslår kommittén böra benämnas kursförhör. Sådana min­

dre kurser, som ingår som ett led i undervisningen inom ett visst examens-

ämne, synes enligt kommitténs mening icke böra avslutas med förhör, efter­

som kunskaperna ändå blir kontrollerade genom tentamen eller slutförhör

i ämnet. Ej heller synes det nödvändigt att föreskriva förhör efter sådana

kurser, som väsentligen består i praktiska demonstrationer eller instruk­

tion beträffande vissa undersöknings- och behandlingsmetoder.

Kommittén föreslår ingen ändring i den nuvarande graderade

betygssättningen när det gäller tentamen och slutförhör. Kurs­

förhör bör enligt kommittén icke åsättas graderade betyg. De kliniska

kurserna föreslås ej heller bli åsatta graderade tjänstgöringsbetyg. Under

de praktiska tjänstgöringarna bör varje kursdeltagare enligt kommitténs

mening erhålla ett tjänstgöringskort, på vilket samtliga ifrågakommande

ingrepp och undersökningar finns angivna och där anteckning efter hand

göres, när den studerande åsett, biträtt vid eller självständigt utfört dylik

arbetsuppgift. Korten bör under kursens lopp granskas av kursledaren, så

att åtgärder kan vidtas för att komplettera eventuella brister före kursens

slut.

Beträffande giltighetstiden för tentamina föreslår kom­

mittén att denna, i likhet med vad universitetsberedningen föreslagit för

de filosofiska och teologiska fakulteterna, i fortsättningen blir obegränsad.

Den för många lärare synnerligen betungande examinationsskyl-

digheten bör enligt kommitténs åsikt fördelas. I första hand bör man

gå vidare på den redan delvis beträdda vägen att låta kursledaren förrätta

examinationen, även om denne icke är professor i ämnet. Kommittén före­

slår sålunda, att detta göres till allmän regel. I de fall, då undervisningen

icke är uppdelad mellan professorn och annan lärare i ämnet på olika kur­

ser under läsåret, får fördelningen av examinationen ske på annat sätt,

t. ex. genom att professorn förrättar examination endast under viss del av

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

39

året. Lämpligast anser kommittén vara att överlåta åt varje fakultet att

uppgöra förslag till examinationsskyldighetens uppdelning i varje särskilt

ämne.

Kommittén instämmer i universitetsberedningens förslag att det bör

ankomma på dekanus att på fakultetens vägnar pröva ingivna ansök­

ningar om examen. Kommittén föreslår, att ansökan som ingivits

under termin skall prövas inom en vecka, i annat fall senast inom två

veckor.

Y ttr anden.

Universitetsmyndigheterna — utom medicinska fakulteten i Uppsala —

tillstyrker, att vid examinationen en skillnad görs mellan tenta­

men, slutför och kursförhör enligt kommitténs förslag. Med ett fåtal un­

dantag tillstyrks också kommitténs fördelning av ämnen på dessa olika

typer av kunskapskontroll.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser däremot, att, då den enda skill­

naden mellan slutförhör och tentamen kommer att bestå i att slutförhör

skall ske, när läraren bestämmer, i regel i direkt anslutning till kursens

slut, medan tentamen skall ske, när den studerande anmält sig härtill, vil­

ket kommittén anser böra kunna ske »i tämligen nära anslutning till avslu­

tad kurs», några skäl ej föreligger för att upprätthålla någon skillnad mel­

lan slutförhör och tentamen.

I motsats till kommittén anser fakulteten, att fristående kurser, som är

obligatoriska, i regel skall avslutas med någon form av kunskapskontroll.

Detta ger större garanti för att de studerande tillgodogör sig undervisning­

en och ger läraren möjlighet att utröna effekten av sin undervisning, så

att han i fortsättningen på bästa sätt kan anpassa den till studenternas

förutsättningar.

I den förteckning på olika kunskapsprövningar, som kommittén ger,

skulle således enligt fakultetens mening »slutförhör» ersättas med »tenta­

men» och kursförhör införas bland annat på samtliga kurser under det

propedeutiska året, röntgendiagnostik, radioterapi, ftisiologi (och medici­

nens historia).

Medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén för medicin­

ska högskolan i Göteborg föreslår, att tentamen i socialmedicin ersättes

med slutförhör. Undervisningen i ortopedi bör enligt fakultetens mening

avslutas med slutförhör. Organisationskommittén anser därjämte, att slut-

eller kursförhör bör ingå i kurserna i klinisk kemi, klinisk fysiologi och kli­

nisk bakteriologi och att dessa bör handhas av vederbörande lärare.

Kanslern anser, att några skäl ej föreligger för att upprätthålla skillna­

den mellan slutförhör och tentamen, och föreslår därför, att slutförhör

slopas och ersättes med tentamen.

Kanslern delar kommitténs uppfattning, att kursförhör icke skall anord­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

40

nas generellt efter varje undervisningskurs, men utgår från att läraren

genom examinatorier kontrollerar, att de studerande kunnat tillgodogöra

sig undervisningen och ägnat det genomgångna tillbörligt intresse.

Övriga remissmyndigheter har intet att erinra mot kommitténs förslag,

dock att Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet anser, att

tentamen i socialmedicin bör ersättas med slutförhör, och läkaresällskapet

därjämte, att kursen i ftisiologi skall avslutas med slutförhör. Sveriges för­

enade studentkårer understryker det onödiga i att små specialkurser som

t. ex. i psykologi, medicinsk statistik och medicinsk genetik avslutas med

förhör.

Kommitténs förslag att slopa graderad betygssättning när

det gäller kursförhör och klinisk tjänstgöring vinner anslutning från samt­

liga remissmyndigheter. I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet

yttrande fogad inlaga av professorerna U. von Euler och

J. P. Strömbäck anföres, att betygssättning särskilt på de kliniska

kurserna visat sig vara av värde och stundom stimulerat studenterna till

ökad aktivitet, varför graderade betyg bör bibehållas. Vidare anföres, att

tentaminas giltighetstid ej bör lämnas obegränsad, men kan höjas till 3 år

i samtliga ämnen.

Mot kommitténs förslag om obegränsad giltighetstid

för tentamina har endast Sveriges läkarförbund haft något att

erinra. Med hänsyn till det inom läkaryrket speciellt starka kravet på

aktuella kunskaper anser läkarförbundet, att en giltighetstid för tenta-

mensbetygen måste bibehållas, men anser, att denna kan utmätas mycket

liberalt.

Kommitténs förslag beträffande examinationsskyldighe-

tens fördelning på olika lärare föranleder ingen erinran från remiss­

myndigheterna.

Angående examenssamman trädena anför kanslern, att exa­

mensbevis i likhet med vad som gäller beträffande filosofiska examina en

gång varje månad bör meddelas i fråga om examina, varom ansökan en

vecka dessförinnan ingivits till fakultetens kansli. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

3. Integration i undervisningen.

Kommittén.

Den medicinska vetenskapens snabba utveckling har, anför kommittén,

lett till en allt starkare specialisering av forskning och sjukvård. Processen,

som tvingats fram av praktiska skäl, har i hög grad bidragit till att inten­

sifiera forskningen och rationalisera sjukvården. Emellertid har specialise­

ringen också tenderat att skapa isolering och därför krävt ökad samverkan

mellan företrädarna för de skilda områdena. Kommittén framhåller, att

den medicinska undervisningen inte undgått att beröras av denna speciali-

42

kemiska och fysiologiska undersökningsmetoder. Vidare föreslår kommittén,

att undervisningen i de teoretiska ämnena bakteriologi, farmakologi och

patologi skall fortsätta, ehuru ämnesföreträdamas examination skall för­

läggas till slutet av det propedeutiska året. En betydelsefull form för in­

tegration mellan prekliniskt och kliniskt lärostoff

kommer de av kommittén föreslagna konferenserna att erbjuda (patologi-,

terapikonferenser etc.). Även anatomer, histologer, kemister och fysiologer

bör kunna delta i denna kliniska samundervisning. En uppmjukning av det

nuvarande blocksystemet sker även genom att kommittén föreslår, att kun­

skapskontrollen i de centrala ämnena medicin och kirurgi skall förläggas

till slutet av studierna och täcka även kunskapskontrollen i ett flertal spe­

cialämnen.

Kommittén föreslår även anordningar, som skall få till stånd en inte­

gration mellan kliniskt samhörande ämnen. Hit bör

räknas förslagen om obligatorisk kombination av ämnen med intima rela­

tioner som neurologi och psykiatri samt av pediatrik och huvudkursen i

socialmedicin. En samundervisning av medicin och kirurgi samt anslutande

kliniska ämnen föreslår kommittén skall bli organiserad genom de särskilda

kliniska konferenserna under medicin- och kirurgikursema. De s. k. visit-

ronderna utgör ett annat exempel på sådan samordning. Kommittén erin­

rar om att utvecklingen inom sjukvården lett till att t. ex. invärtesmedicin-

ska sjukdomsfall numera vårdas på andra än de invärtesmedicinska klini­

kerna. Exempel härpå utgör de reumatiska sjukdomarna, lungtuberkulosen,

akuta infektionssjukdomar och ålderssjukdomar av olika slag. I anslutning

till den grundläggande tjänstgöringen i medicin föreslår kommittén, att den

studerande skall delta i särskilda demonstrationsronder (visitronder) på

respektive specialavdelningar eller vårdhem, varigenom undervisning på

dessa vårdavdelningar kan inpassas i lärostoffet i huvudämnet.

Kommittén anför slutligen, att ett förverkligande av principen om största

möjliga integration kräver en långt driven samverkan mellan de akademiska

lärarna. Vid den detaljerade planläggningen av undervisningen inom fakul­

teter och undervisningsnämnder bör därför samordningen enligt kommit­

téns mening utgöra en gemensam riktpunkt.

Y ttr anden.

Samtliga remissmyndigheter delar kommitténs uppfattning, att en sam­

ordning av undervisningen i medicinens olika delar är synnerligen önsk­

värd, men har på olika punkter divergerande uppfattningar om det sätt, på

vilket denna samordning skall realiseras. Medicinska fakulteten i Uppsala

understryker vikten av att alltför starkt bindande föreskrifter rörande sam­

ordning av undervisning icke utfärdas med hänsyn till den stora roll per­

sonliga och lokala förhållanden spelar härför.

Kanslern understryker vikten av vad kommittén anfört om integration

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

43

i undervisningen. Med den föreslagna uppläggningen av undervisningen an­

slås i ett flertal ämnen (t. ex. barnpsykiatri) några få timmar till undervis­

ning inom en mängd olika detalj områden. För att de kunskaper studen­

terna bibringas ej skall bli enbart ytliga, måste, anser kanslern, en samord­

ning ske med undervisningen i andra ämnen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

4. Undervisningsformerna.

Kommittén.

De former, i vilka undervisningen bedrivs, har varit föremål för särskild

uppmärksamhet från kommitténs sida. Liksom hittills bör enligt kommit­

téns mening stor frihet råda på detta område, och kommitténs synpunkter

avser främst att ge uppslag och tjäna till ledning vid utformningen av un­

dervisningen.

De katedrala föreläsningarnas värde anser kommittén väsentligen ligga

däri, att de studerande genom dem får bättre kontakt med ett ämne än

genom enbart studium av läroböcker och kompendier. Särskilt i de kliniska

ämnena är föreläsningen av stor betydelse, då det gäller att diskutera aktu­

ella sjukdomsfall, demonstrera patienter etc. Om således de katedrala före­

läsningarna enligt kommitténs mening alltjämt har sin plats i den medicin­

ska undervisningen, bör det dock i många ämnen ej komma i fråga att i

föreläsningens form gå igenom hela det kunskapsstoff, som studenterna bör

inhämta i ämnet, utan åtskilligt bör studeras i lämpliga läroböcker och

kompendier. De katedrala föreläsningarna föreslår kommittén skola få ut­

bytas i lämplig omfattning mot seminarier. Vid seminarieövningarna för­

utsätts även specialister inom ämnet eller från närliggande ämnesområden

kunna närvara. Lärarna bör enligt kommitténs mening få rätt att i princip

räkna ledandet av och deltagandet i en seminarieövning som fullgjord un-

dervisningssky ldighet.

Beträffande den övriga undervisningen framhåller kommittén värdet av

polikliniska föreläsningar med demonstrationer, varvid poliklinikernas pa­

tientmaterial utnyttjas. Tyngdpunkten bör här förläggas till för den öppna

vården centrala frågeställningar, varigenom en för undervisningen i dess

helhet betydelsefull motvikt mot den slutna vårdens speciella problem kan

ernås. Den kliniska ronden under lärarens ledning har alltjämt enligt kom­

mitténs åsikt sitt värde, om den sker inför måttligt stora studentgrupper

och ges karaktär av verklig undervisningsrond. Som komplettering till den

praktiska undervisningen i de kliniska huvudämnena framhåller kommit­

tén, att även ronder på andra avdelningar, s. k. visitronder, kan tjäna. Så­

dana ronder bör ledas av överläkarna på respektive specialkliniker och de­

ras medhjälpare.

En viktig undervisningsform utgör den kliniska konferensen, som ger till­

fälle till samundervisning av olika specialister. Kommittén föreslår, att så­

44

dana konferenser regelbundet anordnas mellan lärarna i medicin och ki­

rurgi, men även andra ämnen såsom pediatrik och psykiatri liksom ämne­

nas gränsområden kan med fördel behandlas i denna undervisningsform.

Det skulle enligt kommitténs mening vara värdefullt om vissa av dessa kli­

niska konferenser finge en form, som i viss mån efterliknade de diskussio­

ner om ett bestämt komplicerat sjukdomsfall, som i regel förekommer mel­

lan olika specialister, innan en definitiv diagnos kan ställas. Vid en sådan

framställning ger det talade ordet och meningsutbytet mellan olika sak­

kunniga för studenterna mera liv åt framställningen. En särskild typ av

undervisningsform, som kommittén finner mycket värdefull, är patologi-

konferenserna, där kliniker och patolog möts för diskussion av ett sjukdoms­

fall eller ett obduktionsresultat.

Kommittén understryker vidare betydelsen av praktiskt arbete, såsom

laborationer, praktisk tjänstgöring på sjukavdelningar och polikliniker samt

assistenttjänstgöring. Den medicinska undervisningen bör enligt kommit­

téns mening förnyas också genom att tekniska hjälpmedel i högre grad tas

i anspråk. Vid de för undervisningen utnyttjade institutionerna och klini­

kerna bör tillräckliga och väl utrustade utrymmen stå till förfogande, och

kommittén anger som en rekommendation de viktigaste lokal- och utrust­

ningsbehov, till vilka hänsyn bör tas vid om- och nybyggnader.

Slutligen fäster kommittén uppmärksamheten vid betydelsen av att un­

dervisningen i varje enskilt ämne är anordnad på ett ändamålsenligt sätt,

sa att icke sasom stundom hänt stora delar av den studerandes tid går för­

lorade på grund av att tiderna för föreläsningar och övningar icke är sam­

ordnade. Jämvikt bör i dagsprogrammet eftersträvas mellan praktisk och

teoretisk undervisning. Rutingöromål bör begränsas till det ur undervis-

ningssynpunkt nödvändiga. Nytillkommande undervisning för speciella de­

lar av ämnena skall enligt kommitténs asikt icke adderas till den övriga

undervisningen i ämnet, utan en översyn skall i sådant fall göras av hela

undervisningen i ämnet, så att den sammanlagda undervisningen blir av

oförändrad storlek. Detta torde kunna ske så mycket lättare som i flertalet

fall de frågor, som i fortsättningen behandlas av specialisten, tidigare av­

handlats av huvudläraren i ämnet. Ett strikt tillämpande av en sådan sub-

stitutionsprincip torde enligt kommittén verksamt bidra till att hålla stu­

dietiden inom rimliga gränser.

Y ttranden.

Remissmyndigheterna instämmer i huvudsak i vad kommittén uttalat

om undervisningsformerna. Medicinska fakulteten i Uppsala erinrar dock

om att såväl seminarieformen som rondundervisning utgör mycket tids­

ödande och för läraren krävande former av undervisning. Fakulteten anför

vidare, att de undervisningskonferenser mellan lärare i olika ämnen och

den undervisning av lärare i teoretiska ämnen, som föreslås skola ske under

Kungl. Maj:ts proposition nr %1%.

45

kliniska kurser och omvänt, medför en ökning i vissa av dessa lärares un­

dervisningsbörda, så att denna skulle bli större än den undervisningsskyl-

dighet, kommittén räknat med. Ett tillgodoseende av berörda önskemål

måste därför fordra anslag till sådan undervisning eller till kompensations-

undervisning för de tider, som vederbörande lärare därigenom undandrager

sin mera ordinarie undervisning. Ett anslag till ospecificerade sådana önske­

mål bör därför ställas till fakultetens förfogande. Lärarkollegiet vid karo­

linska institutet ställer sig tveksamt till möjligheten att omedelbart införa

det stora antal konferenser, som kommittén föreslår, och rekommenderar

därför, att förslaget genomföres gradvis och till en början som en försöks­

verksamhet. I en till kollegiets yttrande fogad promemoria framhåller pro­

fessorn G. Häggqvist, att de kliniska konferenserna kräver en utökning av

lärarkrafterna t. ex. genom anställande av fler förste assistenter.

I anslutning till kommitténs uttalande att läsrum och referensbibliotek i

högsta grad ökar möjligheterna för de studerande att utnyttja ofrånkom­

liga pauser i arbetet anför Malmö sjukhusläkarförening i ett av Malmö

stads sjukhusdirektion som eget yttrande åberopat utlåtande, att kandi­

daterna vid Malmö allmänna sjukhus hittills ej kunnat beredas tillgång till

biblioteket på grund av att bibliotekarien, som avlönas med ett mindre

arvode, endast kunnat vara tillgänglig ett par timmar om dagen. Det anses

önskvärt, att medel på undervisningens stat tillföres sjukhuset, så att bib­

liotekarien kan bli hetidsanställd.

Kanslern godtar kommitténs förslag rörande undervisningsformerna och

uttalar, att förslaget innehåller åtskilliga nyheter. Som exempel nämnes de

kliniska konferenserna, under vilka en samundervisning skall äga rum mel­

lan olika specialister. Kanslern utgår från att genomförandet av dessa kon­

ferenser får ske successivt och försöksvis. Kanslern tillstyrker dock genom­

gående anslag i enlighet med kommitténs förslag, varför intet hinder möter

ur anslagssynpunkt att genomföra förslaget i full utsträckning, om sa anses

lämpligt. Kanslern understryker i detta sammanhang kommitténs utta­

lande, att de katedrala föreläsningarna i lämplig omfattning bör utbytas

mot seminarieövningar, varför begreppet föreläsningar i såväl kommitténs

som kanslerns förslag icke alltid är liktydigt med katedrala föreläsningar.

D epartementschef en.

Vid fastställande av en studieplan för den kommande läkarutbildningen

skall det nya utbildningsmålet tjäna som ledstjärna. Kommitténs av mig

godtagna principer för grundutbildningens omfattning innebär, som jag

förut framhållit, en tidigare specialisering än nu och därmed en viss be­

gränsning av studierna till medicine licentiatexamen. Både med hänsyn till

utbildningstiden och till kostnaderna för utbildningens anordnande finner

jag det synnerligen angeläget att genom en kritisk avvägning av grund­

utbildningens innehåll mot vidareutbildningen begränsa undervisningstiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

46

i licentiatstudiernas olika ämnen till det oundgängligen nödvändiga. I kom­

mitténs förslag till studieplan synes mig olika möjligheter till studietidsför-

kortning vara väl tillvaratagna. Studieplanen har i allt väsentligt tillstyrkts

av universitetsmyndigheterna och innebär således en från deras synpunkt

godtagbar avvägning mellan medicinens olika läroämnen.

Ett viktigt skäl för en reform av läkarutbildningen är, att den gällande

cxamensstadgan ej längre kan anpassas till medicinens utveckling. Jag fin­

ner det därför angeläget att här framhålla, att den nu framlagda studie­

planen är moderniserad på en rad punkter. I den teoretiska undervisning­

en till medicine kandidatexamen tillkommer som nya ämnen medicinsk sta­

tistik, medicinsk genetik, medicinsk fysik och psykologi. Övergången till

de kliniska studierna har i det nyorganiserade propedeutiska året fått en

pedagogiskt sett väsentligt förbättrad anordning. I det grundläggande kli­

niska skedet under medicin- och kirurgiundervisningen meddelas nytill­

kommen eller starkt utvidgad undervisning i klinisk kemi, klinisk fysiologi,

klinisk bakteriologi och klinisk farmakologi, vilka ämnen omfattar kliniska

tillämpningar av viktiga teoretiska kunskaper. Undervisningen i röntgen­

diagnostik är väsentligt utvidgad, och i radioterapi med tumördiagnostik

tillkommer en ny kurs. Undervisningen om de epidemiska sjukdomarna

har utvidgats och fått en helt ny organisation. De två kliniska huvudäm­

nena pediatrik och psykiatri har fått utökad undervisning, det senare i

sadan grad att ämnet fatt en helt ny ställning. Den nytillkomna undervis­

ningen i barnpsykiatri täcker ett viktigt gränsområde mellan de två nyss

nämnda ämnena. I fråga om den förebyggande medicinen tillkommer so­

cialmedicinen som ett nytt omfattande ämne i undervisning och forskning.

Assistenttjänstgöringama hav utökats och ändrats till sin karaktär, så att

de i framtiden kommer att stå underläkartjänstgöring nära. Genom den

nytillkomna undervisningen i krigsmedicin och utökningen av kirurgiassis-

tenttjänstgöringen blir utbildningen ur beredskapssvnpunkt tillfredsstäl­

lande för alla läkare.

Såsom framgår av de nämnda exemplen är kommitténs studieplan mo­

derniserad på väsentliga punkter, och jag finner det därför tillfredsställan­

de, att kommittén genom förkortningar av andra ämnen och en rationali­

sering av studieordningen samtidigt lyckats nedbringa studietiden. Den

på flera perioder fördelade värnpliktstjänstgöringen för läkare kan inpas­

sas i kommitténs studieplan så att den till en betydande del fullgöres på

undervisningsfri tid under de första studieårens somrar. Jag kan sålunda

biträda kommitténs förslag till ordnande av grundutbildningen och har

endast på ett par punkter funnit mig föranlåten till smärre ändringar, vilka

redovisas i det följande under respektive ämnesavsnitt.

