2

Statsbidrag föreslås utgå till sjukkassorna med 1h av utgifterna för

läkarvården och, såvitt angar sjukhusvården, utgifterna efter avdrag av

3 kr. per vårddag.

Angivna regler föreslås skola gälla även för sjömännens vidkommande.

Emellertid föreslås härutöver vissa särskilda åtgärder genom utrikes-

myndighets försorg för att tillförsäkra sjöfolket kostnadsfri sjukvård

beträffande tid, då det s. k. redaransvaret inte gäller, eller då ersättning

inte utgar i annan ordning. I samband härmed föreslås utrikesförvalt­

ningen få viss regressrätt mot den allmänna sjukförsäkringen.

Redarna — som enligt sjukförsäkringslagen ha regressrätt mot den

allmänna sjukförsäkringen för av dem utbetald sjuklön och för sjuker­

sättning inom riket — föreslås erhålla sådan regressrätt även med av­

seende å ersättning för sjukvård utom riket. Vidare föreslås att redarna

befrias från skyldigheten att erlägga arbetsgivarbidrag till den allmänna

sjukförsäkringen beträffande utländska, i Sverige ej mantalsskrivna

sjömän.

För att underlätta handläggningen av frågor främst avseende sjöfolkets

sjukförsäkring föreslås att för ändamålet en serviceavdelning inrättas

i riksförsäkringsanstalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

3

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)

om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 19, 20, 28, 38 och 41 §§ lagen den 3 januari

1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Har kommun----------------------------

Allmän sjukkassa----------------------

Om redare för svenskt fartyg jäm­

likt sjömanslagen haft att vid sjö­

mans sjukdom vidkännas kostnad

som ovan i 14—18 §§ avses, äger

han hos den sjukkassa, där sjöman­

nen är försäkrad, erhålla gottgörelse

för kostnaden enligt bestämmelser­

na i denna lag; dock må ersättning

utgå högst med belopp, som skulle

hava utgivits, därest kostnaden upp­

kommit vid den sjukes vistelse inom

sjukkassans verksamhetsområde.

motsvarande kostnad.

av tillsynsmyndigheten.

Om redare för svenskt fartyg jäm­

likt sjömanslagen haft att vid sjö­

mans sjukdom vidkännas kostnad

som ovan i 14—18 §§ avses, äger

han hos den sjukkassa, där sjöman­

nen är försäkrad, erhålla gottgörelse

för kostnaden enligt bestämmelser­

na i denna lag.

20

§.

Om ersättning--------------------- — Konungen meddelar.

Har redare för svenskt fartyg jäm­

likt sjömanslagen haft att för sjö­

mans sjukvård utom riket vidkän­

nas kostnad, som omfattas av före­

skrifter, meddelade med stöd av

första stycket, äger han från den

sjukkassa, där sjömannen är för­

säkrad, i den ordning Konungen be­

stämmer erhålla gottgörelse för

kostnaden enligt nämnda föreskrif­

ter.

1 Senaste lydelse, se beträffande 19, 28 och 41 §§ SFS 1953: 569 och beträffande 38 §

SFS 1954:244.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Har genom utrikesförvaltningens

försorg åt försäkrad lämnats ekono­

miskt bistånd avseende sjukvård

utom riket, äger utrikesförvaltning­

en från den sjukkassa, som den för­

säkrade tillhör, erhålla gottgörelse

därför enligt vad i andra stycket

sägs.

28 §.

Konungen äger----------------- — —

Har arbetstagare, som i första

stycket avses, icke eller endast del­

vis undantagits från sjukpenning­

försäkringen, äger arbetsgivaren i

arbetstagarens ställe hos sjukkassan

uppbära arbetstagaren tillkomman­

de sjukpenning jämte barntillägg, i

den mån nämnda sjukhjälp icke

överstiger den utbetalda lönen.

Överenskommelse att

Utgöres lön -------------

vid sjukdom.

Har arbetstagare, som i första

stycket avses, icke eller endast del­

vis undantagits från sjukpenning-

försäkringen, äger arbetsgivaren i

arbetstagarens ställe hos sjukkassan

uppbära eller, när fråga år om sjö­

man som drabbats av sjukdom ut­

om riket, i den ordning Konungen

bestämmer från sjukkassan erhålla

arbetstagaren tillkommande sjuk­

penning jämte barntillägg, i den mån

nämnda sjukhjälp icke överstiger

den utbetalda lönen,

avtalet gäller,

kommunal inkomstskatt.

Har försäkrad, som drabbats av

sjukdom utom riket, därvid erhållit

underhåll genom utrikesförvaltning­

ens försorg, äger förvaltningen från

den sjukkassa, som den försäkrade

tillhör, i den ordning Konungen be­

stämmer erhålla den försäkrade till­

kommande sjukpenning jämte barn­

tillägg, i den mån sådan sjukhjälp

icke överstiger utgivet underhåll.

38 §.

Arbetsgivare är pliktig att erlägga Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjuk- bidrag till kostnaderna för sjuk-

'vårdsförsäkringen och försäkringen vårdsförsäkringen och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Bidraget för tilläggssjukpenning. Bidraget

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266)

om moderskapshjälp

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 21 maj 1954 om moderskaps­

hjälp skall erhålla följande ändrade

(Gällande lydelse)

12

Arbetsgivare är skyldig att för

varje kalenderår erlägga bidrag till

kostnaderna för tilläggspenning med

fyra hundradels procent av den lön

i penningar eller naturaförmåner,

som han under året utgivit till ar­

betstagare anställda hos honom. I

fråga om sådant bidrag skall i övrigt

tillämpas vad som i 38 och 39 §§

lagen om allmän sjukförsäkring fin­

nes stadgat om arbetsgivares bidrag

till försäkringen för tilläggssjukpen-

ning.

lydelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare är skyldig att för

varje kalenderår erlägga bidrag till

kostnaderna för tilläggspenning med

fyra hundradels procent av den lön

i penningar eller naturaförmåner,

som han under året utgivit till så­

dana hos honom anställda arbets­

tagare, som åro obligatoriskt försäk­

rade enligt lagen om yrkesskadeför­

säkring. I fråga om sådant bidrag

skall i övrigt tillämpas vad som i 38

och 39 §§ lagen om allmän sjukför­

säkring finnes stadgat om arbetsgi­

vares bidrag till försäkringen för

tilläggss j ukpenning.

Denna lag länder till efterrättelse

från och med den 1 januari 1955.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr H8

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den tl feb­

ruari 1955.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

,

N ^orup , H ^edlund , P ^ersson , H ^jälmar N ^ilson , L ^indell , N ^ordenstam ,

L ^indström , L ^ange .

Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och handelsdeparte­

menten anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om

ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukvård utom riket

samt om sjömännens sjukförsäkring samt anför.

Inledning

Sedan vid 1953 års riksdag på grundval av propositionen nr 178 beslutats

att lagen om allmän sjukförsäkring skulle träda i kraft den 1 januari 1955,

tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj:ts den 19 februari 1954 meddelade

bemyndigande generaldirektören Åke Natt och Dag att såsom utrednings­

man inom socialdepartementet biträda med utredning rörande fråga om

ersättning från försäkringen för sjukvård utom riket. Utredningsmannen,

till vilkens förfogande stått vissa experter1, har den 29 november 1954 slut­

fört sitt uppdrag med avlämnande av ett betänkande i ämnet (stencil). Be­

tänkandet har därefter remissbehandlats i vanlig ordning.

Frågan om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukvård

utom riket äger uppenbarligen nära samband med frågan om sjömännens

sjukförsäkring. Rörande det senare spörsmålet avlämnade 1946 års sjö-

manskommitté den 14 december 1951 ett betänkande (SOU 1952: 10), som

utarbetats av en delegation inom kommittén.*

2

Genom beslut den 5 juni 1953 uppdrog Kungl. Maj :t åt sjömanskommittén

att — med beaktande av 1953 års riksdagsbeslut rörande den allmänna sjuk­

försäkringen — verkställa en överarbetning av sitt ifrågavarande betän­

, 1 ExPerter har varit redaktören Hjalmar Bååw, verkställande tjänstemannen i Göteborgs

stads erkända centralsjukkassa Gösta Carlson, sjökaptenen Douglas Forssblad, direktören Sven

Joge, byråchefen i utrikesdepartementet Curt Leijon, ombudsmannen Bo Linderstam samt

ledamöterna av riksdagens andra kammare Jerker Svensson och Birger Utbult.

2 Delegationen bestod av kommitténs ordförande August Lindberg, ordförande, sjökaptenen

Douglas Forssblad, ledamoten av riksdagens andra kammare Jerker Svensson, byråcheferna

August von Hartmansdorff, Tor Jerneman och Edvin Tegendal, förste byråsekreteraren Erik

Malm samt sekreteraren Sven Gerentz.

9

kande. Kommittén avgav den 14 januari 1954 ett tilläggsbetänkande (sten­

cil) till 1951 års betänkande. Tilläggsbetänkandet var utarbetat av en dele­

gation inom kommittén.! Betänkandet utmynnade i förslag om en särskild,

från allmänna sjukförsäkringen fristående sjukförsäkring för sjömän.

Efter remissbehandling av sistnämnda betänkande ansåg jag mig böra

pröva, huruvida icke behovet av särbestämmelser rörande sjömännens

sjukförsäkring kunde tillgodoses inom den allmänna sjukförsäkringens

ram. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 juni 1954 tillkallade

jag numera t. f. kommerserådet Anders Lindstedt att inom socialdeparte­

mentet biträda med denna utredning. Till utredningsmannens förfogande

ställdes vissa experter.2 Sedan utredningsuppdraget fullgjorts har utred­

ningsmannen den 19 november 1954 avlämnat ett betänkande angående

sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen (stencil). Betänkandet har

därefter varit föremål för remissbehandling.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till behandling och

vill då först lämna en översikt över gällande bestämmelser på området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Gällande bestämmelser

Lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

Försäkring enligt lagen den 3 januari 19b7 (nr 1) om allmän sjukför­

säkring(SFL) sker i allmänna sjukkassor. Dessa är dels centralsjukkassor

och dels lokalsjukkassor. Centralsjukkassas verksamhetsområde är antingen

en större stad eller ett eller två landstingsområden. Lokalsjukkassas verk­

samhetsområde är en eller flera kommuner. Lokalsjukkassa är ansluten

till den centralsjukkassa, inom vars område den är belägen. Det finnes 31

centralsjukkassor och 630 lokalsjukkassor. Tillsynen över sjukförsäkringen

utövas centralt av riksförsäkringsanstalten.

Varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, skall •— med vissa

undantag — från och med kalendermånaden näst efter den, varunder han

fyllt 16 år, genom medlemskap i allmän sjukkassa vara försäkrad enligt

SFL. Detta gäller också den som, utan att vara svensk medborgare, är

bosatt och mantalsskriven i riket. Försäkringspliktig skall för varje ka­

lenderår vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han för samma

år blivit mantalsskriven. År han inte mantalsskriven i Sverige, skall han

vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han är bosatt vid ingången

av kalenderåret eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt upp­

kommer.

Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. Barnen är 1 2

1 Delegationer! bestod av förenämnda herrar Lindberg, Forssblad, Svensson, Jcrncman, Tegen­

dal, Malm och Gerent7, ävensom byråchefen Curt Leijon.

2 Experter har varit förenämnda herrar Bååw, Carlson, Forssblad, Joge, Leijon, Linder-

stam och Svensson.

10

sjukvårdsförsäkrade utan att vara medlemmar. Sjukkassemedlem, vars

årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kr., är även sjuk-

penningförsäkrad. Detsamma gäller vissa icke förvärvsarbetande gifta

kvinnor (hemmafruar). Sjukkassa har att besluta huruvida en medlem

skall vara sjukpenningförsäkrad.

Kvinna, som är sjukförsäkrad enligt SFL, äger på grund därav erhålla

moderskapshjälp enligt lagen den 21 maj 195i (nr 266) om moderskaps-

hjälp.

På grund av sju k vårdsförsäkringen ersättes utgifter för

läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor.

Vidare utgår ersättning för sjukgymnastik behandling samt för konva­

lescentvård enligt vissa i respektive sjukkassors stadgar intagna be­

stämmelser.

Ersättning för läkarvårdsutgifter utgår vid varje sjukdom med tre

fjärdedelar av utgifterna eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt

av Kungl. Maj :t fastställda taxa skall beräknas uppgå, med tre fjärdedelar

av sistnämnda belopp (14 §). Vissa tandvårdsutgifter ersättes också, där­

vid motsvarande ersättningsregler gäller. Kungl. Maj:t har den 4 juni

1954 (nr 532) fastställt taxa för beräkning av ersättning för läkarvård och

tandläkarvård enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Sjukhusvård ersättes i princip med kostnaden å allmän sal å hemorts-

sjukhus (15 §). Sagda kostnad utgör för närvarande regelmässigt 3 kr.

för dag.

Utgifter för resor till och från läkaren samt till och från sjukvårdsin­

rättning ersättes vid intagning å sjukvårdsinrättning endast i vad de över­

stiger visst belopp (16 och 17 §§). Ersättningen utgör i regel tre fjärde­

delar av den överskjutande kostnaden. I särskilda fall ersättes dock hela

överskjutande kostnaden.

Den förut berörda ersättningen för sjukvårdande åtgärder utgår enligt

de närmare föreskrifter, som meddelas av tillsynsmyndigheten (18 §). För

samtliga sjukkasseområden gäller lika bestämmelser, vilka i princip inne­

bär att ersättningen utgår med tre fjärdedelar av kostnaden.

Om redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans

sjukdom vidkännas kostnad som avses i 14—18 §§ SFL, äger han hos den

sjukkassa, där sjömannen är försäkrad, erhålla gottgörelse för kostnaden

enligt bestämmelserna i SFL. Ersättning utgår dock högst med belopp, som

skulle ha utgivits, därest kostnaden uppkommit vid vistelse inom sjuk­

kassans verksamhetsområde (19 §).

I fråga om rätt till ersättning för sjukvård utom riket stadgas i lagen

endast att därom skall gälla de föreskrifter Konungen meddelar (20 §).

På grund av sjukpenningförsäkringen äger den, som omfattas

därav, vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan, rätt till sjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

12

Rätten till såväl sjukpenning som ersättning för sjukhusvård är be­

gränsad genom bestämmelser om sjukhjälpstid (29 §). Sjukhjälpstiden är

vid varje sjukdom högst 730 dagar, för folkpensionärer dock högst 90

dagar.

Framställning om sjukhjälp skall göras, beträffande sjukpenning inom

sex månader från den dag sjukpenningen avser samt i fråga om annan

sjukhjälp inom samma tid från det den försäkrade guldit det belopp,

varför ersättning begäres. Underlåter någon att uppbära sjukhjälp inom sex

månader efter det sjukkassan meddelat honom att så kunnat ske, kan

sjukkassan vägra att betala ut sjukhjälpen.

Den allmänna sjukförsäkringen är samordnad med den yrkesskade­

försäkring, som genomförts från och med den 1 januari 1955. Sålunda

gäller enligt lagen den 11 maj 1954- (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

(YFL) att för tid till och med nittionde dagen efter den då yrkesskada

inträffar, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta (sam-

ordningstid), den skadade äger, om han är försäkrad enligt SFL, rätt att

erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad därom är stadgat i

SFL. Är den skadade under samordningstiden eller del därav inte för­

säkrad enligt SFL, skall för sådan tid till honom utgivas ersättning enligt

5 FL med belopp, som han skulle ha ägt uppbära, om han omfattats av den

obligatoriska sjukförsäkringen. Jag vill erinra om att jag har för avsikt att

förorda vissa ändringar i dessa bestämmelser. Ifrågavarande ändringsför­

slag är dock ej av direkt betydelse i detta sammanhang.

Om en yrkesskada under samordningstiden medför behov av sjukvård

utom riket eller tandläkarvård eller särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,

konstgjorda lemmar och glasögon, skall erforderliga kostnader härför — ut­

gifter för nödiga resor inräknade — ersättas enligt YFL, i den mån ersätt-

ning ej utgår enligt SFL. Detsamma gäller om kostnader för särskild vård,

som på försäkringsinrättnings begäran lämnas den skadade.

Efter samordningstidens utgång utgår inte ersättning enligt SFL vid

yrkesskador (31 §), utan skaderegleringen sker helt enligt YFL:s be­

stämmelser.

Enligt YFL är varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst försäkrad

för yrkesskada. Undantagna är endast nära anhöriga till arbetsgivaren

och viss vid försvarsväsendet anställd personal. Försäkringen omfattar

sålunda även utländsk arbetskraft, som svensk arbetsgivare anlitar i rö­

relse, som bedrives här i landet.

Enligt YFL utgår ersättning för av yrkesskada föranledda erforderliga

kostnader för läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård samt för läkemedel. Ut­

gifter för resor i samband med sjukvården ersättes också. Ersättning utgår

vidare för kostnader för särskilda hjälpmedel till lindrande av skadan. På

grund av \ FL utges också till den skadade, för tid efter samordningstidens

slut, sjukpenning (hempenning) jämte barntillägg ävensom, vid invaliditet,

Kungl.

.1

Iaj:ts proposition nr 118

14

Kungl. Maj.ts proposition ur 118

stiger 3 kr. Sådan prisnedsättning tillkommer också den som inte är för­

säkrad enligt SFL men som är anställd i allmän eller enskild tjänst

här i landet.

Förmånen av kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel tillkommer inte

den som vårdas å sjukhus.

Vad angår kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen be-

strides dessa genom dels sjukförsäkringsavgift, som medlem har att er­

lägga, dels bidrag från arbetsgivare och dels bidrag från staten. I kostna­

derna för försäkringen inräknas kostnaderna för moderskapshjälpen och

de kostnader, som uppkommer enligt förordningen om kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel.

Sjukförsäkringsavgiften omfattar avgift för dels sjukvårdsförsäkringen,

dels försäkringen för grundsjukpenning och dels försäkringen för tilläggs-

sjukpenning (33 §). Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av

medlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst är minst 1 200 kr.

och som inte är folkpensionär. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning

skall erläggas av medlem, som vid utgången av det år avgiften avser är

försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt taxerade

inkomst uppgår till minst 1 200 kr. Avgift för försäkringen för tilläggs-

sjukpenning skall erläggas av medlem, som under den månad avgiften

avser eller del därav är försäkrad för sådan sjukpenning.

Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjuk­

penning skall var för sig vara lika stora för samtliga av vederbörande

försäkring omfattade avgiftspliktiga medlemmar i kassan samt skall be­

räknas för kalenderår och fastställas till helt krontal (34 §). Avgifterna för

försäkring för tilläggssjukpenning skall vara lika stora för de medlemmar

i kassan, som tillhör samma sjukpenningklass och för vilka gäller samma

sjukhjälpstid, samt skall vara avvägda i förhållande till storleken av till-

läggssjukpenningen inom varje sjukpenningklass. Avgifterna skall be­

räknas för kalendermånad.

De obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna debiteras och uppbäres till­

sammans med de allmänna skatterna.

Arbetsgivare är pliktig att erlägga bidrag till kostnaderna för sjukvårds­

försäkringen och försäkringen för tilläggssjukpenning (38 §) samt för

moderskapshjälpen (12 § lagen om moderskapshjälp). Bidragen utgör för

varje kalenderår respektive 0,1, 1,0 och 0,04 procent av den lön i penningar

eller naturaförmåner, som arbetsgivaren under året utgivit till arbets­

tagare anställda hos honom. Härvid skall hänsyn ej tagas till arbetstagares

lön, i vad lönen överstiger 15 000 kr. för år räknat.

Till de allmänna sjukkassorna utgår statsbidrag i form av sjukhjälps-

bidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringshjälp och avgiftsersättningsbidrag.

