2

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Avyttrar rederiaktiebolag ett rörelsen tillhörigt fartyg, upptages försälj­

ningssumman såsom skattepliktig intäkt och medges avdrag för vad som

återstår oavskrivet av anskaffningskostnaden. Är säljaren fysisk person —

härmed jämställes t. ex. partrederi — utgör vad som motsvarar återvunna

värdeminskningsavdrag skattepliktig intäkt av rörelse, medan beträffande

övrig vinst realisationsvinstbestämmelserna gäller.

Av det sagda framgår, att vad som erhålles vid försäljning av fartyg skall

helt eller delvis redovisas till beskattning. Detta medför i åtskilliga fall att

ersättningsanskaffningen försvåras. Vad angår aktiebolag sammanhänger

dessa svårigheter med de långa leveranstiderna för fartyg, innebärande att

nytt fartyg merendels icke kan erhållas samma beskattningsår som det då

det gamla fartyget försäljes.

I propositionen föreslås, med hänsyn till de för rederinäringen föreliggan­

de speciella förhållandena, att skattefri avsättning till särskild investerings­

fond skall få göras med belopp motsvarande det varmed den skattepliktiga

nettointäkten av rörelse i anledning av fartygsförsäljning eljest skulle ha

ökat. Sådan fond är avsedd att användas vid framtida ersättningsanskaff­

ning av fartyg. Då ersättningsanskaffningen sker, anses det nya fartyget i

beskattningsavseende avskrivet med belopp motsvarande de ianspråktagna

fondmedlen. Ersättningsanskaffningen skall göras inom sex år. Eljest åter-

föres fondavsättningen, jämte på visst sätt beräknad ränta, till beskattning.

För att förhindra att de föreslagna bestämmelserna skall kunna utnytt­

jas i skatteundandragande syfte eller eljest åsamka det allmänna skatte-

förluster fordras, att den skattskyldige ställer bankgaranti för det skattebe­

lopp, beräknat efter schematiska regler, som debiteras om någon ersätt­

ningsanskaffning inte kommer till stånd.

Propositionen bygger på förslag från företagsbeskattningskommittén. I

avvaktan på att kommittén fullföljt sitt egentliga utredningsuppdrag och

ställning tagits till dess förslag, bör — såsom kommittén även förordat —

bestämmelserna ges allenast provisorisk karaktär. Avsättning till särskild

investeringsfond för fartyg föreslås sålunda skola medges för beskattnings­

åren 1953—1955.

4

Iiungl. Maj. ts proposition nr 9.

3 §•

Har avdrag medgivits för avsättning till investeringsfond enligt denna

förordning, må avdrag för nedskrivning å värdet av rättighet till leverans

av fartyg enligt ej fullgjorda köpekontrakt åtnjutas allenast om och i den

mån avdrag för sådan nedskrivning enligt kommunalskattelagens bestäm­

melser kunnat medgivas med belopp överstigande beloppet av fondavsätt­

ningen vid beskattningsårets utgång.

4 §.

Investeringsfond enligt denna förordning må tagas i anspråk för avskriv­

ning å under beskattningsåret anskaffat fartyg.

Har under beskattningsår, då försäljning av fartyg skett, annat fartyg

anskaffats, må medel, som enligt bestämmelserna i denna förordning kun­

nat avsättas till investeringsfond, i första hand tagas i anspråk för avskriv­

ning å sådant fartyg. Därvid skall så anses som om avsättning till investe­

ringsfond verkställts, varefter medlen omedelbart tagits i anspråk för sitt

ändamål; garantiförbindelse som i 2 § sägs erfordras icke i dylikt fall.

5

§■

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond ta­

gits i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i

4 § första stycket avsedd avskrivning med belopp svarande mot fondens

minskning ej ske, men skall så anses, som om den ifrågavarande tillgången

i beskattningsavseende avskrivits med det i anspråk tagna beloppet.

6

§.

Ha till investeringsfond avsatta medel kunnat, helt eller delvis, tagas i

anspråk för avskrivning av fartyg, som anskaffats under det beskattnings­

år då avsättning skett eller under senare beskattningsår, men har så ej

skett, skola till fonden avsatta medel till den del de kunnat utnyttjas för

avskrivning å nyanskaffat fartyg återföras till beskattning. Till beloppet

skall därvid läggas ränta, beräknad efter två procent om året för det antal

taxeringsår som förflutit efter det, då avdraget för avsättningen skett, till

och med det, då beloppet taxeras.

Ha till investeringsfond avsatta medel icke tagits i anspråk eller endast

delvis tagits i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket taxering

sker under sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen ägt

rum, skola å investeringsfonden kvarstående medel upptagas såsom skatte­

pliktig intäkt av rörelse för nämnda beskattningsår. Till beloppet skall där­

vid läggas ränta, beräknad enligt i föregående stycke angivna grunder.

7

§■

Har investeringsfond tagits i anspråk i annan ordning än i 4 § sägs eller

har den som verkställt fondavsättning trätt i likvidation, skola till fonden

avsatta medel återföras till beskattning för det beskattningsår, varunder fon­

den tagits i anspråk eller beslutet om likvidation fattats.

Har aktiebolag genom fusion uppgått i annat aktiebolag, skall investe­

ringsfond hos det förra bolaget, därest den icke enligt tredje stycket över­

tagits av det senare bolaget, återföras till beskattning för det beskattnings­

år, varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats.

Vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom. kommunalskattelagen avses, må

moderbolaget i beskattningsavseende övertaga investeringsfond, därest ga­

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Ha till investeringsfond avsatta medel delvis tagits i anspråk för sitt

ändamål eller erfordras av annan orsak garantiförbindelse allenast å ett

mindre belopp än tidigare, skall, därest garantiförbindelse å detta lägre

belopp överlämnas, den ursprungliga förbindelsen återställas till den som

överlämnat densamma. Har fondavsättningen i sin helhet tagits i anspråk

för sitt ändamål, skall garantiförbindelsen återställas.

Det åligger länsstyrelse, till vilken garantiförbindelse överlämnats, att

tillse att densamma i förekommande fall blir för sitt ändamål utnyttjad.

När garantiförbindelsen icke längre erfordras, skall densamma återställas.

13 §.

Den, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning

eller som jämlikt 7 § tredje stycket övertagit sådan fond, är pliktig att vid

självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller övertagandet

ägt rum, och för varje påföljande beskattningsår, intill dess de avsatta eller

övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt av riksskattenämn­

den fastställt formulär rörande avsättning av medel till fonden samt fon­

dens användning och avveckling ävensom beloppet av enligt 2 § andra styc­

ket lämnad garanti.

14 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter medde­

las av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,

och äger tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket

taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1954.

I samband med denna förordnings ikraftträdande skall följande iakt­

tagas.

Har av den, som enligt lag är bokföringsskyldig, avsättning av medel till

investeringsfond enligt denna förordning icke skett i balansräkningen för

det beskattningsår, för vilket taxering verkställes år 1954, må såsom fond­

avsättning godkännas förklaring, att i räkenskaperna för det på ifrågava­

rande beskattningsår följande räkenskapsåret överföring till sådan fond

skall göras av vinstmedel för beskattningsåret, vilka kunnat disponeras för

det ändamål, vartill fonden jämlikt 4 § första stycket må tagas i anspråk.

Förklaring som nu sagts jämte intyg enligt 2 § andra stycket må avgivas

till taxeringsnämnd, innan denna fattat beslut rörande taxeringen, eller till

prövningsnämnd i samband med besvär inom den i 119 § taxeringsförord-

ningen angivna tiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 de­

cember 1953.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson,

L^ingman, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell,

N^ordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för handelsdepartementet fråga om rätt för skatt-

skyldig, som avyttrat fartyg, att genom avsättning till särskild investerings­

fond erhålla anstånd med beskattningen av vid fartygsförsäljningen fram­

kommen vinst i avvaktan på att ersättningsanskaffning hinner verkställas,

samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Försäljes ett fartyg, som utgjort anläggningstillgång i rörelse, gäller olika

beskattningsregler beroende på om den skattskyldige är ett aktiebolag eller

en ekonomisk förening eller om fråga är om en fysisk person, varmed i före­

varande sammanhang jämställes handelsbolag, kommanditbolag och part-

rederi.

Aktiebolag och ekonomisk förening skall — såsom framgår av punkt 3 d

första stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen — upptaga

hela det belopp, vilket erhållits vid avyttringen, såsom intäkt av rörelse. Av­

drag får samtidigt ske för vad som i beskattningshänseende återstår oavskri­

vet av anskaffningsvärdet.