Det synes mig riktigt att här ta ställning till två organisatoriska spörs­

mål i samband med studieplanen. Det första gäller medicine kandidatexa­

men. Denna examen infaller i nuvarande studieordning mellan de femte

och sjätte terminerna. Då det tredje studieåret i kommitténs förslag utfor­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

48

förslag utan inskränkning bör tillåta kombination mellan två av ifrågava­

rande ämnen, varvid det i praktiken, såsom kanslern angivit, bör ankom­

ma på undervisningsnämnderna att för varje lärosäte anvisa kombinations­

möjligheter och ge råd om lämpligaste ordningsföljd mellan ämnena i den

fria delen av licentiatstudierna. Liksom kanslern vill jag kraftigt under­

stryka vikten av att dessa undervisningsnämndernas förslag anvisar stu­

diealternativ för ernående av examensstadgans minimistudietid. Helst bör

flera sådana alternativ anvisas, då i annat fall den fria studieordningen

blir en fiktion. Det torde böra ankomma på kanslern att pröva och fast­

ställa dessa lokala studieplaner.

Assistenttjänstgöringarnas samling till en tredje, avslutande avdelning

i studierna till medicine licentiatexamen motiverar kommittén med en

önskan att redan inom grundutbildningens ram infoga en period av mera

självständig sjukvårdsverksamhet. För att ge tillfälle till ett omfattande

praktiskt arbete kan enligt kommittén assistenttjänstgöringarna förläggas

till andra sjukhus än universitetssjukhusen, varvid dock obligatoriskt de

två sista tjänstgöringsmånaderna i medicin skall förläggas till universitets­

klinik. Tentamina i medicin och kirurgi skall följa efter respektive assi-

stenttjänstgöringar. Kommitténs förslag, som i princip vunnit universitets-

myndigheternas bifall, avser att skapa en övergång till självständig verk­

samhet och ge den studerande en rikare erfarenhet och en större praktisk

övning, innan han avslutar sina studier med tentamen i de två stora äm­

nena medicin och kirurgi. Jag finner anordningen vara en värdefull ny­

vinning i läkarutbildningen. Härigenom kommer även landets stora sjuk­

husavdelningar utanför universitetssjukhusen att i högre grad än förut

utnyttjas för läkarutbildningen, en åtgärd som märkbart kommer att min­

ska belastningen på undervisningsavdelningama, vilka på sina håll enligt

ämneslärarna nu måste ta ett alltför stort studentantal. Då även vikariats-

förordnanden inom de hithörande ämnena enligt kommitténs förslag skall

få tillgodoräknas som fullgjorda assistenttjänstgöringar, kommer anord­

ningen att bidra till att minska sjukvårdens brist på läkare genom att de

studerande avsevärt tidigare i studieordningen än nu kan utnyttjas för

underläkartjänstgöring utan att fördenskull förlora i studietid. Jag har med

tillfredsställelse uppmärksammat det positiva gensvar, som kommitténs

förslag i fråga om assistenttjänstgöringarna mött hos huvudmännen och

läkarorganisationerna. Detta torde vara en garanti för att tjänstgöring-

ama kan anordnas i enlighet med kommitténs intentioner och att de kom­

mer att ge det avsedda resultatet. Jag finner dessa olika omständigheter

utgöra så tungt vägande fördelar, att jag övervägt att obligatoriskt för­

lägga dessa tjänstgöringar i deras helhet till andra sjukhus än universitets­

sjukhusen. Med hänsyn till bland annat den omständigheten, att de stu­

derande i särskilt de stora ämnena kan behöva återknyta kontakten med

universitetskliniken före den slutliga tentamen finner jag dock lämpligt

Kungl. Maj:ts proposition nr SI®.

49

föreslå, att av assistenttjäinstgöringen i medicin den sista månaden obli­

gatoriskt skall fullgöras vid valfri universitetsklinik vid vilken tid som

helst på året, men att övriga assistenttjänstgöringar i sin helhet får full­

göras vid andra sjukhus än universitetssjukhus och att de får fullgöras på

universitetssjukhus endast vid sådan tid, då kurs i respektive ämne icke

pågår på universitetsavdelningen i fråga. Med hänsyn till nödvändigheten

att undvika varje studietidsförlängning vill jag vidare uttala, att i enlig­

het med kommitténs förslag vederbörande ämneslärares prövning i fråga

om assistent tjänstgöring i valfritt ämne endast bör avse kontroll, att tjänst­

göringen skett på av kanslern godkänd sjukhusavdelning och — då det

gäller underläkarvikariat — till tid och andra omständigheter kan godtas

som assistenttjänstgöring; en kunskapsprövning skall däremot icke före­

komma. I övrigt finner jag icke anledning till erinran mot kommitténs

förslag.

Medicinalstyrelsens och Sveriges läkarförbunds förslag att den stude­

rande skulle få ägna en eller båda av assistenttjänstgöringsmånaderna i

valfritt kliniskt ämne åt tjänstgöring hos tjänsteläkare i öppen vård fin­

ner jag vara beaktansvärt. Jag är emellertid icke beredd att utan ytterli­

gare överväganden tillstyrka förslaget. Därest anordningen senare synes

böra införas, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att förordna härom.

Överbefälhavaren tillstyrker kommitténs förslag, att vederbörande mili­

tära myndigheter — då skäl därtill föreligger — skall erhålla bemyndigan­

de att inkalla värnpliktiga läkare till kirurgiassistenttjänstgöring tidigare

än vad som avses i studieplanen. Det torde böra ankomma på Kungl.

Maj:t att lämna sådant bemyndigande. Jag vill i detta sammanhang an­

mäla, att kommittén i sin utredning angående krigsmedicinsk undervisning

föreslagit, att de värnpliktiga läkarna i framtiden liksom hittills skall kom­

menderas till tre månaders militär kirurgiassistenttjänstgöring och att full­

gjord sådan tjänstgöring skall räknas som fullgjord civil kirurgiassistent­

tjänstgöring, detta med hänsyn till den utökade undervisning i epidemio-

logi med krigsepidemiologi samt i krigsmedicin som även de värnpliktiga

läkarna får vidkännas i den nya civila läkarutbildningen. Samtliga militära

myndigheter tillstyrker förslaget. Jag förutsätter, att Kungl. Maj:ts förut-

iberörda bestämmelser om värnpliktiga läkares kirurgiassistenttjänstgöring

även skall uppta nu behandlade förslag.

I en studieplan av den typ, som kan anpassas till grundutbildningens

behov, kommer vissa sjukdomsgrupper inte till synes i speciellt anordnade

kurser, eftersom de skär över gränserna för de medicinska discipliner, som

lämpligen kan beredas plats i denna icke specialiserade utbildning. Jag

skall med ett par exempel belysa vad jag åsyftar härmed. Cancer blir med

det ökande antalet äldre personer i vår befolkning ett allt större sjukvårds-

problem. Genom den nya kursen i radioterapi med tumördiagnostik ger

kommitténs förslag en viktig förstärkning av läkarutbildningen på detta

4 — liihang till riksdagens 'protokoll 1,. 1 sand. Å r 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

50

fält, men det är uppenbart att tidigdiagnos och behandling vid cancer bör

uppmärksammas vid många andra kurser än denna, som infaller samtidigt

med kirurgikursen. Jag vill understryka att problem av olika slag i sam­

band med cancersjukdomen bör vinna särskilt beaktande på de olika kli­

niska kurserna och att de bör tas upp till behandling i lämplig utsträckning

i den samundervisning mellan olika ämnen, som kommittén förordar på

åtskilliga håll. På samma vis förhåller det sig med ålderssjukdomarnas

problem i allmänhet, med geriatriken. Dessa problem gör sig påminta inom

alla kliniska områden, och de måste särskilt beaktas av lärarna. Viss prak­

tisk tjänstgöring bör i enlighet med kommitténs förslag komma till stånd

på geriatriska avdelningar, varjämte visitronder till sådana avdelningar

lör patientdemonstrationer och studium av speciella sjukdomsgrupper

bör anordnas under olika kurser. Även här finns behov av samundervis­

ning, som i stor utsträckning även bör innefatta medverkan från social­

medicinska lärare. Alkoholsjukdomarna är ett tredje område, där på lik­

artat sätt hithörande problem bör beaktas på olika stadier i utbildningen.

1 fråga om dessa sjukdomar torde det särskilt vara invärtesmedicinare,

psykiatriker och socialmedicinare, som bör samverka för att ge de stude­

rande en klar bild av alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar

samt de förebyggande åtgärder och botemedel, som står till buds. Jag fin­

ner mig i detta sammanhang böra erinra om att i proposition nr 155 till

årets riksdag föreslagits inrättande av en professur i teoretisk alkoholforsk­

ning. Jag förutsätter, att professurens innehavare kommer att spela en vik­

tig roll för undervisningen angående alkoholfrågan inom läkarutbildning­

ens ram.

Nämnda områden och likartade andra, t. ex. de som rör de s. k. folk­

sjukdomarna, är enligt min mening särskilt lämpade för samundervisning

vid konferenser och på annat sätt i enlighet med de förslag och rekommen­

dationer till integration i undervisningen, som kommittén framlagt i ett

särskilt avsnitt av betänkandet. Det synes mig lämpligt, att undervisnings-

nämnderna beaktar de behov i den medicinska undervisningen, som jag nu

berört, och genom konferenser med deltagande av i olika fall berörda

lärare utformar förslag till undervisning i lämplig omfattning samt åstad­

kommer samundervisning av olika slag. Jag betraktar det som en bety­

delsefull uppgift för undervisningsnämnderna att utforma undervisnings­

program av detta slag för respektive lärosäten. Då kanslern så finner lämp­

ligt torde även ämneskonferenser med riksomfattande representation kunna

sammankallas för att diskutera hithörande undervisningsproblem.

Beträffande kommitténs uttalanden och förslag angående kunskapskon­

trollen, vilka väsentligen accepteras av remissmyndigheterna, kan jag an­

sluta mig till dem, dock att jag i likhet med kanslern ej finner skäl före­

ligga att upprätthålla skillnaden mellan slutförhör och tentamen.

Kommittén har i särskilda avsnitt behandlat olika möjligheter till inte­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

51

gration och samordning i undervisningen samt närmare diskuterat under­

visningsformerna. Oaktat kommitténs förslag och rekommendationer i

dessa stycken icke är av den karaktär att de kräver beslut från riksdagens

sida, har jag dock funnit dem så beaktansvärda, att jag här velat redovisa

dem i huvudsak. Jag förutsätter att vederbörande universitetsmyndighe-

ter ägnar dem vederbörlig uppmärksamhet vid undervisningens planering

och utformning.

Till slut vill jag framhålla, att den här framlagda studieplanen icke ute­

sluter förändringar inom sin ram, därest omständigheterna så skulle på­

fordra. Särskilt i fråga om den kliniska undervisningen synes en anpassning

till utvecklingen av vidareutbildningen kunna komma att krävas. I den

mån, som vidareutbildningen för alla läkare vinner stadga och specialist­

väsendet byggs ut, torde en förkortning av vissa kliniska kurser och tjänst­

göringar böra ske i grundutbildningen, något som följer som en konsekvens

av det av mig hävdade betraktelsesättet, att hela läkarutbildningen skall

betraktas som en enhet. Jag förutsätter, att vederbörande myndigheter

med uppmärksamhet följer utvecklingen i dessa avseenden och föreslår de

åtgärder, som omständigheterna kan göra berättigade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

V. Studietiden.

Kommittén.

Den medicinska examensstadgan innehåller till skillnad från övriga fa­

kulteters stadgor inga bestämmelser om normalstudietid. Däremot skall

enligt stadgan (§ 4) i studieplanen, som upprättas av fakulteten och stad­

fästes av kanslern, anges de särskilda studieårens ändamålsenliga använd­

ning för studiearbete av olika slag. Enligt de provisoriska bestämmelserna

för medicine kandidatexamen skall denna kunna avläggas på 5 terminer.

För licentiatexamen anges i gällande studieplan (1909) för Stockholm 4 1/2

år. För Uppsala och Lund finns ej några tider angivna. I Svensk Student­

kalender (1951/52) anges generellt, att tiden från kandidatexamen till licen­

tiatexamen kan beräknas till 9—11 terminer.

För att få en så aktuell siffra som möjligt på läkarnas utbildningstid har

kommittén inhämtat uppgifter angående ett antal medicine licentiaters in-

skrivningsdatum, examensdatum, födelsedag och födelseår. Undersökning­

en omfattar alla dem som i Uppsala, Lund och Stockholm avlagt medicine

^{licentiatexamen under tiden den} 1 ^juli 1948—^den 30 ^juni 1951, ^inalles 624

personer. De fördelade sig på lärosäten och på män och kvinnor på följande

satt:

män

kvinnor samtliga

Uppsala ................................................................... 102

22

124

Lund ....................................................................... 141

25

166

Stockholm ............................................................... 272

62

334

Summa 515

109

624

41 män och 9 kvinnor av de härovan nämnda var utlänningar, som av­

lagt medicine licentiatexamen på dispens. De har inte medtagits vid bear­

betningen liksom inte heller en manlig och en kvinnlig studerande, för vilka

fullständiga uppgifter inte stått att få. I materialet ingår alltså 572 perso­

ner, därav 473 män och 99 kvinnor.

Studietiden har uträknats som skillnaden mellan inskrivnings- och exa­

mensdatum. Såsom framgår av efterföljande tabell utgör medianen här 8 år

och 4 månader. Uträkningen har gjorts i jämna månader.

Bruttostudietiden (examinerade 1 juli 19Jj8—SO juni 1951).

Examensår

Undre kvartil

Median

Övre kvartil

1948

7 år 8 m

8 år 6,5 m

9 år 9 m

1949

7 år 7 m

8 år 4 m

9 år 4,5 m

1950

7 år 4 m

8 år 4 m

9 år 3 m

1951

7 år 2,5 m

8 år 1,5 m

9 år 2 m

Samtliga

7 åt 4 in

8 år 4 m

9 år 4 m

53

Kommittén framhåller, att målet för utbildningen måste vara det pri­

mära och, sedan detta fastställts, måste studietiden utmätas så, att det

åstundade resultatet kan vinnas. Enligt kommitténs förslag till studieplan

medger den bundna studieordningen under de båda prekliniska åren, det

propedeutiska året samt medicin-kirurgiåret inga kortare studietider och

innebär sålunda 4 fixerade studieår. Efter denna tid råder i princip en fri

studieordning, ehuru denna i vissa avseenden begränsats genom bestämd

ordningsföljd mellan vissa ämnesgrupper och särskilda obligatoriska kom­

binationer.

För samtliga ämnen och tjänstgöringar i denna fria del av licentiatstu­

dierna, d. v. s. andra avdelningens ämnen efter medicin och kirurgi samt

tredje avdelningen, erfordras eu kursbunden minimitid av 16 + 9 = 25

studiemånader. Denna tid är beräknad utan studieavbrott samt under för­

utsättning att den studerande anlitar de gynnsammaste kombinationsmöj­

ligheterna och att omedelbar plats i kurs eller tjänstgöring står till dispo­

sition.

En sådan forcering av studierna under denna period är dock, framhåller

kommittén, praktiskt taget ogenomförbar. Rimlig hänsyn måste tas till den

studerandes behov av rekreation, nödvändig tid för värnpliktstjänstgöring

och vissa ofrånkomliga mindre avbrott mellan kurser o. s. v.

Till studietiden måste följaktligen läggas en beräknad period för ferier,

värnpliktstjänstgöring och övriga normala och av praktiska skäl betingade

studieavbrott under den nu senast behandlade delen av de kliniska stu­

dierna. Uppskattningsvis anger kommittén 6 månader som en rimlig tid

härför. Med dessa utgångspunkter skulle sålunda kommitténs förslag inne­

bära en normal studietid av drygt 6 1/2 år. Denna siffra bör enligt kom­

mittén lämpligen tjäna som vägledning vid fakulteternas, kollegiernas och

undervisningsnämndernas planeringsarbete.

Kommittén framhåller vikten av att alla tendenser till förlängning av

studietiden snabbt upptäckes, så att det till grund härför liggande förhål­

landet kan analyseras och korrigeras, och understryker betydelsen av att

den av universitetsberedningen föreslagna studiestatistiken påbörjas så

snart en ny studieplan antagits. Betydelsen för studietiden av att varje läro­

säte får en sådan kapacitet över hela linjen, att stockningar i studiegången

ej uppstår, understryker kommittén kraftigt. Under de senare åren har det

på vissa punkter brustit i dessa avseenden med avsevärda tidsförluster som

följd för de studerande.

Vid bedömningen av studietidens längd enligt det framlagda förslaget

bör, påpekar kommittén, ihågkommas, att i anledning av förslag i kom­

mitténs första betänkande (SOU 1951:4) numera nya bestämmelser ut­

färdats om tillträde till de medicinska studierna, vilka kan väntas komma

att sänka den tid, som tidigare åtgått mellan studentexamen och de medi­

cinska studiernas påbörjande.

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Y 11 r an d e

11

.

Medicinska fakulteten i Uppsala anför, att då fakulteten icke anser det

praktiskt möjligt eller lämpligt att kombinera ämnena i den fria delen av

licentiatstudierna i den utsträckning, kommittén föreslagit, den för denna

del beräknade kursbundna minimitiden 25 studiemånader torde få ökas

med 3—4 månader. I praktiken kommer säkert ofta även att åtgå en viss

extra tid för inläsning av ämnen, önskvärd fördjupning i ämnen o. d.

Fakulteten finner därför kommitténs uppgift om 6 1/2 år som en »nor­

mal studietid» för dess förslag till studieordning orealistisk. Det torde vis­

serligen för en del studenter vara möjligt att fullgöra studierna på denna

tid, men det kan förvisso ingalunda väntas, att detta skall bli det normala.

Den av kommittén angivna normala studietiden torde enligt

medicinska

fakultetens i Lund

mening ställa mycket höga krav på de studerandes ar­

betsförmåga och receptivitet och kommer därför liksom den nuvarande sä­

kerligen att överskridas av många. Fakulteten understryker betydelsen av

att varje lärosäte får en sådan kapacitet, att stockningar i studiegången ej

uppstår, och framhåller liksom kommittén vikten av en kontinuerlig studie-

tidsstatistik.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet

framhåller, att det av lärarkol­

legiet föreslagna förbudet att kombinera kurs i dermato-venereologi med

andra kurser kommer att åtminstone på papperet förlänga studierna med

två månader och inskränkningen i rätten till kombinationer under kurserna

i öron-, näs- och halssjukdomar samt oftalmiatrik kan också medföra en

viss förlängning av studietiden. Därtill kommer förlängning med en månad

genom utökningen av kursen i obstetrik och gynekologi från tre till fyra

månader. Lärarkollegiet instämmer med kommittén beträffande nödvändig­

heten av att hålla studierna inom gränserna för utbildning av allmänläkare,

men kollegiet ställer sig tvivlande till möjligheten att åstadkomma en så­

dan utbildning på 6 1/2 år. En förlängning av kurstiden med några måna­

der synes därför knappast betyda så mycket mot bakgrunden av den tid,

som är nödvändig för inhämtandet av kunskapsstoffet i sin helhet, vilken

tid för övrigt måste bli individuellt olika.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg

anför, att

det otvivelaktigt för ett stort antal studenter kommer att erbjuda myc­

ket stora svårigheter att hålla det föreslagna tidsschemat. Särskilt gäller

detta »det propedeutiska året», vilket organisationskommittén föreslår ut­

ökat med en termin.

Kanslern

anför, att kommittén trots att den enligt hans mening tillgodo­

sett alla berättigade krav på utbildningens omfattning dock lyckats fram­

lägga en studieplan, som torde komma att medföra en minskning av studie­

tiden. Enligt de av kanslern förordade ändringarna i kommitténs förslag till

studieplan kommer studierna till medicine kandidatexamen liksom enligt

kommitténs förslag att taga en tid av 2 år. Licentiatstudierna kommer däre­

55

mot att något förlängas, dels genom den till andra avdelningen förlagda

sluttentamen i patologi, dels genom utökningen av tredje avdelningen med

en månads assistenttjänstgöring i obstetrik och gynekologi. Den totala stu­

dietiden kommer sålunda att uppgå till något mer än den av kommittén

angivna studietiden av drygt 6 1/2 år. Kanslern föreslår därför, att normal­

studietiden sättes till knappt 7 år. Denna studietid torde, framhåller kans­

lern, i praktiken icke innebära någon förlängning jämfört med kommitténs

förslag, då kanslern — i likhet med flertalet av de hörda universitetsmyn-

digheterna — håller före, att den av kommittén angivna normalstudietiden

är tilltagen i underkant och då sannolikt endast ett fåtal studerande torde

kunna följa det av kommittén uppgjorda studieschemat. Kanslern erinrar

i detta sammanhang om 1945 års universitetsberednings uttalande i bered­

ningens betänkande, del V, att den i examensstadgan och studieplanen upp­

ställda normaltiden för en examen bör vara så utmätt, att minst hälften

av de studerande kan avlägga sin examen inom denna tid.

Beträffande studietidsstatistiken hänvisar kanslern till sitt i underdånig

skrivelse den 10 november 1953 framlagda förslag till kungörelse angående

universitetsstatistik.