Vidare utgår statsbidrag till moderskapshjälpen och till läkemedelsför­

månen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

15

Sjukhjälpsbidraget och moderskapshjälpsbidraget utgår (41 § SFL och

13 § lagen om moderskapshjälp) med följande procentuella andel av de

utgifter under året, som bestritts av resp. sjukkassor, nämligen dels för

läkarvård enligt 14 § SFL samt lagen om moderskapshjälp ävensom resor

enligt 16 och 17 §§ SFL samt lagen om moderskapshjälp med 50 procent,

dels för grundsjukpenning och motsvarande del av hempenning samt grund­

penning med likaledes 50 procent, dels ock för barntillägg med 75 procent.

Statsbidrag utgår sålunda inte för sjukhusvård och vård å förlossnings-

anstalt samt ej heller för s. k. sjukvårdande åtgärder enligt 18 § SFL.

Till kostnaden för läkemedelsförmånen utgår statsbidrag med belopp

för kalenderår motsvarande 1:15 kr. för varje medlem i allmän sjuk­

kassa vid slutet av det år kostnaden avser.

Det har beräknats att av de totala kostnaderna för den allmänna sjuk­

försäkringen, moderskapshjälpen och läkemedelsförmånen omkring 44

procent skall bestridas med avgifter, omkring 27 procent med arbets-

givarbidrag och omkring 29 procent med statsbidrag. Av arbetsgivarbi-

draget avser huvudparten (1 procent lönerna) de anställdas försäkring för

tilläggssjukpenning. Denna försäkring torde komma att till omkring 60

procent bestridas genom arbetsgivarbidraget.

Kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen skall i princip helt bestridas

av arbetsgivarna genom yrkesskadeförsäkringsavgifter. Sådan avgift skall av

försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets

farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det

bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för

att täcka den risk, som försäkringen avser (38 § YFL). Härutöver skall

genom tilläggsavgift eller avgiftstillägg uttagas vissa belopp för förvalt­

ningskostnadernas täckande.

För att underlätta kontrollen av att försäkringsplikten enligt SFL iakt-

tages såvitt angår sjukpenningförsäkringen har tidigare förefintlig skyldig­

het för arbetsgivare att till utmätningsman anmäla, när arbetstagare an-

ställes, den 1 januari 1955 ersatts av en motsvarande anmälningsskyldig­

het till allmän sjukkassa. Samtidigt har anmälningsskyldigheten utsträckts

att även avse upphörande av arbetsanställning. De nya bestämmelserna

återfinnes i förordningen den 21 maj 195b (nr 269) om skyldighet för

arbetsgivare att lämna uppgift om arbetsanställning.

Enligt nämnda förordning är arbetsgivare, som anställer arbetstagare,

skyldig att lämna uppgift härom. Därest anställningen är avsedd att vara

högst fyra veckor, föreligger dock inte uppgiftsskyldighet, med mindre

anställningen varar längre tid än fyra veckor. Upphör arbetstagares an­

ställning, åligger det arbetsgivaren att lämna uppgift härom, såvida an­

ställningen varat längre tid än fyra veckor eller, om den varat kortare

lid, uppgift lämnats angående arbetstagarens anställande. Uppgift skall

lämnas till allmän sjukkassa. Om arbetstagaren är försäkrad jämlikt SFL,

16

bör uppgiften lämnas till den lokalsjukkassa, i vilken arbetstagaren år

försäkrad, eller, om arbetstagaren tillhör centralsjukkassa för stad, som

utgör eget centralsjukkasseområde, till sådan centralsjukkassa. Uppgift

om arbetstagares anställande eller anställnings upphörande skall i regel

lämnas senast en vecka efter anställningens början eller slut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Sjömanslagen m. m.

Enligt sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) är redare i princip skyldig

att till såväl befälhavare som sjöman (ombordanställd) utgiva full lön,

så länge vederbörande är i tjänst, d. v. s. vanligen till dess avmönstring

sker (5 § resp. 18 §). Lönen utgår alltså även om befälhavaren eller sjö­

mannen till följd av sjukdom eller skada är förhindrad att utföra sitt arbete.

Lagen öppnar emellertid möjlighet för redaren att avskeda befälhavare,

som på grund av sjukdom eller skada är oförmögen att föra fartyg (4 §),

samt sjöman, vilken av sådan anledning för längre tid är satt ur stånd att

fullgöra sin tjänst eller lider av sjukdom som medför fara för de ombord­

varande (32 §). I dylikt fall är befälhavaren i princip berättigad till er­

sättning motsvarande bl. a. lön för tre månader från det han lämnade

tjänsten (4 §). För sjömannen gäller som huvudregel, att han äger kräva

full lön (sjuklön) för tid, under vilken han på grund av sjukdom eller

skada är arbetsoförmögen, dock ej utöver två månader från avmönstrings-

dagen i utrikes fart och en månad i inrikes fart (18 och 32 §§). Beträf­

fande sjömannen gäller härutöver, att sjuklön utgår också i det fall att

den sjuke eller skadade sjömannen lämnat tjänsten av annan anledning än

avsked jämlikt 32 §, t. ex. efter uppsägning eller entledigande på egen

begäran.

Därest svensk befälhavare eller svensk sjöman avlider medan han är i

redarens tjänst eller har rätt till sjuklön, är hans hustru eller barn under

sexton år berättigade till tilläggslön för en månad. Härifrån skall dock

avgå den sjuklön, vartill den avlidne kan ha varit berättigad (7 och 24 §§).

Så länge tjänsteförhållandet varar, är sjuk eller skadad ombordanställd

berättigad till betryggande vård ombord eller i land, i princip på redarens

bekostnad (7, 27 och 28 §§). Vården omfattar jämväl underhåll, läkar­

behandling och läkemedel.

Ombordanställd, som är sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upp­

hörande, äger rätt att jämväl därefter åtnjuta vård på redarens bekostnad,

dock inte utöver sex veckor eller, om han är svensk och vårdas utom riket,

tolv veckor. Svensk sjöman är dessutom vanligen berättigad till fri hem­

resa med underhåll (7 och 28 §§).

Därest ombordanställd avlider medan han är kvar i redarens tjänst

eller vårdas på dennes bekostnad, skall redaren bestrida begravnings­

kostnaden (7 och 30 §§).

17

Statsverket skall bestrida kostnaden för sjukvård, läkarbehandling och

läkemedel för i utlandet kvarlämnad svensk sjöman, som lider av köns­

sjukdom i smittsamt skede (28 §).

I vissa fall kan sjuk ombordanställd inte åberopa sjömanslagen för att

erhålla sjukförmåner av redaren. I detta avseende gäller följande.

Därest ombordanställd vid tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller

skadan eller om han ådragit sig denna uppsåtligen eller genom grovt vål­

lande, utgår inte lön för längre tid än han förrättat tjänsten (4 och 18 §§).

Rätten till sjuklön bortfaller också under någon av nyss angivna förut­

sättningar (4 och 18 §§). Sjöman, som avskedas därför att han gjort sig

skyldig till kontraktsbrott, förlorar vidare — med visst undantag av mindre

betydelse — rätten till sjuklön (18 och 33 §§). Ej heller utgår sjuklön,

därest sjömannen lämnat tjänsten under sådana förhållanden, att han

blivit berättigad till skadestånd i form av två månaders lön (34, 38, 39

och 40 §§) eller till två månaders lön vid arbetslöshet efter fartygets

förolyckande (41 §).

Ombordanställd förlorar rätten till sjukvård på redarens bekostnad, om

han förtegat sjukdomen eller skadan vid tjänstens antagande eller ådragit

sig den uppsåtligen eller genom grovt vållande (7 och 28 §§).

Beträffande svensk ombordanställd gäller emellertid beträffande alla

sjukförmåner, att de inte förloras om arbetsoförmågan eller vården är

föranledd av könssjukdom.

Det bör slutligen framhållas, att redaren icke har några förpliktelser

gentemot ombordanställd för tid efter det denne lämnat tjänsten, såframt

den ombordanställde, när han lämnar tjänsten, inte lider av sjukdom

eller skada.

Gällande kollektivavtal kompletterar i viss mån sjömanslagens bestäm­

melser om underhållets storlek vid sjukdom. Salunda skall enligt veder­

börande avtal för däcks- och maskinpersonal utges — förutom sjuklön

enligt sjömanslagen — dagersättning till personal, som äger rätt till sjuk­

vård på redarens bekostnad och vårdas annorstädes än på sjukhus. Ersätt­

ningen utgår med 10 kr. per dag i Sverige och 13 kr. i utlandet, dock att i

amerikanska och kanadensiska hamnar ersättningen utgår med 17 kr.

Jämlikt 55 § förordningen den 20 maj 1927 (nr 18i) angående fartygs

byggnad och utrustning skall fartyg i enlighet med de föreskrifter, som må

vara särskilt meddelade, vara försett med bl. a. läkemedel. Enligt en i detta

hänseende av medicinalstyrelsen den 19 december 1951 utfärdad kun­

görelse angående skcppsapotek in. m. föreligger skyldighet för redare för

fartyg i utrikes fart att förse fartyget med ett omfattande förråd av läke­

medel. Beträffande innehållet i övrigt i denna kungörelse må nämnas att

för skcppsapotek avsedda läkemedel, som är underkastade recepttvang, får

utlämnas från apotek, förutom mot av läkare utfärdat recept, även efter

2— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

skriftlig rekvisition, försedd med fartygsbefälhavarens egenhändiga namn­

teckning och innehållande förbindelse av denne att inte utlämna något

därav åt andra än ombordvarande besättning eller passagerare. Skepps-

apotek å fartyg med flera än tre anställda skall minst en gång årligen

underkastas sakkunnig granskning. Därvid skall erforderlig komplettering

av förrådet ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Tidigare överväganden

Socialvårdskommittén

Socialvårdskommittén framlade i april 1944 betänkande VII med utred­

ning och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15).

I detta betänkande har den i 20 § SFL upptagna bestämmelsen om er­

sättning för sjukvård utom riket sitt ursprung. Bestämmelser om

sjukvårdsersättning fanns i 10 och 12 §§ av lagförslaget. Den förra

av dessa paragrafer upptog regler rörande ersättning för försäkrads utgifter

för läkarvård samt för resor till och från läkare. Den senare paragrafen

inrymde bestämmelser angående ersättning för försäkrads utgifter för

sjukhusvård ävensom för resor till och från sjukvårdsanstalt. I lagför­

slagets 10 § 3 mom. och 12 § 4 mom. stadgades, att för utgivande av ersätt­

ning för läkarvård resp. för vård å sjukvårdsanstalt, som lämnats utom ri­

ket, skulle gälla de föreskrifter Konungen meddelade. Såsom motivering till

stadgandet i 10 § 3 mom. anförde kommittén bl. a. följande (sid. 309 i

betänkandet):

För utgivande av ersättning för läkarvård, som lämnats utom riket, skola

gälla de föreskrifter Konungen meddelar. Kommittén har utgått ifrån, att

hänsyn härvid särskilt skall tagas till dem, som på grund av sitt yrke äro

hänvisade att besöka läkare utomlands, i första hand sjömän och fiskare.

I dylika fall bör ersättningen kunna anpassas efter förhållandena å den

främmande orten, även om den därigenom skulle något överstiga vad som

utgives till i Sverige verksam läkare. Det väsentliga bör nämligen vara, att

dessa försäkrade även under sin utomlandsvistelse åtnjuta det skydd, som

försäkringen avser att giva. Dessutom synes viss hänsyn böra tagas till

gränsbefolkningens behov av att vid brådskande fall kunna vända sig till

närmaste läkare, antingen denne är bosatt inom eller utom landet. I den

mån utomlands meddelad läkarvård finnes böra ersättas i andra fall än de

nyssnämnda, bör ersättning däremot ej utgivas med högre belopp än vad

som varit fallet, om vården meddelats i Sverige. Läkarvård, som meddelas

av å svenskt fartyg anställd svensk läkare, synes böra kunna jämställas

i Sverige meddelad läkarvard. Föreskrifterna torde även böra inne­

hålla regler angående vilka utländska läkare, som skola anses innehava

den kompetens, att av dem meddelad vård bör ersättas, samt angående de

handlingar, som böra påfordras för ersättningens utbekommande.

Beträffande bestämmelsen i 12 § 4 mom. anförde kommittén (sid. 310

i betänkandet):

21

1953 års riksdag

De av socialförsäkringsutredningen i betänkande angående sjukförsäk­

ring och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952:39) föreslagna ändringarna i

SFL avsåg inte förevarande spörsmål. Frågan om ersättning för sjukvård

utom riket berördes dock av utredningen, som därvid anförde bl. a. följande

(sid. 130 i betänkandet):

I SFL föreskrives att i fråga om ersättning för sjukvård utom riket skall

gälla de föreskrifter Konungen meddelar. Några sådana föreskrifter har

inte utfärdats. Så bör emellertid, bl. a. med tanke på utom riket inträffade

vrkesskador, ske före ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring.

I den till 1953 års riksdag framlagda propositionen (nr 178) med förslag

till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring berördes ej den

under 20 § i lagen upptagna bestämmelsen. Märkas bör i detta samman­

hang, att ersättning för sjukhusvård upptogs som försäkringsförmån.

Kungt. Maj:ts proposition nr 118

1946 års sjömanskommitté

I sitt betänkande den 14 december 1951 (SOU 1952: 10) angående sjö­

männens sjukförsäkring förordade sjömanskommittén, att en vid sidan

om den allmänna sjukförsäkringen stående, särskild sjukförsäkring för

sjömän i utrikes fart infördes. Försäkringen skulle obligatoriskt omfatta

alla sjömän, anställda i den svenska utrikes sjöfarten, och utgöra en till-

läggsförsäkring till den allmänna sjukförsäkringen, avsedd att ersätta mer­

kostnaderna vid sjukdomsfall i utlandet. För den grupp, som inte vore

försäkrad i allmän sjukkassa, skulle sjömansförsäkringen fylla även den

allmänna sjukförsäkringens funktion.

Organ för sjömansförsäkringen skulle vara handelsflottans pensions-

anstalt, vilken skulle få till uppgift att preliminärt fastställa och utbetala

ersättning från allmän sjukkassa till redare och sjömän. Utbetalningen

av sjukhjälp skulle i förekommande fall få äga rum genom utrikesförvalt­

ningens förmedling.

I fråga om sjukvårdsersättningens storlek skulle enligt kommittéförslaget

»den medförda subventionens princip» ligga till grund vid beräkningen av

ersättningen utom riket. Enligt denna princip skulle samhällets åtgärder

för sjukvårdens förbilligande komma sjöfartsnäringens anställda till del,

även då sjukvården meddelades i utlandet och redarna erhålla en motsva­

rande minskning i de utgifter, som redarförpliktelsen medförde, liii kost­

naderna för sjöfolkets sjukvård i utlandet borde alltså lämnas samma

bidrag, som utginge vid motsvarande vård i Sverige.

Sedan statsmakterna beslutat att lagen om allmän sjukförsäkring skulle

träda i kraft den 1 januari 1955, uppdrogs åt sjömanskommittén att över­

arbeta sitt förslag. 1 det med anledning härav den 14 januari 1954 fram­

lagda tilläggsbetänkandet föreslog utredningen, att sjömännen inte skulle

22

omfattas av den allmänna sjukförsäkringen utan att en särskild vid sidan

av den allmänna sjukförsäkrigen stående sjukförsäkring för sjömän i ut­

rikes fart skulle anordnas.

Sjömansförsäkringen skulle finansieras genom avgifter från de försäk­

rade och redarna samt genom statsbidrag. Redarna och sjömännens avgifter

skulle beräknas så, att ett bidrag från sjömansförsäkringen utgick till den

allmänna försäkringens utgifter för den icke avgiftsbetalande delen av be­

folkningen. Den medförda subventionens princip skulle ligga till grund

för sjukvårdsförsäkringen i sjömansförsäkringen. Utgifterna för sjukhjälp

beräknades för år uppgå till cirka 3,67 milj. kr. och statsbidragen till 1,54

milj. kr. Härtill skulle komma förvaltningskostnader.

De båda betänkandena underkastades sedvanlig remissbehandling. I an­

ledning av vad därvid och vid överväganden inom socialdepartementet fram­

kom ansågs de i betänkandena framlagda förslagen ej böra läggas till grund

för lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Betänkande om ersättning för sjukvård utom riket

Såsom i det föregående berörts har generaldirektören Åke Natt och Dag

såsom särskilt tillkallad utredningsman den 29 november 1954 avlämnat

ett betänkande om ersättning för sjukvård utom riket.

Vad först angår personkretsen eller spörsmålet, huruvida sjukvårds­

försäkringen skall i fråga om vård utomlands bestämmas att omfatta samt­

liga enligt SFL för vård i Sverige sjukförsäkrade personer, pekar utrednings­

mannen på sjukförsäkringens principiella allmängiltighet och det inter­

nationella reselivets utveckling. Dessa omständigheter tillsammans talar

enligt utredningsmannens mening starkt för att tiden är inne att i fråga om

sjukvård utomlands omfatta samtliga nyss angivna personer. Utrednings­

mannen föreslår sålunda, att en allmän rätt till ersättning för sjukvård

utomlands föreskrives såtillvida, att alla i 5 och 6 §§ SFL avsedda personer

blir delaktiga därav.

Den sålunda samtliga sjukförsäkrade tillkommande ersättningen —■ av

utredningsmannen kallad grundersättning — skall enligt förslaget

avse läkarvård och sjukhusvård. Däremot har sjukvårdande åtgärder enligt

18 § SFL inte ansetts böra ersättas, när de meddelas utomlands. Utrednings­

mannen anser sig vidare inte kunna förorda, att grundersättningen skall

avse läkemedel, frånsett de fall då kostnaderna för läkemedel inräknas i

kostnaderna för läkar- och sjukhusvård. Något förslag om särskild ersätt­

ning för resekostnader eller ersättning för tandvård framlägges inte heller.

I fråga om storleken av ersättningen för sjukvård utom riket anför

utredningsmannen bl. a. följande:

23

I förslag till särskild sjukförsäkring för sjömän i utrikes fart har 1946

års sjömanskommitté ställt ersättningsbeloppen i relation till de faktiska

kostnaderna för vården. Sålunda skall enligt kommittén ersättning i princip

utgå med belopp, motsvarande vid läkarvård tre fjärdedelar av utgifterna

och vid sjukhusvård utgifterna i dess helhet. Härvid ser sig emellertid

kommittén nödsakad att genom särskilda bestämmelser söka begränsa för­

säkringens kostnader, samtidigt med att om möjligt vård av svensk nor­

malstandard tillhandahålles. För ifrågavarande ändamål föreslår kom­

mittén dels i viss mån inskränkning i det fria valet av läkare och sjuk­

vårdsinrättning, dels ock bestämmelser, som till innehåll och omfattning

i huvudsak ansluta sig till de föreskrifter, som SFL inrymmer till för­

hindrande av att försäkringsutgifterna för läkarvård och sjukhusvård i

Sverige stiga till för höga belopp. Även kommitténs förslag till ersättning

för resor till och från läkare och sjukvårdsinrättning är förenat med kost-

nadsbegränsande regler liknande dem, som återfinnas i SFL.

De kostnadsbegränsande bestämmelser, som kommittén sålunda föreslår

beträffande ersättning för utländsk sjukvård, skulle nödvändiggöra ställ­

ningstaganden i en mängd detaljfrågor. Särskilt med hänsyn till att det

härvid skulle röra sig om förhållanden utom riket, synas dessa frågor bli

synnerligen svåra eller många gånger hart när omöjliga att avgöra. Ut­

redningsmannen kan därför ej förorda, att sådana kostnadsbegränsande

bestämmelser, som enligt vad nu sagts sjömanskommittén föreslagit, eller

andra liknande föreskrifter införas i fråga om ersättning för sjukvård

utom riket.