Fysisk person och därmed jämställd skattskyldig, som försäljer fartyg,

skall såsom intäkt av rörelse upptaga endast genom försäljningen åter­

vunna värdeminskningsavdrag. I den mån försäljningssumman överskju­

ter den ursprungliga anskaffningskostnaden för fartyget kan det över­

skjutande beloppet bli förmål för realisationsvinstbeskattning, nämligen om

fartyget försäljes inom fem år från det fartyget anskaffades. — Det nu sag­

da framgår av andra stycket i nyssnämnda anvisningspunkt.

Vad angår avdrag vid taxeringen för avskrivning å levererat fartyg, gäller

att aktiebolag och ekonomisk förening har rätt till fri avskrivning, vilken

rätt för närvarande dock är på visst sätt begränsad, medan övriga skattskyl­

diga äger åtnjuta allenast årligt värdeminskningsavdrag, som utmätes med

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

hänsyn till tillgångens beräknade varaktighetstid. •— För båda kategorierna

skattskyldiga finns vissa möjligheter till nedskrivning för prisfall eller pris-

fallsrisk beträffande beställda men inte levererade fartyg (s. k. nedskriv­

ning på leveranskontrakt). Enligt riksskattenämndens anvisningar till 1953

års taxering kan sådan nedskrivning under vissa förutsättningar erhållas

med 10—20 procent av det kontraherade priset.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om vissa speciella bestämmelser.

Enligt 28 § 2 mom. kommunalskattelagen får ersättning, som uppburits

vid förlust av fartyg, av den skattskyldige fritt fördelas till beskattning på

högst tre år. I förordningen den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska be­

stämmelser om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade in­

ventarier och lagertillgångar medges skattskyldig rätt att avsätta försäk­

ringsersättningen skattefritt till särskild fond, där medlen får innestå i sex

år, under vilka ersättningsanskaffning avses skola ske (de s. k. eldsvåde-

fonderna).

De senaste antydda bestämmelserna medger alltså visst rådrum med be­

skattningen av ersättning i anledning av förlisning e. likn. Någon motsvaran­

de möjlighet finnes emellertid icke när fråga är om ersättning vid försälj­

ning av fartyg.

Sistnämnda fråga har även vid åtskilliga tillfällen gjorts till föremål för

uppmärksamhet. Här må blott erinras om att Sveriges redareförening i skri­

velse den 2 december 1952 hemställt, att Kungl. Maj :t måtte förelägga riks­

dagen förslag till bestämmelser om rätt för rederier att fördela köpeskil­

ling för fartyg, som avyttrats under åren 1952—1954, på fem år. Föreningen

framhöll därvid bl. a. följande. Efter det senaste världskriget hade många

förväntat, att leveranstiderna för nya fartyg skulle komma att förkortas

samt att priserna å nytt tonnage skulle sjunka. Så hade ej blivit fallet. Leve­

ranstiderna för nybeställda fartyg var nu längre än tidigare och anskaff-

ningspriset för nytt tonnage avsevärt högre än vid krigsslutet. Ett rederi,

som avyttrat ett fartyg, kunde i dagens läge i regel ej erhålla ett ersätt-

ningsfartyg inom tre år. I skrivelsen framhölls vidare, att särskilt de mindre

och medelstora rederierna var i stort behov av att utrangera äldre och ur

driftsynpunkt oekonomiskt tonnage. Av anförda skäl var det ej möjligt för

nämnda rederier att med nu gällande skattebestämmelser vidtaga sådana

ur såväl allmän som privatekonomisk synpunkt nödvändiga rationaliserings-

åtgärder.

över denna framställning avgavs, efter remiss, yttranden av kammarrät­

ten, riksskattenämnden, kommerskollegium, länsstyrelserna i Malmöhus

samt Göteborgs och Bohus län ävensom av allmänna ombudet hos mellan-

kommunala prövningsnämnden. De två förstnämnda remissinstanserna av­

styrkte av principiella skäl framställningen. I övriga remissyttranden un­

derströks behovet av tonnageförnyelse och svårigheterna att åstadkomma

sådan med skattereglernas nuvarande utformning.

Redareföreningens framställning jämte remissyttrandena överlämnades

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

fälliga inskränkningarna i den fria avskrivningsrätten gällde, den s. k.

nettometoden skulle kunna utnyttjas, erfordrades att avyttring och nyan­

skaffning skedde samma beskattningsår. Vad beträffade år 1953 och de

närmast följande åren syntes denna möjlighet merendels vara utesluten på

grund av de långa leveranstiderna för nytt tonnage. Genom den starka an­

svällningen av fartygsbeställningar åren 1947 och 1948 samt 1951 och 1952

kunde de större varven icke leverera nu gjorda beställningar förrän tidi­

gast år 1957. De mindre varven uppgavs kunna leverera fartyg om 2 000

bruttoton inom två år och fartyg om 3 000 bruttoton inom tre år. För större

fartyg blev leveranstiderna än längre. Situationen var följaktligen den, att

om ett rederi något av de närmaste åren avyttrade ett fartyg, ersättnings-

tonnage kunde — bortsett från möjligheten att köpa secondhandtonnage -—

eidiållas först ett antal år senare. I nu antytt läge hade alltså det rederi,

som avyttrade ett fartyg, inte något annat val än att, så långt beskattnings­

reglerna det krävde, redovisa köpeskillingen till beskattning. Endast om

andra avskrivningsobjekt fanns, kunde beskattningsuppskov erhållas. Så

var inte fallet beträffande de s. k. enbåtsrederierna eller rederier som hu­

vudsakligen redan hade avskrivit sin flotta.

Kommittén tillfogar, att för de större rederierna förhållandena kunde te

sig annorlunda. Sådana rederier hade vanligen successiv nyanskaffning av

fartyg och hade sålunda i regel större avskrivningsmöjligheter.

Därefter anföres att de flesta mindre fraktfartyg drevs av partrederier

eller innehades av fysiska personer. I fråga om motorseglare om högst 500

bruttoton kunde detta sägas vara regel. Detsamma var förhållandet med

fiskebåtar. Med avseende å nu berörda fartyg åtnjöts, som förut framhållits,

inte fri avskrivning vid inkomsttaxeringen. Detta hade till följd att — även

om ersättningstonnage kunde erhållas samma beskattningsår som avytt­

ringen skedde — större delen av den skattemässiga vinsten vid avyttringen

togs till beskattning, eftersom avdrag för värdeminskning av de nya farty­

gen endast fick åtnjutas enligt reglerna för hunden avskrivning.

Sammanfattningsvis framhåller kommittén att av det nu återgivna fram­

gick att i många fall ett rederi skulle vid fartygsförsäljning i dagens läge

tvingas att såsom intäkt av rörelse upptaga försäljningssumman (eller ve­

derbörlig del därav) utan att kunna göra motsvarande avskrivning på ett

nyanskaffat fartyg. Hade rederiet icke heller andra avskrivningsobjekt, kom

rederiet härigenom att i form av skatt få avstå en så betydande del av köpe­

skillingen, att senare anskaffning av erforderligt ersättningstonnage försvå­

rades. En genom en sådan beskattning inträffad minskning av rederiets

kapital syntes i förening med nu gällande kreditrestriktioner och den kraf­

tiga prisstegringen å nytt tonnage — priserna torde ha ungefär femdubb-

lats sedan mitten av 1930-talet — i många fall omöjliggöra en nyanskaff­

ning. Det kunde därför befaras att många fartygsförsäljningar, som eljest

skulle ha kunnat bilda den ekonomiska grundvalen för nyanskaffning av

fartyg, med hänsyn till nu anförda konsekvens inte kom till stånd. Fram­

för allt kunde detta bli fallet då det gällde fartyg som ägdes av enbåtsrede-

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

inom fem år från det fartyget anskaffats, torde en dylik beskattning ytterst

sällan inträffa. Även av praktiska skäl synes önskvärt, att avdragsrätten

begränsas till att avse den del av försäljningsvinsten som redovisas såsom

intäkt av rörelse.

Kommittén framhåller därefter, att en förutsättning för de ifrågasatta

reglerna borde vara, att det allmänna erhöll garantier mot förluster i så­

dana fall, då de medel som genom skatteuppskovet ställdes till företagens

förfogande icke användes til! avsett ändamål. Det syntes med andra ord

icke godtagbart med regler, som lät sig utnyttjas på sådant sätt att beskatt­

ningen endast sköts framåt i tiden och till en tidpunkt då medel till skat­

tens erläggande saknades. Garantier av antytt slag syntes kunna tillskapas

på olika sätt.

Härom anföres följande.