Länsstyrelsen i Uppsala anser det uppgjorda undervisningsschemat i sin

helhet vara så omfattande och komprimerat, att det kan ifrågasättas, om

det föreslagna tidsschemat kan genomföras av flertalet studenter. Länssty­

relsen anser det vara riktigare att betrakta de drygt 6 1/2 åren som en mi­

nimitid i stället för en normaltid för studiernas genomförande. Stockholms

stads sjukhusdirektion hälsar med tillfredsställelse, att kommittén genom

en rationalisering och en systematisering av studieplanen lyckats nedbringa

studietiden från normalt omkring 8 år och 4 månader till 6 1/2 år. Göte­

borgs sjukhusdirektion understryker önskvärdheten av att studietiden ge­

nom olika åtgärder i fråga om undervisningsplan och studieordning ned­

bringas så långt som möjligt, då en förkortning av studietiden betyder en

motsvarande ökning av den knappa tillgången på utbildade läkare.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation anför, att såvitt delegatio­

nen kan bedöma har kommitténs nedpressning av studietiden vunnits utan

eftersättande av befogade krav på utbildningens grundlighet och omfatt­

ning, tvärtom har i viktiga avseenden en utvidgning av grundutbildningen

skett till nya områden eller inom förut eftersatta områden. Sjuk vårdsdele­

gationen understryker emellertid starkt kommitténs påpekande, att eu

väsentlig förutsättning för att studieplanen skall kunna förverkligas är, att

de stockningar, som beror av undervisningsanstalternas otillräckliga utbygg­

nad, elimineras. Beredningen understryker även vikten av en studiestatistik.

Svenska läkaresällskapet ifrågasätter om den föreslagna studieplanens tids­

schema kan genomföras av flertalet studenter. Sällskapet instämmer liv­

ligt i kommitténs påpekande om vikten av att alla tendenser till förläng­

ning av studietiden snabbt upptäckes och förhindras och vikten av studie­

Kungl. Maj ds proposition nr 21%.

56

statistik. Sveriges läkarförbund anser kommitténs beräkning av studietiden

vara alltför optimistisk och betraktar den angivna s. k. normaltiden om

drygt 6 1/2 år som en minimitid, som är möjlig att uppnå vid ett samman­

träffande av olika gynnsamma omständigheter. Förbundet anför, att man

icke kan räkna med att flertalet av de studerande kan inläsa de kliniska

specialämnena under kursmånadema samt medicin och kirurgi under as-

sistenttjänstgöringama, varför man även måste beräkna särskild tid för

tentamensläsning. Med utgångspunkt från universitetsberedningens utta­

lande, att den i examensstadgan och studieplanen uppställda normaltiden

för en examen bör vara så utmätt, att flertalet av de studerande kan av­

lägga sin examen inom denna tid, anser läkarförbundet, att normaltiden för

medicine licentiatexamen bör fastställas till åtminstone 7 1/2 år. Sveriges

förenade studentkårer anser, att kommitténs målsättning svårligen kan

förenas med någon mer avsevärd nedskärning av studietidens längd, och

framhåller, att minimistudietiden för avläggande av slutexamen enligt kom­

mitténs förslag överskrider den minimistudietid, som f. n. är teoretiskt möj­

lig. Bruttostudietiden kan därför förmodligen förväntas att som nu normalt

ligga mellan 8 och 9 år. Sveriges förenade studentkårer anser dock, att en

inte obetydlig förkortning av denna studietid säkerligen kan åstadkommas,

om varje lärosäte i enlighet med kommitténs förslag utbygges så, att stock-

ningar i studiegången ej uppstår och om vad kommittén anfört angående

undervisningsformerna vinner beaktande.

D epartementschefen.

Vid genomförandet av den föreliggande reformen av läkarutbildningen

tilldrar sig givetvis den kommande studietiden det största intresse. Läkar­

utbildningen har namn om sig att vara lång och därmed dyrbar, och de av

kommittén framlagda siffrorna angående studietiden för de under några av

de senare åren examinerade läkarna bestyrker förhållandet. Orsaken till

den långa studietiden är enligt min mening ej helt enkel att fastställa. I

den totala studietiden torde bl. a. ej sällan tiden för vissa vikariatstjänst-

göringar i underläkares ställning ingå, och viss tid av värnpliktstjänstgö­

ringen är ofta förlagd före licentiatexamen på sådant sätt, att den utgör ett

studiehinder. Även om hänsyn tas till dessa förhållanden tyder dock den

av kommittén redovisade totala studietiden om 8 år och 4 mån. på att den

verkliga studietiden är anmärkningsvärt lång.

Såsom kommittén framhåller kan visserligen icke en studietidsförkort-

ning vara ett primärt mål vid en läkarutbildningsreform, men undervis­

ningstiderna i de olika ämnena får under inga förhållanden göras längre än

vad som är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till det uppställda ut­

bildningsmålet. Ur dessa synpunkter finner jag det vara synnerligen bety­

delsefullt, att kommittén genom en tidigare specialisering än nu anvisat en

väg att begränsa studietiden för grundutbildningen till medicine licentiat­

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

57

examen. Kommittén anger således, att dess studieplan inklusive viss tid för

tentamensläsning, ferier etc. skall kunna fullföljas på en normal studietid

av 6 1/2 år.

Åtskilliga av remissmyndiglieterna har betvivlat, att de studerande kan

avsluta de medicinska studierna enligt kommitténs plan på den angivna

tiden. För universitetsmyndigheternas del måste uttalandena ses mot bak­

grunden av att dessa myndigheter samtliga föreslagit ändringar i studiepla­

nen, som skulle leda till förlängning av studierna, varvid givetvis den av

kommittén angivna studietiden inte längre kan hållas. Jag har av olika

skäl icke funnit anledning tillstyrka mer än något enstaka av dessa änd­

ringsförslag, varför sådana moment i stort sett icke influerar på min be­

dömning av den framtida studietiden. Vidare har jag vid beräkningen av

institutionernas kapacitet och lärarkrafternas omfattning i enlighet med

kommitténs intentioner förutsett, att varje lärosäte skall få de resurser som

krävs för att dess studerande skall kunna fullfölja studierna utan avbrott

eller förseningar på grund av bristande utrymme vid kurser och tjänstgö­

ringar, något som under nuvarande förhållanden ej alltid kunnat undvikas.

Jag kan således icke finna, att remissmyndigheternas kritik mot den av

kommittén angivna studietiden väsentligen rubbar kommitténs beräkningar.

Kommitténs studieplan innebär i den av mig föreslagna utformningen en

minimistudietid av drygt 6 år. Med tillägg av fem månaders tid för ferier,

tentamensläsning etc. under studiernas sista två år, d. v. s. under planens

perioder av fri studieordning, når man kommitténs normalstudietid på

6 1/2 år. Med hänsyn till vikten av att ha en siffra som riktpunkt vid upp­

görandet av de enskilda lärosätenas studieplaner finner jag det nödvändigt

att i examensstadgan ange en normalstudietid, vilken enligt min mening

kan sättas till 6 1/2 år. Ordet normalstudietid får därvid fattas i meningen

sammanlagd tid för kurser och tjänstgöringar jämte rimlig inläsningstid.

Jag vill med all kraft understryka vikten av att de av undervisningsnämn-

derna och fakulteterna upprättade lokala studieplanerna skall innehålla

alternativ, som gör det möjligt för de studerande att fullfölja studierna på

normalstudietid.

Jag är medveten om att den av mig angivna normalstudietiden måhända

icke helt är jämförbar med den från senare år framräknade totala studieti­

den på 8 år och 4 månader, vilken framkommer som skillnaden mellan in­

skrivnings- och examensdatum. Även om de studerande genom längre ten­

tamensläsning, vikariats- och värnpliktstjänstgöringar etc. kommer att

bruka bortåt 7 år från studiernas början till examen, så innebär dock den

nya studieplanen en studietidsförkortning på upp emot 1 1/2 år. Lägges

därtill, att de genom kommitténs tidigare utredning tillkomna nya bestäm­

melserna för inträde vid de medicinska fakulteterna lett till en kortare tid

mellan studentexamen och inträde vid lärosätet genom bortfall av kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 81%.

58

kurrenskompletteringar, så torde det kunna fastslås, att de jämväl genom

nu framlagda förslag skapade nya reglerna för hela läkarutbildningens an­

ordnande möjliggör en väsentlig och högst önskvärd förkortning av studie­

tiden till medicine licentiatexamen. En sådan förkortning av studietiden

innebär givetvis en lika stor förlängning av varje läkares verksamhet i prak­

tisk sjukvård och är därmed att betrakta som ett effektivt sätt att öka

vår produktion av läkare.

Kungl. May.ts proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

59

VI. Det årliga studentintaget.

Kommittén.

Enligt direktiven har kommittén icke haft att ta ställning till frågan om

det aktuella läkarbehovet utan utgått ifrån, att behovet av läkare för över­

skådlig tid framåt kommer att vara så stort, att de medicinska högskolor­

nas hela utbildningskapacitet kommer att behöva tas i anspråk.

Kommittén har sålunda icke ifrågasatt någon ändring i de av kanslern

den 19 november 1952 utfärdade bestämmelserna rörande tillträde till de för

medicine studerande anordnade s. k. nybörjarkurserna. Enligt dessa lämnas

varje termin, därest särskilda omständigheter ej föranleder annat, tillträde

till nybörjarkurs i Uppsala, Lund och Göteborg åt vardera högst 32 samt

vid karolinska institutet åt högst 54 studerande.

Det årliga intaget av medicine studerande VT 1948—VT 1954 framgår

av efterföljande sammanställning, vilken också utvisar antalet sökande.

Antal

I n t a g

Totalt

sökande

U

L

S

G

intag

VT 1948. . .

211

30

30

50

_

no

HT 1948. . .

26G

34

32

54

—

120

VT 1949. . .

218

30

34

56

—

120

HT 1949. . .

294

32

32

57

30

151

VT 1950. . .

253

32

33

56

30

151

HT 1950. . .

341

32

34

57

30

153

VT 1951. . .

240

32

32

57

32

153

IIT 1951 . . .

304

33

33

57

30

153

VT 1952. . .

220

32

32

58

34

156

HT 1952. . .

275

32

32

56

34

154

VT 1953. . .

214

32

32

56

34

154

HT 1953. . .

414

32

32

56

34

154

VT 1954. . .

239

32

32

56

35

155

Såsom i bl. a. en interpellation vid 1952 års riksdag (EK 11: 66, 19: 6 d)

framhållits, råder för närvarande svårigheter att utan väntetid bereda samt­

liga medicine kandidater plats för den fortsatta kliniska undervisningen.

För kommittén har det framstått som angeläget, att plats skall kunna be­

redas åt ett för varje lärosäte beräknat normalantal medicine studerande

genom hela studiegången. Vid beräkningen av detta normalantal har kom­

mittén tagit hänsyn dels till att det fram till medicine kandidatexamen sker

eu viss avgång, vilken .av kommittén uppskattats till 5—10 c/o av arsinta-

get, dels till önskvärdheten av reservplatser. Kommittén har sålunda vid

60

sina beräkningar utgått ifrån ett årligt platsbehov på det kliniska stadiet

av ca 60 vid Uppsala universitet, Lunds universitet och medicinska hög­

skolan i Göteborg samt ca 120 vid karolinska institutet.

Y ttr anden.

Kanslern

erinrar i sitt yttrande om de utredningar som under åren 194!)

—1950

av särskilda sakkunniga verkställts rörande förutsättningarna och

kostnaderna för en ökning av antalet medicine studerande vid universite­

ten i Uppsala och Lund samt medicinska högskolan i Göteborg. Dessa ut­

redningar har avsett betingelserna för en ökning av det årliga intaget till

^respektive 80, 90 ^och 100

medicine studerande. Kanslern anför, att han vid

behandlingen av läkarutbildningskommitténs föreliggande förslag övervägt,

huruvida en mindre, men i nuvarande läge nog så betydelsefull ökning av

antalet medicine studerande skulle kunna genomföras. Kanslern har därvid

funnit, att möjligheter synes föreligga för en intagning av ytterligare fem

studerande per termin vid universitetet i Lund. Kanslern stöder detta sitt

antagande på det förhållandet, att frågan om tillräckliga institutioner för

bakteriologi och patologi nu står inför sin lösning, varigenom hindret för en

utökad preklinisk undervisning kommer att undanröjas. Beträffande den

kliniska undervisningen har enligt kanslerns mening större förutsättningar

för ett ökat antal deltagare skapats genom att i kommitténs förslag till

organisation av undervisningen i de kliniska ämnena i ett flertal fall förut­

satts ett större antal kurser med färre deltagare per kurs än för närvarande.

I ett fall föreslår kanslern dessutom ytterligare utökning av antalet kurser.

^{Genom nådig remiss den} 4 ^oktober 1950

har kanslersämbetet för rikets

universitet anbefallts att, efter hörande av vederbörande vid universiteten

i Uppsala och Lund, karolinska institutet och medicinska högskolan i Göte­

borg, avgiva utlåtande över förutnämnda utredning rörande förutsättning­

arna och kostnaderna för en ökning av antalet medicine studerande vid uni­

versitetet i Uppsala. Kanslern överlämnar av vederbörande akademiska

myndigheter avgivna yttranden över utredningen och anför, att det av ut­

redningen framgår, att det för de prekliniska ämnenas del är möjligt att

omedelbart genomföra en ökning av antalet studerande till ca 80 per år utan

någon större kostnadsökning. Enligt en till kanslerns yttrande fogad skri­

velse av den

17

december

1953

från utredningens ordförande, professor

G. Blix, äger de av utredningen angivna förutsättningarna för en ökning

med vissa modifikationer alltjämt sin giltighet. Av propositionen nr 122

till

1953

års riksdag framgår vidare, att en ökning av antalet deltagare i de

propedeutiska kurserna vid medicinska högskolan i Göteborg till 75 är möj­

lig. Kanslern finner således, att möjligheter föreligger att åstadkomma en

ytterligare ökning av antalet medicine studerande genom att bereda ut­

bildning fram till medicine kandidatexamen för ett ytterligare antal stude­

rande i Uppsala, vilka för sin fortsatta utbildning hänvisas till medicinska

högskolan i Göteborg. Som framgår av en till utlåtandet fogad samman­

Kungl. Majds 'proposition nr ‘212.

61

Kungl. Maj:ts -proposition nr £12.

ställning skulle nyssnämnda ökning av antalet medicine studerande i Upp­

sala till ca 80 per år i vad avser ämnen, som enligt den nya studieplanen

ingår i medicine kandidatexamen, utöver vad kommittén föreslagit kräva

ytterligare årliga anslag för avlöningar med 53 940 kronor och för materiel

med 15 000 kronor samt engångsanslag för utrustning med 100 000 kronor

och för ombyggnadsarbeten med 155 000 kronor. Totalt skulle sålunda

krävas ytterligare årliga anslag med 68 940 kronor och engångsanslag med

255 000 kronor. Fördelningen av dessa anslagsbehov på de olika ämnena

framgår närmare av efterföljande specifikation.

Kostnads-

Avlöningar:

ökning

Anatomi

1 förste assistent i stället för av kommittén föreslagen andre assi­

stent .............................................................................................. 1992

1 tredje amanuens .......................................................................... 2 004

Histologi

1 förste assistent ............................................................................. 12 000

1 förste amanuens .......................................................................... 6 000

Medicinsk kemi

1 tredje amanuens .......................................................................... 2 004

1 laboratori ebiträde ........................................................................ 7 968

Fysiologi

1 förste assistent ............................................................................. 12 000

1 tredje amanuens .......................................................................... 2 004

1 laboratoriebiträde ........................................................................ 7 968

Summa kronor 53 940

Materiel:

Anatomi ................................................................................................. 2 500

Histologi ................................................................................................. 2 500

Medicinsk kemi ...................................................................................... 5 000

Fysiologi ................................................................................................. 5 000

Summa kronor 15 000

Totalsumma årliga anslag kronor 68 940

Utrustning:

Anatomi ................................................................................................. 5 000

Histologi ................................................................................................. 30 000

Medicinsk kemi ...................................................................................... 20 000

Fysiologi ................................................................................................. 45 000

Summa kronor 100 000

Ombyggnadsarbeten:

Histologi ................................................................................................. 100 000

Medicinsk kemi ...................................................................................... 10 000

Fysiologi ................................................................................................. 45 000

Summa kronor 155 000

Totalsumma engångsanslag kronor 255 000

62

Kanslern föreslår, att nyssnämnda möjligheter till ökning av antalet me­

dicine studerande utnyttjas och utgår i sitt yttrande från ett årligt intag-

av ytterligare 15 studerande i Uppsala och 10 studerande i Lund samt från

ett årligt platsbehov vid de propedeutiska kurserna och på det kliniska sta­

diet av ca 60 i Uppsala, 70 i Lund, 120 i Stockholm och 75 i Göteborg. De

i Uppsala ytterligare intagna 15 studerandena avses sålunda tillsvidare

efter avlagd medicine kandidatexamen skola få sin fortsatta utbildning vid

medicinska högskolan i Göteborg. När de teoretiska institutionerna i Göte­

borg utbyggts, synes enligt kanslern frågan om det årliga intaget av medici­

ne studerande i Uppsala och Göteborg böra upptagas till nytt övervägande.

Departementschefen.

Vid den genomgripande granskning av de medicinska institutionernas re­

surser i personellt och materiellt hänseende, som måste företas i samband

med läkarutbildningsreformen, ligger det nära till hands att också göra en

översyn av elevantalet vid de olika lärosätena. Med hänsyn till den allmänt

vitsordade bristen på läkare i vårt land och då den obligatoriska sjukför­

säkringen sannolikt kommer att kräva ökade insatser bland annat från lä­

karnas sida, synes mig nämligen varje möjlighet till ett ökat intag av me­

dicine studerande böra utnyttjas. Det kan här påpekas, att ett ökat intag

av studerande med en framtida ökad produktion av läkare som följd re­

dan skett under den senaste femårsperioden, huvudsakligen genom till­

komsten av den medicinska högskolan i Göteborg men även genom smärre

utvidgningar vid de andra lärosätena. Ökningen uppgår, som kommitténs

siffror visar, till cirka

80

medicine studerande årligen jämfört med intag­

ningen år

1948.

Kommittén har i enlighet med sina direktiv icke gjort någon undersök­

ning av möjligheterna till en ökning av antalet medicine studerande. Dess

beräkningar av det behövliga antalet platser vid kurser och tjänstgöringar

ansluter sig med viss reservmarginal nära till det nuvarande intaget av

studerande. Under

1953

inskrevs sålunda

308

studerande vid de medicin­

ska lärosätena, och kommittén beräknar behovet av platser vid de prope­

^{deutiska tjänstgöringarna och de kliniska kurserna till} 300

årligen, vilket

enligt kommitténs uppskattning skall vara tillräckligt, då enligt erfaren­

heten en viss avgång av studerande sker under studierna till medicine

kandidatexamen.

Kommitténs förslag synes emellertid i viss mån ha skapat ett nytt läge

genom den i samband med utbildningsreformen förbättrade organisationen

av de medicinska studierna. Sålunda anger kanslern, att enligt hans me­

ning kommitténs förslag ger större förutsättningar för ett ökat antal del­

tagare i den kliniska undervisningen genom att det i ett flertal fall inne­

fattar ett större antal kurser med färre deltagare än för närvarande.

Kanslern föreslår dessutom själv i ett fall ytterligare utökning av kursanta­

let. Vid sina överväganden finner kanslern, att möjligheter synes föreligga

Kungl. Maj:ts -proposition nr %12.

63

för en intagning av ytterligare fem studerande per termin vid universitetet

i Lund. Kanslern anmäler därjämte, att det enligt den av särskilda sak­

kunniga företagna utredningen rörande förutsättningarna för en utökning

av antalet medicine studerande vid universitetet i Uppsala för de prekli-

niska ämnenas del är möjligt att omedelbart genomföra en ökning av an­

talet studerande från nuvarande 64 till cirka 80 per år utan någon större

kostnadsökning. Vidare anför kanslern, att det av propositionen nr 122

till 1953 års riksdag framgår att en ökning av antalet deltagare i de prope-

deutiska kurserna i Göteborg till 75 är möjlig. Kanslern föreslår under

hänvisning till vad sålunda anförts ett till 336 ökat årligt intag av medi­

cine studerande, för vilka han anvisar 325 propedeutplatser årligen. Detta

innebär bland annat att ett visst antal studerande i Uppsala efter medi­

cine kandidatexamen får fortsätta den kliniska utbildningen i Göteborg.

Behovet av ett mindre antal propedeutplatser än det årliga intaget för­

klaras av den tidigare omnämnda avgången av studerande.

Jag ansluter mig i alla delar till kanslerns förslag att snarast utnyttja

de enligt den nya studieordningen föreliggande möjligheterna att utöka

intagningen av medicine studerande. När det gäller att bestämma det antal

medicine studerande, som kan ges tillträde till läkarbanan, spelar emeller­

tid den exakta storleken av avgången av studerande före medicine kan­

didatexamen en viss roll. Enligt min mening har nämligen för närvarande

den kliniska undervisningen från de propedeutiska kurserna och framåt

mindre kapacitet än den teoretiska undervisningen. Intaget till lärosätena

bör därför beräknas så, att elevkullarna när de når fram till propedeut-

stadiet till fullo utnyttjar men inte överskrider undervisningskapaciteten.

Avgången av medicine studerande till medicine kandidatexamen anger

kommittén med ledning av tillgängliga undersökningar till 5—10 procent.

I avsaknad av alldeles aktuella data för avgången i fråga finner jag försik­

tigheten bjuda, att den uppskattas till ett så lågt tal som 5 procent. Även

med denna låga siffra synes dock de av kanslern anvisade 325 propedeut-

platserna kunna medge ett något högre antal intagna än vad kanslern

angivit, nämligen 342 mot av kanslern föreslagna 336. Den följande sam­

manställningen visar de olika nyss gjorda förslagen till ökad intagning i

relation till tillgängliga platser vid propedeutundervisningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Ärligt

Propedeut-

Intag enl.

Propedeut-

Intag enl.

intag motsv. platser enl.

kanslerns

platser enl.

dep.chef:s

VT 1954

kom:s försl.

förslag

kansks försl.

förslag

Uppsala...................................

64

60

80

60

80

Lund ......................................

64

60

74

70

74

Stockholm...............................

112

120

112

120

118

Göteborg...............................

70

60

70

75

70

Summa...................................

310

300

336

325

342

5

%

avgång ............................