Utredningsmannen framhåller härefter, att grundersättningen inte kan

medgivas utan kostnadsreducerande regulativ, så mycket mer som SFL

stipulerar restriktioner beträffande ersättning för sjukvård i Sverige. Eljest

skulle en höjning av sjukförsäkringens kostnader uppkomma, som nöd­

vändiggjorde ökning av avgifterna eller statsbidragen eller bådadera. Ut­

redningsmannen finner att för grundersättningen bör eftersträvas ett system,

som syftar till en viss återbäring av sjukvårdsutgifterna, utan att därigenom

de slutliga kostnaderna för försäkringen behöver bli högre, än om vårdeif

meddelats i Sverige. Vidare bör systemet göras sådant, att det i tillämp­

ningen blir synnerligen enkelt. Detta är en nödvändig förutsättning för att

detsamma på ett tillfredsställande sätt skall kunna handhavas av sjukför­

säkringens ordinarie organ.

I fråga om läkarvården föreslår utredningsmannen att för varje

konsultation å läkarens mottagning samt för varje besök hos läkare skall

utgå ersättning med tre fjärdedelar av utgiften för läkarvården, dock högst

tre fjärdedelar av visst maximibelopp. Rörande storleken av detta anföres

följande:

Vad närmare beträffar frågan om maximibeloppens storlek, synes i viss

grad ledning kunna hämtas från den förut omförmälda taxan den 4 juni

1954 för beräkning av ersättning för vård i Sverige. Vissa speciella föi-

hållanden kräva dock beaktande vid bestämmandet av grundersättningen

för läkarvård utomlands. Sålunda synes nödvändigt med endast ett maximi­

belopp för varje konsultation å läkarens mottagning respektive för varje

besök av läkaren, oavsett läkarvårdens omfattning och slag in. in. En diffc-

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

24

rentiering härvidlag efter en eller annan grund skulle nämligen ofta med­

föra så betydande prövningssvårigheter, att det avsedda sättet för admi-

nistrering knappast skulle kunna tillämpas. Tillika kan anmärkas, att vid

bestämmandet av beloppen i nyssnämnda taxa en bland andra synpunkter

torde ha varit, att beloppen ej borde verka höjande å den allmänna nivån

för privatpraktiserande läkares i Sverige arvodessättning. Motsvarande syn­

punkt torde väl knappast på samma sätt kunna sägas göra sig gällande vid

utlandssjukvården.

I fråga om läkarvård å läkarens mottagning skiljer taxan mellan fem

olika grupper. I detta avseende får utredningsmannen hänvisa till Kap. 1.

Vid mer eller mindre tillfällig vistelse utomlands torde man väl i endast

ett mindre antal fall anse sig behöva söka läkare för sådan enkel råd-

frågning, undersökning och behandling, som avses i den lägsta taxegruppen.

1 stället blir väl i regel fråga om läkarvård enligt någon av de andra grup­

perna. Utredningsmannen anser sig böra förorda, att för varje konsultation

å läkarmottagning här ifrågavarande maximibelopp sättes till 25 kronor.

För varje besök av läkare hos den sjuke föreslås motsvarande belopp

till 30 kronor.

Med hänsyn till förhållandena mångenstädes utomlands torde i kostna­

derna för läkarvård få inräknas den sjukes eventuella utgifter till läkaren

för läkemedel och sjukvårdsmateriel. Beträffande läkarvård å läkarens

mottagning utomlands föreslår utredningsmannen ingen ersättning för rese-

utgifter, som den sjuke må ha haft. Det torde nämligen härvid ofta vara

ytterst svårt att bedöma sambandet mellan resor och besök hos läkare eller

eljest pröva skäligheten av framställda anspråk på ersättning för rese­

kostnader.

\ id bestämmandet av grundersättning för besök av läkare hos den sjuke

torde däremot kostnaden för läkarens resa få inräknas i utgifterna för

läkarvården. Motsvarande bör i fråga om kostnad för intyg, vilket må

erfordras för utfående av sjukpenning, vara fallet ej blott vid' sådant besök

utan även vid konsultation å läkarmottagning.

Utredningsmannen erinrar rörande ersättningen för sjukhusvård

om att ersättning för sjukhusvård i Sverige i regel utgår med belopp mot­

svarande avgift å allmän sal vid vederbörandes hemortssjukhus, vilken

avgift i allmänhet är 3 kr. för dag, samt att intet statsbidrag utgår till kost­

naderna för sjukhusvården. Av vad nu sagts framginge, att patientutgif­

terna för sjukhusvård utomlands på en del håll kunde te sig betydande vid

jämförelse med förhållandena i Sverige. De fall av sjukhusvård utomlands,

varom bleve fråga, måste väl i jämförelse med läkarvårdsfallen framstå

som relativt fåtaliga. För den enskilde kunde sjukhusvårdskostnaderna

utom riket dock i många fall bli betungande. Utredningsmannen anser där­

för, att grundersättningen för dylika kostnader rimligen inte kan sättas i

förhållande till de vanliga patientavgifterna i Sverige. Ett högre maximi­

belopp måste sökas.

Utredningsmannen anser det vara naturligt, att härvid anknyta till det

allmännas verkliga kostnader för sjukhusvården i Sverige, samt anför att

viss ledning för en genomsnittlig uppskattning av desamma torde kunna

hämtas från det s. k. utomlänsavtalet. Enligt detta bidrager en persons

Kungl. Maj. ts proposition nr 118

25

hemortslandsting till täckande av sjukhusvårdskostnaden för honom inom

annat landstingsområde med 35 kronor för vårddag, dock med avdrag

för patientavgiften, 3 kronor för dag. I enlighet härmed skulle alltså det

allmännas medelkostnad för sjukhusvården vara 35 kronor för dag. Själv­

fallet varierade kostnaderna i fråga på olika håll. Härifrån finge man

dock bortse, när det gällde att finna en utgångspunkt för avvägning

av ersättning för sjukhusvård utomlands. Med hänvisning härtill föreslår

utredningsmannen, att grundersättningen för vård å sjukhus utom riket

skall motsvara patientens kostnader för sjukvården — inklusive eventuella

utlägg för läkemedel, sjukvårdsmateriel och läkararvode — dock att den

sammanlagda ersättningen för en vårdperiod ej må gå till högre belopp,

än som motsvarar 35 kronor om dagen.

Bl. a. med hänsyn till prövningssvårigheter föreslår utredningsmannen

ej någon ersättning för kostnader för resor till och från sjukhus.

Utredningsmannen upptager härefter frågan om förmåner utöver grund­

ersättningen till personer, vilka i sitt yrke eller eljest av viss särskild an­

ledning vistas utom riket. Han framhåller att, om en sådan tilläggser-

sättning infördes, en viss fördyring uppstode för sjukförsäkringen. En­

dast ett mindretal sjukkassemedlemmar kunde åtnjuta tilläggsersättning.

En avgiftsförhöjning, som drabbade samtliga medlemmar, skulle därför

vara oförenlig med idén om egentlig försäkring och kunde inte förordas.

Tilläggsersättningen torde således kunna finansieras endast med stats­

medel. På grund av eljest uppkommande administrativa svårigheter i fråga

om ersättningsregleringen och med hänsyn till att den föreslagna grund­

ersättningen alltid skulle utgå vid behov av läkar- och sjukhusvård utom­

lands, torde man nämligen både böra och kunna ålägga sig stor försiktighet

vid persongruppsvalet beträffande tilläggsersättning.

Beträffande sjömännen i utrikes fart anför utredningsmannen i detta

sammanhang bl. a. följande:

Vad angår frågan om sådan tilläggsersättning från sjukförsäkringen, som

ovan berörts, synes dylik ersättning ej kunna anses erforderlig för sjuk­

vård, som jämlikt sjömanslagen skall bekostas av redaren. Utrednings­

mannen framlägger därför icke något förslag härom. Annorlunda torde

saken få ses beträffande sjukvård utomlands, varav sjöman blir i behov,

utan att bekostandet av vården enligt sjömanslagen åvilar redaren. Det

framgår av vad förut sagts, att sådan förpliktelse ej uppkommer om sjö­

mannen var frisk vid tjänsteförhållandets upphörande. Ett insjuknande

därefter skulle, därest utredningsmannens förslag om grundersättning god-

tages, medföra rätt för sjömannen att komma i åtnjutande därav för sjuk­

vårdsutgifter utom riket. Begränsning härvid till grundersättningen före­

faller dock, särskilt i en del utomeuropeiska länder, i vissa fall kunna för

sjömannen kännas betungande. I detta sammanhang synes man ha att

beakta vissa speciella förhållanden, som föreligga för utrikessjöfartens de!.

Sålunda är det t. ex. vanligt, att sjöman vid övergång utomlands till an­

ställning å annat fartyg ej omedelbart tillträder ny hyra. Ett uppehåll mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

26

de båda anställningarna uppstår i stället. Härtill kunna finnas skilda an­

ledningar. För sjömannen möta kanske svårigheter att få ny hyra på den

utländska ort, där han avgått från tjänsten å ett fartyg. För erhållande av

ny hyra kan det därför bli nödvändigt för honom att vistas någon tid på

orten eller söka sig till annan utländsk ort, där även väntan på tjänst å

fartyg kan uppstå. Ett uppehåll mellan anställningarna kan också föran­

ledas därav, att sjömannen är i behov av vila. Vidare må här framhållas

den speciella livsföring överhuvud, vartill sjömännen i utrikes fart på

grund av sitt yrke tvingas. Dessa sjömän måste sålunda i stor utsträckning

leva borta från Sverige utan att ha någon stadigvarande uppehållsort. Deras

tillvaro kännetecknas av täta växlingar i olika avseenden. De stå beträf­

fande sina levnadsförhållanden i viss särklass i jämförelse med flertalet

övriga medborgare i vårt land.

Under åberopande av vad sålunda anförts föreslår utredningsmannen,

att tilläggsersättning utgår beträffande sjömans sjukvård utomlands. För­

slaget innebär att sjöman, vilkens tjänsteförhållanden upphör å utrikes ort

och som inom viss tid därefter under fortsatt uppehåll i utlandet insjuknar,

får rätt att, så länge han oavbrutet uppehåller sig utomlands, i ersättning

för sjukvård vid sjukdomen uppbära, utöver grundersättning, jämväl till-

läggsersättning. Den nämnda tiden anses lämpligen kunna bestämmas till

en månad räknad från dagen för avmönstringen eller, om avmönstring icke

ägt rum, från den dag fartyget gått vidare.

Enligt utredningsmannens mening måste det stå i konsekvens med detta

förslag, att motsvarande rätt införes för de fall, att sjöman är sjuk vid

tjänsteförhållandets upphörande, men redaren ändock icke jämlikt sjö­

manslagen är skyldig bekosta vården. Två skäl kunde finnas till sistnämnda

förhållande. Antingen kunde den stadgade tiden för redarens ifrågavarande

förpliktelse ha utgått, eller ock kunde fråga vara om de undantagsfall, då

nämnda lag förpliktade sjömannen att själv bekosta vården.

Den tilläggsersättning, som sålunda i vissa fall skulle komma sjömän

till del, föreslås uppgå till så stort belopp, att den tillsammans med grund­

ersättningen täcker erforderliga kostnader för sådan vård, som grunder­

sättningen är föreslagen att avse, d. v. s. läkar- och sjukhusvård.

Utredningsmannen behandlar också frågan huruvida även yrkesfiskare

borde ha rätt till den för sjömännen föreslagna tilläggsersättningen samt

anför härom bl. a.:

Under sin yrkesutövning kunna svenska fiskare bli i behov av sjukvård

utomlands. Det alldeles övervägande flertalet utgöres härvid av dem, som

bedriva fiske i Kattegatt, Skagerack, Nordsjön eller Atlantiska Oceanen i

närheten av Island. Ibland kunna de, som utöva fiske i sydliga delar av

Östersjön, komma i motsvarande situation. De fall, i vilka fiskarna söka

sjukvård utomlands, lärer väl i regel vara begränsade till dem, där man

anser ett så akut och trängande behov av vård föreligga, att ett uppskju­

tande av denna till hemkomsten icke är möjligt. Även eljest torde fiskarna

i mindre utsträckning söka sjukvård utomlands, t. ex. i samband med iland-

töring av fångst. Fiskare, varom här är fråga, söka sin utrikes sjukvård i

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

27

Danmark, Island, Norge, England, Tyskland eller Polen. Mellan de tre

förstnämnda länderna och Sverige gäller för närvarande en konvention

om överflyttning mellan sjukkassor samt om sjukhjälp under tillfällig

vistelse.------------ Det synes, att konventionen kommer att ge ett gott skydd

åt de svenska fiskarna, när de under utövning av sin näring kunna behöva

söka sjukvård i Danmark, Island eller Norge. Vad England beträffar, torde

många gånger möjligheter föreligga att vid tillfällig vistelse därstädes er­

hålla läkarvård och sjukhusvård kostnadsfritt. I fråga om Tyskland gäller,

såvitt kunnat inhämtas, att kostnaderna för läkarvård och sjukhusvård i

jämförelse med svenska förhållanden kunna anses som skäliga. Vidkom­

mande Polen torde fiskarna endast undantagsvis söka sjukvård därstädes.

Det kan här slutligen framhållas, att, enligt vad utredningsmannen har

sig bekant, åtminstone huvudparten av de fiskare, som bedriva fiske på

främmande vatten, torde bli kollektivt ansluten till den frivilliga försäk­

ringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Vid sjukdom, orsakad av yrkes­

skada, tillförsäkras fiskarna härigenom ersättning enligt sistnämnda lag

för erforderliga utgifter för sjukvård — nödiga utgifter för resor inräknade

— om och i den mån ersättning icke utgår enligt SFL. Tillsammans komma

således ersättningarna från båda dessa lagar att i regel täcka kostnaden för

sjukvård utomlands, varav vederbörande fiskare blir i behov i anledning

av yrkesskada.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningsmannen ej ansett sig

böra framlägga förslag om tilläggsersättning till yrkesfiskare. Han har inte

heller funnit anledning föreslå att sådan ersättning skall utgå till andra

sjukförsäkrade med yrkesutövning utomlands.

Utredningsmannen erinrar härefter om den konvention mellan Dan­

mark, Island, Norge och Sverige, som gäller rörande överflyttning mellan

sjukkassor och sjukhjälp under tillfällig vistelse, samt om att planer

föreligger att med andra främmande makter än de nämnda nordiska län­

derna avsluta konventioner om bl. a. sjukvårdsförmåner utomlands. Då

konvention förelåge, uppstod emellertid problemet, hur man skall förfara

när ersättning för sjukvård utomlands kunde erhållas både enligt de svenska

bestämmelserna därom och enligt konventionen. Utredningsmannen för­

ordar i detta avseende, att från ersättningen från sjukförsäkringen skall

avdragas vad vederbörande kunnat utfå konventionsvägen. Hade han på

sådan väg åtnjutit fri läkarvård eller fri sjukhusvård, kunde under inga

omständigheter uppstå krav mot sjukförsäkringen. Han hade ju då ej

haft några utgifter att ersättas. Samma vore förhållandet, om hans utgifter

för läkarvård eller sjukhusvård utomlands blivit fullt täckta av sjukkassa

eller annat vederbörande organ därstädes. Hade däremot sådana utgifter

ej eller blott delvis kunnat ersättas konventionsvägen, borde han ha rätt

att från sjukförsäkringen utfå resterande utgiftsbelopp intill den gräns,

som bestämmelserna om ersättning för sjukvård utom riket medgåve. I

I betänkandet framhålles alt i fråga om gräns be folk ningen vid

finska och norska gränserna vissa särskilda spörsmål föreligger beträffande

Kangl. Maj.ts proposition nr 118

28

ersättning för sjukvård utom riket. Det förekommer sålunda i vissa trakter

rätt ofta att personer, som bor på svenska sidan gränsen, söker läkare i

grannlandet. Särskilt gäller detta vissa gränsområden mot Norge, där det

även förekommer att norska läkare kallas till sjukbesök i Sverige.

Enligt utredningsmannens mening är det rimligt, att ersättning för vård,

som i dylika fall meddelas av läkare från grannlandet, får utgå från sjuk­

försäkringen. I något eller några fall kan motsvarande behov vara för

handen beträffande vård å sjukvårdsinrättning. Även härvidlag borde sjuk­

försäkringen träda till. Utredningsmannen föreslår, att riksförsäkrings-

anstalten skall äga, efter samråd med medicinalstyrelsen, meddela närmare

föreskrifter om de områden i Sverige och orter med läkare eller sjuk­

vårdsinrättning i Norge resp. Finland, som i det hänseende, varom här är

fråga, kan bli aktuella.

1 fråga om redares regressrätt enligt 19 § SFL anser utrednings­

mannen, att redare bör erhålla regressrätt även beträffande sina kostnader

lör utländsk sjukvård. Det finnes enligt utredningsmannen ingen anled­

ning att härvidlag undantaga den utländska sjukvården.

Utredningsmannen föreslår, att Kungl. Maj :t, med stöd av 20 § SFL,

utfärdar föreskrifter angående rätt för redare att från sjukförsäkringen

erhålla gottgörelse för kostnader, som redaren jämlikt sjömanslagen fått vid­

kännas för sjukvård utom riket. Det närmare innehållet i dylika föreskrifter

borde i princip ansluta sig till 19 § tredje stycket SFL. Av samma skäl,

som förelåge beträffande utbetalning från sjukförsäkringen direkt till den

sjuke, vore det enligt utredningsmannens mening nödvändigt med enkla

och entydiga föreskrifter. I enlighet härmed föreslås, att regressrätten

maximeras till grundersättningen. Härigenom komme i de enskilda fallen

samma kostnad att uppstå för sjukförsäkringen, vare sig sjöman uppbär

denna ersättning eller redare framställer regresskrav.

Beträffande finansieringen anser utredningsmannen, att finansie­

ringen av grundersättningen — d. v. s. den ersättning för läkar- eller sjuk­

husvård som i utlandet enligt förslaget skall tillkomma en var sjukför-

säkrad — bör ske i anslutning till finansieringen av motsvarande för­

måner i Sverige på så sätt, att statsbidrag skall utgå till läkarvården med

50 procent och till sjukhusvården med det belopp, varmed kostnaden över­

stiger 3 kr. för vårddag. Den sjömännen tillkommande tilläggsersättningen

föreslås helt finansierad genom statsbidrag. Statsbidragen till såväl grund­

som tilläggsersättning anses böra utgå från förslagsanslaget till Bidrag

till sjukkassor m. in. Utredningsmannen uttalar, att knappast ett större

belopp än 500 000 kr. per år kommer att åtgå för ändamålen.

I fråga om administrationen inom sjukförsäkringen, såvitt rör den

ersättning för sjukvård utom riket, som må komma att stadgas, träder

enligt utredningsmannens mening ersättningsregleringen i förgrunden. Här­

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

29

med avser utredningsmannen bedömning av framställda anspråk på dylik

ersättning och utbetalning av ersättningen. Såvitt angår ersättning för

sjukvård inom riket samt sjukpenning — framhåller utredningsmannen —

avses motsvarande reglering skola handhavas av lokalsjukkassorna och

stadscentralsjukkassorna. För ändamålet nödvändig registrering i olika

hänseenden kommer att äga rum hos dessa sjukkassor. Registren i fråga

blir synbarligen erforderliga för reglering av ersättning för sjukvård utom­

lands. Häri måste ligga ett synnerligen starkt skäl för att också sistnämnda

ersättningsreglering skall falla på ifrågavarande sjukkassor. Tekniskt sett

skulle eljest en icke önskvärd tungroddhet kunna komma att vidlåda denna

reglering. Det måste vidare ur allmän synpunkt innebära fördelar, om

samma organ handhaver all ersättningsreglering inom den obligatoriska

sjukförsäkringen. Vad nu sagts om lokal- och stadscentralsjukkassor be­

hövde givetvis icke utesluta medverkan på ett eller annat sätt av läns-

centralsjukkassor eller riksförsäkringsanstalten vid reglering av ersättning

för utrikes sjukvård.