Till en början torde få erinras om att frågan om skyldighet att i riks­

banken insätta till de vanliga investeringsfonderna avsatta medel eller å

avsättningen belöpande skatt varit föremål för överväganden vid 1942, 1947

och 1948 års lagstiftning om investeringsfonder. Därvid ansågs någon så­

dan skyldighet inte böra åläggas de skattskyldiga med hänsyn till de admi­

nistrativa svårigheter som skulle föranledas därav. Vid tillkomsten av 1947

års lagstiftning åberopades därjämte såsom skäl mot införandet av en dylik

skyldighet det förhållandet, att en föreskrift därom säkerligen skulle verka

i hög grad hämmande på bildandet av investeringsfonder. Vid 1948 års lag­

stiftning om eldsvådefonder anfördes såsom ytterligare skäl mot att före­

skriva dylik insättningsskyldighet att medel, som avsatts till de då inrätta­

de fonderna, skulle få tagas i anspråk när helst den skattskyldige så öns­

kade under loppet av en sexårsperiod.

Även om de administrativa svårigheterna med en spärrning av medel på

sätt nu angivits skulle bli av allenast mindre omfattning i avseende å den

förordade nya lagstiftningen med hänsyn till det begränsade antal skatt­

skyldiga, varom här kan bli fråga, har det synts kommittén innebära en

smidigare och enklare anordning om såsom förutsättning för rätten till av­

sättning kräves, att den skattskyldige ställer en bankgaranti motsvarande

halva det avsatta beloppet. Bankgarantiens syfte skall vara att gentemot det

allmänna garantera den skatt, som — då ersättningsanskaffning icke göres

— följer av att fondmedlen återförs till beskattning. Tekniskt får detta ut­

föras så att garantien skall avse den kvarstående eller tillkommande skatt,

som den skattskyldige kan ha att erlägga för beskattningsår, under vilket

fondmedel återföres till beskattning utan att ha disponerats för sitt ända­

mål. Bankgarantien skulle likväl enligt vad ovan nämnts vara maximerad till

fondavsättningens halva belopp.

I de fall försäljningen sker på kredit torde den skattskyldige under vissa

omständigheter ha möjlighet erhålla erforderlig garanti med fordringsbe-

loppet som säkerhet.

Genom garantiförfarandet möjliggör man på ett smidigare sätt för den

skattskyldige att frigöra medel för erläggande av dellikvider för fartyg un­

der byggnad. I själva verket ligger just häri en av de väsentliga fördelarna

med bankgaranti framför spärrkontoinsättning i riksbanken.

Kommittén anmärker, att en bankgaranti medförde vissa kostnader för

den skattskyldige, nämligen en procent av garantibeloppet för år räknat.

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

drag för fondavsättning ägt rum, så snart ske kunde granskade den åsatta

taxeringen så att eventuellt ändringsförslag i god tid kunde föreläggas pröv-

ningsnämnden. Denna begränsning av garantitiden torde komma att få myc­

ket liten praktisk betydelse, då fondmedlens återförande till beskattning yt­

terst sällan torde föranleda skatteprocess. Med den nu föreslagna begräns­

ningen skulle garantitiden endast i undantagsfall — d. v. s. vid omläggning av

räkenskapsår — komma att överstiga åtta år. Då de skattskyldiga i regel

snarast möjligt kunde antagas komma att anskaffa nytt fartyg och utnyttja

fondmedlen för avskrivning av detta fartyg, kunde bankerna räkna med att

garantitiden i praktiken i regel blev avsevärt kortare än åtta år.

Kommittén framhåller härefter att man måste utgå från att bankerna, när

det gällde en garanti som teoretiskt kunde komma att avse åtta år och

eventuellt längre lid, skulle komma att kräva mycket goda säkerheter, t. ex.

insättning av garantibeloppet å spärrat konto hos banken. I regel borde den

skattskyldige kunna ställa tillfredsställande säkerhet, enär det belopp ga­

rantin avsåg, hade — därest avdrag för fondavsättningen icke medgivits

vid taxeringen — fått erläggas i skatt. För att underlätta för den skattskyl­

dige att få erforderlig bankgaranti hade kommittén övervägt att föreslå, att

banken, därest den vid en senare tidpunkt skulle finna den lämnade säker­

heten otillfredsställande och den skattskyldige icke kunde ställa ytterligare

säkerhet, skulle äga uppsäga garantin. Uppsägningen skulle medföra att

fondmedlen omedelbart återfördes till beskattning. Garantiförbindelsen kvar­

stod dock i dylikt fall som säkerhet för den kvarstående skatt, som kunde

komma att påföras för det år återföringen skedde. Att banken på detta sätt

kunde snabbare frigöra sig från sin förpliktelse skulle möjligen kunna med­

föra, att banken var villig att lämna garanti även med annan säkerhet än

spärrkontoinsättning. Kommittén var emellertid icke övertygad om att en

dylik rätt till uppsägning skulle i sådan utsträckning öka de skattskyldigas

möjligheter att erhålla erforderliga garantier att det kunde vara motiverat

att komplicera lagstiftningens tillämpning genom att införa bestämmelser

av sådan innebörd.

Angående garantibeloppets storlek anför kommittén följande.

Garantibeloppet föreslås, såsom tidigare nämnts, skola motsvara halva av­

sättningen. För aktiebolag och även för ekonomiska föreningar motsvarar

detta i stort sett det skattebelopp, som eljest skulle ha erlagts. För fysiska

personer kan ifrågavarande skattebelopp självfallet icke oväsentligt över-

eller understiga halva fondavsättningen. Av praktiska skäl är det emellertid

nödvändigt att välja eu enhetlig beräkningsgrund och kommittén vill då

förorda densamma som för bolag och föreningar. Genom att kräva en ga­

ranti motsvarande halva avsättningen torde man även vinna, att avsätt­

ningarna då det gäller fysiska personer icke kommer att avse alltför små

belopp. Härav följer att man då kan underlåta föreskriva visst minimibelopp

för avsättningen, vilket i annat fall torde ha varit nödvändigt. Det bör fram­

hållas att möjligheterna till avsättning enligt dessa bestämmelser är öppna

även t. ex. för delägare i fiskelag vid försäljning av fiskelagets båt. Den

andel i försäljningsvinsten, som belöper på viss delägare, kan därvid vara

ganska obetydlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

15

Därefter framhålles att den garanti, som den skattskyldige skulle förete,

borde såsom kommittén förut framhållit gälla den kvarstående eller till­

kommande skatt, som kunde komma att påföras den skattskyldige för det

beskattningsår, under vilket fondmedel, som icke använts för sitt ändamål,

återfördes till beskattning. Om endast en del av fondavsättningen återför­

des till beskattning, kunde allenast en så stor del av garantibeloppet, som

motsvarade halva det till beskattning återförda beloppet, utnyttjas för att

erhålla täckning för skatt. Behövde garantiförbindelsen icke vid sådan del­

vis återföring tagas i anspråk, reducerades ändock garantibeloppet med ett

belopp motsvarande halva den återförda fondavsättningen. Resterande del av

garantibeloppet fick utnyttjas, då den återstående fondavsättningen återför­

des till beskattning. Då det gällde fysisk person, aktiebolag eller ekonomisk

förening, var det utan vidare klart att garantin skulle avse den fysiska per­

sonens, bolagets eller föreningens kvarstående skatt. Då det gällde ett han­

delsbolag eller kommanditbolag, borde garantin avse den skatt, som då

fondavsättningen återfördes kom att påföras bolagets dåvarande delägare.

Garantin fick därvid anses hänförlig till de olika delägarna med belopp

svarande mot vederbörandes andel i bolagets vinst för nämnda beskattnings­

år. Det kunde här vara fråga om andra personer än de, som vid garantins

iklädande var delägare i bolaget.

Då det gällde ett enkelt bolag — partrederi eller fiskelag — tillkom rät­

ten till avskrivning av fartyg vid inkomsttaxeringen de delägare i bolaget,

som ägde del i bolagets båt, varvid var och en ägde avskriva å sin andel i

båten. För delägare i enkelt bolag borde garantin avse viss delägares kvar­

stående skatt. Delägaren borde äga rätt till avdrag för avsättning med be­

lopp motsvarande hans andel av försäljningsvinsten och äga rätt att utnytt­

ja fondavsättningen för avskrivning av fartyg, som förvärvades av honom

ensam, eller för avskrivning av del av fartyg, som han anskaffade tillsam­

mans med annan, därvid endast enkelt bolagsförhållande förelåg.