— 15

— 17

- 17

Vid propedeuttjg:s början

295

300

319

325

325

64

Jag föreslår således, att en något större ökning av antalet intagna medi­

cine studerande sker jämfört med vad kanslern angivit. Med hänsyn till de

relativt nybyggda institutionernas kapacitet vid karolinska institutet, var­

ibland särskilt den under byggnad varande bakteriologiska institutionen

avlägsnar tidigare svårigheter, samt vidare till att kommitténs beräkningar

förutsett ett behov av 120 kliniska utbildningsplatser i Stockholm finner

jag, att intagningen vid karolinska institutet kan höjas till 118 årligen.

Enligt mitt förslag kommer således intagningen vid de medicinska läro­

sätena att i samband med läkarutbildningsreformens genomförande höjas

från 310 årligen till 342 årligen.

Den av mig föreslagna ökningen av antalet intagna medicine stude­

rande torde föranleda mera väsentliga särskilda kostnader endast i Upp­

sala. Jag anser mig i huvudsak kunna godtaga den i det föregående åter­

givna kostnadsberäkningen härför.

I detta sammanhang torde jämväl frågan om möjligheterna för en fram­

tida ytterligare utökning av det årliga intaget av studerande vid de medi­

cinska lärosätena utöver den av mig nyss föreslagna böra något beröras.

Jag erinrar härvid om att en tävling angående utformningen av definitiva

teoretiska institutioner vid medicinska högskolan i Göteborg nyligen ägt

rum och att en av förutsättningarna för de framlagda förslagen är, att de

skall tillgodose ett intag av 100 studerande årligen, alltså en ökning av

30 jämfört med nu. Då de planerade göteborgsinstitutionerna tas i anspråk,

måste utredning komma till stånd angående tillgången på kliniska utbild­

ningsplatser för det ökade elevantalet, och en översyn av läget vid de

övriga lärosätena torde därvid bli nödvändig. I samband därmed synes

möjligheten att förlägga någon del av denna utbildning till sjukhus i Norr­

land böra beaktas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

65

VII. Allmänna anslagsfrågor m. m.

Kommittén.

Kommittén förordar en intensifiering av de medicinska studierna. Nya

ämnen har fogats in i studieplanen, andra har givits ökad omfattning, och

för de ämnen som fått sin kurstid beskuren kräver förkortningen vissa om­

läggningar av undervisningens organisation. Beträffande utbildningens ka­

raktär och undervisningsmetoderna i allmänhet föreslår kommittén åtgär­

der i syfte att stärka integrationen mellan å ena sidan de prekliniska och

kliniska disciplinerna, å andra sidan de i dessa grupper ingående ämnena

inbördes. I detta sammanhang bör den av kommittén rekommenderade för­

skjutningen från katedral undervisning till förmån för undervisning i kon­

ferensform och ökad praktisk handledning av de studerande nämnas. Kom­

mittén förutsätter vidare, att antalet deltagare per kurs, vilket för närva­

rande på sina håll enligt kommitténs mening är orimligt stort, måste bringas

ned, och att sålunda antalet kurser måste öka väsentligt.

Samtliga berörda förändringar fordrar, framhåller kommittén, en där­

emot svarande ökning av de kvalificerade lärarkrafterna, framför allt inom

den kliniska sektorn av undervisningen. Reformen fordrar emellertid icke

blott en utvidgning av dessa resurser. För att tillförsäkra de studerande ett

gott utbyte av de praktiska studierna inom såväl den prekliniska som den

kliniska delen av utbildningen (demonstrationer, laborationer och klinisk

tjänstgöring) krävs god tillgång till handledande personal, d. v. s. assisten­

ter och amanuenser på de teoretiska institutionerna och kliniska amanuen­

ser respektive underläkare på klinikerna. Slutligen kräver rationaliseringen

av undervisningen en ökning av hjälpkrafter av olika slag, framför allt tek­

nisk och administrativ biträdespersonal.

Kommittén betonar, att den primära utgångspunkten för kommittén vid

uppgörandet av personalförslag självfallet varit undervisningens intresse,

men att kommittén dock i vissa fall icke kunnat undvika att beröra sådana

tjänster, som till betydande del även direkt tjänar forskning och sjukvård.

Ehuru kommittén icke ansett sig böra företa någon fullständig granskning

av klinikernas underläkarorganisation, har kommittén sålunda på vissa

punkter rekommenderat en förstärkning av underläkarstaberna.

Kommittén framhåller, att man vid bedömandet av kommitténs förslag

om nya tjänster vid universitetsklinikerna bör beakta, att dessa förslag in­

rymmer åtgiirder, som i och för sig icke är beroende av en ny utbildnings­

plan utan som är nödvändiga redan med nuvarande studieordning, om un­

dervisningen skall kunna bedrivas rationellt. Sålunda saknas för närvaran­

de vid vissa lärosäten företrädare i läroämnen, som redan ingår i nuvarande

5 — Bihan g till riksdagens protokoll 195h- 1 samt. År 212.

66

undervisningsplan. Vidare har det under senare år ökade intaget av medi­

cine studerande inte följts av någon motsvarande ökning aV lärarkrafterna.

Kommittén anser en väsentlig förstärkning av klinikernas lärarpersonal

vara nödvändig. Kommittén framhåller att docentinstitutionen,

som kännetecknas av en betydande rörlighet och i vilken forskningsmomen-

tet är särskilt framträdande, enligt kommitténs mening inte är lämpad för

en utbyggnad i detta avseende. Enligt gällande bestämmelser står de till de

olika medicinska fakulteterna och karolinska institulet hänvisade docent­

tjänsterna (förutvarande docentstipendierna) företrädesvis till förfogande

för vissa angivna prekliniska ämnen. Därest ytterligare tjänster står till

fakultetens eller institutets disposition bör dessa, som det sägs i bestämmel­

serna, företrädesvis tilldelas docent i kliniskt ämne. De kliniska docent­

tjänsterna är icke fast knutna till vissa ämnen. Innehavare av sådan tjänst

är i allmänhet skyldig att såsom vikarie uppehålla lärarbefattning inom sin

vetenskap samt att meddela viss undervisning. Denna senare undervisning

bör emellertid icke adderas till den ordinarie undervisningen och därigenom

vidga ramen för de studerandes obligatoriska kunskapsstoff utan meddelas

i form av specialföreläsningar.

En utökning av antalet extra ordinarie docenter i avsikt att säkerställa

den ordinarie undervisningen och handledningen av de medicine studerande

skulle i betydande grad innebära, att docentinstitutionen utnyttjades i en

riktning som icke vore avsedd. Enligt kommitténs mening bör en dylik för­

ändring av institutionens karaktär icke komma ifråga. Kommittén erinrar

också i detta sammanhang om att 1945 års universitetsberedning intagit

den ståndpunkten, att det väsentliga i docentinstitutionens nuvarande ka­

raktär borde bibehållas.

En rationell lösning av klinikernas lärarfråga anser kommittén framför

allt fordra, att till institutionerna i de större kliniska ämnena knyts under­

visningst jänster av en fastare karaktär. Innehavaren av en dylik lärartjänst,

som regelmässigt samtidigt bör ha ställning som biträdande överläkare vid

vederbörande klinik, bör anförtros en viss del av klinikens samlade under­

visningsbörda och delta i handledningen av de studerande i deras kliniska

tjänstgöring.

Kommittén föreslår sålunda, att särskilda lärartjänster inrättas

på de större klinikerna vid samtliga lärosäten. För dessa tjänster bör enligt

kommittén fordras samma kompetens som för docenttjänst. Tjänsterna fö­

reslås bli helt bekostade av statsverket och uppförda på åttonde huvud­

titelns avlöningsstater. Beträffande undervisningsskyldigheten anser kom­

mittén, att denna bör motsvara vad som åligger professor eller högst 130

timmar om året. Kommittén finner det lämpligt, att konstruktionen av de

föreslagna lärartjänsterna utformas i analogi med universitetens och hög­

skolornas docenttjänster. Detta innebär att tjänsterna, som bör benämnas

lärare i respektive ämnen, görs till extra ordinarie befattningar och att för­

Kungl. May.ts proposition nr SIS.

67

ordnandetiden begränsas. Löneställningen bör vara densamma som för do­

cent och tjänsterna sålunda placeras i 30 lönegraden. Till skillnad från vad

som gäller docenttjänsterna anser kommittén, att förordnandetiden för de

nya lärartjänsterna bör sättas till sex år. Rätten till omförordnande bör icke

begränsas. Tillsättningen av lärartjänsterna bör ske i samma ordning som

vid besättande av docenttjänst. Som ett särskilt villkor för dessa tjänster

bör emellertid föreskrivas, att vederbörande innehar överläkarkompetens.

Med hänsyn till att nu berörda lärare såsom nämnts samtidigt bör knytas

till klinikerna i egenskap av biträdande överläkare — vilket för en effektiv

undervisning torde vara en förutsättning — synes överenskommelse här­

om böra träffas med vederbörande kommunala huvudmän. Stad eller lands­

ting torde enligt kommitténs mening för ifrågavarande befattningshavare

böra bestrida kostnaderna för ett särskilt arvode, motsvarande det som för

närvarande utgår till befattningshavare i överläkarställning. Detta arvode,

som sålunda närmast avser att markera lärarens inordnande i sjukhusorga­

nisationen, utgör för närvarande 1 500 ä 2 000 kronor.

I fråga om arvoden t ill biträdande lärare har kommittén

understrukit önskvärdheten av likformiga ersättningsgrunder. Kommittén

har i fråga om sådan undervisning, som icke kan hänföras till handledning,

vissa mindre krävande kliniska eller polikliniska demonstrationer eller exa­

minationer, funnit en ersättning med 50 kronor per timme vara rimlig. För

en begränsning av arvodet till detta belopp talar enligt kommitténs mening

det skälet, att den undervisning varom här är fråga består av regelmässigt

återkommande längre eller kortare serier av föreläsningar, varvid det vik­

tigaste momentet i förberedelserna är att hålla stoffet aktuellt. Härutöver

bör vid sådana kurser som leds av biträdande lärare utgå ett arvode för

själva organisationen och ledningen av undervisningen. Kommittén har

härför i regel beräknat ett tillägg av 250—500 kronor per kurs, av vilka be­

lopp det högsta avser kurser på sjukhus, där professor eller annan självstän­

dig ämnesföreträdare för undervisningen saknas.

Undervisning i form av seminarieövningar har kommittén med avseende

på undervisningsvolymens beräkning och ersättningen per timme likställt

med ordinär föreläsning, d. v. s. sådan som bör ersättas med 50 kronor per

timme. Detsamma gäller medverkan i de av kommittén föreslagna kliniska

konferenserna. Denna undervisningsform, som i kommitténs utbildningsplan

ges en framskjuten plats, anser kommittén ställa stora anspråk på de del­

tagande ämnesföreträdarna och kräver av dem systematiska förberedelser.

Undervisning, som huvudsakligen består i handledning av studerande vid

laboratorie- och andra övningar eller i kliniska eller polikliniska demonstra­

tioner utan direkt samband med föreläsningar, har av kommittén ansetts

böra ersättas med något mera än hälften av det för ordinära föreläsningar

föreslagna beloppet per timme, eller 30 kronor. Samma timersättning har

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

68

Kungl. Maj:ts 'proposition nr £12.

beräknats för den examination, som kommer att åvila de biträdande lä­

rarna.

För specialundervisning eller enstaka föreläsningar, som exempelvis före­

kommer vid efterutbildningskurserna, har kommittén ansett att en högre

ersättning än den, som föreslagits för biträdande lärares återkommande un­

dervisning, bör utgå med hänsyn till att relativt mera förarbete krävs av

läraren. För denna undervisning har sålunda föreslagits en ersättning av

100 kronor per timme.

Enligt universitetstatuterna omfattar en professors undervisningsskyl-

dighet i allmänhet 128—136 timmar per läsår. För överskådlighetens skull

har kommittén i sina anslagsberäkningar angivit en bestämd föreläsnings-

volym och därvid valt antalet 130.

Med hänsyn till förekomsten av nedsatt undervisningsskyldighet för vissa

ämnesföreträdare torde, framhåller kommittén, i samband med en definitiv

beräkning av arvodena till de biträdande lärarna en justering visa sig erfor­

derlig. I detta sammanhang erinrar kommittén om ett uttalande i propo­

sitionen nr 12 till 1952 års riksdag angående löne- och pensionsreglering för

professorer och vissa andra akademiska lärare m. fl., vari förutsattes att en

översyn skulle ske av de särskilda beslut, som i enskilda fall meddelats

rörande nedsättning i den normala undervisningsskyldigheten.

I fråga om underläkarnas roll i undervisningen under­

stryker kommittén önskvärdheten av bestämmelser, som fastställer skyldig­

het för underläkama även vid de kommunala undervisningssjukhusen att

biträda vid handledningen av medicine studerande. Ett åliggande av detta

slag behöver enligt kommitténs mening icke kompenseras genom särskild

ersättning åt vederbörande läkare, då tjänstgöringen vid en undervisnings-

klinik redan i och för sig har ett icke oväsentligt meritvärde.

Kommittén, som inhämtat, att klinikamanuenserna, vilka ursprungligen

avsetts huvudsakligen för undervisningen, i praktiken utnyttjas i långt hög­

re grad för sjukvårdsgöromål än vad kostnadsfördelningen mellan stat och

landsting antyder, understryker vikten av att såvitt möjligt amanuensernas

andel i undervisningen återställes.

För att undervisningen skall kunna bedrivas på rationellt sätt fordras,

framhåller kommittén, tillräckliga lokaler och god utrustning.

Detta är en nödvändig förutsättning för att kommitténs strävan att effek­

tivisera undervisningen och begränsa studietiden genom en ändamålsenlig

studieplan och ett ökat lärarantal skall kunna förverkligas.

Vad utrustningsbehovet beträffar ligger det i sakens natur att varje ny­

inrättad institution måste kräva ett avsevärt engångsanslag, om den skall

kunna utnyttjas på ett effektivt sätt. Någon fullständig beräkning av dessa

engångsanslags storlek är emellertid enligt kommitténs uppfattning ogörlig,

så länge ämnesföreträdare icke är utsedd. Kommittén har därför efter jäm­

förelse med närmast motsvarande institutioner beräknat kostnaderna för

69

en grundutrustning, som måste anses nödvändig vid den föreslagna institu­

tionen. Kommittén förutsätter, att sedan ämnesföreträdare utsetts, denne

gör framställning om anslag för anskaffning av den ytterligare utrustning,

som kan erfordras för hans speciella behov.

Med hänsyn till att frågor om utrustning av nya institutioner i Malmö

torde komma att lösas i den särskilda ordning, som betingas av gällande av­

tal mellan staten och Malmö stad, har kommittén icke ansett sig böra redo­

visa någon särskild anslagsberäkning härvidlag. Även vid redan befintliga

institutioner har i vissa fall, såsom vid omläggning av undervisningen, be­

hov av engångsanslag för utrustning ansetts föreligga. Storleken av dessa

anslag har av kommittén beräknats efter samråd med respektive ämnes­

företrädare.

Särskilt betydelsefull är i detta sammanhang frågan om de löpande

materielanslagen. En effektivisering av undervisningsformerna in­

nebär givetvis att betydande anspråk kommer att ställas på dessa anslag.

Kommitténs rekommendationer om ökad användning av tekniska hjälp­

medel av olika slag i undervisningen kommer att medföra ett sådant ome­

delbart behov, närmast på sådana kliniska institutioner, där en mera om­

fattande undervisning bedrivs.

Kommittén har icke ansett det möjligt att precisera det ökade medelsbe­

hov, som kan bli aktuellt, då studiereformen förverkligas. En beräkning-

måste, anför kommittén, utgå ifrån en ingående granskning av nuvarande

disposition av materielanslagen, vilka icke blott är avsedda för undervis­

ningen utan även för forskningen. Med hänsyn till lokala förhållanden, vil­

ka kommittén knappast har möjligheter att beakta, måste också behovet i

verkligheten te sig ganska olika vid de skilda lärosätena. En generell upp­

skattning anser kommittén knappast tjäna något rimligt syfte. Med en så­

dan skulle inte heller de skilda institutionernas krav på rättvis avvägning

kunna tillgodoses.

Kommittén finner det därför ändamålsenligt att fakulteterna och lärar­

kollegierna efter beredning i undervisningsnämnderna beräknar det ökade

behov av medel för utrustning och för löpande materielutgifter som kom­

mitténs förslag aktualiserar. Därvid bör särskilt beaktas, att utbildningsre­

formen kommer att ske successivt och att sålunda kostnadsökningen kan

fördelas på flera budgetår.

Då frågan om en differentiering av laboratoriebiträdestjäns-

ternas lönegradsplacering ännu vid utgången av år 1952 ej

avgjorts, har kommittén vid sina kostnadsberäkningar utgått ifrån en oför­

ändrad placering av tjänsterna i It lönegraden.

I vissa fall har kommittén i samband med behandlingen av de särskilda

läroämnena förordat, att undervisning i ämne eller ämnesgrupp skall förläg­

gas till sjukhus, som för närvarande icke alls eller endast i mindre omfatt­

ning är inordnat i den medicinska utbildningen. Då fråga är om kommunalt

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

70

sjukhus, som på detta sätt inkopplas i undervisningen, torde, påpekar kom­

mittén, särskilda förhandlingar mellan staten och vederbö­

rande huvudman bli erforderliga.

På karolinska institutets avlöningsstat finns för närvarande uppförda

vissa arvoden till amanuenser, vilka tillika är förste

underläkare respektive underläkare vid serafimerlasaret-

tet. Dessa arvoden inbegripes i förste underläkar- respektive underläkarar-

vodena och utbetalas vid serafimerlasarettet, men det åligger karolinska

institutet att tillhandahålla de mot amanuensarvodena svarande avlönings-

medlen, tillhopa 23 400 kronor. Denna anordning har icke någon motsva­

righet vid karolinska sjukhuset. Då den undervisningsskyldighet, som åvi­

lar dessa amanuenser, enligt kommitténs mening principiellt icke skiljer sig

från den, som åvilar underläkare vid karolinska sjukhuset, anser kommit­

tén, att systemet med en avräkning mellan åttonde och elfte huvudtitlarna

icke längre bör förekomma. Följaktligen bör dessa särskilda amanuensarvo­

den på karolinska institutets avlöningsstat indragas.

För budgetåret 1952/53 hade på karolinska institutets avlöningsstat upp­

förts ett särskilt kursanslag av 40 000 kronor att fördelas av kanslern.

Med hänsyn till att kommittén i kapitlen om de särskilda läroämnena be­

räknat den totala undervisningsvolymen och kostnaderna härför, anser

kommittén, att något särskilt kursanslag ej längre erfordras. Kommittén

redovisar därför i den sammanfattande kostnadsberäkningen en kostnads­

minskning av 40 000 kronor.

Yttranden.

Kommitténs förslag om inrättande av lärartjänster av fasta­

re karaktär har i princip tillstyrkts av remissmyndigheterna.

Kommitténs uppfattning att klinikernas lärarfrågor icke bör lösas genom

en utbyggnad av den nuvarande docentinstitutionen har lämnats utan er­

inran av samtliga remissmyndigheter utom statskontoret, som ansett att de

befintliga kliniska docenterna i första hand skulle utnyttjas för tillgodose­

ende av den ordinarie undervisningen vid klinikerna. Ämbetsverket erinrar,

att vid genomförandet av den år 1952 beslutade löneregleringen för docen­

terna förutsattes, att den docenterna åliggande undervisningsskyldigheten

borde undergå någon ökning samt kunna bestämmas till 75 timmar före­

läsningar eller därmed kvalitativt jämförlig undervisning per läsår.

Kanslern ansluter sig till kommitténs uppfattning och anför, att ett ut­

nyttjande av docentinstitutionen skulle förutsätta dels att antalet docent­

befattningar utökades, dels att desamma knötes till vissa ämnen, dels ock

att vikarier alltid finge förordnas för docenter, som åtnjöte tjänstledighet

med bibehållen lön.

Den av kommittén föreslagna löneställningen för lärarna har av några

remissinstanser ansetts otillräcklig.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 312.

71

Medicinska fakulteten i Uppsala anser sålunda, att lärartjänsterna givits

en alltför ofördelaktig placering i löneavseende med hänsyn till de höga kva­

lifikationer, som måste fordras. Fakulteten anför, att placering i lönegraden

Ce 30 visserligen medför sociala förmåner, men den kontanta löneinkomsten

blir knappast större än den, som utgår till en förste underläkare utan arvo­

de som biträdande lärare. Befattningarna torde därför enligt fakultetens

mening bli föga eftersökta av tillräckligt kvalificerade läkare. Fakulteten

anser det vara nödvändigt, att löneställningen väsentligen förbättras, och

föreslår, att dessa befattningshavare med avseende på lönens storlek och

sociala förmåner jämställes med laboratorer.

Kanslern anser, att de av kommittén föreslagna lärartjänsterna i lönegra­

den Ce 30 icke kommer att kunna rekryteras med tillräckligt kvalificerade

läkare. Kanslern förordar därför, att i stället laboraturer i lönegraden Ce 34

inrättas. En förutsättning för inrättande av sådana tjänster måste givetvis

vara, framhåller kanslern, att ett undervisningsbehov av 130 timmar före­

ligger i det ifrågavarande ämnet. Det synes kanslern lämpligt, att laborato­

rerna samtidigt knyts till klinikerna i egenskap av biträdande överläkare.

Sveriges läkarförbund anser, att det skulle varit önskvärt att tjänsterna

i högre grad bleve undervisningsbefattningar. Om läraren emellertid ej har

en biträdande överläkares ställning och arbetsuppgifter, ger tjänsten inga

sjukhusmeriter, varför den bleve svår att rekrytera. I så fall finge enligt

läkarförbundets mening förordnandetiden begränsas och lönegradsplace-

ringen kraftigt förbättras. Även med kommitténs konstruktion av lärarbe-

fattningarna anser läkarförbundet det nödvändigt att något förbättra löne­

ställningen och anser ett minimikrav vara, att tjänsterna jämställes med

laboratorstjänster, och således placeras i lönegrad 34.