Vad angår sådana fall, där endast grundersättning skall utgå, anser ut­

redningsmannen, att denna ersättning vanligen kommer att utgivas till

de försäkrade själva. Oftast torde dessa först efter hemkomsten från ut­

landet göra sina ersättningsanspråk gällande. Det syntes därvid i regel

framstå naturligt för dem att hänvända sig till den lokal- eller stadscentral-

sjukkassa, i vilken de äro försäkrade (mantalsskrivningskassan). I denna

fråga anför utredningsmannen vidare följande:

För sjukkassornas del torde vissa översättnings- och bedömningssvårig-

heter möta, när det gäller utlandssjukvården. Särskilt synes detta gälla

flertalet lokalsjukkassor. Det bör emellertid märkas, att här blir fråga om

ett skriftligt material inom ett relativt begränsat område, nämligen sjuk­

vårdens, och att därvid räkningar komma att dominera. Man kan förutse,

att samma eller ungefär samma ord eller uttryck gång efter annan åter­

komma. Svårigheterna böra därför komma att minska med erfarenhets

vinnande, åtminstone vad angår de ifrågakommande vanligaste språken.

Härtill kommer den i detta sammanhang viktiga omständigheten, att pröv­

ningen av ersättningsanspråken måste väsentligen underlättas genom den

synnerligen enkla beräkning av återbäring, som den föreslagna grunder­

sättningen innebär. Med hänsyn bl. a. till vad sålunda framhållits om

svårigheternas sannolika successiva minskning och ersättningsprövningens

underlättande av annat skäl föreslår utredningsmannen, att frågor om ut­

givande av grundersättning till de försäkrade skola prövas av vederbörande

lokal- och stadscentralsjukkassor. Därvid förutsättes lokalsjukkassa vid

behov skola erhålla bistånd av länscentralsjukkassan. Sådan medverkan

skall kunna avse hjälp med såväl översättning som bedömning. Centralsjuk­

kassa bör ha förutsättningar att med biträde av sin förtroendeläkare full­

göra sådana uppgifter, som här avses. Att tillsynsmyndighetens medverkan

i vissa fall kan visa sig erforderlig torde emellertid få förutses.

För tid, under vilken redare enligt sjömanslagen tillhandahållit sjöman

fri sjukvård, kommer i enlighet med vad tidigare föreslagits redaren att

på grund av sin regressrätt kunna göra anspråk på grundersättningen. Vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

30

tillämpning av ovan angiven ordning får redaren att rikta sitt krav mot

den kassa, i vilken vederbörande sjöman är försäkrad. Därvid måste redaren

känna till sjömannens kassatillhörighet eller i varje fall äga kännedom om

hans mantalsskrivningsort. Redaren kan förutsättas lia eller utan större

besvär kunna skaffa sig sådan vetskap, som nu sagts. Vissa olägenheter

för redaren äro väl förenade med det arbete, som ligger i att behöva rikta

ersättningsanspråken till flera sjukkassor och erhålla likvid från envar av

dessa. En på ett eller annat sätt centraliserad prövning och utbetalning

av ersättningarna till redarna skulle emellertid förorsaka en påtaglig admi­

nistrativ tungroddhet med åtföljande förvaltningskostnader för försäk­

ringen. Ärendeshandläggningen förutsätter nämligen tillgång till olika re­

gisterhandlingar rörande de försäkrade, vilka handlingar finnas endast

hos vederbörande lokal- och stadscentralsjukkassor. För dessa sjukkassor

torde det i stort sett icke göra någon skillnad, om redaren eller den för­

säkrade skall uppbära ersättningen. Handläggningen hos sjukkassorna av

ersättningsärenden torde i allt väsentligt komma att tillgå på samma sätt

i såväl det ena som det andra fallet. Utredningsmannen förordar, att man

i fråga om utövande av redarens regressrätt beträffande grundersättningen

i princip tillämpar motsvarande ordning, som när sådan ersättning upp-

bäres av den försäkrade.

Utredningsmannen anmärker, att ett visst samarbete kommer att äga

rum mellan landets sjukkassor i syfte bl. a., att man i sjukförsäkrings-

ärenden överhuvud om möjligt skall kunna vända sig till närmaste lokal-

eller centralsjukkassa för erhållande, i mån av behov, av råd och anvis­

ningar samt bistånd till kontakt med annan sjukkassa. Härigenom kommer

— vad nu närmast grundersättningen angår — såväl de försäkrades som

redarnas förbindelser med sjukförsäkringen att kunna underlättas.

I fråga om de fall, i vilka även tilläggsersättning skall utgå, anför

utredningsmannen:

För att tilläggsersättningen skall tjäna sitt syfte att vid sjukdom tillför­

säkra vederbörande sjömän ekonomiska resurser till en fullgod sjukvård

utomlands måste möjligheter beredas till ersättningens uppbärande i stort

sett oberoende av den utrikes vistelseorten. Det synes för åvägabringande

av en sådan ordning erforderligt att engagera den svenska utlandsmyndig­

heten. I utrikesförvaltningens ekonomiska histåndsgivning föreslås därför

skola inrymmas förskottering till sjömän av tilläggsersättningen med grund­

ersättning. Den förskotterade ersättningen torde därvid lämpligen böra

kvitteras på särskild blankett, som ges form och innehåll av en fullmakt

för utrikesförvaltningen att förskaffa sig gottgörelse genom att uppbära

vederbörande tillkommande ersättning för sjukförsäkringen. I vissa fall

torde det kunna förutsättas, att redare mot fullmakt förskotterar sjömannen

ersättningen. Detta skulle kunna ifrågakomma t. ex., då sjömannen är sjuk

vid tidpunkten för upphörande av redaransvaret. I en del fall kan sjö­

mannen möjligen föredraga att vänta till hemkomsten med uttagandet av

ersättningen.

Vid valet av försäkringsorgan för handhavande av prövningen av frågor

rörande tilläggsersättning med grundersättning torde delvis andra syn­

punkter få anläggas än i fråga om enbart grundersättning. Det ligger en

väsentlig skillnad ur bedömningssynpunkt däri, att medan grundersätt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

31

ningen tänkes utgå enligt enkla regler, tilläggsersättningen skall omfatta

kostnader därutöver upp till full ersättning för erforderlig vård. Vad som

skall anses utgöra erforderlig vård i det enskilda fallet utomlands kan vara

svårt att avgöra. Antalet ärenden, i vilka fråga om tilläggsersättning upp­

kommer, torde bli relativt litet. Båda dessa omständigheter tala emot, att

den närmare bedömningen av ärenden av här ifrågavarande slag fördelas

å ett stort antal sjukkassor.

Utredningsmannens förslag på denna punkt utmynnar i att för ären­

denas handläggning riksförsäkringsanstalten anlitas på lämpligt sätt. Här­

igenom skulle anstaltens vid prövningen av frågor rörande sjukvårdser­

sättning vid yrkesskador vunna erfarenheter kunna tillgodoföras bedöm­

ningen av de i väsentliga avseenden likartade ärendena rörande nu före­

varande tilläggsersättning. Vidare skulle garantier skapas för utvecklingen

av önskvärd enhetlighet i praxis. Anstaltens medverkan förutsättes i princip

skola bestå däri, att anstalten efter granskning av ärendena överlämnar

dem med attest till vederbörande sjukkassa för vidare åtgärder.

Den författningsmässiga regleringen av frågorna om ersätt­

ning för sjukvård utom riket har utredningsmannen ansett kunna ske

genom en av Kungl. Maj :t med stöd av 20 § SFL utfärdad kungörelse.

Denna skulle även innehålla bestämmelser om redares regressrätt och om

statsbidrag. Förslag till sådan kungörelse har bifogats betänkandet.

Betänkande om sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen

Utredningsmannen framlägger inledningsvis vissa allmänna syn­

punkter på ifrågavarande problem och uttalar, att de särskilda förhål­

landena till sjöss sedan gammalt ansetts böra grunda skyldighet för arbets­

givaren (redaren) att utan kostnad för arbetstagaren (sjömannen) i viss

utsträckning bispringa denne, i fall han under anställningen drabbades

av sjukdom eller skada. Omfattningen av denna förpliktelse hade prövats

av statsmakterna så sent som år 1952, då den nya sjömanslagen utfärdades.

Genom lagen tillförsäkrades sjöfolket förhållandevis vidsträckta förmåner

vid sjukdom, och de kostnader, som rederinäringen i detta sammanhang

måste bestrida, torde vara betydliga. Utredningsmannen fortsätter:

För de anställda är den nuvarande ordningen ägnad att skapa avsevärd

trygghet i anställningen. Det är för dem av största vikt att få behålla de

enligt sjömanslagen utgående förmånerna i obeskuret skick. Härutinnan

torde de kunna räkna med statsmakternas stöd, eftersom sedan år 1952

intet inträffat som skulle kunna föranleda ett annat bedömande än då.

Visserligen träder den 1 januari 1955 en lagstiftning om allmän sjukförsäk­

ring i kraft, men avsikten torde icke ha varit att denna lagstiftning skulle

inskränka de sjöfolket enligt sjömanslagen tillkommande förmånerna. Tan­

ken lärer i stället ha varit, att sjukförsäkringslagstiftningen skulle utfylla

dessa förmåner. Från redarnas sida yrkas emellertid alt denna lagstiftning

32

— som bygger på grundsatsen att arbetsgivare, arbetstagare och staten

gemensamt skola bestrida utgifterna vid arbetstagares sjukdom — bör leda

till att den redarna enligt sjömanslagen åvilande bördan i viss mån avlyftes

eller i allt fall icke göres tyngre. Enligt deras mening är det icke rimligt,

att de genom lagbestämmelser skola försättas i ett sämre läge än arbets­

givarna i land, vilka — i den mån de icke genom avtal förpliktat sig därtill

—- ej behöva bidraga till de anställdas sjukutgifter i annan form än att de

måste erlägga det i sjukförsäkringslagstiftningen stadgade arbetsgivarbi-

draget. Bl. a. vore det skäligt att staten i viss omfattning beviljade medel

att användas till bestridande av ombordanställdas sjukutgifter. Dessa bleve

nämligen särskilt höga för redarna, därför att de ofta måste betala utom­

lands uppkomna sjukvårdskostnader. Till skillnad från vad som gällde

i Sverige lämnad sjukvård, vartill stat och kommun i väsentlig mån bi-

droge med skattemedel, vore redarna nödsakade att i utlandet bekosta

sjukvården fullt ut. Detta missförhållande borde nu rättas till. I de för

utredningen lämnade direktiven har emellertid tanken på att staten skulle

övertaga någon del av redarnas nuvarande sjukutgifter avvisats.

Vid en undersökning, huruvida det är möjligt att anpassa sjukförsäk­

ringslagstiftningen till de säregna förhållandena inom sjöfarten, måste

sålunda, uttalar utredningsmannen, riktpunkten vara, att i princip de

ombordanställda skola bibehållas vid sina sjukförmåner enligt sjömans­

lagen utan kostnad för dem samt redarna liksom hittills bekosta dessa

förmåner. Å andra sidan bör i görligaste mån tillses att redarna — från­

sett de förpliktelser som härutinnan ålagts dem genom sjömanslagen —

icke komma i sämre läge än andra arbetsgivare.

Utredningsmannens förslag innebär, att de ombordanställdas sjukför-

säkringsfråga löses inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen. Vid

sådant förhållande har utredningsmannen funnit sig sakna anledning

att undersöka huruvida och i vilken mån sjöfartens parter till äventyrs

kommer att i ekonomiskt avseende vinna eller förlora på en sådan ord­

ning. Ej heller har skäl ansetts föreligga att göra åtskillnad mellan ut­

rikes och inrikes fart; förslagen avser sålunda i princip hela den enskilda

sjöfarten.

I fråga om personkretsen framhåller utredningsmannen, att bo­

sättning i riket är en förutsättning för att ombordanställd skall falla

under SFL och följaktligen även för att redare, som bekostat sjömannens

sjukvård eller utgivit sjuklön till honom, skall kunna vända sig till sjuk­

kassan med regresskrav. Enligt anvisningarna till 55 § kommunalskatte­

lagen skall sjöman, som under utövning av sitt yrke uppehåller sig å

främmande vatten men är inskriven å sjömanshus här i riket eller har

sin familj härstädes, anses fortfarande vara bosatt här i riket. Detta ut­

talande torde enligt utredningsmannens mening avse såväl svensk sjöman

som utländsk sjöman, vilken är mantalsskriven i Sverige. Även såvitt an­

går SFL hade statsmakterna godtagit nu angivna innebörd av uttrycket

»bosatt i riket» beträffande sjömännen.

Utredningsmannen anför vidare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

33

Även om detta uttryck gives den vidsträckta innebörd som nyss sagts,

komma ändock en del svenska ombordanställda att stå utanför SFL. Så

blir i ännu högre grad fallet beträffande de utlänningar, som äro an­

ställda på svenska fartyg. Många av dem bli nämligen — till skillnad från

vad som gäller utländska arbetstagare i land — aldrig mantalsskrivna i

Sverige. Denna omständighet är särskilt betydelsefull, såvitt angår den

utrikes sjöfarten, eftersom denna till så stor del som 25 procent utgöres

av utlänningar.

Utredningsmannen framhåller i detta sammanhang att, eftersom per­

soner under 16 år inte kan bli sjukkassemedlemmar, en del sjömän inte

blir berättigade till sjukpenning samt att redare enligt SFL får betala

arbetsgivarbidrag även å löner, som utbetalats till icke sjukkassemed­

lemmar.

I fråga om vilka sjömän, som bör omfattas av sjukförsäkringen, er­

inrar utredningsmannen till en början om de materiella synpunkter, å

vilka statsmakterna grundade sitt beslut i frågan år 1946. Utrednings­

mannen anser dessa synpunkter alltjämt äga giltighet samt anför rörande

de svårigheter, som skulle uppkomma därest den allmänna sjukförsäk­

ringen finge omfatta andra sjömän än här bosatta svenska sjömän samt

här såväl mantalsskrivna som bosatta utländska sjömän, följande:

I fråga om de administrativa svårigheterna talar allt för att de skulle

bli i det närmaste oöverstigliga. Ett invecklat registrerings- och uppbörds-

förfarande skulle bli oundvikligt. Den ordning, som inom sjukförsäk­

ringens ram bestämts för inskrivning av medlemmar i sjukkassorna samt

för uttagande av deras avgifter, är sammankopplad med kyrkobokföringen,

mantalsskrivningen och taxeringen och kan därför icke användas för

denna grupp. Vidare måste beaktas att de sjömän som sakna närmare

anknytning till Sverige enligt vad erfarenheten visar tillhöra en kategori

som ofta lämnar sjömansyrket för längre eller kortare tid eller tager an­

ställning på främmande länders fartyg. Med hänsyn härtill skulle det bli

nödvändigt att belasta sjukförsäkringslagen med särbestämmelser om

huru länge medlem skulle kvarstå i sjukkassa sedan han lämnat anställ­

ning å svenskt fartyg ävensom angående sjukhjälpstidens längd, så att

icke kortare uppehåll mellan anställningar på svenska fartyg medförde

ständiga på- och avregistreringar hos sjukkassorna och så att storleken

av inbetalda avgifter skulle stå i rimlig proportion till längden av för-

säkringstillhörigheten och sjukhjälpstiden.

Utredningsmannen anser, att några större olägenheter inte torde upp­

stå genom att de svenska sjömän, som inte är bosatta i Sverige, är undan­

tagna från sjukförsäkringen eftersom inskrivning vid sjömanshus anses

medföra bosättning i riket. Det torde i huvudsak vara sådana svenska

sjömän, som erhölle sin första anställning å svenskt fartyg utomlands,

samt intendenturpersonalen på utrikessjöfartens passagerarefartyg, vilken

inte vore inskriven vid sjömanshus. Det kunde dock antagas att efter

införandet genom förordningen den 5 juni 1953 (nr 293) av den särskilda

sjömansskatten, vilken skatt i princip avsåge dem som inte vore underkas-

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 118

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

34

tade skattskyldighet för statlig inkomstskatt, åtskilliga av de nämnda sjö­

männen efter hand läte skriva in sig vid sjömanshus. Till en sådan ut­

veckling kunde också en ordning, som innebure att endast i Sverige bo­

satta sjömän kunde bli medlemmar i sjukkassa, komma att bidraga.

Utredningsmannen erinrar i detta sammanhang om att sjömanskom-

mittén för närvarande utreder frågan om sjömanshusens framtida ge­

staltning.

Beträffande särskilt frågan om de utländska sjömännens försäkrings-

tillhörighet anför utredningsmannen:

Mot tanken att lämna de utländska sjömän, som ej äro bosatta och

mantalsskrivna i riket, utanför den allmänna försäkringen skulle möj­

ligen kunna invändas, att flera av dessa sjömän numera erlägga särskild

skatt till staten och att de statsbidrag, som ingå i sjukförsäkringens för­

måner, för dem ofta skulle bli det enda vederlag staten lämnar för skatte­

beloppet. Det kan nämnas att sjömanskommittén varit inne på denna

linje. Invändningen synes emellertid icke vara särskilt bärande. Till en

början må framhållas att sjömansskattens införande icke hade något

med denna sak att göra. Vidare bör uppmärksammas att icke alla ut­

ländska sjömän erlägga sådan skatt. De som äro skattskyldiga i annat

land äro befriade från sjömansskatten. Ytterligare måste beaktas att

staten endast till 29 procent bekostar den allmänna sjukförsäkringen, un­

der det att omkring 44 procent falla på de försäkrade. Fråga är om de

utländska sjömännen, varav för övrigt en del torde vara sjukförsäkrade

på grund av lagstiftning i sitt hemland, verkligen äro villiga att betala

avgifter till den svenska sjukförsäkringen med hänsyn till att de till följd

av redarförpliktelsen enligt sjömanslagen redan åtnjuter ett vidsträckt

skydd vid sjukdom och att avgiften knappast till någon del kommer att

användas för att täcka försäkringsförmåner till anhöriga. Sjukförsäk­

ringen skulle sålunda komma att ingripa först i det fall att den utländska

sjömannen är sjuk vid redarförpliktelsens slut. Tillräckliga skäl torde

icke kunna anföras för en ordning, innebärande att i sådant fall utländsk

sjöman skulle bispringas genom svensk lagstiftning. Det skydd sjömans­

lagen lämnar får anses tillräckligt.

Utredningsmannens förslag i fråga om sjömännens tillhörighet till den

allmänna sjukförsäkringen är sålunda att några särregler inte skall in­

föras för sjömännens del i detta avseende.

Yidkommande sjukpenningförsäkringen redogör utrednings­

mannen till en början för den anpassning som skett av sjuklöner från

staten m. fl. till sjukpenningförsäkringen. Utredningsmannen konstaterar,

att denna anpassning skett så, att sjuklönerna minskats med såväl sjuk­

penningens belopp som med ett belopp motsvarande värdet av att sjukpen­

ningen är skattefri. Enligt vad utredningsmannen vidare anför är förhål­

landena omvända i fråga om anställningsavtalet till sjöss. Han utvecklar

denna synpunkt sålunda:

Till följd av sjömanslagens bestämmelser bli under tiden för redarför­

pliktelsen de från redaren utgående sjukförmånerna det grundläggande

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

35

och den allmänna sjukförsäkringen får endast sekundär betydelse. Be­

stämmelsen i nuvarande 28 § 2 st. SFL om redarens rätt till sjömannens

sjukpenning under redarskyddad tid, vilken infördes med tanke enbart

på förhållandena inom sjöfarten (se SOU 1944: 15 sid. 316), får särskild

vikt i detta sammanhang. Den torde nämligen medföra att, i den mån

redarförpliktelsen gäller, den ombordanställde icke kan vända sig till

sjukkassan med begäran om ersättning vid sjukdom utan att han får

hålla sig till redaren.

Det kan emellertid icke vara rimligt att låta sjömannen erlägga full av­

gift för sin sjukpenningförsäkring under redarskyddad tid, om det icke

är möjligt för honom att erhålla något i gengäld.