Det nu återgivna innefattar en mera allmän redogörelse för kommitténs

förslag och den härför lämnade huvudsakliga motiveringen. Kommittén

har därjämte gjort särskilda uttalanden i anslutning till de olika paragrafer­

na i det författningsförslag, som av kommittén utarbetats och som fogats

vid framställningen i ämnet. I ett senare sammanhang återkommer jag till

kommitténs redogörelse och motivering för de speciella föreskrifterna.

III. Remissyttrandena.

I samtliga över företagsbeskattningskommitténs förslag avgivna remiss­

yttranden tillstyrkes förslaget eller lämnas detsamma utan erinran. Dock

har i detaljhänseenden framställts yrkanden om vissa ändringar.

I det följande lämnas en redogörelse för vad remissinstanserna i huvud­

sak anfört. Jag hänvisar emellertid även till vad jag kommer att återge från

remissyttrandena i samband med specialmotiveringen.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

geläget att säkerhetskravet blir mycket väl tillgodosett. Kommitténs uttalan­

de härutinnan vill inspektionen följaktligen understryka och därjämte fram­

hålla, att den naturliga formen för säkerställande av garantin bör vara in­

sättning på spärrat konto av ett mot garantin svarande belopp, en anord­

ning som för övrigt i regel är väl anpassad icke blott till vad som är prak­

tiskt möjligt utan även lämplig med hänsyn till ändamålet med uppskju­

tandet av skattefrågans definitiva prövning, d. v. s. finansierande av det

nya fartygsförvärvet. Det synes följaktligen i princip mindre tilltalande att

ifrågavarande medel för annat syfte ingå i den skattskyldiges rörelse, som

därigenom skulle kunna expandera på basis av en skattekredit. Å andra si­

dan bör man här icke gå längre än som betingas av statens och bankens

säkerhetskrav: kan sålunda den skattskyldige ställa annan säkerhet som

även tillsynsmyndigheten måste anse godtagbar, t. ex. guldkantade obliga­

tioner (till gällande belåningskurs) bör detta stå honom fritt. Att vid kredit­

försäljning av fartyg köpeskillingsfordringen ensam skulle få utgöra säker­

het för garantin synes däremot icke tillfyllest; i sådant fall bör även ford­

ringen säkerställas av bankgaranti.

Med de sålunda gjorda reservationerna kan inspektionen, såvitt angår

solvenssynpunkten, godtaga den förordade bankgarantin.

Garantins tidslängd är sådan att man möjligen även ur likviditetssyn-

punkt kunde anmäla vissa betänkligheter mot densamma. Om emellertid

garantin säkerställes på sätt i det föregående förordats, bortfalla dessa be­

tänkligheter, och förslaget torde därför böra accepteras även ur sistangivna

synpunkt.

I det av länsstyrelsen i Kalmar län avgivna remissyttrandet framhålles,

att såvitt länsstyrelsen kunde bedöma med utgångspunkt från de erfaren­

heter, länsstyrelsen vunnit rörande med rederirörelse sammanhängande pro­

blem inom Kalmar län, denna näringsgren otvivelaktigt hade vissa svårig­

heter att brottas med i nuvarande läge. Det måste för den skull enligt läns­

styrelsens mening hälsas med tillfredsställelse, att företagsbeskattningskom-

mittén till närmare omprövning upptagit frågan om en viss uppmjukning

av beskattningsreglerna i vad avsåg köpeskillingar för avyttrade fartyg.

Självfallet kunde betänkligheter av principiell innebörd resas mot att av­

steg från gällande beskattningsbestämmelser skulle göras för viss närings­

gren. Det syntes länsstyrelsen icke uteslutet, att jämväl andra närings­

idkare skulle med visst berättigande kunna åberopa rådande förhållanden

för att komma i åtnjutande av skattelättnad i en eller annan form. Länssty­

relsen saknade anledning att i detta sammanhang ingå på denna fråga, men

länsstyrelsen ville dock fästa uppmärksamheten vid att de starkt ökade an­

skaffningskostnaderna beträffande olika slag av rörelseinventarier, exem­

pelvis inom lastbilstransportväsendet, mången gång torde medföra svårig­

heter för vederbörande näringsutövare att driva sin rörelse med skälig lön­

samhet.

Länsstyrelsen, som erinrat om att kommittén i sitt nu framlagda förslag

upptagit en anordning med bankgaranti i syfte att säkerställa det allmänna

mot skatteförluster, uttalar som sin mening att det kunde ifrågasättas huru­

vida icke svårigheter i vissa fall skulle kunna uppstå för de skattskyldiga,

när det gällde att anskaffa av bank godtagbar säkerhet för en dylik garanti.

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

I det av Skånes handelskammare avgivna remissyttrandet framhålles, att

även om det föreslagna kravet på bankgarantiförbindelse, motsvarande hal­

va det avsedda beloppet, medförde vissa kostnader för företagen, ep sådan

anordning syntes ur de skattskyldigas synpunkt vara att föredraga framför

det andra tänkbara alternativet, d. v. s. ett åläggande att låta det mot ga­

rantin svarande beloppet innestå å spärrkonto i riksbanken. Handelskam­

maren ifrågasatte, huruvida icke den skattskyldige borde kunna medgivas

att i stället för bankgaranti ställa annan säkerhet, som kunde av vederbö­

rande länsstyrelse godtagas, exempelvis statsobligationer, fastighetsinteck-

ning eller fartygsinteckning.

Handelskammaren i Gävle anser sig böra understryka vikten av att de

föreslagna bestämmelserna utan onödigt dröjsmål genomfördes. Särskilt vad

de s. k. enbåtsrederierna beträffade, var det önskvärt att omoderna och

oräntabla fartyg kunde försäljas till utlandet, innan priserna på gammalt

tonnage nedgått alltför mycket, så att en ekonomisk grundval skapades för

vederbörande rederiers ersättningsanskaffning av nytt räntabelt tonnage.

En förnyelse av tonnaget i så snabb takt, som förhållandena medgav, fram­

stod som oavvislig med hänsyn till den överhandtagande konkurrensen i

östersjö- och nordsjöfart från särskilt tysk och nederländsk sida, vad det

mindre och medelstora tonnaget beträffade. Genom de föreslagna bestäm­

melserna torde ersättningsanskaffningen komma att stimuleras i högre

grad än vad som skulle bli fallet om de till investeringsfonder avsatta med­

len insatts på spärrkonto i riksbanken. Fördelarna för den skattskyldige

skulle bli ännu mera framträdande i de fall, då en bank fann sig kunna

godtaga annan säkerhet för sin garantiutfästelse än köpeskillingen, enär

köpeskillingen i så fall skulle kunna användas i den skattskyldiges rörelse

med därav följande möjligheter till ökad nettoavkastning.

Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att enligt förslaget

ägde skattskyldig njuta avdrag med belopp, som av årsvinsten avsatts till

särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg. Enligt handels­

kammarens uppfattning borde emellertid till investeringsfond avsatta be­

lopp kunna disponeras icke blott för ersättande av fartyg utan även för om-

och tillbyggnad av sådana fartyg, som den skattskyldige redan ägde. Fler­

talet av de mindre och medelstora rederiernas fartyg var gamla och omo­

derna. Därest ett fartyg avyttrades, kunde det ofta vara fördelaktigt att icke

ersätta detsamma genom nyanskaffning utan i stället till- eller ombygga

och i samband därmed modernisera något eller några av de äldre fartygen.

Genom ett sådant förfarande syntes lika goda möjligheter förefinnas att bi­

behålla eller t. o. in. utöka ett rederis kapacitet som genom anskaffande

av ett helt nytt fartyg.

I anledning av den ifrågasatta garantiförbindelsen av svensk bank, en­

ligt vilken banken förklarar sig svara för den kvarstående eller tillkomman­

de skatt, som den skattskyldige kan ha att erlägga för beskattningsår då

fondmedel återföres till beskattning, framhåller handelskammaren att an­

ordningen medförde en ny förmånsrättsställning för skatteskuld, till vilken

handelskammaren ställde sig mycket tveksam.

22

ända upp till tio år med beskattningen av vinst vid fartygsförsäljning för att

därigenom underlätta ersättningsanskaffning.

Såsom av det förut sagda framgår är läget vidare det, att det mindre och

medelstora tonnaget under senare år minskats och starkt föråldrats. Det

föreligger ett uppenbart behov av förnyelse samtidigt som de nuvarande

skattereglerna, i förening med de långa leveranstiderna för nybeställda far­

tyg, är ägnade att i viss omfattning försvåra ersättningsanskaffningar. En­

ligt lämnade uppgifter råder f. n. även en viss speciell efterfrågan från ut­

landet på secondhandtonnage. Ett utnyttjande av den avyttringsmöjlighet

som sålunda öppnas bör befrämjas från det allmännas sida eftersom förut­

sättningar därigenom skapas för de önskvärda ersättningsanskaffningarna.