Statens lönenämnd anför, att den i och för sig icke funnit anledning till

erinran mot att de av läkarutbildningskommittén föreslagna särskilda lärar­

tjänsterna på de större klinikerna hänföres till 30 lönegraden såsom kom­

mittén föreslagit. Lönenämnden anser sig däremot icke kunna tillstyrka att

—- på de av universitetskanslern anförda skälen — för ifrågavarande lärare

avses laboratorstjänster i 34 lönegraden. Lönenämnden framhåller vidare,

att det enligt nämndens mening är nödvändigt att — innan de nya tjäns­

terna inrättas — det närmare undersökes i vad mån behov av dylika tjäns­

ter förefinnes för sjukvården vid de berörda sjukhusen och på vad sätt lä-

rarbefattningarna skall inlemmas i läkarorganisationen vid vederbörande

sjukhus. Särskilt synes härvid förhållandena vid karolinska sjukhuset och

serafimerlasarettet böra beaktas. Lönenämnden erinrar sålunda att vid des­

sa sjukhus redan nu finnes ett icke obetydligt antal olika typer av lärar- och

läkartjänster (professorer tillika överläkare, laboratorer tillika överläkare,

lönegradsplacerade överläkare, arvodesanställda biträdande överläkare,

förste underläkare med förordnande såsom biträdande överläkare o.s. v.),

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

72

för vilka i stor utsträckning meddelats speciella föreskrifter i fråga om ar­

betstid, rätt till privatpraktik vid och utom sjukhusen o. s. v.

En översyn av överläkarorganisationen vid karolinska sjukhuset och sera-

fimerlasarettet anser även direktionen för karolinska sjukhuset vara påkal­

lad.

Mot kommitténs förslag att lärarna samtidigt skulle knytas till kliniker­

na i egenskap av biträdande överläkare och härför uppbära särskilt arvode

från vederbörande kommunala huvudmän har styrelsen för svenska lands­

tingsförbundet ej haft något att erinra. Malmöhus läns landstings hälso-

och sjukvårdsberedning anser sig blott kunna tillstyrka förslaget om arvode

från huvudmannen till dylika befattningshavare, därest det efter utred­

ning visat sig, att desamma erfordras icke endast för undervisningens utan

även för sjukvårdens behov. Beredningen påpekar, att något sådant arvode

för närvarande icke utgår till de vid lasarettet i Lund tjänstgörande

biträdande överläkarna. Förordnanden som biträdande överläkare har trots

detta visat sig synnerligen eftertraktade, och någon svårighet i fråga om

rekryteringen i detta hänseende har hittills icke förmärkts. Beredningen an­

för vidare, att huvudmannen bör äga tillfälle att yttra sig före tillsättandet

av lärarbefattning, som är förenad med tjänst som överläkare vid undervis-

ningssjukhuset. I Malmö stads sjukhusdirektions yttrande anföres, att en

kombination av de föreslagna lärartjänsterna med biträdande överläkar­

tjänster förefaller mindre lämplig, då de biträdande överläkarna erhåller

omförordnande gång efter annan huvudsakligen med hänsyn till sin sjuk­

vårdande uppgift. I stället ifrågasättes en ny form av överläkare, lydande

under professorn och innebärande en viss dubblering av överläkartjänsten.

Direktionen anser, att dessa befattningshavares ställning bör närmare

utformas under samråd med huvudmännen och Sveriges läkarförbund.

I fråga om förordnandetiden vid de föreslagna lärartjänsterna anser me­

dicinska fakulteten i Lund och lärarkollegiet vid karolinska institutet, att

den långa förordnandetiden på 6 år med obegränsad rätt till omförordnande

lätt kan medföra, att befattningshavarnas uppdrag får permanent karaktär,

vilket enligt deras mening åtminstone icke som generell regel kan vara rik­

tigt. Förordnandetiden anses därför böra inskränkas till 3 år. Enligt medi­

cinska fakulteten i Lund bör dock möjlighet till omförordnande efter första

3-årsperioden utan ansökan finnas. Vidare bör vid brist på docentkompe­

tenta sökande befattningarna kunna uppehållas på vakansförordnande.

Samma synpunkter har framförts av svenska läkaresällskapet.

Kommitténs förslag beträffande grunderna för bestämman­

det av arvoden till biträdande lärare har i huvudsak god­

tagits av remissmyndigheterna.

Kanslern har sålunda icke funnit skäl till erinran mot kommitténs för­

slag.

Statskontoret anser, att ersättningen för föreläsningar bör utgå med en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

73

hetligt belopp, vare sig fråga är om ordinär undervisning eller specialunder­

visning. Ämbetsverket anser sig därför icke kunna tillstyrka förslaget om

förmånligare ersättningsnormer vid sistnämnda undervisning.

Statens lönenämnd erinrar om att chefen för ecklesiastikdepartementet

vid anmälan av frågan om anslag för budgetåret 1953/54 till avlöningar

vid Lunds universitet (1953 års statsverksproposition, ^VIII ht. s. 126) fann

det angeläget, att en översyn för vinnande av enhetliga normer rörande ar-

vodessättningen för biträdande lärare m. fl. vid samtliga medicinska läro­

säten komme till stånd. Sedan en sådan översyn numera igångsatts (se 1954

års statsverksproposition, ^VIII ht. s. 115 och 539) bör enligt lönenämndens

mening kommitténs förslag till normer för avvägning av arvodena för de

biträdande lärarna prövas i samband med denna översyn.

Sveriges läkarförbund föreslår, att ett väl tilltaget, rörligt anslag ställes

till varje utbildningsanstalts förfogande för anordnande av specialföreläs­

ningar i stället för de av kommittén i vissa ämnen föreslagna arvodena till

specialföreläsare.

De av kommittén föreslagna arvodena för biträdande lärare och special­

lärare kan, anser kanslern, lämpligen sammanslås till en arvodessumma,

som med hänsyn till undervisningsbehovet efter vederbörande ämnesföre­

trädares förslag fördelas av kanslern mellan de båda kategorierna av lä­

rare.

Kanslern anför, att han i samband med genomförandet av läkarutbild-

ningsreformen har för avsikt att verkställa en översyn av de beslut, som

meddelats rörande nedsättning i den normala undervisningsskyldigheten för

vissa ämnesföreträdare. Med hänsyn härtill anser kanslern det lämpligt att

såsom kommittén gjort i kostnadsberäkningen bortse från sådana med­

givanden.

I fråga om kommitténs förslag om skyldighet för underläkar-

n a vid samtliga lärosäten att vara behjälpliga vid hand­

ledningen av medicine studerande anser Malmöhus läns

landstings hälso- och sjukvårdsberedning något särskilt behov av sådan

hjälp från underläkarna icke föreligga, därest ett tillräckligt antal amanuen­

ser finnes. Skulle underläkare i undantagsfall nödgas biträda vid sådan

handledning, synes särskild ersättning härför icke vara erforderlig, då ju

tjänstgöringen vid undervisningsklinik, såsom av kommittén framhållits,

redan i och för sig har ett betydande meritvärde. Då sådant biträdande sy­

nes inkräkta å den för sjukvårdsgöromål avsedda tiden, bör emellertid en­

ligt beredningens mening bidrag till avlöningen av underläkare erhållas från

staten. Sveriges läkarförbund erinrar om att vid de förhandlingar, genom

vilka underläkarnas vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet ar­

bets- och avlöningsförhållanden reglerades, åliggandet att biträda vid hand­

ledningen av medicine studerande vägdes mot de principer, som överens-

koms för fastställande av underläkaraas antal i förhållande till sjukvårdens

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

74

omfattning. Ett påläggande av undervisningsskyldighet på underläkarna

vid andra sjukhus måste sålunda enligt läkarförbundets mening föregås av

en översyn av och eventuellt förhandlingar rörande underläkarantalets till­

räcklighet. Läkarförbundet delar emellertid kommitténs uppfattning, att

åliggandet ej behöver kompenseras genom särskild ersättning åt vederbö­

rande läkare.

Kommitténs uttalande att särskild ersättning icke bör utgå till under­

läkare vid bl. a. de kommunala undervisningssjukhusen för handledning av

medicine studerande anser sig medicinska fakulteten i Lund kunna accep­

tera endast under förutsättning att sjukvårdsarbetet för underläkare vid

undervisningssjukhus är mindre än vid sjukhus utan undervisning. Vid un-

dervisningsklinikerna i Lund och Malmö är emellertid sjukvårdsarbetet för

underläkarna ofta större än vid vanliga kommunala sjukhus och en utök­

ning av antalet underläkare är därför en förutsättning för att de skall ha

tid att så, som kommittén önskar, ägna sig åt handledning av de tjänstgö­

rande.

Kanslern understryker önskvärdheten av att bestämmelser utfärdas om

skyldighet jämväl för de underordnade läkarna vid de kommunala under-

visningssjukhusen att biträda vid handledningen av medicine studerande.

Medicinska fakulteten i Lund understryker kommitténs framhållande att

klinikamanuenserna vid de olika klinikerna i Lund och Malmö utnyttjas

för praktiskt sjukhusarbete i vida högre grad än vad som motsvarar den

tredjedel av lönen, som landstinget respektive Malmö stad bidrar med. En

korrektion av detta missförhållande anser fakulteten synnerligen viktig.

Kommitténs uppfattning att det icke för närvarande är möjligt att preci­

sera det behov av ökade materialanslag, som kan bli aktuellt, då

studiereformen förverkligas delas av kanslern, som anser, att det bör an­

komma på universitetsmyndigheterna att beräkna detta i samband med

sina ordinarie anslagsäskanden. Kanslern framhåller i detta sammanhang,

att de nuvarande materielanslagen är otillräckliga redan med nu gällande

studieordning, och hänvisar till sina skrivelser angående anslag för bud­

getåren 1953/54—1954/55 till materiel m. m. vid universiteten, karolin­

ska institutet och medicinska högskolan i Göteborg, vari han med skärpa

påtalat den successiva försämring av materielanslagens realvärde, som bli­

vit en följd av penningvärdets fall.

I anslutning till kommitténs uttalande om särskilda förhandlingar

har direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala anfört, att då kommit­

téns förslag icke kan till alla delar genomföras utan en väsentlig utvidgning

av akademiska sjukhuset, innebär detta tillkomsten av ett antal nya klini­

ker. En viss del av utbyggnaden motiveras icke av länets sjukvårdsbehov

utan av akademiska sjukhusets karaktär av undervisningssjukhus. Det för-

utsättes därför, att kostnaderna för varje enskilt byggnadsföretag kommer

att bli föremål för förhandlingar i enlighet med bestämmelserna i gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

75

avtal. Uppsala läns landstings förvaltningsutskott ansluter sig i allt väsent­

ligt till sjukhusdirektionens yttrande. Härutöver framhåller förvaltnings­

utskottet, att den föreslagna undervisningskapaciteten ofrånkomligen mås­

te medföra ökade behov av annan personal än läkare ävensom utrustning,

vilket i sin tur pressar upp driftkostnaderna. Då landstinget enligt nu gäl­

lande avtal erlägger ersättning för länspatienter enligt verkliga vårddags­

kostnaden med en viss reducering, anser förvaltningsutskottet att lands­

tinget i större utsträckning bör kompenseras för denna driftkostnadsförhöj-

ning. I Malmö stads sjukhusdirektions yttrande konstateras, att kommit­

tén föreslagit undervisning vid Malmö allmänna sjukhus inom en del disci­

pliner, där hittills icke undervisning meddelats vid sjukhuset, och i en de!

nya ämnen, som hittills icke varit företrädda i studieplanen, och anföres, att

det sålunda föreslagna utnyttjandet av sjukhuset i undervisningshänseende

väl torde låta sig göra.

Stockholms stads sjukhusdirektion berör i sitt yttrande stadens förhål­

lande till undervisningen för medicine studerande. Direktionen anför, att då

den framtida sjukvårdens utveckling ju helt är beroende av om undervis­

ningen ges tillräckliga resurser måste undervisningens krav givetvis tillgo­

doses så långt det är möjligt. Huvudmännen kan icke å ena sidan kräva väl

utbildade läkare och å andra sidan avvisa samarbete på för undervisningen

nödvändiga arbetsfält. I den mån de speciellt anordnade undervisnings-

sjukhusen icke räcker till, måste därför huvudmännen för sjukvården med­

giva undervisning på landets övriga sjukhus. Undervisningen måste emel­

lertid ske på ett sådant sätt, att sjukhusarbetet icke i allt för hög grad be­

tungas. Skall de vid stadens sjukhus anställda överläkarna med professors-

eller docentkompetens utnyttjas för undervisningen av kandidater, bör en­

ligt direktionens mening som allmän princip gälla, att denna undervisning

icke får inkräkta på det egentliga sjukvårdsarbetet vid sjukhuset, utan bör

denna av statsmakterna så honoreras, att tiden för fullgörandet av under­

visningen kan tas från den tid, som överläkarna nu utnyttjar till privat­

praktik eller annan verksamhet utom tjänsten. Då frågan om utvidgning

av stadens andel i undervisningen måste handläggas genom särskilda för­

handlingar och avtal träffas i varje enskilt fall, har direktionen icke ansett

det erforderligt att nu granska hållbarheten av kommitténs ekonomiska

kalkyler.

Kommitténs förslag att det särskilda kursanslag, som finnes upp­

fört på karolinska institutets avlöningsstat och som fördelas av kanslern,

skulle helt indragas har icke tillstyrkts av kanslern. Liknande kursanslag

har, anför kanslern, från och med innevarande budgetår uppförts jämväl

på universitetets i Lund och medicinska högskolans i Göteborg avlönings-

stater och uppgår tillsammans med det på karolinska institutets avlönings­

stat uppförda anslaget till sammanlagt 88 550 kronor. Kanslern erinrar vi­

dare om att han i sina anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 beträffande

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 21*2.

76

Uppsala universitet tillstyrkt anvisande av 12 300 kronor för extra kurser

och beträffande Göteborgs universitet en höjning av det på medicinska hög­

skolans i Göteborg avlöningsstat uppförda kursanslaget med 14 400 kronor.

Kursanslagen är, framhåller kanslern, avsedda att möjliggöra att ett upp­

kommande behov av undervisning i olika ämnen tillgodoses utan större

tidsutdräkt. Sålunda har anslagen t. ex. använts för att anordna extra kur­

ser till undvikande av köbildning vid tillträdet till de kliniska kurserna i

vissa ämnen. Visserligen kommer, anför kanslern, givetvis behovet av sär­

skilda kursanslag att bli avsevärt mindre vid ett genomförande av kommit­

téns förslag, men kanslern anser sig icke kunna tillstyrka att anslagen helt

slopas. Kanslern förordar därför att kursanslag om 10 000 kronor uppförs i

varje lärosätes avlöningsstat. Jämfört med av kanslern för budgetåret

1954/55 tillstyrkta kursanslag skulle detta innebära en kostnadsminskning

med 75 250 kronor.

Kanslern erinrar vidare om att han i sina anslagsäskanden för budget­

året 1954/55 beträffande Göteborgs universitet förordat, dels att fem labora-

toriebiträdesbefattningar inrättas vid högskolans kliniker, dels ock att en

kontoristtjänst och fyra kanslibiträdestjänster inrättas vid högskolans in­

stitutioner och kliniker och att han därvid förutsatt, att det skulle ankom­

ma på kanslern att efter förslag av vederbörande universitetsmyndigheter

fatta beslut om dessa befattningars fördelning. Vid bifall till detta förslag

kan enligt kanslern de för läkarutbildningsreformens genomförande beräk­

nade kostnaderna minskas med kostnaden för fem laboratoriebiträdesbe-

fattningar och fem kanslibiträdestjänster eller med tillhopa 83 040 kronor.

Departementschefen.

Den av kommittén förordade intensifieringen av de medicinska studierna

ställer givetvis ökade krav på såväl lärarkrafter som annan personal. Infö­

randet av nya ämnen i studieplanen, utökandet av undervisningen i redan

befintliga och ökning av antalet kurser är faktorer, som direkt ökar lärar-

behovet. Ett genomförande av kommitténs förslag om integration i under­

visningen och en modernisering av undervisningsformerna kräver också

god tillgång på handledande personal, d. v. s. assistenter och amanuenser

på de teoretiska institutionerna och kliniska amanuenser respektive un­

derläkare på klinikerna. Slutligen ställer den föreslagna rationaliseringen

av undervisningen ökade krav jämväl på teknisk personal och skri vper­

sonal.

En väsentlig skillnad i fråga om möjligheterna att med tillgängliga resur­

ser möta de sålunda ökade kraven föreligger mellan den teoretiska och den

kliniska sektorn av undervisningen. Medan i de teoretiska ämnena utbild­

ningsreformen i allmänhet kan genomföras med relativt ringa kostnader

är i flertalet kliniska ämnen behovet av förstärkningar avsevärt. Detta har

sin förklaring i att de teoretiska institutionerna vid 1947 års riksdag erhöll

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

77

en väsentlig upprustning efter förslag av de medicinska högskolornas orga­

nisationskommitté. Beträffande de kliniska institutionerna ställdes emeller­

tid frågan om personalökning i stor utsträckning på framtiden. Kommittén

har därför — enligt min mening fullt följdriktigt — bedömt de anspråk

som ställts i fråga om ökade resurser för undervisningen på de teoretiska

institutionerna synnerligen restriktivt. Huvudparten av den föreslagna

personella och materiella förstärkningen hänför sig sålunda till den kli­

niska sektorn. Jag kommer i det följande att i stor utsträckning tillstyrka

kommitténs förslag. Härigenom torde enligt min mening de behov av per­

sonalförstärkning, som aktualiserats genom utbildningsreformen, kunna

anses tillgodosedda.

Då den primära utgångspunkten för kommitténs arbete varit undervis­

ningens intresse har kommittén icke företagit någon fullständig granskning

av klinikernas underläkarorganisation. På vissa punkter har dock en ökning

av antalet underläkare ansetts erforderlig för handledningen av de stude­

rande. Jag finner det naturligt, att kommittén begränsat sig till att föreslå

tjänster som underläkare respektive klinisk amanuens i de fall, där under-

visningsintresset är påfallande. Jag kommer i det följande att i viss utsträck­

ning förorda kommitténs förslag med beaktande jämväl av kanslerns för­

slag i fråga om denna personalkategori. En dylik punktmässig förstärk­

ning utgör givetvis inget hinder för en senare utökning av underläkarorga-

nisationen, då en sådan anses motiverad ur huvudsakligen sjukvårds- eller

forskningssynpunkt. Jag vill dock i detta sammanhang erinra om att under

senare år en viss ökning av antalet underläkare ägt rum vid undervisnings-

klinikema. Härigenom har detta antal vid de flesta av klinikerna närmat

sig det av de medicinska högskolornas organisationskommitté i betänkan­

det rörande organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning

föreslagna undeiiäkarantalet.

Jag anser i likhet med kommittén och flertalet remissmyndigheter, att

klinikernas lärarfråga icke bör lösas genom en utbyggnad av docentinstitu­

tionen.

Enighet synes i huvudsak råda bland remissmyndigheterna om önsk­

värdheten av lärartjänster vid de större klinikerna av fastare typ än de

befattningar, som hittills — utöver de ordinarie lärarbefattningarna —

förekommit på dessa institutioner. För egen del anser jag det uppenbart,

att en verklig avlastning av professorernas undervisnings- och examina-

tionsbörda endast kan komma till stånd, om lärartjänster av fastare karak­

tär knyts till klinikerna. Kommittén har föreslagit, att lärartjänsterna skall

placeras i lönegraden Ce JO och att innehavarna samtidigt skall vara biträ­

dande överläkare vid vederbörande klinik. Som en följd härav skulle för

tjänsten krävas såväl docent- som överläkarkompetens. Förordnande-

tiden skulle sättas till sex år, men rätten till omförordnande skulle icke

begränsas. Jag finner den föreslagna lönegradsplaceringen, mot vilken var­

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

78

ken flertalet universitetsmyndigheter eller statens lönenämnd haft något

att erinra, väl avvägd. Jag delar sålunda icke kanslerns och medicinska

fakultetens i Uppsala farhågor beträffande svårigheterna att få kvalifice­

rade sökande till tjänsterna. Tvärtom bör enligt min mening tjänsterna

med den föreslagna konstruktionen, enligt vilken innehavarna tillika skall

vara biträdande överläkare, bli eftertraktansvärda ur meriteringssynpunkt.

I överensstämmelse med min tidigare deklarerade uppfattning att de nya

lärartjänsterna bör vara av relativt fast karaktär anser jag, i likhet med

kommittén, att förordnandetiden bör sättas till 6 år och att rätten till om­

förordnande icke bör begränsas.

Statens lönenämnd har framhållit, att det enligt nämndens mening vore

nödvändigt, att — innan de nya tjänsterna inrättas — det närmare under-

sökes i vad mån behov av dylika tjänster förefinnes för sjukvården vid

de berörda sjukhusen och på vad sätt lärarbefattningarna skall inlemmas

i läkarorganisationen vid vederbörande sjukhus. Härtill vill jag för egen

del anföra, att det utan närmare undersökning torde kunna fastslås, att en

förankring av läraren inom sjukhusorganisationen är nödvändig för att han

på rätt sätt skall kunna fullgöra sin andel av klinikens samlade undervis­

ningsbörda. Det torde böra ankomma på vederbörande fakultet (lärarkolle­

gium) att i samråd med respektive huvudmän närmare undersöka på vad

sätt lärarbefattningarna lämpligen kan inlemmas i sjukhusorganisationen.

Först efter det att dessa undersökningar slutförts, torde det vara möjligt att

pröva, om särskild ersättning skall utgå till läraren för hans funktion inom

sjukvården.

Jag har icke funnit anledning till erinran mot de av kommittén före­

slagna grunderna för bestämmandet av arvoden till vissa biträdande lärare.

Jag anser även, att de anförda skälen för förmånligare ersättningsnormer

vid specialundervisning är bärande. Den av kommittén föreslagna ersätt­

ningen för dylik undervisning, 100 kronor per timme, bör dock betraktas

som högstbelopp. Kommitténs tillvägagångssätt vid beräkningen av arvo­

den till biträdande lärare att utgå ifrån en för varje ämne fastställd under­

visning i timmar, synes mig vara den enda logiska lösningen för att vinna

enhetlighet vid arvodessättningen. De angivna arvodesnormerna för biträ­

dande lärare bör tillämpas även beträffande de lärare i övrigt, som enligt

vad jag i det följande kommer att föreslå skall mot särskilt arvode bestrida

viss undervisning i särskilda ämnen eller kurser under grundutbildningen.