Det till synes enklaste sättet att råda bot på detta missförhållande torde

vara, att Konungen jämlikt 28 § 1 st. SFL undantager de ombordanställda

från sjukpenningförsäkringen. Genom en sådan åtgärd skulle de befrias

från avgiften till denna försäkring. Härjämte skulle redarna icke behöva

erlägga arbetsgivarbidrag till tilläggssjukpenningförsäkringen. Denna ut­

väg har emellertid den påtagliga nackdelen att de ombordanställda skulle

ställas helt utanför sjukpenningförsäkringen även under icke redarskyd­

dad tid, vilket torde strida mot den obligatoriska försäkringens grund­

principer. Tanken på att välja denna väg måste därför avvisas.

Fråga uppstår då, om sjöfolket kan undantagas från sjukpenningför­

säkringen endast i vad avser den redarskvddade tiden. Även om SFL i sin

nuvarande utformning icke skulle hindra en sådan ordning, tala flera

skäl häremot. Sjöfolket skulle nämligen under redarskyddad tid befrias

även från den del av avgiften som motsvarar vad andra unga och friska

manliga sjukkassemedlennnar erlägga i bidrag till försäkringsutgifterna

för medlemmar med högre sjuktal (de äldre, de sjukliga och kvinnorna).

Härjämte skulle redarna befrias från viss del av den i arbetsgivarbidraget

ingående dolda yrkesskadepremien. Ytterligare skulle det bli svårt att

över huvud taget beräkna storleken av redarnas arbetsgivarbidrag till

tilläggssjukpenningförsäkringen. Den ifrågasatta ordningen skulle vidare

nödvändiggöra särregler beträffande den preliminära skatte- och avgifts-

uppbörden från sjöfolk och administrationen skulle jämväl i övrigt bli

invecklad.

Med hänsyn till det anförda har utredningsmannen inte funnit det

lämpligt att i någon form eller till någon del undantaga sjöfolket från sjuk­

penningförsäkringen.

Utredningsmannen behandlar härefter frågan om den sjukpenning­

klass, till vilken sjömännen bör hänföras, samt framhåller att det med

hänsyn till sjömansyrkets obeständighet kan vara tveksamt om sjukkas­

san anser, att sjömannens uppgivna månadslön kan godtagas såsom norm

för den årsinkomst av tjänst som medlemmen kan antagas tillsvidare åt­

njuta. Placerades sjöman i lägre sjukpenningklass än den, vartill hans

lön från redaren berättigade, bleve emellertid följden, dels att sjöman­

nens slutliga avgift till försäkringen för tiden ombord bleve lägre än den

preliminära avgiften för samma tid, dels att redarens regressrätt minskade

i värde.

Enligt utredningsmannens mening bör ombordanställds sjukpenningklass

under ombordanställningstiden och därmed hans avgift och sjukpenning

Kungl. Maj.ts proposition nr US

,‘57

civildepartementet och statstjänstemannen; och därmed torde den for frå­

gans lösning bästa utvägen ha anvisats.

Beträffande moderskapshjälpen anför utredningsmannen, att

redarna inte torde ha någon förpliktelse i samband med kvinnlig om-

bordanställds havandeskap och barnsbörd. Till följd härav bleve bestäm­

melsen om arbetsgivares regressrätt i moderskapsförsäkringen i detta

sammanhang utan betydelse.

Även i förevarande betänkande har frågan om läkemedelsför­

månen tagits upp till behandling. Enligt utredningsmannen synes skäl

inte föreligga att ha särskilda regler för det fall att redaren utom riket

för ombordanställds räkning eller genom denne inköper läkemedel, be­

träffande vilka kostnaden enligt sjömanslagens bestämmelser skall stanna

å redaren. Härefter anföres följande:

Däremot torde det vara lämpligt att behandla frågan, huru kostnaden

för sådana i ovannämnda förordning avsedda läkemedel som utlämnas

till sjuk ombordanställd från skeppsapotek skäligen bör bestridas. I den

mån läkemedlen äro inköpta i Sverige måste det i princip anses rimligt

att redaren får åtnjuta de enligt förordningen utgående förmånerna. Läke­

medlen äro dock avsedda i första hand för de ombordanställda, och reda­

ren är jämlikt skeppsapotekskungörelsen skyldig att hålla läkemedlen

ombord. Redaren s. a. s. träder i sjukkassemedlemmen-sjömannens ställe.

Mot en sådan ordning kan visserligen invändas att redaren vid köp av

stora mängder läkemedel får större del av kostnaden eisatt än som åsyf­

tats, eftersom bestämmelsen därom, att endast den del av priset som över­

stiger tre kronor rabatteras, förlorar sin betydelse. Vidare kan invändas

att de i skeppsapoteket ingående läkemedlen kunna komma att utlämnas

till personer, t. ex. utländska sjömän eller passagerare, vilka ej äro be­

rättigade till de i förordningen stadgade förmånerna.

Dessa invändningar torde dock icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Endast vid nyuppsättning av skeppsapotek lärer det bli tal om att inköpa

större mängder läkemedel. Vid de utfyllnadsköp som måste göras, i vart

fall i samband med den årligen återkommande obligatoriska granskningen

av apoteket, torde trekronors-begränsningen fylla sin uppgift. — På

grund av de särskilda förhållandena till sjöss bli redarna i stor utsträck­

ning tvingade att inköpa läkemedel utomlands och sådana inköp komma

icke till någon del att belasta sjukkassorna. Denna omständighet torde

mer än väl uppväga olägenheten av att i en del fall skeppsapoteket an­

vändes för att ombord förse utländska sjömän eller passagerare med läke­

medel, som inköpts enligt förutnämnda förordning. I anslutning härtill

kan tilläggas att de utländska sjömännen — liksom sjömanskåren i öv­

rigt — i allmänhet äro unga och friska personer, vilkas behov av läke­

medel torde vara tämligen ringa.

Utredningsmannen förordar i enlighet härmed, att befälhavare eller

redare vid inköp jämlikt skeppsapotekskungörelsen av sådana recept-

belagda läkemedel, som avses i förordningen angående kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel, skall i rabatteringshänseende jämställas med de

personer som avses i förordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

38

Frågan om redares regressrätt mot sjukförsäkringen liar i

betänkandet upptagits beträffande såväl sjukvårdsersättningen som sjuk­

penningen.

Utredningsmannen framhåller, att frågan huru sjöfolkets avgiftsplikt

till sjukförsäkringen skall kunna mildras, såvitt avser den redarskyddade

tiden, kan lösas genom att man underlättar för sjöfolket att vid avtals­

förhandlingar övervältra avgiften på redarna. För den ombordanställde

torde det, i vad avser den redarskyddade tiden, i och för sig vara tämligen

likgiltigt hur SFL:s bestämmelser är utformade, eftersom han enligt

sjömanslagen i princip hade rätt till betryggande vård på redarens bekost­

nad. Det enda, som torde ha betydelse för honom, vore, alt han kunde

på redaren övervältra skälig del av sin avgift till sjukvårdsförsäkringen.

Utredningsmannen fortsätter:

Med sin nuvarande utformning hindrar SFL icke de ombordanställda

att förmå redarna att övertaga utgiften för ifrågavarande avgiftsdel. Re­

daren har nämligen enligt 19 § tredje stycket SFL rätt att hos sjukkassan

uppbära ersättning för sjukvårdskostnad som åsamkats honom i anled­

ning av ombordanställds sjukdom. Det kan emellertid förväntas, att reda­

ren gentemot ett krav från de ombordanställdas sida att övertaga utgiften

för egenförsäkringen invänder, att regressrätten för honom har ringa

värde, eftersom den enligt nämnda lagrum är begränsad till belopp som

skulle ha utgivits därest sjukvårdskostnaden uppkommit vid den sjukes

vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde. Invändningen kommer då

att grundas på den omständigheten, att redarna — till skillnad från

andra arbetsgivare — i stor utsträckning får bekosta sjukvård som läm­

nats den ombordanställde utom riket och sålunda är avsevärt dvrare än

för motsvarande sjukvård inom riket. Eu sådan invändning kan vid

första påseendet förefalla riktig, men den håller icke streck i detta sam­

manhang. Statsmakterna ha nämligen funnit, att de särskilda förhållan­

dena till sjöss motivera att rederinäringen i viss utsträckning får bära

de sjukvårdskostnader som uppstå vid ombordanställds sjukdom, även­

som att detta läge — såvitt angår utom riket lämnad sjukvård — icke

bör ändras genom tillkomsten av en lagstiftning som reglerar en allmän

sjukförsäkring, anpassad efter förhållandena i Sverige. Det är denna

ståndpunkt som föranlett utformningen av regressbestämmelsen i 19 §

tredje stycket SFL (jfr SOU 1944:15 s. 316). Bestämmelsen ansluter sig

till SFL:s övriga stadganden. Sålunda skola redarna betala bidrag till

sjukvårdsförsäkringen efter samma grunder som alla andra arbetsgivare

och ombordanställds avgift är densamma som övriga sjukkassemedlem-

mars; både bidragen och avgifterna äro avvägda med hänsyn till sjuk­

vårdskostnaderna inom landet. Det bör understrykas att detta sakför­

hållande i princip icke påverkas av de föreskrifter, som kunna komma

att utfärdas med stöd av 20 § SFL, förutsatt att ersättningen vid sjukdom

utom riket icke blir lägre än enligt 14—18 §§ SFL.

Föreskrifter av sådant slag kunna dock vålla bekymmer för de om­

bordanställda i ett annat hänseende. Detta sammanhänger med den be­

slutade samordningen mellan den allmänna sjukförsäkringen och yrkes­

skadeförsäkringen. Om berörda föreskrifter skulle förplikta sjukkas­

sorna att för sjukvård som lämnats utom riket utgiva högre ersättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

39

än 14__18 §§ SFL medgiva, kommer redarens regressrätt, i det fall där

han utom riket bekostat vård av ombordanställd som drabbats av yrkes­

skada, att bli mindre värd.

Utredningsmannen anser, att det för redaren är en betydande nackdel,

att de utländska sjömännen utestänges från den allmänna sjukförsäkringen

på grund av att redaren inte beträffande dem kan åberopa regressrätt. Den

på svenska fartyg anställda sjömanskåren består nämligen till drygt

25 procent av utlänningar. Härefter anför utredningsmannen:

Det för rederinäringen utmärkande är alltså att ständigt omkring

25 procent av arbetstagarna icke tillhöra sjukkassa. Detta medför, att

värdet av redarens i sjukförsäkringslagen förutsatta regressrätt allmänt

sett minskar med omkring 1U. Därjämte måste emellertid beaktas att an­

talet utländska sjömän på de olika fartygen starkt växlar. Sålunda finnes

det fartyg, i synnerhet sådana som trafikera endast transoceana hamnar,

där besättningen till 90 procent utgöres av utlänningar utan någon som

helst anknytning till Sverige, medan andra fartyg endast i ringa utsträck­

ning eller icke alls bemannas med sådana utlänningar. Denna ordning

medför, att en del redare kunna göra regressrätten till fullo gällande, un­

der det att andra i det närmaste sakna sådan rätt.

Vad som anförts angående regressrätt motiverar enligt utredningsman­

nens mening att redarnas bidragsskyldighet till sjukförsäk­

ringen minskas för utländska sjömän. Härvid borde det nära sambandet

mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna uppmärksammas. Arbetsgi-

varbidraget kunde sägas motsvara en dold yrkesskadepremie för sam-

ordningstiden, oaktat bidraget inte komme yrkesskadeförsäkringen till godo.

I anslutning till det anförda föreslår utredningsmannen att arbetsgi­

vare för de här i riket inte mantalsskrivna utländska sjömännen skall

erlägga ett arbetsgivarbidrag om allenast 0,4 procent.

Beträffande ad ministrationsspörs målen uttalar utred­

ningsmannen, att frågan om samarbetet mellan sjöfartens parter och

sjukkassorna i stor utsträckning torde vara en praktisk fråga, som borde

överlämnas åt dem att lösa inom SFL:s ram. Därför anser sig utred­

ningsmannen ej behöva framlägga andra förslag än sådana som är äg­

nade att undanröja de svårare och mer iögonenfallande hindren lör ett

tillfredsställande samarbete. Härom anföres:

Grundförutsättningen för alt sjöfartens parter i samband med sjömans

sjukdom skola kunna nå förbindelse med rätt sjukkassa är, att de \eta

vilken sjukkassa sjömannen tillhör. De särskilda förhållandena till sjöss

torde emellertid medföra, att sådan vetskap ofta icke skulle föreligga. Så­

lunda kan förutses att sjömannen i gemen icke kommer att vara i stånd

att lämna upplysning om sin sjukkassetillhörighet. Troligen skulle detta

förhållande i viss mån kunna ändras, därest det föreskrevs skyldighet för

sjöman att alltid vara beredd att styrka i vilken sjukkassa han vore

medlem.

Kungl. Maj. ts proposition nr 118

40

Efter att ha avvisat tanken att befälhavaren skulle svara för upp­

giften att fastslå sjömannens sjukkassetillhörighet föreslår utrednings­

mannen att i sjömanshuskungörelsen (SFS 306/1939) skall införas ett

stadgande om skyldighet för mönstringsförrättare att i sjömans avräk-

ningsbok (motbok) göra anteckning om sjömans sjukkassetillhörighet.

Skulle på sätt utredningsmannen föreslagit ombordanställds sjukpen-

ningklass under anställningstiden alltid grundas på storleken av månads­

lönen ombord, borde det enligt utredningsmannens mening åligga befäl­

havaren att snarast möjligt lämna sjukkassan meddelande om utgående

löneförmåner (kontantlön jämte sedvanliga tillägg och det taxeringsmäs-

sigt uppskattade värdet av naturaförmånerna), så att ej placeringen i

sjukpenningklass bleve fördröjd eller oriktig. Sådant meddelande borde

också lämnas i det fall att lönen stege eller sjönke i sådan mån att place­

ringen borde ändras. Stadgande om denna skyldighet borde inflyta i nyss­

nämnda förordning.

Beträffande frågan om tiden och sättet för framställande av krav å

sjukhjälp, framhålles i betänkandet, att, såvitt angår redarskyddad tid, det

ur sjukkassans synpunkt torde vara tämligen likgiltigt när sjukanmälan

inkomme. Det borde dock inte förekomma, att redaren anmälde sjukdoms­

fall och framställde krav mot sjukkassan senare än sex månader från det

sjukdomsfallet inträffat. Någon ändring av SFL behövdes inte i föreva­

rande avseende. Om sjukdomen fortfore då sjömannen lämnade tjänsten,

torde det dock vara angeläget att sjukkassan omedelbart underrättas

harom. Vad angår icke redarskyddad tid vore det uppenbarligen orim­

ligt fordra, att t. ex. en sjöman, som insjuknat på en avsides belägen

ort i utlandet, skulle berövas rätten till sjukpenning därför att han icke

genast kunde komma i förbindelse med sjukkassan. Det förutsattes emel­

lertid att den ombordanställde skulle kunna vända sig till närmaste

svenske konsul med sitt krav, varefter det borde ankomma på konsuln

att såsom ett slags ombud för sjukkassan inom sexmånaders-fristen vi­

darebefordra kravet till denna. En sådan skyldighet torde ligga i linje

med den i konsulatsförordningen för konsuln allmänt föreskrivna plik­

ten att bispringa nödställd svensk medborgare.

Den i 21 § sista stycket SFL omförmälda rätten för sjukkassa att kräva

läkarintyg bör enligt utredningsmannens mening utövas med största för­

siktighet i fråga om sjömän, som insjuknar ombord eller utomlands. Sjuk­

kassan borde här i regel kunna nöja sig med befälhavares uppgift att sjö­

man varit sjuk. Befälhavaren hade att under straffansvar införa uppgifter

om sjömannens sjukdom i skeppsdagboken (37 och 287 §§ sjölagen).

Om sjömannen vore sjuk i land, kunde sjukkassan kontrollera av redare

lamnade uppgifter härom med ledning av redarens eller hans ombuds

räkenskaper eller utdrag av dem. Hade sjukdomsfallet inträffat i utlandet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

41

torde under alla förhållanden intyg av sådan utländsk läkare, som god-

toges av konsuln på platsen, böra räcka.

1 fråga om de administrativa problemen framhålles slutligen bl. a., att

det för redarna skulle vara en avsevärd vinst, om de hade möjlighet att

vända sig till ett enda försäkringsorgan. Det ville synas som om en sådan

ordning skulle kunna genomföras med tillämpning av SFL i dess nuva­

rande lydelse. Enligt 59 § SFL ålåge det nämligen sjukkassa att enligt

bestämmelser, utfärdade av tillsynsmyndigheten, för annan sådan kassas

räkning utgiva sjukhjälp och utöva sjukkontroll ävensom att i övrigt

genom samarbete med de andra kassorna underlätta lagens tillämpning.

Redaren syntes under åberopande av detta lagrum kunna ingiva anmäl­

ningar och ersättningsanspråk rörande sina ombordanställda till sjuk­

kassan, inom vars område redaren hade sitt huvudkontor. Sjukkassan

skulle därvid ha att omgående vidarebefordra anmälningarna till veder­

börande sjukkassa. En ytterligare möjlighet vore att tillsynsmyndigheten

själv påtoge sig att vara mellanhand eller att ett särskilt organ härför

skapas. Uppenbarligen skulle det även vara av värde för konsulerna i de

större hamnstäderna, om de i sin tilltänkta verksamhet som förmedlare

mellan sjöman och dennes sjukkassa icke vore nödsakade att alltid vända

sig till denna kassa utan kunde, såsom förutsatts beträffande redarna,

anlita annan sjukkassa eller annat försäkringsorgan.

Utredningsmannens överväganden utmynnar författningsmäs-

s i g t i förslag till ändring dels i 38 § SFL i syfte att minska det för ut­

ländska sjömän utgående arbetsgivarbidraget i enlighet med vad i det

föregående angivits, dels i förordningen angående kostnadsfria eller pris­

nedsatta läkemedel av innebörd, att de i förordningen reglerade förmå­

nerna skola utgå även vid inköp till skeppsapotek, dels i sjömanshus­

kungörelsen, innebärande åläggande för mönstringsförrättare att såvitt

möjligt i sjömans motbok göra anteckning om sjömannens sjukkasse-

tillhörighet och dels i förordningen om skyldighet för arbetsgivare att

lämna uppgift rörande arbetsanställning, innebärande skyldighet för re­

dare att till sjukkassa lämna uppgift om de ombordanställdas inkomst­

förhållanden.

Samtliga författningsändringar föreslås träda i kraft den 1 april 1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

Remissyttranden

Över betänkandena om ersättning för sjukvård utom riket och angående

sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen har yttranden inhämtats från

statskontoret, kommerskollegium, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, järn­

vägsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och 1946 års sjömanskommitté.

Tillfälle att avgiva yttrande har vidare lämnats Svenska sjukkasseförbun-

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

det, Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Landsorgani­

sationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska sjöfolks-

förbundet, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet

och Svenska stewardsföreningen. Över det förstnämnda betänkandet har

yttrande jämväl inhämtats från luftfartsstyrelsen, varjämte tillfälle att av­

giva yttrande över detsamma beretts Svenska arbetsgivareföreningen, Sve­

riges fiskares riksförbund, Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska tu-

risttrafikförbundet och Reso.

Yttranden har inkommit från samtliga de organisationer, som beretts till­

fälle därtill, utom från Svenska sjukkasseförbundet och Svenska turist-

trafikförbundet. De ombordanställdas organisationer (Svenska sjöfolks-

förbundet, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet

och Svenska stewardsföreningen) har avgivit ett gemensamt yttrande över

betänkandena; och kommerskollegium har i sitt yttrande, utom på en

punkt, anslutit sig till vad 1946 års sjömanskommitté yttrat.

Genom utrikesdepartementets försorg har vissa yttranden i hithörande

frågor införskaffats från svenska konsulära myndigheter.

Här nedan lämnas en redogörelse för vad vid remissbehandlingen förekom­

mit, därvid yttrandena över betänkandet om sjukvård utom riket behandlas

först.