Det bör i detta sammanhang även erinras om det starka intresse för det

mindre och medelstora tonnagets bevarande och förnyelse, för vilket —

såsom kammarrätten erinrat om — militära myndigheter och riksnämn-

den för ekonomisk försvarsberedskap i tidigare sammanhang givit uttryck.

Bedömes kommitténs förslag ur rent skattemässig synpunkt, bör även un­

derstrykas att förslaget till sin egentliga natur icke innebär skattelindring,

utan allenast en möjlighet att bevara obeskattade vinstmedel för en ome­

delbar avskrivning någon tid senare å ett nyanskaffat fartyg. Rederiet får

framdeles ett motsvarande mindre avskrivningsunderlag, vilket visar att

den förmån, varom här är tal, inskränker sig till ett avsteg från principen

om beskattningsårets slutenhet.

Samtliga remissinstanser har givit förslaget sin anslutning. Av skäl jag

nyss anfört anser jag mig även för egen del kunna biträda detsamma.

Kommittén har förordat en generell utformning av bestämmelserna. Med

hänsyn till det speciella intresset av att det mindre och medelstora tonnaget

vidmakthålles och förnyas skulle kunna göras gällande, att reglerna borde

så utformas att allenast anskaffningen av sådant tonnage skattemässigt

underlättades. Regler av dylik innebörd skulle emellertid komplicera till-

lämpningen. Därtill kommer, såsom kommittén påpekat, att samma prin­

cipiella beskattningsproblem föreligger för hela sjöfartsnäringen, varför

det icke vore sakligt motiverat med en sådan begränsning. Kammarrätten,

som ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet, har även förordat en ge­

nerell avfattning av bestämmelserna. Kammarrätten har emellertid, utan

att framlägga något förslag i ämnet, därjämte antytt att av försvarspolitis­

ka skäl ytterligare uppmjukningar i skattereglerna i syfte att stimulera an­

skaffning av mindre och medelstort tonnage kunde övervägas.

För egen del biträder jag förslaget om de föreslagna bestämmelsernas ge­

nerella avfattning. Frågan om främjande speciellt av anskaffningen av mind­

re och medelstort tonnage synes knappast vara av natur att böra lösas genom

åtgärder på beskattningsplanet. Denna fråga är f. ö. under utredning genom

sakkunniga inom handelsdepartementet.

Vad jag i det föregående återgivit från kommitténs framställning föran­

leder icke några erinringar från min sida. I anledning av vissa remissinstan­

sers uttalanden får jag emellertid anföra följande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Det sagda visar, att den av redareföreningen förordade anordningen icke

är godtagbar. Härtill kommer, att med kommitténs förslag den skattskyldige

skulle under hela anståndstiden berättigas räntefritt disponera det belopp,

som eljest skolat inbetalas som skatt. Denna förmån måste anses mer än

väl uppväga kostnaden för bankgarantin. Till räntespörsmålet återkommer

jag emellertid i ett senare sammanhang.

Skånes handelskammare har för sin del ifrågasatt, huruvida icke i stället

för bankgaranti kunde få ställas säkerhet i form av exempelvis statsobliga­

tioner, fastighetsinteckning eller fartygsinteckning. Detta förslag ter sig vis­

serligen mer genomförbart än redareföreningens, men möter även det vissa

invändningar. Man skulle här ålägga taxeringsmyndigheterna att pröva vär­

det av erbjudna säkerheter. Detta skulle innebära en ökad arbetsbelastning

och därjämte en uppgift av bankmässig karaktär, som ligger helt utanför

ifrågavarande myndigheters erfarenheter. Ej heller vore det gärna möjligt

att medge nedsättning i säkerheten allteftersom denna behövde tagas i an­

språk för dellikvider.

Jag kan följaktligen icke heller biträda handelskammarens förslag.

Bank- och fondinspektionen har förklarat att något legalt hinder icke

föreligger mot bankgarantier av den varaktighet, varom här kan bli fråga.

Men jag vill understryka den av inspektionen samtidigt framhållna syn­

punkten, att bankerna bör förskaffa sig betryggande säkerheter.

I anledning av Smålands och Blekinge handelskammares yrkande om att

till investeringsfond för fartyg avsatta medel borde få användas jämväl för

till- eller ombyggnad av fartyg och icke enbart för nyanskaffning får jag

anföra. Med ifrågavarande lagstiftning avses i första hand att undanröja fö­

religgande hinder på beskattningsplanet mot ersättningsanskaffning av far­

tyg. Det är från denna utgångspunkt kommittén utarbetat sitt förslag. Vis­

serligen kan tänkas att en till- eller ombyggnad av ett äldre fartyg medför

kostnader jämförbara med en ersättningsanskaffning och att en sådan till-

eller ombyggnad även ur samhällets synpunkt framstår som till angelägen-

hetsgraden likvärdig med en ersättningsanskaffning. Men det torde kunna an­

tagas att nyssnämnda båda förutsättningar endast mer undantagsvis sam­

tidigt föreligger. En utvidgning av bestämmelserna på sätt handelskamma­

ren ifrågasatt är vidare ägnad att i flera hänseenden komplicera bestämmel­

serna. Det bör nämligen icke ifrågakomma att medge fondmedlens använ­

dande jämväl för att täcka reparationskostnader. Då, vid klassning av far­

tyg eller eljest, reparationer måste antagas mången gång ske samtidigt med

att en till- eller ombyggnad verkställes, uppkommer lätt problem om kost­

nadernas fördelning i olika hänseenden, vilka i sin tur kan föranleda skatte-

processer. Med hänsyn till konstruktionen med en bankgaranti som måste

ges en i tiden något så när klar begränsning — jag hänvisar till vad bl. a.

bank- och fondinspektionen anfört härom — bör alla sådana bestämmelser

undvikas, vilka kan förutses föranleda meningsmotsättningar vid tillämp-

Av det sagda framgår att jag icke anser mig böra biträda handelskamma­

rens förslag.

I samband härmed får jag beröra det i fiskeriorganisationernas remiss­

yttranden framförda önskemålet, att investeringsfond skulle få användas för

köp av ny motor i samband med förvärv av begagnad båt. Denna fråga ligger

annorlunda till än det nyss berörda spörsmålet om möjlighet att använda

investeringsfond för till- och ombyggnadsarbeten å fartyg. I nu förevarande

fall sker en egentlig ersättningsanskaffning, i det en ny om än i andra hand

förvärvad båt inköpes. Ersättningsanskaffningen synes, om den nya motorn

förvärvas samtidigt med båten eller i allt fall under samma beskattningsår,

omfatta jämväl förvärvet av motor. Detta får anses vara innebörden av de

föreslagna bestämmelserna och behöver inte särskilt anges i författnings­

texten. Av det sagda framgår emellertid även, att om motor utbytes utan att

detta äger samband med att båten byter ägare, investeringsfonden icke kan

användas för avskrivning av den nya motorn.

Vad angår det av samma organisationer uttalade önskemålet, att nu ifrå­

gavarande bestämmelser skulle tjäna jämväl det ändamålet att den, som av­

yttrade fiskebåt eller andel däri, ägde fördela den skattepliktiga vinsten av

båtförsäljning på sådant sätt att lindring i den progressiva beskattningen

erhölls, får jag framhålla, att reglerna icke bör utformas från denna syn­

punkt. För dessa fall får hänvisas till de nyligen utfärdade bestämmelserna

om inkomstberäkning vid s. k. ackumulerad inkomst.

Slutligen må här något beröras det av Smålands och Blekinge handels­

kammare upptagna spörsmålet om kommittéförslagets samband med gäl­

lande bestämmelser om förmånsrätt för skatt.

Återföres fondavsättningen till beskattning, medför detta en häremot sva­

rande ökning av den skattskyldiges inkomstskatt. I princip gäller beträf­

fande denna som i fråga om all annan skatt, att densamma bör erläggas pre­

liminärt under det beskattningsår då återföringen sker. I den mån så sker

blir icke aktuellt att göra garantiförbindelsen gällande. Skulle den slcattskyl-

dige i dylikt fall gå i konkurs, är läget icke annorlunda än det då vilken som

helst skattskyldig, som gjort inbetalning av preliminär skatt, försätts i kon­

kurs. Har skatten, helt eller delvis, icke inbetalts preliminärt, påföres den

skattskyldige kvarstående skatt i vanlig ordning. Det är först om denna icke

erlägges i behörig ordning, som garantiförbindelsen skall göras gällande.