De föreslagna arvodesgrunderna är avsedda att tillämpas, allteftersom ut­

bildningsreformen genomföres. Jag ämnar sedermera anmäla för Kungl.

Maj:t resultatet av den översyn, som pågår beträffande nu utgående ar­

voden åt biträdande lärare in. fl. vid de medicinska lärosätena.

I likhet med kanslern anser jag, att de av kommittén föreslagna arvo­

dena för biträdande lärare och speciallärare bör sammanslås till en arvo-

dessumma, som med hänsyn till undervisningsbehovet efter vederbörande

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr %12.

79

ämnesföreträdares förslag fördelas av kanslern mellan de båda kategorierna

av lärare.

Den justering av de föreslagna arvodena till biträdande lärare, som kan

bli en följd av den av kanslern i utsikt ställda översynen av de beslut, som

meddelats rörande nedsättning i den normala undervisningsskyldigheten

för vissa ämnesföreträdare, bör ske vid prövningen av de ordinarie anslags-

äskanaena.

Kommittén har understrukit önskvärdheten av bestämmelser, som fast­

ställer skyldighet för underläkarna även vid de kommunala undervisnings-

sjukhusen att biträda vid handledningen av medicine studerande. Med

hänsyn till rådande praxis, enligt vilken underläkarna på undervisnings-

sjukhusen oavsett huvudmannaskapet regelmässigt deltar i undervisning­

en, finner jag några särskilda åtgärder för närvarande ej påkallade.

Vad kommittén anfört om lokaler, utrustning och materiel har icke givit

mig anledning till erinran. En närmare precisering av anslagsbehovet här­

för torde få göras i samband med universitetsmyndigheternas ordinarie

anslagsäskanden.

Anordningen med på karolinska institutets avlöningsstat uppförda arvo­

den till amanuenser, vilka tillika är förste underläkare respektive under­

läkare vid serafimerlasarettet, anser jag bör upphöra.

Jag delar i princip kommitténs uppfattning att särskilda kursanslag ej

torde erfordras efter utbildningsreformens genomförande, enär den totala

undervisningsvolymen och kostnaderna härför beräknats i kommitténs

förslag. Eventuella kostnader för extra kurser och dylikt torde kunna be­

stridas från det i propositionen 1954: 136 föreslagna anslaget till Gemen­

samma universitetsändamål: Extra utgifter.

80

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

VIII. De särskilda läroämnena.

1. Anatomi.

Kommittén.

Undervisningen i anatomi sker för närvarande vid samtliga lärosäten

under den medicinska utbildningens första och andra terminer, vilka ägnas

helt åt anatomi och histologi och tillsammans bildar det s. k. morfologiska

året. Den avslutas med tentamen. Ämnet inleds med en särskild kurs i

jämförande anatomi. Den studerande får icke fortsätta sina studier förrän

han genomgått denna kurs och bestått de i anslutning till densamma

hörande examinatoriema.

Beträffande tiden för anatomistudierna finner kommittén, att de liksom

hittills bör sträcka sig över två terminer. Undervisningen bör läggas upp så,

att tentamen i anatomi kan avläggas i slutet av morfologiska året.

Anatomiundervisningens omfattning har under senare år successivt redu­

cerats, särskilt genom minskade krav på deskriptiv detaljkunskap. Denna

utveckling anser kommittén ha varit av godo och understryker önskvärd­

heten av en fortsatt kritisk prövning i syfte att i anatomiundervisningen

hålla kvar blott vad som är av vetenskapligt värde för förståendet av

grundlinjerna för organismens byggnad och funktion eller av betydelse ur

klinisk synpunkt. Kommittén framhåller särskilt det värdefulla i den fort­

gående ökningen av sådana delar inom anatomiundervisningen som röntgen­

anatomi, funktionell anatomi, ytanatomi, klinisk anatomi och topografisk

anatomi. Kontakt mellan teori och praktik bör enligt kommittén främjas

genom att kliniker, t. ex. röntgenologer och kirurger, får föreläsa i samband

med anatomiundervisningen och att lärarna i anatomi får undervisa under

lämpliga kliniska kurser.

Kommittén föreslår, att den särskilda kursen i jämförande ana­

tomi avskaffas. I stället bör enligt kommittén anatomistudierna inledas

med en allmänbiologisk orientering om organismens och de viktigaste organ­

systemens byggnads- och funktionsprinciper samt i samband därmed en

översikt av den anatomiska nomenklaturen. Denna undervisning bör kunna

slutföras med cirka 15 föreläsningar och eventuellt någon eller några djur-

dissektioner under anatomistudiernas tre till fyra första veckor. Undervis­

ningen bör ingå i den obligatoriska undervisningen i ämnet anatomi och

ges av någon av lärarna i anatomi.

Den speciella undervisningen i jämförande anatomi, som kan anses nöd­

vändig, bör likaså meddelas under anatomistudierna. Undervisningen kan

därvid antingen anslutas till skildringen av olika organ och organsystem

81

under hela anatomistudiet eller ges som anatomiundervisningens sista del

under högst 10—15 föreläsningar som eu samlad överblick av jämförande

anatomiska och embryologiska fakta.

Embryologien undervisas för närvarande inom både anatomi och

histologi. Kommittén anser, att denna anordning fortfarande bör gälla, var­

för det bör ankomma på lärarna i anatomi att vid skildringen av de olika

organen också ge en framställning av dessas embryologiska utveckling. Om

lärarna i anatomi och histologi så finner lämpligt, bör dock icke något hin­

der möta att förlägga en större del av embryologiundervisningen till an­

tingen anatomi eller histologi.

Undervisningen i anatomi och histologi bör korreleras och integreras så

långt som möjligt. Uppläggningen av undervisningen i de båda ämnena bör

ske vid konferenser mellan samtliga lärare, varvid en konkret plan för under­

visningen under varje termin bör utformas. En betydande frihet bör ges

åt lärarna i anatomi och histologi att allt efter intresse och vetenskaplig

inriktning på en hand samla undervisningen i särskilda delar av ämnena.

Kommittén anser, att åtskillig dubbelundervisning härigenom skall kunna

elimineras och konstgjorda gränser mellan de två ämnena röjas undan.

Antalet katedrala föreläsningar av traditionell art torde enligt kommit­

tén med den sålunda skisserade inriktningen kunna reduceras något. Cirka

100 föreläsningstimmar borde kunna täcka de delar av anatomien, som

lämpligen kan ges i form av kurser. Dessa kurser kan såsom redan hittills

skett omfatta t. ex. allmän biologi, rörelseapparaten, viscera, nervsystemet,

sinnesorganen etc. En reglering av antal och benämning på sådana kurser

eller av omfattningen av varje kurs finner kommittén icke lämplig, utan

det bör ankomma på lärarna på varje institution att fördela den totala

undervisningstiden på ett lämpligt antal ämnen.

Varje studerande bör enligt kommittén få dissekera människokroppen en

gång. I anslutning härtill genomgås under 25—40 timmar huvudets, hal­

sens, bålens och extremiteternas anatomi. Härvid skall den deskriptiva

anatomien (inklusive röntgenanatomien) intimt samordnas med den funk­

tionella, den topografiska och den kliniska anatomien. I stor utsträckning

kan undervisningen här ske i smågrupper under amanuensers och assisten­

ters ledning och i direkt anslutning till dissektionerna.

Kommitténs förslag innebär, att anatomiundervisningen i stort sett bibe­

hålls oförändrad men att det samtidigt betonas, att undervisningen bör

fullföljas under det morfologiska året. Kommittén anser därför, att de

nuvarande ordinarie lärarkrafterna vid institutionerna icke behöver utökas.

Däremot har erfarenheten visat — enligt vad ämneslärarna meddelat kom­

mittén — att den koncentrerade undervisningen, som blivit en följd av

inrättandet av ett morfologiskt år, ställer stora krav på tillgången lill lägre

undervisningspersonal av assistent- och amanuenstyp, eftersom det vid detta

slags undervisning är nödvändigt att arbeta mera individuellt med de

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1051+. 1 sarnl. Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr £12.

82

studerande genom demonstrationer och liknande undervisning i mindre

grupper. För Stockholms del tillkommer härvidlag att undervisningen i jäm­

förande anatomi genom kommitténs förslag överflyttas från avgiftsbelagda

kurser till den ordinarie undervisningen.

Kommittén föreslår därför en viss utökning av denna personal vid de

olika institutionerna, såsom närmare framgår av efterföljande tabell, i vil­

ken jämväl redovisas nuvarande personalorganisation och kanslerns förslag i

ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr %12.

Anatomi.

Tjänster m. m.

Nuvarande personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

U

L

S

G

U

L

S

G

U

L

S

G

Professor ......................................

1

1

1

1

Prosektor ....................................

1

1

1

1

Förste assistent ..........................

1

1

1

1

—

—

+ 1

—

—

—

+ 1

Andre assistent ..........................

1

1

1

1

+ 1 —

—

+ 1 + 1 + 1

—

+ 1

Förste amanuens ........................

2

2

3

2

—

+ 2

Tredje amanuens ......................

2

2

4

2

—

— 2

Förste instrumentmakare (18 lgr)

—

—

—

7*

Förste laboratoriebiträde (15 lgr)

—

—

1

Preparator (14 lgr) ..................

1

1

1

1

Institutionsvaktmästare (14 lgr)

—

—

V*

Kontorist (13 lgr) ......................

1

—

1

1

Laboratoriebiträde (13 lgr) ....

1

1

1

1

Institutionsvaktmästare (12 lgr)

2

1

2

i'/.

Laboratoriebiträde (11 lgr) ....

1

1

—

1

Kanslibiträde (11 Igr) ..............

—

1

Djurvårdare (10 lgr) ..................

—

—

(1)

Ekonomibiträde ........................

—

—

—

1

Bestridande av vaktmästargöro-

mål ..........................................

—

—

1600

Tab ellkommentar.

Institutionsvaktmästartjänsten i 14 lönegraden i Stockholm är gemen­

sam för anatomiska och histologiska institutionerna.

Tjänsten som förste instrumentmakare och en tjänst som institutions­

vaktmästare i 12 lönegraden i Göteborg är gemensamma för anatomiska

och histologiska institutionerna.

I kolumnen för nuvarande personal i Stockholm har inom parentes an­

givits en tjänst som djurvårdare i 10 lönegraden. Tjänsten föreslås i årets

statsverksproposition skola inrättas från och med budgetåret 1954/55.

Beträffande benämningen av professurerna i anatomi och histologi före­

slår kommittén, att denna i Lund och Göteborg ändras till professur i »ana­

tomi, särskilt makroskopisk anatomi» respektive »anatomi, särskilt histo­

logi» i likhet med vad som skett 1938 vid karolinska institutet — på förslag

84

Jag anser det liksom kommittén betydelsefullt, att de studerande kan

avsluta sina studier i anatomi under det första, morfologiska studieåret.

En väsentlig förutsättning härför är tillräcklig tillgång på lägre undervis-

ningspersonal. Den av det ökade studentintaget i Uppsala föranledda öka­

de gruppundervisningen kräver likaledes ytterligare dylik personal.

Jag anser mig böra föreslå följande utökning av personalen i detta ämne:

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 212.

U

L

S

G

Förste assistent ...............................................

+ 1

_

+ 1

Andre assistent ...............................................

—

+ 1

—

+ 1

Förste amanuens .............................................

+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till

i runt tal 50 000 kronor.

Med hänsyn till det ökade studentintaget i Uppsala räknar jag vidare

med en ökning av det årliga anslaget för materiel med 2 500 kronor samt

ett engångsanslag för utrustning med 5 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr %1%.

85

2. Histologi.

Kommittén.

Nuvarande undervisning i histologi ges i, form av en kurs, som i Lund,

Stockholm och Göteborg är förlagd till den medicinska utbildningens andra

termin. I Uppsala är kursen sedan våren 1951 delad mellan första och andra

terminen med ungefär hälften på vardera terminen. Liksom i anatomi har i

allmänhet en viss minskning av undervisningens omfattning skett.

Kommittén har den uppfattningen, att en undervisning på 100—110 tim­

mar föreläsningar inberäknat demonstrationer utgör en lämplig omfattning

med hänsyn till ämnets betydelse för den allmänna läkarutbildningen. I

denna undervisning bör enligt kommittén jämväl ingå hithörande delar av

embryologien, d.v.s. den tidiga fosterutvecklingen och utvecklingsmekani-

ken. Till den sålunda föreslagna undervisningen bör komma praktiska

övningar av mindre omfattning. I fråga om genetiken föreslår kommittén

en särskild undervisning, men anser det vara lämpligt att undervisning i

cytogenetik sker inom ramen för histologiundervisningen i anslutning till

studiet av celläran.

Beträffande histologiundervisningens innehåll återkommer kommittén till

den i fråga om anatomien diskuterade samordningen mellan de bägge äm­

nena. Koordinationen bör genomföras så långt som möjligt och all dubbel­

undervisning undvikas, varvid en möjlighet är att lärare i antingen anatomi

eller histologi meddelar både anatomi- och histologiundervisningen i fråga

om ämne eller organsystem, som särskilt intresserar honom eller där han

besitter speciell erfarenhet.

I fråga om histologiundervisningens förläggning i studieschemat anser

kommittén, att det ur flera synpunkter vore fördelaktigare att förlägga

densamma till en tidigare tidpunkt i utbildningen, d.v.s. åtminstone till

sin huvuddel under första terminen. Under första terminen behandlas näm­

ligen en stor del av den deskriptiva anatomien. Det är främst dessa delar

av anatomiundervisningen som skall koordineras med histologien, så att

organismens struktur kan skildras som ett sammanhängande helt, som

byggs upp av celler, vävnader, organ och organsystem. Med nuvarande

inbördes läge av anatomi- och histologiundervisningen är en sådan peda­

gogiskt riktig samordning möjlig endast i liten utsträckning. Vidare leder

nuvarande studieordning till att tentamina i anatomi och histologi skall

avläggas samtidigt vid slutet av andra terminen, vilket för en stor del av de

studerande betyder, att de har endera tentamen kvar till kemi- och fysiologi­

studierna under tredje och fjärde terminerna.

Kommittén föreslår därför, att kursen i histologi åtminstone till sin största

del fullgöres under första terminen. Beroende på sättet för lärarnas sam-

86

planering av anatomi- och histologiundervisningen vid ett visst lärosäte

föreslås histologikursen börja antingen samtidigt med anatomiundervis-

ningen vid första terminens början eller en till två månader in på första

terminen, sedan de studerande genomgått anatomiundervisningens allmänna

biologikurs och eventuellt något mer. Enligt första alternativet skulle histo­

logikursen vara avslutad undei; första terminen och tentamen kunna av­

läggas i slutet av första eller i början av andra terminen. Enligt det andra

alternativet skulle tentamen förskjutas en till två månader in i andra

terminen. Med denna anordning av studierna i histologi skulle de stude­

rande under minst två månader i slutet av andra terminen kunna ägna sig

åt att som huvudsaklig uppgift förbereda sin tentamen i anatomi. Det bör

enligt kommittén ankomma på lärarna i anatomi och histologi att för varje

lärosäte föreslå den lämpliga förläggningen av histologikursen.

Undervisningen i histologi har, framhåller kommittén, som en nödvändig

förutsättning, att de studerande förses med histologiska preparat, vilkas

framställning kräver tillgång till kvalificerad teknisk personal. Tidigare har

sådana preparat i betydande utsträckning kunnat framställas med hjälp av

frivillig arbetskraft från studerande, som tjänstgjort såsom extra ordinarie,

obetalda amanuenser vid institutionerna. Under senare år har förmärkts

en stark tendens till forcerad studiegång, varvid de studerande av ekono­

miska och andra skäl försökt att såvitt möjligt hålla studietiden till medi­

cine kandidatexamen nere. Tillgången på frivillig arbetskraft vid institutio­

nerna har därför praktiskt taget upphört, vilket medfört en kännbar ökning

för institutionernas tekniska personal. Med hänsyn härtill föreslår kom­

mittén, att den tekniska personalen vid de histologiska institutionerna i

Uppsala, Lund och Stockholm förstärkes med ett laboratoriebiträde vid

vartdera lärosätet. Av efterföljande tabell framgår nuvarande personalorga­

nisation samt kommitténs och kanslerns förslag om förstärkning av per­

sonalen.

T abellkommentar.

En av de båda förste amanuenstjänsterna och en av laboratoriebiträdes-

befattningarna i Lund är knutna till Tornbladsinstitutet för embryologi.

Institutionsvaktmästartjänsten i Stockholm är gemensam för anatomiska

och histologiska institutionerna.

De personliga professurerna i medicinsk cellforskning och genetik samt

fysikalisk cellforskning i Stockholm och de till dessa tjänster hörande be­

fattningarna har lämnats utanför tabellen.

Förste instrumentmakartjänsten och en institutionsvaktmästartjänst i

Göteborg är gemensamma för anatomiska och histologiska institutionerna.

I kolumnen för nuvarande personal i Göteborg har inom parentes angivits

en tjänst som assistent i lönegraden 19. Tjänsten föreslås i propositionen

nr 136 till innevarande års riksdag skola inrättas som personlig befattning

för nuvarande innehavaren av en preparatorsbefattning vid histologiska

institutionen, vilken befattning samtidigt föreslås vakantsatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

87

Histologi.

Tjänster

Nuvarande personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

U

L

S

G

U

L

S

G

U

L

S

G

Professor ......................................

1

1

1

1

Prosektor

1

1

1

1

Förste assistent ..........................

1

1

2

1

Förste amanuens........................

1

2

2

1

Tredje amanuens ......................

2

2

2

2

Assistent (19 lgr) ......................

—

—

—

(1)

Förste instrumentmakare

(18 lgr) ....................................

—

—

—

7»

Förste laboratoriebiträde (15 lgr) —

1

Preparator (14 lgr) ....................

1

1

i

i

Institutionsvaktmästare (14 lgr) —

—

7*

Kontorist (13 lgr) ......................

—

—

1

Laboratoriebiträde (13 lgr) ....

1

2

2

2

Institutionsvaktmästare (12 lgr)

1

1

—

17*

Laboratoriebiträde (11 lgr) ....

1

—

1

—

+ 1 + 1 + 1 —

+ 1 + 1 4- 1 + 1

Kanslibiträde (11 lgr)................

1

1

—

l

Vaktmästare (10 lgr) ................

—

—

1

Ekonomibiträde..........................

--

—

—

i

Flyttningen av histologiundervisningen till ett tidigare skede av det mor­

fologiska året skapar vissa problem vid övergången till en förändrad studie­

ordning. För de institutioner, som endast tar 30 elever per kurs, anser kom­

mittén, att övergången lämpligen kan ske genom en koncentration av den

första kursen till en kortare tid, varigenom den följande kursen kan börja

tidigare. En sådan förändring har under senaste tid genomförts i Uppsala.

För Stockholms del med dess elevantal av 50 eller däröver i varje kurs anser

kommittén en sådan koncentration icke vara möjlig att genomföra. Kommit­

tén föreslår här i stället efter samråd med ämnesläraren, att ett engångsan-

slag ställes till institutionens förfogande för en dubblering av undervisningen

under minst en halv termin. Av anslaget, som enligt kommittén bör upp­

föras med 5 000 kronor, beräknas 3 000 kronor till ersättning åt en biträ­

dande lärare med uppdrag att ge en halv föreläsningskurs, 1 000 kronor

till ersättning åt viss amanuenspersonal under två månader samt slutligen

1 000 kronor för tillfälliga materielutgifter (glas, preparat m. m.).

Yttranden.

Kommitténs förslag om en tidigare förläggning av histo­

logiundervisningen under det morfologiska året har i huvudsak

godtagits av remissmyndigheterna. Medicinska fakulteten i Lund anser

(lock, att identiska förhållanden ej behöver råda vid de olika lärosätena, och

anhåller att med ledning av sin erfarenhet få utforma lämplig plan för de

båda ämnenas inbördes fördelning. Kanslern finner den föreslagna anord­

88

ningen att förlägga histologiundervisningen till ett tidigare skede av det

morfologiska året fördelaktig, men framhåller att en övergång till den för­

ändrade studieordningen kan komma att kräva dubbleringskurser i histo­

logi icke blott — såsom kommittén föreslagit — i Stockholm utan även i

Göteborg och möjligen också i Lund. För bedömandet av härför erforder­

liga engångsanslag, varom framställning bör göras i respektive universitets-

^{myndigheters anslagsäskanden för budgetåret} 1955/56,

synes enligt kans­

lerns mening kommitténs beräkning avseende Stockholm kunna tjäna till

ledning.

Den föreslagna utökningen av antalet laboratori e-

biträdestjänster finner

kanslern

motiverad men föreslår, att ytter­

ligare en befattning som laboratoriebiträde inrättas jämväl vid histologiska

institutionen i Göteborg.

Departementschefen.

I fråga om undervisningen i histologi kan jag biträda kommitténs för­

slag. Med hänsyn till vikten av att de studerande i möjligaste mån jämnt

fördelar arbetet under det morfologiska året finner jag det således lämpligt

att förlägga kursen och därmed tentamen i histologi tidigare under året än

som nu sker. En sådan framflyttning torde även visa sig värdefull med

hänsyn till möjligheten att åstadkomma en önskvärd samordning av under­

visningen i de båda ämnena anatomi och histologi.

Liksom kommittén anser jag, att en förstärkning av de histologiska in­

stitutionernas tekniska personal är nödvändig för att möjliggöra en till­

räcklig framställning av undervisningsmaterial. Det ökade studentintaget

i Uppsala kräver vidare en utökning av den lägre undervisningspersonalen

vid detta lärosäte.

Jag anser mig därför, i enlighet med kanslerns förslag, böra föreslå följan­

de utökning av personalen i detta ämne:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

U

L

S

G

Förste assistent ............................................

+ 1

Förste amanuens ..........................................