Ersättning för sjukvård utom riket

I fråga om den personkrets, som bör omfattas av förmånen av

ersättning för sjukvård utom riket, ansluter sig remissinstanserna — i den

mån de berör saken — helt till utredningsmannens förslag, att förmånen

skall omfatta samtliga enligt SFL för vård i Sverige sjukförsäkrade per­

soner. 1946 års sjömanskommitté, som vidhåller att sjömännens sjukför-

säkringsfråga bör lösas i överensstämmelse med det förslag, scm tidigare

framlagts av kommittén, anser dock att utländsk sjöman, som under en

längre tid tjänstgjort inom den svenska sjöfarten och som erlagt sjömans­

skatt till Sverige, borde ha samma rätt som de i Sverige anställda utländska

arbetstagarna. Det syntes vidare oriktigt, att en svensk sjöman skulle ute­

slutas från försäkringen endast av den anledningen, att han inte längre

kunde anses bosatt i riket. Denna fråga sammanhängde med frågan om

sjömansregistreringen, varför den torde få upptagas sedan sjömanskom-

mittén slutfört sitt utredningsuppdrag angående sjömanshusen. Riksför-

säkringsanstalten framhåller, att införandet av rätt till ersättning för sjuk­

vård utom riket för här bosatta (och mantalsskrivna) kan förväntas öka

den redan föreliggande tendensen att underlåta anmäla avflyttning till

utlandet i syfte att genom kvarskrivning i Sverige komma i åtnjutande av

förmåner, som endast tillkomma i riket bosatta personer. Det vore angeläget

att enkla och lättfattliga auktoritativa anvisningar, utöver dem som fram-

43

ginge av folkbokföringsförordningen, snarast möjligt lämnades rörande vill­

koren för att anses såsom bosatt i riket. Svenska arbetsgivareföreningen

uttalar att i flertalet fall, då fråga är om andra medborgare än sjömän, frå­

gan om rätt till ersättning för vård utom riket till svenska medborgare, an­

ställda i svenska företag, torde lösas genom särskilda anställningskontrakt.

Frågan huruvida förslaget i dess helhet borde göras till föremål för lag­

stiftning syntes närmast böra bedömas, sedan ståndpunkt tagits till det

betänkande, som komme att avgivas av 1946 års sjömanskommitté.

Frågan om de sjukvårdsutgifter, som bör ersättas för alla sjukförsäkrade,

och ersättningarnas storlek har berörts i flera remissyttranden.

Statskontoret förklarar sig biträda förslaget att ersättningarna bör be­

räknas till enbart kostnader för läkarvård och sjukhusvård. De maximi­

belopp, som bör ligga till grund för beräkning av läkarvårdsersättning, an­

ser ämbetsverket böra begränsas till 15 resp. 20 kr. I fråga om ersättningen

för sjukhusvård utomlands anför ämbetsverket följande:

Enligt förslaget skulle ersättning för sjukhusvård utomlands utgå för

patients kostnader intill ett belopp av högst 35 kronor för dag, motsvarande

det allmännas beräknade kostnader för sjukhusvården i Sverige. Då sjuk­

försäkringens andel av sistnämnda kostnader enligt i betänkandet lämnade

uppgifter i allmänhet icke kommer att uppgå till högre belopp än 3 kronor

för dag, skulle ett genomförande av förslaget i nu förevarande hänseende

medföra, att utlandsresenärerna finge en förmånsställning inom försäk­

ringen, som enligt statskontorets mening måste ingiva starka betänklighe­

ter. I detta sammanhang må även erinras, att enligt förarbetena till sjukför­

säkringslagen ersättning vid sjukvård utom riket regelmässigt icke borde

utgå med högre belopp än vid vård inom landet. \ id angivna förhållanden

håller ämbetsverket före, att vid sjukhusvård utomlands ersättningen för

närvarande icke bör fastställas till högre belopp än 3 kronor för dag. En

dylik begränsning synes för övrigt så mycket mera motiverad, som statsbi­

drag för täckande av sjukförsäkringens merkostnader i anledning av nu

förevarande förslag icke lärer, såsom i betänkandet förutsatts, kunna utgå

från förslagsanslaget till Bidrag till sjukkassor in. in. utan riksdagens med­

givande.

Även riksförsäkringsanstälten hyser viss tvekan rörande de föreslagna

beloppens storlek samt förordar att de maximibelopp, som skall ligga till

grund för läkarvårdsersättningen, fastställes till högst 20 resp. 25 kr. Emel­

lertid ifrågasätter anstalten, om inte förmånerna bör utökas så att ersätt­

ning intill visst belopp kan utgå beträffande resor i samband med intag­

ning å sjukhus. Medicinalstyrelsen anser att bärande skäl ha framlagts för

förslaget, att ersättningen endast skall omfatta läkarvård och sjukhusvård

men inte resor, sjukvårdande åtgärder eller läkemedel. De föreslagna maxi­

mibeloppen finner medicinalstyrelsen för låga men vill inte motsätta sig

alt de lägges till grund för återbäringen vid sjukvård, som erhållits inom

Europa. Då fråga vore om sjukdomsfall i utomeuropeiska länder borde

r ik sf ör säkr i ngsan s t a 11 en få bemyndigande att höja beloppen med högst

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

44

100 %. Luftfartsstgrelsen ställer sig också tveksam till beloppens avväg­

ning och anser de beräknade maximala arvodena för läkarvård böra höjas

med minst 15 kr; detta inte minst enär i beloppen inräknades även vissa

sekundära kostnader. Statstjänstemännen uppbure redan nu ersättningar,

som i vissa fall vore förmånligare än de föreslagna. Detta komme att med­

föra, att det sannolikt uppstode samordningsproblem av i princip samma

slag, som då det gällt sjukvård inom landet för denna grupp. Landsorga­

nisationen anser det önskvärt, att riksförsäkringsanstalten i samråd med

medicinalstyrelsen skall efter prövning i varje särskilt fall kunna medge

större ersättning än den av utredningsmannen föreslagna. Tjänstemän­

nens centralorganisation anser de föreslagna maximibeloppen väl lågt till­

tagna och förordar, att de endast betraktas såsom provisoriska i avvak­

tan på ytterligare utredning. Handelns arbetsgivareorganisation finner också

de föreslagna maximibeloppen i vissa fall vara för låga; ersättningsbeloppet

för sjukhusvård utom Europa borde fastställas till förslagsvis 70 kr. Sve­

riges fiskares riksförbund framhåller att, även om den föreslagna ersätt­

ningen för läkarvård troligen inte alltid kan vara tillräcklig, den dock utgör

en förbättring; ersättningen för sjukhusvård torde anses tillsvidare vara

tillfredsställande. Reso anser att i de länder, som omfattas av dess utlands-

reseprogram, de nordiska och västeuropeiska länderna, läkar- och sjukhus­

kostnaderna är ungefär desamma som i Sverige. Reso har därför ingen er­

inran mot förslaget. Socialstyrelsen, 194-6 års sjömanskommitté och De om-

bordanställdas organisationer förordar, att ersättningen även får avse

vissa andra kostnader än för läkar- och sjukhusvård. Särskilt borde kost­

nader till hemresan kunna ersättas.

Den föreslagna tilläggsersätt ningen för sjömän avstyrkes

av statskontoret, som anför:

Utöver de sålunda angivna ersättningarna skulle enligt förslaget sjöman,

som erhållit sådan sjukvård utomlands, som det icke ålegat redare att be­

kosta, kunna erhålla ytterligare ersättning med så stort belopp, att hela den

uppkomna vårdkostnaden bleve täckt genom försäkringen. Enligt stats­

kontorets mening hava tillräckliga skäl för en dylik utvidgning av de ovan

förordade ersättningsgrunderna icke förebragts. Såsom av betänkandet

framgår, har vederbörande redare enligt sjömanslagen att i betydande om­

fattning svara för vården av sjuk sjöman. Härutöver kan svensk sjöman

vid sjukdom utomlands erhålla ekonomiskt bistånd genom utrikesförvalt­

ningens försorg. Att enbart för sjömännens del genomföra en utbyggnad

av sjukförsäkringens ersättningssystem anser sig ämbetsverket följaktligen

icke kunna tillstyrka.

I övrigt har under remissbehandlingen inte ifrågasatts lämpligheten av

att tilläggsersättning till sjömännen utgår. I fråga om förmånens utform­

ning har emellertid vissa erinringar gjorts. Sålunda har den tid av 30 dagar

efter tjänsteförhållandets upphörande, inom vilken sjukdomen skall ha

inträffat för att tilläggsersättningen skulle kunna utgå, i flera yttranden

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

45

ansetts allt för kort; en tid av två månader har ansetts lämpligare. Riks-

försäkringsanstalten påpekar, att det mången gång blir svårt att konstatera,

om utgiften gäller sjukdom, vari insjuknande skett under de 30 dagarna,

eller ej. Anstalten anser också, att vid läkarvård tilläggsersättningen till­

sammans med grundersättningen skall uppgå till tre fjärdedelar av våul-

kostnaden och att således sjömannen själv skall stå viss självrisk.

Vad angår frågan om ersättning för sjukvårdskostnader i länder, i vilka

till följd av konventioner utgår sjukvårdsersättning till svenska

medborgare, anför riksförsäkringsanstalten, att det enligt utredningsför­

slaget skulle kunna inträffa att för en och samma vårdutgift ersättning

utginge såväl enligt överenskommelse med främmande makt som enligt den

föreslagna ersättningskungörelsen. Detta komme att leda till betydande

administrativt besvär. Anstalten föreslår därför, att den föreslagna bestäm­

melsen i kungörelseförslaget utbytes mot föreskrift enligt vilken, där över­

enskommelse träffats med främmande makt om utgivande av sjukhjälp,

som avses i kungörelsen, kungörelsen skall gälla sjukhjälp vid vård, som

meddelats inom den främmande maktens territorium, endast i den mån

Konungen så förordnat. Landsorganisationen påpekar betydelsen av att

Sverige inte endast beträffande sjukvårdsförsäkringen utan också för sjuk­

försäkringen i dess helhet avsluter konventioner med främmande länder

på samma sätt som gäller för de nordiska länderna.

Gränsbefolkningens speciella problem i förevarande

avseende beröres av medicinalstgrelsen, som meddelar att en nordisk sam-

arbetsgrupp tillsatts för utredning av hithörande frågor. Riksförsäkrings­

anstalten framhåller att, om vid läkarvård av läkare i grannlandet ersätt-

ningsrätt enligt SFL skall kunna helt utnyttjas, läkaren måste lämna de

uppgifter angående vården, som erfordras till följd av läkarvårdstaxan.

Förslaget att redare skall ha regressrätt hos sjukkassan för grund­

ersättningen — den till alla försäkrade utgående ersättningen för läkar-

och sjukhusvård — har allmänt tillstyrkts, i den mån frågan berörts i

yttrandena. 19^6 års sjömansutredning anför i denna fråga.

Vidkommande frågan om redares regressrätt, delar kommittén helt ut­

redningsmannens uppfattning, att denna bör omfatta grundersättningens

totalbelopp. Motsvarande regel har intagits i kommitténs båda betänkande!!.

Utöver de motiv som kommittén därvid framlade tillkommer numera såsom

ett ytterligare, tungt vägande skäl, att rätten till grundersättning i föreva­

rande betänkande förordats böra utsträckas att omfatta samtliga sjukkasse-

medlemmar som vistas i utlandet. Detta medför att de arbetsgivare i övrigt,

som nu ha förpliktelser att ersätta kostnaderna för i utlandet insjuknade

anställda, om förslaget bifalles endast skulle behöva ersätta den del av i

utlandet uppkomna vårdkostnader som överstiger grundersättningen. De

skulle alltså kunna indirekt tillgodogöra sig den utgivna grundersätt­

ningen. Erhölle redarna icke möjlighet att för tid, då sjömanslagens redar-

förpliktelse gäller, regressvis tiilgodogöra sig utfallande grundersättning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

46

skulle detta följaktligen innebära, att redarna allvarligt missgynnades jäm­

fört med nyssnämnda arbetsgivare.

Frågan om finansieringen av de kostnader, som uppkommer vid

genomförandet av ersättning för sjukvård utom riket, har berörts av stats­

kontoret, som framhåller att, därest ersättningen vid sjukvård utomlands

begränsades på sätt ämbetsverket föreslagit, särskilda statsbidragsbestäm-

melser inte torde vara erforderliga. 1946 års sjömanskommitté har funnit

anledning till tvekan beträffande riktigheten av utredningsmannens kost­

nadsberäkning.

De administrativa spörsmål, som sammanhänger med frågan

om ersättning för sjukvård utom riket, har behandlats i några yttranden.

Medicinalstyrelsen har sålunda funnit utredningsförslaget, att ersättnings­

frågorna — utom då tilläggsersättning till sjömän utginge — skulle prö­

vas av resp. sjukkassor, vara mindre lämpligt. Styrelsen anser att samtliga

fall som berör sjukvård i utlandet — med undantag för gränsbefolkningen

— bör handhavas av riksförsäkringsanstalten, inom vilkens sjukkassebyrå

en särskild utlandsavdelning borde organiseras. Sedan ärendet utretts inom

denna avdelning, borde ärendet översändas till vederbörande sjukkassa med

hur mycket kassan hade att betala. Riksförsäkringsanstalten till­

styrker däremot förslaget att utbetalning till den försäkrade själv av den alla

tillkommande ersättningen för läkar- och sjukhusvård (grundersättningen)

skall ske i vanlig ordning. Frågorna om utbetalning av ersättning i övriga

fall borde bedömas först sedan Kungl. Maj:t framlagt förslag i anledning

av betänkandet om sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen. 1946 års

sjömanskommitté anser att redare, ombordanställda och utrikesförvalt-

ningen bör äga rätt att vända sig till valfri sjukkassa. Försäkringsorganen

borde eftersträva en ordning, som medförde minsta möjliga administrativa

besvär och omgång för berörda parter. Tjänstemännens centralorganisation

anser det böra övervägas, om inte en central granskning inom riksför­

säkringsanstalten vore lämplig även för frågor rörande grundersättning.

En enhetligare praxis skulle bli följden, och sjukkassorna skulle inte behöva

brottas med översättnings- och bedömningsfrågor inom utlandssjukvården.

I fråga om förhållandet mellan i utlandet insjuknad

sjöman, som inte åtnjuter redarskydd, och konsuln på platsen

samt mellan denna konsul och försäkringsorganet anför 1946 års sjömans­

kommitté följande:

Såsom huvudregel bör gälla, att sjömannen skall vara berättigad till ome­

delbar sjukhjälp från konsuln. I de fall då konsuln ej kan fastställa huru­

vida sjömannen är sjukkassemedlem eller ej, blir konsuln nödsakad att

inhämta besked i saken genom utrikesdepartementet. I sådana fall åter, då

konsuln val kan förvissa sig om att sjömannen tillhör sjukkassa, men sak­

nar uppgift om sjömannens sjukpenningklass, bör sjömannen — under

mellantiden innan konsuln erhållit uppgift om sjukpenningklassen —

äga från konsuln erhålla skäligt belopp i förskott å sjukhjälpen. Sjukpen­

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

47

ningen bör därvid i regel beräknas efter senaste ombordlön. Skulle under

mellantiden ha utgivits för mycket, bör den del som överskrider försäkrings­

ersättningens faktiska belopp få bestridas från utrikesdepartementets an­

slag till gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska med­

borgare. Någon skyldighet för konsuln eller sjömannen att till detta anslag

återbetala vad sålunda för mycket utgivits bör naturligen icke föreligga.

Närmare direktiv om konsulns förfaringssätt i förevarande hanseenden

torde få utfärdas av utrikesdepartementet i samråd med tillsynsmyndig­

heten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen

I vissa yttranden över betänkandet angående sjöfolket och den allmänna

sjukförsäkringen har berörts frågan huruvida sjömännen bör

omfattas av den allmänna sjukförsäkringen. Sålunda

framhåller statskontoret, att sjömännen borde omfattas av den allmänna

sjukförsäkringen på de villkor, som i övrigt meddelats i fråga om denna

försäkringsverksamhet. De föreliggande förslagen borde enligt ämbets­

verkets mening läggas till grund för den jämkning av sjukförsäkringslag-

stiftningen, som kunde anses påkallad med hänsyn till de inom sjöfarten

rådande särskilda förhållandena. Även socialstyrelsen tillstyrker att sjö­

männen inordnas under den allmänna sjukförsäkringen. Däremot hänvisai

kommer skollegium till ett av kollegium avgivet yttrande med anledning av

1946 års sjömanskommittés betänkande angående sjömännens sjukförsäk­

ring, i vilket kollegium tillstyrkt kommitténs förslag om särskild obliga­

torisk sjukförsäkring för sjömän i utrikes fart vid sidan av den allmänna

sjukförsäkringen.

1946 års sjömanskommitté har i denna fråga anfört följande:

I betänkande den 14 december 1951 (SOU 1952: 10) och tilläggsbetän-

kande den 14 januari 1954 (stencil), båda angående sjömännens sjukför­

säkring, har sjömanskommittén framlagt förslag till en särskild, obliga­

torisk sjukförsäkring för sjömän i utrikes fart, sidoordnad den allmänna

sjukförsäkringen. De betänkanden varöver kommittén nu har att yttra sig

innehålla däremot förslag som syfta till att ordna sjöfolkets försäkrings-

fråga inom den allmänna sjukförsäkringens ram. Även om de åtgärder som

därvid föreslås äro ägnade att förbättra sjöfolkets ställning inom den all­

männa försäkringen, finner kommittén dock att själva inordnandet av sjö­

männen under denna försäkring medför en väsentlig begränsning av möj­

ligheterna att åstadkomma en för sjöfartens parter tillfredsställande lösning

av sjöfolkets försäkringsfråga. Vissa av de principer, som kommittén an­

sett böra vara grundläggande för en försäkring av sjöfolket, kunna näm­

ligen icke följas. Sålunda kan den allmänna försäkringen icke fungera som

en ansvarsförsäkring för redarnas totala förpliktelser enligt sjömanslagen

mot samtliga ombordanställda, då varken försäkringsersättningarna eller iör-

säkringsplikten bär samma omfattning som sjömanslagens rcdarförpliklelse.

Detta minskar naturligen försäkringens värde ur redarsynpunkt och skän­

ker endast ett mindre mått av trygghet åt de ombordanställda i jämförelse

med kommitténs förslag. Kravet på skyndsam behandling av ärenden röran­

48

de sjömän som insjuknat i utlandet under tid, då redaren ieke bekostar vår­

den, torde dessutom icke kunna tillgodoses i erforderlig utsträckning inom

den allmänna försäkringen. Detta kommer att medföra olägenheter ej blott

för sjömännen själva utan även för utlandsmyndigheterna och sjukkas­

sorna. De i förevarande betänkanden framlagda förslagen och gjorda utta­

landena angående handläggningen inom den allmänna sjukförsäkringen

av ärenden rörande sjömän bestyrker vidare till fullo kommitténs uppfatt­

ning, att det administrativa besväret kommer att bli vida större om sjö­

männen inordnas under den allmänna försäkringen än om de hänföras till

en särskild sjukförsäkring för sjömän. Detta kommer att drabba icke blott

de ersättningsberättigade utan även berörda förvaltningsorgan, bland dem

främst riksförsäkringsanstalten och sjukkassorna. Kommittén finner sig

därför alltfort böra förorda, att sjömännens sjukförsäkringsfråga löses i

huvudsaklig överensstämmelse med det förslag som framlagts i kommitténs

nyssnämnda betänkanden.

Sveriges redareförening förklarar sig dela den uppfattning, som kommer

till uttryck i sjömanskommitténs remissyttrande. Föreningen hemställer,

att till vårriksdagen 1955 framlägges proposition om särskild sjukförsäk­

ring för sjöfolk i huvudsaklig anslutning till det förslag, som framlagts

av sjömanskommittén. Sveriges segelfartggsförening anser det inte vara

tillfredsställande, att den föreslagna försäkringen av sjömännen inte med­

för regressrätt beträffande utländsk arbetskraft. Med nuvarande personal­

brist vore nämligen den svenska handelsflottan till betydande del beman­

nad med utlänningar. De ombordanställdas organisationer finner utred­

ningsmannens förslag vara ägnade att närma försäkringsläget för de om­

bordanställda till förhållandena i land. Organisationerna vore emellertid av

den bestämda uppfattningen, att genomförande av sjömännens sjukförsäk­

ring enligt de förslag, som framlagts av sjömanskommittén, hade inneburit

en rationellare och för sjöfartens parter mera tillfredsställande lösning.