Tages garantiförbindelsen i anspråk, uppkommer en bankens fordran gent­

emot den skattskyldige. Med vilken förmånsrätt en sådan fordran kan i

konkurs göras gällande, sammanhänger med den form för säkerhet som

banken betingat sig. Har den skattskyldige ställt pant för bankgarantin i

samband med att denna erhölls, alltså 7 å 8 år tidigare då fartygsförsälj-

ningen skedde, kan detta icke rimligen motivera varken att bankens even­

tuella förmånsrätt skulle följa särskilda regler eller att staten eftergav sitt

krav på garantins infriande. Det är ju just för att säkerställa det allmännas

skattekrav, vilket genom anståndstiden blivit mer riskfyllt, som kravet på

garanti måste upprätthållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

25

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

V. Specialmotivering till författningsförslaget och

departementschefens hemställan.

Kommitténs förslag till författning i ämnet har fogats såsom Bihang till

detta statsrådsprotokoll. Det författningsförslag, som jag avser förorda att

riksdagen underställes, bygger i allt väsentligt på kommitténs förslag, men

vissa överarbetningar har ägt rum inom finansdepartementet.

Kommittén har gjort vissa uttalanden i anslutning till de olika av kom­

mittén föreslagna stadgandena. Jag skall nu behandla dessa och remissin­

stansernas därav föranledda påpekanden.

1

§■

Kommittén. Kommittén har förordat, att avdrag för avsättning enligt de

nya bestämmelserna skulle få ske vid taxeringarna åren 1954—1956. Att

bestämmelserna föreslagits gälla allenast dessa år beror dels, såsom även

tidigare nämnts, därpå att det synts kommittén lämpligt att innan kom­

mittén föreslog eventuellt permanenta bestämmelser i hithörande hänseen­

den avvakta vad kommittén vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag i jäm­

förliga frågor kunde komma att föreslå, dels ock därpå att bestämmelserna

rörande de s. k. eldsvådefonderna, som bl. a. avsåg att reglera likartade

spörsmål vid förlust av fartyg, för närvarande gällde för samma tidsperiod.

Över huvud taget hade kommittén strävat efter att den nya lagstiftningen

i sina detaljer i största möjliga utsträckning skulle överensstämma med

motsvarande bestämmelser i förordningen den 11 maj 1951 (nr 230) med

provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder för ersättande

av förlorade inventarier och lagertillgångar (de s. k. eldsvådefonderna).

Remissyttrandena. Riksskattenämnden har påpekat att bestämmelserna

var avsedda att tillämpas såväl i bokföringspliktig som i icke bokförings-

pliktig verksamhet; i sistnämnda avseende var det framför allt fiskare som

kom i fråga. Någon avsättning i räkenskaperna till särskild investerings­

fond kunde icke påfordras för deras del. I stället syntes fondavsättning

för dem få anses verkställd i och med att de vid självdeklarationen fogat

föreskriven uppgift, som visade att förutsättningar fanns för bestämmelser­

nas tillämpning. Riksskattenämnden ifrågasatte om icke för tydlighetens

skull — och bl. a. med hänsyn till innehållet i övergångsbestämmelserna —

detta förhållande borde angivas i 1 § av författningstexten, varvid sålunda

borde fastslås att fondavsättningen skulle göras i räkenskaperna men att

beträffande icke bokföringsskyldig rörelseidkare avsättningen fick anses

verkställd genom avlämnande av uppgift jämlikt 13 § i författningen, över­

gångsbestämmelserna borde avse allenast rörelseidkare, som var bokförings-

skyldiga. För icke bokföringsskyldiga rörelseidkare skulle däremot icke

erfordras mera än ett yrkande om avdrag med bifogande av uppgift enligt

13 § samt vederbörlig garantiförbindelse.

28

första stycket i författningsförslaget syntes emellertid kunna föranleda en

felaktig tolkning, då däri stadgades att avdrag icke fick överstiga »det be­

lopp, varmed ersättning för avyttrat fartyg som utgjort tillgång för stadig­

varande bruk i rörelsen, ingår i den skattepliktiga intäkten av rörelsen för

beskattningsåret». Ersättning för försålda inventarier utgjorde enligt anvis­

ningarna till 28 § kommunalskattelagen i sin helhet intäkt av rörelse, på

samma sätt som försäljningssumman för varor etc. i sin helhet utgjorde

intäkt av rörelse. Det var sålunda icke nettobeloppet (försäljningspris •/. i

beskattningshänseende kvarstående värde), som avsågs. Endast för andra

skattskyldiga än aktiebolag, ekonomiska föreningar, ömsesidigt försäkrings­

bolag eller sparbank skulle enligt undantagsbestämmelse i anvisningarna

till 28 § kommunalskattelagen vid försäljning av fartyg såsom intäkt av

rörelse upptagas ett annat belopp än den erhållna ersättningen. Med före­

slagen lydelse av 2 § kunde sålunda, formellt sett, en skattskyldig tillhöran-

de gruppen aktiebolag in. fl., göra gällande, att avdrag för avsättning till

investeringsfond borde medgivas med hela den vid försäljningen avtalade

ersättningen, vilket skulle leda till ett materiellt felaktigt resultat. Paragra­

fen syntes i nämnda avseende böra omformuleras så, att av ordalydelsen

traingick, att avsättningen icke fick överstiga den vid beräkning av rörelse

skattepliktiga vinst, som uppkommit vid försäljningen. Till jämförelse kun­

de erinras om stadgandet i 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattela­

gen avseende ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg. Om

denna ersättning stadgades bl. a., att det stod »den skattskyldige fritt att

upptaga densamma, i den mån den överstiger värdet av det förlorade far-

tyget sådant detta värde befanns efter vederbörliga avskrivningar, såsom

intäkt under det beskattningsår, då den influtit . . .». Eu liknande begräns­

ning syntes böra införas i den nu föreslagna lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som varit inne på likartade tan­

kegångar, har anfört följande. Enligt 2 § första stycket i förslaget var upp-

skovsrätten begränsad till de belopp, varmed ersättning för avyttrat fartyg

ingick i den skattepliktiga intäkten av rörelse för beskattningsåret. Stadgan­

det syntes något otydligt och kunde ge anledning till missförstånd. Länssty­

relsen ansåg, att det bäst skulle överensstämma med 28 § 2 mom. kommu­

nalskattelagen om avdragsrätten för avsättning till särskild investerings­

fond för ersättande av avyttrat fartyg maximerades till det belopp, varmed

den skattepliktiga vinsten å försäljningen ingick i nettointäkten av rörel­

sen. Det saknades nämligen anledning att ge skattskyldig bättre uppskovs-

möjligheter vid frivillig försäljning av fartyg än då fartyg gått förlorat.

Länsstyrelsen förordade alltså en omformulering av stadgandet. För aktie­

bolag och ekonomiska föreningar med bunden avskrivning borde enligt läns­

styrelsens mening belopp, som fick avsättas till särskild investeringsfond,

motsvara högst skillnaden mellan försäljningssumman och det taxerings-

mässiga restvärdet å fartyget. För enskilda skattskyldiga med bunden av­

skrivning borde, i enlighet med vad kommittén hävdade, beloppet inskrän­

kas till de återvunna värdeminskningsavdragen. För skattskyldiga med fri

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

nr 230, om de s. k. eldsvådefonderna. För kommitténs förslag talar jämväl

praktiska skäl. Företag med fri avskrivningsrätt har icke haft någon skyl­

dighet att individualisera gjorda avskrivningar till sina olika tillgångar.

För ett sådant företag med mer än ett fartyg får man alltså räkna med att

den situationen föreligger, att den skattemässiga vinsten på försäljningen

av ett fartyg merendels icke går att fastställa. Ett påstående från företagets

sida, att på just det sålda fartyget belöpte under tidigare år gjorda avskriv­

ningar skulle därför få godtagas, därest man icke införde i tillämpningen

komplicerade bestämmelser om någon speciell form av fördelning i efter­

hand av under gångna år gjorda avskrivningar. Då fråga blott är om ett

klart tidsbegränsat skatteanstånd, anser jag mig böra biträda kommitténs

förslag. En konsekvens härav blir dock, som påpekats, att aktiebolagen un­

der vissa omständigheter kan erhålla något större möjligheter till fondav­

sättning än fysiska personer.

3 §.