+ 1

Laboratoriebiträde (högst 13 lgr>..............

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

Den härav föranledda årliga kostnadsökningen för avlöningar uppgår till

i runt tal 53 500 kronor

Med hänsyn till det ökade studentintaget i Uppsala räknar jag vidare

med en ökning av det årliga anslaget för materiel med 2 500 kronor samt

med engångsanslag för utrustning med 30 000 kronor och för ombyggnads­

arbeten med 100 000 kronor.

För kostnader i Lund, Stockholm och Göteborg i samband med flytt­

ningen av histologiundervisningen till ett tidigare skede av det morfologiska

året anser jag mig böra räkna med en kostnadsökning av engångsnatur med

tillhopa 15 000 kronor.

90

Kommittén föreslår därför, att kursen ges redan under den första terminen.

Det torde enligt kommitténs mening icke möta någon svårighet att vid

undervisningen finna sådana exempel inom teori eller klinik som på ett

enkelt sätt kan förklaras för de studerande i detta stadium av deras utbild­

ning. Genom kursens ringa omfattning bedömes den icke nämnvärt inkräkta

på de studerandes tid för anatomistudiet.

Kursen bör enligt kommittén ges av statistiker. I Uppsala, Lund och

Stockholm finns statistiska institutioner och i Uppsala även rasbiologiska

institutet, vid vilka institutioner omfattande erfarenhet av statistiska pro­

blem vid även rent medicinska undersökningar samlats. I Göteborg finns

en preceptur i statistik. Lämpliga lärare för undervisningen torde således

finnas vid alla dessa lärosäten.

Kommittén föreslår, att två kurser i statistik skall ges årligen vid alla

lärosäten. För undervisningen jämte förhör föreslår kommittén, att arvode

skall utga i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 950 kronor och i Stock­

holm med 2 400 kronor.

Y ttr anden.

Behovet av obligatorisk undervisning i medicinsk

statistik har icke ifrågasatts i något av remissyttrandena. Tvärtom

har i nagra fall önskemal uttalats om en mera avancerad undervisning i

ämnet än den kommittén föreslagit.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet

anser, att den obligatoriska undervisningen i statistik kan förkortas från

föreslagna 15 till 10 timmar, men ifrågasätter samtidigt om icke en fort­

sättningskurs pa 10 timmar borde anordnas för dem, som anser sig vara

i behov av en grundligare utbildning på området, i

Kanslern

finner tanken

på en frivillig fortsättningskurs, vilken borde förläggas till licentiatstu­

dierna, tilltalande, men anser att frågan torde tarva närmare utredning.

Beträffande den obligatoriska kursens omfattning ansluter sig kanslern till

kommitténs förslag.

Förslaget att kursen i statistik skall avslutas med förhör avstyrkes av

lärarkollegiet vid karolinska institutet, kanslern

och

Sveriges för enade stu­

dentkårer.

Kontroll av att de studerande kunnat tillgodogöra sig undervis­

ningen bör enligt kanslern bättre kunna ske genom ett examinatorium i

skriftlig form inom ramen för själva kursen. Av kommittén föreslagna

arvoden till lärare föreslås reducerade med hänsyn härtill och utgå i

Uppsala, Lund och Göteborg med 1 700 kronor och i Stockholm med 1 900

kronor.

Medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén för medicinska

högskolan i Göteborg har anfört, att den i kursen ingående undervisningen

i bibliotekskännedom ej bör ges av kursgivaren i statistik — som kommit­

tén föreslagit — utan av en bibliotekstjänsteman. Kanslern förklarar sig

dela denna uppfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

92

Kungl. Maj ds 'proposition nr 212.

4. Medicinsk genetik.

Kommittén.

Särskild undervisning i genetik meddelas icke enligt nu gällande exa-

mensstadga. I Uppsala och Lund ges dock frivilliga kurser.

De cytologiska grunderna för arvsprocessema genomgås numera på histo­

logikursen. Den mera kliniskt betonade genetiken, humangenetiken, har

däremot ofta blivit mera styvmoderligt behandlad på undervisningssche-

mat. Under de senaste decennierna har denna forskningsgren gjort stora

framsteg, som i många delar äger betydelse även för den praktiskt verk­

samme läkaren. Man känner ett stort antal sjukdomar, där arvsgången kan

anses fullt klarlagd. I andra fall kan ett avgörande inflytande från arvs­

faktorer påvisas, ehuru detaljerna i dessa sjukdomars ärftlighet inte kunnat

analyseras slutgiltigt.

Kommittén föreslår, att en. obligatorisk elementär kurs i genetik införes

i den allmänna läkarutbildningen. Kursen föreslås omfatta 10 timmar före­

läsningar. Den bör inledas med en kort genomgång av de för humangeneti­

ken viktigaste delarna av experimentalgenetiken. Därefter ges en översikt

av de viktigaste ärftlighetsschemata, som belyser väsentliga kliniska fråge­

ställningar inom t. ex. internmedicin, psykiatri, oftalmologi och dermatologi.

Vid de relativt talrika sjukdomar, där de enkla mendelska lagarna ej kan

tillämpas, genomgås den empiriska, arvsprognosen. Betydelsen av exogena

faktorer som simulerar ärftlighet betonas.

Kursen i genetik bör enligt kommitténs mening förläggas tidigt i utbild­

ningen. För en sen förläggning kunde visserligen anföras, att de studerande

då hade en så pass stor klinisk kunskap att exemplifieringen av undervis­

ningen i genetik skulle vara lättare. Å andra sidan skildras ärftlighetens

roll vid de olika sjukdomarna bäst i anslutning till framställningen av deras

klinik. Detta förutsätter att grunderna för genetiken redan har genomgåtts

före de kliniska kurserna. Kommittén anser denna senare uppläggning vara

den naturligaste. Kursen i genetik bör ge en grund för den senare mer detal­

jerade undervisningen om ärftlighetsfaktorernas betydelse vid olika sjuk­

domstillstånd, vilket avhandlas i sitt naturliga sammanhang under de olika

kliniska kurserna. Exemplifieringen av de genetiska lagarna i en tidigt lagd

kurs anser kommittén icke böra erbjuda svårigheter. Det gäller ju här endast

att ta fasta på vissa karakteristiska och ur genetisk synpunkt väsentliga

drag hos sjukdomstillstånden och att med hjälp av denna summariska

skildring framställa arvsgången. Den grundläggande kursen skall med andra

ord vara principiellt lagd med skildringen av konkreta tillstånd som en

elementär exemplifiering.

94

för själva kursen. Medelsbehovet per år beräknar

kanslern

med hänsyn

härtill till 1 200 kronor för ett vart av lärosätena i Uppsala, Lund och

Göteborg samt till

1 400

kronor för karolinska institutet.

Departementschefen

.

I den moderna biologien utgör ärftlighetsforskningens starka utveckling

ett framträdande drag. Inom medicinen har arvsanlagens betydelse för

sjukdomars uppkomst tilldragit sig intresse sedan lång tid, men det är först

under senare decennier, som den medicinska genetiken blivit en egen ve­

tenskap. Dylik forskning bedrivs framgångsrikt även i vårt land. Jag till­

styrker därför, att medicinsk genetik blir ett nytt ämne i läkarutbildningen

och att en undervisningskurs anordnas såsom kommittén föreslagit. Med

hänsyn till kursens elementära karaktär kan jag biträda kommitténs för­

slag att förlägga den redan till det första studieåret. Ifråga om kunskaps­

kontrollen ansluter jag mig till kanslern, vilken förordar endast ett skrift­

ligt examinatorium inom ramen för kursen. Med anledning av att medici­

nalstyrelsen framhållit behovet av en professur i medicinsk genetik, vill

jag endast erinra om att statens rasbiologiska institut i Uppsala i betydan­

de omfattning torde angripa problem inom den medicinska genetiken, var­

jämte vid karolinska institutet finns en forskningsprofessur i cellforskning

med genetik.

Jag föreslår i likhet med kanslern, att arvoden för undervisningen i ämnet

utgår i Uppsala, Lund och Göteborg med 1 200 kronor och i Stockholm

med 1 400 kronor eller med tillhopa 5 000 kronor per år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

96

varatar alla möjligheter för en samordning och integration av de båda

ämnena, varigenom dubbelundervisning i möjligaste mån undvikes.

Enligt kommitténs förslag blir undervisningen i allmän och medicinsk

kemi i huvudsak oförändrad. Kommittén framhåller emellertid, att hän­

synen till behovet av en ökad omfattning av de delar av kemien, som grän­

sar till den medicinska fysiken, gör, att särskilt laborationsundervisningen

måste omläggas och ges en vidare syftning.

För de ordinarie lärarnas del föreslår kommittén en förändring endast vid

institutionen i Stockholm. Där finns för närvarande en professur i kemi,

varjämte

1947

inrättades en personlig professur i speciell medicinsk kemi

för dåvarande laboratorn i kemi och farmaci J. E. Jorpes. Så länge Jorpes

kvarstår i sin tjänst, skall laboratorsbefattningen hållas obesatt. Kom­

mittén anser det emellertid uppenbart, att en institution av den omfatt­

ning, som stockholmsinstitutionen har — med ett elevantal av 110—120

elever per år i kurser om

55—60

elever — kräver en större ordinarie lärar­

personal än de övriga institutionerna. Kommittén föreslår därför, att den

personliga professuren i speciell medicinsk kemi överföres till en ordinarie

professur i ämnet samt att laboratorstjänsten i medicinsk kemi vid institu­

tionen återbesättes. Detta skulle ge institutionen tillgång till en tredje ordi­

narie lärare med bland annat uppgift att övervaka organisationen av den

omfattande laborationsundervisningen.

Sedan gammalt finns vid varje medicinsk-kemisk institution en arvodes-

befattning som biträdande lärare i allmän kemi, vars innehavare har till

uppgift att ge den huvudsakliga delen av undervisningen i ämnet. Arvodet

för denna befattning, till vilken innehavare av kanslern förordnas för högst

tre år i sänder, utgår för närvarande med 15 240 kronor om året. Enligt

särskilda föreskrifter får emellertid lärarna, därest de är docentkompetenta,

tilläggsarvoden av sådan storlek, att de kontanta löneförmånerna uppgår

till samma belopp, som tillkommer docent i 30 löneklassen. En viss för­

stärkning av de biträdande lärarbefattningarna i allmän kemi anser kom­

mittén vara befogad med hänsyn till den utvidgning av undervisningen

mot gränsområdena till den medicinska fysiken, som följer av kommitténs

förslag. Kommittén föreslår därför, att arvodena för undervisning i allmän

kemi indrages och att i stället inrättas extra ordinarie tjänster som lärare

i allmän kemi med placering i 30 lönegraden. Lärarna i allmän kemi, som

bör vara docentkompetenta, bör tillsättas med förordnande för sex år och

möjligheten till omförordnande bör icke begränsas.

Kommittén framhåller, att den kemiska undervisningen utgör ett område,

där behovet av laborationer och liknande handledning av de studerande

är framträdande, vilket motiverar, att dessa institutioner förfogar över

en relativt sett stor lägre undervisningspersonal och teknisk personal.

Med hänsyn härtill föreslår kommittén en viss förstärkning av den lägre

undervisningspersonalen i Stockholm och en utökning av den tekniska per-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

98

De av kommittén föreslagna lär ar krafterna har däremot av

samtliga universitetsmyndigheter ansetts otillräckliga.

Medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt organisationskommit­

tén för medicinska högskolan i Göteborg har samtliga ansett, att kommitténs

förslag i fråga om lärarkrafterna i realiteten endast innebär en förändring

av de biträdande lärarnas tjänsteställning och sålunda ej kan tillgodose

kommitténs önskan om en betydande ökning och fördjupning av den till

kemien hörande delen av den biofysiska undervisningen. Med hänsyn till de

biträdande lärarnas redan alltför stora undervisningsbörda föreslår därför

dessa universitetsmyndigheter, att de av kommittén föreslagna lärartjäns­

terna i 30 lönegraden inrättas, men att de nu existerande biträdande lärar­

tjänsterna bibehålies. Endast härigenom skulle möjligheter skapas för att

en i biofysik väl kvalificerad kraft kunde vinnas för den betydande del av

undervisningen i detta ämne, som är intimt knuten till undervisningen och

laborationerna i allmän och medicinsk kemi. I en till lärarkollegiets vid

karolinska institutet yttrande fogad inlaga av professorerna E. Jorpes och

C. G. Bernhard har föreslagits, att fysikundervisningen inom allmänna

kemien ges en särskild företrädare, så att fysikundervisningen där kan in­

fogas i kursen utan utsträckning av den tidsperiod kursen har till för­

fogande. Därför hemställes att en e. o. docentbefattning inrättas för under­

visningen i fysik vid kursen i allmän kemi. För undervisningen föreslås

vidare ett engångsanslag av 30 000 kronor samt ett årligt materielanslag

av 5 000 kronor.

Kanslern avstyrker kommitténs förslag om inrättande av lärartjänster

i allmän kemi i lönegraden Ce 30 med motivering att dessa tjänster icke

skulle medföra någon förstärkning av lärarkrafterna i ämnet utan att tvärt­

om innehavarna av desamma skulle få en undervisningsskyldighet, som

vida understege den med de nuvarande biträdande lärarbefattningarna

förenade undervisningsskyldigheten.

Departementschefen.

Beträffande undervisningen i kemi vid de medicinska lärosätena, vilken

undervisning av kommittén föreslås bli i huvudsak oförändrad, ansluter jag

mig till kommitténs uttalanden.

Behovet av en förbättrad undervisning i de delar av kemien, som grän­

sar till den medicinska fysiken, anser jag liksom kommittén främst motive­

ra en omläggning av laborationsundervisningen. Med hänsyn till stock­

holmsinstitutionens stora studentantal finner jag det ådagalagt, att en

tredje ordinarie lärare krävs där bl. a. med uppgift att övervaka organisa­

tionen av den omfattande laborationsundervisningen. Jag föreslår därför,

att den nuvarande personliga professuren i speciell medicinsk kemi för J. E.

Jorpes uppföres å ordinarie stat såsom professur i medicinsk kemi och att

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

laboratorsbefattningen i kemi och farmaci återbesattes med den ändrade

benämningen laboratorsbefattning i medicinsk kemi.

Då kommitténs förslag om att ersätta de biträdande lärarna i allmän

kemi med extra ordinarie tjänster i 30 lönegraden avstyrkts av kanslern och

flertalet universitetsmyndigheter, anser jag mig icke böra tillstyrka det­

samma.

Mot kommitténs förslag om en förstärkning av den lägre undervisnings-

personalen och den tekniska personalen med hänsyn till ämnets framträ­

dande behov av laborationer och liknande handledning av de studerande

har jag ingenting att erinra. Det ökade studentintaget i Uppsala kräver

likaledes en viss ökning av denna personal.

Jag anser mig böra föreslå följande utökning av personalen i detta ämne:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

99

U

L

S

G

Förste assistent ...........................................

_

_

+ 1

Tredje amanuens ........................................

+ 1

Instrumentmakare (14 lgr) ........................

—

—

—

+ 1

Laboratoriebiträde (högst 13 lgr)..............

+ 1

+ 1

—

+ 1

De av mig sålunda förordade förändringarna i personalorganisationen i

ämnet föranleder en årlig kostnadsökning för avlöningar med i runt tal

73 900 kronor.

Med hänsyn till det ökade studentintaget i Uppsala räknar jag vidare

med en ökning av det årliga anslaget för materiel med 5 000 kronor samt

med engångsanslag för utrustning med 20 000 kronor och för ombyggnads­

arbeten med 10 000 kronor.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 81%.

6. Medicinsk fysik.

Kommittén.

Speciell undervisning i fysik (medicinsk fysik, biofysik) anordnas för

närvarande icke vid de medicinska lärosätena. Vid undervisningen i fysio­

logi ägnas dock i regel avsevärd tid åt fysik, tillämpad på medicinska

problem. I Stockholm ges två gånger årligen av en arvodesbetald lärare en

frivillig kurs om 20 timmar föreläsningar i de delar av den medicinska

fysiken, som är av särskilt intresse för fysiologien. Den fysikaliska kemien

undervisas vid kursen i allmän kemi. Vid histologiundervisningen genom­

gås principerna för vissa optiska instrument, såsom ljusmikroskopet i dess

olika modifikationer, samt för elektronmikroskopet.

Fysikens ställning på det medicinska lärosehemat har genomgått olika

faser. Under många år ingick ämnet fysik vid sidan av kemi, botanik och

zoologi i den medikofilosofiska examen, vilken utgjorde en förberedelse för

de egentliga medicinstudierna. När denna examen avskaffades 1907, behölls

endast kemien på studieschemat för medicinarna i form av en kurs i allmän

kemi, varjämte infördes en kurs i jämförande anatomi.

Senare har vid upprepade tillfällen röster höjts för återinförandet av en

kurs i medicinsk fysik. Kommittén erinrar sålunda om att MHO i sitt

första betänkande (SOU 1946: 76, s. 113 f.) framhöll, att behovet av en

särskild företrädare för ämnet biofysik vid en fysiologisk institution vore

väl motiverat både från forskningens och undervisningens synpunkt. Det

syntes enligt MHO:s mening kunna förutses, att ämnesområdet komme

att snabbt utvecklas, särskilt vid de fysiologiska och medicinskt kemiska

institutionerna, och därför framdeles komme att kräva självständiga före­

trädare.

År 1947 upptog professorn i radiofysik vid karolinska institutet It. Sievert

frågan på nytt i en skrivelse till universitetskanslern. Han framhöll därvid,

att ett återupptagande av undervisning i fysik för medicine studerande nu

syntes vara ett i hög grad angeläget önskemål. Remissvaren på denna

skrivelse var genomgående positivt hållna.

Fysikens betydelse för läkaren även i praktisk yrkesutövning har allt­

mera ökat. Röntgen, elektrokardiografi och elektroencefalografi är numera

vitt utbredda undersökningsmetoder, som möter den praktiskt verksamme

läkaren i växlande sammanhang. Fysikaliska behandlingsapparater av olika

slag tas ofta i bruk. För sjukhusläkaren kommer härtill en rad metoder,

som även kräver ett visst mått av fysikaliskt kunnande. Teoretikern an­

vänder nu komplicerade fysikaliska mätmetoder. Det är även välbekant,

att det som i dag är ett specialinstrument på ett teoretiskt laboratorium

inom kort kan vara ett standardinstrument med vidsträckt användning.

Gedigna kunskaper i fysik är givetvis icke blott betydelsefulla för för­

102

däri ingående fysikaliska kemien, och föreslås därför skola ingå i kursen i

allmän kemi samt närmast anförtros åt läraren i detta ämne.

Inom fysiologien föreligger enligt kommitténs mening ett relativt större

behov av undervisning i medicinsk fysik. Kommittén anser emellertid, att

detta behov kan tillgodoses på ett sådant sätt, att de medicinska lärosätena

vid en framtida definitiv omorganisation av forskning och undervisning i

medicinsk fysik icke blir bundna vare sig personellt eller ur lokalsynpunkt.

Kommittén föreslår sålunda, att en särskild lärare i medicinsk fysik tills

vidare knytes till fysiologiska institutionen vid varje lärosäte. Denne bör

även förfoga över viss personal och utrustning. Läraren föreslås två gånger

årligen skola ge en kurs i medicinsk fysik på cirka 20 timmar föreläsningar

jämte anslutande enklare laborationer med praktiska tillämpningar. Kur­

sen, som vid en koncentration av fysiologiundervisningen till fjärde studie­

terminen lämpligen förlägges till denna termins första månad, bör vara

obligatorisk och avslutas med förhör. Den undervisning, som läraren är

skyldig att ge utöver kursföreläsningarna, bör ingå i fysiologiundervisningen.

Undervisningen i den speciella medicinska fysik, som är av betydelse för

radiologien erbjuder enligt kommittén särskilda problem. Specialister i

radiofysik finns redan vid karolinska institutet, där föreståndaren för radio­

fysiska institutionen vid karolinska sjukhuset är professor i radiofysik vid

karolinska institutet. I Lund finns en laboratur i radiofysik, och en dylik

tjänst har i propositionen nr 136 till innevarande års riksdag föreslagits

skola inrättas jämväl i Göteborg. Kommittén finner det lämpligt, att dessa

lärare mot arvode ger en viss undervisning åt de medicine studerande. Med

hänsyn till den alltmera vidgade användningen av radioaktiva ämnen för

diagnostiska och terapeutiska ändamål anser kommittén, att en viss under­

visning i biologiska strålningseffekter, strålningsrisker och strålskydd lämp­

ligen bör förekomma. 1951 års strålskyddskommitté har i en skrivelse till

kommittén som sin mening framfört, att en obligatorisk undervisning

rörande strålskydd vid arbete med röntgenstrålar och radioaktiva ämnen

bör infogas i allmänna läkarutbildningen. Kommittén föreslår därför, att

en radiofysiker meddelar sådan undervisning under 2 timmar i samband

med den propedeutiska röntgenkursen samt under 2 timmar i samband med

undervisningen i radioterapi under kirurgikursen. Kommittén uttalar för­

hoppningen, att denna undervisning i Uppsala tills vidare skall kunna ges

av någon av radiofysikerna vid radiofysiska institutionen i Stockholm.

I fråga om de kvalifikationer, som bör vara utslagsgivande vid valet av

ämnesföreträdare, har kommittén anfört, att lärarna i medicinsk fysik an­

tingen kan vara vetenskapligt skolade fysiker eller medicinska forskare med

god utbildning i fysikalisk teknik. Enligt kommitténs erfarenhet torde de

flesta företrädarna för medicinsk forskning och undervisning avgjort förorda

den senare möjligheten. För en fysiker är det lätt att förlora kontakten

med det för medicinen väsentliga och uppehålla sig vid renodlat fysikaliska

problem, under det att en läkare mera tvingas att följa med utvecklingen

Kungl. Mcij:ts 'proposition nr 212.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Y 11 r a nd en.

Samtliga universitetsmyndigheter

har hälsat kommitténs förslag om

särskild undervisning i medicinsk fysik med tillfredsställelse.

Kanslern delar kommitténs uppfattning att full klarhet om den lämp­

ligaste framtida organisationen av undervisning och forskning i medicinsk

fysik icke kan vinnas utan en avsevärd tids erfarenhet av sådan verksam­

het under icke definitiva former. Kanslern anser sig emellertid icke kunna

tillstyrka kommitténs förslag om inrättande av tjänster som lärare i medi­

cinsk fysik i lönegraden Cg 30 med hänsyn till att lärarna endast skulle få

en undervisningsskyldighet av 70 timmar per år. I stället föreslår kanslern

såsom ett provisorium att extra ordinarie docentbefattningar inrättas. Dessa

bör enligt kanslern vara fast knutna till ämnet och vikarier bör få för­

ordnas under eventuella ledigheter för innehavarna.

Behovet av lägre undervisningspersonal och teknisk

arbetskraft för undervisningen i medicinsk fysik har understrukits i

yttrandena. Kanslern anser dock, att befattningar som tredje amanuens

bör inrättas i stället för de av kommittén föreslagna befattningarna som

förste amanuens. Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göte­

borg föreslår, att en tjänst som instrumentmakare inrättas även i Göteborg,

enär motsvarande befattningshavare vid den fysiologiska institutionen på

grund av tyngande arbetsbörda icke kan tänkas stå till förfogande för

undervisningen i medicinsk fysik. Kanslern har icke ansett sig kunna till­

styrka organisationskommitténs förslag utan har hänvisat till att han i sina

anslagsäskanden för Göteborgs universitet för budgetåret 1954/55 tillstyrkt

ett förslag om inrättande av en tjänst som instrumentmakare vid radio­

fysiska laboratoriet och förutsatt att innehavaren skall stå till tjänst även

för övriga högskoleinstitutioner och kliniker.

Det av kommittén föreslagna årliga materielanslaget har av

lärarkollegiet vid karolinska institutet och organisationskommittén för medi­

cinska högskolan i Göteborg ansetts vara otillräckligt och föreslagits skola

höjas till 10 000 kronor.

I en till lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande fogad inlaga har

professorerna E. Jorpes och C. G. Bernhard anfört, att den i tidigare petita-

skrivelser berörda tillbyggnaden av fysiologiska institutionen blir nödvän­

dig, när de för medicinsk fysik avsedda lokalerna inom institutionen måste

tagas i bruk för undervisning i detta ämne, och hänvisat till tidigare petita-

skrivelser i denna fråga, vilka föranlett utredning och framläggande av ett

preliminärt tillbyggnadsförslag från byggnadsstyrelsen, kostnadsberäknat

till 550 000 kronor.

I fråga om av kommittén föreslagna arvoden för undervis­

ning i radiofysik anför kanslern, att den av kommittén föreslagna

undervisningen i radiofysik synes kunna meddelas i Lund av laboratorn i

106

undervisning bör kunna meddelas i Lund av laboratorn i radiofysik, i Stock­

holm av professorn eller laboratorn i radiofysik samt i Göteborg av den

där föreslagne laboratorn i radiofysik inom ramen för dessa lärares under-

visningsskyldighet. Särskilt arvode för denna undervisning synes sålunda

endast böra beräknas i Uppsala med 400 kronor.

I fråga om den lägre undervisningspersonalen tillstyrker jag kommitténs

förslag. Denna personal torde komma att utnyttjas för såväl undervisning

som forskning, varför den tjänstgöring, som skulle kunna åläggas de av

kanslern föreslagna tredje amanuenserna, sannolikt skulle bli otillräcklig.

Mot kommitténs förslag beträffande teknisk arbetskraft har jag intet att

erinra.

Till frågan om en eventuell utbyggnad av fysiologiska institutionen vid

karolinska institutet med hänsyn till undervisningen i medicinsk fysik är

jag icke beredd att nu ta ställning.

Jag anser mig sålunda böra föreslå följande personalorganisation för un­

dervisningen i medicinsk fysik:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.

U

L

S

G

Docent ...........................................................

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

Förste amanuens ..........................................

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

Instrumentmakare (14 lgr) ......................

+ 1

—

+ 1

Vad jag nu föreslagit föranleder en årlig kostnadsökning för avlöningar

med i runt tal 124 300 kronor.

Härutöver räknar jag enligt kommitténs förslag med årligt materielan-

slag av 5 000 kronor för varje lärosäte eller med tillhopa 20 000 kronor

samt med engångsanslag av 30 000 kronor per institution eller tillhopa

120 000 kronor för anskaffning av erforderliga instrument och apparater

vid undervisningens igångsättande.

fysiologiska institutionernas tekniska resurser, som tillgodoser undervis­

ningens behov.

Kommittén föreslår därför endast en förstärkning av den lägre under-

visningspersonalen och den tekniska personalen vid institutionen i Stock­

holm med en andre assistent respektive en preparator. Det jämfört med

övriga institutioner stora elevantalet har nämligen visat sig ställa särskilda

krav på dessa kategorier av befattningshavare. För övriga institutioner

torde enligt kommitténs mening för närvarande icke krävas ytterligare sådan

personal.

Av efterföljande tabell framgår nuvarande personalorganisation, den av

kommittén föreslagna utökningen av personalen ävensom kanslerns förslag

i ämnet.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr

j

212.

Fysiologi.

Tjänster

Nuvarande personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

U

L

S

I

G

U

L

S

G

U

L

S

G

Professor ......................................

1

2

2

1

Laborator ....................................

1

1

1

1

Förste assistent..........................

1

2

2

1

Andre assistent ..........................

1

1

1

1

—

—

+ 1

—

_

_

+ 1

2

2

2

1

Tredje amanuens ......................

2

2

4

2

Förste instrumentmakare

(18 Igr) ....................................

-

1

Laboratorieassistent (17 Igr) ...

1

Instrumentmakare (16 Igr) ....

1

—

1

1

Förste laboratorierträde (15 Igr) —

—

1

1

Preparator (ll Igr) ....................

1

1

—

1

—

—

+ 1

—

—

_

+ 1

Institutionsvaktmästare (14 Igr) —

1

Laboratoriebiträde (13 Igr) ....

—

1

1

Kontorist (13 Igr) ......................

1

1

Institutionsvaktmästare (12 Igr)

1

1

—

17.

Vaktmästare (10 Igr) ................

—

—

1

Laboratoriebiträde (11 Igr) ....

1

—

1

i

Kanslibiträde (11 Igr) ..............

—

1

1

i

Ekonomibiträde ........................

—

—

—

i

T abellkommentar.

Den personliga forskningsprofessuren i neurofysiologi i Stockholm och

de till denna tjänst knutna befattningarna har icke redovisats i tabellen,

ej heller laboraturen i klinisk neurofysiologi.

Den nuvarande instrumentmakartjänsten i Göteborg, som är gemensam

för den fysiologiska, den medicinsk-kemiska och den farmakologiska insti­

tutionen, skall enligt kommitténs och kanslerns förslag helt tillfalla den

fysiologiska institutionen. Det bör vidare anmärkas, att en institutionsvakt-

mästartjänst är gemensam för samma instutioner.

no

Kungl. May.ts proposition nr 212.

8. Psykologi.

Kommitté n.

Särskild undervisning i psykologi meddelas icke enligt den nu gällande

examensstadgan.

I sitt yttrande över 1938 års läkarutbildningssakkunnigas första betän­

kande framhöll medicinalstyrelsen, att det vore mycket önskvärt med under­

visning i allmän psykologi för de blivande läkarna ej endast i samband med

undervisningen i psykiatri utan även med inriktning mera direkt på nor­

malpsykologien och läkarens beröring med sitt allmänna klientel.

Statens sinnessjukvårdsberedning föreslog i sin skrivelse av den

27

novem­

ber

1947

angående undervisningen i psykiatri bland annat, att en kurs

borde anordnas i elementär psykologi och psykiatri, omfattande 10 timmar

föreläsningar i samband med de propedeutiska kurserna. Föreläsningarna

borde omfatta allmän människokunskap, sjukdomen som socialt och indi­

viduellt problem, umgänget med patienterna och deras anhöriga, de kon­

stitutionella faktorerna, olika vägar för miljösanering, viktigare social­

psykiatriska faktorer etc.

Kommittén instämmer i de sålunda tidigare uttalade önskemålen och

anför, att de studerande redan på det prekliniska stadiet bör undervisas

om personlighetens byggnad och utveckling och om psykiska faktorers be­

tydelse i hälsa och sjukdom. En obligatorisk kurs i allmänpsykologi bör

därför enligt kommittén anordnas under det andra studieåret, där den väl

ansluter sig till fysiologikursen med dess undervisning i neurofysiologi, sin-

nesfysiologi etc.

Kommittén föreslår, att kursen skall omfatta 20 timmar föreläsningar.

Undervisningen skall visserligen förnämligast beröra den allmänna psyko­

logien, men den bör läggas upp med tanke på att de studerande i framtiden

skall bli läkare och den bör därför få karaktären av en medicinskt inriktad

psykologi. Undervisningen bör meddelas av en akademisk lärare i psykiatri

eller av en medicinskt skolad psykolog. Kursen föreslås skola avslutas med

förhör.

Kommittén föreslår, att det vid samtliga lärosäten anordnas två kurser

årligen. För denna undervisning jämte förhör föreslår kommittén, att er­

^{sättning skall utgå i Uppsala, Lund och Göteborg med} 2 450

kronor samt

^{i Stockholm med} 2 900

kronor för år.

Yttranden.

Behovet av obligatorisk undervisning i psykologi

har understrukits i remissyttrandena.

Beträffande den föreslagna omfattningen av undervisningen an­

112

ansluta sig till vissa delar av fysiologiundervisningen, varför jag tillstyrker

kommitténs förslag att förlägga den till det andra studieåret.

I enlighet med kommitténs förslag föreslår jag, att arvode för undervis­

ning jämte förhör i ämnet skall utgå i Uppsala, Lund och Göteborg med

2 450 kronor samt i Stockholm med 2 900 kronor för år, vilket innebär en

kostnadsökning med i runt tal 10 300 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

114

tiken. Målet för undervisningen i klinisk bakteriologi är att ge de stude­

rande en bakteriologisk bakgrund till infektionssjukdomarnas patogenes,

diagnostik och terapi. Vid föreläsningarna torde det ofta vara lämpligt att

demonstrera patienter. Praktiskt bör de studerande icke övas i en speciell

bakteriologisk teknik utan framförallt i sättet för tagning och för sändning-

av bakteriologiska prov samt i sådan bakteriologisk diagnostik som är av

betydelse för allmänpraktikern. Under respektive kliniska tjänstgöringar är

det viktigt att de studerande i så stor utsträckning som möjligt får ta de

bakteriologiska proven på patienterna.

Kommittén anser, att särskilt förhör ej bör anordnas i klinisk bakteriologi.

Liksom undervisningen intimt anpassas till de olika kliniska ämnena, så bör

också kunskapskontrollen ske samtidigt med det kliniska ämnet i fråga,

d.v.s. i respektive kliniska ämnens tentamina eller slutförhör. Den bakterio­

logiska aspekten på sjukdomarnas uppkomst, behandling och förebyggande

utgör där en naturlig del av den kunskap, som krävs av den studerande.

V i r o 1 o g i e n undervisas för närvarande inom den allmänna och den

kliniska bakteriologiens ram. Denna vetenskapsgren befinner sig emellertid

i en synnerligen snabb utveckling, varför det i en framtid är troligt, att den

relativa betydelsen av bakteriologi och virologi kommer att förändras. Den

undervisning i virologi, som kan anses behöva meddelas inom den allmänna

läkarutbildningens ram, förefaller dock icke kommittén att ännu ha nått den

omfattning, att den för närvarande kräver särskilda lärare. Efter överlägg­

ningar med företrädarna för bakteriologi och virologi har kommittén kom­

mit till den uppfattningen, att en undervisning i virologi på cirka 5 timmar

under kursen i allmän bakteriologi och cirka 5 timmar i samband med den

kliniska bakteriologien tills vidare skulle vara till fyllest. Dessa undervis-

ningstimmar, som kommittén anser bör ingå i de tidigare redovisade, skall

enligt kommittén, där särskilda företrädare för virologien finns, meddelas av

dem, men torde vid övriga lärosäten kunna ges av någon eller några av lä­

rarna i bakteriologi. Kommittén förutsätter, att fakulteterna och kollegier­

na kommer att ägna frågan om virologiundervisningen en fortlöpande upp­

märksamhet och därvid framlägga sådana förslag, som utvecklingen kan

motivera.

Kommitténs förslag rörande bakteriologien innebär, att undervisningen

inleds med en kurs i allmän bakteriologi, vars omfång nära ansluter sig

till den nuvarande kursens. Kommittén anser därför, att undervisningen

i fråga skall kunna tillgodoses med tillgängliga lärarkrafter. Beträffande

den bakteriologiska institutionen i Stockholm finner dock kommittén, att

dess personalstat är väsentligt svagare än de övriga institutionernas med

hänsyn till att denna institution har att ta hand om nära dubbelt så stora

kurser som de övriga. Institutionschefen har till kommittén meddelat det

personalbehov, som enligt hans mening måste tillgodoses vid institutionens

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

116

att ett arvode på 3 000 kronor beräknas för undervisningen i klinisk bak-

teriologi vid allmänna sjukhuset i Malmö.

I Stockholm är, påpekar kommittén, uppdelningen av bakteriologiunder-

visningen på en allmän och en klinisk del med särskilda lärare redan inledd.

Vid karolinska institutet finns en laborator i klinisk bakteriologi, som till­

lika är överläkare och chef för serafimerlasarettets kliniskt-bakteriologiska

laboratorium. Vid karolinska sjukhuset finns också en särskild rutinavdel­

ning för klinisk bakteriologi med en laborator i klinisk bakteriologi. Profes­

sorn i bakteriologi disponerar emellertid ännu icke någon särskild institution

utan sköter sin undervisning på karolinska sjukhuset, där han mot ett

särskilt arvode tillika är förordnad som föreståndare för det kliniskt-bakte­

riologiska laboratoriet. I samband med en kommande förflyttning av under­

visningen i allmän bakteriologi till den nya institutionen vid karolinska

institutet bör enligt kommitténs mening professorns ställning som före­

ståndare för det kliniskt-bakteriologiska laboratoriet på karolinska sjuk­

huset omprövas. Kommittén föreslår, att professorn i allmän bakteriologi

därvid befrias från föreståndarskapet för den kliniskt-bakteriologiska av­

delningen vid karolinska sjukhuset. Samtidigt bör enligt kommittén en

professur i klinisk bakteriologi inrättas vid karolinska institutet och profes­

sorn förordnas som föreståndare för karolinska sjukhusets kliniskt-bakterio­

logiska laboratorium. Kommittén erinrar i detta sammanhang om att

karolinska institutets lärarkollegium i remissutlåtande över motioner vid

1949 års riksdag om intensifierad undervisning och forskning beträffande

folksjukdomarna (jfr statsutskottets utlåtande nr 131) anförde, att det

för ifrågavarande forskning skulle vara en fruktbärande anordning att upp­

rätta en professur i klinisk bakteriologi och serologi med förläggning till

karolinska sjukhuset och med lokaler i anslutning till sjukhusets central­

laboratorier.

Kommittén förutsätter, att laboratorn i klinisk bakteriologi vid sera-

fimerlasarettet sköter undervisningen i ämnet på de kliniska kurser, som

är förlagda till sjukhuset. Laboratorn bör även enligt kommittén ge den

undervisning i klinisk bakteriologi, som avses skola äga rum vid Sabbats-

bergs sjukhus, dit senare serafimerlasarettets kliniker kommer att flyttas.

Denna undervisning uppgår enligt kommitténs förslag endast till cirka

6 timmar årligen i samband med kurserna i obstetrik och gynekologi. Vid

karolinska sjukhuset kan det enligt den av kommittén uppgjorda studie­

planen beräknas, att undervisningen i klinisk bakteriologi kommer att

kräva cirka 80 timmar föreläsningar. Kommittén föreslår, att ett arvode

på 4 000 kronor årligen beräknas för denna undervisning, vilken lämpligen

kan skötas av laboratorn vid sjukhusets kliniskt-bakteriologiska labora­

torium.

I Göteborg har professorn i allmän bakteriologi sina lokaler i samband

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

• Klinisk bakteriologi.

Tjänster m. m.

Nuv.

personal

Kommitténs förslag

Kanslerns förslag

s

Seraf

G

u

L

M

s

G

u

L

M

s

G

Seraf KS

Seraf KS

Laborator .........................

i

1

+1

+ 1

_

_

_ _

+1

+ 1

Undervisning i klin.

bakt. (arvode) ..........

—

—

—

—

3 000

—

4 000

—

—

—

3 000

—

4 000

Förste amanuens ....

—

—

+1

+ 1

+1

+1

+1

—

+1

+ 1

+1

+1

+1

Laboratoriebiträde

(11 Igr) .........................

—

1

+1

+ 1

+1

+1

+1

—

+1

+ 1

+1

+1

+1

Kanslibiträde ...............

—

—

—

—

—

+1

+1

Klinisk amanuens ....

_

1

Tabell kommentar

Professuren i virologi i Stockholm och de till denna tjänst hörande be­

fattningarna har lämnats utanför tabellen.

I kolumnen för nuvarande personal i Stockholm har inom parentes an­

givits en tjänst som laboratorieingenjör i lönegraden 23. Tjänsten har i

årets statsverksproposition föreslagits skola inrättas vid bakteriologiska

institutionen från och med den 1 januari 1955.

Nuvarande underläkartjänster har icke redovisats i tabellen.

Y ttranden.

Mot den föreslagna omfattningen av undervisningen i allmän

bakteriologi har ingen erinran gjorts i remissyttrandena. Beträffande un­

dervisningen i klinisk bakteriologi har såväl medicinska fakulteterna i

Uppsala och Lund

som lärarkollegiet vid karolinska institutet

ansett, att

den enligt kommitténs förslag till kursen i epidemiologi förlagda delen av

undervisningen vore otillräcklig och borde utökas från föreslagna 6—8 tim­

mar till 10 timmar. De medicinska fakulteterna motiverar sitt ställnings­

tagande med behovet av utökad undervisning i virologi, medan lärarkolle­

giet vid karolinska institutet anser, att den för undervisning i de epidemiska

sjukdomarnas bakteriologi enligt kommitténs förslag återstående tiden,

1—3 timmar, blir otillräcklig. Även organisationskommittén för medicinska

högskolan i Göteborg

anser, att kommittén icke i tillräcklig utsträckning

beaktat virologiens betydelse, och föreslår en utökning, dock tillsvidare

inom ramen för den av kommittén föreslagna omfattningen av kurserna i

allmän och klinisk bakteriologi.

Samtliga universitetsmyndigheter

anser, att undervisningen i klinisk bak­

teriologi bör avslutas med särskilt förhör och att kunskapskontrollen

icke, som kommittén föreslagit, bör överlåtas åt lärarna i respektive kli­

niska ämnen. Förhöret bör enligt medicinska fakidteten i Uppsala

äga rum

mot slutet av den s. k. andra avdelningen av licentiatstudierna, sedan de

studerande genomgått den till olika kliniska kurser förlagda undervisningen

120

ett genomförande av kommitténs förslag utöver årliga materielanslag krä­

ver jämväl engångsanslag för utrustning. För undervisningen i allmän och

klinisk bakteriologi i Lund liar dessa engångsanslag beräknats till 15 968

respektive 21 455 kronor. För undervisningen i klinisk bakteriologi i Malmö

erfordras enligt ett yttrande av docent S. Winblad

ett engångsanslag för ut­

rustning med 38 820 kronor.

Kanslern tillstyrker kommitténs förslag om personalförstärkning och

understryker, att det sammanlagda undervisningsbehovet i allmän och kli­

nisk bakteriologi motiverar inrättandet av laboraturer i bakteriologi i Upp­

sala och Lund.

Departementschefen.

Bakteriologien omfattar utan tvekan en betydelsefull del av den kunskap,

som bildar grundvalen för det kliniska arbetet. Trots detta intar ämnet en

undanskymd plats i gällande undervisningsordning. Mot bakgrunden av

dessa omständigheter synes mig kommitténs förslag innebära en förtjänst­

full omvärdering, som jag kan understödja. Liksom remissmyndigheterna

ansluter jag mig till kommitténs uppdelning av bakteriologiundervisningen

i undervisning i allmän bakteriologi under det tredje studieåret samt under­

visning i klinisk bakteriologi i nära anslutning till den kliniska undervis­

ningen särskilt i invärtesmedicinen, kirurgien och epidemiologien. Mot kom­

mitténs detaljförslag till anordning av denna undervisning finner jag icke

anledning till erinran. Särskild kunskapskontroll i klinisk bakteriologi ut­

över enkla examinatorier inom ramen för undervisningen är ej heller enligt

min mening erforderlig.

Virus som sjukdomsalstrare synes spela en allt större roll i vår tids sjuk­

domspanorama. Därmed är även utsagt, att virologien sannolikt kommer

att kräva en växande del i undervisningen rörande smittämnena. Med hän­

syn härtill finner jag vissa remissmyndigheters uttalanden om behovet av

utökad undervisning i virologi beaktansvärda men anser i likhet med kom­

mittén och flera av remissmyndigheterna, att detta behov tills vidare kan

tillgodoses inom ramen för den av kommittén föreslagna undervisningen

i allmän och klinisk bakteriologi.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen anser kommittén i fråga

om den kliniska bakteriologien, att en professur i ämnet bör inrättas vid

varje lärosäte. Samma princip bör enligt kommittén även gälla för ämnena

klinisk kemi och klinisk fysiologi, såsom närmare framgår av det följande.

Men hänsyn till de omfattande konsekvenserna ur organisatorisk och eko­

nomisk synpunkt är jag icke nu beredd att godta denna princip. Emellertid

talar starka skäl för att åtminstone någon professur inrättas i riket i ett vart

av sagda ämnen. Inom samtliga ämnen kommer enligt kommitténs av mig

biträdda förslag att meddelas en viktig undervisning i grundutbildningen,

och även för specialistutbildningen har ämnena stor betydelse. Ämnesföre-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 212.