Utredningsförslaget har i fråga om sättet för bestämmandet av sjö­

männens sjukpenningförsäkring föranlett en bestämd gen­

saga från riksförsäkringsanstalten, som framhåller att anstalten inte finner

det stå i överensstämmelse med bestämmelserna i SFL att föreskriva en

särskild ordning för inplaceringen i sjukpenningklass av en viss arbets-

tagarkategori, nämligen sjömännen i såväl inrikes som utrikes fart. Särskilt

stötande skulle en sådan särbehandling av sjömännen i inrikessjöfarten

vara. Även beträffande vissa arbetstagargrupper inom landet — t. ex. skogs­

arbetarna och andra säsongarbetare — skulle skäl kunna anföras för en

placering efter liknande grunder. En inplacering av de ombordanställda i

enlighet med förslaget skulle dessutom få till konsekvens, att de av sjuk­

kassan i många fall måste ställas utanför sjukpenningförsäkringen, då

kassan mottagit anmälan om att deras ombordanställning upphört. Ett så­

dant system skulle helt strida mot grunderna för sjukpenningförsäkringen.

Systemet skulle dessutom medföra betydande administrativa svårigheter

för sjukkassorna med hänsyn till de täta omplaceringar i sjukpenningklass,

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

antagna principen om uttagandet av arbetsgivarbidrag för en arbetsgivares

samtliga anställda. Det må emellertid framhållas, att ett undantagande av

ifrågavarande ombordanställda icke behöver få till följd, att andra arbets­

givare beredas motsvarande lättnad, eftersom dessa icke ha sådan lagstad-

gad förpliktelse, som åvilar redarna. Riksförsäkringsanstalten vill dessutom

framhålla, att en eventuell »dold yrkesskadepremie» torde böra beräknas

efter andra grunder än de av utredningsmannen använda. Anses åtskillnad

vid beräkningen av arbetsgivarbidrag böra göras mellan sjukförsäkrad och

icke sjukförsäkrad arbetskraft, finner riksförsäkringsanstalten lämpli­

gare, att yrkesskadeförsäkringsavgifterna beräknas efter olika premie-

satser för nämnda båda arbetstagarkategorier. Härigenom skulle en bättre

avvägning i försäkringsavgifterna mellan sådana arbetsgivare, som syssel­

sätta utländsk, av den allmänna sjukförsäkringen icke omfattad arbetskraft,

och sådana som endast sysselsätta sjukförsäkrade arbetstagare möjliggö­

ras. Yrkesskadeförsäkringsavgiften för den nämnda utländska arbetskraften

skulle därvid sättas högre än samma avgift för övriga arbetstagare. Med

införandet av en sådan ordning funnes icke skäl för uttagande av arbetsgi­

varbidrag för icke sjukförsäkrade utlänningar.

Generaldirektören Natt och Dag har anmält avvikande mening på denna

punkt. Han anför att, om en ändring av bestämmelserna rörande arbetsgi-

varbidragets beräkning befunnes böra ske, det vore diskutabelt ur rätt­

visesynpunkt, om en differentiering av nämnda bidrag därvid kunde be­

gränsas till att avse endast inom rederinäringen sysselsatt arbetskraft. Av

sjukförsäkringslagen icke omfattade utlänningar sysselsattes i stor omfatt­

ning även inom vissa andra näringsgrenar under sådana omständigheter,

att mantalsskrivning ej skulle ske här. Det måste bjuda vissa betänklighe­

ter att införa en ordning, vilken kunde väcka och befrämja en tendens hos

arbetsgivare att av ekonomiska skäl anställa utländsk arbetskraft i stället

för svensk.

Socialstyrelsen ifrågasätter huruvida man inte lämpligen borde taga ste­

get fullt ut och således låta det lägre arbetsgivarbidraget omfatta samtliga

icke sjukförsäkrade sjömän överhuvudtaget.

19i6 års sjömanskommitté anför i denna fråga:

Statsmakterna ha så sent som år 1952 tagit ställning till storleken av

den ekonomiska börda som rimligen kan påläggas redarna av sociala skäl.

Sjömanslagens bestämmelser om sjömans rätt till sjukvård och lön vid

sjukdom ha utformats i anslutning härtill. Det förefaller för den skull

inkonsekvent och obilligt mot redarna att nu belasta dem med det ytterligare

bidrag till sjukkostnader av social natur som det i betänkandets andra ka­

pitel föreslagna bidraget om 0,4 % av lönesumman för de utländska sjömän

som icke omfattas av försäkringen skulle komma att utgöra. Trots att detta

bidrag egentligen är avsett att täcka kostnaderna för yrkesskadorna under

samordningstiden kommer det, som i betänkandet också påpekas, icke att i

någon mån bidraga till att täcka kostnaderna för dessa utländska sjömäns

yrkesskador. Bidraget kommer nämligen sjukförsäkringen till godo, under

det att nyssnämnda kostnader komma att ersättas från yrkesskadeförsäk­

ringen. Dessa kostnader måste följaktligen tagas med i beräkningen, då

54

Ifrågavarande spörsmål äger uppenbarligen ett intimt samband med

varandra. Vid lösningen av frågan om ersättning för sjukvård utom riket

måste hänsyn tagas till de ombordanställdas intressen, i den mån dessa

arbetstagare omfattas av den allmänna sjukförsäkringen. Sättet för lös­

ningen av spörsmålet om sjömännens sjukförsäkring beror i betydande

mån av huruvida den allmänna försäkringen, tillsammans med andra före­

skrivna skyddsanordningar, ger sjöfolket ett godtagbart skydd vid sjuk­

dom. Även ur finansiell och administrativ synpunkt sammanhänger de båda

frågorna nära. De bör därför prövas i ett sammanhang.

Till en början vill jag anföra vissa allmänna synpunkter på ifråga­

varande problem. De skäl, som kan anföras för att sjömännens sjukförsäk­

ring skall ske inom den allmänna försäkringens ram, synes mig tungt vä­

gande. Det skydd, som enligt 1952 års sjömanslag tillkommer de ombordan­

ställda vid sjukdom på grund av det s. 1c. redaransvaret, skapar avsevärd

trygghet för de anställda. Någon anledning att minska detta skydd till följd

av den allmänna sjukförsäkringens genomförande torde inte finnas; och re­

darna bör alltså liksom hittills bekosta de i sjömanslagen föreskrivna förmå­

nerna. Det framgår av utredningen i ärendet, att vad nu anförts kan tillgo­

doses utan att någon utbrytning av sjömännens sjukförsäkring sker ur den

allmänna sjukförsäkringen. Utredningen ger vidare belägg för att det är möj­

ligt att utan en sådan utbrytning tillförsäkra sådana ombordanställda, som

omfattas av den allmänna försäkringen, ett i stort sett lika gott försäkrings­

skydd som övriga försäkrade. Ur finansiell och administrativ synpunkt skulle

en utbrytning med stor sannolikhet medföra betydande merutgifter och svå­

righeter. I detta sammanhang må pekas på, att den försäkringssolidaritet

mellan alla befolkningsgrupper, som utmärker den allmänna sjukförsäkring­

en, innebär att de som befinner sig i aktivt förvärvsarbete bidrager till utgif­

terna för övriga kategorier försäkrade samt att yngre och äldre försäkrade

erlägger avgifter efter samma grunder till försäkringen. En utbrytning av

en kategori kan medföra krav från andra kategorier om motsvarande an­

ordningar. I detta avseende vill jag erinra om att det inte ansetts böra

ifrågakomma att undantaga de stats- och kommunalanställda tjänstemän­

nen från den allmänna försäkringen. Såsom principerna för sjukpenning­

försäkringen utformats, skulle avsevärda tillämpningssvårigheter upp­

komma, om de ombordanställda, vilka i stor utsträckning tidvis har annat

förvärvsarbete, skulle utbrytas ur försäkringen. Att besvärligheter ifråga

om medlemsregistreringen skulle uppkomma är uppenbart.

Gentemot dessa skäl för att bibehålla de ombordanställda inom den all­

männa sjukförsäkringen kan huvudsakligen anföras att en särskild försäk­

ring skulle medföra lättnad för redare och försäkrade därutinnan att de

finge ha att göra med endast ett försäkringsorgan samt att även utländska

sjömän generellt kunde omfattas av en sådan försäkring. Den förra fördelen

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

56

Vid bedömandet av frågan om storleken av ersättningen för

sjukhusvård bör hållas i minnet att, då jämförelse göres med sjuk­

husersättningarna i Sverige, sjukhusvården härstädes väsentligen bekos­

tas av skattemedel. Det torde vara skäligen meningslöst att ersätta utgif­

ter för sjukhusvård utom riket med ett belopp, som allenast motsvarar vård-

avgilten å allmän sal å svenskt hemortssjukhus dvs. i regel 3 kr. Jag anser

mig med hänsyn härtill böra biträda den princip — den medförda subven­

tionens princip — som ligger till grund för förslaget i detta avseende. Detta

innebär inte, att jag anser att å sjukförsäkringen skall stanna större utgifter

för sjukhusvård utom riket än för sådan vård i riket. Det torde tvärtom

vara naturligt att mellanskillnaden — som inte gärna kan fördelas på de

olika sjukhushuvudmännen i Sverige — täckes genom ett statsbidrag. Det

av utredningsmannen föreslagna maximibeloppet av 35 kr. för dag, räknat

såsom ett genomsnittsbelopp för sjukhusvårdsperioden, har i vissa remiss­

yttranden ansetts alltför lågt, särskilt i fråga om utomeuropeiska länder.

Av samma skäl som jag åberopat i fråga om ersättningen för läkarvård an­

ser jag mig inte kunna föreslå någon höjning av beloppet. Då detta i övrigt

synes lämpligt avvägt kan jag godtaga detsamma.

De ombordanställdas sjukvård ersättes under i sjömans­

lagen angivna tider och förutsättningar helt av redaren. Denne kan alltså

få utge ersättning med högre belopp och för flera slag av utgifter än som

här föreslagits utgå i grundersättning. De ombordanställda torde sålunda

få anses väl tillgodosedda såvitt angår de utgifter som omfattas av redar-

ansvaret. Vad däremot angår sjukvårdsutgifter, som inte faller under re­

dai ansvaret, skulle de ombordanställda, om inte särskilda anordningar

vidtagits, få nöja sig med grundersättning. Denna torde dock, särskilt i vissa

länder, knappast vara tillräcklig att ge ett skydd som motsvarar det som

skulle ha tillkommit sjömannen om han vistats i Sverige.

Utredningsmannen rörande frågan om sjukvård utom riket har funnit

att de nu anförda skälen motiverar att inom sjukförsäkringen utgives eu

särskild tilläggsersättning till sjömän för sjukvårdskostna­

der utom riket. Förslaget härom har i de flesta remissyttrandena i princip

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Statskontoret har dock avstyrkt det­

samma.

I detta sammanhang bör erinras om den hjälp, som av utrikesförvalt­

ningen lämnas nödställda sjömän i utlandet. Svensk konsul äger sålunda

enligt förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskickningar

och konsulat lämna sjömän, som råkat i nöd under sådana omständigheter

att hjälp i annan ordning inte tillkommer honom eller kan utverkas för

honom, försträckning för avhjälpande av de mest trängande behoven. I

dylika fall skall sjömannen underskriva en förbindelse om återbetalnings-

skyldighet. Den svenske konsuln erhåller täckning för sina utlägg från det

till utrikesdepartementets förfogande stående anslaget till gottgörelse av

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

58

I den mån svensk medborgare på grund av konventioner med

utländsk makt äger utbekomma sjukvårdsförmåner enligt lagstift­

ningen i vistelselandet skall enligt utredningsförslaget vad han sålunda kan

utfå avdragas från den ersättning, som eljest skulle tillkomma honom från

den allmänna sjukförsäkringen. Vederbörande skulle sålunda kunna erhålla

sjukhjälp såväl på grund av konvention som från den allmänna sjukför­

säkringen. Detta är enligt min mening inte tillfredsställande. Särskilt så­

vitt angår sjukvård, som ersatts enligt lagstiftningen i något av våra nor­

diska grannländer, synes det mindre tilltalande om den svenska sjuk­

försäkringen skall till svenska medborgare utgiva merförmåner utöver

dem som eljest utgår till grannlandets inbyggare.

I vissa gränsområden, särskilt såvitt angår Norge, förekommer det att

befolkningen anlitar läkare och ibland även sjukvårdsanstalt i grannlan­

det samt att läkare från grannlandet kallas till sjukbesök i Sverige. Enligt

utredningsförslaget skall riksförsäkringsanstalten äga för dylika fall be­

stämma, att för läkarvård och i samband därmed företagna resor ersättning

skall utgå enligt bestämmelserna i SFL, därvid skall så anses som om

vården meddelats i Sverige av svensk läkare. Medicinalstyrelsen har i an­

ledning härav erinrat om att utredning av hithörande frågor pågår genom

en särskild nordisk samarbetsnämnd. Från riksförsäkringsanstaltens sida

har påpekats, att förutsättning för att ersättningsrätt enligt SFL skall

kunna helt utnyttjas i dylika fall måste vara, att läkaren lämnar de uppgif­

ter angående vården, som erfordras till följd av läkarvårdstaxan.

Frågan om rätt till sjukhjälp i land, med vilket Sverige slutit konvention

i sjukförsäkringsavseende, synes vara i behov av närmare övervägande,

därvid de olika omständigheter som kan föreligga inom resp. länder bör

beaktas och i möjlig mån tillses att ersättning inte utgår enligt såväl

svensk som utländsk lagstiftning. Jag instämmer därför i ett av riksförsäk­

ringsanstalten framlagt förslag att det i detta sammanhang endast före-

skrives att, där överenskommelse träffas med främmande makt om utgi­

vande av sjukhjälp, för vilken ersättning kan utgå enligt de eljest gällande

bestämmelserna om ersättning för sjukvård utom riket, dessa bestämmel­

ser skall gälla sjukhjälp vid vård, som meddelats inom den främmande

maktens territorium endast i den mån Kungl. Maj :t så förordnat. Även

rörande ersättning för sjukvård, som vid försäkrads vistelse i gränsområde

till Finland eller Norge, meddelats i något av dessa länder, synes det böra

ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga föreskrifter. Däremot

torde det i detta sammanhang ej böra komma i fråga att meddela bestäm­

melser om ersättning för här i landet meddelad läkarvård av annan läkare

än sådan som har svensk legitimation.

Jag övergår så till frågan om sjömännens sjukpenningför­

säkring och vissa därmed sammanhängande frågor. Utredningsförslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

59

angående sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen innebär i detta hän­

seende, att ombordanställds sjukpenningklass under ombordanställnings-

tiden och därmed hans sjukförsäkringsavgift och sjukpenning under den

redarskyddade tiden skall bestämmas efter den utgående lönen vid om-

bordanställningen. Utredningsmannen har ansett att detta förslag skall

kunna utan lagändring genomföras genom att riksförsäkringsanstalten

skriftligen ger sjukkassorna anvisning att verkställa ombordanställds pla­

cering i sjukpenningklass på det föreslagna sättet. Den föreslagna ordningen

skulle medföra att redarens regressrätt mot sjukförsäkringen kunde beräk­

nas på grundval av den faktiskt utgående lönen, överensstämmelse skulle

också komma att råda mellan den preliminära avgift som av sjömannen

uttages såsom preliminär skatt och den slutliga avgift som påföres honom.

Förslaget har i denna del avstyrkts av riksförsäkringsanstalten. Ett ge­

nomförande av förslaget skulle enligt anstalten innebära ett frångående

av de principer, som ligger till grund för den obligatoriska sjukpenning-

försäkringen, och skulle i många fall leda till, att sjukkassan måste ställa

sjömannen utanför sjukpenningförsäkringen, då kassan mottagit anmä­

lan att hans ombordanställning upphört. Å andra sidan har förslaget för -

ordats i remissyttrandena från sjöfartshåll.

Det torde inte gå att bortse från vad riksförsäkringsanstalten sålunda

anfört; och det bör enligt min mening vara möjligt att genom lämpliga an­

ordningar inom sjukförsäkringens administration, såvitt den berör de om-

bordanställdas sjukförsäkring, tillmötesgå önskemålen att beräkningen av

regressanspråken inte skall medföra allt för stort arbete. Ser man frågan

ur de ombordanställdas synpunkt innebär den av riksförsäkringsanstalten

intagna ståndpunkten att dessa, liksom övriga sjukpenningförsäkrade, blir

försäkrade efter en genomsnittlig årlig arbetsinkomst. Eftersom det torde

vara likgiltigt för de ombordanställda hur de är försäkrade under den re­

darskyddade tiden, lär denna metod vara till fördel för dem. De blir näm­

ligen väl skyddade av sjukpenningförsäkringen under de perioder, då de

normalt inte arbetar eller under vilka de har en låg arbetsinkomst. Den

omständigheten, att de under ombordanställningen kan få något för högt

preliminärskatteavdrag i förhållande till det dåvarande försäkringsskyd­

det, kompenseras av att de under viloperioderna är försäkrade utan att pie-

liminärt erlägga någon avgift.

Med hänsyn till vad nu anförts ansluter jag mig till riksförsäkrings-

anstaltens uppfattning i denna del och anser, att särbestämmelser beträf­

fande sjömännens sjukpenningförsäkring inte bör utfärdas.

Utredningsmannen har berört möjligheterna att samordna den lön, som

enligt sjömanslagen skall tillkomma ombordanställd vid sjukdom, med

sjukpenningförsäkringen. En svårighet härutinnan ligger däri att sjömans­

lagens bestämmelser i detta avseende är tvingande samt att, om lönen inte

kan nedsättas för sjukpenningberättigande tid, sjömannens inkomst blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

(>0

högre än eljest på grund av att den del av lönen som motsvarar sjukpen-

ningen är skattefri (sjukpenningen iörutsättes regelmässigt i dessa fall

tillkomma redaren). Utredningsmannen anser sig dock kunna fastslå, att

lagstiftningen inte avsett att föreskriva mera än att sjuk ombordanställd

under viss tid inte skall i lönehänseende försättas i sämre läge än då han

är frisk. Med denna utgångspunkt anser utredningsmannen det vara själv­

klart, att sjöfartsnäringens parter äger avtala om sådan ändring av den

till sjuk ombordanställd utgående lönen att — schablonmässigt sett — den

ombordanställdes nettolön alltid blir densamma. Mot vad utredningsman­

nen sålunda anfört har någon gensaga ej rests under remissbehandlingen;

och någon åtgärd från statsmakternas sida i förevarande avseende torde

inte vara påkallad för det närvarande.

Utredningsmannen rörande frågan om ersättning för sjukvård utom riket

har funnit att särskild ersättning för läkemedel, som inköpes utom­

lands, inte skall utgå från sjukförsäkringen. Även utredningsmannen be­

träffande sjöfolkets sjukförsäkring har uppehållit sig vid läkemedelsfrå­

gan och därvid framhållit, att skäl inte syntes föreligga att föreslå sär­

skilda regler för det fall att redare utom riket för ombordanställds räkning

eller genom denne inköper läkemedel beträffande vilka kostnaden skall

stanna å redaren. Däremot borde befälhavare eller redare vid inköp jämlikt

skeppsapotekskungörelsen av sådana receptbelagda läkemedel, som avses

i förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel, i ra-

batteringshänseende jämställas med den person å vilken förordningen äger

tillämpning.