Kommittén. Kommittén har uttalat, att en fondavsättning enligt 1 § var

att anse som ett motkonto mot fartyg, som den skattskyldige hade under

byggnad. Avdrag för nedskrivning å fartygskontrakt syntes därför icke böra

medgivas med mindre en nedskrivning som kunde godkännas översteg fond­

avsättningen och då endast med överskjutande belopp. Kommittén hade över­

vägt bestämmelser av innebörd att fondmedel skulle få användas för ned­

skrivning av fartygskontrakt men hade icke funnit sig böra förorda dylika

bestämmelser, vilka skulle komplicera tillämpningen av den föreslagna lag­

stiftningen.

Remissyttrandena. Redareföreningen har påpekat, att i kommitténs mo­

tivering till 3 § anförts, att den fondavsättning, som gjordes enligt 1 §, var

att anse som ett motkonto mot fartyg, som den skattskyldige »har under

byggnad». I författningsbestämmelsen däremot talades om »leverans av

fartyg enligt ej fullgjorda köpekontrakt». Dessa båda uttryckssätt korres­

ponderade ej mot varandra. Fartyg under byggnad innebar, att arbetet med

detsamma var igångsatt; ett leveranskontrakt om ett nytt fartyg kunde vara

tecknat utan att själva bygget ännu kommit i gång. Det kunde även förhålla

sig så, att ett redan färdigt fartyg inköptes såsom ersättning för det avytt­

rade, medan anskaffningen av det förstnämnda fartyget ägt rum först under

ett senare år än då försäljningen gjordes. I nu berörda avseende erfordra­

des ett förtydligande rörande stadgandets rätta innebörd.

Även i ett annat avseende tarvades en närmare förklaring till 3 §. Orda­

lydelsen i paragrafen syntes ge vid handen att om en skattskyldig redan före

avyttringen av ett fartyg tecknat leveranskontrakt om ett nytt fartyg och

efter avyttringen tecknat ytterligare ett sådant kontrakt, den skattskyldige

ej skulle äga rätt att göra avdrag för nedskrivning å någotdera kontraktet.

Detsamma syntes bli fallet, om såväl ett nybyggnadskontrakt tecknats som

32

4 §■

Kommittén. Beträffande det i första stycket av 4 § upptagna stadgandet

framhåller kommittén, att man med hänsyn till önskemålet att föryngra

tonnaget möjligen kunde ifrågasätta att stadga, att fondmedlen endast fick

användas för avskrivning å ett nybyggt fartyg. Kommittén hade emellertid

icke ansett sig böra föreslå sådana bestämmelser.

Kommittén anför vidare, att i andra stycket av 4 § hade föreskrivits, att

om skattskyldig under det år, då försäljning skedde, anskaffat annat fartyg

— oavsett om detta skedde före eller efter försäljningen — vinsten skulle i

första hand användas för avskrivning av sådant fartyg. Endast om försälj­

ningssumman översteg köpeskillingen för det nyanskaffade fartyget fick av­

sättning till investeringsfond enligt denna förordning ske med belopp mot­

svarande överskjutande del av vinsten (jämför även 6 § första stycket). Den­

na bestämmelse hade betydelse för skattskyldiga, vilka icke medgivits rätt till

fri avskrivning, och den innebar att även dylika skattskyldiga fick lagstad-

gad rätt att i förevarande sammanhang tillämpa den s. k. nettometoden,

d. v. s. vinster å försålda fartyg fick användas för avskrivning av under

samma år anskaffade fartyg. Bestämmelsen innebar även, att om ett part­

rederi eller annat enkelt bolag försålde ett fartyg, en viss delägare fick ut­

nyttja sin andel av vinsten för avskrivning å annat av honom förvärvat

fartyg. Lagstiftningen i fråga åsyftade främst att förhindra att försäljnings-

vinsten å ett fartyg framtogs till beskattning på grund av att den skatt­

skyldige saknade avskrivningsunderlag. Om ett nytt fartyg anskaffades,

saknades anledning medge rätt till fondavsättning; den skattskyldiges far-

tygsbestånd hade i sådant fall icke minskat under året.

Departementschefen. Kommitténs nu återgivna uttalanden har ej mött er­

inringar i remissyttrandena. Ej heller har jag för egen del något att invända

mot det anförda.

5 och 6 §§.

Kommittén. Beträffande 5 § framhåller kommittén, att bestämmelsen där

innebar att den skattskyldige det år, då fondmedlen användes för avskriv­

ning av nyanskaffat fartyg, icke skulle vid taxeringen åtnjuta avdrag för

denna avskrivning. Avdraget erhölls redan det år fondavsättningen gjordes.

Tillgången skulle dock anses avskriven i beskattningsavseende.

Vad härefter angår bestämmelserna i 6 § första stycket framhålles, att

dessa innebar att den skattskyldige skulle taga fonden i anspråk för sitt

ändamål så snart ett nytt fartyg anskaffats. Därest så icke skedde, skulle

den del av fondavsättningen, som svarade mot köpeskillingen för det ny­

anskaffade fartyget, återföras till beskattning.

I andra stycket stadgades, att om nytt fartyg icke anskaffades, fondmed­

len skulle återföras till beskattning efter sex år. Denna tidsrymd hade satts

för att få överensstämmelse med bestämmelserna rörande de s. k. eldsvåde-

fonderna och med hänsyn till att de längsta kontraktstiderna för fartyg

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

Departementschefen. Vad kommittén anfört beträffande det i 5 § upptagna

stadgandet, innefattar allenast en redogörelse för en bestämmelse som själv­

fallet bör intagas i förordningen.

Beträffande bestämmelserna i 6 § får jag anföra följande.

I andra stycket återfinns huvudregeln om när fartygsfond skall återföras

till beskattning. Regeln innebär en längsta anståndstid av sex år. Det är

samma tidsrymd som angivits i den jämförbara förordningen om de s. k.

eldsvådefonderna. Det synes, som kommittén funnit, med hänsyn härtill

och till gällande leveranstider för fartyg försvarligt, att även i förevarande

sammanhang medge en så lång anståndstid som sex år.

Vid en lagstiftning sådan som den nu ifrågavarande, vilken innebär att

en viss näringsgren tillerkännes speciella förmåner, ter det sig särskilt ange­

läget förebygga, att bestämmelserna så utformas att de kan utnyttjas för

icke avsedda skattelättnader. För företag, som kontinuerligt avyttrar äldre

och mindre ändamålsenliga fartyg samt anskaffar nytt tonnage, skulle ifrå­

gavarande bestämmelser — om man underlät föreskriva att fondmedel

skulle, vid risk av beskattning, användas så snart nytt tonnage tillförts re­

deriet — kunna utnyttjas så att nya fondavsättningar ständigt gjordes sam­

tidigt som de vid olika tider avsatta fondmedlen utnyttjades först vid res­

pektive anståndstiders slut. Det är detta som ligger bakom kommitténs i 6 §

första stycket upptagna regel, som t. o. m. föreskriver att fond skall använ­

das för avskrivning å fartyg, som anskaffats före försäljningen men under

samma beskattningsår.

Kommitténs förslag i denna del bör enligt min mening godtagas. Det sag­

da innebär att det av Smålands och Blekinge handelskammare framställda

önskemålet icke kan efterkommas.

Jag kan däremot icke dela kommitténs mening, att man med hänsyn till

önskemålet att icke komplicera lagstiftningens tillämpning bör underlåta

att ge en föreskrift om ränteberäkning vid återföring till beskattning. Utan

en sådan föreskrift fick man räkna med att fondavsättningar gjordes jäm­

väl av den, som icke ens vid försäljningstillfället hade någon som helst av­

sikt att göra någon ersättningsanskaffning. Vederbörande skulle då ränte-

fritt kunna tillgodogöra sig en sjuårig skattekredit utan annan kostnad än

den för bankgarantin.

En räntebestämmelse synes böra utformas i huvudsaklig överensstäm­

melse med motsvarande regler i övrig investeringsfondslagstiftning. Detta

innebär, att någon ränta ej ifrågakommer när fonden användes för fartygs-

anskaffning inom anståndstiden. Återföres däremot medel till beskattning

enligt bestämmelsen i 6 eller 7 §, skall till det återförda beloppet läggas en

beräknad ränta. Den verkliga ränta, som den skattskyldige sålunda får att

betala, blir den merskatt som föranledes av tillägget. Teoretiskt borde ränte-

tillägget beräknas blott på den hälft av fondbeloppet, som i förevarande

sammanhang antages motsvara skatten. Riksskattenämnden har föreslagit,

att tillägget skall beräknas efter två procent för år å hela fondavsättningen;

detta motsvarar alltså fyra procent på skattebeloppet. Om sedan skatten på

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

melse härom i förordningen torde icke vara erforderlig. Det synes emellertid

lämpligt, att i det formulär till garantiförbindelse, som riksskattenämnden

skulle fastställa, en erinran om bestämmelsernas innebörd intages.

Likaså synes böra godtagas kommitténs förslag om att återföring till be­

skattning skall ske under det beskattningsår, då dödsbo skiftas. Därvid bör

avses det slutliga skiftet. Dessa fall får särskilt observeras av taxeringsmyn­

digheterna.

Enligt kommittén skulle vidare, då fondavsättning göres av handels- eller

kommanditbolag, den av bolaget överlämnade bankgarantin gälla bolagets

delägare vid den tidpunkt, då återföring till beskattning sker. Även detta

måste anses vara en riktig konstruktion av bestämmelserna. I formuläret till

garantiförbindelse bör nämnda förhållande klart anges. Hos den garanti-

lämnande banken får handels- eller kommanditbolaget alltså ställa en säker­

het, som gäller även för det fall, då bolagets delägare vid garantiförbindel­

sens eventuella infriande är andra personer än de som var delägare då

bankgarantin erhölls.

Bestämmelserna i 7 § första stycket skall självfallet, som kommittén fram­

hållit, även gälla handels- och kommanditbolag. En viss omredigering av

stadgandet bör med tanke härpå göras.

Att även i 7 § en bestämmelse om ränteberäkning vid återföring till be­

skattning av fondmedel bör införas, framgår av vad jag förut framhållit.

Övergångsbestämmelserna.

Beträffande övergångsbestämmelserna må här understx-ykas, att desamma

av kommittén föreslagits så utformade att förordningen blir tillämplig re­

dan vid 1954 års taxering. Kommittén uttalar i anslutning härtill att en sär­

skild anledning till att kommittéförslaget nu framlagts var de möjligheter,

som enligt uppgift i dagens läge fanns i fråga om försäljning till utlandet

av äldre tonnage. Det syntes kommittén angeläget att dessa möjligheter

kunde utnyttjas jämväl under beskattningsåret 1953.

Det framgår av vad jag tidigare anfört, att jag biträder förslaget om be­

stämmelsernas tillämplighet jämväl på förhållandena under beskattningsåret

1953. Vad i övergångsbestämmelserna säges om godkännande av förklaring

av den skattskyldige om fondöverföring skall gälla allenast bokföringsskyl-

diga rörelseidkare. Såsom av riksskattenämndens förut återgivna uttalande

framgår, skall av icke bokföringsskyldiga rörelseidkare ej krävas mer än

ett yrkande om avdrag med bifogande av uppgift enligt 13 § samt vederbör­

lig garantiförbindelse.

Det kan tilläggas, att konsekvensen av övergångsbestämmelserna i jämfö­

relse med stadgandet i 4 § blir, att om fartyg försålts och nytt fartyg an­

skaffats under år 1953, den s. k. nettometoden blir i förevarande hänseende

tillämplig för skattskyldiga utan fri avskrivningsrätt även under beskatt­

ningsåret 1953.

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

Bihang.

Företagsbeskattningskommitténs förslag

till

förordning med provisoriska bestämmelser om särskild investe­

ringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.

Härigenom förordnas som följer.

¹ §•

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt koimmunalskattelagen och

förordningen om statlig inkomstskatt för de beskattningsår, beträffande

vilka taxering verkställes av beskattningsnämnd i första instans åren 1954

—1956, äger skattskyldig njuta avdrag i enlighet med bestämmelserna i

denna förordning för belopp, som av årsvinsten avsättes till särskild in­

vesteringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.

2

§•

Avdrag enligt 1 § må för visst beskattningsår icke överstiga vare sig

dubbla det belopp, för vilket den skattskyldige ställt garanti som i nästföl-

jande stycke sägs, eller det belopp varmed ersättning för avyttrat fartyg,

som utgjort tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen, ingår i den skatte­

pliktiga intäkten av rörelsen för beskattningsåret.

Såsom förutsättning för att avdrag enligt denna förordning må åtnjutas

skall gälla, att den skattskyldige till länsstyrelsen i det län, inom vilket

han taxeras till statlig inkomstskatt, överlämnat av svensk bank utfärdad

garantiförbindelse enligt vilken banken förklarat sig intill angivet belopp

svara för den kvarstående eller tillkommande skatt, som den skattskyldige

må hava att erlägga för beskattningsår under vilket fondmedel, vilka icke

använts för sitt ändamål, återförts till beskattning. År fråga om handels-

eller kommanditbolag, skall garantiförbindelsen avse den kvarstående eller

tillkommande skatt, som envar delägare må hava att erlägga för beskatt­

ningsår som nyss sagts. Förbindelsen skall i sådant fall överlämnas till

länsstyrelsen i det län, inom vilket någon delägare i bolaget taxeras till

statlig inkomstskatt. Det åligger länsstyrelse som nu sagts att utfärda in­

tyg om överlämnad garantiförbindelse att av den skattskyldige bifogas

allmän självdeklaration för det beskattningsår, under vilket avsättning till

investeringsfond enligt denna förordning verkställts.

Garantiförbindelse varom i föregående stycke stadgas skall gälla till

utgången av sjunde taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättning som i

1 § sägs ägt rum.

3 §•

Skattskyldig, som erhållit avdrag enligt 1 §, må åtnjuta avdrag för ned­

skrivning å värdet av rättighet till leverans av fartyg enligt ej fullgjorda

köpekontrakt allenast om och i den mån avdrag för sådan nedskrivning

enligt kommunalskattelagens bestämmelser kunnat medgivas med belopp

överstigande beloppet av fondavsättningen vid beskattningsårets utgång.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

10 §.

Det åligger taxeringsnämndens ordförande i den kommun, där den skatt­

skyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt, att upprätta särskild förteck­

ning enligt av riksskattenämnden fastställt formulär å skattskyldiga, vilka

under beskattningsåret avsatt medel till eller övertagit investeringsfond

eller tagit sådan fond i anspråk. I förteckningen skola för envar skattskyl­

dig anmärkas dels de belopp för vilka avdrag enligt 1 § medgivits vid taxe­

ringen och de belopp, som enligt 2 § andra stycket lämnade garantier av­

ser, dels ock storleken av belopp, som tagits i anspråk jämlikt 4 § första

stycket, eller som återförts till beskattning enligt bestämmelserna i 6 och

V §§•

Den upprättade förteckningen skall av ordföranden insändas till läns­

styrelsen samtidigt som deklarationer och andra handlingar jämlikt 91 §

1 mom. första stycket taxeringsförordningen dit insändas.

11

§•

Taxeringsnämndens ordförande, som i 10 § första stycket avses, skall

i förekommande fall lämna taxeringsnämndsordförandena i de övriga taxe-

ringsdislrikt, där taxering bör äga rum, erforderliga meddelanden till led­

ning vid taxeringen inom dessa distrikt.

12

§.

Länsstyrelserna skola upprätta förteckningar över investeringsfonder en­

ligt denna förordning, upptagande den skattskyldiges namn, hemvist och

bostadsadress ävensom för envar skattskyldig fullständiga uppgifter dels

om avsättning av medel till investeringsfond samt fondens ianspråktagan-

de eller återförande till beskattning, dels ock beträffande överlämnade ga­

rantier.

Har av skattskyldig gjord avsättning helt eller delvis tagits i anspråk för

sitt ändamål, skall underrättelse härom av länsstyrelsen tillställas den

bank, som utfärdat garantiförbindelse, varom i 2 § andra stycket stadgas.

I förekommande fall skall uppgift lämnas å det garantibelopp, som i det

följande är erforderligt.

Den skattskyldige äger återfå tidigare överlämnad garantiförbindelse,

därest garanti avseende det erforderliga beloppet samtidigt överlämnas. Har

hela fondavsättningen tagits i anspråk för sitt ändamål, skall garantiförbin­

delsen återställas till den skattskyldige.

Det åligger länsstyrelse, till vilken garantiförbindelse överlämnats, tillse

att densamma i förekommande fall blir för sitt ändamål utnyttjad. När ga­

rantiförbindelsen icke längre erfordras, skall densamma återställas till den

skattskyldige.

13 §.

Skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna för­

ordning eller som jämlikt 7 § tredje stycket övertagit sådan fond, är plik­

tig att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller

övertagandet ägt rum och för varje påföljande beskattningsår, intill dess

de avsatta eller övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt av

riksskattenämnden fastställt formulär rörande avsättning av medel till

fonden samt fondens användning och avveckling ävensom beloppet av en­

ligt 2 § andra stycket lämnad garanti.

14 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter medde­

las av Kungl. Maj:t.