Riksförsäkringsahstalten har häremot invänt bland annat att de läke­

medel, som skall finnas i skeppsapoteken i regel torde vara så prisbilliga,

att de vid enskild förskrivning inte skulle berättiga till någon rabatt eller

endast obetydlig sådan. Jag intager i sak samma ståndpunkt som riksför-

säkringsanstalten och kan således inte tillstyrka, att läkemedelsrabatte-

ringen kommer till användning vid upphandling för skeppsapoteken.

Ett spörsmål, som tilldragit sig särskild uppmärksamhet, är frågan om

redarens regressrätt, dvs. redarens rätt att hos den allmänna

sjukkassan uppbära den sjukhjälp, som för den genom redarförpliktelsen

skyddade tiden skulle tillkomma sjömannen. På grund av en i SFL upp­

tagen bestämmelse (28 § första stycket) äger redare sådan regressrätt

såvitt angår de sjömannen tillkommande sjukpenningförmånerna. Be­

stämmelserna i 19 § SFL ger vidare redare viss regressrätt såvitt avser

ersättning för i Sverige meddelad sjukvård. Någon uttrycklig bestämmelse,

som reglerar motsvarande spörsmål avseende ersättning utom riket, fin­

nes däremot inte.

Otvivelaktigt innebär införandet av de i det föregående föreslagna för­

månerna av ersättning för läkar- och sjukhusvård, att inte obetydliga delar

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

62

siga utgångsläget, då avtal mellan sjöfolkets parter skall träffas angående

kompensation till sjömännen från redarna för den del av sjukförsäkrings­

avgifterna, som belöper å den redar skyddade tiden; denna avgiftsdel är

ur sjömännens synpunkt inte till nytta för dem men väl för redarna. Uppen­

bart är att de utgiftslättnader, som kan uppkomma för redare såväl genom

regressrätten som genom en minskad bidragsplikt till sjukförsäkringen,

kan bidraga till att skapa förutsättningar för en sådan avgiftskompen-

sation.

Utredningsmannen rörande sjöfolkets sjukförsäkring föreslår, att arbets-

givarbidraget till sjukförsäkringen — och moderskapshjälpen — till de i

Sverige inte mantalsskrivna utländska ombordanställda skall nedsättas till

0,4 % av lönerna. Nämnda procentsats har ansetts motsvara den bespa­

ring i fråga om avgifter till yrkesskadeförsäkringen, som skulle uppkomma

genom samordningen. Häremot har under förslagets remissbehandling in­

vänts, att arbetsgivarbidraget i sin helhet tillfaller sjukförsäkringen samt

att avgifterna till yrkesskadeförsäkringen måste anpassas efter yrkesskade­

försäkringens skyldighet att svara för utgifterna för de utländska sjö­

männen omkring en fjärdedel av hela antalet — jämväl under sam-

ordningstiden. Det har därför yrkats att arbetsgivarbidrag ej skall utgå

för ifrågavarande utländska sjömän. Riksförsäkringsanstalten har i sam­

band härmed framfört tanken, att högre yrkesskadeförsäkringsavgifter

skall beräknas för de inte sjukförsäkrade sjömännen än för de sjukför-

säkrade. Härigenom kompenserades i huvudsak den lägre kostnad för

utländska sjömän, som eljest skulle uppkomma, därest arbetsgivarbidrag

inte utginge för dessa.

Det torde förhålla sig så, att sjöfartsnäringen i det avseende det nu

gäller intager en särställning. Den bedrives sålunda i stor utsträckning

utom riket och med hjälp av utländska anställda, som ofta saknar all

anknytning till det svenska samhället. Vidare har redarna genom sjömans­

lagen pålagts ganska omfattande förpliktelser mot de anställda, förplik­

telser vartill motsvarighet saknas på andra områden. Vidtages en sådan

differentiering av yrkesskadeförsäkringsavgifterna, som av riksförsäkrings­

anstalten föreslagits, behöver man ej befara att den situationen uppstår,

att den utländska arbetskraften blir nämnvärt billigare för redaren än

den svenska. Såsom under remissbehandlingen påpekats, är det knap­

past motiverat att uttaga viss del av arbetsgivarbidraget för de utländska

sjömännen i anledning av att dessa är yrkesskadeförsäkrade. Jag till­

styrker därför att redarna befrias från skyldigheten att erlägga arbets­

givarbidrag till den allmänna sjukförsäkringen (och moderskapshjälpen)

för i Sverige inte mantalsskrivna utländska ombordanställda.

Vad härefter angår kostnadsfrågan torde den bidragslättnad,

som enligt vad nu föreslagits skulle tillkomma redarna, belöpa sig till

omkring 1/2 milj. kr. om året. Då de totala arbetsgivarbidragen till sjuk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

63

försäkringen (och moderskapshjälpen) kan beräknas till mer än 200 milj.

kr. om året, kommer den föreslagna ändringen inte att märkbart påverka

avgiftsberäkningarna inom sjukkassorna.

De finansiella konsekvenserna för statens del av de nu framlagda för­

slagen synes — om man bortser från en mindre ökning av kostnaderna

för riksförsäkringsanstalten — inskränka sig till kostnaderna för stats­

bidraget till sjukvården utom riket. Den salunda uppkommande ökningen

av statens bidrag till den allmänna sjukförsäkringen kan antagas utgöra

i runt tal 1 milj. kr. om året.

Givetvis är det angeläget, att den administrativa handlägg­

ningen av ärendena rörande de ombordanställdas sjukförsäkring ord­

nas på ett rationellt sätt. Det har framhållits, att för såväl redare som

utrikesförvaltningens organ är av vikt, att man i dessa ärenden kan vända

sig till valfri sjukkassa eller att ärendenas handläggning på ett eller annat

sätt centraliseras. För redares utnyttjande av regressrätten anses det så­

lunda vara betydelsefullt, att redaren slipper hänvända sig till ett stort

antal sjukkassor. För utlandsmyndigheten är det av stor betydelse att en

enda myndighet i Sverige handlägger dylika ärenden. Vad särskilt angår

sjukvårdsersättningen torde det såväl för de försäkrade som för sjuk­

kassorna vara önskvärt, att något eller några försäkringsorgan finnes,

som har tillgång till språkkunniga befattningshavare samt erfarenhet

rörande utländska sjukvårdsförhållanden.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag därför kommit till den

uppfattningen att det föreligger behov av särskilda anordningar med av­

seende å de ombordanställda. Dessa utgör den ojämförligt största gruppen

av sjukförsäkrade, som för sitt arbete är hänvisade att i stor utsträckning

vistas utomlands. De är genom sjömanslagen skyddade genom särskild

lagstiftning, som resulterar i att redarna får ett starkt ekonomiskt intresse

av deras sjukförsäkring. De ombordanställda behöver, trots nämnda skydd,

inte sällan anlita konsulär hjälp. Yrkesskadeförsäkringen omfattar samt­

liga de ombordanställda, varigenom gränsdragningsproblem uppkommer

mellan dessas sjuk- och yrkesskadeförsäkringar.

Övriga personer, som insjuknar utomlands, har oftast möjligheter att

senast vid hemkomsten erhålla sin ersättning direkt från den sjukkassa

de tillhör. I de fall, där språkliga eller andra problem skulle uppstå för

kassan, bör denna kunna hänvända sig till vederbörande centralsjukkassa

eller till riksförsäkringsanstalten för erhållande av bistånd. Emellertid

synes i de fall, då konsulär myndighet haft att utge bistånd vid försäk-

rads sjukdom, utrikesförvaltningen böra ha möjlighet att liksom i fråga

om sjömännen vända sig till riksförsäkringsanstalten för utkrävande av

den sjukhjälp, som må tillkomma vederbörande från sjukförsäkringen.

Åtgärderna i detta hänseende bör sålunda begränsas att avse sjöfolket

samt de fall, där utrikesförvaltningen fått förskjuta sjukhjälp åt andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

64

än sjömän. Eftersom riksförsäkringsanstalten såväl är tillsynsmyndighet

för de allmänna sjukkassorna som — i sin egenskap av yrkesskadeför-

säkringsinrättning — har ett stort antal ombordanställda försäkrade hos

sig, synes övervägande skäl tala för att anstalten blir det serviceorgan,

som skall utgöra en förmedlande länk mellan å ena sidan redare, utrikes­

förvaltning och i utlandet vistande sjömän samt å andra sidan veder­

börande allmänna sjukkassor.

Riksförsäkringsanstalten skall i sin berörda egenskap äga mottaga re­

gresskrav och verkställa utbetalningar samt hos vederbörande sjukkassor

återkräva vad sålunda utbetalats. Det torde bli erforderligt att inom an­

stalten upplägges ett register över de sjömän i utrikes fart, som är sjuk-

försäkrade, samt att inom sjukkassorna göres annoteringar till förhind­

rande av att utbetalningar göres både till redare eller utrikesförvaltning

och till sjömännen själva.

Anmälningar om arbetsanställningar rörande de ombordanställda bör

kunna ske genom riksförsäkringsanstaltens förmedling. Därest anmäl­

ningarna även innehåller uppgifter rörande den anställdes löneförhållan­

den, synes det kunna övervägas att riksförsäkringsanstalten, i samband

med att anmälan vidarebefordras till sjukkassan, ger denna en anvisning

rörande vederbörandes lämpliga inplacering i sjukpenningklass. Härigenom

skulle kunna vinnas att en enhetlig praxis i detta avseende kommer till

stånd, något som i sin tur skulle vara av betydelse vid bedömning av

värdet av redarnas regressrätt. Det synes tills vidare böra få ankomma

på riksförsäkringsanstalten och sjukkassorna samt sjöfartens parter att

söka utfinna de lämpligaste metoderna för anmälningsförfarandet och

inplaceringen av de ombordanställda i sjukpenningklasser. Eftersom det

kan antagas att härvid ett mera omfattande anmälningsförfarande över-

enskommes, än det som föreskrives i förordningen om skyldighet för ar­

betsgivare att anmäla arbetsanställning, torde för närvarande någon änd­

ring i nämnda förordning inte vara nödvändig. Det torde för övrigt vara

lämpligt att med sådan ändring får anstå till dess hithörande förhållan­

den kan bättre överblickas.

Vid den av mig föreslagna lösningen av det administrativa handhavan-

det av sjömännens sjukförsäkring torde behovet av anteckning i sjöfarts-

bok eller avräkningsbok bli mindre än eljest. Emellertid synes det för

sjömannen vara betydelsefullt att han lätt kan visa att han är sjukför-

säkrad i Sverige. En anteckning härom synes därför böra göras i sjö­

mannens avräkningsbok. Denna anteckning synes enklast kunna göras av

befälhavaren. Någon uttrycklig författningsbestämmelse härom torde ej

erfordras.

Frågan om sättet för verkställande av sjukanmälan beträffande sjömän

i utrikes fart torde inom ramen av gällande lagstiftning kunna lösas ge­

nom att sjukkassorna erhåller anvisningar i frågan från riksförsäkrings­

anstalten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

65

Givet är att riksförsäkringsanstaltens nyss berörda serviceverksamhet

kommer att föranleda behov av viss personalökning. Serviceavdelningen

bör förläggas till den sjuklcassebyrå, som har tillsyn över sjukkassornas

allmänna förvaltning. Tills vidare torde det ökade personalbehovet kunna

tillgodoses genom att någon eller några av de befattningshavare, som blir

övertaliga å anstaltens yrkesskadesida, behålles i tjänst längre tid än

eljest skolat vara fallet samt därvid överföres till nyssnämnda byrå.

Personalfrågan torde därefter få prövas i samband med statbehandlingen

för budgetåret 1956/57.

Vad slutligen angår tiden för ikraftträdandet av vad jag här

föreslagit må erinras om att reformerna för sitt genomförande förutsätter

att vissa relativt tidsödande förberedelsearbeten vidtages. Jag avser härvid

bl. a. lösandet av frågorna om sjulcvårdsersättningarna i vissa grannländer

och vid vård i vissa gränsområden samt utfärdandet och distribuerandet

av nya instruktioner för den konsulära förvaltningen. Jag föreslår därför,

att reformerna icke genomföres förrän från och med den 1 januari 1956.

I fråga om beräkningen av arbetsgivarbidraget torde anledning saknas

att tillämpa andra regler för innevarande år än för framtiden. I denna

del synes förslaget böra genomföras retroaktivt från och med den 1 januari

1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Specialmotivering

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring;

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266)

om moderskapshjälp; samt

3) förordning om ändrad lydelse av § 53 mom. 1. förordningen den 3

februari 1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat.

Dessutom har upprättats ett utkast till kungörelse angående sjukhjälp

utom riket enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Beträffande detaljbestämmelserna torde endast följande behöva fram­

hållas.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring

19 och 20 §§.

Bestämmelsen i 19 § tredje stycket SFL torde böra begränsas att avse

ersättning för sjukvård inom riket. Sista punkten av stycket bör därför

utgå. I gengäld bör 20 § kompletteras med bestämmelser om regressrätt

5—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 118

66

för kostnader för sjukvård utom riket. I ett nytt andra stycke föreslås

sålunda bestämmelser om redares regressrätt och i ett nytt tredje stycke

om utrikesförvaltningens regressrätt.

Enligt 28 § tredje stycket sjömanslagen skall kostnaden för sjukhusvård,

läkarbehandling och läkemedel till svensk sjöman, som kvarlämnats i ut­

landet behäftad med könssjukdom i smittsamt skede, bestridas av stats­

medel såvitt avser tiden efter det sjömannens anställning upphört. Någon

ändring härutinnan är ej påkallad. I den mån staten sålunda bestrider

sjukvårdsutgifter för sjömannen, uppkommer för denne inga kostnader

i förevarande hänseende, och regressrätt från utrikesförvaltningens sida

mot sjukförsäkringen föreligger följaktligen ej i dylikt fall.

28 §.

I paragrafens andra stycke föreslås ett tillägg i syfte att möjliggöra för

redare att i förevarande avseende vända sig till riksförsäkringsanstalten,

å vilken det sedan ankommer att av vederbörande sjukkassa uttaga vad

av anstalten i sjukkassans ställe utgivits.

Bestämmelserna i femte stycket åsyftar att tillförsäkra utrikesförvalt­

ningen regressrätt gentemot sjukförsäkringen även beträffande sjukpen­

ningförmåner. Detta synes så mycket mera motiverat, som det inte sällan

torde vara svårt att vid sjukvård utomlands skilja på utgifter för sjuk­

vård och för underhåll. Utrikesförvaltningen skall äga uttaga även före­

varande regressfordringar genom riksförsäkringsanstaltens förmedling. Det

torde böra observeras, att de föreslagna bestämmelserna i såväl detta

stycke som i 20 § tredje stycket ej blott avser ombordanställda utan även

övriga försäkrade, som vid sjukdom erhållit konsulär hjälp.

38 §.

I det föregående har föreslagits att arbetsgivarbidrag inte skall uttagas

för utländsk sjöman, vilken ej är mantalsskriven i riket. En bestämmelse

härom har upptagits i första stycket.

Det synes lämpligt att i samband härmed vidtaga en jämkning av före­

varande paragraf även i annat avseende. Vid tillkomsten av bestämmel­

serna om arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen har avsikten varit att

detta bidrag och avgifterna till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

skall avse samma personer och samma lönesummor, i den mån annat

inte uttryckligen angivits. Emellertid avser denna paragraf vid en strikt

tolkning även arbetstagare, som på grund av längre tids vistelse utom­

lands inte är obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. I förtydligande syfte bör

därför i paragrafen uttryckligen angivas att arbetsgivarbidraget endast

skall avse arbetstagare, som omfattas av den obligatoriska yrkesskade­

försäkringen. En motsvarande ändring bör ske i 12 § lagen om moder-

skapshjälp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

41 §.

Eftersom förmånerna vid sjukvård utom riket inte är detalj reglerade i

SFL har det inte synts lämpligt att i lagen intaga bestämmelserna om

statsbidrag till nämnda förmåner. I ett nytt tredje stycke i denna paragraf

har därför skett en hänvisning till särskilda bestämmelser om ifråga­

varande statsbidrag. Det har förutsatts att sådana bestämmelser skall in­

flyta i den kungörelse, som Kungl. Maj:t utfärdar angående sjukhjälp

utom riket.

Förslaget till lag angående ändring av 12 § lagen om moderskapshjälp

Härom må hänvisas till vad anförts vid 38 § SFL.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av § 53 mom. 1 förordningen

angående beskickningar och konsulat

Ett nytt andra stycke föreslås upptaget under paragrafens första moment.

Genom bestämmelserna i det nya stycket införes skyldighet för konsul

att, i de fall momentets första stycke eller paragrafens andra moment inte

är tillämpliga, bekosta sjukvård och underhåll för sjukförsäkrad svensk

sjöman och detta även i sådana fall, då sjömannen har egna tillgångar. En

i vederbörlig ordning verkställd anteckning i sjömannens sjöfartsbok eller

avräkningsbok rörande hans sjukförsäkring bör anses utgöra tillräckligt

bevis om försäkringstillhörigheten.

I övrigt hänvisas till vad som anförts under 19 och 20 §§ SFL.

Utkastet till kungörelse angående sjukhjälp utom riket enligt lagen

om allmän sjukförsäkring 1 2 * 4

¹ §•

Av lydelsen framgår att kostnaderna för sjukhjälpen skall åvila den

obligatoriska sjukvårdsförsäkringen. Vidare framgår att ersättning inte

skall utgå, då behovet av vården uppkommit redan innan den försäkrade

lämnade Sverige. Det är däremot intet som hindrar att sjukvård i ett främ­

mande land ersättes trots att vårdbehovet uppkommit i ett annat främ­

mande land.

2 och 3 §§.

Angående dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.

4 §•

Paragrafen bör kunna tillämpas även för det fall att med vården utan

risk eller större obehag kunnat anslå till dess den försäkrade återkommit

till Sverige.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 118

5 och 6 §§.

Angående dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.

Beträffande 6 § må även hänvisas till vad ovan anförts vid 41 § SFL.

⁷ §•

I denna paragraf återfinnes tillämpningsbestämmelser till 20 § andra

stycket och 28 § andra stycket SFL. Tillämpningsbestämmelser till 20 §

tredje stycket och 28 § femte stycket SFL förutsättes bli utfärdade särskilt.

8

§•

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke innebär en utvidgning i för­

hållande till de i kungörelsen i övrigt förefintliga förmånsbestämmelserna.

Fordran å att sjukhjälpsbehovet uppkommit utom riket upprätthålles

nämligen inte i det fall, som här avses. Om någon insjuknar på svenska

sidan om gränsen till Finland eller Norge inom visst gränsområde och

han erhåller läkar- eller sjukhusvård i något av nämnda länder förut­

sättes sålunda ersättning härför kunna utgå. Ersättningen skall dock i

sådant fall högst utgå enligt bestämmelserna i SFL. Då regleringen av hit­

hörande frågor tarvar ytterligare utredning, förutsättes Kungl. Maj :t få ut­

färda närmare bestämmelser härom vid en senare tidpunkt.

Det har inte varit möjligt att i detta sammanhang upptaga den ur

principiell synpunkt betydelsefulla frågan om ersättning för läkarvård som

i Sverige meddelas av läkare, vilken är legitimerad i något av grann­

länderna.

Av ifrågavarande författningsförslag, vilka har den lydelse bilaga1 till

detta protokoll utvisar, är förslaget till lag angående ändring i sjukför­

säkringslagen samt förslaget till ändrad lydelse av 12 § lagen om moder-

skapshjälp av den natur att lagrådets utlåtande däröver bör inhämtas.

Departementschefens hemställan

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över

ifrågavarande förslag till 1

1 Såvitt angår de till lagrådet remitterade lagförslagen, som äro likalydande med de vid pro­

positionen fogade förslagen, har bilagan här uteslutits.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 118

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

4 mars 1955.

Närvarande:

justitieråden L

ech

,

R^egner,

G

östa

L

ind

,

regeringsrådet L

orichs

.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över

socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den It februari

1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring samt

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 195k (nr 266)

om moderskapshjålp.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet, hovrättsrådet G. Y.

Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg